•)

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång, hemskill­

nad eller äktenskapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stad­

gat, fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som ma­

karnas gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld

egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver

bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses

skäligt.

2

§•

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller hu­

vudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad och går äkten­

skapet åter eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan

dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör gifto­

rättsgods eller samfälld egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas

endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma den make som bäst

behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt

kan anses skäligt.

Vad nu är stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning, om

makarna eller en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.

Därest hyres- eller bostadsrätt, som utgör makes enskilda egendom, till-

lägges andra maken, skall beträffande dylikt fång gälla vad som är stad­

gat om fång på grund av giftorätt.

³ §.

Om äktenskap upplöses genom ena makens död, skall beträffande rätt

för efterlevande maken att bekomma fastighet eller hyres- eller bostadsrätt

vad i 1 och 2 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4

§•

Överstiger värdet å egendom,, som enligt vad förut sagts skall tilläggas

make, vad på hans lott belöper, må han ändå bekomma den, om han lämnar

penningar till fyllnad av andra makens eller arvingarnas lott. Om synner­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga angående lagstiftning

om bostadsskydd för äkta make vid äktenskaps upplösning m. m. samt an­

för därvid följande.

I beslut den 7 december 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justi­

tiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa översyn av äk-

tenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av

detta bemyndigande tillkallade min företrädare i ämbetet, statsrådet Zetter­

berg, den 3 januari 1957 såsom sakkunniga justitierådet Gösta Walin, tillika

ordförande, advokaten Sigrid Beckman, ledamoten av riksdagens första kam­

mare redaktören Ruth Hamrin-Thorell, hovrättsassessorn numera hovrätts­

rådet Torwald Hesser, tillika sekreterare, ledamoten av riksdagens första

kammare hemmansägaren Erik Svedberg och ledamoten av riksdagens and­

ra kammare förbundsordföranden Inga Thorsson.

Kommittén har till särskild behandling utbrutit spörsmålet om bostads­

skydd för make i samband med äktenskapets upplösning in. m. I en den 26

oktober 1957 avgiven promemoria (stencilerad) har kommittén framlagt för­

slag till lag om makars gemensamma bostad jämte därtill hörande motiv.

Lagförslaget torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, socialsty­

relsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet efter hörande av styrelsen för

Stockholms stads rättshjälpsanstalt, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

län, Örebro län och Västerbottens län, hyreslagskommittén, föreningen Sve­

riges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokat­

samfund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund,

Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sitt yttrande fogat utlåtan­

den av magistraterna i Göteborg och Uddevalla samt Göteborgs fastighets-

6

det döraes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan dem, hyresrätten

till lägenheten skall på makes hegäran genom bodelning eller skifte tilläggas

endera av makarna, ändå att den icke utgör giftorättsgods eller samfälld

egendom, samt att härvid företräde skall tillkomma den make som med be­

aktande av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten. Vi­

dare föreskrives att om äktenskap upplöses genom makes död hyresrätten

skall på den efterlevande makens begäran genom bodelning eller skifte till­

läggas honom, därest så med beaktande av samtliga omständigheter kan an­

ses skäligt.

Lagen den 7 juni 1956 tager alltså sikte på förhållandet mellan makarna.

Rörande frågan, under vilka förutsättningar make som tillskiftats hyres­

rätt äger mot hyresvärdens vilja övertaga lägenheten, meddelas bestämmel­

ser i 8 a § tredje stycket lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och

— såvitt angår orter där hyrcsregleringslagens föreskrifter om uppsägnings-

skydd icke gäller — i lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hy­

resgäst till nytt hyresavtal. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak, att ma­

ken äger övertaga lägenheten om det finnes skäligt.

Lagarna den 7 juni 1956 och den 7 december 1956 skall, liksom hyresreg­

leringslagen, enligt därom senast utfärdade bestämmelser gälla till och med

den 30 september 1959.

Rörande förarbetena till lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser

om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. in. samt 8 a § tredje stycket hy­

resregleringslagen i dess lydelse enligt lag samma dag må anföras följande.

Den ifrågavarande lagstiftningen av den 7 juni 1956 har trätt i stället för

en lag den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskill­

nad eller äktenskapsskillnad in. in. samt 8 a § tredje stycket hyresreglerings­

lagen i dess lydelse enligt — ursprungligen — lag den 28 maj 1948. Genom

1948 års lagstiftning infördes de bestämmelser som nu återfinnes i 1956 års

lagstiftning utom såtillvida, att i 1948 års lagstiftning saknades bestämmel­

ser beträffande det fall att äktenskapet upplöstes genom makes död. Reg­

lerna härom tillkom först år 1956.

Till grund för 1948 års lagstiftning låg en i februari 1948 inom justitie­

departementet upprättad promemoria.1 I denna framhölls att spörsmålet,

vem hyresrätten till en av äkta makar gemensamt disponerad lägenhet

skulle tillkomma vid skilsmässa mellan dem, under den rådande bostads­

bristen var av största betydelse. Som regel tecknade sig mannen ensam som

hyresgäst, medan det endast mera sällan förekom att båda makarna skrev

under hyreskontraktet. Detta medförde, att vid söndring i äktenskapet man­

nen ofta kom att intaga en starkare ställning än hustrun i fråga om rätten

till lägenheten. Mannen kunde nämligen vanligen åberopa, att enligt hyres­

kontraktet han ensam var part i hyresförhållandet. I många fall hade man­

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1059

1 Jfr prop. 212/1948 s. 31 tf.

8

efter skulle disponera lägenheten var löst makarna emellan. Vidare framhölls,

att denna uppgörelse emellertid icke utan vidare kunde vara bindande gent­

emot hyresvärden. Enligt 8 a § hyresregleringslagen i dess då gällande lydel­

se kunde visserligen den make som tillskiftats hyresrätten erhålla rätt att

även i strid mot hyresvärdens vilja övertaga lägenheten, men en förutsätt­

ning för lagrummets tillämpning var att hyresförhållandet mellan hyresvär­

den och den som å hyresgästsidan tecknat kontraktet skulle upphöra. Det

syntes emellertid rimligt att den som tillskiftats hyresrätten erhöll möjlighet

att själv taga initiativ för att få rättsförhållandet gentemot hyresvärden klar­

lagt. En rätt att inträda i rättsförhållandet syntes böra föreligga, om hyres­

värdens vägran att godtaga den genom bodelningen eller skiftet emellan ma­

karna skedda överlåtelsen av lägenheten befanns vara obillig.

Pa grund härav föreslogs i promemorian att i 8 a § hyresregleringslagen

skulle införas ett stadgande av innehåll, att om vid bodelning eller skifte

i anledning av äktenskapets återgång, hem- eller äktenskapsskillnad make

tillskiftats hyresrätten till lägenhet, som förhyrts av den andre maken eller

av båda makarna, men hyresvärden vägrade den förre att övertaga lägen­

heten, hyresnämnden på framställning av honom ägde förordna därom, så­

framt hyresvärdens vägran befanns vara obillig.

Sedan yttranden inhämtats över promemorian samt ärendet ytterligare

beretts inom justitiedepartementet, remitterades den 19 mars 1948 förslag

till lagstiftning i ämnet till lagrådet för yttrande. I remissprotokollet1 an­

förde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, att man borde

söka problemets lösning efter den linjen att man — utan att de allmängil­

tiga reglerna angående omfattningen av den egendom som skulle ingå i bo­

delning eller skifte sattes ur spel — införde en bestämmelse, som undan­

röjde den tveksamhet som var för handen i de förutnämnda äktenskaps-

rättsliga avseendena. Ett sådant stadgande borde innebära att hyresrätten,

oavsett huruvida den utgjorde giftorätlsgods eller ej, genom bodelning skulle

tilläggas endera av makarna. Motsvarande borde gälla för makar, å vilkas

förmögenhetsförhållanden den äldre giftermålsbalken var tillämplig. Vidare

syntes böra föreskrivas, att vid detta avgörande företräde skulle givas den

av makarna, som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses

bäst behöva lägenheten. Utöver dessa bestämmelser, vilka endast reglerade

frågan såvitt angick makarna inbördes, borde — i anslutning till vad i pro­

memorian föreslagits — möjlighet beredas den av makarna som tillagts hy­

resrätten att inträda i rättsförhållandet gentemot hyresvärden.

Då frågan om rätten till lägenheten syntes sakna praktisk betydelse un­

der tider med normal tillgång på lägenheter, borde lagstiftningen om hyres­

rättens medtagande vid bodelning eller skifte enligt departementschefen

aga giltighet endast under tid, då hyresregleringslagen gällde. Däremot fanns

icke anledning att, såsom skett med hyresregleringen, begränsa lagstiftning­

en till vissa orter. Även utanför dessa orter kunde behov finnas att makar

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

Jfr prop. 212/1948 s. 39 ff.

JO

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

bostad kan vara inrymd i villafastighet — eller hyreshus — eller annan

fastighet som tillhör endera eller båda gemensamt eller den kan innehavas

med bostadsrätt. Vissa komplikationer kan också föranledas av att hyres­

rätt är förenad med andelsrätt i förening eller bolag.

Kommittén anför vidare att det för kommittén är känt, att bristen på

skyddsbestämmelser utanför ramen för 1956 års lagstiftning har gjort sig

synnerligen kännbar. Det utgör otvivelaktigt ett allvarligt socialt missförhål­

lande att inga medel finnes att, om makarna ej kan enas, bestämma om en

förnuftig disposition av bostaden. Den här påpekade luckan i lagstiftningen

gör sig dagligdags gällande och föranleder ytterst besvärliga situationer.

Kommittén har ansett det nödvändigt att, utan avvaktan på slutligt förslag

i de ämnen som anförtrotts kommittén alt utreda, framlägga förslag om

en provisorisk lagstiftning som kompletterar och ersätter 1956 års lag om

hyresrätt.

Med avseende å de huvudsakliga riktlinjerna för en sådan provisorisk lag­

stiftning framhåller kommittén, att tendensen uppenbarligen går emot ett

allt större hänsynstagande till det praktiska behovet när fråga är om fördel­

ning av makars bo, när sådan måste ske, vid hemskillnad eller äktenskapets

upplösning medan makarna lever eller genom enderas död. Oavsett hur

långt man vid lagstiftning på längre sikt kan önska utvidga den begränsade

behovsprövning som 13 kap. 13 § giftermålsbalken nu ger, torde man med

hänsyn till den alltjämt rådande svåra bostadsbristen icke böra tveka att

utan uppskov söka bättre skydda make såvitt angår möjligheten att få

övertaga den gemensamma bostaden. Vägen härvidlag bör vara att 1956 års

lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. in.

kompletteras. Såvitt angår lägenhet som innehaves med bostadsrätt faller

sig en sådan komplettering särskilt naturlig, eftersom vid sidan av hyres­

regleringslagen redan finns en särskild kontrollagstiftning beträffande över­

låtelse av bostadsrätt. 1956 års lag om hyresrätt har icke fått någon dylik

parallell beträffande lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Enligt kommit­

téns mening föreligger emellertid icke tillräckliga skäl att vid den här för­

ordade provisoriska lagstiftningen stanna vid en komplettering som endast

rör lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Makar har i stor utsträckning ord­

nat bostadsfrågan genom att skaffa sig eget hem — småstugor, villor o. dyl.

— och man skulle utan giltig anledning lämna en stor lucka i det eftersträ­

vade skyddet, om hela denna grupp lämnades åsido.

Härefter framhåller kommittén, att makars bostad ej sällan kan vara in­

rymd i fastighet eller lägenhet som även tjänar annat ändamål. Det är

exempelvis händelsen, om makarna bor på egen jordbruksfastighet eller fas­

lighet med en kombinerad affärs- och bostadslägenhet, eller förhyr sådan

lägenhet. Fall av denna typ torde få ställas utanför. De nya reglerna sy­

nes sålunda böra gälla fastighet eller lägenhet, som uteslutande eller huvud­

sakligen är avsedd att utgöra makarnas bostad. I ett särskilt fall bör emel­

lertid skyddet sträckas utöver vad som följer av det anförda, nämligen då

makarna bor i en av lägenheterna i hyresfastighet, som tillhör makarna eller

12

generellt böra väga över behovssynpunkten. I fråga om fastighet har dock-

förslaget särskilt beaktat affektionsvärdet.

Yttrandena. Förslaget har i sina huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser. Beträffande den närmare gestalt­

ningen av den föreslagna lagstiftningen har dock vissa väsentliga invänd­

ningar framförts.

Behovet av skyddsbestämmelser utanför ramen för

1956 års lagstiftning vitsordas eller lämnas obestritt av flertalet

remissinstanser. Sålunda yttrar styrelsen för Stockholms stads rättshjälps-

anstalt att bostadsbristen medfört särskilda problem i samband med äkten­

skaps upplösning. I rättshjälpsanstaltens verksamhet har detta framträtt

med särskild styrka i ärenden angående hemskillnad eller äktenskapsskill­

nad, där den gemensamma bostaden varit inrymd i en ena maken tillhörig

villa eller i lägenhet, som upplåtits med bostadsrätt. I dylika fall har det

många gånger visat sig att maken-ägaren till följd av de starka motsätt­

ningarna mellan makarna vidtagit åtgärder avsedda att beröva andre ma­

ken möjlighet att disponera över den gemensamma bostaden. Även där hem­

skillnad eller äktenskapsskillnad icke varit i fråga har det förekommit, afl

oöverlagda åtgärder från maken-ägarens sida beträffande egendom, vari

den gemensamma bostaden varit inrymd, medfört bostadssvårigheter för

andre maken. Giftermålsbalkens bestämmelser om makes egendom och om

bodelning utgör för närvarande ett hinder för att mot maken-ägarens bestri­

dande låta bostadsbehovet vara avgörande för frågan om vem av makarna,

som skall behålla den gemensamma bostaden, inrymd i egendom av nyss an­

given natur. Sistnämnda förhållande har många gånger lett till svnnerli-

gen otillfredsställande resultat, i synnerhet beträffande familjer med barn.

Den vårdnadsberättigade maken — som regel hustrun — har härigenom

ställts utan bostad för sig och barnen. I andra fall har vårdnadshavaren för

att få behålla bostaden tvingats att acceptera villkor för hemskillnad eller

äktenskapsskillnad, vilka varit oförmånliga exempelvis genom sämre bo-

delningsvillkor eller lägre underhållsbidrag. Det har även förekommit, att

make sett sig nödsakad att medgiva andre makens yrkande beträffande

vårdnad om barnen till följd av att bostaden varit att anse såsom dennes

enskilda egendom. Mot bakgrunden av dylika erfarenheter framhåller rälls-

hjälpsanstalten, att det under nu rådande bostadsbrist föreligger ett stort

behov av bestämmelser, som skyddar makes rätt till bostad och som har så­

dan avfattning, att bostadsfrågan vid hemskillnad eller äktenskaps upplös­

ning kan prövas efter bostadsbehovet även i de fall, där rätten till bostaden

icke grundas på ett hyresförhållande. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser att det med hänsyn särskilt till rådande förhållanden på bostads­

marknaden är angeläget att ett förbättrat bostadsskydd för make utan upp­

skov kommer till stånd. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar att den

rådande bostadsbristen otvivelaktigt innebär ett mycket svårlöst problem i

samband med hemskillnad eller äktenskaps upplösning. Domstolarna kom­

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

tion av bostaden, att den make som bäst behöver bostaden erhåller denna

eller godtagbar ersättning därför. Vad kommittén härom anfört synes emel­

lertid utgöra skäl att överväga regler som möjliggör ökat skydd för make

i fråga om bostaden.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig icke ha något att erinra mot att

bostadsskyddet för make utsträckes till att avse jämväl bostadsrätt samt

sådan hyresrätt som är knuten till andelsrätt i förening eller bolag. Vad

däremot angår de fall där bostaden är inrymd i en av makarna eller en av

dem ägd fastighet kan samfundet av flera skäl icke dela kommitténs upp­

fattning om vare sig behovet eller lämpligheten av de föreslagna reglerna

i avseende på hemskillnad och äktenskaps upplösning. Samfundet anför,

att skilsmässa mellan makar i någorlunda god ekonomisk ställning regel­

mässigt äger rum efter förhandlingar med biträde av advokater, varvid

bland annat de ekonomiska frågorna regleras genom avtal. En av dessa

frågor är vem av makarna som skall äga behålla den gemensamma bostaden.

Erfarenheten visar att detta spörsmål vanligen löses på ett nöjaktigt sätt

även i de fall där det icke är fråga om hyresrätt. Uppstår svårigheter, löses

de i regel genom att den som förfogar över bostaden ställes inför valet mel­

lan ökad underhållsskyldighet och frivillig medverkan till bostadsfrågans

ordnande. I här avsedda fall behövs sålunda ingen reglering i den form

kommittén föreslagit. När det åter gäller makar med mindre god ekonomi

kan kommitténs förslag enligt samfundets mening i regel icke vara till

nytta, eftersom den som bäst behöver bostaden vanligen saknar ekono­

miska förutsättningar för att övertaga den. Även mindre fastigheter och

s. k. småstugor representerar i regel förhållandevis betydande värden. Den

standardsänkning som en skilsmässa nästan alltid medför för båda parter

tvingar dem i allmänhet att sälja fastigheten. Och har någon av makarna

råd att behålla fastigheten, är det sällan den som de föreslagna bestäm­

melserna avser att skydda, nämligen hustrun. Har hon undantagsvis så­

dana resurser kan hon själv ordna sin bostadsfråga, exempelvis genom att

köpa annan lämplig fastighet. Är ene maken näringsidkare kan det för

honom innebära en svår ekonomisk belastning att tvingas att binda ett

förhållandevis stort kapital för att bereda den andra maken bostad. Den

naturliga lösningen är i sådana fall att fastigheten säljes och att — i typ­

fall —- i första hand hustrun tillägges den byteslägenhet som kan erhållas.

I en stor grupp av fall skulle vidare kommitténs förslag av andra skäl vara

till föga nytta, nämligen då fastigheten förvärvats med bistånd i form av

lån eller borgen av exempelvis släktingar, vänner eller arbetsgivare. De kan

icke väntas vara beredda att hjälpa den andra maken genom att låta för­

bindelsen kvarstå även sedan denna tilltvingat sig äganderätt eller hyres­

rätt. Även Sveriges fastighetsägareförbund anser alt något behov av bo-

stadsskydd i fråga om fastigheter ej föreligger. Kommitténs uppgift, att

behovet av ändrade regler på förevarande område är synnerligen trängan­

de, är enligt förbundets mening överraskande. De inom förbundet och dess

lokalföreningar verksamma juristerna har tvärtom den uppfattningen att

frågor av denna art icke utgör något problem. Det fåtal fall som varit ak­

16

Fredrika-Bremer-förbundet, som anför att det av kommittén föreslagna

tillvägagångssättet medför många olägenheter, kanske främst för dem kom­

mittén velat skydda, nämligen hustrun och barnen efter skilsmässa. De

skilsmässofall, där godvillig uppgörelse angående bostaden icke kan träf­

fas, är enligt vad erfarenheten visar huvudsakligen sådana, där en mindre

villafastighet för bostadsändamål är den enda tillgången av betydelse ut­

över lösöreboet. I dessa fall brukar dessutom mannens inkomst knappast

vara så stor, att de underhållsbidrag som kunnat utdömas till hustrun och

barnen förslår till deras nöjaktiga uppehälle. Om kommitténs förslag ge­

nomföres kommer med all säkerhet hustrun-vårdnadshavaren i de flesta

fall att delvis av nödtvång delvis av prestigeskäl kräva att få bostadsfastig­

heten utlagd på sin lott. Detta kommer att bifallas men man måste ha klart

för sig att det blir till saluvärdet, icke taxeringsvärdet eller annat lågt värde.

Den ekonomiska börda, som hustrun på detta sätt kommer att påtaga sig,

kommer säkerligen i många fall att överstiga hennes ekonomiska förmåga.

Man har därför tyvärr grundad anledning förmoda, att hon först för sent

upptäcker, att hon åtagit sig mera än hon går i land med. Redan efter något

eller några år kan hon då komma att se sig nödsakad att till mycket lågt

pris avyttra fastigheten, eller kanske till och med riskera att den på grund

av utebliven räntebetalning eller amortering försäljes på exekutiv auktion.

Bodelningslotten kan i båda fallen komma att helt konsumeras av skill­

naden mellan skiftesvärdet och försäljningsvärdet på fastigheten och i det

senare fallet kan vederbörande dessutom bli ställd utan bostad.

Föreningen Sveriges häradshövdingar är av den uppfattningen, att det

i promemorian redovisade syftet med förslaget kan, i avvaktan på en even­

tuellt behövlig reformering av giftermålsbalkens regler om makars egen­

domsförhållanden, tillfredsställande förverkligas genom att den make vars

intressen behöver tillgodoses i de situationer, som i lagförslaget avses, till-

lägges hyresrätt till bostaden. Denna hyresrätt skyddas genom bestämmel­

serna i hyresregleringslagen och lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst

till nytt hyresavtal.

Rörande kommitténs förslag att den make som bäst behöver bostaden

skall berättigas hyra densamma, om den är inrymd i s. k. hyresfastighet,

anför länsstyrelsen i Västerbottens län att det torde få anses vara en stor

fördel, om makarnas samtliga mellanhavanden vid äktenskaps upplösning

slutgiltigt kan klaras upp. Om ena maken med stöd av lagbestämmelser kan

tilltvinga sig rätt att bo kvar i den andre makens fastighet, torde förutsätt­

ningar för trevnad och ett gott hyresförhållande knappast föreligga. Ytter­

ligare slitningar torde till skada för parterna härigenom kunna befaras.

Det kan därför ifrågasättas, om icke bestämmelserna i det framlagda för­

slaget möjligen är alltför vidsträckta, och om sådana bestämmelser möj­

ligen även kan vara till skada för den part, vars intresse att behålla bostaden

skall skyddas. Sveriges advokatsamfund yttrar att, om den ene maken till-

lägges hyresrätt till bostad i den andres fastighet, verkningarna i många

fall blir motbjudande. En fastighet med ett mindre antal lägenheter betingar

Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1959

berörda spörsmål måste komma att komplicera bodelningsärendena och för­

anleda tvister.

Vad förslaget innehåller därom alt bostadsskyddet skall om­

fatta jämväl enskild egendom har väckt invändningar från åt­

skilliga håll. Sålunda uttalar föreningen Sveriges häradshövdingar att för-

eningen måste ifrågasätta lämpligheten av att genom en provisorisk lag­

stiftning göra så stora ingrepp i de grundläggande reglerna för en civillag

av så central betydelse som giftermålsbalken. Lagändringar av den räckvidd,

varom här är fråga, synes böra företagas först efter ingående överväganden,

som kan resultera i förslag till ändringar i giftermålsbalken. Sveriges advo­

katsamfund motsätter sig bestämt förslaget att fastighet, som är enskild

egendom, skall kunna överföras till andra maken. Samfundet förmenar näm­

ligen att ett sådant ingrepp i bestående rättsförhållanden icke bör göras,

helst som det av ovan anförda skäl icke annat än i undantagsfall kan bidraga

till en rättvis och rimlig lösning av problemet. Anmärkas må för övrigt att

enskild egendom endast sällan förekommer annat än i äktenskap mellan

välsituerade. Sveriges fastighetsägareförbund yttrar att förslaget innebär att

man för förvärv av fast egendom skulle införa ett helt nytt laga fång, något

som enligt förbundets mening måste betecknas såsom en uppseendeväckande

nyhet. Förbundet framhåller att verkningarna av lagstiftningen i vad gäller

makars enskilda egendom icke kan accepteras från vare sig rättslig eller

ekonomisk synpunkt. Fredrika-Bremer-förbundet anser det vara mer än

betänkligt, att kommittén velat framlägga ett förslag, som innebär ett åsido­

sättande av den för vår rättsordning grundläggande äganderättsprincipen, elt

åsidosättande, som tänkes tillämpat till och med i fråga om egendom, som i

testamente eller gåvobrev givits karaktären av mottagarens enskilda egen­

dom. Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att förslaget icke

gör något undantag för egendom, som make erhållit i gåva av annan än

andra maken med villkor, att den skall vara enskild, eller som make be­

kommit genom testamente med sådant villkor eller som tillfallit make i arv

och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat sådan föreskrift (6

kap. 8 § första stycket 2. giftermålsbalken). Frånvaron av en dylik undan­

tagsbestämmelse kan tydligen, om förslaget uppliöjes till lag, leda till åt!

den, som hyser planer på att bortgiva eller borttestamentera egendom till

den ene av två äkta makar, avstår härifrån på grund av risken för att egen­

domen, oaktat villkor av ovan angiven innebörd föreskrives, skall övergå

å andra maken. För övrigt må framhållas, att förslagets ståndpunkt i före­

varande hänseende icke synes stå i god överensstämmelse med gällande rätt.

Hovrätten vill i detta sammanhang hänvisa till rättsfallet NJA 1944 s. 70,

avseende det fall att en person genom testamente bekommit egendom under

visst villkor. Högsta domstolens majoritet ansåg, i likhet med de lägre in­

stanserna, att villkoret skulle lända till efterrättelse. Motsvarande torde gälla

om villkor, som stadgats i samband med gåva.

Statens hyresråd anför, att det särskilt med tanke på den föreslagna lag­

stiftningens provisoriska karaktär synes angeläget att lagstiftningen icke

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

20

Kiingl. Maj. ts proposition nr 70 år 1950

framlagda lagförslaget innebär sålunda att den naturliga skillnaden i be­

stämmanderätten över å ena sidan giftorättsgods och å andra sidan enskild

egendom i viss mån utsuddas. Det kan enligt ämbetets mening samtidigt

ifrågasättas om icke den sociala utvecklingen sedan giftermålsbalken in­

fördes snarast ger lagstiftaren anledning överväga, om icke, i motsats till

vad förslaget innebär, makarna bör göras ekonomiskt mera fristående från

varandra än för närvarande. Med hänsyn härtill skulle ämbetet ej vara be­

rett att tillstyrka förslaget, om avsikten vore att det skulle på ett mera

definitivt sätt ingå i äktenskapslagstiftningen.

I fråga om de regler som föreslagits för att motverka kringgåen­

de av lagstiftningen anför Svea hovrätt att — såsom kommittén

funnit — det avsedda bostadsskyddet kan visa sig verkningslöst, därest

ena maken redan före bodelningen förfogat över bostaden på sådant sätt att

andra maken, som bäst skolat behöva bostaden efter äktenskapets upp­

lösning, förlorar sin möjlighet att vid bodelningen göra sin rätt gällande.

Särskilda regler erfordras alltså till förhindrande av att huvudbestämmel­

serna kringgås. Dylika regler blir lätt alltför ingripande och krångliga samt

kan oförskyllt drabba personer, vilka icke handlar med tanke på en fram­

tida upplösning av äktenskapet eller i vart fall ej avser att omintetgöra sin

makes rätt till tillfredsställande bostadsskydd då äktenskapet upplöses. Lag-

tekniskt har kommittén anknutit nu ifrågavarande regler till motsvaran­

de bestämmelser i 6 kap. giftermålsbalken. Häremot är intet att invända.

Verkningarna av de föreslagna bestämmelserna är svåra att förutse, och

det är möjligt att det nu sällan utnyttjade domstolsförfarande, som regle­

ras i 6 kap. (5 § giftermålsbalken, genom den föreslagna lagen kan få ökad

användning. Häri ligger eu viss garanti för att de föreslagna inskränkning­

arna i förfoganderätten över enskild egendom icke skapar oberättigade hin­

der i egendomsförvaltningen. Under framhållande av alt reglerna bör till-

lämpas försiktigt vill hovrätten uttala, att kommittén i det hänseende, var­

om nu är fråga, nått en i stort sett godtagbar lösning. Vid förlängning av

den provisoriska lagen och vid ett kommande arbete på en permanent lag­

stiftning av motsvarande slag bör erfarenheterna avgöra, huruvida eu mind­

re omfattande apparat kan godtagas till förverkligande av lagens huvud­

syfte.

Sveriges advokatsamfund avstyrker bestämt att i fråga om fast egendom

som tillhör ena maken enskilt införes förbud mot överlåtelse, pantförskriv­

ning eller uthyrning utan andra makens medgivande. Redan principiella

skäl talar häremot, och dessutom skulle ett sådant hinder särskilt för nä­

ringsidkare kunna medföra betydande komplikationer.

Departementschefen. Enligt bestämmelserna i giftermålsbalken skall för­

delningen av makars bo vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning ge­

nom återgång, äktenskapsskillnad eller makes död huvudsakligen ske efter

formella linjer. Hänsyn till makes behov tages endast såvitt angår arbets­

22

hyresregleringslagen. Även beträffande orter som ej omfattas av hyresregle­

ringen har öppnats möjlighet för make, som jämlikt lagen den 7 joni 1956

tillagts makarnas gemensamma hyresbostad, att mot hyresvärdens vilja

övertaga densamma. Bestämmelserna härom återfinnes i lagen den 7 de­

cember 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken till­

kommit såsom ett led i avvecklingen av hyresregleringen och syftar till att

bereda besittningsskydd åt hyresgäst. Dessa bestämmelser innebär att maken

har rätt till nytt hyresavtal, såframt hyresvärden skäligen kan åtnöjas där­

med. De överensstämmer sålunda i sak med vad som i hyresreglerade orter

gäller enligt 8 a § hyresregleringslagen. Jämväl lagarna den 7 juni 1956 och

den 7 december 1956 är av provisorisk karaktär, och deras giltighetstid ut­

går, liksom hyresregleringslagens, den 30 september 1959.

Av det anförda framgår, att gällande lagstiftning beaktar makes bostads­

behov vid äktenskapets upplösning, såvida makarnas gemensamma bostad

utgöres av förhyrd lägenhet; även vid äktenskapets upplösning genom ena

makens död föreligger ett motsvarande skydd för den efterlevande maken.

När den gemensamma bostaden innehaves av makarna eller en av dem med

annan rätt än hyresrätt, exempelvis äganderätt eller bostadsrätt, saknas

däremot för närvarande ett dylikt skydd.

Det nu föreliggande, av kommittén för översyn av äktenskapslagstiftning-

en framlagda förslaget syftar till att komplettera lagstiftningen så att make

beredes ett mera allsidigt skydd i avseende å bostaden. Förslaget innebär

att lagen den 7 juni 1956 skall ersättas med en — likaledes provisorisk —

lag som föreskriver, att vid fördelningen av makars bo en behovsprövning

beträffande den gemensamma bostaden skall äga rum icke blott då bosta­

den utgöres av förhyrd lägenhet utan jämväl i andra fall. I fråga om det sätt,

på vilket make som bäst behöver den gemensamma bostaden skall få sitt

intresse tillgodosett, går kommitténs förslag fram efter två linjer. Beträf­

fande fastighet, som tillhör makarna eller en av dem och som uteslutande

eller huvudsakligen tjänat som makarnas bostad, har lagen den 7 juni 1956

stått som mönster. Förslaget går sålunda ut på att fastigheten skall vid bodel­

ningen eller skiftet på makes begäran tilläggas den av makarna som med be­

aktande av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva bostaden. Vid äk­

tenskapets upplösning genom makes död skall fastigheten tilläggas den ef­

terlevande maken, därest så med beaktande av samtliga omständigheter kan

anses skäligt. Makes fastighet som har särskilt värde för honom skall dock ej

med tillämpning av angivna regler mot hans bestridande få tilläggas andra

maken, och om make är avliden, skall skälig hänsyn tagas till arvingarnas

önskemål, därest fastigheten har särskilt värde för dem; affektionsvärde

skall alltså beaktas. För det fall att bostaden är inrymd i fastighet med

flera lägenheter, vilka — med undantag av makarnas bostad — upplåtits

eller är avsedda att upplåtas med hyresrätt (hyresfastighet), går förslaget

ej så långt, att avsteg göres från de vanliga bodelningsrcglerna i fråga om

äganderätten till fastigheten, men det är avsett att make, som vid bodelning­

Kungl. Maj:is proposition nr 70 år 1050

24

ningen begränsas i förhållande till kommittéförslaget. Mot den av kom­

mittén föreslagna anordningen, att till make skall kunna upplåtas hyres­

rätt gentemot andra maken till lägenhet i hyresfastighet som vid bodel­

ningen tillägges denne, kan sålunda, på sätt under remissbehandlingen an­

märkts, riktas invändningar med hänsyn till de praktiska olägenheter som

kan uppkomma. Det är givetvis icke uteslutet att anordningen i vissa fall

skulle bereda möjlighet att på ett nöjaktigt sätt lösa bostadsfrågan vid

äktenskapets upplösning, men då olägenheterna i åtskilliga fall sannolikt

skulle bli betydande, är jag ej beredd föreslå att kommitténs förslag i

denna del genomföres. Under remissbehandlingen har vidare stark kritik

riktats mot att lagstiftningen skulle generellt göras tillämplig icke blott

på giftorättsgods och samfälld egendom utan jämväl på enskild egendom.

Från flera håll har ifrågasatts om det är lämpligt att genom en lagstift-

ning, som far anses vara av provisorisk karaktär, göra ett så stort avsteg

från grundläggande regler i giftermålsbalken. Ej heller jag anser mig kun­

na biträda kommittéförslaget på denna punkt. I fråga om bostad som inne-

haves med hyresrätt inbegripes emellertid redan enligt gällande lag även

andra fall än sådana då hyresrätten är att anse som giftorättsgods eller

samfälld egendom. Någon ändring i vad som alltså redan gäller beträf­

fande hyresrätt synes ej böra ske, och om lagstiftningen nu — vilket jag

viil förorda — utsträckes till att gälla jämväl bostadsrätt, torde det ej vara

skäl att behandla sådan rätt på annat sätt än hyresrätt.

Såsom kommittén föreslagit torde i den nya lagstiftningen böra upptagas

legler som motverkar att make avhänder sig den gemensamma bostaden

till förfång för andra maken. Om lagstiftningens omfattning begränsas på

sätt jag nyss anfört, kan dock dessa regler avsevärt förenklas i jämförelse

med kommitténs förslag.

I anslutning till de ändringar i det av kommittén framlagda lagförslaget

som påkallas av vad i det föregående anförts torde förslaget jämväl få i viss

utsträckning omarbetas i formellt avseende. Lagen synes lämpligen böra in­

ledas med de stadganden som avser tillämpning av behovsprincipen, när det

gäHei dispositionen av makarnas gemensamma bostad vid äktenskapets upp­

lösning (1—4 §§). Därnäst i ordningen bör följa regler till förhindrande

av att make genom obehöriga åtgärder gör de i lagen upptagna skydds­

bestämmelserna verkningslösa (5 och 6 §§). Såsom avslutande paragraf

torde få upptagas bestämmelser angående lagstiftningens tillämpning med

avseende å tomträtt, byggnad å ofri grund in. in. (7 §).

Den nya lagstiftningen inrymmer de bestämmelser som finnes i lagen

den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upp­

lösning m. in., vilken lag alltså skall upphävas. Då den nya lagstiftningen

i väsentlig mån betingas av den rådande bostadsbristen torde dess giltig­

hetstid lämpligen få bestämmas så, att den sammanfaller med giltighetsti­

den för hyresregleringslagen och lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa

fall för hyresgäst till nytt hyresavtal. Om hyresregleringen skulle komma

Kungl. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 70 år 1059

I fråga om den i förslaget stadgade beliovsprövningen uttalar kommittén

att det är av stor betydelse, om ena maken har möjlighet att hyra eller på

annat sätt skaffa bostad på annat håll. Stundom kan i dylikt fall den bästa

lösningen vara att denne make tillägges den förra bostaden som ingår i bo­

delningen, om han erbjuder andra maken den nya lägenheten. En annan

gång kan möjlighet yppas att byta makarnas bostad mot två mindre lägen­

heter, vilka kan anses tillräckliga för makarnas behov. Självfallet är det då

lämpligast att ett sådant byte genomföres. Det är emellertid tyvärr ofta svårt

att genomföra ett byte, som i regel är beroende av en rad faktiska omstän­

digheter utom parternas kontroll. Denna svårighet medför att det icke är

så ofta som man i ett tvistigt bodelningsärende kan begagna sig av den an­

tydda lösningen.

Kommittén framhåller, att med regeln att hänsyn skall tagas till särskilt

värde som fastigheten kan ha för make givetvis ej avses att fastigheten har

praktiskt värde för vederbörande som bostad. Det är i stället affektionsvärde

och liknande som åsyftas. Sådan egendom har icke ansetts böra mot hans

bestridande tilläggas andra maken. Det kan exempelvis vara fråga om eget

hem, som han med avsevärda uppoffringar av tid och arbete åstadkommit

för makarnas räkning, eller ett hus, som tidigare tillhört hans släkt.

Kommittén framhåller vidare, att förslaget gäller bodelning, oavsett av

vilken orsak sådan skall komma till stånd. Även bodelning i anledning av

boskillnad har medtagits, oaktat detta fall enligt kommitténs mening torde

sakna nämnvärd praktisk betydelse. Det har emellertid synts onödigt att

här lämna en lucka, som eventuellt skulle kunna bereda make en obehaglig

överraskning.

Yttrandena. I fråga om lagens tillämplighet å sommarstugor och liknan­

de anför hovrätten över Skåne och Blekinge att dylik fastighet icke utgör

makarnas egentliga bostad. Sådan fastighet torde, såsom kommittén fram­

hållit, i allmänhet icke komma i betraktande, då det vid äktenskapets upp­

lösning gäller att ordna makarnas bostadsfråga. Detsamma gäller självfal­

let, då bostadsfrågan skall ordnas vid hemskillnad. Vad kommittén anfört

såsom skäl för att dylika fastigheter icke bör undantagas från den före­

slagna lagens tillämpningsområde kan icke tillmätas avgörande betydelse.

Fastigheter av ifrågavarande slag bör enligt hovrättens mening alltså icke

anses hänförliga under lagen. Överståthållarämbetet, statens hyresråd och

föreningen Sveriges häradshövdingar gör liknande uttalanden.

Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar att behovsprövningen i de

fall då tvist råder mången gång måste bli utomordentligt vansklig, särskilt

i betraktande av de i 5 § tredje stycket i kommitténs förslag upptagna reg­

lerna att, därest egendomens värde överstiger vad på makes lott belöper,

han ändå äger bekomma den, såframt han lämnar penningar till fyllnad

av andra makens eller arvingarnas lott, samt att, när synnerliga skäl är

därtill, make må beviljas anstånd med beloppets erläggande mot att han

överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. Ekonomiska

synpunkter måste enligt föreningens mening komma att spela en icke obe­

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

om fastigheten dock huvudsakligen är att anse som en bostadsfastighet.

Vad angår sommarstugor och liknande fastigheter ligger det i sakens natur

att dessa endast i undantagsfall kan komma i betraktande då det gäller att

ordna makarnas bostadsfråga. Tillräckliga skäl att uttryckligen undantaga

dylika fastigheter föreligger dock enligt min mening icke.

För att fastighet, som tillhör ena maken, skall kunna mot hans bestri­

dande tillskiftas andra maken bör fordras, att den sistnämnda bäst behöver

bostaden samt att det även med hänsyn till övriga omständigheter må anses

skäligt att maken erhåller fastigheten på sin lott. Vid bedömandet av vil­

kendera maken som bäst behöver bostaden är det givetvis av största bety­

delse om make har möjlighet att erhålla lämplig bostad på annat liåll. Om

dylik möjlighet föreligger för den make som icke äger fastigheten, bör till-

lämpning av förevarande paragraf vara utesluten. Bland de omständigheter

som — utöver bostadsbehovet — måste beaktas, träder de ekonomiska hän­

synen till den make, som äger fastigheten, i förgrunden. Man får emellertid

icke förlora ur sikte, att bodelningen eller skiftet i princip skall innebära

en hälftendelning av giftorättsgodset eller den samfällda egendomen. Jag

återkommer närmare till denna fråga vid behandlingen av 4 § i departe-

mentsförslaget.

Bestämmelsen att hänsyn skall tagas, förutom till bostadsbehovet, jämväl

till övriga föreliggande omständigheter innebär att även den omständighe­

ten, att fastigheten kan ha affektionsvärde för den make som äger den,

skall beaktas. Särskilt stadgande härom är alltså ej erforderligt. Vid be­

dömande i vilken utsträckning man skall beakta det affektionsvärde som

må ligga däri att make egenhändigt byggt fastigheten hör icke bortses från

att andra maken samtidigt kan ha på annat sätt bidragit till familjens eko­

nomiska förkovran. Situationen kan i detta avseende te sig väsentligt olika,

om fastigheten tillkommit under äktenskapet eller före detsamma.

Kommittén har föreslagit att lagstiftningen skall avse jämväl bodelning

i anledning av boskillnad, oaktat detta fall enligt kommitténs mening torde

sakna nämnvärd praktisk betydelse. Kommittén har emellertid ansett det

vara onödigt att lämna en lucka, som eventuellt skulle kunna bereda make

en obehaglig överraskning. Mot kommitténs ställningstagande på denna

punkt har kritik framkommit under remissbehandlingen. Även jag anser

att det praktiska värdet av en sådan bestämmelse skulle vara obetydligt.

Någon föreskrift i berörda hänseende torde icke behöva upptagas.

Förevarande paragraf torde i enlighet med det anförda böra innehålla

föreskrift att vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång,

hemskillnad eller äktenskapsskillnad fastighet, vilken uteslutande eller hu­

vudsakligen skolat tjäna som makarnas gemensamma bostad och vilken är

giftorättsgods eller samfälld egendom må, utan hinder av vad därom eljest

är stadgat, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver

bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses

skäligt. Uttrycket »utan hinder av vad därom eljest är stadgat» syftar

främst på bestämmelsen i 13 kap. 13 § giftermålsbalken, att envar av ma­

Eljest får avgörandet träffas vid en särskild bodelnings- eller skiftesförrätt­

ning.

3 §•

Denna paragraf motsvarar närmast andra stycket i lagen den 7 juni 1956

med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. m. I

sagda stycke föreskrives att, om äktenskapet upplöses genom makes död,

hyresrätten skall på den efterlevande makens begäran genom bodelning eller

skifte tilläggas honom, därest så med beaktande av samtliga omständigheter

kan anses skäligt.

I kommitténs förslag återfinnes motsvarande bestämmelse i 5 § andra

stycket.

Departementschefen. I denna paragraf torde böra upptagas bestämmelse

som ger efterlevande make bostadsskydd motsvarande det som föreskrives i

1 och 2 §§. Den behovs- och skälighetsprövning som föreskrives i nyssnämn­

da paragrafer skall tydligen avse förhållandet mellan å ena sidan den efter­

levande maken och å andra sidan den avlidnes arvingar och universella tes-

tamentstagare.

4 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Kommittén. Kommittén har i 5 § tredje stycket upptagit bestämmelse att,

därest egendomens värde överstiger vad på makes lott belöper, han ändå

äger bekomma den, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens

eller arvingarnas lott. Vidare föreskrives i samma stycke att, när synnerliga

skäl är därtill, make må beviljas anstånd med beloppets erläggande mot att

han överlämnar inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas. I 8 §

första stycket upptages stadgande att, om giftorättsgemenskap är utesluten,

ersättning varom bär är fråga skall avse hela värdet av den egendom som

frångår make eller hans dödsbo.

I motiveringen till de sålunda föreslagna bestämmelserna framhåller kom­

mittén att, om bostaden är inrymd i fastighet, det ofta torde inträffa, att be­

hållna värdet av fastigheten överstiger den företrädesberättigade makens

lott. Regeln, att fastigheten skall tillskiftas den make som bäst behöver bo­

staden, gäller även detta fall. Ersättning måste då givas för den del av bo­

stadens värde som överstiger den företrädesberättigades lott. Huvudregeln

skall vara att ersättningen gäldas kontant; en viss parallell utgör enligt kom­

mittén stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbalken om lösen av fastighet. Att

ersättningen verkligen gäldas är —- liksom enligt 13 kap. 13 § giftermåls­

balken — ett villkor för att bodelningen skall bli gällande. Detta bör tydligt

framgå av bodelningshandlingen, så att icke den make, som får avstå bosta­

den, därigenom blir ekonomiskt lidande.

Möjligheten att medgiva anstånd med beloppets erläggande mot överläm­

nande av inteckning eller annan säkerhet som kan godtagas måste enligt

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar att den rättstillämpning, som

utan motivering rekommenderas av kommittén, nämligen att den make som

måste avstå fastigheten eller bostadsrätten understundom skulle mot sin

vilja få finna sig också i att även efter bodelningen stå det personliga an­

svaret för de med fastigheten eller bostadsrätten förenade förpliktelserna,

förefaller vara orimlig. Det kan, möjligen frånsett något enstaka undantags­

fall, icke godtagas att den make som tvångsvis frånhändes fastigheten skall,

när andra maken är så svag ekonomiskt att långivaren vägrar godkänna ho­

nom, behålla det ingalunda ofarliga ekonomiska ansvaret för tappinteck­

ningar. Sveriges fastighetsägareförbund uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. När makarnas gemensamma bostad är inrymd i fas­

tighet, som tillhör makarna eller en av dem, torde fastigheten i många fall

vara den värdefullaste tillgången i boet. Såsom kommittén framhållit lär

det ofta inträffa, att fastighetens värde — med avdrag för intecknings-

skulder — överstiger den företrädesberättigade makens lott. För att i dy­

likt fall fastigheten skall kunna i sin helhet tillskiftas den make som

häst behöver bostaden, erfordras tydligen att maken erhåller rätt att erlägga

det överskjutande beloppet i penningar. En regel härom bör upptagas i före­

varande paragraf. Regeln bör täcka jämväl de fall, då den gemensamma bo­

staden utgöres av hyres- eller bostadsrättslägenhet.

Såsom kommittén föreslagit bör, när synnerliga skäl är därtill, anstånd

med beloppets erläggande beviljas make mot att han överlämnar inteckning

eller annan säkerhet som kan godtagas. För tillämpning av denna regel torde

böra fordras, att någon betydande ekonomisk olägenhet icke åsamkas den

andra maken — resp. dennes arvingar och universella testamentstagare ■—

genom ett uppskov med betalningen. En självfallen förutsättning är också,

att det rimligen kan antagas att den make, som erhåller anståndet, för­

mår fullgöra betalningen. Det torde icke annat än i rena undantagsfall böra

förekomma att make nödgas behålla den personliga ansvarigheten för för­

pliktelser, förenade med fastighet eller bostadsrätt som tillskiftas den andre

maken. Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen bör fram­

hållas, att en plan för beloppets amortering givetvis kan fastställas i sam­

band med anståndets beviljande.

Om anstånd beviljas, torde detta böra ske i den formen att den make,

som icke erhåller fastigheten, tillskiftas en fordran på den andra maken,

varefter bodelningen betraktas såsom definitiv. Villkorliga bodelningar bör

såvitt möjligt undvikas.

Enligt 2 § i departementsförslaget kan hyres- eller bostadsrätt, som till­

hör ena maken enskilt, tillskiftas andra maken. I dylikt fall måste tydligen

den ersättning, som må ifrågakomma, beräknas för hyres- eller bostadsrät­

tens hela värde.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1950

den som träffas av makes dödsbo. Den avser icke blott uthyrning av hela

bostaden utan även uthyrning som gäller endast en del av bostaden. I fråga

om påföljden av att uthyrning sker i strid mot stadgandet har det synts

enklast att låta 6 kap. 4 § giftermålsbalken gälla i tillämpliga delar. Åt­

gärden skall alltså vara ogill, om den klandras av andra maken inom tre

månader sedan han fick kännedom om åtgärden.

Kommittén erinrar vidare om stadgandena i 6 kap. 4 § giftermålsbalken

att, om andra maken är omyndig eller bortovarande, det skall ankomma

på förmyndare eller god man att ge samtycke samt att särskilt samtycke

dock ej är erforderligt, om den make som vill företaga åtgärden är förmyn­

dare eller god man för andra maken. Anledning att i förevarande lag upp­

taga motsvarighet till dessa bestämmelser torde enligt kommittén knappast

föreligga. Att omyndig eller bortovarande företrädes av förmyndare eller

god man stadgas i föräldrabalken. En särregel för det fallet att make

själv är förmyndare eller god man för andra maken skulle, när det är

fråga om uthyrning, få mycket ringa praktisk betydelse och torde kunna

undvaras.

Om make vägrar att ge samtycke till uthyrning av makarnas bostad,

skall rätten, om skäl till vägran finnes ej vara för handen, äga meddela

tillstånd till åtgärden. Sådant beslut kan i vanlig ordning överklagas. I

speciella fall, såsom då makes vägran framstår som helt grundlös och up­

penbarligen föranledd endast av en önskan att skada den andra maken,

bör rätten emellertid ha möjlighet förordna, att meddelat tillstånd skall

lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft. Enligt

10 § i förslaget skall rätten kunna ge sådant förordnande, om synnerliga

skäl är därtill. Ett dylikt förordnande medför att avtal om överlåtelse,

pantförskrivning eller uthyrning, som redan föreligger och som för sin

giltighet är beroende endast av rättens tillstånd, blir bindande. Har avtal

ännu ej ingåtts, ger förordnandet möjlighet för parterna att träffa bin­

dande överenskommelse. Avtal, som efter vad nu sagts är bindande, för­

blir giltigt även om högre rätt sedermera till äventyrs skulle ge uttryck åt

en annan mening. Då förordnande skall kunna meddelas endast när syn­

nerliga skäl föreligger, synes risken för en sådan komplikation dock vara

mycket obetydlig. Om rättshandlingen i fråga ännu icke föreligger, när

högre rätt meddelar sitt slutliga beslut eller eljest inhiberar underrättens

förordnande, kan givetvis underrättens tillstånd icke därefter åberopas.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det enda rätts­

medel, som enligt förslaget tillerkänts make utan vars samtycke uthyrning

skett, är att han kan få avtalet om uthyrningen förklarat ogiltigt. Detta

rättsmedel synes emellertid otillräckligt. Det kan befaras, att den make, som

rättsligt disponerar över bostaden, trots dylik ogiltigförklaring ej vidtager

någon åtgärd för att få hyresgästen att flytta. Det torde därför vara er­

forderligt att förevarande stadgande kompletteras med en bestämmelse om

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Svea hovrätt anser att den föreslagna bestämmelsen bör fullständigas med

ett tillägg av innehåll att talan ej må föras mot hovrätts förordnande

i fråga som här avses. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar att ett

lagfästande av den föreslagna bestämmelsen medför att ett avtal, som träf­

fats med stöd av rättens beslut jämte till beslutet knutet förordnande om

omedelbart ikraftträdande, blir giltigt, även om högre rätt sedermera upp­

häver beslutet eller eljest inhiberar förordnandet. Vid sådant förhållande

blir det meningslöst för make, som vägrat sitt samtycke till avtalet, att

överklaga beslutet. Ett dylikt resultat strider emellertid mot principen, att

part i allmänhet äger få sin sak prövad i åtminstone två instanser. Hov­

rätten förordar, att bestämmelsen utgår.

Departementschefen. Det är självfallet angeläget att förhindra, att det bo-

stadsskydd för make som åsyftas med den nu ifrågavarande lagstiftningen

åsidosättes genom åtgärder från andra makens sida. Såsom kommittén före­

slagit torde därför böra intagas förbud för make att utan andra makens

samtycke uthyra den gemensamma bostaden. Det synes dock ej vara till­

räcklig anledning att låta förbudsregeln omfatta andra fall än då fråga är

om sådan för makarna gemensam bostad som avses i 1 och 2 §§. Vid re­

missbehandlingen har pekats på att regeln skulle kunna få mindre tillta­

lande konsekvenser för underhyresgästen. Det synes emellertid rimligt att

den som övertar makars gemensamma bostad verkligen förvissar sig om

att makarna är överens om att upplåta bostaden. Bestämmelser i ämnet

torde böra upptagas i förevarande paragraf och utformas på samma sätt

som motsvarande regler om försäljning eller inteckning av fast egendom

i 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken; i enlighet med kommitténs förslag

bör dock ej uppställas några formkrav för samtycket, och någon absolut

preklusionsfrist torde ej böra stadgas. Dessutom bör upptagas föreskrift

att make, som klandrar uthyrningen, jämväl äger föra talan om hyres­

gästens avhysning samt att rätten äger medgiva hyresgästen skäligt råd­

rum med avflyttningen.

Samma regler som för make bör gälla för makes dödsbo, och särskilt

samtycke av efterlevande maken erfordras alltså vare sig denne är döds­

bodelägare eller ej. Något undantag för det fall att dödsboet är avträtt till

förvaltning av boutredningsman torde icke böra göras.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att rätten skall kunna för­

ordna om omedelbar verkställighet av sitt beslut i fråga som här avses,

synes med hänsyn till de invändningar som framkommit under remissbe­

handlingen böra utgå.

6

§•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Kommittén. Kommittén har i 2 § första stycket i sitt förslag upptagit be­

stämmelse av innebörd att, om makarnas gemensamma bostad är inrymd

38

Kommittén framhåller att förslaget ej innebär något förbud mot försälj­

ning enligt lagen om samäganderätt, i den mån denna lag är tillämplig på

sådan egendom som här är i fråga. 1904 års lag om samäganderätt gäller

fastighet (efter lagändring 1953 även tomträtt), lös sak, aktie, obligation el­

ler skuldebrev. Härtill har i rättspraxis icke ansetts kunna hänföras skogs-

awerkningsrätt och lagen kan icke heller anses omfatta hyresrätt. Däremot

kan skäl anföras för att bostadsrätt skall anses falla under samäganderätts-

lagen — bostadsrättshavaren betraktas som ägare av lägenheten och erhål­

ler bostadsrättsbevis — men frågan är tveksam.

Vidare uttalar kommittén, att enligt 6 § samäganderättslagen envar del­

ägare i samfällt gods som avses med lagen är berättigad att, där ej annorle-

des är avtalat mellan honom och övriga delägare, hos rätten söka att godset

för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion. Förord­

nande om utbjudande må dock ej meddelas, där annan delägare visar syn­

nerliga skäl för anstånd. Om samäganderättslagen icke är tillämplig torde,

för att försäljning skall kunna ske, fordras att delägarna är ense. Delägare

har dock rätt att sälja sin andel, om ej undantagsvis något annat skulle

gälla. Förutsättningen för att hindra försäljning är något annorlunda ut-

formad i samäganderättslagen än i 6 kap. 6 § giftermålsbalken. Det bör

emellertid enligt kommitténs mening icke vara lättare att beröva make

hans bostad med hjälp av samäganderättslagen än då fastigheten tillhör ena

maken. Fördenskull har kommittén — i 2 § andra stycket i förslaget — upp­

tagit bestämmelse att stadgandet i 6 kap. 6 § giftermålsbalken skall äga

tillämpning även när fråga uppkommer om försäljning jämlikt lagen om

samäganderätt. Rätten må alltså avslå ansökan om försäljning, om skäl till

vägran finnes vara för handen; det skall ej fordras synnerliga skäl för an­

stånd. Det har måst lämnas öppet å vad slags egendom samäganderättsla­

gen är tillämplig.

Kommittén har vidare i 1 § tredje stycket i sitt lagförslag upptagit be­

stämmelse att med fastighet skall likställas tomträtt med vad därtill hör.

Därjämte föreskrives att, om hyresrätt är knuten till andelsrätt i förening

eller bolag, vad i lagen är stadgat om bostadsrätt skall äga motsvarande

tillämpning. I motiven till sistnämnda stadgande uttalar kommittén att här­

med åsyftas sådana fall, då medlemskap i bostadsförening eller delägarskap

i aktiebolag berättigar vederbörande att hyra lägenhet i föreningen eller bo­

laget tillhörigt hus, och liknande kombinationer. Avsikten med bestämmel­

sen är, att hyresrätten ej skall behandlas separat; andelsrätten och hyresrät­

ten skall följa varandra åt. Stadgandet är icke inskränkt till ekonomiska

föreningar och aktiebolag utan täcker enligt orden även andra föreningar

och bolag, ehuru den praktiska betydelsen härav torde vara ringa.

Yttrandena. Överståthållarämbetet uttalar att frågan om lagens tillämp-

ning vid samäganderättsförhållanden förefaller ämbetet vara synnerligen

svårbemästrad och komplicerad. Föreningen Sveriges häradshövdingar an­

för att lagförslaget icke är till sin innebörd fullt klart för det fall att ena maken

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

40

resförhållande gentemot tredje mannen icke föreligger, får främst sam-

äganderättslagens förvaltningsregler (2 och 3 §§ i samäganderättslagen)

tjäna till ledning i uppkommande konfliktsituationer.

Om make vägrar att enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken samtycka till att

andra maken försäljer fast egendom, vari den förstnämnda maken har gif­

torätt, äger rätten enligt 6 § samma kapitel på ansökan tillåta försäljning­

en, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I 6 § samäganderättslagen

stadgas att envar delägare i samfällt gods äger, där ej annorledes är mel­

lan honom och övriga delägare avtalat, hos rätten söka, att godset för ge­

mensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion; dock må för-

oidnande om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga

skäl för anstand. Det är salunda lättare att få till stånd en försäljning jäm­

likt samäganderättslagen än att erhålla rättens tillstånd enligt 6 kap. 6 §

giftermålsbalken, vilket sammanhänger med att lagen i förra fallet avser

alt tillgodose det intresse som samägare kan ha att få förhållandet upplöst,

medan i det senare fallet skyddet för makarnas inbördes rätt till giftorätts-

gods måste beaktas. Frågan i vad mån 6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken

är tillämpliga vid försäljning enligt samäganderättslagen har kommittén

ansett vara oklar, varför ett stadgande härom föreslagits. Den lagtolkning

som i detta hänseende anföres av hovrätten över Skåne och Blekinge synes

emellertid ha fog för sig. Jag anser därför icke tillräckliga skäl föreligga

att nu upptaga något stadgande för det fall att någon av makarna enligt

samäganderättslagen påkallar försäljning av fast egendom.

Tredje man, som är samägare till fastighet varom här är fråga, lider icke

inskränkning i sin möjlighet att jämlikt samäganderättslagen få fastigheten

försåld eller satt under förvaltning av god man. Vad nu är sagt om tredje

man gäller tydligen också make vars andel i fastigheten är enskild egen­

dom.

I enlighet med vad kommittén föreslagit bör stadgas att, om hyresrätt är

knuten till andelsrätt i förening eller bolag, vad i lagen är stadgat om bo­

stadsrätt skall äga motsvarande tillämpning. I de angivna fallen skall hy­

resrätten och andelsrätten behandlas såsom en enhet, men för att lagen över

huvud taget skall bli tillämplig a en dylik kombination av rättigheter krä-

ves att deras gemensamma innehåll huvudsakligen utgöres av rätten till ma­

karnas gemensamma bostad. Någon regel för att täcka sådana fall som be-

lörts av advokatsamfundet — att ideell andel i hyreshus säljes i samband

med upplåtelse av hyresrätt — torde med hänsyn till att den rättsliga inne­

börden av dylika konstruktioner i viss mån är oklar ej böra upptagas.

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen. Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1959 och

gälla till och med den 31 december 1961, då hyresregleringslagstiftningens

giltighetstid enligt ett till lagrådet denna dag remitterat förslag till för­

längning av denna lagstiftning utgår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1959

Bilaga A

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskaps återgång, hemskill­

nad eller äktenskapsskillnad må, utan hinder av vad därom eljest är stad­

gat, fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som ma­

karnas gemensamma bostad och vilken utgör giftorättsgods eller samfälld

egendom, på makes begäran tilläggas honom, såframt han bäst behöver

bostaden samt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses

skäligt.

2

§•

Hava makar eller en av dem förhyrt lägenhet för att uteslutande eller hu­

vudsakligen användas såsom makarnas gemensamma bostad och går äkten­

skapet åter eller dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan

dem, skall på makes begäran hyresrätten, ändå att den icke utgör gifto­

rättsgods eller samfälld egendom, genom bodelning eller skifte tilläggas

endera av makarna. Företräde skall härvid tillkomma den make som bäst

behöver bostaden, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt

kan anses skäligt.

Vad nu är stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning, om

makarna eller en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.

Därest hyres- eller bostadsrätt, som utgör makes enskilda egendom, till-

lägges andra maken, skall beträffande dylikt fång gälla vad som är stad­

gat om fång på grund av giftorätt.

3 §•

Om äktenskap upplöses genom ena makens död, skall beträffande rätt

för efterlevande maken att bekomma fastighet eller hyres- eller bostadsrätt

vad i 1 och 2 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Överstiger värdet å egendom, som enligt vad förut sagts skall tilläggas

make, vad på hans lott belöper, må han ändå bekomma den, om han lämnar

penningar till fyllnad av andra makens eller arvingarnas lott. Om synner­

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 70 år 1959

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1

§■

I fråga om makars gemensamma bostad skall, utöver vad som i giftermåls-

balken eller eljest är stadgat till makes skydd, gälla vad nedan i denna lag

sägs.

Lagen är tillämplig vare sig bostaden är inrymd i fastighet som tillhör ma­

karna eller en av dem eller den utgöres av lägenhet som är upplåten till ma­

karna eller en av dem med bostads- eller hyresrätt.

Med fastighet likställes i denna lag tomträtt med vad därtill hör. Är hy­

resrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i lagen är stad­

gat om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning.

2

§•

Är makarnas bostad inrymd i ena maken tillhörig fastighet vilken uteslu­

tande eller huvudsakligen är avsedd att tjäna detta ändamål, må fastigheten,

ändå att den är makens enskilda egendom, icke av honom eller hans döds­

bo överlåtas eller pantförskrivas under andra villkor än som enligt 6 kap.

4 och 6 §§ giftermålsbalken gälla fast egendom, vari andra maken har gifto­

rätt. Vad nu sagts om fastighet skall ock i tillämpliga delar gälla bostads-

eller hyresrätt.

Stadgandet i 6 kap. 6 § giftermålsbalken skall även äga tillämpning, där

fråga uppkommer om försäljning jämlikt lagen om samäganderätt.

3 §■

Vad i 2 § är stadgat om fastighet som där sägs skall, såvitt angår överlå­

telse av egendomen, äga motsvarande tillämpning beträffande hyresfastighet

i vilken makarnas bostad är inrymd, såframt överlåtelsen innefattar skyl­

dighet att avträda bostaden.

4 §•

Ej må make eller hans dödsbo helt eller delvis uthyra makarnas bostad till

annan utan att andra maken samtycker därtill eller rätten lämnar sitt med­

givande. Sker det ändock, gälle i tillämpliga delar vad i 6 kap. 4 § giftermåls­

balken sägs.

5 §.

Vid bodelning eller skifte i anledning av äktenskapets återgång, boskill­

nad, hem- eller äktenskapsskillnad skall, där ej annat följer av vad nedan

sägs, på makes begäran fastighet, vilken uteslutande eller huvudsakligen sko­

lat tjäna som makarnas bostad, tilläggas den av makarna som med beaktan­

de av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva bostaden. Samma lag

vare i fråga om bostads- eller hyresrätt.

Upplöses äktenskapet genom makes död, skall fastigheten, bostads- eller

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 7959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 feb­

ruari 1959.

Närvarande:

justitieråden B

eckman

,

E.

S

öderlund

,

T

ammelin

,

regeringsrådet N

evrell

.

Enligt lagrådet den 3 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­

rådet den 23 januari 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets ut­

låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser om makars

gemensamma bostad.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av lagbyråchefen S. Rudholm.

Lagrådet yttrade:

2

§•

Denna paragraf motsvarar närmast första stycket i lagen den 7 juni 1956

med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. in. En­

ligt sagda lagrum skall företräde till lägenhet, som makar eller en av dem

förhyrt till bostad för gemensamt bruk, tillkomma den make, som med beak­

tande av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten. Så­

som avgörande framhålles alltså i lagtexten allenast behovet. Enligt försla­

get åter skall företräde tillkomma den make som bäst behöver bostaden,

saframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

I specialmotiveringen till paragrafen angives icke vilka omständigheter som

vid sidan om behovet böra beaktas. Lagrådet vill därför erinra om en av

högsta domstolen den 18 december 1958 meddelad dom beträffande en lä­

genhet, som mannen förhyrt innan han gjorde hustruns bekantskap och

vari makarna haft gemensam bostad högst tio dagar. Högsta domstolen

tillerkände mannen lägenheten, ehuru hans behov knappast kunde anses

väga tyngre än hustruns. Med lagstiftningens grunder fann högsta domsto­

len nämligen vara förenligt att om ena makens anknytning till lägenheten är

synnerligen svag, denna omständighet må beaktas vid prövningen av frågan

vilken av makarna skall tillerkännas företräde till lägenheten. För en upp­

fattning, sådan som den av högsta domstolen hävdade, för vilken tidigare

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

ganden ha eftersträvats en strikt anpassning till rättegångsbalkens termi­

nologi. Ett exempel från senaste tid utgör 23 kap. 8 § ärvdabalken. Andra

stycket av förevarande paragraf har i det remitterade förslaget utformats

med 6 kap. 4 § giftermålsbalken såsom förebild. Sistnämnda paragraf var

ett av de lagrum som vid nyss omnämnda översyn ansågs utan olägenhet

kunna kvarstå i oförändrat skick. Ehuru med hänsyn härtill skäl kunde

tala för att i det föreslagna preklusionsstadgandet godtaga en avvikelse från

nya rättegångsbalkens terminologi, bör det dock, särskilt om lydelsen i övrigt

omformuleras, ej ifrågakomma att bryta mot den vedertagna ordningen att

i nytillkomna preklusionsstadganden strikt följa rättegångsbalkens termi­

nologi. Nämnas må, att det faktiskt inträffat, att tidigare brukade uttryck,

där de ansetts kunna kvarstå, lett till missförstånd och onödiga processin­

vändningar.

Om erforderlig formell jämkning av sista stycket, vilket enligt lagrådets

förslag skulle bliva andra stycket, hänvisas till det ovan anförda. Ifråga­

varande stadgande har avfattats i nära överensstämmelse med det likartade

stadgandet i 6 kap. 6 § giftermålsbalken. Beträffande ärende som avses i

sistnämnda lagrum gäller enligt 6 § andra stycket 1 lagen om handläggning

av domstolsärenden, att vid det sakliga avgörandet nämnd skall deltaga i

häradsrätt samt rådhusrätt äga den sammansättning som i allmänhet är

föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. I 8 § ärende­

lagen meddelas vidare föreskrifter av innebörd, såvitt nu är i fråga, att det

slutliga avgörandet av ärende som nyss omnämndes i regel skall ske å ting,

respektive allmän rättegångsdag. Därest, såsom lagrådet förutsätter, mot­

svarande regler anses böra gälla även för ärenden som avses i sista stycket

av förevarande paragraf, torde —• då med hänsyn till lagens begränsade gil­

tighetstid erforderligt tillägg icke lämpligen kan göras i ärendelagen —

föreskrift i ämnet i stället få införas i detta stycke. Till detta borde alltså

fogas ett tillägg, att i fråga om rättens domförhet och sammanträde vid av­

görande av sådant ärende, varom lagrummet handlar, skall gälla vad för

motsvarande fall är stadgat om ärende som angår medgivande till åtgärd en­

ligt 6 kap. 6 § giftermålsbalken.

7

§•

Kommittén hade föreslagit en särskild bestämmelse till förhindrande av

att det skulle bli lättare att beröva make hans bostad med hjälp av sam-

äganderättslagen än då fastigheten tillhör ena maken. En make som ensam

äger en fastighet kan nämligen, om den utgör giftorättsgods, jämlikt 6 kap.

6 § giftermålsbalken sälja den utan andra makens samtycke blott om skäl

att vägra samtycke finnes ej vara för handen, varemot utbjudande till för­

säljning enligt 6 § samäganderättslagen på begäran av en delägare skall

ske, såvitt ej annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd. Emellertid

har departementschefen, i anslutning till ett yttrande av hovrätten över Skå­

ne och Blekinge, tolkat gällande lag så att bestämmelserna i 6 kap. 4 och

49

6 §§ giftermålsbalken äro tillämpliga, om försäljning enligt samägande-

rättslagen påkallas av make vars andel srätt i den samfällda egendomen

utgör giftorättsgods. Departementschefen har därför funnit någon särskild

bestämmelse icke vara erforderlig. Lagrådet ansluter sig till denna upp­

fattning men vill understryka att rättens tillstånd enligt 6 kap. 6 § gifter­

målsbalken blott är erforderligt, om ena maken önskar en försäljning

och

andra maken motsätter sig den. Finnas flera samägare än makarna

och

är det någon utomstående som påkallar försäljning, bliva allenast samägan-

derättslagens regler tillämpliga. Detsamma gäller, om endast någon

utom­

stående motsätter sig försäljning. Motsätter sig såväl en utomstående

som

andra maken försäljning, bliva åter giftermålsbalkens regler tillämpliga.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

4 Bihnng till riksdagens protokoll 195S). 1 samt. Nr 70

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

,

S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 12 februari

1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 januari 1959 remitte­

rade förslaget till lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma

bostad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

5 § i lagförslaget torde böra jämkas i överensstämmelse med vad lagrådet

förordat. Härjämte torde en mindre redaktionell jämkning få vidtagas i för­

slagets slutbestämmelser.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regerings­

formen föreslå riksdagen att antaga sålunda ändrat förslag till lag med

särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

680530