Prop. 1961:28
('med förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
1
Nr 2S
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313); given Stockholms slott den 27 januari 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att minimistraffen för falskdeklaration och vårds lös deklaration, som för närvarande är böter å 100 kronor respektive 50 kronor, skall höjas till 400 kronor respektive 200 kronor. Vidare förordas, att preskriptionstiden för vårdslös deklaration utökas från två till fem år.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 28
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Förslag
till
lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)
Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen den It juni
1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 §•
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för lag
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omstän
digheterna äro synnerligen försvå
rande, till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst etthundra
kronor.
Lika med------------ skriftlig försäk
ran.
2
§•
Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes
för vårdslös deklaration med böter
eller, där omständigheterna äro syn
nerligen försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Böterna skola be
stämmas till högst hälften av vad i
1 § sägs, men likväl ej lägre än fem
tio kronor.
3 §•
Den som------------från straff.
(Föreslagen lydelse)
1
§•
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omstän
digheterna äro synnerligen försvå
rande, till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kro
nor.
Lika med -------------skriftlig försäk
ran.
2
§•
Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes
för vårdslös deklaration med böter
eller, där omständigheterna äro syn
nerligen försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Böterna skola be
stämmas till högst hälften av vad i
1 § sägs, men likväl ej lägre än två
hundra kronor, där ej skattebeloppet
understiger etthundra kronor.
3 §•
Den som —----------från straff.
Straff för brott som avses i denna
lag vare, ändå att brottet är att be
döma enligt 2 §, ej förfallet, om den
misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från
den dag brottet begicks.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
3
(Nuvarande lydelse)
5 §.
Där kommunal inkomstskatt jäm
te annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava undandragits, skall för
bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda ut
taxeringen av nämnda utskylder an
tagas vara tio kronor för varje skat
tekrona.
(Föreslagen lydelse)
5 §•
Där kommunal inkomstskatt jäm
te annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava undandragits, skall för
bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda ut
taxeringen av nämnda utskylder an
tagas vara femton kronor för varje
skattekrona.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 de
cember 1960.
N ärvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i skatte-
strafflagen in. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös de
klaration torde alltjämt i huvudsak vara ägnade att fylla sin uppgift. I vissa
hänseenden har emellertid brister framkommit och föranlett kritik. Dessa
frågor har även uppmärksammats inom riksdagen. Sålunda har i en inter
pellation vid 1960 års riksdag påtalats att bestämmelserna om preskription
vid åtal för vårdslös deklaration inte är tillfredsställande, varjämte i ett
flertal motioner hemställts om en översyn av gällande straffsatser i syfte att
ernå en skärpning av straffen.
Mot bakgrunden av här antydda förhållanden utarbetades i september
1960 inom finansdepartementets rättsavdelning en promemoria med förslag
till ändring i skattestrafflagen (stencilerad).
I promemorian framlades förslag dels om höjning av minimistraffen för
brott som avses i skattestrafflagen, dels om förlängning av preskriptions
tiden vid sådana brott, som bedömes som vårdslös deklaration.
I anslutning till behandlingen av denna promemoria torde få anmälas
en skrivelse från riksdagens justitieombudsman angående åtgärder i syfte
att åvägabringa snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen
samt en skrivelse från häradshövdingen Arvid Luzell rörande samma fråga.
Över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian har, efter
remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten,
riksskattenämnden, 1951 års rättegångskommitté, besvärssakkunniga, över-
ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergöt
lands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Väs-
ternorrlands samt Norrbottens län, kontrollstyrelsen, allmänna ombudet hos
5
mellankommunala prövningsnämnden, Taxeringsnämndsordförandenas riks förbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köp mannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lant- brukstörbund, Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska ar betsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens cen tralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation.
Några av näringsorganisationerna har åberopat ett yttrande, som avgi vits av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskam mare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta yttrande betecknas i fortsättningen som avgivet av näringslivets skat- tedelegation.
Jämväl i den av justitieombudsmannen och Liizell aktualiserade frågan har remissbehandling ägt rum.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
II. Gällande rätt m. m.
Enligt skattestrafflagen straffas den som i deklaration till ledning vid fast ställande av skatt lämnar oriktig uppgift ägnad att för uppgiftslämnaren eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg skatt. Straffpåföljd inträder dock först då den oriktiga uppgiften lämnats uppsåt- ligen eller på grund av grov oaktsamhet. Med uppgiftslämnare som företrä der annan åsyftas s. k. legal ställföreträdare såsom förmyndare för omyn dig, firmatecknare för bolag etc.
För det uppsåtliga brottet, falskdeklaration, är straffet böter eller fängel se eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, straffarbete i högst två år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle ha undandragits, dock minst etthundra kronor.
Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet, vårdslös deklaration, är straf fet böter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Böterna skall bestämmas till högst två och en halv gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uPPg*ften följts, skulle ha undandragits, dock minst femtio kronor. Såväl bötesmaximum som bötesminimum är således hälften av vad som är stadgat för falskdeklaration.
Den som frivilligt rättar oriktig uppgift är befriad från straff. Den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna, dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undan dragils eller kunde ha undandragits.
Om genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde ha undan dragits kommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som utgår efter sam ma beräkningsgrund, skall vid bestämmande av böter eller straffskatt den sammanlagda uttaxeringen av nämnda utskylder antagas vara tio kronor för varje skattekrona.
Skattestrafflagen avser inte endast sådana uppgifter som skall ligga till grund för den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet, d. v. s. självdeklarationen med tillhörande handlingar. Då lagen talar om oriktig uppgift ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg sådan avses all slags skatt, bl. a. indirekta skatter, ävensom annan allmän avgift. Med de klaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Skattestrafflagen är dock ej tillämplig, när den ifrågavarande gärningen är straffbelagd i an nan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning. Sålunda straf fas oriktiga uppgifter i deklaration för skatt, som uttages vid import, efter den 1 januari 1961 enligt den i år antagna lagen om straff för varusmugg ling.
Även medverkan till deklarationsbrott är straffbar. Därvid blir bestäm melserna i 3 kap. allmänna strafflagen tillämpliga. Jämlikt 4 § i sistnämn da kapitel skall envar medverkande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.
brott som avses i skattestrafflagen må åtalas, förutom vid laga domstol i brottmål, vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i all mänhet eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, jäm väl vid rätten i den ort där verksamheten bedrives.
Enligt 118 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten i länet att, då anledning förekommer att brott enligt skattestrafflagen före ligger, göra anmälan till åklagare. Enligt nämnda paragraf åligger det vi dare taxeringsnämndens ordförande att underrätta taxeringsintendenten om fall, i vilka sådana brott kan misstänkas.
I fråga om preskription av brott enligt skattestrafflagen gäller bestäm melserna i 5 kap. allmänna strafflagen. Dessa bestämmelser innebär, att straff för falskdeklaration är förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Vid vårdslös deklaration är tid rymden två år. Att preskriptionstiderna är olika sammanhänger med skill naden i straffsatser. För falskdeklaration kan dömas till straffarbete i högst två år, medan strängaste straffet för vårdslös deklaration är fängelse. Preskriptionstidens längd är utmätt i förhållande till maximistraffet och därmed också i förhållande till brottets svårhet. Enligt gängse praxis räk nas preskriptionstiden från den dag, då den oriktiga uppgiften avgivits.
I en i första kammaren av herr Möller vid 1960 års riksdag framförd inter pellation påtalades hurusom en skattskyldig lyckats undandra sig åtal för vårdslös deklaration genom att hålla sig undan för åklagaren i ett par vec kor. I interpellationen anfördes bl. a.
Den tvååriga preskriptionstiden utgick den 28 mars, d. v. s. i går. Genom att hålla sig undan har denne skattskyldige chans att undgå bötesstraff, som eventuellt kunnat uppgå till flera hundra tusen kronor. Han har nämligen eftertaxerats för 175 000, och böterna för vårdslös deklaration kan uppgå till 2 1/2 gånger skattebeloppet. En möjlighet att ändå ställa honom under åtal är att åklagaren väcker åtal för faiskdeklaration. I så fall är preskrip tionstiden fem år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
7
Fallet är inte unikt. Tvärtom sker gång efter annan liknande undanhål landen, till dess den tvååriga preskriptionstiden utgått. Det är inte tillfreds ställande att skattskyldiga, som begått felaktig deklaration, sålunda kan undgå de rättsliga och ekonomiska följderna, särskilt när det finns fog för antagandet att undanhållandet sker i brottsligt uppsåt.
Det förefaller starkt befogat att ändra lagstiftningens bestämmelser om preskription vid dylika skattebrott. En möjlighet härtill är att förlänga pre skriptionstiden för vårdslös deklaration, en annan att nuvarande preskrip tionstid behålles men att den börjar räknas först när ärendet sändes till bok granskning.
1 interpellationssvaret som lämnades den 22 april 1960 konstaterade jag till att börja med att det brott, som består i att någon av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i sin deklaration, i fråga om preskriptionstiden föl jer samma regler som andra bötesbrott. Jag yttrade vidare.
Jag anser emellertid liksom herr Möller, att det vid de vårdslösa deklara- tionsbrotten kan föreligga särskilda skäl att beträffande preskription frångå de regler som gäller bötesbrott i allmänhet. Tvåårstiden räknas från brottets begående, d. v. s. i regel från det deklarationen avgivits. Med hänsyn till taxe ringsmyndigheternas arbetsbelastning kan det dröja avsevärd tid, innan så dan kontroll sker att brottet upptäckes. Därefter kan tidsödande utredning ar bli nödvändiga. Jag har därför kommit till den uppfattningen att preskrip tionstiden för dessa brott snarast möjligt bör på lämpligt sätt förlängas. Det är min avsikt att upptaga denna fråga tillsammans med en del andra tidi gare planerade åtgärder för att effektivisera kampen mot skattefusket.
I detta sammanhang kan erinras om att första lagutskottet i sitt utlåtande nr 13 till 1960 års riksdag till behandling upptagit två motioner, vari yrkats att riksdagen skulle hemställa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål måtte under ställa riksdagen förslag av innebörd att tid varunder misstänkt håller sig undan icke skall inräknas i preskriptionstiden.
Motionärerna hade åberopat en skrivelse av den 21 september 1959 till Kungl. Maj :t, vari riksåklagaren hemställt, att frågan om de omständighe ter, som borde tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, upptoges till över vägande. I första lagutskottets utlåtande sammanfattas riksåklagarens skri velse på följande sätt.
Förundersökningen utgjorde en del av rättegången i vidsträckt mening. Systemet med förundersökning innebure, att målet i former, som avsåge att garantera den misstänktes rättssäkerhet, skulle så beredas, att det i ett sam manhang kunde företagas till huvudförhandling. Den rättsliga reglering av förundersökningsförfarandet, som skett i rättegångsbalken i avsikt att till godose dessa båda synpunkter, hade självfallet medfört, att det i större och mera invecklade mål ofta förflöte avsevärt längre tid från utredningens på börjande till åtalets väckande än tidigare. Förundersökningsreglerna ska pade också större möjligheter för den misstänkte att förhala saken. När fråga vore om brott, som av målsäganden anmälts eller eljest upptäckts först mot slutet av preskriptionstiden, ett förhållande som ingalunda vore ovan ligt, hade därför förundersökningsreglerna visat sig kunna vålla avsevärda risker för att åtal icke skulle kunna anhängiggöras före preskriptionstidens utgång. Flera sådana fall hade inträffat efter införandet av den nya rätte gångsordningen. Några av dessa hade väckt stor uppmärksamhet. Det före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
fölle icke tillfredsställande, att den misstänkte skulle kunna utnyttja reg lerna om förundersökningsförfarandet till att undandraga sig lagföring och straff; å andra sidan borde det icke få förekomma, att åklagaren för att förebygga preskription tummade på dessa regler, som i själva verket avsåge att garantera den enskildes rättssäkerhet.
Första lagutskottet erinrade i sitt utlåtande om att den fråga om ändring av 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen, som aktualiserats genom riksåklagarens förut nämnda skrivelse, upptagits till behandling av strafflagberedningen i dess den 21 december 1956 avgivna slutbetänkande (SOU 1956: 55). Straff lagberedningen hade därvid föreslagit sådan ändring i nuvarande regler, att preskriptionsavbrytande verkan skulle tillkomma ej blott delgivning av åtal utan även vid förundersökning uttalad underrättelse om misstanke för brott. Utskottet framhöll att strafflagberedningens förslag då var under prövning hos Kungl. Maj:t och att riksdagen i en nära framtid skulle komma att få taga ställning till de ändringsförslag på ifrågavarande område, vilka kunde föl ja på grund av strafflagberedningens betänkande. Utskottet ansåg därför att något initiativ i frågan icke borde tagas från riksdagens sida.
Här torde få erinras om att Kungl. Maj:t i sitt under hösten 1960 till lag rådet remitterade förslag till brottsbalk inte godtagit vad strafflagberedning en förordat på ifrågavarande punkt utan föreslagit, att nuvarande bestäm melser på området med i huvudsak oförändrat innehåll skall överföras till den nya brottsbalken.
I sitt betänkande nr 45 till 1960 års riksdag behandlade bevillningsutskot tet ett flertal motioner, vari bl. a. yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning rörande brott mot skattelagarna, innebä rande eu straff skärpning vid sådana brott.
Bevillningsutskottet uttalade sin fulla anslutning till det syfte som låg bakom motionsyrkandena. Det torde, framhöll utskottet, utan tvivel förhålla sig så, att ett stort antal skattskyldiga genom olika manipulationer söker dra sig undan beskattning för större eller mindre del av sin inkomst eller för mögenhet. Sammantaget torde det allmänna enligt utskottet på detta sätt undandras betydande belopp till förfång för de lojala skattebetalarna. Till förlitliga uppgifter för att bedöma sådan undandräkt saknas visserligen, men så mycket torde kunna antagas, framhöll utskottet, att om de årligen undandragna beloppen blev föremål för taxering, skulle skattebördan ge nerellt sett kunna lättas.
Bevillningsutskottet uttalade vidare, att den närmast till hands liggande åtgärden för att förebygga att inkomster undandras beskattning är att öka taxeringsorganisationens personella resurser. Utskottet erinrade om den ut byggnad av taxeringsorganisationen som skett under senare år och om den då pågående utredningen om en effektivisering av taxeringskontrollen.
Beträffande vissa uttalanden i motionerna rörande straffsatserna för de- klarationsbrott och rörande domstolarnas sätt att tillämpa skattestrafflagen framhöll bevillningsutskottet, att antalet personer som fällts för brott mot skattestrafflagen under de senaste fem åren uppgått till drygt 2 000 per år.
Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
9
Därav hade dock endast ett fåtal dömts till frihetsstraff. Sannolikt är, fram
höll utskottet vidare, att det antal personer, som begått brott mot skattestraff-
lagen vilka inte upptäckts eller undgått beivran, är större. Utskottet fort
satte.
Det är sålunda troligt att trots den skärpta kontrollen såväl uppsåtlig
falskdeldarering som grov vårdslöshet vid deklarations avgivande förekom"
mer i betydande utsträckning. Det är därför angeläget att man i första hand
söker påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i sådan
riktning, att dessa i högre grad än vad nu är fallet kommer att framstå så
som ett allvarligt åsidosättande av en medborgerlig plikt. Det kan självfallet
diskuteras om de nuvarande straffbestämmelserna såsom de tillämpas i
praktiken är ägnade att åstadkomma tillräcklig sådan verkan. Det bör emel
lertid även understrykas att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna
om deklarationsskyldighet inte torde kunna vinnas endast genom straffhot.
I stor utsträckning tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer inte i syfte
att undandra skatt utan till följd av uppgiftslämnarens oförmåga att rätt
tolka och tillämpa de gällande bestämmelserna.
Utskottet, som vidare erinrade om den förut återgivna interpellationen
och det därå avgivna svaret, uttalade den förhoppningen att det skulle visa
sig möjligt att komma tillrätta med det i interpellationen påtalade förfa
ringssättet. I samband därmed underströk utskottet lämpligheten av att, i
den utsträckning nu gällande bestämmelser medger, samarbete mellan taxe
ringsmyndigheten och polismyndigheterna inleds på ett tidigare stadium än
som nu ofta är fallet, då misstanke föreligger om deldarationsbrott. Utskot
tet slutade sitt yttrande med följande.
För att få ett tillfredsställande resultat av taxeringen fordras först och
främst en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präg
lad av större solidaritet mot samhället. Detta torde knappast kunna nås utan
upplysning i olika former. Sådan upplysningsverksamhet bör självfallet äga
rum genom det allmännas försorg men sannolikt skulle ett bättre resultat
nås, om även olika politiska, ideella och andra organisationer ville medver
ka till spridande av upplysning om den rätta karaktären av brott mot skat
telagarna. Även om sådan propaganda inte omedelbart får så stor verkan
torde den på lång sikt och i förening med andra åtgärder kunna ge ett vär
defullt resultat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
III. Promemorian
I promemorian konstateras till en början, att det alltjämt torde vara en
ganska spridd uppfattning, att lämnandet av oriktiga uppgifter till ledning
för taxering är en tämligen lindrig förseelse och att det är varken vanhed
rande eller moraliskt förkastligt att trotsa hithörande straffbestämmelser.
Såsom bevillningsutskottet framhållit är det därför angeläget att få till stånd
en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad av
större solidaritet mot samhället. Ett led i dessa strävanden är de propagan
dakampanjer för bättre deklarationsmoral som med vissa mellanrum an
ordnas av finansdepartementet. Vid sidan av sådana åtgärder och eu effek
tiviserad taxeringskon troll har, framhålles i promemorian, skattcstraffla-
gen en viktig uppgift; den ger eftertryck åt kravet på ärlighet och omsorg vid deklarationernas upprättande. Skattestrafflagen torde alltjämt i stort sett väl fylla denna uppgift. I vissa hänseenden synes emellertid, enligt pro memorian, utrymme finnas för viss kritik. Det rör sig här om brister, som i och för sig måhända inte är mera betydelsefulla men på längre sikt kan försämra lagens allmänpreventiva verkan. I promemorian anföres vidare.
Under åren 1958 och 1959 har — enligt vad taxeringskontrollutredningen inhämtat — antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen, som verk ställts av vederbörande taxeringsintendenter, utgjort 3 178 respektive 3 562. Av de år 1958 gjorda anmälningarna hade vid utgången av år 1959 2 22.) lett till fällande dom, varav dock endast cirka 190, d. v. s. mindre än 10 procent av de avdömda fallen, bedömts som falskdeklaration. I 246 fall var ansvars frågan ej avgjord den 1 januari 1960. I 707 fall hade anmälningarna inte föranlett åtal eller anställt åtal ogillats.
Finansdepartementet har från vederbörande taxeringsintendenter inhäm tat vissa uppgifter om de utdömda straffen i nämnda 2 225 fall. I endast ett av dessa fall har frihetsstraff (fängelse) ådömts. Undersökningen ger vid handen att i cirka 70 procent av de fall, som hänförts till 1 § skatte strafflagen d. v. s. till falskdeklaration, har bötesbeloppen understigit två gånger undandragen skatt. De bötesbelopp som utdömts vid vårdslös dekla ration, 2 § skattestrafflagen, har i cirka 70 procent av fallen understigit den undandragna skatten; i 17 procent av fallen har bötesbeloppen understigit halva den undandragna skatten. En mer ingående undersökning, som vidta gits i ett par län, synes dock ge anledning antaga att i något mindre än hälf ten av de fall, där bötesbeloppen vid tillämpning av 2 § ligger mellan halva och hela den undandragna skatten, bötesbeloppen motsvarar mellan 90 och 100 procent av undandragen skatt. Likaså torde i cirka hälften av de fall, där bötesbeloppen vid tillämpning av 2 § överstiger hela den undandragna skatten, bötesbeloppen ligga mellan 100 och 110 procent av den undandragna skatten. Det är således en klar tendens hos domstolarna att vid vårdslös de klaration sätta bötesbeloppen lika med den undandragna skatten. Vid fall av falskdeklaration torde tendensen vara att bötesbeloppen sättes till två gånger undandragen skatt. I ett betydande antal fall understiger dock ut dömda bötesbelopp vid tillämpning av 2 § väsentligt den undandragna skat ten. Likaså understiger bötesbeloppen vid tillämpning av 1 § i många fall vä sentligt två gånger undandragen skatt.
Uppgifterna om utdömda bötesbelopp hade sammanställts i en till prome morian fogad bilaga. Denna bilaga torde som Bihang få fogas vid statsråds protokollet för denna dag.
Flertalet av de hörda taxeringsintendenterna ansåg, enligt vad i promemo rian framhålles, att domstolarna varit väl försiktiga vid straffmätningen. Det påtalades även att straff mätningen varit synnerligen ojämn olika dom stolar emellan. Sålunda framhöll en taxeringsintendent, som funnit straff mätningen i allmänhet vara tillfredsställande, alt bötesbeloppen i en dom saga varit påfallande låga. Av 37 utdömda bötesbelopp hade mer än hälften understigit halva den undandragna skatten och i inte mindre än 10 fall mot svarat bötesminimum 50 kronor. Det torde vidare, enligt promemorian, vara en allmän erfarenhet, att straffmätningen i överinstanserna i regel är högre än i andra domstolar.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
11
Antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen, som för närvarande
göres, är, framhålles i promemorian, sannolikt åtskilligt mindre än det an
tal fall av oriktig deklaration som upptäckes. Detta torde framför allt bero
på att taxeringsnämndsordförandena inte i tillräcklig omfattning fullgör sin
skyldighet att underrätta taxeringsintendenten om fall där brott mot skatte
strafflagen kan misstänkas. Till belysning härav närnnes i promemorian att
vid en undersökning, som verkställts vid en länsstyrelse, det konstaterades
att omkring 40 av länets taxeringsnämnder inte inkommit med någon åtals
anmälan i fråga om vare sig 1957, 1958 eller 1959 års taxeringar. Man kan,
enligt promemorian, knappast utgå från att det i dessa nämnder under en
treårsperiod ej skulle ha förekommit något enda fall som bort föranleda an
mälan. I promemorian konstateras därefter, att möjlighet saknas för taxe
ringsintendenten att undersöka hela deklarationsmaterialet i länet ur åtals-
synpunkt. Om taxeringsnämndsordförandena underlåter att fullgöra sin
anmälningsskyldighet, leder detta därför till att de skattskyldiga blir olik
formigt behandlade när det gäller skattestrafflagens tillämpning. Även lä
nen emellan förekommer skiljaktigheter, som tyder på olikheter i praxis.
I promemorian understrykes, att den i taxeringsförordningen stadgade
anmälningsskyldigheten innebär att anmälan inte får underlåtas i de fall
som där anges. Någon rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över
statens straffanspråk vid deklarationsbrott föreligger inte. Det sagda ute
sluter, enligt promemorian, givetvis inte att såsom i nuvarande praxis en ut-
sovring sker av rena bagatellfall, avseende mindre belopp. Men denna sov
ring bör utföras av intendenten och icke verkställas ur skälighetssynpunk-
ter o. dyl. Därefter anföres.
Det bör, med anledning av vad sålunda kunnat konstateras, ankomma på
taxeringsintendenterna att i större utsträckning än hittills tillse att taxe
ringsnämndsordförandena fullgör sin anmälningsskyldighet. Det finns anled
ning antaga, att om så sker, antalet anmälningar kommer att väsentligt öka.
Genom utbyggnaden av taxeringsorganisationen och effektiviseringen av
taxeringsarbetet kommer även antalet fall där skattebrott upptäckes att bli
flera.
Det förhållandet att deklarationsbrott i framtiden kan väntas bli beivrade
i större utsträckning än hittills kan förutsättas medverka till en bättre de-
klarationsmoral. Detta resultat kan uppnås utan att ändra skattestrafflagen.
Vad som framkommit vid den verkställda undersökningen ger emellertid
anledning ifrågasätta, om de straff som utmätes alltid är sådana att de
skattskyldiga blir klart medvetna om att falskdeklaration och vårdslös de
klaration utgör allvarliga lagöverträdelser.
I promemorian framhålles att de strafflatituder, som skattestrafflagen an
ger, i och för sig lämnar möjlighet för domstolarna att utmäta straff som
står i rimligt förhållande till brottets beskaffenhet. Domstolarna torde ha en
viss i och för sig naturlig benägenhet att vid straffmätningen hålla sig inom
slrafflatitudernas nedre del. Det synes einellerlid, enligt promemorian, med
fog kunna göras gällande att man härvid åtminstone på vissa håll gått så
långt att deklarationsbrottens allvarliga karaktär kan undanskymmas.
Kangl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
12
Vid bedömning av denna fråga bör, enligt promemorian, beaktas, att brott
mot skattestrafflagen i regel bedömes enligt 2 §, d. v. s. såsom begångna av
grov oaktsamhet. Detta beror på svårigheten att förebringa bevisning om att
uppsåt förelegat. Många fall, där falskdeklaration i verkligheten föreligger,
torde därför ha bedömts som vårdslös deklaration. I själva verket torde det,
framhålles i promemorian, vara en ganska vanlig situation i hithörande mål,
att ett flertal omständigheter pekar på att den skattskyldige varit i ond tro
utan att full bevisning om uppsåt kunnat förebringas. Att likväl böterna i
övervägande antalet fall av vårdslös deklaration understigit den undandrag
na skatten ger stöd för uppfattningen att straffmätningen på sina håll va
rit väl låg. Promemorian fortsätter.
Med tanke på de utmätta straffens betydelse för att hos allmänheten in
skärpa den allvarliga karaktären hos skattebrotten synes fog finnas för det
från flera håll uttalade önskemålet om en skärpt straffmätning hos vissa
domstolar. Detta önskemål kan också uttryckas så att de domstolar som lig
ger lägst i straffmätningen bör anpassa sig till den nivå som tillämpas bl. a.
av högsta domstolen och hovrätterna. Ett lämpligt medel att nå detta syfte
— utan att likväl nämnvärt inskränka på domstolarnas möjligheter att ut
döma en efter brottets svårhetsgrad avpassad påföljd — synes vara att nå
got höja föreskrivna bötesminima.
De lägsta straff som kan utdömas vid falskdeklaration och vårdslös de
klaration utgör 100 respektive 50 kronor. Dessa belopp synes redan med
hänsyn till det förändrade penningvärdet numera vara alltför låga. Vid ett så
allvarligt brott som falskdeklaration synes ininimistraffet inte rimligen böra
sättas lägre än 300 kronor. För vårdslös deklaration synes minimibeloppet
med ledning av tidigare redovisade överväganden lämpligen kunna fördubb
las, d. v. s. sättas till 100 kronor. I anslutning till ikraftträdandet av den så
lunda förordade ändringen torde det vara önskvärt att riksskattenämnden
och riksåklagarämbetet i samråd söker verka för en likformig behandling
av åtalen för deklarationsbrott.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
I promemorian framhålles vidare att reglerna om brottspreskription i
vissa fall lett till stötande konsekvenser, när det gäller vårdslös deklaration.
Detta sammanhänger med att det kan dröja avsevärd tid, innan sådan kon
troll kan ske att brottet upptäckes. Så är i synnerhet fallet, om oriktigheten
i deklarationen inte påvisas förrän vid taxeringsrevision. Sådan anordnas
regelmässigt först i samband med den på länsstyrelsernas taxeringssektioner
ankommande eftergranskningen eller i samband med besvär rörande den
skattskyldiges taxering. Mer än ett år kan på detta sätt förflyta, innan det
framkommer misstankar om brottsligt förfarande. Därefter kan åtskillig
tid åtgå till förundersökningen. Situationen blir på grund härav ofta den,
att stämning i mål om vårdslös deklaration kan delges den misstänkte
först mot slutet av den tvååriga preskriptionstiden. För en skattskyldig,
som vet att förundersökning mot honom pågår, föreligger i sådana fall en
frestelse att söka undgå ansvar genom att hålla sig undan den korta tid som
återstår innan brottet preskriberats.
Vad sålunda anförts ger, enligt promemorian, vid handen att vid de vårds
lösa deklarationsbrotten föreligger sådana särskilda omständigheter som
gör det påkallat att avvika från de allmänna reglerna om brottspreskrip-
tion. En förlängning av preskriptionstiden för sådana brott bör, enligt pro
memorian, på lämpligt sätt komma till stånd. Därefter anföres.
För att na detta syfte skulle i och för sig kunna tänkas att föreskriva en
särskild, senare tidpunkt för preskriptionstidens början än som följer av
allmänna regler. För närvarande räknas tiden vanligen från deklarationens
avlämnande. Man skulle kunna överväga att i stället på ett eller annat sätt
anknyta till den tidpunkt då åtgärderna för skattekontroll enligt därom gäl
lande bestämmelser normalt skall vara avslutade. Mot en sådan lösning talar
emellertid flera skäl. Preskriptionstiden skulle komma att förlängas även för
falskdeklarationsbrotten, utan att något praktiskt behov därav framträtt.
Det bör vidare hållas i minne, att åtskilliga deklarationsbrott upptäckes re
dan på taxeringsnämndsstadiet och, med det här diskuterade alternativet,
kan bli åtalade och föremål för dom redan innan preskriptionstiden börjar
löpa, något som knappast kan sägas stå i överensstämmelse med preskrip
tionsreglernas allmänna konstruktion. Härtill kommer, att ett sådant alter
nativ visserligen skulle vara praktiskt genomförbart beträffande de direkta
skatterna, den allmänna varuskatten och de skatter på vilka 1959 års för
ordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är tillämplig men
skulle skapa särskilda problem beträffande andra skatter och avgifter. Al-
ternativet i fråga synes därför icke kunna förordas.
Vid sådant förhållande torde man, uttalas i promemorian, vara hänvisad
till att stadga en särskild längre preskriptionstid för de vårdslösa deklara-
tionsbrotten. Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas till fem år, d. v. s.
samma tid som för falskdeklaration. Därmed vinnes även viss anknvtning
till den tid som star till buds för att väcka fråga om eftertaxering; denna
tid är fem år från taxeringsårets utgång.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
13
I enlighet med det anförda föreslås i promemorian, att minimistraffen för
falskdeklaration och vårdslös deklaration höjes till 300 respektive 100 kro
nor. Vidare förordas, att i 3 § skattestrafflagen införes ett nytt andra stycke
av innehåll att straff för brott som avses i lagen, ändå att brottet är att be
döma enligt 2 §, ej skall vara förfallet, om den misstänkte häktats eller er
hållit del av åtal för brottet inom fem år.
De sålunda föreslagna lagändringarna synes, enligt promemorian, böra
trada i kraft den 1 juli 1961. Av allmänna regler torde följa att ändringarna
i fråga om minimistraffen inte blir att tillämpa på brott som begåtts före
dagen lör ikraftträdandet. Däremot torde, uttalas i promemorian, den före
slagna särskilda preskriptionsregeln bli att tillämpa även på äldre brott, i
den mån den förut gällande preskriptionstiden inte utgått före lagändring
ens ikraftträdande (SP 13 § och NJA 1941 s. 251).
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 är 1961
IV. Remissyttrandena över promemorian
Den föreslagna höjningen av minimistraff en har tillstyrkts av
samtliga hörda myndigheter och organisationer. Flera remissinstanser ifråga
sätter dock om man inte borde höja straffsatserna ytterligare.
Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker den föreslagna straffhöjningen
som ett steg i rätt riktning men ifrågasätter om den kommer att få storre
betydelse. Viktigare synes det hovrätten vara att en allmän översyn av skat-
testrafflagen göres beträffande såväl brottsrekvisit som påföljder samt att
garantier skapas för att deklarationsbrotten verkligen blir av taxeringsmyn
digheterna anmälda. Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om
man genom höjningen av minimibeloppen når det avsedda syftet, nämligen
en skärpt straffmätning. En skärpt och mera enhetlig straffmätning torde
enligt hovrätten bättre nås genom åtgärder från riksåklagarämbetets sida
för överklagande av domar, i vilka för lagt straff utmätts.
Flera remissinstanser ifrågasätter om inte minimistraffet borde sättas i
relation till den undandragna skatten. Sålunda uttalar 1951 års rättegångs-
kommitté att inom kommittén framhållits att en möjlighet att verkligen
åstadkomma en straffskärpning vore att minimistraffet för falskdeklaration
fastställdes till lika med det undandragna skattebeloppet och för vårdslös
deklaration till hälften därav, dock lägst de i promemorian angivna beloppen.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt
lands och Hallands län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.
Även med den skärpning av straffsatsen som nu föreslagits synes det tvi
velaktigt om man på denna väg kan bibringa medborgarna en annan syn på
deklarationsbrotten. Länsstyrelsen erinrar om att en sådan allmän omvär
dering av ett visst brott kunnat ske i modern tid, nämligen i fråga om ratt
fylleri. Att detta lyckats torde enbart bero på en rigorös tillämpning av fri
hetsstraff. Del finns därför enligt länsstyrelsens mening skäl att noggrant
följa utvecklingen och därest åtgärder som kan komma att företas i anled
ning av det nu framlagda förslaget inte leder till resultat överväga att in
föra frihetsstraff som normalstraff vid falskdeklaration.
Riksskattenämnden framhåller, att önskvärdheten av att för allmänheten
understryka karaktären av deklarationsbrotten i och för sig talar för att
minimistraff en sättes högre än 300 respektive 100 kronor, men fortsätter.
Å andra sidan torde med fog kunna göras gällande, att i vissa fall av med
verkan till oriktig deklaration, t. ex. då en person upprättat deklaration för
sin hustru och hon endast formellt har ansvaret för deklarationen, behov
kan föreligga av möjlighet att ådöma den formelle gärningsmannen ett milt
straff, medan det verkliga ansvaret utkräves av den medverkande. Det sist
anförda kan utgöra ett skäl för att icke ytterligare höja minimistraffen.
Länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län framhåller att det
icke föreligger anledning bryta den hittillsvarande proportionen mellan bö-
teslatituderna i 1 och 2 §§, som alltsedan skattestrafflagens tillkomst varit 2
till 1. Sättes bötesminimum enligt 1 § till 300 kronor, vilket länsstyrelserna
i och för sig finner påkallat, bör därför minimistraffet enligt 2 § bestämmas
till 150 kronor.
Länsstyrelsen i Östergötlands län påtalar det förhållandet, att den undan
hållna kommunala inkomstskatten enligt skattestrafflagens bestämmelser
skall beräknas efter en utdebitering av tio kronor, och anför.
Enligt gällande lydelse av 5 § skattestrafflagen skall den sammanlagda
uttaxeringen av kommunala utskylder antagas vara tio kronor för varje
skattekrona. Någon ändring i berörda avseende har icke föreslagits. Emel
lertid torde denna skattesats, som varit gällande alltsedan skattestrafflagens
tillkomst år 1943, numera få anses vara för låg och alltför mycket avvika
från gällande kommunala utdebiteringar, vilka i allmänhet torde uppgå till
14—15 kronor per skattekrona. Det synes därför påkallat att genom ändring
av 5 § få till stånd en förhöjning av den skattesats, efter vilken den undan
hållna kommunala inkomstskatten skall beräknas.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.
I flera remissyttranden betonas, att, även om den föreslagna höjningen av
minimibeloppen kan få vissa psykologiska verkningar beträffande den all
männa inställningen till brotten mot skattestrafflagen, den reella betydel
sen av höjningen dock blir ringa. Detta beror enligt riksskattenämnden
bl. a. på den relativt stränga gallring taxeringsintendenterna i allmänhet till-
lämpar vid avgörande av frågan huruvida åtalsanmälan skall ske. Länssty
relsen i Älvsborgs län anser att man av gjorda erfarenheter liksom av inne
hållet i promemorian får det intrycket, att tillämpningen av skattestrafflagen
företer så allvarliga brister, att en mer radikal ändring än den nu föreslagna
är påkallad. Länsstyrelsen fortsätter.
I promemorian har påtalats de avsevärda skillnader som råder i fråga om
domstolarnas praxis. Denna har ibland utvecklats på sådant sätt, att man
bär anledning befara, att åtalsanmälningarna snarare leder till en försäm
ring än en förbättring av skattemoralen. Som exempel må nämnas, att dom
stolarna i detta län som regel avvisar åtal, där undanhållen inkomst under
stiger 10 % av den åtalades årsinkomst. Samma gäller åtal avseende felak
tiga avdrag, beträffande vilka taxeringsmyndigheterna haft vissa kontroll
möjligheter.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att åklagarens inställ
ning till deklarationsbrotten ej sällan är ägnad att föranleda alltför mild
bedömning av dylika brott. Mål av denna karaktär anses besvärliga, bero
ende bl. a. på att åklagarna icke alltid är tillräckligt förtrogna med beskatt
ningsreglerna och de därmed sammanhängande räkenskapsproblemen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om den föreslagna höjningen
av de lägsta straffen bör genomföras med mindre lagen i sin helhet omarbe
tas. Soin skäl härför framhåller länsstyrelsen till en början att de framlagda
förslagen om ändring i skattestrafflagen skulle accentuera den orättvisa,
som ligger däri att, medan skattskyldiga med lättkontrollerbara inkomster
bestraffas, andra — bland vilka de beloppsmässigt grövsta fallen av under-
deklaration torde vara att finna — med lagens nuvarande utformning oflast
undgår straff. Länsstyrelsen fortsätter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
15
16
Länsstyrelsen åsyftar härmed deklaranter, vilka icke uppfyllt det i 20 §
taxeringsförordningen stadgade kravet på förande av anteckningar, bevaran
de av verifikationer m. m. för möjliggörande av kontroll. Om kontroll-
material saknas och omständigheterna tyda på att deklarerad inkomst är
för låg eller yrkade avdrag äro för höga, måste skönsmässig taxering till
gripas. Sådan taxering torde vanligast komma till användning beträffande
rörelseidkare av skilda slag samt läkare, tandläkare och olika yrkesmän
ävensom sådana skattskyldiga, vilka på grund av arbete på annan ort än
bostadsorten äro berättigade till avdrag för fördyrade levnadskostnader och
för resekostnader. I de ymnigt förekommande fall, då sådana personer mås
te taxeras efter skön, kan f. n. straffansvar i allmänhet icke göras gällande,
eftersom domstolarna över lag synas vara obenägna att på grundval av en
endast skönsmässig taxering utmäta straff enligt skattestrafflagen. Den
utbredda föreställningen om att de svåraste skatteskolkarna gå fria från
straff torde sålunda enligt länsstyrelsens uppfattning icke sakna fog. —
Då en skönsmässigt åsatt taxering icke kan tillåtas innefatta straff och
som skönsmässig taxering av försiktighetsskäl endast undantagsvis torde
beräknas för högt, framstår det som ytterligt otillfredsställande, att särskild
straffbestämmelse saknas, som kan tillämpas, när deklarant eftersatt sina
skyldigheter enligt 20 § taxeringsförordningen och av sådan anledning mås
te taxeras efter skön. Uppenbarligen måste en straffbestämmelse för hithö
rande förseelser utformas på annat sätt än de nuvarande. Normerade bö
ter kunna sålunda icke komma till användning, utan straffet bör bli dags
böter, eller i svårare fall frihetsstraff. Innan en sådan bestämmelse införts,
anser länsstyrelsen det vara stötande om de nuvarande lägsta straffen i
skattestrafflagen höjas.
Sveriges köpmannaförbund finner en mild straffmätning vara befogad.
Förbundet anför.
I promemorian har också straffmätningen berörts. Den tycks genomgå
ende ha varit relativt mild. Förbundet finner emellertid detta motiverat.
Den oerhört kraftiga progressionen i den svenska inkomstbeskattningen
medför, att redan en kraftig höjning av taxeringen eller en eftertaxering
kan vara tillräcklig för att ruinera en skattskyldig eller åtminstone rubba
grundvalarna för hans ekonomi för lång tid. Skulle maximistraff dessutom
utmätas, innebure detta ett definitivt dråpslag mot den skattskyldige, vilket
samhället ej vore betjänt av. Med tanke på den mildhet, som exempelvis
visas biltjuvar, straffas deklarationsbrott relativt hårt.
Förslaget om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös de
klaration till fem år har tillstyrkts av justitiekanslersämbetet, riksåklagar
ämbetet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, över-
ståthållarämbetet, samtliga de sexton länsstyrelser som avgivit yttranden,
kontrollstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central
organisation och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistför
bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Svenska arbetsgi
vareföreningen föreslår att preskriptionstiden sättes till tre år. Allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser att preskriptions
tiden, då det gäller taxering för taxeringsåret, kan begränsas till tre år men
föreslår att vid fall av eftertaxering en preskriptionstid av tre år skall räk
Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961
17
nas från och med den dag taxeringsintendenten gör framställning till pröv-
ningsnämnden om eftertaxering.
Några remissinstanser, 1951 års rättegångskommitté, kammarrätten, riks
skattenämnden, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och
Sveriges akademikers centralorganisation, uttalar att man i första hand
bör söka en lösning enligt de riktlinjer strafflagberedningen angivit i sitt
förslag, nämligen att preskriptionsavbrytande verkan skall tillkomma ej
blott delgivning av åtal utan även vid förundersökning meddelad under
rättelse om misstanke om brott.
Besvärssakkunniga slutligen, som inte anser sig kunna tillstyrka speciella
preskriptionsregler för brott enligt skattestrafflagen, framhåller att en all
män förlängning av den nuvarande tvååriga preskriptionstiden kunde vara
ett uppslag som förtjänar att närmare övervägas.
Från remissyttrandena må följande här återges.
Hovrätten för Västra Sverige anser att den föreslagna preskriptionsbe-
stämmelsen bör genomföras oavsett om strafflagberedningens förslag, att
en vid förundersökningen meddelad underrättelse om misstanke för brott
skall vara preskriptionshindrande, genomföres eller ej. Även överståthållar-
ämbetet understryker att strafflagberedningens förslag knappast är ägnat
att lösa här föreliggande problem, enär i många fall preskriptionstiden ut
gått redan innan förundersökning hunnit påbörjas. Ämbetet framhåller att
det framlagda förslaget visserligen inger principiella betänkligheter men
att flera betydelsefulla omständigheter talar för detsammas genomförande.
Ämbetet anför härutinnan.
Erfarenhetsmässigt medför ofta den 2-åriga preskriptionstiden konsekven
ser, som ur likformighetssynpunkt kunna te sig föga tilltalande. I åtals-
ärenden av enkel beskaffenhet, exempelvis sådana mycket ofta förekom
mande fall, då en arbetstagare underlåtit att till beskattning uppgiva viss
arbetsinkomst, kräves ingen mera ingående taxeringsmässig utredning och
ej heller någon tidsödande förundersökning, varför någon risk för åtals-
preskription knappast föreligger. I mera invecklade ärenden däremot, kan
ske speciellt där taxeringsfrågan avser inkomst av jordbruksfastighet eller
rörelse, hinner ofta åtalsfristen utlöpa innan målen kunna av taxeringsin-
tendenlen överlämnas till allmänne åklagaren. Den skattskyldige går då fri
från straffansvar, ehuru hans brottslighet mången gång är avsevärt mera
kvalificerad än den enkle arbetstagarens. Det kan icke anses tillfredsstäl
lande, att utredningssvårigheter, över vilka dessutom den skattskyldige ge
nom fördröjningstaktik kan utöva inflytande, skola bliva avgörande för
möjligheten att utkräva straffansvar.
De nu gällande två olika preskriptionstiderna för brott enligt skattestraff
lagen ställa ej sällan taxeringsintendenten inför vanskliga avgöranden.
Denne bör givetvis fullgöra sin anmälningsskyldighet med omdöme och
icke i onödan betunga åklagarmyndigheten. Erfarenheten visar, att i det
övervägande flertalet åtalsmål bevisning om uppsåt icke kan förebringas.
Har den 2-åriga preskriptionstiden utlöpt, gäller det för taxeringsintenden
ten att bedöma huruvida endast grov oaktsamhet skall anses föreligga och
någon åtalsanmälan förty icke skall ske eller om det brottsliga förfarandet
kan anses uppsåtligt och möjlighet till bevisning härom är för handen. Ett
2
llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 28
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
sådant ställningstagande torde ofta vara vanskligt för taxeringsintenden-
ten, speciellt som tillgängligt material för bevisfrågans bedömande kan vara
bristfälligt innan förundersökning verkställts.
Då en förlängning av preskriptionstiden, såvitt kan bedömas, är den enda
framkomliga vägen för att komma tillrätta med rådande missförhållanden,
anser sig överståthållarämbetet icke böra motsätta sig den föreslagna lag
stiftningen.
Liknande synpunkter framföres i flertalet av de av länsstyrelserna av
givna yttrandena.
Länsstyrelsen i Gävleborgs lån framhåller att den bästa lösningen av de
frågor, vilka sammanhänger med gränsdragningen mellan uppsåtlig och
ouppsåtlig falskdeklaration samt med preskriptionsbestämmelserna, enligt
länsstyrelsens mening skulle vara att straffbestämmelserna i fråga omarbe
tades, så att en gemensam brottstyp infördes för oriktig deklaration, varvid
presumerad förekomst av uppsåt borde föranleda strängare straff vid
straffmätningen än om omständigheterna utmärkte att uppsåt ej förelåg.
Preskriptionstiden skulle härigenom automatiskt komma att förlängas på
föreslaget sätt.
Flertalet av de remissinstanser som tillstyrker en förlängning av pre
skriptionstiden till fem år understryker att taxeringsmyndigheterna liksom
hittills bör utnyttja alla möjligheter att slutföra på dem ankommande
granskning i så god tid, att anmälan till åklagare och väckande av åtal för
vårdslös deklaration kan ske före utgången av den tid om två år, som nu
gäller för åtalets preskriberande.
De remissinstanser som förordat att preskriptionstiden förlänges till tre år
betonar att preskriptionstidens längd måste stå i rimligt förhållande till brot
tets art. Sålunda anför Kooperativa förbundet.
Den deklarant, som av oaktsamhet lämnat en oriktig uppgift i sin dekla
ration, kan enligt nu gällande preskriptionsregler känna sig definitivt säker
om att vara fri från straffansvar om han ej åtalats inom två år efter dekla
rationens avgivande. Enligt styrelsens förmenande är denna ordning tillta
lande dels därför att den framtvingar relativt snabba beslut av vederböran
de taxerings- och åklagarmyndigheter i åtalsfrågorna och dels därför att
den till viss, ej alltför lång tid begränsar den ovisshet och osäkerhet, som
den deklarant, vilken vid deklarationsgranskningen fått en anmärkning för
av oaktsamhet tillkommen felaktighet, måste känna inför de slutliga kon
sekvenserna härav. Denna »väntetid» torde nu i allmänhet uppgå till maxi
mum cirka 11/2 till 1 3/4 år, d. v. s. från tiden för anmärkningens delgiv
ning till tiden för åtal eller till tiden för preskriptionstidens utlöpande. Om
man utsträcker preskriptionstiden enligt förslaget, kommer den deklarant,
som av oaktsamhet gjort ett ganska ringa fel, vilket dock kan sägas pendla
mellan grov och icke-grov oaktsamhet, att i många fall ha att vänta nästan
hela fem år på att det skall bli definitivt klart, om han skall åtalas eller icke.
Det kan mången gång bli en alltför lång och prövande ovisshetstid för de
klaranten sett i relation till den kanske ringa brottslighet, som eventuellt
kan tillvitas honom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år J961
19
Näringslivets skattedelegation framhåller att en förlängning av preskrip
tionstiden till fem år skulle innebära något mera än ett beaktande av de
praktiska svårigheterna vid granskning av deklarationsmaterialet. Vid be
dömandet av dessa svårigheter bör hänsyn också tagas till den beslutade
successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen ävensom till den ratio
nalisering av revisionsavdelningarnas arbete som kan bli en följd av nume
ra framlagd utredning. Med hänsyn härtill anser delegationen att endast en
förlängning av preskriptionstiden till tre år kan tillstyrkas. Liknande syn
punkter framföres av Sveriges redareförening. Sistnämnda förening hem
ställer vidare att utredning måtte verkställas åsyftande att handläggningen
av mål om brott mot skattestrafflagen överflyttas helt eller delvis från de
allmänna domstolarna till skattedomstolarna.
Kammarrätten erinrar i sitt yttrande om att kammarrätten i utlåtande
den 7 september 1942 över förslag till skärpt bestraffning av falskdeklara
tion m. m. givit uttryck åt liknande tankegångar som de, vilka kommit till
uttryck i promemorian. Kammarrätten anför.
Kammarrätten hade därvid ansett att för falskdeklarationsbrotten — däri
inbegripet det då den oriktiga deklarationen vore att hänföra till grov vårds
löshet — borde stadgas en fristående preskriptionstid, sammanfallande med
den tid, för vilken eftertaxering kunde äga rum. Såsom skäl härför fram
höll kammarrätten — förutom det ofta förefintliga sammanhanget mellan
oriktig deklaration och eftertaxering — att falskdeklarationsbrotten i fråga
om tid och sätt för deras upptäckande företedde vissa särpräglade moment,
att anledning knappast funnes att i berörda hänseende göra skillnad mellan
uppsåtligt och icke uppsåtligt falskdeklarationsbrott samt att i fråga om
dessa brott det låge särskild vikt uppå att straffhotet ej alltför hastigt av
lägsnades. Upprättandet av deklarationer till ledning för inkomst- och för-
mögenhetstaxeringen vore ju för en stor del av landets befolkning en årligen
återkommande förpliktelse, och möjligheten av falskdeklarationsbrottens fö
rekomst i vidare utsträckning än andra brottsliga förfaranden vore påtaglig.
En särskild preskriptionstid för falskdeklarationsbrott vore ej heller okänd
i utländsk lagstiftning.
I nu förevarande sammanhang ifrågasätter emellertid kammarrätten om
det icke vore lämpligt att låta anstå med införande av en särskild längre
preskriptionstid vid vårdslös deklaration i avvaktan på resultatet av det av
strafflagberedningen framlagda förslaget om ändring i 5 kap. 14 och 15 §§
strafflagen, innebärande att avbrott i preskriptionstiden skulle ske ej blott
då den misstänkte erhållit del av åtal för brott utan även då han vid förun
dersökning underrättats om den mot honom riktade misstanken. Skulle
nämligen den nu berörda, av strafflagberedningen föreslagna ändringen i
strafflagen komma till stånd, blir den föreslagna förlängningen av preskrip
tionstiden vid vårdslös deklaration, enligt kammarrättens mening, mindre
behövlig. Alltjämt skulle emellertid preskription inträffa, därest förunder
sökning icke kan äga rum inom preskriptionstiden, vilket ofta torde bli fal
let vid eftertaxeringar.
Av de remissinstanser som förordat att man i första hand skall avvakta
resultatet av strafflagberedningens förslag har 1951 års rättegångskommit-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
té och Sveriges lantbruksförbund förklarat att — om en förlängning av pre
skriptionstiden anses böra verkställas — en preskriptionstid av tre år bör
vara tillfyllest.
Riksskattenämnden framhåller, att de i promemorian skildrade kon
sekvenserna av preskriptionsreglerna, såvitt gäller brott mot 2 § skattestraff-
lagen, enligt nämndens mening nödvändiggör att rättelse på något sätt \in-
nes. Därefter anför nämnden.
Det är emellertid icke tilltalande att beträffande ett brott där staten är
den reelle målsäganden — men där fråga likväl icke är om brott mot statens
säkerhet — tillskapa en särregel som avviker från eljest allmänt tillämpade
rättsgrundsatser. Riksskattenämnden förordar därför att förevarande pro
blem i första hand löses enligt de riktlinjer, som uppdragits i riksåklagarens
i första lagutskottets utlåtande nr 13 till innevarande års riksdag återgivna
skrivelse rörande de omständigheter, som böra tillmätas preskriptionsavbry
tande verkan. För en dylik lösning — innebärande att preskriptionsavbry
tande verkan skulle tillkomma icke blott delgivning av åtal utan även vid
förundersökning uttalad underrättelse om misstanke för brott — talar jäm
väl, att de förhållanden, som ligga bakom behovet av ändrade regler beträf
fande preskription av straff för brott mot 2 § skattestrafflagen — bl. a. våra
dagars rörliga samhällsliv med åtföljande ökade möjligheter för en miss
tänkt att för längre eller kortare tid göra sig oanträffbar — i lika hög grad
medföra svårigheter att i andra sammanhang realisera statens straffanspråk.
Besvärssakkunniga framhåller att i den mån preskriptionstidsreglerna an
ses giva otillfredsställande resultat med avseende å skattestrafflagens oakt-
samhetsbrott, torde man böra undersöka andra vägar att avhjälpa de bris
ter, som kan föreligga, än den, som beträtts i promemorian. Olika möjlig
heter står därvid till buds. Man kan, enligt de sakkunniga, tänka sig å ena
sidan generella ändringar i preskriptionsreglerna och å andra sidan sådana
ändringar beträffande reglerna rörande de aktuella deklarationsbrotten,
som får återverkningar i preskriptionsavseende. De sakkunniga fortsätter.
I första hand uppkommer frågan om en allmän förlängning av den kor
taste preskriptionstiden från nu två år till t. ex. tre år. För en sådan ändring
skulle vissa skäl kunna anföras, bl. a. att förundersökningsförfarandet en
ligt RB — av rättssäkerhetsskäl — blivit mera omständligt och därmed mera
tidsödande än motsvarande förfarande enligt gamla RB, som gällde, då två-
årsfristen infördes. Det kan erinras om att man vid sistnämnda tillfälle val
de en tvåårsfrist i stället för en ettårsfrist bl. a. just med tanke på dekla
rationsbrotten; se KPr 1926: 5 s. 6. Ehuru besvärssakkunniga anse en all
män förlängning av den nuvarande tvååriga preskriptionstiden vara ett
uppslag, som förtjänar att närmare övervägas, vilja de dock ej inlåta sig på
detta allmänna rent straffprocessuella spörsmål.
Samma praktiska resultat, som erhålles genom en förlängning av själva
preskriptionstiden, kan vinnas genom ändrade regler om sättet för preskrip
tionstids avbrytande. Därför kräves nu häktningsbeslut eller delgivning av
åtal. Möjligt vore att föreskriva exempelvis, att preskriptionstiden avbrytes
även genom en redan vid förundersökningens början meddelad underrät
telse av misstanke om brott.
Att av hänsyn till de särskilda utredningssvårigheter, som kan vara för
knippade med brott mot skattestrafflagen, stadga specialregler om sättet för
21
preskriptionsavbrytande gällande endast beträffande dessa brott, bör enligt
de sakkunnigas mening ej komma i fråga. Än mindre bör man inlåta sig
på det i promemorian diskuterade men också där avvisade alternativet att
framflytta preskriptionstiden genom att såsom begynnelsetidpunkt för den
na välja en senare tidpunkt än tiden för brottets begående. De sakkunniga
fortsätter.
Om några ändringar rörande de allmänna preskriptionsreglerna, som ha
betydelse i förevarande sammanhang, icke skulle vara att påräkna, återstår
att närmare granska skattestrafflagens regler. En enkel lösning vore givet
vis att skärpa straffmaximum för vårdslös deklaration till straffarbete, var
igenom preskriptionstiden för sistnämnda brott skulle komma att uppgå till
fem år. En sådan tanke måste emellertid avvisas.
Besvärssakkunniga uttalar vidare att orsaken till att de nuvarande reg
lerna anses otillfredsställande ur synpunkten av skattemoralens upprätthål
lande i icke ringa mån torde vara att söka i det förhållandet, att brott, som
inom taxeringsväsendet bedömes som uppsåtliga, d. v. s. som falskdeldara-
tion, av aklagarna och de allmänna domstolarna i övervägande grad i stäl
let betecknas som vårdslös deklaration, med följd att brotten preskriberas
efter två år. De sakkunniga fortsätter.
I förarbetena till skattestrafflagen gjordes på sin tid från flera håll utta
landen av innebörd, att lagrummet om vårdslös deklaration skulle tillämpas
subsidiärt i det fall, när det visserligen kunde misstänkas, att oriktig upp
gitt lämnats uppsåtligen, men detta icke kunde till fullo bevisas. Det vill
synas som om uttalanden av denna art lett till en praxis av innebörd, att
ansvar för talskdeklaration yrkas och ådömes endast i alldeles uppenbara
tall av uppsåt. Besvärssakkunniga vilja ifrågasätta, om icke rättspraxis just
på detta område kommit att ställa större krav på bevisningen om uppsåt än
vad eljest är brukligt inom straffrättsskipningen.
I några remissyttranden har ifrågasatts vissa ytterligare ändringar i skat-
testrattlagen. Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att en förutsätt
ning för tillämpning av skattestrafflagen är, att den felaktiga uppgiften
lämnats i deklaration, och fortsätter.
Länsstyrelsen vill ifragasätta, huruvida ej i nu förevarande sammanhang
bör upptagas spörsmålet om sådan utvidgning av lagens tillämpningsom
råde att jämväl andra felaktiga uppgifter än sådana som lämnats i själva
deklarationen — till exempel i infordrade kompletteringar m. fl. uppgifter,
avsedda att läggas till grund för taxering — kommer att omfattas av straff
bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om, att nu gällande regler för
tillgodoräknande av ortsavdrag vid inkomsttaxeringen för samtaxerade äkta
makar kan medföra att ett fel i den ena makens deklaration leder till frihet
från skatt eller till för låg skatt endast för den andra maken. Länsstyrelsen
fortsätter.
Den oriktiga uppgiften lärer väl då icke kunna medföra straffansvar en
ligt skattestrafflagen. Att man enligt rättspraxis vid straff mätningen tar
hänsyn till undandragen skatt för båda makarna synes icke böra medföra
att straffansvar under nyss angiven förutsättning skall inträda. Enligt de
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
22
1943 gällande reglerna skulle ortsavdrag och beskattningsbar! belopp ha
beräknats för makarna gemensamt samt vid den statliga taxeringen skatten
och vid den kommunala taxeringen den beskattningsbara inkomsten ha för
delats i förhållande till makarnas taxerade inkomster. Samma felaktighet
som enligt vad ovan angivits nu icke kan bestraffas skulle enligt de äldre
reglerna om taxering av äkta makar ha föranlett undandragande av skatt
för den felande maken själv och sålunda grundat straffansvar. Med hänsyn
till den ekonomiska intressegemenskapen mellan makar och som ett led i
strävandena att åstadkomma en bättre deklarationsmoral anser länsstyrelsen
att skattestrafflagen bör ändras på sådant sätt att »den oriktiga uppgiften
varit ägnad att för den skattskyldige eller med honom samtaxerad äkta make
leda till frihet från skatt eller till för låg sådan».
Länsstyrelsen framhåller vidare att en förutsättning för att straffansvar
för oriktig uppgift i deklaration skall inträda har ansetts vara att deklara
tionen kommit beskattningsmyndighet till handa. Därefter anför länssty
relsen.
Efter skattestrafflagens införande ha taxeringsintendenttjänsterna inrät
tats. Det torde aldrig ha gjorts gällande att en oriktig deklaration, avlämnad
till en taxeringsintendent, icke kunde medföra straffansvar. Däremot har
det gjorts gällande att deklarationer, avlämnade till besvärsinstanserna, icke
kunde medföra straff enligt skattestrafflagen (K. G. A. Sandströms kom
mentar till skattestrafflagen s. 96). Prövningsnämnderna voro före 1958 be-
skattningsmyndigheter, men ha från och med nämnda år omändrats till
renodlade skattedomstolar. Det får anses tveksamt, om en till prövnings-
nämnd efter 1958 års ingång avlämnad deklaration kan medföra straffan
svar enligt skattestrafflagen. En oriktig uppgift i en sådan deklaration kan
ju medföra att taxeringsintendenten underlåter att för egen del anföra be
svär över den skattskyldiges taxering eller — sedan tiden för taxeringsin-
tendentens besvärsrätt gått till ända — hemställa om eftertaxering. Med
hänsyn till rättssäkerheten och till taxeringsintendentens skyldighet att till
allmän åklagare anmäla brott mot skattestrafflagen är det synnerligen an
geläget att skattestrafflagen kompletteras och utformas på ett sätt som läm
nar minsta möjliga rum för feltolkningar.
1951 års rättegångskommitté påpekar, att det i praxis råder tveksamhet
om vad som vid beräkningen av den undandragna skatten är att hänföra
till allmänna avgifter (jfr NJA 1956:214). Kommittén anser det önskvärt,
att den oklarhet som sålunda råder undanröjes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Y. Skrivelsen från justitieombudsmannen
I en den 2 december 1960 dagtecknad, till Konungen ställd skrivelse har
riksdagens justitieombudsman föreslagit vissa åtgärder i syfte att åväga
bringa snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen. I skrivel
sen erinras om att, då en skattskyldig ställes under åtal för deklarations-
brott, det ofta förekommer att den taxering, varom i åtalsmålet är fråga,
blir överklagad, och att åtalsmålet på grund härav förklaras vilande i av
vaktan på slutligt beslut i taxeringsfrågan. Justitieombudsmannen framhål
ler att han i sin verksamhet vid flera tillfällen iakttagit att den tid, sådana
23
brottmål tår vila i avbidan på slutligt beslut i taxeringsfrågan, ofta är
oskäligt lång. I den år 1959 avgivna ämbetsberättelsen anges två sådana
fall, av vilka det ena brottmålet blev vilande icke mindre än 12 år, innan det
återupptogs till behandling.
Vad sålunda vid flera tillfällen iakttagits föranledde justitieombudsman
nen att vid inspektion i mars 1958 av länsstyrelsen i Örebro län ägna sär
skild uppmärksamhet åt sådana fall, där skattskyldiga stått under åtal
för deklarationsbrott lång tid i avbidan på slutlig prövning av beskattnings-
mål. De fall som där uppmärksammades och för vilka viss redogörelse läm
nas i skrivelsen föranledde justitieombudsmannen att, i syfte att erhålla
ytterligare material till belysning av förevarande spörsmål, från förste taxe-
ringsintendenten vid överståthållaräinbetet och taxeringsintendenterna i
samtliga län införskaffa vissa uppgifter om åtalsmål angående brott mot
skattestrafflagen, vilka varit föremål för handläggning under längre tid.
Uppgifterna avsåg dels avgjorda brottmål av hithörande slag, dels ock
anhängiggjorda men icke avdömda dylika mål, i vilka taxeringsfrågan vid
undersökningstillfället alltjämt berodde på skattedomstols prövning. Be
träffande den förstnämnda kategorien mål, infordrades uppgift endast å
sådana efter ingången av år 1950 av underrätt avgjorda mål angående brott
mot skattestrafflagen, i vilka minst fem år förflutit mellan den åtalade
handlingens begående och dess lagförande. Beträffande anhängiggjorda
men av underrätt ännu icke avdömda åtalsmål av hithörande slag inford
rades uppgift allenast å sådana mål, i vilka — där taxeringsfrågan berodde
på kammarrättens prövning — minst tre år förflutit från åtalade handling
ens begående och, i fråga om mål där taxeringsfrågan berodde på regerings
rättens prövning, minst fyra år. Vidare angav taxeringsintendenterna sina
synpunkter på föreliggande spörsmål. Därefter inkom kammarrätten med
begärt utlåtande.
Justitieombudsmannen sammanfattar resultatet av undersökningen så
lunda.
Av de av taxeringsintendenterna redovisade fallen, i vilka minst fem år
förflutit från det deklarationsbrottet begicks till dess underrätten avgjorde
åtalsmålet, ha 70 blivit föremål för närmare undersökning. Detta antal un
derstiger något vad de lämnade uppgifterna utvisa beroende på att vissa
eftertaxeringsfall icke ansetts böra medtagas. I något mer än halva antalet
av de 70 undersökta fallen (56 procent) hade mer än 6 år förflutit från den
åtalade handlingens begående — brottet antages här ha skett den 1 april
under taxeringsåret — till dagen för domens meddelande. I 16 fall eller
drygt 20 procent hade dom meddelats först efter mer än 8 år och i 7 fall
eller 10 procent efter mer än 10 år. Tages som utgångspunkt för tidsberäk-
ningen icke den åtalade handlingens begående utan "taxeringsintendentens
anmälan om brottet till åklagaren — vilket med hänsyn till brottets karak
tär kan vara en lämplig komplettering i detta sammanhang -— finner man
att i hälften av fallen dom meddelats i åtalsmålet först sedan fem år eller
längre tid förflutit efter det åtalsanmälan skedde, att i 17 fall (ca 24 pro
cent) nämnda tid var 7 år eller mer och i 7 fall (10 procent) liden var 9 år
eller mer. Det är därvid att märka att åtalsanmälan enligt det undersökta
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
24
materialet — med undantag för något av länen — endast mera sällan skett
innan prövningsnämnden beslutat i taxeringsfrågan.
Beträffande redovisade, vid inventeringstillfället vilande åtalsmål ha —
likaledes efter bortgallring av en del äldre eftertaxeringsfall in. in. — under
sökts 120 mål, i vilka taxeringsfrågan antingen var beroende på skattedom-
stols prövning eller — i ett fåtal fall — tämligen nyligen avgjorts av skatte-
domstol. Av dessa 120 mål hänförde sig ett femtiotal till kammarrättens
och ett sjuttiotal till regeringsrättens prövning. I ett tjugutal av kammar-
rättsmålen (ca 40 procent) hade vid inventeringstillfället 4 år eller längre
tid förflutit efter det den åtalade handlingen begåtts (den 1 april under
taxeringsåret). Den tid som vid inventeringstillfället förflutit från det an
mälan om brottet skedde — därvid bör beaktas att i genomsnitt 80 procent
av de undersökta fallen anmälts till åtal först efter det prövningsnämnden
beslutat i skattemålet — utgjorde i omkring en tredjedel av målen 1—2 år
samt i omkring två tredjedelar av målen 2—5 år. I drygt fyra femtedelar av
målen hade mellan 2 och 5 år förflutit från det prövningsnämndens beslut
meddelats.
Vad angår sistnämnda sjuttiotal mål, som vid inventeringstillfället vilade
i avbidan på regeringsrättens prövning av skattefrågan, hade i 10 procent
av målen 8 år eller längre tid förflutit från tidpunkten för den åtalade gär
ningens begående till inventeringstillfället. I mellan vart fjärde och vart
femte mål var angivna tidrymd mer än 6 år. Räknat från tidpunkten för
taxeringsintendentens åtalsanmälan till inventeringstillfället hade i drygt
en tredjedel av målen mer än 4 år förflutit. I cirka 44 procent av målen hade
4 år eller mera förflutit från det prövningsnämnden meddelade sitt beslut.
I praktiskt taget vart tredje mål hade en tid av mer än 2 år, och i nära nog
vart femte mål en tid av mer än 3 år förflutit från det kammarrätten med
delat det överklagade utslaget.
I samtliga de av taxeringsintendenterna redovisade målen har undersökts
hur lång tid som i skatteprocessen genomsnittligt förflutit mellan pröv
ningsnämndens beslut och kammarrättens utslag samt mellan kammar
rättens och regeringsrättens utslag. Det visar sig därvid att i omkring halva
antalet mål en tidrymd av 1 1/2—2 1/2 år förflutit mellan tidpunkterna
för prövningsnämndens och kammarrättens avgöranden. I omkring 20 pro
cent av målen hade tiden varit kortare än 1 1/2 år och i omkring 30 procent
hade tiden varit längre — i åtskilliga fall avsevärt längre — än 2 1/2 år.
Vad angår de av regeringsrätten avgjorda skattemålen hade i drygt 20 pro
cent av fallen avgörandet dröjt mer än 3 år från det kammarrättens utslag
meddelades i målet. I övrigt fördelar sig målen i huvudsak jämnt på tids
perioder om sex månader från 1/2 till 3 år mellan de båda skattedomstolar-
nas avgöranden.
För att utröna i vilket led i handläggningen som här påtalade dröjsmål
inträffat har beträffande 150 av kammarrätten avgjorda skattemål, vilkas
utgång varit av betydelse för bedömande av vilandeförklarade deklarations-
brottmål, undersökts hur lång tid som förflutit från det taxeringsintenden-
ten avgav yttrande i skattemålet till dagen för kammarrättens utslag. Det
har därvid visat sig att av de 150 målen 33 avgjorts inom 3 månader, 70
inom 6 månader och 105 inom ett år efter det taxeringsintendenten avgav
sitt yttrande. I 45 mål dröjde kammarrättens avgörande mera än ett år och
i 14 mål mera än två år från sist angivna tidpunkt.
Slutligen har, framhålles i skrivelsen, också sammanställts vissa uppgif
ter berörande åklagarnas handläggning av hithörande mål. Undersökningen
visar att endast undantagsvis förekommit att åtal anliängiggjorts senare än
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
25
ett år efter det taxeringsintendenten gjort anmälan om brottet. I flertalet
fall hade åtal väckts inom 3 månader och i närmare tre fjärdedelar av må
len inom sex månader efter taxeringsintendentens anmälan. Däremot visar
undersökningen att stundom anmärkningsvärt lång tid förflutit från det
skattefrågan slutligt avgjorts till dess underrätten avgjort åtalsmålet. I mer
än hälften av de först omnämnda 70 fallen hade denna tid uppgått till mer
än 1 år och i nära 20 procent av fallen till 2 år eller längre tid.
Taxeringsintendenterna har i sina yttranden genomgående funnit de så
lunda iakttagna dröjsmålen med åtalsmålens avgörande otillfredsställande.
Dröjsmålen har i allmänhet ansetts bero på långsamheten i skatteprocessen.
Man har därvid framhävt olika led i förfarandet, som är ägnade att fördröja
skattemålens handläggning. Sålunda har några intendenter — under fram
hållande att de redovisade skattemålen ofta hörde till de mest svårutredda
— pekat på att dröjsmål med avgivande av yttrande till skattedomstol upp
kommit till följd av bristande personalresurser på taxeringssektionerna.
Jämväl avsaknaden tidigare av möjlighet att delegera handläggningen av
mål till underordnad personal har åberopats som skäl för uppkomna dröjs
mål med yttrandens avgivande. Från flera håll har framhållits att de skatt
skyldiga själva stundom utnyttjat möjligheter att på olika vägar förhala
handläggningen av skattemål i syfte att uppnå fördelar av processtaktisk
eller annan art. Några intendenter har uppgivit att man regelmässigt bru
kat begära förtur hos skattedomstolarna för sådana skattemål som haft be
tydelse för bedömningen av åtalsmål om deklarationsbrott. Från något håll
har framhållits att begäran om förtursbehandling icke tillräckligt beaktades
av skattedomstolarna. Flertalet taxeringsintendenter som yttrat sig i frågan
har emellertid uttalat att sådan begäran om förtur enligt deras erfarenhet
brukade beaktas. Enligt flera intendenters mening brukade emellertid även
i dylika fall oskäligt långa dröjsmål uppkomma vid handläggningen av be-
svärsmål i såväl kammarrätten som regeringsrätten.
I vissa fall har taxeringsintendenterna påtalat brister utanför beskatt-
ningsorganisationen. Sålunda har från ett par håll påpekats att taxerings
myndigheterna icke utan särskild begäran därom återfinge deklarations-
handlingarna, sedan åtalsmålet förklarats vilande. Från några håll har vi
dare påtalats att det funnes en benägenhet hos parter och domstolar att
vilja anse vilandeförklaring av åtalsmål om deklarationsbrott erforderlig
i större utsträckning än som strängt taget vore nödvändig.
De åtgärder som av taxeringsintendenter föreslagits för alt förbättra för
hållandena åsyftar i allmänhet att genomföra en mer uttalad förtursbehand
ling av sådana skattemål, vilkas utgång har betydelse för bedömningen av
åtalsmål. 1 ett par yttranden har man dock därvid erinrat om all det stund
om förekom skattemål, beträffande vilka en snabb behandling framstod
som viktigare än i fråga om åtalsmålen. Flera taxeringsintendenter har utta
lat att förtursbehandlingen borde på särskilt sätt tydligt utmärkas i akten.
En taxeringsintendent har förordat att förtursrätten för de nu ifrågavaran
de skattemålen borde införas i taxeringsförordningen.
26
Kammarrätten har i sitt utlåtande inledningsvis redogjort för bestäm
melserna i dess instruktion och arbetsordning angående förtursbehandling
av mål och ärenden samt har i anslutning härtill lämnat följande redogö
relse angående ordningen för behandling av skattemål, vilkas utgång har
betydelse för bedömningen av åtalsmål rörande deklarationsbrott.
De såsom åtalsmål betecknade förtursmålen uppgå årligen i genomsnitt
till 1 ä 2 procent av samtliga beskattningsmål såsom framgår av följande
uppställning:
Totala antalet
Därav
Antalet åtalade
under året in-
åtalsmål
skattskyldiga
komna beskatt
ningsmål
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
År 1956............................................. 10 217
99
40
»> 1957............................................. 8 802
98
47
» 1958............................................. 9 104
164
64
Särskilda föreskrifter finnas icke meddelade om i vilken inbördes ordning
åtalsmålen och övriga grupper förtursmål skola föredragas. Som regel bru
kar dock inom kammarrätten tillämpas den praxis, att åtalsmålen föredra
gas så snart omständigheterna det medgiva och före andra förtursmål, sär
skilt då åtalsmålen varit av sådan natur att skyndsam handläggning funnits
påkallad. Någon ovillkorlig rätt till förtur före andra förtursmål har emel
lertid icke tillerkänts alla åtalsmål och tillräckliga skäl att medge sådan
rätt synas ej heller föreligga. Det förekommer nämligen ofta att i andra
skattemål den skattskyldiges intresse av ett snabbt avgörande är så starkt
— exempelvis vid hotande exekutiva åtgärder eller ekonomiska svårigheter
till följd av skattekrav — att det närmast skulle te sig stötande om hand
läggningen av sådant mål skulle fördröjas till förmån för åtalsmål, som
objektivt sett äro av mindre betydelse. Såsom framgår av den ovan intagna
uppställningen över antalet förtursmål är för övrigt detta antal icke större
än att målen oaktat de icke äga ovillkorlig förtursrätt ändock kunna före
dragas jämförelsevis kort tid efter det de inkommit till kammarrätten.
Kammarrätten vill i detta sammanhang meddela att domstolen i cirku
lärskrivelse den 10 november 1947 för vederbörande taxeringsintendenter
framhållit vikten av att vid besvärshandlingars insändande på ett iögonen
fallande sätt utmärkes, att vederbörande skattskyldig är ställd under åtal
för brott mot skattestrafflagen. Det åligger vidare varje ledamot och fiskal
jämlikt den 13 november 1947 utfärdade föreskrifter att i varje rotel inom
särskild kolumn utmärka, om särskild anledning till förtursbehandling
föreligger och anledningen i fråga.
Beträffande åtalsmålens handläggning bör beaktas att sådana mål ofta
äro av invecklad beskaffenhet och grunda sig på ett omfattande material.
Ej sällan förekommer, sedan målen inkommit till kammarrätten, fortsatt
skriftväxling, och denna förlänges i åtskilliga fall av åtgärder från de
skattskyldigas sida såsom ingivande av påminnelser, igångsättande av ny
utredning, framställningar om uppskov o. s. v. I dylika situationer liksom
eljest när förtursberättigade mål fördröjts hos länsstyrelserna ha från kam
marrättens sida påminnelser avlåtits för att påskynda handläggningen.
Kammarrätten vill emellertid framhålla, att skriftväxlingen i taxerings-
mål såsom framgår av 97 § taxeringsförordningen ombesörjes av vederbö
rande prövningsnämndskanslier och att det därför väsentligen beror på
dessas verksamhet, om skriftväxlingen i taxeringsmål skall bli slutförd med
önskvärd skyndsamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
27
Beträffande åtgärder för att förkorta tiden för handläggningen av hithö
rande mål i kammarrätten anförde kammarrätten följande.
Kammarrätten får anmäla, att i plenum behandlats frågan om lämpliga
åtgärder för snabbare avgöranden från kammarrättens sida av förturs-
mål över huvud taget och därmed även åtalsmålen. Det har därvid ansetts,
alt nämnda syfte skulle främjas, om länsstyrelserna vid insändande av
taxeringsmål till kammarrätten genom begagnande av särskild blankett,
vartill förslag uppgjorts, på enhetligt och iögonenfallande sätt gjorde an
mälan om behov av förtursbehandling och skäl därför. Kammarrätten har
beslutat undersöka, huruvida länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende
kan erhållas. Genom den ifrågasatta anordningen skulle den nödvändiga ex-
peditionella behandlingen av ifrågavarande mål kunna påskyndas och till
synen inom kammarrätten över målens föredragning i vederbörlig ordning
effektiviseras. Det är kammarrättens uppfattning att en effektivare garanti
därigenom skulle skapas för att förtursmålen skola kunna föredragas inom
sådan tid efter det de inkommit, att anledning till erinran icke kommer att
föreligga.
Med avseende å frågan om vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas för
att vinna ett snabbare avgörande av mål om deklarationsbrott anföres.
Kammarrätten vill slutligen beträffande åtalen för oriktig deklaration
framhålla, att domar med anledning av sådana åtal för närvarande i avse
värd omfattning meddelas utan att slutligt beslut föreligger rörande de
taxeringar, för vilka de oriktiga deklarationerna skolat tjäna till ledning.
Det synes ur olika synpunkter mest tillfredsställande, om så kan ske i
största möjliga omfattning. Även med all tänkbar snabbhet vid skattedom-
stolarnas handläggning av taxeringsmål, som äro av betydelse för åtal, kan
det nämligen stundom icke undvikas, att vilandeförklaring av mål om ansvar
för oriktig deklaration i avvaktan på taxeringsfrågans slutliga avgörande
medför årslångt dröjsmål med doms avkunnande. Så kan exempelvis in
träffa om skattskyldig deklarerat oriktigt i visst hänseende, varom taxe-
ringstvist ej råder, men fullföljer talan beträffande den ifrågavarande taxe
ringen i annat avseende, som kräver vidlyftigare utredning. Det bör där
jämte framhållas, att, därest det för domstolen trots utredningen framstår
som tveksamt om visst belopp, som ej upptagits i deklaration, bör vara
skattepliktigt, det väl i många fall ej gärna kan komma i fråga att veder
börande skall fällas till ansvar i målet och detta alldeles oberoende av hur
taxeringsmålet utfaller. Kammarrätten vill med hänsyn till det anförda ifrå
gasätta, om icke utredning lämpligen borde verkställas för utrönande i vad
mån genom ändringar i skattestrafflagen eller annorledes de hinder kunna
undanröjas, som nu av de allmänna domstolarna anses föreligga mot att
åtal för oriktig deklaration prövas utan att utgången i taxeringsmål avvak
tas. Åtgärder i detta syfte skulle utan tvivel utgöra det mest effektiva med
let att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål rörande åtal för brott mot
skattestrafflagen.
Justitieombudsmannen framhåller att den verkställda utredningen ger ett
övertygande belägg för att avgörandet av mål om åtal för deklarationsbrott
ofta fördröjes lång tid på grund av att målen förklarats vilande i avbidan
å den slutliga prövningen av skattefråga, som är av betydelse för bedöm
ningen av åtalet. I sådana brottmål blir ofta den tid, som förflyter mellan
den brottsliga handlingens begående och dess beivrande, orimligt och oskä
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
ligt lång. Mera avsevärda dröjsmål härutinnan är självfallet ur olika syn
punkter mycket betänkliga. Ju längre tid som förflyter innan åtalsmålet
företages vid huvudförhandling desto svårare blir det att fastställa san
ningen. I det inledningsvis omnämnda brottmålet, som var vilande mera
än 12 år, nedlades åtalet av riksåklagaren under åberopande av att det för
flutit i det närmaste 15 år, sedan gärningen begicks, och att det syntes tvi
velaktigt om det var möjligt att styrka åtalet. För den allmänna laglydnaden
är det, framhålles i skrivelsen, vidare av vikt att brott så snart som möjligt
följes av straff. Detta gäller icke minst i fråga om deldarationsbrott med
hänsyn till angelägenheten att hos allmänheten inskärpa den allvarliga ka
raktären av sådana brott. Om mycket lång tid — 5 till 10 år är icke ovan
ligt i detta sammanhang — förflutit mellan brottet och prövningen av åta
let härför, torde en domstol vara obenägen ådöma frihetsstraff för brottet,
även om gärningen i och för sig förtjänt sådant straff. Nämnda förhållande
torde även mången gång påverka storleken av det bötesstraff som ådömes.
Slutligen är att beakta, framhålles i skrivelsen, den tilltalades intresse av att
icke onödigt länge behöva sväva i ovisshet om och oroa sig för utgången av
åtalet. Justitieombudsmannen fortsätter.
Angelägenheten av att, i fall då åtal för deklarationsbrott väckts, ernå
ett snabbt avgörande av taxeringsfråga, som är av betydelse för bedöman
de av åtalet, är allmänt vitsordad. Som ett uttryck härför kan åberopas en
mångårig föreskrift i kammarrättens instruktion av innebörd, att dylika
taxeringsmål skola behandlas med förtur. Någon uttrycklig föreskrift av
likartat innehåll finnes visserligen icke beträffande taxeringsmål, som dra
gits under regeringsrättens prövning. Emellertid inrymmer stadgan den 18
juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som
tillhöra regeringsrätten, en allmänt hållen föreskrift av innebörd, att av
vikelse från fastställd föredragningstur kan ske, där särskilda omständig
heter det påkalla. Med tillämpning härav kunna taxeringsmål, varom här är
fråga, även vid föredragning i regeringsrätten behandlas med förtur.
Dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott kunna naturligt
vis i sådana fall, där målet förklarats vilande i avbidan å slutligt beslut i
skattemål, icke helt undvikas och bero på att, innan dom i brottmålet kan
meddelas, förfarandet i dess olika skeden kräver medverkan av många myn
digheter och tjänstemän. Men det är därför av desto större vikt att befatt
ningen på olika händer med hithörande angelägenheter går så snabbt som
möjligt. Det vill väl synas som om en viss förbättring i förevarande hän
seende inträtt under senare år. Den verkställda utredningen visar dock att
dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott alltjämt förekommer
i en sådan utsträckning och är av sådan långvarighet, att behovet av åtgär
der till avhjälpande av dessa missförhållanden framstår såsom trängande.
Åtgärder för att åvägabringa bättre förhållanden kan, framhålles i skri
velsen, inriktas på antingen att begränsa behovet av att vilandeförklara mål
om deklarationsbrott eller att påskynda handläggningen i de olika leden av
det förfarande, som är nödvändigt för att åtalsmål om deklarationsbrott
skall kunna slutligt avgöras.
Kammarrätten har i sitt utlåtande uttalat, att det mest effektiva medlet
att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål om deklarationsbrott vore att
man genomförde sådana ändringar i skattestrafflagen eller annorledes, att
29
vilandelörklaring av dylika mål icke längre bleve erforderlig i den utsträck
ning som nu skedde. Med hänsyn till de olägenheter som är förbundna med
den nuvarande ordningen är det, framhåller justitieombudsmannen, givet
vis ett beaktansvärt önskemål att behovet av att förklara mål om deklara-
tionsbrott vilande reduceras så långt detta låter sig göra. Hur en reform i
sådant sytle skall genomföras har, tramhålles i skrivelsen, kammarrätten
dock icke närmare uttalat sig om. Därefter anföres.
Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken gäller som förutsättning för vilande-
förklaring av mål bland annat att det för målets prövning är av synnerlig
vikt, att fråga, som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan
ordning, törst avgöres. I mål om deklarationsbrott är rätten väl i princip
oförhindrad att, oberoende av pågående skatteprocess om den taxering åtalet
avser, bedöma skattefråga, som har betydelse för målets prövning. Därest
genom lagakraftägande beslut i beskattningsmål skattskyldighet för visst år
icke ansetts föreligga för belopp, varom i åtalsmål är fråga, lärer allmän
domstol — även om den principiellt är obunden av det skatterättsliga av
görandet — dock icke kunna lägga motsatt uppfattning till grund för att
fälla den skattskyldige till ansvar (jfr NJA 1934/88). Möjligheten att den
skattskyldige i skatteprocessen kan få bifall till sin talan helt eller delvis,
har alltså i vissa fall direkt betydelse för ansvarsfrågan och kan därför nöd
vändiggöra uppskov med åtalsmålets handläggning i avbidan å slutlig pröv
ning av skattemålet. Det kan på goda grunder sättas i fråga om åtgärder
i syfte att avlägsna denna praxis kunna medföra några förbättringar. Man
synes knappast helt kunna förbise risken av att olägenheter kunna uppstå
till följd av olika bedömanden av skattefrågan i brottmålsprocessen och i
skatteprocessen. Det skulle uppenbarligen vara synnerligen otillfredsställan
de om en person i mål om deklarationsbrott fälldes till ansvar för ett förfa
rande, som sedermera i skatteprocessen bedömdes icke strida mot skatteför-
tattningarna.
Med större tog skulle man måhända kunna anse åtgärder påkallade för
att motverka nuvarande praxis att förklara mål om deklarationsbrott vi
lande för att avvakta slutligt avgörande av taxeringsfrågan i fall, där skatte-
tvisten icke direkt gäller den fråga som avses med åtalet. I viss utsträckning
torde törekomma att domstolen i dylika fall anser sig böra avvakta det
slutliga avgörandet av taxeringsfrågan för att rätt kunna beräkna den un
dandragna skattens belopp. Detta sammanhänger med att böterna (i före
kommande fall straffskatten) skola utmätas i förhållande till det genom
brottsligt förfarande undandragna skattebeloppet, vilket i sin tur beräknas
som om den undandragna inkomsten tillhört den högst beskattade delen av
hela inkomsten. Vilandeförklaringar av mål om deklarationsbrott av nu
nämnd anledning skulle självfallet icke behöva ifrågakomma, därest man
avskaffade det nuvarande systemet med normerade böter på skattestraff-
lagens område och i stället införde dagsbotssystemet. Möjligt är att kammar
rätten kan ha åsyttat en sådan reform, då den i sitt utlåtande förordat ut
redning om åtgärder för alt minska behovet av att vilandeförklara mål om
deklarationsbrott. För min del finner jag det vara en alltför vittutseende
fråga i förevarande sammanhang att överväga en så pass långt gående åt
gärd, vilken givetvis måste bedömas även utifrån flera andra synpunkter
än den här berörda.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
En ändring av praxis är, framhålles i skrivelsen, måhända möjlig att upp
nå även på andra vägar än genom en omprövning av bötessystemet. En sådan
retorm anser emellertid justitieombudsmannen icke kunna få sådan bety
30
delse att det kan anses påkallat att i förevarande sammanhang upptaga sär
skild utredning angående denna fråga. En reform av angiven innebörd kan,
framhålles i skrivelsen, däremot måhända förtjäna övervägas vid en kom
mande allmän översyn av bestämmelserna i skattestrafflagen.
I några av vttrandena i ärendet har påtalats att vilandeförklaring av mål
om deklarationsbrott skedde i alltför stor utsträckning. Denna kritik torde,
uttalas i skrivelsen, icke helt sakna fog. Det framhålles dock att bedöm
ningen av behovet att vilandeförklara ett mål ofta kan te sig annorlunda i
efterhand än vid det tillfälle bedömningen skedde. Såvitt justitieombuds
mannen kunnat finna brukar domstolarna i allmänhet, där så är lämpligt,
försöka avgöra dylika mål utan vilandeförklaring. Man torde också kunna
utgå från att domarna i regel är så medvetna om angelägenheten av en snabb
handläggning av brottmål, att onödiga vilandeförklaringar är tämligen
ovanliga. Under framhållande att domstol icke är bunden vid parternas yr
kanden om vilandeförklaring av deklarationsbrottmål, understrykes i skri
velsen vikten av att så icke sker i andra fall än då detta har verklig bety
delse för åtalsmålets prövning. Därefter anföres.
När det gäller polis- och åklagarmyndigheternas medverkan vid beivrandet
av deklarationsbrott ger den verkställda utredningen icke fog för att ifråga
sätta några särskilda åtgärder för att ytterligare påskynda dessa myndig
heters medverkan vid åtalens anhängiggörande. Utredningen visar val att
dröjsmål i åtskilliga fall förekommit med avseende å åtalsmålets fullföljan
de efter det skattefrågan blivit slutligen avgjord. Dessa dröjsmål, i den
mån de bero på åklagare, torde emellertid delvis vara en mer eller mindre
ofrånkomlig konsekvens av den tidigare uttänjningen av skatteprocessen
och synas icke vara av beskaffenhet att påkalla utfärdande av några särskil
da föreskrifter.
I det föregående har pekats på att ett stort antal myndigheter och tjänste
män medverkar i olika led av förfarandet, innan mal om deklarationsbrott
kan bliva slutligen avgjort. Med hänsyn härtill är det, när det gäller att
undvika dröjsmål, naturligt att åtskilligt står att vinna genom effektiv
samordning av olika myndigheters handläggning samt genom åtgärder i öv
rigt ägnade att fästa uppmärksamheten på att skyndsamhet i handläggning
en bör iakttagas. Mycket har i det hänseendet gjorts eller ställts i utsikt.
Särskilt må nämnas kammarrättens i dess utlåtande omnämnda initiativ
till åtgärder för att förtursmålen skola uppmärksammas bättre än hittills.
Åtgärder i nämnda hänseende torde vara av stort värde i förevarande sam
manhang. Bland andra dylika åtgärder som vidtagits eller eftersträvats må
nämnas effektivare samordning på taxeringssektionerna av taxerings- och
ätalsmål — däri inbegripet en viss förtursbehandling av prövningsnämnds-
mål rörande skattskyldig, beträffande vilken anmälan om deklarationsbrott
skett eller avses skola ske — tidigare åtalsanmälningar ävensom förbättrat
samarbete mellan taxeringsmyndigheterna, å ena sidan, samt polis- och
åklagarmyndigheterna, å den andra.
Det framhålles i skrivelsen, att även vissa av statsmakterna genomförda
åtgärder verkar till förmån för ett snabbare avgörande av skattemålen.
Sålunda erinras om den nyligen genomförda fullföljdsbegränsningen i skat
temål, som i vissa fall medför en förkortning av skatteprocessen. Vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
31
torde den nya taxeringsorganisationen ge taxeringsintendenterna större
möjlighet än tidigare att verka för en snabb behandling av mål om taxering
av skattskyldig, som står under åtal för deklarationsbrott. Ytterligare näm-
nes att den nya taxeringsorganisationen medfört en förstärkning av perso
nalen å taxeringssektionernas revisionsavdelningar, något som borde kunna
bidraga till att successivt lätta från en del håll påtalade personalsvårigheter
och därmed möjliggöra en skyndsammare handläggning av skattemålen.
Även om en viss ettektivisering av olika led i förfarandet sålunda fak
tiskt kan åvägabringas inom ramen för nu gällande ordning, synes detta
dock, enligt justitieombudsmannens mening, icke vara tillräckligt för att
förhindra att oskäligt långa dröjsmål ändock kan uppkomma. Erfarenhe
ten ger klart vid handen att den förtursbehandling som enligt nu gällande
regler föreskrivits eller analogivis bör iakttagas i fråga om beskattnings-
mål, vars utgång är av betydelse för bedömningen av mål om deklarations
brott, icke verkat i den utsträckning man skäligen kunnat påfordra. Skärpta
föreskrifter synes därför påkallade i sådant syfte. Att man gör vad som
rimligen kan göras för att åvägabringa bättre processförhållanden i mål om
deklarationsbrott synes desto angelägnare som en ökning av antalet kom
plicerade dylika mål ter sig sannolik. Det måste nämligen, framhålles i skri
velsen, antagas, att de successivt ökade personella resurserna på taxerings-
sektionerna i förening med strävandena till större effektivitet vid taxering
en kommer att leda till effektivare taxeringskonlroll och därmed även ökad
åtalsfrekvens.
Ett skyndsammare avgörande av mål om deklarationsbrott torde, enligt
justitieombudsmannen, i betraktande av det anförda knappast i någon stör
re mån kunna åstadkommas annat än genom åtgärder i syfte att nedbringa
tiden för handläggningen av de skattemål, som är av betydelse för åtals-
målens bedömande. Därefter anföres.
Den ordning som nu gäller i fråga om förtursbehandling av beskattnings-
mål, vars utgång har betydelse för bedömningen av mål om deklarations
brott, har uppenbarligen icke fungerat tillfredsställande i praktiken. De på
talade dröjsmålen med handläggningen av dessa skattemål ha i väsentlig
grad häntört sig till handläggningen på länsstyrelserna. Den verkställda
utredningen ger sålunda klart vid handen, att dröjsmålen med kammar
rättens avgörande av dessa skattemål främst bero på att länsstyrelsernas
taxeringssektioner icke med erforderlig skyndsamhet avgivit yttranden över
anförda besvär över prövningsnämndernas beslut. Detta förhållande torde
sammanhänga med taxeringssektionernas stora arbetsbörda och tvånget
att avverka prövningsnämndsmålen inom föreskriven tid. Antalet skatte
mål, vilkas utgång är av betydelse för bedömningen av åtalsmål, är på varje
länsstyrelse icke så stort, att dröjsmålen med handläggningen av nämnda
skattemål kan helt iörklaras av den stora arbetsbördan och otillräckliga
personalresurser. I betraktande av att antalet av de skattemål, om vilka här
är fråga, är obetydligt i förhållande till hela arbetsbördan, är det uppen
bart alt möjlighet funnits att behandla nämnda skattemål snabbare än som
skett. Det är därtör tydligt att man på många taxeringssektioner ansett
sig kunna helt bortse från den i stadgan för kammarrätten intagna föreskrif
ten om förtursbehandling av skattemål, vars utgång är av betydelse för
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
32
bedömande av åtal. I varje fall synes man inom länsstyrelserna icke lia
tillräckligt beaktat denna föreskrift. Härvid torde i icke oväsentlig mån ha
inverkat, att uttrycklig bestämmelse om förtursbehandling i länsstyrelserna
av sådana mål, om vilka här är fråga, icke meddelats i taxeringsförfattning
eller i särskilda, för taxeringsorganens verksamhet eljest gällande anvis
ningar. I den mån man likväl på sina håll i viss utsträckning förtursbehand-
lat här ifrågavarande typ av skattemål, har detta skett allenast i förhållande
till sysslandet med andra hos skattedomstolarna anhängiga mål men icke i
förhållande till taxeringssektionernas andra arbetsuppgifter.
Justitieombudsmannen anser att en uttrycklig föreskrift om förtursbe
handling i länsstyrelse av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedö
mande av mål om deklarationsbrott, synes vara oundgängligen erforderlig.
Den förtursrätt, som hos länsstyrelse bör tillkomma skattemål av ifrågava
rande slag, bör, framhålles i skrivelsen, gälla beträffande alla instanser och
icke blott i förhållande till taxeringssektionens befattning med andra kam
marrätts- och regeringsrättsmål utan även i förhållande till taxeringssektio
nens övriga arbetsuppgifter. Den förordade bestämmelsen föreslås, i anslut
ning till vad en intendent föreslagit, böra införas i taxeringsförfattning.
Den verkställda undersökningen ger, enligt justitieombudsmannens me
ning, tämligen klart vid handen, att beskattningsmål, som ägt samband med
vilande åtalsmål om deklarationsbrott, i regel behandlats med förtur, sedan
skattemålet väl inkommit till kammarrätten. I många fall har det dock
dröjt länge med kammarrättens avgörande även i sådana mål. I nära en
tredjedel av de undersökta 150 målen av detta slag har utslag meddelats
mera än ett år efter det målen inkommit till kammarrätten. Anledningen
härtill kan, framhålles i skrivelsen, ha varit att den enskilde parten kommit
in med ytterligare utredning. Med hänsyn till det allmännas starka intresse
av en skyndsam behandling av dessa mål bör försiktighet iakttagas vid bevil
jandet av anstånd i sådana mål för att förebringa ytterligare utredning.
Vad i förevarande ärende blivit upplyst om kammarrättens befattning med
skattemål som har samband med vilandeförklarat åtal för deklarations
brott synes, enligt justitieombudsmannen, icke innefatta tillräckliga skäl
att förorda en skärpning av gällande förtursregel i syrfte att tillförsäkra
dessa mål en så skyndsam handläggning som möjligt. Av kammarrättens
utlåtande framgår nämligen att kammarrätten haft och har sin uppmärk
samhet riktad på angelägenheten av en skyndsam handläggning av nämnda
mål. Man kan därför förutsätta, framhåller justitieombudsmannen, att kam
marrätten självmant vidtager de organisatoriska åtgärder som utöver redan
tagna initiativ kan påkallas för att ytterligare påskynda avgörandet av nu
ifrågakomna mål. Därefter anföres.
Beträffande taxeringsmål, som dragits under Kungl. Maj :ts prövning, gäl
ler enligt 4 § i 1926 års stadga om behandlingen inom statsdepartementen av
ärenden som tillhöra regeringsrätten — såsom redan förut berörts — att
målen skola av föredraganden anmälas till föredragning i ordning efter ti
den, då de inkommit, därest icke särskilda omständigheter påkalla avvi
kelse därifrån. Det förhållandet att brottmål vilar i avbidan på Kungl. Maj :ts
utslag i beskattningsmål, synes uppenbarligen utgöra en sådan särskild
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
33
omständighet, som kan iöranleda avvikelse från eljest gällande turordning.
För att säkerställa en sådan förtursrätt hemställde min företrädare i äm
betet — i en till Kungl. Maj :t den 12 december 1949 avlåten framställning —
om uttärdande av uttrycklig föreskrift om förtursrätt i överensstämmelse
med den bestämmelse härom som gällde för kammarrätten. Berörda fram
ställning överlämnades den 5 december 1952 till 1950 års skattelagssakkun-
niga, som enligt meddelade direktiv bland annat hade att verkställa en
översyn av taxeringsförordningens bestämmelser och till fullgörande av detta
uppdrag den 8 september 1954 avgåvo betänkande med förslag till effekti
vare taxering. Några konkreta åtgärder i det med den dåvarande justitie
ombudsmannens framställning avsedda syftet synas emellertid icke hittills
ha företagits vare sig i samband med de skattelagssakkunnigas utredning
eller vid senare överväganden angående utformningen av den nya taxerings-
organisationen och därmed sammanhängande spörsmål. Vad i nu förevaran
de ärende blivit upplyst visar emellertid på ett övertygande sätt nödvändig
heten av att utfärda föreskrift i det med framställningen avsedda syftet. Ge
nom införande av en sådan föreskrift beträffande föredragningen i rege
ringsrätten skulle på ett klargörande sätt fastslås angelägenheten från all
män synpunkt av att största skyndsamhet iakttages vid handläggningen av
skattemål, varom här är fråga.
VI. Skrivelsen från Liizell
I en den 3 oktober 1960 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet
ställd skrivelse har häradshövdingen A. Liizell berört i huvudsak samma
frågor, som behandlas i justitieombudsmannens framställning. I skrivel
sen anföres bl. a. följande.
Enligt min mening är det avgörande, som HD i det i H 1934: 88 refere
rade rättsfallet träffade i sitt den 10 mars 1933 (med 3 röster mot 2) av
givna yttrande, icke riktigt. Utgången i taxeringsmål kunna, så vitt jag
kan finna, sällan ha någon betydelse för bedömande av mål om falskdekla
ration i samma sak. I de senare målen gälla som i alla brottmål grundsatsen
in dubio pro reo, det vill säga den tilltalade kan icke fällas till ansvar i
avseende å andra och större belopp än dem, som han verkligen överbevisats
om att ha undandragit beskattning. I taxeringsmålen torde alls icke gälla
sådana principer. Beskattningsdomstolarna torde anse sig i de fall, där
hela deklarationen framstår som opålitlig, ha eu vidsträckt rätt att taxera
efter allmänt skön. Den omständigheten att en tilltalad i ett falskdeklara-
tionsmål av beskattningsdomstol upptaxerats till visst belopp är därför,
såvitt jag kan se, ej tillräckligt skäl för att ådöma den tilltalade ansvar för
falskdeklaration med avseende å samma belopp, utan den allmänna dom
stol, vid vilken falskdeklarationsmålet är anhängigt, måste oavsett beskatt-
ningsdomstolens utslag pröva, huruvida den tilltalade överbevisats om med
vetet oriktiga uppgifter angående sina inkomster.
Ej heller är det för fastställande av normerade böter eller straffskatt be
hövligt att avvakta beskattningsdomstolarnas utslag.
1 skrivelsen framhålles, att man nödgas räkna med att mål om falskde
klaration i mycket stor utsträckning vilandeförklaras redan i underrätt, så
snart det upplyses att den taxering, varom fråga är, överklagats hos beskatt-
8 Itihang till riksdagens protokoll l!ilil. I samt.
AV
28
ningsdomstol. Detta medför en avsevärd fördröjning av brottmålens avgö
rande.
Dessa förhållanden synes, framhålles i skrivelsen, öppna goda möjlighe
ter för en falskdeklarant att slippa alla påföljder av sitt brott. Genom även
de mest obefogade överklaganden av taxeringarna kan han förhala brott
målets avgörande i 10 år. Därefter kan han — under åberopande av att
orimligt lång tid förflutit från brottens begående — söka nåd från straffet.
Därefter anföres i skrivelsen.
För att avhjälpa bristerna i det nu rådande läget torde två åtgärder kunna
tänkas. Den ena är att få bort det olyckliga och enligt min mening felak
tiga prejudikatet i H 1934: 88. Den andra är att taxeringsmål, i vilka kla
ganden är tilltalad för falskdeklaration, enligt instruktion tages med extra
förtur, så att avgörande snabbt kan erhållas.
över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stock
holms, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Väst
manlands och Västerbottens län.
Från remissyttrandena må följande här återgivas.
Flertalet remissinstanser anser sig icke kunna tillstyrka en ändring av
den praxis som domstolarna tillämpar att vilandeförklara mål angående
brott mot skattestrafflagen i avvaktan å utgången i skattemålet. Sålunda
anför kammarrätten.
Kammarrätten anser gentemot vad Liizell anfört, att en annan stånd
punkt än den högsta domstolen intagit i rättsfallet H 1934 s. 88 icke vore
förenlig med skattestrafflagen. Kammarrätten har redan i yttrande över
det förslag som låg till grund för 1935 års ändringar i taxeringsförordningen
anfört, att det syntes föreligga behov av föreskrift därom, att mål om ansvar
för oriktig deklaration skulle av allmän domstol förklaras vilande intill
dess taxeringsfrågan blivit slutgiltigt avgjord. Departementschefen anmärk
te härtill, att genom det nyssnämnda rättsfallet viss ledning erhållits för
avgörande av dylika frågor samt förklarade sig icke finna tillräcklig an
ledning att föreslå någon reglering av desamma i författningen.
Kammarrätten finner det alltjämt vara av vikt, att vilandeförklaring av
mål angående brott mot skattestrafflagen äger rum vid de allmänna dom
stolarna i sådana fall där skattemålets avgörande har betydelse för brott
målet. I annat fall kan inträffa, att allmän domstol fäller en skattskyldig
till ansvar för underlåtenhet att upptaga visst belopp i sin deklaration och
att skattedomstol senare finner beloppet icke vara skattepliktigt.
Vilandeförklaring synes även erforderlig då bötesstraff skall utmätas. Bö
terna skola ju stå i relation till det genom det brottsliga förfarandet undan
dragna skattebeloppet och detta kan icke beräknas förrän taxeringen blivit
slutligt fastställd. Vid denna beräkning bör nämligen enligt praxis det ode
klarerade beloppet anses ligga »i toppen» av den beskattningsbara inkomsten
respektive förmögenheten.
Om däremot skattemålets avgörande saknar betydelse för utgången i
brottmålet synes angeläget, att brottmålet avgöres utan vilandeförklaring
såsom fallet är då frikännande bör äga rum oavsett utgången av skattemå
let.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961
35
Liknande synpunkter framföres av riksskattenämnden, överståthållaräm-
betet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig däremot dela den i
skrivelsen framförda uppfattningen att allt för vittgående slutsatser inte
bör dragas av 1934 års rättsfall. Länsstyrelsen fortsätter.
Det bör också ligga i sakens natur, att brottmålen skola avgöras utan
onödigt dröjsmål. I regel torde domstolarna icke behöva avvakta taxerings-
frågans slutliga prövning för att själva kunna bedöma huruvida deklara-
tionsbrott föreligger och utmäta ett straff.
Emellertid torde i praktiken underrätterna ej sällan vara benägna att
vilandeförklara mål angående deklarationsbrott enbart av den anledningen,
att man först sedan skattedomstolarna meddelat slutligt utslag har möjlig
het att exakt framräkna det undandragna skattebeloppet. Med hänsyn till
den frihet vid straffmätningen, som tillämpas, synes dock en dylik omgång
i regel vara onödig.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Västmanlands och
Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.
De fall där en pågående skatteprocess får anses nödvändiggöra att brott
målet vilandeförklaras torde i stort sett behöva inskränkas till relativt få
fall, nämligen dels då den åtalades inkomst i sin helhet blivit av taxerings
myndigheten skönsmässigt uppskattad, dels då åtalet gäller underlåtenhet
att deklarera viss inkomst och skattemålet avser fråga om inkomsten över
huvud taget är av skattepliktig art eller huruvida och i vad mån till samma
inkomst hänförliga kostnader, för vilka avdrag icke medgivits, äro avdrags
gilla, dels ock då åtalet avser oriktig uppgift, som bestått däri, att skatt
skyldig i deklarationen eller i till densamma hörande handling gjort ett
avdrag för kostnader, vilket icke medgivits, och skattemålet gäller frågan om
kostnaderna helt eller delvis äro avdragsgilla.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner det angeläget att bärkraften
av i skrivelsen påtalad praxis blir prövad.
Beträffande behovet av extra förtur för taxeringsmål, i vilka klaganden
är tilltalad för oriktig deklaration, framhåller kammarrätten, att åtalsmå-
len där praktiskt taget alltid avgöres inom nio månader efter del desamma
inkommit till kammarrätten. I yttrandet anföres därefter.
Kammarrätten har sin uppmärksamhet särskilt riktad på ifrågavarande
mål i syfte att de skola avgöras så snabbt som möjligt. Kammarrätten får
emellertid framhålla, att även med all tänkbar snabbhet vid skattedomsto-
larnas handläggning av dylika mål, det icke kan undvikas, att vilandeför-
klaring av mål om ansvar för oriktig deklaration i avvaktan på taxerings-
frågans slutliga avgörande kan medföra årslångt dröjsmål med doms av
kunnande.
Riksskattenämnden anser, att till prövning bör upptagas frågan om så
dan ändring av 36 § i Kungl. Maj:ts stadga för kammarrätten att skattemål,
vars utgång är av betydelse för bedömandet av åtal för brott mot skatte-
strafflagen, gives förtur före vissa andra grupper av förlursberättigade mål.
Motsvarande övervägande synes enligt nämnden böra ske i Kungl. Maj:ts
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
stadga den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdeparte-
menten av ärenden tillhörande regeringsrätten. Nämnden fortsätter.
Möjligen torde åtgärder dessutom böra vidtagas i syfte att genom aktivare
processledning — särskilt i fråga om kammarrätten — förhindra att skatt
skyldig, som är ställd under åtal, förhalar taxeringsmålet för att därigenom
försena åtalsmålet. Då den långa tidsutdräkten i ifrågavarande brottmål
till icke obetydlig del beror på det förhållandet, att handläggningen av de
därmed sammanhängande skattemålen Icke påskyndas hos länsstyrelserna,
synas åtgärder böra vidtagas i syfte att garantera en snabbare handläggning
hos länsstyrelserna av dessa skattemål. Enligt vad som är för riksskatte
nämnden känt händer det vidare icke sällan, att vid målens översändande
till skattedomstolarna påpekande icke göres om att skattemålet samman
hänger med ett åtalsmål. Vikten av att dylikt påpekande sker bör understry
kas och det kan ifrågasättas, om icke akterna i dylika skattemål vid in
sändandet från länsstyrelserna regelmässigt borde förses med en stämpel
i rött tryck, enligt vilken förtursbehandling begäres med hänsyn till det
med skattemålet sammanhängande åtalsmålet.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Söder
manlands samt Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att det ej sällan har förekom
mit, att lång tid förflutit mellan åtalsbeslutet och handlingarnas återställan
de för vidare åtgärder beträffande vederbörande skattemål, när åtalsmålet
vilar. Länsstyrelsen fortsätter.
Enligt länsstyrelsens mening bör därför föreskrifter lämnas underrätter
na att, vid fall då anhängiggjort åtalsmål förklaras vilande i avvaktan på
skattemåls avgörande, till målet hörande handlingar skyndsammast över
lämnas till prövningsnämndens kansli i vederbörande län. -------- -—
Vad sedan gäller själva frågan om ett ärendes förtur i skattedomstol,
iakttages av länsstyrelsen sedan länge, att vid överlämnande av mål till
kammarrätten eller regeringsrätten, i förekommande fall angives om åtals
mål är anhängigt vid domstol.
VII. Departementschefen
Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös de
klaration torde, såsom inledningsvis framhållits, alltjämt i huvudsak vara
ägnade att fylla sin uppgift. De i departementspromemorian framlagda för
slagen avser inte heller att åstadkomma mera omfattande ändringar; de tar
endast sikte på enstaka punkter, där brister framträtt.
Vid remissbehandlingen har åter framförts krav på en allmän översyn
av lagen eller i vart fall på ändringar av mera vittutseende karaktär. Jag
skall i det följande ingå på några av de därvid upptagna frågorna. Vad som
anförts i remissyttrandena har emellertid inte övertygat mig om att tiden
nu skulle vara mogen för en allmän översyn av lagen. Ytterligare erfaren
heter bör enligt min mening först vinnas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
37
I detta sammanhang bör därför i huvudsak endast de i promemorian be
handlade frågorna upptas till prövning. Remissbehandlingen visar, att enig
het i stort sett rått om att dessa frågor bör lösas efter de i promemorian
angivna riktlinjerna.
Den i promemorian föreslagna höjningen av bötesminima är i och för
sig ganska obetydlig. I några yttranden har framförts farhågor för att höj
ningen inte skulle vara tillräcklig för att nå det angivna syftet att åväga
bringa ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt
lägre än den av överrätterna tillämpade. Vad därvid anförts kan inte från-
kännas fog. Å andra sidan synes man, av skäl som anförts i promemorian
och ytterligare utvecklats av bl. a. riksskattenämnden, böra iakttaga åter
hållsamhet vid en höjning av minimistraffen. Av betydelse i sammanhanget
skulle även, såsom hovrätten för Västra Sverige framhållit, vara om riks
åklagarämbetet i ökad utsträckning vidtog åtgärder för att åvägabringa
överklagande av domar, i vilka för lågt straff utmätts.
Med beaktande av de olika synpunkter som sålunda kan anläggas på frå
gan vill jag föreslå att minimistraffet vid falskdeklaration sättes till 400
kronor och vid vårdslös deklaration till 200 kronor. Med detta förslag vin-
nes även att man bibehåller den hittillsvarande proportionen mellan bötes-
latituderna för de båda brottstyperna. I samband härmed bör, på sätt bl. a.
länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, den kommunala utdebiterings-
sats, med vilken domstolen skall räkna vid bestämmandet av den undan
dragna skattens belopp, höjas från 10 till 15 kronor per skattekrona.
Jag vill i sammanhanget understryka det i promemorian gjorda uttalan
det att taxeringsnämndens ordförande är skyldig att till taxeringsintenden-
ten i länet anmäla samtliga fall i vilka falskdeklaration eller vårdslös de
klaration kan misstänkas. Taxeringsintendenten har givetvis att på sitt an
svar pröva de inkomna anmälningarna, och han bör även i överensstäm
melse med nuvarande praxis kunna sålla bort fall i vilka det undandragna
beloppet är ringa. Frånsett detta undantag är det emellertid en skyldighet
för honom att till åklagaren befordra alla de fall där anledning förekommer
till antagande att falskdeklaration eller vårdslös deklaration föreligger. Nå
gon rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över statens straffan
språk finns sålunda inte. Av särskild vikt är härvidlag att taxeringsinten-
denterna vakar över att ordförandena fullgör sin anmälningsskyldighet.
För att främja en riktig och enhetlig tillämpning synes det lämpligt att in
tendenterna låter föra statistik över inkomna anmälningar från taxerings
nämnderna och över åtalsanmälningar till åklagare. Avskrift av denna sta
tistik hör årligen tillställas riksskattenämnden, som kan ge intendenterna
del av iakttagelser rörande anmälningsfrekvenser och förekommande ojämn
heter. Föreskrifter av här angiven innebörd hör införas i taxeringskungö-
relsen.
38
Förslaget om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös deklaration
har tillkommit för att avlägsna en uppenbar brist i möjligheterna att be
kämpa denna art av lagöverträdelser. Att de nuvarande preskriptionsreg
lerna lett till stötande konsekvenser har klart framträtt i några under se
nare tid aktuella fall och har ytterligare belysts i remissyttrandena. Man
har därvid särskilt påtalat, att den korta tiden varit till fördel för den miss
tänkte i fall där inkomstförhållandena varit invecklade och — vilket i regel
samtidigt är fallet — de undandragna skattebeloppen är betydande. Vad i
några enstaka yttranden anförts om att de nuvarande olägenheterna skulle
bortfalla i och med att taxeringsorganisationen förstärkes måste betecknas
som verklighetsfrämmande. Jag vill här endast peka på att, även om det visar
sig möjligt att genomföra den väsentliga ökning av revisionspersonalen,
som föreslås av taxeringskontrollutredningen, rörelseidkarna skulle kunna
bli föremål för taxeringsrevision i genomsnitt endast en gång vart åttonde år.
Strafflagberedningens förslag om ändrade regler för preskriptionsavbrott
har, såsom tidigare nämnts, inte godtagits i det till lagrådet remitterade för
slaget till brottsbalk men torde även om det genomfördes ändå inte varit
ägnat att lösa det föreliggande problemet; i många fall händer att tvåårs
tiden utgått innan ens förundersökning kunnat igångsättas.
Mot bakgrunden härav är det enligt min mening även uppenbart, att den
förlängning av preskriptionstiden med ett år som föreslagits i några ytt
randen inte är tillfyllest.
Det står utom diskussion att starka skäl måste kunna åberopas för en
avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när
det som i förevarande fall är fråga om att förlänga tiden. Av det förut an
förda torde framgå att sådana starka skäl föreligger. Remissbehandlingen
visar, att man ganska allmänt delar denna uppfattning. Mot förslagets
tekniska utformning har invändningar inte framförts. Jag tillstyrker därför,
att preskriptionstiden för vårdslös deklaration på sätt förordats i prome
morian förlänges från två till fem år.
I sammanhanget vill jag understryka, att preskriptionstidens förlängning
givetvis inte får leda till att behandlingen av ifrågavarande ärenden fördrö-
jes. Hänsyn både till den misstänkte och till det allmänna kräver att all
tänkbar skyndsamhet iakttages.
Jag övergår härefter till att behandla vissa förslag som i remissyttran
dena framförts om ytterligare ändringar i skattestrafflagen.
Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ifrågasatt en utvidgning av
lagens tillämpningsområde så att jämväl andra felaktiga uppgifter än så
dana som lämnats i själva deklarationen — t. ex. i infordrade komplette
ringar — kommer att omfattas av bestämmelserna. I den mån sådana upp
lysningar lämnats i skriftlig form, torde de emellertid vara att anse som
lämnade i deklaration. Jag vill erinra om att i 1 § andra stycket stadgas att
med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Under dy
lik försäkran ingår enligt ett uttalande av lagrådet vid lagens tillkomst
Kangl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961
39
(prop. 1943: 140 s. 110) bl. a. skriftliga upplysningar som infordras av
myndighet till fullständigande av redan lämnade deklarationer av olika
slag.
Vad angår övriga förslag som framförts om utvidgning av skattestraff-
lagens tillämpningsområde vill jag framhålla, att de är av så vittutseende
natur att de torde erfordra ytterligare utredning. Det rör sig här om frågor
som, ehuru ingalunda betydelselösa, knappast torde tarva en omedelbar lös
ning. De synes därför kunna anstå till en framtida allmän revision av skat-
testrafflagen.
I detta sammanhang vill jag slutligen ingå på de olägenheter i form av
dröjsmål med handläggningen av mål om falsk eller vårdslös deklaration
som påtalats i justitieombudsmannens och Liizells skrivelser. Ehuru frågan,
på sätt kommer att framgå av det följande, torde kunna lösas utan lagstift
ning, som kräver riksdagens medverkan, har jag ansett frågan vara av så
dan vikt att den bör redovisas i anslutning till de nyss förordade ändring
arna i skattestrafflagen.
De nu diskuterade dröjsmålen sammanhänger med att flertalet av de
åtalsmål, där taxeringen överklagats, vilandeförklaras i avvaktan på ut
gången i skattemålet. Att så måste ske i åtskilliga fall finner jag i likhet
med justitieombudsmannen och ett flertal hörda myndigheter vara ofrån
komligt. Å andra sidan är det angeläget, att vilandeförklaring inte sker i
större utsträckning än som sakläget motiverar. Det får ankomma på veder
börande åklagare att i samråd med taxeringsintendenten verka för att detta
iakttages.
Vad angår de åtalsmål som vilandeförklaras vill jag understryka de utta
landen som gjorts om vikten av att motsvarande skattemål liksom även, efter
dessas avgörande, åtalsmålen påskyndas på allt sätt och i alla berörda in
stanser. Såsom justitieombudsmannen påpekat är de ifrågavarande målen
inte heller fler än att en särskild förtursbehandling bör kunna anordnas.
Även om beaktansvärda initiativ tagits härutinnan från myndigheternas
sida, finner jag liksom justitieombudsmannen lämpligt att strävandena för
en bättre ordning på detta område stödjes genom särskilda föreskrifter.
I första hand bör sålunda i taxeringskungörelsen intagas en särskild före
skrift om att, sedan underrättelse inkommit om att åtalsmål vilandeförkla-
rats i avvaktan på utgången i skattemål, detta mål skall färdigberedas med
största möjliga skyndsamhet och därefter ofördröjligen överlämnas till den
instans som har att pröva detsamma. På akten bör genom stämpel eller på
annat lämpligt sätt tydligt utmärkas att målet är av betydelse för åtalsmål.
Av värde synes därvid kunna vara om riksskattenämnden i samråd med kam
marrätten och taxeringsintendenterna verkar för ett enhetligt förfaringssätt.
Även i fråga om kammarrättens handläggning av de här aktuella målen
synes eu komplettering av gällande föreskrifter kunna förordas. I kammar
rättens stadga bör sålunda intagas föreskrift om alt skattemål, varom nu
är fråga, skall avgöras snarast och senast inom tre månader efter det målet
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
inkommit till kammarrätten från prövningsnämndens kansli såvida icke
presidenten medgivit att målet må avgöras senare. Ett sådant stadgande in
nebär givetvis inte, att åtalsmålen får ovillkorlig förtursrätt framför alla
andra mål. Såsom kammarrätten framhållit kan i enstaka mål ett snabbt
avgörande framstå som ännu mera nödvändigt, exempelvis i mål i vilka exe
kutiv auktion är förestående.
Enligt vad jag erfarit ger man numera vid föredragning i regeringsrätten
alltid särskild förtur åt sådana skattemål som är av betydelse för utgången
i åtalsmål. Jag anser därför att man tills vidare icke behöver, på sätt ifråga
satts, vidtaga ändring i 1926 års stadga angående behandlingen inom stats-
departementen av ärenden som tillhör regeringsrätten.
I sammanhanget bör understrykas angelägenheten av att myndigheterna
och i främsta rummet prövningsnämndernas kanslier tillser att skattskyl
diga inte tillätes förhala avgörandet i sådana mål varom nu är fråga.
Jag vill slutligen nämna att justitieombudsmannen i särskild skrivelse
hemställt om föreskrifter rörande skyldighet för domstol att skyndsamt till
taxeringsintendent översända avskrift av dom i mål om deklarationsbrott
och av beslut att förklara sådant mål vilande. Denna skrivelse är f. n. före
mål för övervägande inom justitiedepartementet.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3
(nr 313).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlå
tande över nämnda författningsförslag — vilket som Bilaga torde få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regerings
formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Sohlman
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
41
Bilaga
Förslag
till
lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)
Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen den 11 juni
1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1
§•
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omstän
digheterna äro synnerligen försvå
rande, till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst etthundra
kronor.
Lika med------------ skriftlig försäk
ran.
2
§•
Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes
för vårdslös deklaration med böter
eller, där omständigheterna äro syn
nerligen försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Böterna skola be
stämmas till högst hälften av vad i
1 § sägs, men likväl ej lägre än fem
tio kronor.
3 §•
Den som------------ från straff.
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omstän
digheterna äro synnerligen försvå
rande, till straffarbete i högst två år.
Böterna skola bestämmas till högst
fem gånger det belopp, som genom
den oriktiga uppgiften undandragits
eller, om uppgiften följts, skulle hava
undandragits, dock minst fyrahundra
kronor.
Lika med — -------- skriftlig försäk
ran.
2
§•
Begår någon av grov oaktsamhet
gärning som förut är sagd, straffes
för vårdslös deklaration med böter
eller, där omständigheterna äro syn
nerligen försvårande, med fängelse i
högst sex månader. Böterna skola be
stämmas till högst hälften av vad i
1 § sägs, men likväl ej lägre än två
hundra kronor.
3 §•
Den som------- - — från straff.
Straff för brott som avses i denna lag
vare, ändå att brottet är att bedöma
enligt 2 §, ej förfallet, om den miss
tänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom fem år från
brottets begående.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
(Nuvarande lydelse)
5 §•
Där kommunal inkomstskatt jäm
te annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller
kunde hava undandragits, skall för
bestämmandet av normerade böter
eller straffskatt den sammanlagda ut
taxeringen av nämnda utskylder an
tagas vara tio kronor för varje skat
tekrona.
(Föreslagen lydelse)
5 §.
Där kommunal inkomstskatt jäm
te annan utskyld, som utgår efter
samma beräkningsgrund, genom den
oriktiga uppgiften undandragits el
ler kunde hava undandragits, skall
för bestämmandet av normerade bö
ter eller straffskatt den sammanlagda
uttaxeringen av nämnda utskylder
antagas vara femton kronor för varje
skattekrona.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
43
Bihang
Till promemorian fogad bilaga
Av de år 1958 av taxeringsintendenterna gjorda anmälningarna om brott
mot skattestrafflagen hade 2 225 stycken vid utgången av år 1959 lett till
fällande dom. I ett av dessa fall har utdömts fängelse. I övriga fall böter.
Storleken av utdömda bötesbelopp i förhållande till undandragen skatt
framgår av nedanstående tabell.1
Län
1 § falskdeklaration
(Bötesmaximum 5 X undandragen
skatt)
2 § vårdslös deklaration
(Bötesmaximum 21/2
x
undandragen
skatt)
Antal
till
fall då bötesbeloppen uppgått
Antal
till
fall då bötesbeloppen uppgått
mindre
lägst 1/2
lägst den
2 X
mindre
lägst 1/2
lägst den
2 X
än 1/2
den undan- undan-
den
än 1/2
den undan- undan-
den
den
dragna
dragna
undan-
den
dragna
dragna
undan-
undan-
skatten
skatten
dragna
undan-
skatten
skatten
dragna
dragna
men un-
men un-
skatten dragna
men un-
men un-
skatten
skatten derstigit
hela skat
tebeloppet
derstigit
2 X skat
tebeloppet
eller
mer
skatten derstigit
hela skat
tebeloppet
derstigit
2 X skat
tebeloppet
eller
mer
Stockholms stad
5
17
9
9
44
20
i
Stockholms ___
—
5
10
7
25
54
65
2
Uppsala.............
—
—
8
—
18
44
13
1
Södermanlands..
—
1
3
—
6
5
3
—
Östergötlands ..
—
1
6
4
15
34
26
2
Jönköpings ___
—
—
7
2
24
46
59
—
Kronobergs ___
—
—
1
—
20
96
45
—
Kalmar..............
1
2
2
—
10
43
18
—
Gotlands ..........
__
_
—
—
2
18
6
—
Blekinge ..........
—
—
—
—
1
10
6
—
Kristianstads ..
—
—
2
4
8
48
67
—
Malmöhus..........
—
—
23
13
9
42
30
—
Hallands ..........
Göteborgs o.
—
—
3
—
7
26
22
~
Bohus.............
—
_
8
1
9
30
19
1
Älvsborgs ..........
1
—
11
2
24
35
55
1
Skaraborgs..........
—
—
3
3
36
88
62
—
Värmlands ....
_
_
—
—
8
37
—
2
Örebro .............
—
1
3
1
30
55
8
4
Västmanlands ..
—
2
1
2
5
31
12
—
Kopparbergs....
1
—
7
2
23
82
34
—
Gävleborgs ....
—
—
1
3
23
36
8
—
Västernorrlands
—
—
7
5
25
95
25
—
Jämtlands..........
—
—
1
—
2
6
4
—
Västerbottens ..
—
—
—
—
4
6
8
—
Norrbottens ....
1
—
5
1
4
12
18
—
4
17
129
59
347
1023
633
14
1 Några länsstyrelser har 1 sina uppgifter även medtagit några fall, som föranlett dom först efter
utgången av år 1959. Å andra sidan har i vissa fall utredning ej kunnat erhållas om förhållandet
mellan skatt och böter. Sammanlagt upptar tabellen därför 2 226 fall.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 janu
ari 1961.
Närvarande:
justitierådet R
egner
,
regeringsrådet J
arnerup
,
justitieråden
af
T
rolle
,
B
omgren
.
Enligt lagrådet den 11 januari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16
december 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättat förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra
gits av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet S. V. Lundell.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:
Såsom i remissprotokollet framhållits äger skattestrafflagen tillämpning
även i fråga om andra uppgifter än sådana som skola ligga till grund för
den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet. Frågan huruvida
de föreslagna minimibeloppen äro lämpligt avvägda jämväl när det gäller
andra skatter och avgifter har, såvitt remissprotokollet utvisar, icke när
mare berörts i departementspromemorian eller yttrandena. Det torde icke
utan vidare kunna antagas att så är förhållandet. Särskilt beträffande någ
ra av hithörande författningar kan tänkas förekomma att åtal avser undan
dragande av obetydliga belopp, exempelvis förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Beträffande den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen kan erin
ras att — även om åtal för oriktiga uppgifter i självdeklaration merendels
icke sker i fråga om obetydliga belopp —- det dock icke är uteslutet, att
understundom straff skall utmätas fast det undandragna skattebeloppet är
mycket litet, t. ex. om åtal avseende ett flertal poster bifalles blott beträf
fande någon av dem.
Därest i händelser som ovan antytts det undandragna skattebeloppet är
så lågt, att bötesstraffet enligt den tillämpliga straffskalan i övrigt icke
skulle kunna sättas så högt som till 400 kronor respektive 200 kronor, torde
ett bötesminimum å sådant belopp vara alltför strängt. Det är därför på
kallat att från tillämpningen av de föreslagna höjda minima göra undan
tag för dylika fall. Undantagen synas kunna bestämmas att gälla då det
45
skattebelopp som undandragits eller skulle hava undandragits icke uppgår
till 100 kronor. Att för de undantagna fallen stadga särskilt minimum torde
ej vara erforderligt.
Det torde icke vara anledning antaga att undantagsbestämmelser av angi
ven begränsad innebörd skola vare sig motverka syftet med förslaget eller
bereda svårighet i tillämpningen.
På grund härav förordas, att slutbestämmelsen i 1 § första stycket får
lydelsen: dock minst 400 kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts un
derstiger 100 kronor, samt att motsvarande bestämmelse i 2 § får innehålla
att böterna likväl ej må vara lägre än 200 kronor, där ej skattebeloppet
understiger 100 kronor.
Regeringsrådet Jarnerup:
Med den föreslagna höjningen av bötesminima avses att åvägabringa en
ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt lägre
än den av överrätterna tillämpade. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida
höjningen får en dylik verkan. Det avsedda syftet torde bättre ernås, om
riksåklagarämbetet vidtager åtgärder för att sådana domar överklagas, i vil
ka för lågt straff utmätts.
Å andra sidan kan en höjning av bötesminima till de föreslagna beloppen
medföra, att minimum kan bliva för högt i vissa fall, där det undandragna
beloppet är mycket lågt. Det är härvid att märka, att skattestrafflagen äger
tillämpning icke blott beträffande statlig inkomstskatt och förmögenhets
skatt samt kommunal inkomstskatt utan även i fråga om ett stort antal
andra skatter ävensom avgifter.
Med hänsyn härtill böra bötesminima icke höjas med mera än som i stort
sett motsvarar penningvärdeförsämringen.
I enlighet härmed förordar jag, att bötesminimum vid falskdeklaration
bestämmes till 200 kronor och vid vårdslös deklaration till 100 kronor.
Ur protokollet:
T. Johansson
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
januari 1961.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
statsråden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
,
E
denman
, N
etzén
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 20 januari
1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 december 1960 remit
terade förslaget till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr
313) samt anför därvid följande.
Lagrådet har icke gjort annan erinran mot det remitterade förslaget än
att dess ledamöter i särskilda yttranden framhållit, att de föreslagna mi-
nimistraffen i vissa undantagsfall kunde bli för höga. Det anses inte ute
slutet, att understundom straff utmätes fast det undandragna skattebelop
pet är mycket litet. Ehuru dylika fall knappast torde uppkomma i prakti
ken, vill jag inte motsätta mig att de i lagrådet anförda synpunkterna be
aktas. Lagförslaget synes böra jämkas i enlighet med vad lagrådets flesta
ledamöter förordat. Därjämte bör i 3 § av det remitterade förslaget göras
en ändring av redaktionell natur.
Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade förslaget
måtte genom proposition framläggas för riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bo Jonas Sjönander
B01917 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag