Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att myndighetsåldern sänks från 20 till 18 år. Som en konsekvens härav föreslås motsvarande ändring av åtskilliga andra 20-årsgränser inom vitt skilda rättsområden. Principen vid pröv- ningen av olika åldersgränser har varit att en anpassning till den före- slagna myndighetsåldern skall ske överallt där det inte finns speciella skäl för annat. Bland åldersgränser över 18 år som behålls kan nämnas de som finns inom påföljdssystemet för unga lagöverträdare. I fråga om flera åldersgränser tas inte slutlig ståndpunkt till om de bör ändras, eftersom de berörs av pågående utredningar.

I propositionen föreslås vidare ändring i reglerna om den frist inom vilken utomäktenskapligt barn, fött före den 1 januari 1970, får fram- ställa sina arvsanspråk efter fadern och dennes släktingar.

Sistnämnda ändring bör träda i kraft snarast möjligt. Ändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

1 Riksc'lagen 1974. ] saml. Nr 44

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 44

1. Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

|»)

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken1

dels att 9 kap. 3 aå skall upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 1 och 5 åå, 6 kap. 1, 3, 4 och 12 gå, 9 kap. 1 och 2 Så samt 10 kap. 1 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 1 %:

Man eller kvinna, som fyllt tju- gut'em år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Rätt att anta- ga adoptivbarn tillkommer även den som fyllt ljuga men ej tjugu— fem år, om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

5

Man eller kvinna, som fyllt tju- gufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Rätt att anta- ga adoptivbarn tillkommer även den som fyllt mlerton men ej tju- gufem år, om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om synnerliga skäl eljest föreligga.

å.?

Utan eget samtycke må den som fyllt tolv år ej adopteras; dock må, utan hinder av att samtycke ej föreligger, adoption ske av den som är under sexton år, därest det kan antagas lända honom till skada att han

tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugn årlmå ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke skall hava lämnats sedan hon hunnit tillräckligt återhämta sig efter ned- komsten. Vid adoption av adop- tivbarn skall i stället inhämtas samtycke av adoptanten eller, om make adopterat andre makens barn, av makarna. '

Den som ej fyllt aderton år må ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Moderns samtycke skall hava lämnats sedan hon hunnit tillräckligt återhämta sig efter ned- komsten. Vid adoption av adop- tivbarn skall i stället inhämtas samtycke av adoptanten eller, om make adopterat andre makens- barn, av makarna.

Samtycke fordras ej av den som är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort. Är sådant fall för handen beträffande en- var av dem som enligt andra stycket skall samtycka till adoptionen, skall i stället samtycke inhämtas från barnets förmyndare.

Den som är förklarad omyndig må ej adopteras utan förmyndarens

samtycke.

1 Senaste lydelse av 9 kap. 3 a & 1973: 350. '-' Senaste lydelse 1970: 840. 3 Senaste lydelse 1970: 840.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 1 54

Barn i äktenskap står under för- äldrarnas vårdnad enligt vad ne- dan sägs till dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap.

Barn iläktenskap står under för- äldrarnas vårdnad enligt vad ne- dan sägs till dess det fyllt aderton år eller ingått äktenskap.

3 år) Föräldrarna skola utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.

Om rätt för underårig, som har fyllt aderton år, att själv hyra bo- stad för eget bruk stadgas i 9 kap.

4

Barn, som fyllt aderton år, må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava föräldrarna dessförinnan lå- tit barnet taga tjänst eller annat ar- bete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton är, själv uppsäga avtalet ävensom sluta av- tal om annat arbete av liknande art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge för- äldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till bar- nets uppfostran eller välfärd; tage dock, om barnet fyllt aderton år, rättens samtycke. Har avtalet hävts, äge barnet ej därefter själv sluta arbetsavtal.

&

Hava föräldrarna låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, vari— genom barnet blivit i stånd att för- sörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton är, själv uppsäga av— talet ävensom sluta avtal om annat arbete av liknande art.

Avtal, som barnet slutit efter vad i första stycket sägs, äge för- äldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till bar- nets uppfostran eller välfärd. Har avtalet hävts, äge barnet ej där- efter själv sluta arbetsavtal.

I fråga om verkan av avtal, som barnet slutit utan erforderligt sam-

tycke, stadgas i 9 kap.

12 56

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap. På ansökan av fadern skall dock rätten överföra vårdnaden till ho— nom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. Äro för- äldrarna ense, att vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten

* Senaste lydelse 1969: 157. 5 Senaste lydelse 1969: 157. 6 Senaste lydelse 1973: 646.

Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad till dess det fyllt aderton år eller ingått äktenskap. På ansökan av fadern skall dock rätten överföra vårdnaden till ho- nom, om det finnes skäligt med hänsyn till barnets bästa. Äro för- äldrarna ense, att vårdnaden skall överföras till fadern, skall rätten

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 44 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse på anmälan besluta i enlighet där- på anmälan besluta i enlighet där- med, om det ej är uppenbart stri- med, om det ej är uppenbart stri- dande mot barnets bästa. dande mot barnets bästa.

Inträffar i fråga om den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet sådant fall som avses i 6 5 eller dör han, skall rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna den andre att utöva vårdnaden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt förordnad förmyn- dare.

Vad i 2—4 och 10 åå stadgas med avseende på vårdnad om barn i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

9 kap. 1 å'l

Den som är under tjugn år (un- derårig) är omyndig och äger icke själv råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller vill— kor vid förvärv genom gåva eller testamente.

") &.

Underårig, som har fyllt aderton år, får själv hyra bostad för eget bruk. Om den underåriga ej kan betala hyran med medel över vil- ka han själv råder eller om hän- syn till hans uppfostran eller väl- färd kräver det, kan förmyndaren med överförmyndarens samtycke uppsäga hyresavtalet att upphöra omedelbart. Innan samtycke med- delas, skall överförmyndaren be- reda den underårige tillfälle att yttra sig. Har hyresavtal uppsagts av förmyndaren, får den underåri- ge därefter ej själv sluta nytt hy- resavtal.

Den som är under aderton år (underårig) är omyndig och äger icke själv råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser i vi- dare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gå- va eller testamente.

58

Om rätt för underårig att själv taga tjänst eller annat arbete stadgas i 6 kap.

10 kap. 1 59

Den som fyllt tjugu år skall av rätten förklaras omyndig: 7 Senaste lydelse 1969: 157. ' Senaste lydelse 1969: 157. ” Senaste lydelse 1969: 157.

Den som fyllt aderton år skall av rätten förklaras omyndig:

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

1. om han på grund av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamhcten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egen— dom eller eljest genom otillbör- ligt förfarande med avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;

3. om han är hemfallen åt miss- bruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig el- ler sin egendom; eller

4. om han på grund av sjuk— dom, försvagat hälsotillstånd, ly- te. oerfarenhct eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av så— dan anledning själv begär att bli- va förklarad omyndig eller sam- tycker därtill.

Föreslagen lydelse

1. om han på grund av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamhcten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;

2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egen— dom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende å egen- domen äventyrar sin eller sin fa- miljs välfärd;

3. om han är hemfallen åt miss- bruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig el- ler sin egendom; eller

4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oer- farenhet eller annan orsak behö— ver annans bistånd i vården av si— na angelägenheter och av sådan anledning själv begär att bliva för- klarad omyndig eller samtycker därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

2. Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas att 9 kap. 1 & ärvdabalken skall ha nedan an-

givna lydelse.

9 kap. 1 ål

Den som fyllt tjugo år må ge- nom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda sexton år vill förordna om egen- dom, över vilken han äger själv råda.

Den som fyllt aderton år må genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyll- da sexton år vill förordna om cgen- dom, över vilken han äger själv råda.

Denna lag träder i kraft. den 1 juli 1974.

¹ Senaste lydelse 1969: 159.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 44

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 621) om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas att punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (1969: 621) om ändring i ärvdabalken skall ha nedan angivna ly- delse.

Nuvarande lydelse

3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegat redan en- ligt äldre lag, ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och den- nes släktingar endast under förut- sättning att annan dödsbodeläga- re, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteck- ningen fått kännedom om arving- en eller anteckning om barnet fö- re arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

Föreslagen lydelse

3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvsrätt mellan fadern _ och barnet ha förelegat redan en- ligt äldre lag, ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och den- nes släktingar endast under förut- sättning att annan dödsbodeläga- re, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om boupp- teckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått känne- dom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller an- nan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag. då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre be— 'stämmelser.

4. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 5 kap. 2 5 och 20 kap. 14 & rättegångs- balken skall ha nedan angivna lydelse.

5 kap. 2 51

Tillträde till offentlig förhand- ling må, när rättens ordförande finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt tiugu år.

1 Senaste lydelse 1969: 168.

Tillträde till offentlig'förhand- ling må, när rättens ordförande finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må anta- gas ej fyllt aderton år.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 14 å '

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndi- ges person, äge den som har vård- naden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige f_vllt aderton år, äge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2—5 55 är stadgat om part och ställföreträdare i tviste- mål äge motsvarande tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet el- ler tala därå. Rör brottet den omyndiges person. äge den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11. kap. 2—5 %% är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträf— fande målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

5. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1941: 416) om arvsskatt och

gavoskatt

Härigenom förordnas att 28 & förordningen (1941: 416) om arvs'skatt och gåvoskatt skall ha nedan angivna lydelse.

28 51 . Till kl a s 5 I hänföras efterlevande make, barn, avkomling till barn, make till barn och efterlevande make till avlidet barn. Detta gäller även om barnet eller avkomlingen till följd av adoption förlorat sin arvsrätt efter arvlåtaren.

Såsom skattefritt avdragas från lott som tillkommer den avlidnes efterlevande make 30 000 kronor. från vad som tillkommer annan i klass 1 15000 kronor och från lott, som beskattas enligt klass II eller klass HI, 3 000 kronor. Har barn eller avkomling till avlidet barn vid skattskyldighetens inträ- de ej fyllt 20 år, avdragas ytterli-

¹ Senaste lydelse l97l: 895.

Såsom skattefritt avdragas från lott som tillkommer den avlidnes efterlevande make 30 000 kronor, från vad som tillkommer annan i klass I 15 000 kronor och från lott, som beskattas enligt klass 11 eller klass Ill, 3 000 kronor. Har barn eller avkomling till avlidct barn vid skattskyldighetens inträ- de ej fyllt 18 år, avdragas ytter-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 44 3

Nuvarande lydelse Föreslagen. lydelse

gare 3 000 kronor för varje helt ligare 3 000 kronor för varje helt år eller del därav, som då återstod år eller del därav, som då åter- till dess sagda ålder uppnås. stod till dess sagda ålder uppnås.

Med make jämställes den som vid tiden för dödsfallet sammanlevde med den avlidne, om de sammanlevande tidigare varit gifta med var- andra eller gemensamt ha eller ha haft barn. Motsvarande gäller, i för- hållande till den avlidnes barn, beträffande den som sammanlevt med barnet. Styvbarns- och fosterbarnsförhållande räknas lika med skyld- skap. Med fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn.

Högre avdrag än enligt andra stycket får ej åtnjutas i fråga om vad som erhålles från samme arvlåtare eller testator, även om det erhålles vid skilda tillfällen.

Till kl a s s II hänföres annan arvinge eller testamentstagare än så: dan som avses i klass I eller lll.

Till k l a s s I l l. hänföras kyrka. landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushåll- ningssällskap med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande. so- ciala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv; registrerad understödsförening; sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verk- samhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sam- manslutning, som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal,

där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes jämlikt 3 &.

För skattelott, som i 11 5 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den klass, gällande för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller för mottagaren av det legat varom fråga är, som medför lägst skatt. Från skattelott medgives icke avdrag enligt andra stycket.

Vad som återstår, sedan avdrag enligt andra stycket gjorts, utgör skattepliktig lott. Denna skall jämnas till närmast lägre hundratal kro- nor. Om öretal uppkommer vid beräkning av skatt, skall skatten jämnas nedåt till närmast hela krontal.

Skatten beräknas enligt följande skalor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1974. Har skattskyldighet inträtt dessförinnan tillämpas dock äldre bestämmelser.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1974: 44

6. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1947: 577) om statlig förmö-

genhetsskatt

Härigenom förordnas att 8 % och 12 ä 1 mom. förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen. lydelse Säl

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 20 år. skall, därest barnets till statlig inkomst- skatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 100 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 18 år, skall. därest barnets till statlig inkomst- skatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 100 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

125

]. mom.": För äkta makar. som under beskattningsåret levt tillsam- mans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skatte- pliktiga förmögenhet. Har därvid skuld. som i 5 % avses, helt eller del- vis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens för- mögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet.

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 20 år, och uppgår barnets till statlig inkomst- skatt beräknade beskattningsbara inkomst till minst 100 kronor, be- räknas den skattepliktiga förmö- genheten för den skattskyldige och barnet var för sig.

Har skattskyldig hemmavarande barn. som icke fyllt 18 år, och uppgår barnets till statlig inkomst- skatt beräknade beskattningsbara inkomst till minst 1()() kronor, bc- räknas den skattepliktiga förmö- genheten för den skattskyldige och barnet var för sig.

Den beskattningsbara förmögenheten beräknas i fall som avses i första stycket gemensamt för makarna och i fall som avses i andra stycket gemensamt för föräldrar och barn. Frågan om skatteplikt enligt 10 & bedömes med hänsyn till den sålunda gemensamt bestämda beskatt- ningsbara förmögenheten. Skatt beräknas likaledes efter nämnda för- mögenhet och fördelas på envar efter hans skattepliktiga förmögenhet. Vad i 11 5 3 mom. sägs skall därvid iakttagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1974 och tillämpas första gången vid 1975 års taxering.

1 Senaste lydelse 1969: 236. " Senaste lydelse l970: 170.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1974: 44

7. Förslag till

10

Lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)

Härigenom förordnas att 5 % religionsfrihctslagen (1951: 680) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 51 Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, förr än han fyllt tjugo år.

Ej må någon upptagas i kloster, förr än han fyllt aderton år.

Åsidosättes vid klosterverksamhet lag eller författning eller villkor som Konungen föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som var förutsatt, då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillstån- det.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

8. Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas att 16, 18, 24, 26—30, 32—34, 37, 42, 75, 80, 89 och 94 åå barnavårdslagen (1960: 97)2 skall ha nedan angivna ly- delse.

16 5 Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 5 eller förbud som av- ses i 50 å, äger barnavårdsnämn- den eller dess ordförande förord— na att läkarintyg angående den mzderårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhänder- taga underårig för samhällsvård enligt 29 % eller meddelar förbud som avses i 50 5 första stycket.

1 fall som avses i andra stycket mä den underårige kallas till un— dersökning hos anvisad läkare.

1 Senaste lydelse l969: 170. = Lagen omtryckt 1971: 308.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 &? eller förbud som avses i 50 N', äger barnavårds— nämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående den unge skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhänder— taga någon för samhällsvård en- ligt 29 & eller meddelar förbud som avses i 50 & första stycket.

I fall som avses i andra stycket må den unge kallas till undersök— ning hos anvisad läkare. Skall barn

• Sida 11
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

Skall barn under femton år kallas, gäller vad som är stadgat i 15 % tredje stycket.

11

Föreslagen I yd else

under femton år kallas, gäller vad som är stadgat i 15 & tredje styc- ket.

18 & Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök. Är fråga om ingripande med stöd av 25 å och kan ärendet icke nöjaktigt utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårds- nämnden eller dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde till hemmet.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 å och kan ärendet icke nöjaktigt utredas utan besök i den unges hem, äger barnavårdsnämn- den eller dess ordförande vid be- hov päkalla polishandräckning för att vinna tillträde till hemmet.

245

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 5 beslutat att någon skall omhändertagas för samhälls- vård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll. skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skrift- ligen förklara, huruvida han sam- tycker till att det verkställes.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 & beslutat att någon skall omhändertagas för samhälls- vård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar, om han är under ader- ton år. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skrift- ligen förklara. huruvida han sam- tycker till att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet tillställas länsrätten.

265

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 5, skall barnavårds— nämnden söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en el- ler flera förebyggande åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, ' innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den un- (leråriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

. Föreligger sådant förhållande som avses i 25 5, skall barnavårds- nämnden söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en el- ler flera förebyggande åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

innefattande

• Sida 12
•  Original

Prop. 1974: 44 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnader för rådgivning, undersökning, behandling. utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrust- ning och omkostnader i övrigt.

27s

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan fö- reskrift kan gälla anlitande av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig el- ler själslig brist eller svaghet, sys- selsättning. arbetsanställning, vis- tclseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra till- gångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må även meddelas.

Föreskrift rörande den unges levnadsförhållanden må meddelas honom själv, hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande av barnavårds— anstalt, behandling för sjukdom el— ler annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, Vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsför- tjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker el— ler narkotiska medel. Annan lik- nande föreskrift må även medde- las.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla se— nast då den underårige fyller tjugo år.

Föreskrift upphör att gälla se- nast då den unge fyller aderton år. Föreskrift som meddelats ho- nom sj'c'ilv i fall som avses i 25 så b) får dock bestå längst till dess han fyller tjugo år.

28%

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, _skall nämnden till övervakare utse lämplig person.

Övervakaren har att fortlöpande följa den underåriges utveckling och uppmärksamma hans levnads- förhållanden samt att söka beford- ra vad som kan vara till gagn för honom.

Övervakaren har att fortlöpande följa den unges utveckling och uppmärksamma hans levnadsför- hållanden samt att söka befordra vad som kan vara till gagn för honom.

Övervakning skall stå under tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårds- nämnd, om denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst ett års mellanrum.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst ett års mellanrum.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

Övervakning upphör senast då den underårige fyller tjugo år.

Föreslagen lydelse

Övervakning upphör senast då den unge fyller aderton år eller, i fall som avses i 25 så b), senast när ltan fyller tjugo år.

295

Om förebyggande åtgärder be- dömas vara gagnlösa eller om så- dana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den under- ärige omhändertagas för samhälls- vård.

Om förebyggande åtgärder be— dömas vara gagnlösa eller om så- dana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse. skall den unge omhändertagas för samhällsvård.

305

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 5 är på- kallat, må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga den under- årige för utredning, om detta an- ses nödvändigt på grund av före- fintliga risker för den nnderåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verk- samhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvå- ras eller vidare åtgärder hindras.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 5 är på— kallat, må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga den unge för utredning, om detta anses nöd- vändigt på grund av förefintliga risker för hans hälsa eller utveck— ling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhänderta- gande förfaller, om den underårige häktas.

Beslut om sådant omhänderta- gande förfaller, om den unge häk- tas.

325

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga kraft.

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den nnderårige fyllt aderton år el- ler, i fall som avses i 25 5 b), in- nan han fyllt tjugo år.

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den unge fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 5 b), innan han fyllt tjugo år.

335

Innebär nnderårigs uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet och förelig— ga sannolika skäl för att ingripan—

Innebär uppträdande eller lev- nadssätt hos någon som är under tjugo år fara för allmän ordning eller säkerhet och föreligga san-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

de med stöd av 25 5 är påkallat mot den underåriga, äger polis- myndighet på lämpligt sätt taga honom i förvar i avbidan på bar- navårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom oför- dröjligen göras hos barnavårds- nämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhänder- tagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämndens be- stämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller an- nan fostrare.

14

Föreslagen lydelse

nolika skäl för att ingripande med stöd av 25 5 är påkallat mot den unge, äger polismyndighet på lämpligt sätt taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då någon sålunda tagits i för- var, skall anmälan därom oför- dröjligen göras hos barnavårds— nämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhänder- tagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han, om han är under aderton år, enligt nämndens be- stämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller an- nan fostrare.

, Föreligga, utan att fara som avses i första stycket är för handen,

sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 5 mot någon, som kan antagas vara under aderton år, och kan hans namn eller bostad icke utrönas, må han tills utredning i nämnda hänseende vunnits tagas i för- var av polismyndighet eller i avbidan på dess beslut av polisman. Har polisman sålunda tagit någon i förvar, skall anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten.

345

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket. Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts. är nämnden skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke an- nan barnavårdsnämnd ingriper.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den unge vis- tas, om ej annat följer av andra stycket. Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke an- nan barnavårdsnämnd ingriper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhänder- tagas för samhällsvård enligt 31 5, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barna— vårdsnämnd, om denna samtycker.

375

Har barnavårdsnämnd genom Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet, av anledning som avses i 25 5 b) omhändertagit un- derårig för samhällsvård eller ut-

beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet, av anledning som avses i 25 5 b) omhändertagit nå- gon för samhällsvård eller utred-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

redning, eller har sådant omhän- dertagande beslutats av nämndens ordförande, ankommer det på po- lismyndighet att, om den omhän- dertagne på grund av sitt uppträ- dande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden el- ler dess ordförande på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Föreslagen lydelse

ning, eller har sådant omhänderta- gande beslutats av nämndens ord- förande, ankommer det på polis- myndighet att, om den omhänder- tagne på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för all- män ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsrätten eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl föreligga, må dock länsrätten på framställning av nämnden eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med yt- terligare högst en vecka.

42 5 Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhän- dertagits enligt 31 5 skall samhällsvården även förklaras avslutad, om föräldrarna begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyl- ler aderton år eller, om han om- händertagits enligt 29 5 efter det att han fyllt femton år, senast tre år efter omhändertagandet. Har omhändertagandet skett med stöd av 25 ,(3' a), får samhällsvården dock ej i något fall bestå sedan den omhändertagne fyllt tjugo år.

Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyl- ler aderton år eller, om han om- händertagits med stöd av 25 5 b) efter det att han fyllt femton år, senast tre år efter omhändertagan- det.

Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 5 icke kan upphöra utan sådan fara för den omhändertagne som avses i 25 5 a), skall nämnden omhändertaga honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 5. Fortsatt omhändertagande må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i25 5 b).

75

I fråga om förfarandet hos läns- rätt i underställningsmål skola be- stämmelserna i 15 5 tredje stycket, i 16 och 17 55 om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den underårige och om hämt- ning till förhör av den som ären-

%

I fråga om förfarandet hos läns- rätt i underställningsmål skola be- stämmelserna i 15 5 tredje stycket, i 16 och 17 55 om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den unge och om hämtning till förhör av den som ärendet rör, i

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

det rör, i 19 5 första stycket and- ra punkten och tredje stycket samt i 20 5 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

16

Föreslagen lydelse

19 5 första stycket andra punkten och tredje stycket samt i.20 5 i tillämpliga delar lända till efter- rättelse.

Vid muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnämnden

beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsrätten att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt avgöres.

805

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden

utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde, med stöd av 26 5 meddelat fö- reskrift rörande underårigs lev- nadsförhållanden eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om änd— ring eller upphävande av föreskrift eller övervakning som beslutats en— ligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angå- ende samhällsvård enligt 31 5,

meddelat bestämmelse enligt 41. 5 andra stycket om rätt till um- gänge med någon som är omhän- dertagen,

träffat avgörande i ärende angå- ende samhällsvårds upphörande el- ler beslutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upp- hörande,

mcddelat beslut som avses i 46 5 andra eller tredje stycket,

beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn,

genom förhandsbesked förkla— rat hem icke vara lämpligt som fosterhem eller

träffat avgörande i ärende an- gående förbud som avses i 50 el- ler 51 5.

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden

utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde, med stöd av 26 5 meddelat fö- reskrift rörande någons levnads- förhållanden eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om änd- ring eller upphävande av föreskrift eller övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende an- gående samhällsvård enligt 31 5,

meddelat bestämmelse enligt 41 5 andra stycket om rätt till um- gänge med någon som är omhän- dertagen,

träffat avgörande i ärende angå— ende samhällsvårds upphörande eller beslutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 5 andra eller tredje stycket,

beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn, '

genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som foster- hem eller

träffat avgörande i ärende an- gående förbud som avses i 50 eller 51 5.

895

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom

Den som genom att bortföra el— ler dölja någon som är under tjugo

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

att medverka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat eller försvårat ut- redning i ärende som avses i 4 el- ler 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits, eller medverkat till att den omhänder— tagnes vård i hem eller anstalt, dit han överlämnats, avbrytes el- ler efter avbrott icke återupptages,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

17

Föreslagen lydelse

år eller genom att medverka till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter har hindrat eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller som genom dylikt förfa- rande lzar hindrat eller försvårat verkställighet av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits, eller medverkat till att den omhänder- tagnes vård i-hem eller anstalt, dit han överlämnats, avbrytcs eller efter avbrott icke återupptages,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker, and- ra berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som avses i 88 a 5, åt sådan omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper den omhändertagne att åt- komma dylika berusningsmedel eller föremål eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt umgänge.

945

Polismyndighet har att på begä— ran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna hand— räckning för att efterforska under- årig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 5, för att verk- ställa beslut angående omhänder- tagande, för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han överlämnats. samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.

Polismyndighet har att på begä— ran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden, eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna hand- räckning för att efterforska den som är föremål för utredning i ärende enligt 25 5, för att verk- ställa beslut angående omhänder- tagande, för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdoms- vårdsskola för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av elev.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 44

9. Förslag till

18

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas att 3 kap. 18 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 18 51

På framställning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta, att sjuk- penning eller föräldrapenning tillkommande försäkrad, som är hem- fallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omstän- dighet i övrigt som i 15 5 lagen (1954: 579) om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den för- säkrades make eller annan person att användas till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning, hans familjs och, i fråga om föräldrapenning, barnets nytta.

Beträffande föräldrapenning, Beträffande föräldrapenning.

som tillkommer försäkrad vilken ej uppnått [jr./gu års ålder, må för- säkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om ut- betalning till annan enligt vad i första stycket sågs.

som tillkommer försäkrad vilken ej' uppnått aderton års ålder, må för- säkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om ut- betalning till annan enligt vad i första stycket sägs.

Är kvinna vid tiden för barnets födelse intagen i barnhem, ungdoms- vårdsskola, fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare, må försäkringskassan på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, att kvinnan tillkommande föräldrapenning skall utbetalas till honom att användas till kvinnans och barnets nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

10. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas att 9 5 lagen (1964: 167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

95

Ej må den som icke fyllt tjugo år dömas till fängelse, skyddstill- syn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kun- nat ske, livit hörd i målet.

Ej må den som icke fyllt aderton år dömas till fängelse, skyddstill- syn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

1 Nuvarande lydelse enligt prop. l974: 12. 2 Senaste lydelse 1971: 24].

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 44

Nuvarande lydelse

19

Föreslagen lydelse

Innan någon som är under tjugoett år dömes till påföljd som avses i första stycket skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.

Vårdnadshavare som höres enligt första stycket äger rätt till er- sättning och _förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

11. Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)

Härigenom förordnas att 14 & rennäringslagen (1971: 437) skall ha nedan angivna lydelse.

14

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselbe- rättigad dödsbodelägare under 20 år, räknas tiden från det han fyl- ler 20 år.

%

Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselbe- rättigad dödsbodelägare under 18 är, räknas tiden från det han fyller 18 år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 44 20

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 februari 1974.

Närvarande: ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST, GElJER, NORLING, LIDBOM, GUSTAFSSON, LEIJ ON, HJ ELM-WALLEN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om sänkning av myndighetsålder/z m.m. och anför.

2.2. Departementspromernorian

2.2.1. Myndighetsålderlz

] promemorian refereras inledningsvis några uttalanden av föredra- gande departementschefen Vid 1969 års sänkning av myndighetsåldern från 21 till 20 år. Departementschefen ansåg det då föga fruktbart att närmare diskutera när ungdomens sociala mognad inträder, eftersom det var svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mog- . nad. Övervägandena borde i stället utgå från de verkningar som myn- digheten medför i fråga om behörigheten, främst i ekonomiska ange- lägenheter. Vid nordiska överläggningar hade man lyckats nå enighet om att åldersgränsen borde sänkas till 20 år. Myndighetsåldern hade dessförinnan varit densamma i hela Norden och en enhetlig ordning var otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelserna mel- lan de nordiska länderna. För en sänkning av myndighetsåldern talade enligt departementschefens mening även den förutsedda sänkningen av rösträttsåldern vid riksdagsval från året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Relationen mellan myndighetsålder och rösträttsålder borde bestå även i fortsättningen. Departementschefens överväganden ledde således fram till slutsatsen att myndighetsåldern borde sänkas till 20 år. Myndighetsåldern borde vidare vara lika för alla.

I promemorian erinras om att underårigs behörighet år 1969 vidgades genom olika ändringar i FB och GB samtidigt som myndighetsåldern sänktes. Genom dessa lagändringar blev unga personer över 18 år behöriga att själva företa rättshandlingar i en rad praktiskt viktiga hänseenden. Omyndigheten kommer i huvudsak till praktiskt uttryck bara när det gäller skuldsättning, t. ex. i samband med avbetalnings- köp, och förfogande över tillgångar som förvärvats på annat sätt än genom eget arbete eller genom upptagande av. studie- eller bosättnings- län.

I 1969 års lagstiftningsärende bestämdes myndighetsåldern till 20 är bl. a. på grund av sambandet med rösträttsåldern och intresset av nor- disk rättslikhet. Situationen har enligt promemorian-sedermera föränd- rats i bägge dessa hänseenden. 1973 års riksdag har som vilande an-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 44 36

tagit förslag till ny regeringsform, där det bl. a. föreskrivs att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer varje i riket bosatt svensk medborgare som har uppnått 18 års ålder senast på valdagen. Förslaget överens- stämmer mcd vad grundlagberedningen har förordat. Beredningen har som stöd för sitt förslag anfört att flertalet ungdomar genom bl. a. för- bättrad skolundervisning i samhällskunskap, massmedias informations- verksamhet och föreningsverksamheten efter hand bör få bättre förut- sättningar att ta ställning i politiska frågor redan innan de uppnår den nu gällande rösträttsåldern. Vid valet av 18-årsgränsen säger sig beredningen ha beaktat den betydelse denna åldersgräns i andra sam- manhang har för inträdandet av medborgerliga rättigheter och skyl- digheter. Den civilrättsliga handlingsförmåga som numera är knuten till 18-årsåldern är enligt beredningens mening så omfattande, att det inte utan fog kan hävdas, att myndighet väsentligen inträder redan vid denna ålder. Beredningen hänvisar även till att värnpliktsåldern och äktenskapsåldern normalt inträder vid fyllda 18 år. Det traditionella sambandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder avses inte bli upphävt. Beredningen förutsätter nämligen att myndighetsåldern även i framtiden kommer att sammanfalla med rösträttsåldern.

I promemorian framhålls vidare att lagutskottet vid behandlingen av 1972 års motion om sänkning av myndighetsåldern delade grund- lagberedningens uppfattning att en sänkning av rösträttsåldern borde föranleda motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Det erinras också om att departementschefen i prop. 1973: 90 med förslag till bl. a. ny regeringsform förklarade sig anse det värdefullt om man kan bevara sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern.

Vad beträffar frågan om nordisk rättslikhet erinras i promemorian om att i Finland redan har lagts fram proposition med förslag om sänkning av myndighetsåldern till 18 år. I övriga nordiska länder är motsvarande reform inte omedelbart aktuell. Europarådets ministerkommitté har emellertid i den år 1972 antagna resolutionen rekommenderat med- lemsstaterna att sänka myndighetsåldern under 21 år och, om det befinns tillrådligt, bestämma den till 18 år. De stater som behåller högre åldersgräns än 18 år rekommenderas överväga om vissa under- åriga bör ges behörighet att företa vardagliga rättshandlingar och handla självständigt på andra lämpliga områden. I den mån en sänk- ning av myndighetsåldern kan komma att beskära ett barns rätt till underhåll från sina föräldrar och därmed beröva barnet vad som är nödvändigt för dess uppfostran och utbildning rekommenderar minister- kommittén medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att kom- pensera reformens verkningar.

Enligt promemorian talar den ståndpunkt som har intagits till frågan om rösträttsåldern med styrka för att även myndighetsåldern bör sänkas till 18 år. Som grundlagberedningen har påpekat och som framgår av redogörelsen för gällande rätt har denna åldersgräns redan nu stor

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 44 37

betydelse i olika rättsliga sammanhang. En sådan ändring ligger också i linje med utvecklingen i andra länder. Visserligen skulle den få till resultat att rättsläget blir olika inom Norden. Detta skulle emellertid bli fallet även utan någon svensk lagändring, om det föreliggande finska propositionsförslaget antas. Efter de utvidgningar av behörigheten för ungdomar under 20 år som ägde rum är 1969 torde den praktiska be- tydelsen av en sänkning av myndighetsåldern vara relativt begränsad. De hittills gjorda erfarenheterna av 1969 års reform ger enligt prome- morian vid handen att reformen kan fullföljas och 18- och 19-åringar alltså ges full rättslig handlingsförmåga.

Mot bakgrund av det anförda föreslås i promemorian att myndighets- åldern genom ändring i 9 kap. 1 & FB sänks från 20 till 18 år. Änd- ringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974. I samband därmed föreslås vidare att de år 1969 införda reglerna i 9 kap. 2 5 första stycket och 3 a & om behörighet för underårig som fyllt 18 år att hyra bostad och ta upp vissa lån upphävas. Reglerna i 2 a 5 om behörighet att företa rättshandlingar för den dagliga hushållningen är tillämpliga även på den som är under 18 år och bör därför bibehållas.

l promemorian diskuteras också behovet av särskilda internationellt privaträttsliga regler på området.

Vad först beträffar förhållandet till stater utanför Norden finns det enligt promemorian tillämpliga regler i 4 kap. 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Bestämmelserna bygger på nationalitetsprincipen. Frågan om en person är underårig eller inte bedöms alltså enligt lagen i hans hemland. Till skydd för godtroende tredje man har emellertid en särskild undan- tagsregel tagits upp i 4 kap. 5 5 andra stycket. Om rättshandling har fö- retagits i landet av någon som på grund av underårighet varit obehörig att företa rättshandlingen enligt tillämplig utländsk lag, blir rättshand- lingen ändå bindande för honom, om han har ägt behörighet enligt svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse hans bristande be— hörighet. Denna godtrosregel, framhålls det, får särskild aktualitet när det gäller utlänningar från stater där myndighetsåldern är högre än i Sverige. Några ändrade regler på området anses inte behövas.

] förhållande till övriga nordiska länder framhålls i promemorian att 1904 års lag inte är tillämplig. I stället gäller 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap. adoption och förmynderskap. Förordningen, som grundas på en konvention mellan de nordiska länderna, bygger på domicilprincipen. Av 14 och 16 %& följer att frågan om en medborgare i något av de nordiska länderna, som har hemvist i annat nordiskt land, är omyndig skall bedömas en- ligt lagen i den stat där han har hemvist, såvida inte förmynderskap redan utövas i annat nordiskt land. Om myndighetsåldern sänks till 18 år i Sverige och Finland men bibehålls vid 20 år i Danmark, Island

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 44 38

och Norge kommer alltså svenska medborgare som är mellan 18 och 20 år och har hemvist i något av sistnämnda tre länder att alltjämt vara omyndiga. Liknande effekter har kunnat uppstå redan tidigare. Sålun— da har i Finland sedan länge gällt att underårig som gifter sig blir myndig i samband därmed. Denna regel har på grund av den nordiska konventionen inte varit tillämplig på finska medborgare med hemvist i annat nordiskt land. Motsvarande gäller i fråga om särskilda regler angående behörighet för omyndiga att företa vissa rättshandlingar, exempelvis av den typ som ifördes i Sverige genom 1969 års lagstift- ning. Enligt promemorian synes det inte nu böra komma i fråga att frångå den på domicilprincipen grundade reglering som gäller i för- hållande till de andra nordiska länderna.

I promemorian diskuteras om den som erhållit rättshandlingsförmåga återigen kan förlora den. Detta skulle kunna bli aktuellt om den som enligt hemvistlandets lag har bliVit myndig senare bosätter sig i ett land enligt vars lag han alltjämt skulle vara omyndig. Frågan uppmärk-- ' sammades redan under förarbetena till 1931 års nordiska konvention med anledning av bl.a. de nyss nämnda särskilda reglerna i finsk lag om att underårig förvärvar myndighet vid ingående av äktenskap och föranledde en särskild förklaring i slutprotokollet till konventionen. De fördragsslutande staterna förklarade sig vara ense därom, att den som inte fyllt 21 år men förvärvat myndighet enligt finsk lag genom att ingå äktenskap eller enligt isländsk lag på grund av hemskillnad eller äktenskapets upplösning, om han tog hemvist i annan fördragsslutande stat än Finland resp. Island, ändå inte skulle anses omyndig på grund av ålder. Enligt uttalande av de svenska delegerade vid förhandlingarna överensstämde denna regel medvedertagen uppfattning. Med hänsyn härtill torde enligt promemorian motsvarande regel få anses gälla i nu aktuellt hänseende även utan en uttrycklig förklaring från de fördrags- ' slutande staterna. '

I promemorian framhålls att det i 1931 års konvention och förord- ning inte finns någon motsVarighct till den särskilda regel om skydd för godtroende medkontrahent som har upptagits i 4 kap. 5 5 andra stycket 1904 års lag. En sådan regel har hittills ansetts kunna avvaras. Bl. a. med hänsyn till ovissheten om den fortsatta utvecklingen i de länder som t.v. behåller myndighetsåldern vid 20 år torde det enligt promemorian inte finnas tillräcklig anledning att nu ta upp frågan om ändring i den nordiska konventionen på denna punkt. Skulle det visa sig att man i dessa länder kommer att behålla den nuvarande myndig- hetsåldern kan det emellertid bli aktuellt att ompröva denna inställning.

Sammanfattningsvis konstateras alltså i promemorian att den före- slagna sänkningen av myndighetsåldern kan genomföras utan några ändringar i den internationellt privaträttsliga lagstiftningen.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 44 39

.? .2.2 Andra ZO-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern finns bestämmelser om' en åldersgräns på 20 år i åtskilliga författningar på vitt skilda rättsområden. Ofta har, framhålls det i promemorian, 20-årsgränsen valts för att få överensstämmelse med myndighetsåldern. Sålunda har flertalet av de nuvarande 20-årsgränserna tillkommit ge- nom ändring av tidigare 21-årsgränser i samband med sänkningen av myndighetsåldern år 1969. Det finns emellertid också åldersgränser där andra motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgö- rande eller i vart fall inverkat på bedömningen. Enligt promemorian bör, när det gäller att ta ställning till om en sänkning av myndighets- åldern med två år skall påverka andra åldersgränser, liksom vid sänk- ningen år 1969 den principiella utgångspunkten vara att en anpass- ning nedåt bör ske överallt där den nuvarande åldersgränsen i väsentlig grad influerats av den nuvarande myndighetsåldern. Om det på något område finns speciella skäl att behålla 20-årsgränsen bör ändring där- emot inte göras enbart för att vinna likformighet. I flera fall pågår dessutom utredningar vars resultat bör avvaktas, innan slutlig stånd- ' punkt tas till frågan om ändring av berörda åldersgränSer.

Beträffande den f a mi lj e r ä t ts lig a lagstiftningen är det enligt promemorian tydligt att reglerna i FB om vårdnadens upphörande och samtycke till adoption samt i ÄB om behörighet att upprätta testa— mente har nära samband med myndighetsåldern. Åldersgrän'serna bör därför i dessa fall anpassas till' sänkt myndighetsålder.

För rätt att anta adoptivbarn krävs i princip lägst 25 års ålder. I speciella undantagssituationer kan dock- tillstånd till adoption medges- även för den som är mellan 20 och 25 år. Om myndighetsåldern sänks till 18 år bör enligt promemorian 20-årsgränsen ändras på motsvarande sätt. '

[ promemorian anförs vidare att den i lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivna 20-årsgränsen för" hörande av kvinnans vård- nadshavare i abortärende inte kan stå kvar oförändrad, om vårdnaden skall upphöra vid 18 år. En anpassning till den nya myndighetsåldern bör alltså ske. En sådan anpassning bör göras också i lagen om allmän försäkring rörande föreskrifterna om utbetalning av föräldrapenning samt i kungörelsen angående sättet och tiden för utbetalning av pension enligt nyssnämnda lag. 20-årsgränsen i utlänningskungörelsens regler om uppehållstillstånd m. m. har sådant samband med reglerna om vårdnad att de också föreslås bli anpassade till den nya myndighets- åldern.

På det 5 k a t t e r ä t ts l i g a området diskuteras i promemorian tre bestämmelser som tillmäter 20-årsåldern betydelse för beskattning- en. Den första är 28 % arvsskatteförordningen, som medger viss lind-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 44 40

ring i arvsbeskattningen för barn under 20 år. Den andra är 8 5 för- ordningen om statlig förmögenhetsskatt, enligt vilken föräldrar i viss omfattning är skattskyldiga för förmögenhet som tillhör deras barn under 20 år. Slutligen beräknas enligt 12 5 1 mom. sistnämnda förord- ning i vissa fall den beskattningsbara förmögenheten gemensamt för föräldrar och omyndiga barn. Vad beträffar förmögenhetsskatten fram- hålls i promemorian att en sänkning av åldersgränsen till 18 år före- faller vara en naturlig konsekvens av att den ålder då barnen själva disponerar över sin förmögenhet sänks. Konsekvensändringar i för- mögenhetsskatteförordningen bör därför göras.

Beträffande 28 & arvsskatteförordningen konstateras i promemorian att regeln ingår i ett delvis ganska komplicerat system som syftar till att åstadkomma en avvägning i beskattningen mellan olika kategorier skattskyldiga. Den särskilda skattelindring som gäller om arv- eller testamentstagaren inte fyllt 20 år har ursprungligen tillkommit för att tillgodose underårigs behov av medel för uppfostran och utbildning. Enligt promemorian finns det inte anledning att i arvsskatteförordningen ha någon generell regel om särskild skattelindring med anknytning till högre åldersgräns än myndighetsåldern. Den skatteskärpning som en sänkning av åldersgränsen medför torde i regel bli obetydlig. I pro- memorian förordas därför att bestämmelsen om skattelindring inte heller i fortsättningen skall avse annan än den som är underårig.

För det str a f f r ä t t 5 l i g a områdets del anmärks i promemorian att 6 kap. BrB innehåller åtskilliga bestämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mot barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella handlingar behandlas strängare än motsvarande hetero- sexuella handlingar. I 4 å och 8 % förekommer ett par 20-årsgränser som rör just homosexuella handlingar. Ytterligare en 20-årsgräns finns i 7 5 som behandlar koppleri. Denna regel är inte begränsad till homo- sexuella förhållanden. l promemorian konstateras att en särskild ut- redning, sexualbrottsutredningen (Ju 1972: 01), har tillsatts för att se över bestämmelserna om sedlighetsbrott. Utredningen har tagit initiativ till vissa vetenskapliga undersökningar som bl. a. kan belysa frågan om unga människor kan ta särskild skada av homosexuella förbindelser. Innan resultatet av undersökningarna föreligger anses någon ändring beträffande de särskilda åldersgränserna vid homosexuella gärningar inte böra göras. Med hänsyn till att det ingår i utredningens uppdrag att göra en allmän översyn av 6 kap. BrB bör enligt promemorian även frågan om ändring av 20-årsgränsen i 7 5 anstå i avvaktan på resultatet av utredningens arbete.

I promemorian konstateras vidare att 95 lagen med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare innehåller en föreskrift om att vårdnadshavaren skall höras i vissa fall när lagöverträdaren är under 20 år. Denna paragraf föreslås anpassad till att vårdnaden skall upp- höra vid 18 års ålder.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 44 41

Beträffande barnavårdslagstiftningen konstateras i promemorian att ingripande med stöd av barnavårdslagen kan grundas på dels olämpligheten hos fostraren eller i hemmiljön (25 5 a), dels misskötsamhet hos den unge själv (25 5 b). I den förra typen av fall kan ingripande inte företas sedan den unge har fyllt 18 år, medan motsvarande åldersgräns i det senare typfallet i princip är 20 år. Vid- tagna åtgärder skall i regel upphöra senast när den unge fyller 20 år. Samhällsvård som har anordnats med stöd av 25 5 b kan emellertid pågå längre. Samhällsvården skall dock upphöra senast tre år efter omhändertagandet. Motsvarande gäller i fråga om utskrivning från ungdomsvårdsskola.

Enligt promemorian framstår det som en naturlig konsekvens av en sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern att åtgärder som be- slutats med stöd av 25 5 a barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Ändring föreslås därför i detta avseende.

Beträffande 20-årsgränsen i 25 & b konstateras i promemorian att det är i princip otillfredsställande att möjliggöra ingripande inom barna- vårdens ram mot personer som har uppnått myndig ålder. Det ange— lägna vårdbehovct för myndiga alkohol- och narkotikamissbrukare bör tillgodoses på annat sätt än genom barnavårdsnämndens försorg. Man kan emellertid inte bortse från att en sänkning av åldersgränsen för ingripande enligt barnavårdslagen och därmed av motsvarande gränser för olika åtgärders bestånd skulle kunna innebära en allvarlig inskränkning i möjligheterna att bereda adekvat vård för missanpassad ungdom. En sänkning av myndighetsåldern aktualiserar därför enligt promemorian frågan om behovet av en särskild vårdform för ålders- grupperna närmast över 18 år. I promemorian pekas emellertid på att socialutrcdningen (S 1969: 29) verkställer en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningcn. Utredningen väntas lägga fram ett del- betänkande angående principerna för socialvårdens framtida utform— ning. Enligt promemorian kan man räkna med att utredningens arbete på sikt kommer att resultera i ny lagstiftning som skall ersätta bl a. barnavårdslagen. I detta läge synes det lämpligast att t.v. behålla den nuvarande 20-årsgränsen i 25 & b. Beträffande 27 och 28 åå, som ger barnavårdsnämnden möjlighet att meddela föreskrifter resp. för- ordna om övervakning, bör enligt promemorian föreskrivas att sådana åtgärder skall upphöra senast vid 18 års ålder i fall som avses i 25 & a och vid 20 års ålder i fall som avses i 25 5 b. Beträffande den som är över 18 år och som alltså inte längre står under någons vårdnad bör föreskrift endast kunna avse den unge själv. Regeln om samhällsvår- dens upphörande i 42 å andra stycket föreslås få den utformningen att samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits med stöd av 25 5 b efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 44 42

I promemorian föreslås inte någon ändring i 67 å som innehåller regler om utskrivning från ungdomsvårdsskola. Bestämmelserna i 24 & första stycket om underrättelse till föräldrar angående beslut om omhändertagande samt i 33 å andra stycket att underårig som tagits i förvar kan kvarhållas tills han hämtas av föräldrar eller fostrare föreslås ändrade så att de inte blir tillämpliga i fall då den unge har fyllt 18 år - och alltså inte står under någons vårdnad. Enligt promemorian bör' uttrycket ”underårig”, som i barnavårdslagen på många håll används som beteckning för person som kan bli föremål för åtgärder enligt lagen, inte längre användas i författningstexten.

De i promemorian föreslagna nya bestämmelserna medför att före- skrifter, övervakning och samhällsvård som grundas på 25 5 a och avser någon som är över 18 år när lagändringen träder ikraft skall - upphöra omedelbart. '

Med hänsyn till att 20-årsgränsen i 25 5 b barnavårdslagen föreslås bibehållen t.v. finns det enligt promemorian inte anledning att-sänka åldersgränsen för tillämpning av lagen om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet från" 20 till 18- år. Inte heller b'ör någon jämkning ske i föreskrifterna om meddelande till barnavårdsnämnd i 12 5 lagen om verkställighet av bötesstraff och 16 5 andra stycket förundersök- ningskungörelsen. ' ' '

Vad gäller u t bild nin g 5 o m r ä (1 e t finns det enligt promemo- . rian inte någon särskild anledning att behålla 20-årsgränsen i 51 5 skol- lagen rörande inspektion av privatskolor m". m. Åldersgränsen föreslås därför bli sänkt till 18 år. De regler i Skolstadgan, folkhögskolestadgan och kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning'som inne— håller en 20-årsgräns har nära samband'med bestämmelserna om vård- nad och bör därför också anpassas "till den nya myndighetsåldern.

I promemorian framhålls 20-årsgränsens stora betydelse inom studie- stödssystemet, särskilt efter de ändringar som trätt i kraft genom studie- stödslagen. En sänkning av 20-årsgränsen skulle i vissa fall innebära en fördel, i andra fall en nackdel för den- studerande och hans föräldrar. Frågan om lämpligheten av en-sådan sänkning kan enligt promemorian inte bedömas förrän de eventuella följderna därav blivit närmare ut- - redda. Några förslag i denna del läggs därför inte fram i' promemorian.

Bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen har utformats mot bakgrund av reglerna om studiehjälp. Frågan om de där upptagna 20-årsgränserna bör ändras har alltså nära samband med den framtida utformningen av det statliga studiestödet. I promemo- rian föreslås därför att frågan får anstå i avvaktan på att ställning kan tas till huruvida reglerna om' studiestöd bör påverkas av' att myn- dighetsåldern sänks.

I promemorian konstateras att r u 5 d r y c k 5 f ö r s ä lj n i n g 5- f ö r o r (1 n i n g e n innehåller bestämmelser som innebär att rusdrycker

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 44 . 43

inte får säljas till den'som är under 20 år. Vid. förordningens tillkomst ansågs det av flera skäl naturligt att anknyta åldersgränsen till den all— männa myndighetsåldern. Detta samband behölls vid myndighetsåldems sänkning år 1969. Samma skäl kan nu anföras-för en sänkning till' 18 år. En sådan sänkning skulle innebära att inköpsåldern anpassades till ' den gällande minimiåldern för utskänkning av rusdrycker, vilken redan är 18 år. Enligt promemorian bör emellertid frågan om den lämpliga minimiåldern för rätt till inköp av rusdrycker i första hand bedömas från alkohol- och nykterhetspolitiska synpunkter. Alkoholpolitiska ut- redningen (Fi 1966: 33) har i uppdrag att göra en allmän översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken. Eftersom det förefaller lämpligt att frågan om inköpsåldern övervägs närmare inom ramen för detta ut— redningsarbete, vilket väntas bli slutfört inom kort,. föreslås i prome- morian inte någon ändring -i rusdrycksförsäljningsförordningen eller de därtill anknytande kungörelserna. '

Vad angår övriga bestämmelser-'som är aktuella-i detta sammanhang föreslås i promemörian en sänkning av "åldersgränsen i rättegångsbalkens bestämmase om tillträde till offentlig förhandling. Indirekt blir bestämmelsen tillämplig vid handläggning enligt förvalt- ningsprocesslagen samt enligt lagarna om arbetsdomstol, försäkrings- domstol och marknadsdomstol m. m.

Enligt promemorian bör även religionsfrihetslagens minimiålder för rätt att bli upptagen i kloster. anpassas till en sänkt myndighetsålder liksom en i 14 & rennäringslagen upptagen 20-årsgräns.

I promemorian föreslås inte någon ändring av den 20-årsgrä'ns som finns i det nya tandvårdssystemet och som är avgörande för om en person erhåller fri tandvård inom folktandvården eller får tandvårds- utgifter ersatta inom den allmänna försäkringen. Inte heller föreslås några ändringar i de åldersgränser som gäller enligt statstjänstemanna- stadgan och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. för innehav av ordinarie tjänst och extra ordinarie tjänst. Denna fråga bör. lämpligen övervägas inom ramen för förhandlingsutredningens (C 1968: 16) arbete. Däremot föreslås en sänkning-av 20-årsgränsen för börs- ombud enligt börsordningen för Stöckholms fondbörs. ' '

I sjöbefälskungörelsen' finns en 20-årsgräns för befälhavare på han— delsfartyg eller fiskefartyg. Åldersgränsen har samband med behörig- hetskraven för sjöbefäl. Dessa överses f. 11. av befälsbemanningsutred- ningen (K 1970: 29). Eftersom det synes lämpligt'att frågan om behö— ' righetsåldern övervägs närmare inom ramen" för 'utredningens arbete föreslås i promemorian inte nu någon ändring av nämnda åldersgräns. Däremot föreslås i promemorian att ett par 20-årsgränser som finns i- vissa författningar om stöd till rationaliseringe'n inom jordbruket och trädgårdsnäringen anpassas till den' sänkta myndighetsåldern.

Även i reglementet angående statens grupplivförsäkring är 20-års-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 44 44

gränsen av betydelse i olika hänseenden. Reglementet har utformats i samråd med de statsanställdas organisationer. Enligt promemorian bör någon ändring av åldersgränsen inte ske utan särskilda överläggningar med organisationerna. Den frågan får tas upp i annat sammanhang och något förslag i ämnet läggs inte fram nu.

2.2.3. Andra åldersgränser för unga

För f a mi 1 j e r ä t t e n s vidkommande noteras i promemorian att någon ändring av 18-årsgränsen i 2 kap. 1 5 GB inte är aktuell. Den som är under 18 år måste alltså även i fortsättningen ha tillstånd av läns- styrelsen för att få gifta sig.

Bestämmelserna i FB och barnavårdslagen om barns rätt att själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom har inte något direkt samband med myndighetsåldern utan anger skilda ålders- gränser vid vars uppnående det har ansetts vara av värde att generellt efterhöra underårigs egen mening i sådana frågor. Någon ändring i dessa regler synes enligt promemorian inte vara påkallad i detta sammanhang.

Ändring bör enligt promemorian heller inte göras vad gäller 15-å.rs- gränsen i RB för underårig vilken hörs som vittne. Denna åldersgräns sammanhänger nära med de straffrättsliga bestämmelserna.

I namnlagen och passkungörelsen finns 18-årsgränser som enligt promemorian passar väl in i ett system där myndighetsåldern utgör 18 år och därför inte bör ändras. Motsvarande anses gälla 18-årsgränserna i vapenförordningen.

Lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn bygger på en internationell konvention i ämnet. Det torde enligt promemorian i detta sammanhang inte vara möjligt eller direkt behövligt att göra någon ändring i den lagen.

I promemorian konstateras vidare att reglerna om livränta till efter- levande barn inom yrkesskadeförsäkringen ändrades år 1967, varvid bl. a. den ålder till vilken sådan livränta alltid skall utgå höjdes från 16 till 19 år. Detta innebar en anpassning till vad som gäller om barn- pension enligt lagen om allmän försäkring. För barn i åldern 19—21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna skäl. Enligt promemorian förefaller det mot denna bakgrund inte motiverat att ändra 19-årsgränsen. Inte heller förordas en sänkning av 21-årsgrän- sen. Detta skulle för vissa fall försämra det skydd som yrkesskadeför- säkringen f. n. ger. I konsekvens med dessa ställningstaganden bör enligt promemorian också motsvarande regler i militärersättningsförordningen behållas oförändrade. Någon anledning att i detta sammanhang ändra reglerna i 9 5 lagen om yrkesskadeförsäkring angående beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst anses inte heller föreligga.

Inom det st r a f f r ä t t sl i g a påföljdsområdet bestäms de olika

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 44 45

åldersgränserna i första hand av krirninalpolitiska hänsyn. Som resul- tatet av en lång utveckling har reglerna om behandlingen av unga lag- överträdare blivit mer differentierade och utrymmet för fängelse som brottspåföljd för de olika åldersgrupperna blivit mer inskränkt. Vid 1969 års reform ansågs sänkningen av myndighetsåldern inte höra på- verka åldersgränserna inom området för brottsbalkspåföljderna. Mot- svarande bör enligt promemorian gälla även nu.

I 2 kap. 2 & skadeståndslagen ges en särskild regel om möjlighet till jämkning av skadestånd när den som har vållat skadan är under 18 år. Denna åldersgräns tillkom år 1972. Dess motsvarighet i äldre rätt upptog en 15-årsgräns. Enligt promemorian bör det inte komma i fråga. att nu återigen ändra åldersgränsen.

I lagen om behandling i fångvårdsanstalt finns bestämmelser som inskränker möjligheterna att tillgripa inneslutning i'enrum som discipli- när åtgärd mot intagen under 21 år. Dessa bestämmelser har visst samband med påföljdsreglerna. Med hänsyn härtill och då behandlings- lagen har varit under översyn föreslås i promemorian inte någon änd- ring av bestämmelserna om isolering. Inte heller anses någon ändring f. n. böra göras i tillämpningskungörelsen till lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl.

Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inne- håller åtskilliga föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21 år. Vid myndighetsåldems sänkning år 1969 framhölls att 21-årsgränserna i den nu nämnda lagen var kriminalpolitiskt moti- verade. De skäl som talade för att brottsbalkens påföljdsregler inte borde påverkas av att myndighetsåldern sänktes ansågs tillämpliga även på dem. Någon ändring i berörda åldersgränser vidtogs därför inte. Motsvarande ståndpunkt förefaller enligt promemorian även nu moti- verad.

På u t bild nin g 5 o m r å d e t gäller enligt lagen angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda särskolplikt till 21 år med viss förlängningsmöjlighet. 21-årsgränsen behölls vid myndighetsåldems sänkning år 1969 med hänsyn till den försenade mognaden hos de ut- vecklingshämmade och det mera tidskrävande utbildningsbehovet. An- ledning till ändring torde enligt promemorian inte heller nu finnas i fråga om denna åldersgräns.

Inom trafiklagstiftningen gäller en rad skilda ålders- gränser för rätt att föra olika slags fordon m. m. Detta differentierade system, som nyligen har varit föremål för en djupgående revision, är utformat med hänsyn till vad som har ansetts motiverat främst av säkerhetsmässiga och tekniska trafikhänsyn. Enligt promemorian bör någon ändring i dessa regler inte nu komma ifråga.

Vad angår övriga bestämmelser som tagits upp i avsnittet om gällande rätt innehåller lagen om svenskt medborgarskap i en del fall

• Sida 46
•  Original

Prop. 1974: 44 . ' 46

andra åldersgränser än 18 år. Eftersom dessa gränser måste ses i sam- band med varierande utländska medborgarskapsregler och följaktligen inte bör justeras fristående, föreslås i promemorian inte nu några änd- ringar i medborgarskapslagen. Inte heller föreslås någon ändring i fråga om förbudet för den som är under 21 år att förvärva eller inneha springstilett eller springkniv. Motsvarande bedömning görs i promemo- rian såvitt gäller förbudet att sälja injektionsspruta eller kanyl till den som är under 21 år, om det inte styrks att varan behövs för medi- cinskt ändamål.

2.3. Remissyttrandena

2.3.1. Myndighetsåldern

Förslaget om sänkning av myndighetsåldern till 18 år tillstyrks eller lämnas utan erinran av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelscn, lantbruksstyrelsen, statens in- vandrarverk, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Hallands län, sexualbrottsutredningen, socialutrcdningen, fosterbarnsutredningen, al- koholpolitiska utredningen, för/tandlingsutredningen, kommittén för översyn av arbctsmarknadsutbildningen, Stockholms barnavårdsnämnd, Stockholms överförmyndarnämnd, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskassefärbund, Sveriges advokat- samfund, Föreningen Sveriges överförmyndare, Svenska Iandstingsför- bundet, Svenska kommunförbundet, TCO, SACO, SECO, Folkpartiets ungdomsförbund och Moderata samlingspartiets ungdomsförbund. Någ- ra av remissinstanserna förutsätter dock att myndighetsåldern sänks också i övriga nordiska länder.

Promemorieförslaget avstyrks av riksåklagaren, Lunds domkapitel och domarcföreningen. '

Några remissinstanser, nämligen riksskatteverket, centrala studie- hjälpsnämnden, befälsbemanningsutredningen, Svenska försäkringsbo- Iags riksförbund och styrelsen för Stockholms fondbörs, tar inte be- stämd ställning till förslaget.

Flera av de remissinstanser som förklarar sig kunna g 0 d t a prome- morieförslaget utvecklar inte närmare skälen för denna ståndpunkt. Andra remissinstanser ansluter sig uttryckligen till promemorieförsla- gets motivering. Svea hovrätt uttalar att hovrätten redan vid den förra sänkningen av myndighetsåldern inte ansåg några trängande reform- behov föreligga. En sänkning av myndighetsåldern kunde den gången godtas under förutsättning att motsvarande sänkning skedde även i de övriga nordiska länderna. När nu fråga väckts om en ytterligare sänk- ning av myndighetsåldern föreligger enligt hovrättens mening lika starka skäl att beakta förhållandena utomlands och särskilt i de nordiska grannländerna. Även om en koppling mellan myndighetsålder och röst-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 44 47

rättsålder inte är nödvändig finner hovrätten det naturligt att sam— bandet bibehålls. Mot bakgrunden av bl. 'a. statsmakternas beslut att sänka rösträttsåldern till 18 år godtar hovrätten förslaget. Reformen bör dock enligt hovrättens mening inte genomföras förrän enighet om sänkt myndighetsålder uppnåtts med övriga nordiska länder. De olä- genheter som kan uppstå vid en sänkning av myndighetsåldern måste förebyggas genom lämpliga skyddsregler. Att den regel om skydd för godtroende medkontrahent, som finns upptagen i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyn- derskap, hittills ansetts kunna undvaras i. förhållandet mellan med- borgare i de nordiska länderna är naturligt med hänsyn till att myndig- hetsåldern är densamma i hela Norden. Vid en sänkning av myndighets- åldern i Sverige kommer skyddsregeln att få vidgad aktualitet bl. a. för svenska kontrahenter i förhållande till medkontrahenter från annat nordiskt land med högre myndighetsålder. En komplettering av 1931 års konvention i denna del framstår därför för hovrätten som önskvärd såvida reformen skulle komma att genomföras tidigare i Sverige än i övriga nordiska länder. Hovrätten aktualiserar slutligen frågan om en viss ändring av reglerna om förordnande av god man i 18 kap. 3 & FB. Denna ändring skulle möjliggöra förordnande av god man för den som på grund av oerfarenhet behöver biträde med sina ekonomiska angelägenheter. Behovet av en sådan ändring finner hovrätten bli mer framträdande än tidigare om myndighetsåldern nu sänks ytterligare. Socialstyrelsen tillstyrker att myndighetsåldern sänks till 18 år efter-- som sänkningen står i överensstämmelse med den internationella ut- vecklingen på området. Sänkningen är enligt styrelsens mening också ett uttryck för en mer realistisk inställning till ungdomars möjligheter att själva forma sin tillvaro. Styrelsen anser dock den praktiska bety- . delsen av sänkningen vara relativt begränsad eftersom ungdomar vid fyllda 18 år redan innehar betydande rättskapacitet vad gäller praktiska, konkreta beslut såsom rätten att ta anställning och att hyra bostad. Skolöverstyrelsen framhåller att de lagändringar som genomfördes år 1969 inte synes ha medfört några olägenheter. Eftersom utvecklingen gått i den riktningen attungdomen fått allt större förutsättningar att kunna ikläda sig ett socialt och ekonomiskt ansvar för sina handlingar, torde det enligt skolöverstyrelsens mening vara rimligt att låta full civilrättslig handlingsförmåga inträda fr. o. rn. 18 år. Det är också naturligt att rösträttsåldern och _myndighetsåldern sammanfaller. Invandrarverket anför att en sänkning av myndighetsåldern får vissa konsekvenser för utlänningar i Sverige. En sänkning markerar ytterligare skillnaden i myndighetsåldern mellan svenskar och vissa grupper av invandrare samt mellan vissa invandrargrupper inbördes. Samtidigt kommer dock också en viss utjämning att ske. I förhållandet mellan de nordiska länderna får en ändrad myndighetsålder i Sverige omedelbar

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974: 44 48

effekt för invandrare från övriga nordiska stater, om de behåller sitt medborgarskap. Enligt invandrarverkets mening bör frågan bli föremål för samnordiska överläggningar. Skulle förslaget genomföras utan att myndighetsåldern samtidigt sänks i de övriga nordiska länderna bör .kanske övervägas att i 1931 års förordning inta en godtrosregel liknande den som redan finns i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhål— landen rörande äktenskap och förmynderskap. I fråga om utomnordiska invandrare uppnås genom en sänkning likställighet för invandrare från östeuropa. Däremot ökar skillnaden i myndighetsålder mellan svenskar och medborgare i flertalet västeuropeiska stater. Skillnaderna mellan olika grupper invandrare kommer i vissa fall att bli mer markanta. Den olika behandling som skilda grupper kan röna i olika sammanhang kan medföra att vissa grupper känner sig eftersatta. En sänkning av den svenska myndighetsåldern ökar riskerna för att man förbiscr att skilda regler i myndighetshänseende gäller för olika grupper.

Även enligt länsstyrelsen i Uppsala län är en sänkning av myndighets- åldern som bryter den nordiska enheten ägnad att inge vissa betänk— ligheter. På flera områdcn av länsstyrelsens"verksamhet, särskilt på det sociala området, möter situationer där en för de nordiska länderna gemensam myndighetsålder är av stort värde. De olägenheter av framför allt handläggningsnatur, som en bristande överensstämmelse i fråga om myndighetsåldern kan medföra, torde i praktiken inte undanröjas genom tillämpning av den i promemorian angivna s. k. domicilprin- cipen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det i och för sig tveksamt att så snart efter föregående sänkning av myndighetsåldern genomföra en ytterligare sänkning. Länsstyrelsen anser emellertid att riksdags- beslutet om sänkning av rösträttsåldern till 18 år har prejudicerande betydelse när det gäller myndighetsåldern.

Stockholms barnavårdsnämnd finner starka skäl tala för att myndig- hetsåldern sänks i enlighet med promemorians förslag. Även om det — i motsats till vad som gäller i fråga om den biologiska mognaden — saknas vetenskapligt hållfasta belägg för att även den sociala mognaden numera i allmänhet inträder tidigare, finns goda skäl att anta att så är fallet. Flertalet av dagens 18- och 19-åringar får anses ha tillräcklig mognad för att kunna tillerkännas full myndighet. Såvitt känt har den senaste sänkningen av myndighetsåldern inte resulterat i några negativa erfarenheter. Självfallet kan inte uteslutas risken för obetänksamma ekonomiska transaktioner. Som en förebyggande åtgärd bör staten i samband med lagändringens genomförande ombesörja en effektiv information. För ungdomar som känner behov av biträde med sina ekonomiska angelägenheter bör samhället kunna lämna stöd, t. ex. genom förordnande av god man. Enligt barnavårdsnämndens mening får förslaget positiva följder beträffande verkan av avtal om underhålls- bidrag ingångna av fäder i åldern 18 till 20 år. Ovisshet om sådana

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 44 49

avtal kräver förmyndarens godkännande har hittills medfört en vack- lande praxis. ' '

Stockholms överförmyndarnämnd accepterar att myndighetsåldern sänks men anser att man i samband därmed bör bereda möjlighet till stöd för den som blivit myndig genom någon form av godmanskap.

Svenska bankföreningen uppehåller sig närmare vid de problem som uppstår om olika myndighetsåldrar tillämpas inom Norden. Avsaknaden av en skyddsregel i 1931 års konvention som motsvarar 4 kap. 5 % i 1904 års lag kommer att innebära risk för rättsförlust för godtroende part i vissa fall. Ett praktiskt exempel härpå utgör den situationen att förmynderskapet för en här i riket bosatt 18-årig dansk medborgare utövas i Danmark och inte i Sverige. Det förekommer i betydande ut- sträckning att medborgare i ett nordiskt land tar bosättning i annat land i Norden. Enligt bankföreningens mening kommer därför en sänkning av myndighetsåldern i Sverige att medföra behov av att det även för de nordiska förhållandena införs en skyddsregel med det innehåll som gäller enligt 1904 års lag. ' '

Sveriges advokatsamfund framhåller att risken med en sänkt myn— dighetsålder naturligtvis främst ligger däri att ungdomar pågrund av oerfarenhet i ekonomiska angelägenheter kan ingå för dem olyckliga och oförmånliga avtal och förbindelser. Ungdomen utgör i dag en köpkraftskategori som är föremål för stark bearbetning från handelns sida, innebärande rikliga tillfällen till skuldsättning för de unga och en allvarlig risk för underg'rävd ekonomi under lång tid. För de ungdomar som genom familjerättsligt fång förvärvat förmögenhet föreligger risk för att de genom oöverlagda transaktioner gör sig av med eller minskar sin förmögenhet. Samfundet påpekar emellertid att 10 kap. 2 & FB läm- nar möjlighet för domstol att förklara att underårig skall förbli omyn- dig även efter uppnådd myndighetsålder. Ju lägre myndighetsåldern är desto större anledning kan det föreligga att tillämpa detta lagrum. Sam- fundet vill dock ifrågasätta om det inte är erforderligt med ett tillägg i lagen av innebörd att underårig som på grund av oerfarenhet äventyi rar sin eller sin familjs välfärd även utan eget medgivande skall genom rättens förklaring kunna förbli omyndig även efter uppnådd myndig- hctsåldcr.

De remissinstanser som a v s t y r k e r promemorieförslaget fram- håller alla att skälen för en sammankoppling av rösträttsåldern och myn- dighetsåldern inte med nödvändighet är avgörande. Riksåklagaren anför att även om det är angeläget att nämnda samband upprätthålls utgör det dock inte något skäl för att på alla andra områden bevilja ungdomen full rättshandlingsförmåga med åtföljande avsaknad av det skydd som omyndighetcn i många fall medför. Redan vid den förra sänkningen av myndighetsåldern fann riksåklagaren skäl till viss tvekan. Den sänkningen kunde emellertid accepteras eftersom den bara omfattade ett

4 Riksdagen ]974. ] saml. Nr 44

• Sida 50
•  Original

Prop. 1974: 44 50

år. En förändring avseende ytterligare två år är däremot svårare att godta utan väl belagda skäl. Beträffande den internationella rättslik- heten framhåller riksåklagaren att Europarådets rekommendation skett med vissa reservationer. Något underlag finns inte för antagandet att 1969 års reform har gett sådana erfarenheter att den bör fullföljas genom en ytterligare sänkning av myndighetsåldern. Riksåklagaren ifrågasätter om det inte efter tillräcklig utredning kan fastställas vilka kriterier som skall användas för att bedöma den lämpliga myndighets- åldern. En närmare analys av vad som i dagens läge bör förstås med myndighet synes lämplig. Riksåklagaren vill också uttrycka en viss far- håga för att en utökad civilrättslig frihet för ungdomen kan medföra ökad risk för brottsliga dispositioner, vidtagna i ungdomligt oförstånd. Kravet på utökad frihet för dem som tillhör de aktuella åldersgrupperna och som besitter tillräcklig mognad kan väl tillgodoses genom partiella reformer liknande dem som redan genomförts genom den familjerätts- liga lagstiftningen.

Lunds domkapitel anför liknande synpunkter och framhåller att ung- domens ökade medvetenhet och mognad för ställningstagande i politik och livsåskådningsfrågor visserligen kan motivera att 18-årsåldern utgör gräns för rösträtt liksom t. ex. för rätten att utträda ur kyrkan enligt religionsfrihetslagen. Men därmed följer enligt domkapitlet inte nöd- vändigtvis den mognad och insikt i ekonomiska ting och den överblick av de ekonomiska konsekvenserna av vissa rättshandlingar som skulle motivera att de unga undandras det rättsskydd som ligger i att de i vissa — numera rätt begränsade -— stycken alltjämt står under vårdnads- havares inseende. Man kan inte bortse från risken att den unges ocr- farenhet kan komma att utnyttjas av samvetslösa personer. Det är en— ligt domkapitlets mening svårare för samhället att i förebyggande syfte göra några inskränkningar i den förfoganderätt som följer med uppnådd myndighet än att vid bibehållen högre myndighetsålder på lämpliga punkter utvidga den omyndiges personliga rättshandlingsförmåga.

Domareföreningen anser att myndighetsåldern måste bero på den mognad, som de unga i allmänhet på objektiva skäl kan antas besitta vid viss ålder, och att andra skäl för en sänkning är sekundära, hur ange- lägna de än kan förefalla från andra synpunkter. Föreningen anser det därför vara en allvarlig brist i förarbetena till det nu framlagda försla- get att det tydligen inte gjorts någonting för att bredda och fördjupa kunskaperna om barns sociala utveckling och mognad. Inte heller framgår vilka erfarenheter av 1969 års reform som ger vid handen att reformen kan fullföljas och 18- och 19-åringar alltså ges full rättslig handlingsförmåga. Sammanfattningsvis anser sig föreningen böra avstyr— ka förslaget om en ytterligare sänkning av myndighetsåldern eftersom några sakliga skäl inte talar härför. Därcst en lägre myndighetsålder införs i Sverige än i vissa andra nordiska länder anser föreningen att

• Sida 51
•  Original

Prop. 1974: 44 51

särskild uppmärksamhet bör ägnas problemet huruvida den som blivit myndig enligt hemvistlandets lag förlorar sin rättshandlingsförmåga om han därefter bosätter sig i ett land enligt vars lag han alltjämt skall vara omyndig. Enligt föreningens mening utgör varken motivuttalandet vid förarbetena till 1931 års lag eller uttalandet i promemorian för rätts- tillämpningen bindande regler. Med hänsyn bl.a. till ungdomens rör- lighet de nordiska länderna emellan är det enligt föreningens mening nödvändigt att frågan blir reglerad så att rättsosäkerhet inte uppstår. Den bör bli föremål för överläggningar mellan de fördragsslutande staterna. För att tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav bör även frågan om skydd för godtroende medkontrahent diskuteras mellan dessa stater.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund medför en sänkning av myndighetsåldem vissa risker för onödig skuldsättning, förhastade avbe- talningsköp, kontoköp och liknande. Från försäkringsområdet erinrar riksförbundet om att många ungdomar äger kapitalförsäkringar -——— ofta bekostade av föräldrarna — som de vid myndig ålder kan förfoga över t. ex. genom belåning eller återköp. Riskerna för ett förhastat spolie- rande av det försäkringsskydd och sparande som byggts upp blir själv- fallet större om en sänkning av myndighetsåldern genomförs. Hänsyn måste enligt förbundet vidare tas till de genomgripande förändringar i förmögenhetsbildningen som under de senaste decennierna uppkom- mit genom särskilt gruppförsäkringarnas storlek och utbredning. Vid dödsfall är det enligt förbundet ej ovanligt att stora belopp plötsligt ställs till de efterlevandes förfogande. Det ligger i sakens natur att ris- ken för ett snabbt och obetänksamt förbrukande av stora försäkringsbe- lopp ökar ju yngre de personer är som får full förfoganderätt till sådana belopp.

Beträffande tidpunkten för reformens ik r 3 f t t r ä (1 a n d e har länsåklagarmyndigheten i Uppsala län i yttrande till riksåklagaren ifrå- gasatt lämpligheten av att en sänkning av myndighetsåldern sker den 1 juli 1974. Sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern talar starkt för att sänkningen av myndighetsåldern sker först den 1 januari 1975, vid vilken tidpunkt man har grundad anledning anta att- den nya regeringsformen börjar tillämpas. Motsvarande synpunkter anförs av SACO.

2.3.2. Andra ZO-årsgränser

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till departementsprornemorians allmänna ståndpunkt att en sänkning av myndighetsåldern till 18 år i regel bör medföra motsvarande sänkning av andra 20-årsgränser som tillkommit under influens av den nuvarande myndighetsåldern. Rikspo- lisstyrelsen anser att en anpassning av i författning angivna åldersgrän- ser bör genomföras i största möjliga mån. En enhetlig åldersgräns vin— ner enligt styrelsen lättare insteg i det allmänna rättsmedvetandet ge-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1974: 44 52

nom att medborgarna ges en fast n'orm att följa. En differentiering mås- te emellertid accepteras på grund av samhällets alltmer komplicerade struktur och den ökade kunskapen om människans omdöme och mog— nadsgrad. Med dessa utgångspunkter har styrelsen inte någon erinran mot de i promemorian framlagda förslagen.

Förslaget till ändring i de f a mil j e r ät t 5 l i g a reglerna om vård- nad, samtycke till adoption och rätt att göra testamente har inte mött någon erinran från remissinstanserna. Inte heller förslaget att sänka ål- dersgränsen i 5 & första stycket lagen om avbrytande av havandeskap har mött några invändningar.

Även förslaget till ändring av reglerna om utbetalning av föräldra— penning och av pension enligt lagen om allmän försäkring har godtagits vid remissbehandlingen. Riksförsäkringsverket upplyser att möjligheten att betala ut den nuvarande moderskapspenningen till annan än mo— dern tillämpas mycket sällan för mödrar i åldern 18 till 20 år. Däremot beslutar försäkringskassorna ofta om utbetalning till försäkrade som är mellan 18 och 20 år. Beträffande utbetalning av sjukpenning som i praxis anses utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst sker den regel- mässigt även till försäkrad som är underårig.

Vad gäller utlänningskungörelsens regler om uppehållstillstånd m.m. ansluter sig statens invandrarverk till förslaget att åldersgränsen 1 55 å andra stycket ändras från 20 till 18 år. Däremot anser invandrarverket att åldersgränsen i 32 å andra stycket 3 och 42 å andra stycket 4 bör sänkas från 20 till 16 år, dvs. den åldersgräns som gäller i fråga om skyldigheten att inneha eget pass. Vidare föreslår verket att vårdnads- havare som har uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd här även skall vara bosatt i landet för att undantag för skyldigheten att ha uppe- hållstillstånd skall föreligga för barn.

Vad härefter beträffar de s k a t t e r ä t t 5 l i g a bestämmelserna har de föreslagna ändringarna i förmögenhetsskatteförordningen i allmän- het godtagits av remissinstanserna. Riksskatteverket påpekar dock att den ändrade åldersgränsen i detta hänseende torde medföra ett visst skattebortfall. Den föreslagna ändringen i arvsskatteförordningen av- styrks däremot av Svea hovrätt, länsstyrelsen i Jönköpings län, Stock- holms överförmyndarnämnd, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges överförmyndare. Svea hovrätt påpekar att Europarådets ministerkommitté i sin resolu- tion rörande sänkning av myndighetsåldern rekommenderar medlems- staterna att genom lämpliga åtgärder förebygga att sådana konsekven- ser av en sänkning av myndighetsåldern uppstår, att barns rätt till un— derhåll från föräldrarna och därmed dess möjligheter till nödvändig uppfostran och utbildning skulle komma att beskäras. [ linje härmed och med hänsyn till att utbildningsmöjligheterna byggts ut, varigenom studietiden förlängts för flertalet ungdomar, finner hovrätten att den

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 44 53

rätt till skattelindring som f.n. stadgas i 28 & arvsskatteförordningen för barn under 20 år bör bestå. ' '

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser också att det skattefria grund- ' avdraget bör behållas för arv- och testamentstagare under 20 år. När utbildningstiden har förlängts, ökar behovet av skattelindring. Även om de studiesociala bidragen höjts kan det fortfarande i vissa lägen, t. ex. vid förlust av föräldrar, vara betydelsefullt att den skattefria delen av arvet ökas. Svenska försäkringsbolags riksförbund tillägger att många " ungdomar i det längsta försöker undvika att begagna statliga studielån på grund av de i inflationstider betungande amorteringsvillkoren. Från allmän synpunkt måste det enligt riksförbundet vara att föredra att ung- _ domar som vid föräldrars död förvärvar arvsskattepliktiga medel får behålla dem till bestridande av studiekostnader i stället för att skuld- sätta sig för sådant ändamål. Även Sveriges advokatsamfund anser att många ungdomar har behov av ett tillskott till sina ekonomiska resur- ser för studier, praktiktjänstgöring m.m. åtminstone fram till 20—års- åldern. Enligt samfundets mening har den särskilda skattelindringcn därför fortfarande sitt berättigandef '

Svenska försäkringsbolags riksförbund tar upp en annan skatterätts- lig fråga. Enligt 46 ä 2 mom. 2 och 3 kommunalskattelagen (1928: 370) föreligger rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen bl. a. för premier för vissa försäkringar som ägs av skattskyldig, hans make eller hans omyn- diga barn. En sänkning av myndighetsåldern till 18 år skulle, om denna bestämmelse inte ändras, automatiskt medföra en ej' obetydlig inskränk- ning av avdragsrätten. Med hänsyn härtill och då livförsäkringens skat— tefrågor är föremål för utredning inom 1ivförsäkringsskattekornmittén hemställer riksförbundet att, om myndighetsåldern sänks, en uttrycklig - åldersgräns på 20 år införs i kommunalskattelagcn. Beträffande av- dragsrätten i 46 5 2 mom. 2 kommunalskattelagen framhåller riksskatte- verket att ett uttalande av departementschefen vid 1969 års reform allt- jämt borde vara tillämpligt, nämligen att den omständigheten att en person slutit ett långtidsavtal under förutsättning att avtalet skulle med- föra vissa gynnsamma verkningar för honom i skattehänseende inte kan betraktas som tillräckligt motiv för att vid en ändring i civilrättslig lag- stiftning som återverkar på skattereglerna ändå låta honom åtnjuta de sålunda beräknade fördelarna.

Såväl sexualbrottsutredningen som socialstyrelsen godtar att de _ s t r a f f r ä t t 5 l i g a bestämmelserna om sedlighetsbrott t. v. behålls oförändrade. Socialstyrelsen påpekar emellertid att styrelsen 'i annat sammanhang uttalat sig för en straffrättslig likställighet mellan he- tero- och homosexuella förbindelser. Inte heller förslaget i promemo- rian om en sänkning av åldersgränsen i 9 & lagen med särskilda bcstäm- - melser om unga lagöverträdare har mött några invändningar.

Vad gäller de föreslagna åldersgränserna i _ b a r n a v å r d 5 l a g-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974-. 44 54

s t i f t 11 i n g e n framhåller socialstyrelsen att det f. n. inte är realistiskt att tänka sig en begränsning av möjligheterna att med stöd av 25 5 b barnavårdslagen ingripa mot ungdomar över 18 år. Detta skulle enligt socialstyrelsens mening få olyckliga konsekvenser för nykterhets- och narkomanvården. Nykterhetsvården kan inte överta ansvaret för vår- den av unga alkoholmissbrukare eftersom de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare saknar resurser att ta emot dessa åldersgrupper. För narkomanvårdens del skulle begränsningen innebära att missbru- kare över 18 år enbart skulle kunna omhändertas med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Kriminalvården skulle också få över- ta ansvaret för kriminella i dessa åldersgrupper. En anpassning av ål- dersgränsen i 25 % b barnavårdslagen till en sänkt myndighetsålder skul— le därför f.n. medföra stora risker för ungdomar i åldrarna närmast över 18 år och försvåra möjligheterna till rehabilitering av asociala och kriminella ungdomar i dessa åldrar. Däremot finner socialstyrelsen det vara naturligt att samhällsvård som meddelas med stöd av 25 & a bar- navårdslagen alltid upphör med myndighetsåldems inträde. Det finns enligt styrelsens mening inte någon anledning för samhället att med stöd av barnavårdslagen ingripa mot ungdomar vid brister i deras miljö, när de har blivit myndiga. Sammanfattningsvis anser socialstyrelsen att ål- dersgränsen i 25 & b barnavårdslagen bör bibehållas i avvaktan på de förslag som socialutrcdningen kan komma att lägga fram i denna fråga. . Socialstyrelsen anser emellertid att åldersgränsen i nämnda lagrum av praktiska skäl bör överensstämma med nuvarande åldersgräns, 21 år, inom det straffrättsliga sanktionssystemet och i lagen med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är det ur principiell synvinkel otill- fredsställande att en person skall kunna bli föremål för åtgärder enligt barnavårdslagen i det närmaste fem år efter det han har uppnått myn- dig ålder. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen att utredningen om en särskild vårdform för ungdom över 18 år bör vara slutförd vid tiden för den nya myndighetsåldems genomförande.

Socialutredningen biträder promemorieförslaget i vad det avser ålders- . gränser i barnavårdslagen. Utredningen understryker att en ändring av 20-årsgränsen i 25 5 b barnavårdslagen i dagens läge skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjligheterna att bereda adekvat vård för alko- hol- och narkotikamissbrukare samt annan missanpassad ungdom i 18- och 19-årsåldern. Utredningen pekar slutligen på att en sänkning av nämnda 20-årsgräns har betydelse inte bara för socialvårdens möjlig- heter att fullgöra sina arbetsuppgifter utan att den också har en krimi- nalpolitisk aspekt. Bl. a. skulle domstols möjlighet att enligt-31 kap. 'l & BrB överlämna unga lagöverträdare till vård enligt barnavårdslagen i motsvarande mån begränsas. Om en sänkning av denna gräns-nu skulle komma i fråga, torde de kriminalpolitiska konsekvenserna, exempelvis

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 44 55

ett eventuellt behov av nya vårdformer inom kriminalvårdens ram, be- höva närmare övervägas.

Fosterbarnsutredningen anser i princip att samma åldersgräns bör gälla för alla ingripanden med stöd av barnavårdslagen. Utredningen ac- cepterar dock den nuvarande 20-årsgränsen under den övergångstid som erfordras med hänsyn till socialutredningens arbete.

Stockholms barnavårdsnämnd finner förslaget att nu inte företa änd- ringar i fråga om de åldersgränser som avses i 25 % b-fallen väl motive- rat. En sänkning av 20-årsgränsen skulle enligt bamavårdsnämndens uppfattning uppenbarligen leda till starkt försämrade vårdmöjligheter för missanpassade ungdomar. Inte minst gäller detta narkotikaskadade ungdomar för vilka läget skulle kunna radikalt försämras. Det finns där- för enligt nämndens mening starka skäl att avvakta resultatet av den översyn som pågår inom socialutredningen. Barnavårdsnämnden vill emellertid ifrågasätta om det inte trots principiella betänkligheter kan finnas skäl att likaledes avvakta med att införa en absolut 18-årsgräns för de fall som avses i 25 & a barnavårdslagen. Antalet ungdomar som tillhör denna kategori är visserligen förhållandevis ringa. I Stockholm uppgick antalet den 1 september 1973 till 18 medan antalet 18—20- åringar med samhällsvård enligt 25 & b utgjorde 202. Den första grup- pen är emellertid till följd av tidigare svåra levnadsbetingelser och med försenad utveckling eller utbildning i starkt behov av fortsatt stöd. Om 18-årsgränsen genomförs för 25 & a-fallen anser barnavårdsnämnden att det bör komma till klart uttryck i lagen att barnavårdsnämnd (social ccntralnämnd) är skyldig att bistå även dessa ungdomar.

Vad gäller u t b i l cl n i n g s 0 m r ä (1 e t har förslaget att sänka ål- dersgränsen i 51 & skollagen samt 20-årsgränsen i Skolstadgan, folk- högskolestadgan och kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbild- ning inte blivit föremål för någon invändning.

Beträffande studiestödssystemet delar centrala studiehjälpsnämnden uppfattningen att man inte kan ta ställning till en sänkning av ålders- gränsen för studiestödet utan särskild utredning. Även länsstyrelsen i Uppsala län anser med hänsyn till de praktiska och ekonomiska kon- sekvenserna av en sådan sänkning att en utredning först bör. verkstäl- las.

Beträffande bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsmarknads- kungörelsen anför kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildning- en att kommittén framdeles kommer att pröva åldersgränsen.

Förslaget att t. v. inte ändra 20-årsgränsen i r u 5 d r y c k 5 f ö r- s ä ! j n i n g 5 f ö r o r d n i n g e n tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen förklarar sig således uttryck- ligen biträda promemorieförslaget. Även en majoritet inom alkohol- politiska utredningen finner det riktigt att något förslag till ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen och därtill anknytande kungörelser

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 44 56

inte nu läggs fram. I första hand bör minimiåldern för inköp av rus- drycker bestämmas med utgångspunkt från alkohol- och nykterhets- politiska överväganden. Två ledamötcr av utredningen är emellertid skiljaktiga och anser att det inte är rimligt att ge alkoholen en sär- ställning i lagstiftningen. Inköpsåldern i systembutikema bör — utan att man avvaktar utredningens förslag som tidigast kan träda ikraft under år 1976 —— bli densamma som den föreslagna myndighetsåldern.

Riksskatteverket understryker det samband som av ålder förelig- ger mellan myndighetsåldern och lägsta ålder för att få köpa varor i systembutik. Verket anser emellertid att ställningstagandet till frågan om minimiåldern bör ske-först vid behandlingen av alkoholpolitiska ut- redningens förslag. . _ .

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län förefaller det naturligt att inköps- åldern sammanfaller med myndighetsåldern. Har det godtagits att ung—' dom vid 18 år uppnått en sådan grad av mognad att myndighet och rösträtt kan inträda vid denna ålder måste det enligt länsstyrelsens me- ning framstå som en obehörig inskränkning att förvägra personer i ål- . dern 18—20 år rätten att inköpa rusdrycker. De begränsningar i inköps- rätten som kan finnas nödvändiga av nykterhetspolitiska hänsyn regle- ras i nykterhetsvårdslagen. Av denna anledning synes den alkoholpoli- tiska utredningens förslag inte behöva avvaktas. Länsstyrelsen föreslår därför att åldersgränsen i rusdrycksförsäljningsförordningen sänks till 18 år. Liknande synpunkter anförs av SECO och Folkpartiets ungdoms- förbund. . '

Vad angår övriga bestämmelser har förslaget om en-sänk- ning av åldersgränsen i rättegångsbalkens bestämmelser om tillträde till offentlig förhandling inte mött någon kritik under remissbehandlingen. Detsamma gäller regeln om rätt att träda i kloster.

Beträffande förslaget att sänka 20-årsgränsen i 14 & rennäringslagen har lantbruksstyrelsen förklarat sig inte ha något att erinra.

Förhandlingsutredningen uppger. att frågan om ändrade åldersgrän— ser för behörighet att inneha vissa tjänster enligt statstjänstemannastad- gan och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl. kommer att beaktas under utredningensfortsatta-arbete med översyn av tjänste- mannalagstiftningen.

Styrelser: för Stockholms fondbörs anför i fråga om den föreslagna sänkningen av 20-årsgränsen för börsombud att fondbörsutredningen inom kort kommer att lägga fram ett betänkande med förslag till ny börslagstiftning. I detta avser utredningen att redovisa även vissa syn- punkter rörande de kvalifikationskrav som bör uppställas för börsom- bud, däribland det nuvarande ålderskravet. Med hänvisning härtill före- slår börsstyrelsen att man, i avbidan på det kommande börslagförsla— get och remissbehandlingen-av detta, avstår från att i detta samman- hang vidta någon ändring i 15 å andra stycket börsordningen för Stockholms fondbörs.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 44 57

Befälsbemanningsutredningen bekräftar att utredningen kommer att överväga vilka allmänna krav som skall ställas på befälhavare på han— delsfartyg eller fiskefartyg. Samtidigt kommer praktiktidskraven att överses. Det är enligt utredningens uppfattning olämpligt att i samband med en sänkning av myndighetsåldern automatiskt sänka den i 7 % sjöbefälskungörelscn angivna 20-årsgränsen. Den i promemorian intag- na ståndpunkten att inte nu föreslå ändring av_ denna gräns är- därför enligt utredningens mening riktig. Samma uppfattning förs fram av länsstyrelser: i Uppsala län.

Beträffande förslaget att sänka ett par 20-årsgränser i vissa författ- ningar om stöd till rationalisering inom jordbruket och trädgårdsnä— ringen anför lantbruksstyrelsen att åtgärden inte får någon större prak- tisk betydelse vad gäller stödet till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering. För att få sådant stöd krävs nämligen inte bara att sökanden skall ha uppnått viss ålder utan även att han har den yrkes- skicklighet som behövs för ändamålsenlig drift av företaget.

I promemorian läggs inte fram något förslag till ändring av 20-års- gränsen i reglementet angående statens grupplivförsäkring. Länsstyrel- sen i Uppsala län säger sig dela synpunkten att åldersgränser som be- stämts i samråd med arbetsmarknadens parter inte nu bör ändras. Dock anser länsstyrelsen att det kan ifrågasättas om inte åldersgrän- sen för barnpensioner, grupplivräntor m.m. med hänsyn till deras kon- struktion och karaktär bör anpassas till myndighetsåldern. Föreningen Sveriges äverförmyndare pekar på att föregående sänkning av myndig— hetsåldern åtföljdes av en motsvarande sänkning av åldersgränsen för utfående av tilläggsbelopp enligt avtalen om tjänstegrupplivförsäkring. Om den nu föreslagna sänkningen av myndighetsåldern kommer att föl- jas av en motsvarande sänkning av åldersgränsen för tilläggsbeloppen. vore en sådan utveckling enligt föreningens mening uppenbarligen ofördelaktig för den unge. inte minst med hänsyn till gällande bestäm- melscr för utfående av ekonomisk hjälp till utbildning.

Svenska landstingsförbimdet finner det vara en brist att promemorian inte alls behandlar de författningar som vid sidan av regeringsformen reglerar val och rösträttsålder och som knyter an till viss bestämd ål- der utan att hänvisa enbart till myndighetsbegreppet. Förbundet sak- nar sålunda förslag till ändringar av t.ex. 6 & kommunallagen— till vilken 7 & landstingslagen indirekt hänvisar — samt 2 kap. 3 5 och 4 _ ' kap. 2 & vallagen. Förbundet förutsätter att även dessa författningar ses över.

2.3.3. Andra åldersgränser för unga

Beträffande de åldersgränser för unga personer som behandlats i av— snittet 2.2.3 redovisar remissinstanserna inte några från promemorian avvikande synpunkter. Det gäller för f a m i 1 j e r ä t t e n s vidkom-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 44 53

mande bl. a. bestämmelserna i FB och barnavårdslagen om barns rätt att själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom. Motsvarande gäller även lS-årsgränsen i RB för underårig som hörs som vittne samt 18-årsgränserna i namnlagen , passkungörelsen och va- penförordningen.

Remissinstanserna godtar också förslaget att inte göra någon ändring i lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn.

Den i promemorian hävdade ståndpunkten att en sänkning av myn- dighetsåldern inte bör påverka åldersgränserna inom det 5 t r a f f r ä t ts- liga påföljdsområdet biträds eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen framhåller att sänkningen av myndighetsåldern ända till 18 år inte lämpligen kan få innebära att ung- domar i åldersgrupperna närmast över 18 år inte skulle bli straffrättsligt särbehandlade. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att inom kriminalvår- den, där till stor del behandlingssynpunkter varit avgörande för ålders- gränsernas bestämmande, man inte behöver hysa betänkligheter mot andra åldersgränser än 18 år.

Vad u t bild n i n g s 0 m r å d e t angår tar skolöverstyrelsen upp vissa åldersgränser som stipulerats för inträde till vissa utbildningslinjer inom seminarierna för huslig utbildning. Skolöverstyrelsen framhåller att enligt 29 & stadgan för seminarierna för huslig utbildning fordras för att vinna inträde på ekonomiföreståndarlinjen att sökanden under det år, då inträde söks, fyller lägst 21 år. För inträde till hushållslärar- linjens allmänna gren, hushållslärarlinjens lanthushållsinriktade gren, textillärarlinjen samt barnavårdslärarlinjen vid husligt seminarium är enligt 24—27 åå samma stadga motsvarande åldersgräns 19 år. Den högre gränsen för ekonomiföreståndarlinjen torde ha föreskrivits med hänsyn till det ekonomiska ansvar som ofta kommer att åvila ekonomi- föreståndare. Enligt styrelsens uppfattning bör samtliga nu nämnda ål- dersgränser bringas att överensstämma med en eventuellt sänkt myndig- hetsålder. Beträffande särskolplikten för vissa psykiskt utvecklingsstörda framhåller landstingsförbtmdet att förbundet inte har någon erinran mot att 21-årsgränsen —— med viss möjlighet till förlängning — behålls oför- ändrad.

Mot departementspromemorians förslag i övrigt har inte gjorts några invändningar. Beträffande särskilt t r a t i kl a g 5 t i ft n in g e n un- derstryker länsstyrelsen i Uppsala län att åldersgränserna inom denna är betingade av tekniska och säkerhetsmässiga överväganden och att de därför bör behållas.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 44 59

2.4. Föredraganden 2.4.1 Myndighetsåldern

Den nuvarande åldersgränsen för myndighetens inträde, 20 år, in- fördes år 1969. Dessförinnan var myndighetsåldern sedan länge 21 år.

Under senare år har frågan om en ytterligare sänkning av myndig- hetsåldern aktualiserats i olika sammanhang. Sålunda lades förra året fram förslag till ny regeringsform som bl. a. innebar att rösträttsåldern vid val till riksdagen sänktes från 20 till 18 år. Förslaget har nyligen blivit slutligt antaget av riksdagen. Samtidigt med att förslag lades fram om en sänkning av rösträttsåldern framhölls önskvärdheten av att sam- bandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder behålls.

Frågan om en sänkning av myndighetsåldern har också behandlats inom Europarådet. Sålunda har rådets ministcrkommitté år 1972 an— tagit en resolution, i vilken medlemsstaterna bl.a. rekommenderas att sänka myndighetsåldern under 21 år och att. om de anser det tillrådligt, bestämma den till 18 år. I Finland lades förra året fram en proposition med förslag till en 18-årsgräns. Av andra västeuropeiska länder har Storbritannien för några år sedan sänkt myndighetsåldern till 18 år. Även Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater tillämpar en 18- årsgräns. I Österrike sänktes nyligen myndighetsåldern till 19 år. Sänk- ning av 21-årsgränsen övervägs i vissa stater i Västeuropa, t. ex. i Bel- gien, Luxemburg och Förbundsrepublikcn Tyskland.

Mot bakgrund av den föreslagna sänkningen av rösträttsåldern och utvecklingen i andra länder har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju 1973: 11), där det föreslås att myndighetsåldern skall sänkas från 20 till 18 år. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Den föreslagna sänkningen av myndighetsåldern har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Endast tre remissinstanser tar klart avstånd från förslaget. Vissa reservationer framförs dock även av de instanser som i och för sig ställer sig positiva till en sänkning av myndighetsåldern.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget anser att sambandet mellan myndighetsålder och rösträttsålder inte med nödvändighet be- höver upprätthållas. Däremot anser man det behövligt att behålla det nuvarande skyddet för personer som är under 20 år. Från åklagarhåll betonas den ökade risken för brottsliga dispositioner som följd av civil- rättsliga transaktioner ingångna på grund av ungdomligt oförstånd. Det förhållandet att den förra sänkningen av myndighetsåldern inte har haft några synbara negativa effekter tillmäter man inte någon större bety- delse, eftersom den nu föreslagna sänkningen omfattar ytterligare hela två år. Från flera håll betonas slutligen att en sänkning inte bör genom- föras förrän enighet har uppnåtts med övriga nordiska länder.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 44 60

För egen del vill jag understryka vad föredragande departements- chefen anförde vid 1969 års reform, nämligen att det är föga fruktbart att närmare diskutera när ungdomens sociala mognad inträder, eftersom det är svårt att ställa upp några objektivt giltiga kriterier på social mog- nad. Övervägandena bör i stället utgå från de verkningar som myndig- heten medför i fråga om behörighet i olika avseenden, särskilt i ekono- miska angelägenheter. Härvid bör beaktas att ungdomar som fyllt 18 år redan i samband med 1969 års reform har fått en så omfattande civil- rättslig handlingsförmåga att det inte utan fog kan hävdas att myndig- het väsentligen inträder redan vid denna ålder. De som fyllt 18 år har sålunda bl. a. rätt att själva hyra bostad för eget. bruk och att ta upp statliga lån som syftar till att bereda dem hjälp till utbildning eller bo- sättning. Vidare har varje underårig med eget hushåll rätt att företa sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för upp- fostran av barn, som tillhör hushållet. Redan tidigare gällde att perso- ner som fyllt 18 år har behörighet att själva ta tjänst eller annat arbete.

De ändringar som sålunda vidtogs år 1969 _innebär att omyndighetcn för dem som är mellan 18 och 20 år i huvudsak kommer till praktiskt uttryck bara när det gäller viss skuldsättning, t. ex. i samband med av- betalningsköp, och förfogande över tillgångar som förvärvats på annat sätt än genom eget arbete eller genom upptagande av studie- eller bo- sättningslån. Det är inte något stort steg som tas och inte några stora risker som öppnas, om man på de angivna områdena slopar det skydd som omyndighetcn f. 11. ger.

Av intresse vid fastställande av myndighetsåldern är den åldersgräns som gäller i andra avseenden för inträdande av medborgerliga rättighe- ter och skyldigheter. Skyldigheten att göra värnplikt inträder vid 18 års ålder. Särskild vikt bör uppenbarligen tillmätas sänkningen av röst- rättsåldern. Till stöd för denna sänkning har anförts bl. a. att flertalet ungdomar har fått successivt ökade förutsättningar att ta ställning i politiska frågor genom bl.a. förbättrad skolundervisning i samhälls- kunskap, massmedias informationsverksamhet och föreningsverksamhe- ten. Även om, som framhållits från några håll under remissbehandlingen, en sänkning av rösträttsåldern inte nödvändigtvis måste föranleda en motsvarande sänkning av myndighetsåldern, torde det dock te sig egen-

domligt. om en person som anses mogen att ta självständig ställning i po— _ _

litiska frågor inte tillerkänns full civilrättslig handlingsförmåga. ] sam- band med 'att förslag lades fram om en sänkning av rösträttsåldern fram- hölls också, som tidigare nämnts, det önskvärda i att man. behöll sam- bandet mellan rösträttsålder och myndighetsålder. Samma ståndpunkt har intagits av riksdagens lagutskott vid behandlingen av ett tidigare motionsförslag om sänkning av myndighetsåldern. .

Givetvis är det i och för sig önskvärt. att behålla den nuvarande nordiska rättslikheten när det gäller myndighetens inträde. Oavsett

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 44 61

vilken ståndpunkt man intar från svensk sida kan emellertid denna rättslikhet antas komma 'att upphöra, eftersom en proposition med förslag till 18-årsgräns redan har lagts fram i Finland, medan någon motsvarande reform inte är omedelbart aktuell i övriga nordiska län- der. Det finns därför .inte något skäl att av hänsyn till förhållandena i övriga Norden vänta med en sänkning av myndighetsåldern. Som jag strax skall återkomma till torde det heller inte uppstå några mera be- aktansvärda olägenheter, om myndighetsåldern är olika i de nordiska länderna.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag att myndighetsåldern sänks från 20 till 18 år. Sänkningen föranleder ändring i 9 kap. 1 & föräldra- balken (FB). I samband härmed bör de år 1969 införda reglerna i 9 kap. 2 5 första stycket och 3 a 5 om behörighet för underårig som fyllt 18 år att hyra bostad och ta upp vissa lån upphävas. Reglerna i 2 a & om be- hörighet att företa rättshandlingar för den dagliga hushållningen bör däremot behållas, eftersom de är tillämpliga även på den som är under 18 år.

En sänkning av myndighetsåldern till 18 år medför, som nyss nämnts, att myndighetsåldern blir lägre i Sverige än i Danmark, Island och Norge. Den blir också lägre än vad som gäller på många håll utanför Norden. Detta aktualiserar behovet av särskilda internationellt privat- rättsliga regler på området. .

Vad beträffar förhållandet till stater utanför Norden finns tillämp- liga regler i 4 kap. 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållan- den rörande äktenskap och förmynderskap (SFS 1904: 26 s. 1). Bestäm- melserna bygger på nationalitetsprincipen. Frågan huruvida en person är underårig eller inte bedöms alltså _enligt lagen i det land där han är medborgare. Till skydd för godtroende tredje man har emellertid en särskild undantagsregel tagits upp i 4 kap. 5 5 andra stycket. Om rätts- handling har företagits här i landet av någon som på grund av under- årighet varit obehörig att företa rättshandlingen enligt tillämplig ut- ländsk lag, blir rättshandlingen ändå bindande för. honom, om han ägt behörighet enligt svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse hans bristande behörighet. Denna godtrosregel får särskild aktualitet när det gäller utlänningar från stater där myndighetsåldern är högre än i Sverige. Några ändrade regler på området torde inte behövas.

I förhållande till övriga nordiska länder tillämpas inte 1904 års lag. I stället gäller 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhål- landen rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (SFS 1931: 429). Förordningen, som grundas på en konvention mellan de nordiska länderna. bygger på domicilprincipen. Av 14 och 16 åå följer att frå- gan om omyndighet beträffande den som är medborgare i' något av de nordiska länderna men som har hemvist i annat nordiskt land skall be- dömas enligt lagen i den stat där han har hemvist, såvida inte förmyn-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 44 62

derskap redan utövas i annat nordiskt land. Om myndighetsåldern sänks till 18 år i Sverige och Finland men behålls vid 20 år i Danmark, Is- land och Norge kommcr alltså svenska medborgare som är mellan 18 och 20 år och har hemvist i något av sistnämnda tre länder att alltjämt vara omyndiga. Liknande effekter har kunnat uppstå redan tidigare. Så— lunda har i Finland sedan länge gällt att underårig som gifter sig blir myndig i samband därmed. Denna regel har på grund av den nordiska konventionen inte varit tillämplig i de övriga nordiska länderna på finska medborgare vilka vid äktenskapets ingående haft hemvist i annat nor- diskt land. Det synes inte nu böra komma i fråga att frångå den regle- ring som gäller i förhållande till de andra nordiska länderna och som alltså grundas på domicilprincipen.

Om den som enligt hemvistlandets lag blivit myndig därefter bosätter sig i ett land enligt vars lag han alltjämt skulle vara omyndig uppstår frågan huruvida han därigenom återigen förlorar sin rättshandlingsför- måga. Frågan uppmärksammades under förarbetena till 1931 års nor- diska konvention. Med anledning av den förut omnämnda finska regeln om att den som gifter sig blir myndig uttalades att den som en gång har blivit myndig i en av staterna inte förlorar sin myndighet genom att han flyttar till annan fördragsslutande stat. Vid överläggningar med företrädare för de danska, finska och norska justitieministerierna har emellertid tvekan yppats huruvida uttalandet kan anses vägledande ock- så i förevarande situation. Den oklarhet som nu råder får dock antas ha ringa praktisk betydelse. "Läget torde vara mera klart i den situationen att någon flyttar från en stat med högre myndighetsålder till en stat där myndighetsåldern är lägre. Om sålunda en i Danmark bosatt 18-åring flyttar till Sverige, kommer han att bli myndig i och med att han tar hemvist här i landet, under förutsättning att inte förmynderskap fort- farande utövas i annat nordiskt land, vilket kan vara fallet exempelvis om förmyndaren alltjämt är bosatt i Danmark. I exemplet förutsätts att vederbörande är medborgare i nordiskt land.

I 1931 års konvention och förordning finns inte någon motsvarighet till den särskilda regel om skydd för godtroende medkontrahent som har upptagits i 4 kap. 5 % andra stycket 1904 års lag. En sådan regel har hittills ansetts kunna avvaras. Om emellertid myndighetsåldern blir olika i de skilda nordiska länderna, kan det finnas behov att ta upp frå— gan om ändring i den nordiska konventionen på denna punkt. Som framhållits vid överläggningar med företrädare för de danska, finska och norska justitieministcrierna kan det finnas anledning att revidera också andra bestämmelser i konventionen. De ändringar som under senare tid har företagits i denna tyder f.ö. på ett behov av en mera genomgri- pande översyn. Från svensk sida har också initiativ tagits till en sådan översyn.

Beträffande tidpunkten för genomförandet av den aktuella reformen

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 44 63

finner jag inte anledning att frångå promemorians förslag. De nya be- stämmelserna om myndighetsåldern bör alltså träda i kraft den 1 juli 1974.

2.4.2. Andra ZO-årsgränser

I promemorian påvisas att det vid sidan av de regler som direkt an- knyter till myndighetsåldern finns bestämmelser om en åldersgräns på 20 år på vitt skilda rättsområden. Ofta har 20-årsgränsen valts för att få överensstämmelse med myndighetsåldern. Enligt promemorian finns det emellertid också ZO-årsgränser där andra motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgörande. När det gäller att ta ställning till om en sänkning av myndighetsåldern med två år skall påverka andra åldersgränser, bör enligt promemorian den principiella utgångspunkten vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande ålders- gränsen i väsentlig grad påverkats av den nuvarande myndighetsåldern. Om det på något område finns speciella skäl att behålla 20-årsgränsen, bör däremot inte göras någon ändring bara för att vinna likformighet.

Vid 1973 års riksdag begärdes i en motion (1973: 620) översyn av de åldersgränser för barn och underåriga som lagstiftningen innehåller. Lag- utskottet anförde i sitt av riksdagen godtagna betänkande (LU 1973: 31) med anledning av motionen att en sammanställning av gällande ålders- gränser, även om den inte är fullständig, ger ett klart belägg för att det råder en relativt långt driven uppspaltning på olika åldersgränser. De rikt differentierade åldersgränserna kunde enligt utskottets mening för- klaras av att åldersgränserna inom olika områden har så väsensskilda syften. Utskottet underströk att man i det fortsatta lagstiftningsarbctet borde eftersträva så enhetliga åldersgränser som möjligt. En samordning av åldersgränserna fick dock inte bli ett självändamål utan varje ålders- gräns måste bestämmas så att den verkligen tillgodoser det syfte som den avser att tjäna.

För egen del finner jag att de i promemorian förordade principerna för anpassning av olika åldersgränser till myndighetsåldern stämmer väl överens med det synsätt som lagutskottet gett uttryck för. Jag anser därför att en ändring av åldersgränserna bör ske i enlighet med de an- givna principerna. Som framhålls i promemorian tillkommer att 20-års- gränsen på flera områden berörs av pågående utredningar. I dessa fall bör resultatet av utredningarna avvaktas, innan slutlig ståndpunkt tas till om berörda åldersgräns bör ändras.

Åldersgränser finns i författningar på vitt skilda rättsområden. Flera av författningarna är sådana att det ankommer på Kungl. Maj:t att en- sam besluta om ändringar i dem. För överblickens skull avser jag emel- lertid att i den fortsatta framställningen ta upp såväl författningar av detta slag som författningar som kan ändras endast med riksdagens

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 44 64

medverkan. I fall då en författning hör under annat departement än justitiedepartcmentet har jag samrått särskilt med vederbörande stats- råd.

Beträffande den fa milj e r ät ts l i g a lagstiftningen delar jag den uppfattning som förts fram i promemorian att reglerna i FB om vård- nadens upphörande och samtycke till adoption samt i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente alla har nära samband med myndig- hetsåldern och därför bör anpassas till denna. Motsvarande gäller den 20-årsgräns som i speciella undantagssituationer är föreskriven för rätt att anta adoptivbarn.

I promemorian föreslås en sänkning av den i lagen (1938: 318) om avbrytande av havandeskap föreskrivna 20-årsgränsen för hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende. Eftersom abortlagstiftningen är föremål för översyn i justitiedepartcmentet anser jag dock att någon ändring inte bör göras i förevarande sammanhang. Som förordats i promemorian bör däremot en anpassning till myndighetsåldern ske i lagen (1962: 381) om allmän försäkring, såvitt gäller bestämmelserna om utbetalning av föräldrapenning, och i kungörelsen (1962: 520) an- gående sättet och tiden för utbetalning av pension enligt nyssnämnda lag. Förslag till den ändring som behövs i sistnämnda författning kom- mer senare att anmälas av chefen för socialdepartementet.

[ utlänningskungörelsen (1969: 136) finns vissa regler om en 20—års— gräns som har betydelse för frågan om uppehållstillstånd m.m. [ pro- memorian föreslås att även dessa regler anpassas till den nya myndig- hetsåldern. Vid remissbehandlingen har emellertid statens invandrar— verk gjort gällande att åldersgränsen i ett par fall i stället bör sättas ned till 16 år. Invandrarverket har även föreslagit vissa andra ändringar i utlänningskungörelsen. Efter samråd med statsrådet Leijon anser jag att frågan om behövliga ändringar i utlänningskungörelsen bör tas upp särskilt och anmälas för Kungl. Maj:t i ett senare sammanhang.

På det 5 k a t t e r ä t t 5 l i g a området finns bl. a. ett par bestäm- melser där en 20-årsgräns har betydelse för förmögenhetsbeskattningcn. Sålunda gäller enligt 8 & förordningen (1947: 577) om statlig förmögen- hetsskatt att föräldrar i viss omfattning är skattskyldiga för förmögen- het som tillhör deras barn under 20 år. Vidare beräknas enligt 12 ä 1. mom. samma förordning den beskattningsbara förmögenheten i vissa fall gemensamt för föräldrar och omyndiga barn. [ promemorian an- förs att en sänkning av de angivna 20-årsgränscrna framstår som en naturlig konsekvens av att man sänker den ålder då barnen själva dispo- nerar över sin förmögenhet. Jag delar denna uppfattning och förordar således att de berörda åldersgränserna i förmögenhetsskatteförordning- en sänks till 18 år.

I 28 % arvsskatteförordningen (1941: 416) medges en viss lindring i arvsbeskattningen för barn under 20 år. I promemorian föreslås att även denna åldersgräns skall anpassas till den sänkta myndighetsåldern.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 44 65

Förslaget har i denna del kritiserats från flera håll under remissbehand- lingen. Därvid har bl. a. hävdats att ungdomar i åldersgruppen 18—20 år har ett stort behov av tillskott till sina ekonomiska resurser för studier, praktiktjänstgöring m.m. och att den särskilda skattelindringcn bidrar till att tillgodose detta behov.

För min del ansluter jag mig till den åsikt som fördes fram. av före- dragande departemcntschefen vid 1969 års sänkning av myndighets- åldern. nämligen att det inte finns anledning att i arvsskatteförordningen ha någon generell regel om särskild skattelindring med anknytning till en högre åldersgräns än myndighetsåldern. Det behov av medel för ut— bildning m. m. som föreligger för ungdomar i åldern 18—20 år får till- godoses på annat sätt än genom lättnader i arvsbeskattningen. Härtill kommer att den skatteskärpning som. kan inträffa, om den berörda 20-årsgränsen sänks, i regel torde bli obetydlig. Jag tillstyrker därför promemorieförslaget om att åldersgränsen i arvsskatteförordningen sänks till 18 år.

Under remissbehandlingen har väckts ytterligare en fråga rörande skattelagstiftningen. Enligt 46 ä 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) får avdrag vid inkomstbeskattningen göras bl. a. för premier för vissa försäkringar som ägs av den skattskyldiges omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern medför automatiskt en begränsning av denna avdragsrätt. Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att detta ingrepp i avdragsrätten inte kan anses obetydligt. Med hänsyn härtill och då livförsäkringens skattefrågor är föremål för utredning inom livförsäkringsskattckommittén (Fi 1971: 07) hemställer riksförbun- det att avdragsrätten t.v. behålls i oförändrad omfattning genom att en uttrycklig åldersgräns på 20 år införs i kommunalskattelagen. Jag kan för min del inte biträda denna hemställan. Redanvid 1969 års sänkning av myndighetsåldern framhöll departementschefen att den omständighe- ten att en person har slutit ett långtidsavtal under förutsättning att avta- let skulle medföra vissa gynnsamma verkningar för honom i skattchän- seende inte kan betraktas som ett tillräckligt motiv för att vid en ändring i civilrättslig lagstiftning. som återverkar på skattereglerna, ändå låta ho- nom åtnjuta de sålunda beräknade fördelarna. Jag anser därför att av- dragsrättens anknytning till myndighetsåldern bör bestå. Efter samråd med chefen för finansdepartementet anser jag dock att hittillsvarande avdragsregler bör gälla för hela år 1974. Erforderliga författningsänd- ringar kommer att anmälas för Kungl. Maj:t av chefen för finansde- partementet i ett senare sammanhang.

Vad härefter beträffar det s t r a f f r ä t t 5 l i g a området innehåller 6 kap. BrB en rad bestämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mot barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella handling- ar behandlas strängare än motsvarande heterosexuella handlingar. Två av de 20-årsgränser som förekommer i kapitlet rör just homosexuella

5 Riksdagen 7974. ] sum/. Nr 44

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 44 66

handlingar (4 och 8 åå). En ytterligare 20-årsgräns finns i 7 5, där det bl.a. föreskrivs att den som förleder någon som är under 20 år till otuktigt levnadssätt skall straffas för koppleri. Denna regel är inte begränsad till homosexuella förhållanden.

I promemorian tas inte ståndpunkt i frågan om de nu nämnda 20- årsgränserna skall anpassas till en sänkt myndighetsålder. Det föreslås i stället att eventuella ändringar skall anstå i avvaktan på resultatet av arbetet inom sexualbrottsutredningen (Ju 1972: 01). Jag biträder detta förslag.

I lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträda- re finns en föreskrift om att vårdnadshavaren skall höras i vissa fall när lagöverträdaren är under 20 år. Jag ansluter mig till promemorians förslag om att bestämmelsen skall anpassas till att vårdnaden upphör vid 18 års ålder.

Ett område där 20-årsgränsen är av stor betydelse är b 3 rn a v å r (1 s— 1 a g 5 t i f t n i n g e n. Ingripande med stöd av barnavårdslagen (1960: 97) kan grundas antingen på förhållanden som kan hänföras til-l barnets omgivning (25 5 a) eller på förhållanden som'kan hänföras till den unges eget beteende (25 & b). .l. den förra typen av fall kan ingripande inte företas sedan den unge har fyllt 18 år. Motsvarande åldersgräns i de senare fallen är 20 år. Vidtagna åtgärder skall i princip upphöra senast när den unge fyller 20 år. Samhällsvård som har anordnats med stöd av 25 % b kan emellertid pågå längre. Samhällsvården skall dock alltid upphöra senast tre år efter omhändertagandet. Motsvarande gäller i fråga om utskrivning från ungdomsvårdsskola.

I promemorian föreslås att åtgärder som har beslutats med stöd av 25 5 & barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Stock— holms barnavårdsnämnd ifrågasätter dock om man inte bör avvakta med att införa 18-årsgränsen i dessa fall. Antalet ungdomar som tillhör berörd kategori är visserligen enligt barnavårdsnämnden förhållandevis ringa men ungdomarna är ofta i starkt behov av fortsatt stöd. För min del anser jag det dock som en naturlig konsekvens av en sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern att åtgärder som beslutats med stöd av 25 5 a barnavårdslagen skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget.

Beträffande 20-årsgränsen i 25 & b framhålls i promemorian det principiellt otillfredsställande i att möjliggöra ingripande inom barna- vårdens ram mot personer som har uppnått myndig ålder. Enligt promemorian kan man emellertid inte bortse från att en sänkning av åldersgränsen för ingripande enligt barnavårdslagen skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjligheterna att bereda adekvat vård för miss- anpassad ungdom. I promemorian hänvisas också till den allmänna över- syn av den sociala vårdlagstiftningen som f.n. pågår inom socialutred- ningen (S 1969: 29). I det angivna läget förordas att man t.v. behåller

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 44 67

den nuvarande 20-årsgränsen i 25 & b och därtill anknutna bestämmel— ser.

Promemorieförslaget har i denna del allmänt godtagits under remiss- behandlingen. Från flera håll har betonats att möjligheterna att bereda adekvat vård för unga alkohol- och narkotikamissbrukare skulle all- varligt försämras, om den berörda 20-årsåldern sänktes. Även jag an- sluter mig till promemorians förslag. Det ankommer på socialutredning- en att i viss utsträckning överväga hur gränsen bör dras mellan olika vårdformer. Härvid uppkommer bl. a. frågan om vilka åldersgränser som skall gälla i olika sammanhang. Nämnas bör också att det pågående reformarbetet på kriminalvårdens område synes ge anledning till över— syn av de reaktionsfonner som gäller för unga lagöverträdare.

I enlighet med det anförda bör någon ändring inte göras i 25 & barnavårdslagen och — bortsett från en redaktionell justering — inte heller i 32 &. Vad beträffar 27 och 28 så, som ger barnavårdsnämnden möjlighet att meddela föreskrifter resp. förordna om övervakning, bör, som föreslagits i promemorian, föreskrivas att sådana åtgärder skall upp- höra senast vid 18 års ålder i fall som avses i 25 5 a och vid 20 års ålder i fall enligt 25 & b. Beträffande den som är över 18 år och som på grund härav inte längre står under någons vårdnad bör föreskrift ba- ra kunna avse den unge själv. Regeln om samhällsvårdens upphörande i 42 å andra stycket bör ges den utformningen att samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller 18 år eller, om han har om- händertagits med stöd av 25 & b efter fyllda 15 är, senast tre år efter omhändertagandet. Bestämmelserna i 24 5 första stycket om un- derrättelse till föräldrar och i 33 å andra stycket om kvarhållande av den unge i förvar tills han hämtas av föräldrar eller fostrare bör änd- ras så att bestämmelserna inte blir tillämpliga i fall då den unge har fyllt 18 år och på grund härav inte står under någons vårdnad.

Utöver de nu förordade ändringarna i barnavårdslagen bör, som föreslagits i promemorian, vissa redaktionella jämkningar göras i för— fattningstexten.

Som påpekats i promemorian medför ändringarna i barnavårdslagen att föreskrifter, övervakning och samhällsvård som grundas på 25 5 a och avser någon som är över 1.8 år när lagändringarna träder i kraft skall upphöra omedelbart.

Om 20-årsgränsen i 25 & b barnavårdslagen t.v. behålls oförändrad finns det, som framhållits i promemorian, inte anledning att nu sänka åldersgränsen för tillämpning av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet från 20 till 18 år. Inte heller bör någon jämk— ning ske i föreskrifterna om meddelande till barnavårdsnämnd i 12 5 första stycket lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff och 16 å andra stycket förundersökningskungörelscn (1947: 948).

Vad gäller utbildningsområdet finns en 20-årsgräns i 515

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 44 68

skollagen(1962: 319). Åldersgränsen har betydelse för möjligheten att företa inspektion vid privatskolor m.m. till skydd för unga elever. Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén förordar jag att man inte i detta sammanhang ändrar förutsättningama för inspektion. Bestämmelsen bör alltså t. v. lämnas oförändrad. Som påtalats i promemorian har de regler i Skolstadgan (1971: 235), folkhögskolestadgan (1958: 478) och kungö- relsen (1971: 424) om kommunal och statlig vuxenutbildning som inne- håller en 20-årsgräns nära samband med bestämmelserna om vårdnad. Dessa regler bör därför anpassas till den nya myndighetsåldern.

Inom studiestödssystemet innebär 20-årsgränsen en avgränsning mel- lan yngre och äldre studerande. Efter samråd med chefen för utbild- ningsdepartemcntet förordar jag att någon ändring nu inte görs i fråga om denna åldersgräns. Jag vill erinra om att vissa frågor som rör det studiesociala systemet övervägs inom kommittén (U 1969: 51) för studie- stöd åt vuxna. Inte heller bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbets- marknadskungörelsen (1966: 368) bör ändras nu. Jag vill erinra om att frågor som rör den framtida utformningen av arbetsmarknadsutbild- ningen f.n. övervägs av kommittén (In 1972: 04) för översyn av arbets- marknadsutbildningen.

Rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521) in- nehåller bestämmelser som innebär att rusdrycker inte får säljas till den som är under 20 år. Vid förordningens tillkomst ansågs det av flera skäl naturligt att knyta åldersgränsen till myndighetsåldern. Detta samband behölls vid myndighetsåldems sänkning år 1969. Samma skäl kan nu anföras för en sänkning till 18 år. Enligt promemorian bör emellertid frågan om den lämpliga minimiåldern för rätt till inköp av rusdrycker i första hand bedömas från alkohol- och nykterhetspolitiska synpunkter. Det åligger alkoholpolitiska utredningen (Fi 1966: 33) att göra en allmän översyn av alkohol— och nykterhetspolitiken. Enligt promemorian bör re- sultatet av utredningens överväganden avvaktas, innan man gör någon ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen. Jag ansluter mig till denna bedömning.

Vad angår ö vr i g a b e s t ä m m els e r som är aktuella i detta sammanhang biträder jag promemorieförslaget om en sänkning av ål- dersgränsen i rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelse om tillträde till of- fentlig förhandling. Bestämmelsen blir indirekt tillämplig vid handlägg- ning enligt förvaltningsprocesslagen samt enligt lagarna om arbetsdom- stol, försäkringsdomstol och marknadsdomstol m.m. ]. 20 kap. 14% RB bör härjämte upphävas en bestämmelse om kompletterande angivelse- eller åtalsrätt för omyndig som har fyllt 1.8 år. Den rätt som i angivna hänseenden kan tillkomma omyndigförklarad berörs inte.

Också den i religionsfrihetslagen (1951: 680) föreskrivna minimiål- dern för rätt att bli upptagen i kloster bör anpassas till en sänkt myn- dighetsålder. Motsvarande gäller en i rennäringslagen (1971: 437) upp- tagen 20-årsgr'ans.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 44 69

Som framhållits i promemorian finns det inte anledning att i detta sammanhang ändra den 20-årsgräns som gäller inom det nya tandvårds— systemet. Vad beträffar åldersgränserna i statstjänstemannastadgan (1965: 601) och stadgan (1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommu- ner m.fl. faller hithörande frågor inom ramen för förhandlingsutred- ningens (C 1968: 16) arbete. De berörda åldersgränserna bör därför t.v. behållas oförändrade. Frågan om ändring av 20-årsgränserna i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959: 287) och i reglementet (1.962: 698) angående statens grupplivförsäkring får anstå i avbidan på överläggningar mellan statens avtalsverk och de statsanställdas organisa- tioner.

I promemorian föreslås en sänkning av 20-årsgränsen för börsombud enligt börsordningen (1969: 546) för Stockholms fondbörs. Jag vill erinra om att frågan om kvalifikationskraven för börsombud har övervägts av fondbörsutredningen (Fi 1967: 32), som nyligen har lagt fram betän- kandet (SOU 1973: 60) Fondbörsen. Frågan om ändring av den berörda åldersgränsen i börsordningen får tas upp i samband med andra änd- ringar som kan föranledas av utredningens förslag.

I sjöbefälskungörelsen (1960: 487) finns en 20-årsgräns för befälhava- re på handelsfartyg eller fiskefartyg. Åldersgränsen har samband med behörighetskraven för sjöbefäl. I promemorian föreslås att någon änd- ring inte nu företas av nämnda åldersgräns, eftersom behörighetskraven f.n. ses över av befälsbemanningsutredningen (K 1970: 29). Jag är av samma uppfattning. Däremot bör, som förordats i promemorian, en sänkning ske av 20—årsgränsen i vissa författningar om stöd till rationali- sering inom jordbruket och trädgårdsnäringen. '

Under remissbehandlingen har anmärkts att promemorian inte upp- tar förslag till ändringar i bl. a. kommunallagen och vallagen . Med an- ledning härav vill jag erinra om att Kungl. Maj:t tidigare denna dag be- slutat att förelägga riksdagen förslag till följdändringar till grundlags- reformen som bl. a. avser kommunal- och vallagstiftningen.

2.4.3. Andra åldersgränser för unga

Vad först gäller f a mil j e r ä t te n och anslutande områden påpe- kas i promemorian att bestämmelserna i FB och'barnavårdslagen om barns rätt att själv yttra sig i olika frågor som rör dess person eller egendom inte har något direkt samband med myndighetsåldern. I stäl- let har från fall till fall bedömts vid vilken ålder det bör vara av värde att generellt efterhöra den underåriges egen mening. Enligt promemo- rian är det inte påkallat att i detta sammanhang göra någon ändring i de berörda reglerna. Jag delar denna uppfattning. Synsättet torde också stämma överens med den uppfattning som enligt det tidigare anförda har förts fram av riksdagens lagutskott, nämligen att en samordning av åldersgränserna inte får bli ett självändamål utan att varje åldersgräns

6 Riksdagen 1974. ] saml. Nr 44

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 44 70

måste bestämmas så att den verkligen tillgodoser det syfte den avser att tjäna.

Även de ilS-åi'sgränser som finns intagna i namnlagen(1963: 521), passkungörelsen (1940: 471) och vapenlagen(1973: 1176) bör enligt min mening lämnas oförändrade.

Lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av vissa ut- ländska domar och beslut angående underhåll till .barn bygger på en in- ternationell konvention i ämnet. Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att det inte är möjligt och inte heller direkt behövligt att i detta sammanhang göra någon ändring i lagen.

Den ålder till vilken efterlevande barn får uppbära livränta inom yr- kesskadeförsäkringen höjdes år 1967 från 16 till 19 år. Detta innebar en anpassning till vad som gäller om barnpension i form av tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring. Mellan 19 och 21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna skäl. Mot denna bak- grund framstår det inte som motiverat att nu ändra 19-årsgränsen. Inte heller vill jag förorda en sänkning av 21-årsgränsen. Som framhålls i pro- memorian skulle en sådan sänkning i vissa fall kunna försämra det skydd som yrkesskadeförsäkringen ger. 1 konsekvens med det ställningstagande som jag nu gjort bör" också motsvarande regler i militärersättningsför- ordningen (1950: 261) behållas oförändrade. Jag anser inte heller att det finns någon anledning att i detta sammanhang föreslå ändring av regler- na i 9 5 lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring och 9 & militärersätt- ningsförordningen angående beräkningen av den försäkrades årliga ar- betsförtjänst.

I fråga om den 19-årsgräns som finns i statens allmänna tjänstepen- sionsreglemente får jag hänvisa till vad jag har anfört beträffande 20- årsgränsen i reglementet.

Inom det st r aff r ä t t 5 l i g a påföljdsområdet "finns flera olika ål- dersgränser av betydelse. Den som begått brott innan han fyllt 15 år får över huvud taget inte ådömas påföljd. Den som ingår i åldersgrup- pen 15—18 år kan dömas till fängelse bara om det finns synnerliga skäl därtill. Är den tilltalade i åldern 18—21 år. får han dömas till fängelse bara om frihetsstraff är påkallat främst av hänsyn till den all- männa laglydnaden eller om fängelse annars anses lämpligare än an- nan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande påföljd som i första hand kommer i fråga för åldersgruppen 18—21 år är ungdomsfängclse. Även den som är mellan 21 och 23 år kan dömas till ungdomsfängelse, om det anses uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Som framhållits i promemorian bestäms de olika åldersgränserna i första hand av kriminalpolitiska hänsyn. Reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare har som resultat av en lång utveckling blivit mera differentierade och utrymmet för fängelse som brottspåföljd för de olika åldersgrupperna har blivit mera inskränkt. Jag delar den i pro- memorian framförda meningen att sänkningen av myndighetsåldern

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 44 71

inte i förevarande sammanhang bör påverka åldersgränserna inom om- rådet för brottsbalkspåföljderna. Ändring bör inte nu heller göras i fråga om ]5-årsgränsen i RB för underårig som hörs som vittne, efter- som denna åldersgräns närmast hänger samman med de straffrättsliga bestämmelserna.

Jag ansluter mig också till promemorians förslag att man inte nu ändrar den särskilda regeln i 2 kap. 2 % skadeståndslagen(1972: 207) om möjlighet till jämkning av skadestånd när den som har vållat skadan är under 18 år.

Förslag (prop. 1974: 20) har nyligen lagts fram om att lagen (1964: 541.) om behandling i fångvårdsanstalt skall ersättas av en ny lag om kri- minalvård i anstalt. ] denna lag föreskrivs att man vid placering av in- tagen som ej fyllt 21 år skall särskilt beakta att han om möjligt hålls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpass- ning i samhället. Denna åldersgräns, som har nära samband med på— följdsreglerna, bör inte ändras i detta sammanhang. Motsvarande gäller en liknande bestämmelse i tillämpningskungörelsen (1958: 214) till lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

I lagen med särskilda bestämmelser-om unga lagöverträdare finns, som jag förut har framhållit, åtskilliga föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21 år. Sådana mål skall handläggas skyndsamt och, när svårare straff än böter kan komma i fråga, om möj- ligt i sådan ordning att de inte tilldrar sig uppmärksamhet. Under vissa förutsättningar kan domstolen förordna om handläggning inom stängda dörrar. Vidare finns särskilda bestämmelser om hörande av personun- dersökare samt om förordnande av offentlig försvarare. I nämnden bör enligt lagen tjänstgöra nämndemän som har insikt och erfarenhet i ung- domsvård. Som .framhålls i promemorian bygger samtliga dessa bestäm- melser på kriminalpolitiska hänsyn. De skäl som talar för att brottsbal- kens påföljdsregler inte bör påverkas av att myndighetsåldern sänks är därför tillämpliga även på dessa bestämmelser. Med hänsyn härtill för- ordar jag att åldersgränserna i den nu behandlade lagen lämnas orub- bade med det undantag som jag tidigare har berört, nämligen den 20- ' årsgräns som finns intagen. i bestämmelsen om att vårdnadshavare skall höras.

Vad gäller u t b i 1 d n i n g s 0 rn r å d et finns en regel om särskol- plikt till 21 år i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Som anförs i promemorian grundas denna ålders- gräns på den försenade mognaden och det mera tidskrävande utbild- ningsbehovet hos de berörda personerna. Jag föreslår därför att den nu-. - varande åldersgränsen behålls.

Vid remissbehandlingen har Skolöverstyrelsen påpekat att vissa ål- dersgränser i stadgan (1961: 433) för seminarierna för huslig utbildning bör ändras så att de sammanfaller med den föreslagna myndighets— åldern. Efter samråd med statsrådet Hjelm-Wallén förordar jag att

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 44 . 72

frågan om ändring i den berörda stadgan tas upp vid ett senare tillfälle.

Inom den nyligen översedda t r a f i k 1 3. g s t i f t n i n g e n gäller en rad skilda åldersgränser för rätt att föra olika slags fordon m.m. Detta differentierade system är utformat med hänsyn till vad som har ansetts motiverat främst av säkerhetsmässiga och tekniska trafikhänsyn. Jag ansluter mig till promemorieförslaget att någon ändring av dessa reg- ler inte nu bör komma i fråga.

Vad angår övriga bestämmelser som är. aktuella i detta sammanhang anser jag att man inte nu bör ändra några åldersgränser i medborgarskapslagen. Inte heller bör någon ändring göras i fråga om förbudet för den som är under 21 år att förvärva eller inneha stilett ' m.m. eller i förbudet att sälja injektionsspruta eller kanyl till sådan person.

3.1. Gällande rätt

Sedan gammalt har de utomäktenskapliga barnen i fråga om arv in- tagit en särställning. Först i början av detta sekel likställdes de med barn i äktenskap i fråga om arvsrätt efter moder och mödernefränder. Fram till år 1970 hade de emellertid inte någon arvsrätt efter fäderne- fränderna. De utomäktenskapliga barnen var även uteslutna från arv efter sin fader, om de inte var att anse som trolovningsbarn eller om inte fadern i särskild lagstadgad ordning avgivit arvsförklaring.

Genom lagen (1969: 621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) upphäv- des särbestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt *oeh fr.o.m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskapet i princip helt likställt med barn i äktenskap i arvsrättsligt hänseende. Är barn utom äktenskapet fött före angiven dag och skulle inte arvsrätt mellan barnet och fadern ha förelegat enligt äldre lag gäller emellertid en specialregel om arvsrättspre'skription. Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1969 års lag ärver barnet och dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbo- delägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid boupp- teckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken ar- vingen härleder sin arvsrätt.

Enligt 20 kap. 1 & ÄB skall bouppteckning förrättas sist tre månader efter dödsfallet, om inte anstånd beviljas. Detta innebär att dödsboet har möjlighet att föranstalta om bouppteckning omgående efter döds- fallet. Bouppteckningen kan i andra fall komma att dra ut på tiden. Från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta, att han inte säkert kan beräkna när preskription inträder. Någon motsvarande spe-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1974: 44 73

cialregel om preskription finns inte för den arvsrätt som tillkommer utomäktenskapligt barns fader eller dennes avkomlingar av äktenskap- lig börd, s. k. bakarv. Dör det utomäktenskapliga barnet först, ärver så- ledes fadern utan att punkt 3 i övergångsbestämmelsema gäller. I så- dant fall blir i stället tillämpliga de allmänna preskriptionsreglerna i 16 kap. ÄB , dvs. preskription inträder fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallet.

Beträffande registreringen av utomäktenskapliga barn kan anmärkas att det före den 1 januari 1918 inte infördes någon anteckning om barn utom äktenskap vid faderns namn i församlingsboken. Därefter gällde att barnet skulle antecknas vid faderns namn i församlingsboken, men an- teckningen togs i allmänhet inte in i faderns flyttningsbetyg och kom sålunda inte att följa med vid flyttning till annan församling. Den 1 jauari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingsliggarc, i lösblads- system med en personakt för varje kyrkobokförd person. Vid flyttning skall personakten sändas till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan åren 1947 och 1967 antecknades i personakt för man inte andra barn till honom än eventuella trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring. Först fr. o. rn. den 1 januari 1968 antecknas, dock inte retroaktivt, alla barn i personakt. Saknas anteckning om barn utom äktenskap i faderns personakt har sådant barn alltid rätt att efter anmälan få akten kom- pletterad med anteckning om barnet. '

Vid införandet av de nu gällande reglerna om utomäktenskapliga barns arvsrätt konstaterade departementschefen (prop. 1969: 124 s. 92) att det med hänsyn till den tidigare bristfälliga registreringen av utom- äktenskapliga bam kunde vara svårt och, i fråga om förhållanden från tiden före 1918, rentav omöjligt att utreda om en avliden man hade barn utom äktenskapet. Oavsett innehållet i den dödes personakt borde arvsrätt därför alltid föreligga, om någon av de övriga dödsbodelägar- na senast vid bouppteckningen efter den döde fått kännedom om bar- nets existens. Detsamma borde gälla om boutredningsman eller den som sitter i boet hade sådan vetskap. Utomäktenskapligt barn skulle alltså kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inte bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallet utan också genom att senast vid bouppteckningen ge sig till känna för dödsbodelägare, boutrednings- man eller den som satt i boet. Vad departementschefen sålunda anfört borde enligt hans mening i princip ha motsvarande tillämpning för bar- nets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädernet liksom också för barnets avkomlingars rätt till arv på fädernesidan. _

Departementschefen uttalade vidare att det i samband med arvsrätts- reformens ikraftträdande borde meddelas särskild föreskrift om skyl- dighet för barnavårdsman till barn utom äktenskap att se till att an- teckning om barnet gjordes i faderns personakt. Med anledning därav har i övergångsbestämmelse till kungörelsen (1969: 626) om ändring i kun-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974: 44 74

görelsen (1950: 416) om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå föreskrivits att, om faderskapet till-barn utom äktenskap har fastställts enligt äldre lag utan att anteckning om barnet har gjorts i faderns per- sonakt, så skall barnavårdsmannen skyndsamt sörja för att sådan an- teckning görs. Socialstyrelsen har därjämte rekommenderats barnavårds- nämnderna att vidta motsvarande åtgärd i fråga om sådana barn under 18 år som inte har någon barnavårdsman.

3.2. Motionsyrkande

I en motion (1973: 410) till 1973 års riksdag har yrkats förslag till sådana ändringar av övergångsbestämmelserna till 1969 års lag om ändring i ÄB att

1. barn utom äktenskap alltid kan bevara sin arvsrätt genom att inom två månader från dödsfallet anmäla sin släktskap med den avlidne hos annan dödsbodelägare, hos boutredningsman eller hos den som sitter i dödsboet,

2. de särskilda förutsättningama för arvsrätt för vissa barn utom äktenskap blir tillämpliga också beträffande arvsrätten efter dessa barn för fadern och dennes släktingar.

I motionen framhålls att det vid lagens tillämpning har uppmärk- sammats fall, där bouppteckning förrättats mycket snart efter dödsfal- let., sannolikt därför att man befarat att den avlidne efterlämnat något utomäktenskapligt barn. När ett sådant barn därefter har anmält sin existens och gjort anspråk på arv, har det varit för sent. Barnet har alltså gått miste om arvsrätten. Ett sådant resultat av övergångsbestäm- melserna kan inte ha varit avsett. Även om det väl knappast kan bli fråga om något stort antal fall där ett barn utom äktenskap på detta sätt går miste om sin arvsrätt, förefaller det inträffade stötande. Detta gäller vare sig det är fråga om mindre eller något större arvslotter eller, som vid åtminstone något tillfälle har varit fallet, mycket stora belopp. Barnet bör därför garanteras en viss skälig tid för att framställa sitt anspråk. Förslagsvis kan denna tid bestämmas till två månader från dödsfallet.

Som skäl för yrkandet i fråga om rätten till arv efter utomäktenskap- ligt barn anförs i motionen att det vid lagstiftningens tillämpning har framträtt behov av en särskild preskriptionsregel för att undvika att frå- gan om rätten till arvet efter barnet hålls svävande i avbidan på att den allmänna arvsrättspreskriptionen skall inträda.

3.3. Remissyttrandena

Lagutskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hov- rätt och kammarkollegiet. På utskottets begäran har yttranden vidare

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 44 75

avgetts av Sveriges advokatsamfund, Stockholms läns landstings rätts- hjälpsnämnd samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö.

3.3.1. Uromäklcnskapliga barns arvsrätt

Svea hovrätt instämmer i stort i vad som anförts till stöd för mo- tionsyrkandet, såvitt gäller utomäktenskapliga barns arvsrätt. Det torde enligt hovrätten lagtekniskt inte medföra några särskilda komplikationer att stadga viss tidsfrist för sådan anmälan som bevarar barnets eller dess bröstarvingars arvsrätt. Huruvida tidsfristen bör vara två månader eller en längre eller kortare tid bör emellertid övervägas närmare. Det kan exempelvis hävdas att fristen lämpligen bör vara densamma som legalfristen för förrättande av bouppteckning, dvs. tre månader efter dödsfallet. En sådan anmälan bör dock alltid anses gjord i tid om den görs senast vid bouppteckningen. '

Kammarkollegiet anför att den föreslagna ändringen i fråga om utomäktenskapliga barns arvsrätt gäller en bestämmelse som ännu inte kommit att beröra vare sig dåvarande kammaradvokatfiskalsämbetet eller kollegiet såsom allmänna arvsfondens ställföreträdare. Kollegiet anser emellertid att starka skäl talar för en bestämmelse om en viss tid inom vilken ett utomäktenskapligt barn eller dess avkomlingar alltid skall kunna göra sin rätt gällande, oavsett inom vilken tid bouppteck- ningen hålls. Denna tid bör enligt kollegiets mening vara samma som den tid inom vilken bouppteckning skall förrättas, eller tre månader från dödsfallet. Dessutom bör ett. utomäktenskapligt barn alltid kunna med laga verkan göra sin rätt gällande vid bouppteckningsförrättning, som hålls efter nämnda tid men före den i 1.6 kap. 4 % ÄB stadgade preskriptionstiden av tio år.

Sveriges advokatsamfund vitsordar behovet av den föreslagna lag- ändringen och tillstyrker därför bifall till motionen. Med hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar för det utomäktenskapliga barnet som kommer att vara förknippade med den anmälan, vilken barnet har att göra inometvå månader från dödsfallet, är det enligt samfundet av syn- ' nerlig vikt att anmälan äger rum i sådan form att svårigheter att bevisa att anmälan verkligen skett undviks. Samfundet ifrågasätter därför om inte som ett alternativ till de angivna sätten för anmälan bör upptas skriftlig anmälan till den domstol som har att inregistrera bouppteck- ningen efter den avlidne. Även efter ett genomförande av den föreslagna lagändringen kan det givetvis ofta förekomma att bouppteckning efter en avliden man inges för registrering relativt kort tid efter dödsfallet. Sam- fundet förutsätter att de föreslagna nya bestämmelserna kompletteras med föreskrifter i 20 kap. ÄB om hur domstolen skall förfara om en sådan bouppteckning inges innan två månader hunnit förflyta efter dödsdagen.

Enligt Stock/tolum lli/ir landstings rältshjiilpsnämnd måste det utom—

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 44 76

äktenskapliga barnet ha skälig tid att göra arvsanspråk gällande. Nämnden anser det befogat med en något längre tid än två månader, förslagsvis sex månader efter dödsfallet. Även Malmö barnavårdsnämnd finner det angeläget att barn utom äktenskap i största möjliga utsträck- ning tillförsäkras samma rättigheter som barn födda'i äktenskap. Nämnden biträder därför motionsförslaget.

Stockholms barnavårdsnämnd påpekar att den i motionen upptagna frågan om preskription av utomäktenskapliga barns arvsrätt framför allt har aktualitet när det gäller barn födda före år 1952 och vilka alltså vid lagens ikraftträdande fyllt 1.8 år. När det gäller yngre barn torde barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna ha vidtagit erfor- derliga åtgärder för att få barnen antecknade i faderns personakt. Nämnden, som finner motionskravet väl grundat, anser att en ändrad ordning kan nås på olika sätt. En radikal lösning är att avskaffa punkt 3 i övergångsbestämmelserna, vilket skulle innebära fullständig legal likställighet i arvshänseende. Skulle man emellertid välja att bibehålla nuvarande särskilda förutsättningar efter komplettering med en regel om viss tidsfrist, inom vilken arvsanspråk kan anmälas, är det enligt nämndens mening viktigt att denna inte blir alltför kort. Barnavårds- nämnden framhåller att i ett likartat sammanhang en tidsfrist på ett år ansetts motiverad. Avslutningsvis framhåller nämnden att laglig regle- ring —— antingen denna ges formen av ett borttagande av punkt 3 i övergångsbestämmelserna eller komplettering av dessa med en regel om tidsfrist —— är otillräcklig för att säkra önskvärd faktisk likställighet. Det framstår därför för nämnden som en angelägen samhällsuppgift att vidta åtgärder för att få likställighctslagstiftningens syfte så långt möj- ligt praktiskt realiserat. En möjlig åtgärd är att ålägga pastorsämbetena att granska den befintliga personaktsstocken och i fall, där anteckning saknas om fadern, om möjligt komplettera personakterna. En annan åtgärd av stor vikt _anser nämnden vara ökad information till allmän- heten inte endast om betydelsen av att anteckning om faderskap görs på berörda personakter utan även om hur den enskilde bör förfara för att få sådan anteckning till stånd.

3.3.2 Rätten till arv efter utomäktenskapligt bar/z Samtliga remissinstanser tillstyrker att den i motionen upptagna frå— gan angående rätten till arv efter utomäktenskapligt barn utreds.

3.4. Lagutskottet

3.4.1. Utonzäktenskapliga barns arvsrätt

Lagutskottet konstaterar i sitt betänkande (LU 1973: 29) att 1969 års arvsrättsreform grundades på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974: 44 77

andra. Av praktiska skäl kunde emellertid inte alla utomäktenskapliga barn tillerkännas samma arvsrätt som barn födda i äktenskapet. Med hänsyn till den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn är det nämligen svårt och i fråga om förhållanden för tiden före år 1918 rentav omöjligt för dödsbodelägare att utreda om en avliden man har barn utom äktenskapet. För att frågan om arvsrätt efter av- lidna män inte skulle hållas svävande ända tills den allmänna arvs- preskriptionen inträdde måste en särskild preskriptionsregel införas. Någon motivering till varför preskriptionstiden knöts till just boupp— teckningen anfördes inte i propositionen. Denna fråga blev inte heller föremål för diskussion under riksdagsbehandlingen.

Att arvsrättspreskriptionen knutits till bouppteckningen har enligt utskottet emellertid fört med sig vissa olägenheter. Dödsboet har näm- ligen möjlighet att föranstalta om bouppteckning omgående efter döds- fallet. Bouppteckningen kan i andra fall komma att dra ut betydligt på tiden. Från den utomäktenskaplige arvtagarens synpunkt innebär detta, att han inte säkert kan beräkna när arvspreskription inträder, något som måste anses vara till betydande nackdel för arvtagaren. Visserligen har han möjlighet att säkerställa sin arvsrätt genom att före dödsfallet begära anteckning i den dödes personakt. Sådan anteckning har också genom barnavårdsmännens försorg i regel skett när det gäller barn som är födda utom äktenskapet år 1952 eller senare. När det gäller barn födda före detta år är det tveksamt i vilken utsträckning anteckning skett. Enligt utskottets mening kan man befara att det alltjämt finns ett stort antal utomäktenskapliga barn som inte är antecknade i faderns personakt.

Det i motionen gjorde påståendet, att det förekommit att utom- äktenskapliga barn gått miste om sin arvsrätt till följd av att bouppteck- ning förrättats i omedelbar anslutning till dödsfallet, har enligt utskottet vunnit stöd i vad remissinstanserna anfört. Samtliga remissinstanser har också tillstyrkt att frågan utreds. Utskottet understryker för sin del att det från principiell synpunkt inte kan råda något tvivel om att utom- äktenskapliga barns arvsrätt bör inskränkas av övergångsbestämmelser i så ringa grad som möjligt. Utskottet delar därför den uppfattningen att, när de nuvarande övergångsbestämmelserna fått en inte önskvärd tillämpning, dessa bör bli föremål för en översyn. Att som Stockholms barnavårdsnämnd föreslagit helt slopa inskränkande övergångsbestäm- melser anser utskottet emellertid inte möjligt. Enligt utskottets mening bör i stället den presumtive arvtagaren beredas viss tid inom vilken han har att framställa sina arvsanspråk. Mycket talar för att denna tid bör vara tre månder, som är den tid inom vilken bouppteckning i regel måste förrättas. Annan preskriptionstid kan naturligtvis tänkas, och flera olika förslag har lämnats av remissinstanserna. Enligt utskottets mening bör frågan närmare utredas.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 44 78

På grund av det anförda hemställer utskottet att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av ifrågavarande övergångsbestämmelser. Ut- skottets hemställan har bifallits av riksdagen (rskr 1973: 307).

När det gäller de förslag om komplettering av personakter m.m. som har förts fram av Stockholms barnavårdsnämnd anser utskottet att förslagen är väl värda att beaktas. Enligt utskottets mening bör detta lämpligen ske i samband med den förordade översynen av övergångs- bestämmelserna.

3.4.2. Rätten till arv efter utomäktenskapligt barn

I samband med att frågan om preskription av vissa utomäktenskap- liga barns arvsrätt utreds anser utskottet att det även bör övervägas om den speciella arvspreskriptionen kan utsträckas att gälla också vid bak- arvsfallen, dvs. vid arv efter utomäktenskapligt barn för fadern och dennes avkomlingar. Utskottet hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära en översyn också av den nu berörda frågan. Utskot- tets hemställan har bifallits av riksdagen (rskr 1973: 307).

3.5. Föredraganden 3.5.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt

Fr.o.m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskap i princip lik- ställda med barn i äktenskap i arvshänseende. Utomäktenskapliga barn ärver sålunda fadern och dennes släktingar på samma sätt som barn i äktenskap. Som framgått av den tidigare redogörelsengäller dock en särskild övergångsbestämmelse för det fall att barn utom äktenskap är fött före den 1 januari 1970 och arvsrätt mellan fadern och barnet inte skulle ha förelegat enligt äldre bestämmelser. En sådan övergångsbe— stämmelse har ansetts motiverad med hänsyn till att registreringen av utomäktenskapliga barn tidigare har varit bristfällig och att det därför är svårt och i vissa fall omöjligt att utreda om en avliden man har barn utom äktenskap. För att frågan om arvsrätt efter avlidna män inte skulle hållas svävande ända tills den allmänna arvspreskriptionen in— träder infördes därför en särskild preskriptionsregel för den angivna kategorin barn. Regeln innebär att barnet och dess bröstarvingar ärver fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om bar- net före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från Vil— ken arvingen härleder sin rätt.

Den angivna övergångsbcstämmelsen torde i allmänhet intc ha med- fört några olägenheter, såvitt gäller yngre barn, dvs. barn som vid ikraftträdandet år 1.970 fortfarande stått under barnavårdsnämndernas överinseende. Beträffande sådana barn torde nämligen anteckning regel-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 44 79

mässigt ha gjorts i faderns personakt. Enligt den tidigare återgivna övergångsbestämmelsen "till kungörelsen om ändring i 1950 års barna— vårdsmannakungörelse har det ålegat barnavårdsman att skyndsamt sörja för att anteckning görs i faderns personakt, om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts enligt äldre lag utan att detta anteck- nats i personakten. Socialstyrelsen har därjämte rekommenderat barna- vårdsnämnderna att vidta motsvarande åtgärd i fråga om sådana barn under 18 år som inte har haft någon barnavårdsman. Det får förutsät— tas att barnavårdsmännen och barnavårdsnämnderna har vidtagit ifrå- gavarande åtgärder och att garantier sålunda har skapats för att yngre barn inte skall gå förlustiga sin arvsrätt efter fadern.

Läget är emellertid ett annat när det gäller äldre barn. I fråga om dessa torde det i åtskilliga fall förekomma att anteckning saknas i faderns personakt. Görs inte sådan anteckning före arvfallet, blir bar- nens arvsrätt beroende av att de senast vid tidpunkten för bouppteck- ningen är kända för någon av de övriga dödsbodelägarna eller för bout- redningsman eller den som sitter i boet.

Enligt ÄB (se t. ex. 16 kap. 2 &) skall det vid bouppteckningen un- dersökas vilka som är berättigade till arv efter den döde. Som har framhållits i prop. 1969: 124 kan det dock inte rimligen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som är i den åldern att de kan tänkas ha efterlämnat Utomäktenskapligt barn fött före år 1970, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att utröna om mannen haft barn utom äktenskap. Arvsrätten för äldre utomäktenskapliga barn blir därför i många fall beroende av att barnet självt ger sig till känna för dödsbodelägare eller motsvarande. Eftersom barnet i sådant fall måste ge sig till känna senast vid tidpunkten för bouppteckningen, får det stor betydelse när denna förrättas.

]. 20 kap. 1 & ÄB föreskrivs att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såvida inte på ansökan inom samma tid rät- ten med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden. Någon bestämmelse om hur snart efter dödsfallet bo- uppteckning kan förrättas finns inte. Hinder föreligger inte att förrätta bouppteckning mycket kort tid efter dödsfallet, om boets tillgångar och skulder har hunnit bli tillfredsställande utredda.

Uppenbarligen finns det överhängande risk för att barn utom äkten- skap inte hinner ge sig till känna, om bouppteckningen förrättas mycket kort tid efter dödsfallet. Enligt vad som har framkommit vid lagutskot— tets behandling av förevarande fråga har det också i praktiken inträffat fall då utomäktenskapligt barn har gått förlustigt sin arvsrätt till följd av att bouppteckning har förrättats i nära anslutning till dödsfallet. Jag delar utskottets mening att en sådan ordning inte är tillfredsställande. Att ett utomäktenskapligt barn på det angivna sättet går förlustigt sin arvsrätt strider mot de synpunkter som var vägledande vid 1969 års

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 44 80

reform, nämligen att utomäktenskapliga barn i princip skall likställas med barn i äktenskap i arvshänseende och att deras arvsrätt skall in- skränkas så litet som möjligt genom övergångsbestämmelser. Jag anser därför att den ifrågavarande preskriptionsregeln bör ändras.

I likhet med lagutskottet anser jag det inte möjligt att, som Stock- holms barnavårdsnämnd föreslagit, helt slopa inskränkande övergångs- bestämmelser. Risk skulle i så fall föreligga för att okända barn kunde ge sig till känna lång tid efter det att boet avvecklats och framtvinga att redan vidtagna dispositioner över kvarlåtenskapen rivs upp. Detta skulle medföra en rättsosäkerhet för övriga dödsbodelägare som inte kan godtas. Enligt min mening tillgodoses en presumtiv arvtagare till- räckligt, om han bereds en viss, inte alltför kort tid inom vilken han har att framställa sina arvsanspråk. Utgångspunkten bör vara tiden för dödsfallet. Vad beträffar fristens längd har remissinstanserna uttalat sig för en tid av två månader eller längre. I något fall har föreslagits en ettårsfrist. För egen del anser jag att fristen bör sättas till tre månader. överensstämmelse nås härigenom med den tid inom vilken bouppteck- ning normalt skall förrättas. I de .fall då bouppteckning förrättas senare, bör dock, som ett par remissinstanser har påpekat, anmälan anses ha blivit gjord i tid om den sker senast vid bouppteckningen. Att, som kammarkollegiet har förordat, föreskriva en yttersta tidsfrist motsva- rande den allmänna preskriptionstiden i 16 kap. 4 & ÄB anser jag onödigt.

I fråga om beviskravet vid anmälan bör det liksom hittills åligga den som påstår sig ha rätt till arv att styrka att dödsbodelägare, bouppgivare eller boutredningsman inom föreskriven tid har fått kännedom om ho— nom. Jag anser inte att bevisfrågan har sådan betydelse att man, som advokatsamfundet har ifrågasatt, bör införa en möjlighet för den pre- sumtive arvtagaren att alternativt göra anmälan hos den domstol som har att inregistrera bouppteckningen efter den avlidne. Skulle det vid registreringstillfället vara bekant för domstolen att ett utomäktenskap— ligt barn har gett sig till känna, åligger det domstolen att se till att bo- uppteckningen redovisar förhållandet. Om barnet ger sig till känna först efter det att bouppteckning har förrättats men före tremånaderstidens utgång, blir reglerna i 20 kap. 10 % ÄB om tilläggsbouppteckning till- lämpliga.

Under hänvisning till vad jag nu har sagt föreslår jag att den ifråga- varande övergångsbestämmelsen får det innehållet att, om utomäkten- skapligt barn är fött före den 1 januari 1970 och arvsrätt mellan fadern och barnet inte skulle ha förelegat redan enligt äldre lag, så ärver bar- net och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arving-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 44 81

en eller anteckning om barnet gjorts före arvfallet i vederbörlig person- akt. Lagändringen bör träda i kraft snarast möjligt. Har arvlåtaren avli- dit före ikraftträdandet bör dock äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Även om den nu förordade lagändringen vidtas, kvarstår uppenbar- ligen vissa risker för att äldre utomäktenskapliga barn går förlustiga sin arvsrätt. Det kan sålunda undantagsvis inträffa att ett barn så sent får kännedom om faderns dödsfall att barnet inte hinner ge sig till känna före anmälningsfristens utgång. På lång's'ikt vore det därför önskvärt att alla fäders personakter försågs med'anteckning om utomäktenskap- liga barn. Stockholms barnavårdsnämnd har i sitt remissvar fört fram vissa förslag i denna fråga. Jag är emellertid för dagen inte beredd att ta ställning till förslagen, utan de torde få övervägas närmare inom Kungl. Maj:ts kansli. '

3.5.2. Rätten till arv efter utomäktenskapligt barn

Genom beslut den 7 december 1973 har Kungl. Maj:t uppdragit åt familjelagssakkunniga (Ju 1970: 52) att överväga frågan om preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn. '

thJKQ—l—l

GGN

10 10

18

18 19

20 20 21 21 21 24 30 35 35 39 44 46 46 51 57 59 59 63 69 72 72 74 74 75 76 76 76 78

• Sida 83
•  Original

Prop. 1974: 44 83

3.5 Föredraganden .................................... 78 3.5.1 Utomäktenskapliga barns arvsrätt ................ 78 3.5.2 Rätten till arv efter utomäktenskapligt barn ...... 81 4 Hemställan .......................................... 81

MARCUS BOKTR.S+OCKHOLM1974 740071

• Sida 84
•  Original