2

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Förslag

till

lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen den It juni

1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för lag

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen försvå­

rande, till straffarbete i högst två år.

Böterna skola bestämmas till högst

fem gånger det belopp, som genom

den oriktiga uppgiften undandragits

eller, om uppgiften följts, skulle hava

undandragits, dock minst etthundra

kronor.

Lika med------------ skriftlig försäk­

ran.

2

§•

Begår någon av grov oaktsamhet

gärning som förut är sagd, straffes

för vårdslös deklaration med böter

eller, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, med fängelse i

högst sex månader. Böterna skola be­

stämmas till högst hälften av vad i

1 § sägs, men likväl ej lägre än fem­

tio kronor.

3 §•

Den som------------från straff.

(Föreslagen lydelse)

1

§•

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen försvå­

rande, till straffarbete i högst två år.

Böterna skola bestämmas till högst

fem gånger det belopp, som genom

den oriktiga uppgiften undandragits

eller, om uppgiften följts, skulle hava

undandragits, dock minst fyrahundra

kronor, där ej skattebelopp som nyss

nämnts understiger etthundra kro­

nor.

Lika med -------------skriftlig försäk­

ran.

2

§•

Begår någon av grov oaktsamhet

gärning som förut är sagd, straffes

för vårdslös deklaration med böter

eller, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, med fängelse i

högst sex månader. Böterna skola be­

stämmas till högst hälften av vad i

1 § sägs, men likväl ej lägre än två­

hundra kronor, där ej skattebeloppet

understiger etthundra kronor.

3 §•

Den som —----------från straff.

Straff för brott som avses i denna

lag vare, ändå att brottet är att be­

döma enligt 2 §, ej förfallet, om den

misstänkte häktats eller erhållit del

av åtal för brottet inom fem år från

den dag brottet begicks.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

3

(Nuvarande lydelse)

5 §.

Där kommunal inkomstskatt jäm­

te annan utskyld, som utgår efter

samma beräkningsgrund, genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller

kunde hava undandragits, skall för

bestämmandet av normerade böter

eller straffskatt den sammanlagda ut­

taxeringen av nämnda utskylder an­

tagas vara tio kronor för varje skat­

tekrona.

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Där kommunal inkomstskatt jäm­

te annan utskyld, som utgår efter

samma beräkningsgrund, genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller

kunde hava undandragits, skall för

bestämmandet av normerade böter

eller straffskatt den sammanlagda ut­

taxeringen av nämnda utskylder an­

tagas vara femton kronor för varje

skattekrona.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 de­

cember 1960.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring i skatte-

strafflagen in. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös de­

klaration torde alltjämt i huvudsak vara ägnade att fylla sin uppgift. I vissa

hänseenden har emellertid brister framkommit och föranlett kritik. Dessa

frågor har även uppmärksammats inom riksdagen. Sålunda har i en inter­

pellation vid 1960 års riksdag påtalats att bestämmelserna om preskription

vid åtal för vårdslös deklaration inte är tillfredsställande, varjämte i ett

flertal motioner hemställts om en översyn av gällande straffsatser i syfte att

ernå en skärpning av straffen.

Mot bakgrunden av här antydda förhållanden utarbetades i september

1960 inom finansdepartementets rättsavdelning en promemoria med förslag

till ändring i skattestrafflagen (stencilerad).

I promemorian framlades förslag dels om höjning av minimistraffen för

brott som avses i skattestrafflagen, dels om förlängning av preskriptions­

tiden vid sådana brott, som bedömes som vårdslös deklaration.

I anslutning till behandlingen av denna promemoria torde få anmälas

en skrivelse från riksdagens justitieombudsman angående åtgärder i syfte

att åvägabringa snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen

samt en skrivelse från häradshövdingen Arvid Luzell rörande samma fråga.

Över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian har, efter

remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,

hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten,

riksskattenämnden, 1951 års rättegångskommitté, besvärssakkunniga, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergöt­

lands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Väs-

ternorrlands samt Norrbottens län, kontrollstyrelsen, allmänna ombudet hos

9

Därav hade dock endast ett fåtal dömts till frihetsstraff. Sannolikt är, fram­

höll utskottet vidare, att det antal personer, som begått brott mot skattestraff-

lagen vilka inte upptäckts eller undgått beivran, är större. Utskottet fort­

satte.

Det är sålunda troligt att trots den skärpta kontrollen såväl uppsåtlig

falskdeldarering som grov vårdslöshet vid deklarations avgivande förekom"

mer i betydande utsträckning. Det är därför angeläget att man i första hand

söker påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i sådan

riktning, att dessa i högre grad än vad nu är fallet kommer att framstå så­

som ett allvarligt åsidosättande av en medborgerlig plikt. Det kan självfallet

diskuteras om de nuvarande straffbestämmelserna såsom de tillämpas i

praktiken är ägnade att åstadkomma tillräcklig sådan verkan. Det bör emel­

lertid även understrykas att ett noggrannare iakttagande av bestämmelserna

om deklarationsskyldighet inte torde kunna vinnas endast genom straffhot.

I stor utsträckning tillkommer oriktiga uppgifter i deklarationer inte i syfte

att undandra skatt utan till följd av uppgiftslämnarens oförmåga att rätt

tolka och tillämpa de gällande bestämmelserna.

Utskottet, som vidare erinrade om den förut återgivna interpellationen

och det därå avgivna svaret, uttalade den förhoppningen att det skulle visa

sig möjligt att komma tillrätta med det i interpellationen påtalade förfa­

ringssättet. I samband därmed underströk utskottet lämpligheten av att, i

den utsträckning nu gällande bestämmelser medger, samarbete mellan taxe­

ringsmyndigheten och polismyndigheterna inleds på ett tidigare stadium än

som nu ofta är fallet, då misstanke föreligger om deldarationsbrott. Utskot­

tet slutade sitt yttrande med följande.

För att få ett tillfredsställande resultat av taxeringen fordras först och

främst en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präg­

lad av större solidaritet mot samhället. Detta torde knappast kunna nås utan

upplysning i olika former. Sådan upplysningsverksamhet bör självfallet äga

rum genom det allmännas försorg men sannolikt skulle ett bättre resultat

nås, om även olika politiska, ideella och andra organisationer ville medver­

ka till spridande av upplysning om den rätta karaktären av brott mot skat­

telagarna. Även om sådan propaganda inte omedelbart får så stor verkan

torde den på lång sikt och i förening med andra åtgärder kunna ge ett vär­

defullt resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

III. Promemorian

I promemorian konstateras till en början, att det alltjämt torde vara en

ganska spridd uppfattning, att lämnandet av oriktiga uppgifter till ledning

för taxering är en tämligen lindrig förseelse och att det är varken vanhed­

rande eller moraliskt förkastligt att trotsa hithörande straffbestämmelser.

Såsom bevillningsutskottet framhållit är det därför angeläget att få till stånd

en ändrad inställning till skattefusk hos många skattskyldiga, präglad av

större solidaritet mot samhället. Ett led i dessa strävanden är de propagan­

dakampanjer för bättre deklarationsmoral som med vissa mellanrum an­

ordnas av finansdepartementet. Vid sidan av sådana åtgärder och eu effek­

tiviserad taxeringskon troll har, framhålles i promemorian, skattcstraffla-

11

Antalet anmälningar om brott mot skattestrafflagen, som för närvarande

göres, är, framhålles i promemorian, sannolikt åtskilligt mindre än det an­

tal fall av oriktig deklaration som upptäckes. Detta torde framför allt bero

på att taxeringsnämndsordförandena inte i tillräcklig omfattning fullgör sin

skyldighet att underrätta taxeringsintendenten om fall där brott mot skatte­

strafflagen kan misstänkas. Till belysning härav närnnes i promemorian att

vid en undersökning, som verkställts vid en länsstyrelse, det konstaterades

att omkring 40 av länets taxeringsnämnder inte inkommit med någon åtals­

anmälan i fråga om vare sig 1957, 1958 eller 1959 års taxeringar. Man kan,

enligt promemorian, knappast utgå från att det i dessa nämnder under en

treårsperiod ej skulle ha förekommit något enda fall som bort föranleda an­

mälan. I promemorian konstateras därefter, att möjlighet saknas för taxe­

ringsintendenten att undersöka hela deklarationsmaterialet i länet ur åtals-

synpunkt. Om taxeringsnämndsordförandena underlåter att fullgöra sin

anmälningsskyldighet, leder detta därför till att de skattskyldiga blir olik­

formigt behandlade när det gäller skattestrafflagens tillämpning. Även lä­

nen emellan förekommer skiljaktigheter, som tyder på olikheter i praxis.

I promemorian understrykes, att den i taxeringsförordningen stadgade

anmälningsskyldigheten innebär att anmälan inte får underlåtas i de fall

som där anges. Någon rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över

statens straffanspråk vid deklarationsbrott föreligger inte. Det sagda ute­

sluter, enligt promemorian, givetvis inte att såsom i nuvarande praxis en ut-

sovring sker av rena bagatellfall, avseende mindre belopp. Men denna sov­

ring bör utföras av intendenten och icke verkställas ur skälighetssynpunk-

ter o. dyl. Därefter anföres.

Det bör, med anledning av vad sålunda kunnat konstateras, ankomma på

taxeringsintendenterna att i större utsträckning än hittills tillse att taxe­

ringsnämndsordförandena fullgör sin anmälningsskyldighet. Det finns anled­

ning antaga, att om så sker, antalet anmälningar kommer att väsentligt öka.

Genom utbyggnaden av taxeringsorganisationen och effektiviseringen av

taxeringsarbetet kommer även antalet fall där skattebrott upptäckes att bli

flera.

Det förhållandet att deklarationsbrott i framtiden kan väntas bli beivrade

i större utsträckning än hittills kan förutsättas medverka till en bättre de-

klarationsmoral. Detta resultat kan uppnås utan att ändra skattestrafflagen.

Vad som framkommit vid den verkställda undersökningen ger emellertid

anledning ifrågasätta, om de straff som utmätes alltid är sådana att de

skattskyldiga blir klart medvetna om att falskdeklaration och vårdslös de­

klaration utgör allvarliga lagöverträdelser.

I promemorian framhålles att de strafflatituder, som skattestrafflagen an­

ger, i och för sig lämnar möjlighet för domstolarna att utmäta straff som

står i rimligt förhållande till brottets beskaffenhet. Domstolarna torde ha en

viss i och för sig naturlig benägenhet att vid straffmätningen hålla sig inom

slrafflatitudernas nedre del. Det synes einellerlid, enligt promemorian, med

fog kunna göras gällande att man härvid åtminstone på vissa håll gått så

långt att deklarationsbrottens allvarliga karaktär kan undanskymmas.

Kangl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

12

Vid bedömning av denna fråga bör, enligt promemorian, beaktas, att brott

mot skattestrafflagen i regel bedömes enligt 2 §, d. v. s. såsom begångna av

grov oaktsamhet. Detta beror på svårigheten att förebringa bevisning om att

uppsåt förelegat. Många fall, där falskdeklaration i verkligheten föreligger,

torde därför ha bedömts som vårdslös deklaration. I själva verket torde det,

framhålles i promemorian, vara en ganska vanlig situation i hithörande mål,

att ett flertal omständigheter pekar på att den skattskyldige varit i ond tro

utan att full bevisning om uppsåt kunnat förebringas. Att likväl böterna i

övervägande antalet fall av vårdslös deklaration understigit den undandrag­

na skatten ger stöd för uppfattningen att straffmätningen på sina håll va­

rit väl låg. Promemorian fortsätter.

Med tanke på de utmätta straffens betydelse för att hos allmänheten in­

skärpa den allvarliga karaktären hos skattebrotten synes fog finnas för det

från flera håll uttalade önskemålet om en skärpt straffmätning hos vissa

domstolar. Detta önskemål kan också uttryckas så att de domstolar som lig­

ger lägst i straffmätningen bör anpassa sig till den nivå som tillämpas bl. a.

av högsta domstolen och hovrätterna. Ett lämpligt medel att nå detta syfte

— utan att likväl nämnvärt inskränka på domstolarnas möjligheter att ut­

döma en efter brottets svårhetsgrad avpassad påföljd — synes vara att nå­

got höja föreskrivna bötesminima.

De lägsta straff som kan utdömas vid falskdeklaration och vårdslös de­

klaration utgör 100 respektive 50 kronor. Dessa belopp synes redan med

hänsyn till det förändrade penningvärdet numera vara alltför låga. Vid ett så

allvarligt brott som falskdeklaration synes ininimistraffet inte rimligen böra

sättas lägre än 300 kronor. För vårdslös deklaration synes minimibeloppet

med ledning av tidigare redovisade överväganden lämpligen kunna fördubb­

las, d. v. s. sättas till 100 kronor. I anslutning till ikraftträdandet av den så­

lunda förordade ändringen torde det vara önskvärt att riksskattenämnden

och riksåklagarämbetet i samråd söker verka för en likformig behandling

av åtalen för deklarationsbrott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

I promemorian framhålles vidare att reglerna om brottspreskription i

vissa fall lett till stötande konsekvenser, när det gäller vårdslös deklaration.

Detta sammanhänger med att det kan dröja avsevärd tid, innan sådan kon­

troll kan ske att brottet upptäckes. Så är i synnerhet fallet, om oriktigheten

i deklarationen inte påvisas förrän vid taxeringsrevision. Sådan anordnas

regelmässigt först i samband med den på länsstyrelsernas taxeringssektioner

ankommande eftergranskningen eller i samband med besvär rörande den

skattskyldiges taxering. Mer än ett år kan på detta sätt förflyta, innan det

framkommer misstankar om brottsligt förfarande. Därefter kan åtskillig

tid åtgå till förundersökningen. Situationen blir på grund härav ofta den,

att stämning i mål om vårdslös deklaration kan delges den misstänkte

först mot slutet av den tvååriga preskriptionstiden. För en skattskyldig,

som vet att förundersökning mot honom pågår, föreligger i sådana fall en

frestelse att söka undgå ansvar genom att hålla sig undan den korta tid som

återstår innan brottet preskriberats.

Vad sålunda anförts ger, enligt promemorian, vid handen att vid de vårds­

lösa deklarationsbrotten föreligger sådana särskilda omständigheter som

gör det påkallat att avvika från de allmänna reglerna om brottspreskrip-

tion. En förlängning av preskriptionstiden för sådana brott bör, enligt pro­

memorian, på lämpligt sätt komma till stånd. Därefter anföres.

För att na detta syfte skulle i och för sig kunna tänkas att föreskriva en

särskild, senare tidpunkt för preskriptionstidens början än som följer av

allmänna regler. För närvarande räknas tiden vanligen från deklarationens

avlämnande. Man skulle kunna överväga att i stället på ett eller annat sätt

anknyta till den tidpunkt då åtgärderna för skattekontroll enligt därom gäl­

lande bestämmelser normalt skall vara avslutade. Mot en sådan lösning talar

emellertid flera skäl. Preskriptionstiden skulle komma att förlängas även för

falskdeklarationsbrotten, utan att något praktiskt behov därav framträtt.

Det bör vidare hållas i minne, att åtskilliga deklarationsbrott upptäckes re­

dan på taxeringsnämndsstadiet och, med det här diskuterade alternativet,

kan bli åtalade och föremål för dom redan innan preskriptionstiden börjar

löpa, något som knappast kan sägas stå i överensstämmelse med preskrip­

tionsreglernas allmänna konstruktion. Härtill kommer, att ett sådant alter­

nativ visserligen skulle vara praktiskt genomförbart beträffande de direkta

skatterna, den allmänna varuskatten och de skatter på vilka 1959 års för­

ordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning är tillämplig men

skulle skapa särskilda problem beträffande andra skatter och avgifter. Al-

ternativet i fråga synes därför icke kunna förordas.

Vid sådant förhållande torde man, uttalas i promemorian, vara hänvisad

till att stadga en särskild längre preskriptionstid för de vårdslösa deklara-

tionsbrotten. Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas till fem år, d. v. s.

samma tid som för falskdeklaration. Därmed vinnes även viss anknvtning

till den tid som star till buds för att väcka fråga om eftertaxering; denna

tid är fem år från taxeringsårets utgång.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

13

I enlighet med det anförda föreslås i promemorian, att minimistraffen för

falskdeklaration och vårdslös deklaration höjes till 300 respektive 100 kro­

nor. Vidare förordas, att i 3 § skattestrafflagen införes ett nytt andra stycke

av innehåll att straff för brott som avses i lagen, ändå att brottet är att be­

döma enligt 2 §, ej skall vara förfallet, om den misstänkte häktats eller er­

hållit del av åtal för brottet inom fem år.

De sålunda föreslagna lagändringarna synes, enligt promemorian, böra

trada i kraft den 1 juli 1961. Av allmänna regler torde följa att ändringarna

i fråga om minimistraffen inte blir att tillämpa på brott som begåtts före

dagen lör ikraftträdandet. Däremot torde, uttalas i promemorian, den före­

slagna särskilda preskriptionsregeln bli att tillämpa även på äldre brott, i

den mån den förut gällande preskriptionstiden inte utgått före lagändring­

ens ikraftträdande (SP 13 § och NJA 1941 s. 251).

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 är 1961

IV. Remissyttrandena över promemorian

Den föreslagna höjningen av minimistraff en har tillstyrkts av

samtliga hörda myndigheter och organisationer. Flera remissinstanser ifråga­

sätter dock om man inte borde höja straffsatserna ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker den föreslagna straffhöjningen

som ett steg i rätt riktning men ifrågasätter om den kommer att få storre

betydelse. Viktigare synes det hovrätten vara att en allmän översyn av skat-

testrafflagen göres beträffande såväl brottsrekvisit som påföljder samt att

garantier skapas för att deklarationsbrotten verkligen blir av taxeringsmyn­

digheterna anmälda. Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om

man genom höjningen av minimibeloppen når det avsedda syftet, nämligen

en skärpt straffmätning. En skärpt och mera enhetlig straffmätning torde

enligt hovrätten bättre nås genom åtgärder från riksåklagarämbetets sida

för överklagande av domar, i vilka för lagt straff utmätts.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte minimistraffet borde sättas i

relation till den undandragna skatten. Sålunda uttalar 1951 års rättegångs-

kommitté att inom kommittén framhållits att en möjlighet att verkligen

åstadkomma en straffskärpning vore att minimistraffet för falskdeklaration

fastställdes till lika med det undandragna skattebeloppet och för vårdslös

deklaration till hälften därav, dock lägst de i promemorian angivna beloppen.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt­

lands och Hallands län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.

Även med den skärpning av straffsatsen som nu föreslagits synes det tvi­

velaktigt om man på denna väg kan bibringa medborgarna en annan syn på

deklarationsbrotten. Länsstyrelsen erinrar om att en sådan allmän omvär­

dering av ett visst brott kunnat ske i modern tid, nämligen i fråga om ratt­

fylleri. Att detta lyckats torde enbart bero på en rigorös tillämpning av fri­

hetsstraff. Del finns därför enligt länsstyrelsens mening skäl att noggrant

följa utvecklingen och därest åtgärder som kan komma att företas i anled­

ning av det nu framlagda förslaget inte leder till resultat överväga att in­

föra frihetsstraff som normalstraff vid falskdeklaration.

Riksskattenämnden framhåller, att önskvärdheten av att för allmänheten

understryka karaktären av deklarationsbrotten i och för sig talar för att

minimistraff en sättes högre än 300 respektive 100 kronor, men fortsätter.

Å andra sidan torde med fog kunna göras gällande, att i vissa fall av med­

verkan till oriktig deklaration, t. ex. då en person upprättat deklaration för

sin hustru och hon endast formellt har ansvaret för deklarationen, behov

kan föreligga av möjlighet att ådöma den formelle gärningsmannen ett milt

straff, medan det verkliga ansvaret utkräves av den medverkande. Det sist

anförda kan utgöra ett skäl för att icke ytterligare höja minimistraffen.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län framhåller att det

icke föreligger anledning bryta den hittillsvarande proportionen mellan bö-

teslatituderna i 1 och 2 §§, som alltsedan skattestrafflagens tillkomst varit 2

till 1. Sättes bötesminimum enligt 1 § till 300 kronor, vilket länsstyrelserna

i och för sig finner påkallat, bör därför minimistraffet enligt 2 § bestämmas

till 150 kronor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påtalar det förhållandet, att den undan­

hållna kommunala inkomstskatten enligt skattestrafflagens bestämmelser

skall beräknas efter en utdebitering av tio kronor, och anför.

Enligt gällande lydelse av 5 § skattestrafflagen skall den sammanlagda

uttaxeringen av kommunala utskylder antagas vara tio kronor för varje

skattekrona. Någon ändring i berörda avseende har icke föreslagits. Emel­

lertid torde denna skattesats, som varit gällande alltsedan skattestrafflagens

tillkomst år 1943, numera få anses vara för låg och alltför mycket avvika

från gällande kommunala utdebiteringar, vilka i allmänhet torde uppgå till

14—15 kronor per skattekrona. Det synes därför påkallat att genom ändring

av 5 § få till stånd en förhöjning av den skattesats, efter vilken den undan­

hållna kommunala inkomstskatten skall beräknas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Jämtlands län.

I flera remissyttranden betonas, att, även om den föreslagna höjningen av

minimibeloppen kan få vissa psykologiska verkningar beträffande den all­

männa inställningen till brotten mot skattestrafflagen, den reella betydel­

sen av höjningen dock blir ringa. Detta beror enligt riksskattenämnden

bl. a. på den relativt stränga gallring taxeringsintendenterna i allmänhet till-

lämpar vid avgörande av frågan huruvida åtalsanmälan skall ske. Länssty­

relsen i Älvsborgs län anser att man av gjorda erfarenheter liksom av inne­

hållet i promemorian får det intrycket, att tillämpningen av skattestrafflagen

företer så allvarliga brister, att en mer radikal ändring än den nu föreslagna

är påkallad. Länsstyrelsen fortsätter.

I promemorian har påtalats de avsevärda skillnader som råder i fråga om

domstolarnas praxis. Denna har ibland utvecklats på sådant sätt, att man

bär anledning befara, att åtalsanmälningarna snarare leder till en försäm­

ring än en förbättring av skattemoralen. Som exempel må nämnas, att dom­

stolarna i detta län som regel avvisar åtal, där undanhållen inkomst under­

stiger 10 % av den åtalades årsinkomst. Samma gäller åtal avseende felak­

tiga avdrag, beträffande vilka taxeringsmyndigheterna haft vissa kontroll­

möjligheter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att åklagarens inställ­

ning till deklarationsbrotten ej sällan är ägnad att föranleda alltför mild

bedömning av dylika brott. Mål av denna karaktär anses besvärliga, bero­

ende bl. a. på att åklagarna icke alltid är tillräckligt förtrogna med beskatt­

ningsreglerna och de därmed sammanhängande räkenskapsproblemen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om den föreslagna höjningen

av de lägsta straffen bör genomföras med mindre lagen i sin helhet omarbe­

tas. Soin skäl härför framhåller länsstyrelsen till en början att de framlagda

förslagen om ändring i skattestrafflagen skulle accentuera den orättvisa,

som ligger däri att, medan skattskyldiga med lättkontrollerbara inkomster

bestraffas, andra — bland vilka de beloppsmässigt grövsta fallen av under-

deklaration torde vara att finna — med lagens nuvarande utformning oflast

undgår straff. Länsstyrelsen fortsätter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

15

16

Länsstyrelsen åsyftar härmed deklaranter, vilka icke uppfyllt det i 20 §

taxeringsförordningen stadgade kravet på förande av anteckningar, bevaran­

de av verifikationer m. m. för möjliggörande av kontroll. Om kontroll-

material saknas och omständigheterna tyda på att deklarerad inkomst är

för låg eller yrkade avdrag äro för höga, måste skönsmässig taxering till­

gripas. Sådan taxering torde vanligast komma till användning beträffande

rörelseidkare av skilda slag samt läkare, tandläkare och olika yrkesmän

ävensom sådana skattskyldiga, vilka på grund av arbete på annan ort än

bostadsorten äro berättigade till avdrag för fördyrade levnadskostnader och

för resekostnader. I de ymnigt förekommande fall, då sådana personer mås­

te taxeras efter skön, kan f. n. straffansvar i allmänhet icke göras gällande,

eftersom domstolarna över lag synas vara obenägna att på grundval av en

endast skönsmässig taxering utmäta straff enligt skattestrafflagen. Den

utbredda föreställningen om att de svåraste skatteskolkarna gå fria från

straff torde sålunda enligt länsstyrelsens uppfattning icke sakna fog. —

Då en skönsmässigt åsatt taxering icke kan tillåtas innefatta straff och

som skönsmässig taxering av försiktighetsskäl endast undantagsvis torde

beräknas för högt, framstår det som ytterligt otillfredsställande, att särskild

straffbestämmelse saknas, som kan tillämpas, när deklarant eftersatt sina

skyldigheter enligt 20 § taxeringsförordningen och av sådan anledning mås­

te taxeras efter skön. Uppenbarligen måste en straffbestämmelse för hithö­

rande förseelser utformas på annat sätt än de nuvarande. Normerade bö­

ter kunna sålunda icke komma till användning, utan straffet bör bli dags­

böter, eller i svårare fall frihetsstraff. Innan en sådan bestämmelse införts,

anser länsstyrelsen det vara stötande om de nuvarande lägsta straffen i

skattestrafflagen höjas.

Sveriges köpmannaförbund finner en mild straffmätning vara befogad.

Förbundet anför.

I promemorian har också straffmätningen berörts. Den tycks genomgå­

ende ha varit relativt mild. Förbundet finner emellertid detta motiverat.

Den oerhört kraftiga progressionen i den svenska inkomstbeskattningen

medför, att redan en kraftig höjning av taxeringen eller en eftertaxering

kan vara tillräcklig för att ruinera en skattskyldig eller åtminstone rubba

grundvalarna för hans ekonomi för lång tid. Skulle maximistraff dessutom

utmätas, innebure detta ett definitivt dråpslag mot den skattskyldige, vilket

samhället ej vore betjänt av. Med tanke på den mildhet, som exempelvis

visas biltjuvar, straffas deklarationsbrott relativt hårt.

Förslaget om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös de­

klaration till fem år har tillstyrkts av justitiekanslersämbetet, riksåklagar­

ämbetet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, över-

ståthållarämbetet, samtliga de sexton länsstyrelser som avgivit yttranden,

kontrollstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central­

organisation och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistför­

bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Svenska arbetsgi­

vareföreningen föreslår att preskriptionstiden sättes till tre år. Allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser att preskriptions­

tiden, då det gäller taxering för taxeringsåret, kan begränsas till tre år men

föreslår att vid fall av eftertaxering en preskriptionstid av tre år skall räk­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961

17

nas från och med den dag taxeringsintendenten gör framställning till pröv-

ningsnämnden om eftertaxering.

Några remissinstanser, 1951 års rättegångskommitté, kammarrätten, riks­

skattenämnden, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och

Sveriges akademikers centralorganisation, uttalar att man i första hand

bör söka en lösning enligt de riktlinjer strafflagberedningen angivit i sitt

förslag, nämligen att preskriptionsavbrytande verkan skall tillkomma ej

blott delgivning av åtal utan även vid förundersökning meddelad under­

rättelse om misstanke om brott.

Besvärssakkunniga slutligen, som inte anser sig kunna tillstyrka speciella

preskriptionsregler för brott enligt skattestrafflagen, framhåller att en all­

män förlängning av den nuvarande tvååriga preskriptionstiden kunde vara

ett uppslag som förtjänar att närmare övervägas.

Från remissyttrandena må följande här återges.

Hovrätten för Västra Sverige anser att den föreslagna preskriptionsbe-

stämmelsen bör genomföras oavsett om strafflagberedningens förslag, att

en vid förundersökningen meddelad underrättelse om misstanke för brott

skall vara preskriptionshindrande, genomföres eller ej. Även överståthållar-

ämbetet understryker att strafflagberedningens förslag knappast är ägnat

att lösa här föreliggande problem, enär i många fall preskriptionstiden ut­

gått redan innan förundersökning hunnit påbörjas. Ämbetet framhåller att

det framlagda förslaget visserligen inger principiella betänkligheter men

att flera betydelsefulla omständigheter talar för detsammas genomförande.

Ämbetet anför härutinnan.

Erfarenhetsmässigt medför ofta den 2-åriga preskriptionstiden konsekven­

ser, som ur likformighetssynpunkt kunna te sig föga tilltalande. I åtals-

ärenden av enkel beskaffenhet, exempelvis sådana mycket ofta förekom­

mande fall, då en arbetstagare underlåtit att till beskattning uppgiva viss

arbetsinkomst, kräves ingen mera ingående taxeringsmässig utredning och

ej heller någon tidsödande förundersökning, varför någon risk för åtals-

preskription knappast föreligger. I mera invecklade ärenden däremot, kan­

ske speciellt där taxeringsfrågan avser inkomst av jordbruksfastighet eller

rörelse, hinner ofta åtalsfristen utlöpa innan målen kunna av taxeringsin-

tendenlen överlämnas till allmänne åklagaren. Den skattskyldige går då fri

från straffansvar, ehuru hans brottslighet mången gång är avsevärt mera

kvalificerad än den enkle arbetstagarens. Det kan icke anses tillfredsstäl­

lande, att utredningssvårigheter, över vilka dessutom den skattskyldige ge­

nom fördröjningstaktik kan utöva inflytande, skola bliva avgörande för

möjligheten att utkräva straffansvar.

De nu gällande två olika preskriptionstiderna för brott enligt skattestraff­

lagen ställa ej sällan taxeringsintendenten inför vanskliga avgöranden.

Denne bör givetvis fullgöra sin anmälningsskyldighet med omdöme och

icke i onödan betunga åklagarmyndigheten. Erfarenheten visar, att i det

övervägande flertalet åtalsmål bevisning om uppsåt icke kan förebringas.

Har den 2-åriga preskriptionstiden utlöpt, gäller det för taxeringsintenden­

ten att bedöma huruvida endast grov oaktsamhet skall anses föreligga och

någon åtalsanmälan förty icke skall ske eller om det brottsliga förfarandet

kan anses uppsåtligt och möjlighet till bevisning härom är för handen. Ett

2

llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 28

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

sådant ställningstagande torde ofta vara vanskligt för taxeringsintenden-

ten, speciellt som tillgängligt material för bevisfrågans bedömande kan vara

bristfälligt innan förundersökning verkställts.

Då en förlängning av preskriptionstiden, såvitt kan bedömas, är den enda

framkomliga vägen för att komma tillrätta med rådande missförhållanden,

anser sig överståthållarämbetet icke böra motsätta sig den föreslagna lag­

stiftningen.

Liknande synpunkter framföres i flertalet av de av länsstyrelserna av­

givna yttrandena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån framhåller att den bästa lösningen av de

frågor, vilka sammanhänger med gränsdragningen mellan uppsåtlig och

ouppsåtlig falskdeklaration samt med preskriptionsbestämmelserna, enligt

länsstyrelsens mening skulle vara att straffbestämmelserna i fråga omarbe­

tades, så att en gemensam brottstyp infördes för oriktig deklaration, varvid

presumerad förekomst av uppsåt borde föranleda strängare straff vid

straffmätningen än om omständigheterna utmärkte att uppsåt ej förelåg.

Preskriptionstiden skulle härigenom automatiskt komma att förlängas på

föreslaget sätt.

Flertalet av de remissinstanser som tillstyrker en förlängning av pre­

skriptionstiden till fem år understryker att taxeringsmyndigheterna liksom

hittills bör utnyttja alla möjligheter att slutföra på dem ankommande

granskning i så god tid, att anmälan till åklagare och väckande av åtal för

vårdslös deklaration kan ske före utgången av den tid om två år, som nu

gäller för åtalets preskriberande.

De remissinstanser som förordat att preskriptionstiden förlänges till tre år

betonar att preskriptionstidens längd måste stå i rimligt förhållande till brot­

tets art. Sålunda anför Kooperativa förbundet.

Den deklarant, som av oaktsamhet lämnat en oriktig uppgift i sin dekla­

ration, kan enligt nu gällande preskriptionsregler känna sig definitivt säker

om att vara fri från straffansvar om han ej åtalats inom två år efter dekla­

rationens avgivande. Enligt styrelsens förmenande är denna ordning tillta­

lande dels därför att den framtvingar relativt snabba beslut av vederböran­

de taxerings- och åklagarmyndigheter i åtalsfrågorna och dels därför att

den till viss, ej alltför lång tid begränsar den ovisshet och osäkerhet, som

den deklarant, vilken vid deklarationsgranskningen fått en anmärkning för

av oaktsamhet tillkommen felaktighet, måste känna inför de slutliga kon­

sekvenserna härav. Denna »väntetid» torde nu i allmänhet uppgå till maxi­

mum cirka 11/2 till 1 3/4 år, d. v. s. från tiden för anmärkningens delgiv­

ning till tiden för åtal eller till tiden för preskriptionstidens utlöpande. Om

man utsträcker preskriptionstiden enligt förslaget, kommer den deklarant,

som av oaktsamhet gjort ett ganska ringa fel, vilket dock kan sägas pendla

mellan grov och icke-grov oaktsamhet, att i många fall ha att vänta nästan

hela fem år på att det skall bli definitivt klart, om han skall åtalas eller icke.

Det kan mången gång bli en alltför lång och prövande ovisshetstid för de­

klaranten sett i relation till den kanske ringa brottslighet, som eventuellt

kan tillvitas honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år J961

19

Näringslivets skattedelegation framhåller att en förlängning av preskrip­

tionstiden till fem år skulle innebära något mera än ett beaktande av de

praktiska svårigheterna vid granskning av deklarationsmaterialet. Vid be­

dömandet av dessa svårigheter bör hänsyn också tagas till den beslutade

successiva utbyggnaden av taxeringsorganisationen ävensom till den ratio­

nalisering av revisionsavdelningarnas arbete som kan bli en följd av nume­

ra framlagd utredning. Med hänsyn härtill anser delegationen att endast en

förlängning av preskriptionstiden till tre år kan tillstyrkas. Liknande syn­

punkter framföres av Sveriges redareförening. Sistnämnda förening hem­

ställer vidare att utredning måtte verkställas åsyftande att handläggningen

av mål om brott mot skattestrafflagen överflyttas helt eller delvis från de

allmänna domstolarna till skattedomstolarna.

Kammarrätten erinrar i sitt yttrande om att kammarrätten i utlåtande

den 7 september 1942 över förslag till skärpt bestraffning av falskdeklara­

tion m. m. givit uttryck åt liknande tankegångar som de, vilka kommit till

uttryck i promemorian. Kammarrätten anför.

Kammarrätten hade därvid ansett att för falskdeklarationsbrotten — däri

inbegripet det då den oriktiga deklarationen vore att hänföra till grov vårds­

löshet — borde stadgas en fristående preskriptionstid, sammanfallande med

den tid, för vilken eftertaxering kunde äga rum. Såsom skäl härför fram­

höll kammarrätten — förutom det ofta förefintliga sammanhanget mellan

oriktig deklaration och eftertaxering — att falskdeklarationsbrotten i fråga

om tid och sätt för deras upptäckande företedde vissa särpräglade moment,

att anledning knappast funnes att i berörda hänseende göra skillnad mellan

uppsåtligt och icke uppsåtligt falskdeklarationsbrott samt att i fråga om

dessa brott det låge särskild vikt uppå att straffhotet ej alltför hastigt av­

lägsnades. Upprättandet av deklarationer till ledning för inkomst- och för-

mögenhetstaxeringen vore ju för en stor del av landets befolkning en årligen

återkommande förpliktelse, och möjligheten av falskdeklarationsbrottens fö­

rekomst i vidare utsträckning än andra brottsliga förfaranden vore påtaglig.

En särskild preskriptionstid för falskdeklarationsbrott vore ej heller okänd

i utländsk lagstiftning.

I nu förevarande sammanhang ifrågasätter emellertid kammarrätten om

det icke vore lämpligt att låta anstå med införande av en särskild längre

preskriptionstid vid vårdslös deklaration i avvaktan på resultatet av det av

strafflagberedningen framlagda förslaget om ändring i 5 kap. 14 och 15 §§

strafflagen, innebärande att avbrott i preskriptionstiden skulle ske ej blott

då den misstänkte erhållit del av åtal för brott utan även då han vid förun­

dersökning underrättats om den mot honom riktade misstanken. Skulle

nämligen den nu berörda, av strafflagberedningen föreslagna ändringen i

strafflagen komma till stånd, blir den föreslagna förlängningen av preskrip­

tionstiden vid vårdslös deklaration, enligt kammarrättens mening, mindre

behövlig. Alltjämt skulle emellertid preskription inträffa, därest förunder­

sökning icke kan äga rum inom preskriptionstiden, vilket ofta torde bli fal­

let vid eftertaxeringar.

Av de remissinstanser som förordat att man i första hand skall avvakta

resultatet av strafflagberedningens förslag har 1951 års rättegångskommit-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

té och Sveriges lantbruksförbund förklarat att — om en förlängning av pre­

skriptionstiden anses böra verkställas — en preskriptionstid av tre år bör

vara tillfyllest.

Riksskattenämnden framhåller, att de i promemorian skildrade kon­

sekvenserna av preskriptionsreglerna, såvitt gäller brott mot 2 § skattestraff-

lagen, enligt nämndens mening nödvändiggör att rättelse på något sätt \in-

nes. Därefter anför nämnden.

Det är emellertid icke tilltalande att beträffande ett brott där staten är

den reelle målsäganden — men där fråga likväl icke är om brott mot statens

säkerhet — tillskapa en särregel som avviker från eljest allmänt tillämpade

rättsgrundsatser. Riksskattenämnden förordar därför att förevarande pro­

blem i första hand löses enligt de riktlinjer, som uppdragits i riksåklagarens

i första lagutskottets utlåtande nr 13 till innevarande års riksdag återgivna

skrivelse rörande de omständigheter, som böra tillmätas preskriptionsavbry­

tande verkan. För en dylik lösning — innebärande att preskriptionsavbry­

tande verkan skulle tillkomma icke blott delgivning av åtal utan även vid

förundersökning uttalad underrättelse om misstanke för brott — talar jäm­

väl, att de förhållanden, som ligga bakom behovet av ändrade regler beträf­

fande preskription av straff för brott mot 2 § skattestrafflagen — bl. a. våra

dagars rörliga samhällsliv med åtföljande ökade möjligheter för en miss­

tänkt att för längre eller kortare tid göra sig oanträffbar — i lika hög grad

medföra svårigheter att i andra sammanhang realisera statens straffanspråk.

Besvärssakkunniga framhåller att i den mån preskriptionstidsreglerna an­

ses giva otillfredsställande resultat med avseende å skattestrafflagens oakt-

samhetsbrott, torde man böra undersöka andra vägar att avhjälpa de bris­

ter, som kan föreligga, än den, som beträtts i promemorian. Olika möjlig­

heter står därvid till buds. Man kan, enligt de sakkunniga, tänka sig å ena

sidan generella ändringar i preskriptionsreglerna och å andra sidan sådana

ändringar beträffande reglerna rörande de aktuella deklarationsbrotten,

som får återverkningar i preskriptionsavseende. De sakkunniga fortsätter.

I första hand uppkommer frågan om en allmän förlängning av den kor­

taste preskriptionstiden från nu två år till t. ex. tre år. För en sådan ändring

skulle vissa skäl kunna anföras, bl. a. att förundersökningsförfarandet en­

ligt RB — av rättssäkerhetsskäl — blivit mera omständligt och därmed mera

tidsödande än motsvarande förfarande enligt gamla RB, som gällde, då två-

årsfristen infördes. Det kan erinras om att man vid sistnämnda tillfälle val­

de en tvåårsfrist i stället för en ettårsfrist bl. a. just med tanke på dekla­

rationsbrotten; se KPr 1926: 5 s. 6. Ehuru besvärssakkunniga anse en all­

män förlängning av den nuvarande tvååriga preskriptionstiden vara ett

uppslag, som förtjänar att närmare övervägas, vilja de dock ej inlåta sig på

detta allmänna rent straffprocessuella spörsmål.

Samma praktiska resultat, som erhålles genom en förlängning av själva

preskriptionstiden, kan vinnas genom ändrade regler om sättet för preskrip­

tionstids avbrytande. Därför kräves nu häktningsbeslut eller delgivning av

åtal. Möjligt vore att föreskriva exempelvis, att preskriptionstiden avbrytes

även genom en redan vid förundersökningens början meddelad underrät­

telse av misstanke om brott.

Att av hänsyn till de särskilda utredningssvårigheter, som kan vara för­

knippade med brott mot skattestrafflagen, stadga specialregler om sättet för

21

preskriptionsavbrytande gällande endast beträffande dessa brott, bör enligt

de sakkunnigas mening ej komma i fråga. Än mindre bör man inlåta sig

på det i promemorian diskuterade men också där avvisade alternativet att

framflytta preskriptionstiden genom att såsom begynnelsetidpunkt för den­

na välja en senare tidpunkt än tiden för brottets begående. De sakkunniga

fortsätter.

Om några ändringar rörande de allmänna preskriptionsreglerna, som ha

betydelse i förevarande sammanhang, icke skulle vara att påräkna, återstår

att närmare granska skattestrafflagens regler. En enkel lösning vore givet­

vis att skärpa straffmaximum för vårdslös deklaration till straffarbete, var­

igenom preskriptionstiden för sistnämnda brott skulle komma att uppgå till

fem år. En sådan tanke måste emellertid avvisas.

Besvärssakkunniga uttalar vidare att orsaken till att de nuvarande reg­

lerna anses otillfredsställande ur synpunkten av skattemoralens upprätthål­

lande i icke ringa mån torde vara att söka i det förhållandet, att brott, som

inom taxeringsväsendet bedömes som uppsåtliga, d. v. s. som falskdeldara-

tion, av aklagarna och de allmänna domstolarna i övervägande grad i stäl­

let betecknas som vårdslös deklaration, med följd att brotten preskriberas

efter två år. De sakkunniga fortsätter.

I förarbetena till skattestrafflagen gjordes på sin tid från flera håll utta­

landen av innebörd, att lagrummet om vårdslös deklaration skulle tillämpas

subsidiärt i det fall, när det visserligen kunde misstänkas, att oriktig upp­

gitt lämnats uppsåtligen, men detta icke kunde till fullo bevisas. Det vill

synas som om uttalanden av denna art lett till en praxis av innebörd, att

ansvar för talskdeklaration yrkas och ådömes endast i alldeles uppenbara

tall av uppsåt. Besvärssakkunniga vilja ifrågasätta, om icke rättspraxis just

på detta område kommit att ställa större krav på bevisningen om uppsåt än

vad eljest är brukligt inom straffrättsskipningen.

I några remissyttranden har ifrågasatts vissa ytterligare ändringar i skat-

testrattlagen. Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att en förutsätt­

ning för tillämpning av skattestrafflagen är, att den felaktiga uppgiften

lämnats i deklaration, och fortsätter.

Länsstyrelsen vill ifragasätta, huruvida ej i nu förevarande sammanhang

bör upptagas spörsmålet om sådan utvidgning av lagens tillämpningsom­

råde att jämväl andra felaktiga uppgifter än sådana som lämnats i själva

deklarationen — till exempel i infordrade kompletteringar m. fl. uppgifter,

avsedda att läggas till grund för taxering — kommer att omfattas av straff­

bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om, att nu gällande regler för

tillgodoräknande av ortsavdrag vid inkomsttaxeringen för samtaxerade äkta

makar kan medföra att ett fel i den ena makens deklaration leder till frihet

från skatt eller till för låg skatt endast för den andra maken. Länsstyrelsen

fortsätter.

Den oriktiga uppgiften lärer väl då icke kunna medföra straffansvar en­

ligt skattestrafflagen. Att man enligt rättspraxis vid straff mätningen tar

hänsyn till undandragen skatt för båda makarna synes icke böra medföra

att straffansvar under nyss angiven förutsättning skall inträda. Enligt de

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

22

1943 gällande reglerna skulle ortsavdrag och beskattningsbar! belopp ha

beräknats för makarna gemensamt samt vid den statliga taxeringen skatten

och vid den kommunala taxeringen den beskattningsbara inkomsten ha för­

delats i förhållande till makarnas taxerade inkomster. Samma felaktighet

som enligt vad ovan angivits nu icke kan bestraffas skulle enligt de äldre

reglerna om taxering av äkta makar ha föranlett undandragande av skatt

för den felande maken själv och sålunda grundat straffansvar. Med hänsyn

till den ekonomiska intressegemenskapen mellan makar och som ett led i

strävandena att åstadkomma en bättre deklarationsmoral anser länsstyrelsen

att skattestrafflagen bör ändras på sådant sätt att »den oriktiga uppgiften

varit ägnad att för den skattskyldige eller med honom samtaxerad äkta make

leda till frihet från skatt eller till för låg sådan».

Länsstyrelsen framhåller vidare att en förutsättning för att straffansvar

för oriktig uppgift i deklaration skall inträda har ansetts vara att deklara­

tionen kommit beskattningsmyndighet till handa. Därefter anför länssty­

relsen.

Efter skattestrafflagens införande ha taxeringsintendenttjänsterna inrät­

tats. Det torde aldrig ha gjorts gällande att en oriktig deklaration, avlämnad

till en taxeringsintendent, icke kunde medföra straffansvar. Däremot har

det gjorts gällande att deklarationer, avlämnade till besvärsinstanserna, icke

kunde medföra straff enligt skattestrafflagen (K. G. A. Sandströms kom­

mentar till skattestrafflagen s. 96). Prövningsnämnderna voro före 1958 be-

skattningsmyndigheter, men ha från och med nämnda år omändrats till

renodlade skattedomstolar. Det får anses tveksamt, om en till prövnings-

nämnd efter 1958 års ingång avlämnad deklaration kan medföra straffan­

svar enligt skattestrafflagen. En oriktig uppgift i en sådan deklaration kan

ju medföra att taxeringsintendenten underlåter att för egen del anföra be­

svär över den skattskyldiges taxering eller — sedan tiden för taxeringsin-

tendentens besvärsrätt gått till ända — hemställa om eftertaxering. Med

hänsyn till rättssäkerheten och till taxeringsintendentens skyldighet att till

allmän åklagare anmäla brott mot skattestrafflagen är det synnerligen an­

geläget att skattestrafflagen kompletteras och utformas på ett sätt som läm­

nar minsta möjliga rum för feltolkningar.

1951 års rättegångskommitté påpekar, att det i praxis råder tveksamhet

om vad som vid beräkningen av den undandragna skatten är att hänföra

till allmänna avgifter (jfr NJA 1956:214). Kommittén anser det önskvärt,

att den oklarhet som sålunda råder undanröjes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Y. Skrivelsen från justitieombudsmannen

I en den 2 december 1960 dagtecknad, till Konungen ställd skrivelse har

riksdagens justitieombudsman föreslagit vissa åtgärder i syfte att åväga­

bringa snabbare avgöranden i mål om brott mot skattestrafflagen. I skrivel­

sen erinras om att, då en skattskyldig ställes under åtal för deklarations-

brott, det ofta förekommer att den taxering, varom i åtalsmålet är fråga,

blir överklagad, och att åtalsmålet på grund härav förklaras vilande i av­

vaktan på slutligt beslut i taxeringsfrågan. Justitieombudsmannen framhål­

ler att han i sin verksamhet vid flera tillfällen iakttagit att den tid, sådana

23

brottmål tår vila i avbidan på slutligt beslut i taxeringsfrågan, ofta är

oskäligt lång. I den år 1959 avgivna ämbetsberättelsen anges två sådana

fall, av vilka det ena brottmålet blev vilande icke mindre än 12 år, innan det

återupptogs till behandling.

Vad sålunda vid flera tillfällen iakttagits föranledde justitieombudsman­

nen att vid inspektion i mars 1958 av länsstyrelsen i Örebro län ägna sär­

skild uppmärksamhet åt sådana fall, där skattskyldiga stått under åtal

för deklarationsbrott lång tid i avbidan på slutlig prövning av beskattnings-

mål. De fall som där uppmärksammades och för vilka viss redogörelse läm­

nas i skrivelsen föranledde justitieombudsmannen att, i syfte att erhålla

ytterligare material till belysning av förevarande spörsmål, från förste taxe-

ringsintendenten vid överståthållaräinbetet och taxeringsintendenterna i

samtliga län införskaffa vissa uppgifter om åtalsmål angående brott mot

skattestrafflagen, vilka varit föremål för handläggning under längre tid.

Uppgifterna avsåg dels avgjorda brottmål av hithörande slag, dels ock

anhängiggjorda men icke avdömda dylika mål, i vilka taxeringsfrågan vid

undersökningstillfället alltjämt berodde på skattedomstols prövning. Be­

träffande den förstnämnda kategorien mål, infordrades uppgift endast å

sådana efter ingången av år 1950 av underrätt avgjorda mål angående brott

mot skattestrafflagen, i vilka minst fem år förflutit mellan den åtalade

handlingens begående och dess lagförande. Beträffande anhängiggjorda

men av underrätt ännu icke avdömda åtalsmål av hithörande slag inford­

rades uppgift allenast å sådana mål, i vilka — där taxeringsfrågan berodde

på kammarrättens prövning — minst tre år förflutit från åtalade handling­

ens begående och, i fråga om mål där taxeringsfrågan berodde på regerings­

rättens prövning, minst fyra år. Vidare angav taxeringsintendenterna sina

synpunkter på föreliggande spörsmål. Därefter inkom kammarrätten med

begärt utlåtande.

Justitieombudsmannen sammanfattar resultatet av undersökningen så­

lunda.

Av de av taxeringsintendenterna redovisade fallen, i vilka minst fem år

förflutit från det deklarationsbrottet begicks till dess underrätten avgjorde

åtalsmålet, ha 70 blivit föremål för närmare undersökning. Detta antal un­

derstiger något vad de lämnade uppgifterna utvisa beroende på att vissa

eftertaxeringsfall icke ansetts böra medtagas. I något mer än halva antalet

av de 70 undersökta fallen (56 procent) hade mer än 6 år förflutit från den

åtalade handlingens begående — brottet antages här ha skett den 1 april

under taxeringsåret — till dagen för domens meddelande. I 16 fall eller

drygt 20 procent hade dom meddelats först efter mer än 8 år och i 7 fall

eller 10 procent efter mer än 10 år. Tages som utgångspunkt för tidsberäk-

ningen icke den åtalade handlingens begående utan "taxeringsintendentens

anmälan om brottet till åklagaren — vilket med hänsyn till brottets karak­

tär kan vara en lämplig komplettering i detta sammanhang -— finner man

att i hälften av fallen dom meddelats i åtalsmålet först sedan fem år eller

längre tid förflutit efter det åtalsanmälan skedde, att i 17 fall (ca 24 pro­

cent) nämnda tid var 7 år eller mer och i 7 fall (10 procent) liden var 9 år

eller mer. Det är därvid att märka att åtalsanmälan enligt det undersökta

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

24

materialet — med undantag för något av länen — endast mera sällan skett

innan prövningsnämnden beslutat i taxeringsfrågan.

Beträffande redovisade, vid inventeringstillfället vilande åtalsmål ha —

likaledes efter bortgallring av en del äldre eftertaxeringsfall in. in. — under­

sökts 120 mål, i vilka taxeringsfrågan antingen var beroende på skattedom-

stols prövning eller — i ett fåtal fall — tämligen nyligen avgjorts av skatte-

domstol. Av dessa 120 mål hänförde sig ett femtiotal till kammarrättens

och ett sjuttiotal till regeringsrättens prövning. I ett tjugutal av kammar-

rättsmålen (ca 40 procent) hade vid inventeringstillfället 4 år eller längre

tid förflutit efter det den åtalade handlingen begåtts (den 1 april under

taxeringsåret). Den tid som vid inventeringstillfället förflutit från det an­

mälan om brottet skedde — därvid bör beaktas att i genomsnitt 80 procent

av de undersökta fallen anmälts till åtal först efter det prövningsnämnden

beslutat i skattemålet — utgjorde i omkring en tredjedel av målen 1—2 år

samt i omkring två tredjedelar av målen 2—5 år. I drygt fyra femtedelar av

målen hade mellan 2 och 5 år förflutit från det prövningsnämndens beslut

meddelats.

Vad angår sistnämnda sjuttiotal mål, som vid inventeringstillfället vilade

i avbidan på regeringsrättens prövning av skattefrågan, hade i 10 procent

av målen 8 år eller längre tid förflutit från tidpunkten för den åtalade gär­

ningens begående till inventeringstillfället. I mellan vart fjärde och vart

femte mål var angivna tidrymd mer än 6 år. Räknat från tidpunkten för

taxeringsintendentens åtalsanmälan till inventeringstillfället hade i drygt

en tredjedel av målen mer än 4 år förflutit. I cirka 44 procent av målen hade

4 år eller mera förflutit från det prövningsnämnden meddelade sitt beslut.

I praktiskt taget vart tredje mål hade en tid av mer än 2 år, och i nära nog

vart femte mål en tid av mer än 3 år förflutit från det kammarrätten med­

delat det överklagade utslaget.

I samtliga de av taxeringsintendenterna redovisade målen har undersökts

hur lång tid som i skatteprocessen genomsnittligt förflutit mellan pröv­

ningsnämndens beslut och kammarrättens utslag samt mellan kammar­

rättens och regeringsrättens utslag. Det visar sig därvid att i omkring halva

antalet mål en tidrymd av 1 1/2—2 1/2 år förflutit mellan tidpunkterna

för prövningsnämndens och kammarrättens avgöranden. I omkring 20 pro­

cent av målen hade tiden varit kortare än 1 1/2 år och i omkring 30 procent

hade tiden varit längre — i åtskilliga fall avsevärt längre — än 2 1/2 år.

Vad angår de av regeringsrätten avgjorda skattemålen hade i drygt 20 pro­

cent av fallen avgörandet dröjt mer än 3 år från det kammarrättens utslag

meddelades i målet. I övrigt fördelar sig målen i huvudsak jämnt på tids­

perioder om sex månader från 1/2 till 3 år mellan de båda skattedomstolar-

nas avgöranden.

För att utröna i vilket led i handläggningen som här påtalade dröjsmål

inträffat har beträffande 150 av kammarrätten avgjorda skattemål, vilkas

utgång varit av betydelse för bedömande av vilandeförklarade deklarations-

brottmål, undersökts hur lång tid som förflutit från det taxeringsintenden-

ten avgav yttrande i skattemålet till dagen för kammarrättens utslag. Det

har därvid visat sig att av de 150 målen 33 avgjorts inom 3 månader, 70

inom 6 månader och 105 inom ett år efter det taxeringsintendenten avgav

sitt yttrande. I 45 mål dröjde kammarrättens avgörande mera än ett år och

i 14 mål mera än två år från sist angivna tidpunkt.

Slutligen har, framhålles i skrivelsen, också sammanställts vissa uppgif­

ter berörande åklagarnas handläggning av hithörande mål. Undersökningen

visar att endast undantagsvis förekommit att åtal anliängiggjorts senare än

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

25

ett år efter det taxeringsintendenten gjort anmälan om brottet. I flertalet

fall hade åtal väckts inom 3 månader och i närmare tre fjärdedelar av må­

len inom sex månader efter taxeringsintendentens anmälan. Däremot visar

undersökningen att stundom anmärkningsvärt lång tid förflutit från det

skattefrågan slutligt avgjorts till dess underrätten avgjort åtalsmålet. I mer

än hälften av de först omnämnda 70 fallen hade denna tid uppgått till mer

än 1 år och i nära 20 procent av fallen till 2 år eller längre tid.

Taxeringsintendenterna har i sina yttranden genomgående funnit de så­

lunda iakttagna dröjsmålen med åtalsmålens avgörande otillfredsställande.

Dröjsmålen har i allmänhet ansetts bero på långsamheten i skatteprocessen.

Man har därvid framhävt olika led i förfarandet, som är ägnade att fördröja

skattemålens handläggning. Sålunda har några intendenter — under fram­

hållande att de redovisade skattemålen ofta hörde till de mest svårutredda

— pekat på att dröjsmål med avgivande av yttrande till skattedomstol upp­

kommit till följd av bristande personalresurser på taxeringssektionerna.

Jämväl avsaknaden tidigare av möjlighet att delegera handläggningen av

mål till underordnad personal har åberopats som skäl för uppkomna dröjs­

mål med yttrandens avgivande. Från flera håll har framhållits att de skatt­

skyldiga själva stundom utnyttjat möjligheter att på olika vägar förhala

handläggningen av skattemål i syfte att uppnå fördelar av processtaktisk

eller annan art. Några intendenter har uppgivit att man regelmässigt bru­

kat begära förtur hos skattedomstolarna för sådana skattemål som haft be­

tydelse för bedömningen av åtalsmål om deklarationsbrott. Från något håll

har framhållits att begäran om förtursbehandling icke tillräckligt beaktades

av skattedomstolarna. Flertalet taxeringsintendenter som yttrat sig i frågan

har emellertid uttalat att sådan begäran om förtur enligt deras erfarenhet

brukade beaktas. Enligt flera intendenters mening brukade emellertid även

i dylika fall oskäligt långa dröjsmål uppkomma vid handläggningen av be-

svärsmål i såväl kammarrätten som regeringsrätten.

I vissa fall har taxeringsintendenterna påtalat brister utanför beskatt-

ningsorganisationen. Sålunda har från ett par håll påpekats att taxerings­

myndigheterna icke utan särskild begäran därom återfinge deklarations-

handlingarna, sedan åtalsmålet förklarats vilande. Från några håll har vi­

dare påtalats att det funnes en benägenhet hos parter och domstolar att

vilja anse vilandeförklaring av åtalsmål om deklarationsbrott erforderlig

i större utsträckning än som strängt taget vore nödvändig.

De åtgärder som av taxeringsintendenter föreslagits för alt förbättra för­

hållandena åsyftar i allmänhet att genomföra en mer uttalad förtursbehand­

ling av sådana skattemål, vilkas utgång har betydelse för bedömningen av

åtalsmål. 1 ett par yttranden har man dock därvid erinrat om all det stund­

om förekom skattemål, beträffande vilka en snabb behandling framstod

som viktigare än i fråga om åtalsmålen. Flera taxeringsintendenter har utta­

lat att förtursbehandlingen borde på särskilt sätt tydligt utmärkas i akten.

En taxeringsintendent har förordat att förtursrätten för de nu ifrågavaran­

de skattemålen borde införas i taxeringsförordningen.

26

Kammarrätten har i sitt utlåtande inledningsvis redogjort för bestäm­

melserna i dess instruktion och arbetsordning angående förtursbehandling

av mål och ärenden samt har i anslutning härtill lämnat följande redogö­

relse angående ordningen för behandling av skattemål, vilkas utgång har

betydelse för bedömningen av åtalsmål rörande deklarationsbrott.

De såsom åtalsmål betecknade förtursmålen uppgå årligen i genomsnitt

till 1 ä 2 procent av samtliga beskattningsmål såsom framgår av följande

uppställning:

Totala antalet

Därav

Antalet åtalade

under året in-

åtalsmål

skattskyldiga

komna beskatt­

ningsmål

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

År 1956............................................. 10 217

99

40

»> 1957............................................. 8 802

98

47

» 1958............................................. 9 104

164

64

Särskilda föreskrifter finnas icke meddelade om i vilken inbördes ordning

åtalsmålen och övriga grupper förtursmål skola föredragas. Som regel bru­

kar dock inom kammarrätten tillämpas den praxis, att åtalsmålen föredra­

gas så snart omständigheterna det medgiva och före andra förtursmål, sär­

skilt då åtalsmålen varit av sådan natur att skyndsam handläggning funnits

påkallad. Någon ovillkorlig rätt till förtur före andra förtursmål har emel­

lertid icke tillerkänts alla åtalsmål och tillräckliga skäl att medge sådan

rätt synas ej heller föreligga. Det förekommer nämligen ofta att i andra

skattemål den skattskyldiges intresse av ett snabbt avgörande är så starkt

— exempelvis vid hotande exekutiva åtgärder eller ekonomiska svårigheter

till följd av skattekrav — att det närmast skulle te sig stötande om hand­

läggningen av sådant mål skulle fördröjas till förmån för åtalsmål, som

objektivt sett äro av mindre betydelse. Såsom framgår av den ovan intagna

uppställningen över antalet förtursmål är för övrigt detta antal icke större

än att målen oaktat de icke äga ovillkorlig förtursrätt ändock kunna före­

dragas jämförelsevis kort tid efter det de inkommit till kammarrätten.

Kammarrätten vill i detta sammanhang meddela att domstolen i cirku­

lärskrivelse den 10 november 1947 för vederbörande taxeringsintendenter

framhållit vikten av att vid besvärshandlingars insändande på ett iögonen­

fallande sätt utmärkes, att vederbörande skattskyldig är ställd under åtal

för brott mot skattestrafflagen. Det åligger vidare varje ledamot och fiskal

jämlikt den 13 november 1947 utfärdade föreskrifter att i varje rotel inom

särskild kolumn utmärka, om särskild anledning till förtursbehandling

föreligger och anledningen i fråga.

Beträffande åtalsmålens handläggning bör beaktas att sådana mål ofta

äro av invecklad beskaffenhet och grunda sig på ett omfattande material.

Ej sällan förekommer, sedan målen inkommit till kammarrätten, fortsatt

skriftväxling, och denna förlänges i åtskilliga fall av åtgärder från de

skattskyldigas sida såsom ingivande av påminnelser, igångsättande av ny

utredning, framställningar om uppskov o. s. v. I dylika situationer liksom

eljest när förtursberättigade mål fördröjts hos länsstyrelserna ha från kam­

marrättens sida påminnelser avlåtits för att påskynda handläggningen.

Kammarrätten vill emellertid framhålla, att skriftväxlingen i taxerings-

mål såsom framgår av 97 § taxeringsförordningen ombesörjes av vederbö­

rande prövningsnämndskanslier och att det därför väsentligen beror på

dessas verksamhet, om skriftväxlingen i taxeringsmål skall bli slutförd med

önskvärd skyndsamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

27

Beträffande åtgärder för att förkorta tiden för handläggningen av hithö­

rande mål i kammarrätten anförde kammarrätten följande.

Kammarrätten får anmäla, att i plenum behandlats frågan om lämpliga

åtgärder för snabbare avgöranden från kammarrättens sida av förturs-

mål över huvud taget och därmed även åtalsmålen. Det har därvid ansetts,

alt nämnda syfte skulle främjas, om länsstyrelserna vid insändande av

taxeringsmål till kammarrätten genom begagnande av särskild blankett,

vartill förslag uppgjorts, på enhetligt och iögonenfallande sätt gjorde an­

mälan om behov av förtursbehandling och skäl därför. Kammarrätten har

beslutat undersöka, huruvida länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende

kan erhållas. Genom den ifrågasatta anordningen skulle den nödvändiga ex-

peditionella behandlingen av ifrågavarande mål kunna påskyndas och till­

synen inom kammarrätten över målens föredragning i vederbörlig ordning

effektiviseras. Det är kammarrättens uppfattning att en effektivare garanti

därigenom skulle skapas för att förtursmålen skola kunna föredragas inom

sådan tid efter det de inkommit, att anledning till erinran icke kommer att

föreligga.

Med avseende å frågan om vilka åtgärder som i övrigt borde vidtagas för

att vinna ett snabbare avgörande av mål om deklarationsbrott anföres.

Kammarrätten vill slutligen beträffande åtalen för oriktig deklaration

framhålla, att domar med anledning av sådana åtal för närvarande i avse­

värd omfattning meddelas utan att slutligt beslut föreligger rörande de

taxeringar, för vilka de oriktiga deklarationerna skolat tjäna till ledning.

Det synes ur olika synpunkter mest tillfredsställande, om så kan ske i

största möjliga omfattning. Även med all tänkbar snabbhet vid skattedom-

stolarnas handläggning av taxeringsmål, som äro av betydelse för åtal, kan

det nämligen stundom icke undvikas, att vilandeförklaring av mål om ansvar

för oriktig deklaration i avvaktan på taxeringsfrågans slutliga avgörande

medför årslångt dröjsmål med doms avkunnande. Så kan exempelvis in­

träffa om skattskyldig deklarerat oriktigt i visst hänseende, varom taxe-

ringstvist ej råder, men fullföljer talan beträffande den ifrågavarande taxe­

ringen i annat avseende, som kräver vidlyftigare utredning. Det bör där­

jämte framhållas, att, därest det för domstolen trots utredningen framstår

som tveksamt om visst belopp, som ej upptagits i deklaration, bör vara

skattepliktigt, det väl i många fall ej gärna kan komma i fråga att veder­

börande skall fällas till ansvar i målet och detta alldeles oberoende av hur

taxeringsmålet utfaller. Kammarrätten vill med hänsyn till det anförda ifrå­

gasätta, om icke utredning lämpligen borde verkställas för utrönande i vad

mån genom ändringar i skattestrafflagen eller annorledes de hinder kunna

undanröjas, som nu av de allmänna domstolarna anses föreligga mot att

åtal för oriktig deklaration prövas utan att utgången i taxeringsmål avvak­

tas. Åtgärder i detta syfte skulle utan tvivel utgöra det mest effektiva med­

let att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål rörande åtal för brott mot

skattestrafflagen.

Justitieombudsmannen framhåller att den verkställda utredningen ger ett

övertygande belägg för att avgörandet av mål om åtal för deklarationsbrott

ofta fördröjes lång tid på grund av att målen förklarats vilande i avbidan

å den slutliga prövningen av skattefråga, som är av betydelse för bedöm­

ningen av åtalet. I sådana brottmål blir ofta den tid, som förflyter mellan

den brottsliga handlingens begående och dess beivrande, orimligt och oskä­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

ligt lång. Mera avsevärda dröjsmål härutinnan är självfallet ur olika syn­

punkter mycket betänkliga. Ju längre tid som förflyter innan åtalsmålet

företages vid huvudförhandling desto svårare blir det att fastställa san­

ningen. I det inledningsvis omnämnda brottmålet, som var vilande mera

än 12 år, nedlades åtalet av riksåklagaren under åberopande av att det för­

flutit i det närmaste 15 år, sedan gärningen begicks, och att det syntes tvi­

velaktigt om det var möjligt att styrka åtalet. För den allmänna laglydnaden

är det, framhålles i skrivelsen, vidare av vikt att brott så snart som möjligt

följes av straff. Detta gäller icke minst i fråga om deldarationsbrott med

hänsyn till angelägenheten att hos allmänheten inskärpa den allvarliga ka­

raktären av sådana brott. Om mycket lång tid — 5 till 10 år är icke ovan­

ligt i detta sammanhang — förflutit mellan brottet och prövningen av åta­

let härför, torde en domstol vara obenägen ådöma frihetsstraff för brottet,

även om gärningen i och för sig förtjänt sådant straff. Nämnda förhållande

torde även mången gång påverka storleken av det bötesstraff som ådömes.

Slutligen är att beakta, framhålles i skrivelsen, den tilltalades intresse av att

icke onödigt länge behöva sväva i ovisshet om och oroa sig för utgången av

åtalet. Justitieombudsmannen fortsätter.

Angelägenheten av att, i fall då åtal för deklarationsbrott väckts, ernå

ett snabbt avgörande av taxeringsfråga, som är av betydelse för bedöman­

de av åtalet, är allmänt vitsordad. Som ett uttryck härför kan åberopas en

mångårig föreskrift i kammarrättens instruktion av innebörd, att dylika

taxeringsmål skola behandlas med förtur. Någon uttrycklig föreskrift av

likartat innehåll finnes visserligen icke beträffande taxeringsmål, som dra­

gits under regeringsrättens prövning. Emellertid inrymmer stadgan den 18

juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som

tillhöra regeringsrätten, en allmänt hållen föreskrift av innebörd, att av­

vikelse från fastställd föredragningstur kan ske, där särskilda omständig­

heter det påkalla. Med tillämpning härav kunna taxeringsmål, varom här är

fråga, även vid föredragning i regeringsrätten behandlas med förtur.

Dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott kunna naturligt­

vis i sådana fall, där målet förklarats vilande i avbidan å slutligt beslut i

skattemål, icke helt undvikas och bero på att, innan dom i brottmålet kan

meddelas, förfarandet i dess olika skeden kräver medverkan av många myn­

digheter och tjänstemän. Men det är därför av desto större vikt att befatt­

ningen på olika händer med hithörande angelägenheter går så snabbt som

möjligt. Det vill väl synas som om en viss förbättring i förevarande hän­

seende inträtt under senare år. Den verkställda utredningen visar dock att

dröjsmål med avgörandet av mål om deklarationsbrott alltjämt förekommer

i en sådan utsträckning och är av sådan långvarighet, att behovet av åtgär­

der till avhjälpande av dessa missförhållanden framstår såsom trängande.

Åtgärder för att åvägabringa bättre förhållanden kan, framhålles i skri­

velsen, inriktas på antingen att begränsa behovet av att vilandeförklara mål

om deklarationsbrott eller att påskynda handläggningen i de olika leden av

det förfarande, som är nödvändigt för att åtalsmål om deklarationsbrott

skall kunna slutligt avgöras.

Kammarrätten har i sitt utlåtande uttalat, att det mest effektiva medlet

att möjliggöra ett snabbt avgörande av mål om deklarationsbrott vore att

man genomförde sådana ändringar i skattestrafflagen eller annorledes, att

29

vilandelörklaring av dylika mål icke längre bleve erforderlig i den utsträck­

ning som nu skedde. Med hänsyn till de olägenheter som är förbundna med

den nuvarande ordningen är det, framhåller justitieombudsmannen, givet­

vis ett beaktansvärt önskemål att behovet av att förklara mål om deklara-

tionsbrott vilande reduceras så långt detta låter sig göra. Hur en reform i

sådant sytle skall genomföras har, tramhålles i skrivelsen, kammarrätten

dock icke närmare uttalat sig om. Därefter anföres.

Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken gäller som förutsättning för vilande-

förklaring av mål bland annat att det för målets prövning är av synnerlig

vikt, att fråga, som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan

ordning, törst avgöres. I mål om deklarationsbrott är rätten väl i princip

oförhindrad att, oberoende av pågående skatteprocess om den taxering åtalet

avser, bedöma skattefråga, som har betydelse för målets prövning. Därest

genom lagakraftägande beslut i beskattningsmål skattskyldighet för visst år

icke ansetts föreligga för belopp, varom i åtalsmål är fråga, lärer allmän

domstol — även om den principiellt är obunden av det skatterättsliga av­

görandet — dock icke kunna lägga motsatt uppfattning till grund för att

fälla den skattskyldige till ansvar (jfr NJA 1934/88). Möjligheten att den

skattskyldige i skatteprocessen kan få bifall till sin talan helt eller delvis,

har alltså i vissa fall direkt betydelse för ansvarsfrågan och kan därför nöd­

vändiggöra uppskov med åtalsmålets handläggning i avbidan å slutlig pröv­

ning av skattemålet. Det kan på goda grunder sättas i fråga om åtgärder

i syfte att avlägsna denna praxis kunna medföra några förbättringar. Man

synes knappast helt kunna förbise risken av att olägenheter kunna uppstå

till följd av olika bedömanden av skattefrågan i brottmålsprocessen och i

skatteprocessen. Det skulle uppenbarligen vara synnerligen otillfredsställan­

de om en person i mål om deklarationsbrott fälldes till ansvar för ett förfa­

rande, som sedermera i skatteprocessen bedömdes icke strida mot skatteför-

tattningarna.

Med större tog skulle man måhända kunna anse åtgärder påkallade för

att motverka nuvarande praxis att förklara mål om deklarationsbrott vi­

lande för att avvakta slutligt avgörande av taxeringsfrågan i fall, där skatte-

tvisten icke direkt gäller den fråga som avses med åtalet. I viss utsträckning

torde törekomma att domstolen i dylika fall anser sig böra avvakta det

slutliga avgörandet av taxeringsfrågan för att rätt kunna beräkna den un­

dandragna skattens belopp. Detta sammanhänger med att böterna (i före­

kommande fall straffskatten) skola utmätas i förhållande till det genom

brottsligt förfarande undandragna skattebeloppet, vilket i sin tur beräknas

som om den undandragna inkomsten tillhört den högst beskattade delen av

hela inkomsten. Vilandeförklaringar av mål om deklarationsbrott av nu

nämnd anledning skulle självfallet icke behöva ifrågakomma, därest man

avskaffade det nuvarande systemet med normerade böter på skattestraff-

lagens område och i stället införde dagsbotssystemet. Möjligt är att kammar­

rätten kan ha åsyttat en sådan reform, då den i sitt utlåtande förordat ut­

redning om åtgärder för alt minska behovet av att vilandeförklara mål om

deklarationsbrott. För min del finner jag det vara en alltför vittutseende

fråga i förevarande sammanhang att överväga en så pass långt gående åt­

gärd, vilken givetvis måste bedömas även utifrån flera andra synpunkter

än den här berörda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

En ändring av praxis är, framhålles i skrivelsen, måhända möjlig att upp­

nå även på andra vägar än genom en omprövning av bötessystemet. En sådan

retorm anser emellertid justitieombudsmannen icke kunna få sådan bety­

30

delse att det kan anses påkallat att i förevarande sammanhang upptaga sär­

skild utredning angående denna fråga. En reform av angiven innebörd kan,

framhålles i skrivelsen, däremot måhända förtjäna övervägas vid en kom­

mande allmän översyn av bestämmelserna i skattestrafflagen.

I några av vttrandena i ärendet har påtalats att vilandeförklaring av mål

om deklarationsbrott skedde i alltför stor utsträckning. Denna kritik torde,

uttalas i skrivelsen, icke helt sakna fog. Det framhålles dock att bedöm­

ningen av behovet att vilandeförklara ett mål ofta kan te sig annorlunda i

efterhand än vid det tillfälle bedömningen skedde. Såvitt justitieombuds­

mannen kunnat finna brukar domstolarna i allmänhet, där så är lämpligt,

försöka avgöra dylika mål utan vilandeförklaring. Man torde också kunna

utgå från att domarna i regel är så medvetna om angelägenheten av en snabb

handläggning av brottmål, att onödiga vilandeförklaringar är tämligen

ovanliga. Under framhållande att domstol icke är bunden vid parternas yr­

kanden om vilandeförklaring av deklarationsbrottmål, understrykes i skri­

velsen vikten av att så icke sker i andra fall än då detta har verklig bety­

delse för åtalsmålets prövning. Därefter anföres.

När det gäller polis- och åklagarmyndigheternas medverkan vid beivrandet

av deklarationsbrott ger den verkställda utredningen icke fog för att ifråga­

sätta några särskilda åtgärder för att ytterligare påskynda dessa myndig­

heters medverkan vid åtalens anhängiggörande. Utredningen visar val att

dröjsmål i åtskilliga fall förekommit med avseende å åtalsmålets fullföljan­

de efter det skattefrågan blivit slutligen avgjord. Dessa dröjsmål, i den

mån de bero på åklagare, torde emellertid delvis vara en mer eller mindre

ofrånkomlig konsekvens av den tidigare uttänjningen av skatteprocessen

och synas icke vara av beskaffenhet att påkalla utfärdande av några särskil­

da föreskrifter.

I det föregående har pekats på att ett stort antal myndigheter och tjänste­

män medverkar i olika led av förfarandet, innan mal om deklarationsbrott

kan bliva slutligen avgjort. Med hänsyn härtill är det, när det gäller att

undvika dröjsmål, naturligt att åtskilligt står att vinna genom effektiv

samordning av olika myndigheters handläggning samt genom åtgärder i öv­

rigt ägnade att fästa uppmärksamheten på att skyndsamhet i handläggning­

en bör iakttagas. Mycket har i det hänseendet gjorts eller ställts i utsikt.

Särskilt må nämnas kammarrättens i dess utlåtande omnämnda initiativ

till åtgärder för att förtursmålen skola uppmärksammas bättre än hittills.

Åtgärder i nämnda hänseende torde vara av stort värde i förevarande sam­

manhang. Bland andra dylika åtgärder som vidtagits eller eftersträvats må

nämnas effektivare samordning på taxeringssektionerna av taxerings- och

ätalsmål — däri inbegripet en viss förtursbehandling av prövningsnämnds-

mål rörande skattskyldig, beträffande vilken anmälan om deklarationsbrott

skett eller avses skola ske — tidigare åtalsanmälningar ävensom förbättrat

samarbete mellan taxeringsmyndigheterna, å ena sidan, samt polis- och

åklagarmyndigheterna, å den andra.

Det framhålles i skrivelsen, att även vissa av statsmakterna genomförda

åtgärder verkar till förmån för ett snabbare avgörande av skattemålen.

Sålunda erinras om den nyligen genomförda fullföljdsbegränsningen i skat­

temål, som i vissa fall medför en förkortning av skatteprocessen. Vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

31

torde den nya taxeringsorganisationen ge taxeringsintendenterna större

möjlighet än tidigare att verka för en snabb behandling av mål om taxering

av skattskyldig, som står under åtal för deklarationsbrott. Ytterligare näm-

nes att den nya taxeringsorganisationen medfört en förstärkning av perso­

nalen å taxeringssektionernas revisionsavdelningar, något som borde kunna

bidraga till att successivt lätta från en del håll påtalade personalsvårigheter

och därmed möjliggöra en skyndsammare handläggning av skattemålen.

Även om en viss ettektivisering av olika led i förfarandet sålunda fak­

tiskt kan åvägabringas inom ramen för nu gällande ordning, synes detta

dock, enligt justitieombudsmannens mening, icke vara tillräckligt för att

förhindra att oskäligt långa dröjsmål ändock kan uppkomma. Erfarenhe­

ten ger klart vid handen att den förtursbehandling som enligt nu gällande

regler föreskrivits eller analogivis bör iakttagas i fråga om beskattnings-

mål, vars utgång är av betydelse för bedömningen av mål om deklarations­

brott, icke verkat i den utsträckning man skäligen kunnat påfordra. Skärpta

föreskrifter synes därför påkallade i sådant syfte. Att man gör vad som

rimligen kan göras för att åvägabringa bättre processförhållanden i mål om

deklarationsbrott synes desto angelägnare som en ökning av antalet kom­

plicerade dylika mål ter sig sannolik. Det måste nämligen, framhålles i skri­

velsen, antagas, att de successivt ökade personella resurserna på taxerings-

sektionerna i förening med strävandena till större effektivitet vid taxering­

en kommer att leda till effektivare taxeringskonlroll och därmed även ökad

åtalsfrekvens.

Ett skyndsammare avgörande av mål om deklarationsbrott torde, enligt

justitieombudsmannen, i betraktande av det anförda knappast i någon stör­

re mån kunna åstadkommas annat än genom åtgärder i syfte att nedbringa

tiden för handläggningen av de skattemål, som är av betydelse för åtals-

målens bedömande. Därefter anföres.

Den ordning som nu gäller i fråga om förtursbehandling av beskattnings-

mål, vars utgång har betydelse för bedömningen av mål om deklarations­

brott, har uppenbarligen icke fungerat tillfredsställande i praktiken. De på­

talade dröjsmålen med handläggningen av dessa skattemål ha i väsentlig

grad häntört sig till handläggningen på länsstyrelserna. Den verkställda

utredningen ger sålunda klart vid handen, att dröjsmålen med kammar­

rättens avgörande av dessa skattemål främst bero på att länsstyrelsernas

taxeringssektioner icke med erforderlig skyndsamhet avgivit yttranden över

anförda besvär över prövningsnämndernas beslut. Detta förhållande torde

sammanhänga med taxeringssektionernas stora arbetsbörda och tvånget

att avverka prövningsnämndsmålen inom föreskriven tid. Antalet skatte­

mål, vilkas utgång är av betydelse för bedömningen av åtalsmål, är på varje

länsstyrelse icke så stort, att dröjsmålen med handläggningen av nämnda

skattemål kan helt iörklaras av den stora arbetsbördan och otillräckliga

personalresurser. I betraktande av att antalet av de skattemål, om vilka här

är fråga, är obetydligt i förhållande till hela arbetsbördan, är det uppen­

bart alt möjlighet funnits att behandla nämnda skattemål snabbare än som

skett. Det är därtör tydligt att man på många taxeringssektioner ansett

sig kunna helt bortse från den i stadgan för kammarrätten intagna föreskrif­

ten om förtursbehandling av skattemål, vars utgång är av betydelse för

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

32

bedömande av åtal. I varje fall synes man inom länsstyrelserna icke lia

tillräckligt beaktat denna föreskrift. Härvid torde i icke oväsentlig mån ha

inverkat, att uttrycklig bestämmelse om förtursbehandling i länsstyrelserna

av sådana mål, om vilka här är fråga, icke meddelats i taxeringsförfattning

eller i särskilda, för taxeringsorganens verksamhet eljest gällande anvis­

ningar. I den mån man likväl på sina håll i viss utsträckning förtursbehand-

lat här ifrågavarande typ av skattemål, har detta skett allenast i förhållande

till sysslandet med andra hos skattedomstolarna anhängiga mål men icke i

förhållande till taxeringssektionernas andra arbetsuppgifter.

Justitieombudsmannen anser att en uttrycklig föreskrift om förtursbe­

handling i länsstyrelse av skattemål, vars utgång är av betydelse för bedö­

mande av mål om deklarationsbrott, synes vara oundgängligen erforderlig.

Den förtursrätt, som hos länsstyrelse bör tillkomma skattemål av ifrågava­

rande slag, bör, framhålles i skrivelsen, gälla beträffande alla instanser och

icke blott i förhållande till taxeringssektionens befattning med andra kam­

marrätts- och regeringsrättsmål utan även i förhållande till taxeringssektio­

nens övriga arbetsuppgifter. Den förordade bestämmelsen föreslås, i anslut­

ning till vad en intendent föreslagit, böra införas i taxeringsförfattning.

Den verkställda undersökningen ger, enligt justitieombudsmannens me­

ning, tämligen klart vid handen, att beskattningsmål, som ägt samband med

vilande åtalsmål om deklarationsbrott, i regel behandlats med förtur, sedan

skattemålet väl inkommit till kammarrätten. I många fall har det dock

dröjt länge med kammarrättens avgörande även i sådana mål. I nära en

tredjedel av de undersökta 150 målen av detta slag har utslag meddelats

mera än ett år efter det målen inkommit till kammarrätten. Anledningen

härtill kan, framhålles i skrivelsen, ha varit att den enskilde parten kommit

in med ytterligare utredning. Med hänsyn till det allmännas starka intresse

av en skyndsam behandling av dessa mål bör försiktighet iakttagas vid bevil­

jandet av anstånd i sådana mål för att förebringa ytterligare utredning.

Vad i förevarande ärende blivit upplyst om kammarrättens befattning med

skattemål som har samband med vilandeförklarat åtal för deklarations­

brott synes, enligt justitieombudsmannen, icke innefatta tillräckliga skäl

att förorda en skärpning av gällande förtursregel i syrfte att tillförsäkra

dessa mål en så skyndsam handläggning som möjligt. Av kammarrättens

utlåtande framgår nämligen att kammarrätten haft och har sin uppmärk­

samhet riktad på angelägenheten av en skyndsam handläggning av nämnda

mål. Man kan därför förutsätta, framhåller justitieombudsmannen, att kam­

marrätten självmant vidtager de organisatoriska åtgärder som utöver redan

tagna initiativ kan påkallas för att ytterligare påskynda avgörandet av nu

ifrågakomna mål. Därefter anföres.

Beträffande taxeringsmål, som dragits under Kungl. Maj :ts prövning, gäl­

ler enligt 4 § i 1926 års stadga om behandlingen inom statsdepartementen av

ärenden som tillhöra regeringsrätten — såsom redan förut berörts — att

målen skola av föredraganden anmälas till föredragning i ordning efter ti­

den, då de inkommit, därest icke särskilda omständigheter påkalla avvi­

kelse därifrån. Det förhållandet att brottmål vilar i avbidan på Kungl. Maj :ts

utslag i beskattningsmål, synes uppenbarligen utgöra en sådan särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

33

omständighet, som kan iöranleda avvikelse från eljest gällande turordning.

För att säkerställa en sådan förtursrätt hemställde min företrädare i äm­

betet — i en till Kungl. Maj :t den 12 december 1949 avlåten framställning —

om uttärdande av uttrycklig föreskrift om förtursrätt i överensstämmelse

med den bestämmelse härom som gällde för kammarrätten. Berörda fram­

ställning överlämnades den 5 december 1952 till 1950 års skattelagssakkun-

niga, som enligt meddelade direktiv bland annat hade att verkställa en

översyn av taxeringsförordningens bestämmelser och till fullgörande av detta

uppdrag den 8 september 1954 avgåvo betänkande med förslag till effekti­

vare taxering. Några konkreta åtgärder i det med den dåvarande justitie­

ombudsmannens framställning avsedda syftet synas emellertid icke hittills

ha företagits vare sig i samband med de skattelagssakkunnigas utredning

eller vid senare överväganden angående utformningen av den nya taxerings-

organisationen och därmed sammanhängande spörsmål. Vad i nu förevaran­

de ärende blivit upplyst visar emellertid på ett övertygande sätt nödvändig­

heten av att utfärda föreskrift i det med framställningen avsedda syftet. Ge­

nom införande av en sådan föreskrift beträffande föredragningen i rege­

ringsrätten skulle på ett klargörande sätt fastslås angelägenheten från all­

män synpunkt av att största skyndsamhet iakttages vid handläggningen av

skattemål, varom här är fråga.

VI. Skrivelsen från Liizell

I en den 3 oktober 1960 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet

ställd skrivelse har häradshövdingen A. Liizell berört i huvudsak samma

frågor, som behandlas i justitieombudsmannens framställning. I skrivel­

sen anföres bl. a. följande.

Enligt min mening är det avgörande, som HD i det i H 1934: 88 refere­

rade rättsfallet träffade i sitt den 10 mars 1933 (med 3 röster mot 2) av­

givna yttrande, icke riktigt. Utgången i taxeringsmål kunna, så vitt jag

kan finna, sällan ha någon betydelse för bedömande av mål om falskdekla­

ration i samma sak. I de senare målen gälla som i alla brottmål grundsatsen

in dubio pro reo, det vill säga den tilltalade kan icke fällas till ansvar i

avseende å andra och större belopp än dem, som han verkligen överbevisats

om att ha undandragit beskattning. I taxeringsmålen torde alls icke gälla

sådana principer. Beskattningsdomstolarna torde anse sig i de fall, där

hela deklarationen framstår som opålitlig, ha eu vidsträckt rätt att taxera

efter allmänt skön. Den omständigheten att en tilltalad i ett falskdeklara-

tionsmål av beskattningsdomstol upptaxerats till visst belopp är därför,

såvitt jag kan se, ej tillräckligt skäl för att ådöma den tilltalade ansvar för

falskdeklaration med avseende å samma belopp, utan den allmänna dom­

stol, vid vilken falskdeklarationsmålet är anhängigt, måste oavsett beskatt-

ningsdomstolens utslag pröva, huruvida den tilltalade överbevisats om med­

vetet oriktiga uppgifter angående sina inkomster.

Ej heller är det för fastställande av normerade böter eller straffskatt be­

hövligt att avvakta beskattningsdomstolarnas utslag.

1 skrivelsen framhålles, att man nödgas räkna med att mål om falskde­

klaration i mycket stor utsträckning vilandeförklaras redan i underrätt, så

snart det upplyses att den taxering, varom fråga är, överklagats hos beskatt-

8 Itihang till riksdagens protokoll l!ilil. I samt.

AV

28

ningsdomstol. Detta medför en avsevärd fördröjning av brottmålens avgö­

rande.

Dessa förhållanden synes, framhålles i skrivelsen, öppna goda möjlighe­

ter för en falskdeklarant att slippa alla påföljder av sitt brott. Genom även

de mest obefogade överklaganden av taxeringarna kan han förhala brott­

målets avgörande i 10 år. Därefter kan han — under åberopande av att

orimligt lång tid förflutit från brottens begående — söka nåd från straffet.

Därefter anföres i skrivelsen.

För att avhjälpa bristerna i det nu rådande läget torde två åtgärder kunna

tänkas. Den ena är att få bort det olyckliga och enligt min mening felak­

tiga prejudikatet i H 1934: 88. Den andra är att taxeringsmål, i vilka kla­

ganden är tilltalad för falskdeklaration, enligt instruktion tages med extra

förtur, så att avgörande snabbt kan erhållas.

över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stock­

holms, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Väst­

manlands och Västerbottens län.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

Flertalet remissinstanser anser sig icke kunna tillstyrka en ändring av

den praxis som domstolarna tillämpar att vilandeförklara mål angående

brott mot skattestrafflagen i avvaktan å utgången i skattemålet. Sålunda

anför kammarrätten.

Kammarrätten anser gentemot vad Liizell anfört, att en annan stånd­

punkt än den högsta domstolen intagit i rättsfallet H 1934 s. 88 icke vore

förenlig med skattestrafflagen. Kammarrätten har redan i yttrande över

det förslag som låg till grund för 1935 års ändringar i taxeringsförordningen

anfört, att det syntes föreligga behov av föreskrift därom, att mål om ansvar

för oriktig deklaration skulle av allmän domstol förklaras vilande intill

dess taxeringsfrågan blivit slutgiltigt avgjord. Departementschefen anmärk­

te härtill, att genom det nyssnämnda rättsfallet viss ledning erhållits för

avgörande av dylika frågor samt förklarade sig icke finna tillräcklig an­

ledning att föreslå någon reglering av desamma i författningen.

Kammarrätten finner det alltjämt vara av vikt, att vilandeförklaring av

mål angående brott mot skattestrafflagen äger rum vid de allmänna dom­

stolarna i sådana fall där skattemålets avgörande har betydelse för brott­

målet. I annat fall kan inträffa, att allmän domstol fäller en skattskyldig

till ansvar för underlåtenhet att upptaga visst belopp i sin deklaration och

att skattedomstol senare finner beloppet icke vara skattepliktigt.

Vilandeförklaring synes även erforderlig då bötesstraff skall utmätas. Bö­

terna skola ju stå i relation till det genom det brottsliga förfarandet undan­

dragna skattebeloppet och detta kan icke beräknas förrän taxeringen blivit

slutligt fastställd. Vid denna beräkning bör nämligen enligt praxis det ode­

klarerade beloppet anses ligga »i toppen» av den beskattningsbara inkomsten

respektive förmögenheten.

Om däremot skattemålets avgörande saknar betydelse för utgången i

brottmålet synes angeläget, att brottmålet avgöres utan vilandeförklaring

såsom fallet är då frikännande bör äga rum oavsett utgången av skattemå­

let.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961

35

Liknande synpunkter framföres av riksskattenämnden, överståthållaräm-

betet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig däremot dela den i

skrivelsen framförda uppfattningen att allt för vittgående slutsatser inte

bör dragas av 1934 års rättsfall. Länsstyrelsen fortsätter.

Det bör också ligga i sakens natur, att brottmålen skola avgöras utan

onödigt dröjsmål. I regel torde domstolarna icke behöva avvakta taxerings-

frågans slutliga prövning för att själva kunna bedöma huruvida deklara-

tionsbrott föreligger och utmäta ett straff.

Emellertid torde i praktiken underrätterna ej sällan vara benägna att

vilandeförklara mål angående deklarationsbrott enbart av den anledningen,

att man först sedan skattedomstolarna meddelat slutligt utslag har möjlig­

het att exakt framräkna det undandragna skattebeloppet. Med hänsyn till

den frihet vid straffmätningen, som tillämpas, synes dock en dylik omgång

i regel vara onödig.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Västmanlands och

Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.

De fall där en pågående skatteprocess får anses nödvändiggöra att brott­

målet vilandeförklaras torde i stort sett behöva inskränkas till relativt få

fall, nämligen dels då den åtalades inkomst i sin helhet blivit av taxerings­

myndigheten skönsmässigt uppskattad, dels då åtalet gäller underlåtenhet

att deklarera viss inkomst och skattemålet avser fråga om inkomsten över

huvud taget är av skattepliktig art eller huruvida och i vad mån till samma

inkomst hänförliga kostnader, för vilka avdrag icke medgivits, äro avdrags­

gilla, dels ock då åtalet avser oriktig uppgift, som bestått däri, att skatt­

skyldig i deklarationen eller i till densamma hörande handling gjort ett

avdrag för kostnader, vilket icke medgivits, och skattemålet gäller frågan om

kostnaderna helt eller delvis äro avdragsgilla.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner det angeläget att bärkraften

av i skrivelsen påtalad praxis blir prövad.

Beträffande behovet av extra förtur för taxeringsmål, i vilka klaganden

är tilltalad för oriktig deklaration, framhåller kammarrätten, att åtalsmå-

len där praktiskt taget alltid avgöres inom nio månader efter del desamma

inkommit till kammarrätten. I yttrandet anföres därefter.

Kammarrätten har sin uppmärksamhet särskilt riktad på ifrågavarande

mål i syfte att de skola avgöras så snabbt som möjligt. Kammarrätten får

emellertid framhålla, att även med all tänkbar snabbhet vid skattedomsto-

larnas handläggning av dylika mål, det icke kan undvikas, att vilandeför-

klaring av mål om ansvar för oriktig deklaration i avvaktan på taxerings-

frågans slutliga avgörande kan medföra årslångt dröjsmål med doms av­

kunnande.

Riksskattenämnden anser, att till prövning bör upptagas frågan om så­

dan ändring av 36 § i Kungl. Maj:ts stadga för kammarrätten att skattemål,

vars utgång är av betydelse för bedömandet av åtal för brott mot skatte-

strafflagen, gives förtur före vissa andra grupper av förlursberättigade mål.

Motsvarande övervägande synes enligt nämnden böra ske i Kungl. Maj:ts

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

stadga den 18 juni 1926 (nr 227) angående behandlingen inom statsdeparte-

menten av ärenden tillhörande regeringsrätten. Nämnden fortsätter.

Möjligen torde åtgärder dessutom böra vidtagas i syfte att genom aktivare

processledning — särskilt i fråga om kammarrätten — förhindra att skatt­

skyldig, som är ställd under åtal, förhalar taxeringsmålet för att därigenom

försena åtalsmålet. Då den långa tidsutdräkten i ifrågavarande brottmål

till icke obetydlig del beror på det förhållandet, att handläggningen av de

därmed sammanhängande skattemålen Icke påskyndas hos länsstyrelserna,

synas åtgärder böra vidtagas i syfte att garantera en snabbare handläggning

hos länsstyrelserna av dessa skattemål. Enligt vad som är för riksskatte­

nämnden känt händer det vidare icke sällan, att vid målens översändande

till skattedomstolarna påpekande icke göres om att skattemålet samman­

hänger med ett åtalsmål. Vikten av att dylikt påpekande sker bör understry­

kas och det kan ifrågasättas, om icke akterna i dylika skattemål vid in­

sändandet från länsstyrelserna regelmässigt borde förses med en stämpel

i rött tryck, enligt vilken förtursbehandling begäres med hänsyn till det

med skattemålet sammanhängande åtalsmålet.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Söder­

manlands samt Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att det ej sällan har förekom­

mit, att lång tid förflutit mellan åtalsbeslutet och handlingarnas återställan­

de för vidare åtgärder beträffande vederbörande skattemål, när åtalsmålet

vilar. Länsstyrelsen fortsätter.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför föreskrifter lämnas underrätter­

na att, vid fall då anhängiggjort åtalsmål förklaras vilande i avvaktan på

skattemåls avgörande, till målet hörande handlingar skyndsammast över­

lämnas till prövningsnämndens kansli i vederbörande län. -------- -—

Vad sedan gäller själva frågan om ett ärendes förtur i skattedomstol,

iakttages av länsstyrelsen sedan länge, att vid överlämnande av mål till

kammarrätten eller regeringsrätten, i förekommande fall angives om åtals­

mål är anhängigt vid domstol.

VII. Departementschefen

Skattestrafflagens regler om straff för falskdeklaration och vårdslös de­

klaration torde, såsom inledningsvis framhållits, alltjämt i huvudsak vara

ägnade att fylla sin uppgift. De i departementspromemorian framlagda för­

slagen avser inte heller att åstadkomma mera omfattande ändringar; de tar

endast sikte på enstaka punkter, där brister framträtt.

Vid remissbehandlingen har åter framförts krav på en allmän översyn

av lagen eller i vart fall på ändringar av mera vittutseende karaktär. Jag

skall i det följande ingå på några av de därvid upptagna frågorna. Vad som

anförts i remissyttrandena har emellertid inte övertygat mig om att tiden

nu skulle vara mogen för en allmän översyn av lagen. Ytterligare erfaren­

heter bör enligt min mening först vinnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

37

I detta sammanhang bör därför i huvudsak endast de i promemorian be­

handlade frågorna upptas till prövning. Remissbehandlingen visar, att enig­

het i stort sett rått om att dessa frågor bör lösas efter de i promemorian

angivna riktlinjerna.

Den i promemorian föreslagna höjningen av bötesminima är i och för

sig ganska obetydlig. I några yttranden har framförts farhågor för att höj­

ningen inte skulle vara tillräcklig för att nå det angivna syftet att åväga­

bringa ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt

lägre än den av överrätterna tillämpade. Vad därvid anförts kan inte från-

kännas fog. Å andra sidan synes man, av skäl som anförts i promemorian

och ytterligare utvecklats av bl. a. riksskattenämnden, böra iakttaga åter­

hållsamhet vid en höjning av minimistraffen. Av betydelse i sammanhanget

skulle även, såsom hovrätten för Västra Sverige framhållit, vara om riks­

åklagarämbetet i ökad utsträckning vidtog åtgärder för att åvägabringa

överklagande av domar, i vilka för lågt straff utmätts.

Med beaktande av de olika synpunkter som sålunda kan anläggas på frå­

gan vill jag föreslå att minimistraffet vid falskdeklaration sättes till 400

kronor och vid vårdslös deklaration till 200 kronor. Med detta förslag vin-

nes även att man bibehåller den hittillsvarande proportionen mellan bötes-

latituderna för de båda brottstyperna. I samband härmed bör, på sätt bl. a.

länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, den kommunala utdebiterings-

sats, med vilken domstolen skall räkna vid bestämmandet av den undan­

dragna skattens belopp, höjas från 10 till 15 kronor per skattekrona.

Jag vill i sammanhanget understryka det i promemorian gjorda uttalan­

det att taxeringsnämndens ordförande är skyldig att till taxeringsintenden-

ten i länet anmäla samtliga fall i vilka falskdeklaration eller vårdslös de­

klaration kan misstänkas. Taxeringsintendenten har givetvis att på sitt an­

svar pröva de inkomna anmälningarna, och han bör även i överensstäm­

melse med nuvarande praxis kunna sålla bort fall i vilka det undandragna

beloppet är ringa. Frånsett detta undantag är det emellertid en skyldighet

för honom att till åklagaren befordra alla de fall där anledning förekommer

till antagande att falskdeklaration eller vårdslös deklaration föreligger. Nå­

gon rätt för taxeringsmyndigheterna att disponera över statens straffan­

språk finns sålunda inte. Av särskild vikt är härvidlag att taxeringsinten-

denterna vakar över att ordförandena fullgör sin anmälningsskyldighet.

För att främja en riktig och enhetlig tillämpning synes det lämpligt att in­

tendenterna låter föra statistik över inkomna anmälningar från taxerings­

nämnderna och över åtalsanmälningar till åklagare. Avskrift av denna sta­

tistik hör årligen tillställas riksskattenämnden, som kan ge intendenterna

del av iakttagelser rörande anmälningsfrekvenser och förekommande ojämn­

heter. Föreskrifter av här angiven innebörd hör införas i taxeringskungö-

relsen.

38

Förslaget om förlängning av preskriptionstiden för vårdslös deklaration

har tillkommit för att avlägsna en uppenbar brist i möjligheterna att be­

kämpa denna art av lagöverträdelser. Att de nuvarande preskriptionsreg­

lerna lett till stötande konsekvenser har klart framträtt i några under se­

nare tid aktuella fall och har ytterligare belysts i remissyttrandena. Man

har därvid särskilt påtalat, att den korta tiden varit till fördel för den miss­

tänkte i fall där inkomstförhållandena varit invecklade och — vilket i regel

samtidigt är fallet — de undandragna skattebeloppen är betydande. Vad i

några enstaka yttranden anförts om att de nuvarande olägenheterna skulle

bortfalla i och med att taxeringsorganisationen förstärkes måste betecknas

som verklighetsfrämmande. Jag vill här endast peka på att, även om det visar

sig möjligt att genomföra den väsentliga ökning av revisionspersonalen,

som föreslås av taxeringskontrollutredningen, rörelseidkarna skulle kunna

bli föremål för taxeringsrevision i genomsnitt endast en gång vart åttonde år.

Strafflagberedningens förslag om ändrade regler för preskriptionsavbrott

har, såsom tidigare nämnts, inte godtagits i det till lagrådet remitterade för­

slaget till brottsbalk men torde även om det genomfördes ändå inte varit

ägnat att lösa det föreliggande problemet; i många fall händer att tvåårs­

tiden utgått innan ens förundersökning kunnat igångsättas.

Mot bakgrunden härav är det enligt min mening även uppenbart, att den

förlängning av preskriptionstiden med ett år som föreslagits i några ytt­

randen inte är tillfyllest.

Det står utom diskussion att starka skäl måste kunna åberopas för en

avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när

det som i förevarande fall är fråga om att förlänga tiden. Av det förut an­

förda torde framgå att sådana starka skäl föreligger. Remissbehandlingen

visar, att man ganska allmänt delar denna uppfattning. Mot förslagets

tekniska utformning har invändningar inte framförts. Jag tillstyrker därför,

att preskriptionstiden för vårdslös deklaration på sätt förordats i prome­

morian förlänges från två till fem år.

I sammanhanget vill jag understryka, att preskriptionstidens förlängning

givetvis inte får leda till att behandlingen av ifrågavarande ärenden fördrö-

jes. Hänsyn både till den misstänkte och till det allmänna kräver att all

tänkbar skyndsamhet iakttages.

Jag övergår härefter till att behandla vissa förslag som i remissyttran­

dena framförts om ytterligare ändringar i skattestrafflagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ifrågasatt en utvidgning av

lagens tillämpningsområde så att jämväl andra felaktiga uppgifter än så­

dana som lämnats i själva deklarationen — t. ex. i infordrade komplette­

ringar — kommer att omfattas av bestämmelserna. I den mån sådana upp­

lysningar lämnats i skriftlig form, torde de emellertid vara att anse som

lämnade i deklaration. Jag vill erinra om att i 1 § andra stycket stadgas att

med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran. Under dy­

lik försäkran ingår enligt ett uttalande av lagrådet vid lagens tillkomst

Kangl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1961

39

(prop. 1943: 140 s. 110) bl. a. skriftliga upplysningar som infordras av

myndighet till fullständigande av redan lämnade deklarationer av olika

slag.

Vad angår övriga förslag som framförts om utvidgning av skattestraff-

lagens tillämpningsområde vill jag framhålla, att de är av så vittutseende

natur att de torde erfordra ytterligare utredning. Det rör sig här om frågor

som, ehuru ingalunda betydelselösa, knappast torde tarva en omedelbar lös­

ning. De synes därför kunna anstå till en framtida allmän revision av skat-

testrafflagen.

I detta sammanhang vill jag slutligen ingå på de olägenheter i form av

dröjsmål med handläggningen av mål om falsk eller vårdslös deklaration

som påtalats i justitieombudsmannens och Liizells skrivelser. Ehuru frågan,

på sätt kommer att framgå av det följande, torde kunna lösas utan lagstift­

ning, som kräver riksdagens medverkan, har jag ansett frågan vara av så­

dan vikt att den bör redovisas i anslutning till de nyss förordade ändring­

arna i skattestrafflagen.

De nu diskuterade dröjsmålen sammanhänger med att flertalet av de

åtalsmål, där taxeringen överklagats, vilandeförklaras i avvaktan på ut­

gången i skattemålet. Att så måste ske i åtskilliga fall finner jag i likhet

med justitieombudsmannen och ett flertal hörda myndigheter vara ofrån­

komligt. Å andra sidan är det angeläget, att vilandeförklaring inte sker i

större utsträckning än som sakläget motiverar. Det får ankomma på veder­

börande åklagare att i samråd med taxeringsintendenten verka för att detta

iakttages.

Vad angår de åtalsmål som vilandeförklaras vill jag understryka de utta­

landen som gjorts om vikten av att motsvarande skattemål liksom även, efter

dessas avgörande, åtalsmålen påskyndas på allt sätt och i alla berörda in­

stanser. Såsom justitieombudsmannen påpekat är de ifrågavarande målen

inte heller fler än att en särskild förtursbehandling bör kunna anordnas.

Även om beaktansvärda initiativ tagits härutinnan från myndigheternas

sida, finner jag liksom justitieombudsmannen lämpligt att strävandena för

en bättre ordning på detta område stödjes genom särskilda föreskrifter.

I första hand bör sålunda i taxeringskungörelsen intagas en särskild före­

skrift om att, sedan underrättelse inkommit om att åtalsmål vilandeförkla-

rats i avvaktan på utgången i skattemål, detta mål skall färdigberedas med

största möjliga skyndsamhet och därefter ofördröjligen överlämnas till den

instans som har att pröva detsamma. På akten bör genom stämpel eller på

annat lämpligt sätt tydligt utmärkas att målet är av betydelse för åtalsmål.

Av värde synes därvid kunna vara om riksskattenämnden i samråd med kam­

marrätten och taxeringsintendenterna verkar för ett enhetligt förfaringssätt.

Även i fråga om kammarrättens handläggning av de här aktuella målen

synes eu komplettering av gällande föreskrifter kunna förordas. I kammar­

rättens stadga bör sålunda intagas föreskrift om alt skattemål, varom nu

är fråga, skall avgöras snarast och senast inom tre månader efter det målet

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

inkommit till kammarrätten från prövningsnämndens kansli såvida icke

presidenten medgivit att målet må avgöras senare. Ett sådant stadgande in­

nebär givetvis inte, att åtalsmålen får ovillkorlig förtursrätt framför alla

andra mål. Såsom kammarrätten framhållit kan i enstaka mål ett snabbt

avgörande framstå som ännu mera nödvändigt, exempelvis i mål i vilka exe­

kutiv auktion är förestående.

Enligt vad jag erfarit ger man numera vid föredragning i regeringsrätten

alltid särskild förtur åt sådana skattemål som är av betydelse för utgången

i åtalsmål. Jag anser därför att man tills vidare icke behöver, på sätt ifråga­

satts, vidtaga ändring i 1926 års stadga angående behandlingen inom stats-

departementen av ärenden som tillhör regeringsrätten.

I sammanhanget bör understrykas angelägenheten av att myndigheterna

och i främsta rummet prövningsnämndernas kanslier tillser att skattskyl­

diga inte tillätes förhala avgörandet i sådana mål varom nu är fråga.

Jag vill slutligen nämna att justitieombudsmannen i särskild skrivelse

hemställt om föreskrifter rörande skyldighet för domstol att skyndsamt till

taxeringsintendent översända avskrift av dom i mål om deklarationsbrott

och av beslut att förklara sådant mål vilande. Denna skrivelse är f. n. före­

mål för övervägande inom justitiedepartementet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3

(nr 313).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlå­

tande över nämnda författningsförslag — vilket som Bilaga torde få fogas

vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

41

Bilaga

Förslag

till

lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 5 §§ skattestrafflagen den 11 juni

1943 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

§•

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen försvå­

rande, till straffarbete i högst två år.

Böterna skola bestämmas till högst

fem gånger det belopp, som genom

den oriktiga uppgiften undandragits

eller, om uppgiften följts, skulle hava

undandragits, dock minst etthundra

kronor.

Lika med------------ skriftlig försäk­

ran.

2

§•

Begår någon av grov oaktsamhet

gärning som förut är sagd, straffes

för vårdslös deklaration med böter

eller, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, med fängelse i

högst sex månader. Böterna skola be­

stämmas till högst hälften av vad i

1 § sägs, men likväl ej lägre än fem­

tio kronor.

3 §•

Den som------------ från straff.

(Föreslagen lydelse)

¹ §•

Var som i deklaration till ledning

vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för

honom eller den han företräder leda

till frihet från skatt eller till för låg

sådan, dömes för falskdeklaration till

böter eller fängelse eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen försvå­

rande, till straffarbete i högst två år.

Böterna skola bestämmas till högst

fem gånger det belopp, som genom

den oriktiga uppgiften undandragits

eller, om uppgiften följts, skulle hava

undandragits, dock minst fyrahundra

kronor.

Lika med — -------- skriftlig försäk­

ran.

2

§•

Begår någon av grov oaktsamhet

gärning som förut är sagd, straffes

för vårdslös deklaration med böter

eller, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, med fängelse i

högst sex månader. Böterna skola be­

stämmas till högst hälften av vad i

1 § sägs, men likväl ej lägre än två­

hundra kronor.

3 §•

Den som------- - — från straff.

Straff för brott som avses i denna lag

vare, ändå att brottet är att bedöma

enligt 2 §, ej förfallet, om den miss­

tänkte häktats eller erhållit del av

åtal för brottet inom fem år från

brottets begående.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

(Nuvarande lydelse)

5 §•

Där kommunal inkomstskatt jäm­

te annan utskyld, som utgår efter

samma beräkningsgrund, genom den

oriktiga uppgiften undandragits eller

kunde hava undandragits, skall för

bestämmandet av normerade böter

eller straffskatt den sammanlagda ut­

taxeringen av nämnda utskylder an­

tagas vara tio kronor för varje skat­

tekrona.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Där kommunal inkomstskatt jäm­

te annan utskyld, som utgår efter

samma beräkningsgrund, genom den

oriktiga uppgiften undandragits el­

ler kunde hava undandragits, skall

för bestämmandet av normerade bö­

ter eller straffskatt den sammanlagda

uttaxeringen av nämnda utskylder

antagas vara femton kronor för varje

skattekrona.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

43

Bihang

Till promemorian fogad bilaga

Av de år 1958 av taxeringsintendenterna gjorda anmälningarna om brott

mot skattestrafflagen hade 2 225 stycken vid utgången av år 1959 lett till

fällande dom. I ett av dessa fall har utdömts fängelse. I övriga fall böter.

Storleken av utdömda bötesbelopp i förhållande till undandragen skatt

framgår av nedanstående tabell.1

Län

1 § falskdeklaration

(Bötesmaximum 5 X undandragen

skatt)

2 § vårdslös deklaration

(Bötesmaximum 21/2

x

undandragen

skatt)

Antal

till

fall då bötesbeloppen uppgått

Antal

till

fall då bötesbeloppen uppgått

mindre

lägst 1/2

lägst den

2 X

mindre

lägst 1/2

lägst den

2 X

än 1/2

den undan- undan-

den

än 1/2

den undan- undan-

den

den

dragna

dragna

undan-

den

dragna

dragna

undan-

undan-

skatten

skatten

dragna

undan-

skatten

skatten

dragna

dragna

men un-

men un-

skatten dragna

men un-

men un-

skatten

skatten derstigit

hela skat­

tebeloppet

derstigit

2 X skat­

tebeloppet

eller

mer

skatten derstigit

hela skat­

tebeloppet

derstigit

2 X skat­

tebeloppet

eller

mer

Stockholms stad

5

17

9

9

44

20

i

Stockholms ___

—

5

10

7

25

54

65

2

Uppsala.............

—

—

8

—

18

44

13

1

Södermanlands..

—

1

3

—

6

5

3

—

Östergötlands ..

—

1

6

4

15

34

26

2

Jönköpings ___

—

—

7

2

24

46

59

—

Kronobergs ___

—

—

1

—

20

96

45

—

Kalmar..............

1

2

2

—

10

43

18

—

Gotlands ..........

__

_

—

—

2

18

6

—

Blekinge ..........

—

—

—

—

1

10

6

—

Kristianstads ..

—

—

2

4

8

48

67

—

Malmöhus..........

—

—

23

13

9

42

30

—

Hallands ..........

Göteborgs o.

—

—

3

—

7

26

22

~

Bohus.............

—

_

8

1

9

30

19

1

Älvsborgs ..........

1

—

11

2

24

35

55

1

Skaraborgs..........

—

—

3

3

36

88

62

—

Värmlands ....

_

_

—

—

8

37

—

2

Örebro .............

—

1

3

1

30

55

8

4

Västmanlands ..

—

2

1

2

5

31

12

—

Kopparbergs....

1

—

7

2

23

82

34

—

Gävleborgs ....

—

—

1

3

23

36

8

—

Västernorrlands

—

—

7

5

25

95

25

—

Jämtlands..........

—

—

1

—

2

6

4

—

Västerbottens ..

—

—

—

—

4

6

8

—

Norrbottens ....

1

—

5

1

4

12

18

—

4

17

129

59

347

1023

633

14

1 Några länsstyrelser har 1 sina uppgifter även medtagit några fall, som föranlett dom först efter

utgången av år 1959. Å andra sidan har i vissa fall utredning ej kunnat erhållas om förhållandet

mellan skatt och böter. Sammanlagt upptar tabellen därför 2 226 fall.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 janu­

ari 1961.

Närvarande:

justitierådet R

egner

,

regeringsrådet J

arnerup

,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 11 januari 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16

december 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet S. V. Lundell.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Såsom i remissprotokollet framhållits äger skattestrafflagen tillämpning

även i fråga om andra uppgifter än sådana som skola ligga till grund för

den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet. Frågan huruvida

de föreslagna minimibeloppen äro lämpligt avvägda jämväl när det gäller

andra skatter och avgifter har, såvitt remissprotokollet utvisar, icke när­

mare berörts i departementspromemorian eller yttrandena. Det torde icke

utan vidare kunna antagas att så är förhållandet. Särskilt beträffande någ­

ra av hithörande författningar kan tänkas förekomma att åtal avser undan­

dragande av obetydliga belopp, exempelvis förordningen den 23 oktober

1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Beträffande den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen kan erin­

ras att — även om åtal för oriktiga uppgifter i självdeklaration merendels

icke sker i fråga om obetydliga belopp —- det dock icke är uteslutet, att

understundom straff skall utmätas fast det undandragna skattebeloppet är

mycket litet, t. ex. om åtal avseende ett flertal poster bifalles blott beträf­

fande någon av dem.

Därest i händelser som ovan antytts det undandragna skattebeloppet är

så lågt, att bötesstraffet enligt den tillämpliga straffskalan i övrigt icke

skulle kunna sättas så högt som till 400 kronor respektive 200 kronor, torde

ett bötesminimum å sådant belopp vara alltför strängt. Det är därför på­

kallat att från tillämpningen av de föreslagna höjda minima göra undan­

tag för dylika fall. Undantagen synas kunna bestämmas att gälla då det

45

skattebelopp som undandragits eller skulle hava undandragits icke uppgår

till 100 kronor. Att för de undantagna fallen stadga särskilt minimum torde

ej vara erforderligt.

Det torde icke vara anledning antaga att undantagsbestämmelser av angi­

ven begränsad innebörd skola vare sig motverka syftet med förslaget eller

bereda svårighet i tillämpningen.

På grund härav förordas, att slutbestämmelsen i 1 § första stycket får

lydelsen: dock minst 400 kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts un­

derstiger 100 kronor, samt att motsvarande bestämmelse i 2 § får innehålla

att böterna likväl ej må vara lägre än 200 kronor, där ej skattebeloppet

understiger 100 kronor.

Regeringsrådet Jarnerup:

Med den föreslagna höjningen av bötesminima avses att åvägabringa en

ändring i praxis hos de domstolar, vilkas straffmätning är avsevärt lägre

än den av överrätterna tillämpade. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida

höjningen får en dylik verkan. Det avsedda syftet torde bättre ernås, om

riksåklagarämbetet vidtager åtgärder för att sådana domar överklagas, i vil­

ka för lågt straff utmätts.

Å andra sidan kan en höjning av bötesminima till de föreslagna beloppen

medföra, att minimum kan bliva för högt i vissa fall, där det undandragna

beloppet är mycket lågt. Det är härvid att märka, att skattestrafflagen äger

tillämpning icke blott beträffande statlig inkomstskatt och förmögenhets­

skatt samt kommunal inkomstskatt utan även i fråga om ett stort antal

andra skatter ävensom avgifter.

Med hänsyn härtill böra bötesminima icke höjas med mera än som i stort

sett motsvarar penningvärdeförsämringen.

I enlighet härmed förordar jag, att bötesminimum vid falskdeklaration

bestämmes till 200 kronor och vid vårdslös deklaration till 100 kronor.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

januari 1961.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

,

E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 20 januari

1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 december 1960 remit­

terade förslaget till lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr

313) samt anför därvid följande.

Lagrådet har icke gjort annan erinran mot det remitterade förslaget än

att dess ledamöter i särskilda yttranden framhållit, att de föreslagna mi-

nimistraffen i vissa undantagsfall kunde bli för höga. Det anses inte ute­

slutet, att understundom straff utmätes fast det undandragna skattebelop­

pet är mycket litet. Ehuru dylika fall knappast torde uppkomma i prakti­

ken, vill jag inte motsätta mig att de i lagrådet anförda synpunkterna be­

aktas. Lagförslaget synes böra jämkas i enlighet med vad lagrådets flesta

ledamöter förordat. Därjämte bör i 3 § av det remitterade förslaget göras

en ändring av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att det sålunda ändrade förslaget

måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bo Jonas Sjönander

B01917 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag