1. Malmöhus läns havsfiskeförening den 29 december 1930 om fritt fiske med rörlig redskap vid Skånes södra och östra kust;

2. samma förening den 29 december 1930 om kronans fiskerätt vid Skånes södra och östra kust;

3. Svenska fiskevårdsförbundet den 12 december 1934 om ändring och förtydligande av lagen om rätt till fiske;

4. sjökaptenen E. Björkman, Malmö, den 19 februari 1937 om skydd för skattlagda fisken;

5. insjöfiskesakkunniga med betänkande den 25 februari 1937 angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (SOU 1937: 10 och 11);

6. G. Nilsson, Hörviken, den 3 mars och den 29 maj 1937 angående upp- sättande av vattenståndsmärken till ledning för bestämmandet av strandägar- områdets utsträckning i havet;

7. Gotlands fiskareförbund den 18 december 1937 om frigivande av flundre- fiske och agntäkt inom strandägarområdet i Gotlands län;

8. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund den 29 mars 1938 om över- syn av lagen om rätt till fiske och fiskeristadgan;

9. kronojägaren P. 0. Westerlund, Storsele, Vojmån, den 8 november 1938 om förhindrande av förvärv av obetydliga hemmansdelar i syfte att erhålla rätt till fiske i oskiftat vatten;

10. Norra Kalmar läns kustfiskareförbund den 6 mars 1939 mot frigivande av flundrefisket i norra Kalmar län; 11. Yttre Åsundens fiskevårdsförening den 21 juni 1939 om tomtägares rätt till fiske i oskiftat vatten; 12. fiskevattensutredningen med betänkande den 1 september 1939 rö- rande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten (SOU 1939: 28); 13. Svenska ostkustfiskarnas centralförbund den 20 februari 1940 om in- förande av obligatorisk fiskevårdsavgift;1

1 Und. yttrande av kommittén d. 30/4 1947.

• Sida 6
•  Original

14. samma förbund den 29 oktober 1941 om beredande av tryggare ställ— ning åt fiskearrendatorer;

15. lantbruksstyrelsen den 5 januari 1942 om allsidig revision av bestäm— melserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande förhållanden;

16. riksdagen i skrivelse den 22 maj 1942 (nr 260) angående en allmän revision av gällande fiskerilagstiftning;

17. Ångermanlands kustfiskareförbund den 12 april 1943 om beredande av tryggare ställning åt fiskearrendatorer; 18. hovrättsrådet P. 0. Palmquist såsom särskilt tillkallad utredningsman med betänkande den 31 augusti 1943 angående lag om fiskevårdsområde; 19. fiskaren Bertil Möller, Viken, m. fl. den 19 januari 1944 om fiske med fast redskap i Öresund; 20. Stockholms läns fiskevattenägareförening i april 1944 om skydd för strandäganderätten i länet; 21. riksdagen i skrivelse den 26 maj 1944 (nr 308) angående utmärkning av och skydd för fiskeredskap mot översegling m.m.;1 22. Gustavsberg, Ingarö och Nämdö socknars kristidsnämnd den 8 de- cember 1942 angående åtgärder för tryggande av fiskarbefolkningens bo- 'stads- och fiskerält i Stockholms skärgård; 23. J. H. Sjöberg, Möja, m.fl. den 2 september 1937 om inlösen av skatt- lagda strömmingsfisken vid Hårsten och Grönskär i Stockholms län: 24. Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening den 22 maj 1945 om änd— ring av 22 och 30 åå fiskeristadgan;1 25. kammarkollegiet med utlåtande den 8 juli 1946 angående förefintlig- heten av holmar, klippor och skär av krononatur, vilka icke höra till något visst hemman, inom Sotholms härad, Stockholms län.

1Ej behandlat i detta betänkande.

• Sida 7
•  Original

FÖRFATTNINCSFÖRSLAC

Förslag till Fiskelag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Om rätt till fiske.

Om fritt och enskilt fiskevatten. 1 %.

Fritt fiskevatten är öppna havet ävensom annat vatten, som ej enligt 2—4 %% utgör enskilt fiskevatten.

2 &.

Enskilt fiskevatten är i saltsjön

a) allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;

b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd, och som.från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde; samt

o) annat vatten, såvida det helt omgives av enskilt fiskevatten som under a) och b) sagts.

3 %.

Rörande omfattningen av enskilt fiskevatten i Vänern, Vättern och Hjäl- maren samt Storsjön i Jämtland skola de i 2 & för saltsjön meddelade be— stämmelserna äga motsvarande tillämpning.

Enskilt fiskevatten är därjämte

a) i Hjälmaren allt det vatten, som begränsas i norr av skärgården mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; samt

b) i Storsjön allt det vatten, som mot Storsjöflaket begränsas av räta lin-

• Sida 8
•  Original

jer Andersöns nordvästra udde—Norderöns nordspets—Värköns nordspets —sydöstra udden av Hammarnäslandet.

45.

Andra sötvatten än de i 3 & nämnda äro enskilt fiskevatten.

Om vattenstånd.

5 &.

Vattendjup och strandlinjer skola vid tillämpningen av denna lag, om ej annat särskilt angives, bestämmas efter förhållandena vid följande vatten- stånd, nämligen

i saltsjön medelvattenståndet; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala; i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt i Storsjön i Jämtland 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

Om fiske i fritt fiskevatten. 6 %.

I fritt fiskevatten äger varje svensk medborgare rätt att fiska; dock mä ej i annat fall än i andra stycket sägs utan tillstånd av myndighet, som Konungen bestämmer, där uppföras fiskebyggnad eller utsättas annan fiske- redskap, vilken är försedd med ledarm och medelst pålar eller tyngder eller annorledes fäst vid bottnen eller stranden och som tillika är avsedd att kvar- stå på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptagas ur vattnet.

Från enskilt fiskevatten må redskap, som ovan omförmäles, av fiskerätts- ägaren sträckas vidare ut i fritt fiskevatten intill tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd.

7 &. Den som icke är svensk medborgare må ej i annat fall än i 6 5 andra stycket avses bedriva fiske i fritt fiskevatten, utan att Konungen givit lov därtill.

Om fiske i enskilt fiskevatten.

8 %. Fisket i enskilt fiskevatten tillkommer, i den mån ej annat lagligen gäller, den som äger vattenområdet.

• Sida 9
•  Original

9 5.

Vid rikets östra kust må enligt vad nedan sägs varje svensk medborgare bedriva fiske efter strömming och skarpsill i enskilt fiskevatten med annan redskap än som avses i 6 5:

a) inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Upp- sala län med not samt skötar och sillnät;

b) inom Stockholms län med skötar och sillnät på större djup än sex meter; samt '

c) inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län med skötar och sillnät på större djup än sex meter och på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från stranden av fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd; dock tillhör strömmingsfisket fiskerättsägaren inom följande områden, nämligen

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innan- för räta linjer D jursö norra udde—fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö—Yxnö och Norra Finnö—fastlandet över sundens smalaste ställen,

i Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö—Kvädö, där inloppet är smalast,

i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö —fastlandet över smalaste delen av sundet, Björkö södra udde—sydligaste udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö — närmaste ställe på fastlandet, ävensom

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder.

Till förekommande av att fiskerättsägaren förbehållet fiske hindras eller skadas genom fiske, som utövas med stöd av denna paragraf, äger Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, meddela erforderliga föreskrifter rörande redskapens längd och inbördes avstånd ävensom förbud att utsätta skötar eller sillnät inom visst avstånd från notvarp, som nyttjas av fiskerätts- agaren. '

10 %. Inom Gotlands län må i saltsjön fiske med nät, som ej äro att hänföra till

sådan kvarstående redskap som avses i 6 &, ävensom med tobisnot bedrivas i enskilt fiskevatten av varje svensk medborgare.

11 %.

Vid Blekinge läns kust väster om Torhamns udde äger varje svensk med- borgare rätt att med annan redskap än som avses i 6 & bedriva fiske i enskilt fiskevatten på ett avstånd ej understigande trehundra meter från stranden av fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd eller, på ställen

• Sida 10
•  Original

där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utom denna djupkurva; med nät och tobisnot är fisket fritt även närmare stranden.

Med avseende på nätfiske, som utövas med stöd av denna paragraf, skall vad i 9 % sista stycket stadgats rörande fiske med skötar och sillnät äga motsvarande tillämpning.

12 5.

Vid Skånes östra och södra kust äger varje svensk medborgare rätt att

med annan redskap än som avses i 6 % fiska i enskilt fiskevatten.

13 %.

Vid Skånes västra kust må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiske- vatten.

14 5.

Vid kusten av Hallands samt Göteborgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten med annan redskap än som avses i 6 & ävensom med mindre ålryssja; dock är fisket efter ostron förbehållet fiske- rättsägaren.

15 %.

Med långrev och torsksnöre må i saltsjön varje svensk medborgare fiska i enskilt fiskevatten på större djup än femton meter och på ett avstånd ej understigande etthundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, där ej för viss kuststräcka större frihet är medgiven.

16 &.

Hava i saltsjön å viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal vana bedrivit fiske i enskilt fiskevatten annorledes än i denna lag är medgivet, skola de vara bibehållna vid sådan rätt. Vad nu stadgats gäller dock icke med avseende på fiske efter strömming eller skarpsill vid rikets östra och södra kust samt inom Gotlands län.

17 5.

Om svensk medborgares rätt att i Vänern fiska i enskilt fiskevatten gäller vad nedan stadgas:

1. Fiske med ålrev med dött agn är under tiden från och med den 15 juni till och med den 15 september fritt för envar som därtill erhållit tillstånd av myndighet, som Konungen bestämmer. Sådant tillstånd må meddelas allenast den som utövar fiske yrkesmässigt.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not må av myndighet, som Konungen bestämmer, förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen, brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget notvarp, om sådant fiske där plägat fritt bedrivas. Förordnande, som nu sagts, må med- delas allenast om fisket kan antagas ej medföra fara för fiskevården.

• Sida 11
•  Original

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är jämväl i övrigt fiske med annan redskap än som avses i 6 % fritt på ett avstånd ej understigande tre- hundra meter från stranden av fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd eller, på ställen där den stranden följande kurvan för minst tre meters djup går längre ut, utom denna djupkurva.

Närmare föreskrifter angående utövandet av fiske, som avses under 2 och 3, meddelas av den under 2 omförmälda myndigheten, vilken även äger att på framställning av fiskerättsägaren från det under 3 avsedda fisket undan- taga visst område, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

18 %. I Vättern äger varje svensk medborgare rätt att i enskilt fiskevatten utan- för öppen strand fiska med utter och drag samt med agnnot.

19 5. I Hjälmaren äger i Mellanfjärden varje svensk medborgare rätt att med annan redskap än som avses i 6 % bedriva fiske på ett avstånd ej under-

stigande ettusen meter från stranden av fastland, 6 eller holme av minst ett- hundra meters längd.

20 5. I Storsjön i Jämtland äger varje svensk medborgare rätt att i enskilt fiskevatten fiska sik med nät samt lake med hängryssja.

Särskilda bestämmelser.

21 %.

Fiskande må nyttja annans strand eller vattenområde för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som erfordras för fiskets utövande, såframt ej nyttjandet eller i samband därmed företagen åtgärd är till för- fång för strandens eller vattenområdets innehavare eller för den som där har fiskerätt.

Ändå att sådant förfång uppkommer, äger den som vid annans strand bedriver fiske, som enligt denna lag tillkommer varje svensk medborgare, rätt att, om stranden ej utgöres av tomt eller plantering, nyttja densamma för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap eller båt, som erfordras för fiskets utövande; han skall dock giva ersättning för skada och intrång. Kan överenskommelse ej träffas om ersättningens belopp, bestäm- mes detta av skiljemän enligt lag.

• Sida 12
•  Original

22 %.

Till förekommande av att fiskerättsägaren enligt lag förbehållet fiske med . sådan kvarstående redskap, som avses i 6 %, hindras eller skadas genom fiske, som må bedrivas av varje svensk medborgare, äger jämväl i andra fall än som omförmälas i 9 & sista stycket och 11 & sista stycket Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, meddela erforderliga föreskrifter.

23 5.

Om nyttjandet av kronans fisken är särskilt stadgat.

24 %. I fiskevatten, som hör till häradsallmänning eller till allmänningsskog i Norrland eller Dalarna, äga de som hava del i allmänningen rätt att fiska. Allmänningsfiske må ock av delägarna för gemensam räkning utarren- deras. Beslut därom fattas i enlighet med gällande föreskrifter om allmän- ningens förvaltning.

25 &.

Fiskevatten, som är samfällt för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor, må alla nyttja, som däri äga del. Åt någon, som ej är delägare, må ej fiskerätt där upplåtas av en delägare utan de flesta övrigas samtycke. Har någon flera fastigheter, äger han ändock endast en röst; tillhör en fastighet flera ägare, hava de tillsammans ej mer än en röst.

Fiskebyggnad må varje delägare uppföra, i den mån det kan ske utan förfång för övriga delägare.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning på fiske, varom före— skrifter meddelats genom myndighets beslut om fiskevårdsområde, ej heller på fiskevatten som hör till häradsallmänning eller till allmänningsskog i Norrland eller Dalarna.

26 &. Upplåtes jord till brukande, må brukaren nyttja det fiske som hör till jor- den, om ej annorlunda avtalas. Angående vissa upplåtelser av fiskerätt till utövare av yrkesmässigt fiske stadgas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

27 %.

Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs bestämt om rätt till fiske i enskilt fiskevatten, skall det gälla. Sådan sär- skild rättighet äger dock icke giltighet mot den rätt till fiske efter ström- ming och skarpsill, som på grund av 9—12 åå tillkommer varje svensk med- borgare.

• Sida 13
•  Original

I fritt fiskevatten gäller ej särskild rättighet till fiske; dock att vad i 6 5 andra stycket stadgats om rätt för fiskerättsägare att från enskilt fiskevatten utsträcka redskap skall äga motsvarande tillämpning på innehavare av sär- skild fiskerättighet, i den mån denna ej är snävare begränsad.

28 %. Om fiske inom område, som är avsatt till nationalpark, så ock beträffande lapparnas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

Om fiskådra. 29 %.

I sund, älv, ström, å eller större bäck skall i varje gren, där fisken har sitt drev, fiskådra finnas i djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vatten- draget mynnar i havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vatten- drag, skall fiskådran med oförändrad bredd fortsätta i djupaste vattnet tre- hundra meter ut.

Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap, som kan hindra fiskens gång, så ock från anordning avsedd att hindra eller skrämma fisken. Äger någon särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra, skall han njuta denna rättig- het till godo.

För fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall vad därom är stadgat jämväl lända till efter- rättelse.

30 %.

Utan hinder av vad i 29 5 första och andra styckena stadgats, må läns- styrelsen meddela de föreskrifter angående fiskådra, vilka påkallas av all- männa eller enskilda fiskeriintressen och ej kunna antagas lända till för- fång för någon som ej samtyckt därtill.

2 kap. Om fiskevårdsområde. Om fiskevårdsområdes bildande. 31 5. I ändamål att främja fisket och fiskevården må i visst fiskevatten, som är oskiftat eller eljest tillhör två eller flera, bildas fiskevårdsområde enligt vad nedan sägs. Fritt fiskevatten kan ej ingå i fiskevårdsområde.

32 &. Fiskevårdsområde bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem år.

• Sida 14
•  Original

Ansökan om bildande av fiskevårdsområde göres hos länsstyrelsen. Rätt att göra sådan ansökan tillkommer delägare i fiskevattnet ävensom statens fiskeritjänsteman, hushållningssällskapets förvaltningsutskott, hos hushållningssällskapet anställd fiskerikonsulent eller fiskeriinstruktör och sammanslutning av fiskare i orten. Ansökningen bör vara åtföljd av förslag till stadgar för fiskevårdsområdet samt den utredning i övrigt, som Ko- nungen föreskriver.

Då ansökan inkommit, har länsstyrelsen att, på sätt Konungen föreskriver, därom underrätta envar, som äger del i fiskevattnet eller jämlikt 47 % 2 första stycket är berättigad att i delägares ställe föra talan och som icke biträtt ansökningen, med tillkännagivande att, om han ej inom viss tid yttrat sig i ärendet, detta kan avgöras i befintligt skick. Länsstyrelsen skall ock i ärendet höra statens fiskeritjänsteman.

34 &. Innan fråga om bildande av fiskevårdsområde avgöres, skall, om läns- styrelsen så finner erforderligt, förrättning företagas på stället. Närmare bestämmelser om förrättning meddelas av Konungen.

35 %.

Ansökan om bildande av fiskevårdsområde skall bifallas, om med hänsyn till fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt läns- styrelsen finner fiskevårdsområde böra bildas och flertalet av dem, som äga del i fiskevattnet eller jämlikt 47 5 2 första stycket äro berättigade att i del- ägares ställe föra talan, biträtt ansökningen eller lämnat den utan erinran. Ändå att de flesta uttalat sig mot bildande av fiskevårdsområde, må läns— styrelsen förordna därom, såframt fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas, eller eljest särskilda skäl föranleda därtill.

Om stadgar.

36 %.

För fiskevårdsområde skall länsstyrelsen utfärda stadgar. Stadgarna skola innehålla dels de huvudsakliga grunderna för fiskets och fiskevårdens utövande, dels ock föreskrifter om det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske, beslut fattas och omröstning verkställas, samt om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i penningar, varor och arbete även- som beträffande beräkningsgrunden för deras delaktighet i fiskevårdsområdet

• Sida 15
•  Original

samt för delägarnas rösträtt. I stadgarna må bestämmas, att rätt till fiske i fiskevattnet kan upplåtas på arrende eller genom särtillstånd.

I stadgarna må ej någon tilläggas rätt att fiska i fiskevatten, som tillhör delägare enskilt, eller i lott, som enligt stadgarna tilldelats delägare, med mindre den som äger fiskevattnet eller fått lotten sig tilldelad samtycker därtill eller ock fiskerätten upplåtes på arrende. Ej heller må i stadgarna delägarna berättigas ålägga någon, som ej bedriver fiske i fiskevattnet, att lämna tillskott i penningar, varor eller arbete.

Om delaktighet och rösträtt.

37 %.

Envar delägare åtnjuter delaktighet i fiskevårdsområdet, om fiskevattnet är i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det genom uppskattning bestämda värdet å hans andel i avkastningen av det fiske som skall ingå i fiskevårdsområdet. Uppskattning verkställes vid förrättning, var- om i 34 å sägs.

38 5.

I frågor som röra fiskevårdsområdet äger, om ej här nedan annorlunda stadgas, varje delägare en röst. Har någon flera fastigheter, äger han ändock endast en röst; tillhör en fastighet flera ägare, hava de tillsammans ej mer än en röst.

39 %.

Utan hinder av vad eljest därom är stadgat bestämmes beräkningsgrunden för delägares delaktighet och rösträtt efter vad delägarna enhälligt besluta eller på sätt som föreslagits i ansökningen om fiskevårdsområdets bildande och av delägarna lämnats utan erinran.

Om förvaltningen m. m.

40 %.

Beslut om att upplåtelse av fiskerätt på arrende eller genom särtillstånd skall ske är ej giltigt, med mindre beslutet biträtts av delägare med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Dock äger länsstyrelsen i visst fall annorledes bestämma, om med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande så finnes påkallat. _

Delägare, som menar-att beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med bestämmelserna i första stycket första punkten eller att antaget anbud

• Sida 16
•  Original

å arrende icke bort godkännas, må inom tjugu dagar från beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen.

41 &.

Inkomst, som tillfaller fiskevårdsområde, må användas till bestridande av kostnader, vilka föranledas av fiskevårdsområdets förvaltning. Dock må inkomst icke fonderas eller användas till mera omfattande åtgärd, som ej är föreskriven i stadgarna, med mindre beslutet biträtts av delägare med mer än hälften av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. I den mån över inkomsten ej för- fogas på sätt ovan sagts, skall den fördelas mellan delägarna efter del- aktigheten.

Delägare, som menar att beslut om förfogande över inkomst fattats i strid med bestämmelserna i första stycket, må inom tjugu dagar från beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen.

42 &.

Delägarna skola, om de äro flera än tre eller eljest någon vars rätt är därav beroende yrkar det, utse styrelse, bestående av en eller flera personer, med uppgift att uppbära och omhänderhava samt i förekommande fall för- dela delägarna samfällt tillkommande medel ävensom i övrigt handhava fiskevårdsområdets gemensamma angelägenheter.

Utse ej delägarna styrelse, då sådant skall ske,. äger på ansökan av någon vars rätt är därav beroende länsstyrelsen tillsätta styrelse. Delägare eller den som jämlikt 47 ä 2 första stycket är berättigad att i delägares ställe föra talan är, om han av länsstyrelsen utses till ledamot av styrelsen, skyldig mot- taga uppdraget; han äger dock att avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag, förrän ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd ledamot skall dock kvarstå, till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

43 5. Vad delägarna beslutit i fråga, som ankommer på deras avgörande, gäller mot ny delägare.

Om ändring av fiskevårdsområdes omfattning och av stadgarna.

44 %. Önskar någon ändring av fiskevårdsområdets omfattning eller av stad- garna, har han att därom göra ansökan hos länsstyrelsen. Vad i 31—36 55 stadgats skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

• Sida 17
•  Original

Om fiskevårdsområdes upplösning och om förlängning av tiden för dess bestånd.

45 5.

Har i följd av sjösänkning, naturhändelse eller annan omständighet fiske- vattnet undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller omfattning, eller saknas eljest skäl för fiskevårdsområdets bibehållande, äger länsstyrelsen på ansökan av delägare förordna om fiskevårdsområdets upplösning.

46 %.

Har ej senast sex månader före utgången av tiden för fiskevårdsområdes bestånd delägare företrädande minst en tiondel av samtliga delägares rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet, hos länsstyrelsen skriftligen anmält att förlängning av sagda tid ej önskas, anses tiden förlängd med tio år.

Har sådan anmälan skett, prövar länsstyrelsen, huruvida förlängning skall ske. Innan beslut därom meddelas, skola vid förrättning, varom i 34 & sägs, eller på annat sätt delägarna och de som jämlikt 47 5 2 första stycket äro berättigade att i delägares ställe föra talan erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. Beslut om förlängning skall avse viss tid, högst tjugufem år.

Särskilda bestämmelser.

47 5.

1. Den som med besittningsrätt för obegränsad tid innehar fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, är i avseende på tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel att anse såsom ägare av fastigheten. Delägare i fiskevatten är ock den, som där äger i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet, ävensom ägare av fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande rättighet till fiske i fiskevattnet, såframt servitutet till- kommit i sammanhang med laga delning av fastighet.

2. Boställshavare, som själv brukar bostället, ävensom arrendator av bo- ställe, som är i författningsenlig ordning utarrenderat, eller av annan genom offentlig myndighet utarrenderad fast egendom är berättigad att föra talan för fiskevatten, som han i nämnda egenskap äger nyttja. Samma befogenhet skall, om fiskerätt eljest föreligger enligt arrendeavtal eller på grund av servitut som uppkommit annorledes än i sammanhang med laga delning av fastighet, tillkomma innehavare av sådan rätt, såframt ej annat förbehåll skett; dock att denne ej utan samtycke av fiskevattnets ägare må biträda ansökan om bildande av fiskevårdsområde, om ändring av fiske- vårdsområdes omfattning eller om fiskevårdsområdes upplösning eller med laga verkan göra sådan anmälan som omförmäles i 46 %, ej heller deltaga 2

• Sida 18
•  Original

i beslut, varom i 40 & första stycket och 41 % första stycket andra punkten sägs, eller angående bestämmande av särskild beräkningsgrund för del- aktighet i fiskevårdsområde eller för delägares rösträtt.

3. Såväl fastighetsägare som annan i denna paragraf nämnd innehavare av fiskerätt är berättigad att anföra besvär jämlikt 40 å andra stycket och 41 å andra stycket ävensom att avgiva yttrande i frågor, vilka ankomma på läns- styrelsens prövning.

48 %.

Hör fiskevattnet till mer än ett län, handlägges fråga om fiskevårdsområde av länsstyrelsen i det län, där största delen är belägen; dock att, om annan länsstyrelse bestämt att förrättning skall företagas jämlikt 34 % eller ock utan förrättning förordnat om bildande av fiskevårdsområde, samma länsstyrelse fortfarande skall handlägga ärenden angående fiskevårdsområdet.

3 kap. Om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten.

49 &.

Bedriver fiskerättsägare fiske på sådant sätt att fiskevattnet, i strid med allmänt intresse, uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas, och sker ej på anmaning av länsstyrelsen rättelse, må länsstyrelsen för viss tid vid vite föreskriva inskränkningar i fisket eller helt förbjuda detsamma.

50 %.

Om fiskerättsägare, i strid med allmänt intresse, uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom att ej utnyttja fisket samt icke på anmaning av läns- styrelsen vidtager lämpliga åtgärder för fiskets utnyttjande, må länsstyrelsen till efterrättelse under viss tid fastställa föreskrifter för fiskets be- drivande (fiskeriplan). Vid planens utformning skall hänsyn tagas till det särskilda intresse som fiskerättsägaren kan hava att själv få bedriva fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slags fisk.

Underlåter fiskerättsägare att följa fastställd fiskeriplan, må länsstyrelsen för hans räkning utarrendera fisket för en tid av högst tio år.

51 %. Är fiskerätt av ägaren upplåten till annan, skall vad i 49 och 50 %% stadgats om fiskerättsägare äga motsvarande tillämpning på nyttjaren.

52 5. Beslut, som i detta kapitel omförmäles, må av länsstyrelsen återkallas, om skäl därtill äro.

• Sida 19
•  Original

4 kap. Ansvarsbestämmelser m.m.

53 %.

Finnes uppenbart att fiskådra blivit olagligen stängd medelst fiske- redskap eller anordning avsedd att hindra eller skrämma fisken, och följer ej rättelse genast efter det tillsägelse skett, äger på ansökan av den som lider skada ulmätningsmannen i orten att, sedan han med ojävigt vittne hållit syn på stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

Detsamma skall gälla, om någon med obehörigt utnyttjande av bestäm- melser, som meddelats med stöd av 9 % sista stycket, 11 % sista stycket eller 22 Så. håller redskap eller notvarp utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska.

Äro allmänna intressen i fråga, må även allmän åklagare, statens fiskeri- tjänsteman eller av länsstyrelse eller fiskerimyndighet förordnad fisketillsyns- man göra ansökan om handräckning; och skall därvid kostnaden förskjutas av allmänna medel.

54 %. Idkar någon fiske vartill han ej äger rätt, dömes för olovligt fiske till dags- böter, ej under tio. Är brottet att anse som synnerligen ringa, må till lindrigare straff dömas. Har fisket bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller äro eljest omständigheterna försvårande, må dömas till fängelse i högst sex månader.

55 %.

Såsom för olovligt fiske dömes den som

a) med obehörigt utnyttjande av bestämmelser, som meddelats med stöd av 9 % sista stycket, 11 & sista stycket eller 22 %, håller redskap eller notvarp utmärkt i uppenbart syfte att därigenom avhålla annan från att fiska-, eller

b) olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske; eller

c) missbrukar sin rätt i samfällt fiske; eller

(1) olovligen genom fiskeredskap, stängsel eller skrämselanordning avhåller fisk från att gå fram i fiskådra.

56 %.

Vid olovligt fiske är fångsten förverkad. Fälles någon till ansvar för olovligt fiske, skall den vid fisket använda redskapen dömas förverkad, om ej brottet är att anse som synnerligen ringa eller sådan påföljd eljest befinnes obillig.

Det förverkade eller, om detta ej kan tillrättaskafl'as, dess värde tillfaller

• Sida 20
•  Original

den som har rätt till det idkade fisket eller, om fisket skett i fritt fiske- vatten, kronan. 57 &.

Vid olovligt fiske må fiskevattnets ägare eller annan, som har rätt till det idkade fisket, eller hans folk från den fiskande taga i beslag båt, redskap eller annat till bevismedel och pant samt kvarhålla det, till dess denne bjuder rätt för sig. Enahanda rätt tillkommer i fritt fiskevatten allmän åklagare eller av länsstyrelse eller fiskerimyndighet förordnad fisketillsynsman.

Rätten att kvarhålla godset till bevismedel upphör, om ej inom en månad från det den fiskande blivit känd åtal följt eller angivelse till åtal skett.

Med beslagtaget gods, som ej utgöres av fångst, skall förfaras så som om hittegods är stadgat; dock att beträffande innehavarens rätt att kvarhålla godset till bevismedel och pant skall gälla vad i första stycket är stadgat.

58 %.

Sätter sig den, som olovligen fiskar, till motvärn mot fiskevattnets ägare eller annan, som äger rätt till det idkade fisket, eller hans folk eller mot allmän åklagare eller av länsstyrelse eller fiskerimyndighet förordnad fisketillsynsman, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller fråntaga honom det som må tagas i beslag, gäller vad i 20 kap. 6 % straff— lagen sägs.

59 %.

Brott, varom i 54 och 55 55 sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, om icke allmänna intressen äro i fråga eller brottet av målsägande angives till åtal.

Vid brott, som avses i 55 % d), må, om allmänna intressen äro i fråga, åtal väckas även av statens fiskeritjänsteman eller av fisketillsynsman, förordnad av länsstyrelse eller fiskerimyndighet.

60 5.

Beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt denna lag, skall anslås i läns- styrelsens lokal samt tillkännagivas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten.

Mot länsstyrelsens beslut må talan fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet inom sextio dagar från den dag då beslutet anslogs i länsstyrelsens lokal.

Beslut, varigenom länsstyrelsen meddelat bestämmelser om fiskådra, för- ordnat om bildande av fiskevårdsområde, fastställt stadgar eller tillsatt styrelse för fiskevårdsområde, förordnat om förlängning av tiden för fiske- vårdsområdes bestånd eller om åtgärder jämlikt 3 kap. mot vanskötsel av fiskevatten, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

• Sida 21
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. ..

Genom lagen upphävas:

lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske; lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske; kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 241) om utmärkning av notvarp; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

Lagen om gemensamhetsfiske skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Om i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

I notvarp i Vänern inom Otterstads och Sunnersbergs socknar av Skara- borgs län, där fiske efter siklöja och nors med finmaskad not före denna lags ikraftträdande bedrivits utan tillstånd av fiskerättsägaren, må, intill dess vederbörande myndighet prövat om förutsättningar för förordnande jämlikt 17 % 2 äro för handen, sådant fiske bedrivas utan hinder av bestämmelserna i denna lag; och åligger det nämnda myndighet att med avseende på dylikt notvarp utan ansökan upptaga fråga om förordnande som nyss nämnts.

• Sida 22
•  Original

Förslag ti 11

Lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som f'öljer.

1 5.

Till fastighet hänföres i havet

a) allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stran- den följande kurvan för högst tre meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;

b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, 6 eller holme av minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde; samt

c) annat vatten, såvida det helt omgives av vatten som ovan sagts. Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola vattendjup och strand- linjer bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.

2 5.

Vad i 1 5 första stycket stadgats om fastighets utsträckning i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern. Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Vattendjup och strandlinjer skola härvid räknas efter ett vattenstånd, i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.

3 %.

Bestämning genom lantmäteriförrättning av fastighets gräns mot vatten som ej är att hänföra till fastighet (allmänt vattenområde) är utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller på annat sätt visas, att gränsen löper annorledes än ovan sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. ..

• Sida 23
•  Original

Förslag till Lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 2 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjande- rätt till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 71 &, av följande lydelse.

71 å. .

Avtal, varigenom utan samband med jordbruk fiskerätt upplåtes till den som utövar fiske yrkesmässigt, skall upprättas skriftligen, om ej upplå- taren och arrendatorn annorlunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 2 kap. 50—54 åå, 55 % första stycket och 67—69 %% i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. . . Har arrendeavtal, som avses i 2 kap. 71 %, slutits före lagens ikraftträ- dande, skola de i andra stycket av nämnda paragraf angivna stadgandena. dock med undantag av 55 5 första stycket, tillämpas på avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar innehaft fiskerätten under sammanlagt tio år.

Därest i fall, varom i nästföregående stycke är nämnt, arrendetiden utgår under första året efter lagens ikraftträdande, skall arrendatorn vara berät- tigad till nytt arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till stånd, om icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft arrendatorn meddelat upplåtaren, att han önskar frånträda arrendet. Med avseende på nämnda arrende äger vardera parten påkalla ändring av arren- devillkoren med iakttagande av att de i 2 kap. 54 % angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

• Sida 24
•  Original

Förslag till Lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 % lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att till samma lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 109 &, med rubrik av följande lydelse.

1 %. Fastighet som ——— för orten; 14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller 15. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation till gagn för yrkesfisket.

109 5.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 5 15 sägs, må, om den ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller hushållnings- sällskap. Expropriationen må endast avse förvärvande av nyttjanderätt un- der en tid av högst tjugufem år.

Om expropriationen beviljas, äger den exproprierande till enskilda yrkes— fiskare eller sammanslutning av yrkesfiskare upplåta erforderligt område, under erinran att detta får användas endast för det ändamål som expropria- tionen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. . .

• Sida 25
•  Original

Förslag till Lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att till 19 kap. 3 % lagen den 18 juni 1926 om delning av jord är landet skall fogas ett nytt moment, betecknat 5 mom., av nedanstående innehåll, samt att 19 kap. 12 % samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

3 5. 5 mom. Fiske må ej genom avstyckning uppdelas på särskilda fastig- heter på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiske- näringen i orten, såframt ej den nya fastighetsindelningen i annat hänse- ende medför fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olä- genheterna.

12 %. Avstyckning skall — — — nödiga vägar. Vid avstyckning ——— för jordbruk. Har stamfastigheten andel i samfällt fiske, må avstyckning ej så verk- ställas, att andelen därigenom delas, med mindre det uppenbarligen kan ske utan men för övriga fastigheter, som hava andel i fisket, eller ock sam— tycke av dessas ägare erhålles i den omfattning som enligt fiskelägen kräves för upplåtelse av fiskerätt i samfälligheten till någon, som ej är delägare.

För de ——— sådan fastighet. Avsättande av ——— fastighetens ägare.

Denna lag träder i kraft 1 januari 19..; dock att vad däri stadgats icke skall utgöra hinder för avstyckning, beträffande vilken utlåtande, varom sägs i 19 kap. 16 &, avgivits före lagens ikraftträdande.

1Förslaget hänför sig till den lydelse av ifrågavarande åå, som antagits av 1947 års riksdag (skr. nr 476).

• Sida 26
•  Original

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 33 kap. 16 % rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 33 kap. 16 % rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 %. Äro delägarna ——— rättens kansli. Tillhör gruva ———— varje delägare. I mål angående fiskevårdsområde, för vilket styrelse är utsedd, må del— givning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till ledamot av styrelsen; han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sam- manträde med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. .; dock skall i fråga om gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, äldre lag fortfarande tillämpas så länge gemensamhetsfisket består.

• Sida 27
•  Original

Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 2 % 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 % 8zo) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrått skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8:o) mål om rust- och rotehållares — —— samfälld tångtäkt; mål, som uppkomma i anledning av fiskelagens bestämmelser om fisk- ådra, om fiskevårdsområde och om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. .

• Sida 28
•  Original

Förslag till

Lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Sedan denna dag utfärdats fiskelag (nr ) samt lag (nr ) om gräns mot allmänt vattenområde, vilka lagar träda i kraft den 1 januari 19. ., förordnas som följer.

1 %.

Kommer jämlikt 1 & fiskelägen visst vattenområde, vari enligt äldre lag fisket tillhörde strandägaren, att utgöra fritt fiskevatten,

eller föranleder bestämmelse i 9—14 %% fiskelägen i något fall, att varje svensk medborgare erhåller rätt att i enskilt fiskevatten bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandågaren,

eller blir på grund av bestämmelse i 27 & fiskelägen särskild fiskerättighet, som ägde giltighet enligt äldre lag, helt eller delvis utan verkan,

skall ersättning av statsmedel utgå för värdet av den förmån som för fiskevattnets eller rättighetens ägare gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust som av denna anledning eljest må hava tillskyndats honom.

Sådan ersättning skall ock utgå för annan förmån än rätt till fiske, vilken mä hava frånhänts ägare av viss fastighet till följd av att, jämlikt 1 eller 2 % lagen om gräns mot allmänt vattenområde, till fastigheten hänföres mindre vattenområde än som tillhörde denna enligt äldre rätt.

Var den 1 januari 19.. rätt till fiske eller annat, vilken efter vad ovan sagts gått förlorad, till någon upplåten, skall även denne njuta ersättning för honom tillskyndad skada.

2 g. För prövning av ärenden angående ersättning enligt denna lag skola finnas särskilda nämnder (fiskevårderingsnämnder) till det antal och med de verksamhetsområden, som Konungen bestämmer.

3 &. Fiskevårderingsnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter. För dem skola finnas suppleanter. Till ordförande eller suppleant för honom förordnar Konungen en lagkun-

• Sida 29
•  Original

nig och i domarvärv erfaren person. Ledamöter och suppleanter för dessa utses i den ordning, Konungen föreskriver, bland personer, vilka inom nämn— dens verksamhetsområde äro eller varit ägodelnings- eller vattenrättsnämn- demän eller eljest äga förtrogenhet med förhållandena där samt erfarenhet i värdering av fast egendom.

4 %.

Framställning om ersättning skall, vid talans förlust, före den 1 januari 19.. skriftligen ingivas till fiskevårderingsnämnden i den ort, där fiske- vattnet är beläget. Framställningen bör innehålla upplysning om de för- hållanden, på vilka anspråket grundas, samt vara åtföljd av de handlingar som kunna åberopas till stöd därför.

5 %.

Innan fiskevårderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sö- kanden och kronan erhålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende.

Sökanden må på därom gjort yrkande njuta gottgörelse för utgifterna å ärendet efter vad nämnden finner skäligt.

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen.

6 %.

Den som är missnöjd med fiskevårderingsnämnds beslut i ärende angå- ende ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, så- framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes honom." I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

7 %.

Finner domstolen, att omfattningen eller innehållet i övrigt av den rätt, för vars mistande ersättning yrkas, bör bedömas efter väsentligt andra grun- der än som skett genom fiskevårderingsnämndens beslut, äger domstolen, om så anses påkallat, förordna att ärendet skall upptagas till ny handlägg- ning inför nämnden.

8 5. Inför fiskevårderingsnämnd och domstol bevakas kronans rätt av kammar- kollegiet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19. ..

• Sida 30
•  Original

Förslag till

o..

Förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas under sär- skilda villkor, må varje svensk medborgare fiska i den omfattning, som omförmäles i 6 5 första stycket fiskelägen.

Annat fiske i saltsjön, som hör till kronopark eller kronoflygsandsfält, må ock, om det ej är särskilt disponerat, allmänt begagnas enligt vad i första stycket sägs.

På stränder, skär och holmar, som avses i första stycket, skall fiskeriidkare eller sammanslutning av yrkesfiskare vara berättigad att, i mån av tillgånd, utan avgift erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod eller annan anläggning till gagn för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 19. ..

• Sida 31
•  Original

Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 31 % fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78 s. 1).

Härigenom förordnas, att 31 & fiskeristadgan den 17 oktober 1900 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 %.

Ä fiskevatten ——— ej tillämpning. Beträffande fiskevatten, däri fisket tillhör fiskevårdsområde och som ej har gemenskap med annat vatten eller ock är därmed förenat endast genom tillflöde eller avlopp som nyss är sagt, ankomme på Konungens befallnings- havande att, efter fiskeriintendentens hörande, pröva, i vad mån fiske må utövas oberoende av vad i denna stadga föreskrives och på grund därav meddelade bestämmelser. I fråga om klagan över Konungens befallnings- havandes beslut och beslutets kungörande skall vad i 12 & stadgas äga mot- svarande tillämpning.

Dcnna kungörelse träder i kraft den 1 januari 19. .; dock skall 31 å i sin nuvarande lydelse alltjämt äga tillämpning å vatten, däri fisket är gemen- samhetsfiske.

• Sida 32
•  Original

I betänkandet använda förkortningar.

Betänk. 1894 = förslag till lag om rätt till fiske samt till andra därmed samman- hängande författningar, avgivna den 15 november 1894 av tillkallade sakkunniga.

Betänk. 1922 = förslag rörande tillgodogörande av kronans fiskevatten, avgivet den 18 december 1922 av tillkallade sakkunniga (statens off. utredn. 1923: 58).

Betänk. 1924 = utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, av- givet den 27 augusti 1924 av kammarkollegiet, del 1 (statens off. utredn. 1925: 19).

Betänk. 1924 II = samma utredning del 2 (statens ofl'. utredn. 1925: 20). Betänk. 1937 = betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, avgivet den 25 februari 1937 av insjö- fiskesakkunniga, del I (statens off. utredn. 19:37:10).

Betänk. 1939 = betänkande med förslag rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten, avgivet den 1 september 1939 av fiskevattensutredningen (statens off. utredn. 1939: 28).

Lagberedn. 1909 = lagberedningens förslag till jordabalk III, avgivet den 9 okto- ber 1909.

FL = lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske. FSt = Kungl. fiskeristadgan den 17 oktober 1900. JDL = lagen den 18 juni 1926 om delning av jord ä landet. JU = jordbruksutskott. LU = lagutskott. NJA = Nytt juridiskt arkiv. Avd. I. Tidskrift för lagskipning. NJA II = Nytt juridiskt arkiv. Avd. II. Tidskrift för lagstiftning m.m. SFS = Svensk författningssamling. SOU = Statens offentliga utredningar. SvJT = Svensk juristtidning. VL = vattenlagen den 28 juni 1918.

• Sida 33
•  Original

33. MOTIV

Inledning.

Fiskeförhållandena i Sverige.

Genom sina långa kuster samt talrika sjöar och floder erbjuder Sverige goda naturliga förutsättningar för fiske. Ur nationalekonomisk synpunkt spelar denna näring också en viktig roll i vårt land. Fångsten utgör ett synnerligen värdefullt tillskott till befolkningens livsmedelsförsörjning och har under normala tider därjämte lämnat material till en ganska betydande export. Ett förhållandevis stort antal personer har helt eller delvis sin utkomst av fiske.

De fiskande.

Enligt Sveriges officiella statistik voro år' 1944 sammanlagt omkring 25 000 personer sysselsatta i kust- och havsfisket. Av dessa betecknas om- kring 16000 såsom yrkesfiskare, varmed förstås att deras huvudsakliga inkomst härrör ur fiske. Mest utvecklat och av störst betydelse är havsfisket i Göteborgs och Bohus län. Inom detta län funnos nyssnämnda är nära 6 600 yrkesfiskare, d.v.s. omkring 41 procent av landets samtliga yrkesfiskare vid kusten.

Någon tillförlitlig statistik rörande antalet sötvattensfiskare finns numera ej. Antalet yrkesfiskare vid insjöar och floder torde emellertid kunna beräk- nas till något över 1 500. De flesta av dem äro bosatta vid de stora mellan— svenska sjöarna. Dessutom finnas yrkesfiskare spridda vid insjöarna över så gott som hela landet. Vad sötvattnen beträffar dominera emellertid binärings- fiskarena starkt, och deras antal uppskattas till ej mindre än mellan 60 000 och 70000. Hårt-ill komma talrika nöjes- och sportfiskare.

Enligt folkräkningen år 1935/36 — vars resultat beträffande här ifråga- varande förhållanden i stort sett fortfarande torde ha giltighet — hade av yrkesfiskarena 23,7 procent, alltså nära fjärdedelen, ett biyrke. Av dessa biyrken intog jordbruket främsta platsen, i det att 61 procent av samtliga yrkesfiskare med biyrke (motsvarande drygt 14 procent av hela antalet yrkesfiskare) tillika voro jordbrukare. Även bland binäringsfiskarena intar jordbruket som förvärvskälla en mycket framträdande plats. Enligt nämnda folkräkning hade 70,3 procent av binäringsfiskarena jordbruk som sin huvud—

• Sida 34
•  Original

sakliga sysselsättning. Kombinationen jordbruk och fiske är alltså mycket vanlig som förvärvskälla. Jordbruket som binäring till fisket spelar emel— lertid en mycket olika roll i skilda delar av landet. Sålunda äro fiskarena i mellersta Östersjöns skärgårdsområden, på Gotland och Öland samt i översta Norrland i stor utsträckning även jordbrukare. Detsamma är fallet vid fler- talet av landets många insjöar och vattendrag. Vid hela väst- och sydkusten samt vid södra och mellersta delarna av Bottniska vikens kust, d.v.s. i de trakter av landet där saltsjöfisket nått sin största utveckling och har den största betydelsen, driva däremot förhållandevis få yrkesfiskare jordbruk vid sidan av sin egentliga näring.

De flesta som idka förvärvsmässigt fiske äro självständiga företagare. Fiska flera tillsammans på en och samma båt, bilda de vanligen ett lag, vars medlemmar sins emellan dela nettoförtjänsten enligt hävdvunna regler. Endast vid vissa fisken — såsom ångtrålfisket på västkusten, fisket med bottengarn och annan större fast redskap, strömmingsfisket på ostkusten samt yrkesfisket i Vänern och Vättern _ kommer anställd arbetskraft i nämn- värd utsträckning till användning. Enligt folkräkningen 1935/36 utgjorde också antalet självständiga företagare ej mindre än 69,5 procent av samtliga yrkesutövare inom fisket.

Fiskets avkastning.

Det svenska fiskets totala årliga fångstmängd varierar ganska starkt. Enligt den officiella statistiken synes den sammanlagda fångsten vid salt- vattensfisket i medeltal uppgå till något över 110 milj. kg pr år. Motsvarande siffra vid sötvattensfisket har uppskattats till 12 a 13 milj. kg. Hela den årliga medelfängsten utgör alltså mellan 120 och 125 milj. kg. Av salt- vattensfiskets fångstmängd komma mellan 55 och 60 procent på västkust— fisket, drygt 25 procent på ostkustfisket och resten eller mellan 15 och 20 procent på sydkustfisket.

Bruttovärdet av saltsjöfiskets fångster uppgick före det senaste världs- kriget till mellan 25 och 30 milj. kronor i medeltal pr år. Vid insjöfisket torde motsvarande värde ha utgjort omkring 12 milj. kronor. Under kriget stego fiskpriserna och till följd härav fångstvärdet högst betydligt. Enbart saltsjöfisket uppvisade sålunda år 1943 ett fångstvärde av nära 119 milj. kronor; för år 1944, som utmärktes av en stark tillbakagång av såväl den totala fångstmängden som i ännu högre grad priserna, var motsvarande siffra alltjämt så hög som inemot 95 milj. kronor.

Olika slag av fisken.

Ett stort antal arter av fisk och skaldjur äro i vårt land föremål för fångst. På grund härav liksom på grund av de olika naturförhållandena i olika delar av landet förekomma talrika fiskemetoder och redskapstyper.

• Sida 35
•  Original

Vad s a I t v a t t e n 3 f i s k e t beträffar, är det baserat på minst ett trettio- tal olika arter av fiskar och skaldjur. Av samtliga dessa fiskarter ge sill och strömming den största fångstmängden och även det största fångstvärdet. Sill eller strömming fiskas också utanför praktiskt taget hela landets kust. Under normala är uppgår sill- och strömmingsfångsten till betydligt över 50 pro- cent av den totala fiskfångsten vid saltvattensfisket och värdet av sill— och strömmingsfångsten till över 30 procent av det totala årliga fångstvärdet. Härtill kommer skarpsillen, en nära släkting till sillen, som numera utgör föremål för ett av Bohusläns största fisken och i mindre utsträckning fångas även i mellersta Östersjöns skärgårdsområden, här ofta under benämningen vassbuk.

I betydelse näst efter sill och strömming torde i allmänhet torsken komma; även denna förekommer utefter större delen av landets kust, ehuru den icke fiskas norr om Västernorrlands län. Viktiga torskfiskar äro vidare kolja, vitling, kummel, långa och gråsej; samtliga dessa äro föremål för särskilt fiske endast på västkusten. —— Tillsammans bruka sill- och torskfiskarna svara för omkring 80 procent av saltsjöfiskets hela fångstmängd och mer än 60 procent av dess fångstvärde.

Av betydande ekonomiskt värde äro vidare de olika slagen av plattfisk, d.v.s. rödspätta, skrubba (flundra), rödtunga, piggvar, slätvar m.fl. arter, av vilka de flesta förekomma endast i Västerhavet. Rödspättan, skrubban och piggvaren äro dock av betydelse även i södra Östersjön, och skrubban (flundran) fiskas ända upp i Stockholms skärgård. En av våra värdefullaste fiskar är makrillen, som så gott som uteslutande fångas på västkusten. Där spelar också fiske efter tonfisk, rocka och haj tidvis en viss roll.

Två fiskarter, som förtjäna särskild uppmärksamhet, äro ålen och laxen. Ålen fiskas såväl i sjöar och floder som vid kusten. De största fångstmäng- derna erhållas i saltsjön och i synnerhet vid landets sydöstra och södra kust (från och med Kalmar län). Ålfiskets betydelse vid kusten framgår av att detsamma, oaktat fångstmängden är förhållandevis liten, dock vissa år uppvisar ett fångstvärde, som endast överträffas av sill— och strömmings- fisket; i Kalmar och Blekinge län överträffar för övrigt ålfisket vanligen sill- fisket i fråga om fångstvärdet. Även laxen fås i såväl sött som salt vatten. Den fiskas utanför hela landets kust, mest dock i Östersjön. Av särskild vikt är laxfisket vid kusterna av Blekinge, Gotlands och Norrbottens län; i det sistnämnda länet är detta fiske det dominerande. På västkusten spelar lax- fisket nämnvärd roll endast inom Hallands län.

Ål och lax utmärka sig därigenom att de regelmässigt tillbringa en del av sitt liv i sötvatten och en del därav i havet. Av egentliga havsfiskar före— kommer endast ett förhållandevis litet antal i Östersjön, såsom sill (ström- ming), torsk, rödspätta, skrubba (flundra) och piggvar; östersjövattnet är nämligen alltför bräckt för de flesta havsfiskarna. På grund av Östersjöns

• Sida 36
•  Original

ringa salthalt kunna däremot de flesta av våra Sötvattensfiskar leva och fortplanta sig där. Dessa Sötvattensfiskar, exempelvis gädda, sik, abborre, braxen, id, mört, lake m.fl., vilka vid ostkusten ofta sammanfattas under benämningen »fjällfisk», uppehålla sig huvudsakligen i skärgårdarna. Vid kuststräckor med rikare skärgårdsbildning, såsom inom Norrbottens, Stock- holms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, är därför fisket av fjällfisk (»fjällfisket») av förhållandevis stor betydelse.

Av skaldjur fångas i vårt land i havet huvudsakligen sex arter, nämligen hummer, krabba, havskräfta, nordhavsräka, strandräka och blåmussla. Samtliga dessa fiskas i Kattegatt och Skagerack, strandräka, hummer och krabba dock även i Öresund. Främsta platsen bland de skaldjur som äro föremål för fångst i havet intogs länge av hummern. Numera överträffar dock fisket efter nordhavsräka hummerfisket i fråga om såväl fångstmängd som fångstvärde. Ostronfisket, som förr var av en viss betydelse i Bohuslän, har där sedan flera år så gott som helt upphört.

Vid en överblick över de fiskemetoder, som användas vid saltsjöfisket, torde de olika kuststräckorna lämpligen behandlas var för sig.

Västkustfisket norr om Öresund bedrives framför allt som ett högsjö- fiske. Fisket försiggår alltså huvudsakligen utanför territorialgränsen och ofta i avlägsna fiskevatten, såsom i Nordsjön, vid Island o.s.v.

Den viktigaste fiskeredskapen på västkusten är numera trålen, som emellertid, frånsett visst fiske med räktrål, ej får användas i svenskt territorialvatten. Sill och skarpsill, torsk m.fl. fiskar ävensom nordhavsräka och havskräfta fångas numera till största delen med träl. En annan synnerligen viktig redskap är snurrevaden. Denna får visserligen användas på svenskt territorium, men huvuddelen av fångsten därmed erhålles ute på internationellt vatten. Med snurrevad fångas framför allt kolja och plattfisk. Trål- och snurrevadsfiskena svara för ungefär 75 procent av västkustfiskets totala såväl fångst— mängd som fångstvärde.

Sill och skarpsill samt i någon utsträckning makrill fångas även med snörpvad. Detta fiske, som tidigare varit av betydligt större omfattning än nu, idkas såväl innanför som utanför territorialgränsen. Av vikt äro vidare drivgarnen, vilka användas för fångst av sill och makrill, huvudsakligen på internationellt vatten. Omnämnas må i detta samman- hang slutligen det s.k. storsjöfisket efter långa med s.k. storbackor (långrev) ; det bedrives mest i gränsområdet mellan Nordsjön och Atlanten. Med krok fiskas också tonfisk, haj och rocka, vanligen på något avstånd från kusten.

De nu nämnda fiskena, som åtminstone till mycket väsentlig del bedrivas ute i öppna havet, torde i allmänhet representera betydligt över 90 procent av hela västkustfiskets såväl fångstmängd som fångstvärde.

Fisket i skärgårdarna och i kustens omedelbara närhet är alltså på väst- kusten av förhållandevis begränsad omfattning. Av större redskap användes här egentligen numera endast tidvis snörpvad. För fångst av ett flertal olika fiskarter utsättas emellertid i skärgårdarna eller i området omedelbart där- utanför olika slags nät och långrevar (hackor). Flerstädes användes även

• Sida 37
•  Original

landvad (not), särskilt för fångst av skarpsill och makrill. I strändernas ome- delbara närhet nyttjas ålryssjor och bottengarn. Det viktigaste av de s.k. hemmafiskena är emellertid hummerfisket med tinor.1

Även om alltså fångstvärdet inom själva kustområdet på västkusten ej är så betydande, relativt sett, äro dock dessa mindre fisken av stor vikt genom att utgöra en binäring för de mindre jordbruken i kusttrakterna samt bereda arbete och inkomst åt en mängd äldre fiskare, som ej längre äga krafter nog att delta i högsjöfisket.

Emellertid må framhållas, att under de s.k. sillperioderna, då väldiga sillstim tränga in i skärgårdarna, fisket inom dessa områden blir av helt annan betydelse än under sådana förhållanden som nu äro rådande. Sillperioderna i Bohuslän ha brukat inträffa med tidsintervaller av 60—70 år ; den senaste slutade på 1890-talet.

I Öresund är sillfisket det viktigaste. Det bedrives mest med drivgarn ute i de centrala delarna av sundet; där fångas även ansenliga mängder av torsk med långrev samt rödspätta och skrubba med nät. Ett betydelsefullt fiske i Öresund är bottengarnsfisket efter ål.

På sydkusten, d.v.s. Malmöhus och Kristianstads läns östersjökust samt Blekinge läns sydkust, har sedan gammalt drivgarnsfisket efter sill ute i öppna havet varit det viktigaste fisket. Under de senaste två årtiondena har emellertid här utvecklats ett ganska betydande trålfiske efter plattfisk, torsk och sill, vilket visar tendens att öka allt mer. Torskfisket med långrev är också av betydande omfattning vid denna kuststräcka; det bedrives till stor del utanför territorialgränsen. Särskilt vissa år ger laxfisket här goda fångster.

I synnerhet blekingefiskarna bedriva laxfiske ej blott i farvattnen utanför sydkusten, utan de företaga vid detta fiske vidsträckta färder i hela södra och mellersta Östersjön. Laxen fiskas mest med drivgarn men även i viss utsträckning med s.k. linor, som för- ankras ute i havet ofta på betydande avstånd från kusten. Även om det ej kan sägas att ett verkligt högsjöfiske bedrives av sydkustens fiskare, framgår dock av det anförda, att fisket här till mycket väsentlig del försiggår ute i öppna havet utanför territorial-

gränsen.

I olikhet mot vad fallet är vid västkusten har vid sydkusten även fisket i strändernas omedelbara närhet ganska stor omfattning. Liksom i Öresund är nämligen vid denna kuststräcka fisket med bottengarn och hommor (ryssjor) mycket starkt utvecklat, och i Blekinge län är ålbottengarns- fisket åtminstone vissa år det som ger största fångstvärdet av alla. I botten- garn fås även en del annan fisk, såsom lax, torsk m.m. Vid stränderna fiskas vidare med not efter lax, laxöring och sill (strömming), med nät (garn) efter sill, skrubba, lax, laxöring m.m., och särskilt i Blekinge skärgård fångas gädda och sik i ryssjor.

Fisket vid Öland och Gotland är i flera avseenden likartat med det på

1 Se vidare 5. 132.

• Sida 38
•  Original

sydkusten. Lika litet som i andra delar av mellersta och norra Östersjön förekommer emellertid här något trålfiske.

Vid hela ostkusten med undantag av Kalmar läns södra del, där ålbotten- garnsfisket är det viktigaste, samt Norrbottens län, där lax- och sikfiskena uppvisa de största fångstvärdena, är strömmingsfisket det dominerande. Den mest brukliga redskapen för strömmingsfiske utgöres av skötar, fintrådiga nät, vilka antingen sättas fast eller användas som drivgarn. Drivgarnfisket försiggår här liksom annorstädes i allmänhet på något avstånd från kusten och ofta utanför territorialgränsen. I mycket stor utsträckning bedrives dock skötfisket inne i skärgårdarna och helt nära stränderna. Strömming fiskas dessutom — särskilt i Kalmar, Östergötlands, Södermanlands och Stock- holms län — med not samt i Norrbottens och Västerbottens län med stor- ryssjor, båda delarna i omedelbar närhet av land. I fråga om strömmings- fisket hänvisas i övrigt till en mera ingående redogörelse i det följande.1

Torsk fiskas utefter så gott som hela ostkusten upp till Västernorrlands län. Störst betydelse har detta fiske i Kalmar, Stockholms och Västernorr- lands län. Den viktigaste redskapen vid torskfiske är långrev; fisket bedrives på växlande djup, i allmänhet större än 15 m, och oftast utanför de yttersta skären men inom territorialgränsen. — Även flundra fiskas vanligen på fritt vatten på något avstånd från stränderna samt så gott som uteslutande i terri- torialvattnet. Den viktigaste redskapen vid detta fiske utgöres av förankrade nät.

Ål fiskas som nämnts utefter hela ostkusten; i Bottniska viken är dock ålfisket av ganska ringa omfattning. Norr om Kalmar län, inom vilket bottengarn huvudsakligen användas för detta fiske, fås den mesta ålen i hommor (ryssjor), som utsättas vid stränderna. En del ål fångas även med rev på helt grunt vatten.

Vid det stora laxfisket inom Norrbottens län nyttjas huvudsakligen stor- ryssjor, vilka stundom i sammanhängande räckor utsträckas flera hundra meter från stränderna eller från friliggande grund. Dylika storryssjor även- som förankrade nät förekomma vid laxfiske också på spridda ställen längre söder ut. För laxfiske användes vidare flytande långrev (laxrev), som sedan gammalt förekommer särskilt vid kusten av Gävleborgs och Västernorrlands län. Den utlägges i'bland nära land, ibland åter rätt långt ute i havet.

De förut nämnda laxlinorna, som tidigare huvudsakligen använts i södra Östersjön och vid Gotland, ha numera tagits i bruk även längre norr ut. De utsättas vanligen på djupt vatten och ofta utanför territorialgränsen. På senare år ha laxdrivgarn kommit ganska mycket i bruk utefter ostkusten ända upp i Västernorrlands län. Drivgarnsfisket efter lax idkas i stor utsträckning i öppna havet utanför territorialgränsen. Vid fisket efter fjällfisk (gädda, sik, abborre o.s.v.), som till väsentlig del försiggår i skärgårdarnas vikar och fjärdar och oftast helt nära stränderna,

• Sida 39
•  Original

användas ryssjor av olika storlek och konstruktion, förankrade nät, notar samt olika slags krokredskap (långrev, stånd- och angelkrok, spinn— och kastspö m.m.).

Av den här lämnade redogörelsen för ostkustens fiske framgår, att detta i långt högre grad än fisket på väst- och sydkusten bedrives nära kusten och i flera områden har sin tyngdpunkt i strändernas omedelbara grannskap.

Även vid s 6 tv a t t e n 5 f i s lr e t är ett stort antal olika äskar-ter föremål för fångst. Främst står här den över nästan hela Sverige förekommande gäd- dan. Inom södra och mellersta delarna av landet är sålunda gäddfisket med hänsyn till såväl fångstmängd som fångstvärde det mest givande fisket. Endast inom några begränsade områden därstädes, såsom i de stora sjö- arna, samt i vissa delar av Norrland överträffas gäddfisket i fångstvärde av andra fiskslag, främst gös och sik.

Näst efter gäddan kommer abborren i betydelse, med hänsyn tagen till fångstens mängd såväl som värde. Även denna fisk är allmänt utbredd över hela landet utom i f jällomrädena. Fångstmängden understiger sannolikt ej mycket fångsten av gädda, men på grund av det lägre priset uppgår värdet av hela abborrfisket endast till omkring hälften av gäddfiskets värde. —— En fiskart, som i södra och mellersta delarna av landet flerstädes utgör föremål för ett viktigt fiske, är braxen.

Vissa andra braxenfiskar, såsom sutare, ruda, id och asp, fiskas tämligen intensivt: på Sina håll, utan att detta dock för landet i stort sett har någon avsevärd betydelse. En hithörande fiskart, som fångas i mängd över hela landet är mörten; den användes endast mera sällan till föda men är synnerligen viktig som agn vid olika slag av krokfiske.

Av stor betydelse för sötvattensfisket är siken. Den anträffas i olika former framför allt inom de nordligaste delarna av landet och utgör i de större sjöarna på gränsen mellan skogs— och f jällområdena det viktigaste fångst- objektet. Även söderut spelar sikfisket flerstädes en framträdande roll, särskilt i Vänern och Vättern. Den närstående siklöjan har en mera begränsad utbredning och förekommer mest i Vänern, Vättern och Mälaren, där den är föremål för ett givande fiske. _— Av stor ekonomisk betydelse speciellt i de större sjöarna är fångsten av lake. Denna, som i sötvattnen ensam represente- rar de för havsfisket så viktiga torskfiskarna, finns över större delen av landet och går till och med ganska långt upp mot fjällen.

Ålen förekommer, med undantag för övre Norrland, i flertalet vattenom— råden, dit den har obehindrat tillträde eller där den inplanterats. Ett mycket lönande ålfiske, representerande stort fångstvärde, bedrives särskilt vid ålens nedvandring till havet. — Ett gott utbyte vad fångstvärdet beträffar lämnar också gösen. Den har dock en tämligen begränsad utbredning och förekom— mer huvudsakligen i sjöar inom de mellansvenska slättområdena; den totala avkastningen av gösfisket uppgår till följd härav ej till så stora mängder. Icke

• Sida 40
•  Original

desto mindre kommer gösen under vissa år på fjärde eller femte plats bland sötvattensfiskarna, när det gäller fångstens värde. Ofta överträffas den dock härvidlag av laxen, vilken fiskas framför allt i de norrländska älvarna även- som i Mörrumsån i Blekinge samt i Vänern med Klarälven. Av stor betydelse för Norrland är vidare laxöringen (insjööringen), som är typisk för flertalet fjällsjöar men också är allmän flerstädes söderut, t.ex. i Vänern och Vättern.

Laxöringen — av vilken i rinnande vatten förekommer en mindre form, bäck- eller strömöringen _ är speciellt uppskattad av sportfiskarena, varför goda laxöringsvatten utgöra en värdefull ekonomisk tillgång.

Ett särskilt för laxfisket utmärkande drag är, att dess avkastning i hög grad varierar under olika är, främst beroende på starkt växlande tillgång på lax i samband med före- komsten av bättre eller sämre årsklasser. Framhållas må i detta sammanhang även, att de tidigare omnämnda mycket betydande fiskena efter ål och lax vid våra kuster samt i öppna havet äro baserade på möjligheterna för dessa fiskarter att genom de rinnande vattendragen komma upp till sina lek- och tillväxtområden i sötvatten.

Mera begränsade till sin utbredning äro vissa andra laxfiskar, nämligen röding, harr och nors. Rödingen är en typisk kallvattensfisk, som är karak- teristisk för de verkliga fjällsjöarna men därjämte finnes såsom istidsrelikt i Vättern och några andra mellansvenska sjöar med stora djup och kallt vatten. I Vättern samt i vissa norrlandssjöar är rödingsfisket det ekonomiskt mest givande fisket.

Av de skaldjur som fångas i sött vatten har endast kräftan någon större betydelse. Särskilt innan kräftpesten år 1907 inkom i landet och efter hand kraftigt decimerade bestånden, var kräftfisket mycket inbringande. I vissa landsdelar, särskilt i Småland, är så fortfarande fallet. _ Omnämnas må även fångsten av flodpärlmusslor, som huvudsakligen bedrives på några ställen i övre Norrland och Bergslagen.

De i sötvattnen tillämpade fiskemetoderna äro ej i samma grad som i fråga om saltvattensfisket anpassade för fångst av vissa fiskarter eller utmärkande för olika delar av landet. Tvärtom användas i stort sett samma slags redskap överallt, och endast i de rinnande vattnen förekomma en del typiska special- redskap.

De viktigaste sötvattensredskapen utgöras av ryssjor och nät. Ryssjorna äro av en mångfald olika typer. De vanligaste äro små ängs- eller gädd- ryssjor; de användas nästan uteslutande för fångst av vårlekande fisk, som under lektiden söker sig upp mot långgrunda och översvämmade stränder. Det främsta fångstobjektet är gädda, men även abborre, braxen, sutare, ruda m.fl. fiskslag fångas i dessa småryssjor, vilka användas över hela landet från islossningen till fram på försommaren. I större sjöar förekomma olika typer av storryssjor, ofta med mycket långa ledarmar. Dessa storryssjor, som gå under växlande namn, såsom bassängryssjor, katsor, bottengarn o.s.v., äro i bruk under den tid då sjöarna äro isfria, huvudsakligast under våren och

• Sida 41
•  Original

försommaren samt hösten. Fångsten utgöres av gös, abborre, gädda, sik och röding. En särskild ryssjetyp äro hängryssjorna (med nedåtriktad öpp- ning), av vilka de s.k. lakstrutarna speciellt användas för fångst av lake under isen i samband med dess lek i januari—mars månader.

Samma fångstprincip som för ryssjorna gäller för mjärdar, tinor, mört- stugor, ålkorgar, kräftburar och dylik vanligen mindre redskap, som använ- des både i sjöar och i rinnande vatten för fångst av abborre, mört, ål, lax— öring, nejonöga, kräftor m.m. Ibland är sådan redskap placerad i fasta fiske- byggnader, särskilt för fångst av lax vid dess uppvandring för lek. Annan större fångstredskap, avsedd för lax, äro minfisken samt fiskegårdar och karsinapator, karakteristiska för älvarna i övre Norrland. På vissa håll före— komma fortfarande gammaldags spjälkatsor, vari fångas åtskilliga fiskslag.

Näten spela en viktig roll för sötvattensfisket. Även av nät förekomma många typer från vanliga mindre läggnät, avsedda för fångst av abborre, braxen och gädda, till långa och djupa nät för sik, siklöja och i synnerhet gös. Nätfiske bedrives under alla årstider, såväl i öppet vatten som under is. Oftast sättas näten på bottnen, ibland åter flötas de på olika djup.

Tidigare var noten en allmänt förekommande redskap vid sötvattensfiske. Den har emellertid alltmera kommit ur bruk och användes nu huvudsakligen för fångst av braxen, sik, gös och lax. Notarna äro av mycket växlande stor- lek, ibland med armar på flera hundra meter, ibland endast 10—20 meter långa och då avsedda för fångst av betesfisk. Till agnfiske användas även särskilda håvar och finmaskiga betesnät.

Krokredskapen ha fått en allt mera framträdande betydelse. Vanligt mete, fiske med långrev, ståndkrok, fisksax, utter och drag samt kastfiske äro fiskemetoder, som användas av alla kategorier av fiskare. De flesta fiskarter äro föremål för fångst med sådan redskap, främst dock de typiska rov- fiskarna, såsom gädda, abborre, lake, laxöring och röding. Till sist må näm- nas spinn— och flugfisket, som framför allt nyttjas av nöjes- och sportfiskare. Särskilt spinnfisket har blivit den mest använda fiskemetoden för dessa fiskare; därmed fångas i första hand gädda men även laxöring, röding, abborre, harr, asp och id. Flugfisket är mera begränsat till sin utövning och avser väsentligen fångst av laxöring, harr och röding samt på sina håll lax.

Den svenska fiskerilagstiftningen.

Lagstiftningens utveckling m. m.

Den äldre svenska lagstiftningen innehöll inga allmänna bestämmelser om rätten till fiske. I 1734 års lag funnos blott en del detaljstadganden, vilka ut— gingo från den gamla nordiska rättsuppfattningen att fisket utgör ett till— behör till jordegendomen. Vår första allmänna fiskelag var Kungl. Maj:ts

• Sida 42
•  Original

stadga och ordning den 14 november 1766 för rikets havs—, skär-, ström- och insjöfiske. I denna författning — här kallad 1766 års fiskeristadga —— samlades de regler som bestämde ägande- och nyttjanderätten till fiskevatten jämte åtskilliga andra föreskrifter rörande fisket. Stadgan tillkom på initiativ av fiskerideputationen vid 1760—62 års riksdag, som den 12 maj 1762 framlade ett ”projekt” till fiskeristadga. Fiske- rideputationen vid 1765—66 års riksdag inhämtade yttrande däröver av samma riksdags justitiedeputation samt avgav slutligen den 3 december 1765 ett nytt, något omarbetat förslag, som med en del jämkningar antogs av riks- dagen. På 1830-talet väcktes i samband med strävanden att upphjälpa det bohusländska sillfisket fråga om revision av fiskerilagstiftningen. Sedan Kungl. Maj:t den 24 augusti 1833 anbefallt kommerskollegium att med led- ning av vunna upplysningar om fiskerierna i allmänhet utarbeta förslag till förnyad fiskeristadga, avlämnade kollegium den 17 augusti 1840 ”förslag till förnyat reglemente för fisket såväl i insjöar och rinnande vatten som i havet”. Detta befanns dock icke lämpligt att läggas till grund för det fortsatta arbetet. I stället utarbetades inom civildepartementet ett nytt förslag, varöver högsta domstolens yttrande inhämtades. Utan riksdagens medverkan utfärdade där- efter Kungl. Maj:t ny fiskeristadga den 29 juni 1852.

Den nya stadgan kom att få betydligt kortvarigare giltighet än sin före- gångare. I skrivelse den 22 maj 1878 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville genom sakkunniga personer företaga en fullständig revision av 1852 års fiskeristadga och övriga författningar, som berörde fiskerinäringen. Med an- ledning härav tillsattes en kommitté, som år 1883 avgav betänkande med förslag till ny fiskeristadga m.m. I detta stadgeförslag hade —— liksom fallet vari 1766 och 1852 års stadgor _— upptagits såväl fiskerättsliga bestämmelser, tillhörande den allmänna lagens område, som även stadganden av admini- strativ och ekonomisk karaktär. Sedan kommittéförslaget avlämnats, uppkom emellertid tanken att utbryta och i en särskild författning för sig sammanföra de regler som voro av allmän lags natur. För att upprätta förslag härtill till- sattes en ny kommitté — här kallad 1894 års fiskelagskommitté — vilken den 15 november 1894 avlämnade betänkande med förslag till lag om rätt till fiske samt andra därmed sammanhängande författningar. Sistnämnda kommittéförslag ligger till grund för den alltjämt gällande lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske (SFS 1896:42 s. 1). Några mera genomgripande förändringar i de till allmänna lagen hörande delarna av 1852 års fiskeristadga gjordes däri ej. För fiskelagskommittén var det en huvudsynpunkt att inga rubbningar i då gällande grundsatser i fråga om rätten till fiske skulle ske genom den nya lagen. Därvid tog man emellertid hänsyn ej endast till de förutvarande skrivna lagbuden utan även till sed- vanerättsliga förhållanden.

De administrativa och ekonomiska bestämmelserna i 1852 års stadga kvar-

• Sida 43
•  Original

stodo alltjämt, till dess de ersattes av den nu gällande f is k e ri st a (1 g a 11 den 1 7 oktober 1900 (SFS 1900: 78).

Fiskerilagstiftningen har sedermera varit föremål för partiella reformer. Åtskilliga utredningar ha kommit till stånd på hithörande områden men en- dast delvis föranlett lagstiftningsåtgärder.

Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t åren 1911, 1917 och 1920 uppdrogs åt kammarkollegiet att verkställa utredning och avge utlåtande i fråga om fiskerättsförhållandena vid rikets kuster. Utredningen verkställdes inom kol- legiet av kammarrådet A. W. Dufwa, som den 15 augusti 1924 avgav betän— kande med förslag till vissa förvaltnings- och lagstiftningsåtgårder. Med till— styrkande av förslagen överlämnades utredningen den 27 augusti 1924 av kammarkollegiet till Kungl. Maj:t (statens off. utredn. 1925: 19, 20). På grundval av denna utredning samt vissa kompletterande undersökningar ha sedermera successivt genomförts lagändringar, avseende särskilda delar av kusten. Ändrade bestämmelser ha sålunda meddelats genom lag den 22 juni 1928 beträffande rätten till fiske inom G ö t e b 0 r g 5 o ch B 0 h 11 s s 3 m t H alla n d 5 lä n (SFS 1928: 183), genom lag den 6 juni 1930 rörande fiske— rätten vid S k å n e s v ä str a k u st (SFS 1930: 197) samt genom lag den 17 juni 1932 i fråga om rätten till strömmingsfiske vid vissa delar av östersjökusten (SFS 1932: 239). Samtidigt ha utfärdats lagbestämmelser angående ersättning till strandägare för mistad fiskerätt (SFS 1928: 184, 1930: 198, 1932: 240).

På ett område ha fiskelagens bestämmelser utbyggts genom särskild lagstiftning, nämligen genom la g en (1 en 3 0 ju ni 19 1 3 o m ge- m e n s a m h e t s fis k e (SFS 1913: 97). Dess tillkomst föranledde även en del jämkningar i själva fiskelagen (SFS 1913:99).

Fråga har sedermera uppkommit om revision av lagstiftningen om gemen- samhetsfiske. Den 19 juni 1942 uppdrogs åt hovrättsrådet P. 0. Palmquist att verkställa utredning och avge förslag i detta ämne. Till fullgörande härav har utredningsmannen den 31 augusti 1943 avgivit betänkande med förslag till lag om fiskevårdsområde jämte andra därmed sammanhängande nya be- stämmelser.1 '

Genom lag den 18 maj 1928 utsträcktes vissa i fiskelägen upptagna stad— ganden rörande o 1 0 v 1 i g t f i s k e att gälla även för utlänningar (SFS 1928: 132). Straffhestämmelserna, vilka återfinnas i 24 kap. strafflagen, undergingo i samband med den år 1942 företagna allmänna revisionen av lagstiftningen om förmögenhetsbrott ändring i ett par avseenden, varigenom bland annat straffet för olovligt fiske skärptes (SFS 1942: 378).

1Ej utgivet i tryck.

• Sida 44
•  Original

Beträffande fiskerätten i vissa s t 6 r r e in sj 6 a r har utredning verk- ställts av de s.k. insjö/iskesakkunniga —— dåvarande hovrättsrådet Sigge Lindby och fiskeriintendenten M. F. T. Freidenfelt —— vilka i ett den 25 feb- ruari 1937 dagtecknat betänkande framlagt förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland m.fl. författningar (statens off. utredn. 1937: 10, 11).

Frågan om tillgodogörandet av k r o n a n s fis k e v a t te n har varit föremål för två särskilda utredningar. Sålunda avgåvo 1915 års jakt- och fiskesakkunniga den 18 december 1922 förslag till åtgärder i ämnet, innefat- tande bland annat ändringar i fiskelägen och fiskeristadgan (statens off. utredn. 1923: 58). Förslaget remitterades till ett flertal myndigheter och sam- manslutningar för yttrande men föranledde därutöver icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Sedermera uppdrogs åt den s.k. fiskevattensutredningen _ be- stående av dåvarande byrådirektören G. 0. Alm såsom utredningsman jämte vissa sakkunniga _ att verkställa utredning och avge förslag rörande möjlig- heterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiske- vatten. Fiskevattensutredningens betänkande avlämnades den 1 september 1939; förslag framlades däri till nya förvaltningsbestämmelser samt till lag- ändringar, som erfordrades för dessas genomförande (statens off. utredn. 1939: 28). Genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1941 ha de nya reglerna anbefallts till efterföljd i vissa delar, för vilkas genomförande ej krävts med- verkan av riksdagen.

Lantbruksstyrelsens skrivelse den 5 januari 1942.

I skrivelse till Kungl. Maj:t ovannämnda dag har lantbruksstyrelsen fram- lagt önskemål beträffande en omarbetning av fiskerilagstiftningen. Inled- ningsvis har framhållits, hurusom under de senaste åren en påfallande och genomgripande utveckling ägt rum på fiskets område, därvid med avseende på sötvattensfisket och skärgårdsfisket på ostkusten främst fiskevårdsfrågor varit föremål för ett ständigt stigande intresse. Fiskevårdsarbetet försvårades emellertid av skilda orsaker. Bland dylika har styrelsen framhållit rådande fiskerättsförhållanden ävensom svårtillämpligheten av den gällande lagstift— ningen angående gemensamhetsfiske. Styrelsen anför härom:

»I flertalet av våra sjöar är äganderätten till fisket splittrad på ett ofta mycket stort antal personer, av vilka kanske ett Herta] hava intresse för fiskets upphjälpande medan andra. åter sakna ett dylikt intresse. Det är under sådana omständigheter med nuvarande lag- stiftning synnerligen svårt att arbeta på fiskets uppbjälpande och att kunna vidtaga och upprätthålla lämpliga tiskevårdsåtgärder. De frivilliga fiskevårdsföreningar, som nu finnas till ett antal av över 1 000, uträtta visserligen mycket gott på fiskevårdens område. Arbetet inom dess föreningar lider emellertid ofta av bristande sammanhållning mellan medlemmarna och av åtgärder från utomståendes sida. Enda möjligheten att i dylika fall åstadkomma bättre förhållanden torde vara inrättande av gemensamhets-

• Sida 45
•  Original

fisken enligt lagen härom av den 30 juni 1913. AV flera anledningar vållar dock tillämp- ningen av sagda lag alltjämt stora svårigheter. —— _—

En omständighet, som också är till stort men för fiskets rationella utnyttjande och för vidtagande av lämpliga fiskevårdsåtgärder, är den möjlighet till erhållande av fiskerätt, som merendels föreligger i samband med köp av smärre mantalssatta hemmansdelar, men som även kan ifrågakomma vid köp av avstyckade och avsöndrade fastigheter. ' Härigenom har mångenstädes ett stort antal personer blivit fiskerättsägare i vatten. där ursprungligen endast ett fåtal fiskande funnits, utan att härvid den i 10 5 lagen om rätt till fiske föreskrivna bestämmelsen om förbud mot upplåtelse av fiskerätt utan de flesta övriga delägares samtycke blivit tillämplig. I förutnämnda betänkande med förslag till ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten jämte yttrande häröver samt i lantbruksstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 februari 1940 med anledning av en framställning i denna fråga från Åsundens fiskevårdsförening framhöll styrelsen, att nämnda förhållande vållar svåra olägenheter och att utredning ifrågan vore behövlig. Särskilt inom områden, där styckning av fastigheter för sommarnöjesbebyggelse och dylikt i större omfattning förekommer, hotas det förvärvsmässiga fisket efter sötvattens- och bräckvattensfiskar av stor skada genom denna möjlighet att förvärva fiskerätt i samband med köp av små jordområden. Behovet av en revision av härför gällande bestämmelser blir därför större för varje år.»

Beträffande andra frågor, vilka vid en revision av lagstiftningen särskilt syntes påkalla uppmärksamhet, har lantbruksstyrelsen yttrat i huvudsak följande.

Ett förhållande, som vållade stora olägenheter för de fiskande och bidroge till att minska fiskevårdsintresset, utgjorde de vaga bestämmelserna i fiskelägen rörande förekomsten av s.k. fritt fiskevatten i de stora sjöarna och gränserna för detta; därvidlag hade för- hållandena. blivit mer osäkra och besvärliga än tillförne, sedan insjöfiskesakkunnigas förslag i ämnet framlagts. Även svårigheten att tillämpa fiskelagens bestämmelser om handräckning inverkade ogynnsamt på fiskevården. Styrelsen erinrade vidare om vissa tidigare väckta frågor om ändring och förtydligande i vissa avseenden av fiskelägen, om utredning rörande rätt till fritt fiske med rörlig redskap inom strandäganderätts— området vid Skånes södra och östra kust samt om åtgärder till skydd för skattlagda fisken, vilka frågor vore av stor betydelse med hänsyn till fiskets rationella bedrivande vid vissa kuststräckor och, vad anginge skydd för skattlagda fisken, möjligen även för inlandet. Styrelsen ville vidare framhålla angelägenheten av att till närmare prövning upptoges de förslag rörande utnyttjandet av kronans fiskevatten, som framlagts i avgivet betänkande. Ändring syntes också påkallad beträffande ordningen för utverkande av tillstånd att utsätta fast fiskeredskap utanför strandäganderättsområdet. Frågan om ett bättre ordnande av fiskearrendatorernas förhållande krävde utredning.

Sammanfattningsvis anföres i skrivelsen:

»Det torde vara ganska uppenbart, att den nuvarande fiskelagstiftningen på grund av den utveckling på fiskerättens, det rationella fiskets och fiskevårdens områden, som ägt rum särskilt under de senaste årtiondena, icke kan motsvara nutida krav på en dylik lagstiftning. Allmänt framkomma också från fiskare och den fiskeintresserade allmän- heten krav på tidsenliga ändringar i gällande fiskelagar. Utan överdrift torde man därför kunna säga, att lagstiftningen på förevarande område, enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant, verkar rent hämmande på det stora intresse, som förefinnes för fiskevård m.m., samt leder till att fisket mångenstädes, i vad det rör fiskerättsförhållandena och

• Sida 46
•  Original

brist på fiskevårdande åtgärder, kvarstår på ett primitivt stadium. Detta innebär givet- vis en misshushållning med en naturtillgång, som rätt skött och vårdad är av icke oväsent- lig betydelse för folkförsörjningen. Även om helt naturligt ett revisionsarbete av nu ifrågasatt art kommer att taga viss tid, torde dock blotta medvetandet om vidtagande av åtgärder i detta avseende verka stimulerande på fiskeintresset.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en allsidig revision av gällande bestäm— melser rörande fiskerätt och därmed sammanhängande förhållanden.

1942 års riksdag.

I en vid 1942 års riksdag väckt motion (II: 81) av herrar Skoglund i Umeå och Levin yrkades, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen. Motionen hän- visades till jordbruksutskottet, som däröver införskaffade yttranden från vissa myndigheter och sammanslutningar. I sitt utlåtande (nr 30) framhöll ut— skottet, hurusom i fiskelagen vore i tämligen oförändrad form inarbetade vissa från äldre lagstiftning hämtade rättsregler, och att detta hade till följd att lagen icke i allo kunde anses tillfredsställande för nutida förhållanden. Till närmare utveckling härav anförde utskottet:

»Sålunda torde stadgandet i lagens 1 5 att varje svensk undersåte äger rätt att fiska bland annat ”vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas” numera i stor omfattning ha förlorat sin innebörd, sedan skär och holmar på vilka någon enskild icke tidigare gjort anspråk i stor omfattning lagts under enskild äganderätt.

Begreppet *inomskärs” i 25 torde behöva förtydligas. Detsamma gäller jämväl de i samma & intagna reglerna rörande bestämmande av gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten vid havssträndema.

I anslutning till vad som anföres i kammarkollegiets och Svenska ostkustfiskarnas i ärendet avgivna utlåtanden torde vidare böra övervägas, huruvida icke de i 3 & intagna reglerna rörande inskränkningar i den enskilda fiskerätten vid vissa havsstränder böra kompletteras.

Uttrycket ”å djup i yttre skärgården och i havsbandet” i 4 & synes böra göras till föremål för omarbetning och förtydligas.

I avseende å innehållet i 6 & torde böra övervägas, huruvida icke insjöfiskesakkunnigas förslag till gränsdragning mellan det enskilda och fria fiskevattnet i de stora sjöarna, eventuellt i omarbetad form, kunde föreläggas riksdagen. Såsom framhålles i kammar- kollegiets utlåtande torde nämligen ovissheten rörande tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna ha ökats efter framläggandet av nämnda förslag.

Beträffande formuleringen av 75 har av fiskevattensutredningen framlagts förslag till ändring. Detsamma gäller innehållet i 8 5. I samband med övervägandet av nämnda ändringsförslag torde böra tagas under bedömande, huruvida icke utredningens förslag i övrigt till bestämmelser i syfte att åstadkomma. ett bättre utnyttjande av kronans, särskilt i Norrland, synnerligen omfattande fiskevatten kunde föreläggas riksdagen. Sistnämnda fråga synes utskottet med hänsyn till det allmänna försörjningsläget inom landet vara synnerligen angelägen.

Reglerna i lagens 9 och 10 55 om utnyttjande av samfällda fiskevatten synas såsom

• Sida 47
•  Original

i motionen framhålles i sin nuvarande form knappast fylla sitt syfte att säkerställa ett ändamålsenligt utnyttjande av dylika vatten.

Jämväl i vissa andra, av utskottet icke nu berörda avseenden synes kunna ställas berättigade krav på en revision av den gällande fiskerilagstiftningen. —— _ ——

Oavsett om skäl skulle anses föreligga mot att nu upptaga till behandling frågan om en så genomgripande omarbetning av 1896 års lag om rätt till fiske som utskottet i det föregående förordat torde enligt utskottets uppfattning hinder icke möta mot partiella reformer i lagen. En fråga som i detta sammanhang framstår för utskottet såsom en trängande nödvändighet är att lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske göres till föremål för omarbetning enligt de riktlinjer som föreslagits av kammarkollegiet, så att densamma bättre än nu kan gagna sitt syfte.»

Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse hemställa att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning rörande en allmän revision av gällande fiskerilagstiftning samt för riksdagen fram- lägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna. Riksdagens skrivelse avläts den 22 maj 1942 (nr 260).

Utredningsdirektiven.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 8 oktober 1943 erinrade chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, om lantbrukssty- relsens och riksdagens ovan återgivna skrivelser samt anförde vidare:

»I anslutning till riksdagens skrivelse bemyndigade Kungl. Maj :t den 19 juni 1942 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag angående revision av lagstiftningen om gemensamhetsfiske. Denna utredning har numera verkställts och förslag i ämnet har avgivits, över vilket yttranden infordrats från ett flertal myndigheter och korporationer.

I det anförande jag hade till statsrådsprotokollet i sammanhang med förslaget om denna utrednings igångsättande erinrade jag, att de fiskerättsliga spörsmålen i viss mån sammanhängde med det pågående lagstiftningsarbetet rörande ny jordabalk. Innan sistnämnda lagstiftning förelåge, syntes bland annat frågan om gränsdragningen i vatten mellan olika fastigheter icke kunna givas slutlig lösning. Med hänsyn härtill borde partiella reformer av de delar av fiskerilagstiftningen, som icke berördes av sistnämnda lagstift- ningsarbete, i första hand övervägas.

Sedan arbetet inom lagberedningen beträffande jordabalken fortskridit så långt, att de frågor vilka möjligen kunna få inverkan på en blivande ny lagstiftning angående rätten till fiske kunnat överblickas, torde hinder numera icke föreligga att arbetet igång- sättes med en sådan lagstiftning. Ett avvaktande av lagberedningens slutliga förslag till jordabalk skulle komma att medföra ett avsevärt uppskov med utarbetande av ny fiskelag. De nuvarande bestämmelserna i ämnet, som äro föråldrade och ofullständiga, synas vara i behov av en genomgripande översyn och komplettering. Enligt min mening tala starka skäl för att utredning om en ny lagstiftning på detta område snarast kommer till stånd. Vid denna utredning synas de av jordbruksutskottet och lantbruksstyrelsen framförda synpunkterna böra beaktas. Emellertid synes även i andra avseenden än utskottet och lantbruksstyrelsen anfört kunna vara erforderligt med nya bestämmelser.»

• Sida 48
•  Original

Med hänsyn till det sålunda anförda förklarade sig departementschefen anse, att frågan om en revision av fiskerättslagstiftningen i dess helhet borde göras till föremål för en förutsättningslös utredning. Därvid borde framläggas förslag såväl till ny lagstiftning i ämnet som ock till de åtgärder i admini— strativt hänseende, vilka kunde finnas påkallade i anslutning till lagstift- ningen. Även frågan om särskilda bestämmelser vid utarrendering av fiske- rätt syntes böra övervägas under utredningen. Utredningsarbetet borde i den mån så befunnes lämpligt bedrivas i samråd med lagberedningen.

I enlighet med departementschefens hemställan blev därefter förevarande utredning av Kungl. Maj:t beslutad.

Fiskerättskommittén har genom utrikesdepartementets försorg inhämtat upplysningar rörande u tl ä n (1 s k la g st i f t n i n g på fiskets område. De fiskerättsliga förhållandena i utlandet äro emellertid i allmänhet så nationellt särpräglade, att det icke ansetts påkallat att i detta betänkande inta en redo- görelse härför. Detta gäller även flertalet av våra grannländer. I Finland, där den gamla svenska fiskeristadgan av år 1766 varit gällande, medför dock det gemensamma rättsarvet i förening med de likartade naturförhållandena, att rättsutvecklingen där erbjuder åtskilligt av intresse. En kortfattad över- sikt av fiskerätten i Finland, utarbetad av professorn vid Helsingfors universi- tet Gunnar Palmgren, har såsom bilaga 5 fogats vid betänkandet.

• Sida 49
•  Original

1 kap. Frivattensgränsen i saltsjön.

Gällande rätt.

I 1896 års fiskelag 2 & stadgas såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket inomskärs tillhör dem som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet (första stycket), samt att vid öppna havsstranden och utom skären strandäga- rens enskilda fiskerätt omfattar allt det vatten som finnes till och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtager (andra styc— ket).1 I ”öppna havet” därutanför äger enligt 1 & samma lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

Det må anmärkas, att de ovan återgivna reglerna icke äga förbehållslös giltighet. Vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas», gälla sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där finnes alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt.2 Även där lagen i princip erkänner strandägarens rätt till fisket, kan denna rätt på grund av särskilda stadganden vara underkastad inskränkningar i olika avseenden. Å andra sidan kan i undantagsfall den enskilda fiskerätten vara mera om- fattande än huvudregeln anger; om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes är be— stämt om någons rätt till fiske än ovan sagts, skall enligt 125 fiskelagen detta vara gällande.

Lagstiftningens utveckling.=

Gällande bestämmelser om fritt och enskilt fiskevatten gå i huvudsak till- baka till 1766 års fiskeristadga. Äldre lagar — landskaps- och landslagarna samt 1734 års lag — innehöllo inga allmänna grundsatser i fråga om rätten

1I betänkandet betecknas för korthetens skull sistnämnda stadgande som 180-m:regeln och den därigenom bestämda gränslinjen som ISO-mrgränsen eller 180—mtlinjen.

2 Då i betänkandet talas om enskild fiskerätt, avses därmed vad i 2 & FL betecknas som strandägarens enskilda fiskerätt (ej blott fiskerätt, som tillkommer en »enskild» person i motsats till staten, skifteslaget el.dyl.). Det vatten som omfattas av den enskilda fiskerätten kallas enskilt fiskevatten; vatten, vari enligt vad ovan sagts varje svensk undersåte äger rätt att fiska, kallas fritt fiskevatten eller frivatten. Gränsen mellan enskilt och fritt fiske- vatten benämnes (den allmänna) friflskegränsen eller frivattensgränsen. — Att märka är även, att »strandägare» i FL är liktydigt med skifteslag (by) och att, till följd av jord- delningsförhållandena i det särskilda fallet, den på skifteslagets strandäganderätt grundade fiskerätten ofta tillkommer en annan fastighet än den till vilken själva den vid fiskevattnet belägna strandmarken hör. I betänkandets motivering användes ordet strandägare i samma bemärkelse som i FL. =Utförligare redogörelser i Betänk. 1924 s. 48 ff. och Betänk. 1937 s. 21 ff.

• Sida 50
•  Original

till fiske. Sedan gammalt har dock i vårt land den åskådningen varit rådande, att med äganderätt till strand följer fiskerätt i vattnet därutanför. Redan under medeltiden sökte kronan göra vissa rättigheter gällande i fråga om saltsjöfisket såsom ett kronans regale, och dessa anspråk hävdades särskilt kraftigt under 1500—talet. Saltsjön utanför strandområdena fick efter hand karaktären av ett slags kronoallmänning, där kronan krävde andel i fiskets avkastning. Regalrättsanspråken togo sig även uttryck i talrika anläggningar av kronofisken vid såväl krono— som skattestränder. Så småningom kom emellertid den rätt, kronan sålunda tillagt sig, att förlora i betydelse, och den första fiskeristadgans utfärdande innebar i själva verket regalrättens upp— hävande.

Enligt 1 7 6 6 ä r s fis k e rista d g a (2 kap. 6 5) skulle saltsjöfisket »inom skärs» anses för deras enskilda egendom, som ägde strand och holmar däromkring; men »vid öppna havsstranden, eller där ingen skärgård är, så— som ock utom skären» fick jord- eller strandägaren ej sträcka sin enskilda fiskerätt vidare än »dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och där— ifrån utlöper». Fisket i öppna havet — liksom också vid sådana kronan till- höriga stränder, skär och holmar, som ovan omnämnts — skulle varje rikets undersåte äga frihet att idka och sig till fördel använda (2 kap. 1 5).

Här gavs alltså för första gången i svensk lagstiftning en bestämning av den enskilda fiskerättens utsträckning: inomskärs lades vattnet helt och hållet under enskild fiskerätt, och utomskärs liksom vid havsstränder utan skärgård (»öppna havsstranden») fastställdes en yttre gräns för det enskilda fiskevattnet, nämligen där »landgrundet» upphör. Någon närmare förklaring av vad som avsågs med uttrycken >>inom skärs» och >>landgrund» lämnades varken i lagtexten eller under förarbetena. I det »projekt» till fiskeristadga, som den 12 maj 1762 framlades av fiskerideputationen vid 1760—62 års riks- dag, fanns intetdera begreppet upptaget. Enligt 1762 års projekt skulle »rätter jordäganderätt och samma åtföljande enskilte fiskevatten ej sträcka sig längre ifrån landet, eller jordägarens enskilte holmar och skär, än not- dräkten därifrån nyttjas kan eller landfäste med rev och nät för möjlig anses»; på grund härav skulle ock »hela redden där utanföre för allmän- ningsfiske räknas». Denna snäva uppfattning av den enskilda fiskerätten för- anledde emellertid gensagor, och justitiedeputationen vid 1765—66 års riks- dag förklarade sig anse nödigt att göra en skillnad mellan saltsjöfisket, så vida det idkades inom— eller utomskärs. Justitiedeputationen fann det så- lunda »säkert och ostridigt, att de flesta fisken uti skärgårdarna, synnerligen längre in och närmare fasta landet, äro privates tillhöriga, som med deras holmar och ägor ligga däromkring». Vad anginge saltsjöfisket utomskärs och vid de stränder där ingen skärgård funnes ansåg däremot justitiedeputatio- nen, att jordäganderätten med därtill hörande fisket icke borde sträckas längre än till »de landgrund, som utanför jordägarens strand ligga och med

• Sida 51
•  Original

den sammanhängande äro»; rätta gränsen mellan jordägarens enskilda vat- ten och kronans allmänningsvatten skulle följaktligen enligt deputationens tanke bliva »där landgrundet upphör och djupet tager vid». I enlighet här— med avgav justitiedeputationen ett nytt förslag, vilket innehöll i allt väsent— ligt samma bestämmelser som sedermera inflöto i 2 kap. 6 % av 1766 års fiskeristadga.

Någon klarhet i fråga om den enskilda fiskerättens utsträckning visade sig 1766 års stadga icke ägnad att bereda, och de svårigheter som synas ha gjort sig gällande vid de nya bestämmelsernas tillämpning föranledde riks- dagen att påkalla dessas förtydligande.

I en riksdagsskrivelse den 26 maj 1841 uttalades sålunda, att rikets stän- der ansett det vara av högsta vikt att på det nogaste bleve bestämt, varest och huru långt strandägares landgrundsrått ägde rum och sträckte sig, samt sålunda funnit nödigt att stadgat bleve, vad med uttrycken inom- och utom- skärs rätteligen borde förstås. I riksdagsskrivelsen anfördes vissa synpunkter på dessa spörsmål:

Begreppet skärgård måste, efter rikets ständers tanke, hava olika betydelse och om- fång med avseende å riket eller landskapet och å den enskilde strandägaren. Inom skär- gården, betraktad med hänseende till hela riket eller ett visst landskap, låge fjärdar av stundom några mils längd och bredd, jämförliga i vidd med åtskilliga av de större in- sjöarna i landet. Stadgandet i2 kap. 6 & fiskeristadgan, att »saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring äga», syntes icke vara å förstnämnda vatten tillämpligt. Det måste därför bestämmas, huru vitt den enskilda fiskerätten i sådana fjärdar sträckte sig samt huruvida därintill liggande strand av fasta landet skulle såsom öppen havskust anses. Ävenså angeläget borde bliva, att betydelsen av »landgrund, som vid stranden ligger och därifrån utlöper», samt den därpå vilande enskilda fiskerätten noggrant och efter en antagen princip fastställdes.

Riksdagsskrivelsen föranledde i nu ifrågavarande delar ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd, men frågan kom snart upp på nytt, och i riksdagsskrivelse den 22 april 1845 hemställdes bland annat om sådana åtgärder från Kungl. Maj:ts sida, att närmare bestämmelser gåves om den i 2 kap. 6 % fiskeristad- gan omförmälda yttre gränsen för strandägares rättighet till fiske och vatten.

I 1852 års fi skeristadga blevo de av riksdagen framförda önskemålen så till vida tillgodosedda, att ett försök gjordes till precisering av landgrundsrätten; i fråga om inomskärsbegreppet däremot förblev vid det gamla. Sålunda stadgades i 2 &, liksom förut, att saltsjöfisket inomskärs borde för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring ägde. Beträffande öppna havsstranden och vattnet utomskärs bibehölls visserligen som huvudregel den äldre stadgans bestämmelse, att strandägaren där ej finge sträcka sin enskilda rättighet till fiskevatten vidare än »dess landgrund räcker», men i andra hand upptogs följande föreskrift: >>Är ej lagligen be-

• Sida 52
•  Original

stämt, huru långt sådan landgrund i havet sig sträcker, då må under strand- äganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup av en famn vidtager; strandägare dock icke förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område i fiskevattnet, vartill han kan anse sig befogad.»

Stadgandet om landgrund bortföll i 18 9 6 å rs fisk ela g, som i stället upptog den subsidiära bestämmelsen i 1852 års stadga som huvudregel; famnmåtten ersattes därvid med metermått, i fråga om djupsiffran med en av praktiska skäl betingad mindre jämkning till strandägarnas favör. — I stort sett medförde alltså den nya lagen ej någon förändring beträffande det enskilda fiskevattnets utsträckning. Under förarbetena hade dock vissa ändringar eller i varje fall förtydliganden ifrågasatts. Enligt ett kommitté- förslag den 3 mars 1883 skulle _— i överensstämmelse med vad som i 1852 års stadga föreskrivits angående större insjöar —- fisket vara fritt för varje svensk man i de delar av »större havsfjärdar», vilka strandägarna ej kunde visa vara belägna inom deras rågångar och där ej heller eljest enskilt fiske vore kronan förbehållet eller annan tillhörigt. 1894 års frslcelagskommitté hade för sin del föreslagit, att 180-m:regeln skulle gälla ej blott vid öppna havsstranden och utom skären utan även i »de f järdar, som åt något håll äro öppna mot havet». Tillägget hade av kommittén betecknats som ett förtyd— ligande av de då gällande bestämmelserna samt motiverats med att, enligt vad upplysningar från skilda håll gåve vid handen, vid sådana havsfjärdar enskild fiskerätt i allmänhet, såväl å rikets västra kust som å den östra, an- såges vara begränsad på samma sätt som vid öppna havsstranden. Denna uppfattning överensstämde enligt kommitténs mening med en riktig tolkning av fiskeristadgans 2 % men framginge »icke med full tydlighet» av densam- mas avfattning, varför den ansetts böra erhålla uttryckligt erkännande i lagen.1 Vid förslagets granskning inom högsta domstolen anmärkte emeller- tid en ledamot, att genom det föreslagna tillägget paragrafen icke syntes ha vunnit något nämnvärt i tydlighet mot förut samt att i visst fall tillägget torde innebära en verklig inskränkning i strandägares enskilda fiskerätt; om nämligen en fjärd blott hade en smal öppning mot havet, syntes enligt då gällande bestämmelser fiskerätten i fjärden böra tillkomma dem som ägde stränder och holmar däromkring, varemot det föreslagna tillägget skulle verka därhän att strandägarna ej finge ha enskild fiskerätt längre ut än inom de föreslagna måtten. Den sålunda inom högsta domstolen uttalade uppfatt- ningen delades ej av chefen för justitiedepartementet, som framhöll att en fjärd icke kunde anses ligga öppen mot havet, om den endast genom ett smalt sund eller en annan obetydlig öppning stode i omedelbar förbindelse därmed; det föreslagna tillägget syntes alltså ej kunna i det angivna fallet

1Betänk. 1894 s. 32.

• Sida 53
•  Original

inkräkta på någon strandägares rätt, medan det i vissa andra fall utan tvivel innebure ett förtydligande av det gällande lagbudet. I Kungl. Maj:ts propo— sition till 1896 års riksdag bibehölls alltså tillägget. Detta ströks dock av riksdagen på förslag av lagutskottet, som dels anmärkte att själva formule- ringen lämnade rum för olika tolkningar och dels fann det »obehövligt att särskilt uttala, att verkligt öppna fjärdar äro att såsom öppen havsstrand anse».1

Tidigare förslag.

Förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten.

Efter tillkomsten av 1896 års fiskelag har frågan rörande den enskilda fiskerättens utsträckning varit föremål för behandling i samband med olika utredningar. Sålunda berördes vissa hithörande spörsmål i de förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten, som framlades dels är 1909 av lagbered— ningen i dess förslag till jordabalk2 och dels av ägogränssakkunniga i betän- kande den 29 juni 1929.3 I lagberedningens den 12 juni 1947 avgivna förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk (statens off. utredn. 1947: 38) behandlas ävenledes frågan om dylika ägogränser; närmare redogörelse härför skall lämnas i anslutning till fiskerättskommitténs förslag i fiskerättsfrågan.

1909 års jordabalksförslag anslöt sig i fråga om strandäganderättens be- gränsning vid havet till fiskelagens bestämmelser om rätt till fiske. Ett i huvudsak på lagberedningens förslag byggt förslag till lagstiftning om ägo- gränser m.m. förelades sedermera genom proposition 1921 års riksdag4 men vann icke bifall. Till stor det torde detta ha berott på farhågor för att en lag- stiftning enbart om äganderätten skulle verka prejudicerande i fråga om fiskerätten. Man synes också ha menat, att en alltför vidsträckt rätt till vatten och grund skulle komma att tillerkännas strandägarna, om allt vattenområde inom skären bleve föremål för strandäganderätt.

I ägogränssakkunnigas förslag —- huvudsakligen utarbetat av den ene ut- redningsmannen —— bibehölls 180-m:linjen som yttergräns för strandäga- res område i vattnet vid öppna havsstranden och utom skären, där ej annorledes vore lagligen bestämt. Inomskärsområdena skulle på ostkusten norr om Skåne tillhöra strandägarna, varemot beträffande kusterna av Kri- stianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län föreslogs en begränsning av strandäganderätten på samma sätt som vid öppna havsstran- den och _utom skären. Denna inskränkning förutsattes skola genomföras även med avseende på rätten till fiske. Vilka områden som skulle anses ligga inom eller utom skären eller anses såsom öppen havsstrand skulle enligt förslaget

' LU 1896: 54. i”Lagberedn. 1909 särsk. s. 133 fi". 3Ej utgivet i tryck. 4 Prop. 1921: 70.

• Sida 54
•  Original

fastställas genom lantmäteriförrättning. —— Den andre ägogränssakkunnige förklarade sig i särskilt yttrande icke kunna biträda nu nämnda förslag vare sig i fråga om begränsning av strandäganderätten inomskärs i vissa län eller angående särskilda förrättningar för bestämmande av vilka vattenområden som skulle anses ligga inomskärs eller därutanför. Ett sådant bestämmande skulle enligt denne utredningsmans mening innebära ett för framtida rätts— skipning bindande bedömande av fakta, vilka kunde få rättslig relevans. samt tillika en tolkning av lag, som det eljest tillkomme domstolarna att verkställa. Det bästa sättet att undanröja den tvekan som i vissa fall kunde råda, huruvida ett vattenområde vore att anse såsom beläget inom eller utom skären, vore att förtydliga nu ifrågavarande stadganden i fiskelagen och i förslaget till lag om ägogränser.

Kammarkollegiet 1924.

Den utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, som av kammarkollegiet överlämnades till Kungl. Maj:t den 27 augusti 1924, ut- mynnade bland annat i förslag till delvis nya bestämmelser om strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön. Sålunda skulle skillnaden i detta avseende mellan inomskärs- och utomskärsområdena bortfalla och 180—mzregeln gälla över- allt vid kusten. I motiveringen till förslaget1 framhöll kammarrådet Dufwa, hurusom uppfattningen om betydelsen av uttrycken »inomskärs» och »utom skären» högst betydligt växlade på olika orter, samt anförde vidare:

»Att, såsom exempelvis på flera håll, till och med av lotsar, uttalats, till inomskärs hänföra vattenområdet inom de yttersta skären måste ur fiskerättssynpunkt i många fall anses som en orimlighet. Detta torde klart framstå om man betraktar t.ex. vattenom- rådet utanför Stockholms läns kust. Att i iiskerättsligt hänseende anse de öster om Ornön ”inom de yttersta skären” belägna Bytta-, Norstens- och Hufvudskärsfjärdarna vara inomskärs kan uppenbarligen icke ha varit lagstiftarnas mening, lika litet som att allt vatten innanför dessa fjärdar skulle vara inomskärs, vilket ju skulle medföra den orimligheten, att sådana milsvida fjärdar som Mysings- och Jungfrufjärdarna bleve strandägarnas enskilda fiskevatten. Det torde icke heller kunna förnekas, att lagbestäm- melser med så svävande innebörd som de nu avsedda icke äro lämpliga för reglerande av så viktiga rättsförhållanden som det emellan strandägare och icke strandägande fiskare i saltsjön. Om den nuvarande skillnaden mellan strandägares enskilda fiskerätt inom- och utomskärs skall bibehållas, torde det därför vara nödvändigt att i lagen be- stämt ange vad som förstås med inomskärs och vad med utom skären. —— _— —

Den vidsträcktare fiskerätt, som tillkommer strandägare inomskärs, har emellertid sedan gammalt varit den väsentligaste anledningen till tvister mellan strandägare och icke strandägande fiskare. Ett upphävande av denna särskilda 'inomskärsrättighet” har också i senare tid med skärpa påyrkats av yrkesfiskare från skilda delar av riket. Å andra sidan har häremot erinrats, att nu gällande bestämmelser om den strandägare i allmänhet tillkommande fiskerätt vid havskusten, vilka äro i huvudsak desamma som de i vår äldsta fiskeristadga av år 1766 förekommande, grunda sig på urgammal rättsåskådning eller åtminstone på den åskådning, som var rådande vid tiden för närrmda stadgas till-

1Betänk. 1924 s. 329 ff.

• Sida 55
•  Original

komst. En närmare undersökning av förhållandet härmed torde emellertid ingalunda giva stöd för denna mening.

Såsom i annat sammanhang nämnts gjordes i det av fiskerideputationen vid 1760—1762 års riksdag upprättade projektet till vår första fiskeristadga ingen skillnad emellan strandägares fiskerätt inom- och utomskärs _ — —. Det var först när frågan kom till behandling i justitiedeputationen vid 1765—66 års riksdag som paragrafen omredigerades till den lydelse den sedermera erhöll i 1766 års fiskeristadga. —— ——

Med hänsyn till vad sålunda förekom under förarbetena till 1766 års tiskeristadgas bestämmelser om strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön torde man med ganska stort fog kunna draga i tvivelsmål, att den av justitiedeputationen förordade förändringen i 1762 års projekt verkligen stått i full överensstämmelse med den då allmänt rådande rättsuppfattningen. Att justitiedeputationens mening icke förty segrade i ständerna torde i icke oväsentlig grad få tillskrivas den övervägande starka ställning, som jord- ägareintresset intog i dåtidens ståndsrepresentation. Ett upphävande av den särställning i avseende å fiskerätten, som alltsedan dess tillkommit strandägare inomskärs, torde alltså icke kunna anses innebära ett våldförande på en rättsåskådning, som var allmänt rådande vid tiden för utfärdandet av vår första fiskerättslag —— 1766 års fiskeristadga.

Ej heller torde ur äganderättssynpunkt kunna anses möta hinder för genomförande av likformighet i förevarande hänseende. Oavsett att de skattläggningar, som övergått kusthemman, med undantag för Väster- och Norrbottens län i allmänhet torde ha skett före utfärdandet av 1766 års fiskeristadga och ingenstädes verkställts på sådant sätt att fiske inom visst vattenområde beräknats i hemmanens räntor, torde nämligen — såsom av utredningen framgått och i annat sammanhang påpekats — den omständigheten att saltsjöfiske av ett eller flera slag må ha tagits i beräkning vid kusthemmans skattläggning icke kunna tjäna som bevis för att de sålunda skattlagda hemmanen ägt uteslutande rätt till fiske inom vissa områden, än mindre för att därigenom grundats eller fastslagits någon sådan rätt.»

Om strandägares rätt inomskärs begränsades på samma sätt som gällde för strandägare utomskärs, skulle enligt Dufwas åsikt en sådan lagändring stå i överensstämmelse med förhållanden, som sedvanemässigt rådde på stora sträckor av kusten.

Det av kammarkollegiet framlagda förslaget till ny lydelse av 2 5 första stycket fiskelägen lydde sålunda:

»Strandägares enskilda fiskerätt i saltsjön omfattar, där ej annorledes i denna lag stad- gas, allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.»

I den proposition till 1928 års riksdag, vari förslag framlades om ändring av de fiskerättsliga bestämmelserna för vissa delar av västkusten, upptog chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, kammarkollegiets ovan återgivna förslag till granskning.1 Han förklarade sig därvid icke kunna till— styrka en sådan ändring av fiskelagens allmänna bestämmelse om strand— ägares fiskerätt. Till motivering härav yttrade departementschefen bland annat:

»I fråga om de östra och södra kusterna torde få anses ådagalagt, att de icke strand ägande fiskarena, vilkas intresse genom denna lagändring skulle befordras, hittills icke

1Prop. 1928:2 s. 18 ff.

• Sida 56
•  Original

ägt att på grund av någon mera allmänt gällande sedvana utöva en så vidsträckt fiske- rätt, som lagändringen för dem skulle medföra. För övrigt tillerkänner ej 1896 års lag sedvanan i dessa landsdelar någon rättslig betydelse med avseende å vattnet inom skären. Det torde vid sådant förhållande icke kunna förbises, att en dylik lagstiftningsåtgärd i sig innesluter spörsmålet om gottgörelse åt de strandägare, vilka på detta sätt skulle tillskyndas förlust. — _ — Även om, på sätt synes hava antagits vid kammarkollegiets utredning, bestämmelserna i 1766 års fiskeristadga om strandägarerätten inomskärs saknat stöd i dåtida rättsåskådning — en uppfattning, som för övrigt ingalunda är oemotsagd — lärer detta förhållande dock sakna betydelse för den ersättningsfråga, som skulle uppkomma i händelse en betydande inskränkning av strandägarerätten nu genomfördes till rubbning av rättsförhållanden, vilka under halvtannat sekel varit uttryckligen erkända av lagstiftningen. Angående omfattningen av de ersättningsanspråk, för vilka i dylikt fall kunde krävas beaktande, föreligger icke någon utredning.

Vid bedömande av skälen för och emot ett ingripande i ändamål att på strandägarnas bekostnad skapa ökade förvärvsmöjlighetcr för den obesuttna fiskarbefolkningen får tydligen ej heller lämnas ur sikte synpunkten av vad för fiskerinäringen överhuvud kan vara lämpligt. Och utredningen synes härutinnan ge vid handen, att vid de östra och södra kusterna — varmed här avses jämväl kusterna kring Öland och Gotland — förut— sättningar för uppkomsten och bibehållandet i större omfattning av en befolkning utan annat näringsfång än fiske ingalunda äro att finna i samma utsträckning som å väst— kusten.»

Att i vissa fall tvekan kunde råda, huruvida ett vattenområde vore att anse såsom beläget inom eller utom skären, fann departementschefen obestridligt. Denna omständighet syntes honom dock icke i och för sig vara tillräcklig att motivera en lagändring som den ifrågavarande. Ett försök till förtydligande kunde däremot icke anses opåkallat; departementschefen framhöll i det sam— manhanget att, såsom förarbetena till 1896 års lag utvisade, det befunnits möta synnerligen stora svårigheter att uppställa regler, vilka ägnade sig att tillämpas på alla de olikartade vattenområden, det här gällde. Frågan hörde enligt departementschefens mening närmast samman med en lagstiftning om ägogränser.

De betänkligheter som, enligt vad departementschefen anförde, yppats mot kammar- kollegiets förslag till ny allmän regel om strandägares fiskerätt hänförde sig till för- hållandena vid de östra och södra kusterna. Beträffande västkusten fann däremot de- partementschefen förhållandena påkalla nya bestämmelser såsom undantag från den allmänna regeln. I enlighet härmed ha också åren 1928 och 1930 genomförts ändringar i 35 fiskelägen, varigenom varje svensk undersåte förklarats berättigad att, med vissa smärre modifikationer, fiska »vid annans strand» på hela västkusten med rörlig redskap samt vid Skånes västra kust även med fast redskap. Strandägarnas enskilda fiskerätt är sålunda —— om också alltjämt i princip erkänd —— numera praktiskt taget upphävd vid den skånska västkusten samt vad beträffar kusten norr om Skåne inskränkt till fast redskap.

Insjöfiskesakkunniga.

I det av insjöfiskesakkunniga den 25 februari 1937 avgivna betänkandet med förslag angående rätt till fiske i vissa större insjöar ha de sakkunniga,

• Sida 57
•  Original

i samband med frågan om den allmänna frifiskegränsens fastställande i dessa sjöar, ingått på en analys av 180-mzregeln samt framfört vissa synpunkter på dess tillz'impning.1 Även om de sakkunnigas slutsatser och uttalanden härvid- lag naturligen påverkats av speciella insjöförhållanden, erbjuda de dock så mycket av allmänt intresse, att de förtjäna uppmärksammas även i före- varande sammanhang.

Insjöfiskesakkunniga ha framhållit, hurusom det framför allt är orden »det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager», som ge anledning till osäkerhet, då det gäller att tolka 180-nizregeln i dess i fiskelagen givna formulering. Frågan gäller till en början, vilket 2-m:djup (eller, för en viss sträcka, vilken djupkurva om 2 in) som —— bortsett från vattenståndet — skall tagas till utgångspunkt vid 180-mzavståndets beräknande. De sakkunniga ha pekat på två varandra helt motsatta tolkningsmöjligheter.

Den ena tolkningen innebär, att såsom utgångspunkt för 180-m: avståndets beräk- nande tas en djupkurva, utanför vilken icke finnes mindre djup än 2 m. Man skulle sålunda även gå utanför de fritt från strandens grundbälte liggande så att säga själv- ständiga grundområdena om mindre än 2 m djup. »Stadigt» djup av 2 ni börjar efter denna tolkning först utanför sagda kurva.2

Den andra tolkningen innebär, att 180-m: avståndet räknas från en djupkurva, innan- för vilken icke finnes annat än djup mindre än 2 m (bortsett från isolerade djup av 2 m eller mera). Det »stadiga» 2-mzdjup varmed denna tolkning räknar är 2-mzdjupet, som börjar utanför det från stranden utgående, sammanhängande grundbältet med mindre djup än 2 m (= »den stranden åtföljande 2-m:kurvan»).

Insjöfiskesakkunniga anslöto sig i sitt förslag till den senare tolkningen, enligt vilken alltså 180-m:avståndet skall räknas från den stranden åtföljande 2—mzkurvan. Oavsett att de sakkunniga ansett denna bestämningsgrund bäst överensstämma med uppfattningen bland ortsbefolkningen vid de stora sjö- arna, synas de även från andra synpunkter ha funnit densamma böra givas företräde.

Sålunda framhöllo de sakkunniga, att om den här ovan först återgivna tolkningen ej skulle leda till alldeles orimliga konsekvenser, måste man vid dess tillämpning bortse från sådana självständiga grundområden om mindre än 2 m djup, som vore belägna längre ut och ej förbundes med stranden genom andra (mellanliggande) självständiga grundområden; de självständiga grundområdena, utanför vilka man vid det »stadiga» 2-mzdjupets bestämmande skulle gå, måste m.a.o. kunna anses ligga i anslutning till stranden. Även med en sådan inskränkning kunde det dock ej undgås, att man efter sagda tolkning i många fall finge taga utgångspunkten för 180-mzavståndet långt ut i sjön. Denna utgångspunkt bleve dessutom en konstruerad kurva, som saknade mot- svarighet i naturen och vars dragande erbjöde stora svårigheter framför allt därigenom att det kunde vara mycket tveksamt, om ett visst självständigt grundområde av mindre djup än 2 ni skulle anses ligga »i anslutning till stranden».

chtänk. 1937 särsk. s. 68—77, 80—87. 2Denna tolkning synes ha omfattats av den ene av ägogränssakkunniga, som uttalat, att uttrycket stadigt djup här »närmast torde betyda, att havsbotten utanför det ställe med 2 meters djup, från vilket de 180 meterna skola räknas, ej åter får höja sig så att vatten- djupet blir mindre än 2 meter».

• Sida 58
•  Original

Om i stället 180-m:regeln bestämdes enligt den andra tolkningen, bleve utgångs— punkten »den naturliga 2-m:kurvan i vedertagen hydrografisk mening», och regeln bleve i så måtto lätt att tillämpa, att ingen tvekan behövde uppstå om vilken djupkurva som i ett konkret fall skulle följas. Det grundbälte, utanför vilket »stadigt» 2-mzdjup då ansåges börja, vore ett sammanhängande grundbälte på så sätt, att man från varje punkt därav kunde komma in till stranden utan att behöva passera annat djup än sådant som vore mindre än 2 m.

Denna senare tolkning ha insjöfiskesakkunniga även funnit i viss mån kunna stödjas på 180-mzregelns ursprung i den gamla landgrundsregeln. Till utveckling härav har i betänkandet anförts i huvudsak följande:

Då enligt 1766 års fiskeristadga jord- och strandägarens enskilda fiske vid öppna havs- stranden begränsats till landgrundet, »som vid stranden ligger och därifrån utlöper», syntes dessa ordalag kunna innefatta en anvisning, att man med landgrundet åsyftat visst från stranden utgående sammanhängande grundbälte men icke tänkt sig, att självstän- diga grund utanför stranden skulle föras in under den enskilda fiskerätten. De nyss citerade, förklarande ordens bortfallande i 1852 års fiskeristadga hade uppenbarligen föranletts uteslutande av formella skäl, och någon ändring av landgrundsbegreppet kunde icke ha varit åsyftad därmed. »IOO-famnarsområdet» i 1852 års stadga hade upp- ställts såsom på visst sätt en parallell till landgrundet och syntes därför, liksom detta, böra tänkas som ett sammanhängande grundbälte. Samma karaktär syntes då även det i 1896 års lag i stället införda »180-m :området» böra ha. För samma tolkning kunde möjli- gen också hämtas ett stöd direkt ur fiskelagen, om man såge denna mot bakgrunden av rättsutvecklingen. Då lagen talade om det stadiga 2-m :djup som vidtoge »invid stranden», förelåge — i beaktande av att dessa ord på sätt och vis kunde sägas utgå från det ovan- nämnda stadgandet i 1766 års fiskeristadga om landgrundet — enligt de sakkunnigas åsikt onekligen vissa skäl för att däri se en antydan om att det vore strandens grund- bälte i mera inskränkt mening, som avsetts skola. läggas under den enskilda fiskerätten.

Med avseende på tolkningen av fiskelagens stadgande om 2-mzdjupet ha insjöfiskesakkunniga vidare anmärkt, att ordet »stadigt» även kunde tänkas innefatta ett uttalande om det vattenstånd, vid vilket 2—m:djupet skulle be- stämmas. Även med denna uppfattning förelåge olika tolkningsmöjligheter. Sålunda hade i orden »stadigt djup» inlagts den betydelsen, att de 180 me- terna skulle räknas från ett ställe, där alltid — d.v.s. även vid lågvatten — minst 2 m djup rådde.1 Det syntes emellertid de sakkunniga icke uteslutet att i stället uppfatta »stadigt djup» som det genomsnittliga och på så sätt stadiga djupet.

Insjöfiskesakkunniga ha vid den slutliga bestämningen av frivattensgränsen ej enbart tillämpat 180-mzregeln, sådan denna av dem tolkats, utan regeln har med hänsyn till de växlande lokala förhållandena justerats eller komplet— terats i vissa avseenden. Olika metoder ha därvid kommit till användning.

I fråga om ett par av de stora sjöarna (Vänern och Hjälmaren), där den föreslagna frivattensgränsen utmärkts på normerande kartor, ha vid gräns-

lDenna förklaring har framförts av den i not 2 s. 57 omnämnde ägogräpssakkunuige som ett tänkbart alternativ till hans där återgivna tolkning av uttrycket i fraga.

• Sida 59
•  Original

linjens uppdragande insjöfiskesakkunniga jämte 180-mzregeln följt vissa »ö-regler» och dessutom en särskild regel, som de benämnt »tangentregeln».

Tangentregeln har till ändamål att reglera fiskerätten vid vissa grund— områden av mindre djup än 2 m, vilka äro belägna i närheten av stranden men skilda från dennas 2-mzkurva genom mellanliggande större djup.

Regeln innebär, att om ett sådant »självständigt» grundområde finnes vid 180-inzlinjen (antingen så att det skäres av denna, eller så att det endast tangerar den utifrån), då skall grundområdet i sin helhet tillföras det enskilda fiskevattnet och frivattensgränsen alltså förskjutas utåt till grundområdets yttre 2—mzkurva. (Befinner sig däremot ett. självständigt grundområde helt och hållet innanför 180-mzlinjen eller ock utanför denna utan att tangera den— samma, komme det i enlighet med insjöfiskesakkunnigas allmänna tolkning av 180-m:regeln ej att påverka frivattensgränsen.)

Ö—reglerna gälla fiskerätten vid öar och holmar. som äro belägna utanför strandens 2—mzdjup (och alltså ha en »egen» 2—mzkurva). Ö—reglerna äro till antalet tre.

»Försla ö-regeln» avser holmar, som ligga innanför strandens 180—mzlinje. Sådana holmar skulle enligt förslaget icke i och för sig ha någon inverkan på frivattensgränsen. (Att märka är dock, att i den mån eventuellt holmens yttre 2—m:kurva sträcker sig utanför strandens 180—mzlinje, frivattensgränsen på grund av >> tangentregeln» komme att följa sagda kurva.)

»Andra ö—regeln» gäller för holmar, som äro belägna utanför strandens 180—mzlinje men vilkas inre 2-mzkurva löper på mindre avstånd från denna än 180 in. Här skiljer förslaget mellan holmar med en areal av minst omkring 1 hektar och mindre holmar. >>I-hektarsholme» har tillagts enskilt fiskevatten enligt 180-mzregeln, och eftersom detta sammanflyter med strandens enskilda fiskevatten, förskjutes därigenom frivattensgränsen till holmens 180—mzlinje. På mindre holme skulle 180-1n:regeln ej tillämpas; om emellertid grund- området omkring densamma (holmens 2-m:kurva) tangerar strandens 180- mzlinje eller skäres av denna, bleve »tangentregeln» tillämplig, och frivattens- gränsen komme då att följa holmens 2—1n:kurva.1 (Huruvida de sakkunniga åsyftat att sådana fall, där själva holmen skäres av strandens 180—mzlinje, skola bedömas enligt första eller enligt andra ö—regeln är oklart.)

»Tredje ö-regeln» avser holmar, vilka ligga så långt ut, att avståndet från holmens 2-mzkurva till strandens 180-mzlinje överstiger 180 m. Här har enligt förslaget skillnad gjorts mellan sådana holmar, som ha en areal av minst omkring 3 hektar, samt mindre holmar. De förra ha fått eget enskilt fiske- vatten enligt 180-mzregeln, varemot de senare ej förenats med någon enskild fiskerätt.1

Vid tillämpning av andra och tredje ö—reglernas arealbestämmelser sam- manräknas arealen av holmar, belägna inom en och samma 2—mzkurva.

1Avvikande mening se Betänk. 1937 s. 508.

• Sida 60
•  Original

I fråga om de övriga sjöar där enligt insjöfiskesakkunnigas förslag frivatten skall finnas (Vättern och Storsjön i Jämtland) har metoden att utmärka fri- vattensgränsen på karta ej kommit till användning. I stället har såsom gräns för det enskilda fiskevattnet i första hand föreslagits för en sjö (Vättern) en linje 180 m från den stranden följande djupkurvan av 2 m och för en annan sjö (Storsjön) en linje 200 rn från stranden. Vissa vikar och andra mera slutna områden ha särskilt undantagits från fritt fiske. Sådana öar och hol- mar, som ansetts böra tilläggas enskilt fiskevatten, ha antingen uppräknats i lagtexten eller också inbegripits under en allmänt formulerad lagregel.

Sistnämnda regel var olika avfattad för olika sjöar. Antingen (Vättern) skulle frivattens- gränsen räknas 180 m från 2-mzkurvan utanför vid fastlandet liggande öar eller holmar, om de sund som skilde dem från fastlandet och — där fråga vore om en grupp av flera öar eller holmar — från varandra ej mätte mer än 400 m på det smalaste stället. Eller också (Storsjön) skulle som motsvarighet härtill gälla att, där holmar låge innanför djupkurvan av 3,5 m vid stranden av fastlandet eller vissa uppräknade öar, 200-mzav- ståndet räknades från den yttersta av holmarna.

F iskerättskommi ttén.

Allmänna synpunkter.

Ett för den svenska fiskerilagstiftningen utmärkande drag är, att så många av dess bestämmelser äro av gammalt ursprung och till följd därav ha en ålderdomlig prägel. Detta är väl åtminstone en anledning till att bestäm- melserna ofta synas oklara. Vid den tid då de tillkommo rådde helt andra. mindre komplicerade sociala och näringspolitiska förhållanden än i våra dagar. Åtskilliga rättsfrågor på fiskets område, som då saknade aktualitet eller föreföllo självklara, "e nu för tiden anledning till stridigheter och kräva en mer eller mindre ingående reglering. Denna förändring betingas framför allt av den utveckling, de tekniska hjälpmedlen (båtar, fångstredskap o.s.v.) undergått, och den — delvis därmed sammanhängande — ökade konkur— rensen, vilken skärpt intressemotsättningarna mellan de berörda befolknings- grupperna. En reglering av fiskerätten, som hänför sig till förhållandena sådana de voro för hundra eller tvåhundra år sedan, framstår därför i vår tid som i många avseenden bristfällig. Den av lagbudens otydlighet eller otids— enlighet förorsakade rättsosäkerheten kan ej undgå att verka hämmande på fiskerinäringen. Det är därför av vikt att dessa brister i möjligaste mån avhjälpas.

Vad nu sagts gäller ej minst i fråga om gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten. De bestämmelser härom, som upptogos i 1766 års fiskeri- stadga, rörde sig med så svävande begrepp som »landgrund» och »inomskärs». Det sistnämnda uttrycket kvarstår alltjämt i gällande lagstiftning, och vad »landgrundet» beträffar, har denna term visserligen numera försvunnit ur lagtexten men blott för att där ersättas med en annan ofta lika svårbestämbar

• Sida 61
•  Original

gräns, 180—mzlinjen. De föga framgångsrika försök till precisering, som före- kommit, visa svårigheten att här åstadkomma en gränsdragning, som på en gång fyller anspråken på entydighet och ägnar sig för generell tillämpning. I själva verket torde det näppeligen vara möjligt att i en allmängiltig regel återge den rådande rättsuppfattningen i fråga om strandägarrättens begräns- ning, sådan den kommit till uttryck i faktiska förhållanden. Detta beror ej minst på att uppfattningen så starkt växlar ej blott på olika delar av kusten utan också hos olika befolkningsgrupper i samma trakt. En lösning av pro— blemet torde därför knappast kunna vinnas utan att man i någon mån bortser från det rådande rättsläget och söker sig fram efter delvis nya linjer, även om detta skulle medföra vissa rubbningar av bestående förhållanden. I den mån intrång därigenom sker i välförvärvade rättigheter bör ersättning utgå härför. Men oavsett detta torde det för fiskerinäringen vara så angeläget att komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet, att de enskilda intressena i viss grad böra få vika för allmännyttan.

Innan fiskerättskommittén övergår till en redogörelse för det förslag till reglering av den allmänna frifiskegränsen, som kommittén från nu angivna utgångspunkter upprättat, skola här i korthet beröras ett par särskilda spörs— mål, till vilka man i detta sammanhang har att ta ställning.

Vattenstånd och landhöjning.

I fiskelägen finnes ingenting utsagt om vilket vattenstånd som skall läggas till grund vid tillämpningen av lagens bestämmelser om det enskilda fiske- vattnets utsträckning. I rättspraxis har emellertid fastslagits, att i saltsjön läget av det ställe invid stranden, från vilket avståndet av 180 m är att räkna, skall bestämmas efter förhållandena vid »vanligast förekommande lågt vatten— stånd».1 Den exakta innebörden av detta uttryck är oklar. Enligt vad som närmare utvecklats i en bifogad promemoria (bilaga 1) torde man emellertid vara berättigad antaga, att därmed åsyftas ett vattenstånd, som —— i genom- snitt för hela kusten —— ligger omkring 25 cm under medelvattenståndet. Fiskelagens 2-mzdjup skulle alltså i stort sett motsvara ett djup vid medelvat- tenstånd av omkring 2,25 m.

Vid ny lagstiftning är man givetvis ej hunden att som utgångsplan bibehålla just detta vattenstånd. Även oavsett det citerade uttryckets oklarhet synas på sätt framgår av promemorian övervägande skäl tala för att, då det gäller saltsjön, såsom normerande vattenstånd välja medelvattenståndet. Det höjd- plan, från vilket man då har att utgå, är jämförelsevis lätt att iakttaga och utmärka, och de officiella sjökorten —— vilka före 1911 hänförde sig till » vanligt lågt vattenstånd» — anknyta numera till medelvattenståndet.2

1NJA 1937 s. 193. 2Det vattenstånd som avses motsvarar vad som med en speciell fackterm betecknas som »normalt medelvattenstånd», d.v.s. det genomsnittliga vattenståndet under så lång tid som möjligt (med korrektion för landhöjningen).

• Sida 62
•  Original

Genom att utgå från ett rörligt vattenstånd vinnes automatiskt anslutning till de varaktiga förändringar av strandlinjen, som vid våra kuster förorsakas av den sekulära landhöjningen resp. landsänkningen. Dessa förändringar äro särskilt i Bottniska viken ganska ansenliga. Sålunda beräknas den årliga landhöjningen utanför Skellefteå utgöra 0,96 cm. Vid Sundsvall uppgår den till 0,83 cm, i Stockholms skärgård till omkring 0,40 cm och i mellersta Bohuslän (Smögen) till 0,31 cm för att därefter på såväl ost- som västkusten efterhand ytterligare avta söderut. I Skåne förbytes landhöjningen till landsänkning, vilken dock är obetydlig, högst 0,14 om om året (Ystad) .1

Enligt rättspraxis gäller för närvarande, att enskilda hemmans gräns mot öppna havet är underkastad förskjutning i samband med den fortgående för- ändringen av strandlinjen och vattendjupet därutanför.2 I den mån alltså strandlinjen flyttar sig till följd av landhöjningen resp. landsänkningen, följer frivattensgränsen efter. Denna grundsats bör bibehållas i en ny lagstiftning.

Strandvattensområdet.

Den osäkerhet som ofta gör sig gällande vid tillämpningen av fiskelagens 180-mzrege1 hänför sig i främsta rummet till uttrycket »det ställe invid stran- den, där stadigt djup av två meter vidtager». Vid tvärdjupa stränder eller där havsbottnen sluttar någorlunda jämnt från strandlinjen bereder fast- ställandet av denna utgångspunkt inga särskilda svårigheter. Dylika natur— förhållanden föreligga emellertid ej överallt. Åtminstone vid långgrunda strän- der är bottnens sluttning utåt merendels ojämn, så att djupare och grundare områden omväxla. I strandens närhet ligga grundområdena ofta ganska tätt, åtskilda endast av smala djuprännor. Tvekan uppkommer då, var det »sta- diga» 2-mzdjupet skall anses vidta. Olika uppfattningar ha framförts, och något vägledande prejudikat torde — märkligt nog — ej föreligga beträffande denna viktiga fråga.

Enligt en tolkning skall såsom utgångspunkt för 180—mzavståndets beräk— nande tas en djupkurva, utanför vilken ej finnes mindre djup än 2 m. Då emellertid detta stundom skulle leda till att strandägarens enskilda fiskevatten bleve orimligt vidsträckt, har denna tolkningsregel modifierats på så sätt, att man endast räknar med sådana självständiga grundområden som ligga i viss anslutning till stranden. Sålunda lär under senare tid i ganska stor om- fattning särskilt i bottengarnsdistrikten den regeln ha praktiserats, att det stadiga 2-m:djupet ansetts vidta vid ytterranden av det första grundområde av mindre djup än 2 m, från vilket avståndet ut till närmaste sådant grund- område-överstiger 180 m; djuprännor av upp till 180 m bredd »hoppar» man alltså över. Det enskilda fiskevattnet skulle med andra ord anses sträcka sig 180 m utanför det sista grundområde om mindre än 2 m djup, som ej ligger

1Beräkningarna hänföra sig till tid före 1938. 2 Jfr NJA 1933 s. 490 .

• Sida 63
•  Original

mer än 180 m från det närmast innanför belägna.1 Genom denna »hoppnings»- metod har en låt vara något godtycklig men enhetlig och användbar formel för 180-mzregelns tillämpning vunnits. Mot dess upptagande i en ny lagstift- ning kan emellertid framför allt anföras, att dess tillämpning ofta kräver synnerligen omfattande undersökningar och mätningar, som särskilt frivat- tensfiskarena sakna både tid och resurser att verkställa. Metoden lär även på sina håll ha lett till missbruk på det sätt, att »upptäckandet» av helt obe- tydliga grundknölar, som höja sig över 2-m:nivån, tagits som skäl för en utsträckning av det enskilda fiskevattnet vida utöver vad som med hänsyn till andra fiskandes berättigade intressen kan anses rimligt. Och även med en lojal tillämpning leder otvivelaktigt regeln mången gång till att utgångs— punkten för 180—mzavståndet tages långt ute i havet,

I motsatt riktning går den tydning av 180-mzregeln, till vilken insjöfiske- sakkunniga närmast anslutit sig och som innebär att 180—mzavståndet skall räknas från en djupkurva, innanför vilken endast finnes mindre djup än 2 m; härvid tages dock ej hänsyn till isolerade djuphålor, som ligga inom det från stranden utlöpande grundbältet av mindre djup än 2 m. Det stadiga 2-mzdju- pet motsvarar på detta sätt vad man betecknat som »den stranden följande 2—m:kurvan». Denna tolkning synes vara väl förenlig med lagtextens orda- lydelse. Kravet på »stadighet» kan sägas vara uppfyllt genom att man bortser från de nyss nämnda isolerade djupområdena, eventuellt även tar viss hänsyn till vattenståndet, t.ex. så att djupet även vid lågvatten förutsättes skola uppgå till minst 2 111. Det har också framhållits, att den nu åsyftade tolkningen stödes av historiska skäl. Enligt 1766 års fiskeristadga ägde jord- och strandägaren ensamrätt till fiske så långt landgrundet räckte, »som vid stranden ligger och därifrån utlöper». De citerade orden tyda på att man med landgrundet åsyftade ett från stranden utgående, sammanhängande grundbälte men icke avsåg att under den enskilda fiskerätten inbegripa självständiga grundområ- den utanför stranden. Intet finnes, som ger anledning till antagande att de omredigeringar av stadgandet, som ägde rum 1852 och 1896, hade till syfte någon förändring av det gamla landgrundsbegreppet. För övrigt får måhända fiskelagens eget uttryck »det ställe invid stranden, där» o.s.v. uppfattas som en antydan om att det är strandens grundbälte i mera inskränkt bemärkelse som avsetts skola ligga under enskild fiskerätt.

Om än fiskerättskomittén sålunda, i likhet med insjöfiskesakkunniga, funnit övervägande skäl tala för den senast återgivna tolkningen av 180-mzregeln, är kommittén dock icke beredd att föreslå dess stadfästande i en ny fiskelag. Skälet härtill ligger, enligt vad i det följande skall utvecklas, väsentligen i de svårigheter av praktisk art, som även en regel av sådan innebörd erbjuder vid tillämpningen. Måhända skulle man likväl vara benägen att bortse från sagda olägenhet, ifall regeln i väsentlig mån anslöte sig till det faktiska rätts-

1 Chr. Hessle i »Lantbruksveckan 1944» s. 343; jfr s. 463 if. i detta betänkande.

• Sida 64
•  Original

läget. Såsom av det förut anförda framgår är emellertid så ej fallet. Någon enhetlig rättsuppfattning på detta område existerar ej; och det synes i själva verket förhålla sig så, att åtminstone på vissa kuststräckor, där strandägar- tisket är av stor ekonomisk betydelse, praxis snarare följt den först om— nämnda, för strandägarna förmånligare tolkningen.

Att 180-m:regeln även med den tolkning, för vilken kommittén här uttalat sig, kan visa sig besvärlig att tillämpa i praktiken lär vara obestridligt. Detta sammanhänger framför allt med att 180-ngränsen i princip utgör vad man kan kalla en kumulerad djup— och avståndskurva, så konstruerad att den ena bestämningen bygger på den andra. Vill man på en viss plats utröna hur långt det enskilda fiskevattnet sträcker sig enligt denna regel, erfordras alltid dubbla bestämningar. Först måste 2-mzkurvans läge på platsen fastställas; härvid har man ringa hjälp av sjökortet, som icke redo- visar sagda kurva. Därefter skall man uppmäta eller uppskatta 180-mzav— ståndet ut från 2-mzkurvan, en åtgärd som försvåras av att utgångspunkten ej utgöres av något i naturen synligt föremål. Hela denna ganska invecklade procedur kompliceras givetvis ytterligare genom den korrigering som kan bli nödvändig med hänsyn till vattenståndet. De nu angivna svårigheterna _— vilka ju mer eller mindre starkt gå igen i varje likartat system för fri- vattensgränsens fastställande — ge anledning till att överväga, om ej någon annan, enklare bestämningsgrund bör tillgripas.

Till en början må erinras om den av insjöfiskesakkunniga i fråga om ett par av de stora insjöarna föreslagna metoden att inlägga frivattensgränsen på karta med normerande karaktär. Även om vissa skäl kunna åberopas till fördel för detta förfaringssätt, då det gäller vattenområden med på lång sikt konstant vattenstånd, synes detsamma för saltsjöns vidkommande mindre lämpligt redan av den anledningen, att man därigenom skulle erhålla en till sitt läge fixerad gräns, vilken icke automatiskt anpassar sig efter landhöjningen. För att undvika rättsförluster skulle man därför vara nödsakad att med vissa mellantider revidera kartorna, en synnerligen om- ständlig och kostsam åtgärd, som kunde anses motiverad endast under förutsättning att systemet i övrigt erbjöde avgjorda fördelar framför andra. Enligt vad i annat sammanhang närmare utvecklas1 är enligt fiskerätts- kommitténs mening så icke fallet. Kommittén kan därför ej tillstyrka, att normerande kartor komma till användning i fråga om saltsjön.

En modifierad form av sistnämnda system utgör i viss mån det från åtskilliga håll vid kommitténs offentliga möten förordade sättet att fast— ställa frivattensgränsen i form av räta linjer, dragna mellan särskilt angivna uddar eller andra i naturen lätt iakttagbara punkter. I den mån dessas läge och därmed även de sammanbindande linjerna förskjutas med landhöj-

1 S. 171.

• Sida 65
•  Original

( t 't 't russen |. t, 300m från stranden

X i l l l l Frivauensgrv'insen Skala [ : 30000.

0 500 7000 m,

Nx I" x__ .)

Skuggal område ? lund. Vitt område = vatten. —.—-—-—-— = avståndskurvn 300 m från x' stranden. | ...—___...— = 3 m djupkurva. /

A och C På den långgrunda sträckan A—C går det enskilda vattnet utanför SOU-m : linjen. (Likaså längst ned på planscllen, ne- dnnl'ör G.) B Isolerad djuphåla av större djup än 3 rn. helt omgiven av grundare vatten; inverkar ej på frivattensgränsen. D Isolerat grundområde av 3 m djup eller mindre, beläget utanför den stranden följande 3-mzkurvan; inverkar ej på frivattensgränsen. E Holmer mindre än 100 ln långa ; inverka ej på [riv-nens- gränsen. F Holme minst 100 m lång; har eget strandvatten. G Bottengarn; få utsträckas i fritt vatten intill 200 m från 3—m :djupct (ej från 300-m : nv- ståmlet där detta ev. löper utanför 3-m:kurvan).

• Sida 66
•  Original

• Sida 67
•  Original

ningen, förfaller tydligen den mot kartmetoden nyss anförda invändningen. Oavsett svårigheten att överallt finna lämpliga utgångspunkter för linjerna lider emellertid en sådan gränsdragning av den svagheten, att den ofta allt— för mycket gynnar strandägare med fiskevatten inne i vikar eller andra inbuktningar av strandkonturen, vilka helt avskäras genom begränsnings— linjerna, medan vid ändarna av dessa linjer det enskilda fiskevattnet krym- per ihop eller helt försvinner. För att rättvisa skall skapas måste därför denna gränsdragning modifieras genom kompletterande bestämmelser; enkelheten i tillämpningen går på så vis förlorad och därmed också den avsedda fördelen med systemet.

En liknande princip ligger till grund för ett förslag till gränsdragning, som för kom- mittén framlagts av Sveriges ålfiskares andelsförening u.p.a., en sammanslutning av bottengarnsfiskare huvudsakligen vid kusten av Kalmarsund. Enligt föreningens förslag skall för bestämmande av strandägarrättens utsträckning fixeras en särskild baslinje, vilken framgår i kustens resp. skärgårdens huvudriktning och utgöres av räta samman- bindningslinjer om högst en distansminuts längd mellan de yttersta punkterna mot öppna. havet på kurvan för normalt 3-mtdjup; gränsen mellan enskilt och fritt fiske- vatten skall gå 200 m utanför denna baslinje. —— Kommittén kan för sin del ej förorda en dylik regel redan av den anledningen, att dess tillämpning på många ställen skulle medföra en betydande utvidgning —av den enskilda fiskerätten utöver vad som enligt gäl- lande lag torde inbegripas därunder.

Vill man framför allt tillgodose kravet på enkelhet och lättillämplighet, ligger det närmast till hands att som frivattensgräns välja antingen enbart en viss djupkurva eller ock enbart ett visst avstånd från stranden. Att dessa bestämningssätt i praktiskt hänseende ha stora fördelar framför den nu- varande 180-mzregeln är uppenbart. Emellertid gäller om dem båda, att de äro alltför schablonmässiga och därför ofta leda till otillfredsställande re- sultat. En ren djupkurva kan —— vid tvärdjupa stränder — medföra att strandägaren ej får något enskilt fiskevatten alls, och låter man frivattens- gränsen överallt gå lika långt från stranden, ger detta nog en viss »mate- matisk» rättvisa, men någon avvägning efter vattnets användbarhet för fiske sker ej; vid mycket långgrunda havsstränder är det närmast land be— lägna vattenområdet ur denna synpunkt ej sällan så gott som värdelöst.

Om alltså varken den rena djupkurvan eller den rena avståndskurvan lämpar sig som allmän bestämningsgrund, synes det dock möjligt att genom en enkel påbyggnad av den sistnämnda metoden åstadkomma en alternativ djup- och avständslcurva, vilken liksom 180-ngränsen anpassar sig efter de lokala förhållandena men som är avsevärt lättare att lokalisera än denna. Som huvudregel skulle då stadgas, att det enskilda fiskevattnet räknas gå ut till ett visst avstånd från stranden; detta bestämningssätt lär väl vara det som i allmänhet är enklast att tillämpa. Om avståndet fastställes till 300 m, torde man komma det genomsnittliga resultatet av 180-mcregeln ganska 5

• Sida 68
•  Original

nära. Den önskade anpassningen synes därefter kunna åstadkommas genom att på mycket långgrunda sträckor, där den stranden följande djupkurvan för 3 111 när utanför 300-m:linjen, låta frivattensgränsen i stället följa nämnda djupkurva (jfr plansch I). Några avsevärda praktiska svårigheter för fiska- rena torde detta icke medföra; orienteringen underlättas givetvis ej obetydligt av att 3-mzkurvans sträckning åtminstone i grova drag finns angiven på sjö- korten.1 För valet av 3-mzkurvan talar emellertid ej blott denna omständig- het utan även biologiska och tekniska skäl. Om, på sätt nu angivits, till enskilt fiskevatten hänföres allt vatten till och med 300 m från stranden samt, där den stranden följande 3—m:kurvan går längre ut, allt vatten som inneslutes av denna kurva, torde därigenom skäligt skydd beredas det spe— ciella strandfisket och möjlighet lämnas fiskerättshavaren att någorlunda fredad för främmande fiskare vidta fiskevårdande åtgärder. Att märka är, att den nu ifrågavarande begränsningen av strandägarrätten är avsedd att tillämpas i stort sett allenast vid sådana stränder som i gällande lag beteck- nas som »öppna» eller belägna »utom skären»; i skärgårdarnas mera slutna vatten skall den enskilda fiskerätten alltjämt vara mera omfattande. Åtmin— stone vid de förstnämnda, mer eller mindre oskyddade stränderna gå vas— sarna i allmänhet ej längre ut än till ett djup av 1 1/2 :i 2 m, och inom det enskilda fiskevattnet torde där även komma att falla huvuddelen av det område utanför vasskanterna, där flytbladsvegetationen förhärskar, samt på mindre långgrunda ställen hela eller i varje fall större delen av det ur fiske- synpunkt värdefulla bältet för undervattensvegetationen.

Hur en jämförelse mellan den nu ifrågasatta gränsdragningen samt 180-mzregeln kommer att utfalla beror givetvis i ej ringa mån av den innebörd man ger uttrycket »stadigt djup». Med den tolkning härav, till vilken fiskerättskommittén närmast anslutit sig, ger jämförelsen till resultat, att den nya frivattensgränsen skulle gå längre ut än 180-m :gränsen på alla ställen, där 2-m :kurvan vid »vanligast förekommande lågt vatten- stånd», d.v.s.i genomsnitt 2,25-mzkurvan vid medelvattenstånd, löper närmare stranden än (300—180 =) 120 m, ävensom i de extrema fall där 3-m:kurvan går mer än 180 m utanför 2,25-m:kurvan. Förlust gör strandägaren endast under den förutsättningen, att 2,25-m :kurvan löper mer än 120 m utanför stranden och 3-m :kurvan högst 180 m utanför förstnämnda kurva.

Kommittén ämnar i annat sammanhang föreslå en bestämmelse, avsedd att motväga de ogynnsamma följder som den nya gränsdragningen likväl stundom skulle kunna få speciellt för det av strandägare bedrivna. fisket med fast redskap.=

En fråga, som i detta sammanhang framställer sig, gäller i vad mån en— skilt fiskevatten skall räknas från andra landbildningar än fastlandet. Gäl- lande lag stadgar i detta avseende ingen begränsning. I praxis torde även

1 Sjökortens 3-mzkurva —— som av praktiska skäl här skulle komma till användning —— betecknar grundområden med djup till och med 3 m (»3-mzkonturen»), medan fiskelagens 2-m:kurva löper där stadigt djup av 2 m vidtager. Skulle från det ställe, där 3-mzdjupet börjar, sträcka sig ett område med oförändrat djup av 3 m, komme enligt förslaget detta område att omfattas av det enskilda fiskevattnet. ? S. 93.

• Sida 69
•  Original

små holmar och skär anses medföra enskild fiskerätt enligt 180-mzregeln. Enligt kommitténs mening är det dock icke rimligt att varje landbildning, den må vara hur obetydlig som helst, skall förenas med dylik förmån. Er- inras mä i detta sammanhang om att ägogräns i vatten icke påverkas av mindre holmar och skär.1 Något bestämt mått har därvidlag icke stadgats. Det synes emellertid önskvärt, att till ledning vid fiskelagens tillämpning fastställes ett visst minimimått på en landbildning för att enskild fiskerätt skall tilläggas densamma.

Det kan vara tveksamt, om därvid bör väljas ett ytmått eller ett längdmått. Ur rättvisesynpunkt lär ingendera metoden kunna ges bestämt företräde. Praktiskt sett torde emellertid ett längdmått vara att föredraga. Att någor— lunda exakt bestämma arealen av de ofta mycket oregelbundet formade holmarna i havsbandet låter sig merendels ej göra utan invecklade mät- ningar och beräkningar. En holmes längd däremot kan i de flesta fall med ganska god precision uppmätas även utan teknisk sakkunskap. Gäller det endast en mera grov uppskattning, är det exempelvis för den som ser hol- men från sjön lättare att bilda sig en uppfattning om dess längd än om dess areal; en kustbo torde i allmänhet redan efter ögonmått något så när riktigt kunna bedöma en holmes utsträckning på längden. Också på sjökortet är längden lättare att avläsa än arealen. —— Enligt kommitténs mening bör en längd av minst 100 m skäligen krävas för att en holme skall medföra en- skild fiskerätt. Längden bör räknas :" rät linje (fågelvägen) mellan de från varandra mest avlägsna punkterna på holmen, oavsett om denna linje på sina ställen går över inträngande vattenytor. Enskilt fiskevatten skall, an- norlunda uttryckt, icke räknas "från en landbildning så liten, att den kan inskrivas i en cirkel med mindre diameter än 100 m (jfr plansch I).

I detta sammanhang må framhållas, att förutsättningarna för att enskilt fiskevatten skall förekomma omkring en viss landbildning kunna komma att ändras genom att landbildningen själv undergår omvandlingar. Sålunda kan en holme, vilken nu mäter mindre än 100 m i längd, till följd av land- höjningen så småningom tillväxa så att den uppnår denna storlek; två eller flera smärre holmar kunna av samma orsak »växa ihop» till en, som fyller minimimåttet, o.s.v. Även förändringar i motsatt riktning kunna tänkas. Av den allmänna grundsatsen om frivattensgränsens rörlighet torde följa, att enskild fiskerätt anses uppkomma (resp. gå förlorad) genom dylika natur- företeelser. En annan fråga är, vilken betydelse en liknande förändring skall ha för den händelse den åstadkommits på konstlad väg, t.ex. en utfyllning, varigenom på motsvarande sätt en holme förstorats över den »kritiska» gränsen eller ett par små holmar fogats ihop till en större. Principiellt torde böra hävdas, att sådana ingrepp av människohand icke skola få inverka

1 Se Lagberedn. 1909 s. 142 f. och SOU 1947:38 s. 74 ; jfr NJA 1933 s. 54 , 1936 s. 640, 1944 not. B 605.

• Sida 70
•  Original

på den enskilda fiskerättens omfattning. Emellertid synes det ej uteslutet, att i ett dylikt fall förhållandena efter en längre tids förlopp kunna komma att utveckla sig därhän att hänsyn anses böra tas även till den konstgjorda »landbildningen» eller därav föranledda uppgrundningar, då frivattens- gränsens sträckning skall bestämmas. Lösandet av eventuellt uppkommande spörsmål av denna art får överlämnas åt rättstillämpningen.

I vilken omfattning införandet av en ö-regel sådan som den nyss an- givna kommer att verka till nackdel för strandägarna i jämförelse med vad som nu gäller kan ej med säkerhet avgöras. Att i åtskilliga fall en viss in- skränkning av det enskilda fiskevattnet blir en följd därav är dock givet.

Såsom i det föregående nämnts har la g be r e dn i n g e n i sitt år 1947 framlagda förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk behandlat frågan om ägogränser i vatten. I syfte att åstadkomma likformighet med avseende på utsträckningen av den enskilda äganderätten och den enskilda rätten till fiske har samråd ägt rum mellan beredningen och fiskerättskommittén. Beträffande den yttre gränsen för strandägarnas ägovälde i havet samt gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten där ha dessa överlägg- ningar lett till helt överensstämmande regler.1 I sina motiv har lagbered- ningen — efter redogörelse för det förslag i ämnet, som fiskerättskommit- téns nu föreliggande betänkande innehåller —— anfört bland annat:

»Över huvud torde det icke kunna anses påkallat att förlägga gränsen för enskilt vattenområde i annat läge än gränsen för enskilt fiskevatten. En gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för enskilt fiskevatten, torde i regel få så ringa aktualitet att den näppeligen komme att leva i kustbefolkningens medvetande. Beredningen anser sig därför böra förorda, att gränsen för enskilt vatten- område skall sammanfalla med gränsen för enskilt fiskevatten i det läge, som fiskerätts- kommittén ämnar föreslå.»

I detta sammanhang skola beröras de i 1 % fiskelagen omförmälda »kro- nan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas». Vat— tenområdet där är i fiskerättsligt avseende likställt med öppna havet. Stad— gandet fanns redan i 1766 års fiskeristadga. Dess upptagande i fiskelagen torde innebära, att ingen enskild fiskerätt anses vara förenad med ifrågava— rande stränder, skär och holmar; vattnet där är med andra ord »fritt fiske- vatten».

Frågan var föremål för uppmärksamhet vid förarbetena till 1896 års lag. Vid det sär- skiljande av fiskerilagstiftningens civilrättsliga och administrativa delar, som utfördes av 1894 års jiskelagskommitté, anmärkte denna,a att fisket vid bl.a. de nu omförmälda kronan tillhöriga stränderna och holmarna enligt vår lagstiftnings allmänna principer skulle tillkomma kronan men enligt nämnda paragrafer finge nyttjas av alla rikets inne-

1Jfr SOU 1947:38 s. 9 , 47 f. 2Betänk. 1894 s. 25.

• Sida 71
•  Original

byggare. Vid sådant förhållande kunde det, enligt vad kommittén uttalade, ifrågasättas huruvida stadgandena därom icke borde tillhöra den art av lagstiftning, som avsåge kronans domäner. Kommittén fann emellertid bestämmelserna kunna betraktas såsom undantag från de allmänna grundsatserna om strandägares fiskerätt och, om de så upp- fattades, vara att räkna till allmän lag.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning finnes knappast tillräcklig an— ledning att i en ny fiskelag bibehålla denna till synes av rent historiska skäl betingade konstruktion, vilken innefattar ett avsteg från den eljest gällande grundsatsen att med äganderätt till strand följer fiskerätt i vattnet därutan- för. Något motsvarande undantag beträffande rätten till själva vattenområ- det har ej upptagits av lagberedningen i dess nya förslag till ägogränser i vatten. I princip synes sålunda fiskerätten vid berörda stränder, skär och holmar böra tillkomma kronan. Härav följer icke, att den gamla rätten för varje svensk medborgare att nyttja fisket skall bortfalla, utan endast att denna rätt bör tryggas genom särskilt stadgande. Härtill skall kommittén återkomma i samband med frågan om kronans fisken.

Inomskärsvattnen.

Enligt det förslag till ändringar i fiskelagen , som år 1924 framlades av kammarrådet Dufwa och kammarkollegiet, skulle 180—mzregeln gälla gene- rellt vid kusten. Den särskilda bestämmelsen om strandägares ensamrätt till fiske inomskärs skulle alltså upphävas och sagda rätt begränsas i en- lighet med vad som gäller för strandägare vid öppna havsstranden och utom skären. Förslaget — som av sin upphovsman synes ha betraktats väsentligen som ett stadfästande av redan rådande sedvanor —— rönte gensagor från många håll och blev ej heller godtaget av Kungl. Maj:t.

Fiskerättskommittén delar den uppfattningen, att ett allmänt frigivande av fisket utanför strandvattensområdet även inom de mera slutna kust- vattnen skulle innebära en större rubbning av bestående rättsliga förhållan- den än som kan anses påkallad av allmänintresset. Grundsatsen om strand— ägarens ensamrätt i dessa fiskevatten synes alltså böra bibehållas, och de inskränkningar däri, som med hänsyn till sedvanor eller av andra skäl kunna befinnas motiverade, böra liksom hittills ges formen av undantags— stadganden.

Enligt kommitténs mening är det emellertid nödvändigt att på ett klarare sätt än som skett i vår nuvarande fiskelag fastslå, vilka fiskevatten som så- lunda skola vara förbehållna strandägarna. Lagtextens uttryck »inomskärs» och »utom skären» äro till sin innebörd så svävande, att de lämnat utrymme för de mest växlande tolkningar.1 Av de enstaka domstolsavgöranden i

1Begreppet »inomskärs» förekommer även i vissa sjöfartsförfattningar; se t.ex. KF 20/5 1927 (nr 184) ang. fartygs byggnad och utrustning, 4 5 a). För fiskerättsfrågans lös- ning erbjuda dessa ringa ledning, allra helst inomskärsbegreppet ej heller som sjöfarts- teknisk term synes vara till sin innebörd klart avgränsat.

• Sida 72
•  Original

högsta instans, som beröra spörsmålet, torde några mera allmängiltiga slut- satser knappast kunna dragas om vad som i detta hänseende bör anses som gällande rätt.1

Ett av de åsyftade rättsfallen avser visst vattenområde i Kalmarsund, vilket i öster mot öppna havet begränsas av ett från en holme utlöpande undervattensrev; i ett annat fall gällde tvisten, huruvida vissa utanför mynningen av Bråviken liggande skär och holmar skulle såsom belägna inomskärs anses tillhöra strandfastigheterna. Den upp— fattning som kommit till uttryck i dessa avgöranden av högsta domstolen torde — även med hänsyn tagen till de särskilda lokala förhållandena — representera en extremt vid- sträckt tolkning av inomskärsbegreppet.

Vid de av fiskerättskommittén anordnade offentliga mötena utmed kusterna framfördes av strandägare och fiskare en mängd olika åsikter i fråga om inomskärsgränsen. Som belysande exempel må anföras: gränsen ginge »vid de yttersta holmarna och skären» eller »där ute, där båtarna gå» d.v.s. i farleden; utomskärs vore, »där havsvågen slår i land» eller »där havsvågen rullar runt så kraftigt, att den kan bryta en fots is». Förtyd- ligande bestämmelser påkallades allmänt. — Sveriges ålfiskares andelsförening u.p.a. har i sin tidigare omnämnda framställning till kommittén uttalat såsom sin uppfattning, att med skärgård förstodes en samling av skär, som vid något tillfälle eller vattenstånd vore synliga över vattnet, eller dylika skär vid kusten inom en distansminuts avstånd; inom- skärs vore området mellan öar, holmar, över- och undervattensskär eller grund samt kusten.

Förarbetena till det ifrågavarande lagstadgandet ge ringa ledning i tolk- ningsfrågan. Inomskärsbegreppet infördes, såsom förut nämnts, i 1766 års fiskeristadga på förslag av justitiedeputationen vid 1765—66 års riksdag. Tidigare förslag hade icke skilt mellan strandägares fiskerätt inom- och utomskärs. Justitiedeputationen ansåg det emellertid vara nödigt att göra sådan skillnad, huvudsakligen på den grund att deputationen fann det så- kert och ostridigt, att de flesta fisken i skärgårdarna, »i synnerhet längre in och närmare fasta landet», tillhörde enskilda, som med sina holmar och ägor låge däromkring. De citerade orden synas åtminstone berättiga till den slutsatsen, att man vid stadgandets tillkomst tänkt sig dess räckvidd såsom jämförelsevis begränsad.

Kammarrådet Dufwa har i sin utredning betecknat det som i många fall orimligt ur fiskerättssynpunkt att till inomskärs hänföra vattenområdet inom de yttersta skären. Att i fiskerättsligt hänseende anse exempelvis de utanför Stockholms läns kust öster om Ornön belägna Bytta-, Norstens— och Huvudskärsfjärdarna vara inomskärs kunde enligt hans uppfattning icke ha varit lagstiftarnas mening, lika litet som att allt vatten innanför dessa fjärdar skulle vara inomskärs, vilket medförde orimligheten att så— dana milsvida fjärdar som Mysings- och Jungfrufjärdarna bleve strand- ägarnas enskilda fiskevatten. Dufwas tolkning vinner visst stöd ej blott i justitiedeputationens ovan återgivna uttalande utan också i förarbetena till 2 % fiskelagen. I syfte att detta stadgande skulle erhålla större tydlighet för-

1 NJA 1937 s. 526, 1945 s. 557; jfr 1941 s. 224.

• Sida 73
•  Original

ordade nämligen 1894 års fiskelagskommitté ett tillägg av innehåll, att för »fjärdar, som åt något håll äro öppna mot havet», samma regler skulle gälla som för öppna havsstranden. Till bemötande av en vid förslagets gransk— ning inom högsta domstolen framställd anmärkning häremot påpekade chefen för justitiedepartementet, att eftersom en fjärd icke torde kunna anses ligga öppen mot havet, om den »endast genom ett smalt sund eller en annan obetydlig öppning står i omedelbar förbindelse därmed», kunde till— lägget ej i detta fall inkräkta på någon strandägares rätt. Riksdagen fann emellertid stadgandet böra utgå, enär dels det föreslagna uttrycket lämnade rum för olika tolkningar och dels det syntes »obehövligt att särskilt uttala, att verkligt öppna fjärdar äro att anse såsom öppen havskust».

Uppenbarligen möter det synnerligen stora svårigheter att finna en regel, som ägnar sig för tillämpning på alla de till utsträckning och geografisk beskaffenhet olikartade vattenområden, om vilka det här är fråga. En utväg, som även i detta fall erbjuder sig, är att — antingen på normerande kartor eller genom utförlig beskrivning i författningstexten _ direkt ange gräns- Iinjen mellan inom- och utomskärsområdena överallt utmed kusten, där skärgårdsbildning förekommer. De betänkligheter som i annat sammanhang framställts mot en sålunda till läget fixerad gräns äro måhända i detta fall ej lika starka som då det gäller avgränsningen av strandvattnet. Avskiljan— det av utomskärsområdena kan göras mera i grova drag, och landhöjningens verkningar bli följaktligen mindre märkbara. Metoden är emellertid syn— nerligen omständlig och ägnar sig därför mindre väl för att användas på så långa kuststräckor som dem det här gäller. Vad särskilt beträffar nor- merande kartor synes det också vara till nackdel ur praktisk synpunkt att tillämpa två inbördes så olikartade system för gränsdragningar, vilka tjäna samma syfte och delvis komplettera varandra.

Enligt kommitténs mening bör därför i första hand ett försök göras att genom ett allmänt lagstadgande avgränsa de vattenområden, inom vilka fisket principiellt skall förbehållas strandägarna. I anslutning till de ovan återgivna uttalandena under förarbetena till 1896 års lag synes man härvid kunna bygga på den grundsatsen, att ett vattenområdes förbindelse med havet bör ha en viss minsta bredd för att området skall anses som »öppet» och fisket där vara fritt utanför det egentliga strandvattensområdet. Bredden bör av praktiska skäl räknas från strandlinje till strandlinje, och hänsyn bör ej tagas till mindre landbildningar än sådana som enligt vad förut nämnts skola medföra enskild fiskerätt. I fråga om den bredd, förbindelseleden med havet bör ha för att fiskevattnet sålunda skall räknas som fritt, vill kom- mittén för sin del förorda, att denna skall överstiga en kilometer; annorlunda uttryckt skola alltså de fiskevatten i sin helhet anses som enskilda, till vilka man' icke kan komma in från öppna havet utan att behöva passera vatten så

• Sida 74
•  Original

trånga, att bredden ej uppgår till mer än 1 km, räknat från stranden av fast- land, 6 eller holme om minst 100 m längd1 (jfr plansch II ). Den föreslagna regeln betecknas i det följande för korthetens skull som 1 - k m :re g eln.

En sålunda avfattad bestämmelse skulle, i den mån de angivna geogra- fiska förutsättningarna äro för handen, omedelbart bli tillämplig vid varje landbildning, med vilken enligt strandvattensregeln enskild fiskerätt komme att vara förenad, alltså även vid friliggande öar och ögrupper med ett mer eller mindre isolerat läge ute i havet. I och för sig innebure väl detta intet orimligt; ett av öar och holmar omkransat vattenområde t. ex. i Stockholms yttre skärgård, vilket enligt 1-kmzregeln är avskilt från öppna havet, kan måhända med visst fog sägas vara ett »slutet» vatten, där fisket principiellt borde tillkomma strandägaren. Enligt fiskerättskommitténs mening leder dock ett sådant betraktelsesätt för långt. Syftet med 1—km:regeln är i första hand att få en formel för bestämmande av inomskärsbegreppet. Som nyss framhållits synes man, då detta begrepp infördes i lagen, närmast ha avsett de »längre in och närmare fasta landet» belägna skärgårdarna. De privata rätts— anspråk och intressen, som åberopas till stöd för att fisket inom dessa senare områden bör förbehållas strandägarna, torde i allmänhet ej heller med samma styrka göra sig gällande med avseende på vattenområden, vilka skiljas från fastlandet genom öppna fjärdar med fritt fiske. Inom sådana vatten synas strandägarnas berättigade anspråk bli tillräckligt tillgodosedda genom att fisket inom det egentliga strandvattensområdet (300—mzavstånd och 3-m:djup) blir enskilt. Kommittén vill därför föreslå, att l—kmzregelns tillämplighets- område begränsas till vatten som ej helt skiljas från fastlandet genom vatten av större bredd än 1 km. De områden, där sagda regel skall gälla, komma på detta sätt alltid att direkt sammanhänga med fastlandet utan något mellan- liggande fritt fiskevatten. Vid öar och ögrupper, vilka enligt vad nu sagts äro att anse som friliggande, skall i allmänhet endast strandvattensregeln till— lämpas. (Ett av praktiska skäl betingat undantag från sistnämnda grundsals behandlas här nedan.) — Ifrågasättas kunde att med fastlandet i föreva— rande avseende jämställa Gotland och Öland. Ett sådant tillägg synes emel- lertid ej vara av behovet påkallat; vid Gotland har, såvitt för kommittén är känt, inomskärsregeln ej tillämpats med avseende på fisket, och Öland saknar skärgård.

Under de bestämmelser som här föreslagits komma att inbegripas vissa havsvikar, vilka så till vida icke bokstavligen äro belägna inomskärs, att vid mynningen ej ligger något »skär» (jfr plansch II vid A). Redan enligt nu gällande lagstiftning torde emellertid trånga havsvikar knappast räknas som

1Ett liknande gränsdragningssystem tillämpas i folkrätten för att avgränsa inre och yttre territorialvatten; mynningsbredden är dock där större (t.ex. i vissa fiskerikonven- tioner 10 sjömil), och hänsyn tas även till de minsta landbildningar (»holmar och-skär, som icke ständigt av vattnet översköljas»).

• Sida 75
•  Original

PLANSCH II.

Sknlu I l00000

0 7 2 3km.

åå;

Skugga! Område = land. Vilt område : vatten.

— ———————— = avståndskurva 300 m från stranden.

Stränderna aula.-i vara så branta nu 3-m:kurvan ingensliides når ut mer än 300 m från stranden. A »Sluten» havsvik med trång myn- mng.

Sund högst 1000 m breda.

»Sluten» fjärd. »Öppen» fjärd. -P-S-T Halvöppen bukt; avstånden 0-5 och P-T 1000 m; frivattens- gränsen utanför strandvattensom- rådet går här utefter den brutna linjen O-R-T. U Halvöppen bukt. där inre delen av-

skäras av en l-kmzlinje.

Ca'—:hmmcnm

• Sida 76
•  Original

0

300717. fi'ån stunden. PLANSCH |||_

Mvaäensgrärwen

Skala | : 100000.

1 2 Skr/z,

===

Skuggal område = land.

Vitt område = vatten. ___._.._._ = avstånd—kurva 300 rn från stranden. ___—___ = 3 m djupkurva.

Fjärd vid jasl/andrl. som stänges åt ena hållet (B) genom ett sund ej bredare än l000 m (dock med en djupränna djupare än 3 m) som! åt andra hållet (C) av nu samman- hängande grundområde av 3 m djup eller mindre. Djupt sund ej bredare än 1 000 m; jfr ovan. Grunt sund bredare än 1000 m; jfr ovan. Ögrupp utanför l-kngränsm. där inte! av sunden mellan öarna är mer än (300 + 300 =) 600 m brett. En liknande ögrupp. där vatten- område! F nvstänges från frivatt- net dels av en avståndskurva 300 m från de båda holmarna och dels av en från holmarnae strand i båge ut- gående grundrevel IV 3 m djup eller mindre.

• Sida 77
•  Original

»öppen havsstrand»; den ovisshet som möjligen kan råda i detta avseende undanröjes i varje fall genom den nu föreslagna regeln. — Under vissa förut— sättningar kan l-kmzregeln också leda till att i eljest öppna vikar och bukter en inre del avskäres såsom enskilt fiskevatten (jfr plansch 11 vid R och U). Avskärningslinjen kommer i många fall att ligga inom 300-mzavståndet eller 3-mzkurvan och får ju då ingen självständig inverkan på frivattensgränsen. i den mån den går längre ut, medför detta att frivattensgränsen blir mindre vindlande än vid tillämpning enbart av strandvattensregeln. Strandägarna få därigenom i det inre av dylika vikar och bukter större utrymme för fiske- vårdande åtgärder. Även övervakningen mot olovligt fiske underlättas av att fisket ej blir fritt förrän i vattenområdets yttre, mindre trånga delar.

Kommittén har ej förbisett, att 1-km:regeln stundom kan leda till bildandet av en- skilda fiskevatten av mindre lämplig form. Så är särskilt fallet, då en åt båda hållen öppen fjärd på en mycket kort sträcka sammantränges till en bredd av 1 km eller mindre, exempelvis genom tvenne från ömse sidor utskjutande uddar. Den smala remsa av enskilt fiskevatten, som kommer att sträcka sig mellan dessa uddar, blir ur fiskesynpunkt oftast utan större värde. Den kan emellertid få ej ringa rättslig betydelse genom att med det från fastlandet utgående enskilda fiskevattnet förbinda en längre ut belägen 6 eller ögrupp och därmed göra 1-km:regeln tillämplig även vid denna. —— Sådana ytterlighets- fall som här åsyftas äro ganska sällsynta. '

Angående betydelsen av vissa geografiska förändringar, vilka kunna upp- komma till följd av landhöjning eller dylikt, hänvisas till vad som anförts därom i samband med frågan om strandvattensgränsen.

Enligt vad ovan sagts hänföres ett vattenområde till enskilt fiskevatten på grund av l-kmzregeln endast i den mån området med tillämpning av samma regel så att säga sammanhänger med fastlandet; i övriga vatten skulle blott den allmänna strandvattensregeln om 300-m:avstånd och 3-mzdjup gälla. Emellertid komme detta stundom att leda till ur praktisk synpunkt mindre önskvärda konsekvenser. Sålunda skulle på sina ställen vid Öar eller ögrupper, belägna utanför l-kmzregelns tillämpningsområde, uppstå smärre isolerade frivatten, vilka helt komme att avstängas från öppna havet av vatten som på grund av strandvattensregeln utgör enskilt fiskevatten. En sådan »frivattens—enklav» kan exempelvis uppkomma i en vik, vilken vid mynningen är så hopträngd att 300—mzvattnen från båda myn- ningsuddarna mötas (300 + 300 = 600 m). Motsvarande kan inträffa uti en av en »friliggande» ögrupp omkransad fjärd (med två eller flera myn— ningar), för den händelse ingen av mynningarna har större bredd än 600 m (jfr plansch III vid D och E). Även om någon mynning är bredare, bleve det eventuella frivattnet i fjärden likväl avstängt från havet, om i denna myn- ning finns ett grundbälte med högst 3 m djup, som från den ena mynnings- uddens strand sträcker sig över till den andra mynningsuddens 300-mzvatten. — Liknande förhållanden förekomma även någon enstaka gång inom vatten—

• Sida 78
•  Original

områden, där l-kmzregeln skulle komma att gälla. Om nämligen en fjärd åt ena hållet är spärrad enligt sistnämnda regel men i andra riktningen står i förbindelse med havet genom en öppning, som visserligen är mer än 1 km bred men som helt »överbryggas» av ett grundbälte med högst 3 m djup, skulle ett frivattensområde bildas, vilket runt om begränsades av enskilt fiskevatten (jfr plansch III vid A).

Då »frivattens—enklaver» av såväl det ena som det andra slaget ej minst ur övervakningssynpunkt äro olämpliga, torde ett kompletterande stadgande böra meddelas, varigenom även sådana vattenområden som de nu åsyftade bli enskilt fiskevatten.

Den avgränsning av de strandägarna förbehållna fiskevattnen, som genom de här föreslagna bestämmelserna skulle åstadkommas, synes i tillfreds- ställande grad fylla kraven på klarhet och åskådlighet. I tveksamma fall, då det kan visa sig svårt att omedelbart bedöma om l-kmzregeln är tillämp- lig eller ej, föreligger under alla förhållanden möjlighet att genom en enkel mätning konstatera hur långt det enskilda fiskevattnet sträcker sig, något som ju med nuvarande bestämmelser ofta kan ske endast genom att hän— skjuta avgörandet till domstols prövning. Genom regeln säkerställes strandägarnas rätt till de inre och mera slutna fiskevattnen, medan vattnet i de stora fjärdarna och de yttre skärgårdarna lämnas fritt för envar på något avstånd från stränderna. Gränsdragningen torde också så nära, som med en schematisk formel gärna är möjligt, överensstämma med rättsupp- fattningen hos vida kretsar av kustbefolkningen.

Enligt vad som redan av det tidigare anförda framgår1 stå även dessa bestämmelser i överensstämmelse med l a g h e r e (1 n i n g e n 5 nya förslag till ägogränser i vatten.

Beskrivning av l-kmu-egelns verkningar. — Hjälpkartor.

För att i någon mån åskådliggöra l-kmzregelns verkningar framlägger kommittén i bilaga 2 en översiktlig redogörelse för de genom denna regel uppkommande fiskerättsliga förhållandena på bl.a. kuststräckan från finska gränsen till och med Blekinge. Redogörelsen omfattar endast mera be- tydande vikar och fjärdar och kan redan av sådan anledning ej ge mera än en föreställning i mycket grova drag om det enskilda fiskevattnets utsträck- ning enligt regeln ifråga. Givetvis kommer 1—km:rege1n att bli tillämplig på många andra vattenområden än dem som upptagits i redogörelsen. Därjämte bör framhållas, att hänsyn ej tagits till den särskilda strandvattensregeln, vilken skall gälla utefter hela kusten. Då sålunda exempelvis en viss fjärd angivits som »fri», avser detta icke de delar därav, som ligga innanför 300-ngränsen resp. den stranden följande 3-mzkurvan.

1S. 68; jfr SOU 1947:38 s. 9, 53.

• Sida 79
•  Original

Kommittén har av anförda skäl ställt sig avvisande till metoden att fast- ställa frivattensgränsen genom att utmärka den på normerande kartor. En— ligt kommitténs förslag skall gränsens sträckning direkt framgå av lag- texten. Emellertid kan ifrågasättas, om ej till ledning vid lagens tillämpning särskilda hjälpkartor lämpligen borde göras tillgängliga, på vilka alla de vattenområden som på grund av 1-km:regeln bli enskilt fiskevatten (alltså vad som närmast motsvarar de nuvarande inomskärsvattnen) angåves ge- nom inlagda gränslinjer. Dessa kartor »— för vilka sjökorten lämpligen kunde läggas till grund _ skulle utarbetas med tillhjälp av sjökarteverkets pri- märmaterial; att företa speciella undersökningar på ort och ställe skulle ställa sig alltför kostsamt. Någon bindande verkan kunna dylika hjälpkartor naturligtvis ej få, men de synas dock kunna bli av stort praktiskt värde, framför allt under den första tiden av den nya lagstiftningens giltighet. För— utsatt att begränsningen i kartornas rättsliga betydelse klargöres, torde några vådor av deras användning knappast behöva befaras.

För att kartorna ej skola få sken av att utgöra officiella dokument böra de ej utgivas av offentlig myndighet. Däremot kunna fiskarenas egna organisa— tioner tänkas ha intresse av att ombesörja utgivandet. Bidrag av allmänna medel bör därvid kunna påräknas. Kostnaderna torde ej bli alltför betun- gande; enligt gjorda beräkningar skulle kostnaderna för materialets an- skaffande och kartornas utförande i litografiskt tryck, räknat för en genom— snittlig upplaga av 500 exemplar, belöpa sig till omkring 30000 kronor, vilket belopp emellertid till väsentlig del bör kunna täckas genom medel som inflyta vid försäljningen. Översyn av kartorna bör ske i samband med att efter nymätning nya sjökort utges. .

• Sida 80
•  Original

2 kap. Fisket i frivattnet.

Den varje svensk undersåte tillkommande rätten att fiska i öppna havet är enligt fiskelagen underkastad inskränkningar dels till förmån för inne— havare av vissa särskilda rättigheter, dels också med avseende på själva sättet för fiskets utövande.

Särskilda rättigheter.

I 12 & fiskelagen föreskrives, att om genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt blivit annorlunda än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till fiske, skall det vara gällande. Av intresse äro i detta sammanhang framför allt de särskilt för sig skattlagda fisken, med vilka äganderätt till grunden ej är förenad men som äro upptagna i jordeboken såsom för sig bestående fastig— heter. En motsvarighet till dem utgöra kronans s.k. enskilda fisken, d.v.s. av strandäganderätten oberoende fisken, vilka äro upptagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av krononatur. Dessa skola enligt 8 % fiskelagen vara »såsom hittills kronan och hennes rättsinnehavare förbehållna». I regel torde de rättigheter, om vilka här är fråga, ej avse vattenområdet utanför frivattensgränsen. Där så undantagsvis kan vara fallet medför detta, att det fria fisket i frivattnet ej får bedrivas så att den särskilda rättigheten därige— nom kränkes.1

I klarhetens intresse synes det önskvärt, att dylik rättighets förhållande till det fria fisket i frivattnet regleras efter samma grunder som gälla med avseende på strandägarrättens begränsning. Fiskerättskommittén vill alltså förorda, att sådana särskilda rättigheter som här avses — vare sig de till- komma enskild person eller kronan — icke skola äga giltighet i vatten, där strandägarrätten ej gäller.

»Fast» och »rörlig» redskap.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 % fiskelagen får i öppna havet —— och de därmed likställda vatten- områdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar _ »fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att Konungen därtill

lJfr NJA 1882 s. 503, 1925 s. 412, 1929 s. 667.

• Sida 81
•  Original

giver lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande lämnar särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpas, då enligt vad i 2 % andra stycket sägs strandägare vill från sitt enskilda fiskevatten än längre ut sträcka red- skap av nyss angivet slag och länsstyrelsen finner att det kan ske utan men för annan fiskande. _ Vad som i dessa hänseenden är stadgat beträffande öppna havet gäller enligt 6 & också om fisket i de delar av större insjöar, som icke omfattas av enskild fiskerätt.

Framhållas må, att det ej blott är med avseende på frivattnet som enligt fiskelagen skillnaden mellan »fast» redskap och dess motsats »rörlig» red— skap är av betydelse för rätten till fiske. Av de i 3 % stadgade inskränk- ningarna i strandägarnas ensamrätt till fiske i deras enskilda vatten bygga flera på denna differentiering. Då i 3 5 första stycket medgivits rätt till fritt strömmingsfiske inom de norrländska länen vid vissa stränder, där sådant av ålder varit vanligt, avser sålunda detta endast fiske med rörlig redskap. Det- samma gäller i princip om den rätt till fiske eller agntäkt vid annans strand, som inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län tillkommer varje svensk undersåte enligt fjärde stycket. Från den i femte stycket stadgade fria fiskerätten vid Skånes västkust har inom vissa kommuner undantagits lax- fiske med fast redskap. Vad slutligen angår det i sjätte stycket stadgade all— männa förbehållet till skydd för oklandrad sedvänja, gäller detta endast fiske med rörlig redskap.

Då sålunda den begreppsbestämning varom här närmast blir fråga, ehuru i första hand avseende tillståndstvånget i frivatten, kan få betydelse också för fiskerätten i enskilt vatten, skall i den följande framställningen även förhållandena därstädes i vissa hänseenden beröras.

Olika slag av fiskeredskap.

Den i lagen förekommande indelningen av redskapen i fast och rörlig är eljest icke allmänt använd vid klassificering av fiskeredskap. I stället brukar redskapen indelas efter dess olika byggnad eller funktion. Med hänsyn till själva fiskemetoden har man skilt mellan tre (eller fyra) huvudgrupper av redskap, nämligen a) instängningsredskap, b) insnärjningsredskap samt c) krok- och huggredskap. Härtill komma vissa särskilda redskapstyper, såsom snaror, skrapor (för musselfångst) m.fl.

Med in 5 t ä n g n in g 5 r e (1 s k a p avses redskap, vari fisken går in eller varmed den omslutes, och i vilken alltså fångsten sker genom att fisken instänges, utan att den sätter sig fast i själva redskapen. Materialet kan vara garn eller annat. En särskild kategori av instängningsredskap utgöra de permanenta fiskebyggnader av växlande konstruktion, som mångenstädes förekomma i vattendragen för fångst huvudsakligen av vandringsfisk (t.ex. laxkar, tin- och minfisken, ålkistor); dessas karaktär av »fast» redskap är

• Sida 82
•  Original

oomtvistlig. I övrigt kan man — med anknytning till fiskelagens benäm— ningar urskilja följande viktigare typer av instängningsredskap, vilka dock delvis äro föga skarpt avgränsade inbördes:

a) stillastående redskap, vari fisken ingår och ur vilken den sedan har svårt att hitta ut; hit höra

fiskegårdar av olika slag, vilka helt sakna tak och i regel äro försedda med ledarm samt kunna vara förfärdigade av garn eller av spjälor, vidjor el.dyl. (t.ex. vissa pator eller s.k. karsinor, bottengarn av vissa typer, ka- kuaml, strandsätt, kilnotar, laxbås, spjälkatsor);

ryssjor och ryssjeliknande redskap av olika slag, vilka i sin fångande del äro helt slutna (strutformiga), i regel ha ledarm samt åtminstone huvudsak- ligen bestå av garn (t.ex. stor- eller bassängryssjor, hjälmar-katsor, vissa typer av bottengarn, hommor, småryssjor, lakstrutar och andra hängryssjor) ;

mjärdar, burar, tinor och liknande smärre redskap utan ledarm, för- färdigade av garn, metalltrådsnät, spjälor, vidjor el.dyl. (t.ex. mörtstugor, abborrmjärdar, ålkorgar, kräftburar, hummertinor);

b) icke-stillastående redskap, varmed fisken på ett större eller mindre område omslutes och hopsamlas utan att självmant gå in i redskapen; hit höra notar, vadar, trålar och annan dylik större redskap ävensom kastnät och håvar, som verka efter liknande princip men äro mindre.

Såsom in 5 11 ä r j n i n g 5 r e d 5 k a p brukar man beteckna sådan nät— formig, av garn förfärdigad redskap, i vilken fångsten sker genom att fisken sätter sig fast i maskorna.2 Olika huvudtyper äro:

a) stillastående nätredskap, som kan delas i redskap med ledarm,3 ofta hängande på i bottnen neddrivna stakar eller pålar samt så brukad, att vid vittjandet ibland även ledarmen tas upp och ibland denna lämnas kvar på sin plats (t.ex. stakenät, stornät, krokskötar eller strömmingskrokar,4 laxkrokar eller laxkronor), samt

redskap utan ledarm, hållen på sin plats medelst tyngder, draggar el.dyl. eller mera undantagsvis fastgjord vid en påle i vattnet eller på stranden (t.ex. vanliga nät eller garn av olika slag, vanliga strömmingsskötar);

b) drivande nätredskap: drivgarn.

1 En ny, av estniska flyktingar införd redskap av fiskegårdstyp, som under år 1946 börjat användas för strömmingsfiske vid smålandskusten; den har landarm och kan antingen vara försedd med botten av garn i den fångande delen eller sakna botten. 2Detta sker ej uteslutande på det sätt att fisken i bokstavlig mening »snärjer in» sig i nätet utan ofta så att den fastnar i en maska t.ex. bakom gällocken (så normalt i fråga om strömmingsskötar). Maskstorleken är beräknad med hänsyn därtill. 3Fångst kan stundom i någon omfattning ske även på ledarmen; dennas huvudsakliga uppgift är dock att leda fisken till den egentliga fångande redskapsdelen. * »Krok» betecknar alltså här, liksom i nästföljande exempel, icke ett metallföremål, på vars spets fisken skall fastna, utan ett »i krok» utlagt nät.

• Sida 83
•  Original

Bland k r 0 k r e (1 s k a p, d.v.s. redskap varpå fisken biter eller slukar sig fast, kan man skilja mellan dels sådan som ligger i vattnet en längre eller kortare tid utan att passas (»rev»), t.ex. långrevar (backor) med ett större antal krokar samt ståndkrokar, laxlinor och olika slags saxar, samtliga med en eller några få krokar, och dels sådan redskap som pussas och upptas efter napp, t.ex. utter, drag, svirvel och makrilldörj, vilka dras efter båt, samt metspö, kast- eller spinnspö, flugspö, handsnöre. vanlig dörj, pimpel m.fl., som ej dras efter båt.

H n g g r e (1 s k a p e n slutligen kan antingen vara fäst vid rev (lina), t.ex. torskpilkar, huggkrokar och lakekäks, eller vara försedd med skaft, t.ex. olika slags ljuster samt ålharkor. Till denna grupp kunna även hänföras harpuner och annan stickredskap.

Förarbetena till fiskelagen.

De äldre fiskerättsliga författningarna skilde ej mellan fast och rörlig redskap. Dessa begrepp infördes i lagstiftningen på förslag av 1894 års fiskelagskommitté. Någon definition lämnades ej i kommitténs betänkande; vissa uttalanden i motiven förtjäna dock återges i detta sammanhang.1

Den i 1 % fiskelagen upptagna inskränkningen i rätten att utanför strand- ägarområdet utsätta viss redskap —- vartill ingen motsvarighet fanns i 1852 års fiskeristadga —— hade i främsta rummet föranletts av stridigheter, till vilka det vid hallandskusten brukliga fisket med s.k. laxsätt givit upphov. Laxsätten — ett slags fiskegårdar (»på grunt vatten anbragta fasta garn— redskap») — plågade utsättas såväl inom strandägarområdet (»landgrun- det») som även därutanför i det för alla öppna fiskevattnet, där de, enligt vad kommittén uttalade, uppenbarligen medförde ett väsentligt intrång i det fiske som tillkom strandägarna, i det en stor del av den fisk som eljest skolat ingå i de på enskilt område befintliga »sätten» uppfångades innan den hann dit. Liknande olägenheter hade uppgivits förekomma även på andra orter än i Halland, särskilt vid strandfiske efter lax och ål i Skåne och Blekinge, samt kunde lätt uppstå »överallt, där strandens långgrunda beskaf- fenhet möjliggör utsättande av faststående redskap utanför landgrundet». Med anledning härav fann kommittén ett allmänt förbud påkallat mot att utanför det enskilda området använda »sådan faststående fiskeredskap, som i avsevärd män kan göra intrång i strandfisket». För ett sådant förbud fann kommittén även den omständigheten tala, att de utanför strandägarområdet anbragta fasta redskapen medförde intrång ej endast i det egentliga strand— fisket utan även i det fiske som »närmast utanför landgrundet bedrives med rörlig redskap». Då i lagstiftningen uppställdes den principen att fisket i öppna havet vore fritt för varje medborgare, kunde det enligt kommitténs

1Jfr Betänk. 1894 s. 29 ff., 33 f.

• Sida 84
•  Original

mening med skäl ifrågasättas, huruvida icke därav borde följa att ingen skulle äga »för en längre tid eller ständigt taga i besittning en del av detta allmänna område, så att andra därigenom uteslutas från fiskets nyttjande». — Vad sålunda och i övrigt anförts föranledde kommittén att såsom allmän regel föreslå att fiskegårdar, ryssjor (ålhommor) och »annan dylik fast fiske- redskap» ej skulle få inom svenskt sjöterritorium byggas eller utsättas i öppna havet annat än efter i särskild ordning lämnat tillstånd.

I anslutning till de i 1 & upptagna bestämmelserna föreslog kommittén vidare i 2 & ett stadgande om rätt för strandägare att i visst fall utanför det honom förbehållna området vid havsstranden anbringa redskap av nyss angivet slag, i motiven beskriven såsom »sådan fast fiskeredskap, som i all- mänhet icke skulle få därstädes utsättas».

1894 års kommittés förslag till stadgande om rätt till strömmingsfiske vid annans strand inom de norrländska kustlänen — till sin lydelse ordagrant lika med 3 & första stycket fiskelagen —— innehöll enligt motiven huvud- sakligen ett förtydligande av dittills gällande bestämmelser i ämnet. Då ifrågavarande stadgande i förslaget angavs avse fiske med rörlig redskap, ville man därmed å ena sidan klargöra, att detsamma ägde tillämpning ej blott på notfiske utan även på fiske med annan rörlig redskap, särskilt med skötar. Å andra sidan åsyftades att förbehålla det ävenledes förekommande strömmingsfisket med visst slags fast (ryssjeartad) redskap åt strandägaren, vilken »eljest skulle utsättas för ett alltför betänkligt intrång i dispositionen över sitt enskilda vattenområde».

Utom i de nu nämnda stadgandena omnämndes i 1894 års förslag begrep— pen fast och rörlig redskap endast i 14 5, enligt vilken »fast eller rörlig redskap, som kan hindra fisken att framgå», ej skulle få utsättas i kungsådra. I anslutning till detta stadgande förekommo under kommittéförslagets fort- satta behandling ett par uttalanden, som synas i någon mån ägnade att belysa innebörden av de ifrågavarande begreppen.1 Inom högsta domstolen an- märkte sålunda en ledamot, att det borde vara förbjudet att »begagna rörlig redskap på sådant sätt, att den med lika verkan som fast redskap avstänger kungsådran», i vilket sammanhang såsom exempel anfördes att »hålla not eller nåt stadigt utsatta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som en fiskegård eller ryssja». I propositionen erinrade föredragande departements- chefen om att »redskap, som i allmänhet betraktas såsom rörlig», kunde användas på ett sätt, som medförde en mera varaktig avstängning av ett vattendrag eller någon del därav, samt framhöll såsom exempel på att det ifrågasatta förbudet icke träffade alla slag av rörlig redskap bland annat, att detsamma uppenbarligen icke gällde något slag av krokfiske.

lJfr NJA II 1897 nr 1 s. 41 f.

• Sida 85
•  Original

Tidigare förslag till begreppsbestämning.

Kammarrådet Dufwa upptog i sin utredning frågan om ett klarläggande av begreppen fast och rörlig redskap.1 Med framhållande att varken fiske- lagen eller motiven till densamma gåve någon säker ledning för bedömande av vad som menades med fast eller rörlig redskap, anförde han i betänkandet bland annat:

»Det torde icke kunna förnekas, att frånvaron av exakta bestämmelser om vad som förstås med fast och med rörlig fiskredskap är en betänklig brist i fiskerättslagen, vars avhjälpande framstår såsom synnerligen önskvärt. Redan då. lagen kom till stånd lär man ha sökt göra vad man kunde för att få. klarare bestämmelser på detta område, men lär man då ha kommit till det resultatet, att detta icke läte sig göra. — —— —

En betingelse för att ett fiskredskap skall anses som fast är givetvis att det för att kunna fiska måste vara på stadigt sätt fäst vid sjöbottnen, vare sig det utsättes i saltsjön, i insjö eller i rinnande vatten. Att låta varje sålunda anbrag't redskap hänföras till fast skulle emellertid föranleda, att helt få redskap bleve rörliga, varigenom det s.k. fria fisket, vars bedrivande enligt gällande bestämmelser i regel begränsats till rörlig redskap, komme att i avsevärd mån inskränkas. För att vederbörligen tillgodose det fria fisket så som betingas av den historiska utvecklingen utan att göra oskäligt intrång på strand- ägarerätten, torde därför böra till rörlig redskap hänföras sådan vid sjöbottnen fäst redskap, som sättes ut endast för en kortare tid och således icke kan anses utgöra något stadigvarande hinder för fisket inom strandägareområdet. Vid de i orterna hållna sam- manträdena har ganska allmänt uttalats den uppfattningen, att till rörlig borde hänföras sådan på. ett eller annat sätt vid bottnen förankrad redskap, som sättes ut på aftonen och tas upp påföljande morgon. Med hänsyn härtill och i överensstämmelse med vad en av fiskeriintendenterna i detta avseende uttalat torde maximitiden för ett dylikt, redskaps kvarstående på samma plats lämpligen kunna anses vara tjugufyra timmar. För att ännu tydligare avgränsa de fasta redskapen från de rörliga torde ytterligare höra i definitionen anges det för all fiskredskap, som brukar under längre tid få stå kvar på samma plats, gemensamma kännetecknet, nämligen att den vittjas där den står utan att upptagas, såsom förhållandet är med exempelvis en laxpata eller ett. bottengarn, av vilket senare redskap endast en del av själva garnet vid vittjandet uppdrages för att därefter åter nedsänkas.»

I överensstämmelse med vad Dufwa förordat upptogs i det av kammar— kollegiet år 1924 framlagda förslaget till ändringar i fiskelagen ett stadgande av följande lydelse:

»Med fast fiskredskap förstås i denna lag fiskegård samt annan med pålar eller annor— ledes vid sjöbottnen stadigt fäst redskap, som står på samma ställe längre än tjugufyra timmar och som vittjas där den står utan att upptagas. All annan redskap anses som rörlig.»

I de yttranden som avgåvos i anledning av detta förslag gingo meningarna starkt isär.2 I allmänhet framställdes ingen erinran mot tanken att i lagen meddela en allmän begreppsbestämning. Sålunda framhöll lantbruksstyrel— sen, att det erbjöde stora svårigheter att räkna upp de olika slag av redskap, som skulle hänföras till fast fiskeredskap; en allmän definition borde före-

lBetänk. 1924 s. 335 ff. 2Prop. 1928: 2 s. 58 f.

• Sida 86
•  Original

dragas, ehuru det vore förenat med betydande svårigheter att finna en som kunde tillämpas i alla gränsfall. En definition, enligt vilken med fast redskap skulle förstås »stor, vid bottnen stadigt fäst redskap, som på grund av sin storlek och fastgörning vid bottnen icke lämpligen flyttas från en plats till annan», syntes styrelsen böra förordas. Rörande definitionens närmare ut- formning anmärktes i ett yttrande, att man borde mera fästa sig vid tids- längden för redskapets kvarstående på ett ställe än vid hur stadigt redskapet blivit fäst. Från ett annat håll åter anfördes, att villkoret om viss tids kvar— stående kunde inbjuda till försök att kringgå lagen och därför borde ute— slutas. I några fall ifrågasattes, huruvida ej den föreslagna definitionen lämp— ligen borde förtydligas genom att framför ordet »upptagas» inskötes ordet »helt»; exempelvis en ryssja upptoges nämligen delvis ur vattnet, då den skulle vittjas. _ Avstyrkande uttalanden förekommo även, därvid hävda— des antingen att den i gällande lag förekommande beskrivningen vore att föredraga eller ock att det riktiga vore att uppräkna de redskap som skulle betraktas som fasta.

I den proposition angående ändring i fiskelagen, som förelades 1928 års riksdag, föreslogs ej någon ny bestämmelse i förevarande ämne. Föredra— gande departementschefen, statsrådet Thyrén, upptog till granskning de an— märkningar som riktats mot kammarkollegiets förslag .i denna del.1 Han underströk därvid de svårigheter som mötte mot en närmare bestämning av begreppen samt framhöll, bland annat, hurusom vissa slag av redskap, om vilkas egenskap av rörliga någon ovisshet efter gällande lag icke torde råda, enligt förslaget syntes bli att hänföra till fasta. Med hänsyn till de erinringar, förslaget föranlett, förklarade sig departementschefen ej kunna finna att den föreslagna definitionen innebure en sådan förbättring, att den borde införas i lagen. Han fortsatte:

»Även om det icke kan förnekas, att bristen på närmare bestämning av begreppen fast och rörlig redskap i vissa fall kunnat giva anledning till någon osäkerhet, torde likväl en lagbestämmelse, vilken varit i kraft under mer än trettio år och vars innehåll dock i tolkningsväg ernått en viss stadga, icke böra utbytas mot en ny, med mindre denna betecknar ett avgjort framsteg i fråga om otvetydig och fast utformning. Då jag vidare funnit riktigt vad i vissa utlåtanden anmärkts mot att i lagen intaga en fullständig uppräkning av de redskap, vilka skulle hänföras till fasta, och någon ytterligare utväg för frågans lösning icke synes erbjuda sig, måste jag alltså föredraga ett bibehållande av den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken i sista hand åt rättstillämpningen överlämnas att i tveksamma fall träffa avgörandet.»

Tanken att genom en särskild bestämmelse i fiskelagen klarlägga den begreppsmässiga skillnaden mellan fast och rörlig redskap avvisades alltså i samband med 1928 års lagändring; samtidigt gavs emellertid ökad betydelse åt denna skillnad, då den blev avgörande också för omfattningen av den

1Prop. 1928: 2 s. 59 f.

• Sida 87
•  Original

fria fiskerätten vid västkusten norr om Skåne. Även i det två år senare till- komna stadgandet om rätt till fiske vid Skånes västra kust upptogs begrep- pet fast redskap. Frågan om dess innebörd berördes därvid icke närmare.

Vid Svenska fiskareförbundets årsmöte 19331 framlade dåvarande fiske- riintendenten Th; Ekman till diskussion ett nytt förslag till definition i fiske— lagen på fast redskap; förslaget är av visst intresse, varför dess lydelse här återges:

»Med fast fiskeredskap förstås i denna lag fiskegård, ryssja eller därmed jämförligt redskap samt annan vid bottnen stadigt fästad fiskeredskap, som vid utsättandet i all- mänhet avses skola kvarstå längre än 48 timmar, som vittjas utan att helt upptagas och som genom sin beskaffenhet utgör hinder för fiskens fria gång. All annan fiskered- skap anses såsom rörlig.»

I insjöfiskesakkunnigas år 1937 avgivna betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern m.fl. sjöar föreslogos med avseende på rätten att använda fast fiskeredskap i fritt fiskevatten samma bestämmelser som för närvarande gälla i saltsjön. Den ene utredningsmannen, fiskeriintendenten Freidenfelt, anförde på denna punkt skiljaktig mening och hävdade i ett särskilt yttrandeg, att i den föreslagna speciallagen borde närmare bestäm- mas, vilka redskap som icke finge användas i fritt fiskevatten. Till utveck- ling av sina synpunkter härutinnan anförde Freidenfelt bland annat:

»Då fiskerättslagen särskilt nämner fiskegård och ryssja och då lagförslaget anknyter till fiskerättslagen, böra utan tvivel nämnda redskap i första hand förbjudas i fritt vatten. Det typiska för fiskegården och ryssjan är emellertid dels att de äro instängningsredskap, d.v.s. avsedda att fånga fisken på det sätt, att den går in i redskapet och genom dess konstruktion blir instängd i detsamma, dels att de äro fästade vid bottnen. Att ett redskap för att kunna anses vara fast skall vara fästat vid bottnen är utan vidare klart. Hängstruten, som är konstruerad som en ryssja och mångenstädes även så kallas, kan därför givetvis icke hänföras till fast redskap. Sättet för fästande vid bottnen synes icke böra tillmätas någon betydelse vid avgörandet av huruvida ett redskap skall anses vara fast eller icke. ———— Däremot kunde det möjligen sättas ifråga, om jämväl sådan redskap, som utsättes stående på bottnen men icke är genom pålar eller tyngder fäst vid densamma, skall anses vara fast redskap, därest dess konstruktion är av samma typ som fiskegården eller ryssjan. I första rummet kunna härvid komma i betraktande de s.k. ståltrådsmjärdarna eller -burarna, vilka med avseende på sin konstruktion kunna sägas vara. ett slags transportabla fiskegårdar. Dessa redskap ha emellertid små dimensioner, utsättas å grunt vatten och fånga huvudsakligen mindre dyrbara fiskslag. Det torde därför icke föreligga skäl att hänföra sådan redskap till fast fiskeredskap. Detsamma gäller om gammjärdar och mörtstugor och överhuvud redskap av mjärdens typ. Om däremot redskap av detta slag förses med armar, som fästas vid bottnen, övergå de till ryssjans typ. Då på samma gång deras fångstområde och deras möjlighet att fånga värdefullare fiskslag ökas, synes det otvivelaktigt att de böra betraktas som fast redskap.

' Se »Lantbrnksveckan 1933» s. 148 f. ' Betänk. 1937 s. 508 ff.

• Sida 88
•  Original

Som ovan nämnts användas även i de stora sjöarna fastsättningsredskap, redskap avsedda att fånga fisk genom fastsättning i maskorna, alltså redskap av nätets typ, i vissa fan på ett sådant sätt, att skäl kunna anföras för deras hänförande till fast redskap. Det är emellertid blott i undantagsfall nät användes på detta sätt och det skulle vara förenat med stora svårigheter att bestämma och på ett tydligt sätt beskriva, när ett nätredskap skall anses vara fast. — — — Då nätredskap kunna utsättas på vida djupare vatten än fiskegårdar och ryssjor, skulle det även vara förenat med vida större svårig- heter för de prövande och avgörande myndigheterna att på ett rättvist sätt fördela de talrika fiskeplatser, där rätt till användande av här ifrågavarande redskap kan komma att begäras. Då fiskeplatserna ifråga kunna vara belägna på långt avstånd från land och deras exakta läge kan vara svårt att fastställa, är det även tydligt, att tillsynen över det å sådana platser på gnmd av särskilt tillstånd utövade fisket skulle bli förenat med särskilda svårigheter.»

Av sålunda anförda skäl fann Freidenfelt förbudet mot användande av visst slags redskap i fritt vatten kunna inskränkas till instängningsredskap, närmare bestämt »fiskegård, ryssja eller annat i huvudsak på samma sätt som fiskegård eller ryssja konstruerat fiskeredskap, som är fästat vid bottnen och som är avsett att fånga fisk genom instängning».

Fiskerättskommittén.

Då begreppet fast redskap upptogs i fiskelagen, skedde detta i samband med införandet av tillståndstvång för fiske i fritt fiskevatten med viss »fast— stående» redskap. Såsom skäl för denna inskränkning i den fria fiskerätten åberopades det intrång, de utanför strandägarområdet (landgrundet) anbragta fasta redskapen medförde ej blott i det egentliga strandfisket utan också i det fiske som närmast utanför landgrundet bedrevs med rörlig redskap; och 1894 års fiskelagskommitté fann det till och med kunna ifrågasättas. om någon borde ha rätt att för en längre tid ta i sin besittning en del av detta allmänna område, så att andra därigenom uteslötes från fiskets nyttjande. Då emellertid ett absolut förbud av sådant innehåll ansågs gå för långt, före- slogs den lösningen, att i administrativ väg skulle ges bestämmelser för de undantagsfall då »fiskegårdar, ryssjor (ålhommor) eller annan dylik fast fiskeredskap» skulle få inom svenskt sjöterritorium »byggas eller utsättas» i öppna havet.

Såsom förut framhållits motsvaras den i lagen gjorda indelningen av fiske- redskapen i fast och rörlig icke av någon klar skillnad i redskapens kon— struktion eller användning. Vanliga nät eller notar, som med hänsyn till det sätt varpå de normalt nyttjas utan tvekan äro att anse som >>rörlig» red- skap, kunna — såsom vid granskningen av 1894 års fiskelagsförslag en leda— mot av högsta domstolen yttrade — hållas »stadigt utsatta på sådant sätt, att de göra samma tjänst som en fiskegård eller ryssja». Å andra sidan kan naturligtvis en ryssja begagnas så, att den ej mer än mången redskap av nyss angiven art gör skäl för beteckningen »fast». Till fiskerättskommittén ha framförts de mest skiftande tolkningar av begreppen; därvid ha exempel-

• Sida 89
•  Original

vis såsom fast redskap betecknats ej blott bottengarn, ryssjor och annan red- skap av liknande typ utan också förankrade nät, långrevar, ståndkrokar o.s.v. Denna allmänt omvittnade begreppsförvirring tyder på att man här har att göra med en terminologi, som är främmande för fiskarena själva. Då det gäller regeln om tillståndstvång i 1 & fiskelagen, äro olägenheterna härav måhända så till vida mindre framträdande, som tillämpningen i detta fall ligger i händerna på offentliga organ, vilka i allmänhet synas ge regeln ett snävt tillämpningsområde. Då däremot den rätt att fiska fritt med »rörlig» redskap, som vid västkusten norr om Skåne tillkommer alla svenska under- såtar enligt 3 & tredje stycket, omöjligen kan i varje tveksamt fall hänskjutas till auktoritativ prövning, är det uppenbart att den oklarhet som vidlåder detta för hela fiskerätten grundläggande stadgande kan medföra avsevärda svårigheter för fiskets utövare. Motsvarande gäller, om också i mindre grad, i fråga om det i 3 % sjätte stycket tillförsäkrade skyddet för lokala sedvänjor; detta skydd är inskränkt till fiske och agntäkt med »rörlig» redskap.

Bland fiskeritjänstemännen torde den uppfattningen vara ganska allmänt företrädd, att eftersom indelningen i >>fast » och »rörlig» redskap är artificiell och saknar grund i fiskarenas egna benämningar på redskap, dessa uttryck helst böra helt försvinna ur fiskelagen. Fiskerättskommittén finner det också vara föga ändamålsenligt att bibehålla begrepp av så svävande innebörd. I varje fall är det angeläget att så otvetydigt som möjligt få fastställt, på vilka redskapstyper de olika lagbuden skola vara tillämpliga.

Det vill förefalla, som om man vid avfattandet av de särskilda stadganden i fiskelagen, vilka skilja mellan fast och rörlig redskap, icke utgått från alldeles ensartade synpunkter på denna skillnad. Tillståndstvånget föranled- des såsom ovan nämnts därav att den redskap, detsamma skulle gälla, an- sågs hindra fiskens fria gång och »monopolisera» fiskeplatserna till förfång för andra fiskande. Då genom 1928 års lagändring fiske med rörlig redskap gjordes fritt vid vissa delar av västkusten, synes man däremot snarast ha avsett att lagfästa vad som kunde anses vara rådande sedvana på kuststräc- kan ifråga. Ett liknande betraktelsesätt torde ha varit avgörande, då enligt 1894 års fiskelagskommitté det fria strömmingsfisket i norrlandslänen be— gränsades till rörlig redskap: man ville dra en gräns mellan det gängse fria fisket med not och skötar å ena sidan samt å den andra ryssjefisket, vilket utövades av strandägare.

Med avseende på gällande lags ståndpunkt må även framhållas, hurusom den omständigheten att en viss redskapstyp ej omfattas av tillståndstvånget icke i och för sig medför, att redskapen är att anse som rörlig i lagens me— ning. Visserligen torde bestämmelsernas ordalag (»annan dylik fast red- skap») närmast ge vid handen, att tillståndstvånget avser förutom »fiske- gård» och »ryssja» endast sådan redskap, som med hänsyn till sin konstruk—

• Sida 90
•  Original

tion är att jämställa med fiskegård eller ryssja. Å andra sidan framgår av förarbetena till fiskelagen, att även annan »fast» redskap förutsatts existera, för vars utsättande i fritt fiskevatten tillstånd ej erfordras.

Enligt kommitténs uppfattning bör vid utformningen av nya lagregler på detta område stort avseende fästas vid rådande praxis. I den mån ej särskilda skäl föranleda därtill synes sålunda en utvidgning av tillståndstvånget utöver dess nuvarande tillämpning ej böra ske; praxis lär därvidlag i stort sett ha anpassat sig efter behovet av reglering. Det bör ej heller ifrågakomma att genom den nya lagstiftningen inskränka den rätt till fiske med viss redskap vid annans strand, som för närvarande — enligt lag och rättstillämpning — är medgiven.

Stadgandet om tillståndstvång skulle enligt det ovan sagda i första hand vara tillämpligt på in 5 t ä n g nin g 5 r e (1 s k a p. Tydligt är emellertid, att ej all stillastående dylik redskap bör anses som fast i fiskelagens mening; härför torde — enligt vad lantbruksstyrelsen i ett yttrande framhållit även krävas att redskapen har sådan storlek och är på sådant sätt fastgjord. att den ej lämpligen kan flyttas från en plats till en annan. Mindre, lätt flytt- bar redskap av i övrigt liknande konstruktion (mjärdar, burar, tinor av olika slag) kan däremot icke antas ha varit åsyftad vid stadgandets tillkomst; i praxis torde utsättandet av sådan redskap också allmänt anses kunna ske utan tillstånd, vad frivattnet beträffar, och på västkusten även vara tillåtet i enskilt fiskevatten.

En kategori för sig bland instängningsredskapen utgöra nskebyggnadema, exempelvis s.k. laxkar, tin- och minfisken samt ålkistor. De äro av permanent natur, byggda eller timrade; att eljest ge någon allmängiltig beskrivning av dem låter sig med hänsyn till den växlande konstruktionen knappast göra och lär ej heller erfordras, då fiskebyggnadernas egenskap av » fast» redskap torde vara oomtvistlig. De förekomma så gott som uteslutande i rinnande vatten.

Beträffande övriga slag av instängningsredskap möta betydande svårig- heter, då det gäller att på ett otvetydigt sätt uppdra gränsen mellan vad som i lagens mening är att anse som fast och rörlig redskap. Från åtskilliga håll har därför förordats en fullständig »katalogisering» av de olika slag av redskap, som skulle hänföras till fast redskap. Denna utväg torde dock knappast vara framkomlig: antalet benämningar på fiskeredskap är mycket stort, samma slags redskap har ofta olika namn i olika landsändar, och det finns även exempel på att samma namn användes för redskap av så olika konstruktion, att redskapen än synes kunna räknas som fast och än som rörlig. Härtill kommer att ett eventuellt uppfinnande av nya redskaps- typer, som ej utan vidare kunna inordnas under någon i lagtexten redan uppräknad benämning, skulle medföra luckor i lagen, vilka måste fyllas

• Sida 91
•  Original

genom ny lagstiftning. Att ej heller en metod med exemplifiering — »fiske- gård, ryssja eller annan likartad (instängnings-) redskap» eller något dylikt uttryck —— är tillfredsställande lär framgå av den oklarhet som utmärker det nu gällande stadgandet i ämnet, där ju en sådan formulering kommit till användning. En allmän definition synes därför vara att föredra.

Såsom av den historiska redogörelsen framgår ha flera försök gjorts att definiera begreppen fast och rörlig redskap, utan att detta hittills lett till någon lagstift- ningsåtgärd. Erinras må särskilt om de ovan återgivna förslag som upprättats av kammar- rådet Dufwa samt fiskeriintendenterna Ekman och Freidenfelt. Ekmans förslag synes utgöra en överarbetning av Dufwas, "medan Freidenfelts förslag närmast tillkommit med tanke på de stora insjöarna. _ Under sin utredning har fiskerättskommittén samrått med fiskeriintendenterna i vissa distrikt och därvid fått upplysningar angående de praktiska verkningarna av ifrågasatta definitioner.

Gemensamt för samtliga de nämnda förslagen är att redskapen, för att anses som fast i lagens mening, skall vara fäst vid bottnen. Genom detta villkor uteslutes dels sådan mindre redskap av typen mjärdar, burar eller tinor, som utsättes stående på bottnen utan att vara fastgjord vid denna,1 dels ock hängryssjor (t.ex. lakstrutar), vilka endast äro för- sedda med sänke för att hållas i lodrätt läge. Däremot bör det ur nu ifrågavarande syn- punkt sakna betydelse, hur fastgöringen sker — medelst pålar, draggar, stenar eller på annat sätt —— liksom även om fästanordningen anbringas på bottnen eller på stranden.

Enligt Dufwas och Ekmans förslag skulle vidare redskapen vara avsedd att stå kvar på samma ställe en viss tid (24 resp. 48 timmar) samt vittjas utan att (helt) upptagas. Frei- denfelt synes ha ansett en sådan bestämning obehövlig. Det har också anmärkts, att villkoret om viss tids kvarstående kunde inbjuda till försök att kringgå lagen och därför borde uteslutas. Emellertid synes den tidslängd, varunder redskapen är avsedd att stå kvar på samma ställe, vara av väsentlig betydelse för frågan, om tillstånd skall krävas för dess användning eller ej; just redskapens egenskap av »långtidsredskap» utgjorde ju ett huvudskäl för tillståndstvångets införande. Skulle exempelvis en vanlig mjärde förankras på ett stadigare sätt än i allmänhet är brukligt, synes enbart denna omstän- dighet icke böra medföra att den hänföres till »fast» redskap; för att så skall bli fallet bör också fordras, att redskapen står kvar utan att vittjas under en lämpligt avpassad tid- rymd. Denna bör ej vara alltför kort; minimitiden synes kunna sättas till två dygn, därvid hänsyn bör tas till den ordning som i det särskilda fallet kan anses som den normala, ej till undantagsvis inträffande avvikelser därifrån till följd av oväder, sjukdomsfall eller andra sådana tillfälliga orsaker. Att en tidsbestämmelse ibland kan kringgås genom att redskapen tas upp inom den angivna tiden för att strax åter utsättas, skall icke bestridas. Det må dock framhållas, att om en fiskande i sådant syfte vill använda sig av detta —— helt visst oftast besvärliga —— förfaringssätt, måste han göra det regelbundet. Om så verkligen sker, har redskapen ju också i viss mån mist sin karaktär av långtidsredskap, och de principiella skälen mot att den får nyttjas utan tillstånd ha avsevärt försvagats. Missbruk av denna frihet i skadegörande syfte bör kunna förhindras på administrativ väg genom bestämmelser till skydd för bl.a. strandfisket; till frågan härom skall kommit- tén återkomma i annat sammanhang. —— För att redskapens upptagande skall anses bilda avbrott i kvarståendet bör den tas upp i sin helhet; till redskapen måste därvid räknas alla dess beståndsdelar, ej blott den fångande delen utan också. ledarmen samt fastgöringsanordningarna i den mån dessa ta upp plats för andra fiskande. Att exempel-

1 Jfr Göta hovrätts utslag 25/6 1900 på besvär av A. C. Göransson i Hjärterön (Betänk. 1924 s. 342).

• Sida 92
•  Original

vis vid vittjandet av en ryssja ta upp endast struten, medan landarmen får stå, kan sålunda med hänsyn till grunderna för tillståndstvånget ej anses tillfyllest; och även om man blott lämnar kvar en dragg jämte en flytkropp för att därigenom reservera fiske- platsen åt sig, kan redskapen i regel ej anses ha blivit upptagen i sin helhet. Farhågor ha. yppats för att definitionen med ett sålunda formulerat villkor komme att bli alltför vid. Så torde dock i praktiken ej bli fallet, om man, såsom här förutsättes, samtidigt kräver att redskapen skall vara fastgjord. Sålunda skall en med linor sammanfogad räcka av lakstrutar ej omfattas av tillståndstvånget, oaktat strutarna vittjas och återutsättas var för sig, kanske endast ett par gånger i veckan. Detta kan synas stå i mindre god samklang med stadgandets grunder men överensstämmer med en fast utbildad praxis.

Enligt vad nu sagts skall såsom tillståndskrävande redskap i första hand anses instängningsredskap, som är (1) medelst pålar, tyngder eller annorledes fäst vid bottnen eller stranden samt b) avsedd att stå Iwar på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptas ur vattnet. Om, såsom här skett, de permanenta fiskebyggnadcrna behandlas som en särskild grupp, kan som ett ytterligare kännetecken stadgas, att redskapen skall vara 0) för— sedd med ledarm.1 Enligt inhämtade upplysningar torde nämligen alla till' fiskebyggnader icke hänförliga typer av instängningsredskap, som enligt rådande praxis betraktas som fast redskap enligt ] & fiskelagen, vara på detta sätt inrättade; det synes ej heller antagligt att redskap, vilken saknar ledarm men utan att vara att anse som fiskebyggnad uppfyller övriga här angivna villkor, skall kunna med framgång brukas vid fiske, som utövas oberoende av strandägarrätt.

Under en sålunda avfattad definition inbegripas de mångfaldiga större red- skap av fiskegårds- eller ryssjetyp, som gå under namn av bottengarn, karsinor, strandsätt, kilnotar, laxbås, katsor, kakuamer, stor- och bassäng- ryssjor, kallskéhommor o.s.v., ävensom flertalet smärre hommor och ryssjor. Om emellertid dylik redskap regelbundet användes på sådant sätt att något av de ovan angivna villkoren icke fylles, skall tillstånd enligt fiskelagen icke erfordras för dess utsättande i fritt fiskevatten. Detsamma gäller i fråga om all sådan mindre instängningsredskap av växlande konstruktion (mjärdar, tinor, burar, korgar o.s.v.), som placeras lös på bottnen eller tas upp oftare än vart tredje dygn, ävensom lakstrutar och andra hängryssjor, vilka sakna förankring.2

Vad nu sagts har närmast avseende på frågan om tillståndstvånget. Gjorda undersökningar ha emellertid givit vid handen, att de kategorier av redskap, för vilkas användande i fritt fiskevatten tillstånd sålunda icke skulle er- fordras, på det hela taget sammanfalla med den redskap av instängningstyp, som enligt allmän praxis brukas fritt i enskilt fiskevatten inom Hallands mabår, att någon del av redskapen skall ha åtminstone till huvudsakligt ändamål att tjäna som ledarm.

2Den omständigheten att dessa redskapstyper ej omfattas av fiskelagens tillståndstvång anses ej utgöra hinder för länsstyrelse att med stöd av 9 & fiskeristadgan föreskriva lokala inskränkningar i deras användning utanför frivattensgränsen såväl som innanför denna, om så påkallas av hänsyn till »fiskets vård och lämpliga bedrivande».

• Sida 93
•  Original

samt Göteborgs och Bohus län —— givetvis i den mån ifrågavarande redskap överhuvud förekommer där. Man synes sålunda berättigad att utgå från att all instängningsredskap, som ej inbegripes under den ovan angivna de— finitionen, utgör »rörlig» redskap i den bemärkelse vari detta uttryck an-

&)

vändes i 3 % fjärde stycket fiskelagen. Detta stadgande kan a andra sidan svårligen anses tillämpligt på sådan långtidsredskap som omfattas av defi- nitionen, såvida ej detta —— såsom skett beträffande »mindre ålryssja» — uttryckligen angivits i lagen.

I detta sammanhang må erinras om de på västkusten brukliga s.k. trängvadarna, i vilka skarpsill, som fångats i snörp- eller landvad, därefter hålles innesluten ibland ända till fjorton dagar för att tarminnehållet skall tömmas ut, innan fisken konserveras (»sardiniiske»). Enligt vad fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt upplyst har från strandägarnas sida hinder ej rests mot förekomsten av sådana anordningar. Oavsett att trängvadarna sakna ledarm och alltså ej falla under definitionen här ovan må framhållas, att de knappast kunna betecknas som fiske- d.v.s. fångstredskap utan snarare utgöra ett slags sumpar för förvaring av redan fångad fisk. Rätten att inom annans vattenområde anbringa och nyttja desamma torde alltså icke regleras av bestämmelserna om rätt; till fiske utan böra bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser; den lokala rättsåskådningen synes därvid kunna komma att tillmätas betydelse.l

Av annan art äro de »sillstängen», genom vilka inloppet till en vik eller fjord avspärras i syfte att den innestängda sillen därefter skall fångas av den som utsatt stänget. Dylika anordningar kommo till användning i Bohuslän under de s.k. sillperioderna och lära fortfarande brukas i Norge (landstengenot). Till skillnad från de förut omnämnda träng- vadarna torde dessa stången vara att betrakta som verkliga fiskeredskap. Enligt den föreslagna definitionen komma de att hänföras till i fiskelagens mening rörlig redskap. Skulle deras användning i en framtid ånyo bli aktuell och behov av särskild reglering därav yppa sig, synas erforderliga föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning med stöd av 9 & fiskeristadgan (jfr 1 5).

Huruvida bestämmelserna om tillståndstvång i 1 % fiskelagen kunna anses tillämpliga på något slag av in 5 11 å rj n i n g 5 r e (1 s k a p är tvivelaktigt. Uttrycket »annan dylik fast fiskeredskap» synes närmast tyda på att så icke varit avsett. Därmed är å andra sidan icke klart, att all insnärjningsredskap är rörlig i fiskelagens mening. Former av insnärjningsredskap finnas, vilka till sin konstruktion och användning stå den tillståndskrävande instängnings- redskapen så nära, att ur principiell synpunkt anledning saknas att be— handla dem olika i förevarande hänseenden. Vare sig ett sådant likställande skulle innebära en materiell ändring i vad som nu gäller eller endast ett för- tydligande, torde emellertid enligt vad i det föregående framhållits i möj- ligaste mån böra undvikas, att därigenom någon inskränkning sker i den enligt gängse rättsuppfattning medgivna rätten till fritt fiske.

Av de förut återgivna äldre förslagen till definition på fast redskap inskränkte sig de av Dufwa och Ekman framlagda icke till att avse enbart instängningsredskap. Så var däremot uttryckligen fallet med Freidenfelts förslag; detta motiverades huvudsakligen med att för de stora sjöarnas del något behov av tillståndstvång för nätredskap knappast förelåge samt att det i fråga om sådan redskap skulle vara förenat med särskilda svårig-

1 Jfr s. 273, 501 f.

• Sida 94
•  Original

heter både att bestämma och fördela fiskeplatserna och att öva tillsyn över det där ut- övade fisket.

Med tillämpning av Dufwas definitionsförslag liksom också _ ehuru i något mindre mån _ enligt, det av Ekman uppgjorda skulle otvivelaktigt åtskilliga former av vanlig nätredskap komma att utgöra »fast» redskap; de skulle därmed icke blott inbegripas under tillståndstvånget utan också bli förbjudna vid fritiske i enskilt vatten på väst- kusten norr om Skåne. Detta har mött gensagor från åtskilliga håll såsom stridande mot allmän praxis. Enligt fiskerättskommitténs mening gå också förslagen härvidlag alltför långt.

Å andra sidan kan kommittén ej helt ansluta sig till den av Freidenfelt intagna stånd- punkten. Som ovan anmärkts finnas extremt utformade typer av insnärjningsredskap, vilka äro konstruerade efter väsentligen samma principer som viss instängningsredskap, om vars karaktär av »fast» redskap ingen tvekan råder. De äro utrustade med ledarml och fast förankrade samt stå ute, åtminstone delvis, under relativt långa perioder. Från redskap av kategorien »fiskegård» skilja sig dessa knappast i annat avseende än att fisken, sedan den följt ledarmen fram till den fångande redskapsdelen, i de nu ifrågavarande slagen av redskap sätter sig fast i nätets maskor, medan fiskegården fångar uteslutande genom instängning. Av vad som framkommit såväl vid de med fiskarbefolkningen hållna sammanträdena som i andra sammanhang har kommittén också tyckt sig finna, att insnärjningsredskap av detta slag i allmänhet betraktas som fast redskap i fiskelagens mening. I fråga om de s.k. krokskötarna för strömmingsfiske synes dock uppfattningen vara mindre stadgad, åtminstone såvitt angår sådana fall då även ledarmen (»armsköten») tas upp vid vittjandet. De i Vänern använda vinkelböjda laxnäten torde för närvarande icke anses falla under tillståndstvånget.

Enligt fiskerättskommitténs mening tala övervägande skäl för att tillståndstvånget tillämpas även på de nu åsyftade formerna av insnärjningsredskap. Skulle i fråga om något visst redskapsslag undantag härifrån anses påkallat, bör detta kunna ske genom ett i administrativ ordning meddelat generellt tillstånd.2

Fiskerättskommittén förordar alltså, att som tillståndskrävande redskap räknas även insnärjningsredskap, under förutsättning att den uppfyller samma villkor som föreslagits beträffande instängningsredskapen, eller alltså att den är försedd med ledarm, är fäst vid bottnen eller stranden och är avsedd att stå kvar på samma ställe längre än två dygn utan att i sin helhet upptas ur vattnet. Hit skulle då hänföras åtskilliga företrädesvis på ostkusten förekommande redskapsslag med olika namn, såsom stakenät, stor- nät (»P-nät»), lax— och sikkrokar samt krokskötar (skötkrokar, strömmings- krokar) med kvarstående ledarm; »krokarna» kunna vara lagda antingen i en avdelning (»sexa») eller i två (»P-krok», »krona»); se fig. 1—3. Såsom i fiskelagens mening rörlig komme däremot all annan insnärjningsredskap att anses, exempelvis sill- och makrillgarn, skötar samt förankrade nät över- huvud taget, så snart de sakna ledarm.

Då tillståndstvånget infördes, var detta i första hand föranlett av det vä- sentliga intrång i strandägarnas fiske, som den i frivattnet anbragta fasta 1Jfr s. 78 not 3. 2Jfr KBr 29/10 1897 (nr 94) ang. ålfiske med ryssjor vid Skånes västra kust samt 27/5 1898 (nr 50) och 14/1 1927 (nr 15) ang. ålfiske med fast redskap i Blekinge län.

• Sida 95
•  Original

hän-)

Fig. 1. Kroksköte i Fig. 2. Krokslcöte Fig. 3. Lax- eller »sera». med »krona» (»P- sikkrok med »kro- krok»). na».

redskapen ansågs medföra genom att uppfånga en stor del av den fisk som eljest skolat ingå i de på enskilt område befintliga redskapen. Såväl med hänsyn härtill som till lagtextens avfattning torde det vara ställt utom tvivel, att tillståndstvånget icke var avsett att inbegripa något slag av k r 0 k r e d— skap. Huruvida å andra sidan lagstiftaren åsyftat att all sådan redskap också skulle anses som »rörlig», är däremot oklart.

Dufwas definition på fast redskap torde omfatta även viss krokredskap. Då. Ekman till den fasta redskapen hänförde endast sådan redskap som »genom sin beskaffenhet utgör hinder för fiskens fria gång», synes han ha eliminerat all krokredskap. Freidenfelts definitionsförslag avsåg som förut framhållits uttryckligen endast instängningsredskap.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning bör krokredskapen överhuvud hänföras till rörlig redskap i fiskelagens mening. Detta synes bäst överens— stämma med den bland befolkningen såväl vid kusterna som kring de stora sjöarna rådande uppfattningen. Skulle med hänsyn till andra fiskandes in— tressen en reglering av exempelvis det fria revfisket befinnas påkallad i en viss trakt, kan detta åstadkommas genom administrativa bestämmelser; en sådan reglering har för kommittén framhållits som behövlig på vissa håll i fråga om de s.k. laxlinorna.

Att till »rörlig» redskap också är att hänföra all hugg- och stickredskap liksom sådana speciella redskapstyper som snaror, musselskrapor o.dyl., är uppenbart.

• Sida 96
•  Original

Beträffande härefter frågan om tills t å n d 5 tv å n g e t 5 11 t fo r m- n i ng förutsättes enligt gällande lag för att tillståndet skall kunna meddelas av vederbörande länsstyrelse, att det är fråga om utsträckning i särskilt fall av redskap, som en strandägare nyttjar i sitt enskilda vatten, samt att åtgär— den kan ske »utan men för annan fiskande». I annat fall —— alltså även då fråga är om ett generellt tillstånd exempelvis för en viss ort eller för ett visst slag av redskap — ankommer prövningen på Kungl. Maj:t.

Till fiskerättskommittén ha framförts önskemål om att alla hithörande frågor skola i första hand prövas av länsstyrelse. Enligt kommitténs mening skulle det vara till fördel, om hela det ifrågavarande komplexet av ärenden handlades av en och samma instans. Härvid kan starkt ifrågasättas att för vinnande av större enhetlighet vid tillämpningen förlägga prövningen till det centrala ämbetsverk varunder fiskerinäringen hör. Då fiskeriadministra— tionens framtida organisation för närvarande är föremål för omprövning, föreslår kommittén, att de berörda tillstånden skola meddelas av den myn- dighet, Konungen bestämmer.

Avfattningen av gällande bestämmelser synes ge vid handen, att om ut- sträckandet av fast redskap från enskilt fiskevatten kan ske utan men för annan fiskande, kan länsstyrelsen ej vägra begärt tillstånd; Kungl. Maj:t är däremot obunden vid sin prövning. Om såsom här föreslagits samtliga avgöranden förläggas till en och samma myndighet, synes det ej påkallat att i lagen begränsa den fria prövningsrätten i vissa fall.

I samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen har framhållits, att den av fiskerättskommittén föreslagna nya gränsdragningen mellan en— skilt och fritt fiskevatten på sina ställen kunde utfalla ogynnsamt för veder- börande strandägare i jämförelse med vad som för närvarande gäller. I de flesta fall torde förlusten ej komma att representera något större ekonomiskt värde. Det bör dock icke förbises, att just vid sådana långgrunda stränder, som här åsyftas, flerstädes bedrives ett mycket inkomstbringande fiske med fast redskap, exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning av de nya reg- lerna kan komma att till en större eller mindre del falla utanför det en— skilda fiskevattnet. Så blir i särskilt hög grad fallet på ställen, där en exten- siv tolkning av 180-mzregeln vunnit tillämpning. Även om, såsom i annat sammanhang framhållits, fiskerättskommittén för sin del ifrågasätter denna tolknings riktighet, måste man dock räkna med möjligheten, att den god— kännes och att strandägarna i enlighet därmed finge rätt till ersättning för mistad fiskerätt, stundom med stora belopp. Någon skyldighet för strand— ägare att söka tillstånd till utsträckning av sin redskap föreligger naturligtvis icke, liksom man ej heller kan utgå från att ett begärt tillstånd alltid skulle komma att beviljas. Å andra sidan komme det fria fisket knappast att vinna på förändringen, eftersom det ej gärna kan tänkas att tillstånd skulle med—

• Sida 97
•  Original

delas en främmande fiskare att utsätta fast redskap som direkt fortsättning av en strandägares. Ur fiskerinäringens synpunkt skulle alltså den nya ord- ningen knappast medföra någon fördel, i varje fall icke i proportion till de sannolikt betydande kostnader som skulle uppkomma för det allmänna.

På grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt stadgande vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sin fasta redskap över frivattensgränsen. Denna rätt synes böra begränsas till att gälla vid sådana ställen, där 3—mzkur- van löper mer än 100 m från stranden. I enlighet härmed skulle åt stadgan— det ges det innehållet, att eljest tillståndskrävande redskap må från enskilt fiskevatten av fiskerättshavaren sträckas vidare ut i fritt fiskevatten intill 200 m från den stranden följande 3—m:lrurvan (jfr plansch I vid G). Härvid böra naturligen endast sådana landbildningar komma i betraktande, som medföra enskild fiskerätt överhuvud.

Det torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle beredas vissa fiskerättshavare komme att utnyttjas till förfång för andra fiskande eller i varje fall medföra någon praktiskt betydelsefull minskning i den rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning lärer rättsmiss- bruk kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård och lämpliga bedrivande», som enligt 9 & fiskeristadgan få meddelas av länssty- relse; den befogenhet att ingripa med reglerande föreskrifter, som beträf- fande det nu ifrågavarande privilegierade fisket skulle tillkomma länsstyrel— serna, kan tydligen ej vara mindre än den som föreligger med avseende på fiske i enskilt fiskevatten. — Å andra sidan torde den föreslagna förmånen i de allra flesta fall innebära tillräcklig kompensation för de ogynnsamma verkningar, som den nya gränsdragningen skulle kunna få för det av strand- ägarna eller andra fiskerättshavare bedrivna fisket med tillståndskrävande redskap, och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyldighet som den nya gränsdragningen kan komma att medföra för stalsverket.

• Sida 98
•  Original

3 kap. Undantag från den enskilda fiskerätten i saltsjön.

Från de allmänna reglerna i 2 & fiskelagen om strandägares fiskerätt i saltsjön stadgar lagen åtskilliga undantag, vilkas tillämplighet i de flesta fall är lokalt begränsad. De fem första styckena av 3 & innehålla sålunda särskilda bestämmelser för olika delar av kusten; av dessa ha de i andra, fjärde och femte styckena upptagna tillkommit under senare tid genom ändringar i lagen.

Ur enhetlighetens synpunkt kunde det synas önskvärt att undvika dylika sär— bestämmelser och att alltså reglera fiskerätten likformigt utefter hela eller åtminstone större delen av kusten. De här ifrågavarande inskränkningarna i strandägarnas principiella ensamrätt till fisket i eget vatten ha emellertid sin grund i sedvanerättsliga förhållanden, visserligen endast av lokal räck- vidd men icke förty fast rotade i befolkningens medvetande och av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Dylika förhållanden kunna icke läm- nas obeaktade vid lagstiftningen. Å andra sidan kan det näppeligen ifråga- komma att låta dessa från eljest vedertagna rättsgrundsatser avvikande landsseder bli normgivande för fiskerätten i trakter, där de ej vunnit bur- skap; en sådan ordning skulle oundvikligen framkalla befogade protester från strandägarna därstädes och ge anledning till omfattande ersättnings- anspråk. Med hänsyn härtill har fiskerättskommittén funnit nödvändigt att i en ny fiskelag bibehålla och även ytterligare utveckla systemet med lokalt begränsade undantagsstadganden. Resultatet har blivit en ganska vidlyftig serie av särbestämmelser, gällande för olika kuststräckor. Det må dock starkt betonas, att denna olikformighet är betingad av historiska skäl; på in- tet annat rättsområde torde de gamla lokala rättsvanorna i så hög grad ha förmått leva kvar, oberoende av den skrivna lagen, som då det gäller rätten till fiske. Den ökade brist på enhetlighet, som synes utmärka förslaget i jämförelse med gällande rätt, är också endast skenbar. De nya stadgandena innefatta i själva verket väsentligen blott ett uttryckligt lagfästande av sed- vanor, vilka redan nu åtnjuta skydd genöm en allmänt avfattad bestäm- melse. ,

Några betydelsefulla lokala undantag, som föreslås inflyta i den nya fiske- lagen, behandlas nedan i detta kapitel. De avse strömmingsfisket, vissa fiske- sätt vid gotlandskusten, i Blekinge samt vid Skånes ost- och sydkust även-

• Sida 99
•  Original

som det bohusländska hummerfisket. Beträffande ett par andra, mindre omfattande spörsmål, gällande västkusten, liksom vissa icke lokalt begrän- sade undantagsstadganden —vilka avse dels fiske med krokredskap och dels skydd för sedvanor i allmänhet _— hänvisas till specialmotiveringen.

Strömmingsfisket.

Fångstmetoder och avkastning.

Bland de olika slag av fisken, som förekomma vid Sveriges östersjökust, intar strömmingsfisket en särställning med hänsyn både till sin betydelse och till de förhållanden varunder det bedrives.

Strömmingen — i Blekinge och Skåne kallad sill — är en utpräglad stim- fisk, som i allmänhet för ett vandrande levnadssätt. Stationära former torde förekomma endast i en del isolerade vattenområden, särskilt vissa vikar med trånga och grunda inlopp; stundom uppträda i dylika vatten både stationära och vandrande former, varvid de förra äro förhärskande i de inre delarna.

Inom områden, där stationära strömmingsformer finnas, kan fiske efter strömming pågå så gott som utan uppehåll under hela året. I mera öppna vatten byta däremot stimmen ganska hastigt uppehållsort. Förflyttningarna äga rum ej blott inom skärgårdarna utan också från öppna havet in i dessa och tvärtom. En invandring gör sig vanligen tydligt märkbar under sen- hösten; den strömming som därunder inkommit i skärgårdarnas djupare delar kvarstannar ofta där över vintern och kan då ge upphov till ett bety- dande fiske.

Större delen av sitt liv tillbringar strömmingen i vatten med jämförelsevis 'stort djup; endast under lektiden komma vissa strömmingsformer, särskilt sådana som mera konstant uppehålla sig i skärgårdarnas inre delar, in på helt grunt vatten. I följd härav kommer även strömmingsfisket att bedrivas väsentligen inom områden med tämligen stort vattendjup. Under lektiden kunna visserligen ganska betydande fångster göras på grunt vatten, men den ojämförligt största mängden av strömming fångas otvivelaktigt i vatten med större djup än 10 m. I detta hänsende skiljer sig strömmingsfisket från de flesta övriga inomskärs förekommande fiskena — såsom efter gädda, abborre och åt — vilka alla mestadels bedrivas på grunt vatten. Härav följer också, att strömmingsfiske med fördel kan idkas inomskärs utan att de nyssnämnda fiskena nämnvärt beröras eller lida skada därav.

Strömmingsfiskets starkt dominerande ställning vid vår östersjökust fram— går av nedanstående sammanställning, som ger en jämförelse mellan hela fiskfångsten och fångsten av strömming vid nämnda kuststräcka (från finska

• Sida 100
•  Original

gränsen till Falsterbo) under åren 1938 och 1944, vilka båda är synas ha varit normala beträffande fängstförhållandena inom detta område.

Totalfångst ) Strömmingsfångst * Strömmingsfångst i % av Är mängd värde mängd värde l totalfångsten ton 1000 kr. ton 1 000 kr. i mängd ] värde 1938 44 900 11 400 32 500 5 600 72 49 [ 1944 61 500 45 600 46 600 27 000 76 58 '

Sannnanställningen visar, att strömmingsfiskets fångstmängd kan be- räknas utgöra mellan 70 och 80 procent av hela fiskfångsten vid östersjö- kusten och att dess fångstvärde utgör omkring hälften av den totala fångstens värde.

Undersöker man förhållandena i de olika länen, finner man, att ström— mingsfiskets betydelse visserligen växlar ganska mycket men att i samtliga län fångsten av strömming vad mängden beträffar är betydligt större än av något annat fiskslag; i vissa län, såsom Västernorrlands och Gävleborgs, uppgår strömmingsfiskets fångstmängd normalt till över 95 procent av hela kustfiskets fångstmängd.

I fråga om fångstvärdet överträffas strömmingsfisket av laxfisket i Norr- bottens län och någon gång även Gotlands län, av ålfisket i Kalmar läns södra del och vissa år Blekinge län samt ibland av torsk— eller laxfiskena i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. I Västerbottens län brukar strömmingsfiskets fångstvärde något understiga hälften av hela fångstvärdet. Utefter hela ostkusten i övrigt, d.v.s. kusten av Västernorrlands, Gävleborgs, Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och norra delen av Kal— mar län, överstiger strömmingsfiskets fångstvärde högst betydligt det sam-, manlagda fångstvärdet av alla andra fisken.

De slag av redskap, som användas vid strömmingsfiske, äro huvudsakligen not och fintrådiga nät, vilka i allmänhet benämnas skötar eller sillnät (söderut sillgarn), samt därjämte —— dock uteslutande utanför territorial- gränsen — trål. Här och var på norrlandskusten nyttjas storryssjor för fångst av strömming; detta fiske är dock åtminstone numera av ganska ringa betydelse. På den allra senaste tiden har i enstaka fall även annan fast redskap, s.k. kakuam, tagits i bruk för strömmingsfiske.1

En särskild form av skötar utgöra krokskötarna, vilka bestå av en led- eller landarm och en fångande del (»krok»); ledarmen utgöres av en eller flera efter varandra i rät linje från land eller från ett grund utsatta skötar, medan »kroken» —— vilken också består av en eller flera skötar — lägges antingen såsom en fortsättning av ledarmens yttre ända i form av en tillbakagående båge (»sexa») eller också som en båge utanför ledarmen (»P-

1 Se s. 78 not 1.

• Sida 101
•  Original

krok», »krona»); se fig. 1, 2 (s. 91). Vid vittjandet av krokskötar brukar man dagligen ta upp de skötar som bilda själva »kroken» och merendels även ledarmen; stundom lämnas emellertid denna kvar och kan få stå i sjön några dygn å rad.

Not drages i regel på vissa bestämda platser, s.k. varp, vilka ofta äro upprensade. Deras längd, räknat från stället där noten utlägges, till det där den dras upp (»örstället», »hjälpen»), växlar betydligt allt efter botten- och djupförhållandena, fiskevattnets utsträckning o.s.v. De längsta notvarpen torde mäta omkring 1 000 ni, de kortaste omkring 180 m mellan nyssnämnda punkter. Varpens bredd överstiger sällan 100 m. _ Notfiske efter strömming förekommer huvudsakligen i djupare vikar och i de inre, mera skyddade skärgårdsområdena samt bedrives både under den varmare årstiden och då vattnet är isbelagt. Under isfri tid kommer strömmingsnot till användning företrädesvis inom sådana mera slutna vattenområden, där förekomsten av stationära strömmingsformer tillåter ett lönande fiske året runt. Vinternot- fisket är i de flesta trakter, där strömming fiskas med not, det ojämförligt viktigaste. Överhuvud kan sägas att strömmingsfisket med not, som i äldre tider var det vanliga, numera gått starkt tillbaka och på stora sträckor av kusten, särskilt i Norrland, helt kommit ur bruk.

Skötarna utsättas antingen helt nära stranden, om djupet där är tillräck- ligt, eller också ute på mera öppet vatten. Deras längd växlar i regel mellan 20 och 72 m, deras djup mellan 6 och 8,5 m. Vid fiske sammanfogas flera skötar till en räcka, vars längd i vanliga fall ej torde överstiga 450 m. Fler- städes har av ålder skötfiske bedrivits på vissa bestämda platser, oftast belägna omedelbart invid tvärdjupa stränder eller grundbankar, s.k. sköt— sättningar eller landsätt; krokskötar komma ofta till användning på sådana ställen. —— Skötar och sillgarn nyttjas dessutom i stor omfattning som driv- garn.

Bortsett från ett åtminstone under krigsåren ganska intensivt fiske med not och sillgarn i Blekinge skärgård bedrives strömmings- (sill-) fisket vid sydkusten, i södra delen av Kalmar län (inklusive Öland) samt vid Gotland huvudsakligen utanför yttre gränsen för strandäganderättsområdet och i be- tydande utsträckning utanför territorialgränsen. Här har sedan gammalt drivgarnsfisket varit det förhärskande.

Vid övriga delar av östersjökusten idkades strömmingsfisket förr huvud- sakligast antingen i strändernas omedelbara närhet eller i varje fall på helt kort avstånd från kusten och då vanligen vid fritt liggande grund utanför de yttersta skären. Sedan drivgarnsfiske i större utsträckning börjat prakti— seras även vid de mellersta och norra delarna av ostkusten, har visserligen strömmingsfisket här alltmer kommit att bedrivas på större avstånd från kusten ute på internationellt vatten. Alltjämt torde emellertid dess tyngd— punkt vid ostkusten ligga i eller omedelbart utanför skärgårdarna. 7

• Sida 102
•  Original

Såsom förut nämnts fångas i vissa av ostkustens skärgårdsområden — huvudsakligen inom Stockholms, Södermanlands. Östergötlands och norra delen av Kalmar län — i någon omfattning även den strömmingen närstå- ende skarpsillen (vassbuken). Dess levnadssätt överensstämmer väsentligen med strömmingens, och vid fångsten användas samma metoder som vid strömmingsfisket inomskärs. Ej sällan fångas mer eller mindre oavsiktligt en del skarpsill i den redskap som utsatts för fiske av strömming.

Rättsutvecklingen. Gällande rätt.

Rätten till strömmingsfiske regleras för hela ost- och sydkusten utom Skåne genom särskilda bestämmelser, vilka innebära inskränkningar i strandägarnas ensamrätt till fisket i enskilt fiskevatten. Den rätt till fritt fiske som sålunda medgivits — och som är betingad av behovet för de fiskande att följa de vandrande strömmingsstimmen — är av olika innehåll för olika delar av kusten.

I fråga om de norrländska länen stadgar 3 5 första stycket fiskelagen, att »å ställen, där sådant av ålder varit vanligt», strömmingsfiske med rörlig redskap må idkas av varje svensk undersåte även vid annans strand, om denna »består av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng». Vid notfiske har dock strandägaren, för den händelse han deltar i fisket, företrädesrätt till första notdräkten två dagar i veckan, måndag och onsdag (förkasträtt).

Det skydd för gammal sedvana, som denna specialbestämmelse bereder, kompletteras i viss mån av ett allmänt stadgande i samma paragrafs sjätte stycke, enligt vilket gäller att, där vid öppna havsstranden eller utom skären de fiskande »av ålder oklandrat» utövat fiske med rörlig redskap vid annans strand annorledes än i fiskelagen är medgivet, de skola vara vid sådan rätt bibehållna. Utanför skärgårdarna kan alltså sedvanemässig rätt till fritt strömmingsfiske föreligga oberoende av strandens beskaffenhet (och utan förkasträtt för strandägaren).

För kuststräckan från Upplands norra gräns till och med Blekinge samt för Gotland äro bestämmelser meddelade i 3 5 andra stycket fiskelagen. Enligt detta lagrum, som gäller endast inomskärs, får strömmingsfiske med garn (skötar) idkas av varje svensk undersåte med vissa angivna inskränk- ningar. För Blekinge lån är därvidlag intet annat förbehåll stadgat än att vissa föreskrifter givits till skydd för strandägarnas fiske.

Inom de ifrågavarande länen är det sålunda enligt lagen förbjudet att utan strand- ägarens samtycke utsätta sköträckor av större längd än 450 ut eller med mindre inbördes avstånd än 100 m. Ej heller får utan sådant samtycke skötfiske äga rum närmare ett i

• Sida 103
•  Original

bruk varande notvarp än 300 m, förutsatt att notvarpet utmärkts på visst sätt. Före- skrifter angående utmärkningen återfinnas i en kungl. kungörelse den 17 juni 1932 (nr 241). För den händelse notvarp utmärkts oriktigt till läge eller gränser eller hålles utmärkt under tid av året, då det ej nyttjas, kan enligt 17å fiskelagen handräckning meddelas för utmårkningens avlägsnande.

I Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län är rätten till fritt sköt— fiske —— med de begränsningar till skydd för strandfisket, som nyss angivits —— inskränkt till vatten med minst 10 m djup och utanför 180-mzlinjen; på grundare vatten och mindre avstånd från stranden tillkommer skötfisket strandägarna ensamma. För Uppsala, Stockholms och Gotlands län gäller detsamma såsom huvudregel men har dessutom visst skydd beretts sedvane— mässigt friare fiske; om nämligen å viss ort inom dessa län de fiskande av ålder oklandrat utövat Skötfiske på mindre vattendjup eller närmare stranden än nyss sagts, skola de vara därvid bibehållna. '

Från de nu återgivna bestämmelsernas tillämpning ha undantagits några vattenområden, där strömmingsfisket helt förbehållits strandägarna. Dessa områden utgöras av Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte vissa angränsande vatten inom Östergötlands län, Valdemarsviken på gränsen mellan Östergötlands och Kalmar län samt Syrsan, Bågviken och Gudinge- fjärden ävensom Gamlebyviken och Lucernafjärden i sistnämnda län, allt inom begränsningslinjer som angivits i lagen.

Bestämmelserna gälla som nämnts endast inomskärs. »Vid öppna havs- stranden och utom skären» är det allmänna stadgandet i 3 & sjätte stycket om skydd för sedvanor tillämpligt; där får alltså fiskas fritt med rörlig red— skap även i enskilt fiskevatten, i den mån detta kan stödjas på oklandrad sedvana.

Vad slutligen angår Skånes östra och södra kust finns intet specialstad- gande, utan där gälla uteslutande de allmänna reglerna om fiskerätt. Efter- som skärgård praktiskt taget saknas, kommer alltså vid denna kuststräcka i stort sett 180-ngränsen att vara bestämmande även för rätten till ström— mingsfiske, med de modifikationer som föranledas av det nyss nämnda sed— vaneskyddet enligt 3 & sjätte stycket fiskelagen.

Erinras må i detta sammanhang även om den i 12 & fiskelagen upptagna bestämmelsen att, om genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt blivit annorlunda än i de föregående paragraferna sagts bestämt om någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Gent emot dylik särskild rättighet äro alltså frifiske- bestämmelserna i 3 % utan verkan. Samma privilegierade ställning torde till— komma de i 8 % omförmälda enskilda kronofiskena.1

1 Jfr s. 76.

• Sida 104
•  Original

De särskilda bestämmelserna om strömmingsfiske i landets nordligare delar äro av mycket gammalt ursprung. Såsom i annat sammanhang nämnts gjorde kronan redan under medeltiden anspråk på saltsjöfisket som ett regale; detta innebar, att de fiskande skulle få idka dylikt fiske oberoende av strandäganderätten mot viss fiskelott till kronan. På många håll yppades emellertid stridigheter mellan jordägarna och allmänningsfiskarena, särskilt i fråga om strömmingsfisket. Härpå tyder bland annat ett av Sten Sture den äldre den 20 oktober 1488 utfärdat brev rörande strömmingsfisket i de finska kustsocknarna. Enligt en förklaring, som i anledning av nämnda brev med— delades av Kungl. Maj:t år 1688, skulle varje by för sig allena och utan andras intrång behålla de notvarp som läge under dess åkrar och ängar på själva hemlandet, där byn vore belägen, ävensom på de näst intill belägna holmar, där åker och äng av ålder varit, som räknades lika med hemlandet; men vid alla de andra varpen under skogs—, sten- och bergsstränder, evar de kunde vara belägna. jämväl på utholmar där ej röjd äng eller åker funnes, njöte väl den by som där vore ägare ett »frivarp» för byns not två dagar i veckan såväl sommar som vinter, nämligen måndag och onsdag, men övriga dagar i veckan tillätes det såväl utbysmän som jordägarna själva att »så på ovanbemälte utholmar som alla andra för öppen sjö och havsstrand» nyttja fisket var efter annan efter deras gamla vana. Denna rätt för den finska allmogen bekräftades sedermera vid olika tillfällen under tiden fram till 1766 års fiskeristadgas tillkomst.1

Under förarbetena till 1766 års stadga var såväl strömmingsfisket vid Bott- niska viken som fångsten av »stimfisk» överhuvud föremål för uppmärksam- het. I 1662 års projekt föreslogos särskilda bestämmelser till skydd för äldre sedvana ävensom för det fria fisket efter sill och annan stimfisk, och enligt det slutliga förslag till stadga, som framlades av fiskerideputationen vid 1765—66 års riksdag, utsträcktes den invånarna i Finland tillkommande rätten till fritt strömmingsfiske att gälla även i de norrländska kustlänen; emellertid skulle enligt förslaget sagda rätt överhuvud vara tillämplig endast »där sådant vanligt varit».

I 1 7 6 6 ä r s fi s k e r i s t a (1 g a föreskrevs såsom undantag från huvud- regeln om strandägarnas ensamrätt till fisket inomskärs, att uti de skär- gårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev, skulle förbliva efter den förra vanligheten, därvid i synnerhet inga svenska undersåtar borde stängas ifrån nyttjandet av det yppade ymniga sillfisket i Nordsjön, vid vems stränder det vara månde; och skulle samma lag vara för sillfiske i Östersjön,

1 Betänk. 1924 s. 51 ff.

• Sida 105
•  Original

varest någon ymnighet därav kunde visa sig (2 kap. 7 5). Vidare tilläts för de i Finland boende invånarna såsom en ifrån äldre tider av dem nyttjad rättighet att, »där sådant vanligt varit», få okvalde vid öppna havs-, skogs-, hergs- och stenstränder utan landslotts betalande idka med jordägare gemen- samt strömmingsfiske, sedan jord- och strandägare under fisketiden njutit sina tvenne fridagar, nämligen måndagen och onsdagen, att draga det första notvarpel; varifrån dock undantoges sådana stränder, varest odalåker och äng mötte eller där sådana ägor uppodlade bleve. Lika rättighet, som Finland sålunda vore förunnad, ägde ock de som fiskade efter strömming i Öster- och Västerbotten, Västernorrland och Gävleborgs län (2 kap. 8 5).

11852 års fiskeristadga upptogs i fråga om det norrländska strömmingsfisket en bestämmelse, som väsentligen överensstämmer med vad som nu gäller (3 % första stycket). Den ovan återgivna sedvanebestämmelsen i 2 kap. 7 % av 1766 års författning inflöt i något modifierad form i den nya stadgan, där det föreskrevs att i de rikets skärgårdar, där för fångande av sådan havsfisk som » går till stränderna i stora stimmar» de fiskande av ålder oklandrat fått följa fisken efter dess drev och fiska vid annans strand, där— vid borde förbliva (3 å andra stycket). Ändringen åsyftade — enligt vad som anmärktes i högsta domstolens utlåtande — att återge det ifrågavarande stadgandet »dess ursprungliga betydelse att endast avse sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk, som gå till stränderna i större drev eller stimmar, vilka överstiga den enskilda strandägarens förmåga att ensam uppfånga och i avseende på vilka i allt fall rättigheten att få följa fisken. allt efter som den flyttar sig från en strand till en annan, länder strandägarna själva till ömsesidig fördel».

Bestämmelsen om det s.k. stimfisket har i 1 8 9 6 ä r s fis kela g be- gränsats att gälla endast för västkusten (3 & tredje stycket). Ändringen ansågs av 1894 års fiskelagskommitte' vara av enbart redaktionell art; såvitt kom- mittén erfarit hade nämligen någon tillämpning av stadgandet ej ägt rum annorstädes än vid rikets västra kust, särskilt Bohuslän. Att märka är emellertid. att kommittén samtidigt i sitt förslag upptog ett stadgande om lagfästande i allmänhet av sedvanans betydelse även i fråga om fisket inom— skärs, varigenom den nyssnämnda begränsningen i själva verket skulle ha blivit utan betydelse; under lagstiftningsärendets fortsatta behandling kom emellertid den föreslagna bestämmelsen om sedvanans erkännande inomskärs att bortfalla, medan begränsningen av stimfiskestadgandets tillämplighet till västkusten kvarstod.1

I det förslag till ändring av fiskelagens bestämmelser angående saltsjö- fisket, som efter den av kammarrådet Dufwa verkställda utredningen fram— lades av kammarkollegiet år 1924, berördes även det norrländska ström— mingsfisket. För förslagets innehåll i denna de] skall närmare redogöras i

1 Betänk. 1924 s. 87 f., 92 ff.

• Sida 106
•  Original

det följande. I övrigt föreslogs i huvudsak dels, såsom tidigare nämnts, att strandägarnas ensamrätt till fiske inomskärs skulle överhuvud begränsas i överensstämmelse med vad som gäller för strandägare utomskärs, dels ock att inom det sålunda begränsade enskilda fiskevattnet fiske skulle få av annan än strandägare bedrivas vid Skånes västkust ävensom »eljest vid kust. där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket». Såvitt rikets östra och södra kuster angår ledde detta förslag icke till någon lagändring.

Med anledning av en riksdagsskrivelse år 1928 (nr 313) upptogs emellertid sedermera till särskild utredning frågan om rätt till strömmingsfiske vid kusten från och med Uppland till och med Blekinge samt omkring Gotland. Denna utredning resulterade i 1 9 3 2 ä r s 1 a g ä n (1 r i n g, varigenom de nu gällande bestämmelserna i ämnet (3 å andra stycket) tillkommo.1

Den sålunda gjorda regleringen hade till syfte att lagfästa de sedvanor i fråga om skötfisket inomskärs, som rådde vid nämnda kuststräckor. I motiveringen till det för riksdagen framlagda förslaget uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, att de bestämmelser som gällt före 1896 års lag finge anses ha innefattat rätt för varje svensk medborgare att utöva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust, där sådant av ålder varit vanligt. Av verkställda undersökningar fann depar- tementschefen framgå att sedvanor, vilka avveke från lagens bestämmelser, allmänt förekomme vid skötfiske efter strömming på ifrågavarande kuster. Han anförde härom vidare:

»Det ligger i sakens natur, att dessa sedvanor under tidernas lopp varit underkastade ganska stora växlingar. I vissa fall hava de förmått att väl hävda sin ställning, under det att i andra, där förhållandena varit mindre gynnsamma, de så småningom utträngts och fallit i glömska. Ej sällan torde förklaringen härtill vara att söka däri, att strand- ägarna med särskild styrka motsatt sig ett utnyttjande av vattnet från andra fiskares sida och därigenom förmått hindra fortvaron av ett sedvanemässigt fritt fiske. Efter tillkomsten av 1896 års lag har ock sedvanans ställning i hög grad försvagats i och med det att den lagliga grunden för dess fortbestånd därigenom undanryckts. —— —— Vad jag nu yttrat om sedvanans förekomst gäller ock i fråga om dess omfattning och närmare innehåll. Inom större delen av den blekingska och även Herstädes i den uppländska skär- gården har sålunda fisket bedrivits i det närmaste fritt även i omedelbar närhet av stränd- erna. I övriga trakter synes visserligen fisket närmast land i allmänhet hava varit strand— ägarna förbehållet, varemot vattnet på, något avstånd från stranden, särskilt i de mången- städes förekommande större fjärdarna, torde såsom regel varit fritt även för icke strand- ägande fiskare. "— — —— Inom ett fåtal större vikar och fjärdar med ett mera betydande strömmingsfiske — belägna så gott som uteslutande i norra delen av Kalmar län samt inom Östergötlands län —— synes något fritt garnfiske icke hava förekommit. Det är anmärkningsvärt, att de mestadels slutna vatten, i vilka garnfisket sålunda icke är fritt, i allmänhet äro desamma, inom vilka de stationära strömmingsformerna äro för- härskande, och dit alltså de från havet invandrande stimmen i regel ej plågat komma. Sambandet mellan den äldre lagstiftningen om stimfisket vid östersjökusten och sedvanan i dessa trakter synes påtagligt.»

1Prop. 19321111, JU 19:32:92.

• Sida 107
•  Original

Departementschefen fann det ovedersägligt, att de då rådande förhållan- dena i rättsligt avseende icke kunde anses tillfredsställande, samt framhöll, hurusom även på de orter där det fria skötfisket alltjämt fortginge utan invändningar från strandägarnas sida dock genom de gällande rättsreglerna skapats ett osäkerhetstillstånd, som uppenbarligen måste vara till skada för fiskerinäringens utveckling. Gent emot påståenden, som framförts av vissa strandägare om att ett frigivande av strömmingsfisket i föreslagen utsträck- ning skulle bli till stort men för den strandägande befolkningen och i hög grad begränsa dess utkomstmöjligheter, anförde departemenschefen:

»I stort sett torde dessa farhågor vila på missuppfattning av förslagets innebörd. Genom de bestämmelser, som i förslaget upptagits till skydd för strandägarefisket, torde detta i allt väsentligt tillförsäkras samma ställning, som det för närvarande intaget. I detta hänseende sträcker sig förslagets syfte icke längre än till att bereda yrkesfiskarna skydd i det fiske, som de med stöd av äldre sedvana redan utöva. Det torde ock utan vidare vara uppenbart, att ett förhindrande av denna yrkesfiskarnas näringsutövning skulle ut social och nationalekonomisk synpunkt vara ägnat att ingiva de starkaste betänkligheter. Under sådana förhållanden torde icke annan utväg stå till buds än att, såsom de hörda myndigheterna samstämmigt förordat, i lagstiftningen återskänka dessa sedvanor det skydd, som de tidigare ägt. I detta sammanhang torde även böra framhållas att för de särskilt inom Kalmar och Östergötlands län talrika strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske huvudsakligen med garn och som, på grund av det egna fiskevattnets ringa omfattning, ofta i väsentlig grad äro hänvisade till fiske jämväl å andra vatten, ett lagfästande av denna sedvana måste anses innebära en betydande fördel.»

Beträffande grunderna för den ifrågasatta regleringen av fiskerätten hade i ett förberedande utkast till bestämmelser, varöver yttranden inhämtats från myndigheter och sammanslutningar, upptagits vissa allmänna begränsningar i fråga om det fria fiskets utövande.

Sålunda hade föreslagits, att vattenområdet närmast stränderna alltjämt skulle helt förbehållas strandägarna, därvid till vinnande av likformighet i bestämmelserna sagda område givits samma utsträckning som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs eller intill 180-mzlinjen. Då fjällfiske huvudsakligen bedreves inom detta vatten, skulle redan genom en dylik begränsning sagda fiske komma att i väsentlig mån förbli oberört av den ifrågasatta lagstiftningen. Till ytterligare skydd för fjällfisket hade upptagits ett stadgande av innehåll, att garntiske efter strömming finge av annan än strandägaren utövas allenast i vatten med visst, jämförelsevis större djup, å vilket annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehölle sig. Detta djup hade ansetts lämpligen kunna be- stämmas till 10 111.

Vad anginge Kalmar, Östergötlands och Södermanlands län fann departe- mentschefen av utredningen framgå, att det fria fisket icke av ålder omfattat det egentliga strandfisket. Däremot syntes honom de särskilda förhållanden, som flerstädes rådde i Uppsala, Stockholms och Blekinge län, böra föranleda en utvidgning av det för fritt skötfiske upplåtna området inom dessa; härom anfördes vidare i propositionen:

»En sådan utvidgning skulle kunna ifrågasättas ske på det sätt, att garnfisket för dessa län helt frigåves. En annan utväg, som förordats i en del yttranden, är att jämte de för

• Sida 108
•  Original

övriga län upptagna reglerna införa en kompletterande bestämmelse, varigenom det av ålder bedrivna fria fisket skyddas jämväl för det fall, att det idkas närmare land eller å mindre vattendjup än som eljest är föreskrivet. Vad särskilt Stockholms län angår torde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom länets skärgård den sist antydda lös- ningen vara att föredraga. Då denna ej heller för de båda övriga länen torde medföra några större olägenheter och därigenom jämväl vinnas mera enhetliga regler, har jag stannat vid att för samtliga tre länen föreslå upptagandet av en bestämmelse av nu angivet innehåll.»

Med sistnämnda tre län ansågs Gotlands län böra likställas i nu angivna hänseenden.

I riksdagen bifölls Kungl. Maj:ts förslag utan annan ändring än att inom Blekinge län skötfisket skulle vara helt fritt inomskärs, oberoende av styrkt sedvana.

Kammarkollegiet 1924 om strömmingsfisket i Norrland.

I den av kammarrådet Dufwa verkställda utredningen erinradesl om att, då de gamla bestämmelserna om strömmingsfiskets gemensamma idkande av allmogen i Finland upptagits i 1766 års fiskeristadga och utsträckts till att gälla även för de norrländska länen, den avsevärda inskränkningen gjorts i rätten till fritt fiske, att denna skulle gälla endast »där sådant vanligt varit». Den fiskande hade alltså belastats med skyldighet att, i händelse av tvist, bevisa att strömmingsfiske på det ifrågavarande stället av ålder bedrivits oklandrat. Enligt Dufwas mening överensstämde denna inskränkning näppe- ligen med de vid norrländska kusten i allmänhet då rådande förhållandena.

Såsom stöd för denna sin uppfattning har Dufwa hänvisat till att så gott som omedel- bart efter utfärdandet av 1766 års stadga återupptagits och sedermera under tidernas lopp allt som oftast fullföljts strävanden att få strömmingsfisket vid den norrländska kusten förklarat fritt vid alla skogs-, bergs- och stenstränder utan annat förbehåll än strandägarnas sedan gammalt bestående förkasträtt två dagar i veckan. Befogenheten av dessa strävanden hade vunnit erkännande såväl av kommerskollegium i ett år 1840 avlämnat förslag till ny fiskeristadga som ock av rikets ständer, då de vid riksdagen 1840—41 beslutit att hos Kungl. Maj:t hemställa om en lagförklaring i den riktning att 85 i 2 kap. av 1766 års fiskeristadga medgåve just en sådan friare rätt till strömmings- fiske som nyss nämnts. Vad rikets ständer sålunda beslutit hade avslagits av Kungl. Maj :t huvudsakligen därför, att det icke kunnat anses vara ådagalagt att vid tiden för stadgans utfärdande en sådan friare rätt till strömmingsfiske som den påkallade varit vanlig överallt vid de norra länens kuster. Denna motivering för ett avslag hade emellertid enligt Dufwas mening vilat på skäligen svag grund.

Under erinran om att på många ställen vid norrlandskusten förekomme skattlagda fisken och särskilda fiskerättigheter framhöll Dufwa, att på dylika ställen den friare rätten till strömmingsfiske uppenbarligen icke kunnat vinna tillämpning, eftersom sådana fisken alltjämt skyddats genom ett i 1766 och 1852 års fiskeristadgor förekommande och till gällande fiskerättslag i dess

1Betänk. 1924 s. 136 f.

• Sida 109
•  Original

12 & överflyttat stadgande, enligt vilket, där genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat sätt annorledes än förut i lagen sagts blivit bestämt om någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Under förutsättning att denna paragraf fortfarande bibe- hölles eller åtminstone icke upphävdes utan att de fiskerättsinnehavare som därigenom bleve lidande erhölle full kompensation, fann Dufwa ur rättslig synpunkt några betänkligheter icke möta mot en ändring av fiskelagens3 & första stycketi nu antydda syfte. Detta kunde tydligen vinnas genom att ur paragrafen uteslötes orden >>å ställen, där sådant av ålder varit vanligt».

Det av kammarkollegiet i 1924 års betänkande framlagda lagförslaget var avfattat i enlighet med vad Dufwa sålunda förordat.

I infordrade yttranden tillstyrktes kammarkollegiets förslag av länsstyrel— serna i dc berörda länen utom Norrbottens län ävensom av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Sistnämnda länsstyrelse liksom fiskeriintendenten i övre norra distriktet avstyrkte däremot lagändringen under uttalande att denna varken vore av behovet påkallad eller av befolkningen eftersträvad.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 13 oktober 1927 anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Av utredningen lärer väl framgå, att på ett eller annat håll i Norrland någon osäker- het rått i fråga om den på sedvana grundade rätten till strömmingsfiske vid annans strand. Tillräckliga skäl för den ifrågasatta lagändringen synas dock icke hava förebragts. Även i denna del av landet finnas orter, där strömmingsfiske av betydenhet ostridigt ansetts förbehållet strandägarna. Också. hava yrkanden om lagstiftningsåtgärder i den av kollegiet nu angivna riktningen tidigare vid flera tillfällen avvisats. Närmare torde ligga att efter särskild utredning i de fall, där oklarhet verkligen kan anses råda angående fiskerättsförhållandena, söka åvägabringa en tillfredsställande uppgörelse mellan de tvistande eller på annat sätt tillgodose det lokala behovet.»

Kammarkollegiets förslag har därefter icke föranlett någon åtgärd.

F iskcrättskommittén. Norrlandskusten.

Vid norrlandskusten har sedan gamla tider strömmingsfisket i betydande utsträckning plågat bedrivas oberoende av äganderätten till jorden. Dessa rättsvanor sammanhänga utan tvivel med att fiskevattnen äro vidsträckta, att avsättningsmöjligheterna varit begränsade och att främmande fiskare tidigt förmått hävda sina intressen gent emot ortsbefolkningen. Redan i 1766 års fiskeristadga ha också dessa förhållanden beaktats genom införande av en specialbestämmelse, som i sak oförändrad kvarstår i vår nu gällande fiskelag.

Den frihet, som sålunda i lagen tillförsäkrats icke-strandägande fiskare, har emellertid begränsats att gälla »å ställen, där sådant av ålder varit van- ligt». I händelse av tvist ankommer det till följd härav på den fiskande att

• Sida 110
•  Original

bevisa, att strömmingsfiske av ålder bedrivits oklandrat på det ifrågavarande stället.

På liknande sätt avfattade regler om rätt till sedvanemässigt bedrivet fiske förekomma även annorstädes i fiskelagen. Det torde vara en allmänt gjord erfarenhet att det skydd, dylika bestämmelser bereda de fiskande, är ganska svagt. I rättegångar, där fråga om fiskerättsliga sedvanor varit föremål för prövning, har det även i fall, då tillvaron av en sådan sedvana synts sannolik, Visat sig synnerligen vanskligt att på bindande sätt styrka påståendet härom. Delvis lärer detta bero på att domstolarna regelmässigt ställa stora krav på bevisningen om den ifrågasatta sedvanans ålder; enligt gängse uppfattning torde utredningen anses böra omfatta en tid av åtminstone 50 år tillbaka. Det ligger i sakens natur att en så vidsträckt bevisskyldighet sällan kan full- göras; en särskild svårighet har också stundom legat däri att gamla fiskare, som kunnat tänkas sitta inne med personlig kännedom om förhållandena, själva haft det i saken och på grund därav varit jäviga att vittna.

Med avseende på strömmingsfisket i Norrland ha måhända de nämnda olägenheterna hittills ej gjort sig lika starkt gällande som på vissa andra håll. Vad det i de flesta trakter numera helt dominerande skötfisket beträffar, synes av de upplysningar som erhållits vid fiskerättskommitténs offentliga möten eller på annat sätt framgå, att med undantag för några tämligen isolerade områden — t.ex. på vissa ställen i nordligaste delen av Västerbottens län samt omkring Holmön utanför Umeå — strandägarna mera allmänt göra anspråk på detta fiske endast inom Västernorrlands län; skötfisket är här i betydande utsträckning föremål för utarrendering, och arrendatorerna för- behålla sig ensamrätt därtill eller åtminstone till fiske med krokskötar, vilka mestadels utsättas nära stranden.

Dessa avvikande sedvanor sammanhänga med de säregna fiskerättsförhållanden av gammalt ursprung, som alltjämt äro rådande inom Västernorrlands län, särskilt i Ånger- manland.1 I de där flerstädes förekommande fiskelägena eller fiskehamnarna erlägga i allmänhet de fiskande sedan gammalt avgift till ägarna av den jord varpå fiskelägena anlagts.2 Redan tidigt utbildade sig på dessa fiskeplatser en ganska fast organisation i form av s. k. hamnlag med egna hamnordningar, vilka hade till huvudsaklig uppgift att reglera ordningen mellan de fiskande och i allmänhet utestängde andra än hamnlagets medlemmar från fiske i det fiskevatten som ansågs tillhöra hamnen. Efter hand blev det sålunda regel, att envar fiskade endast i det vatten som ansågs höra till den hamn, av vars hamnlag han var medlem.

Eljest torde vid större delen av norrlandskusten skötfisket alltjämt vara fritt åtminstone för ortsbefolkningen. Även här framträder dock flerstädes en tydlig tendens till inskränkning av de områden, som stå till fiskarenas fria

1 Jfr Betänk. 1924 s. 123 ff. 2Huruvida denna avgift, som i allmänhet icke grundar sig på skriftligt avtal, allenast utgör arrende för den mark varå boningshus eller sjöbodar uppförts eller om den, såsom från jordägares sida hävdats, även innefattar ersättning för fiskets nyttjande, har på vissa ställen varit föremål för tvist; jfr Betänk. 1924 s. 134 f.

• Sida 111
•  Original

förfogande. En förutsättning för att strömmingsfisket skall kunna med fram- gång utövas är, att de fiskande någorlunda obehindrat kunna följa ström- mingen på dess vandringar i skärgårdarna. Med den stora betydelse ström- mingsfisket har på norrlandskusten skulle en avsevärd minskning av rörelse- friheten vid detta fiske innebära ett allvarligt hot mot yrkesfiskarenas ut- komstmöjligheter. En lagändring, varigenom de icke-strandägande fiskarena i dessa trakter få en fastare ställning i fråga om rätten till fiske och därmed bättre tryggas i sin näringsutövning, är därför av behovet påkallad.

Kammarrådet Dufwa förordade i sin utredning, att rätten till strömmings- fiske vid den norrländska kusten skulle frigöras från beroendet av styrkt sedvana. Härvid stödde sig Dufwa på historiska grunder. Enligt hans mening stod den inskränkning i det norrländska strömmingsfiskets frihet, som skedde genom sedvanevillkorets införande i 1766 års fiskeristadga, näppeligen i överensstämmelse med de förhållanden, som då i allmänhet rådde vid kusten ifråga. Förutsatt att hänsyn toges till vissa särskilda fiskerättigheter — när- mare berörda här nedan — ansåg därför Dufwa, att ur rättslig synpunkt inga betänkligheter mötte mot att borttaga sagda villkor. — Ehuru tillstyrkt i flertalet remissyttranden avvisades Dufwas förslag av departementschefen. De skäl som av denne anfördes synas dock, i betraktande av den utveckling varom ovan talats. ej numera böra vara avgörande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill fiskerättskommittén för sin del föreslå upphävande av den för fritt strömmingsfiske inom norrlandslänen stadgade förutsättningen att »sådant av ålder varit vanligt». I enhetlighetens intresse synes denna ändring böra genomföras för hela ifrågavarande kust- sträcka. I den mån avvikande sedvanor äro rådande och den nya lagstift- ningen i betraktande därav kan anses medföra skada för strandägare, bör denne givetvis få skäligt vederlag.

Anmärkas må, att de förut berörda egenartade förhållandena inom Västernorrlands län givit anledning till särskilda yrkanden från därvarande fiskares sida beträffande fiskerättens reglering. I en till kommittén riktad framställning har sålunda Ångerman- lands kustfiskarförlmnd bland annat uttalat, att i detta landskap fisket borde vara fritt överallt utanför 180-m:linjen, varemot i yttre skärgården vattnet närmare stranden skulle utan arrendeavgift förbehållas fiskarena i de fiskelägen eller andra sammanslut- ningar, som förut arrenderat detsamma. — Kommittén kan för sin del ej biträda detta förslag, vars syftning påtagligt avviker från de nutida strävandena till större frihet på fiskerättens område och ej heller synes överensstämma med de önskemål som i allmänhet framförts av den norrländska fiskarbefolkningen. I den mån det befinnes ändamålsenligt att på vissa ställen bibehålla de ålderdomliga ordningar beträHande fiskets utövande, varom här är fråga, torde dessa kunna vidmakthållas genom godvilliga överenskommel- ser mellan fiskarenas egna organisationer. Denna väg har i andra liknande fall visat sig framkomlig.

Ovan har framhållits, hurusom de i 3 % fiskelagen meddelade bestäm- melserna om fritt fiske i enskilt fiskevatten icke gälla mot sådana särskilda

• Sida 112
•  Original

rättigheter, som avses i 12 & samma lag, liksom ej heller mot kronans i 8 % nämnda enskilda fisken. Den nu avsedda rätten till strömmingsfiske skulle till följd därav flerstädes i praktiken bli utan verkan. Vid norrlandskusten, särskilt inom Västernorrlands län, finnas nämligen sedan gammalt en mängd enskilda kronofisken och särskilt skattlagda strömmingsfisken, inom vilkas områden rätten till strömmingsfiske uteslutande tillkommer fiskets ägare eller dennes rättsinnehavare. Det förekommer även på åtskilliga håll, att enligt särskilda i äldre tid meddelade stadganden (»privilegier») rätt till fiske — vare sig enbart strömmingsfiske eller fiske i allmänhet — tillagts vissa städer eller enskilda. Så t.ex. har genom en Kungl. Maj:ts resolution år 1652 tillförsäkrats Härnösands stad, att ingen främmande därefter finge fiska staden närmare än två mil såväl söderut som norrut, på vilken sträcka fisket vore staden och dess borgerskap enskilt förbehållet; och Säbrå socknemän ha genom ett kungl. brev av år 1626, bekräftat 1635, 1651 och 1664, »efter— låtits» att behålla Lungön med strömmingsfisket därunder för sig allena. så att ingen vore tillåtet att däromkring fiska.1

Fiskerättskommittén har i annat sammanhang förordat, att de i 8 och 12 %% fiskelagen angivna rättigheterna upphävas såvitt de avse fritt fiskevat- ten (utanför den allmänna frifiskegränsen).2 Den oklarhet i de fiskerättsliga förhållandena, som dessa rättigheter äro ägnade att medföra och varav kom- mitténs berörda förslag föranletts, gör sig i minst lika hög grad gällande med avseende på strömmingsfisket inom enskilt fiskevatten. Den där med- givna rätten till fritt strömmingsfiske har ju betingats framför allt av de speciella förhållanden varunder detta fiske bedrives. En främmande fiskare, som i förlitande på lagens bestämmelser om fritt fiske följer strömmingen på enskilt vatten, löper uppenbarligen risk att sig ovetande överskrida grän- serna för exempelvis ett skattlagt fiske, varinom frifiske ej är medgivet, detta så mycket mera som de skattlagda fiskenas rätt ej sällan är till sin omfatt- ning och innebörd oklar. Framhållas må även, att vid den reglering av kro- nofiskena, som skett på grund av ett kungl. brev den 22 mars 1850, ett flertal särskilt skattlagda strömmingsfisken förenats med hemman mot ökning av dessas _ numera avskaffade — grundskatt och i samband därmed uteslutits ur jordeboken. Huruvida i dylikt fall det särskilda rättsskydd, som enligt vad ovan nämnts tillkom det gamla skattlagda fisket, skall anses leva kvar sedan detta upphört att finnas till, lär vara föremål för delade meningar; skulle samma rätt numera kunna åberopas av hemmanets ägare, föreligger tydligen en inskränkning i den fria fiskerätten, om vars existens de fiskande knappast ha någon möjlighet att på förhand förvissa sig.

De nu angivna förhållandena tala enligt fiskerättskommitténs mening starkt för att låta det frigivande av strömmingsfisket, som förordats beträf-

1 Se vidare Betänk. 1924 s. 123 ff., 298 11". 2 S. 76.

• Sida 113
•  Original

fande norrlandskusten, gälla även gent emot sådana särskilda rättigheter som avses i 8 och 12 %& fiskelagen. Enskild fiskerättshavare, som lider förlust genom den nya ordningen, bör naturligtvis erhålla gottgörelse. — Under- strykas bör, att den ifrågasatta lagändringen icke avser att frånhända rät- tighetsinnehavaren den rätt han eventuellt äger att med andras uteslutande bedriva strömmingsfiske med annan redskap än sådan, som omfattas av den fria fiskerätten, eller fångst av annan fisk än strömming.

Enligt gällande lag är det fria strömmingsfisket i enskilt fiskevatten inom de norrländska länen begränsat till rörlig redskap; fisket med fast redskap är helt förbehållet strandägarna. Tillräcklig anledning att nu frångå denna grundsats torde ej föreligga. Då emellertid begreppen fast och rörlig red- skap ej skola bibehållas i förslaget till ny fiskelag, synes det i förevarande fall lämpligt att i lagtexten uttryckligen ange de slag av redskap. som få användas. Endast not, skötar och sillnät torde därvidlag komma i fråga. Beaktas bör, att enligt den avgränsning kommittén förordat med avseende på redskap, som utan tillstånd skall få utsättas i fritt fiskevatten, därifrån äro undantagna bland annat vissa typer av krokskötar, nämligen huvudsak— ligen sådana vilkas landarm vid vittjandet lämnas utestående i sjön.1 Dylika krokskötar böra ej heller få nyttjas vid frifiske i enskilt vatten.

En annan i gällande lag stadgad inskränkning i den sedvanemässiga rätten till fritt strömmingsfiske i Norrland hänför sig till strandens beskaffenhet, i det att sådan rätt inomskärs föreligger endast vid sterila stränder. Skyddet för åker och äng går tillbaka ända till medeltiden och sammanhänger utan tvivel med att notdragning på den tiden var den vanliga formen av ström- mingsfiske. Skyddet gäller emellertid oberoende av om stranden behöver be- trädas eller ej och oavsett huruvida med hänsyn till årstiden ett eventuellt beträdande kan tänkas medföra någon skada. Som förut nämnts har not- fisket efter strömming på de flesta håll i Norrland så gott som helt upphört, och såvitt vid de av kommittén anordnade offentliga mötena kunnat utrönas iakttas numera vid det sedvanemässiga frifisket ingen åtskillnad mellan olika slag av strand. Begränsningen torde därför utan olägenhet kunna bortfalla.

Anledning synes ej heller föreligga att i en ny fiskelag bibehålla bestäm- melsen om viss förkastrält för strandägaren vid notfiske. Detta urgamla stad— gande har enligt lämnade upplysningar helt kommit ur tillämpning.

Uppsala, Stockholms och Gotlands län.

Vid den år 1932 genomförda regleringen av rätten till strömmingsfiske i mellersta och södra Sveriges skärgårdar stadgades som allmän begränsning för rätt till fritt skötfiske inomskärs norr om Blekinge, att sådan rätt gäller

1 Se 5. 90.

• Sida 114
•  Original

endast utanför 180-m:linjen och där blott på minst 10 m djup. För Uppsala och Stockholms samt Gotlands län infördes dock ett kompletterande stad- gande till skydd för lokala sedvanor, innebärande att skötfisket skall vara fritt även eljest, där de fiskande av ålder oklandrat utövat sådant fiske. I motiven anfördes, att en sålunda avfattad bestämmelse vore lämplig sär— skilt för Sto ck h 0 I 111 s [(i n med hänsyn till de skiftande förhållandena inom detta läns skärgård.

De ingående undersökningar rörande förekomsten av lokala sedvanor, som föregingo 1932 års lagändring, utvisade att inom Stockholms län såsom allmän regel tillämpades att i vatten, där skötfiske överhuvud idkades i nämnvärd omfattning, sådant fiske var fritt åtminstone på något avstånd från land; stundom var denna frihet förbehållen grannar eller andra närboende. Inom enstaka områden rådde dock annat förhållande sedan längre eller kortare tid tillbaka.

Beträffande norra skärgården uppgavs, att skötfisket sedan längre tid tillbaka varit strandägarna förbehållet endast bland öarna i södra delen av Gräsö socken och vid den motliggande stranden av Börstils socken ävensom i några enstaka trånga vattenområden, där strömmingsfisket dock syntes vara av mycket ringa betydelse. I Svartlöga, Blidö och Furusunds vatten inom Blidö socken hade strandägarna på senaste tid gjort anspråk på ensamrätt till allt fiske; beträffande Svartlöga och Blidö hade detta krav rests i samband med delning av fiskevattnen.

Inom den mellersta delen av Stockholms skärgård förbehöllo sig strandägarna sedan gammalt ensamrätt även till skötfisket omkring Grinda i norra delen av Värmdö socken ävensom inom vissa trängre vatten i Tyresö socken och mellan Värmdön samt Farsta-, Ingarö-, Fågelbro- och Vindölanden. Under senare tid hade vid Skägga, Sund m. ti. fastigheter på norra Värmdön, vilka förvärvats av personer hemmahörande i eller ut- flyttade från Stockholm, allt fiske från obehörigas sida förbjudits.

Slutligen var sedan länge skötfisket förbehållet strandägarna i några djupt inträngande fjärdar vid eller i närheten av gränsen mot Södermanlands län, delvis med ganska obe- tydligt strömmingstiske. Därutanför, i de till Stockholms län hörande delarna av Himmer- och Svärdsfjärdarna, hade ännu omkring år 1920 skötfiske bedrivits fritt; sedermera meddelat förbud syntes ej ha upprätthållits. Skötfiske hade vidare åtminstone under senare tid förbjudits för obehöriga i vissa vatten utanför Nynäshamn samt på. ostsidan av Muskö och Yxelö.

I detta sammanhang må erinras om att _ i Stockholms län liksom annor- städes —— strömmingsfisket med skötar först ganska sent fått sin nuvarande stora betydelse. Medan ännu vid sekelskiftet notfisket torde ha varit det viktigaste, medförde tillkomsten av maskinbundna redskap samt framför allt den omkring år 1910 började användningen av motordrivna fiskebåtar en kraftig utveckling av skötfisket i Stockholms skärgård. De efter hand för- bättrade avsåttningsmöjligheterna för den färska skötströmmingen synas även ha bidragit till att öka intresset för denna form av fiske hos strand- ägarna, och dessa begynte i samband därmed att i allt större utsträckning hävda ensamrätt till fisket inomskärs.

Såsom av den historiska redogörelsen framgår kom, i och med att genom 1896 års fiskelag den lagliga grunden för sedvanans bestånd undanryckts,

• Sida 115
•  Original

dennas ställning att i hög grad försvagastcke desto mindre synes ännu så sent som vid 1932 års lagändring skötfisket ha varit fritt inom stora delar av Stockholms skärgård. Man torde ha räknat. med att det då införda rättsskyd- det för av ålder rådande sedvanor skulle i stort sett säkerställa dessas fort- varo. Förhållandena ha emellertid flerstädes utvecklat sig i annan riktning. På åtskilliga håll har, då sedvanebestämmelsen åberopats, från vederbörande strandägares sida bestritts att fritt skötfiske av ålder oklandrat bedrivits på ifrågavarande plats. Stundom ha skärgårdshemmanens ägare väl knappast i och för sig haft något att erinra mot att ortens yrkesfiskare fiskat med skötar i deras vatten, men de ha reagerat mot att fisket där nyttjats av främ— mande. Ej sällan uppges emellertid stridigheterna ha uppkommit i samband med att fiskevattnen förvärvats av personer från Stockholm, vilka saknat förståelse för skötfiskarenas intressen. I några fall har åtal mot de fiskande anställts, varvid — på sätt ovan framhållits i sammanhang med frågan om norrlandsfisket —— det skydd, sedvanebestämmelsen erbjudit, visat sig föga effektivt. På grund härav ha på många håll yppats farhågor för att fri- fiskarena efter hand skola bli helt avstängda från de vatten som ligga innan- för 180—m:1injen eller ha mindre djup än 10 m. Som en utväg ur svårighe- terna har från fiskarhåll framförts förslag om sådan ändring av gällande bestämmelser, att inom Stockholms län skötfisket skulle göras fritt utanför ö—mzkurvan men därinnanför helt förbehållas strandägarna.

I en till fiskerättskommittén ingiven framställning har sålunda Stockholms läns fiskare- förening — bland vars medlemmar såväl strandägare som icke-strandägande fiskare äro företrädda — föreslagit, att de nuvarande reglerna om rätt till strömmingsfiske inom detta län skola ersättas av ett stadgande av innehåll att varje svensk undersåte där skall få utsätta skötar på större djup än 6 m vid medelvattenstånd, dock med rätt för den fiskande att för redskapens fastsättande anbringa dragg på grundare vatten. Föreningen har framhållit, att förslaget innebure ett kraftigt ingrepp i den enskilda äganderätten men finge ses mot bakgrunden av de nya äganderättsförhållanden som uppkommit i skärgården under de senaste årtiondena; numera hade inom vidsträckta områden andra intressegrupper än de som motsvarade skärgårdsborna övertagit strand- och vatten- rätten, med påföljd att många fiskare utestängts från gamla fiskevatten eller blivit före— mål för rättsliga åtgärder. Föreningen har emellertid starkt understrukit nödvändigheten av att de som förlorade på de nya bestämmelsemas genomförande finge kompensation i den utsträckning rätt och billighet krävde.

Mot fiskareföreningens förslag har gensaga rests av Stockholms läns jiskevattenålgare- förening, som i skrivelse till kommittén anfört i huvudsak följande. Tillräcklig tillgång på strömming funnes i de genom 1932 års lagändring redan frigivna vattnen, varför intet verkligt behov av ytterligare inkräktande på annans rätt nu förelåge. Om skötar finge fritt utsättas på 6—8 m djup, skulle fiskevattensägarnas fjällfiske förhindras och fjäll- fiskbeståndet ytterligare decimeras till följd av skadegörelse på yngel och småfisk. Den begärda lagändringen skulle därför i själva verket mindre upphjälpa strömmingsfångsten än minska det redan förut knappa fjällfisket. Även med hänsyn till strandägarnas behov av fri trafik till bryggor och lastageplatser vore det nödvändigt att för fritt fiske bestämma ej blott ett visst minsta vattendjup utan också det minsta tillåtna avståndet från stran-

• Sida 116
•  Original

den. Man måste hålla i minnet, att strandägarna sedan gammalt betalat skatt för sina vattenområden, och att i taxeringsvärdena liksom i köpeskillingarna för strandfastig- heterna fiskevattnens beräknade kapitalvärden inginge som en betydande del.

Dessa inlägg torde väl återge de motsättningar som föreligga mellan de olika intressegrupperna. Problemen äro i huvudsak desamma som berörts i fråga om norrlandskusten, men förhållandena ha inom Stockholms skärgård kommit att bli betydligt mera tillspetsade än norrut. Härtill torde flera or- saker ha samverkat; av särskild betydelse har säkerligen varit, att det —— låt vara ej synnerligen verksamma —— skydd, som äldre lagstiftning berett sed- vanan även vid denna kuststräcka, upphävdes genom 1896 års lag. Att detta efter hand lett till en inskränkning av de områden som tidigare stått till skötfiskarenas fria förfogande är ställt utom tvivel, och denna utveckling synes som nämnts ej ha avbrutits genom att skyddet för sedvana återinfördes år 1932. Erfarenheterna inom Stockholms skärgård under de senaste åren torde i hög grad bekräfta uppfattningen att bestämmelser av förevarande slag, enligt vilka bevisskyldighet om av ålder bestående sedvana åvilar de fiskande, skänka dessa ganska ringa trygghet under kritiska förhållanden.

Det har ofta framhållits, att förekomsten av en yrkesfiskarkår, som har fisket till sin åtminstone huvudsakliga förvärvskälla, är av stor betydelse för ett rationellt utnyttjande av havsfisket. För att dessa yrkesfiskare skola kunna existera måste de få arbeta under drägliga betingelser, och det är ur sådan synpunkt nödvändigt att de som idka skötfiske efter strömming ha tillräcklig rörelsefrihet. Inom Stockholms skärgård har säkerligen just detta förhållande starkt bidragit till att framkalla den där sedan gammalt vitt ut— bredda rättsuppfattningen om skötfiskets oberoende av strandäganderätten, och man torde häri också finna en förklaring till att det sedvanemässigt fria skötfisket förmått leva kvar i så stor omfattning, trots att det under en lång följd av år saknat lagens stöd. Från strandägarhåll vill man visserligen göra gällande, att frifiskarenas behov av rörelsefrihet blivit tillräckligt till— godosett genom att de fått rätt att förfoga över de vatten inomskärs, som ligga utanför 180-mzlinjen och ha ett djup av 10 m eller mera. Redan den kom- pletterande sedvanebestämmelsens införande innebär emellertid ett under— kännande av denna ståndpunkt. Enligt vad som upplysts uppehålla sig strömmingsstimmen under vissa årstider regelbundet i de grundare eller närmare land belägna områden som sagda bestämmelse avser. Om de tal- rika yrkesfiskare i skärgården, som sakna egna fiskevatten eller vilkas fiske- vatten ha ringa utsträckning, skola kunna med framgång bedriva sin näring även under dessa tider av året, böra de därför äga tillfälle att någorlunda obehindrat följa strömmingen in på sådana områden. Skulle deras rätt här— till ytterligare inskränkas, komme detta otvivelaktigt att avsevärt beskära deras utkomstmöjligheter och med sannolikhet få till följd, att många av dessa yrkesfiskare bleve ur stånd att fortsätta sin näringsutövning. En sådan

• Sida 117
•  Original

utveckling skulle ur såväl sociala som näringspolitiska synpunkter vara syn— nerligen betänklig.

Vad sålunda anförts talar enligt fiskerättskommitténs mening starkt för en lagändring, varigenom den för Stockholms län gällande bestämmelsen om skydd för sedvanemässigt fritt skötfiske ersättes med regler, vilka bättre fylla det avsedda syftet.

Med avseende på de nya reglernas utformning vore det helt visst önskvärt, att dessa nära anslöte sig till de sedvanor man vill skydda. Detta torde emel- lertid vara praktiskt outförbart, ej minst med hänsyn till svårigheten att överallt säkert fastställa sedvanornas förekomst och omfattning. En generell reglering synes därför ofrånkomlig, även om vid en sådan vissa ingrepp i bestående rättigheter ej kunna undvikas. Vid övervägande av olika tänkbara lösningar har kommittén funnit sig kunna i huvudsak biträda det förslag som framlagts av Stockholms läns fiskareförening. Om i enlighet därmed den ovillkorliga rätten till fritt skötfiske i enskilt fiskevatten utvidgas att gälla där djupet uppgår till mer än 6 m, oberoende av avståndet från land, medan det grundare vattnet förbehålles strandägarna, synes skötfiskarenas behov av rörelsefrihet bli tillräckligt tillgodosett.1 På de ställen inom det utvidgade om- rådet, där fritt skötfiske förut sedvanemässigt utövats, innebär en dylik be- stämmelse ju endast ett uttryckligt stadfästande av den rätt som redan gäl- lande lag medger och därmed ett undanröjande av det nuvarande osäker- hetstillståndct. I den mån däremot områden, inom vilka sådan sedvana sak- nas, enligt det nya stadgandet bli upplåtna för fritt fiske, inträder en verklig rättsändring; för det intrång, fiskevattnets ägare därigenom lider, bör full ersättning tillkomma honom. Å andra sidan kommer i fråga om vatten med högst 6 m djup, varest, på grund av sedvana, skötfisket för närvarande är fritt, denna inskränkning i strandägarrätten att bortfalla. Om än icke av nå— gon större praktisk betydelse synes denna förändring dock ägnad att bidraga till ökad reda i de fiskerättsliga förhållandena.

De farhågor som yppats för att ett frigivande av skötfisket in till ö-mzdjupet skulle bli till stort förfång för strandägarnas fjällfiske synas överdrivna. De viktigare slag av fjällfisk, som fångas inom Stockholms skärgård, äro gädda, braxen, abborre och sik; dessa fiskas till största delen på mindre djup än 6 m och huvudsakligen vid sådana långgrunda stränder där strömmingen ej går in. Dessutom förekommer ett betydande ålfiske med ryssjor och långrev, vilket så gott som uteslutande bedrives på mycket grunt vatten. Intet av dessa fisken torde alltså kunna i någon högre grad direkt påverkas av det fria skötfisket. Tänkbart är dock, att genom ett intensivt sådant fiske i ome— delbar närhet av 6-mzkurvan vandringsfisken skulle kunna utestängas från strandägarnas innanför belägna vatten. Särskilda föreskrifter, som ha till

1 Angående rätt att anbringa dragg el. dyl. innanför denna gräns se motiven till 21 % 8

• Sida 118
•  Original

syfte att förebygga dylika följder av det fria skötfisket, äro meddelade i 3 % andra stycket fiskelagen, som även innehåller bestämmelser till skydd för det av strandägarna utövade notfisket efter strömming. Frågan om dylika stad- gandens upptagande i den nya fiskelagen skall närmare beröras i det följande..l

Framhållas må i detta sammanhang, att — i överensstämmelse med vad som anförts beträffande norrlandskusten _ sådana redskapstyper, som enligt kommitténs förslag skola få utsättas utanför den allmänna frifiskegränsen endast efter tillstånd, icke böra inbegripas i rätten till fritt fiske i enskilt vatten. Krokskötar med kvarstående landarm skola alltså ej få användas av t'rifiskarena;

Med avseende på verkningarna av den ifrågasatta lagändringen bör även erinras om att den ökade frihet som den nya ordningen skulle medföra ju även komme den enskilde strandägaren till godo. Särskilt för de även inom Stockholms län talrika strandägare. vilka bedriva strönnningsfiske med skö- tar och som på grund av det egna fiskevattnets ringa utsträckning ofta vä- sentligen äro hänvisade till fiske i andra vatten, måste det innebära en bety- dande fördel att rätten härtill säkerställes och utvidgas.

I samband med en utvidgning av den fria fiskerätten i enlighet med vad här föreslagits kunde måhända övervägas att från de nya bestämmelsernas tillämpning undanta vissa trängre vattenområden, där någon sedvana be" träffande fritt fiske icke kan påvisas. Vilka områden som härvidlag komme ifråga framgår i huvudsak av den ovan lämnade redogörelsen för de under- sökningar som föregingo 1932 års lagändring. 0111 dessa områden gäller emel— lertid, att skötfiske efter strömming där är så föga givande att någon nämn— värd konkurrens från främmande fiskares sida ej torde vara att vänta. Fiske— rättskommittén anser sig fördenskull sakna anledning att föreslå några dy- lika undantag.

I gällande lag omnämnes ej fisket av skarpsill. Vid 1932 års lagändring torde man emellertid ha avsett att i det fria skötfisket inbegripa även skarp- sillen; någon anledning att i förevarande sammanhang göra åtskillnad mel- lan dessa båda arter av sillsläktet föreligger i allt fall icke, då rättsvanorna beträffande fiske av skarpsill fullständigt överensstämma med dem som råda med avseende på strömmingsfiske. Till undvikande av missförstånd synes i lagtexten böra uttryckligen anges, att för skarpsillfiske samma reg- ler skola gälla som för det egentliga strömmingsfisket.

Inom de övriga län, för vilka i fiskelagen upptagits en sedvanebestämmelsc av samma innehåll som den för Stockholms län gällande, äro de sedvane— mässiga förhållandena i fråga om skötfiske efter strömming mycket enkla. I Up ps ala lä n förekommer dylikt fiske inomskärs endast i vissa delar av Lövstabukten och har där av ålder varit fritt för envar även i närheten av

1 S. 118 f.

• Sida 119
•  Original

land. Vid de öppna delarna av länets kust råder samma förhållande. Inom Gotlands län utgör Fårösund det enda inomskärsområdet med till- räckligt djup för strömmingsfiske med skötar. Såväl där som vid länets öv- riga kuststräckor är sagda fiske sedan gammalt fritt. Vid sådana förhållanden torde anledning ej föreligga att för dessa län bibehålla den formella inskränk— ning i fiskerätten, som hänvisningen till sedvana utgör. Fiskerättskommittén förordar alltså, att skötfiske efter strömming och skarpsill där blir utan vill- kor fritt för varje svensk medborgare. Förbehåll göres för krokskötar med kvarstående landarm.

Framhållas må, att, detta förslag för Uppsala läns vidkommande innebär tillämpning av samma princip i nu angivna hänseende, som förut föreslagits i fråga om de norrländska länen. Då strömmingsnot ej användes i Uppsala län, kan alltså det för norrlandskusten avsedda stadgandet lämpligen utsträckas att gälla även för detta län. Inom de till Upp- sala län hörande vatten, som gränsa till Stockholms län, uppges strömmingsfiske knappast förekomma i strändernas närhet, varför nägra praktiska komplikationer till följd av att olika regler komme att gälla på ömse sidor av länsgränsen ej torde behöva befaras.

Inom Stockholms län finnes ett ganska betydande antal särskilt skattlagda fisken, vilka aVSe strömming, enbart eller jämte andra slag av fisk; för got— landskusten redovisas ett par dylika fisken, varemot skattlagda fisken helt torde saknas i Uppsala län.1 I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om norrlandskusten bör den privilegierade ställning, som nu är till- försäkrad dessa fisken — liksom de enskilda kronofiskena envar tillkommande rätten till strömmingsfiske, upphävas.

gent emot den

Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län.

Av de lokala undersökningar, på vilka 1932 års lagändring byggde, fram- gick att i ovannämnda tre län det fria skötfiskets ställning ej var tillnärmelse- vis lika stark som inom Stockholms skärgård. Något utrymme för en särskild sedvanebestämmelse utöver den allmänna begränsningen av frifisket inom— skärs till 180-mzlinjen och 10-mzdjupet ansågs ej föreligga för dessa läns vidkommande. Som regel synes det fria strömmingsfisket här icke av ålder ha omfattat det egentliga strandfisket. Åtminstone vad beträffar vissa delar av Östergötlands och Kalmar län torde detta sammanhänga med att fisket sedan gammalt i betydande omfattning idkas som binäring av mindre hem— mansägare, vilka förbehållit sig ensamrätt i eget vatten. Ej minst torde om- sorgen om notfisket, vilket i dessa trakter varit och alltjämt är av stor eko- nomisk vikt, ha föranlett strandägarna att kraftigt motsätta sig att andra fiskande utnyttjat vattnet. Även på ställen där skötfisket varit fritt —— före- trädesvis i större f järdar och vikar på något avstånd från land — har denna sedvana flerstädes trängts tillbaka. På grund av dessa särskilt för Östergöt-

1 Betänk. 1924 s. 245 (Gotland), 289 ff. (Stockholms län).

• Sida 120
•  Original

lands och Kalmar län utmärkande förhållanden kom den år 1932 genom— förda regleringen av fiskerätten — trots att ganska stora områden helt un— dantoges från dess tillämpning — att i åtskilliga fall medföra rubbningar i det då rådande rättsläget, och ersättningar till strandägare för mistad fiske— rätt ha där utgått med ansenliga belopp. En ytterligare utvidgning av om— rådet för det fria skötfisket har emellertid även inom dessa län nu påkallats från en del håll.

Yrkandena ha i vissa fall utmynnat i förslag om att 6-mzdjupet måtte, oberoende av avståndet från stranden, tillämpas som gräns för det fria skötfisket även i Söderman- lands och Östergötlands län; framställningar av sådant innehåll, avseende Bråviken och skärgården omkring Arkösund, ha tillställts kommittén från ett antal fiskare i dessa trakter. Ett annat förslag, som framförts från yrkesfiskarhåll inom Södermanlands län, avser att under vinterhalvåret skötfisket skall vara fritt på minst 10 m djup oberoende av avståndet från land.

Såvitt fiskerättskommittén kunnat finna har den avgränsning mellan strandfisket och det fria fisket, som skedde genom 1932 års lagstiftning, i allmänhet medfört en önskvärd stabilisering av förhållandena och väsent- ligen undanröjt de tvisteanledningar som tidigare förelegat mellan strand- ägare och icke—strandägande fiskare vid ifrågavarande kuststräckor. På det hela taget synes befolkningen i dessa trakter numera också vara ganska till- freds med den bestämning av fiskerätten, som sålunda kommit till stånd. De anspråk på utvidgad rätt för frifiskarena, som likväl framställts, äro i och för sig förståeliga. De synas emellertid icke kunna stödja sig på någon all— män av ålder rådande sedvana, och de smärre områden inom vilka hävd för större frihet måhända kan åberopas — såsom i vissa delar av Södermanlands och norra Östergötlands skärgård — äro geografiskt icke så skarpt avgrän- sade, att särbestämmelser för dem lämpligen böra ifrågakomma.

I ett särskilt avseende, nämligen beträffande det fastställda minimidjupet, synas dock gällande bestämmelser vara mera restriktiva än nödigt är. Redan i samband med förarbetena till 1932 års lagändring anmärktes av vissa fiskarorganisationer, att ett djup av 10 m vore för stort tilltaget, och samma mening har kommit till uttryck vid de av fiskerättskommittén anordnade sammanträdena. Stadgandet om 10 m djup tillkom för att skydda strand— ägarnas f jällfiske och avsåg att begränsa rätten till fritt skötfiske till sådant större djup, där annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehåller sig. Enligt vad ovan utvecklats i samband med strömmingsfisket i Stockholms län kan emellertid skötfiske, som bedrives in till 6 m djup, knappast antas komma att nämnvärt inverka på fjällfisket. Risken för skada på fjällfisket blir tydligen så mycket mindre, om vattenområdet närmast stränderna, där sådant fiske huvudsakligen bedrives, även i fortsättningen helt förbehålles strandägarna. Det syfte, man velat vinna med 10-mzregeln, synes därför väsentligen bli tillgodosett även om gränsen flyttas in till 6-mzdjupet. En viss fördel synes

• Sida 121
•  Original

också vara, att samma djupsiffra blir gällande för hela kuststräckan från och med Stockholms till och med Kalmar län. I fråga om det område närmast stränderna, där strömmingsfisket förbehållits strandägarna, finner sig av antydda skäl kommittén icke böra förorda annan ändring av bestämmelserna än som föranledes av kommitténs förslag till ny allmän frifiskegräns. I gäl- lande lag har, till vinnande av enhetlighet, nämnda område givits lika stor utsträckning som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs; det omfat— tar alltså vattnet till och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtar. Då enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag 180—mzregeln skall ersättas med en annan bestämningsgrund såvitt angår den allmänna frifiskegränsen, torde anledning saknas att låta den nu- varande svårtillämpade regeln kvarstå som norm för rätten till fritt sköt- fiske i enskilt vatten. Med hänsyn till det samtidigt uppställda kravet på visst vattendjup synes man vid sistnämnda gränsdragning kunna stanna vid ett fixerat avstånd av 200 m från land, vilket under förhandenvarande omstän— digheter kan antas i stort sett motsvara 180 m från stadigt 2-mzdjup.

Kommittén föreslår alltså, att inom Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län fritt skötfiske efter strömming och skarpsill1 får bedrivas i enskilt fiskevatten på större djup än 6 m och på ett avstånd ej understigande 200 m från stranden av fastlandet eller annan landbildning av den storleks- ordning, som eljest kräves för att särskild fiskerätt skall medfölja landbild- ningen. Regeln torde böra gälla likformigt i allt enskilt vatten, där fritt sköt- fiske är medgivet.

Beträffande de särskilda områden (Slätbaken m.fl.), inom vilka ström- mingsfisket helt förbehållits strandägarna, har kommittén ej funnit skäl föreligga att frångå vad som nu gäller.

Ett fåtal skattlagda fisken, avseende strömming, finnas även vid ifrågava— rande kuststräckor. Beträffande dem hänvisas till vad som förut anförts i detta ämne. '

Blekinge län.

Inom länet är enligt gällande lag fisket med sillgarn, såsom Skötarna här kallas, helt fritt inomskärs, medan »vid öppna havsstranden och utom skä- ren» det fria fisket gjorts beroende av sedvana.

Vid ostkusten (norr om Torhamns udde) förekommer till följd av stran— dens beskaffenhet intet strömmingsfiske inne på enskilt vatten. I övriga trakter är enligt rådande sedvana garnfisket fritt även utom skären; olik— heten i bestämmelser för inomskärs- och utomskärsområdena torde därför, såsom saknande praktisk betydelse, böra bortfalla.2

1 Jfr s. 114. 2Jfr s. 121 ff.

• Sida 122
•  Original

Vid Skånes östra och södra kust bedrives endast mycket obetydligt ström- mingsfiske inom strandägarområdet. Där sådant förekommer torde det sed- vanemässigt vara fritt. Detta förhållande har beaktats i samband med den allmänna reglering av fiskerätten vid nämnda kuststräckor, som kommittén i annat sammanhang föreslår.1

Skydd för strandfisket.

Då genom 1932 års lagstiftning rätten för varje svensk undersåte att be- driva skötfiske i vissa enskilda vattenområden lagfästes, ansågs nödvändigt att till skydd för det fiske som alltjämt förbehölls strandägarna införa sär- skilda restriktioner i lagen med avseende på det fria fiskets utövande. Ge- nom föreskrifter om maximilängd på sköträckorna och minimiavstånd mel— lan dessa har man velat förhindra att strömmingsstimmen och annan vand- ringsfisk utestängas från strandägarnas innanför belägna vatten. För att freda notvarpen — av vilka åtminstone de som brukas för Vinterfiske nor- malt sträcka sig utanför de åt strandägarna förbehållna vattenområdena _ har stadgats förbud mot fritt skötfiske inom visst avstånd från varp, så länge detta nyttjas av strandägaren; sistnämnda lagbestämmelse kompletteras av i administrativ ordning meddelade föreskrifter om utmärkning av notvarp.

Den stadgade utmärkningsmetoden blev redan från början kritiserad såsom varande alltför besvärlig, och enligt vad som upplysts tillämpas den endast på ett fåtal ställen. Eftersom den författningsenliga utmärkningen utgör en förutsättning för att skyddsbestämmelsen skall verka, har denna sålunda fått mycket ringa betydelse. Emellertid ha i praktiken andra sätt för utmärkning kommit till användning. vilka som regel torde respekteras av frifiskarena, och förslag ha framförts om att dylika enklare metoder skola lagfästas. Den tanken har även framkastats, att intressekonflikten mellan not- och skötfiskare skulle kunna till bådas fördel lösas genom att särskilda tider av dygnet fastställdes för de olika fiskesätten. Vad beträffar de övriga skyddsbestämmelserna har från fiskarhåll gjorts gällande, att det föreskrivna avståndet mellan sköträckorna under vissa förhållanden bör minskas. Så- lunda har i den förut omnämnda framställningen från Stockholms läns fiskareförening anförts, att i de inre delarna av skärgården ett mellanrum av 60 m vore tillräckligt.

Strandägarnas berättigade intressen synas kräva, att i enskilt fiskevatten, där fritt skötfiske är medgivet, detta fiske i allmänhet ej får utövas helt oreglerat. Behovet av skydd för det egentliga strandfisket gör sig naturligen starkare gällande ju närmare land frifiskarena få komma med sina redskap. Behovet av skyddsbestämmclser liksom önskemålen beträffande dessas inne—

1 S. 126 ff.

• Sida 123
•  Original

håll växla emellertid allt efter förhållandena på olika ställen. Generella regler bli gärna alltför osmidiga, och att i lagen införa detaljerade specialstadgan— den för olika trakter eller årstider synes föga lämpligt; redan det omständliga sättet för dylika stadgandens antagande eller ändring talar mot en sådan anordning. Den önskvärda anpassningen efter olika lokala behov synes emellertid kunna vinnas, därest erforderliga bestämmelser få meddelas i administrativ ordning. Med hänsyn till den stora vikt, dessa bestämmelser kunna ha för den enskilde, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att förordna härom, dock med rätt att uppdraga åt viss myndighet —— lämpligen det centrala ämbetsverk som handlägger fiskerifrågor att utöva sagda befo- genhet. I fråga om notvarpsskyddet torde någon invändning mot en sådan anordning så mycket mindre kunna riktas, som den nuvarande möjligheten till civilrättsligt skydd endast undantagsvis utnyttjats. De principiella betänk- ligheter som måhända kunna anföras mot att ur själva lagen bortta skydds- bestämmelserna i övrigt synas böra vika för de praktiska fördelar, det här föreslagna systemet erbjuder. Kommittén anser sig emellertid böra under- stryka, att enligt dess uppfattning meddelandet av dylika bestämmelser åtminstone vad beträffar kuststräckan från och med Stockholms till och med Kalmar län utgör en förutsättning för att fritt skötfiske i föreslagen omfattning skall medgivas.

Fisket kring Gotland.

Frånsett strömmingsfisket med skötar är saltsjöfisket inom Gotlands län 0 j reglerat genom några för länet speciella lagbestännnelser. Strandägarnas ensamrätt till fisket i enskilt fiskevatten är alltså där inskränkt endast ge- nom de allmänna stadgandena i 4 % fiskelagen om rätt för varje svensk un- dersåte att idka fiske med krok eller rev »å djup i yttre skärgården och i havsbandet» samt i 3 % sjätte stycket om skydd för oklandrad sedvana vid fiske utomskärs med rörlig redskap.

De enda områden inom länet av någon betydenhet, vilka kunna betecknas som belägna inomskärs, äro Fårösund samt Valla- och Vägomevikarna jämte vissa angränsande vatten vid nordligaste delen av huvudöns östra sida. Till allra största delen utgöres länets kust av öppen havsstrand.

Friare sedvanor ha sedan gammalt tillämpats i stor utsträckning utefter så gott som hela gotlandskusten.1 Beträffande innehållet av dessa sedvanor verkställdes utredning av kammarrådet Dufwa under år 1920.2 Härvid fram— gick, att strandägarna knappast någonstädes gjorde anspråk på enskild fiske— rätt längre ut'än till 180-ngränsen. Innanför denna gräns förbehöllo sig

1 Jfri fråga om strömmingsfisket s. 115. 2Betänk. 1924 II 5. 159 ff.

• Sida 124
•  Original

strandägarna dåmera ganska allmänt ensamrätt till ålfiske med fast redskap (ryssjor, hommor). Detsamma gällde flerstädes i fråga om fjällfiske med dylik redskap och med not. Fiske med nät efter fjällfisk syntes på de flesta håll vara fritt för envar, likaså flundre- och torskfiske med nät eller krok- redskap (långrev, handsnöre), där med hänsyn till djupförhållandena sådant fiske överhuvud förekom inne på strandrättsområdet. På en del ställen sades emellertid strandägarna hävda sin fiskerätt, åtminstone vad beträffar fjäll- fisket.

Sålunda upplystes, att i Valla- och Vägomevikarna samt i allmänhet även eljest inom Hellvi, Othems och Boge socknar på nordligaste delen av Gotlands östra. kust fisket inom 180-m :gränsen förbehölls strandägarna. I Burs och Rone socknar längre söderut var fjäll- fisket ej fritt. Inom större delen av Grötlingbo socken på ostkusten tillätos även icke- strandägande sockenbor fiska, däremot ej främlingar. I sydligaste delen av sistnämnda socken liksom vid Fide och Öja socknars östsida. sades strandägarna hålla på sin fiskerätt.

På västra (och norra) kusten syntes fisket, åtminstone med nät och rev, i allmänhet vara fritt utom på enstaka ställen, såsom vid Lummelunds bruks ägor (c:a 12 km norr om Visby) och i den ännu längre norrut belägna Ireviken vid Ireåns utlopp. BeträHande de sydligaste delarna av denna kuststräcka förelågo emellertid mycket knapphändiga upplysningar.

I det förslag till ändringar i fiskelagen, som på grundval av Dufwas utred- ning framlades av kammarkollegiet, upptogs ingen särskild bestämmelse beträffande Gotlands län. Den i förslaget genomförda likformigheten med avseende på det enskilda fiskevattnets begränsning inomskärs och utomskärs var, med hänsyn till inomskärsomrädenas ringa utsträckning vid Gotland, ej heller ägnad att nämnvärt inverka på de fiskerättsliga förhållandena där.

Fiskerättskommittén.

Den ytterligare utredning beträffande gotlandsfisket, som kommittén före- tagit, har i stort sett bekräftat de tidigare iakttagelserna. I fråga om den fasta redskapen — numera även bottengarn —— har något sedvanemässigt fritt fiske ej påvisats, åtminstone ej av mera allmän omfattning. Notfisket efter f jällfisk är flerstädes på ostkusten och sydligare delen av västkusten förbjudet för främmande fiskare. Med tobisnot synes däremot envar få fiska överallt, där sådant fiske förekommer. Nätfisket uppges alltjämt få bedrivas fritt av envar utmed stora delar av den gotländska kusten, likaså krokfisket; detta senare synes dock, åtminstone vad beträffar det yrkesmässigt utövade, knap— past förekomma i någon mera avsevärd omfattning i strändernas närhet.

Anmärkas må, att säregna skiftesförhållanden flerstädes råda på Gotland i fråga om fiskevattnen, i det att dessa ej sällan äro samfällda för hela socknen eller t. o. m. för flera socknar. Detta torde stundom bidra till att skapa en viss oklarhet med avseende på sedvanornas innehåll. I Näs socken på sydvästra Gotland, vilken har fiskevatten bl. a. i Burgsviken, uppges delägarna i skifteslaget (socknen) hålla på. den enskilda fiske- rätten inom 180-ngränsen men tillåta även icke-jordägande sockenbor att fiska där. Inom den strax norr därom belägna Hablingbo socken, där fiskevattnet likaledes är

• Sida 125
•  Original

samfällt för socknen, göra jordägama anspråk på fiskerätten, och tvister uppges ha före— kommit med fiskare från den angränsande Havdhems socken, som disponera endast över en kort strandremsa och därför vilja fiska även utanför Hablingbolandet.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatten skall för Gotlands lån ej gälla någon motsvarighet till den nuvarande inomskärsregeln, utan den enskilda fiskerätten skall överallt vara inskränkt till det egentliga strandvattensområdet (300 m från land resp. 3-111:kurvan) .1 Vidare skall, enligt vad i annat sammanhang föreslagits, ström- mingsfisket med skötar vara fritt, oberoende av vattendjupet eller avståndet från stranden.2

Beträffande fisket i övrigt inom enskilt fiskevatten vid länets kust har kommittén, med hänsyn till föreliggande utredning angående rådande sed- vanor, funnit sig böra föreslå att fiske med nät (garn) samt med tobisnot där skall få bedrivas fritt av varje svensk medborgare. Begreppet nät eller garn lärer i språkbruket vara så klart till sin innebörd, att någon definition därav ej erfordras i laxtexten; dit torde sålunda vara att hänföra all här i landet bruklig bunden insnärjningsredskap,3 därvid dock i förevarande sam- manhang undantag principiellt bör göras för sådan kvarstående redskap, för vars användande i fritt fiskevatten tillstånd skall krävas.

Även vissa slag av krokredskap skulle måhända kunna ifrågakomma som »fri» redskap vid gotlandskusten. Fiske med rev efter torsk och flundra bedrives sålunda flerstädes oberoende av strandägarrätten. Inne på enskilt vatten synes emellertid sådant fiske förekomma i ringa omfattning. Kom- mittén kommer i det följande att föreslå, att fiske med vissa slag av krok— redskap skall i begränsad utsträckning få fritt bedrivas utefter hela rikets kust;4 därest detta förslag godkännes, torde även de gotländska frifiskarenas intresse med avseende på dylikt fiske bli tillräckligt tillgodosett. Övrigt krok- fiske synes knappast vara av sådan vikt för yrkesfiskarena inom länet, att ett allmänt frigivande därav kan anses tillrådligt.

Några speciella bestämmelser till skydd för det strandägarna alltjämt förbehållna fisket med »rörlig» redskap torde för Gotlands lån ej vara av behovet påkallade.

Fisket i Blekinge län.

Fiskerätten är inom Blekinge län reglerad påväsentligen samma sätt som vid Gotland. Sill—(strömmings-)fisket med garn (skötar) är dock såsom förut nämnts fritt inomskärs i Blekinge utan förbehåll om oklandrad sedvana.

1 s. 72. 2 S. 115. 3 Jfr s. 78. ⁴ Se 15 & fiskelagsförslaget.

• Sida 126
•  Original

Till följd av all utmed större delen av blekingekusten finnes en flerstädes ganska vidsträckt skärgård, har å andra sidan den allmänna sedvanebestäm— melsen i 3 % sjätte stycket fiskelagen här jämförelsevis begränsad betydelse.

Vid sannnanlräden med orlsbefolkningen, som under år 1911 höllos vid Blekinge läns kust av kammarrådet Dufwa, företog denne en undersökning med avseende på fiskcrältsförhållandena därstädes. Angående de rön som därvid gjordes har Dufwa sammanfattningsvis uppgivit följande:1

Östra och Models-ta härader samt städerna Karlskrona och Ronneby. Kristianopels socken: Många skattlagda ålfisken funnos. Strandägarna nyttjade i allmänhet fisket själva. _ Torhamns socken: Fisket var i allmänhet icke utarrenderat, utan strand- ägarna nyttjade mera givande fiske, såsom ålfiske. Småfisket var däremot i regel fritt. I socknens södra skärgård var ålfisket i allmänhet särskilt skattlagt och övrigt fiske utarrenderat; deck idkades småfiskc där även av andra än arrendatorerna. _ Ramdala socken: Bctydligare fisken voro utarrenderade, men småfisket bedrevs av strandägarna själva. Fiske efter ål medelst s.k. huttning (ljustring) och fiske med garn hade dock varit fritt för envar. _ Sturkö socken: Fisket kring Sturkö var utarrenderat, vid Ryd och kring Flaggskär fritt. _ Lösens och Augerums socknar: Ålfisket vid Hästö var utarrenderat, och i övrigt förekom endast småfiske, som var fritt. _ Aspö och Hasslö socknar: Ålfisket vid Hasslö var utarrenderat. Fisket omkring Bollön var fritt för envar. _ Nättraby socken: Fisket var med några undantag utarrenderat. — Förkärla socken: Största delen av kusten lydde under Johannishus fideikommiss, och fisket var där ut- arrenderat till särskilda fiskare. _ Listerby socken: Endast ålfisket med ryssjor var förbjudet, allt annat fiske fritt. _ Ronneby socken: Fisket bedrevs av strandägarna själva eller var utarrenderat.

Bräkne härad och staden Karlshamn. Bräkne-Hoby och Åryds socknar: Allt fiske var i regel förbjudet av strandägarna. _ - Hällaryds socken: Allt fiske var i regel fritt med undantag av ålfisket. __ Karlshamns stad: Allt fiske var fritt utom kring Boön, där det var utarrenderat. _ Asarums socken: Fisket var i allmänhet icke fritt utan brukades av strandägarna eller var utarrenderat.

Listers härad och staden Sölvesborg. Kusten från östra häradsgränsen till Hörvik: Inom Mörrums och Elleholms socknar var allt fiske utom laxfisket utarrenderat eller eljest förbehållet strandägarna. Laxfiske var till skydd för kronofisket i Mörrumsån förbjudet av länsstyrelsen.2 Från Pukavik till Listers huvud var ålfisket förbjudet; det idkades av strandägarna och ägarna till skattlagda ålfisken. Fiske efter flundra och torsk var däremot fritt på sistnämnda sträcka. _ Kusten från Hörvik till Hällevik: Ålfisket utmed hela sträckan var särskilt skattlagt. _ Kusten från Hällevik till västra läns- gränsen: Strandägarna förbehöllo sig endast ålfisket, varemot allt annat fiske var fritt.

Det av kammarkollegiet år 1924 framlagda förslaget till ändringar i fiske- lagen upptog ickc någon särskild bestämmelse för Blekinge län. Såsom förut nämnts förordade emellertid kollegiet för hela rikets kust en likformig be— gränsning av det enskilda fiskevattnets utsträckning, så att fisket även inom— skärs skulle bli fritt in till 180-mzlinjen.

1Betänk. 1924 s. 122; jfr 11 s. 128 ff. 2Allt sedan äldre titler har i en större eller mindre del av Pukaviksbukten utanför Mörrumsåns mynning sådant förbud varit gällande. För närvarande begränsas frednings- området utåt av en linje Stärnö udde_Lörby kladd, innanför vilken praktiskt taget allt fiske är förbjudet med redskap, vari lax kan fångas (KB:s resol. 27/4 1935).

• Sida 127
•  Original

Fiskerättskommittén.

Vid de av kommittén hållna offentliga mötena inom Blekinge län uppgavs från frifiskarhåll, att fara för ytterligare tillbakaträngande av det fria fisket förelågc särskilt på grund av två på senare tid framträdande faktorer, näm- ligen dels en under krigsåren inträdd stark utveckling av strandägarfisket med sillnot och dels sportfiskets alltmer ökade omfattning.

Beträffande notfisket upplystes, att strandägarna under de senaste åren fierstädes upptagit nya notvarp för sill i stor omfattning. Till följd av att vid notfisket mycket långa linor nyttjades _ stundom av ända till 500 m längd _ bleve enligt uppgift på sina håll hela fjärdar praktiskt taget avspärrade för det fria garnfiske som förut bedri- vits där. På många håll hade de blekingska småfiskarena sedan gammalt även plågat idka notdragning efter sill vid annans strand utan att betala arrende, men detta fiske undanträngdes numera, sedan strandägarna börjat ta notfisket i anspråk för egen del.

Sportfiskeföreningar hade på många håll arrenderat vidsträckta vatten och förbjöde även sådant fiske som jordägarna förut ej motsatt sig. Sådana förhållanden uppgåvos förekomma bl. a. i trakten av Karlskrona och utmed kusten öster om Karlshamn.

Till kommittén har av företrädare för frifiskarena framförts vissa önske- mål med avseende på fiskerättslagstiftningen för Blekinge län. Härvid har — under hänvisning bl.a. till den utveckling, för vilken nyss redogjorts _ i huvudsak yrkats, att strandägarnas enskilda fiskerätt måtte upphävas utom beträffande skattlagda ål- och laxfisken, ålbottengarn samt möjligen vissa äldre sillnotvarp, ävensom att högsta tillåtna längden på sillnotvarpen måtte fastställas till 200 m.

Av fiskarena har framhållits, att inom Blekinge län fisket på »hemmavatten» gåve bärgning åt ett stort antal fiskare, ej minst äldre personer, vilka ej längre förmådde fort- fara med det krävande fisket ute till havs. Härvid begagnades framför allt olika slag av nät (garn) för fångst av bl. &. sill, flundra och lax samt rev för fiske av Hundra, torsk, ål och gädda m. m., men även ålhommor och smärre ryssjor komme till användning. Detta fiske borde få bedrivas fritt, såsom _ i överensstämmelse med den gamla danska. lagstiftningen _ tidigare varit fallet på de flesta håll. Därigenom skulle man undgå de konflikter mellan garn- och notfiskare, som uppkommit till följd av sillnotfiskets omått- liga tillväxt under de senaste åren. Det vore ej heller rätt, att fiskevattnen till förfång för yrkesfiskarena utlämnades åt nöjesfiskare. De fasta, skattlagda fiskena liksom även sillnotvarpen borde, för att kunna rättvist utnyttjas, inlösas av staten och upplåtas på arrende enligt vissa grunder.

Motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper i fråga om fisket äro i Blekinge län påfallande skarpa. Intressekonflikter förekomma här ej blott mellan strandägare och icke-strandägande fiskare utan även mellan frifiskare, vilka idka huvudsakligen garnfiske, samt dem som fiska med not. De sed- vanemässiga förhållandena äro också mycket oenhetliga och invecklade. Sedvanorna växla starkt i olika trakter, och någon mera utpräglad tendens hos desamma synes, med undantag för fisket med större fast redskap och med sillgarn, knappast kunna påvisas. Spåren efter den gamla danska rätts- uppfattningen om fiskets frihet för alla göra sig på det hela taget mindre

• Sida 128
•  Original

starkt gällande här än vad fallet är i Skåne och på västkusten. Denna olikhet synes ej vara enbart en sentida företeelse — förhållandet anmärktes redan av 1894 års fiskelagskommitté — men tydligt är, att de senaste åren av skilda orsaker medfört en markerad tillbakagång i det sedvanemässiga frifisket inom länet. Ur denna synpunkt bör det måhända beklagas, att de fiske- rättsliga bestämmelserna för Blekinge ej underkastades en allmän revision samtidigt med de för västkusten gällande; en generell begränsning av den enskilda fiskerätten åtminstone till 180—nizområdet torde vid den tidpunkten ganska väl ha anslutit sig till rådande rättsuppfattning.

De fria sedvanorna synas emellertid alltjämt leva kvar på många håll, såsom i vissa yttre delar av den östra skärgården samt framför allt i länets västra del från trakten av Karlshamn till skånegränsen, på vilken sträcka fritt fiske med rörlig redskap (nät, rev) förekommer i betydande omfattning. Att dessa sedvanors fortbestånd flerstädes är hotat, ej minst från sportfiska- renas sida, måste likväl befaras. Både för fiskerinäringen såsom sådan och ur sociala synpunkter är det därför enligt fiskerättskommitténs mening angeläget att snarast få till stånd en reglering av de fiskerättsliga förhållan- dena, som råder bot på det nuvarande labila tillståndet och varigenom de olika intressegruppernas rättigheter en gång för alla klart fastställas. För en stor del av den icke—strandägande blekingska fiskarbefolkningen är det tvivelsutan ett livsvillkor, att det fria fiskets ställning ej ytterligare försvagas.

Uppenbart är emellertid, att en sådan reglering erbjuder betydande vansk- ligheter. Rådande sedvana ger som nämnts ej tillräcklig ledning. Allenast en hänvisning i lagen till denna sedvana skulle därför ej bereda de fiskande åsyftad trygghet. Å andra sidan skulle ett allmänt frigivande av fisket med rörlig redskap, på sätt som skett i Hallands samt Göteborgs och Bohus län, här otvivelaktigt på många håll innebära ett alltför stort avsteg från gängse rättsvanor och ett kraftigt ingrepp i den jordägande befolkningens välför— värvade rättigheter. I detta läge synes knappast någon annan utväg stå till buds än att — med beaktande i möjligaste mån av sedvanemässiga förhål— landen och i övrigt efter skälighet — företa en avvägning av de olika intres- sena och på så sätt söka komma fram till en av praktiska hänsyn betingad ordning.

Härvid torde till en början allt sådant fiske med fast redskap (bottengarn, hommor, ryssjor m.m.), som faller under tillständstvänget utanför frivattens— gränsen, böra förbehållas strandägarna inom det enskilda fiskevattnet. Även om enligt vad som uppgivits mindre dylik redskap i någon utsträckning opåtalt användes av frifiskare, lärer detta förhållande ej utgöra tillräckligt skäl för att införa en särskild undantagsbestämmelse i lagen.

Beträffande fisket med rörlig redskap — sådant detta begrepp avgränsats enligt kommitténs förslag synes av uttalanden även från strandägarhåll framgå, att till på senare är sådant fiske ganska allmänt bedrivits fritt åt-

• Sida 129
•  Original

minstone ute på fjärdarna och överhuvud på något avstånd från land. I överensstämmelse härmed förordar kommittén, att i Blekinge län strand- ägarnas ensamrätt till fiske med rörlig redskap även inomskärs principiellt begränsas till det egentliga strandvattensområdet, d.v.s. enligt kommitténs förslag vattnet innanför 300—m:linjen resp. 3—mzkurvan. Erinras må om att en dylik begränsning i viss mån ansluter sig till det av Dufwa och kammar- kollegiet 1924 framlagda förslaget.

Emellertid torde man för att skäligen tillgodose de icke—strandägande fiska— renas behov av rörelsefrihet icke böra stanna härvid. Redan enligt gällande lag är fisket efter sill (strömming) med garn (skötar) inom länet fritt överallt inomskärsl; denna rätt bör givetvis ej i en ny lag fråntagas frifiskarena. Även annat nätfiske2, i synnerhet efter flundra (skrubba) samt torsk, har enligt gammal rättsuppfattning betraktats som fritt för envar i stora delar av den blekingska skärgården och bedrives där alltjämt på många ställen även i strändernas närhet oberoende av fiskerätten. Detta fiske utövas huvud- sakligen av yrkesfiskare och torde, särskilt vad angår flundrefisket, ofta vara av så stor vikt för dessa att deras rätt därtill bör säkerställas. Mot ett full- ständigt frigivande av nätfisket kan invändas, att det på grundare vatten utövade fisket efter lax och fjällfisk (»gråfisk»), framför allt gädda, åtmin- stone numera nyttjas huvudsakligen av strandägare. För att förebygga in- trång i sistnämnda fiske kunde därför ifrågakomma att begränsa rätten till fritt nätfiske att gälla allenast i vatten av visst djup, exempelvis mer än 6 m. Ett specialstadgande av sådant innehåll skulle emellertid bidra till att för Blekinge län skapa ett så komplicerat system av regler, att kommittén ej anser sig kunna förorda dess upptagande i lagen. Att märka är dessutom att gäddfisket _— till vars skyddande stadgandet främst skulle syfta — här till ojämförligt största delen bedrives med fast redskap (ryssjor); om, på sätt kommittén förutsätter, fisket med dylik redskap i erforderlig grad tryg- gas genom särskilda föreskrifter, lämpade efter de lokala förhållandena, torde faran för att strandägarnas gäddfiske skall skadas genom nätfiskets frigivande väsentligen elimineras. Kommittén vill alltså föreslå, att inom Blekinge län fisket med nät (garn), vilka ej äro att hänföra till sådan kvar- stående redskap som omfattas av tillständstvånget, skall få fritt bedrivas av envar även inom strandvattensområdet. Med hänsyn till speciella sedvane- mässiga förhållanden på länets ostkust synes dock den nya regeln icke böra gälla där; då såsom förut nämnts sillfiske icke förekommer i enskilt vatten på den blekingska ostkusten, kommer denna begränsning i praktiken ej att medföra någon försämring för frifiskarena i förhållande till vad som för när- varande gäller beträffande sådant fiske.

Med avseende på fiske med krokredskap anser kommittén det icke vara

1Jfr s. 117. 2Ang. begreppet nät se 5. 121.

• Sida 130
•  Original

tillrådligt att göra ett motsvarande medgivande som i fråga om nätfisket. Ett allmänt frigivande av krokfisket skulle alltför lätt kunna leda till miss- bruk i form av rovfiske ej minst från nöjesfiskares sida och omintetgöra strävandena att genom fiskevårdande åtgärder öka tillgången av värdefullare fiskarter. Framhållas bör emellertid att — såsom redan i samband med gotlandsfisket anmärkts _ det för åtskilliga yrkesfiskare ganska viktiga djupfisket med bl.a. långrev i viss utsträckning kommer att av kommittén föreslås fritt vid hela rikets kust även inom strandvattensområdet.1

Vad slutligen beträffar fisket med not, framför allt efter sill, har som nämnts detta fiske, från att ursprungligen till synes huvudsakligen ha utövats av frifiskare, numera kommit att i mycket stor omfattning bedrivas av strandägarna själva. Huruvida den starka utvecklingen av sillnotfisket —— som måhända endast är att anse som en kristidsföreteelse är ur fiskerinä- ringens synpunkt lycklig, torde kunna dragas i tvivelsmål. Notfisket har också på sina håll i länet kringgärdats med ganska stränga restriktioner. I nuvarande läge kan det emellertid enligt kommitténs mening ej gärna ifrågakomma att frige detsamma; en dylik åtgärd skulle innebära ett mycket kraftigt ingrepp i strandägarnas rätt, vilket otvivelaktigt komme att medföra vittgående ersättningskrav från dessas sida. Det speciella slag av notfiske, som avser fångst av tobis till agn, är däremot i regel fortfarande fritt för envar på de ställen inom länet, där det förekommer. En bestämmelse, var- igenom denna rätt säkerställes, torde böra upptagas i lagen.

I annat sammanhang2 har föreslagits att de bestämmelser till skydd för strandägarfisket, som nu återfinnas i 3 5 andra stycket fiskelagen, i en ny lag skola ersättas med ett bemyndigande att i administrativ ordning utfärda erforderliga dylika föreskrifter. Bemyndigandet torde böra gälla även för Blekinge län samt, för den händelse nätfisket där friges, avse även andra former av sådant fiske än med sillgarn (skötar). Vad ovan anförts angående sillnotfisket inom länet synes dock kunna motivera en viss återhållsamhet vid skyddsbestämmelsernas lokala utformning, så att i varje fall det fria nät- fisket utanför själva strandvattensområdet ej hindras i högre grad än som kan anses försvarligt med hänsyn till allmänna intressen.

Fisket vid Skånes östra och södra kust.

Medan fisket vid Skånes västkust genom 1930 års lagändring gjorts prak- tiskt taget oberoende av strandäganderätten, finnas beträffande landskapets övriga kuster inga separatbestämmelser om fiskerätten. Fiskelagens regel

1 Se 15 % fiskelagsförslaget. '-' S. 118 f.

• Sida 131
•  Original

om strandägares ensamrätt innanför 180-nizgränsen vid öppen havsstrand —— skärgård saknas ju så gott som alldeles vid Skånekusten — gäller här med allenast de inskränkningar som följa av 4 % (revfiske »å djup») samt 3 % sjätte stycket (oklandrad sedvana).

Redan 1894 års fiskelagskommitté framhöll emellertid,1 hurusom de grundsatser om strandägares uteslutande fiskerätt i saltsjön, som genom utfärdandet av 1766 års fiskeristadga blivit tillämpliga i de fordom danska landskapen, icke lyckats fullständigt tränga igenom där. Mångenstädes, sär- skilt vid de halländska och skånska kusterna, ansågs strandt'isket _ åt- minstone det som drevs med rörlig redskap — fortfarande vara fritt för envar som ville begagna sig därav. Vid offentliga sammanträden med kustbefolk- ningen, som under år 1911 höllos av kammarrådet Dufwa på åtskilliga platser utefter Skånekusten, framgick också, att dylika friare sedvanor allt- jämt tillämpades vid större delen av nämnda kust, om än dessa sedvanor i allmänhet vore mera begränsade till sitt innehåll vid de östra och södra kuststräckorna än vid den västra. Vid ost- och sydkusten hindrades det fria fiskets utövande i ej ringa mån genom förekomsten av talrika särskilt skatt— lagda ålfisken (åldrätter), vilkas innehavare förbehöllo sig fisket efter ål och stundom även gjorde anspråk på annat fiske inom de skattlagda fiskenas områden. Där dylika fisken ej funnos, utövades fisket med fast redskap (ryssjor, hommor, bottengarn) i allmänhet av strandägarna eller deras arren— datorer. Annat fiske var i stor utsträckning fritt; härom utröntes i huvudsak följande:2

Kristianstads län.

Vid kusten av Villands, Gårds och Albo härader eller från blekingegränsen till strax söder om Viks fiskeläge -—— vilken sträcka från Åhus söderut så gott som helt upptogs av skattlagda fisken _— var fisket, frånsett ålfisket i dessa, fritt med huvudsakligen följande undantag. Strax norr om Åhus var ålfisket utarrenderat. På sträckan från Åhus till Villands härads södra gräns gjorde innehavarna av de skattlagda ålfiskena anspråk även på laxfisket åtminstone under ålfisketiden. Mellan Knäbäck och Vitemölla, där såväl stranden som nästan alla. skattlagda ålfisken tillhörde Kristinehovs fideikommissegen- dom, var allt fiske förbehållet arrendatorerna av ålfiskena. På sträckan från Vitemölla till Kivik samt vid Rörum var laxöringsfisket ej fritt.

Från Albo härads södra gräns till gränsen mot Malmöhus län (Järrestads och Ingel- stads härader) bedrevs fisket i allmänhet fritt med undantag av dels ålfisket och dels, på. den till stor del av skattlagda ålfisken upptagna sträckan från och med Östra Hoby socken till länsgränsen, även fisket efter lax inom åldrätterna, vilkas innehavare för- behöllo sig laxfisket därstädes.

Malmöhus län.

På kuststräckan från länsgränsen till och med Ystad syntes fisket i allmänhet bedrivas fritt; inom nämnda stads område var dock rätten att dra not efter lax och tobis utarren- derad. Väster om Ystad var fisket ej fritt vid Bjärsjöholms och Ruuthsbo egendomar,

1 Betänk. 1894 s. 45. 2 Jfr Betänk. 1924 s. 121 f.; jfr 11 s. 82—96, 115—127.

• Sida 132
•  Original

vid Svartemölla samt på sträckan därifrån till Abbekås. Utanför Abbekås fiskeläge samt därifrån till Hörte var fisket fritt. På sträckan från Hörte till och med Dybäck ävensom vid Bingsmarken, Skateholm och Jordberga förbehöllo sig strandägarna fisket. I övrigt syntes fisket utom åldrätterna i allmänhet vara fritt västerut till Smygehuk.

Mellan Smygehuk och Trelleborgs stads västra gräns, på vilken sträcka inga skattlagda ålfisken funnos, uppgavs allt fiske, även efter ål, sedan gammalt vara fritt för envar. Vid återstående delen av sydkusten var fisket efter ål disponerat genom förekomsten av skattlagda ålfisken eller utarrendering. Allt annat fiske var där fritt.

I det av kammarkollegiet år 1924 framlagda förslaget upptogs ingen sär— skild bestämmelse angående fiskerätten vid nu ifrågavarande kuststräckor.

Sedermera har det föreliggande spörsmålet delvis berörts av den s.k. 1935 års fiskeriutredning i ett den 21 oktober 1937 avgivet betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m.m.1 Under hänvisning till Dufwas undersökningar har fiskeriutredningen förordat en reglering av fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust på det sätt, att varje svensk under— såte där skulle få utöva fiske, med undantag av fiske med fast redskap efter ål, eller agntäkt vid annans strand.

Fiskerättskommittén.

De upplysningar, kommittén erhållit vid de hållna sammanträdena vid Skånekusten, ge liksom äldre utredningar vid handen att, frånsett fisket med hommor, bottengarn och eventuellt förekommande annan dylik fast redskap, fisket vid nu ifrågavarande kuststräckor i stort sett är fritt. De undantag från denna huvudregel, som här och var kunnat konstateras, äro lokalt be- gränsade och avse stundom endast visst slag av fiske. Därjämte har upplysts, att åtskilliga innehavare av skattlagda fisken samt strandägare, vilka bedriva ålfiske med fast redskap, motsätta sig att under själva ålfiskesäsongen annat fiske, särskilt med nät, idkas i drätternas närhet. Farhågor för störande inverkningar på ålfisket torde i själva verket, åtminstone vad ostkusten beträffar, utgöra den främsta anledningen till det motstånd som på sina håll rests mot ett fullständigt frigivande av fisket med rörlig redskap.

Som helhetsomdöme lärer i allt fall få anses gälla, att även vid dessa de- lar av Skånekusten huvudregeln i 2 & fiskelagen om strandägares ensamrätt till fiske i enskilt fiskevatten blott i ringa utsträckning har tillämpning såvitt an— går rörlig redskap. I betraktande av den allmänna hänvisningen till rådande sedvänjor, som lagen innehåller, torde därför kunna sägas, att de fiskande i dessa trakter för närvarande i stort sett äga rätt att fiska med dylik redskap i enskilt fiskevatten. En dylik hänvisning kan emellertid icke anses innefatta ett tillfredsställande skydd för fiskarbefolkningens intressen, då dessa äro av så vital natur som här är fallet. Även om vid skånska kusten någon mera markerad strävan från strandägarnas sida att utestänga andra

1SOU 1937:41 s. 75 ff.

• Sida 133
•  Original

från fiske för närvarande knappast gör sig gällande, föreligger dock otvivel— aktigt risk för sedvanans successiva tillbakaträngande. Att även här en viss förskjutning av rättsläget skett under senare år till nackdel för de icke- strandägande fiskarena framgår för övrigt av utredningen. Från dessa fiskares sida ha också, såväl vid de av Dufwa och kommittén hållna sam- manträdena som också i andra sammanhang, framförts starka önskemål om en mera tryggad ställning.

Genom de lagändringar som redan genomförts för västkusten ha beträf— fande fisket där de på historisk grund vilande rättsvanorna i det väsentliga återställts och lagfästs. En motsvarande åtgärd med avseende på Skånes östra och södra kust synes med hänsyn till vad ovan anförts vara av behovet påkallad. Detta syfte vinnes bäst genom ett allmänt frigivande av fisket med icke-tillståndskrävande redskap vid nämnda kuststräckor. En förut- sättning härför anser kommittén dock vara, att erforderligt skydd mot intrång beredes fisket med fast redskap. Utfärdandet av föreskrifter härom torde, enligt vad förut antytts, lämpligen kunna ske i administrativ ordning med stöd av bemyndigande i lagen.

Kommittén föreslår alltså, att vid Skånes östra och södra kust varje svensk medborgare skall äga rätt att fiska i enskilt fiskevatten med sådan redskap som ej i lagen är belagd med tillståndstvång för användning utanför den allmänna frifiskegränsen.

H ummerfisket i Bohuslän.

Gällande rätt.

Vid västkusten norr om Skåne äger enligt 3 % fjärde stycket fiskelagen i dess år 1928 antagna lydelse1 varje svensk undersåte rätt att utöva fiske vid annans strand med rörlig redskap, vartill i detta fall hänföres även mindre ålryssja. Med avseende på hummerfiske innanför 180-ngränsen gälla dock vissa förbehåll till förmån för strandägarna eller de på viss ö boende. Sålunda tillhör i större delen av Gullmars-, Bro- och Äbyfjordarna i mellersta Bohus- län hummerfisket strandägaren. Likaså har i de tre nordliga kusthäraderna (Kville, Tanums och Vette härader) strandägaren ensam rätt till fiske efter hummer; dock gäller där — såsom ett undantag från undantaget — att om sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å ön boende än strandägarna, därvid skall förbli.

Sistnämnda bestämmelse torde i praktiken ej tillämpas alldeles efter bok- staven; sålunda uppges exempelvis att alla, som bo i det på fastlandet be- % 183.

• Sida 134
•  Original

lägna Fjällbacka municipalsamhitlle, få tiska fritt vid samtliga till Fjällbacka hörande holmar. Vid Kosteröarna, där ett viktigt hummerfiske bedrives, lill- lämpas bestämmelsen på det sätt, att hummerfisket vid öarna Nordkoster och Sydkoster samt därunder lydande. holmar anses fritt för alla, som bo på någondera ön, men ej för fiskande från andra öar eller från fastlandet.

Utöver vad nu sagls är vid åtskilliga kronan tillhöriga holmar och skär fisket efter hummer fritt för varje svensk undersåte.1

Före 1928 års lagändring gällde beträffande Bohuslän liksom annorstädes i saltsjön fiskelagens allmänna grundsats, att strandägarens enskilda fiskerätt omfattar hela inomskärsområdet och i övrigt strandvattensområdet ut till 180-ngränsen. En vidsträcktare rätt till fritt fiske kunde dock förekomma med stöd av lokala sedvanor, som i Bohuslän fortlevat sedan den norska tiden. Dessa sedvanor torde, såvitt angår fisket med rörlig redskap, ha varit så allmänt förhärskande att i själva verket sådant fiske i stort sett varit fritt redan före 1928. Den då företagna lagändringen avsåg väsentligen att stad— fästa denna sedvanerätt? Häri ligger förklaringen till de då antagna särbe- stämmelserua för hummerfisket i vatten, där strandägarna eller de å vissa öar boende sedan lång tid tillbaka brukat förbehålla sig hummerfisket.

De meningsskiljaktigheter som förekommo i samband med de nu gällande lagbestämmelsernas tillkomst rörde huvudsakligen just hummerfisket. ] riksdagen yrkades motionsvis3, att undantagsbestämmelserna därom skulle utgå. Jordln'uksutskottets majoritet förklarade emellertid, att ett sådant un- dantagslöst frigivande ej läte sig förena med den princip som läge till grund för lagförslaget.

Tidigare förslag onl humrnerfiskets frigivande.

Även efter 1928 har frågan om hummerfiskets fullständiga frigivande i norra Bohuslän varit föremål för övervägande i olika sammanhang.

1935 års fiskeriut'redning4 —— vars huvudsakliga uppdrag gällde åtgärder till främjande av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter _ tog upp till behand-

1Denna frihet grundar sig på upplåtelse från kronan eller på bestämmelsen i 1 & FL om fisket vid odispouerade kronoholmar m.m. I Betänk. 1924 finnas förteckningar över dels kronoholmar upplåtna till fritt och allmänt begagnande jämlikt beslut av Kungl. Maj:t och rikets ständer (s. 359—363), dels holmar och skär, som på grund av sitt läge eller eljest icke äro att hänföra till vissa hemman utan torde vara kronan tillhöriga (s. 363—371; jfr 1 & FL), dels ock lotsverkets holmar och skär (s. 351—354 och 358—359). Genom beslut 31/5 1929 har i KBr till domänstyrelsen förordnats, att fisket vid de till lotsverket anslagna holmar och skär inom länet skall upplåtas till allmänt begagnande i den omfattning som i 1 & FL omförmäles, och att hummerfiskc, som tillkommer kronans under domänstyrelsens förvaltning stående fastigheter i de tre nordliga kusthäraderna, efter hand som löpande arrendeperioder gå till ända, skola upplåtas på nyssnämnda sätt (SFS 1929: 136; jfr JU 1939:58 s. 3). Bland de sålunda upplåtna holmarna torde de för hummerfisket viktigaste vara Norra Väderöarna.

2 Jfr prop. 1928: 2 och JU 1928: 33. aI:41 och II:74. 4SOU 1937:41 s. 78 ff.

• Sida 135
•  Original

ling också frågan om rätten till hummerfiske. Anledningen härtill angavs vara, att yrkesfiskare uttryckt farhågor för att de genom åtgöranden från strandägarnas sida skulle förlora den rätt till hummerfiske, som de ansett sig ha vid vissa holmar och skär. Dessa holmar och skär hade förut antingen antagits tillhöra kronan eller också haft oklara äganderättsförhållanden, i följd varav fiskarena obehindrat kunnat bedriva hummerfiske däromkring; på senaste tiden hade emellertid genom lantmäteriförrättningar en del av dessa holmar tillagts enskilda gårdar. Fiskeriutredningen, som ansåg frågan vara ekonomiskt ytterst viktig för fiskarena i dessa trakter, föreslog för sin del, att hummerfisket skulle göras helt fritt inom de tre nordliga kusthära- derna.

Vid 1939 års riksdag väcktes motioner i samma syfte.1 Motionärerna be- tecknade de i lagen inskrivna undantagsbestämmelserna för norra Bohuslän som en kompromiss och hävdade, att dessa icke vore allmänt godtagna som uttryck för den sedvanerätt som varit rådande; tvärtom ansåges såväl bland fiskarena själva som bland en stor del av ortsbefolkningen, att inom somliga orter fiskarena på grund av sedvanerätt haft större frihet till hummerfiske än som stadgats genom 1928 års lagstiftning.

I de yttranden som jordbruksutskottet införskaffade i anledning av motio- nerna voro meningarna delade:

Lantbruksstyrelsen ansåg den förebragta utredningen otillräcklig och anmärkte även, att om lagen skulle ändras beträffande hummerfisket i de tre nordligaste häraderna, borde en sådan ändring också avse de tre fjordarna i mellersta Bohuslän. — Kammarkollegiet fann likaledes utredningen bristfällig i olika avseenden samt anförde såväl historiska som sociala och näringspolitiska skäl mot den föreslagna frigivningen. Kollegiet påpekade, att fastighetssplittringen i Bohuslän numera fortskridit så långt att en stor del av den bofasta. lantbefolkningen icke ägde större brukningsdelar än som motsvarade knapp- händig försörjning; ur social synpunkt syntes det ej önskvärt att, i syfte att bereda bättre utkomstmöjligheter för vissa personer, frånta andra samhällsmedlemmar så stor del av deras nuvarande försörjningsobjekt, att detta därefter icke medgåve nöjaktig bärgning. Tillika framhölls, att kollegiet från sin verksamhet som företrädare för det allmännas intressen i vattenmål hade en rik erfarenhet av att en förminskning av ett jordbruk under den gräns, som erfordrades för att innehavaren och hans familj skulle är densamma äga full bärgning, ingalunda neutraliserades genom att. vattenföretaget lämnade ersättning i penningar för den jord, som genom företaget förstördes eller försämrades; kvar stode, att den förminskade brukningsdelen ej längre kunde lämna full försörjning åt ett där bosatt hushåll och detta framträdde särskilt i ny ägares hand. —— Den ifrågasatta fri- givningen av hummerfisket avstyrktes även av länsstyrelsen, som bl. a. framhöll att de berörda strandägarna i allmänhet ej vore välbesuttna lantbrukare utan småbrukare, för vilkas existens hummerfisket såsom binäring vore av den största betydelse, då jord- bruket icke vore tillräckligt för deras bärgning.

Motionerna vunno däremot stöd i yttranden från fiskeriintendenten i distriktet samt Svenska västkustfiskarnas centralförbund; förbundet underströk bl. a. behovet av ökat utrymme för yrkesfiskarena samt det orättvisa i att jordägarna skulle bestämma över såväl land som vatten: »havet är fiskarnas arbetsfält, och detta arbetsfält bör vara fritt».

1 I: 178 och II: 260; JU 1939: 58.

• Sida 136
•  Original

Utskottet fann av utlåtandena framgå, att åtskilliga frågor tarvade ingå— ende utredningar för ett allsidigt bedömande av det i motionerna framförda förslaget. Då därtill komme, att det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget ännu ej blivit slutprövat av Kungl. Maj:t, ansåg sig utskottet i frå- gans dåvarande läge icke kunna biträda motionärernas förslag. —— Motionerna avslogos därefter av kamrarna.

Vid 1944 års riksdag kom frågan motionsvägen ånyo före.1 I motionerna erinrades om att en kommitté _ fiskerättskommittén _— dåmera tillsatts för att verkställa en förutsättningslös utredning angående revisionlav fiskerilag- stiftningen, samt hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att kommittén skulle få i uppdrag att även utreda frågan om hummerfisket inom de tre nordliga kusthäraderna. —— Jordbruksutskottet förklarade sig vara ense med motionärerna om att utredning i ärendet vore önskvärd, men efter- som fiskerättskommittén enligt sina direktiv torde komma att uppta proble- met till övervägande även utan något påpekande från riksdagens sida, ville utskottet icke tillstyrka åtgärd i anslutning till motionerna. Kamrarna läm- nade i enlighet härmed motionerna utan bifall.

Statistiska uppgifter.

Omkring nio tiondelar av det svenska hummerfisket bedrives i Göteborgs och Bohus län. Omfattningen av hummerfisket inom detta län under några representativa år framgår av följande sammanställning:

År Antal Fångstmängd Fängstvärde

* fiskare 1 kg 1 kr. 1933 .......................... 2 229 273 000 508 000 1942 .......................... 1 845 128 000 722 000 1945 .......................... 1 965 209 000 1 361 000

Något mer än hälften av fångsten belöper på de tre nordliga kusthäraderna. Antalet hummerfiskare där utgör omkring 800.

Fisket efter hummer är i Bohuslän ett utpräglat hemmafiske. Det bedrivs endast inomskärs eller omedelbart utanför skären. Eftersom hummern före- drar hård och stenig botten, kan fångsten ej alltid äga rum i omedelbar när- het av fiskarenas hemorter, men några längre fiskefärder bruka ej företas. Även så långt ute som kring Våder- och Kosteröarna bedrives fisket i regel från små båtar med endast två fiskare i varje båtlag. Fångsten sker med hummertinor, någon gång garn; båda delarna anses som rörlig redskap.2 Varje båtlag disponerar ett 60-tal tinor.

Lönsamheten av hummerfisket är självfallet i hög grad beroende av pris- utvecklingen. Medan före kriget förstahandspriset (vid försäljning från fis-

11:22! och II: 226; JU 1944:10. 2Jfr s. 78, 88 ff.

• Sida 137
•  Original

kare till uppköpare) utgjorde något över 2 kronor pr kg, steg detta pris under krigsåren till omkring 7 kronor pr kg för att därefter åter sjunka något. Det synes ej antagligt, att priset kommer att gå ned till förkrigsnivån, men det är knappast heller sannolikt, att krigsårens toppriser återkomma. I det föl- jande utgår kommitte'n från ett antaget förstahandspris av 5 kronor pr kg; därvid har avdrag ej gjorts för fiskarenas eget arbete, ej heller för båt, red- skap och andra omkostnader.

Fiskerättskommittén har sökt införskaffa utredning om hur stor del av fångsten som sker i vatten, där hummerfisket är förbehållet strandägaren eller vissa öbor, se bilaga 3.

Av denna utredning framgår att vid sådana öar i norra Bohuslän, där fisket efter hummer är fritt för envar å ön boende, antalet hummerfiskare är om- kring 200, därav flertalet på Kosteröarna.

I övriga trakter är fisket ofta samfällt för hela byn eller skifteslaget; i flertalet fall är det dock uppdelat på de särskilda fastigheterna. De flesta strandägare utöva inom strandvattnet hummerfisket själva, och endast om- kring en fjärdedel av dem arrendera ut fiskerätten. Arrendet utgår vanligen såsom andel av fångsten, i medeltal omkring 30 procent av förstahandsvärdet. Blott sällan stiger arrendet över 500 kronor om året; oftast stannar det vid betydligt lägre belopp. _ Där strandägarna själva utöva sin fiskerätt, har fångstens förstahandsvärde blott i 20 a 30 fall uppgivits vara så stort som 1 000 kronor. I regel är det avsevärt mindre. Särskilt betydande är fisket vid Södra Väderöarna, en obebodd ögrupp belägen långt utanför kustskärgår- den. Ögruppen är åsatt ett taxeringsvärde av 84 600 kronor, ett värde som väsentligen ligger i det enskilda hummerfisket. Detta bedrives av ägarna eller av arrendatorer och avkastar årligen 20 000 in 25 000 kronor.

Vid rundfråga till fastighetsägare i norra Bohuslän har kommittén sär— skilt sökt utröna, huruvida för någon viss brukningsenhet ensamrätten till hummerfisket på grund av speciella förhållanden är av så avgörande bety- delse, att ensamrättens hortfallande skulle innebära särskild olägenhet för ägaren. Därvid har befunnits, att fiskerätten endast i få fall har åsatts särskilt taxeringsvärde (för 5 fastigheter tillhopa 12100 kronor). Ägarna av dessa och ännu några fastigheter, särskilt i yttre skärgården, ha framhållit, huru— som de i hög grad äro beroende av sin nuvarande rätt till enskilt hummerfiske och att det obetydliga jordbruket på dessa fastigheter ej kan bereda dem full försörjning.

I mellersta Bohuslän bedrives det förnämsta hummerfisket i de yttre de- larna av skärgården; det enskilda hummerfisket inne i Gullmars—, Bro- och Åbyfjordarna är förhållandevis obetydligt. I de båda sistnämnda fjordarna med deras tämligen släta botten uppges hummerfisket vara mindre givande än i Gullmarsfjorden med dess stenigare botten.

• Sida 138
•  Original

F iskerättskommjttén.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att den reglering av det bohus- ländska hummerfisket, som genomfördes 1928, nära ansluter sig till då rå- dande rättsuppfattning och sedvanor. Kommittén finner tillräckliga skäl ej ha anförts till stöd för de stundom återkommande påståendena om att inom somliga orter fiskarena på grund av sedvanerätt skulle ha haft större frihet till hummerfiske än som stadgats genom 1928 års lagändring. Frågan om ett ytterligare frigivande av hummerfisket bör därför enligt kommitténs mening närmast bedömas med hänsyn till vad som ur sociala och ekonomiska syn- punkter Inå befinnas lämpligt.

Uppenbarligen måste hummerfiskets frigivande medföra en rationalisering av fisket. Enligt vad som uppgivits bl. a. vid de offentliga möten som kom- mittén hållit med kustbefolkningen, bedrives hummerfisket på många håll sålunda att i början av fiskesäsongen strandägarna tävla med frifiskarena om hummern i frivattnet för att längre fram på året, när hummern där är utfiskad, fortsätta på de egna vattnen: för frifiskarena lönar det sig då ej att fortfara med fisket. Även om åtskilliga strandägare fiskauteslutande på eget vatten och alltså ej konkurrera med frifiskarena ute i det fria vattnet, är det mindre rationellt att på detta sätt båtar och redskap ej kunna fullt utnyttjas. Då lnnmnern tidvis uppehåller sig på grunt vatten, är det för fri- fiskarena en olägenhet att ej få fiska hummer också nära stranden. På sina håll kan hummerfisket väntas ge större avkastning, om det blir fritt: strandv ägaren ensam får ej alltid ut så mycket av fisket vid sitt land som det blir möjligt, om fisket där står öppet för alla. Genom ett frigivande av hummer- fisket skulle fiskare av alla kategorier kunna tillgodogöra sig samtliga hum- mervatten under en längre tid av fiskesäsongen. Såsom en följd därav måste omkostnaderna pr kg minska. Ehuru den nationalekonomiska betydelsen härav ej får överskattas _ det enskilda hummerfisket utgör i dessa trakter endast en mindre del av det hela synas ur dessa synpunkter starka skäl tala för att hummerfisket helt friges.

Å andra sidan kan måhända ur fiskevårdssynpunkt ett frigivande av hum- merfisket anses möta vissa betänkligheter. Eftersom hummern är ett jäm- förelsevis stationärt djur, som sällan vandrar mer än några få km från kläckningsplatsen, kan hummerbeståudet lokalt påverkas av en alltför stark skattning. De erfarenheter som vunnits i andra delar av Bohuslän och i ut- landet tyda emellertid knappast på att ett fritt hummerfiske i allmänhet utgör en avsevärd fara för beståndet. I den mån så dock skulle bli fallet, bör detta enligt kommitténs åsikt mötas genom fiskevårdande åtgärder1 och ej med

1 Hummerfisket är f.n. förbjudet inom Norrvikens fögderi (omfattande bl.a. de tre nord- liga kusthäraderna) under tiden ]5/6—1/10 (KK 25/8 1914) samt i övriga delar av länet under tiden 15/7—15/9 (FSt 6 å). Hummer, som icke i längd håller 21 cm, må Oj fångas (FSt 6 5). Aug. utplantering av hummer jfr .lU 1939: 58 5. 5—8,

• Sida 139
•  Original

generella inskränkningar i den fria fiskerättens omfattning. Visar det sig att i viss fjord eller annat trängre vatten avfiskningen blir alltför stark, torde det vara möjligt att motverka detta exempelvis genom tillfällig förkortning av fiskesäsongen och genom utplantering av rombärande humrar.

Av ej mindre betydelse för den föreliggande frågan äro de sociala hän- synen. Ett frigivande av hummerfisket i norra Bohuslän kan väntas bli till ej ringa fördel för den icke-jordägande kustbefolkningen. Men också för strandägare, som nu endast ha jämförelsevis små eller för hummerfiske mindre lämpliga vatten, skulle ett frigivande snarare gagna än skada deras fiskemöjligheter.

Obestridligt är emellertid, att ett frigivande av hummerfisket ej kan ske utan att för åtskilliga strandägare intrång göres i välgrundade rättigheter. Där så sker, bör ersättning lämnas.

Enligt vad den av kommittén företagna utredningen ger vid handen, torde för det stora flertalet fastigheter hummerfiskets frigivande väntas medföra förhållandevis obetydliga ersättningsanspråk. Undantagsvis kan emellertid intrånget tänkas bli så betydande, att viss risk föreligger för att en bruknings- enhet, som nu lämnar hel bärgning åt innehavaren, framdeles ej längre kan ge honom full försörjning. Detta gäller huvudsakligen i fråga om vissa mera isolerade öar i yttre skärgården, där jordbruket icke är tillräckligt för äga- rens uppehällc och där andra lämpliga arbetstillfällen saknas. Strandägar- fisket efter hummer kan för en dylik fastighet utgöra ett lika viktigt försörj- ningstillskott som vad inne i landet skogen är för månget eljest ofullständigt jordbruk. Såvitt av utredningen kan bedömas är det emellertid som nämnts endast i helt få fall sådana verkningar kunna befaras uppkomma. Om eljest sociala och näringspolitiska skäl anses motivera att ett dylikt ingrepp göres. böra de som därav drabbas få ersättning ej blott för den direkta förlusten till följd av minskad nettoinkomst av hummerfisket utan också för den indirekta skada, som uppkommer genom att fastigheten till följd av det enskilda hum- mertiskets bortfallande ej längre lämpligen kan bestå såsom självständig bruk— ningsenhet (»allmänt intrång»).

Av det anförda torde framgå, att det endast är för en del av befolkningen som ett frigivande av hummerfisket kan väntas medföra försämrade utkomst- möjligheter. I gengäld kommer för andra och större befolkningsgrupper en dylik åtgärd att medföra en högst betydlig förbättring. Särskilt angeläget måste det vara att bereda bättre försörjningsutsikter åt de många yrkes- fiskarena och ej minst åt sådana äldre fiskare, vilka ej längre orka med det mera krävande högsjöfisket. Deras inkomst är ofta mycket ringa, och det synes rimligt att det allmänna — även med ekonomiska uppoffringar _ söker bereda dem vidgade möjligheter att vara verksamma i deras eget yrke. O'm än åtskilliga strandägare och arrendatorer bedriva hummerfiske fullt lika yrkesmässigt som mången fritiskare, råder det intet tvivel om att ej fler-

• Sida 140
•  Original

talet yrkesfiskare bäst gagnas av ett friare fiske, något som också starkt framhållits vid kommitténs möten med ortsbefolkningen.

Vad ovan anförts avser närmast de tre nordliga kusthäraderna. Liknande synpunkter göra sig emellertid, om än med mindre styrka, gällande också för det andra område i Bohuslän, där för hummerfisket särbestämmelser finnas, omfattande Gullmars-, Bro- och Äbyfjordarna. Det hummerfiske, som där bedrives, är numera obetydligt. Om i andra delar av landskapet hummer- fisket anses böra friges, synes frigivandet böra omfatta också nämnda tre f jordar. En förutsättning för att så skall ske torde dock med hänsyn till den ofta ringa bredden av dessa vatten vara, att de fiskevårdande myndigheterna genom lämpliga åtgärder skydda hummerbeståndet mot faran av en alltför intensiv avfiskning.

Fördelen av enhetliga rättsregler för hummerfisket må i detta sammanhang understrykas. Genom hummerfiskets fullständiga frigivande skulle dessutom den osäkerhet undanröjas, som med hänsyn till bevissvårigheterna alltid vidlåder en rätt, vilken stöder sig enbart på sedvana. Även skulle en dylik åtgärd innebära ett tillmötesgående av de i olika sammanhang framförda önskemålen, att vid vissa holmar, vilka tidigare ansetts tillhöra kronan men numera tillagts enskilda fastigheter, hummerfisket fortfarande skall få fritt bedrivas av envar.

Ett frigivande av hummerfisket medför oundgängligen vissa kostnader för statsverket. Med ledning av den officiella statistiken och det av kommittén in— förskaffade utredningsmaterialet har kommittén sökt uppskatta storleken av den skadeståndsskyldighet som staten komme att ådraga sig genom ett fri— givande. Verkningarna bli i detta hänseende olika, där hummerfisket för närvarande uteslutande tillhör strandägarna och där hummerfisket oberoende av strandäganderätt är gemensamt för alla på Viss ö boende.

Vad först angår norra Bohuslän torde för de fastigheter, där hummerfisket uteslutande tillkommer strandägarna, den sammanlagda årliga hummer- fångsten kunna uppskattas till i medeltal omkring 15 000 kg. Efter det an- tagna förstahandsvärdet (vid försäljning till uppköpare) av 5 kronor, skulle årliga fångstvärdet utgöra 75000 kronor. Under förutsättning att strand- ägaren i genomsnitt kan betinga sig 30 procent av detta belopp i landlott, skulle detta motsvara 22 500 kronor om året eller —— kapitaliserat efter 4 pro- cent — ett engångsbelopp av 562 500 kronor. Denna siffra torde kunna tjäna till ledning vid bedömande av den totala storleksordningen av de ersättnings- anspråk som kunna väntas. Vid beräknande av intrånget för varje särskild fastighet kan naturligen en så summarisk metod ej tillämpas, ty fiskevattnens begärlighet ur ägande- och arrendesynpunkt måste bedömas ej enbart efter bruttoavkastningen utan också efter belägenheten och andra lokala förhållan- den. I många fall torde för den enskilda fastigheten skadan bli ringa eller ingen, särskilt där strandägaren genom hummerfiskets frigivande drar fördel

• Sida 141
•  Original

av att kunna få fiska på vatten, där han för närvarande ej har fiskerätt. I andra fall åter måste ersättningen för den direkta skadan ökas med de er- sättningar för »allmänt intrång», varom nyss talats.

Vad därefter angår hummerfisket i de vatten i norra Bohuslän, där fisket är oberoende av strandäganderätt men begränsat till de på viss Ö boende, synes det ovisst huruvida ett fullständigt frigivande av hummerfisket överhu- vud kan medföra någon mera avsevärd skada. I vatten av detta slag — de vik- tigaste äro de som lyda under Kosteröarna och Ramsö — torde de fiskande re— dan nu vara så talrika, att en något ökad konkurrens även från mera fjärrbo- ende fiskare knappast kan väntas på ett avgörande sätt försämra de nuvarande hummerfiskarenas fångstutsikter. I den mån skada likväl uppkommer, kan det ifrågasättas, huruvida detta föranleder något rättsligen grundat skade- ståndsanspråk. De som fiska utan strandäganderätt ha redan nu skäligen svaga möjligheter att motsätta sig ökad konkurrens. Deras fiskerätt torde ej kunna betraktas som någon ensamrätt utan allenast utgöra en till viss person- krets begränsad frifiskerätt av samma art som den vid västkusten eljest gäl- lande. Att vid dessa öar frifiskerätten begränsats till de på ön boende torde närmast ha berott på att lagstiftaren velat åt strandägarna trygga en enskild fiskerätt. som till sitt reella värde så nära som möjligt motsvarat rådande sed- vanor. Den icke—strandägande hummerfiskaren lärer ej kunna överlåta sin fri- fiskerätt på annan. Ej heller kan han hindra strandägarna från att upplåta fiskerätt till hur många utomstående som helst. Vad beträffar strandägarna är deras principiella ensamrätt till hummerfiske redan nu starkt inskränkt däri- igenom att var och en som bosätter sig på ön automatiskt får fiskerätt i öns hela vatten. Detta måste avsevärt minska det ekonomiska värdet av strand- äganderätten vid dessa öar; främmande fiskare skulle näppeligen vara villiga att bjuda mer än obetydliga arrendesummor för dylik fiskerätt.

I mellersta Bohuslän torde, såsom tidigare anförts, ett frigivande av hum- merfisket föranleda endast obetydlig skada för strandägarna.

Enligt vad nu anförts torde sammanlagda beloppet av de ersättningar, som i händelse av ett frigivande av hummerfisket i hela Bohuslän skulle komma att åvila statsverket, knappast kunna beräknas överstiga i runt tal 3/4 milj. kronor; det kan emellertid tänkas bli ej obetydligt lägre.

Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot ett helt frigivande av hummerfisket i Bohuslän har kommittén _ om än med hänsyn till de vän- tade skadeersättningarna ej utan viss tvekan — funnit fördelarna av en sådan åtgärd vara så betydande, att kommittén ansett sig böra föreslå de nuvarande undantagsbestämmelsernas upphävande.1

lAvvikande mening, se särskilt yttrande 5. 328.

• Sida 142
•  Original

4 kap. Fiskerätten i större insjöar.

Fiskeförhållanden m. m.

De insjöar, vilka i första hand komma i betraktande i detta samman— hang, äro Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Sinsemellan erbjuda dessa sjöar betydande olikheter såväl med avseende på storlek och naturförhållanden som i fråga om de speciella fiskeförhål- landena.

Vänern, rikets ojämförligt största sjö, består av två huvuddelar, Stora eller Östra Vänern samt Dalbosjön, vilka avgränsas genom halvön Värmlandsnäs samt Kållandsö och Kållandshalvön jämte den mellanliggande Lurö skärgård. Sjön utgör en flack fördjupning i berggrunden och torde bäst kunna beskrivas som ett översvämmat slättparti. De öppna vattenytorna äro mycket vidsträckta. Större öar äro fåtaliga, men en del skärgårdsområden förekomma. Vänern visar i sina olika delar mycket växlande typer av strandbildning och växtlighet. I avseende på vat- tentyp och fiskeförhållanden kan den sägas inta en mellanställning mellan de ytter- ligheter som bland de större mellansvenska sjöarna representeras av Vättern och Hjälmaren. Vättern är att beteckna som en djup klarvattensjö med mestadels brant sluttande och sterila stränder. Ett undantag utgör skärgården utanför Askersund i norr, där gyttjebildningen är riklig och vattenväxtligheten väl utbildad. I övrigt finnas i Vättern endast få öar och holmar. Mälaren och i ännu högre grad Hjäl- maren äro näringsrika sjöar med i stort sett tämligen långsluttande stränder, rik vattenväxtlighet och lerhaltigt vatten. Topografiskt skilja sig dock dessa båda sjöar avsevärt från varandra. Mälaren är genom en mängd långt framskjutande halv- öar samt större och mindre öar starkt söndersplittrad, och de sammanhängande vattenvidderna äro mycket begränsade. Hjälmaren däremot bildar ett ganska cn— hetligt vattenbäcken, vars centrala öppna parti, Stor-Hjälmaren, utgör sjöns största del. Storsjön liknar till sin allmänna typ mest Vättern; karakteristiska äro dock de långsmala vikar, som från sjöns öppna mittparti sträcka sig åt olika håll.

Såsom i annat sammanhang framhållits är antalet yrkesfiskare vid söl- vattnen ganska litet i jämförelse med antalet binärings- och husbehovslis- kare eller omkring 1 500 mot 60 000 51 70 000. För de största insjöarnas vid- kommande är emellertid förhållandet ett annat, såsom framgår av följande siffror, vilka i fråga om Storsjön härröra från 1923 års officiella statistik och i övrigt grunda sig på från länstiskeritjänstemännen till lantbrukssty- relsen inlämnade uppgifter för år 1943.

• Sida 143
•  Original

Vänern ............. 291 yrkesfiskare, 652 binäringsfiskare Vättern ............. 122 » 426 » Mälaren ............. 151 » 200 » Hjälmaren .......... 112 » 190 » Storsjön ............. _— —— 411 »

Sammanlagda antalet yrkesfiskare och binäringsfiskare vid dessa sjöar utgjorde 676 resp. 1 879. Relativt talrikast voro yrkesfiskarena vid Mälaren och Hjälmaren, medan Storsjön ansågs sakna yrkesfiskare.

Med den betydande roll, yrkesfisket spelar i de fyra största sjöarna, samman- hänger att även antalet motorfiskebätar där är ganska stort, nämligen enligt år 1939 införskaffade uppgifter i Vänern 345, i Vättern 246, i Mälaren 288 och i Hjäl- maren 274. En jämförelse mellan antalet motorbåtar och antalet yrkesfiskare visar, att i Vänern och Mälaren antalet båtar endast är något större än antalet yrkes- fiskare, medan för Vättern och Hjälmaren båtantalet vida överstiger antalet yrkes- fiskare. Detta betyder, att ett stort antal binäringsfiskare här använda motorbåtar. Sannolikt har också det större användandet av motorbåtar gjort, att fisket blivit mera omfattande och kanske i många fall övergått från rent husbehovs- till bi- näringsfiske.

Enligt tillgänglig statistik utgjorde fångstmängden från de stora sjöarna omkring 25 procent av hela fångstmängden för sötvattensfisket. Vid en jäm- förelse mellan avkastningen i dessa sjöar framgår, att på Vänern kom omkring 11 procent och på de övriga sjöarna tillhopa omkring 14 procent av nämnda totalavkastning. Om de stora sjöarna jämföras sinsemellan, ut- gör Vänerns avkastning omkring 46 procent, Mälarens 22 procent, Hjäl- marens 19 procent och Vätterns 13 procent av dessa sjöars sammanlagda avkastning.

Fisket i de särskilda sjöarna bedrives ganska olika. beroende på fiskbe- ståndens växlande sammansättning. I Vänern kommer i värde laken främst med gädda och gös närmast efter. Mindre givande är där fångsten av abborre samt sik, och längre ner på värdeskalan komma lax och siklöja. I Vättern, där fiskbeståndet har alpin karaktär, utgör rödingen det värdefullaste fångst- objektet, närmast följd av sik, laxöring och lake. Det är tydligt, att i dessa båda sjöar fiskemetoder och fiskeredskap delvis måste vara av olika slag. I Vänern dominera ryssjorna, däribland stora 5. k. bassängryssjor för fiske på de grundare områdena samt lakstrutar. Nätfisket är viktigt, särskilt för sik. Gös och lax; det bedrives ofta på djupt vatten. Även not och långrev förekomma. I Vättern äro krokredskapen de viktigaste, nämligen dels lång- rev och dels framför allt drag samt yt- och lodutter, varmed särskilt röding fångas. Även nät och not användas i Vättern, varemot ryssjefisket där är av underordnad 'betydelse.

I såväl Mälaren som Hjälmaren intar gösen i fångstvärde första rum- mel, varefter följer i Mälaren gäddan, i Hjälmaren abborren. Vid gösfisket

• Sida 144
•  Original

användas dels storryssjor (katsor) och bottengarn — i båda sjöarna speci- ellt i dessas västra grundare delar — dels nät och not. I Mälaren äro ryssjor vanligast, men också gösnätfisket vintertid är där av stor betydelse liksom siklöjfisket med nät under eftersommaren och hösten. I Hjälmaren spela not, långrev och lakstrutar en ganska stor roll; även här dominera dock ryssjor och nät. I Storsjön, där fisket bedrives mest med nät, not och krok- redskap och endast i ringa omfattning med ryssjor, är siken det viktigaste fiskslaget; i fångstvärde följa därefter röding, laxöring och harr, medan med avseende på fångstmängden laken vanligen kommer närmast efter siken.

F rivattnets avgränsning.

Gällande rätt m. 111.

Enligt 5 % fiskelagen äger i insjöar och rinnande vatten strandägaren utan intrång av annan nyttja fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer. Bestämmelsen utgår från den sedan gammalt i vårt land gällande grundsats som kommit till uttryck i 12 kap. 4 % jordabalken, nämligen att sötvattensområdena tillhöra strandfastighe- terna. Något utrymme för fritt fiske i sjöar och vattendrag lämnar detta stadgande icke.

I fråga om vissa större insjöar innehåller emellertid fiskelagen i 6 % en särskild bestämmelse. Där stadgas, att »i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt,» skall om fisket gälla vad i lagens 1 % sägs om fiske i öppna havet, (1. v. s. fiskerätt skall där tillkomma varje svenk undersåte.

Den i 6 & fiskelagen upptagna bestämmelsen går tillbaka till ett liknande stadgande i 1852 års fiskeristadga (1 & andra stycket). Varken 1734 års lag eller 1766 års fiskeristadga innehöll något om fritt fiske i insjöar. Frågan därom hade visserligen berörts under förarbetena till sistnämnda stadga, men man synes då ha hyst betänkligheter mot att genom en allmän regel begränsa strandäganderätten.1

I det förslag till lag om rätt till fiske, som avgavs av 1894 års fiskelag.?— kommitté, hade mera preciserade föreskrifter i fråga om rätten till fiske i vissa större insjöar upptagits.2 Kommittén påpekade, att 1852 års stadga saknade tillräckligt tydliga bestämmelser i detta avseende; endast så myc— ket framginge, att vissa större insjöar funnes, där enligt lagstiftarens åsikt

1Utförligare redogörelse för rättsutvecklingen i Betänk. 1937 s. 21 ff. 2 Betänk. 1894 s. 37 ff., 46 f.

• Sida 145
•  Original

hela sjöområdet icke tillhörde strandägarna, men vilka dessa sjöar vore och huru vidsträckt äganderätt och fiskerätt som i dem tillkomme strandägarna. följde ej av lagbuden. En sådan otydlighet i lagstiftningen ansåg kommittén böra avhjälpas. Införskaffade upplysningar rörande lokala sedvanor hade hos kommittén stadgat den uppfattningen, att bestämmelserna om fiskerätt i Vänern och Vättern borde bringas till överensstämmelse med de lagbud som rörde fiskerätten i saltsjön. I enlighet med denna sin mening upptog kommittén i 6 5 av förslaget till fiskelag en bestämmelse av följande ly— delse:

>>I de öppna delarna av Vänern och Vättern omfattar, där ej annorledes är lag- ligen bestämt, strandägares enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och lned etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager; och gälle om fisket därutanför vad i 1 % sägs om fiske i öppna havet.»

Rörande Mälaren och Hjälmaren hade, enligt vad kommittén vidare an- förde, de inkomna upplysningarna i allmänhet givit vid handen, att fisket där ansåges tillkomma strandägarna. Dock tillämpades här och där be- stämmelserna om »landgrund» eller liknande regler. Oaktat kommittén funne 12 kap. 4 & jordabalken böra tillämpas på dessa båda sjöar, syntes enligt. erhållna upplysningar strandägarna anses uteslutande fiskeberättigade en- dast i närheten av stranden. Samma åskådningssätt syntes även råda be- träffande fisket i flera av Värmlands insjöar; och kommittén förmenade att en mera omfattande undersökning helt säkert skulle ge vid handen, att en liknande åsikt av ålder gjort sig gällande vid andra stora insjöar än de nyss nämnda. Dessa och andra lokala sedvanor föranledde kommittén att i 12 S andra stycket av lagförslaget införa ett stadgande av innehåll att, där å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, de skulle vara vid sådan rätt bibehållna.

Fiskelagskommitténs förslag i nu ifrågavarande delar förelades oförändrat 1896 års riksdag men mötte där motstånd.1

Lagutskottet ansåg det ej vara tillrådligt att tillmäta de lokala sedvanorna i all- mänhet en sådan vikt som föreslagits, utan att något verkligt behov av dylik in- skränkning i den enskildes strandäganderätt kunde anses ådagalagt. Utskottet undan- tog sålunda allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet; den av fiskelags- kommittén lämnade utredningen av hithörande förhållanden hade nämligen ej kunnat övertyga utskottet, att några lokala sedvanor av framträdande vikt gjort sig gäl- lande vid sidan av den skrivna lagen. —— Beträffande de större insjöarna erinrade lagutskottet, att i fiskeristadgan visserligen icke funnes något bestämt stadgande om huru strandäganderätten där skulle räknas, och det vore otvivelaktigt att denna rätt ansåges överskrida och för visso också begagnades utöver den gräns som

IProp. 1896:24; LU 1896:54.

• Sida 146
•  Original

vore för sådan rätt bestämd i öppna havet. Under förhandenvarande omständigheter ansåg emellertid utskottet det vara fördelaktigast att fortfarande bibehålla den då gällande fiskeristadgans bestämmelser angående fiskerätten i större insjöar. Vänern och Vättern syntes nämligen icke mer än andra större insjöar kräva särskilda be- stämmelser om rätten till fiske; genom bibehållande av gällande stadganden undveke man att utan tillfredsställande utredning förorsaka rubbning i bestående rättsför- hållanden.

I enlighet med lagutskottets av riksdagen godkända uppfattning erhöll 6 & fiskelagen sin nuvarande lydelse; någon bestämmelse om skydd för lokala sedvanor med avseende på insjöfisket inflöt icke i lagen.

Förslag till lagstiftning om ägogränser i vatten.

Frågan om fiskerätten i rikets större insjöar blev föremål för viss bc- handling av lagberedningen i 1909 års jordabalksiörslag i samband med frå- gan om ägogränser i vatten.1 Beredningen utgick från att dessa gränser —— i den mån rättsuppfattningen därvidlag ej på annat sätt kommit till uttryck —— regelmässigt borde dragas på ett sätt, som överensstämde med antagna grund- satser om strandägares rätt till fiske. I fråga om strandäganderätten i större insjöar fann beredningen någon närmare ledning ej vara att hämta direkt ur fiskelagen. Med hänvisning till vad som förekommit under riksdagsbe- handlingen 1896 anförde beredningen bland annat:

»Genom lagen om rätt till fiske i det skick lagen sålunda erhållit kan någon större klarhet i förevarande ämne icke anses vara uppnådd. Väl uteslöts, såvitt angår insjöfisket, rätt till fiske å annans grund allenast på grund av sedvana, men det lämnades fortfarande i ovisshet, i vilka ”större insjöar” strandäganderätten är underkastad begränsning och huru vitt denna begränsning sträcker sig. Då ej minst för ett ändamålsenligt ordnande av fisket det är nödvändigt att i detta hänseende söka åstadkomma en fast rättslig grundval, har beredningen genom inhämtande av upplysningar från skilda delar av landet sökt vinna närmare kännedom om rådande rättsuppfattning, därvid helt naturligt uppmärksamheten i främsta rummet blivit fäst just å fisket. Av de inkomna yttrandena framgår, att i de öppna delarna av sjöarna Vänern, Vättern och Storsjön i Jämtland varje svensk man anses äga rätt till fiske på längre avstånd från stränderna, medan däremot beträffande Mälaren och Hjälmaren enahanda rätt torde förefinnas allenast beträffande vissa av de öppna delarna av dessa två sjöar. I fråga om övriga större insjöar giva de inkomna svaren icke tillräckligt stöd för antagande av en dylik inskränkning i strandägande- rätten.»

Av anförda skäl förklarade sig lagberedningen icke vilja föreslå någon inskränkning i strandäganderätten beträffande andra sjöar än Vänern, Vät- tern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid bestämmande av strandäganderättens utsträckning i dessa sjöar fann beredningen flera svå- righeter möta, vilka icke förelåge då det gällde havet:

'Lagberedn. 1909 s. 135 ff.

• Sida 147
•  Original

»Till en början kunna, såsom säkerligen är förhållandet i Mälaren och Hjälmaren, större områden finnas, där strandäganderätten icke är begränsad. Vidare hava olika meningar yppats i fråga om det avstånd från stranden, där allmänningsråtten vid- tager i de delar av sjön, där den förefinnes. Då vid lagstiftning i denna fråga —— — — den ledande grundsatsen måste vara den, att de bestämmelser, som skola upptagas i nya lagen, endast skola utveckla och bringa till klarhet vad den gällande stadgar och i intet fall få göra intrång på enskild rätt, som i skydd av . äldre lag uppkommit, är det icke möjligt att för frågans bedömande uppställa någon uttömmande allmän regel. Behovet att i dessa förhållanden uppnå ett säkert rättstillstånd har därför föranlett beredningen att med avseende å ifrågavarande vattenområden föreslå, att yttergränsen för strandägarnas område skall bestämmas genom särskilda offentliga förrättningar. Endast såtillvida har en bestämd regel till ledning vid dessa förrättningar synts kunna uppställas som den strandägaren till- kommande del av vattenområdet i intet fall kan bliva vidare inskränkt än till det område, som tillkommer strandägare vid öppna havet.»

I jordabalksförslaget (2 kap. 6 %) upptogs i överensstämmelse härmed ett stadgande av innehåll, bland annat, att beträffande »de öppna delarna» av ovannämnda fem insjöar skulle gälla vad som stadgats om utsträck- ningen av strandägares område vid öppna havsstranden (d. v. s. 18()-m:re- geln); dock att, där dittills strandägare varit rådande över större del av sjön, han skulle därvid bibehållas. —— I ett särskilt förslag till lag angående fastställande av yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar angavs ordningen för bestämmandet av strandägarområdets omfattning. Förrättningarna för bestämmande av nämnda gräns skulle enligt lagför— slaget anförtros åt lantmätare, som av Konungen förordnades.

Det förslag till lag om ägogränser, som förelades 1921 års riksdag genom pro- position (nr 70), överensstämde såvitt angick de stora sjöarna helt med vad lag- beredningen föreslagit. Ett samtidigt framlagt förslag till lag om fastställande av yttergränsen för strandägarnas område i vissa större sjöar var med några smärre jämkningar likalydande med lagberedningens motsvarande lagförslag. Propositionen, vilken tillstyrktes av andra lagutskottet, blev som förut nämnts avslagen av kam- rarna.1

Ägogränssalckurmiga anslöto sig i sitt den 29 juni 1929 avgivna betän- kande2 i allt väsentligt till lagberedningens förslag rörande Vänern, Vättern. Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. I fråga om de offentliga förrättningarna för fastställandet av yttergränsen för strandägarområdena uttalade sig dock den ene utredningsmannen för en i viss mån avvikande anordning, i det han föreslog att åt förrättningarna skulle ges karaktären av ett extraordi- närt domstolsförfarande, mot vilket talan skulle få föras direkt i överrätt.

För innehållet av 1947 års jordaballrsförslag i nu förevarande aVseende skall redogörelse lämnas i samband med fiskerättskommitténs eget förslag rörande frivattensgränsen i de stora sjöarna.

1 Jfr s. 53. 2Jfr s. 53 f.

• Sida 148
•  Original

Insjöfiskesakkunniga.

Översikt av förslaget.

Enligt de för insjöfiskesakkunnigas arbete meddelade direktiven avsåg deras uppdrag att verkställa utredning och avge förslag rörande fiskerätten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Frågan, huruvida särskilda bestämmelser angående fiskerätten i övriga insjöar kunde vara erforderliga, borde upptas till närmare övervägande, sedan förstnämnda utredning verkställts.

Insjöfiskesakkunnigas den 25 februari 1937 avgivna betänkande innefattar följande lagförslag:

1) förslag till lag om ändrad lydelse av 6 % lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske;

2) förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor- sjön i Jämtlandl; samt

3) förslag till lag angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Beträffande tillvägagångssättet vid utredningens verkställande ha insjö- fiskesakkunniga uppgivit, att de sökt dels utreda förekomsten av rättspraxis i avseende på fri fiskerätt i de med uppdraget avsedda sjöarna, dels samla tillgängliga uppgifter om lantmäteriförhållanden, kamerala förhållanden och djupförhållanden i sjöarna i den mån dessa kunde vara av intresse för frå- gan om fiskerätten, dels klarlägga fiskeförhållandena i den utsträckning som ansetts kunna påkallas för prövningen av fiskerättsfrågan, dels ock erhålla närmare kännedom om rådande uppfattningar beträffande fiskerätten och föreliggande önskemål i avseende på den framtida regleringen av denna.

De slutsatser, som enligt de sakkunnigas mening kunnat dras av under- sökningarna i fiskerättsfrågan, ha av dem sammanfattats sålunda:

»För Målaren tala för fastställande av enskild fiskerätt i sjön i dess helhet såväl vad som framgått om lantmäteriförhällandena och domstolsavgörandena i två fall som även vad som upplysts om den nu vid det yrkesmässiga fisket tillämpade ord- ningen samt de av strandägarna och praktiskt taget undantagslöst också av yrkes— fiskarena hysta önskemålen om denna ordnings upprätthållande jämväl för fram- tiden. Om den inverkan på fiskerättsfrågans lösning vad Mälaren angår, som hän- synen till fiskevårdens krav kan höra få, har någon särskild undersökning icke blivit gjord, men det torde kunna anses vara utan vidare uppenbart, att ur fiskevårds- synpunkt skäl i varje fall ej kunna anföras mot att hela Mälaren lägges under enskild fiskerätt. För det yrkesmässiga fisket skulle fastställandet av enskild fiske- rätt i denna sjö i dess helhet innebära, att detsamma kunde bibehållas i de former, som utvecklingen på området skapat och som yrkesfiskarena själva önska skola lämnas orörda.

1Nedan kallad »speciallagen».

• Sida 149
•  Original

För Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön ha undersökningarna givit otvety- digt utslag för att fritt fiskevatten bör fastställas i vissa delar av sjöarna. För dem alla gäller detta i fråga om vad som framgått i avseende å lantmäteriförhållandena och den hittills tillämpade ordningen vid fisket. För Hjälmaren har denna ordning vad angår vissa delar av sjön även erhållit stöd av domstolarna i några rättsfall. För Vänern, Vättern och Hjälmaren gäller, att yrkesfiskarena önska bibehållande för framtiden av fritt fiskevatten, och för Storsjön, där egentligt yrkesfiske saknas, ha samma önskemål framkommit från andra håll. För alla fyra sjöarna gäller, att strandägarna överallt där det huvudsakligen kan vara fråga om inrättande av fri- vatten så gott som undantagslöst ej haft något att erinra mot fastställande av fritt fiske. Om bestämningen av gränsen mellan det enskilda fiskevattnet vid stränderna och det fria fiskevattnet därutanför ha meningarna emellertid varit i viss mån de- lade.

För Hjälmaren har kunnat konstateras, att ett tillämpande härvid av 180—mzregeln skulle såväl stå i överensstämmelse med en vid många lantmäteriförrättningar följd praxis som även i stort sett motsvara både strandägarnas uppfattning om vad dem tillkommer såsom enskilt och yrkesfiskarenas önskemål. För Vättern har i två fall en lantmäteripraxis av enahanda innebörd gjort sig gällande. För Vänern kan någon egentlig sådan praxis ej skönjas men ej heller någon tendens att gå längre ut med den enskilda fiskerätten. För såväl Vänern som Vättern gäller, att någon allmän an- slutning som vid Hjälmaren bland yrkesfiskarena för 180-mzregelns generella till- lämpning ej kommit till synes. För båda sjöarna ligger emellertid förklaringen här- till i att yrkesfiskarena vid vissa särskilda fisken önska gå närmare land än till 180-ngränsen och vid sina uttalanden i främsta rummet tänkt på dessa fisken. Om dessa önskemål i det väsentliga skulle kunna tillgodoses, torde yrkesfiskarena vid Vänern och Vättern i övrigt biträda 180—mzregeln. Vid Vänern ha strandägarna i stor utsträckning anslutit sig till denna regel. Vid Vättern har ett förhållandevis mindre antal strandägare uttalat sig för 180—ngränsen, men de, som framställt längre gående anspråk, ha i allmänhet samtidigt medgivit, att den enskilda fiskerät- ten hittills ej hävdats utanför denna gräns. Vid Storsjön synes man aldrig ha räknat enskild fiskerätt efter 180-m:regeln. För dess tillämpning för framtiden gjordes en del uttalanden, men andra uttalade sig för bestämmande av visst avstånd från stranden. Något anspråk på enskild fiskerätt utanför 180-ngränsen har emellertid för stora delar av Storsjön uppenbarligen hittills aldrig gjorts gällande. — — _

För alla de sjöar, där frivatten skulle inrättas, ha de sakkunnigas undersökningar givit vid handen, att det enskilda fiskevattnets utsträckande till 180-ngränsen (för Storsjön 200-ngränsen från land räknat) skulle — för Vänerns och Vätterns del under förutsättning av en särskild reglering av vissa fiskesätt —- komma att såväl effektivt skydda det egentliga strandfisket som även ge frivattensfisket tillräckligt utrymme. För alla sjöarna har slutligen också av de sakkunnigas undersökningar framgått, att omsorgen om fiskbeståndet icke kan i stort sett motivera en längre utsträckning av det enskilda fiskevattnet än nyss angivits.

Fastställande av frivatten i Vänern, Vättern och Hjälmaren med tillämpande i huvudsak av 180-m:regeln innebär,—att yrkesfisket i dessa sjöar skulle komma att för framtiden bibehållas i de former, som utvecklingen där skapat.»

I överensstämmelse härmed äro med avseende på innehållet följande hu- vudgrunder utmärkande för förslaget:

a) Insjöfiskesakkunniga ha ej föreslagit någon fri fiskerätt för Mälaren; strandägarnas enskilda fiskerätt skall alltså enligt förslaget sträcka sig över 10

• Sida 150
•  Original

hela denna sjö. I fråga om Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön har den fria fiskerätten erkänts i viss omfattning, i det att strandägarnas enskilda fiskerätt där _ med undantag för vissa angivna delar av sjöarna — endast skall omfatta vattnet ett stycke ut från stranden, medan fisket därutanför skall vara fritt. För Vänern och Vättern har dessutom föreslagits, att vissa för yrkesfiskarena betydelsefulla fiskesätt skola i närmare angiven utsträck- ning vara fria i det 'atten som enligt förslaget skall vara enskilt.

b) Vid bestämmandet av det enskilda slrandvattensområdets utsträck- ning i frivattenssjöarna ha insjöfiskesakkunniga såsom gemensam principi— ell utgångspunkt tagit 180—m:regeln i viss av dem given utformning. Sålunda har i l'änern och Hjälmaren denna regel i huvudsak lagts till grund för en föreslagen normerande kartläggning av gränsen mellan fritt och enskilt fiske- vatten. För Vättern har föreslagits en allmän lagbestämmelse om tillämp— ning av 180-mzregeln; det till buds stående kartmaterialet har där ej med— givit någon uppdragning av gränsen på karta. Beträffande Storsjön slutli- gen har 180-m:regeln visserligen ej blivit direkt uppställd i förslaget, men den har även här tjänat som ledning, då för Storsjöns del föreslagits en bestämmelse om att det enskilda fiskevattnet skall räknas till och med 200 m från land; kartläggning har i detta fall ansetts obehövlig.

Grunderna för gränsdragningen.

Vad som förekommit vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden med orts- befolkningen funno de sakkunniga visa hän på nödvändigheten av en när- mare bestämning av 180-m:regeln, om denna skulle tillämpas på de stora sjöarna eller vissa av dem. För den undersökning rörande 180-m:regelns innebörd, som de sakkunniga företagit, samt det av dem framlagda förslaget till fixering av nämnda regel har i detta betänkandes 1 kap. lämnats en över- siktlig redogörelse, till vilken hänvisas.1 Följande huvudpunkter må här framhållas.

lSO—m:avståndet har av insjöfiskesakkunniga räknats med utgångspunkt vid den stranden följande 2-111:Iruruan. Den nu flerstädes tillämpade metoden med »hoppning» har alltså ej godtagits av de sakkunniga.

Vid 2-1nzdjupets bestämmande utgår insjöfiskesakkunnigas förslag från visst fixerat vattenstånd, ej från det vid varje särskilt tillfälle rådande (»rör- liga») vattenståndet. För envar av frivattenssjöarna ha därvid de sakkunniga av praktiska skäl såsom utgångspunkt valt det vattenstånd som legat till grund vid upprättandet av det officiella kartmaterialet, d. v. 5. för Storsjön generalstabskartorna och för de övriga tre sjöarna sjökorten.

För bestämmandet av den enskilda fiskerätten vid öar och holmar i fri- vattenssjöarna ha olika metoder kommit till användning. I Vänern och

1 S. 56 ff.; jfr Betänk. 1937 s. 68—87.

• Sida 151
•  Original

Hjälmaren har vid frivattensgränsens nppdragande på de normerade kar- torna den grundläggande 180-mzregeln modifierats och kompletterats genom »tangentregeln» och de tre »ö-reglerna». Enligt tangentregeln komma själv- ständiga grundområden av mindre djup än 2 ut, vilka skäras av eller tangera 180-ngränsen utanför fasta land eller öar och holmar med fiskerätt enligt 180—mzregeln, i sin helhet att tillföras det enskilda fiskevattnet. Genom ö- reglerna bestämmes fiskerätten vid sådana öar och holmar, som äro belägna utanför strandens 2-mzkurva; vilken ö-regel som skall tillämpas i ett givet fall beror av öns eller holmens läge i förhållande till 180-m:gränsen, och även landbildningens storlek kan få avgörande betydelse för den enskilda fiskerättens utsträckning. Om samtliga dessa regler gäller, att undantag från dem i många fall på grund av särskilda förhållanden gjorts vid gränsdrag- ningen på kartorna. De sakkunniga ha understrukit, att alla undantag som befunnits motiverade verkställts redan vid denna gränsdragning; inga regler skulle alltså gälla »mot kartan». — I Vättern skall enligt förslaget det från fastlandsstranden utgående enskilda fiskevattnet omfatta även sådana öar och holmar, som ligga i viss närmare angiven anslutning till stranden, så att ett sammanhängande enskilt vattenområde ut från fastlandet bildas; andra öar och holmar ha, i den mån de skulle tillföras enskild fiskerätt med stöd i strand- äganderätt, särskilt uppräknats i lagtexten. _ Den i fråga om Storsjön före- slagna regleringen av strandägarens enskilda fiskerätt vid öar och holmar innefattar i första hand en uppräkning av dem som skulle tillföras enskild fiskerätt, men därjämte har genom en allmänt avfattad regel frivattensgrän- sen förlagts utanför sådana mindre holmar, som ligga i viss anslutning till fastlandet eller till de uppräknade landbildningarna.

Genom de, nu omnämnda bestämningsgrunderna har åstadkommits en gränsdragning, som i viss mån är ägnad att ersätta fiskelagens allmänna regel om strandägares rätt till fisket »inomskärs». Därutöver ha emellertid enligt insjöfiskesakkunnigas förslag vissa delar av sjöarna helt undantagits från det fria fisket. Dylika undantag _ som återfinnas i samtliga frivattens- sjöar _— ha gjorts huvudsakligen med hänsyn till vad som upplysts om praxis samt av fiskevårdsskäl. Vidare har i Vättern och Hjälmaren vid gränsbestäm- ningen särskild hänsyn tagits till förekomsten av mindre vikar, sund och andra likartade vattenområden, därvid främsta synpunkten varit att fritt fiske ej borde få bedrivas för nära intill långgrunda områden, lämpade för lek av vårlekande fiskar och uppehåll av deras ungdomsstadier. Även har vid gränsbestämningen kring de många skärgårdsområdena i Vänern grän- sen bestämts med hänsyn till fiskepraxis och fiskevårdens krav samt med beaktande att gränsen skulle kunna praktiskt återfinnas i naturen. Slutligen har i Hjälmaren hänsyn tagits till verkställda fiskevattensdelningar och andra speciella förhållanden.

Vissa ytterligare uppgifter angående innehållet av insjöfiskesakkunnigas

• Sida 152
•  Original

förslag med avseende på de olika ifrågavarande sjöarna samt motiveringen därtill lämnas här nedan. Av de sakkunniga upptagna särskilda frågor dels om större frihet för vissa fiskemetoder, dels ock om skydd för visst strand- ägarfiske skola behandlas för sig i slutet av detta kapitel.

Vänern.

Av undersökningarna i fiskerättsfrågan ha insjöfiskesakkunniga funnit klart framgå, att lantmäteripraxis aldrig räknat med att Vänern i sin helhet skulle ligga under strandäganderätt; vad den öppna delen av sjön beträffar, syntes man ej heller ha utsträckt sina åtgärder med avseende på vatten eller fiske ens så långt som till 180-ngränsen. Några domstolsfall rörande förekomsten av frivatten i Vänern hade ej kommit till de sakkunnigas kän- nedom. I fråga om sedvanor eller eljest ute i orterna tillämpad praxis hade de sakkunniga funnit, att yrkesfisket övervägande utövades på vad som be— traktats såsom frivatten. Frivattensfiske förekomme i Vänern överallt utom i mera instängda vikar och inre skärgårdsområden och bedreves ungefärli- gen intill 180-ngränsen, dock att vid utövande av vissa fiskesätt yrkesfiska- rena plägade gå ännu närmare land. Yrkesmässigt fiske 'bedreves i Vänern även i eget eller arrenderat strandvatten. Mot det fria fiske som sålunda praktiserats syntes strandägarna endast i undantagsfall ha rest några all- varligare gensagor.

Beträffande de önskemål i fiskerättsfrågor, som framförts vid insjöfiske- sakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen vid Vänern, ha de sak- kunniga anmärkt, att det övervägande antalet strandägare och fiskearrenda- torer anslutit sig till 180-mzregeln. Av de egentliga frivattensfiskarena hade däremot endast ett mindre antal uttalat sig för denna regel. Detta samman— hängde, enligt vad de sakkunniga uttalat, med att dessa sistnämnda fiskare önskade att vid utövande av vissa för dem särskilt betydelsefulla fiskesätt kunna gå närmare land än till 180-ngränsen; bleve dessa önskemål till- godosedda, skulle enligt de sakkunnigas uppfatttning också frivattensfiska- rena allmänt godta 180-m:regeln. Amatörfiskarena vid Vänern slutligen hade endast begärt, att vissa fiskesätt (metspö- och pimpelfiske) skulle förklaras fria.

Såsom förut nämnts innebär insjöfiskesakkunnigas förslag, att fritt fiske— vatten fastställes i Vänern; strandägarens enskilda fiskerätt där skulle, om ej annorledes vore lagligen bestämt, omfatta allt det vatten som funnes in-_ nanför vissa å Icarta dragna linjer. För de grunder som tillämpats vid gräns- dragningen har redogjorts i det föregående. Anmärkas må, att det vatten- stånd som legat till grund för bestämningen utgör 3,6 m över nedre sluss- tröskeln vid Sjötorp, motsvarande en höjd av Vänerns vattenyta över havet

• Sida 153
•  Original

av 43,79 m eller något lägre än normalt lågvatten. — Enskilt fiskevatten har av de sakkunniga utlagts ej blott vid fastlandet utan även vid större öar, t.ex. Kållandsö och Hammarö, samt vid mindre öar enligt de uppställda (")-reglerna eller på grund av föreliggande särskilda förhållanden.

I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till insjöfiskesakkun- nigas betänkande1 jämte de därvid fogade kartbilagorna 1—15. Anmärkas må, att i Vänern alla vattenområden, som skiljas från Öppna sjön genom områden med mindre djup än 2 m eller vid vilkas utlopp i den öppna sjön motliggande stränders 180-mzområden sammanflyta, lagts under enskild fiskerätt; från den fria fiskerätten ha därigenom uteslutits, förutom åtskil- liga smärre områden, även flera större vikar såsom de på värmlandssidan belägna Grumsfjorden med Borgvikssjön, Kyrkebysjön och Ekholmssjön samt Gränsviken och Varnumsviken. I Brandsfjorden öster om Vänersnäs har 180-mzregeln tillämpats. Den därinnanför liggande Dättern skall i sin helhet utgöra enskilt fiskevatten; att i denna vik inrätta något för alla svenska undersåtar fritt fiskevatten ha de sakkunniga med hänsyn till de allmänna principerna funnit ej kunna ifrågakomma.

Vättern.

Insjöfiskesakkunniga ha beträffande Vättern konstaterat, att vid verk- ställda lantmäteriförrättningar vatten och fiske utanför strandvattensområ- dena nästan undantagslöst lämnats åsido. Vid ett par förrättningar hade 180-mzregeln vunnit tillämpning. Ej heller från denna sjö vore några rätts- fall, avseende rätt till fritt fiske, för de sakkunniga kända. Rådande sedva- nor hade ävenledes befunnits i stort sett överensstämma med dem i Vänern; sålunda gällde också i Vättern, att yrkesfiskarena övervägande utövade fiske ungefärligen in till 180-m:gränsen men ginge närmare land med vissa fiske— metoder. Utanför området för det sedvanemässigt fria fisket fölle skärgården i norr samt vissa vikar. Yrkesmässigt fiske bedreves även i eget eller arren- derat strandvatten. Ej heller i Vättern syntes annat än undantagsvis några allvarligare invändningar mot det sålunda praktiserade fria yrkesfisket ha förekommit.

Vid de sakkunnigas sammanträden i orterna hade mycket skiftande önskemål framställts. Strandägare och arrendefiskare hade i några fall yrkat tillämpning av 180-mzregeln antingen på allt fiske eller ock på vissa fiskesätt, som ansetts böra förbehållas strandägarna. I andra fall hade yrkats enskilt fiske på viss sträcka ut från stranden, varvid olika avstånd föreslagits. Fri- vattensfiskarena i Vättern hade i allmänhet ej uppehållit sig vid den all- männa gränsfrågan utan endast vid frågan om rätt för dem att med vissa fiskemetoder gå in på strandvattensområdet. Även beträffande dessa fri-

1Betänk. 1937 s. 112 ff., särsk. s. 189—195 (beskrivning av frivattensgränsen).

• Sida 154
•  Original

vattensfiskare ha insjöfiskesakkunniga kommit till den uppfattningen, att om fiskarenas nu åsyftade önskemål tillgodosågcs, komme de allmänt att godta 180-inzregeln. Av amatörtiskare krävdes endast frigivande av vissa fiskesätt (metspö- och pimpelfiske).

Med avseende på frivattensgränsen i Vättern ha insjöfiskesakkunniga ej föreslagit, att den skall anges på karta. Enligt lagförslaget skall i Vättern strandägarens enskilda liskert'itt, om ej annorledes är lagligen bestämt, om- fatta:

a) vattnet i Motalaviken innanför en linje, som tdnkes dragen där kor- taste avståndet är mellan Rossnäsudden och Lundaudden; och

b) i övrigt allt det vatten som finnes till och med 180 m från den stranden följande djupkurvan av 2 In

dels utanför fastlandet och vid detta liggande öar eller holmar, som var” för sig i förhållande till fastlandet eller tillsammans i förhållande till detta eller inbördes äro så belägna att minsta bredden av mellanliggande vatten ej överstiger 400 m, samt utanför skärgården vid Askersund,

dels ock omkring Visingsö, Stora Röknen, Lilla Röknen och vid denna liggande holmar, Röknehuvud, Björkholmen, Gäddskären, Stora och Lilla Orrholmen, Sidön, Forsholmen, Åholmen, Sandön, Risön, Erkerna, Fjuk och Kdverön. .

Dessa bestämningar skola ske efter ett vattenstånd av 2,97 "I över västra slusströskeln vid Motala.

Beträffande den närmare utredning och de överväganden, soln ligga till grund för förslaget, hänvisas till betänkandet.1 Av motiven till de särskilda l,)estämmclserna må dock här återges följande.

Gränsbestämningen i Motalaviken har föranletts av vad som blivit upp- lyst om lantmäteriförhållanden och tillämpad fiskepraxis ävensom av hänsyn till fiskevården (»vätterslaxen»).

Det angivna vattenståndet motsvarar en höjd av Vätterns vattenyta över havet av 88,31 m och är på sjökortet betecknat som >>vanligt lågt vattenstånd».

Vad beträffar 180—mzregelns tillämpning vid öar och holmar ha till stöd för förslaget att från fritt fiske helt undanta skärgården utanför Askersund åberopats huvudsakligen fiskepraxis och fiskevårdshänsyn. Vid bestäm- ningen av det enskilda fiskevattnet vid övriga öar och ögrupper ha de sak- kunniga följt samma principer som i fråga om Vänern och alltså gjort skill— nad mellan sådana öar och holmar, som ligga i mera direkt anslutning till fastlandets strand, samt de något längre ut liggande. Härom anförde de sakkunniga bland annat:

»Dcn anslutning till fastlandet, som här är avsedd, har bestämts med den prin- cipiella utgångspunkten, att sådan skall anses föreligga, om fastlandets enskilda

1Betänk. 1937 s. 233 ff., särsk. s. 282—298.

• Sida 155
•  Original

fiskevatten saint öarnas eller holmarnas enskilda fiskevatten komma att bilda ett sammanhängande område, därest dessa enskilda fiskevatten bestämmas i huvudsak enligt 180-m:regeln. Som några närmare uppgifter ej kunnat erhållas om djupför- hållandena har emellertid i förslaget i detta sammanhang i stället måst räknas med enskild fiskerätt ett visst avstånd ut från fastlandsstranden och stränderna av öarna och holmarna; genom att här räkna med 200 meter från varje strand eller sålunda med ett avstånd mellan motliggande stränder av 400 meter torde väsentligen samma resultat ha uppnåtts som med en beräkning av 180 meter från 2—mzkurvan utanför varje strand eller 360 meter mellan motliggande 2-mzkurvor. —- —— _ Anslutnings- regeln innefattar närmare uttryckt, att öarna och holmarna skola antingen i förhål- lande till fastlandet (fråga är då om en enstaka 6 eller holme) eller ock i förhållande till fastlandet eller inbördes (det gäller då en ögrupp om två eller flera öar eller holmar) vara så belägna, att minsta bredden (vid sjökortets vattenstånd) av mellan- liggande vatten ej överstiger 400 meter. »

De sakkunniga ha förklarat, att den gjorda regleringen av strandägarnas enskilda fiskerätt utanför fastlandet kunde sägas innebära anslutning till hittillsvarande förhållanden. Även har framhållits, att vid vissa av de öar och holmar, där strandägarna enligt förslaget skulle tillföras enskild fiske- rätt, sårskilda kronofisken funnes, vilka emellertid med förslagets princi— piella utgångspunkt ej berördes av regleringen.

Mälaren.

För Mälarens vidkommande ha insjöfiskesakkunniga ansett det f'örelig gande. spörsrnälet kunna begränsas till frågan, om fritt fiskevatten där bör inrättas. De sakkunniga ha föreslagit fastställande av enskilt nskevatten i hela Mälaren.

Detta ställningstagande har _— såsom framgått redan av de. sakkunnigas tidigare återgivna sammanfattande yttrande i fiskerättsfrågan — bestämts av vad som blivit utrett om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis samt om strandägarnas och yrkesfiskarenas önskemål. Vid sin utredning ha in- sjöfiskesakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet åt vissa större fjärdar, framför allt Blacken och Granfjärden (i sjöns västra del) ävensom Präst- l'järden samt Norra och Södra Björkfjärdarna (i östra delen), då det egent- ligen endast beträffande dessa synts kunna bli fråga om att fastställa något fritt fiskevatten.

I fråga om utredningen i dessa avseenden hänvisas till betänkandet.1 En översiktlig redogörelse för huvudpunkterna i de sakkunnigas motivering skall här lämnas.

I lantmäterihänseende ha insjöfiskesakkunniga funnit, att i ett flertal fall, även vad anginge de största fjärdarna, rågångar bestämts ute i vattnet mel- lan motliggande skifteslag samt mellan skifteslag på samma sida av sjön så långt ut, att motsidans enskilda vatten där mött; laga skiften och fiske-

1Betänk. 1937 s. 314 ff., särsk. s. 373—377.

• Sida 156
•  Original

vattensdelningar hade ofta blivit på samma sätt utsträckta. Fall hade också förekommit, då vatten och fiske i Mälaren vid lantmäteriförrättningar läm- nats helt åsido eller intagits i förrättningarna endast i mindre utsträckning. De sakkunniga ha emellertid ansett, att något stöd härav icke kunnat häm- tas för tillvaron av något allmänt vatten, _utan att orsakerna därtill genom- gående varit andra. Lantmäteriutredningen hade enligt deras uppfattning klarlagt, att Mälarens vatten intagits i olika lantmäteriförrättningar i så stor omfattning att inrättande av frivatten skulle betyda en väsentlig rubbning av vad som i detta hänseende bestämts.

De sakkunniga ha anmärkt, att i rättspraxis frågan om fritt fiske varit uppe i två fall, av vilka det ena gällt viken Freden (i sjöns västligaste del) och det andra Norra Björkfjärden; vid båda tillfällena hade påståenden om rätt till fritt fiske blivit av häradsrätt avvisade.

Med avseende på seduanorna vid fisket intoge, enligt vad de sakkunniga uttalade, Mälaren en särställning. Något såsom fritt utövat yrkesfiske före- komme där praktiskt taget ej, utan de som bedreve yrkesmässigt fiske hade egna eller arrenderade fiskevatten och hölle sig vid fisket å dem. Detta gällde också om de stora fjärdarna; dock hade i ett par enstaka fall (från Blacken och Södra Björkfjärden) lämnats uppgifter om att yrkesfiske även under senare tid bedrivits utan enskild fiskerätt. På vissa håll hade yrkes- fiskarena dessutom uppgivits vid revfiske gå ömsevis på varandras vatten. De uppgifter om fritt utövat yrkesfiske, som sålunda lämnats, saknade emel- lertid enligt de sakkunnigas mening fullständigt betydelse i jämförelse med uppgifter och uttalanden av motsatt innehåll.

De vid sammanträdena framförda önskemålen från strandägarnas sida hade så gott som undantagslöst gått ut på att endast enskild fiskerätt skulle fastställas i Mälaren, och samma ståndpunkt hade, frånsett några enligt de sakkunnigas uppfattning betydelselösa enstaka fall, intagits av yrkesfiska- rena därstädes. Av amatörfiskarena hade det väsentligen endast varit med- lemmar av en viss amatörtiskeklubb som, med tanke huvudsakligen på Södra Björkfjärden, uttalat sig för inrättande av frivatten. Eljest hade i all- mänhet från amatörfiskarhåll endast yrkats, att vissa former av amatör- mässigt fiske (metspö-, pimpel-, drag- och spinnfiske) skulle förklaras i större eller mindre utsträckning fria.

De sakkunniga ha understrukit, att någon bestämd skillnad mellan de större fjärdarna och Mälarens övriga vatten ej kunde sägas föreligga vare sig i avseende på lantmäteri- och fiskepraxis eller beträffande strandägarnas och yrkesfiskarenas önskemål.

Endast i fråga om en del av Mälaren, nämligen Södra Björkfjärden, ha insjö- fiskesakkunniga funnit det kunna vara anledning att överväga inrättande av fri- vatten: utredningen om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis hade för denna fjärd givit mindre bestämt stöd för fastställande av enbart enskild fiskerätt, och

• Sida 157
•  Original

de upplysningar, som kunnat erhållas om önskemålen hos strandägare och yrkes- fiskare där, hade ävenledes givit mindre bestämt utslag för sådan bestämning. Någon uppenbar anledning att reglera fiskerätten i denna fjärd på annat sätt än i Mälaren i övrigt hade dock ej synts de sakkunniga förefinnas.

Beträffande amatörfislcet ha de sakkunniga uttalat att detta fiske, som vad Mälaren anginge spelade en särskilt framträdande roll, syntes höra och kunna tillgodoses på annat sätt än genom fastställande av frivatten.

Till motivering av sitt ställningstagande i fiskerättsfrågan ha de sak- kunniga slutligen anfört följande allmänna hskesynpunkter i frågan:

»MäIaren är uppdelad i ett stort antal vattenbäcken och en mångfald öar fin- nes i dessa. Man kan i betraktande härav säga, att Mälaren är sammansatt av ett flertal halvt om halvt självständiga sjöar. Det är obestridligt, att ju mindre ett vattenbäcken är desto större äro riskerna för överfiskning, om en mångfald fiskare släppes in. I många av Mälarens olika delar torde finnas i huvudsak ende- miska (i dem hela sitt liv levande) fiskstammar och deras beskattning av frifis-

()

kare måste komma att utöva starkt inflytande a strandägarnas fiske. På grund av Mälarens geografiska typ måste det sägas vara riskabelt med hänsyn till strand- ägarnas intresse för fiskodling att i denna sjö inrätta fritt fiskevatten. Med den utveckling fisket i Mälaren tagit med ofta stora arrendevatten, vilkas arrendatorer använda lejd arbetskraft och fiska i större skala, finnes det icke anledning antaga, att fisket i de större fjärdarna ej skulle bli ordentligt utnyttjat, därest de helt läggas under enskild fiskerätt.»

Hjälmaren.

Med avseende på lantmäteriförhålIandena i Hjälmaren ha insjöfiskesak- kunniga anfört, att dessa äro olika i olika delar av sjön. I dennas cen- trala och största del, Stor-Hjälmaren, hade i några fall av övervägande äldre datum rågångar i vatten bestämts på sådant sätt, att utgångspunk- ten uppenbarligen varit att Stor-Hjälmaren i sin helhet låge under strand- äganderätt; dessa bestämningar hade emellertid delvis underkänts vid se- nare prövningar av domstol. Man kunde dessutom för Stor-Hjälmaren upp- visa ett flertal andra fall, då man vid lantmäteriförrättningar utgått från den motsatta uppfattningen, att strandäganderätten eller åtminstone den en- skilda fiskerätten endast gällde ett stycke ut i sjön. Såsom för dessa fall karakteristiskt ha de sakkunniga framhållit, att man allmänt antagit att strandäganderättens eller den enskilda fiskerättens utsträckning vore att bestämma enligt 180-m:regeln. _— Södermanlandsdelen av Södra Hjälma- ren har av de sakkunniga betecknats som i lantmäterihänseende jämställd med Stor-Hjälmaren. I Örebrodelen av Södra Hjälmaren rådde däremot väsentligt avvikande förhållanden. Alla strandägande skifteslag hade där antingen vart för sig eller gemensamt med andra skifteslag fått sina rå- gångar i vattnet bestämda, som regel enligt »mittsjöprincipen».

Den tidigaste rågångsbestämningen syntes ha skett vid en lantmäteriförrättning

• Sida 158
•  Original

1803—1804. Denna hade gällt bland annat rågången mellan Södra Vinön, å ena, samt Derböl, Nötehoda och Nivsand, å andra sidan, vilken uppdragits som en »mittsjölinje». Även vid följande rägängsbeslämningar mellan motliggande skif— teslag kunde denna mittsjöprincip sägas ha blivit följd. Segersjö hade emellertid tillagts vatten utöver vad denna princip kunnat medföra, och vissa andra skiftes— lags vattenområden hade i samma mån något inskränkts. Genom dessa råg-ångs- hcstämningar hade till olika skifteslag hänförts vattenområden utanför 180-ngrän- sen. — Av rägångsbestämningarna vore en med hänsyn till frivattensfrägan av särskilt intresse. Denna hade gällt rågången mellan Biskopsvrak och Norra Vinön, som enligt Kungl. Maj:ts dom den 8 april 1897 bestämts efter mittsjöprincipen. Vid fastställandet av denna rägäng hade med hänvisning till 1 g 2 mom. i 18.52 ärs fiskeristadga det förbehållet gjorts, att därigenom icke inskränkts den rätt, som kunde andra än Biskopsvraks och Vinöns byamän lagligen tillkomma att i detta område av Hjälmaren, såsom en större insjö, fiske idka.

De skarpt avgränsade ändfjärdarna Hemfjärden (i väster) och Östra Hjälmaren överensstämde i lantmäterihänseende med Örebrodelen av Södra Hjälmaren. I Mellanfjärden slutligen läge förhållandena något annorlunda till: vid några förrättningar hade man tydligen utgått från att hela denna del av sjön låge under strandäganderätt, medan i två andra fall 180-ngrän— sen i viss mån vunnit tillämpning.

De sakkunniga ha anmärkt f_vra fall, då i rz'ittspruris fiskerz'ittsfrägan varit föremål för prövning. Av dessa hade ett gällt Östra Hjälmaren, där påstående om fritt fiske ogillats av häradsrätt. De övriga tre fallen, vilka gällt. antingen Stor-Hjälmaren eller Örebrodelen av Södra Hjälmaren, hade slutligen avgjorts av Kungl. Maj:t; förekomsten av fritt fiskevatten hade här direkt erkänts beträffande Stor-Hjälmaren och förbehållsvis hävdats i avseende på Södra Hjälmaren (jfr 0 nu).

I fråga om sedvanor- och fiskepraxis ha insjöfiskesakkunniga funnit upp- lyst, att i Hjälmaren bedreves åtskilligt fiske av yrkesfiskare på eget eller arrenderat vatten men att därjämte i stor utsträckning förekomme yrkes- mässigt fiske på vad som ansåges vara frivatten; frivattnet räknades därvid gå in ungefärligen till 180-m:gränsen. Det fria fisket utövades framför allt i Stor-Hjälmaren men även i Södra Hjälmaren och Mellanfjärden, medan endast enskilt fiske förekomme i Hemfjärden och Östra Hjälmaren. Vad särskilt beträffar Mellanfjärden ha de sakkunniga antecknat, att frivattens- fisket där tidigare mest bedrivits med notl; numera, sedan omkring 1910, använde frivattensfiskarena huvudsakligen nät, men även lakstrutar och krokredskap nyttjades av dem.

De till insjöfiskesakkunniga framförda önskemålen från ortsbefolkningens sida hade, vad beträffar Hemfjärden och Östra Hjälmaren, på endast ett par undantag när gått ut på att nämnda områden skulle utgöra enskilt fiske- vatten. I fråga om Mellanfjärden och Södra Hjälmaren hade meningarna

'Vid notfisket i Hjälmaren dras nolen i regel upp i båt ute på öppet vatten, stundom långt från land.

• Sida 159
•  Original

mellan strandägarna varit delade, i det att vissa framfört anspråk på att dessa delar av Hjälmaren skulle fastställas som i sin helhet enskilt fiske- vatten, medan andra anslutit sig till 180-mzregeln. De yrkesfiskare som uttalat sig angående sistnämnda delar av sjön hade i allmänhet påkallat tillämpning av 180-mzregeln. För Stor-Hjälmarens del hade såväl strand- ägare som yrkesfiskare allmänt anslutit sig till denna regel; längre gående krav hade endast i några fall framförts från strandägarhåll. Av amatör- fiskare hade yrkats, att vissa fiskemetoder (metspö- och pimpelfiske) skulle friges.

Insjöfiskesakkunniga ha förordat fastställande av fritt fiskevatten i Hjäl- maren. Enligt förslaget sknlle där stramlägarens enskilda fiskerätt, om ej annorledes vore lagligen bestämt, omfatta allt det vatten somjunncs innan— för vissa å karta dragna linjer.

Beträffande de särskilda grunderna för frivattensgränsens fixering har en redogörelse lämnats i det föregående. Dessa grunder äro i stort sett de- samma som av insjöfiskesakkunniga tillämpats beträffande Vänern; dock har som en speciell regel vid frivattensgränsens bestämmande i Hjälmaren iakttagits att. om en fiskevattensdelning ägt rum och denna från stranden utsträckts något längre än vad 180-m:regeln eller eljest föreliggande för— hållanden bort föranleda, hela detta område intagits i det enskilda fiske- vattnet, försåvitt ej särskilda skäl ansetts tala däremot. Det vattenstånd som legat till grund vid bestämningen utgör 2,77 m över södra slusströskeln vid Notholmen, motsvarande en höjd av Hjälmarens vattenyta över havet av 21,85 m eller medelvattenstånd.

I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till insjöfiskesakkun- nigas betänkande1 jämte de därvid fogade kartbilagorna 16—17. Anmärkas må här endast, att enligt förslaget fritt fiskevatten skall finnas i Stor-Hjäl- maren, Södra Hjälmaren och Mellant'järden, medan Hemfjärden och Östra Hjälmaren helt undantagits från det fria fisket.

Storsjön i Jämtland.

De uppgifter om lantmäteriförhdllanden, som insjöfiskesakkunniga in- förskaffat, utvisa att frågor om rätt till vatten och fiske i Storsjön endast i mycket ringa utsträckning behandlats vid verkställda förrättningar. En- dast i ett fall — ett laga skifte vid mitten av 1800-talet —— syntes vid lant- mäteriförrättning fråga ha varit om att tillföra ett skifteslag något visst vattenområde ute i Storsjöns öppna det eller någon på visst sätt gränsbe- stämd ensamrätt till fiske där. Däremot hade åtgärder och uttalanden vid några lantmäteriförrättningar och dylikt givit stöd för att de särskilda vi-

lBetänk. 1937 s. 400 ff.

• Sida 160
•  Original

karna eller åtminstone dessas inre delar i sin helhet räknats ligga under en— skild fiskerätt. Det syntes icke vid någon lantmäteriförrättning ha varit tal om att tillämpa 180-mzregeln i Storsjön. Inga rättsfall rörande förekoms— ten av frifiske hade kommit till de sakkunnigas kännedom. — I fråga om sedvanorna vid fisket ha de sakkunniga anmärkt, att speciella förhållanden förelåge i Storsjön. Sålunda saknades där till skillnad från de andra stora sjöarna i stort sett rena yrkesfiskare eller personer, som hade fiske till egentlig näring. Fritt bedrivet fiske förekomme emellertid även i Storsjön; detta syntes ha sitt ursprung i allmänna försörjningsförhållanden, framför allt den fattigare befolkningens behov av att genom fiske förskaffa sig en förstärkning i sina existensmöjligheter. Ute på djupt vatten i Storsjöns öppna huvuddel —— det s.k. Storsjöflaket _ hade enligt vad de sakkunniga framhållit fisket utan tvivel allmänt betraktats som fritt. Däremot hade olika meningar gjort sig gällande i avseende på frågan, om fisket ansetts vara fritt även vid de grund (»Örar») som låge ute i Storsjön. Vid stränderna av Storsjöns öppna del syntes strandägarna i allmänhet principiellt ha räk- nat med enskild fiskerätt, men någon bestämd utsträckning av denna hade icke hävdats, och i praktiken hade den i stor omfattning uppenbarligen ej alls blivit iakttagen. Det fria fisket vore emellertid ej inskränkt till Stor- sjöflaket utan förekomme åtminstone i vissa av vikarna. Mot det fria »för- sörjningsfiske», som utövats i Storsjön, syntes knappast några allvarligare invändningar ha rests från strandägarnas sida.

Vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden med ortsbefolkningen vid Stor- sjön hade många olika önskemål framförts. Någon meningsskiljaktighet hade ej rått om att fisket borde lämnas fritt i den öppna delen av sjön på visst avstånd från stranden. Vissa uttalanden hade dock gjorts för att fis- ket å vissa »örar» ute i Storsjöflaket borde vara enskilt. Beträffande Stor- sjöns vikar hade åsikterna gått starkt isär, och med avseende på gräns- dragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i sjön hade uttalanden gjorts både till förmån för 180-m:regeln och för fastställande av ett bestämt av- stånd från stranden (lägst 180 m, högst 500 m).

Någon normerande karta för Storsjön har som nämnts ej föreslagits av insjöfiskesakkunniga. Deras förslag innehåller, att i Storsjön strandägarens enskilda fiskevatten skall, om ej annorledes är lagligen bestämt, omfatta:

a) vattnet i Trångsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kor- taste avståndet är mellan Skarpnäset och Långsand;

b) vattnet i Kvissleviken innanför en linje, som tänkes dragen mallan nordspetsen av Långholmen och närmaste ställe på Kallströmsudden;

c) vattnet i Dvärsättsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kor— taste avståndet är mellan Bjekren och Röstahammar;

d ) vattnet i Brunfloviken innanför en linje, som tänkes dragen efter grän-

• Sida 161
•  Original

sen mellan Marieby och Lockne socknar i rak riktning till stranden av Brun- flo socken;

e) vattnet i viken söder om Norderön innanför en linje, som tänkes dra- gen mellan sydspetsen av Matnäsudden och närmaste ställe på udden söder om Lundvågen; och

f) i övrigt allt det vatten som finnes till och med 200 m från stranden av fastlandet samt Frösön, Norderön, Värkön, Utöarna, Åsön, Gåjeholmen, Andersön, Isön, Gyltholmen och Beckholmen eller, där holmar ligga vid sådan strand innanför den stranden följande djupkurvan av 3,5 m, från sådan holme, som ligger längst ut.

Bestämningarna skola ske efter ett vattenstånd, motsvarande en höjd av sjöns yta över havet av 291,8 m.

I fråga om den närmare motiveringen till förslaget hänvisas till betänkan- detl. Framhållas må, att insjöfiskesakkunniga genom den föreslagna 200- mzregeln avsett att åstadkomma väsentligen samma reglering av fiskerätts- förhållandena i Storsjön som i de andra frivattenssjöarna, något som de funnit vara motiverat särskilt med hänsyn till strandägarna samt fiskevår- dens krav; att ett avstånd av 200 m från land —— vilket ansetts där ungefär- ligen motsvara 180 m från 2-mzdjupet —— föreslagits i stället för ett direkt upptagande av 180-mzregeln, hade föranletts av praktiska skäl. Strand- ägarnas intresse hade de sakkunniga även velat på lämpligt sätt tillgodose genom att låta sådana holmar, som låge inom 3,5-mzkurvan utanför fast- landet och de uppräknade öarna, föranleda utsträckning av det enskilda fis— kevattnet; sagda kurva funnes antydd på de topografiska kartornaz. Fast- ställande av enskild fiskerätt vid de olika grunden eller örarna ute i sjön hade icke synts de sakkunniga böra ifrågakomma. Däremot hade särskilda gräns- linjer i vissa vikar föreslagits med hänsyn framför allt till den betydelse vikarnas inre delar hade såsom lekplatser för fisken.

Yttranden över insjöfiskesakkunnigas förslag.

Över insjöfiskesakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Härvid har behovet av en lagstiftning, som reglerar fiskerätten i de stora sjöarna, allmänt vitsordats. Även såvitt angår huvudgrunderna för fiskerättens utformning har förslaget i det stora hela rönt ett välvilligt mottagande. Vissa erinringar ha dock framförts, dels innefattande mera allmänna synpunkter och dels hänförande sig till lokala förhållanden. En översiktlig redogörelse för de olika me- ningar som uttalats skall lämnas här nedan.

1Betänk. 1937 s. 475 ff. 2Någon annan djupkurva finns ej utmärkt på generalstabskartorna över Storsjön.

• Sida 162
•  Original

Som en principiell invändning mot insjöfiskesakkunnigas förslag har lant— na'iteristyrelsen hävdat den uppfattningen, att man icke borde reglera grän- serna för den enskilda fiskerätten i de stora sjöarna utan att samtidigt med— dela bestämmelsor om ägogränserna i vattnet ävensom angående lantmäteri- f'örrättning för gränsbestämning mellan enskilt och fritt fiskevatten.

Till denna fråga skall fiskerättskommitten återkomma i samband med förslag till lagstiftning i ämnet.1

Fiskevårdshänsyn.

Beträffande frågan. huruvida med hänsyn till fiskevården en utvidgning av frivattnet är att eftersträva, ha olika meningar yppats.

Svenska fiskcvårdsförbundet har uttalat, att den enskilda fiskerätten allt- jämt utgjorde dcn bästa grunden för fiskevården i de stora sjöarna och att varje utökning av fri 'attnet på bekostnad av enskild rätt vore till hinder och skada för fiskevården där.

Till stöd för denna uppfattning har förbundet åberopat, bland annat, att då förbud mot fasta fiskeredskap som regel måste gälla inom frivattensområdena, betingades därav en återgång till omoderna, mindre lämpliga och mindre givande fiskemetoder utan motsvarande bättre fiskevård eller bättre skydd för fiskbestån- den. Ett rationellt bedrivande av fisket i de stora sjöarna, som möjliggjorts av de moderna fasta redskapen, förordades numera allmänt av expertisen. Ur allmän fiske 'ärdssynpunkt syntes det förbundet därför snarare vara till fördel att minska f'rivatlensområdena i de stora sjöarna än att öka dem. — Förbundet har i detta sammanhang även anmärkt, att en jämförelse mellan de stora sjöarnas frivattens- fiske och det som bedreves vid kusten vore missvisande: medan vid kusten det yrkesmässiga frivattensfisket i regel utövades av en där bofast befolkning, tillhörde frivattensfiskarena vid de stora sjöarna endast i mindre utsträckning denna kategori utan vore i stället mer eller mindre tillf'älliglietsfiskare; kustens yrkesfiskare hölle sig också med proportionsvis mycket dyrare båtar och redskap än de stora sjö- arnas och bundes därmed fastare vid orten än dessa.

Samma ståndpunkt har, med avseende fäst särskilt på förhållandena i Hjälmaren, intagits av Svenska insjöfiskarenas centralförbund.

Å andra sidan har av bland andra överståthållarc'imbetet principiellt häv- dats, att vården om fisket kan till båtnad för fiskerinäringen och fiskar'be- tolkningen bättre och säkrare tillgodoses med »kronan såsom ägare av fis- kerätten» än vad fallet skulle bli med fiskerätten såsom enskild.

Grunderna för gränsdragningen.

Förslaget att såsom allmän norm för gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten tillämpa ] 8 0 - m :1' 0 g eln har, på ett par undantag när,

1Se förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenomåde.

• Sida 163
•  Original

i princip lämnats utan erinran i remissvaren. Däremot har man på vissa håll velat göra gällande, att den närmare utformning av sagda regel, som insjöfiskesakkunniga företagit, ej skulle överensstämma med gällande rätts- uppfattning.

Sålunda anförde Iuntmciteristyrelsen, att vid gränsdragningen i saltsjön mellan strandägares område och öppna havet icke, såvitt för styrelsen vore känt, tillämpats en så snäv tolkning av 180-m:regeln som den, på vilken insjöfiskesakkunniga grundat sitt lagförslag; i stället torde en för strand- ägarna förmånligare tolkning kunna anses vedertagen.1 Om 180-m:regehi, tolkad på sist antytt sätt, kunde anses vara tillämplig även beträffande fri- vattenssjöarna, innebure de föreslagna reglerna otvivelaktigt en avsevärd inskränkning i strandägarnas fiskerätt. Den av de sakkunniga uppställda tangentregeln syntes styrelsen lämplig, då den i någon mån modifierade deras snäva 180-m:regel.

De regler, enligt vilka fiskerätt föreslagits skola medfölja friliggande h 0 1- mar 0 c 11 sk är, ha föranlett erinringar i en det yttranden.

Enligt vad lantbruksstyrelsen uttalat skulle det göra mera rättvisa åt rå- dande praxis och ge större enhetlighet, om enskild fiskerätt lades till alla holmar med en areal av minst 1 hektar samt under viss angiven förut- sättning även till mindre landbildningar.2 Luntmäteristyrelsen förordade likaledes, att varje holme om 1 hektar eller mera skulle, oavsett dess be- lägenhet, vid alla mot frivatten vettande stränder omges med enskilt fiske- vatten efter samma grunder som fastlandsstranden. Även i andra yttranden har påkallats en utvidgning av den rätt till enskilt fiskevatten, som enligt (")-reglerna skulle tillkomma holmar och skär.

Däremot anslöt sig kammarkollegiettill förslagets regler i förevarande avseende under f'ramhållande, bland annat, att dessa vore fördelaktigare ur yrkesfiskarenas synpunkt.

1 vad mån insjöfiskesakkunniga avsett, att 5 ä r s k i 1 (1 a r ä t t 5 g r u n- d e r skulle kunna föranleda avvikelse från de föreslagna normerna för det enskilda fiskevattnets begränsning, har Iantmåterisfyrelsen funnit vara oklart. Det i förslaget stadgade förbehållet, att lagens bestämmelser skulle tillämpas endast om ej annorledes vore lagligen bestämt, syntes styrelsen böra utgå. Styrelsen anförde:

»I många fall framträda också ganska avsevärda skillnader mellan de nu före- slagna gränserna och dem som bestämts eller följts vid ågångna lantmäteriförrätt-

ningar — gränsbestämningar, laga skiften och fiskevattensdelningar. —— _ —- Så— lunda ha flerstädes ganska avsevärda områden, som ingått i fastställda lantmäteri-

! Jfr s. 62 f. 2 Jfr den avvikande meningen i Betänk. 1937 s. 508.

• Sida 164
•  Original

förrättningar, enligt de sakkunnigas gränsdragning hänförts till frivattnet. — —— — De i den föreslagna lagens 1 % meddelade bestämmelserna skola alltså gälla mot fastställda lantmäteriförrättningar. Däremot har, såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, i betänkandet ej gjorts något uttalande varav framgår, huruvida meningen är att samma bestämmelser skola gälla även mot domar, varigenom utsträckningen av strandägares äganderätt eller fiskerätt bestämts. I och för sig finnes, enligt sty- relsens mening, ej större anledning att taga hänsyn till en dom än till en fastställd lantmäteriförrättning. Den förevarande lagstiftningen har ju i viss mån karaktären av expropriation och tillerkänner i princip strandägaren ersättning för vad han går miste om. Vad som gör saken särskilt svårbegriplig är det ovanberörda i 1 % förekommande förbehållet ,där ej annorledes är lagligen bestämt'. Detta för- behåll har uppenbarligen hämtats från 2 & fiskerättslagen, vars 180-metersregel skall tillämpas allenast där ej annorledes är lagligen bestämt. Meningen är där, att om någon strandägare vid saltsjön genom rågångsförrättning eller genom rätts- kraftig dom fått sin fastighetsgräns förlagd längre ut än 180 meter från den punkt, där stadigt djup av 2 meter vidtager, den äganderätt, som sålunda tillerkänts strandägaren, skall medföra uteslutande fiskerätt utanför den i allmänhet gäl- lande gränsen. Dä ett sådant syfte synes oförenligt med den nu föreslagna lag- stiftningen, ifrågasätter lantmäteristyrelsen huruvida icke det berörda förbehållet bör utgå. Skall förbehållet kvarstå, tarvas förklaring rörande detsammas innebörd.»

Mot insjöfiskesakkunnigas förslag att anknyta frivattensgränsen till ett fixt v a t t e n s t å n (1 ha erinringar framställts i vissa yttranden. Kammar- kollegiet framhöll, att medan i saltsjön förändringar till följd av landhöj— ning m.m. iakttoges vid bestämmandet av strandägarens enskilda tiskeom— råde, syntes det föreliggande förslaget avse att strandäganderätten skulle bestämmas med utgående från så att säga dagens förhållanden. Kollegiet anförde vidare:

»Förslaget innebär, att 2—meterskurva och 180-metersgräns fastlåses vid nu rä- dande förhållanden. Tidigare inträ/fade förändringar _ vare sig de bero av land- höjning, andra naturförhållanden eller mänskliga åtgöranden — skola sålunda respekteras vid bestämmandet av gränsen mellan strandägares enskilda vatten- område och frivattensområdet. Framdeles skeende förändringar skulle däremot sakna betydelse i förevarande avseende. I förhållande till den av de sakkunnige accepterade grundprincipen för bestämningen av gränsen mellan enskilt och all— mänt fiskevatten torde alltså den faktiska gränsbestämningen i de ifrågavarande fyra insjöarna innebära i viss mån ett avsteg. Sakkunniges förslag därvidlag av- ser nämligen för framtiden en stadigvarande anknytning till nuvarande vattenstånd. Detta medför, bland annat, att vid en eventuell ytterligare reglering neråt av res- pektive sjö, strandägarens vattenområde ej såsom tidigare förskjutes utåt på be- kostnad av frivattenomrädet. — —— — Det synes kollegium tveksamt, huruvida ett dylikt fixerande för all framtid av gränsen uti ifrågavarande insjöar mellan strandägarens enskilda och frivattenomrädet samt därav följande ändrade skade- ståndsprinciper kunna anses helt befogade.»

Då ändrade förhållanden med avseende på vattenhöjd och förty även beträffande strandlinje och bottenförhållanden kunde tarva jämkningar i de gränser, förslaget upptoge för de stora sjöarna, fann kollegiet en bestäm- melse böra tillfogas, som möjliggjorde en dylik gränsjämkning.

• Sida 165
•  Original

I vissa yttranden har också anmärkts att de vattenstånd, från vilka in- sjöfiskesakkunniga utgått, icke vore ägnade att ge full rättvisa i förhållan- det mellan strandägare och frivattensfiskare. Sålunda har påtalats, att för- slaget i fråga om Vänern och Vättern utginge från lågvattensiffror och följaktligen gåve strandägarna större fiskevatten i dessa sjöar än i Hjäl- maren och Storsjön, där de sakkunniga i princip räknat med ett medel- vattenstånd. Lantmäteristyrelsen fann med hänsyn till rättspraxis beträf- fande saltsjön det kunna antas, att också för insjöarna yttergränsen för strandägarnas enskilda fiskerätt för närvarande vore att bestämma efter »vanligast förekommande lågt vattenstånd», vid vilket förhållande insjö- fiskesakkunnigas val av vattenstånd såvitt anginge Hjälmaren och sanno- likt även Storsjön innebure en minskning av strandägarnas rätt. Statens meteorologisk-hydrograäska anstalt ansåg, att såväl med hänsyn till strand- ägarna som ur mätningsteknisk synpunkt medelvattenståndet vore att före- dra framför lågvattenståndet.1

Angående lämpligheten av den för vissa sjöar tillämpade metoden att utmärka frivattensgränsen på 11 o r m e r a n d e k a r t o r ha meningarna varit delade, om ock i flertalet yttranden denna fråga icke direkt berörts.

Lantmäteristgrelsen har betecknat metoden som mycket ändamålsenlig, och även fiskeriintendenten i mellersta distriktet har funnit den praktisk. Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt har emellertid ansett det kunna ifrågasättas att generalisera gränsen mera; detaljrikedomen syntes nämligen försvåra gränslägets fastställande i naturen. Även i andra yttranden har understrukits, att en normerande gräns, som ej kunde bestämmas enbart med ledning av vattendjup och avstånd från stranden eller andra i naturen lätt iakttagbara hållpunkter, icke finge göras alltför invecklad utan i görligaste mån måste läggas som räta linjer mellan uddar eller andra fixa punkter.

På andra håll ha betänkligheter yppats mot att överhuvud bestämma l'rivattengränsen med hjälp av normerande kartor. Sålunda framhöll lant- bruksstyrelsen svårigheten i att med stöd av en normgivande karta, varå frivattensgränsen fått en ganska oregelbunden sträckning, avgöra om en viss plats låge innanför eller utanför gränslinjen, och styrelsen har ur denna synpunkt ansett det vara att föredra att bestämma gränsen till ett visst avstånd från stranden eller ett visst ställe invid denna. I övrigt ville lantbruksstyrelsen ifrågasätta, om det överhuvud vore lämpligt att för grän- sens angivande begagna den metod som insjöfiskesakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anmärkt, att vissa av de särskilda be- stämningsgrunder som de sakkunniga tillämpat vid frivattensgränsens upp- dragande syntes obehövliga och alltför vaga; om dessa eliminerades, borde

1 Se även bilaga 1 till detta betänkande. 11

• Sida 166
•  Original

enligt länsstyrelsens mening den enskilda tiskeriittens utsträckning kunna klarläggas utan hänvisning till karta. Med hänsyn särskilt till att insjö— fiskesakkunnigas justeringar av gränsen ofta t'ramslode som rent godtyck- liga, fann länsstyrelsen även kunna ifrågasättas, om ej det av dem tilläm— padc systemet medförde ett så stort avsteg från 180—ni:regeln, att det måste anses innebära en gränsbestämning efter helt annan och ny grund.

I detta sammanhang har även understrukits vikten av att det ka r [— material som lades till grund för de normerande bestämningarna vore tillförlitligt, och det har från flera håll anmärkts att så åtminstone delvis ej vore fallet. Sjökarteverket har reserverat sig särskilt i fråga om kartmate- rialet över Vänern, vilket till största delen daterade sig från åren 1844w51 och måste betraktas som mycket svagt,1 och verket ifrågasatte, om icke en granskning av materialet borde verkställas innan kartbilagor av den typ, de sakkunniga föreslagit, utarbetades. Statens meteorologisk-hyclrogra/islm anstalt framhöll, att kartmaterialets brister medförde svårigheter vid orien- teringen; då sjökortet endast i undantagsfall upptoge landets terrängt'öremål och terrängbeteckningar, lämpade det sig mindre väl för orientering nära stranden, och en jämförelse med de nyare topog'atiska bladen visade också. att en synnerligen dålig överensstämmelse med strandkonturerna kunde förekomma. I Hjälmaren, där sjömätningarna gjorts så sent som 1917—18. vore sjökortets strandkontur tillförlitligare än i Vänern, och dessutom funnes i Hjälmaren en stor mängd öar och grund, vilka vore upptagna på kortet och i hög grad underlättade orienteringen; terräugbeteckning för sjöns strän- der och omgivning saknades emellertid. Även Svenska insjö/islcarenas cent— ralförbund har uppgivit, att de strandgrund som angåves på sjökortet över Vänern i många avseenden vore missvisande, särskilt på områden i vilkas närhet stråkvägarna för den allmänna sjötrafiken i fraktfart ej framlöpte: förbundet hävdade därför, att ett fastställande av frivattensgränsen ej kunde åstadkonnnas annat än genom förrättning på stället i varje särskilt fall.

Vänern.

Den kritik, som riktats mot insjöfiskesakkunnigas förslag till frivattens- gräns speciellt med avseende på Vänern. har väsentligen varit av teknisk innebörd och hänfört sig till kartmaterialets bristfällighct; i denna del hän— visas till redogörelsen här ovan.

I övrigt synas de avgivna yttrandena vittna om att de sakkunnigas förslag att vid gränsdragningen i Vänern tillämpa huvudsakligen samma grunder, som gälla för saltsjön, i stort sett mötts med gillande. Sålunda har fiskeri- intendenten i mellersta distriktet — med instämmande av länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands län —— uttålat, att gällande praxis genomgående

1 Numera ha modernare sjökort utgivits för norra delen av Vänern.

• Sida 167
•  Original

beaktats av de. sakkunniga och att ej heller ur allmän fiskerisynpunkt något funnes att anmärka mot den föreslagna frivattensgränsen.

Från strandägarhåll har dock invänts. att fri 'attnet enligt de sakkunnigas förslag avsevärt inkräktade på sådana fiskeptatser, som hittills hävdats under enskild fiskerätt. Svenska liskevårdsförbundet har funnit detta för- hållande ägnat att medföra försämrad fiskevård över stora områden och i längden föranleda minskad avkastning. — Å andra sidan har man, såsom förut antytts, i vissa yttranden velat göra gällande att det vattenstånd, som i Vänern valts till utgångspunkt för de sakkunnigas bestämningar, i anmärk- ningsvärd mån gynnade strandägarna.

Vättern.

De sakkunnigas förslag att principiellt tillämpa 180-m:regeln i Vättern har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande i remissyttrandena. Från fri- fiskarhåll ha dock framförts yrkanden om ytterligare begränsning av den enskilda fiskerätten.

l'dtterns liskarförbund har sålunda föreslagit en supplerande bestäm- melse om att strandägarrätten ingenstädes skulle sträcka sig längre ut än till ett djup av 20 111. Enligt förbundets mening vore vid bråddjupa stränder fisket av ringa betydelse för strandägarna kring Vättern, vilka i regel ej hävdat någon rätt utanför nämnda djup och ej heller förfogade över red- skap för fiske därutanför.

Mot förbundets förslag har nskeriintendenten i östra. distriktet invänt, att såväl nät- som revfiske flerstädes idkats av strandägare i egna fiskevatten ut till ett djup av 20 famnar eller mera, varför de av förbundet gjorda påståen- dena saknade generell räckvidd; en begränsning av den enskilda fiskerätten till vatten av högst 20 m djup skulle komma att verka synnerligen olikfor- migt på skilda håll i Vättern. I detta yttrande har instämmande gjorts av länsstyrelser: i Östergötlands län, som funnit de sakkunnigas förslag utgöra en i det stora hela lycklig avvägning av strandägarmis och yrkesfiskarenas stridiga intressen.

Lantm(iterislyrclsen har riktat vissa anmärkningar av teknisk natur mot det sätt varpå smärre landbildningar, vilka enligt insjöfiskesakkunnigas för- slag skulle medföra enskild fiskerätt. beskrivits i lagtexten.

Mälaren.

Flertalet remissyttranden ha bestyrkt insjöfiskesakkunnigas uppfattning, att Mälaren i sin helhet vore att betrakta som enskilt fiskevatten. Sålunda uttalade lantmäteristyrelsen, att hela Mälarens vattenområde och därmed

också fiskerätten i denna sjö måste anses tillhöra strandägarna och att det ur rätts- säkerhetens synpunkt vore en påtaglig fördel, att den hittills rådande oklarheten i

• Sida 168
•  Original

detta avseende bleve undanröjd. — Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Söder- manlands och Västmanlands län samt dessa läns hushållningssällskaps förvaltnings- utskott anslöto sig likaledes till insjöfiskesakkunnigas förslag beträffande Mälaren. Länsstyrelsen i Uppsala län underströk därvid, att den ståndpunkt förslaget intagit vore att föredra framför att göra en större eller mindre del av denna sjö till ett för alla svenska medborgare fritt fiskevatten. Särskild hänsyn borde enligt länsstyrelsens mening tas till att yrkesfiskarena med mycken styrka och så gott som enhälligt ut- talat sig för förstnämnda ståndpunkt; vid en intressekonflikt mellan å ena sidan yrkesfiskarena samt å andra sidan amatörfiskarena, för vilka fisket ägde betydelse endast som nöje och rekreation, måste bestämt företräde lämnas åt yrkesfiskarena. Av länsstyrelsen i Västmanlands län framhölls särskilt, att en anordning med frivat- ten icke syntes lämplig i Mälaren med dess otal öar och även skulle strida mot tidi- gare uppfattningar och sedvänjor. —— Fiskeriintendenten i östra distriktet tillstyrkte de sakkunnigas förslag under uppgift, att i Mälaren någon fri fiskerätt icke hävdats annorstädes än i de större fjärdarna och där blott i ringa grad; ur allmän fiskerisyn- punkt syntes det fiskeriintendenten vara fördelaktigast, att enskild fiskerätt bleve gällande inom hela det antal sammanhängande men sinsemellan delvis olikartade vattenbäcken, som Mälaren utgjorde.

Lantbruksstyrelsen fann det visserligen vara synnerligen tveksamt, om verkligen strandägarnas enskilda fiskerätt kunde anses omfatta allt vatten också i de största fjärdarna, nämligen Norra och Södra Björkfjärdarna samt Prästfjärden. men då yrkesfiskarena där syntes vara tillfredsställda med insjöfiskesakkunnigas förslag, ville styrelsen ej ur fiskets synpunkt motsätta sig detsamma.

Röster ha emellertid även höjts för fastställande av fritt fiskevatten i Mälaren.

Kammarkollegiet anförde sålunda, att rätten till sedvanemässigt fritt fiske där icke borde upphävas. Till stöd för fri fiskerätt har kollegiet i detta sammanhang även åberopat de gamla privilegierna för Stockholms och Enköpings invånare av 1436, 1442 och 1527 resp. 1413 och 1525 att fiska i delar av Mälaren; av privilegierna tramginge, att »allmänningsvatten» funnits i Mälaren och att detta begrepp i vissa fall inneburit rätt till fritt fiske för envar eller eventuellt för invånarna i häradet eller annan indelningsenhet. —— Även överståthållarämbetet hävdade, att inom åt— minstone Norra och Södra Björkfjärdarna, Prästfjärden och Ekoln funnes områden. där fiskerätten icke tillhörde vare sig någon menighet eller enskild person och där- för finge antas höra under kronan; den omständigheten, att hos strandfastighets- ägarna röjts benägenhet att anse enskild rätt beträffande områdena förefinnas, kunde enligt ämbetets mening ej tillmätas avgörande betydelse. — För uppfattningen att frivatten funnes i Mälarens större fjärdar uttalade sig vidare Mälarens motorbåts- förbund samt Södertälje amatörfislceklubb.

Hjälmaren.

De sakkunnigas förslag att lägga Hemfjärden och Östra Hjälmaren helt under enskild fiskerätt har lämnats utan erinran i remissvaren. Vad beträf- far övriga delar av Hjälmaren har den närmare utformning, insjöfiskesak- kunniga givit frivattensgränsen, blivit föremål för kritik från åtskilliga håll.

Den föreslagna gränsbestämningen har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, som ansett att de sakkunniga så långt möjligt varit byggt upp sitt förslag

• Sida 169
•  Original

från de rådande förhållandena. Beträffande särskilt Mellanfjärden uttalade styrelsen, att även om meningarna gått isär i fråga om det enskilda fiskevatt- nets utsträckning i denna fjärd med dess överallt ringa djup, syntes dock ett stadfästande i lag av de sakkunnigas förslag icke komma att i mera väsent- lig grad rubba bestående förhållanden. Till förmån för förslaget uttalade sig även fiskeriintendenten i östra distriktet samt länsstyrelsen i Västmanlands län, som fann detsamma kunna tillfredsställa såväl strandvattens- som djup- vattensfiskarena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde, att den av de sakkunniga föreslagna gräns'bestämningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i Stor- Hjälmaren och Södra Hjälmaren syntes såväl stå i överensstämmelse med en vid många lantmäteriförrättningar följd praxis som även i stort sett motsvara både strandägarnas uppfattning om vad dem tillkomme såsom enskilt och yrkesfiskarenas önskemål. Dock syntes det länsstyrelsen tveksamt, om det ej skulle vara mera ändamålsenligt att dra gränsen rak på längre sträckor mellan punkter, angivna på lämpliga uddar. Södermanlands läns hushåll- ningssällskaps förvaltningsutskott fann de sakkunnigas frivattensgräns i huvudsak kunna godtas med hänsyn till nu rådande förhållanden men ifrågasatte, huruvida icke gränsbestämningen borde jämkas med tanke på att kräftfisket ånyo kunde bli lönande.

Länsstyrelsen i Örebro län har däremot ställt sig avvisande mot förslaget. Länsstyrelsen ansåg sålunda, att värdet av den verkställda utredningen om fiskeförhållandena i Hjälmaren kunde dras i tvivelsmål och att på grund därav en ny utredning och överarbetning av de sakkunnigas förslag erford- rades. Denna sin uppfattning har länsstyrelsen grundat dels på ett här nedan närmare berört yttrande av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott och dels på en till länsstyrelsen ingiven framställning rörande kräftfiske- vattnen vid Södra Vinön, som enligt länsstyrelsens mening tydde på att del- tagarna i de sakkunnigas sammanträden ej fått till fullo klarlagt vad saken gällde. Länsstyrelsen har även anmärkt, att de sakkunniga genom att för Hjälmarens del räkna med ett medelvattenstånd vid 2-mzdjupets bestäm- mande i alltför ringa mån tillgodosett därvarande strandägares intressen.1

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt nyssnämnda ytt- rande instämt i ett utlåtande av sällskapets fiskerinämnd av bl.a. följande innehåll. De sakkunniga hade i mycket stor utsträckning stött sina förslag på de utredningar och uttalanden, som förekommit vid sammanträdena med ortsbefolkningen. Dessa måste emellertid anses vara ganska värdelösa, enär flertalet närvarande med säker- het icke haft klart för sig vad den föreslagna 180-mrgränsen innebure. De torde med all säkerhet ha räknat med att gränsen skolat dras utanför de mera fasta, regel- bundna berggrunden. I de sakkunnigas förslag befunnes gränsen dragen långt där- innanför med resultat, att de platser där katsorna synnerligen ofta utsattes kommit att ligga utanför gränsen för strandvattensfisket. Undersökning hade visat, att kat-

' Jfr s. 161.

• Sida 170
•  Original

seplatserna i 40 50 fall av 100 torde komma utanför den nu föreslagna gränsen. särskilt utmed sjöns norra strand: i vissa fall vore procenttalet ännu större. Iirsätl- ningarna för mistad fiskerätt skulle bli högst betydande. Såsom exempel kunde an- föras, att i endast en så liten del av Hjälmaren som vid södra delen av Vinön (j mindre än 109 katsor, vilka för närvarande vore utsatta på platser där fiskarena med stöd av kartor och åtkomslhandlingar ansåge sig ha fiskerätt, enligt förslaget skulle komma utanför fritiskegränsen. Sammanlagt skulle nettovärdet av fångsten i dessa katsor och av kräf'tfängsten inom samma område. beräknad efter 1907 är.—; f'ångstmängd med nuvarande priser, uppgå till c:a 17 000 kronor årligen, motsva— rande ctt kapitaliserat belopp av c:a 700 000 kronor. Hur stora statsverkets utgifter skulle bli för hela Hjälmaren undandrogc sig beräkning utan vidlyftiga undersök— ningar.

Även Svenska insjö/isknrenus centralförbund och Svenska fiskevårdsför- bundet ha av liknande skäl kritiserat utredningsmanlerialet. Förstnämnda för- hund anförde därvid bland annat, att enligt hjälmarfiskarenas åsikt förslaget icke vore uppbyggt på den allmänna meningen vid snmnnmträdena och en- bart lände till förfång för fisket och dess utövare; troligen hade ingen av de vid sammanträdena närvarande kunnat tänka sig, att deras nuvarande katso— platser skulle komma att till c:a 50 procent ligga utanför gränsen för strand- vattensfisket. —— Centralförbundet anmärkte även, att den föreslagna fri- vattensgränsen vore dragen på sådant sätt, att ingen kunde på fiskevattnet bestämt veta, om han befunne sig på enskilt eller fritt vatten; ;; :iinserna borde dras med hänsyn till gällande äganderätt och under alla omständigheter göras klara och raka mellan tydligt skönjbara märken. Liknande synpunkter ha framförts i andra yttranden.

Storsjön i Jämtland.

De sakkunnigas förslag i fråga om frivattensgränsens bestämmande i Stor- sjön har lämnats utan erinran av lnntbruksstyrelsen och [iskeriintendmten i norra distriktet samt domkapitlet i Härnösand. Även Jämtlands läns hushåll- ningssällskaps förualtningsutskott tillslyrkte förslaget, enär strandägarnas rätt till fiske syntes vara lämpligt avvägd; dock framhölls, att i vissa fall rätt väx- lande praxis tillämpats, i det att många strandägare å vatten som de ansett. vara enskilt säkerligen tillåtit fiske, då det bedrivits av personer som de. kände, varemot personer från annan trakt tydligen icke ansetts berättigade till fiske.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har däremot ifrågasatt, huruvida någon fri fiskerätt överhuvud kunde anses föreligga i Storsjön. Härom anförde läns— styrelsen i huvudsak följande:

De sammanträden med ortsbefolkningen. som insjöfiskesakkunniga hållit kring sjön, hade varit fåtaligt besökta, och vid sammanträdena hade mycket skiljaktiga meningar uttalats rörande den enskilda fiskerätten. Förhållandena hade enligt läns- styrelsens åsikt uppenbarligen bort mana till stor varsamhet, då det gällt att dra slut- satser av vad som framkommit vid förhören. Visserligen hade fiske i Storsjön under senare tid bedrivits av icke-fiskerättsägare utan att detta beivrats. Men att därav dra

• Sida 171
•  Original

den slutsatsen, att fiskerättshavarna frånfallit sina anspråk, funne länsstyrelsen vara alldeles förhastat. Den allmänna uppfattningen bland dem syntes tvärtom vara att fisket, utom möjligen ä Storsjöflaket, vore enskild egendom. Att man icke alltid i prak- tiken hävdat denna uppfattning syntes länsstyrelsen i hög grad ha berott på att fisket i sjön undan för undan gått tillbaka. För närvarande vore det bland fiskerättsz'igarna endast någon enstaka i varje by, som hade nät och bedreve fiske. l'"rågade man om anledningen därtill, finge man så gott som undantagslöst till svar att fisket numera ej lönade sig, då den allmännast förekommande fisken, siken, i regel vore mager och dålig samt ofta behäftad med mask.

Enligt länsstyrelsens mening vore det för fiskevården lyckligast, att allt vatten i Storsjön räknades som enskilt. På så sätt kunde man bäst uppmuntra fiskerättshavarna till fiskevårdsätgärdcr och lättare förebygga ett alltför inten- sivt fiske efter de värdefullare fiskslagen, tillhörande laxsläktet. För att vinna en tillfredsställande fiskevård i Storsjön borde ett enhetligt fiskevårdsområde inrättas för hela sjön, därvid hushällningssällskapet efter bemyndigande av de olika skifteslagen skulle åtaga sig att vara målsman för fiskevården. En sådan organisation byggde zä att strandägarna bibehölles vid dem nu tillkom- mande rätl till fisket.

För den händelse emellertid icke hela Storsjön skulle kunna anses såsom enskilt vatten yrkade länsstyrelsen i and *a hand, att frivattnet begränsades till Storsjöflaket, beträffande vilket den allmänna uppfattningen vida mindre utpräglat talade till förmån för enskild fiskerätt än fallet vore i fråga om övriga delar av sjön.

Överlantmätarcn i Jämtlands län har hävdat, att Storsjöflaket borde utgöra fritt fiskevatten; bestämmelserna i 12 kap. 4 % jordabalken vore av praktiska skäl ej tillämpliga där. Enligt överlantmätarens mening borde däremot den enskilda fiskerätten omfatta hela den övriga delen av Storsjön, varest nyss— nämnda allmänna bestämmelser finge anses gälla beträffande de angränsande skifteslagens vattenområden. Om den av de sakkunniga föreslagna gränsdrag- ningen genomfördes, komme en stor del av skifteslagen vid sjön att lida en avsevärd inskränkning i förfoganderätten över dem tillhörigt vattenområde, och det vore ej otänkbart att en del ersättningsanspråk på grund därav kunde komma att väckas. _ Överlantmä[aren har på karta upptagit följande förslag till gränslinjer för frivattnet i Storsjön:

a) gränsen mellan Övergården och Undrom i Rödöns socken — Frösöns nordvästra udde; l)) Frösöns västligaste udde ä Bynäset — Andersöns nordöstra udde; c, d) Andersöns nord 'ästra udde — Värköns nordöstra udde;

e) Värköns nordvästra udde udden norr om Trappnäs i Hallens socken;

f) bäckmynningen c:a 1 km sydost om Hallens kyrka —— sydligaste udden på Hammarnäset (Gustrumpan); samt

g) Långsand — Skarnäset (= insjöfiskesakkunnigas förslag).

Norderöns nordvästra udde (Rävudden)

• Sida 172
•  Original

I överlantmätarens förslag till gränsdragning har länsstyrelsen ansett den ändringen böra göras, att i stället för de under e) och f) angivna linjerna grän- sen droges direkt från Värköns nordspets till sydöstra udden på Hammar- näset, öster om Utöarna. Till motivering härav anförde länsstyrelsen:

>>I innersta delen av Kvittsleviken utmynnar Undersåkersälven (övre Indalsälven) och förbi Hallens strand passerar framför allt storöring på väg upp till lekplatserna och efter slutad lek tillbaka till Storsjön. Det bästa och rikast givande storörings- fisket i sjön finnes därför vid Hallen. Om fritt fiske tillåtes inom detta vattenområde, har man all anledning befara att detta skall verka mycket decimerande, för att icke säga förödande på öringsstammen. De som mera tillfälligt ägna sig åt fiske och icke äro ägare till det vattenområde, där fisket sker, drivas i regel endast av lust att draga upp så mycket fisk som möjligt utan att bindas av någon känsla av ansvar för fiskstammens skäliga bibehållande. Särskilt om sådant fiske bedrives under lektiden eller framemot denna tid, när öringen är på väg upp till lekplatserna, kan därigenom vållas sådan skada, att möjligheterna att få upp öringsstammen i sjön helt äventyras.»

Slutligen må nämnas, att lantmäteristyrelsen framställt vissa erinringar av teknisk natur mot det sätt varpå frivattensgränsen beskrivits i insjöfiskesak- kunnigas förslag; den omständigheten att många namn på terrängföremål, vilka i den föreslagna lagtexten använts vid beskrivningen, icke återfunnes på generalstabskartan syntes styrelsen föranleda övervägande, om ej gräns- linjernas sträckning ävensom de namngivna öarna och holmarna lämpligen borde åskådliggöras på en vid lagen fogad kartbilaga. —— Även länsstyrelsen och överlantmå'taren ha ansett det vara av vikt att frivattensgränsen tydligt angåves på karta och beskreves.

Fiskerättskommittén.

Sjöar med frivatten.

Den utredning som insjöfiskesakkunniga verkställt har föranlett dem före- slå, att fritt fiskevatten skulle fastställas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, däremot icke i Mälaren. Enligt lagberedningens förslag till jordabalk av år 1909 skulle 180-m:rege1n tillämpas beträffande strandägande- rättens utsträckning i »de öppna delarna» av samtliga de nämnda sjöarna, alltså även i Mälaren. Med hänsyn till vad som framkommit vid senare under- sökningar synes det emellertid sannolikt att det av lagberedningen samtidigt uppställda förbehållet, att » där hittills strandägare varit rådande över större del av sjön, han skall därvid bibehållas», skulle befinnas tillämpligt på så gott som hela Mälaren. Olikheten mellan de båda förslagen torde därför vara föga mer än skenbar.

Fiskerättskommittén vill för sin del ansluta sig till insjöfiskesakkunnigas förslag i detta avseende. Det synes klart ådagalagt, att fritt fiske i stor om-

• Sida 173
•  Original

fattning sedvanemässigt bedrives i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön; resultatet av insjöfiskesakkunnigas utredning bekräftas av de upplysningar som erhållits vid de av fiskerättskommittén anordnade offentliga samman- trädena. Vad Mälaren beträffar tyder väl utredningen på att i ett fåtal större fjärdar — Norra och Södra Björkfjärdarna samt den mellan dem belägna Prästfjärden — fritt fiske bedrivits i viss utsträckning. Att genom inrättande av frivatten lagfästa denna ingalunda allmänt gällande sedvana finner fiske- rättskommittén, i likhet med insjöfiskesakkunniga, ägnat att väcka betänk- ligheter ej minst ur allmänna fiskerisynpunkter. En sjö av Mälarens geogra- fiska typ med dess smala och sönderflikade vatten samt talrika öar lämpar sig överhuvud ej väl för en anordning med frivatten. Ur såväl fiskevårds- som kontrollsynpunkt synes det ännu mer vanskligt att göra fisket fritt för envar i en mindre del av sjön. För fiskerinäringen såsom sådan torde ett fri- givande av fisket i någon eller några av de ovannämnda mälarfjärdarna ej medföra någon fördel, och en sådan åtgärd synes ej motsvara något allmänt önskemål bland yrkesfiskarena i dessa trakter.

Ej heller i andra insjöar har fiskerättskommittén funnit anledning föreslå, att frivatten inrättas. Några krav härpå ha icke framförts till kommittén. En av 1894 års fiskelagskommitté återgiven obestämd uppgift om att fritt fiske skulle tillämpas i vissa av Värmlands insjöar har icke bekräftats; i fråga om dessa vatten torde för övrigt vad ovan anförts rörande Mälaren äga motsva- rande giltighet. Vad angår de stora sjöarna i övre Norrland —— exempelvis Torneträsk, Hornavan, Uddjaur och Storavan samt Storuman — skulle det ur fiskevårdssynpunkt säkerligen vara föga lyckligt, om fisket där bleve fritt för envar. Ortsbornas Önskemål synas gå i motsatt riktning. De intressen denna befolkning har av att få fiska oberoende av strandäganderätten höra, i den mån de befinnas berättigade, tillgodoses på annat sätt än genom in- rättande av frivatten.1 En okontrollerad fiskerätt för främmande fiskare skulle otvivelaktigt medföra allvarlig fara för det värdefulla beståndet särskilt av laxfiskar i dessa sjöar.

Grunderna för gränsdragningen.

Vid bestämningen av det enskilda fiskevattnets utsträckning i de särskilda frivattenssjöarna ha insjöfiskesakkunniga såsom gemensam principiell ut- gångspunkt tagit fiskelagens 180-m:regel i viss närmare angiven utformning. Denna allmänna grundsats har i stort sett godtagits i remissyttrandena. Där- emot har man på vissa håll velat göra gällande, att den tolkning av 180-mzre- geln, varpå förslaget bygger, icke stode i överensstämmelse med rådande

lPå framställning av fiskerättskommittén har KMzt d. 1/11 1946 uppdragit åt f.d. gene- raldirektören L. Berglöf att verkställa utredning och avge förslag rörande vissa fiskerätts- liga spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Utredningen pågår.

• Sida 174
•  Original

rättsuppfattning, utan att en för st1.1ndäg'.11'na t'ö11nänliga1e tillämpning kunde anses vedertagen. lnvändning .1r 11.1 även riktats mot de nor1'11e1. ef'tei vilka enskild tiskei än 01 1ligl t'öislaget tillagts mindre. landbildningar. låelrät- fande säväl Vänern som Hjälmaren har anförts att en mängd fiskeplalser, som hittills ansetts vara enskilda. härefter skulle konuna att ligga 11.1 fritt vatten. Å andra sidan har av f'rifiskare vid Vättern påyrkats ytte1'ligaic in- skränkning av den enskilda fiskerätten.

Fiskerättskommitten anser för sin del. att såväl den av insjöfiskesakkun— niga verkställda utredningen som de upplysningar, kommittén vid sina under- sökningar erhållit, otvetydigt ge vid handen, att praxis vid de ifrågavarande stora insjöarna i stort sett utvecklat sig i riktning mot en analog tillämpning (111 den för saltsjön gällande gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiske- vatten. Ä andra sidan är det obestridligt, att rättsuppf'attningen i detta avse- ende alltjämt växlar betydligt i olika delar av de vidsträckta vattenområden. det här gäller. På många håll, särskilt i Vättern och Storsjön, kunna i själva verket nägra fast utbildade sedvanor 1 fråga om den enskilda fiskerättens om- fattning knappast anses föreligga. Variationerna i praxis gå ej endast i för strandäg arna förnianlig riktning. Sålunda synes i såväl Vänern som Vättern vid vissa sträckor av stränderna någon enskild fiskerätt knappast ha tilläm— pats. Att även i trakter, där man deklarerat sin anslutning till >>]8t)—1n:regeln>>, uppfattningen 0111 regelns innebörd ofta varit ganska oklar, har framgått av yttranden vid kommitténs möten med ortsbefolkningen. De mera allmänna uttalanden som under utredningen förekommit till förmån för just denna regel torde därför i åtskilliga fall höra upptas med försiktighet.

Behovet av att genom bestämda lagstadgandcn snarast möjligt skapa klar- het i de fiskerättsliga förhållandena i de stora insjöarna är emellertid uppen- bart. Såsom nyss framhällits är det också tydligt, att den allmänna meningen i dessa t'akter kommit att i hög grad påverkas av de lagbestämmelscr som gälla vid likets kuster. Det ligger (lä nära till hands att låta de principer efter vilka saltsjöfisket regleras, vinna tillämpning även i trnattcnssjoarna

Detta utgör som nämnts ocksa den grundsats varpå insjöfiskesakkunni .1s förslag by 'gcr. Från denna utgangspunkt 11.1 de sakkunniga dock kommit fram till i lagtekniskt avseende olika konslr'uelade bestämmelser för de olika sjöarna. För Vättern har föreslagits ett allmänt stadgande om tillämpning av 180 111: regeln. I fråga om Vänern och Hjälmaren har denna regel varit den huvudsakliga pl 1nc1piell.1"rundcn för en kartläggning av g1änsen mellan en— skilt och fritt fiskevatten; vid gränscns uppdragande ha emellertid på en mängd ställen avvikelser från 180-111z1'egeln gjorts med beaktande av sär- skilda förhållanden, såsom fiskevärdssynpunkter, lokal praxis, lämplighcts- hänsyn m. 111. samt, för Hjälmarens del, verkställda fiskevattcnsdelningar .Be- träffande Storsjön slutligen har ett fixerat avstånd av 200 111 från stranden angivits som mått för det enskilda fiske 'atlnet: detta avstånd har ansetts i

• Sida 175
•  Original

stort sett motsvara vad en tillämpning av 180-1nzregeln skulle leda till för denna sjö.

Vad beträffar systemet med normerande Icarior _ vilket förordats i åt- skilliga av remissyttrandena # 1111' fiskerättslwnnnittén i annat samman- hang som sin uppfattning uttalat. att detsamma särskilt med hänsyn till landhöjningens verkningar icke lämpar sig för användning i fråga om salt- sjön. Även mot dess tillämpning på de 1111 ifrågavarande insjöarna kan 1111- föras, att en dylik »fastlåsning» av frivattensgränsen icke lämpligen bör ske; även här kunna, exempelvis genom vattenregleringar, ändringar i djupför- hållandena komma att äga rum, varvid motsvarande förskjutningar av fri- vattensgränsen böra inträda. De praktiska fördelar som tillskrivits kart- systemet synas också ganska tvivelaktiga. Med fog har anmärkts, att den på kartan utritade, ofta starkt kurviga gränslinjen måste vara svår att åter- finna i naturen, ej minst från båt. Svårigheten att lokalisera gränsen ökas givetvis i hög grad, om vid dennas uppdragande en bestämd norm icke kon- sekvent följts utan —— på sätt som skett i insjöfiskesakkunnigas förslag —— den på vissa i naturen givna förutsättningar grundade huvudregeln i avse— värd omfattning jämkats av olika anledningar. Särskilda vanskligheter för de fiskande erbjuder den korrigering, som vid mätningar efter kartan måste ske med hänsyn till de skiftande vattenstånden. Även kartmaterialets brist- fällighet — som påtalats av både sjökarteverket och meteorologisk-hydro- grafiska anstalten — bidrar ofta till att försvåra orienteringen. Såsom ett sätt att åtminstone delvis eliminera de angivna olägenheterna har förordats att på kartan ge gränsen formen av räta linjer, dragna mellan i naturen lätt iakttagbara punkter; beträffande de skäl, varför konnnittén ej. ansett en så- dan gränsbestämning lämplig, hänvisas till vad därom anförts med avseende på saltsjön.1

Enligt fiskerättskommitténs mening bör även då det gäller frivattenssjö- arna grunderna för det enskilda fiskevattnets utsträckning direkt anges i lagen i form av en allmän regel, konstruerad efter enahanda principer som i svensk rätt sedan gammalt tillämpats i fråga 0111 saltsjön. Vad beträffar denna regels närmare innehåll har kommitten, efter övervägande av olika ifrågasatta lösningar, utan större tvekan stannat för att föreslå, att samma allmänna bestämmelser, som förordats med avseende på frivattensgränsen i saltsjön, också skola gälla för de stora sjöarna.? En dylik enhetlighet kan endast vara till fördel ur rättstillämpningens synpunkt. Något verkligt behov att införa olika regler för de olika sjöarna synes icke föreligga.. Visserligen förete dessa med avseende på geografisk struktur, djupförhållanden m.m. inbördes vissa skiljaktigheter, men detta är ju också —— och i ännu högre

1 Jfr s. 64 f. '-' .lfr s. 62 ff. (stra11dvattensregeln), s. ti!) ll'. (t-k111z1'egeln).

• Sida 176
•  Original

grad — fallet med olika delar av våra vidsträckta kuster. Den anpassning efter lokala förhållanden, som den av kommittén föreslagna strandvattensregeln med alternativa avstånds- och djupkurvor (300 nl från stranden resp. 3- m:djupet) erbjuder, torde vara tillräcklig även för dessa insjöar. Det skydd, sagda regel i förening med l-kmzregeln skulle bereda strandägarintressena, lär i stort sett fylla de anspråk som framställts i samband med de företagna utredningarna. I själva verket torde gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i enlighet med kommitténs förslag på vissa betydelsefulla punk- ter snarast utfalla gynnsammare, ur strandägarnas synpunkt sett, än den som insjöfiskesakkunniga föreslagit. Att på sina ställen det enskilda fiske- vattnet komme att sträcka sig något längre ut än som påkallas av hänsyn till lokal fiskepraxis får väl anses som en mindre önskvärd konsekvens men bör i enhetlighetens intresse godtas. I det sammanhanget må erinras om lagberedningens i 1909 års betänkande gjorda uttalande, att den del av vattenområdet i de stora sjöarna, vilken tillkomme strandägaren, i intet fall borde bli vidare inskränkt än till det område som tillkomme strandägare vid öppna havet. — Å andra sidan bör enligt kommitténs mening även i in- sjöarna frivattensgränsen ange maximum för enskild fiskerätt. Skulle i visst fall strandäganderätten för närvarande nå ännu längre ut, skall detta alltså ej medföra någon utvidgad rätt till fiske. En sådan ordning, vilken överens- stämmer med vad kommittén föreslagit i fråga om havet, lärer för de stora sjöarnas del vara ofrånkomlig, om klarhet och reda skola vinnas i de flerstädes nära nog kaotiska förhållanden beträffande fiskerätten, som av- saknaden av tydliga bestämmelser där framkallat. Åsamkas strandägare skada genom bortfallande av dylik särskild rätt, hör han naturligen kunna få skälig ersättning.

Beträffande 1-km:regelns tillämpning i frivattenssjö må framhållas, att då enligt denna regel ett vattenområdes hänförande till enskilt fiskevatten gjorts beroende av bredden på dess förbindelse med »öppna havet», man givetvis, då det gäller en insjö, i stället har att ta hänsyn till vattenområdets förbindelse med sjöns öppna huvuddel.

I likhet med vad som skett för vissa delar av kusten har kommittén i bilaga 2 sökt i grova drag åskådliggöra verkningarna av den föreslagna 1-km:regelns tillämpning i frivattenssjöarna. Beträffande de reservationer, som måste göras med avseende på den lämnade redogörelsens fullständig- het, åberopas vad tidigare anförts.1

L a g b e r e (1 n i 11 g e n har i 1947 års betänkande med avseende på fas- tighets ägogräns mot allmänt vattenområde i de stora sjöarna framlagt för- slag till bestämmelser, vilka överensstämma med vad fiskerättskommittén

' S. 74.

• Sida 177
•  Original

ovan föreslagit i fråga om gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiske— vatten.1 Beredningen yttrade:

»I anslutning till 1909 års förslag torde under de senare decennierna den upp- fattningen blivit alltmer vanlig att enskilt vattenområde sträcker sig 180 meter från det ställe där stadigt djup av två meter vidtager, såframt ej särskilda grunder för annan utsträckning av området kunna åberopas. Detta lärer sålunda gälla i fråga om Vänern, Vättern och delar av Hjälmaren. I Mälaren torde däremot allt vatten vara att betrakta såsom enskilt, och i Storsjön i Jämtland synes 180-meters- regeln knappast ha vunnit beaktande.

Även i fråga om de stora sjöarna torde vara lämpligt att bestämma strand- äganderättens utsträckning i anslutning till fiskerättskommitténs förslag om fast- ställande av tiskerättszoneu. Något hinder föreligger väl icke att begränsa enskilt vattenområde snävare än enskilt fiskevatten. Den praktiska betydelsen härav skulle emellertid ofta bli så ringa, att en enhetlig reglering framstår såsom den mest naturliga. I beredningens förslag har därför omfattningen av enskilt vattenom- råde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland angivits i överens- stämmelse med vad fiskerättskommittén ämnar föreslå i fråga om tiskerättszonen i dessa sjöar.»

I övriga sjöar än Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön skall även enligt lagberedningens förslag allt vatten betraktas som enskilt.

Vattenstånd.

Tydligt är, att den föreslagna gränsdragningens praktiska innebörd här liksom i fråga om saltsjön är i viss mån beroende av det vattenstånd, man utgår från. Då det gäller insjöarna äro förhållandena i detta avseende mera komplicerade än för saltsjöns vidkommande; de ställa sig även olika för olika sjöar. En närmare redogörelse för vissa hithörande spörsmål åter- finnes i den härvid fogade särskilda promemorian (bilaga 1). Samman- fattningsvis må några synpunkter här framhållas.

Huruvida man vid bestämningen väljer ett lägre eller ett högre vatten- stånd torde i detta sammanhang vara av ganska underordnad betydelse. Det väsentliga är att vinna säkra hållpunkter, som göra stadgandet enkelt och lätt att tillämpa.

Vad beträffar Storsjön, för vilken sjökort saknas, torde det vara önsk- värt att anknyta till medelvattenståndet. De säsongmässiga variationerna äro emellertid starka, och vattenståndet påverkas även av vattenregleringar. För allmänheten är det följaktligen svårt att bilda sig en säker uppfatt- ning om vilket vattenstånd som bör anses som medelvattenståndet. Mest ändamålsenligt torde därför vara att uttrycka det för frifiskegränsen nor- merande vattenståndet i förhållande till en fixpunkt vid själva sjön, därvid höjden lämpligen bör hänföras till nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering. Efter denna reglering beräknas medelvatten- ståndet komma att ligga vid en höjd över sagda nollplan av 292,45 m.

1 SOU 1947: 38 s. 9, 53.

• Sida 178
•  Original

Även i de. övriga frivatlenssjöarna är det av liknande skäl vanskligt för en lekman att uppskatta det vattenstånd som kan anses motsvara medel— vattenståndet, och det för frifiskegränsen normerande vattenståndet bör därför beträffande envar av dessa sjöar direkt hänföras till ett jämförelse- plan vid sjön. Av praktiska skäl är det angeläget att därvid utgå från de vattenstånd som ligga till grund för sjökorten, nämligen i Vänern 3.60 m över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern 2,97 m över västra sluss— tröskeln vid Motala och i Hjälmaren 2,77 m över södra slusströskeln vid Notholmen. Dessa vattenstånd motsvara för Hjälmaren ungefärligen medel- vattenståndet samt för Vänern och Vättern ett vattenstånd några tiotal cm därunder. Framhållas må, att då i samtliga sjöarna vattenstånden äro påverkade av regleringar, någon adekvat jämförelse dem emellan ej är möjlig. Det lärer följaktligen ej med fog kunna göras gällande, att genom det gjorda valet av vattenstånd strandägarna skulle bli mindre gynnade i den ena sjön än i den andra.

De valda vattenstånden överensstämma med (lem som lagt) e r e (l- ning en antagit i sitt förslag beträffande ägogränser i samma sjöar.1

Skulle framdeles vattenståndsförhållandena i någon av sjöarna exem— pelvis till följd av vattenreglering mera väsentligt förändras, bör fråga om eventuell jämkning av förevarande bestämmelse upptas till övervägande.

Erinras må i detta sammanhang om att, då fråga uppkommer om reg- lering av vattnets avrinning ur någon av de här nämnda stora sjöarna, det jämlikt 4 kap. 13 & vattenlagen ankommer på Kungl. Maj:t att pröva, huru— vida särskilda villkor för företagets utförande böra föreskrivas av hänsyn bland annat till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller till att fiskeri- näring av större betydenhet lider väsentligt förfång.

Utvidgning av det enskilda fiskevattnet i vissa fall.

En strikt tillämpning i de stora sjöarna av de för saltsjön föreslagna reg- lerna om frivattensgränsen skulle i enstaka fall medföra resultat, som ur olika synpunkter te. sig mindre önskvärda.

Stundom kommer enligt de allmänna reglerna den enskilda fiske'ätten att omfatta områden, inom vilka sedvanemässigt utövats fritt fiske av större betydenhet; dylika fall — vartill ju motsvarigheter förekomma även i salt- sjön — kunna föranleda till lokala undantag från strandägarnas ensamrätt till fisket.

På andra ställen ge lokala förhållanden anledning att över råga en ut- vidgning av det enskilda fiskevattnet utöver vad som skulle gälla enligt de allmänna reglerna. Avvikelser av detta slag höra i enhetlighetens intresse und- vikas. De mäste enligt fiskerättskommitténs mening motiveras av starkt

1SOU It)—17:38 s. 9 f., 54 f.

• Sida 179
•  Original

vägande skäl, och en förutsättning för att de skola kmma godtas läre' även vara, att de ifråga 'arande områdena äro geografiskt så 'att avg 'änsade, att inga misstag beträffande deras utsträckning behöva befaras. Kommittén har funnit sig bö 'a föreslå dylika avvikelser f'än den normala frivattens— gänsen i två fall.

Det ena gäller västra delen a v S ö d r a lljä lma ren. Av ut— redningen framgär. att i det till Örebro län hörande området av Södra Hjälmaren vissa speciella förhållanden äro rådande. olika dem som i all- mänhet gälla i Södra Hjälmaren och Stor-l—ljälmaren.

De, strandägande skifteslagen ha där som regel fått sina gränser i vattnet be— stämda enligt 12 kap. -t % jordabalken: sälunda har rågången mellan de på södra stranden belägna hemmanen Derböt, Nöteboda och Nivsand samt motliggande fastigheter pä Vinön uppdragits mittsjöss, och väster därom synes vattnet även- ledes helt ha intagits i tantmäteriförrättningar. Inför kommittén har från strand- ägarhåll åberopats, att vid fastighetsförsäljningar från Segersjö fideikommiss man på ömse sidor räknat med att fiskevattnen söder om Vinön vore enskilda. Även har framhållits, att hemman pä Vinön vid fiskevattensdelningar fätt lotter sig till— tagda, vilka ej läge vid hemmanens strand, och att om f'rivattensgränsen fastställ- des i enlighet med insjöfiskesakkunnigas förslag, detta kunde medföra att sådana hemman förlorade all fiskerätt.

Inom det till större delen ganska grunda område., varom nu är fråga, ut- övas entigt uppgift ett givande fiske av strandägarna eller deras 'ättsinne— havare. Det kan därför väntas, att om fisket där göres fritt, detta kommer att medföra avsevärda ersättningsanspråk f'än strandägarnas sida. För det fria yrkesfisket torde å andra sidan med hänsyn till 'ådande sedvanor fisket i dessa vatten för närvarande vara av ganska underordnad betydelse. Med hänsyn härtill kan det enligt kommitténs mening starkt övervägas att låta den enskilda fiskerätten omfatta i varje fall så stor del av området ifråga, som geografiskt sett utgör ett någorlunda slutet helt. ] detta hänseende mär- kes, att en naturlig gräns bildas av de från Vinöns sydvästra udde i huvud- sakligen sydlig riktning utlöpande smala öarna Få en och Ramberget; frän Vinön och sinsemellan skiljas dessa av sund med mindre bredd än 1 km. En gränslinje, dragen längs dessa öar samt från Rambergets sydspets till den omkring 9,7 km avlägsna Djursnäsudde på fastlandet vid l)imbobaden synes vara lätt att lokalisera.1 Den väster därom belägna delen av Södra Hjäl- maren — i norr skild från Stor-Hjälmaren genom ett sammanhängande skärgårds- och grundområde med mindre vattendjup än 3 in mellan Vinöns nordvästra udde samt Vraklandet _ omfattar det mesta av den del av

1Pä generalstabskartan benämnes denna udde »Djursnäsön»; före Hjälmarens reglering utgjorde den nämligen en holme. På sjökortet saknar udden för närvarande nanm. Enligt vad kommittén inhämtat har emellertid sjökarteverket i sin mätningskarta (1917) upp— tagit namnet l)jursnäsudde och även vidtagit åtgärder för detta namns införande på sjö— kortet. Skulle kommitténs förslag till gränsdragning godkännas, torde ett namnbyte på generalstabskartan böra ske.

• Sida 180
•  Original

Södra Hjälmaren, där enligt vad ovan nämnts strandägarintressena gjort sig särskilt starkt gällande. På grund av vad sålunda anförts vill kommittén föreslå, att från fritt fiske undantas allt det vatten, som begränsas i norr av skärgården mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde—Färan—Ramberget—Djursnäs- udde.

Det andra fall, där en utvidgning av det enskilda fiskevattnet synts kom- mittén befogad, utgöres av s 6 (1 r a d e l e n a v S to r sjö n. Insjöfiske- sakkunnigas förslag att göra nästan hela denna del av Storsjön till fritt fiskevatten har mötts av starka invändningar från länsstyrelsens och över- lantmätarens sida.1

Överlantmätaren har sålunda hävdat, att det fria fiskevattnet endast borde om- fatta Storsjöflaket, medan i övriga delar av sjön 12 kap. 4 % jordabalken finge anses gälla. Länsstyrelsen — som i första hand förordat, att Storsjön i sin helhet skulle utgöra enskilt fiskevatten — har alternativt anslutit sig till överlantmätarens linje, dock med vissa av tiskevårdshänsyn betingade jämkningar beträffande gräns- dragningen.

Fiskerättskommittén vill för sin del — med någon tvekan _ biträda läns— styrelsens förslag att till enskilt fiskevatten hänföra hela den del av Storsjön, som mot det egentligt: Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersöns nord- västra udde _ Norderöns nordspets — Värköns nordspets — sydöstra udden av Hammarnäslandet. (Att märka är, att vattnen norr, öster och söder om Frösön jämte därifrån inskjutande vikar komma att utgöra enskilt fiske- vatten redan på grund av l-kmzregeln.) Förutom av de skäl, överlantmätaren anfört, finner kommittén en sådan utsträckning av den enskilda fiskerätten motiverad av fiskevårdshänsyn, framför allt behovet att skydda den genom Kvissleviken passerande storöringen mot ett okontrollerat frifiske. Gränserna för det undantagna området torde vara så klara, att inga större svårigheter vid orienteringen behöva befaras. Kommitténs tveksamhet är huvudsakligen föranledd av hänsyn till det fria fiske särskilt efter sik, som enligt erhållna upplysningar utövas flerstädes inom området såväl ute i sjön som i strän- dernas närhet, och som synes spela en viss roll för befolkningens försörj- ningsmöjligheter. Om emellertid denna sedvana i det väsentliga beredes skydd genom ett särskilt undantagsstadgande i lagen, bör den förordade ut- vidgningen av det enskilda fiskevattnet ej väcka några större betänkligheter. Förslag till dylikt stadgande skall framläggas i det följande.2

Anmärkas må, att 1 a g h e r e d 11 i n g e n i sitt ägogränsförslag icke ansett det vara erforderligt att följa fiskerättskommittén beträffande de nu före- slagna speciella undantagen från de allmänna reglerna om gräns mellan en-

1 Jfr s. 166 H. 25. 192 f.

• Sida 181
•  Original

skilt och fritt fiskevatten.' Enligt vad beredningen framhållit lärer något principiellt hinder ej möta mot att fastställa enskilt fiskevatten vidsträck- tare än enskilt vattenområde. Ur praktiska synpunkter torde, som förut nämnts, i de av kommittén ifrågasatta fallen inga nämnvärda olägenheter uppkomma av en sådan avvikelse.

Hjälpkartor.

Åtminstone för Vänern och l'ljälmaren, där strandkonturen delvis är ganska invecklad, kan det befinnas lämplig att utge särskilda Iijälpkurtor, motsvarande dem som ifrågasatts beträffande fiskevatten vid kusten. Kom— mitten hänvisar i detta ämne till de synpunkter som anförts i samband med förslaget till reglering av frivattensgränsen i saltsjön? De approximativa kostiiadsberäkningar, som därvid framlagts, innefatta även upprättande av dylika hjälpkarlor för de nyssnämnda båda insjöarna.

Specialfrågor.

Vänern. Fiske med långrev.

I 11 sj ö f i s lr (? s (1 k k u n n ig (( ha i 4 g ] punkten av förslaget till special- lag upptagit följande bestämmelse för Vänern:

:rnFiske med rev är fritt i enskilt fiskevatten vid strand, som i vattenlinjen består av sten eller sand, in till stranden eller, där vattenväxtlighet av vass eller säv förekommer vid stranden, in till femtio meter från den yttre randen av sådan växtlighet; dock ej i vatten, som finnes innanför de. :i kartbilagorna 1—15 i grön färg dragna linjer eller de delar av de i röd färg dragna linjer, till vilka dessa äro anslutna. '

Straudens karaktär skall bedömas efter rådande vattenstånd. Vid fisket skall iakttagas, att rev ej mä utläggas närmare tydligt utmärkt bunden redskap eller risvase än tjugufem meter samt att där efter revens utläggaude bunden redskap utlagts ä samma plats sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upp- tagande. »

Rörande den närmare motiveringen till detta stadgande hänvisas till in— sjöfiskesakkunnigas betänkande.3 Några huvudpunkter skola här återges.

De sakkunniga ha ansett, att ett frigivande av fisket med rev — varmed lärer avses långrev — på angivet sätt skulle vara av stor betydelse för fisk- beståndets tillgodogörande och för frifiskarena. För de yrkesfiskare som i större utsträckning bedreve revfiske vore det omöjligt att arrendera så stora

1Jfr SOU It)—17:38 s. 53. 2'S. 75. 3Betänk. 1937 s. 200 [f.

• Sida 182
•  Original

fiskevatten, som skulle behövas för att för deras del upphäva behovet av att gå in på enskilt fiskevatten: den som skulle bedriva revfiske i större skala måste, enligt vad de sakkunniga uttalade, kunna röra sig över stora områ- den och måste därvid även äga möjlighet att vissa tider gå närmare land. Den föreslagna regleringen av det fria revfisket åsyftade dels att i skälig ut- sträckning tillgodose t'rifiskarenas intressen i avseende på detta fiske och dels att likväl inskränka det fria revfisket så, att andra berättigade intressen ej därigenom skadades. — Den på kartorna angivna revfiskegränsen angåve maximiulsträckningen av det fria revfisket, men om denna maximiutsträck- ning skulle kunna utnyttjas bleve beroende av strandens beskaffenhet och förekomsten av rörväxtlighet på de särskilda platserna. Där skärgård funnes, åsyftade den föreslagna gränshestämningen att göra revfisket fritt i den »yttre» skärgården men förbehålla den »inre» skärgården även i detta av- seende åt strandägarna; denna åtskillnad hade föranletts av allmänna fiske— synpunkter. '

I de över insjöfiskesakkmmigas betänkande avgivna y t t r a n d e n a har förslaget om fritt revfiske väckt gensagor på många håll.

Sålunda uttalade lantbruksstyrelsen, att det syntes olämpligt att utöver den allmänna frifiskegränsen införa en särskild gräns för ett visst slags fiske. Enligt styrelsens mening skulle fiske med rev komma att utövas i så stor omfattning att det bleve hinderligt för strandlisket och inverkande menligt på liskbeståndet. Styrelsen ansåge, att frifiskarena utan tvivel kunde bedriva revfiske i tillräcklig omfattning i det fria fiskevattnet. Domänstyrelsen utta- lade likaledes, att fiske med rev icke kunde anses vara av den vikt för fri- fiskarenas utkomst, att anledning funnes att lämna sådant fiske fritt inom enskilt vatten. Även fiskeriintendenten i mellersta distriktet har avstyrkt rev- iiskets frigivande; för yrkesfiskarena funnes enligt hans uppfattning ej något större ”behov därav, och med all sannolikhet komme även amatörfiskare i stort antal att begagna sig av rätten till revfiske, så att fiskbeståndet skulle beskattas alltför hårt. Med fiskeriintendenten ha länsstyrelserna i Värmlands och Älvsborgs län instämt. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhöll bland annat, att revfiske på enskilt vatten kunde medföra skador på utlagd fiske- redskap och i följd därav lätt ge anledning till konflikter med strandägarna. Svenska fiskevårdsförbundet anmärkte, att den föreslagna särskilda revfiske- gränsen i praktiken torde bli svår att tillämpa; enligt förbundets mening komme bestämmelserna säkerligen att leda till tvister och trakasserier mellan fiskande av olika kategorier, och det kunde därjämte befaras, att fiskevår- den finge sitta emellan.

Å andra sidan ha vissa sammanslutningar av amatör/iskare yrkat, att rätten till fritt fiske skulle utsträckas att gälla även andra slag av krokred- skap än rev. I ett fall har sålunda ifrågasatts att fiske med »rörlig» krok-

• Sida 183
•  Original

redskap — vari ej inbegrepes slåndkrok, sax och dylika redskapstyper—' skulle friges in till den av de sakkunniga föreslagna revfiskegränsen, och i ett annat yttrande har hemställts, att mete med mask samt pimpelfiske måtte friges i alla fiskevatten. —— Slutligen har Sals fiskareförening yrkat att i Brandsfjorden, där säregna fiskerättsförhållanden vore rådande, krokfisket måtte friges ända in till stranden.

Fiskerättskommittön.

_Xlol insjöliskesakikunnigus förslag att in till en viss gränslinje helt frige revfiske på enskilt vatten i Vänern ha starka invändningar framförts såväl i remissyttrandena som vid de av fiskerättskommittén hållna offentliga mö- tena. Dessa invändningar synas kommittén vara av sådan tyngd, att av- görande betydelse bör tillmätas dem. Ej minst ur fiskevårdssynpunkt är rev- fiskets frigivande ägnat att väcka betänkligheter, detta med hänsyn både till risken för överbeskattning av fiskbeståndet och till att konkurrensen från främmande fiskares sida kan befaras inverka ogynnsamt på fiskerättshavar- nas intresse för utplantering av fiskyngel och dylika åtgärder. Bestämmel- serna komme också oundvikligen att ge anledning till talrika konflikter mellan strandägare och frifiskare. Dessa och andra farhågor lära framför allt bottna däri, att den medgivna friheten säkerligen komme att utnyttjas ej blott av yrkesmän utan även av nöjesfiskare i stort antal, från vilkas sida ett lojalt iakttagande av de. stadgade begränsningarna i fiskerätten ej alltid kunde påräknas. För yrkesfiskarena torde den föreslagna förmånen knappast vara av den vikt, att en så kraftig inskränkning i strandägarnas rätt kan anses motiverad därav. Kommittén kan sålunda för sin det icke förorda ett frigivande av revfisket i enlighet med insjöfiskesakkunnigas förslag.

Emellertid har det synts kommittén möjligt att tillmötesgå vissa önske- mål, som från yrkesfiskarhåll framförts om rätt till fritt fiske med ålrev.l Enligt vad av utredningen framgått bedrives under sommarmånaderna ett yrkesmässigt dylikt fiske på många håll i Vänern. Då långrev för närvarande är den enda redskap som i Vänern användes för fångst av ål, synes ett vidmakt- hållande av detta fiske vara av betydelse för utnyttjandet av sjöns fisk- tillgångar. Till bete vid detta fiske —— vilket bedrives även i strändernas omedelbara närhet användes av yrkesfiskarena vanligen dött agn (sik- löja, nors), som knappast lockar annan fisk än ål. Sålunda bedrivet, torde alltså ålrevsfisket knappast skada annat fiske. Det utövas enligt uppgift sällan av strandägarna själva. Vid kommitténs möten syntes också dessa ha föga att invända mot att ålrevsfisket frigåves under sommaren, förutsatt att för!— månen förbehölles yrkesfiskarena, från vilka man ej ansåge sig behöva befara missbruk. Sistnämnda synpunkt är värd beaktande. En inskränkning av

'Jfr Betänk. 1937: förslag av Hammarö fiskeriförening s. 197 samt de sakkunnigas utlåtande därom s. 201.

• Sida 184
•  Original

fiskerätten till att gälla endast för »yrkesfiskare» erbjuder otvivelaktigt vissa svårigheter ur tolknings- och kontrollsynpunkter. Det avsedda syftet synes emellertid kunna vinnas på det sätt, att rätten till fritt ålrevsfiske göres 'be- roende av särskild licens; denna skall utfärdas av den centrala fiskerimyn- digheten, eventuellt av länsstyrelsen i län där fisket skall bedrivas, och få meddelas allenast åt den som utövar fiske yrkesmässigt.

Kommittén föreslår alltså, dels att i Vänern fiske med ålrev med dött agn skall under tiden 15 juni—15 september få bedrivas fritt av den som därtill erhållit tillstånd av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, dels ock att sådant tillstånd skall få meddelas endast den som utövar fiske yrkesmässigt. Lämpligt synes vara att tillstånd, varom här är fråga, meddelas att gälla för viss ej alltför kort tidsperiod, eventuellt tills vidare; det kan givetvis åter- kallas, om anledning därtill uppkommer.

Fiske med not efter siklöja och nors.

Insjöfiskesakkunniga ha i 4 5 2 punkten av speciallagen före- slagit följande, avseende Vänern:

»Fiske med finmaskad not efter siklöja och nors är fritt i enskilt fiskevatten i notvarp, för vilket förordnande härom meddelats av Konungens befallningshavande.

-Förordnande om sådant fritt fiske i visst notvarp skal] av Konungens befallnings- havande på ansökning meddelas under förutsättning,

att notvarpet är beläget vid brant sluttande stenstrand, där det enskilda fiskevattnet vetter mot öppet vatten, varom i 2 & sägsl;

att vattendjupet i notvarpet är sådant, att de vid fisket brukade notar icke vid medelvattenstånd nå från vattenytan till bottnen förrän spetsarna av armarna, vid vilka nottägen äro angjorda, dragits i land; samt

att fisket ej kan anses medföra fara för allmänna fiskeintressen. Notvarpet skall, innan det må tagas i bruk för fisket, genom Konungens befall- ningshavandes försorg på lämpligt sätt utprickas.

Not, som användes vid fisket, skall vara flötad så att den icke följer bottnen, där vattendjupet vid medelvattenstånd överstiger noteus djup.

Om notvarp, för vilket förordnande meddelats, sedermera befinnes icke uppfylla stadgade förutsättningar eller ej längre utnyttjas för avsett ändamål, skall Ko— nungens befallningshavande, där så av strandägaren eller annan påkallas, återkalla förordnandet och tillse, att utprickningen av varpet avlägsnas.»

Enligt vad i betänkandet uttalades vore det en väsentlig fråga, vad som borde åtgöras för att trygga yrkesfiskarenas behov av agnfisk. Ett allmänt frigivande av den med finmaskade redskap bedrivna agnfångsten i enskilt vatten skulle enligt deras mening vara till skada för fiskbeståndet och olämp- ligt med hänsyn till fiskevattensinnehavarnas berättigade intressen. De sak- kunniga hade emellertid funnit, att frågan om särskilda friheter för agn- fångsten kunde begränsas till fisket efter siklöja och nors samt att det största intresset därvidlag anknöte sig till användandet av not.

lHärmed avses fritt fiskevatten.

• Sida 185
•  Original

De sakkunniga anmärkte, att fritt fiske med finmaskad not efter siklöja och' nors syntes böra medges i första hand beträffande de nuvarande viktigare områdena för särskilt siklöjefisket med not. Dessa vore huvudsakligen östra stranden av Kållandsö, vissa till Eskilsäters socken hörande öar norr om Kållandsö, ostsidan av Värm- landsnäs, vissa stränder inom Torsö socken samt det till samma socken hörande Djurö ävensom de till Åmåls stad och socken hörande fiskevattnen. Emellertid hade de sakkunniga funnit skäl vara att bereda möjlighet till fritt notfiske ävenutom de områden. där det sålunda nu framför allt praktiserades.

Enligt förslaget skulle fritt notfiske efter siklöja och nors kunna före- komma överallt i Vänern, där de i lagtexten angivna förutsättningarna vore för handen, men för att sådant fiske skulle få bedrivas i visst notvarp skulle länsstyrelsen ha meddelat förordnande om fritt fiske och det fria nolvarpet dessutom ha blivit genom länsstyrelsens försorg på lämpligt sätt utprickat. Genom dessa anordningar hade de sakkunniga först och främst velat vinna full trygghet för att fritt notfiske ej bleve medgivet annorstädes än där det utan skada kunde tillåtas. Beträffande särskilt den förslagna be- stämmelsen om att nolvarpet skulle vara beläget vid på visst sätt beskaffad och belägen strand, anmärkte de sakkunniga, att detta innebure en anslut- ning till praxis; inomskärs skulle fritt notfiske icke kunna medges.

Anmärkas må, att insjöfiskesakkunniga tänkt sig att det fria notfisket skulle avse fångst av siklöja och nors över huvud taget och ej endast agn- fångst. På flera ställen hade nämligen notfisket för avsalu, framför allt efter siklöja, så stor betydelse att det enligt de sakkunnigas mening skulle inne- bära etl mycket starkt avbräck i detta fiskes räntabilitet, om det bleve fritt endast för fångst av agn. — I övrigt hänvisas beträffande förslagets moti- vering till de sakkunnigas betänkande.1

Fiskerättskommittén.

Mot insjöfiskesakkunnigas förslag i denna del ha endast framställts vissa erinringar av fiskeriteknisk natur, avseende den upptagna flötningsbestäm- melsen. Det ifrågavarande fisket synes också vara av sådan betydelse för yrkesfiskarena i Vänern, att det enligt fiskerättskommitténs mening bör säkerställas i erforderlig omfattning. Härvid torde de föreslagna bestäm- melserna —— efter vissa förenklingar av delvis formell natur —— i stort sett vara lämpliga. I sakligt hänseende ifrågasätter kommittén, huruvida rätten att meddela förordnande om fritt notfiske behöver begränsas fullt så snävt som insjöfiskesakkunniga tänkt sig. I betraktande av att för rätt till dylikt fiske på viss plats skall krävas myndighets prövning, synes det tillräckligt att i lagen upptas dels vissa vägledande bestämmelser om på vilka platser notfiske skall få förekomma, dels ock såsom ett allmänt villkor, att fiskets bedrivande på platsen ifråga ej kan antas medföra fara för fiskevården. Vad de lokala

1Betänk. 1937 s. 210 ff.

• Sida 186
•  Original

förutsättningarna beträffar har kommittén inhämtat, att fritt notfiske efter siklöja och nors sedvanemässigt förekommer ej blott vid öppna, brant slut- tande stenstränder utan här och var även vid annorledes beskaffade strän— der; möjlighet till fiskets fortsatta utövande där synes ej böra helt uteslutas. Förordnandena torde lämpligen böra meddelas av myndighet, som bestäm- mes av Kungl. Maj:t; till vinnande av enhetlighet vid tillämpningen synes den centrala fiskerimyndigheten därvidnärmast komma ifråga. — Till denna myndighet bör även överlämnas att utfärda de detaljföreskrifter av teknisk natur, vilka kunna befinnas erforderliga med avseende på notfiskets bedri- vande, såsom beträffande notens flötning samt utmärkningen av notvarpen.

Kommittén vill alltså föreslå, dels att i enskilt fiskevatten i Vänern fiske efter siklöja och nors med finmaskad not skall kunna av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förklaras fritt i visst notvarp, beläget utanför öppen,] brant sluttande stenstrand, ävensom i visst annorstädes beläget not— varp, om sådant fiske där varit vanligt, allt under förutsättning att myndig- heten finner fisket ej med/öra fara för fiskevården, dels ock att närmare föreskrifter angående fiskets utövande skola få meddelas av sagda myndig- het.

Fiske med agnnät.

14 & 3 punkten av in s j 6 f i s k e s (i k k u n n i g a s förslag till speciallag har för Vänern upptagits ett så lydande stadgande:

>>Fiske med finmaskat nät efter siklöja är under tid, då is ej ligger, fritt i enskilt” fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 % sägs, in till den stranden följande djupkurvan av åtta meter, bestämd efter rådande vattenstånd, utanför fasl- land, ö eller holme, som angränsar det öppna vattnet.

Vid fiske mä endast användas nät med en maskvidd ej överstigande tjugusex millimeter, som är flötat så att övertelnen utefter nätets hela längd när vattenytan och som icke är så djupt, att undertelnen samtidigt när bottnen.

Vid fisket skall iakttagas, att utlagt nät ej må förenas med annat fiskeredskap. Strandägaren må genom upplyftande av utlagt nät undersöka, om det är av stad— gad beskaffenhet.

Konungens .befallningshavandc äger på framställning av strandägaren frän fisket undantaga visst bestämt vatten, i vilket enligt utredning av statens fiskeritjänsteman siklöja ej förekommer.»

De sakkunniga ha anfört, att ett medgivande att använda agnnät i enskilt fiskevatten på föreslaget sätt skulle vara till avsevärd nytta för revfisket och därmed även för fiskbeståndets utnyttjande. Det skulle icke medföra skada

lEnligt vedertaget språkbruk lärer »öppen strand» vara att fatta som motsatsen till strand inom skärgård eller inne i trängre vikar och sund: jfr 2 5 andra stycket FI.: »öppna havsstranden». I Betänk. 1937 talas i detta sammanhang om att »det enskilda fiskevattnet vetter mot öppet vatten, varom i 2 & sägs» (d.v.s. mot öppet vatten med t'ritl fiske). Att här ge en uttömmande legal definition på »öppen strand» har synts fiskeriills— kommittén knappast möjligt och ej heller nödvändigt.

• Sida 187
•  Original

ur allmän fiskerisynpunkt, och det intrång i den enskilda fiskerätten, som det skulle innebära, måste enligt de sakkunnigas mening anses vara av synner- ligen underordnad natur i jämförelse med nyttan för det allmänna. Den föreslagna bestämmelsen, att det fria nätfisket skulle inskränkas till den tid då is ej ligger, sammanhängde med att det fria fisket endast vore avsett att tillgodose "behovet av agn för revfisket, vilket kunde bedrivas blott i isfritt vatten. Vad anginge bestämmelsen om 8-mzdjupet innebure den, att det fria nätfisket tillätes så långt in på det enskilda fiskevattnet, som siklöjefångst i allmänhet kunde bedrivas. — Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till insjöfiskesakkunnigas betänkande.1

Fiskerättskommittén.

Ej heller i denna del har insjöfiskesakkunnigas förslag föranlett några principiella erinringar i remissyttrandena, och fiskerättskommittén vill för sin del förorda, att bestämmelser om fritt nätfiske efter siklöja meddelas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Det fria fisket synes emellertid lämpligen böra få avse även nors, av vilken fiskart större exemplar _ under benämningen slom —— stundom fångas med agnnät på djupt vatten i Vänern. Beträffande de särskilda föreskrifterna för fisket finner kommittén det knap- past vara behövligt att inskränka medgivandet till isfri tid. Det synes även tillräckligt stadga, att djupet på de ställen där näten" få tilläggas skall över- stiga 8 m; att sätta gränsen i relation till den stranden följande 8-mzkurvan — vilken ej finnes utmärkt på sjökorten — torde i onödan komplicera orien- teringen för de fiskande. Med hänsyn till de mycket starka variationerna i Vänerns vattenstånd finner kommittén det i detta särskilda fall vara lämp- ligt att minimidjupet, på sätt insjöfiskesakkunniga föreslagit. bestämmes efter det vid fisketillfället rådande vattenståndet. I överensstämmelse med ett av lantbruksstyrelsen framställt yrkande torde frågor om nätens mask- vidd, storlek och flötning lämpligen böra regleras i administrativ ordning. Utfärdandet av dessa och andra erforderliga tekniska detaljföreskrifter synes — i likhet med vad som föreslagits beträffande det fria notfisket — kunna överlämnas åt myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer; på denna myndig- het bör också ankomma att pröva eventuella framställningar om undantag från det fria fisket av sådana vatten, där ifrågavarande fiskslag ej förekomma i större mängd.

Kommittén föreslår alltså, dels att i enskilt fiskevatten i Vänern fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät skall få fritt bedrivas utanför öppen strand2 på djup överstigande 8 m, bestämt efter rådande vattenstånd, dels att närmare föreskrifter angående fiskets utövande skola få meddelas av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, dels ock att nämnda myndighet

1Betänk. 1937 s. 220 ff. ?Jfr noten å föreg. sida.

• Sida 188
•  Original

skull äga att på framställning av [iskerättm'igarcn från det [ria nät/isket undantagu visst vattenområde, där siklöja eller nors ej förekommer i större mängd.

Fisket i Mariestadsfjärden.

Enligt den av in 3 ] ö f i s k e s (i ]: [( u n n ig ([ föreslagna gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten i Vänern skall 180-m:regeln tillämpas i Mariestadsfjärden.1 Till stöd för detta förslag ha de sakkunniga åberopat i huvudsak följande:

Strandägarna kring fjärden hade väsentligen endast gjort anspråk på enskild fiskerätt enligt 180—nlzregeln. Det torde ej heller ur rena fiskesynpunkter vara på— kallat att utsträcka det enskilda fiskevattnet utöver 180-mzregeln. Mariestadsfjärden utgjorde vad fiskbeståndet anginge ej något slutet vattenområde, utan en betydande vandring av fisk ägde utan tvivel rum mellan fjärden och Stora Vänern. Abborre, gädda och gös fångades huvudsakligen innanför 180—ngränsen. Om till det enskilda fiskevattnet lades de yttre skären, där lek av sik även förekomme, skulle det säker— ligen endast leda till att dessa skär utarrenderades till yrkesfiskare. Något skydd för tiskbeståndet skulle detta svårligen medföra; för yrkesfiskarena bleve det emel- lertid betungande.

Fiskerättskommittén.

Med tillämpning av de allmänna regler för frivattensgränsens bestäm— mande, som fiskerältskommittén föreslagit, kommer Mariesladsfjärden i sin helhet att utgöra enskilt. fiskevatten. I väster omfattas inloppen redan av strandvattensregeln, medan Östersundet, som norrut förenar fjärden med Vänerns öppna del, omkring 1.1/2 km från sin mynning i fjärden spärras enligt l-km:regeln. Av skäl, som anförts av insjöfiskesakkunniga, finner kommittén fritt fiske i viss utsträckning böra medges inne i fjärden. Så långt som att där frige något fiske med »fast» redskap anser sig kommittén visserligen av hänsyn till strandägarna icke kunna gå. Om emellertid fiske med »rörlig» redskap göres fritt i Muriestadsfjärden jämte Östersundet utan- för det egentliga strandvattensområdet, synas yrkesfiskarenas intressen bli i skälig mån tillgodosedda. Kommittén vill därför föreslå ett särskilt stad- gande av sådan innebörd.

Skydd för fiske med vanlig not. Insjöfiskesakkunniga ha i 6 & av sitt lagförslag upptagit vissa bestämmel- ser för Vänern till fredande av sådana not 'arp, där vanlig not för fångande av matfisk användes.2 Bestämmelserna innehuro i huvusak, att i dylikt not-

1Jfr Betänk. 1937 s. 139, 145 samt kartbilagor 12 och 13. 2Jfr Betänk. 1937 s. 223 f.

• Sida 189
•  Original

varp, som vore beläget vid strand med enskilt fiskevatten, eljest tillåtet fritt fiske under vissa förutsättningar ej skulle få utövas närmare stranden än in till ett efter rådande vattenstånd bestämt avstånd av 400 m från det ställe, där noten dras i land. De sakkunniga ha framhållit, att behovet av skydd i första hand gällde den del av ett notvarp, som låge utanför den allmänna frivatlensgränsen, men att, då de sakkunniga föreslagit frigivande av revfisket i viss omfattning även innanför nämnda gräns, förbudet mot annat fiske i notvarpet måste gälla även detta fria revfiske.

Enligt i vad det föregående anförts har fiskerättskommittén icke ansett sig böra biträda insjöfiskesakkunnigas förslag att helt frige revfisket i Vä- nern intill en viss gräns. På grund härav och med hänsyn även till den ut- sträckning, det enskilda fiskevattnet skall ha enligt kommitténs förslag, fin- ner kommittén särskilda bestämmelser till skydd för strandägarnas notfiske i Vänern kunna undvaras.

Vättern.

Fiske med utter och drag.

Såsom en med hänsyn till frivattensfiskarenas intressen ovillkorlig förut- sättning för 18()-m:regelns upptagande i fråga om Vättern ha i n s ] ö f i s k e- s a I: kunnig (( betecknat frigivandet i viss utsträckning av fiske med utter och drag innanför 180-ngränsen. I enlighet härmed ha de i 5 5 1 punkten av sitt förslag till speeiallag upptagit följande bestämmelse för nämnda sjö:

»Fiske med utter och drag är fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 % sägs, in till ett efter rådande vattenstånd bestämt avstånd av etthundra meter från stranden av fastland, 6 eller holme, som angränsar det öppna vattnet.»

Beträffande motiven till förslaget hänvisas till insjöfiskesakkunnigas be- länkande.1 Vissa huvudpunkter skola emellertid här återges. De sakkunniga f'ramhöllo sålunda, hurusom fångstobjekt för utterfisket — varunder inne- fattades även fisket med drag — mest vore röding. Rödingen, som i Vättern livnärde sig huvudsakligen av siklöja och nors, kunde vid sin jakt efter stim av dessa fiskslag komma alldeles intill tvärbranta stränder. För utterfis— karena skulle det självfallet innebära en betydande olägenhet att nödgas upphöra med fisket vid 180-ngränsen, där ofta ett synnerligen betydande djup vore rådande. Vad dittillsvarande fiskepraxis anginge vore det, enligt vad de sakkunniga uttalade, uppenbart att utterfiske bedrivits utan avse- ende på strandrätt även innanför nämnda gräns. Vad praxis mera i detalj

lBetänk. 1937 s. 298 ff.

• Sida 190
•  Original

innefattat vore svårare att säga, men så mycket vore dock klart, att det fria utterfisket allmänt fått bedrivas åtminstone intill 100 m från land; på vissa håll hade utterfiskarena säkerligen gått ännu längre in. medan de på andra håll måhända funnit sig förhindrade att gå så nära. Deras önske- mål för framtiden innefattade i det väsentliga, att utterfisket alltjämt skulle få fritt bedrivas på nu praktiserat sätt. Enligt de sakkunnigas mening torde inga egentliga olägenheter för strandägarna och arrendeflskarena uppkomma genom att utterfisket frigåves intill 100 m från land. Däremot ansägo de. att det med hänsyn till de nyssnämnda befolkningsgruppernas intressen skulle vara att gå för långt, om uttcrfiskarena tillätes att gå ännu närmare land. Med hänsyn till fiskevården förelågc ingen anledning att hindra utter- fiskarena frän at gå intill 100 m från land.

I y t t r a n (1 e n (1 över insjöfiskesakkunnigas betänkande ha delade me- ningar yppats rörande förslaget i förevarande del.

Lantbruksstyrelsen har förordat förslaget, enär utter- och dragtisket spe- lade en viktig roll för en stor del av Vätterns yrkesfiskare och av ålder be- drivits nära stränderna. Styrelsen framhöll, att då detta fiske huvudsak- ligen avsåge röding och laxörinf', vilka fiskarter ej ginge in på det grundare strand 'attnet, insjöfiskesakkunnigas förslag knappast syntes kunna orsaka något mera väsentligt ingrepp i den enskilda fiskerätten. — Domiinstyrelsen har ävenledes uttalat, att yrkesfiskarena, vilka sedan gammalt utövat fiske på enskilt vatten, i viss utsträckning måste anses vara för sin utkomst beroende av att detta också för framtiden möjliggjordes; fisket med utter och drag syntes därför vara av den ekonomiska betydelse för dess utövare, att någon jämk- ning därutinuan icke. borde sättas i fråga. —— Utter- och dragfiskets fri- givande har vidare tillstyrkts av liskeriizllenrlenten i östra distriktet, som bland annat understrukit. att frivattensfiskarena i Vättern utgjorde en ur fiskerinäringens synpunkt viktig och önskvärd grupp av näringsutövare, som vore förtjänt av stöd och uppmuntran; vid laglig fixering av fiskerätts- förhållandena i Vättern borde tillses, att dessa näringsutövare icke förlo- rade en för deras verksamhet behövlig rättighet, som tidigare tillkommit dem enligt allmänt utbredd praxis. Med fiskeriintendenten har länsstyrel— sen i Östergötlands län instämt. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha uttalat sig i samma riktning.

Avvisande hållning gent emot förslaget har däremot intagits av Öster- götlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt, vad anginge fiske med s.k. lodutter, av Jönköpings läns hush(illningssr'illskcqm förvalt- ningsutskott, som funnit denna fiskemetod medföra stora risker för utestå- ende fiskeredskap. Liknande synpunkter ha framförts även i ett par andra yttranden.

• Sida 191
•  Original

1'87 Fiskerältskommittén. I likhet med insjöfiskesakkunniga anser fiskerättskommittén det. vara ofrånkor-iligt, att åt utterr och dragfisket i Vättern beredes större frihet än som följer av de allmänna fiskerättsliga reglerna. För yrkesfiskarena har detta fiske stor ekonomisk betydelse. Det kräver också — särskilt vad an- går lodutterfisket _ en ganska dyrbar teknisk utrustning. Om utterfisket skall kunna rationellt bedrivas, måste- de fiskande äga möjlighet att följa rödingen in på enskilt fiskevatten. Den fråga, som för kommittén närmast nppställer sig, gäller i själva verket, huruvida 'det kan anses behövligt och lämpligt att begränsa utter- och dragfiskarenas rörelsefrihet så mycket som skett enligt insjöfiskesakkunnigas förslag. Att den av dem föreslagna 100- ngränsen skulle kunna betraktas som i stort sett motsvarande praxis kan knappast anses framgå av utredningen; de sakkunniga ha själva anmärkt, hurusom de fiskande säkerligen flerstädes plågat gå närmare land. Inför kommitten ha av utter-fiskare framförts mycket bestämda önskemål om rätt att vid fisket gå ända in till land, dels på grund av att rödingen tidvis uppehåller sig invid stränderna, dels också därför att det vid fiske med titter möter tekniska svårigheter att iaktta en strandvattensgräns.

Mot ett helt frigivande av fisket med utter och drag har framför allt åbe- ropats, att detta fiske medförde risker för annan fiskeredskap. Dessa far— hågor äro helt visst ej obefogade; de s_vnas dock vara betydligt överdrivna. För utterfiskaren själv är det av stor vikt, att hans redskap ej fastnar i utestående nät; i själva verket lorde uttern lättare ta skada därav än näten. För långrev är faran otvivelaktigt större. Om emellertid en klar utmärk- ning av utestående redskap sker, torde missöden i allmänhet utan svårig- het kunna undvikas. På grund härav och då ur fiskevårdssynpunkt nägra avgörande skäl mot utter- och dragfiskets frigivande ej torde föreligga, anser sig kommittén kunna förorda att för sagda fiske ej stadgas annan in- skränkning än att detsamma skall få bedrivas allenast utanför öppen strand.1

Kommittén föreslår alltså, att i Vättern fiske med utter och drag skall vara fritt utanför öppen strand.

Fiske med långrev.

, I n sj ('if i s k e s (1 It k u n n i g (1 ha i 5 5 2 punkten av sin speciallag före- slagit en bestämmelse för Vättern av följande lydelse: '

>>Fiske med revefter sik med nors som agn är under tiden från och med den 1 april till och med den 15 maj fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vat- ten, varom i 2 & sägs, in till den stranden följande djupkurvan av fem meter, be-

' Jfr noten s. 182; fritt ntler- eller (lragliske bör ej'förekomma exempelvis inom Asker- sundsskärgårtlen. i llarge- och Forsavikarna eller inom (le delar av (lopöfjärden öster om (lopön och Sjöholmen samt av Molalaviken, vilka utgöra enskilt fiskevatten.

• Sida 192
•  Original

stämd efter rådande vattenstånd, utanför fastland, 6 eller holme, som angränsar det öppna vattnet.

Vid fisket skall iakttagas, att rev ej må utläggas närmare tydligt utmärkt red- skap eller risvase än tjugufem meter samt att där efter revens utläggande bunden

')

redskap utlagts a samma plats sådan redskap skall lämnas orörd vid revens upp— tagande.»

Som skäl för det föreslagna stadgandet ha insjöfiskesakkunniga huvud- sakligen anfört, att viss hävd å fritt fiske av detta slag torde förefinnas samt att för yrkesfiskarena fisket syntes ha en viss betydelse för den all- männa räntabiliteten av revfisket, även om det icke spelade så stor roll. Beträffande den närmare motiveringen hänvisas till betänkandet.1

Förslaget om fritt fiske med rev, d.v.s. i detta sammanhang långrev, har framkallat gensagor i ett flertal yttranden. Sålunda ha lantbrukssty— relsen och domänstyrelsen till stöd för ett avstyrkande åberopat huvudsak- ligen samma skäl som av dem anförts mot långrevsfiskets frigivande i Vänern. [fiskeriintendenten i östra distriktet — med vilken länsstyrelsen i Östergöt- lands län instämt — har bland annat anmärkt, att undantaget för revfiske skulle göra rättsförhållandena onödigt invecklade, samt funnit ett sådant avsteg från grundregeln icke vara motiverat; han framhöll även, hurusom den omständigheten att reven betades med nors aldrig gåve garanti för att sik bleve det väsentliga fångstobjektet. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalade, att fritt revfiske skulle innebära ett avsevärt intrång i den enskilda fiskerätten och försvåra tillsynen av lagens efterlevnad.

Å andra sidan har Svenska insjö/iskarenas centralförbund ansett försla- get i fråga om revfiske ej gå tillräckligt långt och hävdat, att i enlighet med gammal praxis revfiske efter all slags fisk och med alla sorters agn borde vara fritt i enskilt vatten in till 5-mzdjupet; därjämte borde den till- tåtna tiden utsträckas till hela perioden 1 februari—1 oktober. Även fiske- riinstruktören i Östergötlands län har förordat utsträckt frihet för lång- revsfiske under uppgift, att vid de södra delarna av länets strand sådant tiske idkades endast av yrkesfiskare, medan förhållandet vore något an- norlunda längre norrut.

Fiskerättskommittén.

Insjöfiskesakkunnigas förslag om fritt långrevsfiske i Vättern har mött ett nästan samstämmigt motstånd i de avgivna remissyttrandena. Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kunna också med fog i stort sett samma invändningar göras mot förslaget i denna del som med avseende på den av de sakkunniga föreslagna revfiskebestämmelsen för Vänern. Därtill kom- mer, att det här närmast ifrågakommande fisket, nämligen efter sik, i Vät-

lBetänk. 1937 s. 300 f.

• Sida 193
•  Original

tern utövas i en lokalt ganska begränsad omfattning och — såsom även insjöfiskesakkunniga framhållit _ har skäligen ringa ekonomisk betydelse för yrkesfiskarena. De olägenheter i skilda hänseenden, som ett frigivande av revfiske i enskilt fiskevatten synes ägnat att medföra, har kommittén funnit vara så tungt vägande, att kommittén icke ansett sig böra framlägga något förslag härom.

Fiske med agnnot.

15 5 3 punkten av insjöiiskesakkunnigas speciallag har för Vättern föreslagits ett så lydande stadgande:

»Fiske med liten agnnot efter siklöja och nors är under tiden från och med den 16 juni till och med den 15 september fritt i enskilt fiskevatten, som vetter mot öppet vatten, varom i 2 % sägs.»

Beträffande motiven till stadgandet hänvisas till insjöfiskesakkunnigas betänkande.1 Sammanfattningsvis må här nämnas, att de sakkunniga funnit frivattensfiskarena vid östgötastrandens södra del sakna möjlighet att fylla sitt behov av agnfisk på annat lämpligt sätt än genom användandet av liten agnnot, vilken måste kunna dras i land var som helst; varken för nors- stammen eller siklöjbeståndet spelade agnnottisket någon nämnvärd roll i jämförelse med andra faktorer.

Fiskerättskommittén.

Mot förslaget om fritt agnnotfiske ha inga principiella erinringar fram- ställts i remissyttrandena; tvärtom har från flera håll ifrågasatts, om ej denna frihet borde utvidgas utöver vad insjöfiskesakkunniga avsett. Här— vid har av lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenten särskilt anförts, att någon begränsning av fiskerätten till vissa slag av betesfisk icke borde göras. Även har från deras sida anmärkts, att det vore överflödigt och även olämpligt att inskränka det fria notfisket efter betesfisk till viss del av året. Med beaktande av dessa synpunkter föreslår kommittén, att i Vät- tern nske med agnnot skall vara fritt i enskilt fiskevatten utanför öppen strand.?

Andra ifrågasatta regleringar.

Insjöfiskesakkunniga ha anmärkt, att förslag om frigivande i Vättern av vissa ytterligare fiskesätt framförts till dem. Sålunda hade av hjofiskare påkallats fritt nätfiske efter sik under lektiden samt från andra håll begärts, att fiske med beteshåv skulle friges i enskilt fiskevatten. De sakkunniga ha

1Betänk. 1937 s. 302 f. 2 Jfr noten s. 182.

• Sida 194
•  Original

emellertid funnit dessa yrkanden icke böra föranleda någon lagstiftningsåt- gärd.l Fiskerättskommiltén är av samma uppfattning.

Däremot ha insjöfiskesakkunniga framlagt förslag till bestämmelser om skydd för fisket med vanlig not i Vättern. De sakkunniga ha på denna fråga anlagt väsentligen samma synpunkter som på motsvarande spörsmål för Vänern.? Skyddet för notfisket i Vättern har av dem också ansetts kunna genomföras på samma sätt som föreslagits i fråga 0111 detta skydd i Vänern. dock med den avvikelsen att ett skäligt beaktande av notfiskarenas intres— sen synts för Vättern kräva skyddets utsträckande till ett avstånd från ör- stället av "500 111. — Fiskerättskommittén har för sin del, liksom beträffande Vänern, funnit tillräcklig anledning ej föreligga att föreslå nagra särskilda skyddsbestänuuetser för notfisket i Vättern.

Hjälnlaren.

Fisket i Mellan fj ärden.

Insjöfiskesakkunnigas förslag i fråga 0111 Mellanfjärden innebar, enligt vad förut nämnts, att det enskilda fiskevattnets utsträckning där skulle bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med 180-111:regeln. På förslaget till normerande karta över fjärden (kartblad lö) löper frivattensgränsen pä starkt växlande avstånd från land: medan på fjärdens östra sida vid Göks— holmslandet det enskilda fiskevattnet på sina ställen ej skulle sträcka sig mer än omkring 250 111 från st1anden, komme det i fjärdens sydvästra hörn att nå en bredd av upp till omkling 1400 m '

Enligt de av fiske1ättskon1111ittén föreslagna grunderna för g.;ränsdrar,r ningen mellan enskilt och fritt fiskevatten utgör hela Mellanfjäiden enskilt vatten. Räknat i förhållande-till Hjälmarens öppna huvuddel, Stor-Hjälma- ren, ligger fjärden innanför den stranden följande 3-1nzkurvan; vattendju- pet i fjärden torde för övrigt knappast någonstädes överstiga 3 111. Av den föreliggande utredningen framgår emellertid, att yrkesmässigt fiske där se- dan gammalt bedrives fritt i avsevärd omfattning. Enligt insjöfiskesak- kunnigas utredning skulle detta fria fiske ha bedrivits ungefärligen in till 180-ngränsen. Vid fiskerättskommitténs sammanträde med Ortsbefolkningen gjordes emellertid gälla-nde, att det stadiga 2—mzdjupet-i Mellanfjärden fler- städes vore beläget längre ut än insjöfiskesakkunniga antagit, och enligt vad även från frifiskarhåll uppgavs pläga- frifiskarena där hålla sig på be— tydligt större avstånd från stranden än 180-mzlinjen. Vid det fria fisket

1 Betänk. 1937 s. 301, 303. 2 Betänk. 1937 s. 303 f.

• Sida 195
•  Original

synas numera huvudsakligen nät och annan »rörlig» redskap komma till användning; vintertid torde frifiskarena dock stundom även begagna smärre »sänkryssjor». Med större kvarstående redskap (katsor) torde något fritt fiske ej förekomma.

Att vid en reglering av fiskerätten i N'Iellanfjärden bortse från dessa fria sedvanor finner fiskerättskommittén ej böra komma i fråga. Med hänsyn till strandägarnas katsefiske, vilket på grund av djupförhållandena åtmin- stone i vissa delar av fjärden måste bedrivas på betydande avstånd från stranden, torde emellertid övervägande skäl tala för att låta Mellanfjärden i dess helhet utgöra enskilt fiskevatten och i stället tillgodose t'ritiskarin- tressena genom ett särskilt undantagsstadgande, avseende vissa slag av red- skap. En för båda parter godtagbar lösning synes vara, att fiske med »rörlig» redskap lämnas fritt in till ett avstånd av 1000 m från stranden. Visserligen skulle därigenom icke-strandägande fiskare, som utanför denna gränslinje vilja utsätta ryssjor av »fast» redskaps natur, vara hänvisade att därom träffa överenskommelse med strandägaren, men någon mera avse- värd olägenhet kan detta knappast medföra.

Kommittén föreslår alltså, att i Mellanfjärden fiske med »rörlig» redskap skall vara fritt på ett avstånd ej understigande 1000 m från stranden av fastland, 6 eller holme av minst 100 m längd.

Kräftfisket. Insjöfiskesakkunniga ha särskilt berört frågan om kräftfisket i Hjäl- maren.1 I denna del anfördes i betänkandet bland annat:

»Den av de sakkunniga föreslagna gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiske- vatten innebär vad de gamla kräftfiskeplatserna angår, att det övervägande an- talet av dessa förts till det enskilda fiskevattnet. — —— — Det torde endast vara ett fåtal av de gamla kräftfiskeplatserna, som ligger utanför den sålunda bestämda frivattensgränsen. Det har icke synts vara skäl att med tanke på dem utsträcka det enskilda fiskevattnet längre än förslaget innefattar. Det enskilda fiskevattnet skulle nämligen därigenom erhålla en omfattning, som icke överensstämmer med fiskepraxis i andra avseenden, och man skulle även konnna att fastställa ensamrätt till fiske för strandägarna, där dessa icke gjort anspråk på sådan rätt.»

Tillråckliga skäl för en särskild reglering av rätten till kräftfiske -— varom något yrkande ej framförts vid insjöfiskesakkunnigas sammanträden — hade med hänsyn till vad som framkommit vid utredningen ej synts de sak- kunniga föreligga.

Fiskerättskommittén har ej funnit anledning frångå den ståndpunkt, insjö- fiskesakkunniga sålunda intagit.

lBetänk. 1937 s. 400.

• Sida 196
•  Original

Storsjön i Jämtland.

Fiske efter sik och lake.

Såsom i annat sammanhang omnämnts bedrives i Storsjön flerstädes fiske efter sik oberoende av strandäganderätten. Den vanligaste sikformen utgör i Storsjön s.k. blåsik, vilken beskrives där vara en mager och 111indervärdig fisk, oftast behäftad med mask. Vid fångsten av blåsik torde nät mest komma till användning. Den värdefullare stor- eller bottensiken uppges förekomma i ganska ringa mängd och i allmänhet fångas med not. Sik fiskas därjämte på sina håll även med rev och utter samt på utgrunden med hängryssjor. Nätfisket bedrives dels på djupt vatten och på utgrunden, dels inne vid stränderna.1

Det fria sikfisket i Storsjön är, trots fiskens i allmänhet mindre goda beskaffenhet, av ej ringa betydelse. Något undantagsstadgande till förmån för detta fiske fanns ej upptaget i insjöfiskesakkunnigas förslag. Med den bestämning av frivattensgränsen, som av dem föreslagits, var ett sådant stadgande måhända ej heller i högre grad påkallat. Genom den av fiskerätts- kommittén förordade speciella gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiske- vatten i Storsjön2 komma emellertid frifiskarena att bli hänvisade huvud- sakligen till de utanför strandvattensområdet belägna delarna av Storsjö- flaket. För det fria sikfiskets del skulle detta otvivelaktigt innebära en alltför kraftig inskränkning, särskilt med hänsyn till det avbräck i den fattigare befolkningens försörjningsmöjligheter, som därav bleve en följd. Dessutom torde, enligt vad vid kommitténs sammanträde med ortsbefolkningen från olika håll framhölls, en effektiv avfiskning av blåsiksbeståndet allmänt be- traktas som önskvärd ur fiskevårdssynpunkt. Goda skäl synas därför tala för en frigivning av sikfisket i viss utsträckning. Då sådant fiske ofta ut— övas på grunt vatten inne vid land, är det ej tillräckligt att låta det fria sik- fisket stanna vid den egentliga strandvattensgränsen. Å andra sidan finner kommittén det ej vara tillrådligt att tillåta fritt sikfiske med not eller krok- redskap innanför frivattensgränsen med hänsyn till den skada, detta kunde medföra på beståndet av andra, värdefullare fiskslag såsom laxöring, bot- tensik och gädda. Om emellertid rätten till fri fångst av sik i enskilt fiske- vatten begränsas till fiske med nät, torde risken för sådan skada väsentli- gen elimineras; nämnda begränsning torde också i stort sett ansluta sig till rådande fiskepraxis.

En annan i Storsjön förekommande fiskart, som ansetts böra efter- hållas med hänsyn till det övriga fisk'beståndet, är laken. Denna fångas där i ganska betydande mängd, huvudsakligen med hängryssjor (lakstrutar), rev

1Jfr Betänk. 1937 s. 468. 2S. 176.

• Sida 197
•  Original

och nät. Fisket bedrives såväl utmed stränderna och på grunden som ute på djupare vatten.1 Det utövas till stor del oberoende av strandäganderätten och synes, enligt vad som framkom vid fiskerättskommitténs sammanträde i Östersund, tillmätas ringa värde av fiskerättshavarna. Från dessas sida liksom ur allmänna fiskerisynpunkter torde hinder ej möta mot att i Stor- sjön ge även laktisket fritt i enskilt vatten, dock endast med den speciella fångstredskapen för lake, nämligen hängryssja.

Kommittén föreslår alltså, att i Storsjön fiske efter sik med nät samt efter lake med hängryssja skall vara fritt :" enskilt fiskevatten.

Fiske med utter och drag.

Insjöfiskesakkunniga ha i sitt betänkande diskuterat ett från vissa håll framfört yrkande om frigivande överhuvud av fisket med utter och drag i Storsjön. De sakkunniga ha — under åberopande bland annat av de be- tänkligheter, ett sådant medgivande vore ägnat att väcka med hänsyn till fisk- beståndet — funnit sig icke kunna biträda nämnda yrkande.2 Fiskerätts- kommittén delar dessa betänkligheter. Visserligen kan den av kommittén före- slagna utsträckningen av det enskilda fiskevattnet i södra delen av Stor- sjön konnna att medföra hinder för visst där förekommande fiske med utter och drag, men de fiskevårdande synpunkterna torde härvidlag böra anses avgörande. Kommittén vill dock framhålla önskvärdheten av att vid fast- ställande av stadgar för blivande fiskevårdsområden i Storsjön hänsyn tas till den icke-strandägande ortsbefolkningens behov av fiskemöjligheter, i den mån så utan olägenhet kan ske.

1Jfr Betänk. 1937 s. 469. 2 Jfr Betänk. 1937 s. 474 f.

• Sida 198
•  Original

5 kap. Kronans fisken.

Översikt.

För den rätt till fiske, som följer med äganderätten till viss jord, är det i regel utan betydelse, om denna tillhör kronan eller någon annan; de all- männa fiskerättsliga bestämmelserna gälla principiellt i det ena som det andra fallet. Beträffande ett par slag av kronostränder ha emellertid sär- skilda föreskrifter meddelats i 1896 års lag om rätt till fiske.

Erinras må till en början om stadgandet i 1 5, att varje svensk undersåte äger rätt att fiska vid »sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i salts jön belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda villkor innehavas». Såsom i annat sammanhang framhållits är vatt— net vid dessa stränder, skär och holmar likställt med »öppna havet»; någon strandägarrätt med avseende på fiske torde alltså överhuvud taget icke finnas där.

Det andra specialstadgandet, som återfinnes i 7 &, avser de s.k. allmänna kronofiskena och innebär i huvudsak, att vid upplåtelse av sådana fisken särskilda grunder skola tillämpas. För begreppet allmänt kronofiske samt stadgandets närmare innehåll i övrigt skall redogöras i det följande.

Frågan om utnyttjandet av kronans fiskevatten har, såsom i inledningen omnämnts, behandlats i betänkanden dels 1922 av 1915 års jakt- och fiske- sakknnniga och dels 1939 av fiskevattensutredningen. Några lagändringar ha de framlagda förslagen hittills icke föranlett.

Enligt den i betänkandena tillämpade systematiken ha, med hänsyn tagen till fiskelagens bestämmelser, kronans fisken uppdelats i fyra grupper. Samt- liga dessa komma emellertid ej i betraktande i nu förevarande sammanhang.

Till en grupp har hänförts nsket i saltsjön och större insjöar utanför de områden som upptagas av enskilda rättigheter. Dit hör med andra ord ej blott fisket i »öppna havet» (1 &) och — som en motsvarighet därtill _ fisket i »de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten sig icke sträcker och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan till- hörigt» (6 %) utan även fisket vid de kronans havsstränder, skär och holmar, med vilka enligt vad nyss framhölls någon särskild fiskerätt ej är förenad (1 %) . Det kan ifrågasättas, huruvida fisket i frivattnet är att anse som ett »krono-

• Sida 199
•  Original

fiske» i den mening varom här är fråga. I vilket fall som helst är rätten till dess utnyttjande reglerad genom de allmänna fiskerättsliga bestämmelserna och kan här lämnas åsido. Detsamma gäller om den grupp av fisken, som be— tecknas såsom kronofisken av privaträttslig natur. Härunder innefattas först och främst den fiskerätt som medföljer strandäganderätten vid kronans fastig- heter, i den mån fisket där icke är att hänföra till allmänna kronofisken (se vidare nedan). Hit räknas alltså fisket i vattenområden, vilka höra till kro- nans s.k. jordbruksdomäner ävensom till sådana jordegendomar som kronan förvärvat för att därmed tillgodose annat slag av statlig verksamhet än do- mänverkets, sålunda egendomar förvaltade av vattenfallsstyrelsen, järnvägs- styrelsen, fångvårdsstyrelsen, vissa av försvarets förvaltningsmyndigheter m.fl. Såsom ägare av dessa fiskevatten åtnjuter kronan samma rättigheter som andra strandägare enligt de allmänna fiskerättsliga reglerna. Vidare höra till denna grupp sådana av kronan förvärvade fiskerättigheter av en— skild natur, som _ enligt vad i 12 & fiskelagen sägs _ blivit till sitt innehåll fixerade genom urminnes hävd, särskild stadgande, avtal, dom eller skatt— läggning eller »på annat lagligt sätt»; vad sålunda bestämts skall jämlikt det angivna lagrummet vara gällande. Kronan har under senare år blivit ägare av ett flertal fisken av sistnämnda slag i samband med inköp av fastigheter för statens vattenkraftsanläggningar. Slutligen må i detta sammanhang erin- ras om den delaktighet, kronan såsom delägare i härads- och sockenallmän- ningar kan ha i fisken, vilka lyda under sådana allmänningar. De bestäm- melser som reglera delägarnas rätt att tillgodogöra sig allmänningsfiskena äga naturligen sin giltighet även för kronans vidkommande.

De återstående båda grupperna av kronofisken utgöras av de förut om- nämnda allmänna kronofiskena samt kronans enskilda fisken. För dessa äro vissa specialbestämmelser meddelade i 7 & resp. 8 g" fiskelagen.

Alllnänna kronofisken.

Gällande rätt.

Med allmänna kronofisken1 förstås enligt 7 % fiskelagen »ström- och in- sjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och holmar ävensom vid oavvittrad mark», i den mån ej kronan förbehållit sig eller annan dessa fisken enskilt. Beträffande de allmänna kronofiskena är i samma lagrum stadgat att de —— efter tillstånd av länsstyrelsen resp. i fråga om kronopark domänstyrelsen — få nyttjas av inom häradet eller socknen bo- ende på det sätt och under de villkor, som därför kunna bliva bestämda,

lEn närmare redogörelse för dessa fisken, deras uppkomst och förvaltning återfinnes i Betänk. 1939 s. 38 ff.

• Sida 200
•  Original

samt mot den avgift som finnes skälig. Äro hemman anlagda på mark, som här avses, skola de emellertid åtnjuta fritt fiske, till dess delning skett. —— I detta sammanhang må även erinras om ett i 21 å andra stycket fiskelagen upptaget stadgande att å kronomark, invid vilken allmänt kronofiske finnes, de fiskande må med tillstånd av Konungens befallningshavande eller, där fråga är om kronopark, av domänstyrelsen uppsätta bodar mot avgift som prövas skälig.

Begreppet allmänt kronofiske infördes genom 1766 års fiskeristadga, enligt vars 3 kap. 2 % därunder inbegrepos de lägenheter (i strömmar och insjöar) vid kronoallmänningar och parker, holmar och rekognitionsskogar, som kro- nan enskilt sig icke förbehållit. Där ägde alla, som bodde inom häradet eller socknen, med Konungens befallningshavandes tillstånd frihet att fiska emot den årliga avgift som prövades skälig. Hemman, belägna å sådana krono- lägenheter, skulle dock njuta fritt fiske, till dess delning försiggått. — Stad- gandet återkom i 6 5 av 1852 års fiskeristadga med den troligen endast redaktionella jämkningen, att fiskelägenheter vid rekognitionsskogar ej särskilt omnämndes; anledningen till dessas uteslutande lär ha varit, att rekognitions- skogarna — d.v.s. viss till bergshanteringens understöd upplåten skogsmark — ansetts inbegripna under stadgandet redan såsom kronoallmänningar. Med sistnämnda uttryck torde även ha åsyftats oavvittrad mark samt vid avvitt- ring uppkommen, ej disponerad överloppsmark. Under förarbetena till fiske- lagen fann man det emellertid tvivelaktigt, om enligt dåmera rådande språk- bruk till kronoallmänningar kunde hänföras dessa båda slag av mark, och med anledning härav angavs i den nya lagen uttryckligen, att fisket där utgjorde allmänt kronofiske. Den olikhet med avseende på definitionen, som föreligger mellan fiskelagen samt de äldre författningarna, har alltså icke varit avsedd att innebära någon utvidgning av begreppet allmänt kronofiske utöver vad som förut gällt.

Några sådana kronofisken vid »allmänningar», som omtalas i 7 & fiskelagen, finnas knappast längre. Uttrycket kronoallmänning användes förr som be- teckning särskilt för de norrländska kronoskogarna samt en del områden, till vilka kronan hade samma ägande- och dispositionsrätt som för närva— rande till kronoparker. Dessa kronoområden återfinnas numera under andra beteckningar. Med den lydelse, stadgandet erhållit i fiskelagen, torde med kronans allmänningar endast kunna åsyftas skogsmark, som blivit upplåten till bergshanteringens understöd (rekognitionsskogar och vissa därmed jäm- förliga skogar). Enligt vad som framgår av förarbetena till lagen1 är det emellertid tvivelaktigt, om fisket på dylika områden verkligen disponeras av kronan. Vidare torde sådana »holmar», som avses i 7 &, knappast före- komma. Ej heller finns det längre någon oavvittrad mark. Såsom allmänna kronofisken äro alltså numera endast fisken vid överloppsmarker och krono-

1 Jfr Betänk. 1894 s. 71 samt NJA II 1897 nr 1 s. 34 f.

• Sida 201
•  Original

parker av någon betydelse. Kronoparker finnas över hela landet, om än huvudsakligen i Bergslagen, Dalarna och Norrland, medan överloppsmarker nästan uteslutande förekomma i de båda nordligaste länens fjälltrakter ovan odlingsgränsen.

Antalet fiskevatten på kronoöverloppsmarker och kronoparker är mycket betydande. Emellertid har kronans rätt att förfoga över dessa vatten i avse- värd omfattning inskränkts genom särskilda bestämmelser, framför allt dem som avse lapparnas fiskerätt men även lagstiftningen angående national- parker.

Enligt 2 och 3 åå lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (r e 11 h e t e sla g e n) äro de renskötande lapparna (fjällappar och skogslappar) berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. Samma rätt tillkommer fjällapparna på de s.k. renbetes- fjällen i Jämtlands län. Inom dessa områden få enligt 55 % renbeteslagen lapparna fiska på utmark; härunder torde inbegripas samtliga ovan odlings- gränsen belägna vatten, även sådana som ägas av enskilda. Inom de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande —— d.v.s. all inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen samt på renbetesfjällen belägen mark, som ej disponerats för annat ändamål äga jämlikt 56 % samma lag lapparna i princip ensamrätt till fisket. Själva få de emellertid ej upplåta fiskerätt åt annan. Å andra sidan kan tillåtelse att jämte lapparna där utöva fiske mot avgift meddelas av länsstyrelsen under förutsättning att upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna; innan sådan upplåtelse äger rum, skola de lappar som äga uppehålla sig på området höras i ärendet. Medel, som inflyta genom upplåtelsen, skola an- vändas till förmån för lapparna.

Förutom på de områden ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, som enligt vad nyss nämnts blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande, få jämlikt 2 och 3 åå renbeteslagen lappar uppehålla sig med sina renar även på vissa andra områden, antingen under hela året eller endast under vinterhalvåret. I den mån de nu åsyftade områdena äro belägna inom lapp- markerna, äga enligt 55 & renbeteslagen lapparna därstädes fiskerätt på ut- mark under den tid, de få uppehålla sig där med sina renar. Någon företrä— desrätt till fisket tillkommer emellertid icke lapparna på dessa områden, utan kronan kan jämlikt 7 % fiskelagen där upplåta fiskerätt helt oberoende av lapparnas önskningar och intressen.

Anmärkas må, att enligt en särskild lag den 20 juni 1919 (nr 445) viss rätt till fiske tillförsäkrats norska flyttlappar under vistelse i Sverige. Rätten avser husbehovsfiske och gäller endast inom områden, där samtidigt svenska lappar ha fiskerätt.

• Sida 202
•  Original

Kronans förfoganderätt över fisket på de nu ifrågavarande kronomarkerna iir underkastad ytterligare inskränkning såvitt angår vatten på område, som avsatts till 11 a t i o n a | 1) a r k. Jämlikt 1 & lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker är inom sådant område fångst av djur av vad slag det vara må principiellt förbjuden. Dock skall jämlikt 2 & detta stadgande ej leda till inskränkning i den fiskerätt som är lapparna medgiven. och i 3 5 har Kungl. Maj:t även bemyndigats att beträffande varje särskild national- park föreskriva undantag från det allmänna förbudet i syfte att möjliggöra sådant fiske som prövas utan olägenhet kunna medgivas.

I den mån ej genom d_vlika särskilda bestämmelser annat gäller, är jäm- likt 7 % fiskelagen rätten att nyttja allmänt kronofiske förbehållen de i häradet eller socknen boende — det 5. k. b 0 s t a (1 s 1) a n de t. Detta innebär att i de delar av landet, där häradsindelning förekommer, sagda rätt tillkommer invånarna i det härad, inom vilket fiskevattnet är beläget, medan i övriga landsdelar endast invånarna i den socken, där fisket finnes, få nyttja det- samma.

Vad beträffar fiskena vid överloppsmarkerna — liksom eventuellt ännu existerande allmänna kronofisken vid »allmänningar» och »holmar» -— an- kommer det som nämnts på vederbörande länsstyrelse att medgiva upplåtel- ser, varom här är fråga. Då nästan alla överloppsmarker ligga ovan odlings- gränsen och alltså omfattas av lapparnas företrädesrätt i fråga om fisket, kommer emellertid länsstyrelsen knappast någonsin i tillfälle att utöva denna befogenhet. '

Av helt annan vikt äro de allmänna kronofiskena vid kronoparkerna. En- ligt uppgifter, som lämnats i fiskevattensutredningens betänkande, omfatta dylika fisken insjöar meden areal av omkring 160 000 hektar och rinnande vattendrag av tillhopa omkring 2 600 kilometers längd. Kronoparkernas för- valtning åligger domänstyrelsen, som även äger upplåta nyttjanderätt till dit— hörande fisken; bestämmelser härom äro meddeladei Kungl. förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av vissa krono— skogar (den s. k. kronoskogsförordningen). Äro de ifrågavarande fiskena hänförliga till allmänna kronofisken. ankommer det även jämlikt 7 & fiske— lagen på domänstyrelsen att meddela tillstånd till deras nyttjande. Vissa kronoparker omfatta emellertid mark, belägen ovan odlingsgränsen. I den män på grund härav fiskerätten därstädes förbehållits" lapparna är tydligen förvaltningen av fisket de facto undandragen domänslyrelsen och kommer styrelsen ej heller i tillfälle att utöva befogenheten att medgiva upplåtlser av fiskerätt. Framhållas må även, att de områden nedom odlingsgränsen. där jämlikt 55 % renbeteslagen lapparna ha fiskerätt åtminstone under någon del av året, till stor del utgöras av kronoparker. Upplälelser av fiske i vatten på sistnämnda områden kunna följaklligcn icke beviljas med ensamrätt. utan

• Sida 203
•  Original

lapparna måste där alltid ha rätt till fiske samtidigt. Dessa inskränkningar i kronans förfoganderätt torde dock i stort sett vara av underordnad betydelse.

Enligt vad fiskevattensutredningen uppgivit torde bostadsbandet ej alltid ha iakttagits utan skola fall ha förekommit, då upplåtelser av allmänna kronofisken skett även till andra än inom häradet eller socknen boende. Anmärkas må vidare, att i en del fall särskilt i södra delarna av landet, då av kronan inköpta hemman eller hemmansdelar införlivats med kronoparker, därå belägna fisken fortfarande betraktats som privaträttsliga fisken, varför vid deras utarrendering bestämmelsen i 7 & icke ansetts tillämplig. Även i andra fall synes ovisshet råda. huruvida kronofisken äro av den natur att de falla under nämnda bestämmelse.

Tidigare förslag till lagändring.

Vid de tidigare verkställda utredningarna rörande utnyttjandet av kronans fiskevatten har även upptagits frågan om revision av bestämmelserna i 7 % fiskelagen. Förslag om b 0 s t a d 5 b an d e t s 11 p p b ä v a n d e har därvid framförts.

1915 års jakt— och fiskesukkunniga anförde i denna del bland annat:1

»Dc allmänna kronofiskena äro för närvarande föremål allenast för ett obetydligt utnyttjande och lämna föga inkomst. En av anledningarna härtill torde vara, att jämlikt 75 fiskelagen upplåtelse av dylika fisken får ske allenast till personer, som äro boende inom den socken eller det härad, där fisket är beläget. Givet är att en dylik begränsning måste verka hämmande på frekvensen av upplåtelserna, enär konkurrens om dem i hög grad uteslutes; och framträder bestämmelsens olämplighet särskilt i sådana fall, då inom socknen eller häradet finnas flera fiskevatten än befolkningen behöver eller befolkningen av en eller annan anledning icke begagnar sig av därvarande kronovatten. Bestämmel- sens kvarstående skulle i övrigt omöjliggöra införandet av upplåtelse av s. k. sportfisken.

Förevarande bestämmelse har sin grund i den historiska utvecklingen och återfinnes i såväl 1766 års s'om 1852 års fiskeristadgan Det torde hava varit en tid, då den varit av icke oväsentlig betydelse. Innan jordbruket och skogshushållningen vunnit större ut- veckling och betydelse inom en bygd, hava fiske och jakt spelat en stor roll; och har det då varit av vikt att bygdens jordbruksbefolkning tillförsäkrades i trakten varande för- måner av dylikt slag. Allt efter som jordbruket och skogsdriften gått framåt och lämnat bärgning åt brukaren, har han kunnat alltmer upphöra att ägna sig åt nämnda tids- ödande och ofta mindre givande sysselsättningar. Detta bestyrkes av utvecklingen inom övre Norrland sådan den ännu i våra dagar ter sig. — —— ——

I överensstämmelse med vad ovan anförts och den kännedom, de sakkunniga i övrigt förvärvat rörande nu förevarande förhållanden, anse de sig kunna utgå från att den i 7 & fiskelagen intagna bestämmelsen, att däri omförmäld fiskerätt endast kan tiller- kännas 'inom häradet eller socknen” boende, saknar större betydelse.»

De sakkunniga uttalade, att inga mera nämnvärda olägenheter syntes vara förenade med bostadsbandets borttagande. Däremot utgjorde, enligt deras mening. dess kvarstående ett avsevärt hinder för ett rationellt tillgodogörande

»1 Betänk. 1922 s. 73 f.

• Sida 204
•  Original

av de allmänna kronofiskena; därutinnan erinrades särskilt om den betydelse, inskränkningens upphävande torde få för övre Norrland, i det att yrkes- fiskare vid kusten, som under vinterhalvåret cj funne tillräcklig sysselsätt- ning genom fiske i saltsjön, då utan tvivel skulle begagna sig av möjligheten att förvärva fiskerätt i kronans vatten inåt landet. De sakkunniga föreslogo fördenskull, att bestämmelsen skulle utgå och rätten att erhålla fiskeupp- låtelser göras fri för envar.

Fiskevattensutredningen har intagit samma ståndpunkt.1 Utredningen an— förde:

»Vid stadgandets tillkomst och jämväl under tiden därefter var det givetvis nödvändigt att tillförsäkra den inom orterna bosatta befolkningen nödiga fiskevatten för tillgodoseende av det viktiga tiskebehovet. I den mån jordbruk och skogsbruk gått framåt, har emellertid fisket mångenstädes blivit av mera underordnad betydelse, även om det fortfarande, särskilt inom stora delar av Norrland, för försörjningen spelar en betydande roll. Vanligen finnes dock i orterna så stor tillgång till fiskevatten, att den är mer än tillräcklig för befolkningen därstädes. Det synes därför tämligen klart, att stadgandet om bostads- bandet numera saknar berättigande. Det utgör däremot ett hinder för ett rationellt utnyttjande av de allmänna kronofiskena.»

Under hänvisning jämväl till att ingen av de myndigheter som hörts över 1915 års sakkunnigas betänkande motsatt sig dessas förslag i förevarande del, förklarade utredningen sig anse, att bestämmelsen om de allmänna kronofiskenas reserverande för ortsbefolkningen borde upphävas och att rätten att erhålla fiskeupplåtelser i vattnen på kronoparker och kronoöver- loppsmarker borde göras fri för envar. Till tryggande av ortsbefolkningens fiskebehov ämnade utredningen föreslå andra åtgärder.

Fiskevattensutredningen framlade följande förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande stadgande: »Allmänt kronofiske, varmed förstås ström- och insjöfisken vid kronans överloppsmarker, allmänningar, parker och holmar, må nyttjas efter upplåtelse i enlighet med de grunder, som av Konungen fastställas. »

I de remissyttranden som avgivits över fiskevattensutredningens betänkande har förslaget till ändring av 7 & fiskelagen i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet har emellertid framställt vissa anmärkningar i denna del. Sålunda har kollegiet avstyrkt, att fastställandet av grunder för upp- låtelser av allmänna kronofisken skulle överlämnas åt Kungl. Maj:t. Kolle- giet har framhållit, att den ändrade formuleringen syntes äga den inne- börden att riksdagen till Kungl. Maj:t överläte sin befogenhet enligt & 77 regeringsformen att föreskriva grunder för fiskenas förvaltning, varav skulle följa att de nya förvaltningsreglerna icke behövde underställas riksdagen. Med hänsyn till den ringa statsfinansiella betydelsen av inkomsterna från

1Betänk. 1939 s. 111 f.

• Sida 205
•  Original

de i 5 7 fiskelagen avsedda kronofiskena kunde en sådan delegation anses t'örsvarlig. Av utredningen framginge emellertid, att de allmänna kronofiskena vore av stort värde för vissa ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper och att olika regler för deras utnyttjande kunde ha sociala verkningar av icke oväsentlig omfattning. Kollegiet har därför hållit före, att riksdagens medverkan vid utformningen av grunderna för reglerna för kronofiskenas upplåtande borde bibehållas. _— Förslaget om bostadsbandets upphävande har kammarkollegiet ej funnit sig kunna förbehållslöst godtaga. Härom an- fördes i yttrandet:

»Av den verkställda utredningen torde framgå å ena sidan att de allmänna krono- fiskena icke kunna rationellt utnyttjas, om denna rätt bibehålles oförändrad, samt å andra sidan att det, särskilt i Norrlands inland, är av vikt för ortsbefolkningens livsuppe- hälle, att den äger tillgång till upplåtelser av kronans fiskevatten. Ortsbefolkningens intresse har fiskevattensutredningen ansett tillräckligt tillgodosett därigenom, att en del av fiskevattnen i administrativ väg avsättas till så kallat husbehovsfiske. Vilka om- råden, som skola reserveras för ändamålet, skall tid efter annan underkastas förnyad prövning. Under sådana omständigheter torde den möjligheten icke kunna helt lämnas ut räkningen, att en viss fara kan uppkomma att turist- och sportfiskeintressen göra sig gällande på ett sätt, som kan medföra olägenheter för ortsbefolkningen. Mot sådan konkurrens har dess nuvarande monopol på de allmänna kronofiskena utgjort ett skydd. Försiktigheten synes kräva, att, om detta skydd upphör, principen att de allmänna kronofiskena i första hand skola tillgodose ortsbefolkningens behov av fiskevatten genom upplåtelse under skäliga villkor kommer till uttryck genom en bestämmelse i 7 & fiskerätts- lagen och icke blott i bestämmelserna om förvaltningen av kronofiskena.»

Kollegiet föreslog i enlighet härmed, att i 7 5 skulle i stället för den nu- varande bestämmelsen om bostadsbandet införas ett stadgande av innehåll, att de i häradet eller socknen boende ägde företräde till upplåtelse av allmänt kronofiske, om fiskevattnet erfordrades för tillgodoseende av deras husbehov och de för erhållande av upplåtelsen anmälde sig hos Konungens befallnings- havande eller, där fråga vore om fiske vid kronopark, hos domänstyrelsen.

Det av hskeuattensutredningen upprättade lagförslaget innehar även ett upphävande av det i 7 5 andra punkten fiskelagen intagna stadgandet att hemman, som äro anlagda på där avsedd mark, skola åtnjuta fritt fiske till dess delning försiggått. Som skäl för denna ändring åberopade utredningen, att avvittringens avslutande syntes föranleda därtill.1

Anmärkas må, att 1915 års jakt- och jiskesakkunniga i sitt förslag bibehållit den nu nämnda bestämmelsen. Någon praktisk vikt synas dessa sakkunniga dock icke ha till- mätt densamma. Enligt vad av dem anfördes,2 torde stadgandet i fråga ha tillämpats så, att innan avvittringen genomförts befolkningen ansetts äga rätt att avgiftsfritt fiska var den ville inom socknen. De sakkunniga ville för sin del närmast tolka bestämmelsen på. det sätt, att den endast innebure rätt för nybyggarna att, utan att behöva begära länsstyrelsens särskilda medgivande och utan särskild betalning, begagna de fisken vartill

'Betänk. 1939 s. 168. ”Betänk. 1922 s. 76 f.

• Sida 206
•  Original

de på grund av 1749 års lappmarksreglemente kunde vara berättigade. Oavsett vilken tolkning som vore den riktiga ansågo emellertid de sakkunniga att, sedan avvittringen dåmera slutförts, bestämmelsen i den del den avsåge fiskerätt i oavvittrad trakt hade allenast historisk betydelse. I fråga om den fiskerätt som i avvittrade trakter tillkomme hemmansinnehavare hänvisade de sakkunniga till den allmänna huvudregeln i 5 & fiske.- lagen angående fiskerätt i insjöar och rinnande vatten, vilken regel gällde även lapp- markernas fjällbor, även om förhållandena i verkligheten vore helt annorlunda.

I sitt yttrande över fiskevattensutredningens betänkande har kammarkolle- giet anslutit sig till förslaget om uteslutande ur lagtexten av det ifrågavarande stadgandet. Kollegiet anförde härom bland annat:

»Stadgandet har med tiden :fått allt mindre räckvidd. — — — Av en om sålunda möj- ligheterna. för tillämpningen av ifrågavarande rättsregel blivit avsevärt kringskurna, är det icke helt uteslutet, att den fortfarande kan vara av betydelse såsom stöd för enskild rätt. Med hänsyn härtill kunde det varit önskvärt, att regeln bibehållits i lagtexten, då dess strykande motiverats med att regeln vore obehövlig men däremot icke med att den vore oriktig eller olämplig. Med den allmänna formulering bestämmelserna fått i lagtexten, torde emellertid dess bibehållande kunna bidraga till den enligt utredningens uppgift bland fjällbefolkningen i de nordligaste delarna av riket fast rotade uppfatt— ningen, att rätt till jakt och fiske å kronans odisponerade, oavmätta kronomarker (un- derstundom även kronoparker) tillkommer en var. Då regelns uteslutande ur lagtexten icke torde medföra, att den skulle bliva otillämplig i det fåtal fall, där den till äventyrs fortfarande skulle vara av betydelse, men däremot skulle borttaga ett förment stöd för en i vissa trakter allmän missuppfattning av gällande rätt, synas dock övervägande skäl tala för en sådan åtgärd.»

Här må även anmärkas, att lantmäteristyrelsen uttalat sig för ett slopande av den i fiskelagen förekommande indelningen av kronofiskena överhuvud. Närmare redogörelse för yttrandet i denna del lämnas i nästa avdelning.

Kronans enskilda fisken.

Såsom kronans enskilda fisken betecknas av slrandäganderiilion oberoende fisken, vilka äro upplagna i jordeboken såsom särskilda lägenheter av krono- natur. De torde i allmänhet ha uppkommit genom att kronan gjort regal— 1älts.111sp|åk gällande i frag a om fisket 1 visst vattendi .1" eller efter visst slag av fisk. Antalet dylika fisken 1a1 i äld1e tid synnerligen stort. I enlighet med ett kungl. brev den 22 mars 1850 har emellertid en stor mängd enskilda kronofisken antingen försålts under skattcnmnnarätt och förenats med veder- börande hemman eller byar eller också av annan anledning avförts ur jorde- boken. Det fåtal som återstår i kronans ägo utgöres av större lax- eller ström- mingsfisken. l)e förekomma såväl i saltsjön som i insjöar och rinnande vatten.

I fråga om kronans enskilda fisken stadgas i 8 »; fiskelagen endast, att de skola såsom hittills vara kronan och dess rättsinnehavare förbehållna. Mot- svarande hestämmelser återfinnas i '2 kap. 6 :S och 3 k.1p.l,' av 1766 års fiskeristadga samt 5 & av 1852 års stadga.

• Sida 207
•  Original

Flertalet av de kronans enskilda fisken som numera finnas kvar förvaltas av domänstyrelsen. För förvaltningen av dem gäller Kungl. förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss krono- egendom (den s. k. arrendeförordningen). Enligt bestämmelse i denna skola fiskena utarrenderas.

Några enskilda kronofisken ha, i samband med att förvaltningen av de vatten vari de äro belägna tillagts vattenfallsstyrelsen, överflyttats till dennas förvaltning. Även dessa fisken ha i vissa fall utarrenderats; några allmänna f'örfattningsföreskrifter härom finnas ej.

Fiskevattensutredningen föreslog, att till 8 & fiskelagen skulle fogas ett tillägg av innehåll, att jämväl kronans enskilda fisken finge nyttjas efter upp- låtelse enligt de grunder som av Konungen fastställdes.1

I sitt yttrande över betänkandet uttalade kammarkollegiet, att beträffande de nu ifrågavarande fiskena syntes föreligga än mindre anledning att stadga någon inskränkning i riksdagens befogenheter än i fråga om dem som avsåges i 7 %. Då därför enligt kollegiets mening riksdagens medverkan vid utform- ningen av grunderna för reglerna för fiskenas upplåtande borde bibehållas, avstyrkte kollegiet, att någon ändring av 8 % vidtoges.

Lantmäteristyrelsen har i yttrande över fiskevattensutredningens betän- kande anmärkt, att indelningen av kronofiskena i allmänna, enskilda och privaträttsliga fisken — vilken indelning hade sin grund i historiska förhål— landen — för nutiden saknade betydelse utom i det enda avseendet att bostadsbandet gällde endast vid de allmänna kronofiskena. Om bostadsbandet avskaffades, funnes ej längre anledning att i lagstiftningen upprätthålla skill- naden mellan de tre slagen av fisken. Till utveckling härav har styrelsen an- fört bland annat:

»Kronan är numera alltigenom likställd med enskilda i avseende å fiskerätt. Tidigare var detta icke fallet. Då hade kronan nämligen en särställning i det kronan, förutom privaträttsliga fisken, också hade en på regelrätt grundad vidsträckt fiskerätt. Fiske- regalet upphävdes emellertid i princip är 1766 genom den då utfärdade fiskestadgan. Såsom rester av den tidigare regalrätten kvarstodo emellertid de allmänna och enskilda kronofiskena. Dessa ha dock genom den följande rättsutvecklingen fått en utpräglat privaträttslig struktur. _

De allmänna kronofiskena äro sålunda numera alltid förbundna med en kronan tilt- hörig fast egendom; vanligen äro de belägna på sådan fastighets grund. Möjligen kan det förekomma sådana fisken, som utgöra servitut till kronofastigheter. -— — —

De enskilda kronofiskena utgöras av sådana i jordeboken upptagna fiskerier, som enligt lagen den 24 maj 1895 äro att hänföra till fast egendom. Ursprungligen lära de ha uppkommit genom att kronans allmänna fiskeregal på särskilt givande fiskeställen s. a. s. förtätats till en avgränsad rättighet, som särskilt skattlagts eller utarrenderats. Numera kan kronans ifrågavarande rättigheter, lämpligast konstrueras såsom äganderätt till de sär-

' Jfr Betänk. 1939 s. 109 f.

• Sida 208
•  Original

skilda i jordeboken (och jordregistret) upptagna fiskefastigheterna. Kronans rätt till enskilda kronofisken är alltså fullt jämställd med den äganderätt, enskilda personer — i regel på grund av fång från kronan _ äga till de icke fåtaliga jordeboksfiskena av skatte och frälse natur.»

Då sålunda kronans rätt till fiske icke mera skilde sig från den fiskerätt som kunde tillkomma enskilda personer, vore enligt lantmäteristyrelsens mening inga särbestämmelser om kronans rätt till fiske längre behövliga utan syntes 7 och 8 åå fiskelagen kunna upphävas.

Kronofiskenas förvaltning och lillgodogörande.

Gällande bestämmelser.

Enligt % 77 regeringsformen skall kronans fasta egendom — däri inbe- gripet »laxfisken och andra kronans fisken» —— förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver.

Av riksdagen godkända föreskrifter, vilka beröra dispositionen av kronans fisken, finnas meddelade i olika författningar. Sålunda äger den ovan berörda arrendet'örordningen den 22 juni 1934 tillämpning på all kronan tillhörig jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning ävensom, bland annat, de kronan tillhöriga fisken som förvaltas av domänstyrelsen. Härunder in- begripes enligt vad tidigare anmärkts flertalet av kronans enskilda fisken; dessa skola utarrenderas i den ordning och under de villkor, som för varje fall prövas lämpliga (46 ål. Fiske, som hör till jordbruksegendom, utarren— deras tillsammans med egendomen i övrigt men får också, om så är för kronan fördelaktigt, und-antagas från arrendet och upplåtas särskilt för sig jämte t'ör fiskets bedrivande nödigt utrymme i land (6 5). På de 5. k. skogsjord- bruken har rätt till fiske för husbehov i viss omfattning tillförsäkrats arren- datorn (42 å). — Beträffande kronan tillhöriga skogar under domänstyrelsens förvaltning gäller den likaledes förut omnämnda kronoskogsförordningen den 10 maj 1935; hit höra bl. a. kronoparker, skogar till kronans utarren- derade jordbruksdomäner samt kronoöverloppsmarker. Fiske, som hör till sådan skog, får upplåtas med nyttjanderätt, om så prövas lämpligt (4 5).

De befogenheter som sålunda tillkomma domänstyrelsen med avseende på kronans fisken äro, såsom tidigare framhållits, underkastade inskränkningar genom särskilda bestämmelser i fiskelagen , renbeteslagen samt lagen angå- ende nationalparker.

Sådana kronans fisken, som förvaltas av andra myndigheter än domän- styrelsen, omfattas icke av de nyss nämnda förordningarna. Beträffande dem torde inga motsvarande allmänna författningsföreskrifter vara meddelade.

• Sida 209
•  Original

] fiskevattensutredningens ovan återgivna förslag till ändring av 7 och 8 55 fiskelagen hänvisades beträffande upplåtelse av där omf'örmålda kronofisken till särskilda grunder, som skulle fastställas av Konungen. Förslag till sådan normgivning har utredningen framlagt i ett vid betänkandet fogat förslag till förordning angående grunder för förvaltning och tillgodogörande av kronan tillhöriga fiskevatten. Detta författningsförslag innehåller i sina huvuddrag följande.

Bestämmelserna gälla ej blott de i 7 och 8 %% fiskelagen avsedda allmänna och enskilda kronofiskena utan även fisket i övriga till kronans fastigheter hörande vatten, de »privaträttsliga» kronofiskena (1 $).

Dessa fisken skola förvaltas, om de äro belägna på renbetesfjällen i Jämt- lands län eller ovan odlingsgränsen i Västerbottens eller Norrbottens län, av vederbörande länsstyrelse samt eljest av domänstyrelsen. Från denna huvud- regel skola dock undantag gälla i vissa fall, då fisket vid förordningens ikraftträdande förvaltas av annan myndighet (2 5).

Fiskena skola, om de icke på grund av särskilda stadganden eller beslut på annat sätt disponeras, tillgodogöras genom upplåtelser (4 5). I fråga om dessa upplåtelser äro särskilda föreskrifter föreslagna för olika slag av kronofisken.

A) Allmänna kronofisken.

Förslaget förutsätter, att bostadsbandet i fråga om de allmänna krono- fiskena borttages. Fiskevattensutredningen erinrar om att upplåtelse av fiske- rätt i vatten, belägna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län samt på renbetesfjällen i Jämtlands län, icke kan ske utan att de lappar som där äga rätt att uppehålla sig med sina renar blivit hörda i ärendet. Då den för närvarande brukliga proceduren för detta hörande ofta drager långt ut på tiden, har utredningen föreslagit en lösning av frågan efter något andra linjer. Sålunda ha fiskevattnen på de för lapparna avsedda områdena uppde- lats i två kategorier: den ena utgöres av vatten, i vilka —— enligt av lapparna lämnade medgivanden _ fiske skall få upplåtas åt ortsbor eller sportfiskare från andra orter, utan att lapparna höras över varje särskild ansökan om fiskerätt, den andra av vatten, som skola förbehållas lapparna med" ensam- rätt eller i alla händelser icke skola få upplåtas utan lapparnas hörande i varje särskilt fall.

Bortsett från sådana fiskevatten som fortfarande skola vara avsedda för lapparnas (huvudsakligen husbehovsbetonade) fiske, uppdelas enligt för- slaget (5 5) de allmänna kronofiskena i två huvudgrupper, nämligen dels husbehovsfiskevatten, vilka skola upplåtas till enskilda personer, som äro bosatta å eller invid kronoparker eller kronoöverloppsmarker eller där ha sitt arbete, för bedrivande av »husbehovsfiske» (inbegripet även förekommande

• Sida 210
•  Original

fall av yrkesfiske), dels ock vatten, avsedda för upplåtelser åt såväl ortsbor som personer från andra orter för bedrivande av fiske som sport. Denna sist- nämnda grupp uppdelas i sin tur i två undergrupper, nämligen dels sport- fiskevatten, vilka skola upplåtas med ensamrätt åt enskilda personer, sam— manslutningar eller organisationer för »sportfiske» (i inskränkt bemärkelse), dels ock kort/iskevatten, avsedda för upplåtelser av rätt till »kortfiske» ät varje person, som löser s. k. fiskekort.1

Rörande upplåtelsehandlings form och giltighet, upplåtelsetid, upplåtelse- avgift, sättet för det upplåtna fiskets utövande m. m. innehåller förslaget utförliga bestämmelser (6—15 55).

Förutom de nu nämnda upplåtelserna, som äro avsedda att ske mot särskild avgift, skall enligt förslaget fiskerätt i nu ifrågavarande vatten avgiftsfritt tillkomma vissa personer, vilka antingen bruka jord i trakten eller också där uppehålla sig i tjänsteärenden. Sålunda föreslås i 17 % bestämmelser om rätt till fiske åt vissa lägenhetsinnehavare, nämligen innehavare av Skogstorp, odlingslägenhet eller kronotorp å kronomark inom de sex nordligaste länen, den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet eller lapplägenhet. Sådan lägenhetsinnehavare skall äga fiskerätt å fastighetens ägor samt därjämte få bedriva husbehovs- fiske i de vatten på angränsande kronomark, som därför särskilt anvisas honom. Emellertid skall dylik upplåtelse ej utgöra hinder för upplåtelse av fiske även åt annan i samma vatten.2 —- Tillstånd skall vidare enligt 18 & kunna meddelas vissa tjänstemän att under tjänsteförrättning inom det egna tjänstgöringsområdet bedriva fiske i därstädes på kronomark beläget vatten för tillfälligt anskaffande av livsmedel.3

B) Enskilda kronofisken.

Beträffande de enskilda kronofiskena föreslås (19 5), att de skola upplåtas på arrende företrädesvis för yrkesfiske i den ordning och på de villkor, som för varje fall prövas lämpliga, dock med viss angiven begränsning i fråga om arrendetiden. Från denna huvudregel stadgas undantag beträffande enskilt kronofiske av mindre betydelse; sådant fiske skall upplåtas enligt de för all— männa kronofisken föreslagna bestämmelserna.4

C) Privaträttsliga kronofisken.

Som regel skall enligt förslaget (20 %) privaträttsligt kronofiske upplåtas i samband med den fastighet, till vilken fisket här. Om så anses förmånligt för ett bättre utnyttjande av fisket, skall emellertid även dylikt fiske jämte

lBetänk. 1939 s. 112—123, 124—140. 2Betänk. 1939 s. 123 f. 3Betänk. 1939 s. 141 f. ' Betänk. 1939 s. 109 f.'

• Sida 211
•  Original

nödigt utrymme på land upplåtas enligt reglerna för allmänna kronofisken och sålunda undantagas från fastighetsarrendet.1

Under särskilda förutsättningar skall enligt förslaget visst fiskevatten kunna undantagas från upplåtelse. Sålunda skall i fiskevårdande syfte vederbörande förvaltande myndighet kunna besluta, att upplåtelse av fiske i visst vatten tills vidare icke skall äga rum (21 å). Efter förordnande av Kungl. Maj:t skall också visst kronan tillhörigt fiskevatten kunna avsättas för fiskeriunder- sökningar (22 %).2

Medel. som inflyta genom försäljning av fiskekort, föreslås skola tillföras en särskild fond, kallad kronouattens/anden, vilken skall förvaltas av stats- kontoret och vars medel skola användas huvudsakligen till åtgärder för upp- hjälpande av fisket i kronans vatten (23 &).3

Författningsförslaget innehåller slutligen vissa stra/l'- och åtalsregler nt. nr. (24—27 så). '

De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, äro som nämnts avsedda att ut- färdas i administrativ ordning. Den avgiftsfria rätt till fiske, som inom de lapparna anvisade områdena ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen före- slagits skola tillkomma vissa lägenhetsinnehavare och tjänstemän, har emel- lertid ansetts vara av beskaffenhet att inverka på de rättigheter som genom renbeteslagen tillförsäkrats lapparna. Med anledning härav har fiskevattens- utredningen även framlagt förslag till ändrad ly dels e a v 5 6 5 r e 11- b e te sla g e n; detta ansluter sig helt till innehållet i 17 och 18 55 av för- slaget till förordning angående grunder för förvaltning och tillgodogörande av kronan tillhöriga fiskevatten.4

Fiskerättskommittén.

Lagbestämmelser.

Såsom av redogörelsen framgår äro de särskilda bestämmelser som fiske- lagen innehåller med avseende på kronans fisken mycket knapphändiga. Om man bortser från reglerna angående fisket vid de i 1 % omförmälda kronan tillhöriga havsstränderna, skären och holmarna, vid vilka sedan gammalt någon på strandäganderätt grundad fiskerätt ej ansetts föreligga, ha i lagen endast upptagits vissa inbördes ganska olikartade föreskrifter rörande de kategorier av kronofisken, vilka betecknats som allmänna kronofisken (7 å) och kronans enskilda fisken (8 $). I fråga om den ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste gruppen av kronofisken. de »privaträttsliga», finnas

1Betänk. 1939 s. 110 f. 2Betänk. 1939 s. 154 ff. "Betänk. 1939 s. 149. 4 Betänk. 1939 s. 168.

• Sida 212
•  Original

inga särskilda bestämmelser i lagen; den rätt som, då det gäller dem, till- kommer kronan såsom strandägare bestämmes helt av de allmänna fiske- rättsliga normerna, och utövandet av denna kronans fiskerätt regleras i admi- nistrativ ordning inom ramen för grundlagsstadgandet i 5 77 regeringsfor- men. Sistnämnda stadgande äger naturligen tillämpning också på de i 7 och 8 åå fiskelagen omnämnda kronofiskena. Då lagen där uppställt vissa regler för dessa fiskens utnyttjande, lärer detta i och för sig endast innebära, att berörda från äldre lagstiftning nedärvda bestämmelser bibehållits såsom all- män civillag och följaktligen ej kunna ändras eller upphävas annorledes än genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt i den ordning, 5 87 regeringsformen stadgar.

Då ej annat nu ifrågasatts än att den principiella likställigheten mellan kronan och andra fiskerättshavare skall bibehållas, torde det spörsmål som här närmast framställer sig väsentligen gälla, i vad mån de i 7 och 8 åå fiske- lagen upptagna särskilda stadgandena böra kvarstå vid en revision av lag- stiftningen om rätt till fiske.

Vad beträffar de i 7 5 meddelade bestämmelserna, innefatta dessa huvud- sakligen vissa i ortsbefolkningens intresse stadgade inskränkningar i kronans förfoganderätt till de allmänna kronofiskena. Genom det s.k. bostadsbandet har sålunda konstituerats en från såväl den enskildes som kronans jord- äganderätt skild rätt till fiske. Denna speciella fiskerätt infördes genom 1766 års fiskeristadga i syfte att tillförsäkra jordbruksbefolkningen i vissa trakter en för dess utkomst då behövlig förmån. Att densamma ej längre fyller någon nämnvärd uppgift i detta avseende ha såväl 1915 års jakt- och fiskesakkun- niga som fiskevattensutredningen ansett; dessa kommitterade ha tvärtom betecknat stadgandet såsom hinderligt för fiskevattnens ändamålsenliga ut- nyttjande. Kammarkollegiet har i yttrande över fiskevattensutredningens för- slag funnit försiktigheten bjuda att, om bostadsbandet borttoges i sin nuva- rande form, genom annan bestämmelse i lag skydda ortsbefolkningens in- tressen gentemot en befarad konkurrens från turist- och sportfiskarhåll. Vid övervägande av de skäl som anförts finner fiskerättskommittén större betänk- ligheter ej möta mot att stadgandet om bostadsbandet helt uteslutes ur lagen. Därefter skulle av den nuvarande 7 & huvudsakligen endast återstå den lika- ledes föråldrade bestämmelsen om rätt för hemman, vilka anlagts på sådan mark som avses i nämnda lagrum, att åtnjuta fritt fiske till dess delning för- siggått. Fiskevattensutredningen har föreslagit att bestämmelsen borttages, då den efter avvittringens avslutande torde sakna praktisk betydelse. Enligt vad kammarkollegiet anfört skulle stadgandets avfattning också vara ägnad att bidraga till en på sina håll förekommande missuppfattning angående gäl- lande rätt. Under hänvisning till dessa uttalanden föreslår fiskerättskommittén. att även detta stadgande upphäves.

• Sida 213
•  Original

' Bestämmelsen i 8 5 är av annan, rent civilrättslig natur. Den innehåller emellertid i sak intet utöver ett uttryckligt bekräftande av den från strand- äganderätten skilda rätt till vissa fisken. som av ålder tillhört kronan. Stad— gandet, som i något förändrad form kvarstår från vå äldsta fiskerilagstift- nin”. synes närmast utgö '.1 en av historiska skäl betingad motsvarighet till eller komplettering av bestämmelsen i 12 & fiskelagen , att om genom ur- minnes hävd 111.111. är på särskilt sätt bestämt om någons än till fiske detta. skall vara gällande. ()m emellertid 1 den nya lagen, pa s.itt kommittén före- slår,1 de av särskilda rättsgrunder beroende undantagen från de allmänna liskei .1ttsh '.1 reglerna .1vl.1ttas sa. att .11 en kronans enskilda fisken inbegripas under dem. lärer anledning saknas att bibehålla det i8 å upptagna special- stadgandet för dessa.

Enligt fiskevattensutredniugcns förslag skulle de nuvarande bestämmel- serna i 7 & om upplåtelse av allmänt kronofiske ersättas med en hänvisning till av Kungl. Maj:t fastställda grunder för dylika upplåtelser. Enligt för- sla fet skulle v1d11e till 8 & fogas ett tillägg av innehåll, att även kronans en— skilda fisken finge nyttjas efter upplåtelse i enlighet med grunder, som fast- ställdes av Kungl. Maj: t. Mot föislaget i dessa delar ha invändningm riktats av kammarkollegiet, som funnit riksdagens medverkan vid ut101 mnmgen av grunderna för kronofiskenas upplåtande böra bibehållas. Kollegiet har därvid beträffande de allmänna kronofiskena särskilt åberopat dessas betydelse för vissa ekonomiskt svagt ställda l)efolkningsgrupper.

Att riksdagen skulle till Kungl. Maj:t avstå sin befogenhet enligt & 77 regeringsformen att föreskri '.1 grunder för de ifråga 'arandc fiskenas för- valtning, synes ur principiell synpunkt kunna väcka vissa betänkligheter. En sålunda förändrad ordning lärer ej heller ha varit åsyftad. Några prak- tiska olägenheter torde det nuvarande systemet knappast medföra, åtminstone. ej så länge grunderna för kronofiskenas förvaltning äro så allmänt avfattade och lämna de fö1"alt'.1nde myndigheterna så stor frihet, som för närvarande är fallet. Vad d: allmänna kronofiskena beträffar regleras dessas förvaltning, i den mån ej särskilda föreskrifter gälla, av bestämmelserna i 1935 års krono- skogsförordning, som i detta hänseende stadgar allenast .1tt fiskena ta upp- låtas med nyttjanderätt, där så prövas lämpligt. För de enskilda kronofisken som stå under domänstyrelsens förvaltning gällei 1934 års arrendeförord- ning, enligt vilken fiskena skola utarrenderas i den ordning och under de. villkor, som för varje fall prövas lämpliga. I fråga om förvaltningen av det fåtal enskilda kronofisken, som förvaltas av vattenfallsstyrelsen, ha några motsvarande föreskrifter överhuvud ej meddelats. Skulle det befinnas på- kallat att för någon kategori av kronofisken genomföra för 'altningsbestäm- melser, vilka ej .iro fö1enlig'1 med de grundei för för altningen, som riks-

lse 27 å i tiskelagst'örstaget. 1»!

• Sida 214
•  Original

dagen fastställt, torde även i fortsättningen riksdagens godkännande av den nya ordningen böra utverkas.

På grund av vad ovan anförts föreslår kommittén, att i en ny fiskelag inga särskilda bestämmelser upptagas angående de i 7 och 8 55 fiskelagen om— förmälda kronofiskena.

Vad beträffar stadgandet i 21 å andra stycket om tillstånd att uppsätta bodar på kronomark, invid vilken finns allmänt kronofiske, erinras om att enligt det av fiskevattensutredningen framlagda förslaget till förordning de allmänna kronofiskena skola utnyttjas genom upplåtelser. Om — såsom fiske- rättskommittén ämnar förorda — detta förslag genomföres, torde det kunna förutsättas, att i samband med dylika upplåtelser de fiskande, i den mån behov därav kan föreligga, också komma att tillförsäkras rätt att sätta upp bodar. Även det nu ifrågavarande stadgandet synes följaktligen kunna utgå.

Förvaltningsföreskrifter.

Det förslag till bestämmelser rörande kronofiskenas utnyttjande, som fiske- vattensutredningen framlagt, synes fiskerättskommittén — som tagit del av de av myndigheter och andra avgivna yttrandena över förslaget — i det väsentliga vara ägnat att läggas till grund för föreskrifter i ämnet. På ett par punkter har emellertid kommittén funnit anledning att särskilt uttala sig.

Kronofisken, tillhörande den grupp som betecknats såsom husbehovsfiske- vatten (huvudsakligen allmänna kronofisken), skola enligt förslaget upplåtas till ortsbor; i motiven uttalas, att upplåtelserna mera undantagsvis skola avse yrkesfiske. Lantbruksstyrelsen har i anslutning härtill hävdat, att något större hänsyn borde tagas till yrkesfiskets behov och intresset av dess främjande än som skett i utredningens betänkande. Liknande uttalanden ha förekommit från andra håll. Påpekandet synes värt beaktande. Även om de allmänna kronofiskena i främsta rummet böra upplåtas till ortsbefolkningens begag- nande för husbehovsfiske, böra dessa vatten även få nyttjas av yrkesfiskare.

Förslaget om rätt för vissa tjänstemän att under resor i tjänsten avgifts- fritt fiska i kronans vatten har mött gensagor i några yttranden. Några nämn- värda olägenheter lärer den föreslagna förmånen knappast medföra. Skulle bestämmelsen emellertid anses böra utgå, torde någon ändring av 56 & ren- beteslagen icke vara erforderlig.

Ifrågasättas kan vidare, huruvida efter det bestämmelserna om allmänna och enskilda kronofisken försvunnit ur lagen anledning finnes att överhuvud vidhålla dessa begrepp. Enligt fiskevattensutredningens förslag skola vissa enskilda och privaträttsliga kronofisken i upplätelsehänseende jämställas med allmänna kronofisken. Den föreslagna indelningen av kronofiskena sammanfaller sålunda icke med den hittills tillämpade. Såsom lantmäteri-

• Sida 215
•  Original

styrelsen i sitt yttrande framhållit, är fortbeståndet av de två varandra kor- sande systemen ägnat att minska överskådligheten; någon teoretisk grund för att bibehålla den gamla indelningen torde numera ej heller föreligga. Dennas avskaffande föranleder naturligen vissa redaktionella jämkningar i förord- ningens text. Det kan även ifrågasättas, huruvida anledning då finns att i förvaltningsavseende bibehålla någon skillnad mellan sådana i jordeboken upptagna särskilda fiskerier, som äro av krononatur, samt dylika fiskerier, vilka äro av enskild natur men förvärvats av kronan; enligt vad i det före- gående framhållits räknas för närvarande de förra som kronans enskilda fisken, medan de senare torde hänföras till de privaträttsliga kronofiskena.

Förordningens i 1 & beskrivna tillämplighetsomräde synes kunna anges vara »a) söt- vattensfisken vid kronoparker och kronans överloppsmarker, b) fisken vid kronans övriga fastigheter samt 0) kronan tillhöriga fisken, som äro upptagna i jordeboken såsom sär- skilda lägenheter».

De i förslagets 2 & förekommande uttrycken »privaträttsligt kronofiske» och »enskilt kronofiske» kunna ersättas med hänvisningar till 1 &, därvid de privaträttsliga jorde- boksfiskerierna i enlighet med vad ovan sagts sammanföras med de enskilda krono- fiskena.

I 5 5 av förslaget utbytes den inledande begreppsbeskrivningen exempelvis mot orden »Sötvattensfiske vid kronopark eller överloppsmark», och motsvarande lydelse torde kunna ges åt rubriken till 5—18 åå.

I anslutning till ändringen av 1 & synas 19 och 20 55 lämpligen böra byta plats. Uttrycket »Privaträttsligt kronofiske» i nuvarande 20 & ersättes med »Fiske vid annan kronans fastighet än kronopark eller överloppsmark»; rubriken till samma paragraf avfattas i överensstämmelse med 1 &. — Nuvarande 19 & ändras till att gälla, i texten: »I jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet», och i rubriken: »Fiskelägenheter». —- De i 19 och 20 55 gjorda hänvisningarna till 5 & synas böra avse 5—18 55.

Slutligen må framhållas att de regler för kronofiskenas förvaltning och tillgodogörande, som fiskevattensutredningens nu ifrågavarande författnings- förslag innehåller, synas stå i sådan överensstämmelse med de tidigare fast- ställda grunderna, att något riksdagens särskilda godkännande av detta för- slag knappast kräves. Författningen torde vid sådant förhållande kunna ut- färdas i administrativ ordning under beteckningen kungörelse.

I fråga om kronans fisken må slutligen erinras om de särskilda fiskerätts- liga förhållanden som föreligga vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt skär och holmar i saltsjön, som omförmälas i 1 % fiskelagen. Sådana holmar och skär förekomma till ej ringa antal särskilt vid västkusten1 samt inom Norrbottens län, och den fria fiskerätten kring dem spelar på sina håll en viss roll för fiskarbefolkningen. Förr torde de odisponerade kronoholmar- nas betydelse i detta hänseende dock ha varit större; ganska många holmar, som ansetts hänförliga till denna kategori, lära på senare tid ha tillagts hem- man, i följd varav fiskevattnet vid dem blivit enskilt. Vilka de »havsstränder»

1 Jfr Betänk. 1924 s. 363 ff.

• Sida 216
•  Original

äro, som omfattas av stadgandet, synes oklart; till denna fråga skall kom- mittén återkomma i specialmotiveringen. De äro i allt fall numera fåtaliga.

Enligt vad i annat sammanhang anförts1 föreslår kommittén, att fiske- rätten vid de kronans områden, som här avses, skall ges en i viss mån för- ändrad konstruktion. Medan det nuvarande stadgandet om fritt fiske torde vara att uppfatta som ett undantag från den allmänna grundsatsen om strand- ägares fiskerätt, skall enligt förslaget fiskerätten vid berörda stränder, skär och holmar — i överensstämmelse med eljest gällande principer anses tillhöra kronan såsom strandägare. I administrativt hänseende torde ifrågavarande fiskevatten komma 'att falla under kammarkollegiets vård och inseendefz Den varje svensk medborgare nu tillkommande rätten att nyttja dessa fiskevatten på samma sätt som gäller beträffande öppna havet bör emellertid bibehållas och fisket—alltså upplåtas till allmänt begagnande. Riktigast synes vara, att bestämmelserna härom ej upptas i fiskelagen utan meddelas i en förordning, vars-grunder underställas riksdagen för godkännande enligt 5 77 regerings- formen.

l enahanda ordning torde lämpligen böra meddelas föreskrifter, motsva- rande'dem' som nu återfinnas i 21 5 första stycket fiskelagen, där rätt till- försäkrats fiskeriidkare att på kronans nu ifrågavarande stränder, skär och holmar avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap. Bestämmelserna härom — vilka gå tillbaka på äldre lagstiftning men numera förlorat åtskilligt av sin forna betydelse —— föreslås alltså skola överflyttas från fiskelagen till särskild författning.

1 S. 68 f. 2 Jfr instr. för kammarkollegiet 27/6 1929, 3 %.

• Sida 217
•  Original

6 kap. Fiskevårdsområde.

Inledning.

Med avseende på vattenområden, som ha två eller flera ägare, finnas i 1896 års fiskelag särskilda fiskerättsliga bestämmelser endast såvitt angår oskiflade fiskevatten. Beträffande dylika gäller enligt 10 5 att alla, som äga del i fiskevattnet, må bruka det efter ty de kunna sämjas. Sämjas de ej, skall rätten föreskriva huru fisket utan förfång för någon av dem må nyttjas. Fiskebyggnad har envar lov att uppföra allt efter som han äger del i sam— fälligheten och lägenhet därtill finnes. Är ej lägenhet för varje delägare att uppföra särskild fiskebyggnad, skall den som vill bygga erbjuda de övriga att deltaga; vilja de det ej, och prövar rätten att byggnaden kan göras utan skada för dem, har rätten att bestämma på vad sätt, villkor och tid bygg- naden må uppföras och nyttjas. En delägare må ej utan de flesta övrigas samtycke upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delägare.

Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskiftat vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dylika vatten utöva följaktligen som regel fisket >>efter ty de kunna sämjas», vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så mycket som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att vidta åt- gärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det nämligen finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till godo, som vid- tagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången gradvis minskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Liknande förhållanden kunna inträffa i sådana fall då ett sammanhängé ande fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett överdrivet fiskande inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell fiskedrift icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa om- fattning.

• Sida 218
•  Original

Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt lands insjö- och skårgårdsfisken till större delen äro oskiftade.

Vid tillkomsten av 1896 års lag framhölls,1 att en tillfredsställande regle- ring av förhållandet mellan delägarna i oskiftade fiskevatten överhuvud ej torde kunna ernås genom allmänna lagbestämmelser. De faktiska om— ständigheter, som därvidlag borde tas i betraktande, ansågos vara av alltför växlande natur för att medge uppställande av allmängiltiga grundsatser. Till övervägande upptogs emellertid frågan, huruvida icke beträffande en— skilda oskiftade fiskevatten skulle kunna stadgas, att dessa finge för gemen- sam räkning utarrenderas, därest delägarna med viss röstövervikt fattade beslut därom. Ett sådant stadgande syntes emellertid alltför mycket strida mot de grundsatser rörande samäganderätt, som eljest gjort sig gällande i vår lagstiftning.

För att råda bot på missförhållandena begärdes vid flera tillfällen sär- skilda lagstiftningsåtgärder. Det framhölls därvid bland annat att man i främmande länder, där fiskerinäringen befunne sig på en högre ståndpunkt, sökt åstadkomma ett med god hushållning överensstämmande fiske genom att införa bestämmelser om så kallade fiskeriföreningar, bildade av de fiske- berättigade i större sammanhängande fiskevatten. Dessa föreningars uppgift vore att för medlemmarnas räkning, på ett rationellt sätt och med hänsyn såväl till den bästa möjliga avkastning av fisket som även till fiskstammens bevarande och förökande, bedriva fisket antingen genom särskilt antagna fiskare eller genom fiskets utarrendering. Genom dessa föreningar åstad- kommes en bättre ordning och uppsikt över fisket än eljest, ävensom att detta på ett mera tillfredsställande sätt sköttes, än om varje fiskevattensägare själv skulle driva fisket. Dylika fiskeriföreningar kunde emellertid i vårt land på grund av då gällande lagstiftning om rätt till fiske icke åstadkommas annat än genom frivillig överenskommelse mellan samtliga delägare i fiske- vattnet; de kunde sålunda omöjliggöras genom blott en enda delägares väg- ran att inträda i föreningen.

Med anledning av riksdagsskrivelse år 1902 tillsattes en kommitté för att utreda frågan. Kommittén avgav den 30 april 1907 betänkande, innehållande bland annat förslag till lag om fiskeriområden. Sedan detta bearbetats inom justitiedepartementet, framlades i proposition till 1 9 0 9 ä r 5 r i k 5 (1 a g förslag till lagstiftning om gemensamhetsfisken. Detta föll emellertid i kam- rarna. Efter ytterligare överarbetning av förslaget underställdes frågan 1 9 1 3 å rs r i k s d 3 g genom proposition, vilken godkändes med en del jämkningar.2 I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30

' Betänk. 1894 s. 43 f. =Prop. 1913:6; JU 1913:36, 47; riksdagsskr. 1913: 132.

• Sida 219
•  Original

juni 1913 lag om gemensamhetsfiske ävensom lagar om ändrad lydelse av dels 10, 13 och 14 55 lagen om rätt till fiske, dels ock 11 kap. 13 & rätte- gångsbalken.

Lagen om gemensamhetsfiske. Gällande bestämmelser.

Enligt lagen om gemensamhetsfiske kunna delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. För att gemensamhetsfiske skall komma till stånd förutsättes alltså beslut av delägarna. Beslutet måste emellertid fastställas av länsstyrelsen (1 5 första stycket).

Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre i av- seende på fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samt- liga delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften av samtliga delägares rösttal, och i avseende på annat fiskevatten beslutet biträtts av minst 2/3 av samtliga delägare och dessa tillika företrätt minst 2/3 av samtliga delägares rösttal (11 å). —— Beslutet skall av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas (14 å).

Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall företas till prövning vid förrättning på stället, om icke samtliga delägare enas såväl härom som angående tiden för gemensamhetsfiskets bestånd och sättet för dess tillgodo- görande samt, därest fisket skall enligt plan brukas av delägarna var för sig, angående sådan plan ävensom, då fiskevattnet ej är i sin helhet oskiftat, om grunden för beräkning av delaktigheten i gemensamhetsfisket och av delägarnas rösträtt. Att hålla sådan förrättning skall länsstyrelsen, efter ansökning av delägare, förordna statens fiskeritjänsteman eller vid förfall för honom annan sakkunnig, som är av lantbruksstyrelsen godkänd (5 5). Angående förrättningens verkställande och därmed sammanhängande frågor innehåller lagen detaljerade bestämmelser (6—12 55). .

Gemensamhetsfiske skall efter vad delägarna besluta inrättas för visst antal , är, minst 10 och högst 25 (1 5 andra stycket). Särskilda regler angående förlängning av giltighetstiden saknas.

Om delägarna icke träffat enhällig överenskommelse om särskild beräk- ningsgrund för deras delaktighet i gemensamhetsfisket, skall envar av dem njuta sådan delaktighet, om vattnet är i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det vid uppskattning i särskild ordning bestämda värdet å hans andel i avkastningen av fisket i vattnet. Vad sålunda är stadgat

• Sida 220
•  Original

äger motsvarande tillämpning beträffande delägares rösträtt vid beslut i fråga om gemensamhetsfiskes inrättande eller annan angelägenhet, som rör sådant fiske (4 5).

I fråga om sättet för Iislrels tillgoclogörunde gäller, att gemensamhetsfiske skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av delägarna var för sig enligt fastställd plan (2 ä).

Fisket skall nyttjas av delägarna i bolag, om de enhälligt överenskomma därom (16 å). — Rörande utarrendering av fisket samt dettas nyttjande av delägarna enligt särskild plan äro närmare föreskrifter meddelade i lagen (17—25 åå). För beslut om att gemensamhetsfiske skall upplåtas på arrende erfordras beträffande fiskevatten, som är _i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beslut om att dylik upplåtelse skall ske underställes länsstyrelsen, som. därest beslutet finnes i laga ordning tillkommet, fastställer det till efter- rättelse. Utarrenderingen skall ske på offentlig auktion. om ej delägarna enhälligt överenskomma om annat förfaringssätt. _ Där gemensamhetsfiske skall enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig. skall dylik plan antagas av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet av detiskeredskap som varje delägare får begagna vid fis'ket samt. då fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning i vilken delägarna få använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes bru- kande skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkom— mit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas.

Delägarna i gemensamhetsfiske skola, om de äro flera än tre eller det eljest yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse sysslonmn att upp- bära och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna sam— fällt tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat med— delande, som rör fisket. Utse ej delägarna syssloman, då sådant skall ske, äger länsstyrelsen att på ansökan av någon vars rätt är därav beroende utse sysslomän (26 5).

Av i lagen upptagna bestämmelser om delägarnas sammanträden och be- slut (27—32 åå) må anmärkas att vid omröstning i andra frågor än sådana, som röra inrättande av gemensamhetsfiske, upplåtande av gemensamhets— fiske. på arrende eller ändring av beslut därom eller ändring av området för gemensamhetsfiske, ingen delägare får tillgodoräknas mer än 1/3 av de i omröstningen deltagandes sammanlagda rösttal.

Härutöver innehåller lagen bland annat särskilda föreskrifter om ändring av grunderna för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upp- hörande-(33—36 åå) ävensom vissa strtl/fbestämmelser (37, 38 åå).

• Sida 221
•  Original

Lantbruksstyrelsen 1934- och 1942.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade lantbruks- styrelsen f'örslag dels till ändrad lydelse av 1, 2, (i, 9, 11, 17, 21, 33 och 37 åå lagen om gemensamhetsfiske, dels ock om upphävande av 3 % samma lag

Styrelsen erinrade i sin framställning inledningsvis om den ringa tillämpning lagen om gemensamhetsfiske dittills erhållit. Vid årsskiftet 1932/33 hade sålunda funnits endast 36 gemensamhetsfisken, varav 26 vid kusten och 10 inuti landet; samtidigt hade vid inlandsvatten varit bildade ej mindre än 463 fiskevårdsföreningar. Styrelsen anförde vidare, att det särskilt för bottengarnsfiskets det vore synnerligen värdefullt, om något kunde göras för att avhjälpa de olägenheter som i vissa fall vore förbundna med detta fiske. Varje enskild fiskevattensägare torde äga frihet att inom strandäganderättsområdet utsätta bottengarn, även om grannens fiske därigenom skulle skadas. Med hänsyn till de förhållandevis värdefulla fisken, det här ofta gällde, kunde denna skada bli betydande, och det läge därför enligt styrel- sens mening vikt uppå att tiskeförhällandena i dylika fall kunde ordnas så, att samtliga fiskevattensägare finge åtnjuta skälig avkastning av sitt fiskevatten. Kunde därför genom ändringar av lagen 'om gemensamhetsfiske bildandet av sådana fisken underlättas i de trakter där bottengarnsfisket vore av betydelse, skulle redan där- igenom mycket vinnas. Lagen skulle kunna få en indirekt betydelse av större om— fattning än den för närvarande ägde. Om stundom tiskevärdsföreningarna utan större svårighet kunde ombildas till gemensamhetstisken, skulle nämligen detta säkert bidraga till att hos tredskande medlemmar och enstaka utom föreningen stående fiskevattensägare skapa respekt för föreningen och anslutning till dess strävanden. Styrelsen framhöll, hurusom emot lagen gjorts särskilt två huvudaumärkningar: dels hade bestämmelserna om den röstövervikt, som fordrades för beslut om gemen- samhetsfiske liksom för beslut om dettas utarrendering ansetts vara allt för stränga, dels hade gjorts gällande, att lagen ej gåve delägarna tillräcklig frihet att anpassa fiskets utnyttjande efter lokala förhållanden.

De föreslagna lagändringarna hade till syfte att avhjälpa de av styrelsen anmärkta bristerna.

Över lantbruksstyrelsens förslag avgåvo [;(unnmrlrollegiet och domänstyrelsen efter remiss gemensamt utlåtande. Häri anfördes, att även om den ringa frekvensen till bildande av gemensamhetstisken i huvudsak torde bero på lagens stränga ford- ringar för tvängsvis genomförande av en reglering, kunde det dock enligt ämbetsver- kens mening ifrågasättas om lagen, även efter genomförande av föreslagna ändringar, komme att bli av någon större direkt betydelse för fiskerinäringens befrämjande. Dess bestämmelser syntes alltför omständliga och i många fall svårtillämpade för att komma till användning annat än i undantagsfall. Indirekt kunde emellertid lagen ha värde såsom ett tvångsmedel mot dem som icke ville foga sig i privat överenskommelse om fiskets tillgodogörande. '

Anmärkas mä i detta sammanhang även, att hslfcvattensutrtidningen i sitt är 1939 avgivna betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiske- vatten hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t mätte föranstalta om åtgärder för utfärdande av lag om ändring i lagen om gemensamhetsfiske i enlighet med lantbruksstyrelsens ovan omnämnda förslag.

• Sida 222
•  Original

I detta sammanhang erinras även om lantbruksstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1942, för vilken redogjorts i inledningen till detta betänkande.1 Styrelsen framhöll däri bland annat, hurusom tillämp- ningen av lagen om gemensamhetsfiske av flera anledningar alltjämt vål— lade stora svårigheter, samt underströk ånyo angelägenheten av att frågan om ändring av denna lag snarast måtte upptas till behandling.

1942 års riksdag.

I den likaledes i inledningen omnämnda motionen till 1942 års riksdag av herrar Skoglund i Umeå och Levin2 anfördes med avseende på lagen om gemensamhetsfiske, att denna vore så tillkrånglad och så föga lämpad för faktiskt rådande förhållanden, att den icke fått någon mera avsevärd betydelse. — Motionärernas yrkande om en överarbetning av lagen under- stöddes av bland andra kammarkollegiet, som uttalade att en förenkling av föreskrifterna, vilken samtidigt något lättade på garantierna för den en- skilde fiskerättsägaren, syntes kunna leda till att lagen bättre fyllde sin nyttiga uppgift.

Jordbruksutslcottet fann det vara en trängande nödvändighet, att lagen om gemensamhetsfiske gjordes till föremål för omarbetning enligt de av kollegiet angivna riktlinjerna.

1943 års betänkande.

I samband med tillkallandet av hovrättsrådet P. 0. Palmquist såsom särskild utredningsman för att utarbeta förslag angående revision av lag— stiftningen om gemensamhetsfiske erinrade chefen för jordbruksdeparte- mentet, statsrådet Pehrsson—Bramstorp, i yttrande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1942 bland annat om att nämnda lagstiftning dittills vunnit ganska ringa tillämpning. Såsom orsak härtill hade, enligt vad departe- mentschefen uttalade, angivits framför allt lagens stränga fordringar för ett genomförande tvångsvis av reglering på området. Uppenbart syntes emellertid, att behov av en reglering av fiske, som vore gemensamt för flera delägare, förelåge i stor utsträckning; utan en sådan reglering torde sålunda oskiftade eller eljest gemensamma fiskevatten som regel icke kunna rationellt utnyttjas för vare sig fiskevård eller fångst. Vid den tillämnade ut- redningen borde en översyn av lagbestämmelserna i deras helhet verkstäl- las, därvid ett underlättande av tillkomsten av gemensamhets—fisken borde eftersträvas och framför allt övervägas möjligheten att göra reglerna för bildande av dylika fisken enklare och mindre detaljerade än de nuvarande.

1S. 44 ff. 2S. 46. _

• Sida 223
•  Original

Utredningsmannen föreslog i sitt den 31 augusti 1943 avgivna betänkande, att 1913 års lag om gemensamhetsfiske skulle upphävas och ersättas av en lag om fiskevårdsområde. Följande lagförslag framlades:

1) förslag till lag om fiskevårdsområde; 2) förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 % rättegångsbalken; samt

3) förslag till lag angående ändrad lydelse av 10, 13 och 14 åå lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Vid betänkandet voro därjämte fogade förslag till vissa administrativa författningar ävensom alternativa förslag till stadgar för fiskevårdsområde.

Till vissa viktigare bestämmelser i förslaget till lag om fiskevårdsområde återkommer fiskerättskommittén i det följande. En översikt av huvudpunk- terna skall emellertid redan här lämnas.

Beslut om inrättande av fiskevårdsområde skulle meddelas av länsstyrelsen efter därom gjord ansökan. Rätt att göra sådan ansökan tillkomme ej blott delägare utan även vederbörande hushållningssällskap och fiskeriintendent. Länsstyrelsen skulle emellertid ej äga förordna om inrättande av fiskevårdsområde mot en ut- talad mening hos flertalet fiskevattensdelägare, såvida ej särskilda skäl talade där- för; enligt motiven ansåges sådana skäl föreligga exempelvis om fiskevattnet vore uppenbart vanvårdat genom rovfiske och underlåten fiskevård eller om den del- ägarmajoritet, som gjort invändning mot bildandet, ägde blott en mindre del i fiskevattnet.

Förrättning för bildande av fiskevårdsområde skulle hållas endast om länssty- relsen så föreskreve. Det förutsattes, att förrättning skulle kunna undvikas ej blott då delägarna uttryckligen vore eniga om inrättandet av fiskevårdsområde utan även i sådana fall då ansökan därom lämnats utan invändning eller gjorda in- vändningar ansåges betydelselösa. Kostnaderna för förrättning skulle gäldas av all- männa medel.

Tiden för fiskevårdsområdets bestånd föreslogs till 10—25 år. Giltighetstiden skulle under vissa förutsättningar automatiskt förlängas.

Om sålunda beslutanderätten beträffande själva inrättandet av fiskevårdsom- råde ansågs böra tillkomma myndighet, utgick däremot förslaget från att frågor rörande fiskets utövande och fiskevårdens handhavande inom fiskevårdsområdet skulle i största möjliga utsträckning få avgöras av delägarna. Detta skulle ske genom att för varje fiskevårdsområde av delägarna antoges stadgar. Den detal- jerade reglering, som i dessa hänseenden återfinnes i 1913 års lag, bibehölls alltså icke i förslaget. — Innan de av delägarna antagna stadgarna erhölle giltighet, skulle de fastställas av länsstyrelsen; denna skulle vara behörig att därvid göra jämk- ningar i stadgarna.

I stadgarna för ett fiskevårdsområde skulle anges i vad mån fisket borde utar- rendera's; för utarrendering fordrades emellertid viss majoritet bland delägarna. I de fall då delägarna själva önskade nyttja fisket skulle de exempelvis kunna upp- dela detsamma å fasta lotter, som med eller utan cirkulation nyttjades av de olika delägarna.. Förslaget lämnade öppet för delägarna att lämna s.k. särtillstånd till fiske i vattnet för husbehovs- eller nöjesfiskare (kortfiske, sportfiske) samt att bestämma avgift för sådant tillstånd.

Stadgarna skulle vidare innehålla föreskrifter bland annat om beräkningsgrun- den för delägarnas delaktighet i fiskevdrdsomrddet samt delägarnas rösträtt. Del-

• Sida 224
•  Original

ägarnas delaktighet _i fiskevårdsområdet skulle beräknas i enlighet med vad dcl- iigarna enhälligt beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, som av delägarna lämnats utan erinran. Eljest skulle envar av dem njuta delaktighet enligt vissa grunder. Vad nu sagts skulle äga motsvarande tillämpning beträffande delägares rösträtt vid beslut i frågor, som rörde fiskevårdsområdet.

Behållen arrendeavgift skulle fördelas efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. om ej delägarna beslutade att använda avgiften till åtgärder för fiskets främjande. För att mer än hälften av influtna arrendeavgifter skulle få anvisas till dylika åtgärder 'krävdes enhälligt beslut.

Enligt förslaget skulle åtskilliga bestämmelser av administrativ natur, som åter— =ti|mas i 1913 års lag, intas i en särskild kungörelse.

Över betänkandet ha y t tra 11 den avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutuingar. Dessa ha, på några få undantag när, i princip an- slutit sig till utrcdningsmannens förslag. Åtskilliga detaljanmärkningar ha emellertid framställts, vilka i erforderlig mån skola närmare beröras här nedan i anslutning till redogörelsen för de särskilda stadgandena i förslaget.

En omarbetning av förslaget har påkallats av kammarkollegiet med hänsyn till att enligt detta ämbetsverks mening frågan om inrättande av fiskevårdsområde borde avgöras av domstol, icke av administrativ myndighet. Länsstyrelsen i Värm— lands län har instämt i ett yttrande av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, vil- ken funnit förslaget vara ett steg i rätt riktning men behöva omarbetas i väsentliga delar. Länsstyrelsen i Jämtlands län och samma läns I)ushdllningssällskaps förvalt— ningsutskott ha funnit frågan om fastställande av grunder för delaktighet i fiske- vårdsområde intimt sammanhänga med hela spörsmålet om rätt till fiske och knappast kunna lösas på ett fullt tillfredsställande sätt, lösryckt från detta sam— manhang; med hänsyn bland annat härtill förordades, att de i betänkandet be- rörda frågorna upptoges till ny behandling i samband med den blivande utred- ningen om revision av lagstiftningen om rätt till fiske. Liknande synpunkter ha framförts i ett par andra yttranden. — Fiskerikonsulenten för Vänern har befa- rat, att den föreslagna lagstiftningen skulle få skadliga verkningar för fisket i denna sjö genom att inskränka yrkesliskets möjligheter därstädes.

Huvudgrunder för en ny lagstiftning. 1943 års förslag och yttrandcna däröver.

Allmänna riktlinjer.

Utredningsmannen framhöll i 1 9 4 3 ä r 5 h e t ä n k a 11 d e, att på grund av den utveckling, som på det rationella fiskets och fiskevårdens områden ägt rum särskilt under de senaste årtiondena, den nuvarande fiskelagstift- ningen icke kommit att motsvara nutida krav. Det hade till och med gjorts gällande, att denna lagstiftning skulle verka rent hämmande på'det stora intresse som förefunnes för fiskevård samt ledavtill att fisket mångenstädes, i vad det rörde fiskerättsförhållandena och bristen på fiskevårdande åtgär- der, kvarstodc på ett primitivt stadium. Lagen om gemensamhetsfiske hade

• Sida 225
•  Original

fått långt ifrån den betydelse, lagstiftarna tänkt sig. I själva verket hade, bortsett från Kalmar läns södra hushållningssällskaps område, gemensam- hetsfisken inrättats endast i enstaka fall. Ur fiskevårdssynpunkt måste la- gen alltså för närvarande anses sakna större betydelse. Härom anförde ut- redningsmannen vidare:

>»()rsaken till detta förhållande har främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till stånd. Lagens bestämmelser härutinnan äro ————— täm— ligen stränga och förutsättes, där fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, ett omständligt förrättningsförfarande. Hela denna procedur torde ofta av- skräcka intresserade personer från att vidtaga erforderliga åtgärder för att inrätta gemensamhetsfisken. Ett misslyckande ligger kanske alltför nära till hands.

En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika avseenden visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglera in i minsta detalj hur i skilda hän- seenden skall förfaras. Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överläm- nats ät tillämpningen att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter före-' liggande särskilda förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensam- hetsfisket endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta delägarna i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa förhållanden ha med all sannolikhet-bidragit till lagens ringa tillämpning. '

Att behov av och intresse för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, bestyrkes bland annat av det stora antalet fiskevårdsföreningar som bildats i olika delar av landet. Under särskilt gynnsamma förhållanden har det också visat sig, att lagen om gemensamhetsfiske kan tillämpas i ej obetydlig om- fattning, därvid resultatet ur fiskets och fiskevårdens synpunkt i allmänhet varit goda. En jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiskevärdsföreningar giver vid handen, att många fördelar äro förenade med förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd, som gives åt gemensamhetsfiskena, få dessa betydligt större fasthet och ha lättare att motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än föreningarna kunna göra. Fiskevårdsföreningarna binda näm- ligen icke pä samma sätt nya delägare som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas natur av helt frivilliga sammanslutningar följer vidare, att dessa ofta icke omfatta samtliga delägare. Härutinnan ligger givetvis en svaghet och fara för att förening- arnas fiske 'ärdsarbete blir utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna mäste givetvis slappna, i den mån de förmärka att deras arbete och kostnader utnyttjas av personer, som icke bidraga därtill och kanske till och med vid utövan- det av sitt fiske direkt motverka föreningens strävanden.»

Den samlade erfarenhet som inom Kalmar läns södra hushållningssäll- skap erhållits av där gällande 55 gemensamhetsfisken vore, enligt vad ut- redningsmannen uttalade, god. Särskilt för insjöfiskets det hade tjuvfisket i stort sett kunnat hejdas. Beträffande insjöfisket anfördes i betänkandet vidare:

»Genom systematisk inplantering av lämpliga fiskslag ———— har fiskbeståndet undergått en högst väsentlig förbättring. Vissa sjöar, som till följd av bristande fiskevård varit i det närmaste utfiskade, erbjuda numera relativt goda fångstmöjlig- heter. Fiskevårdsarbetet har här bedrivits jämväl genom lämplig fridlysning, t. ex. av gäddan vintertid och braxen under lektiden. Samtidigt som gemensamhetsfisket

• Sida 226
•  Original

möjliggjort betydande och bestående fiskevårdsåtgärder, ha även andra än del- ägarnas intressen kunnat tillgodoses. Sålunda ha både s.k. husbehovsfiskare (lä— genhetsägare och andra'kring fiskevattnet boende) och nöjesfiskare (industriarbe- tare, affärsfolk och andra personer från närliggande samhällen) fått tillstånd att utöva visst begränsat slag av fiske mot erläggande av en mindre årlig avgift, som helt använts för fiskevårdande åtgärder. Nu angivna fördelar kunna givetvis vinnas även genom fiskevårdsföreningar. Som nämnt lida emellertid dessa sammanslut- ningar av den i förhållande till gemensamhetsfiskena utpräglade svagheten att de sakna önskvärd fasthet.»

Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade gemensamhetsfiskena enligt ut- redningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla. Här hade utarrende- ring av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt större utsträckning än i fråga om insjöfisket. I denna del yttrade utredningsmannen:

»Genom utarrenderingen, som möjliggöres först efter bildandet av gemensam- hetsfiske, kunna fiskerättsägama ekonomiskt utnyttja sin fiskerätt. För en yrkes— fiskare, som ofta är nödsakad att anskaffa dyrbara redskap, t.ex. ålbottengam, är det av vikt att på ett betryggande sätt och under en icke alltför kort tidsperiod få disponera ett bestämt fiskevatten. Beträffande flera gemensamhetsfisken i salt- sjön, där fisket nyttjas av delägarna var för sig enligt fastställd plan, har fiske— vattnet i enlighet med planen uppdelats å fasta lotter, som brukas av de skilda delägarna med eller utan cirkulation dem emellan. I dessa fall innebär gemensam- hetsfiskets inrättande i själva verket ett skifte av fiskevattnet. Denna form av del- ning av fiskevattnet äger gentemot det laga skiftet särskilt de fördelarna, att det ställer sig billigare för delägarna samt, där uppdelningen sedermera befinnes olämplig eller orättvis, relativt lätt kan jämkas. Härtill kommer att ett formligt skifte av ett fiskevatten ofta ej låter sig genomföra utan kostnader, som icke stå i rimligt förhållande till värdet av fiskevattnet. Omständigheterna kunna också vara sådana, att ett laga skifte av praktiska skäl knappast är genomförbart. I sådana fall blir inrättandet av gemensamhetsfiske den utan tvekan lämpligaste formen för reg- lering av fisket.»

Utredningsmannen hade vidare funnit, att även om erfarenheten av gäl— lande lag om gemensamhetsfiske ådagalagt att lagen vore behäftad med åtskilliga brister, hade den samtidigt, där den kommit till tillämpning, vä- sentligen underlättat ett rationellt utnyttjande av fisket och möjliggjort en bättre fiskevård. Enligt utredningsmannens mening vore det ur fiskeri- näringens synpunkt utan tvivel av vikt, att en reglering av fisket i gemen- samma fiskevatten i hetydligt ökad omfattning komme till stånd i huvud- saklig överensstämmelse med vad som avsetts genom tillkomsten av lagen om gemensamhetsfiske.

Beträffande riktlinjerna för en revision av lagstiftningen framhöll utred- ningsmannen, att en sådan ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken. Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De nu befintliga fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträck- ning en viktig funktion, men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhetsfiske tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstift—

• Sida 227
•  Original

ningen borde alltså underlätta en dylik övergång. Redan om endast en större del av de nu bildade fiskevårdsföreningarna ombildades till gemensamhets- fisken, skulle lagen få en mycket stor tillämpning. Givet vore emellertid, att strävandena även och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats.

Utredningsmannen har i detta sammanhang understrukit, att han vid utarbetande av författningsförslagen eftersträvat att göra reglerna smidi- gare och lättare att anpassa efter föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske. I betydande omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erforderliga regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna åtskilts i olika författ- ningar.

Begreppet delägare.

Enligt 1 9 4 3 ä r 5 f ö r s 1 a g skulle fiskevårdsområde kunna inrättas i fiskevatten, som vore »oskift eller eljest tillhörigt två eller flera» (1 5 första stycket); förslaget överensstämmer härutinnan med motsvarande stadgande i lagen om gemensamhetsfiske.

Någon närmare definition av delägarbegreppet innehöll förslaget icke. Ett par specialstadganden äro emellertid i detta avseende av betydelse. Sålunda skulle innehavare av stadgad åborätt till fastighet, som tillhörde kronan eller allmän inrättning, i avseende på tillämpningen av den föreslagna lagen vara att anse som ägare av fastigheten (10 & 1 mom.). Boställshavare, som själv brukade bostället, samt arrendator av boställe, som vore i författ- ningsenlig ordning utarrenderat, skulle äga föra talan för fiskevatten som han i nämnda egenskap ägde nyttja, och samma rätt skulle tillkomma arren— dator av annan genom offentlig myndighet utarrenderad fast egendom (10 & 2 mom. första stycket). I övriga fall då fast egendom vore utarrenderad skulle, om ej annat förbehåll skett, nyssnämnda rätt tillkomma arrenda- torn, dock att denne ej utan upplåtarens samtycke skulle få utöva vissa befogenheter av grundläggande betydelse för fiskevårdsområdets inrättande och förvaltning (10 5 2 mom. andra stycket). I ett par särskilda avseenden skulle emellertid såväl ägare som boställshavare och arrendator vara berät— tigad att företa rättshandlingar (10 5 2 mom. tredje stycket). — I motiven till dessa bestämmelser anmärktes, att de i tillämpliga delar motsvarade 31 5 lagen om gemensamhetsfiske.

Beträffande skattlagda fisken erinrades i motiven till förslaget, att jämlikt 42 5 lagen om gemensamhetsfiske den rätt som tillkommer ägare av fiske, varmed äganderätt till grunden ej är förenad och som avser fångst av allenast visst eller vissa fiskslag, icke skall beröras av gemensamhetsfiskes

• Sida 228
•  Original

inrättande. Utredningsmannen amnärkte, lmrusom av förarbetena till nämnda lag framginge att något behov av ändring i då gällande lagstiftning icke ansetts föreligga i fråga om dessa fisken. Emellertid hade, enligt vad utredningsmannen anförde, uppgivits att det för ordnande av fiskevården i vissa vatten skulle vara av betydelse att kunna media jämväl skattlagda fisken, och förslaget utginge med hänsyn därtill från att ett fiskevårdsom- råde, om så befunnes lämpligt, skulle kunna omfatta även sådana fisken.

I de över 1943 års förslag avgivna _v l t r a 11 d e n a har förslaget i nu återgivna delar lämnats utan anmärkning utom i vad det avser de skall- lagda fiskena. l)essas inbegripande under den nya lagstiftningen har av— slyrkts av kumnmrkolfegiet, som anförde:

v/Vu föreslås, med en mycket summarisk motivering, att jämväl särskilt skattlagda fisken skulle kunna medtagas i fiskevårdsområde och detta även tvängsvis mot ägarens bestridande. Kollegium kan icke tillstyrka förslaget i denna del. Dylika fisken hava genom skattläggningen bildats för just utnyttjandet av fisket ifråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet äger ofta betydande värde och är ej "sällan det enda eller för allt fall det mest betydande fisket inom 'området'. Dess medtagande lvängsvis i fiskevårdsområde skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka sin förvärvade fastighet _ annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårdsområdet. Detta synes så mycket mer be- tänkligt, som vid fråga om tillkomsten av fiskevårdsområde ägarna av fiskerätt rösta per capita, ej i förhållande till fiskets värde. Kollegium anser sålunda, att ett medtagande i fiskevårdsområde av särskilt skattlagt fiske mot ägarens bestridande utgör ett ingrepp i ägarens rätt och intressen av sådan betydenhet, att tillräcklig motivering härför ej förebragts i utredningen.

Undantaget i 42 % gällande lag om gemensamhetsfiske har anknutits till bestäm- melserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra, 5 %, att såsom fast egendom anses 7i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad”, varjämte tillagts 'och som avser fångst av allenast visst eller vissa fiskslag'. Emellertid synas motiven i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m.m. i vad avser förslagets 25 å —— som motsvarar 42 å gällande lag —— angiva, att där avsäges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda fisken i all— mänhet. Men sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i ä % av 1895 års lag, nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (öar och holmar) samt grund. — — —— Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu uppgivna slag av särskilt skattlagda fisken alltså de, vilka utgöra fast egendom oavsett bestäm- melserna i 1895 års lags 5 & samt de vilka omfatta all slags [isk — böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 % gällande lag om gemensamhetsfiskc. Rätte— ligen hör det heta 'i jordeboken upptagen särskild tiskelägenhet'.»

Bildande av fiskevårdsområde: Allmänna förutsättningar.

I 1 9 4 3 å rs h e t ä n k a n d & framhölls, att vad som särskilt försvårat tillkomsten av gemensamhetsfisken vore kravet på att beslut därom skall fattas av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet; övervikten skall därvid avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majoritet

• Sida 229
•  Original

hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat ernås därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av annan orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då be— slut skolat fattas. Härom anförde utredningsmannen vidare:

>>I sådana fall, då fiskerätten i ett vatten delvis uppdelats på mycket små faslig— hetslotter, vilka innehas av nöjesfiskare (sommargäster o.dyl.), har det inträffat, att dessa, utgörande majoriteten av antalet fiskare, motsatt sig ett ordnande av fisket med hänsyn till att det skulle medföra viss inskränkning i deras tidigare ganska obegränsade rörelsefrihet, medan ägarna till de större andelarna, vilka vanligen representera klar majoritet i fråga om rösttalet och måhända för sin utkomst äro mera beroende av fisket, önska inrättande av gemensamhetsfiske. Under åberopande av dylika förhållanden ha krav framkommit på att minska fordringarna på majo- ritet. Lantbruksstyrelsen har sålunda tidigare föreslagit, att hänsyn endast skulle tagas till de närvarande delägarna. Givet är, att en sådan regel ibland underlättar tillkomsten av gemensamhetsfisken. Emellertid blir regeln knappast tillräcklig i alla fall och skulle icke råda hot mot den angivna olägenheten i fiskevatten med många delägare med mycket små andelar i fiskevattnet.

Att enbart genom jämkningar i gällande omröstningsregler åstadkomma en mera väsentlig ökning i nybildandet av gemensamhetsfisken torde få anses uteslutet. En mångfald, delvis ganska svårbestämbara faktorer torde inverka härvidlag. Av sär— skild betydelse här som på andra områden är den personliga insatsen. Detta har även tillämpningen av lagen om gemensamhetsfiske visat. Uppenbart är vidare att innehållet i lagbestämmelserna, jämväl vid sidan om reglerna om själva bildan- det, är av stor vikt. Ju mera invecklade och svåröverskådliga dessa äro ju mindre locka de till tillämpning. Det måste alltså, även med hänsyn till önskemålet att få lagens regler tillämpade i väsentligt ökad omfattning, vara av framträdande betydelse, att ifrågavarande regler överhuvud taget göras så enkla och lättfattliga som möjligt.»

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i all- mänhet komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här avses. Önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effek- tiva vara att. överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av sam- manslutningen från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givet- vis vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke för- bises, att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde fram- hållas, att det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgäng som fisken måste förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att för- hindra att ett fiskevatten vanvårdades så att det icke lämnade den avkast- ning, som vid en rationell fiskevård vore möjlig. Utredningsmannen yttrade härom följande:

»Där ett fiskevatten genom rovfiske och underlåten fiskevård utsatts för 'vanhävd' torde enda möjligheten till ett upphjälpande av fisket i vattnet vara att systematiska fiskevårdande åtgärder vidtagas, framförallt genom lämplig inplantering och frid- lysning. En förutsättning för att sådana åtgärder skola få avsedd effekt lärer vara, att delägarna i fiskevattnet sammansluta sig för gemensamma åtgärder. Där del-

• Sida 230
•  Original

ägarna motsätta sig en sådan anordning till upphjälpande av 'vanhävden' utav fiskevattnet, framträder det som ett statens intresse, att det allmänna liksom i fråga om jordbruk och skogsbruk kan ingripa för att rätta till missförhållandet. Härvidlag måste jämväl uppmärksammas, att en tvångsreglering å området icke bör avse annat än själva ordningen för fiskevattnets utnyttjande. Den rätt som den enskilde verkligen har torde därigenom åtminstone på något längre sikt icke komma att förminskas. Tvärtom bör fisket i vattnet genom själva regleringen tämligen snart betydligt stiga i värde. Vidare förtjänar i detta sammanhang att framhållas, att myn- dighet redan nu har saklig prövningsrätt vid bildande av gemensamhetsfiske genom fastställelseförfarandet. Slutligen må erinras, att länsstyrelse jämlikt 9 & fiskeri- stadgan äger att för viss ort meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. I och med utfärdande av sådana bestämmelser, som kunna tillkomma även gentemot fiskerättsägarnas uttalade mening, vidtagas ofta lika ingripande inskränkningar i den enskildes rättigheter och rörelsefrihet som genom bildandet av ett gemensamhetsfiske. Bestämmelserna kunna nämligen innehålla såväl fridlysning av skilda fiskslag som förbud att använda vissa fångstredskap.»

En tänkbar lösning fann utredningsmannen vara att, i likhet med vad som gällde enligt finsk rätt, föreskriva att delägarna i ett oskiftat fiskevatten skulle utgöra ett fiskelag, vilket hade att fastställa ordningsregler för fiske- driften. En sådan ordning, i förening med möjlighet för myndighet att inskrida där ordningsreglerna icke gåves lämpligt innehåll, kunde leda till goda resultat. Genom sådana regler skulle man emellertid icke nå de skif- tade fiskevattnen, och utredningsmannen ansåg även att anordningen icke alltid skulle lämpa sig för svenska förhållanden.

Det anförda syntes utredningsmannen ge vid handen, att avgörande principiella betänkligheter knappast kunde resas mot att frågan om inrät- tande av fiskevårdsområde åtminstone i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar.

Vad utredningsmannen i nu förevarande avseende anfört har ej föranlett någon erinran i de y t t r a n d e 11 som avgivits över hans förslag.

Bildande av fiskevårdsområde: Beslutande myndighet.

Enligt 1 9 4 3 ä r s f ö r s 1 a g skulle förordnande om fiskevårdsområdes inrättande meddelas av länsstyrelsen (1 5).

I motiven framhölls, att skäl kunde anföras för att beslutanderätten skulle tillkomma domstol; framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt vore detta betryggande. Själva förfarandet med domstolsförhandlingar bleve emellertid sannolikt för parterna onödigt omständligt och dyrbart. Domstolsförfarandet jämlikt 10 % lagen om rätt till fiske hade ej heller fått större praktisk använd- ning. Då förslaget i stället tillagt länsstyrelsen avgörandet i dessa frågor, hade detta, enligt vad utredningsmannen uttalade, skett också därför att denna _myndighet redan nu hade att handha ett stort antal fiskerättsliga

• Sida 231
•  Original

ärenden, bland vilka särskilt flera enligt fiskeristadgan hade nära berörings- punkter med ifrågavarande. Utredningsmannen yttrade i anslutning härtill:

»Även om förslaget sålunda utgår från att beslutanderätten beträffande inrät- tandet av fiskevårdsområde i princip skall tillkomma länsstyrelsen, förutsättes dock att största möjliga hänsyn tages till uppfattningen bland delägarna i fiskevattnet. Innan slutligt avgörande träffas, skall tillfälle sålunda beredas dessa. att uttala sin mening i frågan. I förslaget har vidare uttryckligen angivits, att länsstyrelsen endast om särskilda skäl därtill föranleda äger förordna om inrättande av fiske- vårdsområde gentemot en uttalad uppfattning hos flertalet delägare i fiskevattnet. Av vad förut anförts framgår, att ett sådant beslut av länsstyrelsen i första hand är befogat, om frågan gäller ett 'vanhävdat” fiskevatten. I sådana fall synes näm- ligen ett ingripande av myndighet vara i hög grad påkallat. Vidare torde det vara befogat att frångå majoritetens uppfattning, då flertalet bland fiskerättsägama endast äger en ringa del i fiskevattnet, och minoriteten, som innehar större delen av vattnet, önskar en reglering av fisket och fiskevården. Även i sistnämnda fall måste givetvis förutsättas, att det ur fiskevårdssynpunkt får anses särskilt önskvärt att fiskevårds- område inrättas. Länsstyrelsens beslut om inrättande av fiskevårdsområde förutsättes skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. I detta besvärsförfarande ligger en till- fredsställande garanti för att den enskildes behöriga rätt kommer att tillvaratagas.»

I de avgivna .yttran de na har förslaget i denna del tillstyrkts utom av kammarkollegiet, som funnit prövningen böra förläggas till domstol.1 Kollegiet yttrade:

»Utredningsmannen har anfört, att vissa skäl talade för att beslutanderätten i ärenden om inrättande av fiskevårdsområde skulle tillkomma domstol, men stannat vid att låta länsstyrelse avgöra dessa frågor. Kollegium anser för sin del övervä- gande skäl tala för ärendenas behandling vid domstol. Den föreliggande lagstift— ningen har ett innehåll, som sammanhänger med vanhävds- samt med skiftes- och sammanläggningslagarna och äger jämväl starka beröringspunkter med bysam- fällighetslagen och samäganderättslagen. Enligt samtliga dessa lagar handläggas ärendena i domstolsväg. Enligt den allmänna expropriationslagen lämnas visserligen expropriationstillståndet i administrativ väg av Kungl. Maj:t men den fortsatta behandlingen sker vid domstol och expropriationsnämnd. Expropriation enligt vatten- lagen och stadsplanelagen handlägges däremot helt av domstol. Redan nu angivna skäl synas tala för att jämväl frågan om inrättandet av fiskevårdsområden och vissa därmed sammanhängande frågor borde handläggas i domstolsväg i likhet för övrigt med bestämmelserna i 10 5 lagen om rätt till fiske.

I vissa detaljer framstår angelägenheten av domstolsbehandling särskilt stark. Detta gäller t.ex. fråga, huruvida fisket är oskiftat, beräkningen av andel och värde. Råder tvist om äganderätten till fiske eller dess rätta omfattning, utgör detta givetvis domstolsfråga.

Skulle, emot vad kollegium anser, ägare av särskilt skattlagt fiske kunna mot sitt bestridande tvingas in i fiskevårdsområde — genom delägarnas majoritetsbeslut och fastställelse å detta —— är detta för fiskets ägare av så ingripande art, att jämväl den frågan borde i rättssäkerhetens intresse handläggas av domstol.

I föreliggande betänkande har såsom skäl för domstolshandläggning angivits, bland annat, att därmed skulle tillgodoses rättssäkerheten. Kollegium vill erinra, att

1Generaldirektören Berglöf var av skiljaktig mening och förordade utredningsmannens förslag i denna-del. »

• Sida 232
•  Original

såmedelst också skulle kunna tillgodogöras den lokalkännedom, som nämnden representerar.

Det kan också tänkas, att en övergång till domstolsbehandling skulle undanröja en del av de betänkligheter, som motverkat tillämpningen av nu gällande lag om gemensamhetsfisken.

Såsom en väsentlig fördel av prövningens förläggande till domstol — lämpligen ägodelningsrätt _— skulle kunna vinnas att de oklara rättsfrågor, som enligt för- slaget föranleda att frågan om fiskevårdsområdes bildande förklaras förfallen, i stället kunde, i analogi med vad som gäller i vattenmål, av domstolen prövas. Pröv- ningens förläggande till domstol synes på så sätt öppna möjligheter att göra lag- stiftningen mera effektiv än förslaget. Vilken omfattning denna prövning bör er- hålla och huru reglerna för densamma skola utformas måste givetvis mera ingående övervägas."

Bildande av fiskevårdsområde: Förfarandet.

Enligt 1 9 4 3 ä r 5 f ö r sla g skulle ansökning om inrättande av fiske- vårdsområde få hos länsstyrelsen göras av delägare i fiskevatten så ock av vederbörande hushållningssällskap och fiskeriintendent. Då ansökning in- kommit, skulle länsstyrelsen kungöra denna och inhämta yttranden i ären— det (2 å). Innan frågan slutligen avgjordes, skulle också, om länsstyrelsen så föreskreve, förrättning företas på stället. Till förrättningsman skulle läns- styrelsen förordna fiskeriintendenten eller annan sakkunnig, som vore av lantbruksstyrelsen godkänd; rörande förrättningen skulle närmare föreskrif— ter utfärdas av Konungen.

Utredningsmannen framhöll, att framställning om inrättande av fiske- vårdsområde enligt förslaget i första hand skulle göras av delägare i fiske- vattnet. Då emellertid lagen borde ha till syfte också att hindra »vanhävd» av fiskevattnen, fann utredningsmannen det vara naturligt, att vederbö- rande hushållningssällskap och fiskeriintendent tillika vore behöriga sökande. Hinder borde givetvis icke möta, att framställning gjordes av hushållnings- sällskap eller fiskeriintendent även i andra fall än då fiskevården i ett vatten fullständigt eftersatts; för en driftig fiskeritjänsteman, som särskilt inriktat sitt arbete på hithörande frågor, kunde det vara betydelsefullt att själv få ta initiativ, där dessa måhända eljest utebleve. Då länsfiskeritjänstemännen vore anställda hos hushållningssällskapen, syntes det lämpligt att förslag härrörande från dessa tjänstemän framlades genom sällskapen.

Beträffande det närmare förfarandet vid bildandet av fiskevårdsområde anförde utredningsmannen:

»Enligt lagen om gemensamhetsfiske kan ett gemensamhetsfiske icke bildas utan att förrättning å stället hållits, med mindre samtliga delägare biträda ansökningen i ärendet och dessutom äro eniga rörande gemensamhetsfiskets brukande samt be— träffande beräkningsgrunden för delaktigheten m.m. Den omständigheten att för- rättning skall hållas utgör säkerligen för många fiskevattensdelägare ett avhållande motiv att överhuvud söka få ett gemensamhetsfiske till stånd. Å andra sidan synes

• Sida 233
•  Original

förrättning svårligen kunna uteslutas i andra fall än när någon mera betydelsefull invändning mot framställningen icke rests och omständigheterna äro sådana att en närmare utredning å platsen befinnes överflödig. Framkommer däremot en fram- ställning om inrättande av fiskevårdsområde, vilken är .1tföljd av erforderlig utred— ning, och reses mot denna icke någon invändning av betydelse att inverka å frågans bedömande vare sig från delägarna eller från fiskeriintendenten, bör hinder icke föreligga för länsstvrelsen att avgöra ärendet utan att förrättning hålles. Enligt förslaget skall det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall avgöra, om förrättning bör hållas. Härvid lärer länsstyrelsen f.1 erforderlig ledning för sitt avgörande genom att yttrande inhämtas fr.1n fiskeriintendenten.

Framställning om inrättande av fiskevårdsomrade bör enligt förslaget vara åtföljt av förslag till grunder i fråga om huru fisket och fiskevården inom området böra ordnas m.m. (stadgar för fiskevårdsområdet) samt utredning rörande äganderätts— fö1l111llandena i fiskevattnet. Då framställning inkommit, skall det ankomma på länsstyrelsen att genom kungörelse i länsstyrelserna samt en eller flera i orten allmänt spridda tidningar tillkännagiva, att handlingarna i ärendet äro tillgängliga :1 plats som angives i kungörelsen, t..ex hos delägare i fiskev,attnet handlande eller annan lämplig person, och att erinringar mot framställningen skola ingivas inom trettio dagar. Samtidigt skall länsstyrelsen skriftligen underrätta de enligt utredningen kända delägare, som icke biträtt framställningen. Vidare har länsstyrelsen, sedan tiden för erinrings avgivande gått till ända, att överlämna samtliga handlingar i ärendet till vederbörande fiskeriintendent för dennes yttrande.

I de fall, där utredningen är fullständig och någon erinran mot ansökningen, som är av beskaffenhet att inverka å frågans avgörande, icke framställts, förut- sätter förslaget, som redan nämnts, att länsstyrelsen skall äga förordna om inrät- tande av fiskevårdsområde utan att förrättning hålles. Genom vad som sålunda föreslagits bör i åtskilliga fall, även där samtliga delägare icke äro beredda att biträda en ansökning om inrättande av fiskevårdsområde, själva tillkomsten av fiskevårdsområde kunna underlättas. Framför allt gäller detta i sådana ingalunda ovanliga fall, att några bland delägarna i fiskevattnet, nämligen de som äro intres- serade av fisket, önska tillkomsten av fiskevårdsområde, medan återstoden av bristande intresse för saken, av bekvämlighetsskäl eller annan orsak icke vilja under— skriva en ansökning i ämnet. Med all sannolikhet komma dessa senare ofta att underlåta att framställa erinran mot ansökningen. Denna enklare form för inrät— tande av fiskevårdsområde bör med särskild fördel kunna begagnas av fiskevårds— t'örcningarna. I och med att dessa ombildas till fiskevårdsområden, torde som regel någon annan ändring icke komma att ske än att den ordning, som enligt förenin- gens regler gällt beträffande fisket och fiskevården, i stort sett kan stadfästas av läns- styrelsen såsom stadgar för det nyinrättade fiskevårdsområdet.

Förrättning bör vidare givetvis icke hållas, om länsstyrelsen filmer den gjorda framställningen uppenbarligen icke böra bifallas. Det kan exempelvis vara fråga om en sådan framställning, som redan under kungörelseförfarandet på goda grunder avstyrkts av ett stort antal fiskevattensdelägare och ej heller vunnit fiskeriinten- dentens gillande. I sådana fall är det givetvis onödigt att bekosta en förrättning.»

Förelågc icke sådana omständigheter som sålunda särskilt angivits borde enligt utredningsmannens mening länsstyrelsen förordna om förrättnings hållande. De regler, som i detta hänseende gällde i fråga om inrättande av gemensamhetsfiske, syntes utredningsmannen i stort sett kunna tillämpas jämväl beträffande fiskevårdsområde. Förrättning skulle sålunda hållas av

• Sida 234
•  Original

förrättningsman, som särskilt förordnats av länsstyrelsen. Under erinran om att enligt lagen om gemensamhetsfiske till hållande av förrättning skall förordnas statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten) eller, vid förfall för denne, annan sakkunnig som är av lantbruksstyrelsen godkänd, anförde utredningsmannen, att då åtskilliga förrättningar finge antas bli av enkel beskaffenhet, förslaget utginge från att till förrättningsman skulle kunna förordnas annan person än fiskeriintendenten, även om formligt förfall för denne icke förelåge; i mera invecklade fall borde dock fiskeriintendenten regelmässigt förordnas.

I y t t r a n d e n a har någon principiell erinran mot 1943 års förslag i nu berörda delar ej framställts.

Från några håll anfördes emellertid, att även länsfiskeritjänsteman borde få initiativrätt till bildande av fiskevårdsområde.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd.

Fiskevårdsområde skulle enligt 1 9 4 3 ä r 5 f ö r s 1 a g inrättas för visst antal år, minst 10 och högst 25; giltighetstiden förlängdes automatiskt med 10 år i sänder, om icke delägare med minst 1/20 av samtliga delägares röst- tal senast 6 månader före periodens utgång hos länsstyrelsen skriftligen med- delat, att förlängning icke önskades (1 5 andra stycket).

I motiven framhöll utredningsmannen, att förslaget med aVSeende på den tid, för vilken fiskevårdsområde skulle inrättas, överensstämde med vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske. Han erinrade vidare om att sär- skilda regler saknades beträffande förlängning av giltighetstiden för gemen- samhetsfiske, varför i fall, då delägarna i dylikt fiske icke vore eniga om dess fortsatta drivande, den omständliga proceduren med förrättning på stället måste företas ånyo. Uppenbart vore, att vid sådana förhållanden risk förelåge för att bildade gemensamhetsfisken automatiskt. komme att upp- höra. Så hade också skett i några fall. En del avfiskevattnen nyttjades det oaktat som om reglerna om gemensamhetsfiske alltjämt gällde för dem. Ehuru proceduren för fiskevårdsområdes inrättande enligt förslaget i åt- skilliga avseenden vore betydligt enklare än förfarandet för att få till stånd ett gemensamhetsfiske, syntes det utredningsmannen lämpligt att en för— längning av tiden för fiskevårdsområdes giltighet ytterligare underlättades.

Mot denna principiella inställning hos förslaget ha inga erinringar fram- ställts i de avgivna yttr an den a. Fastmera har från flera håll uttalats .att en uppsägning, som gjorts av delägare med tillsammans ej mer än 1/20 av rösttalet i fiskevattnet, icke borde få förhindra en automatisk förläng-

• Sida 235
•  Original

ning av giltighetstiden för fiskevårdsområdet; för att åstadkomma en dylik verkan borde de uppsägande representera en större andel i rösttalet. Stor— leken av denna andel har i olika yttranden föreslagits olika, från lägst 1/10 till högst 1/2 av rösttalet. Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län ansågo, att uppsägning endast borde föranleda till att frågan, huruvida fiskevårdsområdet skulle bestå eller ej, toges under omprövning av länssty— relsen.

Stadgar för fiskevårdsområde.

Enligt 1 9 4 3 å r 5 f ö r s 1 a g skulle stadgar för fiskevårdsområde antas av delägarna samt underställas länsstyrelsen för fastställelse; därvid skulle länsstyrelsen ha att tillse, huruvida stadgarna tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning så ock, därest delägare gjort på— minnelse i sådant hänseende, huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke vore tjänliga för fiskets främjande (5 5 2 mom.). Om icke delägarna inom tre månader från det fiskevårdsområdet skulle anses inrättat antagit stadgar och dessa fastställts av länsstyrelsen, skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar (5 & 3 mom.).

Beträffande stadgarna föreslog-s, att dessa skulle innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om huru fisket finge utövas och fiskevården handhavas ävensom föreskrifter rörande huru delägarna skulle kallas till samman- träde, beslut fattas och omröstning verkställas samt om delägarnas skyldig- het att lämna tillskott i penningar, varor och arbete ävensom beträffande beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet samt del- ägarnas rösträtt. Stadgarna fmge innehålla, att fisket helt eller delvis skulle upplåtas på arrende samt att särtillstånd till fiske (kortfiske, sportfiske) kunde beviljas inom fiskevårdsområdet (5 % 1 mom. första stycket). I stad— garna finge ej föreskrivas, att fiske skulle upplåtas på arrende, med mindre förslag därom biträtts beträffande fiskevatten, som vore i sin helhet oskiftat, av mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten av minst 2/3 av samtliga delägares rösttal (5 % 1 mom. andra stycket). Ingen skulle i stadgarna få tilläggas rätt att fiska i delägares enskilda fiskevatten eller i lott, som enligt stadgarna tillagts delägare, med mindre denne lämnat sitt medgivande därtill eller fisket vore upplåtet på arrende. Ej heller skulle i stadgarna delägarna få tilläggas rätt att ålägga delägare, som icke själv fiskade i vattnet, tillskott i penningar, varor eller arbete (5 % 1 mom. tredje stycket).

I motiven till förslaget i denna del anmärkte utredningsmannen, att detta — till skillnad mot vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske — ut- ginge från att stor frihet skulle stå öppen vid inrättande av fiskevårdsom- råde; även beträffande själva organisationen av fisket och fiskevården inom fiskevårdsområdet avsåge förslaget, att största möjliga frihet skulle lämnas

• Sida 236
•  Original

delägarna att handla efter föreliggande speciella förhållanden. Härom an- fördes vidare i betänkandet:

=>Erinras må, att enligt lagen om gemensamhetsfiske fisket antingen skall nyttjas av delägarna i bolag eller utarrenderas eller ock nyttjas av delägarna var för sig enligt fastställd plan. Lagen torde icke lämna någon möjlighet för delägarna att exempelvis delvis upplåta fisket på arrende och delvis bruka det själva. Även om utarrenderingen åtminstone för yrkesfiskets del i regel medför största möjlighet till ett rationellt _bedrivande av fisket, innebär dock begagnandet av en särskild bruk- ningsplau i andra fall en lämplig reglering av fisket i ett fiskevatten och medför under alla förhållanden påtagliga fördelar framför att fisket bedrives oreglerat.»

Beträffande skillnaden mellan utarrendering och meddelande av särtill- stånd anförde utredningsmannen, att vid utarrendering hela fisket, eventuellt med vissa undantag, eller fisket efter vissa fiskslag upplåtes till arrendatorer med uteslutande förfoganderätt, medan den som erhållit särtillstånd endast erhölle rätt att utöva visst fiske utan att utesluta fiskevattensägarna från möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Med hänsyn till denna skill- nad framträdde det enligt utredningsmannens mening som naturligt att för utarrendering men icke för beviljande av särtillstånd kräva kvalificerad majoritet.

Utredningsmannen uttalade vidare, att genom den föreslagna anordningen med stadgar för fiskevårdsområdet möjlighet ,stode öppen att smidigt an- passa fisket och fiskevården efter omständigheterna i de särskilda fallen. Den detaljerade reglering, lagen 0111 gemensamhetsfiske innehölle bland annat i fråga om nyttjande av gemensamhetsfiske enligt fastställd plan, hade alltså icke ansetts behöva medtagas i förslaget. Då enligt förslaget stadgarna förutsattes skola underställas länsstyrelsens prövning, kunde man utgå från att behörig hänsyn komme att tas till minoritetens intressen. Det skulle sålunda ankomma på länsstyrelsen icke bara att tillse, att stadgarna tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning, utan även, om delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, att pröva huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke vore tjänliga för fiskets t'rä m ja nde.

Utredningsmannen framhöll att i sådana fall, då fiskevårdsområde in— rättats för att möjliggöra utarrendering av exempelvis bottengarnsfisket, hinder ickc torde föreligga för att stadgarna endast komme att innehålla, förutom bestämmelser 0111 utarrenderingen och användningen av arrendeav- gif'ten, föreskrift av innebörd att fisket i övrigt finge såsom tidigare utövas av delägarna själva.

I detta sammanhang yttrade utredningsmannen vidare:

»Med den föreslagna möjligheten att genom stadgarna i varje särskilt fall kunna meddela föreskrifter om fiskets utövande torde behov av särskilda lagbestämmelser för mete samt fiske med drag och svirvel (jämför 3 ?; lagen om gemensamhetsfiske)

• Sida 237
•  Original

icke föreligga. Den i lagen om gemensamhetsfiske delägarna förbehållna rätten att alltid själva och med sitt hustolk idka mete kan beträffande visst slag av fiske, särskilt efter lax och laxöring, förhindra ett rationellt utnyttjande av ett fiskevatten. lltarreudering av ett laxfiske i ett oskiftat vatten med ett flertal delägare, som bibehållas vid rätten att idka mete, ter sig sålunda tämligen meningslös. I likhet med vad som tidigare förordats av lantbruksstyrelsen har därför i förslaget icke medtagits dylika bestämmelser. I de fall, där delägarna önska undantaga visst fiske från utarrendering, får detta i stället angivas i stadgarna och särskilt meddelas vid utarrenderingcn.

Den frihet, som förslaget i nu berörda hänseenden erbjuder delägarna i ett fiske— vårdsområde, torde vara av särskild betydelse vid övergång från frivillig samman- slutning till den legala organisationen. De speciella föreskrifter som återfinnas i de nuvarande fiskevårdsföreningarnas stadgar, synas också i allmänhet kunna god- kännas för fiskevårdsområdena. l åtskilliga fiskevårdsföreningar finnes nu möjlighet att upplåta begränsad fiskerätt jämväl till icke delägare i vattnet. Härigenom till- godoses icke endast (len bofasta befolkningens behov av husbehovsfiske utan även f'ritidsiutresset för många personer bosatta i fiskevattnet närbelägna samhällen i form av möjlighet att idka s.k. sportfiske. Av betydelse är, att sådana upplåtelser bliva möjliga jämväl i ett fiskevårdsområde. Förslaget innehåller därför som nämnt uttryckligt stadgande härom. Naturligt synes vara att dylika särtillstånd i allmän- het äro förbundna med avgift. De närmare bestämmelser därom, som finnas erfor- derliga, böra lämpligen intagas i stadgarna för fiskevårdsområdet.

Naturligt torde vara att i stadgarna inlaga regler om fredningsområden, där sådana anses erforderliga. Det lärer vara tillräckligt betryggande att låta de bestäm- melser om ersättning för intrång i någons fiskerätt, som föranledes av frednings- området, ingå i stadgarna. På länsstyrelsen får alltså ankomma att tillse, att dessa bestämmelser icke kränka någons enskilda rätt.

Vidare förutsättas stadgarna för ett fiskevårdsområde skola innehålla föreskrifter hurn delägarna skola kallas till sammanträde, beslut skola fattas och omröstning verkställas ävensom beträffande beräkningsgrunder för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet. Delägarua kunna alltså själva öva inflytande även å dessa bestämmelser efter föreliggande förhållanden. Några detaljerade lagbestämmelser härutinnan »— liksom i lagen om gemensamhetsfiske — torde därför icke vara erforderliga.»

I några av de avgivna y t t ra n dena har uttalats, att samma krav på kvalificerad majoritet bland delägarna, som föreslagits för beslut om ut- arrendering av fiske, borde gälla med avseende på beslut om upplåtelse av särtillstånd för fiske (kortfiske, sportfiske).

Delaktighet och röstberäkning.

Enligt 1 9 4 3 ä 1' s fö r s 1 a g skulle beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt uppskattning verkställd vid förrättning på stället— bestämda

• Sida 238
•  Original

värdet å hans andel i avkastningen av det fiske som avsåges skola ingå i fiskevårdsområdet. Vad sålunda föreslagits skulle äga motsvarande till- lämpning beträffande delägares rösträtt vid beslut i frågor, som rörde fiske- vårdsområdet (6 å).

Utredningsmannen erinrade i motiven om att de regler, som sålunda föreslagits för fall då enighet om viss beräkningsgrund ej förlåge, överens- stämde med vad som stadgats i lagen om gemensamhetsfiske samt yttrade vidare:

»Som ett önskemål har från några länsfiskeritjänstemän framställts, att enklare och mera summariska regler skulle gälla för beräkningsgrunden för delaktigheten i fiskevårdsområdet. Att i detta sammanhang genom en speciallagstiftning rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma fiskevattnen genom att frångå ett system, varigenom man eftersträvar att efter en reglering av fisket i ett gemen— samt fiskevatten tillerkänna envar delägare delaktighet efter hans verkliga andel i vattnet, synes emellertid knappast lämpligt. Det må erinras, att beräkningsgrun— den för delaktigheten har betydelse särskilt för det ekonomiska utbytet av fisket. Genom utarrendering och annan upplåtelse av fiske uppkommen behållning torde 'sålunda böra fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet. Vidare lärer det kunna te sig naturligt att, i den mån avgifter behöva upptagas för fiskevårdande åtgärder, låta dessa utgå efter delaktigheten. Utövas fisket av delägarna själva, böra deras inbördes rätt till fiske också bestämmas efter delaktigheten, t.ex. i fråga om lotternas storlek eller rätten att använda fiskeredskap. Där annan över— enskommelse icke träffats, bör slutligen delägarnas rösträtt bestämmas i enlighet med delaktigheten.

Där fisket i ett vatten är uppdelat på ett stort antal relativt små lotter, kan det emellertid synas opraktiskt att använda den verkliga delaktigheten såsom beräk- ningsgrund. I sådana och andra fall är det naturligare, att en annan och enklare beräkningsgrund kommer till användning. Mångenstädes, exempelvis i Dalarna, torde man finna det rättvist och lämpligt att varje delägare anses ha lika rätt i vattnet. Förslaget lämnar som förut nämnts möjlighet öppen för delägarna att Överenskomma om sådan beräkningsgrund för delaktigheten, antingen genom en- hällig överenskommelse eller genom förslag i framställningen om inrättande av fiskevårdsområde, vilket förslag av delägarna lämnats utan erinran. Denna anord- ning lider emellertid av den svagheten, att invändning från endast en delägare kan förhindra tillämpningen av en enkel och i allt väsentligt rättvis beräkningsgrund för delaktigheten.»

Vad utredningsmannen föreslagit angående delaktighet i fiskevårdsom- råde har i ett flertal yttra 11 den föranlett gensagor. Sålunda anförde fiskeriintendenten i mellersta distriktet:

»Bestämmelsen att delaktigheten i ett fiskevårdsområde i vissa fall, då det gäller skiftat fiskevatten, skall bestämmas efter det jämlikt uppskattning bestämda värdet å vars och ens andel i avkastningen av fisket är synnerligen olycklig och torde som regel vara omöjlig att tillämpa i praktiken. Även under vanliga förhållanden är det hart när omöjligt att erhålla uppgifter om värdet av avkastningen. Vid sam— manträde för inrättande av fiskevårdsområde, då stridiga intressen som regel komma att stå emot varandra, blir det helt visst omöjligt att erhålla sådana upp-

• Sida 239
•  Original

gifter. Det räcker ingalunda med att förrättningsmannen biträdes av gode män. För att förrättningsmannen skall kunna bilda sig en uppfattning om avkastningen, måste han ej sällan under flera dagar före förrättningen göra undersökning på platsen. Detta drager givetvis onödigt dryga kostnader och åsamkar tidsspillan. I stället är det önskvärt med en viss enkel, i lag fastställd beräkningsgrund. Inom varje skifteslag synes mig sålunda böra uträknas delägarnas rösträtt på grund av fastigheternas mantalsbeteckning (vilket gäller vid oskift fiskevatten). Sedan böra skifteslagens storlek läggas till grund för bedömningen mellan skifteslagen på så sätt att bifall av minst så många skifteslag, som motsvarar minst hälften av storleken av de fiskevatten, som skola ingå i fiskevårdsområdet, erfordras.»

Liknande synpunkter ha framförts från åtskilliga håll, varvid ett enklare förfarande påkallats. Enligt Iantbruksstyrelsens mening kunde man tänka sig en bestämmelse om att de olika delarna av fiskevattnet skulle jämföras med varandra och åsättas relativa värden i förhållande till övriga delar av vattnet; i så fall krävdes endast en ungefärlig uppskattning av vattnets pro- duktionsförmåga, som med stöd av gällande arrendepriser på orten och eventuellt uttalande av gode män kunde läggas till grund för beräkning av värdet. — Länsstyrelsen i Kopparbergs län och samma läns hushållnings- sällskaps förvaltningsutskott förordade, att det skulle tillkomma länsstyrel— sen att bestämma beräkningsgrunden för delaktigheten i enlighet med vad som tillstyrkts av 2/3 av delägarna i vatten, som vore oskiftat för en hel socken.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, anförde i detta sammanhang:

»Enligt förvaltningsutskottets mening torde mera sällan sådan enighet kunna uppnås, att andra grunder för delaktighet i fiskevårdsområdet än efter vars och ens andel i vattnet skola kunna tillämpas. Härvid räcker avvikande mening av endast en delägare. Detta innebär förutom ett komplicerat förfarande vid bestämmande av delaktigheten besvärligheter även vid tillämpningen i de fall, då iiskerättsägarna själva utnyttja fisket. Inom Jämtlands län, där fiskevattnen med få undantag. äro oskiftade, har fisket av ålder bedrivits lika delägarna emellan oberoende av stor- leken av fastigheternas mantal. Ett införande av nyttjanderätt efter andelen i vatt— net torde ofta komma att giva upphov till missnöje och även oenighet. En omfat- tande övervakning torde bliva nödvändig. Något bättre utnyttjande av fiskevattnen torde icke heller åstadkommas. Snarare torde motsatsen bliva följden i det att delägare med små andelar i vattnet, vilka måhända bedrivit fiske såsom binäring, tvingas inskränka sitt fiske, medan fiskerättsägare med större andelar icke utnyttja fisket i tillåten omfattning. Det sistnämnda kan inom Jämtlands län ofta förväntas inträffa, exempelvis då ett bolag äger huvudparten av fiskerätten.

Att åstadkomma andra enklare och i allt väsentligt rättvisa grunder för delaktig- het i fiskevårdsområde torde emellertid, såsom utredningsmannen framhållit, icke utan vidare låta sig göra, då detta knappast torde kunna ske utan att rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma fiskevattnen. Frågan samman— hänger sålunda intimt med hela spörsmålet om rätt till fiske och synes enligt ut- skottets mening knappast på ett fullt tillfredsställande sätt kunna lösas lösryckt från detta sammanhang.» »

• Sida 240
•  Original

Till de allmänna riktlinjer för en blivande lagstiftning om fiskevårdsv område, som angivits i 1943 års betänkande, kan fiskerättskonnnittéu för sin del ansluta sig. Lagstiftningen bör sålunda utformas på sådant sätt. att tillämpningen kan anpassas efter föreliggande speciella förhållanden. En reglering bör ske så smidigt som möjligt och kunna genomföras i alla fall, då behov därav föreligger. Särskilt övergången från frivilliga fiskevårds- föreningar till en fastare organisation bör underlättas.

Lagen om gemensamhetsfiske har till huvudsakligt syfte att i fiskevatten, som äro oskiftade eller eljest ha två eller flera ägare, efter majoritetsbeslut ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som i allmänhet är möjligt, när varje delägare uteslutande själv får bestämma över sitt fiske. Även då det gäller att hindra vanvård av fiske kan inrättande av gemensamhetsfiske vara av viss betydelse. Någon möjlighet för det allmänna att inverka på till- komsten av beslut därom föreligger emellertid icke, eftersom gemensamhets- fiske kan bildas uteslutande på initiativ av delägare i det fiskevatten varom fråga är; för att en dylik reglering skall komma till stånd fordras också, att en majoritet bland delägarna, räknat efter såväl huvudtal som delaktighet, uttalat sig därför.

1943 års förslag har tagit ett steg längre, i det att enligt detta förslag myndighet skall kunna förordna om bildande av fiskevårdsområde även mot uppfattningen hos en majoritet bland fiskevattensdelägarna. Förslaget har därvid direkt tagit sikte på vanskötta fiskevatten; enligt motiven skulle näm- ligen sådant förordnande meddelas framför allt i fall, då fiskevattnet vore uppenbart vanvårdat genom rovfiske och underlåten fiskevård. Däremot om- nämnes icke det motsatta fallet, då ett fiskevatten vanskötes genom att fisket ligger outnyttjat.

Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke lillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt, att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskniug utan motsvarande inplante- ringsåtgärder f'öröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån ovan- lig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i svårig- heter att få till stånd ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna i fiske- vattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta sammanhängande fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte eller av sportfiskeföreningar. l dylika fall saknas i allmänhet intresse för andra former av fiske än dem som plåga utövas som sport eller eljest för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkestiska-

• Sida 241
•  Original

rena i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan under- låtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera synpunkter. För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken icke lillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket kan där- igenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möjlighet för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts.

I likhet med 1943 års utredningsman anser fiskerättskommittén det vara lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art tillgodose vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde bör sålunda även i andra fall än dem, man velat nå lned 1913 års lag, kunna tjäna som instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen.

Enligt vad av det förut sagda framgår har fiskerättskommittén funnit skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett ingripande från det allmännas sida bör sålunda kunna ske ej blott i syfte att förhindra, att ett fiskevatten van— skötes genom rovfiske och underlåten fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen bör i fall av behov även kunna ske för att få till stånd ett ra- tionellt tillvaratagande av de möjligheter till fiske, som vattnet erbjuder.

Med den ståndpunkt kommittén sålunda intagit biträder kommittén utred- ningsmannens förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall bör kunna beslutas av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarzm uttalat sig däremot. I likhet med utredningsmannen anser emellertid kom- mittén, att myndighet icke bör meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda skäl därtill föreligga.

Härvid komma i första hand sådana fall ifråga, då ett fiskevatten, i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fisk- beståndet utarmas. Kravet på att vanskötseln skall strida mot allmänt in- tresse avser att utesluta fall, vilka äro utan nämnvärd betydelse vare sig för fiskerinäringen eller ur nationalekonomiska eller sociala synpunkter. Där så är förhållandet, lärer anledning saknas att genomföra en reglering mot flertalet fiskevattensdelägares önskan. Detsamma kan sägas, om vanskötsel ej föreligger beträffande någon väsentlig del av det fiskevatten som avses med ansökningen. Vid bedömandet härav har man att ta hänsyn ej enbart till den vanskötta delens omfång utan även och framför allt till dess betydelse för fisket inom det ifrågavarande området; om exempelvis vandringsfisk (såsom lax och laxöring) på sin väg till eller från sina lekplatser på något ställe utsättes för hänsynslös avfiskning, kan detta vara av väsentlig bety-

• Sida 242
•  Original

delse oavsett att det område, där dylik rovdrift förekommer, rent areal— mässigt är relativt litet. Å andra sidan är det uppenbart, att en kraftig beskatt— ning av fiskbeståndet icke behöver innebära att fiskevattnet vanskötes; om nämligen avfiskningen motväges genom fiskevårdande åtgärder, såsom inplantering av fiskyngel, eller eljest ingår som led i fiskets planmässiga be- drivande, kan densamma icke i och för sig åberopas som skäl för en tvångs- reglering.

Motsvarande gäller i fråga om fall av underlåtet utnyttjande av fisket inom ett visst fiskevatten. Dylik »vanhävd» bör kunna föranleda att vattnet även mot delägarnas vilja intages i fiskevårdsområde, förutsatt att vanhävden stri- der mot allmänt intresse och att det för det blivande fiskevårdsområdet i dess helhet är av väsentlig betydelse att det outnyttjade fiskevattnet införlivas därmed. Härvid torde väl det sistnämnda vattnets omfång och belägenhet i främsta rummet tas i betraktande, men tänkas kan även, att det för ett ändamålsenligt tillgodogörande av fisket eller för genomförande av ratio— nella fiskevårdsåtgärder i en sjö, exempelvis utrotande av »ogräsfisk», är angeläget att få med ett i och för sig ganska obetydligt vattenområde med många delägare, vilka motsätta sig ett deltagande i de planerade anstalterna.

Det synes tvivelaktigt, om vanskötsel genom underlåtet utnyttjande av fisket kan sägas föreligga med avseende på ett fiskevatten, som antingen av naturen eller till följd av mänskliga åtgöranden redan är mer eller mindre fullständigt tomt på fångstvärdiga fiskarter; möjlighet till nyttigt fiske saknas ju i själva verket där. Uppenbart är emellertid, att ett sådant fiskevatten väl kan tänkas erbjuda ett tacksamt fält för fiskevårdande åtgärder och att dess iståndsättande även kan utgöra ett betydande allmänt intresse. Skulle i ex- trema fall det ovan förordade stadgandets ordalydelse hindra dess tillämp- ning på ett dylikt fiskevatten, böra dock de antydda förhållandena kunna anses innefatta ett sådant särskilt skäl till tvångsreglering, som 1943 års utredningsman hänvisat till.

Beträffande andra särskilda skäl som kunna åberopas i detta sammanhang erinras om att det på åtskilliga håll i landet sedan gammalt varit vanligt, att de enskilda fiskevattnen nyttjas ej blott av ägarna utan även i viss utsträck- ning av den övriga bofasta befolkningen i den by, fiskevattnet tillhör, eller inom den socken där det är beläget. Det kan ur social synpunkt vara synner- ligen önskvärt att sistnämnda befolkningsgrupp, som merendels hör till de ekonomiskt sett svagaste i samhället, får denna sedvanemässigt utövade rätt tryggad. Även för sådant ändamål torde en lagstiftning med den utformning, 1943 års förslag erhållit, kunna bli av betydelse. Om sålunda fiskerättsägarna ej vidare vilja tillåta ett sådant sedvanemässigt fiske som nyss nämnts, bör, om saken är av tillräcklig allmän vikt, myndighet äga möjlighet att besluta om bildande av fiskevårdsområde även mot de flesta fiskevattensdelägarnas mening. Även oberoende av dylik praxis kan det måhända i vissa fall framstå

• Sida 243
•  Original

som angeläget att bereda en befolkningsgrupp tillfälle till husbehovsfiske; detta gäller huvudsakligen inom mera avsides belägna skogs- och f jällf bygder.1 _

Enligt kommitténs mening bör det knappast ifrågakomma att geno tvångsvis inrättande av fiskevårdsområde tillgodose befolkningens i tätorterna behov av fiske för nöjes- eller rekreationsändamål. Möjligen kunde en dylik åtgärd undantagsvis anses försvarlig med avseende på ett outnyttjat fiskevatten med ringa naturlig fisktillgång, vilket lämpade sig för utarrendering till en kommun eller sammanslutning med avsikt att där inplantera fisk och seder- mera täcka kostnaden härför genom försäljning av fiskekort till allmänheten. Även om ett visst allmänt intresse av fiskevattnets utnyttjande på detta sätt skulle kunna anses föreligga, synes dock en sådan tillämpning av den före- slagna lagstiftningen mindre väl förenlig med dennas syfte. Däremot kan det givetvis vara ändamålsenligt att genom bildande av fiskevårdsområden på frivillighetens väg anordna kortfiskevatten för nöjesfiske.2 En dylik regle- ring bör alltså kräva, att åtminstone flertalet delägare i fiskevattnet godtagit åtgärden.

Onekligen kan en lagstiftning, som inrymmer befogenhet för myndighet att till och med mot en enhällig opinion bland fiskevattensdelägarna inrätta deras vatten till fiskevårdsområde, synas innebära ett mycket starkt ingrepp i äganderätten. Med hänsyn till de svårigheter som erfarenhetsmässigt före- ligga att få till stånd tillräckligt omfattande överenskommelser på fiskets område finner emellertid kommittén det vara nödvändigt, att nu ifrågava- rande åtgärder för fiskets främjande skola kunna vidtas, även om detta till viss grad sker på bekostnad av enskildas rätt att förfoga över sina fastigheter. Framhållas må, att enligt vad kommittén inhämtat från ett närliggande om- råde, nämligen jaktvårdens, den återhållsamhet som lagstiftaren lagt i dagen, då det gällt att bilda jaktvårdsområden utan delägarnas samtycke, åtmin- stone på vissa håll lär ha i hög grad motverkat tillkomsten av dylika om- råden. —— Vid den avvägning av intressena, som i varje särskilt fall måste göras av den beslutande myndigheten, är det dock angeläget att såvitt möj- ligt undvika sådant intrång i enskild rätt, som med fog kan betecknas som kränkning av denna.

Givet är, att i fall då en tvångsreglering på förevarande område anses på- kallad denna ej bör göras mera ingående och betungande än som är nöd-

11 vissa sjöar särskilt i det inre av Norrland, vilka till övervägande delen ägas av in- dustribolag eller liknande företag, torde en anordning av antydd art kunna visa sig ända— målsenlig för att säkerställa ortsbefolkningens tillgång till fiske. Vidare har uppgivits, att i ett flertal norrländska vattendrag finnas gamla fisken, skattelagda eller hävdvunna, vilka ofta ej eller endast i ringa grad utnyttjas och under alla förhållanden genom sin tillvaro hindra jordägarna från att fiska i vattnet vid deras strand; även i sådana fall kan en tillämpning av bestämmelserna om fiskevårdsområde tänkas ifrågakomma till ortsbefolk-

ningens fördel. 2 Jfr bilaga 4: alternativ 1 och 2 till fiskeriplan.

• Sida 244
•  Original

vändigt för att uppnå det avsedda syftet. Bildandet av ett fiskevårdsområde måste, trots alla förenklingar, utgöra en ganska vidlyftig procedur, som medför åtskilligt besvär såväl för de därav berörda fiskevattensägarna som för myndigheterna. Enligt kommitténs mening bör därför möjlighet öppnas att genom enklare åtgärder komma till rätta med förekommande vanskötsel av fiskevatten. Kommittén återkommer härtill i nästa kapitel.

I ni t i a t i v r ä t t till bildande av fiskevårdsområde bör principiellt till- komma delägare i det fiskevatten varom fråga är, alltså ägare av fastighet, till vilken hör del i vattnet. I detta sammanhang må följande synpunkter framhållas.

Särskilt skattlagt fiske — med eller utan rätt till land eller grund lär såsom varande »fastighet» omedelbart inbegripas under lagens tillämpning. Kammarkolle- giets uppfattning, att dylikt fiske ej bör kunna medtas i fiskevårdsområde mot ägarens bestridande kan fiskerättskommittén ej biträda. Ett sådant undantag för de skattlagda fiskenas del skulle säkerligen inom vissa delar av landet få mycket ogynnsamma konsekvenser och väsentligt minska den nya lagstiftningens betydelse. De betänkligheter, kammarkollegiet yppat på denna punkt, synas icke vara av den tyngd att de böra bli avgörande; samma invändningar torde för övrigt kunna an— föras mot ett flertal andra hithörande åtgärder. Kommittén utgår sålunda, i likhet med utredningsmannen, från att ägare av särskilt skattlagt fiske skall i alla de hänseenden, varom här är fråga, vara likställd med annan fastighetsägare.

Mera komplicerad är frågan, vilken ställning i detta sammanhang bör tillkomma ägare av fastighet, till vars förmån gäller fiskeservitut i vatten, som ingår i fiske- vårdsområde. I den mån det rör sig om servitut, tillkommet vid lantmäteriförrätt— ning —— vilken typ av servitut städse betraktats som ett tillbehör till den härskande fastigheten, varöver ägaren ej haft befogenhet att fritt disponera genom avtal — lärer det dock vara klart att denna fastighets ägare bör jämställas med ägare av fastighet med del i vattenområdet. Andra slag av servitut, nämligen huvudsakligen sådana som bildats genom avtal, torde emellertid få bedömas något annorlunda. Den på dem grundade rätten till fiske synes i här ifrågavarande avseenden knappast böra medföra större rätt än den som grundas på arrendenppldlelse av privat natur. Enligt 1943 års förslag —— som i denna del går tillbaka på bestämmelserna om ge- mensamhetsfiske — skulle, om ej annat förbehåll skett, arrendator äga föra talan för fiskevatten som han i sådan egenskap ägde nyttja, dock i allmänhet med vissa inskränkningar beträffande frågor av väsentlig vikt; bland annat skulle arrendatorn ej utan upplåtarens samtycke få biträda förslag om inrättande av fiskevårdsområde. Kommittén vill för sin del ansluta sig till förslaget härutinnan samt även förorda, att samma regel skall gälla för den vars fiskerätt grundar sig på servitut, som till- kommit på annat sätt än i sammanhang med lantmäteriförrättning.

Framställning om bildande av fiskevårdsområde skall alltså principiellt endast kunna göras av ägare (eller med ägarens samtycke). Från denna grundsats har utredningsmannen, i överensstämmelse med 1913 års lag, föreslagit undantag be- träffande vissa offentligrättsliga upplåtelser. Sålunda skulle boställshavare, som själv brukade bostället, ävensom arrendator av författningsenligt utarrenderat boställe eller av annan fast egendom, som utarrenderats genom offentlig myndighet, i före- varande hänseende — liksom även i andra frågor, som anginge fiskevårdsområdet —— förbehållslöst få representera ägaren; denna skulle dock alltjämt vara berättigad att

• Sida 245
•  Original

utöva vissa mycket begränsade befogenheter. Helt och hållet i ägarens ställe trädde däremot enligt förslaget innehavare av stadgad åborätt till fastighet, tillhörig kronan eller allmän inrättning. — Dessa grundsatser har kommittén ej funnit anledning att frångå i vidare mån än att vad som föreslagits beträffade innehavare av stadgad åborätt synes böra äga tillämpning på envar som innehar jord av ifrågavarande natur med besittningsrätt för obegränsad tid.

Förutom delägare i fiskevattnet ha i 1943 års förslag såsom behöriga sö- kande om bildande av fiskevårdsområde upptagits statens liskeritjänstenmn och vederbörande huslttill!tingssällsknps förvaltningsutskott. Med hänsyn till "syftet med lagstiftningen anser fiskerättskommi[ten det vara naturligt att även andra än delägare få initiativrätt. Kommittén vill förorda, att sådan rätt lillerkännes också Iiins/iskeritjiirtstemun samt [iskurorgunisution i orten.1

[ likhet med utredningsnmnneu finner tiskerältskommittén övervägande skäl tala för att h e s 1 u [ an (] e r ä t t e n i frågor, som röra bildandet av fiskevårdsområde, skall tillkomma länsstyrelsen. Att förlägga prövningen till domstol — förslagsvis ägodelningsrätt _ synes knappast praktiskt, även om helt visst åtskilligt kan åberopas till förmån för en sådan ordning. Ett dom- stolsförfarande lärer regelmässigt bli såväl tyngre och långsammare som för sökandena kostsammare än handläggningen vid länsstyrelse. Vad särskilt beträffar rättssäkerhetskravet torde enligt kommitténs mening detta bli på tillfredsställande sätt tillgodosett jämväl om prövningen ankommer på läns- styrelsen. Man bör i detta sammanhang ej förbise, att länsstyrelserna för- värvat omfattande sakkunskap i hithörande frågor genom handläggning av ett flertal ärenden enligt allmänna fiskeristadgan m. m. De ärenden som här avses äro också av närbesläktad natur med åtskilliga spörsmål, till vilka läns— styrelserna redan nu ha att ta ställning.

För att emellertid säkerställa möjligheten till en fullt betryggande prövning av uppkommande mera invecklade rältsfrågor synes lämpligen böra stadgas, att besvär över länsstyrelses beslut angående bildande av fiskevårdsområde — liksom för övrigt även i andra hithörande frågor _ skola hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten.

Såsom en väsentlig anledning till att lagen om gemensamhetsfiske fått en så begränsad tillämpning har framhållits det omständliga förfarande med t'ö r r ä t tn i n g, som i allmänhet måste föregå bildandet av dylikt fiske. Enligt 1943 års förslag har det principiellt överlämnats åt länstyrelsen att bestämma, huruvida förrättning skall hållas eller ej. Mot en sådan ord-

1Enligt särskilda förslag, som avgivits dels den 28/6 1945 av lantbruksstyrelsen, dels den 30/12 1946 av tillkallade sakkunniga (SOU 1947:8), skola hushållaingssällskapens fiskerinåmnder erhålla en mera självständig ställning. Om en dylik ordning genomföres, bör enligt fiskerättskommitténs mening den initiativrätt som här föreslagits för hushåll- ningssällskapens t'örvaltniugsulskott i stället tillkomma fiskerinämnderna. — Vad beträffar länsfiskeritjänstemännen är frågan om dessa tjänsters framtida benämning ävenledes be— roende på Kungl. Maj:ts prövning. 16

• Sida 246
•  Original

ning synes intet vara att erinra. Givet är, att det i många fall kommer att visa sig nödvändigt med förrättning, innan beslut kan fattas om en fiskereg- lering av den natur varom här är fråga. Framför allt lärer detta vara fallet, . då en särskild uppskattning av delägarnas andelar i fiskets avkastning skall företas, eller då delägarna ej äro ense om fiskets ordnande. Stundom kan en förrättning också vara erforderlig för att vinna närmare utredning om de fiskerättsliga förhållandena i vattnet o. dyl.

I likhet med utredningsmannen anser kommittén, att ett enklare förfa- rande vid bildandet av fiskevårdsområde med fördel bör kunna användas främst då en redan förefintlig fiskevårdsförening skall omvandlas till fiske- vårdsområde. Men även i andra fall torde det bli onödigt med förrättnings- förfarande: samtliga delägare i fiskevattnet kunna vara eniga om att fiske- vårdsområde skall bildas och angående grunderna för fiskevattnets utnytt- jande; en framställning om bildande av fiskevårdsområde kan ha lämnats utan erinran från delägarnas sida eller icke ha föranlett andra invändningar än som enligt länsstyrelsens bedömande icke kräva någon närmare hand- läggning vid förrättning på stället. Jämväl i sådana situationer bör beslut om bildande av fiskevårdsområde kunna träffas utan att förrättning dess- förinnan hållits. — Kommittén anser liksom utredningsmannen, att kostna- derna för förrättning böra gäldas av allmänna medel.

Utredningsmannens förslag, att tid e 11 f ö r fis k e v ä r'd s 0 m r å d e 5 h e s tå n (1 skall bestämmas till minst 10 och högst 25 år har ej givit anled- ning till erinran.

Beträffande frågan om förlängning av giltighetstiden synes vad som an- förts i vissa remissyttranden föranleda till ett par jämkningar i 1943 års förslag. För att en »uppsägnjng» skall hindra automatisk förlängning torde sålunda kunna krävas att den eller de delägare, som gjort densamma, repre- sentera en något större andel än föreslagna 1/20 av samtliga delägares rösttal. Fiskerättskommittén anser det dock knappast vara tillrådligt att sätta siffran högre än till 1/10 av rösttalet, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet (jfr nedan). Vidare bör, om dylik uppsägning sker, detta ej medföra att frågan om förlängning förfaller och följaktligen en fullständig nybildnings- procedur i förekommande fall måste företas, utan endast att nämnda fråga hänskjutes till länsstyrelsens prövning. Det bör därvid stå länsstyrelsen öppet att tillämpa ett enklare förfarande än som gäller för nybildning. För att beslut i fråga om förlängning skall kunna fattas torde i lagen endast behöva uppställas fordran på att delägarna (samt de boställshavare m. fl., vilka enligt vad ovan sagts skola ha initiativrätt, då det gäller nybildning) fått till— fälle att yttra sig i ärendet; detta bör allt efter omständigheterna kunna ske genom ett vanligt remissförfarande eller, i mera tveksamma eller kompli- cerade fall, vid förrättning på stället. Det torde få förutsättas, att länsstyrel-

• Sida 247
•  Original

sen i alla förlängningsärende-n inhämtar utlåtande av statens fiskeritjänste- man.

Den tid, för vilken förlängning skall ske, föreslås till 10 år åt gången vid automatisk förlängning samt eljest till högst 25 är; någon begränsning nedåt torde i sistnämnda fall ej behöva anges, men det förutsättes att tiden endast undantagsvis, om särskilda skäl därtill föranleda, bestämmes kortare än 10 är, motsvarande minimitiden vid nybildning.

Den i 1943 års betänkande föreslagna anordningen, att alla detaljföre- skrifter rörande fiskevårdsområde —— dess nyttjande, delaktigheten i om- rädet, sammanträden m. m. — skola upptas i särskilda för varje område gällande sta dga r, finner fiskerättskommittén ändamålsenlig. På så sätt kunna fisket och fiskevården på lämpligaste sätt ordnas efter föreliggande förhållanden inom varje fiskevatten. Beträffande formen för stadgarnas till- komst vill dock kommittén föreslå en jämkning i utredningsmannens förslag. Enligt detta skulle stadgar antas av delägarna samt underställas länsstyrelsen för fastställelse; hade ej delägarna inom viss tid från fiskevårdsområdets inrättande antagit stadgar och dessa fastställts av länsstyrelsen, skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar. Enligt kommitténs uppfatt- ning är det mest praktiskt att länsstyrelsen utfärdar stadgar, vilket förut- sättes ske i samband med att beslutet om fiskevårdsområdes bildande med— delas-; förslag till stadgar bör därför åtfölja ansökningen. Då man måste utgå från att länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning söker tillgodose delägarnas önskemål, lärer avvikelsen från 1943 års förslag vara av mera formell än reell innebörd. Det förtjänar framhållas, att beslut av länsstyrelse i alla hithörande frågor avses skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t.

I anslutning till vad som anförts i vissa remissyttranden må i detta samman- hang även anmärkas, att enligt fiskerättskommitténs förslag ej blott beslut om att fiskerätt skall upplåtas på arrende utan även beslut om att särtillstånd till fiske (korttiske, sportfiske) får meddelas i det till fiskevårdsområdet hörande fiskevattnet i allmänhet skall för sin giltighet kräva viss kvalificerad majoritet bland delägarna. Kommittén återkommer härtill i det följande.

En ur principiell synpunkt mera betydelsefull erinran mot 1943 års förslag gäller frågan om beräkningsgrunden för (1 e 1 ä g a r n a 5 d el a k t i g h ezt i ett fiskevårdsområde. Det har nämligen från olika håll gjorts gällande, att de föreslagna reglerna i denna del vore alltför invecklade och tungrodda.

Enligt fiskerättskommitténs mening bör liksom i det tidigare förslaget så- som allmän grundsats gälla, att bildandet av fiskevårdsområde icke skall medföra rubbning av bestående äganderättsförhållanden i vidare mån än som hänför sig till själva förvaltningen. Med hänsyn härtill torde de regler, 1943 års förslag innehåller i denna del, höra i huvudsak bibehållas. För att

• Sida 248
•  Original

möjliggöra en förenkling av. självaförfarandet vill emellertid kommittén, i nära anslutning till lantbruksstyrelsens ståndpunkt, förorda att den uppskatt- ning av fiskeavkastningen, som i vissa fall måste göras, skall få ske efter delvis andra regler än dem som upptagits i 1943 års förslag. Det lärer sålunda .i allmänhet bli tillräckligt att åsätta de olika delarna av vattnet vissa jäm- förelsetal. En på så sätt gjord.uppskattning synes innebära en avsevärd lättnad i förhållande till det tidigare förslaget.

Detta kommitténs ställningstagande innebär icke ett frångående av utred— ningsmannens förslag, att delägarna själva skola kunna besluta om annan beräkningsgrund för delaktigheten än som framgår av det nyss sagda. En förutsättning härför är emellertid, att delägarna äro eniga eller att förslag i frågan framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde och läm- nats utan erinran av delägarna.

Ett nära samband förefinnes mellan reglerna om delaktighet i fiskevårds- område och om d el äg a r n a 5 r 6 st r ä tt vid beslut i frågor, som röra fiskevårdsområdet. Innan fiskerättskommittén framlägger sin uppfattning i denna del, torde här få lämnas en kort översikt av motsvarande regler på vissa andra områden.

Enligt lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar (36 %) gäller, att varje medlem äger en röst, om ej annorlunda finnes bestämt i stadgarna. Medlem är be— rättigad att överlåta sin rösträtt på annan medlem, men ingen får på grund av full- makt utöva rösträtt för mer än en medlem.

I lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jäm- förliga samfällda ägor och rättigheter (4 %) har uppställts som huvudregel, att envar delägare skall vid sammanträde äga rösträtt efter sin delaktighet i samfäl- ligheten. Vid flertalet omröstningar gäller, att beslut anses fattat, om viss mening erhållit högre rösttal än annan och tillika biträtts av större antal röstande. Om be- slut ej kan åstadkommas på sådant sätt, skola de röstandes rösttal begränsas; därvid får ingen tillgodoräknas högre rösttal än 1/5 eller, om delägarna äro flera än 50, 1/z>o av de röstandes sammanlagda rösttal, och skall den mening gälla, som er- hållit högsta rösttal. Om rösterna utfalla lika, gäller den mening som de flesta biträda efter huvudtalet. Bli rösterna även efter denna beräkning lika, skall ord- föranden avgöra vilken mening som skall gälla.

Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar (50 %) skall å delägar- stämma varje delägare äga rösträtt efter grunden för sin delaktighet i allmän- ningen. Ingen fär dock rösta på grund av fullmakt för mer än en delägare, ej heller för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer än 1/10 av hela det del- aktighetstal som är företrätt på stämman. — Liknande bestämmelser återfinnas i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (47 å); här är emellertid möjlighet lämnad öppen att i reglemente ytterligare begränsa rösträtten.

Jämlikt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skall i vissa fall finnas en s.k. vägsamfällighet. Vid sammanträde med de väghållningsskyldiga (56 å) ha dessa rösträtt efter det andelstal som är bestämmande för fastighetens delaktighet i väg- hållningsskyldigheten. Ingen får emellerid utöva rösträtt för mer än 1/10 av de väghållningsskyldigas sammanlagda, på sammanträdet företrädda andelstal.

• Sida 249
•  Original

Slutligen må mnuämuas, att under år 1946 framlagts ett betänkande med förslag till lag om sambruksföreniugar (statens ofl'. utredn. 1946: 70). Enligt detta förslag (51 &) skall ingen medlem få äga mer än en röst. I motiven anföres, att en skillnad mellan olika medlemmar med avseende på befogenheten att delta i de gemensamma besluten måste antas kunna ge upphov till slitningar och missnöje. Bildandet av en sambruksförcniug förutsätter emellertid frivillig medverkan från medlemmarnas sida.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kan det vara tveksamt,-på vilket sätt omröstningsreglerna för ett fiskevårdsområde lämpligast böra utfor- mas. Skäl kunna härvid anföras såväl för delaktighetsprincipen som den- motsalla. d.v.s. att varje delägare erhåller endast enröst. Å ena sidan måste beaktas att, enligt vad nyss framhölls, genom bildandet av ett fiske- vårdsområde bestående äganderättsförhållanden i princip icke böra rub- bas anuat än såvitt angår själva förvaltningen. Detta talar för att rösträtten skall utövas efter delaktigheten i fiskevattnet. Å andra sidan anser kom- mittén det vara av väsentlig betydelse för vidmakthållande av intresset inom fiskevårdsområdet, att varje delägare även den som endast äger en obe- tydlig andel i vattnet — har ett verkligt inflytande på avgörandet av gemen- samma angelägenheter. Särskilt i ett sådant ingalunda ovanligt fall, att ett fiskevatten äges exempelvis till tre femtedelar av en person, medan de återstående två femtedelarna äro uppdelade på flera lotter, framstår det som mindre lyckligt. om den förstnämnde skulle få ensam diktera besluten.

Vid utarbetande av sitt förslag i denna del har kommittén sökt ta hänsyn till samtliga föreliggande synpunkter och intressen. Den omständigheten, .ltt stadgar för fiskevårdsområde skola utfärdas av länsstyrelse, torde vara ägnad att skapa garantier för att missbruk av en majoritetsställning regel- mässigt icke skall kunna förekomma. Erinras må särskilt om att stor frihet lämnas öppen att organisera fiskevårdsområdet efter de förhållanden och behov, som föreligga i valjc särskilt fall. Med hänsyn särskilt till' dessa omständigheten hal kommittén ansett sig kunna föreslå som huvudregel, att vid beslut i frågor som röra fiskevårdsområde varje delägare skall äga en röst. Som redan framhållits äro påtagliga fördelar förenade med en sådan enkel omröstningsregel.

För ett par undantagsfall har emellertid kommittén ansett det naturligt att delaktigheten i fiskevårdsområdet skall ligga till grund för omröstningen.

Det ena av dessa fall avser utarrendering av fiske och upplåtelse av sär-> tillstånd till fiske inom ett fiskevårdsområde. Då sådana upplåtelser kunna väsentligt eller stundom helt och hållet betaga den enskilda fiskevattens- ägaren möjligheten att själv utöva fiske i sitt vatten, synes det skäligt att besluten i sådana frågor skola fattas efter andra regler än de' vanliga. I det föregående har kommittén uttalat, att samma normer i detta hänseende höra gälla vare sig beslutet avser utarrendering eller upplåtelse av särtill-' stånd. Omröstningen bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske"

• Sida 250
•  Original

efter huvudtalet utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Fram- hållas må, att om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för besluts fat- tande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa fall kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstad— komma utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten. För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordna om utarrende- ring och upplåtelse av särtillstånd, även om föreskriven majoritet bland det- ägarna icke föreligger, försåvitt nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet bör tillgripas endast i trängande undantagsfall.

För att bereda ytterligare skydd åt enskilda delägare i ett fiskevårds- område föreslår kommittén vidare, att delägare, som menar att beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de nyss angivna bestämmelserna om kvalificerad majoritet, bör äga rätt att överklaga beslutet hos länssty- relsen. Det sagda gäller närmast om principiella beslut, att dylik upplåtelse skall få ske. Klagorätt bör emellertid föreligga även beträffande beslut om antagande av arrendeanbud, ehuru något krav på viss särskild röstövervikt ej ansetts böra uppställas för dylika beslut.

Det må framhållas, att de nu berörda reglerna beträffande utarrendering av fiske endast avse sådana beslut om utarrendering, som fattas av fiskevårdsområdet såsom sådant. Förslaget innebär alltså i denna det ingen inskränkning i den rätt att upplåta fiskerätt, som kan tillkomma varje enskild delägare; självfallet äger en nyttjanderättshavare på grund av sådan upplåtelse icke bättre rätt till fiske inom fiskevårdsområdet än upplåtaren. Hinder möter emellertid icke för länsstyrelsen att i stadgarna för fiskevårdsområdet föreskriva de inskränkningar i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt, som med hänsyn till särskilda förhållanden kunna finnas behövliga.

Jämte de nu behandlade spörsmålen om utarrendering av fiske och om upplåtelse av särtillstånd till fiske inom fiskevårdsområde äro de frågor som röra inkomstens fördelning av särskilt stor betydelse för delägarna.

För ett fiskevårdsområde böra inga andra utgifter vara tillåtna än sådana som stå i samband med förvaltningen. I allmänhet torde de åtgärder som förorsaka dessa utgifter direkt framgå av stadgarna för fiskevårdsområdet. Tillåtna utgifter äro i första hand sådana som äro av rent löpande natur, såsom kostnader för styrelse, revision, sammanträden och bevakning av fiske- vattnet. I den mån fiskekort skola utfärdas, bör. vidare kostnaden för tryck- ning av dylika kort räknas som förvaltningsutgift. I de fall, då fisket drives

• Sida 251
•  Original

av delägarna gemensamt i bolag, synes det vara naturligt att till förvaltnings- utgifter hänföra även kostnader för anskaffande av fiskeredskap, fiskebåtar m. m. för samfällt bruk. Slutligen torde för många fiskevårdsområden fiskod- ling och andra åtgärder för fiskbeståndets upphjälpande komma att ingå som led i det löpande arbetet. Det kan här röra sig om utplantering av yngel, an- ordnande av lekplatser, utrotande av vissa fiskslag m.m. Samtliga dessa åtgärder synas kommittén vara av den art, att anvisande av medel till dem bör beslutas genom omröstning efter huvudtalet. Stundom kan emellertid tänkas förekomma, att fråga väckes om någon mera omfattande åtgärd, vilken ej heller är förutsedd i stadgarna. Det bör stå fiskevårdsområdet fritt att disponera avkastningen även för sådant ändamål. För giltighet av beslut därom synes emellertid böra fordras majoritet bland de röstande, räknat efter delaktigheten.1 —— Ytterligare kan tänkas förekomma, att in- komst visst år fonderas för kommande års behov. Även vid beslut om fonde— ring bör rösttalet för de röstande beräknas efter delaktigheten i fiskevårds- området.

Dä delade meningar kunna råda, huruvida viss åtgärd överhuvud får vidtas eller får beslutas endast med tillämpning av den strängare omröst— ningsregeln, synes det skäligt att också beslut av denna natur skola kunna överklagas hos länsstyrelsen.

Även med avseende på delägarnas rösträtt bör det, på sätt 1943 års ut- redningsman föreslagit, stå delägarna fritt att besluta om annan beräknings- grund än ovan sagts. Här liksom då det gäller delaktigheten, bör emellertid för genomförande av en dylik speciell ordning krävas, att delägarna äro eniga därom eller att förslag i ämnet framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde samt lämnats utan erinran av delägarna.

1I praktiken kunna måhända svårigheter uppkomma, då det gäller att avgöra huruvida en åtgärd skall anses vara av större omfattning eller ej. Till ledning för detta bedömande synes kunna anges, att en åtgärd åtminstone under vissa förhållanden får betecknas som mera omfattande, om kostnaderna för dess genomförande överstiga hälften av fiskevårds- områdets inkomster under året.

• Sida 252
•  Original

7 kap. Vanskötsel av fiskevatten.

Det förslag till bestämmelser 0111 fiskevårdsområde, för vars huvudgrunder redogjorts i föregående kapitel, innefattar att under vissa förutsättningar en tvångsreglering skall kunna genomföras med avseende på nyttjandet av ett fiskevatten, vari flera äga det. Sålunda skall genom beslut av myndighet (länsstyrelse) fiskevårdsområde kunna bildas mot flertalet delägares vilja bland annat om ett sådant fiskevatten. i strid med allmänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet utarmas eller genom att fisket ej utnyttjas. Det ingrepp i enskild rätt, som sålunda ansetts befogat, grundar sig naturligen i första hand på den uppfattningen att en fiskevattensägare står i visst ansvar gentemot samhället för att hans fiske- vatten skötes på ett ändamålsenligt sätt.] En d_vlik grundsats har kommit till direkt uttryck i vissa utländska lagar. i svensk lagstiftning äger den tillämp- ning endast i mycket beg ”änsad omfattning, men motsvarigheter därtill ha lagf'äsls med avseende på, andra naturtillgångar.=

Vad fisket beträffar torde från samhällets sida principiellt kunna krävas, att ägaren av ett. fiskevatten utnyttjar detsamma på ett. gagneligt sätt. Detta innebär, att fisket bör bedri 'as i enlighet med vad som i 'arjc särskilt fall kan anses överensstämma med en rationell hushållning, Å ena sidan får fiskevattensägaren ej genom rovdrift f'öröda den nationalekonomiska till- gång som fisket utgör. Han får å andra sidan ej underlåta att på ett för samhället godtagbart sätt tillvarata denna tillgång. Ett ensidigt inriktande av fisket —— exempelvis för nöjes skull — till att avse endast ett eller ett par fiskslag, medan annat värdefullt fiske ligger ontnyttjat, kan med hänsyn här- till bli att anse som otillbörligt.

Ett åsidosättande av denna samhälleliga skyldighet kan och bör ej föran- leda straff. De åtgärder från det allmännas sida, som kunna ifrågakomma som reaktion mot en dylik försummelse, måste vara av annan art. Härvid är att märka, att vid utformingen av bestämmelserna angående fiskevårds—

'.lfr s. 237. 73 Se t.ex. 1 5 lagen 30/6 1947 om uppsikt ä jordbruk och l ä 2 sl. lagen 3/6 1938 om rätt till jakt. Även lagstiftningen om skogar, gruvor och vattenkraft vilar på den grund- satsen att det icke skall ligga i den enskilde jordägarens skön att bestämma, huruvida en för samhället viktig naturtillgång skall få ligga outnyttjad. —— .lf'r Lagberedn. 1909 s. 105,

1944 års vanhävdsntrednings betänk. (SOU lil—16:64) s. 46 samt skogsstyrelsens betänk. med förslag till skogsvårdslag (SOU 1946: 41) s. 80.

• Sida 253
•  Original

område ytterligare en vägande synpunkt varit att beakta. Det intrång i den enskildes rätt, som därvid ansetts kunna ifrågakomma, betingas nämligen i allmänhet även av hänsynen till andra fiskerättsägares berättigade intres— sen och behovet av samordning med dessa. Ett mera långtgående ingrepp kan därför i dylikt fall vara befogat. Om däremot sådana hänsyn ej spela in. torde i första hand mindre radikala åtgärder böra prövas, vilka inskränka sig till vad som kan anses direkt behövligt för att avhjälpa de aktuella miss- förhållandena. Visa sig dessa åtgärder bli utan önskad effekt, kan fråga uppkomma, om ej bestämmelserna om fiskevårdsområde böra tillgripas, i den mån förutsättningar härför äro för handen.

1 fall, då bildande av fiskevårdsområde ej kan eller åtminstone tills vidare anses ej lämpligen konnna ifråga, bör närmast eftersträvas att åstadkomma en godvillig lösning. För att ett tvångsförfarande mot en enskild fiskevattens- ägare, som vansköter sitt fiske, skall kunna inledas torde därför i princip böra förutsättas, att denne trots uttrycklig anmaning underlåtit att vidta rättelse. En dylik ordning överensstämmer ock med gällande laga reglering i syfte att förhindra vanhävd av jordbruk.

Beträffande de sakliga f'örutsättningarna för ett tvångsförfarande gent- emot en tredskande fiskevattensägare synas dessa lämpligen kunna göras överensstämmande med dem som, enligt vad nyss sagts, avses skola gälla i fråga om bildande av fiskevårdsområde mot majoritetens vilja. Allt efter omständigheterna i det särskilda fallet påkallas därvid olika slags åtgärder. Med hänsyn till att förhållandena, då det gäller ett ändamålsenligt nyttjande av fiskevatten, kunna vara långt mera skiftande och svårbedömbara än vad fallet är med avseende på ett rätt brukande av jord, synes överhuvud anled- ning föreligga att i fråga om vanvård av fiske gå mjukare fram än som ansetts påkallat vid vanhävd av jordbruk.

Består vanskötseln av fiskevattnet i ett hänsynslöst fiskande, varigenom' fiskbeståndet utarmas, höra lämpliga inskränkningar i fisket, eventuellt för- bud mot allt fiske, vid verkande vite kunna av myndighet föreskrivas för viss tid. Det lärer emellertid ej vara ovanligt att ett sålunda vanvårdat fiske kan upphjälpas endast medelst särskilda fiskevårdande åtgärder, exempelvis inplantering av tiskyngel eller sättfisk. Även om åtgärder av detta slag ej anses kunna direkt påbjudas, torde hinder ej möta att utforma beslutet i den riktningen, att fiske ej får bedrivas i vattnet med mindre viss inplantering eller dylikt äger rum.

För sådana fall äter, då vanskötseln tagit sig uttryck i underlåtenhet att utnyttja fisket, föreslår kommittén, att myndighet skall äga att meddela er- forderliga föreskrifter för fiskets bedrivande. En sådan fiskeriplan skall lända till efterrättelse under viss tid, som myndigheten bestämmer efter om- ständigheterna. För att fiskevattensägarens rätt icke onödigtvis skall efter-

• Sida 254
•  Original

sättas synes lämpligt stadga, att vid fiskeriplanens utformning hänsyn skall tas till det intresse, fiskevattensägaren kan ha att själv få idka fiske inom visst område, under viss årstid eller efter visst slag av fisk. — Om fiskeriplan ej följes, bör myndigheten såsom ytterligare åtgärd äga att för fiskevattens— ägarens räkning upplåta fisket till lämplig person under viss tid, förslagsvis högst 10 år. Det lärer ligga i sakens natur, att ett så kraftigt ingrepp ej bör ifrågakomma utan att särskilda skäl föranleda därtill.

Vad här sagts om ägare av fiskevatten bör, om fiskerätten på grund av upplåtelse tillkommer annan, äga motsvarande tillämpning i fråga om denne. Emellertid böra i dylikt fall tvångsåtgärder ej påbjudas för längre tid än som återstår av upplåtelsetiden.

Beslutande myndighet i ärenden av ifrågavarande slag bör lämpligen vara densamma som skall handha frågor om fiskevårdsområde, alltså vederbö- rande länsstyrelse. — Någon reglering av själva förfarandet torde knappast erfordras. Ärendenas natur synes närmast föranleda, att länsstyrelsen skall äga ingripa ex officio. Huruvida länsstyrelsen gjorts uppmärksam på det särskilda fallet genom en anmälan exempelvis från fiskeritjänsteman, från fis- kerinämnd eller från enskild person eller sammanslutning, torde vara utan avgörande betydelse. Man bör emellertid räkna med att anmälningar om vanskötsel kunna komma att inges utan tillräckliga skäl, kanske i trakasse- ringssyfte. Det får därför förutsättas att länsstyrelsen, i anledning av. en inkommen anmälan, inhämtar yttrande av statens fiskeritjänsteman. På denne bör alltså regelmässigt ankomma att verkställa ,den utredning som i varje särskilt fall befinnes erforderlig; han bör också föreslå vilka åtgärder som kunna anses påkallade.

Över länsstyrelsens beslut att vidta tvångsåtgärd enligt de nu föreslagna bestämmelserna bör den, mot vilken åtgärden riktats, samt på det allmännas vägnar statens fiskeritjänsteman få klaga hos Kungl. Maj:t. Även dessa be— svär synas böra upptas och avgöras av regeringsrätten.

• Sida 255
•  Original

8 kap. Amatörfisket.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1944 ha, såsom tidigare nämnts, till fiskerättskommittén överlämnats "bland annat insjöfiskesakkunnigas och fiskevattensutredningens betänkanden för att tagas i övervägande vid full- görandet av kommitténs uppdrag. I direktiven för insjöfiskesakkunnigas ut' redning framhöll föredragande departementschefen, att skälig hänsyn borde tagas till det ur sociala synpunkter betydelsefulla amatörfisket. Vad beträffar kronans fiskevatten, vilkas ändamålsenliga tillgodogörande utgjorde föremål för fiskevattensutredningens arbete, borde enligt direktiven för sistnämnda utredning åtskilliga av dessa vatten utarrenderas till amatör— eller sportfis- kare. Med anledning av vad sålunda förekommit har fiskerättskommittén ansett sig höra till granskning uppta frågan om amatörfisket och dess sam- band med fiskerilagstiftningen.

Under beteckningen amatörfiskare innefattas här alla de kategorier av fiskande, som i olika sammanhang pläga kallas amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsfiskare. Gemensamt för alla dessa är, att de bedriva fisket först och främst som nöje och för rekreation, ehuru naturligtvis oftast också i avsikt att anskaffa fisk till det egna hushållet. Växlande fiskemetoder komma härvid till användning. Främst märkes, då det gäller ett mera sportbetonat fiske, det moderna spinnfisket, vilket torde ha tagit överhand över vanligt mete med flöte samt mask som agn. Andra allmänt brukade amatörfiskeme- toder äro drag-, pimpel-, angel-, slant— och långrevsfiske, vartill kommer det svårare men ur sportsynpunkt förnämligare flugfisket.

Det är av naturliga skäl icke möjligt att ange några säkra siffror, som utvisa amatörfiskets omfattning. I fiskevattensutredningens ovannämnda be- tänkande av år 1939 har med stöd av vissa inhämtade uppgifter antalet sportfiskare inom landet uppskattats till minst 100 000.1 Deras antal har emellertid utan tvivel stegrats avsevärt under den senaste tiden. En fram- stående kännare av hithörande förhållanden har med stöd av uppgifter rö- rande försäljningen av olika sportfiskeredskap samt anslutningen till klubbar och föreningar beräknat sportfiskarenas antal till snarare över än under 200 000. Räknar man med den stora massan av nöjesfiskare, vilka fiska mera tillfälligtvis, blir siffran säkerligen flera gånger högre. Den starka tillväxten

1Betänk. 1939 s. 99.

• Sida 256
•  Original

under senare år torde främst sammanhänga med friluftslivets uppsving. motorismens genombrott till lands och sjöss samt den ökade fritiden.

Att vid sådana förhållanden amatörfisket kommit att utgöra en faktor av allmän vikt är uppenbart. Dess värde ur samhällelig synpunkt torde i själva verket vara betydligt större än man nog i regel föreställer sig. Genom den smida avkoppling, denna sysselsättning bereder sina utövare, och genom att fisket ofta bedrives i en vacker omgivning, kan detsamma utan tvivel i hög grad bidra till folkhälsans stärkande och till utvecklande av kärlek till na- turen och hembygden ävensom utgöra en god motvikt till mindre t'örädlande t'ritidsnöjen. En viss roll spelar detta fiske också för livsmedelsförsörjningen och för befordrande av folkets smak för fisk som födoämne. Amatörfiskets sociala betydelse framträder så mycket starkare som det räknar sina utövare i alla befolkningslagcr, ej minst bland industriarbetare och kontorsanställda.

Bland amatörfiskarena kan man med hänsyn tagen till platsen för fiskets utövning skilja mellan olika grupper, nämligen sådana som bedriva detsamma i hemorten, sådana som under resor till olika delar av landet samtidigt önska få tillfälle att fiska och slutligen sådana som på ett eller annat sätt skaffa sig fiskerätt i mera avsides belägna trakter. dit de då fara främst för fiskets skull.

I regel sakna amatörfiskarena egna fiskevatten. lin beklaglig följd härav är, att de i stor utsträckning frestas att fiska olovligen på andras vatten. Ibland bottna dessa överträdelser i ren okunnighet om gällande fiskerättsliga för- hållanden; det är sålunda en ganska allmänt utbredd tro att vanligt mete är fritt överallt. Ej sällan innebär dock det olovliga fisket ett medvetet åsido- sättande av lagens bestämmelser. En viss spänning mellan fiskevattensägare samt yrkes- och binäringsfiskare, å ena, samt amatörfiskare, å andra sidan, har till följd härav mångenstädes uppstått. För att råda bot på dessa miss- förhållanden kräves upplysning och propaganda, så att den fiskelystna all- mänheten får klart för sig att fiske icke är utan vidare tillåtet, samt framför allt anskaffande av fiskevatten eller ordnande på annat sätt av möjligheter till amatörfiske. Nödvändigheten härav framstår så mycket starkare i be- traktande av detta fiskes växande omfattning, en företeelse som kan kon- stateras i alla länder. Den hastiga ökningen hänför sig särskilt till de grupper av amatörfiskare, som bedriva sitt fiske utom hemorten.

De förhållanden, för vilka här redogjorts, ha medfört att amatörfiskefrågan numera i viss mån kommit att tilldra sig de statliga myndigheternas upp- märksamhet. Behovet av att bereda lämplig sysselsättning åt de talrika ar- betsanställda, som åtnjuta lagstadgad semester, har därvid även spelat in. Från kommuners och enskildas sida är amatörfisket föremål för ett påtagligt intresse. Det blir sålunda allt vanligare att städer och andra samhällen, större industriföretag, turisthotell, friluftsorganisationer, ja även privatpersoner med

• Sida 257
•  Original

underlydande personal upplåta egna eller för ändamålet arrenderade vatten till amatörfiske. Detta kan ske genom försäljning av fiskekort, som berättiga till utövande av vissa fiskemetoder i fiskevattnet, eller genom att detta upp- låtes till en amatör- eller sportfiskeförening för att nyttjas av dess medlem- mar. Vanligt är, att sammanslutningar av fiskerättsägare — ofta under benäm- ningen tiskevårdsföreningar _ upplåta medlemskap åt i orten boende per- soner. som ej ha det i vattnet. eller tillhandahålla fiskekort åt såväl ortsbor som fiskande från andra trakter. Även sainmanslutningar av yrkesfiskare med egna eller arrenderade vatten ha på vissa håll ordnat amatörfisket genom försäljning av fiskekort. Slutligen har staten på senare tid börjat upp- låta rätt till kortfiske i vissa av kronans fiskevatten, framför allt sådana som äro belägna utmed större turistleder. Trots allt vad sålunda åtgjorts visar dock erfarenheten, att efterfrågan av fiskemöjligheter alltjämt är vida större än tillgången på dylika.

Insjö/iskesakkunniga ha under en särskild avdelning i sitt betänkande dis- kuterat amatörfiskefrågan med hänsyn till förhållandena i de stora insjöarna.1 Efter att ha påvisat amatörfiskets betydelse därstädes ha de sakkunniga som sin mening uttalat, att tillgodoseendet av detta fiskes intressen icke kunde ske genom fastställande av frivatten; amatörfiskarenas intressen gällde nämligen praktiskt taget helt och hållet fiskesätt, som utövades i närheten av land, där det med hänsyn till övriga förhållanden aldrig kunde komma i fråga att inrätta frivatten. Amatörfiskefrågan hade därför av de sakkunniga måst prövas ur det- vis andra synpunkter än dem som gjorde sig gällande i den allmänna frivattens- t'rågan. Enligt de sakkunnigas uppfattning hade det förevarande spörsmålet för de stora sjöarnas del i väsentliga hänseenden ej sådan karaktär att det skilde sig från samma fråga i vad anginge andra vatten: att ett verkligt behov av amatörfiskets ordnande förelåge ej allenast för de stora sjöarna utan över huvud taget, stode klart för alla. _ Vissa riktlinjer, efter vilka frågan syntes de sakkunniga huvudsakligen höra prövas, ha av dem angivits, nämligen:

1) sammanslutning av amatörfiskare i föreningar. som arrendera fiske- vatten;

2) sammanslutning av strandägare och fiskearrendatorer, som försälja fiskekort berättigande till amatörfiske i de av sammanslutningens medlemmar disponerade fiskevattnen;

3) frigivande i lag av vissa amatörmässiga former av fiske med eller utan kombination med ett fiskekortsystem;

4) anskaffande genom statens försorg av särskilda fiskevatten, där amatör- fiske tillåtes med eller utan kombination med fiskekort.

Vad beträffar de under punkterna 1, 2 och 4 upptagna formerna för ama-

1Betänk. 1937 s. 495 ff.

• Sida 258
•  Original

törfisket ha dessa, såsom ovan framhållits," redan vunnit beaktande vid sådant fiskes ordnande. Mot det under punkt 3 ifrågasatta frigivandet i lag av vissa amatörmässiga fiskemetoder ha däremot insjöfiskesakkunniga framfört starka betänkligheter utom såvitt angår fiske med vanligt metspö och pimpel, vilka fisken synts de sakkunniga kunna betecknas som tämligen ofarliga med hänsyn tagen till fiskevattenshavarnas intressen och fiskevården.

En avvisande inställning till tanken att frige vissa av amatörer utövade fisken har kommit till uttryck från nskevattensutredningens sida vid behand- ling av frågan om amatörfiskeupplåtelser i kronans fiskevatten samt om till- lämpning av motsvarande system i vatten tillhöriga enskilda.1 Utredningen, som fann sig böra bestämt avråda från att i en eller annan form tillåta mete på andras vatten, yttrade i denna del:

»Ett frigivande av mete vore olyckligt redan ur den synpunkten, att genom dylikt fiske i många vatten kunna fångas stora mängder abborre samt ungar och jämväl större exemplar av laxfiskar. Ett mete, utövat utan kontroll och av ett flertal per- soner, kan sålunda komma att inverka ytterst menligt på fiskbeståndet i ett vatten. Vidare synes ett frigivande av mete på annans vatten lätt kunna komma att få förö- dande verkningar, i det att det torde bliva synnerligen svårt för att icke säga omöjligt att kontrollera, huruvida vederbörande verkligen hålla sig enbart till mete och icke samtidigt utöva. även annat, icke tillåtet fiske till men för fiskbeståndet och sålunda fiskerättsägarna.» .

Fiskevattensutredningen har i sitt förslag sökt tillgodose amatörfiskets — eller som det där benämnes sportfiskets — intressen genom förslag om uppdel— ning av kronans fiskevatten, så att vissa grupper av dessa skulle upplåtas dels mot försäljning av fiskekort till personer såväl inom orten som från andra delar av landet, dels mot arrende till sportfiskare eller sammanslut- ningar av dylika eller till turiststationer för vidare upplåtelse till besökande. Utredningen hänvisade även till förefintliga möjligheter att ordna amatör- fiske genom upplåtelse av vatten på härads- och sockenallmänningar, genom att kommunerna förvärvade fiskevatten samt vad anginge landets sydligare delar, där kronovatten äro mera sparsamt förekommande, genom att dylika vatten gemensamt med enskildas vatten upplåtes för amatörfiske.

Anmärkas må i detta sammanhang, att den s. k. fritidsutredningen i sitt den 31 maj 1940 avgivna betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning (statens off. utredn. 1940: 12) berört frågan om upplåtelse av rätt till amatörfiske i kronans vatten. Fritidsutredningen, som föreslagit att på domänfondens fastigheter skulle bildas statliga fritidsreservat, s. k. riksall- männingar, har ansett att dessas besökare borde i största möjliga utsträck— ning få tillfälle att utöva sportfiske. Till riksallmänning hörande vatten skulle därför, i all den mån det visade sig förenligt med en god fiskevård och hän- synstagande till ortsbefolkningens behov av vatten för husbehovsfiske, av-

lJfr Betänk. 1939 s. 124 ff., 142 ff. särsk. s. 143.

• Sida 259
•  Original

sättas som kortfiskevatten; mera undantagsvis skulle inom riksallmänningar vatten upplåtas till sportfiskesammanslutningar.

För sin del vill fis k e r ä t t 5 k 0 m m i t t é n understryka, att en rationell lösning av amatörfiskefrågan synes utgöra en social angelägenhet av sådan vikt, att den förtjänar synnerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. I den mån myndigheternas medverkan till frågans lösning kan betyda något, bör följaktligen dylik medverkan komma till stånd.

Till övervägande föreligger i detta sammanhang till en början frågan, huruvida genom direkta bestämmelser i fiskelagen— i första hand frigivande av vissa fiskemetoder i enskilt fiskevatten ——- amatörfiskarenas intressen kunde på lämpligt sätt tillgodoses. I likhet med fiskevattensutredningen och i stort sett även insjöfiskesakkunniga har kommittén kommit till den uppfatt- ningen, att denna väg icke är framkomlig. Såväl för fiskerättsägarna som ur fiskevårdssynpunkt skulle ett dylikt frigivande tvivelsutan kunna medföra stora olägenheter. Kommittén delar fiskevattensutredningens betänkligheter även mot att frige fiske med »vanlig mete» och vill i detta avseende ytter- ligare framhålla svårigheten att ge en fullt klarläggande definition på den tillåtna redskapen; det kan på goda grunder antagas att redskapsformer skulle komma att konstrueras, vilka fyllde de legala villkoren men som erhölle långt större effektivitet än det vanliga enkla metspöt. I förevarande sammanhang må även åberopas erfarenheter från Finland, där genom lag- ändringar under de senaste åren vissa av amatörer brukade fiskemetoder givits fria.1 Det har där visat sig, att ett dylikt okontrollerat amatörfiske på annans enskilda vatten medfört allehanda besvärligheter för fiskerättsägarna, minskat fiskbeståndet och nedsatt eventuellt tidigare förefintligt intresse hos ortsbefolkningen för fiskevårdande åtgärder.

Även om sålunda enligt kommitténs mening något frigivande av vissa fiske- metoder i direkt syfte att främja amatörfisket ej bör ifrågakomma, är dock kommitténs förslag till nya lagbestämmelser ägnat att i flera avseenden till- godose även amatörfisket. Det väsentliga lärer härvid vara, att möjligheter finnas för amatörfiskarena att utöva sitt fiske, vare sig detta sker i frivatten eller under vissa villkor på enskilt vatten.

Enligt kommitténs lagförslag skall det fria fiskevattnets avgränsning mot enskilt vatten klarläggas. På ett otvetydligt sätt bli därmed betydande om- råden såväl utefter kusterna som i de stora insjöarna upplåtna för fritt fiske och följaktligen även till amatörfiskarenas förfogande. Om ock måhända det viktigaste amatörfisket bedrives närmare stränderna än 300 m samt 'i stor utsträckning i skärgårdar, vattendrag och mindre sjöar, kan dock åtskilligt amatörfiske bedrivas även på det fria fiskevattnet. Detta gäller exempelvis dragfiske efter gädda, gös, laxöring och röding, pimpling efter abborre och

* Jfr bilaga 5 till detta betänkande.

• Sida 260
•  Original

torsk, mete efter abborre samt spinn- (kast-) fiske efter gädda vid grynnor och småskär och efter torsk på djupare vatten.

Genom den av kommittén föreslagna utformningen av bestämmelserna om fritt fiske med vissa typer av krokredskap (15 å i förslaget till fiskelag) konnna även i de inre skärgårdsområdena fiske med långrev och torsksnöre att i avsevärd utsträckning bli tillåtet för envar. Även om dessa bestämmelser tillkommit närmast för att tillgodose yrkesfiskets intresse, avse de dock fiske— metoder som med framgång kunna utövas av amatörfiskare. —— Framhållas må vidare, att lagförslaget upptar ett stadgande om frigivande av varje slags »l'örlig» redskap vid Skånes östra och södra kust (12 å). Då sådant fiske redan nu är tillåtet för envar såväl på den skånska västkusten som inom Hallands samt Göteborgs och Bolins län, bleve därmed i själva verket allt vanligt amatörfiske fritt utefter hela kusten från gränsen mellan Blekinge och Skåne till norska gränsen.

Under 5 kap. här ovan har kommittén berört fiskevattensntredningens förslag om tillgodogörande av kronans fiskevatten och förordat, att bestäm- melser utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse därmed. Om så sker, torde amatörfiskefrågan komma att föras ett stort steg framåt. Enligt förslaget skall nämligen ett mycket stort antal kronontten upplåtas för olika slag av amatörfiske. Visserligen blir detta huvudsakligen fallet i Norrland, där de flesta av kronans fiske 'atten äro belägna. Därest emellertid, såsom föreslagits. fisket i ett flertal av dessa vatten upplåtes för 'ar och en som inköpt fiske— kort, öppnas därmed dessa 'atten icke endast för befolkningen i Norrland utan även för semesterresande och andra personer från landets övriga delar. — Fritidsutredningens förslag om avsättande av riksallmänningar synes, såsom avseende huvudsakligen områden i Svea- och Götaland, i viss mån ägnat att komplettera fiskevattensutredningens förslag såvitt nu är i fråga.

Ett praktiskt, i såväl saltsjön som sötvattnen användbart sätt att i sam- verkan med myndigheterna ordna tillfällen till amatörfiske erbjuder det av kommittén framlagda förslaget om bildande av fiskevårdsområden. Även om detta förslag i främsta rummet syftar till att i fiskerinäringens intresse främja ett rationellt utnyttjande och vårdande av fisket i landets fiskevatten. öppnar det dock samtidigt möjligheter att bereda tillgång till fiske för alla kategorier av fiskande.1 Förslaget förutsätter sålunda bland annat, att genom meddelande av särtillstånd till fiske (fiskekort) rätt till amatörfiske skall kunna upplåtas i ett fiskevatten, som utgör fiskevårdsområde, och kom- mittén har räknat med att detta i många fall skall komma att ske sam- tidigt som yrkesfiske där utövas. Av största vikt är nämligen, att de motsätt- ningar som nu föreligga mellan yrkes- och amatörfiskare utjämnas. och detta lärer b-äst ske genom att dessa grupper genom samarbete vinna förståelse för varandras synpunkter och intressen.

' Jfr s. 2381'.

• Sida 261
•  Original

Av vad sålunda i korthet anförts framgår, att kommitténs förslag till fiske— lag i flera avseenden innefattar ökade möjligheter att lösa amatörfiskefrågan. Därjämte förutsätter kommittén, att genom enskilda initiativ, särskilt från städers och andra kommuners sida, ytterligare tillfällen till amatörfiske he- redas inbyggarna.

För att göra amatörfiskemöjligheterna i kronans fiskevatten mera kända hade fiskevattensutredningen föreslagit, att genom de myndigheter som för- valta dessa fiskevatten skulle utfärdas förteckningar över sådana vatten som upplåtes för kortfiske eller sportfiske. Utredningen hade även uppgjort preli— minära förslag härtill samt räknat med att dylika förteckningar sedermera skulle finnas tillgängliga hos turistorganisationer och resebyråer. På så sätt skulle den fiskeintresserade allmänheten lätt och bekvämt få reda på de möjligheter till fiske, som förefunnes på kronans vatten.

Kommittén vill understryka behovet av sådana åtgärder. Förteckningarna böra också tillhandahållas i de butiker som saluföra fiskeredskap, i hotell o.s.v. Önskvärt vore, att efter hand även sådana vatten som av enskilda upplå- tas för amatörfiske kunde införas i liknande förteckningar. Uppenbart är näm- ligen, att spridandet av kännedom om förefintliga möjligheter till amatör- fiske utgör ett mycket viktigt led i fråga om amatörfiskefrågans lösning. I flera andra länder ha också genom myndigheternas försorg eller med deras bistånd av enskilda organisationer utarbetats broschyrer med förteckningar över fiskevatten, priser å fiskekort eller direkta arrenden samt uppgifter om inkvarteringsmöjligheter, ofta även om förekommande fiskarter, deras van- liga storlek 111. 111. Även för vårt lands vidkommande synes ett statsunderstött utgivande av dylika broschyrer vara att rekommendera.

• Sida 262
•  Original

Speciell motivering.

Förslaget till fiskelag.

1 kap. Om rätt till fiske.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna motsvara de civilrättsliga be— stämmelserna i 1896 års lag.

Någon närmare definition på vad som utgör föremål för fiske har lika litet som i gällande lag ansetts vara erforderlig. Att enligt gängse rättsuppfatt- ning »fiske» kan avse även vissa andra djur än fiskar är ställt utom tvivel. Erinras må, att i 3 5 lagen om rätt till fiske omtalas fiske efter ostron och hum- mer, samt att enligt 25 % fiskeristadgan denna stadgas bestämmelser äro till- lämpliga också på kräftor, räkor, krabbor och pärlmusslor. Även andra skal- djur, såsom blåmusslor, kunna helt visst vara föremål för fiske. Att bestäm— melserna om fiske icke äro tillämpliga på varmblodiga ryggradsdjur — t.ex. tumlare _ lärer vara klart utan att uttrycklig föreskrift därom intas i fiske- lagen. Ä andra sidan har kommittén ansett, att fiskelagens tillämplighetsom- råde ej bör definitivt begränsas till fiskar och skaldjur, utan att det bör läm— nas öppet för rättspraxis att under lagens bestämmelser inbegripa fångandet också av andra lägre vattendjur, för den händelse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelse, att en dylik tillämpning befinnes på- kallad.

l gällande lagstiftning behandlas i olika sammanhang »agntäkt» såsom ett från fiske skilt förfarande.1 Om i enlighet med förslaget musselfångst hän— föres till fiske, torde de åsyftade stadgandena äga praktisk betydelse endast för den fångst av s. k. sandmask (»sandorm»), som uppgivits i viss utsträck- ning förekomma vid Skånes och Hallands kuster.2 Med den extensiva tolkning av begreppet fiske, som kommittén hävdat, lärer fångandet av sandmask vara därunder hänförligt och sålunda, på grund av de för nämnda kuststräckor föreslagna bestämmelserna, bli tillåtet för varje svensk medborgare. Skulle emellertid sandmask ej anses kunna utgöra föremål för fiske, vill kommittén ifrågasätta, om ej dess tagande är att betrakta som en enligt allmänna rätts-

1Se 3 % fjärde, femte och sjätte styckena FL, lag 22/6 1928 om ersättning till strand- ägare för mistad fiskerätt (1 % 2 st.), lag 6/6 1930 ang. utsträckt tillämpning av sistnämnda lag; jfr Betänk. 1894 s. 47 samt prop. 192812 5. 25.

2Dessa djur leva nedgrävda i sandig havsbotten och fångas antingen genom grävning eller på det sätt att de medelst stampning drivas upp i vattnet och där tas med häv.

• Sida 263
•  Original

grundsatser envar tillkommande rättighet, i likhet med insamlande av dagg— mask och liknande agn. Någon särskild reglering i lag av sådan rätt till agntäkt, som ej är att hänföra till fiske, har kommittén av nu anförda skäl funnit ej vara erforderlig.

Varken i 1896 års lag eller i strafflagen finnes närmare angivet, vilka för- faranden som anses hänförliga till fiske.1 Icke heller kommittén har ansett detta behövligt. Framhållas mä emellertid, att även ett fångande utan tillägnelse- uppsåt kan utgöra fiske. Tillgrepp av fisk ur en liten eller tappningsbar fisk- damm torde i princip ej vara att bedöma enligt fiskerättsliga regler utan falla under bestämmelserna om olovligt tillgrepp.

I 1 kap. behandlas under 1—4 åå frågan om var fiskevattnet är fritt och var det är enskilt. Därtill ansluter sig i 5 5 en bestämmelse av mera teknisk art angående bestämning av vattendjup och strandlinjer. I 6 och 7 55 regleras rätten till fiske i fritt fiskevatten. Huvudregeln för fiskerätten i en- skilt fiskevatten ges i 8 g. Till denna huvudregel anknytas i 9—16 55 special- regler om fritt fiske i enskilt vatten i saltsjön och i 17—20 åå motsvarande Specialregler för Vänern, Vättern och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Därefter följa i 21 och 22 åå bestämmelser om rätt till landfäste m. m. och om skydd för visst fiske, som förbehållits fiskerättsägare. I 23—26 %% be- röres fiskerätten i vatten, som tillhör kronan och vissa samfälligheter eller som är utarrenderat. I 27 % finnas bestämmelser om vissa särskilda rättig- heter till fiske (urminnes hävd m. m.), och 28 & hänvisar till den särskilda lagstiftningen om nationalparker och om lapparnas fiskerätt. Slutligen be— handlas i 29 och 30 %% frågan om fiskådra.

1 %.

Grundläggande för fiskerätten är avgränsningen mellan de vatten, där fisket i princip står öppet för envar, och dem, i vilka rätten till fiske princi- piellt är knuten till fastighet. Såsom beteckning i lagtexten för förstnämnda vatten användes i förslaget uttrycket »fritt fiskevatten». Såsom motsats här- till brukas den redan i 1896 års lag förekommande termen »enskilt fiske— vatten».2

2 %.

I förevarande paragraf har angivits gränsen för enskilt fiskevatten i salt- sjön. Bestämmelsen motsvarar i detta hänseende 2 5 i 1896 års lag. Beträf- fande grunderna för förslaget hänvisas till 1 kap. av den allmänna moti— vel—ingen.

Systemet för gränsdragningen har sammanfattats i tre regler. Under a) har angivits omfattningen av det vatten, vars karaktär av enskilt

¹ Jfr N. Stjernberg: Kommentar till strafflagen kap. 24,2 uppl. 1932 5.109 ff. 2 _Jfr s. 49 not 2.

• Sida 264
•  Original

fiskevatten grundar sig på dess belägenhet i närheten av stranden, den s. k. strandvattensregeln. Denna är avsedd att ersätta 180-mzregeln i gällande lag.1

Den under b) upptagna s.k. 1-km:rcgeln har i stort sett till syfte att utgöra en precisering av den nuvarande inomskärsregeln.2 l-kmzregeln skall ej till' lämpas vid »friliggande» öar och ö-grupper — bland andra Gotland och Öland — utan endast på vatten, som ligger i viss anslutning till fastlandet.

Regeln under 0) slutligen är av kompletterande art och avser att förebygga, att till följd av de båda första reglerna isolerade frivattensområden uppkomma inom det enskilda fiskevattnet.3

Beträffande vattendjup och strandlinjer stadgas närmare i 5 &.

3 %.

Paragrafen reglerar utsträckningen av det enskilda fiskevattnet i Vänern, Vättern och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. Beträffande motiveringen till bestämmelserna, vilka utgöra en utveckling av 6 % i 1896 års lag, hän- visas till 4 kap. i betänkandet.

Gränsdragningen har föreslagits skola ske efter samma grunder som för saltsjön.4 Vad som beträffande saltsjön sagts om öppna havet skall härvid för envar av de stora sjöarna tillämpas om sjöns öppna huvuddel.

Beträffande Vänern medföra dessa gränsdragningsprinciper bland annat, att Mariestadsfjärden jämte delar av Östersundet blir enskilt fiskevatten: en specialregel för fiske med vissa slags redskap i denna del av sjön har emeller- tid föreslagits i 17 5 första stycket under 4.

Vidkommande Hjälmaren kommer den föreslagna frivattensgränsen att lämna Hemfjärden, Mellanfjärden och Östra Hjälmaren som enskilt fiske- vatten. För Mellanfjärden har emellertid i 19 % föreslagits en specialregel för fiske med vissa slags redskap.

Beträffande delar av Hjälmaren och Storsjön ha de för saltsjön givna reglerna icke ansetts fullt ut kunna tillämpas; därför har i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits, att utöver vad som följer av huvudregeln vissa ytterligare områden skola vara enskilt fiskevatten.5

Frågan om vilka vattenstånd och strandlinjer som skola vara normerande regleras i 5 5.

4 5.

Förevarande paragraf motsvarar närmast 5 % i 1896 års lag. Bestämmelsen avser endast att fastslå, att i dessa sötvatten finnes enbart enskilt fiskevatten. Frågan om det enskilda fiskevattnets fördelning mellan olika fastigheter behandlas i jordabalken och jorddelningslagstiftningen.

1 Se 5. 62 ff. och plansch I. ' Se s. 69 ff. och plansch II. 3 Se s. 73 f. och plansch III. 4Se 5.139 ff. 5Se 5. 174 ff.

• Sida 265
•  Original

5 %. Bestämmelserna sakna motsvarighet i 1896 års lag. Beträffande grunderna för valet av vattenstånd hänvisas till vad därom anl'örls i den allmänna motiveringen.1 I ett par särskilda fall skola enligt förslaget andra vattenstånd vara av- görande, nämligen beträffande rätten att i Vänern fiska siklöja och nors med timnaskat nät (17 & första stycket 3) och beträffande fiskådra (29 ä).

6 %.

l 6 och 7 %% behandlas frågan om fiske i fritt fiskevatten. I den förra paragrafen stadgas om fiskerätt för svensk medborgare och för fiskerätts- ägare, i den senare regleras fiskerätten för den som icke är svensk med- borgare.

l fritt fiskevatten skall enligt 6 & första stycket fisket principiellt vara fritt för varje svensk medborgare. Med viss »kvarstående» redskap skall man dock där få fiska endast efter tillstånd av myndighet. Bestämmelserna mot- svara närmast den nuvarande fiskelagens1 5.

Den nyss antydda uppdelningen av redskapen i två huvudgrupper åter- kommer i fiskelagsförslaget i flera sammanhang. Beträffande grunderna för denna uppdelning och dess förhållande till gällande rätt hänvisas till 2 kap. av den allmänna motiveringen.?

Genom bestämmelsen i andra stycket har fiskerättsägaren tillförsäkrats viss rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sin kvarstående redskap över frivattensgränsen. Skälen härtill ha ävenledes angivits i det föregående.3

] kommitténs förslag har i stället för det i 1896 års lag brukade uttrycket strandägare,4 vilket givit anledning till missförstånd, använts termen hske- rättsägare. Därmed åsyftas den som har en fiskerätt, vilken är grundad direkt på äganderätt till fastighet sålunda att den utgör ett tillbehör till fas- tigheten, varöver ägaren ej kan fritt förfoga genom avtal. Fiskerättsägare är alltså icke blott den som äger fiska i eget vattenområde utan också den som äger i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet eller fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande rättighet till fiske, såframt servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet.5 Såsom fiskerätts- ägare i här använd bemärkelse betecknas däremot ej den som fiskar med stöd av en varje svensk medborgare enligt lag tillkommande rätt att bedriva visst fiske i enskilt fiskevatten. Ej heller räknas såsom fiskerättsägare den som stöder sin fiskerätt allenast på upplåtelse, exempelvis en arrendator eller

1 Se 5. 61 f. och 173 f. samt bilaga 1. 2Se 5. 84 ff. 3Se 5. 92 f. 4Jfr s. 49 not 2. 5 Jfr s. 240.

• Sida 266
•  Original

fiskekortsinnehavare, eller den som fiskar med stöd av servitut, grundat på avtal. 7 5.

I förevarande paragraf ha bestämmelser föreslagits om rätt för den som icke är svensk medborgare att fiska i fritt fiskevatten.

Av 1896 års lag framgår ej omedelbart, huruvida utländsk medborgare eller statslös får fiska i svenskt territorialvatten. Ur folkrättslig synpunkt må framhållas, att enligt internationella rättsregler varje strandstat anses äga rätt att förbehålla sig och sina undersåtar fisket inom sitt territorialvatten, samt att det ankommer på strandstaten själv att avgöra, huruvida och i vad mån den vill utesluta utlänningar från att delta i sådant fiske.1

I fråga om sådant fiske, som icke utövas på grund av strandäganderätt, har svenska staten begagnat sig av sin folkrättsliga befogenhet att från dess utnyttjande utesluta utlänningar. Svensk rätt kräver att varje fiskande, alltså även utlänning, skall ha fått tillstånd (»lov») till fisket; eljest föranleder dess utövande ansvar för olovligt fiskande i »annans fiskevatten». — Vad angår fiske i frivatten framgår som nämnts hindret för utlänningar icke omedel- bart av bestämmelserna i gällande fiskelag. Då denna inskränker sig till att meddela föreskrifter om svensk undersåtes fiskerätt i frivattnet men iakttar tystnad beträffande utlänningar, innebär nämligen enligt kommitténs uppfatt- ning detta icke, att lagen förbehållit de svenska undersåtarna fisket därstädes; något hinder för att även utlänning erhåller tillstånd därtill lärer 1896 års lag icke utgöra.

I frivattnet har någon ensamrätt till fiske icke genom civillagstiftning till— försäkrats landets egna undersåtar. En upplåtelse av fiskerätt i frivattnet till andra än svenska undersåtar kränker tydligen ej någon civilrättsligt skyddad rättighet och behöver följaktligen icke ske i den i 87 % regeringsformen stadgade ordningen. Riksdagens samtycke synes ej heller på den grund erfor— derligt, att fisket i frivattnet skulle utgöra ett sådant »kronans fiske» som avses i 77 & regeringsformen; bland de tillgångar kronan såsom privat rätts- subjekt äger, är enligt kommitténs mening denna »fiskeallmänning» icke att hänföra. Hithörande förhållanden torde kunna regleras i administrativ ord- ning med stöd av Konungens ekonomiska förordningsmakt. Detta betrak- telsesätt har också vunnit burskap i svensk rätt. Sålunda har vid flera till' fällen utan riksdagens medverkan rätt tillagts dansk fiskare att i viss om- fattning idka fiske i svenskt territorialvatten.2 Även individuella tillstånd att idka fiske i frivattnet i saltsjön ha i några fall av Kungl. Maj:t meddelats åt i riket bosatta utlänningar.

I anslutning till sålunda rådande rättsuppfattning har kommittén ansett 'det vara lämpligt att i fiskelagen inskrives, att den som icke är svensk med-

1 Jfr utredning av numera kanslirådet Torsten Gihl i SOU 1930: 6 s. 236 ff. 2Se KK 10/11 1899 (nr 84 s. 1), 25/10 1907 (nr 112 s. 1) och 2/6 1933 (nr 282).

• Sida 267
•  Original

borgare ej må bedriva fiske i fritt fiskevatten utan att Kungl. Maj:t givit lov därtill.

Utan sådant tillstånd kan en utlänning få bedriva fiske i fritt vatten endast om han är fiskerättsägare eller kan härleda fiskerätt från en fiskerättsägare; i så fall är han nämligen enligt kommittéförslaget i samma mån som andra berättigad att från sitt enskilda fiskevatten sträcka tillståndspliktig redskap vidare ut i fritt fiske- vatten på sätt närmare angivits i 6 % andra stycket.

Inom enskilt fiskevatten är det rättsliga läget tydligen ett annat. Där har strandägaren i princip tillförsäkrats ensamrätt till fisket, och denna hans rätt är av civilrättslig natur. På grund härav lärer det icke ankomma på Kungl. Maj:t att medge utlänning rätt till fiske i annans enskilda vatten, även om till äventyrs sådant enligt lag är tillåtet för varje svensk medborgare.

8 %.

I 8 % har upptagits den allmänna regeln att fisket i enskilt fiskevatten, i den mån ej annat lagligen gäller, tillkommer den som äger vattenområdet.

Ägogräns i vatten bestämmes i tveksamma fall efter regeln att varje skif- teslag (by eller annat 5. k. ursprungligt skifteslag) äger det vattenområde som är dess strand närmast.1 På grund av den samtidigt föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde kan det inträffa, att frivattensgränsen förskjutes utåt, så att det enskilda vattenområdet ökas. Enligt gällande rätts— uppfattning kan gräns mot allmänt vattenområde ej med laga verkan be' stämmas, och skifteslagets rätt lärer därför ej vara begränsad till dess hittills- varande vattenområde utan automatiskt växa ut till den nya frivattensgrän- sen. Någon tvekan om vilket skifteslag det nytillkommande vattenområdet skall tillfalla torde därför ej kunna uppstå.

Om skifteslagets hittillsvarande vattenområde är delat mellan de särskilda fastigheterna, måste enligt kommitténs mening denna delning vara bestäm- mande även för delningen av det nytillkommande vattenområdet. Har, såsom ofta torde vara fallet, delningen skett sålunda att varje hemman äger det vattenområde som är dess strand närmast, bör alltså denna princip äga till- lämpning även längre ut. Har delningen skett efter annan grund, synes det naturligast, att det nytillkommande vattnet anses tillhöra den fastighet, vars hittillsvarande vattenområde ligger närmast innanför. _ Något vederlag till övriga delägare i skifteslaget vare sig i mark eller penningar synes därvid knappast kunna komma i fråga.

Att med tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 2 % 3 jorddelningslagen låta det nytillkommande vattnet bilda ett eget skifteslag vore uppenbarligen synnerligen oprak- tiskt. Det nytillkommande vattenområdet torde oftast komma att bestå av en oregel- bundet formad, högst några tiotal meter bred remsa, belägen omkring 300 m från

1Se 12 kap. 4 % jordabalken; jfr 1 kap. 12 å i 1947 års jordabalksförslag. Ang. tillämp- ning av denna regel med hänsyn till kustens »huvudriklning» jfr NJA 1933 s. 54, 1944 not B 605 och 1945 s. 252.

• Sida 268
•  Original

stranden, och dess värde lärer — med eller utan fiskerätt — i det övervägande antalet fall bli så ringa, att ett krav på särskilt skifte därå måste framstå såsom meningslöst och formalistiskt. I betraktande av vad tidigare anförts om frivattens- gränsens rörlighet är emellertid enligt kommitténs uppfattning det anförda lag— rummet här ej tillämpligt. Godtas ej denna uppfattning, torde av praktiska skäl böra övervägas att stadga en kort frist, förslagsvis två år från lagens ikraftträdande, inom vilken delägare skulle ha att begära laga skifte, vid äventyr att det nytill- kommande vattenområdet eljest ansåges delat efter de grunder som nyss sagts. Vad nu sagts om äganderätten gäller även beträffande fiskerätten. Om så— lunda vattenområdet är delat med stranden men — såsom oftast händer _ fisket därå är samfällt för alla delägarna, skall även det nya 'attenområdct anses delat och fisket tillhöra delägarna samfällt. Då vattenområde eller fiskevatten är delat och på grund av de nya reg- lerna frivattensgränsen flyttas inåt, kommer på motsvarande sätt minsk- ningen att drabba de särskilda fastigheterna och ej skifteslaget såsom sådant; eventuell skadeersättning bör i enlighet därmed tillfalla den drabbade fas- ligheten.

Både då det enskilda vattnet växer och framför allt i det motsatta fallet, då det krymper, kan det stundom inträffa att visst vattenområde eller fiskevatten får en för sitt ändamål olämplig form. Genom omskifte eller ägoutbyte kan en bättre indelning vinnas.

På grund av den föreslagna lagen om gräns mot allmänt 'attenområde kommer nästan alltid överensstämmelse att råda mellan yttergränsen för den enskilda äganderätten och för den enskilda fiskerätten. Ingenstädes kommer äganderätten att nå längre ut än fiskerätten. Endast på två ställen kommer det enskilda fiskevattnet att sträcka sig utanför gränsen för enskilt vatten- område, nämligen i västra delen av Södra Hjälmaren och i Storsjöns södra del? Vad Hjälmaren angår äro fiskevattnen i nu förevarande trakt redan delade. Också i Storsjön torde i ifrågavarande vatten åtminstone vikarna i viss utsträckning vara delade genom laga förrättning. I den mån delning ej skett, torde uppdelningen av fiskevattnet böra ske enligt motsvarande regler som gälla för delning av fiskevatten, belägna innanför gränsen mot allmänt vattenområde. Kommittén har ej funnit nödigt att för dessa delar av Hjäl- maren och Storsjön föreslå någon särskild bestämmelse om vem fiskerätten skall tillkomma.

9 &.

Ilestämmelserna avse fisket efter strömming och skarpsill vid större delen av östersjölmsteu. b'lotsvarande stadganden i 1896 års lag återfinnas i 3 & första och andra styckena. Grunderna för förslaget ha angivits i den all- männa motiveringen.2

1 Se 3 % 2 st. i förslaget till fiskelag. _2S. 105 ff. (Norrland), 109 (i. (Uppsala och Stockholms län), 115 ff. (Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län) samt 118 f. (skydd för strandfiskct).

• Sida 269
•  Original

De ålderdomliga, i 3 & sista stycket av 1896 års lag upptagna reglerna om s. k. uotlott synas mnncra hell ha fallit ur bruk och ha ej ansetts böra bibehållas. ,

10—12 åå.

l förevarande paragrafer ha upptagits bestämmelser om fritt fiske i enskilt fiskevatten i Gotlands län (10 å), i Blekinge län (11 %) samt vid Skånes östra och södra kust (12 å).

För Gotlands och Blekinge län finnas i 3 % andra stycket av gällande fiske- lag stadganden om fritt fiske efter strömming; för Skånes östra och södra kust saknas för närvarande särbestämmelser.

Beträffande förslagets motivering hänvisas till vad som anförts i 3 kap.1

13 &.

Vid Skånes västra kust är fisket mera obundet av strandäganderätten än annorstädes i landet. Varje svensk undersåte får där i allmänhet fritt utöva fiske vid annans strand med både fast och rörlig redskap (3 % femte stycket i 1896 års lag).

Endast i inre delen av Skälderviken har strandägaren en ensamrätt, avse- ende fiske efter lax med fast redskap. Denna ensamrätt är begränsad till Strövelstorps socken, Ängelholms stad och Barkåkra socken inom Kristian- stads län, en 15 km lång kuststräcka på ömse sidor om Rönneåns mynning.2

Från åtskilliga fiskare i orten ha till fiskerättskommittén inkommit fram- ställningar om att laxfisket i Skälderviken borde göras fritt för alla, enär laxbestånd'et starkt nedgått och fisket efter lax numera betydde så litet, att det ej längre kunde motivera en särskild lagbestämmelse. — Även fiskeri- intendenten i Västerhavets distrikt har förordat ett frigivande av laxfisket och har därom anfört i huvudsak följande:

Laxfisket i Skälderviken kunde numera ej anses vara av den vikt att det borde undantas från den allmänna regeln om fritt fiske. Fiske med fast redskap (botten- garn) bedreves där även efter andra fiskslag än lax, särskilt makrill; om då även lax erhölles, finge den behållas endast om den fiskande vore strandägare eller hade arrenderat fiskerätten efter lax. Bland yrkesfiskarena vore det ett allmänt önskemål att fisket bleve fritt. Om så skedde, vore det möjligt att en reglering av fisket med fast redskap borde ske genom länsstyrelsens försorg på liknande sätt som vid öre- sundskusten.

Det undantag från den för Skånes västra kust år 1930 genomförda regeln om fritt fiske, som då gjordes beträffande laxfisket med fast redskap i Skäl- dervikens innersta de], hade sin grund i de särskilda rättsvanor som sedan gammalt varit rådande med avseende på detta fiske. Emellertid har lax- beståndet där alltmera minskat, och därmed har också det strandägarna

VI S. 120 f. (Gotland), 123 f. (Blekinge) och 128 f. (Skåne). 2Prop. 1930170, bilaga ll. M. s. 10.

• Sida 270
•  Original

förbehållna fisket förlorat i betydelse. Enligt vad kommittén inhämtat funnos 1946 vid den undantagna kuststräckan endast ett tiotal fasta laxfångstred- skap (8 bottengarn och 1 kilnot). Strandäganderätten tillhör här huvudsak— ligen storgods eller byalag, och fisket bedrivs ej av strandägarna själva utan utarrenderas. Den årliga arrendesumman, som ännu vid tiden för 1930 års lagändring utgjorde inemot 2 500 kronor,1 har numera nedgått till omkring 1 400 kronor. Härtill är att märka, att det fiske som utövas med dessa fasta redskap enligt uppgift numera endast till en mindre del avser lax; huvudsak- ligen fångas däri annan fisk, särskilt makrill och näbbgädda (hornfisk). För dylikt fiske föreligger visserligen ingen laglig skyldighet att erlägga arrende, men ensamrätten till laxfisket ger helt naturligt ett faktiskt försteg också när det gäller annan fisk. Denna förmånsställning har uppenbarligen icke varit av lagstiftaren åsyftad och är ägnad att bereda svårigheter för det fria fiske som bedrives av andra än laxfiskearrendatorerna.

Vid nu angivna förhållanden och då även den fiskeritekniska sakkun- skapen understött de från yrkesfiskarhåll framförda önskemålen om lax- fiskets frigivande, har kommittén föreslagit det ifrågavarande undantags- stadgandets upphävande.2

Då genom 1930 års lagändring fisket med såväl fast som rörlig redskap förklarades fritt vid Skånes västra kust, hade detta ingen inverkan på sådan särskild rättighet till fiske, som grundar sig på skattläggning. I den mån dylik rättighet där förelåge skulle den alltjämt bestå, och häri har kommittén i princip ej avsett att föreslå någon ändring, såvitt angår området innanför frivattensgränsen.

Vid Skånes västkust finnes endast ett skattlagt fiske, Ålabodama nr 1, ett ålfiske omfattande en sträcka av omkring 6 km av öresundskusten inom Glumslövs socken i Malmöhus län.3 Fråga har väckts om att detta fiske skulle inlösas av staten och upplåtas till allmänt begagnande.

Enligt Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober 1907 följer med äganderätten till Åla- bodarna nr 1 rätt att med andras uteslutande idka ålfiske med ryssjor i Öresund ut- med Nedra Glumslövs bys ägor så långt strandäganderätten räcker.4 Till fiskelägen- heten hör ett landområde om 0,3740 hektar, uppdelat på fyra lägenheter, betecknade Ålabodarna 12—15; från den sistnämnda ha avsöndrats ytterligare fyra lägenheter, Älabodarna 16—19. Landområdet har en utsträckning i strandens längdriktning av något över 80 m och torde icke nå ända ned till vattnet; något vattenområde synes ej höra till ålfisket. I den länsstadga, som reglerar fisket med bottengarn m.m. vid öresundskusten, har undantag gjorts för det fiskevatten som hör till det skatt- lagda fisket. Skattelägenheten är uppdelad på ett tjugutal delägare; endast några av dem uppges utnyttja sin fiskerätt. Fisket är särskilt taxerat och har åsatts ett sam- manlagt taxeringsvärde av 16000 kronor.

1Se prop. 1930z70, bilaga P. M. 5. 7. 2Avvikande mening, se särskilt yttrande 5. 328. 3Se Betänk. 1924 s. 192 och prop. 1930: 70, bilaga P. M. 5. 9. 4NJA 1907 not A 314; i ett KBr 29/10 1897 (nr 94 s. 1), avseende ålfiske utanför fri- fiskegränsen, ansågs förbehåll höra göras om att Ålabodarnas rätt skulle vara oförkränkt.

• Sida 271
•  Original

Från utomstående yrkesfiskare ha- upprepade framställningar gjorts om fri- givande av det till skattelägenheten hörande ålfisket; därvid har åberopats, att fisket ej fullt utnyttjades, att det vore svårt för frifiskarena att på andra håll få platser för ålbottengarn samt att ålfisket skulle kunna bättre tillgodogöras, om det frigjordes från skattelägenheten. —— Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har förordat, att fisket göres fritt och ordnas på samma sätt som övrigt bottengarns- fiske vid Öresund. Även länsstyrelsen har ansett, att det skattlagda fisket bör inlösas för att möjliggöra en enhetlig reglering av bottengarnsfisket längs hela ifråga- varande kuststräcka.

Av den tillgängliga utredningen synes framgå, att det till Ålabodarna nr 1 hörande fisket efter ål numera utnyttjas mindre rationellt. Detta torde i väsentlig mån ha sin orsak i de invecklade äganderättsförhållandena. Ur enhetlighetens synpunkt är det även ett önskemål, att detta ålfiske upplåtes till allmänt begagnande enligt samma normer som tillämpas för dylikt fiske i övrigt vid öresundskusten. Frågan är dock enligt kommitténs uppfattning knappast av sådan vikt att den bör föranleda särskild lagstiftning. Lämp- ligare synes vara, att förhandlingar upptas om frivillig inlösen av det skatt- lagda fisket mot ersättning av statsmedel. Tänkbart är även, att med till- lämpning av de föreslagna bestämmelserna om fiskevårdsområde _— even- tuellt tvångsvis _ ett bättre utnyttjande av fisket skulle kunna åstadkom- mas. Kommittén vill emellertid i första hand förorda, att den till Åla— bodarna nr 1 hörande fiskerätten inlöses av statsverket och upplåtes till allmänt begagnande enligt vad ovan sagts.

14 %.

Denna paragraf motsvaras i 1896 års lag närmast av 3 & fjärde stycket. Den väsentligaste förändringen i förhållande till gällande rätt är att hummer- fisket i Bohuslän, i den mån det ännu är förbehållet strandägarna eller de på vissa öar boende, skall bli fritt för varje svensk medborgare. Skälen här- till ha utvecklats i det föregående.1

Vid utformningen av den i 6 % av förslaget upptagna beskrivningen av tillståndskrävande redskap har kommittén eftersträvat, att en tillämpning därav även vid avgränsningen av den i enskilt fiskevatten vid västkusten tillåtna »rörliga» redskapen ej skall medföra någon inskränkning i den varje svensk medborgare nu tillkommande rätten till fritt fiske. Enligt gäl- lande rätt skall »mindre ålryssja» i förevarande sammanhang hänföras till rörlig redskap och alltså få fritt utsättas i enskilt fiskevatten. Med den av kommittén föreslagna definitionen torde de små ålryssjor som användas vid denna kust i allmänhet komma att bli fria, då de mestadels tas upp varje dygn. Dock lärer, enligt vad som uppgivits, på vissa håll särskilt i fjor— darna dylik redskap lämnas kvar på samma ställe längre än den i 6 & än"

1 S. 134 ff. och bilaga 3.

• Sida 272
•  Original

givna tiden av två dygn. För att icke i sådana fall en av kommittén ej åsyf- tad försämring för frifiskareua skall inträda. har den särskilda bestämmelsen om >>mindre ålryssja» bibehållits i förslaget.

I tredje stycket av 3 5 i 1896 års lag återfinnes en från äldre lagstiftning kvarstående bestämmelse om skydd för sedvanemässigt fritt fiske på rikets västra kust efter »havsfisk, som går till stränderna i stora stim». Redan ge- nom 1928 och 1930 års lagändringar förlorade detta stadgande så gott som all praktisk betydelse. ()m — på sätt föreslås i 16 å _— det allmänna sed- vaneskyddet beträffande västkusten kommer att gälla för all slags redskap och även inomskärs, blir den ålderdomliga bestämmelsen om fritt stimfiske helt överflödig.

16 %.

Denna paragraf är avsedd att ersätta 4 5 i 1896 års ta", enligt vilken varje svensk undersåte äger rätt att idka fiske med krok eller rev >>å djup i yttre skärgården och i havsbandet». Sistnämnda stadgande, vartill en motsva- righet fanns upptagen redan i 1766 års fiskeristadga (2 kap. 10 ;S), har efter genomförandet av 1928 och 1930 års lagändringar betydelse endast för östersjökusten.

Den närmare innebörden av 4 & fiskelagen är oviss, i det att begreppen »djup» och >>yttre skärgården» äro synnerligen vaga. Förarbetena till 1766 års stadga ge. ingen närmare ledning för tolkningen, och vad särskilt ordet *» yttre » beträffar, äro omständigheterna kring dess införande i lagtexten out- redda.1 Redan vid granskningen av förslaget till 1852 års fiskeristadga, dit stadgandet överfördes, fäste högsta domstolen uppmärksamheten på dess obestämdhet och tvetydighet. Då. förslaget till 1896 års fiskelag granskades i högsta domstolen, gav en ledamot uttryck åt den uppfattningen att 'be- stämmelsen vore tillämplig endast i sådana delar av saltsjön inomskärs, som låge »utanför stränders och holmars landgrund», d.v.s. enligt nu gäl- lande lag 180-ngränsen.2

l)et försök till tolkning, som sålunda gjorts, synes av olika skäl knappast övertygande. I alla händelser lär stadgandet, sannolikt till stor del på grund av dess svårtyddhet. sällan ha åberopats av de fiskande. Vid de undersök— ningar rörande rättsvanorna vid saltsjöfisket, som företagits av kammar- rådet Dufwa och av fiskerättskommittén, har emellertid framgått, att fiske på djupt vatten innanför frifiskegränsen särskilt efter torsk och flundra (skrubba) med långrev samt efter torsk med »snöre»3 (fig. 4) idkas av yrkes- fiskare. på många ställen vid östersjökusten, ofta i betydande omfattning.

1Jfr Betänk. 1924 s. 65. * Jfr Betänk. 1924 s. 95 f. 3Med »snöre» (»handsnöre», vtorsksnöre») betecknas en speciellt vid torskfiske använd typ av redskap, bestående av lina med järn- eller blylod samt kraftig krok utan blänke. betad med strömmingsbitar el. dyl. Vid fisket hålles linan i handen (utan spö eller annat hjälpmedel).

• Sida 273
•  Original

Även laxfiske med långrev (laxrev) förekommer under vissa års- tider inne på enskilt vatten. I den mån detta yrkesmässiga fiske utövas på sådant sätt att det egentliga straudfisket, framför allt efter fjällfisk, ej störes därav, får från strandägarnas sida sällan resas invändning däremot. Där strandägaren eller hans rättsinne— havare icke själv nyttjar sådant krokfiske, torde det ej heller lända honom till nämnvärt förfång, om andra fiskande utöva det i hans vatten. Vad nu sagts gäller, enligt var förut antytts, beträffande vissa särskilda fiskemetoder, avsedda för fångst huvudsakligen av torsk, flundra och lax samt utövade på djupt vatten, mestadels på något avstånd från land. Annorlunda är förhållandet i fråga om det på sina håll förekommande djupvattensfisket efter fjäll- fisk (gädda, abborre) medelst pimpel eller liknande ävensom fis- ket med sådan redskap som företrädesvis nyttjas i strändernas närhet eller eljest på jämförelsevis grunt vatten, exempelvis mete, kast- och spinnspö, dra", utter m.m.; dylikt fiske skulle utan tvivel mångenstädes kunna bli till avsevärd skada eller olägenhet för fiskerättshavaren och även inverka ogynnsamt på fiskevår- den, om det finge okontrollerat utövas av vem som helst i enskilt vatten. Något allmänt frigivande därav kan kommittén fördenskull ej förorda.

Det här berörda krokfisket inbegripes uppenbarligen i det fria fiske, som enligt 11—14 åå i kommitténs förslag skall få utövas vid syd- och västkusten (från Torhamns udde i Blekinge län till norska gränsen). För denna kuststräcka kommer förevarande pa- ragraf följaktligen att sakna betydelse.

16 %.

Enligt 3 & sjätte stycket i 1896 års lag skola de fiskande, där de vid öppna havsstranden och utom skären av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, vara bibehållna vid sådan rätt.

Såsom tidigare nämnts föreslog 1894 års fiskelagskommitté skydd för sedvanemässigt fiske vid alla stränder, även inomskärs och i sötvatten; kommittén fann det till förekommande av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser om fiskerätt vara

Fig. 4. Torsksnöre.

av nöden att lagstiftningen i förevarande fall, där sedvanerätten av sär- skilda anledningar kommit alt erhålla större betydelse än på de flesta om- råden och där den lokala naturen av dess resultat lade alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen, genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.l _— Under riks-

lBetänk. 1894 s. 47.

• Sida 274
•  Original

dagsbehandlingen blev emellertid det sålunda föreslagna sedvaneskyddet in- skränkt till att avse endast fiske med rörlig redskap och detta blott i salt- sjön vid öppna havsstranden och utom skären.

De av fiskerättskommittén i förevarande paragraf föreslagna bestämmel- serna innebära för saltsjöns vidkommande en utvidgning av det i gällande lag stadgade skyddet för sedvana och ansluta sig härutinnan till det av 1894 års kommitté framlagda förslaget.

Ur principiell synpunkt finner fiskerättskommittén det väl vara önskvärt, att förhållandet mellan den fiskerätt som tillkommer strandägarna, å ena, samt den fria fiskerätten, å andra sidan, fastslås genom bestämda och gene- rella lagregler. Så kan dock ej alltid ske utan åsidosättande av betydelse- fulla lokala rättsvanor. Om detta skall undvikas, måste de allmänna reg- lerna kompletteras med mer eller mindre långtgående bestämmelser om skydd för ortens sed. Såsom i olika sammanhang framhållits, är visserligen ett sådant skydd ofta föga effektivt i kritiska situationer. Även om en sed— vanebestämmelse sålunda aldrig kan få annat än begränsad betydelse, torde dock åtskilliga lokala sedvanor vara av alltför stor vikt för att vid en revi- sion av fiskerilagstiftningen kunna lämnas helt obeaktade.

Behovet av en sedvanebestämmelse måste emellertid enligt kommitténs mening bedömas i viss mån olika för saltsjön, för de stora frivattenssjöarna och för övriga sötvatten.

Vad saltsjön angår ha de fria vanorna visat sig äga sådan livskraft, att de efter tillkomsten av 1896 års lag i stor utsträckning ansetts böra kodi— fieras och införas i fiskelagen. Kommittén har funnit det vara nödvändigt att gå vidare på denna väg och har beträffande fritt fiske i enskilt fiskevatten föreslagit regler, vilka i större utsträckning än gällande rätt ta hänsyn till rådande bruk i olika trakter av landet. Även vid sidan härav kunna dock på olika håll, kanske främst vid norrlandskusten, förekomma fiskerättsliga traditioner-, vailka, ehuru tsåväl lokalt ”som innehållsmässigt ofta ganskja starkt begränsade, måste anses förtjänta av skydd. Kommittén har med an— ledning härav föreslagit ett allmänt skydd för sedvana i saltsjön. Sålunda skall i detta avseende icke upprätthållas någon skillnad mellan sådant en- skilt fiskevatten, som ligger »vid öppna havsstranden och utom skären», samt övrigt enskilt fiskevatten i saltsjön. Ej heller har kommittén funnit till- räcklig anledning att begränsa skyddet till fiske med »rörlig» redskap. Ehuru det ligger i sakens natur att en fri sedvana lättast kan uppstå beträffande sådan redskap, bör enligt kommitténs mening även i de säkerligen ganska sällan förekommande fall, då fritt fiske med »fast» redskap kunnat bestå utan gensaga från fiskerättsägarna, sedvanan vara förtjänt av lagens skydd.

Från den utsträckta rätt, som sålunda skall kunna grundas på ett sed- vanemässigt utövande av fiske, har emellertid kommittén funnit undantag

• Sida 275
•  Original

böra göras för strömmings- och skarpsillsfiske i Östersjön. Detta viktiga fiske intar i kommitténs förslag — liksom enligt gällande rätt —— en sär- ställning. Rätt att fiska strömming och skarpsill skall enligt förslaget i myc- ket stor utsträckning gälla oberoende av strandäganderätten; kommitténs förslag innebär i detta hänseende en avsevärd utvidgning i förhållande till nuvarande regler. Härvid har kommittén avsett att i allt väsentligt lagfästa rådande sedvanor. Med hänsyn härtill har kommittén å andra sidan ansett, att den föreslagna regleringen skall vara fullständig och uttömmande och att sålunda avvikelse från densamma ej skall ges laglig sanktion, vare sig till frifiskarenas förmån på grund av någon till äventyrs förekommande lokal sedvana (16 &) eller till deras nackdel på grund av urminnes hävd eller annan särskild rättighet (27 5).

För de stora sjöarnas del är den av kommittén föreslagna regleringen lika- ledes avsedd att vara uttömmande. Fiskerätten i dessa sjöar är för närva— rande synnerligen oklar, och kommitténs förslag åsyftar, såsom tidigare anförts, att åstadkomma ordnade förhållanden genom precisering av fri- vattensgränsen och ett klart angivande av de fall då fritt fiske skall få be- drivas även i enskilt fiskevatten. Skulle därutöver en bestämmelse införas om skydd för rådande sedvanor av allehanda slag, komme detta enligt kom- mitténs övertygelse att betaga bestämmelserna deras åsyftade klarhet och motverka den sanering av de fiskerättsliga förhållandena, som i hög grad är påkallad. Kommittén kan därför ej för dessa sjöar förorda ett skydd för sedvana, som strider mot de normala reglerna.

Vad slutligen vidkommer övriga sötvatten har kommittén ej funnit till- räckliga skäl föreligga att lagfästa någon sedvana till förmån för varje svensk medborgare. I den mån sedvanor där kunna förekomma till förmån för ortsbefolkningen, böra enligt kommitténs mening dennas berättigade intressen tillgodoses icke genom ett undantagsstadgande i fiskelagen utan på annat sätt, exempelvis genom bestämmelser vid bildande av fiskevårds- område eller genom upplåtelse — med eller utan avgift _ av fiskerätt i kronans eller kommunernas vatten.

Sedvancskyddet åsyftar närmast att trygga den obesuttna ortsbefolk- ningen vid dess rätt till sådant fiske, som utövas yrkesmässigt. Otvivelaktigt ha på sina håll vissa enkla fiskemetoder, såsom vanligt mete, dragfiske och möjligen även pimpelfiske, öppet fått försiggå utan att fiskerättsägarna in- gripit. Ej minst då det gällt minderåriga ha fiskerättsägarna ofta visat väl- villig förståelse. Även om det här stundom kan sägas föreligga en av de rättmätiga ägarna tolererad praxis av fritt småfiske, torde det dock icke skäligen utan vidare kunna göras gällande att det skulle vara fråga om en så stadgad hävd eller vana, att den skulle ta över den skrivna lagen. _ Framhållas må även, att om en ortsvana bevisligen föreligger beträffande

• Sida 276
•  Original

exempelvis fiske med enklare typer av krokredskap, detta ej bör medföra att de fiskande utan vidare skola få övergå till att använda spinnspö eller andra ur fiskerättsägarens eller fiskevårdens synpunkt långt vådligare red— skapstyper.

En för sedvaneskyddets effektivitet betydelsefull fråga gäller måttet av den bevisning som fordras för styrkande av sedvanans existens. Det i gäl- lande lag uppställda kravet på att det fria fisket skall ha bedrivits »av ålder oklandrat» lärer i allmänhet ha tolkats mindre strängt än då det gällt ur— minnes hävd men dock så, att den som velat åberopa sedvana måst visa att denna ägt bestånd sedan minst omkring 50 år.1 Erfarenheter från de rättegångar som förts angående dylik sedvana ha ådagalagt, att förebring- andet av en så omfattande bevisning i praktiken möter nästan oöverstigliga svårigheter även i fall, då sedvanans förhandenvaro kan synas mycket san— nolik. Enligt kommitténs uppfattning böra dessa stränga krav kunna i nå- gon mån eftergivas, utan att fördenskull strandägarnas berättigade intressen trädas för nära. Det bör sålunda i allmänhet skäligen kunna anses tilll,- f'yllest, att utredning vinnes angående fiskeförhållandena under en något kortare tid, en »generation» eller i runt tal ett trettiotal år. Har sedvanan oklandrad bestått under så lång tid, bör den enligt kommitténs mening i princip kunna antas vara så välgrundad, att den bör åtnjuta laga skydd. Detta utesluter ej, att om fiskerättsägaren kan leda i bevis att vanan ännu något tiotal år tidigare blivit klandrad eller ej funnits, den knappast lärer kunna anses tillräckligt stadgad för att uppfylla de rättsliga fordringarna. Så torde ofta vara fallet exempelvis beträffande det under de senaste årtion- dena mångenstädes uppkomna nöjesfisket i närheten av städerna. _ Den ändrade ståndpunkten i fråga om den tid, bevisningen måste omfatta, har kommittén velat ge uttryck åt genom att utbyta uttrycket »av ålder okland- rat» mot orden >>0klandrat och efter gammal vana».

En omständighet, som i sin män kan väntas komma att underlätta ut' redningen huruvida oklandrad sedvana funnits eller ej, är att med nya rättegångsbalkens ikraftträdande en friare bevisprövning kommer att till- lämpas.

17—20 55.

I förevarande paragrafer ha Specialregler föreslagits om fritt fiske i enskilt fiskevatten i Vänern (17 å), Vättern (18 å), Hjälmaren (19 å) och Storsjön i Jämtland (20 å). Beträffande grunderna för förslaget hänvisas till 4 kap. av den allmänna motiveringen.2 För Vänerns del ha särskilda övergångs- bestämmelser synts erforderliga beträffande visst notfiske inom Otterstads och Sunnersbergs socknar av Skaraborgs län.

1 Jfr Betänk. 1924 II och NJA 1943 s. 198 samt ovan 5. 106. 2 S. 177 ff. (Vänern), 185 ff. (Vättern), 190 f. (Hjälmaren) och 192 f. (Storsjön).

• Sida 277
•  Original

I- den- återstående av landets fem största sjöar, Mälaren, skall enligt för- slaget något fritt fiske ej finnas.l

21 &.

Vid fiske kan det ofta vara behövligt att disponera annans strand eller vattenområde för fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. I gällande rätt har detta behov i viss mån tillgodosetts genom en bestämmelse i 3 & fiskelagen]. Där stadgas sålunda i sjunde stycket, att de som efter vad i nämnda paragraf sägs idka fiske vid annans strand äga att nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden; de skola dock svara för skada och intrång. _ Förevarande paragraf i förslaget utgör en utveckling av det återgivna stadgandet.

Första stycket.

I viss utsträckning torde redan nu föreligga en »alle mans rätt» till sådant förfarande som ovan nämnts utan ersättningsskyldfgliet gent emot stran- dens eller vattenområdets ägare. Den närmare innebörden av denna rätt är emellertid ganska oklar.

Rätten att fiska i annans vatten innefattar naturligen också rättighet att använda själva vattenområdet i den mån det erfordras för fisket. Den fiskande får sålunda fär- das över vattnet eller isen, utsätta sin redskap, öva tillsyn däröver och vittja den. I samband därmed kan han behöva- tillfälligt anbringa pålar eller draggar i bott— nen. Han torde vidare få anses berättigad att i det vattenområde där han har rätt att fiska förtöja fisksump, utsätta trängvad eller placera annan anordning för för- varing av agn eller fångst; sådan förvaring torde i vissa landsändar anses tillåten även utan fiskerätt.2 Rätten att i annans vattenområde utsätta fiskeredskap, sump och annat lärer emellertid enligt allmänna rättsgrundsatser få anses begränsad till vad som för ändamålet är erforderligt och ej få utövas så, att annans berättigade. intresse kränkes, exempelvis sålunda att strandägaren ej kan begagna egen brygga, lastage- eller badplats, vinterväg o.s.v.

Stundom kan det vara tveksamt, var gränsen går mellan fiskarens och markäga- rens rätt, exempelvis då boningshus uppförts invid en sedan gammalt använd plats för fiske med not eller storryssja, kanske den enda lämpliga tiskeplatsen på en lång strandsträcka. Den tanken har framkastats, att med hänsyn till hemfridsintresset Iiske ej skulle få av främmande bedrivas närmare boningshus än 100—200 111 eller. där tomt, trädgård eller plantering går ned till vattnet, närmare stranden än Bit—— 50 m.3

Med vissa. fiskemetoder, ej minst vid det särskilt förr så viktiga notfisket, är det angeläget för den fiskande att vid fisket få nyttja stranden för att där dra upp eller göra fast redskap eller båt. Kan sådant ske utan förf'ång för strandägaren, torde denne i regel anses ej äga förbjuda det eller fordra ersättning.

Tveksamt är, huruvida enligt rådande uppfattning en fiskande kan anses ha rätt att anbringa dragg eller annan förankringsanordning i annat vatten (in där

' Jfr s. 169. 2 Jfr s. 89. . 3 Jfr t. ex. Betänk. 1937 s. 502.

• Sida 278
•  Original

han har rätt att fiska: Frågan är av stor praktisk betydelse för en fiskande, som vill effektivt utnyttja hela det vatten där han har fiskerätt. Om i enlighet med vad nyss antagits dragg får sättas i land i den mån detta icke är till förfång för markägaren, torde motsvarande gälla också för den händelse draggen utlägges i vatten.

Kommittén har ansett önskvärt att skapa klarhet i förevarande avseende genom att i lagen intaga en uttrycklig bestämmelse om att en fiskande utan vederlag får nyttja annans strand eller vattenområde för sådan fastgöring eller uppdragning av redskap och båt, som erfordras för fiskets utövande. för- utsatt att förfång ej uppstår för strandens eller vattenområdets innehavare eller för den som där har fiskerätt. Någon avgörande betydelse torde det i detta sammanhang ej böra ha, om det eventuella förf'ånget uppkommer genom själva fastgöringen eller uppdragningen eller genom annan åtgärd, som står i samband med nyttjandet, exempelvis utkastande av fiskavfall eller upp- Iäggande av tång eller skräp, som följt med redskapen vid notdragning. _ Även om en sålunda bestämd nyttjanderätt i något hänseende skulle över- skrida den allemansrätt som för närvarande kan anses föreligga, är den dock enligt kommitténs uppfattning av så stor vikt för fisket, att den bör fastslås i lag.1

Den ifrågavarande fria nyttjanderätten kommer att få betydelse ej minst i sådana fall då en skötfiskare, som enligt lag äger rätt att nyttja annans enskilda fiskevatten intill en viss gräns, för att kunna. dra full nytta av denna rätt behöver förankra skötarna med en dragg, som anbringas innanför sagda gräns, eller på själva stranden. Om den för rätten till fritt skötfiske gällande gränsen —— t.ex. kurvan för visst vat- tendjup_— löper helt nära stranden, blir den strandägaren förbehållna vattenremsan därinnanför så smal, att något enskilt fiske ofta i praktiken ej kan där bedrivas. Skulle i dylikt fall den främmande skötfiskaren placera sin förankringsdragg innanför nämnda linje, lärer åtminstone med hänsyn till fisket där något förfång knappast kunna presumeras.

Vad nu sagts skall uttryckligen gälla endast om anbringande av fastgörings- anordning; däremot får t.ex. ledarmen på en kroksköte givetvis ej utan lov utsättas i vatten, där utsättaren saknar rätt att fiska.

Vid bedömande av vad som'i det särskilda fallet skall anses utgöra för- fång, blir naturligen den lokala rättsåskådningen av stor betydelse. Uppfatt- ningen om vad en strandägare i dylikt avseende bör finna sig i är utan tvivel ganska olika exempelvis på skånekusten och i Stockholms skärgård. Är stran- den steril — såsom ofta är fallet vid de delar av västkusten, där fiske med makrillvad bedrives — är det mindre anledning än eljest att anse nyttjandet

1 Jfr beträffande finsk rätt bilaga 5 till detta betänkande. Den rätt att utan avgift använda annans strandmark, som enligt förevarande paragraf skall tillkomma en fiskande, kan på visst sätt sägas utgöra ett motstycke till den rätt strandmarkens ägare har att nyttja det utanför liggande vattenområdet, oaktat detta ej tillhör honom. Den »grannelagsrätt» som i detta hänseende tillkommer strandens ägare kan vara så vidsträckt, att den till och med innefattar rätt att »vid sin strand hava mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse» (1 kap. 3 & VL; jfr 1 kap. 13 å i 1947 års jordabalksförslag).

• Sida 279
•  Original

vara till förfång. Har markägaren anvisat lämplig plats, lärer den fiskande ej utan särskilda skäl få välja en annan. Så snart ett hemfridsintresse påtagligen är i fara, finnes skäl att presumera förfång för ägaren. Om en strandtomt är bebodd endast under sommarmånaderna, kan ett nyttjande av stranden under den tiden anses medföra intrång, varemot samma förfarande under den övriga delen av året ej kan anses bli till förfång. Vad angår strand, som ej ingår i tomt, kan det finnas större anledning att presumera förfång ju kor— tare avståndet är till ägarens boningshus. Överhuvud måste, så skiftande som förhållandena kunna vara, det närmare bedömandet överlämnas ät rätts- tillämpningen.

l)en i första stycket av paragrafen angivna fria nyttjanderätten är avsedd att tillkomma 'är och en, som äger rätt att fiska utanför annans strand, alltså även delägare i oskiftat fiskevatten, innehavare av skattlagt fiske m.fl. Att här vissa rättigheter föreslås lagfästa utesluter givetvis icke, att en vid- sträcktare rätt kan föreligga på särskild rättsgrund.

Stadgandet avser blott att reglera rätten att använda strand och vatten- område i dess naturliga skick. Däremot avgöres här ej frågan, under vilka villkor en fiskande kan äga begagna brygga eller annan anläggning.

Den föreslagna rätten att nyttja annans strand eller vattenområde för fastgöring av båt gäller endast i den mån det erfordras för utövande av fiske. Huruvida sådan fastgöring må vara tillåten för andra ändamål, t.ex. vid en nöjesutflykt, är att bedöma enligt allmänna rättsregler.

Andra stycket.

Även i fall då nyttjandet av annans strand är till förfång för dess inne- havare, kan en fiskande ha ett befogat intresse att åtminstone mot ersättning få nyttja stranden.

Viss rätt härtill finnes, som ovan nämnts, redan enligt 1896 års lag. Ersätt- ningen kan bestämmas medelst ett summariskt värderingsförfarande; enligt 20 % samma lag äger sålunda den skadelidande begära skiljedom, vilken får överklagas hos allmän domstol. Vill den som fordrar ersättning hellre genast gå domstolsvägen, står det honom också öppet. Den nuvarande särskilda nytt- janderätten till annans strandmark gäller endast till förmån för den som fiskar med stöd av 3 g i 1896 års lag och kan alltså ej åberopas av någon, som äger enskild fiskerätt, grundad på t.ex. skattläggning eller delägarskap i oskiftat fiskevatten.

Kommittén har föreslagit, att en motsvarande rätt tillerkännes den som vid annans strand bedriver fiske, vilket enligt den nya lagen skall tillkomma varje svensk medborgare. Skälig hänsyn bör dock därvid tas till strand- ägarens intressen. Om, på sätt föreslagits i första stycket, en vidsträckt rätt beredes alla fiskande att få använda strand som tillhör annan, blott det ej länder denne till förfång, har kommittén ansett större återhållsamhet vara

• Sida 280
•  Original

befogad, då det gäller en fiskandes rätt att även eljest få begagna annans strand. Modern rättsuppfattning har ansetts kräva ökat skydd åt hemfrids- intresset. I anslutning till ett föreliggande förslag rörande rätten att ta väg över annans mark1 har kommittén avsett, att sådant skydd skall preciseras att gälla »tomt» och »plantering». Där stranden består av dylik mark, Skall alltså den fiskande ej ens mot ersättning kunna tilltvinga sig nyttjande- rätt till förfång för ägaren. I trakter med tät strandbebyggelse kan visser- ligen en sådan bestämmelse bli till visst hinder för fiske vid annans strand, men uppmärksammas bör, att den fiskemetod som mer än andra är beroende av dispositionsrätt till stranden, nämligen notfisket, numera mångenstädes starkt förlorat i betydelse.

Den i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelsen avser lika litet som den i första stycket föreslagna att reglera rätten att nyttja brygga eller annan anläggning.

Om godvillig överenskommelse ej kan ernås om ersättning för skada och intrång, har kommittén funnit det opraktiskt att i den nya lagen bibehålla bestämmelsen om att ersättningen skall kunna bestämmas av skiljemän, vilkas värdering icke är mera slutgiltig än att den skall kunna överklagas till _ domstol. Ett smidigare förfarande har ansetts vara att låta ersättningen fast— ställas av skiljemän enligt lag.

I detta sammanhang bör uppmärksammas frågan om rätt till mig till fiskevatten.

Redan enligt allmänna rättsgrundsatser finnes en vidsträckt rätt för envar att begagna annans väg eller att eljest ta väg över annans mark.2 Genom lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar kan vidare en fastighets- ägare påkalla, att mot ersättning befintlig väg upplåtes till hans begagnande eller ny väg bygges över annans mark. Erinras må även om att genom den ökade motoriseringen av fiskebåtarna det för de fiskande i allmänhet blivit, av allt mindre betydelse, huruvida de ha tillträde till stranden på det ena stället eller på det andra. Att meddela särskilda bestämmelser om rätt för fiskande att ta väg över annans ägor för att komma till fiskevattnet har vid dessa förhållanden ej synts kommittén vara av behovet påkallat. Det sagda gäller även med avseende på delägare i sådana allmänningsfisken som om- förmälas i 9 5 av 1896 års lag. Å andra sidan har även det ålderdomliga stad- gandet i sistnämnda lagrum om förbud för dessa delägare att beträda »åker och äng vid stranden ——— då annan utväg finnes att komma till fiske- vattnet» ansetts kunna bortfalla.

1Se straffrättskommitténs betänk. SOU It)—44:69 s. 31, 397; jfr strafflagen 11 kap. 12 %: »annans gård eller trädgård». _

2 Jfr fritidsutredningens betänk. SOU 1940: 12 s. 80 ff., 268 ff.; straffrättskommitténs betänk. SOU 1944: 69 s. 31, 397; NJA 1946 s. 468.

• Sida 281
•  Original

l)å enligt kommitténs förslag rätten till fritt fiske i enskilt fiskevatten kommer att i ej oväsentlig mån utvidgas, uppstår naturligen ökad risk för att det fiskerättsägarna alltjämt förbehållna fisket hindras eller skadas till följd av frifiskarenas åtgöranden. Genom de i 9 & sista stycket och 11 & sista stycket föreslagna bestämmelserna har avsetts att skydda fiskerättsägarnas strandliske gentemot fritt fiske medelst skötar och sillnät samt, inom Blekinge län. även andra slag av nät. Emellertid har det synts kommittén skäligt, att också i andra fall än som omfattas av de nyssnämnda båda stadgandena skydd i liknande ordning skall kunna beredas det fiske med kvarstående (»fast») redskap, som enligt lag förbehålles fiskerättsägaren. Ur såväl na- tional- som privatekonomisk synpunkt är detta fiske mångenstädes av mycket stor vikt.

En särskild anledning att skydda fisket med kvarstående redskap synes även ligga däri att detta fiske är knutet till viss plats och ej kan flyttas lika lätt som det fria fisket med >>rörlig» redskap. Av praktiska skäl är det därför önskvärt, att den som har ensamrätt till dylikt lokalbundet fiske beredes trygghet mot andra, mera lätt- rörliga former av fiske. Ur denna synpunkt kan ett skydd för den kvarstående red— skapen i viss mån sägas utgöra en utbyggnad av den i 1 % fiskeristadgan uttalade allmänna. grundsatsen, att de fiskande skola förrätta fisket »i ordning, efter som de till stället ankommit».

Stadgandet skall ge möjlighet att, om så befinnes påkallat. bereda fiske- rättsägare, vilken fiskar i sitt enskilda vatten, skydd även mot sådant fiske som bedrives i frivattnet, exempelvis i störande närhet av den yttre ändan av ett ålbottengarn. Enligt avfattningen skall också den del av den kvarstående redskapen kunna skyddas, som med stöd av 6 5 andra stycket kan ha sträckts ut i fritt fiskevatten. Däremot åsyftas ej, att förevarande stadgande skall tillämpas till skydd för sådan redskap som utsåttes i frivattnet på grund av tillstånd av myndighet. Beträffande begreppet fiskerättsägare hänvisas till vad som anförts vid 6 %.

O'm föreskrifter, vilka utfärdats med stöd av förevarande paragraf, obehö- rigt utnyttjas i uppenbart syfte att avhålla annan från att fiska, kan detta medföra rätt till handräckning och föranleda ansvarspåföljd (53 och 55 %% i förslaget till fiskelag).

23 &.

Beträffande kronans fisken hänvisas till 5 kap. av den allmänna motive- ringen. Enligt vad där uttalats skola inga särskilda bestämmelser angående kronans fisken inflyta i den nya fiskelagen. Av traditionella skäl har det emellertid synts lämpligt att i lagen uppta en erinran om att beträffande nytt- jandet av kronans fisken särskilda bestämmelser finnas meddelade.

24 %. Bestämmelsen motsvarar med vissa jämkningar 9 % av 1896 års lag.

• Sida 282
•  Original

Sedan nume *a särskilda författningar meddelats om förvaltniiwen av härads— o o allmänniniar samt av allmänninvssko'far i Norrland och Dalarna, har den D D föreslagna paragrafens tillämpningsområde ansetts böra omfatta de i nämnda författningar avsedda allmänningarna.1 För annan sockenallmänning torde särbestämmelser i fiskelagen ej erfordras. Beträffande det i nyssnämnda lagrum u ))ta rna stadgandet om rätt för . D D delävarna i allmänninvsfiske att ta vå" över annans mark för att komma 15 D D till fiskevattnet hänvisas till vad ovan anförts vid 21 &.

25 å.

Fiskevattnen i vårt land äro i stor utsträckning samfällda för ett flertal fastigheter. Regleringen av fisket i dylika vatten har därför stor praktisk räckvidd.

I 1896 års lag ges i 10 & regler 0111 fiskerätt i oskiftat fiskevatten. Kom- mittén har med hänsyn bland annat till den år 1904 tillkomna lagstiftningen 0111 samäganderätt funnit de förevarande bestämmelsernas tillämpnings- område böra preciseras till fiskevatten, som är samfällt för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor.

Härunder inbegripes även fiskevatten, som ej är lagligen delat utan endast blivit sämjedelat. Däremot avses icke egendomsgemenskap, som råder mellan bolagsmän eller äkta makar eller delägare i oskiftat dödsbo. Ett fiskevatten, som är delat sålunda att ett skattlagt fiske har ensamrätt till fisket efter visst slags fisk och strandägaren fiskerätten i övrigt, är icke samfällt i här avsedd bemärkelse.

Ett grundläggande spörsmål, som ofta föranleder tvekan, gäller i vad mån fisket i visst vatten är samfällt eller delat. På detta ämne, som väsentligen är av jorddelningsrättslig art, har fiskerättskommittén ej haft anledning att närmare ingå. Beträffande en specialfråga. nämligen rätten till [iska på över- svämmad mark, har emellertid i samband med kommitténs arbete ifrågasatts. huruvida ej en reglering borde ske i fiskelagstiftningen. Behovet av särskild lagbestämmelse om fiskerätt å dylik mark synes vara beroende av den inne— börd, gällande rätt får anses ha.

Såvitt angår förhållandet mellan byar eller andra s.k. ursprungliga skifteslag, be- lägna inom egen rågång, torde sakläget vara klart; om där vattnet i en sjö stiger så högt att det tränger över rågången, får vardera byn fiska fram till rågången men icke längre. Motsvarande gäller inom en by, i den mån fiskerätten delats efter samma grunder som den vattentäckta marken. Ofta har emellertid fiskerätten inom byn förklarats vara samfälld för alla eller vissa av delägarna i byn. Varje delägare i samfälligheten får då, oberoende av vem som äger den vattentäckta marken, be- driva fiske i det samfällda vattnet. Huruvida marken är vattentäckt kortare eller längre tid av året lärer därvid vara utan betydelse. Också har i rättspraxis i visst faull ägaren av en avstyckad fastighet, till vilken icke hörde fiskerätt i en angränsande sjö, ansetts ej äga rätt att under en högvattensperiod i sjön fiska på ett översvämmal

1Lag 13/5 1932 (nr 107) om häradsallmänningar och lag 17/6 1938 (nr 297) om allmän- ningsskogar i Norrland och Dalarna.

• Sida 283
•  Original

område av fastigheten.1 En fastighet, som icke äger andel i skifteslagets fiske (fiskevat- ten), har ej fiskerätt inom skifteslaget, oavsett om grunden under vattnet hör till fastig- heten eller ej. —— En annan sak är att en fiskande, då det gäller områden som endast tillfälligt stå under vatten, naturligen har att visa särskild hänsyn mot markägaren.

Huvudprincipen för gällande rätt måste enligt kommitténs mening vara den, att fiskerätten på översvämmad mark följer samma regler som fiskerätten i det utanförliggande vattnet. Vid sådant förhållande har kommittén funnit sär- skilda lagbestämmelser i ämnet överflödiga.

Beträffande delägarnas rätt att själva bedriva fiske i det samfällda vattnet har ifrågasatts, huruvida den hittillsvarande grundsatsen att varje delägare äger fiska var som helst å hela området bör bibehållas. Kommittén har vid sitt ställningstagande ansett sig kunna utgå från att innebörden av gällande rätt är i huvudsak följande.

Då 1896 års fiskelag ger delägarna rätt att bruka det oskiftade fiskevattnet »efter ty de kunna sämjas», lärer därmed ej avses att fiske skall få bedrivas endast i den mån samtliga äro ense därom. Den som är missnöjd med de övrigas sätt att fiska torde ej ha någon vetorätt utan får göra sina synpunkter gällande i annan väg, exempelvis genom att begära laga skifte.

Om flera» delägare finnas i en fastighet, med vilken följer andel i ett oskiftat fiske- vatten, anses för närvarande alla delägarna i fastigheten äga det i fiskevattnet, så att envar av dem får fiska över hela det samfällda. området; rätten att själv utöva fisket är med andra ord icke begränsad till endast en representant för varje fas- tighet. — Den som allenast på grund av servitutsupplåtelse äger fiska i oskiftat vatten, torde i regel icke vara att anse såsom delägare i fiskelagens mening i annat fall än då servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet.2

Fiske får bedrivas ej blott för delägarens eget behov utan även till avsalu.3 Han behöver ej personligen bedriva fisket utan kan utöva sin rätt genom husfolk, gäster eller anställda. Delägaren kan sålunda uppdra åt annan att för delägarens räkning utöva fiske i det oskiftade vattnet. En förutsättning är emellertid, att fisket sker för detägarens räkning och att alltså fångsten tillfaller denne. Huruvida den fiskande utövar fisket mot betalning, lärer i detta hänseende vara likgiltigt, då det ej in— verkar på de övriga delägarnas rätt. Även om den fiskande skulle lämna delägaren ekonomiskt vederlag för nöjet att få hjälpa delägaren med fisket, torde det kunna göras gällande att fisket bedrives för delägarens räkning, såvida fångsten skall till- falla denne; huruvida delägaren eller den fiskande tillhandahåller redskapen torde därvidlag sakna betydelse. Om däremot en medhjälpare avlönas med andel i fångsten eller försätjningssumman, måste han anses åtminstone delvis bedriva fisket för egen räkning; här blir alltså fråga om en upplåtelse av fiskerätt.

Äger ett aktiebolag del i oskiftat vatten, förfogar bolagets ledning över bolagets

1 SvJT 1939 rättsfall s. 23; jfr uttalanden av M. Zuhr i Ny svensk fiskeritidskrift 1933 s. 114 och G. Alm i Sötvattenfisket, 1943 s. 197. 2 Jfr s. 240 f. samt motiven till 6 & (slutet). 3 Under förarbetena till 1896 års fiskelag uttalades, att den förut gällande bestämmelsen i 17 kap. 1 & byggningabalken, att fisket finge brukas allenast till delägarnas nödtorft, icke syntes stå väl tillsammans med det rådande åskådningssättet, vilket utan tvivel medgåve delägarna att försälja den del av fångsten, som icke användes till eget bruk (Betänk. 1894 s. 43). —— För fiske finns alltså ej någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 & jaktlagen att delägarna, där de ej annorledes åsämjas, må utöva jakträtt å samfälld mark allenast för egna behov.

• Sida 284
•  Original

fiskerätt. Bolaget har ej rätt att låta sina styrelseledamöter, tjänstemän, arrendatorer, arbetare eller andra fiska för egen räkning annat än under de förutsättningar som gälla för upplåtelse av fiskerätt. Däremot kan bolaget givetvis, liksom andra del- ägare, uppdra åt någon att för bolagets räkning bedriva fiske i det oskiftade vattnet. Detsamma gäller stiftelser, föreningar och andra juridiska personer. En sportfiske- förcning, som äger del i oskiftat fiskevatten, lärer alltsä ej utan vidare fä låta sina medlemmar eller gäster tiska där för egen räkning utan endast för föreningens. Mot— svarande gäller om ett pensionat och dess gäster. — Under förutsättning att fång— sten tillfaller ägaren, torde intet hinder möta för denne att tillgodogöra sig densamma på det sätt han finner lämpligt. alltså även exempelvis genom att sälja fångsten till den fiskande; uppenbarligen får dock priset då ej sättas så lågt, att transaktionen innebär ett kringgående av reglerna om upplåtelse av fiskerätt.

Med utgångspunkt från den här angivna tolkningen av gällande rätt har kommittén ej funnit sig böra föreslå någon ändring i huvudregeln att i sam- fällt fiskevatten varje delägare fär bedriva fiske. De olägenheter, som därav må följa, torde ej sällan kunna motverkas genom att länsstyrelsen, med stöd av 9 & fiskeristadgan, för viss ort meddelar särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. t.ex. turordning mellan delägarna eller fiskevårdsföreskrifter. Enligt kommitténs mening lärer emellertid det främsta botemedlet mot missbruk av en alltför fri fiskerätt framdeles vara att finna i de föreslagna bestämmelserna om fiskevårdsområde; med tillämpning av dessa bör lämplig ordning kunna fwägabringas i vatten, där antalet fiske- berättigade blivit alltför stort.

Dä någon av de fastigheter som ha del i fiskevattnet tillhör flera ägare. kunde det ifrågasättas, om icke en begränsning av fiskerätten borde ske i så måtto, att ej mer än en person finge utöva den till viss fastighet hörande fiskerätten i det samfällda vattnet. En bestämmelse i sådan riktning synes emellertid knappast vara praktiskt genomförbar.

Enligt kommitténs mening vore det utan tvivel önskvärt att överhuvud förhindra uppkomsten av ideella andelar (kvotdelar) i fiskevatten och att stimulera sådana samägare att snarast avveckla gemenskapen. På sätt som framhållits av bland andra lantmäteristyrelsen, torde det icke föreligga något legitimt behov för en hemmansägare att från sitt hemman kunna sälja bort en ideell andel i detsamma. Fiskevattensutredningen har likaledes påpekat de missförhållanden, som äro förknippade med sådana köp.1 Även vid de möten, fiskerättskommittén hållit med ortsbefolkningen i olika delar av landet, ha andelsköpen rönt stark kritik. Hithörande frågor äro emellertid enligt kommitténs mening av den art, att de lämpligen böra tas upp i annat och större sammanhang.2 Weise s. 159 f.

2I lagberedningens är 1947 avgivna betänkande (SOU 1947:38 s. 16, 179 ff.) har före- slagits, att överlåtelse av andel i fastighet i princip skall vara beroende av att andelen ul- l)r_vtes genom laga delning, ävensom att andel i mark, som är samfälld för flera fastig- heter, i regel ej skall få för sig överlåtas. _ Ändring synes kunna ifrågasättas också i bc— stämmelserna om lagfart och inteckning; jfr nyssnämnda betänkande s. 41 samt .fastig- hetsbildningssakkunnigas betänkande SOU 1944: 46 s. 50 fl”. - '

• Sida 285
•  Original

Även de nuvarande bestämmelserna om upplåtelse uv fiskerätt i samfällt vatten ha med allenast smärre jämkningar överflyttats-till den nya lagen. I likhet med vad som gäller enligt 10 å i 1896 års fiskelag skall alltså i det samfällda fiskevattnet en delägare ej utan de flesta övrigas samtycke få upp- låta fiskerätt åt någon, som ej är delägare. Härav framgår inotsättningsvis, att delägare. får upplåta sin fiskerätt helt eller delvis åt annan delägare utan att behöva inhämta samtycke från de övriga. Upplåtelse av fiskerätt kan ske även till icke-delägare, dock endast med samtycke av »de flesta övriga». Detta innebär, att röstlwräkningen sker efter huvudtal och ej efter andelstal,1 och att, om antalet delägare är exempelvis 5, samtycke måste lämnas av 3 av de övriga. För det fall att någon har flera fastigheter, föreslås en uttrycklig bestämmelse om att han ändock endast äger en röst. Tillhör en fastighet flera ägare, ligger det måhända nära till hands att tolka 1896 års lag sålunda, att var och en av dem skulle ha en röst. Då emellertid detta lätt kan leda till stötande konsekvenser, särskilt i fiskevatten där en av fastigheterna utan hänsyn" till de övrigas rätt blivit uppdelad på ett stort antal ideella an- delar, har kommittén i anslutning till en liknande bestämmelse i jorddel— ningslagen2 föreslagit. att om en fastighet tillhör flera ägare, de tillsammans ej skola ha mer än en röst. I övrigt har kommittén ej funnit anledning att frångå de nuvarande omröstningsreglerna. Skulle det i fiskevatten med många delägare visa sig alltför omständligt att på detta sätt få till stånd önskade upplåtelser, står det delägare fritt att ta initiativ till bildande av fiskevårdsområde.

Enligt 11 å i 1896 års lag skall, då jord upplåtes åt någon till bruk, brukaren få nyttja det fiske som hör till jorden, såframt ej annorledes avtalas. För vissa jord—. bruksarrenden under bolag m.fl. (s.k. sociala arrenden) gäller en tvingande bestäm- melse att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, vari särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller kräftfåiigst.3 Kom- mittén har utgått från att dessa bestämmelser gälla också för upplåtelse av jord med andel i samfällt fiskevatten. Även delägare i ett sådant vatten lärer sålunda vid utarrendering av jord kunna låta fisket medfölja utan att behöva förvissa sig om de flesta övrigas samtycke, förutsatt att området upplåtes för jordbruksändamål. Om däremot upplåtelsen sker i annat syfte, t.ex. för bostadsändamål (sportstuga), torde fiskerätt i det oskiftade fiskevattnet ej medfölja, och om det ändå avtalas att dylik-fiskerätt skall följa med, lärer sådan upplåtelse av fiskerätt föreligga, som för giltighet fordrar samtycke av de flesta meddelägarna.

Kravet på samtycke från de flesta övriga delägarna bör enligt kommitténs mening tillämpas ej blott på upplåtelse (nyttjanderätt, servitut) utan också

1Denna bestämmelse går tillbaka på en liknande bestämmelse i 1852 års fiskeristadga (10 5). Under förarbetena till 1896 års fiskelag hade någon tvekan yppats, huruvida rösterna borde beräknas efter andelarna i samfälligheten eller efter huvudtalet, men det ansågs ej finnas tillräcklig anledning att frångå då gällande rätt; se Betänk. 1894 s. 43.

21 kap. 11 % JDL; jfr 38 å i fiskelagsförslaget. ” Se 2 kap. 49 och 63 åå nyttjanderättslagen.

• Sida 286
•  Original

på Överlåtelse (frånsäljning av avstyckal. område m.m.). I denna del hän- visas till det av kommittén framlagda förslaget till ändring av 19 kap. 12 % jorddelningslagen.

Anmärkas må, att med »fastighet» i här förevarande sammanhang lärer böra förstås jordregisterfastighet eller, i trakter där jordregisterindelning ej förekommer, motsvarande enhet.

I 1896 års fiskelag lämnas möjlighet för delägarna i oskiftat fiskevatten att, om de ej sämjas, till domstols prövning hänskjuta frågan om huru fisket mä nyttjas utan förfång för någon av dem. Sådan hänvändelse till domstol torde endast sällan ha förekommit.1

Någon motsvarighet till denna bestämmelse har ej upptagits i förslaget. Enligt kommitténs mening skulle det redan ur enhetlighetens synpunkt vara mindre lämpligt att förlägga en sådan reglering till annan myndighet än den som skall pröva frågor om fiskevårdsområde m.m., nämligen länssty- relsen. Om, såsom det får antas, allmän domstol näppeligen lärer kunna avgöra ärenden av nu ifrågavarande slag utan att inhämta yttrande från fiskesakkunnig, torde förfarandets förläggande till domstol icke heller med- föra någon tidsvinst. Då antalet ärenden angående fiskevårdsområde kan väntas bli avsevärt, komma länsstyrelserna att förvärva stor erfarenhet i hithörande ämnen. Särskilt om. såsom kommitten föreslår, länsstyrelses be- slut. skall få överklagas till regeringsrätten, torde rättssäkerhetens krav bli fullt tillgodosedda.

De i 10 % av 1896 års lag upptagna ålderdomliga stadgandena om fiske med fiskebyggnad i oskiftat vallen ha alltmer förlorat i betydelse. De flesta fiskebyggnader av någon vikt, i varje fall i rinnande vatten, regleras numera av vattenlagens bestämmelser. Genom de av kommittén föreslagna bestäm- melserna om fiskevårdsområde öppnas ytterligare en väg att vinna reglering av fisket med fiskebyggnad i samfällt vatten. Kommittén har därför ansett. att i nu förevarande sammanhang beträffande fiskebyggnad endast behöver stadgas, att varje delägare får uppföra fiskebyggnad i den mån det kan ske utan förfång för övriga delägare.

Vad i 25 & föreslagits bör naturligen ej äga tillämpning på fiske, varom föreskrifter meddelats genom myndighets beslut om fiskevårdsområde; har

fiskevårdsområde bildats endast med avseende på visst slags fiske — exem- pelvis efter kräftor — skall med avseende på det övriga fisket huvudregeln

gälla. Ej heller på fiske, som hör till häradsallmänning eller till allmännings- skog i Norrland eller Dalarna, ha bestämmelserna i denna paragraf ansetts böra tillämpas.2

1I ett fall har dock ett dylikt ärende fullföljts till Kungl. Maj:t; se NJA 1938 s. 305 . 9 Jfr nästföregående %.

• Sida 287
•  Original

Beträffande gentensamliets/iskc, som består vid tiden för den nya lagens ikraftträdande, hänvisas till övergångsbestämmelserna.

26 å.

Bestämmelsen i 11 5 av 1896 års lag, som avser upplåtelse av mark för jord- bruksändamål, har med en allenast redaktionell jämkning överflyttats lill första Stycket av förevarande paragraf.

Stadgandet i andra stycket hänvisar lillen av kommittén föreslagen ny be- stämmelse, betecknad 2 kap. 71 å, i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

27 %.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna motsvara, med vissa jämk- ningar, dem som återfinnas i 12 % av 1896 års lag. Sistnämnda stadgande lärer emellertid, enligt vad i annat sammanhang framhållits, ha avseende endast på enskilda rättigheter; om kronans s.k. enskilda fisken stadgas i 8 5 av gällande fiskelag.1 Med den av kommittén föreslagna avfattningen avses bestämmelserna bli tillämpliga även på dessa kronofisken.

I förhållanden till gällande rätt innebär förslaget därutöver ändring i två hänseenden.

I enskilt fiskevatten (första stycket) skall sådan särskild rättighet. varom här är fråga, icke äga giltighet mot den rätt till fritt fiske efter strömming och skarpsill, som enligt särskilda stadganden i förslaget skall gälla vid rikets östra och södra kust samt inom Gotlands län. Beträffande motiven till denna inskränkning hänvisas till vad därom anförts i samband med strömmings- fisket vid norrlandskusten.2 . '

I fråga om fritt fiskevatten (andra stycket) föreslår kommittén, att sär- skild fiskerättighet av förevarande art principiellt icke skall gälla därstädes. Skälen härtill ha utvecklats i 2 kap? Från denna regel har emellertid kom- mittén ansett visst undantag böra göras till förmån för rättighet, vilken gäller fiske med sådan kvarstående redskap som avses i 6 % av förslaget till fiskelag, d.v.s. tillståndskrävande redskap. Enligt andra stycket av sistnämnda paragraf skall dylik redskap, som är utsatt i enskilt fiskevatten, utan till- ståndsprövning få av fiskerättsägaren sträckas vidare ut i det fria vattnet intill 200 m från den stranden följande 3-m:kurvan.4 Denna förmån skall tillgodonjutas även av innehavare av sådan särskild fiskerättighet som avses i 27 &, förutsatt att rättigheten ej därigenom skulle få större omfattning än den i och för sig har. Om sålunda exempelvis ett skattlagt ålfiske innefattar rätt att fiska åt med bottengarn eller annan dylik »fast» redskap så långt

1 S. 202, 209. 2S. 108 f.; jfr s. 115, 117. 3 S. 76. 'Jf'r s. 92 f.

• Sida 288
•  Original

ut från stranden som strandäganderätten sträcker sig, skall dess innehavare äga att utan tillståndsprövning utsträcka sin redskap intill 200 m från Ii-inzkurvan. Om — såsom undantagsvis är fallet —— det skattlagda fisket sträcker sig även utanför den nuvarande frivattensgränsen (180-m:linjen). skall detsamma också framdeles gälla i fritt fiskevatten, dock högst intill den nyssnämnda 200-nirlinjen. Om däremot det skattlagda fisket gäller alle- nast för en fixerad sträcka (t.ex. ett visst antal famnar), som slutar innanför den nuvarande frivattensgränsen eller av en slump just vid denna, kommer någon förlängning ej i fråga utan fisket bibehåller sin hittillsvarande ut- sträckning. _ Förlängningsregelns tillämplighet på särskild rättighet kan väntas bli av ganska stor betydelse särskilt för de talrika skattlagda eller hävdvunna ål- och laxfisken, vilkas utsträckning anses sammanfalla med strandäganderättens. 28 %.

Hänvisningarna avse dels lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker, dels ock 55 och 56 åå lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt 16 % lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Enligt övergångsbestämmelserna skall lagen om gemensamhetsfiske allt- jämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske men eljest upphöra att gälla.

29 ä.

1 29 och 30 åå ha sammanförts de i 14—16 åå av 1896 års lag intagna be- stämmelserna om led eller ådra för vandringsfiskens gång. Sådan vattenväg har här föreslagits skola kallas fiskådra, en benämning som väl överens- stämmer med modernt språkbruk och samtidigt genom sitt senare samman- sättningsled antyder den historiska anknytningen till det gamla kungsådre— begreppet.l

Till följd av det allt intensivare fisket har fiskådran —— liksom övriga an— ordningar till tryggande av vandringsfiskens framkomst — fått allt större betydelse. Med hänsyn till det allmänna fiskevårdsintresset är det nödvändigt ej blott för sötvattensfisket utan också för saltsjöfisket efter åtskilliga fisk- slag, särskilt lax och ål, att vandringsfisken har tillräcklig frihet att för- flytta sig till och från sina lekplatser. För de enskilda fiskerättshavarna är det ett befogat önskemål att fiskemöjligheterna fördelas rättvist mellan dem som äga fiskerätt i olika delar av ett vattendrag. Den här antydda sam- manflätningen av allmänna och enskilda intressen avspeglas också i lag- bestämmelsernas utformning.

lAnnan betydelse har det i 2 kap. 9 & VL använda uttrycket »särskild fiskväg».

• Sida 289
•  Original

Enligt 14 å i 1896 års lag skall fiskådra finnas i »älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev». Avgränsningen till allenast de större vattendragen (älv, ström och å) går tillbaka till 1766 och 1852 års fiskeristadgor. Emel- lertid har kommittén funnit det vara ur fiskevårdssynpunkt angeläget, att motsvarande regler få gälla också för större bäck.1 Många bäckar bli vid flöden starkt vattenförande, varvid rikligt med fisk kan gå fram där. Ofta kan det för övrigt vara tveksamt, huruvida ett vattendrag bör hänföras till å eller till större bäck. I en landsända betecknar ordet bäck en smal rännil. medan på ett annat håll därmed avses även ett tämligen stort vattendrag. som lika väl kan benämnas å.

För det fall att ett vattendrag delar sig i [lera grenar har kommittén ansett det böra uttryckligen anges i lagtexten, att fiskådra skall finnas i varje gren, där fisken har sitt drev. Detta torde icke innebära någon saklig ändring utan endast ett förtydligande av gällande rätt.

Därmed har den tolkningen avvisats, att fiskådra skulle utläggas endast i en av grenarna men där till så mycket större bredd, nämligen 1le av grenarnas samman- lagda bredd. I synnerhet då fiskerätten i de särskilda grenarna tillhör olika ägare har det synts rikligast, att fiskådra skall finnas i varje gren, där vandringsfisken går fram. Redan en tämligen liten holme bör enligt kommitténs uppfattning anses dela ett vattendrag i flera grenar. Detta torde överensstämma. såväl med språkbruket som med fiskådrans syfte och den traditionella anknytningen till äldre tiders kungs- ådra.2 Några allmängiltiga regler lära härvidlag icke lämpligen kunna uppställas: de lokala förhållandena kunna vara alltför växlande. Enbart förelintligheteu av en klippa eller en bropelare torde emellertid icke föranleda, att vattendraget skall anses uppdelat i grenar.

Vad angår begreppet sund må framhållas, att i avfattningen av gällande bestämmelser intet finnes, som tyder på att dessa skulle avse endast sötvatten.

Under förarbetena till 1896 års lag hade föreslagits, att led "skulle hållas öppen i strömmar och sund, där fisken hade sitt drev, medan enligt 1852 års fiskeristadga gällde att leden skulle finnas »där fiske ligger ovanför». Härom yttrade 1894 års fiskelagskommitté,3 att denna förändring icke torde innebära någon avvikelse i sak. Det i fiskeristadgan förekommande uttrycket kunde nämligen enligt fiskelagskom- mitténs åsikt icke uppfattas annorlunda än såsom åsyftande det fall att fisk i avse- värd mängd hade sin stråkväg genom en ström eller ett sund, så att genom dess avstängande andras fiske skulle i väsentlig grad försämras och fiskerinäringen i allmänhet lida. Genom det föreslagna uttryckssättet avsågs att med tydlighet ut- märka, att stadgandet ägde tillämplighet ä vattendrag eller sund, där fisk antingen under sin vandring till eller från lekplats eller eljest i någon nämnvärd myckenhet ginge fram.

Enligt fiskerättskommitténs mening äro bestämmelserna om fiskådra av beskaffenhet att böra tillämpas också i saltsjön. 1 Jfr 2 kap. 20 & VL.

2 Jfr t.ex. NJA 1881 s. 408, 1903 s. 286, 1907 s. 501, 1934 s. 153. 3 Betänk. 1894 s. 49.

• Sida 290
•  Original

Beträffande innebörden av att fisken har sitt drev hänvisas till det nyss återgivna uttalandet under förarbetena till 1896 års lag. Fiskerättskom- mittén har ej funnit anledning att föreslå ändring i bestämmelsernas avfatt- ning på denna punkt. i

Vad angår frågan om fiskådrans bredd och läge har kommittén oförändrat upptagit stadgandet i gällande lag, att 1/5 av bredden i djupaste vattnet skall lämnas fri. ])e tolkningsproblem som onekligen kunna tänkas uppkomma vid tillämpningen av denna bestämmelse, särskilt på platser där strandlinjen är oregelbunden eller flera djuprännor finnas, har kommittén ansett böra liksom hittills lämnas åt rättstillämpningen att lösa.

Härvid har kommittén ansett sig kunna utgå från att fiskådras bredd och läge enligt fiskelagen i princip ej äro avsedda att vara oföränderliga utan äro rörliga, så att om strandlinje eller djupfåra varaktigt ändrar läge genom naturhändelse eller konståtgärd, fiskådran automatiskt jämkas med hänsyn till de nya förhållandena, i den mån ej särskilda bestämmelser meddelas genom vattendomstolsutslag eller på annat lagligt sätt.

Som exempel på naturhändelse av beskaffenhet att inverka på fiskådra må nämnas uppgrundning och urskärning; såsom exempel på konst-åtgärd må fram— hållas uppförande av dammbyggnad eller vägbank eller upptagande av särskild kanal vid sidan av vattendragets gamla fåra.1 Om ett vattendrag ändras genom ett konstbygge, t.ex. en kraftverksdamm, kan det ofta vara. svårt att avgöra, vari damm- byggnaden och dess omgivningar, »djupaste vattnet» är att finna och huru den lag- liga fiskådran i övrigt skall anses vara avgränsad. Dessutom kunna genom byg get framrinningsförhållandena så förändras att det med hänsyn till vandringsfiskens fortkomst kan va1a motiverat att förlägga fiskådran till en annan del av vatten- draget än där den enligt normalregeln skulle löpa, eller att på en kortale sträcka utvidga fiskådran till att omfatta vattendragets hela bredd. Vattendomstol har också till skydd för vandringsfiskens fortkomst ej sällan meddelat bestämmelser, som i verkligheten innebära ändring av fiskådrans bredd eller läge. Kommittén har förut- satt, att en sålunda lokalt förändrad fiskådra, utan särskild lagbestämmelse skall ät- njuta samma rättsskydd som den normala fiskådran.

Även såtillvida är fiskådran att anse såsom rörlig, att det vattenstånd, efter vilket fiskådrans bredd och läge skall beräknas, under årens lopp kan komma att ändras. I detta hänseende har kommittén i oförändrad form upptagit den i 1896 års lag förekommande beskrivningen av det för fiskådran normerande vattenståndet, nämligen »vanligast förekommande lågt vattenstånd». Det skall icke bestridas, att'bestämmelsens avfattning kan föranleda vissa tillämp- ningssvårigheter. Kommittén, som i annat sammanhang sökt bidra till tolk- ningen av berörda uttryck har därvid funnit, att för saltsjöns del »vanligast förekommande lågt vattenstånd» kan antagas motsvara ett låg'vattenstånd med 30 dagars varaktighet. -

' Jfr bilaga 1 s. 336. 2Jfr bilaga 1 s. 332.

• Sida 291
•  Original

Vissa skäl synas tala för att man förr eller senare bör övergå till att i stället hänföra fiskådrans bredd och läge till medelvattenståndet eller kanske ännu hellre till medelvattenföringen.1 Med den för varje är allt fullständigare konstregleringen av våra vattendrag och sjöar blir xvanligast förekommande lågt vattenstånd» allt mindre användbart som rättslig norm. Enligt kommitténs mening saknas emellertid för närvarande tillräcklig anledning att gå ifrån den gällande principen. Önskvärt är dock, att denna vatten- och fiskerättsliga fråga närmare utredes med särskilt beak- tande av de växlande hydrologiska förhållandena i skilda delar av landet.

I fråga om vattendrag, som blivit föremål för stark reglering och där alltså tolk- ningen av den nuvarande vattenståndsbestämmelsen måste erbjuda särskilda svå- righeter, torde det kunna förutsättas att vattendomstolen åtminstone i viss utsträck- ning meddelat klargörande bestämmelser angående fiskådrans omfattning. Ej sällan har vid beslut härom hänsyn tagits till lokala omständigheter, sålunda att fiskådrans öppethållande varierats under olika tider allt efter vattenföringens växlingar, isför- hålla-ndena, vandringsfiskens vanor och kraftverkens skiftande behov av vatten.

Enligt 15 å i 1896 års lag gälla vid ut- och inflöden särskilda bestämmelser om fiskådra, i det att där älv, ström eller å utfaller i havet eller insjö eller vidtar från insjö eller större vattendrag, hindrande redskap ej får utsättas. Kommittén har funnit önskvärt, att denna bestämmelse utvidgas till att avse alla sådana ställen där vattendrag, vari fiskådra finnes, mynnar i havet eller ock möter eller lämnar insjö eller större vattendrag. Då fiskådrans bredd och utsträckning på dylika ställen i praktiken ofta föranlett ovisshet, har en närmare precisering ansetts vara behövlig. I sådant syfte har kom- mittén föreslagit, att fiskådran med oförändrad bredd2 skall fortsätta i dju- paste vattnet 300 m ut. Om fiskådran dessförinnan möter annan fiskådra, såsom fallet kan vara exempelvis där en å utfaller i ett större Vattendrag, kommer den föreslagna bestämmelsens betydelse att ligga däri att förbin- delse skapas mellan de båda fiskådrorna; sedan den mindre fiskådran nått den större, torde återstoden av de 300 meterua i djupaste vattnet komma att

sammanfalla med den senare.

Andra stycket.

Fiskådrans innebörd har i 1896 års lag angivits vara, att denna del av vattnet skall lämnas fri från fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå. Å andra sidan har det i strafflagstiftningen belagts med straff att olovligen avhålla fisk från annans fiskevatten, vare sig detta sker genom fiskeredskap eller genom stängsel. I anslutning till de av kommittén föreslagna straffbestämmelserna har i reglerna om fiskådra intagits, att fisk- ådran skall lämnas fri även från anordning avsedd att hindra fisken. — I detta sammanhang bör uppmärksammas, att under senare tid mindre nog—

lJfr lagberedningens betänk. SOU 1947:38 s. 78 f. och statshydrologen O. Tryselius i Teknisk Tidskrift 1947 s. 189 ff.

2Skulle i särskilt fall sålunda begränsad fiskådra ur fiskevårdssynpunkt ej anses till- räcklig, står det liksom hittills länsstyrelsen öppet att med stöd av 9 & fiskeristadgan ut- vidga fiskådran utöver vad nu föreslagits.

• Sida 292
•  Original

räknade fiskare på sina håll uppges ha börjat i fiskådra utsätta skrämsel— anordningar av olika slag.

Sålunda skall det flerstädes i laxälvarna förekomma att trästockar utläggas, till- skurna i form av sälar och stundom försedda med inbrända Häckar, röda >>katt— ögon» och någon bulleranordning; då laxen får se dylika träsälar, uppges .den på grund av sin nedärvda fruktan för sälen ofta skygga och vända. Skrämselanord- ningar av enklare slag kunna bestå av ett sänke med ett snöre, i vars övre del fästats ett vitt spåneller tygstycke, som fladdrar fram och tillbaka i strömmen. Dylika an- ordningar kunna användas för att skrämma laxen in mot ett fast fiske eller för att få den att hopa sig på en viss tiskeplals eller för att förmå den att gå i en lämplig älvfåra, där den lättare kan fångas.

Enligt kommitténs uppfattning äro dylika skrämselanordningar till sin verkan fullt jämförbara med hinder. De ha därför ] "lagförslaget likställts med dessa.

Den i andra punkten av andra stycket föreslagna bestämmelsen rörande giltigheten av särskild rättighet att för fiske stänga fiskådra har med oför- ändrad avfattning överflyttats från 16 å i 1896 års lag. Stadgandet har ur fiskevårdssynpunkt ansetts ägnat att väcka betänkligheter. Kommittén har emellertid icke funnit sig kunna tillstyrka, att detsamma slopas och rätts- ägarna sålunda generellt berövas det skydd, gällande lag bereder dem. Där- emot vill kommittén förorda att, då allmänna intressen det påkalla, dylik rättighet helt eller delvis inlöses med statsmedel eller med bidrag från det lall— männas sida. Ej sällan lorde godvillig överenskommelse härom kunna träffas; _dock böra de möjligheter även beaktas, som erbjudas genom bestämmelser i attenlagenl samt genom den föreslagna lagstiftningen om fiskevårds- område.

Tredje stycket.

Stadgandet motsvarar 14 % tredje stycket i gällande fiskelag.

30 5.

Med hänsyn till de starkt växlande lokala förhållandena ha i förslaget. liksom i gällande la", inga detaljerade lagregler angående fiskådra ansetts böra uppställas. Den schematiska regleringen enligt huvudgrunderna kan emellertid ej sällan behöva kompletteras med bestämmelser. som bereda möj—

1Här åsyftas särskilt den f.n. blott sällan utnyttjade rätten för kronan, kommun eller hushållningssällskap att för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskets befrämjande eller att utvidga eller eljest förbättra befintlig fiskväg eller annan anordning till fiskets befrämjande (2 kap. 9 % VL). — Anmärkas må, att vissa huvudsakligen tekniska frågor rörande vandringsfiskens framkomst äro under behandling inom den i jan. 1946 på vattenfallsstyrclsens initiativ tillkomna, halvofl'iciella s.k. vand— ringsfiskutredningen. Vidare har lantbruksstyrelsen i und. skrivelse 1/4 1947 hemställt, att vissa fiskerispörsmål m.m. i samband med vattenkraftens utnyttjande måtte göras till föremål för särskild utredning, eventuellt genom den inom justitiedepartementet pågående utredningen rörande vissa ändringar i VL, förstärkt med experter på hithörande områden.

• Sida 293
•  Original

lighet för intressenterna att på ett smidigt sätt och utan onödig kostnad få fiskådras bredd och läge preciserade och eventuellt jämkade; även i andra hänseenden kunna avvikande bestämmelser vara påkallade. Kommittén har på grund härav ansett en lämplig anordning vara, att länsstyrelsernas nuva- rande befogenheter utvidgas därhän att länsstyrelse, utan hinder av vad i 29 5 första och andra styckena stadgats, skall få meddela de föreskrifter angående fiskådra, vilka påkallas av allmänna eller enskilda fiskeriintressen och ej kunna antas lända till förfång för någon, som ej samtyckt därtill.

Länsstyrelsens beslut ha synts kommittén vara av den natur, att besvär över dem böra upptas och avgöras av regeringsrätten.

I detta sammanhang bör framhållas, att vid sidan av de nu avsedda möj- ligheterna att enligt fiskelagen vinna jämkning i fiskådrebestämmelserna, sådan möjlighet kan föreligga också enligt fiskeristadgan. Sålunda äger läns- styrelsen, om så erfordras, med stöd av 9 % fiskeristadgan för viss ort med- dela särskilda bestämmelser om »tiskets vård och lämpliga bedrivande». Under åberopande av detta författningsrum ha länsstyrelserna mångenstä- des givit föreskrifter om fiskådra, vilka gå långt utöver bestämmelserna i 1896 års lag. Sålunda ha föreskrivits betydande fredningszoner vid myn- ningen av åar och älvar, olika omfattning av fiskådra vid växlande vatten- förng och årstider samt utvidgning av fiskådran vid viktiga passager — exempelvis vid kraftverk eller broar — till att omfatta vattendragets hela bredd. Dylika jämkningar i administrativ ordning få enligt allmänna rätts— grundsatser icke meddelas allenast för att gynna viss fiskevattensägare; skulle så ske, torde beslut därom icke vara gällande gentemot en i laga ord- ning tillkommen enskild rättighet, t.ex. en hävdvunnen eller av domstol stadfäst särskild rätt att medelst tiskeverk helt avstänga ett vattendrag. Om allmänt eller enskilt intresse fordrar att sådan rätt brytes, måste detta ske i annan ordning och mot full ersättning till den skadelidande.

Stundom skulle det vara önskvärt att avvikelse från fiskådrebestämmel- serna finge ske även i fall, då sökanden är beredd att bjuda ersättning för uppkommande skador men frågan icke avser byggande i vatten och ej heller eljest faller inom vattendoms-lolens behörighet; det kan exempelvis gälla utsättande av rörlig fiskeredskap i fiskådra eller en mer eller mindre till- fällig förskjutning av fiskådran från en del av ett vattendrag till en annan. Det kan ifrågasättas, om icke för sådana fall en tillståndsprövning borde anordnas, lämpligen förlagd till vattendomstolen, som ju redan förut har erfarenhet av liknande fiskerifrågor och som genom sin sammansättning och sitt arbetssätt — särskilt möjligheten att hålla syn på stället —— har för- utsättningar att på bästa sätt mot varandra väga de olika intressen, som där- vidlag göra sig gällande. Emellertid har kommittén ansett att man, innan dylika frågor tas upp till prövning, bör avvakta verkningarna av de nu före- 19

• Sida 294
•  Original

slagna jämkningarna i fiskådrebestämmelserna och de nyöppnade möjlig- heterna att i samband med inrättande av fiskevårdsområde för ett helt" vat- tendrag rationellt. ordna för fiskens gång och för dess effektiva fångande.

2 kap. Om fiskevårdsområde.

I detta kapitel, omfattande 31—48 åå, ha upptagits stadganden, motsva- rande dem som ingingo i 1943 års förslag till lag om fiskevårdsområde med undantag av straffbestämmelserna och vissa processuella regler, vilka åter- finnas i 4 kap. av kommitténs lagförslag.

31 &.

Bestämmelserna motsvara 1 5 första stycket i 1943 års förslag. Det nya institutets tillåmplighetsområde överensstämmer med vad som gäller i fråga om gemensamhetsfiske (1 % första stycket i 1913 års lag). Till förekommande av missförstånd har kommittén ansett det vara lämpligt, att i lagen uttryck- ligen uttalas att fritt fiskevatten — som stundom betecknas som »kronans vatten» — ej kan ingå i fiskevårdsområde.

Beträffande benämningen »fiskevårdsområde», som upptagits i 1943 års förslag, har utredningsmannen framhållit att, även om denna benämning vore mindre lycklig i sådana fall då regleringen närmast avsåge att ordna utövandet av ett visst slag av fiske, t.ex. utarrendering av bottengarnsfisket, den dock tydligare än andra ifrågasatta benämningar angåve vad som i all— mänhet åsyftades. I en del remissyttranden har benämningen fiskevårds- område mött kritik, därvid bland annat anförts att den vore ägnad att en- sidigt framhäva fiskevårdssynpunkten utan att beakta det därmed jäm- ställda intresset av fiskets ekonomiska utnyttjande; i stället har föreslagits fiske- eller fiskeriområdc samt fiskesamfällighet. Kommittén vill icke be- strida, att visst fog finnes för anmärkningen. Att finna en benämning, vilken är tillräckligt särpräglandc och samtidigt ansluter sig till de växlande reg- leringsformer som här kunna tänkas förekomma, har dock ej visat sig möj— ligt. Ordet fiskeområde förekommer i 11 och 13 %% fiskeristadgan som be- teckning för ett begrepp, vars betydelse i lagtekniskt avseende väsentligt avviker från det varom nu är fråga, och benämningen fiskeriområde ansågs redan under förarbetena till lagen om gemensamhetsfiske vara alltför snarlik förstnämnda uttryck för att vara lämplig. Benämningar av typen förenings- fiske, samfiske o.s.v. synas liksom gemensamhetsfiske alltför mycket leda tanken på en ordning, enligt vilken fisket skall utövas av delägarna samfällt. Kommittén har vid sådana förhållanden ej funnit tillräcklig anledning före- ligga att frångå 1943 års förslag i förevarande del. Tydligt är, att begrep- pet fiskevård här tas i en vidsträcktare bemärkelse än vanligt. och sålunda

• Sida 295
•  Original

avser fiskets skötsel överhuvud, ej blott åtgärder för fiskodling o. dyl. Fram- hållas må, att benämningen fiskevårdsområde ur denna synpunkt är fullt analog med den i lagen om rätt till jakt brukade termen »jaktvårdsområde».

I fråga om innebörden i detta sammanhang av begreppet »fiskevatten» anfördes i 1943 års betänkande:

>>Liksom lagen om gemensamhetsfiske innehåller lagförslaget icke någon när- mare definition beträffande vad begreppet fiskevatten skall innebära. Stiftarna av 1913 års lag torde ej heller ha velat giva detta uttryck någon exakt innebörd. Dess- utom lärer det vara nära nog omöjligt att för ifrågavarande ändamål giva en gene— rellt gällande definition på ordet fiskevatten. Det torde i stället i det enskilda fallet få ankomma på förrättningsmannen och länsstyrelsen att på lämpligt sätt avgränsa området för gemensamhetsfisket. På enahanda sätt bör åt tillämpningen överläm- nas att bestämma omfattningen av ett fiskevårdsområde. Under förutsättning att ett vattenområde kan tydligt avgränsas synes det vara betydelselöst, om fiskevårdsom- rådet utgör ett eller flera skifteslags hela vattenområde eller icke. Hinder bör ej heller möta att inrätta fiskevårdsområden, som omfatta flera ”fiskevatten', där ett gemensamt större fiskevårdsområde ur fiskets synpunkt framträder såsom lämpligt.»

Vad utredningsmannen sålunda yttrat har ej föranlett någon erinran från kommitténs sida.

32 %. Kommitténs förslag överensstämmer i denna del med 1943 års förslag. Motsvarande tidsbegränsning gäller även enligt lagen om gemensamhetsfiske (1 »; andra stycket).

33%. Första och andra styckena.

Beträffande första stycket och andra stycket första punkten hänvisas 'till den allmänna motiveringen.1

I andra stycket andra punkten ha upptagits vissa anvisningar med av- seende på ansökningens innehåll. Härom anfördes i 1943 års betänkande:

»För att frågan om inrättande av fiskevårdsområde skall kunna avgöras på grund- val av ansökning från fiskevattensägare och utan att förrättning hålles är det nöd- vändigt, att ansökningen åtföljes av en så fullständig utredning som möjligt. Å andra sidan synes det icke vara lämpligt att härutinnan alltför mycket belasta del- ägarna. Till en början bör ansökningen innehålla förslag till stadgar för fiskevårds- området. Härutöver torde vid ansökningen böra vara fogad karta Över de vatten, som avses skola ingå i fiskevårdsområdet, samt utredning rörande de fastigheter, till vilka hör fiskerätt i de ifrågakomna vattnen, ävensom beträffande äganderätts- förhållandena. Närmare bestämmelser om den utredning som bör åtfölja framställ- ningen synas låmpligen böra utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Härigenom kunna reglerna i detta. avseende utan riksdagens hörande ändras, när så finnes erforderligt.

Därest utredningen icke är fullständig och denna ej heller kan kompletteras under hand eller genom fiskeriintendentens försorg, måste förrättning å stället hållas.»

1S. 241 (beslutande myndighet) och s. 240 f. (initiativrätt).

• Sida 296
•  Original

I ettpar remissyttranden ha framställts önskemål om en närmare reg- lering av själva den utredning som skall föregå inrättandet av fiskevårdsom- råde. Det ansågs sålunda böra uttryckligen anges, att det ankomme på läns- styrelsen att komplettera sökandens utredning rörande de fastigheter som hade fiskerätt i förekommande vatten samt beträffande äganderättsförhål- landena.

Enligt kommitténs mening är det icke behövligt att i själva lagen i detalj ange vilken utredning som skall åtfölja ansökning om bildande av fiske- vårdsområde. Erforderliga föreskrifter härutinnan torde lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning. Enligt vad som framhållits i 1943 års be- tänkande bör vid ansökningen i första hand fogas karta över de vatten som avses skola ingå i fiskevårdsområdet. I allmänhet torde det vara till- räckligt att härvid använda en vanlig generalstabskarta eller ekonomisk karta med gränserna för området tydligt utmärkta. Vidare synes utredning böra förebringas rörande de fastigheter, till vilka hör fiskerätt i det ifråga- komna vattnet, ävensom beträffande äganderättsförhållandena. Att åstad- komma en fullständig äganderättsutredning låter sig tvivelsutan i vissa fall knappast göra utan ett ganska omständligt och dyrbart utredningsarbete. Förutsatt att i ansökningsproceduren ingår ett kungörelseförfarande, synas emellertid anspråken på fullständighet i dessa hänseenden undantagsvis kunna eftergivas utan större olägenhet. Från länets lantmäterikontor bör i flertalet fall kunna erhållas uppgift på de fastigheter, till vilka hör fiskerätt inom det ifrågasatta fiskevårdsområdet. Förteckning över ägarna till dessa fastigheter kan tillhandahållas av häradsskrivaren. Man torde kunna utgå från att delägarna vid utredningen erhålla "biträde av länsfiskeritjänstemännen samt att vederbörande myndigheter i största utsträckning lämna råd och upplysningar. — Lämpligt är, att utredningen kompletteras med förslag till stadgar för fiskevårdsområdet. Utarbetandet av dylikt förslag kan avsevärt underlättas genom att fiskeritjänstemännen tillhandahålla normaltyper för stadgar. Det torde böra ankomma på den centrala fiskerimyndigheten att utarbeta sådana. Av utredningsmannen upprättade och sedermera av honom överarbetade utkast till vissa normaltyper finnas fogade vid detta betänkande (bilaga 4).

Tredje stycket.

Om hos länsstyrelsen gjord ansökan skall envar, som i det föreliggande fal- let såsom innehavare av fiskerätt själv äger ta initiativ till bildande av fiske- vårdsområde och som ej biträtt ansökningen, erhålla underrättelse för att komma i tillfälle att yttra sig i ärendet. Då de i 47 5 2 andra stycket omför- mälda innehavarna av arrende- eller servitutsrätt ej utan samtycke av fiske- vattensägaren skola få biträda ansökan om bildande av fiskevårdsområde och — som konsekvens härav — enligt 35 & ej få för egen del delta i omröstning

• Sida 297
•  Original

rörande denna fråga, har det ej ansetts erforderligt att underrättelse om ansökningen meddelas dem. 34 5.

Frågan om i vilka fall fön'ättning på stället bör äga rum, innan beslut fat- tas angående bildande av fiskevårdsområde, har berörts i det föregående.1

Lagen om gemensamhetsfiske innehåller detaljerade föreskrifter om för- rättning för inrättande av sådant fiske (6—12 åå). Enligt kommitténs för- slag — liksom enligt utredningsmannens _ skola motsvarande bestämmelser i fråga om fiskevårdsområde utfärdas på administrativ väg. Denna ordning överensstämmer med vad som gäller rörande bildande av jaktvårdsområde.2

Såsom tidigare framhållits bör kostnaden för eventuell förrättning be- stridas av allmänna medel.

35 %.

Rösträtt, då det gäller väckt förslag om bildande av fiskevårdsområde, skall såsom förut framhållits tillkomma varje delägare i fiskevattnet, i den mån ej på grund av bestämmelse i 47 5 2 första stycket rätten till talan i stället tillkommer boställshavare eller arrendator. Såsom delägare räknas enligt uttryckligt stadgande i 47 5 1 dels vissa åbor på kronohemman m.m.. dels ock ägare av särskilt skattlagda fisken och av fastigheter med rätt till fiske på grund av jorddelningsservitut. De i 47 5 2 andra stycket omförmälda fiskerä'ttshavarna få ej för egen del delta i omröstningen. Enligt 47 ä 3 äro de dock berättigade att yttra sig ifrågan, och länsstyrelsen har givetvis att ta vederbörlig hänsyn till vad från deras sida må ha andragits, såväl som till andra föreliggande omständigheter.

Beträffande bildande av fiskevårdsområde mot majoritetens bestridande hänvisas till den allmänna motiveringen.3

36 5.

Frågan om stadgar för fiskevårdsområde har behandlats i det föregående.4 Bestämmelserna i tredje stycket första punkten överensstämma i tillämp- liga delar, med 21 & sista stycket lagen om gemensamhetsfiske. Andra punkten motsvarar 28 % samma lag, dock med den olikheten att enligt förslaget förbud att ålägga delägare tillskott i penningar o.s.v. icke skall avse den som själv fiskar i vattnet. Härigenom avses att bereda möjlighet för intressenterna i ett fiskevårdsområde att upptaga en årlig avgift av dem som deltaga i fisket. Det är givetvis uteslutet att bedriva fiskevårdsarbete med inplantering o. dyl. utan att medel därtill kunna erhållas. Intressenterna i fiskevårdsområdet måste därför, i den mån de själva utnyttja fisket, under vissa omständigheter

'S. 241 f.; jfr s. 228 f. ? Se 10 ä 2 mom. lagen 3/6 1938 om rätt till jakt; jfr 38—42 åå jaktstadgan 5. d. ”S. 236 ff. ' S. 243.

• Sida 298
•  Original

vara skyldiga att bidraga till dylika gemensamma utgifter. Stadgarna böra innehålla erforderliga föreskrifter även beträffande sådan skyldighet samt ange i vilken omfattning delägare kan åläggas erlägga avgift för utövande av fiske, d.v.s. maximibeloppet av den årliga avgift, fiskevårdsområdet får uttaga. I den mån tillräckliga inkomster inflyta genom utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd (kortfiske) bli avgifter från intressenterna själva naturligvis obehövliga. 37—39 åå.

I överensstänunelse med 1943 års förslag har kommittén ansett, att del- ägarna böra ha frihet att genom enhälligt beslut fastställa vilka grunder de Önska för sin inbördes delaktighet i fiskevårdsområdet och för sin röst- rätt i frågor, som röra fiskevårdsområdet (39 å). Med enhälligt beslut har här likställts det fall att förslag, som framförts i ansökningen om fiskevårds- områdets bildande, lämnats utan erinran av delägarna. I 47 & 2 första stycket omförmälda boställshavare och arrendatorer äro jämlikt sistnämnda slad- gande i förslaget berättigade att i stället för ägaren föra talan för det av dem nyttjade fiskevattnet.

För fall, då något sådant enhälligt beslut eller därmed likställt förhållande ej föreligger, ha i förslaget upptagits tvingande bestämmelser om delaktighet (37 å) och om rösträtt (38 å). I dessa delar hänvisas till den allmänna moti— veringen.1 Tilläggas må, att man vid beräkning av den andel i oskiftat fiske- vatten, som skall anses tillkomma ägare av särskilt skattlagt fiske, i allmän- het torde kunna utgå från dettas taxeringsvärde.

40 och 41 åå.

I dessa paragrafer behandlas de särskilda fall då vid omröstning del- ägarnas rösttal skall beräknas icke per capita utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. För de skäl som ligga till grund för förslaget i dessa dc- lar har redogjorts i det föregående?

Det bör understrykas, att i 40 & första stycket åsyftas endast så att säga principiella avgöranden, genom vilka sålunda fastställes utt utarrendering resp. upplåtelse genom särtillstånd överhuvud skall förekomma. Vid sådana beslut exempelvis om antagande eller förkastande av arrendeanbud, vilka blott innebära ett fullföljande eller verkställande av ett dylikt principbeslut. kräves ej särskild beräkning av rösttalet. Däremot skall enligt andra stycket i samma paragraf även ett beslut av sistnämnda kategori, om det avser an- tagande av arrendator, kunna överklagas hos länsstyrelsen. — Det må fram- hållas, att i de nyssnämnda principbesluten liksom i beslut om fondering eller om användning av fiskevårdsområdets inkomst till mera omfattande åtgärd, som ej är föreskriven i stadgarna. endast delägare eller i 47 % 2 första

1S. 243 ff. '-'S. 245 f.

• Sida 299
•  Original

stycket omförmäld >>privilegierad» rättsinnehavare skall äga delta med själv- ständig rösträtt. I övriga här avsedda beslut skola även andra arrendatorer och servitutsberättigade få delta med fiskevattensägarens uteslutande, och klagorätt enligt sista stycket i vardera paragrafen skall jämlikt 47 % 3 till- komma både ägaren och annan nu nämnd innehavare av fiskerätt.

Var gränsen skall anses gå mellan arrende och särtillstånd kan stundom vara tveksamt. Enligt kommitténs mening bör såsom arrende betecknas en upplåtelse av rätt att inom ett visst område fiska med ensamrätt eller i varje fall utan skyl- dighet att där samtidigt tåla» utövande av annat fiske än husbehovsfiske från upp- lätarens sida. Arrende kan avse antingen alla slag av fisk eller endast visst eller vissa fiskslag och kan gälla för hur kort tid som helst, t.ex. en dag eller en vecka. _ Med särtillstånd avses till skillnad härifrån en upplåtelse av fiskerätt med skyldighet att tåla, att upplåtaren själv utövar eller till annan upplåter enahanda rätt. Tillämpa-t på oskiftat fiskevatten blir allså en upplåtelse av fiskerätt hänförlig till särtillstånd, så snart någon annan får bedriva samma slags fiske inom samma del av fiskevattnet.

42 9".

Enligt 26 % lagen om gemensamhetsfiske skola under vissa förutsättningar delägarna i dylikt fiske utse en syssloman för handhavande av vissa ange- lägenheter. I praktiken har det ej sällan visat sig mindre lyckligt att dessa åligganden skola ombesörjas av en enda person. För fiskevårdsområde före- slås därför, att i motsvarande fall skall finnas en styrelse, som kan bestå av flera personer. I- stadgarna anges lämpligen hur många ledamöter som skola finnas i styrelsen samt, om denna skall bestå av flera personer, huru- vida särskilda funktioner, t.ex. såsom sekreterare och skattmästare, skola tillkomma vissa av dem.

I detta sammanhang mä framhållas att, om styrelse finns utsedd för fiske- vårdsområde, delgivning med delägarna bör kunna ske genom att handlingen överlämnas till ledamot av styrelsen; denne skall då svara för att handlingen utan dröjsmål föredras på sammanträde med delägarna eller i styrkt av- skrift överlämnas till envar av dem. Bestämmelser härom föreslås skola införas i nya rättegångsbalken.

43 %. Paragrafen motsvarar 32 & lagen om gemensamhetsfiske.

44 5.

För ändring av fiskevårdsområdes omfattning eller av stadgar för fiske- vårdsområde böra i tillämpliga delar samma regler gälla som för bildande av fiskevårdsområde resp. utfärdande av stadgar. Ändring av stadgarna beslutes alltså av länsstyrelsen. Den som önskar få till stånd en ändring av tiskevårdsområdets omfattning skall ha att göra ansökan därom hos läns— styrelsen; rätt härtill tillkommer desamma som jämlikt 33 å få ta initiativ

• Sida 300
•  Original

lill bildand! av fiskevårdsområde. Framställes, sedan ansökningen kungjorts, ingen väsentlig invändning däremot. bör länsstyrelsen kunna uppta förslaget till omedelbart avgörande. I mera komplicerade fall kan det befinnas erfor- derligt att hålla förrättning på stället. '

45 5.

Enligt 35 å andra stycket lagen om gemensamhetsfiske kan länsstyrelsen, efter ansökan av delägare, förklara beslutet om gemensamhetsfiskes in- rättande förfallet, om genom fiskevattnets användande för annat ändamål än fiske eller i följd av sjösänkning, naturhändelse eller annan omständighet gemensamhetsfisket undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller gränser. Ett motsvarande stadgande för fiskevårdsområde fanns upptaget i 1943 års förslag.

Kommittén har funnit möjlighet höra beredas delägarna att även under andra förutsättningar än de ovan angivna utverka länsstyrelsens beslut om fiskevårdsområdets upplösning. Om dettas bibehållande intill den bestämda periodens slut visar sig ur fiskevårdssynpunkt obehövligt, kan det, såsom i anledning av 1943 års förslag också framhållits, ej vara någon mening i att tvångsvis under en följd av år ha kvar en anordnind, som ej är önskvärd för intressenterna.

Behörighet att väcka fråga om fiskevårdsområdes upplösning torde prin- cipiellt endast böra tillkomma delägare. I fall, som avses i 47 Q 2 första stycket, inträder boställshavaren eller arrendatorn i fiskevat-tensägarens rätt.

46 %. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestämt avvika i vissa avseenden från 1943 års förslad. Skälen härtill ha framlagts i det f'öregåendel.

47 5.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna ha berörts i flera tidigare sammanhang.2 Sammanfattningsvis må följande framhållas.

Delägare i fiskevårdsområde (resp. fiskevatten, såvitt i 2 kap. är fråga) är varje ägare av fastighet, till vilken hör del i vattnet; i enlighet härmed är ägare av särskilt skattlagt fiske eller av fastighet med fiskerätt på grund av jorddelningsservitut inbegripen bland delägarna. Såsom delägare anses vidare de i första stycket av mom. ] omförmälda åborna.

1 delägares ställe äger sådan boställshavare eller arrendator, som avses i första stycket av mom. 2, ouillkorlig rätt att föra talan för det av honom innehavda fiskevattnet. Andra arrendatorer och servitutsberättigade än de

' S. 242 f. '*' Se särsk. s. 240 f.

• Sida 301
•  Original

förut nämnda ha likaledes —— såframt ej annat förbehåll skett — rätt att föra talan i delägares ställe, dock, såvitt angår vissa särskilt angivna frågor. endast med dennes samtycke; båda kunna givetvis ej samtidigt delta i om- röstning men äro enligt mom. 3 berättigade att var för sig anföra besvär och avge yttrande i vissa fall.

Reglerna överensstämma i huvudsakliga delar med dem som gälla enligt 31 5 2 mom. lagen om gemensamhetsfiske.

I den mån nyttjanderätt är upplåten till fiske, som skall ingå i fiskevårds— område, torde n_vttjanderättshavaren bli skyldig att finna sig i de inskränk- ningar i fisket. som genom fiskevårdsområdets bildande kunna komma att gälla för upplåtaren, Naturligen står den möjligheten öppen att i stadgarna för fiskevårdsområde meddela särskilda föreskrifter rörande visst fiske, som tidigare för längre period utarrenderats (t.ex. kräftfisket). Härigenom kan detta fiske uteslutas från verkningarna av fiskevårdsområdets bildande.

48 %. Bestämmelserna motsvara 41 5 lagen om gemensamhetsfiske.

3 kap. 0111 åtgärder nlot vanskötsel av fiskevatten.

49—52 åå. Beträffande dessa bestämmelser, till vilka motsvarighet saknas i gällande rätt, hänvisas 'till vad som anförts i den allmänna motiveringen (7 kap.).1

& kap. Ansvarsbestännnelser ln. nl.

I 4 kap. av förslaget till fiskelag regleras frågor om handräckning (53 å), straff (54 och 55 åå), förverkande av fångst och redskap (56 å), beslag och kvarhållningsrätt (57 å), motvärn (58 å), åtalsrät-t (59 å) och fullföljd (60 g).

53 5.

I första stycket ha föreslagits bestämmelser om handräckning, då fiskådra blivit olagligen stängd. Stadgandet motsvarar i huvudsak 17 % första stycket i 1896 års lag men har utvidgats till att avse ett slängande ej blott genom fiskeredskap utan även genom anordning avsedd att hindra eller skrämma fisken (jfr 29 å).

De i andra stycket föreslagna bestämmelserna avse att ersätta det i 17 å andra stycket gällande fiskelag upptagna stadgandet till skydd mot obehörig utmärkning av notvarp men ha erhållit ett vidsträcktare tillämpningsområde.

1s. 248 ff.

• Sida 302
•  Original

I tredje stycket har föreslagits att, om allmänna intressen äro i fråga, hand- räckning skall få begäras ej blott av den som lider skada utan även av vissa representanter för det allmänna.

54 5.

Bestämmelserna motsvara stadgandet i 24 kap. 14 % strafflagen om straff för »den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiske- redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte». Kom- mittén har ansett att — i likhet med vad som tidigare skett beträffande olovlig jakt — straffbestämmelserna angående olovligt fiske böra överföras från allmänna strafflagen till speciallagstiftningen. Angående innebörden av begreppet fiske hänvisas även till vad därom anförts vid rubriken till 1 kap.

Från många håll har omvittnats det stora behovet av skärpta åtgärder mot det tilltagande tjuvfisket, ej minst i närheten av de större städerna. Ehuru enligt kommitténs övertygelse botemedlet i första hand bör sökas i positiva åtgärder för att underlätta för den lojale fiskaren att finna lämpliga fiske- vatten,1 är det även nödvändigt att på olika sätt stärka respekten för de fiskerättsliga bestämmelserna. På grund av det växande intresset för fiske kräves mer än någonsin. att de fiskande visa hänsyn mot varandra och iaktta de föreskrifter, som i allas intresse måste meddelas.

Såsom ett led i strävandena att åstadkomma mera ordnade förhållanden har kommittén föreslagit en höjning av normalstraffet för olovligt fiske.

Strafflindring skall enligt förslaget kunna inträda vid mera obetydliga förseelser, som medföra ringa skada och som ofta torde ske av obetänk- samhet.2 — Å andra sidan föreslås, att vid vaneförbrytelse straffet skärpes. En särskild anledning till straffskärpning kan även vara att fisket skett i ett vatten, där kostsamma kulturåtgärder vidtagits (t.ex. en förut fisktom eller vanskölt sjö, i vilken genom fiskodling ett gott fiskbestånd uppstått), eller på ett ställe, där till följd av särskilda omständigheter fisken står så packad och lättfångad, att fiskandet gränsar till tjuvnadsbrott. Om fisket medfört risk för spridning av kräftpest, bör även detta föranleda ett strängare be- dömande än eljest. En annan straffskärpningsgrund kan vara, att fisken har ett betydande avelsvärde eller att fångstobjektet eljest varit särskilt värde— fullt, exempelvis lax eller kräftor. För tillämpning av den strängare straff- skalan skall enligt förslaget blott fordras att omständigheterna äro försvå- rande, ej såsom enligt gällande lag synnerligen försvårande.

Om den fiskande endast till följd av ett missöde råkat komma in på otill—

* Jfr s. 251 ff.

” Då enligt förevarande paragraf visst brott betecknas som synnerligen »ringa», åsyftas att brottet med hänsyn till sin svårhetsgrad bör föranleda lägre antal dagsböter än eljest. Därav följer enligt den i modern stratflagslit'tning vedertagna terminologien ej utan vidare, att brottet tillika är att anse som **ringav i den bemärkelse som avses i '.! kap. 8 & strafflagen, så att även dagsbetens belopp mä därefter jämkas.

• Sida 303
•  Original

lätet vatten — det har t.ex. vid drivgarnsfiske inträtt en plötslig och oförut- sebar ändring i strömförhållandena —— torde enligt allmänna rättsregler straff ej böra ådömas.1 '

55 5.

I denna paragraf behandlas vissa förfaranden, som i straff'rättsligt hän- seende äro att jämställa med olovligt fiske.

Till en början (a) har upptagits viss redan i det föreslagna handräek- ningsstadgandet omnämnd obehörig utmärkning av redskap eller notvarp i uppenbart syfte att avhålla annan från att fiska.

Vidare (b) har från 24 kap. 14 & strafflagen överförts stadgandet om straff för den som olovligen genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske. .

Såsom för olovligt fiske skall enligt förslaget ytterligare (e) den dömas, som missbrukar sin rätt i samfällt fiske. Bestämmelsen ansluter sig nära till ett liknande stadgande i 24 kap. 14 & strafflagen och är avsedd att kunna tillämpas bland annat på delägare i fiskevårdsområde, som överträder i ved—er- börlig ordning givna föreskrifter för fiskets bedrivande.

Slutligen (d) har föreslagits straffskydd för fiskådra. Det i 24 kap. 14 % strafflagen upptagna straffbudet mot att genom stängsel eller fiskeredskap olovligen avhålla fisk från annans fiskevatten har här uttryckligen begrän- sats till att avse fiskådra.2 Straff skall enligt förslaget kunna ådörnas ej blott om avhållandet skett genom stängsel eller fiskeredskap utan även om det åstadkommits genom skrämselanordning (jfr 29 $).

56 %.

Bestämmelsen om förverkande av fångst motsvarar 18 å i gällande fiskelag. Enligt kommitténs mening bör man emellertid ej stanna vid att låta endast fångsten vara förverkad. Respekten för lagen synes fordra att, om någon fälles till ansvar för olovligt fiske, även den vid fisket använda redskapen skall kunna dömas förverkad.3 En dylik bestämmelse måste vara väl ägnad att underlätta efterhållandet av tjuvfisket. — Sådan påföljd synes dock ej böra inträda i fall då brottet är att anse som synnerligen ringa eller påföljden eljest befinn—es obillig, exempelvis om redskapen är av särskilt stort värde i jämförelse med skadan och tillhör svensk yrkesfiskare, som därav är be- roende för sitt uppehälle. Å andra sidan bör den möjlighet, domstolen så— lunda skall ha att icke förklara redskapen förverkad, ej brukas slentrian- mässigt i fall då den fiskande bedrivit sin olovliga hantering mot bättre vetande och kanske vanemässigt.

1 Se. 5 kap. 12 å strafflagen. — 2[ Betänk. 1894 s. 55 uttalades, att det åsyftade stratfhudet »torde åsyfta olovligt av- stängande av kungsådra eller annan olaglig avspärrning av rinnande vatten, såvitt en dylik åtgärd medför hinder i fiskens gäng». " Jfr '2-1 & l'St och 31 ::” ] mom. 3 st. lagen om rätt till jakt.

• Sida 304
•  Original

57 _S.

Bestämmelserna om beslag vid olovligt fiske äro av stor praktisk'bety- delse. De f_vlla dubbla syften: ett civilrättsligt, nämligen att trygga fiskerätts- havarens rätt till skadestånd. och ett straffprocessuellt, nämligen att säkra möjligheterna att inför eller utom rätta överbevisa den brottslige om hans gärning. — Rätten att ta och att hålla kvar gods till »pant» omfattar själv- fallet även tryggande av rätten till förverkad fångst (56 5).

De föreslagna bestämmelserna motsvara närmast. 19 å i 1896 års lag. Enligt förslaget skall beslagsrätten — vari innefattas såväl fråntagnings— rätt (detentionsrätt) som kvarhållningsrätt (retentionsrätt) — få utövas av fiskevattnets ägare eller innehavare eller annan. som har rätt till det idkade fisket. eller hans folk samt i frivattnet därjämte av allmän åklagare och viss fisketillsynsman.

Beslagsrätten skall — liksom motsvarande rätt enligt gällande lag — få utövas så snart det är uppenbart att olovligt fiske pågår; det skall alltså icke vara erforderligt att gärningsmannen själv anträffas. Däremot bör fordras att godset gripes »vid» fisket, d.v.s. i omedelbart sammanhang med anträf- fandet (»å bar gärning»); detta villkor lärer få anses uppfyllt även om godset just hunnit föras över fiskerättsgränsen in på annans vatten. —— Till förebyggande av att rätten att kvarhålla gods till bevismedel utövas på otill- börligt sätt har kommittén föreslagit en kort frist, inom vilken brottet måste ha åtalats eller angivits till åtal.1

I den mån beslaget avser annat än förverkad fångst är det för rättssäker- heten angeläget med klara bestämmelser om hur beslaget skall kungöras, hur godset skall vårdas och vem det skall tillfalla. Dessa frågor synas numera lämpligen kmma regleras genom en hänvisning till den moderna lagstift- ningen om hittegods? Detta innebär bland annat, att om beslaget skett i ägarens frånvaro, beslagtagaren blir skyldig att utan oskäligt dröjsmål an- mäla beslaget hos polismyndigheten; är ägaren känd, får han i stället under- rätta denne. PoliSmyndighet åligger att, när amnälan skett, kungöra beslaget på lämpligt sätt. Också om godsets vård och under vilka villkor ägaren får återta det stadgas i hittegodslagen.

Hittegods är ägaren berättigad att återfå, om han betalar polismyndighets och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom skälig hittelön. Då det är fråga om beslagtaget gods, skall enligt kommitténs förslag motsvarande till- lämpas men kunna därutöver strängare villkor gälla-. Om godsets kvarhålles till pant, blir nämligen ägaren ej berättigad att få det åter, förrän han >>bjuder rätt för sig», d.v.s. betalar det ytterligare skadestånd och annat, vartill panthavaren kan äga rätt. eller ställer annan säkerhet. Om godset kvarhålles till bevismedel, kan ägaren upp- häva sådan kva-rhållningsrätt genom att ge sig till känna och lämna ett bindande erkännande angående det sakförhållande, varom godset skulle. tjäna till bevis.

l.lfr 27 kap. 7 och 8 åå nya rättegångsbalken. =Lag 22/4 1938 (nr 121) om hittegods.

• Sida 305
•  Original

Godset kommer på grund av hänvisningen till hittegodslagstiftningen att tillfalla beslagtagaren, om ägaren ej blir känd inom ett år från det beslaget anmäldes hos polismyndighet eller ägaren ej kommer inom tre månader från det han av polis- myndighet underrättats om beslaget eller ägaren eljest kan anses ha uppgivit sin rätt.

Bestämmelserna om beslag äro av betydelse icke minst beträffande ut- länning, som utan lov fiskat i svenskt territorialvatten.

58 &. Den här föreslagna bestämmelsen om motvärn har överflyttats från 24 kap. lti & strafflagen med vissa jämkningar, som föranletts av de nya stadgandena om straff för olovligt fiske och om beslag.

59 &.

Bestämmelsen i första stycket om åtalsrät't är hämtad från 24 kap. 15 % strafflagen. Det har synts böra uttryckligen utsägas, att om allmänna in- tressen äro i fråga, brottet får åtalas även utan angivelse från målsägande.1 Jämlikt 20 kap. 3 5 nya rättegångsbalken skall det i sådant fall ankomma på allmän åklagare att väcka åtal mot den skyldige.

Vid olovligt avstängande av fiskådra skall, enligt vad kommittén i 53 % föreslagit, handräckning få sökas jämväl av statens fiskeritjänsteman och av viss utav myndighet förordnad fisketillsynsman. Det har synts ändamåls- enligt, att den som sålunda äger begära handräckning även själv skall få väcka åtal mot den skyldige. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. Den vanliga gången torde dock, särskilt i betraktande av de större krav som den nya rättegångsordningen ställer på en åklagare, kunna väntas bli att åtalet efter angivelse utföres av allmän åklagare.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig höra i korthet beröra ett par spörsmål, vilka äro av betydelse för åstadkommande av en fö rb ä t t- r a d ö ve r v a k nin g av fiskevattnen. Frågan härom är på många håll av den största vikt för fiskets framtid. I samma mån som de fiskandes antal stiger, ökas också behovet av god ordning på fiskevattnen. Om det stora och intresserade arbete som nedlägges på fiskevårdande åtgärder skall bära frukt, måste också tillsynen över fiskevattnen avsevärt utbyggas och effekti- viseras.

I åtskilliga till kommittén riktade framställningar liksom även vid flera av kommitténs offentliga möten har från olikahåll understrukits behovet av flera och bättre avlönade tillsynsmän än för närvarande finnas samt att över- huvud dessa befattningshavares tjänsteställning och anställningsvillkor för- bättras? Kommittén, som hyser den uppfattningen att sådana fiskevårds- mmkådra NJA 1900 s. 212.

2Jfr riksdagsskr. 1936:287 och Betänk. 30/12 1946 med förslag ang. fiskets administra- tion m.m. (SOU 1947:8) s. 75.

• Sida 306
•  Original

åtgärder som bevakning av fiske 'atten i viss utsträckning böra ankomma på det allmänna, har funnit de framförda önskemålen värda det största beak- tande och vill för sin del förorda, att utredning i angivet syfte kommer till stånd.

På sina håll skulle måhända personal vid statspolisen, vid sidan av övriga arbets- uppgifter, kunna biträda med övervakning av fiskevatten. _ Vid kusten synes det ej heller uteslutet att personer, tillhörande tullverkets kust- och gränsbevaknings- personal, i ökad utsträckning kunde få i uppdrag att under sina patrullfärder ägna uppmärksamhet även åt fisket.1 Denna personal är utrustad med moderna snabb— gående fartyg, och de erfarenheter, den vunnit i sin vanliga tjänst, torde ej sällan vara av värde även då det gäller övervakning av fiskeförhållanden. Understrykas bör dock, att ett dylikt biträde av tullpersonal givetvis ej minskar det trängande behovet av förstärkning av de egentliga fisketillsynsmännens antal och ställning.

Från många håll ha klagomål framförts över att den starkt växande motorbåtstrafiken innebure risker för fiskevården och i hög grad minskade fiskerättshavarnas möjligheter att avhålla obehöriga från intrång i deras fiskevatten; dessa olägenheter hade särskilt gjort sig gällande i kustskär- gårdarna och i de större sjösystemen, exempelvis i Mälaren.2 Såsom motåtgärd har föreslagits obligatorisk registrering och märkning av båtar.

Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län i yttrande över insjöfiskesakkunnigas förslag framhållit, hurusom från såväl yrkesfiskare som strandägare i Mälaren skarpa klagomål framförts över motorbåtsägarnas hänsynslöshet beträffande tjuv- fiske och skadegörelse på yrkesfiskarenas fiskeredskap. Länsstyrelsen ansåge, att frågan om registrering av motorbåtar snarast borde upptas till behandling, och framhöll, att så länge möjlighet saknades att identifiera motorbåt-arna, kontrollen över amatörfiskarena bleve så gott som omöjlig att utöva.

Otvivelaktigt skulle övervakningen av fiskevattnen i hög grad underlättas — till gagn ej minst för yrkesfisket —— om alla motorbåtar vore skyldiga att föra lätt synliga igenkänningstecken. En dylik mäf'kningsplikt vore dessuton' ägnad att stärka båtförarens ansvarskänsla ej blott beträffande fiske utan även beträffande jakt och navigering.3

I vissa begränsade fiskevatten, särskilt i Kalmar län, har i samband med inrättande av gemensamhetsfiske införts skyldighet att hälla, ej blott motorbåtar utan även andra farkoster tydligt märkta; enligt uppgift har denna miirkningsskyldighet pii— tagligt minskat frestelsen till olovligt fiske och underlättat övervakningen. På mot- svarande sätt kunde det framdeles stundom vara. lämpligt att i samband med in- rättande av fiskevårdsområde föreskriva att båt, som begagnas vid fisket, skall vara försedd med lätt synligt märke med nummer som fastställts av fiskevårdsområdets styrelse.4

1Frågan om den berörda personalens arbetsuppgifter är f.n. föremål för omprövning av den år 1945 tillsatta kust- och gränsbevakningsutredningen. ,

3 Jfr Betänk. rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m.m. (SOU 1937: 41) s. 72. Betr. gällande bestämmelser se KF 18/10 1901 (nr 78 s. 1) aug. registrering av svenska fartyg och 7 % KK 2/6 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen. » ' ' ”Jfr motion 1935:II:392 och utlåtanden av kommerskollegium 13/2 1936 och 5/6 1940.

4 Jfr bilaga 4: utkast» till stadgar för fiskevårdsområde. . .

• Sida 307
•  Original

Den mera allmänna märkningsskyldighet, varom ovan talats, synes böra omfatta alla motordrivna båtar, även sådana som ej detta i fiske.

Frågan om införande av en allmän registrerings- och märkningsskyldighet för motorbåtar är enligt kommitténs mening för fiskeriintressena så bety- delsefull, att utredning därom bör övervägas.

60 &.

l)e föreslagna bestämmelserna om sättet för kungörande av länsstyrelses beslut ha utformats med hänsyn tagen till att dessa beslut ofta beröra en vidsträckt personkrets och att det ej sällan är vanskligt att avgöra vilka som äro att anse som sakägare. l,)å besvärstiden avses skola räknas från den dag då beslutet anslagits i länsstyrelsens lokal, är det lämpligt att uppgift om denna dag intages i tillkännagivandet i länskungörelserna och ortspressen. Det torde få antas. att länsstyrelsen i regel kommer att föreskriva att dylikt tillkännagivande även anslås på lämpliga ställen inom den eller de kommu- ner, där fiskevattnet är beläget.

Vidkommande rätten att överklaga beslut, som länsstyrelse meddelar en- ligt den nya lagen, må framhållas, att statens fiskeritjänsteman på grund av sin befattning måste anses behörig att fullfölja talan ej blott i sådana ären- den, i vilka initiativrätt uttryckligen tillagts honom, utan även i övriga fall då allmänna intressen äro i fråga.

Övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna lagstiftningen om fiskevårdsområde är avsedd att ersätta de hittillsvarande bestämmelserna om gemensamhetsfiske. Några nya gemen- samhetsfisken skola följaktligen ej få bildas. I flertalet fall torde det kunna väntas att befintliga dylika fisken komma att ombildas till fiskevårdsområden. I den mån så ej sker, komma de automatiskt att upphöra då tiden för deras bestånd gått till ända. Så länge ett gemensamhetsfiske består, höra emellertid bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske fortfarande äga giltighet för detsamma. Någon tillökning av dess område enligt 33 & gemensamhetsfiske- lagen bör dock lämpligen icke ifrågakomma. Skulle beslut därom likväl fattas av delägarna, torde därför fastställelse böra vägras av länsstyrelsen. — I 14 å andra stycket av 1896 års lag har stadgats viss rätt att stänga sund, tillflöde eller avlopp, varigenom vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske, har gemenskap med annat vatten. De intressen som föranlett detta stadgande torde enligt förslaget tillgodoses genom bestämmelserna i 29 och 30 åå. Det äldre stadgandet har därför ansetts icke vidare böra tillämpas.

Strathestämmelserna i den föreslagna lagen avse att ersätta bestämmel- serna i 24 kap. 14 & strafflagen om straff för olovligt fiske och övriga där angivna brott. Enär — enligt vad kommittén inhämtat _— redan till 1948 års

• Sida 308
•  Original

riksdag kan väntas förslag till ny lydelse av nämnda kapitel i strafflagen, har kommittén ansett det ej vara erforderligt att i nu förevarande samman- hang framlägga förslag till ändring däri.

Kommittén har föreslagit, att om i lag eller särskild författning förekom- mer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, denna i stället skall tillämpas. Då i 2 kap. 20 % 1 mom. vattenlagen talas om »vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska», eller i 13 _S fiskeri— stadgan om »vattcnområde, dit strandäganderätten ej sträcker sig», komma dessa uttryck framdeles att avse vad enligt förslaget betecknas som fritt fiskevatten.

Det särskilda övergångsstadgandet rörande Visst notfiske i Vänern överens- stämmer med vad som föreslagits av insjöfiskesakkunniga.1

Förslaget till lag 0111 gräns mot allmänt vattenonn'åde.

Såsom tidigare nämnts? framförde Iantnu'iteristyrelsen i sitt yttrande över insjöfiskesakkunnigas betänkande erinran mot att en reglering av gränserna för den enskilda fiskerätten i de stora sjöarna skedde, utan att samtidigt be- stämmelser meddelades om ägogränserna i vattnet och angående bestämning vid lantmäteriförrättning av gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten. Enligt styrelsens förmenande vore det visserligen för fiskets vidkommande praktiskt framkomligt att frikoppla frågan om- fiskerätten från frågan om strand— äganderätten, men i andra avseenden medförde denna väg påtagliga olägen- heter; framför allt tilltrasslades ytterligare den redan förut synnerligen oklara frågan om strandäganderättens utsträckning. Under framhållandc att lagbestämmelser för närvarande saknades rörande omfattningen av strandägarnas såväl äganderätt som fiskerätt i nämnda sjöar men att i praxis reglerna i 2 & fiskelagen beträffande fiskerätten i saltsjön ansetts analogiskt tillämpliga, anförde styrelsen bland annat:

»Kan det nu antagas att efter ett genomförande av den föreslagna. lagstiftningen rörande strandägarnas fiskerätt i samma insjöar (len sålunda hittills tillämpade normen för stra—ndäganderättens omfattning kvarstår orubbad? Blir detta icke fallet, vad skall då träda i stället? —— — —— Situationen skulle väl — — — bliva den, att antingen den nu vid gränsbestämning i praxis följda normen fortfarande skulle få tillämpas, eller också att norm helt och hållet skulle saknas. Det förstnämnda alternativet skulle innebära bl. a., att för äganderätten till vattenområdet en annan 180-metersregel skulle vara normerande än den som gällde för fiskerätten, en an— ordning som förefaller mycket egendomlig och föga lämplig. Måhända kan det icke heller anses alldeles uteslutet, att, trots vad ovan sagts, den nya lagstiftningen rörande fiskerätten skulle kunna inverka på domstolarnas uppfattning i fråga om

1Se Betänk. 1937 s. 214. ?Jfr s. 158.

• Sida 309
•  Original

strandäganderättens utsträckning. I varje fall skulle genom ett antagande av det föreliggande lagförslaget utan att samtidigt lagbestämmelser gåves rörande omfatt- ningen av strandägarnas rätt till själva vattenområdet, sistnämnda fråga förskjutas från dess nuvarande någorlunda stabiliserade läge ut i det fullständigt ovissa. Ur rättssäkerhetens synpunkt vore detta beklagligt, och för lantmäteriet skulle det innebära avsevärda. olägenheter icke minst genom de rättegångar i samband med jorddelningsförrättningar, som ett dylikt rättslöshetstillstånd sannolikt skulle fram- mana.»

Lantmäteristyrelsen erinrade vidare om att i rättspraxis1 hemmans gräns mot öppna havet med hänsyn till den fortgående förändringen i landets höjd- läge (huvudsakligen landhöjning) förklarats icke kunna bestämmas i den ordning som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen. Härigenom hade, enligt vad styrelsen framhöll, gränsbestämningsfrågan vad anginge öppna havet kom- mit i ett mycket egendomligt läge, i det att jorddelningslagen väl tvingade till intagande i laga skifte och i vissa fall även avstyckning av enskilt vatten- område, som gränsade mot öppna havet, men icke anvisat något medel att bestämma gränsen mellan vattenområdena. Rättspraxis hade alltså blottat en lucka i jorddelningslagen, som behövde fyllas. Huruvida ifrågavarande prejudikat, som gällde saltsjön, kunde komma att få betydelse för motsva- rande gränsbestämning i de större insjöar, som ej helt omfattades av strand- äganderätten, fann styrelsen ovisst, om än enligt dess uppfattning landhöj— ningens ringa betydelse i dessa sjöar syntes föranleda till att gränserna mel- lan enskilt och allmänt vattenområde där borde bli fasta och alltså kunna bestämmas enligt reglerna i 7 kap. jorddelningslagen.

Styrelsen har i detta sammanhang även framhållit de konsekvenser fast- ställandet av gränser för den enskilda fiskerätten, vilka icke sammanfölle med gränserna för strandäganderätten, skulle komma att få för laga skifte och delning av fiskevatten. Styrelsen yttrade i denna del:

»I båda fallen måste gränsen för den enskilda fiskerätten mot frivattnet bestäm- mas och inläggas på förrättningskartan. Vid en tiskevattensdelning bleve väl gränsen mot frivattnet att betrakta såsom yttergräns för delningsområdet eller skifteslaget. I jorddelningslagen saknas emellertid stadganden, som ha avseende å bestämmandet av dylik gräns, varför en förrättningslantmätare skulle stå utan ledning vid frågans handläggning. Jorddelningslagen är alltså i behov av komplettering i detta hänse- ende. Vidare må framhållas, att förrättningsmännen alltid skulle befinna sig i den besvärliga situationen, att de måste taga ståndpunkt till den synnerligen vanskliga frågan, huruvida. någon divergens förekomme mellan fiskerättsgränsen och strand— äganderättsgränsen. »

Lantmäteristyrelsen hemställde, att den föreslagna lagstiftningen om fiske- rätt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön icke måtte genomföras utan att samtidigt i lag meddelades bestämmelser dels rörande omfattningen av

1 Jfr NJA 1933 s. 490 (»Då hemmanens gräns mot öppna havet är underkastad förskjut— ning i samband med den fortgående förändringen av strandlinjen och vattendjupet där- utanför,» fann högsta domstolen gränsen icke kunna bestämmas i den ordning som avses i 7 kap. JDL.)

• Sida 310
•  Original

strandäganderätten i dessa insjöar, dels ock rörande bestämmande vid lant- mäteriförrättning av gräns mellan enskilt och fritt fiskevatten. Samtidigt borde enligt styrelsens mening lag stiftas angående strandäganderättens om- fattning i saltsjön samt jorddelningslagen kompletteras med bestämmelser avseende gränsbestämning mellan enskilt vatten och Öppna havet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 februari 1938 om fullföljande av ägo- gränslagstiftningen har lantmäteristyrelsen ånyo framhållit, att frågan om bestämmande av gräns mot allmänt vatten kommit i ett egendomligt läge genom den ståndpunkt, som intagits i rättspraxis. Enligt jorddelningslagen skulle vattenområde, som gränsade mot allmänt vatten, ingå i laga skifte och avstyckning. Denna lag anvisade emellertid icke något medel att be— stämma gränsen mot det allmänna vattnet. En gränsbestämning vore — åt- minstone vad anginge skifte —— som regel ofrånkomlig med hänsyn till att området måste arealberäknas och i vissa fall graderas.

Lagberedningen har, som förut nämnts, i 1947 års jordabalksförslag för- ordat att gränsen för enskilt vattenområde skulle sammanfalla med gränsen för enskilt fiskevatten i det läge som fiskerättskommittén ämnade föreslå och har framlagt förslag utarbetade i enlighet därmed. I samband därmed har lagberedningen berört önskemålet att gränsens läge vid visst tillfälle skall kunna fastställas,1 och har därom anfört bland annat följande:

»De regler om gränsdragning mellan enskilt och allmänt vattenområde, som upp- tagits i förevarande paragraf, ha karaktären av tvingande lagbud och kunna således icke med bindande verkan frångås genom enskilda dispositioner. Härav torde följa, att man ej heller genom en lantmäteriförrättning kan fastslå annan sträckning av denna gräns än som omedelbart följer av lagen. Av principen att gränsen är rörlig följer vidare att den icke rätteligen bör kunna bli föremål för gränsbestämning i vanlig ordning. Vad nu sagts motsäger visserligen icke att det vid skifte eller annan lantmäteriförrättning kan uppkomma ett behov av att fastställa gränsens läge vid själva förrättningstillfället.»

F i s k e r ä t t 5 k 0 m mi t t é 11 har i likhet med lantmäteristyrelsen och lagberedningen funnit det angeläget, att gränsen för enskilt fiskevatten och gränsen för enskilt vattenområde regleras efter likartade normer och att möjlighet beredes att i någon form kunna få denna gräns fastställd. Kom- mittén har därför föreslagit, att i avbidan på jordabalksförslagets slutliga prövning skola dårur utbrytas de bestämmelser som avse fastighets gräns mot allmänt vattenområde i havet och i de stora sjöarna, samt att dessa bestämmelser skola såsom ett provisorium framläggas i en särskild lag sam- tidigt med de av kommittén föreslagna nya reglerna om gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Därigenom skulle den nuvarande luckan i lag- stiftningen fyllas. Något tekniskt hinder häremot föreligger enligt kommit— téns mening icke, och en sådan anordning torde ej heller ha varit för lag-

1SOU 1947:38 s. 48.

• Sida 311
•  Original

beredningen främmande. I den provisoriska lagen ha även upptagits förslag rörande gränsbestämning mot allmänt vattenområde.

1 och 2 55.

De i dessa paragrafer upptagna normerna för fastighets gräns mot all— mänt vattenområde i salts jön och i frivattenssjöarna överensstämma — med ett par oväsentliga redaktionella jämkningar — med 1 kap. 3 och 4 55 i 1947 års jordabalksförslag.

3 5.

Av skäl som tidigare anförts bör möjlighet finnas att genom lantmäteri- förrättning fastställa yttergränsen för enskilt vattenområde och enskilt fiske- vatten. Emellertid är fastighets gräns mot allmänt vatten —— i motsats till gräns mellan fastigheter —— i princip ej fast utan rörlig och förskjutes allt— eftersom exempelvis vattenståndsförhållandena ändras. Av gränsens rörlig— het följer, att dess sträckning varken kan eller får fastslås för all framtid ge— nom gränsbestämning eller på annat sätt. Icke minst för frifiskaren skulle syftet med det föreslagna gränsdragningssystemet förfelas, om han måste riskera att de lagliga reglerna kunde sättas ur spel genom lokala förrätt— ningar, om vilka det icke rimligen kan begäras, att han skall ha kännedom.

Såsom uttalats av lantmäteristyrelsen i dess utlåtande över insjöfiskesak- kunnigas betänkande torde det icke råda något tvivel därom att vid jord- delningslagens tillkomst avsetts, att även ett skifteslags gräns mot öppna havet skulle kunna bestämmas med tillämpning av lagens 7 kap. När seder- mera i domstolspraxis sådan frivattensgräns som är underkastad förskjut- ning ansetts icke kunna bestämmas i denna ordning, lärer detta ha berott på farhågor för att gränsbestämningen kunde få sken av att äga giltighet även i så måtto, att därav skulle följa att gränsen löpte annorlunda än en- ligt de lagliga normerna. Kommittén har genom att uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna av gränsbestämning mot allmänt vattenområde velat undanröja nyssnämnda hinder mot att låta gränsbestämningen ske i den form som ursprungligen avsetts.

För bestämning av fastighets gräns mot allmänt vatten är det enligt kom- mitténs mening ej påkallat att tillskapa ett särskilt förfarande, utan denna gränsbestämning synes utan olägenhet kunna ske i samma ordning som be- stämning av gräns mellan fastigheter. Dock följer av den förstnämnda be- stämningens ringare rättsverkningar, att förfarandet förenklas i vissa avse- enden; sålunda kan det icke ifrågakomma att ge bindande kraft åt någon förening mellan intressenterna om gränsens sträckning. _ Det torde an— komma på Kungl. Maj:t att bestämma, på vilken myndighet det skall an—

• Sida 312
•  Original

komma att vid dylik förrättning bevaka det allmänna intresset att frivattnet icke bestämmes snävare än enligt lag.1

Den praktiska betydelsen av en sådan gränsbestämning kan väntas bli betydligt större än vad de inskränkta rättsliga verkningarna kunde låta för- moda. I praktiken torde det endast undantagsvis komma att göras gällande, att gränsen vid tiden för förrättningen löpt på annat sätt än vid förrättningen sagts. Då fråga blir huruvida gränsen sedermera undergått förskjutning torde i flertalet fall vara tillräckligt att undersöka, om någon ändring in- trätt i de enligt lag normerande förhållandena, såsom strandlinje och vatten- djup. En gränsbestämning mot allmänt vatten kan därför väntas få betydelse både såsom självständig förrättning och såsom ett värdefullt hjälpmedel vid annan samtidigt företagen lantmäteriförrättning, t.ex. avstyckning, laga skifte, fiskevattensdelning. Ehuru gränsbestämningen formellt endast avser förhållandena vid förrättningstillfället, kan den även för framtiden lämna en god fingervisning om var gränsens rätta läge är att finna.

Gränsbestämningen behöver självfallet icke omfatta en fastighets hela gräns mot allmänt vatten utan endast den del därav som ansetts tveksam, exempelvis innanför ett sund, som är nästan exakt 1 km brett, eller omkring en holme, vars längd ligger i närheten av de kritiska. 100 meterna. Om förrättningsmannen finner att fastigheten icke når fram till allmänt vatten, kan förrättningen ytterligare förenklas.

Liksom vanlig gränsbestämning mellan fastigheter skall även gränsbestämning mot allmänt vatten kunna överklagas till ägodelningsrätten. Vid fastställelsepröv- ningen torde överlantmätarens och ägodelningsdomarens granskning närmast komma att inriktas på frågan huruvida de formella reglerna för gränsbestämningsförrätt- ningen blivit iakttagna—. Om fastställelsebeslut meddelas, sker detta givetvis under det i lagen föreslagna förbehållet att gränsbestämningen är utan verkan, i den mån genom ny lantmäteriförrättning eller på annat sätt visas att gränsen förlagts annor- ledes än lagen säger; erinran härom synes böra åtecknas förrättningskartan. — Samma förbehåll gäller uppenbarligen även om gränsbestämningar, som må ha kommit till stånd före den nya lagstiftningens genomförande.

Förslaget till lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

På många håll i vårt land är fiskarebefolkningen för sin utkomst beroende av möjligheten att arrendera fiskerätt. Fiskarens ställning är då ofta vansk- lig. Han vet icke på hur lång sikt han kan lägga sitt arbete, och han riskerar att fiskerättshavaren säger upp avtalet för att utfå högre arrende eller för

1Anmärkas mä, att kammarkollegiet i sin utredning 8/7 1946 ang. vissa förhållanden inom Sotholms härad, Stockholms län, framhållit önskvärdheten av att effektiva hinder skapades mot att klippor och skär, som icke av ålder hävdats till viss fastighet, genom att intagas i jorddelningsförrättningar underkastades enskilda äganderättsanspråk, som med tiden finge stöd av hävd. Enligt kollegiets erfarenhet skulle bestämmelserna i 3 kap. 2 % JDL om bevakandet av kronans rätt vid laga skifte —— vilka jämlikt 19 kap. 5 % samma lag ägde motsvarande tillämpning å avstyckningsförrättningar — icke vara så effektiva som önskvärt vore.

• Sida 313
•  Original

att upplåta fisket till annan, måhända en sportfiskeförening eller en enskild amatörfiskare.

I åtskilliga framställningar, bland andra från lantbruksstyrelsen och från Svenska ostkustfiskarnas centralförbund, ha uttalats önskemål om att fiske- arrendatorerna borde beredas en säkrare ställning. Fiskevattensutredningen har beträffande vissa arrendefisken framhållit vikten av att upplåtelsetiden ej sättes alltför kort.1 Ångermanlands kustfiskareförbund har föreslagit att, där fiskerätten förut varit utarrenderad till yrkesfiskare, arrendet skulle anses prolongerat i ytterligare fem år »med optionsrätt för barn och efterträdare i yrket». Också vid de av kommittén hållna mötena med orts- befolkningen ha yrkanden framförts om stärkande av fiskearrendatorernas ställning.

Ur sociala och näringspolitiska synpunkter har det synts kommittén ange- läget att större trygghet beredes fiskearrendatorer. De nya bestämmelserna ha emellertid ansetts böra begränsas att gälla sådan arrendator som utövar fiske yrkesmässigt. Härunder inbegripes ej blott den som har fisket till huvud- näring utan även binäringsfiskaren, för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans utkomst. '

Den närmare utformningen av skyddet har föreslagits skola ske sålunda, att vissa angivna bestämmelser om s.k. sociala jord'bruksarrenden i tillämpliga delar erhålla motsvarande giltighet för här avsedda fiskearrenden. Detta innebär bland annat, att sådant fiskearrende i princip skall gälla för en tid av minst 5 år med rätt för arrendatorn till nytt arrende vid utgången av vart femte år (optionsrätt) samt att vissa tvistefrågor skola kunna hänskjutas till skiljedomsförfarande, varvid _— om ej skiljeavtal träffats — vederbörande arrendenämnd2 skall vara skiljenämnd. Skulle nämnden i särskilt fall be- höva anlita fiskeriteknisk sakkunskap, lärer hänvändelse kunna göras till statens fiskeritjänsteman.

Genom den föreslagna lagstiftningen synas fiskearrendatorernas befogade önskemål i skälig omfattning ha blivit tillgodosedda. Å andra sidan torde förslaget icke vara så långtgående, att det kan väntas göra fiskerättsägarna obenägna att överhuvud arrendera ut fiskerätt eller locka dem att i stället upp- låta fisket till andra än dem som bedriva fisket yrkesmässigt; om så skedde, skulle lagstiftningen motverka sitt syfte. Erinras må i detta sammanhang om att de i 2 och 3 kap. av fiskelagsförslaget upptagna bestämmelserna om fiskevårdsområde och om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten äro ägnade att i sin mån stärka dessa fiskares möjligheter att på rimliga villkor erhålla lämpliga arrendevatten.

Övergångsbestämmelserna ha utformats i överensstämmelse med mot- svarande stadganden vid införandet av 1943 års sociala arrendelagsstiftning.

1Betänk. 1939 s. 109. 2 Se 2 kap. 49 a % nyttjanderättslagen (SFS 1947:291).

• Sida 314
•  Original

Förslaget till lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Där den fiskande ej äger bostad, bod eller annan anläggning, som behövs för fisket, kommer han lätt i starkt beroende av markägaren och de villkor, denne uppställer för en upplåtelse därav. Att frågan om ett lämpligt ordnande av den obesuttna fiskarbefolkningens bostadsförhållanden på många håll, ej minst på norrlandskusten, är av synnerligen stor betydelse för denna befolk- nings utkomstmöjligheter, har understrukits i samband med tidigare utred— ningar.1 I 1928 års riksdagsproposition angående ändringar i fiskelagen ut- talades bland annat, att där svårigheter ej mött med avseende på rätten till fiskarstugor och sjöbodar, de norrländska strömmingsfiskarena lyckats att ganska väl hävda fiskets frihet, samt att i praktiken möjligheten för fiskarena att komma i besittning av nödig mark för dylika byggnaders uppförande syntes utgöra en viktig förutsättning för utövande av det fiske, vartill de eljest kunde äga rätt.2 Liknande synpunkter ha framförts även vid de av fiskerätts- kommittén anordnade offentliga mötena.

Bostadsfrågan kan stundom tryggas med stöd av bestämmelser i ensittar- lagen. Vidare kan enligt 1 % 7 expropriationslagen under vissa förutsättningar fastighet exproprieras för att inom bebyggt område vid hamnplats eller fiske- läge eller ä annan ort med större. sammanträngd befolkning åstadkomma tryg- gade bostadsförhållanden. — Beträffande andra byggnader och anläggningar är fiskarenas ställning mera oviss. Det är emellertid ett utbrett önskemål, att yrkesfiskarena måtte beredas tryggare markförhållanden för bodar, bryggor och andra anläggningar, som erfordras för yrkesfisket. Särskilt i Norrland äro fiskarena för fisket i ytterskärgårdarna flerstädes fortfarande beroende av tillgång till sommarbodar på annans mark. Även för torkställningar och liknande ändamål anse sig fiskarena behöva tryggad nyttjanderätt till lämp— lig mark. Vid kommitténs möten ha farhågor uttalats för att med växande bebyggelse utefter stränderna det kunde väntas bli allt svårare för yrkesfiska- rena att finna lämplig mark för dylika anordningar.

Kammarkollegiet har i sin utredning angående fiskeförhållandena vid vissa holmar, klippor och skär inom Sotholms härad ifrågasatt, om icke i samband med blivande fiskerilagstiftning borde skapas möjlighet — eventuellt i form av ett expropriations- liknande förfarande — för fiskarbefolkningen att jämväl mot markägarens bestri- dande få uppsätta mindre fiskebodar på enskild person tillhöriga holmar eller skär i havsbandet, under förutsättning att nyttan därav väsentligt överstege den skada eller olägenhet, som markägaren därav kunde tillfogas.

Av sociala och näringspolitiska skäl har kommittén funnit möjlighet böra öppnas att genom expropriation bereda yrkesfiskare tryggare markförhållan- den. Kommittén vill dock betona, att denna utväg i regel bör tillgripas först

1Se t.ex. Betänk. 1924 s. 21 ff. . 2Prop. 1928z2 s. 21 f.

• Sida 315
•  Original

sedan det visat sig ogörligt att på annat sätt nå det åsyftade målet. Expropria- tionen har ansetts böra begränsas till att avse nyttjanderätt och kommer alltså ej att rubba den befintliga fastighetsindelningen. Upplåtelsen skall tjäna yrkesfiskets intressen, ej nöjesfiskets. Expropriationsrätt skall enligt förslaget ej tillkomma enskild fiskare eller fiskarsammanslutning utan endast kronan. kommun eller hushållningssällskap.

Tydligen kan en på detta sätt begränsad rätt praktiskt taget få betydelse endast vid vatten, där fiske fär bedrivas av varje svensk medborgare, alltså vid saltsjön samt de stora frivattenssjöarna. Endast någon enstaka gång torde en dylik expro- priationsrätt kunna komma i fråga i andra fall, exempelvis då fiskearrendatorer jäm- likt de föreslagna bestämmelserna om tvångsförlängning av arrendeförhållande äga få sina arrenden prolongerade men markägaren vägrar att förlänga tidigare upp- låtelse av mark till erforderliga fiskebodar m.m. samt ett ingrepp befinnes påkallat ur allmänna synpunkter, t.ex. för ortens försörjning.

Upplåtelse skall enligt kommitténs förslag endast avse viss begränsad tid. Redan efter ett par årtionden kunna förutsättningarna för upplåtelsen helt ha ändrats, exempelvis till följd av nya fiskemetoder, tillkomsten av fiske- hamn i närheten, bygdens allmänna utveckling o.s.v. Upplåtelsetiden har där— för maximerats till 25 år. När upplåtelsetiden nalkas sitt slut, torde parterna böra överväga, huruvida upplåtelsen skall fortbestå och i så fall huruvida gränserna böra jämkas eller villkoren i övrigt ändras.

Området får självfallet icke nyttjas för annat ändamål än det som avsetts med expropriationen och får alltså exempelvis ej upplåtas till sommarnöje. Om expropriation beviljas, kan därför Kungl. Maj:t väntas komma att med- dela erforderliga bestämmelser för att säkra områdets användande för det åsyftade ändamålet.1

Förslaget till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet.

3 5.

Genom att fastighet jämte därtill hörande fiske blivit föremål för avstyck- ning har rätten till fiske ofta kommit att uppdelas på ett stort antal fastig- heter, vilka antingen .ha ensamrätt till fiske i viss del av ett fiskevatten eller ock andelsrätt i hela fiskevattnet. Genom att fiskerätten sålunda splittrats på många händer, ha missförhållanden uppkommit, vilka medfört krav på större återhållsamhet med avseende på möjligheten att genom avstyckningsförrätt- ning kunna dela fiskerätten.

I jorddelningslagen ha uppställts vissa allmänna krav på att avstyckningslott skall ur olika synpunkter vara lämpad för sitt ändamål. Dessutom ha av jordpolitiska skäl införts ytterligare restriktioner i avstyckningsfriheten, främst med tanke på jord-

1 Jfr 5 & 3 st. expropriationslagen.

• Sida 316
•  Original

bruksnäringens intressen. I den mån nämnda intressen sammanfalla med fiskeri- näringens, kommer också denna att erhålla visst skydd. Men även med beaktande av dylika bestämmelser råder för närvarande stor frihet att genom avstyckning få fiske- rätt uppdelad på flera fastigheter.

I olika sammanhang har uppgivits, att det alltför stora antalet fiskeberät- tigade i vissa vatten medfört olägenheter med hänsyn både till fiskevården och till den rättvisa fördelningen av fiskerätten. Ur fiskevårdssynpunkt har sålunda anförts, att de fiskeberättigades talrikhet lett till att den enskilde del- ägaren förlorat intresset för att vidta fiskevårdande åtgärder, av vilka han endast har osäkra utsikter att själv få någon nytta. Därjämte har framhållits, hurusom konkurrensen ofta medfört utarmning av fiskbeståndet, i det att var och en fiskat så mycket han kunnat komma åt, utan att bekymra sig om åter- växten eller om de andra delägarnas intressen. Ur rättvisesynpunkt har an— märkts, att de som ha små andelar i vattnet i praktiken kunnat utnyttja sin fiskerätt i långt högre grad än storleken av deras andel berättigat dem till; särskilt stötande syntes detta vara, där de större andelarna tillhörde jord— bruksfastigheter, för vilka fiskerätten utgjorde en tillgång av vikt med hänsyn till deras fortbestånd som självständiga brukningsenheter, medan de mindre andelarna i fiskevattnet tillhörde personer bosatta å annan ort.

Lantbruksstyrelsen har i ett yttrande den 29 februari 1940 framhållit de all- varliga olägenheter, som vore förbundna särskilt med förfarandet att vid av- styckning tillägga lägenheten andel i oskiftat fiskevatten. Styrelsen anförde:

»I främsta rummet påverkas yrkes- och det viktigare husbehovsfisket menligt. De nya fiskerättsinnehavarna hava sålunda i många fall god tid att ägna åt fisket. Om därtill många nya delägare på detta sätt få fiskerätt i ett begränsat vattenområde, kommer deras fiske att innebära en kraftig beskattning av det förhandenvarande fisk- beståndet. De ursprungliga fiskerättsägarnas fångstmöjligheter minskas därför, och följden kan bliva att ett yrkesfiske icke längre lönar sig, samt att även husbehovs- fiskarena. få svårt att erhålla tillräckliga mängder fisk för eget behov. —— Härtill kommer att ett mindre fiskevatten vanligen blir mest rationellt skött och ger den bästa avkastningen, om endast enstaka yrkesfiskare utnyttja detsamma. Ur ren fiskevårds- synpunkt är det jämväl mången gång olämpligt med många delägare, enär det visat sig, att bildandet av föreningar till fiskets skydd och upphjälpande då ställer sig svårare. Slutligen bör framhållas, att frågor om fiskets utnyttjande, inrättande av gemensamhetsfiske, upplåtelse till utomstående m. m. bliva svårare att lösa ju flera delägare som finnas, helst som de nytillkomna fiskerättsägarna av förevarande slag i många fall icke torde hava samma intresse för fisket ur ekonomisk synpunkt som de ursprungliga.»

I sin tidigare omnämnda framställning den 5 januari 1942 om revision av gällande bestämmelser rörande fiskerätt m. ni. har lantbruksstyrelsen påtalat den möjlighet att erhålla fiskerätt, som kan ifrågakomma bland annat vid köp av avstyckade och avsöndrade fastigheter. Styrelsen framhöll, att denna möj— lighet vore till stort men för fiskets rationella utnyttjande och för vidtagande av lämpliga fiskevårdsåtgärder; på dylikt sätt hade mångenstädes ett stort

• Sida 317
•  Original

antal personer blivit fiskerättsägare i vatten, där ursprungligen endast ett fåtal fiskande funnits, utan att därvid den i 10 & fiskelagen föreskrivna bestäm- melsen om förbud mot upplåtelse av fiskerätt utan de flesta övriga delägarnas samtycke blivit tillämplig.

Också från fiskeritjänstemannahåll ha i olika sammanhang påtalats de ogynnsamma följderna av att alltför många fastigheter kunna få del i ett be- gränsat fiskevatten.

Fastighetsbildningssakkunniga ha i sitt år 1944 avgivna betänkande1 anfört, att det visserligen ifrågasatts att fiskerätt icke borde få till större eller mindre del tilläggas avstyckad lägenhet, åtminstone ej om denna vore avsedd för bostadsändamål. Enligt de sakkunnigas mening skulle emellertid ett ovill- korligt dylikt förbud leda för långt; i stället hänvisades till de möjligheter som redan stode delägarna till buds, om det gällde att skydda sig mot att någon av dem alltför intensivt utnyttjade sin rätt. — De sakkunniga föreslogo vissa lagändringar avsedda närmast att vid avstyckning skydda jordbrukets in- tressen.

På grundval av vad de sakkunniga sålunda föreslagit har "1947 års riksdag2 beträffande avstyckning beslutat ändringar i bestämmelserna angående om- fånget och beskaffenheten av varje styckningsdel och om de villkor, varunder avstyckning från jordbruksfastighet får ske.

Sålunda skall vid bedömande av hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad särskilt iakttagas, att jordbruksfastighet som ej är att hänföra till stöd jordbruk skall, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art, utöver inrösningsjord erbjuda annan behöv- lig naturtillgång, såsom —— bland annat — fiskevatten. Till förebyggande av olämplig splittring av mark som är avsedd för skogsbruk —— en naturtillgång som ur jorddel- ningssynpunkt i flera hänseenden erbjuder en parallell till fiskevatten —— har stadgats principiellt förbud mot uppdelning på olika fastigheter så, att möjligheten att eko- nomiskt utnyttja skogen märkligt försämras; delning må dock under närmare an— givna villkor ske till gagn för jordbruksnäringen eller skogsbruket eller för tillgodo— seende av behov av bostadslägenheter eller av plats för industriell anläggning m.m.

Enligt f i s k e r ä t t 5 k 0 m mi t t é n s mening föreligger ett starkt behov av att vid avstyckning fiskerinäringens intressen bli bättre tillgodosedda. I ett stort antal fall är helt visst det av förrättningen berörda fisket så obetydligt, att det ur fiskerinäringens synpunkt är av ringa intresse. Så snart emellertid fisket är av mera betydande värde, finnes anledning att mer in- gående än hittills skett överväga, huruvida med hänsyn till fiskerinäringens bästa en delning bör tillåtas. Mycket är vunnet redan genom bestämmelser av innehåll att ett fiske, som är av betydelse för jordbruket, icke utan särskilda skäl får skiljas därifrån. Men även sådant fiske, som bedrives utan samband med jordbruk eller som eljest icke är av direkt betydelse för jordbruks— näringen, måste enligt kommitténs mening skyddas mot en delning, som

1SOU 1944:46 s. 140; jfr s. 60. 2Prop. 1947: 232; 2 LU 1947z47; skr. 1947z476.

• Sida 318
•  Original

medför märkligt men för fiskerinäringen i orten. Kommittén har därför _ i viss analogi med en motsvarande bestämmelse om mark, som är avsedd för skogsbruk — föreslagit att fiske ej skall få genom avstyckning uppdelas på särskilda fastigheter på sådant sätt, att därigenom märkligt men uppkommer för fiskerinäringen i orten. Med fiske avses därvid ej blott ensamrätt till fiske utan även andel i stamfastigheten tillkommande andel i samfällt fiske. Be- greppet omfattar sålunda både fiske på egen grund och fiske på annans grund. Vare sig en fiskerättighet är förenad med äganderätten till vattenområdet eller ej, är för fiskerinäringen skadan av en delning lika stor.

Hänsynen till fiskeintressena skall dock enligt kommitténs förslag icke stå i vägen för avstyckning, om den nya fastighetsindelningen i annat hänseende medför fördelar, vilka överväga de med fiskets delning förenade olägen- heterna.

Om exempelvis för cn industrilägenhet föreligger behov av vattenområde utanför stranden och detta område av jorddelningstekniska skäl —— t.ex. en önskan att und- vika tillskapande av fiskeservitut — icke kan avstyckas med mindre lägenheten också tilldelas fiske, bör delning av fisket kunna tillåtas, även om därigenom märkligt men uppkommer för fiskerinäringen i orten. Om däremot ett yrkande om delning endast motiveras exempelvis av tomtexploatörens önskan att få ut större köpeskilling för sommarnöjestomter genom att de förses med egen fiskerätt, torde sådana »fördelar» icke böra anses överväga ett ur allmän synpunkt betänkligt för—fång för fiskerinä- ringen.

Vid avstyckningsförrättning, där delning av fiskerätt ifrågasättes, lärer det i tvek- samma fall vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med fiskerisakkunnig, exempelvis statens fiskeritjänsteman eller hos hushållningssällskapet anställd fiskeri- konsulent eller fiskeriinstruktör.

I fråga om att tillägga styckningslott en fiskerättighet, som består i andel av stamfastighetens andel i samfällt fiske, har kommittén, utöver vad nu sagts, av hänsyn till de övriga delägarna föreslagit viss ändring i 12 % av samma kapitel i jorddelningslagen.

I övrigt har kommittén ej funnit några restriktioner i avstyckningsfriheten för närvarande böra ifrågasättas.

Ur fiskerisynpunkt torde —— enligt vad som framhållits för kommittén _ det ej sällan framstå som önskvärt att underlätta tillskapandet av rena fiskcfastigheter, som omfattade en lämplig strandtomt men vilkas huvudsakliga värde läge i fiskerätten. Därigenom kunde fisket inom ett helt vatten samlas på en hand, till gagn i första hand för yrkesfisket men även, speciellt i rinnande vatten, för fiskevården och för ama- törfisket. För att nå detta mål erfordrades vissa jämkningar i bestämmelserna om avstyckning och om bildande av servitut vid jorddelning. Även har ifrågasatts, huru- vida icke möjlighet borde skapas att genom särskild förrättning avskilja ett fiske- servitut från en fastighet för sammanläggning med annan fastighet.

Innan förslag härom överväges, böra emellertid enligt kommitténs åsikt avvaktas erfarenheter om de verkningar, de föreslagna bestämmelserna om fiskevårdsområde visa sig få till underlättande av enhetlig drift av ett fiskevatten. Skulle framdeles —— trots de traditionella betänkligheterna mot bildande av fiskeservitut — bestämmelser

• Sida 319
•  Original

anses höra meddelas om bildande av fiskefastigheter, måste nödiga garantier skapas för att dylika fastigheter ej komma att nyttjas till andra syften än det avsedda.

En olämplig uppdelning av fiske kan naturligen ske ej blott genom av- styckning utan även i form av laga skifte. Om enligt vad här föreslagits de jordpolitiska villkoren för delning genom avstyckning skärpas, måste tillses att en icke önskvärd delning ej i stället genomföres i annan jorddelningsform. Enligt vad kommittén inhämtat ha fastighetsbildningssakkunniga för avsikt att inom kort framlägga förslag om ändring av bestämmelserna angående laga skifte, varigenom de nu antydda synpunkterna bli beaktade. Med hänsyn här- till har fiskerättskommittén ej funnit påkallat att i förevarande sammanhang upprätta förslag till sådan lagändring.

12 %.

Beträffande de allmänna skälen, varför en delning av fiskerätt som regel bör undvikas, hänvisas till vad som i detta hänseende anförts under 3 5. När del- ningen sker i den form att till styckningslott lägges viss kvotdel av stamfastig— hetens andel i samfällt fiske, tillkomma utöver de jordpolitiska hänsynen och lämplighetsskälen även vissa rättvisesynpunkter. Om exempelvis i en sjö, där fisket är samfällt för fyra hemman, från ett av dessa avstyckas och säljas talrika sportstugetoniter, envar med andel i stamfastighetens andel i det oskiftade fiskevattnet, kommer uppenbarligen de övriga hemmanens fiskerätt att påtagligt sjunka i värde. Det är vid avstyckning av lägenheter för sommar— villor icke ovanligt, att på liknande sätt andelar i stamfastighetens rätt att fiska i samfällt vatten tilläggas dessa lägenheter, med påföljd att fiskerätten kommer att utövas i vida större omfattning än förut. Därigenom kringgås — på sätt påpekats av bland andra lantbruksstyrelsen och fastighetsbildnings- sakkunniga1 —— fiskelagens förbud för delägare i oskiftat fiskevatten att utan de flesta övriga delägarnas samtycke upplåta rätt för annan att där fiska.

Motsvarande villkor för upplåtelse av fiskerätt har i 25 % av kommitténs förslag till fiskelag upptagits i den formen, att åt någon, som ej är delägare, fiskerätt ej må upplåtas av en delägare utan de flesta övrigas samtycke; därvid skall den som har flera fastigheter ändock endast äga en röst, och om en fastighet tillhör flera ägare, skola de tillsammans ej ha mer än en röst.

Enligt kommitténs mening bör den tanke, som ligger bakom bestämmelsen om att upplåtelse icke ens på helt kort tid får ske utan de flesta övriga del- ägarnas samtycke, tillerkännas betydelse också vid överlåtelse för all framtid. I båda fallen äro de övriga delägarna i lika stort behov av skydd mot att allt- för många fiskande införas på det gemensamma vattnet. Kommittén har där- för föreslagit att samma krav på meddelägares samtycke, som stadgats för upplåtelse till någon som ej är delägare, i princip skall gälla också då fiske-

1SOU 1944: 46 s. 140.

• Sida 320
•  Original

rätten delas vid avstyckning. Endast när en delning av stamfastighetens andel i det samfällda fisket uppenbarligen icke är till men för övriga fastigheter, som ha andel i fisket, har kommittén ansett kravet på samtycke från flertalet av dessa fastigheters ägare kunna eftergivas.

Ifrågasättas kan, huruvida samtycke från de flesta övriga delägarna skall behövas, då avstyckning sker för jordbruksändamål. På sätt anförts vid 25 % förslaget till fiske- lag har kommittén utgått från att då jord upplåtes till brukande, samtycke från annan delägare ej skall krävas för att brukaren skall få nyttja den till jorden hörande andelen i fisket. Därav torde följa, att sådant samtycke ej heller erfordras för att vid avstyckning för jordhruksändamål andelen skall få medfölja.

Med fiske avses här — liksom i 3 % —— både rättighet att fiska på samfällig- heten tillhörigt vattenområde och rättighet att bedriva fiske inom annat om- råde, exempelvis i ett vatten, där grunden skiftats mellan delägarna men fisket bibehållits såsom samfällt.

Vad angår frågan, huruvida motsvarande regler böra vinna tillämpning även på laga skifte, hänvisas till vad nyss anförts under 3 &.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 kap. 16 & rättegångsbalken.

Beträffande motiven till denna lagändring hänvisas till vad som anförts vid 42 å i förslaget till fiskelag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 & Bao) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

På sätt tidigare i olika sammanhang framhållits synas åtskilliga av de be- slut, länsstyrelsen enligt fiskelagsförslaget avses skola meddela, vara av den natur att besvär över dem böra hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten. Här åsyftas beslut om fiskådra (30 å), om fiskevårdsområde (2 kap.) och om åtgärder mot vanskötsel av fiskevatten .(3 kap.).

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Vid utformandet av sitt förslag till reglering av förhållandet mellan den enskilda fiskerätten samt den rätt till fiske, som tillkommer varje svensk medborgare, har kommittén i allmänhet sökt i möjligaste mån ansluta sig till vad som enligt kommitténs uppfattning utgör gällande rätt eller eljest mot- svarar gängse praxis. Full överensstämmelse har dock naturligtvis ej kunnat

• Sida 321
•  Original

uppnås, bland annat därför att den gällande rättens innebörd stundom varit oklar eller att de lokala rättsvanorna företett alltför många variationer för att de skolat kunna beaktas i lagen. Då det gällt att fixera den allmänna fri- vattensgränsen i saltsjön och de stora sjöarna, har sålunda kommittén för att komma fram till en generellt användbar formel måst i viss utsträckning bortse från det rådande rättsläget. I fråga om några särskilda fisken _ bland vilka märkes hummerfisket i Bohuslän — har kommittén ansett det vara nödvändigt att få till stånd en ur allmänna synpunkter lämplig ordning, även om bestående rättsförhållanden därigenom komme att rubbas. I dessa och andra fall, då de föreslagna nya fiskerättsliga reglerna medföra rättsför- luster, bör såsom i flera sammanhang framhållits skäligt vederlag av all- männa medel utgå till den därav drabbade. Detta står också i överensstäm- melse med de principer som tillämpats vid tidigare ändringar i fiskelagstift— ningen.

Motsvarande bör gälla med avseende på sådana fall, då rättsförlust upp- kommer till följd av de nya bestämmelser om gräns mot allmänt vattenom- råde, vilka kommittén i överensstämmelse med lagberedningens senaste förslag framlagt i ett "särskilt lagförslag. Det har synts kommittén ändamåls- enligt, att eventuella dylika ersättningsfrågor behandlas i samband med frå- gorna om ersättning för mistad fiskerätt.

1 5.

I denna paragraf ha angivits de allmänna förutsättningarna för att rätt till ersättning skall föreligga. Fyra typer av fall ha urskilts.

1. Om den föreslagna gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten medför. att för en viss fastighet det enskilda fiskevattnets omfattning minskas i förhållande till vad som nu gäller, innebär detta i och för sig en rättsförlust, som kan föranleda anspråk på vederlag från fastighetsägarens sida. Huru- vida och i vad mån ersättning i det enskilda fallet bör utgå, får bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste krävas, att den inträdda förändringen verkligen kan anses medföra en märkbar minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Lika litet som en av de nya reg— lerna föranledd mindre utvidgning av det enskilda fiskevattnet utan vidare lärer anses höja fiskets och därmed fastighetens värde, lika litet bör enbart den omständigheten, att den nya frivattensgränsen må löpa något eller några "tiotal meter närmare land än den gamla, utgöra tillräcklig grund för ett ersättningsanspråk. Å andra sidan lärer man ej rimligtvis få ställa alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga att på ett bindande sätt styrka sina anspråk. Överhuvud har det synts kommittén önskvärt, att skälighetshänsyn i största möjliga mån anläggas vid ersättningsfrågomas prövning. Kan det erfarenhetsmässigt antas att den skedda förändringen medför minskade möj- ligheter med avseende på fiskets ekonomiska utnyttjande — vare sig i form

• Sida 322
•  Original

av mindre egen fångst, lägre arrendeinkomster eller eljest försämrad avkast— ning —— bör ersättning utgå efter skäliga grunder.

Svårigheter komma utan tvivel mången gång att uppkomma till följd av den oklarhet som utmärker de nuvarande reglerna om det enskilda fiske- vattnets utsträckning. Visserligen lärer man kunna utgå från att de nya be- stämmelserna i flertalet fall ge väsentligen samma resultat som de gamla; ej sällan blir det dock nödvändigt att ta ställning till vanskliga tolknings- problem beträffande innehållet av gällande rätt. Särskilt spörsmålen rörande 180-mzregelns tillämpning vid långgrunda öppna stränder samt innebörden av begreppet »inomskärs» kunna erbjuda betydande svårigheter. Ledning synes härvid kunna hämtas från den av kommittén i det föregående givna framställningen. Vad beträffar den särskilt av vissa bottengarnsfiskare häv- dade »hoppnings»-principen1 har kommittén —— liksom tidigare insjöfiske- sakkunniga — funnit densamma knappast kunna godtas; i allt fall lärer den i 6 % andra stycket av fiskelagsförslaget upptagna ovillkorliga utsträcknings- rätten i fråga om kvarstående redskap i de allra flesta fall utesluta möjlig- heten att göra ersättningsanspråk gällande på grund av en dylik extensiv tolkning av 180-mzregeln. —— Vidkommande inomskärsbegreppet må under- strykas, hurusom enbart den omständigheten, att vissa relativt öppna f järdar vid lantmäteriförrättningar behandlats som belägna inomskärs, näppeligen hör föranleda till att de måste betraktas som enskilt fiskevatten enligt gäl- lande rätt.2

Någon mera betydande minskning av en fastighets enskilda fiskevatten lärer upp— komma allenast på sådana ställen, där resultatet av den föreslagna 1—kmzregeln avsevärt avviker från vad som får anses f.n. gälla enligt inomskärsregeln. Fram— hållas må, att i dylika fall förändringen kan föranleda nedsättning av fastighetens taxeringsvärde. Även under löpande taxeringsperiod bör enligt kommitténs mening en omtaxering kunna påkallas med stöd av grunderna för 12 % kommunalskattelagen, i varje fall då fiskets värde så minskats att därav föranledes en sänkning av fastig- hetens taxeringsvärde med minst en femtedel. Skulle denna tolkning ej kunna godtas, torde det förtjäna övervägas att ändra det åberopade stadgandet i syfte att göra det- samma tillämpligt på nu ifrågavarande fall.

2. Ersättning skall vidare utgå för intrång. som föranledes av de föreslagna nya undantagen från den enskilda fiskerätten vid vissa kuststräckor. Hit höra alltså de speciella bestämmelserna i 9—14 %% av förslaget till fiskelag angående fritt strömmings- och skarpsillsfiske vid östersjökusten samt om fritt fiske i övrigt inom Gotlands län och på olika sträckor av fastlandets södra och västra kust, allt givetvis i den mån dessa bestämmelser innefatta en ändring av gällande rätt till fiskerättsägarnas nackdel. Beträffande östersjökusten erbjuda enligt kommitténs uppfattning dessa ändringar i allmänhet så ringa avvikelser från vad som för närvarande sedvanemässigt till-

1 Jfr s. 62 f. 2Se kammarkollegiets utredn. 8/7 1946 ang. vissa förhållanden inom Sotholms härad Stockholms län (Mysingen, Huvudskärs-, Norstens- och Byttafjärdarna).

• Sida 323
•  Original

lämpas, att åtminstone mera betydande ersättningar ganska sällan torde ifråga- komma. Vad särskilt angår strömmingsfisket i Västernorrlands län, vilket på sina håll företer egenartade drag,1 kan oklarheten i karaktären av de avgifter, som de fiskande i vissa fiskelägen erlägga till jordägarna, utan tvivel ofta göra det vanskligt att avgöra, huruvida och i vilken omfattning dessa senare kunna anses vara berät- tigade till gottgörelse på grund av ett frigivande av strömmingsfisket enligt kom- mittens förslag. I den mån de erlagda avgifterna äro att betrakta som ersättning för fiskerätt, torde de emellertid vara ägnade att ge viss ledning för bedömandet av den förlust som uppkommer för jordägarna till följd av den nya lagstiftningen.

De ändrade bestämmelser med avseende på fritt fiske i enskilt fiskevatten med viss krokredskap, som återfinnas i 15 % av förslaget till fiskelag, ha ej synts kommittén vara av beskaffenhet att kunna grunda någon ersättnings- rätt för fiskerättsägarna. Ej heller har kommittén ansett, att ersättning bör utgå i anledning av de i 17—20 åå av samma lagförslag upptagna reglerna om rätt till fritt utövande av vissa fiskesätt i de stora sjöarna, vilka regler väsentligen innebära endast ett lagfästande av hittillsvarande fiskepraxis; kommitténs uppfattning överensstämmer härvidlag med den ståndpunkt som intagits av insjöfiskesakkunniga.2

3. De inskränkningar i giltigheten av särskilda fiskerättigheter, som av kommittén föreslagits i 27 % av den nya fiskelagen, kunna i åtskilliga fall ge anledning till ersättningsanspråk. Av betydelse äro i detta sammanhang framför allt de talrika skattlagda strömmingsfiskena vid vissa delar av norr- landskusten. Däremot torde mera undantagsvis någon ersättning väntas till— komma ägare av skattlagda ål- eller laxfisken; vad nyss anförts rörande möjligheten för strandägare att åberopa >>hoppnings»-principen som grund för ersättningsanspråk äger uppenbarligen motsvarande tillämpning på de skattlagda fiskena med fast redskap, i den mån ej dessa av särskild anledning äro uteslutna från den i 6 5 andra stycket av fiskelagsförslaget medgivna utsträckningsrätten.3

4. I samma mån som den i förslaget till fiskelag angivna nya frivattens- gränsen medför att det enskilda fiskevattnet krymper, kommer även en minskning av det till fastighet hörande vattenområdet att inträda till följd av de föreslagna motsvarande nya reglerna om fastighets gräns mot allmänt vattenområde. En dylik minskning kan dessutom uppkomma i de speciella fall, då enligt förslaget det enskilda vattenområdet skall bestämmas snävare än det enskilda fiskevattnet? Ersättningsanspråk kunna med anledning härav uppkomma även för förlust av andra rättigheter än rätten till fiske, vilka ingå i strandäganderätten. Av dessa rättigheter är rätten till jakt den utan jämförelse viktigaste. Undantagsvis kan även komma i betraktande rätten att utnyttja vattenområdet som timmermagasin ävensom — i fråga om fri-

1 Jfr s. 106. 2Betänk. 1937 s. 507. 3 Jfr motiven till 27 5 2 st. av fiskelagsförslaget. 4Jfr 3 g 2 st. av fiskelagsförslaget.

• Sida 324
•  Original

liggande mindre holmar, kring vilka enskilt vattenområde ej skall finnas _— rätten till vass- och tångtäkt samt till uppförande av större brygga eller annan mera betydande anläggning i vattnet. Frånsett jakträtten torde ur ersättningssynpunkt de nu nämnda rättigheterna praktiskt taget sakna be- tydelse. I denna del hänvisas i övrigt till lagberedningens betänkande.1

Då det gäller att bedöma, om och i vad mån förlust uppkommit för en viss fastighet, bör beaktas att de nya reglerna kunna ur strandägarsynpunkt få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Så kan exempelvis för en och samma fastighet frivattensgränsen komma att förskjutas inåt på ett ställe men utåt på ett annat. Enligt kommitténs mening skall i dylika fall ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget överväger nyttan.2 Ifrågasättas kan möjligen, om ej en uttrycklig bestämmelse av sådan inne- börd bör upptas i lagen. — Överhuvud taget synes det ej oberättigat, att vid uppskattningen av liden skada viss hänsyn tas även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden, som den nya lagstiftningen i praktiken mä medföra för den ersättningsberättigade.

I överensstämmelse med de grundsatser som tidigare tillämpats i likartade fall bör, om vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande den mistade rättigheten är upplåten till annan, även denne få gottgörelse för skada, som tillskyndas honom.

Vad angår storleken av de ersättningsbelopp som statsverket skulle få vid- kännas, om den föreslagna nya lagstiftningen genomföres, ställer det sig uppenbarligen mycket vanskligt att ens approximativt söka göra någon för- handsberäkning därav. Alltför många faktorer, vilka ej kunna i förväg be- stämmas, spela härvid in. Visst intresse erbjuda i detta sammanhang de siffror som ersättningarna uppvisa i anledning av 1928, 1930 och 1932 års lagändringar. Sammanlagda beloppet av dessa ersättningar under tiden till och med maj månad 1947 utgjorde i det närmaste 482 000 kronor; därav uppges ha belöpt på västkustfisket i runt tal 377 000 kronor och på ström— mingsfisket vid östersjökusten (1932 års lagändring) omkring 105 000 kronor.

Vidkommande den nu ifrågasatta lagstiftningen har enligt vad tidigare utvecklats hummerfiskets frigivande beräknats medföra ersättningsskyldighet för statsverket med belopp, vilka sammanlagt knappast böra överstiga 3/4 milj. kronor men väl kunna stanna betydligt därunder. Jämförelsevis ansen- liga ersättningar kunna även väntas komma att utgå för vissa strömmings- fisken vid norrlandskusten ävensom för fisket med fast redskap på en del ställen särskilt i Norrbottens och Kalmar län samt i Hjälmaren, vilka falla utanför den nya frivattensgränsen men med viss sannolikhet för närvarande

1 SOU 1947: 38 s. 46 ff. 2 Se NJA 1944 s. 516; jfr 9 % expropriationslagen.

• Sida 325
•  Original

omfattas av enskild fiskerätt. Sammanlagt torde det ej vara att vänta, att er- sättningarna —— inberäknat dem som avse hummerfisket — skola överskrida ett belopp av 2 milj. kronor. Denna kostnadssununa kommer naturligtvis ej att utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år.

2 och 3 åå.

Enligt 1928 års ersättningslag _ åt vilken sedermera gavs utsträckt till- liimpning i samband med 1930 och 1932 års ändringar i fiskelagen_ skulle först frågan, huruvida i visst fall ersättning borde utgå, prövas av knnunarkollegiet samt därefter, för den händelse kollegiet fann ersättning böra utgå, frågan om ersättningens belopp hänskjutas till skiljemanna- förfarande. Om kammarkollegiet avvisade ersättningsanspråket, ägde veder— börande att inom viss tid instämma talan till domstol; samma rätt tillkom den som ej åtnöjdes med skiljemännens beslut rörande ersättningsbeloppets storlek.

Enligt kommitténs uppfattning lämpar sig det nu beskrivna förfarandet knappast för att komma till användning vid prövning av de ersättnings- anspråk, varom i detta sammanhang är fråga. Såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade art synes närmast visa hån mot en anordning med för ändamålet särskilt inrättade organ, vilkas verksam- hetsområdcn böra vara lokalt begränsade men — i enhetlighetens intresse —— ej alltför små. För den avsedda organisationen har kommittén funnit de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av ersättningsfrågor enligt förevarande lag har sålunda kommittén föreslagit inrättande av särskilda fiskevårderings- mininder. Dessas antal och verksamhetsområden böra bestämmas av Kungl. Maj:t.

Normalt synes en nämnd vara erforderlig inom varje län resp. hushållningssäll- skapsomräde, som är beläget vid kusten eller någon av frivattenssjöarna; dock lärer det kunna visa sig praktiskt att för Vättern och lljähnareu inrätta särskilda nämnder, gemensamma för 111 eller flera av de berörda länsdelarna.

Med hänsyn till arten av de ärenden som skola handläggas av fiskevårde- ringsnämnd har kommittén ansett, att dess ordförande bör vara en i domar- värv erfaren jurist _ helst häradshövding eller annan ordinarie innehavare av domarämbete samt att till ledamöter böra utses personer, vilka äro väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde och ha erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings- och vattenrätts- nämndemän synas i första hand komma i fråga för dylikt uppdrag.

I den mån ärendenas antal det påkallar böra suppleanter med enahanda kompetens finnas till sådant antal, att nämnd kan arbeta på två eller flera avdelningar samtidigt.

• Sida 326
•  Original

I fråga om förfarandet inför liskevärderingsnämnd ha i lagförslaget upp- tagits allenast vissa allmänna grundsatser, vilkas iakttagande synts vara av synnerlig vikt för de rättssökande. I övrigt böra närmare föreskrifter an- gående nämndernas verksamhet meddelas i administ'ativ ordning. Givetvis böra härvid nämnderna bemyndigas att anlita den expertis t.ex. i tiske- eller jaktfrägor, varav behov kan uppkomma. liksom att från ämbetsverk och myndigheter begära upplysnin'ar och yttranden i ämnen, som tillhöra dessas förvaltningsområden.

Kommittén vill understryka, att den möjlighet att avslå en framställning utan partsl'örhandling inför nämnden, som förslaget lämnat öppen. är av- sedd att komma till användning endast i sådana fall då framställningen uppenbarligen ej kan lagligen bifallas, t.ex. därför att anspråket hänför sig till någon i lagen icke angiven grund el.dyl. Enbart den omständigheten att en framställning må vara ofullständigt motiverad eller eljest illa avfattad får icke föranleda, att den utan vidare avslås; lämpligen synes i dylika fall ord- föranden böra under hand bereda sökanden tillfälle att klarlägga sina _vr- kanden.

ö och 7 åå.

Även om den sammansättning, tiskevärderingsnämnderna avses skola ha, torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommitten likväl ansett rättssäkerheten krä a att möjlighet beredes den som är miSs- nöjd med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols be- dömande. l)et har härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning till att avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå ersätt- ningsanspråket grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp ej en- samt skulle få fullföljas till domstol. En dylik anordning har emellertid kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn såväl till svårigheten 'att sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som också till vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande ärenden.

8 %.

Utan tvivel kommer den befattning, kammarkollegiet enligt förslaget skall ta med ersättuingsfrågornas behandling, att medföra ett betydande tillskott i ämbetsverkets arbetsbörda, och det synes sannolikt att tillfällig förstärkning av arbetskrafterna skall visa sig erforderlig.

Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att kollegiets avsedda ställ- ning som kronans representant icke synes böra vara rent partsbetonad. Då det gäller den grundläggande utredningen rörande innehållet och omfatt- ningen av sökandens rätt, är det önskvärt att kollegiet med sin speciella sak- kunskap medverkar till ett objektivt klarläggande av det för ersättnings- frågans bedömande avgörande rättsläget.

• Sida 327
•  Original

Förslaget till förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. nl.

Första och andra styckena.

Enligt vad i den allmänna motiveringen anförts,1 bör enligt fiskerättskom- miltens mening fisket vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt skär och holmar i saltsjön, som avses i 1 5 av gällande fiskelag, upplåtas till all- mänt begagnande i den ordning som gäller med avseende på utfärdandet av föreskrifter för förvaltningen av kronans domäner.

På vilka områden det ifrågavarande stadgandet i 1896 ars lag är tillämp- ligt är som förut framhållits delvis oklart. Beträffande kronoholmarna ha i olika sammanhang utredningar av lokal omfattning företagits? Med avse- ende på de åsyftade »havsstränderna» har kommittén inhämtat uttalanden från vissa myndigheter rörande innebörden av begreppet.

It'ammurkollegiet har — under erinran om att berörda bestämmelse ginge tillbaka till 1766 års fiskeristadga, samt med framhållande att varken genom 1852 års stadga eller genom 1896 års lag torde ha avsetts att göra någon för- ändring i fråga om vad som vore inbegripet under dessa kronans havssträn- der — anfört bland annat:

>>Sin största betydelse torde stadgandet i 1766 års fiskeristadga ha haft för det utefter norrlandskusten bedrivna fisket. Vid författningens tillkomst hade nämligen en stor del av de norrländska kustsocknarna ännu ej undergått avvittring, och av- rösningsjorden utgjordes därför i stor utsträckning av oavvittrad kronomark. Med stadgandet torde också främst ha åsyftats sådan mark. Emellertid torde det jämväl ha varit tillämpligt å vid Svealands och Götalands kust belägna kungl. djurgårdar och av ålder befintliga kronoparker liksom å vissa kronoallmänningar. Uttryckligen undantagna voro däremot stränderna till kronohemman, med vilka i detta samman- hang torde fä likställas stränderna till i kronans jordeböcker upptagna lägenheter, som innehades av viss person. Med »stränder som under särskilda villkor innehavas» torde avsetts stränderna till städernas donationsjordar liksom till andra kronans markområden, som voro anslagna för särskilda ändamål till viss myndighet, korpo- ration eller kommun.

Genom avvittringarna åstadkoms att byarnas och hemmanens ägor blevo avgrän- sade frän eventuellt överbliven mark ——- kronoparker eller kronans överloppsmark. De områden vid kusten, som icke åtgingo för skogstilldelning åt byar och hemman, synas ha varit tämligen få och av mindre betydande storlek. Enligt från domän- styrelsen under hand lämnad uppgift förvaltas de numera — i den mån kronan icke avhänt sig dem —— samtliga såsom kronoparker.

Enligt kollegiets åsikt ha avvittringarna icke kunnat medföra någon inskränkning i den fria fiskerätten vid havsstränderna utöver den som följt av att markområden tillades byar eller hemman. En dylik konsekvens av avvittringarna lärer nämligen icke ha varit avsedd och synes dessutom vara mindre väl förenlig med den civil-

'S. 211 f. jfr s. 68 f. 2Ang. västkusten se förteckning i Betänk. 1924 s. 363 ff. Förefintligheten av holmar, klippor och skär av här avsedd natur inom Sotholms härad, Stockholms län, har på KMzts uppdrag utretts inom kammarkollegiet i utlåtande 8/7 1946.

• Sida 328
•  Original

rättsliga karaktären av lagstiftningen om rätten till fiske. Ännu mindre synes då genom ett av Kungl. Maj:t i administrativ ordning givet beslut, att viss överlopps— mark skall förvaltas såsom kronopark, ha kunnat ske en inskränkning i den lag- stadgade fria fiskerätten.»

Enligt kollegiets mening vore jämlikt 1 & fiskelagen fisket fritt vid av ålder befintliga eller genom avvittring tillkomna kronoparker. Däremot torde enligt rättspraxis sagda lagrum ej anses tillämpligt på av kronan inköpta hem- mansskogar, vilka förvaltades som kronoparker.1 Förutom vid vissa krono- parksstränder har kollegiet ansett fisket vara fritt vid ett antal markområden på Öland, som vid utmarksdelning avsatts för olika allmänna ändamål och till vilka äganderätten alltjämt tillkomme kronan? den företagna delningen medförde enligt kollegiets åsikt ingen rättsändring såvitt anginge de områden som undantagits från delningen. Kollegiet har slutligen uttalat, att det icke syntes uteslutet att på grund av omständigheter av lokal eller provinsiell karaktär andra kronan tillhöriga havsstränder kunde finnas, på vilka 1 & fiskelagen vore tillämplig.

Domänstyrelsen har för sin del förklarat, att enligt dess mening ifråga- varande stadgande icke vore tillämpligt på de vid kusten belägna krono- parkerna, där fiskerätten alltså ansåges tillkomma kronan såsom jordägare.

Genom den av kammarkollegiet förebragta historiska utredningen synes vara klarlagt, att till de i 1 & av 1896 års fiskelag avsedda havsstränderna äro att hänföra # förutom de s.k. fiskeplanerna på Öland samt eventuellt några andra enstaka områden av speciell karaktär —— vid saltsjön belägna stränder tillhörande av ålder befintliga eller genom avvittring uppkomna kronoparker.3 Vid dylika stränder skulle följaktligen varje svensk medbor— gare äga rätt att fiska med allenast de inskränkningar som gälla i fritt fiske- vatten i allmänhet. Denna rättighet, som går tillbaka ända till 1766 års fiskeri- stadga, lärer ej böra upphävas. Vid övriga kronoparker, vilka gå ned till kusten, äger däremot. jämlikt bestämmelse i 1935 års kronoskogst'örordning domänstyrelsen att disponera över fisket genom utarrendering, om så prö- vas lämpligt. Skillnaden mellan de båda slagen av kronoparker är emellertid uppenbarligen ofta vansklig att fastställa. Ur praktisk synpunkt kan det knappast medföra olägenhet att upplåta saltsjöfisket även vid de »nyare» kronoparkerna till allmänt begagnande, förutsatt att detsamma ej redan är särskilt disponerat. Samma regel synes kunna tillämpas på de under domänstyrelsens förvaltning stående kronoflygsandsfälten.

De föreslagna bestämmelserna ha avfattats i enlighet härmed.

1Jfr NJA 1941 s. 224. 2Som exempel ha nämnts en kalkbränningsplan jämte stenbrott (Äleklintabroltct nr 1) i Alböke socken samt en hamn- och lastplan (Klintabodarna nr 1) i Köpings socken, jfr Betänk. 1939 s. 40. 3Till denna uppfattning synes även fiskevattensutredningen närmast ha anslutit sig; se Betänk. 1939 s. 39 f.

• Sida 329
•  Original

I enlighet med vad i den allmänna motiveringen anförtsl ha till denna författning överflyttats de i 21 & t'örsta stycket av 1896 års lag intagna föreskrifterna om rätt för fiskeriidkare att på ifrågavarande havsstränder, skär och holmar avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus och bodar med mera. I samband härmed har förmånen av av- giftsfri upplåtelse ansetts böra tilläggas även sammanslutning av yrkes- fiskare.2 Det torde kunna förutsättas att erforderliga förbehåll göras vid upplåtelsen till förebyggande a' att marken komme' att nyttjas för annat ändamål än tillgodoseende av yrkesfiskets behov.

Förslaget till kungörelse oln ändrad lydelse av 31 & fiskeristadgan den 17 oktober 1900.

Beträffande vissa isolerat belägna fiskevatten, däri fisket är gemensam— hetsfiske, har länsstyrelsen möjlighet att medge lättnader i eljest gällande stadgeföreskrifter. Motsvarande förmån skall enligt förevarande förslag till- komma fiskevatten med liknande belägenhet, om fisket däri tillhör fiske- vårdsområde. Genom en övergångsbestämmelse ha gemensamhetsfiskevatt- nen tryggats vid sina nuvarande förmåner.

* S. 212. '-' Jfr kommitténs förslag till lag om tillägg till lagen om expropriation.

• Sida 330
•  Original

Sammanfattning.

Under åberopande av vad i det föregående anförts föreslär fiskerätts- kommittén, dels att följande av kommittén upprättade lagförslag föreläggas riksdagen till antagande, nämligen

]) förslag till fiskelag; 2) förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde;

3) förslag till lag om tillägg till lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

4) förslag till lag om tillägg till lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om ex- propriation ;