SOU 1996:111

Bevakad övergång : åldersgränser för unga upp till 30 år : rapport från Åldersgränsutredningen

Till statsrådet Leif Blomberg

Regeringen bemyndigade genom beslut den 9 mars 1995 chefen för Civildepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av de åldersgränser i samhället som berör unga människor upp till 30 års ålder, och motiven för dem (Dir. 199529).

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 9 mars 1995 riksdagsledamoten Annika Nilsson som särskild utredare.

Som biträdande sekreterare förordnades den 30 mars 1995 Ingrid Bohlin.

Den 16 maj 1995 förordnades som sakkunniga socialchefen Staffan Isling, sociologen Mats Lieberg och departementssekreteraren Charlotta Wickman samt som experter hovrättsassessorn Mats Dahl, ämnessakkunnige Leif Davidsson, hovrättsassessorn Björn Hansson, hovrättsassessorn Lena Hjelmtorp, kanslirådet Inga—Britt Lagerlöf, hovrättsassessorn Gun Lombach, redaktören Karin Nilsson—Kelly och departementssekreteraren Liso Sergo.

Samma dag förordnades följande personer att ingå i en referens- grupp till utredningen: Malik Abid, Karin Ahnqvist, Gordana Berjan, Isabelle Cehlin, Jonas Elimää, Fredrik Elmgren, Camilla Hagman, Maria Johansson, Anders Karlsson, Mats Lindholm, Cecilia Lundgren, Daniel Persson, Veronika Svensk, Linus Tunström och Caroline Waldheim.

Till sekreterare förordnades den 17 maj 1995 kammarrättsassessorn Lars—Åke Ström.

Den 25 oktober 1995 entledigades experterna Leif Davidsson och Karin Nilsson—Kelly samt förordnades som experter samma dag utre- daren Annika Gustafsson och departementssekreteraren Anna-Märta Israelsson.

Utredningen har arbetat under namnet Åldersgränsutredningen (C 1995:02).

Härmed får vi lämna över vår rapport Bevakad övergång — Ålders— gränser för unga upp till 30 år (SOU 1996:111).

Utredningens experter har medverkat med fakta och annat underlag till utredningen och har inte haft till uppgift att ta ställning till förslag utanför sina respektive områden.

Avsnittet Ålder och mognad har skrivits av Mats Lieberg. Sakkunnige Charlotta Wickman och experten Liso Sergo har avgett egna särskilda yttranden. Yttrandena har tagits in i rapporten.

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i juni 1996

Annika Nilsson

/Lars—Åke Ström

3. Nya åldersgränser för körkortsbehärigheter m.m.

från den I juli 1996 ....................... 223 4 Särskilda trafiksäkerhetsregler m.m. ............. 224 4.1 Bilbältestvång och bilbarnstol ................. 224 4.2 Sidvagn till motorcykel ..................... 225 4.3 Skjutsning på cykel eller moped ................ 225 4.4 Hjälmtvång för motorcykel eller moped 15 år ..... 225 4.5 Bilbältestvång för skolskjutsning — 15 år .......... 226

Militär vägtrafik .......................... 226 5. 1 Övningskörning .......................... 226 5.2 Körkortsbehörighet m. m. .................... 226 6 Yrkestrafik ............................. 227 6.1 Regler om harmonisering av viss social

lagstiftning om vägtransporter ................. 227 6.2 Taxi ................................. 228 7 Arbetarskydd m.m. inom sjöfarten ............... 228 7. 1 Sj ömanslagen ........................... 229

7.1.1 Minimiålder 16 år ................... 230 7.1.2 En 18-årsgräns för eldartjänst ............ 230 7.2 Fartygssäkerhetslagen ...................... 230 7.2.1 Minderårig — under 18 år .............. 231 7.2.2 16—årsgränsen ...................... 231 7.2.3 13—årsgränsen ...................... 232 7.3 Sjöarbetstidslagen ......................... 232 7.3.1 En 16-årsgräns ..................... 232 8 Luftfart ............................... 233 8.1 Trafikflyg .............................. 233 8.1.1 Trafikflygarcertifikat — 18 år ............ 233 8.1.2 Befälhavare på luftfartyg — 21 år ......... 233 8.2 Privatflyg .............................. 233 8.2.1 Segelflygarcertifikat — 16 år ............ 233 8.2.2 Privatflygarcertifikat — 18 år ............ 233

Finansdepartementets åldersgränser

1 Beskattning m.m. ......................... 235 1.1 Beräkning av skattepliktig inkomst .............. 235 1.1.1 Barn under 16 år .................... 235 1.1.2 Barn under 18 år .................... 236 1.2 Rätt att teckna försäkring för annan .............. 236 1.2.1 Försäkring som tecknas på makes liv barn

under 20 år ........................ 236

1 .3 Efterlevandepension ....................... 237

1.3.1 Begränsning i utbetalningstiden barn

under 20 år ........................ 237

1.4 Arvs— och gåvoskatt — fosterbarn under 16 år ....... 238 1.5 Bosättningsbegreppet — barn under 18 år .......... 238 1.6 Frihet från skatt vid import ................... 239

1.6.1 Kaffe och tobak — 15 år ............... 239 1.62 Tobak — 17 år ..................... 239 1.6.3 Alkohol —— 20 år .................... 240 2 Folkbokföring ........................... 240 2.1 Föräldrarnas hemvist avgörande barn under

18 år, vid studier ingen åldersgräns .............. 240 2.1 Behörig att göra anmälan 16 år .............. 240 3 Skatteregister ............................ 241

3.1

3.2

7.1

8.1

Omfattningen av uppgifter —— barn under 16 eller 18 år ............................. 241 Begränsade uppgifter barn under 15 år .......... 242 Ungdomsbosparande, åldersgruppen 16—25 år .............................. 242 Allemansspar ............................ 243 Bosparlån för ålderskategorin 18—28 år ........... 243 Ersättning till följd av sjukdom eller skada som ådragits utomlands ................. 244 Ersättning vid dödsfall — barn under 21 år ......... 244 Ersättning vid fullständig invaliditet — barn under 12 år och under 21 år .................. 245

Grupplivförsäkring för lokalanställda vid svenska utandsmyndigheter ................. 245 Aldersgränserna 17, 18, 19 och 21 år tillämpas ...... 245

Pensionsvillkor för icke-svenska medborgare som är lokalanställda vid

svenska utlandsmyndigheter ................... 246 Åldersgränsen 19 år tillämpas ................. 246

Utbildningsdepartementets åldersgränser

1 1.1

1.2

1.3

Grundskolan m.m. ........................ 247 Skolplikten inträder 7 år, men ett barn får börja skolan redan vid 6 år ....................... 247 Skolplikten upphör — 16 år, men i specialskolan vid 17 år ................................. 247 Gymnasieskolan — gymnasiesärskolan ........... 248 Gymnasieskolan .......................... 248 Bestämmelser om samråd m.m. 18 år .......... 248 Elever från utlandet 18 år .................. 249 Svenskundervisning för invandrare 16 år ......... 249 Vuxenutbildning (komvux, särvux) m.m. — 20 år ..... 250 Högskolan ............................. 250

5.1

7.3

7.4

7.5

Allmän behörighet —— 25 år ................... 250 Folkhögskolor ........................... 25 1 Villkor för gymnasiekompetens —— påbörja kurs före 18 år ................................. 251 Studiestöd m.m. .......................... 251 Studiehjälp för 16—20—åringar i gymnasieskolan ..... 251 Studiemedel för 20-åringar i gymnasieskola och eftergymnasial utbildning .................... 252 Vuxenstudiestöden en 21—årsgräns gäller för ”svuxa” .............................. 253

Särskilt vuxenstudiestöd för studier på naturveten skap-

liga och tekniska utbildningar —- en 28-årsgräns gäller . . 254 Behörighet att själv göra ansökan om studiestöd m.m. — 18 år ............................... 255

Arbetsmarknadsdepartementets åldersgränser

1 1.1

4.2

Arbetarskydd ............................ 257 Arbetsmiljölagen ......................... 257 1.1.1 18-årsgränsen eller gränsen för minderårighet . . 259 1.1.2 16—årsgrånsen ...................... 260 1.1.3 13-årsgränsen ...................... 261 1.1.4 Barn under 13 år .................... 262 Lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete .......... 263 Internationella instrument på arbetarskyddets område . . . 265 FN:s barnkonvention — 18 år ................. 265 Europarådets sociala stadga —— minimiålder 15 år ..... 265 ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete 15 år ........................ 266 Rådets direktiv 94/33/EG om skydd av minderåriga i arbetslivet — 15 år ........................ 266 Arbetsmarknadspolitiska stöd och åtgärder ......... 267 Ersättning vid arbetslöshet ................... 267 4.1.1 A—kassa ingen åldersgräns ............ 269 4.1.2 KAS — 20 år ...................... 269 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ............... 269 4.2.1 En 20-årsgråns för samtliga åtgärder ........ 269 4.2.2 En övre gräns på 25 år ................ 270

4.2.3 Åtgärder för ungdomar upp till 20 år ....... 271 4.2.4 En lägsta åldersgräns på 25 år ............ 271 4.2.5 Särskilda åtgärder för sökanden med funktions- hinder eller arbetshandikapp ingen

20—års gräns ........................ 271 Kommunernas ansvar för arbetslösa ungdomar ....... 272 Ungdomar upp till 20 år ..................... 272

Kulturdepartementets åldersgränser

u—ny—Av—tr—Ab—Ar—Av—A QUI-ÅLAN—

Film och videogram ....................... 275 En 15-årsgräns ........................... 276 En 11—årsgråns ........................... 276 En 7-årsgräns ........................... 277 Ledsagarregeln .......................... 277 Våldsskildringsrådet ....................... 278 Straffbestämmelsen ........................ 278 Barnreklam ............................. 278 En 12-årsgräns för barnreklam ................. 278 Kyrkotillhörighet ......................... 280 Anmälan om in— och utträde 18 år ............ 280 Vetorätt 15 år ......................... 280

Näringsdepartementets åldersgränser

Explosiva varor — 18 år .................... 283 Pantbanker låntagaren minst 18 år ............ 283 Statlig kreditgaranti för bostäder ............... 284 Garantin fixeras till åldrarna under 13 år, mellan 13 18 år och över 18 år .............. 284

Civildepartementets åldersgränser

1 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5

Produktsäkerhet .......................... 285 Leksakers säkerhet barn under 14 år ........... 285 Farliga livsmedelsimitationer — ingen åldersfixering . . . 286 Vissa lim — inköpsålder 14 år ................. 286 Leksaksförpackningar — barn under 14 år ......... 287 Kemilådor — barn under 12 år ................ 287

1.6 2 2.1 2.2 2.3

2.4

3.2 3.3 3.4

4.2

4.3

4.4

4.5

4.6

4.7 4.8

4.9

4.10

Småbarnshjälmar — barn under 7 år ............. 287 Lotterier och spel ......................... 288 Roulett och tärning m.m. 18 år .............. 288 Vadhållning och bingospel —— 18 år på förslag ....... 288 ATG, Tipstjänst och bingohallarna tillämpar en 18—årsgräns, Penninglotteriet tillämpar en 16-årsgräns . . 289 Flipper och andra automatspel i spelhallar — som regel 16 år ................................. 289 Bidragen till ungdomsorganisationerna ............ 290 Statsbidrag till barn— och ungdomsorganisationer 7 till 25 år ........................... 290 Kommunernas bidragsgivning —- från 10 till 20 år . . . . 294 Landstingens bidragsgivning från 7 till 25 år ...... 295 Riksidrottsförbundets bidragsgivning från 7 till 25 år ............................... 295 Svenskt medborgarskap ..................... 295 Medborgarskapsförvärv genom adoption barn under 12 år ................................. 296 Medborgarskapsförvärv genom legitimation — ogift barn under 18 år ......................... 296 Medborgarskapsförvärv genom att fadern har fått vårdnaden — barn under 18 år ................. 296 4.3.1 Vetorätt 15 år .................... 297 Medborgarskapsförvärv genom increscens — 21 men inte 23 år enligt huvudregeln .................. 297 Medborgarskapsförvärv genom increscens —- 18 år enligt undantagsregeln ...................... 298 Medborgarskapsförvärv genom att följa föräldrarna vid deras förvärv — ogift barn under 18 år ........... 298 Medborgarskapsförvärv genom naturalisation —- 18 år . . 299 Förlust av svenskt medborgarskap —— ogift barn under 18 år ............................. 299 Förlust av svenskt medborgarskap vid dubbelt med- borgarskap från födelsen — mellan 19 och 22 år ..... 299 Förlust av svenskt medborgarskap på grund av bristande samhörighet med Sverige —- 22 år ........ 300

Miljödepartementets åldersgränser

1 1.1 1.2

III

1.3

Strålskydd .............................. 301 Joniserande strålning absolut förbud under 16 år . . . 302 Särbestämmelser för åldersgruppen 16—18 år ....... 302

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Utredningens överväganden och förslag ........... 303 Utgångspunkter .......................... 303 Ålder och mognad ........................ 304 1.2.1 Allmänt om begreppen barn, ungdom och

vuxen ........................... 304 1.2.2 Något om forskningsläget ............... 304 1.2.3 Fysisk mognad ..................... 308 1.2.4 Psykisk mognad ..................... 310 1.2.5 Social mognad ...................... 313 1.2.6 Våra slutsatser ...................... 315 Begreppsanvändning och åldersgränser ............ 317 1.3.1 Begreppen minderårig och underårig bör användas

entydigt .......................... 317 1.3.2 Åldersgränsen bör fixeras till kalenderår vid s.k.

kollektivt handlande .................. 318 En princip för framtiden — nyckelövergångar ....... 318 Förslag till förändringar ..................... 322 1.5.1 Rösträtt ......................... 322

1.5.1.1. I den nya kommunallagen tillerkänns

även den som är under 18 år medborgarinflytande ........... 324 1.512 1 kommunala användarstyrda s.k.

själv förvaltningsorgan finns plats

även för den som är under 18 år . . . . 325 1513 I gymnasiestyrelserna skall även de

som är under 18 är få delta till och med vara i majoritet ........ 326 1.5.1.4 Meborgarinflytande gör sig dock

gällande främst genom val ....... 327 1.515 Ungas synpunkter ............. 328 1516 Ungas värdestruktur skiljer sig inte

från andra gruppers ............ 329 1.5.1.7 Unga är trendkänsligare än äldre . . . 329

1.5.2

1.5.3

1.5.4

1.5.5

1.5.6

1.5.1.8 Att gruppen trendkänsliga ökar vid en sänkt rösträttsålder behöver nödvändigtvis inte ses som negativt . . 330 15.19 En sänkning av rösträttsåldern kan ge balans och legitimitet för regler

som rör unga ................ 331 Ungas rätt att komma till tals i mål och ärenden som rör deras person .................. 333 1.521 Inledning .................. 333 1.522 Vetorätt ................... 333 Underhållsskyldighet mot barn m.m. ........ 336 1.531 Allmänt om föräldrars underhålls—

skyldighet vid barns studier ....... 336 1.532 21—årsregeln för föräldrars

underhållsskyldighet ........... 337 15.33 Den s.k. avbrottsregeln— 19 år . . . 338 Alkoholområdet m.m. ................. 339 1.541 Inledning .................. 339

1.542 Alkoholpolitiska kommissionen föreslår en 20-årsgräns för både

inköp och servering . . . . . . . . . . . . 340 15.43 Synpunkter inhämtade genom upp-

satsprojektet hos gymnasieelever . . . 341 1.544 Betydligt lägre åldersgränser tillämpas

i många andra länder ........... 342 1.545 Myndighetsåldern 18 år behöver inte

slå igenom på alla områden ....... 342 1.546 20-årsgränsen för inköp och 18-års—

gränsen för servering bör behållas . . 343

1.5.4.7 Bör en åldergräns införas för försälj—

ning av förberedda vin— och ölsatser eller för hemtillverkning av vin, starköl och öl? ............... 344 1.548 Åldersgränser över 18 år för tillträde

till restauranger och andra nöjes—

lokaler bör inte förekomma ....... 345 Statsbidragen till ungdomsorgansiationer ..... 351 1.551 Inledning .................. 351 15.52 Övergripande motiv för den statliga

bidragsgivningen ............. 351 15.53 1994 års förordning i korthet ...... 352 1.554 Aldersgränserna bör behållas ...... 354 Film och videogram .................. 358

1.6 En skiss över hur vårt förslag om nyckelövergångar slår

på ett område ........................... 359 1.6.1 Körkort m.m. ...................... 359 1.6.1.1 Bestämmelserna fixeras till åldrarna

15, 18 och 21 år ............. 359

2 Kostnader .............................. 360

IV SÄRSKILDA YTTRANDEN

Särskilt yttrande av sakkunniga Charlotta Wickman ....... 363 Särskilt yttrande av experten Liso Sergo .............. 364 Bilagor 1 Regeringens kommittédirektiv 1995129 ............ 365 2 Remissyttrande .......................... 37 1 3 Skrivning i ÅK 3 Förslag till uppsatsämnen/uppgifter . . 373 4 Uppsatsprojektet .......................... 377 5 Rösträttsåldrar i världen ..................... 399 6 Exempel på åldersgränser för inköp och servering

av alkohol utanför Sverige ................... 401 7 Litteraturreferenser ........................ 403

Förkortningar

a.a. AFL ALU API BrB Dir. Ds EG EU FB KL KAS LAF LUL

LVU NJ A

prop.

RF rskr. SFS SoL SOU

anfört arbete

lagen om allmän försäkring arbetslivsutveckling

arbetsplatsintroduktion

brottsbalken

Regeringens kommittédirektiv Departementsserien

Europeiska gemenskapen/Europeiska gemenskaperna Europeiska unionen

föräldrabalken

kommunallagen

kontant arbetsmarknadsstöd

lagen om arbetsskadeförsäkring

lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga Nytt juridiskt arkiv, avd. I

regeringens proposition

rättegångsbalken

regeringsformen

riksdagsskrivelse

Svensk författningssamling Socialtjänstlagen

Statens offentliga utredningar

UtlL utlänningslagen

VF vapenförordningen VL vapenlagen

VTK vägtrafikkungörelsen ÄB ärvdabalken

Sammanfattning

En kartläggning av författningsreglerade åldersgränser

Lag, förordning och myndighetsföreskrifter

Tyngdpunkten i rapporten är en samlad översyn av de åldersgränser i samhället som berör unga människor upp till 30 ar, och motiven för dem. Översynen har begränsats 1 första hand till de åldersgränser som är reglerade 1 lag (beslutade av riksdagen). Men även åldersgränser för unga som regleras i förordning (beslutade av regeringen) redovisas. Prioritering mellan lag och förordning beror bl.a. på att förarbeten i gängse mening inte alltid finns till bestämmelser som tagits in i en förordning. Det är därför ibland inte möjligt att få fram de motiv som ligger bakom de enskilda bestämmelserna i en förordning.

I rapporten redovisas också en del myndighetsföreskrifter (föreskrif- ter beslutade av myndighet) fixerade till ålder. Den redovisningen är emellertid inte fullständig, utan tar sikte på några —— som vi bedömer — centrala rättsområden för unga människor, t.ex. på området för arbetarskydd. Motiv för myndighetsföreskrifter förekommer mycket sparsamt. Här får de enskilda föreskrifterna tala för sig själva.

Andra åldersgränser i samhället, alltså sådana som inte är för— fattningsreglerade, berörs inte i denna del av rapporten. Det innebär t.ex. att de system av rabatter eller förmåner fixerade till ålder som många företag inom bl.a. området för kommunikationer tillämpar i sin marknadsföring har lämnats utanför översynen.

Antalet åldersgränser som berör unga

Antalet bestämmelser som innehåller regler fixerade till ålder som berör unga människor upp till 30 år är ansenligt. Även antalet valda åldersfixeringar är stort, t.ex. inom trafikområdet. Att i tal ange denna mängd framstår dock inte som meningsfullt.

Två tendenser

Två tendenser kan konstateras.

När det gäller den civila och den politiska myndighetsåldernhar från början av seklet och till i dag gränsen mellan barn och vuxen sänkts betydligt. Numera gäller på dessa båda områden en 18- årsgräns. När det gäller den sociala myndighetsåldern kan konstateras att tendensen är den motsatta. På sådana centrala områden som berörs av familje-, utbildnings— och arbetsmarknadspolitiken har ålders- gränserna mellan barn och vuxen successivt höjts och är i dag fixerade till 20-årsåldern.

En naturlig tanke är annars att barndomen föregår ungdomstiden som i sin tur föregår vuxenblivandet. Den linjen upprätthålls således inte konsekvent 1 lagstiftningen. Översynen visar att s. k. vuxenregler i vissa avseenden tillämpas redan från och med 15- årsåldern, medan i andra avseenden vuxenregler tillämpas först från och med 20—25— årsåldern.

Ålder och mognad forskningsläget

Forskningen ger stöd för ett mindre dijferentierat system av ålders- gränser

Vår genomgång av aktuell forskning på området visar att det går alldeles utmärkt att knyta an de nuvarande bestämmelserna till ett fåtal väl avvägda åldrar. De variationer som kännetecknar den fysiska, psykiska och sociala mognaden ger således inte något stöd för en sådan ingående differentiering på ålder som utmärker den nuvarande regelgivningen på många områden. Genom att låta bestämmelserna fixeras till några få, strategiska åldrar vinner reglerna i konsekvens, tydlighet och enkelhet.

En princip för framtiden nyckelövergångar

Som huvudprincip för det framtida lagstiftningsarbetet bör gälla att åldersgränsbeståmmelser skall fixeras till vissa s.k. nyckelövergångar 12, 15, 18 och 21 år.

Den omfattning åldersgränserna har i samhället utgör i sig en svårighet att få en helhetssyn och överskådlighet. Redan det förhållandet kan

leda till att respekten och förståelsen för de enskilda gränserna sätts ned.

Det är därför angeläget att lyfta fram de möjligheter som finns att i vissa delar ändra regelsystemet så att det blir både tydligare och mer konsekvent. Därigenom kan också reglerna fungera som ett stöd och en hjälp för barn och ungdom att med stigande ålder och mognad kunna axla rollen som vuxen.

De nuvarande åldersgränsbeståmmelserna bör därför i så stor utsträckning som möjligt knytas till följande nyckelövergångar.

12 år

Barn har i 12-årsåldern nått en sådan grad av mognad att de börjar förena egenintresse med andra intressen och utvecklar sociala kompe- tenser. Frigörelsen från föräldrar tar sin början och barnet upptäcker sig självt.

Det är därför rimligt att låta barn i den här åldern, inte bara i större utsträckning än tidigare, komma till tals när det gäller frågor om dess person utan också få ett mer bestämt inflytande i sådana frågor.

15 år

I den här åldern börjar barnet utveckla ett abstrakt tänkande. För- mågan att behärska kroppen och integrera olika delar av personlig- heten stärks. De första stegen i en kvalificering till vuxenrollen tas.

Barn i den här åldern bör därför på ett mer påtagligt sätt få ta ansvar för sina handlingar och behandlas som en självständig individ med egna intressen.

Under åren fram till 18—årsåldern utvecklar barnet en större själv— känsla och är mer målmedveten när det gäller utformningen av olika ideal och framtida livsprojekt.

18 år

Individen börjar värdera och välja medlemskap i olika grupper, liksom grunden för en egen livsstil.

Förmågan att se helheter, jämföra alternativ och värdera situationer är i det närmaste fullt utvecklad.

Vad som generellt skiljer unga vuxna i denna ålder från andra vuxna är livserfarenhet.

21 år

Olika individer följer inte samma utvecklingslinje. Individer i samma ålder skiljer sig ibland avsevärt i fråga om fysisk, psykisk och social mognad. Skillnader i livserfarenheter kan också vara betydande.

Det finns därför anledning att knyta vissa bestämmelser till en något högre ålder än myndighetsåldern 18 år.

Så bör t.ex. ske i de fall omgivningens förtroende för en persons förmåga att axla en viss uppgift eller roll är av avgörande betydelse. Likaså i de fall en försenad mognad eller en bristande livserfarenhet behöver kompenseras för att i första hand skydda eller stötta den unge vuxne.

Aldersgränserna 16 och 20 år

Av kartläggningen framgår att det finns två åldersgränser som ligger vid sidan av de nyckelövergångar vi förordar. På centrala rättsområ- den knyter ett stort antal bestämmelser an till åldrarna 16 och 20 år.

Bestämmelserna i föräldrabalken om underårigs rätt att under vissa villkor själv disponera över den egna arbetskraften och förtjänsten därav fixeras till åldern 16 år. Ett stort antal bestärmnelser i skilda regelverk har därefter anpassats till denna åldersgräns, t.ex. be— stämmelser på skatteområdet, socialförsäkringsområdet m.fl. centrala lagstiftningsområden.

16-årsgränsen bygger emellertid inte på några mer ingående över— väganden rörande vad en 16-åring mognadsmässigt förmår i detta avseende i förhållande till exempelvis en 15-åring. Bestämmelsen är ett resultat i första hand av den lagharmonisering på familjerättens område som ägde rum strax efter sekelskiftet mellan Sverige, Danmark och Norge.

Åldersgränsen 20 år är en anpassning till den tidigare myndighetsål— dern 20 år. Inom familje—, utbildnings— och arbetsmarknadspolitiken knyts numera många av bestämmelserna till denna åldersgräns.

Sett till den unges mognad kan bestämmelser fixerade till 16 och 20 år inte försvaras. Den som fyller 16 respektive 20 år skiljer sig inte på något avgörande sätt mognadsmässigt från en person i angränsande ålder. Det finns därför anledning att i det fortsatta arbetet se över de bestärmnelser som fixeras till dessa båda åldrar.

Regeringen har nyligen gett en kommitté i uppdrag att se över den framtida ungdomspolitiken. Dessa och närliggande frågor som vi har pekat på bör kunna tas om hand inom ramen för kommitténs uppdrag (dir. 1995:154).

Förslag till förändringar 1 Begreppen minderårig och underårig bör användas entydigt

Begreppen underårig och minderårig bör oavsett lagstiftningsområde användas entydigt. Begreppet minderårig bör reserveras för åldern 15 år. Begreppet underårig bör reserveras för åldern 18 år.

2 Äldersbestämmelser bör fixeras till kalenderår vid s.k. kollektivt handlande

Som huvudprincip bör —— när det gäller bio och andra motsvarande situationer på kollektivt handlande gälla en fixering till det kalenderår en viss födelsedag inträffar i stället för till födelsedagen.

3 Rösträtt för 16-åringar i kommunala val

Den som har jyllt 16 år skall få rösta i kommunala val och i kommu— nala folkomröstningar. Någon motsvarande sänkning av valbar— hetsåldern föreslås inte.

Förslaget bryter mot några av de grundläggande principerna på detta område, nämligen mot principen om en gemensam rösträttsålder för samtliga val, en gemensam rösträtts- och valbarhetsålder, en gemen- sam myndighets- och rösträttsålder.

Dessa principer Skall dock inte upprätthållas enbart av självändamål. När goda skäl för att låta åldersklasserna närmast under 18—årsåldern få del av den främsta formen av medborgarinflytande, så bör självklart en brytning få ske. Historiskt sett har rösträttsåldern inte heller alltid varit densamma i riksdagsval och kommunalval. Likaså har valbar- hetsåldern ide olika valen avvikit från rösträttsåldern. Rösträttsåldern har inte alltid följt den civilrättsliga myndighetsåldern.

När det gäller unga har vi kunnat konstatera att ett flertal regler, på för unga centrala områden, innehåller åldersgränser som frånkänner dem möjligheter som vuxna har. Tydligast sker i dag en sådan ålderssegregering när det gäller tillgången till olika stöd och åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken.

Vi kan också konstatera att andelen äldre i befolkningen ökar. En försiktig bedömning ger vid handen att inom en nära framtid kommer en tredjedel av befolkningen att vara ålderspensionärer. En sådan

förändring i åldersfördelningen kan på sikt leda till intressemotsätt— ningar i frågor om fördelningen av samhällsresurserna.

I ett sådant perspektiv kan en sänkt rösträttsålder fungera som ett medel för balans och därmed också legitimitet för de åtgärder som vidtas.

Successivt har redan i lagstiftningen på det kommunala området vidtagits åtgärder för att öka de unga medborgarnas under 18 år — möjligheter till inflytande. Dessa åtgärder har främst varit inriktade på sådana områden som skola och fritid. Vår ståndpunkt i utredningen är emellertid att dessa åtgärder håller sig inom en alltför snäv ram och att denna bör kunna vidgas. Som vi ser det gör sig medborgarin- flytandet över den kommunala verksamheten sig gällande främst genom utslaget i de allmänna valen.

Vi har stannat för en 16—årsgräns mot bakgrund av att personer från och med den åldern tillerkänns —— visserligen i begränsad utsträckning civilrättslig handlingsförmåga och att Skolplikten upphör vid denna ålder.

Vårt förslag om att sänka rösträttsåldern till 16 år i de kommunala valen inklusive kommunala folkomröstningar skall ses som ytterligare ett steg på en redan inslagen väg.

4 Vetorätt från 12 år i frågor om ut- eller inträde i svenska kyrkan och vid medborgarskapsförvärv

De nuvarande lS-årsgränserna för samtycke i kyrkolagen och medborgarskapslagen sänks till 12 år. Härigenom fås en enhetlig åldersgräns för barns s.k. vetorätt i mål eller ärenden som rör deras person. Det innebär att den som har fyllt 12 år inte skall mot sin vilja få tas upp i eller lämna Svenska kyrkan. Det innebär vidare att den som har fyllt 12 år skall inte kunna bli svensk medborgare — och därigenom eventuellt mista sitt andra medborgarskap — mot sin vilja.

5 Underhållsskyldighet mot barn m.m.

Vi ställer oss bakom förslaget i betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott (SOU 1995:26) att den s.k. avbrottsregeln — 19- årsgrånsen — i föräldrabalken som begränsar föräldrars under— hållsskyldighet i de fall barnet gör ett studieuppehåll bör upphävas.

Den yttersta gränsen för föräldrars underhållsskyldighet, 21 är, bör däremot behållas.

Föräldrarnas intresse i detta avseende bör stå tillbaka när det gäller kostnaderna för barnens grundutbildning. Redan i dag kan för övrigt underhållsskyldigheten väckas till liv före 19—årsdagen. Att sträcka ut denna tid ytterligare något eller några år menar vi bör kunna godtas med hänsyn till de olägenheter som kan följa av avbrottsregeln. Föräldrars underhållskyldighet när det gäller barns grundutbildning bör därför som vi ser det göras ovillkorlig.

6 Den som har fyllt 18 år skall inte längre få vägras tillträde till restauranger och andra nöjesställen på grund av sin ålder

Vår utgångspunkt är självklart inte att verka för en ökad alkoholkon- sumtion bland unga människor. Men det hindrar oss dock inte från att pröva huruvida åldersgränserna på området, såväl de författnings— reglerade som de som näringsidkarna själva sätter upp, uppfattas som legitima eller inte — i första hand av unga människor.

Unga människor vänder sig främst mot två företeelser på detta område. Det är för det första 20-årsgrånsen för inköp på system- bolaget, som uppfattas som inkonsekvent främst av det skälet att myndighetsåldern är 18 år. Det andra är restaurangernas och andra nöjesarrangörers minimiåldersgränser för tillträde som dels ligger många gånger långt över myndighetsåldern, dels är olika för män och kvinnor. Detta upplevs av unga som en form av diskriminering.

Myndighetsåldern 18 år behöver dock inte — som vi ser det -— slå igenom på alla områden. Vi ställer oss bakom de motiv som bär upp 20—årsgränsen för inköp och 18—årsgränsen för servering.

Alkoholpolitiska kommissionen framhöll i anslutning till sitt förslag om en höjd serveringsålder — vilket vi i Äldersgränsutredningen motsätter oss — att kommissionen förutsatte att en höjning av ålders- gränsen för alkoholservering borde kunna göras utan att restauranger— na begränsar rätten för ungdomar under 20 år att få tillträde till restau— rangerna.

Vi delar den bedömningen. Det finns i praktiken tre lösningar för att från de unga vuxnas perspektiv komma till rätta med problemet, nämligen 1) att utvidga diskrimineringsförbudet i brottsbalken, 2) att villkora serveringstill— stånden och 3) att branschen på egen hand genom sin branschsamman- slutning uttalar att s.k. åldersdiskriminering strider mot god bransch- sed.

Den sist nämnda lösningen anser vi i princip vara den mest naturli- ga. Det har emellertid inte kommit fram något som tyder på att branschen är intresserad att verka för en sådan ordning.

Begränsningar i näringsfriheten bör kunna ske av följande skäl. Att unga vuxna människor inte stängs ute från ett nöjesliv i socialt kontrollerade former har i detta sammanhang en särskild tyngd. Det har vidare från brottsförebyggande synpunkt fördelar. Det rättsliga stödet för att upprätthålla åldersgränser som förbjuder någon tillträde till allmän plats är begränsat. Ett ingripande kan i det här fallet i princip ske bara om det blir fråga om en ”ordningsstörning”. Men då sker inte ingripandet — det skall framhållas på grund av att personen i fråga har trotsat näringsidkarens åldersvillkor.

I valet mellan ett utvidgat diskrimineringsförbud i brottsbalken eller en ordningsregel i alkohollagen har vi stannat för det senare. En kriminalisering framstår som alltför ingripande. Andra styrmedel bör i stället tillgripas.

En reglering i alkohollagen kan utformas antingen som ett förbud eller som ett villkor för tillstånd.

Den nuvarande regleringen när det gäller serveringstillstånd tar sikte på att vissa villkor skall uppfyllas för att ett tillstånd skall få meddelas. En förbudsregel skulle därmed avvika från den valda systematiken i alkohollagen när det gäller tillstånd. Vi förordar därför att regeln utformas som tillståndsregel. Redan meddelade tillstånd behöver inte omprövas. Den nya regeln skall kunna tillämpas fullt ut.

Vi är medvetna om att förslaget får betydande konsekvenser för innehavarna av serveringstillstånd. Det innebär att minimiåldersgränser över myndighetsåldern inte längre kan användas som ett, som branschen uttrycker det, kommunikationsmedel med marknaden. Den näringsidkare som önskar profilera sin verksamhet till en viss kund— kategori får således tillgripa andra medel, som t.ex. pris, miljö, slag av nöjesarrangemang m.m.

Att generellt tillåta den som uppfyller ålderskravet för servering tillträde till ett serveringsställe kan i sig inte anses stå i strid mot be- stämmelserna i alkohollagen. Om statsmakterna önskar en annan ord— ning i syfte att ytterligare begränsa alkoholens tillgänglighet för 18—och 19-åringar får i så fall serveringsåldern höjas till 20 år. Så länge serveringsåldern är 18 är bör enligt den bedömning vi gör sådana grundläggande alkoholpolitiska åtgärder inte överlåtas till enskilda näringsidkares godtycke, särskilt inte när de alkoholpolitiska konse- kvenserna (goda eller dåliga) endast framstår som bieffekter till affärsmässiga bedömningar.

7. Statsbidragen till ungdomsorganisationer

Åldersgränsernaför att ungdomsorganisationerna skall få statsbidrag bör inte ändras.

Den bärande tanken i de förslag som har aktualiserat frågan om en sänkning av åldersgränserna för att ungdomsorganisationerna skall få statsbidrag är således att de bidragsbelopp som i dag går till olika slags verksamheter för ungdomar i åldern 22—25 år i stället skall satsas på verksamheter för fem- och sex—åringar samt tonåringar.

En sänkning av den övre bidragsåldern för många av ungdoms— organisationerna, t.ex. för de politiska ungdomsorganisationerna, innebär en radikal förändring av de ekonomiska förutsättningarna för deras möjligheter att bedriva ett ungdomsarbete på ideell basis. Det bidragsbelopp som därmed frigörs skulle visserligen komma barn och tonåringar till godo i andra bidragsberättigade ungdomsverksamheter. Vi anser dock att frågan om behovet av statligt stöd till de nu nämnda ungdomsorganisationerna måste bedömas från ett vidare perspektiv än så. En sänkning av den högsta åldersgränsen från 25 till 21 eller kanske 18 år medför i praktiken att dessa organisationer inte längre skulle vara bidragsberättigade.

Vidare bör beaktas att en sänkning av åldersgränsen —— även i de fall bidragsrätten består — inte bara kan göra det svårare för ungdomsorganisationerna att få kontinuitet i verksamheten utan också leda till problem när det gäller att bygga upp kompetens inom organisationen. Åldersgruppen 21 — 25 år är visserligen i många organisationer inte någon stor andel av den totala medlemskåren. Men den fyller en viktig funktion som förebild och ledare för de yngre medlemmarna och är dessutom ofta resurskrävande. Det kan inte uteslutas att en sänkning av den övre åldersgränsen kan få till följd att ungdomsorganisationerna gör sig av med de äldre medlemmar som faller för åldersstrecket. Även detta talar mot en sänkning av den övre åldersgränsen.

Det finns vidare anledning att ta i beaktande att de statliga reglerna för bidragen till barn- och ungdomsorganisationerna har — i vart fall tidigare många gånger tjänat som förebild för kommunernas och landstingskommunernas bidragsgivning till föreningslivet.

Inom utredningen har vissa synpunkter förts fram mot ett bidrags— system som — särskilt mot bakgrund av att myndighetsåldern numera är 18 år vänder sig till unga vuxna som sedan länge får anses ha växt ifrån de egentliga ungdomsåren.

Vi menar emellertid att det i det här sammanhanget är fel att dra en gräns vid myndighetens inträde. Det finns i stället all anledning att

verka för att människor på båda sidor om myndighetsåldern i olika sammanhang kommer samman.

Förutsättningarna för unga människor att etablera sig som vuxna är betydligt mer begränsade i dag än när åldersgränsen 25 år infördes genom 1954 års förordning. De är som vi ser det omständigheter som snarare talar för en höjning än en sänkning av den övre åldersgränsen. Vi har därför stannat för att inte föreslå någon förändring av den övre

åldersgränsen. N är det gäller de organisationer som bedriver ett omfattande arbete

bland de yngsta barnen skulle en sänkning av den nedre åldersgränsen för bidragsberättigad medlem kunna komma i strid med de övergripan— de målen för bidragsgivningen, nämligen att i första hand gynna sådana organisationer som drivs av de unga. Vi ser det därför inte som lämpligt att föreslå en sänkning av den nedre åldersgränsen. En sådan sänkning skulle i och för sig kunna motiveras av en förestående sänkning av skolpliktens inträde. Men eftersom förslaget i den delen är begränsad närmast till ett förberedande första år som inte alls motsvarar den utbildning som i dag ges i första klass, anser vi att det är för tidigt att föreslå någon sänkning av denna åldersgräns.

Flera organisationer har även väckt frågan om inte särskilda hänsyn bör tas till deras situation. Vi menar emellertid att med stöd av den särskilda undantagsregeln i den nuvarande förordningen kan dessa organisationer ändå få bidrag. Enligt den bedömning vi gör har Ungdomsstyrelsen möjlighet redan i dag att med Stöd av de nuvarande reglerna för bidragsgivningen ge dessa organisationer rimliga villkor för att kunna bedriva en långsiktig ungdomsverksamhet. Vi avstår därför från att lägga fram något förslag i frågan.

8 Film och videogram

Den nuvarande 1 1 -årsgränsen för tillträde till ofentlig visning av film och videogram höjs till 12 år.

En ll-årsgräns framstår närmast som ett omotiverat undantag med hänsyn till den 12—årsgräns som annars gäller på de flesta områden, t.ex. när det gäller barnreklam i TV. När 11—årsgränsen infördes år 1960 för visning av film på biograf anfördes inte några mer utförliga resonemang till valet av gräns. Allmänt ansågs det inte spela någon större roll om gränsen sattes till 11 eller 12 år.

För en 12—årsgräns talar att den i allmänhet är klart vanligare än en 11—årsgräns. I ett internationellt perspektiv är Sverige också nästan

ensamt om att tillämpa en ll-årsgräns på det här området. Även barnreklamförbudet är fixerat till åldersgränsen 12 år.

Vi avstår från att föra fram något förslag om att ändra åldersgränsen för lS-årsfilm från en fixering till födelsedag till det kalenderår den unge fyller 15 år.

Nyckelövergångar — en skiss

I rapporten lämnas en skiss över hur förslaget om nyckelövergångar slår på körkortsområdet.

Kostnader

Vi räknar inte med att förslagen medför kostnadsökningar.

Vi vill särskilt framhålla när det gäller förslaget om en sänkt rösträttsålder i de kommunala valen att kostnaderna för dessa val inte kommer att påverkas nämnvärt. Här följer kostnaderna av valförfaran- det och inte av antalet röstande.

431,13 5:10 _;qu

”..-' .. Amela ml

.--.* '; madden- » h. .» hff—röras år I" '» ullig-||| ':' lill-lol någon

plugin 1111 en »1. knä "ism"

Författningsförslag

Förslag till lag om ändringen i alkohollagen (1994: 1738)

Härigenom föreskrivs i fråga om alkohollagen (199421738) dels att 7 kap. 7 och 9 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 8 a &, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

Serveringstillstånd får med— delas endast den som visar att han med hänsyn till sina person— liga och ekonomiska förhållan- den och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Sökanden skall också visa att serveringsstället uppfyller kraven i 8 5.

7?

Serveringstillstånd får med- delas endast den som visar att han med hänsyn till sina person— liga och ekonomiska förhållan- den och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Sökanden skall också visa att serveringsstället uppfyller kraven i 8 och 8 a åå.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

8aå

Tillstånd för servering till allmänheten året runt eller årligen under viss tidsperiod får meddelas endast om serverings- stållet inte vägrar den som har fyllt 18 år tillträde till serve- ringsstället på grund av hans eller hennes ålder.

Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alko— holpolitisk synpunkt, får serve- ringstillstånd vägras även om kraven i 7 och 8 55 är uppfyll— da.

9 5 Om serveringen kan befaras medföra olägenheter från alko- holpolitisk synpunkt, får serve— ringstillstånd vägras även om kraven i 7, 8 och 8 a 55 är upp— fyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

I

1

1.1

UPPDRAGET

Utredningens uppdrag

Våra direktiv

Regeringen beslutade den 9 mars 1995 på hemställan av civilministern att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av de åldersgränser i samhället som berör unga människor upp till 30 års ålder, och motiven för dem. I uppgiften ingår det att kartlägga rådande förhållanden och analysera i vad mån existerande åldersgränser orsakar problem samt lämna förslag på sådana föränd- ringar som kan behövas.

I direktiven (Dir. 1995z29) anförs följande.

Överblick, helhetssyn och legitimitet

Utredaren skall kartlägga alla åldersgränser i samhället som berör unga människor upp till 30 års ålder.

Många åldersgränser har uppkommit utifrån sektorspecifika intressen. Det är angeläget att åldersgränserna präglas av en helhetssyn på ungdomars situation och att de inte ger sinsemellan motstridiga signaler.

Inom olika ersättningssystem finns åldersgränser, exempelvis när det gäller studiefinansiering och kontant arbetsmarknadsstöd. Motiven för dessa samt deras effekter bör särskilt studeras.

Utredaren skall redovisa motiven för de existerande ålders- gränserna samt uppmärksamma skillnader i synsätt på olika om- råden.

För att ungdomar skall respektera åldersgränserna är det nöd- vändigt att gränserna uppfattas som legitima. Alla åldersgränser måste grunda sig på skäl som är försvarbara både från allmänna och enskilda synpunkter. Oavsett om åldersgränsen innebär en rättighet eller ett skydd är detta av avgörande betydelse för att gränsen skall kunna vinna både accept och respekt.

I utredarens uppdrag ingår därför att föreslå förändringar av gällande åldersgränser som inte på detta sätt låter sig motiveras.

I detta sammanhang är det inte minst viktigt att uppmärksamma ungdomars egen syn på olika åldersgränser.

Bidragen till ungdomsorganisationerna

Ett nytt och reformerat bidragssystem till ungdomsorganisationerna trädde i kraft den 1 juli 1994 (förordningen [1994z641] om statsbidrag till ungdomsorganisationer). Under de kommande åren skall de ungdomsorganisationer som får bidrag bli föremål för en fördjupad bidragsprövning. Prövningen av bidragen kommer i högre grad än hittills att relateras till de statliga målen för bidrags- givningen.

Utredaren bör överväga behovet av förändringar av de ålders- gränser som gäller för att ungdomsorganisationer skall få stats- bidrag. Det är dock viktigt att eventuella förslag går att förena med målen för bidragssystemet. Det är vidare viktigt att se till att eventuella förändringar inte missgynnar sådana organisationer som är styrda av ungdomarna själva.

Direktiven i sin helhet finns intagna som bilaga 1 .

1.2 Bakgrunden till uppdraget m.m.

I propositionen om ungdomspolitik anförde den dåvarande regeringen att en samlad översyn bör göras av de åldersgränser som finns och skälen för dessa (prop. 1993/94:135 s. 23).

Riksdagens kulturutskott ansåg att det fanns skäl att överväga en sänkning av de åldersgränser som nu gäller för att ungdomsorganisa— tionerna skall få statsbidrag. Denna fråga borde enligt utskottet kunna behandlas inom ramen för den samlade översynen av åldersgränserna i samhället.

Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört beträffande åldersgränser (bet. 1993/94zKrU31, rskr. 1993/94:354).

Regeringen har i 1995 års budgetproposition aviserat en utredning om åldersgränserna (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 48).

I de riktlinjer för ungdomspolitiken som riksdagen antagit på grundval av den nyss nämnda propositionen om ungdomspolitik, betonas vikten av att ungdomar behandlas som fullvärdiga med- borgare. En väsentlig uppgift är därför att främja de ungas personliga ansvarstagande, delaktighet och inflytande. Det är också viktigt att ge

ungdomar goda förutsättningar att etablera sig som vuxna. Vidare är det angeläget att insatser för ungdomar inom olika områden präglas av en helhetssyn på ungdomars situation.

1.3 Gränserna för utredningsuppdraget

Författningsregelerade åldersgränser

Området ”alla åldersgränser i samhället” är vidsträckt. En kart— läggning av samtliga åldersgränser — såväl författningsreglerade som andra — och motiven för dem är mot bakgrund av den begränsade tid som utredningen har på sig inte möjlig att genomföra. Kartläggningen begränsas därför till de åldersgränser för unga människor upp till 30 år som statsmakterna — i första hand riksdag men också regering — beslutat genom lag eller förordning.

Det är — som vi i utredningen ser det — inom dessa områden som det är praktiskt möjligt att redovisa egentliga skäl eller motiv för bestämmelser som fixeras till viss ålder. När det gäller regerings- förordningar skall dock uppmärksammas att till dem finns inte alltid traditionella förarbeten innefattande en redovisning av motiven m.m.

När det gäller myndigheternas föreskrifter dvs. föreskrifter på en lägre rang än förordning förekommer i dessa en mängd bestämmelser som fixeras till ålder. Någon fullständig redovisning av dessa bestämmelser har vi inte ansett det vara möjligt att göra. Vi har redan pekat på svårigheterna att redovisa motiv m.m. för regeringsför— ordningar. Möjligheterna att redovisa motiv för åldersfixeringar på den här nivån är än mer begränsade.

Vad sedan gäller regler som åldersfixeras på den privata sektorn kan till en början konstateras att någon motsvarighet till riksdagstrycket finns inte. De åldersgränser som används i denna sektor är som regel om de inte följer av lag eller förordning eller myndighetsföre— krifter, t.ex. skyddsföreskrifter för tillträde till olika åkattraktioner på t.ex. tivoli och nöjesfält betingade av kommersiella skäl. Vad vi närmast tänker på är hur olika rabatter eller förmåner fixeras vid ålder, t.ex. inom området för kommunikationer. '

Det innebär emellertid inte att vi helt har bortsett från åldersgränser inom den privata sektorn. Det finns anledning att redan här nämna det differentierade system av åldersgränser som gäller inom den s.k. krog— branschen för tillträde till restauranger och andra nöjeslokaler. Även dessa åldersgränser tjänar ett kommersiellt syfte. Dessa åldersgränser sätts inte bara många gånger långt över den serveringsålder på 18 år

som gäller enligt alkohollagen utan sätts också olika för män och kvinnor.

Ett annat exempel som bör nämnas i detta sammanhang är det frivil- liga försäljningsförbud i fråga om tobaksvaror till den som är under 18 år som handeln på många platser i landet införde år 1995 i sam- band med ett förslag från Folkhälsoinstitutet om försäljningsförbud.

Aldersgränser som berör unga människor

Även området ”åldersgränser som berör unga människor” är vid— sträckt. I våra direktiv talas visserligen i första hand om åldersgränser som är knutna till rättigheter och skyldigheter. Men också om åldersgränser som ett medel att förhindra missbruk av något som kan orsaka psykisk eller fysisk skada. Vi menar emellertid att många av de åldersgränser som kan sägas beröra unga människor passar mindfe väl in i en sådan kategorisering och skulle därmed riskera att falla utanför vårt uppdrag. Som exempel kan nämnas alla de regler som knyter an till myndighetsåldern och som ger personen i fråga en formell behörighet att inneha uppdrag av skilda slag.

Att myndighetsåldern 18 år, rösträttsåldern 18 år och straffbar— hetsåldern 15 år direkt berör unga människor är givetvis uppenbart. Likaså åldersgränserna 7 år, 11 år och 15 år som gäller för s.k. barnförbjudna filmer på bio. Så är givetvis också fallet med alla de åldersgränser högre upp i åldrarna, t.ex. 20-årsgränsen som skiljelinje mellan barn och vuxna inom familje—, utbildnings— och arbetsmark- nadspolitiken, särbehandlingen av lagöverträdare under 21 är, kravet att man måste ha fyllt 25 år för att godkännas som adoptivförälder eller att den som studerar men saknar barn inte kan få bostadsbidrag efter fyllda 29 år.

Det finns emellertid många åldersgränser för unga människor som inte i första hand vänder sig till den unge utan hans eller hennes föräldrar och därför mera indirekt berör den unge. Reglerna i socialförsäkringslagstiftningen har denna uppbyggnad. Dessa regler berör unga människor så till vida att dess syfte är att garantera barnen en'viss ekonomisk standard eller omvårdnad. Ett typiskt exempel härpå är reglerna om förlängd tid för omställningspension som ger den efterlevande föräldern ekonomiska förutsättningar för att han eller hon skall kunna begränsa sin arbetsinsats och i stället använda tiden för barnen tills de fyllt 12 år. Även den här typen av åldersgränsregler — faller som vi ser det — inom ramen för vårt uppdrag.

Tre principer för vår legitimitetsprövning

I uppdraget ligger också att pröva huruvida samtliga åldersgränser grundar sig på skäl som är försvarbara både från allmänna och enskilda synpunkter.

En sådan analys spänner med nödvändighet över så vitt skilda områden att den något förenklat kan sägas få drag av en jämförelse mellan ”äpplen och päron”. Vi har därför ansett det nödvändigt att begränsa oss och analysera område för område. Det utesluter ändå inte möjligheten av att anlägga ett helhetsperspektiv på åldersgränsbe- stämmelserna.

Följande principer bör därvid vara vägledande, nämligen 1) i takt med barnets stigande ålder och utveckling skall allt större hänsyn tas till barnets synpunkter och önskemål för att främja per- sonligt ansvarstagande, delaktighet och inflytande,

2) den som är myndig skall behandlas som en fullvärdig med— borgare och därmed ges goda förutsättningar att etablera sig som vuxen, och

3) åldersgränserna inom olika områden skall i så stor utsträckning som möjligt präglas av en helhetssyn.

Den sist nämnda principen ser vi som särskilt betydelsefull för vårt uppdrag.

Vår analys tar mot bakgrund av vad som nu sagts i första hand sikte på möjligheten att formulera en generell princip för bruket av åldersgränsbeståmmelser. Vår tanke är att åldersgränsbestämelserna i första hand skall fixeras —— oavsett område —— till vissa gemensamma åldrar. Det skulle lösa en del av de problem som det myller av åldersgränser sägs ge upphov till. En sådan övergripande princip, präglad av en helhetssyn, fordrar givetvis en del undantag. Ett exempel på en undantagssituation är när en åldersgränsbeståmmelse följer av ett konventionsåtagande.

Den först nämnda principen får som vi ser det främst betydelse vid en jämförelse mellan olika områden som har gemensamma drag. Som exempel kan nämnas den s.k. vetorätt som barn har i skilda samman— hang i mål och ärenden m.m. som rör dess person. I några fall gäller åldersgränsen 12 är (t.ex. i mål eller ärenden om verkställighet av vad allmän domstol bestämt om vårdnad och umgänge, om barns namn och om adoption), i andra fall 15 år (inträde i och utträde ur Svenska kyrkan).

Den andra principen får betydelse för de åldersgränsbeståmmelser som gäller över myndighetsåldern. Vi har redan pekat på 20-års- gränsen när det gäller familjepolitiken, utbildningspolitiken och arbets-

marknadspolitiken. Här dras gränsen mellan barn och ungdomar och vuxna vid den myndighetsålder som gällde fram till den 1 juli 1974.

En motsvarande koppling till denna myndighetsålder har även inköpsåldern på systembolaget.

På sociallagstiftningens och straffrättens områden gäller en 21- årsgräns för vård av unga och för unga lagöverträdare. Denna ålders- gräns mellan barn och ungdomar och vuxna motiveras av kriminalpoli- tiska och humanitära skäl (en försenad mognad/vår anm.).

På körkortsområdet finns också flera bestämmelser som fixeras till ålder över myndighetsåldern. Dessa åldersgränser har motiverats av trafiksäkerhetsskäl och bygger på föreställningar om att för att på ett säkert sätt kunna föra vissa slag av fordon fordras en särskild erfarenhet.

Bidragen till ungdomsorganisationerna

När det gäller frågan om behovet av förändringar av de åldersgränser som gäller för bidragen till ungdomsorganisationerna kan vi för det första konstatera att Ungdomsstyrelsen har ett särskilt uppdrag av regeringen att utvärdera det bidragssystem som trädde i kraft så sent som den 1 juli 1994 genom förordningen (1994:641) om statsbidrag till ungdomsorgansiationer. En rapport kan förväntas under år 1996.

Vi kan vidare konstatera att åldersgränserna i detta regelverk utgör en av flera förutsättningar inte bara för den grundläggande rätten till bidrag utan också för beräkningen av bidraget.

Vi kan dessutom konstatera att åldersgränserna är underordnade målen för bidragssystemet och att en förändring av åldersgränserna får inte missgynna sådana organisationer som är styrda av ungdomarna själva.

Sammantaget innebär vad som nu sagts att utrymmet för förändring— ar av åldersgränserna för de statliga bidragen till ungdomsorganisatio- nerna blir högst begränsat.

Nya åldersgränser?

Vi ser det inte som vår uppgift att primärt föreslå åldersgränser på områden där sådana saknas i dag.

1 .4 Utredningsarbetet

Utredningen har i arbetet knytit till sig en referensgrupp med ungdomar (se missivskrivelsen).

Utredningen har vidare genomfört ett uppsatsprojekt. Gymnasieele— ver i elva klasser i årskurs tre i tio gymnasieskolor har skrivit uppsatser på temat ”Åldersgränser i samhället” (se bilaga 2). Projektet har resluterat i närmare 300 uppsatser. Följande skolor har ingått i projektet: Lundby gymnasium i Göteborg, Åsö gymnasium i Stockholm, Magnus Äbergsgymnasiet i Trollhättan, Botvidsgymnasiet i Norsborg, Bäckadalsskolan i Valdemarsvik, Västermalms skola i Sundsvall, Strömbackaskolan i Piteå, Tannbersskolan i Lycksele, Filbornaskolan i Helsingborg och Pildamsskolan i Malmö.

Studenter på C- och D—nivå vid Lunds och Umeå universitet har i sina examensarbeten använt sig av detta grundmaterial för att närmare belysa unga människors inställning till åldersgränser. Följande titlar kan nämnas:

Ungdom om ungdomstiden (Umeå)

Både barn och vuxen eller varken eller? (Lund),

Om ungdomars syn på åldersgränser (Umeå), Tonåringar tycker till om tonåringar (Lund), Myndig men pank (Umeå), Åldersgränser — skydd eller hinder (Lund), Ungdomars åsikter om åldersgränser vid inköp av tobak och alkohol (Lund), En argumentationsanalys av gymnasieelevers syn på en sänkt rösträttsålder (Lund), Barn/ungdom och skilsmässa 12-årsgränsens betydelse, Förhäxad av våld — våldsskildringars betydelse för gymnasieung- domars identitetsutveckling (Lund).

En sammanfattning av de examensarbeten som färdigställts under 1995 och 1996 finns intagen som bilaga 4.

Utredningen har medverkat i ett seminarium om ungas spel anordnat av Lotteriinspektionen.

Utredningen har vidare hållit en hearing rörande åldersgränserna på det alkoholpolitiska området. Vid denna hearing medverkade inte bara företrädare för myndigheter m.fl. på området utan också representan— ter för ett stort antal ungdomsorganisationer.

Under arbetets gång har informella kontakter tagits med företrädare för de politiska ungdomsorganisationerna och för handikapporganisa- tionerna.

En enkätundersökning har gjorts genom Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationers försorg när det gäller åldersgränserna för statsbidrag till ungdomsorganisationerna. Enkäten har tagit sikte på organisationernas åldersprofil. På uppdrag av utredningen har även Kommunförbundet gjort en liknade enkätundersökning när det gäller kommunernas bidrag till ungdomsorgansiationerna. Även landstings- förbundet har i dessa frågor lämnat utredningen värdefullt material. Informella kontakter har även tagits med Riksidrottsförbundet i denna fråga.

Utredningen har lämnat remissvar på Körkortsutredningens delbetänkande (SOU 1996: 11) EU-mopeden; Ålders— och behörighets- krav för två- och trehjuliga motorfordon (se bilaga 2).

Därutöver har utredningen haft införmella kontakter med ett flertal statliga utredningen. Här kan nämnas 1995 års vapenutredning (Ju 1995104), 1994 års körkortsutredning (K 1994: 13), 1995 års yrkestra— fikutredning (K 1994:12), Studiestödskommittén (U 1994:13), Skolkomrnittén (U 1995z04).

Kontakter har även tagit med Barnombudsmannen och Rädda barnen.

1 .5 Disposition

De författningsreglerade åldersgränsbeståmmelserna och motiven för dem redovisas under respektive departements ansvarsområde i följande ordning: Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet. Försvars- departementet, Socialdepartementet, Kommunikationsdepartementet, Finansdepartemenetet, Utbildningsdepartementet, Arbetsmark— nadsdepartementet, Kulturdepartementet, N äringsdepartementet, Civil- departementet och Miljödepartementet.

Vi har i så stor utsträckning som möjligt vid denna redovisning tagit hänsyn till de förändringar som nyligen har aviserats i den departe— mentsförordning som enligt uppgift kommer att gälla från och med den ljuli 1996.

Indelningen innebär visserligen att bilden av åldersgränser som sakligt sett hör samman splittras. Det gäller t.ex. för sådana ålders- gränser som är avgörande för när en ung människa i olika samman- hang har rätt att komma till tals. Ett annat exempel utgör arbets— skyddsbestämmelserna. Dessa hör visserligen till övervägande del till Arbetsmarknadsdepartementets område men flera bestärmnelser rör även Kommunikationsdepartementet, t.ex. bestämmelserna som gäller ombordanställda, och Miljödepartementet, t.ex. bestämmelser om strålning.

För att något tona ned denna splittring och för att ge överblick och helhetssyn redovisas åldersgränsbeståmmelser som sakligt sett hör samman under gemensamma rubriker.

Vad däremot gäller de bestämmelser som knyter an till myndighets- åldern redovisas dessa i ett sammanhang. Här görs således inte någon fördelning på respektive departement.

»» 11111 WWW Mammut-mun

| n'f'lJl" DIG". l'ml. ,... I. " - ' I- J.».._ 'llMui'JJ-IFILII—tlf'lh -r|

" ". ."" hulknnsutrttiulngrus ' * him. ”xi-lfn- utkräva-lindarna- 3115-1411 'I- 'W_ »!l- -.J.-,-"',||-lu.1,||frj-. »; -.Jnveli1:tnmdn' Hona! .-' qi '. f»l.f11-pu'.1iutrcilni11_c 1111 ', 1|_'|. I 1 '.» 31 lMimwkc—nn- =-- |:». 'a'-duken 11.1 HFI-1-131,

' .p... --" u-mJ-meirn 01.11 Hi!-11113

| .- ' l'lu- - l. .u. '! H...—lil J.. .l'l mmr' 'En fr." "| | " -- nr. -|rl- du: ”|. '- nr.-.uummrfåde ”Olja:-ltt 1 - --1- . i-fnl Harm-tunnt?" Försvara—

h+km£1qnm FW'EIICIMHMIEJSGI . 'l-Fli—ln'l— l. .. _|1"l|.' m'almllbuhl Altanmark— '_'H |||. . »,1-:l|-,-ul.Iu-J||.J F.,-ir.lutlruailmiunmJnl-vrl- , » ,”k'i' Vini-;?.I—M. » .

' =”" I. '. i||g.J|l|—' i ...|.LI.'_'11F";UJ2WBTE€1(*TMME11 I'm-' -, www.-IJ. IH'" rig-|||- u- lur wii-remi. i den damrin- - -' Inur- mil-"" -ru'.-n-'» att gilla flin 111'1'1 mtrl ä' ä' .- » . .- .” J " LI 51-331". '1|»'1-il|lrn ...v Mulan—grämer som ,.",- + 1-1 pul-.ru Hm..-i.u» Orphei mi. [år siuamiildm l"'Em-|- vi. - ' '.- 1- ill-'t in.:l' :|. '.'111' iii-miska i 11111: sin-irlan- -" . J..-1- nr 5111 En nu»: exempel Utgör arbete- :$ .. ..- -r _-"1: | —.-. ' 7.1:1 'LJ - |f_ruig1fntlllöiewägnmledel tili -',.|.-...-]1-|'u::-.. |. .|'.'!|:'l "Uffie" 1.1-rr. fl'm'fi haiämhes när lli-Li.. åhus-m.mlmufmx. bal-unmmlm som-giiller - 1 5.3.1 :d! ull-drummer. t.ex. bestämmelser om

TI,-rl.

Justitiedepartementets åldersgränser

1. Rösträtts- och valbarhetsålder — 18 år

Den som har uppnått 18 års ålder senast på valdagen och har svenskt medborgarskap har rösträtt till val till riksdagen. Han eller hon kan också vara riksdagsledamot eller ersättare för ledamot. Den som har rösträtt vid val till riksdagen har också rösträtt vid

folkomröstning. För rösträtt i kommunala val (kommun och landsting) krävs

förutom en ålder av 18 år att man är folkbokförd i kommunen.

Ett motsvarande ålderskrav gäller likaså vid kyrkliga val. Det gäller även beträffande rösträtt till Europaparlamentet. Det gäller vidare vid val till sametinget.

Liten historik

I Sverige gavs begränsad politisk rösträtt åt myndiga män i samband med 1866 års riksdagsordning. Utöver myndighetskravet, som vid den tiden var 21 år, krävdes också 800 riksdaler i årsinkomst eller innehav av fastighet, värderad till minst 1 000 riksdaler.

Röstberättigade i kommunalval var både män och kvinnor, som nått myndig ålder och hade minst 400 riksdaler i årsinkomst. En person kunde i kommunalval ha flera röster, graderat efter inkomsten.

År 1909 infördes allmän och lika rösträtt för män vid riksdags- mannavalen (valen till Andra kammaren). Valen till både Första och Andra kammaren var proportionella. Inkomststrecket slopades men rösträttsåldern höjdes från 21 år till 24 år.

I kommunalvalet reducerades det antal röster en person kunde ha till högst 40 röster.

År 1921 fick kvinnor rösträtt även i riksdagsvalen. Vidare blev rösträttsåldern för både riksdags- och kommunalval 23 år, och skattestrecket avskaffades. För männens del innebar det för riksdags— valen en sänkning med ett år, från 24 år till 23 år och för kommunal- val en höjning med två år, från 21 år till 23 år. För kvinnornas del

innebar det också en höjning av rösträttsåldern för kommunalval med två år, från 21 år till 23 år.

År 1941 sänktes rösträttsåldern för kommunalval från 23 år till 21 ar.

År 1945 sänktes rösträttsåldern för riksdagsval till 21 år. År 1965 sänktes den allmänna rösträttsåldern till 20 är, år 1970 till 19 år och år 1974 till 18 är.

Valbarhetsåldern har under samma period genomgått liknande förändringar.

Enligt 1866 års rikdagsordning var valbarhetsåldern till Första kammaren 35 år och till Andra kammaren 25 är.

År 1909 sänktes valbarhetsåldern till Andra kammaren till 24 år och år 1921 till 23 år.

År 1937 höjdes valbarhetsåldern till Andra kammaren till 25 är för att år 1949 återigen sänkas till 23 år.

Valbarhetsåldern till Första kammaren ändrades över huvud taget inte under denna period. Men är 1953 sänkte denna från 35 år till 23 år. Valbarhetsåldern blev därmed densamma för båda kamrarna.

Från och med år 1971 ersattes tvåkammarriksdagen med en enkam— marriksdag.

Myndighetsåldern och ålder för valbarhet till riksdagen samman— faller sedan år 1969.

1 . 1 Riksdagsval

Förutsättningarna för rösträtt i riksdagsval anges i 3 kap. 2 % regeringsformen. För rösträtt krävs svenskt medborgarskap och en uppnådd ålder av 18 är senast på valdagen'.

Bara den som uppfyller villkoren för rösträtt kan vara ledamot av riksdagen eller ersättare för ledamot (3 kap. 10 å).

' Rösträttsålderns inträdande är numera knutet till födelsedagen, inte som tidigare till åldern vid kalenderårsskiftet nämast före valet; den tidigare ordningen hade röstlängdstekniska orsaker (prop. 1973:90 s. 163). Sker omval, är även den röstberättigad, som efter den första valdagen men senast omvalsdagen fyller 18 år (a.a. s. 247).

12 kap. 3 5 och 4 kap. 2 och 12 åå vallagen (1972:620) knyter bestämmelserna om beräkning av antalet röstberättigade och om vem som skall antecknas eller inte antecknas i allmän och särskild röstlängd an till rösträttsåldern 18 år.

Motiv för en lS—årsgräns

Som skäl för en sänkt rösträttsålder till 18 år framhölls bl.a. att samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i allmänhet hade större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor än tidigare och att en sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor till den politiska aktivitet som hade den representativa demokratin och dess olika organ som bas. Det framhölls vidare som värdefullt om sambandet mellan rösträttsål— dern och myndighetsåldern bevarades (prop. 1973:90 s. 162).

Som skäl för en sänkning av valbarhetsåldern till 18 år har anförts att överensstämrnelsen mellan myndighetsåldern och åldern för valbarhet bör bevaras (aa. s. 164).

1.2. Kommunala val

För rätt att rösta vid kommunala val (kommun och landsting) ställs enligt 4 kap. 2 och 3 ($& kommunallagen (199lz900) upp samma villkor i fråga om ålder som beträffande riksdagsval. Dessutom krävs att man är folkbokförd i kommunen. Den som inte är svensk med- borgare måste också vara folkbokförd här sedan minst tre år.

Enligt Maastrichfördraget skall också medborgare inom Europeiska unionen ha rösträtt vid kommunala val i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt på samma villkor som statens egna medborgare. Aven åldern för valbarhet överensstämmer med vad som gäller för valbarhet i riksdagsval (4 kap. 5 5).

1.3. Kyrkliga val

Likaså i de kyrkliga valen krävs för rösträtt och valbarhet utom annat — en uppnådd ålder av 18 år.

Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kyrkofullmäktige eller ett direktvalt kyrkoråd i en församling har den som har fyllt 18 är senast på valdagen. Den som inte är svensk medborgare har rösträtt bara om han har varit folkbokförd i landet den 1 november de tre åren närmast före valåret. Motsvarande gäller för valbarhet (12 kap. 2 5 3 och 5 5 andra stycket kyrkolagen (1992:300).

För att vara valbar till ledamot eller ersättare i stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse fordras likaså att man har fyllt 18 år på valdagen (24 kap. 4 5 3 och 25 kap. 3).

Det gäller även för att vara valbar lekmannaledamot eller ersättare för denne i domkapitlet (27 kap. 9 5 3).

Så gäller också för att vara ledamot eller ersättare för ledamot av kyrkomötet, i Svenska kyrkans centralstyrelse och elektor (29 kap. 1 5, 30 kap. 3 1,5 och 46 kap. 17 5 3).

1 .4 Folkomröstning

Den som har rösträtt vid val till riksdagen har också rösträtt vid folkomröstning i hela riket. I fråga om beslutande folkomröstningar regleras detta i regeringsformen och i fråga om rådgivande folkom- röstningar i folkomröstningslagen (1979z369).

I 5 kap. 34 & kommunallagen (l991:900) finns bestämmelser om kommunal folkomröstning, opinionsundersökningar eller andra liknande förfaranden. Närmare föreskrifter om förfarandet vid folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala folkom- röstningar. För rösträtt krävs en uppnådd ålder av 18 år.

I 13 kap. 255 kyrkolagen (1992:300) finns bestämmelser om folkomröstning i församling, opinionsundersökningar eller andra liknande förfaranden. För rösträtt krävs en uppnådd ålder av 18 är.

1.5. Val till parlamentarisk församling inom Europeiska unionen

Den som har rösträtt vid val till riksdagen har också rösträtt vid val till Europaparlamentet. Det regleras i regeringsformen ochi 5 ålagen (1995:374) om val till Europaparlamentet.

För rösträtt till Europaparlamentet förutsätts i Romfördraget att EU:s medlemsländer tillerkänner unionsmedborgare rösträtt på samma villkor som gäller för de egna medborgarna. Bestämmelser om detta finns i valrättsakten och i rådets direktiv 93/91/EG.

1.6. Val till sameting

För rätt att rösta vid val till Sametinget ställs enligt 3 kap. 3 & same- tingslagen (1992zl433) upp samma villkor i fråga om ålder som vid

övriga val till politiska församlingar — fyllt eller fyller 18 år på valdagen. För valbarhet gäller enligt 3 kap. 8 & samma ålderskrav som för rösträtt (prop. 1992/93:32 bil. 1 s. 66).

1.7. Behörighetsålder för statschefen — 18 år

Den allmänna myndighetsåldern gäller i fråga om behörighet att tjänstgöra som statschef (5 kap. 2 & RF).

Motiv för en I8—årsgråns

Av förarbetena (prop. 1993/94:115) framgår att de skäl som åberopa— des för att år 1969 höja behörighetsåldern till 25 år från den dåvaran- de allmänna myndighetsåldern 21 år inte längre anses bärkraftiga och att en internationell jämförelse visar att en 18—årsgräns gäller i andra länder där monarken har konstitutionella befogenheter motsvarande dem som tidigare fanns i Sverige. I förarbetena hänvisades vidare till att 18-årsgränsen gällde för den svenska riksdagens ledamöter (s. 17 och 18).

1.8. Ingen behörighetsålder för statsråd

För statsråd gäller ingen åldersgräns alls.

2. Myndighetsåldern — 18 år

Myndighetsåldern är 18 år sedan den 1 juli 1974.

Myndigheten är av betydelse inte bara för möjligheten att företa rättshandlingar utan också i vissa andra hänseenden, bl.a. behörig- heten att inneha uppdrag av skilda slag.

Vid sidan av de regler som på så sätt direkt knyter an till myn- dighetsåldern finns bestämmelser om en åldersgräns på 18 år åtskilliga författningar på vitt skilda rättsområden. I många fall har dessa 18—årsgränser i väsentlig grad influerats av myndighets— åldern.

Det finns emellertid också åldersgränser — inklusive 18— årsgränser — där andra motiv än sambandet med myndighetsål- dern har varit avgörande eller i vart fall inverkat på bedömningen.

Liten historik

Myndighetsåldern för män var under landskapslagarna och den allmänna landslagen 15 år. Kvinna blev enligt dessa regler åtminstone i viss utsträckning myndig, i och med att hon blev änka.

År 1721 höjdes myndighetsåldern till 21 år. Från detta år och fram till år 1969 har män blivit myndiga vid 21 års ålder, medan kvinnor långt fram på 1800—talet var omyndiga och levde under främst sina fäders eller makars målsmanskap.

Först med lagändringar år 1858 och år 1863 blev ogifta kvinnor myndiga. Deras myndighetsålder fastställdes inledningsvis till 25 år men sänktes år 1884 till 21 år. År 1921 blev gifta kvinnor myndiga.

Den 1 juli 1969 sänktes myndighetsåldern för både män och kvinnor till 20 år. 20—årsgränsen kom till efter nordiska överläggningar, vilka under 1969 ledde till en sänkning av myndighetsåldern i samtliga nordiska länder. Samma år sänktes också rösträttsåldern så att den som uppnår 20 års ålder senast under valåret fick rösträtt.

Den 1 juli 1974 sänktes myndighetsåldern ytterligare till nuvarande 18 år. Samtidigt sänktes också rösträttsåldern till 18 år. Sambandet mellan myndighetsålder och rösträttsålder bevarades därmed.

Nuvarande ordning

Myndighetsåldern regleras i föräldrabalken (FB). Den som är under 18 år betecknas som underårig och är enligt 9 kap. 1 & FB omyndig.

Motiv för en IS—årsgräns

Som skäl för sänkningen av myndighetsåldern från 20 år till 18 år underströk departementschefen inledningsvis att det är föga fruktbart att närmare diskutera när ungdomens sociala mognad inträder, eftersom det är svårt att ställa upp några objektiva giltiga kriterier på social mognadl. Överväganden bör i stället — fortsatte han —— utgå från de verkningar som myndigheten medför i fråga om behörighet i olika avseenden, särskilt i ekonomiska angelägenheter. Idet avseendet åberopades att ungdomar som fyllt 18 är redan i samband med 1969 års reform har fått så omfattande civilrättslig handlingsförmåga att det inte utan fog kan hävdas att myndighet väsentligen inträder redan vid denna ålder. Som exempel nämndes att den som fyllt 18 år har rätt att själv hyra bostad för eget bruk och att ta upp statliga lån för ut— bildning eller bosättning. Ett annat exempel som nämndes var att varje underårig med eget hushåll har rätt att företa sedvanliga rättshand- lingar för den dagliga hushållningen eller för uppfostran av barn, som tillhör hushållet. Ett ytterligare exempel som fördes fram var att redan för 1969 års reform gällde dessutom att personer som fyllt 18 år har behörighet att själv ta tjänst eller annat arbete.

Departementschefen konstaterade därefter att det skydd som omyndigheten gav dem som var mellan 18 och 20 år kom i huvudsak till praktiskt uttryck bara när det gällde viss skuldsättning, t.ex. i samband med avbetalningsköp, och förfogande över tillgångar som förvärvats på annat sätt än genom eget arbete. Att på de angivna områdena slopa det skydd som omyndigheten gav, innebar således inte något stort steg och inte några stora risker som öppnades.

Av intresse vid fastställandet av myndighetsåldern var enligt departementschefen också den åldersgräns som gäller för inträdande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Därvid konstaterade han att skyldigheten att göra värnplikt inträdde vid 18 års ålder. Han ansåg vidare att särskild vikt borde tillmätas den förestående sänk- ningen av rösträttsåldern. Enligt honom torde det te sig egendomligt

2 Samma ståndpunkt som vid 1969 års reform då rösträttsåldern sänktes från 21 är till 20 år.

om en person som anses mogen att ta självständig ställning i politiska frågor inte tillerkänns full civilrättslig handlingsförmåga (prop. 1974:44 s. 60 f.).

2.1. Myndighetens betydelse för den civilrättsliga handlingsförmågan

Den som är omyndig får i princip inte själv råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser av ekonomisk natur (9 kap. 1 5 FB3). Sådana åtgärder ankommer i stället på förmyndaren eller kräver i varje fall dennes samtycke. I vissa fall måste förmyndaren inhämta tillstånd från överförmyndaren eller från domstolen. Förmyndare för den underårige är vanligen föräldrarna (10 kap. 2 & FB).

Under särskilda förutsättningar har den som är underårig (omyndig) viss rätt att själv sköta sina ekonomiska förhållanden.

Varje underårig med eget hushåll får således själv ingå sådana rätts- handlingar som är nödvändiga för den dagliga hushållningen eller för uppfostran av barn, som tillhör hushållet. Rättshandlingar som den underårige ingår blir dock inte bindande för den underårige, om den med vilken rättshandlingen slöts insåg eller bort inse, att det som införskaffades genom rättshandlingen inte var nödvändigt. På ansökan av förmyndaren kan den underårige som missbrukar sin behörighet berövas denna genom beslut av domstol (9 kap. 2 a & FB).

Enligt 9 kap. 3 & FB får den underårige själv råda över vad han eller hon har förvärvat genom eget arbete efter fyllda 16 år. Detsam- ma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. 1 nu nämnda fall liksom när den underårige har förvärvat egendom genom gåva, testamente eller förmånstagarförord— nande vid försäkring eller pensionssparande under villkor att han eller hon själv får råda över den 9 kap. 4,6; — har förmyndaren möjlighet att med överförmyndarens samtycke ta hand om egendomen, om det behövs med hänsyn till den underåriges uppfostran eller välfärd. Vidare får den som är underårig inte sätta sig i skuld med betalningsrätt i egendomen. Den som har fyllt 16 år och med vederbörligt tillstånd driver näring får däremot ingå alla rättshand- lingar som faller inom området för rörelsen. Undantag gäller bara för vissa förfoganden över fast egendom och tomträtt (9 kap. 5 & FB).

3 FB ändrad från den 1 juli 1995 genom SFS 1994:1433; omtryckt genom SFS 1995:974.

Har den underårige ingått ett avtal utan erforderligt samtycke från förmyndaren kan hans motpart frånträda avtalet så länge detta inte har blivit godkänt eller behörigen fullgjort. Om motparten kände till omyndigheten och inte hade anledning att anta att den underårige ändå var behörig att sluta avtalet, blir han dock bunden under den tid som behövs för att få avtalet godkänt (9 kap. 6 & FB). Om ett avtal som den underårige har ingått utan erforderligt samtycke inte blir gällande, skall vardera parten lämna tillbaka vad han mottagit eller ersätta dess värde. Den underårige är emellertid i princip ersättningsskyldig bara i den mån vad han har mottagit har använts till hans skäliga underhåll eller i övrigt medfört nytta för honom (9 kap. 7 & FB).

2.2. Regler som knyter an direkt till myndighetsåldern

Myndigheten är av betydelse också i vissa andra hänseenden, bl.a. för behörigheten att inneha uppdrag av skilda slag. Den som är underårig kan t.ex. inte vara rättegångsombud (12 kap. 2 & tredje stycket rättegångsbalken)4. Han eller hon kan inte heller vara stiftare,

4 I följande regler knyts behörigheten att inneha ett uppdrag an direkt till det förhållandet att personen i fråga skall ha uppnått myndig ålder: Skiljeman enligt 5 5 1 lagen (1929: 145) om skiljemän; nämndeman i tingsrätt eller hovrätt enligt 4 kap. 6 & rättegångsbalken (1942z740) eller ekonomisk expert enligt 10 a & samma balk; utgivare för periodisk skrift enligt 5 kap. 2 & tryckfrihetsförordningen (1949:105) eller juryman enligt 12 kap. 5 & samma förordning; förmyndare enligt 10 kap. 1 & föräldrabalken eller god man eller förvaltare enligt 11 kap. 1 & samma balk; ledamot i allmänningsstyrelse enligt 23 5 lagen (1952: 166) om häradsallmänningar; ledamot iallmänningsstyrelse eller ekonominämnd enligt 22 5 lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; ledamot eller ersättare för ledamot i marknadsdomstol enligt 7 & lagen (l970:417) om marknadsdomstol; god man enligt 3 & ackordslagen (1970:847); nämndeman i kammarrätt eller länsrätt enligt 20 & lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar eller ledamot eller före- dragande i allmän förvaltningsdomstol enligt 28 & samma lag; syneman enligt 2 5 förordningen (1971:704) om synemän enligt 9 kap. jordabalken; ledamot i rätts- hjälpsnämnd enligt 4 & rättshjälpslagen (1972z429); ledamot i arrende- eller hyres- nämnd enligt 2 5 lagen (l973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder; styrelse- ledamot eller revisor i arbetslöshetskassa enligt 59 och 81 55 lagen (19731370) om arbetslöshetsförsäkring; ledamot i styrelse för samfällighet enligt 30 5 lagen (l973:1150) om förvaltning av samfälligheter; ledamot i arbetsdomstolen enligt 3 kap. l & lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister; ledamot ioljekrisnämnd enligt 10 & oljekrislagen (1975zl97); dispaschör eller biträdande dispaschör enligt 15 5 förordningen (1975:932) med dispaschörsinstruktion; ledamot i statens va- nämnd enligt 4 & lagen (l976:839) om statens va-nämnd; styrelseledamot enligt 32 & lagen (1976:997) om vattenförbund; ledamot eller föredragande i patentbe- svärsrätten enligt 7 & lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten; ledamot i riksvärderingsnämnden enligt 20 & förfogandelagen (1978z262) eller ledamot ilokal

styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller likvidator i ett aktiebolag, inte heller vara den som på bolagets vägnar får ta emot delgivning (2 kap. 1 å, 8 kap. 4 och 11 åå, 10 kap. 2 å samt 13 kap. 7 å aktiebolagslagen [1975z1358]). Motsvarigheter till dessa be- stämmelser i aktiebolagslagen om underårighetens betydelse för olika slag av uppdrag finns i lagstiftningen om bank— och försäkringsrörelse, om handelsbolag och enkla bolag, om ekonomiska föreningar och om stiftelserj samt i flera författningar som reglerar näringsverksamhetö.

värderingsnämnd enligt 26 å samma lag; medborgarvittne enligt 3 å lagen (1981:324) om medborgarvittnen; ledamot eller suppleant i fondstyrelse enligt 4 å lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden; ledamot istyrelse för allmänna pensionsfonden enligt 5 å förordningen (1984z287) om förslag på ledamöter i styrelserna för allmänna pensionsfonden; fullmäktig eller vice riks- bankschef i riksbanken enligt 33 å lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank; ledamot eller ersättare för ledamot i Allmänna reklamationsnämnden enligt 9 å förordningen (l988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden; särskild ledamot i kammarrätten enligt 23 å lagen (19902886) om granskning och kontroll av filmer och videogram; ledamot eller ersättare för ledamot i jämställd- hetsnämnden enligt 24 å förordningen (1991:1437) med instruktion för jämställd— hetsnämnden; ekonomisk expert enligt 64 (] å konkurrenslagen (1993z20); ledamot eller ersättare för ledamot i Prövningsnämnden för bankstödsfrägor enligt 18 å lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut; ledamot vid sjöförklaring enligt 18 kap. 10 å sjölagen (1994:1009); ekonomisk expert ivissa mål i Stockolms tingsrätt enligt 49 å marknadsföringslagen (1995:450).

5 I följande regler på den associationsrättliga lagstiftningens område knyts behörigheten an direkt till myndigheten: styrelseledamot, revisor eller suppleant enligt 14 å 3 lagen (1972:262) om understödsföreningar; styrelseledamot enligt 32 å lagen (1976:997) om vattenförbund; likvidator i handelsbolag eller mottagare av delgivning enligt 2 kap. 37 å lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag; revisor enligt 4 kap. 2 å lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag; stiftare enligt 2 kap. 1 å 3, styrelseledamot eller verkställande direktör enligt 8 kap. 4 å, företrädare enligt 8 kap. 13 å samt revisor enligt 10 kap. 3 å för- säkringsrörelselagen (1982z713); revisor enligt 3 kap. 3 å bankrörelselagen (1987:617); stiftare enligt 2 kap. 1 å, styrelseledamot och verkställande direktör enligt 7 kap. 3 och 4 åå, mottagare av delgivning enligt 7 kap. 15 å samt likvidator enligt 10 kap. 8å bankaktiebolagslagen (1987:618); stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör, mottagare av delgivning, huvudman eller likvidator enligt 2 kap. 1 å, 3 kap. 3, 4 och 14 åå, 4 kap. 2 å samt 6 kap. 6å sparbankslagen (1987:619); styrelseledamot, mottagare av delgivning eller likvidator enligt 6 kap. 3 och 14 åå samt 9 kap. 8 å föreningsbankslagen (1987:620); styrelseledamot eller verkställande direktör 6 kap. 4 å, firmatecknare enligt 6 kap. 11 å, revisor enligt 8 kap. 3 å samt likvidator enligt 11 kap. 7 å lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar; verkställande direktör, mottagare av delgivning eller föreståndare enligt 9, 10 och 24 åå lagen (1992zl60) om utländska filialer m.m.; generalagent enligt 2 kap. 3 å lagen (l993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige; styrelseledamot, styrelseordförande, företrädare och förvaltare enligt 2 kap. 10, 11, 16 och 23 åå, revisor enligt 4 kap. 3 å samt likvidator enligt 7 kap. 7 å stiftelselagen (1994: 1220); företagsledare enligt4 å lagen (1994: 1927) om europeiska ekonomiska intressegrupperingar.

Vi har redan när det gäller åldersgränser på det politiska området nämnt sambandet mellan myndighetsåldern och rösträttsåldern. Här skall därför också nämnas behörighetskraven för valbarhet till de olika politiska församlingarna7 och för att tjänstgöra som statchef (5 kap. 2 å RF) är anpassade till den allmänna myndighetsåldern.

Vad som nu sagts gäller även inom Svenska kyrkans område inte bara för rösträtt och valbarhet utan allmänt för behörigheten att inneha skilda befattningar?

6 Följande bestämmelser på det näringsrättsliga området för behörigheten att inneha uppdrag knyter direkt an till myndigheten: utgivare enligt 5 kap. 2 å tryckfrihetsför— ordningen (19491105); generalagent för utländskt försäkringsföretag enligt 4 å lagen (19501272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige; tillstånd att driva hotell eller pensionatrörelse enligt 2 å och föreståndare för sådan rörelse enligt 3 å lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse; renskötare enligt 14 å jfr med 11 å rennäringslagen (1971:437); auktoriserad bilskrotare enligt 3 å 3 bilskrotningsförordningen (1975z348); auktoriserad tolk eller översättare enligt 4 å 2 förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare; rätten att hantera och importera explosiva varor enligt 9 å för— ordningen (1988: 1 145) om brandfarliga och explosiva varor; registrerad försäkrings- mäklare enligt 5 å 1 lagen (1989:508) om försäkringsmäklare; generalagent åt försäkringsgivare med säte i ett annat land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-land) enligt 2 kap. 3 å lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige; utgivare enligt 4 kap. 2 å yttrandefri- hetsgrundlagen (199l:l469); registrerad fastighetsmäklare enligt 6 å fastig— hetsmäklarlagen (1995:400). 7 Följande bestämmelser knyter an till att man har fyllt 18 är senast på valdagen: bud för make eller maka eller för väljare som på grund av sjukdom, rörelsehinder eller hög ålder inte kan inställa sig i vallokalen enligt 11 kap. 1 och 3 åå vallagen (1972:620) samt vittne åt väljare som röstar med hjälp av lantbrevbärare enligt 11 kap. 5 å samma lag; bud åt väljare enligt 36 å lagen (1972:704) om kyrkofull- mäktigeval, m.m.; rösträtt vid val till riksdagen och ledamot av riksdagen eller ersättare för ledamot enligt 3 kap 2 och 10 åå RF; rösträtt vid val till kommun- fullmäktige och ledamot eller ersättare för ledamot i kommunfullmäktige, ledamot eller ersättare i nämnderna samt revisor eller revisorsersättare enligt 4 kap. 2 och 5 åå kommunallagen (1991:900); rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kyrkofullmäktige eller ett direktvalt kyrkoråd i en församling enligt 12 kap. 2 å kyrkolagen (1992:300); vittne vid brevröstning enligt 2 å lagen (1993:1404) om brevröstning i Förbundsrepubliken Tyskland och i Schweiz; rösträtt vid val till sametinget enligt 3 kap. 3 å sametingslagen (1992: 1433); rösträtt vid folkomröstning enligt RF och enligt 5 å lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar, rösträtt till Europaparlamentet enligt 5 å lagen (1995:374) om val till Europaparlamentet. 8 Följande bestämmelser i kyrkolagen (1992:300) angående behörigheten att inneha uppdrag i Svenska kyrkan knyter an till myndighetsåldern: ledamot eller ersättare i indelningsdelegerade eller deltagare i arbetsutskott eller kommitté enligt 9 kap. 6 och 19 åå; ledamot eller ersättare vid val av ledamöter i kyrkofullmäktige i en församling, ordförande eller vice ordförande i kyrkostämma; ledamot eller ersättare i kyrkorådet och övriga nämnder samt revisor och revisorsersättare enligt 12 kap. 5 å; ledamot eller ersättare i kyrkofullmäktige i en kyrklig samfällighet, församlingsdelegerade, kyrkorådet och övriga nämnder i samfälligheten enligt 12 kap. 7 å; ledamot eller ersättare i stiftsfullmäktige enligt 24 kap. 4 å; ledamot eller

Bestämmelserna om beräkning av antal röstberättigade och vem som skall antecknas i allmän och särskild röstlängd enligt 2 kap. 3 å och 4 kap. 2 och 12 åå vallagen (1972:620) knyter av praktiska skäl an till 18-årsåldern.

2.3 18-årsgränser som har kommit till som en anpassning till myndighetsåldern

Vid sidan av de regler som vi nyss redovisat finns bestämmelser om en åldersgräns på 18 år i många andra författningar. Dessa 18- årsgränser har i allmänhet kommit till genom en sänkning av den tidigare 20—årsgränsen i samband med att myndighetsåldern ändrades år 1974. I det följande lämnar vi en redogörelse för dessa 18—års— gränser.

Inom den familjerättsliga lagstiftningen finns regeln i 6 kap. 2 å FB om att vårdnaden om ett barn består till dess att det fyller 18 år eller dessförinnan ingår äktenskap. Enligt 7 kap. 1 å FB gäller vidare som huvudregel att föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år.

Vidare finns vissa särskilda bestämmelser, som nära knyter an till förmynderskaps— och vårdnadsreglerna. Tillstånd att anta adoptivbarn kan enligt 4 kap. 1 å FB i undantagsfall medges den som har fyllt 18 år. Den som inte har fyllt 18 år får enligt 4 kap. 5 a å FB inte adopteras utan föräldrarnas samtycke. I 9 kap. 1 å ärvdabalken föreskrivs att den som har fyllt 18 år får förordna om sin kvarlåten— skap genom testamente.

I anslutning till nu angivna regler kan vidare nämnas att när en förälder som inte har fyllt 18 år har rätt till föräldrapenning, får enligt 4 kap. 18 å lagen (1962:381) om allmän försäkring försäkringskassan på framställning av socialnämnden besluta att föräldrapenningen skall betalas ut till annan person eller till nämnden. Enligt 6 å förordningen (1980:624) om sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen

ersättare i stiftsstyrelsen enligt 25 kap. 5 å 3; ledamot eller ersättare i egendoms- nämnd enligt 26 kap. 3 å; lekmannaledamot eller ersättare enligt 27 kap. 9 å 3; ledamot eller ersättare för ledamot av kyrkomötet enligt 29 kap. 1 å; ledamot eller ersättare för ledamot i Svenska kyrkans centralstyrelse enligt 30 kap. 1 å; ledamot eller ersättare av ledamot i kyrkomötets besvärsnämnd enligt 31 kap. 3 å; elektor eller ersättare för elektor till stiftsfullmäktige enligt 43 kap. 10 å; elektor eller ersättare för elektor enligt 45 kap. 11 å; elektor eller ersättare för elektor till kyrkomötet enligt 46 kap. 17 å.

om allmän försäkring kan den som är under 18 år och har pension efter begäran till försäkringskassan få pensionen utbetald till sig själv.

Vad gäller skattelagstiftningen finns flera bestämmelser som knyter an till 18—årsgränsen. I 28å lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt föreskrivs bl.a. att från lott som tillkommer den avlidnes barn eller avkomling till barn avdrages som skattefritt 70 000 kronor. Har barn eller avkomling till avlidet barn vid skattskyldighetens inträde inte fyllt 18 år, avdrages ytterligare 10 000 kronor för varje helt år eller del av därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnåsg.

Enligt 8 å lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt'o taxeras skattskyldig med hemmavarande barn under 18 år även för barnets förmögenhet, om barnet enligt 2 kap. 4å lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter inte skall lämna självdeklaration för beskattningsåret”. Barnets förmögenhet räknas då in i den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet.

I 5 å lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter föreskrivs bl.a. att de bosättningsregler som ligger till grund för vissa fysiska personers deklarationsskyldighet skall gälla även deras barn under 18 år.

Även på straffrättens område finns sådana 18-årsgränser. I 6 kap. brottsbalken finns t.ex. åtskilliga bestämmelser som straffbelägger sexuella handlingar mot barn och ungdom. I 4 och 10 åå i detta kapitel förekommer två 18-ärsgränser, nämligen dels för brottet sexuellt utnyttjande av underårig, dels för brottet förförelse av ungdom.

Lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare innehåller också flera olika åldersbestämmelser varav flera tar sikte på just 18—årsgränsen. Men bara en av dessa bestämmelser knyter an till myndighetsåldern. Det är 9 å som innehåller en föreskrift om att vårdnadshavaren skall höras i vissa fall när lagöverträdaren är under 18 år.

9 Som skäl för motsvarande äldre bestämmelser om skattefrihet har åberopats det samhälleliga intresset av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehålls denne för hans uppfostran och utbildning (prop. 1941:192 s. 130). 10 Lagen upphörde att gälla vid utgången av år 1991 men tillämpas alltjämt vid 1995 och tidigare års taxeringar enligt lagen (1991:1850) om upphävande av lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt. ” Om en skattskyldig skall taxeras för barns förmögenhet, skall uppgift lämnas även om sådan förmögenhet (2 kap. 10 å tredje stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter).

På socialtjänstens område finns en sådan 18—årsgräns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga — den s.k. LVU—lagen. Lagens utgångspunkt är visserligen att insatser inom socialtjänsten skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (l980:620), men under vissa förutsättningar får sådana insatser ske om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom, och när den unge har fyllt 15 år, av honom själv.

Ingripande med stöd av LVU-lagen kan då grundas antingen på förhållanden som kan hänföras till den unges omgivning (1 å andra stycket jfr med 2 å) eller på förhållanden som kan hänföras till den unges beteende (1 å andra stycket jfr med 3 å). I den förra typen av fall kan ett ingripande inte göras sedan den unge har fyllt 18 år och eventuell vård skall också upphöra senast när den unge fyller 18 år (21 å andra stycket LVU). Motsvarande åldersgräns i de senare fallen är 20 år och värden skall i de fallen upphöra senast när den unge fyller 21 år.

Av förarbetena framgår att det sågs som en naturlig konsekvens av sänkningen av myndighetsåldern att åtgärder som beslutats på grund av förhållanden i den unges omgivning skall upphöra senast när den unge fyller 18 år. Beträffande 20-årsgränsen behölls den bl.a. av det skälet att en sänkning skulle innebära en allvarlig inskränkning i möjligheterna att bereda adekvat värd för missanpassad ungdom (prop. 1974:44 s. 66).

Vad gäller utbildningsområdet finns likaså åtskilliga bestämmelser som knyter an till myndighetsåldern.

Gymnasieförordningen (1992:394) innehåller t.ex. en rad be— stämmelser om att samråd i olika frågor som rör en elev som har fyllt eller inte har fyllt 18 år skall ske med eleven respektive elevens föräldrar samt om att dessa skall beredas tillfälle att yttra sig i olika sammanhang. Av 6 kap. 20 å nämnda förordning följer sålunda att rektor skall samråda med en elev, om eleven har fyllt 18 år eller ingått äktenskap, innan rektor fattar beslut om att eleven skall gå om en eller flera årskurser eller gå ett reducerat program, annat nationellt program eller ett individuellt program. En elev som vill avgå från sin utbildning utan att ha slutfört den kan själv anmäla sin avgång om han eller hon har fyllt 18 år eller ingått äktenskap (6 kap. 24 å). I ett ärende om avstängning från undervisning eller förvisning från gymnasieskola skall en elev som har fyllt 18 år eller ingått äktenskap ges tillfälle att muntligen yttra sig inför styrelsen för utbildningen

(6 kap. 31 å).

Liknande bestämmelser finns i förordningen (1992:396) med vissa bestämmelser för linjer och Specialkurser i gymnasieskolan och i förordningen (1994:741) om gymnasiesärskolan. Enligt den först nämnda förordningen har sålunda en elev som har fyllt 18 år eller ingått äktenskap rätt till samråd med rektor och berörda lärare i fråga om att få pröva för högre betyg om han eller hon har flyttats upp med mindre studiekurs, satts kvar eller skiljts från vidare studier. Innan rektor fattar beslut om att flytta upp en elev med mindre studiekurs eller sätta kvar en elev eller skilja en elev från vidare studier skall rektor samråda med eleven om denne har fyllt 18 år eller ingått äktenskap (5 kap. 5 å). Vid valet mellan mindre studiekurs och kvarsättning skall rektor följa elevens önskemål (5 kap. 6 å). En elev i gymnasiesärskolan som har fyllt 18 år eller ingått äktenskap har i ett ärende om avstängning eller förvisning en motsvarande yttrande— och företrädesrätt som den som går i gymnasieskolan (6 kap. 8 å för— ordningen [1994z741] om gymnasiesärskolan och 6 kap. 3 å gymnasie— förordningen [1992:394]).

Statligt studiestöd utgår i form av bl.a. studiehjälp och studiemedel. Regler om studiestöd finns i studiestödslagen (1973:349) och studie- stödsförordningen (l973:418). Studiehjälp skall enligt lagen utgå längst till och med första kalenderhalvåret det år den studerande fyller 20 år. I studiehjälpen ingår bl.a. vissa tillägg som behovsprövas. Vid denna prövning tas hänsyn till den studerandes och, om han eller hon inte är gift, dennes föräldrars ekonomiska förhållanden (3 kap. 13 å studiestödsförordningen). Med föräldrar avses bl.a. far och mor som har vårdnaden eller, i fråga om studerande som har fyllt 18 är, senast haft vårdnaden. Enligt 9 kap. 2 å studiestödslagen är vid återkrav förmyndaren betalningsskyldig för studiehjälp som lämnats till den som vid utbetalningstillfället var under 18 år.

Enligt 3 kap. 25 å studiestödsförordningen (l973:418) skall en ansökan om studiehjälp av någon som inte har fyllt 18 år undertecknas av dennes förmyndare (som regel föräldrarna). Studiehjälp betalas i dessa fall enligt 3 kap. 38 å studiestödsförordningen ut till den studerandes föräldrar eller annan förmyndare. Den som har fyllt 18 år har rätt att få studiehjälpen utbetald till sig själv. Motsvarigheter till dessa förordningsbestämmelser om 18—årsgränsens betydelse finns för studiemedel i 4 kap. 18 å, för korttidsstudiestöd i 5 kap. 3 å och för internatbidrag i 6 kap. 4 å samma förordning.

Även bestämmelserna om anmälningsskyldighet vid ändrade förhållanden knyter an till myndighetsåldern (3 kap. 46 å, 4 kap. 29 å och 5 kap. 12 å studiestödsförordningen).

På socialförsäkringsområdetgäller i fråga om stödet till barnfamiljer enligt 2 å lagen (1984: 1095) om förlängt bidragsförskott för studeran—

de att förlängt bidragsförskott lämnas för barn som går i skola när det fyller 18 år eller återupptar skolgången innan det fyller 19 år så länge barnet bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag eller studiebidrag, dock längst till och med juni månad det år barnet fyller 20 år.

Bland övriga bestämmelser som på ett motsvarande sätt till myndig— hetsåldern kan nämnas 5 kap. 2 å rättegångsbalken, som föreskriver att den som är eller får antas vara under 18 är kan vägras tillträde till offentlig förhandling. Motsvarande gäller enligt 16 å förvaltningspro- cesslagen (197lz291). Rättegångsbalkens föreskrift tillämpas även på rättegång vid arbetsdomstolen enligt 5 kap. 3 å lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister och enligt 16 å lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Här kan även nämnas bestämmelsen om angivelse— och åtalsrätt i 20 kap. 14 å rättegångsbalken. Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom varöver den omyndige inte råder, eller rättshandling som den omyndige inte själv får ingå, tillkommer angivelse- och åtalsrätten den omyndiges ställföreträdare.

Också en i 14 å rennäringslagen (1971:437) upptagen 18—årsgräns rörande rätten att under vissa förhållanden bedriva renskötsel är en anpassning till myndighetsåldern. Enligt 11 å samma lag gäller också att ett barn under 18 år till en avliden same kan räknas som medlem i sameby.

2.4 18-årsgränser och en del anslutande åldersgränser som saknar samband med myndighetsåldern

Det finns emellertid som vi redan har nämnt åldersgränser — inklusive 18-årsgränser — där andra motiv än sambandet med myndighetsåldern har varit avgörande.

På familjerättens område kan nämnas att bestämmelserna i FB och LVU-lagen om barns rätt att själv yttra sig eller komma till tals i olika frågor som rör dess person eller egendom har inte något direkt samband med myndighetsåldern. I stället har från fall till fall bedömts vid vilken ålder det bör vara av värde att generellt höra efter den underåriges egen mening (prop. 1974:44 s. 70 jfr prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals).

18-årsgränsen i 2 kap. 1 å äktenskapsbalken om länsstyrelsens tillstånd för att få gifta sig gällde även när myndighetsåldern var 20 ar.

De 18-årsgränser som finns i vapenlagen (1996:67)'2, passlagen (1978:302)13 och namnlagen (1982:670)'4 har inte heller något sådant samband med myndighetsåldern. Vid sänkningen av myndig— hetsåldern till 18 år ansågs dessa lS—årsgränser passa väl in i ett system där myndighetsåldern utgör 18 år (a.a. s. 44 och 70).

I det här sammanhanget kan även nämnas de 21-årsgränser som finns i 3 å lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och i 2 å lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Båda dessa regelverk bygger på internationella konventioner i ämnet och det har inte ansetts möjligt eller direkt behövligt att anpassa dessa åldersgränser till myndighetsåldern (a.a. s. 70).

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring innehåller flera ålders- gränser som berör unga människor — 18, 21 och 25 år. I bestämmel- serna i 4 kap. 9 å om livränteunderlag och i 5 kap. 4 å om livränta till efterlevande barn finns bl.a. en 18—årsgräns. Den saknar samband med myndighetsåldern.

Inom det straffrättsliga området finns flera olika åldersgränser av betydelse för påföljdsvalet 15, 18 och 21 år men inte någon av dem, förutom den tidigare nämnda bestämmelsen om vårdnadshava- rens hörande i 9 å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, har samband med myndighetsåldern. De olika åldersgränserna, inklusive 18-årsgränsen, har när det gäller brottspå— följderna i första hand bestämts av kriminalpolitiska hänsyn.

Den särskilda regeln i 2 kap. 2 å skadeståndslagen (1972:207) om möjligheten till jämkning av skadestånd när den som har vållat skadan är under 18 år saknar även den samband med myndighetsåldern (a.a. s. 71).

Deni 1 kap. 8 å lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt intagna åldergränsbestämmelsen att man vid placering av intagen som inte har fyllt 21 år skall särskilt beakta att han eller hon om det är möjligt hälls åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans eller hennes anpassning i samhället har även den ett nära samband med på—

” 2 kap. 1 å, 3 kap. 3 och 6 åå samt 5 kap. 3 å vapenlagen samt 2 kap. 3 och 11 åå vapenförordningen (1996:70).

[3 12 å passlagen samt 2 och 3 åå passförordningen (1979:664). '4 5, 6, 11, 28 och 48 åå namnlagen.

följdsreglerna”. Motsvarande gäller enligt en liknande bestämmelse i 3 å andra stycket lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns även åtskilliga föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21 år. Också dessa bestämmelser som bl.a. gör skillnad mellan den som är över eller under 18 år bygger på kriminalpolitiska hänsyn och saknar således samband med myndighetsåldern.

På utbildningsområdet finns en 21—årsgräns i 7 kap. 6 å skollagen (1985: 1100) för den som på grund av utvecklingsstörning behöver gå i specialskola. En elev som förutom dövhet, hörselskada eller synskada dessutom är utvecklingsstörd och som fullgjort tioårig skolplikt i specialskola och på grund av sin utvecklingsstörning inte kan fortsätta till gymnasieskolan får i mån av plats fortsätta skolgång— en i specialskola intill utgången av vårterminen det kalenderår eleven fyller 21 år. Efter avslutad grundskoleutbildning eller motsvarande har ungdomar som är svårt rörelsehindrade rätt att få utbildning på ett nationellt program på en gymnasieskola med Rh—anpassning. Ut- bildningen skall påbörjas senast under första halvåret det kalenderhalv— år då eleven fyller 21 år.

På alkohollagstz'j'iningens område finns också en del 18—årsgränser. Enligt 3 kap. 7 å alkohollagen (1994:1738) får till en början den som har fyllt 18 år bedriva försäljning av alkoholdrycker. Vidare gäller att den som har fyllt 18 år får köpa öl vid detaljhandel och serveras alko- holdrycker (3 kap. 8 å). Till den som har fyllt 18 år får även öl överlämnas som gåva eller län eller att någon anskaffar öl som ombud (3 kap. 9 å). Denna 18—årsgräns gällde redan då myndighetsåldern var 20 år. Den vid denna tidpunkt gällande minimiåldern 20 år för rätt till inköp av alkoholdrycker har vid sänkningen av myndighetsåldern till 18 år behållits av alkohol— och nykterhetspolitiska skäl.

Inom trajiklagstijiningen gäller en rad skilda åldersgränser —— bl.a. en 18—årsgräns — för rätt att föra olika slags fordon m.m. Detta differentierade system är utformat med hänsyn till vad som har ansetts motiverat främst av trafiksäkerhetsmässiga och tekniska krav.

Vad angår övriga bestämmelser som innehåller åldersgränser kan nämnas lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. Lagen inne— håller flera åldersgränser —- 12, 16, 18, 21 och 23 år. Sedan dess tillkomst år 1950 är 18—årsåldern avgörande för självständighet i med-

'5 Den som är underårig får besöka en intagen i anstalt om medgivande har lämnats av den underåriges vårdnadshavare, 79 å KVVFS 1995z5. Föreskriften knyter an till myndighetsåldern. Motsvarande föreskrift gäller för häktesbesök (49 å KVVFS 199413).

borgarskapsrättsligt hänseende. Åldersgränsen 18 år saknar således samband med myndighetsåldern.

Även den i 2 kap. 2 å lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt intagna åldersgränsen för män som är svenska medborgare att fullgöra värnplikt (fr.o.m det kalenderår han fyller 19 år) saknar ett sådant samband med myndighetsåldern.

Detsamma gäller bestämmelsen i 12 å religionsfrihetslagen (1951:6 80), enligt vilken den som har fyllt 18 är själv får göra anmälan om in— eller utträde ur svenska kyrkan.

Inte heller bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977: 1 160) om minderåriga, med vilka avses den som är under 18 år, har något samband med myndighetsåldern.

Likaså saknar bestämmelserna i lagen (1988:254) om förbud beträf- fande knivar och andra farliga föremål om att t.ex. Springstiletter eller springknivar inte innehas av eller överläts till personer under 21 år ett sådant samband. Det gäller även den i 2 å kungörelsen (1968z71) angående tillämpningen av förordningen den 8 mars 1968 (nr 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler intagna förbudet att sälja spruta eller kanyl till den som är under 21 år om denne inte styrker att varan behövs för medicinskt ändamål.

2.5 Barnkonventionen 18 år

Enligt artikel 1 i FN:s barnkonvention avses i konventionen med barn, varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.

3 Omyndiga 16—17—åringar

3.1. Rätt att själv få disponera över sin arbetskraft

Den som har fyllt 16 år kan under vissa förutsättningar själv ingå ett bindade avtal om anställning eller annat arbete.

Vårdnaden innefattar i huvudsak omsorger om barnets personliga angelägenheter (6 kap. 2 å FB). I denna ingår bl.a. att bestämma över barnets arbetskraft. Men som vi nyss har påpekat i avnittet om myndighetens betydelse för den civilrättsliga handlingsförmågan gäller

vissa Specialregler. Redan före 18-årsdagen tillerkänns således den unge viss rättshandlingsförmåga.

Enligt 6 kap. 12 å FB ingår barnet självt avtal om anställning eller annat arbete, men endast om vårdnadshavaren samtycker till avtalet. Barnet kan alltid själv säga upp avtalet. Har barnet med vårdnadshava- rens samtycke tagit anställning, kan han enligt denna bestämmelse själv säga upp anställningen och själv —- om han har fyllt 16 år — avtala om annat arbete av liknande art utan nytt samtycke.

Vårdnadshavaren har emellertid alltid rätt att säga upp avtalet om det behövs med hänsyn till barnets hälsa, utveckling eller skolgång.

Motiv för en Iö—årsgräns

Den nuvarande 16—årsgränsen infördes redan genom lagen (1920:407) om barn i äktenskap.

Dessförinnan gällde att föräldrarna hade rätt att utan ersättning tillgodogöra sig barnets arbetskraft, så länge det vistas i föräldrahem- met samt inte fyllt 21 år (18 å legostadgan av den 23 november 1833). Bestämmelsen vilade på föreställningen att föräldrarna genom vården av barnet förvärvat någon slags fordran, som barnet hade att betala av genom arbete.

Genom 1920 års lag ersattes denna föreställning om föräldrarätten av tanken att föräldrarna genom att sörja för barnets uppehälle och uppfostran fullgör en naturlig plikt, som bör motsvaras av en skyldighet för barnet att bistå dem på deras ålderdom. Rätten att förfoga över barnets arbetskraft bör därmed upphöra i och med att barnets utbildning är avslutad och barnet är i stånd att sköta en verklig tjänst eller uträtta värdefullare arbete.

Men barnets rätt att ta tjänst eller annat arbete ansågs samtidigt behöva begränsas i barnets eget intresse. Innan barnets kropp nått sin fulla utveckling och dess karaktär stadgats fanns risk för att arbetet och de nya levnadsförhållandena skulle kunna medföra vådor av fysisk och sedlig art. Det ansågs också ligga nära till hands, att barnet vid valet av arbete tar mer hänsyn till tidig inkomst eller andra omedelba— ra lockelser, än till framtidsutsikterna. Den unge behövde därför skydd och kontroll av ett mognare omdöme och en större erfarenhet, än det själv kan antas vara i besittning av. Det ansågs naturligt att låta denna uppgift i första hand ankomma på barnets vårdnadshavare (föräldrarna) — även i det fallet förmynderskapet tillkommer annan än vårdnadshavaren. Gränsen sattes vid 18 är.

För det fallet barnet med föräldrarnas samtycke hade ingått ett avtal, ansågs det lämpligt att medge att barnet på egen hand fick träffa

bindande avtal om annat liknande arbete. Någon nedre åldersgräns för barnets rätt att ingå sådana förbindelser föreslogs inte till en början. I stället erinrades om bestämmelser i den dåvarande ärvdabalken enligt vilka barnet redan efter fyllda 15 är själv fick bestämma över sin arbetsförtjänst.

Under lagstiftningsärendets vidare beredning föreslogs emellertid att det skulle uttryckligen framgå av bestämmelsen att den omfattade barn i åldern 15—-18 år.

Efter överläggningar i frågan med de danska och norska delegerade jämkades den föreslagna lS—årsgränsen till 16 år. Riksdagen godkände 16—årsgränsen. I det sammanhanget påpekades i en reservation som senare godkändes av båda kamrarna att motsvarande åldersgräns gällde redan för föräldrarnas underhållsskyldighet och att det framstod som konsekvent att knyta även denna bestämmelse till 16 år (NJA II 1921 s. 243—246).

3.2. Rätt att själv få disponera över sin ekonomi m.m.

Den som har fyllt 16 år får under vissa förutsättningar själv bestämma över sin ekonomi, t.ex. bestämma över sin arbetsför— tjänst och driva egen rörelse.

Grundregeln i 9 kap. 1 å FB är att den som är underårig får inte råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser. Bestämmelsen tar sikte på rättshandlingar på både förmögenhetsrättens område och på familje— och arvsrättens område. Men det finns vissa särskilda bestämmelser om underårigs rätt att disponera över sin ekonomi som avviker från denna grundregel. Den som är under 18 år får exempelvis ingå äktenskapsförord enligt 7 kap. 3 å ÄktB, är behörig att göra testamen- te enligt 9 kap. 1 å ÄB, men får inte avsäga sig arv enligt 17 kap. 2 å andra stycket samma balk

I avsnittet Myndighetens betydelse för den civilrättsliga handlings- förmågan har de huvudsakliga undantagsbestämmelserna från grundregeln redan nämnts. Som regel fixeras bestämmelserna till åldersgränsen 16 år, men det finns undantag.

I 9 kap. 2 a å FB som tar sikte på omyndig med eget hushåll saknas således fixering till viss ålder. Utgångspunkten är att i de fall en omyndig har ett eget hushåll, så förutsätter det inte bara att han eller hon också har medel för sin dagliga försörjning utan också ett visst mått av ekonomisk självständighet. Han eller hon har därför fått

förhållandevis stor frihet att företa sådana rättshandlingar som har samband med den dagliga hushållningen.

Den som har fyllt 16 år får själv bestämma över sin arbetsförtjänst, likaså över avkastningen av den eller vad som trätt i stället för den (9 kap. 3 å FB'Ö).

Föreskrifter vid gåva eller testamente eller förmånstagarförordnande om att den omyndige på egen hand skall förvalta egendom anses gälla oavsett om den omyndige har fyllt 16 är eller inte. Det är den omyndige som avgör om gåvan skall tas emot eller inte. Som förutsättning gäller därvid att den omyndige har de psykiska egenska- per som fordras för att kunna ta ställning till en viss gåval annat fall ankommer det på förmyndaren att besluta. I den omyndiges intresse har föreskrivits att överförmydarens samtycke krävs om den omyndige har fyllt 16 år (9 kap. 4 å FB).

Den som har fyllt 16 år får tillåtas driva rörelse (13 kap. 13 å första stycket FB).

För det fall det är fråga om en rörelse som medför bokföringsskyl— dighet enligt bokföringslagen (1976:125) eller jordbruksbok— föringslagen (1979: 141) krävs dessutom överförmyndarens samtycke (andra stycket). Det är närmast fråga om en verksamhet som har en årlig bruttoomsättningssumma som motsvarar minst 20 gånger basbe10ppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

En omyndig med rörelsetillstånd får ingå de rättshandlingar som faller inom området för rörelsen, även skuldsättning (13 kap. 12 å andra stycket FB). Den omyndige får dock inte i något fall förfoga över fast egendom, vare sig genom försäljning eller pantsättning (9 kap. 5 å, 13 kap. 10 och 12 åå FB).

Motiv för en Iö-ärsgräns

Ursprungligen gällde i dåvarande Ärvdabalken en 15—årsgräns för rätten att råda över arbetsförtj änst. I samband med tillkomsten av 1924 års lag om förmynderskap anpassades emellertid åldersgränsen till den 16—årsgräns som införts genom 1920 års lag om barn i äktenskap i fråga om den unges rätt att själv ta tjänst eller annat arbete men också till att denna ålder utgjorde den gräns, vid vilken föräldrarnas under— hållsskyldighet tidigast kan upphöra. Ett ytterligare skäl som anfördes

'6 Enligt2 kap. 23 å bankrörelselagen (1987:617) får en omyndig utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos bank efter det han eller hon fyllt 16 år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till förmyndaren.

var att samhällslivet hade blivit mer invecklat och att det ställde större krav på de ungas erfarenhet och omdöme (NJA II 1924 s. 320).

3.3 Behörig att begära förordnande eller

entledigande av förmyndare, likaså att få yttra sig i ett sådant ärende

Den som har fyllt 16 år är behörig att göra ansökan om för- ordnande eller entledigande av egen förmyndare. Han eller hon skall dessutom om någon annan gjort ansökan — ges tillfälle att yttra sig i sådana ärenden.

Den som har fyllt 16 år är —- förutom vissa andra personer — behörig att göra ansökan hos domstol i frågor om förordnande eller ent— ledigande av egen förmyndare. För det fall det är någon annan än den omyndige som gör ansökan har omyndig som fyllt 16 är rätt att få yttra sig, om det kan ske (10 kap. 18 å FB).

Regeln knyter an till den ålder som i allmänhet enligt FB ger den omyndige en mer självständig ställning.

3.4. Behörig att begära förordnande av god man eller förvaltare eller att yttra sig i ett sådant ärende

Den som har fyllt 16 år är utom vissa andra personer behörig att göra ansökan om förordnande eller entledigande av egen god man eller förvaltare. Han eller hon skall dessutom, om det kan ske, ges tillfälle att yttra sig i sådana ärenden.

Den som har fyllt 16 år är — förutom vissa andra personer —— behörig att göra ansökan om förordnande eller entledigande av egen god man eller förvaltare (11 kap. 15 å första stycket och 21 å första sycket FB). l ärenden om förordnande skall den som har fyllt 16 år ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske (11 kap. 16 å första stycket FB). I ärenden om entledigande skall den enskilde ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske (11 kap. 21 å sista stycket FB).

Regeln knyter an till den ålder som i allmänhet enligt FB ger den omyndige en mer självständig ställning.

3.5. Rätt att komma till tals inför förmyndaren

I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om den omyndige har fyllt 16 år (12 kap. 7 å första stycket FB).

Regeln knyter an till den ålder som i allmänhet enligt FB ger den omyndige en mer självständig ställning. Det anses vidare naturligt att förmyndaren hör även ett barn som är under 16 år, om barnet har nått tillräcklig mognad och det är fråga om åtgärder som är av vikt för barnet personligen (Wallin, Föräldrabalken, 1996, s. 400).

3.6. Andra 16-årsgränser som knyter an till 16—årsgränsen i föräldrabalken

Inom den familjerättsliga lagstiftningen gällde tidigare att föräldrars underhållsskyldighet upphörde när barnet fyllde 16 år. Den ålders- gränsen har numera — den 1 juli 1979 — ersatts av en 18—årsgräns. Vi vill dock peka på att bestämmelsen om föräldrars underhållsskyl— dighet har haft avgörande betydelse för 16—årsgränsen för barns rätt att själv disponera över sin arbetskraft och över sin arbetsförtjänst. Enligt 9 kap. 1 å ärvdabalken kan den som har fyllt 16 år förordna om egendom, över vilken han eller hon själv äger råda.

Vad gäller skattelagstiftningen finns flera bestämmelser som knyter an till 16—årsgränsen. Bestämmelserna har betydelse för hur inkomster— na i beskattningshänseende kan delas upp mellan familj emedlennnarna. Enligt 20 å kommunalskattelagen (1928z270) får avdrag inte göras för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskydliges barn som inte har fyllt 16 år. En motsvarande fixering till 16-årsgränsen görs även i 23 å anvisningspunkterna 27 och 30 när det gäller avdrag för kostnader i näringsverksamhet. Även bestämmelserna i 32 å anvisningspunkten 13 om beskattning av ersättningar för utfört arbete i fämansföretag har en sådan koppling till 16—årsgränsen.

I inkomstslaget tjänst likställs vissa pensioner med tjänsteinkomst. Bestämmelserna i anvisningarna till 31 å kommunalskattelagen angående efterlevandepension knyts till 16—årsgränsen. Enligt dessa bestämmelser gäller bland annat som villkor för ett visst beskattnings—

utfall att försäkringstagaren om efterlevandepensionen tagit på hans makes eller sammanboendes liv att barn under 16 år satts in som för— månstagare. Vidare stadgas för det fall att en efterlevandepension till barn tagits på en sådan persons liv att pensionen upphör senast när barnet fyller 16 år.

I 28 å lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt räknas styvbarns och fosterbarns förhållanden lika med skyldskap vid skattens bestämmande om de före 16 års ålder vistats i den avlidnes hem och fått vård och fostran som ett eget barn.

Beträffande folkbokföringsområdet och angränsande områden sägs i 30 å folkbokföringslagen (199lz481) att den som har fyllt 16 år är själv behörig att göra anmälan till skattemyndigheten m.fl. myndighe- ter om var han eller hon skall vara skriven. Enligt 5 å skatteregister— lagen (1980:343) skall för fysisk person som är folkbokförd i riket i det centrala skatteregistret anges antal hemmavarande barn under 16 år.

På socialförsäkringsområdet gäller enligt 1 kap. 4 å första stycket lagen (1962:381) om allmäm försäkring att från och med den månad under vilken en försäkrad fyller 16 år skall han eller hon vara inskriven hos en allmän försäkringskassa. Till denna åldersgräns knyter också an bestämmelserna om barnbidrag i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag och förlängt barnbidrag i lagen (l986z378) med samma namn. De bygger på ett antagande om att barn i allmänhet från och med 16 års ålder genom eget arbete kan bidra till sin egen försörjning.

Bland övriga bestämmelser som på ett motsvarande sätt följer 16- årsåldern i FB kan nämnas att en underårig som har fyllt 16 år är pro- cessbehörig i vissa tvistemål, t.ex. i mål mot sin arbetsgivare (11 kap. 1 å rättegångsbalken).

3.7 16—årsgränser som saknar ett direkt samband med 16-årsgränsen i föräldrabalken

Inom den familjerättsliga lagstiftningen kan till en början nämnas bestämmelserna i 2 å lagen (1989: 14) om erkännande och verkställig— het av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn som gäller barn som inte har fyllt 16 år. I fråga om adoption gäller enligt en särskild undantagsregel i 4 kap. 5 å FB att adoption får ske av den som är under 16 år utan dennes samtycke om det skulle skada honom eller henne att bli tillfrågad. Vidare gäller enligt 5 kap.

1 å äktenskapsbalken att äktenskapsskillnad skall föregås av betänketid om det finns barn under 16 år.

På utbildningsområdet gäller enligt 3 kap. 10 å skollagen (1985:1100) att Skolplikten upphör det kalenderår den unge fyller 16 år.

Vad beträffar arbetsmarknadsområdet kan nämnas att som huvud— regel gäller enligt 5 kap. 2 å arbetsmiljölagen (1977:1160) att minimiålder för tillträde till arbete är det kalenderår den unge fyller 16 år om Skolplikten dessutom är fullgjord. Åldersgränsen 16 år är här således en anpassning till bestämmelserna om skolplikt.

Inom trafiklagstiftningen finns en 16-årsgräns för traktor, lätt motorcykel, terrängskoter och övningskörning för personbil. Ålders- gränser på detta område är, som vi redan har påpekat, satta med hänsyn till trafiksäkerheten. Vad gäller traktor och lätt motorcykel har dock 16-årsgränsen i FB haft en viss betydelse i så måtto att hänsyn därvid tagits till att unga i den åldern kan vara engagerade i arbets— livet.

Bland övriga bestämmelser kan nämnas reglerna i 6 kap. utlän— ningslagen (1989:529) om förvar och uppsikt över en utlänning som differentierar beroende på om utlänningen är under eller över 16 år. Enligt dessa bestämmelser gäller särskilda begränsningar vad gäller förutsättningarna och formerna för förvar av den som är under 16 år. Enligt 12 å utlänningsförordningen (1989:547) får den som är under 16 år inte placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. I huvudsak gäller motsvarande bestämmelser om förvarstagande i 8 å lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (den s.k. terrorist- lagen). Åldersgränsen 16 år torde i det här sammanhanget bero på en tämligen skönsmässig bedömning.

Bestämmelserna om ersättning för flyktingmottagande innehåller också några 16-årsgränser. Enligt 10 å förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. har en kommun rätt till schablonersättning. Beloppsmässigt knyts denna rätt till om flyktingen är under eller över 16 år. Det motiveras av att Skolplikten upphör vid denna ålder. Enligt 10 å lagen (1994:137) om mottagande av asylsö— kande m.fl. får dagersättningen under vissa förutsättningar sättas ned för den som har fyllt 16 år om han eller hon inte deltar i den verksamhet som organiseras för dem. Enligt 20 å samma lag har den som har fyllt 16 är rätt att själv föra sin talan i mål eller ärenden enligt lagen. Som skäl har anförts att god man inte skall behöva förordnas för att den som har fyllt 16 år och vistas här utan sin vårdnadshavare skall kunna överklaga ett beslut om bidrag.

4. Vårdnads- och umgängesmål 4.1 Mål om vårdnad och umgänge — ålder och mognad

Rätten är skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Det åligger vidare den som verkställer en värdnads- eller umgängesutredning att, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.

Det har inte ansetts lämpligt att ange bestämt hur gammalt ett barn bör vara för att det skall vara meningsfullt att ta reda på dess inställning.

Reglerna om talerätt i mål om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att vårdnaden är en rättighet och en skyldighet för föräldrarna. Därför är det normalt bara föräldrarna som är parter och har talerätt. Detta kommer direkt till uttryck i flera av bestämmelserna om vårdnad och umgänge i 6 kap. FB.

Barnet har således inte någon formell talerätt i mål och ärenden om vårdnad och umgänge, men reglerna är så utformade att barnen ändå kommer till tals i sådana mål. När en domstol beslutar17 i sådana mål och ärenden skall t.ex. bedömningen alltid göras utifrån vad som är bäst för barnet.

Barnen tillförsäkras en rätt att komma till tals dels genom motivutta- landen till 6 kap. 5 å FB om att barnens önskemål skall beaktas (se t.ex. prop. 1981/82:168 s. 66, 75, 78 och 79 samt NJA 1988 s. 448), dels genom en särskild lagbestämmelse 16 kap. 19 å tredje stycket FB om att barnet i vissa fall kan höras inför rätten (a.a. s. 88 och 91 samt bet. 1982/83:LU17 s. 28 f.) och dels genom bestämmelser om vårdnads— och umgängesutredning genom socialnämndens försorg (se Allmänna råd från Socialstyrelsen 1985z2).

I förarbetena påpekas bl.a. att det inte kan besvaras generellt när barnet nått en sådan mognad och att det kan vara svårt att utreda barnets innersta önskan. I det ovan nämnda rättsfallet har Högsta

'7 Om vårdnadsavgörandet gäller ett barn som har fyllt 15 år, skall tingsrätten meddela Centrala studiestödsnämnden om innehållet, 3 å förordningen (1949z66l) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.

domstolen slagit fast att i vart fall ett något äldre barns synpunkter ( 13 är) bör tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan.

En markering av att barnets vilja skall beaktas även av vårdnadsha— varen finns i 6 kap. 11 å FB. Enligt den bestämmelsen är vårdnadsha— varen skyldig att i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

Från och med den 1 januari 1996 gäller dessutom enligt 4 kap. 10 å andra stycket FB att vederbörande socialnämnd skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten, och enligt 6 kap. 10 d å FB att rätten vid bedömingen av frågor om vårdnad skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

I förarbetena till nyss nämnda bestämmelser sägs att de är avsedda dels att säkerställa att domstolen i vårdnads- och umgängesutredningar får upplysningar om barnets inställning, dels att hänsyn tas till barnets vilja i sådana mål. Det har emellertid inte ansetts lämpligt att ange bestämt hur gammalt ett barn bör vara för att det skall vara menings- fullt att ta reda på dess inställning. Det bör i stället ankomma på utredaren i varje enskilt fall att i det hänseendet göra en bedömning av barnets mognad. Att domstolen skall beakta barnets ålder och mognad betyder att det normalt skall fästas mer avseende vid de större barnens inställning än vid de mindres. De minsta barnen kan inte ha någon uttalad uppfattning över huvud taget. Regeln innebär för de fallen att domstolen inte alls behöver ta hänsyn till barnets vilja (prop. 1994/95:224 s. 35 och 53).

4.2. Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge —— vetorätt för 12-åringar

I verkställighetsmålen finns det för de lite äldre barnen en ut— trycklig skyldighet för domstolen (länsrätt) att ta reda på barnets vilja. Barnet har om det fyllt 12 år en vetorätt när det gäller verkställigheten av vad allmän domstol (tingsrätt) har bestämt i fråga om vårdnad eller umgänge.

När det gäller verkställighet i Sverige av utländska avgöranden om vårdnad och umgänge får sådan verkställighet ske så länge barnet är under 16 år. Även här gäller en viss vetorätt för barnet och en rätt att komma till tals. Åldersgränsen är baserad på konventionsåtaganden.

I 21 kap. FB finns vissa bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn.

Enligt bestämmelsen i 21 kap. 5 å FB får sådan verkställighet inte ske mot barnets vilja, om barnet har fyllt 12 år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

Undantag från barnets vetorätt gäller för de fall då domstolen finner att verkställigheten är nödvändig med hänsyn till barnets bästa.

Genom lagstiftning 1983 sänktes åldersgränsen från 15 år till 12 år. Som skäl anfördes att denna åldersgräns borde sänkas i överensstäm- melse med vad som har skett i annan liknande lagstiftning under senare tid (prop. 1982/83:165 s. 17 och NJA II 1983 s. 436).

I mål om verkställighet skall domstolen (länsrätten) som huvudregel hålla muntlig förhandling (21 kap. 12å FB). På samma sätt som gäller i vårdnads- och umgängesmål i allmän domstol (tingsrätt) får barnet höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 å andra stycket FB).

Om domstolen med stöd av 21 kap. 2 å uppdrar åt en lämplig person att verka för att den som har hand om barnet frivilligt fullgör vad som åligger honom eller henne, skall den personen enligt vad som framgår av 4 å förordningen (1967:715) om tillämpningen av 21 kap. föräldrabalken försöka klarlägga barnets inställning, om det är möjligt och lämpligt.

Genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn har Sverige införlivat två konventioner med svensk rätt. Det är dels Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, dels Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Enligt 12 å 3 nyss nämnda lag får inte överflyttning ske till annnat land, om barnet självt motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. Enligt 17 å samma lag skall rätten innan den avgör ett mål om verkställighet eller ett mål om överflyttning av barn inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad.

Lagen gäller inte barn som har fyllt 16 år (2 å).

5. Underhåll

5.1 Rätt till underhåll av föräldrarna — 18 år/21 år

Föräldrars underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år. Har barnet inte då avslutat sin skolgång, kan dock underhålls— skyldigheten kvarstå så länge studierna pågår, men inte längre än till dess barnet har fyllt 21 år.

Till skolgång hänförs utbildning i grundskola eller gymnasie— skola och annan jämförlig grundutbildning.

Underhållsskyldighet föreligger främst om barnet studerar när det fyller 18 år. Om barnet inte gör det men återupptar studierna före fyllda 19 år, är föräldrarna dock fortfarande underhållsskyl— diga.

Men är barnet 19 år eller äldre när studierna återupptas, föreligger ingen underhållsskyldighet för föräldrarna.

Före den 1 juli 1979 gällde att föräldrarnas underhållsskyldighet kunde upphöra redan när barnet fyllde 16 år”. Men 16—årsgränsen över— skreds i allmänhet i praxis och underhållsbidrag dömdes normalt ut till dess barnet fyllt 18 år. Föräldrarna kunde emellertid få svara för barnets underhåll även sedan barnet blivit myndigt och så lång tid därefter som ansågs behövas för dess utbildning. Den praxis som utvecklades innebar i korthet att barn som bedrev eftergymnasiala studier ansågs skyldiga att bekosta sina studier med statliga studie- medel, medan studier till och med gymnasienivån i första hand borde bekostas av föräldrarna.

Numera gäller att föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år”.

18 Jfr motiven för åldersgränsen 16 år när det gäller underårigs rätt att själv dels ta tjänst eller annat arbete i 6 kap. 12 å, dels råda över arbetsförtjänst i 9 kap. 3 å FB. 19 Enligt praxis har en 18—årig arbetslös son, trots att föräldrarnas underhållsskyl— dighet mot honom upphört, inte ansetts berättigad till bistånd enligt 6 å socialtjänst- lagen till den del av familjens boendekostnad som belöpte på honom under tid han efter avslutad skolgång bodde kvar i föräldrahemmet (Regeringsrättens årsbok RÅ 1994 ref. 61).

Går barnet i skola vid denna tidpunkt eller återupptas skolgången innan barnet fyller 19 år”, är föräldrarna dock intill dess barnet fyller 21 år underhållsskyldiga så länge skolgången pågår (7 kap. 1 å andra stycket FB). Bestämmelsen anger den yttre gränsen för föräldrarnas underhållsskyldighet.

Motiv för en ]8-a'rsgräns

Av lagmotiven till den nuvarande 18-årsgränsen framgår att ålders- gränsen knyter an till myndighetsålder. Barn som har uppnått myndig ålder bör svara för sin egen försörjning, sägs det (prop. 1978/79:12 s. 85).

Motiv för en ZI—årsgräns

Som skäl för att under en begränsad tid sträcka ut en del av för— äldraansvaret även till barn som uppnått myndighetsåldern anfördes barnets behov av underhåll för gymnasiestudier eller annan grund- läggande utbildning. Underhållsskyldigheten bör därvid gälla inte bara det vanliga fallet att barnet ännu går kvar i gymnasieskolan när det fyller 18 år. Även när studierna efter ett avbrott återupptas en kortare tid efter det att barnet har blivit myndigt, förslagsvis inom ett år (19 år/ vår anm.), bör föräldrarna i princip vara underhållsskyldiga. För att ansvaret inte skall sträckas ut över en alltför lång tid bör en övre gräns för underhållsskyldigheten sättas vid 21 år. Bestämmelserna anger endast den yttre gränsen för föräldrarnas underhållsskyldighet. Om och i vad mån underhåll inom denna gräns skall utgå till ett äldre barn får bedömas med hänsyn till bl.a. barnets ekonomiska behov. Har barnet skaffat sig förvärvsarbete kan underhållsbehovet minska eller falla bort, beroende på hur stora barnets inkomster är (a.a. s. 85).

20 En motsvarande avbrottsregel knuten till 19-årsdagen finns för barnpension i 8 kap. 2 å lagen (1962z381) om allmän försäkring, förlängt bidragsförskott i 2 å lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande, särskilt bidrag i 3 å lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn.

Den s.k. avbrottsregeln 19 år

I betänkandet (SOU 1995:26) Underhållsbidrag och bidragsförskott föreslås att den s.k. avbrottsregeln tas bort. Utgångspunkten för förslaget är att ungdomar bör ha möjlighet att få en grundläggande utbildning utan skuldsättning. Som skäl har bl.a. anförts att den unge är beroende av underhåll av sina föräldrar eftersom han eller hon först från och med andra kalenderhalvåret det år han eller hon fyller 20 årZl genom statliga studiemedel själv kan bekosta grundutbildningen, att avbrottsregelns tillämpning är beroende av dels till vilken tid avbrottet förläggs, dels till när under året den unge är född och slutligen att den är oklar och ger upphov till tolkningssvårigheter.

Vi återkommer till frågan om avbrottsregeln och 19—årsgränsen i avsnittet Överväganden och förslag.

5.2. Behörig att själv föra talan i mål om underhållsbidrag —— 18 år

Barn saknar så länge de är omyndiga rätt att själva föra sin talan i mål om underhållsbidrag.

I mål om underhållsbidrag enligt 7 kap. FB är barnet part och har talerätt men saknar processbehörighet. I sådana mål företräds barnet av vårdnadshavaren, förmyndaren eller socialnämnden (7 kap. 2 å tredje stycket och 14 å första stycket FB).

l praxis har föräldrar som tvistar om vårdnaden om barnet enligt 6 kap. FB ansetts kunna som parter föra talan i vårdnadsmålet om underhållsbidraget till barnet (NJA 1982 s. 376). I dessa mål har barnet inte ens ställning som part och inte heller någon lagfäst rätt att komma till tals.

21 Bestämmelser som korresponderar till 20-årsgränsen för studiemedel finns i 3 kap. 1 å studiestödslagen (l973:349), 8 kap. 2 å lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2 å lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande, 3 å lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn, 5 kap. 4 å lagen (1976:381) om arbetsskadeförsäkring, 2 b å lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, 5 kap. 33 å skollagen (1985:1100). Enligt dessa bestämmelser utgår till och med andra kalender- halvåret det år den unge fyller 20 år: studiehjälp, barnpension, förlängt bidragsför— skott, särskilt bidrag till vissa adoptivbarn, livränta, flerbarnstillägg och inac- korderingsstöd m.m.

6. Faderskap 6.1 Makes eller sambos samtycke till insemination — 25 år

Samma åldersgränser som vid adoption inte yngre än 25 år och inte äldre än 40—45 är.

Har insemination utförts på modern med samtycke av hennes make eller av annan man som bodde tillsammans med henne under äkten— skapsliknande förhållanden, skall under vissa närmare angivna förhållanden i 1 kap. 6 å FB, den som har lämnat samtycket anses som barnets fader. En motsvarande bestämmelse gäller de fall befrukt- ning av moderns ägg har utförts utanför hennes kropp (1 kap. 7 å FB).

Samtycket innebär att mannen inte kan föra talan om att han inte är barnets verkliga far.

För att ett giltigt samtycke skall föreligga krävs att den som har lämnat samtycket har rättslig förmåga att företa en sådan handling.

I lagen (1984:1140) om insemination har inte föreskrivits någon nedre eller övre åldersgräns för makarna eller de sammanboende. Normalt bör samma åldersgräns följas som vid adoption, dvs. att makarna eller de sammanboende i allmänhet inte bör vara yngre än 25 är och inte äldre än 40—45 är (se Walin, Föräldrabalken, femte upplagan 1996, s. 87).

6.2. Rätt att få del av uppgifter om spermagivaren — tillräcklig mognad

Någon åldersgräns har inte angetts, däremot ställs krav på att barnet har uppnått tillräcklig mognad.

Enligt 4 å lagen (1984:1140) om insemination har ett barn som har avlats genom insemination rätt att, om det har uppnått tillräcklig mognad, självt få del av de uppgifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets journal.

Vad som avses är i första hand givarens identitet. Och det är endast barnet självt som kan få ut uppgifterna. Det är dock inget som hindrar t.ex. att vårdnadshavarna —- om barnet är under 18 år — följer barnet

när det kontaktar sjukhuset. För att ett underårigt barn skall ha rätt att få del av de uppgifter som på sjukhuset antecknats om givaren krävs att barnet uppnått tillräcklig mognad. Bedömningen av barnets mognad kan bli aktuell även när barnet fyllt 18 år (prop. 1984/85z2 s. 39 och 43).

6.3. Rätt att få del av uppgifter om de biologiska föräldrarna — 18 år

Den enskilde skall ha uppnått myndig ålder för att få ta del av uppgifterna.

Enligt 7 kap. 4 å Seer har en enskild möjlighet att ta del av annars hemliga uppgifter beträffande andras personliga förhållanden, om uppgifterna är av betydelse för att den enskilde skall få vetskap om vilka hans biologiska föräldrar är. Den enskilde skall ha uppnått myndig ålder för att ha rätt att ta del av uppgifterna.

6.4. En faderskapsutredning skall enligt huvudregeln vara slutförd före barnets l-årsdag

Ett barn har rätt att få en utredning om vem som är dess far

slutförd senast när det fyller 1 år.

I 2 kap. FB anges under vilka förutsättningar socialnämnden skall medverka vid fastställande av faderskap.

I 2 kap. 8 å andra stycket FB föreskrivs att socialnämndens faderskapsutredning skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd inom ett år från barnets födelse, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Att låta utredningen pågå längre tid än ett år kan vara försvarligt t.ex. om det föreligger stora svårigheter att nå aktuella män eller om den medicinska utredningen drar ut på tiden.

I artikel 7.1 Barnkonventionen finns föreskrifter om barns rätt — så långt det är möjligt — att få vetskap om sina biologiska föräldrar.

6.5. Behörig att själv föra talan m.m. i mål om faderskap — 18 år för att fastställa och 15 år för att häva faderskap

I mål om faderskap har barnet ställning som part och har därige- nom talerätt. Ett barn saknar dock rätt att självt föra sin talan i mål om faderskap m.m. så länge som det är underårigt, alltså under 18 år (omyndigt).

I mål om hävande av faderskap torde dock den underårige ha en sådan behörighet om han eller hon har fyllt 15 år och har tillräckligt omdöme.

Ett barn som är myndigt skall godkänna en bekräftelse av faderskap. Det gäller även ett barn som inte är myndigt och som inte står under någons vårdnad.

I faderskapsmål22 har barnet ställning som part och har därigenom talerätt. Enligt 3 kap. 5 å första stycket föräldrabalken (FB) väcks talan om fastställande av faderskap av barnet.

Skall inte viss man anses som far enligt presumtionen i 1 kap. 1 å FB, är socialnämnden enligt 2 kap. 1 å FB skyldig att försöka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet fastställs. Barnets talan får i dessa mål föras av socialnämnden, av modern, om hon är vårdnadshavare, eller av en särskilt förordnad vårdnadshavare (3 kap. 5 å andra stycket FB).

I mål om hävande av faderskapspresumtionen får ett underårigt barns talan föras av förmyndaren eller i vissa fall av en god man (3 kap. 4 å FB). Det utesluter emellertid inte en underårig från att själv föra sin talan (se Wallin, Föräldrabalken och internationell för- äldrarätt, 4 uppl. 1986, s. 101). Enligt Wallin torde den underårige ha en sådan behörighet, om han eller hon har fyllt 15 år och har tillräckligt omdöme.

Ett myndigt barn skall godkänna en bekräftelse av faderskap. Detsamma gäller enligt 1 kap. 4 å FB från och med den 1 juli 1995 också barn som inte är myndiga och som inte står under någons

22 Har barnet inte fyllt 18 år skall avgörandet meddelas berörd (där barnet senast har varit folkbokfört) skattemyndighet, socialnämnd och den allmänna försäkringskasssan där barnets vårdnadshavare är inskriven. Har barnet fyllt 15 men inte 18 år skall meddelande också sändas till Centrala studiestödsnämnden. Har barnet fyllt 18 år eller ingått äktenskap skall endast skattemyndigheten meddelas (l å förordningen [l949z661] om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.).

vårdnad (prop. 1993/94:251). Det gäller t.ex. barn som har ingått äktenskap före 18 års ålder (6 kap. 2 å FB).

I det här sammanhanget är även bestämmelserna i 4 å lagen (1984:1140) om insemination och 7 kap. 4 å Seer som ger barn rätt att utan hinder av sekretess få del av uppgifter angående sitt ursprung av intresse. I artikel 7.1 Barnkonventionen finns föreskrifter om barns rätt att få vetskap om sina biologiska föräldrar.

7 Adoption 7.1 Adoptantens minimiålder —— 25 år, i vissa fall 18 år

För att få anta adoptivbarn gäller två åldersgränser — huvud- regeln 25 år och under vissa förutsättningar 18 år. Någon lagfäst övre åldersgräns för adoption finns inte.

För att ett adoptionsförhållande skall komma till stånd krävs ett beslut23 av domstol efter ansökan av den eller dem som vill adoptera.

Enligt huvudregeln i 4 kap. 1 å FB skall varje adoptant ha fyllt 25 år. Avser adoptionen eget barn eller makes barn eller adoptivbarn eller föreligger annars synnerliga skäl, får även den som har fyllt 18 år men ej 25 år adoptera.

Motiv för en 25-årsgräns m.m.

Lägsta ålder för att ta sig an adoptivbarn har alltsedan adoptions- institutets tillkomst år 1917 genom lagen (1917:378) om adoption varit 25 år.

För adoptionen fordrades samtycke av barnets naturliga föräldrar eller förmyndare, och av barnet självt, om detta hade fyllt 12 år. Hade

23 Tillstånd att anta adoptivbarn skall i fråga om barn som inte har fyllt 18 år meddelas behörig socialnämnd och allmän försäkringskassa, och i fråga om barn som har fyllt 15 men inte 18 år Centrala studiestödsnämnden (2 å förordningen [l949z66l] om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.).

barnet inte fyllt 18 år skulle barnavårdsnämnden yttra sig om adoptionen var lämplig för barnet.

Någon maximiålder för barnet var inte angiven i lagen. År 1958 infördes en möjlighet till undantag från kravet på samtycke för den som är under 16 år och år 1970 infördes en möjlighet till undantag från den generella 25-årsgränsen för adoptanten. Undan- tagsregeln var en anpassning till den dåvarande myndighetsåldern. När myndighetsåldern sänktes år 1974 sänktes även denna åldersgräns till 18 år.

Av förarbetena till 1917 års lag framgår att avsikten med en viss högre minimiålder för adoptanten är att grunda ett föräldra- och barnförhållanden och att en inte alltför ringa åldersskillnad därför framstod som nödvändig mellan adoptanten och den som skall adopteras. Ett annat skäl för en högre minimiålder var att det ansågs olämpligt att låta någon anta adoptivbarn, så länge han eller hon ”enligt naturens ordning kan bringa barn till världen”, eftersom de naturliga barnens och adoptivbarnens intressen kunde komma att stå emot varandra. En så hög minimiålder som 40 eller 50 år som förekom i en del utländsk lagstiftning vid denna tid framstod dock som alltför stränga, särskilt mot bakgrund av att det för många långt tidigare blivit klart att de inte kan få egna barn. Gränsen sattes därför vid 25 år (NJA II 1917 s. 476).

Frågan om vilken åldersgräns som normalt bör gälla för den eller dem som vill adoptera prövades därefter år 1970, bl.a. mot bakgrund av att myndighetsåldern då nyligen hade sänkts från 21 år till 20 år. I lagstiftningsärendet hade ifrågasatts om inte den dittillsvarande 25- årsgränsen borde sänkas till just 20 år (stencil Ju 1970:05). Före— dragande departementschefen anförde emellertid att frågan om antagande av adoptivbarn sällan torde bli aktuell i fall då adoptanten ännu inte hade uppnått 25 års ålder. Det erinrades också om att 1967 års Europarådskonvention föreskrev en lägsta generell adoptionsålder om 21 år. På grund härav stannade departementschefen för att förorda att adoptionsåldern 25 år behölls som huvudregel. Att, sedan myndig— hetsåldern sänkts från 21 år till 20 år, införa en generell åldersgräns för adoption på 21 år bedömdes därvid inte kunna komma i fråga. Samtidigt föreslogs emellertid att möjligheten till undantag härifrån skulle vidgas (prop. 1970:186 5. 50). Så blev också fallet och bestämmelsen gäller alltjämt.

Motiv för en undantagsregel — 18 år

Undantagsregeln tar t.ex. sikte på fallet när ett ungt gift par vill adoptera därför att de vet att de inte kan få egna barn eller när fråga är om adoption av makes barn eller adoptivbarn (a.a. s. 50).

7.2 Adoptivbarnet har vetorätt — 12 år

Den som har fyllt 12 år får inte adopteras utan eget samtycke.

Vetorätten är emellertid inte absolut. Undantag görs för fall då barnet är under 16 år och skulle skadas av att tillfrågas och för fall då barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande.

Den som har fyllt 12 år torde vidare ha rätt att överklaga beslut i adoptionsärenden.

Vid bedömningen av om det är lämpligt att en adoption äger rum skall rätten ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Om barnet inte har fyllt 18 år, skall rätten inhämta yttrande från socialnämnden. Det åligger därvid socialnämnden att söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.

Enligt 4 kap. 5å FB får normalt den som har fyllt 12 år inte adopteras utan eget samtycke. Adoption får dock ske av den som är under 16 år utan dennes samtycke om det skulle skada honom eller henne att bli tillfrågad.

Motiv för en IZ-årsgräns

Av motiven till adoptionsbestämmelserna — som infördes redan år 1917 genom lagen (1917:378) om adoption — framgår att utgångs— punkten är att en adoption inte får äga rum utan att den, som skall adopteras, ger sitt samtycke, om denne har nått myndig ålder och är i ett sådant tillstånd att han eller hon över huvud kan bestämma över sina handlingar.

Åldersgränsen i bestämmelsen ger uttryck för att barnets medverkan fordras, när det nått en viss utveckling. I lagstiftningsärendet diskuterades huruvida denna utveckling skulle anges som i Schweiz

som en allmänt avfattad mogenhetsgräns eller som åldersgräns och om gränsen i så fall skulle bestämmas till 12 år eller 15 år. Den senare dels på grund av att den stämde överens med den kriminella myndig— hetsåldern, dels för att den även i civilrättligt hänseende spelade en stor roll i det att den omyndige därefter fritt kan råda över den egendom han eller hon förvärvar”. Departementschefen fann emel— lertid att en så obestämt avfattad regel som den Schweiziska inte var att tillräda och barnets intressen blev bäst tillgodosedda genom den lägre åldersgränsen som dessutom hade förordats i Danmark och Norge (NJA II 1917 s. 484).

Från och med den 1 januari 1996 har införts uttryckliga bestämmel- ser om att barnets vilja skall beaktas när adoptionsärende avgörs. Regeln har utformats på samma sätt som för mål och ärenden om vårdnad och umgänge. Regeln går således ut på att domstolen vid bedömningen skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Bestämmelsen stämmer också väl överens med reglerna i 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (artikel 4 i konventionen). När det gäller föreskriften om samtycke (12—årsgränsen) kan den ses som en precisering och skärpning av den allmännna regeln om att hänsyn skall tas till barnets vilja (prop. 1994/95:224 s. 3940).

Motiv för en undantagsregel — Iö-årsgräns

Vad därefter gäller bestämmelsen om undantag från kravet på samtycke i fall då det skulle skada det tilltänkta adoptivbarnet att bli tillfrågat — 16—årsgränsen —— kom den till år 1958 för att bl.a. främja den nordiska rättslikheten. Bestämmelsen är som sagt av undantagskaraktär. Bestämmelsen angavs i första hand ta sikte på fosterbarn som avses att bli adopterade. Enligt förarbeten kunde det allvarligt skada ett barn i pubertetsåldern att få reda på att fosterför- äldrarna inte var barnets riktiga föräldrar Det förutsattes att bestäm- melsen skulle tillämpas endast i klara fall (prop. 1958:144 5. 219)

Är barnet yngre än 18 år skall socialnämnden yttra sig (4 kap. 10 å). Bestämmelsen avser att garantera domstolen en så fullständig utredning som möjligt (NJA II 1917 s. 491). Från och med den 1 januari 1996 gäller dessutom att socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning i fråga och redovisa den för rätten.

24 Numera gäller 16 är för sådan rådighet.

7.3 1967 års europeiska konvention om adoption av barn; adoptantens minimiålder 21 år och i vissa fall lägre

Konventionen trädde i kraft den 26 april 1968. Konventionen ratificerades av Sverige den 1 juli 1968 (prop. 19681114, SÖ 196811). Konventionen avser bara adoption i rättslig mening av den som är under 18 år och omyndig samt inte är eller har varit gift (artikel 3). Adoptanten skall ha uppnått viss i lag angiven minimiålder, vilken får vara lägst 21 år och högst 35 år. Undantag från kravet på minimiålder medges dock för fall där adoptanten är fader eller moder till barnet eller där synnerliga skäl föreligger (artikel 7). Åldersskillnaden mellan adoptant och adoptivbarn bör inte vara mindre än normal åldersskillnad mellan föräldrar och barn (artikel 8).

7.4. Förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

I förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap finns vissa be- stämmelser om internordiska adoptioner. Bestämmelserna, som är likartade i alla de nordiska länderna, går tillbaka på en nordisk konvention från år 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

I 12 å föreskrivs att är den som skall adopteras under 18 år och har han eller hon hemvist i hemlandet, får ansökningen inte bifallas i en annan stat utan att vederbörande barnavårdsmyndighet i hemlandet har haft tillfälle att avge yttrande.

7.5. Lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption

Lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption gäller adoptioner i utomnordiska förhållanden.

1971 års lag är utformad i nära anpassning till en inom Haagkon— ferensen år 1965 avslutad konvention om adoptionsfrågor (prop. 1971:113).

I fråga om svensk domstols behörighet föreskrivs i 1 å att en svensk domstol skall pröva en ansökan om adoption, om adoptanten eller adoptanterna har svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige eller om regeringen har medgett det.

Vid prövningen av ansökningen skall domstolen tillämpa svensk lag, även om anknytning finns till utlandet. Är barnet under 18 år, skall dock domstolen särskilt beakta om sökanden eller sökandena eller barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på något annat sätt har anknytning till en främmande stat och det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet, om adoptionen inte blir gällande där (2 å).

8. Namn

Namnlagen (19821670) bygger på tanken att den enskilde i så stor utsträckning som möjligt skall få bestämma vilket namn han eller hon skall ha. Lagen är utformad så att den ger utrymme både för traditio- nella uppfattningar och, i rimlig grad, sådana som avviker därifrån.

Några av lagens bestämmelser är fixerade till ålder, t.ex. så har föräldrarna när det gäller vems efternamn barnet skall bära viss tid på sig från barnets födelse att anmäla detta. Bestämmelserna om byte av efternamn för barn är fixerade till åldern 18 år. Är barnet över 12 år krävs samtycke av barnet till bytet.

8.1. Anmälan om efternamn eller förnamn vid födelsen — innan barnet är tre månader

Tidsfristen för föräldrarnas anmälan är tre månader från barnets födelse.

Enligt 1 å25 namnlagen har föräldrarna tre månader på sig från födelsen att anmäla vilket efternamn barnet skall ha. Motsvarande gäller för förnamn enligt 30 å.

Det har ansetts lämpligt att ha samma tidsfrist för anmälan av efternamn och förnamn. Tidsfristen — tre månader — är en respittid som bygger på antagandet att åtskilliga föräldrar inte är beredda att

25 I 1 å sista stycket föreskrivs för det fall faderskapet inte fastställs inom tre månader efter födelsen, att barnet skall vid födelsen anses ha förvärvat moderns namn.

redan vid barnets födelse, och ännu mindre dessförinnan, ta ställning till vilket namn barnet skall ha. Men för att inte namnfrågan skall hållas svävande hur länge som helst har en tidsfrist ställts upp för föräldrarnas anmälan (prop. 1981/82:156 s. 25).

I artikel 7.1 Barnkonventionen finns föreskrifter om barnets rätt från födelsen till ett namn.

8.2. Byte till förälders efternamn eller till andra efternamn genom anmälan —— 18 år

Enligt 5 å kan ett barn under 18 år genom anmälan byta sitt efternamn till ett efternamn som bärs av någon av föräldrarna eller som någon av dem har burit som ogift. Har föräldern förvärvat sitt efternamn genom äktenskap med någon annan än den andre föräldern, krävs dock ett samtycke från maken i det äktenskapet.

I 6 å regleras det fallet att ett barn under 18 år vill byta sitt efternamn till någon av föräldrarnas namn utan att denna är vårdnads- havare.

I 8 å regleras det fallet att ett fosterbarn under 18 år vill byta sitt efternamn till fosterföräldrarnas arfternam.

I 11 å regleras byte till andra efternamn än föräldrars. I bestämmel- sen ges Patent- och registreringsverket möjlighet, för det fallet ansökningen avser barn under 18 år, att ställa som villkor för bytet att domstol har funnit att detta är förenligt med barnets bästa.

Den som är under 18 år företräds av vårdnadshavaren (48 å).

Motiv för en IB-årsgräns

Åldersgränsen 18 år gällde redan enligt 1963 års namnlag. Den hade bl.a. motiverats av det förhållandet att barn som legitimerades före 18 års ålder automatiskt förvärvade faderns namn (prop. 1963:37 s. 47). Några skäl att gå ifrån denna åldersgräns ansågs inte föreligga vid tillkomsten av 1982 års namnlag (prop. 1981/82:156 s. 29). I relation till förfaranderegeln i mål och ärenden om namn i 48 å får ålders- gränsen även ses som en anpassning till myndighetsåldern.

8.3 Barnet har vetorätt 12 år

Ett barn som fyllt 12 år har vetorätt mot en anmälan eller ansökan om namnbyte.

Vid bedömningen av om ett namnbyte är förenligt med barnets bästa skall rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och

mognad. Det åligger vidare socialnämnden att söka klarlägga barnets

inställning, om det inte är olämpligt. Det har inte ansetts lämpligt att ange bestämt hur gammalt ett barn bör vara för att det skall vara meningsfullt att ta reda på dess

inställning.

I mål och ärenden enligt namnlagen kan ett barn vara part. Det saknar dock processbehörighet.

När en anmälan eller ansökan om namnbyte skall göras, företräds barnet — den som är under 18 år —— enligt 48 å namnlagen av vårdnadshavaren.

Om barnet har fyllt 12 år, får dock enligt 48 å en sådan anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller på grund av något annat liknande förhållande.

I artikel 8.1 Barnkonventionen finns föreskrifter om barns rätt att behålla sitt namn.

Motiv för en IZ—årsgräns

Barnet har således en vetorätt mot en sådan anmälan eller ansökan. Denna rätt infördes med 1982 års namnlag. Av förarbetena till namnlagen framgår dels att 12—årsgränsen är satt för att stämma överens med de nya namnreglerna i Danmark och Norge, dels att domstolen i takt med barnets stigande ålder och utveckling bör ta allt större hänsyn till barnets egna synpunkter och önskemål (prop. 1981/82:156 s. 29 och 54). Av rättspraxis framgår också att domsto— larna tar hänsyn till de större barnens vilja (se t.ex. NJA 1987 s. 81 och NJA 1990 s. 89).

Från och med den 1 januari 1996 gäller dessutom enligt 45 å andra stycket namnlagen att socialnämnden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den inför rätten. Enligt 48 å andra stycket samma lag gäller vidare att rätten vid bedömningen

av om ett namnbyte är förenligt med barnets bästa skall, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Av förarbetena framgår att den tidigare regeln om vetorätt kan ses som en precisering och skärpning av regeln om skyldighet att beakta barnets vilja. Sist nämnda regel är avsedd att stärka barnets rätt genom att det skapas en garanti för att namnbyten inte äger rum utan att hänsyn tas till viljan hos de barn som har en egen inställning till namnfrågan. Att domstolen skall beakta barnets ålder och mognad be- tyder att mer avseende skall fästas vid de större barnens inställning än vid de mindre barnens. De allra minsta barnen kan naturligtvis inte ha någon inställning till namnbytet över huvud taget (prop. 1994/95:224 s. 41 och 56).

9. Äktenskap m.m.

9.1 Äktenskapsålder — 18 år

Enligt 2 kap. 1 å äktenskapsbalken är äktenskapsåldern 18 år.

I 1734 års lag var äktenskapsåldern bestämd till 21 år för man och 15 år för kvinna. Mannens äktenskapsålder sänktes år 1969 till 18 år. Kvinnans äktenskapsålder hade dessförinna höjts, år 1892 till 17 år och år 1916 till 18 år.

Motiv för en ]8—årsgräns

Syftet med bestämmelsen är att markera att en samlevnad, där någon av eller båda parterna är under 18 år, anses mindre önskvärd”). Åldersgränsen motiveras av att en person under 18 år i allmänhet inte har nått den mognad som fordras för att självständigt ta ställning till de problem av personlig eller ekonomisk art som uppkommer i en stadigvarande samlevnad (prop. 1973:32 s. 95).

26 De till ÄB kompletterande bestämmelserna för andra samlevnadsformer i t.ex. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem och lagen (1987:813) om homosexu- ella sambor innehäller inte åldersgränsbeståmmelser.

9.2. Dispens —— ingen nedre åldersgräns

Länsstyrelsen får lämna dispens från ålderskravetet. Någon nedre åldersgräns för äktenskap med stöd av dispens anges inte i äkten— skapsbalken.

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av behörig länsstyrelse27 (2 kap. 1 å äktenskapsbalken).

Någon nedre åldersgräns för äktenskap med stöd av dispens anges inte i äktenskapsbalken.

Motiv

] förarbetena sägs att det enligt svensk rättsuppfattning är svårt att tänka sig att en myndighet skulle samtycka till äktenskap för den som inte har uppnått 15 års ålder, men att möjligheten till dispens för den som ännnu inte har fyllt 15 år inte bör helt uteslutas (prop 1973:158 5. 82, LU 42 s. 20).

Betydelsen av makes underårighet eller minderårighet

Den som efter dispens ingått äktenskap med en minderårig torde inte kunna fällas till ansvar för sexuellt umgänge med barn med till— lämpning av 6 kap. 6 å BrB (se Tottie, Äktenskapsbalken, 1990, s. 54).

Att dispens lämnats berör även bestämmelserna om äkteskapsförord, samtycke till andra makens förfoganden, bodelning och processbe- hörighet.

Enligt 7 kap. 3 å tredje stycket äktenskapsbalken gäller även om en make är underårig eller om äktenskapsförordet avser egendom som till någon del omfattas av förvaltarskap enligt FB, att han eller hon skall personligen medverka vid upprättandet av ett äktenskapsförord. Förmyndarens skriftliga medgivande till förordet måste dock inhämtas. Men inte om det är fråga om förordnande för dödsfalls skull (testa- mente).

Tveksamhet föreligger emellertid i fråga om underårig makes samtycke (medbestämmanderätt) behövs enligt 7 kap. 7 å äktenskaps-

27 Länsstyrelsen får inte ge dispens utan att vårdnadshavaren eller socialnämnden getts tillfälle att yttra sig (15 kap. 1 å äktenskapsbalken).

balken, eller om ägarmaken i detta fall får råda över sin egendom utan inskränkning.

Fullt klart är att den underårige själv får föra sin talan i äktenskaps— mål. Men huruvida en underårige make är processbehörig när det gäller en underhållsfråga synes inte vara fullt lika klart (se t.ex. Tottie, Äktenskapsbalken, 1990, s. 504).

Vid bodelning måste en underårig (omyndig) make företrädas av sin förmyndare (som regel föräldrarna).

9.3. Betänketid vid äktenskapsskillnad — barn under 16 år

Äktenskapsskillnad skall föregås av betänketid om det finns barn under 16 år.

Om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 är som står under den makens vårdnad skall äktenskapsskillnaden föregås av betänketid (5 kap. 1 å äktenskapsbalken).

Bestämmelsen motiveras av att risken för förhastade beslut om skilsmässa så långt möjligt undanröjs när det finns barn i familjen. Beslutet om skilsmässa kan i dessa fall inte betraktas som makarnas ensak. I det utredningsförslag som de Familjelagssakkunniga lämnade i betänkandet (SOU 1972:41, s. 188) angavs att regeln skulle avse minderåriga barn, med vilka skulle förstås barn under 16 år. Någon ytterligare motivering lämnades inte. I propositionen diskuterades med anledning av remissutfallet även åldersgränsen 18 år. Någon anledning att höja den föreslagna åldergränsen från 16 år till 18 år ansågs dock inte föreligga (prop. 1973:32 s. 110112).

9.4 Partnerskapsålder — 18 år

För registrering av partnerskap krävs att man har fyllt 18 år.

I 1 kap. 3 å lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap föreskrivs — utom annat — att registrering inte får ske beträffande den som är under 18 år.

Dispens från ålderskravet kan inte ges. Åldersgränsen är en anpassning till äktenskapsåldern (bet. 1993/94zLU28 s. 39).

9.5. Internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

Den som är under 15 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen.

Svensk domstol får ta upp ett äktenskapsmål om käranden tidigare har haft hemvist här sedan han har fyllt 18 år.

Äktenskapsålder

Enligt 1 kap. 3 å 1 lagen (1904:26) om vissa internationella rättsför— hållanden rörande äktenskap och förmynderskap gäller, även om rätten att ingå äktenskap skall prövas enligt främmande lag, att den som är under 15 år inte får ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen.

Äktenskapsmål

Enligt 3 kap. 2 å 2 samma lag gäller, att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol om käranden är svensk medborgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här sedan han eller hon fyllt 18 år.

10. Testamente

10.1 Testationsålder — 18 år

Den som har fyllt 18 år kan göra testamente.

I 9 kap. 1 å ärvdabalken (ÄB) stadgas att testamente kan göras av den som fyllt 18 år.

Tidigare gällde att testationsåldern var lägre än myndighetsåldern. Enligt den tolkning som i allmänhet gavs åt reglerna i 1734 års lag inträdde denna redan vid 15 års ålder. Genom förordningen 30 maj 1835 fastställdes emellertid som huvudregel, att testationsåldern liksom myndighetsåldern skulle vara 21 år. I samband med sänkningarna av myndighetsåldern till först 20 år och sedan 18 år har samtidigt testationsåldern bestämts till 20 respektive 18 år (se närmare Wallin,

Kommentar till ärvdabalken, 3:e uppl, 1986, s. 137). Testationsåldern sammanfaller således med myndighetsåldern.

10.2. Undantag för den som är eller varit gift

Den som är under 18 år och som är eller har varit gift kan göra testamente.

Enligt 9 kap. 1 å ÄB kan även testamente göras av underårig som är eller har varit gift, dvs. frånskild make, änkling eller änka. För— myndarens medverkan är, till skillnad från vad som gäller för förfoganden som inte görs för dödsfalls skull, här utesluten. Testationsrätten vilar på tanken att den skall tillkomma arvlåtaren

personligen. '

10.3. Undantag för den som är 16 år

Underårig som har fyllt 16 år kan i testamente förordna om egen— dom, över vilken han själv får råda.

Enligt 9 kap. 1 å ÄB kan underårig som fyllt 16 år förordna om egendom, över vilken han själv äger råda.

Egendom som berörs av testationsrätten är den unges egen arbetsförtjänst, egendom som genom gåva eller testamente tillfallit den unge med villkor att den skall förvaltas av honom eller henne, avkastning av och substitut för sådan egendom m.m. (se t.ex. 9 kap. 3 och 4 åå FB).

Testationsrätten knyter således i detta undantagsfall an till be— stämmelserna 1 PB om underårigs förmåga att rättshandla.

11. Förverkande av rätt att taga arv eller testamente 11.1 Gäller inte en gärningsman under 15 år

Grundsatsen' är att den som genom brottslig gärning uppsåtligen dräper annan får inte ärva honom (15 kap. 1 å första stycket ÄB). Den tillämpas även på rätt enligt testamente. Den innebär vidare att den som genom brottslig gärning dräpt någon som är arvinge eller testamentstagare efter annan inte får bättre rätt till arv än om den dräpte levat (andra stycket).

Grundsatsen tillämpas dock inte om gärningsmannen var under 15 är (tredje stycket).

Som skäl för 15-årsgränsen anfördes att brott enligt BrB:s termino— logi kan begås även av den som är under 15 år. Bestämmelsen förebygger att gärningsmannen i sådant fall förlorar sin rätt på grund av arv eller testamente (se Walin, Ärvdabalken, 1986, s. 320).

12. Straffbarhetsåldem — 15 år

Straffbarhetsåldem är 15 år sedan år 1902. Beteckningen straffbarhetsålder uttrycker att 15 år är den lägsta ålder vid vilken straffrättskipningen kan ingripa.

Liten histon

Beteckningen straffmyndighetsålder vilar på tanken att människan vid en viss ålder har uppnått sådan mognad att hon bör svara för sina gärningar. SVensk straffrätt byggde fram till år 1902 på denna föreställning.

Intill år 1902 kunde straffrättskipningen i vissa fall ingripa även mot den som var 14 år. Det gällde i fråga om gärningar som var belagda med dödsstraff eller straffarbete i över två år. Som ytterligare villkor gällde att den unge hade ägt nog utskillning att inse gärningens

brottslighet. År 1902 blev emellertid straffbarhetsåldern för alla fall 15 år.

Nuvarande ordning

Enligt 1 kap. 6 å brottsbalken (BrB) gäller att för brott som någon har begått innan han har fyllt 15 år får inte dömas till påföljd.

Enligt NJA 1960 s. 521 skall en gärning som förövas den dag då gärningsmannen fyller 15 år anses ha begåtts efter fyllda 15 år.

Att en brottslig gärning av den som inte har fyllt 15 år är undanta— gen från straffrättskipningen är numera motiverat av praktiska och humanitära skäl och inte av föreställningen att människan först vid uppnådda 15 års ålder skulle ha nått en sådan mognad att hon bör svara för sina gärningar. Även den som fyllt 15 år är i stor ut— sträckning särbehandlad i straffrättskipningen, och detta efter ett system av regler som inte, såsom före år 1902, gör straffrättskip- ningens tillämplighet beroende av om den unge haft tillräcklig urskillningsförmåga utan bygger på praktiska och humanitära överväganden (se Ulf Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken Ill, 4 uppl., 1994).

För den som misstänkes ha begått en brottslig gärning innan han eller hon har fyllt 15 år kan enligt 37 å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) under vissa närmare angivna förutsättningar föras vad där kallas besvistalan. En sådan talan avser endast att låta domstol pröva, om den unge har begått gärningen. I 31—36 åå LUL ges vidare polis och åklagare vissa befogenheter att utreda brott som kan misstänkas ha begåtts av barn som inte har uppnått straffbarhetsålder. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser och motiv lämnas i avsnittet Unga lagöverträ- dare.

Med stöd av 36 kap. 13 å BrB får under vissa i lagen angivna förutsättningar rätten besluta om förverkande av egendom eller särskild rättsverkan som kan följa av brott som har begåtts av någon som inte fyllt 15 år förverkas.

13. Unga lagöverträdare

För lagöverträdare under 21 år tillämpas särskilda bestämmelser. Bestämmelserna rör förundersökningen, användningen av tvångsmedel, möjligheterna att väcka åtal, rättegångsförfarandet samt påföljder.

Enligt dessa bestämmelser delas unga lagöverträdare under 21 år in i följande tre ålderskategorier, nämligen

1) under 15 år,

2) 15 — 17 år och

3) 18 20 år.

När det gäller åldersgruppen 15 —— 17 år kan samma bestämmelser i BrB som gäller för vuxna tillämpas, t.ex. att straffvärdet hos ett brott eller hos den samlade brottsligheten skall utgöra grunden för be- stämmande av påföljd. Men en sedan länge förankrad princip i lagstiftningen är att ungdomar i den åldern som regel skall tas om hand för lämplig vård av socialtjänsten och inte av kriminalvården.

För åldersgruppen 18 — 20 år har i flera sammanhang uttalanden gjorts om att även denna grupp unga, när de begått brott, så långt möjligt bör få vård inom socialtjänsten och att fängelse skall ådömas endast när det finns särskilda skäl för det.

I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare (LUL) finns särskilda bestämmelser om handläggning hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Flertalet av bestämmelserna avser dem som är under 18 år. LUL är ett komplement till RB och innehåller bl.a. bestämmelser om förundersökning och åtalsprövning, personut- redning, anmodan att avhjälpa och begränsa skada, kvarhållande, Strafföreläggande, åtalsunderlåtelse, häktning, offentlig försvarare och rättegångsförfarandet samt om förfarandet när den som inte har fyllt 15 år har begått brott. De särskilda reglerna i LUL ersätter och kompletterar bestämmelserna i RB.

Även i polislagen (1984:387) och anslutande författningar finns särskilda bestämmelser som berör polisens möjligheter att beröva någon friheten eller på annat sätt inskränka dennes rörelsefrihet. Särskilda bestämmelser gäller för den som är under 18 år.

I förundersökningskungörelsen (1947z948), FUK, finns likaså särskilda bestämmelser när den misstänkte inte har fyllt 21 år, likaså i förordningen (1964:740) med föreskrifter om åklagare i vissa brottmål.

Aldersgränserna för unga inom det straffrättsliga området har i första hand bestämts av kriminalpolitiska överväganden. De saknar samband med myndighetsåldern. Den allmänna föreställningen på området är att unga lagöverträdare i 20-årsåldern ofta torde vara försenade i sin utveckling och att de därför inte kan behandlas på samma sätt som äldre lagöverträdare (se t.ex. prop. 1969:25 s. 80). Både vid 1969 och 1974 års reformer ansågs sänkningarna av myndig- hetsåldern från först 21 till 20 år och sedan från 20 till 18 år inte böra påverka åldersgränserna inom området för brottspåföljderna (prop. 1974:44 s. 70 och 71).

Även i andra lagstiftningssammanhang har det framhållits att en ung människa är omogen och inne i en utvecklingsfas. Brottsligheten

betraktas som ett utslag av denna omognad och av den osäkerhet och de identitetsproblem som utmärker vissa ungdomar. Det anses därför angeläget att man i stället för att straffa unga lagöverträdare söker sig fram till åtgärder som bedöms lämpade för att möta orsakerna till brottsligheten. Vidare anses en konsekvent tillämpning av rättvise— och proportionalitetsprinciperna inte vara möjlig, eftersom åtgärderna måste anpassas till förhållandena i det enskilda fallet (se t.ex. SOU 1977:40 s. 471; JuU 1983/84:20 s. 13; prop. 1984/85:171 s. 27; prop. 1987/88:135 s. 1).

I regeringens proposition 1994/95:12, s. 25, om handläggning av ungdomsmål sägs att de nu redovisade argumenten för speciella påföljdsregler för ungdomar fortfarande har viss tyngd. Men att det är också för ungdomar viktigt att påföljdssystemet är klart, enkelt och överskådligt. Inte minst för unga personer är det av största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden framgår. Det gagnar inte den unges fortsatta utveckling mot ett ordnat liv om han berövas ansvaret för sina handlingar.

Vi redovisar i det följande en översiktlig beskrivning av de regler som gäller för unga lagöverträdare under 21 år och därmed samman— hängande bestämmelser. De övergripande motiven för åldergränserna har vi redan redovisat. I de fall det framstår som behövligt görs under respektive avsnitt vissa kompletteringar.

13.1. Tillfälligt omhändertagande

13.1.1. För att skydda den unges hälsa eller utveckling — under 18 år

Polisen får tillfälligt ta hand om den som kan antas vara under 18 år för att skydda hans eller hennes hälsa eller utveckling. Någon motsvarande rätt för polisen föreligger inte om personen i fråga har fyllt 18 år. I det sammanhanget gäller samma regler för åldersgruppen 18 20 år som för vuxna.

Med stöd av 12 å polislagen får en polisman tillfälligt ta hand om den som kan antas vara under 18 år för att skydda hans eller hennes hälsa eller utveckling.

Enligt förarbetena till lagen föreligger en sådan situation, om den unge uppehåller sig i en ”knarkarkvart” eller har hittats omtöcknad av berusningsmedel eller tillsammans med äldre asociala personer (prop. 1983/84:111 s. 29).

Efter omhändertagandet skall polismannen skyndsamt överlämna den unge till föräldrarna, den som är vårdnadshavare eller till socialnämnden. Normalt behöver den unge därför inte tas med till polisstationen. Det bör enligt uttalanden i förarbetena till polislagen i vart fall inte komma i fråga att omhändertagna ungdomar placeras i polisarrest eller häkte eller låses in på något annat sätt (prop. 1990/91:86 s. 12 och 23).

Om den unges identitet inte är känd saknar polisen möjligheter att med tvång få fram identiteten, men anses ändå ha rätt att få viss tid på sig för att försöka fastställa denna. Någon gräns för hur länge ett omhändertagande kan få pågå finns inte föreskriven. Det bör dock normalt inte bli fråga om mer än några timmar (a.a. s. 12, 21 och 23).

13.1.2. För att skydda den allmänna ordningen —— en särregel för den som är under 15 år

Polisen får tillfälligt ta hand om den som stör den allmänna ordningen. Om den omhändertagne är under 15 är bör han eller hon friges senast efter tre timmar. För åldersgruppen 15 20 år gäller samma regler som för vuxna.

Polisen får också, om en mindre ingripande åtgärd som avvisning eller avlägsnande inte är tillräcklig, tillfälligt omhänderta den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna ( 13 å polislagen).

Den som har omhändertagits på detta sätt skall friges snarast möjligt efter förhör, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet (16 5)-

När det gäller unga under 15 år anses enligt uttalanden i förarbetena till bestämmelsen att ett omhändertagande inte bör vara längre än tre timmar. Om det är möjligt skall polisen samråda med socialnämnden.

För åldersgrupperna 15 17 och 18 — 20 år gäller samma regler som för vuxna, alltså sex timmar.

För att ett nytt ingripande inte skall bli aktuellt får dock den som är under 18 år och som har omhändertagits med stöd av 13 å hållas kvar ytterligare sex timmar för att polisen sedan skall kunna överlämna honom eller henne till föräldrarna, annan vårdnadshavare, tjänsteman inom socialförvaltningen eller annan lämplig vuxen person (prop. 1990/91:86 s. 1315).

Normalt bör den unge förvaras i förhörsrum eller liknande under bevakning av t.ex. en polisman (a.a. s. 23).

13.2. Brott begångna av den som inte har fyllt 15 år

13 .2. 1 Gripande

Den som är under 15 år får — liksom andra gärningsmän — gripas av envar om det sker på bar gärning m.m.

Mot barn under 15 år får sådana tvångsmedel som avses i 24—26 kap. rättegångsbalken — häktning, anhållande och gripande i princip inte användas. Enda undantaget är om barnet har begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och barnet anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Under sådana förhållanden får barnet enligt 34 å LUL gripas av envar och skyndsamt lämnas över till närmaste polisman. Polismyndigheten eller åklagaren skall därefter omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör.

13.2.2 Förundersökning — 12 år

Förundersökning får i undantagsfall inledas mot den som är under 15 år och i vissa särskilda fall även mot den som är under 12 år.

Den som har begått brott före 15 års ålder är inte straffbar (1 kap. 6 å BrB). Det utesluter emellertid inte att en utredning om brott — en förundersökning —— ändå kan inledas enligt 31 å första stycket LUL, nämligen om

1. en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge”, 2. det behövs för att klargöra om någon som har fyllt 15 år har tagit

del i brottet, 3. det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom

brottet, eller 4. det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.

28 Jfr 50 å socialtjänstlagen.

Har den unge inte fyllt 12 år får dock en sådan utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl (andra stycket).

Den unges vårdnadshavare och socialnämnden (obligatoriskt) skall omedelbart underrättas om att en utredning har inletts.

Under utredningen har företrädare för socialtjänsten som regel rätt att närvara. Innan socialtjänsten har yttrat sig över betydelsen av utredningen, får utredningen inte omfatta annat än förhör med barnet (33 å LUL). Förhörstidens längd är begränsad för den som är under 15 år enligt 23 kap. 9 å RB.

Motiv för en IZ-årsgräns

12-årsgränsen innefattar en avvägning mellan intresset att utreda och hänsynen till barnet. För att det över huvud taget skall framstå som meningsfullt att företa en utredning gäller att barnet måste ha uppnått en viss mognad. Ju yngre ett barn är desto starkare är skälen för att socialnämnden sörjer för den utredning som eventuellt kan behövas, särskilt om utredningen inte motiveras av något annat skäl än att den kan ha betydelse för socialnämndens handläggning (se Berg m.fl., Kommentar till brottsbalken III, 1985).

13.2.3. Förhör i samband med förundersökning

För den som är under 15 år gäller att han eller hon inte är skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar.

Särskilda begränsningar gäller även i övrigt för hur ett sådant förhör får gå till.

Rättegångsbalken

Enligt 23 kap. 1 å RB skall som regel en förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Det är polismyndigheten eller åklagaren som inleder förunder— sökningen. Ledningen kan utövas antingen av polismyndigheten eller av åklagaren.

Men redan innan förundersökningen hunnit inledas får t.ex. en polisman bl.a. hålla förhör i syfte att utreda brottet (jfr andra meningen 15 å förundersökningskungörelsen).

Det är en allmän medborgerlig skyldighet att stå till förfogande för förhör i brottsutredande syfte. Skyldigheten omfattar såväl den som misstänks för brottet, som målsägande, vittnen och andra.

När det gäller förhör med barn gäller särskilda begränsningar i fråga om förhörstid i 23 kap. 9 å andra stycket RB. Utgångspunkten för förhörsbestämmelserna är att den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre tid än sex timmar, medan den som är misstänkt för brottet kan bli skyldig att stanna kvar för förhör i ytterligare sex timmar.

För den som är under 15 år gäller däremot att han eller hon inte är skyldig att stanna kvar för förhör längre tid än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för utredningen är den hörde skyldig att stanna kvar ytterligare tre timmar. Detta gäller alltså oavsett om han eller hon är misstänkt för brottet eller inte.

Enligt 23 kap. 10 å fjärde stycket RB bör vårdnadshavaren vara närvarande under förhöret med den som är under 15 år.

Förundersökningskungörelsen

För det fall förhör behöver hållas med någon som är under 15 år, skall det ske i den ordning som anges i förundersökningskungörelsen.

Enligt 15 å får förhör med barn som misstänks för att före 15 års ålder ha begått brott hållas endast efter medgivande av förunder- sökningsledaren. Dock får sådana frågor ställas till barnet som oundgängligen behövs för att försöka komma fram till om barnet har begått brottet. Det senare innebär att när exempelvis en polisman har gripit ett barn får han också ställa vissa frågor till barnet.

Skall förhör hållas med barnet skall om möjligt socialnämnden i god tid underrättas om tid och plats för förhöret. Detsamma gäller för övrigt i fråga om förhör i andra fall med barn som inte har fyllt 20 år, om det finns skäl att anta att vad som hänt bör föranleda ingripande från socialnämnden. Om förhör skall hållas med någon som är intagen i ett särskilt ungdomshem, skall även den som förestår hemmet underrättas (16 å).

Förhör med barn skall ske på ett sådant sätt att barnet inte tar skada. Särskild varsamhet skall iakttas om förhöret rör sexuallivet. Man bör noga se till att uppseende inte väcks kring förhöret. Detta får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver. Det bör om möjligt hållas endast en gång (17 å).

Förhöret bör hållas av en person med särskild fallenhet för

uppgiften (18 å).

Är ett barns utsaga av avgörande betydelse för utredningen, bör om det är viktigt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet någon som har särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig om värdet av barnets utsaga (19 å).

13 . 2.4 Tvångsmedel

Tvångsmedel som beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får användas mot den som är under 15 är bara om det finns särskilda skäl.

Tvångsmedel får användas mot den som före 15 års ålder misstänks har begått ett brott, men bara i begränsad utsträckning. Enligt 35 å LUL gäller att beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. RB i en sådan situation får användas bara om det finns särskilda skäl.

13 .2 . 5 Bevistalan

En specialprocess kan föras mot den som är under 15 år i syfte att reda ut ansvarsfrågan (bevistalan).

Om ett barn som inte har fyllt 15 år misstänks för att ha begått ett brott kan åklagaren på begäran av socialnämnden, länsstyrelsen eller barnets vårdnadshavare begära prövning hos domstol huruvida barnet begått brottet. Som förutsättning gäller därvid att en sådan begäran krävs ur allmän synpunkt (37 å LUL).

Staten svarar i princip för den unges rättegångskostnader.

13.3. Brott begångna av någon i åldersgruppen 15 — 17 år

13.3.1. Gripande m.m.

Om det föreligger några begränsningar i möjligheterna att gripa

den som är i åldern 15—17 år i förhållande till den som är vuxen är oklart.

I 24 kap. 7 å RB finns bestämmelser om polismans befogenhet att utan anhållningsbeslut gripa den som är misstänkt för brott. Polismans befogenhet att gripa någon är här beroende av om det finns an— hällningsskäl, vilket i sin tur som regel förutsätter att det finns skäl att häkta den misstänkte.

I 24 kap. 4 å RB finns särskilda regler som inskränker möjlig— heterna att häkta den misstänkte om det bl.a. på grund av hans ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för honom.

I fråga om häktning av den som är under 18 år finns dessutom ytterligare inskränkningar i 23 å LUL.

Regeln i LUL i förening med 24 kap. 4 å RB innebär att den som är under 18 år får häktas endast när det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas och det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning.

Om man därigenom också velat begränsa möjligheterna att gripa och anhålla den som är under 18 år är oklart (jfr SOU 1993:60 s. 97).

Om någon som är under 18 år gripits och åklagaren beslutar att inte anhålla honom —- men fortfarande är skäligen misstänkt för brott — får polismyndigheten enligt 14 å LUL ändå hålla honom kvar ytterligare tre timmar för att kunna skyndsamt överlämna honom till hans föräldrar, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjäns- ten eller någon annan lämplig vuxen person (prop. 1990/91:86 s. 15, 23 och 25).

13.3.2. Förundersökning och åtalsprövning m.m.

Är den unge under 18 år ställs bl.a. särskilda krav på åklagaren eller polismännens intresse och fallenhet för arbetet med unga lagöverträdare, med vilken skyndsamhet utredningen skall be- drivas m.m.

Enligt huvudregeln i 2 å LUL skall förundersökningen mot den som inte har fyllt 18 år ledas av en åklagare eller en polisman som, med avseende på intresse och fallenhet för arbetet med unga lagöverträda— re, är särskilt lämpad för uppgiften. Har den unge tidigare varit föremål för en förundersökning skall enligt bestämmelsen helst samma åklagare och polismän anlitas för den nya förundersökningen.

Om den unge är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall dessutom förundersökningen alltid ledas av en åklagare (3 å LUL). Huruvida saken är av enkel be- skaffenhet eller inte —— som annars är avgörande för valet av en polis eller en åklagare som förundersökningsledare — saknar således betydelse när den misstänkte är under 18 år (jfr 23 kap. 3 å RB).

Vidare gäller för ett sådant brott som nyss nämnts att förunder— sökningen skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Beslut i åtals— frågan skall fattas senast inom fyra veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke. Tidsfristen får överskridas bara i vissa undantags- fall (4 å LUL). Även i nu nämnda avseende skiljer sig således bestämmelserna från vad som gäller när någon som är 18 år eller äldre är misstänkt för ett motsvarande brott.

Vårdnadshavaren skall underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge (5 å LUL).

Socialnämnden skall också genast underrättas och ges tillfälle att närvara vid förhöret (6 och 7 åå LUL). Som regel skall åklagaren innan han fattar beslut i åtalsfrågan inhämta yttrande från vederböran— de socialnämnd (11 och 12 åå LUL).

Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation kan i princip vidtas enligt vanliga regler i RB, dvs. samma regler som gäller för vuxna.

13.3.3. Anmodan att avhjälpa och begränsa skada

Polisen har rätt att anmoda den som har eller kan antas ha fyllt 15 år men inte 18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott, om den underårige erkänt brottet eller om det annars med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att han begått brottet (13 å LUL). En förutsättning är dock som regel att målsäganden har gett sitt samtycke. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att den unges åtagande måste vara helt

frivilligt och att polisens anmodan därför inte får framföras så att den uppfattas som en befallning (prop. 1987/88:135 s. 28).

13 . 3 .4 Kvarhållande

Polismyndigheten får hålla kvar den som gripits och är under 18 år och som åklagare har beslutat att inte anhålla för att kunna lämna över honom eller henne till i första hand föräldrarna.

Med stöd av 14 å LUL kan polismyndigheten under vissa förut— sättningar hålla kvar den som gripits och är under 18 år och som åklagaren har beslutat att inte anhålla, för att kunna lämna över honom eller henne till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person.

Som villkor gäller att han eller hon fortfarande är skäligen misstänkt för brott.

Det som nu sagts gäller även den som har tagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott.

Som längst får polisen hålla kvar personen tre timmar efter åklagarens beslut respektive avslutat förhör.

13 . 3 .5 Strafföreläggande

Utrymmet för åklagaren att använda sig av Strafföreläggande är vidare än annars när den unge är under 18 år.

I LUL finns det särskilda bestämmelser om Strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under 18 år.

Med stöd av 15 å kan åklagaren när han finner att ett bötesstraff skulle vara bättre för den unge än åtalsunderlåtelse i förening med socialnämndens åtgärder ge den unge ett sådant straff genom ett Strafföreläggande. Den möjligheten står under vissa förutsättningar öppen för åklagaren, även om så lindrigt straff som böter inte ingår

i den normala straffskalan. Aklagaren bör delge den unge strafföreläggandet vid ett personligt sammanträffande (prop. 1987/88:135 s. 23).

13 . 3 .6 Åtalsunderlåtelse

För brott som hör under allmänt åtal gäller i princip åtalsplikt. Det finns emellertid en hel del undantag från denna princip när det gäller unga personer, bl.a. i LUL. Där anges under vilka förhållanden åklagaren får besluta att underlåta åtal beträffande brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år.

Åtalunderlåtelse29 får enligt dessa bestämmelser beslutas —— under förutsättning att inte något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts — om den underårige tas om hand på annat sätt och det med skäl kan antas att dessa åtgärder är det bästa för den underårige. Detta kan enligt 17 å första stycket LUL vara fallet vid

1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620),

2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att den underårige får hjälp eller stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande (andra stycket). Detta tar i första hand sikte på brottsliga gärningar som begås av en tillfällighet och som kan ses som ett utslag av ungdomligt oförstånd. Några åtgärder från de sociala myndigheterna brukar då inte behövas.

Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren också beakta den underåriges vilja att ersätta målsäganden för skador som uppkommit genom brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan (tredje stycket LUL”).

I samband med att denna bestämmelse infördes gavs polisen också rätt att anmoda den som har eller kan antas ha fyllt 15 år men inte 18 år att vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse, skall som regel den underårige underrättas om muntligen och om möjligt i närvaro av vårdnadshava— ren ( 18 å LUL och 2 å förordningen [1964:740] med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål).

” Se även 20 kap. 7 å rättegångsbalken. 30 Se prop. 1987/88:135 s. 30.

13 . 3 .7 Håktning

Den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl (23 å LUL). Regeln i LUL i förening med 24 kap. 4 å RB innebär att den som är under 18 år får häktas endast när det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas och det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning.

Bestämmelsen är ett uttryck dels för omtanke om den unge, dels för socialtjänstens ansvar för unga personer.

Enligt 12 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga” — LVU-lagen — skall det finnas särskilda ungdomshem för dem som på grund av brottslig verksamhet behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. Enligt 15 å samma lag gäller att i ett sådant hem" får den unge hindras från att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Avsikten med dessa bestämmelser är att placering på ungdomshem skall kunna användas i stället för andra frihetsberövanden såsom t.ex. häktning.

13 . 3 . 8 Offentlig försvarare

Enligt 24 å LUL skall en offentlig försvarare förordnas för en tilltalad som är under 18 år. För bötesmål behöver dock som regel inte offentlig försvarare

förordnas .

13 .3 .9 Rättegången

Särskilda krav på ledamöternas fallenhet och intresse för arbetet med unga lagöverträdare, underrättelse till vårdnadshavaren, handläggningstiden, stängda dörrar m.m.

3' Prop. 1989/90:28, SoU 15.

I 25 å LUL föreskrivs att målet om möjligt skall handläggas av lagfarna domare som, med avseende på intresse och fallenhet för arbetet med unga lagöverträdare, är särskilt lämpade för uppgiften. Samma krav gäller även för de nämndemän som anlitas i dessa mål (jfr motsvarande bestämmelse i 2 å LUL om åklagare och polismän).

Undantag har föreskrivits för bötesmål. Enligt 26 å LUL skall vårdnadshavaren underrättas om rättegången. När målet tas upp i rätten, skall det om möjligt göras på ett sådant sätt att det inte drar till sig uppmärksamhet. Det finns också möjlighet att hålla förhandlingen inom stängda dörrar (27 å LUL).

Målet skall alltid behandlas skyndsamt (29 å LUL). De tidsfrister för huvudförhandling som gäller beträffande häktade skall iakttas om det är fråga om ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. I stället för den tid om en vecka som vanligen gäller för hållande av huvudförhandling för häktade enligt 14 kap. 14 å RB, gäller en tid om två veckor. Om domstolen begär yttrande från socialnämnden skall detta yttrande komma inom sådan tid att tidsfristerna kan hållas. Det finns dock en möjlighet för rätten om det är nödvändigt att medge längre tid för yttrande (29 å fjärde stycket LUL).

Domen skall regelmässigt avkunnas muntligen vid huvudför- handlingen (30 å LUL).

13.3.10. Påföljder

Synnerliga skäl krävs för att döma någon under 18 år till fängelse.

Beträffande åldersgruppen 15—17 år gäller särbestämmelser om vilken påföljd som är lämpligast. Påföljdsvalet regleras i första hand i BrB.

Enligt 30 kap. 5 å första stycket BrB gäller att för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

Det innebär att fängelse i stort sett endast kommer till användning vid brottslighet med så högt straffvärde att någon annan påföljd i stort sett måste anses vara utesluten (prop. 1989/90:7 s. 20).

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap. 4 å BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Vad gäller straffmätningen gäller dessutom att den unge lag- överträdarens ungdom skall beaktas särskilt när det gäller brott som någon begått innan han eller hon fyllt 21 år. Härvid får dömas till

lindrigare straff än som är föreskrivet "för brottet (29 kap. 7 å). I samma paragraf stadgas vidare att ingen i denna ålderskategori får dömas till fängelse på livstid.

Det vanligaste är att domstolen, när det är fråga om personer under 18 år, med tillämpning av 31 kap. 1 å första stycket BrB överlämnar till socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjäns— ten.

Är det fråga om brott med högt straffvärde eller många brott eller har den unge tidigare begått brott, kan domstolen förutom att överlämna den unge för vård till socialtjänsten döma honom till ett bötesstraff på högst 200 dagsböter, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte (31 kap. 1 å andra stycket BrB).

Domstolen kan också i samband med överlämnandet för vård föreskriva att den unge under en viss tid och på ett visst sätt skall hjälpa den skadelidande med visst arbete. Arbetet skall syfta till att avhjälpa eller begränsa den skada på egendom som uppkommit genom brottet. Som förutsättning för att få meddela en sådan föreskrift gäller att den kan antas främja den unges anpassning i samhället. Den skadelidande skall också ge sitt samtycke (31 kap. 1 å tredje stycket BrB).

Åklagaren har ansvaret för att kontrollera att den avsedda vården kommer till stånd. Gör den inte det skall åklagaren vidta nödvändiga åtgärder, t.ex. ansöka hos domstolen om annan påföljd (6 å för- ordningen med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål och 38 kap. 2 å BrB).

Rätten har också möjlighet att döma den unge till villkorlig dom (27 kap. BrB) eller skyddstillsyn (28 kap. BrB). Här gäller i stort sett samma regler som för vuxna. För det fall den möjligheten utnyttjas i 28 kap. 3 å BrB att förena en skyddstillsyn med ett fängelsestraff i lägst fjorton dagar och högst tre månader, gäller dock som regel att den unges vårdnadshavare skall höras. Vidare måste socialnämnden ha fått tillfälle att yttra sig i målet (28 å LUL).

13.4. Brott begångna av någon i åldersgruppen 18—20 år

Förfarandet

De särskilda bestämmelserna i LUL om förundersökning och åtalsprövning, anmodan att avhjälpa och begränsa skada, kvarhållande, Strafföreläggande, åtalsunderlåtelse, häktning och offentlig försvarare

omfattar inte denna åldersgrupp. Däremot gäller för denna åldersgrupp med ett undantag samma bestämmelser för rättegången som för åldersgruppen 15—17 år.

De särskilda tidsfristerna som föreskrivits vid allmänt åtal mot den som inte har fyllt 18 år tillämpas således inte. Men mål mot den som inte har fyllt 21 år skall alltid behandlas skyndsamt (29 å LUL).

Påföljdema

När det gäller åldersgruppen 18—20 år är socialnämndens ansvar inte lika klart betonat som när det gäller yngre personer.

Beträffande påföljden gäller dock enligt 31 kap. 1 å BrB att rätten under samma förutsättningar som för åldersgruppen 15—17 år får överlämna ät socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Före år 1985 gällde enligt LVU att den som fyllt 18 men inte 20 år fick tas om hand inom socialtjänsten, bara om sådan vård var uppenbart lämpligare än annan vård. Lagändringen år 1985 innebar att socialtjänstens ansvar sträcktes ut att gälla även 20—åringar, och det behövde inte vara uppenbart att vården inom socialtjänsten var lämpligare än annan vård (prop. 1984/85:171).

I övrigt har domstolen möjlighet att döma till villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse.

För fängelsestraff gäller särskilda restriktioner. För brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straff- värde eller annars finns särskilda skäl för det (30 kap. 5 å andra stycket BrB).

För att rätten skall få döma den som är under 21 år till fängelse i mer än tre månader krävs vidare att yttrande inhämtas från social— nämnden ( 28 å LUL).

På samma sätt som för åldergruppen 15—17 år har rätten möjlighet att döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Det får aldrig dömas till livstids fängelse (29 kap. 7 å andra stycket BrB).

13.5. Samhällstjänst

13.5.1. Åldersgruppen 18—25 år

Lagen om samhällstjänst saknar åldersgränser men är avsedd huvudsakligen för åldersgruppen 18—25 år.

Den 1 januari 1990 infördes i vissa delar av landet en försöksverksam- het med samhällstjänst. Lagen (1989:928) om samhällstjänst gäller numera i hela landet men är tidsbegränsad och upphör att gälla vid utgången av år 1998. Samhällstjänsten kom till för att utöka möjligheterna att välja en annan påföljd än fängelse för unga lagöverträdare. Samhällstjänst är avsett att användas huvudsakligen för åldersgruppen 18—25 år (prop. 1989/90:7 s. 20).

Bestämmelserna i 1 å första stycket lagen om samhällstjänst ger rätten en möjlighet att i stället för fängelse meddela skyddstillsyn i kombination med en särskild föreskrift om samhällstjänst. En sådan föreskrift gäller skyldighet att i samband med verkställigheten av skyddstillsynen utföra oavlönat arbete i lägst 40 och högst 200 timmar. Detta gäller dock endast under förutsättning att den tilltalade förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift. I domslutet skall det i så fall anges hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

13.6. Internationella konventioner och frihetsberövande

Skyddet mot godtyckliga frihetsberövanden har kommit till uttryck i artikel 9 i Förenta Nationernas universella förklaring om de mänskliga rättigheterna (FN—förklaringen) i vilken anges att ingen godtyckligt må anhållas, fängslas eller landsförvisas. Artikel 9:1 i den internationella konventionen den 18 december 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-konventionen) har i stort sett samma lydelse med tillägget att ingen får berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag”.

32 Artikel 6:5 innehåller en åldersgränsregel som avser förbud att avkunna dödsdom för brott som har begåtts av en person under 18 års ålder.

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) föreskriver genom en uppräkning i artikel 511 i vilka fall frihetsberövanden får förekomma”.

Såvitt gäller barn föreskrivs dessutom i artikel 37:b i FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) att frihetsbe— rövanden endast får användas som en sista utväg och för kortast

lämpliga tid.

14. Straffbestämrnelser till skydd för barn och ungdom 14.1 Bamadråp — ingen åldersgräns angiven

Bestämmelsen om barnadråp avser inte hur gamla barn som helst. Lagen innehåller dock inte någon åldersgräns.

I 3 kap. 3 å BrB finns en särskild bestämmelse om barnadråp. Bestämmelsen innefattar en straffminskningsgrund i förhållande till bestämmelserna om dråp i 2 å. Straffminskningsgrunden gäller bara modern.

Straffmaximum är minimum i skalan för vanligt dråp, sex år, och minimum frihetsstraffets allmänna minimum, fjorton dagar.

Den tidrymd efter födelsen inom vilken gärningen skall ha förövats för att regeln skall kunna tillämpas har i doktrin angetts till och med sju månader eller ännu senare efter genomgången förlossning, om gärningen har ett klart orsakssammanhang till problem hos modern som härrör från förlossning eller amning (Beckman m.fl. , Kommentar till brottsbalken I, femte uppl. 1987, s. 156).

Bestämmelsen bygger på tradition.

Artikel 1012 b och 10:3 innehåller regler om att åtalade unga personer skall hållas åtskilda från vuxna, att deras fall skall avgöras så skyndsamt som möjligt och att ungdomsbrottslingar skall hållas åtskilda från vuxna och ges en efter deras ålder och

rättsliga ställning avpassad behandling. Artikel 14:4 föreskriver att i mål mot unga personer skall rättegångsförfarandet ta

hänsyn till deras ålder och önskvärdheten av att främja deras anpassning.

33 I artikel 5:1 d) sägs att en underårig får berövas friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför vederbörlig rättslig myndighet.

14.2. Barnaga — bedöms som vanlig misshandel

Det är förbjudet att aga barn. Förbudet är utan undantag.

I 6 kap. 1 å FB förbjuds kategoriskt att barn (under 18 år) utsätts för kroppsliga bestraffningar eller annan kränkande behandling. Det är alltså helt klart att kroppslig bestraffning av barn är brottslig, om motsvarande handling mot annan person är straffbar som misshandel enligt BrB.

Genom att även annan kränkande behandling omfattas av be- stämmelsen går förbudet i FB längre än i BrB. Vad som åsyftas är åtgärder som riktas mot barnet i efterhand för något som det har gjort eller underlåtit, t.ex. rumsarrest, öppnande av brev och liknande integritetskränkningar. Förbudet riktar sig också mot sådan behandling som t.ex. består i att föräldrarna systematiskt fryser ut eller förlöjligar barnet (se Wallin, Föräldrabalken, uppl. 5:1, 1996, s. 178).

Den otillåtna behandlingen kan leda till att vårdnaden fråntas föräldern enligt 6 kap. 7 å FB eller straff för misshandel m.m. enligt 3 kap. BrB.

14.3 Sexuellt utnyttjande av underårig — under 18 år

Ett absolut förbud gäller för vissa särskilt angivna personkatego- rier att ha sexuellt umgänge med barn eller ungdom under 18 år som de har speciella relationer till.

I 6 kap. 4 å BrB föreskrivs straff för den som har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut.

Straffet för sexuellt utnyttjande av underårig är fängelse i högst fyra år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst två år och högst åtta ar.

Bestämmelsen bygger på att det finns ett beroendeförhållande och det är detta förhållande som motiverar det absoluta förbudet.

Åldersgränsen 18 år knyter således an till myndighetsåldern i FB. Härav följer att enligt bestämmelsen är det inte straffbart att ha sexuellt umgänge med avkomma efter 18 års ålder; sådan gärning betecknas som sexuellt umgänge med avkomling (se 6 kap. 6 å första stycket BrB).

14.4 Sexuellt umgänge med barn under 15 år

Straffskyddet för barn under 15 år är ovillkorligt.

I 6 kap. 6 å BrB föreskrivs straff för den som har sexuellt umgänge med barn under 15 år.

Straffet är fängelse i högst fyra år. När det gäller åtal föreskrivs i 6 kap. 13 å särskild åtalsprövning när skillnaden i ålder eller utveckling mellan den som begått gärningen och barnet är ringa. I ett sådant fall får åklagaren väcka åtal endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Åldersgränsen 15 år infördes med 1864 års strafflag. Den samman— föll ganska väl med tiden för den obligatoriska skolgångens slut, konfirmationstiden och tiden för inträde i arbetslivet (se Jareborg, Brotten I 1979, s. 276). Vid reformeringen år 1984 av 6 kap. BrB diskuterades dock frågan om en fast åldersgräns borde behållas för tillämpningen av detta straffstadgande och om gränsen borde höjas eller sänkas. Man stannade för att behålla 15-årsgränsen (se Beckman m.fl. Kommentar till brottsbalken, femte upplagan 1987, s. 290).

14.5 Sexuellt ofredande under 15 år

Den som sexuellt berör barn under 15 år straffas, likaså den som förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med sexuell innebörd.

I 6 kap. 7 å första stycket BrB föreskrivs straff för den som berör barn under 15 år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd.

I andra stycket föreskrivs straff för den som genom tvång, för— ledande eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om fram- ställning av en bild.

Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Åldersgränsen 15 år följer av 6 kap. 6 å BrB. Åldersgränsen 18 år följer av myndighetsåldern.

I 16 kap. 10 a å BrB föreskrivs straff för den som skildrar barn i pornografisk bild om det sker med uppsåt att bilden sprids. Genom

ifrågavarande bestämmelse i 6 kap. 7 å första stycket BrB inträder straff redan vid utnyttjande av den som är under 15 år som modell för att framställa en pornografisk bild.

14.6 Förförelse av ungdom — under 18 år

Prostitutionskontakter med den som är under 18 år är kriminalise— rade.

I 16 kap. 10 å BrB föreskrivs straff för den som genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år.

Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Åldersgränsen 18 år gäller sedan år 1978, då en tidigare upptagen särskild ålders— gräns 20 år — för homosexulella förbindelser slopades. 18-årsgrän- sen följer av att ett tillräckligt skydd ges genom andra bestämmelser för den som har fyllt 18 år. Syftet med bestämmelsen är att bereda ungdom skydd mot att dras in i olika former av prostitution (NJA II 1984 s. 165).

14.7 Egenmäktighet med barn under 15 år

Egenmäktighet med barn avser endast barn under 15 år.

För obehöriga ingrepp i eller missbruk av den vårdnad om barn som enligt FB:s regler eller andra bestämmelser utövas av föräldrar eller andra vårdnadshavare föreskrivs straff i 7 kap. 4 å första stycket BrB.

Paragrafen gäller även när någon obehörigen skiljer ett barn från någon som vårdar barnet med stöd av LVU (andra stycket).

I samtliga fall avses endast barn under 15 år. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. För grovt brott är straffminimum sex månader och straffrnaximum fyra års fängelse.

Egenmäktighet med barn är uttryckligen subsidiärt till frihetsbrotten i BrB. Frihetsberövande föreligger så snart ett barn, som nått en viss mognad, motsätter att det förflyttas eller hålls kvar (Jareborg, Brotten I, 1979, s. 288).

14.8. Bampomografibrott — ingen åldersgräns angiven

Begreppet barn har inte fixerats till ålder utan till avslutad köns— mognadsprocess.

Bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a å BrB kriminali- serar att i bilder av alla slag skildra barn i pornografisk bild med uppsåt att sprida bilden, eller att sprida sådana bilder.

Straffet är böter eller fängeles 'i högst två år. Framställningen av barnpornografi kan också vara straffbart enligt olika bestämmelser i 6 kap. BrB, se t.ex. bestämmelsen i 6 kap. 7 å om sexuellt ofredande, men även som tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 å 12 tryckfrihetsförordningen.

Beträffande vad som skall förstås med barn har anförts att be- stämmelsen syftar till att skydda unga människor vilkas könsmognads— process inte är avslutad, att någon åldersgräns inte bör anges samt att den närmare gränsdragningen får ankomma på rättstillämpningen. Genom att inte införa en bestämd åldersgräns undveks svårigheten att behöva fastställa barnets identitet (prop. 1978/79: 179 s. 9).

14.9. Otillåten utlämning av film eller videogram med våldsinslag —— under 15 år

Utlämningsförbudet av våldsfilmer till barn avser endast barn under 15 år.

I 16 kap. 10 c å BrB kriminaliseras att i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under 15 år lämna ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor och djur.

Undantagna är filmer eller videogram som har granskats och godkänts av Statens biografbyrå för visning för barn under 15 år.

Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att sådana bilder som kan vålla barn psykisk skada lämnas ut. I bestämmelsen har denna risk inte angetts. I stället beskrivs direkt de inslag som avses (jfr bestämmelsen i 5 å lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och vid— eogram där detta syfte anges i författningstexten). Bestämmelsen tar

i första hand sikte på försäljning och uthyrning men den omfattar även annan form av distribution direkt till den som är under 15 år. Bestämmelsen kompletterar lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. 15—årsgränsen är en anpassning till motsvarande åldergräns i den nu nämnda granskningslagen.

14.10. Förledande av ungdom — ingen åldersgräns angiven

Begreppet ungdom har inte fixerats till någon viss ålder.

I 16 kap. 12 å BrB kriminaliseras att bland barn eller ungdom sprida skrifter eller bilder som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medför allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.

Någon viss åldersgräns för vilka som i det här sammanhanget kan hänföras till barn eller ungdom har inte angetts i bestämmelsen.

I motiven sägs att det inte är lämpligt att ange någon viss ålders— gräns. Utan frågan huruvida ett spridande skall anses ha skett bland barn eller ungdom bör i stället bedömas med hänsyn till omständig- heterna i varje särskilt fall. Som exempel nämndes att den akademiska ungdomen torde få anses ha nått en sådan mognad att den inte är i behov av något särskilt skydd. Även värnpliktiga borde anses falla utanför bestämmelsen (NJA II 1962 s. 251 och 1970 s. 562 samt Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken II, sjätte upplagan 1990, s. 290 och 291).

15. Ungas skadeståndsansvar m.m.

15.1. Åldersgränsema 15 och 18 år

Barns skadeståndsansvar behandlas som en typ av ansvar för vållande (av oaktsamhet eller uppsåtligen), vilken skiljer sig från vuxnas skadeståndsansvar för vållande genom särskilda möjlig- heter till skälighetsbedömning. Skadeståndsansvaret är begränsat

på så sätt att en särskild skälighetsbedömning skall göras när den som har vållat skadan är under 18.

Även en nedre åldersgräns tillämpas, men den är inte uttryck- ligen angiven i lag utan följer av att skadeståndsskyldigheten förutsätter vållande.

Liten historik

Intill år 1972 gällde åldersgränsen 15 år för fullt skadeståndsansvar (samma som straffbarhetsåldern). Skadeståndsskyldighet för den som inte hade fyllt 15 år förutsatte en särskild skälighetsbedömning. Genom 1972 års skadeståndslag höjdes denna gräns till 18 år.

Nuvarande ordning

Enligt 2 kap. 2 å skadeståndslagen (19721207) gäller följande. Vållar någon som inte har fyllt 18 år person- eller saksada, skall han eller hon ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga

omständigheter. Regeln är konstruerad så, att Skadeståndsskyldighet förutsätter en

särskild skälighetsbedömning när den som har vållat skadan är under 18 år.

Motiv för en övre åldersgräns —— 18 år

Enligt lagmotiven skall man ta hänsyn till barnets intellektuella utveckling och psykiska mognad. Men därutöver spelar handlingens

beskaffenhet en viktig roll, och inte minst får man ta hänsyn till den form av aktivitet under vilken skadan uppstod (prop. 1972:5 s. 164).

Den övre åldersgränsen — 18 år för Skälighetsbedömningen var tidigare, som nyss sagts, 15 år men höjdes genom 1972 års skade— ståndslag. Av lagmotiven rörande den nya 18—årsgränsen framgår bl.a. följande. Många personer i åldern mellan 15 och 18 år genomgår utbildning och saknar därför den självständiga ekonomiska ställning som kan krävas för fullt skadeståndsansvar. Viktigare är dock att många personer även efter fyllda 15 år inte har den psykiska mognad som bör fordras för att de skall jämställas med vuxna i skadestånds— hänsende. Den terminologi som nu begagnas är att man talar om ansvar för ”barn och ungdom”. Det senare ordet syftar företrädesvis på personer i åldern 15 till 18 år. Skälighetsbedömningen kommer dock inte i fråga när en person under 18 år drar på sig skadestånds- skyldighet som faller under en regel om strikt ansvar —— ansvar oberoende av oaktsamhet — som t.ex. förekommer i trafikskadelagen. Om en 15-åring kör moped eller en 17-åring olovligen lånar sina föräldrars bil kan således ansvaret inte sättas ned på den nu angivna grunden (prop. 1972:5 s. 625).

Motiv för en nedre åldersgräns

Även en nedre åldersgräns tillämpas, utan att den är uttryckligen angiven i skadeståndslagen. Tanken enligt lagmotiven är att man beträffande de allra minsta barnen över huvud inte kan tala om uppsåt eller oaktsamhet vid orsakandet av skada och att de därför inte kan bli skadeståndsskyldiga. Bara undantagsvis bör barn under 5—6 år kunna bli skadeståndsskyldiga (prop. 1972:5 s. 164 f. och s. 630).

En viss olikhet antas vidare gälla för vållandebedömningen mellan å ena sidan barn (under 15 år) och å andra sidan ungdomar (15 till 18 år). För de senare är i princip förutsättningarna för ansvar desamma som för vuxna. Det innebär att någon särskild bedömning med avseende på intellektuell utveckling, psykisk mognad m.m. inte skall göras för denna åldersgrupp. Skillnaden i förhållande till vuxna består — främst på grund av den unges ekonomiska förhållanden i jämk— ningsmöjligheten (prop. 1972:5 s. 459 f. och s. 630).

Bestämmelser som ålägger föräldrar och andra vårdnadshavare ansvar i fråga om att hindra barn från att begå brott eller orsaka annan skada finns i 23 kap. 6 å andra stycket brottsbalken och i 6 kap. 2 å andra stycket föräldrabalken. I dessa bestämmelser läggs fast ett ansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare. Den allmänna vållanderegeln för dessa situationer finns i 2 kap. 1 och 5 åå SkL.

Den innebär att föräldrar och andra vårdnadshavare kan bli skade- ståndsskyldiga på grund av eget vållande vid tillsynen.

16. Processbehörighet m.m.

16.1 Brottmål —— 15 år

I brottmål är den som har fyllt 15 år processbehörig.

I ett brottmål är även den som är underårig processbehörig. Det framgår av 21 kap. 1 å första stycket RB.

Enligt nämnda bestämmelse får den misstänkte själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra talan för den omyndige.

Av det förhållandet att den allmänna straffbarhetsåldern är 15 år följer att ett barn är processbehörigt i brottmål från denna ålder.

16.2 Tvistemål i allmänhet — 18 år, undantagsvis 16 år

Envar kan vara part i rättegång. Processbehörighet inträder normalt vid 18 år. Den som är omyndig är under vissa förutsätt— ningar också processbehörig. Här gäller underförstått en 16- årsgräns.

Av 11 kap. 1 å RB framgår att alla fysiska personer, även barn, är partsbehöriga. För det fall tvisten rör en rättshandling som barnet inte själv får ingå skall hans eller hennes talan föras av den som är hans eller hennes ställföreträdare normalt vårdnadshavaren (jfr be— stämmelsen i 20 kap. 14 å RB som har en motsvarande regel för när omyndig målsägande får ange brott eller föra s.k. målsägandetalan).

En översiktlig beskrivning av vilka rättshandlingar ett barn får ingå ges i avsnittet Myndighetsåldern 18 år. Här skall bara som exempel nämnas att den unge som har fyllt 16 år under vissa förutsättningar själv får ingå arbetsavtal. Det kan därför hända att en ung människa trots sin omyndighet är processbehörig i ett mål mot t.ex. sin arbetsgivare.

17. Vittne

17.1. Vittne i rättegång — under 15 år ställs krav på särskild prövning

Den som är under 15 år får inte utan vidare höras som vittne.

Utgångspunkten i RB är att var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. För brottmål gäller några undantag från denna regel. Som exempel kan nämnas att målsäganden, den som har åtalats för medverkan och den som har underrättats om misstanke inte får höras som vittnen (36 kap. 1 å RB). För unga vittnen gäller en särskild begränsning.

Enligt 36 kap. 4 å RB skall rätten göra en prövning med hänsyn till omständigheterna om den som är under 15 år får höras som vittne.

Bestämmelsen har kommit till mot bakgrund av att det har ansetts vara av vikt att i vissa fall kunna höra även den som är minderårig, t.ex. rörande ett sedlighetbrott. Å andra sidan kan just i mål av detta slag barnet ta allvarlig skada av förhöret. Det bör påpekas att bestämmelsen har betydelse inte bara för rättegångsprocessen utan även vid bevittnande av avtal och andra rättshandlingar (Ekelöf, Rättegång IV, 1992, s. 173 och 174).

I detta sammanhang kan vidare nämnas att om rätten stannar för att den som är under 15 år skall underkastas förhör, så får han eller hon inte avlägga ed (36 kap. 13 å ] RB), föreläggas vite eller häktas (36 kap. 22 å första stycket RB). Tvångsmedel får således inte användas för att tvinga fram en utsaga av den som är under 15 år. Han eller hon får dock hämtas till rätten. Förhöret kan vidare ske inom stängda dörrar, om det hålls under huvudförhandling (5 kap. 1 å tredje stycket RB). Jämför med bestämmelserna i 15 å förundersökningskungörelsen angående förhör med barn under förundersökningen. Även för sådana förhör gäller 15-årsgränsen.

17.2 Vittne vid vissa rättshandlingar — 15 år

Den som är under 15 år får inte godkännas som vittne i de fall det enligt lag fordras att ett avtal eller en annan rättshandling företas eller bekräftas med vittne.

Enligt lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar får bl.a. den som är under 15 år inte godkännas som vittne när det enligt lag krävs att avtal eller annan rättshandling företas eller annars bekräftas med vittne. Enligt lagen är en vittnesbekräftelse av den som är under 15 år utan verkan.

Lagen gäller inte för testamentsvittnen. Behörighetsvillkoren inklusive åldersgränsen ansluter sig i huvudsak till de förutsättningar som gäller enligt rättegångsbalken för att få avlägga ed eller sanningsförsäkran. Reglerna avser i övrigt att förebygga förhastade steg och obehöriga påtryckningar vid rättshand— lingens företagande (prop. 1946:263 5. 16—19).

17.3 Testamentsvittne 15 år

Den som är under 15 år får inte tas till testamentsvittne.

I 10 kap. 4 å ÄB behandlas frågan om testamentsvittnenas personliga kvalifikationer. Enligt paragrafen får inte den som är under 15 år tas till testamentsvittne. Om så ändå görs blir hela testamentet ogiltigt. Åldersgränsen i ÄB överensstämmer med den tidigare testaments— lagen. I dess förarbeten sägs att det — mot bakgrund av syftet med vittneskravet är en förutsättning, att man tar till vittne sådana personer, vilkas närvaro är ägnad att hos arvlåtaren inpränta vikten av hans förehavande. Om de tillkallade personerna är alltför unga är denna förutsättning inte uppfylld. Åldersgränsen sattes i överensstäm- melse med då gällande rätt till 15 år (NJA II 1930 s. 199). I ett avgörande (NJA 1903 s. 75) har högsta domstolen ansett testamentets lagliga tillkomst styrkt, trots att ena vittnet inte hade fyllt 15 år.

18. Ed — 15 år

Den som är under 15 år får inte avlägga ed.

Enligt 36 kap. 13 å l RB, 25 å förvaltningsprocesslagen (l971:291) och lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighetstillvaratagan- de i utlandet gäller att den som är under 15 år inte får avlägga ed. Det gäller också i fråga om bouppteckningsed enligt 6 kap. 5 å konkursla— gen (1987:672).

Åldersgränsen 15 år för ed följer av reglerna för staffbarhet.

19. Pass

I passlagen (1978z302) ges regler om rätten för svensk medborgare att erhålla och behålla pass och om skyldigheten för honom eller henne att medföra pass vid resa ut ur landet”.

I passlagen finns en åldergräns 18 år.

I passförordningen (1979:664) finns ytterligare några åldersgränser i anslutning till dels bestämmelserna om passets giltighetstid, dels till bestämmelserna om kollektivpass för ungdomar.

19.1 Vanligt pass 18 år

Den som har fyllt 18 år kan själv ansöka om pass. För den som är under 18 år gäller att vårdnadshavaren skall ha lämnat sitt

medgivande. Giltighetstiden för pass för den som är under 18 år är begränsad

till fem år mot annars tio år. Barn under 5 år undantas från kraven på personlig inställelse och på fotografi. Giltighetstiden för passet begränsas i dessa fall

till barnets 7—årsdag.

18 år för ansökan

För att får göra en självständig ansökan om pass fordras att sökanden har fyllt 18 år.

Ifrågavarande l8-årsgräns för pass gällde även då myndighetsåldern var över 18 år. I samband med sänkningen av myndighetsåldern uttalades i lagmotiven att 18—årsgränsen passade väl in i ett system där myndighetsåldern är 18 år.

34 I 10 å förordningen (1987:15) om expeditionsavgifter vid utlandsmyndigheterna differentieras avgifterna för visering eller utfärdande av pass till sökandens ålder. Åldersgränser som tillämpas är 16, 18 och 22 år. Åldersgränsen 22 år berörs i prop. 1977/78:156 s. 43.

Barn under 18 år

För barn under 18 år fordras för att en ansökan skall få bifallas att barnets vårdnadshavare har lämnat sitt medgivande, såvida inte synnerliga skäl föreligger (7 å 2 passlagen). En motsvarande regel gäller vid återkallelse av pass för den som är under 18 år (12 å 2 passlagen). I 2 och 3 åå passförordningen ges verkställighetsföre- skrifter i fråga om krav på personbevis för barn under 18 år och socialnämndens yttrande i de fall vårdnadshavarens medgivande saknas. Giltighetstiden för ett pass för den som är under 18 år är begränsad

till fem år (3 å andra stycket passlagen).

Särreglerför barn under 5 år

För övrigt kan nämnas att enligt huvudregeln skall den som ansöker om pass inställa sig personligen hos passmyndigheten. Undantag görs för barn under 5 år om inte ett fotografi på barnet ges in med ansökan (1 å förordningen). För barn under 5 år behöver annars inte något fotografi ges in (2 å förordningen).

19.2. Kollektivpass för ungdomar — 21 år

Reseledaren skall ha fyllt 21 år och övriga resedeltagare skall vara under 21 år.

Kollektivpass för ungdomar får utfärdas som gemensamt pass för deltagare i en gemensam resa under särskild reseledning. Som särskilt villkor gäller därvid — förutom krav på ett visst antal resedeltagare — att reseledaren har fyllt 21 år och att övriga resedeltagare är under 21 år (8 å passförordningen).

Bestämmelsen följer av 1961 års europeiska överenskommelse om ungdomars resor på kollektivpass, SÖ 1968: 16 (prop. 1977/78:156 s. 36).

20. Skjutvapen och andra vapen

Den 1 april 1996 trädde en ny vapenlag i kraft. Lagen bygger i huvudsak på bestämmelserna i den tidigare vapenlagen (1973: 1 173), med vissa ändringar som behövts för att i svensk rätt genomföra EG:s direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG).

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer har be- myndigats att meddela föreskrifter om ålder för tillstånd till innehav av skjutvapen, 11 kap. 2 å b vapenlagen (1996z67).

Huvudsyftet med vapenlagstiftningen är att motverka missbruk av skjutvapen liksom olyckshändelser i samband med hantering av sådana vapen. Det kan ske genom bestämmelser som motverkar att olämpliga personer blir vapeninnehavare, att onödigt många vapen finns i omlopp och att vapen förvaras eller hanteras på ett sätt som inte är be— tryggande från säkerhetssynpunkt. Bestämmelserna har fixerats till några åldersgränser -— 15, 18 och 20 år.

I lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål ges regler om innehav av knivar och andra farliga föremål. Även här finns en åldersgräns, 21 år. Åldersgränsen för innehav är dock inte — som i vapenlagstifningen — kombinerad med någon lämplighets— eller behovsprövning.

20.1 Tillstånd att inneha skjutvapen — 18 år

Generellt gäller att man skall ha fyllt 18 år för att få tillstånd att inneha skjutvapen.

I 2 kap. 3 å fjärde stycket vapenförordningen (1996:70), VF, före— skrivs att tillstånd till innehav av skjutvapen för något annat ändamål än jakt eller målskjutning får meddelas endast den som har fyllt 18 år. För jakt och målskjutning får således tillstånd meddelas även den som är under 18 år. Någon lägsta åldersgräns har inte föreskrivits i VF.

Men i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd RPS FS 199616 sägs i fråga om tillstånd att inneha skjutvapen under allmänna råd, att endast den som har uppnått straffbar ålder bör få tillstånd att inneha skjutvapen för jakt och målskjutning (avsnitt 3.3).

Bestämmelsen öppnar således en möjlighet — låt vara starkt begränsad med hänsyn till övriga krav på behov, kompetens, personlig lämplighet m.m. — för den som har fyllt 15 men inte 18 år att få tillstånd till innehav av jakt— och målskjutningsvapen.

I 2 kap. 11 å VF föreskrivs att ett tillstånd inte får meddelas den som är underårig utan att förmyndaren har samtyckt till innehavet. Med underårig avses i bestämmelsen den som är under 18 år (jfr FB).

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet (2 kap. 8 å VL).

En motsvarande åldersgräns gäller även vid förvar m.m. av vapen och ammunition (5 kap. 3 å första stycket VL). Se även bestämmelser- na om ändring, reparation och skrotning av skjutvapen (4 kap. 3 å VL).

Motiv för en 18—årsgräns

Den generella åldersgränsen 18 år i vapenförordningen är numera en anpassning till rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (prop. 1995/96:52). Enligt direktivets artikel 5 a skall medlemsstaterna bara tillåta förvärv och innehav av skjutvapen till personer som har fyllt 18 år utom i fall av jakt eller tävlingsskytte. I sist nämnda fall får alltså enligt direktivets bestämmelser även den som är yngre än 18 år tillåtas inneha vapen.

Några egentliga förarbetsuttalanden eller liknande finns inte för den av Rikspolisstyrelsen angivna nedre åldersgränsen 15 år. Men den torde motiveras av att ansvarsbestämmelserna i vapenlagen skall kunna tillämpas för alla tillståndshavare. Som förutsätttning gäller därvid att man skall ha uppnått straffbar ålder.

Se även motiven för en 15-årsgräns för utlåning av vapen.

20.2. Tillstånd att inneha vapen för jakt — 18 år, men med möjlighet till dispens (15 år)

Huvudregeln för tillstånd är 18 år, men med möjlighet till dis— pens. Det finns inte någon författningsreglerad nedre åldersgräns

för tillstånd till innehav av jaktvapen om ändamålet med tillståndet är jakt, men i praxis tillämpas samma ålder som för straffbarhet — 15 år.

Enligt 2 kap. 3 å 1 första stycket jämför med fjärde stycket vapenför- ordningen gäller för tillstånd till innehav av jaktvapen — med undantag av enhandsvapen för jakt — att sökanden skall ha avlagt ett

särskilt prov som visar att han eller hon har grundläggande kännedom om jakt och viltvård och kan handha vapnet (jägarexamen). Någon lägsta åldersgräns för tillstånd har inte föreskrivits.

I fråga om behov av vapen för jakt m.m. sägs i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd RPS FS 1996:6 under Allmänna råd, att den för självständig utlåning föreskrivna åldersgränsen för jaktvapen i huvudsak bör gälla (18 år enligt 3 kap. 3 a å VL, vår anm.). Ålders— gränsen är emellertid inte absolut sägs det vidare. Det är således möjligt för ungdomar mellan 15 och 18 år som satsar på en yrkesut— bildning inom jakt och viltvård att få tillstånd att inneha jaktvapen. Likaledes är det möjligt även för andra ungdomar inom det aktuella åldersintervallet att få egna vapentillstånd under förutsättning att ett särskilt behov av egna vapen föreligger. Kraven på skjutskicklighet och personlig lämplighet bör emellertid vara höga, sägs det av— slutningsvis (avsnitt 4.1).

Motiv

Åldersgränsen 15 år bärs upp av samma skäl som har redovisats under föregående avsnitt.

20.3 Tillstånd att inneha enhandsvapen — 18 är

För tillstånd till innehav av enhandsvapen gäller att man skall ha fyllt 18 år.

Enligt 2 kap. 3 å 2 VF gäller för tillstånd till innehav av enhands- vapen — med undantag av jakt—, kolsyre-, luft—, fjäder— och harpun- vapen — att sökanden, utom annat, skall ha fyllt 18 år. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl.

Motiv

Åldersgränsen 18 år följer av det s.k. vapendirektivet.

20.4. Tillstånd att inneha kulsprutepistol eller annat helautomatiskt vapen — 20 år

Enligt 2 kap. 3 å 3 VF gäller för tillstånd till innehav av kulsprute— pistol eller annat helautomatiskt vapen utom enhandsvapen —— att sökanden, förutom krav på synnerliga skäl, skall ha fyllt 20 år. Undantag från ålderskravet får göras om det finns särskilda skäl.

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter kan undantag medges t.ex. när sökanden är en framstående tävlingsskytt och tillhör åtminstone länseliten (RPS FS 1996:6 avsnitt 3.3).

Motiv

Enligt artikel 6 i det s.k. vapendirektivet åligger det medlemsstaterna att vidta alla lämpliga årgärder för att förbjuda förvärv och innnehav av bl.a. automatiska skjutvapen. Men i särskilda fall får de behöriga myndigheterna bevilja tillstånd för sådana skjutvapen om det inte strider mot allmän ordning och säkerhet. Den aktuella bestämmelsen i vapenförordningen har ansetts uppfylla kraven i ifrågavarande artikel (prop. 1995/96:52).

Den något högre åldersgränsen 20 år torde motiveras av i frågava— rande vapens farlighet. Åldergränsen avser att tillgodose de extra krav på erfarenhet, omdöme och mognad ett sådant vapen ställer på tillståndshavaren.

20.5 Tillstånd att inneha målskjutningsvapen —- ingen författningsreglerad nedre åldersgräns

(15 år)

Det finns inte någon författningsreglerad nedre åldersgräns för tillstånd till innehav av annat målskjutningsvapen om ändamålet

med innehavet är målskjutning, men i praxis tillämpas samma ålder som för straffbarhet — 15 år.

Enligt 2 kap. 3 å 4 första stycket jämför med fjärde stycket VF har för tillstånd till innehav av annat målskjutningsvapen — än enhands— vapen, helautomatiskt vapen eller kolsyre—, luft—, eller fjädervapen inte föreskrivits någon lägsta åldersgräns. Däremot gäller som villkor för tillstånd att sökanden skall vara ordinarie hemvärnsman inom det allmänna hemvärnet eller driftvärnet eller aktiv medlem i skytte— förening eller motsvarande organisation.

För sökanden som inte har fyllt 18 år gäller att han eller hon skall ha intyg från organisationens styrelse om skjutskicklighet och personlig lämplighet.

Enligt RPS:s föreskrifter kan en elev som genomgår utbildning vid ett skyttegymnasium erhålla tillstånd till målskjutningsvapen även om eleven inte uppfyller ålderskravet. Detta gäller enligt föreskrifterna särskilt kolsyre—, luft— och fjädervapen (RPS FS 1996:6 avsnitt 3.3).

Motiv

Åldersgränsen 15 år bärs upp av samma skäl som har redovisats under föregående avsnitt.

20.6. Tillstånd att inneha kolsyre—, luft- eller fjädervapen eller harpunvapen — under 18 är

Den som är under 18 år måste ha tillstånd för innehav av ett kolsyre-, luft— eller fjädervapen eller ett harpunvapen.

Den som har fyllt 18 år behöver däremot inget tillstånd om ifrågavarande vapen räknas till kategorin effektbegränsade vapen.

Enligt 2 kap. 1 å andra stycket VL krävs inte tillstånd för den som har fyllt 18 år, om vapnet är ett kolsyre-, luft— eller fjädervapen som är avsett för målskjutning eller ett harpunvapen och om det har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen.

Som exempel på kolsyredrivna skjutvapen som faller under lagrummet kan nämnas s.k. paintballvapen avsedda för stridsliknande spel eller lekar där deltagarna skjuter på varandra.

Vidare gäller enligt 3 kap. 6 å andra stycket ordningslagen (1993:617) att den som är under 18 år inte får utan tillstånd av polismyndigheten inom område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen med vilka kulor, hagel eller andra

projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som har fyllt 20 år.

Motiv

För att nå bättre förhållanden på detta område — dvs. för att begränsa antalet person— och sakskador förordades i samband med till- komsten av 1973 års vapenlag ytterligare inskränkningar i barns och ungdomars rätt att självständigt handha luft— och fjädervapen. Dessa omfattades inte av vapenlagstiftningen och den då gällande allmänna ordningsstadgan tillät bl.a. skjutning med sådana vapen om man hade fyllt 16 år.

Att införa ett ovillkorligt förbud för ungdomar ända upp till 18 års ålder utan att tillstånd av polismyndigheten ägna sig åt målskjutning med luft— och fjädervapen utomhus ansågs dock vara att gå för långt i restriktivitet. Det ansågs tillräckligt om någon person som hunnit till mer mogen ålder hade tillsyn över skjutning. Vid valet mellan 20 och 21 år ansågs 20 år som tillräckligt (prop. 1973:166 5. 94).

Med hänsyn till att varje form av skottlossning i princip alltid är mer riskfylld inorn stadsplanelagt område, ansågs det motiverat att upprätthålla ett ovillkorligt krav på tillstånd för att garantera att skjutning i vilken den som är under 18 år deltar alltid kommer att bedrivas under helt betryggande former (a.a. s. 94).

Bestämmelserna i ordningslagen har ett direkt samband med ifrågavarande bestämmelse i vapenlagen.

20.7 Utlåning av skjutvapen — 18 år, men i undantagsfall till yngre (15 år)

Huvudregeln är att att ett skjutvapen inte får lånas ut till den som är under 18 år och aldrig till den som är under 15 år.

Enligt 3 kap. 3 å VL får ett skjutvapen lånas ut till den som är under 18 är endast om vissa i paragrafen angivna villkor är uppfyllda, bl.a. att det är fråga om övning eller tävling och att det sker under långivarens uppsikt. Vidare gäller att det inte får vara fråga om enhandsvapen eller automatiska vapen. Ett ytterligare villkor är att låntagaren skall ha fyllt 15 år.

För självständigt brukande av lånat vapen gäller en 18-årsgräns.

Motiv

Gränsen för självständigt brukande är en anpassning till den generella åldersgränsen för tillstånd att inneha skjutvapen.

Den nedre åldersgränsen på 15 år infördes genom 1973 års vapenlag (1973: 1 176). Som skäl anfördes att det inte fanns någon anledning att motverka att ungdomar i något lägre åldrar (under 18 år/vår anm.) får möjlighet att skaffa sig erfarenhet av att hantera vapen under en vuxens ledning. Frågan hade aktualiserats i en inom Justitiedeparte- mentet utarbetat promemoria (Ds Ju 1968zl3). I promemorian hade för utlåning föreslagits en gräns vid 16 år (prop. 19731166 5. 104).

20.8 Springstiletter och springknivar — 21 år

Den som är under 21 år får under inga förhållanden inneha

Springstiletter eller springknivar.

Enligt lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål är det förbjudet att inneha knivar och andra farliga föremål på allmän plats eller inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs. Förbudet gäller inte för vissa tjänster eller uppdrag eller annat befogat innehav.

Personer som är under 21 år får under inga förhållanden inneha Springstiletter eller springknivar (1 å).

Det är vidare straffbart att överlåta knogjärn, kaststjärnor eller andra s.k. gatustridsvapen samt Springstiletter och springknivar till personer under 21 år och också förbjudet att över huvud taget saluhålla sådan (2 å).

Enligt förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål krävs det särskilt tillstånd för att föra in Springstiletter, springknivar m.fl. farliga föremål. Det innebär i fråga om Springstilet— ter och springknivar att 21—ärsgränsen gäller även för införseltillstånd.

Motiv för en 21—årsgräns

Åldersgränsen 21 år infördes redan genom förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. (2 å). Åldersgränsen har därefter i senare lagstiftning på området behållits. Bakgrunden till förbudet var det då konstaterade alltmer utbredda bruket bland

ungdomen att skaffa sig stiletter och andra stickvapen, men att ytterst få personer över 21 år innehade sådana vapen.

I förarbetena diskuterades visserligen frågan om införandet av ett totalförbud eftersom ett sådant inte skulle kunna anses innebär något större intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Men med hänsyn till den konfiskatoriska innebörd ett totalförbud skulle få ansågs att ett sådant förbud i så fall måste förenas med rätt till inlösen av vapnen i fråga. Vilka kostnader ett sådant administrativt förfarande skulle föra med sig gick emellertid inte att överblicka utan ytterligare utredning. Under sådana förhållanden kunde ett totalförbud inte införas. Eftersom det ansågs angeläget att relativt omgående få till stånd ett förbud som gav befogenhet att ingripa mot ungdomens innehav av stickvapen, begränsades därför förbudet till barn och ungdom under 21 år (prop. 1959:158 s. 9 och 16).

Åldersgränsen har nyligen behandlats av 1995 års vapenutredning i delbetänkandet Förbud mot vapen på allmän plats m.m. (SOU 1996:50). Utredningen föreslår för närvarande ingen ändring av åldersgränsen i fråga om Springstiletter och springknivar (s. 50).

21. Terroristlagen

21 .1 Förvarstagande en 16-årsgräns

Vid förvar går gränsen mellan barn och vuxna vid 16 år.

Bakgrund och nuvarande ordning

I bestämmelserna om förvar i 8 å lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll görs en motsvarande gränsdragning mellan barn och vuxna som i UtlL.

Enligt paragrafen gäller om utlänningen är under 16 år, att han eller hon inte får utan synnerliga skäl tas i förvar. Detsamma gäller hans eller hennes vårdnadshavare eller en av dem om de är flera (jfr 6 kap. 2 och 3 åå UtlL).

16-årsgränsen i terroristlagen är en anpassning till UtlL:s ålders—

gräns. Flyktingpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1995:75) flykingpolitik i ett globalt perspektiv föreslagit att åldersgränsen i UtlL

höjs till 18 är (S. 241). Någon motsvarande höjning av åldersgränsen i terroristlagen har inte föreslagits.

Utrikesdepartementets åldersgränser

1 Pass vid utlandsmyndighet 1.1. Aldersrelaterade expeditionsavgifter — 16, 18 och 22 år

I 10 å förordningen (1987:15) om expeditionsavgifter vid utlands- myndigheterna differentieras avgifterna för visering eller utfärdande av pass i förhållande till sökandens ålder. Åldersgränser som tillämpas är 16, 18 och 22 år. Åldersgränsen 22 år berörs i prop. l977/78:156 s. 43). Den princip som tillämpas är, ju yngre person desto lägre avgift.

2 Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet

2.1 Vårdnadshavaren återbetalningsskyldig barn under 18 år

Enligt 2å lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. åläggs för det fall bistånd lämnas till den som är under 18 år på grund av att han eller hon har hamnat i nöd eller annan svårighet i utlandet, vårdnadshavaren återbetalnings— skyldighet till staten.

Motiv för en 18-årsgräns

I samband med införandet av bestämmelsen vände sig flera remissin— stanser mot förslaget och menade att åldergränsen borde sättas vid 15 eller 16 år. Men i lagstiftningsärendet framhölls att vårdnadshavaren har ett särskilt ansvar för underårigs handlande och att ålder 18 år framstår som en betydelsefull gräns i fråga om underårigs rättsliga

handlingsförmåga. Det ansågs därför rimligt att ålägga vårdnadshava- ren återbetalningsskyldighet för biståndet (prop. 1972:132 5. 207).

3 Utlänningslagstiftningen

Utgångspunkten i utlänningslagen är att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass (1 kap 1 å UtlL).

I 1 kap. 1 åtredje stycket utlänningsförordningen(1989:547), UtlF, har regeringen föreskrivit att en utlänning under 16 år behöver inte ha eget pass för inresa eller vistelse i Sverige, om han följer med en vuxen person, vars pass innehåller de uppgifter som behövs för att fastställa barnets identitet.

16-årsgränsen torde bero på att det tidigare var internationellt vanligt att barn under 16 år inte hade eget pass utan fördes in i föräldrarnas passhandling. Numera finns dock internationella rekom— mendationer (bl.a. från ICAO) om att alla skall ha eget pass. Många länder följer dock inte dessa rekommendationer utan håller fast vid att de mindre barnen skall föras in i någon av föräldrarnas passhandling. 16-årsgränsen är såldes framför allt en anpassning till internationell praxis vid utfärdandet av pass.

För uppehållstillstånd på grund av anknytning genom äktenskap fordras regelmässigt att båda makarna är 18 år eller äldre.

En grundläggande princip för anhöriginvandring är att ge medlemmar av kärnfamiljen rätt att förenas i Sverige.

Principen kommer till uttryck i 2 kap. 4å 1 UtlL. Enligt den bestämmelsen får uppehållstillstånd ges till en utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild

anknytning till Sverige. Av riksdagen beslutade riktlinjer för uppe- hållstillsånd framgår att det för uppehållstillstånd på grund av anknytning genom äktenskap normalt skall fordras att båda makarna är 18 år eller äldre. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes att ett generellt accepterande av äktenskap med minderåriga utländska medborgare skulle stå i klar strid mot grundläggande svenska sociala värderingar beträffande bland annat barns och ungdomars rätt till en självständig utveckling och rätt till utbildning, deras rätt att själva träffa livsavgörande beslut samt strävandena mot jämställdhet mellan könen (se prop. 1983/84:144 s. 75).

Tidsbegränsat uppehållstillstånd till utlänning som är barn under 20 år och föräldrar till barn under 20 år.

Bestämmelsen i 2 kap. 4 a å UtlL infördes den 1 juli 1994 och avser tidsbegränsade uppehållstillstånd till den som söker asyl eller uppe- hållstillstånd på humanitär grund om han eller hon har ett tillfälligt behov av skydd. Enligt lagmotiven gäller det sådana skyddssökanden som flyr undan konflikter och kriser som kan bedömas ha en kortare varaktighet. Det kan också vara fråga om naturkatastrofer eller ekologiska katastrofer (prop. 1993/94:94).

Enligt bestämmelsen får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges också till en utlänning som är make eller maka eller barn under 20 år till den person först beviljats tillstånd. Detsamma gäller föräldrar till barn under 20 år, som först meddelats tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Till skillnad från vad som gäller beträffande andra anhöriga har möjligheten till familjeåterförening begränsats till vissa angivna nära släktskapsförhållanden inom kärnfamiljen (jfr 2 kap. 4 å l UtlL).

Åldersgränsen 20 år är en anpassning till tidigare gällande myn— dighetsålder.

En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som har vistats här i minst fem år får inte utvisas på grund av brott.

I 4 kap. 10 å fjärde stycket UtlL stadgas att en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.

Enligt motivuttalanden gällde före år 1985 att utvisning inte borde få ske av en utlänning som hade kommit hit som mycket ung och fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige (se t.ex. prop. 1979/80:96).

Genom proposition 1983/ 84: 144 infördes ifrågavarande bestämmelse i UtlL. Härigenom lagfästes att denna tolkningsregel enligt tidigare motivuttalanden var avsedd att gälla oberoende av det brott som det var fråga om och vidare, att det borde vara tillräckligt att utlänningen hade vistats här sedan ungdomsåren. När förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda föreligger ett absolut utvisningsförbud. Situationen är i praktiken densamma som om utlänningen hade erhållit svenskt medborgarskap. Av lagmotiven framgår att det även i andra fall bör iakttas stor restiktivitet i fråga om utvisning av den som har kommit hit som mycket ung och fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i vårt land (s. 116).

I det utredningsbetänkande av Invandringspolitiska kommittén som låg till grund för propositionen diskuterades inte heller någon fix åldersgräns i samband tolkningsregeln. Enligt kommittén borde som barn anses den, som kommit hit som minderårig (SOU 1983:29 s. 261).

Åldersgränsen torde närmast vara uttryck för en tämligen sköns— mässig bedömning utan direkt samband med andra 15-årsgränser.

3.6 Förvarstagande m.m. — en 16-årsgräns

Vid förvar och uppsikt går gränsen mellan barn och vuxna vid 16 år.

Olika regler gäller för förvar av och uppsikt över en utlänning beroende på om han eller hon har eller inte har fyllt 16 år (6 kap. UtL). För den som har fyllt 16 år tillämpas samma bestämmelser som för den som är vuxen. Särskilda regler gäller däremot för den som är under 16 år. Skillnaderna avser inte bara förutsättningarna och formerna för förvar (se 3 å jfr med 2 å) utan också begränsningar av tiden för förvar (se 4 å) och förutsättningarna för uppsikt (se 5 å).

Här skall i korthet några av de viktigaste reglerna nämnas som gäller för utländska barn under 16 år.

För dessa gäller i större utsräckning än för utländska vuxna att tvångsmedlet uppsikt skall användas i stället för det mer ingripande medlet förvar (3 å andra stycket jfr med 5 å andra och tredje styckena).

Ett barn får vidare inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i förvar (3 å tredje stycket).

Ett barn får inte heller hållas i förvar längre tid än 72 timmar, eller om det finns synnerliga skäl ytterligare 72 timmar (4 å tredje stycket). För vuxna gäller avsevärt längre tider.

I 12 å utlänningsförordningen (1989:547) föreskrivs vidare att en utlänning som tas i förvar och som är under 16 år får inte tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Särskilda bestämmelser om förvar av barn infördes i 1980 års utlänningslag genom prop. 1983/84:144 (s. 112). I samband därmed lagfästes åldersgränsen 16 år (50 å). Bestämmelserna var en vidare- utveckling av den i 81 å i den dåvarande utlänningsförordningen inför— da skyddsbestämmelsen att synnerliga skäl krävs för omhändertagande i häkte av förvarstagna barn under 16 år (se Invandrapolitiska kommit- téns delbetänkande [SOU 1983z29] Invandringspolitiken Förslag s. 224 och förordningsförslaget i Utlänningslagskommitténs betänkande [Ds A 1981 :8] Ett särskilt utvisningsförfarande — Verkställighet och förvar — Straff och ansvar). Åldersgränsen 16 år förekom vidare på ett par punkter i samma regeringsförordning. I 30 respektive 46 åå förordningen föreskrevs att barn under 16 år var undantagna från skyldigheten att ha uppehållstillstånd och arbetstillstånd om deras vårdnadshavare, eller en av dem, var bosatt här i landet. Någon sådan

16-årsgräns för uppehålls- och arbetstillstånd gäller dock inte längre enligt den nuvarande lagstiftningen.

Åldersgränsen 16 år torde bero på en tämligen skönsmässig bedömning. Flyktingpolitiska kommitténs förslag om en höjning av åldersgränsen till 18 år kommer sannolikt att läggas fram i en proposition under hösten 1996.

3.3. Uppehållstillstånd på grund av anknytning — barn under 20 år

För uppehållstillstånd på grund av anknytning till föräldrar fordras

att barnet är hemmavarande, under 20 år och ensamstående.

Enligt den fasta praxis som har utvecklats och som också riksdagen vid flera tillfällen ställt sig bakom omfattar utrycket nära anhörig i 1 kap 4 å 1 hemmavarande barn under 20 år35 som är ensamstående. I vissa fall kan tillstånd ges även till barn över 20 år om de på grund av exempelvis studier eller värnplikt varit förhindrade att tidigare förena sig med föräldrarna. Vuxet barn som inte är beroende av sina föräldrar för sin försörjning har enligt praxis inte ansetts ha den nödvändiga anknytningen.

I riktlinjerna för flyktingpolitiken och invandringspolitiken ges uttryck för att ifrågavarande 20-årsgräns utgör gräns mellan den som skall räknas som minderårig och den som skall räknas som vuxen. Gränsen lades fast i början av 1970-talet som en anpassning till den dåvarande myndighetsåldern 20 år (se sammanfattning av praxis i prop. 1983/84:144 s. 65 och 73, även SOU 1982:49 s. 149151 samt prop. 1988/89:86 s. 147).

” Iförordningen (1991 : 1999) om uppehållstillstånd 1 vissa utlänningsärenden, i kraft den 1 januari 1992, föreskrivs — utom annat — som villkor för att bevilja uppehålls- tillstånd när det gäller barnfamiljer som har väntat på beslut i frågan i minst ett år, att barnen är 6 år eller äldre.

I förordningen (1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningärenden, i kraft den 18 april 1994, föreskrivs —- utom annat — som villkor för att bevilja uppehålls- tillstånd att ansökan avser barn som den 1 januari 1993 var under 18 år eller gäller en familj med barn som vid denna tid var under 18 år.

Flyktingpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1995:75) Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv föreslagit att åldersgränsen för hemmavarande barn sätts till 18 år eftersom den dels motsvarar den nuvarande myndighetsåldern, dels tillämpas av de flesta länder i EU (3. 154 och 163). Regeringen kommer sannolikt till hösten 1996 i en proposition följa kommitténs förslag. Förslaget avser även motsvarande åldersgräns för tidsbegränsade uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 a å UtlL.

3.7. Medborgare i EG— och EFTA—stater samt deras familjemedlemmar oavsett nationalitet — barn under 21 år

I EG—rätten tillämpas i fråga om släktskapsförhållanden till en medborgare i en EES—stat (EG- och EFTA-stater) åldersgränsen 21 år för barn oavsett barnets nationalitet. Även äldre barn omfattas om de är beroende av föräldrarna.

En utförlig beskrivning av EG-rätten och EES—avtalet lämnas iWikrén & Sandesjös kommentar till Utlänningslagen, 1995. Här skall bara helt kort nämnas att genom Sveriges inträde den 1 januari 1994 i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) kom nya bestämmel— ser att gälla beträffande rätten att vistas och arbeta här för utlänningar som omfattades av EES—avtalet. Medlemsskapet i EU den 1 januari 1995 har när det gäller gemenskapsreglerna om personers fria rörlighet inte medfört någon ändring i sak.

Enligt dessa bestämmelser tillkommer rätt till vistelse och bosättning i inflyttningslandet medborgare iEG— och EFTA-stater som tar anställ— ning eller bedriver egen rörelse eller tillhandahåller eller mottar tjänster i landet samt deras familjemedlemmar oavsett nationalitet. Detta gäller även om familjemedlemmarna inte är medborgare i ett EES—land. Med familjemedlemmar avses make eller maka och barn som är under 21 år samt barn över 21 år som är beroende av föräld- rarna (se närmare förordningen [EEG] nr 1612/68 samt direktiven 68/360/EEG och 73/148/EEG jämte prop. 1994/95:83 s. 13).

I utlänningsförordningen har motsvarande bestämmelser för EES— medborgare inklusive 21—årsregeln för barnens anknytning till en sådan medborgare tagits in när det gäller reglerna för andra legitimations— handlingar än pass (1 kap. 6 å andra stycket), uppehållstillstånd (3 kap. 5 b å) och arbetstillstånd (4 kap. 1 å andra stycket).

Dessa bestämmelser följer således av EES—avtalet och medlemsska- pet i EU.

De motiv som bär upp 21-årsgränsen kan eventuellt ha sin grund i den Europeiska sociala stadgan, som de flesta av Europarådets medlemsstater har anslutit sig till, har en 21—årsgräns.

Flyktingpolitiska kommitténs förslag om en 18-årsgräns torde inte, om det genomförs, gälla dem som har rätt till uppehållstillstånd enligt EG-reglerna. Det torde vidare bli nödvändigt med särbestämmelser för medborgare i de tre stater som har anslutit sig till den Europeiska sociala stadgan och som inte är medlemmar i EG eller omfattas av EES-avtalet.

4 Asylsökanden och andra utlänningar

Allmänt

När det gäller den statliga ersättningen till kommunerna för flykting— mottagning dras en gräns vid 16 år i förordningen (19901927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. När det gäller vissa bidragsbelopp till den asylsökande, t.ex. i fråga om dagersättning delas dock de som är 18 år eller yngre in i flera åldersgrupper enligt förordningen (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl.

I lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ges i huvudsak bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till utlän— ningar som har ansökt om uppehållstillstånd eller beviljats tidsbe— gränsat uppehållstillstånd. Enligt 1 å 3 undantas från tillämpningsom- rådet barn under 18 år som saknar uppehållstillstånd och som inte vistas på förläggning, om de bor hos en vårdnadshavare som har uppehållstillstånd. 18-årsgränsen är här ett uttryck för uppfattning att den som är under 18 år är barn. Bestämmelserna i lagen bygger även i övrigt på denna gränsdragning mellan barn och vuxna. För talerätt i mål eller ärenden enligt lagen tillämpas dock en 16—årsgräns.

Bestämmelser som fixeras till ålder finns även i förordningen (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar, förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning för flyktingar, förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i ett annat land och förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Bestämmelserna i nu nämnda förordningar knyter an till åldrarna 18, 20 och 21 år.

Dagersättningen kan sättas ned för en asylsökande som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar delta i någon form av syssel—

sättning. I undantagsfall kan nedsättning ske även för den som har fyllt 16 år.

I 10 å lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. föreskrivs att bistånd i form av dagersättning kan sättas ned för en asylsökande som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar delta i svenskundervisning, i skötseln av förläggningar eller annan verksam— het som Invandrarverket organiserar. Biståndet kan också sättas ned på den grunden att den asylsökande genom att hålla sig undan försvårar utredningen.

Bestämmelsen får även under vissa förutsättningar tillämpas på den som har fyllt 16 år. Som förutsättning gäller därvid att han eller hon är ensamstående, dvs. har ingen vårdnadshavare i Sverige.

Åldersgränsen 18 år motiveras av att någon nedsättning inte bör kunna komma i fråga för barn (prop. 1993/94 5. 49).

Det har emellertid ansetts av värde att även kunna åberopa möjligheten till nedsättning av dagersättningen för att motivera ungdomar i åldern 16—17 år att delta i den verksamhet som organise— ras för dem. Tanken är bestämmelsen skall kunna användas endast när någon mer systematiskt undandrar sig den organiserade sysselsätt— ningen (bet. 1993/94:SfU 11 s. 26).

4.1. Statlig ersättning för flyktingmottagande

4.1.1 Schablonersättning till kommunen 16 år

Schablonersättningen till kommunen utgår med olika belopp beroende på om flyktingen har fyllt 16 år eller inte. Ålders- gränsen definierar barn och vuxna.

Enligt 10 å förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flykting— mottagande m.m. har en kommun rätt till schablonersättning med 92 600 kronor per år för barn under 16 år och med 150 900 kronor för personer som har fyllt 16 är.

I motiven till 10 å sägs att schablonersättningen bör utgå med olika belopp för vuxna och barn och att gränsen bör dras vid 16 år. Det högre beloppet för vuxna motiveras av kommunens skyldighet att erbjuda svenska för invandrare, att socialbidragsnormen för en vuxen är väsentligt högre än för ett barn och att bostadskostnaden per person normalt är väsentligt högre för en ensamstående vuxen än för en person i en barnfamilj (prop. 1989/90:105 s. 18).

Åldersgränsen 16 år för barn respektive vuxna tillämpades även i förordningen 1984:683 i samma ämne. Som skäl för 16—årsgränsen anfördes då att kommunerna många gånger har höga extra kostnader inom skolan och barnomsorgen (prop. 1983/84:124 s. 41).

Åldersgränsen 16 år knyter såldes an till gränsen för Skolplikten.

4.1.2. Annan ersättning till kommunen — 18 år

Annan ersättning än schablonersättning till kommunen för dess kostnader för vård i annat hem, bistånd och sjukvård har fixerats till åldern 18 år.

Med tillämpning av 21, 25 och 29 åå förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. kan en kommun under vissa förhållanden få ersättning för bland annat dess kostnader för vård i annat hem av den som är under 18 år.

Även en kommuns möjlighet till statlig ersättning för den hjälp som kommunen har betalat ut som bistånd med stöd av 6 å SoL kopplas till 18—årsgränsen. Ersättningen gäller ogifta barn under 18 år (23 å 3 förordningen).

I 32 å ges en kommun eller ett landsting rätt till ersättning från staten för den som har fyllt 18 år för omdelbar vård och vård som inte kan anstå, mödravård, förlossningsvård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort, vård och åtgärder enligt smittskyddslagen (1988: 1472) samt omedelbar tandvård och tandvård som inte kan anstå.

För den som inte har fyllt 18 år lämnas ersättning för hälso- och sjukvård samt tandvård. Här gäller alltså inte samma begränsningar för ersättningen för värden som för personer som har fyllt 18 år.

Gränsen 18 år är bland annat en anpassning till motsvarande åldergräns 1 SoL och LVU (jfr prop. 1983/84:124 s. 38 och prop. 1989/90:105 s. 25).

4.3. Flyktings talerätt i mål eller ärenden enligt lagen om mottagande av asylsökanden —— 16 år

Rätt att föra talan har den som fyllt 16 år.

Den som har fyllt 16 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt 20 å lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Som motiv har anförts att god man skall inte behöva förordnas för att den som har fyllt 16 år och vistas här utan vårdnadshavare på egen hand skall kunna överklaga ett biståndsbeslut (prop. 1993/94:94 s. 101).

4.4. Dagersättning

Dagersättningen relateras till åldergrupperna 0—3 år, 4—10 år och 11—17 år. Den som har fyllt 18 år anses som vuxen.

När det gäller grunder för beräkning av bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. har regeringen fastställt dessa i förordning (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl. I 6 å förordningen har dagersättningen bestämts i förhållande till den asyl— sökandes ålder. Följande kategorier gäller i huvudsak.

1) Barn 0—3 år 2) Barn 4—10 år 3) Barn 11—17 år.

Den som har fyllt 18 år räknas som vuxen, Vuxna delas in i kategori— erna ensamtående, sammanboende eller hemmavarande vuxen.

Grundbeloppet är 12 kr för samtliga barn när fri mat ingår i inkvarteringen. Om fri mat inte ingår är dagersättning för grupp 1) 37 kronor, grupp 2) 43 kronor och grupp 3) 50 kronor.

För vuxna tillämpas högre ersättningsbelopp.

Kategoriseringen är ett uttryck för att barn i olika åldrar kostar olika mycket. Vid bestämmandet av åldersgränserna har beaktats motsvarande gränssättning inom socialtjänsten. Syftet är att ingen grupp skall bli vare sig under- eller överkompenserad.

4.5. Bidrag till vårdavgifter — barn under 18 år

Bestämmelserna knyter an till 18—årsgränsen för barn.

Enligt förordningen (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar föreskrivs om en utländsk familj under en sexmånaderspe- riod har betalat mer än 400 kronor sammanlagt för sina barn under 18 år för vårdavgifter, för annan vårdgivande behandling än läkarvård samt för recceptförskrivna läkemedel, att Statens invandrarverk får betala ett särskilt bidrag för de kostnader som överstiger detta belopp (7 5)-

Den som är under 18 år har också enligt nämnda förordning rätt att få gratis tandvård. Den som har fyllt 18 år skall betala 50 kronor (8 é)-

Några egentliga förordningsmotiv finns inte. Åldern 18 år samman— faller med gränsen mellan barn och vuxna.

4.6 Lån till hemutrustning för flyktingar — 18 år/21 år

För att få låna fordras att man har fyllt 18 år, dvs. är myndig. Bestämmelserna om hemmavarande barn avser i första hand barn under 18 år, men i vissa fall avses även barn som inte har fyllt 21 år.

Bestämmelserna i förordningen (1990: 1361) om lån till hemutrustning för flyktingar gäller flyktingar och andra utlänningar som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet och fixeras i första hand till 18— årsåldern.

I 6 å föreskrivs för beviljande av lån till hemutrustning att flykting— en skall ha fyllt 18 år.

När det gäller beräkningen av länets storlek anges i 9 å att det är antalet personer i hushållet som är avgörande och att hemmavarande barn under 18 år räknas till hushållet. Men även barn som har fyllt 18 men inte 21 år får räknas om de inte själva ansöker om lån.

När det gäller frågor om anstånd m.m. med betalningen av länet på grund av betalningssvårighet räknas hushållsmedlemrnar på enahanda sätt (19 å).

Som skäl för 18-årsgränsen torde i första hand vara bestämmelserna i FB som i princip inte tillåter den som är omyndig att skuldsätta sig.

Men också föreställning om att man först i den åldern bildar eget hus- håll (prop. 1989/90:105 s. 20 och prop. 1990/91:25 bil. 6 s. 45 och 46).

Som skäl för att till hushållet36 räkna med barn även i åldern 18 till 21 år har anförts att de under angivna förhållanden bör kunna räknas in i hushållet och påverka storleken på föräldrarnas lånebelopp (prop. 1990/91:25 s. 46). Åldersgränsen 21 år torde också var uttryck för en anpassning till bestämmelserna om föräldrarnas underhållsskyl- dighet enligt bestämmelserna i FB.

4.7. Bidrag till flyktingars resor från Sverige —— 18 år

Bidraget till flyktingen omfattar även hans eller hennes barn under 18 år.

Men stöd av förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i ett annat land kan en flykting som önskar lämna Sverige under vissa förutsättningar få bidrag till resan m.m. Bidraget får i en sådan situation även lämnas till make eller maka eller barn under 18 år (4 å).

Åldersgränsen knyter an till bestämmelserna om vårdnad i FB.

4.8. Bidrag för anhörigas resor till Sverige — 20 år

Bidraget får lämnas till ogift barn under 20 år.

Med stöd av förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige får bidrag lämnas till resa för anhörig som har sammanlevt med flyktingen utanför Sverige. Bidraget får lämnas till bland annat ogift barn under 20 år och till föräldrar eller syskon till den som är minderårigt barn (2 å). Bestämmelsen syftar att främja flyktingarnas möjligheter att finna sig till rätta genom en snabb familjeåterförening (prop. 1978/79:100 bilaga 15 s. 154). Åldersgränsen 20 år och begreppet minderårig torde

36 För bostadsbidrag tillämpas en 20-årsgräns.

vara en anpassning till motsvarande åldersgräns och begrepp i utlänningslagen.

Försvarsdepartementets åldersgränser

1 Totalförsvarsplikt m.m.

Bestämmelserna om tjänstgöringsplikt i det militära och civila försvaret innehåller ett flertal åldersgränser som berör unga människor, nämligen 15, 17, 18, 24 och 30 år.

Det finns även en övre åldersgräns när tjänstgöringsplikten

definitivt upphör, nämligen det år den totalförsvarspliktige fyller 70 år. Här skall också nämnas att den övre åldersgränsen för värnplikt är 47 år.

Syftet med bestämmelserna är att trygga totalförsvarets perso— nalförsörjning.

Liten historik Uänstgöringsplikten i det militära försvaret

En skyldighet att tjänstgöra för att försvara landet har funnits länge i Sverige. I de svenska landskapslagarna hette det ”man ur huse” när fienden kom. Alla män —— fria och trälar var skyldiga att delta i landvärnet. Storleken på uttagningen berodde på hur många som behövdes vid varje tillfälle.

Landvärnet ersattes under slutet av 1600—talet av indelningsverket. Varje landsända skulle sätta upp ett antal soldater som kronan skulle ordna underhåll för. Detta utvecklades så småningom till att varje landskap förband sig att hålla ett regemente på 1 200 man.

År 1812 återinfördes värnplikten med den allmänna beväringsin- rättningen som ett komplement till indelningsverket. I princip blev därmed varje man mellan 20 och 25 är skyldig att ingå i den allmänna beväringen”. I samband med införandet av 1885 års värnpliktslag (nr. 31) sträcktes beväringstiden ut till tolv år och år 1892 till 20 år.

37 Beväring = värnpliktig.

Genom 1901 års försvarsordning reformerades försvarets manskaps— rekrytering. Indelningsverket upphörde och ersattes helt av ett värnpliktssystem.

År 1941 antogs en ny värnpliktslag (1941:967). Enligt 1941 års värnpliktslag var varje svensk man värnpliktig från och med det kalenderår då han fyllde 18 år till och med det år när han fyllde 47 år.

I syfte att tillgodose det militära försvarets behov av personal fanns vid sidan av bestämmelserna om tjänstgöringsplikt i 1941 års värnpliktslag även tjänstepliktsbestämmelser för olika ålderskategorier i den allmänna tjänstepliktslagen (1959z83), lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m., den arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262) och lagen (1994:260) om offentlig anställning.

1941 års värnpliktslag har numera ersatts av lagen (1994: 1809) om totalförsvarsplikt, till vilken vi strax återkommer.

Yjänstgöringsplikten i det civila försvaret

Vid tiden för det första världskriget aktualiserades — efter förebild från Tyskland och flera andra krigförande länder _ frågan om en allmän tjänsteplikt i Sverige. En sådan tjänsteplikt infördes också, men först när andra världskriget bröt ut.

Genom 1937 års luftskyddslag blev det således möjligt att med tvång ta ut män mellan 18 och 60 år till luftskyddet.38

Luftskyddslagen ersattes år 1944 av en civilförsvarslag som i sin tur ersattes av 1960 års civilförsvarslag (1960:74).

Som komplement till tjänstepliktsbestämmelserna i civilförsvars- lagen förekom sådana bestämmelser även i en del andra författningar, nämligen lagen (1943:881) om polisens ställning under krig, den allmänna tjänstepliktslagen (1959283), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, i lagen (1981 :292) om tjänsteplikt för hälso— och sjukvårdsper— sonal samt veterinärpersonal, lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret, räddnings- tjänstlagen ( 1986: 1 102) och lagen (1994:260) om offentlig anställning.

38 Som jämförelse kan nämnas att i den då gällande brandstadgan föreskrevs en skyldighet att tjänstgöra i den allmänna brandkåren från och med det år 20-årsdagen infaller till och med det år 50-årsdagen infaller. I skogbrandlagen föreskrevs för tjänstgöringsskyldighet för släckningsarbete fyllda 18 år men inte 60 år. I lagen om tjänsteplikt gällde tjänsteplikt från och med det är personen fyllde 16 år till och med det år han fyllde 70 år. Sistnämnda ålderskategori omfattades även av tvångsbestäm— meslerna i utrymningslagen.

Sarmnanfattningsvis gällde bestämmelserna ålderskategorierna 15—65 år, 18—65 år och 15—70 år”.

En sammanfattning av aktuella åldersgränsbeståmmelser för militär och civil tjänsteplikt vid införandet av lagen om totalförsvarsplikt

Enligt värnpliktslagen var varje svensk man värnpliktig från och med det kalenderår då han fyllde 18 år till och med det år när han fyllde 47 år.

Vapenfri tjänst kunde ansökas när som helst under värnpliktstiden, från 18 till 47 års ålder.

Kvinnor som ville bli yrkes- eller reservofficerare fick antas till en sådan utbildning endast om de under antagningsåret fyllde lägst 18 år och högst 24 år (se lagen [1980:1021] om militär grundutbildning för kvinnor).

Genom den allmänna tjänstepliktslagen som är en fullmaktslag gavs staten möjlighet att genom allmän tjänsteplikt och arbets— förmedlingstvång tillgodose behovet av en snabb och planerad inriktning av samhällslivet i krig eller vid krigsfara. Kravet på arbetsförmedlingstvång tillämpas inte om arbetstagaren är under 16 eller över 70 år. Vidare gäller s.k. tjänsteförlängning, vilket innebär att en arbetstagare som är mellan 16 och 70 år får inte utan särskilt medgivande lämna sin anställning eller på annat sätt lägga ned sitt arbete. Nu redovisade bestämmelser har från och med den 1 juli 1994 överförts till den arbetsrättsliga beredskapslagen.

Civilförsvarsplikt gällde svenska medborgare bosatta i Sverige från det år de fyller 16 år till och med det år de blir 65 år. Även utländska medborgare som bor i Sverige kunde bli skyldiga att göra civilförs- varstjänst.

Tjänsteplikt vid räddningsinsatser i fred och i krig föreskrivs i räddningstjänstlagen för var och en som är mellan 18 och 65 år.

Tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. gällde alla mellan 16 och 70 år som är bosatta eller stadigvaran— de vistas i landet.

Bestämmelserna om tjänsteplikt för polispersonal och beredskaps— polismän saknar åldersgränsbeståmmelser.

Det kalenderår 16-årsdagen infaller.

1.1 Totalförsvarspliktiga 15 år

Lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt har som tidigare nämnts ersatt 1941 års värnpliktslag. I samband därmed upphävdes även den allmänna tjänstepliktslagen (1959z83), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, lagen (1981 :292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdsperso— nal samt veterinärpersonal m.m. och lagen (1084:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret.

En 15/1 6—årsgråns

Den som har fyllt 15 år kan omfattas av totalförsvarsplikt. Det framgår av 1 kap. 2 å lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Enligt bestämmelsen gäller en totalförsvarsplikt för varje svensk medborgare och för den utländske medborgare som är bosatt i Sverige från början av det kalenderår när han eller hon fyller 16 år till slutet av det kalenderår han eller hon fyller 70 år.

Tjänstgöringen kan fullgöras som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt (1 kap. 4 å).

Redan i 1944 års civilförsvarslag — som i huvudsak var en sammanslagning av luftskyddet med det allmänna brandförsvaret och skogsbrandförsvaret samt utrymningsorganisationen gällde civilför- svarsplikt från och med det kalenderår man fyllde 16 år. 1943 års civilförsvarsberedning hade visserligen föreslagit att civilförsvars— plikten skulle gälla redan från och med det kalenderår man fyllde 15 år (se SOU 1944:5 s. 167, liksom regeringen i propositionen 19441268 s. 140.) Riksdagen ansåg emellertid åldersgränsen vara alltför låg eftersom den i realiteten innebar att till och med 14-åringar omfattades av tjänstgöringsplikten. En sådan laglig plikt borde enligt riksdagen inte kunna åläggas så unga personer (se Andra särskilda utskottets utlåtande 1944 nr 5). Någon närmare förklaring till detta ställnings- tagande lämnas inte.

1.2 Mönstringspliktiga — 17 år En ] 7/18—årsgräns

Skyldigheten att genomgå mönstring inträder enligt 2 kap. 2 å det kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller 18 år”. Det innebär i praktiken att för en del inträder denna skyldighet redan vid 17 års ålder".

Bestämmelsen överensstämmer med den tidigare gällande ålders- gränsen för värnplikt.

Skälet till att denna åldersgräns behölls är att mönstringen av administrativa skäl måste ske en viss tid före det man ”rycker in”. En viss hänsyn måste även tas till den enskilde. Man kan knappast begära av honom att han snarast efter mönstringen skall rycka in. Han kan eventuellt vilja klaga på uttagningen m.m.

1.3 Värnpliktiga 18 är En 18/19—årsgräns

Skyldigheten att fullgöra värnplikt omfattar enligt 1 kap. 5 å gäller från början av det kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller 19 år till slutet av det kalenderår när han fyller 47 år.

I förhållande till vad som gällde enligt värnpliktslagen har således åldersgränsen höjts från det kalenderår när 18—årsdagen inträffar till det kalenderår när 19-årsdagen inträffar. Ändringen har vidtagits för att tillgodose önskemål om att avskaffa möjligheten att med plikt ta i anspråk underåriga för militärtjänstgöring och är en anpassning till 1989 års FN—konvention om barnens rättigheter (prop. l994/95:6 s. 116).

40 Kallelse till mönstring skall ske senast det kalenderår man fyller 19 år (se 4 kap. ] å förordningen [1995:238] om totalförsvarsplikt). 4' Enligt 3 kap. 1 å förordningen (l995z238) om totalförsvarsplikt skall skattemyn- digheten varje år lämna uppgifter till Totalförsvarets pliktverk om varje svensk man som under året fyller 17 år.

19—årsgränsen — en särregel

4 kap. 3 å innehåller en specialregel för en svensk man som har medborgarskap i en annan stat, där han är skyldig att fullgöra militär tjänstgöring. I en sådan situation är han inte skyldig att fullgöra längre grundutbildning i Sverige än 60 dagar om han före sin l9-årsdag väljer att fullgöra en motsvarande utbildning i den andra staten och det står klart att tjänstgöringen kommer att fullgöras i den staten. Utbildningens längd och effektivitet skall vara likvärdig med den som krävs av honom i Sverige.

Bestämmelsen följer av ett svenskt konventionsåtagande artikel 6 i konventionen den 6 maj 1963 om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap av militära förpliktelser i fall av flerfaldigt med- borgarskap (SÖ 1969z24).

1.4 Mönstringsplikten upphör — 24 år

En Z3/24-årsgräns

Skyldigheten att genomgå mönstring upphör enligt huvudregeln vid utgången av det kalenderår när den totalförsvarspliktige fyller 24 år (2 kap. 2 å).

Det innebär en sänkning mot vad som tidigare gällde, nämligen det kalenderår när 28-årsdagen inträffar,

Som skäl för en sänkning har anförts att totalförsvarets behov av personal kan tillgodoses redan vid en övre åldersgräns på 24 år. En totalförsvarspliktig skall därför som regel inte vara skyldig att mönstra efter det kalenderår när han fyllde 24 år (a.a. s. 122).

Samma åldersgränser som vid mönstring gäller för kvinnor som önskar fullgöra värnplikt m.m. (se 3 å lagen [1994:1810] om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning och 4 å därtill hörande förordning [1995:240]).

Motsvarande åldersgräns gäller vidare för skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt som omfattar en längre grundutbildning än 60 dagar (4 kap. 2 å). Har man inte kallats in före 24—årsdagen är man skyldig att fullgöra grundutbildningen endast om det finns särskilda skäl.

30—årsgränsen

Om den som är totalförsvarspliktig bedöms ha förutsättningar att tjänstgöra inom totalförsvaret skall han eller hon i förekommande fall skrivas in för värnplikt, civilplikt eller i en utbildningsreserv.

I utbildningsreserven som är gemensam för det militära och civila försvaret skall endast finnas sådana totalförsvarspliktiga som kan åläggas en skyldighet att mönstra och fullgöra grundutbildning under mer än 60 dagar. Inskrivning sker vid mönstring eller vid särskild antagningsprövning för kvinnor.

Enligt 3 kap. 11 å upphör skyldigheten för den som har placerats i utbildningsreserven att fullgöra sådan längre grundutbildning när han eller hon fyller 30 år. Så länge den totalförsvarspliktige står kvar i utbildningsreserven är han skyldig att fullgöra tjänstgöring om det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap.

Det innebär således att olika åldersgränser gäller för dem som i fred får tas i anspråk för grundutbildning (24 år), jämfört med dem som får tas i anspråk först vid ett behov med hänsyn till Sveriges försvarsbe— redskap (30 år). Skillnaden motiveras av att det i ett skärpt läge framstår som angeläget att kunna ta i anspråk en ökad andel av landets resurser för att avvärja ett eventuellt hot (a.a. s. 128).

2 Förmåner till totalförsvarspliktiga

Enligt 7 kap. 8 å har man rätt att få familjepenning för egna barn under 18 år. Familjepenning får man också för andra barn än egna som inte fyllt 18 år och som varaktigt bor med den bidragsberättigade och maken. Enligt 7 kap. 9å har man vidare rätt till bostadsbidrag för kostnader för den bostad där den bidragsberättigade bor tillsammans med barn under 18 är.

18-årsgränsen infördes genom 1978 års familjebidragslag och är en anpassning till 18—årsgänsen för bidragsförskott och förlängt barn-

bidrag (prop. 1977/78:127).

2.2 Familjebidrag i form av näringsbidrag — 16 år

Enligt 7 kap. 19 å förordningen (1995:239) om förmåner till totalför— svarspliktiga lämnas inte näringsbidrag för lönekostnader som avser den bidragsberättigades barn eller makens barn under 16 år. För barn som har fyllt 16 år lämnas näringsbidrag endast om det finns särskilda skäl.

Åldersgränsen 16 år är en anpassning till reglerna om beskattning av fåmanföretag. En motsvarande åldersgräns finns i föreskrifterna i punkten 13 i anvisningarna till 32 å kornmunalskattelagen (19281370) rörande vem företagsledaren eller dennes maka eller make som skall beskattas för den ersättning för utfört arbete som företaget har betalat ut till makarnas barn som inte har uppnått 16 års ålder.

2.3 Livränta — 16 år

Bestämmelserna om livränta innehåller åldersgränsen 16 år.

Enligt 8 å förordningen (1950:262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänst- göring skall livränta ges till barn inom eller utom äktenskapet till dess barnet fyllt 16 år.

Åldersgränsen 16 år är en anpassning till de regler om under- hållsskyldighet till barn som gällde år 1950. Bestärmnelsen torde nu vara obsolet. Numera gäller som huvudregel en 18—årsgräns för föräldrars underhållskyldighet.

3 Officersutbildning

Bestämmelserna om Officersutbildning innehåller åldersgränsen 25

ar.

Enligt 9 å 4 officersförordningen (1994z882) får den som högst fyller 25 år under kalenderåret antas som officersaspirant.

Motivet till 25-årsgränsen är att man med hänsyn till ”krigets krav” bör inte vara för gammal för utbildningen till officer.

4 Frivillig försvarsverksamhet m.m.

Bestämmelserna för den frivilliga försvarsverksamheten innehåller åldersgränserna 15, 16, 18 och 19 år. Den nedre åldersgränsen 15 år har samband med straffbar- hetsåldern.

16—årsgränsen är en anpassning till den omyndiges rättshand— lingsförmåga. Såväl 18-årsgränsen som 19-årsgränsen är en anpassning till Barnkonventionen.

4.1 Hemvärnsungdom — 15 år

Enligt 11 å hemvärnskungörelsen (1970z304) får den som har fyllt 15 år antas som hemvärnsungdom. Aldersgränsen har samband med straffbarhetsåldern.

4.2 Hemvämsman 18 år

Den som har fyllt 18 år får antas som hemvärnsman (9 å). I för— ordningen (1983z31) med tjänsteföreskrifter för Försvarsmaktens personal (2 kap. 2 å) definieras ”Hemvärnspersonal” som ”Hem- värnsmän samt hemvärnsungdom som har fyllt 18 år”. 18-årsgränsen har tillkommit på grund av FN:s Barnkonvention.

4.3 Den frivilliga försvarsverksamheten —— 16 och 18 år

Enligt 4 å förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet får den som är 16 år ingå avtal om tjänstgöring och den som är 18 år ingå avtal om tjänstgöring i Försvarsmakten.

16—årsgränsen hänger samman med de allmänna reglerna om omyndiga barns rättshandlingar m.m., t.ex. att ingå vissa avtal. 18- årsgränsen är även här en följd av FN:s Barnkonvention.

4.4 Krigsfrivillig — 18 år

Enligt 2å förordningen (FFS 1987:12) om krigsfrivilliga vid Försvarsmakten skall den som antas som krigsfrivillig under an- tagningsåret fylla lägst 19 år.

Åldersgränsen är en anpassning till FN:s Barnkonvention.

5 Statlig trafikflygarutbildning

5.1 Antagningsålder — 20 till 27 år

Enligt 8 å förordningen (1983:261) om statlig trafikflygarutbildning måste man ha fyllt minst 20 år och högst 27 år när utbildningen påbörjas för att få antas.

Som motiv har anförts att före fyllda 20 år är man som regel för ”omogen” för att lära sig flyga. Merparten av dem som antas till utbildningen i fråga är mellan 22 och 23 år.

Den övre åldersgränsen motiveras av att man bör inte vara för gammal när man påbörjar utbildningen.

Socialdepartementets åldersgränser

1 Socialtjänst

Enligt socialtjänstlagen (SoL) har kommunen ett yttersta ansvar för alla människor — oavsett ålder som vistas i kommunen.

Begreppen barn och ungdom används i SoL utan fixering till viss ålder. Begreppet underårig används i samma betydelse som i föräldrabalken, dvs. den som är under 18 år (omyndig).

1 SoL finns även flera bestämmelser som knyter an till vissa bestämda åldersgränser, nämligen en 15—årsgräns för barns rätt att i olika sammanhang komma till tals och 12-årsgräns som ram för barnomsorgen. Inom barnomsorgens olika verksamhetsområden gäller dessutom inom den nämnda åldersramen ytterligare ett antal åldergränser i förskola och i fritidsverksamhet.

Liten historik

De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn genom samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattigvård. I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet såvitt rörde barnen på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar.

Genom 1902 års lagar om fosterbarns vård och om uppfostran åt "vanartade och i sedligt avseende försummande” barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram. När det gällde fosterbarnsvården infördes en tillsynsordning för fosterbarn under 7 år. Utackorderade barn över 7 år omfattades inte av detta skydd. När det gällde ”vanartade” barn infördes en möjlighet för samhället att tvångsornhänderta barn under 15 år mot föräldrarnas vilja. Samtidigt antogs en lag om tvångsuppfostran, vilket innebar att ungdom i åldern 15—18 år i stället för straff kunde dömas till tvångsuppfostran på allmän uppfostringsanstalt.

Genom 1918 års fattigvårdslag gavs fattigvård även till minderåriga, varmed förstods den som inte fyllt 16 år. Hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn omfattade underhåll, vård och uppfostran.

Genom 1924 års barnavårdslag sammanfördes tillsynen över fosterbarnsvården, ingripanden beträffande vanartiga barn och barn i fara att bli vanartiga samt hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Den övre åldersgränsen för barnavårds- nämndens tvångsingripande höjdes till 16 år (missförhållanden i föräldrahemmet) respektive 18 år (beteenderubbningar hos den underårige själv).

Genom lagstiftning år 1934 tillades barnavårdsnämnden uppgiften att ingripa även beträffande personer i åldern mellan 18 och 21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfostran. Dessa personer hade tidigare i stor utsträckning hänförts under 1885 års lösdrivarlag.

1956 års socialhjälpslag ersatte 1918 års fattigvårdslag. Genom 1960 års barnavårdslag höjdes 16-årsgränsen för ingripande i fråga om ”miljöfallen” till 18 år. För ”beteendefallen” gällde som övre gräns 20 år. Tidigare beslutad samhällsvård upphörde senast när den unge fyllde 18 år. Om den unge hade omhändertagits efter det han eller hon hade fyllt 15 år på grund av sitt eget beteende, upphörde samhällsvården senast tre år efter omhändertagandet. Det innebar att vården i ' ”beteendefallen” kunde pågå som längst tills den unge fyllde 23 år. Fosterbarnsbestämmelserna i 1960 års lag avsåg i princip barn under 16 år.

I 1960 års barnavårdslag används begreppet barn utan fixering till viss ålder. Motsvarande gäller beteckningarna ungdom och unga. På flera ställen i lagen förekommer även beteckningen underårig. Termen, vilken hämtats från föräldrabalken, har samma innebörd som i denna och betecknar alltså före 1969 års sänkning av myndig— hetsåldern den som är under 21 år, och före 1974 års sänkning av myndighetsåldern den som är under 20 år och därefter den som är under 18 år. Genom lagen (1973: 1205) om förskoleverksamhet fick kommunerna bl.a. en lagfäst skyldighet att anvisa plats i förskola för alla barn i kommunen från höstterminen det år barnet fyller 6 år. Dessa be- stämmelser överfördes senare till den nya lagen (1976:381) om

barnomsorg. Nu redovisade lagstiftningsområden har som sagts i huvudsak förts

samman i 1980 års socialtjänstlag.

Nuvarande ordning

Genom socialtjänstlagen (l980:620) har en i princip enhetlig reglering åstadkommits av den kommunala socialvården.

Socialtjänstlagen (SoL) i kombination med lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) har ersatt 1956 års social- hjälpslag (19562), 1960 års barnavårdslag (1960:97), 1954 års nykterhetsvårdslag (1954:579) och 1976 års barnomsorgslag (19761381).

Vi redovisar här endast huvuddragen i de bestämmelser i social- tjänstlagen och socialtjänstförordningen (19811750) som rör ålders- gränser för unga människor. Vi vill inledningsvis påpeka att i socialtjänstlagen med tillhörande förordning används motsvarande begrepp som vi nyss redovisat i fråga om 1960 års socialtjänstlag — nämligen begreppen barn, ungdom och underårig42 —— utan fixering till viss ålder.

Enligt 6 å SoL har den enskilde rätt till bistånd43 av socialnämnden för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Denna biståndsrätt gäller även barn.

I de allmänna riktlinjerna för socialnämndens verksamhet sägs i 7 å SoL att nämnden skall ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom. I fråga om utseende av s.k. kontaktpersoner — en person eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde i personliga angelägenheter ——- anges nämnts en 15-årsgräns.

När det gäller åtgärder mot missbruk sägs i 11 å SoL att insatser för barn och ungdom utan fixering till viss ålder — skall ägnas särskild uppmärksamhet.

I 12 å SoL ges likaså utan att peka ut någon särskild ålder allmän- na, målinriktade bestämrnelser för kommunernas omsorger om barn och ungdom.

42 Men även begreppet vuxna, se 35 å socialtjänstförordningen. 43 Socialstyrelsen har i fråga om normen för socialbidrag realterat barns biståndsbe- hov till ålder, nämligen 0—3 är, 4—10 år och 11—20 är. För hemmavarande ungdomar 18 år och äldre som inte studerar utgör socialbidragsnormen hälften av normen för sammanboende.

Alla barn skall från och med höstterminen det år de fyller 6 år anvisas plats i förskolan (15 å SoL). Av förarbetena till denna bestämmelse framgår att kommunen bör även erbjuda de 5-åringar vars föräldrar så önskar, med anledning av att barnet avses börja skolan vid 6 års ålder, en plats i förskolan. Efter att tidigare ha varit en helt oreglerad verksamhet beslutade riksdagen år 1973 att en allmän förskola för alla 6—åringar skulle införas år 1975. Bestämmelsen har därefter anpassats till riksdagens beslut om en flexibel skolstart vilket innebär att skolhuvudmännen fr.o.m. läsåret 1997/98 har skyldighet att ta emot alla sexåringar som vill börja skolan. Som skäl för en förskola för 6—åringar har anförts att det anses angeläget att skolstarten föregås av en skolförberedande verksamhet (prop. 1973:136 och prop. 1993/94:11 s. 35). För barn med ”särskilda behov” gäller inte någon åldersgräns (16 å SoL).

Jämlikt 17å SoL åläggs socialnämnden att verka för att alla 6-åringar liksom alla barn med s.k. särskilda behov (16å SoL) verkligen utnyttjar anvisad plats.

Skolbarnsomsorgen avser barn till och med 12 års ålder ( 13 å tredje stycket SoL). 12-årsgränsen som infördes genom 1976 års barnomsorgslag, motiveras av att barn i den åldern alltjämt behöver heldagsomsorg — under den tid föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar och när skolans ansvar inte gäller (prop. 1975/76:92 s. 17).

För barn mellan 10 och 12 år kan Skolbarnsomsorgen även bedrivas i form av öppen fritidsverksamhet (13 a å andra stycket SoL). Följande skäl anfördes för denna ordning. En öppen fritidsverksamhet erbjuder inte samma grad av omvårdnad och tillsyn som fritidshem- men och den integrerade Skolbarnsomsorgen som behövs för barn i åldern 7 till 9 år, men erbjuder i gengäld de lite äldre barnen en verksamhet som är mer anpassad till dessa åldersgruppers behov (prop. 1993/94:11 s. 36).

1.3 Skyddet för fosterbarn —— 18 år

I 25—30 åå SoL finns särskilda regler till skydd för ”fosterbarn”. Dessa bestämmelser gäller underåriga, dvs. de som är under 18 år. Här skall särskilt nämnas bestämmelsen om flyttningsförbud (28 å SoL jfr motsvarande bestämmelse i 24 å LVU). Regeln ger en möjlighet med hänvisning till barnets bästa att sätta ur kraft vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet. En viktig faktor vid bedömningen av behovet av ett flyttningsförbud är barnets egen vilja. Har detta fyllt 12 är, bör dess vilja inte frångås utan vägande skäl. Även yngre barns inställning bör beaktas (se t. ex. Bramstång, Sociallagstiftningen, En kommentar, 1985, s. 117).

1.1. Förskoleverksamhet för 1—6 år

I 13—18 åå SoL finns särskilda bestämmelser om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder (13 å andra stycket SoL).

Förskoleverksamhet skall tillhandahållas för barn som har fyllt 1 år. Yngre barn som har särskilt behov av stöd i sin utveckling skall också erbjudas plats inom förskolan (14 a å andra stycket SoL). Regeln har i korthet följande bagrund. Genom beslut är 1985 lade riksdagen fast principerna för att förverkliga en rätt för alla barn att delta i kommu- nal förskoleverksamhet från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan. Åldersgränsen ett och ett halvt år valdes eftersom avsikten var att förlänga föräldraförsäkringen till 18 månader, (prop. 1984/85:209). Som skäl för åldersgränsen 1 år har i lagstiftnings- ärendet om en utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet m.m. sagts att förskoleverksamheten i första hand bör tillhandahållas för barn som har fyllt 1 år (prop. 1993/94:11 s. 33). Ett viktigt skäl var att föräldraförsäkringen begränsades till 12 månader mot tidigare 15 månader i och med att de s.k. garantidagarna togs bort. Där föräldrapenningen tog slut skulle barnomsorgen ta vid. Det kan här anmärkas att de s.k. garantidagarna inom föräldrapenningen numera har återinförts.

1.4. Övrigt

Bland övriga bestämmelser 1 SoL som rör barn och ungdomar kan nämnas den i 71 å första stycket SoL inte straffsanktionerade uppmaningen att var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden. För myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter gäller enligt andra stycket samma paragraf en obligatorisk anmälningsplikt.

Slutligen skall också nämnas att bestämmelserna i 3444, 62 och 66 åå SoL rörande vissa avgifts- och registerfrågor knyter an till begreppet underårig.

Flera av bestämmelserna i socialtjänstförordningen som rör social- nämndens särskilda uppgifter knyter dessutom an till detta begrepp, se t.ex. 42 å angående de uppgifter som åligger socialnämnden i fråga om vårdnad eller förmynderskap och målsägandebiträde.

1.5 Processbehörig i biståndsmål m.m. 15 år

I mål om vård av barn enligt socialtjänstlagen (SoL) har barn talerätt.

Barn som har fyllt 15 år har dessutom rätt att själva föra sin talan i dessa mål.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Biståndsrätt enligt 6 å SoL gäller även barn. Men barn under 15 år saknar enligt 56 å SoL talerätt. Det innebär att ett barn under 15 år kan inte vara part i ett mål eller ett ärende om bistånd. Har barnet fyllt 15 år men är ännu omyndigt, har såväl den unge som vårdnads- havaren partsställning. En ansökan om bistånd från den som har fyllt 15 år skall därför alltid prövas i sak, oberoende av föräldrarnas in- ställning till ansökan. För yngre barn ankommer det på föräldrarna att söka bistånd.

Enligt 56 å får således en underårig som fyllt 15 är själv föra sin talan i mål eller ärenden. Talerätten innebär att barnet i vissa fall har initiativrätt, dvs. att barnet kan väcka talan om t.ex. rätt till bistånd enligt SoL.

Barn som är yngre än 15 är bör enligt samma bestämmelse höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

När det gäller barn som är yngre än 15 år måste dessutom barnets talan utföras av en ställföreträdare. I allmänhet kan den uppgiften fullgöras av barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavaren).

Den nuvarande 15—årsgränsen är framvuxen ur praxis och ägde relevans även enligt 1960 års barnavårdslag (se Bramstång, Sociallag— stiftningen, En kommentar, 1985, s. 162). Av förarbetena till den i

44 Se även 43 å socialtjänstförordningen.

dag gällande bestämmelsen i SoL framgår att den avser att säkerställa att även omyndiga barn, som har uppnått en tillräcklig mogenhetsgrad, bör precis som tidigare kunna ges en självständig ställning i mål eller ärenden inom socialtjänsten och som berör dem (prop. 1979/80:1 del A 5. 409 och 567).

1.6 Vetorätt m.m. vid val av kontaktperson — 15 år

Har barnet fyllt 15 år får en kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

En regel rörande barns rätt att komma till tals finns även i 10 å SoL. För barn som inte har fyllt 15 år får en kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare själv begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får en kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

Åldersgränsen följer av samma skäl som motiverar talerätten enligt

56 å SoL45 .

2 Tvångsvård av unga (LVU)

Bestärmnelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. LVU får dock i vissa situationer tillämpas även på den som är äldre än 18 år. Högsta åldersgräns är 20 år. Vården skall i sådana fall upphöra senast när den unge fyller 21 år.

Barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i LVU— mål.

45 Se även bestämmelsen i 27 å socialtjänstförordningen (1981 :750). Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som vidtas med den unge — t.ex. om han skall hållas avskild från övriga intagna vid hemmet.

2.1 Samtycke till vård — 15 år

Enligt huvudregeln i 1 å första stycket LVU skall insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen

Har den unge fyllt 15 år krävs hans eller hennes samtycke till behövlig vård, för att frivilliga insatser skall få väljas framför LVU- vård (1 å andra stycket LVU).

Åldersgränsen knyter an till motsvarande ålder för processbehörig- het i LVU-mål.

Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt LVU, om vissa i lagen närmare angivna situationer föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv (1 å andra stycket LVU).

De situationer som nämns i LVU är att den unge utsätts för misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat missförhållande i hemmet (2 å).

Vård som har beslutats med stöd av 2 å skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Motiv för en 18—årsgräns

Som skäl för att begränsa vårdtiden till 18 år sägs i motiven när det gäller beslut om vård som grundas på brister i omsorgen om den unge —— miljöfallen enligt 2 å LVU — att det skulle inte vara förenligt med grunderna för vården att låta denna bestå även efter det att den unge har uppnått myndig ålder och således inte längre står under för— äldrarnas vårdnad (prop. 1979/80: Del C s. 14).

2.3. Tvångsvård på grund av eget beteende —— 20 år

Andra situationer som nämns i LVU för värd att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 å).

Med stöd av paragrafen får vård beredas även den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke (1 å tredje stycket LVU).

Motiv för en ZO-årsgräns

När det gäller situationer då värden har beslutats med anledning av den unges eget beteende sägs inledningsvis i motiven att det visserli- gen på principiella grunder kan hävdas att vård med stöd av lagen inte i något fall bör kunna pågå efter det att den unge har fyllt 18 år —- såsom Socialutredningen också hade föreslagit 1 SOU 1977:40 — men att också många unga i åldrarna närmast däröver till följd av försenad mognad eller utveckling ofta har ett stort behov av de insatser som kan ges inom socialtjänsten. För unga missbrukare kan således enligt motiven den värd som kan ges genom socialnämnden vara bättre ägnad att förhindra att missbruket leder till skada för den unges utveckling än de insatser som kan ges genom ett annat samhällsorgans försorg. På motsvarande sätt kan den unges personliga förhållanden vara sådana att de särskilda insatser som kan ges inom socialtjänsten och som är anpassade till de ungas behov av personlig vård och om- vårdnad ger bättre förutsättningar för en social rehabilitering än den behandling som kan ges inom t.ex. kriminalvården. Regeln gör det möjligt att göra en avvägning mellan olika behandlingsalternativ för denna åldersgrupp (prop 1979/80: Del A 5. 584 och Del C s. 14—17).

2.4 Vårdtid vid beteendefall — 21 år

Vård som har beslutats med stöd av 3 å skall upphöra senast när den unge fyller 21 år (21 å LVU).

Motiv för en 21-årsgräns

Motivet bakom regeln att vad som inletts med stöd av LVU före det den unge fyllt 20 år skall kunna pågå en viss tid därefter är att vården skall få pågå behandlingsperioden ut. En absolut åldersgräns vid 20 år skulle enligt motiven kunna leda till en obenägenhet hos socialnämn— den att göra en ansökan om vård med stöd av LVU beträffande unga som snart skall fylla 20 år. Det skulle i sin tur, sägs det vidare, kunna medföra att dessa unga undandrogs en vårdform som med hänsyn till deras behov var lämpligast för dem. En absolut åldersgräns skulle också kunna medföra att den värd som har beslutats strax innan den unge har fyllt 20 år måste avslutas vid en tidpunkt som är klart oförenlig med den unges vårdbehov (prop. 1979/80:1 Del C s. 24)

2.5. Ett kommittéförslag för tidsbestämd vård i LVU — från 15 år

Ungdomsbrottskommittén har i betänkandet (SOU 1993 : 35) Reaktioner mot ungdomsbrott föreslagit att ungdomar från 15 är bör kunna dömas av domstol att överlämnas till vård inom socialtjänsten i form av behandling på särskilt ungdomshem motsvarande brottets straffvärde. Enligt förslaget skall det gälla brott med ett straffvärde mellan sex månader och två är.

2.6. Frihetsberövanden och FN:s Barnkonvention

Bestämmelserna om vård utan samtycke enligt LVU avser unga upp till 21 år. I artikel 37 punkten (c) FN:s barnkonvention föreskrivs att varje frihetsberövat barn (under 18 år/vår anm.) skall hållas åtskilt från vuxna (18 år eller äldre/vår anm), om det inte kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta.

När det gäller placeringen av intagna i kriminalvårdsanstalt gäller en särskild differentieringsregel, nämligen att den som är under 21 år skall hållas åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. Här sker således vid placeringen en prövning i varje enskilt fall. Någon motsvarande differentieringsregel finns inte för LVU-vård.

I fråga om förvarstagande enligt utlänningslagen har nyligen mot bakgrund av ifrågavarande bestämmelse i Barnkonventionen föreslagits en höjning av åldersgränsen från 16 till 18 år.

Vidare kan nämnas att Barnkommittén enligt sina direktiv (dir. 1996: 15) har att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till Barnkonventionens bestämmelser.

2.7 Processbehörig i LVU—mål — 15 år

I mål om vård av barn enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har barn talerätt.

Barn som har fyllt 15 år har dessutom rätt att själva föra sin talan i dessa mål.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Den som är offentligt bidträde enligt rättshjälpslagen i ett mål eller ärende enligt LVU för ett barn som inte har fyllt 15 år är utan särskilt förordnande samtidigt barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

Barn betraktas som part — dvs. har talerätt — i de mål och ärenden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga som rör barnet (LVU). Det framgår av 36 å LVU.

Enligt denna bestämmelse får en underårig som fyllt 15 är själv föra sin talan (processbehörig) i processen. Talerätten innebär emellertid inte att barnet alltid har initiativrätt. I bl.a. mål om vård enligt LVU saknar barnet en sådan rätt. Barnet kan alltså inte väcka talan om att bli ställd under vård.

Barn som är yngre än 15 är bör enligt nyss nämnda bestämmelse höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

När det gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan utföras av en ställföreträdare. I allmänhet kan den uppgiften fullgöras av barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavaren).

Den nuvarande 15-årsgränsen är framvuxen ur praxis och ägde relevans även enligt 1960 års barnavårdslag (se Bramstång, Sociallag- stiftningen, En kommentar, 1985, s. 333). Av förarbetena till den i dag gällande bestämmelsen i LVU framgår att den, på samma sätt som i SoL, avser att säkerställa att även omyndiga barn, som har uppnått en tillräcklig mogenhetsgrad, bör precis som tidigare kunna ges en självständig ställning i mål eller ärenden inom LVU och som berör dem (prop. 1979/80:1 del A s. 409 och 604).

I vissa mål och ärenden enligt LVU kan barnet få rättshjälp genom offentligt biträde med tillämpning av rättshälpslagen (1972z429). Det offentliga biträdet är barnets språkrör i processen.

Den som är förordnad som offentligt biträde enligt rättshjälpslagen är sedan en lagändring som trädde i kraft från och med den 1 januari 1996 utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i de mål eller ärende som förordnandet avser. Det innebär att denne numera utan fullmakt från vårdnadshavaren kan t.ex. överklaga ett beslut. Motivet för bestämmelsen är att det kan finnas tillfällen när socialnämndens uppfattning om vad som är till barnets bästa inte stämmer överens med barnets egen vilja och att det i dessa fall är rimligt att barnet har en möjlighet att agera oberoende av både vårdnadshavaren och social- nämnden (prop. 1994/95:224 s. 46).

3 Psykiatrisk tvångsvård

3.1 Processbehörig m.m. 15 år

I mål och ärenden enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård har barn talerätt. Barn som har fyllt 15 år har dessutom rätt att själva föra sin talan i dessa mål. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Nuvarande ordning

Barn betraktas som part dvs. har talerätt i mål och ärenden enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Det framgår av 44 å.

Enligt denna bestämmelse får den som har fyllt 15 är själv föra sin talan (processbehörig) i mål och ärenden. Bestämmelsen innebär att de som har fyllt 15 år har rätt att vid sidan av sina legala ställföreträdare eller ensamma föra sin talan i mål eller ärenden om psykiatrisk tvångsvård.

Barn som är yngre än 15 är bör enligt samma bestämmelse höras, om det kan vara till nytta för utredningen och patienten inte kan antas ta skada av det.

När det gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan föras av en ställföreträdare. I allmänhet kan den uppgiften fullgöras av barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavaren).

Patientens egen inställning till den ifrågasatta tvångsvården skall tillmätas betydelse vid bedömningen av om tvångsvårdsförutsätt- ningarna är uppfyllda. Detta gäller oavsett patientens ålder och innebär beträffande den som är under 15 år att det är han eller hon som skall ta ställning till den värd som erbjuds. För det fall det föreligger motsättningar mellan den unge och föräldrarna eller annan vårdnadsha- vare kan en god man förordnas för att bistå den unge i den rättsliga angelägenheten.

Bestämmelsen om processbehörighet vid fyllda 15 år i dessa mål eller ärenden är en anpassning tilll motsvarande föreskrifter i 56 å SoL och 36 å LVU (prop. 1990/91:58 Bilaga 1 s. 284).

4 Kvacksalveri

4.1 Patienten minst 8 år

För att den som är verksam inom hälso- och sjukvårdens område skall få undersöka eller behandla någon som inte har fyllt 8 år fordras att han eller hon står under socialstyrelsens tillsyn.

I lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso— och sjukvårdens område stadgas i 2 å o att den som är verksam på detta område får inte undersöka eller behandla någon som är under 8 år utan att vara ställd under socialstyrelsen tillsyn.

Som skäl för denna åldersgräns anfördes i huvudsak att förbudet gör sig gällande ända till dess barnet är så stort att hänsyn måste tas till dess egen vilja. men att det inte är nödvändigt att göra förbudet så omfattande. När barnet börjar skolan kommer det nämligen under regelbunden läkarundersökning och kontroll, som bör kunna leda till att olämplig behandling av barnet upptäcks. Det ansågs därför att förbudet att behandla barn bör gälla tills barnet fyllt 8 år. Barnet har då också nått en ålder, då det självt kan redogöra för symtom och för effekten av kvacksalvarens behandling, vilket torde eleminera de mest överhängande riskerna för skador av behandlingen (prop. 1960:141 5. 153—154).

5 Kastrering

5.1 Minimiålder för ingrepp 23 år

Den som inte har fyllt 23 år får i princip inte kastreras även om han eller hon har samtyckt därtill.

För den som är underårig — under 18 år — skall vårdnadsha- varen yttra sig.

Kastrering förutsätter samtycke. Enligt 3å lagen (1944zl33) om kastrering46 får den som inte har fyllt 23 år kastreras om det inte finns synnerliga skäl.

Kastrering får som regel bara ske efter tillstånd av socialstyrelsen. Som förutsättning för tillstånd gäller bl.a. för det fall personen är underårig (under 18 år) att vårdnadshavarens skall ges tillfälle att yttra sig (4 å).

För den som har fyllt 23 år och är i stånd att lämna ett giltigt samtycke får kastrering under vissa begränsade förutsättningar ske utan socialstyrelsens tillstånd.

Som skäl för åldersgränsen 23 år har anförts att kastrering inte bör göras på den som inte är fullt utvecklad i fysiskt och psykiskt hänseende. I lagstiftningsärendet diskuterades såväl en åldersgräns på 25 år som en åldersgräns under 23 år. Att man stannade för 23 år var för att undvika risken av att behöva kastrera personer under den i lagen angivna åldern (prop. 1944:14 s. 21). Bestämmelsen om vårdnadshavarens yttrande för den som är under 18 år knyter an till myndighetsåldern.

6 Sterilisering

Bestämmelserna om fri sterilisering innehåller en nedre ålders- gräns 25 år.

Sterilisering av personer i yngre ålder får bara ske på grund av genetisk eller medicinsk indikation. Lägsta åldersgräns är i de fallen 18 år.

46 Lagen används inte numera. Avsikten är att den så småningom skall upphävas och eventuellt ersättas med andra bestämmelser.

6.1. Fri sterilisering — minimiålder 25 år

Enligt 2 å steriliseringslagen (1975z580) får den som har fyllt 25 år steriliseras på egen begäran.

I lagstiftningsärendet framfördes bl.a. att åldersgränsen för fri sterilisering, 25 år, föreföll väl låg med hänsyn till att familjebild- ningen i allmänhet inte avslutats vid denna ålder och att den sociala situationen senare kan komma att förändras totalt. Rikerna för ångerfall skulle därför vara större än vid en högre åldersgräns, exempelvis 30 år. Å andra sidan ansågs att man rimligtvis inte kunde hävda att människors utveckling i intellektuellt, emotionellt och sexuellt hänseende undergår sådan förändringar under tiden mellan 25 och 30 års ålder att gränsen enbart av detta skäl bör sättas högre än 25 år. Kravet på mognad i dessa avseenden motiverade å andra sidan inte heller en lägre åldersgräns. Av nu nämnda skäl stannade man för åldersgränsen 25 år. En motsvarande åldersgräns gällde redan i Danmark (prop. 1975:18 s. 58)

6.2 Genetisk eller medicinsk indikation — 18 år

Den som har fyllt 18 år men inte 25 år får steriliseras om Socialsty- relsen lämnar tillstånd till det (3 å). Tillstånd får bara ges vid genetisk eller medicinsk indikation.

Åldersgränsen 18 år är ett uttryck för att personen i fråga skall ha uppnått myndig ålder. I lagmotiven anfördes att man därigenom undvek svårigheterna i fråga om krav på giltigt samtycke, vårdnadsha- varens ställning m.m. (a.a. s. 55).

7 Donator för transplantation

Bestämmelserna för donator innehåller bl.a. åldersgränsen 18 år, som är kopplad till myndighetsåldern. Den underårige har oavsett ålder vetorätt.

Såväl åldersgränsen 18 år som vetorätten gällde även enligt 1975 års transplantationslag ( 1975 : 190) .

7.1. Ingrepp för transplantationsändamål —— 18 år

I 8 å lagen (1995:831) om transplantation m.m. regleras ingrepp på underåriga och psykiskt störda personer för transplantationsändamål.

Särregleringen för unga personer går vid gränsen 18 år. Ålders— gränsen är en anpassning till myndighetsåldern. I lagmotiven till den nya lagen anfördes visserligen att en underårig i åldern 15—18 år torde i allmänhet ha uppnått en viss grad av mognad, men att det med hänsyn till de svåra ställningstaganden en enskild kan ställas inför i samband med en ifrågasatt transplantation är rimligt att vårdnadsha— varen och inte den unge får ta ställning till frågan om transplantations- ingreppet skall få företas. Därtill kommer, när det gäller underåriga som i det enskilda fallet på grund av bristande mognad inte kan anses ha förmåga att råda över sitt samtycke, att vårdnadshavaren torde med rättslig verkan kunna förbjuda ingreppet redan i enighet med reglerna i föräldrabalken (prop. 1994/95:148 s. 34 och 82).

7.2. Vetorätt — gäller generellt utan fixering till ålder

Ett ingrepp får inte heller företas mot givarens vilja. Här gäller en vetorätt för barnet. Även i det fallet föräldrarna till en underårig samtycker till ett ingrepp får det inte företas om barnet motsätter sig detta (a.a. s. 34 och 82).

8 Fastställande av könstillhörighet

Bestämmelserna om fastställande av_ könstillhörighet innehåller åldersgränsen 18 år för ansökan. Aldersgränsen saknar direkt samband med myndighetsåldern.

För den som inte har fyllt 18 år görs ansökan av vårdnadshava-

ren. Den som har fyllt 12 år har vetorätt.

8.1 Ansökan 18 år

Enligt 1 å lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall får ansökan om fastställelse göras av den som har fyllt 18 år.

Enligt 2 å gäller att ansökan görs av vårdnadshavaren för den som är under 18 år.

Som skäl för åldersgränsen 18 år har anförts att stabilitet i den psykosexuella inriktningen inte föreligger tidigare (prop. 1972:6 s. 57).

I den allmänna motiveringen anfördes att det krav på fast etablering i den eftersträvade könsrollen som ställs upp och den långvariga observation som behövs innebär att förutsättningarna för ett faststäl— lelsebeslut ofta ännu inte torde föreligga vid 18 års ålder. Någon säker bedömning torde inte kunna göras förrän efter puberteten (a.a. s. 49).

8.2 Vetorätt — 12 år

Den som har fyllt 12 år har vetorätt (2 å).

I lagstiftningsärendet hade föreslagits en 15-årsgräns för vetorätt. Föredragande statsrådet förordade emellertid en 12—årsgräns. Som skäl anfördes att beslut i en fråga av så djupt personlig natur som frågan om en människas könstillhörighet inte i något fall skall meddelas i strid mot den enskildes egna önskningar. Uttryckligt samtycke bör därför fordras i de fall då den som avses med en ansökan av ifrågava- rande slag kan antas ha full insikt om innebörden av ett beslut om ändrad könstillhörighet (a.a. s. 51 f.).

9 Alkohollagstiftningen

Alkohollagen (1994:1738) innehåller två åldersgränser.

För att få köpa spritdrycker, vin och starköl i en systembutik måste man ha fyllt 20 år. En motsvarande åldersgräns gäller också för att privat få föra in alkoholdrycker i landet.

För att få köpa öl i detaljhandeln eller få bli serverad alko— holdrycker på restaurang gäller att man måste ha fyllt 18 år.

Dessa åldersgränser är bestämda av alkoholpolitiska skäl. För att få bedriva försäljning av alkoholdrycker fordras att man är myndig minst 18 år. Myndighetsåldern gäller således för att få tillstånd att driva partihandel m.m. eller detaljhandel med sprit— drycker, vin och starköl samt för servering. Något krav på att försäljningspersonalen skall ha uppnått myndig ålder ställs inte upp.

Hemtillverkning av vin, starköl och öl får äga rum utan särskilt tillstånd. Något krav på att hemtillverkaren skall ha uppnått en viss minsta ålder har inte heller ställts upp. Något formellt hinder för att sälja vin- eller ölsatser för hemtillverkning till barn och ungdomar föreligger därmed inte.

Föräldrar får vid något tillfälle bjuda sina underåriga barn av en alkoholdryck.

Liten historik

Alkohol som samhällsproblem har gamla anor. Några huvudlinjer i den förda alkoholpolitiken kan urskiljas.

Från 1850—talet har den präglats av en restriktiv grundsyn som kan sägas kulminera i och med införandet av motbokssystemet år 1919.

Enligt detta system fick rusdrycker bara säljas till den som fått sig tilldelat en motbok. Köparens ålder och levnadsförhållanden hade betydelse för den individuella ransonens storlek. I praktiken till— lämpades en 25—årsgräns. Sökande måste som regel vara 25 år för att få motbok. Den som var gift kunde få motbok redan vid 21 år. Gifta kvinnor hade i allmänhet ingen motbok och ogifta kvinnor kunde få en mindre ranson.

Motboken avskaffades den 1 oktober 1955. En i det närmaste fri försäljning infördes till alla som hade fyllt 21 år”. Därmed inleddes också en period med en mer liberal alkoholpolitik. Som exempel kan nämnas införandet den 1 oktober 1965 av mellanölsförsäljning (alkoholhalt högst 4,5 volymprocent) i den allmänna handeln (livsme- delsbutik) under samma villkor som försäljningen av den tidigare tillåtna s.k. pilsnern med en högsta alkoholhalt 3,5 volymprocent.

Någon åldersgräns i livsmedelsbutikerna för rätt till inköp fanns inte från början. En sådan infördes emellertid år 1972 och sattes till 18 år, dvs. samma som gällde för servering av alkoholdrycker på restaurang. Ändringen innebar vidare att den då gällande 16—årsgränsen för servering av öl höjdes till 18 år. Införandet av en lagfäst 18—årsgräns hade föregåtts av en frivillig överenskommelse mellan den dåvarande kontrollstyrelsen och branschföreträdare om att inte sälja mellanöl till barn eller ungdomar under 18 år (se prop. 1972:61 ang lagen om ändring i ölförsäljningsförordningen [19611159]).

Under hand växte emellertid fram —— som det nyss nämnda lagstiftningsärendet är ett exempel på — en mer restriktiv inställning och år 1977 lades bl.a. föreställningen om totalkonsumtionens betydelse för alkoholen som samhällsproblem till grund för den förda alkoholpolitiken (prop. 1976/77:108). Som ytterligare ett exempel på denna inställning kan nämnas det s.k. mellanölsförbudet i allmän handel som infördes den 30 juni 1977 (SkU 1975/76:64, rskr. 1975/76:384).

Tre grundprinciper som alltjämt äger giltighet för den förda alkoholpolitiken — slogs därvid fast av riksdagen, nämligen att begränsa det privata vinstintresset, begränsa tillgängligheten och skydda ungdomen.

Som en följd av att myndighetsåldern år 1969 sänktes från 21 år till 20 år, sänktes också inköpsåldern för alkohol från 21 år till 20 år. Vid sänkningen av myndighetsåldern år 1974 till 18 år behölls dock ålders- gränsen 20 år för inköp.

Vi återkommer strax med en närmare redovisning av de bakom åldersgränserna liggande motiven. Först skall dock något sägas om det förhållandet att man får gå till olika lokaler när man önskar bli serverad och när man önskar göra inköp för avhämtning.

Denna ordning infördes redan i början av seklet genom 1905 års brännvinsförordning. I förordningen drogs en klar gräns mellan

47 Jfr avsnittet Statsbidrag till ungdomsorganisationer; den övre åldersgränsen för bidragsberättigad medlem sattes bl.a. som en följd av att motboken avskaffades till 25 år.

servering och detaljhandel och ett förbud infördes mot försäljning av brännvin för avhämtning inom serveringen. Härigenom skulle garanti fås för att försäljningen bedrevs med ett socialt ansvar av för detta ändamål särskilt bildade bolag.

För servering av alkoholdrycker har under hela den beskrivna tiden gällt en åldersgräns på 18 år och för öl 16 år. År 1972 höjdes, som nyss sagts, den senare till 18 år.

Den nu gällande alkohollagen (1994:1738) trädde i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med drycker, LHD, upphörde att gälla.

Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får varor inte säljas eller lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år (3 kap. 8 å första stycket första meningen).

Bestämmelsen motsvarar förutvarande 11 å i LHD. Som vi i det föregående nämnt sänktes inköpsåldern i systembutikerna från 21 år till 20 år i samband med att myndighetsåldern sänktes från 21 år till 20 år den 1 juli 1969. Det sägs då som naturligt att som dittills skett i rusdrycksförordningen (1954z521) knyta an inköpsåldern i system— butikerna till den allmänna myndighetsåldern (jfr prop. 1954:151 s. 307 med förslag till rusdrycksförordning). Från ett par håll uttalades visserligen vid remissbehandlingen av förordningsförslaget farhågor för att en sänkt inköpsålder skulle leda till ökat alkoholmissbruk hos ungdomen. I ett yttrande hävdades å andra sidan att åldersgränsen

borde samordnas med minimiåldern 18 år för servering (prop. 1969:25 s. 83).

År 1974 sänktes myndighetsåldern till 18 år. I samband därmed behandlades även frågan om en motsvarande sänkning av inköpsåldern i systembutikerna. Enligt departementschefen kunde nu samma skäl anföras för en sänkning av inköpsåldern till 18 år, vilket skulle innebära att inköpsåldern anpassades även till serveringsåldern. I den Alkoholpolitiska utredningens (Fi 1966z33) uppdrag ingick emellertid att göra en allmän översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken. Departementschefen fann det därför lämpligare att frågan om inköpsålder övervägdes närmare inom ramen för detta utrednings- arbete (prop. 1974144 5. 68).

Alkoholpolitiska utredningen (APU) stannade för att 20-årsgränsen skulle behållas. Som skäl anfördes att ungdomar framför allt skaffar alkoholdrycker genom att äldre kamrater köper ut åt dem. Eftersom 18-åringar i allmänhet har en yngre kamratkrets än 20—åringar skulle en sänkning av inköpsåldern därför öka åtkomstmöjligheterna för ännu yngre ungdomar. Genom att behålla en högre åldersgräns när sprid— ningseffekten inte lika långt ner i åldersgrupperna. Däremot senare- läggs ungdomens umgänge med alkohol och detta bidrar även till att skjuta upp alkoholdebuten i stora ungdomsgrupper (SOU 1974:90—- 93).

Med anledning av remissutfallet över APU:s förslag tillsattes en särskild beredningsgrupp inom regeringskansliet (S 1976:02) för frågor avseende alkoholpolitiken. I sin rapport Ds S 1977:1 framhöll beredningruppen inledningsvis att det till myndighetsåldern knyts rättigheter och skyldigheter av många olika slag och att det är motsägelsefullt att en person som har rösträtt, rätt att ingå äktenskap och skyldighet att göra värnplikt inte skulle ha rätt att köpa alko- holdrycker i systembutik. Detta understryks enligt beredningsgruppen ytterligare av att den som fyllt 18 år har rätt att bli serverad alko- holdrycker på restaurang och köpa öl i detaljhandelsaffär.

Beredningsgruppen ansåg därför att rätten till inköp i systembutik principiellt bör följa myndighetsåldern. Frågan om åldersgränser hade kommit i ett delvis nytt läge genom beslutet om mellanölets avskaffande och beredningen åberopade att det hade förts fram farhågor för att ungdomars intresse för systembolagsvaror kunde komma att öka i samband med att mellanölet försvann ur handeln. Det kunde enligt beredningsgruppen i vart fall inte uteslutas att så blev fallet åtminstone under en övergångsperiod. Beredningsgruppen föreslog därför en bibehållen 20-årsgräns till dess tillräcklig erfarenhet vunnits av de konsekvenser mellanölets avskaffande medför i fråga om ungdomens alkoholvanor.

Vid införandet av lagen om handel med drycker år 1977 delade lag- stiftaren beredningsgruppens uppfattning (prop. 1976/77:108 s. 42).

Vid detaljhandel med öl får varor inte säljas eller lämnas ut till den som inte har fyllt 18 år (3 kap. 8 å första stycket andra meningen). Vad gäller 18-årsgränsen vid detaljhandel med öl infördes den så sent som år 1972. Tidigare gällde inte någon åldersgräns för sådana inköp. APU:s förslag om en 18-årsgräns avsåg endast mellanöl. I propositionen föreslogs att åldersgränsen skulle gälla även öl av typ pilsner. Som skäl anfördes att det gällde att skapa bästa möjliga garantier för att uppnå syftet med att införa en åldersgräns, alltså att begränsa ölets åtkomlighet för ungdomar (prop. 1972:61 s. 18 f.).

9.1. Hemtillverkning av vin och starköl — ingen åldersgräns

Hemtillverkning av vin, starköl och öl får ske utan särskilt tillstånd (2 kap. 2 å).

Någon åldersgräns har inte föreskrivits i alkohollagen. Det innebär t.ex. att unga vuxna i 18—19-årsåldern utan begränsning kan tillverka vin och öl i den omfattning de själva bedömer som lämpligt. För barn, dvs. den som är under 18 år, gäller de begränsningar som följer av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad (jfr prop. 1994/95:89 s. 87 f.).

Det innebär vidare att alkohollagen inte utgör något hinder för försäljning av s.k. vin— och ölsatser för hemtillverkning till barn och ungdomar.

9.2 Försäljning av alkoholdrycker 18 år

Den som är underårig får inte bedriva försäljning av alkoholdrycker (3 kap. 7 å).

Bestämmelsen innebär att bara den som har uppnått myndig ålder kan beviljas sådana tillstånd enligt alkohollagen som innefattar ett försäljningsmoment. För tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och inköpstillstånd samt serveringstillstånd fordras således med ett undantag att sökanden har uppnått myndig ålder. När det gäller inköpstillstånd gäller dock inte detta krav i de fall inköpen skall användas t.ex. i en bagerirörelse vars produkter och därmed för- säljningsverksamhet inte omfattas av alkohollagens tillämpningsom— råde.

Vad därefter gäller försäljningspersonalen utgör bestämmelsen inte något hinder mot att denna t.ex. i en systembutik eller i en restaurang är under 18 år. Bestämmelsen gäller enligt dess förarbeten till— ståndshavare men inte försäljningspersonal (aa. s. 90).

När det sedan gäller serveringstillstånd ställs — utom annat som villkor för tillståndet att tillståndshavaren, om han inte personligen utövar tillsyn över serveringen, utser en serveringsansvarig person att utöva denna och vara närvarande under hela serveringstiden (6 kap. 3 å). Något uttryckligt krav på att den person som tillståndshavaren —— som själv måste vara myndig utser skall ha uppnått en viss minsta ålder har inte ställts upp i alkohollagen. Enligt den aktuella be— stämmelsen sägs att den som utses skall med hänsyn till sina egenska- per och övriga omständigheter vara lämplig för uppgiften. Huruvida kravet på uppnådd myndighet för tillståndshavaren kan tillämpas även för den serveringsansvarige framstår som oklart.

Vad slutligen angår detaljhandeln med öl klass II gäller numera enligt 5 kap. 6 å — sedan tillståndsplikten upphört —— att försäljningen skall ske i en livsmedelslokal som godkänts enligt bestämmelser vilka meddelas med stöd av 22 å tredje stycket livsmedelslagen (1971:511). Något krav på att tillståndshavaren skall var myndig ställs visserligen inte upp i livsmedelslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 7 å om att den som bedriver försäljning av alkoholdrycker måste vara myndig är dock ändå tillämplig på ifrågavarande ölförsäljning. Något krav på att försäljningspersonalen skall vara myndig gäller däremot inte (prop. 1994/95:89 s. 72 f.).

9.4. En 18-årsgräns för servering

Vid servering av alkoholdrycker får varor inte säljas eller lämnas ut till den som inte har fyllt 18 år (3 kap. 8 å första stycket andra meningen).

18—årsgränsen för servering av alkoholdrycker är av gammalt datum och saknar som redan påpekat samband med myndighetsåldern. Redan i 1937 års rusdrycksförordning (SFS 1937:436) gällde en 18—årsgräns för servering. Enligt 1961 års ölförsäljningsförordning (SFS 1961:159) gällde en 16-årsgräns för servering av öl.

I propositionen 1954:151 till 1954 års rusdrycksförsäljnings- förordning (SFS 1954:521) behandlades serveringsåldern bl.a. mot bakgrund av att åldersgränsen för servering på en del häll hade höjts till 21 år genom överenskommelser mellan systembolaget och restauratörer. 18-årsgränsen behölls emellertid med motiveringen att ungdomens nykterhetsproblem huvudsakligen bör lösas på annat sätt än genom restriktioner. Enligt departementschefens bedömning syntes inte några nämnvärda fördelar stå att vinna genom en höjning av åldersgränsen. Han erinrade därvid om att en sådan höjning skulle kunna ge upphov till tillämpningssvårigheter. Man kunde inte heller enligt honom bortse från att en suggestionseffekt skulle kunna skapas, om ungdomar i de åldrar det här gäller varken skulle få köpa eller serveras alkohol på restaurang ( s. 359, 361 och 402).

Genom lagstiftning år 1972 höjdes serveringsåldern för öl från 16 till 18 år för att begränsa inte bara mellanölets utan även pilsner— drickans åtkomlighet för ungdomar (prop. 1972:61 s. 18 f.).

Frågan om serveringsåldern har därefter ingående behandlats av APU. APU föreslog som nyss sagts att 20-årsgränsen skulle behållas i sytembutiker trots sänkningen av myndighetsåldern. Att tillämpa en lägre ålder vid servering på restaurang än vid försäljning i systembutik kunde enligt APU motiveras av att konsumtionen på restaurang sker under viss kontroll.

Vad som nu redovisats är de motiv som i dag bär upp regeln om en något lägre serveringsålder än inköpsålder.

En höjning av åldersgränsen för servering från 18 till 20 år har nyligen aktualiserats av Alkoholpolitiska kommissionen, vars förslag vi strax återkommer till.

9.6. Åldersgränser och langning

Enligt 3 kap. 9 å första stycket är det förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa alkoholdrycker till den som enligt 8 å inte har rätt att få sådan vara utlämnad till sig. Bestämmelsen tar sikte på s.k. langning till den som bl.a. inte uppfyller ålderskraven för inköp och servering.

Enligt andra stycket samma paragraf får inte spritdrycker, vin eller starköl överlämnas som gåva eller län till den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller län till den som inte har fyllt 18 år. Bestämmelsen innefattar inte ett förbud att bjuda på alkohol, dvs. att låta den unge förtära alkohol.

Av lagmotiven (prop. 1994/95:89) framgår att det är de gåvo och lånetransaktioner som frånsett avsaknaden av vederlag ligger för- säljningen nära, som åsyftas med förbudet. Ett överlämnande av en alkoholdryck för senare förtäring är därför enligt motiven i princip otillåtet.

Bestämmelsen utgör inte heller, sägs det vidare i motiven, hinder för en förälder att vid något tillfälle bjuda sitt underåriga barn av en alkoholdryck. Även i andra situationer bör det vara tillåtet att bjuda unga av en alkoholdryck. Var gränsen för det tillåtna går har emellertid inte ansetts möjligt att exakt ange i lagtexten (a.a. s. 91). Gränsdragningssvårigheter torde enligt förarbetena i praktiken kunna undvikas genom att ringa fall av brott mot regeln gjorts straffri, jfr 10 kap. 8 å alkohollagen.

9.7 Ett aktuellt utredningsförslag en 20-årsgräns för både inköp och servering

Alkoholpolitiska kommissionen föreslår en 20-årsgräns för både inköp och servering.

Den sedan år 1977 vilande frågan om en 20 eller 18-årsgräns för inköp i systembutik har närmare behandlats av Alkoholpolitiska kommissionen i sitt hvvudbetänkande (SOU 1994:24) Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. Kommissionens förslag har i vissa delar legat till grund för lagstiftningsarbetet med den nya alkohollagen, men frågan om åldersgränser bereds för närvarande i Socialdepartementet. Ett förslag kan, enligt vad Åldersgränsutredningen erfarit, väntas tidigast hösten 1996.

Enligt kommissionen skulle en sänkning av inköpsåldern för sprit- drycker, vin och starköl i detaljhandeln från 20 år till 18 år leda till en ökning av den totala alkoholkonsumtionen. Förslag till en sådan åtgärd skulle direkt strida mot kommissionens uppdrag (SOU 1984:24 s. 84).

Alkoholpolitiska kommissionen har som sagt tagit ställning för, i likhet med APU tidigare, att 20—årsgränsen behålls men föreslår samtidigt att åldersgränsen för servering av alkoholdrycker skall höjas från 18 år till 20 år. Skälen är dels att skapa tydligare regler som fortfarande innehåller ett särskilt skydd för ungdomen, dels motverka den försvagning av viktiga alkoholpolitiska styrmedel som ett medlemskap i EU och EESavtalet riskerar att medföra. Kommissionen förutsätter att en höjning av åldersgränsen för alkoholservering kan göras utan att restaurangerna begränsar rätten för ungdomar under 20 år att få tillträde till restaurangerna (a.a. s. 85).

10 Marknadsföring av alkoholdrycker

Marknadsföring av utrustning m.m. för hemtillverkning av vin genom reklam direkt adresserad till personer under 20 år strider mot god affärssed (Marknadsdomstolens avgörande 1983125). Åldersgränsen knyter an till den åldersgräns som gäller för inköp av alkoholdrycker.

10.1 Konsumenten 20 år

Lagen (1978z763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker innehåller inte några lagfästa åldersgränsbeståmmelser för reklam eller andra marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna kompletterar det förbud mot vissa marknadsföringsåtgärder som föreskrivs i alkohollagen. I dess förarbeten sägs att marknadsföringen inte får utföras i strid mot samhällets alkoholpolitiska strävanden. Dessa strävanden syftar som tidigare nämnts till att begränsa alkoho- lens tillgänglighet för barn och ungdomar.

I lagen föreskrivs, med uttrycklig hänvisning till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol, särskild måttfullhet vid marknads- föringen samt att reklam eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol (2 å första stycket).

Det är vidare enligt andra stycket samma paragraf inte tillåtet att använda annons i ljudradio eller televisionsprogram vid marknads— föring av alkoholdryck.

I tredje stycket nämnda paragraf stadgas förbud mot marknadsföring i komrriersiell annons i periodisk skrift av spritdryck, vin eller starköl.

En handling som strider mot någon av de nu redovisade bestämmel- serna i 2 å skall vid tillämpningen av marknadsföringslagen (1995z450) anses vara otillbörlig mot konsumenterna (3 å).

Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam

Enligt Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam gäller som en grundläggande princip att reklam skall utformas med känsla av socialt ansvar. I dessa grundregler anges — utan någon närmare åldersangivelse —— att reklam för alkoholhaltiga drycker inte får riktas till barn och ungdom.

Marknadsdomstolens praxis

Marknadsdomstolen har i ett beslut den 15 december 1983 (198325) funnit att marknadsföring av utrustning m.m. för hemtillverkning av vin genom reklam direkt adresserad till personer under 20 år strider mot god affärssed.

Domstolen har i huvudsak anfört följande skäl. Vid marknadsföring av sådan utrustning bör —— mot bakgrund av innehållet i den lagstift- ning som reglerar försäljning och marknadsföring av alkoholhaltiga drycker samt den allmänna kännedomen av alkoholens hälsorisker

iakttas särskild måttfullhet och ansvarskänsla. Den i Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam fastslagna principen att reklam skall utformas med känsla av socialt ansvar gör sig gällande med särskild styrka i förevarande sammanhang. Den påtalade marknadsföringen kan mot bakgrund av det anförda inte anses förenlig med god affärssed.

1 1 Tobak

I tobakslagen (l993z581) finns för närvarande inga åldersgränser”.

11.1. En 18—årsgräns för inköp är på förslag

Inom Socialdepartementet har däremot en departementspromemoria (Ds 1995:66) om åldersgräns vid tobaksinköp utarbetats. I denna föreslås att en åldersgräns, 18 år, för inköp av tobaksvaror införs i tobakslagen. Åldersgränsen föreslås också gälla vid införsel av tobaksvaror.

Som skäl för en 18—årsgräns anförs i promemorian att det är främst mot slutet av tonåren som ungdomar på allvar etablerar ett regelbundet tobaksbruk. Att införa en åldersgräns vid t.ex. 15 eller 16 år riskerar att bli utan effekt, eftersom förbudet då huvudsakligen träffar ungdomar i åldrarna då något tobaksbruk ännu inte har etablerats. Det ter sig därför mest naturligt och ändamålsenligt att låta åldersgränsen för tobaksinköp sammanfalla med myndighetsåldern”. En motsvarande åldersgräns gäller också sedan tidigare i Finland och från och med den 1 januari 1996 i Norge (a.a. s. 30).

Departementspromemorian har remissbehandlats och de flesta remissinstanser stöder förslaget om att införa en åldersgräns. Rege-

48 I lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. och lagen (1994:1565) om beskattning av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen finns åldersgränsbeståmmelserna —- 17 respektive 15 år — för att en resande skall få skattebefrielse vid import av tobaksvaror. Marknadsdomstolen har i ett beslut den 22 februari 1980 (1980:4) ansett marknads- föring av cigaretter genom gratisutdelning till personer under 20 år strida mot de krav på särskild måttfullhet som gäller enligt 2 å lagen (19781764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror. 49 I detta sammanhang hänvisar promemorian även till Åldersgränsutredningen. Utredningens uppdrag beskrivs som en förenkling och renodling av bestämmelserna om åldersgränser och att åldersgränsen för tobaksinköp därför bör sammanfalla med myndighetsåldern.

ringen avser att i slutet av maj 1996 lägga fram en proposition till riksdagen i frågan.

12 Lösningsmedel m.m

12.1. En 18—årsgräns för inköp

Lösningsmedel får inte säljas till den som är under 18 år.

1 förordningen (1977:994) om försäljning och förvaring av vissa flyktiga lösningsmedel m.m. finns en åldersgränsbeståmmelse. Förordningen är tillämplig bl.a. på butangas (förekommer i cigarettän— dare och engångsbehållare för återfyllning av tändare).

Enligt 2 å förordningen får sådana flyktiga lösningsmedel inte säljas när det kan antas att den köps för att användas som berusningsmedel.

Med stöd av 2 å förordningen kan försäljning förbjudas till den som inte har fyllt 18 år.

En motsvarande åldersgräns fanns i den tidigare kungörelsen (1960:625) om försäljning av thinnet.

Några motiv för valet av en 18-årsgräns har inte redovisats. Den torde vara en anpassning till myndighetsåldern.

13 Injektionssprutor och kanyler

Sprutor och kanyler får inte säljas till den som är under 21 år.

Bakgrund och nuvarande ordning

I kungörelsen (1968z71) angående tillämpningen av förordningen (1968170) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler föreskrivs en 21-årsgräns.

Enligt 2 å får den som fyllt 21 år köpa sprutor och kanyler om omständigheterna inte ger anledning till misstanke om att varan kan komma till användning vid narkotikamissbruk.

Också den som är under 21 år får köpa sprutor och kanyler om han eller hon kan visa att varan behövs för medicinskt ändamål.

I propositionen 1968:7 till narkotikastrafflag motiveras inte åldersgränsen närmare. Där sägs att i första hand bör prövas om regleringen i fråga om injektionssprutor och kanyler kan inskränkas till enbart ett förbud att sälja till personer under viss ålder samt till personer som på sannolika skäl kan misstänkas komma att medverka till att varorna används i samband med narkotikamissbruk (s. 115).

Några andra skäl för åldersgränsen har inte redovisats.

14 Lagen om allmän försäkring m.m.

I lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) finns flera ålders- gränser som berör unga människor, men i lagen används också begreppen barn, ungdom, minderårig och underårig utan fixering till viss ålder. När det gäller begreppet underårig används det i samma betydelse som i föräldrabalken, dvs. för att ange myndighetsåldern 18 år.

En 20—årsgräns gäller för ersättning för tandvård åt försäkrad.

Åldersgränsen är en anpassning till den 19-årsgräns som gäller för avgiftsfri tandvård enligt tandvårdslagen.

För resekostnader i samband med öppnevård och sjukhusvård gäller särskilda regler för den som är under 16 år.

När det gäller bestämmelserna om begränsning av kostnaderna för läkemedel tillämpas i vissa fall 16—årsgräns.

Barn under 16 är som lider av vissa sjukdomar kan även få prisnedsättning på vissa livsmedel.

Bestämmelser om skyldighet att erbjuda hälso och sjukvård samt ersätta kostnader för resor i samband med vård m.m. finns i hälso och sjukvårdslagen (1982:763) och i lagen (1991:419) om resekostnads— ersättningar vid sjukresor. Ersättning för hälso och sjukvård och för tandvård, liksom för kostnadsansvaret för resor i samband med vården, regleras däremot i AFL.

14.2.1 Fria resor under 16 år ( I förordningen (1984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersätt- ningar för sjukvård m.m. sägs i 14 a å 8 att den som inte har fyllt 16 år och som på grund av sjukdom behöver besöka öppenvård eller vårdas på sjukhus kan få sina resekostnader ersatta av landstinget. 16-årsgräns är en anpassning till motsvarande åldersgräns i AFL.

14.2.2 Begränsade läkemedelskostnader under 16 år

I 5 å första stycket lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels- kostnader, m.m. stadgas att den som är under 16 år skall vid inköp av livsmedel som avses i 20å livsmedelslagen (1971:511) och som föreskrivs av läkare ha rätt till nedsättning av det fastställda priset med hela det belopp som överstiger 120 kronor.

Enligt 7 å tredje stycket gäller om en förälder eller föräldrarna gemensamt har flera barn under 16 år i sin vård får gemensam

kostnadsbefrielse för utgifterna för värdtillfällen, behandlingstillfällen och läkemedelsinköp (högkostnadsskydd).

16-årsgränsen är en anpassning till motsvarande åldersgräns i AFL. HSU 2000 har i sitt delbetänkande Reform på recept (SOU 1995:122) föreslagit att högkostnadsskyddet i 7 å i 1981 års lag skall vara gemensamt för barn —- biologiska barn, adoptivbarn, styvbarn och fostebarn — under 18 år i en familj. Några närmare skäl för den föreslagna höjningen av åldersgränsen till 18 år har inte lämnats

(s. 303).

14.2.3 Fri tandvård — under 20 år

I 2 kap. 3 å andra stycket AFL föreskrivs att ersättning för tandvård inte betalas ut åt försäkrad, som inte fyller minst 20 år under det år vården inleds.

l 7 å tandvårdslagen (19851125)53 föreskrivs bl.a. att folktandvår- den skall svara för en regelbunden och fullständig tandvård för barn och ungdomar till och med det år då de fyller 19 år. Enligt 15 a å samma lag är denna tandvård avgiftsfri.

Från och med det år man fyller 20 år gäller tandvårdstaxan (1973z638).

Innebörden av de redovisade bestämmelserna är att folktandvården har det ekonomiska ansvaret för patienten under hela det kalenderår då denne fyller 19 år, men inte därefter. Försäkringen träder alltså in vid behandling under det år då patienten fyller 20 år även om behandlingen påbörjats tidigare.

Enligt tandvårdslagen räknas en person som ungdom till och med det år han eller hon fyller 19 år. Därefter som vuxen (se prop. 1973:45 s. 100 och prop. 1995/96:119 s. 101).

När folktandvården inrättades för omkring 60 år sedan inriktades dess uppgifter i första hand på att ordna tandvården för barn t.o.m. 15 års ålder och i andra hand på att bereda ungdomar och vuxna tandvård i viss utsträckning. År 1965 höjdes åldersgränsen för organiserad barntandvård till 16 år. År 1973 kunde konstateras att barnens tandtillstånd hade förbättras. Med utgångspunkt i detta byggdes folktandvården ut till att omfatta samtliga personer i åldrarna t.o.m. 19 år (prop. 1973:45 s. 58).

53 I 7 å tandvårsdslagen används begreppet vuxna i betydelsen den som har fyllt 19 år (SFS 1985:125 och 1994z743).

Enligt AFL gäller en 18-årsgräns för skyldigheten att lämna sådana uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. För den som är omyndig skall förmyndaren lämna uppgifter.

Även bestämmelserna om utbetalning av pension knyter an till myndighetsåldern. Den som är under 18 år har dock efter begäran möjlighet att få pensionen utbetald till sig själv.

Enligt 20 kap. 8 å lagen AFL gäller för den som är försäkrad emligt lagen att han eller hon skall lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen.

För den som är omyndig (under 18 år) är det förmyndaren som skall lämna uppgifterna. Motsvarande krav på uppnådd myndig— hetsålder gäller också enligt 3 å kungörelsen (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring m.m. Sä gäller även enligt Så lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara.

Motsvarande gäller likaså i fråga om ändrade förhållanden vid förtidspension och efterlevandepension (se 16 kap. 8 och 10 åå).

Åldersgränsen är i de nu redovisade bestämmelserna en anpassning till myndighetsåldern.

Även bestämmelserna om utbetalning av pension knyter direkt an till myndighetsåldern. Den som är under 18 år har dock efter begäran möjlighet att få pensionen utbetald till sig själv (6 å förordningen [1980:624] om sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring m.m.).

14.1. Tillämpningsområde

En 16—årsgräns gäller för inskrivning hos allmän försäkringskassa. Vidare gäller — med undantag för EESområdet —— krav på bosättning i Sverige. I fråga om sistnämnda krav tillämpas för den som är under 18 är samma regler som för hans eller hennes föräldrar.

14.1.1. Inskrivning i försäkringskassa — 16 år

I 1 kap. 4 å första stycke AFL föreskrivs att från och med den månad under vilken en försäkrad fyller 16 år skall han eller hon vara inskriven hos en allmän försäkringskassa”.

Fram till 1950—talet gällde en frivillig statsunderstödd sjukförsäkring som administrerades av s.k. erkända sjukkassor. Minimiåldern för

50 Enligt 4 å kungörelsen (1967:642) om underrättelser rörande försäkrade enligt lagen om allmän försäkring skall skattemyndigheten varje år underrätta försäkrings— kassan om de personer som fyller 15 är under året (F 199011252).

Fram till 1950-talet gällde en frivillig statsunderstödd sjukförsäkring som administrerades av s.k. erkända sjukkassor. Minimiåldern för medlemskap i en sådan sjukkassa var 15 år. Socialvårdskommittén ansåg i sitt betänkande angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944115) denna ålder vara något för låg vid en obligatorisk försäkring och föreslog att den tidpunkt, då försäkringsplikt normalt skall inträda, bestäms till ingången av månaden näst efter den, då barnet fyllt 16 år”. Som skäl anfördes bl.a. att den tidpunkten utgör övre gräns för rätt till barnbidrag. Vidare anfördes att 16årsåldern utgör nedre ålders— gräns för rätt till invaliditetsunderstöd och att åldersgränsen är vanligt förekommande inom social och civillagstiftning (s. 138).

De motiv som nu redovisats ligger till grund för bestämmelsen om minimiåldern 16 år (se prop. 1946:312 5. 165 f. och prop. 1962:90 s. 332).

14.1.2 Bosättningskravet barn under 18 år

För att vara försäkrad enligt AFL gäller utöver ålderskravet att man skall vara bosatt i Sverige. Men även den som lämnar Sverige skall under vissa förutsättningar fortfarande anses bosatt i Sverige. Enligt huvudregeln gäller då att utlandvistelsen är avsedd att vara längst ett ar.

I 1 kap. 3 å fjärde stycket AFL gäller dock följande undantag. Den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land —— utanför EESområdet — för arbete för arbetsgivarens räkning skall anses som bosatt i Sverige under hela utsändningstiden även om denna är avsedd att vara längre än ett år. Detta gäller även medföljande barn som inte har fyllt 18 år”.

5' Socialförsäkringskommitténs förslag (1919) till lag om allmän sjukförsäkring innehöll förslag om en lG-årsgräns.

Aven 1920 års förslag till lag om sjukförsäkring som var en överarbetning av 1919 års förslag innehöll åldersgränsen 16 år för medlemskap. Förslaget blev, av statsfina- siella skäl, aldrig framlagt för riksdagen.

52 Jfr 11 å folkbokföringslagen (19912481) enligt vilken en elev under 18 år som har sin egentliga hemvist tillsammans med föräldrarna eller andra anhöriga anses bosatt där även om han till följd av skolgången regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet. Detsamma gäller även efter det att eleven fyllt 18 år så länge han genomgår grund- eller gymnasieskola eller motsvarande utbildning. Enligt 30 å första stycket samma lag gäller vidare att för barn under 18 år skall anmälan om flyttning, inflyttning och utflyttning göras av barnets vårdnadshavare. Barn som har fyllt 16 år har dock rätt att själv göra sådan anmälan. Ansökan om s.k. kvarskrivning på gamla folkbokföringsorten för barn under 18 år får dock bara göras av vårdnadshavare (andra stycket).

Bestämmelserna är en anpassning till bestämmelserna om folk- bokföring (prop. 1984/85:78 s. 116).

14.3. Sjukpenning

Rätt till sjukpenning förutsätter inskrivning vid allmän försäk- ringskassa, dvs. en 16—årsgräns gäller.

En omprövning av den försäkrades sjukpenninggrundande in— komst begränsas beloppsmässigt under den tid då den försäkrade är helt eller delvis ledig från färvärvsarbete på grund av vård av eget barn som inte har fyllt 1 år.

Motsvarande gäller vid adoption av barn som inte fyllt 10 år.

14.3.1. Sjukpenning förutsätter inskrivning — 16 år

Rätt till sjukpenning förutsätter inskrivning vid allmän försäkringskas- sa, dvs. en 16-årsgräns gäller (3 kap. 1 å AFL)”.

14.3.2. Omprövning av sjukpenning begränsas vid vård av barn — barn under 1 år

Enligt Så tredje stycket punkten 5 AFL gäller en i lagrummet närmare angiven beloppsmässig begränsning av den försäkrades fastställda sjukpenninggrundande inkomst. Denna begränsning gäller den tid då den försäkrade är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om den försäkrade är förälder till barnet eller likställs med förälder enligt lagen 1 å föräldraledighetslagen (1995:584) och barnet inte har fyllt 1 år.

Motsvarande gäller vid adoption av barn som inte har fyllt 10 år eller vid mottagandet av sådant barn i avsikt att adoptera det, om mindre än ett år har gått sedan den försäkrade fick hand om barnet.

54 Enligt lagen (1992:322) om ungdomspraktikanter och lagen (1994:1835) om praktik för ungdomsintroduktion skall de ungdomar som anvisats praktikplats inte anses som arbetstagare när de fullgör praktiken. Ersättningen är därmed inte sjukpenninggrundande enligt 3 kap. 2 å AFL. Motsvarande gäller för den som anvisats plats enligt enligt lagen (1992zl33l) om arbetslivsutveckling och lagen (1994:197) om praktik för invandrare.

14.4. Föräldrapenningförmåner

För föräldrapenning för vård av barn gäller enligt huvdregeln som högsta åldersgräns 8 år. För adoptivbarn gäller 10 år.

Vidare gäller ett särskilt skydd mot en sänkning av föräldrapen- ningen till dess barnet fyller 2 år.

För tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn o.d. gäller som huvudregel högsta åldersgräns 12 år (födelsedagen eller under kalenderåret). För funktionshindrade barn tillämpas ålders- gränserna 16, 21 och 23 år.

Som lägsta åldersgräns gäller 8 månader för vård av sjukt barn. För kontaktdagar för funktionshindrade barn finns inte någon nedre åldersgräns.

I föräldraledighetslagen finns åldersgränser som korresponderar med åldersgränserna för föräldrapenning.

Föräldrapenningförmåner är föräldrapenning och tillfällig föräldrapen- ning.

Föräldrapenning betalas ut under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna. Vid flerbarnsbörd betalas ut föräldrapenning under ytterligare 180 dagar för varje barn utöver det första.

Tillfällig föräldrapenning betalas ut om en förälder behöver avstå från förvärvsarbete t.ex. i samband med barns sjukdom och liknande.

Om en föräldrapenningförmån tillkommer en förälder som inte har fyllt 18 år, får försäkringskassan på framställning av socialnämnden besluta att föräldrapenningen helt eller delvis skall betalas ut till en annan person eller till nämnden för att användas till förälderns och familjens nytta (4 kap. 18 å tredje stycket AFL). En liknande reglering gäller om en kvinna vid tiden för förlossningen är intagen i ett hem som avses i 12 å lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

14.4.1. Föräldrapenning — barn under 8 år /adoptivbarn under 10 år

Föräldrapenning betalas ut längst till dess barnet har fyllt 8 år eller till den senare tidpunkt då barnet har avslutat det första skolåret (3 kap. 3 å AFL)”.

55 Jfr korresponderande bestämmelser i 3 å föräldraledighetslagen (1995z584).

Bestämmelserna om föräldrapenning gäller i tillämpliga delar också vid adoption av barn. Tidpunkten då den försäkrade får barnet i sin vård jämställs därvid med tidpunkten för barnets födelse. Föräldrapen- ning utges dock inte för barn som fyllt 10 år (3 kap. 5 å AFL).

Motiv för en 8-årsgräns

Tidigare gällde att föräldrapenning fick inte — med undantag avseende adoptivbarn — ges för barn som fyllt 4 år. Denna reglering infördes i samband med att de tidigare ersättningsformerna föräldrapenning i samband med barns födelse och särskild föräldrapenning sammanför— des till en förmån den 1 januari 1986. Den särskilda föräldrapenningen kunde tas ut fram till dess barnet fyllde 8 år eller till den senare tidpunkt då barnet avslutade det första skolåret. Som skäl för ändringen angavs i propositionen 1984/85:78 om förbättringar inom föräldraförsäkringen m.m. bland annat att föräldrarna till övervägande del tog ut föräldrapenningen under barnets tre första levnadsår, samt att möjligheten att spara dagar med särskild föräldrapenning medförde administrativa problem för försäkringskassorna samtidigt som föräldrarna hade svårt att hålla reda på antalet uttagna respektive sparade dagar.

Åldersgränsen höjdes under år 1989 till 8 år på grund av att den utökning av antalet föräldrapenningdagar som då genomfördes medförde att 4-årsgränsen inte längre medgav föräldrarna att ta ut föräldrapenningen enligt samtliga de alternativ som lagen gav rätt till. Därför sträcktes tidsramen ut. Samtidigt framhölls att det var viktigt att ge föräldrarna så stor valfrihet som möjligt att använda för- säkringen vid den tidpunkt de själva anser lämplig. Mot denna bakgrund och med beaktande av den rätt till förkortning av arbetstiden som gavs med stöd av föräldraledighetslagen förlängdes åldersgränsen fram till barnets 8- årsdag eller till den senare tidpunkt då barnet avslutat första skolåret (prop. 1988/89:69 s. 10).

Motivet för en IO—årsgräns vid adoption Den något högre åldersgränsen för adoptivbarn motiveras av att det är

angeläget att denna grupp —- mellan 8 och 10 år — får ett fullgott stöd (prop. 1987/88:168 s. 43).

14.4.2. Beloppsspärr mot sänkning av föräldrapenning — barn under 2 år

I 4 kap. 6 å sjätte stycket AFL gäller vidare en särskild beloppsspärr mot en sänkning av föräldrapenningen till dess barnet fyller 2 år. Detsamma gäller om kvinnan är gravid på nytt innan barnet uppnått 1 år och 9 månaders ålder. Detsamma gäller också vid adoption av barn som sker inom 2 år och 6 månader efter det att det föregående barnet fötts eller adopterats.

Motiv

Bestämmelsen om att en förälders sjukpenninggrundande inte får sänkas under viss tid efter barns födelse syftar till att tillförsäkra förvärvsarbetande kvinnor ett bibehållet försäkringsskydd under viss tid efter barnsbörden även om de inte återupptar förvärvsarbetet (prop. 1984/85:78 s. 79 f.). 1 Ifrågavarande åldersgränser har i bland höjts, i bland sänkts. Några mer ingående överväganden för valet av en viss ålder har som regel inte redovisats i samband med dessa förändringar.

Den nuvarande gränsen vid 1 år och 9 månader som ersatte den tidigare 2,5-årsregeln motiveras av att den något högre gränsen i det enskilda fallet kunde ge upphov till orimliga effekter på försäkrings— skyddet (prop. 1993/94:220 s. 45 f.).

14.4.3. Tillfällig föräldrapenning — huvudregeln 8 månader till 12 år

För tillfällig föräldrapenning finns en övre åldersgräns. Den växlar beroende på om barnet är funktionshindrat eller inte.

Enligt 4 kap. 10å första stycket AFL har en förälder rätt till tillfällig föräldrapenning för vård av ett barn, som inte har fyllt 12 år, om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom eller smitta hos barnet. Rätt till tillfällig föräldrapenning föreligger även i en del andra i bestämmelsen angivna situationer, t.ex. vid sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdnadshavare, besök i samhällets förebyggande barnhälsovård och när barnets andra förälder besöker läkare med ett annat barn till någon av föräldrarna. Detta är huvudregeln från vilken det görs flera undantag.

För det första har en förälder till ett sjukt eller funktionshindrat barn som inte har fyllt 12 är rätt till tillfällig föräldrapenning när

föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i ytterligare ett antal situationer (4 kap. 10 a å AFL).

För det andra kan tillfällig föräldrapenning även utges för vård av barn som fyllt 12 år men inte 16 år i de fall barnet på grund av ett funktionshinder är i behov av särskild tillsyn eller vård (4 kap. 11 å första stycket AFL).

För det tredje kan tillfällig föräldrapenning utbetalas för vård av barn som fyllt 16 men inte 21 år om barnet omfattas av 1 å lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Om barnet efter att ha fyllt 21 år går i sådan skola som avses i 5 kap. 28 å eller 6 kap. 7 å skollagen (1985:1100) kan tillfällig föräldrapenning även betalas ut till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 år.

Det finns även en nedre åldersgräns. Även denna gräns växlar bl.a. på grund av om barnet är funktionshindrat eller inte.

Enligt huvudregeln i 4 kap. 10 å AFL är den nedre åldersgränsen för vård av sjukt barn m.m. 240 dagar eller 8 månader. För vård av barn vars ålder understiger 240 dagar utges tillfällig föräldrapenning för någon av de i 4 kap. 10å första stycket AFL nyss nämnda situationer bara om tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller om barnet vårdas på sjukhus (4 kap. 10 å andra stycket AFL).

En förälder till barn som omfattas av 1 å lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade har dock rätt till kontaktdagar från barnets födelse till dess att det fyller 16 år (4 kap. 10 å tredje stycket andra meningen AFL).

Rätt till tillfällig föräldrapenning tillkommer även en pappa som avstår från förvärvsarbete i samband med barns födelse för att närvara vid förlossningen, biträda i hemmet eller vårda barn. Motsvarande gäller i tillämpliga delar för en pappa vid adoption av barn, om barnet inte fyllt 10 år (4 kap. 10 å fjärde stycket AFL).

Motiv för en I 2-årsgräns

Rätten till föräldraledighet för tillfälligt vård av barn tar sikte på att ersätta en barntillsyn som faller bort. Det har därför framstått som naturligt att knyta an åldersgränsen till åldersgränsen för den kommu— nala barnomsorgen. Denna omsorg gäller visserligen barn till och med 12 års ålder. I förarbetena till bestämmelsen ansågs det dock till— räckligt utan närmare motivering att begränsa tiden till dess barnet fyllt 12 år (prop. 1978/79:168 s. 42).

Motivet för en 16-årsgräns

Bestämmelsen om en förhöjd åldersgräns för långvarigt sjuka eller handikappade barn infördes år 1985. Av lagmotiven framgår dock inte närmare skälen för den valda åldersgränsen (prop. 1984/85:78 s. 67). Den utsträckta tiden motiveras av behovet av att kunna avstå från förvärvsarbete för vård av barnet. Den valda åldersgränsen torde vara en anpassning till AFL:s generella 16—årsgräns.

Motivet för 21- och 23-årsgränserna

De förhöjda åldersgränserna infördes för att föräldrar till svårt sjuka och funktionshindrade barn som fyllt 16 år inte hade någon möjlighet att erhålla ersättning från socialförsäkringen i de situationer de tillfälligt behövde stanna hemma från arbetet för att ta hand om barnet.

Den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapenning är en anpassning till den tidpunkt som normalt sett kan anses motsvara gymnasieskolan avslutning för de ifrågavarande ungdomarna. Rätten till gymnasial utbildning för svårt rörelsehindrade elever som går i specialanpassad utbildning gäller till och med vårterminen det år eleven fyller 21 år. Om det behövs har dock eleven rätt att fortsätta sin skolgång till och med vårterminen det år eleven fyller 23 år (prop. 1992/93:159 s. 149 f.).

14.5. Folkpension m.m.

För bestämmelserna om rätt till folkpension (i form av ålders- pension, förtidspension och efterlevandepension) samt för tilläggs- penison (ATP) gäller som allmän förutsättning en nedre ålder— gräns — med undantag för ålderspension 16 år.

Bestämmelserna innehåller också en del andra åldersgränser för unga människor upp till 30 år.

Pensionspoäng får t.ex. tillgodoräknas för vård av barn under 3 ar.

Efterlevande makes rätt till omställningspension är bl.a. be— roende av om han eller hon vid dödsfallet sammanbodde med barn under 12 är.

För barnpension gäller åldersgränsen 18 år. Men vid studier som ger rätt till förlängt barnbidrag eller studiehjälp gäller en 20- årsgräns för sådan pension. Åldersgränsen 19 år har också vid avbrott m.m. av studier betydelse för denna rätt

Vad sedan beträffar kvalifikationskravet ”bosättningstid i Sveri- ge” gäller för beräkningen en särbestämmelse för personer under 18 år som följer med sina föräldrar utomlands i biståndsarbete och för personer under 26 år och som bedriver studier i ett annat land.

14.5.1. Allmänna förutsättningar

Av bestämmelserna om allmänna förutsättningar för rätt till folk— pension framgår att rätten till folkpension i dess olika former bl.a. är beroende av det antal år som tillgodoräknas som bosättningstid i Sverige.

Enligt huvudregeln i 5 kap 5 å tredje stycket AFL skall vid be— räkningen av bosättningstid bortses från tid före det år då den pensionsberättigade eller, såvitt gäller efterlevandepension, den avlidne uppnått 16 års ålder.

Medföljande barn under 18 år till föräldrar som bedrivit bistånds- arbete utomlands får dock som bosättningstid i Sverige tillgodoräkna sig den utomlands vistade tiden (5 kap. 6 å fjärde stycket AFL).

Genom en särbestämmelse tillgodoräknas också som bosättningstid i Sverige i den mån regeringen så förordnar tid under vilken en person

som inte fyllt 26 år bedriver studier i annat land (5 kap. 6 å f. AFL)56. Som villkor har regeringen föreskrivit —— utom annat att studierna skall berättiga till studiemedel enligt studiestödslagen (1973:349).

För den som har beviljats asyl i Sverige gäller också en särbestäm— melse vid beräkningen av bosättningstid. Men bestämmelsen knyter an till den generella 16-årsgränsen (5 kap. 7 å AFL).

För folkpension i form av förtidspension finns i 5 kap. 9 och 10 åå några särbestämmelser för beräkningen av bosättningstid. Enligt 9 å gäller 16-årsgränsen. Enligt 10 å tillämpas för där angivna fall ålders- gränsen ”före ingången av det år då han fyllde 18 år”.

När det sedan gäller de olika formerna för folkpension gäller följande åldersgränsbestärrimelsetjk

14.5.2. Förtidspension eller sjukbidrag —— 16 år

Rätt till folkpension i form av förtidspension eller sjukbidrag har försäkrad som fyllt 16 år (7 kap. 1 å AFL).

14.5.3. Barnpension — under 18 år, i vissa fall 21 år

Rätt till barnpension — som är en form av efterlevandepension — har barn som inte har fyllt 18 år. Om ett barn som har fyllt 18 år bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag enligt lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag eller studiehjälp enligt 3 kap. studiestödslagen (1973:349), har det rätt till barnpension även för sådan tid, dock längst till och med juni månad det är då barnet fyller 20 år. För rätt till barnpension fordras dessutom att barnet bedriver sådana studier när det fyller 18 år eller återupptar studierna innan det fyller 19 år (8 kap. 2 å första och andra styckena AFL).

56 Se förordningen (1994:1133) om tillgodoräknande av bosättningstid i Sverige vid studier i annat land. 57 Enligt 3 å kungörelsen (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, m.m. gäller för en underårig sökande att ansökningen skall undertecknas av förmyndaren. Enligt 1 å Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1990119) om förenklat ansökningsförfarande i vissa fall för erhållande av efterlevandepension kan ett barn få fortsatt rätt till sådan pension efter fyllda 18 är under förutsättning av anmälan görs till försäkringskassan om att barnet bedriver studier som enligt 8 kap. 2 å och 14 kap. 2 å AFL ger rätt till barnpension.

Förebilden för folkpensioneringens barnpension var 1960 års lag om barnpension i vilken föreskrevs en övre åldersgräns vid 16 år. Grunden för denna var att flertalet ungdomar över 15 års ålder vid den tiden hade egna inkomster av förvärvsarbete och att något generellt behov då inte ansågs föreligga att utge barnpension till ungdomar som var 16 år eller äldre. Folkpensioneringens åldersgräns höjdes den 1 januari 1974 till 18 år med syfte att uppnå överensstäm- melse med reglerna för bidragsförskott.

För barnpension inom tilläggspensioneringen gällde samtidigt en 19— ärsgräns efter mönster av tjänstepensioneringarna på avtalsområdet. Den åldersgränsen var i sin tur en anpssning till den tidigare gällande myndighetsåldern 20 år.

Genom lagstiftning år 1988 gäller likartade regler för båda för— månerna. Vid bestämmande av åldersgränsen har avgörande vikt lagts vid en jämförelse med reglerna för den familjerättsliga underhållsskyl- digheten, på vilka barnpensioneringens principer bygger. När det gäller den generella åldersgränsen, 18 år, för barn som inte studerar är den knuten till den nuvarande myndighetsåldern och då rätten till underhåll från föräldrarna upphör. Den övre åldersgränsen för barn som studerar är en anpassning till motsvarande regler för bidragsför— skott (prop. 1987/88:171 s. 78 f.).

1454 Omställningspension — barn under 12 år

Rätt till omställningspension — som också är en form av efter- levandepension — har en efterlevande make bl.a. om den efterlevande vid dödsfallet stadigvarande sammanbodde med barn under 12 år (8 kap. 4 och 5 åå AFL).

Enligt huvudregeln gäller för generell omställningspension en tid av ett år. Omställningspension för förlängd tid utbetals först när rätten till den generella pensionen har upphört, alltså först när ett år har förflutit efter dödsfallet.

Om den efterlevande har flera barn, är det avgörande det yngsta barnets ålder. Att differentiera åldersgränsen efter antalet barn, så att den är högre än eljest om den efterlevande har mer än ett minder— årigt58 barn att ta vård om, har inte ansetts motiverat.

Avsikten med den förlängda tiden är att den skall ge ett ekonomiskt tillskott till förälderns förvärvsinkomster för att föräldern under viss

58 I BrB avses med minderårig den som är under 15 år och i arbetsmiljölagen den som är under 18 år/ vår anm.

tid kan behöva minska sin arbetstid eller under fortsatt heltidsarbete — åsamkas tillkommande utgifter som inte var nödvändiga så länge maken levde. Åldersgränsen 12 år har bestämts mot bakgrund av att ett barn vid den åldern bedöms kunna klara sig självt och utan mer regelbunden tillsyn av annan (prop. 1987/88:171 s. 103).

14.6. Särskilda folkpensionsförmåner

För handikappersättning och vårdbidrag gäller åldersgränsen 16 ar.

Bestämmelserna om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn innehåller en åldersgränsbeståmmelse, 18 år. I övrigt används i dessa bestäm— melser begreppet barn utan fixering till viss ålder.

I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade används begreppen barn, ungdomar och vuxna utan fixering till ålder. Men en del fixa åldersgränser finns.

Den som är 15 år eller äldre skall själv begära insatser. Bland insatserna för särskildt stöd och service nämns kort— tidstillsyn för skolungdom över 12 år.

— För den som är under 18 år är föräldrarna i vissa fall skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens kostnader.

I bestämmelserna om assistansersättning används begreppet underårig i samma betydelse som i föräldrabalken. I övrigt in— nehåller dessa bestämmelser inte någon åldersgränsregel.

Bestämmelserna om bilstöd till handikappade innehåller en åldersgränsbeståmmelse, 18 är.

14.61 Handikappersättning — 16 år

Rätt till handikappersättning tillkommer försäkrad som fyllt 16 år (9 kap. 2 å AFL).

14.6.2 Vårdbidrag barn under 16 år

Rätt till vårdbidrag har försäkrad förälder för vård av barn som inte fyllt 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstör- ning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av

särskild tillsyn eller vård (9 kap. 4 å AFL). Vårdbidrag utgår till och med månaden före den då barnet fyller 16 år (16 kap. 9 å AFL).

14.6.3. Särskilt pensionstillägg för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn — särskild förordnad vård— nadshavare likställs med vårdnadshavare vid 18 år

Det särskilda pensionstillägget i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn utges till förälder som har vårdat ett sådant barn under minst sex Vårdår och därvid har avstått från förvärvsarbete.

I 2 å anges åldersgränsen 18 år som en särskild tidpunkt då en särskilt förordnad vårdnadshavare senast skall likställas med en vårdnadshavare för barnet.

14.6.4. Bostadstillägg till pensionärer — adoptivbarn under 10 år

I 6 å Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1994:35) om inkomstberäkning enligt lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer anges hur årsinkomsten skall bestämmas när någon uppbär föräldrapenning med anledning av ett barns födelse eller erhållandet av adoptivbarn under 10 år i sin vård.

1465 Stöd och service till vissa funktionshindrade Allmänt

Lagen (1993:387) om stöd och insatser till vissa funktionshindrade (LSS) innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt i första hand personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Men även personer med andra fysiska eller psykiska funktionshinder kan ha rätt till sådana insatser.

När det gäller rätten till insatser är i 8 å utgångspunkten att den enskilde själv skall begära insatserna. Barn betraktas här som part.

I 9 å anges insatserna för särskilt stöd och särskild service. En av insatserna är relaterad till en åldersgräns, nämligen korttidstillsyn för skolungdom över 12 är utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov.

I bestämmelserna om avgifter sägs i 20 å att om någon som är under 18 år får omvårdnad i ett annat hem än det egna med stöd av denna lag, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kommunen får i sådana fall uppbära underhållsbidrag som avser barnet. Bestämmelsen är en anpassning till bestämmelserna om vårdnad och omyndig i FB (prop. 1992/93:159).

Behörig att själv begära insatser — 15 år

Enligt 8 å skall den som har fyllt 15 är själv begära insatserna.

För den som är yngre än 15 år, eller uppenbart själv saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan skall kunna ges insatser på begäran av vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare.

Av lagmotiven framgår att 15 år är den åldersgräns vid vilken en minderårig person kan anses tillräckligt mogen för att hans viljeyttring skall ha en självständig betydelse. En 15åring som själv förstår vad saken gäller och kan uttrycka en vilja kan inte beredas särskilda insatser enligt lagen enbart på grund av vårdnadshavarens eller annan legal ställföreträdares begäran. Å andra sidan kan enligt FB:s vårdnadsbestämmelser en begäran av en person mellan 15 och 18 år inte bifallas mot vårdnadshavarens vilja. Skulle detta i något fall innebära fara för den unges utveckling kan fråga uppkomma om tillämpning av LVU—lagen (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 173).

14.66 Assistansersättning — 18 år

Assistansersättning är en ersättning av allmänna medel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans.

Enligt 5 å lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) skall en ansökan om assistansersättning göras skriftligen hos försäkringskassan. I 2 å förordningen (1993:1091) om assistansersättning föreskrivs vidare att en sådan ansökan skall undertecknas av sökanden. För en underårig sökande skall dock ansökningen undertecknas av för— myndaren. Bestämmelsen knyter an till förmynderskapsreglerna i FB.

Ett aktuellt utredningsförslag

Assistansutredningen har i sitt betänkande (SOU 1995:126) Kostnader för den statliga assistansersättningen i besparingssyfte föreslagit att barn under 16 är undantas från rätten till personlig assistans. Som skäl för valet av en 16—årsgräns anförs dels att Handikapputredningen i sitt betänkande (SOU 1991:46) Handikapp Välfärd -— Rättvisa föreslagit en motsvarande åldersgräns, dels reglerna för vårdbidrag och förtidspension i socialförsäkringen. I samband därmed sägs att även andra åldersgränser kan diskuteras med hänvisning till skollagen och annan lagstiftning (s. 77 och 78).

Regeringen avser inte att gå fram med någon proposition i enlighet med utredningsförslaget.

14.6.7. Bilstöd till handikappade —— 18 år

Enligt lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade och den därtill utfärdade förordningen (1988:890) lämnas statligt bidrag till handikappade och föräldrar till handikappade barn för att anskaffa motorfordon.

Enligt dessa föreskrifter gäller för den bidragsberättigade person— kretsen bl.a. åldersgränsen 18 är, dels för gruppen handikappade i åldern 18—49 är, dels för gruppen handikappade föräldrar med barn under 18 år, och dels för gruppen föräldrar med handikappade barn under 18 år.

I samband med lagstiftningsärendet fördes fram önskemål om att stöd även borde kunna lämnas till föräldrar med handikappade barn över 18 år, om barnet i fråga bor kvar hos sina föräldrar. Men 18— årsgränsen lades fast närmast som en anpassning till bestämmelserna i föräldrabalken om när vårdnaden upphör, alltså en anpassning till myndighetsåldern (prop. 1987/88:99 s. 16 och Ds S 1986:11 s. 28).

14.7. Beräkning av pensionsgrundande inkomst m.m.

Bestämmelserna om s.k. Vårdår är knutna till barn under 3 år.

14.7.1 Vårdår barn under 3 år

Vad beträffar bestämmelserna om pensionsgrundande inkomst finns en åldersgränsbeståmmelse i 11 kap. 6 a å AFL. I ifrågavarande be— stämmelse sägs bl.a. att ett s.k. Vårdår i vissa fall jämställs med år för vilka pensionspoäng tillgodoräknas. Därvid gäller att en förälder som under större delen av ett kalenderår vårdat ett barn som inte har fyllt 3 år skall tillgodoräknas det året som ett Vårdår om en ansökan om detta görs inom en viss närmare angiven tid.

14.8 Sammanträffande av förmåner minderårig

I bestämmelserna används begreppet minderårig utan fixering till viss ålder

I de försäkringen gemensamma bestämmelserna används i fråga om sammanträffande av förmåner m.m. begreppet minderårig utan fixering till viss ålder (17 kap. 1 å andra stycket AFL).

15 Arbetsskadeförsäkring m.m.

Enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, gäller för be- stämmelserna om livränteunderlag vid skada i arbete och i yrkesutbild— ning i 4 kap. och barnlivränta i 5 kap. flera åldersgränser. Vi behandlar först åldersgränsbestärmnelserna för livränteunderlaget.

15.1 Livränta — 18, 21 och 25 år

Vid bestämmande av livränteunderlag vid arbetsskada i förvärvs- arbete eller i yrkesutbildning tillämpas åldersgränserna 18, 21 och 25 år.

Hade den försäkrade inte fyllt 25 år när skadan inträffade, skall livränteunderlaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan inte hade inträffat (4 kap. 9 å första stycket).

Första stycket har motsvarande tillämpning på försäkrad som när skadan inträffade inte hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade inte hade fyllt 18 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 18 och 21 års ålder (4 kap. 9 å andra stycket).

Nu redovisade regler avser skada i arbete. För skada vid yrkesut— bildning beräknas underlaget i enlighet med en schablonbestämmelse i 4 kap. 10 å. Samma åldersgränser tillämpas som vid arbetsskada.

Bestämmelserna har kommit till mot bakgrund av att det inte har ansetts tillfredsställande att fastställa en livsvarig egenlivränta eller en efterlevandelivränta enbart med hänsyn till inkomstförhållandena vid skadetillfället. Detta gäller bl.a. när den försäkrade vid skadetillfället var så ung att han eller hon inte hade hunnit få full lön i sitt yrke.

Åldersfixeringen bygger på undersökning av löneutvecklingen inom vissa branscher. En icke obetydlig ökning av lönerna sker upp till 25— årsåldern och att inkomstökningarna är störst i de lägsta åldrarna. Där— för föreskrivs att en uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten skall ske vid 18, 21 och 25 års ålder. (prop. 1975/76:197 s. 78 f.).

15.2 Livränta till efterlevande — barn under 18 år, vid studier 20 år

För barns rätt till livränta efter avliden gäller som övre åldergräns 18 år eller vid vissa studier 20 år.

För att få göra anmälan, lämna uppgifter m.m. fordras att man är myndig, dvs. 18 år.

Vad sedan gäller bestämmelserna om barnlivränta har enligt dessa barn till en avliden försäkrad rätt till livränta för tid till och med den månad då barnet fyller 18 år eller längst till och med juni månad det år då barnet fyller 20 år ( 5 kap. 4 å första stycket).

Åldersgränserna för rätt till barnlivränta har utformats efter mönster av vad som gäller beträffande barnpension inom folk- och tilläggspen— sioneringen (prop. 1987/88:171 s. 234).

15.3 Uppgiftsskyldighet m.m. — 18 år

En 18-årsgräns gäller för skyldigheten att lämna sådana uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. För den som är omyndig skall förmyndaren lämna uppgifter.

Enligt 8 kap. 6 å lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring är det förmyndaren som skall lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen när den som är omyndig har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Motsvarande gäller för en sådan förklaring som enligt 4 kap. 10 å kan avkrävas en efterlevande till försäkrad.

Bestämmelserna knyter direkt an till myndighetsåldern.

16 Bidrag till barnfamiljer

16.1. Barnbidrag — till 16 år

Bestämmelserna om allmänt barnbidrag innehåller en 16—årsgräns. Den bygger på ett antagande om att barn i allmänhet från och med 16 års ålder genom eget arbete kan bidra till sin egen försörjning.

Barnbidrag (tidigare barntillägg till den allmänna pensionsförsäkring- en) har sedan år 1938 betalats ut till föräldralösa barn, faderlösa barn och barn till arbetsoförmögna. Åldersgränsen 16 år lagfästes genom 1947 års barnbidragslag.

Enligt 2 å lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag betalas barn- bidrag ut från och med månaden efter den, då barnet fötts eller rätt till sådant bidrag annars uppkommit, till och med det kvartal, under vilket barnet fyller 16 år.

Avlider barn före utgången av det kvartal då barnet fyller 16 år skall bidraget dras in från och med månaden efter den då dödsfallet inträffade (3 å).

Rätten att uppbära allmänt barnbidrag tillkommer som regel barnets moder (4 å).

Motiv för en Iö—årsgräns

I regeringens proposition 1947z220 med förslag till lag om allmänna barnbidrag föreslogs som huvudregel för bidraget en 16—årsgräns. Men med möjlighet att få bidrag även för barn som fyllt 16 år om barnet på grund av fortsatt utbildning, sjukdom eller av annan anledning inte kan genom eget arbete i mera avsevärd mån bidra till sitt uppehälle och inte heller äger egna tillgångar av betydenhet, dock längst till och med det kvartal då barnet fyller 18 är (S. 101). Riksdagen godtog emellertid inte förslaget till barnbidrag för barn i ålder 16—18 år. Som skäl anfördes dels att statligt stöd till studerande ungdomar över 16 är bör lämnas i form av stipendier, dels att stöd till barn som på grund av sjukdom inte kan bidra till sin försörjning bör lämnas i annan form än i form av allmänt barnbidrag (rskr. 1947 nr 498). Av propositionen framgår att 16-årsgränsen är bestämd för att motsvara den ålder då barn i allmänhet anses kunna i mera avsevärd mån bidra till sitt uppehälle (s. 101).

16.1.1. Flerbarnstillägg — barn under 20 år

För beräkning av det s.k. flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn gäller vidare att den som har fyllt 16 år och bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag eller studiehjälp skall räknas in i barnantalet, dock längst till och med andra kvartalet det år han eller hon fyller 20 år, förutsatt att han eller hon bor tillsammans med den bidragssökande och är barn till denne (2 b å)”.

16.2. Förlängt barnbidrag — från 16 år

Bestämmelserna om förlängt barnbidrag för elev i grundskolan innehåller en 16-årsgräns som korresponderar med 16årsgränsen för allmänt barnbidrag.

Rätten till förlängt barnbidrag gäller från och med kvartalet efter det under vilket eleven fyllt 16 år.

Det allmänna barnbidraget avlöses således, i det fall barnet studerar i grundskolan, av det förlängda barnbidraget.

Enligt 1 å lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag har en elev i grundskolan eller en elev som deltar i viss annan motsvarande undervisning samt elever i särskolan och specialskolan rätt till förlängt barnbidrag från och med kvartalet efter det under vilket eleven fyllt 16 år.

Förlängt barnbidrag lämnas till och med den månad eleven slutför utbildningen eller avbryter studierna (3 åf”.

Motiv för en 16-årsgräns

Det förlängda barnbidraget infördes dock redan genom studiehjälps— reglementet (19641402). Följande motiv anfördes för åldersgränsen 16 år. Som grundläggande princip gäller att statlig studiehjälp bara skall sättas in vid de frivilliga skolformerna ovanför grundskolan. För

59 Reglerna om flerbarnstillägg har upphävts men kommer fortfarande att gälla under några år för dem som uppbar tillägget vid upphävandet. 60 Enligt den nya skollagen är Skolplikten inskränkt till tio års skolgång, men elever i särskolan skall ha rätt att få ytterligare utbildning under skolgång som sträcker sig i princip lika långt som tidigare skolplikt, dvs. längst till och med det kalenderår under vilket eleven fyller 21 år eller, i särskilda fall. 23 år.

vissa grundskoleelever upphörde emellertid det allmänna barnbidraget innan de har hunnit lämna skolan. Det förlängda barnbidraget är en form av särskild studiehjälp för denna kategori, dvs. för dem som är födda tidigt på året eller har börjat sin skolgång sent eller som av en eller annan anledning blivit fördröjda i sin skolgång (prop. 1964: 138 s. 155).

Bestämmelserna om förlängt barnbidrag har i 1986 års lag i olika avseenden anpassats till reglerna om allmänt barnbidrag (prop. 1985/86:96 s. 1).

16.3 Bidragsförskott — till 18 år

Bestämmelserna om bidragsförskott innehåller en 18-årsgräns. Bidragsförskott betalas ut till och med den månad varunder barnet fyller 18 år.

I bestämmelserna används för övrigt genomgående begreppet barn.

18—årsgränsen är en anpassning till andra familjepolitiska förmåner.

Syftet med bestämmelserna om bidragsförskott är att garantera barn till ensamstående vårdnadshavare ett generellt underhåll. Ursprungli- gen tillämpades en 16-årsgräns.

Enligt 3 5 andra stycket lagen (1964: 143) om bidragsförskott betalas bidragsförskott ut till och med den månad, varunder barnet fyller 18 år eller rätten till förskott eljest upphört.

Motiv för en I 8—a'rsgräns

År 1970 höjdes den ursprungliga åldersgränsen för bidragsförskott från 16 år till 18 år. Höjningen gjordes för att tillgodose de sämst ställda bland de ensamstående barnförsörjarna. Det hade konstaterats att flertalet 16åringar som regel fortsatte sina studier ytterligare några år och att det då uppstod ekonomiska svårigheter när bidragsförskottet upphörde när barnet fyllde 16 år. Vid en jämförelse med andra familjepolitiska förmåner konstaterades därvid att det allmänna barnbidraget ersattes av studiehjälp när barnet fyllde 16 år. Bostadstill- lägget till barnfamiljer omfattade delvis även 16—17åringar som uppbar studiehjälp. Delvis motsvarades även bostadstillägget av förmåner inom studiehjälpen. Det ekonomiska stöd som bidragsför—

skottet utgjorde bortföll däremot helt utan att ersättas av någon motsvarighet inom studiehjälpen (prop. 1979:65 s. 6 och 7).

Bidragsförskottet förväntas ersättas av underhållsstöd den ] januari 1997

Ett förslag till nytt bidrag benämnt underhållsstöd föreslås ersätta bidragsförskottet (Ds 1996:2). Proposition förväntas lämnas till riksdagen under våren 1996 med förslag om ikraftträdande den 1 januari 1997. Åldersgränserna ändras inte enligt förslaget.

16.4. Förlängt bidragsförskott för studerande — till 20 år

Förlängt bidragsförskott för barn som studerar kan som regel fås från och med månaden efter den barnet fyllt 18 år. Går barnet i skola när det fyller 18 år kan bidraget utgå som längst till och med juni månad det år barnet fyller 20 år. I bestämmelserna används genomgående begreppet barn för kategorin 18—19-åringar.

Enligt 2 5 första stycket lagen (1984: 1095) om förlängt bidragsförskott för studerande lämnas förlängt bidragsförskott för barn som går i skolan när det fyller 18 år eller återupptar skolgången innan det fyller 19 år så länge barnet bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag eller studiehjälp, dock längst till och med juni månad det år barnet fyller 20 år.

Förskottet kan som regel fås från och med månaden efter den barnet fyllt 18 år till och med den den månad rätten till förskottet upphör (2 & andra stycket).

Bestämmelserna i 3 och 4 åå knyter också an till 18-årsgränsen, likaså bestämmelsen i 9 &.

Bestämmelserna är en anpassning till föräldras underhållsskyldighet vid barns studier. Den övre åldersgränsen knyter an till reglerna för studiebidraget inom studiehjälpen (prop. 1984/85:39 s. 17).

Som redan nämnts avser regeringen att föreslå riksdagen att fatta beslut om ett nytt bidrag benämnt underhållsstöd i stället för det nuvarande bidragsförskottet.

16.5. Särskilt bidrag till vissa adoptivbarn — 18 år, vid studier 20 år

Bidrag lämnas som regel till och med den månad under vilken

adoptivbarnet fyller 18 år. Går barnet i skola när det fyller 18 år kan bidraget utgå som längst till och med juni månad det år barnet fyller 20 år.

Enligt lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn lämnas under de förutsättningar som närmare anges i lagen särskilt bidrag av allmänna medel till ett barn som är adopterat av endast en person. Bidrag lämnas till och med den månad under vilken barnet fyller 18 år eller rätten till bidrag annars upphör (3 & första stycket).

Går barnet i skola när det fyller 18 år eller återupptas skolgången innan barnet fyller 19 år, kan bidraget efter särskild ansökan utgå så länge skolgången pågår, dock längst till och med juni månad det år barnet fyller 20 år (3 5 andra stycket).

Bidrag efter det att barnet fyllt 18 år lämnas endast om barnet varaktigt bor tillsammans med adoptivföräldrarna eller någon som var vårdnadshavare för barnet när det fyllde 18 år (3 & tredje stycket).

Av lagmotiven framgår att åldersgränserna i paragrafen är en anpassning till regeln i 7 kap. 1 & föräldrabalken om rätt till underhåll efter det att barnet fyllt 18 år och till vad som föreskrivs för rätt till förlängt bidragsförskott (prop. 1984/85:39 s. 34). Som redan nämnts avser regeringen att förelslå riksdagen att fatta beslut om ett nytt bidrag benämnt underhållsstöd i stället för det nuvarande bidragsförskottet. Men åldersgränsern ändras inte enligt förslaget (se Ds 1996z2).

16.6 Bidrag vid adoption av utländska barn — barn under 10 år

För bidrag gäller att adoptivbarnet är under 10 år när adop— tivföräldrarna får det i sin vård.

Med stöd av lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn lämnas under de närmare villkor som anges i lagen bidrag av

allmänna medel till adoptivföräldrarnas kostnader vid adoption av utländska barn*”.

För att bidrag skall få lämnas gäller att barnet får inte ha fyllt 10 år när adoptivföräldrarna får det i sin vård (6 5).

Som skäl för denna åldersgräns har anförts att motsvarande åldersgräns finns redan i fråga om föräldrapenning för adoptivbarn (prop. 1988/8913 3. 10).

16.7. Bostadsbidrag

Bestämmelser om bostadsbidrag finns i lagen (1993:737) om bostads- bidrag. För hushåll utan barn och barnfamiljer finns två skilda bostadsbidragssystem.

16.7.1. Barnfamiljer — 18 år, vid studier 20 år

Barn får räknas med i bidragshushållet till och med den månad då det fyller 18 år eller då studiehjälpen eller det förlängda barn- bidraget upphör.

För sökande med barn gäller inga åldersgränser.

Barn får räknas med i bidragshushållet till och med den månad då det fyller 18 år eller då studiehjälpen eller det förlängda barnbidraget upphör (10 5).

16.72 Hushåll utan barn — 18 till 29 år

För rätt till bostadsbidrag för den som inte har barn gäller en nedre åldersgräns på 18 år och en övre åldersgräns på 29 år.

Hushåll utan barn delades tills nyligen i sin tur in i två olika kategori— er beroende på om bidragssökanden är under eller över 29 år. För den

Gl I lagen (l979z552) om internationell adoptionshjälp är reglerna inte fixerade till ålder. Kompletterande bestämmelser ges i SoL. 125 & SoL föreskrivs att den som tar emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall ha ett medgivande från socialnämnden innan barnet lämnar sitt hemland. Med barn avses i bestämmelsen den som är underårig, alltså under 18 år.

senare kategorin upphörde rätten till bidrag så sent som den 1 januari 1996.

Det innebär som sagt att man i bostadsbidragssammanhang tills vidare kan räkna med dels kategorin barnfamiljer, dels kategorin hushåll utan barn i åldern 18—28 år.

Åldersgränsen 29 år är utan några närmare överväganden (jfr SOU 1995:133 5. 154).

16.73. Nya regler för bostadsbidrag från och med den 1 juli 1996

I regeringens proposition (prop. 1995/96:168) Nya regler för bostadsbidrag föreslås att bostadsbidrag till ungdomar mellan 18 och 29 år som inte studerar och som inte har barn slopas. Bostadsbidrag till studerande ungdomar mellan 18 och 29 år som inte har barn behålls tills vidare (5. 38)62.

& Frågan om bostadsstöd till studerande utreds vidare inom Studiestödsutredningen med sikte på att bostadsbidraget skall upphöra.

.tl- " ' 1.1,

"l.!—

l ”i J'

Kommunikationsdepartementets åldersgränser 1 Körkort m.m. 1.1 Körkortsbehörigheter m.m.

Körkortslagen (1977z477) innehåller för närvarande följande åldersgränser för körkort, nämligen 16, 18, 19 och 20 år.

För att få föra moped eller terrängskoter gäller åldersgränserna 15 respektive 16 år. Något krav på körkort har inte ställts upp för dessa fordon.

Detta differentierade system har utformats främst med hänsyn till vad som har ansetts motiverat av trafiksäkerhetsmässiga skäl.

Liten historik

Det nuvarande differentierade körkortssystemet innebär i korthet att kraven på utbildning, ålder och behörighet är anpassade med hänsyn till i första hand hur pass svårt det är att föra olika fordonstyper. Ju större ansvar, förmåga, omdöme och kunskap som krävs för att föra ett visst slag av fordon i trafik, desto större bör också förarkraven vara (jfr prop. 1967155 5. 59 och prop. 1975/76:155 s. 9).

Den normala minimigränsen i åldershänseende för rätt att föra bil, 18 år, har gammal hävd i svensk motorfordonslagstiftning. Denna för bil gällande körkortsålder föreskrevs redan i 1906 års förordning om automobiltrafik som också föreskrev minimiåldern 21 år för förare i yrkesmässig trafik. Den högre åldersgränsen för de senare motiverades av det stora ansvar som åvilar dem, samt den mogenhet och det omdöme som fordrades av dem (jfr SOU 1922:39).

År 1916 infördes krav på körkort för tyngre motorcykel63 och ålderskravet bestämdes som för bil till 18 år. Lättviktsmotor— cyklarna var undantagna från bestämmelserna för motorcyklar, vilket

63 Gränsen mellan tung och lätt motorcykel sattes till en början vid 150 kg. År 1920 sattes gränsen vid 50 kg och år 1951 vid 75 kg.

innebar att det inte fanns någon gräns mellan cyklar med hjälpmotor (eller moped) och lättviktsmotorcyklar. Någon minimiåldersgräns för

att få föra dessa fordon var således inte föreskriven.

Genom 1923 års motorfordonsförordning sänktes åldersgränsen för förare i yrkesmässig trafik från 21 år till 20 år. Som motiv anfördes bland annat att det i många fall fanns behov av undantag från bestämmelsen om 21 år samt att dispens meddelades i betydande omfattning.

Den tidigare gällande 21—årsgränsen för förare i yrkesmässig trafik återinfördes i 1930 års motorfordonskungörelse.

I 1936 års motorfordonsförordning, enligt vilken motorcyklarna delades in i motorcyklar och lättviktsmotorcyklart", föreskrevs en lägsta körkortsålder av 16 år för motorcykel. För lättviktsmotorcykel infördes körkortstvång först år 1939.

Genom lagstiftning år 1951 höjdes körkortsåldern för tyngre motorcyklar från 16 år till 18 år för att motsvara vad som gällde för bil. Den lägre körkortsåldern behölls däremot för den lätta motor- cykeln. Begreppet lättviktsmotorcykel utmönstrades samtidigt (prop. 195130, 2 LU 1951130, SOU 1948:20).

Vad gäller åldersgränser för yrkesmässig trafik var dessa till en början kopplade till om trafiken skedde yrkesmässigt. Det innebar t.ex. att den förhöjda åldersgränsen inte gällde för privat förande av en tung lastbil eller buss.

1.1.1. Moped, undantagsvis lätt mc och traktor — 15 år

Moped får föras endast av den som har fyllt 15 år (3 & första stycket).

Mopeder, eller som de tidigare kallades, cyklar med hjälpmotor har funnits i mer eller mindre avancerad form lika länge som motorcyklar. Några regler för cyklar med hjälpmotor utfärdades inte annat än indirekt genom att sådana motorfordon undantogs från bestämmelserna om motorcyklar. Det som avgjorde var tjänstevikten. År 1952 infördes åldersgränsen 15 år för att få köra moped. I propositionen l952:182 hade föreslagits åldersgränsen 16 år. Andra lagutskottet (1952z43) ansåg emellertid att en sänkning till 15 år skulle i många fall kanske främst på landsbygden — bli av stor betydelse. Några större

64 Med lättviktsmotorcykel avsågs till en början en motorcykel med en högsta tjänstevikt av 60 kg och en topphastighet av 40 km/tim. I slutet av 1950—talet hade en sådan lättviktsmotorcykel, för vilken då gällde en högsta tjänstevikt av 75 kg, i regel en cylindervolym av 175 kubikcentimeter och en effekt av 8—10 hästkrafter samt en topphastighet av 120 km/tim.

risker från trafiksäkerhetssynpunkt skulle en sänkning enligt utskottet inte medföra med hänsyn till bl.a. den i skolorna bedrivna trafik-

undervisningen. Lätt motorcykel får brukas av en utomlands bosatt person som har

fyllt 15 år och som tillfälligt vistas här om han eller hon har fört in motorcykeln i landet och om den uppfyller de villkor som gäller för sådant fordon i hans eller hennes hemland. Detta gäller dock bara om motorn har en slagvolym som inte överstiger 50 kubikcentimeter och om den som har fört in fordonet får föra detta i hemlandet utan körkort eller därmed jämförlig handling (3 & tredje stycket). Be- stämmelsen tar sikte på fordon som räknas som mopeder i hemlandet men är motorcykel i Sverige, t.ex. i Norge.

T raktorkort får i undantagsfall utfärdas för den som har fyllt 15 år. Villkoret är att det skall föreligga särskilda skäl (29 å). Som skäl för denna 15-årsgräns anfördes de fördelar som därigenom kunde vinnas särskilt för jordbrukets vidkommande. Så skulle det exemepelvis för en jordbrukare, som har svårt att skaffa vuxen arbetskraft, kunna vara av stort värde, om hemmavarande barn fick börja med traktorkörslor redan vid 15 års ålder. Om en regel, som öppnar sådan möjlighet tillämpas restriktivt, dvs. endast då särskilda skäl föreligger, torde ur trafiksäkerhetssynpunkt knappast några bärande invändningar kunna resas däremot (prop. 1951:30, 2 LU 1951:30 s. 101, RÅ 1980 2:25 1 och 11).

1.1.2 Terrängskoter, traktorkort och lätt mc 16 år

Terrängskoter får föras endast av den som har fyllt 16 år (3 å andra stycket). Något annat krav ställs inte i dag. [ regeringens proposition 1995/96:226 s. 47 föreslås emellertid att det skall krävas traktorkör- kort eller körkort för att få framföra terängskoter. I propositionen föreslås vidare att en särskild förarlicens införs för förare av sådana fordon.

Traktorkort får utfärdas för den som har fyllt 16 år (29 å). Behörighetskravet för traktor och åldersgränsen 16 år infördes år 1951 för att säkerställa en viss minsta kompetens hos förarna. Fordringarna för traktorkörkort ansågs dock med hänsyn till gummihjulstraktorns lägre konstruktiva hastighet kunna ställas lägre än för bil- och motor- cykelkörkort. Körkortsåldern ansågs därför i princip kunna bestämmas till 16 år (prop. 1951:30, 2 LU 1951:3O s. 100 och 101).

För utfärdande av körkort för lätt motorcykel krävs likaledes att körkortshavaren är 16 år (12 & första stycket). Äldersbestämmelsen infördes genom 1936 års motorfordonsförordning och gällde då alla

motorcyklar. I propositionen 1951:30 föreslogs emellertid att motorcykelkörkort fortsättningsvis endast skulle gälla för lätt motor— cykel intill dess innehavaren fyllt 18 år. Som skäl för att behålla 16—årsgränsen för lätt motorcykel anfördes bl.a. att samma mognad, stadga och sans samt kroppskrafter som behövs för att på ett till— fredsställande sätt kunna manövrera en tung motorcykel, föreligger inte i fråga om en lätt motorcykel. Härtill kommer, att det för ungdomar i 16—17—årsåldern kan vara av stor betydelse äga tillgång till motorfordon för färd till och från skolor och arbetsplatser. Den lätta motorcykeln har här en uppgift att fylla. Att tillåta sådan motorcykel för den, som fyllt 16 år, synes försvarligt även ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det har nämligen inte statistiskt påvisats, att olyckor i trafik med lätt motorcykel förorsakats av förare i åldern 16—17 år i relativt större utsträckning än av förare i högre ålder (prop. 1951:30, 2 LU 1951:30 s. 99 och 100).

Nu redovisade motiv för en 16-årsgräns för lätt motorcykel har ifrågsatts av Körkortsutredningen i delbetänkandet (SOU l996:11) EU—mopeden.

1.1.3. Tung mc, personbil och lätt lastbil —— 18 år

För utfärdande av körkort för tung motorcykel krävs att körkortshava- ren är 18 år (2 & jfr med 12 & första stycket). Enligt 34 a & körkorts— förordningen (1977:722) kan behörigheten för lätt motorcykel utvidgas till tung motorcykel bara om körkortshavaren avlägger körprov med tung motorcykel och således inte enbart genom att körkortshavaren blir 18 år.

Krav på körkort för tung motorcykel och en minimiålder på 18 år infördes redan i 1916 års körkortsförordning. Genom 1936 års körkortsförordning sänktes åldersgränsen till 16 år. Genom lagstiftning 1951 höjdes gränsen till 18 år. Som skäl anfördes, som vi nyss har sagt, att 16- och 17-åringar torde i allmänhet inte ha den mognad, stadga och sans samt de kroppskrafter, som behövs för att på ett tillfredsställande sätt kunna manövrera en tung motorcykel. Särskilt gäller detta, då en sådan motorcykel förs med Sidvagn eller med passagerare (prop. 1951:30 och 2 LU 1951:30 s. 99).

För personbil och lätt lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt släpfordon, terrängvagn och motorredskap klass I krävs också att körkortshavaren är 18 år (12 & första stycket).

Minimiåldern 18 år för rätt att föra motorfordon — personbil eller motsvarande — har som nyss nämnts gammal hävd i svensk motorfor— donslagstiftning. Den har alltsedan den infördes år 1906 ansetts i

princip lämpligt avvägd. Frågan om en sänkning av minimiåldern har dock aktualiserats vid några tillfällen, likaså en höjning av densamma. 1 t.ex. Bilförarutredningens betänkande SOU 1965:42 Körkortet och trafikutbildningen tas båda dessa frågor upp. Enligt utredningen talar trafiksäkerhetssynpunkter mot en sänkning och de nackdelar en sådan skulle få för den allmänna produktionen mot en höjning (s. 69).

1.1.4. Tung lastbil och taxibehörighet — 19 år

För utfärdande av körkort för tung lastbil och ett till sådan bil kopplat lätt släpfordon krävs att körkortshavaren är 19 år (12 5 första stycket).

För släpfordon, oavsett antal och vikt, krävs också att körkortshava- ren är 19 år (12 5 första stycket).

Ett motsvarande ålderskrav gäller vidare för taxibehörighet (1 & första stycket).

Tidigare gällde som framgått av den inledande historiska redovis— ningen en 21-årsgräns för yrkesmässig trafik eller för trafikkort. Den nu gällande 19-årsgränsen infördes efter förslag av Bilförarutred- ningen. Följande motiv anfördes. Enligt utredningen skulle krävas B-körkort för allt — således inte blott yrkesmässigt —— förande av tung lastbil och buss. Enligt utredningen gällde de redovisade motiven för trafikkortsåldern —-— avseende mognad, omdöme och ansvar —— i och för sig oförrninskad giltighet. Men unga förare under utövande av yrkesmässig trafik utgjorde inte någon påtaglig trafiksäkerhetsrisk. Vidare förelåg det ett visst praktiskt behov för en sänkning av åldersgränsen för yrkesförare (SOU 1965:42 s. 70).

1.1.5. Buss—20 år

För utfärdande av körkort för buss krävs att körkortshavaren är 20 år

(12 5)- Som skäl för 20-årsgränsen har krav på särskild mognad och erfarenhet anförts (se prop. 1967:55 och prop. 1971:65).

2 Övningskörning

Körkortsförordningen (1977:603) innehåller följ ande åldersgränser för övningskörning, nämligen 16 år och 17 år och 6 månader. Den privata läraren skall ha fyllt 24 är.

2.1 Övningskörning 16 år

Den som har fyllt 16 år får övningsköra i trajikskola med personbil och motorcykel och privat med personbil och lätt motorcykel. För att få övningsköra privat med personbil krävs att körningen sker under uppsikt av en godkänd handledare (se nedan under 24-årsgränsen). Tidigare gällde åldersgränsen 17 år och 6 månader för ifrågavaran— de slag av fordon. Som skäl för att låta ungdomar börja övningsköra redan från 16 års ålder har anförts att trafiksäkerheten förbättras genom att att förlänga övningskörningstiden (prop. 1992/931161 s. 2 och 35).

Den som har uppnått en ålder av 17 år och 6 månader får i trafikskola övningsköra lätt lastbil. Privat övningskörning får ske med tung motorcykel och lätt lastbil. Den privata övningskörningen skall ske under uppsikt av en privat- lärare (se nedan under 24—årsgränsen). Aldersgränsen är en anpassning till körkortsåldern.

2.3 Handledaren eller privatläraren — 24 år

Såväl handledare som privatlärare skall ha fyllt 24 år. Därutöver krävs giltigt körkort med motsvarande behörighet sedan minst 5 år i obruten

följd. 24-årsgränsen är en konsekvens av kravet på 5 års behörighet.

3 Nya åldersgränser för körkorts— behörigheter m.m. från den 1 juli 1996

Körkortsbehörigheter

Med anledning av regeringens proposition 1995/96:118 har riksdagen den 27 mars 1996 beslutat anpassa körkortslagen till ett EG—direktiv om körkort (91/439/EEG65). Det innebär bl.a. att körkortsbehörig- heternas innehåll och åldersgränser för vissa behörigheter ändras. En ny körkortsbehörighet för lätt motorcyker, benämnd Al, införs. Vidare kommer definitionen mellan lätt och tung motorcykel att innefatta inte bara motorns slagvolym utan också motoreffekt.

För lätt motorcykel införs behörigheten Al med en åldergräns om 16 år. Åldersgränsen för behörigheten för övriga motorcyklar, benämnd A, höjs från 16 år till 18 år.

En behörighetsbegränsning införs samtidigt för motorcyklar med en ejfekt över 25 kW eller ett efekt/viktförhållande över 0, 16 kW/kg. Det innebär att behörigheten att föra dessa motorcyklar kan erhållas antingen då körkortshavaren har innehaft A—behörighet under minst två år (= minst två års erfarenhet av motorcyklar med lägre prestanda) eller då han godkänts i ett särskilt körprov, som han får avlägga först när han har fyllt 21 år.

Åldersgränsen för buss (D-behörighet) höjs från nuvarande 20 år till 21 år. Några möjligheter att ge undantag för svenska körkortshavare på denna punkt finns inte enligt direktivet.

För tung lastbil (C—behörighet) och för tunga släpfordon (E-behörig— het) sänks åldersgränsen från nuvarande 19 år till 18 år.

Övningskörning

Nu redovisade förändringar vad gäller åldersgränser medför konske— vensändringar i körkortsförordningens åldersgränser för övnings- körning (se SFS 1996:32). Andringarna träder i kraft den 1 juli 1996

65 Enligt direktivets artikel 6 punkt två får vissa avvikelser göras från de ålders- gränser som regelmässigt skall gälla. Avvikelserna innebär att körkort för fordonska— tegorierna motorcykel (A), personbil (B) och personbil med släpvagn (B + E) får utfärdas till den som har fyllt 17 år. Undantaget får dock inte göras från kravet att körkortshavaren skall vara 21 år för att utan två års erfarenhet få föra motorcykel med den högre effekten.

och innbär i huvudsak att den som övningskör skall ha uppnått en ålder av 1. 16 år för körning med lätt motorcykel, 2. 17 år och 6 månader för körning med tung motorcykel, personbil eller lätt lastbil utan tillkopplat tungt släpfordon, 3. 18 år för körning med personbil eller lätt lastbil med tillkopplat tungt släpfordon eller tung lastbil, 4. 20 år för körning med ”mycket tung motorcykel” (vårt uttryck) eller med buss.

Den som har uppnått en ålder av 17 år och 6 månader får övningsköra i trafikskola med ”mycket tung motorcykel” under förutsättning att den som har uppsikt över körningen följer med på motorcykeln eller i sidvagn till denna.

Den som har fyllt 16 år får övningsköra med personbil under förutsättning att det sker i trafikskola eller att den som har uppsikt över körningen är godkänd som handledare för den som övningskör. Godkännande får — om övriga villkor är uppfyllda — meddelas den som har fyllt 24 år.

4 Särskilda trafiksäkerhetsregler m.m.

Utgångspunkten är att bilbältestvång råder.

Ett barn skall till och med det år varunder barnet fyller 6 år i stället för eller tillsammans med bilbältet använda bilbarnstol, bälteskudde eller annan särskild skyddsanordning för barn, 117 a & VTK (1972:603).

Det åligger i princip föraren föraren att se till att bälte eller skyddsanordning används av den som är under 15 år. Om han eller hon underlåter att göra vad som får anses ankomma på honom eller henne i detta avseende kan penningböter utdömas (164 & VTK).

Åldersgränsen 6 år motiveras av medicinska skäl (jfr bestämmelser- na om att använda skyddshjälm). Avgörande för regeln är egentligen kroppslängden. Av praktiska skäl kopplades regeln samman med åldern för Skolplikten (prop. 1987/88:33 s. 5 f.).

I en sidvagn till en motorcykel får inte fler passagerare tas med än vagnen är avsedd för och därutöver ett barn under 10 år.

Föraren måste ha fyllt 18 år (115 & VTK). Bestämmelsen torde bygga på tanken att en familj skall kunna ha barn med sig på resa och med beaktande av rimliga krav på trafiksä— kerhet. Den härrör från motsvarande föreskrifter i vägtrafiksstadgan (1930:285).

Utgångspunkten är att på en cykel eller en moped får inte samtidigt färdas flera personer än cykeln eller mopeden är byggd för. Men när cykeln eller mopeden har lämpliga säten och effektivt skydd mot hjulekrarna, får dock färdas ytterligare

1. ett barn under 10 år, om den som styr fordonet har fyllt 15 år, eller

2. två barn under 6 år, om den som styr fordonet har fyllt 18 år, 128 & VTK). Åldersgränserna torde bygga på motsvarande överväganden som redovisats för sidvagn till motorcykel.

Den som färdas med motorcykel eller moped skall enligt huvudregeln använda skyddshjälm, om han har fyllt 15 år (117 b & VTK).

Åldergränsen motiveras av medicinska skäl och är en anpassning till straffbarhetsåldern. Vad gäller de medicinska skälen anfördes bland annat att en hjälm skulle på grund av sin vikt kunna medföra risk för skador på hals och nacke på yngre personer.

Vägverket har nyligen — mot bakgrund av nya hjälmtyper förslagit en sänkning av åldersgränsen till 7 år för dem som färdas med motorcykel eller moped. För den som är yngre föreslås ett krav på ett annat lämpligt huvudskydd, t.ex. en cykelhjälm.

Se bland annat 7 5 förordningen (1970:340) om skolskjutsning jämfört med 164 & VTK. l paragrafen åläggs föraren att se till att den som är under 15 år använder bilbälte eller särskild skyddsanordning när detta är föreskrivet.

Åldersgränsen 15 år motiveras av att det straffrättsliga ansvaret för att barnet är fastspänt ligger på föraren (prop. 1987/88:33 s. 14). Jämför även vad som anförts om barns möjlighet att använda bilbälte vid privata transporter.

5 Militär vägtrafik

Generellt gäller något lägre ålderskrav för behörigheten att föra fordon när det brukas av försvarsmakten under övning m.m.

Den som har fyllt 17 år kan enligt de närmare villkoren i 49 & nämnda kungörelse ta körkort med behörigheten B. Behörigheten gäller tills körkortsinnehavaren har fyllt 18 år och är begränsad till sådana

situationer som när fordonet i fråga brukas av försvarsmakten under övning eller militär operation.

Den som har fyllt 18 år och har körkort med behörigheten B och miltärt förarbevis för fordonsslaget får föra motorcykel, tung lastbil, buss eller släpfordon när det brukas av försvarsmakten (50 & MVTK).

För den som inte har fyllt 18 är men har körkort med behörigheten A (lätt motorcykel) gäller behörigheten även för tung motorcykel (52 & MVTK).

Enligt 53 & MVTK gäller vidare för den som fyller 18 år och har ett körkort med föreskrift enligt 49 &, att han eller hon kan byta ut körkortet mot körkort utan föreskrift.

Åldersgränserna som överlag är lägre än i det civila följer av det värvningssystem som tidigare tillämpades. Enligt det systemet kunde unga bli volontärer m.m. Enligt vad vi har erfarit kommer bestäm- melserna troligen att ändras.

5.1. Övningskörning

Den som är 16 år får övningsköra med tung motorcykel enligt de närmare villkor som framgår av, 48 & militära vägtrafikkungörelsen (1974:97).

För den som är 16 år och 9 månader gäller enligt samma be- stämmelse att han får övningsköra med personbil eller lätt lastbil utan tillkopplat tungt släpfordon.

Enligt 48 ä 1 MVTK gäller utom annat att den som har fyllt 21 år får ha uppsikt över övningskörning som sker genom försvarsmaktens försorg.

De något lägre åldersgränserna för den militära vägtrafiken följer av det tidigare värvningssystem som tillämpades. När det gäller 21-årsgränsen har anförts behovet av en effektiv personalförsörjning och möjligheten av att kunna utnyttja det unga befälet som fått specialistutbildning.

6 Yrkestrafik

I EU—förordningen 3820/85/EEG artikel 5 ges — utom annat — vissa regler för lägsta ålder för förare vid godstransporter, nämligen 1. för fordon som — i förekommande fall inklusive släpvagnar eller påhängsvagnar har en högsta tillåtna vikt av högst 7,5 ton, 18 år, 2. för övriga fordon —— 21 år eller — 18 år, om föraren har ett sådant bevis på sin yrkeskompetens, som är godkänt av en medlemsstat och som bestyrker fullgjord utbildning till förare av fordon för godstransporter på väg, i enlighet med gemenskapsreglerna om lägsta utbildningsnivå för förare vid vägstransporter.

Förare som anlitas för persontransporter skall ha fyllt 21 år. Lägsta ålder för förarbiträden och konduktörer är 18 år.

För att erhålla taxibehörighet krävs, som nyss sagts, att sökanden uppnått 19 års ålder. 1995 års yrkestrafikutredning har i betänkandet (SOU 1996:93) föreslagit att den som ansöker om den särskilda förarlegitimationen för taxi skall bl.a. inneha körkort med behörigheten B sedan minst två år och ha uppnått 21 års ålder. Som motiv för en höjning av åldern anför utredningen inledningsvis att i EG-direktivet om körkort är behörig— heten att beforda passagerare knuten till fordonet, dvs. ett generellt krav på B-behörighet för fordon som har en tillåten totalvikt av högst sex ton respektive år inrättade för högst nio personer inklusive föraren, med krav om D-behörighet (buss) för tyngre fordon respekti- ve för fler passagerare. För innehavare av körkort med behörigheten D (buss) gäller sedan den 1 juli 1996 att åldersgränsen som en anpassning till EG-direktivet om körkort höjts till 21 år. Den högre åldersgränsen föranleds av det ansvar det innebär att ha hand om persontransporter med buss. Samma skäl kan enligt utredningen anföras i fråga om förare av taxifordon. Utredningen erinrade i detta sammanhang om det generella danska kravet på yrkesförare om uppnådda 21 års ålder.

Utredningen diskuterar även frågan om det behövs någon ålders- gränsregel i yrkestrafiklagen (1988:263), YTL, för trafiktillstånd mot bakgrund av att det i den näringsrättsliga lagstiftningen förekommer krav om uppnådd myndighetsålder som villkor för tillstånd. Utred- ningen gör emellertid den bedömningen att enligt nuvarande regler i YTL kan tillstånd med stöd av bestämmelsen i 6 & vägras den som inte uppnådd myndig ålder. Utredningen anser därför att någon uttrycklig regel om att sökanden skall ha uppnått myndig ålder inte behövs.

7 Arbetarskydd m.m. inom sjöfarten

För anställda inom sjöfarten gäller speciella minimiåldersregler och åldersgränsreglerna i arbetsmiljölagen (1977: 1 160) gäller således inte. Åldersgränsregler för sjöfarten finns i sjömanslagen (1973z282), sjöarbetstidslagen (1970:105) och fartygsäkerhetslagen (1988z49). Som skäl för en specialreglering brukar anföras att sjömansyrket innehåller arbetsuppgifter som är så fysiskt ansträngande och i övrigt krävande att de i princip inte bör utövas av ungdomar som inte har skolgången bakom sig. När det gäller vissa arbetsuppgifter är frågan

om åldersgräns även en säkerhetsfråga som har betydelse för för- delningen av arbetsuppgifterna ombord (SOU 1991:103 8. 87 och 88).

I detta sammanhang skall också nämnas att bestämmelserna i sjömanslagen och fartygssäkerhetslagen omfattar även artistuppträdan- den. Dessa lagars minimiåldersgränser gäller följaktligen också för artister66.

Sjömanslagen innehåller en generell minimiåldersgräns på 16 år och en särskild minimiåldersgräns på 18 år för eldartjänst.

Det råder således ett totalt förbud för arbetstagare att arbeta före 16 års ålder.

Syftet med åldersgränserna är att skydda den unges hälsa eller utveckling men också att tillgodose kravet på säkerhet ombord. Lagen gäller endast för anställningsförhållanden.

Liten historik

När bestämmelser om minimiålder för sjömän infördes i 1922 års sjömanslag var åldern 14 år i vanlig tjänst och 16 år i eldartjänst. Åldersgränserna har sedan höjts successivt. I 1952 års sjömanslag var minimiåldern för vanlig tjänst 15 år för pojkar eftersom den grundläggande skolutbildning som regel då var avslutad —— och 18 år för flickor. När den nuvarande sjömanslagen infördes år 1973 hade åldersgränsen för pojkar höjts till 16 år. Det berodde på att Skolplikten då hade förlängts till och med vårterminen det kalenderår när barnet fyller 16 år. 18-årsgränsen för flickor var dock oförändrad. Denna särskilda åldersgräns för kvinnliga arbetstagare avskaffades år 1982. Sedan dess är minimiåldern 16 år för både pojkar och flickor.

66 1 1990 års sjömanslagsutredning (SOU 1991:103) väcktes frågan om en dispens- möjlighet borde öppnas för personer under 16 år att uppträda ombord.

7.1.1. Minimiålder 16 år

Enligt 45 & första stycket sjömanslagen (1973z282) får en arbetstagare inte sysselsättas i fartygsarbete före det kalenderår under vilket han fyller 16 år och inte heller, om det inte sker som ett led i skolut- bildningen, innan han har fullgjort sin skolplikt.

Det betyder att det råder ett totalt förbud för arbetstagare att arbeta före 16 års ålder. Någon regel i sjömanslagen som motsvarar undantagsbestämmelsen i arbetsmiljölagen om att yngre personer under vissa betingelser får utföra lätt arbete finns inte.

Av motiven framgår att den nuvarande minimiåldern är en an— passning till den då förlängda obligatoriska skolgången (prop. 1973:40 s. 167).

7.1.2. En 18—årsgräns för eldartjänst

I 45 å andra stycket sägs att den som är under 18 år får användas i fartygsarbete som eldare endast om Sjöfartsverket medger det. Bakgrunden till en generell minimiålder på 18 år för eldartjänst beror på att en sådan tjänst anses medföra ett betydande säkerhetsan— svar. Endast den som har fått en nödvändig utbildning för en sådan tjänst får därför användas i fartygsarbete som eldare om Sjöfartsverket medger det (prop. 1973:40 s. 168).

Fartygssäkerhetslagen som rör arbetsförhållandena ombord innehåller tre åldersgränser — 18, 16 och 13 år.

Lagen innehåller även en definition av begreppet minderårig som överensstämmer med arbetsmiljölagens definition, nämligen att minderårig är den som inte har fyllt 18 år.

Lagen gäller både anställda och icke anställda. För den som inte är anställd ges en möjlighet att arbeta redan vid fyllda 13 år.

Liten historik

Den tidigare lagen om säkerheten på fartyg saknade liksom fartygssä— kerhetslagen bestämmelser om minimiålder67 för fartygsarbete. l lagarna hänvisades i stället till bestämmelserna om minimiålder i sjölagen.

Fartygssäkerhetslagen innehöll dock en regel om vem som var att anse som minderårig. För minderårig gällde särskilda säkerhetsföre- skrifter.

7.2.1 Minderårig — under 18 år

I 7 kap. 3 & andra stycket sägs att med minderårig avses i denna lag den som inte har fyllt 18 år. Det är en med 5 kap. 1 & arbetsmiljö— lagen likalydande definition (prop. 1987/88:3 s. 80).

Den som är minderårig får inte tillåtas utföra samma fartygsarbete som den som är vuxen. Enligt 7 kap. 3 5 skall därför befälhavaren särskilt se till att ingen minderårig anlitas till fartygsarbete på ett sätt som medför risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Bestämmelsen har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med arbetsmiljölagens innehåll (prop. 1987/88:3 s. 80).

7.2.2 16-årsgränsen

Enligt 6 kap. 10 a 5 första stycket fartygssäkerhetslagen (1988z49) skall befälhavaren se till att annan arbetstagare inte anlitas till eller utför fartygsarbete i yrkesmässig verksamhet före det kalenderår under vilket han fyller 16 år och inte heller innan han har fullgjort sin skolplikt.

Bestämmelsen är en anpassning till den obligatoriska skolgången.

67 l 4 kap. 1 & finns en minimiålder för att räknas sompassagerare enligt fartygs- säkerhetslagen, nämligen att man skall ha fyllt 1 år. Aldersgränsen följer av en konvention om Sjösäkerhet, benämnd SOLAS.

7.2 . 3 13-årsgränsen

I 6 kap. 10 aå andra stycket har för andra än arbetstagare inom sjöfarten införts en undantagsbestämmelse som motsvarar 5 kap. 2 5 andra stycket arbetsmiljölagen. Enligt undantagsbestämmelsen får en minderårig som har fyllt 13 år anlitas till eller utföra lätt fartygsarbete som inte är av sådant slag att det kan inverka skadligt på den minderåriges hälsa, utveckling eller skolgång.

Med hänsyn till bl.a. förhållandena inom yrkesfisket har det ansetts rimligt att för denna företagargrupp utforma minderårighetsregeln med arbetsmiljölagen som förebild. För denna kategori är det alltså tillåtet med lätt arbete under betryggande former även i de yngre tonåren. En 13—årsgräns under vilken även lätt arbete skall vara förbjudet har ansetts lämpligt för att inte alltför unga personer skall involveras. När det gäller fartygsarbete har det för övrigt inte ansetts behövligt att ge någon kategori av barn under 13 år möjlighet att pröva på mycket lätt arbete ens i en starkt begränsad utsträckning (prop. 1989/90:60 s. 24). Lagändringen har inte kommit till för att utvidga barn och ungdoms- arbetets omfattning, tvärtom har de syftat till begränsningar i enlighet med ILO-konventionen nr 138 (SOU 1991:103 3. 87).

7.3. S jöarbetstidslagen

7.3.1. En 16—årsgräns

Sjöarbetstidslagen innehåller en åldersgräns — under 16 år.

Bestämmelsen avser att tillgodose både ett skydds— och ett säkerhetsintresse.

I 12 5 andra stycket sjöarbetstidslagen (1970:105) föreskrivs att sjöman under 16 år skall varje dygn under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 beredas tillfälle till vila under sammanhängande tid av minst nio timmar.

Förutom att regeln är en skyddsföreskrift för unga arbetstagare medför den, att en sjöman måste vara 16 år för att kunna tilldelas tjänst som är vaktindelad. Härigenom utesluts från sådant arbete alltför unga och okvalificerade personer (prop. 1973:40 s. 183).

8 Luftfart

I luftfartsförordningen (19862171) ges bestämmelser om luftfart.

I fråga om åldersgränser sägs i anslutning till bestämmelserna om luftfartscertifikat m.m. att Luftfartsverket fastställer de åldersgränser som gäller för behörighet att inneha luftfartscertifikat (30 5). 1 förordningen fixeras endast bestämmelserna om befälhavare till viss minimiålder.

I Luftfartsverkets bestämmelser fixeras bestämmelserna för certifikaten till minimi— och maximiålder. I det följande berörs endast minimiåldern för de olika certifikaten.

Inom J AA (Joint Aviation Administration) pågår för närvarande ett harmoniseringsarbete som även omfattar ålderskraven för certifikat. Enligt uppgift kommer resultatet av detta harmoniseringsarbete att redovisas omkring månadsskiftet juni/juli 1996.

8.1.1 Trafikflygarcertifikat 18 år

Minimiåldern för ett trafikflygararcertifikat B är 18 år.

8.1.2 Befälhavare på luftfartyg — 21 år

Enligt 47 & fjärde stycket luftfartsförordningen får den som är under 21 år inte vara befälhavare på luftfartyg som används i förvärvssyfte. Certifikatet benämns trafikflygarcertifikat D.

8.2.1 Segelflygarcertifikat —— 16 år

Certifikatet avser segel— och ballongflygning. Minimiåldern för ett sådant certifikat är 16 år. För övningsflygning gäller minimiåldern 15 år för elev.

8.2.2 Privatflygarcertifikat — 18 år

Minimiåldern för ett privatflygarcertifikat är 18 år.

Finansdepartementets åldersgränser

1 Beskattning m.m. 1.1 Beräkning av skattepliktig inkomst 1.1.1 Barn under 16 år

Enligt 20 & kommunalskattelagen (1928z370) skall vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla alla omkostnader under beskatt- ningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller i pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får emellertid inte göras för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej har fyllt 16 år (jfr anvisningspunkten 2 till 20 ä).

1 23 & anvisningspunkterna 27 och 30, vilka reglerar avdrag för kostnader i näringsverksamhet, fixeras avdragsrätten på motsvarande sätt till barnets 16—årsdag (jfr även 24 & anvisningspunkten 3).

En sådan fixering till barns ålder görs även i bestämmelserna för fåmansföretag. Enligt 32 & anvisningspunkten 13 beskattas ersättning för utfört arbete från ett fåmansföretag eller ett fåmansägt handels— bolag till företagsledares eller dennes makes barn, som inte har uppnått 16 års ålder, hos den av makarna som har den högsta inkomsten från företaget. Detta gäller också ersättning till barn som har fyllt 16 år till den del ersättningen övestiger marknadsmässigt vederlag för barnets arbetsinsats.

Bestämmelserna tar sikte på den intressegemenskap som anses föreligga mellan föräldrar och barn och dess betydelse för inkomstupp— delningen inom familjen.

Motiv för en Iö-årsgräns

Åldersgränsen 16 år för hemmavarande barn fastställdes redan vid 1928 års lagstiftning (prop. 1928:213 5. 166, prop. 19271102 s. 353, SOU 1924:53 s. 430432). Före år 1928 gällde avdragsrätt för lön och underhåll i de fall barnet uppnått 18 års ålder. Vid tillkomsten av 1928 års lag ansågs emellertid att den åldersgräns borde bestämmas till 16 år. Som skäl anfördes att vid denna ålder upphör föräldrarnas ovillkorliga för- sörjningsplikt gentemot barnet, som därefter anses kunna, där så är nödvändigt, genom eget arbete förskaffa sig sin bärgning (jfr avsnittet Omyndiga 16—17-åringar).

Åldersgränsen 16 år har därefter aktualiserats vid några lagstiftnings- tillfällen. I samband med Befolkningskomrnissionens förslag är 1935 om ändrade regler för familjeavdragen uttalades att vid 16 års ålder är för de flesta barn skolgången avslutad, och barn gör vanligen, om de arbetar i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, så stor nytta, att de bör kunna likställas med lejd personal.

1.1.2 Barn under 18 år

För fåmansföretag skall enligt 3 & 12 mom 2 lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt en särskild beräkningsgrund tillämpas vid faststäl- landet av beskattningsbar förvärvsinkomst såvitt gäller skattskyldig under 18 är om dennes föräldrar är eller under någon del av den senaste tioårsperioden har varit verksam i företaget i betydande omfattning.

Åldersgränsen i bestämmelsen knyter an till reglerna för vårdnad- nades upphörande i FB. Se för övrigt de regler på skatteområdet som knyter an till myndighetsåldern och som vi har redovisat i avnittet Myndighetsåldern 18 är.

Avdragsrätten för pensionsförsäkringspremie bygger på synsättet att pensionen är en från den aktiva verksamhetstiden uppskjuten för— värvsinkomst.

För frivillig individuell pensionsförsäkring godtas med ett undantag inte någon annan än försäkringstagaren som försäkrad. Undantaget innebär att pensionsförsäkring kan tecknas på makes eller sambos liv till förmån för barn under 16 år. Denna gräns har nyligen höjts till 20 år (punkten I tredje stycket av anvisningarna till 31 & kommunalskat-

telagen).

Motiv för en ZO—årsgräns

Syftet med undantaget är att öppna en möjlighet till kompensation för den ökning av kostnaderna för barns skötsel som uppkommer om maken avlider. Skälet för att åldersgränsen bestämts till 16 år har inte utvecklats närmare i förarbetena till reglerna. Troligen har gränsen satts mot bakgrund av att barnbidrag betalas ut till dess barnet fyller 16 år.

Som skäl för att höja gränsen till 20 år har anförts att barn bor inte sällan kvar hos föräldrarna till dess de slutfört en gymnasial eller motsvarande utbildning och i åtskiliga fall även därefter. Mot denna bakgrund har det ansetts rimligt att låta den aktuella gränsdragningen knyta an till det bidrag som ersätter barnbidraget (studiehjälp) och som utgår längst till och med första halvåret det år då barnet fyller 20 år (prop. 1993/95:85 s. 36 f.).

1 . 3 Efterlevandepension

1.3.1. Begränsning i utbetalningstiden — barn under 20 år

Efterlevandepension betalas ut antingen som en ren efterlevandepen— sion eller som en s.k. försörjningsränta. En ren efterlevandepension kan vara antingen livsvarig eller temporär. I försäkringsavtalet skall det vara möjligt att begränsa utbetalningstiden till den tidpunkt då barnet fyller 20 år (punkterna 3 och 4 tionde stycket av anvisningarna till 31 & kommunalskattelagen).

Motiv för en ZO-årsgräns

Till helt nyligen gällde för det fall ett barn mottar en ren efterlevande— pension att pensionen skall vara temporär och upphöra senast när barnet fyller 20 år. Den bestämmelsen har slopats bl.a. av det skälet

att det bör inte gälla någon inskränkning i möjligheten att teckna pensionsförsäkringsavtal med efterlevandepension som inte motsvaras av likartade begränsningar i det individuella pensionssparandet. Något egentligt intresse hos försäkringstagarna av en livsvarig efterlevande- pension till friska barn torde normalt inte finnas (prop. 1993/94:85 s. 40 f.).

1.4 Arvs— och gåvoskatt — fosterbarn under 16 år

Vid skattens bestämmande räknas styvbarns— och fosterbarns för— hållanden lika med skyldskap. Med fosterbarn avses barn som före fyllda 16 år stadigvarande vistas i den avlidnes hem och fått vård och fostran som ett eget barn (28 5 lagen [1941:416] om arvsskatt och gåvoskatt).

Bestämmelsen korresponderar med den tidigare gällande ålders- gränsen 16 år för föräldrars underhållsskyldighet.

För att avgöra frågan om en person skall anses ha varit bosatt här i riket eller inte gäller beträffande den som är under 18 år att han eller hon följer de bestämmelser som tillämpas för föräldrarna.

Enligt 69 & kommunalskattelagen gäller exempelvis att på en svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt, svensk permanent delegation hos mellanstatlig organisation eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegationens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, tillämpas samma beskattningsbestämmelser som för i Sverige bosatt person. Detsamma gäller sådan persons make samt barn under 18 år, om de har varit svenska medborgare och har bott hos honom. Motsvarande regler finns i' 17 å och 18 ä 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

l 4 5 4 lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt finns för barn till föräldrar som är utländska och tillhör främmande makts be— skickning o.d. en motsvarande bestämmelse som knyter an till barnets 18—årsdag.

Åldersgränsen i bestämmelserna knyter an till reglerna för vårdnad- nades upphörande i FB.

1.6.1 Kaffe och tobak — 15 år

Den som har fyllt 15 år och kommer till Sverige från ett tredje land (utanför EES—området/ vår anm) får skattefritt föra in 500 gram kaffe eller 200 gram kaffeextrakt eller essens. Som ytterligare förutsättning gäller att varorna medförs i det personliga bagaget och inte är avsedda för försäljning (3 kap. 4 5 lagen [1994:1551] om frihet från skatt vid import, m.m.)

Enligt 3 kap. 8 & samma lag får den som har fyllt 15 år och är bosatt i Sverige skattefritt föra in in 40 cigaretter eller 20 cigaretter eller cigariller eller 100 gram andra tobaksvaror.

Enligt 2 5 lagen (1994:1565) om beskattning av privat införsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen får den som har fyllt 15 år —— under vissa närmare angivna villkor —— skattefritt föra in 300 cigaretter eller 150 cigariller eller 75 cigarrer eller 400 gram röktobak.

1.6.2 Tobak —— 17 år

Den som har fyllt 17 år och kommer till landet från ett tredje land (utanför EES—området/vår anm) får skattefritt föra in 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror. Som ytterligare villkor gäller att varorna medförs i det personliga bagaget och inte är avsedda för försäljning (3 kap. 4 & lagen [1994:1551] om frihet från skatt vid import, m.m.).

Enligt 3 kap. 8 & samma lag får den som har fyllt 17 år och är bosatt i Sverige skattefritt föra in 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror. Som villkor gäller att resa sker med luftfartyg i yrkesmässig trafik eller att utlandsvistelsen varat mer än 24 timmar eller att varorna har beskattats i Finland eller Norge.

Enligt 47 & tullförordningen (1994:1558) får den som har fyllt 17 år köpa tobaksvaror i exportbutik.

Bestämmelserna kan komma att ändras om en åldersgräns införs i tobakslagen (se Socialdepartementet avsnittet Tobak).

1.6.3 Alkohol 20 år

1 3 kap. 4 5 lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. hänvisas till bestämmelserna i4 kap. 2 äalkohollagen(1994:1738) om hinder för den som inte har fyllt 20 år att föra in spritdrycker, vin och starköl.

En motsvarande hänvisning till alkohollagens bestämmelser görs även i 2 & lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är med i Europeiska unionen.

] 47 & tullförordningen (1994: 1558) sägs att den som har fyllt 20 år får köpa spritdrycker, vin och starköl i en exportbutik.

En närmare redovisning av de skäl som motiverar en 20—årsgräns lämnas i avsnittet om Alkohollagstiftningen.

2 Folkbokföring

2.1 Föräldrarnas hemvist avgörande barn under 18 år, vid studier ingen åldersgräns

Omyndiga studerande och sådana studerande som efter myndighets- dagen slutför grundskole— eller gymnasieutbildning eller motsvarande utbildning och har sitt egentliga hemvist hos föräldrar eller andra anhöriga skall inte anses bosatta på en annan ort där de vistas på grund av studierna (11 & folkbokföringslagen [1991:481]).

Tidigare gällde enligt praxis att en vuxen studerande i praktiken hade möjlighet att själv välja om han skulle anses ha kvar sitt egentliga hemvist i föräldrahemmet eller inte, och därmed möjlighet att välja den folkbokföringsort som var mest förmånlig. Den nuvaran— de regleringen klipper av denna möjlighet för vuxna studerande, så snart det blir fråga om en eftergymnasial utbildning.

Åldersgränsen 18 år är en anpassning till myndighetsåldern (prop. 1990/91:153 s. 99).

I 30 & anges hur en anmälan skall göras för barn under 18 år. Enligt paragrafen är den som har fyllt 16 är själv behörig att göra anmälan till en skattemyndighet, en allmän försäkringskassa eller ett

postbefordringsföretag vid flyttning inom landet. Detsamma gäller även vid inflyttning från utlandet och vid flyttning till utlandet.

För den som är under 18 år är vårdnadshavaren ansvarig för att en anmälan görs.

Bestämmelsen som infördes år 1991 är i huvudsak en kodifiering av den praxis som utvecklats (a.a. s. 139). I betänkandet SOU 1934:16 s. 80 och 81 sägs bland annat att det bör godtas att en 16—åring — som enligt bestämmelserna i föräldrabalken själv får ta arbete och flyttat för att tillträda anställningen — anmäler flyttningen.

3 Skatteregister

För statens verksamhet i fråga om beskattning finns det ett centralt skatteregister. De närmare bestämmelserna om registret finns i skatteregisterlagen (19801343). För registreringen av uppgifter om fysiska personer knyter bestämmelserna an till åldersgränserna 15, 16 och 18 är.

För fysisk person som är folkbokförd i riket skall i det centrala skatteregistret anges — utom annat antal hemmavarande barn som inte har uppnått 16 eller 18 års ålder67 (5 5 första stycket 5).

För fysisk person som inte har uppnått 18 års ålder skall också anges personnummer för den hos vilken personen är kyrkobokförd (andra stycket).

Bestämrnelsern knyter an till motsvarande åldersgränser för beskattning.

67 Enligt artikel 6 lagen (1989:1007) om överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Norge, Finland och Norge om folkbokföring skall bland annat det internordiska flyttningsbetyget och flyttningsbeviset innehålla upplysningar om namn och födelsetid för icke medflyttande förälder för den som är under 18 år.

För person som inte har uppnått 15 års ålder skall föras in endast uppgift om personnummer, namn och adress samt personnummer för den hos vilken han eller hon är folkbokförd.

Ytterligare uppgifter får föras in om det behövs för beskattningen (5 & tredje stycket).

I samband med bestämmelsens tillkomst ifrågasattes en generell registrering av minderårigaög, oavsett om de i det enskilda fallet var skattskyldiga respektive deklarationsskyldiga. Från administrativ synpunkt ansågs det dock värdefullt att vissa basuppgifter får tas in i registret även för personer som vid en bedömning vid ingången av beskattningsåret kan antas inte komma att uppbära skattepliktiga inkomster (prop. 1978/79:146 s. 33).

4 Ungdomsbosparande, åldersgruppen 16—25 år

Sparforrnen gäller åldergruppen 16—25 år.

Enligt 2 & lagen (1988:846) om ungdomsbosparande får var och en som är folkbokförd i landet börja spara i ungdomsbosparandet från och med det kalenderår då han fyller 16 är. Ingen får börja spara på ett konto i ungdomsbosparandet efter utgången av det kalenderår då han fyllt 25 år.

Enligt 4 & upphör ett konto att vara anslutet till ungdomsbosparan— det vid utgången av det kalenderår då spararen fyller 28 år (jfr även 12 å andra stycket angående s.k. bonusränta).

Motiv för en IÖ—årsgräns

Enligt motiven är grundtanken bakom ungdomsbosparandet att sparfomen skall stimulera de unga att sätta av en del av de medel de själva tjänat in. Med hänsyn till att en person som har fyllt 16 år får självständigt disponera sina arbetsinkomster, har det ansetts naturligt

68 I 8 5 1894 års mantalsskrivningsförordning föreskrevs att barn som uppnått 15 års ålder upptas särskilt för sig, medan barn under denna ålder upptas tillsammans med föräldrarna.

att sätta den undre gränsen för deltagande i ungdomssparandet vid 16 år. Av praktiska skäl tillåts den unge att gå med i ungdomsbosparandet redan vid ingången av det kalenderår han eller hom fyller 16 år.

Motiv för en 25—årsgräns

Den övre åldersgränsen 25 år är följd av reglerna om bosparlån i lagen (1983:890) om allemanssparande. Enligt dessa regler upphör rätten till bosparlån vid utgången av det år då spararen fyller 28 år. Eftersom de specifika förmånerna i ungdomsbosparandet skulle tas i anspråk tidigast efter tre års sparande på ett konto var det således inte meningsfullt för någon att börja spara på ett konto i ungdomsbosparan- det efter det att året då han eller hon fyllt 25 år löpt ut (prop. 1987/88:150, bil. 3, s. 7).

5 Allemansspar

Lagen (1983:890) om allemanssparande avser ett sparsystem för att stimulera hushållens sparande.

När sparsystemet infördes gällde det i princip för alla fysiska personer från och med det år de fyller 16 år. Åldersgränsen bestämdes mot bakgrund av att så breda grupper av befolkningen som möjligt skulle ges tillfälle att spara på förmånliga villkor. Det ansågs därför tillräckligt att spararen fyller 16 är senast det år han börjar spara (prop. 1983/84: 30 s. 24). Den som började spara i systemet under år 1984 fick för detta år ett särskilt tillägg, kallat bonusränta. Även den som började spara ett senare år och som det året fyllde högst 25 år fick en sådan bonusränta. Några närmare överväganden bakom valet av en 25—årsgräns har inte redovisats (prop. 1983/84:30 s. 25). Nu redovisade bestämmelser och åldergränser upphörde den 1 januari 1991. Numera fixeras i lagen om allemanssparande endast bestämmel- serna om bosparlån till ålder.

Bosparlån gäller åldersgruppen 18—28 år

Enligt 26 & har en sparare som har fyllt 18 är rätt att få bosparlån. Denna rätt upphör vid utgången av det kalenderår spararen har fyllt 28 år.

Motiv för en I8-årsgräns

18—årsgränsen torde ha valts med hänsyn till bestämmelserna i FB om förbudet för den som är under 18 år att skuldsätta sig. Den över— enstämmer också med de sparfomer som förekom för bosparande för ungdomar (HSB, Svenska riksbyggen och bankernas sparlån, se t.ex. prop. 1984/85:51 s. 7).

Motiv för en 28—årsgräns

Genom att uttrycka den övre åldersgränsen som en minimiregel tillgodoses önskemålet att inte mer än nödvändigt reglera bankernas verksamhet. Bankerna kan såldes överskrida den övre åldersgränsen. Det ger möjlighet att ta hänsyn till att för vissa grupper i samhället sker familjebildningen och etableringen på bostadsmarknaden relativt sent i livet (prop. 1984/85:51 s. 14).

6 Ersättning till följd av sjukdom eller skada som ådragits utomlands

Regler om ersättning till arbetstagare eller arbetstagarens efterlevande ges i förordningen (1986:259) om ersättning till följd av sjukdom eller skada som ådragits utom riket. 1 förordningen knyts ersättningsbe— loppen till två åldersgränser, 12 och 21 är.

Enligt 8 5 får efterlevande barn under 21 år 75 000 kronor som fördelas enligt de regler som gäller för arvfallen egendom. Aldersgränsen torde kunna förklaras av att motsvarande åldersgräns tillämpas i privata försäkringsvillkor.

Enligt 10 & höjs det belopp på 25 000 kronor som lämnas till maken med

1. 15 000 kronor för varje barn under 12 år och

2. 10 000 kronor för varje barn som fyllt 12 är men inte 21 år.

Åldersgränsen torde kunna förklaras av att motsvarande åldersgräns tillämpas i privata försäkringsvillkor.

7 Grupplivförsäkring för lokalanställda vid svenska utandsmyndigheter

Regler om försäkringsersättning för vissa lokalanställda vid svenska utlandsmyndigheter ges i förordningen (1988:243) med samma namn.

Ersättningsbeloppen för barnbelopp knyts utom annat till ålders- gränserna 17, 18, 19 och 21 år. Är barnet

1. under 17 år är högsta belopp 71 400 kronor,

2. 17 men inte 18 år är högsta belopp 53 550 kronor,

3. 19 men inte 21 år är högsta belopp 35 700 kronor.

Beroende på anställningens omfattning m.m. gäller för högstabeloppen även en lägre nivå.

Åldersgränserna är en anpassning till motsvarande åldersgränser i det statliga kollektivavtalet om tjänstegrupplivförsäkring (TGL—S).

8 Pensionsvillkor för icke—svenska medborgare som är lokalanställda vid svenska utlandsmyndigheter

Bestämmelser om pensionsvillkor ges i förordningen ( 1984: 1042) med samma namn.

Enligt 15 5 förordningen har efterlevande barn som inte fyllt 19 är rätt till familjepension.

Åldersgränsen torde vara en anpassning till motsvarande åldersgräns i det tidigare gällande statliga pensionsavtalet (PA—SPR). I det nya pensionsavtalet PA—91 — gäller åldersgränsen 20 år.

Utbildningsdepartementets åldersgränser

1 Grundskolan m.m.

1.1 Skolplikten inträder 7 år, men ett barn får börja skolan redan vid 6 år

Det kalenderår barnet fyller 7 år inträder Skolplikten.

Enligt 3 kap. 7 & Skollagen (1985:1100) inträder Skolplikten höstter- minen det kalenderår då barnet fyller 7 år. Men enligt 3 kap. 8 & samma lag får ett barns vårdnadshavare bestämma att barnet skall börja skolan vid 6 års ålder.

Åldersgränsen 7 år har av hävd ansetts som lämplig skolstartsålder. Skolstart vid 7 år är också en nordisk företeelse. I de nordiska länderna pågår en diskussion om en sänkning av skolpliktsåldern.

Regeringen har nyligen lagt en proposition om Vissa skolfrågor m.m. (prop. 1995/96:206) där frågor behandlas som rör integration av förskoleverksamhet — skola — skolbarnsomsorg i syfte att förbättra barns förutsättningar i tidig skolålder.

Enligt socialtjänstlagen skall barn anvisas plats i allmän förskola från och med det år då de fyller 6 år. Den allmänna förskolan har sedan år 1975 omfattat praktiskt taget alla 6-åringar. Den allmänna förskolans omfattning innebär att alla barn och ungdomar i åldrarna 6—16 år kan sägas delta i en tioårig pedagogisk verksamhet.

Det kalenderår då barnet fyller 16 år, i vissa fall 17 år, upphör Skolplikten.

För elever i grundskolan och särskolan upphör Skolplikten vårterminen det kalenderår barnet fyller 16 år. För elever i specialskolan upphör Skolplikten vid 17 år (3 kap. 10 & skollagen).

Som skäl för åldersgränsen har anförts att i 1962 års skollag, som trädde i kraft den 1 juli 1962, upphörde den försöksverksamhet som påbörjats under 1950-talet med nioårig enhetsskola och ersattes med obligatorisk grundskola.

Gränsen vad gäller rätt att påbörja utbildning i gymnasieskolan respektive gymnasiesärskolan går mellan andra och tredje kvarta- let det kalenderår 20-årsdagen inträffar.

Men ett undantag görs. För svårt rörelsehindrade ungdomar som fått Rh-anpassad gymnasieutbildning tillämpas en 21—års—

gräns.

Sedan Skolplikten fullgjorts har ungdomar rätt till fortsatt utbildning i gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan (5 och 6 kap. skollagen). Sådan utbildning skall påbörjas senast det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Svårt rörelsehindrade ungdomar som följer en speciellt anpassad utbildning (Rh-anpassad gymnasieutbildning) får dock påbörja sådan utbildning senast under första halvåret det kalenderår eleven fyller 21 år (5 kap. 28 & skollagen).

Utvecklingsstörda, som på grund av synskada, dövhet, hörselskada eller talskada inte kan gå i särskolan, fullgör sin skolplikt i specialsko— lan (3 kap. 3 & skollagen). Om ungdomarna därefter på grund av sina funktionshinder inte kan gå i gymnasieskolan kan de i mån av plats få utbildning i specialskolan intill utgången av vårterminen det kalenderår då de fyller 21 år (7 kap. 6 & skolagen).

2 Gymnasieskolan

2.1 Bestämmelser om samråd m.m. — 18 år

Gymnasieförordningen (1992:394) innehåller en rad bestämmelser om att samråd m.m. i olika frågor som rör en elev som har fyllt eller inte fyllt 18 år skall ske med eleven respektive elevens vårdnadshavare. Det kan vara fråga om att eleven skall gå om en eller flera årskurser eller gå ett reducerat program eller ett annat nationellt program eller ett individuellt program (6 kap. 20 å), att eleven vill sluta sin ut—

bildning utan att ha slutfört den (6 kap. 24 5), att vidta åtgärder för elevens tillrättaförande (6 kap. 28 och 31 55).

Ett motsvarande sarnrådsförfarande föreskrivs även i förordningen (1992:396) med vissa bestämmelser för linjer och Specialkurser i gymnasieskolan i fråga om uppflyttning m.m. (5 kap. 5 och 6 55).

Så föreskrivs också i 6 kap. 5 och 8 55 förordningen (1994:741) om gymnasiesärskolan när det gäller åtgärder för elevers tillrättaförande.

Åldersgränsen 18 år i nu nämnda förordningar är en anpassning till myndighetsåldern.

2.2 Elever från utlandet —- 18 år

Enligt 11 kap. 1 & gymnasieförordningen likställs den som är under 18 år och bosatt i utlandet med sökanden från den kommun där den sökta gymnasieutbildningen anordnas om vårdnadshavarna eller en av dem är svensk medborgare.

Åldersgränsen är en anpassning till myndighetsåldern. Ungdomar under 18 år som räknas som bosatta i utlandet har samma rätt till skolgång i gymnasiesärskolan som barn bosatta i Sverige, om vårdnadshavarna eller en av dem är svensk medborgare.

3 Svenskundervisnjng för invandrare — 16 år

Den som saknar grundläggande kunskaper i svenska språket har enligt 13 kap. 6 & skollagen rätt att från och med andra kalenderhalvåret det år han eller hon fyller 16 år delta i svenskundervisning för invandrare, (sfi).

Som skäl för åldersgränsen har anförts att alla invandrare skall ha rätt till svenskundervisning. Skolpliktiga invandrarelever får svensk— undervisningen i grundskolan. Den nedre åldersgränsen för sfi har därför satts vid den ålder då Skolplikten upphör, eftersom man inte kan förutsätta att alla ungdomar väljer att fortsätta i gymnasieskolan.

4 Vuxenutbildning (komvux, särvux) m.m. — 20 år

Varje kornmuninnevånare har från och med andra kalenderhalvåret det år han eller hon fyller 20 är rätt att delta i grundläggande vuxenut- bildning (komvux). Som villkor gäller därvid att han eller hon saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grundskolan (11 kap. 10 &

skollagen). För behörighet att delta i gymnasial vuxenutbildning eller på— byggnadsutbildning gäller — utom annat — samma ålderskrav (11 kap. 19 5).

Samma ålderskrav har också i 12 kap. 6 5 1 skollagen ställts upp för behörighet att delta i vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux).

1 förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna knyts rätten att delta i utbildning till samma 20—årsgräns.

5 Högskolan

5.1. Allmän behörighet — 25 år

Enligt 8 kap. 5 & högskoleförordningen (l993:100) anses den som fyller 25 är senast under det kalenderår utbildningen börjar ha allmän behörighet till grundläggande högskoleutbildning.

Åldersgränsen 25 år syftar till att nå personer som redan var yrkesverksammma men som önskar bredda sin utbildning.

6 Folkhögskolor 6.1. Villkor för gymnasiekompetens — påbörja kurs före 18 år

I 6 5 förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen gäller särskilda villkor för statsbidrag till folkhögskolor.

I paragrafen föreskrivs att till en allmän kurs, på en folkhögskola, som ger den studerande motsvarande behörighet som den som kan fås genom det offentliga skolväsendet får endast den antas som fyller 18 är senast under det kalenderår som kursen börjar. Däremot kan den som är under 18 år och går i ett individuellt program i gymnasieskolan antas till undervisningen på en folkhögskola.

Åldersgränsen 18 år motiveras bland annat av att en hemkommun är skyldig att erbjuda gymnasieutbildning för en elev som avslutat grundskolan.

Till kurser vid folkhögskolor som inte har sin motsvarighet i det offentliga skolväsendet får dock antas elever som är under 18 år. Folkhögskolan är en skolform som främst är avsedd för vuxna personer.

7 Studiestöd m.m.

Stödformerna är studiehjälp, studiemedel och särskilt studiestöd för vuxna.

Studiehjälp lämnas från och med kvartalet efter det år under vilket den studerande fyllt 16 år och längst till och med första kalender- halvåret det år under vilket han eller hon fyller 20 år.

I 3 kap. 1 och 3 55 studiestödslagen (1973:349) föreskrivs att studie— hjälp lämnas från och med kvartalet efter det år under vilket den studerande har fyllt 16 år och längst till och med första kalenderhalv- året det år under vilket man fyller 20 år.

Studiehjälpen består av olika bidrag — studiebidrag och inackorde— ringstillägg69 samt extra tillägg och ges till elever i gymnasiesko- lan och andra utbildningar på gymnasial nivå.

Studiebidraget med sin 16-årsgräns kan ses som en fortsättning på det allmänna barnbidraget. Bidragen är generella och lika stora. Dessutom korresponderar åldersgränserna.

Som bakgrund till 20-årsgränsen kan följande nämnas. Genom beslut av 1969 års riksdag sänktes åldersgränsen mellan yngre och äldre elever från 21 till 20 år. Sänkningen var en anpassning till den nya myndighetsåldern. Regeln innebar till en början att studerande i gymnasieskolan, folkhögskolan, kommunal och statlig vuxenutbildning m.fl. läroanstalter och utbildningslinjer som fyllde högst 19 år under det kalenderår då läsåret eller kursen började (yngre studerande) kunde få studiebidrag jämte olika tillägg. Genom lagstiftning år 1981 ändrades bestämmelsen så att alla studerande på gymnasial utbildning gavs studiebidrag till och med första kalenderhalvåret det år under vilket de fyller 20 år. Ändringen föranleddes av att formella skillnader i fråga om läsårsbegreppet inte skulle få avgöra om en elev var berättigad till studiehjälp eller studiemedel (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 650).

För studerande i gymnasieskolan lämnas studiemedel tidigast från och med andra kalenderhalvåret det år under vilket den studerande fyller 20 år.

För högskolestudier och andra eftergymnasiala utbildningar gäller inte någon nedre åldersgräns för rätt till studiemedel.

Studiemedel som består av en bidragsdel och en lånedel — beviljas enligt studiestödslagen för högskolestudier och vissa andra eftergym- nasiala utbildningar utan någon nedre åldersgräns.

För elever i gymnasial utbildning gäller dock att studiemedel får beviljas tidigast från och med det andra kalenderhalvåret (hösttermi- nen) det år de fyller 20 år (4 kap. 1 5 och 25 studiestödslagen

69 1 5 kap. 33 5 och 11 kap. 21 & skollagen (1985:1100) finns en motsvarande 20- årsgräns rörande hemkommunens ansvar för inackorderingsbidrag m.m. för elever i gymnasieskolan.

[1973:349] jämte bilagan avdelning A till studiestödsförordningen [1973:1059]).

Den övre åldersgränsen för rätt till studiemedel är 45 år, om inte särskilda skäl föreligger.

Som bakgrund till 20—årsgränsen kan följande nämnas. Gräns- dragningen mellan yngre och äldre elever som beslutades år 1969 som en anpassning till den nya myndighetsåldern innebar att studerande i gymnasial utbildning kunde beviljas studiemedel för visst läsår under förutsättning att de fyllde lägst 20 år under det kalenderår då läsåret började. Bestämmelsen ledde till att studerande som var lika gamla hänfördes till studiehjälps- eller studiemedelssystemet beroende på formella skillnader i fråga om läsårsbegreppet. På förslag av CSN ändrades därför bestämmelsen i början på 1980-talet så att alla studerande på gymnasial utbildning gavs rätt till studiemedel från och med andra kalenderhalvåret det år under vilket de fyller 20 år (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 650).

7.3 Vuxenstudiestöden —-— en 21—årsgräns gäller för

Vuxenstudiestöden är i första hand avsedda för arbetstagare med kort utbildning som tar ledigt för att studera och då går miste om lön. Stöden infördes genom ett riksdagsbeslut i december 1983 (prop. 1983/84:150).

För det särskilda vuxenstudiestödet (svux) som består av en bidragsdel och en lånedel — gäller inte någon formell åldersgräns. Som allmänt villkor gäller krav på fyra års förvärvsarbete före studiernas början (7 kap. 3 & studiestödslagen). Svux beviljas för studier på grundskole— och gymnasieskolenivå och för vissa ut- bildningar på högskolenivå (7 kap. 1 & studiestödslagen jfr med 7 kap. 2 a & studiestödsförordningen [1973:4181).

För det särskilda vuxenstudiestådet för arbetslösa (svuxa) gäller i huvudsak samma stödregler som för svux. Därutöver gäller att man skall vara arbetslös och anmäld till A—kassa samt ha fyllt 21 år. Dessutom gäller att man skall ha förvärvsarbetat under minst tre år (2 a & lagen [1983z1030] om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa). Svuxa beviljas för studier på grundskolenivå och under högst två

terminer på gymnasienivå (2 ij förordningen [1983z1031] om särskilt studiestöd för vuxna).

När lagen infördes fixerades inte villkoren för stödet till viss ålder. Vid en efterföljande utvärdering konstaterades att efterfrågan på stödet varit mycket stor. I kompletteringspropositionen 1984/85:150 Bilaga 2 anslogs därför ytterligare resurser för stödet. Samtidigt infördes som villkor, utom annat, att sökanden blir minst 25 år under det kalenderår stödet beviljas (s. 3). Genom lagstiftning år 1993 sänktes ålders— gränsen till 21 år. Även en del andra lättnader genomfördes. Tanken var att göra det möjligt för huvuddelen av de studerande att erhålla studiestöd i denna form. I syfte att nå den avsedda effekten sänktes således åldersgränsen (prop. 1992/93:150 bil. 7 s. 14).

För studiestöd fordras att sökanden fyller minst 28 år under det kalenderår då utbildningen påbörjas. Det finns även en övre åldersgräns för stödet, högst 48 år.

Med stöd av förordningen (1995:819) om vissa naturvetenskapliga och tekniska högskoleutbildningar med särskilt vuxenstudiestöd m.m. lämnas särskilt vuxenstudiestöd för studier på s.k. NT—utbildningar. Som villkor gäller bl.a. att sökanden skall ha förvärvsarbetat inom landet på heltid eller så gott som heltid under sammanlagt minst fem år före det kalenderår då utbildningen börjar (11 5). Vidare gäller att sökanden skall fylla minst 28 år och högst 48 år under det kalenderår då en sådan utbildning påbörjas (12 & första stycket).

I prop. 1994/95:139 s. 7 föreslog regeringen en nedre åldersgräns på 27 år. Såväl socialförsäkringsutskottet som utbildningsutskottet föreslog emellertid en åldersgräns på 28 år med hänsyn till behovet av distans till övriga studerande i högskoleutbildning (bet. 1994/95:SfU 15 och bet. 1994/95:UbU15. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottsbetänkandena.

Den som har fyllt 18 år är behörig att själv göra ansökan om studiehjälp, studiemedel, korttidsstudiestöd och internatbidrag. Äl- dersgränsen följer av myndigheten.

Utgångspunkten är att den som är myndig, 18 är, själv ansöker om de olika formerna för studiestöd och svarar för att lämnade uppgifter är riktiga. För den som inte har fyllt 18 år skall förmyndaren eller förvaltaren, om en sådan har förordnats för den omyndige, göra ansökan. Det framgår av studiestödsförordningen (1973:349). Se närmare 3 kap. 25 och 38 åå när det gäller studiehjälp, 4 kap. 18 och 29 åå när det gäller studiemedel, 5 kap. 3 och 12 åå när det gäller korttidsstudiestöd och 6 kap. 4 å när det gäller internatbidrag.

För det fall återkrav skulle bli aktuellt gäller enligt 9 kap. 2 å studiestödslagen (1973:349) för studiehjälp som lämnats till den som vid utbetalningstillfället var under 18 år att förmyndaren är betal-

ningsskyldig.

Arbetsmarknadsdepartementets åldersgränser 1 Arbetarskydd 1 . 1 Arbetsmiljölagen

Arbetsmiljölagen innehåller tre åldersgränser —— 13 år, 16 är (egentligen det kalenderår den unge fyller 16 år) och 18 år. Lagen innehåller även en definition av begreppet minderårig. Med minderårig avses här den som inte har fyllt 18 år. Bestämmelsernas syfte är att motverka att ungdomar sysselsätts med göromål som har en skadlig verkan på deras hälsa eller

utveckling.

Bakgrund

När det gäller arbete för personer under 18 år är regelsystemet uppbyggt så att huvudreglerna finns i 5 kap. arbetsmiljölagen (l977:1160), medan de närmare föreskrifterna framgår av Arbetar- skyddsstyrelsens tillärnpningsföreskrifter om minderåriga i arbetslivet, AFS 1990:19.

Sverige är genom en ratifikation av FN:s konvention om barnets rättigheter, den europeiska sociala stadgan och ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete bunden av åtaganden att i den svenska lagstiftningen föra in regler om lägsta ålder då barn får utföra arbete. Regler om minimiålder m.m. finns också i Europeiska Unionens ministerråds direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet.

Ända sedan den första egentliga arbetarskyddsförfattningen år 1881 har bestämmelser om minderårigas arbete utgjort en viktig del av arbetatskyddslagstiftningen.

Genom den nioåriga Skolplikten och den starkt utbyggda gym- nasieskolan får reglerna numera betydelse främst i samband med feriearbete och liknande. Bestämrnelsernas syfte är att motverka att

ungdomar sysselsätts med göromål som inverkar negativt på deras hälsa och utveckling. Bestämmelserna om minderåriga omfattar frågor om minimiålder för arbete, om farligt arbete, om läkarkontroll samt om arbetstidens längd och förläggning.

Bestämmelserna gäller inte bara i anställningsförhållanden utan även då en minderårig anlitas för arbete på annat sätt, t.ex. som uppdragsta— gare eller inom ramen för ett företag där den minderårige är ägare eller delägare (prop. 1989/90:60 s. 25).

Bestämmelserna gäller emellertid inte fullt ut för elever som genomgår utbildning och för vårdtagare (1 kap. 3 å).

För arbete i arbetsgivarens hushåll, t.ex. barnpassning, gäller lagen inte alls. Här gäller fram till den 1 januari 1996 lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. I regeringens prop. 1995/96:79 föreslås att från och med den 1 januari 1996 bestämmelserna i arbets- miljölagen skall vara tillämpliga även vid arbete som utförs i arbets- givarens hushåll, om arbetstagaren är under 18 år.

Regler av skyddskaraktär på arbetslivsområdet, som berör minder— åriga, finns även i strålskyddslagen (1988:220), i vägtrafiklagstift- ningen och i ordningslagen (1993: 1617). Bestämmelser i socialtjänst- lagen (1980:620) kan också i vissa situationer aktualiseras mot olämplig sysselsättning av minderårig.

Liten historik

Bestämmelser i svensk arbetsskyddslagstiftning om minimiålder för tillträde till arbete fanns redan i den första skråordningen 1621. I denna föreskrevs att lärgossars antagningsålder skall vara ”14 är, mer eller mindre”. Den för hantverket gällande skråordningen år 1720 bestämde, att en ”pojke, som antas och inskrivs skall, bör åtminstone vara 14 år gammal”. Hallordningarna år 1739 och 1770, som gällde för fabriksmässigt drivna yrken, fastställde antagningsåldern för lärobarn till 10 eller 12 år. I 1846 års fabriks- och hantverksordning bestämdes minimiåldern till 12 år, en åldersgräns som behölls i 1864 års näringsfrihetsförordning ochi 1881 års minderårighetsförordning.

I 1912 års arbetarskyddslag behölls minimiåldern 12 år för arbete i handeln, men bestämdes till 13 år för industriarbete och 15 år för arbete under jord.

I 1949 års arbetarskyddslag höjdes minimiåldern något bl.a. på grund av reglerna om skolplikt. Som huvudregel för tillträde till arbete gällde att den minderårige skulle ha fyllt eller under kalenderåret fylla 14 år samt ha fullgjort sin skolplikt. För vissa slag av påfrestande

arbeten föreskrevs liksom i 1912 års arbetarskyddslag en högre minimiålder. Den minderårige skulle således ha fyllt eller under kalenderåret fylla 15 år. För vissa lätta arbeten kunde efter individuell dispens den som hade fyllt 13 är få tillträde. För feriearbete av motsvarande karaktär lämnades generellt dispens redan för den som hade fyllt 12 år. Vad gäller begreppet minderårig så lämnades redan i 1881 års minderårighetsförordning70 en definition som överensstämmer med den som gäller enligt den nu gällande arbetsmiljölagen, nämligen att med minderårig förstås den som är under 18 år. En motsvarande definition av begreppet minderårig hade vunnit internationell till— ämpning redan i mitten av 1850—talet genom ett flertal internationella instrument på arbetsrättens område.

1.1.1 18—årsgränsen eller gränsen för minderårighet

Minderåriga enligt arbetsmiljölagen är den som inte har fyllt 18 år (5 kap. 1 å).

En motsvarande definition av begreppet minderårig har sedan länge använts i svensk arbetarskyddslagstiftning.

Definitionen har dock inte varit oomstridd utan har vid några tillfällen satts i fråga. Vid t.ex. tillkomsten av 1912 års lag om arbetarskydd (nr 206) övervägdes en sänkning av gränsen av det skälet att inte så få personer under 18 år uppvisar en sådan kroppsutveckling, att en särskilt skyddad undantagsställning för dem inte framstod som behövlig. Gränsen behölls emellertid av det skälet att de minderårigas utveckling i regel knappt vore avslutad vid 18 år och att de under åren närmast före denna ålder vore ömtåliga på grund av den då pågående sexuella mognaden (RD 1912 2 saml. 2 Afd 3 Band 3. 92).

I samband med den nuvarande arbetsmiljölagens tillkomst fördes en liknande diskussion mot bakgrund av ”att ungdomar numera mognar i såväl biologiskt som psykiskt avseende tidigare än förr och att de i stor utsträckning är i stånd att ta ansvar tidigare. Mot ett frångående talade emellertid dels att 18—årsgränsen korresponderar med gällande myndighetsålder, dels behovet av skyddsföreskrifter med avseende på farligt arbete, dels att 18-årsgränsen är vedertagen i internationella sammanhang (se prop. 1976/77:149 s. 320 och SOU 1976:1 s. 234).

70 Minderårig = den som är under 18 är; barn = den som är under 14 är; yngre person = den som fyllt 14 men inte 18 år (3 å).

1 . 1 .2 16—årsgränsen

Huvudregeln i 5 kap. 2 å första stycket arbetsmiljölagen om minimi— ålder för tillträde till arbete anger att minderåriga får ta anställning eller anlitas till eller utföra arbete först under det kalenderår då 16— årsåldern uppnås. Krav ställs dessutom upp på att Skolplikten skall vara fullgjord. I praktiken blir det därför i regel först efter vårtermi— nens slut nämnda år som tillträde till förvärvsarbete allmänt medges. Den som har fått sluta skolan i förtid jämställs här med den som har fullgjort sin skolplikt.

Av motiven framgår det att 16—årsgränsen är en anpasssning till bestämmelserna om skolgång. Gränsen svarade också enligt motiven väl mot de krav som förefintliga internationella instrument ställer".

Enligt 5 kap. 3 å gäller vidare att en minderårig inte får anlitas till att utföra arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller överan- strängning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Kompletterande föreskrifter om bl.a. arbetstid och ledighet för minderåriga och om vilka slag av arbeten, som det är tillåtet att anlita minderåriga för ges i AFS 1990:19. Vidare finns det särskilda bestämmelser för vissa riskfyllda arbeten. Yrkesinspektionen kan medge undantag från vissa av föreskrifterna, om det finns särskilda skäl.

Enligt föreskrifter gäller i huvudsak följande. Arbetsuppgifter för minderåriga skall väljas med stor omsorg. Särskild hänsyn skall tas till den minderårigas fysiska och psykiska förutsättningar för arbetet, så att betryggande säkerhet ges mot olycksfall, belastningsskador, överansträngning och annan skadlig inverkan på hälsa eller utveckling. Den minderårige skall ha fått den utbildning och instruktion som behövs för arbetet ur skyddssynpunkt och med hänsyn till den minderåriges ålder och mognad. Den som anlitar en minderårig skall också se till att arbetet sker under ledning och tillsyn av en lämplig person samt försäkra sig om att det finns tillfredsställande rutiner för hur den minderårige skall introduceras och handledas.

Beträffande riskfyllt arbete för den som är under 18 år gäller som sagt särskilda bestämmelser (5—7 åå AFS 1990:19). I anslutning till dessa bestämmelser finns två förteckningar över vissa riskfyllda arbetsuppgifter. Den ena förteckningen upptar arbeten som är helt

71 l6-årsgränsen trädde i stället för den 14- och lS-årsgräns som gällde enligt 1949 års arbetarskyddslag, se prop. 1976/77:149 s. 320.

förbjudna för minderåriga, bl.a. dykeriarbete, rivningsarbete med asbest, arbete som kan innebära kontakt med smittförande blod. Beträffande arbete enligt den förteckningen kan inte undantag medges av Yrkesinspektionen. Den andra förteckningen upptar under 13 punkter skilda slag av arbeten och särskilda arbetsuppgifter som omfattas av förbud. Undantag från förbudet kan medges i vissa fall.

Vad angår arbetstiden för den här gruppen av minderåriga gäller för dem som har fyllt minst 16 år och fullgjort Skolplikten att den ordinarie arbetstiden jämte eventuell övertid och jourtid får samman- lagt inte överstiga nio timmar per dygn och inte heller 45 timmar per vecka. Nattvilan skall vara minst elva timmar i följd och i den ledigheten skall tiden mellan kl. 22 och 5 ingå”. Den som har fyllt 17 år får dock arbeta till kl. 23. Den minderårige skall vidare ha minst 36 timmars sanunanhängande ledighet från arbetet under varje period om sju dagar (8 å AFS 1990:19).

1.1.3 13—årsgränsen

Enligt undantagsbestärmnelsen i 5 kap. 2 å andra stycket får den som har fyllt 13 år anlitas till att utföra lätt arbete av sådant slag som inte är farligt för den minderåriges hälsa, utveckling eller skolgång.

Åldersgränsen 13 år infördes den 1 december 1990 för att Sverige skulle kunna ratificera en ILO-konvention om minimiålder för tillträde till arbete (prop. 1989/90:60 s. 20).

I 9 å AFS ges närmare föreskrifter om möjligheterna till lätt arbete för minderåriga arbetstagare — gäller alltså bara anställda i åldern 13—15 år. Skillnaden i tillämpning mellan föreskrifterna i AFS och arbetsmiljölagen motiveras främst av det behov av modifiering av arbetstidsreglerna som uppkommer när det gäller t.ex. minderåriga i familjejordbruk. I arbetarskyddsstyrelsens kommentar till före- skrifterna finns en vägledande förteckning över enkla och ofarliga arbetsuppgifter för 13—14 åringar.

Enligt föreskrifterna skall arbetet vara enkelt och ofarligt. Det får omfatta högst åtta timmar av dygnet och tolv timmar i veckan. Det får

72 Dispens kan ges av Arbetarskyddsstyrelsen bl.a. för att göra det möjligt för äldre minderåriga att delta i treskiftsarbete där förlängda skift har lagts in vid vissa skiftbyten. Nattarbete för l7-åring iprocessindustri har inte godtagits (beslut 1989-08- 24). En l6—åring, som arbetade som musiklärarassistent, fick medverka till kl. 01 högst två gånger i veckan, dock bara kväll före lördag, helgdagsafton eller sön- eller helgdag (beslut 1984-12-11).

inte utföras mellan kl. 19 och kl. 6”. Är det fråga om arbete under sammanhängande skolfri tid, som är längre än fem dagar, är maxi— mum för arbetstiden 40 timmar i stället för tolv timmar. Veckovila enligt 36—timmarsregeln skall iakttas, varvid ledigheten skall vara fri också från ”schemalagd undervisning”. Den minderårige skall vidare ha minst tre veckors sammanhängande ledighet från arbetet varje kalenderår. Även den ledigheten skall förläggas till tid som är fri från schemalagd undervisning. Slutligen gäller att vårdnadshavaren skall ha gett sitt tillstånd till arbetet. För arbete under skoldag skall dessutom skolledningen gett sitt tillstånd, om det gäller mer än fem skoldagar under en termin.

Barn under 13 år får i princip inte alls anlitas till eller utföra arbete. Undantag får enligt 5 kap. 2 å tredje stycket göras bara för mycket lätt arbete.

Enligt lagmotiven får enligt den tidigare nämnda ILO-konventionen visst arbete även fortsättningsvis utföras av barn som är tolv år eller yngre. Det tillåtna arbetstidsuttaget är dock starkt begränsat, dvs. några enstaka gånger under ett år och varje gång högst fem dagar i följd. Smärre tjänster som barn utför är över huvud taget inte att betrakta som arbete i arbetsmiljölagens eller konventionens mening. Som exempel kan nämnas småsysslor av olika slag för anhöriga eller bekanta (prop. 1989/90:60 s. 20).

I 10 å AFS har arbetarskyddsstyrelsen angett de enda arbetsupp— gifter i arbetsmiljölagens mening som är tillåtna för dem som är under 13 år. Det är följande arbetsuppgifter:

1. Trädgårdsarbete, lätt utfordringsarbete, lättare manuell sådd och plantering, frukt— och bärplockning, rensning av trädgårdssängar och mindre odlingar samt annat mycket lätt arbete inom jordbruk, som drivs av någon medlem av den egna familjen.

73 En 12-åring fick spela i sin faders orkester en fredags- eller lördagskväll per månad (beslut 1984-01-26).

2. Artistframträdanden, arbete som skådespelare eller statist och annat liknande arbete om arbetet är ofarligt och inte medför alltför stor fysisk eller psykisk påfrestning för barnet.

3. Försäljning av majblommor, jultidningar och liknande arbeten av hobbykaraktär där den minderårige själv bestämmer tid, plats och arbetets utformning”.

2 Lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete

Lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete har en åldersgräns —- 18 ar.

Med anledning av regeringens prop. 1995/96:79 har riksdagen emellertid beslutat att bestämmelserna i arbetsmiljölagen skall vara tillämpliga även när minderåriga utför arbete i arbetsgivarens hushåll. Det innebär att motsvarande regler om minimiålder förs in i lagstiftningen också för arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll av personer under 18 år.

Enligt förslaget skall vissa av reglerna i lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete fortsättningsvis gälla även arbetstagare som inte har fyllt 18 är, bl.a. reglerna om anställningsavtalets ingående och upphörande samt om skadestånd. Huvudregeln är annars att samtliga bestämmelser i lagen i fortsättningen kommer att gälla endast för arbetstagare som har fyllt 18 år.

74 Var gränsen går för lagens tillämpning är inte helt klar. Relationen till uppdrags- givaren, omfattningen, omständigheterna i övrigt är exempel på omständigheter som har betydelse vid bedömningen. En scout som säljer lotter till förmån för sin förening omfattas inte och har väl för övrigt sällan någon ersättning för försäljningsarbetet. En inte alltför omfattande bingolottoförsäljning torde också kunna jämställas med försäljning av majblommor. I det sammanhanget måste dock hänsyn tas till att försäljning av majblommor och jultidningar är säsongsbetonade arbeten och därför begränsade i sin omfattning.

Förhållanden före den 1 januari 1996

Lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete saknar regler för minimiålder för tillträde till arbete.

Lagen innehåller dock en del särskilda skyddsbestärnrnelser för den som inte har fyllt 18 år.

Enligt dessa bestämmelser skall arbetsgivaren särskilt se till att den som inte har fyllt 18 år inte anlitas till arbete på ett sätt som medför risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på arbetstagarens hälsa eller utveckling (8 å).

Vidare gäller i fråga om arbetstid och vilotid för den som inte fyllt 18 år att den sammantagna arbetstiden inte får överstiga tio timmar under ett dygn och 54 timmar under en vecka. Sammanhängande ledighet för nattvila skall vara minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan kl. 22 och kl. 5 (10 å).

Nya regler från den 1 januari 1996

Med anledning av regeringens proposition 1995/96:79 har riksdagen beslutat att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig även vid arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, om arbetstagaren är under 18 år. Det innebär att en minimiålder därmed införs för tillträde även till ifrågavarande slag av arbete.

En följd av att arbetsmiljölagens och Arbetarskyddsstyrelsens bestämmelser nu blir tillämpliga är bl.a. väsentligt kortare maximi- arbetstider per dygn och vecka samt, för den yngre åldersgruppen, en snävare ram för arbetstidens förläggning under dygnet.

Motivet bakom förslaget är att Sverige genom ratificeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter, den europeiska sociala stadgan och lLO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete bundit sig att i den svenska lagstiftningen föra in regler om lägsta ålder då barn får utföra arbete (a. prop. s. 6).

3 Internationella instrument på arbetarskyddets område

3.1 FN:s barnkonvention — 18 år

1 konventionens artikel 32 förklaras att konventionsstaterna erkänner barnets — varje människa under 18 år (artikel 1) rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra barnets utbildning eller äventyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska andliga, moraliska eller sociala utveckling. I syfte att säkerställa genomförandet av denna artikel skall konventionsstaterna särskilt fastställa en minimiålder eller minimiåldrar som minderåriga skall ha uppnått för tillträde till arbete, föreskriva en lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor samt lämpliga straff eller andra påföljder i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av artikeln.

Den europeiska sociala stadgan från 1961 kan anses utgöra en motsvarighet till konventionen för de mänskliga rättigheterna inom området för ekonomiska och sociala rättigheter. Stadgan trädde i kraft i februari 1965.

Sverige ratificerade stadgan år 1962. De av Sverige då godtagna bestämmelserna i artikel 7 om skydd för barn och ungdom avsåg bl.a. åtaganden att fastställa en minimiålder för minderårigas användning till riskfyllda och hälsofarliga arbeten och att med vissa undantag förbjuda att arbetstagare under 18 år användes till nattarbete.

Bestämmelsen i artikel 7 punkt 1 med skyldighet att fastställa en minimiålder för anställning till 15 år, med möjlighet till undantag för vissa särskilt angivna lättare arbeten, ratificerades av Sverige år 1979.

Konventionen ratificerades av Sverige år 1990.

Enligt artikel 2 i konventionen skall minimiåldern för tillträde till arbete inte vara lägre än åldern för avslutandet av obligatorisk skolgång och i intet fall lägre än 15 år. Den nationella lagstiftningen kan emellertid tillåta att personer i åldern 13—15 år sysselsätts i lätt arbete enligt närmare bestämmelser som framgår av artikel 7.

I artikel 4 ges medlemsstaterna en möjlighet att "när så är nöd- vändigt” * från konventionens tillämpning undanta begränsade kategori- er av anställning eller arbete, för vilka betydande tillämpningsproblem uppstår.

Möjligheten till undantag i artikel 4 utnyttjade Sverige dels för att föra in bestämmelser om arbetstillträde för barn yngre än 13 år när det var fråga om mycket lätt arbete (prop. 1989/90:60 s. 15).

Europeiska Unionens direktiv 94/33/EG —— som skall vara genomfört av medlemsstaterna senast den 22 juni 1996 — är enligt huvudregeln tillämpligt på alla personer under 18 år som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande. Medlemsstaterna kan dock enligt artikel 2(2) föreskriva att direktivet inte skall tillämpas på tillfälligt arbete eller korttidsarbete, såsom husligt arbete i privathem och arbete i familjeföretag, som bedöms inte vara skadligt för ungdomar.

Enligt artikel 1(l) skall medlemsstaterna säkerställa att minimiåldern för arbete inte är lägre än den åldern då Skolplikten upphör och under inga omständigheter lägre än 15 år. Enligt artikel 4(1) skall med- lemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda arbete av barn under 15 år.

Från bestämmelserna är det tillåtet att göra undantag för bl.a. barn som deltar i kulturella aktiviteter och för barn som har fyllt 14 år och som arbetar inom ramen för en kombinerad teoretisk och praktisk eller rent praktisk utbildningsplan i företagsförlagd praktik, under förut- sättning att arbetet utförs enligt föreskrifter som har meddelats av en behörig myndighet. För barn som har fyllt 14 år får undantag vidare göras för lättare arbete.

I enlighet med föreskrifter i nationell lagstiftning får sådant lättare arbete utföras även av barn som har fyllt 13 år under ett begränsat antal timmar i veckan.

Av artikel 8 framgår att medlemsstater som utnyttjar dessa möjligheter till undantag, måste begränsa arbetstiden till ett visst antal timmar om dagen respektive veckan, beroende på om arbetet utförs under terminstid eller inte.

Direktivet innehåller vidare föreskrifter om bl.a. ' nattarbete, viloperioder, raster i arbetet och ärlig semester.

4 Arbetsmarknadspolitiska stöd och åtgärder

I allmänhet skall en arbetslös person ha fyllt eller fylla 20 år under kalenderåret för att kunna anvisas en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Kommunerna förutsätts svara för insatser för dem som är yngre. För ungdomar med funktionshinder görs i allmänhet undantag. I vissa fall kan funktionshindrade ungdomar få del av åtgärder så tidigt som på grundskolans högstadium. Det handlar då om särskilda vägledningsin— satser och om ”hälpmedel eller arbetsbiträde” under praktisk arbets- livsorientering (PRAO).

Inga lägsta åldersgränser gäller för att få ersättning från arbets— löshetsförsäkringen (a—kassa).

För kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) gäller däremot en åldersgräns — nämligen att ersättning tidigast kan lämnas från och med den 1 juli det kalenderår sökanden fyller 20 år.

Bakgrund

Kontantstöden är en integrerad del av arbetsmarknadspolitiken och, vid sidan av de aktiva insatserna, ett ansvarsområde för Arbets- marknadsverket.

De kontantstöd som det här är fråga om är för det första arbets— löshetsförsäkringen, som är frivillig och förutsätter medlemskap i en arbetslöshetskassa (a-kassa).

För det andra är det kontant arbetsmarknadsstöd (KAS), som är en kompletterande stödform för arbetslösa som inte är arbetslöshetsför- säkrade.

Inga åldersgränser gäller för att få ersättning från a-kassa. I stället finns kvalifikationskrav om viss tids medlemskap i kassan (medlems- kravet) och om viss arbetad tid (arbetskravet).

För KAS gäller däremot en åldersgräns. Den innebär att ersättning tidigast kan lämnas från och med den 1 juli det kalenderår sökanden fyller 20 år. För båda formerna av ersättning gäller att den sökande skall söka arbete genom den offentliga arbetsförrnedlingen, vara oförhindrad att äta sig arbete av viss omfattning, vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete samt att sökanden inte kan få arbete.

Historik

I lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring undantogs tidigare den som inte fyllt 15 år från medlemskap i arbetlöshetskassan.

Med hänsyn till den allmänna skolplikten ansågs regeln sakna praktisk betydelse och slopades därför som varande överflödig (prop. 1990/91:160 s. 51).

KAS infördes den 1 januari 1974 som ett komplement till arbets- löshetsförsäkringen och skulle främst vara en ersättningsform för dem som inte hade en klar anknytning till arbetsmarknaden. Den grupp som avsågs var i första hand nytillträdande på arbetsmarknaden främst ungdomar.

Ursprungligen fanns en 16-årsgräns för rätt till KAS (4 å). Under åren 1982 och 1985 höjdes denna gräns först till 18 år och sedan till 20 år.

Vid höjningen från 18 till 20 år anfördes som skäl att införandet av s.k. ungdomslag nu gav samhället möjlighet att ge 18- och 19-åringar- na värdefull sysselsättning och arbetslivserfarenheter. Det innebar att den absoluta merparten av dessa ungdomar aldrig skulle bli aktuell för KAS. Det fanns därför inte någon anledning att längre behålla rätten till KAS för dessa ungdomar (prop. 1984/85:100 bil. 12 s. 81).

4.1.1 A—kassa ingen åldersgräns

Inga åldersgränser gäller för att få ersättning från arbetslöshetsför- säkringen (a-kassa). I stället finns kvalifikationskrav om viss tids medlemskap i kassan (medlemskravet) och om viss arbetad tid (arbetskravet).

Enligt 4 å lagen om kontant arbetsmarknadsstöd gäller från och med den 1 oktober 1995 att ersättning tidigast kan lämnas från och med den 1 juli det kalenderår sökanden fyller 20 år.

Bestämmelsen, som innebär en viss förskjutning nedåt i ålder för rätt till KAS, följer av att kommunerna och inte staten skall ha det övergripande ansvaret för arbetslösa ungdomar fram till den 30 juni det år då de fyller 20 år (prop. 1994/95:218 s. 47).

För flertalet åtgärder som kan beviljas arbetslösa gäller att åtgärden kan beviljas först från och med den 1 juli det år sökan— den fyller 20 år. Det gäller för rekryteringsstöd, arbetsmark- nadsutbildning, arbetslivsutveckling, arbetsplatsintroduktion och verksamhet på datortek.

Som regel finns också här en övre åldersgräns som utgörs av tidpunkten för ålderspension. l något fall tillämpas som övre ål— dersgräns en 25-årsgräns.

Sökande med funktionshinder är i vissa fall undantagna från 20— årsgränsen för att få ta del av åtgärderna.

4.2.1. En 20—årsgräns för samtliga åtgärder

Åtgärder i arbetsmarknadspolitiken utgörs av — rekryteringsstöd enligt förordningen 1986:414, - arbetsmarknadsutbildning enligt förordningen 1987z406, - arbetslivsutveckling (ALU) enligt lagen 1992:1331,

- arbetsplatsintroduktion (API)75 enligt lagen 1995:705 och för- ordningen 1995:711 samt — verksamhet på datortek enligt förordningen 1995:7l3.

För samtliga nu nämnda åtgärder gäller att åtgärden kan beviljas först från och med den 1 juli det år sökanden fyller 20 år.

Som skäl för åldersgränsen har, liksom när det gäller KAS, anförts att de statliga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör i huvudsak begränsas till personer som har fyllt 20 år och som inte längre omfattas av kommunernas ansvar (prop. 1994/95:218 s. 49).

Som regel finns också en övre åldersgräns som utgörs av tidpunkten för ålderspension.

API kan i princip användas för alla som är anmälda som arbetslösa sökande hos arbetsförrnedlingen och som förmedlingen bedömer vara i behov av praktik. För ungdomar i åldrarna 20—24 får åtgärden beviljas bara om den kommer att följas av en anställning på minst sex månader”. Som motiv för åldersgränsen har anförts att API ersätter praktikdelen inom ungdomsintroduktionen, som hade motsvarande villkor. Kravet på anställning gäller dock inte för unga handikappade, de som är försäkrade enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring och riskerar att bli utförsäkrade eller vid API hos kommuner eller ideella organisationer.

4.2.2. En övre gräns på 25 år

För rätten att delta i verksamhet på datortek gäller en övre åldersgräns på 25 år. Datortek tillhör projekt inom Europeiska socialfondens mål 3-område med bl.a. åtgärder för att underlätta integrationen i arbetslivet av unga arbetssökande. Fonden kan bidra till finansieringen av datortek. Syftet med bestämmelsen är att slussa in ungdomar i åldern 17—24 år på arbetsmarknaden, bekämpa långtidsarbetslösheten m.m. (prop. 1994/95:218 s. 51 och 63).

75 Invandrarpraktik, akademikerpraktik, vidgad arbetsprövning, arbetsprövning inom AMI och praktikdelen inom ungdomsintroduktion ersattes den 1 juli 1995 av API (prop. 1994/95:218). De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna förändras relativt ofta och det finns därför alltid skäl att kontrollera vad som gäller.

76 Arbetsmarknadsutskottet har i sitt betänkande 1995/961AU5 förordat att det bör öppnas en möjlighet att göra undantag från anställningskravet för att uppnå det av statsmakterna uppsatta målet om att ungdomar under 25 år inte skall behöva vara arbetslösa under en längre tid.

4.2.3. Åtgärder för ungdomar upp till 20 år

Det finns emellertid en del undantag också från 20-årsgränsen.

Funktionshindrade ungdomar som inte fyllt 20 är kan beviljas arbetsmarknadsutbildning och API, om de är arbetslösa och söker arbete. API kan också beviljas ungdomar under 20 år, som uppbär ersättning från a-kassa. Detsamma gäller ungdomar i kommuner som inte har tecknat avtal med Arbetsmarknadsverket om kommuners ansvar för ungdomar, men omfattas inte av bestämmelserna om dagpenning eller utbildningsbidrag. Vidare kan ungdomar under 20 år omfattas av rekryteringsstöd, om de har genomgått treårig gym— nasieskola.

Att unga handikappade har undantagits från kravet att ha fyllt 20 år för att få delta i API och kunna beviljas utbildningsbidrag motiveras av att denna grupp unga behöver ha möjligheter till en så konkret arbetslivserfarenhet som API innebär (prop. 1994/95:218 s. 50).

4.2.4. En lägsta åldersgräns på 25 är

För att få beredskapsarbete gäller en lägsta åldersgräns på 25 år.

I propositionen (1991/92:124) om arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 25 år lades bl.a. fram förslag om ungdomspraktik för unga under 25 år. Samtidigt föreslogs att statsbidraget till beredskapsarbete för ungdomar under 25 år skulle upphöra (s. 26). Som skäl för detta anfördes (s. 15) att beredskapsarbeten framför allt skall erbjudas äldre arbetskraft, för vilka det inte är meningsfullt med utbildning, samt dem som riskerar utförsäkring från arbetslöshetser— sättning.

4.2.5. Särskilda åtgärder för sökanden med funktionshinder eller arbetshandikapp — ingen 20—årsgräns

Som framgått är sökande med funktionshinder i vissa fall undantagna från 20-årsgränsen för att få ta del av de generella arbetsmarknadsåt- gärderna.

Utöver de generella åtgärderna finns det också särskilda handi— kappolitiskt motiverade arbetsmarknadsåtgärder, som enbart har sökande med funktionshinder eller arbetshandikapp som målgrupp. För att få del av sådana åtgärder ställs det inte upp några lägsta

åldersgränser. Däremot är som regel högsta åldersgräns också för dessa åtgärder tidpunkten för ålderspension.

Funktionshindrade ungdomar kan således beviljas bidrag till arbetshjälpmedel eller arbetsbiträde, om de behöver sådant stöd i samband med arbete eller praktik. Det gäller också skolungdomar som behöver stödet för att fullgöra praktisk arbetslivsorientering på grundskolans högstadium. Funktionshindrade elever i gymnasieskolan eller på grundskolans högstadium kan få kostnaderna för resa, kost och logi betalda, om de deltar i särskilda vägledningsveckor som Arbetsmarknadsverket anordnar för dessa ungdomar.

5 Kommunernas ansvar för arbetslösa ungdomar 5.1 Ungdomar upp till 20 år

Kommunerna ansvarar för ungdomar upp till 20 år.

Insatser för arbetslösa ungdomar som inte har nått den angivna 20- årsgränsen för att komma i åtnjutande av statliga stöd och åtgärder förutsätts — som vi nyss nämnt kommunerna svara för.

Enligt lagen (1995:706) om kommunernas ansvar för ungdomar, ikraft den 1 oktober 1995, får en kommun anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ungdomar som inte genomgår gymnasieskola eller liknande utbildning till och med den 30 juni det år ungdomen fyller 20 år.

Kommunen har rätt till ersättning från staten, om den har träffat avtal med Länsarbetsnämnden i enlighet med förordningen (1995:712) om kommuners ansvar för ungdomar.

Huvudmotivet för att föra över ansvaret för arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar från staten till kommunerna, var att med ett samlat ansvar för ungdomarna under de år de skall välja levnadsbana får kommunerna större möjligheter att tillsammans med ungdomarna utforma åtgärder som skall leda till arbete på den reguljära arbets- marknaden eller en lämplig vidareutbildning.

Som skäl anfördes inte bara kommunernas ansvar för att erbjuda alla ungdomar bosatta i kommunen en treårig gymnasieutbildning som påbörjas senast det första kalenderåret det år de fyller 20 år, utan också det förhållandet att arbetslösa ungdomar som inte genomgått ett tredje gymnasieår inte stimulerades till de studier som på sikt skulle

ge dem bättre möjligheter på arbetsmarknaden, eftersom de alltid kunde vända sig till arbetsmarknadsmyndigheterna och få del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder om de hade fyllt 18 år. De som deltog i arbetsmarknadspolitska åtgärder gynnades nämligen ekono— miskt i förhållande till dem som i stället valt utbildning (prop. 1994/95:218 s. 47).

Kulturdepartementets åldersgränser

1 Film och videogram

För den statliga filmcensuren som omfattar film eller video- gram — gäller för visning åldersgränserna 7, 11 och 15 år, där den senare utgör gränsen för ”vuxenfilm”.

Genom den s.k. ledsagarregeln får dock den som är under 7 år och den som har fyllt 7 år men inte 11 år se filmer som är tillåtna från 7 år respektive 11 år om han eller hon är i sällskap med någon som har fyllt 18 år.

Liten historik

Statlig filmcensur infördes i Sverige år 1911 genom biografförord— ningen (SFS 1911171). I syfte att differentiera filmcensuren för barn— och vuxenfilmer infördes då den i dag gällande 15-årsgränsen för barn.

Reglerna blev i stort sett orubbade ända till år 1954, då omarbetades bl.a. bestämmelserna som reglerade förutsättningarna för film- censurens ingripande av mentalhygieniska och socialetiska skäl.

Ytterligare ändringar gjordes år 1956 som en direkt följd av tillkomsten av 1956 års allmänna ordningsstadga.

Biografförordningen ersattes år 1960 av förordningen (1959:384) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. En ny åldersgräns vid 11 år infördes vid sidan av 15—årsgränsen. År 1977 infördes ytterligare en åldersgräns, 7 år.

Den statliga filmcensuren har sedan år 1911 genom granskning av all för offentlig visning avsedd film haft till uppgift att hindra skildringar som bedömts medföra skadeverkningar för barn eller vuxna att visas offentligt. De kriterier som censurorganet, Statens biografbyrå, haft att följa har under årens lopp skiftat mellan rättslig och mer allmän moralisk natur. Under de senaste decennierna har byrån i praktiken tillämpat ett enda, nämligen att en film kan ha en förråande verkan. När det gäller censuren för barn och unga under 15

år har uppgiften varit att hindra dessa från att se filmer som kan vålla dem psykisk skada.

I 5 och 6 åå lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram finns åldersgränsbeståmmelser. Bestämmelserna kompletteras av straffbestämmelsen i 16 kap. 10 c å BrB.

Åldersgränsen 15 år infördes som sagt redan år 1911. Av förarbetena till biografförordningen framgår att syftet med denna gräns var att skydda barn från riskerna av skadliga upplevelser och påverkningar. I förordningen stadgades att sådana biografbilder inte fick godkännas till visning för barn som var ägnade att ”skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa”. År 1954 fick motsvarande författningsrum följande lydelse: ”Till förevisning för barn under 15 år må ej godkännas film eller del av film, som kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada.”

I samband med 1954 års översyn av förordningen aktualiserades också frågan om inte åldersgränsen 15 år borde höjas till 16 år. Som skäl häremot anförde departementschefen (prop. 195411 16):

”En höjning skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar. Vid höjning skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig den övre gränsen böra avpassas så att till ”barn” hänföres den grupp minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15— årsgränsen torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 är.”

Vid översynen år 1954 föreslogs en åldersgräns vid 11 år vid sidan av 15-årsgränsen. Syftet var att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer som är lämpliga för dem men inte för de mindre barnen och samtidigt bereda de senare ett effektivt skydd.

Förslaget fälldes bl.a. av de skälen att dubbla åldersgränser skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär, minska möjligheterna till

gemensamma biobesök för familjer och för syskon i olika åldrar, ogynnsamt påverka produktionen av barnfilm samt medföra minskad publik vid visning av barntillåten film i mindre tätorter.

Sedan biografbyrån på nytt initierat frågan om dubbla åldersgränser och ytterligare utvecklat dess fördelar samt bemött de invändningar som kom fram i samband med 1954 års prövning av förslaget, infördes ll-årsgränsen år 1960.

Vid de diskussioner som förekom i samband med 11-årsgränsen behandlades också en del alternativa förslag till gränsen, bl.a. ett förslag om att gränsen borde sättas vid 12 år (prop. 1959:135).

Ännu en åldersgräns infördes år 1977. Bakgrunden till att en 7-års- gräns infördes var att det förekom att vissa filmer, som inte kunde bli helt barntillåtna, skulle kunna visas för barn från och med skolåldern.

I motiven till den nya åldersgränsen sägs att, eftersom sjuårsåldern utgör gräns mellan förskole- och skolåldern bör den kunna godtas av barnen och deras föräldrar också i detta sammanhang. En 7-årsgräns bör också kunna ge censurorganet tillräckliga möjligheter att göra en nyanserad bedömning (prop. 1977/78:12 s. 5 och 6).

1 .4 Ledsagarregeln

Regleringen i fråga om åldersgränserna har i förhållande till tidigare bestämmelser mjukats upp något i 1990 års filmgranskningslag. Ett barn som är i sällskap med en vuxen får numera se filmer och videogram som har godkänts i den närmast högre åldersgruppen (6 å).

Det innebär att ett barn under 7 år skall i en vuxens sällskap få tillträde till en sjuårsfilm. På samma sätt skall ett barn som fyllt 7 är men inte 11 är få tillträde till en ll-årsfilm. Avsikten med denna uppmjukning är närmast att öka utrymmet för föräldrarnas ansvar när det gäller valet av vilka filmer ett barn skall se (prop. 1989/90:70 s. 53).

En motsvarande möjlighet gäller däremot inte för barn och ungdomar i åldern 11 till och med 14 år. De får inte tillträde till en 15-årsfilm — även om de är i sällskap med en vuxen. Det har ansetts olämpligt av det skälet att 15 år utgör gränsen för vuxenfilm (a.a. s. 53).

1 .5 Våldsskildringsrådet

I samband med tillkomsten av 1990 års filmgranskningslag inrättades ett råd mot skadliga våldsskildringar med uppgift bland annat att följa och ha kontakt med videomarknaden, ta initiativ och fördela medel till utbildning och information samt stödja frivilliga krafter i kamp mot skadliga våldsskildringar (prop. 1989/90:70 s. 39 f., dir. 1990:40). Våldsskildringsrådet lade år 1993 fram ett förslag om införandet av en 18—årsgräns vid offentlig visning av film och videogram (SOU 1993:39).

1 .6 Straffbestämmelsen

I 16 kap. 10 c å BrB finns bestämmelser om otillåten utlämning av film eller videogram som berör åldersgränserna i 1990 års lag. Enligt dessa bestämmelser är det förbjudet att yrkesmässigt till någon under 15 år lämna ut en film eller ett videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur. Undantagna är filmer eller videogram som har granskats av Biografbyrån och som fått en åldersgräns under 15 år.

2 Barnreklam

I radiolagen, kabellagen och satellitlagen finns en 12-årsgräns för barnreklam.

Enligt 11 å radiolagen (1966z755) får en annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen inte syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under 12 år. I annonser med reklam får det inte heller uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Enligt 15 å gäller vidare att annonser med reklam inte får före— komma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Utgångspunkten för regleringen är enligt lagmotiven att ett medium med så stor genomslagskraft som televisionen inte alls skall få

användas för reklam som särskilt vänder sig till yngre barn. Tanken med reglerna är att de skall träffa annonser och program som huvudsakligen vänder sig till barn som ännu inte har kommit i puberteten. Gemensamt för denna grupp av barn är, sägs det vidare, att de ännu inte har lärt sig skilja klart mellan reklaminslag och andra delar av en TV—sändning.

Motsvarande bestämmelser finns i 11 och 14 åå lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten samt i 21 och 24 åå lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmän- heten.

I regeringens lagrådsremiss betecknades denna grupp av barn som ”yngre barn”.

Denna grupp av barn betecknades bl.a. i Radiolagsutredningens förslag som i sak överstämrner med de nuvarande reglerna om TV- reklarn som ”yngre barn” och avsåg åldrarna upp till 10 år. Med ”barn” avsåg utredningen åldrarna under 12 år.

På inrådan av lagrådet konkretiserades i klarhetens intresse en 12- årsgräns i paragraftexten för dessa yngre barn.

Regeringen överlämnade i mars 1996 en proposition till riksdagen om ny radio- och TV-lag (prop. 1995/96:160). Enligt förslaget skall den nya lagen innehålla ett uttryckligt förbud mot att sända TV- program som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se dem. Förbudet gäller inte om det av särskilda skäl ändå är försvarligt att sådana program sänds. I den föreslagna lagsbestämmelsen talas om barn utan an— givande av ålder. Regeringen föreslår i stället att det överlämnas till rättstillämpningen att efter en sammanvägd bedömning av bland annat tittarnas ålder, programmens art samt i vilket sammanhang och under vilken tid programmen sänts avgöra om bestämmelsen har överträtts.

Bestämmelsen om förbud mot reklam som vänder sig till barn under 12 år samt mot reklam omedelbart före och efter ett program som vänder sig till barn under 12 år föreslås överföras oförändrat till den nya lagen.

3 Kyrkotillhörighet

Upptagandet i Svenska kyrkan sker enligt huvudregeln genom dopet. Men det är också möjligt att bli upptagen i kyrkan efter anmälan. Ett barn under 18 år skall tas upp efter meddelande från barnets vårdnadshavare. Den som har fyllt 15 år skall själv ha samtyckt till upptagandet.

Den som har fyllt 18 år (vuxen) skall för att kunna tas upp utan dop göra en skriftlig anmälan.

Utträde ur kyrkan sker också genom ett anmälningsförfarande. För barn under 18 år skall anmälan göras av barnets vårdnads— havare. Den som har fyllt 15 år skall själv ha samtyckt till ut— trädet.

Dopet får anses innefatta en viljeyttring att tillhöra kyrkan. Enligt den nuvarande kyrkolagen (1992:300) är dopet också den normala vägen in i kyrkan (3 kap. 2 å). Men det finns även andra möjligheter. De innebär någon form av anmälan. Reglerna om upptagande efter en anmälan är fixerade till åldersgränserna 15 år och 18 år. Dessa åldersgränser gäller även vid utträde ur kyrkan.

3.1 Anmälan om in- och utträde 18 år

I lagen avses med begreppen barn och vuxen den som är under respektive har fyllt 18 år.

Den som är vuxen, dvs. har fyllt 18 år, och vill vinna inträde i Svenska kyrkan i annat fall än genom dop måste göra en skriftlig anmälan. Motsvarande gäller också för utträde (3 kap. 5 å).

Åldersgränsen 18 år saknar samband med den civila myndig- hetsåldern.

3.2 Vetorätt 15 år

Från och med den 1 januari 1996 gäller för den som är under 18 år och inte är döpt i Svenska kyrkans ordning att han eller hon skall tas upp i Svenska kyrkan om föräldrarna eller vårdnadshavarna begär det i en anmälan. Har barnet fyllt 15 år fordras samtycke av barnet (3 kap. 3 å). Motsvarande gäller för utträde (3 kap. 5 å).

l regeringens proposition 1994/95:226 om kyrkotillhörighet i Svenska kyrkan sägs bl.a. att frågan om åldersgränsen för samtycke bör sänkas till 12 eller 14 är bör kunna diskuteras (s. 18)".

När det gäller de båda åldersgränserna 15 år och 18 år kan konstateras att dessa åldersgränser tillämpades redan i 1873 års förord- ning angående främmande trosbekännare och deras religionsutövning. Enligt förordningen gällde att utträde ur svenska kyrkan inte kunde göras av någon förrän han eller hon hade fyllt 18 år. Vårdnads- havarens samtycke krävdes därvid inte. Barn av lägre ålder följde i religiöst hänseende sina föräldrar. Någon möjlighet till utträde förelåg enligt dessa bestämmelser inte för den som hade fyllt 15 år eller dessförinnan konfirmerats men inte hade fyllt 18 år.

Av förarbetena till de nyss nämnda paragraferna i 1951 års religionsfrihetslag på förslag av Dissenterlagskommittén SOU 1949:20slås fast dels den grundläggande principen att barn under 15 år följer föräldrarna när det gäller samfundstillhörigheten, dels att mydighetsåldern i religiöst hänseende inträder vid 18 år. Kommittén menade att tillräcklig mogenhet för ett självständigt bedömande av religiösa spörsmål i allmänhet inte kunde förutsättas förrän vid 17—18 års ålder. För att beakta de fall, då en tidigare religiös mognad inträtt, föreslogs 15-årsregeln.

Föredragande statsrådet uttalade i anslutning till den föreslagna 18— årsgränsen att en egen bestämmanderätt inträdde i fråga om andra personliga angelägenheter tidigare än vid den allmänna myndig- hetsåldern (21 år/ vår anm.) Han hänvisade härvid till möjligheterna att själv ta tjänst eller annat arbete, att ansöka om naturalisation. Vad sedan gäller 15—årsgränsen menade föredragande statsrådet att det kunde ifrågasättas, om inte åldern borde sättas något lägre, t.ex. som gjorts i reglerna i föräldrabalken om adoption, enligt vilka den som fyllt 12 år inte kan adopteras utan eget samtycke (prop. 1951:100 5. 154—156).

77 I prop. hänvisas i denna fråga till det uppdrag som Åldersgränsutredningen har.

om MME 501me Mäkinen I ' EDID'151nmer i??? n 13113

111 mn hittat-"fi tta s.id gm ”111de talan—av?. MWWQHWPQRM !][låu'allm a'tulmmmfh'nw ”" Wimmf'lml

'1 _ziäåitilhitwwmbaqmm whmumh leg

» | 111111.me ämmmwmwmwmmmma 1, . manar wmmutewmmmwme , . "MNW-MIM 1:11 nmEl .atnr hit-11111 aebviml Wi anarkist . 1-'1åmmwwltmmm.mrm mtl-1: mama!» WWW ret nu mmm mami ' Nutida ut kwmm' w

' _ Mmm-mimmsWn-r-hrmwmm

:HWMmtmrahath-Mmhm ”genom 1111 aioli Whntwatär- www1mua.mm1mma Nationalstaten Write & mmm AMI—WSW M M ntnoa. Mem mmm. mogna-mm ' mann 1111 mma.- sömmarna Mmemiruuzmgdw

H&WW llwmummm ann-ammo?! _ datum mn 535,11 1 rabbit-må nåwmmmiteaö' tr.-aa ne rts. namngett.

ammar smrbrrrlle, n:tb hiv till man ”Jintao: ,;ltlbgns uglhrortaq

sittwwmmwnm e- 11! 191 nummret! lui" _uotwiltnutsu nw11m1u-,sudrstm1hllo mt'n st visit 111.-

. .» - '.111.1 mmmww om

" Mmm anime .Ml'htt hlianml

WWW!» Mmm alarm tam Men:-# Min

' urtmlulnn.J1'ilof- vann-le giiller minä 1111 1.11111' -: rl hp "1 Mia] . ' Åhlerägrlnser: 18 är sakna; nm.-ml med du Ii'H'Jll. myndig |__| ”tratt-åldern.

rå 3.2 Vetorätt _- 15 år

I Fjärr OLII med dm] ]. januari 111151: fälld? för 111. 1 mr.—r lir under lll år 0111 111 när 15:11:11 | 51.11.1111. 11'._1.1rlnnurr.1 1'11: ml, '.11. 1.1- *llar' 111n 511.1' 11. . upplämulur kyrkan 111.111 It'lrälnlmrm- 'll-H' 1-årdu-Wu1urlr1hcgrr'dcl .',..1m utrum-111.131: timmer tj.-lit 1'1'1- Ludus tim-eka w harar illrar. 3 51. Mmm giller 115111 135er 111-11 5 eg.. WWW,—mmumwmrw 110111], "

Näringsdepartementets åldersgränser

1 Explosiva varor — 18 år

Explosiva varor får hanteras eller importeras endast av den som fyllt 18 år.

Bakgrund och nuvarande ordning

I 8 5 förordningen (1988: 1 145) om brandfarliga och explosiva varor föreskrivs att explosiva varor får hanteras eller importeras endast av den som fyllt 18 år.

Åldersgränsen korresponderar med motsvarande åldersgräns om 18 år i arbetsmiljölagen som avser att tillgodose minderårigas behov av skydd vid farligt arbete (prop. 1987/88:101 s. 35).

2 Pantbanker —— låntagaren minst 18 år

Pant får tas emot bara av den som har fyllt minst 18 år.

Bakgrund och nuvarande ordning

I 14 & pantbankslagen (1995:1000) föreskrivs att en pantbank får ta emot pant bara av den som har fyllt 18 år.

Åldersgränsen har sin grund i tidigare lagstiftning. Den infördes år 1918 för att råda bot på det missförhållandet att en stor del av pantbankernas kunder var minderåriga. I betänkandet (SOU 1994:61) Pantbankernas kreditgivning hade föreslagits att åldersgränsen inte behövde tas in i den nya pantbankslagen, eftersom det fick anses ligga

utanför en sund pantbanksverksarnhet att betjäna minderåriga78 personer (prop. 1994/95:178 s. 45).

3 Statlig kreditgaranti för bostäder

Förordningen (1991 : 1924) om statlig kreditgaranti för bostäder gör det möjligt att knyta kreditgarantin till storleken av hushållens disponibla inkomst för personer i olika åldrar som ingår i hushållet.

Statens bostadskreditnämnd har i föreskrifter (199259) till förordningen föreskrivit som villkor för kreditgarantin att ett hushåll skall disponera

1. 5 300 kronor för en person över 18 år,

2. 3 200 kronor per tillkommande person över 18 år, 3. 2 900 kronor per person mellan 13 och 18 år, samt 4. 2 400 kronor per person under 13 år.

78 Med minderårig avses här en person under 18 år.

Civildepartementets åldersgränser

1 Produktsäkerhet

Allmänt

Produktsäkerhetslagen (198821604) har till ändamål att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendomsskador. Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i närings— verksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagen omfattar samtliga vamslag och med stöd av lagen är det möjligt att gripa in mot alla slags risker med t.ex. leksaker som berör unga människor. Riskerna är inte fixerade till ålder i produktsäkerhetslagen. Vid sidan av de krav som produktsäkerhetslagen ställer på leksaker, styrs leksakers säkerhetsnivå också av de riktlinjer som Konumentverket utfärdar med stöd av sin instruktion (1995:868). I dessa riktlinjer fixeras riskerna till ålder.

Här skall också nämnas att den Europeiska leksaksstandarden gäller leksaker för barn under 14 år och omfattar särskilda krav på leksaker avsedda för barn under 3 år. För närvarande pågår revidering av Europastandarden. I detta sammanhang vill Sverige få igenom särskilda bestämmelser för leksaker som vänder sig till barn under 10 månader.

1.1 Leksakers säkerhet —-— bam under 14 år

Lagen gäller leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda att användas av barn under 14 år.

Lagen om leksakers säkerhet (199211327) trädde i kraft den 1 januari 1994 och är en följd av EES—avtalet och innebär att näringsidkare bara får tillhandahålla leksaker som uppfyller vissa krav på skydd för hälsa och säkerhet.

I 2 & anges att lagen gäller leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda att användas av barn under 14 år.

Åldersgränsen 14 år är en anpassning till EG—rådsdirektiv 88/378/EEC som i artikel 1.1 innehåller en motsvarande åldersgräns (prop. l992/93:111 s. 17).

I lagen används begreppet barn utan fixering till ålder.

Lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer avser sådana varor som på grund av sitt utseende eller sin storlek, lukt, förpackning eller märkning kan förväxlas med livsmedel, särskilt av barn. Vad som avses med begreppet barn anges inte närmare i förarbeten. Med barn torde i första hand avses små barn.

Lagen kompletterar marknadsföringslagen och produktsäkerhetsla— gen (prop. 1992/93:111 s. 36 f.).

1.3 Vissa lim — inköpsålder 14 år

Enligt Konsumentverkets riktlinjer får vissa lim inte säljas till den

som är under 14 år.

Konsumentverket har med stöd av sin instruktion (1995:868) i riktlinjer för vissa lim (KOVFS 197818) föreskrivit att lim inte får saluföras till barn under 14 år, varken separat eller sammanpackat med hobbysats avsedd för barn under 14 år, om limmet är att anse som hälsofarligt. Aldersgränsen är enligt uppgift från Konsumentverket en konse— kvens av att amerikanska säkerhetsregler appliceras på svenska förhållanden. Närmare överväganden saknas.

Enligt Konsumentverkets riktlinjer ställs särskilda krav på leksaks— förpackningar avsedda för barn upp till 14 år.

Konsumentverket har i sina riktlinjer för leksaksförpackningar (KOVFS 1981:4) föreskrivit särskilda krav i fråga om utformning och information för förpackningar avsedda för barn upp till 14 år.

Åldersgränsen är en konsekvens av att amerikanska säkerhetsregler appliceras på svenska förhållanden (Konsumentverkets rapport 1975 : 10 Leksaker 11 Vägledning i säkerhetsfrågor). Närmare överväganden saknas.

1.5 Kemilådor barn under 12 år

Enligt Konsumentverkets riktlinjer för marknadsföring till konsu- menter av experimentlådor med kemikalier (kemilåda) skall den inte riktas till barn under 12 år.

Enligt en överenskommelse den 30 mars 1976 mellan Konsumentom— budsmannen och Brio—Bolagen m.fl. skall marknadsföring av kemilåda inte riktas till barn under 12 år.

Som skäl för åldersgränsen har anförts att enligt den Europeiska standarden för leksaker gäller som huvudregel att kemilådor skall användas endast av barn över 10 eller 12 är.

1.6 Småbamshjälmar — barn under 7 år

Konsumentverkets riktlinjer för småbarnshjälmar (KOVFS 199213) omfattar hjälmar avsedda att användas av små barn vid cykling och annan lek där det finns ett särskilt behov att skydda huvudet på barnen.

Med begreppet små barn avses barn under 7 år.

2 Lotterier och spel

2.1 Roulett och tärning m.m. — 18 år

För att få delta i automatspel, roulettspel, tärningsspel eller kortspel fordras att man har fyllt 18 år.

I 35 & lotterilagen (1994: 1000) föreskrivs att den som är under 18 år inte får delta i automatspel, roulettspel, tärningsspel eller kortspel. Förbudet är inte sanktionerat, dvs. om någon handlar i strid med det kan personen i fråga inte straffas.

Åldersgränsen knyter an till 18-årsgränsen för servering av alkoholdrycker enligt alkohollagen (1994:1738). Tillstånd att anordna ifrågavarande slag av lotterier är tänkt att ges bara till den som har serveringstillstånd (prop. 1993/94:182 s. 37, SOU 1992:130 5. 265).

1 Civildepartementets promemoria (Ds 1996:20 s. 47 f.) Ändringar i lotterilagen föreslås dels att den nuvarande förbudsregeln riktas till den som anordnar lotteriet inklusive ombud och förmedlare, dels att förbudet straffsanktioneras och dels att det utvidgas till att omfatta också vadhållning och bingospel. Syftet är att unga människor förhindras delta i sådana spel som lätt kan leda till ett vanemässigt beteende. Flertalet av remissinstanserna stöder förslaget. Regeringen har för avsikt att under våren 1996 lämna en proposition i frågan till riksdagen. I promemorian används begreppet underårig för den som är under 18 år. Syftet torde därmed vara att knyta åldersgränsen till myndig— hetsåldern.

I regeringens tillstånd för ATG föreskrivs att personer under 18 år inte skall erbjudas att ingå vad. Tipstjänst tillämpar en 18—årsgräns för deltagande i bolagets spel. Bingohallarnas branschorganisation Svebico har rekom— menderat sina medlemsföretag att iaktta en 18—årsgräns för deltagande i bingo.

Penninglotteriet tillämpar en 16-årsgräns.

I regeringens tillstånd för Aktiebolaget Trav och Galopp (ATG) gäller sedan länge en 18-ärsgräns för vadhållning i samband med hästtäv- lingar. För övriga spelformer förekommer inga av staten beslutade regler om åldersgränser.

Aktiebolaget Tipstjänst och bingohallarna har sedan de själva uppmärksammat ökade problem med underårigas spel nyligen infört en 18—årsgräns. Som motiv för åldersgränsen har Tipstjänst åberopat bestämmelserna i avtalslagen.

Penninglotteriet tillämpar en 16-årsgräns för köp av lotter. Som skäl för åldersgränsen har Penninglotteriet åberopat bestämmelserna i köplagen.

Det ovan redovisade förslaget om en utvidgning av förbudet i lotterilagen bygger på uppgifter i media som tyder på att bolagen, trots sina goda avikter, inte helt har lyckats undanhålla underåriga från spel (Ds 1996:20 s. 47 jfr Ds 1995:61 s. 148).

2.4. Flipper och andra automatspel i spelhallar —— som regel 16 år

Tillstånd att anordna automatspel får förenas med föreskrifter om bl.a. lägsta ålder för tillträde. Kommunerna tillämpar som regel en 16—årsgräns för tillträde.

Lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel tillämpas på spel på mekaniska eller elektroniska spelautomater som bl.a. anordnas för allmänheten och som inte ger vinst eller endast ger vinst i form av

frispel på automaten. Vad som avses är s.k. flipperspel, skjutare, målspel, TV—spel och liknande spel.

Tanken med lagen är att barn och ungdom inte på ett otillbörligt sätt skall lockas att delta i spelet. Därmed avses sådana åtgärder som t.ex. går ut på att locka skolungdom från skolundervisningen till spelloka— len.

Enligt 5 5 får ett tillstånd förenas med föreskrifter om lägsta ålder för tillträde för att bl.a. motverka att spelverksamheten bedrivs i en miljö som är olämplig för barn och ungdom.

Av förarbetena framgår att det inte har ansetts möjligt att närmare ange i vilka avseenden det kan vara lämpligt med föreskrifter. Förhållandena i varje enskilt fall får vara vägledande för vilka föreskrifter som eventuellt skall meddelas (prop. 1981/82:203 s. 86).

Enligt vad utredningen inhämtat tillämpar kommunerna i sin tillståndsgivning som regel en 16-årsgräns för tillträde till dessa spelhallar

Barnombudsmannen har nyligen hos J ustitiedepartementet aktualise- rat frågan om inte sådan verksamhet som benämns lazerdome borde omfattas av ifrågavarande reglering.

3 Bidragen till ungdomsorganisationerna

Det statliga bidragssystemet till barn— och ungdomsorganisationer regleras genom förordningen (1994:641) om statsbidrag till ungdoms— organisationer. Statsbidragsprövningen görs av Ungdomsstyrelsen.

Ett bidrag får ges till en organisations verksamhet bara om det bidrar till att de övergripande målen för den statliga bidragsgivningen uppfylls (1 ä).

Enligt dessa mål får statsbidrag lämnas om det

1. främjar barns och ungdomars demokratiska fostran,

2. främjar jämställdhet mellan könen,

3. främjar jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper,

4. ger barn och ungdomar en meningsfull fritid,

5. engagerar fler ungdomar i föreningslivet.

Det finns två former av statsbidrag grundbidrag och särskilt bidrag. Grundbidraget består av dels ett fast bidrag, dels ett rörligt bidrag

(2 ©). Både grundbidrag och särskilt bidrag får beviljas samma organsiation (13 5).

För att enungdomsorganisation skall få grundbidrag måste den, utöver de nyss nämnda kraven på måluppfyllelse, uppfylla vissa formella krav, bland annat att den har minst 3 000 medlemmar i åldrarna 7—25 är vilka utgör minst 60 procent av organisationens totala medlemstal.

För ungdomsorganisationer för handikappade och invandrare gäller generösare villkor i fråga om kraven på antal medlemmar och på regional spridning, nämligen minst 500 respektive 1 500 medlemmar i åldrarna 7—25 år (5 och 6 55).

Det fasta bidraget — som är lika för alla — lämnas till samtliga organisationer som får grundbidrag.

Det rörliga bidragets storlek grundas bland annat på antal med- lemmar i åldern 7—25 år (9 5).

Det särskilda bidraget fixeras inte till medlemmarnas ålder.

Motiv för åldersgränsen 12—25 år

Åldersgränsen 12—25 år infördes genom 1954 års kungörelse om statsbidrag till ungdomens fritidsverksamhet. Som bakgrund kan följande nämnas.

Konkreta förslag angående ett generellt statligt stöd till ungdoms- organisationerna aktualiserades redan på 1940-talet av Ungdoms— vårdskommittén.

I delbetänkandena (SOU 1944:31) Stöd åt ungdomens föreningsliv och (SOU 1947: 12) Ungdomens fritidsverksamhet föreslog kommittén en rad olika stödåtgärder för ungdomsorganisationerna, bl.a att staten genom ekonomiska bidrag skulle stödja ungdomsledarutbildning och instruktörsverksamhetinomungdomsorganisationernasamtungdomens fritidsverksamhet.

Enligt kommittén borde i fråga om stödet till ungdomens förenings— liv antalet redovisade medlemmar i viss ålder inom organisationerna ligga till grund för bestämmande av bidragets storlek.

Kommittén föreslog därvid att det statliga stödet skulle beräknas efter antalet ungdomar från 10 och ända till 25 års ålder. Det framstod visserligen, framhöll kommittén, ur vissa synpunkter som riktigast att låta bara medlemsantalet i de egentliga ungdomsåldrarna — 14 till 21 år — räknas såsom bidragsberättigade. Enligt kommittén torde det vara ställt utom allt tvivel, att tiden från folkskolans slut till tiden för den gradvisa inpassningen i de vuxnas värld vilken inpassning för flertalet kan anses tämligen avslutad vid myndighetsålderns inträdande

— utgör det ur många synpunkter ömtåligaste och samtidigt socialt mest förbisedda skedet i individernas liv. Men enligt kommittén var det från samhällets synpunkt också viktigt att så många pojkar och flickor som möjligt redan under barndomsåren får kontakt med föreningslivet, för att de senare, när behovet av det stöd föreningstill- hörigheten kan medföra blir som störst, redan skall ha anknytning till någon förening. Det skulle enligt kommittén inte bara tjäna syftet att göra barnen i det sista skedet av barndomstiden till en viktig rekryte- ringskälla för ungdomsföreningarna utan också ha en allmånpreventiv betydelse”. Ur denna synpunkt torde det enligt kommittém vara av större värde, om de unga under barnaåren får växa upp inom föreningslivet, än om de får kontakt med det först på ett senare stadium (SOU 1944:31 s. 78 f.).

Av samma skäl fann kommittén det motiverat att låta sträcka ut stödet att gälla även ungdomar som i flera avseenden ”växt ifrån” de egentliga ungdomsåren. Kommittén framhöll därvid att årgångarna omedelbart efter 21 år utgör ett stadgande skikt i ungdomsverksam- heten som inte bör anses mindre viktigt därför att många i denna ålder snarare ger sitt persoliga stöd åt det typiska ungdomsarbetet än hämtar sitt stöd därifrån (a.a. s. 79).

Frågan om vilka åldersgrupper som borde vara bidragsberättigade behandlades av kommittén även i samband med frågan huruvida skilj- aktligheter i organisationernas uppbyggnad och struktur med avseende på graden av demokratisk uppbyggnad borde påverka utformningen av det statliga stödet. Kommittén räknade med två kategorier organisatio- ner, nämligen dels sådana som huvudsakligen var förankrade bland de äldre ungdomarna och som hade en demokratisk uppbyggnad (kategori 1), dels sådana som lade huvudvikten vid anslutning från de yngre åldersklasserna och där självstyrelse i princip inte gällde (kategori 11).

För kategori 11 föreslog kommittén att antalet medlemmar i åldern 10—16 år lades till grund för bidragsberåkningen.

För kategori 1 ansåg kommittén det givet att såsom bidragsbe- rättigade medlemmar räkna ungdomar mellan 17 och 25 år, men också medlemmar i åldern 10 till 16 år (a.a. s. 80 f.).

Ungdomsvårdskommitténs förslag genomfördes inte, men lades till grund för 1953 års utredning om stöd åt nykterhetsorganisationer och ungdomsvårdande sammanslutningar. I sitt betänkande ”Bidrag till ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet (Stencil 1953) —— som i huvudsak överensstämde med Ungdomsvårdskommitténs förslag —

78 Kommittén hade bl.a. att lämna förslag på åtgärder som kunde begränsa ungdomsbrottsligheten.

föreslog utredningen en övre åldersgräns på 25 år bl.a. med hän- visning till att 1944 års nykterhetskommitté i sitt principbetänkande (SOU l952:53) hade föreslagit att motbokssystemet — med i praktiken en 25—årsgräns för inköp — skulle avskaffas. Det senare för— slaget innebar, om det genomfördes, att den som var 21 år fick köpa alkohol. Enligt 1953 års utredning motiverades därför 25-årsgränsen för bidragsberättigad deltagare delvis av ”att de risker som en förändrad alkohollagstiftning kan förväntas medföra, i hög grad kommer att göra sig gällande för ungdomarna i 20-årsåldern”. Utredningens förslag genomfördes. Åldersgränsen för bidraget till fritidsgmpper blev därmed bestämmande också för de åldersgränser som skulle gälla i övrigt för den statliga bidragsgivningen till ungdomsorganisationerna (prop. 1954:156 s. 37 och 56).

Motiv för sänkningen av den nedre åldersgränsen från 12 till 7 år

I slutet av 1960—talet ifrågasattes vid flera tillfällen den nedre åldersgränsen för bidragsberättigad medlem.

1 det utredningsförslag (SOU 1967:19) som låg till grund för kungörelsen (1969:129) om statsbidrag till ungdomsorganisationer föreslogs utom annat en sänkning av den nedre åldersgränsen för medlem till 10 år. Avgörande för utredningens förslag om en sänkt åldersgräns var att ungdomsorganisationerna hade ett stort antal medlemmar i åldrarna under 12 år och att organisationerna hade svårt att finansiera denna verksamhet. Vid remissbehandlingen av förslaget föreslog också flera remissinstanser en ytterligare sänkning av åldersgränsen till 7 år (prop. 1969:1 bil. 10 p. 5. 120). Förslagen genomfördes inte (jfr prop. 1969: 1, bil. 10 p. B 44 och B 45, SU 43, rskr. 129).

I samband med tillkomsten av kungörelsen (1971:388) om stats— bidrag till ungdomsorganisationer (jfr prop. 1969:1, bil. 10 p. B 44 och B 45, SU 43, rskr. 129 och prop. 197lz32, KrU 12, rskr. 187) som ersatte 1954 års kungörelse om statsbidrag till ungdomens fritids— verksamhet och 1969 års kungörelse om statsbidrag till ungdoms— organisationer ifrågasattes på nytt den nedre åldersgränsen. Men eventuella ställningstaganden i bidragsfrågor för organisationernas verksamhet bland åldergrupperna under 12 år fick anstå tills resultatet av 1968 års barnstugeutredning förelåg (prop. s. 35).

Genom kungörelsen (1972:284) om ändring i kungörelsen (1971 :388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer (jfr prop. 1972: 1 bil. 10 p. B 48, KrU 8 p. 3, rskr. 84) sänktes den nedre åldersgränsen från 12 till 7 år för ungdomsledarbidrag. Men i övrigt behölls ålders—

gränsen 12—25 år. Som skäl för en sänkning anfördes betydelsen av att samhället får ungdomsorganisationernas medverkan, då det gäller att intensifiera de organiserade fritidsaktiviteterna bland barn (prop. s. 102).

Först genom förordningen (1975:466) om ändring i kungörelsen (1971:388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer (jfr prop. 1975zl4, KrU 9, rskr. 124) sänktes den nedre åldersgränsen för bidrag till 7 är över hela linjen.

3.2 Konnnunemas bidragsgivning från 10 till 20 år

I oktober 1995 skickade Svenska kommunförbundet genom sin Kultur- och fritidssektion ut en ”snabbenkät” om jämställd fritid och bidrag— såldrar till landets samtliga kommuner. Enkäten gjordes bl.a. på uppdrag av Åldersgränsutredningen. Enligt enkätsvaren kan följande lägesbeskrivning ges beträffande åldersgränser för kommunernas bidragsgivning.

Drygt hälften (64 %) av kommunerna kräver att föreningarna skall vara medlemmar i en riksorganisation för att de skall vara berättigade till aktivitetsstöd. Det är emellertid förhållandevis vanligt att kommu- nerna medger undantag från det kravet.

Den nedre åldersgränsen för kommunalt aktivitetsstöd är som regel 7 år. En del kommuner har även 4 och 5 år som nedre gräns. Endast ett fåtal kommuner har lägre åldersgräns eller ingen åldersgräns alls.

Omkring en tredjedel av kommunerna har under de senaste åren höjt den nedre åldersgränsen för stöd. Två skäl har anförts, nämligen att motverka en tidig specialisering t.ex. inom idrotten och att spara.

Den övre åldersgränsen för kommunalt aktivitetsstöd är som regel 25 år eller 20 år. En sänkning av åldersgränsen har skett på senare tid. Omkring hälften av kommunerna har numera åldersintervallet 18—20 år som en övre gräns för bidraget. Som skäl för en sänkning av åldersgränsen har anförts dels besparingskrav, dels att personer i åldern 18 till 20 år ses som vuxna.

För landstingsbidrag tillämpas regler som motsvarar de statliga regler- na för bidragsgivningen. Det innebär alltså att åldersgränserna 7—25 år gäller över hela linjen för landstingens bidrag till ungdomsorganisa— tionerna.

3.4 Riksidrottsförbundets bidragsgivning — från 7 till 25 år

Riksidrottsförbundet tillämpar åldersgränserna 7—25 år för aktivi- tetsstödet. Någon förändringa av dessa åldersgränser är enligt vad Åldersgränsutredningen erfarit för närvarande inte aktuell. Åldersgränserna är en anpassning till den statliga bidragsgivningen.

4 Svenskt medborgarskap

Barn som inte har fyllt 12 år får automatiskt svenskt medborgar- skap när de adopteras av en svensk medborgare.

l 1 a (5 lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap —- MedbL — föreskrivs att ett barn som inte fyllt 12 år och som adopteras av svensk medborgare blir svensk medborgare vid adoptionen om

1. barnet adopteras i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge eller

2. barnet adopteras genom utländskt adoptionsbeslut som godkänts i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption.

Som motiv för åldersbestämmelsen har anförts att det automatiska förvärvet av svenskt medborgarskap vid adoption inte bör gälla barn över den ålder där barnet nått tillräcklig mognad för att ha en egen uppfattning i frågan. Samma åldersgräns, 12 år, som i fråga om samtycke till själva adoptionen har framstått som naturlig (prop. 1991/92:90 s. 13 och 16).

Genom legitimation blir ett barn svensk medborgare, om det är ogift och inte fyllt 18 år.

Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna, blir enligt 2 & MedbL före äktenskapet fött barn till makarna svensk medborgare, om det är ogift och inte fyllt 18 år.

Barn följer i allmänhet i medborgarrättsligt hänseende den av föräldrarn, till vilket det kan anses knutet. Barnet är biperson till den denna. Den åldersgräns, vid vilken barn skall upphöra att behandlas som biperson var i tidigare lagstiftning 21 år. Genom 1950 års MedbL sänktes åldern till 18 år. Som huvudskäl anfördes att barn inte kan före 18 års ålder anses ha uppnått en sådan mognad att det är i stånd att självt bedöma verkan av en ändring i sitt medborgarskap, men att barnet ofta nog före 21 års ålder valt sin levnadsbana och börjat självständigt försörja sig samt att det därför inte vore tillfredsställande, att det slmlle stå i medborgarrättsligt beroende av annan. Det mer teoretiska argumentet att den dåvarande myndighetsåldern var 21 år, ansågs inte böra hindra en ur andra synpunkter önskvärd sänkning av åldersgränsen. Genom sänkningen av åldern vanns dessutom lik- formighet med dansk och norsk rätt (se prop. 1950:217 och SOU 1949:45).

Anmälan till vederbörande myndighet måste göras innan barnet har fyllt 18 år. Har barnet fyllt 15 år krävs barnets samtycke.

För det fall ett barn inte har förvärvat svenskt medborgarskap genom adoption eller legitimation kan medborgarskap även förvärvas genom att barnets fader fått den rättsliga vårdnaden (ensam eller gemensamt med barnets moder) om det.

I 2 aij föreskrivs i ett sådant fall att barnet förvärvar svenskt medborgarskap genom att fadern eller, vid gemensam vårdnad, föräldrarna skriftligen anmäler sin önskan om detta innan barnet fyllt 18 år.

Åldersgränsen 18 år knyter an till bestämmelserna om vårdnad.

4.3.1 Vetorätt — 15 år

Har barnet fyllt 15 år, fordras barnets samtycke.

Motivet till att anmälan måste göras innan 18—årsdagen är att barnet vid denna ålder uppnår medborgarrättslig självständighet och inte längre är biperson till föräldrarna.

Som skäl för 15-årsgränsen har anförts att det är rimligt att barnet i den åldern inte skall kunna bli svensk medborgare — och därigenom eventuellt mista sitt andra medborgarskap —— mot sin vilja (prop. 1978/79:72 s. 57).

4.4 Medborgarskapsförvärv genom increscens 21 men inte 23 år enligt huvudregeln

Utlänning som har fyllt 21 år förvärvar, om han eller hon har vuxit upp i Sverige, svenskt medborgarskap genom ansökan. Ansökan måste göras innan han eller hon har fyllt 23 år.

Enligt 3 5 första stycket första meningen förvärvar en utlänning, som oavbrutet har haft sitt hemvist i riket från det han fyllt 16 år och dessutom tidigare haft sitt hemvist här under sammanlagt minst fem år, svenskt medborgarskap genom att, efter det han eller hon har fyllt 21 år men innan han eller hon har fyllt 23 år, skriftligen anmäla sin anökan att bliva svensk medborgare.

Till grund för bestämmelsen ligger uppfattningen, att utlänningar som bott här sedan barn till vuxen ålder, därigenom så starkt har knutits till vårt land, att de därför bör ha rätt att bli svenska med- borgare om de önskar det. Motsvarande bestämmelse fanns redan i 1894 och 1924 års medborgarskapslagar. Men medborgarskapet förvärvades enligt de tidigare bestämmelserna automatiskt vid upp- nåendet av 22 års ålder.

Som motiv till den nedre åldersgränsen för anmälan anfördes att i åtskilliga stater gäller att medborgarskapet inte förloras genom förvärv av utländskt medborgarskap, som sker på grund av anmälan före 21 års ålder. Genom att föreskriva 21 år för anmälan kan fallen av dubbelt medborgarskap begränsas (prop. 1950:217 5. 97).

Som motiv till den övre åldersgränsen anfördes att det kunde leda till otillbörlig spekulation, om rätt att genom ensidig åtgärd förvärva

medborgarskap skulle stå öppen hur länge som helst. Det tvååriga rådrummet har motiverats av att en person genom sjukdom eller av annan anledning temporärt kan hindras att göra anmälan ( se a.a. s. 97).

4.5 Medborgarskapsförvärv genom increscens — 18 år enligt undantagsregeln

Om dubbelt medborgarskap inte uppkommer, inträder rätten att göra anmälan redan vid 18 års ålder.

Enligt 3 5 första stycket andra meningen MedbL inträder under vissa villkor rätten att göra anmälan redan vid 18 års ålder. Undantaget omfattar den som är statslös och den som kan visa att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt.

Den övre åldersgränsen är även i dessa fall 23 år. Som motiv för 18—årsgrånsen har anförts att dubbelt medborgarskap inte riskeras. Genom 18—årsgränsen öppnas möjlighet för increscenten att börja sin värnplikt i vanlig ordning samt att välja yrke och utbildning, erhålla stipendier etc. utan att hindras av bristande svenskt medborgarskap (se a.a. s. 97).

Ogift barn under 18 år förlorar sitt svenska medborgarskap genom att föräldrarna (vårdnadshavarna) förvärvar utländskt medborgar- skap.

Enligt 7 5 MedbL förloras svenskt medborgarskap av ogift barn under 18 år, som blir utländsk medborgare genom att utländskt med- borgarskap förvärvas av föräldrarna efter ansökan eller uttryckligt samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst i annan stat. Som förutsättning gäller att föräldrarna har vårdnaden om barnet.

Åldersgränsen under 18 år är ett uttryck för att barnet är en biperson till föräldrarna.

4.6. Medborgarskapsförvärv genom att följa föräldrarna vid deras förvärv — ogift barn under 18 år

Ogifta barn under 18 år med hemvist i Sverige följer föräldrarna vid deras förvärv av svenskt medborgarskap.

Enligt 5 5 MedbL följer ogift barn under 18 år med hemvist i Sverige föräldrarna vid deras förvärv av svenskt medborgarskap. Som förutsättning gäller därvid att föräldrarna har vårdnaden om barnet.

Regeln är ett uttryck för att barn under 18 år betraktas som biperson till föräldrarna.

4.7 Medborgarskapsförvärv genom naturalisation — 18 år

Sökanden skall ha uppnått medborgarrättslig självständighet, dvs. ha fyllt 18 år.

Enligt 6 5 första stycket MedbL kan utlänning på grund av ansökan tas upp till svensk medborgare (naturaliseras) om han eller hon — utom annat — fyllt 18 år.

I andra stycket samma paragraf ges möjlighet till dispens. Enligt fjärde stycket nämnda paragraf skall i ett beslut om naturali— sation bestämmas huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under 18 år.

Åldersgränsen 18 år är, som redan sagts, ett uttryck för med- borgarrättslig självständighet.

Av motiven till dispensregeln framgår att dispens kan ges från kravet på uppnådda 18 år med hänsyn till önskvärdheten av familjens medborgarrättsliga enhet. Ett annat skäl för dispens kan vara att en i Sverige bosatt utländsk pojke eller flicka fått svensk uppfostran och vill välja ett yrke, för vilket det krävs svenskt medborgarskap.

Motsvarande lS-årsgräns gäller även för naturalisation av nordiska medborgare (10 & MedbL).

4.9. Förlust av svenskt medborgarskap vid dubbelt medborgarskap från födelsen — mellan 19 och 22 år

Vid dubbelt medborgarskap sker förlust av svenskt medborgarskap i åldersintervallet 19—22 år.

I 7 a & MedbL föreskrivs att den som vid födelsen har blivit med— borgare både i Sverige och i en annan stat och som vid uppnådd vuxen ålder sedan lång tid har etablerat sig i den andra staten skall förlora sitt svenska medborgarskap. Som förutsättning för bestämmelsens tillämplighet gäller vidare att Sverige har ingått avtal om detta med annan stat.

Den för medborgarskapsförlusten avgörande åldern har i be- stämmelsen preciserats så att den inte får understiga 19 år eller överstiga 22 år.

Skälet till detta är att ett visst spelrum har ansetts behövligt vid förhandlingar med annan stat med hänsyn till att olika myndighets- åldrar gäller i olika stater. Åldern avses i stället att bli preciserad i överenskommelsen (prop. 1978/79:72 s. 58).

4.10. Förlust av svenskt medborgarskap på grund av bristande samhörighet med Sverige — 22 år

På grund av bristande samhörighet med Sverige förklaras det svenska medborgarskapet vid 22 år.

Huvudregeln i 8 & MedbL är att svensk medborgare, som är född utom riket och varken haft hemvist här eller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap när han eller hon fyller 22 år.

Som skäl för åldersgränsen 22 år har anförts att i åtskilliga länder kan naturalisation inte erhållas före 21 års ålder. Åldersgränsen 22 år ger vederbörande tid att söka naturalisation i den stat, där han eller hon uppehåller sig. Därigenom undviks att han eller hon för någon tid blir statslös (SOU 1949:45 s. 65).

Miljödepartementets åldersgränser

1 Strålskydd

Strålskyddslagen innehåller två åldersgränser 16 år och 18 år.

Bakgrund

Ambitionen bakom Strålskyddslagen (1988:220) är en strävan mot ett totalt strålskydd l samhället.

Den tidigare Strålskyddslagen — 1958 års lag — syftade främst till att skydda arbetstagare vid arbete med anordningar avsedda att sända ut strålning eller radioaktivt ämne eller vid arbete i kärntekniska anläggningar.

Den nya lagen medger en breddning av strålskyddsverksamheten. Det innebär bl.a. att även påverkan från s.k. naturlig strålning, dvs. strålning som härrör från radon i bostäder och gruvor m.m. samt strålning från andra i naturen förekommande radioaktiva ämnen, omfattas. Statens strålskyddsinstitut meddelar tillämpningsföreskrifter m.m.

Historik

Enligt 1958 års strålskyddslag gällde att den som var under 18 år fick inte sysselsättas i radiologiskt arbete utan strålskyddsmyndighetens medgivande.

I lagen gavs också direkta regler rörande minderåriga arbetstagare i åldern 16—18 år.

Statens strålskyddsinstitut kunde medge undantag såväl individuellt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som generellt för vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete. Dispens meddelades aldrig för arbetstagare under 16 år.

Enligt strålskyddslagen är det absolut förbjudet att sysselsätta den som inte fyllt 16 år i arbete som är förenat med joniserande strålning (16 & första stycket).

Motivet bakom bestämmelsen är en anpassning till den av ILO år 1960 antagna konventionen nr 115 angående skydd för arbetstagare mot joniserande strålning, som Sverige har ratificerat år 1961. I kon- ventionen anges, att arbetstagare under 16 år får inte sysselsättas i arbete som är förenat med joniserande strålning. Härmed avses att de inte får utsättas för strålexponering i sitt arbete (prop. 1987/88:88 s. 29).

För arbetstagare som är under 18 år och sysselsätts i i arbete som är förenat med joniserande strålning gäller särskilda bestämmelser (16 å andra stycket).

Enligt ett särskilt bemyndigande får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter för att ta till vara skyddet av arbetstagare i åldern 16—18 år.

Den nyss nämnda ILO-konventionen har motiverat även denna be— stämmelse. Konventionen förutsätter att särskilda bestämmelser skall gälla för den arbetstagare som är under 18 år (a.a. s. 29).

III _ Överväganden och förslag

1 Utredningens överväganden och förslag

1 . 1 Utgångspunkter

Begreppen barn, ungdom och vuxen används många gånger i lagstiftningen utan fixering till ålder.

Oavsett om begreppen fixeras till ålder eller inte bygger de på föreställningen om att personen i fråga i ett visst avseende har uppnått eller inte uppnått en viss grad av mognad. Det kan alltefter om- ständigheterna gälla en fysisk, psykisk eller social mognad.

Två tendenser kan konstateras. När det gäller den civila och den politiska myndighetsåldern har från början av seklet och till i dag gränsen mellan barn och vuxen sänkts betydligt. Numera gäller på dessa båda områden en 18—årsgräns. När det gäller den sociala myndighetsåldern kan konstateras att tendensen är den motsatta. På sådana centrala områden som berörs av familje-, utbildnings— och arbetsmarknadspolitiken har åldersgränserna mellan barn och vuxen successivt höjts och år i dag fixerade till 20-årsåldern.

En naturlig tanke är att barndomen föregår ungdomstiden som i sin tur föregår vuxenblivandet. Den linjen upprätthålls således inte konsekvent i lagstiftningen. Översynen av de författningsreglerade åldersgränserna ger vid handen att s.k. vuxenregler i vissa avseenden tillämpas redan från och med 15—årsåldern, medan i andra avseenden vuxenregler tillämpas först från och med 25-årsåldern. Vi ser ingen fördel med en sådan ordning. Vår ansats blir därför att samla de författningsreglerade åldersgränserna till vissa strategiska åldrar i syfte att få till stånd en så enhetlig linje som möjligt.

1.2.1. Allmänt om begreppen barn, ungdom och vuxen

Innebörden av begreppen barn, ungdom och vuxen har skiftat mellan olika tidsepoker och mellan olika samhällsklasser, liksom den har påverkats av kulturella sociala, ekonomiska och familjerättsliga förhållanden. Det är därför svårt att ge någon exakt definition av dessa begrepp. Begreppen är snarare relationellt bestämda och används ofta utan hänvisning till någon specifik åldersgräns. Vad som uppfattas som ungdom beror således på vad som betraktas som barndom respektive vuxenhet. Barndom definieras vanligtvis som den period i livet som föregår könsmognaden. Med vuxenhet avsågs länge en människa som var ”färdig”, som hade slutat förändras. Detta synsätt är dock på väg att försvinna. Samtidigt som den fysiska mognaden infaller tidigare än förr, som en följd av sänkt pubertetsålder, har åldern för att betraktas som vuxen skjutit i höjden. Dessa två parallella utvecklingstrender har möjliggjort det vi kallar ”ungdomstiden”. Tidigare spelade olika övergångs- och invigningsriter (rites de passages) en viktig roll för att markera övergången från en åldersklass till en annan, eller för att markera övergången från ungdom till vuxenhet. Idag markeras inte dessa övergångar lika tydligt. Ungdoms— perioden har blivit längre och gränserna mellan barn, ungdom och vuxen har blivit mer diffusa. Det finns också en ambivalens och osäkerhet hur kategorin ungdom skall avgränsas i förhållande till barn och vuxna. Denna ambivalens återspeglas såväl i lagstiftning och forskning, som i ungdomsdebatten. Ungdomsbegreppet och dess många synonymer kan därför ses som det mest komplexa och svårdefinerbara av de tre begreppen. Begrepp som det uppväxande släktet, de unga, tonåring, pubertet, adolescens, underårig, minder— årig, ungdomlig, ungdomlighet förekommer i diskussionen, men behöver inte betyda samma sak.

1.2.2. Något om forskningsläget

Inom forskningen råder det oenighet om när barndom och ungdom som begrepp och kategorier skapades i västvärlden. Philippe Aries (1982), en av de tongivande forskarna på området, hävdar att det så sent som på 1600—talet saknades specifika begrepp för barn— och ungdomstiden. Även om det fanns ord som barndom, uppväxtår (adolescence) och ungdom (jeunesse), saknades klara föreställningar

om barn och ungdom som sociala kategorier. Under 1700-talet började psykologer och pedagoger intressera sig för barns behov och det startades särskilda skolor som skiljde barnen från vuxenlivet. Enligt en del forskare uppstod ungdomen som social kategori ungefär vid samma tidpunkt. Andra leder föreställningen om en ungdomsperiod längre tillbaka i historien, medan åter andra forskare hävdar att ungdomen är ungefär jämnårig med ångmaskinen". Forskningsmåssigt kan ungdom betraktas utifrån två olika perspek- tiv: Antingen som en livsfas eller som en social kategoriso. Som livsfas utgör ungdomstiden en övergångsperiod eller brytningstid mellan barndom och vuxenliv. Utifrån detta perspektiv utvecklades under 1900-talets första hälft en forskning som huvudsakligen intresserade sig för ungdomstidens betydelse för individens framtida liv och utveckling. Därmed fokuserades frågor som hade med relationerna mellan olika generationer att göra. Detta perspektiv kom senare att ersättas av en forskningsinriktning som intresserade sig för ungdom som social kategori, med egna behov och intressen. Därmed kom perspektivet alltmer att förskjutas mot livsvillkoren under själva

ungdomstiden.

En social avgränsning av kategorin ungdom blir med nödvändighet ganska diffus och kan t.ex. avse människor som studerar och fortfarande inte har flyttat hemifrån och inte bildat familj. På så sätt kan en 30-åring ses som ungdom och det är också betecknande för vår tid att gränsen för att vara vuxen i många avseenden har flyttats allt högre upp i åldrarna. Gränsdragningen är enligt den franske sociolo— gen Pierre Bourdieu dessutom alltid föremål för en kamp:

När ”känslan för gränserna” går förlorad ser man hur konflikter om åldersgränser (vår emfas) uppstår. Det är överföringen av makten och privilegierna mellan generationerna som står på spel i dessa konflikter (Bourdieu 1992: 174).

Ungdom kan också avgränsas kulturellt, som människor som ser unga ut eller som sysslar med något som kulturellt definieras som ”ung— domligt”. Kulturforskarna menar att vi i vår kultur kan iaktta en allmän ”juvenilisering”, dvs att det är positivt att se ungdomlig ut och ha ungdomliga kläder och intressen även om man inte är i tonåren (se t.ex. Ganetz 1991). Man bör dock komma ihåg att det är ungdomlig—

79 För en vidare diskussion om barn- och ungdomens historia, se t.ex. Gillis (1981), Hendrick (1990), Mitterauer (1991) och Cunningham (1991). 80 Se t.ex. Generationsutredningens betänkande Tillvarons trösklar, SOU 1974177.

het som är eftersträvansvärt, inte att vara ung. Det senare förknippas ofta med att se sitt liv begränsat av en mängd lagar, regler och tvång och att sakna makt och resurser.

Om man kombinerar synen på ungdom som en åldersmässigt avgränsad livsfas med ett socialt och kulturellt perspektiv, blir den sociologiska termen generation användbar. Begreppet syftar inom forskningen på de individer inom ett samhälle som binds samman av såväl ålder som gemensamma värderingar och erfarenheter osv. och som avgränsar dem från andra generationer. Det talas t.ex. om ”den förlorade generationen”, ”den medvetna generationen”, ' generation X”, ”68-generationen” och ”40-talisterna”. Sociologen Karl Mannheim (1952) utvecklade och använde generationsbegreppet redan på 1920-talet i samband med studier av social förändring. Vid sidan av socio—ekonomiska förhållanden betraktade han relationerna mellan olika generationer som centrala faktorer i samhällsutvecklingen och därmed visade han att det fanns en sociologisk grund till generations- motsättningar i det moderna samhället. Den amerikanska socialantro— pologen Margret Mead (1970) hävdade att människor som var födda före andra världskriget inte kunde förstå den generation som var födda efter kriget. Klyftan mellan generationerna ansågs bero på den snabba samhällsutvecklingen och på den tekniska utvecklingen. Den amerikan— ske sociologen Lewis Feuer (1969) tolkar generationsmotsättningarna på ett annat sätt. Han utgår från psykoanalysens och Sigmund Freuds beskrivning av fadersmordet som förklaring till motsättningarna mellan äldre och yngre. Den yngre generationen strävar efter att detronisera fadersgestalten, symboliserad av den äldre generationen. Strävan blir som störst när den äldre generationen upphör att vara en förebild för de yngre.

Generationsbegreppet har under senare år fått ny aktualitet inom ungdomsforskning och vålfärdsforskning sedan den tyske samhälls— forskaren Ronald Ingelhart (1978) lanserade sin teori om "den tysta revolutionen”. Teorin går i korthet ut på att olika generationer etablerar generationsspecifika värderingar och synsätt beroende på att de lever och påverkas av olika uppväxtvillkor. En generation som lever under knappa villkor kommer att betona materiell trygghet och säkerhet, medan en generation som växer upp under välfärd och materiell överflöd kommer att betona andra värden, t.ex. sådant som har med jagutveckling, självförverkligande och inre världsstyrda frågor att göra. Enligt Joachim Vogel (1994) får teorin knappast stöd av de svenska studier av värderingsförändringar etc. inom olika generationer som har gjorts inom ramen för SCB:s årliga under— sökningar av levnadsförhållandena (ULF) i Sverige. I fråga om samhällsmoral, religiositet och bio-etiska värderingar visar den yngre

generationen visserligen mer ”individualistiska” frihetsvärden än de äldre. Men i andra avseenden, t.ex. i fråga om sexualmoral respektive fördelningspolitik, är det tvärtom. Slutsatsen blir enligt Vogel att de generationsskillnader vi finner i de svenska undersökningarna är alltför varierande för att kunna inordnas i en generell teori om värderingsför— skjutningar i postmaterialistisk riktning (aa s. 35).

Skillnaden mellan att betrakta ungdom som livsfas respektive social kategori återspeglas tydligt i den svenska forskningen om ungdom. Forskning om ungdom var länge i hög grad problemorienterad och åtgärdsinriktad (Fornäs m.fl. 1994). Man kan säga att det under efterkrigstiden skedde en perspektivförskjutning från att ha studerat ungdomstidens betydelse för det framtida livsförloppet, till att studera livsvillkoren under själva ungdomstiden. Detta sammanhänger med att ungdomstiden kommit att bli en allt längre och utdragen väntetid innan det blir möjligt att träda in i vuxenlivet. Under lång tid betraktades ungdomstiden huvudsakligen med vuxenlivets normer och förvänt— ningar. Därmed sågs den inte bara som en naturlig övergångstid och brytningsperiod, utan kanske framför allt som en socialt problematisk period. Under 1980— och 1990-talet kom forskning om ungdom i hög grad att inriktas på studier som tog utgångspunkt i ett kritiskt förhållningssätt till synen på ungdom som problem och offer för samhällsutvecklingen. Tonvikten lades i stället på ungdomars strävan att utveckla egna sätt att förhålla sig till samhällsutvecklingen och finna sig till rätta i en snabbt föränderlig värld. Ungdomsforskning kom under denna period att utvecklas till ett brett tvärvetenskapligt fält med stöd från olika forskningsråd (Ungdomsstyrelsen 1996).

Med utgångspunkt från de frågeställningar som anges i utrednings- direktiven (översyn av åldersgränser 0—30 år, samt särskilt beakta ungdomars egen syn på åldersgränser) framstår det som naturligt att betrakta åldersgränserna både ur ett livsfas— och ett generationsper— spektiv. Därmed fokuseras frågan om övergången från barndom till ungdom respektive ungdomars etablering i vuxenlivet. Vi har använt oss av det internationella begreppet life course som närmast kan översättas med livsförlopp. Enligt den internationella forskningen intar människor under sitt livsförlopp olika roller, exempelvis hur man går från att vara studerande till att bli förvärvsarbetande eller hur man går från att vara ett vuxenberoende barn via en "upprorisk” tonåring till självständig vuxen och så småningom kanske familjemedlem med egna barn. Vad forskningen beskriver och analyserar är i vilken ordning rollövergångarna sker, liksom tidpunkterna för olika rollövergångar. Utifrån ett sådant perspektiv och med hjälp av begreppen barn, ungdomar, unga vuxna och vuxna, kan åldersgränserna relateras till

ett antal nyckelövergångar som i mycket grova drag också kan härledas till individens fysiska, psykiska och sociala mognadg'.

Att beskriva utvecklingen under barn- och ungdomsåren är en omfattande uppgift, då både den fysiska, psykiska och sociala utvecklingen under denna period är minst sagt omvälvande. Enligt barnläkaren Lars H Gustavsson ( 1996) kan utvecklingen beskrivas som en serie fascinerande resor i ett inre landskap där vi befinner oss i en ständig förändring och i samspel med omgivningen. För att skapa någon form av struktur i alla de förändringar som denna fas av livet bär med sig, är det nödvändigt att koncentrera presentationen till vissa aspekter av utvecklingen. I det följande behandlas huvudsakligen tre aspekter. Den första har att göra med den fysiska mognad som inträffar under puberteten och den betydelse denna mognad har för personlighetsutvecklingen. Den andra aspekten handlar om frigörelsen från barndomens beroenderelationer och integrationen med vuxen— världen utifrån ett utvecklingspsykologiskt betraktelsesätt. Den tredje aspekten handlar om socialisationsprocessen och några av de olika roller vi genomgår i utvecklingen från barn till vuxen.

1.2.3. Fysisk mognad82

Pubertet är termen för den kroppsligt—biologiska utvecklingen, dvs. den period av livscykeln (bortsett från den tidiga barndomen) då kroppsutvecklingen sker allra snabbast och då man blir könsmogen. Kroppsförändringarna under denna period sker snabbt och i en viss följd hos såväl pojkar som flickor. Hos flickorna är det första pubertetstecknet en begynnande bröstutveckling som vanligtvis börjar i ll-årsåldern och avslutas vid omkring 15 år. Lägges därtill den tid det tar att nå vuxenlängd vilket för flickor sker vid ca 16—17 års ålder så blir den sammanlagda utvecklingsperioden i fysiskt hänseende ca 5 år. För att täcka den stora variation som kan förekomma, bör man enligt forskarna räkna med att pubertetsutvecklingen för vissa kan börja i 8-årsåldern och för andra kan sluta i 19—årsåldern. Pojkarnas pubertetsutveckling startar i genomsnitt strax före 12 år och år i allmänhet avslutad vid drygt 15 års ålder, dvs. en utvecklingsperiod på drygt 3 år. Pojkarnas längdutveckling pågår i genomsnitt till 18-

8] Begreppet mognad används här i betydelsen utveckling. När det gäller fysisk mognad talar man ibland om (spontan) tillväxt.

82 Avsnittet bygger huvudsakligen på Gustavsson (1996), Ahlgren, Ljung och Lindgren (1984), Evenshaug & Hallen (1992).

årsåldern, i vissa fall ända upp till 22- och 23—årsåldern, varför den sammanlagda utvecklingsperioden kan beräknas vara 6—7 år. För att täcka den likaså stora variationen bland pojkarna får man räkna med att pubertetsutvecklingen för vissa pojkar startar redan i 9—årsåldern, medan den för andra inte är avslutad förrän i 22—23-årsåldern.

Hjärnans utveckling bidrar till att ge den unge nya perspektiv på sig själv och världen. Epstein (1974) anser sig ha funnit att hjärnan har en specifik tillväxtperiod i åldern 10 till 12 år som sedan avtar mellan 12 och 14 år. De känslomässiga mognadsdrag som kanske mest hör ihop med preadolescensen är att kunna göra förvandlingen från självkärlek till artkärlek, dvs. att förena egenintresse med andras intresse och lära sig utveckla sociala kompetenser (Havnesköld & Mothander 1995 s. 315). Enligt den finske hjärnforskaren Matti Bergström (1992) består hjärnan av tre viktiga beståndsdelar eller resurser — kraften, kunskapen och värdekapaciteten. Först mognar den fysiska och psykiska kraftresursen. Därefter sker en utveckling av kunskapsresursen som huvudsakligen är lokaliserad till vänster hjärnhalva. Det sker i samband med att barnet börjar lära sig ord och tala. Enligt Matti Bergström är det nutida skolsystemet nästan enbart inrättad efter denna resurs. Först långt senare, efter puberteten, mognar den tredje resursen, värderingsresursen som är koncentrerad till höger hjärnhalva. Denna resurs, som yttrar sig i att kunna se helheter, fatta rätta beslut och att över huvud taget kunna göra urval, är således sen i utvecklingen. Den stimuleras heller inte i någon större utsträckning av det nuvarande utbildningssystemet. Bergström menar att förmågan att se helheter, jämföra alternativ och värdera situationer inte är fullt utvecklad förrän vid 18—årsåldem, då de banor som förbinder höger och vänster hjärnhalvor befinner sig i ett färdigt stadium. Enligt honom är det därför riktigt att t.ex. myndighetssåldern inte inträder förrän vid 18 års ålder (a.a s. 149).

Evenshaug och Hallen (1992) menar att de unga skapar ett slags ”inre modell” för vad som är normalt och riktigt när det gäller den fysiska mognaden. I vår kultur förväntar sig de flesta att de skall komma in i puberteten någon gång mellan 12 och 14 år. Om detta händer tidigare upplevs det som ”för tidigt”, kommer det senare betraktas det som ”för sent”. Jämför vi detta med de faktiska siffrorna för könsmognaden, innebär det att det är de tidigt mogna pojkarna och de normala flickorna som klarar av att uppfylla förvänt— ningarna, dvs. just de grupper som enligt flera undersökningar uppvisar den bästa anpassningen.

1.2.4. Psykisk mognad83

Barn- och ungdomspsykologin som vetenskaplig disciplin härstammar från 1900-talets början. Sedan dess har det lanserats många olika uppfattningar och tolkningar av barn- och ungdomstiden som psyko- logiskt fenomen. Fortfarande råder det inom forskningen oenighet om i vilken utsträckning barn- och ungdomstiden skall betraktas som en förhållandevis oproblematisk och kontinuerlig process eller om denna period skall ses som ett stadium i utvecklingsprocessen som känneteck— nas av diskontinuitet, konflikter och kriser. En annan fråga rör om de psykologiska företeelser som kännetecknar barn- och ungdomsåren föranleds av biologiska faktorer eller om de är sociokulturellt betingade (Evenshaug & Hallen 1992). Senare års forskning inom utvecklingspsykologin visar att individens biologiska förändring, psykiska utveckling och tillväxt, i själva verket sker i nära samspel med omgivningen (Mangs & Martell 1995). Sambandet mellan fysisk mognad och kognitiv utveckling antas ligga i den parallella om— struktureringen av individens fysiska och kognitiva status. I takt med den fysiska mognaden sker en kognitiv förändring i tänkandet från en nivå till en annan (Ahlgren, Ljung och Lindgren 1984). Ungdomstiden representerar därmed en svår och komplicerad övergångsfas och brytningstid, som kan se helt olika ut för ungdomar i olika lokala miljöer. Inom utvecklingspsykologin talar man om två olika separationsfaser. Förenklat kan man säga att den första fasen, som utspelar sig under de tre första levnadsåren, leder fram till en känsla hos barnet att det år, medan den andra fasen (adolescensen) leder fram till en uppfattning om vem man är. En ung människa måste för det första göra sig fri från föräldrarna och familjen och skapa sig en realistisk föreställning både om sin egen och omvärldens roll. För det andra måste den unga människan lära sig förstå och tolka det omgivande samhället. En del i denna utvecklingsprocess utgör viktiga förutsättningar för det som kan beskrivas som en slags kvalificering till vuxenrollen i arbete, fritid och övrigt samhällsliv (Mörch 1985). Dessa kategorier, frigörelse från familjen och kvalificering till vuxenrollen, räcker dock inte för att förstå ungdomens totala situation. Enligt Jan Ramström (1991) bör man foga ett tredje tema till de båda övriga: integrationen i vuxenvärlden. Integrationsaspektens betydelse anses av en del utvecklingspsykologer vara underskattad. Förr underlättades integreringen i vuxenvärlden av olika övergångs— och

83 Begreppet ”mognad” används här i betydelsen utveckling. Avsnittet bygger huvudsaklingen på Havnesköld & Mothander (1995) samt Magnus & Martell (1995).

initiationsriter. I dag är denna process mer komplicerad och tids- mässigt utdragen och en del ungdomar riskerar t.o.m. att hamna i något som brukar kallas 'tonårsfällan”. Det är en komplicerad och sammansatt process med flera olika komponenter som kan resultera i att man stannar kvar i tonårsstatus och får svårt med integrationen i vuxenvärlden. Dessutom visar forskningen, som vi strax skall se, att det är stor skillnad mellan pojkars och flickors utveckling under ungdomsåren. '

Inom utvecklingspsykologin betonas numera alltmer utvecklingens plasticitet, dvs att utvecklingen inte är linjär, utan snarare karakterise- ras av ett pendlande mellan regressiva och progressiva utvecklingspro— cesser. Trots detta kan man urskilja några olika stadier såväl i barndomen som i adolescensutvecklingen. Peter Blos (1962;1979) har beskrivit utvecklingen under denna period som en "andra separa— tionsfas” under vilken följande stadier kan urskiljas: preadolescens (10—12 år), tidig adolescens (12—14 år), högadolescens (14—16 år), senadolescens (16—20 år) samt postadolescens (20—25 år).

Preadolescensen kännetecknas av stora kroppsliga och psykiska förändringar samt av en inre problematisering av föräldrarna. Sexualdriften ökar och gränsen mellan fantasi och verklighet blir mer flytande liksom det sker genomgripande förändringar av identiteten. Hos pojkar yttrar detta sig vanligtvis i ett ambivalent och regressivt beteende, som anses bero på längtan respektive avståndstagandet till modern. Medan flickan behåller och vidareutvecklar den nära relationen till modern under hela uppväxttiden, får pojken relativt tidigt lära sig att vända sig utåt i världen och utveckla en mer individualistisk livshållning (Chodorow 1978). Det är därför vanligt att pojkarna söker sig till gång och andra grupper just under denna period.

Den tidiga adolescensen kännetecknas av att den unge vänder sig mot kärleksobjekt utanför familjen och börjar intressera sig för det motsatta könet. Relationen till föräldrarna präglas av stor ambivalens som kan ta sig uttryck i kraftiga svängningar mellan olika känslolägen. Nu tillbringar tonåringen alltmer tid med vänner och gänget. Kamrat- relationen har ofta en självbespeglande, nästan narcissistisk funktion. Tonåringen reflekterar över sig själv och söker framför allt uppskatt- ning och spegling av det egna jaget. Elkind (1991) talar om ”den inbillade publiken” som en förklaring till varför tonåringar under denna period tycker att de alltid står på scenen och tror att alla omkring dem är lika intresserade av hur de ser ut och beter sig. Enligt honom är det är viktigt att de får pröva publikfantasin mot verklighe- ten för att på så sätt befrias från den ”inbillade publikens” tyranni.

Högadolescensen utgör enligt forskarna en vändpunkt i tonårsut- vecklingen. Perioden kännetecknas av ett gradvis ökande intresse för den egna kroppen och identiteten, men också av stor känslighet för vad andra tycker. Perioden präglas också av ett omåttligt behov av nya relationer. Samtidigt har många tonåringar under denna period ”megaloma” föreställningar om sig själv, dvs. han eller hon över- värderar sin kapacitet och sina möjligheter att utföra vissa handlingar. Detta kan leda till avsevärda risktaganden i form av kriminellt beteende (Johansson 1995). Perioden kännetecknas vidare av stor kreativitet och ett rikt fantasiliv. Den inre världen utforskas med hjälp av dataspel, filmer, rollspel, kampsporter och andra aktiviteter. Medan flickorna utvecklar den språkliga kommunikationen och sina nära relationer, orienterar sig pojken utåt och lär sig att använda aktiva handlingar för att lösa sina problem. Ungdomarna lär sig också i allt större utsträckning att behärska sin kropp och utveckla sitt tänkande i en allt mer abstrakt riktning.

Under senadolescensen utvecklar individen en allt större förmåga att integrera olika delar av identiteten. Detta kommer bl.a. till uttryck i bättre självkänsla och en större målmedvetenhet. Enligt Blos (1962) är det först nu som individen börjar se helheter och kan skapa en kontinuitet mellan dåtid, nutid och framtid. Det är också vanligt att ungdomar under denna period av livet experimenterar med olika roller och ”identiteter”. Perioden innehåller ofta mycket glädje och upp- täckarlust, men också stora påfrestningar i form av partnersökande, tankar om framtiden och det slutgiltiga avskedet från familjen och den trygga bardomens värld. Många av de val som träffas under denna period har stor betydelse för den fortsatta utformningen av livspro- jektet.

Postadolescensen beskrivs av forskarna som ett psykosocialt moratorium, dvs. en förlängd period mellan adolescensen och vuxenlivet. Det är under den här perioden som integrationen i vuxenvärlden inleds. Perioden kännetecknas av rollexperiment och ett sökande efter en egen plats i tillvaron (se t.ex. Eriksson 1988 s. 134). Hur detta moratorium kommer att utformas påverkas i hög grad av samhälleliga faktorer som tillgång till arbete, bostad, förändrade normer och värden etc. Genom att förlänga adolescensen kan man skjuta upp många av de viktiga beslut angående framtiden som för— väntas av en som vuxen. I vissa fall kan en sådan förlängd adolescens- period, som tidigare påpekats, övergå i en mer eller mindre permanent identitetskris eller livsstil som innebär att man blir kvar i tonårsfällan (Ramström 1991).

Dessa utvecklingsfaser bör betraktas som idealtyper snarare än en normativ utveckling av adolescensutvecklingen. De individuella

avvikelserna kan vara betydande. Det väsentliga i den utvecklingspsy- kologiska teorin är tanken att unga människor på sin väg mot vuxen- blivandet genomgår vissa typiska och mer generella psykologiska processer.

1.2.5. Social mognad84

Individens sociala tillblivelse och utveckling brukar beskrivas med hjälp av begreppet socialisation. Ytterst handlar det om den process varigenom individen formas från biologisk varelse till en samhälls- och kulturvarelse. Det sociala vuxenblivandet blir därmed förknippat med de olika samhälleliga roller vi förväntas fylla på vägen från barn till vuxen. Det tycks i alla samhällen finnas normer för vad vi förväntas göra respektive inte göra och dessa normer är ofta knutna till en viss ålder. En enskild individ rör sig således genom roller med olika rollförväntningar genom livet. Det var den franske sociologen Emile Durkheim som först började intressera sig för dessa frågor. Han uppmärksammade särskilt utbildningens betydelse för individens och sociala gruppers utveckling. Numera bedrivs socialisationsforskning inom en rad olika samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga discipliner, vilka var och en utgår från olika vetenskapliga paradigm (synsätt och perspektiv). Enligt Bjurström (1995) utgår de paradigm som har dominerat inom svensk socialisationsforskning framför allt från psykoanalys, symbolisk interaktionism och den schweiziske psykologen Jean Piagets (1964/1982) teori om barns kognitiva utveckling. Synsättet bygger på föreställningen att det nyfödda barnet inte har någon uppfattning om sin egen identitet eller om personer eller objekt i sin omgivning. Under de första levnadsåren utvecklas steg för steg dess identitet i samspel med personer och objekt i dess omgivning. Barnet internaliserar normer och värderingar från sin omvärld samtidigt som det externaliserar sina intryck och sitt inre liv på omvärlden. Med stigande ålder börjar barnet begripa sin omvärld och alltmer tillägna sig den på ett aktivt sätt.

Inom sociologin skiljer man ofta på primär och sekundär socialisa— tion. Den primära socialisationen, som vanligtvis sker inom familjen, avser barnets övergång från biologisk till social varelse, medan den sekundära avser den socialisation som sker under tonårstiden och som avser förvärvandet av särskilda färdigheter och kompetenser. I detta

84 Social mognad är förknippad med olika roller i samhället. Socialt vuxen är man då man uppfyller de roller i samhället som en vuxen individ förväntas fylla.

sammanhang skiljer man också på formell och informell socialisation. Den familjebaserade informella socialisationen har genom samhällets utbyggnad av den offentliga barnomsorgen, allmer övergått till att bli formell. Härigenom har också förhållandet mellan olika socialisa- tionsagenter förändrats. I dagens moderna samhälle socialiseras vi dels in i socialt och biologiskt avgränsade åldersintervall (barndom, ung- dom, vuxenhet och ålderdom), dels i olika specialiserade sociala miljöer (yrkesroller, organisationer, fritidsmiljöer etc.).

Socialisationsforskningen rymmer såväl' övergripande teorier om människans tillblivelse som psykologisk och social varelse, som mer specialiserade teorier om och studier av olika socialisationsagenter och miljöer. Enligt Bjurström (1995) är det särskilt två, delvis motsägelse- fulla teoretiska perspektiv som har betydelse inom dagens svenska socialisationsforskning. Det första av dessa perspektiv är teorin om social och kulturell reproduktion, dvs. hur samhällets sociala och kulturella ordning (struktur) återskapas från en generation till en annan. Framför allt handlar det om den vuxna generationens socialise- ring av barn och ungdomar. En av de mest inflytelserika forskarna inom området, den franske sociologen Pierre Bourdieu (1979/1984), menar att människan formas av sina sociala existensbetingelser genom att tillägna sig och investera i olika typer av tillgångar eller kapital. De viktigaste kapitalformerna utgörs enligt honom av ekonomiskt kapital (pengar), socialt kapital (kontakter, förbindelser) och kulturellt kapital (utbildning, smak och kulturell kompetens). Enligt Bourdieu räcker det inte att man ärver dessa kapitalformer. Man måste också själv förvärva insikt och skaffa sig kunskap om hur man använder dem. Som individer har vi olika förutsättningar (dispositioner) i form av livsstilar, smaker och handlingsförmåga att tillägna oss denna kunskap. Det som ytterst bestämmer hur människor tänker, handlar, tolkar och värderar olika företeelser, är således både sammansätt- ningen av olika kapitalformer och vilken kunskap individer har att använda dessa resurser.

Den kritik som har riktats mot Bourdieus reproduktionsteori är att den är alltför deterministisk och inte tar hänsyn till ungdomars förmåga och förutsättningar att själva utforma sina liv. Därmed är vi inne på det andra perspektivet inom socialisationsforskningen, nämligen moderniseringsperspektivet. En av de mest framträdande forskarna inom denna tradition, den tyske socialisationsforskaren Thomas Ziehe (1986, 1989), beskriver ett historiskt nytt tillstånd av social och kulturell friställning, som innebär att traditionella norm- och värdesystem som tidigare organiserade människors liv håller på att upplösas. Det moderna samhället kännetecknas enligt Ziehe av att vi successivt håller på att befrias från traditionernas formande kraft.

Framtiden är inte något man föds in i, den måste man själv skapa. Detta leder till ökade möjligheter, men också till ökad social och psykologisk press på individen att verkligen lyckas. Som en följd av detta utvecklar dagens ungdomar enligt Ziehe en ny typ av bråd— mogenhet som innebär att de via samhälleliga institutioner, konsum— tionsindustrin och medierna tidigt blir förtrogna med existentiella erfarenheter som t.ex. kärlek, sexualitet, skilsmässor etc., redan innan de själva har konfronterats och skaffat sig erfarenheter av dessa sidor av tillvaron. Enligt Ziehe drabbar den här typen av moderniseringsten- denser alla ungdomar oavsett klass och socialt ursprung. Framträdande samhällsforskare menar att den här utvecklingen leder till framväxten av vad de kallar ”life politics” eller ”sub politics”, dvs. en forme- ring av samhället nerifrån där den enskilde individen tvingas ta allt större ansvar och utforma sitt eget livsprojekt (Giddens 1991, Beck 1992). Detta krav trycks allt längre ner i åldrarna, samtidigt som de unga inte alltid erkänns som tillräckligt mogna att förvalta ansvaret. En undersökning av de elever som hoppar av gyrrmasieskolan i Sverige, visar t.ex. att en majoritet av eleverna uppgav brist på inflytande och möjlighet att påverka undervisningen som en av huvudorsakerna till att de valde att hoppa av skolan (Skolverket 1995). Elevdemokrati kan, om den inte tillämpas på rätt sätt, ge eleverna en känsla av delaktighet, snarare än faktisk delaktighet. Forskarna menar att samhället i stället måste ge tydliga signaler, t.ex. genom lagstiftan- de åtgärder, och skapa offentliga arenor där ungdomar kan utveckla sin kompetens och förmåga att möjliggöra sina egna liv. Makt och inflytande (empowerment) genom successivt deltagande i samhällslivet utpekas därvid som ett viktigt instrument.

Medan Ziehe har kritiserats för att överbetona de allmänna effekterna av moderniseringsprocessen och negligera klass- och könsfrågorna, har Bourdieu kritiserats för att överbetona reproduk- tionen och negligera effekterna av moderniseringsprocessen. Detta visar hur svårt det är att förena ett reproduktionsperspektiv med ett moderniseringsperspektiv inom socialisationsforskningen.

1.2.6. Våra slutsatser

Ovanstående genomgång av forskningen visar att ungdomstiden är en brytningstid och övergående livsfas som innebär samspel med förhållanden på både mikro— och makronivå. Att bli vuxen innebär således att genomgå olika roller och successivt integreras i samhället. Den individuella övergången utgör en process av både inordning och utanförställning i förhållande till samhället i stort. I denna process är

identitetsarbetet en viktig del och handlar om hur individen utvecklar en uppfattning om sig själv i det sociala och kulturella sammanhanget. Parallellt med den individuella övergången återfinns en samhällelig utveckling som justerar och tvingar fram nya perspektiv och för- hållningssätt till verkligheten. Enligt sociologen Peter Waara (1996) innebär detta att såväl form som innehåll i vuxenblivandet kan ses som två med varandra nära förbundna aspekter. Formen är en serie sammanhängande och socialt förmedlade nyckelövergångar, t.ex. att börja respektive sluta skolan, att skaffa arbete, bostad och slutligen bilda familj. Innehållet motsvaras enligt Waara närmast av på vilket sätt nyckelövergångarna gestaltas, t.ex. vilken typ av arbete individen får, var man väljer att bo och om/hur man väljer att leva i ett parförhållande.

Med utgångspunkt i forskningen kan vi konstatera att den fysiska, psykiska och sociala mognaden under barn— och ungdomsåren spänner över flera olika, sinsemellan relaterade områden. Vi kan slå fast att varken den biologiska, den kognitiva eller den sociala utvecklingen är tänkbar utan ett sammanhang av interaktion mellan individen och den fysiska, sociala och symboliska miljö som denne vistas i. Vuxen- blivandet kan heller inte förstås utan ett både kort- och långsiktigt perspektiv på förändring. En förståelse av identitetsutvecklingen, socialisation och integrering i vuxenlivet förutsätter en relation till långsiktig social utveckling, till moderniseringsprocessen och till historiska förhållanden som lett fram till nuläget.

Vi gör därvid den bedömningen att det går alldeles utmärkt att knyta an de nuvarande bestämmelserna till ett fåtal väl avvägda åldrar. De variationer som kännetecknar den fysiska, psykiska och sociala mognaden ger inte — som vi ser det —- något stöd för en sådan ingående differentiering som utmärker den nuvarande regelgivningen på många områden. Genom att låta bestämmelserna fixeras till några få, strategiska åldrar vinner reglerna i konsekvens, tydlighet och enkelhet.

Men innan vi går in på en sådan modell bör först några allmänna principer för begreppsanvändningen och åldergränser slås fast.

Vår inställning: Begreppen underårig och minderårig bör oavsett lagstiftningsområde användas entydigt. Begreppet minderårig bör reserveras för åldern 15 år. Begreppet underårig bör reserveras för åldern 18 år.

Som regel avses med begreppet barn numera den som är under 18 år. Så definieras också begreppet barn i FN:s barnkonvention.

I lagstiftningen används även begreppen minderårig och underårig. Dessa begrepp fixeras regelmässigt till en viss ålder.

Med minderårig avses t.ex. på arbetsrättens område den som är under 18 år. På straffrättens område avses med minderårig den som är under 15 år.

På motsvarande sätt knyts begreppet underårig till ålder. En naturlig utgångspunkt för att bestämma begreppet underårig är föräldrabalkens bestämmelser om myndighetens inträde. Sålänge man inte är myndig, dvs. år under 18 år, är man underårig. Ser vi t.ex. till lagen med särskilda bestämmelser för unga lagöverträdare så avses med begreppet underårig i en del av bestämmelserna i lagen den som är under 18 år, medan det i andra bestämmelser avser den som är under 21 år. Det finns fler exempel på sådana variationer i tillämpning av begreppen som vi nu har nämnt.

Även begreppet ungdom åldersrelateras i lagstiftningen. Som, exempel kan nämnas förordningen om bidrag till ungdomsorganisatio- ner. Enligt den förordningen varar ungdomstiden tills man fyller 25 år. Ett annat exempel utgör lagen om bostadsbidrag, enligt vilken ungdomstiden varar tills man har fyllt 29 år.

Med begreppet vuxen brukar regelmässigt i lagstiftningen avses den som har uppnått myndig ålder, dvs. har fyllt 18 år.

En sådan variation i användningen av begreppen skapar för den oinsatte osäkerhet om vilken ålder som i varje fall avses. Genom att generellt reservera begreppet minderårig för den som är under 15 år och underårig för den som är under 18 år blir begreppen entydiga.

1.3.2. Åldersgränsen bör fixeras tillkalenderår vid s.k. kollektivt handlande

Vår inställning: Som huvudprincip bör gälla att åldergränsbe— stämmelser skall fixeras till kalenderåret i de fall bestämmelserna tar sikte på s.k. kollektivt handlande.

Många unga har i vårt uppsatsprojekt givit uttryck för att kalenderåret bör gälla som princip när det är fråga om handlingar som man regelmässigt gör tillsammans med sina kamrater. Ett typiskt exempel på en sådan kollektiv handling — som också nämns i uppsatserna — är att gå på bio. Eftersom en kamratgrupp ofta har som bas klass— gemenskapen i skolan innebär en åldersgräns fixerad till födelsedag att klasskamrater inte kan gå tillsammans på bio. Den nuvarande ”ledsagarregeln” tjänar till att överbrygga detta hinder. Den gäller emellertid inte vid biogränsen 15 år. Den som har fyllt 15 år kan alltså inte gå på bio och se en s.k. ”vuxenfilm” tillsammans med en något yngre klasskamrat.

Vår inställning är att som huvudprincip bör därför — när det gäller bio och andra motsvarande situationer på kollektivt handlande gälla en fixering till det kalenderår en viss födelsedag inträffar i stället för till födelsedagen. En sådan ordning gäller ju för övrigt också på en del andra områden, t.ex. i fråga om när skolplikten och värnplikten inträder.

Vår inställning: Som huvudprincip bör gälla för det framtida lagstiftningsarbetet att åldersgränsebestämmelser skall fixeras till vissa s.k. nyckelövergångar —- 12, 15, 18 och 21 år.

Antalet bestämmelser i författning som fixeras till ålder är omfattande. Det visar vår kartläggning.

Många av åldergränsbestämmelserna på de centrala rättsområdena har tillämpats sedan länge och är väl förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Medan andra åldersgränsbeståmmelser på sådana områden som rör familje-, arbetsmarknads— och bostadspolitiken förhållandevis ofta är föremål för ändringar. Åldersgränsbestämmel— serna på de senare områdena har ofta bestämts av vilken inriktning

man för stunden har velat ge vissa insatser och det ekonomiska utrymme som funnits.

Kartläggningen visar också att de motiv som bär upp en ålders- gränsbeståmmelse många gånger är knapphändiga. Det finns inte alltid några bärande skäl varför lagstiftaren i valet mellan t.ex. en gräns vid 15 eller 16 år har stannat för den ena eller den andra. I en del andra fall kan motiven å andra sida framstå som delvis förlegade. Det beror givetvis på att många av åldersgränsbeståmmelserna som gäller i dag har kommit till under perioder i samhällsutvecklingen som kännneteck— nas av andra förhållanden än de som gäller i dag. Som exempel kan nämnas de motiv som anförs för och emot en åldersfixering när det gäller brottet ”förledande av ungdom” i 16 kap. 12 & BrB.

Regler som fixeras till viss ålder tar som regel sikte på ”rättigheter och skyldigheter”. Reglerna är emellertid inte alltid utformade som typiska rättighetsregler och är inte heller alltid adresserade till den enskilde.

Regler som fixeras till viss ålder tar också sikte på ”behörigheter”. För att belysa skillnaden mellan rättighets— och behörighetsregler kan vi ta trafikområdet som exempel. Rätt att köra moped har den som har fyllt 15 år. Men den som har fyllt 18 år har inte rätt att köra bil. Han har endast uppnått behörighetsåldern för bilkörning. För att få köra fordras dessutom ett giltigt körkort. Man kan säga att hans rättighet är begränsad till rätten att få pröva för körkort.

När det gäller reglernas adressat kan i det här sammanhanget nämnas att en regel som ger en förälder t.ex. rätt att få ett bidrag beräknat på visst sätt beroende på om barnet är under eller över en viss ålder, även gäller barnet. Syftet med bidragsregeln är i grunden att ge barnet ett visst ekonomiskt bidrag för livsuppehållet, inte föräldern. Bestämmelsen kan därför ses som en bestämmelse som också gäller den unge.

Den omfattning åldersgränserna har i samhället utgör i sig en svårighet att få en helhetssyn och överskådlighet. Redan det för- hållandet kan leda till att respekten och förståelsen för de enskilda gränserna sätts ned.

Vi ser det därför som angeläget att lyfta fram de möjligheter som finns att i vissa delar ändra regelsystemet så att det blir både tydligare och mer konsekvent. Vår ansats blir därför att samla bestämmelserna till vissa särskilda åldrar. Därigenom tror vi också att reglerna kan fungera som ett stöd och en hjälp för barn och ungdom att med stigande ålder och mognad kunna axla rollen som vuxen.

Vi har således stannat för ett antal nyckelövergångar till vilka de nuvarande åldersgränsbeståmmelserna i så stor utsträckning som möjligt bör knytas. De är följande.

12 år

Barn har i 12-årsåldern nått en viss mognad där de kan börja förena egenintresse med andra intressen och utveckla sociala kompetenser, där de har börjat frigöra sig från sina föräldrar (tidig adolescens) och börjar upptäcka vem man är. Barnet börjar begripa sin omvärld och alltmer tillägna sig den på ett aktivt sätt.

Det är därför rimligt att låta barn i den här åldern, inte bara i större utsträckning än tidigare, komma till tals när det gäller frågor om dess person utan också få ett mer bestämt inflytande i sådana frågor.

15 år

I 15-årsåldern börjar barnet utveckla ett abstrakt tänkande. Förmågan att behärska kroppen och integrera olika delar av personligheten stärks. De första stegen i en kvalificering till vuxenrollen tas.

Barn i den här åldern bör därför på ett mer påtagligt sätt få ta ansvar för sina handlingar och behandlas som en självständig individ med egna intressen.

Under åren fram till lS-årsåldern utecklar individen en större självkänsla och är mer målmedveten när det gäller utformningen av olika ideal och framtida livsprojekt.

18 år

I den här åldern börjar individen värdera och välja medlemskap i olika grupper, liksom grunden för en egen livsstil. Förmågan att se helheter, jämföra alternativ och värdera situationer är i det närmaste fullt utvecklad. Vad som generellt skiljer unga vuxna i denna ålder från andra vuxna är livserfarenhet.

21 år

Olika individer följer inte samma utvecklingslinje. Individer i samma ålder skiljer sig ibland avsevärt i fråga om fysisk, psykisk och social mognad. Skillnader i livserfarenheter kan också vara betydande.

Det finns därför anledning att knyta vissa bestämmelser till en något högre ålder än myndighetsåldern 18 år.

Så bör t.ex. ske i de fall omgivningens förtroende för en persons förmåga att axla en viss uppgift eller roll är av avgörande betydelse. Likaså i de fall en försenad mognad eller en bristande livserfarenhet behöver kompenseras för att i första hand skydda eller stötta den unge vuxne.

Åldersgränserna 16 och 20 år

Av kartläggningen framgår det att finns två åldersgränser, 16 och 20 år, som ett stort antal bestämmelser i skilda regelverk knyter an till. Båda dessa åldersgränser ligger vid sidan av de nyckelövergångar vi förordar. Åldersgänsen 16 år som återfinns i föräldrabalkens kapitel om vårdnad och förmynderskap är den ålder vid vilken den unge får disponera över sin egen arbetskraft genom att själv avtala om arbete och själv disponera över sin arbetsinkomst. Till denna bestämmelse knyter på flera centrala områden att stort antal bestämmelser an, t.ex. bestämmelserna på skatteområdet i fråga om inkomstuppdelning inom familjen, på arbetsmiljöområdet när det gäller minderårigas skydd i arbetslivet.

Av den redovisning vi tidigare lämnat framgår emellertid att 16-års- gränsen inte bygger på några mer ingående överväganden rörande vad en 16—åring mognadsmässigt förmår i detta avseende i förhållande till exempelvis en 15—åring. Bestämmelsen är ett resultat i första hand av den lagharmonisering som ägde rum strax efter sekelskiftet mellan Sverige, Danmark och Norge, men också av det förhållandet att föräldrarnas ovillkorliga underhållskyldighet upphörde från och med denna ålder. Från svensk sida hade annars vid de nordiska överlägg- ningarna föreslagits åldern 15 år, av det skälet att den redan till— lämpades i Sverige i fråga om barns rätt att själv disponera över egna medel.

Vad sedan gäller åldersgränsen 20 år, är den uttryck för en anpassning till den tidigare myndighetsåldern 20 år. Inom familje—, utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken knyts många av bestämmel— serna till denna åldersgräns. I samband med att myndighetsåldern år 1974 sänktes till 18 år behölls 20—årsgränsen på familje- och ut— bildningsområdena. Helt nyligen har även bestämmelserna för arbetsmarknadspolitiska stöd och åtgärder fixerats till denna ålder.

Sett till den unges mognad kan dessa två åldrar inte försvaras. Den som fyller 16 respektive 20 år skiljer sig inte på något avgörande sätt mognadsmässigt från en person i angränsande ålder. Av vad unga gymnasieelever gett uttryck för i vårt uppsatsprojekt har vi dessutom kunnat konstatera att 20-årsgränsen ifrågasätts starkt. De olika stöd

och åtgärder inklusive bidragsnivåer m.m. som inom de nu nämnda områdena fixeras till denna ålder innebär många gånger att den unge, trots att han eller hon uppnått myndig ålder (formellt vuxen), inte har någon reell möjlighet att etablera sig som vuxen. Han eller hon måste som regel bo kvar hemma hos föräldrarna.

Vi avstår dock från att lägga fram något förslag när det gäller bestämmelser som fixeras till åldrarna 16 och 20 år. Vi nöjer oss med att peka på den intressekonflikt som finns här. Regeringen har nyligen gett en kommitté i uppdrag att se över den framtida ungdomspolitiken. Dessa och närliggande frågor som vi nu har pekat bör kunna tas om hand inom ramen för kommitténs uppdrag (dir. 1995:154).

I det följande lämnas — mot bakgrund av den generella princip för åldergränsbestämmelser vi nyss förespråkat — förslag i några angelägna frågor.

Vi har emellertid inte ansett det möjligt att fullt ut tillämpa den princip för framtiden som vi nyss har lagt fram. Åldersgränserna 16 och 20 år gäller i dag på flera centrala områden. Det går därför inte att på något enstaka område föreslå t.ex. en 15—årsgräns i stället för en 16-årsgräns. Det förutsätter genomgripande förändringar av regelverken. Det har det inte varit möjligt att göra inom ramen för

utredningens uppdrag.

1 .5 . 1 Rösträtt

Vårt förslag: Den som har fyllt 16 år skall få rösta i kommunala val och i kommunala folkomröstningar. Någon motsvarande sänkning av valbarhetsåldern föreslås inte.

Inledning

Myndighetsåldern, rösträttsåldern och valbarhetsåldern sammanfaller sedan år 1969. Som skäl för sänkning av rösträttsåldern från 20 till 18 år den 1 juli 1974 framhölls att samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i allmänhet hade större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor än tidigare och att en sänkning av rösträttsåldern borde kunna

medverka till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor till den representativa demokratin och dess olika organ som bas. Samtidigt framhölls också att sambandet mellan rösträtt, valbarhet och myndig- het borde bevaras.

Frågan om en sänkning av den nuvarande rösträttsåldern har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. I Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU44 fann utskottet att det inte fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den ålder som nu gäller för rösträtt och för rättshandlingsförmågan i civilrättsligt hänseende. Utskottet har också helt nyligen intagit samma ståndpunkt i betänkandet 1995/96zKU6. Vad utskottet anfört vid dessa två tillfällen har också antagits av Riksdagen som sin mening.

Inom utredningen har ändå, bl.a. mot bakgrund av vad som kommit fram genom utredningens uppsatsprojekt, diskuterats ett förslag om en sänkning av rösträttsåldern. Det diskuterade förslaget har inte avsett någon motsvarande sänkning av valbarhetsåldern. Förslaget har vidare varit begränsat till rösträtt vid kommunalval och kommunal folkom- röstning m.m.

Den valda begränsningen bygger inte på föreställningen att de politiska frågorna rörande riksdagsvalet skulle vara svårare att ta ställning till än frågorna i de kommunala valen och de förra därför skulle vara mindre lämpliga för åldersklasserna under 18 år att ta ställning till. I grunden ser vi inte någon skillnad. Däremot kan sägas att de kommunala frågorna som regel ligger medborgarna närmare och att det därför är viktigt att i första hand ge så många kommunmed— lemmar som möjligt inflytande över den kommunala verksamheten.

När det gäller rösträtt har denna tanke bland annat kommit till uttryck genom bestämmelsen i 4 kap. 2 & andra stycket jämför med 3 & KL. Enligt dessa bestämmelser har den som inte är svensk med- borgare rösträtt i de kommunala valen om han eller hon har varit folkbokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret. Någon motsvarande rösträtt i riksdagsvalet finns inte.

En motsvarande begränsning i rösträtt till de kommunala valen för åldersklasserna närmast under 18 år skulle således i det här avseendet inte innebära någon nyordning.

Den tanken har också kommit till uttryck i 1991 års KL genom bestämmelserna om samråd och användarstyrda s.k. självförvaltnings- organ. De möjligheter till medborgarinflytande som härigenom har öppnats omfattar inte bara myndiga personer utan även de som är under 18 år.

På skolans område har nyligen lämnats ett förslag om att elever i gymnasieskolan skall få ett reellt inflytande över verksamheten (SOU

199622).

Vi återkommer strax till dessa regler och förslag för en närmare konkretisering av de möjligheter de ger den som är under 18 år att utöva inflytande. Men redan här skall sägas — det vill vi särskilt framhålla —— ger de nu nämnda reglerna och förslaget åldersklasserna närmast under 18—årsåldern ett inte oväsentligt inflytande och ansvar. Det väcker givetvis frågan om inte dess unga människor också är rustade att ta ett motsvarande ansvar på den representativa demokra— tins område, i vart fall på kommunal nivå.

Vidare skall också sägas att en sänkning av rösträttsåldern i den riktning vi inledningsvis pekat på innebär en avvikelse från några av de grundläggande principerna på detta område.

För det första bryter det mot principen om en gemensam rösträttsål- der för samtliga val.

För det andra bryter det mot principen om en gemensam rösträtts- och valbarhetsålder,

Och slutligen bryter det mot principen om en gemensam myndig- hets- och rösträttsålder.

Vår ståndpunkt är emellertid att dessa principer inte skall upp— rätthållas enbart av självändamål. Finns goda skäl för att låta ålders— klasserna närmast under 18-årsåldern få del av den främsta formen av medborgarinflytande, så bör självklart en brytning få ske. Historiskt sett har rösträttsåldern inte heller alltid varit densamma i riksdagsval och kommunalval. Likaså har valbarhetsåldern i de olika valen avvikit från rösträttsåldern. Rösträttsåldern har inte alltid följt den civil— rättsliga myndighetsåldern.

1511 I den nya kommunallagen tillerkänns även den som är under 18 år medborgarinflytande

Medborgarnas möjligheter att efter personliga önskemål mer direkt i vardagen styra och påverka innehållet i och utformningen av den kommunala verksamheten har före ikraftträdandet av 1991 års kommunallag varit tämligen begränsade, om de inte deltagit aktivt i de politiska partiernas arbete. En av principerna bakom 1991 års kommunallag är att medborgarna skall garanteras goda möjligheter inte bara till insyn utan också till inflytande över den kommunala verksamheten. De som direkt utnyttjar kommunala tjänster har ofta ett stort och berättigat intresse av att kunna påverka den konkreta utformningen av dessa (se prop. 1990/91:117 s. 14 och 19).

I syfte att markera behovet av närmare kontakter mellan nyttjarna och den kommunala förvaltningen har i 6 kap. 8 & KL föreskrivits att

de kommunala nämnderna skall verka för att samråd sker med dem som utnyttjar deras tjänster.

Som en följd härav har bl.a. bildats användar— eller brukarråd som t.ex. ungdomsråd. Dessa ungdomsråd fungerar främst som ett forum för informationsutbyte och diskussion (se t.ex. Lokaldemokratikom- mitténs slutbetänkande Lokal demokrati i utveckling, SOU 199390 5. 304).

Med stöd av 6 kap. 38 & KL kan nyttjarna — genom s.k. villkorad delegation — också ges ett visst inflytande över verksamheten. I de fall en nämnd uppdrar åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen (eller landstinget) att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, får nämnden enligt denna bestämmelse ställa upp som villkor att den som utnyttjar nämndens tjänster skall ges tillfälle att lägga fram förslag eller att yttra sig, innan beslutet fattas. Nämnden får också föreskriva att en anställd får fatta beslut endast om företrädare för dem som utnyttjar nämndens tjänster här tillstyrkt beslutet.

Syftet med dessa regler är att skapa en behovsorienterad och kvalitetsmässigt bra kommunal verksamhet.

Någon regel i KL som t.ex. begränsar den som är under 18 år från att delta i ett kommunalt samrådsförfarande har inte ställts upp. Inte heller har något sådant hinder rests för den som företräder nyttjarna att använda en eventuell vetorätt. Genom dessa regler ges alltså även den som är under 18 år möjlighet att stoppa ett kommunalt beslut som ytterst ändå får sägas ha sitt ursprung i ett kommunalt val.

1.5.1.2 I kommunala användarstyrda s.k. självförvaltningsorgan finns plats även för den som är under 18 år

Genom införandet av kommunala användarstyrda s.k. självför- valtningsorgan har nu medborgarnas möjligheter till inflytande över den kommunala verksamheten stärkts ytterligare.

Med stöd av 7 kap. 18—22 55 KL får fullmäktige besluta att en nämnd får uppdra åt ett självförvaltningsorgan under nämnden att helt eller delvis sköta driften av en viss anläggning eller en viss institution.

Enligt reglerna skall ett sådant självförvaltningsorgan bestå av företrädare för dem som utnyttjar anläggningen eller institutionen och de anställda där. Nyttjarna skall vara i majoritet.

Någon lägsta åldersgräns för dem som får ingå i självförvaltnings— organet har inte föreskrivits. Det åligger i stället den ansvarige nämnden att se till att organets åldersmässiga sammansättning anpassas efter driftsfrågornas karaktär mot bakgrund av att det inte kan anses

försvarligt att unga och omyndiga personer får bära ett ansvar som kan tänkas innefatta bland annat ett skadeståndsansvar (prop. 1993/94:48 s. 74 och 75).

För de olika verksamhetsområden som kan tänkas komma i fråga har i propositionen lämnats exempel på dels vilka som skall anses som nyttjare, dels på vilka driftsfrågor eller uppgifter som kan komma i fråga för ett självförvaltningsorgan. För att få en bild av vad lagstifta- ren har tänkt sig att även den som är under 18 år kan anförtros skall följande nämnas.

I barnomsorgen och de lägre skolstadierna sägs att det är för- äldrarna respektive föräldrarna och eleverna tillsammans som är de naturliga företrädarna för eleverna. I de högre skolstadierna minskar föräldrarnas betydelse som företrädare för eleverna i takt med att elevernas mognadsgrad och erfarenheter ökar.

Till driften, sägs det vidare, hör att bestämma över de praktiska sysslorna. Det rör sådant som mathållning, lokalskötsel inklusive löpande reparationer och underhåll, lokalanvändning, öppettider, löpande inköp och andra typiskt sett vardagsnära frågor. Hit hör också att inom en given budget bestämma vilka åtgärder som skall vidtas när det gäller den inre och yttre närmiljön i skolan eller på fritidsgården.

Sammanfattningsvis kan man således säga att de beslut som får överlåtas på ett självförvaltningsorgan är begränsade till beslut som har ett nära samband med den praktiska delen av verksamheten och som närmast är av verkställighetskaraktär. Beslut som innefattar myndighetsutövning mot enskild får inte överlåtas på organet.

1.513 1 gymnasiestyrelserna skall även de som är under 18 är få delta —— till och med vara i majoritet

Skolkomrnittén har nyligen i sitt delbetänkande (SOU 1996:22) Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar föreslagit att elever i gymnasieskolan skall få ett reellt inflytande över verksamheten. Enligt förslaget skall kommunerna och landstingen inom gymnasieskolans ram ges möjlighet att i en för- söksverksamhet överlåta en rad beslutsfunktioner, som i dag ligger på styrelsen för utbildningen eller på rektor för en skola, till en lokal styrelse i vilken eleverna är i majoritet.

Avsikten med förslaget är att eleverna fullt ut skall kunna delta i styrelsernas verksamhet och få samma ansvar som vuxna ledamöter. De skall t.ex. få delta i sådana beslut som avser det pedagogiska innehållet i undervisningen.

I förhållande till vad som gäller enligt kommunallagen om självför- valtningsorgan innebär förslaget en avsevärd utvidgning av möjlig- heten till inflytande. Det är alltså inte längre fråga om bara sådana beslut som har ett nära samband med den praktiska verksamheten och närmast är av verkställighetskaraktär.

Det kan inte uteslutas att den föreslagna beslutanderätten för gym- nasieelever även kan innefatta myndighetsutövning eller moment av myndighetsutövning.

Förslagen är inte enbart begränsade till gymnasieskolan och dess åldersklasser närmast under 18-årsåldern utan berör även åldersklas- serna i grundskolan.

För grundskolan föreslås en skärpning av föreskrifterna i grundsko— leförordningen om att eleverna i varje klass eller undervisningsgrupp skall ges tillfälle att tillsammans med läraren behandla frågor, som är av gemensamt intresse för eleverna. Vidare föreslås förtydliganden i frågor om formerna för den tid som skall sättas av och utrymmet i övrigt när det gäller elevernas och lärarnas behandling av frågor som rör undervisningens utformning.

Vi kan således konstatera att förtroendet för vad unga kan uträtta och ta ansvar för inom skolans värld är betydande.

1.5.1.4 Medborgarinflytande gör sig dock gällande främst genom val

De åtgärder som under senare år vidtagits för att öka de unga medborgarnas inflytande över den kommunala verksamheten har främst varit inriktad på sådana områden som skola och fritid. Vilket genomslag de vidtagna åtgärderna på sikt kan komma att få när det gäller medborgarinflytande för unga går ännu inte att bedöma. Vår ståndpunkt i utredningen är emellertid att dessa åtgärder håller sig inom en alltför snäv ram och att denna bör kunna vidgas.

Som vi ser det gör sig medborgarinflytandet över den kommunala verksamheten sig gällande främst genom utslaget i de allmänna valen. Det framstår därför som angeläget att närmare pröva frågan om en sänkning av rösträttsåldern. Det är bara två åldersgränser som i så fall bör komma i fråga — 15 eller 16 år.

Vi har stannat för en 16—årsgräns mot bakgrund av att personer från och med den åldern tillerkänns visserligen i begränsad utsträckning — civilrättslig handlingsförmåga när det gäller rätten att disponera över den egna arbetskraften och förtjänsten därav. För frågan om att ha förmåga att handla självständigt bör även det förhållandet att skolplikten upphör vid denna ålder tillmätas betydelse.

En lS—årsgräns skulle emellertid kunna aktualiseras om ålders- gränsen för nämnda rättshandlingsförmåga och skolplikt sänks till 15 år. När det gäller skolplikten skulle denna givetvis —— med en bibehållen 9-årig grundskola kunna kopplas till 15 år om den inträdde redan vid 6 år i stället för som nu, vid 7 år. Bestämmelserna om rätten att disponera över den egna arbetskraften och förtjänsten kom till redan i början på 1920-talet och borde inte bara mot bakgrund av de motiv som låg bakom åldersgränsen utan också med hänsyn till de förändringar som sedan dess skett i samhället på många områden som rör unga särskilt på utbildningsområdet, kunna sänkas.

1.5.1.5 Ungas synpunkter

Frågan om en sänkning av rösträttsåldern har tagits upp av flera av de gymnasieelever som har ingått i Åldersgränsutredningens uppsatspro— jekt. Enligt många elever —— en majoritet — borde rösträttsåldern sänkas till 16 år när det gäller s.k. framtidsfrågor och i kommunalval (Ungdom om ungdomstiden; C—uppsats i socialt arbete, ht 1995, Umeå).

Ett argument för en sänkning som förs fram är att politikerna då skulle ta större hänsyn till ungdomarnas behov och önskemål. Sam— hället skulle därmed bli mer demokratiskt. Unga utan inflytande blir likgiltiga eller passiva är ett annat argument som förs fram för en sänkning. Vidare framhålls att mycket står att vinna om unga klarsynta, ej solidaritetsbundna och allmänt kritiska tillåts rösta. Att som i dag tillåta pensionärer utöva inflytande i frågor som rör enbart unga vänder sig många unga mot (Tonåringar tycker till om tonåring— ar; vt 1996, Sociologiska institutionen, Lund).

Men det finns i uppsatserna de som är motståndare till en sänkning av rösträttsåldern och även några som förespråkar en höjning av rösträttsåldern till både 20 och 21 år. Ett argument som förs fram är att ungdomar inte är mogna eller tillräckligt politiskt insatta. En sänkning av rösträttsåldern skulle enligt förespråkarna för en höjd rösträttsålder inte leda till en ökad demokratisering utan till splittring på grund av de unga väljarnas oförmåga att fatta självständiga beslut. Andra skäl i samma riktning är att unga är alltför oseriösa, lättpå- verkade, okunniga och egoistiska för att få rösta för fyllda 18 år (En argumentationsanalys av utvalda gymnasieelevers syn på en sänkt rösträttsålder; D—uppsats i socialt arbete, vt 1996, Lund och Tonåring— ar tycker till om tonåringar).

Frågan om en motsvarande sänkning av valbarhetsåldern har inte berörts i uppsatserna.

1.5.1.6 Ungas värdestruktur skiljer sig inte från andra gruppers

En människas politiska preferenser anses ofta vara styrd av ”vården” i form av grundläggande övertygelser. Värden är mer svårföränderliga än åsikterna och är avhängiga av tidigare upplevelser och övertygelser. Värden kan därför sägas känneteckna stabilitet medan åsikter känne— tecknar flyktighet.

Hur ser då ungdomars värdestruktur ut? Den kans