Prop. 1960:39

('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av i och 21 §§ lagen den 1 de\xad cember 1950 (nr 596) om rätt till fiske',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

1

Nr 39

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändrad lydelse av i och 21 §§ lagen den 1 de­ cember 1950 (nr 596) om rätt till fiske; given Stock­ holms slott den 5 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att utlänning, som sedan minst två år stadig­ varande är bosatt här i riket, skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om rätt att fiska på allmänt eller eljest fritt vatten. Därjämte föror­ das lagändring av innebörd, att Kungl. Maj :t skall äga delegera till myn­ dighet att i övriga fall pröva ansökningar av utlänningar om rätt att fiska.

I propositionen uttalas vidare, att Kungl. Maj :t har för avsikt att — i hu­ vudsaklig överensstämmelse med vad som förordats av Nordiska rådet i re­ kommendation den 12 november 1958 — utfärda bestämmelser av innebörd, att medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge blir likställda med svenska medborgare i fråga om rätt att med spö, pilk och liknande redskap utöva fritidsfiske vid havskust. Härvid avses dock att undantag skall göras för Nedertorneå kommun i Norrbottens län.

Bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1960, då föreskrifter av lik­ nande innebörd väntas komma att vara genomförda jämväl i Danmark, Finland och Norge.

1 Biliaiuj till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 39

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §.

Den som ej är svensk medborgare

må bedriva fiske i allmänt vatten en­

dast efter tillstånd av Konungen. Är

han innehavare av enskild fiskerätt,

skall han dock i fråga om rätt att

från det enskilda vattnet sträcka fast

redskap vidare ut i allmänt vatten

vara likställd med svensk medborga­

re.

21

§.

Konungen äger bestämma att fis­

ke enligt föreskrifterna i 6—20 §§

må bedrivas även av den som ej är

svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse)

:

4 §.

Utlänning, som sedan minst två år

är stadigvarande bosatt här i riket,

är likställd med svensk medborgare

med avseende å fiske i allmänt vat­

ten.

I övrigt må den som ej är svensk

medborgare bedriva fiske i allmänt

vatten endast i den mån Konungen

eller myndighet som Konungen be­

stämmer så medgiver. Är han inne­

havare av enskild fiskerätt, skall han

dock i fråga om rätt att från det en­

skilda vattnet sträcka fast redskap

vidare ut i allmänt vatten vara lik­

ställd med svensk medborgare.

21

§.

Utlänning, som sedan minst två år

är stadigvarande bosatt här i riket,

är likställd med svensk medborgare

med avseende å fiske enligt före­

skrifterna i 6—20 §§.

I övrigt må den som ej är svensk

medborgare bedriva fiske enligt

nämnda föreskrifter endast i den

mån Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer så medgiver.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans

Maj:t Konungen å Stockholms slott den 15 januari 1960.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedeparte­ menten anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, för­ slag till lag angående ändrad hjdelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske samt anför därvid följande.

Nordiska rådet har den 12 november 1958 rekommenderat regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att genomföra likställighet mellan egna medborgare och medborgare från annat nordiskt land beträffande icke yrkesmässigt fiske i havet i överensstämmelse med vad som anföres i rådets juridiska niomannakommittés utlåtande i SDÖrsmålet av den 3 februari 1958 med tillhörande lagförslag.

Lagförslagen samt motiven till rekommendationen framgår närmare av Nordiska rådets tryck till Sak B 1/1958.

Vid möte i Oslo den 15 november 1958 enades representanter för rege­ ringarna om att Sverige skulle vara koordinerande land för detta spörsmål.

Över rekommendationen med därtill hörande handlingar har efter re­ miss yttranden avgivits av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen, fiskeristy- relsen, chefen för försvarsstaben, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrel­ serna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göte­ borgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens län, Föreningen Norden, Sve­ riges fiskares riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet och Svenska sportfiskareförbundet. Vid länsstyrelsernas remissvar har fo­ gats ett flertal yttranden från bl. a. hushållningssällskap, fiskeriintendenter och fiskarorganisationer.

Den 29 oktober 1959 har i jordbruksdepartementet hållits ett sammanträ­ de på ämbetsmannanivå med representanter för de av frågan berörda depar­ tementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Före sammanträdet hade till representanterna utsänts eu av chefen för det svenska jordbruksdeparte­ mentets rättsavdelning den 25 september 1959 upprättad promemoria, vari intagits utkast till svenska författningar i anledning av Nordiska rådets re­ kommendation nr 2/1958 och remissyttrandena däröver. Vid sammanträdet enades man om att slutliga förslag till författningar snarast borde utarbe­

4

tas i de olika länderna. Varje lands förslag borde därefter tillställas de and­

ra ländernas representanter för yttrande.

Representanterna var vidare ense om att de nya bestämmelserna borde

träda i kraft den 1 juli 1960.

Jag anhåller nu att få upptaga Nordiska rådets rekommendation till be­

handling.

I skrivelse den 18 juli 1958 (nr B 56) har riksdagen i anledning av för­

slag från riksdagens revisorer och statsutskottet uttalat, att vissa decentra-

liseringsförslag borde bli föremål för positiv prövning från Kungl. Maj :ts

sida och att i anslutning därtill erforderliga åtgärder snarast möjligt borde

vidtagas. Ett av dessa förslag avser ärenden rörande tillstånd till fiske för

utländska medborgare.

Även denna fråga torde lämpligen behandlas i detta sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

Inledning

Nordiska rådets rekommendation har närmast föranletts av ett svenskt

regeringsförslag, vari Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva

utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse nr 176/1957. I denna skrivelse

har riksdagen givit tillkänna vad tredje lagutskottet anfört i sitt utlåtande

nr 13/1957 över motionerna I: 383 och II: 472 till 1957 års riksdag, i vilka

hemställts om sådan ändring i lagen om rätt till fiske, att nordiska medbor­

gare jämställdes med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske.

I utlåtandet gjorde utskottet bl. a. följande allmänna uttalande.

Utskottet finner det angeläget att betona vikten för de nordiska samar-

betssträyandena av att alla nordiska medborgare, så långt detta utan allvar­

ligare olägenheter kan ske, beredes största möjliga frihet vid vistelse i an­

nat nordiskt land. Den i motionerna upptagna frågan synes utskottet ur

denna synpunkt väl ägnad för snara åtgärder. När utskottet likväl stannat

för att icke tillstyrka motionärernas förslag utan i stället föreslår att pro­

blemet särskilt skall utredas, har detta väsentligen berott på önskemålet att

få till stånd ett ömsesidigt handlande från alla de nordiska ländernas sida

samt på vissa praktiska svårigheter, som lämpligen först bör bli närmare

belysta. Om emellertid de nordiska regeringarna skulle finna former för

gemensamma anstalter i motionernas syfte, t. ex. genom konventioner, utan

att avvakta att hithörande frågor i sin helhet blivit utredda, anser utskottet

en sådan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse.

Enär kravet på ömsesidighet ej enbart är ett svenskt intresse och ovanbe­

rörda praktiska svårigheter torde ha sina motsvarigheter i det övriga Nor-

dens länder, vill utskottet för sin del föreslå, att den avsedda utredningen

utföres genom försorg av något samnordiskt organ, exempelvis Nordiska

rådet, eller eljest under former som medger bästa möjliga samordning av

utredningsarbetet berörda länder emellan.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte som sin mening giva tillkänna vad utskottet anfört.

Det i Nordiska rådets rekommendation åberopade, av dess juridiska nio-

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 ur 1960

Gällande rätt

Innan de frågor som sammanhänger med rekommendationen behandlas, torde det vara lämpligt att här lämna en kort orientering om i vad mån fiske med rörliga redskap fritt får utövas av varje svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt.

Fisket i enskilt vatten är enligt huvudregeln i 5 § lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske (fiskerättslagen) förbehållet jordägaren eller den som på annan särskild grund (t. ex. avtal eller skattläggning) äger fiskerätt. För avgränsningen mellan enskilt och allmänt vatten i havet finns enligt lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde (gränslagen) tre huvudregler. Beroende på vilken av dessa regler som är tillämplig brukar man indela enskilt vatten i »strandvatten», »enklavvat­ ten» och »kilometervatten».

Strandvattensregeln (gränslagen 2 § 1.) innebär, att allt vatten inom 300 in från stranden är enskilt. Ligger tremetersdjupet mer än 300 m från stranden går det enskilda vattnet dock ut till tremeterskurvan. Vid öar av mindre längd än 100 in gäller ej strandvattensregeln.

Enligt enklavregeln (gränslagen 2 § 2.) är jämväl vatten, som har för­ bindelse med öppna havet allenast över strandvatten, enskilt.

Kilometerregeln (gränslagen 3 §) gäller blott vid östra och södra kus­ terna från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge (visst undan­ tag vid Gotland och Öland). Enligt denna regel utgöres enskilt vatten jämväl av allt vatten, som väl har annan förbindelse med öppna havet än över strandvatten men ej av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd. I 4 § gränslagen stadgas vissa undantag från kilometerregeln. Enligt dessa är bl. a. praktiskt taget allt vatten i skär­ gården utanför Torne älvs mynning i Nedertorneå kommun av Norrbottens län enskilt. Vidare avser undantagen vissa vatten i Kalmar län.

Allt vatten i havet, som ej enligt nu angivna regler är enskilt, är allmänt vatten. Allmänt vatten finns även i insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön (i Jämtland). Gränsdragningen sker även där i stort sett efter de regler som gäller för havet.

I det allmänna vattnet äger varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap (1 § fiskerättslagen). Sådan rätt till »fritt fiske» gäller emellertid i stor utsträckning även i enskilt vatten vid havskust (6—15 §§ fiskerälts- lagen). Vid vissa kuststräckor omfattar det fria fisket i enskilt vatten blolt fiske med skötar, nät och liknande redskap för fångst av sill eller ström­ ming. Delta fiske torde man här kunna bortse från. Fiske med rörliga red­ skap över huvud laget, alltså hl. a. spinnspö och pi 1 k, får fritt ske på ost­ kusten fr. o. in. gränsen mot Finland i norr t. o. in. Uppsala län i söder. Fisket får dock ej avse lax. Vid Blekinge läns södra kust gäller att allt fiske

6

med rörligt redskap är fritt utom i strandvatten. Fiske med nät, tobisnot

och långrev får därjämte ske även i strandvattnet. På Skånes södra och

östra kuster är fisket fritt ända intill stranden. Detsamma gäller hela den

svenska västkusten, dock med undantag för ostronfiske inom 200 m från

stranden.

Fritt fiske på enskilt vatten får i viss utsträckning utövas även i de fyra

insjöar, där allmänt vatten finnes, samt i Mälaren. Bestämmelser härom

återfinnes i 16—20 §§ fiskerättslagen.

I fråga om utlännings fiskerätt gäller nu i Sverige att utlänning

ej får fiska på allmänt eller eljest fritt vatten utan tillstånd av Konungen.

Visst undantag har dock gjorts för den som är innehavare av enskild fiske­

rätt (4 och 21 §§ fiskerättslagen). Tillstånd kan lämnas även till grupper

av personer, t. ex. medborgare i visst land eller medlemmar i viss förening.

Tillstånd kan avse allt fiske eller visst slags fiske.

I Danmark är utlänning, som är fast bosatt i landet sedan två år tillbaka,

jämställd med dansk medborgare i fråga om havsfiske. Fiskeriministeriet

kan dock meddela undantag.

I Finland äger endast finsk medborgare fiska i saltsjön på statens vatten

eller utanför byarå. I övrigt är utlänning i fråga om fiske jämställd med

annan invånare i by, vilken ej tillhör visst fiskelag. Detta tillämpas även

då utlänning är på tillfälligt besök. Fiskerätten avser endast husbehovs- och

rekreationsfiske.

I Norge får utlänning, som har sitt hemvist där, fiska på havsterritoriet.

I staten tillhöriga sötvatten kan »fjellstyret» med vederbörande departe­

ments samtycke upplåta fiskerätt även till utlänning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Frågan om fiskerätt för alla utlänningar som har hemvist i Sverige

Rekommendationen

Rekommendationen avser egentligen blott nordiska medborgares fiskerätt,

men däri hänvisas utan reservation till niomannakommitténs utlåtande. Det­

ta innehåller beträffande utlänningar i allmänhet följande förslag till lag­

ändringar.

Norge. Förbudet för utlänning att fiska innanför den norska fiskerigrän-

sen i havet skall icke gälla »sportsfiske med håndredskap» (alltså ej in­

skränkning till nordiska medborgare och ej krav på hemvist).

Sverige. Utlänning, »som sedan minst två år har hemvist i riket» skall

vara likställd med svensk medborgare med avseende å fiske såväl i allmänt

vatten som i enskilt vatten, där fisket helt eller delvis är fritt för envar svensk

medborgare. Det föreslås att bestämmelse härom införes i lagen (4 och

21 §§). I fråga om tillståndsgivningen beträffande icke domicilierade utlän­

ningar (andra än nordiska medborgare) föreslås ingen ändring. Den skall

enligt lagutkastet alltså fortfarande ankomma på Konungen. I motiven till

detta anföres följande.

7

Skäl torde finnas att i detta sammanhang reglera frågan om de här i riket bosatta utlänningarnas rätt till fiske. Lämpligen torde man i Sverige kunna ansluta sig till den i övriga nordiska länder tillämpade grundsatsen, enligt vilken med landets egna medborgare jämställes utlänningar som är bosatta i landet. Det kan därvid vara rimligt att, i likhet med vad som är fallet i Danmark, uppställa krav om två års bofasthet för uppnående av jämställd­ het. Då flertalet i Sverige bosatta personer, som icke har svenskt medborgar­ skap, är medborgare i något av de nordiska grannländerna, kommer den föreslagna lagändringen att framför allt avse personer från dessa länder. Om den genomföres, skulle bl. a. en medborgare från annat nordiskt land än Sverige efter två års vistelse i vårt land kunna bliva yrkesfiskare i Sve­ rige.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har några uppehållit sig endast vid de nordiska med­ borgarnas fiskerätt. Övriga har emellertid direkt uttalat sig i fråga om ut­ kastet i vad det avser utlänningar i allmänhet.

Förslaget i denna del tillstyrkes uttryckligen av hovrätten för Västra Sve­ rige, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Fiskefråmjandet samt läns­ styrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län.

Fiskeristyrelsen tar inte direkt ställning till förslaget men anser, att er­ forderliga medgivanden bör göras genom bestämmelser, som utfärdas av

Kungl. Maj:t med stöd av 4 och 21 §§ fiskerättslagen.

Sveriges fiskares riksförbund har ingen erinran att göra, men anser att lagändring inte är nödvändig. Det vore enligt förbundet enklast, att Kungl.

Maj :t gav generella dispenser i sådana fall, då så kunde vara lämpligt.

Chefen för försvarsstaben är tveksam, enär frågan faller utom det egent­ liga internordiska samarbetet, men vill inte motsätta sig att förslaget ge­ nomföres.

Kammarkollegiet anser, att ytterligare utredning erfordras i denna fråga och att tills vidare endast icke yrkesmässigt fiske bör regleras. Kollegiet anför följande.

Enligt kollegiets mening är den föreliggande utredningen otillräcklig för en närmare bedömning av frågan om här i riket bosatta utlänningars lik­ ställande med svenska medborgare med avseende å rätten till yrkesmässigt fiske. Utredning synes erforderlig för att belysa huru en dylik reform låter inordna sig i eljest gällande bestämmelser om utlännings yrkesverksamhet här i riket. Kollegiet vill för övrigt framhålla, att icke ens efter ett genom­ förande av niomannakommitténs utkast till ändringar i resp. länders fiske- rättslagstiflning full ömsesidighet skulle föreligga mellan de nordiska län­ derna.

Med hänsyn till det anförda och då ömsesidighelskravct i vad avser yrkes­ mässigt fiske måste anses göra sig starkare gällande än beträffande icke yrkesmässigt sådant, torde man för närvarande böra begränsa sig till icke yrkesmässigt fiske med bandredskap i havet, som föreslagits beträffande här tillfälligt vistande nordiska medborgare. Den av niomannakommittén uppställda fordringen, att utlänningen »sedan minst två år har hemvist i riket» ifrägasättes härvid — i anslutning till uttryckssättet i de mellan Sve­

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

8

rige och övriga nordiska länder ingångna avtalen för undvikande av dubbel­

beskattning — böra formuleras: »sedan minst två år antingen har sitt egent­

liga bo och hemvist i riket eller där stadigvarande vistas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om fiskerätten skall gälla jäm­

väl fritt vatten i insjöarna och hyser betänkligheter mot att rätten skall av­

se även yrkesmässigt fiske. Sedan länsstyrelsen påpekat, att tredje lagutskot­

tet blott uttalat sig rörande vidgade möjligheter för medborgare i övriga nor­

diska länder att här bedriva sportfiske anför länsstyrelsen följande.

Det är självfallet angeläget att söka bringa de nordiska ländernas rätts­

regler till sa nara överensstämmelse som möjligt. Niomannakommitténs för­

slag skulle beträffande utlänning, som sedan minst två år har hemvist i ri­

ket, bidraga till att skapa dylik överensstämmelse i vad avser kustfisket. I

fråga om insjöarna däremot synes -— beträffande såväl allmänt som enskilt

vatten —- de i 4 och 21 §§ fiskerätlslagen föreslagna ändringarna, innefat-

™n“e fiskerätt för utlänning, som sedan minst två år har hemvist i riket,

åtminstone i vissa avseenden gå längre än vad som skulle bli fallet i övriga

nordiska länder. Delvis beror väl detta på att de lagar, som i de olika län­

derna reglerar rätten till fiske, är uppbyggda efter helt skilda principer.

.

.. an sålunda ifrågasättas om inte de föreslagna lagändringarna skulle

innebära ett tillmötesgående från svensk sida, som sträcker sig väl långt.

Men bortsett från invändningar av detta slag hyser länsstyrelsen rent all-

mänt sett vissa betänkligheter mot förslaget i vad det avser annat fiske än

sportfiske. Man kan nämligen inte komma ifrån att förslagets realiserande

kan komma att medföra ökade svårigheter för yrkesfiskarna.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet avstyrker i ett yttrande till läns­

styrelsen i Skaraborgs län detta förslag. Han befarar, att utlänningar inte

skall ha kännedom om de bestämmelser av skilda slag som gäller för fritt

fiske i de stora sjöarna. Man finge därför räkna med att talrika överträdel­

ser skulle komma att ske. Möjligen skulle frågan komma i ett annat läge

om fiskekort (fiskevårdsavgift) infördes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 är 1960

Fiskerätt för medborgare i andra nordiska länder, vilka ej är

bosatta i Sverige

Allmänna synpunkter

Motionerna

I motionerna I: 383 och II: 472 till 1957 års riksdag anfördes bl. a. föl­

jande.

De nuvarande reglerna innebär att utländska medborgare — däribland

också sådana från våra nordiska grannländer — som antingen varaktigt

uppehåller sig i landet eller befinner sig på tillfälligt besök i Sverige är för­

hindrade bedriva nöjesfiske. En sådan person kanske gästar svenska vänner

som bor vid kusten men äger då icke deltaga i sitt värdfolks sportfiske med

mindre Kungl. Maj :t givit tillstånd därtill. Självfallet är det i allmänhet

ogorhgt för tillfällig besökare att utverka sådant tillstånd. Såsom framgår av'

ett yttrande i frågan från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan be­

stämmelserna icke heller efterlevas i praktiken. Flertalet gästande främ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

9

lingar torde överhuvudtaget icke känna till att de icke äger bedriva sport­ fiske i allmänt och enskilt vatten på i huvudsak samma sätt som envar svensk medborgare. Någon som helst praktisk olägenhet torde icke uppkomma, om t. ex. nordiska medborgare jämställdes med svenska medborgare i föreva­ rande avseende. Ingen skulle lida skada därav. Någon minskning i fiskbe­ ståndet utanför våra kuster kan icke rimligen inträda. Icke heller kan den yrkesidkande fiskarbefolkningen lida något intrång.

Å andra sidan är fördelarna av ändrade bestämmelser på denna punkt up­ penbara. Ur turistsynpunkt torde Sverige ha åtskilligt att vinna på att be­ sökare från andra nordiska länder tillåtes bedriva sportfiske längs A7åra kus­ ter. Det måste också anses som en enkel gärd av rättvisa att i ifrågavarande avseende likställa alla dem från våra nordiska grannländer, som arbetar i Sverige — det gäller här en både relativt stor och med hänsyn till vår pro­ duktion betydelsefull människogrupp — och sålunda varaktigt vistas här i landet med de svenska kamraterna. Det är icke motiverat att utestänga dem från rätten att fiska i de vatten, som står öppna för alla svenska medbor­ gare.

Som redan nämnts torde de ifrågavarande reglerna i praktiken upprätt­ hållas endast i ganska begränsad omfattning. Då emellertid ingripanden i sådant syfte göres, uppkommer onödiga slitningar. I gränsområdena till Norge förekommer exempelvis att svenska bevakningsbåtar jagar bort norska nöjesfiskare, som kommer in på svenskt vatten. Sådana åtgärder är i full överensstämmelse med gällande svensk rätt men bidrager till att skapa miss­ stämning mellan de båda länderna, vilket självfallet bör undvikas.

Motionärerna uttalade, att den eftersträvade likställigheten torde kunna genomföras antingen så att generella föreskrifter utfärdades med stöd av dispensreglerna i 4 och 21 §§ fiskerättslagen eller så att lagen ändrades där­ hän, att i nyssnämnda paragrafer infogades bestämmelser om att nordiska medborgare skulle vara likställda med svenska medborgare. Det senare al­ ternativet syntes enligt motionärerna vara att förorda.

Motionerna utmynnade i en hemställan, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om framläggande av förslag till riksdagen om sådan ändring av fiskerättslagen, att nordiska medborgare jämställdes med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske.

Tredje lagutskottet

Tredje lagutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 13/1957 om alt förevarande fråga tidigare behandlats i Nordiska rådet vid andra sessionen år 1954 (re­ kommendation nr 27), vid fjärde sessionen år 1956 (juridiska utskottets utlåtande nr 6) samt vid femte sessionen år 1957 (sak D 22, förslag nr 13).

Efter redogörelse för de yttranden över motionerna, som utskottet inhäm­ tat, anförde utskottet följande.

Motionärernas hemställan går ut på att medborgare i de övriga nordiska länderna skall jämställas med svenska med avseende å rätten att fritt be­ driva fiske i allmänt vatten och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkom­ mer envar. Av motiveringen till motionerna förefaller det dock som om en­ dast sportfiske skulle åsyftas. Nordiska rådets rekommendation i augusti 1954, vartill motionerna hänvisar, innefattar heller icke annat än en hem­ ställan till de nordiska ländernas regeringar att undersöka möjligheterna för

10

nordiska medborgare att vid besök i annat nordiskt land få bedriva fritt fis­

ke av sådan icke yrkesmässig natur, som tillkommer vistelselandets med­

borgare.

Vad beträffar rätten till sportfiske (taget i samma bemärkelse som nöjes-

fiske eller fritidsfiske) gäller i alla de nordiska länderna — med undantag

av Finland, där utlänningar i sådant avseende är likställda med landets

egna medborgare — att detta i vatten, där fiskerätten tillkommer envar,

icke utan särskilt tillstånd må bedrivas av utländsk medborgare, som icke

har stadigvarande bosättning i landet.

Däremot föreligger i princip icke i något av Nordens länder hinder för ut­

länning att med tillstånd av fiskerättsinnehavaren fiska i enskilt vatten, i

den man denne äger att ensam förfoga över fiskerätten. Denna rätt beröres

likväl icke av den genom motionerna väckta frågan.

Såsom i motionerna påtalats råder följaktligen det förhållandet, att med­

borgare från annat nordiskt land, vilken befinner sig på tillfälligt besök i

Sverige som turist eller som gäst hos svenska vänner, principiellt är för­

bjuden att bedriva sportfiske i vatten, där rätt till frifiske eljest föreligger,

även om det sker i sällskap med samtidigt fiskande svenskar. På motsva­

rande sätt förhåller det sig för svenskar som tillfälligt vistas i Danmark och

Norge. Del har emellertid visat sig ogörligt att i praktiken upprätthålla så

stränga bestämmelser, varför ett faktiskt "tillstånd uppkommit, där berörda

länders myndigheter i stor utsträckning ej reagerar mot sportfiske längs

havskusterna, som utövas med handredskap av medborgare från annat nor­

diskt land.

Beträffande rätten till kustfiske för den som bär stadigvarande hemvist

inom vistelselandet är de danska och norska reglerna mera liberala än de

svenska, i det att sådan person där är jämställd med landets egna medbor­

gare. I Sverige saknar t. o. m. en här mantalsskriven utlänning fiskerätt

varom nu är fråga.

Av remissvaren framgår att något starkare motstånd icke reses annat än

från militärt håll mot att sportfiske med handredskap generellt tillätes även

för andra nordiska länders medborgare, under förutsättning att svenskar

tillerkännes samma rättigheter i det övriga Norden.

Vad gäller här i riket mantalsskrivna nordiska medborgare, bör Sverige

i och för sig genast kunna vidtaga åtgärder, som bringar oss till örnsesi-

dighet med Norden i övrigt. Likaså bör något principiellt hinder ej anses

föreligga mot ett svenskt åtagande, som endast fastställer ett faktiskt rå­

dande förhållande, utan att motsvarande åtgärder från de andra länderna

först inväntas, åtminstone om ett sådant initiativ kan antagas leda till snar

efterföljd.

Rekommendationen

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté uttalar till en början, att

den bortsett från de isländska bestämmelserna, enär spörsmålet i fråga om

Island knappast har en sådan praktisk betydelse, att det skulle vara motive­

rat att föreslå ändring i de bestämmelser, som där gäller. Kommittén uttalar

därefter följande (översatt från norska).

Kommittén har sig bekant att gällande bestämmelser icke överallt tillämpas

efter bokstaven, men det är å andra sidan klart, att reglerna icke sällan har

givit anledning till irritation hos personer på besök i ett annat nordiskt

land. Tillfredsställande förhållanden på området kan därför ernås endast

genom lagändringar i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

11

Vid närmare behandling av spörsmålet har kommittén i övrigt begränsat ämnet på sätt som anges i utlåtandet av rådets juridiska utskott under fjärde sessionen, d. v. s. till icke yrkesmässigt fiske med handredskap längs kuster­ na. När denna begränsning har förordats är orsaken härtill att rätten till fis­ ke i insjöar och floder (älvar, åar) i de olika länderna i allmänhet tillkom­ mer ägaren av ifrågavarande vatten (jordägaren) och av denne kan uthyras till privatpersoner, oavsett om dessa är invånare i riket, eller, som icke sällan är fallet, till organisationer för fritidsfiske.

Speciellt för Sveriges vidkommande bör rätten enligt kommitténs mening avse fiske dels längs havskusten oavsett om vattnet är allmänt eller enskilt, dels i allmänt vatten i de fyra stora insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (vattnet är allmänt i dessa fyra sjöar utanför en gräns 1500 meter från landet).

På detta som på andra områden där likställighetsspörsmålet är aktuellt är det självklart att andra nordiska länders medborgare icke bör ställas gynn­ sammare än ifrågavarande lands egna medborgare. I den omfattning rätt till fiske för dessa beror på att fiskekort eller annan licens löses bör andra nor­ diska länders medborgare naturligtvis underkastas samma regler. På sam­ ma sätt måste medborgare från annat nordiskt land givetvis noga följa de regler som kan vara givna för behandlingen av eventuell fångst.

Kommittén uttalar sig rörande önskvärdheten av att likartade bestäm­ melser gäller i de skilda nordiska länderna och anför härom följande (över­ satt från norska).

Den svenska riksdagens tredje lagutskott betonar önskvärdheten av öm­ sesidighet mellan länderna på detta område. Kommittén delar denna syn­ punkt såtillvida som den ansluter sig till tanken att likställighet snarast bör genomföras i alla de nordiska länderna. Emellertid gäller — såsom ock­ så i annat sammanhang har framhållits under förhandlingarna i Nordiska rådet — att ett strängt fasthållande av kravet på ömesidighet kan medföra en eljest opåkallad försening av arbetet med likställighet av nordiska med­ borgare. Det kan därför just i förhållandet mellan de nordiska länderna vara rimligt alt göra avkall på detta krav. Även om särskilda politiska eller tek­ niska svårigheter skulle visa sig i ett eller liera av länderna bör detta såle­ des enligt kommitténs mening icke hindra alt de nödvändiga lagändringarna genomföres i de övriga. Vidare finner kommittén det riktigt att också is­ ländska medborgare likställes med ifrågavarande lands egna medborgare på delta område, även om danska, finska, norska och svenska medborgare icke i Island kan påräkna likställighet på området.

I fråga om de betänkligheter, som anförts ur militär synpunkt, uttalar kommittén följande (översatt från norska).

Icke heller de invändningar, som ur militära synpunkter har blivit fram­ lagda, kan kommittén tillmäta avgörande vikt. Faran för spionage ökas knap­ past genom att besökande från andra nordiska länder får samma rätt som ifrågavarande lands egna medborgare till att bedriva fritidsfiske. Kommittén önskar dock understryka att det naturligtvis icke är meningen att utlän­ ningar med stöd av en lag som medger rätt till fritidsfiske skall ha tillträde till militära skyddsområden i vilka de eljest icke äger rätt att uppehålla sig.

I anmärkningar till det svenska lagutkastet uttalas, att likställigliets- frågorna i princip torde böra lösas i lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Remissyttrandena

Rekommendationen tillstyrkes i denna del av kammarkollegiet, general­

tullstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Stockholms, Kal­

mar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gotlands, Ble­

kinge och Norrbottens län, föreningen Norden, Svenska fiskevårdsförbundet,

Fiskefrämjandet och Svenska sportfiskareförbundet. I yttranden till länssty­

relser tillstyrkes förslaget även av bl. a. fiskeriintendenlerna i Österhavets,

Västerhavets och Övre Norra distriktet samt av Norrbottens kustfiskareför-

bund, Gotlands fiskareförbund och Malmöhus läns havsfiskeförening. Några

av dessa remissinstanser har dock påyrkat mindre jämkningar i förslaget.

Till dessa jämkningsförslag återkommer jag i senare avsnitt. Några synpunk­

ter och yrkanden av mera allmän natur torde jag emellertid redan i detta

sammanhang få redovisa.

Hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Gotlands län anser, att

likställigheten även bör gälla i fråga om det fria fisket i de stora

insjöarna. Hovrätten anför härom följande.

Såvitt gäller rätten för våra nordiska grannländers medborgare att fiska i

svenskt vatten avser denna rätt enligt förslaget endast fiske i havet eller

med andra ord utefter kusterna och omfattar där såväl allmänt som enskilt

vatten. Någon motsvarande rätt har icke föreslagits beträffande fisket i de

insjöar, där fiske är tillåtet för varje svensk medborgare. Denna inskränk­

ning av fiskerätten till att avse endast kustvattnen synes finna sin enda för­

klaring i det av Nordiska rådet år 1956 gjorda uttalandet, varigenom utskot­

tet i syfte att underlätta frågans lösning begränsat omfattningen av den

åsyftade regleringen. Även om man på detta'sätt löser frågan för de om­

råden, där onödiga slitningar måhända varit mest förnimbara, förefaller

den nämnda inskränkningen knappast vara motiverad. Det ligger nära till

hands att fråga sig varför besökande från grannländerna — som'alltså skulle

få bedriva fritidsfiske utefter kusterna — icke också skulle ha rätt att

fiska i de delar av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön som utgöra

allmänt vatten eller i dessa sjöars och Mälarens enskilda vatten i den

mån fisket i de sistnämnda är tillåtet för svenska medborgare utan stöd

av enskild fiskerätt. Det kan visserligen sägas att svenskar på besök

exempelvis i Danmark och Norge icke kunna förväntas få en alldeles mot­

svarande rätt att fiska i sötvatten beroende på att dessa länders lagstift­

ningar förete väsentliga skiljaktigheter från den svenska just beträffande

sötvattensfisket, och att därför begränsningen till havsfisket är betingad av

kravet på ömsesidighet. Detta skäl för att göra åtskillnad mellan fiske i salt­

vatten och i sötvatten synes dock vara föga vägande. För Sveriges vidkom-

mande förefaller differentieringen konstlad och onödig, och hovrätten anser

därför att rätten för de övriga nordiska ländernas medborgare att bedriva

bär i landet bör omfatta även fiske i sötvatten i den mån fiske

där är tillåtet för varje svensk medborgare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påyrkar i likhet med fiskeriintendenten i

Övre Norra distriktet och Norrbottens kustfiskareförbund, att undantag

skall göras för Nedertorneå kommun. Till stöd härför anför läns­

styrelsen följande.

Liksom Nordiska rådet anser länsstyrelsen det i och för sig lämpligt att

medborgarna i de nordiska länderna jämställes i fråga om'rätt att' med

13

handredskap bedriva fritidsfiske i havet. Detta principiella ställningstagande gäller emellertid icke den del av Norrbottens kustområde, som upptages av Nedertorneå skärgård. Inom detta område utövas det betydelsefullaste kust­ fisket i länet och en stor del av befolkningen är för sin försörjning beroende därav. Sålunda är — förutom ett flertal binäringsfiskare — länets flesta yrkesfiskare bosatta bär. Enär laxtillgången under senare år starkt minskat, är fiskets lönsamhet för närvarande dålig. Näringsgrenen är därför mycket känslig för ingrepp, som kan medföra ytterligare fångstbortfall. Då fiske­ vattnen i Nedertorneå skärgård i huvudsak är belägna på den svenska sidan, kommer dessa vatten helt naturligt att utöva en stark lockelse på den finska befolkningen, icke minst den från industriorten Kemi. Med hänsyn till att enligt fiskerättslagen fiske på enskilt vatten i stort sett är fritt i Norr­ botten, synes finska medborgare även få en vidsträcktare fiskerätt i Sverige än i sitt hemland.

Av det anförda framgår att en frigivning av fisket på föreslaget sätt jämväl i Nedertorneå skärgård nödvändiggör en omfattande övervakning av att endast fritidsfiske med handredskap utövas. En sådan skärpt övervak­ ning kan lätt komma att skapa irritation hos befolkningen på båda sidor om gränsen. Man kan alltså få en effekt rakt motsatt den åsyftade.

Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen, att bestämmelsen om nordiska medborgares' rätt att med handredskap bedriva fritidsfiske i havet icke bör gälla inom Nedertorneå kommun. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att fisket i dessa vatten redan nu är underkastat vissa särbestäm­ melser enligt 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde och stadgan för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde (SFS 1928:6). Sist­ nämnda stadga är för närvarande föremål för översyn genom särskilda för de båda länderna utsedda ombud.

Fiskeriintendenten lämnar i sitt yttrande till länsstyrelsen uppgifter om laxfångsten i Nedertorneå skärgård under perioden 1946—1958. Av dessa uppgifter må här nämnas, att laxfångsten år 1946 var 283 ton och sedan nedgått till 176 ton år 1947, 107 ton år 1952, 45 ton år 1953 och 35 ton år 1958.

Sedan fiskeriintendenten framhållit, att de vid fisket använda redskapen och båtarna har ett värde av ca två miljoner kr. och att fiskarna i arrende årligen erlägger över 183 000 kr., anför han vidare följande.

Vid rådande dåliga tillgång på lax har flertalet fiskare svårt alt erlägga fastställda fiskearrenden och amortera skulder på redskap, och de kan icke få skälig ersättning för sitt arbete. För att upphjälpa fiskets ekonomi har fisket efter andra fiskslag än lax intensifierats.

Den föreslagna frigivningen av fisket för övriga nordiska medborgare kan komma att medföra, att inom svenska Nedertorneå skärgård utvecklas ett omfattande finskt fiske med karaktär av binäringsfiske. En dylik utveck­ ling skulle för områdets svenska kust- och skärgårdsbefolkning innebära ökade försörjningssvårigheter. Om elt större antal finska medborgare dag­ ligen passerar gränsen för fiske på svenskt vatten blir det för de svenska myndigheterna icke praktiskt möjligt tillse, alt bestämmelsen om att endast fritidsfiske får utövas efterleves. Härför skulle i varje särskilt fall bl. a. er­ fordras registrering vid gränspassering och kontroll rörande eventuell för­ säljning i hemorten.

Fiskeriintendenten anför som ytterligare skäl för elt undantag beträf­ fande Nedertorneå kommun alt — i motsats till vad som gäller för Norr­

Kunyl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

bottens läns kust i övrigt — utterfiske med flugkrok där inte

är förbjudet. Han anför närmare härom följande.

Jämlikt 3 § 1 mom. stadgan den 15 februari 1955 för fisket inom vatten­

området vid Norrbottens läns kust med undantag av Nedertorneå socken är

allt utterfiske med flugkrok förbjudet. Detta förbud har tillkommit främst

på tillskyndan av Norrbottens läns kustfiskareförbund. Utterfiske ger näm­

ligen ofta gott resultat i närheten av storryssjor, och det livliga utterfisket

invid ryssjorna medför att fisken skrämmes bort från ryssjorna, och där­

jämte skadas desamma stundom genom översegling i samband med uttring.

Förbudet omfattar icke Nedertorneå socken, och orsaken därtill är att för

denna kuststräcka gäller särskilda bestämmelser rörande fisket, utfärdade

av Kungl. Maj:t den 13 januari 1928 i överensstämmelse med en den 10

maj 1927 mellan Sverige och Finland avgiven deklaration rörande faststäl­

lande av stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. Skulle

genom den ifrågasatta lagändringen finska medborgare erhålla rätt att be­

driva fiske med handredskap inom svenska Nedertorneå skärgård kan för­

utom en fångstminskning för de svenska fiskarena förväntas, att irritation

uppkommer i samband med ett ökat utter- och spinnfiske intill stor­

ryssjor. Att detta senare problem kan få betydande omfattning framgår av

det faktum, att inom svenska Nedertorneå skärgård år 1958 fanns 1 391 lax-

och sikryssjor — vilket är halva antalet dylika ryssjor inom Norrbottens

län — och 62 strömmings- och löjryssjor.

Norrbottens kustfiskareförbund anför till stöd för sitt yrkande i stort sett

samma skäl som fiskeriintendenten.

Chefen för försvarsstaben, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län

och Sveriges fiskares riksförbund uttalar tveksamhet inför förslaget, men

motsätter sig inte att det genomföres.

Chefen för försvarsstaben framhåller särskilt vikten av att bestämmelser­

na om militära skyddsområden iakttages och anför följande.

Genom remiss 9/2 1957 anmodades chefen för försvarsstaben att avgiva

utlåtande till riksdagens tredje lagutskott över inom riksdagen väckta mo­

tionerna 1:383 och 11:472 angående nordiska medborgares jämställande

med svenska med avseende på rätten till fiske. I yttrande 8/3 1957 avstyrk­

tes bifall till framställningen vad beträffar kustfarvattnen men tillstyrktes

vad beträffar insjöar och floder, skyddsområdena undantagna. Nämnda av-

styrkan var främst motiverad av chefens för marinen synpunkter rörande

svårigheten att kontrollera att lödning och annan illegal verksamhet icke

bedrevs av utlänning i samband med fiske.

Chefen för marinen har emellertid nu funnit skäl ändra sin tidigare

ståndpunkt och anför följande:

Med hänsyn till senare års tekniska utveckling synes värdet av den ille­

gala verksamhet som kan bedrivas i samband med ifrågasatt fritidsfiske

med handredskap, icke längre vara av sådan betydelse ur säkerhetssyn­

punkt, att CM vidhåller den i sitt yttrande den 16/11 1951 intagna stånd­

punkten. CM motsätter sig sålunda icke den föreslagna lagändringen under

den bestämda förutsättningen att den avses gälla endast under allmänt

fredstillstånd. CM vill även framhålla, att den rådande allmänna tendensen

att till förmån för turismen minska på utsträckningen av nuvarande

skyddsområden måste behandlas med ökad restriktivitet, därest lagförsla­

get skulle fastställas. Trots innehållet i kommentaren (mom. 4) till lagför­

slaget, vill CM framhålla att den föreslagna lydelsen av ,§ 4 i fiskelagen bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

kompletteras på ett sådant sätt, att det tydligt framgår, att berörda utlän­ ningars likställdhet med svenska medborgare ej skall gälla inom skyddsom­ rådena.

Fiskeristyrelsen ingår i sitt yttrande på en teknisk granskning av författ- ningsförslagen utan att ta ställning till om förslaget bör genomföras eller inte. Styrelsen framhåller dock, att åtminstone bland vissa yrkesfiskare betänkligheter möter mot förslaget, och hänvisar därvid till ett av Svenska västkustfiskarnas centralförbund till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avgivet yttrande, vari förbundet avstyrker förslaget och anför följande.

På grund av det alltmer ökande fritidsfisket kan man tyvärr inte komma ifrån det faktum att visst intrång emellanåt göres i inomskärsfiskarnas yrke. Tyvärr har inte alla sportfiskare en riktig inställning till denna fri­ tidssysselsättning, utan alltför många exempel finns på sportfiskare som tar i land större fångster än nödvändigt och försäljer dessa till låga priser eller skänker bort dem. Härigenom förstöres emellanåt försälj ningsmöjligheter- na för den grupp av yrkesfiskare som har de lägsta inkomsterna. Vidare händer det alltför ofta att sportfiskare skadar utestående redskap för yr­ kesfiskarna.

Det finns grundad anledning befara att dessa svårigheter ytterligare kom­ mer att accentueras om de nordiska regeringarna i enlighet med förslaget skulle genomföra likställighet mellan egna medborgare och medborgare från de övriga nordiska länderna beträffande dylikt fiske. Centralförbundet vill därför avstyrka den framlagda rekommendationen.

Sveriges fiskares riksförbund önskar helst att likställigheten skall om­ fatta även yrkesmässigt fiske. Förbundet förklarar emellertid, att det inte anser sig böra avstyrka förslaget. Därvid förutsättes dock att samma be­ stämmelser genomföres i de övriga nordiska länderna. Förbundet anför i denna del följande.

Från förbundets sida ha vi alltid hävdat, att vi icke ha något att invända mot en fullständig frihet för nordiska medborgare att bedriva såväl yrkes­ mässigt fiske som sportfiske och mera fritidsbetonat sådant innanför terri­ torialgränserna på samma villkor som det egna landets medborgare, under förutsättning av att motsvarande medgivande lämnas 1 de övriga nordiska länderna. Vi ha fortfarande samma uppfattning och anse, att en sådan ömsesidig överenskommelse skulle vara en lämplig lösning på alla hithö­ rande frågor och därigenom skulle man också lättare kunna lösa de pro­ blem, som uppkommer vid en eventuell framtida utflyttning av nuvarande fiskegränser.

Med hänsyn emellertid till önskvärdheten av ett bättre samarbete mellan de nordiska länderna anse vi oss icke böra avstyrka nu föreliggande förslag, under förutsättning av att samma bestämmelser genomföres i respektive länder. Dock vill vi samtidigt erinra om alt det alltmer tilltagande sport- och fritidsfisket vållar de svenska yrkesfiskarna åtskilliga svårigheter ge­ nom i vissa fall försvårade avsättningsförhållanden bl. a. därigenom att fångsterna utbjudas utan någon som helst kontroll och utan hänsynstagan­ de till gällande prisreglering, varigenom störningar i den reguljära fisklum- deln uppkomma. En förutsättning för genomförande av likställighet i en­ lighet med förslaget måste därför vara att erhållna fångster från sport- och fritidsfisket ej placeras på marknaden vare sig genom att desamma direkt saluföras eller på annat sätt. Andra svåra olägenheter är också den ofta

15

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

förekommande skadegörelse på och ibland 1. o. in. förlust av fångstredskap,

som förorsakas av s. k. sportfiskare. Sådana skador och förluster kunna bil

ganska kännbara för yrkesfiskarna, dels genom i vissa fall utebliven fångst

och dels genom direkta kostnader. Redskapen utgöra en av de drygaste om­

kostnaderna för yrkesfiskare och med hänsyn till att en betydande utök­

ning av sport- och fritidsfisket kan förväntas, om förslaget genomföres,

borde en ytterligare förutsättning vara, att bättre bevakning och kontroll

anordnas utmed de kuststräckor, som äro mest frekventerade av sportfis­

kare. Detta skulle i viss mån kunna ge ett behövligt skydd åt yrkesfiskar­

nas redskap och underlätta upprätthållandet av i andra avseenden behövlig

kontroll.

Ingen av de egentliga remissinstanserna motsätter sig förslaget. I yttran­

den till dessa a v styrkes det emellertid — förutom av Svenska västkust­

fiskarnas centralförbund — av Stockholms läns fiskareförbund och Vänerns

fiskareförbund. Stockholms läns fiskareförbnnd uttalar därvid, att försla­

get troligen skulle komma att medföra, att lönsamheten för det yrkesbeto-

nade fisket försämrades, i synnerhet inom Stockholms län med dess in­

bjudande skärgård.

Avgränsningen mot yrkesmässigt fiske

Tredje lagutskottet

I tredje lagutskottets utlåtande framhålles, att gränsen mellan yrkesmäs­

sigt bedrivet fiske och sportfiske, vilket uttryck utskottet som tidigare

nämnts använder i samma bemärkelse som nöjes- eller fritidsfiske, inga­

lunda är klar. Utskottet anför härom vidare.

Den svenska fiskerättslagstiftningen lämnar ej någon begreppsmässigt de­

finierad skillnad mellan sportfiske och yrkesmässigt fiske utan bara mellan

fiske med fast och med rörligt redskap. Svårigheten att draga en gräns mel­

lan yrkesmässigt och annat fiske har även framhållits av ett par remissor­

gan. Likaså har den norska regeringen uttalat, att den knappast kunde före­

slå en avvikelse särskilt beträffande sportfiske, eftersom detta är svårt att

skilja från yrkesmässigt fiske. Flera sportfiskeredskap kan med fördel nytt­

jas även yrkesmässigt, medan åter andra är användbara praktiskt taget en­

bart för sportfiske. Om sportfiske tillätes blott med sistnämnda redskap,

blir givetvis utrymmet för detsamma ganska begränsat. Tillätes däremot

sportfiske i vidare utsträckning, blir gränsdragningen lätt svävande och be­

roende av sådana ofta svårbedömliga faktorer som fiskets omfattning,

fångstens användning etc. Därtill kommer att även ett typiskt sportfiske ge­

nom att utövas av många eller på olämpligt sätt kan medföra skador för yr­

kesfiskarnas och husbehovsfiskarnas verksamhet. Särskilt i gränstrakterna

kan frihet för övriga nordiska medborgare till sportfiske, även om detta in-

skränkes till vissa handredskap, tänkas medföra en så ökad omfattning av

dylikt fiske, att det kan bli till avsevärd skada för det ekonomiskt mindre

bärkraftiga småfisket nära kusten. I några remissyttranden har även fram­

hållits, att det vore skäl att överväga, om icke en viss kontroll lämpligen

skulle kunna utövas genom ett stadgande om skyldighet att lösa fiskekort.

Utan att frågan först blivit utredd ur bl. a. dessa synpunkter anser utskot­

tet, att Sverige icke nu bör ensidigt vidtaga lagstiftningsåtgärd eller lämna

generellt tillstånd, som medför rätt till sportfiske i svenska Mitten för med­

borgare från annat nordiskt land.

17

Utskottet väcker därefter frågan om man inte borde söka genomföra lättnader även för det yrkesmässiga fisket och anför där­ om följande.

Med hänsyn till de nyss berörda svårigheterna med gränsdragningen mel­ lan yrkesmässigt och icke yrkesmässigt fiske samt till önskvärdheten av största möjliga likställighet nordiska medborgare emellan i deras näringsut- övning synes det vidare värt att pröva, om lättnader kunde genomföras även för det yrkesmässiga fisket. Detta skulle eventuellt kunna ske genom kon­ ventioner med övriga nordiska länder. Över huvud taget erbjuder förefint­ liga skiljaktigheter i fiskerättshänseende mellan de nordiska länderna även­ som de skillnader i de fiskerättsliga förhållandena, som föreligger i olika de­ lar av Sverige, särskilda olägenheter vid försök att genomföra en ömsesidig­ het, som begränsas blott till sportfisket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Rekommendationen

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté anför i denna del följande (översatt från norska).

Rådets rekommendation nr 27/1954 är uttryckligen begränsad till att an­ gå icke yrkesmässigt fiske. De problem, som uppstår med hänsyn till rätten till yrkesmässigt fiske, kommer därför icke i betraktande (vissa problem på detta område har för övrigt redan varit föremål för behandling i rådet; jfr rådets rekommendation nr 1/1954 angående rättslig likställighet för nor­ diska medborgare i fråga om yrkesfiske).

Kommittén är medveten om att det lagtekniskt kan vålla vissa problem att avgränsa det icke yrkesmässiga fisket från yrkesfisket. Det kan vara frå­ ga om olika terminologiska lösningar, således utom icke yrkesmässigt fiske fritidsfiske, sportfiske (lystfiskeri, sportsfiskeri). Avgörande är härvid alle­ nast att den valda terminologin klarast möjligt uttrycker att det blott är frå­ ga om fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och i syn­ nerhet utan att fångsten avhändes mot betalning. Att detta är fallet bör pre­ ciseras i lagförslagens motiv.

I begränsningen till fritidsfiske (»lystfiskeri») ligger i och för sig redan, att blott sådana redskap som sedvanligen användes av fritidsfiskare, särskilt kast- och metspön samt pilk och motsvarande redskap, är tillåtna. För att undgå tvivel bör man dock enligt kommitténs mening i lagtexten uttryckli­ gen fastslå detta, vilket t. ex. kan ske genom att det bestämmes att rätten blott avser fiske med handredskap.

Kommittén har sig bekant att till och med en så begränsad rätt för andra nordiska medborgare till fiske kan möta motstånd från yrkesfiskares sida. Det synes emellertid helt klart att det icke med fog kan resas någon invänd­ ning mot att genomföra likställighet på detta område. Det är i själva verket blott fråga om att avskaffa ett fullkomligt onödigt irritationsmoment för personer som uppehåller sig i ett annat nordiskt land och önskar alt där odla sina fritidsintressen på samma sätt som i hemlandet, och det måste bestridas att härav följer konsekvenser som på något sätt kan skada de pro­ fessionella fiskarna i deras yrke. Erinras må härvid att det blott är fråga om att tillerkänna besökande från andra nordiska länder eu rätt som lan­ dets egna medborgare redan har. Den ökning av fritidsfiskarnas antal som detta förorsakar torde vara relativt obetydlig och utan ekonomisk betydelse för yrkesfisket.

18

Nordiska rådets rekommendation avser endast icke yrkesmässigt fiske. I

niomannakommitténs lagförslag har använts olika uttryck för avgränsning-

en mot yrkesmässigt fiske.

I danska lagtexten föreslås »lystfiskeri med håndredskaber langs kys-

ten». I motiven anges, att med handredskap i detta sammanhang endast

avses sådana redskap, som sedvanligen användes vid lystfiskeri, »d. v. s.

kaste- og medestenger, pilk o. lign. redskaber».

I finska lagtexten göres begränsningen genom orden »husbehovs- och re-

kreationsfiske», vilket uttryck använts i annat sammanhang i lagen för att

utmärka fritidsfiske. Lagrummet avser blott fiske i allmänt vatten i salt­

sjön.

I norska lagtexten föreslås »sportsfiske med håndredskap». Lagen avser

blott saltvatten. I motiven framhålles, att avgränsning med hänsyn till red­

skapets art är svår att göra. Det framhålles, att en metod vore att räkna upp

de olika slag av handredskap som skulle få brukas. Detta skulle emellertid

möta mycket stora svårigheter, då en del handredskap, t. ex. pilk och lik­

nande, ju också användes av yrkesfiskare. Den bästa lösningen för Norges

del torde därför vara, att man lade huvudvikten vid att fångsten icke fick

säljas. I motiven till lagförslaget borde det slås fast att fångsten icke fick

omsättas, då fisket eljest icke kunde betecknas som sportfiske. Varken lant­

bruks- eller fiskeridepartementet hade ännu behandlat spörsmålet om en

närmare definition av begreppen sportfiske och handredskap.

I svenska lagtexten föreslår kommittén, att begränsningen sker genom or­

den »med handredskap bedriva fritidsfiske i havet». I motiven anföres, att

det hade legat nära till hands att införa begreppet icke yrkesmässigt fiske.

Svårigheterna att avgränsa detta hade emellertid nyligen berörts i annat sam­

manhang (se proposition nr 151/1957 och tredje lagutskottets utlåtande nr

21/1957, s. 17). Med hänsyn härtill hade i stället uttrycket fritidsfiske valts.

Utmärkande för detta var att fisket gav blott obetydliga fångster, vilka icke

försåldes och icke borde försäljas.

Vad angick begreppet handredskap anför kommittén, att icke heller detta

torde behöva föranleda större vanskligheter vid tillämpningen. Till denna

grupp, var att hänföra två av fritidsfiskares vanligaste redskap, nämligen

dels spö, dels pilk m. fl. liknande redskap. Även här kunde gränsfall tänkas

förekomma, vilka dock knappast behövde föranleda större svårigheter. Något

avgörande skäl mot att införa begreppet syntes icke föreligga.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser uttalar, att uttrycket fritidsfiske kan ge an­

ledning till olika tolkningar. Kammarkollegiet ifrågasätter sålunda om inte

detta uttryck med hänsyn till utvecklingen mot en allt mer ökad fritid blir

för vitt och kan komma att inrymma även fiske, som har karaktär av bi­

näring. Det syntes därför — trots niomannakommitténs betänkligheter —

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

19

böra övervägas, om man inte hellre i anslutning till rekommendationens ordalydelse borde använda uttrycket »icke yrkesmässigt fiske». Kammar­ kollegiet anför i denna del följande.

Fiskerättskommittén använde i motiven till sitt förslag till fiskelag (SOU 1947:47, s. 251) beteckningarna amatörfiske och amatörfiskare, och inne­ fattade under sistnämnda beteckning alla de kategorier av fiskande, som i olika sammanhang plägade kallas amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighets- fiskare, för vilka alla vore gemensamt, att de bedreve fisket först och främst som nöje och för rekreation, ehuru naturligtvis oftast också i avsikt att an­ skaffa fisk till det egna hushållet. I kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kronans fisken förekommer begreppet fritids­ fiske i sammansättningar sådana som »sport- och fritidsfiskare» resp. »sport- eller fritidsfiske» (t. ex. 3 §). Det synes kunna ifrågasättas huruvida icke med hänsyn till utvecklingen mot en allt mera ökad fritid under begreppet fritidsfiske kan komma att inrymmas fiske, som har karaktären av binä­ ring eller, som 1957 års fiskearrendelag uttrycker det, »annat fiske (än yr­ kesfiske) av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning» (1 §). Det synes därför böra övervägas, om man icke hellre i anslutning till rekommen­ dationens ordalydelse bör använda uttrycket »icke yrkesmässigt fiske», i synnerhet som begreppet yrkesmässigt fiske redan förekommer i fiskerätts­ lagen (16 § första stycket 1. och 27 § andra stycket).

Fiskeristyrelsen erinrar om att någon klar definition på »fritidsfiske» inte torde finnas. Detta uttryck borde därför inte införas i lagen, men kunde dock användas i en administrativ bestämmelse. Styrelsen uttalar härom följande.

Beträffande lagförslagens tekniska utformning får styrelsen till en bör­ jan erinra om, att 1950 års lag om rätt till fiske efter långvariga och omsorgs­ fulla förarbeten uppbyggts på ett litet fåtal begreppsbestämningar, som gjorts så enkla och klara som möjligt. Lagen behandlar sålunda väsentligen en­ dast två eller om man så vill tre arter av fiskevatten: allmänt vatten, enskilt vatten och enskilt vatten, där fisket är fritt för varje svensk medborgare med antingen all slags fiskeredskap (exempelvis västkusten) eller med vissa slag av fiskeredskap (rörligt redskap) såsom vid norrlandskusten med undantag för fiske efter lax. Under den rättsliga regleringen i fiskerättslagen har vi­ dare inbegripits endast två arter av fiskeredskap, nämligen fast redskap som erhållit en legaldefinition i lagen och rörligt redskap, som bestämts negativt såsom alla fiskeredskap, som icke är fasta fiskeredskap. Däremot har såda­ na begrepp som »yrkesfiske», »binäringsfiske» och »fritidsfiske» icke upp­ tagits i fiskerättslagen lika litet som specialdefinitioner på rörligt fiskeredskap såsom »handredskap» och liknande.

Styrelsen hyser den uppfattningen, att man icke utan synnerligen starka skäl bör frångå systematiken i nu gällande fiskerättslag och således i lagen införa där hittills icke brukade begrepp. Härav blir en följd, att om stats­ makterna skulle vara benägna att i sak tillmötesgå Nordiska rådets rekom­ mendationer på förevarande område, så bör detta ske i andra former än ge­ nom lagändringar av den lydelse, för vilken ovan redogjorts.

Närmast till hands synes ligga att de erforderliga medgivandena till för­ mån för medborgare i annat nordiskt land och här domicilierade andra utlänningar sker genom ett Kungl. Maj :ts brev med stöd av de i 4 och 21 §8 i nuvarande lydelse givna bemyndigandena eller genom en Kungl. Maj:ts kungörelse i kraft av samma bemyndiganden.

I ett brev eller eu kungörelse kan de tänkta begreppsbestämningarna »handredskap» eller liknande och »fritidsfiske» eller liknande intagas utan

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

att detta stöter på de principiella betänkligheter som möter mot begreppens

intagande i en allmän lag (fiskerättslagen), som utformats från helt andra

synpunkter. Nämnas må, att i kungörelsen den 8 juni 1951 ang. förvaltning­

en av kronans fisken och det i anslutning därtill utfärdade tillämpningscir-

kuläret införts en del liknande begreppsbestämningar.

Under rubriken »Bemaerkninger til udkastet» å s. 23 i remisshandlingen

anföres på tal om begreppet »fritidsfiske» bl. a., att utmärkande för detta

vore att fisket gåve blott obetydliga fångster, vilka icke försåldes eller borde

försäljas. Styrelsen torde få erinra om, att någon klar rättslig eller praktisk

definition på »fritidsfiske» som sådant eller i relation till närbesläktade verk­

samheter såsom »sportfiske» icke torde finnas. I varje fall upptar det stora

uppslagsverket »Svenskt Fiskelexikon» (1955) icke någon sådan bestäm-

ning.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller i likhet med fiskeristyrelsen, att

uttrycken fritidsfiske och handredskap är för oklara att införas i lagen samt

att avgränsningen därför bör ske i en administrativ författning. Hovrätten

anför vidare i denna del följande.

Det kan befaras att ett införande i fiskelagen av de båda begreppen kan

komma att tagas till intäkt för en framtida användning av dem i andra

och större lagsammanhang. Härtill kommer att en reglering med så begrän­

sad räckvidd som den ifrågavarande knappast kan sägas "ha sin naturliga

plats i fiskelagen, som tar sikte endast å svenska medborgares rätt till

fiske och därutöver blott innehåller huvudstadgandena angående utlännings

ställning i fiskerättshänseende. Den nu åsyftade regleringen låter sig också

genomföras utan något ingrepp i fiskelagen. Med stöd av gällande bestäm­

melser i 4 och 21 §§ fiskelagen äger nämligen Kungl. Maj :t att meddela ge­

nerellt tillstånd för de nordiska grannländernas medborgare att bedriva så­

dant fritidsfiske varom fråga är. Ett dylikt sätt att genomföra regleringen

synes vara att föredraga. Hovrätten får därför såsom sin mening uttala att

de nya bestämmelserna om fritidsfisket icke böra införas i fiskelagen utan

meddelas i administrativ ordning.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska sportfiskareförbundet anser, att

en klarare definition av det slags fiske, som avses i rekommendationen,

bör ges — enligt länsstyrelsen redan i lagtexten.

Den i rekommendationen uttalade meningen att erhållen fångst inte

skall få säljas understrykes av fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Kal­

mar län och Malmöhus låns havsfiskeförening.

Sveriges fiskares riksförbund har, som jag tidigare nämnt, tillstyrkt för­

slaget under uttrycklig förutsättning, att fångst inte skall få placeras på

marknaden vare sig genom direkt saluförande eller på annat sätt.

Svenska sportfiskareförbundet uttalar, att uttrycket fritidsfiske måste an­

ses innebära att fisket skall avkasta relativt obetydliga fångster och att dessa

inte skall försäljas. Förbundet framhåller vidare, att ur yrkesfiskarnas syn­

punkt skillnaden mellan att sälja och bortskänka fisk inte torde vara så stor

eftersom i båda fallen marknaden påverkas i ogynnsam riktning.

Som jag tidigare nämnt framhåller fiskeristyrelsen och hovrätten för

Västra Sverige att innebörden av uttrycket handredskap bör närmare

angivas. Fiskeristyrelsen framhåller särskilt, att detta är nödvändigt med

21

hänsyn till straffbestämmelserna. För att bestämmelserna skall bli klara och enkla förordar styrelsen att endast fiske med spö och pilk skall tillåtas. Styrelsen anför i denna del följande.

Begreppet »handredskap», finnes icke definierat i Svenskt Fiskelexikon. Härunder lärer vara att hänföra icke blott de å s. 23 i remisshandlingen om­ nämnda spö och pilk utan även andra redskap såsom drag, dörj, svirvel, utter m. fl. Gränsdragningen här blir förvisso icke så enkel som det antagits i remisshandlingen, ett förhållande som är bekymmersamt med tanke på att det här rör sig om förhållanden, som kan få omedelbar betydelse ur straffrättslig synpunkt. Närmare överväganden av hithörande spörsmål tor­ de vara nödvändiga, innan en lagstiftning eller kungörelse kommer till stånd. För egen del anser styrelsen, alt endast spö och pilk bör medgivas. Detta för att vinna så enkla och klara bestämmelser som möjligt.

Kammarkollegiet anser det vara tillräckligt, att begreppet handredskap klarlägges i motiven och framhåller vidare följande.

Med begreppet handredskap synes man vid frågans behandling inom Nor­ diska rådet ha åsyftat krokredskap av den enklare typ, som brukas vid icke yrkesmässigt fiske. Utöver de av niomannakommittén särskilt nämnda red­ skapen spö och pilk kunna till handredskap även räknas olika slag av drag samt liåvar och eventuellt andra handmanövrerade nätredskap. Kommit­ tén har själv påpekat, att gränsfall här kunde tänkas förekomma. Någon egentlig fördel med att i lagtexten närmare söka definiera begreppet hand­ redskap torde ej stå att vinna. Fiskerättskommittén framhöll på sin tid (s. 255) beträffande visst amatörfiske, bl. a. under åberopande av erfarenheter från Finland, svårigheten att ge en fullt klarläggande definition på de till- låtna redskapen. Det torde därför vara tillfyllest, att innebörden av begrep­ pet handredskap närmare klarlägges i motiven och att gränsdragningsfrå- gan får ankomma på rättstillämpningen.

Norrbottens kustfiskareförbund och Svenska sportfiskareförbundet utta­ lar, att handredskap torde omfatta bl. a. sadana redskap som utter. Sist­ nämnda förbund hemställer att, om blott sportfiske med spö och lina åsyftas, detta klart angives.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att endast fiske med de egentliga sport­ fiskeredskapen spinn- eller kastspö, flugspö och lättspinn bör tillåtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Delegation av tillståndsprövningen

Tillstånd för utlänning att fiska i allmänt eller eljest fritt vatten kan nu endast meddelas av Konungen. Även om de av Nordiska rådet föreslagna uppmjukningarna i utlännings fiskerätt genomföres kommer det att finnas en hel del fall, då tillstånd måste sökas.

För nordiska medborgare, som inte är bär domicilieradc, kommer salun- da att erfordras tillstånd för att fiska i insjöarna och vidare för annat fiske än fritidsfiske med handredskap. För övriga utlänningar, som inte har hem­ vist här, fordras tillstånd för allt annat fiske än sådant som efter medgi­ vande av fiskerättsinnehavaren utövas i enskilt vatten.

I skrivelse den 18 juli 1958 (nr 856) har riksdagen meddelat sina beslut

i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse angående

verkställd granskning av statsverket in. m.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

På föredragning av chefen för finansdepartementet har Kungl. Maj:t den

22 maj 1959 förordnat, att tryckta exemplar av riksdagens ifrågavarande

skrivelse samt statsutskottets utlåtande nr B 34 skulle överlämnas bl. a. till

jordbruksdepartementet för handläggning av det under punkten 42 omför-

mälda ärendet i vad detsamma berörde departementets verksamhetsområde.

I utlåtandet har statsutskottet under nyssnämnda punkt anfört bl. a. föl­

jande.

I hkhet med revisorerna finner utskottet angeläget, att förefintliga möj­

ligheter till decentralisering av beslutanderätten inom överståthållarämbe-

tets och lansstyrelsernas förvaltningsområde omsorgsfullt tillvaratagas,

bran denna principiella utgångspunkt och således utan ställningstagande i

de konkreta fallen anser sig utskottet böra förorda, att de i förevarande

sammanhang framförda decentraliseringsförslagen bli föremål för positiv

provning från Kungl. Maj:ts sida och att i anslutning därtill erforderliga

åtgärder komma till utförande snarast möjligt. Självfallet böra hithörande

frågor följas med uppmärksamhet även i fortsättningen.

Under § 44 i verksamhetsberättelsen redovisar riksdagens revisorer vissa

av de förslag till decentralisering som kommit revisorerna till handa efter

en rundskrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna och anför

därefter sammanfattningsvis bl. a. följande.

Länsstyrelserna ha, sasom redan antytts, vid besvarandet av den av revi­

sorerna utsända rundskrivelsen framfört åtskilliga konkreta förslag till

decentralisering. Revisorerna ha ansett sig icke böra ingå i någon närmare

provning därav utan vilja helt allmänt endast framhålla, att de framförda

decentraliseringsförslagen merendels synas välgrundade. Revisorerna få

därför förorda, att såväl de av revisorerna i det föregående redovisade för­

slagen som de eljest framförda måtte upptagas till prövning, så att erfor-

derliga författningsändringar in. m. snarast kunna genomföras. Enligt re-

visorenias mening erfordras icke någon särskild utredning för ändamålet,

utan åtgärderna torde kunna genomföras i annan ordning.

Ett av de förslag till decentralisering, som revisorerna redovisar avser

ärenden rörande tillstand till fiske för utländska medborgare.

I revisorernas berättelse framhålles, att länsstyrelserna i Södermanlands,

kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Väster-

norrlands län hävdat, att ansökningar i dylika ärenden med fördel borde

kunna avgöras av länsstyrelserna samt att länsstyrelsen i Norrbottens län

ifrågasatt lämpligheten av att vidtaga någon åtgärd i denna fråga innan det

spörsmål, som numera upptagits i Nordiska rådets förevarande rekommen­

dation, behandlats.

I yttrande över Nordiska rådets rekommendation föreslår kammarkolle­

giet att — för underlättande av den dispensprövning beträffande utlänning­

ar vilka inte är domicilierade här, som må finnas önskvärd med hänsyn till

exempelvis turistnäringens intressen — tillstånd enligt 4 § fiskerättslagen

bör kunna lämnas, förutom av Konungen, av myndighet som Konungen

bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

23

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Varje svensk medborgare äger fiska med rörligt redskap i allmänt vatten och i stor utsträckning även i enskilt vatten. Närmare redogörelse för om­ fattningen av detta frifiske har jag tidigare lämnat i avsnittet om gällande rätt. En utlänning måste emellertid för att få fiska i frivatten söka tillstånd hos Kungl. Maj:t. Detta gäller även om han under en turistresa tillfälligt vill utöva fritidsfiske t. ex. med kastspö eller pilk vid havskust.

Såsom jag redan nämnt är reglerna om utlännings fiskerätt i vissa avse­ enden liberalare i våra nordiska grannländer. Detta gäller särskilt beträf­ fande utlänningar som är bosatta där.

Frågan om att ändra lagstiftningen i de nordiska länderna så att större jämställdhet vinnes i fråga om fiskerätten har länge varit under diskus­ sion. Spörsmålet behandlades av Nordiska rådet år 1954 och har därefter förekommit på rådets dagordning även åren 1956 och 1957. Sedan frågan efter motioner upptagits av 1957 års riksdag och föranlett skrivelse till Kungl. Maj :t, har Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva ytt­ rande i anledning av skrivelsen. Nordiska rådet har i anledning härav den 12 november 1958 rekommenderat regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att genomföra likställighet mellan egna medborgare och med­ borgare från annat nordiskt land beträffande icke yrkesmässigt fiske i ha­ vet i överensstämmelse med vad som anförts i rådets juridiska niomanna- kommittés utlåtande i spörsmålet den 3 februari 1958 med tillhörande lag­ utkast. I dessa lagutkast har, såvitt gäller Norge och Sverige, även förordats vissa ökade möjligheter för utlänningar över huvud taget att fiska utan att särskilt tillstånd erfordras. Rörande den närmare innebörden av riksdagens hemställan och Nordiska rådets rekommendation hänvisar jag till vad jag tidigare anfört.

En allmän strävan har under senare år varit att i skilda avseenden jäm­ ställa nordiska medborgare med medborgare i det egna landet och att även i övrigt i vidgad utsträckning likställa utlänningar med egna medborgare. Enighet torde nu inom Norden råda om att även på fiskets område en libe­ ralisering av gällande regler om utlännings rätt snarast bör ske såvitt gäl­ ler icke yrkesmässigt fiske. Nuvarande krav på tillstånd har, när det gäller fritidsfisket, inte kunnat upprätthållas och har stundom vållat irritation. Tidigare har ur militär synpunkt starka invändningar rests mot en lindring i kravet på att utlänningar blott efter särskilt tillstånd skall få fiska på fri­ vattnen i havet. Skälet härtill har främst varit den möjlighet att företaga lödning som erbjudit sig i samband med fiske med pilk och liknande red­ skap. Chefen för försvarsstaben har emellertid, efter hörande av chefen för marinen, i sitt remissyttrande uttalat, att nyssnämnda form av illegal verk­ samhet med hänsyn till den tekniska utvecklingen numera har mindre be­ tydelse och att han därför inte motsätter sig att rekommendationen genom­

24

föres. Han framhåller dock vikten av att likställigheten inte får gälla inom

militära skyddsområden. Då militära skäl sålunda inte torde hindra att åt­

gärder i huvudsak enligt Nordiska rådets rekommendation genomföres, an­

ser jag att sådana nu bör vidtagas. Efter vad som framkommit vid överlägg­

ningen med representanter för berörda departement i Danmark, Finland

och Norge torde denna åsikt delas av regeringarna i dessa länder. Det finns

stor sannolikhet för att lagstiftningsåtgärder i enlighet med rekommenda­

tionen kommer att vara genomförda i grannländerna den 1 juli 1960.

Vid redogörelse för huvuddragen i de åtgärder jag föreslår torde jag först

1a behandla frågan om de ändringar som synes lämpliga i fråga om den

fiskerätt, som bör tillkomma alla utlänningar.

I niomannakommitténs lagutkast föreslås, alt utlänning, som sedan minst

två år har hemvist i riket, skall vara helt likställd med svensk medborgare i

avseende å fiske, alltså även yrkesmässigt fiske. I fråga om havsfisket mot­

svarar detta förslag helt vad som gäller i Danmark. Likställigheten gäller

i Norge alla som har hemvist där utan krav på att bosättningen skall ha

varat viss tid, och skall enligt kommittéförslaget utvidgas såtillvida att rätt

till sportfiske med handredskap i havet skall föreligga för alla utlänningar,

alltså även för sådana som inte har hemvist i landet. Det rekommenderade

svenska lagutkastet innebär att utlänning, som har hemvist här sedan två

år, skall ha rätt att fiska även på frivattnet i insjöarna Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren och Storsjön (i Jämtland).

Niomannakommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av det stora fler­

talet remissinstanser. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län

har emellertid uttalat betänkligheter mot att likställigheten skall gälla även

jrkesmässigt fiske. Det stora flertalet av de utlänningar, som kommer att

beröras av förslaget, torde emellertid, såsom kommittén uttalat, vara med­

borgare i något av de nordiska grannländerna. I Danmark och Norge gäller

beträffande domicilierade utlänningars rätt ingen inskränkning till icke yr­

kesmässigt fiske. Vid dessa förhållanden anser jag inte motiverat att för

Sveriges del göra sådan inskränkning. Nyssnämnda länsstyrelse ifrågasät­

ter även om utlänningarnas fiskerätt skall gälla även i frivattnen i de stora

sjöarna. Detta spörsmål uppkommer inte i de övriga nordiska länderna.

Enligt min mening finns inte tillräckliga skäl att i denna del frångå nio-

mannakommitténs förslag. Fullständig likställighet mellan svenska med­

borgare och här domicilierade utlänningar i fråga om rätt till fiske bör där­

för genomföras.

Jag övergår häi efter till att behandla det spörsmål, som rekommendatio­

nen närmast avser, eller rätt för medborgare i andra nordiska länder att,

oberoende av om de äga hemvist här i riket, bedriva icke yrkesmässigt fiske.

Niomannakommitténs svenska lagutkast innebär i denna del, att medbor­

gare i Danmark, Finland, Island och Norge skall bli likställda med svenska

medborgare i fråga om fritidsfiske med handredskap i havet. För Danmark,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

25

Finland och Norge föreslås bestämmelser av i stort sett samma innebörd.

I enlighet med niomannakommitténs lagutkast bör fisket i princip få ut­ övas i allmänt vatten i havet och — i samma utsträckning som det är tillå- tet för envar svensk medborgare — jämväl i enskilt vatten i havet. I några remissyttranden har emellertid påyrkats, att undantag skall göras för Nedertorneå kommun i Norrbottens län. För skärgården utanför Torne älvs mynning gäller vissa särskilda bestämmelser angående gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vattenområde (4 § gränslagen). Vidare gäller enligt en konvention med Finland och kungörelsen 1928: 6 särskilda be­ stämmelser för fiskets bedrivande i bl. a. allt vatten i skärgården utanför Torne älvs mynning inom svenska och finska Nedertorneå socknar. Axbete med översyn av nämnda konvention pågår. I Norrbottens län är fisket med rörligt redskap liksom på övriga kuststräckor helt fritt i allmänt vatten. I ensikilt vatten i havet är sådant fiske likaledes fritt, dock med den inskränk­ ningen att fisket inte får avse lax. De remissinstanser, som företräder Norr­ bottens län, har gjort gällande, att en frigivning av fisket på rekommen­ derat sätt i Nedertorneå skärgård skulle medföra avsevärt ökade olägen­ heter för yrkesfiskarna samt nödvändiggöra en skärpt övervakning, som kunde framkalla irritation. Det är givet att liknande synpunkter kan an­ läggas även för andra kuststräckor. Emellertid gäller redan nu särskilda regler för fiskevattnen i Nedertorneå skärgård och förhållandena där sy­ nes, såsom nyssnämnda remissinstanser påpekat, vara så speciella att ett undantag framstår som befogat. De finska representanterna vid de nordis­ ka överläggningarna har förklarat, att de inte hade något att erinra mot att sådant undantag göres.

Enligt förslaget skall alla utlänningar, som bott här minst två år, få fiska även i frivattnet i de stora sjöarna. Såsom bl. a. hovrätten för Västra Sve­ rige påpekat ligger det då nära till hands att medgiva nordiska medbor­ gare på mera tillfälligt besök samma rätt. En sådan utsträckning kan emel­ lertid tidvis medföra en avsevärd ökning av antalet fiskande i dessa sjöar, där fiskbeståndet inte på samma sätt som i havet kan återställas utan sär­ skilda åtgärder. Nordiska medborgare på tillfälligt besök vid sjöarna torde vidare relativt lätt kunna utverka medgivande av fiskerättsägare att där fiska på enskilt vatten. Härtill kommer att den föreslagna rätten i de öv­ riga nordiska länderna blott avser fiske i havet. Det synes därför ej finnas anledning att nu gå längre än som föreslagits i niomannakommitténs lagut­ kast.

Vid överläggningarna har man varit enig om att spörsmålet om en utök­ ning av likställigheten till att avse jämväl yrkesmässigt fiske i detta sam­ manhang inte bör upptagas till behandling. För denna åsikt, vilken jag delar, talar främst att rekommendationen endast avser icke yrkesmässigt fiske.

Niomannakommittén har framhållit, att likställigheten endast bör avse fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och »i synner-

:< Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 39

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

het utan att fångsten avhändes mot betalning». Även från yrkesfiskarnas

sida har såväl i Sverige som i Danmark och Norge bestämt påynkats, att

fångsten inte skall få försäljas. I Finland avses begränsningen mot det

yrkesmässiga fisket skola ske genom uttrycket »husbehovs- och rekreations-

fiske». Enligt vad som upplysts vid de tidigare nämnda överläggningarna

anses detta uttryck i Finland innebära att fångst inte får säljas. Då det är

tveksamt huruvida i uttrycket fritidsfiske ligger ett kategoriskt förbud mot

att fångst säljes, är det givetvis av stor vikt att bestämmelserna utformas

så att man iklart kan avgöra om en överträdelse skett. Med hänsyn härtill

och för att vinna överensstämmelse med de bestämmelser, som eiiligt ut­

talanden vid de nordiska överläggningarna kommer att föreslås i Danmark

och Norge, synes det vara lämpligt, att i författningsbestämmelse direkt an-

gives att fångst inte får försäljas.

Niomannakommitténs förslag innebär vidare den inskränkningen, att fis­

ket endast skall få ske med handredskap. Av motiven framgår, att man

därvid endast avsett spö, pilk och liknande redskap. Såsom några remiss­

instanser påpekat finns inte någon vedertagen definition av uttrycket hand­

redskap. Detta omfattar enligt vanligt språikbruk säkerligen — förutom

nyssnämnda redskap — bland annat handmanövrerade nätredskap. Enligt

Nordiska rådets rekommendation torde emellertid här avsett fiske få ut­

övas endast med vissa redskap, som är försedda med krok. Detta synes ut­

tryckligen böra angivas i författningstexten, lämpligen på sätt som, enligt

vad jag nyss anfört, angivits i niomannakommitténs motiv.

Även om de nu angivna lindringarna i fråga om fiskerätten för utlän­

ningar genomföres, kommer, som jag tidigare nämnt, att kvarstå en hel

del fall då utlänningar inte får fiska utan särskilt tillstånd. I många av

dessa framstår det som ett alltför tidsödande och omständligt förfarande

att tillståndsärendet skall prövas av Kungl. Maj :t, särskilt som de militära

synpunkter, vilka i sådant ärende bör beaktas, numera har minskat i bety­

delse.

Vill man effektivt upprätthålla kravet på att utlänningar på kortare be­

sök i Sverige skall utverka tillstånd för att fiska här, torde det vara nöd­

vändigt att finna en smidigare form för tillståndsgivningen än den nu gäl­

lande. I enlighet med riksdagens rekommendation i anledning av 1957 års

riksdagsrevisorers berättelse samt kammarkollegiets förslag synes därför så­

dan lagändring böra genomföras att Kungl. Maj :t kan delegera tillstånds­

givningen till myndighet. Delegationen synes emellertid tills vidare blott

böra avse tillstånd till fritidsfiske. I viss överensstämmelse med vad som

gäller beträffande tillstånd för svensk medborgare att med fast redskap fis­

ka i allmänt vatten torde delegationen böra ske till fiskeristyrelsen, då det

gäller generella tillstånd, samt jämväl till länsstyrelsen, då det gäller rätt

för viss person att fiska inom visst län. Avser tillståndet endast fritidsfiske

med handredskap under en kortare tid, förslagsvis 14 dagar, synes tillstånd

27

böra kunna lämnas även av polismyndigheten i orten. En sådan möjlig­ het torde vara av stort värde för en utlänning under semesterresa eller som provisorium i avbidan på att frågan om tillstånd avseende en längre tid skall hinna prövas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen.

Vad angår frågan om den författningsform, i vilken de föreslagna be­ stämmelserna hör utfärdas, har niomannakommittén av principiella skäl föreslagit, att såväl stadgandena om de domicilierade utlänningarnas rätt som de speciella likställighetsreglerna för medborgare i andra nordiska län­ der skall införas direkt i lagtexten. I remissyttrandena över rekommenda­ tionen har i allmänhet denna fråga ej diskuterats. För egen del ansluter jag mig till den av hovrätten för Västra Sverige uttryckta åsikten, att den för domicilierade utlänningar föreslagna generella rätten till fiske bör inskri­ vas direkt i lagtexten. I fråga om likställighetsreglerna för nordiska med­ borgare synes däremot, såsom nämnda hovrätt och fiskeristyrelsen anfört, starka skäl tala för att de införes i en kungörelse, som Kungl. Maj:t utfär­ dar med stöd av bemyndiganden i 4 och 21 §§ fiskerättslagen. Såsom nämnda myndigheter framhållit bör sådana begrepp som fritidsfiske och handredskap inte utan tvingande skäl införas i fiskerättslagen. Mot en sådan åtgärd talar även önskemålet att bestämmelserna smidigt skall kunna anpassas efter vunna erfarenheter och utvecklingen av det nordiska sam­ arbetet. Sveriges fiskares riksförbund har framhållit, att man bör sträva efter full jämställdhet för nordiska medborgare i fråga om fiske i nordiska vatten. En lagändring, som inskränker jämställdheten till fritidsfiske med handredskap i havet, kan försvåra en utvidgning av de nordiska medbor­ garnas fiskerätt till att avse fritidsfiske även i de stora sjöarna eller yrkes­ fiske. Det kan vidare erfarenhetsmässigt visa sig lämpligt att ändra omfatt­ ningen av de redskap som skall få användas eller att karakterisera arten av fisket med något annat ord än fritidsfiske. Jag förordar därför, att i lagen blott införes bestämmelser om de domicilierade utlänningarnas fiskerätt samt om bemyndigande för Kungl. Maj :t att delegera tillståndsprövningen [ill myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

I enlighet med det anförda har inom departementet upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske. Lagförslaget torde som Bilaga 2 få fogas till detta protokoll.

Därest lagförslaget aulages, torde det 1’å ankomma på Kungl. Maj:t alt i kungörelse meddela bestämmelser om de förutsättningar, under vilka med­ borgare i andra nordiska länder utan särskilt tillstånd skall få fiska här i riket på allmänt eller eljest fritt vallen, samt om delegation av den till­ ståndsprövning, som även efter lagförslagets genomförande i vissa fall kom­ mer att erfordras. Ett utkast till sådan kungörelse har utarbetats inom de­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

28

partementet. Med hänsyn särskilt till vad Nordiska rådet uttalat rörande

den lämpliga författningsformen torde det vara av värde för riksdagen att

erhålla upplysning om hur en sådan kungörelse — med utgångspunkt från

utredningen i detta ärende — enligt min mening kan utformas. Utkastet

torde därför som Bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

I den speciella motiveringen, till vilken jag nu övergår, kommer jag att

lämna några ytterligare kommentarer till såväl lagförslaget som kungörelse­

utkastet.

Speciell motivering

Lagförslaget

I niomannakommitténs lagutkast föreslås, att kravet på bosättning skall

uttryckas med orden »sedan minst två år har hemvist i riket».

Utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) innehåller i 37 § 2 mom.

(efter författningsändring genom SFS 1958: 124) ett stadgande om att ut-

länningskommissionen äger att från skyldighet att ha arbetstillstånd be­

fria bl. a. utlänning »som stadigvarande varit bosatt här i riket» under fem

år. I några äldre författningar anges bosättningskrav endast med orden

»har sitt hemvist i riket» eller »i riket bosatt».

Till förhindrande av dubbelbeskattning har träffats ett flertal överens­

kommelser med främmande makter. Bosättningskravet definieras därvid

i avtal, som ingåtts under senare tid, på följande sätt: »Fysisk person an­

ses enligt detta avtal bosatt i en av staterna, om han där har sitt egentliga

bo och hemvist eller där stadigvarande vistas.» Som exempel härpå kan näm­

nas avtalen med Danmark (SFS 1953: 747) och med Norge (SFS 1957: 26).

I förevarande sammanhang har jag ansett lämpligt, att angiva bosätt­

ningskravet på samma sätt som i utlänningskungörelsen.

Kungörelseutkastet

1 §•

De bestämmelser, som reglerar varje svensk medborgares rätt att fiska

i enskilt vatten, återfinnes i 6—20 §§ fiskerättslagen. Av dessa innefattar

emellertid blott 6 samt 11—13 och 15 §§ sådant fiske som enligt kungörel­

seutkastet bör fritt få utövas även av medborgare i andra nordiska länder.

Termen handredskap torde omfatta en mångfald redskap av olika slag.

Såsom tidigare anförts har avsikten varit att i författningstexten göra en

avgransning genom alt direkt angiva spö och pilk samt därjämte före ordet

handredskap inskjuta ordet »liknande». Härmed torde begränsning ske till

redskap, vilka består av krok i någon form samt lina, med eller utan spö.

Det bör emellertid understrykas, att på grund av lokala föreskrifter ytter­

ligare begränsning gäller. Som exempel härpå må i anledning av vissa utta­

landen i remissyttrandena nämnas, att utterfiske är helt eller delvis för­

bjudet i flera län. Även om utter får anses vara ett redskap som enligt den

Kungl. Maj.ts proposition nr 39 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

29

i utkastet använda författningstexten i och för sig är tillåtet, begränsas alltså användningen av detta starkt genom lokala föreskrifter.

Fiskeristyrelsens förslag att som redskap blott skall tillåtas spö och pilk torde inte vara lämpligt, då härigenom bland annat vanligt fiske med drag skulle undantagas.

Vid avgränsningen mot det yrkesmässiga fisket kan många uttryck dis­ kuteras. Som alternativ till det av niomannakommittén och mig föreslagna uttrycket fritidsfiske torde närmast kunna komma i fråga ordet sportfiske. Innebörden av detta är emellertid oklar. Jag anser därför att det rekommen­ derade uttrycket fritidsfiske är bättre än sportfiske. Härför talar även att i cirkuläret (SFS 1951:396) rörande tillämpningen av kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kronans fisken ordet fritids­ fiske redan använts för att beteckna den form av fiske som här avses. Kam­ markollegiet har ifrågasatt om inte uttrycket fritidsfiske med hänsyn till utvecklingen mot en allt mera ökad fritid skulle bli för vitt och kunna in­ rymma även fiske, som har karaktär av binäring. Denna synpunkt utgör ett ytterligare skäl för att i kungörelsen direkt stadga, att fångst inte får säl­ jas.

I 1 § andra stycket har gjorts en erinran om att de fiskande har att iakt- iaga föreskrifter om skyddsområden, fiskets vård och bedrivande samt fiske- vårdsavgift. Bestämmelser om fiskets vård och bedrivande (t. ex. om mini­ mimått, förbudstider och förbjudna redskap) finns såväl i den för riket gäl­ lande fiskeristadgan som i lokala stadgor och föreskrifter, vilka utfärdats av länsstyrelserna. Ett förslag till lokala fiskevårdsavgifter har framlagts av fiskeristyrelsen. Därest det genomföres bör avgiftsskyldigheten givetvis gälla även för utlänningar.

2 §•

2 § innehåller de förut berörda delegationsbestämmelserna. Tanken bak­ om stadgandenas utformning är följande. Tillstånd skall alltid kunna läm­ nas av fiskeristyrelsen. Därvid skall styrelsen äga meddela — förutom till­ stånd för viss person — tillstånd av generell natur, t. ex. för alla utlänningar i fråga om fiske på en kuststräcka i närheten av en turistort, för alla deltagare i en turistresa, för medlemmar i en viss utländsk sportfiskeför­ ening eller för utländska gäster på visst hotell. Tillstånd skall även kunna avse fritidsfiske i de stora insjöarna eller sådant fiske med annat redskap än de enligt kungörelsen tillåtna.

När frågan gäller rätt för viss person att fiska inom visst län bör utlän­ ningar även ha möjlighet att utverka tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrel­ serna handhar redan nu en liknande uppgift, nämligen tillståndsgivningen i fråga om rätt för svensk medborgare att med fast redskap fiska på allmänt vatten.

För utlänning på kort besök vid en badort eller annan plats, där fiske­ möjligheter finnes, framstår det ofta som ett alltför tidsödande förfarande

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

att hos fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen söka tillstånd att fiska. Önskar

han då fiska blott med handredskap under en kortare tid, bör det vara till­

fyllest att han får tillstånd av polismyndigheten i orten.

Varje länsstyrelse bör äga kännedom om meddelade tillstånd för utlän­

ningar att fiska inom länet. Påstår utlänning, som ertappats med inte till-

låtet fiske, att han har tillstånd därtill, bör fiskeövervakaren nämligen all­

tid hos länsstyrelsen kunna kontrollera detta. I anledning härav har i utkas­

tet införts ett stadgande om skyldighet för såväl fiskeristyrelsen som polis­

myndighet att underrätta berörd länsstyrelse om meddelade tillstånd. Av

särskild betydelse är detta i sådana fall, då tillstånd av generell art utfärdas,

varvid den enskilde fiskaren inte erhåller personligt tillståndsbevis.

3 §•

Då för den fiskande utfärdats särskilt tillståndsbevis, bör detta givetvis

medföras vid fisket och på anmodan uppvisas för fiskeövervakare (t. ex.

fisketillsynsman, polisman eller befattningshavare vid tullverket). Under­

låtenhet i detta avseende bör straffas med böter, om beviset inte uppvisas

inom viss kortare tid.

3 § har avfattats efter förebild av motsvarande stadganden rörande jakt­

kort (26 § 1 mom. och 32 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt).

4 §•

4 § innehåller bestämmelse om försäljningsförbud i fråga om fångst av

fisk i sådana fall då endast fritidsfiske får utövas. Som straff vid överträ­

delse har stadgats dagsböter. Bestämmelser om förverkandepåföljdi har

inte ansetts erforderliga.

5 §•

I 5 § har intagits en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i vissa

gränsområden. Dessa bestämmelser grundar sig på konventioner och åter­

finnes i kungörelserna den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser

rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande far­

vattnen, den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpningen av den genom

deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stad­

gan för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde, den 18 mars 1949

(nr 97) med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjor­

den och Svinesund m. in. samt den 20 april 1951 (nr 164) om rätt för nors­

ka fiskare att idka fiske på svenskt vattenområde i nordligaste delen av Bo­

huslän.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till lag angående ändrad

Igdelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagför­

slaget, av den lydelse Bilaga 2 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

g 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Siöalth

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

31

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Bilaga 1

(Niomannakommitténs förslag)

Utkast till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

förordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4

§.

Likställd med svensk medborgare med avseende å fiske i allmänt vat-

L0ri sr

utlänning, som sedan minst två år har hemvist i riket •

medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge i’fråga om rätt att

med handredskap bedriva fritidsfiske i havet; samt

utländsk innehavare av enskild fiskerätt i fråga om rätt att från det

en

skilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmän vatten

I ovngt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske i allmänt

vatten endast efter tillstånd av Konungen.

21

§•

tern?ffr—

2o"|§

|JCnSk

medborSare

med avseende å fiske enligt föreskrif-

utlänning, som sedan minst två år har hemvist i riket-

f .IHldfb°,I’gare j ?an!naIk/ FinIand> Island eller Norge såvitt fråga är om

fritidsfiske med handredskap i havet; samt

s

eljest utlänning, i den mån Konungen så bestämmer.

Denna lag träder i kraft den . ..

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 5%) om rätt till fiske

Härigenom för ordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

§.

Den som ej är svensk medborgare må bedriva fiske i allmänt vatten en­ dast efter tillstånd av Konungen. Är han innehavare av enskild fiskerätt, skall han dock i fråga om rått att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten vara likställd med svensk medborga­ re.

21

§.

Konungen äger bestämma att fis­ ke enligt föreskrifterna i 6—20 §§ må bedrivas även av den som ej är svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Likställd med svensk medborgare med avseende å fiske i allmänt vat­ ten är

utlänning, som stadigvarande varit bosatt här i riket under minst två år; samt

utländsk innehavare av enskild fiskerätt i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten.

I övrigt må den som ej är svensk medborgare bedriva fiske i allmänt vatten endast i den mån Konungen eller myndighet som Konungen be­ stämmer så medgiver.

21

§.

Likställd med svensk medborgare med avseende å fiske enligt före­ skrifterna i 6—20 §§ är

utlänning, som stadigvarande varit bosatt här i riket under minst två år; samt

annan utlänning, i den mån Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer så medgiver.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli 1960.

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

Bilaga 3

Utkast

till

kungörelse angående rätt för utlänning att fiska på allmänt

vatten m. in.

Kungl. Maj :t har, med stöd av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr

596) om rätt till fiske, funnit gott förordna som följer.

1

§•

Medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge må med spö, pilk och

liknande handredskap utöva fritidsfiske här i riket i allmänt vatten vid

havskust samt, enligt de

i 6, 11—13 och 15 §§ lagen om rätt till fiske med­

delade föreskrifterna, jämväl i enskilt vatten. Den här avsedda rätten till

fiske gäller dock ej inom Nedertorneå kommun av Norrbottens län.

Vad i första stycket sägs medför ej inskränkning i den fiskandes skyldig­

het att iakttaga vad särskilt stadgats eller kan komma att stadgas om skydds­

områden, fiskets vård och bedrivande samt fiskevårdsavgift.

2

§•

Då rätt till fiske ej föreligger för utlänning enligt 1 § eller på grund av

stadgande i 4 eller 21 § lagen om rätt till fiske, må fiskeristyrelsen meddela

tillstånd för utlänning att utöva fritidsfiske i allmänt vatten eller, enligt

föreskrifterna i 6—20 §§ lagen om rätt till fiske, i enskilt vatten. Sådant

tillstånd må meddelas såväl för viss person som för grupp av utlänningar.

Om meddelat tillstånd skall fiskeristyrelsen underrätta länsstyrelserna i

berörda län.

Tillstånd för viss person att inom visst län utöva fritidsfiske i allmänt vat­

ten eller, enligt nyssnämnda föreskrifter, i enskilt vatten må jämväl med­

delas av länsstyrelsen. Avser tillståndet blott fritidsfiske med handredskap

under en tid av högst fjorton dagar, må tillståndet meddelas av polismyn­

digheten å orten. Anmälan om beviljat tillstånd skall av polismyndigheten

ofördröjligen göras till länsstyrelsen.

3 §■

Har särskilt tillståndsbevis utfärdats för den fiskande, är denne skyldig

att vid fisket medföra beviset och på anmodan uppvisa detta för fisketill­

synsman eller annan som enligt gällande bestämmelser äger övervaka fis­

ket. Fiskande, som underlåter att iakttaga vad sålunda åligger honom, straf­

fas med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Styrker han

senast å tredje söckendagen efter det han avkrävdes beviset inför fiskeöver­

vakaren eller polismyndighet att han vid tiden för fisket innehade gällande

tillstånd, är han dock fri från ansvar.

4 §•

Fångst som erhållits vid fiske, vilket utövats med stöd av bestämmelserna

i 1 § eller tillstånd enligt 2 §, må icke säljas. Bryter någon häremot straffas

han med dagsböter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

35

I tillståndsbevis skall intagas erinran om det i första stycket stadgade för­ sal jningsförbudet.

5 §•

Rörande rätt för medborgare i Danmark, Finland och Norge att fiska i vis­ sa gränsområden är särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1960.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 ja­

nuari 1960.

N ärvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 23 januari 1960 tillhandakominet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

15 januari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skul­

le för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den

1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet Arvid Ribbing.

Lagrådet yttrade:

Behovet och verkningarna av de föreslagna ändringarna i rätten att fiska

låta sig icke bedöma på grundval av den i remissprotokollet upptagna knapp­

händiga utredningen. Lagrådet, vars granskning icke omfattat bestämmel­

serna i den tilltänkta kungörelsen, måste därför begränsa sig till att göra

vissa erinringar mot de föreslagna lagbestämmelsernas avfattning.

I lagförslaget har i stället för det i gällande lag använda uttrycket »den

som ej är svensk medborgare» använts, i några fall »utlänning» och i ett

fall »utländsk innehavare». Enligt uttalanden i förarbetena till 1950 års

lag (prop. 1950:60 s. 104 och 111 samt SOU 1947: 47 s. 262) torde emeller­

tid de bestämmelser, vilka avse den som ej är svensk medborgare, vara till­

lämpliga icke blott på utlänningar utan även på såväl svenska som utländs­

ka juridiska personer. De i den föreslagna lagtexten använda formule­

ringarna synas därför medföra vissa icke avsedda sakliga ändringar. Vi­

dare må beträffande det föreslagna uttrycket »utlänning, som stadigvaran­

de varit bosatt här i riket under minst två år,» anmärkas, att därav icke med

önskvärd tydlighet framgår, att här endast avses utlänning, som alltjämt är

bosatt i riket. Lagtexten bör därför omarbetas, förslagsvis på följande sätt.

I 4 § första stycket bör stadgas, att utlänning, som sedan minst två år är

stadigvarande bosatt här i riket, är likställd med svensk medborgare med

avseende å fiske i allmänt vatten. Andra stycket bör inledas med tredje

stycket i det remitterade förslaget, varefter bör följa samma bestämmelse

som j 4 § andra punkten i gällande lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 39 år 1960

37

I 21 § första stycket bör stadgas, att utlänning, som sedan minst två år

är stadigvarande bosatt här i riket, är likställd med svensk medborgare med

avseende å fiske enligt föreskrifterna i fr—20 §§. I ett andra stycke torde

böra införas bestämmelse om att den, som ej är svensk medborgare, i övrigt

må bedriva fiske enligt nämnda föreskrifter endast i den mån Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer så medgiver.

Slutligen må framhållas, att enligt 1 § i kungörelseutkastet vad där sägs

om utländska medborgares rätt till fiske ej medför inskränkning i den fis­

kandes skyldighet att iakttaga vad särskilt stadgats eller kan komma att

stadgas om bl. a. skyddsområden. Motsvarande gäller uppenbarligen utan

särskilt stadgande beträffande den i själva lagen föreslagna fiskerätten för

utländska medborgare.

Ur protokollet:

Trygve Hellners

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kung,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedeparte­

menten anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Gösta Net­

zén, lagrådets den 28 januari 1960 avgivna utlåtande över det den 15 ja­

nuari 1960 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad ly­

delse av t och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden redogör för utlåtandets innehåll och förordar, att de av

lagrådet föreslagna jämkningarna i lagförslaget vidtagas.

Föredraganden hemställer därefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet :

G. Liizell

Kungl. Maj:ts proposition nr 39 år 1960

Innehållsförteckning

Proposition ......................................................................................... Propositionens huvudsakliga innehåll...........................................

Lagförslag .................................................................... '•.................. Statsrådsprotokoll den 15 januari 1960 .......................................

Inledning .......................................................................................... Gällande rätt ................................................................................. Fiskerätt för alla utlänningar, som har hemvist i Sverige Fiskerätt för nordiska medborgare........................................... Delegation av tillståndsprövningen........................................... Departementschefen .................................................................... Niomannakommitténs lagförslag ............................................... Lagförslag ......................................................................................... Utkast till kungörelse.................................................................... Lagrådets utlåtande ........................................................................ Statsrådsprotokoll den 5 februari 1960 ......................................

591681

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag