2

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 §, 33 kap. 12 § och 36 kap. 5 §* rätte­

gångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 KAP.

2

Protokollet skall---------- --------------

Ej må den anlitas som protokoll­

förare, vilken till saken eller till nå­

gondera parten står i sådant förhål­

lande, att hans tillförlitlighet därige­

nom kan anses förringad.

Protokoll­

förare skall hava avlagt domared.

§•

--------------------- föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollfö­

rare, vilken till saken eller till nå­

gondera parten står i sådant förhål­

lande, att hans tillförlitlighet därige­

nom kan anses förringad.

Den som

ej avlagt domared skall, innan han

må tjänstgöra såsom protokollföra­

re, inför domstol eller inför rättens

ordförande avlägga ed, att han skall

efter bästa förstånd fullgöra uppgif­

ten såsom protokollförare och icke

för någon uppenbara de rådslag rät­

ten inom stängda dörrar håller. An­

gående eds utbytande mot försäkran

på heder och samvete gälle i tillämp­

liga delar vad om domared är stad­

gat.

33 KAP.

12

§.

Har den-------------------------------------------------i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande till- Vad nu sagts äge motsvarande till-

lämpning, om den sökte har känt lämpning, om den sökte har känt

1 Senaste lydelse av 36 kap. 5 § se SFS 1954: 432.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen

Härigenom förordnas, att 12 och 17 §§ konkurslagen1 skola erhålla änd

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

Upptages borgenärs-----------------------

I fråga om delgivning av konkurs­

ansökning äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat mot­

svarande tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

är föreskrivet må ske även då gälde-

nären vistas å känd ort utom riket

och delgivning eljest ej kan med la­

ga verkan ske här i riket samt kon­

kursdomaren med hänsyn till ortens

avlägsenhet eller andra omständig­

heter finner det icke skäligen böra

krävas, att delgivningen verkställes

utom riket. Delgivning skall verkstäl­

las så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

Sker delgivning----------------------------

17

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, vare döds­

boet förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över an­

sökningen inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutred-

§•

- — — — — — delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkurs­

ansökning äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat mot­

svarande tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 §

första stycket

rät­

tegångsbalken är föreskrivet må ske

även då gäldenären vistas å känd ort

utom riket och delgivning eljest ej

kan med laga verkan ske här i ri­

ket samt konkursdomaren med hän­

syn till ortens avlägsenhet eller and­

ra omständigheter finner det icke

skäligen böra krävas, att delgivning­

en verkställes utom riket. Delgivning

skall verkställas så skyndsamt om­

ständigheterna medgiva.

— —----------- av borgenären.

§•

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, varde döds­

boet förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över an­

sökningen inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutred-

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 809.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 januari 1960.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^indholm, K^ung, S^koglund,

E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam, N^ordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående

vissa änd­

ringar i rättegångsbalken

samt anför därvid följande.

1951 års rättegångskommitté

har den 25 juli 1956 avgivit en promemoria

(stencilerad) med förslag bl. a. till bestämmelser om delgivning genom över­

lämnande av delgivningshandlingen i den söktes hemvist, över promemorian

har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland,

hovrätten för övre Norrland, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, Före­

ningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Före­

ningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

advokatsamfund, Svenska polisförbundet, Svenska fastighetsarbetareförbun-

det, Stockholms stadskanslis organisationsavdelning och Delgivningscentra-

len i Stockholm.

Sedan rättegångskommittén den 19 juni 1954 erhållit i uppdrag att verk­

ställa utredning av frågan om rätt för frikyrkopastor att undandraga sig

vittnesmål angående vad som blivit honom anförtrott i hans egenskap av sjä­

lasörjare, har kommittén den 20 april 1959 överlämnat en promemoria

(stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av 36 kap. 5 § rätte­

gångsbalken. över denna promemoria har efter remiss yttranden avgivits

av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, Linköpings

domkapitel, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövding­

ar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Frikyrkliga samarbetskommittén, För­

bundet för religionsfrihet, Frälsningsarmén i Sverige, Filadelfiaförsamling-

en i Stockholm och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Inom justitiedepartementet har vidare utarbetats en den 12 november

1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändring av den

ed, som skall avläggas av protokollförare vid domstol. Yttranden över den­

na promemoria har efter remiss avgivits av hovrätten för Nedre Norrland,

1951 års rättegångskommitté, Föreningen Sveriges häradshövdingar och

Föreningen Sveriges stadsdomare.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

mindre självklart att protokollet — liksom memorialet under den äldre ord­

ningen — skulle föras av rättsbildad befattningshavare vid domstolen. Rät­

ten eller domaren ägde visserligen enligt domsagostadgan (24 §) möjlig­

het att förordna domsagobiträde att tjänstgöra som protokollförare men

denna möjlighet torde endast mycket sporadiskt ha utnyttjats. För rådhus­

rätternas del dröjde det ända till 1957, innan motsvarande möjlighet inför­

des (13 § magistratskungörelsen).

Det påpekas att strävandena under senare år alltmer inriktats på att

överföra olika slags göromål, även av rätt kvalificerat slag, på icke rättsbil­

dad personal inom domstolarna. I samma mån har den rättsbildade perso­

nalen befriats från dessa göromål. Såsom ett led i dessa strävanden har in­

gått att i största möjliga utsträckning överlåta protokollföringen på dom­

stolarnas kanslipersonal. Det har vid förverkligandet av dessa strävanden

kunnat konstateras, att domaredens lydelse föga svarar mot det innehåll,

som ligger i uppgiften att föra domstolens protokoll. Detta förhållande har

t. o. m. medfört, att man på sina håll avstått från att använda domsago­

biträde såsom protokollförare, ehuru omständigheterna i övrigt talat för

lämpligheten härav.

Av domaredens text torde det — enligt vad i promemorian vidare fram-

hålles — endast vara den i slutet av eden upptagna förbindelsen att »var­

ken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå,

eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller», som kan sägas

äga tillämpning på protokollförare. Det synes därför lämpligt, att den ed

protokollföraren har att avlägga begränsas härtill jämte en förklaring -— på

motsvarande sätt som för tolk och stenograf -— att han skall fullgöra sitt

uppdrag efter bästa förstånd. Den ålderdomliga formuleringen i 4 kap. 11 §

rättegångsbalken torde dock böra ersättas av en mera tidsenlig text utan

någon väsentlig saklig förändring av innehållet (jfr SvJT 1944 s. 50).

Det anföres i promemorian att en på nu angivet sätt utformad ed bör av­

läggas endast av icke rättsbildad personal. För domarpersonalen är det

naturligt, att denna även i fortsättningen avlägger domared. Den som en

gång avlagt domared bör självfallet ej avlägga särskild ed såsom protokoll­

förare.

Yttrandena

Förslaget har tillstyrkts av

hovrätten för Nedre Norrland, Föreningen

Sveriges häradshövdingar

och

Föreningen Sveriges stadsdomare.

Sistnämn­

da remissinstans anför, att domareden utan tvivel har en lydelse, som gör

den närmast olämplig att använda, då uppdraget gäller protokollföring av

icke rättsbildat biträde. Var och en som sett sig nödsakad att använda den

i dylikt sammanhang torde väl därvid ha känt en viss olust, och det bör

därför hälsas med tillfredsställelse att förslag till ett särskilt edsformulär

framlagts. Anledning till erinran mot innehållet i detta föreligger enligt

föreningens mening icke. — Beträffande utformningen av den nya eden

ifrågasätter

Föreningen Sveriges häradshövdingar,

om uttrycket »de rådslag,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

med att enligt beredningens förslag protokollföraren skulle ha det omedel­

bara ansvaret för protokollets innehåll och avfattning samt underteckna

protokollet.

Enligt kommitténs mening torde det över huvud böra undvikas att an­

vända officiell edgång. Särskilt ter det sig omotiverat att för tjänstemän

inskärpa vissa av deras tjänsteplikter genom edgång. Protokollföraren är

alltid tjänsteman vid eller i domstolen, och skyldigheten att föra protokoll

är endast en del av hans tjänsteåligganden. Beträffande protokollföringen

liksom beträffande tjänsten i övrigt är han underkastad tjänstemannaan­

svar, och det synes egendomligt att han skall gå ed på att han skall sköta

protokollföringen ordentligt men icke behöver gå ed på att han skall sköta

sig i övrigt. Den icke beedigade tjänsten i övrigt kommer att framstå såsom

mindre viktig, ehuru även i denna del kan ingå åtgärder som för allmän­

heten och domstolen är av stor vikt (lagakraftbevis, uppgifter till register

och myndigheter, meddelanden till parter, stämpeluppbörd etc.). Att do­

mare skall avlägga domared är grundat på en gammal tradition men motive­

rar icke att edgång skall fordras av protokollförare. Vittneseden och edgång

av tolk avkräves av personer, som icke har tjänstemannaställning vid dom­

stolen, och avser att i allvarlig form inskärpa vikten av deras funktion i

rättegången. Stenograf, som också har att avlägga ed, är visserligen numera

som regel befattningshavare vid domstolen men kan också vara annan. En­

ligt kommitténs mening bör emellertid, om edgång icke skall fordras av

protokollförare, finnas en uttrycklig föreskrift om tystnadsplikt för de fall

att han är närvarande vid rättens slutna överläggningar, en tystnadsplikt

som väl för domare ligger i sakens natur men också är uttryckt genom do­

mareden. Det torde ha varit denna tystnadsplikt som närmast varit anled­

ningen till att en särskild ed av protokollföraren nu föreslås, men tystnads­

plikten kan lika väl fastslås på annat sätt, i lag eller instruktionsvis. Den sy­

nes lämpligen kunna införas i 6 kap. 2 § rättegångsbalken, med använd­

ning av de uttryck som departementsförslaget använder beträffande ed.

Dock synes orden »till dom eller beslut» icke böra användas, dels enär över­

läggning till utslag även förekommer dels enär det kan förekomma över­

läggningar som ej utmynnar i vare sig dom, beslut eller utslag. Därest ed­

gång skall fordras av protokollförare, har kommittén icke annat att erinra

mot förslagets innehåll än vad kommittén anfört rörande sättet att uttrycka

tystnadsplikten.

En ledamot av råttegångskommittén

—

borgmästaren Lutteman

— för­

klarar sig tillstyrka att för protokollförare, som ej avlagt domared, denna

utbytes mot en ed av det innehåll departementspromemorian innehåller med

den jämkning av ordalydelsen som kommittémajoriteten ifrågasatt.

Departementschefen

Det i departementspromemorian framförda förslaget att domared ej skall

behöva avläggas av icke rättsbildad befattningshavare, vilken anlitas såsom

protokollförare, har godtagits av samtliga remissinstanser. De flesta remiss­

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

nandet sändas per post till den sökte. Motsvarande regler gäller för del­

givning med kommun eller annan sådan menighet. Av bestämmelserna i

10 § följer att delgivning i samtliga nu omnämnda fall skall anses ha skett,

då meddelandet om delgivningen avsänts. Vidare stadgas att den, till vil­

ken handlingen lämnats, svarar för att handlingen kommer den sökte till

handa. Som allmän begränsning gäller att handlingen ej får överlämnas till

den söktes motpart.

I vissa fall kan delgivning ske genom att handlingen anslås i rättens kansli

och meddelande därom införes i tidning, s. k. kungörelsedelgivning.

Be­

stämmelser om detta delgivningssätt finns i 12 §. Det får användas, om rätten

förordnar därom. Sådant förordnande kan meddelas, om den som sökes för

delgivning varken inom eller utom riket har känt hemvist och upplysning ej

heller kan vinnas om var han uppehåller sig. Meddelandet om anslaget skall

införas i allmänna tidningarna och, om det kan antagas därigenom komma

till den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning med part

ägt rum i denna ordning, erfordras ej i samma mål vid ny sådan delgiv­

ning med den parten att meddelande införes i tidning. Samma delgivnings-

förfarande kan användas, om den sökte har känt hemvist inom riket och

han eller någon, till vilken handlingen vid surrogatdelgivning må överläm­

nas, ej träffas. Dessutom fordras att upplysning ej heller kan vinnas, var

den sökte uppehåller sig. Delgivning skall anses ha skett, då de föreskriv­

na åtgärderna vidtagits.

Enligt 13 § får surrogatdelgivning jämlikt 8 § eller kungörelsedelgivning

ej begagnas i fråga om stämning i brottmål. Vid delgivning av stämning i

tvistemål får surrogatdelgivning ej äga rum, med mindre anledning före­

kommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan. Samma in­

skränkning gäller i fråga om kungörelsedelgivning av stämning i tviste­

mål, då den sökte har känt hemvist inom riket. Har någon hos nedre

justitierevisionen anmält ombud, som äger för honom mottaga stämning

eller annan handling, får enligt 20 § delgivning ske med ombudet men kun­

görelsedelgivning får ej företagas, med mindre delgivning med ombudet ej

kan ske enligt övriga regler.

Delgivning i rättegång sker i allmänhet genom rättens försorg. Möjlig­

het föreligger för part att själv ombesörja delgivning, men denna möj­

lighet begagnas ytterst sällan. Närmare bestämmelser om domstolsdelgiv-

ning återfinnes i kungörelsen den 10 juli 1947 om delgivning i mål och ären­

den vid domstol (delgivningskungörelsen).

Enligt denna ankommer det på

domstolen att bestämma hur delgivning i rättegång i varje särskilt fall skall

verkställas. I första hand bör domstolen begagna sig av förfarandet att

sända delgivningshandlingen per brev med begäran om skriftligt erkännan­

de av mottagandet. Detta delgivningssätt bör användas, när domstolen på

förhand bedömer att den söktes erkännande av delgivningen kan påräknas.

Finnes delgivning ej kunna med trygghet äga rum på detta sätt, bör del­

givningen, om den som sökes vistas på ort med postanstalt av viss beskaf­

fenhet, äga rum enligt de särskilda reglerna för s. k. postdelgivning. I an-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

i slutet kuvert avlämnad i hans hemvist eller fäst på hans husdörr. 193 §

utsökningslagen innehåller analoga bestämmelser i fråga om underrättelse

om vräkning.

Kommittén

Efter redogörelse för förarbetena till gällande rätt och för åtskilliga till

kommittén framförda ändringsförslag beträffande delgivningsreglerna (pro­

memorian s. 94—109) anför kommittén till en början att bestämmelserna

om surrogatdelgivning i 33 kap. 8 § rättegångsbalken i första hand avser

delgivning med fysisk person. På grund av särskild hänvisning i 9 § är be­

stämmelserna emellertid tillämpliga även då delgivningen är riktad mot ju­

ridisk person, vilken icke har kontor av den beskaffenhet som angives i 9 §.

Har den juridiska personen icke sådant kontor, kan därför surrogatdelgiv­

ning ske exempelvis genom överlämnande av handlingen i firmatecknarens

bostad till dennes hustru eller annan vuxen medlem av det hushåll firma-

teckaren tillhör.

Ej heller finner kommittén gällande bestämmelser utgöra hinder mot att

delgivningsförsändelsen nedlägges i den söktes brevlåda jämte skriftlig an-

maning till den sökte att hos stämningsmannen bekräfta mottagandet. Ett

på dylikt sätt erhållet skriftligt erkännande om delgivning bör i regel god­

tagas som bevis om delgivningen. Däremot torde endast i undantagsfall in­

tyg av stämningsman om telefonbekräftelse av en delgivning kunna god­

tagas som delgivningsbevis.

Kommittén framhåller, att det väsentliga syftet med all delgivning är

att den sökte skall få del av handlingens innehåll. Med hänsyn härtill bör

det endast under noggrant bestämda och snävt begränsade villkor vara till-

låtet att verkställa delgivning på annat sätt än genom handlingens över­

lämnande till den som sökes för delgivning. Avvikelse härifrån innebär alltid

risk att den sökte ej får del av handlingen. Det är därför mycket viktigt att

tillse att såvitt möjligt garantier skapas för att handlingen verkligen kom­

mer den sökte tillhanda. Med hänsyn härtill kan det ej komma i fråga att

— såsom förordats i vissa till kommittén framförda ändringsförslag — tillåta

att handlingen skall anses överlämnad till den person som i sin tur har

att vidarebefordra handlingen till den sökte, även om den förstnämnde väg­

rar mottaga handlingen. Ej heller finner kommittén anledning slopa bestäm­

melsen att vid surrogatdelgivning meddelande om överlämnandet skall med

posten sändas till den sökte under hans vanliga adress. Kommittén under­

stryker att denna bestämmelse tillkommit för vinnande av ökad säkerhet

att handlingen verkligen kommer den sökte tillhanda. Med hänsyn till an­

språken på säkerhet måste även vissa villkor uppställas med avseende å den

person som har att överbringa handlingen till den sökte. Kommittén anser

därför att det vid delgivning i bostadshus bör krävas att överbringaren är

bosatt i samma hus som den sökte och därjämte på grund av sin ställning

har viss kontakt med denne. Föreligger ej dessa förutsättningar, ökar risker­

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

riktas mot att denna delgivningsform införes i rättegångsbalken. Härvid bör

uppställas samma förutsättningar som nu gäller i fråga om kungörelsedel-

givning med person, som har känt hemvist inom riket. Det bör således krä­

vas att varken den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må

överlämnas, träffas samt att upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte

uppehåller sig.

Kommittén påpekar, att enligt gällande bestämmelser kungörelsedelgiv-

ning ej får äga rum vid delgivning av stämning i brottmål. Ej heller får i

tvistemål sådan delgivning göras beträffande stämning med person som äger

känt hemvist inom riket, med mindre anledning förekommer att han avvikit

eller eljest håller sig undan. I mål om betalningsföreläggande är kungörelse-

delgivning icke tillåten i fråga om delgivning av föreläggandet med gälde-

nären. Motsvarande inskränkningar torde enligt kommitténs mening böra

gälla i fråga om delgivning genom försändelsens avlämnande i den söktes

hemvist eller fästande på hans husdörr. Jämväl i åtskilliga andra fall anser

kommittén det vara mindre lämpligt att delgivning sker på detta sätt. Även

då delgivningen avser annan handling än stämning i tvistemål, bör förfa­

ringssättet sålunda ej komma i fråga, med mindre anledning förekommer

att den sökte håller sig undan. Med hänsyn härtill ävensom till undvikande

av missbruk finner kommittén att beslut om delgivning genom försändelsens

avlämnande i den söktes hemvist eller fästande å hans husdörr, i likhet med

vad nu gäller om kungörelsedelgivning, bör fattas av rätten.

Införes regler av angivet innehåll, anser kommittén att möjligheten till

kungörelsedelgivning med person, som har känt hemvist inom riket, ej bör

bibehållas. Däremot finner kommittén reformen ej böra medföra inskränk­

ning av nuvarande möjligheter till surrogatdelgivning. Inskränkes dessa i

något hänseende, torde nämligen utrymmet för den nya delgivningsformen

bli alltför stort.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar kommittén att bestäm­

melser om delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist

eller fästande å hans husdörr upptages i 33 kap. 12 § andra stycket rätte­

gångsbalken i stället för nuvarande regler om kungörelsedelgivning med

person, som har känt hemvist inom riket. Enligt gällande lydelse av 13 § blir

det föreslagna delgivningsförfarandet uteslutet i fråga om delgivning av

stämning i brottmål. Ej heller blir i tvistemål förfarandet tillämpligt vid

delgivning av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte

avvikit eller eljest håller sig undan. Med hänsyn till att det i praktiken

knappast finns behov av att använda det föreslagna delgivningssättet mot

annan än svarande i tvistemål eller som är i delgivningshänseende likställd

med sådan person, räknar kommittén med att förfaringssättet, utan sär­

skilda bestämmelser därom, ej heller i övrigt kommer att tillämpas annat

än vid undanhållande.

Kommittén påpekar, att på grund av de hänvisningar, som finns i 33 kap.

20 § rättegångsbalken, 24 § lagsökningslagen och 123 § andra stycket kon­

kurslagen, de i dessa lagrum föreskrivna särskilda inskränkningarna i fråga

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

utförlig promemoria får redogöra för vidtagna åtgärder. Förtydligande be­

stämmelser härom kan införas i domstolens förordnande för stämningsman.

När stämningsmännen vid Stockholms rådhusrätt hos kommittén föreslagit

införandet av bestämmelser, som möjliggjorde fästande av delgivningshand­

ling på husdörr, förutsattes att detta förfaringssätt skulle ersätta eller

komplettera surrogatdelgivning. Erfarenheterna från tiden före 1948 har

visat att spikning icke förekom i större utsträckning. Enligt delgivnings-

centralens uppfattning bör bestämmelserna om handlingens avlämnande i

den söktes hemvist eller fästande på hans dörr införas såsom en komplette­

ring genom ett tredje stycke till 33 kap. 8 § med den begränsning som föl­

jer av 13 §. Även Stockholms stadskanslis organisationsavdelning

ifråga­

sätter, om icke stämningsmännen bör kunna bemyndigas att vidtaga åtgär­

derna på eget ansvar och framhåller bl. a. att man härigenom skulle undvika

den försening som uppkommer då delgivningsmannen först skall utverka

domstolsbeslutet. Möjligheten att anslå en delgivning torde emellertid ha

större värde som påtryckningsmedel än som faktiskt delgivningsmedel. Det

kan därför tänkas att man uppnår goda och snabba resultat även enligt

kommitténs föx-slag, därest delgivningsmännen till den sökte avsänder ett

meddelande om att de hos domstol kommer att begära tillstånd att anslå

delgivningen, om den sökte håller sig undan.

Stockholms stadskanslis organisationsavdelning

vänder sig mot att be­

talningsföreläggande och föreläggande i mål om borgenärsed ej skall kunna

delgivas enligt det föreslagna förfarandet. Anledningen till att dessa hand­

lingar undantagits synes enligt organisationsavdelningens mening när­

mast vara rent formell, i det att 33 kap. 12 § rättegångsbalken hittills endast

behandlat kungörelsedelgivning och denna delgivningsmetod icke är till­

låten enligt lagsöknings- och konkurslagarna. Delgivningsccntralen i Stock­

holm

finner det otillfredsställande att betalningsföreläggande efter genom­

förandet av kommitténs förslag, liksom hittills, icke kan delgivas personer,

som undanhåller sig och är bosatta i fastighet utan portvakt. Eu mycket stor

del av Sveriges befolkning bor i enfamiljshus.

I anledning av kommitténs synpunkter rörande surrogatdelgivning för­

klarar Svenska fastighetsarbetareförbundet

sig ha ytterligare stärkts i sin

uppfattning att fastighetsarbetare (portvakter) helt bör befrias från skyl­

digheten att överbringa delgivningsförsändelser till hyresgäster. Delgivning',

åtminstone i städer och större samhällen, bör helt kunna ske genom post­

verket. Stockholms stadskanslis organisationsavdelning

framhåller att ett

något vidgat område för delgivningsmännen att handla efter eget omdöme

sannolikt skulle vara mera till gagn än till skada. Om brevförsändelse direkt

från domstolen kommer till allmän användning för ett första delgivnings-

försök, torde de personer, som ej vill få grannar och andra utomstående in­

blandade i sina förbindelser med myndigheterna, få ökade möjligheter att

skydda sig mot insyn. Detta utgör enligt organisationsavdelningens uppfatt­

ning ett stöd för de till kommittén framförda förslagen om ökade möjlig­

heter att företaga surrogatdelgivning.

20

brevlåda. Även brevlåda, som är anbragt utanpå en dörr eller på en vägg

till den söktes bostad, torde få begagnas. Däremot torde försändelsen ej

kunna anses avlämnad, om den nedlagts i brevlåda utan yttre samband med

bostaden, t. ex. vid en grind eller vid närmaste korsväg. Försändelsen bör

icke fästas på husdörren, om den kan avlämnas på annat sätt; detta torde

dock icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten. Kuvertet bör — liksom

fallet är vid andra former av delgivning i rättegång — vara försett med upp­

gift om domstolens namn samt namn och adress å den sökte.

Anslås försändelsen på den söktes husdörr, åtnjuter densamma det rätts­

skydd, som stadgandet i 10 kap. 12 § strafflagen om straff för skadande el­

ler borttagande av »myndighets anslag eller insegel» lämnar.

Det synes lämpligt att tillämpningsområdet för den nya delgivningsfor-

men begränsas inom den ram som gäller för kungörelsedelgivning med per­

son som har känt hemvisit i riket. I några remissyttranden har föresla­

gits att även föreläggande för gäldenär i mål om betalningsföreläggande och

i mål om borgenärsed skall kunna delgivas i förevarande ordning. Med

hänsyn till domstolsprocessens speciella karaktär i nämnda mål anser jag

mig ej kunna biträda dessa förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att beslut om delgivning genom hand­

lingens avlämnande i den söktes hemvist eller fästande på hans husdörr bör

fattas av rätten. Vid prövning av frågan i det enskilda fallet måste hänsyn

nämligen tagas till flera olika faktorer, såsom målets art, delgivningens

speciella betydelse etc., bedömanden som lämpligen bör ankomma på rätten.

Intet hindrar dock att stämningsman, som ej lyckas med delgivningsförsök

och ej kan få upplysning om var den sökte uppehåller sig, skriftligen under­

rättar den sökte om att stämningsmannen kommer att hos domstolen be­

gära tillstånd att få avlämna försändelsen i hemvistet eller fästa den på

husdörren, däresit den sökte ej ger sig till känna. Sådan underrättelse bör

uppenbarligen icke lämnas, då anledning förekommer att den sökte har fullt

legitima skäl för sin bortovaro.

Såsom i ett remissyttrande framhållits kan det naturligtvis förekomma

situationer, då kungörelsedelgivning i nu föreskriven form är att föredraga

framför det nya delgivningssättet. Möjligheten att använda denna delgiv-

ningsform bör därför icke inskränkas. Reglerna om kungörelsedelgivning

med person, som har känt hemvist inom riket, bör följaktligen bibehållas i

rättegångsbalken vid sidan av de nya delgivningsbestämmelserna. Det tor­

de få ankomma på rätten att besluta, om det ena eller det andra av de två

delgivningssätten skall tillämpas.

Reglerna om den nya delgivningsformen torde lämpligen böra upptagas i

33 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken. Lagändringen föranleder vissa

formella jämkningar i 12 och 17 §§ konkurslagen.

Kommittén har anfört att delgivning skulle kunna komma till stånd ge­

nom att delgivningshandlingen nedlägges i den söktes brevlåda, om sam-

tidigt avgiven skriftlig anmaning till den sökte att hos stämningsmannen

bekräfta mottagandet efterkommes. Gällande administrativa föreskrifter om

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

skrives, att annan än försvarare är skyldig att avgiva utsaga i mål angå­

ende brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

I fråga om de sålunda angivna enskilda yrkesutövarna — advokat, läka­

re, barnmorska och deras biträden — ges regler om tystnadsplikt i 30 §

av de av Kungl. Maj :t den 31 oktober 1947 (nr 826) fastställda stadgarna

för Sveriges advokatsamfund, 60 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 de­

cember 1930 (nr 442) och 13 § reglementet den 11 november 1955 (nr 592)

för barnmorskor. Advokat är »skyldig att, där god advokatsed så fordrar,

förtiga vad han erfarit i sin yrkesutövning». Läkare är förbjuden att »yppa

vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat». Barnmors­

ka får ej yppa vad henne i denna egenskap blivit meddelat i förtroende,

ej heller i oträngt mål uppenbara vad hon själv iakttagit angående barna­

föderskas enskilda förhållanden.

Vid sidan av de regler om tystnadsplikt, för vilka nu redogjorts, utsäges

i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, att om tystnadsplikt för präst är särskilt

stadgat. Denna erinran i lagtexten syftar på en bestämmelse i 7 kap. kyrko­

lagen — »om hemliga skriftermål» — där 2 § lyder:

När synden är så hemlig, att hon ingen annan än Gud och syndaren eller

flera i synden delaktiga kunnig är, och syndaren för prästen henne bekän­

ner och ångrar samt bättring lovar, då skall han avlösas, och ingen präst­

man må en sådan syndare och hans brott röja (vid livsstraff till görande).

Utkommer något sådant av prästen eller någon, som står på lur, det skall

aldrig äga vitsord, och en sådan lurant skall, ävensom prästen, straffas (till

livet).

Åsidosätter präst som lyder under domkapitel sin tjänsteplikt, äger dom­

kapitlet enligt 13 § 2 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel (nr

567) tilldela honom varning eller suspendera honom. I svårare fall sker åtal

vid domstol.

I visst hänseende åtnjuter även frikyrkopastor befrielse från vitinesplikt,

nämligen när han tjänstgjort som medlare mellan äkta makar. Enligt stad­

gandet i 14 kap. 3 § giftermålsbalken må medlare i äktenskapstvister ej

höras som vittne om vad han vid medlingen erfarit. Medling mellan makar

kan enligt 14 kap. 1 § giftermålsbalken verkställas förutom av präst i för­

samling av svenska kyrkan även av behörig vigselförrättare inom annat

trossamfund. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § giftermålsbalken äga rum

inom svenska kyrkan och inom annat trossamfund, om Konungen medgi­

vit, att vigsel må förrättas inom samfundet. Sådan rätt att förrätta vigsel

har medgivits prästerskap hos ett flertal frikyrkliga samfund.

Historik

Före processreformen modifierades vittnesplikten av spridda bestäm­

melser om att vittne ej ägde uttala sig rörande vissa omständigheter. För­

utom förut citerade, alltjämt gällande stadgande i kyrkolagen föreskrevs

exempelvis i 17 kap. 7 § äldre rättegångsbalken, att fullmäktig ej ägde vitt­

24

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Frågans behandling vid 1954 års riksdag

I två vid 1954 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 36 och 11:56)

framhölls att medan en statskyrkoprästs tystnadsplikt, när det gällde bikt,

var skyddad enligt lag en frikyrkopastor vid avgivande av vittnesmål kunde

åläggas att yppa vad som förtrotts honom under tysthetslöfte. Under hän­

visning härtill hemställdes i motionerna om utredning angående lagskydd åt

frikyrkopastors tystnadsplikt.

Sedan första lagutskottet inhämtat yttranden1 över motionerna från vissa

myndigheter och sammanslutningar anförde första lagutskottet i sitt av riks­

dagen sedermera godkända utlåtande (nr 16) att den i motionerna påtalade

olikheten i fråga om tystnadsrätten icke syntes låta sig väl förena med den

likställighet mellan svenska kyrkan och andra trossamfund, som religions­

frihetslagen förutsatte. De djupt personliga förtroenden, vilka under biktens

insegel kunde givas en själasörjare, borde denne äga bevara vid vittnesför­

hör, oavsett vilket trossamfund han tillhörde. Att detta torde vara en allmänt

omfattad uppfattning, syntes utskottet framgå av i ärendet inkomna yttran­

den. Den nuvarande ordningen innebar emellertid, att en domstol om saken

ställdes på sin spets nödgades förelägga en som vittne åberopad frikyrko­

pastor att redogöra för vad han erfarit vid mottagande av bikt.

Utskottet framhöll, att avsevärda svårigheter var förenade med en lag­

ändring i det angivna syftet. Framför allt var det vanskligt att avgränsa den

grupp, som kunde finnas böra erhålla tystnadsrätt vid avgivande av vittnes­

mål. Frikyrkoförsamlingarna ägde icke alltid en från församlingens övrigå

medlemmar fast avgränsad pastorsbefattning, vilket vore en naturlig följd av

att frikyrkorörelserna utvecklats ur enskilda sammanslutningar för gemen­

sam andaktsövning under ledning endast av lekmän. Denna karaktär hade

i en del fall bibehållits, men i andra fall hade sammanslutningarna efter

hand vunnit en fastare organisation och anställt särskilda pastorer. Inom

flera av de större frikyrkorörelserna anordnades en grundlig pastorsutbild-

ning, och stränga krav ställdes på dem som önskade anställning som pastor,

under det andra religiösa samfund anlitade lekmän, som icke fått någon sär­

skild utbildning för detta ändamål.

Under hänvisning till nu angivna omständigheter ifrågasatte utskottet hu­

ruvida en utvidgning av tystnadsrätten icke borde begränsas till pastorer

inom sådana frikyrkliga trossamfund, som erhållit vigselrätt. Det vore vis­

serligen ej givet, att urvalet av de samfund, inom vilka vigsel må förrättas,

skedde efter samma synpunkter, som borde vara avgörande för nu ifråga­

satta begränsning. För att generellt vigselmedgivande skulle kunna medgivas

ett trossamfund torde emellertid ställas sådana utbildnings- och kompetens­

krav på dess pastorer, att vad som i sådana hänseenden kunde fordras för eu

utvidgning av tystnadsrätten måste anses uppfyllt. En gränsdragning efter

angivna linjer, vilken genom sin anknytning till en redan bestående indel­

1 Beträffande innehållet i yttrandena, se L'U 1954:16 s. 14—17.

26

Kungl. Mcij:ts proposition nr 85 år 1960

re kompetens, minska givetvis betänkligheterna mot att inskränka vittnes-

plikten utan motsvarande sanktion för tystnadsplikten. Genom en lämpligt

avvägd begränsning skulle man även komma till rätta med de farhågor för

missbruk av tystnadsrätten för de fall, att sådan rätt medgåves personer,

vilka, i motsats till ämbets- och tjänstemän samt andra i 36 kap. 5 § rätte­

gångsbalken upptagna yrkesutövare, ej äro underkastade disciplinär tillsyn.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan om utredning angående

rätt för frikyrkopastor att undandraga sig vittnesmål angående vad som

blivit honom förtrott i hans egenskap av själasörjare.

Såsom tidigare nämnts godkände riksdagen utskottets utlåtande, och riks­

dagsskrivelsen i ämnet (nr 164) överlämnades sedermera till 1951 års rät-

tegångskommitté.

Kommittén

I sin i ämnet avgivna promemoria anför rättegångskommittén att det

icke kan anses tillfredsställande att en pastor i ett frikyrkosamfund skall

vara skyldig att vittna om vad som anförtrotts honom som själasörjare,

medan för en statskyrkopräst obegränsad sådan skyldighet icke förelig­

ger. Kommittén anser det önskvärt, att denna motsättning blir undan­

röjd. Det är emellertid av vikt, att den utvidgning av tystnadsrätten som

sålunda bör komma till stånd icke sträcker sig längre än till personer, som

verkligen framstår såsom själasörjare. Med hänsyn till den vitt skilda struk­

turen hos olika trossamfund synes en begränsning av tystnadsrätten böra

ske till sådana samfund som vunnit en fastare organisation.

Enligt vad kommittén påpekar förekommer numera ej längre någon form

för erkännande av vissa trossamfund. En särskild form av auktorisation för

att tillgodose det syfte som här är i fråga torde icke böra tillskapas. I sam­

band med att Kungl. Maj :t lämnar medgivande till att vigsel må äga rum

inom visst trossamfund sker emellertid en prövning av samfundets organi­

sation. Det är visserligen icke givet att denna prövning sker efter samma

synpunkter som bör vara avgörande för frågan om undantag från vittnes-

plikten. Av förarbetena till religionsfrihetslagen framgår dock att ett sam­

fund för att erhålla vigselrätt förutsättes ha erforderlig fasthet i organisa­

tionen och sådana utbildnings- och kompetenskrav på dess pastorer att vig­

selrätt kan anförtros dem. Med hänsyn till den prövning, som sålunda sker,

torde det vara möjligt att utvidga tystnadsrätten till sådana samfund som

erhållit generellt vigselmedgivande. Med en på så sätt bestämd avgränsning

skulle de flesta frikyrkosamfund komma att omfattas av tystnadsrätten.

Därest tystnadsrätten begränsas till de trossamfund, som erhållit generellt

vigselmedgivande, torde några större praktiska svårigheter enligt kommit­

téns mening icke föreligga alt utskilja de personer inom samfunden, som

har sådan ställning att undantaget från vittnesplikten bör gälla för dem.

Det bör icke ifrågakomma att begränsa tystnadsrätten till att omfatta en­

dast de personer inom samfunden som erhållit behörighet som vigselförrät-

tare enligt länsstyrelsens bemyndigande. Tystnadsrätten bör gälla för alla

28

släg. Evangeliska fosterlandsstiftelsen

förklarar sig dela kommitténs upp­

fattning, att det icke kan anses tillfredsställande, att en pastor i annat tros­

samfund än svenska kyrkan skall vara skyldig att vittna om vad som an-

förtrotts honom i den personliga själavården, medan för statskyrkopräst

obegränsad sådan skyldighet icke föreligger. Denna motsättning synes icke

överensstämma med den likställighet mellan svenska kyrkan och andra tros­

samfund, som 1951 års religionsfrihetslagstiftning förutsätter. Då därtill

kommer, att även pastorer i annat trossamfund än svenska kyrkan bedri­

ver en omfattande själavård, och de människor, som anförtror sig åt dem,

bor kunna veta, att dessa icke är skyldiga att inför domstol röja, vad som

anförtrotts dem i deras egenskap av själasörjare, synes ifrågavarande mot­

sättning böra undanröjas. Förbundet för religionsfrihet

anser det icke böra

föreligga någon principiell skillnad mellan statskyrkopräster och andra pre­

dikanter. Frikyrkliga samarbetskommittén

finner det högst angeläget att

frågan om frikyrkopastors rätt att undandraga sig vittnesmål om vad som

blivit honom anförtrott i hans egenskap av själasörjare regleras. Denna frå­

ga har inom de frikyrkliga samfunden under senare år fått en växande ak­

tualitet genom att dessa samfunds pastorer i allt större omfattning i sin

själavårdande verksamhet får betjäna även människor utanför de frikyrk­

liga församlingarna. Hovrätten för Västra Sverige

förklarar sig i princip dela

åsikten att själasörjare vare sig de är präster i svenska kyrkan eller tillhör

frikyrkosamfund bör, när de åberopas såsom vittnen i rättegång, beredas

samma rätt att undandraga sig vittnesmål angående vad som blivit dem för­

trott i deras ifrågavarande egenskap.

Vad angår utformningen av en lagreform på området

har kommitténs huvudförslag — innebärande ändring såväl av 36 kap. 5 §

rättegångsbalken som 7 kap. 2 § kyrkolagen — utsatts för kritik i flera

av ytti andena. Linköpings domkapitel

erinrar om processlagberedningens

yttrande, att övervägande skäl talar för att frågan om statskyrkoprästs rätt

att iakttaga tystnad alltjämt regleras av den kyrkliga lagstiftningen. Ur kyr­

kans synpunkt föreligger intet skäl till lagändring i det berörda ärendet. Nå­

gon framställning härom har icke heller gjorts från kyrkligt håll. Även om

kyrkolagen icke ger präst rätt och skyldighet att iakttaga tystnad i den om­

fattning, som de till grund för utredningen liggande motionerna menar, så

bör tystnadsplikten få betraktas som ett till ämbetet hörande åliggande.

Därest nu statsmakterna lagstiftningsvägen vill garantera tystnadsrätt för

frikyrkopastorerna, som tidigare saknat dylik rätt, torde detta i och för sig

icke utgöra något vägande skäl för ändring av den lagstiftning, som redan

reglerar den svenska kyrkans prästerskap åvilande tystnadsrätten och tyst­

nadsplikten. Den för frikyrkopastor avsedda tystnadsrätten bör garanteras

och intagas i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, där övriga i likartade uppgifter

ställda personer närmare är angivna.

Ej heller hovrätten för Nedre Norrland

ansluter sig till kommitténs hu­

vudförslag. Denna remissinstans hävdar, att frikyrkopastorerna bör tiller­

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

ning av vad som kan anses vara gällande rätt i detta avseende är det omöj­

ligt att bedöma huruvida icke kommitténs förslag innebär en — måhända

sakligt omotiverad — utvidgning av förbudet mot vittnesmål till fall som

icke omfattas av de nu gällande bestämmelserna. Det är å andra sidan tyd­

ligt, att kommitténs förslag — såvitt gäller statskyrkans prästerskap — i

vissa hänseenden innebär en väsentlig försämring av det skydd för bikthem­

ligheten som bestämmelserna i kyrkolagens 7 kap. 2 § avsett att tillskapa.

Till en början är här att beakta det av kommittén påpekade förhållandet att

kyrkolagens bestämmelser i ämnet är givna till skydd för bikten såsom så­

dan och gäller gentemot båda parterna vid bikten. Den som biktat sig kan

alltså icke genom att samtycka till ett vittnesförhör tvinga prästen att vittna

om vad han erfarit. Ett genomförande av kommitténs förslag, vilket såsom

kommittén framhållit förutsätter att kyrkolagen ändras, innebär i detta

hänseende en ganska väsentlig ändring, för vilken ingen motivering lämnats.

Men vidare bör observeras att kommitténs förslag innebär att skyddet för

bikthemligheten, som nu är absolut, försvagas därigenom att stadgandet i

36 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken göres tillämpligt även på stats­

kyrkans präster. Följden härav skulle bli att en statskyrkopräst i vissa gröv­

re brottmål skulle bli skyldig att vittna om vad han erfarit under bikt. Enligt

samfundets uppfattning måste starka tvivel råda om det sakligt berättigade

i de nu antydda försämringarna av skyddet för bikthemligheten. Enligt sam­

fundets mening synes kommitténs förslag i fråga om statskyrkans präster

icke så mycket ha förestavats av en övertygelse om att de nu gällande reg­

lerna lämpligen bör ändras utan snarare föranletts därav att kommittén trott

sig genom dessa ändringar kunna skapa en lagtekniskt framkomlig väg att

tillmötesgå önskemålet om likställighet i det avseende varom här är fråga

mellan frikyrkopastorerna och statskyrkans prästerskap. En sådan likstäl­

lighet vore i och för sig motiverad, men den bör enligt samfundets uppfatt­

ning icke åstadkommas genom att man utan sakligt vägande skäl ändrar de

för statskyrkans präster nu gällande reglerna och likställer dessa präster

med advokater, läkare m. fl. Vad särskilt angår frikyrkopastorerna är det

enligt samfundets mening tydligt att man, med utgångspunkt från att de

i fråga om skyddet för bikthemligheten bör vara likställda med statskyrkans

präster, har att beakta samma synpunkter som i det föregående anförts be­

träffande de sistnämnda. Även beträffande frikyrkopastorerna kan sålunda

ifrågasättas huruvida icke kommitténs förslag å ena sidan innebär ett alltför

vidsträckt förbud mot vittnesmål och å andra sidan —- i de fall där förbudet

bör gälla — innefattar sakligt omotiverade inskränkningar i skyddet för bikt­

hemligheten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

(styrelsens majoritet), som avstyrkt

förslaget och förordat att frågan underkastas ytterligare utredning, anser

att rättegångskommitlén ej lyckats komma helt till rätta med de svårigheter,

som är förenade med en lagändring i förevarande fråga. Det synes förening­

en som om förslaget beträffande tvstnadsrättens omfattning går längre än

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Hovrätten, som saknar närmare kännedom rörande förhållandena inom

de olika samfunden, har sig bekant att det inom vissa av dessa är försam­

lingarna obetaget att till pastorsbefattning kalla samfundsmedlem, oavsett

om denne genomgått predikantutbildning eller ej. Om och i den mån det

faktiskt förekommer att pastorsbefattningar beklädes med personer utan

dylik utbildning, synes underlaget för rättegångskommitténs ståndpunkts-

tagande i denna del vackla. Hovrätten hävdar vidare, att just med hänsyn

till den för frikyrkosamfunden typiska medverkan av lekmän (personer

vilka saknar pastorsutbildning), vilken lärer omfatta även själavården

(t. ex. heltidsanställda evangelister), det sannolikt ibland torde kunna er­

bjuda praktiska svårigheter att i ett givet fall avgöra huruvida den såsom

vittne åberopade personen skall anses innehava befattning såsom själa­

sörjare.

Även hovrätten för Nedre Norrland

anser den ifrågavarande avgränsning-

en erbjuda vissa svårigheter. En begränsning till i huvudsak pastorer sy­

nes dock, såvitt hovrätten kunnat finna, stå i god överensstämmelse med i

vart fall många frikyrkliga samfunds uppfattning. Det av rättegångskom-

mittén föreslagna ordet själasörjare är till sin innebörd obestämt. Be­

greppet själasörjare synes kunna omfatta envar, som ägnar sig åt själa­

vård, ett uttryck som ej är alldeles lätt att tolka. Själavårdande verksam­

het torde i ej ringa grad utövas av diakonissor, slumsystrar in. fl., vilka

knappast bör fritagas från vittnesplikt. Den av hovrätten åsyftade begräns­

ningen skulle måhända kunna vinnas genom att i stället — beträffande

personer inom annat trossamfund än svenska kyrkan — en anknytning gö-

res till den ställning som präst i svenska kyrkan intager. Sveriges advokat­

samfund

hävdar, att begreppet själasörjare är alltför vagt för att lämp­

ligen kunna användas i detta sammanhang. Av två skäl är det av betydelse

att kretsen av de personer, som gentemot en begäran om vittnesförhör

kan åberopa tystnadsplikt, blir bestämd med sådan grad av exakthet att

tvekan icke skall behöva uppstå rörande frågan huruvida en såsom vittne

åberopad person tillhör eller icke tillhör denna krets. Dels är det nämli­

gen av vikt för allmänheten att, innan uppgifter lämnas i förtroende, kun­

na bedöma huruvida den åt vilken man vill anförtro sig omfattas av tyst­

nadsplikten eller icke, dels är det med hänsyn till rättegångarnas behöriga

förlopp angeläget att domstolarna icke skall behöva ställas inför tvek­

samma spörsmål huruvida en vass person skall få höras som vittne eller

icke. De personkategorier som omfattas av de nu gällande bestämmelserna

i 36 kap. 5 § rättegångsbalken är skarpt avgränsade, men detta skulle

icke längre bli fallet, om kretsen utökas med »själasörjare». Skall en lag­

ändring i förevarande avseende genomföras, ifrågasätter samfundet om det

icke vore lämpligast att i lagtexten använda ordet präst såsom beteckning

för de personer som här åsyftas. Därmed skulle enligt samfundets upp­

fattning vinnas en önskvärd begränsning av den personkrets inom vilken

frihet från vittnesplikt skulle föreligga. Den skulle nämligen bli begränsad

till pastorer inom sådana samfund, som är fastare organiserade med ett

klart avgränsat pastorsämbete. Särskilt om frihet från vittnesplikt införes

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

ha samma rätt som de samfundsreligiösa att kräva tystnadsrätt för denne.

Förbundet är väl medvetet om att detta delvis ligger utanför ramen för den

nu aktuella utredningen, men anser att hela frågan bör tagas upp i detta

sammanhang, eftersom den föreslagna lösningen är ägnad att försvåra och

avsevärt försena en lösning av problemet.

Beträffande förslaget om begränsning av tystnadsrätten

till de trossamfund, som erhållit generellt vigsel­

medgivande finner

Frikyrkliga samarbetskommittén

det angeläget att

en klar avgränsning kommer till stånd i fråga om den kategori på vilken

den föreslagna nya lagstiftningen äger tillämpning. Därvid synes en lämp­

lig gräns kunna dragas dels vid de samfund som i samband med erhållen

vigselbehörighet visat sig uppfylla kravet på viss fasthet i organisationen,

dels vid personer inom ifrågavarande samfund som otvetydigt har ställning

som själasörjare.

Hovrätten för Nedre Norrland

erinrar om att dissenterlagskommittén på

sin tid betonade att ett trossamfund för att kunna tillerkännas vigselrätt

icke finge sakna organisatorisk fasthet och att samfundet borde prövas va­

ra på visst sätt kvalificerat att tjäna såsom ett rättsordningens organ. Dessa

synpunkter är enligt hovrättens mening visserligen av betydelse i fråga om

vigselrätt. Några liknande synpunkter kan dock knappast anföras i fråga

om vittnespliktens utsträckning. Här bör fastmer varje samfunds egna

trosläror anses ensamt avgörande. Inskränkning av tystnadsrätten till tros­

samfund, inom vilket vigsel må förrättas, förefaller därför omotiverad. Den

ter sig också lagtekniskt egendomlig; sambandet mellan vigselrätt och tyst­

nadsrätt blir för läsaren obegripligt. För övrigt förtjänar det framhållas att

också andra religioners intressen måste tillgodoses. Att bikt eller därmed

jämförliga förtroenden kan förekomma även i trossamfund, som ej med­

givits vigselrätt, synes hovrätten sannolikt.

Advokatsamfundet

gör å sin

sida gällande, att begränsningen till de trossamfund, som erhållit vigselrätt,

torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, då nämligen de flesta frikyrko­

samfund erhållit generellt vigselmedgivande. Vidare kan invändas att pröv­

ningen av frågan om vigselmedgivande icke torde ske efter samma syn­

punkter, som bör vara avgörande för frågan om undantag från vittnes-

plikten.

Förbundet för religionsfrihet

framför allvarliga betänkligheter mot för­

slaget att sammankoppla rätten att slippa avlägga vittnesmål med vigselrät­

ten. En kyrklig vigsel har för närvarande både en juridisk och en religiös

funktion. Det är därför naturligt att samhället måste ställa vissa krav på

vigselförrättarnas kvalifikationer. Den tid torde väl emellertid icke vara av­

lägsen då äktenskapets juridiska sida regleras genom obligatoriskt civil­

äktenskap, varefter det givetvis bör stå vem som helst fritt att nedkalla

gudomlig välsignelse över föreningen.

Om frågan huruvida i samband med införande för frikyrkopastorer av

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

sen är så djupt förankrad inom de frikyrkliga samfundens pastorskårer, alt

samarbetskommittén för sin del skulle kunna överväga att, som ett tillmö­

tesgående av allmänna önskemål om en formell rättslig bekräftelse av re­

dan existerande förhållanden, förorda en lagstiftning också om tystnads­

plikt. Här synes en direkt parallell föreligga till den rätt och sanktionerade

plikt till tystnad varom 14 kap. 3 § andra stycket giftermålsbalken stadgar

beträffande medlare i äktenskap.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen

ger uttryck åt den uppfattningen afl,

därest lagligt skydd ges pastor att inför domstol förtiga bikthemlighet, ab­

soluta krav också måste kunna ställas på honom att i tystnad bevara så­

dant, som yppats för honom under bikt. Garantier härför torde emellertid

kunna vinnas på annat sätt än genom lagstiftning, nämligen dels genom alt

kravet på absolut tystnad beträffande sådant, som yppats under bikt, under-

strykes vid pastorsutbildningen i berörda trossamfunds teologiska skolor,

dels genom en bestämmelse, att pastorerna vid inträdet i sina ämbeten un­

der högtidliga former avlägger löfte att icke röja sådant, som anförtrotts dem

i deras egenskap av själasörjare. Inom Evangeliska fosterlands-stiftelsen

tillämpas redan en dylik ordning.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår gäller enligt kyrkola­

gen, att präst inom svenska kyrkan är förpliktad att iakttaga tystnad om

det som han under biktens insegel erfarit. Genom att stadgandet i 36 kap. 5 £

rättegångsbalken, vilket upptar vissa regler om befrielse från vittnesplik-

ten, innehåller en hänvisning till nämnda stadgande i kyrkolagen är stats­

kyrkopräst förhindrad att vid avgivande av vittnesmål yppa sådana förtroen­

den. För pastor tillhörande annat trossamfund föreligger ej något motsva­

rande undantag från vittnesplikten.

Rättegångskommitténs förevarande förslag, som tillkommit på riksda­

gens initiativ, syftar till alt utjämna den olikhet, som i nu angivna hän­

seende råder mellan statskyrkans präster och prästerna inom frikyrkosam­

funden. Mot detta syftemål har vid remissbehandlingen ej framkommit någ­

ra invändningar, och även för egen del anser jag det i princip riktigt att fri­

kyrkopastorerna här tillförsäkras en ställning, motsvarande den som till­

kommer prästerna inom svenska kyrkan. En reform i denna riktning måste

anses ligga i linje med de grundsatser, varpå den svenska religionsfrihets-

lagstiftningen bygger.

Kommitténs förslag innebär, att frikyrkopastorerna skall i avseende å

vittnesplikt jämställas med de kategorier som omförmäles i 36 kap. 5 §

andra stycket rättegångsbalken (advokater, läkare in. fl.). För att full lik­

ställighet mellan statskyrkopräster och frikyrkopastorer skall ernås har

kommittén emellertid samtidigt föreslagit, att jämväl statskyrkoprästerna

skall jämställas med nämnda kategorier. Detta innebär, att den för stats­

kyrkopräst nu gällande mycket vidsträckta tystnadsplikten skulle begrän­

sas i så måtto, att den som givit förtroendet skulle kunna medgiva vittnes­

38

beträt lande vittnesplikten ej behöver törknippas med en däremot svarande

sanktionerad tystnadsplikt för frikyrkopastor. Såsom framhållits i lagstift­

ningsärendet föreligger redan nu i vissa fall en frihet från vittnesplikt utan

att denna är förbunden med en straffsanktionerad tystnadsplikt. Vad fri­

kyrkopastorerna beträffar torde man kunna räkna med att här avsedda

förtroenden bevaras oavsett att någon i lag uttryckt tystnadsplikt ej före-

ligger. Tydligtvis uppfattas tystnadsplikten inom frikyrkosamfunden såsom

ett så starkt religiöst motiverat krav att lagstiftning i ämnet näppeligen

kan tänkas få någon egentlig betydelse. Enligt vad som upplysts brukar

frikyrkopastorerna vid sin utbildning regelmässigt åläggas att i tystnad be­

vara vad de vid personlig själavård erfarit.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts förordar jag att till 36

kap. 5 § sista stycket rättegångsbalken fogas en bestämmelse, enligt vilken

präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant

samfund intager motsvarande ställning icke må höras som vittne om något

som han erfarit vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga för­

hållanden. Den i nämnda stycke upptagna hänvisningen till kyrkolagen tor­

de i anslutning härtill böra redaktionellt jämkas.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­

tet upprättats förslag till

1)

lag om ändring i rättegångsbalken;

samt

2)

lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga

(Bilaga A)

till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

hemvist inom riket och han eller nå- hemvist inom riket och han eller nå­

gon, till vilken handlingen enligt 8 § gon, till vilken handlingen enligt 8 §

må överlämnas, ej träffas, samt upp- må överlämnas, ej träffas, samt upp­

lysning ej heller kan vinnas, var den lysning ej heller kan vinnas, var den

sökte uppehåller sig.

sökte uppehåller sig.

Finner rätten

skäl därtill, må den i stället förord­

na, att handlingen i slutet kuvert

skall avlämnas i den söktes hemvist

Delgivning skall--------— —

eller fästas å hans husdörr.

----------------- — -— — blivit fullgjort.

Ämbets- eller tjänsteman----

Ej heller —-------------- —-------

Rättegångsombud, biträde —

Utan hinder-----------------------

36 Kap.

5 §•

------ --------- -------- -----------------iakttaga tystnad.

---------- —------ samtycker därtill.

---- ---------------------------------------- må yppas.

-------------------- — två år.

Om tystnadsplikt för präst är sär- Om tystnadsplikt för präst

inom

skilt stadgat.

svenska kyrkan

är särskilt stadgat.

Präst inom annat trossamfund än

svenska kyrkan eller den som i så­

dant samfund intager motsvarande

ställning må icke höras som vittne

om något, som han vid hemligt skrif­

termål eller under därmed jämförliga

förhållanden erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

sökningen inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutred­

ningsman, ej samtliga dödsbodeläga­

re ansökningen och skall förty den­

samma prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehål­

ler sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad på sätt i 33

kap. 12 § rättegångsbalken sägs. Är

målet, då gäldenären dör, redan hän-

skjutet till rätten, varde dödsboet

kallat att inför rätten yttra sig över

ansökningen, och gälle beträffande

frånvarande delägares kallande vad

nyss sagts. Söker borgenär, att avli­

den gäldenärs bo skall avträdas till

konkurs, skall i fråga om ansökning­

ens delgivning med dödsboet och del­

ägares kallande till rätten tillämpas

vad i första och andra punkterna fö­

reskrivits.

(Föreslagen lydelse)

ningen inom fjorton dagar från del­

fåendet. Medgiva, i fall då dödsbo ej

står under förvaltning av boutred­

ningsman, ej samtliga dödsbodeläga­

re ansökningen och skall förty den­

samma prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehål­

ler sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad på sätt i 33

kap. 12 §

första stycket

rättegångs­

balken sägs. Är målet, då gäldenären

dör, redan hänskjutet till rätten, var­

de dödsboet kallat att inför rätten

yttra sig över ansökningen, och gälle

beträffande frånvarande delägares

kallande vad nyss sagts. Söker bor­

genär, att avliden gäldenärs bo skall

avträdas till konkurs, skall i fråga

om ansökningens delgivning med

dödsboet och delägares kallande till

rätten tillämpas vad i första och and­

ra punkterna föreskrivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 Kap.

5

Ämbets- eller tjänsteman--------------

Ej heller må advokat, läkare, tand­

läkare, barnmorska eller deras bi­

träden höras angående något, som på

grund av denna deras ställning för-

trotts dem eller de i samband därmed

erfarit, med mindre det är i lag med­

givet eller den, till vilkens förmån

tystnadsplikten gäller, samtycker där­

till.

Rättegångsombud, biträde-------

Utan hinder--------------------------------

Om tystnadsplikt för präst är sär­

skilt stadgat.

§•

- ----------------- iakttaga tystnad.

Ej heller må

själasörjare i svenska

kyrkan eller i annat trossamfund,

inom vilket enligt Konungens medgi­

vande vigsel må förrättas,

advokat,

läkare, tandläkare, barnmorska eller

deras biträden höras angående något,

som på grund av denna deras ställ­

ning förtrotts dem eller de i sam­

band därmed erfarit, med mindre

det är i lag medgivet eller den, till

vilkens förmån tystnadsplikten gäl­

ler, samtycker därtill.

----------------------må yppas.

två år.

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1960

närmare förutsättningarna m. m. bibehölls detta förfarande, s. k. spikning,

till dess det i nya rättegångsbalken ersattes av möjlighet till surrogatdelgiv-

ning respektive kungörelsedelgivning (33 kap. 8—10, 12, 13, 20 §§). På vis­

sa andra områden förekommer alltjämt spikningsförfarandc. Erinras må

sålunda om bestämmelserna för överbringande av underrättelse till gäldenär

att utmätning sökts eller till hyresgäst att verkställighet begärts av beslut

om avhysning (60 och 193 §§ utsökningslagen). En framställning av justi­

tieombudsmannen (ämbetsberättelsen 1949 s. 228) om ändring av dessa be­

stämmelser till överensstämmelse med rättegångsbalkens delgivningsregler

ledde ej till annat än en jämkning i lagtexten, innebärande att underrättelse

i fortsättningen ej finge fästas på dörren annorledes än i slutet kuvert. Mot

den av justitieombudsmannen förordade reformen framhöll föredragande

departementschefen, att den syntes alltför vittgående för att böra vidtagas

vid en tidpunkt, då en genomgripande omarbetning av hela utsökningsrät-

ten vore tämligen nära förestående. Han erinrade i övrigt bl. a. att ett kungö­

relseförfarande icke i det föreliggande sammanhanget borde införas, enär

borgenärens möjligheter att snabbt erhålla utmätning därigenom skulle all­

varligt försämras. (NJA II 1951 s. 577 o. 578.)

Det ålderdomliga spikningsförfarandet måste även i sin modifierade form

vara ägnat att väcka uppseende bland den söktes grannar och andra som

råka se det med sigill försedda anslaget. Enligt vad erfarenheten visat drab­

bar obehaget härvid icke alltid blott den sökte. När en inneboende sökes, tro

kanske grannarna, att saken gäller dennes hyresvärd. Från delgivningsman-

nens sida kan lätt förväxling ske, när i huset bo flera hyresgäster med sam­

ma namn o. s. v. Om dylika fall var närmare tal i justitieombudsmannens

ovannämnda framställning. Det torde under här angivna förhållanden böra

krävas starka skäl för att det skall anses nödvändigt att införliva spiknings­

förfarandet även med den nya rättegångsordningen.

Ändringsförslaget hänför sig till andra stycket i 33 kap. 12 § rättegångs­

balken. Där avses det fall, att en handling skall delges någon som har känt

hemvist i riket, varvid dock hinder för delgivningen möter, i det att varken

den sökte eller någon, till vilken handlingen enligt 8 §:ns bestämmelser om

surrogatdelgivning må överlämnas, träffas samt upplysning ej heller kan

vinnas om var den sökte uppehåller sig. Lagrummet medger att delgivning

då får ske genom att rätten förordnar, att handlingen skall anslås å en för

allmänheten tillgänglig plats i dess kansli, samt låter införa meddelande

därom i allmänna tidningarna och, om det antages därigenom komma till

den söktes kännedom, även i annan tidning. Har delgivning på detta sätt

skett med part, erfordras ej vid ny delgivning av samma slag och i samma

mål med den parten, att meddelande införes i tidning. En viktig begränsning

av stadgandets räckvidd följer av 13 §. Delgivning av stämning i brottmål får

sålunda ej ske i denna ordning, och stämning i tvistemål må på detta sätt

delges endast då anledning förekommer, att den sökte avvikit eller eljest

håller sig undan. En ytterligare inskränkning av mindre praktisk betydelse

framgår av 20 § sista stycket.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Från stämningsmännens sida har såsom ett argument för införande av

spikningsförfarande uppgivits, att det stundom förekomme att en person,

som ej kunde åtkommas med surrogatdelgivning, även kunde hindra delgiv­

ning i vanlig ordning enbart genom att hålla sig inomhus och undandraga

sig varje försök av stämningsmannen att nå förbindelse med honom vare sig

genom personligt besök eller i telefon. Vad sålunda uppgivits kan vara för­

tjänt att uppmärksammas, särskilt som det måhända kan ifrågasättas, om

bestämmelserna angående kungörelsedelgivning i ett sådant fall överhuvud

äro tillämpliga. En förutsättning för kungörelsedelgivning enligt 12 § andra

stycket är, att upplysning ej kan vinnas, var den sökte uppehåller sig. I det

här förutsatta fallet vet man emellertid, att han hela tiden befinner sig i bo­

staden. I delgivningskapitlets 6 § föreskrives, att delgivning genom hand­

lings överlämnande anses ha verkställts, även när den sökte vägrar att mot­

taga handlingen. Detta torde — i enlighet med äldre doktrin, jfr bl. a. Tryg­

gers kommentar till 11 kap. äldre rättegångsbalken s. 32 — få anses gälla

vare sig stämningsmannen behåller handlingen eller lämnar den kvar på

stället för delgivningen. Måhända kan det tyckas, att härmed borde likstäl­

las det fall, att den sökte vägrar att ge överbringaren (stämningsmannen)

tillträde för handlingens överlämnande, förutsatt naturligen att det av om­

ständigheterna framgår att syftet härvid enbart är att hindra delgivningen.

Emellertid har i äldre praxis, då för spikningsförfarande vid stämnings del­

givning fordrades bl. a. att säker anvisning ej kunde vinnas var den sökte

uppehöll sig, ansetts, att även vägrat tillträde till den lokal, där den sökte

veterligen befann sig, berättigade till sådant delgivningssätt (jfr NJA 188ö

s. 198 samt Trygger a.a. s. 36 not 4 och Kallenberg, Civilprocessrätt II s. 324).

Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att, i anslutning till

denna äldre praxis, kungörelsedelgivning anses kunna ske även för nu

diskutei ade fall. Vare sig man ansluter sig till den ena eller den andra av

de här antydda två uppfattningarna, av vilka den första måhända skulle

kräva ett förtydligande tillägg till 6 §, torde i allt fall vara klart, att dessa

fall icke böra tillmätas avgörande betydelse för frågan om spikningsförfaran-

dets återinförande.

På nu anförda skäl avstyrker lagrådet förslaget om införande av spik­

ningsförfarande i nya rättegångsbalken samt hemställer, att ändringen i

fråga om 12 § andra stycket begränsas till att en andra punkt tillägges av

innehåll, att meddelande om att handlingen anslagits i kansliet därjämte

skall med posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

36 KAP.

⁵ §•

Förslaget avser att för präster och därmed jämställda inom andra tros­

samfund än svenska kyrkan begränsa den allmänna vittnesplikten i en om-

attning, som svarar mot den i sista stycket av förevarande paragraf åsyf-

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 85 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, N^etzén, ^af G^eijerstam, N^ordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 februari

1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 januari 1960 remitterade,

förslagen till

1)

lag om ändring i rättegångsbalken;

samt

2)

lag om ändrad lydelse av 12 och 17 §§ konkurslagen.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Med anledning av lagrådets kritik mot förslaget till ändring i delgivnings­

reglerna vill jag ånyo understryka, att kungörelsedelgivning är en formell

åtgärd, som vanligen icke leder till att den sökte får kännedom om den hand­

ling som skall delgivas, och att ändringsförslaget syftar till att — icke minst

i den söktes eget intresse — skapa bättre möjligheter till att den sökte verk­

ligen får del av handlingen. Såsom framhållits från stämningsmannahåll

föreligger uppenbarligen ett praktiskt behov av att i rättegång kunna verk­

ställa delgivning genom handlingens avlämnande i den söktes hemvist eller

dess fästande på hans husdörr. Jag vill också erinra om att ett sådant del-

givningsförfarande redan förekommer enligt utsökningslagen och har i den

form som den där tillämpas veterligen ej givit anledning till kritik.

Såsom framgår av remissprotokollet är det avsett, att delgivningen i de

avsedda fallen regelmässigt skall tillgå så, att handlingen — i slutet kuvert

—- nedlägges i den söktes brevlåda. Försändelsen skall icke fästas på hus­

dörren, om brevlåda finnes. Det är alltså endast i de fall, då brevlåda sak­

nas i anslutning till bostaden, som det skulle kunna komma i fråga, att

försändelsen fästes på dörren. Att märka är även, att den föreslagna delgiv-

ningsformen ej får begagnas med mindre rätten förordnat därom. Det får

förutsättas att, innan sådant förordnande meddelas, flera misslyckade för­

sök till delgivning i vanlig ordning redan ägt rum. Rättens beslut torde re­

gelmässigt komma att fattas på grundval av utredning från stämningsman-

nens sida, vari dessa misslyckade delgivningsförsök och omständigheterna

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, det under 1) anmärkta efter

komplettering i enlighet med vad i det föregående anförts, måtte jämlikt

87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

191637