2

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

för utbildning, föreslås bli bestämd till 30, i vissa fall 60 dagar, räknat för

hela den tid civilförsvarsplikt föreligger. För civilförsvarets värnpliktiga

personal föreslås regler som kan medge längre tids utbildning.

I motsats till nuvarande civilförsvarslag upptager den föreslagna lagen

regler om beaktande i vissa fall av samvetsbetänkligheter mot civilförsvars-

tjänst.

Reglerna om var och hur skyddsrum skall anordnas har omarbetats under

hänsynstagande till kärnvapnens verkningar. Nuvarande regler om fastig-

hetsägarbidrag i samband med dispens från skyldighet att anordna enskilt

skyddsrum saknar motsvarighet i förslaget till ny civilförsvarslag.

Vid sidan av den redan nu föreliggande skyldigheten för fastighetsägare

att vidtaga anordningar för bl. a. alarmering och mörkläggning införes

skyldighet att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda anordningar

till skydd mot radioaktiv strålning och under civilförsvarsberedskap förse

anläggning eller byggnad därmed.

Den nya civilförsvarslagen och ändringen i 1940 års lag med vissa be­

stämmelser till skydd för försvaret m. m. föreslås skola träda i kraft den

1 juli 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

3

Förslag

till

Civilförsvarslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1

§•

Civilförsvaret har till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda

liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så

ock annan likartad verksamhet.

För olika slag av civilförsvarsverksamhet skola finnas särskilda tjänste-

grenar.

Konungen äger förordna, att personal, som krigsplacerats för tjänst­

göring inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, skall, då riket

är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter

utöva jämväl sådan försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten.

Sådan personal tillhör under krig krigsmakten.

2

§•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att

inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap

( civilför svar sber edskap ).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap

(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civil­

för svar sstyr elsen.

4

4 §.

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret och, i

den utsträckning det finnes erforderligt, i särskilda områden för det regio­

nala civilförsvaret. Om indelningen förordnar Konungen.

Ingå i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till

vilket län området skall höra i civilförsvarshänseende.

Länsstyrelsen äger, då det finnes ändamålsenligt, förordna om indelning

av civilförsvarsområde i civilförsvarsdistrikt.

6

§•

Inom civilförsvarsområde utövas ledningen av civilförsvaret under civil-

försvarsberedskap samt, om Konungen i fråga om visst civilförsvarsområde

så förordnar, även eljest av en civilförsvarschef. För civilförsvarschefen

skall finnas en ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen, om ej Ko­

nungen för visst civilförsvarsområde förordnar annorlunda.

För ledningen under civilförsvar sberedskap av civilförsvaret inom civil­

försvarsdistrikt må länsstyrelsen förordna en distriktschef.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig att mottaga

uppdrag som avses i denna paragraf.

7 §•

Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar lokalt för

varje civilförsvarsområde samt regionalt för varje för regionalt civilförsvar

avsett område, dels i den mån det finnes erforderligt med hänsyn till be­

byggelsens beskaffenhet eller eljest som verkskydd för särskilda anlägg­

ningar och byggnader.

Lokalt allmänt civilförsvar och verkskydd må anordnas gemensamt, om

det finnes ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena på viss ort och

kan ske utan minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina upp­

gifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

8

§•

Till avvärjande av skada må civilförsvaret under civilförsvarsberedskap

tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna området eller den egna

anläggningen eller byggnaden, enligt grunder som Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Om det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas

5

oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbe­

fälhavaren förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myn­

dighet må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om

fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10

§.

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvars­

område skall till sina huvuddrag angivas i särskild organisationsplan.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring

däri, fastställas av cmlförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

3 KAP.

Civilförsvarsplikt

11

§•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, var­

under han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han

fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret

som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad

sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12

§.

1 mom. Civilförsvarsplikt skall under tid, då civilförsvarsberedskap rå­

der, fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till fientlig verk­

samhet eller fara därför samt till behovet av utbildning och övning i civil-

försvarstjänst.

2 mom. Under annan tid än i 1 mom. sägs är civilförsvarspliktig icke

skyldig att tjänstgöra i civilförsvaret annat än för utbildning och övning.

Civilförsvarspliktig, som jämlikt 17 § är inskriven i civilförsvaret, må för

utbildning tagas i anspråk under högst trettio dagar; dock må utbildnings­

tiden för civilförsvarspliktig som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller

i annan befattning, vilken kräver särskilda insikter eller färdigheter, ut­

sträckas till högst sextio dagar.

Envar civilförsvarspliktig är skyldig att under varje följd av tre kalen­

derår deltaga högst sextio timmar i övning, som anordnas av civilförsvars­

myndighet.

3 mom. Utan hinder av vad i 2 mom. stadgas må värnpliktig, som är in­

skriven i civilförsvaret, åläggas att deltaga i utbildning och övning under

den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas

att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

6

Har Konungen beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnplikts­

lagen må anordnas vid krigsmakten, äger Konungen tillika förordna, att

värnpliktig, som avses i nästföregående stycke, må åläggas tjänstgöring för

utbildning och övning i civilförsvaret sammanlagt högst etthundraåttio

dagar utöver den tid, som han enligt vad förut sagts är skyldig att fullgöra

sådan tjänstgöring.

4 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser om den utsträck­

ning, vari olika grupper av civilförsvarspliktiga må tagas i anspråk vid

olika tider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

13 §.

Ej må utan tillstand av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan

tid, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller

såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

krigsmakten.

14 §.

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från full­

görande av civilförsvarsplikt äger Konungen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att bruk av vapen mot annan skulle för ho­

nom medföra djup samvetsnöd och gör han genom intyg av minst två tro­

värdiga personer sannolikt, att hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt

grundade, må tjänstgöring inom ordnings- och bevakningstjänsten icke

åläggas honom.

Då civilförsvarspliktig första gången gjort framställning, som avses i

andra stycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från

skyldighet att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

15 §.

På anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen är civilförsvars­

pliktig skyldig att inom tid, som föreskrivits i samband med anmaningen,

lämna erforderliga upplysningar rörande personliga förhållanden av be­

tydelse för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig efterkomma

kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart

ske kan anmäla förfallet till den civilförsvarsmyndighet, som utfärdat kal­

lelsen.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de före­

skrifter som meddelas honom av vederbörande befäl.

8

Om arbetstagares rätt att under tjänstgöring åt det allmänna bibehållas

vid anställning och vissa med denna förenade förmåner är särskilt stadgat.

Kangl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

22

§.

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig

skola skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hänsyn till den avsedda användningen all­

mänt skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som bergfast

skyddsrum eller som normalskyddsrum.

23 §.

Allmänna skyddsrum skola, i den utsträckning det finnes erforderligt,

anordnas inom stad, köping och annat tättbebyggt område, som icke är av

endast ringa omfattning och betydelse, samt annorstädes, där särskilda

förhållanden påkalla det, för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande

civilförsvarspersonal och, om Konungen så förordnar, åt befolkningen inom

området.

Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar, civilförsvarsstyrelsen

utser de orter, områden och platser, där allmänna skyddsrum för civilför­

svarspersonal skola anordnas, samt fastställer antalet allmänna skyddsrum

å sådan ort. De allmänna skyddsrummens närmare belägenhet skall angi­

vas i organisationsplanen.

24 §.

1 mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som be­

stämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilför­

svarsstyrelsen, anordnas vid följande anläggningar och byggnader till

skydd för dem, som uppehålla sig där, nämligen vid

1. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anlägg­

ningar, som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst tjugufem personer

samtidigt äro sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra

närbelägna anläggningar utgöra en grupp, inom vilken i regel minst tjugu­

fem personer äro sysselsatta;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller

hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnader som äro uppförda i mera än två våningar och som till

väsentlig del äro avsedda för bostads-, kontors- eller affärsändamål, dock

ej en- eller tvåfamilj shus; samt

10

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum, om ej

Konungen för särskilt fall förordnar, att det skall fylla större krav på

skyddsförmåga.

29 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så

många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom

byggnaden.

Det antal personer som enskilt skyddsrum, avsett för annan anläggning

eller byggnad, skall kunna hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen fastställer. Här­

vid ma ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa flera personer än som

under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden.

Konungen äger för särskilda fall förordna att enskilt skyddsrum skall

fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

30 §.

Därest anordnande jämlikt bestämmelserna i 23—26 samt 29 §§ av

skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum och som icke enligt Ko­

nungens förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga eller ut­

rymme, prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undan­

tag från bestämmelserna om normalskyddsrum. Dylikt undantag må ock

eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk

på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 § om beskaffenheten av

bergfast skyddsrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat

område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller

är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från

byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare

ti11 byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvarters-

bebyggelse eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio me­

ters längd, och finnes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må

civilförsvarschefen, då ledningen av civilförsvaret ankommer på honom,

och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källarmur

mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott), därest före­

skrivna reservutgångar prövas icke säkerställa de förbindelser utåt, som äro

nödiga i händelse av byggnadsras.

12

föreskrifter rörande uppehållsplats för dem, som på grund av beslutet om

utrymning lämna sin bostad.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5 år 19öu

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och

utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anled­

ning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla

sig inom visst område att lämna detta (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat om utrymning, äger

utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfat­

tas av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

Vid krig eller krigsfara äger Konungen eller myndighet, som Konungen

bestämmer, i fråga om visst område jämväl förbjuda att den, som icke är

bosatt inom detta, tager uppehåll inom området (inflyttningsförbud).

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas

eller sannolikt komma att vidtagas inom området av krigsmakten eller

civilförsvaret, eljest skulle bliva väsentligt försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter, som

böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest

icke skulle bliva tillgodosett.

Inflyttningsförbud må meddelas allenast, då förhållande som angivits

ovan under a) föreligger eller då inflyttningen är förenad med uppenbar

livsfara.

Allmänna påbnd

39 §.

Om alarmering och mörkläggning, så ock om trafiken samt den allmänna

ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen

meddela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola

äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

dande belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under

mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 mom. b)—e) enligt organisationspla­

nen hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis in­

gående kommuner, skall den kommun länsstyrelsen bestämmer vidtaga

åtgärden och förskjuta kostnaderna därför.

I den mån kostnaderna icke täckas av statsmedel, skola de årligen för­

delas mellan kommunerna i förhållande till det antal skattekronor och

skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de

skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Påstår kommun, att särskilda skäl finnas för annan fördelningsgrund, så­

som att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kom­

mun, eller uppkommer eljest tvist mellan kommunerna beträffande skyl­

digheten att bidraga till kostnaderna, äger länsstyrelsen efter framställning

förordna, hur fördelningen skall ske. Sådan framställning skall göras sist

inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel

eller, om framställningen göres av kommun, som förskjutit kostnaderna,

efter utgången av det kalenderår, under vilket desamma förskjutits. Till

den kommun, som förskjutit kostnaderna, hava övriga kommuner att i

överensstämmelse med fördelning som nu sagts utgiva på dem belöpande

andelar.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande sådan i 1 mom. g) avsedd kostnad som uppkommit under civilför-

svarsberedskap och hänför sig till ändamål, vilket angivits i organisations­

planen såsom gemensamt för flera kommuner, samt beträffande förlust i

anledning av skada å kommun tillhörig materiel eller annan egendom, som

jämlikt 1 mom. h) under civilförsvarsberedskap ställts till civilförsvarets

förfogande för ändamål som nu sagts.

3 mom. Närmare bestämmelser rörande samordningen mellan de kommu­

nala myndigheternas verksamhet och civilförsvaret meddelas av Konungen.

41 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilför­

svaret åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvars­

beredskap må Konungen förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall

tillsättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes, skall i stad drätselkammaren

och i annan kommun kommunalnämnden vara civilförsvarsnämnd; kom­

mun dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt organ att vara civil­

försvarsnämnd.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd väl­

jas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. An­

16

ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall

avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlig­

het med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

43 §.

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen medgiva,

att kommun må för kostnad, som kommunen fått vidkännas på grund av

åtgärd enligt 40 § 1 mom. b) eller c) eller 54 §, erhålla högre statsbidrag än

i 42 § stadgas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

44 §.

Tillhandahåller kommun lokaler för civilförsvarets administration, för

förvaring av annan materiel eller utrustning för civilförsvaret än som avses

i 40 § 1 mom. e) eller för annan civilförsvarsutbildning än sådan som avser

det egna civilförsvarsområdets personal, skall skälig ersättning därför ut­

givas av statsmedel.

45 §.

Har kommunalt anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsva­

ret, jämlikt 8 § tagits i anspråk för uppgifter som ej röra det egna civilför­

svarsområdet, äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för

avlöning och annan ersättning, som kommunen till följd av bestämmelserna

i 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Om under högsta civilförsvarsberedskap materiel eller annan egendom,

som kommun enligt gällande organisationsplan ställt till allmänna civil­

försvarets förfogande, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet el­

ler ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger kom­

munen erhålla skälig gottgörelse av statsmedel.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,

där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

46 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola föl­

jande särskilda bestämmelser gälla:

1) Vad som stadgas i 40 § 1 mom. a) samt g), h) och i) jämte därtill

anslutande bestämmelser i 40 § 2 mom. skall äga motsvarande tillämpning

å municipalsamhället.

2) Municipalsamhället äger samma rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i 45 §.

18

50 §.

Gemensam organisation för lokalt allmänt civilförsvar och ett eller

flera verkskydd skall grundas på avtal mellan länsstyrelsen och den eller

dem, som äro skyldiga att anordna verkskydd. I avtalet skola grunderna

för organisationen och för fördelningen av kostnaderna för denna angivas.

51

§.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den

anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning

utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt

47 § tredje stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, därest

skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

52 §.

Ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, så ock den som i

fråga om tillsyn därå företräder ägaren eller innehavaren är pliktig att

tillhandagå civilförsvarsmyndighet med att anskaffa upplysningar om dem

som bo eller äro verksamma inom anläggningen eller byggnaden samt att

till dem förmedla alägganden och andra meddelanden från civilförsvars­

myndighet.

Vad nu sagts skall, såvitt gäller anställda, äga motsvarande tillämpning å

arbetsgivaren och den som företräder honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Skyddsrum och andra anordningar

53 §.

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 § skall finnas för anläggning

eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av dennas ägare.

Den som med nyttjanderätt innehar fastighet eller byggnad eller del

därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

1 skyddsrummets utrustning skall ingå brand- och sjukvårdsmateriel en­

ligt anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst område eller å viss plats skyldighet att anordna

enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestäm­

mer, förordna, att där befintliga skyddsrum likväl skola utrustas och under­

hållas.

54 §.

Skall ett i organisationsplanen upptaget allmänt skyddsrum inrättas som

bergfast skyddsrum på mark, som äges eller nyttjas av annan än kom­

mun, må länsstyrelsen medgiva honom att i stället för kommunen in­

20

svarig för anskaffning och tillpassning av materielen ävensom för anskaff­

ning och uppsättning av anordningar för dess anbringande, medan inne­

havaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för

dess användning. Vad under c) stadgas skall gälla jämväl innehavare.

58 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostads­

ändamål, skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller

innehavare under högsta civilförsvarsberedskap pliktig att följa de före­

skrifter i fråga om byggnadens iordningställande, som meddelas av läns­

styrelsen eller civilförsvarschefen. Ej må dock någon åläggas att ombesörja

åtgärd, som skulle medföra oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet för

honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Utrymning

59 §.

Har beslut meddelats om utrymning av visst område, åligger det envar,

som omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i

anledning härav.

Den som inom området driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller

annan vårdanstalt är skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvars-

myndighet utrustning, som efter utrymningen icke erfordras för anstaltens

verksamhet inom området, för förläggning, i vilken personer från anstalten

skola inkvarteras.

60 §.

Den som svarar för avlöning av personal vid undervisnings- eller vård­

anstalt är skyldig att avlöna personal med motsvarande arbetsuppgifter

vid förläggning, som efter anstaltens utrymning anordnats för dennas

elever eller intagna.

Gemensamma bestämmelser

61 §.

Finner länsstyrelsen i fråga om viss egéndom annan åtgärd än förut i

detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civil­

försvaret har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare

eller innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

62 §.

Den som med stöd av 28 eller 29 § ålagts att anordna enskilt skydds­

rum av särskild beskaffenhet eller storlek så ock den som med stöd av

57 § första stycket c) eller 61 § ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som

22

gälla i tillämpliga delar, varvid länsstyrelsen eller civilförsvarschefen skall

utöva den befogenhet, som vid husrannsakan tillkommer undersöknings-

ledaren, åklagaren eller rätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

67 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna

lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fidei­

kommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

8 KAP.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov

68

§.

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret även­

som länsstyrelse äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk mark­

områden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustnings-

persedlar, materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten,

därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna

fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas

tillräckligt skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid en­

dast taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhets­

område; dock må efter länsstyrelsens medgivande civilförsvarschef taga

motorfordon, släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas

inom annat till länet hörande civilförsvarsområde.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter

enligt 40 § 1 mom. b) och c) att egendom tages i anspråk för kommuns

räkning, skall vad i nästföregående stycke sägs äga motsvarande tillämp­

ning såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda

stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning och källarmurs-

genombrott gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;

förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

69 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till äga­

rens eller innehavarens tillgång på egendom, varom fråga är, och behov

därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring

må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

anspråk med äganderätt, äger han framför ägaren rätt att utfå sin fordran

ur ersättningsbeloppet, även om fordringen ej är förfallen till betalning.

Detsamma skall ock gälla den, som har rätt att kvarhålla egendomen till

säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall utgivas till utmät­

ningsmannen, om borgenären yrkar det. Avser beloppet egendom, som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall det, om part så begär,

utgivas till överexekutor, som har att förfara därmed på sätt är stadgat i

186 § utsökningslagen.

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

75 §.

I den mån det prövas oundgängligt för att annan civilförsvarsuppgift än

som avses i 68 § skall kunna fullgöras, äger civilförsvarsmyndighet, i en­

lighet med vad Konungen närmare förordnar därom, under civilförsvars-

beredskap taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten.

Härvid skola bestämmelserna i 68—74 §§ lända till efterrättelse i tillämp­

liga delar.

76 §.

Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhanda­

hålla egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag,

äger polismyndighet uttaga egendomen. Kan dröjsmålet medföra våda och

är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt den som utövat

förfoganderätten.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

77 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,

som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit kallad i veder­

börlig ordning, eller avviker någon olovligen därifrån, må han på fram­

ställning av länsstyrelsen, chef för undsättningskår eller civilförsvarsche-

fen omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens för­

sorg. Detsamma skall gälla om civilförsvarspliktig utan anmält laga förfall

underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad kallelse till personlig

inställelse.

78 §.

Är någon jämlikt 15 § eller bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som

26

försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret

och som, i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter, underlåter att efter

vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest

olovligen undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad

vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som

eljest under tjänstgöring i civilförsvaret uppsåtligen eller av oaktsamhet, som

ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt reglementen, instruk­

tioner eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom

han enligt 15 § eller 47 § första stycket e) är pliktig att lämna upplysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bort-

flyttningsförbud lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder sär­

skilt meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egen­

dom, som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anledning vägrar att låta civilförsvarsmyndighet

besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 § sägs;

7. den som vid förfrågan jämlikt 66 § vägrar att lämna upplysning eller

som vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller gransk­

ning som avses i nämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande för­

hållande, som avses i samma paragrafs första stycke;

8. den som med vetskap om att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.

beslutat taga i anspråk egendom, som innehaves av honom, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egen­

domen eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöj­

liggör egendomens tagande i anspråk; samt

9. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestäm-

melser till lagen och ej avser åliggande, för vars fullgörande vite kan före­

läggas enligt 78 §.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd

med straff, må rätten, i den mån det finnes skäligt, förklara egendom, som

undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egendomen

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan

för egendomens värde.

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

82 §.

Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahål­

lande av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm­

likt 65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning eller granskning som avses

28

bestämmelser i 9 kap. av samma lag alltjämt gälla, intill dess annorlunda

förordnas. Härvid skall vad i 66 och 68 §§ sägs om civilförsvarsmyndighet i

stället gälla den myndighet, som Konungen bestämmer.

4. Har kommun tillsatt särskild civilförsvarsnämnd enligt äldre lagen,

skall val av sådan nämnd enligt nya lagen i annan kommun än Stockholm

första gången äga rum under år 1963. Tjänstgöringstiden för enligt äldre

bestämmelser valda ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd

skall i Stockholm upphöra med utgången av år 1960 och i annan kommun

med utgången av år 1963.

5. Har före denna lags ikraftträdande för anläggning eller byggnad in­

rättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig ordning godkänt, må ej,

med mindre särskilda skäl äro därtill, anläggningens eller byggnadens

ägare åläggas att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka eller förändra det

godkända skyddsrummet; dock skall han vara skyldig att utrusta skydds­

rummet med brand- och sjukvårdsmateriel enligt vad som stadgas i 53 §.

Vad nu sagts skall även gälla enskilt skyddsrum, för vilket före lagens

ikraftträdande byggnadslov föreligger.

6. Beträffande fastighetsägarbidrag, som fastställts jämlikt 59 b § i

1944 års civilförsvar slag, må Konungen, om med hänsyn till föreliggande

omständigheter så prövas skäligt, på framställning av fastighetsägaren

efterskänka bidraget eller, i den mån det redan erlagts, förordna om dess

återbetalning. Vid beslut om efterskänkande eller återbetalning äger Ko­

nungen fästa villkor.

Framställning, som avses i föregående stycke, skall ingivas av fastig­

hetsägaren till den kommun, där fastigheten är belägen, före den 1 juli

1961 och skall, åtföljd av kommunens yttrande, av kommunen underställas

Konungens prövning. Berättigas fastighetsägaren att återfå erlagt bidrags­

belopp, skall detta utbetalas av kommunen med rätt för denna att av stats­

medel återfå två tredjedelar av det utbetalda beloppet.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av vad

som stadgas under denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

30

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

3 §.

Under förhållanden, varom i 2 § andra stycket sägs, må Konungen avdela

särskilda säkerhetsområden, i fråga om vilka förbud, som i 2 § avses, en­

ligt Konungens bemyndigande må i stället för av länsstyrelse utfärdas av

vederbörande militära befälhavare. Såsom säkerhetsområde skall jämväl

anses krigsskådeplats.

Under sådana förhållanden må Konungen även i andra fall än i 1 och

2 §§ avses utfärda förbud mot att utan särskilt tillstånd taga fotografier

eller göra avbildningar eller beskrivningar av militära trupper, krigsmate­

riel eller dylikt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

4

§•

Länsstyrelsen äger ålägga den

som driver industriell eller annan

verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen

att vidtaga särskilda skyddsåtgärder

inom anläggning för driften, såsom

anordnande av bevakning, inhägnad,

maskinskydd eller reservförråd, om

sådan åtgärd med hänsyn till fara

för spioneri eller sabotage eller för

skada genom fientlig verksamhet

finnes påkallad för att förhindra

obehörig insyn eller för att säkerstäl­

la driften. I den mån driften avses

skola fortgå åven då platsen omedel­

bart hotas av fientligt anfall, må

länsstyrelsen tillika förordna att här­

av betingade särskilda anordningar

för personalens skydd skola vid­

tagas.

Om särskilda skäl åro därtill, må

länsstyrelsen ålägga jämväl anlägg­

ningens ägare att vidtaga åtgärd,

som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd,

som avses i denna paragraf, år berät­

tigad till skälig ersättning av stats­

medel för kostnad eller skada, som

åsamkas honom härigenom. Vid er-

31

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

sättningens bestämmande skall hän­

syn tagas till den nytta, som åtgär­

den kan medföra för honom. Är kost­

naden eller skadan ringa, utgår icke

ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den

ordning, som år stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

5 §.

Ägare eller innehavare av anlägg­

ning, som avses i 4 §, är skyldig att

tillåta besiktning av anläggningen

genom länsstyrelsens försorg för ut­

rönande av vilka åtgärder enligt 4 §

som kunna erfordras ävensom att

tåla sådan åtgärd, om han icke själv

är skyldig att vidtaga den. Medför

åtgärden kostnad eller skada för ho­

nom är han berättigad till ersättning

enligt vad som stadgas i 4 §.

6

§•

Länsstyrelsen äger förelägga den,

som är skyldig att vidtaga åtgärd

enligt 4 § eller att tillåta besiktning

enligt 5 §, att vid vite iakttaga skyl­

digheten inom viss tid. Efterkommer

han ej föreläggandet, äger länsstyrel­

sen antingen utdöma vitet och ut­

sätta nytt sådant eller ombesörja åt­

gärden och uttaga kostnaden härför

av den försumlige i den mån han

icke på grund av stadgande i denna

lag är berättigad till ersättning för

kostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 dr 1960

4 §.

7 §.

Bryter någon mot förbud, varom Bryter någon mot förbud, varom

i 1, 2 eller 3 § sägs, dömes till dags- i 1, 2 eller 3 § sägs, eller vägrar nu-

böter eller fängelse.

gon utan skälig anledning att låta

32

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

anläggning besiktigas efter vad som

stadgas i 5 §, dömes till dagsböter

eller fängelse.

Lag samma vare, där någon, ändå att förbud som förut sagts ej blivit

meddelat, genom förklädnad eller genom att lämna oriktig uppgift om sina

personliga förhållanden eller eljest svikligen berett sig tillträde till an­

läggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område eller tillfälle att när­

vara vid företag, övningar eller försök, som i 1 § sägs.

5 §.

8 §.

Sjömätning eller lödning vid rikets kuster eller i därtill hörande skär­

gårdar, farleder eller hamnar må endast ske med tillstånd enligt vad av

Konungen stadgas. Den som häremot bryter dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. Vad sålunda är sagt äge dock ej tillämpning,

om någon utför lödning, som erfordras för framförande eller säkerställande

av fartyg, varå han befinner sig, eller om lödning i hamn verkställes på

föranstaltande av vederbörande hamnmyndighet.

6 §.

9 §.

Fotografier, avbildningar, beskrivningar eller mätningsuppgifter, till­

komna under förfarande, vilket enligt denna lag är förbjudet, jämte för

fotografiernas tagande samt avbildningarnas, beskrivningarnas eller mät­

ningarnas verkställande använda apparater och materiel ävensom spräng­

ämnen, vilka någon innehaft i strid mot förbud som utfärdats enligt lagen,

må, evad någon fälles till ansvar för överträdelse av denna lag eller ej, för­

klaras förverkade till kronan.

7 §.

10 §.

Enligt de närmare bestämmelser Konungen utfärdar äger bevaknings-

personal vid anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som

skyddas enligt 1—3 §§ befogenhet att i den omfattning som kräves för full­

görande av bevakningsuppgiften företaga kroppsvisitation å personer, som

där söka vinna tillträde eller uppehålla sig, samt undersöka föremål som

de medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga

personer och av dem medförda föremål.

8

§.

11

§.

Böter som ådömas enligt denna Närmare föreskrifter rörande till­

lag tillfalla kronan.

lämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

33

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

Har länsstyrelse före lagens ikraft­

trädande meddelat förordnande rö­

rande åtgärd, som sägs i i §, med

stöd av 57 § civilförsvarslagen den

15 juli 19H (nr 536), skall förord­

nandet i stället anses meddelat en­

ligt denna lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

3

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 juni 1959.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern ^för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

S

träng

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny civil­

försvarslag m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Den nuvarande civilförsvarslagen tillkom år 1944, då civilförsvaret ge­

nom statsmakternas beslut fick en ny organisation, till huvudsaklig del bil­

dad genom en sammanslagning av den dåvarande luftskyddsorganisationen

och organisationen för utrymning och socialtjänst. Lagens giltighetstid be­

gränsades på förslag av vederbörande riksdagsutskott till 5 år i avbidan på

en överarbetning av lagen i vissa hänseenden. År 1948 verkställdes denna

överarbetning, som huvudsakligen avsåg ansvars- och kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna, och civilförsvarslagen blev permanent från

och med den 1 juli 1949.

Den krigstekniska utvecklingen under det andra världskrigets sista skede

med bland annat tillkomsten av atomvapen och robotar och den därpå föl­

jande oerhört snabba vidareutvecklingen av dessa vapen och vapenbärare

nödvändiggjorde i början av 1950-talet en omprövning av civilförsvarets in­

riktning och uppgifter. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars

1953 tillkallade min företrädare i ämbetet fem sakkunniga för att pröva

civilförsvarets behov och överse dess planläggning. Uppdraget avsåg i hu­

vudsak att för såväl freds- som krigsförhållanden närmare bestämma civil­

försvarets verksamhet och utforma därav föranledda organisations- och

personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnadsplan för civilförsvars­

organisationens fortsatta uppbyggnad. Utredningen skulle utgå från att civil­

försvarets uppgifter i stort sett skulle vara oförändrade, men om utredning­

en fann, att någon jämkning härvidlag eller i fråga om avgränsningen av

civilförsvarets uppgifter gentemot andra verksamhetsområden var lämplig,

skulle utredningen vara oförhindrad att framlägga förslag därom. De sak­

36

Det nydaningsarbete på civilförsvarets område, som inleddes genom stats­

makternas beslut ar 1956 rörande civilförsvarets förebyggande verksamhet

i fråga om skyddsrumsbyggande och utrymning, har sedermera fortsatt på

grundval av de senare avgivna betänkandena. I propositionen nr 114/1959

förelädes sålunda riksdagen förslag till ny organisation för civilförsvaret, i

samband varmed bl. a. även riktlinjer för civilförsvarsutbildningen och dess

anordnande underställdes riksdagens prövning. Propositionen bifölls i hu­

vudsak av riksdagen.

Den sålunda beslutade nya organisationen av civilförsvaret nödvändig­

gör åtskilliga ändringar i civilförsvarslagen. Ändringar i denna påkallas

även av den omläggning av utbildningsverksamheten, som beslutats i en­

lighet med propositionen. Ehuru någon ändring i civilförsvarslagen såvitt

gäller de däri inskrivna allmänna grunderna för civilförsvaret och för de

enskildas och kommunernas medverkan i detta icke föranledes av de fat­

tade besluten, torde det stora antalet ändringar i lagen motivera en ny

civilförsvarslag.

I lagstiftningsärendet bör jämväl prövas frågan om beaktande av sam­

vetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst och införande av möjlighet för

den, som hyser sådana betänkligheter, att fullgöra ersättningstjänst. Med

stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade min före­

trädare i ämbetet en sakkunnig, häradshövdingen Ivar Öhman, att utreda

denna fråga. Utredningsmannen avgav den 26 juli 1957 ett betänkande

med förslag till dels lag om ändring i civilförsvarslagen, dels kungörelse

med vissa bestämmelser angående ersättningstjänst för civilförsvars plik­

tiga.

Civilförsvarsutredningens betänkande med förslag till ny civilförsvarslag

m. m. liksom den nyssnämnda sakkunniges betänkande har i vanlig ord­

ning remissbehandlats. Över civilförsvarsutredningens betänkande har

härvid remissyttranden avgivits av överbefälhavaren, fortifikationsför-

valtningen, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknads­

styrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, statspolis-

intendenten, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, styrelsen för

statens brandskola, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, telesty­

relsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls­

styrelsen, luftfartsstyrelsen, statens organisationsnämnd, veterinärstyrel­

sen, statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap, civilbefälhavarna i första, andra, tredje och femte

civilområdena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, 1954

års brandlagsrevision, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbun­

det, svenska landskommunernas förbund, svenska hamnförbundet, central­

förbundet Folk och Försvar, Sveriges industriförbund, landsorganisationen

i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges civilförsvarsförbund,

Industriens verkskyddsinstitut AB, föreningen Sveriges landsfogdar, före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

38

tage, att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig

verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik

verksamhet, att under krig och, i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom,

vid krigsfara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan som

förorsakas av fientlig verksamhet, att planlägga och genomföra undanför-

sel och förstöring i den mån detta icke ankommer på annan myndighet,

att i den mån Kungl. Maj :t förordnar särskilt därom, vidtaga åtgärder för

omhändertagande av en mera omfattande flyktingström samt att i övrigt

handha sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets

försvar, som icke åvilar annan myndighet. I fråga om ordning och säker­

het under civilförsvarsberedskap skall enligt 2 § i kungörelsen civilför­

svaret ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och andra civilför­

svarets inrättningar och eljest handha ordningsuppgifter, som har samband

med civilförsvarets verksamhet i övrigt.

Civilförsvarets verksamhet har såsom av det anförda framgår en civil,

humanitär inriktning; dess främsta uppgift kan sammanfattningsvis sägas

vara att skydda liv och egendom och att lindra följderna av krigshandling­

ar mot civilbefolkningen och hemorten. I överensstämmelse med den hu­

manitära inriktningen av civilförsvarets uppgifter är organisationen för

civilförsvarsverksamheten utformad såsom en civil organisation,

vilken i princip icke är beväpnad för stridsuppgifter. Ett visst avsteg från

principen att civilförsvaret är en civil organisation förekommer dock så­

tillvida att civilförsvarslagen bemyndigar Konungen att förordna att perso­

nal, tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret, i krig skall vara

skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter utöva sådan

verksamhet för rikets försvar, som eljest åvilar krigsmakten. Sådan perso­

nal tillhör emellertid under krig krigsmakten enligt uttryckligt stadgande

i civilförsvarslagen (1 kap. 1 § sista stycket). Dylikt förordnande har med­

delats beträffande civilförsvarets personal för ordnings- och bevaknings­

tjänst och har motiverats av angelägenheten av att denna personal skall

kunna använda vapen vid fullgörandet av sina uppgifter, särskilt gentemot

fientliga sabotagegrupper.

Civilförsvarets egenskap av en civil organisation påverkas däremot

icke av att Konungen eller — efter Konungens bemyndigande — överbefäl­

havaren enligt 2 kap. 9 § civilförsvarslagen äger förordna att militär myn­

dighet under högsta civilförsvarsberedskap må för särskilda fall meddela

civilförsvarsmyndighet direktiv rörande verksamheten. Sådana direktiv

kan nämligen endast avse fullgörandet av civilförsvarsuppgifter. Förord­

nande om sådan militär direktivrätt får meddelas endast om det finnes

oundgängligt för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten. I

I 2 kap. civilförsvarslagen meddelas de grundläggande bestämmelserna

för civilförsvarsorganisationens utformning. Här stad-

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

40

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

sjuka, åldringar och andra icke arbetsföra personer samt vårdare, i allt

omfattande ca 50 % av befolkningen i orten. I anslutning till beredskaps-

utrymningen kan, åtminstone i de största städerna, en omflyttning ske av

de kvarvarande, så att de i varje fall under fritid icke kommer att uppe­

hålla sig i städernas inre områden. För särskilt utsatta orter och områden

skall beredskapsutrymningen följas av en slutlig utrymning, omfattande

alla som kan utrymmas utan att verksamhet som är oundgänglig för total­

försvaret lamslås. En efter dessa riktlinjer företagen utrymningsplanlägg-

ning anses göra det möjligt att anpassa utrymningens omfattning efter

situationens krav.

Beträffande skyddsrumsbyggandet föreskriver civilförsvarslagen (4

kap.) att det skall anordnas dels allmänna skyddsrum för civilförsvarets

personal, för dem som omhändertages vid förbandsplats, härbärge och an­

nan av allmänna civilförsvaret anordnad eller nyttjad anstalt eller för väg-

farande och andra, som uppehåller sig på allmän plats, samt för civilbefolk­

ningen inom vissa områden, dels enskilda skyddsrum i vissa anläggningar

och byggnader för dem som bor eller eljest vistas där. Enligt 1956 års rikt­

linjer skall i innerområdena eller eljest särskilt riskfyllda delar av de mest

hotade orterna, i synnerhet sådana som måste anses utsatta för risk för

atomvapenanfall, för civilbefolkningen endast byggas bergrum eller likvär­

diga betongskyddsrum {befolkningsskyddsrum). I övriga delar av dessa

orter och i de mindre utsatta orterna inrättas för civilbefolkningen allmän­

na och enskilda skyddsrum såsom normalskyddsrum, dvs. skyddsrum som

erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber och projektiler

än omedelbar träffverkan. Befolkningsskyddsrummen skall i första hand

förläggas och dimensioneras med hänsyn till den verksamhet, som under

krig skall fortgå i de särskilt riskfyllda områden, där dessa skyddsrum

anordnas, och med beaktande av att de skyddssökande måste kunna be­

redas liggplatser i skyddsrummen. I andra hand skall befolkningsskydds­

rummen också kunna utgöra tillfälligt katastrofskydd för utrymnings-

berättigade i väntan på utrymningstransporter. Normalskyddsrum är i

orter, som avses skola slutligt utrymmas, främst att betrakta som sådant

katastrofskydd. Inom de områden, som inte kan antagas komma att vara

anfallsmål, skall skyddsrum inte inrättas. Det ankommer på Kungl. Maj :t

att bestämma, var befolkningsskyddsrum skall byggas, och på Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, på civilförsvarsstyrelsen att ange

område eller plats, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Då skyddsrum

enligt föreskrift i civilförsvarslagen inrättas i källare till byggnad eller

byg§nader, som utgör eller tillhör sluten kvartersbebyggelse eller ock an­

nan sammanhängande bebyggelse av minst 40 meters längd, äger civilför-

svarschefen, om det erfordras för att säkerställa de förbindelser utåt som

är nödiga vid byggnadsras, förordna att öppning skall upptagas i källar-

mur mellan olika delar av bebyggelsen (källarmursgenombrott).

42

Då beredskapstillstånd ej råder, får civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk

för annat ändamål än utbildning och övning och ej heller under längre tid

än 30 timmar för varje kalenderår. Den som genom inskrivning särskilt ut-

tagits för viss tjänstgöring i civilförsvaret får dock åläggas att deltaga i

utbildning och övning under högst 60 timmar för varje kalenderår och, om

han inskrivits för tjänstgöring i befälsbefattning, att därjämte medverka vid

förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.

Konungen äger enligt 3 kap. 14 § civilförsvarslagen meddela bestämmelser

om befrielse från civilförsvarsplikt. Några dylika bestämmelser har emeller­

tid icke utfärdats.

Civilförsvar splikten innebär, förutom skyldighet att tjänstgöra i civil­

försvaret och att deltaga i utbildning och övning, även skyldighet att på

anmaning lämna civilförsvarschefen upplysningar om förhållanden av bety­

delse för frågan om den civilförsvarspliktiges tjänstgöring i civilförsvaret

'.3 kap. 15 §), att efterkomma kallelse och att i avseende å tjänstgöringen

ställa sig de föreskrifter till efterrättelse, som meddelas av befälet (3 kap.

16 §).

Då en person samtidigt kan vara både civilförsvarspliktig och värnplik­

tig eller eljest skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten har särskilda regler

måst givas i syfte att samordna tjänstgöringsskyldigheten inom civilför­

svaret och krigsmakten. I 3 kap. 13 § föreskrives sålunda att tjänstgöring

i civilförsvaret ej får utan särskilt tillstånd åläggas någon på sådan tid,

att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller

såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

krigsmakten.

Enligt särskild lagstiftning — lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyl­

dighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten — är civil­

försvarspliktig i krig skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten i luftbevak­

nings-, signal-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst eller an­

nan därmed jämförlig tjänst, som icke är förenad med egentliga strids-

uppgifter.

Personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss

tjänst i civilförsvaret, kan på förhand uttagas därtill genom inskrivning (3

kap. 17 §). Med inskrivning följer såsom förut nämnts utvidgad skyldighet

att deltaga i utbildning och övning. Inskrivningen medför vidare bl. a. för­

bud för den inskrivne att under högsta civilförsvarsberedskap lämna civil­

försvarsområdet utan medgivande av civilförsvarschefen eller den han be­

stämt (3 kap. 19 §). Till den civilförsvarspliktiges skydd stadgas i 3 kap.

21 § att om någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindras att utföra

åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom som grund för skadestånd

eller eljest.

I 5 kap. upptager civilförsvarslagen bestämmelser rörande särskilda civil-

försvarsatgärder vid krig eller krigsfara. Med stöd av dessa bestämmelser kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

44

I fråga om allmänna påbud bemyndigar civilförsvarslagen Konungen att

meddela särskilda bestämmelser om alarmering och mörkläggning samt om

den allmänna ordningen och säkerheten under civilförsvar sberedskap. Läns­

styrelsen äger i viss utsträckning förordna att sådana bestämmelser skall äga

tillämpning jämväl under civilförsvarsövning och därvid tillika meddela före­

skrifter i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skall med­

verka vid övningen. Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen

förbjuda användningen av samlingslokal, om skyddsrum för besökande i

lokalen icke finnes tillgängligt.

I 6 kap. civilförsvarslagen regleras kommunernas skyldighe­

ter i avseende å civilförsvaret. Enligt 45 § har kommun en allmän skyldig­

het att genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana

frågor rörande civilförsvaret som har samband med de särskilda myndighe­

ternas verksamhetsområden. Bland särskilda uppgifter, som åvilar kommun

ifråga om civilförsvaret, må nämnas att inrätta och utrusta allmänna skydds­

rum, vidtaga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörj-

ningen, utföra källarmursgenoinhrott för allmänna och enskilda skyddsrum,

förvara och underhålla för det allmänna civilförsvarets ordnings- och bevak­

ningstjänst, brandtjänst och tekniska tjänst anskaffad materiel, tillhanda­

hålla lokaler för civilförsvarets administration och för förvaring av civilför-

svarsmateriel samt för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret, samt

att under civilförsvarsberedskap och vid utbildning och övning ställa kom­

munen tillhörig materiel och annan egendom till allmänna civilförsvarets

förfogande. Kommun skall vidare vid mörkläggning svara för vägledande

belysning på de trafikleder och allmänna platser, där kommunen ombesör­

jer gatu- och vägbelysning. De uppgifter som åvilar kommun i fråga om

civilförsvaret skall handhavas av en civilförsvarsnämnd, som kan vara

antingen ett för ändamålet särskilt bildat organ eller ett annat kommunalt

organ. I viss utsträckning är kommun berättigad till statsbidrag för kostna­

der som kommunen fått vidkännas för fullgörande av civilförsvarsuppgifter

enligt lagen.

Särskilda skyldigheter i avseende å civilförsvaret gäller enligt

7 kap. för ägare av eller innehavare av nyttjanderätt

till fastighet eller anläggning. Skyldigheterna hänför sig till

hemskydd och verkskydd (52—58 §§), skyddsrum och andra anordningar

(59—63 §§) samt utrymning, undanförsel och förstöring (64—68 §§).

I fråga om hemskyddet föreskrives att ägare av byggnad, för vilken hem­

skydd skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, förvara och underhålla

materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet. Ägare av

anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall finnas, har samma skyl­

dighet i fråga om materiel men är dessutom pliktig att verkställa erforderlig

planläggning av verkskyddet, att i mån av behov inrätta, utrusta och under­

hålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen,

att sörja för utbildning av denna personal och att i övrigt vidtaga de särskilda

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

45

anordningar och åtgärder, som fordras för verkskyddets verksamhet. Den

som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd

finnes, är pliktig att utge ersättning till de anställda för tjänstgöring i verk­

skyddet.

Den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen är vidare skyldig att efter länsstyrelsens

prövning vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage

eller eljest till säkerställande av driften eller till förebyggande av skada,

såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd och reservförråd.

Sådan skyldighet kan åläggas innehavaren av företaget, om det påkallas av

hänsyn till fara för fientlig verksamhet. Om driften avses pågå även då

platsen för verksamheten omedelbart hotas av fientligt anfall skall särskilda

anordningar vidtagas till skydd för personalen.

Ägare av anläggning eller byggnad, i vilken enskilt skyddsrum skall vara

anordnat, är pliktig att inrätta, utrusta och underhålla detta. Innehavare av

nyttjanderätt till fastighet, inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum,

äger ej motsätta sig åtgärden. Om skyddsbehovet för viss anläggning eller

byggnad kan tillgodoses genom sådant allmänt skyddsrum, som enligt

Konungens bestämmande skall inrättas för civilbefolkningen inom visst om­

råde, äger länsstyrelsen befria ägaren från skyldighet att inrätta skyddsrum.

Ägaren är då pliktig att i stället utgiva bidrag till kommunen för skyddsrums-

kostnad. Emellertid kan länsstyrelsen medgiva befrielse helt eller delvis

även från denna skyldighet. Av ytterligare skyldigheter som åvilar fastig­

hetsägare i anledning av skyddsrumsbyggnadsskyldigheten må nämnas att

ägare av fastighet eller byggnad måste tåla, att skyddsrum inrättas i hans

fastighet för dem som bor eller vistas i annan fastighet, om ägaren av denna

icke finnes skäligen kunna inrätta skyddsrum i egen fastighet och behovet

ej kan tillgodoses genom gemensamt skyddsrum. Viss rätt till ersättning

föreligger dock i detta fall. Ägare av anläggning eller byggnad är vidare

pliktig att vidtaga anordningar för alarmering av dem, som vistas i eller

vid anläggningen eller byggnaden, och för mörkläggning därav. Han måste

också tåla eller själv vidtaga åtgärd för maskering av anläggningen eller

byggnaden, om det finnes vara av särskild betydelse att så sker. Lagen åläg­

ger slutligen ägare av bostadsfastighet, som skadats genom fientlig verk­

samhet, skyldighet att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för bygg­

nadens iordningställande, som länsstyrelsen eller civilförsvarschefen med­

delar.

För att trygga civilförsvarets tillgång till byggnader, utrymmen, materiel

och andra förnödenheter föreligger förfoganderätt för civilförsva­

rets behov. Den närmare regleringen av förfoganderätten sker i 8 kap. civil­

försvarslagen.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

3. Huvuddragen av erforderliga ändringar i civilförsvarslagstiftningen

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har statsmakterna

tagit ställning till frågan, vilka uppgifter som skall åvila civilförsvaret, och

beslutat ny organisation för detta. Härvid har också civilförsvarets utbild­

ningsverksamhet kommit under bedömande och riktlinjer för denna fast­

ställts, vilka återverkar på den omfattning, vari civilförsvarsplikten må i

fred tagas i anspråk för utbildning och övning av de civilförsvarspliktiga.

Dessa och andra i samband härmed fattade beslut nödvändiggör, såsom

förut framhållits, ändrade bestämmelser i civilförsvarslagstiftningen. Emel­

lertid har civilförsvarsutredningen aktualiserat även andra ändringar i lag­

stiftningen, av vilka de väsentligaste syftar till att mera definitivt anpassa

denna till de år 1956 antagna nya riktlinjerna för utrymning och skydds­

rumsbyggande.

Vad beträffar de beslutade ändringarna i fråga om civilförsvarets uppgif­

ter, såvitt ändringarna inverkar på lagstiftningen, märkes främst att ansva­

ret för det särskilda skydd mot spioneri och sabotage vid vissa anläggningar,

varom bestämmelser finnes i 7 kap. 57 § civilförsvarslagen, i fortsättningen

?cke skall åvila civilförsvaret utan ankomma på polisväsendet. Bestämmel­

serna i nämnda lagrum måste därför utgå ur lagen. I den mån möjlighet att

anordna det särskilda skyddet alltjämt anses böra finnas, erfordras sär­

skilda lagbestämmelser, med stöd av vilka ägare eller innehavare av anlägg­

ning kan åläggas vidtaga särskilda skyddsåtgärder. Förslag till sådana be­

stämmelser att intagas i en särskild lag har upprättats av civilförsvarsutred­

ningen. Civilförsvaret skall också enligt statsmakternas beslut befrias från

de uppgifter i fråga om undanförsel och förstöring av egendom, varom be­

stämmelser finnes i 5 kap. 40—43 §§ och 7 kap. 66—68 §§ civilförsvars­

lagen. Hithörande stadganden skall följaktligen utgå ur civilförsvarslagen.

Uppgifterna skall i stället ankomma på det ekonomiska försvarets organ.

Frågan om erforderlig lagstiftning för uppgifternas fullföljande genom

dessa organs försorg upptages icke till behandling i detta lagstiftnings­

ärende. övergångsvis får de hittillsvarande reglerna gälla, varvid emeller­

tid ansvaret för uppgifterna överföres från civilförsvarsorganen till den

myndighet, som Konungen bestämmer. De ändringar, som i övrigt beslutats

i fråga om civilförsvarets uppgifter, såsom beträffande röjning, repara­

tioner, bombröjning och omhändertagande på längre sikt av utrymd be­

folkning, återverkar icke på utformningen av civilförsvarslagen men kom­

mer till uttryck i tillämpningsbestämmelserna till denna.

De förändringar i fråga om civilförsvarets organisation, som påkallar

ändrad utformning av civilförsvarslagen, avser bland annat den territo­

riella indelningen av riket för civilförsvarsverksamheten. Civilförsvarsom­

rådena skall sålunda i fortsättningen regelmässigt utgöras av större områden

48

ifrågavarande områden icke vidare skall gälla. Vid sådant förhållande sak­

nas också anledning att bibehålla nuvarande bestämmelser i 59 b § om

skyldighet för fastighetsägare, som erhållit dispens, att utgiva fastighets-

ägarbidrag.

Av ändringarna i lagregleringen av civilförsvarets uppgifter, organisation

och befogenheter följer också jämkningar i de till berörda regler anslutande

straffstadgandena.

Såsom torde framgå av det anförda nödvändiggör den i enlighet med

propositionen nr 114/1959 beslutade avgränsningen av civilförsvarets upp­

gifter och fastställda nya organisationen för civilförsvaret ett förhållandevis

stort antal ändringar i civilförsvarslagen, innebärande bland annat att åt­

skilliga paragrafer utgår ur denna. Vid sådant förhållande synes i enkel­

hetens och överskådlighetens intresse en helt ny civilförsvarslag böra träda

i den nuvarandes ställe, även om principerna för civilförsvarets organisa­

tion och verksamhet samt för de enskildas och kommunernas medverkan

i civilförsvaret i stort sett lämnas orubbade.

Vid utformningen av den nya lagen torde liksom när det gäller den nu­

varande lagen de stadganden, som avser civilförsvarets organisation och

verksamhet, böra upptaga endast de grundläggande bestämmelserna, me­

dan den närmare regleringen bör ske i administrativ ordning enligt i lagen

inskrivna bemyndiganden för Konungen. På civilförsvarets område är det

nämligen av särskild betydelse att organisation och verksamhet kan konti­

nuerligt anpassas efter utvecklingen och lägets krav. En i detalj gående

reglering i lagen skulle verka hindrande för en sådan anpassning. Likaså

torde det av samma skäl vara erforderligt att liksom hittills i åtskilliga

hänseenden genom stadganden i lagen bemyndiga Konungen att träffa av­

göranden om åtgärder på civilförsvarets område, företrädesvis under be­

redskap och krig men också i vissa fall under fredsförhållanden, exempel­

vis i fråga om anordnande av skyddsrum. Däremot bör självfallet omfatt­

ningen av skyldigheterna för de enskilda liksom för kommunerna att med­

verka i civilförsvaret så långt möjligt regleras i själva lagen genom angi­

vande av ramen för dessa skyldigheter. I vilken utsträckning skyldigheter­

na sedan skall tagas i anspråk får bestämmas på administrativ väg. Även

härvidlag föreligger nämligen behov av en ordning, som möjliggör en viss

elasticitet, så att skyldigheterna alltefter utvecklingen och det aktuella lä­

get kan tagas i anspråk i större eller mindre utsträckning.

Den nya civilförsvarslagen torde böra ansluta sig till den nuvarande i

fråga om den allmänna dispositionen. Sålunda bör i första kapitlet angivas

civilförsvarets uppgift och därmed dess syfte och i andra kapitlet bör

grunddragen av organisationen upptagas. I de följande kapitlen bör be­

handlas civilförsvarsplikten och dess innebörd, var och hur skyddsrum skall

anordnas, särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara, kommu­

nernas åligganden i fråga om civilförsvaret, skyldigheterna för fastighets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

49

ägare och för ägare eller innehavare av särskilda anläggningar eller bygg­

nader att medverka i civilförsvaret samt förfoganderätt för civilförsvarets

behov. I ett sista kapitel bör upptagas ansvarsbestämmelser samt stadgan-

den om vite, besvär och annat av formell natur.

För att möjliggöra särskilda åtgärder mot spioneri och sabotage vid vissa

anläggningar av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

vilka åtgärder hittills stått under civilförsvarets överinseende men för vilka

polisväsendet nu skall bära ansvaret — erfordras särskilda lagbestämmelser.

Dessa bör, med de jämkningar som föranledes av överflyttningen av ansva­

ret för åtgärderna, i huvudsak motsvara de lagregler, som för närvarande

enligt civilförsvarslagen gäller i avseende å skyddet ifråga. Bestämmelserna,

som åsyftar att tillgodose skyddsintressen av samma karaktär som avses i

lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret

in. m., torde lämpligen böra inarbetas i nämnda lag.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till civilförsvarslag och lag om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr

358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

4. Specialmotivering

A. Förslaget till civilförsvarslag

1 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 detta kapitel meddelas de grundläggande bestämmelserna om civilför­

svarets uppgifter, varvid dess ställning i förhållande till krigsmakten regle­

ras (1 §) samt lämnas föreskrift om den ordning, vari civilförsvaret inta­

ger beredskap (2 §).

1

§■

Vid tillkomsten av nu gällande civilförsvarslag framhölls att det var

nödvändigt att tillskapa ett civilt försvar vid sidan av det militära med syfte

att mobilisera fram den del av civilbefolkningen, som var i stånd att göra

en insats i det totala försvaret. Begreppet försvar gavs i detta sammanhang

en synnerligen vidsträckt innebörd och fick inbegripa exempelvis även rent

sociala åtgärder, som blev nödvändiga till följd av krigshandlingar. Det

civila försvaret ansågs böra omfatta det väsentliga av det civila samhälls­

livet under krig. I valet mellan att bygga upp civilförsvaret på militär

grund och alt utforma det såsom en civil organisation stannade man för

det sistnämnda alternativet. Bestämmande var härvid att hemortsförsvars-

uppgifterna inrymde en sådan mångfald problem av rent civil karaktär, att

del såväl sakligt som med hänsyn till militärmyndigheternas arbetsbelast­

ning framstod som vanskligt att överlåta ansvaret för försvarsverk samhe-

ten inom den civila sektorn på militära organ. Vidare ansågs att det skulle

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

50

vara en svaghet hos det civila försvaret om icke länsstyrelserna med deras

förtrogenhet med de civila försvarsuppgifterna och med deras allmänna

ställning inlemmades i civilförsvarsorganisationen.

Förutom genom själva benämningen civilförsvar och genom den organi­

satoriska anknytningen till civila organ kom civilförsvarets

karaktär av en civil organisation till uttryck i lagen genom

att civilförsvarets uppgift angavs vara att i de hänseenden Konungen be­

stämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar

krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. Med

det sista ledet i bestämningen avsågs att öppna möjlighet för Konungen att

anlita civilförsvarets organisation och resurser för särskilda uppgifter,

som icke är av försvarskaraktär, exempelvis för att omhändertaga flyk­

tingar, om sådana i stort antal anländer till riket.

Ehuru civilförsvaret är en civil organisation, som i princip icke har

stridsuppgifter, är emellertid vissa delar av civilförsvarets verksamhet av

den art, att uppgifterna stundom kräver att personalen har tillgång till

vapen och brukar dem mot fienden. Dessa uppgifter återfinnes inom ord­

nings- och bevakningstjänsten. På ordningstjänsten ankommer, såsom be­

nämningen ger vid handen, att sörja för ordningshållning, bl. a. i allmänna

ikyddsrum och vid avspärrningar, medan bevakningstjänsten har till upp­

gift att förhindra spioneri och sabotage mot krigsviktiga anläggningar.

För att dessa uppgifter skall kunna fullgöras med erforderlig effektivitet

måste personalen äga ingripa — även med vapen — mot misstänkta och

mot sådana som stör ordningen, vare sig dessa tillhör den egna befolk­

ningen eller fienden och oavsett om de uppträder i uniform eller ej. Ge­

nom en lagändring år 1951 (prop. 201/1951, rskr. 232) infördes med hän­

syn härtill i 1 § civilförsvarslagen ett stadgande att Konungen äger förord­

na att personal, tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret, skall, i

anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter, i krig utöva även sådan

försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten. Av stadgandets formu­

lering framgår, att endast sådana stridsuppgifter, som omedelbart sam­

manhänger med tjänstegrenens verksamhet, kan komma ifråga för dess

personal. Härigenom markeras att avsteget från civilförsvarets civila sta­

tus icke sträcker sig längre än som är nödvändigt för att fullfölja civilför­

svarets i övrigt civila uppgifter. Förordnande av angivet innehåll har —

i överensstämmelse med vad första lagutskottet vid sin behandling av pro­

positionen uttalade hittills meddelats endast i fråga om ordnings- och

bevakningstjänstens personal.

Från folkrättsliga synpunkter medför emellertid införandet av strids­

uppgifter för civilförsvar.spersonal vissa konsekvenser. Enligt folkrättsliga

regler, som kommit till uttryck bl. a. i konventionen den 18 oktober 1907 om

lantkrigets lagar och bruk (fjärde Haagkonventionen) — vilken ratificerats

av Sverige och ett stort antal andra nationex* — behandlas nämligen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

51

princip den, som utan att tillhöra krigsmakten brukar vapen mot unifor­

merad medlem av fiendens krigsmakt, såsom franktirör. För att undvika

att civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal skulle riskera sådan

behandling vid fullföljande av stridsuppgift stadgades i samband med

regleringen av civilförsvarspersonalens användning för dylika uppgifter,

att personal, beträffande vilken förordnande meddelats av nyss angivet

innehåll, i krig tillhör krigsmakten (1 § tredje st., sista punkten).

Under förarbetena till 1944 års lag uttrycktes från vissa håll önskemål

om att civilförsvarets uppgifter och verksamhetsom­

råden skulle närmare preciseras i lagen. Föredragande departements­

chefen fann emellertid att det skulle kunna verka hämmande på utveck­

lingen inom civilförsvaret, om ramen för dess verksamhet fastlåstes i la­

gen, och underströk härvid den centrala samordnande ställning inom sam­

hällets allmänt civila krigsberedskap, som civilförsvaret skulle intaga. Mot

detta uttalande hade riksdagen ingen erinran. Den närmare beskrivningen

av civilförsvarets uppgifter lämnas följaktligen icke i lagen utan återfinnes i

1 kap. civilförsvarskungörelsen. Även här användes emellertid i vissa hän­

seenden formuleringar av mera allmän innebörd. Anvisningar i avseende

å kungörelsens tillämpning skall emellertid, i den mån så finnes erforder­

ligt, enligt dennas 90 § utfärdas av civilförsvarsstyrelsen. Denna skyldighet

är tillika inskriven i instruktionen för styrelsen, enligt vilken styrelsen har

att utfärda sådana föreskrifter och anvisningar till ledning för myndighe­

ter, enskilda sammanslutningar och allmänheten, varom stadgas i civil­

försvarslagen och civilförsvarskungörelsen eller som eljest prövas erfor­

derliga. Med stöd av dessa föreskrifter har styrelsen utfärdat anvisningar,

delvis av mycket detaljerat innehåll, samt meddelat allmänna riktlinjer till

ledning för organisationens upprättande. Inom vissa betydelsefulla områ­

den saknas dock alltjämt vägledande föreskrifter från styrelsens sida.

Cinilförsvarsutredningen och propositionen nr 114/1959

Enligt såväl civilförsvarsutredningens förslag som propositionen skall

civilförsvaret bibehålla sin karaktär av en civil organisation. I

propositionen uttalades sålunda, att civilförsvaret är och alltjämt skall

vara en civil organisation, som så långt möjligt bör ges en rent humanitär

inriktning; från folkrättsliga synpunkter bör man söka undvika att tilldela

civilförsvarets enheter stridsuppgifter. Avsteg från denna princip måste

emellertid tills vidare göras såvitt avser civilförsvarspolisen, vilken fram­

för allt vid fullgörandet av bevakningsuppgifter inåste vara beredd att upp­

taga strid. Civilförsvarspolis skall också ingå i undsättningskår för att be­

vaka dess depå och vid kårens förflyttning skydda den mot sabotage och mot

anfall av enstaka fientliga soldater eller patruller.

I civilförsvarsutredningens lagförslag bibehålies den hittillsvarande me­

toden för avgränsningen av civilförsvaret från krigsmakten. I överensstäm-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

52

Iiungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

melse med den av utredningen intagna ståndpunkten att ordnings- och

bevakningsuppgifter, för vilkas fullgörande beväpnad personal måste an­

vändas, alltjämt skall åligga civilförsvaret och med beaktande av de folk­

rättsliga konsekvenserna av att stridsuppgifter sålunda i viss utsträckning

kommer att åvila civilförsvarspersonal, föreslår utredningen vidare, att

den hittillsvarande lagregleringen av denna personals ställning överföres i

sina grunddrag oförändrad till den nya civilförsvarslagen. Utredningen har

emellertid föreslagit att — i enlighet med vad första lagutskottet uttalade

vid bestämmelsernas tillkomst — i lagen uttryckligen angives att förord­

nande om utövning i krig av verksamhet, som eljest åvilar krigsmakten,

endast kan avse personal, som inskrivits i civilförsvaret och krigsplacerats

för tjänstgöring i ordnings- och bevakningstjänst.

I fråga om bestämmandet i lagen av civilförsvarets upp-

g i f t e r föreslår utredningen att detta sker på samma sätt som hittills

med en allmän formulering, vilken hänvisar till närmare, av Konungen

utfärdade bestämmelser. Utredningen understryker emellertid att klara

tillämpningsföreskrifter rörande civilförsvarets uppgifter är en nödvändig

förutsättning för att organisationen skall kunna få erforderlig stadga. I

detta sammanhang uppmärksammar utredningen även spörsmålet, i vil­

ken utsträckning i tiden civilförsvaret skall ansvara för förebyggande och

skadeavhjälpande åtgärder. Utredningen uttalar härvid att det är givet,

att civilförsvaret skall svara för uppgifter, som kräver omedelbart ingri­

pande för att rädda människor och skydda egendom, men att det f. n. icke

råder klarhet om i vad mån civilförsvaret skall svara för skadeavhjälpande

åtgärder av mera långsiktig art, d. v. s. lösandet av s. k. efteranfallsproblem.

Utredningen berör även motsvarande spörsmål på de förebyggande åtgär­

dernas område, nämligen i fråga om ansvaret för utrymd befolkning, se­

dan utrymningen verkställts och befolkningen förflyttats till inkvarterings­

orten och omhändertagits där. Rådande tveksamhet i nu angivna hänseen­

den anser sig utredningen kunna hänföra till oklarhet i gällande författ­

ningar. Utredningen finner dock att civilförsvarskungörelsen, i vart fall

såvitt gäller vissa uppgifter såsom reparationer av samfärdsleder, ledning­

ar och lindrigt skadade byggnader, ger vid handen att civilförsvarets an­

svar för efteranfallsproblemen sträcker sig relativt långt i tiden efter ett

anfall. Med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas allmänna inriktning och

vad som kan anses möjligt för organisationen att utföra har utredningen

kommit till den uppfattningen att civilförsvarets skadeavhjälpande åtgär­

der skall begränsas till sådan verksamhet, som vid och omedelbart efter

skadegörelse genom fientligt anfall fordrar enhetlig ledning, medan de

ordinarie samhällsorganen i princip bör bära ansvaret för att samhälls­

funktionerna alltefter omständigheterna åter kommer i gång. Härvid bör

emellertid civilförsvaret biträda med sina resurser för att avhjälpa de mest

trängande behoven. Dylik medverkan bör enligt utredningens mening reg­

54

stämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, samt annan i samband

därmed stående verksamhet, som icke åvilar krigsmakten eller annan myn­

dighet eller organisation.»

En liknande uppfattning uttalas av civilbefälhavarna i första och andra

civilområdena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det önskvärt att beskrivningen

i lagen av civilförsvarets uppgift får en mera positiv utformning med sikte

på civilförsvarets huvuduppgift, nämligen att skydda civilbefolkningen och

att hindra eller undanröja skador på egendom i följd av krigshandlingar.

Länsstyrelsen finner det vidare vara lämpligt att nu taga under övervägan­

de i vad mån civilförsvaret bör få ingripa vid katastrofsituationer utan

samband med krig. Att i dylika situationer utnyttja den befintliga civilför­

svarsorganisationen, då de i fred tillgängliga organen icke räcker till, an­

ser länsstyrelsen innebära en naturlig utväg, och det skulle måhända även

inverka gynnsamt på allmänhetens förståelse för civilförsvaret, om detta

kunde anlitas även i dylika fall.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och civilbefälhavaren i femte civilområ­

det framhåller i gemensamt yttrande önskvärdheten av att civilförsvarets

uPP§'ifter

på ett klart och tydligt sätt definieras i lagen med angivande av

civilförsvarets humanitära syfte. Med hänsyn till detta och då enligt läns­

styrelsens mening i civilförsvaret icke bör ingå uppgifter, som regelmäs­

sigt ankommer på krigsmakten, kan den föreslagna formuleringen av 1 §

icke tillstyrkas. Även i redaktionellt hänseende synes enligt yttrandet den­

na grundläggande paragraf böra omarbetas. Härutinnan anföres.

I paragrafens första stycke angives civilförsvaret vara sådan verksamhet

för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, varefter i andra stycket

utsäges att Konungen dock kan förordna att civilförsvaret även i vissa hän­

seenden kan vara skyldigt att utöva verksamhet som ankommer på krigs­

makten. Denna formulering måste ju på den stora allmänheten verka för­

bryllande och är ägnad att skapa oklara eller rent av felaktiga föreställ­

ningar om civilförsvaret och dess syfte. Även om icke länsstyrelsens tidi­

gare anförda önskemål om skiljande av polisuppgifterna från civilförsvaret

skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall torde paragrafen i klarhetens intresse

böra omformuleras. Om i lagens inledningsbestämmelse fastslås att civilför­

svarets främsta uppgift är att rädda människoliv och egendom, torde detta

underlätta statsmakternas strävanden att hos allmänheten vinna större

förståelse för civilförsvaret.

Under framhållande av att den blivande civilförsvarskungörelsen måste

komma att stödja sig på den nya civilförsvarslagen ifrågasätter civilför-

svarschefen i Göteborg om icke lagens 1 § borde innehålla en bestämmelse

om vilka olika kårer och tjänstegrenar, som bör inrymmas inom den nya or­

ganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

55

Departementschefen

Såsom jag anfört i det föregående bör civilförsvarets uppgifter icke de­

taljerat angivas i lagen utan närmare regleras i administrativ ordning.

Härigenom skapas de författningsmässiga förutsättningarna för en snabb

och smidig anpassning av civilförsvarets verksamhet till utvecklingen och

till de krav, som läget vid olika tidpunkter kan komma att ställa. I lagen

bör sålunda endast upptagas en allmän formulering, som jämte ett bemyn­

digande för Konungen att närmare bestämma verksamhetsområdet endast

kort anger civilförsvarets inriktning och allmänna uppgifter. Samtidigt bör

lagen i den inledande paragrafen i möjligaste mån ge besked om civilför­

svarets ställning i förhållande till den verksamhet för rikets försvar, som

utövas av andra organ. Då civilförsvaret alltjämt skall vara en civil orga­

nisation, som fullföljer vissa försvarsuppgifter, vilka icke åvilar krigs­

makten, synes mig endast den invändningen kunna anföras mot den nuva­

rande bestämningen i lagen av civilförsvarets uppgifter, att den huma­

nitära inriktningen av civilförsvaret icke kommit till uttryck. Då civilför­

svarets uppgift är att skydda och rädda liv och egendom undan verkningar­

na av fientligt anfall mot riket synes detta i lika mån som uppgiften att

bidraga till landets försvar — vilken uppgift för övrigt fullföljes just ge­

nom den skyddande och räddande verksamheten — böra komma till ut­

tryck i lagen. Jag förordar därför att i 1 § införes en anvisning om verk­

samhetens humanitära natur. Däremot anser jag det ej erforderligt att

såsom föreslagits i några remissyttranden uttryckligen avgränsa civilför­

svarets verksamhetsområde i förhållande till andra i totalförsvaret ingåen­

de organ än krigsmakten. Redan i paragrafens inledning bör nämligen lik­

som hittills angivas att civilförsvarets uppgift är att utöva försvarsverk-

samhet i de hänseenden Konungen bestämmer. Härigenom utsäges med

erforderlig tydlighet att icke all försvarsverksamhet, som icke åvilar krigs­

makten, är att hänföra till civilförsvaret.

Några remissmyndigheter har framhållit att civilförsvaret bör kunna an­

litas i katastrofsituationer även utan samband med krig. Jag delar denna

uppfattning. Liksom hittills bör i lagen upptagas ett stadgande om att civil­

försvaret i de hänseenden Konungen bestämmer skall kunna utöva verksam­

het, som står i samklang med civilförsvarets uppgifter i övrigt. Med stöd

av ett dylikt stadgande kan enligt Konungens bestämmande civilförsvarets

organisation och resurser i viss utsträckning utnyttjas i katastrofsituatio­

ner även under fredsförhållanden, liksom civilförsvaret också kan anlitas

för omhändertagande av flyktingar, om sådana i stort antal skulle anlän­

da till riket. Att märka är emellertid att civilförsvarets personalbehov vid

dylika insatser icke kan tvångsvis tillgodoses genom civilförsvarsplikten,

vilken under fredsförhållanden endast kan tagas i anspråk för utbildning

och övning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

56

I motsats till civilförsvarsutredningen anser jag att stadgandet i 1 § om

att särskilda tjänstegrenar skall finnas för olika slag av civilförsvarets

verksamhet bör bibehållas såsom ett andra stycke i den nya lagens 1 §. Det

torde nämligen vara praktiskt och främja en enhetlig terminologi att en

särskild benämning fastslås i lagen att användas som beteckning för varje

slag av verksamhet inom civilförsvaret. Fördelarna av en sådan enhetlig

benämning torde vara uppenbara, när den närmare regleringen av verksam­

heten skall ske i kungörelser och anvisningar. För att undvika förväxlingar

och oklarheter bör däremot, såsom utredningen föreslagit och såsom skett

i propositionen nr 114/1959, beteckningen kår användas, när personalorga­

nisationen för vissa uppgifter åsyftas; benämningen tjänstegren bör så­

lunda förbehållas själva verksamheten. Vilka de olika tjänstegrenarna

skall vara torde icke böra utsägas i lagen utan bör bestämmas i administra­

tiv ordning i samband med att civilförsvarets uppgifter närmare regleras.

På civilförsvaret skall även fortsättningsvis ankomma ordnings- och be-

vakningsuppgifter, vilkas fullföljande kräver att personalen kan ingripa

med vapen. Självfallet måste vapen kunna brukas även mot fientliga sol­

dater, som angriper bevakningsobjekten eller som söker hindra ordnings-

personalen i dess verksamhet. Såtillvida måste möjlighet finnas att under

krig göra avsteg från civilförsvarets i övrigt rent civila karaktär. Avsteget

måste emellertid anses vara av begränsad räckvidd och det bör i lagen

uttryckligen fastslås att dylika stridsuppgifter endast kan åläggas per­

sonal, som är krigsplacerad inom tjänstegrenen ordnings- och bevaknings­

tjänst, och blott i anslutning till fullgörandet av sådan tjänst. Det bör

alltså icke kunna komma i fråga att avdela civilförsvarspersonal för fri­

stående stridsuppgifter. Med hänsyn till att den, som deltager i stridshand-

lingar mot fiendens uniformerade soldater utan att tillhöra den egna krigs­

makten, riskerar att bli betraktad som franktirör bör liksom i den nuva­

rande lagen stadgas att civilförsvarspersonal, som tilldelas stridsuppgifter,

under krig tillhör krigsmakten. Detta innebär emellertid ej att personalens

tillhörighet till civilförsvaret upphör utan personalen kommer att tillhöra

båda försvarsorganisationerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

2

§.

I denna paragraf föreslår civilförsvarsutredningen ej någon ändring; ej

heller påkallas någon sådan av vad i propositionen nr 114/1959 föreslagits.

Under remissbehandlingen har erinringar mot paragrafen ej framställts

men några remissinstanser har uttalat, att de i motsats till utredningen

finner viss tidsfrist för intagande av olika beredskapsgrader böra fixeras i

tillämpningsbestämmelserna.

Paragrafen torde böra oförändrad överföras till nya lagen.

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

2 KAP.

Grunddragen av civilförsvaret

Kapitlet reglerar grunddragen av civilförsvarsorganisationen — centralt,

regionalt och lokalt — samt anger förutsättningarna för det lokala civil­

försvarets utnyttjande inom annat område eller vid annan byggnad eller an­

läggning än den, för vilken det organiserats. Därjämte lämnas i kapitlet

föreskrifter om militär direktivrätt gentemot civilförsvaret för att säkerställa

nödvändig samordning av de båda försvarsorganisationernas verksamhet.

3—4 §§.

Varken i 3 §, som behandlar den centrala ledningen av civilförsvaret,

eller i 4 §, som i fråga om den regionala ledningen föreskriver att länsstyrel­

sen handhar ledningen av civilförsvaret inom varje län, föreslår civilför-

svarsutredningen någon ändring. Ej heller är någon ändring erforderlig

på grund av vad som upptagits i propositionen nr 114/1959.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har överbefälhavaren framhållit att civilbefäl­

havarnas befogenheter i avseende å civilförsvaret bör inskrivas i lagen,

medan civilbefälhavarna i första och femte civilområdena samt länsstyrel­

serna i Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Kopparbergs län funnit

lagen böra upptaga en erinran om civilbefälhavarnas befogenheter härvidlag.

Mot utformningen av 3 och 4 §§ i förslaget har telestyrelsen vidare riktat

den anmärkningen att eftersom avsikten är att utöver civilförsvarssty-

relsen och länsstyrelserna vissa centrala myndigheter, exempelvis järn­

vägsstyrelsen och telestyrelsen, själva skall leda civilförsvaret inom sina

verk, bör innebörden av uttrycket civilförsvarsmyndighet — som före­

kommer i förslagets 9 § utan närmare definition — angivas fullständigare i

3 § genom att däri intages en erinran om att den centrala ledningen av civil­

försvaret under Konungen enligt vad särskilt är stadgat utövas även av

annan myndighet än civilförsvarsstyrelsen.

Departementschefen

Vad beträffar utformningen av 3 § synes det icke erforderligt eller ens

lämpligt att såsom telestyrelsen föreslagit intaga en erinran om att även

annan myndighet än civilförsvarsstyrelsen kan under Konungen utöva

central ledning av civilförsvarsverksamhet. Att vissa kommunikations-

verk och andra verk liksom också särskilda företag eller inrättningar in. m.

kan utrustas med eget civilförsvar och själva får leda detta -—■ varigenom

de blir att anse som civilförsvarsmyndigheter i lagens mening — framgår

nämligen av 96 § i den nuvarande civilförsvarslagen, vilken paragraf enligt

vad jag i fortsättningen föreslår, kommer att få sin motsvarighet i den nya

lagen. Vid sådant förhållande och då dylika särskilda civilförsvarsorgani-

sationei berör endast i hög grad speciella områden torde en sådan allmännare

formulering av 3 §, som en erinran av föreslagen art skulle komma att med­

föra, endast vara ägnad att göra bilden av civilförsvarsorganisationen oklar.

Såtillvida utgör kapitelrubriken en erinran om att avvikelser från den i ka­

pitlet stadgade ordningen kan förekomma som den klargör att endast grund­

dragen av civilförsvaret behandlas i kapitlet.

I överensstämmelse med ett förslag, som f. n. bearbetas inom inrikesde­

partementet, torde vissa befogenheter i samordnande syfte komma att tilläg­

gas civilbefälhavarna under beredskapstillstånd och krig i avseende å ci­

vilförsvaret. De viktigaste befogenheterna härvidlag torde komma att hän­

föra sig till utrymning, omgruppering av civilförsvarsstyrkor för användning

utom det egna länet, förfogande över undsättningskårerna, när dessas pri­

mära verksamhetsområde omfattar flera län, samt sådana åtgärder mot

radioaktiv beläggning, som berör flera län. Det torde vara lämpligt att i

4 § intaga en erinran om att civilbefälhavarna kan tilläggas vissa befogen­

heter i avseende å civilförsvaret under beredskap och krig.

⁵⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

5 §•

I denna paragraf meddelas i den nuvarande lagen regler för rikets indel­

ning i civilförsvarsområden, varvid som huvudregel gäller att varje lands-

fiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i sådant distrikt, utgör ett civilför­

svarsområde. Civilförsvarsutredningen har med hänsyn till bland annat

atomvapnens verkningar över vidsträckta områden föreslagit att civilför­

svarsområdena skall göras större än hittills och i stort sett motsvara de

nuvarande civilförsvarskretsarna. Detta förslag godtogs i propositionen nr

114/1959, mot vilken riksdagen på denna punkt icke hade någon erinran. I

enlighet med sin ståndpunkt i fråga om civilförsvarsområdenas utsträck­

ning, vilken bör bestämmas med utgångspunkt från de lokala förhållan­

dena, har civilförsvarsutredningen i sitt lagförslag icke upptagit några grun­

der för hur indelningen i sådana områden bör ske utan föreslagit att lagen

härvidlag endast skall innehålla ett bemyndigande för Konungen att för­

ordna om indelningen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast länsstyrelsen i Östergötlands län

haft något att anföra under förevarande paragraf. Länsstyrelsen anser att

paragrafen bör upptaga även en definition av begreppet undsättningsom-

råde, som enligt civilförsvarsutredningens förslag skall vara beteckningen

för en undsättningskårs primära verksamhetsområde. Rörande lämplig­

heten av att benämningen undsättningsområde inskrives i lagen har emel­

lertid även civilförsvarsstyrelsen yttrat sig, nämligen i anslutning till sin

behandling av 7 §. Styrelsen anser det inte lämpligt att det fastslås i lagen,

59

att bestämda undsättningsområden skall finnas och motiverar sin stånd­

punkt på följande sätt.

Enligt utredningen skall allmänt civilförsvar upprättas i två skilda for­

mer, nämligen dels lokalt civilförsvar för varje civilförsvarsområde och

dels regionalt civilförsvar för större områden med uppgift att vid behov

förstärka det lokala civilförsvaret. I motsats till den lokala organisationen,

som direkt ledes av civilförsvarschefen, skall den regionala stå under läns­

styrelsens omedelbara ledning. I det regionala civilförsvaret skall ingå und-

sättningskårer för vissa regioner (undsättningsområden), — — — gas-

skyddslaboratorier för ett eller flera län samt till civilförsvarets förfogande

ställda flygplan och helikoptrar för av utredningen icke närmare angivna

områden. Härjämte överväges f. n. att upprätta en organisation för skydd

mot radioaktiv strålning och stridsgaser samt en organisation för medverkan

vid epidemibekämpning. Den hittills verkställda utredningen om dessa orga­

nisationer ger vid handen, att även för deras verksamhet erfordras regionala

förband med verksamhetsområden, som icke på förhand kan avgränsas

men som måste omfatta betydligt större områden än de enskilda länen.

Till en början må här framhållas, att rekryteringen till det regionala civil­

försvaret icke bör inskränkas till de områden, som primärt skall utgöra res­

pektive förbands eller kårs geografiska verksamhetsfält. Ej heller dess orga­

nisering m. m. kan alltid handhas av länsstyrelserna i de län, där enhe­

terna skall utgångsgrupperas. Frågor om undsättningskårernas organisa­

tion, mobilisering, personalrekrytering, utbildning m. m. måste sålunda —

såsom styrelsen anfört i remissutlåtandet — handläggas av civilförsvars-

styrelsen i samråd med försvars- och arméstaberna. I fråga om den orga­

nisatoriska uppbyggnaden saknar sålunda den geografiska indelningen i

»undsättningsområden» nämnvärd betydelse. Vidare kan en uppdelning

av riket i sådana områden komma att verka hämmande på ett effektivt

taktiskt utnyttjande av förbanden, vilka i stället bör ha hela landet som verk­

samhetsfält. Riktlinjerna för enheternas taktiska utnyttjande i olika geogra­

fiska områden bör icke fastslås i civilförsvarslagen utan angivas i instruk-

tionsmässiga föreskrifter.

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Vid en övergång till större, för civilförsvarsverksamhetens rationella

handhavande mera lämpade civilförsvarsområden torde några generella

grunder för indelningen i sådana områden icke kunna fastslås i lagen.

Det bör såsom civilförsvarsutredningen föreslagit ankomma på Konungen

att fastställa indelningen, varvid de på en ändamålsenlig indelning i varje

särskilt fall inverkande omständigheterna kan beaktas. Om vid denna

indelning delar av skilda län finnes böra bilda ett civilförsvarsområde, bör

det liksom hittills ankomma på Konungen att förordna, till vilket län om­

rådet skall höra i civilförsvarshänseende.

Civilförsvarsstyrelsen har i sitt remissyttrande motsatt sig alt en sär­

skild indelning i verksamhetsområden för undsättningskårerna sker. I vissa

hänseenden synes det emellertid vara en fördel om en sådan indelning ägt

rum. Upprättandet av mobiliserings- och operationsplaner torde sålunda

60

underlättas, om det område, inom vilket kåren har sina förstahandsupp-

gifter, är bestämt. Även vid den lokala planläggningen synes det vara av

värde att veta huruvida civilförsvarsområdet omfattas av det primära ope­

rationsområdet för en eller flera undsättningskårer. Jag anser därför att en

indelning i verksamhetsområden för undsättningskårerna bör kunna före­

tagas och att lagen bör giva upplysning härom. Indelning i områden för

regionalt civilförsvar bör kunna ske även för exempelvis radiakskyddet,

gasskyddet och epidemibekämpningen, varvid områdena torde få betyd­

ligt större omfattning än undsättningskårernas verksamhetsområden. En

annan sak är att möjlighet bör finnas att utnyttja för visst område orga­

niserat civilförsvar inom annat område, där behov av ytterligare insatser

föreligger. Härtill återkommer jag under 8 §. I förevarande paragraf torde

sålunda böra intagas föreskrift om att jämväl indelning i områden för det

regionala civilförsvarets verksamhet skall företagas i den utsträckning det

finnes erforderligt samt att denna indelning likaledes ankommer på Ko­

nungen.

Stundom torde det för det lokala civilförsvarets verksamhet befinnas

ändamålsenligt att civilförsvarsområde indelas i mindre enheter, civilför-

svarsdistrikt, med särskild ledning under chefen för civilförsvarsområdet.

Sådan indelning torde böra ankomma på länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

6

§.

I förevarande paragraf stadgas f. n. att den omedelbara ledningen av ci­

vilförsvaret inom civilförsvarsområde utövas av en civilförsvarschef. En­

ligt civilförsvarsutredningens förslag skall civilförsvarschef emellertid en­

dast under civilförsvarsberedskap utöva ledningen, medan ansvaret för freds-

administrationen skall ligga på länsstyrelsen. Civilförsvarschef skall dock

under fredsförhållanden undergå utbildning för sin uppgift samt deltaga i

försvarsspel och övningar ävensom i beredskapsplanläggningen och öv­

riga förberedelser för civilförsvaret inom området. I konsekvens härmed har

civilförsvarsutredningen föreslagit att paragrafens avfattning skall ändras

därhän, att den kommer att föreskriva att en civilförsvarschef skall finnas

i varje civilförsvarsområde för ledning under civilförsvarsberedskap av

civilförsvaret inom området samt med de uppgifter i övrigt, som Konungen

bestämmer.

Utredningen har vidare föreslagit att, i motsats till vad f. n. gäller, civil­

försvarschef skall förordnas för viss tid samt att ersättare för honom skall

utses först då förfall uppkommer för civilförsvarschefen och endast i den

mån så erfordras. Härvid utgår utredningen från att innehavaren av en

av utredningen föreslagen befattning som förste chefsassistent i varje civil­

försvarsområde skall övertaga civilförsvarschefens befogenheter vid till­

fälligt kortare förfall för denne.

I paragrafens sista stycke, vilket ålägger befattningshavare vid polis-

61

och brandväsendet skyldighet att mottaga uppdrag som civilförsvarschef

eller ställföreträdare, föreslår utredningen endast en redaktionell jämk­

ning.

1 propositionen nr 114/1959, vilken i detta hänseende bifallits av riksdagen,

förordades den av utredningen föreslagna ordningen för fredsadministra­

tionen i princip. Det framhöils emellertid — mot bakgrunden av den kritik

som riktats mot förslaget om centraliserad fredsadministration framför

allt av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län samt av

länsstyrelsen i Malmöhus län — att man vid den närmare utformningen av

organisationen borde beakta de särskilda förhållandena i de olika länen.

Hur denna utformning borde göras, skulle få prövas i samband med anslags-

äskandena för den nya organisationen, till vilken tidpunkt också borde

anstå med ställningstagandet till frågan om några principiella avsteg från

förslaget kunde behöva göras, framför allt med avseende på de största stä­

derna.

Remissyttrandena

Rörande utformningen av lagtexten med hänsyn till överföringen till

länsinstansen av fredsadministrationen av civilförsvarsområdena anför

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län i gemensamt ytt­

rande, att lagtexten bör avfattas så, att inom Stockholms civilförsvars­

område alltjämt — enligt ett av dessa remissinstanser framlagt förslag —

kommer att finnas en heltidsanställd civilförsvarschef för handhavande av

vissa f redsuppgifter. Civilförsvarschef en i Stockholms civilförsvarsområde

framhåller att det synes ovisst om den föreslagna avfattningen av 6 § ger ett

adekvat uttryck även för den utformning civilförsvaret får inom stock­

holmsområdet.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att civilförsvarschefen ej helt skall av­

kopplas från ledningen under icke-beredskapstid och fortsätter.

Därest en större övning, exempelvis, hålles, i vilken civilförsvarsområdet

deltager, bör han väl rimligen själv utöva ledningen för verksamheten, även

om beredskap ej råder. Att i tillämpningskungörelsen uttömmande angiva

»uppgifterna i övrigt» torde bliva vanskligt. Enligt länsstyrelsens mening

bör civilförsvarschefen enligt lag ständigt utöva ledningen för civilförsvaret

i sitt civilförsvarsområde, lät vara med den begränsning, som följer av den

administrativa personalens medverkan.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands och

Kronobergs län.

Civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsområde anser den föreslagna

begränsningen rörande civilförsvarschefens ledningsverksamhet icke lämp­

lig, enär förhållandena — bl. a. order om snabbutrymning och omhänder­

tagande av flyktingar — hastigt kan påkalla ingripanden och åtgärder från

civilförsvarschefens sida redan innan centrala myndigheter hunnit utfärda

order om beredskapstillstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

62

Flera remissinstanser anser det angeläget att ställföreträdande civilför-

svarschef finnes ständigt förordnad och anser att lagtexten liksom hittills

skall föreskriva att ställföreträdare skall finnas utsedd. Uttalanden i denna

riktning göres av civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Söder­

manlands, Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands, Kopparbergs, Jämt­

lands och Norrbottens län samt av Sveriges civilförsvarsförbund. Länssty­

relsen i Östergötlands län anser att möjlighet bör finnas att utse tjänste-

förrättande civilförsvarschef tidigare än då förfall för civilförsvarschefen

uppkommer.

I yttrande över civilförsvarsutredningens huvudbetänkande föreslog läns­

styrelsen i Jönköpings län, att distriktschef skall finnas i ort med skydds-

rumsbyggnadsskyldighet, dock ej där civilförsvarschefen har sin uppehålls­

ort, samt att befattningshavare vid polis- och brandväsendet skall vara skyl­

dig mottaga jämväl sådant uppdrag. Länsstyrelsen vidhåller detta förslag

och hemställer, att 6 § avfattas i enlighet härmed. En liknande uppfattning

har länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län.

Departementschefen

Vad beträffar den omedelbara ledningen av civilförsvaret inom civilför­

svarsområde har i enlighet med förslag i propositionen nr 114/1959 beslutats

att ledningen under fredsförhållanden i princip skall ankomma på länsin-

stansen. Reservation har dock gjorts för att det med hänsyn till de särskilda

förhållandena i de olika länen och särskilt i de största städerna kan visa

sig ändamålsenligt att i vissa fall låta även fredsadministrationen vila på

civilförsvarschefen. Förevarande paragraf bör avfattas i enlighet med detta

ställningstagande och sålunda såsom huvudregel föreskriva att ledningen

av civilförsvaret i civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap skall

ankomma på en civilförsvarschef men öppna möjlighet för Konungen att

särskilt förordna att ledningen i visst område även eljest skall utövas av

civilförsvarschefen. Förordnande kan då även avse sådan ledningsverksam­

het i brådskande fall, som civilförsvarschefen i Göteborg berört i sitt remiss­

yttrande. Har särskilt förordnande om ledningen av civilförsvaret i civil­

försvarsområde ej meddelats, följer av 4 § att ledningen under fredsför­

hållanden ankommer på länsstyrelsen. Att ledningen av fredsadministra­

tionen av civilförsvarsområde regelmässigt utövas av länsstyrelsen innebär

emellertid ej, att civilförsvarschefen under fredsförhållanden står helt

utanför civilförsvaret utan blott att han är befriad från de löpande arbets-

^PPIpftcrna. Han skall salunda i fredstid genomgå utbildning för sin upp­

gift, deltaga i försvarsspel, övningar och konferenser samt fortlöpande

följa beredskapsplanläggningen och övriga civilförsvarsförberedelser, såvitt

det är av betydelse för hans ledning av civilförsvaret under beredskap.

I ett flertal remissyttranden har framhållits att en ställföreträdare för

Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

63

civilförsvarschefen ständigt bör finnas utsedd, medan civilförsvarsutred-

ningen föreslagit att förste chefsassistenten inom varje civilförsvarsområde

åtminstone vid tillfälligt förfall för civilförsvarschefen skall inträda i den­

nes ställe. Att märka är emellertid att assistenten uttages till sin befatt­

ning med stöd av civilförsvarsplikten och därför under fredsförhållanden

endast kan tagas i anspråk för utbildning och övning och detta dessutom

endast intill visst dag- respektive timantal. Assistenten kan sålunda under

fredstid ej alltid inträda som ställföreträdare för civilförsvarschefen, vilket

måste anses som en väsentlig olägenhet, särskilt vid övningar. Med hän­

syn härtill bör en särskild ställföreträdare för civilförsvarschefen ständigt

vara förordnad. Även ställföreträdaren bör genom utbildning och genom

att fortlöpande hålla kontakt med planläggningsarbetet göras skickad för

sin uppgift.

Civilförsvarschef och ställföreträdare bör liksom hittills förordnas av

länsstyrelsen, om ej Konungen för visst civilförsvarsområde bestämmer

annorlunda. Jag anser skäl ej föreligga att giva dylika förordnanden tids­

bestämd giltighet. Med hänsyn till befattningarnas betydelse efter över­

gången till större civilförsvarsområden än hittills och då det i allmänhet

först vid civilförsvarsberedskap kommer att visa sig huruvida någon civil­

försvarschef till äventyrs ej skulle vara skickad för sin uppgift bör läns­

styrelsen kunna när som helst bringa förordnandet att upphöra och för­

ordna annan i den entledigades ställe.

Om indelning i civilförsvarsdistrikt företagits bör möjlighet finnas för

länsstyrelsen att förordna distriktschef för ledningen under civilförsvars­

beredskap av civilförsvaret inom distriktet. Inom distrikt, där civilförsvars­

chefen har sin ledningscentral och därför regelmässigt själv uppehåller sig,

torde behov av distriktschef i regel ej föreligga.

Befattningshavare vid polis- och brandväsendet bör liksom hittills vara

skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef eller ställföreträdare.

För att trygga rekryteringen av kvalificerade distriktschefer bör skyldig­

heten utsträckas till att omfatta jämväl uppdrag som distriktschef. Till

distriktschefer torde en vidare krets befattningshavare vid polis- och

brandväsendet kunna komma i fråga än när det gäller civilförsvarschefer

och deras ställföreträdare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

7 §•

Enligt civilförsvarsutredningens förslag bör i denna paragraf, som för

närvarande reglerar civilförsvarets indelning i allmänt och särskilt civil­

försvar och definierar begreppen hemskydd och verkskydd, alltfort lämnas

föreskrifter om de olika slag av civilförsvar som skall upprättas. Benäm­

ningen särskilt civilförsvar skall emellertid utgå ur lagen, då endast en form

av sådant civilförsvar, nämligen verkskyddet, återstår sedan hemskydds-

organisationen slopats; ur paragrafen skall enligt förslaget även utgå nu­

64

varande föreskrifter om hemskyddet. Å andra sidan föreslår utredningen

att paragrafen utbygges med en föreskrift om att allmänt civilförsvar skall

upprättas — förutom för varje civilförsvarsområde — även för vissa större

områden, av utredningen benämnda undsättningsområden.

Vad i propositionen nr 114/1959 upptagits och bifallits av riksdagen av­

viker icke från innehållet i paragrafen enligt utredningens förslag.

Remissyttrandena

Beträffande civilförsvarsstyrelsens yttrande rörande denna paragraf i

förslaget hänvisas till vad som upptagits under 5 §.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att begreppen lokalt civilförsvar och

regionalt civilförsvar bör — med den huvudsakliga innebörd de givits i

civilförsvarsutredningens huvudbetänkande — lagfästas. Som gemensam

benämning för dessa bör beteckningen allmänt civilförsvar användas.

Mot definitionen enligt civilförsvarsutredningens förslag av begreppet

verkskydd anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län att innebörden av ut­

trycket »för särskilda byggnader och anläggningar» icke är fullt klar.

Överbefälhavaren anser att bestämmelser om någon form av hemskydd

bör ingå i denna paragraf.

Departementschefen

Liksom hittills bör i förevarande paragraf föreskrift givas om de olika

former av civilförsvar som skall anordnas, nämligen allmänt civilförsvar

och verkskydd. Efter tillkomsten av de regionala undsättningskårerna och

annat regionalt civilförsvar på gasskyddets och radiakskyddets m. fl. om­

råden synes det lämpligt att indelningen av det allmänna civilförsvaret i

lokalt och regionalt civilförsvar även kommer till uttryck i lagen. I en­

lighet med vad hittills gällt för organiserandet av särskilt civilförsvar bör

den grundläggande förutsättningen för att verkskydd skall anordnas vid

särskilda anläggningar och byggnader, nämligen att det finnes påkallat med

hänsyn till bebyggelsens beskaffenhet eller eljest, angivas i lagen. Princi­

perna för i vilken omfattning verkskydd skall organiseras utvecklas när­

mare i propositionen nr 114/1959 (s. 123 f.).

I vissa fall kan det vara rationellt att bilda en gemensam organisation

för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Såsom framhållits

i den förenämnda propositionen torde detta vara fallet framför allt i in­

dustrisamhällen, där en enda eller några få industrier dominerar samhället.

Riksdagen har icke haft någon erinran mot uttalandena i propositionen

härvidlag. Lagen bör följaktligen anpassas till detta ställningstagande och

upptaga föreskrift om att en gemensam organisation för lokalt allmänt civil­

försvar och verkskydd kan anordnas, om det med hänsyn till förhållandena

på viss ort eller inom visst område finnes ändamålsenligt och kan ske utan

minskning av civilförsvarets förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

8

§■

I paragrafen regleras förutsättningarna för anlitande av civilförsvaret

utanför det område eller den anläggning eller byggnad, för vilken det orga­

niserats. Civilförsvarsutredningen, vars förslag härutinnan icke mött någon

gensaga i propositionen nr 114/1959 eller under riksdagsbehandlingen av

denna, föreslår att möjligheterna vidgas att taga civilförsvaret i anspråk

utanför det egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden.

Detta bör enligt utredningen ske genom att de nuvarande villkoren för sådan

rörlighet, nämligen att högsta civiltörsvarsberedskap intagits och att åtgärden

skall syfta till avvärjande av betydande skada, göres mindre restriktiva. Sa-

lunda bör enligt utredningen — med bibehållande av de stadgade förutsätt­

ningarna i övrigt — krävas blott att civilförsvarsberedskap anbefallts och

att åtgärden sker till avvärjande av skada. I utredningens förslag till ny

lydelse av paragrafen har vidare den omständigheten att regionalt civil­

försvar föreslås skola anordnas för särskilda områden föranlett en mindre

jämkning av den äldre lydelsen.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen föreslår med utgångspunkt i styrelsens synpunkter

på lämpligheten av en indelning i undsättningsområden, vilka återgivits

under 5 §, att föreskriften om utnyttjande av civilförsvaret utanför det

egna området eller den egna anläggningen eller byggnaden får avse endast

det lokala civilförsvaret och verkskyddet, medan i ett andra stycke i paragra­

fen stadgas att ledningen av det regionala civilförsvaret skall ske enligt

grunder, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvars-

styrelsen bestämmer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån understryker angelägenheten av att led­

ningen för civilförsvaret beredes ökade möjligheter att utnyttja de skade-

avhjälpande organen utanför det egna civilförsvars- eller undsättningsom-

rådet eller den egna byggnaden eller anläggningen. Den större rörligheten

motiverar enligt länsstyrelsen att i tillämpningskungörelsen närmare angives

hur tillgängliga styrkor skall disponeras och ledas, då de insättes för sådana

särskilda uppgifter.

Mot de föreslagna vidgade möjligheterna att göra civilförsvaret rörligt

anför riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att verkskydd vid

krigsvikliga företag icke annat än i katastrofsituationer bör få användas

utanför den egna anläggningen eller byggnaden.

Departementschefen

I propositionen nr 114/1959 förutsattes att det till omfattningen mindre

men i kvalitativt hänseende förstärkta civilförsvar, som omorganisationen

av civilförsvaret åsyftar att skapa, skall kunna i större utsträckning än det

hittillsvarande utnyttjas utanför det egna området eller den egna anlägg-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 5

66

ningen eller byggnaden. Under riksdagsbehandlingen har någon erinran

häremot ej förekommit. De vidgade möjligheterna till rörlighet bör komma

till uttryck i lagtexten genom att villkoren för utnyttjandet av civilför­

svaret utom det egna området eller den egna anläggningen eller bygg­

naden göres mindre restriktiva i enlighet med vad civilförsvarsutredningen

föreslagit. Paragrafen bör täcka alla former av civilförsvar som anordnas

för visst område eller för viss anläggning eller byggnad och sålunda gälla

även regionalt civilförsvar. Närmare grunder för civilförsvarets utnyttjande

utom eget område eller egen anläggning bör fastställas administrativt. Här­

vid får självfallet beaktas att möjligheterna att utnyttja civilförsvaret enligt

denna paragraf icke göres så stora, att risk föreligger, att det egna området

eller den egna anläggningen lämnas utan det skydd som måste anses ound­

gängligt.

Paragrafen har omarbetats även redaktionellt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

9 §•

I förevarande paragraf föreslår civilförsvarsutredningen icke någon änd­

ring; någon sådan påkallas ej heller av vad i propositionen nr 114/1959 upp­

tagits och beslutats av riksdagen. Emellertid förklarar utredningen, att den

övervägt att i paragrafen införa regler om direktivrätt för civilförsvars-

chef gentemot kommunala organ, vilka enligt utredningens förslag, åter­

givet i den förenämnda propositionen (s. 13 f.), efter omorganisationen

skall övertaga vissa uppgifter av s. k. efteranfallskaraktär som hittills an­

setts åvila civilförsvaret.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att behovet av enhetlig ledning

for all skadeavhjälpande verksamhet på det lokala planet icke har tillgodo-

setts med utredningens förslag. Länsstyrelsen anför härom.

Samordningsproblemen kräva, såsom länsstyrelsen framhållit i sitt utlå­

tande över huvudbetänkandet, ökad uppmärksamhet, om civilförsvarets

verksamhetsområde begränsas i enlighet med förslaget. I den regionala in­

stansen äro, har länsstyrelsen vidare uttalat, dessa problem relativt lättlösta

på grund av länsstyrelsens allmänna ställning som samordnande försvars-

myndighet. Pa det lokala planet torde däremot särskilda åtgärder erfordras

för att säkerställa en effektiv samverkan mellan olika organ. Enligt länssty­

relsens mening torde civilförsvarschefen böra äga direktivrätt gentemot

kommunala socialvårdsmyndigheter och tekniska verk, när det gäller bråd­

skande ingripanden för att avhjälpa skador, som förorsakats av fientlig

verksamhet, och länsstyrelsens beslut icke hinner avvaktas.

En sådan direktivrätt bör grundas på lag, icke blott på sådana av Kungl.

Maj :t meddelade föreskrifter, som avses i 44 § 3 mom. lagförslaget. Det är en

brist i detta förslag att gränsdragningen mellan civilförsvarets och kommu­

nens uppgifter icke kommer till något uttryck i lagen. En hänvisning till de

67

lagar och författningar, som reglera kommunens skyldigheter, bör inflyta i

44 §. En översyn och komplettering av dessa bestämmelser är, såsom utreda

ningen påpekat i huvudbetänkandet, av behovet påkallad.

Samma uppfattning har civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge,

Malmöhus och Jämtlands län samt civilbefälhavaren i andra civilområdet

och Sveriges civilförsvarsförbund.

Departementschefen

Uppenbarligen är det av största betydelse, att resurserna på olika områ­

den samordnas, när det gäller att komma till rätta med alla de svårbemäst­

rade problem, som uppkommer i samband med ett fientligt anfall. Möjlig­

heterna till samordning av krigsmaktens och civilförsvarets verksamhet

torde kunna anses tryggade genom att militär myndighet liksom hittills i

vissa lägen berättigas ge civilförsvaret direktiv om vilka civilförsvarsupp-

gifter som skall fullgöras. Självfallet måste också samordning äga rum av

civilförsvarets och de ordinarie civila samhällsorganens verksamhet. Behovet

av sådan samordning blir särskilt framträdande på områden, där de ordina­

rie samhällsorganen får övertaga uppgifter, som hittills ansetts åvila civil­

försvaret, exempelvis i fråga om omhändertagandet på längre sikt av ut­

rymd befolkning, iståndsättande av kommunikationsleder och av distribu­

tionsnät för vatten, gas och elektricitet etc. I dessa och liknande hänseenden

blir det företrädesvis kommunala organ, som får övertaga uppgifterna, och

skäl torde därför såsom några remissinstanser påpekat föreligga att över­

väga införandet av någon form av direktivrätt för civilförsvarsmyndighe-

terna gentemot kommunerna. Hur kommunernas skyldigheter skall närmare

bestämmas är emellertid för närvarande föremål för utredning. Jag anser

därför, att man icke nu bör i lagen inskriva någon direktivrätt för civilför-

svarsmyndigheterna gentemot kommunerna, utan spörsmålet får upptagas

till förnyat övervägande i samband med att ställning tages i frågan om kom­

munernas skyldigheter. Paragrafen bör sålunda åtminstone tills vidare upp­

tagas i nya lagen med oförändrat innehåll.

¹⁰ §.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall liksom hittills civilförsva­

rets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde närmare

angivas i en organisationsplan för området. För det nytillkomna regionala

civilförsvaret skall organisationsplan upprättas för varje undsättnings-

område. Medan organisationsplanerna hittills fastställts av länsstyrelserna

skall de emellertid enligt utredningens förslag i fortsättningen fastställas

av civilförsvarsstyrelsen efter förslag av vederbörande länsstyrelse. Utred­

ningen motiverar denna överflyttning med att civilförsvarets personal och

materiel bör inom den av statsmakterna fastställda ramen för civilförsvaret

i dess helhet fördelas mellan de olika civilförsvars- och undsättningsom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

68

rådena. I fråga om verkskydden innebär utredningens förslag att civilför-

svarsstyrelsen genom att fastställa organisationsplaner skall bestämma vid

vilka anläggningar och byggnader i varje län som verkskydd skall anordnas,

varvid styrelsen har att beakta de huvudlinjer för skyldigheten att upp­

rätta verkskydd, som statsmakterna bestämt genom sitt ställningstagande

till frågan om civilförsvarets totala omfattning.

I propositionen nr 114/1959 beröres icke frågan i vilken ordning organisa­

tionsplaner skall fastställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen vänder sig här liksom i anslutning till utredningens

förslag under 7, 8 och 9 §§ mot att lagtexten utformas utifrån den förut­

sättningen att en indelning i undsättningsområden företages men har i

övrigt ingen erinran mot utredningens förslag.

Mot förslaget att organisationsplanerna och ändringar däri skall faststäl­

las av civilförsvarsstyrelsen riktar ett flertal remissinstanser kritik. Sålunda

finner länsstyrelsen i Jämtlands län att en sådan ordning skulle innebära

en onödig administrativ omgång. Länsstyrelsen anför.

Sedan statsmakterna fastställt civilförsvarsorganisationens totala omfatt-

ning — såväl personellt som materiellt — och civilförsvarsstyrelsen fördelat

personal och materiel på de olika länen, bör det ankomma på länsstyrelserna

att utforma organisationen inom de olika länen efter civilförsvarsstyrelsens

anvisningar och de lokala förhållandena samt, såsom hittills, fastställa orga­

nisationsplanerna. Undantagas böra emellertid organisationsplanerna för

undsättningskårerna, vilka planer böra fastställas av civilförsvarsstyrelsen.

Inte heller länsstyrelsen i Kronobergs län finner de motiv bärande, som

utredningen anfört såsom skäl för överflyttningen av beslutanderätten från

länsstyrelsen till civilförsvarsstyrelsen. Länsstyrelsen yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning synes Kungl. Maj:t i tillämpningsföre­

skrifterna till lagen kunna giva sådana allmänna bestämmelser, som ger

centralmyndigheten möjlighet att i sin tur avväga organisationens omfatt­

ning inom riket samt ge länsstyrelserna erforderliga direktiv för organisa­

tionsplanens vidare utformning. Länsstyrelsen förutsätter, att centralmyn­

digheten därvid, liksom hittills varit förhållandet, kommer att uppställa vill­

kor i vilka hänseenden organisationsplanen före fastställelsen skall under­

ställas centralmyndigheten för prövning och godkännande exempelvis beträf­

fande undsättningsområden eller i frågor om behovet av allmänna skydds­

rum, deras beskaffenhet och läge m. m. I

I stort sett samma synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Söderman­

lands, Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens

och Norrbottens län samt civilförsvarschefen i Göteborgs civilförsvarsom­

råde, civilbefälhavaren i första civilområdet och Sveriges civilförsvarsför­

bund.

69

Däremot finner statens organisationsnämnd det vara angeläget, att civil-

försvarsstyrelsen får det fastare grepp om civilförsvarsverksamheten, vilket

en fördelning av tillgängliga resurser på länen samt granskning och fast-

ställelse av organisationsplanerna enligt nämndens mening medför.

Departementschefen

Det lokala civilförsvarets omfattning och beskaffenhet bör liksom hit­

tills i sina huvuddrag upptagas i en organisationsplan, som upprättas för

varje civilförsvarsområde. Av organisationsplanen skall framgå bl. a. vilka

skyldigheter i avseende å civilförsvaret som åligger enskilda och kommuner

såsom i fråga om skyddsrum, materielhållning och anordnande av verk-

skydd. Närmare föreskrifter om vad organisationsplan skall innehålla torde

böra meddelas i administrativ ordning.

För det regionala civilförsvarets del torde det däremot ej vara erforder­

ligt att särskilda organisationsplaner upprättas. På det regionala området

föreligger nämligen icke någon motsvarighet till de skyldigheter för kom­

muner och enskilda, som det lokala civilförsvaret i väsentlig utsträckning

bygger på; omfattningen och beskaffenheten av det regionala civilförsvaret

bestämmes i sin helhet av statsmakterna. I den mån behov föreligger av

en sammanfattande redovisning av det regionala civilförsvaret inom visst

område bör denna redovisning kunna verkställas i annan och mindre bun­

den form än i särskilda organisationsplaner.

Mot civilförsvarsutredningens förslag att organisationsplan och ändring

däri skall fastställas av civilförsvarsstyrelsen har ett flertal remissmyndig-

heler haft invändningar. Visserligen är det nödvändigt att den centrala civil­

försvarsledningen har överblick över civilförsvarets omfattning inom de

olika områdena, såväl lokalt som regionalt, och utövar ett avgörande infly­

tande på civilförsvarets utformning i stort. Jag kan emellertid icke finna

att det lämpligaste sättet att tillgodose dessa intressen är att låta civilför­

svarsstyrelsen fastställa och därmed — i den mån fråga ej är om beslut som

fattats av Kungl. Maj :t, exempelvis rörande skyddsrum — även bära ansva­

ret för civilförsvarets omfattning och beskaffenhet i varje enskilt område,

allra minst som åtskilliga av de förhållanden, om vilka organisationspla­

nerna skall innehålla uppgift, måste vara av den natur, att de lokala myn­

digheterna har det bästa underlaget för ett ställningstagande. Organisations­

planerna synes i stället böra upprättas av länsstyrelserna, vilka ju i princip

bär ansvaret för civilförsvaret inom länen. Det inflytande på civilförsvarets

omfattning och beskaffenhet, som bör tillkomma den centrala instansen,

torde böra utövas genom anvisningar och direktiv till länsstyrelserna med

utgångspunkt i den ram för civilförsvaret i dess helhet, som statsmakterna

bestämt. Genom dylika anvisningar och direktiv har civilförsvarsstyrelsen

möjlighet att fördela tillgängliga resurser de olika länen emellan. Den nöd­

vändiga överblicken över civilförsvaret bör civilförsvarsstyrelsen kunna er­

hålla genom att kopior av organisationsplanerna överlämnas till styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 ur 1960

Jag förordar sålunda att såsom huvudregel föreskrives att organisations­

plan skall upprättas av länsstyrelsen. I fråga om de viktigaste civilförsvars-

uppgifterna på det lokala planet kan det emellertid föreligga skäl att till­

erkänna civilförsvarsstyrelsen ett omedelbart inflytande på organisations­

planernas konkreta utformning. Detta synes böra ske genom att civilför­

svarsstyrelsen i sadana fall far fastställa planen eller den del därav som

är i fråga. I vilka fall fastställelse skall fordras torde få bestämmas av

Konungen i administrativ ordning.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

3 KAP.

Civilf örsvarsplikt

Kapitlet reglerar civilförsvarsplikten, dess innebörd och omfattning samt

inskrivning av civilförsvarspliktiga.

Vid den nuvarande civilförsvarslagens tillkomst uttalade föredragande

departementschefen, att garanti måste finnas för att civilförsvaret vore

tjänstdugligt såväl under krig som under fred. Tillräcklig tjänstduglighet

kunde troligen icke vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd. Även om

det vore en stor fördel, om civilförsvaret kunde grunda sin personalrekryte­

ring helt på frivillig medverkan, måste därför en tjänsteplikt för civilför­

svaret, en civilförsvarsplikt, införas. I sitt huvudbetänkande uppger civil-

försvarsutredningen att omkring 860 000 personer enligt nuvarande plan-

läggning skolat inskrivas i civilförsvaret med stöd av civilförsvarsplikten.

Även om utredningen föreslår en i personellt hänseende väsentligt minskad

civilförsvarsorganisation än den nuvarande, finner utredningen dock att de

skäl, som föranledde införandet av civilförsvarsplikt alltjämt består och

erfarenhetsmässigt bekräftats under den hittillsvarande civilförsvarsverk-

samheten. Utredningen finner därför att civilförsvarsplikten icke kan und­

varas. I propositionen nr 114/1959, vari enbart det lokala allmänna civilför­

svarets personal beräknas till cirka 210 000 personer, förutsättes att civil­

försvarsplikten med i huvudsak samma innehåll som för närvarande bibe­

hålies för att garantera civilförsvarets rekrytering. De ändringar i kapitlet

som aktualiserats av civilförsvarsutredningen och propositionen hänför sig

därför till enskildheter i de särskilda paragraferna, för vilka närmare redo-

göres i det följande.

I anslutning till behandlingen av 14 § upptages den genom särskild utred­

ningsman företagna undersökningen, huruvida möjlighet bör skapas att

från civilförsvarstjänst befria den, som hyser samvetsbetänkligheter mot

sådan tjänstgöring.

11

§•

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i denna paragraf,

71

genom vilken bl. a. skyldighet ålägges i riket boende svensk medborgare att

från och med det år, varunder han fyller 16 år, till och med det år, varunder

han fyller 65 år, fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Utredningen framhåller emellertid

med hänsyn till de fysiska och psykiska påfrestningarna vid arbete inom

den skadeavhjälpande verksamheten, att civilförsvarsplikten regelmässigt

ej bör tagas i anspråk i fråga om män över 60 år och kvinnor över 55 år.

Vidare framhåller utredningen att män inte bör inskrivas i civilförsvaret

före värnpliktsåldern, då den tid de i sådant fall kan sta till civilförsvarets

disposition i allmänhet blir förhållandevis kort.

I sitt huvudbetänkande berör utredningen möjligheterna att tillgodose

civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas behov av personal för krigs­

organisationen genom tjänsteplikt eller civilförsvar splikt och framhåller

härvid att i första hand tjänsteplikt bör ifrågakomma, i den mån personal­

behovet icke kan täckas med den ordinarie personalen eller genom rekryte­

ring från frivilliga försvarsorganisationer. Möjlighet bör emellertid enligt

utredningen finnas att med tillämpning av civilförsvarsplikten uttaga och

öva personal för tjänstgöring inom ifrågavarande myndigheters krigsorgani­

sationer, varvid utredningen främst åsyftar telefonister vid radiostationer,

ingående i länsstyrelsernas krigsorganisation.

I lagförslaget har utredningen emellertid icke upptagit någon sådan jämk­

ning i 11 § eller i 17 §, där inskrivning på förhand av civilförsvarspliktiga

för civilförsvarstjänst regleras, som skulle ge särskild anvisning om att

uttagning kan ske för tjänstgöring med stöd av civilförsvarsplikten i civil­

försvarsstyrelsens eller länsstyrelsernas krigsorganisationer.

Vad i propositionen nr 114/1959 upptagits och bifallits av riksdagen föran­

leder icke någon ändring av förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller att lagförslaget icke ger läns­

styrelserna erforderliga möjligheter att med tillämpning av civilförsvars­

plikten i mån av behov uttaga och öva biträdespersonal inom länsstyrelser­

nas krigsorganisation.

Departementschefen

Även om den nya civilförsvarsorganisationen får en väsentligt mindre

omfattning i personellt hänseende än den nuvarande, är det uppenbart att,

för att personalbehovet skall kunna täckas, civilförsvarsplikt alltfort måste

gälla för envar, som är i stånd att göra en insats i civilförsvaret. Att märka

är att civilförsvarsplikten icke endast innebär skyldighet att i fred ingå i

civilförsvaret och att underkasta sig utbildning och övning utan även att i

krig ställa sig till förfogande för civilförsvarsverksamhet. Under bered-

skapstillstånd och krig kan det, såsom framgår av propositionen nr 114/1959,

72

bli aktuellt att i väsentlig utsträckning bygga ut civilförsvarsorganisationen

med personal, som icke uttagits redan i fred; även härvidlag har civilför-

svarsplikten sin stora betydelse för att trygga civilförsvarets tjänstduglighet.

Civilförsvarsplikten kan sålunda icke undvaras och jag anser det heller

icke tillrådligt att minska de civilförsvarspliktigas antal genom att sänka

åldersgränsen för civilförsvarspliktens upphörande. Däremot torde såsom

civilförsvarsutredningen framhållit skäl föreligga att icke i fred uttaga per­

sonal i de övre åldersklasserna eller män strax före värnpliktsåldern för

utbildning och övning. Givetvis bör uttagningen ske så att den personal, som

utbildas och övas, kan behållas i civilförsvaret så länge som möjligt.

Vad beträffar spörsmålet om rekryteringen av viss personal till civilför-

svarsstyrelsens och länsstyrelsernas krigsorganisationer synes det knappast

nödvändigt att införa den av utredningen i huvudbetänkandet förordade

möjligheten att inskriva civilförsvarspliktiga för ifrågavarande tjänstgöring.

Personalbehovet, som torde vara förhållandevis ringa, synes nämligen i

krig kunna fyllas i första hand av frivilliga från de enskilda försvars­

organisationerna och i andra hand med stöd av tjänsteplikt. I den mån

rekryteringen sker frivilligt, föreligger möjlighet att i fred utbilda och

öva personalen för uppgifterna i krig. Det må vidare erinras om att den

för alla civilförsvarspliktiga, vare sig de inskrivits i civilförsvaret eller ej,

gällande skyldigheten enligt 12 § 2 mom. tredje stycket i nya civilförsvars­

lagen att deltaga i civilförsvarsövning, kan utnyttjas för övning av per­

sonal, som avses under krig skola tagas i anspråk med tjänsteplikt för de

ifrågavarande uppgifterna. Såvitt gäller länsstyrelsernas krigsorganisatio­

ner måste emellertid beaktas att deltagande i övning endast kan påfordras

i fråga om uppgifter, som har civilförsvarskaraktär.

12

§.

I vilken utsträckning civilförsvarsplikten får tagas i anspråk för tjänst­

göring vid civilförsvaret under beredskapstillstånd och under fredsförhållan-

den regleras i förevarande paragraf. Enligt den nuvarande lydelsen skall

civilförsvarsplikt under beredskapstillstånd fullgöras i den omfattning som

är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till

behovet av utbildning och övning. När beredskapstillstånd ej råder får

civilförsvarspliktig icke tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning

och övning och ej heller under längre tid än 30 timmar för varje kalenderår.

För civilförsvarspliktiga som genom inskrivning i civilförsvaret i förväg

uttagits till tjänstgöring gäller emellertid, att utbildnings- och övningstiden

får utsträckas till 60 timmar för kalenderår. Civilförsvarspliktiga, som in­

skrivits för tjänstgöring i befälsbefattning, kan därjämte åläggas att med­

verka vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning, som

prövas nödig. Paragrafen bemyndigar slutligen Konungen att meddela be­

stämmelser om civilförsvarspliktens omfattning vid olika tidpunkter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

73

för olika grupper av civilförsvarspliktiga samt om de befälsbefattningar med

vilka följer skyldighet att medverka vid förberedelsearbete.

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i paragrafens regler

om civilförsvarspliktens omfattning under civilförsvarsberedskap. Beträf­

fande omfattningen under fredsförhållanden föreslår utredningen däremot

— i samråd med utbildningsutredningen såvitt gäller utbildning och övning

— dels den ändringen att utbildningsskyldighet skall åligga endast in­

skrivna civilförsvarspliktiga, dels ändrade regler för den tid, under vilken

civilförsvarspliktiga skall vara skyldiga att undergå utbildning och deltaga

i övning. Härvidlag föreslås, att utbildningstiden i fred skall bestämmas

till högst 30 dagar, för högre befäl och särskilt kvalificerade specialister 60

dagar, allt räknat för hela den tid vederbörande är civilförsvarspliktig, samt

att tiden för skyldighet att deltaga i övning -— vilken skyldighet skall om­

fatta alla civilförsvarspliktiga oberoende av inskrivning — skall bestämmas

till högst 60 timmar under varje följd av tre kalenderår. Utredningen före­

slår vidare den ändringen, att skyldigheten för vissa civilförsvarspliktiga att

medverka i förberedelsearbete slopas; detta arbete bör i stället utföras

av anställd personal.

I propositionen nr 114/1959 har riktlinjerna för omorganisationen av-

civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet angivits med utgångs­

punkt i att de inskrivna civilförsvarspliktigas skyldighet att undergå ut­

bildning och deltaga i övning regleras i enlighet med de båda utredningarnas

förslag. Riksdagen har i denna del icke haft någon erinran mot proposi­

tionen.

Utredningarnas förslag till nya grunder för beräkningen av utbildnings-

och övningstid motiveras med att den nuvarande lagregleringen ej medgivit

att inskriven personal ålägges att deltaga i utbildningskurser, som pågår

flera dagar i följd. Deltagandet i befälskurser, som anordnats centralt och

regionalt, har därför i praktiken blivit beroende av de civilförsvarspliktigas

medgivande. Till följd härav har befäl i vissa befattningar blivit otillräck­

ligt utbildat. En ändring anses oundgänglig, om civilförsvaret skall kunna

få den åsyftade effektiviteten.

I vilken omfattning civilförsvarsplikten i fred bör tagas i anspråk för ut­

bildning har utbildningsutredningen närmare undersökt och härvid upprät­

tat detaljerade förslag till utbildningsplaner — med angivande av utbild­

ningstiden i dagar och i vissa fall i timmar — för olika grupper civilför-

svarspersonal. Av undersökningen framgår att utbildningstiderna för det

alldeles övervägande antalet civilförsvarspliktiga kommer att kunna sättas

väsentligt kortare än de i lagförslaget angivna maximitiderna. För lägre

befäl torde sålunda utbildningstiden komma att röra sig mellan en och två

veckor och för manskap, som skall utbildas huvudsakligen genom deltids-

kurser, mellan 40 och 50 timmar. Endast för den mest kvalificerade led-

ningspersonalen ifrågakommer utnyttjande av de föreslagna maximi­

tiderna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

74

För utbildningen och övningen av undsättningskårernas värnpliktiga per­

sonal skall enligt utredningarna gälla särskilda tider. Kårerna skall sam­

mansättas huvudsakligen av värnpliktiga, som överföres till civilförsvaret

vid en ålder av 28—35 år. Den tid, som dessa värnpliktiga bör vara skyldiga

att underkasta sig utbildning och övning i civilförsvaret, bör motsvara den

tid, de eljest skulle ha för repetitionsövning tjänstgjort vid krigsmakten,

d. v. s. högst 60 dagar för manskap och högst 80 dagar för befäl. Vad utred­

ningarna härvidlag föreslagit har förordats i propositionen nr 114/1959

och icke mött någon erinran från riksdagens sida.

Liksom hittills bör det enligt civilförsvarsutredningen ankomma på Ko­

nungen att för olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga

meddela närmare bestämmelser om civilförsvarspliktens omfattning inom

den ram, som civilförsvarslagen uppdrager.

Remissyttrandena

Mot utformningen av reglerna om civilförsvarspliktens utnyttjande under

civilförsvarsberedskap har endast länsstyrelserna i Uppsala och Västernorr-

lands län någon erinran, i det de anser den föreslagna oförändrade lydelsen

alltför snävt begränsa möjligheterna att taga civilförsvarspliktiga i anspråk.

Sådan möjlighet föreligger nämligen endast om det är nödigt med hänsyn till

»pågående eller befarad fientlig verksamhet», medan enligt länsstyrelsernas

mening de största personalinsatserna torde komma att behövas för brand­

släckning, livräddning etc., sedan den fientliga verksamheten (bombanfal­

let) upphört.

De föreslagna ändringarna i fråga om civilförsvarspliktens utnyttjande

under fredsförhållanden tillstyrkes av det stora flertalet remissinstanser. De

nya tiderna för skyldigheten för civilförsvarspliktiga i allmänhet att deltaga

i utbildning lämnas helt utan erinran. Däremot kritiseras i vissa yttranden

de föreslagna reglerna för skyldigheten att deltaga i övning. Civilförsvars-

styrelsen föreslår sålunda att timantalet såvitt gäller högre befäl bestämmes

till åtminstone 120 under varje treårsperiod, varigenom detta befäl, som en­

ligt nya lagen ej skall vara skyldigt att deltaga i förberedelsearbetet, skulle

i övningens form kunna bli insatt i civilförsvarsplanläggning och göras för­

troget med sina krigsuppgifter. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det

icke lämpligt att övningsverksamhetens omfattning anges genom ett visst

antal övningstimmar för varje civilförsvarspliktig utan omfattningen bör i

stället göras beroende av ett bestämt krav på beredskap och funktionsdug­

lighet hos civilförsvaret. Med den av länsstyrelsen förordade metoden skulle

antalet övningar kunna variera inom de olika länen bl. a. med hänsyn till

dessas storlek och antalet tätorter.

Civilförsvarsutredningens förslag att skyldigheten att deltaga i förbere­

delsearbete slopas kritiseras av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmö­

hus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom av civilförsvars-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

75

chefen i Göteborgs civilförsvarsområde och Sveriges civilförsvar sförbund,

vilka anser att behov föreligger av att kunna utnyttja civilförsvarsplikten för

det högre befälets medverkan i planläggningsarbetet. Civilförsvarsstyrelsen

delar däremot utredningens uppfattning att administrationens behov av

arbetskraft i fred bör tillgodoses med anställd personal.

Beträffande de särskilda tider för skyldighet att deltaga i utbildning och

övning, som föreslås gälla för undsättningskårernas värnpliktiga personal,

har endast överbefälhavaren haft något att erinra. I dennes yttrande föreslås

sålunda att lagtexten utformas så, att den värnpliktiga personalens skyldig­

het att underkasta sig utbildning kommer att omfatta både den tid som

gäller för civilförsvarspliktiga i allmänhet och den tid, de värnpliktiga skulle

ha tjänstgjort vid krigsmakten. Förslaget motiveras med att det för befäls-

utbildning är erforderligt med så lång utbildningstid.

Civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren framhåller, att värnpliktig

personal enligt förslaget till ny organisation för civilförsvaret kommer att

ingå också i det lokala allmänna civilförsvaret, och hävdar att den särskilda

tid för utbildning och övning, som föreslås gälla för undsättningskårernas

värnpliktiga personal, bör äga giltighet också för värnpliktiga i det lokala

försvaret.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det vara av betydelse för beredskapen

inom civilförsvaret att även de värnpliktiga, som inskrivits i undsättnings-

kårerna, kan inkallas till beredskapsövningar på sätt som angives i 27 §

2. värnpliktslagen, oaktat civilförsvarsberedskap icke anbefallts. Möjlighet

för Kungl. Maj :t att föreskriva sådana övningar bör därför öppnas genom

föreskrift i lagen.

Enligt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kalmar län bör

lagen medge att repetitionsutbildning av inskrivna civilförsvarspliktiga an­

ordnas. Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde föreslår att

inskriven personal skall vara skyldig att inom ramen för övningstiden un­

derkasta sig även repetitions- och kompletteringsutbildning.

Departementschefen

Reglerna för civilförsvarspliktens ianspråktagande under civilförsvars­

beredskap torde, även om de med nuvarande avfattning icke bör tolkas så

snävt som några remissinstanser gjort, böra erhålla en jämkad lydelse för

att otvetydigt täcka de förhållanden, under vilka de civilförsvarspliktigas

insats påkallas.

Under fredsförhållanden bör liksom hittills civilförsvarsplikten icke få

utnyttjas för annat ändamål än utbildning och övning. Såsom jag framhål­

lit i ett tidigare avsnitt, bär möjlighet finnas att ställa civilförsvarets resur­

ser till förfogande för uppgifter, som icke har samband med rikets försvar,

exempelvis för räddning och hjälp vid naturkatastrofer. Civilförsvarets in­

sats torde härvid först och främst kunna omfatta den materiella och orga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

76

nisatoriska sidan av hjälpverksamheten. I personellt hänseende torde man

däremot inom civilförsvaret vara hänvisad till frivilliga insatser, varvid

dessa väl kan tänkas bli samordnade såväl sinsemellan som med de ordi­

narie samhällsorganens resurser genom att civilförsvarsorganisationen ut-

nyttjas. Jag är sålunda f. n. icke beredd att förorda någon utsträckning av

civilförsvarsplikten till att även innebära en skyldighet att under freds-

förhållanden ställa sig till förfogande för dylik verksamhet.

Genom riksdagens bifall till propositionen nr 114/1959 har riktlinjer fast­

ställts för civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet, vilka i allt

väsentligt bygger på den förutsättningen att ramen för civilförsvarspliktens

utnyttjande för utbildning och övning under fredsförhållanden bestämmes

i enlighet med civilförsvars- och utbildningsutredningarnas förslag. Lagen

torde sålunda såsom huvudregel böra föreskriva att utbildningstiden under

tid, då civilförsvarsberedskap ej råder, får uppgå till högst 30 dagar för

inskrivna civilförsvarspliktiga i allmänhet och till 60 dagar för inskrivna

civilförsvarspliktiga, som krigsplacerats för tjänstgöring i högre befälsbefatt-

ning eller i annan befattning vilken kräver särskilda insikter eller färdig­

heter. Den tid, under vilken envar civilförsvarspliktig skall vara skyldig del­

taga i övning, bör i lagen angivas till högst 60 timmar under varje följd av

tre år. Härigenom uppdrages ramen för den enskilde civilförsvarspliktiges

skyldighet att deltaga i övning. Hur ofta civilförsvarsmyndigheterna skall

anordna övningar och dessas omfattning får självfallet bestämmas admi­

nistrativt under hänsynstagande till denna ram, vilket jag velat påpeka i

anledning av ett remissyttrande. Såsom angivits i propositionen nr 114/1959

bör i anslutning till övning kunna anordnas någon kortare genomgång med

tidigare utbildade civilförsvarspliktiga i syfte att säkerställa resultat av

övningen, utan att tjänstgöringen fördenskull blir att betrakta som utbild­

ning. Regelrätt repetitionsutbildning skall enligt riktlinjerna i propositionen

icke vidare förekomma.

För den värnpliktiga personalen i undsältningskårerna, på vilkas tjänst­

duglighet särskilt stora krav ställes, skall enligt nämnda proposition gälla

särskilda regler i avseende å utbildnings- och övningstiden. Denna skall

sålunda icke understiga den — i allmänhet längre — tid som personalen

skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, om den ej

överförts till civilförsvaret. Är den för civilförsvarspliktiga i allmänhet gäl­

lande utbildningstiden längre än den tid, som den värnpliktige skulle ha

tjänstgjort vid krigsmakten för utbildning och övning, bör dock den längre

tiden gälla enligt huvudregeln. Däremot finner jag det ej erforderligt att för

denna personal bestämma ramen för utbildnings- och övningstiden så vid,

att den — såsom föreslås i ett remissyttrande — skulle omfatta både den för

civilförsvarspliktiga i allmänhet gällande tiden och den tid, som den värn­

pliktige skulle ha tjänstgjort vid krigsmakten. I vissa fall medför överflytt­

ningen till civilförsvaret likväl en utvidgning av den värnpliktiges tjänst­

göringsskyldighet. exempelvis då han överföres till högre befälsbefattnintf i

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

77

civilförsvaret med 60 dagars utbildningstid, medan han som befäl vid krigs­

makten skulle ha varit skyldig att fullgöra endast en repetitionsövning om 40

dagar. Att märka är emellertid att någon ytterligare utbildning inom civil­

försvaret icke kan åläggas den till undsättningskårerna överförda värn­

pliktiga personalen, om den vid värnpliktstidens slut omplaceras till det

lokala civilförsvaret. I detta hänseende blir alltså denna personal gynn­

sammare ställd än de värnpliktiga, som efter fullgjord utbildning och öv­

ning inom krigsmakten inskrives i civilförsvaret, när värnplikten upphör.

För övning av undsättningskårernas värnpliktiga personal bör gälla att

den för envar civilförsvarspliktig bestämda tiden får tagas i anspråk och i

mån av behov utökas med utbildningstid, som icke redan utnyttjats. Även

härvidlag kan sålunda överföringen till civilförsvaret innebära vidgad tjänst­

göringsskyldighet för de värnpliktiga i förhållande till vad som skulle ha

gällt för dem vid krigsmakten.

Den nu förordade möjligheten att taga civilförsvarspersonal i anspråk i

fred för utbildning och övning under längre tid än som gäller för civilför-

svarspliktiga i allmänhet har endast tagit sikte på undsättningskårernas

värnpliktiga personal. Emellertid förekommer det och kan framdeles möj­

ligen förekomma i än större utsträckning att värnpliktiga inskrives i civil­

försvaret och placeras på befälsposter eller i specialistbefattningar vid civil­

försvarets övriga enheter. Då det är angeläget att även i fråga om dessa

värnpliktiga ha en vid ram för utbildnings- och övningstid, bör samma

regler härvidlag gälla för den som för de värnpliktiga i undsättningskårerna.

De särskilda regler, enligt vilka utbildnings- och övningstiden i vissa fall

kan förlängas bör därför avse samtliga värnpliktiga, som överföres till civil­

försvaret.

Enligt 27 § 2. värnpliktslagen kan värnpliktig, om Konungen med hänsyn

till krigsberedskapen så prövar nödigt, åläggas att utöver den regelmässiga

utbildningen fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt

högst 180 dagar. Det synes på grund av de stora anspråk på effektivitet och

beredskap, som ställs på civilförsvaret, vara en avgjord fördel — och det

är också från rättvisesynpunkt tillfredsställande — om den värnpliktiga

personalen kan tagas i anspråk under motsvarande tid i civilförsvaret. Om

beredskapsövningar anordnas vid krigsmakten, bör därför undsättnings­

kårernas värnpliktiga personal och den i civilförsvaret inskrivna värnplik­

tiga personalen i övrigt kunna tagas i anspråk med civilförsvarsplikt för

utbildning och övning i motsvarande utsträckning utan att härför erfordras

att civilförsvarsberedskap påbjudes. I förevarande paragraf bör i detta

syfte upptagas föreskrift om att ifrågavarande värnpliktiga efter Konungens

beslut må åläggas tjänstgöring i civilförsvaret sammanlagt högst 180 dagar

utöver den utbildnings- och övningstid som eljest gäller, därest Konungen

beslutat att beredskapsövning enligt 27 § 2. värnpliktslagen må anordnas

vid krigsmakten.

Tjänstgöring, som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

78

vid civilförsvaret, skall såsom torde ha framgått av det anförda, träda i

stället för den värnpliktiges tjänstgöring för utbildning och övning vid krigs­

makten.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att civilförsvarsplikten

icke bör få tagas i anspråk för att tillförsäkra civilförsvarsmyndigheterna

arbetskraft för planläggningsarbetet. Arbetsuppgifterna är otvivelaktigt av

den art, att de bör utföras av personal, som är knuten till civilförsvarsmyn­

digheterna på grund av anställning. Den hittillsvarande föreskriften att

civilförsvarsplikten i vissa fall innebär skyldighet att medverka i civilför­

svarets förberedelsearbete bör därför utgå. Civilförsvarschefs och hans

ställföreträdares skyldighet att för sin uppgift undergå utbildning och del­

taga i övning samt följa beredskapsplanläggning och övriga civilförsvars-

förberedelser grundar sig på uppdraget att inneha befattningen och ej på

civilförsvarsplikten.

Liksom hittills bör det ankomma på Konungen att utfärda närmare be­

stämmelser om i vilken omfattning civilförsvarsplikten vid olika tider och i

avseende å olika grupper civilförsvarspliktiga skall tagas i anspråk inom

den i lagen angivna ramen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

13 §.

Paragrafen är oförändrad.

14 §.

I paragrafen bemyndigas Konungen att meddela bestämmelser om be­

frielse från fullgörande av civilförsvarsplikt. Bemyndigandet har hittills

icke utnyttjats. Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad

överföres till den nya lagen. Den sakkunnige för utredning av frågan om

beaktande av samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst och beredande

av möjlighet till särskild tjänstgöring åt personer, som hyser sådana sam­

vetsbetänkligheter, föreslår däremot att i paragrafen skall införas föreskrift

om att Konungen, om synnerliga skäl därtill föranleder, skall äga meddela

civilförsvarspliktig tillstånd att fullgöra sin civilförsvarsplikt genom att ut­

föra arbete utom civilförsvaret (ersättningstjänst). Till detta stadgande

skall enligt utredningsmannen ansluta sig bl. a. föreskrifter om att ersätt-

ningstjänst skall fullgöras genom arbete inom den civila sjukvården eller

annat civilt arbetsområde, där vid krig eller beredskapstillstånd finnes an­

geläget behov av personalförstärkning, samt att civilförsvarspliktig, som

första gången ingivit ansökan om tillstånd till ersättningstjänst, skall, intill

dess Konungen prövat ansökningen, vara fri från skyldighet att tjänstgöra

i civilförsvaret samt från skyldighet att inställa sig för inskrivning i detta.

Rörande innebörden av nuvarande stadgande i 14 § anför utredningsman­

nen att det av förarbetena till lagen framgår att bemyndigandet ej varit

avsett att begagnas för sådana fall, då den civilförsvarspliktige åberopar

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

79

samvetsbetänkligheter. Ett uttalande av 1941 års hemortsförsvarssakkun-

niga, att det kunde vara lämpligt att meddela viss befrielse från fullgörande

av folkskyddsplikt, exempelvis då vederbörande av samvetsbetänkligheter

icke ville bära vapen, torde närmast ha avsett tjänstgöring i hemvärnet, som

enligt de sakkunnigas förslag skulle inordnas i folkskyddet. Utrednings­

mannen konstaterar sålunda att civilförsvarsplikten i förevarande hänseen­

de är absolut och erinrar om att 9 kap. civilförsvarslagen upptar straffbe­

stämmelser för sådana fall, då någon undandrager sig att fullgöra civilför-

svarsplikt.

Utredningsmannen har undersökt i vilken omfattning det förekommit

att civilförsvarspliktiga åberopat samvetsbetänkligheter och finner antalet

sådana fall vara ej obetydligt. Det alldeles övervägande antalet samvets-

ömma har tillhört sekten Jehovas vittnen; i ett fåtal fall —• 5 av omkring

250 — har de ej tillhört någon särskild sammanslutning. Utredningsman­

nen antar att samvetsbetänkligheterna i dessa fem fall hänfört sig till en

allmänt radikalpacifistisk åskådning. Av undersökningen har tillika fram­

gått att det i ej ringa utsträckning varit möjligt att bereda de samvetsömma

sådant arbete inom civilförsvaret, som de kunnat godtaga. Bland dem, som

icke accepterat någon som helst tjänstgöring inom civilförsvaret, återfinnes

företrädesvis Jehovas vittnen.

Utredningsmannen upptar till en början i enlighet med utredningsdirek­

tiven spörsmålet hur likställighet mellan värnpliktiga och civilförsvars­

pliktiga i fråga om beaktandet av samvetsbetänkligheter bör åvägabringas.

Härvid erinrar utredningsmannen om att undantagsställningen för värn­

pliktiga med samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring begränsats

till befrielse från skyldighet att bära vapen. Lagen har visserligen medgivit

att vapenfri värnpliktig kan beordras att utföra civilt arbete utom krigs­

makten, men de samvetsömma har icke någon lagstadgad rätt att befrias

från att fullgöra sin vapenfria tjänst vid krigsmakten. Inom civilförsvaret

förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Sjukvårdstjänsten samt utrymnings- och socialtjänsten är av utpräglat hu­

manitär art och i brandtjänsten placeras huvuddelen av de samvetsömma

värnpliktiga, som får fullgöra sin tjänstgöring utom krigsmakten. Från rent

principiell synpunkt finner utredningsmannen det därför kunna hävdas att

det för att vinna den önskvärda likställigheten är tillfyllest att samvets­

betänkligheter beaktas endast såvitt angår tjänstgöring i ordnings- och be­

vakningstjänst. Denna fråga torde emellertid, framhåller utredningsman­

nen, redan vara löst i praktiken genom alt man i förekommande fall vid

inskrivningen tar hänsyn till den civilförsvarspliktiges inställning till bru­

ket av vapen och placerar honom inom annan tjänstegren än ordnings- och

bevakningstjänsten.

I fortsättningen överväger utredningsmannen, huruvida möjlighet bör

öppnas att på grund av samvetsbetänkligheter befria från civilförsvarstjänst

80

över huvud taget, men finner sig böra avstyrka att regler av sådan innebörd

införes. För sitt ställningstagande härvidlag anför utredningsmannen föl­

jande skäl.

Ett så långt gående hänsynstagande skulle betyda att samvetsnöd skulle

kunna åberopas även gentemot tjänstgöring t. ex. i de utpräglat humanitära

tjänstegrenarna inom civilförsvaret, nämligen sjukvårdstjänst samt utrym­

nings- och socialtjänst, och skulle innebära ett avsteg från de principer som

låg till grund för lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. En så radikal

ändring av civilförsvarslagen skulle rubba grundvalen för lagen om vapen­

fria värnpliktiga -— enligt vilken flertalet samvetsömma hänvisas till just

civilför svar stjänst — och kan icke äga rum utan samtidig ändring av sist­

nämnda lag.

Att förebära samvetsnöd som grund för befrielse från de rent humanitära

tjänstegrenarna skulle —--------vara förnuftsmässigt orimligt och etiskt

oförsvarligt.

Vad angår de praktiska konsekvenserna av införandet av en rätt till be­

frielse från civilförsvarsplikt har civilförsvarsstyrelsen uppgivit att till­

gången på personer, som är lämpliga för uppgifter inom civilförsvaret, är

begränsad i jämförelse med behovet. Av detta skäl synes det vara mindre

välbetänkt att införa regler, vilka kan vara ägnade att ytterligare minska

tillgången. Även om hittills civilförsvarsvägran av samvetsskäl ej förekom­

mit i större utsträckning, synes det nämligen, om de samvetsömma till-

erkännes rätt till befrielse från civilförsvarstjänst, vara att befara att civil-

försvarsvägrarnas antal komme att öka, varigenom försvarets intressen

kunde betänkligt eftersättas.

Utredningsmannen finner sålunda, att de problem, som det här är fråga

om, i första hand bör — såsom redan sker i enlighet med anvisningar, som

civilförsvarsstyrelsen utfärdat — lösas genom att civilförsvarsmyndighe-

terna vid uttagningen av personalen tar hänsyn till de samvetsömmas

önskemål i fråga om tjänstgöringens art. Några författningsbestämmelser

härom har utredningsmannen dock ej föreslagit, då han förklarar sig förut­

sätta att de samvetsömmas önskemål blir beaktade utan att det är särskilt

föreskrivet.

Emellertid framhåller utredningsmannen att det torde kunna befaras att

en del samvetsömma alltjämt kommer att vägra tjänstgöring av varje slag

inom civilförsvaret, och han finner det påkallat att med hänsyn till dem

göra det möjligt att i viss mån beakta samvetsbetänkligheter mot civilför­

svarstjänst över huvud taget genom att införa en ersättningstjänst utom

civilförsvaret. Härom anför utredningsmannen.

Dels torde det------------ , ehuru samvetsbetänkligheter mot en huvudsak­

ligen humanitärt inriktad verksamhet ej i och för sig är värda beaktande,

stundom kunna te sig stötande att för civilförsvarsvägran bestraffa per­

soner, vilka anser sig handla efter sitt samvetes bud. Sådana bestraffningar

torde också kunna medföra att de bestraffade kommer att framstå som

martyrer, vilket kan vara skadligt för andan inom civilförsvaret.

Dels torde det ofta kunna ifrågasättas huruvida icke personer, vilka åbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

81

ropar samvetsbetänkligheter mot civilförsvarstjänst, på grund av sitt psyke

eller sin samhällsinställning äro olämpliga för sådan tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Med avseende å sådana samvetsömma, vilka uppger sig icke kunna god­

taga något slags arbete inom civilförsvaret, har utredningen ansett sig böra

föreslå att de, om synnerliga skäl därtill föranleder, av Konungen skall

kunna medgivas tillstånd att fullgöra sin civilförsvarsplikt genom att utföra

arbete utom civilförsvaret. Såsom benämning på sådan tjänstgöring har ut­

redningen med tanke på tjänstgöringens karaktär av substitut för tjänst­

göring i civilförsvaret föreslagit termen ersättningstjänst.

Därest som betingelse för att erhålla tillstånd att fullgöra civilförsvars­

plikt genom ersättningstjänst uppställes att synnerliga skäl skall vara för

handen, betonas bestämmelsens karaktär av undantagsregel. Tillstånd synes

böra meddelas blott när omständigheterna är sådana att det är motiverat

med hänsyn till såväl den civilförsvarspliktiges förhållanden som tillgången

på personal inom vederbörande civilförsvarsområde. Det synes sålunda böra

bero på en med hänsyn till nyss nämnda båda faktorer företagen lämplig-

hetsavvägning från fall till fall, om tillstånd skall meddelas.

Vidkommande arten av det arbete, som sålunda föreslås skola kunna träda

i stället för civilförsvar stjänstgöring, synes följande krav böra uppställas.

1. Arbetet bör vara sådant att den civilförsvarspliktige därigenom kan be­

redas en viktig beredskapsuppgift.

2. Arbetet bör ej vara av så lindrig art, att arbetets beskaffenhet inbjuder

till civilförsvarsvägran.

3. Den tid, under vilken den civilförsvarspliktige tages i anspråk för det

ifrågavarande arbetet, bör vara lika lång som den tid, under vilken civil-

försvarspliktiga i allmänhet sättes att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret.

Såsom den längsta tid, under vilken den civilförsvarspliktige får tagas i

anspråk per år, har därför föreslagits samma antal timmar, som gäller be­

träffande i civilförsvaret inskriven personal.

Såsom tänkbara områden för ersättningstjänsten nämner utredningsman­

nen uppgifter för den allmänna samfärdselns upprätthållande, barnavården

och hemhjälpsverksamheten. Med hänsyn till att det största behovet av per­

sonal för civila beredskapsuppgifter föreligger inom sjukvården anser ut­

redningsmannen emellertid, att detta arbetsområde främst bör komma

i fråga. Efter undersökning av de praktiska förutsättningarna för att an­

ordna ersättningstjänst inom den allmänt civila hälso- och sjukvården för­

ordar utredningsmannen att ersättningstjänsten utformas såsom sjukvårds-

utbildning i Svenska röda korsets regi.

Från Röda korset har utredningsmannen inhämtat yttrande rörande or­

ganisationens villighet och förutsättningar att anordna ersättningstjänsten.

Röda korset har härvid förklarat sig vilja anordna kursutbildningen under

förutsättning alt deltagandet sker frivilligt. I anledning av förbehållet före­

slår utredningsmannen en viss modifiering av de eljest gällande sanktio­

nerna för civilförsvarsplikten. Utredningsmannen anför härutinnan.

Röda korsets åtagande att anordna den föreslagna kursutbildningcn har

-------- — skett under förbehåll att deltagandet i utbildningen skall vara fri­

villigt. Emellertid är uppenbart att vägran att inställa sig till tjänstgöring

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 5

82

samt andra förseelser, begångna under ersättningstjänst, böra bestraffas

i samma mån som de beivras, då de begås under civilförsvarstjänstgöring.

Röda korsets önskemal beträffande frivilligt deltagande synes dock så­

tillvida böra beaktas att tredskande samvetsömma icke jämlikt 87 § civil-

försvarslagen tvångsvis skola inställas till tjänstgöring. Utredningen har

därför avstått från att föreslå att reglerna i 87 § skola göras tillämpliga på

civilförsvarspliktiga, som erhållit tillstånd till ersättningstjänst. Vidare sy­

nes i administrativ väg böra införas bestämmelser av innebörd att den som

straffats för vägran att deltaga i ersättningstjänst, anordnad av Röda korset,

icke vidare skall inkallas till sådan tjänstgöring.

Beträffande förfarandet vid prövning av ansökan om tillstånd att fullgöra

ersättningstjänst föreslår utredningsmannen att ansökan skall ingivas till

civilförsvarschefen. Denne bör, om det finnes påkallat, kalla den civilför-

svarspliktige för samtal och bör därvid söka utröna möjligheterna att bereda

honom sådan tjänstgöring inom civilförsvaret, som han från samvetssyn-

punkt kan godtaga. Vidhåller emellertid den civilförsvarspliktige sin an­

sökan, skall civilförsvarschefen översända denna jämte eget yttrande till

Kungl. Maj :t, som beslutar i ärendet.

Utredningsmannen föreslår slutligen att civilförsvarslagens straffbestäm­

melser i fråga om olovligt undanhållande från tjänstgöring, lydnadsbrott

m. m. skall göras tillämpliga även å den, som fullgör ersättningstjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

Enighet råder beträffande principen att hänsyn skall tagas till sam­

vetsbetänkligheter mot tjänstgöring, som medför skyldighet att bära vapen.

Även om några remissinstanser ger uttryck åt tvivel, huruvida de civil­

försvarspliktiga, som nu är i fråga, i nämnvärd utsträckning kommer att

acceptera annan av samhället ålagd tjänstgöring av betydelse för samhället

under beredskap och krig, godtar dock flertalet remissinstanser förslaget att

befrielse från tjänstgöring i civilförsvaret skall kunna

medgivas mot att den civilförsvarspliktige i stället fullgör ersättningstjänst

utom civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen sammanfattar sin principiella

inställning sålunda, att samvetsbetänkligheter, som bevisligen grundar sig

på religiös övertygelse eller liknande, bör kunna medföra befrielse från

civilförsvarstjänstgöring eller utbildning härför, i den mån personalrekryte-

ringen till civilförsvaret icke härigenom äventyras. Därmed avser dock icke

styrelsen, att samvetsbetänkligheter bör medföra total befrielse från civil-

försvarsplikten. I likhet med utredningsmannen anser styrelsen nämligen,

att en person som av samvetsnöd vägrar göra någon tjänst inom civilför­

svaret, även sådan tjänst som är av klart civil och humanitär natur, rim-

ligen bör kunna åläggas att utföra ett motsvarande arbete av social beskaf­

fenhet utanför civilförsvaret. Visserligen är skillnaden mellan exempelvis

sjukvård inom civilförsvaret och sjukvård utom civilförsvaret obefintlig

eller oväsentlig, men om samvetet omöjliggör för någon att på något sätt

83

arbeta inom civilförsvaret, synes den av utredningsmannen föreslagna ut­

vägen med ersättningstjänst vara en kompromiss, som tillgodoser såväl

etiska som praktiska synpunkter. Civilförsvarsutredningen framhåller att

samvetsbetänkligheter, om de finnes grundade på en allvarlig uppfatt­

ning, bör beaktas i den omfattning, som från samhällets synpunkt kan

anses rimlig. Detta synes böra innebära, att om den civilförsvarspliktige av

dylika skäl vägrar att deltaga i verksamhet, som kräver vapentjänst, bör

han i första hand hänvisas till annan tjänst inom civilförsvaret. Vid vägran

att över huvud fullgöra tjänst inom civilförsvaret bör befrielse härifrån för­

bindas med skyldighet att fullgöra sådan ersättningstjänst, som kan ha be­

tydelse för det allmänna.

Med viss reservation för de förutsättningar, under vilka befrielse skall

kunna meddelas, tillstyrkes förslaget också av Frikyrkliga samarbetskom-

mittén, som finner förslaget om ersättningstjänst innebära ett från kommit­

téns utgångspunkter avgjort framsteg. Kommittén vänder sig dock mot att

tillstånd till ersättningstjänst skall kunna meddelas endast om det kan an­

ses påkallat med hänsyn såväl till civilförsvarets personalbehov som den

civilförsvarspliktiges förhållande. Det är enligt kommittén icke möjligt att

på en gång vilja taga hänsyn till samvetsbetänkligheter och att göra sådant

hänsynstagande beroende av civilförsvarets personalbehov, enär någon rela­

tion mellan samvetsbetänkligheterna och civilförsvarets personalbehov icke

finnes.

En mera kritisk inställning till förslaget kommer till uttryck i yttrandet

av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen erinrar om att det enligt

gällande anvisningar för inskrivning i civilförsvaret i möjligaste mån skall

tagas hänsyn till den civilförsvarspliktiges önskemål i fråga om avsedd

tjänstgörings art, varvid som exempel på skäl, som bör beaktas av civil-

försvarschefen, nämnes bl. a. betänkligheter av religiös eller därmed jäm­

ställd natur mot viss tjänstgöring. Då möjlighet således redan finnes att pla­

cera den civilförsvarspliktige inom rent humanitära tjänstegrenar såsom

sjukvårdstjänst samt utrymnings- och socialtjänst, sätter länsstyrelsen i

fråga om ytterligare bestämmelser kan vara erforderliga. Länsstyrelsen fin­

ner emellertid i likhet med utredningen det vara önskvärt, att civilförsvars-

pliktiga, vilka åberopar samvetsbetänkligheter mot varje slag av civilför-

svarstjänst, beredes möjlighet att fullgöra sin civilförsvarsplikt utom civil­

försvaret.

Några remissinstanser uttalar sig för att den i praxis utbildade valfriheten

mellan olika tjänstegrenar inom civilförsvaret lagfästes. I denna riktning

uttalar sig länsstyrelsen i Malmöhus län, som också tillstyrker förslaget om

ersättningstjänst med reservation för lagtextens utformning. Länsstyrelsen

finner sålunda, att i lagen bör i stället för kravet på »synnerliga skäl» an­

givas de grunder på vilka befrielse från civilförsvarstjänst skall kunna

medgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

84

Starka betänkligheter mot införandet av befrielse från all civilförsvars-

tjänst uttalar överståthållarämbetet, som förklarar sig obetingat dela den

sakkunniges uppfattning, att det är förnuftsmässigt orimligt och etiskt oför­

svarligt att förebära samvetsnöd som grund för befrielse från de rent hu­

manitära tjänstegrenarna. Ämbetet anför.

_ Elntigt överståthållarämbetets mening borde det vara tillfyllest att allt­

jämt följa den praxis, som redan tillämpas, nämligen att för civilförsvars-

phktig medgiva viss valfrihet inom civilförsvarets ram, därvid civilförsvars-

pliktig icke mot uttalade samvetsbetänkligheter, som finnas grundade, in-

skrives i den vapenbärande tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst.

Med hänsyn till vad i det remitterade betänkandet uppgives därom, att det

på vissa håll mött svårigheter att på överenskommelsens väg ordna ett så-

förfarande, bör den berörda valfriheten lagfästas. Mot en vidsträcktare

rätt till befrielse från civilförsvarsplikt hyser överståthållarämbetet av an­

tydda skäl starka betänkligheter.

Invändningar av olika slag framföres beträffande arten av den

föreslagna ersättningstjänsten samt sättet för dess

fullgörande.

Civilförsvarsstyr elsen, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsutred-

ningen hävdar att ersättningstjänsten i fred ej bör avse utbildning för någon

bestämd beredskapsuppgift utan i stället gå ut på en ren arbetsinsats i sam­

hällets tjänst.

Vad gäller sättet för ersättningstjänstens fullgörande anser medicinalsty­

relsens sjukvårdsberedskapsnämnd att detta måste bestämmas från fall till

fall efter ingående prövning av den civilförsvarspliktiges lämplighet och

personliga kvalifikationer i övrigt. Nämnden förutsätter att endast sådan

samvetsöm civilförsvarspliktig hänvisas att fullgöra ersättningstjänst hos

Röda korset, som uttryckt önskemål härom eller eljest samtyckt härtill.

Röda korset förklarar sig icke vara berett att åtaga sig utbildning under

de villkor som utredningsmannen föreslagit, då dessa strider mot den för

Röda korsets verksamhet grundläggande principen om frivillighet. Orga­

nisationen är emellertid villig att åtaga sig utbildningen, om garantier ska­

pas för att deltagandet i kurserna verkligen blir frivilligt. Skulle det befin­

nas nödvändigt att sanktionera deltagandet med straffbestämmelser, bör ut­

bildningen omhänderhavas av statlig myndighet.

I likhet med den sakkunnige anser överståthållarämbetet sjukvårdskurser

vara en lämplig form för utbildning av ersättningstjänstskyldiga men vän­

der sig mot utredningsmannens förslag att en civilförsvarsvägrare, sedan

han en gång bestraffats för utevaro, i praktiken skulle kunna undgå såväl

civilförsvarstjänst som ersättningstjänst. Svårigheterna synes ämbetet kunna

undvikas genom att kurserna äger rum helt i statlig regi med tillämpning av

samma tvångsmedel och påföljder för tredskande, som gäller beträffande

tjänstgöring inom civilförsvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

85

Även civilförsvarsutredningen vänder sig mot utredningsmannens förslag

om sådana regler att bestraffning i själva verket skulle komma att innebära

att den civilförsvarspliktige köpte sig fri från vidare civilförsvarstjänst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har intet att erinra mot att ersättnings-

tjänsten anordnas inom den civila sjukvården men sätter i fråga, om de

samvetsömma verkligen kommer att acceptera den föreslagna sjukvårdsut-

bildningen i Röda korsets regi med hänsyn till att organisationen i vissa

fall har nära anknytning till det militära försvaret. Från praktisk synpunkt

framhåller länsstyrelsen vidare att kurser mera sällan torde kunna anord­

nas lokalt, varför ej ringa kostnader för resor och förläggning ofta torde

uppkomma. Länsstyrelsen föreslår därför att ersättningstjänsten även får

utföras som mindre kvalificerad biträdestjänst vid sjukvårds- och social-

vårdsinrättningar samt inom hemhjälpsverksamheten. Inom sådan verksam­

het skulle den civilförsvarspliktige i regel icke behöva lämna hemorten och

ej heller behöva genomgå särskild utbildningskurs utan omedelbart kunna

utföra förelagt arbete.

Åtskilliga remissinstanser anser att ersättningstjänsten till tiden bör

göras längre än den jämförbara civilförsvarstjänsten. Hit hör civilförsvars-

styrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrel­

serna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Örebro län.

Däremot uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län mot en dylik förlängning

av tjänstgöringstiden.

I fråga om förfarandet vid tillståndsprövningen anser

länsstyrelsen i Stockholms län, att dylika ärenden icke är av den beskaffen­

het att de normalt skall behöva handläggas av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen

är emellertid ej främmande för att Kungl. Maj:t förbehåller sig beslutande­

rätt under en viss övergångstid i avbidan på erfarenheter. Ärendena bör där­

efter decentraliseras till underordnade myndigheter, förslagsvis länssty­

relserna.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om det icke är lämpligt att meddela

särskilda bestämmelser angående arten och omfattningen av den utredning,

som skall utgöra underlaget för tillståndsprövningen hos Kungl. Maj:t. Så­

dana bestämmelser synes ämbetet vara ägnade att redan genom sin förefint­

lighet minska antalet helt omotiverade ansökningar om rätt till ersättnings-

tjänst.

Enligt Frikyrkliga samarbetskommittén bör det övervägas att i stället för

att kräva den samvetsömmes personliga inställelse inför civilförsvarschefen

utnyttja den redan förefintliga institutionen med utredningsmän, som har

att biträda vid prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst. En föreskrift

att dessa skall anlitas för alt avgiva yttrande skulle innebära en större

tryggbet såväl för civilförsvarschefen som för de civilförsvarspliktiga.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

Liksom för närvarande torde i paragrafen böra stadgas att Konungen

äger meddela bestämmelser om befrielse från fullgörande av civilförsvars-

plikt. Härigenom bibehålies den hittillsvarande möjligheten att i administra­

tiv ordning meddela generella beslut om att exempelvis vissa befattnings­

havare, vilka bör få odelat ägna sig åt sina ordinarie arbetsuppgifter med

hänsyn till dessas betydelse för samhället även under beredslcapstillstånd

och krig, icke skall få tagas i anspråk inom civilförsvaret. Att stadgandet

icke avses utgöra ett bemyndigande för Konungen att meddela föreskrifter

om befrielse från civilförsvar stjänstgöring på grund av samvetsbetänklig­

heter mot sådan tjänstgöring bör i fortsättningen komma till uttryck i

paragrafen.

I sistnämnda fråga har hittills föreskrifter saknats. Någon möjlighet till

befrielse från civilförsvarstjänstgöring på grund av samvetsbetänkligheter

har sålunda ej förelegat. Häri har reglerna för civilförsvarsplikten skilt sig

från motsvarande regler för värnplikten, vilka genom särskild lagstiftning

modifierats med hänsyn till sådana värnpliktiga, för vilka bruk av vapen

mot annan skulle medföra djup samvetsnöd. Dessa värnpliktiga kan efter

särskild prövning erhålla tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring

såsom vapenfria värnpliktiga, varvid tjänstgöringen kan anordnas förutom

lom vapenfri tjänst inom krigsmakten även som tjänstgöring i civilförsvaret

eller som annat civilt arbete för statens eller kommuns räkning. Att lik­

nande bestämmelser ej meddelats på civilförsvarets område har sin grund

i att civilförsvarets verksamhet väsentligen är inriktad på humanitära upp­

gifter. Vapentjänst förekommer sålunda endast inom ordnings- och bevak­

ningstjänsten. Det kan anmärkas att huvuddelen av de vapenfria värnplik­

tiga, som hänvisas till civilförsvaret, tilldelas brandtjänsten.

Självfallet kan man ställa anspråk på att sådana samvetsbetänkligheter,

som respekteras av samhället när det gäller värnpliktstjänstgöring, också

skall respekteras då fråga är om civilförsvarstjänstgöring. De samvetsbetänk­

ligheter, som på värnpliktens område ansetts förtjänta av respekt och mo­

tivera en undantagsställning för den som hyser betänkligheterna, hänför sig

till religiös eller etisk övertygelse om det orätta i att döda, och undantags­

ställningen sträcker sig i princip endast så långt, att den samvetsömme be­

frias från skyldigheten att bära vapen. Någon rätt till befrielse från skyl­

digheten att över huvud taget göra en insats inom krigsmakten föreligger

däremot ej, ehuru ersättningstjänstgöring kan anordnas utom krigsmakten

om förhållandena påkallar detta. I första hand ifrågakommer dock enligt

lagen om vapenfria värnpliktiga tjänstgöring inom krigsmakten för dessa.

När det gäller civilförsvarsplikten bör enligt min mening en mot reglerna

för samvetsömma värnpliktiga svarande ordning införas så långt det kan

anses erforderligt. Detta betyder, såvitt gäller själva principen, att icke

heller inom civilförsvaret någon bör mot sin på religiös eller etisk grund

87

byggda övertygelse tvingas att bära vapen mot annan. Såsom jag nyss an­

givit förekommer vapentjänst endast inom ordnings- och bevakningstjänsten

och för att skapa principiell likformighet är det därför tillräckligt att införa

en rätt för den, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup

samvetsnöd, att få fullgöra sin civilförsvarsplikt inom annan tjänstegren. I

praxis har man utan uttryckligt stöd av lag i allmänhet förfarit så, att den

som haft samvetsbetänkligheter mot vapentjänst uttagits till tjänstgöring

inom annan tjänstegren än ordnings- och bevakningstjänsten. Utrednings­

mannen har med hänsyn till denna praxis icke funnit lagbestämmelser er­

forderliga på denna punkt. För egen del anser jag emellertid att frågan,

huruvida någon skall kunna mot sitt samvete tvingas att bruka vapen mot

annan eller ej, är så betydelsefull, att man ej bör underlåta att reglera den

i lag. Jag förordar sålunda, att i förevarande paragraf stadgas, att civil-

försvarspliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup

samvetsnöd, icke må åläggas tjänstgöring inom ordnings- och bevaknings­

tjänsten.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningsmannens förslag att möj­

lighet skulle öppnas att befria samvetsömma från all tjänstgöring inom civil­

försvaret och i stället anordna särskild ersättningstjänst för dem utanför

civilförsvaret. Redan den omständigheten att Röda korset, där ersättnings-

tjänsten enligt förslaget skulle anordnas, icke är berett att påtaga sig upp­

giften så länge ersättningstjänsten grundar sig på tvång gör att förslaget

icke kan realiseras. Mitt ställningstagande grundar sig emellertid främst på

den omständigheten att civilförsvarets verksamhet är — bortsett från ord­

nings- och bevakningstjänsten — klart inriktad på att rädda liv och egen­

dom, låt vara att denna verksamhet ingår som ett led i försvaret av vårt folk.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna det påkallat att göra någon

eftergift för dem som icke vill medverka i civilförsvaret över huvud taget

och, såvitt nu är i fråga, bereda dem en undantagsställning genom att anord­

na en särskild form för fullgörandet av civilförsvarsplikten. Jag hyser dess­

utom starka tvivel huruvida en ersättningstjänst över huvud taget skulle

komma i praktisk tillämpning i nämnvärd utsträckning. Även denna tjänst

måste självfallet anordnas på områden, där samhällets behov av en arbets­

insats är påtagligt; det låter sig icke gärna tänka att samhället skulle anord­

na en ersättningstjänst som vore onyttig eller likgiltig för det allmänna. An­

ordnas sålunda ersättningstjänsten på samhällsviktiga områden är det

uppenbart att tjänstens fullgörande blir särskilt viktigt under krig. Den

samvetsömme civilförsvarspliktige skulle följaktligen även inom ersätt­

ningstjänsten bidraga till försvarsansträngningarna; konsekvensen härav är

att han torde komma att vägra att fullgöra även ersättningstjänsten. Jag

finner det sålunda föga sannolikt att de civilförsvarsplikliga, som vägrar

civilförsvarstjänstgöring på grund av radikalpacifistisk övertygelse, skulle

komma att acceptera ersättningstjänst. Och de civilförsvarspliktiga, som på

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

88

religiös grund vägrar civilförsvar stjänstgöring över huvud taget — med

något enstaka undantag tillhörande sekten Jehovas vittnen — vägrar, därför

att dé icke erkänner den världsliga staten och dess rätt att taga dem i an­

språk. Ej heller dessa civilförsvarspliktiga torde därför komma att under­

kasta sig ersättningstjänst. Undantagsställningen för civilförsvarspliktiga

med samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring inom civilförsvaret bör sålunda

enligt min mening begränsas till att de skall kunna befrias från tjänstgöring

inom den tjänstegren, där beväpning förekommer, nämligen ordnings- och

bevakningstjänsten.

Det kan sålunda förutses att civilförsvarspliktiga även i fortsättningen

i undantagsfall kan komma att ådömas straff för vägran att tjänstgöra. För

att undvika att bestraffning inträder opåkallat ofta torde i administrativ

ordning böra föreskrivas, att förnyat inkallande av den, som dömts för väg­

ran att fullgöra civilförsvarstjänstgöring, icke må ske med mindre särskilt

beslut härom föreligger. Denna prövning torde böra ankomma på Konungen.

Efter omorganisationen av civilförsvaret kommer dess personalbehov att

minska avsevärt och för ett mycket stort antal civilförsvarspliktiga blir det

icke aktuellt med någon tjänstgöring i civilförsvaret, åtminstone ej under

fredsförhållanden. Med hänsyn härtill synes förfarandet vid prövningen av

frågan, huruvida samvetsbetänkligheterna är allvarligt grundade, kunna

anordnas betydligt enklare än när det gäller samvetsbetänkligheter på

värnpliktens område. Helt formlöst bör prövningen dock ej ske, då från­

varon av alla formaliteter kan tänkas medföra obefogade invändningar om

samvetsbetänkligheter och föranleda alltför stor ojämnhet i tillämpningen.

Med hänsyn till de nämnda omständigheterna anser jag det tillfyllest, om

det krävs av den, som anför samvetsbetänkligheter, endast att han genom

intyg av minst två trovärdiga personer gör det sannolikt att hans samvets­

betänkligheter är allvarligt grundade. Prövningen bör anförtros vederbö­

rande civilförsvarsmyndighet.

Ansökan om befrielse från tjänstgöring inom ordnings- och bevaknings­

tjänsten bör, då den första gången ingives, på motsvarande sätt som på

värnpliktens område föranleda att den civilförsvarspliktige ej får åläggas

tjänstgöring inom nämnda tjänstegren, intill dess ärendet slutligt avgjorts.

15 §.

I förevarande paragraf har i enlighet med civilförsvarsutredningens för­

slag endast vidtagits den ändringen att civilförsvarspliktig skall vara skyl­

dig att på anmaning jämväl av länsstyrelsen lämna i paragrafen avsedda

upplysningar. Ändringen sammanhänger med överflyttningen till länssty­

relserna av civilförsvarets administration i fred.

16 §.

För närvarande gäller enligt denna paragraf den begränsningen i civilför-

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

89

svarspliktigs skyldighet att inställa sig efter kallelse till tjänstgöring att

han icke behöver inställa sig om han vid mottagandet av kallelsen vistas utom

civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig på

utsatt tid. Han skall då i stället anmäla förhindret.

Civilförsvarsutredningen föreslår att begränsningen borttages, så att en­

dast laga förfall får åberopas som hinder för inställelse. Laga förfall skall

anmälas så snart ske kan till den myndighet som utfärdat kallelsen. För­

slaget motiveras av utredningen med att en effektiv skadeavhjälpande or­

ganisation fordrar att personalen inställer sig oavsett vistelseort, varjämte

utredningen framhåller att de skäl, som föranlett den hittillsvarande be­

gränsningen i inställelseskyldigheten icke har samma styrka vid en över­

gång till större civilförsvarsområden.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast civilförsvarschefen i Stockholms ci­

vilförsvarsområde haft någon erinran mot paragrafen i det han föreslagit

att laga förfall bör anmälas »ofördröjligen» i stället för »så snart ske kan».

Departementschefen

Med hänsyn till den fastare organisation som civilförsvaret avses få enligt

de nya planerna torde det vara lämpligt att skärpa inställelseskyldigheten

på sätt civilförsvarsutredningen föreslagit. Laga förfall bör anmälas så snart

det kan ske, d. v. s. så snart den förfallsgrundande omständigheten ej hind­

rar den kallade att göra anmälningen.

17 §.

Såsom ändringar i denna paragraf, vilken behandlar inskrivning i civil­

försvaret och bl. a. innehåller föreskriften att personalbehovet såvitt möjligt

skall fyllas genom dem som anmäler sig frivilligt, föreslår civilförsvars­

utredningen dels att inskrivning skall få ske för tjänstgöring »i allmänt

civilförsvar eller verkskydd» i stället för enligt nuvarande lydelse »i civil­

försvaret», dels att inskrivningen icke nödvändigtvis skall avse någon be­

stämd tjänst utan få gälla tjänstgöring inom civilförsvaret överhuvud. Den

förstnämnda ändringen motiverar utredningen med att denna paragraf bör

ansluta sig till lydelsen av 7 §. I fråga om den sistnämnda ändringen anför

utredningen.

Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelsen om inskrivning enligt

17 § civilförsvarslagen ändras så, att tjänstgöringsskyldigheten för veder­

börande under civilförsvarsbercdskap icke bindes till allenast viss verksam­

hetsgren eller vissa uppgifter. Den inskrivnes placering å viss befattning

bör regleras genom särskild krigsplaceringsorder. Skyldighet bör föreligga

för den inskrivne att — därest ej särskilda förhållanden talar häremot —

utföra alla förekommande civilförsvarsuppgifter, för vilka han kan vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

90

lämplig och för vilka han har de fysiska förutsättningarna. Skyldighet att

fullgöra sadana ordnings- och bevakningsuppgifter, som kräver beväpning,

skall dock endast åligga personal, som krigsplacerats å befattning i ord­

nings- och bevakningstjänst och som erhållit härför föreskriven utbildning.

Inskriven personal bör således med nu angiven begränsning vid behov

kunna åläggas av vederbörligt civilförsvarsbefäl att utföra även uppgifter,

som tillhör annan verksamhetsgren eller befattning än den vederbörandes

krigsplacering i första hand avser.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Örebro län finner bestämmelsen att personalbehovet så­

vitt möjligt skall fyllas genom dem som frivilligt anmäler sig till uttagning

vara alltför orealistisk för att försvara sin plats i lagen.

Beträffande stadgandet om uttagning av frivilliga anser länsstyrelsen i

Västernorrlands län att lagen bör uppställa krav på att den frivillige, för att

uttagning skall ske, skall vara lämpad för den uppgift, varom fråga är. En

liknande uppfattning har länsstyrelsen i Uppsala län.

En textkritisk anmärkning framförs av länsstyrelsen i Örebro län, som

anser ordet »målsman» föråldrat och moget att ersättas av föräldrabalkens

uttryckssätt »den som har vårdnaden om den minderårige».

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att reglerna i 21 § om skydd för

den som fullgör civilförsvarsplikt mot vissa skadeståndsanspråk m. m. torde

vara avsedda att gälla även beträffande den som inskrivits frivilligt utan att

vara civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsen ordet

»förut» i paragrafens sista stycke utgå.

Departementschefen

Med hänsyn till att länsstyrelsernas och civilförsvarsstyrelsens behov av

personal i krigsorganisationerna enligt vad jag angivit i anslutning till 11 §

icke bör täckas med stöd av civilförsvarsplikt, bör i förevarande paragraf

inskrivning anges kunna äga rum för tjänstgöring i det allmänna civilför­

svaret eller i verkskyddet.

Vissa fördelar från administrativ synpunkt torde otvivelaktigt kunna vin­

nas genom att man slopar kravet på att inskrivningen skall ske för en be­

stämd tjänst. Erforderliga omdispositioner av personalen kan då ske enkelt

utan att inskrivningsbeslutet ändras. Jag anser mig därför böra biträda ut­

redningens förslag till ändrad lydelse av paragrafen på denna punkt, men

vill framhålla att civilförsvarsmyndigheten självfallet redan vid inskriv­

ningen måste ha konkreta planer för placeringen av de inskrivna. Inskriv­

ningen sker ju just för att anskaffa personal till en redan planlagd organisa­

tion och såsom ett första led i besättandet av befattningarna i denna med

civilförsvarspliktiga som är lämpade för sin uppgift.

Föreskriften att såvitt möjligt de, som frivilligt anmäler sig, bör uttagas

för att fylla personalbehovet torde böra bibehållas. I viss utsträckning er­

bjuder nämligen denna föreskrift möjlighet att underlåta inskrivning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

91

sådana civilförsvarspliktiga, beträffande vilka anledning finnes till anta­

gande att de kommer att vägra all tjänstgöring i civilförsvaret.

Att de som inslcrives skall vara lämpliga för tjänstgöring i civilförsvaret

ligger i sakens natur och torde därför ej behöva angivas beträffande någon

kategori av dem som kan ifrågakomma för inskrivning. Föreskriften härom

i tredje stycket av 17 § i gällande lag bör därför utgå.

Då innebörden av ordet »målsman» numera är oklar, torde i stället böra

stadgas att vårdnadshavarens samtycke skall föreligga vid inskrivning av

minderårig.

Lydelsen av paragrafens sista stycke bör slutligen jämkas så att skyddet

för civilförsvarspliktig, som genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrats

att utföra åtaget arbete, mot vissa anspråk på skadestånd m. m. blir gällande

även för den, som utan att vara civilförsvarspliktig blivit frivilligt inskriven.

18 §.

Paragrafen behandlar civilförsvarspliktigs skyldighet att personligen in­

ställa sig till inskrivningsförrättning och upptager för närvarande i ett

andra moment föreskrift om skyldighet för inskriven civilförsvarspliktig att

anmäla adressförändring till civilförsvarschefen.

Förutom en jämkning av lydelsen med hänsyn till att fredsadministratio-

nen av civilförsvaret i civilförsvarsområde överföres till länsstyrelsen före­

slår civilförsvarsutredningen att i paragrafen inskrives den nu i ett straff­

stadgande i 9 kap. intagna skyldigheten för civilförsvarspliktig, som av laga

förfall är hindrad inställa sig vid inskrivningsförrättning, att anmäla för­

fallet så snart ske kan. Vidare föreslår utredningen att nuvarande bestäm­

melser om skyldighet att anmäla adressförändring utgår. Utredningen har

nämligen funnit att föreskriften, som är straffsanktionerad, efterkommes

endast i ringa omfattning och att förseelserna sällan beivras, då svårigheter

föreligger att övervaka efterlevnaden. Enligt utredningens mening erhåller

civilförsvarsmyndigheterna tillräckliga upplysningar om inträffade adress­

förändringar genom att folkbokföringsmyndigheten årligen lämnar dem upp­

gift om vilka personer som flyttat. Viss kontroll av adresserna kan också

erhållas i samband med inkallelse till utbildning och övning och vid utsän­

dandet av krigsplaceringsorder.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig hysa vissa betänkligheter mot

att skyldigheten att anmäla ändrad adress slopas, särskilt med hänsyn till

att markbevakningspersonal måste kunna inkallas snabbt. Av övriga remiss­

instanser har endast länsstyrelsen i Norrbottens län någon erinran mot ut­

redningens förslag till ny lydelse av paragrafen, i det länsstyrelsen finner

det böra tydligare framgå vad som skall förstås med civilförsvarsområde, där

den civilförsvarspliktige vistas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Departementschefen

I paragrafen torde i likhet med vad som skett i 16 § böra upptagas före­

skrift om skyldighet att anmäla laga förfall.

På de skäl civilförsvarsutredningen anfört finner jag att den nuvarande

skyldigheten att anmäla ändrad adress bör upphöra.

I övrigt anser jag det icke erforderligt att företaga någon ändring i para­

grafens lydelse. För att civilförsvarspliktig skall anses vistas i ett civilför­

svarsområde och därmed vara skyldig inställa sig vid inskrivningsförrätt-

ning inom detta bör självfallet fordras att vistelsen kan beräknas bli av så­

dan varaktighet, att det är någon mening med att skriva in honom i civil­

försvaret inom området. Å andra sidan bör den civilförsvarspliktiges tillfäl-

liga vistelse inom annat civilförsvarsområde än det, där han mera stadig­

varande uppehåller sig, ej befria honom från skyldighet att inställa sig till

inskrivning i hemortens civilförsvarsområde. Jag förutsätter emellertid att

i sådana fall inställelse i hemorten icke påfordras under den civilförsvars­

pliktiges bortovaro, om inskrivningen utan väsentliga olägenheter kan an­

stå till hans återkomst.

19 §.

I förevarande paragraf, som med vissa begränsningar stadgar förbud för

inskriven civilförsvarspliktig att under högsta civilförsvarsberedskap lämna

civilförsvarsområdet utan tillstånd, skall enligt civilförsvarsutredningens

förslag undantag från förbudet göras för den, som enligt lagen om polisens

ställning under krig ålagts tjänstgöring utanför området.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna påpekar civilförsvarsstyrelsen, att civilförsvars­

pliktig, som inskrivits för tjänstgöring i det regionala civilförsvaret, kan

ha sin bostad eller arbetsplats inom annat civilförsvarsområde än det, där

hans inställelseplats är belägen. Förbudet att lämna civilförsvarsområdet

bör därför begränsas till personal, som är inskriven i det lokala civilför­

svaret.

Departementschefen

Paragrafen torde böra kompletteras i enlighet med utredningens förslag.

Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat bör förbudet endast gälla det lokala

civilförsvarets personal, helst som undsättningskårernas personal under

högsta civilförsvarsberedskap torde bli kasernerad och ett förbud för dem

därför skulle komma att sakna betydelse.

20 och 21 §§.

I dessa paragrafer föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring.

Utredningen framhåller emellertid att vad i 20 § stadgas om rätt för kom­

munalanställd att i vissa fall tillgodoräkna sig tjänstgöring i civilförsvaret

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

93

som tjänstgöring i sin vanliga befattning bör få motsvarande tillämpning för

de statsanställdas vidkommande. Likformigheten bör emellertid enligt ut­

redningen åvägabringas genom ändringar i de författningar, som reglerar

statstjänstemännens anställningsförhållanden.

Remissyttrandena

Statens brandskola anser att 20 § bör ändras så att bestämmelserna skall

gälla även för statstjänstemän. Det är nämligen önskvärt att de bestäm­

melser, som reglerar tjänstgöringsförhållandena för civilförsvarets olika

personalkategorier, koncentreras till de författningar, som gäller civilför­

svaret. Samma uppfattning har civilförsvarschefen i Göteborgs civilför­

svarsområde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att inledningsorden i 20 § i dess

nuvarande lydelse icke täcker alla de anställda som avses. Personal, anställd

hos kommunalförbund, torde nämligen icke språkligt sett kunna hänföras

under paragrafens uttryckssätt. »Kommunalt anställd personal» torde där­

emot kunna anses täcka det avsedda begreppet.

Departementschefen

Såsom en remissmyndighet framhållit bör den i 20 § intagna regeln, som

berättigar hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal, vilken

under civilförsvarsberedskap fullgör civilförsvar stjänstgöring med samma

eller i det närmaste samma uppgifter som i den vanliga anställningen, att

tillgodoräkna sig civilförsvarstjänstgöringen som fullgjord i denna anställ­

ning, omformuleras så att all kommunalt anställd personal uttryckligen

omfattas av regeln. En jämkning av paragrafens lydelse påkallas vidare av

att inskrivning — såsom närmare angivits under 17 § — ej vidare skall ske

för viss befattning i civilförsvaret. Paragrafen synes slutligen kunna göras

lättillgängligare genom en omredigering.

Då det i 20 § är fråga om en regel, som avser att tillförsäkra viss personal

ordinarie löneförmåner, torde på det statliga området eventuellt erforderliga

bestämmelser böra meddelas i avlöningsförfattningarna för statstjänstemän-

nen och ej i civilförsvarslagen.

I 21 § har endast en redaktionell jämkning skett.

4 KAP.

Anordnande av skyddsrum

I detta kapitel meddelas föreskrifter om vilka olika slag av skyddsrum

som skall finnas, vilka ändamål de skall tjäna, var de skall anordnas och

hur de skall vara beskaffade, varjämte kapitlet upptager föreskrifter om

källarmursgenoinbrott och om kontrollen över att lagens bestämmelser om

94

skyddsrumsbyggnadsskyldighet iakttages vid nybyggnad. Vem skyldigheten

åligger regleras däremot icke i förevarande kapitel utan i kapitlen om kom­

munerna och civilförsvaret samt om fastighetsägarna och civilförsva­

ret, m. m.

Stadgandena i kapitlet har efter civilförsvarslagens tillkomst år 1944 vid

ett flertal tillfällen ändrats, främst med hänsyn till den vapentekniska ut­

vecklingen, vilken framtvingat en omprövning av hela frågan om skydds-

rumsbyggandet med beaktande av nya riktlinjer för utrymningen. De vä­

sentligaste ändringarna härvidlag ägde rum 1951 (prop. nr 176, rskr.nr

279) och 1956 (prop. nr 185, rskr.nr 376). I sistnämnda proposition lämnas

en ingående redogörelse för de problem, som tilldrar sig uppmärksamhet vid

regleringen av skyddsrumsbyggandet. De företagna ändringarna i kapitlet

har hänfört sig till enskilda paragrafer i detta och har icke föranlett någon

omarbetning i ett sammanhang av kapitlet i dess helhet, vilket därför blivit

tämligen svåröverskådligt. Kapitlet har nu i samband med överarbetningen

av civilförsvarslagen i enlighet med vad som förutsattes vid ändringarna

däri år 1956 reviderats i ett sammanhang och föreslås därvid erhålla en ny

disposition.

Kapitlet inledes efter omarbetningen med en allmän bestämmelse om att

skyddsrum för civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under

krig skall anordnas enligt bestämmelserna i samma kapitel, varefter de på

förevarande område använda termerna presenteras (22 §). I nästa paragraf

lämnas föreskrifter om den avsedda användningen av allmänna skyddsrum

och var de skall anordnas (23 §). Motsvarande frågor i avseende å de en­

skilda skyddsrummen regleras i de två följande paragraferna (24 och

25 §§). Därpå följande två paragrafer ger föreskrifter om beskaffenheten

av allmänna och enskilda skyddsrum med utgångspunkt från indelningen

i bergfasta skyddsrum, en nyskapad benämning för den motståndskrafti­

gaste typen av skyddsrum med avsevärt skydd även mot verkningar av

atomvapen, och normalskyddsrum, d. v. s. den typ av skyddsrum som, utom

vid fullträff, ger skydd mot verkningarna av konventionella vapen och mot

vissa verkningar av atomvapen (26 och 27 §§). De särskilda regler i av­

seende å beskaffenheten av enskilda skyddsrum, som bör upptagas i lagen

med hänsyn till att ansvaret för skyddsrummens anordnande åvilar enskilda,

återfinnes i de nästföljande två paragraferna (28 och 29 §§). I kapitlets fyra

sista paragrafer upptages erforderliga undantagsbestämmelser samt före­

skrifter om källarmursgenombrott och tillsyn över bestämmelsernas efter­

levnad i överensstämmelse med kapitlets nuvarande disposition (30—33 §§).

22

§.

Paragrafen, vilken såsom självständig paragraf saknar motsvarighet i

nuvarande lag, upptager de benämningar på skyddsrum, som användes i

lagen. Benämningarna hänför sig till olika indelningsgrunder, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

95

den tillämnade användningen av skyddsrummet och dettas beskaffenhet.

Härvidlag föreslår civilförsvarsutredningen icke någon ändring.

Remissyttrandena

Civilförsvar sstyrelsen, som finner en formell överarbetning av hela skydds-

rumskapitlet erforderlig till följd av den tekniska utvecklingen, anser att

en ny typ av skyddsrum, nämligen »radiakskyddsrum», bör införas och

regleras i lagen vid sidan av de hittillsvarande två skyddsrumstyperna. Sty­

relsen framhåller att de enheter ur det allmänna civilförsvaret, som skall

förläggas utanför tätorterna, i allmänhet icke behöver normalskyddsrum

utan endast skydd mot radioaktiv strålning. För detta skydd skulle de före­

slagna radiakskyddsrummen anordnas såsom en enklare form av skydds­

rum än normalskyddsrum. Styrelsen påpekar vidare att behov av skydd mot

radioaktiv strålning föreligger även i andra fall, vilket civilförsvarsutred-

riingen uppmärksammat, när den i 61 § d) i sitt lagförslag upptagit före­

skrift om att fastighetsägare skall vara skyldig att förse anläggning eller

byggnad med anordningar, som kan bereda skäligt skydd mot sådan strål­

ning. Även detta skydd bör enligt styrelsen formellt inlemmas i skydds-

rumssystemet.

Med hänsyn till de nya stridsmedlens genomslagskraft och verkningar i

övrigt förordar styrelsen att benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» ut­

bytes mot uttrycket »förstärkt skyddsrum». På sådant skyddsrums hållfast­

het bör i lagen endast uppställas det kravet att det skall ge ett starkare

skydd än ett normalskyddsrum. Preciserade krav på hållfastheten bör icke

uppställas, då skyddsvärdet måste komma att variera med hänsyn till be­

lägenhet, kostnader och för bergrum bergets kvalitet. Två reservanter inom

styrelsen anser att benämningen »högvärdigt skyddsrum» bör införas i stäl­

let för »fullträffsäkert skyddsrum».

överbefälhavaren, civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde

och Sveriges civilförsvarsförbund anser att uttrycket »förstärkt skyddsrum»

är bättre än »fullträffsäkert skyddsrum», medan försvarets forsknings­

anstalt föreslår att benämningen »högvärdigt skyddsrum» införes. Ett fler­

tal remissinstanser påpekar att benämningen »fullträffsäkert skyddsrum»

är missvisande men har icke något förslag till annan beteckning.

Departementschefen

Skyddsrumskapitlet torde, såsom jag redan framhållit, böra inledas med

en paragraf, vari de olika benämningarna på skyddsrum presenteras. Redan

i detta sammanhang aktualiseras därför frågan huruvida en särskild typ

av skyddsrum, avsedda enbart att ge skydd mot radioaktiv strålning, bör

införas. Civilförsvarsstyrelsen har ansett det lämpligt, att så sker och att

denna skyddsrumstyp inordnas i skyddsrumssystemet. Emellertid förhåller

det sig så att redan vanliga källare ger ett förhållandevis gott radiakskydd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

96

om exempelvis sandsäckar placeras framför fönster och andra öppningar

eller ställen med tunnare ytterväggar. Dylika enkla anordningar kan knap­

past sägas ge källaren karaktären av skyddsrum, vilket otvivelaktigt skulle

förutsätta mera stabila och stadigvarande byggnadstekniska anordningar.

I särskilda fall kan det visserligen tänkas att skyddet mot radioaktiv strål­

ning kan kräva anordningar av sådan art, men jag kan icke anse det er­

forderligt att för sådana fall tillskapa en särskild skyddsrumstyp och när­

mare reglera denna i lagen.

De hittills använda benämningarna »allmänt skyddsrum» och »enskilt

skyddsrum» torde böra behållas. Benämningen »allmänt skyddsrum» be­

tecknar dels sådana skyddsrum, som är avsedda att tillgodose tjänstgörande

civilförsvarspersonals behov av skydd under krig, dels skyddsrum för civil­

befolkningen, avsedda att bereda skydd åt envar skyddsbehövande utan

någon begränsning till personkretsen. Benämningen »enskilt skyddsrum»

avses liksom hittills skola täcka endast sådana skyddsrum, som är ämnade

för personer som har anknytning till den byggnad eller anläggning, vid

vilken skyddsrummet är inrättat.

I avseende å beskaffenheten har skyddsrummen hittills indelats i »full­

träffsäkra skyddsrum» och »normalskyddsrum». Den sistnämnda beteck­

ningen, som vunnit hävd och som ger en anvisning om att det är fråga om

en standardiserad typ av skyddsrum, anpassad efter ett genomsnittsbehov,

torde böra behållas. Benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» bör där­

emot ersättas med en ny beteckning. Efter atomvapnens tillkomst är näm­

ligen de hittillsvarande »fullträffsäkra» skyddsrummen icke längre full­

träffsäkra såtillvida att de icke motstår verkningarna av en atombomb-

detonation i markytan eller på låg höjd över skyddsrummet. Anser man

emellertid att en fullträff med en atombomb föreligger, då den bringats att

explodera på sådan höjd, att de optimala verkningarna i fråga om bland

annat skadeområdets utbredning uppnås, d. v. s. en höjd av ca 600 meter

för en uranbomb av Japan-typ och 6 000—8 000 meter för en vätebomb av

den starkaste hittills kända typen, kan man säga att dessa skyddsrum allt­

jämt är fullträffsäkra. De skall nämligen motstå verkningarna av dylika

höjddetonationer. Denna innebörd av ordet fullträff är emellertid uppenbar­

ligen främmande för det allmänna föreställningssättet och den hittills­

varande benämningen »fullträffsäkra skyddsrum» måste anses vilseledande.

De under remissbehandlingen framkomna förslagen till ny benämning sy­

nes mig emellertid från olika synpunkter mindre lämpliga. En benämning,

som däremot — utan att vara allför obestämd eller språkligt tvivelaktig —

leder tanken åt rätt håll, nämligen till skyddsrummens stabila beskaffenhet,

synes vara »bergfast skyddsrum». Ej endast skyddsrum, som sprängts in i

berg, utan även betongskyddsrum i lika massivt utförande torde kunna be­

tecknas som bergfasta skyddsrum. Jag förordar därför denna benämning

att träda i stället för beteckningen »fullträffsäkert skyddsrum».

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

23 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i nuvarande civilförsvarslag och reglerar frå­

gan, var allmänna skyddsrum skall inrättas, samt bestämmer användnings­

området för sådana skyddsrum.

Civilförsvarsutredningen, som icke föreslår någon ändring i de allmänna

principer som kommer till uttryck i nuvarande 22 §, finner vissa mindre

jämkningar i paragrafens lydelse erforderliga. Sålunda föreslår utredningen

med hänsyn till att civilförsvaret enligt den nya organisationen skall erhålla

större rörlighet och mot bakgrunden av statsmakternas ställningstagande

år 1956 i utrymnings- och skyddsrumsfrågorna, att nuvarande föreskrift

om anordnande av allmänna skyddsrum för dem, som omhändertagits vid

förbandsplats, härbärge eller annan av civilförsvaret anordnad eller nyttjad

anstalt, utgår ur lagen. Härvid hänvisar utredningen till sitt i huvudbetän­

kandet intagna förslag beträffande sjukvårdskårernas organisation, enligt

vilket bl. a. förbandsstationerna bör kunna etableras oberoende av tillgång

på fasta lokaler.

Utredningen finner det vidare obehövligt att i lagen särskilt ange att de

allmänna skyddsrummen skall ge skydd åt vägfarande och andra, som uppe­

håller sig på allmän plats. De för befolkningen avsedda allmänna skydds­

rummen torde nämligen ändå kunna tillfälligt anlitas även av andra än

dem, för vilka skyddsrummen främst inrättats, nämligen den efter en ut­

rymning kvarvarande befolkningen i det område, där skyddsrummet är

beläget. Man torde enligt utredningen knappast behöva räkna med väg­

farande och andra, som uppehåller sig på allmän plats, vid den tidpunkt då

befolkningsskyddsrummen utnyttjas för denna primära uppgift.

I motsats till nuvarande ordning, enligt vilken den omfattning, vari all­

männa skyddsrum skall finnas, angives i organisationsplanen, bör enligt ut­

redningen föreskrivas att Konungen skall fastställa den omfattning, vari

allmänna skyddsrum skall finnas, ävensom plan för fördelningen av dem

på olika orter. Förslaget motiveras med behovet av en fast ram i fråga om

de statsmedel, som behöver tagas i anspråk för allmänna skyddsrum, och

utbyggnadsplanläggningens anpassning till denna ram samt med nödvän­

digheten av enhetlighet vid bedömningen av skyddsrumsbehovet.

Slutligen föreslår utredningen att det enligt stadgande i denna paragraf

skall ankomma på civilförsvarsstyrelsen att bestämma belägenheten av de

allmänna skyddsrummen.

Remissyttrandena

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde framhåller att all­

männa skyddsrum bör kunna anordnas med stöd av stadgande i förevarande

paragraf även för alt tillgodose behovet av skydd för trafikanter på sådana

platser, där stark trafik måste antagas förekomma också under krig och där

annan anledning att anordna allmänna skyddsrum ej föreligger. Vidare

7—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. AV 5

98

finner civilförsvarschefen att länsstyrelsen bör få utöva inflytande på loka­

liseringen av allmänna skyddsrum, varför paragrafen bör föreskriva att de

allmänna skyddsrummens belägenhet fastställes av civilförsvarsstyrelsen

efter förslag av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att de

allmänna skyddsrummens belägenhet bör fastställas i organisationsplanen,

varvid länsstyrelsen framhåller att endast med en sådan ordning överens­

stämmelse vinnes med föreskrifterna om organisationsplan i 10 § och om

kommuns skyldighet att inrätta allmänt, i organisationsplanen upptaget

skyddsrum enligt nuvarande 45 § 1 mom. b) med flera lagrum.

Civilförsvarsstyrelsen, som utarbetat ett eget förslag till ny lydelse av

förevarande paragraf, godtager de av utredningen föreslagna jämkningarna

i fråga om användningsområdet för allmänna skyddsrum men föreslår —

vid sidan av vissa smärre jämkningar — att Konungen skall fastställa även

den typ, vari allmänt skyddsrum skall anordnas.

Departementschefen

Beträffande den avsedda användningen av allmänna skyddsrum har jag

under 22 § angivit de grundläggande principerna. I fråga om detalj spörs­

målet huruvida i lagen bör inskrivas att sådana skyddsrum skall anordnas

även för dem, som omhändertagits av civilförsvaret vid förbandsplats, här­

bärge eller annan inrättning, delar jag civilförsvarsutredningens uppfatt­

ning, att så ej bör ske. Utvecklingen har nämligen lett därhän att de om­

händertagna måste placeras så långt från områden, som kan antagas bli ut­

satta för anfall, att behov av skyddsrum för denna verksamhet ej kan anses

föreligga. Ej heller synes det erforderligt att anordna särskilda allmänna

skyddsrum för vägfarande och andra, som uppehåller sig på allmän plats.

Personer tillhörande dessa kategorier bör kunna beredas plats i befolknings-

skyddsrummen. Vid anordnandet av sådana skyddsrum skall nämligen enligt

de 1956 fastställda principerna hänsyn tagas till behovet av katastrofskydd,

om orten anfalles innan den hunnit utrymmas i avsedd omfattning.

Angivandet av de orter, platser eller områden, där allmänna skyddsrum

skall anordnas, torde böra ske i nya lagen på samma sätt som i nuvarande

lag. Däremot bör, såsom utredningen föreslagit, en ändrad ordning införas

i fråga om fastställandet av den omfattning, vari allmänna skyddsrum skall

anordnas, såtillvida att Konungen tillägges ett omedelbart inflytande även

på frågan om antalet skyddsrum för civilförsvarspersonalens skydd. Detta

spörsmål är nämligen — liksom när det gäller befolkningsskyddsrumen

— dels en kostnadsfråga, vilken av naturliga skäl måste ankomma på stats­

makternas prövning, dels en beredskapsfråga, vars avgörande bör till­

komma Konungen. Möjlighet synes emellertid böra finnas för Konungen

att överlämna till civilförsvarsstyrelsen att, såvitt gäller allmänna skydds­

rum som ej är befolkningsskyddsrum, utse de orter och platser, där skydds­

rum skall anordnas ävensom att bestämma antalet allmänna skyddsrum i

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

99

varje sådan ort. Den närmare belägenheten av de allmänna skyddsrum­

men bör angivas i organisationsplanen, som i denna del torde böra fast­

ställas av civilförsvarsstyrelsen enligt i administrativ ordning meddelade

föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år t960

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar 24 § i nuvarande lag, regleras för de

enskilda skyddsrummens del samma frågor som i avseende å de allmänna

skyddsrummen behandlats i 23 §.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres

till nya lagen.

Remissyttrandena

Sveriges civilförsvarsförbund anser att gällande lydelse av paragrafen

icke tillräckligt beaktar sambandet mellan skyddsrumsbehov och utrym-

ningsplanläggning. I många fall kan det sålunda enligt förbundet te sig

naturligare och mera praktiskt att icke knyta skyldigheten att anordna

skyddsrum till viss ort eller visst område utan i stället till det särskilda

företag, som på grund av sin betydelse i krig utgör ett primärt anfallsobjekt.

Förbundet förordar därför att paragrafen får en avfattning, som möjliggör

en väsentligt smidigare tillämpning, förslagsvis genom att föreskriva att en­

skilda skyddsrum skall anordnas vid de i paragrafen uppräknade anlägg­

ningarna och byggnaderna »i den omfattning» som bestämmes av Konungen

eller civilförsvarsstyrelsen.

Enligt luftfartsstyrelsen bör i 1 mom. 1. uttryckligen angivas även flyg­

plats.

Svenska hamnförbundet framhåller att någon klar gränsdragning mellan

allmänna och enskilda skyddsrum i hamnar icke göres i lagförslaget och

finner ett förtydligande önskvärt. Förbundet anser att enskilda skyddsrum

i hamnar bör avses endast för hamnägarens egen personal i likhet med vad

som gäller för ägare av andra byggnader och industrianläggningar. Hamnar

bör sålunda icke, såsom skett i 24 § 1 mom. 1., jämställas med järnvägssta­

tioner. I den mån skyddsrum skall vara avsett för övrig i hamnen arbe­

tande personal bör det anordnas på vederbörande huvudmäns bekostnad.

Andra personer, vilka uppehåller sig i hamnarna, såsom fartygsbesättningar

och passagerare, bör hänvisas till allmänna skyddsrum.

Vid det i 1 mom. 2. angivna antalet vid industrianläggning sysselsatta

personer bör enligt överbefälhavaren tilläggas »i fredstid».

Frågan om skyldigheten att anordna skyddsrum för en- och tvåfamilj shus

tilldrager sig flera remissinstansers uppmärksamhet. Sålunda anser över-

slåthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län att dessa hustyper bör

undantagas vid uppräkningen av de byggnader, som skall förses med skydds­

rum, enär frågan vållat ständigt återkommande problem, som måst lösas

100

dispensvägen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har samma förslag och moti­

verar detta med ekonomiska skäl. Även länsstyrelsen i Östergötlands län

har invändningar mot nuvarande ordning och ifrågasätter, om icke i 24 §

1 mom. 4. bör införas en bestämmelse som begränsar skyddsrumsbyggnads-

skyldigheten till byggnader med ett visst minimiantal boende, helst som

enligt civilförsvarsutredningens förslag nuvarande möjlighet jämlikt 26 §

att anordna normalskyddsrum, avsett för högst 25 personer, i förenklat ut­

förande slopas.

Civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län finner det ej er­

forderligt att bibehålla föreskriften i 1 mom. 5. Civilförsvarsstyrelsen för­

klarar att ifrågavarande punkt enligt erfarenheten saknar praktisk bety­

delse, särskilt sedan styrelsen i anvisningar till länsstyrelserna uttalat att

skyddsrum ej skall anordnas i rad- och kedjehus, medan länsstyrelsen häv­

dar att, om punkten ej anses kunna helt utgå, de byggnader, som avses skola

omfattas av denna, bör närmare beskrivas med hänsyn till att tillämpningen

varit oenhetlig.

Enligt 33 § i förevarande kapitel ankommer det i vissa fall på byggnads­

nämnd att övervaka att skyddsrum anordnas enligt bestämmelserna i ka­

pitlet och med stöd därav meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen i Hallands

län påpekar att det till följd av detta stadgande åligger byggnadsnämnd att

pröva huruvida gemensamt skyddsrum enligt 2 mom. i förevarande para­

graf må anordnas. Länsstyrelsen föreslår att denna prövning överföres på

länsstyrelsen.

Angelägenheten av att de föreskrifter, som rör byggnader och prövningen

av byggnadsfrågor enligt civilförsvarslagstiftningen, överensstämmer med

byggnadslagstiftningens motsvarande bestämmelser understrykes av riks-

brandinspektören, statens brandskola och länsstyrelsen i Älvsborgs län i an­

ledning av föreliggande förslag till ny byggnadsstadga.

Departementschefen

Vad först beträffar det i ett remissyttrande berörda spörsmålet om sam­

band mellan skyddsrumsbyggande och utrymningsplanläggning vill jag

erinra om att något direkt sådant samband i själva verket ej avsetts före-

Skyddsrum bygges sålunda enligt nu gällande riktlinjer även på

platser som avses skola slutligt utrymmas under krig och härvid icke enbart

för den befolkning, som efter en sådan slutlig utrymning oundgängligen

måste finnas kvar i det utrymda området. Anledningen till att så sker är

att man icke ansett sig kunna lita till att en utrymning alltid hinner genom­

föras, innan ett anfall kommer. Om ett anfall kommer överraskande måste

tillgång till skyddsrum finnas. Dessa utgör då s. k. katastrofskydd. Såväl

enskilda normalskyddsrum som de allmänna befolkningsskyddsrummen av­

ses i utrymningsorterna utgöra sådant katastrof skydd, varjämte befolk­

ningsskyddsrummen efter den slutliga utrymningen skall utgöra permanent

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

101

skydd för de kvarvarande. Dessa principer bör även i fortsättningen vara

vägledande för skyddsrumsbyggandet.

Att såsom i samma remissyttrande föreslagits omreglera de i lagen givna

förutsättningarna för förordnande om skyddsrumsbyggnadsskyldighet i

syfte att möjliggöra åläggande av sådan skyldighet för en bestämd anlägg­

ning utan att skyldigheten får gälla för ett område eller en plats synes icke

erforderligt. Redan den nu gällande lydelsen ger i praktiken möjlighet att

föreskriva skyddsrum för en bestämd anläggning genom att skyddsrums-

byggnadsskyldigheten förklaras gälla den plats, där anläggningen är be­

lägen. Regelmässigt torde emellertid skyldigheten böra avse ett område —

mer eller mindre vidsträckt — med hänsyn till att även anläggningar och

byggnader i närheten av det primära anfallsobjektet är utsatta för risken

att skadas vid anfall mot detta.

I hamnar bör liksom hittills enskilda skyddsrum anordnas, under förut­

sättning att hamnen är belägen inom område, för vilket skyddsrumsbygg­

nadsskyldighet gäller. Enligt propositionen nr 114/1959 skall visserligen

verkskydd icke vidare organiseras i hamnarna; verkskyddens uppgifter

skall övertagas av det allmänna civilförsvaret. Härav följer emellertid ej att

behovet av enskilda skyddsrum i hamnarna bortfaller.

Med hänsyn till hamnarnas stora betydelse för försörjningen under krig

har enligt hittillsvarande ordning statsbidrag utgått till hamnägarna för

enskilda skyddsrum efter i huvudsak samma grunder som gäller för stats­

bidrag till allmänna skyddsrum. Hamnägarna har härvid haft att dimen­

sionera skyddsrummen med hänsyn ej blott till hamnägarens egen personal

i hamnen utan även under beaktande av att i hamnarna arbetar olika kate­

gorier personal, som icke har anknytning till någon fast anläggning i ham­

nen, exempelvis stuveriarbelare, fartygsbesättningar, speditions- och tull­

personal. Det måste anses principiellt riktigare att hamnägarens skydds­

rumsbyggnadsskyldighet får omfatta skyddsrum för hans egen personal

utan statsbidrag liksom olika företag, som har sina magasin, fabriker eller

andra anläggningar inom hamnområdena, får svara för och bekosta skydds­

rum för sin personal. Eventuellt kan det här bli aktuellt med gemensamt

skyddsrum enligt 24 § 2 mom. för den egentliga hamnpersonalen och för

personalen vid dylika anläggningar, varvid kostnaderna får fördelas enligt

föreskriften i 55 §. För att tillgodose behovet av skydd för stuveriarbetare,

fartygsbesättningar med flera personalgrupper, som icke har fast anknyt­

ning till någon särskild anläggning i hamnen, torde befogenheten för Ko­

nungen enligt 29 § tredje stycket böra utnyttjas och föreskrift givas om alt

hamnägarens skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än som eljest

följer av lagens bestämmelser. Härvid kan hamnägaren få ersättning av

statsmedel för merkostnaderna.

Bland kommunikationsanläggningar, vid vilka enskilda skyddsrum skall

anordnas, torde jämväl flygplatser böra upptagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

102

Under punkten 4 torde med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter av

lagens tillämpning en- och tvåfamiljshus böra undantagas från skydds-

rumsbyggnadsskyldigheten.

Några remissinstanser har ställt frågan huruvida man bör bibehålla den

allmänna bestämmelsen under punkten 5, som möjliggör för länsstyrelsen

att, om det finnes erforderligt, förordna att annan anläggning eller byggnad

än de i paragrafen nämnda skall förses med skyddsrum. Även om stadgan­

det självfallet ger utrymme för en oenhetlig praxis — vilket i och för sig är

en olägenhet, som emellertid bör kunna minskas genom centrala anvis­

ningar —- synes mig denna möjlighet att individuellt pröva skyddsrums-

behovet böra bibehållas.

Den i nuvarande 24 § intagna regeln att vind skall anses som våning i

vissa fall, har icke upptagits i den nya 24 §. Regeln, som hämtats från bygg­

nadsstadgan, torde nämligen komma att sakna motsvarighet i den nya bygg­

nadsstadgan, där spörsmålet regleras på annat sätt.

I paragrafens andra moment bör införas ett tillägg, varigenom prövningen

huruvida anordnande av gemensamt skyddsrum kan ske utan eftergivande

av skäliga anspråk på skydd kan läggas på myndighet, som företräder sak­

kunskap i civilförsvarsfrågor. Närmast kommer härvid länsstyrelsen ifråga.

Möjligheter bör emellertid föreligga att även framdeles låta byggnadsnämnd

handha prövningen, om nämnden kan antagas vara eller genom remissför­

farande bli kvalificerad för uppgiften.

25 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i nuvarande lag och är frånsett en mindre,

redaktionell jämkning oförändrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

26 §.

I förevarande paragraf lämnas föreskrifter om beskaffenheten av berg­

fasta skyddsrum och normalskyddsrum. Motsvarande frågor regleras för

närvarande i 23 §, vari jämväl föreskrives att befolkningsskyddsrum och, i

den mån Konungen så bestämmer, andra allmänna skyddsrum skall anord­

nas som fullträffsäkra skyddsrum och eljest som normalskyddsrum.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag bör allmänna skyddsrum för

civilbefolkningen, vilka hittills kunnat anordnas endast som fullträffsäkra

skyddsrum, i fortsättningen kunna anordnas även som normalskyddsrum.

Behov av dylika skyddsrum kan nämligen enligt utredningen tänkas

föreligga för att skydda vägfarande och andra som uppehåller sig på allmän

plats i utrymningsorter eller områden, som ej förses med befolknings­

skyddsrum. Förutom av denna ståndpunkt föranledd jämkning av para­

grafens lydelse föreslår utredningen att de i lagen intagna kraven på full­

träffsäkra skyddsrums hållfasthet modifieras därhän, att det föreskri­

ves att fullträff säkert skyddsrum »skall giva högvärdigt skydd mot ver­

kan av sådana vapen, som kunna antagas komma till användning vid

103

fientliga anfall mot större tätorter eller andra från försvars- eller försörj-

ningssynpunkt särskilt viktiga orter». På normalskyddsrum skall enligt ut­

redningen uppställas det kravet att det »skall giva ett med hänsyn till be-

dömbara risker skäligt skydd men må ha mindre motståndskraft än full­

träff säkert skyddsrum», varjämte liksom hittills särskilt skall iakttagas att

det kan motstå den belastning, som kan uppkomma då byggnaden störtar

samman. Utredningen föreslår vidare att det skall ankomma på Konungen

att fastställa tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen, vilken såsom förut redovisats icke anser benäm­

ningen »fullträffsäkert skyddsrum» böra bibehållas, föreslår att på »för­

stärkt skyddsrum» uppställes endast det kravet, att det skall ge ett starkare

skydd än normalskyddsrummet. Anspråken på ett sådant bör enligt styrel­

sen upptagas i lagen medelst avfattningen, att det »skall ge skäligt skydd

mot radioaktiv strålning, gas och splitter samt tåla det övertryck, som

Kungl. Maj :t i särskild ordning angiver». Styrelsen vänder sig också mot ut­

redningens förslag att Kungl. Maj :t skall fastställa tekniska bestämmelser

för de olika slagen av skyddsrum, en ordning som styrelsen antar kommer

att bli administrativt högst ohanterlig; fastställandet av dylika bestämmel­

ser bör liksom hittills ankomma på styrelsen.

Övriga remissmyndigheters synpunkter, vilka företrädesvis berör frågan

om benämningen på den kraftigaste typen av skyddsrum, har återgivits i

det föregående.

Departementschefen

Jag delar civilförsvarsutredningens uppfattning att lagen bör medge att

allmänna skyddsrum, avsedda för befolkningens skydd, anordnas även som

normalskyddsrum. Visserligen torde allmänna skyddsrum för civilbefolk­

ningen i enlighet med 1956 års riktlinjer böra i första hand inrättas såsom

bergfasta skyddsrum i de särskilt riskfyllda delarna av de mest hotade

orterna. Man bör emellertid i lagen icke avskära sig från möjligheten att

inom andra områden — varvid särskilt de största städernas ytterområden

torde kunna komma i fråga — anordna allmänna normalskyddsrum för

civilbefolkningen. Allmänna skyddsrum skall sålunda kunna anordnas

både som bergfasta skyddsrum och som normalskyddsrum såväl för be­

folkningens som för civilförsvarspersonalens skydd. Det bör ankomma på

Konungen att bestämma i vilket utförande de allmänna skyddsrummen

skall anordnas. Stadgandet härom synes emellertid böra ingå såsom ett

första stycke i 28 §.

Att i lagen ange de krav på hållfasthet, som skall ställas pa de olika slagen

av skyddsrum, erbjuder efter kärnvapnens tillkomst otvivelaktigt vissa

svårigheter, enär fullträffsäkerheten icke längre lämpar sig som utgångs­

104

punkt. På de bergfasta skyddsrummen kan sålunda icke ställas det an­

språket att de skall kunna stå emot mark- och låghöj dsdetonationer av

kärnvapen, men de skall alltjämt vara fullträffsäkra mot bomber och pro­

jektiler av de typer som kan antagas komma till användning vid storanfall

med massinsats. Med denna bestämning undantages de största minbomber­

na, som endast användes mot speciella anfallsobjekt, samt kärnvapen från

de vapen, mot vilka dessa skyddsrum skall kunna ge skydd. De bergfasta

skyddsrummen skall emellertid i icke oväsentlig grad kunna ge skydd också

mot kärnvapen. De skall sålunda i varje fall kunna motstå verkningarna av

kärnvapendetonationer på den höjd, som från verkningssynpunkt är opti­

mal. Vad som skall förstås med låghöjdsdetonation varierar alltefter vap­

nets styrka. Något i förhållande till detonationscentrum fixerat avstånd,

inom vilket ett bergfast skyddsrum icke skall behöva giva hundraprocentigt

skydd, kan därför icke angivas utan man är hänvisad till en mera allmän

formulering, då man gör undantag från hållfasthetskravet för kärnvapen­

verkningar nära själva detonationen. Lagen synes därför böra föreskriva att

beigfast skyddsrum skall så anordnas, att det giver skydd mot verkningar­

na av alla slag av vapen som kan antagas komma till användning vid stor­

anfall med massinsats samt mot andra verkningar av kärnvapen än verkning­

arna i och näimast omkring detonationscentrum. Härav framgår att berg­

fast skyddsium skall kunna stå emot fullträff av s. k. konventionella vapen

utom av de största minbomberna samt ge skydd mot gas, biologiska strids­

medel och mot samtliga verkningar av en kärnvapendetonation på ett visst

avstånd från denna. Hur detta avstånd skall beräknas får närmare övervä­

gas i samband med att tekniska bestämmelser fastställes för skyddsrum­

mens utförande. Härvid torde det bli nödvändigt att utgå från en viss, såsom

mest sannolik antagen atombombstorlek och schematiskt beräkna det

verkningsområde, inom vilket med rimliga kostnader ett tillfredsställande

skydd kan erhållas.

Kraven på normalskyddsrums skyddsförmåga måste uppenbarligen också

anpassas efter kärnvapnens verkningar. Jag anser mig emellertid icke

kunna förorda en så uttunnad beskrivning av hållfasthetskraven, som före­

slagits av civilförsvarsutredningen, allra minst som normalskyddsrum re­

gelmässigt är typen för de enskilda skyddsrummen, vilkas anordnande

åligger enskilda personer och företag. Hur långt de enskilda skyddsrums-

anordnarnas skyldigheter sträcker sig bör givetvis i möjligaste mån och åt­

minstone till sina huvuddrag framgå av lagen. På normalskyddsrummen

skall, liksom för närvarande, icke uppställas kravet att de skall motstå full­

träff av konventionella vapen och självfallet än mindre verkningarna av

kärnvapen i eller närmast omkring detonationscentrum. Ej heller kan det krä­

vas att normalskyddsrummen skall ha sådant utförande, att de ger skydd mot

en kärnvapendetonation pa sadant avstand, att dess verkningar är jämför­

bara med fullträff av konventionella vapen. Däremot skall normalskydds­

Kunyl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

105

rummen ge skydd mot verkningarna av kärnvapen så långt dessa verk­

ningar är jämförbara med verkningarna av andra konventionella vapen än

de största minbomberna, när fullträff ej föreligger. Verkningarna av konven­

tionella vapen och kärnvapen är emellertid endast till viss del jämförbara,

nämligen i fråga om tryckverkan och även i fråga om denna föreligger vissa

skillnader i tryckvågens natur. För kärnvapen specifik är värmestrålningen,

som vållar bränder på avsevärt avstånd från detonationen, och den radio­

aktiva strålningen. Kärnvapnens brandverkan fordrar emellertid icke något

särskilt utförande av skyddsrummen, enär redan deras konstruktion för att

motstå tryckverkan medför att de ger skydd mot brand. Skyddet mot den

radioaktiva strålningen kräver däremot speciella filter i skyddsrummens

luftintag. Det måste vidare beaktas att sådan strålning kan medföra att män­

niskorna måste bli kvar i skyddsrummet under avsevärd tid efter ett anfall,

något som kan ställa speciella anspråk på skyddsrummet. Det anförda torde

ge vid handen att de i lagen uppstäiida kraven på normalskyddsrum bör kom­

pletteras med hänsyn till behovet av skydd mot den radioaktiva strålningen

vid kärnvapendetonationer. Anspråken på dessa skyddsrums motstånds­

kraft mot tryckverkan torde bli i erforderlig utsträckning beskrivna i lagen,

om denna utformas med utgångspunkt i de för massinsats ifrågakommande

konventionella vapnens tryckverkningar, och det föreskrives att skydds­

rummen skall kunna motstå tryckverkningarna av kärnvapen i den mån

dessa verkningar till sin styrka icke överstiger de nämnda konventionella

vapnens tryckverkningar, då fullträff ej föreligger. Genom att hållfasthets-

kravet anknyter även till kärnvapnens tryckverkningar göres klart att vissa

detaljer i skyddsrummet, exempelvis upphängningsanordningarna för dör­

rarna, måste få ett annat utförande än då man endast syftar till skydd mot

konventionella vapens tryckverkan. Liksom i nuvarande lag bör föreskrivas

att normalskyddsrum skall kunna motstå belastningen, om byggnaden

störtar samman.

Såsom framgår av vad jag nu anfört är det icke möjligt att i lagen exakt

angiva de fordringar på hållfasthet, som ställes på skyddsrum av olika slag.

Konkret får dessa fordringar utformas i tekniska bestämmelser för skydds-

rumsbyggandet. Genom dessa bestämmelser kommer därför omfattningen

av de pålagor, som i fråga om anordnande av skyddsrum lägges på kom­

muner och enskilda, att närmare regleras. Vid sådant förhållande finner jag

i likhet med civilförsvarsutredningen att det bör ankomma på Konungen

att fastställa de grundläggande tekniska bestämmelserna. Detaljerna kan

däremot anförtros åt civilförsvarsstyrelsen, som efter samråd med byggnads­

styrelsen bör svara för utfärdandet av detalj föreskrifter och anvisningar.

Liksom hittills bör de byggnadstekniska anordningarna i både normal-

skyddsrum och bergfasta skyddsrum vara av stadigvarande natur, vilket

dock ej bör utgöra hinder för alt skyddsrummen förses med löstagbara

stödpelare, som icke behöver sättas upp förrän vid beredskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

106

27 §.

Paragrafen är, frånsett en redaktionell jämkning, av samma lydelse som

nuvarande 30 §. Även när det gäller föreskrifter om fredsanvändningen av

skyddsrum bör civilförsvarsstyrelsen samråda med byggnadsstyrelsen.

28 §.

De frågor, som regleras i denna paragraf, behandlas i den nuvarande la­

gen i 23 § första stycket, 26 § första stycket och 29 §.

Paragrafen inledes med en föreskrift, enligt vilken det generellt ankommer

på Konungen att bestämma, i vilket utförande allmänt skyddsrum skall

inrättas. I sak innebär detta ingen ändring i förhållande till nuvarande ord­

ning men väl i viss utsträckning formellt, i det enligt nu gällande regler

befolkningsskyddsrum alltid skall inrättas som fullträffsäkert skyddsrum

och Konungens inflytande på frågan utövas genom att själva anordnandet

av skyddsrummet förutsätter Konungens beslut. Såsom anmärkts under 26 §

öppnas nu möjlighet att anordna allmänna skyddsrum för civilbefolkningen

även såsom normalskyddsrum.

Enligt nuvarande 26 § andra stycket får enskilt skyddsrum, avsett för

högst 25 personer, anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och strids-

gaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall förordnar annorlunda med

hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skydds­

rummet är avsett. Detta stycke bör enligt civilförsvarsutredningen utgå, då

det kan medföra, att civilbefolkningen i vissa områden till följd av bebyg­

gelsens art skulle komma att helt sakna kollektivt skydd mot stridsgaser.

Om särskilda detaljbestämmelser rörande den i stycket reglerade frågan

erfordras bör de enligt utredningen fastställas av Konungen såsom tekniska

bestämmelser för olika slag av skyddsrum. Utredningens förslag har icke

mött någon erinran under remissbehandlingen och torde böra följas i

huvudsak.

Liksom enligt 29 § nuvarande lag bör möjlighet föreligga för Konungen

att i särskilda fall föreskriva, att enskilt skyddsrum skall fylla större krav

på skyddsförmåga än som följer av bestämmelserna om normalskyddsrum

med rätt för den, som till följd av sådant förordnande får vidkännas kost­

nad eller skada, att få ersättning av statsmedel.

29 §.

Paragrafen motsvarar 25 § och täcker delvis även 29 § i nuvarande lag.

Första stycket är oförändrat. Enskilda skyddsrum, avsedda för bostadshus,

skall sålunda alltjämt dimensioneras med hänsyn till det antal personer,

som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta i huset. Regeln åter­

ger den uppfattning, som 1943 års civilförsvarsutredning framförde, näm­

ligen att utrymmesbehovet icke bör beräknas efter någon uppskattning av

hur många personer, som av olika anledningar under krig kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

107

lämna sina bostäder. Härvidlag tillämpas en annan grund än den som gäller

för dimensioneringen av de allmänna befolkningsskyddsrummen och be­

stämmandet av deras läge och antal. Befolkningens storlek under fredsför-

hållanden är nämligen då icke utslagsgivande. Anknytningen i förevarande

paragraf till fredsförhållandena motiveras med angelägenheten av att

katastrofskydd skall finnas att tillgå även vid ett överraskande anfall

innan beredskapsutrymning hunnit genomföras. Frågan huruvida skydds­

rummens storlek bör bestämmas med utgångspunkt i att de skyddsökan­

de skall kunna ligga i skyddsrummet eller endast beredas sittplats torde

på sätt som hittills skett få regleras i anvisningar av civilförsvarssty-

relsen eller eventuellt av Konungen i anslutning till fastställande av tek­

niska bestämmelser för skyddsrummens utförande. Sannolikt torde det bli

nödvändigt att göra skyddsrummen så stora att åtminstone en del av dem

som under fred bor i huset kan beredas liggplats i skyddsrummet. Efter en

beredskapsutrymning skulle med en sådan dimensionering de kvarvarande

personerna kunna beredas skydd dygnet runt i skyddsrummet, vilket över­

ensstämmer med de principer för utrymning och skyddsrumsbyggande, som

kommit till uttryck i propositionen nr 185/1956.

Vad beträffar dimensioneringen av enskilda skyddsrum vid andra an­

läggningar och byggnader än bostadshus föreskriver 25 § andra stycket i

den nuvarande lagen, att sådant skyddsrum med vissa undantag skall be­

räknas för minst så många personer som kan antagas under krig i allmän­

het samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller eljest vistas inom anlägg­

ningen eller byggnaden. Civilförsvarsutredningen föreslår att dessa regler

ersättes med ett stadgande, att Konungen eller, efter Konungens bemyndi­

gande, civilförsvarsstyrelsen skall fastställa grunder, efter vilka det antal

personer skall bestämmas, som skyddsrummet skall kunna hysa. Ehuru

utredningen icke redovisat några motiv för ändringsförslaget torde bakom

detta ligga tanken att personalen vid åtskilliga industrier och andra företag,

vilkas verksamhet avses skola läggas ned under krig, med nuvarande an­

knytning till de antagna förhållandena under krig skulle komma att sakna

tillräckligt skyddsutrymme vid överraskande anfall före beredskapsutrym­

ning eller vid anfall efter en sådan men innan omställningen till krigshus-

hållning hunnit genomföras. Det är tydligt att nuvarande ordning i det

angivna hänseendet innefattar betydande risker, och ändrade regler för

dimensioneringen av ifrågavarande skyddsrum torde därför vara påkallade.

På detta område uppkommer emellertid besvärliga avvägningsproblem

med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av de utav skyddsrumsbygg-

nadsskyldigheten omfattade anläggningarna och företagen. Å ena sidan fin­

nes företag, vilkas drift bör fortsättas in i det sista och nedläggas först då

kriget omöjliggör fortsatt verksamhet, å andra sidan återfinnes bland

företagen sådana, vilkas produktion är helt oväsentlig för försörjningen

och kanske närmast tar i anspråk råvaror, som behövs på annat håll i

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

108

krigshushållningen, och därför bör inställas redan i samband med att

läget skärps. För att anordna skyddsrum vid industrier av det förra slaget

och dimensionera dessa för full arbetsstyrka i krig finnes uppenbarligen

starka skäl; att anordna skyddsrum vid företag av den andra kategorien

kan däremot motiveras endast av intresset att skapa ett katastrofskydd för

fredspersonalen. Preciserade regler för dimensioneringen av enskilda

skyddsrum vid andra anläggningar och byggnader än bostadshus torde

med hänsyn till det sagda knappast kunna uppställas i lagen utan synes

böra utfärdas i administrativ ordning. Det nära sambandet mellan hit­

hörande frågor och planläggningen av krigsbushållningen utgör likaså ett

starkt skäl för att överlåta på Konungen att utfärda föreskrifterna i äm­

net. Då man här rör sig på ett område, där det gäller alt bestämma kom­

munernas och de enskildas skyldigheter, torde dock en övre gräns för vad

som kan krävas böra inskrivas i lagen. Denna gräns torde böra bestämmas

så, att större skyddsrum ej får krävas än som erfordras för att bereda

skydd åt det antal personer, som i allmänhet under fredstid uppehåller

sig i anläggningen eller byggnaden. Med en sådan begränsningsregel för­

hindras att i administrativ ordning krav kan resas på en dimensionering

av skyddsrum för krigsuppgifter, som är av statlig eller eljest allmän ka­

raktär och vilkas fullföljande därför rimligen bör bekostas av staten. Som

exempel må nämnas inrättningar i landsorten, vilka avses i krig skola in­

rymma beredskapssjukhus.

Liksom enligt nuvarande 29 § bör möjlighet finnas för Konungen att i

särskilda fall föreskriva att skyddsrum skall fylla större krav på utrymme

än som eljest följer av kapitlets stadganden eller med stöd därav meddelade

bestämmelser med rätt för den, som på grund av sådant förordnande fått

vidkännas kostnad eller skada, att få ersättning av statsmedel.

30 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 28 §.

Civilförsvarsutredningen föreslår icke någon ändring i paragrafen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har endast länsstyrelserna i Östergötlands och

Västmanlands län haft några yrkanden i fråga om paragrafens innehåll.

Båda länsstyrelserna anser att dispensmöjligheterna bör vidgas. Länsstyrel­

sen i Östergötlands län utvecklar skälen för denna ståndpunkt på följande

sätt.

Bestämmelsen täcker icke alla de fall, då dispens från skyddsruinsskyldig-

heten kan vara motiverad. Vid viss nybyggnad, som fordrar skyddsrum

enligt 22—27 §§, och där byggande av skyddsrum icke kan anses medföra

oskälig kostnad, kan det vara känt att ytterligare nybyggnad, där skydds­

rum kan ordnas rationellare, kommer att inom någon tid uppföras Om

icke heller andra satsen i 28 § första stycket är tillämplig, kan dispens icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 är 1960

109

lämnas. Även vid ombyggnad, som är att betrakta som nybyggnad, kan svå­

righet förefinnas att med stöd av 28 § nå en godtagbar lösning av skydds-

rumsproblemet. I nu berörda fall kan det framstå som meningslöst att kräva

skyddsrum.

Departementschefen

Den ändrade dispositionen av förevarande kapitel föranleder, förutom

ändring i paragrafhänvisningarna, att undantag från länsstyrelsens dispens­

rätt göres för sådana fall, då enligt Konungens förordnande med stöd av 28

och 29 §§ normalskyddsrum skall fylla särskilda krav på skyddsförmåga

eller utrymme.

Med de förhållandevis vida dispensmöjligheter som föreligger enligt para­

grafen, särskilt enligt första styckets andra punkt, synes det mig ej erfor­

derligt att, såsom ett par remissmyndigheter begärt, upptaga ytterligare

dispensfall i lagtexten. I sådana situationer, som åsyftas i de ifrågavarande

remissvaren, synes dispens f. ö. redan nu böra kunna meddelas. Skäliga an­

språk på skydd kan nämligen knappast, åtminstone icke under fredsförhål-

landen, anses bli eftergivna om det blott är fråga om en kortare tid intill

dess anläggningen eller byggnaden får sitt skyddsbehov tillgodosett genom

skyddsrum, som enligt vad man med säkerhet vet kommer att uppföras i

det omedelbara grannskapet.

31 §.

Paragrafen är oförändrad.

32 §.

I paragrafen föreslår civilförsvar sutredningen endast den jämkning, som

föranleds av att fredsadministrationen av det lokala civilförsvaret enligt

utredningens ställningstagande i huvudbetänkandet skall överföras från

civilförsvarschefen till länsstyrelsen.

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna har civilförsvarschefen i Stockholm framhållit

att behov av källarmursgenombrott föreligger också vid nybyggnad, vilket

behov bör tillgodoses redan vid uppförandet av byggnaden. Paragrafen bör

enligt civilförsvarschefen jämkas med hänsyn härtill. I remissvaret ifråga-

sättes vidare med hänsyn till civilförsvarschefens ställning i den nya or­

ganisationen, huruvida befogenheten att förordna om källarmursgenom­

brott bör såsom föreslagits överflyttas till civilförsvarschefen vid beredskap.

Departementschefen

I enlighet med civilförsvarsutredningens förslag och de i propositionen

nr 114/1959 angivna, av riksdagen antagna formerna för fredsadministra­

tionen av civilförsvaret i länen har paragrafen jämkats så, att befogenheten

Kunyl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

no

att förordna om källarmursgenombrott under tid, då civilförsvarsberedskap

ej råder, skall tillkomma länsstyrelsen, om fredsadministrationen ankom­

mer på denna. Under civilförsvarsberedskap synes det liksom hittills

alltid böra ankomma på civilförsvarschefen att förordna om sådant ge­

nombrott. Denne har nämligen under sin verksamhet större möjligheter

än länsstyrelsen att uppmärksamma, var behov av källarmursgenom­

brott föreligger och det skulle innebära en onödig omgång, om han i de sär­

skilda fallen vore hänvisad till att göra framställning till länsstyrelsen om

sådant förordnande.

I anledning av vad i ett remissvar uttalats om behovet av källarmurs­

genombrott vid nybyggnad vill jag erinra om vad föredragande departe­

mentschefen framhöll i samband med den nuvarande civilförsvarslagens

tillkomst, nämligen att källarmursgenombrott vid nybyggnad närmast är

att anse som ett tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång,

och icke ett källarmursgenombrott i den mening, vari uttrycket användes

i lagen. Till följd härav åligger ansvaret för sådant genombrott vid nybygg­

nad fastighetsägaren och icke — såsom i övriga fall — det allmänna.

Paragrafen har i övrigt omredigerats.

33 §.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall paragrafen oförändrad

överföras till nya lagen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det böra åligga kommun, som

saknar erforderlig expertis, att alltid underställa länsstyrelsen frågor om

byggnadslov, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet kan komma i fråga. Läns­

styrelsen anför.

Tillämpningen av 33 § i gällande lag, som motsvarar 33 § i förslaget, har

berett övervakande myndigheter stora svårigheter. Ett stort antal byggnads­

nämnder har icke haft tillgång till den tekniska expertis, som erfordras för

en riktig handläggning och prövning av dessa ärenden. Företagen utredning

har också visat, att övervakningen av skyddsrumsbestämmelsernas efterlev­

nad, som främst åvilar byggnadsnämnder och civilförsvarschefer, icke varit

tillfredsställande. Enligt det av utredningen framlagda förslaget rörande

civilförsvarschefs åligganden i fred torde, såvitt länsstyrelsen kunnat be­

döma, det icke vara avsett att civilförsvarschef efter administrationens

centralisering till länsstyrelsen skall befatta sig med övervakning beträffande

skyddsrummen. I så fall lärer denna övervakning i fortsättningen böra

åvila länsstyrelsen och närmast ankomma på den tekniska expertis, som

förutsättes skola tillförsäkras civilförsvaret i länsinstansen.

Länsstyrelsen framhåller vidare att stadgandet att länsstyrelsens godkän­

nande ej erfordras beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av

statlig myndighet, visat sig icke vara fullt entydigt. Härom anför läns­

styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

112

ritningar granskas av statlig myndighet, torde en effektivisering av kontrol­

len kunna uppnås genom att civilförsvarsstyrelsen erinrar de myndigheter,

för vilka sådan granskning kan ifrågakomma, om att även civilförsvars­

synpunkter måste beaktas vid granskningen.

Paragrafens lydelse bör slutligen jämkas med hänsyn till det innehåll,

som den nya byggnadsstadgan torde komma att få i fråga om skyldighet

att söka byggnadslov. Sådan skyldighet torde komma att göras beroende av

att plan för bebyggelsen föreligger och icke såsom nu anknytas till vissa

typer av orter. I förevarande paragrafs första stycke bör sålunda uttrycket

»I ort, varest» ersättas med »I de fall, då» och lydelsen i andra stycket jäm­

kas i överensstämmelse härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

5 KAP.

Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara

I kapitlet regleras för närvarande Konungens och civilförsvarsmyndig-

heternas befogenheter i fråga om sådana civilförsvarsåtgärder under krig

eller vid krigsfara, som berör envar, nämligen utrymning och inkvartering,

bortflyttningsförbud och bortflyttningstillstånd, undanförsel och förstö­

ring samt allmänna påbud i fråga om alarmering, mörkläggning, trafik samt

allmän ordning och säkerhet. I motsvarande kapitel i den nya lagen har

bestämmelserna om undanförsel och förstöring utgått. Dessa åtgärder skall,

såsom tidigare anmärkts, enligt propositionen nr 114/1959 icke vidare till­

höra civilförsvarets verksamhetsområde utan ankomma på organen för det

ekonomiska försvaret. Ej heller stadgandet om att enskilt näringsföretag

måste ha bortflyttningstillstånd för att under högsta civilförsvarsberedskap

få förflytta sin verksamhet till annan ort har upptagits i nya lagen. De åter­

stående paragraferna är i sina huvuddrag oförändrade. En väsentlig nyhet

är dock att möjlighet att förbjuda inflyttning till visst område öppnas och

inskrives i 37 §. I anledning härav ävensom med hänsyn till att bestämmel­

serna om bortflyttningstillstånd utgår ur lagen ändras rubriken närmast

före 37 §.

Utrymning och inkvartering

34 och 35 §§.

Förevarande paragrafer bemyndigar Konungen eller av Konungen utsedd

myndighet att under krig eller vid krigsfara uppmana eller ålägga invånare

inom område, som kan antagas bli utsatt för fientlig verksamhet eller inom

vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse kan förväntas, att

lämna sin bostad och taga uppehåll utom området under den tid för vilken

uppmaningen eller åläggandet gäller. Härvid kan i samma ordning före­

skrifter meddelas om uppehållsplats för de utrymmande.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall paragraferna oförändrade

överföras till nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

113

Remissyttrandena

Av remissmyndigheterna föreslår länsstyrelsen i Malmöhus län omredi­

gering av förevarande paragrafer. Enligt länsstyrelsens mening bör ur 34 §

utgå dels föreskriften om att de utrymmande skall taga uppehåll utom det

med utrymningen avsedda området, vilket förhållande enligt länsstyrel­

sen regleras i 35 §, dels bestämmelsen att uppehållet utom det angivna om­

rådet skall avse den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller,

en bestämmelse som länsstyrelsen anser överflödig. Å andra sidan bör

34 § utbyggas så att den blir tillämplig även på myndigheter, företag, institu­

tioner och organisationer och innebära skyldighet för dem att förlägga sin

verksamhet utom det område, som skall utrymmas. 35 § bör enligt remiss­

yttrandet få en avfattning, som ger större möjligheter att reglera uppehålls-

plats vid utrymning med beaktande av försörjningsmässiga och allmänt

administrativa synpunkter. Så sker om paragrafen får innefatta ett bemyn­

digande för Konungen eller av Konungen utsedd myndighet att meddela före­

skrifter »rörande verksamhetsort, verksamhetsområde och uppehållsort för

utrymmande myndigheter, institutioner, organisationer och enskilda». Sina

synpunkter utvecklar länsstyrelsen närmare på följande sätt.

Det vill synas, som om utredningen icke riktigt dragit konsekvenserna av

den omställning av samhället, som den nya planläggningen medför. Man

skiljer på utrymning, avseende personer, och undanförsel, avseende förnö­

denheter av olika slag. Till undanförsel hänföres även förflyttning från ort

till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse för för­

svaret, folkförsörjningen eller eljest för det allmänna. Lämpligheten av

denna gränsdragning kan ifrågasättas. Att bortförande av varuförråd, ma­

skiner, boskap, fordon, fartyg och samlingar hänföres till undanförsel synes

tämligen självklart, liksom att förflyttning av en industri rubriceras på

detta sätt. Gäller det däremot förflyttning av en verksamhet i sådana fall, då

det icke kräves samtidigt bortförande av maskiner, varuförråd eller andra

förnödenheter i större kvantiteter, såsom då fråga är om förflyttning av

ämbetsverk eller andra myndigheter, av banker, försäkringsbolag, affärs­

företag, bransch- eller arbetsmarknadsorganisationer o. s. v., med eller utan

kontorsutrustning och aktuella arkivalier, torde det vara det naturliga, att

hänföra bortflyttningen till utrymning. Det gäller här att skydda och sam­

manhålla en betydelsefull verksamhet samtidigt som personerna bringas i

säkerhet, och angelägenhetsgraden blir densamma som vid utrymning, me­

dan undanförseln, som avser förnödenheter, i regel får anses ha lägre

prioritet. Avgörande för gränsdragningen kan svårligen vara, om huvud­

ansvaret för planläggningen och verkställigheten skall åvila civilförsvaret

eller det ekonomiska försvaret; här måste man säkerligen räkna med ett

intimt samarbete och en uppdelning av arbetet efter vad som i varje fall

synes mest praktiskt.

De anförda synpunkterna synes böra föranleda omarbetning av den före­

slagna 34 §. Det kan — bl. a. med hänsyn till administrativa fullmaktslagen

— synas tveksamt, om myndigheter därvid bör medtagas. Då utflyttning av

myndigheter är en synnerligen viktig del av den allmänna utrymningen och

då fullmaktslagen tillkommit ur andra synpunkter än förevarande lagstilt-

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 5

114

ning, kan det icke vara riktigt att i detta sammanhang utelämna myndig­

heter, även om jämkningar skulle erfordras i fullmaktslagen.

Även Sveriges civilförsvarsförbund betonar vikten av att ämbetsverk och

andra myndigheter, banker, försäkringsbolag, vissa affärsföretag samt han­

dels- och arbetsmarknadsorganisationer etc. i samband med utrymning hål­

les samman och får tillfälle att inom inkvarteringsområdet helt eller delvis

fortsätta sin verksamhet. Beträffande lagens utformning framför förbundet

härvid samma synpunkter som länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att 35 § bör upptaga en definition

av begreppet inkvartering.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om det med hänsyn till totalför­

svarets krav icke är motiverat att ersätta uttrycket »militära åtgärder» i

34 § med det vidare begreppet »försvarsåtgärder».

Departementschefen

Mot det sakliga innehållet i förevarande paragrafer har under remiss­

behandlingen framförts den erinringen, att det icke tjänar som rättsligt un­

derlag för flyttning av myndigheters, institutioners, företags och organisa­

tioners verksamhet från område, som skall utrymmas, till annan plats. Här­

vid har påpekats att paragraferna för närvarande har en sådan formulering

att de gäller för invånare över huvud taget i utrymningsområde men icke

beaktar att vissa grupper av invånare måste hållas samman såsom arbets­

enheter för att viss verksamhet — allmän och enskild — skall kunna fortgå

även efter en utrymning. I anledning av dessa anmärkningar vill jag fram­

hålla att, såvitt gäller myndigheternas verksamhet under krig och vid

krigsfara, denna skall äga rum i enlighet med särskild planläggning och att

ansvaret för myndigheternas funktionsduglighet under krig eller vid krigs­

fara icke åvilar civilförsvaret. Civilförsvarets utrymningsplanläggning om­

fattar följaktligen icke förflyttning av myndigheter som sådana. På samma

sätt förhåller det sig med enskilda företag, institutioner och organisationer

som skall uppehålla verksamheten i krig, varvid planläggningen i huvud­

sak sker genom organen för den ekonomiska försvarsberedskapen. I detta

sammanhang vill jag framhålla, att även om civilförsvaret sålunda icke har

något ansvar för utflyttningen av myndigheter och företag från hotade om­

råden, en samordning dock givetvis måste ske mellan planeringen för sam­

hällsverksamheten i krig och utrymningsplanläggningen. För den händelse

utflyttningen av myndigheter och företag enligt den särskilda planläggning­

en ej kommit till stånd, innan slutlig utrymning beordras, kommer myndig­

heternas och företagens personal att ingå i den utrymning, som civilförsva­

ret verkställer. Myndigheter och företag torde därvid regelmässigt ej kunna

sammanhållas.

Av det anförda torde framgå att någon utvidgning i nu berört hänseende

av de befogenheter, som tillkommer Konungen eller av Konungen utsedd

myndighet i samband med utrymning enligt förevarande paragrafer, ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

115

kan anses erforderlig. I ett annat avseende bör däremot 34 § upptaga vid­

gade befogenheter för myndighet som förordnar om utrymning. Såsom

förut berörts innebär de år 1956 beslutade riktlinjerna för utrymnings-

planläggningen att beredskapsutrymning i de största städerna och andra

särskilt utsatta orter skall kunna kombineras med en omflyttning av den

kvarvarande befolkningen från utrymningsorternas innerområden till

deras ytterområden, där riskerna bedömes vara mindre. Denna omflytt­

ning har hittills icke avspeglat sig i lagen. Ett klart rättsligt underlag för

förordnande om omflyttning torde emellertid böra skapas i den nya lagen.

I 34 § bör därför inskrivas att förordnande om omflyttning må meddelas i

samband med beslut om utrymning.

36 §.

För dem som i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med

krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden blivit i behov av inkvar­

tering och utspisning samt av annat bistånd skall enligt 36 § i nuvarande lag

erforderliga hjälpåtgärder vidtagas inom civilförsvarsområde. Civilförsvars-

utredningen föreslår icke någon ändring i paragrafen. Utredningen erinrar

emellertid i motivuttalande till lagförslaget om de riktlinjer för civilförsvars-

verksamheten, såvitt rör i denna paragraf behandlade förhållanden, som ut­

redningen dragit upp i huvudbetänkandet. Dessa riktlinjer innebär att civil­

försvarets verksamhet skall begränsas till vad som krävs för omhänderta­

gande och bistånd åt befolkningen i direkt anslutning till utrymningar och

krigshandlingar, medan kommunala och andra myndigheter, vilkas verk­

samhet i fred omfattar hjälpuppgifter av motsvarande slag, därefter skall

övertaga ansvaret för de hjälpbehövande. En redogörelse för utredningens

synpunkter på spörsmålet och för remissyttrandena i fragan finnes intagen

i propositionen nr 114/1959 å s. 43—44, respektive 46—47, vartill här må

hänvisas.

I förenämnda proposition, vilken härutinnan godkändes av riksdagen,

förordades att det skulle ankomma på civilförsvaret att se till att erforder­

liga förberedelser för inkvarteringen av utrymmande blir vidtagna och även

svara för det första omhändertagandet på inkvarteringsorten. Det borde

emellertid åligga kommunerna att biträda civilförsvaret i denna verksam­

het. Sedan utrymningsrörelsen i och med inkvarteringen avslutats, borde

ansvaret för de evakuerade övergå från civilförsvaret till de övriga sam­

hällsorgan, som har att tillse att människor icke lider nöd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

Remissyttrandena

I anslutning till sitt remissyttrande över huvudbetänkandet framhåller

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att stadgandena i 36 § bör

helt utgå. Nämnden anser att de i paragrafen berörda uppgifterna helt fal­

ler inom det ekonomiska området och att de på det lokala planet bör om-

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

händerhavas av kommunerna, låt vara i vissa avseenden med bistånd av

civilförsvaret.

Överbefälhavaren, länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs län

samt statens jordbruksnämnd framhåller, att den begränsning i fråga om

varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakuerad befolkning, som civil-

försvarsutredningen förordat och som synes välmotiverad, icke kommit till

uttryck i lagtextförslaget. Ej heller återspeglas kommunernas vidgade skyl­

digheter på området i 6 kap. av lagförslaget, där kommunernas skyldighet

att medverka i civilförsvaret regleras. Såväl 36 § som 6 kap. bör därför

förtydligas i detta hänseende.

Departementschefen

Det ställningstagande i fråga om civilförsvarets ansvar för hjälp och stöd

åt evakuerad befolkning, som skett från statsmakternas sida genom riks­

dagens bifall till propositionen nr 114/1959, återverkar självfallet på inne­

börden av förevarande paragraf. Dess nuvarande lydelse står dock icke i

motsatsställning till vad sålunda beslutats, i det paragrafen icke ger några

regler i frågan huru länge civilförsvaret skall sörja för att evakuerade icke

lider nöd. Paragrafen kan därför i och för sig överföras oförändrad till den

nya lagen, vilket civilförsvarsutredningen ansett böra ske. Självfallet är det

emellertid önskvärt, särskilt med hänsyn till att stor tveksamhet visat sig

rada om utsträckningen i tiden av civilförsvarets ansvar på förevarande

område, att såvitt möjligt otvetydiga regler härvidlag upptages i lagen.

Den i förhållande till hittillsvarande uppfattning om civilförsvarets upp­

gifter beslutade begränsningen torde emellertid icke böra inskrivas i lagen

med mindre samtidigt utvidgningen av de ordinarie, kommunala hjälp­

organens uppgifter får sin lagliga reglering. Bestämmelserna på de båda

områdena måste uppenbarligen ansluta sig till varandra. Vad det gäller ut­

vidgningen av kommunernas skyldigheter såvitt nu är i fråga pågår för

närvarande utredning genom sakkunniga, som jag med stöd av Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 23 januari 1959 särskilt tillkallat och som bedriver ut­

redningsarbetet under namnet kommunalrättskommittén. De sakkunniga,

vilkas utredning omfattar ett flertal kommunalrättsliga spörsmål, har an­

mält att de avser att behandla den nu berörda frågan såsom första punkt.

Vid sådant förhållande anser jag det böra undvikas att genom en närmare

reglering i 36 § av civilförsvarets uppgifter föregripa kommitténs arbete. På

grund härav och då som jag förut angivit den nuvarande lydelsen ej direkt

strider mot vad som upptagits i propositionen nr 114/1959 förordar jag att

paragrafen tills vidare oförändrad får ingå i nya lagen.

I anledning av att i några remissyttranden anmärkts att ej heller 6 ka­

pitlets regler för kommunernas medverkan i civilförsvaret återger den änd­

rade uppfattningen om varaktigheten av civilförsvarets ansvar för evakue­

rade och om kommunernas övertagande av vissa uppgifter vill jag i detta

117

sammanhang framhålla, att avsikten är att ansvaret på längre sikt för de

evakuerades välfärd över huvud taget icke skall vara en civilförsvarsuppgift

och följaktligen ej heller regleras i civilförsvarslagen.

Bortflyttnings- och inflyttningsförbud

37 §.

Enligt förevarande paragrafs nuvarande lydelse äger Konungen eller myn­

dighet som Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara meddela bortflytt-

ningsförbud, innebärande förbud för den, som uppehåller sig inom visst om­

råde, att lämna detta. Utan särskilt bemyndigande äger myndighet, som be­

slutat om utrymning av visst område, meddela bortflyttningsförbud för dem

som icke omfattas av utrymningsbeslutet.

Civilförsvarsutredningen föreslår att i paragrafen, vars regler om bort­

flyttningsförbud enligt utredningen bör bibehållas oförändrade, även in­

föres stadganden om inflyttningsförbud, innebärande att Konungen eller

av Konungen utsedd myndighet vid krig eller krigsfara äger meddela »för­

bud mot inflyttning till visst område». Utredningen motiverar förslaget på

följande sätt.

Något mot bortflyttningsförbud svarande förbud mot inflyttning till visst

område innefattas ej i nu gällande lag. Ett dylikt förbud kan emellertid

under vissa förhållanden vara påkallat. Exempelvis om det gäller inflyttning

under krig eller krigsfara till ett område, där fientliga anfall kan förväntas

vara omedelbart förestående eller inflyttningen skulle kunna väsentligt för­

svåra militära åtgärder av synnerlig betydelse eller åtgärder av synnerlig

betydelse för civilförsvaret. På grund härav har i paragrafen intagits ett

stadgande om rätt att meddela inflyttningsförbud. Härigenom skapas en

motsvarighet till vad som enligt nuvarande civilförsvarslag 42 § föreligger

beträffande egendom.

Remissyttrandena

Rörande bestämmelserna om bortflyttningsförbud framhåller länsstyrel­

sen i Östergötlands län att de endast medger förbud att lämna visst område

men icke förbud att flytta inom området. Genom befolkningsrörelser inom

området kan i vissa fall militära förflyttningar avsevärt försvåras eller helt

omintetgöras. Det synes därför länsstyrelsen som om ytterligare en för-

budsform måste tillskapas, nämligen en sådan som hindrar människorna

inom område, där bortflyttningsförbud gäller, att lämna sina bostäder.

Länsstyrelsen framhåller emellertid att sådant förbud möjligen kan med­

delas av länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet med stöd av 7 § läns­

styrelseinstruktionen.

Förslaget att införa möjlighet att meddela inflyttningsförbud möter icke

någon erinran i sak från remissmyndigheternas sida, men däremot göres

anmärkningar mot lagtextförslagets utformning. Sålunda påpekar civil-

försvarsstyrelsen att innebörden av bortflyttningsförbud klargöres i lagen

genom att där utsäges att sådant förbud innebär förbud att lämna visst

område, medan någon motsvarande bestämning icke upptagits för inflytt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

118

ningsförbudets del. Styrelsen anser emellertid en sådan bestämning kunna

undvaras om orden »inflyttning» och »inflyttningsförbud» ersättes med

»inresa» och »inreseförbud». En liknande anmärkning har länsstyrelsen i

Jämtlands län, som förordar benämningen »inreseförbud», vilket uttryck

bör motsvaras av »bortreseförbud» i paragrafens första stycke. I varje fall

bör inflyttningsförbudet utformas som ett förbud »att begiva sig till» visst

område. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser uttrycket »förbud mot inflytt­

ning till visst område» vara alltför obestämt. Förbud bör enligt länsstyrel­

sen kunna utfärdas mot »vistelse» inom området.

Departementschefen

Reglerna om bortflyttningsförbud torde oförändrade kunna överföras

till den nya lagen.

I ett remissyttrande har framhållits såsom en olägenhet att nuvarande

bestämmelser ej medger förbud för befolkningen inom område, för vilket

bortflyttningsförbud gäller, att flytta inom området, och har ifrågasatts

huruvida icke behov föreligger av ytterligare en förbudsform, varigenom

befolkningen skulle kunna hindras att över huvud taget lämna bostaden.

Jag finner emellertid ej nödvändigt eller lämpligt att införa en så in­

gripande förbudsform. Visar det sig i särskilda lägen erforderligt med långt

gående begränsningar i befolkningens rörelsefrihet inom ett område kan

nämligen detta, oavsett huruvida med stöd av särskilda föreskrifter läns­

styrelsen kan meddela förordnanden i detta syfte, uppnås genom att det

större område, inom vilket befolkningsomflyttningar måste förhindras,

uppdelas i flera mindre områden, för vilka särskilda bortflyttningsförbud

meddelas. Generella förbud för befolkningen att lämna sina bostäder kan

knappast anses lämpliga med hänsyn icke minst till de psykologiska verk­

ningarna i ett hotande läge. Så långt möjligt bör uppenbarligen möjlighet

stå till buds för invånarna inom det av bortflyttningsförbudet omfattade

området att söka sig till mera skyddade platser, exempelvis till glest be­

byggda delar av området. Syftet med bortflyttningsförbudet torde knappast

kunna förfelas härigenom, alldenstund befolkningen i allt fall finnes kvar

inom det begränsade området.

Vad beträffar förslaget om införande av möjlighet att meddela förbud

mot inflyttning eller inresa till visst område, avsett att kunna tillgripas

under motsvarande betingelser som gäller för bortflyttningsförbud, synes

förslaget väl underbyggt. Särskilt kan det vara angeläget att i ett läge, då

enskilda på egen hand beger sig från områden, som de anser utsatta, kunna

förhindra att de söker sig till andra områden, vilka måhända avses skola

utrymmas eller där fientlig verksamhet eller egna militära åtgärder av

synnerlig vikt kan väntas. Däremot torde det icke vara erforderligt att be­

slut om utrymning av visst område kombineras med dylikt förbud mot in­

flyttning eller inresa i detsamma; av utrymningsbeslutet torde utan sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

119

skild föreskrift omedelbart följa att det icke är tillåtet för personer av

samma kategori som de, vilka skall evakueras, att taga uppehåll i utrym-

ningsområdet.

Förbudet synes böra utformas som ett förbud för dem, som icke är bosatta

inom det område, vilket avses med förbudet, att taga uppehåll inom detta.

Härigenom utsäges att tillfällig vistelse inom området, såsom för någon

kortvarig förrättning, icke hindras av inflyttningsförbudet; ej heller för-

bjudes genomresa eller att den som är bosatt i området återvänder till sitt

hem. Å andra sidan behöver det ej vara fråga om stadigvarande bosättning

för att förbudet skall lägga hinder i vägen. Förbudet kan lämpligen kallas

inflyttningsförbud, vilken benämning svarar mot bortflyttningsförbud i

paragrafens första stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

38 §.

De särskilda förutsättningar, under vilka bortflyttningsförbud kan med­

delas, anges i förevarande paragraf. Sådant förbud får enligt nuvarande lag

meddelas endast då det kan befaras att militära åtgärder av synnerlig be­

tydelse inom området eljest skulle bli väsentligt försvårade, då tillgängliga

transportmedel är nödvändiga för transporter som bör äga företräde fram­

för bortflyttningen, då bortflyttningen är förenad med uppenbar livsfara

eller då civilförsvarets behov av arbetskraft i orten eljest icke skulle bli

tillgodosett.

Civilförsvar sutredningen föreslår — förutom sådan jämkning av para­

grafen som föranleds av att den skall reglera förutsättningarna också för

inflyttningsförbud — att de förbudsfall, som hänför sig till tillgången på

transportmedel och till civilförsvarets behov av arbetskraft utgår. Å andra

sidan förordar utredningen att civilförsvarsåtgärder av synnerlig betydelse

skall ha samma verkan som militära åtgärder av samma angelägenhetsgrad

har enligt nuvarande lydelse och sålunda kunna föranleda bortflyttnings-

eller inflyttningsförbud. Utredningen framhåller härvid att en frivillig

bortflyttning, som får karaktären av massflykt, kan hindra en utrymning

enligt 34 § genom civilförsvarets försorg eller förorsaka kaos vid genom­

förandet av denna.

Förslaget att begränsa antalet förbudssituationer enligt paragrafen mo­

tiverar utredningen med att behovet av transportmedel kan tillgodoses av

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och av civilforsvarsmyndig-

het eller annan myndighet med rekvisitionsrätt och att behovet av arbets­

kraft för civilförsvarets verksamhet kan fyllas genom tillämpning av lagen

om allmän tjänsteplikt. I sistnämnda hänseende erinrar utredningen om att

enligt en promemoria i anslutning till Kungl. Maj :ts brev den 20 september

1957 angående fortsatt revidering av utrymningsplanläggningen uttagning

av dem, som efter slutlig utrymning skall stanna kvar i utrymningsorten,

i största möjliga utsträckning skall ske redan i fredstid.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen motsätter sig att möjligheten att meddela bort-

flyttningsförbud för att tillgodose civilförsvarets behov av arbetskraft slopas.

Styrelsen anför.

Enligt bestämmelsen i 38 § d) gällande civilförsvarslag får förbud mot

bortflyttning meddelas, då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets

verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett. Under hänvisning till till-

läinpningen av allmänna förfogandelagen och lagen om allmän tjänsteplikt

har utredningen funnit denna bestämmelse överflödig. Styrelsen är emeller­

tid av annan mening och grundar sin uppfattning på det förhållandet, att icke

alla de personer, som efter slutlig utrymning skall kvarstanna i utrym­

ningsorten för upprätthållande av oundgängligen nödvändig krigsviktig

verksamhet, dessförinnan torde hava bundits vid sina arbetsuppgifter ge­

nom tillämpningen av angivna två lagar, vartill kommer den önskvärda

psykologiska press på dem att, trots allmän utrymning, genom ett formligt

och kungjort bortflyttningsförbud för dem kvarbliva i hemorten. De sju

kategorier, varom här är fråga, är 1) civilförsvarets personal, 2) polisperso­

nal utanför civilförsvaret, 3) tillsyningsmän för fastigheter, 4) personal i

regional statlig och i kommunal administration, 5) personal för krigsför-

sörjning och kommunikationer, 6) personal i allmän civil sjukvård och

7) servicepersonal för tidigare angiven personal. Samtliga dessa kategorier

torde omfattas av en så formulerad förutsättning för bortflyttningsförbud

(inflyttningsförbud saknar i detta fall aktualitet): »— --------då behovet i

orten av arbetskraft för försvaret eller folkförsörjningen eljest icke skulle

bliva tillgodosett».

Tveksamhet huruvida allmänna förfogandelagen och lagen om allmän

tjänsteplikt ger erforderlig trygghet för att personal, som skall kvarstanna

i utrymningsorterna, också kommer att stanna kvar vid verkställighet av

planerna uttalas av länsstyrelsen i Blekinge län. Länsstyrelsen anser möj­

ligheterna att under svåra förhållanden hålla personalen kvar bli större om

ett uttryckligt bortflyttningsförbud kan meddelas. I likhet med civilför­

svarsstyrelsen föreslår länsstyrelsen att nuvarande möjlighet att meddela

bortflyttningsförbud för att tillgodose arbetskraftsbehovet behålles och där­

jämte utvidgas till att avse arbetskraftsbehov för krigsviktig verksamhet

över huvud taget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges civilförsvarsförbund menar att

bortflyttnings- eller inflyttningsförbud kan bli aktuellt även för område som

utan att direkt beröras av den militära verksamhet eller de civilförsvars­

åtgärder, som motiverar förbudet, är beläget i nära anslutning till område,

där sådana åtgärder vidtages eller förberedes. Orden »inom området» i

fallet a) enligt paragrafens nuvarande lydelse bör därför utgå.

Departementschefen

Vad först beträffar den av utredningen föreslagna utvidgningen av möj­

ligheterna att förordna om bortflyttningsförbud såtillvida att även civil­

försvarsåtgärder av synnerlig vikt skall kunna utgöra grund för ett förbud

finner jag de av utredningen anförda skälen övertygande. Främst torde ut­

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

121

vidgningen få betydelse när det gäller utrymning, varvid det kan vara ett

intresse av största vikt att stabilisera läget för att kunna utföra utrym­

ningen planmässigt. Såsom jag anfört under föregående paragraf kan också

ett inflyttningsförbud i dylika situationer få sin stora betydelse.

Däremot kan jag icke biträda förslaget att ur lagen utmönstra de förbuds-

fall, som hänför sig till behovet av transportmedel och arbetskraft för civil­

försvarets verksamhet. Visserligen må det vara riktigt att de nämnda beho­

ven kan tillgodoses med anlitande av förfoganderätt, respektive tjänsteplikt

men det är att märka att ianspråktagande av transportmedel och tjänster

med stöd av lagstiftningen om förfoganderätt och om tjänsteplikt lordrar

handläggning av varje ärende för sig, vilket självfallet tager viss tid. Då

frågorna aktualiseras är det uppenbarligen nödvändigt med snabba ingri­

panden för att förhindra att man förlorar kontrollen över läget. Möjlig­

heterna att med förfoganderätt taga fordon i anspråk blir tydligtvis snabbt

illusoriska om fordonsägarna i det hotande läget beger sig från orten, innan

rekvisitionsförfarandet hunnit komma i gång. På samma sätt förhåller det

sig med ianspråktagande av personal med tjänsteplikt. Ett bortflyttnings-

förbud kan i sådana situationer visa sig vara ett värdefullt instrument för

att stabilisera läget och bereda de rekvirerande och personaluttagande or­

ganen rådrum. För civilförsvarets vidkommande gör sig denna synpunkt

gällande med särskild styrka sedan den nya organisationen förverkligats.

Antalet i fred inskrivna personer i civilförsvaret skall ju avsevärt ned­

bringas, varvid förutsättes att personalen vid beredskap och i krig utökas

i mån av behov genom nyintagningar. Med hänsyn till det anförda finner jag

mig icke kunna tillstyrka att möjligheterna att förordna om bortflyttnings-

förbud beskäres i förhållande till vad nu gäller. Å andra sidan är jag icke

heller beredd att — såsom några remissinstanser förordat — vidga möjlig­

heterna såtillvida att även personalbehovet inom annan för försvaret be­

tydelsefull verksamhet än civilförsvarets skall kunna föranleda bortflytt-

ningsförbud. Ej heller anser jag att militära åtgärder eller civilförsvarsverk-

samhet inom ett område bör kunna utgöra grund för ett bortflyttnings- eller

inflyttningsförbud i ett intilliggande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Under 5 kap. i nuvarande lag upptages bestämmelser om att enskilt

näringsföretag under högsta civilförsvarsberedskap icke får förflytta sin

verksamhet till annan ort utan bortflyttningstillstånd, d. v. s. tillstånd av

civilförsvarsstyrelsen eller enligt dess bemyndigande av länsstyrelsen eller

civilförsvarscliefen. Sådant tillstånd må icke vägras med mindre hinder

mot bortflyttningen möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest till det allmänna.

Under rubriken undanförsel och förstöring upplager kapitlet därefter i

40__43 §§ stadganden om bortförande och utspridning av egendom i syfte

att förhindra att egendomen genom fiendens verksamhet förstöres eller eljest

122

går förlorad samt om förstöring av egendom till undvikande av att den faller

i fiendens hand. Reglerna om bortförande och utspridning, vilka åtgärder

har den gemensamma benämningen undanförsel, kompletteras med stad-

ganden om förbud att flytta bortförd egendom och att införa egendom till

visst område samt om tillståndstvång i vissa fall.

Enligt civilförsvar sutredningens förslag skall någon motsvarighet till 39 §

ej upptagas i den nya lagen. Utredningen framhåller att paragrafens syfte

är att säkra den nödvändiga produktionen under krig men att reglerna

i deras nuvarande utformning ej kan tillgodose detta syfte enär förbudet

mot bortflyttning ej är kombinerat med någon skyldighet för företaget att

fortsätta driften. Men även bortsett härifrån bör stadgandet ej ingå i en

civilförsvarslag, enär det innefattar en regleringsåtgärd av ekonomisk na­

tur; sådana åtgärder bör ej ankomma på civilförsvarsmyndigheterna utan på

de myndigheter, som har att planera och vidtaga åtgärder för uppehållande

av industriell verksamhet och för tryggande av folkförsörjningen under be­

redskap och krig, d. v. s. i första hand riksnämnden för ekonomisk för­

svarsberedskap, statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsmyndigheten.

Åtgärder av ifrågavarande art bör ske med stöd av allmänna förfogande­

lagen och lagen om allmän tjänsteplikt.

Förslaget att slopa nuvarande 39 § har icke mött någon gensaga av

remissinstanserna.

Enligt utredningens förslag bör undanförsel och förstöring alltjämt i viss

utsträckning tillhöra civilförsvarets uppgifter och den nya lagen bör där­

för liksom den nuvarande upptaga bestämmelser, varigenom förutsättning­

arna och formerna för dessa åtgärder regleras. Utredningens synpunkter på

omfattningen av civilförsvarets verksamhet på detta område återgives i

propositionen nr 114/1959 å s. 39—42, varefter å s. 42—43 en redogörelse

lämnas för innehållet i de remissyttranden över huvudbetänkandet, i vilka

frågan berörts.

I propositionen nr 11AI1959 föreslogs med hänsyn till att det vore naturligt

att ansvaret för planläggning och verkställighet av undanförsel och för­

störing nu lades på det ekonomiska försvarets organ att civilförsvaret

skulle befrias från dessa uppgifter. Detta borde dock icke hindra, att civil­

försvaret i verkställighetsskedet medverkar genom att ställa handräcknings-

manskap och transportmedel till förfogande, i den mån så kan ske utan att

de egna uppgifterna eftersättes. Propositionens förslag härvidlag föranledde

icke någon erinran från riksdagens sida.

Departementschefen

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag att någon motsvarighet

till nuvarande 39 § icke bör upptagas i den nya lagen, så mycket mindre som

genom riksdagens bifall till förslaget i propositionen nr 114/1959 såvitt gäl­

ler undanförsel och förstöring fastslagits, att åtgärder på det ekonomiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 är 1960

123

försvarets område icke skall höra under civilförsvaret. Hela avsnittet under

rubriken »Undanförsel och förstöring» kommer följaktligen också att sakna

motsvarighet i den nya lagen. Frågan om erforderliga ersättningsbestäm­

melser i den lagstiftning, som rör det ekonomiska försvaret, torde få upp­

tagas i annat sammanhang. Såsom i det föregående anmärkts bör emellertid

de hittillsvarande bestämmelserna i 40—43 §§ gälla övergångsvis i avbidan

på denna lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

Allmänna påbud

39 §.

Paragrafen motsvarar 44 § i nuvarande lag.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres till

den nya lagen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter huruvida behov föreligger

av en föreskrift om rätt för Konungen att meddela särskilda föreskrifter

om trafiken och den allmänna ordningen, eftersom Kungl. Maj :t oberoende

av sådant stadgande lärer kunna utfärda föreskrifter av denna art. Stad­

gandet kan dessutom, framhåller länsstyrelsen, ge upphov till tveksamhet,

om länsstyrelsens befogenhet att meddela dylika föreskrifter med stöd av

länsstyrelseinstruktionen och vägtrafikförordningen är avsedd att begrän­

sas genom stadgandet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör paragrafen erhålla en sådan ut­

formning att den öppnar möjlighet att stadga förbud mot användande av

samlingslokaler även i sådana fall, då skyddsrum för de besökande finnes

men icke kan uppsökas i tid med hänsyn till de korta förvarningstiderna.

Länsstyrelsen föreslår att paragrafen får generellt medge förordnande om

inskränkning i rätten att använda samlingslokaler.

Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att paragrafens tredje stycke

begränsas till att avse endast sådana samlingslokaler, som är belägna inom

områden och platser, där befolknings- och enskilda skyddsrum skall an­

ordnas. Ett liknande förslag framföres av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Departementschefen

Syftet med bestämmelserna i paragrafens första stycke såvitt angår före­

skrifter om trafiken och den allmänna ordningen och säkerheten är själv­

fallet icke att betaga länsstyrelserna deras befogenheter härvidlag utan en­

dast — såsom framhölls vid den nuvarande lagens tillkomst — att bemyn­

diga Konungen att i den mån det visar sig erforderligt stadga avvikelser

från författningsbestämmelser på ifrågavarande områden, vilka tillkommit

efter riksdagens hörande eller genom samfällt beslut av Kungl. Maj .t och

riksdagen. Denna möjlighet bör uppenbarligen bibehållas.

124

Vad beträffar den i paragrafens sista stycke intagna befogenheten för

länsstyrelsen att stadga inskränkningar i rätten att använda samlingslokaler

synes mig anledning icke föreligga, vare sig att utvidga dessa befogenheter

till att gälla generellt, oavsett om skyddsrum finnes eller ej, eller att be­

gränsa dem till områden, där skyddsrumsbyggnadsskyldighet föreligger.

Blir förvarningstiderna så korta, att besökande i samlingslokal sannolikt ej

hinner uppsöka skyddsrummet, kan redan med den gällande lydelsen an­

vändningen av lokalen förbjudas. Under sådana förhållanden finns näm-

ligen praktiskt sett icke något skyddsrum att tillgå. Mot en begränsning av

paragrafens tillämpningsområde enligt vad som föreslagits under remiss­

behandlingen, talar att även inom områden, där skyddsrumsbyggnadsskyl­

dighet ej föreligger, anhopningar av människor kan innebära onödigt stora

risker, exempelvis inom områden i närheten av krigsoperationerna. I detta

sammanhang må erinras om att Konungen eller efter Konungens bemyndi­

gande länsstyrelsen enligt 2 § lagen om allmänna sammankomster äger

förordna att sådan sammankomst ej må hållas inom visst län eller del därav,

om det med hänsyn till bl. a. krig eller krigsfara finnes påkallat med ett

sådant förordnande.

Paragrafen torde sålunda böra med endast en mindre, redaktionell jämk­

ning såsom 39 § upptagas i den nya lagen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

6 KAP.

Kommunerna och civilförsvaret

I kapitlet regleras kommunernas skyldighet att i olika hänseenden med­

verka i civilförsvaret såsom genom att anordna och vårda allmänna skydds­

rum, tillhandahålla lokaler och materiel, svara för avlöning till viss personal

och ombesörja vägledande belysning under mörkläggning på sådana vägar,

där kommunen eljest bär ansvaret för belysningen. Vidare gives föreskrif­

ter om sammansättning och arbetsformer för det kommunala organ, civil-

försvarsnämnden, som i varje kommun skall handha dennas civilförsvars-

uPPgifter- I kapitlet regleras vidare kommunernas rätt till ersättning av

statsmedel för kostnader, som följer av kommunernas skyldigheter på civil­

försvarets område.

Kapitlets disposition motsvarar den nu gällande och de olika frågorna

regleras i sina huvuddrag på samma sätt som för närvarande. Den viktigaste

ändringen hänför sig till bestämmelserna om civilförsvarsnämnd, i vilket

hänseende en anpassning skett till den nya kommunallagens stadganden om

nämnder för handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighets-

bestyr.

40 §.

Paragrafen motsvarar 45 och 45 a §§ i nuvarande lag.

125

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skall i paragrafens första moment

under a) — förutom den jämkning som föranleds av att länsstyrelsen skall

handha den lokala civilförsvarsadministrationen i fred — i viss utsträck­

ning närmare angivas i vilka hänseenden kommun skall lämna civilförsva­

ret biträde genom sina myndigheter, nämligen vid intagande av civilför-

svarsberedskap, vid utrymning och vid inkvartering, som åligger civilför­

svaret, allt i den mån åtgärderna har samband med de särskilda myndig­

heternas verksamhetsområden. Beskrivningen av kommunens skyldighet att

i övrigt biträda civilförsvaret genom sina organ skall enligt förslaget i sak

oförändrad upptagas i den nya lagen, varvid även kravet på samband mellan

de kommunala myndigheternas verksamhetsområden och deras medverkan

i civilförsvaret bibehålies. Kommuns nuvarande skyldighet enligt 45 § 1 mom.

e) att förvara och underhålla viss för civilförsvaret anskaffad materiel före­

slås upphävd, varvid utredningen förutsätter att dessa förrådshållnings-

uppgifter överföres på staten. I anslutning härtill föreslår utredningen en

utvidgning av kommuns skyldighet att tillhandahålla lokaler för förvaring

av materiel såtillvida att den nuvarande begränsningen till materiel som

icke omfattas av punkten e) i samma moment borttages. I fråga om skyldig­

het att tillhandahålla lokaler föreslår utredningen vidare en lättnad för kom­

munerna, i det civilförsvarets behov av administrationslolcaler ej längre

skall tillgodoses genom kommunens försorg efter överflyttningen av freds-

administrationen till länsstyrelserna. Slutligen har utredningen inarbetat

nuvarande 45 a § som särskild punkt under förevarande paragrafs 1 mom.

samt föreslagit att stadgandet i nuvarande 3 mom. om redovisning till stats­

verket av fastighetsägarbidrag, som kommunen mottagit, upphäves. Försla­

get sammanhänger med att reglerna om sådant bidrag samtidigt föreslås

slopade. Under 3 mom. införes i stället enligt utredningens förslag ett be­

myndigande för Konungen att stadga närmare grunder för samordningen

av civilförsvaret och de på kommun vilande uppgifterna.

De skäl, vilka utredningen funnit tala för att upphäva kommunernas skyl­

dighet att förvara och vårda viss civilförsvarsmateriel, redovisas å s. 208 i

propositionen nr 114/1959. I denna förordades emellertid att nuvarande

ordning för ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om för-

rådshållningen av materiel skulle bibehållas med hänsyn till de fördelar den

medförde, framför allt genom att erbjuda möjlighet till sakkunnig tillsyn

över sådana materielslag, som användes i den kommunala verksamheten.

Mot propositionens förslag hade riksdagen icke någon erinran.

Re miss yttrandena

Frånsett några textkritiska anmärkningar föranleder utredningens för­

slag att under 1 mom. a) särskilt angiva vissa av kommunernas

skyldigheter att biträda civilförsvaret ej någon erinran från remiss­

myndigheternas sida. I fråga om det föreslagna generella stadgandet under

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 19G0

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

samma punkt om skyldighet att i övrigt lämna biträde uttalar länsstyrelsen

i Göteborg och Bohus län att den begränsning i kommunernas åligganden

som följer av kravet på samband mellan de kommunala myndigheternas

medverkan i civilförsvaret och deras ordinarie verksamhetsområden ej är

ändamålsenlig.

Rörande kommunernas skyldigheter enligt punkten b) förklarar över-

ståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län att det icke kan anses

lämpligt att kräva kommunal medverkan i den mån fråga uppkommer om

att inrätta allmänna skyddsrum på undsättningskårs förläggningsort. I 1

mom. b) synes därför begränsning böra ske till gällande organisationsplan

för civilförsvarsområde.

Stadgandet under punkten h) i nuvarande 45 § om skyldighet för kom­

mun att under civilförsvarsberedskap tillhandahålla allmänna civilförsvaret

kommunen tillhörig materiel, vilken punkt oförändrad återfinnes i utred­

ningens förslag, föranleder civilförsvarsstyrelsen att påpeka att civilförsva­

ret icke, såsom troligen är avsett, tillförsäkras absolut förfoganderätt över

sådan materiel. Styrelsen, som hemställer om en översyn av gällande före­

skrifter, anför.

På grund av stadganden i kungörelse den 22 juni 1951 (nr 551) om en

allmän civil trafikledning i krig och militära uttagningsförordningen (SFS

1953:673) anser sig biluttagningsmyndigheten kunna för militära ändamål

utta dylik materiel (motorsprutor och fordon). Det är uppenbart att en så­

dan ordning ej är tillfredsställande. Ifrågavarande materiel bör författnings-

mässigt vara säkerställd för civilförsvarets behov. Kommer ett sådant säker­

ställande icke till stånd, nödgas civilförsvaret och kommunerna genom ny­

anskaffning fylla de brister i organisationsplanerna, som uppkomma genom

uttagning för militära ändamål.

Rörande kostnaderna för de civilförsvarsåtgärder, som kommu­

nerna har att vidtaga, framhåller Svenska stadsförbundet i enlighet med

sin tidigare deklarerade inställning, att kostnaderna för civilförsvaret prin­

cipiellt bör bäras av staten. Svenska landskommunernas förbund uttalar

att — enligt vad förbundet erfarit — framstår i vissa landskommuner kom­

munens andel i kostnaderna för de i 1 mom. b)—d) avsedda åtgärderna som

oskäligt betungande, särskilt som de mest kostnadskrävande anläggningarna

för civilförsvaret enligt organisationsplanen oftast är belägna i den största

av de i civilförsvarsområdet ingående kommunerna. Denna kommun måste

förutsättas ha ett mera direkt intresse av anordningarna än närliggande

landskommuner. Härtill kommer att civilförsvarsanordningarna medför av­

sevärda icke statsbidragsberättigade årliga driftkostnader för vård och un­

derhåll. Kommunerna kan härigenom bindas för framtida utgifter av bety­

dande storleksordning, oaktat de praktiskt taget saknar möjlighet att på­

verka anordningarnas omfattning. Enligt förbundets mening kan därför

ifrågasättas om icke nuvarande kostnadsfördelnings- och statsbidragsregler

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

127

bör underkastas en översyn i syfte att åstadkomma en från här berörda

synpunkter rättvisare avvägning.

Utredningens förslag att i paragrafen införes ett bemyndigande för

Konungen att stadga grunder för samordningen mellan civilförsva­

ret och kommunernas uppgifter tillstyrkes av riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap och av länsstyrelsen i Västerbottens län. Åtskilliga remiss­

instanser betonar det nära sambandet mellan den kommunalrättsliga regle­

ringen av kommunernas uppgifter och den reglering, som bör ske i civil­

försvarslagen och till denna anslutande författningar. Sålunda anför civil­

försvar sstyrelsen.

Hela frågan om gränsdragning mellan civilförsvaret och kommunerna

lämnas öppen. Det går ej att ur bestämmelserna i lagförslaget utläsa hur

utredningen anser att uppdelningen mellan civilförsvaret och kommunerna

skall ske. Först sedan förslag till ändring i kommunallagarna utarbetats

torde det bli möjligt att ta ställning till hela problemet. Därest de åtgärder,

som skall åligga kommunerna, icke skall anses som civilförsvarsåtgärder

— och styrelsen finner ett sådant betraktelsesätt riktigt — så torde civilför­

svarslagen böra innehålla bestämmelser, som anger civilförsvarets i anled­

ning härav begränsade verksamhetsfält. Det torde härvid bli nödvändigt att

i samband med ändringarna i kommunallagarna också omarbeta civilför­

svarslagen. Hela detta problem kan knappast lösas endast genom att en

generell befogenhet gives Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om sam­

ordning av civilförsvarets och kommunernas verksamhet. Civilförsvarssty-

relsen -— ------- förutsätter alltså att hela frågan kommer att tas upp senare

och att tillfälle då beredes civilförsvarsstyrelsen att närmare precisera sin

ståndpunkt.

överbefälhavaren finner nödvändigt att man i civilförsvarslagen klart an­

ger de uppgifter som skall lösas av kommunerna och icke begränsar civil­

försvarslagen till att ange exempel på uppgifter för kommunerna. Även om

kommunernas skyldigheter därutöver måste anges i särskilda författningar,

torde de uppgifter, som berör civilförsvarets verksamhet, böra redovisas i

civilförsvarslagen. Detta bör ske bl. a. därför att uppgifterna måste över­

föras till kommunerna samtidigt som de fråntages civilförsvaret och icke

några år senare. Överbefälhavaren framhåller vidare bl. a. att nuvarande

bestämmelser om utrymningshjälp icke kan sättas ur kraft förrän beslut

fattats om vad som skall ersätta denna hjälpform. Även överståthållaräm-

betet och länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Sveri­

ges civilförsvarsförbund anser att gränsdragningen mellan civilförsvarets

och kommunernas uppgifter bör göras så klar som möjligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att kommunernas nya skyldigheter

måste inskrivas i kommunallagarna. Innan så skett och skyldigheterna när­

mare preciserats, finner länsstyrelsen bestämmelsen i det föreslagna 3 mom.

av paragrafen vara tämligen omöjlig att effektuera.

Även statens jordbruksnämnd påpekar att en samordning mellan civil­

försvarets och kommunernas uppgifter måste ske men att den icke kan före­

tagas förrän kommunernas skyldigheter blivit närmare fixerade. Härom

anför nämnden.

De synpunkter, som jordbruksnämnden har att tillvarataga, blir vid nu

angivet förhållande aktuella först i samband med att förslag framkommer

till ändring av civilförsvarskungörelsen och andra till civilförsvarslagen an­

knytande författningar samt av det författningsmässiga underlag, som kom­

mer att krävas för en fixering av kommunernas skyldigheter och befogen­

heter på området. Nämnden räknar med att under arbetet på sådana be­

stämmelser nödig hänsyn kommer att tagas till behovet av samordning och

tydlig fördelning av ansvar och befogenheter mellan militära myndigheter,

civilförsvarsmyndigheter och det ekonomiska försvarets myndigheter.

Jordbruksnämnden får i detta sammanhang även understryka, att de be­

tydligt ökade insatser från kommunernas sida, som civilförsvarsutredningens

förslag avser, i hög grad aktualiserar behovet av — förutom en författnings-

översyn — en noggrann personell och materiell planering på det kommu­

nala planet.

I anslutning till frågan om grunder för samordningen mellan civilförsva­

ret och kommunerna berör länsstyrelsen i Jämtlands län frågan om direktiv­

rätt för civilförsvaret gentemot kommunerna och vänder sig mot att utred­

ningen icke föreslagit regler om en sådan. Länsstyrelsen anför.

Ett genomförande av utredningens under förevarande paragraf berörda

förslag skulle emellertid leda till att kommunerna i långt större utsträck­

ning än hittills komma att tagas i anspråk för medverkan vid lösandet av

uppgifter inom totalförsvarets ram. Det är därför viktigt att samhällets

skadeavhjälpande resurser samordnas i högre grad än vad hittills varit fal­

let. Härför kan det icke anses tillfredsställande sörjt genom utredningens

förslag. Garantier för en effektiv ledning av civilförsvarsverksamheten och

erforderlig samordning av civilförsvarets och kommunernas samlade resur­

ser måste enligt länsstyrelsens uppfattning skapas genom införande av di­

rektivrätt för civilförsvarsmyndighet gentemot kommun. Denna fråga bör ej

regleras i av Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningsföreskrifter, utan bör ut­

trycklig föreskrift om sådan direktivrätt intagas i civilförsvarslagen för­

slagsvis i 44 § 3 mom.

Rörande de förebyggande åtgärderna på brandförsvarets område under

beredskap och krig samt om behovet härvidlag av samordning med civilför­

svarets verksamhet anför 195k års brandlagsrevision, under erinran om att

utredningen icke upptagit något stadgande om skyldighet för kommun att

svara för det förebyggande brandförsvaret, följande.

Detta tyder närmast på att det förebyggande brandförsvaret icke ansetts

vara en civilförsvarets uppgift under beredskap eller krig. Under beredskap

och krig är behovet av brandsyn, besiktningar och dylik verksamhet icke

mindre än eljest. Utöver det normala arbetet tillkomma i stället här de före­

byggande brandskyddsåtgärder, som erfordras till följd av industrins om­

ställning, befolkningsomflyttningen och användningen av primitiva upp-

värmningsanordningar och ersättningsbränslen. Andra åtgärder, som vid

ett skärpt läge bli erforderliga, äro vindsröjningar samt åstadkommande av

»brandgator» eller annan uppröjning inom tätbebyggelse, där i fredstid

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

130

tagits av riksdagen i enlighet med propositionen nr 114/1959. Till följd härav

torde nuvarande regler på området böra oförändrade upptagas i den nya

lagen.

Civilförsvarets fredsadministration skall visserligen regelmässigt överflyt­

tas till länsstyrelserna och samma behov som tidigare av administrations-

lokaler ute i kommunerna kommer därför icke att föreligga. I någon ut­

sträckning torde emellertid även framdeles lokalbehov kunna uppkomma,

exempelvis vid inskrivningsförrättningar och inom områden med lokal led­

ning av civilförsvaret även i fredstid. Med hänsyn härtill anser jag nuva­

rande skyldighet för kommunerna att ställa lokaler till förfogande även

för administrationen böra bibehållas.

I ett remissyttrande har framhållits att gällande bestämmelser om skyl­

dighet för kommun att tillhandahålla civilförsvaret kommunen tillhörig ma­

teriel under civilförsvarsberedskap icke innefattar garanti för att sådan

materiel, särskilt brandfordon, ej tages i anspråk med rekvisitionsrätt av

krigsmakten. Detta är visserligen riktigt, men jag finner ej anledning att i

civilförsvarslagen införa en dylik garanti. Intresset av samordning mellan

civilförsvaret och krigsmakten i fråga om uttagning av dylika fordon torde

nämligen bli tillgodosett i erforderlig utsträckning genom att uttagningen

planlägges centralt av ett och samma organ såväl för civilförsvarets och

andra civila organs som för krigsmaktens behov, varvid civilförsvarets in­

tressen torde kunna tillbörligt beaktas. Skulle emellertid särskilda regler

befinnas erforderliga, torde dessa böra meddelas i administrativ ordning.

Vad beträffar kostnaderna för kommuns medverkan i civilförsvaret torde

några ändringar i nuvarande regler ej böra genomföras. Det bör emellertid

uppmärksammas, att övergången till nya, i allmänhet väsentligt större civil­

försvarsområden kan medföra att de nuvarande reglerna för kostnadsför­

delningen mellan flera i ett civilförsvarsområde ingående kommuner i vissa

fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat i de hänseenden, som

landskommunernas förbund upptagit i sitt remissyttrande. Innan den nya

indelningen av civilförsvarsområdena fastställts och erfarenhet därav vun­

nits från förevarande synpunkt, torde emellertid någon omläggning av för­

delningsreglerna icke böra göras.

Sambandet mellan civilförsvarets verksamhet, å ena, samt kommunernas

medverkan däri och kommunernas uppgifter i övrigt på områden, vilka be-

röres av civilförsvarsverksamheten, å andra sidan, har jag redan i ett tidi­

gare sammanhang haft anledning att betona. Såvitt gäller kommunernas

medverkan i civilförsvaret genom direkta civilförsvarsåtgärder sker lag­

regleringen i förevarande paragraf. Uppenbarligen kan behov föreligga av

tillämpningsföreskrifter, avsedda att närmare samordna civilförsvarets och

kommunernas verksamhet på det rena civilförsvarsområdet. Paragrafen

synes med hänsyn härtill böra avslutas med ett bemyndigande för Ko­

nungen att stadga närmare grunder för denna samordning. Men därjämte

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

131

torde bemyndigandet böra gälla samordningsföreskrifter, som kan föranle­

das av en blivande kommunalrättslig reglering av vissa uppgifter, som i

enlighet med utredningens förslag och vad som förutsatts i propositionen

nr 114/1959, avlastas civilförsvaret för att övertagas av kommunerna. I

denna del låter det sig självfallet ännu icke bedöma, i vilka hänseenden sam­

ordningsföreskrifter kan visa sig nödvändiga eller i vilka former samord­

ningen lämpligen bör ske. Frågorna torde komma att beaktas av kommunal-

rättskommittén och får närmare övervägas i samband med behandlingen av

de förslag, kommittén kan komma att framlägga.

Någon motsvarighet till nuvarande 45 § 3 mom. med föreskrifter om redo­

visning av fastighetsägarbidrag, som kommunen uppburit, intages ej i den

nya lagen, enär stadgandena om sådant bidrag skall utgå enligt vad jag i

fortsättningen kommer att föreslå.

41 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i gällande lag, i vilken paragraf civilförsvars-

utredningen ej föreslår annan ändring än att ordet »förbundsdirektion» i

1 mom. tredje stycket utbytes mot den numera antagna benämningen »för­

bundsstyrelse».

Remissyttrandena

Beträffande den av utredningen föreslagna jämkningen i paragrafens

lydelse erinrar Svenska landskommunernas förbund om att flera kommu­

nala uppgifter numera kan handhavas av samma kommunalförbund. Det

kan förmodas bli allt vanligare att så sker. Med hänsyn härtill bör lagtexten

utformas så, att den möjliggör att civilförsvarsuppgifter lägges på kommu­

nalförbund, som handhar annan eller andra kommunala angelägenheter

och att härvid antingen förbundsstyrelsen eller av förbundet särskilt tillsatt

nämnd må utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet ingående kom­

munerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att de organisatoriska bestämmel­

serna i paragrafen i dennas nuvarande lydelse behöver överarbetas i syfte

att anpassa civilförsvarsnämndernas sammansättning och arbetsformer till

den nya kommunallagens regler för nämnder för särskilda förvaltnings- eller

verkställighetsbestyr. Svenska landskommunernas förbund anför härom ge­

nom sin styrelse.

Styrelsen vill påpeka att de organisatoriska bestämmelserna i här berörda

paragraf------------ synes vara i behov av en överarbetning. Särskilt må er­

inras om att i kommunallagskommitténs förslag till ny kommunallag

(SOU 1952: 14), sid. 211—212, i den därpå grundade propositionen (Kungl.

Maj:ts prop. nr 210 år 1953), sid. 53, och i konstitutionsutskottets utlåtande

(nr 22 år 1953), sid. 8, med skärpa uttalats vikten av att de organisatoriska

bestämmelserna i speciallagstiftningen icke onödigtvis konune att avvika

från kommunallagens motsvarande bestämmelser. I socialhjälpslagen har

man eftersträvat sådan uniformitet genom en enkel hänvisning till 32—42 §§

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

132

kommunallagen. Även i nykterhetsvårdslagen, skolstyrelselagen och kom­

munalförbundslagen har på liknande sätt hänvisningar gjorts till kommu­

nallagens ifrågavarande bestämmelser. Styrelsen finner det angeläget att

även de organisatoriska bestämmelserna i civilförsvarslagen i görligaste

mån anpassas efter bestämmelserna i kommunallagen. Någon anledning att

1 civilförsvarslagen bibehålla exempelvis bestämmelsen om att ordförande

och vice ordförande i särskild civilförsvarsnämnd skall utses av nämnden

för ett år i sänder synes inte föreligga. Detsamma gäller bestämmelsen att

endera av ordföranden och vice ordföranden i särskild civilförsvarsnämnd

skall vara icke krigstjänstskyldig person. I sistnämnda avseende bör enligt

styrelsens mening övervägas om inte i stället uppskovskungörelsen den

2 juli 1940 (SFS nr 717) lämpligen kan göras tillämplig även beträffande

ordförande i civilförsvarsnämnd.

Även Svenska stadsförbundet tar upp frågan i sitt av förbundsstyrelsen

avgivna yttrande och anför.

När det gäller civilförsvarsnämndens sammansättning och inre verksam­

het har civilförsvarsutredningen i huvudsak bibehållit nu gällande bestäm­

melser. Styrelsen har i anslutning till kommunallagskommitténs på sin tid

gjorda uttalande i olika sammanhang förordat, att de specialreglerade

nämndernas verksamhetsformer såvitt är möjligt bör bringas i överensstäm­

melse med reglerna i kommunallagen om kommunens styrelse och övriga

nämnder. Beträffande civilförsvarsnämndens arbetsformer torde detta i stor

utsträckning kunna ske utan nämnvärda olägenheter. Det kan exempelvis

icke anses nödvändigt att i fråga om minimiantalet ledamöter i civilförsvars­

nämnd behöva avvika från vad därom stadgas i kommunallagen angående

kommunens styrelse. Ej heller kan det anses motiverat att bibehålla de nu­

varande tvingande bestämmelserna om representationen. Något motiv för

att just beträffande civilförsvarsnämnd föreskriva att minst en av ledamö­

terna skall vara kvinna har icke förebragts. Styrelsen förordar därför, att

denna föreskrift utgår och att bestämmelserna om civilförsvarsnämnd i

övrigt i huvudsak anknyts till kommunallagens regler om kommunens sty­

relse. Det är givetvis av stort värde för kommunerna att, där så är möjligt,

kunna få enhetliga regler beträffande sammansättningen och arbetsfor­

merna för sina olika styrelser och nämnder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det opåkallat att civilförsvarsnämnd,

om sådan inrättas särskilt, ej skall vara underkastad i huvudsak samma

bestämmelser som gäller för övriga kommunala nämnder och förordar en

hänvisning i civilförsvarslagen till bestämmelserna om kommunala nämn­

der i 45 § kommunallagen. Särregler för civilförsvarsnämnd bör emellertid

enligt länsstyrelsen gälla i fråga om ledamotsantal med föreskrift att minst

en ledamot skall vara kvinna, i fråga om varaktigheten av uppdraget att

vara ordförande eller vice ordförande, frihet från krigstjänstgöringsskyl-

dighet såsom kompetensvillkor för uppdraget samt rörande nämndens be­

slutförhet. Däremot finner länsstyrelsen ej skäl föreligga att bibehålla

stadgandet, att civilförsvarschef är obehörig att vara ledamot av civilför­

svarsnämnd. Därvid erinrar länsstyrelsen om att tidigare stadgat hinder för

polischef att vara ledamot av polisnämnd numera upphävts.

Kungl. Maj ris proposition nr 5 år 1960

133

Även överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Söderman­

lands, Kronobergs, Blekinge, Kopparbergs och Norrbottens län uttalar sig

för att regleringen av civilförsvarsnämnds sammansättning och arbetsformer

bringas i närmare överensstämmelse med vad som eljest gäller för kom­

munala nämnder.

Departementschefen

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag att en anpassning av

reglerna för särskilt bildad civilförsvarsnämnds sammansättning och arbets­

former bör ske till vad den nya kommunallagen stadgar för nämnder i all­

mänhet. Härvidlag bör sålunda den rekommendation följas, som uttala­

des såväl i propositionen nr 210/1953 med förslag till ny kommunallag som

av riksdagen vid behandlingen av samma proposition. Jag delar jämväl

uppfattningen att lagen bör, med avvikelse från vad som f. n. gäller, få en

sådan avfattning att även kommunalförbund, som handhar annan eller

andra kommunala angelägenheter, skall kunna utöva civilförsvarsnämnds

funktioner. En sådan utvidgning av möjligheterna att anförtro kommunal­

förbund de kommunala civilförsvarsangelägenheterna synes vara särskilt

motiverad vid övergången till större civilförsvarsområden, omspännande

flera kommuner än de hittillsvarande. Lagtekniskt torde denna utvidgning

enklast kunna ske genom att några regler om kommunalförbunds befatt­

ning med civilförsvarsuppgifter över huvud taget icke upptages i den nya

lagen. Härigenom blir bestämmelserna i 1 § lagen om kommunalförbund att

tillämpa, enligt vilka sådant förbund kan bildas för handhavande av en eller

flera kommunala angelägenheter. Ej heller föreligger efter kommunalför­

bundslagens tillkomst något behov av att föreskriva alt förbundsstyrelse

eller av förbundet tillsatt nämnd må utgöra civilförsvarsnämnd för de i för­

bundet ingående kommunerna. Samma lags 2 § föreskriver nämligen att

om kommunalförbund handhar angelägenhet, som det enligt särskild för­

fattning åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser om kom­

mun skall avse förbundet.

Anpassningen av reglerna om särskild civilförsvarsnämnds sammansätt­

ning och arbetsformer till kommunallagens hithörande bestämmelser synes

lämpligen kunna ske genom en hänvisning till 32—42 §§ samt 45 § andra

och tredje styckena kommunallagen såvitt gäller de hänseenden, i vilka

regleringen skall ske likformigt. För Stockholms vidkommande bör på mot­

svarande sätt hänvisning göras till 51 § kommunallagen för Stockholm.

Speciella regler för särskilt bildad civilförsvarsnämnd synes böra undvikas,

något som ter sig desto mera naturligt som särregler — frånsett jäv för

civilförsvarschefen — ej gäller, då annat kommunalt organ samtidigt är

civilförsvarsnämnd. Antalet ledamöter i särskilt bildad civilförsvarsnämnd

synes — i likhet med vad som i allmänhet gäller för andra nämnder för

specialreglerad verksamhet och för kommuns styrelse — ej böra understiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960

134

fem. En följd härav är att särskilda beslutförhetsregler kan undvaras. Ej

heller synes skäl föreligga att behålla det nuvarande kravet på att ord­

föranden eller vice ordföranden skall vara icke krigstjänstgöringsskyldig

person, vilket kompetenskrav ju ej gäller då annat kommunalt organ tillika

är civilförsvarsnämnd. Intresset av civilförsvarsnämnds funktionsduglighet

under krig synes i stället böra kunna tillgodoses genom uppskov. Andra

hittills gällande särregler för civilförsvarsnämnd, vilka torde kunna slopas

utan att ändamålet med civilförsvarsnämnd äventyras, hänför sig till nämn­

dens sammansättning i fråga om ledamöternas kön samt val av ordförande

och vice ordförande ävensom varaktigheten av dessas uppdrag. Vidtages nu

berörda ändringar föreligger ej längre hinder för att föreskriva att val av

civilförsvarsnämnd skall förrättas proportionellt under samma förutsätt­

ning, som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse. Föreskrift härom lik­

som hänvisning rörande förfarandet till lagen om proportionellt valsätt vid

val inom landsting, kommunalfullmäktige in. m. har därför införts i

paragrafen.

Enligt nuvarande regler är vidare civilförsvarschef obehörig att vara leda­

mot eller ersättare i särskilt bildad civilförsvarsnämnd; är annat kommu­

nalt organ tillika civilförsvarsnämnd och är civilförsvarschefen ledamot el­

ler ersättare i detta organ gäller jäv för honom vid avgörande av civilför-

svarsärende. I den mån civilförsvarschefen efter omorganisationen av freds-

administrationen har förvaltande uppgifter inom civilförsvaret, synes dessa

emellertid ej vara av sådan beskaffenhet, att de bör utgöra hinder för

honom att ingå som ledamot eller ersättare i civilförsvarsnämnd eller del­

taga vid avgörande av civilförsvarsärende i annat kommunalt organ, i vilket

han ingår. Det kan snarare betraktas som en fördel, om civilförsvarschefen

såsom ledamot av civilförsvarsnämnd får en nära kontakt med civilförsvars-

angelägenheterna på det kommunala planet. I förevarande paragraf har i

enlighet härmed icke upptagits nuvarande jävs- och obehörighetsregler för

civilförsvarschef.

Civilförsvarschef, som ej ingår i civilförsvarsnämnd, bör liksom hittills

äga närvara vid nämndens överläggningar men ej deltaga i dess beslut. Hans

befogenhet att påkalla sammanträde med nämnden bör däremot gälla

endast då han har administrativa uppgifter inom civilförsvaret, d. v. s. under

civilförsvarsberedskap eller då enligt särskilt förordnande jämlikt 6 §

ledningen av det lokala civilförsvaret i fred ankommer på civilförsvars­

chefen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1960

42 §.

I paragrafen, som motsvarar 47 § i nuvarande lag, regleras kommunernas

rätt till statsbidrag och ordningen för bidragets fastställande.

Civilförsvarsutredningen föreslår såsom enda ändring i förevarande para­

graf att den tillföres ett nytt stycke av innehåll att åliggande för kommun

135

enligt organisationsplan eller eljest att vidtaga åtgärd, som sägs i paragra­

fens första stycke, d. v. s. att inrätta och utrusta allmänna skyddsrum, vid­

taga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen, ut­

föra källarmursgenombrott in. m., icke skall träda i kraft förrän Konungen

anvisat medel till statsbidrag. Om åtgärden vidtages dessförinnan skall en­

ligt föreskrift i samma stycke kommunen ej äga rätt till statsbidrag, såvida

ej Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

medgivit att statsbidrag må utan hinder av arbetets påbörjande framdeles

åtnjutas. Utredningen anför som motivering för de angivna föreskrifterna.

I 23 § civilförsvarskungörelsen finns nu ett stadgande att organisations­

plan icke medför skyldighet för kommun att anskaffa viss utrustning eller

vidtaga viss anordning förrän länsstyrelsen, sedan erforderliga medel ställts

till förfogande, därom meddelat särskilt beslut. Det har emellertid det

oaktat i åtskilliga fall inträffat att kommun velat utnyttja tillfället att an­

ordna ett i organisationsplanen upptaget skyddsrum, trots att statsmedel ej

stått till förfogande, exempelvis i samband med byggandet av ett kommunal­

hus. Kommunen synes därvid ha utgått från att statsbidrag framdeles skulle

komma att anvisas. Så har också i regel skett. Det har dock förekommit fall,

då civilförsvarsstyrelsens framställning om statsbidrag till kostnaden för

av kommun vidtagen åtgärd av ifrågavarande slag av Konungen lämnats

utan bifall. För att undvika sådana händelser har utredningen —------- före­

slagit, att Konungen skall fastställa den omfattning, vari allmänna skydds­

rum skall finnas, samt plan för deras fördelning å olika orter. Därjämte

anser utredningen lämpligt, att det av lagtexten framgår, att åliggande i

organisationsplan att anskaffa viss utrustning eller vidtaga viss anordning

ej träder i kraft förrän Konungen anvisat statsbidrag till åtgärden samt att,

om åtgärden vidtages dessförinnan, kommunen ej skall äga rätt till stats­

bidrag, såvida ej Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilför­

svarsstyrelsen medgivit, att statsbidrag må åtnjutas framdeles utan hinder

av att arbetet påbörjats.

Remissyttrandena

Förslaget om införandet av villkor för kommuns rätt till statsbidrag har

icke mött någon erinran under remissbehandlingen. Mot paragrafen i övrigt

har civilförsvar snämnden i Stockholm och Sveriges civilförsvarsförbund an­

fört, att den icke ger tillräckligt klara regler för bestämmandet av stats­

bidraget, särskilt i vad det gäller fastställande av fredsanvändningsvärdet

av skyddsrum.

Departementschefen

Civilförsvarskungörelsen upptar f. n. föreskrifter, enligt vilka organisa­

tionsplan ej medför skyldighet för kommun att anskaffa viss utrustning eller

vidtaga viss anordning, förrän erforderliga medel ställts till förfogande.

Med hänsyn till dessa föreskrifters betydelse för kommunernas skyldig­

heter torde motsvarande bestämmelser nu böra intagas i lagen. Däremot

finner jag det ej erforderligt att uppställa som villkor för kommuns rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

136

till statsbidrag att den ej vidtager åtgärd enligt organisationsplanen, förrän

medel finnes tillgängliga. Syftet med ett sådant villkor, nämligen att cen­

tralt få kontroll över materielanskaffningen och — framför allt __ ut­

byggnaden av skyddsrummen, torde kunna vinnas med mindre rigorösa

medel än förlust av rätten till statsbidrag. Erforderliga föreskrifter härvid­

lag torde få utfärdas i administrativ ordning.

Närmare regler för bestämmandet av statsbidragets storlek torde knap­

past kunna intagas i lagen, som endast bör ange principerna för statsbidrags-

givningen. I den mån regler av detalj karaktär över huvud taget bör givas,

exempelvis rörande beräkningen av skyddsrums fredsanvändningsvärde,

torde detta få ske i administrativ ordning. Med hänsyn till de skiftande för­

hållandena vid fredsanvändning av skyddsrum torde dock under alla om­

ständigheter åtskilliga spörsmål få överlämnas åt praxis för att lösas med till-

lämpning av eljest pa det ekonomiska området gällande beräkningsregler.

På grund av det anförda har paragrafen — förutom att den tillförts ett

nytt stycke enligt civilförsvarsutredningens förslag — endast undergått

mindre, redaktionella jämkningar.

Knngl. Maj:ts proposition nr 5 år 1960

43 §.

Paragrafen motsvarar 48 § i nuvarande lag och är i sak oförändrad.

44 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 49 § i nuvarande lag, regleras

kommuns rätt till ersättning av statsmedel för tillhandahållande av lokaler

för civilförsvarets administration, för viss förrådshållning och för utbild­

ningsverksamhet. Enligt nuvarande lydelsen skall ersättningen bestämmas

av länsstyrelsen, om överenskommelse ej kan träffas.

Civilförsvarsutredningen föreslår ej annan ändring i paragrafen än den

som föranledes av utredningens förslag till ny utformning av nuvarande

4a § 1 mom. såvitt gäller punkterna e) och f). Såsom framgår av vad som

anförts under 40 § har ifrågavarande punkter oförändrade upptagits i den

nya lagen.

Under remissbehandlingen har endast anmärkts att nuvarande föreskrift

om att ersättningen i brist på åsämjande skall bestämmas av länsstyrelsen

bör utgå, enär länsstyrelsen efter omorganisationen av civilförsvaret alltid

kommer att vara part i ersättningsärendet. Enligt 6 § kan det emellertid

förekomma att civilförsvarschefen omhänderhar även fredsadministratio-

nen och under civilförsvarsberedskap ankommer administrationen av det

lokala civilförsvaret alltid på civilförsvarschefen. Det oaktat har föreskrif­

ten utelämnats enär frågan om ersättningen i tvistiga fall ändå alltid kan

komma under länsstyrelsens prövning i form av besvär.

Efter omorganisationen av civilförsvarets utbildningsverksamhet kom­

mer all utbildning att anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen.

137

Kommun skulle därför, om nuvarande ersättningsregler bibehölls oföränd­

rade, få ersättning för alla lokalupplåtelser för utbildningsändamål i mot­

sats till f. n. då upplåtelser för lokalt anordnad utbildning icke berättigar

till ersättning. Den hittillsvarande fördelningen av kostnaderna bör alltjämt

gälla, vilket föranlett ytterligare jämkning i paragrafens lydelse.

45 §.

Paragrafen motsvarar 50 § i nuvarande lag och reglerar bl. a. kommuns

rätt till ersättning av statsmedel, om personal som är anställd hos och av­

lönad av kommunen och som tillhör allmänna civilförsvaret tages i anspråk

för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsområdet.

Civilförsvarsutredningen föreslår att paragrafen oförändrad överföres till

den nya lagen.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län hemställer att

paragrafen omformuleras så, att kommunens rätt till ersättning inträder,

om den kommunalanställda personalen tages i anspråk för »uppgifter» utom

det egna civilförsvarsområdet och ej såsom nu för »tjänstgöring» utom detta.

Härvid åberopas ett av civilförsvarschefen i Stockholm avgivet yttrande,

vari anföres.

Här må endast framhållas de praktiska olägenheter som kunna uppstå

om denna paragraf tolkas bokstavligt. Stockholms civilförsvarsområde till­

hörande styrkor måste i stor utsträckning grupperas (förläggas) och är till

viss del redan grupperade utanför civilförsvarsområdets gränser. Enbart för­

läggning av i civilförsvaret tjänstgörande kommunal personal utanför eget

civilförsvarsområde bör i och för sig icke medföra, att gottgörelse för av­

löning eller annan ersättning skall utgå enligt bestämmelsen i denna

paragraf.

Sveriges civilförsvarsförbund anser att kommuns ersättningsrätt bör in­

träda redan vid personalens tjänstgöring utanför den egna kommunen.

Departementschefen

I överensstämmelse med vad civilförsvarschefen i Stockholms civilför­

svarsområde anfört bör lydelsen av paragrafen jämkas så att avgörande för

kommuns rätt till bidrag blir, huruvida den kommunalanställda personalen

fullgjort uppgifter för annat civilförsvarsområdes räkning än det egna och

icke huruvida tjänstgöringen ägt rum utom det egna områdets gränser. Er­

sättningsrätt skall sålunda ej inträda om arbetet avsett det egna området

men på grund av förhållandena utförts utanför detta; å andra sidan skall

rätt till ersättning föreligga om arbetet väl utförts inom det egna området

men gällt uppgifter inom annat område.

Med hänsyn till att civilförsvaret förutsätter samverkan de olika kom­

munerna emellan inom civilförsvarsområdet till båtnad för dem alla torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1960