2

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Förslag

till

Förordning

om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Med springstilett avses i denna förordning stickvapen med klinga, som

medelst fjädermekanism eller liknande anordning snabbt kan fällas eller

skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt kon­

struerad kniv.

2

§•

Springstilett och springkniv må ej förvärvas eller innehavas av den, som

ej fyllt 21 år, eller överlåtas eller upplåtas till sådan person.

Ej heller må springstilett eller springkniv tillverkas i eller införas till

riket; dock må sådant föremål transiteras till ort utom riket.

3 §•

Bryter någon mot vad i 2 § sägs, straffes med dagsböter. Stiletten eller

kniven skall, även om straff ej ådömes, vara förverkad till kronan, om det

ej är uppenbart obilligt. Vad nu sagts om straff och förverkande skall gälla

jämväl vid försök till olovlig införsel av springstilett eller springkniv.

Innehaves springstilett eller springkniv av barn, som ej fyllt 15 år, skall

den som har vårdnaden om barnet straffas med dagsböter, därest han haft

vetskap om innehavet och ej gjort vad på honom ankommit för att för­

hindra det.

4 §•

Angående beslag av springstilett och springkniv skall vad i allmänhet är

stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning, med följande

avvikelser.

1. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas

inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

2. Väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida stiletten eller kniven skall

vara förverkad enligt vad i 3 § sägs. Förordnande därom meddelas skrift­

ligen. Om ej påföljden förelagts och godkänts i samband med strafföreläg­

gande, äge den, från vilken beslaget skett, hos åklagaren anmäla missnöje

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april

1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

ind

­

holm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om införande

av förbud mot innehav av stiletter m. m. samt anför härvid följande.

Sedan någon tid har det alltmer utbredda innehavet bland ungdom av

stiletter och andra stickvapen tilldragit sig uppmärksamhet. Åtgärder för

att förhindra försäljning av stiletter i synnerhet till minderåriga har på­

kallats i riksdagen genom interpellationer 1957 av fru Torbrink och 1958

av herr Björkänge. Skilda åtgärder har också vidtagits i detta syfte. Så­

lunda har berörda branschorganisationer vid flera tillfällen uppmanat

sina medlemmar att inte saluföra stiletter och liknande redskap, och Kungl.

Maj :t har den 19 december 1958 beslutat, att införsel utan importlicens

från och med den 1 januari 1959 inte får äga rum av stiletter, dolkar och

andra liknande vapen med framspringande blad eller klinga samt delar

därav.

I svaret på interpellationen av herr Björkänge förklarade jag, att jag

ansåg att man borde överväga att förbjuda själva innehavet av ifrågava­

rande vapen och låta närmare undersöka, i vilken form ett sådant förbud

skulle kunna meddelas och vilka bestämmelser som erfordras för att en­

dast sådana stickverktyg som inte tjänar något nyttigt ändamål kommer

att omfattas av förbudet. Den 12 december 1958 uppdrog Kungl. Maj :t åt

statens kriminaltekniska anstalt att verkställa en dylik undersökning.

Anstalten har den 11 mars 1959 redovisat resultatet av undersökningen

och inkommit med förslag till förordning angående förbud mot innehav av

stiletter.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, kom­

merskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Ös­

tergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och

Norrbottens län, polisverksamhetsutredningen, föreningen Sveriges lands­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

Anstalten redogör härefter för de bestämmelse r, s o in f. n.

skulle kunna åberopas för att taga ifrågavarande

vapen i beslag.

Jämlikt 27 kap. 1 § rättegångsbalken må föremål tagas i beslag, som skä­

ligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom

brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Vid misstanke om

mord, dråp eller misshandel, där vapen eller tillhvgge kommit till använd­

ning, och vid resande av livsfarligt vapen kan alltså beslag äga rum. Så

kan även ske, då kniv eller dylikt använts såsom inbrottsverktyg.

Förverkande av stilett kan enligt 2 kap. 17 § strafflagen komma i fråga,

om den brukats såsom hjälpmedel vid straffbelagd gärning, såvida ägaren

eller någon, som är i hans ställe, uppsåtligen förövat gärningen eller med­

verkat till denna eller tagit befattning med stiletten i samband med för­

beredelse till brott. Även i andra fall kan enligt samma lagrum förverkande

ske av föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständig­

heterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Rätten kan

i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

Anstalten säger sig inte känna till huruvida 2 kap. 17 § strafflagen någon

gång tillämpats beträffande ifrågavarande stickvapen. I flagranta fall torde

enligt anstalten en stilett, som innehaves av person som gjort sig känd för

sådant levnadssätt att han kan tänkas komma att begagna stiletten som

angreppsvapen, kunna förklaras förverkad. Eftersom domstolarna inte kan

antagas vara benägna att tillämpa stadgandet annat än i extrema fall, anser

anstalten att bestämmelsen såsom medel att komma tillrätta med de nu­

varande missförhållandena endast har ett teoretiskt värde.

I detta sammanhang upptar anstalten också det inledningsvis berörda

importlicenstvånget för stiletter, dolkar och andra liknande vapen med

framspringande blad eller delar därtill. Enligt vad anstalten inhämtat

innebär bestämmelserna, som gäller fr. o. in. den 1 januari 1959, i sin prak­

tiska tillämpning, att nämnda vapen inte kommer att importeras till riket.

Frånsett de fall, som nu angivits, saknar samhället enligt anstalten legala

möjligheter att inskrida mot innehav av stiletter och dylikt.

Anstalten redogör vidare för vissa i England och Förenta

Staterna gällande bestämmelser.

I England gäller sålunda sedan 1953 förbud mot att bära anfallsvapen

på offentlig plats utan tillstånd eller skälig ursäkt.

Fråga om förbud mot tillverkning och försäljning av stiletter har också

varit föremål för debatt i engelska parlamentet men någon lagstiftning

härom har ännu ej genomförts i England.

Däremot har i Förenta Staterna 1958 antagits en federal lag angående

förbud mot tillverkning, tillhandahållande och innehav av springknivar.

Med springkniv avses i lagen kniv, vars blad utfälles automatiskt genom

tryck på en knapp eller annan anordning på knivens skaft eller genom tyngd­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr i58 år 1959

lösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom fjädertryck

eller på annat sätt.

Springkniv, kniv med infällbart knivblad, som genom en automatisk

utlösningsmekanism momentant kan fällas ut, antingen genom inverkan

av fjädertryck eller på annat sätt.

Kastkniv, kastvapen bestående av handtag och vanligen fast, symmet­

riskt och spetsigt blad, där knivens tyngdpunkt är förlagd nära bladspetsen.

Vid kontakt med grossistfirmor i Stockholm har anstalten erfarit, att

deras försäljning inte omfattat stiletter med fast klinga men däremot

springstiletter och springknivar, som sedan fem år importerats från Italien

och Tyskland. Uppgifter om försäljningens omfattning har firmorna inte

velat lämna men de har upplyst, att efterfrågan på springknivarna under

nämnda tid varit relativt jämn, medan efterfrågan på springstiletterna ökat

under senare tid, enligt företagens uppfattning i takt med pressens upp­

märksammande av detta vapen.

Av stickprovsundersökningar i detaljhandeln har anstalten funnit, att

inga slag av stiletter numera saluföres i järnaffärerna men att dylika finns

i en del vapen- och sportaffärer.

Av de olika undersökningar, som anstalten sålunda gjort, drar anstal­

ten följande slutsatser.

I fråga om förekomsten av stiletter och andra liknande stickvapen kan —

i avsaknad av uppgifter från grossist- och detaljhandeln — något påstå­

ende om att de är allmänt förekommande inte göras. Det material, som

tillhandahållits från tillfrågade polisdistrikt, utgör inte heller någon säker

grund för ett bestämt påstående härutinnan. Däremot kan bestämt göras

gällande att stickvapen i alltför stort antal anträffats hos personer, vilka

genom sin läggning eller omognad kan frestas till missbruk av dem. Det

kan vidare göras gällande, att grovt missbruk förekommit i sådan omfatt­

ning att samhället bör inskrida mot den fara, som innehav av dessa stick­

vapen visat sig medföra.

När det gäller att bedöma den abstrakta fara, som innehavet av ett i straff­

lagens mening livsfarligt vapen innebär, finner anstalten till att börja med

att under denna kategori döljer sig allehanda redskap, verktyg och andra

bruksföremål, med vilka en våldsverkare kan tillfoga andra människor

svår kroppsskada och till och med döden. De vapen eller knivar, som här

ägnats uppmärksamhet, spelar i det hänseendet en underordnad roll. Det

ligger i sakens natur, att högst alldagliga ting, såsom förskärare, yxor eller

skiftnycklar, för att endast taga några exempel, är utomordentligt farliga

vapen i händerna på våldsverkare utan att därför inskränkningar i deras

användning kan tänkas. En skillnad mellan dessa senare föremål och sti­

letterna ligger emellertid enligt anstalten dels i den lockelse stiletter ut­

övar på vissa individer utan att dessa därför kan påstås ha ont uppstå

samt dels i det förhållandet att stiletter, kastknivar och därmed jämställda

stickvapen inte fyller någon nyttig funktion utan endast är utpräglade an­

fallsvapen.

Den största förtjänsten med ett förbud mot stickvapen synes anstalten

ligga i att därigenom tillskapas en befogenhet för polisman att så snart någon

påträffas med sådant vapen kunna inskrida med ett beslagtagande av det.

Även exempelvis föreståndare för skola kan då omhändertaga dylika vapen,

som anträffas inom skolan.

Det är enligt anstalten praktiskt ogenomförbart och ändamålslöst att

inrikta sig på ett förbud mot farliga vapen överhuvudtaget. Anstalten anser

därför, att ett förbud måste inskränkas till obestridligen onyttiga typer av

stickvapen. Det synes anstalten vara odiskutabelt, att stiletten och spring-

stiletten är vapen utan praktiskt användningsområde och så livsfarliga, att

de helt borde förbjudas. Springkniven, som genom sin konstruktion nära

överensstämmer med springstiletten, kan möjligen sägas fylla ett nyttigt

ändamål. Den utbjudes i varje fall i detaljhandeln såsom ett redskap för

jägare och fiskare. Huruvida den verkligen kommit till bruk för sådant

ändamål, kan anstalten inte bedöma, men anstalten betvivlar att ett för­

bud skulle innebära ett besvärande intrång för lojala medborgare. För

personer som inte kan bruka mer än en hand, torde dock springkniven

kunna anses praktisk. Ytterligare ett av de beskrivna stickvapnen, näm­

ligen kastkniven, finner anstalten ligga utanför kategorien nyttiga verk­

tyg, bortsett från de enstaka fall då den användes av varietéartister vid

offentliga tillställningar.

Av det genom polisen tillhandahållna materialet framgår, att ytterst få

personer över 21 år finns bland de kända innehavarna av stickvapen. Detta

föranleder anstalten att upptaga frågan, huruvida inte ett förbud mot

innehav av stickvapen borde begränsas till barn och ungdomar upp till 21 år.

Man kan enligt anstalten inte bortse från det stötande i att ansvarsfulla

medborgare inte skulle få inneha exempelvis en springkniv eller att en be-

hovsprövning skulle behöva föregå ett särskilt utfärdat tillstånd härtill.

Tänkbart är också, att det för närvarande florerande modet bland yng­

lingar att inneha stickvapen upphör. Därför synes det anstalten vara att

bruka mer våld än nöden kräver att införa ett exklusivt förbud mot vissa

knivtyper.

Visserligen kan ungdomar vid införande av ett partiellt förbud lättare

förvärva för dem förbjudna vapen än om totalförbud införes, men an­

stalten anser denna synpunkt inte avgörande, eftersom den väsentligaste

vinsten med ett förbud mot innehav är rätten att ingripa med omhänderta­

gande av vapnet.

Anstalten föreslår sålunda, att förbud meddelas personer under

21 år att förvärva och inneha stiletter, springstiletter, springknivar och kast­

knivar, samt atl eu sådan bestämmelse kombineras med förbud mot överlå­

telse eller upplåtelse till underåriga av nämnda stickvapen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

9

10

Med hänsyn till att icke straffmyndiga personer visat sig inneha sti­

letter och andra stickvapen synes anstalten en bestämmelse motiverad med

innebörd att vårdnadshavare i sådana fall kan bli underkastade straff­

ansvar.

Däremot finner anstalten inte skäl att föreslå bestämmelser angående

inlösen av förbjudna stickvapen vid fall där den underårige exempelvis

genom arv förvärvat ett dylikt. Med hänsyn till att vapnet kan överlåtas

till vuxen person utan formaliteter och det dessutom har ett förhållandevis

ringa värde, synes bestämmelser i detta hänseende sakna berättigande.

Att stadga svårare straffart än böter, är enligt anstalten inte påkallat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Remissyttrandena

Vad först beträffar den allmänna inställningen till försla­

get, så tillstyrker nästan alla remissinstanserna en lagstiftning om förbud

mot innehav av stickvapen. Av de ca 50 myndigheter och organisationer

in. fl., som yttrat sig i ärendet, är det sålunda endast fem som ställer sig

tveksamma till värdet av en förbudslagstiftning på området.

De tillstyrkande remissinstanserna anför i huvudsak samma skäl för

sin inställning som anstalten. Man framhåller sålunda, att de vapen som här

är i fråga är onyttiga föremål, att de är farliga föremål, som i ett betydande

antal fall använts av barn och omogen ungdom för att hota eller skada andra

personer, och att särskilt springstiletter och springknivar utövar stor loc­

kelse på ungdom. I sistnämnda hänseende uttalas den förmodan, att gangster­

filmer bildat reklam till försäljningen och man konstaterar att denna på

vissa håll i de största städerna lett till en ganska allmän beväpning av

ungdomen. Man finner det uppenbart, att häri ligger en betydande fara

för nya fall av olyckshändelser och brott med dessa stickvapen.

De remissinstanser som ställt sig tveksamma till införandet av den före­

slagna förbudslagstiftningen är länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens

län samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sve­

riges landsfiskaler.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt om de av anstalten

anförda omständigheterna kan anses utgöra tillräckliga skäl för ett förbud

att inneha stilett och frågar sig, om inte det i praktiken redan rådande im­

portförbudet eventuellt vid behov kompletterat med ett tillverkningsförbud

och skärpt straffansvar för brott, där stiletter och liknande vapen kommit

till användning, på ett effektivare och mindre uppseendeväckande sätt kan

leda till att stiletterna kommer ur bruk. Skulle dessa åtgärder bli för kom­

plicerade, torde det dock enligt länsstyrelsen vara lämpligt att genomföra

det av anstalten förordade förbudet.

Landsfogden i samma län anser, att de ungas intresse för knivar inte ökat

och att den enda påtagliga förändring som skett är att intresset koncen­

12

anser sig därför bestämt böra föreslå, att ett generellt förbud mot för­

säljning och innehav av ifrågavarande stickvapen införes.

Sveriges köpmannaförbund anser de föreslagna åtgärderna inte vara

tillräckliga och kan inte finna det stötande att innehav av stickvapen blir

generellt förbjudet. En uppdelning av konsumentkretsen i inköpsberätti-

gade och icke inköpsberättigade kunder, beroende på åldern, skulle med­

föra betydande praktiska svårigheter för de detaljhandlare, som saluför

dessa varor. Särskilt i storstäderna, där den personliga kännedomen om

kundkretsen ofta kan saknas, blir dessa svårigheter högst betydande. Sä­

kert finge man också räkna med att ungdom under 21 år skulle få sina

inköp gjorda under medverkan av äldre kamrater.

I samma riktning uttalar sig de övriga hörda detaljhandelsförbunden.

Även Unga Örnars Stockholmsdistrikt finner det otillfredsställande med

en lag, som tillåter personer över 21 år att köpa stilettknivar, och anser att

dessa liksom livsfarliga dolkar bör betecknas som vapen och jämställas

med sådana.

Många remissinstanser tillstyrker anstaltens förslag utan att yttra sig

om begränsningen av förbudet men en del remissinstanser har redovisat

små överväganden i frågan, nämligen kommerskollegium, överståthållar-

ambetet, länsstyrelsen och landsfogden i Östergötlands län, länsstyrelsen i

Malmöhus län, poliskammaren i Hälsingborg, drätselkammaren i Luleå,

Stockholms handelskammare och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.

I flera av dessa yttranden framhålles, att frågan om ett totalförbud bör

aktualiseras först om det skulle visa sig att ett i enlighet med förslaget be­

gränsat förbud inte får avsedd effekt.

Överståthållarämbetet anser den föreslagna begränsningen kunna god­

tagas, oaktat detta medför vissa risker för bulvanköp. Genom begränsningen

vinner man fördelen att dispensprövning kan undvaras, liksom att fråga om

inlösningsförfarande inte behöver aktualiseras. Den väsentligaste vinsten

med förbudet kvarstår, nämligen befogenheten att omedelbart ingripa och

omhändertaga vapen, som innehaves av barn och ungdom.

Med hänsyn till att ytterst få personer över 21 år finns bland de av poli­

sen kända innehavarna av stickvapen och då sådana vapen inte vidare kom­

mer att importeras till riket delar föreningen Malmöhus läns landsfiskaler

anstaltens uppfattning, att förbudet lämpligen kan och bör begränsas till

barn och ungdom under 21 år.

Flertalet av de remissinstanser, som förordar totalförbud, anser att ett

sådant bör förenas med möjlighet till dispens. Skäl som bör

kunna föranleda dispens anges vara behov för invalider att ha tillgång till

springkniv, jägares och fiskares behov av sådan kniv samt cirkus- och va-

rietéartisters behov av kastkniv. Endast i ett remissyttrande, nämligen från

länsstyrelsen i Malmöhus län, anses dispensmöjlighet böra finnas även vid

ett enligt förslaget begränsat förbud.

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1959

ning, bör ha möjligheter att få lagret inlöst av kronan. I fråga om de ut­

präglade stilettvapnen anser ämbetet däremot sådana skälighetssynpunkter

inte göra sig gällande.

Även Stockholms handelskammare vill ifrågasätta om inte ersättning i

form av statlig inlösen borde utgå till den som vid förbudets ikraftträdande

innehar större lager av ifrågavarande stickvapen.

Från skälighetssynpunkt torde det enligt hovrätten över Skåne och Ble­

kinge knappast föreligga någon anledning att förena en förbudslagstift-

ning på förevarande område med bestämmelser om inlösen av stickvapen.

Allra minst finns några skäl att inlösa handelslager av sådana vapen. Men

det torde kunna vara till nytta för att snabbt avlägsna de stickvapen, som

är spridda bland ungdom, om pengar ställes till förfogande så att polis­

myndigheterna kan lösa in dessa vapen.

Socialstyrelsen anser, att frågan om inlösen kommer i ett annat läge än

det anstalten utgått från, om generellt förbud mot innehav av stickvapnen

införes. Föreskrifter om inlösen torde sålunda bli ofrånkomliga för affärs­

innehavare, som måste lämna ifrån sig sitt lager av sådana vapen, och vad

de enskilda vapeninnehavarna beträffar torde stipulerandet av en rimlig

lösensumma medverka till att vapen i större utsträckning än eljest över­

lämnas till förbudets efterlevande.

De föreslagna bestämmelserna om straff, vårdnadsha­

vare' s ansvar och förverkande beröres i några yttranden.

Poliskammaren i Malmö ställer frågan om i speciellt graverande fall av

överträdelse av förbudet bötesstraff utgör en tillräcklig reaktion, medan

poliskammaren i Hälsingborg visserligen finner bötesstraff tillfyllest men

ifrågasätter om inte 20 dagsböter borde vara ett minimistraff.

En bestämmelse om straffansvar för den som har vårdnaden om barn un­

der 15 år anser socialstyrelsen motiverad endast för den händelse förbudet

skulle begränsas till barn och ungdom under 21 år.

Stockholms handelskammare är av den uppfattningen, att den föreslagna

bevisregeln i bestämmelsen om vårdsnadshavarens ansvar bör ändras så att

straff utgår blott om det visas att den minderåriges innehav av ifrågava­

rande stickvapen skett med vårdnadshavarens vetskap.

Enligt landsfogden i Norrbottens län bör det övervägas att utsträcka an­

svaret för vårdnadshavare att omfatta även bristande tillsyn av ungdom

i åldern 15—21 år eller i varje fall 15—18 år.

Beträffande förverkandebestämmelsen har hovrätten över Skåne och

Blekinge anfört, att bestämmelsen bör utvidgas så att vid överträdelse av

förbudet mot tillverkning, utbjudande till försäljning, överlåtelse eller upp­

låtelse inte blott det aktuella vapnet utan även varulager av dylika vapen

kan tagas i beslag och förverkas.

Överståthållarämbetet ställer frågan hur man skall förfara med beslag­

taget stickvapen, som innehafts av barn under 15 år vars vårdnadshavare

15

inte underkastas straffansvar. Om förverkandepåföljd inte anses kunna

stadgas utan samband med ådömande av straff, torde för här avsedda fall

böra meddelas bestämmelser om stickvapnets inlösen efter förslagsvis

samma regler som gäller för skjutvapen.

Med hänsyn till att strafflagens förverkanderegler så långt möjligt bör

vara normerande vid utformningen av ny lagstiftning om konfiskation för­

ordar föreningen Sveriges stadsfiskaler, att förverkandepåföljden göres

fakultativ och ifrågasätter det berättigade i att låta värdet förklaras för­

verkat när egendomen ej finns i behåll.

Departementschefen

Det alltmer utbredda bruket b-land ungdomen att skaffa sig stiletter och

andra stickvapen har under de sista åren antagit proportioner, som otvivel­

aktigt måste betecknas såsom oroande. Kriminaltekniska anstaltens utred-

ning ger också vid handen, att missbruk av dessa vapen och olyckshändelser

med dem förekommit i sådan utsträckning, att särskilda åtgärder är påkal­

lade från samhällets sida.

I känslan av sitt ansvar för utvecklingen har organisationer av sådana han-

delsidkare, som saluför ifrågavarande stickvapen, redan för mer än ett år

sedan vidtagit den erkännansvärda åtgärden att uppmana sina medlemmar

att upphöra med försäljningen. Uppmaningarna synes ha hörsammats i myc­

ket stor utsträckning. Efter en framställning från samma håll har också

ett importlicenstvång, som i realiteten innebär importförbud, införts beträf­

fande berörda vapen med verkan från och med den 1 januari 1959.

Det är emellertid tydligt och framhålles inte minst av nämnda handels-

organisationer, att de vidtagna åtgärderna inte tillräckligt snabbt leder till

ett undanröjande av de påtalade missförhållandena. Stiletter och andra

stickvapen har redan fått alltför stor spridning bland ungdomen. Jag är

därför helt ense med kriminaltekniska anstalten om att nya åtgärder måste

till och att dessa bör avse förbud mot själva innehavet av stickvapnen. Denna

uppfattning delas också nära nog hundraprocentigt av remissinstanserna.

De stickvapen, som utövat den största lockelsen på ungdomen, är spring-

stiletten och springkniven, vilka är så konstruerade att klingan eller bladet

genom en utlösningsmekanism med en enkel handrörelse snabbt kan fällas

ut eller pressas fram ur skaftet. Vid angrepp är vapnet särskilt farligt därför

att det kan hållas dolt så att den angripne är helt omedveten om faran ända

tills han träffas av stöten. Konstruktionen medför också, att olyckshändelser

lätt kan inträffa vid lek med vapnet. Springstiletten har över huvud taget

ingen annan funktion än såsom vapen. Springkniven torde däremot kunna

användas som en vanlig fällkniv och är ibland utrustad med olika verktyg.

Den synes dock inte i den praktiska användningen överlägsen andra kniv­

typer utom möjligen för personer, som endast kan bruka eu hand. Liksom

kriminaltekniska anstalten anser jag utan tvekan att springstiletten och

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

16

Kiingl. Maj. ts proposition nr 158 år 1959

springkniven bör omfattas av ett innehavsförbud. Mot förslaget i denna del

har heller ingen invändning gjorts under remissbehandlingen. Däremot har

flera remissinstanser kritiserat anstaltens ståndpunkt, att också stilett med

fast klinga och kastkniv bör inbegripas i förbudet. Med hänsyn framför allt

till att något mera påtagligt behov att ge förbudet denna omfattning inte

visats föreligga delar jag dessa remissinstansers uppfattning. Jag anser

sålunda, att förbudet endast bör avse springstiletter och springknivar.

När det gäller frågan vilka personer som bör förbjudas inneha spring-

stilett och springkniv, går meningarna starkt isär. I och för sig skulle ett

totalförbud enligt mitt bedömande inte kunna anses innebära något större

intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Ett legitimt behov av springkniv

kunde tillgodoses genom dispens från förbudet. Med hänsyn till den konfis-

katoriska innebörd ett totalförbud i dagens läge skulle få anser jag emeller­

tid att sådant förbud måste förenas med rätt till inlösen av vapnen ifråga.

Inlösenförfarandet skulle medföra betydande administrativa besvär och med

den utredning som nu föreligger är det inte möjligt att överblicka vilka kost­

nader det skulle draga. Ett viktigt skäl för mig att inte f. n. föreslå totalför­

bud har även varit, att jag funnit det angeläget att ett förbud, som ger

befogenhet att ingripa mot ungdomens innehav av stickvapen, snarast trä­

der i kraft. Jag har därför inte velat avvakta den ytterligare utredning, som

eljest varit nödvändig. På grund härav förordar jag kriminaltekniska an­

staltens förslag att förbudet begränsas till barn och ungdom under 21 år.

I likhet med anstalten vill jag understryka, att den väsentligaste vinsten med

förbudet är befogenheten att omedelbart omhändertaga springstilett och

springkniv, som innehaves av barn och ungdom. Skulle det visa sig, att lag­

stiftningen med den förordade begränsningen inte blir tillräckligt effektiv,

torde man få överväga att vidtaga skärpningar.

Den nya lagstiftningen bör alltså nu i första hand innefatta förbud för

barn och ungdom under 21 år att förvärva och inneha springstilett och

springkniv. Som kriminaltekniska anstalten föreslagit bör som komplement

härtill upptagas förbud att överlåta eller upplåta sådant vapen till barn

och ungdom. Jag räknar med att detaljhandlarna såsom redan skett på

många håll helt skall upphöra med saluförandet av dessa artiklar. De undgår

då också de praktiska svårigheter, som en uppdelning av kundkretsen i

inköpsberättigade och icke inköpsberättigade kan medföra. Såvitt känt före­

kommer f. n. ingen tillverkning av springstiletter och springknivar i landet,

utan dessa har importerats från Italien och Tyskland. Genom det från och

med den 1 januari 1959 införda importlicenstvånget har all import av dessa

varor i praktiken bringats att upphöra. För att hindra att i detta läge en

tillverkning upptages inom landet bör den nya lagstiftningen även innehålla

förbud häremot. Nyssnämnda beslut om importreglering, som har proviso­

risk karaktär, bör därjämte ersättas av bestämmelser angående import­

förbud.

18

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom

inrikesdepartementet upprättade förslag till förordning om förbud mot inne­

hav av vissa stiletter m. m. samt förmäler att intet torde vara att erinra mot

att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vår­

session.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1959

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

I0UNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM St

004960