4

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

föll propositionen. Såsom resultat härav och genom senare vidtagna åtgärder

har ett flertal viktiga reformer genomförts på polisväsendets område. Här­

igenom har många av de brister som påtalats i 1939 och 1948 års polisut­

redningar avhjälpts.

I skrivelse 1956: 374 anhöll riksdagen på hemställan av statsutskottet,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös ut­

redning av frågan hur en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av

polisväsendet borde utformas.

Med anledning av denna begäran och med hänsyn till de ökade krav, som

utvecklingen på olika områden av samhällslivet ställer på polisväsendet,

tillkallades den 29 november 1957 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndi­

gande riksdagsmannen, juris doktorn Gunnar Hedlund, ordförande, riks­

dagsmannen, skyddskonsulenten Georg A. Pettersson, numera landshöv­

dingen Olov Rylander, lantbrukaren Sven A. Svensson, direktören Sven-Olof

Dahlman, polismästaren Hugo Höfde, numera generaldirektören Sixten Lars­

son, landsfogden Erik Lindström, numera byråchefen Malte Oredsson, för­

bundsordföranden Joel Rundberg och landssekreteraren Olof Åkesson för att

verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om huvud­

mannaskapet för polisväsendet in. in. Den 8 januari 1958 erhöll Larsson

begärt entledigande och i hans ställe förordnades såsom ledamot direktö­

ren Karl-Erik Tengroth.

Som experter åt utredningen förordnades sedermera numera kansliche­

fen Håkan Djurberg och landsfiskalen Lars Waesterberg.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1957 års polisutredning, har

med skrivelse den 26 juni 1961 avlämnat principbetänkande angående hu­

vudmannaskapet för polisväsendet in. in. (SOU 1961:34). I betänkandet

framlägger de sakkunniga förslag till en huvudmannaskapsreform och i

anslutning därtill en genomgripande omorganisation av polisväsendet. Med

hänsyn till det nära sambandet mellan å ena sidan polisväsendet samt å

andra sidan åklagar- och exekutionsväsendet har utredningen funnit påkal­

lat att jämväl behandla vissa frågor rörande organisationen av sistnämnda

båda verksamhetsgrenar.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslers-

ämbetet, riksåklagarämbetet —- till vars remissvar fogats yttranden från

statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö —• statskontoret, överbe­

fälhavaren, lagberedningen, länsförvaltningsutredningen, civiiförsvarssty-

relsen, byggnadsstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, styrelsen för sta­

tens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, polisväsendets organi-

sationsnämnd, samtliga hovrätter, överståthållarämbetet, samtliga länssty­

relser, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, för­

eningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiska-

ler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, svenska polisförbundet,

svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges juristförbund, tjänste­

skilda slag av ansökningsärenden, i vilka beslutanderätt eller annan befo­

genhet tillagts polismyndighet.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

2. Den lokala polisorganisationen

Polisdistrikten och skötseln av deras angelägenheter

Polisverksamheten är principiellt eu angelägenhet, som åvilar de särskilda

kommunerna i riket, var och en inom sitt område. Polisorganisationen är

emellertid uppbyggd på en särskild enhet, polisdistriktet, till vilken anknytes

de rättigheter och skyldigheter som i polislagen fastställs för kommunerna.

Omedelbart svarar alltså polisdistrikten för polisverksamheten.

I fråga om indelning i polisdistrikt gäller att stad, som den 1 januari 1953

hade minst 10 000 invånare, skall utgöra särskilt polisdistrikt. Kungl. Maj:t

äger förordna att stad, som därefter uppnår nämnda invånarantal, skall ut­

göra särskilt polisdistrikt (något sådant förordnande har icke meddelats).

I övrigt skall stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, liksom landsfiskals-

distrikt eller del därav utgöra polisdistrikt.

Landsfiskal sdistriktets indelning i polisdistrikt skall såvitt möjligt verk­

ställas så, att de särskilda polisdistrikten kommer att bestå av en eller flera

kommuner. Till ett polisdistrikt må icke hänföras mer än en kommun, så­

vida icke vederbörande kommuner själva så påyrkar eller det finnes särskilt

påkallat för polisverksamhetens behöriga upprätthållande.

I kommun som utgör särskilt polisdistrikt handhar de kommunala orga­

nen polisfrågorna i samma ordning som gäller för övriga kommunala ange­

lägenheter. Motsvarande gäller för gemensamt polisdistrikt, bestående av

kommuner, vilka träffat avtal angående polisverksamhetens upprätthållande

inom polisdistriktet. Har kommunerna i stället bildat kommunalförbund för

detta ändamål, begränsas de till förbundet hörande kommunernas bestäm­

manderätt av föreskrifterna om beslutanderätten i dylikt förbund i lagen

den 31 maj 1957 om kommunalförbund.

Den 1 januari 1961 utgjorde antalet polisdistrikt 585 (inräknat Bodens

stad, som, utan att vara polisdistrikt i egentlig mening, ändock torde böra

jämställas med dylikt). Av dessa polisdistrikt var 34 distrikt gemensamma,

eller s. k. avtalsdistrikt, medan 181 var s. k. förbundsdistrikt, dvs. distrikt

vilka tillkommit genom att kommunalförbund bildats för polisverksam­

heten inom vederbörande kommuner. Antalet polisdistrikt bestående av en

kommun eller enbart del av kommun utgjorde 370.

De allmänna bestämmelserna rörande kommunalförvaltningen, vilka är

intagna i kommunallagarna, är tillämpliga även på skötseln av polisdistrik­

tens angelägenheter. Särskilda föreskrifter rörande polisväsendet lämnas i

polislagen. Sålunda återfinns där föreskrifter rörande bl. a. polisnämnd.

Sadan namnd kan tillsättas i kommun, som bildar eget polisdistrikt eller

som består av två eller flera polisdistrikt. I vissa fall kan polisnämnd till­

12

hörigen upprätthalles i de olika polisdistrikten samt att övervaka att allmän

ordning och säkerhet upprätthålles inom länet. Det tillkommer vidare en-

ligt polislagen länsstyrelsen att fatta beslut om indelning i polisdistrikt,

att, då så erfordras, lorordna att två eller flera kommuner eller delar av

kommuner skall bilda kommunalförbund samt att tillsätta ordinarie och

extra ordinarie befattningshavare vid polisväsendet.

I administrativt hänseende är länsstyrelsen besvärsinstans i förhållande

till underlydande polismyndigheter. I vissa avseenden utövar emellertid

länsstyrelsen omedelbart den administrativa beslutanderätten.

I Stockholm utövas nu nämnda befogenheter, som i länen tillkommer läns­

styrelserna, av överståthållarämbetet, vars organisation och uppgifter dock

i någon mån avviker från länsstyrelsernas.

Landsfogdarna

I varje län finnes eu landsfogde, som är länspolischef och statsåklagare.

Såsom länspolischef lyder landsfogden under länsstyrelsen, medan han så­

som statsåklagare är underställd riksåklagarämbetet. Verksamhetsområdet

för landsfogden, både som länspolischef och som statsåklagare, utgöres av

länet. Kungl. Maj :t kan dock förordna, att viss stad inom länet skall un­

dantagas från verksamhetsområdet. I fråga om polisväsendet är städerna

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg undantagna från

landsfogdes verksamhetsområde.

Under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet har landsfogden

ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans verk­

samhet.

I de flesta län finns, förutom landsfogde, jämväl biträdande landsfogde

eller landsfogdeassistent.

Kungl. Maj:ts proposition nr l'i8 år W62

6. Den centrala polisorganisationen

Knngl. Maj:t

Den högsta polismyndigheten i riket utövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Sålunda har Kungl. Maj:t tillsyn över landets polisväsende och handhar den

samlade ledningen av polisväsendet samt träffar de slutliga avgörandena

rörande polismaktens användning vid inträffade eller befarade oroligheter.

Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter angående chefsskapet över polis­

personal, polispersonalens skyldigheter och rättigheter samt polispersona­

lens uniformering och beväpning. Kungl. Maj :t äger vidare utfärda polis-

löncreglemente (efter riksdagens hörande), instruktioner för högre befatt­

ningshavare vid polisväsendet, föreskrifter för utbetalning av statsbidrag

till polisdistrikten m. m.

Däremot är Kungl. Maj :ts möjlighet att inverka på utformningen av den

allmänna polisorganisationen i övrigt ganska begränsad. Även härvidlag har

ordna landsfogdeassistent eller vederbörande distriktsåklagare att på eget

ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer.

Förste stadsfiskal finnes vid åklagarmyndigheten i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Förste stadsfiskal är chef för de vid åklagarmyndigheten an­

ställda åklagarna.

Åklagar myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade i

olika avdelningar. För åklagarmyndigheterna är särskilda arbetsordningar

utfärdade, varigenom föreskrivits hur målen skall fördelas å de olika av­

delningarna och i vilken utsträckning det skall ankomma på statsåklagare!!

att vara verksam som åklagare.

Distriktsåklagare är i de städer, vilka är lagda under landsrätt, samt på

landsbygden landsfiskalerna (inom några städer övergångsvis alltjämt stads­

fiskal) och i övriga städer stadsfiskalerna och andra vid stadens åklagar­

myndighet anställda åklagare. I den mån vissa polismästare (f. n. polismäs­

tarna i Karlskrona och Luleå) tillika är stadsfiskaler och sålunda utövar

åklagarverksamhet är jämväl de distriktsåklagare.

I flera av de större och medelstora städerna är åklagarverksamheten, i lik­

het med vad förhållandet är i Stockholm, Göteborg och Malmö, skild från

polisverksamheten och särskilda åklagarmyndigheter finns inrättade där.

Beträffande övriga städer samt landsbygden är distriktsåklagare!! jämväl

polischef.

16

Kungl. Maj:Is proposition nr U8 år 1962

C. Exekutionsväsendet

Enligt bestämmelserna i utsökningslagen är länsstyrelse överexekutor på

landet (landskommuner, municipalsamhällen och köpingar) samt i stad

utan magistrat. Ett antal sådana städer har dock särskild, av Kungl. Maj:t

forordnad överexekutor. I stad med magistrat är — frånsett Stockholm,

dar overståthållarämbetet är överexekutor — magistraten eller, där Kungl.

Maj :t så förordnar, viss ledamot av denna överexekutor. Numera förekom­

mer endast i ett par städer, att magistraten såsom sådan fungerar såsom

överexekutor. Vanligen handlägger borgmästaren eller någon av rådmännen

överexekutorsgöromålen.

Utmätningsman är på landet landsfiskalen, vilken alltså oftast förenar

sysslan som polischef och åklagare med utmätningsmannagöromåien. Efter­

som stad utan magistrat i utsökningslagens mening räknas till landet, är

i allmänhet landsfiskal utmätningsman jämväl i dylik stad. Sådan stad

äger dock hålla egen utmätningsman (stadsfogde). Utmätningsman i stad

med magistrat är med något undantag stadsfogde. Erfordras mer än en

stadsfogde, bestämmer Kungl. Maj :t antalet och arbetsfördelningen mellan

dem. Kan utmätningsmannabestyren i en stad med magistrat ej fullgöras

av stadsfogde ensam, äger enligt utsökningslagen stadsfogden efter Kungl.

Maj :ts medgivande rätt att för bestämt fall till utmätningsman sätta annan,

18

biträden. Vissa städer, vilka f. n. håller egen utmätningsman, förenas i ut-

mätningshänseende med landsfiskalsdistrikt.

2. Genom ändring av utsökningslagen ges landsfiskal-utmätningsman

samma behörighet som stadsfogde. Benämningen stadsfogde bibehålies för

renodlad utmätningsman i de större städerna, dvs. i princip städer med mer

än 25 000 invånare.

3. Landsfiskal ges rätt att anlita domsverkställare. Vid statens över­

tagande av städernas exekutionsväsende bör bildas utmätningsmannadistrikt

av sådan storlek, att göromålen motiverar domsverkställare som biträde åt

utmätningsman. Som benämning på dylik ersättare för utmätningsman före­

slås biträdande utmätningsman och sådan befattningshavare ges i huvud­

sak samma behörighet och tjänsteställning som de nuvarande domsverk-

ställarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

D. Personalen inom polis-, åklagar- och exekutions­

väsendet

Följande sammanställning över regionalt och lokalt anställda befattnings­

havare av olika slag ger en överblick över personalen inom polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet. Såvitt angår polisväsendet omfattar sammanställ­

ningen jämväl den centrala ledningen för statspolisen.

Beträffande de i sammanställningen upptagna statligt anställda befatt­

ningshavarna, utom de statligt anställda polismännen i högst kommissaries

grad, äger statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) med anslutande

författningar tillämpning. Beträffande polismännen i högst kommissaries

tjänstegrad vid Norrbottens statliga poliskår samt polismän som anställts

med stöd av länsstyrelseinstruktionen äger — förutom vissa till Saar

anslutande författningar — polislönereglementet (Pir) med anslutande spe­

cialförfattningar tillämpning. Sistnämnda reglemente och författningar äger

tillämpning jämväl å den i polisdistrikten anställda, dvs. kommunala, polis­

personalen i högst kommissaries grad.

Polismän, på vilka Saar eller Pir icke äger tillämpning, dvs. polismästare,

polisintendenter, stadsfiskaler-polischefer och bitr. polisintendenter, även­

som övriga kommunalt anställda befattningshavare vid åklagar- och exe­

kutionsväsendet åtnjuter den avlöning och de övriga förmåner, bl. a. med

avseende på pensionsrätt och pension, som tillkommer dem enligt veder­

börliga kommunala avlönings- och pensionsreglementen.

I polislagen samt i polislöneförordningen finns bestämmelser, som regle­

rar polismans rätt till pensionsförmåner på grund av polistjänst samt skyl­

dighet att avgå från sådan tjänst. Ehuru i allmänhet kommunalt anställd

är polispersonalen tillförsäkrad rätt till avlöningsförmåner under förutsätt-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Verksamhetsområde

Organisation resp. personal­

kategori

Befattningshavare

med statlig anställning

med kommunal anställning

C.

Exekutionsväsendet

1. Utmätningsmannaorgani-

sationen

Landsfiskal

a) Exekutionsdirektör, stads­

fogde, stadsfogdeassistent

b) Stadsfiskal-polischef

c) Rådman, kommunalborg­

mästare, stadsnotaric

2. Exekutionsbiträdespersonal

in. ni.

a) Domsverkställare (i stad

med magistrat)

b) Exekutionsbiträde i stad

c) Polisman (förste poliskon­

stapel, poliskonstapel, extra

ordinarie polisman med

tjänstebenämning exeku­

tionsbiträde), som anställts

å tjänst (befattning) in­

rättad enligt polislöneregle-

mentet

3. Kameral personal och per­

sonal i kontorskarriären

Landskanslist, kontorspersonal

vid landsfiskalskontor

Kamrerare, bokhållare, kon­

torspersonal m. fl. vid exeku-

tionsverk i stad, vid stadsfogde-

och stadsfiskalsexpedition etc.

ningar och enligt grunder, som stadgas i ett statligt avlöningsreglemente.

Enligt bestämmelser i polislagen och polislöneförordningen övar staten

inflytande över att vissa centrala anställningsvillkor för polispersonalen får

sådant innehåll, att de inte motverkar statens intresse av att polisverksam­

heten behörigen upprätthålles. Nämnda bestämmelser som i stort sett är

summariskt avfattade innebär att löne- och egenpensionsförmåner skall

vara »skäliga».

De pensionsreglementen, som f. n. är tillämpliga å personal vid polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet är statens allmänna tjänstepensionsregle-

mente (SPR), som gäller för innehavare av statligt lönegradsplacerad tjänst,

å vilken Saar eller Pir äger tillämpning, samt för lönegradsplacerad polisman,

å vilken Pir äger tillämpning, med anställning hos polisdistrikt, bestående

helt eller delvis av annan kommun än stad eller köping, nonnalpensions-

reglementet för arbetstagare hos kommuner anslutna till svenska stadsför­

bundet(NPR), normalpensions reglementet för arbetstagare hos kommuner

anslutna till svenska landskommunernas förbund(PRL) samt 19Öl års

pensionsreglemente för Stockholms kommunalstyrelse (P51).

Medan relativ enhetlighet ifråga om pensioneringsperioder och pensions­

åldrar gäller ifråga om andra personalkategorier är förhållandena i nämnda

hänseenden för polismän, på vilka det statliga avlöningsreglementet äger

tillämpning, synnerligen olikartade, vilket utöver vad redan anförts ytter­

ligare belyses av följande sammanställning.

distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpo­

lismannen skall tillhöra, dock att, därest polisdistriktet skall tillhandahålla

oidningsstatspolis, statsbidraget skall utgå med en sjättedel av löneförmå­

nerna. I den män reservpolismännen skall vara beridna, utgår därjämte stats­

bidrag med hälften av stadens kostnad för hållande av erforderligt antal

hästar och utrustning för dessa.

Hai polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1. polislagen skall tillhandahålla reserv­

polismän, åtagit sig att för viss tid tillhandahålla ytterligare reservpolis­

man, utgår för var och en av dessa statsbidrag med en sjättedel av nyss an­

givna löneförmåner, i den mån distriktet visar, att lämpliga personer en­

ligt överenskommelse med distriktet stått till förfogande för att vid utkal­

lande av reservpolispersonal tjänstgöra såsom ersättare för denna inom di­

striktet. Statsbidrag för reservpolismän må dock sammanlagt utgå högst för

dubbla det antal, som distriktet enligt polislagens bestämmelser skall till­

handahålla.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, kostnaden för

deras avlöning ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda

kostnader. Gottgörelse för avlöningskostnader utgår dock inte i den män

reservpolispersonalen tjänstgjort inom annan del av det landsfiskalsdistrikt,

som polisdistriktet hör till.

I statsbidragskungörelsen ges närmare föreskrifter angående beräkning­

en av ersättningar för reservpoliser.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

3. Allmänt statsbidrag m. m.

Jämlikt 15 § 2. polislagen skall statsverket bidraga till kostnader för av­

löning av polisman vilken innehar eller uppehåller ordinarie befattning

i polisdistrikt, som utgöres av annan stad än reservpolisstad eller av lands­

fiskalsdistrikt eller del därav. Bidrag utgår med hälften av kostnaderna. 1

den mån kostnaden belöper å stad eller köping, som den 1 januari 1953

hade minst 5 000 invånare, utgår dock statens bidrag med en fjärdedel av

kostnaden. Kungl. Maj :t äger förordna, att bidrag efter sistnämnda grund

skall utgå jämväl till viss stad eller köping, som därefter uppnår ett invå­

narantal av 5 000, så ock, om invånarantalet i viss stad eller köping sjunkit

under 5 000, medgiva att bidrag skall utgå med hälften av kostnaden. Efter

motsvarande grunder utgiver statsverket bidrag till polisdistriktets kostnad

for familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må till­

komma befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Till

kostnaden för avlöning av den, som i polisdistrikt innehar eller uppehåller

icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med en femtedel.

Vidare gäller, att ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilken

anställts i polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än

F. Kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

Enligt av utredningen gjorda sammanställningar uppgick statsverkets

verkliga resp. beräknade kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsen­

det under budgetåren 1959/60, 1960/61 och 1961/62 till 112322 400, 113557000

resp. 130 816 000 kr.

Utredningen har också med ledning av bl. a. ett hos polisväsendets orga-

nisationsnämnd tillgängligt uppgiftsmaterial avseende dels kommunernas

kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, dels det totala antalet

tjänster och befattningar för personal sysselsatt inom de tre verksamhets­

områdena ävensom arbetskraftens fördelning på dessa områden verkställt

eu beräkning av statsverkets och kommunernas nuvarande kostnad för

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Resultatet av denna kostnadsbe­

räkning redovisas i följande tablå (s. 25). Kostnadsberäkningen har verk­

ställts bl. a. på grundval av dels de verkliga kostnaderna för år 1958, vilka

uppräknats med hänsyn till såväl 1961 års löne- och kostnadsnivå som in­

träffade personalökningar, dels föreslagen anslagstilldelning för budgetåret

1961/62 ävensom med beaktande av den totala årliga kostnadsökning som

beräknas uppstå vid ett genomförande av förslagen till åtgärder för för­

bättring av rekryteringen till polisväsendet in. in. (prop. 1961:88) samt av

polislöneregleringen från den 1 juli 1961 (prop. 1961: 155). Vid beräkningen

bär hänsyn icke tagits till pensioneringskostnader för polispersonal.

-4

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

III. PRINCIPFRÅGAN OM FÖRSTATLIGANDE AV POLIS-,

ÅKLAGAR- OCH EXEKUTIONSVÄSENDET

A. Behovet av en reform

Utredningen

Förtjänster och brister hos den nuvarande polisorganisationen

Åtskilliga av de partiella reformer som undan för undan genomförts har

enligt utredningen försvagat kommunernas inflytande i fråga om polis­

väsendet. Utredningen pekar på dels inrättandet av statspolisen, dels den

numera statliga regleringen av polispersonalens anställningsvillkor och dels

att staten genom statsbidragssystemet iklätt sig andel i kostnaderna för po­

lisverksamheten. Polisväsendets kommunala anknytning på det lokala pla­

net torde emellertid ha främjat känslan av samhörighet mellan allmänhet

och polis, något som haft sin givna betydelse för ett gott resultat av polis­

verksamheten. Den kommunala förankringen har också medgivit, att orga­

nisationen med någorlunda lätthet kunnat närmare utformas under till­

börligt hänsynstagande till speciella ortsförhållanden. Åtskilliga organisa­

tionsfrågor har vunnit snabbare och smidigare handläggning med nu gäl-

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

25

Verksamhetsområden

Personal, anslag m. m.

Statens

kostnad

Kommuner­

nas kostnad

Totalkostnad

för det

allmänna

I.

Den egentliga polisverksamheten

1 003 000

A. Landsfogdarna m. fl..................................

1 003 000

B. Landsfiskalerna m. fl................................

9 487 000

9 487 000

C. Lokala polisorganisationen

1 125 000

1) Norrbottens statliga poliskår.............

1 125 000

2) Städer som den 1. 1. 53 hade minst

10 000 invånare...................................

37 196 000

148 619 000

185 815 000

3) Städer som den 1. 1. 53 hade minst

5 000 men ej 10 000 invånare...........

2 461 000

7 920 000

10 381 000

4) Städer som den 1. 1. 53 hade mindre än

5 000 invånare.....................................

1 548 000

1 893 000

3 441 000

5) Köpingar som den 1. 1. 53 hade minst

4 404 000

5 000 invånare.....................................

721 000

3 683 000

6) Köpingar som den 1. 1. 53 hade mindre

4 500 000

än 5 000 invånare..............................

1 472 000

3 028 000

7) Landskommuner..................................

20 911 000

25 822 000

46 733 000

D. Statspolisen samt den särskilda polisverk­

samheten (andra kostnader än till polis-

9 360 000

distrikten utgående bidrag).....................

9 360 000

E. 1) Särskilda anordningar för polisväsen-

1 200 000

det i dess helhet................................

1 200 000

2) Anordnande av polisbevakning i annan

än den i polislagen stadgade ordningen

680 000

m. m......................................................

680 000

3) Statens polisskola................................

1 659 000

1 659 000

4) Statens kriminaltekniska anstalt ....

2 074 000

2 074 000

5) Polisväsendets organisationsnämnd. ..

394 000

394 000

6) Vissa ersättningar åt befattningshava-

7 645 000

re vid polisväsendet m. m..................

7 645 000

7) Länsstyrelsernas fångtransporter.......

600 000

600 000

S:a I

99 536 000

190 965 000

290 501 000

II.

Åklagarverksamheten

2 287 000

A. Landsfogdarna m. fl.................................

2 287 000

B. Landsfiskalerna m. fl................................

14 213 000

14 213 000

G. Städer utanför landsfiskalsorganisationen

9 241 000

9 241 000

S:a II

16 500 000

9 241 000

25 741 000

III.

Exekutionsverksamheten

A. Landsfiskalerna m. fl................................

11 832 000

11 832 000

B. Lokala organisationen

19 417 000

1) Städer...................................................

19 417 000

2) Köpingar..............................................

418 000

1 036 000

1 454 000

3) Landskommuner..................................

3 805 000

4 007 000

7 812 000

C. Vissa ersättningar åt befattningshavare

375 000

vid polisväsendet......................................

375 000

S:a III

16 430 000

24 460 000

40 890 000

Totalt (1+11+III)

132 466 000

224 666 000

357 132 000

26

lande organisation än om de skulle ha lösts inom en statlig förvaltnings­

organisations ram.

Mot dessa förtjänster hos den nuvarande polisorganisationen måste enligt

utredningens mening vägas åtskilliga uppenbara brister.

Enligt utredningen medför den kommunala förankringen på lokalplanet

principiellt, att organisationen utformas för sig inom varje polisdistrikt.

Väl har tillkomsten av de s. k. storkommunerna liksom det sammanförande

av skilda kommuner till ett och samma polisdistrikt som i alltmer ökad om­

fattning ägt rum bidragit till att polisorganisationen i någon mån vunnit i

planmässighet. Betydelsen för polisens effektivitet av denna ändring får

emellertid icke överskattas, då någon gemensam planläggning av organisa­

tionen for mera vidsträckta områden i regel icke förekommit, i varje fall ej

för större områden än landsfiskalsdistrikt. En polisorganisation sålunda

^uPPbvggd väsentligen efter de skilda orternas behov var naturlig och från

effektivitetssynpunkt möjligen invändningsfri på en tid, då de olika byg­

derna var ganska isolerade från varandra, men fyller icke måttet under nu

lådande samhällsförhållanden. Den ökade motorfordonstrafiken har med-

föit omedelbart ökat arbete och nya problem för polisen, främst med avse­

ende å trafikövervakning och utredning av trafikolyckor. Därjämte har mo­

torismen helt allmänt lett till att befolkningens rörlighet väsentligt ökats. Den

konstaterade ökade rörligheten inom samhällslivet har kommit att sätta sin

tydliga prägel på brottsligheten över huvud taget, vilken ej blott ökat utan

aven fått en annan och mindre ortsbunden karaktär än tidigare. Vissa

slag av brott, främst bedrägerier och mer allvarliga inbrott, begås numera

till väsentlig del av brottslingar, som arbetar inom stora områden. För att

denna rörliga brottslighet — liksom för övrigt andra slag av brott, exem­

pelvis mord och mordbrand — skall kunna bekämpas effektivt fordras ett

intimt samarbete mellan polismyndigheterna inom ett flertal områden.

Utredningen anser att ett betydande antal polisdistrikt icke är tillräck­

ligt stora för att kunna bära upp en enligt nutida förhållanden tillfreds­

ställande polisorganisation för distriktens egna behov. Det brister sålunda

mångenstädes påtagligt i fråga om förutsättningarna för att man skall

kunna åstadkomma en effektiv befälsorganisation, öka specialiseringen, ut­

nyttja teknisk utrustning, få möjligheter till samlad insats, inrätta tjäns­

ter för personal ur kontorskarriären etc. Vad här antytts framgår av den

schematiska skiss angående polisdistriktens fördelning på olika organisa­

tionstyper som presenterats i det föregående (s. 8).

Polispersonalens numerär och utrustning varierar ej sällan även i polis­

distrikt som till arbetsbördan är tämligen likvärdiga. Detta finner utred­

ningen ha sin grund främst i de beslutande kommunala organens skiftande

inställning till polisverksamheten i förening med länsstyrelsernas begränsade

möjlighet enligt gällande lagstiftning att inverka på organisationens ut­

formning. Den bristande enhetligheten framträder såväl i mera landsbygds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

28

till länsstyrelserna icke klart utformade. Med hänsyn härtill och till det

krav på en betydande insats inom åklagarväsendet som ställes på landsfog­

darna i deras egenskap av statsåklagare framstår det som naturligt, alt de

knappast framträtt eller haft möjlighet att framträda såsom verkliga ledare

i någon större utsträckning av polisarbetet inom vederbörande län utan

under normala förhållanden fungerat i stort sett blott såsom tillsyns- och

remissorgan. Därvid bör dock undantag göras för deras befattning med

utredning av grövre brott, en befattning som emellertid närmast härrör

från dem tillkommande åklagaruppgifter. Till bilden av bristande enhet­

lighet i polisens regionala ledning hör även, att några större städer — ehuru

deras polisväsende sorterar under länsstyrelsen — är undantagna från om­

rådet för landsfogdens polisverksamhet.

På riksplanet saknar den allmänna polisorganisationen en aktiv högsta in­

stans. Utredningen anför att statspolisintendenten — delvis på grund av

särskilda av Kungl. Maj:t meddelade uppdrag — visserligen fullgör en del

samordnande funktioner och att polisväsendets organisationsnämnd jämlikt

sin instruktion verkar för enhetlig och rationell arbetsorganisation samt för

tillämpning av ändamålsenliga arbetsformer i polisdistrikten. Däremot

finnes ej något organ som med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande

meddelar allmänna råd och anvisningar av bl. a. teknisk natur rörande po­

listjänstens utövande samt från rikssynpunkt övar tillsyn över polisväsen­

det och dess anordningar.

Hittills berörda brister hos polisväsendet hänför sig till organisationens

uppbyggnad. Utredningen pekar även på vissa andra förhållanden, som

om de icke löses på ett riktigt sätt påverkar effekten av polisarbetet i ned­

sättande riktning. Bland sådana faktorer nämner utredningen polispersona­

lens rekryterings- och utbildningsförhållanden samt den omständigheten

att polispersonalens pensionering hittills icke blivit enhetligt reglerad.

Vidare framhåller utredningen att ett stort antal polischefer med statlig

anställning för genomförande av sina uppgifter i fråga om det lokala polis­

väsendet är i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning, vilket lätt

leder till friktioner.

Kostnaderna för polisväsendet har för många kommuner under senare

tid ökat på ett sätt, som utredningen finner vara ägnat att ingiva allvarliga

betänkligheter från kommunernas synpunkt. Olika faktorer samverkar

vidare till att den kommunala organisationsformen för polisen, generellt

sett, inför kommunalmännen själva kommit att framstå som alltmera

föråldrad och irrationell. I första hand framhåller utredningen det begrän­

sade kommunala inflytandet på polisväsendet, en begränsning som ytter­

ligare markerats av den genomförda enhetliga regleringen av polisperso­

nalens avlöningsvillkor. Det måste för kommunerna synas oegentligt att

man över huvud taget anlitar den kommunala självstyrelsens förvaltnings­

apparat och kommunalskattemedel för samhällsuppgifter, beträffande vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

30

och ratt varierande lägen i förevarande hänseende är det enligt utredningen

förenat med betydande svårigheter att här rättvist avväga ett ekonomiskt

stöd fi ån staten och denna väg framstår därför såsom svårframkomlig. De

nu rådande komplicerade ekonomiska mellanhavandena mellan statliga

och kommunala myndigheter på förevarande förvaltningsområde skulle

emellertid kunna i varje fall ej oväsentligt förenklas och omfånget av

den administrativa apparaten i motsvarande mån minskas, om ett system

med schablonmässigt beräknade statsbidrag infördes. I fråga om ett flertal

av de bristfälligheter, vilka enligt vad nu sagts synes vara av beskaffenhet

att i och for sig kunna undanröjas även vid ett i princip oförändrat huvud­

mannaskap, kommer likväl genomförandet på antytt sätt av erforderliga

reformer att innebära ett ökat statligt engagemang i olika hänseenden i de

polisiära uppgifterna och att såsom en oundviklig följd därav ske till priset

av en ytterligare begränsning av det redan nu starkt uttunnade kommunala

inflytandet på polisväsendet.

Betiätfande de övriga brister hos polisväsendet, som tidigare redovisats,

har utredningen funnit, att hinder eller åtminstone betydande svårigheter

möter att ulan förändring av huvudmannaskapet för polisen avhjälpa dessa

bristei på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller ej minst den alltför be­

gränsade omfattningen av landsbygdens polisdistrikt. Utredningen har efter

undersökningar, vilka närmare redovisas i det följande vid behandlingen

av organisationen av polisverksamheten, kommit till den uppfattningen, att

polisdistrikten i regel bör uppbyggas av avsevärt större enheter än de nu­

varande landsfiskalsdistrikten. En sådan uppbyggnad kräver, att man till

ett polisdistrikt sammanför så många kommuner och över huvud företager

sådana ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, att den kom­

munala organisationsramen i realiteten spränges. Det måste enligt utred­

ningen väcka betänkligheter att för ordnande av ett i princip kommunalt

polisväsende beträffande det stora flertalet av de kommunala enheterna

gå så väsentligt utanför den kommunala indelningen. Polisväsendets redan

forut klena kommunala förankring bleve härigenom ytterligare väsentligt

försvagad. Ej heller de nya kommunbildningar som förordas i indelnings-

salckunnigas förslag till principer för en ny kommunindelning (SOU 1961: 9)

skulle i någon större omfattning komma att motsvara polisutredningens sär­

skilda krav på storleken av lokala polisiära verksamhetsområden.

Svårigheterna att rationellt utnyttja personalen sammanhänger enligt

utredningens bedömande med splittringen i många olika polisdistrikt i

förening med det förhållandet, att gällande bestämmelser om personalens

mobditet är utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Mobi­

liteten skulle teoretiskt kunna förbättras i viss utsträckning, om man ytter­

ligare utvidgade kretsen av de till allmänt statsbidrag berättigade polis­

distrikten. Stora praktiska svårigheter torde likväl möta att etablera ratio­

nell samverkan åtminstone i någon större omfattning mellan de många

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 är 1962

32

reformarbete förutsätter en klart positiv inställning till polisfrågorna från

de nuvarande huvudmännens sida. På sätt tidigare berörts brister denna

förutsättning i betydande utsträckning. Frågan kan ej längre tänkas bli

löst blott genom en mera omfattande statlig bidragsgivning. Det är, enligt

vad utredningen kunnat konstatera, själva uppgiften man vill komma

ifrån, ej endast de höga poliskostnaderna. Kommunernas krav på att befrias

från ansvaret för polisväsendet kan ej antagas komma att tystna utan

snarare att bli än starkare, särskilt från trakter där den primärkommunala

indelningen i högre grad frångås vid distriktsbildningen. En opinion av så­

dan bredd och styrka torde svårligen kunna lämnas obeaktad under någon

längre tid. Utredningen understryker, att det redan på grund av angivna

förhållanden ter sig svårt att söka genom de kommunala huvudmännens

försorg mera genomgående få till stånd en sådan standardhöjning av polis­

verksamheten, som på många håll anses påkallad av omständigheterna. En

verksam upprustning står i praktiken över huvud taget icke att vinna

genom ingripande av myndigheterna mot ovilliga kommuner med före­

lägganden och andra maktmedel.

I den tidigare förda diskussionen i fråga om huvudmannaskapet för

polisen har någon gång framskymtat tanken att välja den större kom­

munala enheten landstinget (och den »landstingsfria» staden) som huvud­

man. I och för sig talar vissa skäl för en sådan anordning. En lösning efter

nu antydda linjer torde enligt utredningen emellertid icke gärna kunna

komma ifråga. Landstingen har redan nu mycket maktpåliggande och kost­

nadskrävande förvaltningsuppgifter att sköta särskilt på sjukvårdens om­

råde, och de kan inom en nära framtid förväntas komma att anförtros

ytterligare en del betydelsefulla uppgifter av främst medicinsk och social

natur.

För att erhålla ett polisväsende av den beskaffenhet och effektivitet, som

de nutida samhällsförhållandena kräver, finner utredningen det erforderligt

att väsentligt omgestalta polisväsendet och i anslutning därtill göra staten

till polisväsendets huvudman. I tidigare utredningar i ämnet har närmare

diskuterats möjligheterna att begränsa en förstatligandereform till att om­

fatta enbart kriminalpolisen och landsbygdspolisen. Vidare har diskuterats

möjligheten att från ett förstatligande undanta polisorganisationen i de

största städerna. Utredningen avvisar dessa förslag om partiellt förstatligan­

de som olämpliga från organisatoriska synpunkter.

Vid den närmare utformningen av en statlig polisorganisation bör man

enligt utredningen noga tillse, att de värden som är förenade med den nu­

varande organisationen i möjligaste mån bevaras.

Genom ett förstatligande av polisväsendet är det möjligt att få till stånd

ett i territoriellt och personellt avseende mera homogent och ändamåls­

enligt utformat samt för verksamheten i dess helhet bättre samordnat

polisverk. Med den enhetliga ledning och principiellt obegränsade rörlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

33

hos polisstyrkorna, som skulle utmärka organisationen, kunde dessa ratio­

nellt utnyttjas var helst behov yppade sig. Vidare skulle samverkan mellan

skilda poliskårer ske smidigare än nu i allmänhet är möjligt. Man kan med

något mindre omgång än f. n. få till stånd och handha för hela polisväsen­

det gemensamma anordningar av skilda slag. En grundförutsättning för

att ett statligt polisverk skall fungera tillfredsställande är emellertid, att

statsmakterna utrustar polisen med tillräckliga personella och andra

resurser.

Utredningen pekar på att ett statligt polisväsende har vissa avigsidor.

Inrättandet av ett statligt polisväsende, som omfattar hela landet och som

1 sin spets måste ha ett särskilt organ, låt vara med begränsade befogenhe­

ter, kan befaras komma att medföra en viss ökad byråkratisering. Enär

de beslutande regionala och centrala instanserna knappast äger samma in­

gående och allsidiga kännedom om förhållandena ute i orterna som de

lokala organen, kan vidare organisationen tänkas komma att bli i någon

mån schematiskt uppbyggd.

Emellertid anser utredningen det vara möjligt att på olika sätt väsentligt

reducera dessa olägenheter. Detta kan ske genom en långtgående decentrali­

sering i såväl rent administrativt hänseende som med avseende å själva

polisverksamheten och genom en stark begränsning av ett blivande central­

organs befogenheter. I den mån administrativa befogenheter ej kan de­

centraliseras, torde eventuella tendenser till schematisk handläggning av

bl. a. organisatoriska frågor kunna motverkas genom att fortlöpande, intim

kontakt upprätthålles mellan centrala samt regionala och lokala organ.

Anledning kan ock finnas att på det lokala planet bibehålla samt på det

regionala planet och i fråga om den centrala ledningen införa något lek-

mannaelement.

Utredningen erinrar om att polisorganisationen i bl. a. de tre nordiska

grannländerna är statlig sedan åtskilliga år. Såvitt utredningen kunnat

utröna är erfarenheterna av den statliga regin i dessa länder, med deras

med våra någorlunda jämförliga allmänna samhälleliga och folkpsykolo­

giska förutsättningar, på det hela taget klart gynnsamma. I den män re­

formkrav där framträtt, har de genomgående gällt andra ting än huvud­

mannaskapet, merendels organisatoriska detaljer av olika slag.

Mellan polisväsendet och åklagarväsendet föreligger ett nära organisa­

toriskt samband. På lokalplanet omfattar ett flertal chefstjänster och på det

regionala planet samtliga landsfogdetjänster såväl åklagar- som polisverk­

samhet. Erfarenhetsmässigt föreligger, enligt vad utredningen anför, i fråga

om åklagarhandläggningen av utredda ärenden på sina håll en viss efter­

släpning. En bland flera anledningar härtill är med all säkerhet den splitt­

ring av arbetsuppgifterna som råder såväl på lokalplanet som på det

regionala planet och som direkt avhänger av det rådande organisatoriska

sambandet. Denna splittring medför lätt — särskilt där arbetsbördan är

2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

pressande —- att antingen polisgöromålen eller åklagaruppgifterna etter-

sättes. Det är i och för sig med hänsyn till skadeverkningarna likgiltigt

vilken verksamhet som primärt får stå tillbaka. Eftersättandet av en av

uppgifterna skadar i själva verket båda. Utredningen har därför vid sina

överväganden av vad som kan åstadkommas för att uppbygga ett effektivt,

smidigt arbetande polisväsende beaktat i vad mån eu omorganisation av

åklagarväsendet erfordras. Mot bakgrunden av att utredningen funnit ett

förstatligande av polisväsendet böra ske anser utredningen det som ända­

målsenligt och följdriktigt att jämväl åklagarväsendet, i den mån det allt­

jämt är kommunalt, förstatligas.

Utredningen erinrar om att det föreligger ett organisatoriskt samband

även mellan polisväsendet och exekutionsväsendet. Exekutiva arbetsupp­

gifter åvilar såväl landsfiskaler som polischefer-åklagare i vissa städer.

Exekutionsbiträdesverksamheten på landet och i de städer, vilkas exeku­

tionsväsende är ordnat på samma sätt som landsbygdens, är enligt polis­

lagen polisverksamhet och fullgöres alltså av polismän. Utredningen finner

polisväsendets förstatligande leda till att även exekutionsbiträdesverksam­

heten i nu angivna fall måste övertagas av staten. Beträffande de städer

där exekutionsväsendet i dess helhet är en kommunal uppgift ansluter

sig polisutredningen till stadsdomstolsutredningens förslag att exekutions­

väsendet där bör förstatligas. Polisutredningen föreslår alltså, att även

exekutionsväsendet förstatligas, i den mån det alltjämt är kommunalt. För­

statligandereformen bör enligt utredningen genomföras i samband med

att polisväsendet förstatligas.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Remissyttrandena

Alla remissinstanser, som yttrat sig angående polisväsendets organisa­

tion, är ense med utredningen om att en rätt väsentlig omgestaltning av

polisväsendet är erforderlig.

I så gott som alla remissyttranden tillstyrker man också utredningens

förslag att huvudmannaskapet för polisväsendet i anslutning till en sådan

omgestaltning lägges hos staten.

Stats polisintendenten framhåller, att utvecklingen under senare år allt

påtagligare gått i den riktningen att den kommunala organisationsformen

blivit mer och mer irrationell. Statspolisintendenten framhåller särskilt,

att ett flertal uppgifter, vilka i ökad omfattning dominerar polisens arbete,

icke längre kan anses vara lokalt betonade utan alltmer framträder som

riksangelägenheter. Även organisationsfrågor av olika slag måste numera

bedömas ur vidare synvinkel än den rent lokala.

överståthållarämbetet understryker, att marken beretts för ett förstat­

ligande genom den omfattande förändring som skett i och med införandet

av 1954 års statliga polislönereglemente. Genom detta reglemente och en

35

rad andra statliga författningar och anvisningar på polisväsendets område

har kommunernas inflytande beträffande polispersonalens löner, dess inre

sammansättning och andra förhållanden helt upphört eller blivit avsevärt

inskränkt.

Landskommunernas förbund erinrar om att förbundet sedan åtskilliga

år tillbaka hävdat, att polisväsendet icke längre borde betraktas såsom en

primärkommunal angelägenhet. Den i takt med motorismens utveckling

stigande rörligheten hos befolkningen, de relativt små polisdistrikten samt

poliskårernas begränsade rörelsemöjligheter har jämte kommunernas ringa

inflytande på polisverksamheten varit de för förbundet viktigaste anled­

ningarna till denna uppfattning.

Ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap förordas endast av polis­

kamrarna i Malmö, Uppsala, Västerås och Karlskrona, polisföreningen

Kamraterna i Stockholm, Göteborgs poliskommissariesällskap och en leda­

mot i styrelsen för svenska landskommunernas förbund. I de avstyrkande

yttrandena göres gällande att de brister som vidlåder polisväsendet kan

avhjälpas inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap.

Förslaget att förstatliga åklagarväsendet i den mån det alltjämt är kom­

munalt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstan­

ser. Sålunda uttalar riksåklagarämbetet att, med hänsyn till att ett stort

antal polischefstjänster såväl på det lokala som på det regionala planet är

förenade med åklagartjänster, en konsekvens av ett förstatligande av polis­

väsendet bör bli, att även åklagarväsendet förstatligas i den mån det alltjämt

är kommunalt.

Åklagarens uppgift att bevaka statens anspråk i straffprocessen måste en­

ligt Sveriges juristförbund anses vara en rent statlig uppgift. För förbun­

det framstår det som viktigt från rättssäkerhetssynpunkt att åklagaren kän­

ner sig helt fri från beroende av lokala kommunala intressen.

Utredningens förslag att exekutionsväsendet skall helt förstatligas har

godtagits av samtliga remissorgan. Sålunda framhåller föreningen Sveriges

stadsfogdar, att exekutionen beträffande enskilda mål och bötesindrivning

kan sägas vara en fortsättning på domstolsprocessen och liksom denna vara

en statlig angelägenhet, i vilken städerna inte har några särskilda intressen

att bevaka. Ej heller skatteindrivningen är enligt föreningen numera av nå­

got ekonomiskt intresse för kommunerna, sedan staten genom 1945 års upp-

bördsreform åtagit sig det ekonomiska ansvaret gentemot dessa för rest-

förda kommunalskatter.

B. Förhållandet mellan verksamhetsgrenarna

Utredningen

Utredningen anför att de befattningshavare, som fungerar som polische­

fer, i mycket stor omfattning har andra arbetsuppgifter än polisuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Sålunda är de ordinarie landsfiskalerna i allmänhet, förutom polischefer,

även distriktsåklagare och utmätningsmän. De handlägger vidare i sin

egenskap av administrativa lokalmyndigheter (polismyndigheter) åtskilliga

tillstånds- m. fl. ärenden.

Även i städerna utanför landsfiskalsorganisationen är polischefsskapet

och åklagaruppgiften i betydande omfattning förenade hos samma person.

I flera fall skall denne dessutom som stadsfogde handha ärenden som rör

exekutionsväsendet.

Landsfogdarna är genomgående såväl länspolischefer som statsåklagare.

Inom dessa tre karriärer förekommer emellertid viss uppdelning eller

renodling av funktionerna. Av omkring 350 landsfiskalstjänster är enligt

utredningen 21 renodlade åklagar- och polischefstjänster och 18 renodlade

utmätningsinannatjänster. I några landsfiskalsdistrikt finns vid sidan av

den ordinarie distriktsåklagaren-polischefen extra ordinarie landsfiskaler,

som fullgör enbart åkiagaruppgifter.

I åtskilliga större städer är polischefsskapet skilt från åklagarväsendet.

I städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg är

polisorganisationen fristående i förhållande till landsfogdeorganisationen.

På landsfogdeexpeditioner där biträdande landsfogde eller landsfogde­

assistent tjänstgör tillämpas sedan lång tid tillbaka i allmänhet en sådan

arbetsfördelning, att polisärendena huvudsakligen handlägges av den ordi­

narie landsfogden, medan biträdande landsfogden eller landsfogdeassis­

tenten i stort sett sysselsättes med enbart åklagarärenden. Åklagarväsen­

det i Stockholm, Göteborg och Malmö står utanför landsfogdeorganisationen.

Utredningen anser, att det hopförande på samma befattning av skilda

arbetsuppgifter, som på det hela taget utmärker nämnda tjänster, ofta inne­

bär inte bara en tung belastning av vederbörande tjänstemän utan också

avsevärda svårigheter i tjänsteutövningen, bl. a. då brådskande ärenden av

olika typ samtidigt aktualiseras. Olägenheterna av denna ordning anser

utredningen i lika mån drabba polisväsendet och åklagarväsendet. Att även

utmätningsmannaverksamheten måste lida av den sammanblandning av

arbetsuppgifter som förekommer anser utredningen uppenbart. De antydda

olägenheterna kan enligt utredningen säkrast undanröjas, om de olika funk­

tionerna renodlas och koncentreras på skilda befattningshavare.

Renodling av utmätningsmannafunktionen

Det är enligt utredningen påtagligt, att utmätningsmannauppgifterna

skiljer sig från polis- och åklagarverksamheten. De exekutiva arbetsupp­

gifter, som åvilar landsfiskalerna och de befattningshavare i städerna, som

samtidigt är polischefer-åklagare och stadsfogdar, har på många håll en

betydande omfattning. Denna verksamhet bör enligt utredningen överföras

på särskilda tjänstemän. Utredningen säger sig icke vara främmande för

de organisatoriska olägenheter som kan uppstå men anser att de kan be­

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

38

i enlighet med gällande instruktion — i tillbörlig utsträckning från di­

striktsåklagare överta handläggningen av mål, som — fastän de i princip

ankommer på distriktsåklagaren — genom sin omfattning eller sin särart

rimligen borde handläggas av åklagare med den högre kompetensen.

Genom en uppdelning av funktionerna får man möjlighet att ordna en

effektivare länspolisledning. Om det skulle befinnas önskvärt kan man

också lättare inordna länspolischefen i länsstyrelsen. Man behöver inte hel­

ler ha anordningen med en befattningshavare som sorterar under två olika

chefsmyndigheter.

Skäl emot en uppdelning av tjänsterna. Det har gjorts gällande, att vid

ett särskiljande av polischefsuppgifterna och åklagarverksainheten med

däri ingående förundersökningsledning kompetenskonflikter kan tänkas

uppkomma, nagot som man inte behöver befara, när åklagarsysslan och

polischefsskapet ligger i samma hand.

Medan det i allmänhet inte torde erbjuda någon svårighet att finna ett

till storleken och arbetsbördan väl avpassat statsåklagardistrikt, förslår

knappast de polisiära arbetsuppgifterna i normallänet för en renodlad läns­

polischef, om man ser till nu föreliggande arbetsuppgifter. En sådan läns­

polischef skulle visserligen kunna inordnas i länsstyrelsen och tillföras

arbetsuppgifter, vilka tillsammans med dem som redan nu i polisiärt hän­

seende ankommer på honom skulle medge ett fullt utnyttjande av hans

arbetskraft. Men en sådan anordning kunde tänkas medföra, att länspolis­

chefen skulle bli alltför mycket engagerad som föredragande i polisären­

den. Härigenom skulle man riskera att minska hans möjligheter att opera­

tivt leda polisverksamheten, något som måste anses utgöra en olägenhet

och direkt motverka reformens syften.

Polisdistrikten skulle — särskilt där en större centralort saknades -__få

ges en betydande omfattning för att polischefen skulle bli fullt sysselsatt

av polischefsuppgifter. Polisdistrikten skulle då erhålla en sådan minsta

omfattning, att det löpande arbetet inom distriktet krävde en personalstyr­

ka om minst cirka 60 man. Det skulle sålunda bli nödvändigt att tillskapa

polisdistrikt av i allmänhet större omfattning än den som utredningen an­

sett nöjaktig för ett effektivt bedrivande av polisverksamheten. En sådan

distriktsbildning skulle medföra en del olägenheter. Polischefens arbete

skulle bli mera tungrott och kostnaderna för organisationen skulle ökas

genom att mycken arbetstid skulle åtgå till resor. Polischefen skulle ha

mindre lokalkännedom och servicen skulle överhuvudtaget lätt nog bli

lidande.

En genomgående funktionsuppdelning kunde även på åklagarsidan med­

föra ökade kostnader, bl. a. för resor, samt andra svårigheter. Åtskillig på

distriktsåklagare ankommande åtalsverksamhet är vidare av tämligen

rutinmässig beskaffenhet och har ett direkt samband med polisens ord-

ningshållande uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

40

ge full sysselsättning åt en länspolischef, bibehålies landsfogdetjänsten allt­

jämt odelad. Utredningen förklarar, att så till en början blir fallet i fler­

talet län. Utredningen har emellertid funnit, att en tudelning är närmast

ofrånkomlig i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, och förordar,

att man på försök föranstaltar om en fullständig tudelning av ytterligare

några län, där redan nu arbetsförhållandena avgjort pekar i sådan riktning.

Erfarenheterna får sedan utvisa, om en sådan uppdelning varit ändamålsen­

lig och om anledning därför finnes att gå vidare på denna väg.

Lokalplanet. Lokala polischefsdistrikt av den storleksordning och

med en polisstyrka, som skulle kräva full arbetsinsats av chefen enbart för

lösande av de polisiära uppgifterna, kan enligt utredningen av praktiska

skäl i övervägande antalet fall inte inrättas. I sådana fall där hinder inte

möter att göra distrikten tillräckligt stora för en klyvning av chefens ar­

betsuppgifter eller där förhållandena rentav kräver, att sådana distrikt in­

rättas, bör de nämnda arbetsuppgifterna läggas på skilda befattningsha­

vare. Utredningen har föreslagit att landet indelas i 111 polisdistrikt. Av

dessa anser utredningen att ett 35-tal får sådan storlek att polischefsupp-

gifterna kommer att ge en befattningshavare full sysselsättning.

Skulle åklagarverksamheten i ett dylikt polischefsdistrikt till äventyrs

inte förslå som arbetsuppgift för en heltidssysselsatt åklagare, torde dessa

uppgifter enligt utredningen kunna på lämpligt sätt överflyttas på åklagare

i annat distrikt inom länet eller vissa åklagaruppgifter överföras från så­

dan åklagare till komplettering av den förres verksamhet. Skulle åklagar-

uppgifterna ge full sysselsättning åt mer än en åklagare kan också jämk­

ning ske, om de inte kräver full arbetsinsats av två eller flera åklagare.

Det föreligger enligt utredningen heller inte något hinder för en anordning,

varigenom i ett i princip uppdelat distrikt vissa begränsade åklagaruppgif­

ter tillföres polischefen, i den mån det är förenligt med den arbetsbörda

som åvilar honom, såsom t. ex. bötesmål och strafförelägganden.

Uti edningen räknar sålunda med följande organisationsformer.

Regionalplanet

I. Länet såsom

a) länspolischefsdistrikt med en länspolischef

b) statsåklagardistrikt med en statsåklagare

II. Länet såsom länspolischefsdistrikt och statsåklagardistrikt med en

länspolischef, tillika statsåklagare

Lokalplanet

I. Polischefsdistrikt, tillika åklagardistrikt med en polischef, tillika åkla­

gare

II. a) Polischefsdistrikt med polischef

b) Åklagardistrikt med åklagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

41

III. Samma typ som II men med åklagaruppgifterna fördelade på flera åkla­

gare, delvis eventuellt även å polischefen

IV. Samma typ som II men med åklagaruppgifter tillagda jämväl åklagare

i annat åklagardistrikt eller hämtade från annat åldagardistrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Remissyttrandena

Utredningens förslag att det organisatoriska sambandet mel­

lan polisverksamheten och exekutionsväsendet upp­

löses i samband med förstatligandet av dessa verksamhetsgrenar har till­

styrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. De remiss­

organ som närmare gått in på frågan har i regel anslutit sig till de skäl som

utredningen anfört för en renodling av verksamhetsgrenarna. Sålunda ansex

länsstyrelsen i Kronobergs lön det vara en avgjord fördel att ärenden röran-

de utmätning och exekution överföres till särskilda befattningshavare. I en

del distrikt har enligt länsstyrelsen redan inrättats särskilda exekutions-

lxiträdestjänster, vilket varit till fördel för indrivningsverksamheten inom

distriktet. Lagberedningen finner det lämpligt att i huvudsak på föreslaget

sätt skilja exekutionsverksamheten från polisverksamheten och lägga den

på särskilda befattningshavare. Hänsyn måste dock enligt lagberedningen

lagas till lokala förhållanden, t. ex. i glest befolkade trakter i Norrland.

Att i den utsträckning utredning föi-eslagit upplösa det organisato­

riska sambandet mellan polisverksamheten och åkla­

garväsendet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det stora fler­

talet remissorgan, däribland de flesta länsstyrelser. Sålunda har förslaget

godtagits av bl. a. polisväsendets organisationsnämnd, länsstyrelserna i

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län. Länsstyrelsen i

Jönköpings län framhåller, att ju mindre antal renodlade i förhållande till

antalet icke renodlade lokaldistrikt som inrymmes i ett regionaldistrikt

desto större anledning föreligger att bevara regionalledningen odelad och

vice versa. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av

att separationen av polis- och åklagarfunktionerna kan aktualiseras allt

efter som praktiska och organisatoriska förhållanden så motiverar.

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig emellertid inte till en så

begränsad uppdelning av polischefs- och åklagarfunktionerna som utred­

ningen föreslagit utan förordar antingen en fullständig uppdelning eller

en uppdelning i större utsträckning än vad utredningen föreslagit. Denna

inställning till förslaget redovisas av bl. a. justitiekanslersämbetet, riks­

åklagarämbetet, samtliga hovrätter, överståthällarämbetet och länsstyrel­

serna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands

län. föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges

landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges polismästare och Sveriges

2* — B i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

42

poliskommissarier, svenska polisförbundet, Sveriges juristförbund, tjänste­

männens centralorganisation, landsfogdarna i Östergötlands, Gotlands och

Aorrbottens län, flertalet landsfiskaler, 6 poliskammare, 10 åklagarmyndig­

heter och 15 stadsfiskalcr. Flertalet av dessa remissorgan uttalar sig för en

Indelning av polischefs- och åklagarfunktionerna såväl i samtliga län som i

samtliga polisdistrikt.

Riksåklagarämbetet erinrar om att de arbetsuppgifter, som enligt gällan­

de rättegångsordning åvilar åklagarna, är mycket arbetskrävande och att det

därför är av vikt att åklagarna icke genom polisehefsgöromål betages möj­

ligheterna att i tillräcklig utsträckning ägna sig åt åklagargöromålen. Äm­

betet understryker också, att en åklagare, som måste ägna en avsevärd

tid åt polisgöromål, icke kan förväntas förvärva eller uppehålla den åklagar-

erfarenhet och juridiska skicklighet, som krävs för att han på ett tillfreds­

ställande sätt skall kunna fullgöra kvalificerade åklagaruppgifter. Den nu­

varande sammankopplingen av åklagar- och polischefsuppgifter måste från

dessa synpunkter anses innebära en svår belastning för åklagarväsendet.

I fråga om angelägenheten av att tudela landsfogdetjänsterna anför ämbe­

tet vidare.

Landsfogdarna, vilka i sin egenskap av statsåklagare ha ansvaret för och

ledningen av åklagarväsendet i länen, ha under de år som gått efter rätte-

gångsreformens genomförande i sin egenskap av länspolischefer tillförts

en mångfald uppgifter i fråga om trafikövervakning, polisrekrytering in. in.

samtidigt som allt större krav ställts på dem såsom statsåklagare. På

grund av den ökade arbetsbörda, som sålunda kommit att åvila landsfog­

darna, bär det visat sig nödvändigt att i icke ringa utsträckning ställa ar­

betsbiträde till deras förfogande. Sålunda ha numera i 10 län inrättats tjäns­

ter såsom biträdande landsfogde och i 12 län tjänster såsom fast placerad

landsfogdeassistent, varjämte i mån av behov av ytterligare biträdeshjälp

åt landsfogdarna och tillgång på personal s. k. ambulerande landsfogde­

assistenter hänvisats att tjänstgöra hos landsfogdarna. Av olika skäl ha

tydligen hinder förelegat att å den biträdande personal, som ställts till

landsfogdarnas förfogande, överflytta länspolischefsgöromål. ökningen av

landsfogdarnas länspolischefsuppgifter har därför medfört att statsåklagar-

göromålen i betydande omfattning överlämnats åt biträdande landsfogdar

eller landsfogdeassistenter eller delegerats å distriktsåklagare. Den utveck­

ling i fråga om statsåklagargöromålens handhavande, som sålunda ägt rum,

har ingivit ämbetet allvarliga betänkligheter.

Ämbetet framhåller, att också distriktsåklagare har att handlägga åklagar-

uppgifter, som ställer stora krav på åklagarerfarenhet och juridisk skicklig­

het. Om som utredningen föreslagit polisdistrikten avsevärt utvidgas, torde

enligt ämbetet olägenheterna från åklagarsynpunkt av sammankoppling på

lokalplanet av åklagar- och polischefsuppgifter komma att bli än mera utta­

lade än f. n. Enligt ämbetets mening kan de skäl av organisatorisk art, som

utredningen ansett utgöra ett hinder mot en uppdelning av de kombine­

rade tjänsterna, icke tilläggas den avgörande betydelse, som utredningen

tillmätt dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 19(>2

tjänsterna på det lokala planet men anser det icke försvarligt att låta orga­

nisatoriska hinder på polisväsendets område hindra en reform på det regio­

nala planet vilken från rättsskipningens synpunkt är mycket angelägen.

Hovrätten förutsätter, alt länspolischefens arbetsuppgifter kommer att öka

i ett förstatligat polisväsende. Om de likväl inte skulle förslå, bör det enligt

hovrätten övervägas att tillägga länspolischefen andra uppgifter på nära­

liggande områden av länsstyrelsens ämbetsförvaltning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att man tar tillfället i akt och

skapar eu helt självständig åklagarorganisation. Att åklagaren såsom för-

undersökningsledare enligt rättegångsbalken kan ha ett nära samarbete

med kriminalpolisen, ge denna direktiv för utredningsarbetets bedrivande,

fatta beslut om användande av tvångsmedel etc. är enligt hovrätten något

helt annat än att såsom polischef syssla med den direkta arbetsledningen,

handlägga personal- och rekryteringsfrågor och dylikt. Hovrätten anser det

i hög grad önskvärt att dessa uppgifter åtskiljes. I fråga om de organisato­

riska svårigheter, som utredningen berört, pekar hovrätten på utvägen att

göra länet till polisdistrikt — frånsett sådana fall då det finns anledning

alt frånskilja en särskilt stor stad till eget polisdistrikt. Man får då enligt

hovrätten ha en länspolischef med en tillräcklig stab vid sin sida men får

å andra sidan icke plats för alla nuvarande polismästare. Det lokala chef­

skapet får under länspolischefens direkta ledning utövas av polisbefäl i

olika grader beroende på den lokala polisstyrkans omfattning.

Hovrätten för Västra Sverige beklagar, att utredningen icke funnit det

möjligt att föreslå en fullständig klyvning av åklagar- och polischefsuppgif-

terna på länsplanet, och uttalar att det, med de ständigt ökade arbetsupp­

gifter som ankommer på länsstyrelserna, borde vara möjligt att — under eu

övergångsperiod till dess polisuppgifterna hunnit växa så att de kräver en

befattningshavares liela arbetstid — tillföra länspolischefen andra med po­

lisverksamheten besläktade administrativa uppgifter, t. ex. på civilförsvars­

området. Den föreslagna organisationen på det lokala planet anser sig hov­

rätten tills vidare kunna godtaga.

Om ett antal mindre distrikt måste inrättas, borde det enligt hovrätten

för Nedre Norrland icke vara otänkbart att — hellre än att pålägga polis­

chefen åklagaruppgifter — låta honom utöver det egentliga chefskapet full­

göra vissa åligganden, som eljest skall ankomma på underordnat polisbefäl,

i den utsträckning så kan vara nödvändigt för att erhålla full arbetsin­

sats. Beträffande den regionala organisationen håller hovrätten före, att

det även här skulle vara till fördel om polis- och åklagarverksamheten

kunde särskiljas. Av utredningen åberopade skäl mot en sådan ändring

finner hovrätten inte övertygande. Hovrätten framhåller, att utredningen

föreslagit att flera län skall bestå av endast tre polisdistrikt och Gotlands

län av endast ett, och ifrågasätter nödvändigheten av att åtminstone i dylika

fall ha både distriktspolischef och länspolischef. I den mån ledning av

46

distrikt utformas som ett ändamålsenligt arbetsområde för cn utan åkla-

garuppgifter heltidssysselsatt polischef. Erfarenheten visar att en kombina­

tion av polischefs- och åklagaruppgifter leder till att den ena uppgiften blir

eftersatt. Svenska polisförbundet anser, alt polis- och åldagarfunktionerna

bör skiljas åt och att en sådan reform skulle i hög grad gagna både polis­

tjänsten och åklagarverksamheten. T jänstemännens centralorganisation

och föreningen Sveriges poliskommissarier förordar också, alt polis- och

åklagarväsendet tudelas.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler förordar en längre gående uppdelning

på lokalplanet än utredningen tänkt sig. Uppdelning bör endast underlåtas i

distrikt, som av skilda anledningar fått så ringa omfattning, att polischefs-

och åklagargöromålen kan samlas på en hand. På det regionala planet för­

ordar föreningen en tudclning av landsfogdetjänsterna över hela linjen.

b öreningen Sveriges landsfiskaler anser att polischefskapet i princip

bör vara förenat med åklagaruppgifter, men förordar trots detta att en

Indelning på lokalplanet kommer till stånd i flera polisdistrikt än vad ut­

redningen föreslagit. Föreningen yttrar bl. a.

Erfarenheterna från den nuvarande landsfiskalsorganisationen torde ge

vid handen, att därest gränsen för formell delning av tjänsterna sättes så

högt som utredningen uttalat, en uppdelning av polischefs- och åklagar-

uppgifterna i praktiken ändock kommer att ske på ett långt tidigare "sta­

dium, genom att åklagaruppgifterna överlåtes på underordnade befattnings-

havare. Vid en uppdelning enligt utredningens riktlinjer kan under alla

förhållanden befaras,, att endera arbetsuppgiften kan komma att eftersättas

i förhållande till den andra. Delegation av polismyndighetsuppgifter på

underordnade polismän måste enligt styrelsens mening ske med stor för­

siktighet. Polispersonalen har icke den utbildning, som krävs för behand­

ling av flertalet polismyndighetsärenden. Det förtjänar påpekas, att många

av de nuvarande polismyndighetsärendena tills helt nyligen handlagts av

länsstyrelserna. Delegation till polisbefäl av vissa ärendegrupper torde för

övrigt endast till mindre del kunna minska polischefens arbetsbörda.

Praktiskt taget samtliga de landsfiskaler och landsfiskalsföreningar, som

ansett en längre gående uppdelning på lokalplanet böra ske än utredningen

föreslagit, har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad som an­

förts av föreningen Sveriges landsfiskaler. Man anser sålunda, att utred­

ningen underskattat omfattningen av den lokala polischefens arbetsbörda,

och förordar uppdelning vid en lägre gräns än den av utredningen föreslagna.

Det föreligger enligt Sveriges juristförbund inte något avgörande hinder

mot att i betydligt större omfattning än utredningen angivit tillskapa polis­

distrikt av sådan storlek, att polisärendena ger polischefen full sysselsätt­

ning. I de enstaka fall, där polischef på grund av otillräckliga arbetsuppgifter

bör ha befattning med åklagargöromålen, bör detta såvitt möjligt inskränka

sig till sådana fall, där samtliga polischefs- och åklagaruppgifter kan sam­

las hos samma befattningshavare.

Enligt landsfogden i Östergötlands län lär det så småningom bli nödvän­

Kungl. Maj.ts proposition nr l't8 år 1962

48

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

ändamål och intressen. De polisiära arbetsuppgifter som kommer alt åvila

länspolischefen torde icke — bortsett möjligen från de första åren ef­

ter förstatligandet — ge denne full sysselsättning. Icke heller utredningens

förslag om att knyta länspolischefen såsom föredragande till länsstyrelsen

torde medföra en sådan ökning av arbetsuppgifterna som kan motivera en

tudelning av åklagar- och polischefstjänsterna under förutsättning att ut­

redningens förslag om förstärkning av länsstyrelse och länspolischefs kansli

med kvalificerad arbetskraft genomföres. I de fall landsfogden icke tillfreds­

ställande kan hinna sköta uppgifterna som både statsåklagare och läns­

polischef bör i stället för tillskapande av nya befattningshavare i hög löne-

ställning nuvarande system med tillskott av medhjälpare i mån av behov

alltjämt utnyttjas. Även resekostnadssynpunkter talar mot en uppdelning

av ifrågavarande tjänster. När landsfogden i egenskap av statsåklagare före­

tager resor i länet kan han vid kontakten med polischeferna även i viss om­

fattning handlägga spörsmål, som ligger inom området för hans verksamhet

som länspolischef.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller, att polis- och åklagarverk-

samheten synes ha sådant samband — bl. a. genom åklagarens ställning

som förundersökningsledare i brottmål — att det från många synpunkter

framstår som värdefullt att funktionerna är samordnade på ledningsplanet.

I de fall, då en funktionsuppdelning redan skett på lokalplanet mellan po­

lis- och åklagarsidan, har detta enligt föreningen icke sällan lett till arbets-

störande kompetenskonflikter och andra svårigheter, som menligt inverkat

på effektiviteten i arbetet. Men landsfogdens ställning såsom både chefs­

åklagare och polischef på länsplanet har gjort det möjligt för landsfogden

att ingripa i utjämnande och samordnande syfte. Om en funktionsuppdel­

ning kommer att verkställas i ytterligare ett antal distrikt på lokalplanet,

torde nämnda svårigheter komma att öka. Det är därför enligt föreningen

angeläget att låta länspolischefsskapet och statsåklagarfunktionen samman­

löpa i eu myndighet för lösande av de problem som torde kunna emotses på

grund av tudelningen på lokalplanet. Föreningen understryker vidare att,

om eu viss uppdelning på regionalplanet sker, i vissa län såväl odelade

som delade chefer pa lokalplanet kommer att lyda under delade regional­

chefer och i vissa andra län såväl odelade som delade chefer på lokalplanet

under odelade regionalchefer. En sådan organisation, som i sig rymmer fyra

olika varianter, anser föreningen i många avseenden utgöra en grund för

förvecklingar av hittills okända slag.

De problem som särskilt yppat sig i de större länen torde enligt för­

eningen kunna lösas genom att för landsfogdens uppgifter tillskapas en för

varje län tillräckligt stark personalorganisation, varvid såväl polis- som

åklagarsidan tillgodoses med kvalificerade befattningshavare i erforderlig

omfattning.

Vid övervägande av ledningsfrågorna på regionalplanet bör man enligt

50

ter skulle efterhand leda till, att varje verksamhetsområde finge hålla sig

med egna befattningshavare för förstärknings- och vikariatstjänstgöring,

vilket icke minst ur ekonomisk synpunkt framstår som föga rationellt.

I fråga om tudelning av polischefs- och åklagartjänster på lokalplanet för­

ordar länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län en mindre långt gå­

ende tudelning än den utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser, att om polischef-åklagare befrias från exekutionsgöromålen

och får tillgång till personal med sådan kompetens, att den självstän­

digt kan anförtros även mera kvalificerade uppgifter, torde det som regel

vara möjligt att tillskapa polisdistrikt av den storleksordning, som utred­

ningen i princip förordat, utan att polischefs- och åklagarfunktionerna be­

höver åtskiljas. Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar, att någon generell

uppdelning inte bör eftersträvas, och förklarar, att det inte föreligger nå­

gon anledning att tillskapa stora distrikt i syfte att möjliggöra en sådan

uppdelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Departementsberedningen

På grund av den kritik, som i remissyttrandena riktas mot polisutred­

ningens förslag i den del detta avser frågan om tudelning av polischefs-

och åklagarfunktionerna, har denna gjorts till föremål för fortsatt utred­

ning under beredningen av polisreformen inom departementet.

Utredningen har förklarat, att ett fullständigt åtskiljande av polischefs-

och åklagarfunktionerna skulle vara till gagn för såväl polisverksamheten

som åldagarverksamheten, men hävdat, att det inte är ofrånkomligt från

effektivitetssynpunkt att åtskilja funktionerna över hela linjen. Utred­

ningen har i tudelningsfrågan riktat sin uppmärksamhet närmast på spörs­

målet, huruvida de arbetsuppgifter av polisiär art, som enligt utredningen

bör ankomma på polischef, kommer att efter omorganisationen sysselsätta

minst en man. Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att detta

oftast inte blir fallet vare sig på länsplanet eller på lokalplanet. Till grund

för utredningens bedömande härvidlag har legat vissa av utredningen in­

fordrade uppgifter om hur arbetstiden under 1960 fördelat sig på skilda

arbetsuppgifter för här avsedda befattningshavare på såväl lokalplanet som

länsplanet.

På länsplanet skulle en tudelning enligt utredningen med säkerhet be­

höva ske i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län. Utredningen bär

därutöver förordat, att man på försök gör en fullständig uppdelning av

länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna i ytterligare några län. Er­

farenheterna av denna försöksverksamhet skulle sedan visa, om det fanns

anledning att gå vidare på denna väg. Beträffande lokalplanet har utred­

ningen uppgivit, att eu styrka på cirka 60 man erfordras för att en polischef

skall vara helt sysselsatt med polischefsuppgifter. Enligt de av utredningen

föreslagna principerna för en ny polisdistriktsindelning skulle polisdistrik­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

51

ten bli större än f. n. Antalet polisdistrikt skulle minska från 585 till 111.

Trots detta skulle antalet polismanstjänster i ett 20-tal distrikt komma

att understiga 20 och personaluppsättningen i övrigt bli sådan, att ren­

odlade polischefstjänster skulle komma i fråga i endast ett 35-tal distrikt.

I de övriga distrikten borde enligt utredningen polischefskapet förenas

med åklagarverksamhet.

Ser man tudelningsfrågan från åklagarverksamhetens synpunkt torde det

vara klart, att en tudelning kan motiveras i betydligt större utsträckning

än utredningen föreslagit från sina utgångspunkter. I detta sammanhang

bör nämnas att utredningen utgått från att en eller flera åklagare måste

knytas till många av de nya polisdistrikt, där polischefen med polischef­

skapet skulle förena åklagarverksamhet. Flera remissorgan, bl. a. riksåkla­

garämbetet, har ansett en tudelning av polischefs- och åklagarfunktionerna

vara angelägen för att en effektivt verkande åklagarorganisation skall kunna

åstadkommas. Vill man driva tudelningen längre än utredningen före­

slagit eller uppnå en fullständig tudelning, uppstår dock frågan vilka ar­

betsuppgifter som, med fasthållande av effektivitetskravet, bör läggas på

polischef på regional- och lokalplan. De arbetsuppgifter som utredningen

ansett böra ankomma på polischef skulle — som utredningen funnit — i

många fall vara otillräckliga. Man måste alltså söka delvis andra lösningar

än dein utredningen förordat.

Polischefens arbetsuppgifter

Länsplanet. Utredningen har diskuterat möjligheten att inordna läns­

polischefen i länsstyrelsen under landshövdingens direkta chefskap som

chef för en nyinrättad sektion för polisärenden. Detta alternativ har utred­

ningen emellertid förkastat, då den befarat att länspolischefen inte skulle

få en tillräckligt stark ställning. Därvid tycks utredningen ha utgått från

att länspolischefen inte skulle kunna handla självständigt i operativt hän­

seende vid en sådan organisation. Utredningen föreslår i stället, att läns­

polischefen skall vara i princip fristående från länsstyrelsen men knytas

till länsstyrelsen som föredragande efter förebild av vad som f. n. gäller

för vägdirektör. Länsstyrelserna och länspolischefernas kanslier bör enligt

utredningen i samband med omorganisationen tillföras ytterligare arbets­

kraft. Vid landskanslierna bör en arbetsdetalj för polisväsendet inrättas,

och vid länspolischefskanslierna bör som biträde vid fullgörande av läns-

polischefsgöromålen anställas eu administrativ kraft med lämpliga kvalifi­

kationer, exempelvis sådana som nu erfordras för anställning inom lands-

fiskalskarriären. Utredningens förslag medför i viss utsträckning en dub­

belorganisation med två kanslier, dubbel diarieföring, remissförfarande

mellan länsstyrelsen och länspolischefen och behov av mer biträdesper-

sonal.

Skiljes statsåklagarverksamhetcn från länspolischefsuppgifterna, kan

52

länspolischefen inordnas i länsstyrelsen utan större svårighet. Att inordna

de nuvarande landsfogdarna i länsstyrelserna stöter på stora svårigheter

med hänsyn till att landsfogdarna också är åklagare och i denna egenskap

lyder under riksåklagarämbetet. Placeras en renodlad länspolischefstjänst

i länsstyrelsen kan innehavaren av tjänsten beredas andra polisiära arbets­

uppgifter än dem som nu ankommer på landsfogde.

Efter ett förstatligande måste på länsplanet handläggas ett stort antal

ärenden av polisiärt slag, såsom polisverksamhetsfrågor, frågor om per­

sonalledning, utbildning, personalvård, in. m., lokal- och utrustningsfrå-

gor, kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor, frågor om registerföring

och statistik, avlöningsfrågor m. m. Dessa ärenden handlägges nu i allmän­

het på länsstyrelsernas allmänna sektioner, i den mån de inte ankommer

på landsfogdarna. På de allmänna sektionerna behandlas även frågor om

tillstånd att in- och utföra vapen och ammunition, om handel med skjut­

vapen samt utlänningsärenden in. m. Hinder skulle i och för sig inte före­

ligga att i länsstyrelsen föra samman handläggningen av flertalet här an­

givna slag av ärenden under länspolischefen.

Det torde inte stöta på några formella eller praktiska svårigheter att ge

länspolischefen en självständig ställning i operativt hänseende, även om han

inordnas i länsstyrelsen. Länspolischefen skulle genom föreskrift i läns­

styrelseinstruktionen kunna tillförsäkras en sådan ställning. Genom en

sådan bestämmelse skulle man undanröja den oklarhet i kompetenshän­

seende som f. n. råder mellan landsfogden och länsstyrelsen som länets

högsta polismyndighet. Länsstyrelsen skulle i princip besluta i de rent

administrativa polisärendena. Då länspolischefens främsta uppgift måste

vara att svara för den operativa ledningen av polisverksamheten inom

länet, borde han i mån av behov erhålla kvalificerat biträde för handlägg­

ningen av de administrativa ärenden, som skulle ankomma på honom.

Beträffande Gotlands län, som enligt utredningen skulle bestå av ett

enda polisdistrikt, finnes inte utrymme för en särskild länspolischef. Där

får man tänka sig en speciell organisation. I övrigt finns förutsättningar

för en fullständig renodling av länspolischefsuppgifterna.

Lokalplanet. I remissyttrandena har föreslagits att lokal polischef icke

i något fall skall handha åklagaruppgifter utan åläggas uppgifter som enligt

utredningen eljest skulle ankomma på underordnat polisbefäl, i den ut­

sträckning så kan vara nödvändigt för alt erhålla full arbetsinsats.

Inom polisväsendets organisationsnämnd har nyligen uppgjorts ett för­

slag till lokal polisorganisation i de tre län, som nämnden detalj studerat

för utredningens räkning, nämligen Kristianstads, Skaraborgs och Väster­

bottens län. I förslaget har en tudelning av polischefs- och åklagaruppgifter-

na skett över hela linjen. I den mån de arbetsuppgifter utredningen ansett

böra ankomma på polischef bedömts inte kräva full arbetsinsats har po­

lischefen tillagts kommissarieuppgifter. Härigenom blir det möjligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

54

för fullgörandet av åklagarverksamheten i de stora distrikt som utredningen

tänkt sig. Behov av mindre än en arbetskraft föreligger bara i tre av de

föreslagna distrikten, nämligen Vilhelmina, Äsele och Jokkmokk. Det är

givetvis vanskligt att med ledning av enbart dessa uppgifter med bestämdhet

förklara, att åtminstone en åklagare skulle bli fullt sysselsatt i alla övriga

distrikt. Det måste dock anses klart att en tudelning av polischefs- och

åklagarfunktionerna på lokalplanet kan föras betydligt längre än vad ut­

redningen föreslagit, om man ser till enbart åklagaruppgifterna. Svårig­

heter att genomföra tudelningen skulle av allt att döma föreligga endast i

några enstaka fall i norrlandslänen, om man följer den av utredningen upp­

gjorda distriktsindelningen.

Från åklagarsynpunkt föreligger sålunda förutsättningar för en i stort

sett fullständig tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna på såväl

läns- som lokalplanet, om man utgår från utredningens förslag till distrikts-

indelning.

Kostnadsfrågor

En fullständig tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna på både

läns- och lokalplanen kommer att medföra större kostnader för åklagar­

väsendet och polisverksamheten efter ett förstatligande än om utredningens

förslag genomföres ograverat.

Beträffande lokalplanet har inom polisväsendets organisationsnämnd

utförts vissa kostnadsberäkningar av tidigare omnämnt förslag till en full­

ständig tudelning i Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län.

Kristianstads län skulle enligt utredningen indelas i fyra polisdistrikt. I

två av dessa finns enligt utredningen underlag för en tudelning av polis­

chefs- och åklagargöromålen. Beträffande de Övriga två har utredningen

tänkt sig en enda befattningshavare för bägge verksamhetsgrenarna. Enligt

det inom polisväsendets organisationsnämnd upprättade förslaget medför

en tudelning även i dessa distrikt, att organisationen i länet bör tillföras

ytterligare eu distriktsåklagare och två förste polisassistenter men å andra

sidan bör kunna minskas med två kommissarier. Vid uppgörande av för­

slaget har man utgått från samma förutsättningar som vid uppgörandet

av utredningens förslag utom i vad avser tudelningen i de två distrikten

Kostnadsökningen i förhållande till utredningens förslag stannar vid cirka

19 000 kr. i nuvarande löneläge. Det är emellertid att märka att åklagar­

sidan givits ett tillskott av drygt en halv arbetskraft utöver den arbets-

kraftsförstärkning som föranledes av tudelningen.

Beträffande Skaraborgs län har man kommit till likartat resultat. Kost­

nadsökningen stannar även här vid cirka 19 000 kr. Någon förstärkning

av åklagarsidan som i första fallet har inte skett.

I

Västerbottens län

har

man funnit, att kostnadsökningen kommer att

uppgå till omkring 70 000 kr. Liksom fallet är med

Kristianstads

län inne-

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

55

fattar kostnadsökningen en förstärkning av åklagarsidan med drygt en

halv arbetskraft.

På grundval av kostnadsberäkningarna beträffande dessa detalj studerade

län har man inom polisväsendets organisationsnämnd beräknat, att en helt

genomförd tudelning på lokalplanet över hela landet skulle medföra en

kostnadsökning i förhållande till utredningens förslag med i runt tal 0,9

milj. kr. per år. Vid beräkningarna har förutsatts, att åklagare och polis­

chefer skall kunna begagna gemensamma kanslier. Utgår man från att

så inte blir fallet utan att dessa befattningshavare genomgående måste få

skilda kanslier, torde den totala driftkostnadsökningen komma att röra

sig om 2 å 3 milj. kr.

Länspinnet. Beträffande en tudelning på länsplanet föreligger inte någon

kostnadsberäkning. Kostnaderna kan knappast anges, förrän det närmare

utretts hur polisorganisationen på länsplanet bör uppbyggas i detalj. Enligt

utredningens förslag skulle såväl länsstyrelse som länspolischefs kansli

tillföras ytterligare arbetskraft i samband med omorganisationen. I jäm­

förelse med utredningens förslag torde emellertid den tudelning av läns­

polischefs- och statsåklagarorganisationen som här skisserats inte med­

föra något större behov av personal förstärkning på länsplanet.

I detta sammanhang må erinras om att utredningen beräknat, att den

årliga merkostnaden för statsverket efter ett förstatligande av åklagar­

väsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen kommer att uppgå till

9 milj. kr., eller 0,2 milj. kr. lägre belopp än nuvarande kommunala års­

kostnader. Utredningen har vidare framhållit, att totalkostnaderna för

polisväsendet, som nu uppgår till omkring 300 milj. kr., exklusive pensions­

kostnader för polispersonalen, skulle kunna nedbringas med 6 å 7 milj. kr.

efter en omorganisation enligt utredningens förslag.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att de kostnadsbesparingar, som

utredningen sålunda anser möjliga, endast delvis skulle behöva tas i an­

språk vid genomförandet av en tudelning över hela linjen på både regional­

planet och lokalplanet.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

C. Departementschefen

Den nuvarande polisorganisationen är reglerad i 1925 års polislag. Polis­

väsendet är enligt denna lag i princip en kommunal angelägenhet. För upp­

rätthållande av polisverksamheten är landet indelat i polisdistrikt. Ett po­

lisdistrikt är icke en självständig enhet utan beteckning för en eller flera

kommuner såsom verksamma för polisväsendet. De kommunala organen

handhar polisfrågorna på det hela taget i samma ordning som gäller för

andra kommunala angelägenheter. Statens medverkan i den lokala polis­

organisationen består huvudsakligen i att staten på olika sätt bidrar till

kommunernas kostnader för polisverksamheten och genom sina organ

56

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

utövar viss kontroll och ledning av verksamheten. Om ett polisdistrikt

finnes uppenbarligen åsidosätta sina åligganden enligt polislagen, kan

länsstyrelsen ingripa och påfordra rättelse.

Under den tid som förflutit sedan polislagen tillkom har omfattande

befolkningsomflyttningar och fortgående urbanisering medfört helt andra

problem i polisverksamheten än tidigare. År 1930 bodde sålunda ungefär

hälften av landets befolkning i tätorterna och hälften på landsbygden.

Under de närmaste tjugofem åren därefter fortskred inflyttningarna från

landsbygden till tätorterna i sådan takt att landsbygdens andel minskade

till 30 procent år 1955. I verkställda prognoser räknar man med att lands-

bygdens befolkning kommer att 1970 utgöra endast 20 procent av hela be­

folkningen. Kommunikationernas utveckling har vidare lett till att iso­

leringen mellan olika orter brutits, att befolkningens rörlighet ökat och att

även brottsligheten fått mera rörlig karaktär än tidigare. Särskilt den vä­

sentligt ökade trafiken har medfört mera arbete för polisen. År 1948 upp­

gick antalet motorfordon till omkring 416 000. År 1960 hade antalet stigit

till inte mindre än 1 491 000. En fortsatt kraftig ökning av motorfordons-

beståndet torde kunna förutses. År 1948 inträffade inemot 17 000 polis-

undersökta trafikolyckor och år 1960 var motsvarande antal omkring 59 000.

Denna utveckling, som ställt allt högre krav på polisstyrkornas möjlig­

heter till god samverkan och på polisens allmänna effektivitet, har med­

fört att nuvarande som regel små polisdistrikt visat sig mindre lämpade för

att polispersonalen skall kunna utnyttjas rationellt. Polisorganisationen är

även i övrigt behäftad med brister, som sammanhänger med att den inte

kunnat anpassas till antydda utveckling.

Frågan om en omorganisation och ett förstatligande av polisen har se­

dan länge varit föremål för statsmakternas intresse. 1939 års polisutred­

ning lade 1944 fram ett förslag att polisväsendet skulle förstatligas och

organiseras efter samma principer som de statliga verken. 1947 avgav en

särskilt tillkallad sakkunnig en promemoria med förslag till en central

polisinspektion. Intetdera av dessa förslag ledde till några åtgärder. Se­

dermera framlade 1948 års polisutredning två alternativa förslag, av vilka

det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal

polisorganisation och det andra avsåg ett förstatligande av polisväsendet.

Förslagen ledde till begränsade reformer inom ramen för ett bibehållet kom­

munalt huvudmannaskap. Frågan om behovet av en mera ge­

nomgripande reform aktualiserades på nytt 1956. Riksdagen be­

gärde då att Kungl. Maj :t skulle göra en allsidig och förutsättningslös ut­

redning av frågan hur eu tillräcklig, effektiv och smidig organisation av po­

lisväsendet borde utformas. Eu sådan utredning har nu verkställts och för­

slag i frågan har framlagts av 1957 års polisutredning.

Som framhållits såväl i de nämnda polisutredningarnas betänkanden som

i andra sammanhang kan de mera framträdande bristerna hos vårt polis-

57

väsende hänföras till dess organisation. De nuvarande polisdistrikten är i

många fall för små för att man skall kunna skapa effektivt arbetande

poliskårer ens för distriktens egna behov, och polispersonalens numerär och

utrustning varierar ofta även i distrikt som har en tämligen likvärdig ar­

betsbörda. Till följd av den kommunala anknytningen och den principiella

bundenheten till polisdistrikten har det visat sig svårt att etablera en efter

moderna krav avpassad gemensam insats av polispersonal i olika distrikt.

Polisverksamheten saknar på det hela taget ledning på riksplanet. Led­

ningen inom länen har inte erforderlig fasthet och enhetlighet. På lokal­

planet hämmas ledningen av att flertalet polischefer -— särskilt landsfis­

kalerna — har att handlägga en mångfald arbetsuppgifter av icke polisiär

art och på länsplanet kräver statsåklagargöromålen en betydande insats av

landsfogdarna. Förutom dessa brister i den inre polisorganisationen må

framhållas de nackdelar som är förknippade med att polispersonalens pen-

sioneringsförhållanden inte blivit enhetligt reglerade — något som försvå­

rar övergång mellan distrikten — och att ett stort antal polischefer med

statlig anställning är i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning

för att kunna genomföra sina uppgifter i det lokala polisväsendet. Från

många håll har man också strukit under att kommunernas kostnader för

polisväsendet under senare tid ökat på ett sätt, som från kommunernas syn­

punkt måste vara ägnat att inge betänkligheter. Den omständigheten, att

kommunerna i stor utsträckning saknar befogenhet att ge anvisningar för

polisarbetets utförande synes dessutom ha medfört att det verkliga in­

tresset för polisverksamheten på många håll försvagats. I likhet med utred­

ningen och samtliga remissinstanser anser jag de brister som sålunda vid­

låder den nuvarande polisorganisationen vara av så allvarlig natur att ge­

nomgripande åtgärder måste vidtagas för att avhjälpa dem.

Utredningen har förordat att den omorganisation av polisväsendet som

sålunda är nödvändig skall ske i samband med ett förstatligande

av polisverksamheten. En del av de påtalade bristerna anses vis­

serligen kunna undanröjas genom ett partiellt reformarbete inom ramen

för det kommunala huvudmannaskapet. Enligt utredningens mening kan

man emellertid inte komma till rätta med vissa väsentliga brister utan att

huvudmannaskapet överflyttas på staten. Särskilt betonas svårigheterna

att i de nuvarande polisdistrikten, framförallt på landsbygden, åstadkomma

arbetsdugliga poliskårer. För att kunna bygga upp sådana kårer bör distrik­

ten göras så stora att man radikalt måste frångå den primärkommunala

indelningen.

Utan att närmare gå in på frågan om distriktsindelningen, vilken jag

kommer alt uppta till behandling i det följande, vill jag för egen del fram­

hålla, att jag delar utredningens uppfattning, all polisdistrikten i regel måste

byggas upp av avsevärt större enheter än de nuvarande polisdistrikten. Inom

så stora polisdistrikt skulle det kommunala inflytandet på polisorganisatio­

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii8 år 1962

58

nen komma att ytterligare försvagas, något som sannolikt skulle leda till

att kommunerna miste det intresse för polisfrågorna som måste finnas hos

polisväsendets huvudman för att samhället skall få en effektiv polisorgani­

sation. Det torde inte heller vara möjligt att genom ökade statsbidrag sti­

mulera kommunernas intresse för dessa frågor i någon nämnvärd grad. De

övriga bristerna i vår nuvarande polisorganisation är dessutom av den ka­

raktären att de är mycket svåra att lösa inom ramen för det kommunala

huvudmannaskapet.

En tillfredsställande lösning synes däremot kunna åvägabringas i sam­

band med att polisverksamheten förstatligas. Även den omständigheten att

polisarbetet i relativt stor omfattning inte längre är så lokalt betingat som

tidigare utan alltmer kräver samordning inom vidsträcktare områden talar

för en sådan lösning. Jag har därför i likhet med polisutredningen och

praktiskt taget samtliga remissorgan kommit till slutsatsen att polisväsendet

bör förstatligas i samband med en omorganisation i syfte att effektivera

polisverksamheten. Med anledning av de från ett par håll uttalade farhå­

gorna för att polisväsendets kommunala förankring skulle kunna äventy­

ras genom en huvudmannaskapsreform vill jag understryka att det själv­

fallet är angeläget att man i ett helt statligt polisväsende upprätthåller

kontakterna med de lokala intressena och försöker att bibehålla den känsla

av samhörighet mellan allmänhet och polis som nuvarande organisations­

form har skapat. Åtgärder i detta syfte kommer jag att föreslå i det föl­

jande.

Inom landsfiskalsorganisationen är polisväsendet samorganiserat med

åklagarverksamheten som där är en statlig uppgift. I de städer som inte

ingår i landsfiskalsdistrikt är huvudmannaskapet för åkla­

garverksamheten kommunalt. Det organisatoriska samband som

även i dessa städer föreligger mellan polis- och åklagarverksamheten har

utredningen ansett böra medföra att staten skall överta huvudmannaska­

pet också för åklagarverksamheten i nämnda städer. Förslaget har till­

styrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även för

egen del anser jag att åklagarväsendet i städerna utanför landsfiskalsorga­

nisationen bör förstatligas i detta sammanhang. En sådan reform är ange­

lägen också för att man skall kunna rationalisera åklagarväsendet.

Eftersom exekutionsbiträdesverksamheten på landet f. n. är en polisupp­

gift är det såsom utredningen uttalat naturligt att ansvaret för verksam­

heten kommer att falla på staten om övrig polisverksamhet blir en stat­

lig uPPgift. Utredningen har vidare anslutit sig till stadsdomstolsutred-

ningens förslag, att exekutionsväsendet i magistratstä­

derna skall förstatligas, samt förordat att reformen genomfö­

res i samband med förstatligandet av polisväsendet. Förslaget har genom­

gående godtagits vid remissbehandlingen. Jag anser för min del att det

är angeläget att även exekutionsverksamheten förstatligas, i den mån den

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

59

alltjämt är en kommunal uppgift, för att man skall få tillfälle att bygga

upp en enhetlig och ändamålsenlig organisation av exekutionsverksamheten.

Jag förordar sålunda utredningens förslag, att staten skall överta huvud­

mannaskapet för polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfis-

kalsorganisationen och exekutionsväsendet i den mån det är kommunalt.

Förstatligandet bör ske vid en och samma tidpunkt, för att man skall kunna

åstadkomma en rationell reglering av förhållandet mellan de olika verk­

samhetsgrenarna.

Av ålder anses städer och tingslag (häraden) ha ansvaret för för­

varing av häktade. Tingslagens skyldighet i detta hänseende an­

ses vara begränsad till att avse endast tillfälligt förvar, exempelvis i sam­

band med rättegångsförhandling, medan däremot städerna är skyldiga att

förvara den misstänkte under hela den tid han sitter häktad.

I den mån särskilda häradshäkten finnes, är de nästan undantagslöst in­

rymda i eller uppförda i anslutning till tingshusen. I vissa fall utnyttjas

polisarresterna som häradshäkten. I övrigt förvaras häktade på landsbygden,

däri inbegripet städer utan egen jurisdiktion, i statliga fångvårdsanstalter.

I städer med egen jurisdiktion förvaras de häktade antingen i särskilt stads-

häkte eller mot ersättning i statlig fångvårdsanstalt. I Stockholms stad utgör

stadshäktet även arrestavdelning för gripna och anhållna personer.

Utredningen har inte behandlat frågan om häktesorganisationens ställ­

ning efter ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet. På grund av det

organisatoriska samband, som föreligger mellan polis- och åklagarväsen­

det samt stads- och häradshäktesorganisationerna, anser jag att det bör

närmare övervägas vem som i fortsättningen bör bära ansvaret för för­

varing av häktade.

Vad beträffar det inbördes förhållandet mellan polis-,

åklagar- och exekutionsverksamheten är det, som jag

nyss framhållit, en väsentlig brist att ledningspersonalen på lokalplanet

— särskilt landsfiskalerna — vid sidan om de polisiära uppgifterna måste

ägna sig åt en mångfald andra arbetskrävande göromål som inte har ome­

delbart samband med den egentliga polisverksamheten. Främst tänker jag

då på de omfattande uppgifterna i fråga om exekutions- och åklagarverk-

samheten.

Som jag redan nämnt omfattar polisverksamheten på landsbygden enligt

polislagen biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder

eller böter och vid annan handräckning. I viss utsträckning har polismän

anställts för att helt eller praktiskt taget helt ägna sig åt sådan verksam­

het. Särskilt har detta blivit fallet efter uttalandet i propositionen 1954: 75

att exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden borde i större utsträck­

ning än då var fallet anförtros åt därmed hellidssysselsatta polismän såsom

ett led i strävandena att rationalisera denna verksamhet och polisverk­

samheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1962

60

Av landets omkring 350 landsfiskalstjänster är f. n. endast 20 renodlade

utmätningsmannatjänster. Övriga landsfiskalstjänster omfattar i princip

polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. Även i städerna utanför lands-

fiskalsorganisationen i vilka exekutionsverksamheten är en helt kommunal

uppgift är ett antal befattningshavare förutom polischef-åklagare även

stadsfogde.

Såväl utredningen som remissinstanserna har ansett att polisverksamheten

efter ett förstatligande inte bör omfatta exekutionsverksamhet. Såsom utred­

ningen understrukit skiljer sig utmätningsmannauppgifterna påtagligt från

polisverksamheten. För att åstadkomma en fast och enhetlig ledning av

polisverksamheten på lokalplanet efter förstatligandet ter det sig därför

naturligt att från polisverksamheten på landet bryta ut exekutionsbiträdes-

verksamheten samt överflytta alla exekutiva uppgifter såväl i stad som på

landet till särskilda befattningshavare. En sådan renodling av verksamhets­

grenarna, som redan är genomförd i många magistratstäder, skulle öppna

möjligheter för rationalisering också av exekutionsväsendet. Exekutions-

uppgifterna bör därför enligt min mening i princip helt skiljas från polis­

verksamheten i samband med förstatligandet. För att underlätta en över­

gång till denna renodling av polisverksamheten bör enligt min mening efter­

strävas att i polisdistrikten på landsbygden redan före förstatligandet i möjli­

gaste mån samla exekutionsbiträdesuppgifterna på befattningshavare som

kan beredas full sysselsättning med dessa uppgifter.

Beträffande organisationen av polisväsendet och åklagarverksamheten

efter förstatligandet uppstår också frågan om man bör upplösa eller bibe­

hålla det samband som f. n. föreligger mellan verksamhetsgrenarna. De

ordinarie landsfiskalerna är nu både polischefer och distriktsåklagare. I stä­

derna utanför landsfiskalsorganisationen är polischefskapet i stor omfatt­

ning förenat med åklagaruppgifter. På länsplanet är det organisatoriska

sambandet ännu mera uttalat. Landsfogdarna är sålunda utan undantag

både länspolischefer och statsåklagare. Detta organisatoriska samband mel­

lan verksamhetsgrenarna föreligger dock inte överallt. I åtskilliga större

städer är polischefstjänsten skild från åklagartjänsten. Det bör även nämnas

att det blivit praxis inom landsfogdeorganisalionen, att polisärendena huvud­

sakligen handlägges av ordinarie landsfogden medan biträdande landsfogden

och landsfogdeassistenten sysselsättes i stort sett enbart med åklagarären-

den. En liknande tendens till uppdelning av arbetsuppgifterna föreligger

inom åtskilliga större landsfiskalsdistrikt.

Den mångfald av arbetsuppgifter som åvilar de flesta lokala polischefer

torde utan tvivel verka hämmande på polischefernas ledning av polisverk­

samheten. Än mera utpräglat kommer detta förhållande att bli om polis­

distrikten göres väsentligt större än de är f. n. De lokala polischefernas

polisiära arbetsuppgifter kommer då givetvis att bli betydligt mer omfattande

än nu. Även om utmätningsmannauppgifterna skall handhas av särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

61

befattningshavare kan de lokala polischefernas arbetsbörda som regel väntas

få sådan omfattning, att de påtalade bristerna i polisledningen inte skulle

botas. Erfarenheterna från de större landsfiskalsdistrikt där en faktisk upp­

delning i polischefs- och åklagaruppgifter genomförts och de städer i vilka

finns renodlade polischefs- och åklagartjänster ger vid handen att en ren­

odling skulle vara till fördel för polisverksamheten på lokalplanet.

Genom en uppdelning av polis- och åklagaruppgifter på olika befattnings­

havare skulle man kunna komma till rätta med åtskilliga olägenheter som

vidlåder nuvarande system. Få personer torde, som utredningen framhållit,

i sig förena speciell fallenhet för både åklagarsysslan och polischefskapet.

Man skulle eliminera de svårigheter i tjänsteutövningen som uppstår då

brådskande polischefs- och åklagaruppgifter aktualiseras samtidigt. Polis­

chef suppgifterna kommer vidare efter förstatligandet att bli långt mer krä­

vande än f. n. Bl. a. kommer personallednings- och övriga personalfrågor

att i större utsträckning ta den lokala polischefens tid i anspråk. Från polisiär

synpunkt måste det därför anses önskvärt att man vid omorganisationen av

polisväsendet i princip inte pålägger polischef åklagaruppgifter.

Även från åklagarverksamhetens synpunkt talar starka skäl för att man

skiljer polischef suppgifterna från åklagarverksamheten. Vid remissbehand­

lingen av utredningens betänkande har bl. a. justitiekanslersämbetet, liks-

åklagarämbetet, samtliga hovrätter och åtskilliga länsstyrelser uttalat sig

i denna riktning. Särskilt i riksåklagarämbetets och hovrätternas yttran­

den har framhållits att eu åklagare som måste ägna avsevärd tid åt polis-

chefsgöromål inte kan förväntas förvärva eller uppehålla den åklagarei fa­

renhet och juridiska skicklighet, som krävs för att han pa ett tillfredsstäl­

lande sätt skall kunna fullgöra kvalificerade åklagaruppgifter. Den alltmer

omfattande samhällsregleringen torde komma att efter hand ställa ökade

krav på åklagarna och olägenheterna av den nuvarande organisatoriska

samordningen med polisväsendet kommer da att alltmer framträda. En

renodling synes vara en förutsättning för den rationalisering av åklagar­

verksamheten som i varje fall på längre sikt torde bli påkallad. Som ett

led i rationaliseringen kan en överflyttning till polischef av vissa enklare

åklagaruppgifter komma i fråga.

Vad nu anförts och som huvudsakligen tagit sikte på förhållandena på

lokalplanet synes mig i allt väsentligt äga giltighet även beträffande läns-

planet. Också här framstår en mera aktiv insats av polischefen som ett ange­

läget önskemål, varvid särskilt ledningen av trafikövervakningen inom länet

bör få en framträdande plats. Beträffande statsåklagargöromålen har de

nyssnämnda remissinstanserna omvittnat att dessa inte kunnat fullgöras på

tillfredsställande sätt på grund av landsfogdarnas uppgifter inom polisverk­

samheten.

Mycket talar sålunda för att man i samband med ett fullständigt förstat­

ligande av de båda verksamhetsgrenarna i princip frångår nuvarande system

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

62

med befattningar som avses för både polischefs- och åklagargöromål. Utred­

ningen liksom flertalet remissorgan har uttalat sig för denna princip. De

skäl som talar mot en uppdelning av funktionerna är inte av samma styrka.

Farhågorna för kompetenskonflikter mellan åklagare och polis måste enligt

min mening anses överdrivna. Polisen kommer som hittills att svara för det

taktiska polisarbetet och någon ändring av åklagarens befogenheter som

förundersökningsledare enligt rättegångsbalken är inte avsedd. Erfarenhe­

terna från de större städer, där polis- och åklagarverksamheten är upp­

delad, är gynnsamma. Den kritik som i övrigt anförts i tudelningsfrågan

riktar sig icke så mycket mot principen som mot utredningens konkreta

förslag i denna del. Jag förordar därför att polischefs- och åklagaruppgif-

terna principiellt lägges på skilda befattningshavare i samband med om­

organisationen av polisväsendet.

Enligt utredningens förslag till organisation av polisverksamheten bör eu

tudelning av länspolischefs- och statsåklagaruppgifterna ske i Stockholms,

Malmöhus och Norrbottens län och på försök i ytterligare några icke angivna

län. Renodlade polischefstjänster skulle vidare enligt förslaget kunna inrät­

tas i ett 35-tal av de föreslagna 111 polisdistrikten. Länen och polisdistrik­

ten skulle enligt utredningen utgöra statsåklagarnas resp. distriktsåklagarnas

arbetsområden.

I det föregående har jag redogjort för en inom departementet gjord under­

sökning angående möjligheterna att med bibehållande av de grunder för

distriktsindelningen som utredningen föreslagit driva tudelningen längre än

utredningen av organisatoriska skäl ansett möjligt. Utgångspunkten vid

undersökningen har varit den beräknade nuvarande arbetsmängden inom

verksamhetsgrenarna. Enligt denna undersökning är det möjligt att om

man ser till enbart åklagaruppgifterna genomföra en tudelning på läns-

planet i alla län utom Gotlands och i de allra flesta polisdistrikt på lokal­

planet. De nuvarande polischefsuppgifterna på länsplanet ger inte underlag

för en längre gående tudelning än den utredningen föreslagit. Inordnar man

länspolischeferna i länsstyrelserna — som idag är länens högsta polismyn­

dighet och som bör behålla denna funktion även efter förstatligandet__och

tillför honom vissa polisiära uppgifter som nu handlägges inom länsstyrelsen

föreligger däremot inte något hinder för att, om man bortser från Gotlands

län, genomföra en fullständig tudelning.

Genom att ge länspolischefen ställning som tjänsteman i länsstyrelsen

undgår man den dubbelorganisation, som bl. a. länsförvaltningsutredningen

riktat starka invändningar mot. En sådan åtgärd ligger också helt i linje

med vad 1959 års riksdag förordat i anledning av riksdagens revisorers för­

slag rörande länsförvaltningsorganisationen och med direktiven för läns­

förvaltningsutredningen. På sina håll har man uttalat farhågor för att läns­

polischefen, om han inordnas i länsstyrelsen, inte skulle få samma starka

ställning som en fristående länspolischef. Jag delar helt uppfattningen att

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

63

länspolischefen måste ha en självständig ställning i operativt hänseende för

att han skall kunna utöva en effektiv ledning av bl. a. trafikövervakningen

inom länet. Det synes mig emellertid fullt möjligt alt, även om länspolis­

chefen göres till befattningshavare i länsstyrelsen, ge honom en i varje fall

lika stark ställning som den han har nu. Han bör sålunda kunna tillförsäk­

ras självständighet i sin operativa ledning av polisverksamheten genom

uttryckligt stadgade härom i länsstyrelseinstruktionen.

På lokalplanet kan man reglera omfattningen av polischefens arbetsupp­

gifter genom att ledningsuppgifter i större eller mindre utsträckning delegeras

till underordnad personal. Polischeferna torde därför även i mindre distrikt

kunna beredas full sysselsättning med sådana uppgifter av enbart polisiär

natur som i större distrikt delegeras på underordnat polisbefäl.

Följer man de här skisserade riktlinjerna torde det vara möjligt att prak­

tiskt taget helt renodla både polis- och åklagarverksamheterna under förut­

sättning att utredningens grunder för distriktsindelningen godtages. Jag

föreslår att en sådan renodling lägges till grund för organisationsreformen.

Hur organisationerna i detalj bör uppbyggas får bli beroende av det fort­

satta utredningsarbete, som måste följa om statsmakterna beslutar att polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet skall förstatligas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1962

IV. ORGANISATIONEN AV POLISVERKSAMHETEN

A. Den lokala organisationen

Utredningen

Polisdistriktens storlek

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har utredningen funnit, att

väsentliga brister i vårt nuvarande polisväsende beror på att landsbygdens

polisdistrikt är för små för att polisverksamheten skall kunna bedrivas ef­

fektivt. Utredningen upplyser i detta hänseende att polisväsendets orga-

nisationsnämnd efter organisationsundersökningar i polisdistrikten ansett

att en polisorganisation, som är godtagbar med hänsyn till bl. a. befälsorga-

nisation, yttre bevakning, specialisering, möjligheter till samlad insats, per­

sonalplanering och beredskap samt teknisk utrustning, i allmänhet kan upp­

byggas i polisdistrikt med en »fast» personalstyrka om minst cirka 20 man,

därest flertalet polismän är stationerade på samma ort. Olika personer i le­

dande ställning inom polisväsendet har dock hävdat, att storlekskraven i

fråga om de polisorganisatoriska enheterna bör ställas ej oväsentligt högre.

Man har sålunda uttalat, att den samlade personalstyrkan i ett normal­

64

distrikt bör uppgå till minst omkring 50 personer för att förutsättningar

skall erhållas för erforderlig effektivitet i polisarbetet. Enligt utredningens

mening kan det vara försvarligt och lämpligt att i allmänhet söka ge ett

distrikt en sådan omfattning, att det kan bära en personalstyrka någonstiides

på skalan mellan 20 och 50 man, helst kanske något närmare den senare

siffran. Man torde för att bilda så stora distrikt i allmänhet ha att räkna

med befolkningstal om cirka 25 000—60 000. Endast i perifera områden av

utpräglad glesbygdsnatur, där av naturliga skäl polisverksamheten har en

annan karaktär än i riket i övrigt eller där eljest speciella förhållanden fö-

religger, kan man nödgas göra eller godtaga avsteg från vad sålunda prin­

cipiellt ansetts böra eftersträvas och inrätta distrikt med betydligt mindre

bärkraft i fråga om polisstyrkans storlek.

Polisdistriktens anslutning till annan administrativ eller judiciell indelning

Utredningen anför att man allmänt sett synes böra eftersträva att olika

förvaltningsgrenars geografiska verksamhetsområden i den mån så är möj­

ligt sammanfaller. I första hand bör därför undersökas vilka praktiska möj­

ligheter det finns att verkställa en nyindelning av riket i polisdistrikt i an­

slutning — helt eller delvis — till annan administrativ eller judiciell indel­

ning. De indelningar i lokala statliga verksamhetsområden, till vilka man här

närmast skulle kunna tänkas knyta an, synes vara länen, fögderierna, civil­

försvarsområdena eller domsagoområdena.

En distriktsindelning, uppbyggd på länet såsom lokal enhet skulle, även

om den i fråga om några län ter sig som den mest rationella, enligt utred­

ningens uppfattning på grund av distriktens storlek medföra vissa olägen­

heter, vilka i flertalet län icke kan tänkas uppvägda av mera påtagliga,

speciella fördelar i vare sig polisorganisatoriskt eller polisoperativt hän­

seende. Länsalternativet -— den mest genomgripande reformlinjen — inne­

bär alltså ett alltför radikalt steg för att kunna godtagas.

Fögderierna har utformats från helt andra synpunkter än de polismässiga

och är, sedda ur det praktiska polisarbetets synvinkel, ofta påtagligt olämp­

ligt avrundade. I flera fall utgör de för övrigt ej ens geografiskt samman­

hängande områden. Fögderiindelningen kan därför enligt utredningens me­

ning icke lämpligen tjäna som utgångspunkt för en distriktsindelning på det

polisiära området.

De nyligen fastställda civilförsvarsområdena är av eu storleksordning,

som framstår såsom någorlunda rimlig ur polisväsendets synvinkel. Civil-

försvarsomradena är emellertid närmare utformade under hänsynstagande

till den nuvarande indelningen i polischefsdistrikt. Då det nu gäller att till­

skapa nya polischefsdistrikt, synes det utredningen helt irrationellt att falla

tillbaka på en indelning, som uppgjorts med utgångspunkt i den polischefs-

distriktsindelning som man nu underkänner.

Vissa förhållanden finner utredningen tala för att man vid utformningen

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

65

av polisdistrikt sindelningen på något sätt anknyter till domsagoområdena.

Ett särskilt skäl därtill utgör det nära personalorganisatoriska samband

som på lokalplanet råder — och av utredningen förutsättes skola i relativt

stor utsträckning råda även framdeles — mellan polis- och åklagarväsendet.

Ett närmare studium av frågan ger emellertid vid handen, att ett godta­

gande av domsagoindelningen som primär grund för indelningen i polis-

chefsdistrikt av olika skäl svårligen kan komma i fråga. Även om åtskilliga

domsagor framträder som ganska naturliga geografiska enheter, utmärkta

av en viss inre samhörighet mellan respektive domsagors skilda delar, ter

sig rikets indelning i domsagor likväl ej sällan numera tämligen irrationell

och egenartad. Detta torde i vissa fall sammanhänga med att domsagoindel­

ningen i fråga om samhällsbildning, kommunikationer m. in. i viss utsträck­

ning bygger på förutsättningar, vilka ej längre existerar eller i allt fall i

väsentlig mån förändrats; domsagoorganisationen präglas över huvud taget

i icke så få fall av en viss konservatism och traditionsbundenhet. Även andra

förhållanden spelar här in och påkallar uppmärksamhet vid distriktsbildan-

det. Sålunda anser utredningen somliga domsagor vara av väl ringa omfatt­

ning för att lämpligen bilda för sig bestående polisdistrikt, medan andra

domsagor, särskilt i Norrlands glesbygder, har alltför stor geografisk ut­

sträckning. Vissa domsagor saknar dessutom en huvudort som skulle kun­

na fungera som centralort.

Det här förda resonemanget leder enligt utredningen fram till att man

icke bör söka lösa det föreliggande organisatoriska problemet medelst någon

primär anknytning till andra redan förefintliga administrativa eller judi-

eiella indelningar. Man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på

vad man genom nyindelningen önskar vinna. Reformen måste sikta på att

få fram tillräckligt stora, naturligt avgränsade och även i övrigt lämpliga

polisiära verksamhetsområden med huvudorter av sådan storlek och belä­

genhet, att de kan fungera som centrala baser för distriktets polis. Det synes

då vara anledning att vid indelning i polisdistrikt av ett visst län utgå från

de större orterna, i första hand städerna. Bland dessa utväljes ett begränsat

antal till polisiära centralorter i distrikt, vilka skall bestå av dessa orter

jämte deras naturliga omland eller uppland d. v. s. den del av länet som

allmänt — näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt -— graviterar mot

orten i fråga.

Att utredningen förordar en metodik av nu angiven art innebär inte att

man skulle lämna bestående indelningar i förvaltningsområden utan varje

beaktande. Med hänsyn till angelägenheten av att de skilda förvaltnings­

grenarnas geografiska verksamhetsområden icke i onödan avviker från var­

andra anser utredningen tvärtom att man vid den närmare avgränsningen

av de nya polisdistrikten bör undersöka i vad mån anslutning lämpligen

kan vinnas till andra indelningar. Kommunindelningen torde regelmässigt

böra så till vida beaktas, att polisdistrikt uppbygges av eu eller flera kom-

.‘1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr l'/8

Ktingl. Maj.ts proposition nr 118 är 1962

66

inuner. Ett särskilt skäl att taga viss hänsyn till domkretsar eller domsagor

utgör det personalorganisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarvä­

sendet på lokalplanet. På åtskilliga håll måste det även vara möjligt att helt

eller i det närmaste helt följa domsagoindelningen. Mångenstädes måste

emellertid denna indelning frångås. För att man skall få till stånd naturligt

avgränsade och i övrigt lämpliga polisiära verksamhetsområden blir det så­

lunda enligt utredningen bl. a. nödvändigt, att stad med egen jurisdiktion

normalt får bilda gemensamt polisdistrikt med delar av omgivande eller

angränsande domsaga eller domsagor. En sålunda eller på annat sätt upp­

kommen inkongruens mellan bestående judiciella enheter och de nya polis­

distrikten kan emellertid måhända i ett eller annat fall tänkas komma att

förändras till överstämmelse genom en efterföljande justering av domsago­

indelningen.

Utredningens preliminära indelning av landet i polisdistrikt

Utredningen har verkställt en preliminär indelning av landet i polisdi­

strikt med tillämpning av de allmänna principer, som enligt utredningens

mening bör vara vägledande vid en sådan indelning. Resultatet av detta ar­

bete redovisas i en vid betänkandet fogad bilaga (bil. 12), till vilken hänvisas.

Enligt denna skulle landet komma att indelas i 111 polisdistrikt. Ettvart

av dessa distrikt utom Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt får, för­

utom huvudstation, ett antal understationer, i hela landet tillhopa 426

stycken. Invånarantalet i cirka 15 av distrikten kommer att understiga

25 000 och i ett tjugotal distrikt kommer antalet polismanstjänster med all

sannolikhet att understiga 20.

Det förslag till indelning av länen i polisdistrikt, som utredningen fram­

lagt, bör enligt vad utredningen anför betraktas allenast såsom en vägled­

ning för avvägningen mellan de olika faktorer, som måste påverka distrikts-

indelningen i ett förstatligat polisväsende. Utredningen förutsätter att läns­

styrelserna skall beakta de behov av justeringar, som till äventyrs betingas

av speciella lokala förhållanden inom länen.

Poliskårernas organisation m. m.

Enligt de riktlinjer som utredningen rekommenderat bör länen indelas

i polisdistrikt med benämning efter vederbörande centralort. Dessa distrikt

bildar grundvalen för den statliga polisorganisationen samt utgör de lokala

poliskårernas reguljära verksamhetsområden. Det förutsättes att verksam­

heten för dessa poliskårers personal, i den omfattning som från samord-

ningssynpunkt prövas erforderlig, skall kunna utsträckas jämväl till om­

råden utanför de reguljära verksamhetsområdena. Polispersonalen skall

sålunda i princip vara obegränsat mobil.

Lokal poliskår föreslås skola lyda under länsstyrelsen (i Stockholm över-

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

68

såväl polismän av olika kategorier (för yttre verksamhet resp. utrednings­

verksamhet) som befattningshavare i kontorskarriären.

Utredningen anser, att i ett omorganiserat polisväsende eu centralise­

ring av polismansstyrkorna skall ske i den omfattning som betingas av

kraven på ökad slagkraft åt polisorganisationen. Centraliseringstanken får

emellertid icke drivas för långt. Utredningen förordar att vid den statliga

organisationens uppbyggnad graden av styrkekoncentration inom ett polis­

distrikt efter förslag av länsstyrelsen såsom regional polismyndighet bestäm­

mes av Kungl. Maj:t.

Polischefens arbetsuppgifter föreslås bli utvidgade i vissa avseenden.

Man kommer sålunda inom den ram som avlönings- och omkostnadsansla-

gen representerar och som allmänt sett bestämmer hans handlande att få

hära det primära ansvaret för polisorganisationens tillstånd och funktions­

duglighet i distriktet. På polischefen torde få ankomma att hl. a. upprätta

och till länsstyrelsen ingiva förslag till de anslagsäskanden och framställ­

ningar i övrigt inom hans ämbetsområde, vilka han finner böra göras. Han

måste vidare i större utsträckning än vad som f. n. gäller för flertalet polis­

chefer ägna uppmärksamhet åt den personaladministrativa och kamerala

sidan av verksamheten. Anledningen härtill är att till hans ansvarsområde

kommer att överflyttas en hel del uppgifter, vilka nu i regel ankommer på

de kommunala organen, t. ex. fullständig personalbokföring, ärenden rö­

rande lokaler och dessas planering, vicevärdskap i vissa fall samt utrust-

ningsfrågor.

Utredningen erinrar om att det i olika sammanhang konstaterats, att den

nuvarande uppdelningen av polismännen på ordningspolismän och krimi­

nalpolismän innebär vissa olägenheter av såväl arbetsorganisatorisk som

löneteknisk art. Inom vissa av de nuvarande poliskårerna föreligger på

sina håll enligt vad utredningen erfarit ett faktiskt spänningsförhållande

mellan ordnings- och kriminalavdelningarna, vilket självfallet icke kan

vara till gagn för polisverksamheten i dess helhet. En första förutsättning

för att ett smidigt och effektivt polisväsende skall kunna skapas måste en­

ligt utredningens mening vara, att poliskårerna organiseras på ett sådant

sätt att samverkan mellan de olika organisationsenheterna inom kårerna

säkerställes och framstår som naturlig. Utredningen framhåller, att det icke

synes uteslutet att det nuvarande lönesystemet, enligt vilket lönesättningen

av kriminalpolismanstjänster sker med tillämpning av vissa kvoteringsreg-

ler, stundom kunnat leda till att kriminalavdelningar, dvs. specialavdel­

ningar för spaning och annan undersökning av brott, tillagts utredande eller

preventiva uppgifter av sådan karaktär att de haft sin naturliga anknytning

till ordningspolistjänsten och icke bort handläggas av kriminalpolisper­

sonal.

Med hänsyn till att gränsen mellan ordnings- och kriminalavdelningarnas

arbetsuppgifter nu icke är fixerad och till de tendenser varom nyss talats,

Kungl. Maj.ts proposition nr Ur8 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

(»9

föreslår utredningen, att poliskårerna skall organiseras med beaktande av

polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och utred­

ningsverksamhet. Utredningen är angelägen framhålla, att dess förslag till

lösning av frågan hur en poliskår i princip bör organiseras ingalunda torde

minska möjligheterna för en önskvärd specialisering av polispersonal eller

behöva leda till förändringar av de riktlinjer efter vilka det nuvarande löne­

systemet för polispersonal utformats.

Den förstärkning av länspolischefsfunktionen, som utredningen anser

böra ske, får självfallet icke leda till att den lokala organisationen störes

varje gång som för länet eller del därav samordnade aktioner enligt läns­

polischefens intentioner skall äga rum. I syfte att bl. a. eliminera störningar

i arbetet på det lokala planet och för att underlätta de lokala polischefernas

arbetsplancring bör enligt utredningens mening det system med rörligt

kommando, som med framgång sedan en tid prövats vid olika poliskårer, ges

vidgad tillämpning, i varje fall inom de större poliskårernas huvudstyrkor.

Om i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen

eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad som avses med

polismyndighet skall jämlikt 1 § polismyndighetslagen uppgiften tillkom­

ma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen

i orten. I 2 § samma lag stadgas att Kungl. Maj :t om särskilda skäl föreligger

äger uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra

på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift. Av förarbetena (SOU

1942: 40 och prop. 1944: 17) till lagen framgår, att stadgandet i 2 § antogs

komma att få sin största betydelse för landsbygden. Sålunda ansågs det

vara lämpligt att i köpingar och andra orter, där polischef ej var stationerad

men där det fanns kvalificerat polisbefäl, uppdraga handläggningen av vissa

ofta återkommande ärenden åt sådant befäl. Såvitt utredningen har sig

bekant, har emellertid intet sådant uppdrag meddelats. Det bör vidare upp­

märksammas, att med paragrafens nuvarande lydelse formella möjligheter

saknas att i stad med poliskammare uppdraga åt annan polisman att för

poliskammaren fullgöra på denna enligt polismyndighetslagen ankommande

uppgift. Detta finner utredningen egendomligt, eftersom ingen pol iskam­

mare numera är kollegial myndighet. Polismästaren är sålunda ensam ledamot

av och beslutande i kammaren. Poliskamrarnas allmänna polismyndighet

är merendels knapphändigt angiven i de olika instruktionerna. Några be­

stämda gränslinjer mellan poliskammarens och polismästarens funktions­

områden är sålunda icke uppdragna, vilket dock såsom framgår av det sagda

icke torde ha någon större praktisk betydelse.

Enligt utredningens uppfattning bör poliskammarbegrcppet i ett statligt

polisväsende avskaffas och uppgift, som i lag eller författning ålagts polis­

myndighet utan att därvid särskild föreskrift meddelats om vad med polis­

myndighet avses, generellt ankomma på polischefen i vederbörande polis­

distrikt. Polismyndighetslagen bör vidare ges eu sådan utformning, alt eu

70

delegation på annan polisman än polischef av befogenheten att handlägga

polismyndighetsärenden kan ske i den utsträckning som erfordras för att

inom de lokala poliskårerna skapa rationella arbetsformer.

Lekmannainflytandet

Av det minskade intresset hos kommunerna för polisväsendets administra­

tion får enligt utredningens mening inte dragas den slutsatsen, att kommu­

nernas intresse för polisorganisationen och polisverksamheten skulle upp­

höra därför att polisväsendet förstatligas. Man torde med säkerhet få räkna

med att kommunerna skall finna det angeläget, att de lokala intressena vin­

ner beaktande. Även för polischeferna torde det vara av vikt att förstatli­

gandet inte skapar en klyfta mellan kommunerna och polisväsendet utan

att en nära kontakt alltjämt upprätthålles. Utredningen förordar därför, att

i samband med ett förstatligande av polisväsendet garantier på ett eller

annat sätt skapas för att fortlöpande kontakt upprätthålles mellan den lokala

polisorganisationen och kommunerna. Utredningen, som anser att denna

kontakt bör kunna åstadkommas med enklare medel än genom att tillskapa

fasta kontaktorgan, har föreslagit att kontakten skall upprätthållas på föl­

jande sätt.

För lokal polischef skall i administrativ ordning föreskrivas skyldighet alt

minst en gång årligen, lämpligen innan förslag upprättas till årets anslags-

äskanden för distriktets polisväsende, kalla en eller flera särskilt utsedda

representanter för varje i polisdistriktet ingående kommun till en informa­

tions- och samrådskonferens. Till denna bör genom polisledningens försorg

sammanställas det material i form av organisationsplaner i stort, statistik

m. m., som kan behövas såsom komplement till den muntliga information

om organisationen och om polisverksamheten som polischefen eller av ho­

nom utsedda befattningshavare lämnar vid konferensen. Vid denna bör kom­

munrepresentanterna i förekommande fall orienteras om föreliggande pla­

ner på organisationsförändringar, omläggning av den yttre bevakningen

etc. I konferenserna deltagande kommunrepresentanter bör beredas tillfälle

att framlägga sina synpunkter i de olika frågor, som kan ifrågakomma till

behandling. Vid konferenserna skall genom polisledningens försorg föras

protokoll, i vilka bör särskilt redovisas från kommunrepresentanter fram­

förda synpunkter. Avskrifter av dessa protokoll bör för orientering tillstäl­

las länsstyrelsen och statens polisinspektion samt översändas till berörda

kommuner. Det bör ankomma på de i konferensen deltagande kommun­

representanterna att orientera förtroendemännen i de egna kommunerna.

Utöver skyldigheten för polischefen att anordna informations- och sam-

rådskonferenser skall dessutom föreskrivas skyldighet för honom att, jäm­

väl i övrigt och varje gång fråga om någon mera väsentlig förändring av

polisorganisationen eller polisverksamheten aktualiseras, genom kommun­

representanterna orientera kommun som beröres därav och i samband där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

71

med bereda de kommunala organen tillfälle att framlägga sina synpunkter

på de aktuella spörsmålen.

Särskilt yttrande

En av utredningens experter, landsfiskalen Waesterberg, ansluter sig

visserligen till utredningens uppfattning i fråga om de principer, som skall

ligga till grund för rikets indelning i polisdistrikt, men hävdar att det sätt,

på vilket uti'edningen tillämpat dessa principer vid den preliminära distrikts-

indelningen, i åtskilliga fall lett till att man kommit fram till distrikt med

eu personalstyrka, som ligger långt över de av utredningen angivna siff­

rorna. Detta beror i många fall på att huvudorterna i distrikten utgöres av

städer, som tillhör de större i landet. Lämpligheten av sådana distrikt —

som alltså består av de större städerna jämte betydande landsbygdsområden

långt utanför städernas förorter — finner Waesterberg anledning ifrågasätta.

Han anser att en distriktsbildning av detta slag, som i vissa avseenden kan

vara fördelaktig, också kommer att medföra betydande nackdelar. Den stora

centralortens polisiära problem kommer t. ex. med all sannolikhet att så

starkt träda i förgrunden inom distrikten att landsbygdsdelen, alla ansträng­

ningar i motsatt riktning till trots, kommer att bli lidande. När en tätort

nått en viss storlek ifrågasätter Waesterberg om icke denna ort liksom

hittills bör utgöra eget polisdistrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1962

Remissyttrandena

Polisdistriktens storlek

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till utred­

ningens uttalanden i fråga om polisdistriktens storlek. Bland dem som

helt godtagit utredningens uppfattning i denna fråga må nämnas samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings samt Göteborgs och

Bohus län, statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd, sven­

ska polisförbundet, föreningen Sveriges poliskommissarier och flertalet

kommuner. Svenska landskommunernas förbund finner det svårt att fast­

ställa några generella principer för hur distriktsindelningen skall ske.

I en del yttranden göres i viss mån andra bedömanden än utredningen

gjort i fråga om den lämpligaste storleken av personalstyrkan i ett polis­

distrikt.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskam­

rarna i Hälsingborg, Halmstad och Lund, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges juristförbund och landsfiskalen i Valla distrikt anser, att en till-

lämpning av utredningens principer leder till alltför små distrikt.

Föreningen Sveriges landsfogdar hävdar sålunda, att om inte alldeles

särskilda skäl gör det nödvändigt att skapa mindre distrikt, en personal­

styrka på omkring 35 man måste anses erforderlig för att organisera en

effektivt arbetande poliskår. Helst bör polisstyrkan bestå av omkring 50

man. Föreningen Sveriges polismästare ansluter sig i stort sett till de av

utredningen redovisade grundtankarna för distriktsindelningen men menar

ändå att de föreslagna polisdistrikten i många fall är för små för att kunna

tillgodose kravet på såväl en effektiv centraliserad polisstyrka som en till­

räcklig lokalstationerad polis. Poliskammaren i Halmstad finner det uppen­

bart, att en styrka om 20 man i arbetshänseende får anses helt otillräcklig.

Denna uppfattning redovisas också av poliskammaren i Hälsingborg, som

beträffande en polisstyrka av denna storlek framhåller följande.

Genom arbetstidsbestämmelserna (45- resp. 42-timmars vecka) har av

den styrkan schematiskt räknat vid regelbunden skiftestjänst minst 5 man

ständigt fridag. Då måste man också bortse från kompensationsledighet,

som ytterligare höjer arbetstidsbortfallet. Kvar står alltså 15 man förde­

lade på 24 timmar. Grovt räknat, om man bortser från arbetstidsförskjut-

ning, alltså 5 man per tur och åtta timmars tjänstgöring. Så tillkommer

semesterledighet för de 20 polismännen, vari dessutom ingår befäl och

jourpersonal, varför för fältarbetet kvarstår en uppenbar icke slagkraftig

styrka.

Enligt poliskammaren i Lund bör en poliskår bestå av minst 75 och i varje

fall inte mindre än 50 man. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter

om inte utredningen överbetonat nackdelarna med stora polisdistrikt. Från

kommunikationssynpunkt torde ett ökat avstånd till polischefens tjänste­

ställe i regel vara av underordnad betydelse, särskilt som utredningen tänkt

sig en omfattande delegering av polismyndighetsfunktionerna. Sveriges

juristförbiind finner att kommunikationsmedlens utveckling är ägnad att

motverka olägenheter av stora polisdistrikt. Förbundet anser för sin del, att

man genom att skapa relativt stora polisdistrikt vinner ökad elasticitet hos

organisationen, dvs. möjlighet att disponera tillräcklig personal för ak­

tuella uppgifter och att utan hjälp utifrån klara tillfälliga toppbelastningar.

I ett icke ringa antal fall bör det således vara möjligt och lämpligt att till­

skapa större distrikt än vad utredningen föreslagit. Liknande synpunkter

som de nu anförda framför landsfiskalen i Valla distrikt, som anser, att

distriktets polisstyrka bör hålla sig vid minst omkring 30 man och att det

inte behöver föreligga några betänkligheter mot att ge polisdistrikten stor

geografisk utbredning och kompensera avstånden med väl genomförd moto-

risering av polisen och hel utbyggnad av radiokommunikationerna.

Av de remissinstanser som anser, att personalstyrkan i ett polisdistrikt i

allmänhet bör vara lägre än vad utredningen förordat, må nämnas läns­

styrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges

landsfiskaler, 18 länsavdelningar av denna förening, flertalet landsfiskaler,

75 kommunalfullmäktige, 15 stadsfullmäktige och 6 kommunalförbund.

Flertalet av dessa remissinstanser håller före att antalet polismän i varje

distrikt normalt bör hålla sig omkring den nedre gräns utredningen för­

ordat. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att man, bortsett

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

73

från städer som redan har större polisstyrkor, i princip ej bör godtaga

polisdistrikt med mer än 30 befattningshavare. Undantag från denna regel

kan möjligen erfordras för polisdistrikt som kommer att utgöras av en

stad med omkringliggande landsbygd. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län bör principerna för polisdistriktsindelningen vara förhållandevis

elastiska. Det torde räcka, att man anger, att polisdistrikten lämpligen bör

uppbyggas kring en centralort och att polisstyrkan om möjligt bör uppgå

till cirka 20 man. Ett flertal faktorer, såsom den administrativa indel­

ningen i län och kommuner, folkmängd, avstånd, kommunikationer och

näringsliv måste vid indelningen tillmätas avsevärd betydelse. Även för­

eningen Sveriges landsfiskaler hävdar, att personalstyrkan i ett distrikt

bör närma sig den nedre gränsen, 20 man. Föreningen anför.

Styrelsen kan dela utredningens uppfattning att ett polisdistrikt lämp­

ligen bör ha sådan storlek, att det kan bära en personalstyrka om 20—50

man. Denna avgränsning synes ha en sådan spännvidd, att vid en distrikts-

indelning efter den av utredningen lancerade centralortsprincipen - vilken

styrelsen finner riktig — huvuddelen av landets polisdistrikt kan hållas

inom dessa gränser. Enligt vad utredningen redovisat har Polisväsendets

organisationsnämnd vid organisationsundersökningar kommit till den slut­

satsen, att en personalstyrka om minst cirka 20 man »fast personal» kan

«e en väl godtagbar organisation. Detta oaktat har utredningen uttalat, att

personalstyrkan helst bör ligga nära den övre gränsen. Styrelsen kan icke

finna, att utredningen på ett övertygande sätt motiverat denna ståndpunkt,

och anser, att man i stället bör närma sig den undre gränsen, och åberopar

som stöd därför vad experten Waesterberg i sitt till betänkandet avgivna

yttrande anfört mot bildandet av alltför stora polisdistrikt. Man kan också

konstatera, att utredningen även med utgångspunkt från ståndpunkten att

personalstyrkan bör ligga närmare 50 man, i åtskilliga fall utan bärande

skäl frångått denna ståndpunkt och onödigtvis tillskapat mycket stora

distrikt.

Länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler och de enskilda

landsfiskalerna har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som anförts av föreningen.

De kommuner, som ansett att polisdistrikten bör vara mindre än vad

utredningen föreslagit, har i allmänhet som skäl för sitt ställningstagande

framhållit att landsbygdens behov av polisiär bevakning och service inte

kommer att bli tillfredsställande tillgodosett om distrikten göres för stora.

Som regel har man från kommunernas sida inte angivit något mått på vad

man anser vara cn lämpligt avvägd personalstyrka.

Polisdistriktens anslutning till annan administrativ eller judiciell indel­

ning

Så gott som alla remissinstanserna har anslutit sig till utredningens

uppfattning att man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på

vad man genom nyindelningen önskar vinna. Man understryker vidare all-

;j*__B ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr lå-8

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

mänt utredningens uttalande att man vid den närmare avgränsningen av

de nya polisdistrikten bör undersöka i vad mån anslutning lämpligen kan

vinnas till andra indelningar.

Med hänsyn till att det även i en framtida polisorganisation kommer att

föreligga behov av samarbete mellan polisen och de kommunala myndighe­

terna anser sålunda många remissinstanser det vara ett angeläget önske­

mål att polisdistriktens gränser inte skär kommungränserna. I detta sam­

manhang framhålles att man bör avvakta den nya kommunindelningen,

innan polisdistriktens gränser fastställes. Denna uppfattning redovisas

bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län som i denna fråga bl. a. framhåller

följande.

Indelningen i polisdistrikt måste emellertid i hög grad vara beroende av

kommunindelningen. Med hänsyn till den nära samverkan som alltfort an­

ses böra råda med kommunerna och för att polisverksamheten skall kunna

utövas friktionsfritt bör kommunen alltid ingå i ett och samma polis­

distrikt. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om det över huvud låter sig

göra att företaga indelning i polisdistrikt, innan närmare klarhet vunnits

rörande en blivande kommunindelning.

Ett flertal remissinstanser har även framhållit, att polisdistriktens gränser

i möjligaste mån bör anpassas till domsagogränserna.

I några remissyttranden ifrågasättes, huruvida inte länen lämpligen bör

bilda polisdistrikt. Uttalanden härom har gjorts bl. a. av hovrätten över

Skåne och Blekinge. Andra remissinstanser menar, att länsgränserna bör

kunna genombrytas, om detta är nödvändigt för att skapa ändamålsenligt

utformade polisdistrikt. En sådan uppfattning redovisas av föreningen

Sveriges landsfiskaler och poliskamrarna i Hälsingborg och Halmstad.

Frågan om polisdistriktens anslutning till civilförsvarsområdena har

behandlats av civilförsvarsstyrelsen, poliskammaren i Karlstad och lands­

fiskalen i Bjärtrå distrikt, vilka funnit det angeläget, att dessa två verk­

samhetsområden sammanfaller med hänsyn bl. a. till att åtskilliga polis­

chefer är förordnade till civilförsvarschefer.

Utredningens preliminära indelning av landet i polisdistrikt

Med hänsyn till att utredningens preliminära indelningsförslag förut-

sättes bli föremål för översyn i annat sammanhang har remissinstanserna

i allmänhet inte funnit anledning att yttra sig över förslaget. I åtskilliga

yttranden redovisas dock synpunkter på såväl valet av stationeringsort

för de olika polisdistrikten som det sätt, på vilket utredningen i de särskilda

fallen bestämt distriktens gränser.

Ett flertal remissinstanser, däribland många av dem som anslutit sig

till utredningens principiella uppfattning om distriktens storlek, har

framhållit, att utredningen i sitt preliminära indelningsförslag delvis från­

gått sina egna principer och i många fall skapat alltför stora polisdistrikt.

Man har därvid i allmänhet hänvisat till vad som anförts i Waesterbergs

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

75

reservation. Bland de här åsyftade remissinstanserna kan nämnas ett

flertal länsstyrelser, statspolisintendenten, föreningarna Sveriges lands­

fogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges poliskommissarier, några stads-

fiskaler och ett 80-tal kommuner.

Statspolisintendenten uttalar att han ansluter sig till de allmänna nor­

mer beträffande folkmängd och personalstyrka, som utredningen utgått

från vid uppbyggandet av en ny polisdistriktsorganisation. Han anser emel­

lertid, att utredningen i sitt förslag till preliminär indelning av landet i

polisdistrikt i stor utsträckning frångått dessa normer och skapat distrikt,

som förefaller väl stora för att en smidig och effektiv ledning och samman­

hållning skall kunna åstadkommas.

Uttalanden av motsvarande innehåll förekommer även i yttrandena från

åtskilliga av de andra här nämnda remissorganen.

Poliskåreimas organisation m. m.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan

erinran utredningens förslag till tj änstebenämningar för lokala

polischefer. Några remissinstanser, däribland justitiekanslersämbetet, läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län och landsfogden i länet samt föreningen

Sveriges polismästare har dock förordat att man i möjligaste mån bibe­

håller de nuvarande benämningarna. Poliskammaren i Stockholm fram­

håller, att benämningen polismästare för polischefen i Stockholm har nära

200-årig hävd och att den icke utan starka skäl bör ändras. Överståt-

hållarämbetet menar, att om den av ålder hävdvunna titeln polismästare

anses böra bibehållas för polischefen i Stockholm, även polischeferna i

Göteborg och Malmö bör ges samma benämning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att statspolisorganisationen avvecklas och att tjänsterna

med vissa undantag fördelas på de olika polisdistrikten. I anslutning till

detta förslag framhåller svenska landskommunernas förbund, att tjänster­

nas fördelning mellan de olika polisdistrikten bör ske på grundval av stats-

polisens nuvarande arbetsuppgifter och med den målsättningen, att de

arbetskraftsresurser som motsvaras av statspolisen även efter ett förstat­

ligande av polisväsendet skall disponeras för att täcka landsbygdens behov

av polisiära insatser. Göteborgs poliskommissariesällskap förordar, att de

föreslagna specialstyrkorna göres så små som möjligt i förhållande till

vad arbetsbördan kräver, så att de inte blir »cn stat i staten». I gengäld

bör de som kommenderas dit vara verkliga specialister på sina områden.

Det ifrågasättes om de icke bör kommenderas på viss tid. Härigenom

skulle nås ett erfarenhetsutbyte, som skulle komma tjänsten till godo

såväl centralt som regionalt och lokalt.

Några remissinstanser avvisar utredningens förslag om inrättande av av­

delningar för länets behov. I detta hänseende anför Svenska polisförbundets

Kungl. Maj.ts proposition nr Vr8 år 1962

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

länskommitté i Östergötlands län att varje polisdistrikt inom länet bör till­

föras eller låta utbilda polismän i den omfattning att distriktets egen per­

sonal kan utföra mera kvalificerade utredningar med eventuellt biträde av

personal från annat polisdistrikt. Poliskammaren i Karlskrona anser, att

man inte bör »konservera» statspolisen med risk att nuvarande dualism

mellan statspolis och kommunal polis kommer att bestå. Poliskammaren

i Halmstad anser att det ej bör förekomma expertgrupper på det regionala

planet. De nuvarande statspolisstäderna kan i stället ges en sådan utform­

ning av personalstaten att dessa efter direktiv från centralorganet kan om­

besörja ifrågavarande arbetsuppgifter inom områden, som kanske i många

fall lämpligen inte bör följa några länsgränser. Centralorganet kan i varje

särskilt fall, om så skulle vara påkallat, utse erforderlig ledning. Även polis­

kamrarna i Hälsingborg och Luleå samt landsfiskalen i Gällivare distrikt

ställer sig avvisande till förslaget att inrätta för länets behov avsedda av­

delningar. Landsfogden i Norrbottens län ställer sig tveksam till förslaget

att viss befälspersonal vid behov skall ställas till polisdirektörens förfo­

gande för att planera och leda trafikövervakningen. Härom anför landsfog­

den följande.

Med den föreslagna organisationen av polisdistriktens personalkadrar sy­

nes mig detta arrangemang icke behövligt. Trafikarbetet är numera av den

vikt och betydelse att det bör ägnas fortlöpande intensiv uppmärksamhet

av lokal- och regionpolischefer samt planeras och ledas av dem personligen

eller i vad gäller den regionala instansen av den kvalificerade personal, som

finnes direkt knuten till regionchefens kansli. Det föreslagna »låneförfa-

randet» från centralkåren torde för övrigt verka förryckande och irriteran­

de på arbetet vid kåren. Även den för särskild kriminalpolisverksamhet

avsedda personalen synes åtminstone i vad gäller Norrbottens län kunna i

viss mån decentraliseras och tillföras de lokala poliskårerna. Därigenom

skulle säkerligen avsevärda tjänstemässiga fördelar vinnas och besparingar

kunna göras.

En hel del remissinstanser har uttalat betänkligheter mot utredningens

förslag till fördelning av tjänsterna inom statspolisorganisationen på po­

lisdistrikten. Hit hör statspolisintendenten, polisväsendets organisations-

nämnd, länsstgrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands lån, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges

poliskommissarier, 4 landsfiskaler och två länsavdelningar av föreningen

Sveriges landsfiskaler.

Dessa remissinstanser anser i allmänhet, att utredningens förslag inne­

bär en försvagning i första hand beträffande den trafikövervakande verk­

samheten och förordar i allmänhet, att den nuvarande statspolisorganisa-

77

tioneu ersättes med eu länspolischefen direkt underställd avdelning för

kvalificerade brottsutredningar, för trafikövervakning, för särskild polis­

verksamhet samt för rekrytering och utbildning av aspiranter.

De polisiära uppgifter som torde böra tillkomma länspolischefen att om­

besörja synes enligt föreningen Sveriges landsfogdar vara av sådan bety­

delse, att länspolischefen till sitt förfogande bör erhålla en styrka, som till

sin sammansättning och omfattning i mycket påminner om de nuvarande

statspolisavdelningarna. Föreningen anför bl. a.

Därest statspolisen, i likhet med vad utredningen anfört, i sin nuvaran­

de form skall upplösas, torde böra inrättas en för länspolischefens behov

dimensionerad avdelning med personal för t. ex. kvalificerade utredningar,

för trafikarbete och för särskild polisverksamhet samt även for personalut­

bildning Den för länet i dess helhet sålunda avsedda polisen bor sta under

länspolischefens direkta befäl och vara av tillräcklig omfattning for att läns­

polischefen för sin verksamhet icke alltför ofta skall behöva stora den

lokala organisationen.

Samma tankegångar kommer till uttryck i yttrandet från landsfogden i

Kopparbergs län som anför.

Enligt min mening bör de nuvarande statspolisavdelningarna i sin hel­

het förläggas till residensstäderna och stå till länspolischefens förfogande.

Den personal, som nu ingår i statspolisens kriminalavdelningar, kommer

i fortsättningen liksom förut att bli helt upptagen av utredningar av svara

brott, beträffande vilka det åligger landsfogden i sin egenskap av stats­

åklagare att leda förundersökning och verkställa åtal. Beträffande oid-

ningsstatspolisavdelningarna i länen så är dessa avdelningar för närvar an­

de helt sysselsatta med att fullgöra trafikövervakning, trafikundervismng i

skolorna, medverka med råd, anvisningar och propaganda avseende ti afi­

ken, ljusundersökningar, metodiskt utforskande av trafikfällor och dylikt.

Dessa synnerligen viktiga uppgifter planlägges nu av länspolischefen och

vid en omorganisation av polisväsendet beräknas länspolischefen att i ännu

högre grad än nu få ägna sig åt den operativa ledningen av trafikpolis­

verksamheten. Fördelas ordningsstatspolisen på de lokala distrikten skulle

detta för Kopparbergs läns vidkommande betyda att 29 man skulle fördelas

på 8 distrikt. Det torde icke vara svårt att föreställa sig vilken liten effekt

dessa utplottrade befattningshavare skulle få i trafikpolisarbetet. Dessa

skulle med största säkerhet gå åt för trafikutredningar och vanlig ordnings-

hållning. Det rörliga kommando, som de olika distrikten skulle stå till

tjänst med för hela länets behov, är ju avsett att tagas i bruk blott vid

vissa tillfällen. 1 ett län som Kopparbergs län skulle detta rörliga kom­

mando få tagas i bruk praktiskt taget jämt som ett komplement till lokal­

polisen i anledning av sommar- och vinterturism, fester, idrottstävlingar,

raggarbråk etc. Detta betyder bland annat att den lokala trafikövervak­

ningen, som skulle skötas av de polismän, som ingår i det rörliga komman­

dot, i stor utsträckning måste läggas ner. Vidare måste beaktas, att i den

nuvarande ordningsstatspolisen ingår en hel del specialister på olika om­

råden med viss specialutrustning. Dessa specialister och denna specialut­

rustning måste normalt anknytas till ett större område än ett polisdistrikt.

För övrigt ingår i trafikpolisverksamheten eu mängd bilar, motorcyklar

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

78

och specialutrustning, som ur ren materialvårdssynpunkt bör i största möj-

liga utsträckning omhänderhas av en länscentral. Det har vidare visat sig

att om trafikpolisarbetet skall bli effektivt måste trafikpolisgrupperna ledas

av specialiserat trafikpolisbefäl, som följer med grupperna och ständigt in­

jicerar och stimulerar. Det är icke möjligt för ett vanligt ordningspolisbe­

fäl med hänsyn till mängden av övriga arbetsuppgifter att kunna följa upp

alla de författningsbestämmelser och regler samt tekniska fakta och meto­

der, som har anknytning till detta stora verksamhetsfält. Följden blir att

trafikpolisverksamheten ute i distrikten blir av ringa effekt. Erfarenhets­

mässigt måste man i trafikpolisverksamheten göra ideliga kraftansamlingar

punktvis, för vilket behövs en beträffande både befäl och konstaplar sam­

mansvetsad, specialtrimmad kår. Enligt min mening skulle det komma att

få ytterst olyckliga följder om det icke i länen finnes en flygande kader

som motsvarar den nuvarande ordningsstatspolisen.

Statspolisintcndenten uttalar i denna fråga bl. a.

En fördelning av ordningsstatspolisens personal i enlighet med utred­

ningens förslag skulle med all säkerhet medföra att denna toges i anspråk

huvudsakligen för trafikövervakning i tätorterna eller — till förfång för

trafikövervakningsuppgifterna — för andra löpande polisuppgifter. Härtill

kommer att statsverket skulle åsamkas onödigt dryga kostnader för ut­

rustning (t. ex. bilvågar och radarhastighetsmätare m. in.), som kanske på

grund av ringa personaltillgång vid de lokala poliskårernas trafiköver-

valtningsgrupper endast kan komma till användning vid enstaka tillfällen.

Vidare bör den under länspolischefen stående polisstyrkan vara lätt till­

gänglig för medverkan i samordnade övervakningsaktioner ovanför läns-

planet enligt direktiv från den centrala myndigheten. Med utgångspunkt

från vad jag anfört torde icke heller någon uppdelning böra ske beträffande

ordningsstatspolisens ridande avdelningar. Icke minst ur beredskapssyn-

punkt är det angeläget att polisrytteriet bibehålies vid nuvarande slagkraft.

I fråga om personaldispositionen har ett stort antal remiss­

instanser understrukit utredningens uttalande att centraliseringen inte får

drivas längre än som är oundgängligen nödvändigt för att polisstyrkorna

skall få avsedd kapacitet. Man framhåller att en alltför långt driven cen­

tralisering innebär risk för att bevakningen på landsbygden kommer att

försämras. Vidare iiktas uppmärksamheten pa att möjligheterna för polis­

männen att förvärva tillfredsställande person- och lokalkännedom minskas

genom en alltför stark centralisering av polisverksamheten. I remissyttran­

dena framhålles också att allmänhetens behov av polisiär service inte kan

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, om centraliseringen drives för långt.

Flera remissinstanser har i detta sammanhang framhållit vikten av att

arbetsgrupperna inte underdimensioneras samt utvecklat sina synpunkter

på frågan i vilken omfattning personalen skall centraliseras.

Svenska landskommunernas förbund understryker, att man vid förstat­

ligandet bör sikta på en lokal polisorganisation, som fortfarande innebär

en ganska stark decentralisering av polispersonalen till större och mindre

understationer, samt att systemet med kvarterspolis bör i avsevärd om­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

79

fattning prövas på landsbygden. Det är enligt förbundets mening vidare

angeläget, att polischeferna instruktionsvägen eller på annat sätt ålägges

att i samma grad tillgodose de polisiära servicebehoven beträffande alla

delar av polisdistriktet. Föreningen Sveriges landsfogdar finner det ange­

läget, att garantier skapas för att polisarbetet i områden utanför central­

orten icke blir eftersatt till förmån för centralorten, och landsfogden i Ös­

tergötlands län framhåller betydelsen av att arbetsgrupperna inte är under-

dimensionerade samt att de förestås av kvalificerat befäl. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anför.

Länsstyrelsen kan biträda utredningens tanke, att poliskåren i ett polis­

distrikt skall utgöras av en huvudstyrka förlagd å distriktets centralort

samt arbetsgrupper ute i polisdistriktets perifera delar. Frågan om graden

av centralisering torde emellertid icke böra fixeras efter någon viss i för­

väg bestämd mall. I ett tätt befolkat distrikt med liten areal bör man söka

uppnå en förhållandevis kraftig centralisering, medan i polisdistrikt med

långa avstånd och kanske många gånger besvärliga kommunikationer gra­

den av centralisering måste bli mindre. Det är bär viktigt att man tänker

på allmänhetens trygghet och bekvämlighet, som torde komma att minskas

i betänklig grad, särskilt på landsbygden, om centraliseringen drives för

långt. Det är även nödvändigt, att man befrämjar polisens lokal- och per­

sonkännedom. Det av utredningen angivna systemet med s. k. kvarters­

polis knuten till särskilda ansvarsområden torde vara ägnat att bidraga

härtill och har av länsstyrelsen i annat sammanhang tillstyrkts.

Enligt landsfiskalen i Tanums distrikt kan omorganisationen tänkas leda

till ökad effektivitet i polisarbetet endast under förutsättning att arbets­

grupperna få tillräcklig numerär för att självständigt handha de normalt

förekommande arbetsuppgifterna inom området. Arbetsgrupperna skall en­

ligt Skaraborgs läns polisförening ha resurser för lokal övervakning av ord­

ning och tillräcklig beredskap för utryckning och ingripanden i första hand

vid plötsligt inträffade behov. Enklare utredningsverksamhet bör utfö­

ras av personal med stationering pa lokal ort. Pa sadant sätt undvikes tids­

ödande långa och dyrbara resor och polismaktens goda kontakter med all­

mänheten bibehålies. Länsstyrelsen i Värmlands län hävdar, att man till

centralorten i princip endast bör förlägga kriminalpolis och teknisk personal

ävensom personal för ordningshållning å centralorten samt för trafiköver­

vakning och trafikundervisning. Till centralorten bör inte förläggas perso­

nal, som avses skola användas för utredningar och daglig ordningshållning

på platser utanför centralorten. Inte heller poliskammaren i Karlstad tror

att ökad mobilitet inom centralortens huvudstyrka helt kan ersätta de lo­

kala arbetsgruppernas permanenta stödjepunkter. Poliskammaren i Örebro

uttalar angående behovet av en centraliserad poliskår.

Inom nuvarande organisation har behovet av en samlad eller gemensam

insats normalt varit synnerligen litet. I de nya stordistrikten med sin egen

stora polisstyrka torde behovet bli ännu mindre. Vid något enstaka tillfälle

kan samlad insats erfordras av större omfattning. Erfarenheten visar, att om­

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

80

ständigheterna vid sådana tillfällen äro väl kända och att god tid normalt

står till förfogande för organiserandet av sådan insats. Övriga frågor ha

hittills kunnat lösas. Frågan om t. ex. samordnad trafikövervakning har

mycket enkelt ordnats på ett tillräckligt fullgott sätt genom de samord-

ningspromemorior, som statspolisintendenten i ärendet utfärdat. Alla dessa

och liknande insatser torde för övrigt i den nya organisationen väl kunna

tillgodoses genom de i förslaget upptagna rörliga kommandona och trafik-

övervakningsgrupperna. Någon annan beredskapsreserv för normalt före­

kommande behov torde inte vara erforderlig. Vid de speciella tillfällen, då

verkligt stora insatser erfordras, är dessa vanligtvis av den storleksordning,

att planläggning och i vissa fall ledning därav bör ankomma på den centrala

instansen.

Landsfiskalen i Lima distrikt förordar en modifierad centralisering med

relativt starka arbetsgrupper i de till ytvidden stora distriktens Ytterom­

råden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att man måste lägga stor vikt

vid att arbetsgrupperna utrustas med polisbefäl, i de största tätorterna

utanför centralorten i kommissariegrad, och sådan personaluppsättning

i övrigt att ständig jourtjänst kan upprätthållas. Även landsfiskalen i Njur-

unda distrikt understryker vikten av att arbetsgrupperna göres så stora,

att jourtjänst kan anordnas. Härom anföres i yttrandet.

Arbetsgrupperna på i vart fall de större orterna ute i distrikten böra som

regel vara så pass stora, att jourtjänst kan organiseras. Detta är absolut

behövligt, om snabba ingripanden skola kunna ske vid akuta händelser.

Jag tänker härvid närmast på nödvändigheten av snabb polisinsats vid tra­

fikolyckor, rattfylleri, misshandel, hemfridsbrott o. dyl., då alltför lång tid

skulle åtgå för insats av personal från huvudstyrkan. ------------- Av denna

anledning synes det mig även tveksamt, huruvida det kan anses effektivt,

att generellt överlåta trafikutredningar på huvudstyrkans personal. I reali­

teten skulle detta innebära, att personal ur arbetsgrupp på ex. en kolli-

sionsplats utför det för hela utredningen viktigaste arbetet nämligen foto­

grafering,^ mätning och skissritning för att sedan överlåta förhörsulred-

ningen på personal ur huvudstyrkan, som ej genom arbete på platsen

omedelbart efter olyckan är insatt i händelseförloppet.

b öreningen Sveriges landsfogdar, 2 landsfogdar, föreningen Sveriges

landsfiskaler, 9 länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, ett

flertal landsfiskaler, länsstyrelsen i Kalmar län och poliskammaren i Luleå

har uttalat stark tveksamhet beträffande värdet av enmansposteringar.

I i emissyttrandena framhålles, att systemet med ensamstationerade polis­

män från trivselsynpunkt är en mindre lyckad anordning. Man erinrar om

att en ensam polisman inte alltid kan bemästra de kritiska situationer, då

ett kraftfullt ingripande är påkallat. I detta sammanhang framhålles, att

ensamstationeringen inte kan jämföras med kvarterspolisverksamheten.

Kvarterspolisen har som regel möjlighet att tillkalla snabb förstärkning.

Fn sådan möjlighet står sällan till buds för en ensam polisman på lands­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

81

bygden. Svårigheten att ge polismannen full sysselsättning är ytterligare

ett skäl, som åberopas mot ensamstationeringen.

Flera remissinstanser anser att graden av styrkekoncentration bör be­

stämmas av länsstyrelsen. Denna uppfattning redovisas bl. a. av länssty­

relsen i Norrbottens lån. Poliskammaren i Hälsingborg anser att polisin­

spektionen i samråd med länsstyrelsen och efter hörande av polischeferna

bör bestämma grundorganisationen. I samma ordning bör denna organisa­

tion kunna ändras.

Sveriges juristförbund betonar vikten av att i polisdistrikt om minst

60 000 å 70 000 invånare inrättas särskilda souschefstjänster (polisinten­

denter). Sådana tjänster finns för närvarande inrättade i t. ex. Örebro

(75 000) och Linköping (65 000). Dessa tjänster kommer då även att bli

naturliga rekryteringstjänster.

Utredningens förslag att poliskårerna skall organiseras med beaktande

av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet

och utredningsverksamhet har i allmänhet godtagits vid re­

missbehandlingen. Ordningspolisintendenten i Göteborg anser en av betän­

kandets större förtjänster vara förslaget att de gränser som finns mellan

kriminalpolisavdelning och ordningspolisavdelning utjämnas. Dessa grän­

ser är ofta icke betingade av verkliga behov utan är av fackföreningsmässig

art. Genomförandet av förslaget måste enligt stads fiskalens i Kristinehamn

mening få mycket stor arbetsorganisatorisk och löneteknisk betydelse. En­

hetliga titlar och lönegradsplaceringar skulle göra det möjligt att på ett helt

annat sätt än f. n. placera rätt man på rätt plats. Nuvarande motsättning

mellan olika personalkategorier skulle även försvinna.

En kritisk inställning till förslaget redovisas av överståthållarämbetet,

stats polisintendenten, poliskamrarna i Stockholm, Hälsingborg och Halm­

stad, polischefen i Göteborg, stadsfiskeden i Lidköping, föreningen Sveriges

poliskommissarier, Göteborgs poliskommissariesällskap och Stockholms

kriminalpolisförening.

Stats polisintendenten anser inte utredningens motivering för förslaget

hållbar. I den mån spänningsförhållanden föreligger mellan ordnings- och

kriminalavdelningar kan dessa förhållanden icke avlägsnas enbart genom

att införa nya begrepp. I stället bär polisverksamhetsutredningens förslag

till avhjälpande av det bristande samarbetet först prövas, innan en bos all­

mänheten väl förankrad och internationellt erkänd terminologi slopas. Po­

liskammaren i Hälsingborg anför i sitt avstyrkande yttrande.

Enligt poliskammarens mening kan man emellertid organisera eu kår

efter de nämnda grundelementen även med nuvarande uppdelning, om man

blott bedömer tjänstekvoteringen rätt efter ärendenas halt och vikt. Därtill

kommer att redan inom en medelstor kår bevaknings- och utredningsarbete

icke kan------------ - renodlas utan att organisationen blir osmidig, byråkra­

tisk och dyr, eftersom man bl. a. endast kan ha eu begränsad styrka i jour

för utredning på obekväm arbetstid. Utredningens förslag är därför icke

någon praktisk lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

82

Kungt. Maj:ts proposition nr 148 är 1962

Föreningen Sveriges poliskommissarier anser, att förslaget om indelning

i nya grnndelement bör skjutas åt sidan och möjligen upptagas i framti­

den, sedan de av polisverksamhetsutredningen anvisade utvägarna för sam­

arbetet inom polisväsendet prövats — och då endast under förutsättning att

dessa ej befunnits hållbara. Föreningen anför i detta hänseende följande.

Vi kunna icke ingå på ett sakligt bedömande av hur en organisation med

de nya grundelementen skulle komma att fungera. För att få ett underlag

för bedömande måste praktiska prov verkställas under en längre tid, men

redan nu anse vi oss våga uttala, att en uppdelning på de två grundelemen­

ten icke är hållbar. Redan yttre spaning måste ofta kombineras med utred­

ningsarbete. De sociala arbetsuppgifterna utgöra likaså en kombination av

element, som äro hänförliga till båda sidorna. Så är det också med trafik­

övervakningen. Med största säkerhet skulle dessutom personalen vid utred­

ningsavdelningen påfordra tillämpning av likalönsprinciper, oavsett vilken

utbildning individen erhållit och oavsett den kompetens arbetsuppgiften

kräver.

Föreningen framhåller även att benämningarna kriminalpolis och ord­

ningspolis fått förankring hos allmänheten och att begreppen har inter­

nationell klang.

Göteborgs poliskommissariesällskap anser, att den bär berörda frågan

icke är av principiell betydelse för frågan om polisväsendets förstatligande.

Poliskammaren i Borås har inte någon erinran mot förslaget men anser

att uppdelningen inte bör göras så strikt som föreslås. Poliskammaren

förutsätter att trafikövervakningsgruppen även skall kunna förbereda tra­

fikföreskrifter och finner det därför lämpligt att trafikutredarna överföres

till trafikövervakningsgruppen, vilken måste ha ett intimt samarbete med

dessa. Likaledes bedömer poliskammaren det nödvändigt att spaningsgrup-

pen tillhör utredningsverksamheten. Spanarnas tjänst förutsätter ett ytterst

nära samarbete med brottsutredare och det erfordras att de har en ytterst

noggrann kännedom om alla brott. Härjämte fordras en noggrann per-

sonkännedom varjämte de skall ha möjlighet att själva kunna göra erfor­

derliga utredningar, kunna deltaga i brottsplatsundersökningar och i annat

för deras verksamhet erforderligt arbete. Förlägges denna verksamhet till

yttre verksamheten torde för övrigt ett med hänsyn till befordringar, kur­

ser m. in. olyckligt utbyte av spanarna ske till men för hela verksamheten,

och hela kontakten med brottsutredarna och med arbetsfältet förloras.

Landsfiskalen i Mölndals distrikt accepterar förslaget endast under förut­

sättning att utredningsverksamheten uppdelas i två från varandra klart

skilda avdelningar eller sektioner, nämligen eu för utredningstjänst i all­

mänhet och en för kriminalpolisverksamhet.

Utredningens förslag att poliskammarbegreppet avskaf­

fas har föranlett invändningar endast från poliskamrarna i Stockholm,

Malmö och Örebro samt från föreningen Sveriges polismästare.

Poliskammaren i Stockholm erinrar om att i olika författningar special­

definitioner förekommer av begreppet polismyndighet, varigenom besluts-

83

befogenhet i vissa administrativa ärenden förbehålles visst lokalt polisorgan.

Enligt 61 § vägtrafikförordningen är exempelvis befogenhet att utfärda

lokala trafikföreskrifter tillagd i stad med poliskammare denna och i annan

stad magistrat eller kommunalborgmästare medan för landet i övrigt läns­

styrelserna utfärdar föreskrifterna. Därest magistraterna och kommunal­

borgmästarna avskaffas, torde behovet att för beslutsbefogenhet i admini­

strativa ärenden kunna skilj a mellan olika lokala polisorgan bli än större. Detta

behov kan tillgodoses genom att begreppet poliskammare behålles i sådana

polisdistrikt, där ledningsorganet är särskilt kvalificerat. Begreppet polis­

kammare har jämväl mer opersonlig karaktär än begreppet polischef, vilket

kan vara till fördel i psykologiskt avseende vid utövande av beslutsbefogen­

het i administrativa ärenden.

Begreppet poliskammare bör enligt poliskammnren i Malmö av praktiska

skäl behållas i de fall, då beslutanderätten inom polismyndigheten regel­

mässigt utövas var för sig av mer än en befattningshavare. Poliskammaren

i Örebro anser utredningens förslag motiverat i de fall, då polisledningen

består av en befattningshavare, men ifrågasätter, om icke polisledningen

normalt kommer att bestå av flera än en befattningshavare i de föreslagna

polischefsdistrikten. Poliskaimnarbegreppet bör då såsom en sammanhål­

lande benämning på polisledningen mycket väl kunna komma ifråga jäm­

väl i fortsättningen. Föreningen Sveriges polismästare anser, att begreppet

representerar en tillgång, som man icke i oträngt mål bör avhända sig. Or­

det poliskammare ger på ett tilltalande sätt uttryck åt den polischefen till­

kommande beslutanderätten på det administrativa området och får anses

sakligt berättigat åtminstone i sådana polisdistrikt där förhållandena givit

anledning till en mera utvecklad ledningsorganisation.

Förslaget till ändrad lydelse av polismyndighetslagen

tillstyrkcs eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remiss­

instanser. Svenska landskommunernas förbund framhåller sålunda, att de­

legation i rätt betydande omfattning bör komma till stånd, om allmänheten

Irots de stora polisdistrikten skall kunna få en rimlig polisiär service.

Ett flertal remissinstanser utgår från att delegation av polismyndighets-

u ppgi f t er sker med återhållsamhet. Man fäster i detta sammanhang upp­

märksamheten på ärendenas betydelse för den enskilde och på risken för

ojämnhet i rättstillämpningen. Denna uppfattning redovisas av länsavdel­

ningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler i Stockholms, Uppsala, Malmö­

hus, Göteborgs och Dohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Väs­

terbottens län, ett flertal landsfiskaler, landsfogden i Gävleborgs län och po­

liskammaren i Luleå. Förstnämnda länsavdelning menar, att polispersonalen

har varken den utbildning eller den erfarenhet, som erfordras för handlägg­

ning av flertalet polismyndighetsärenden.

Förslaget avstyrkes endast av Skaraborgs läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, som hävdar att någon delegation i praktiken icke är

lämplig eller möjlig. Såsom polismyndighet har polischefen att handlägga ett

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

84

mycket stort antal tillståndsärenden av skilda slag. Dessa ärenden berör ofla

för den enskilde viktiga angelägenheter. Med hänsyn härtill och till vikten

av enhetlig bedömning kan det icke vara riktigt att lägga sådana ärendens

avgörande i underlydande polisbefäls hand, menar avdelningen. Svenska

polisförbundet anser, att besluts- och andra befogenheter bör knytas till

viss tjänst och icke till viss tjänsteinnehavare samt liksom arbetsuppgifter

och ansvarsområde angivas i organisationsbeskrivningen för tjänsten.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke redan den gällande lydelsen

av lagen är tillräcklig för att ernå det av polisutredningen uppställda önske­

målet. Ämbetet anför.

Möjligen skulle det finnas behov för Kungl. Maj :t att kunna överlåta dele­

gationsrätten å länsstyrelse, men det synes osäkert, om detta är erforderligt.

I samband med fastställande av indelningen i polischefsdistrikt torde Kungl.

Maj :t nämligen ha anledning besluta om delegering av beslutanderätten å

kvalificerat polisbefäl i de i särskilda orter stationerade arbetsgrupperna,

därvid det väl icke torde vara uteslutet för Kungl. Maj :t att bemyndiga läns­

styrelsen vidtaga den jämkning länsstyrelsen kan finna förändrade förhål­

landen påkalla beträffande den som enligt delegationen har att besluta. I sak­

ligt hänseende torde böra framhållas, att det med hänsyn till beskaffenheten

av vissa ärenden vill förefalla, som om delegationen i princip borde beslutas

av Kungl. Maj :t och således icke överlåtas å länsstyrelserna.

Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens uttalande om

angelägenheten av en god kontakt mellan den lokala polis­

organisationen och kommunerna.

Det övervägande antalet remissinstanser — däribland flertalet länssty­

relser, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, nästan

samtliga kommuner samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges po­

lismästare och Sveriges landsfiskaler — tillstyrker eller lämnar utan erin­

ran vad utredningen anfört om det sätt, på vilket kontakten med kommu­

nerna bör anordnas.

Ett antal remissinstanser föreslår dock en klarare och fastare anordning

för lekmannainflytandet i den lokala polisorganisationen. Detta krav fram-

föres av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Hallands samt

Göteborgs och Bohus län, polismästaren i Eskilstuna, poliskammaren i

Malmö, stadsfiskalen i Lidköping, överexekutorn i Söderhamn, 19 stadsfull­

mäktige och 15 kommunalfullmäktige. Dessa remissinstanser anser i all­

mänhet, att utredningens förslag inte ger tillfredsställande garantier för

ett verkligt inflytande från kommunernas sida. Många hävdar, att ett fast

kontaktorgan bör tillskapas, och anser, att vägnämnder och civilförsvars-

nämnder lämpligen kan tjäna som förebild för ett kontaktorgan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betvivlar att de av utredningen

föreslagna kontaktkonferenserna kommer att ge polisväsendet någon mot­

svarighet till den nuvarande lokala och kommunala förankringen. Enligt

länsstyrelsens uppfattning bör man för att söka tillvarataga det intresse för

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

85

polisfrågorna, som torde finnas på kommunalt håll, bilda en polisnämnd för

varje polisdistrikt bestående av ett antal representanter för de i polisdi­

striktet ingående kommunerna. Polisnämnden bör erhålla till uppgift att

verka för att polisfrågorna inom nämndens område tillgodoses på bästa sätt.

Polisnämnden bör hållas informerad av polischefen om alla viktiga frågor

inom polisdistriktet samt bör äga rätt att avge yttranden, bl. a. i tjänste-

tillsättningsärenden, och göra framställningar till polischefen och länssty­

relsen.

Flera av de nyss angivna remissinstanserna har ansett det vara en svag­

het i utredningens förslag att kommun inte skall äga rätt att påkalla sam­

manträde med polischefen.

Vissa remissinstanser, som i princip anslutit sig till utredningens förslag,

har i sina yttranden redovisat synpunkter och önskemål i anslutning till

förslaget. Enligt svenska stadsförbundet är det svårt att överblicka det

praktiska utfallet av utredningens förslag. Med hänsyn härtill bör en änd­

ring ske, därest erfarenheterna skulle visa att den planerade samrådsformen

endast skulle bli en tom gest utan möjlighet för kommunerna att utöva

något inflytande på det lokala polisväsendets utformning. Svenska polisför­

bundet önskar, att man till de föreslagna informations- och samrådskonfe-

renserna kallar de samrådsombud, som polischefen har att överlägga med i

frågor rörande arbetsförhållanden in. in. Denna mening har även Skaraborgs

läns polisförening. Länsstyrelsen i Värmlands län samt landsfogdarna i

Stockholms, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Gävleborgs och Norr­

bottens län anser, att länspolischefen bör vara ledare vid samrådskonferen-

serna.

Justitiekansler sämbetet framhåller, att det måhända bör stadgas skyl­

dighet för polischefen att exempelvis en gång i början av varje kvartal —

frånsett det kvartal då nyssberörda konferens skall äga rum — höra sig

för hos de utsedda representanterna om det finnes någon önskan om en

allmän konferens och vad denna i så fall bör avhandla. De kommunala

representanterna bör enligt polisnämnden i Uppsala äga rätt att påkalla kon­

ferens med polischefen. Denna uppfattning redovisas även av stadsfullmäk­

tige i Gävle.

Kommunalfullmäktige i Löberöds kommun finner det inte tillfredsstäl­

lande att synpunkter som kommunrepresentanter framför vid informations-

och samrådskonferens enbart skall tagas till protokollet. I vilken mån

dessa synpunkter sedermera beaktas bör skriftligen redovisas för kommu­

nerna. Avstyrkes de av kommunrepresentanterna framförda synpunkterna

bör detta motiveras.

Flera remissinstanser, hl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, stadsfullmäk­

tige i Gävle och Sandviken samt kommunalfullmäktige i Älvsbyns köping

och Jokkmokks kommun anser att konferenser bör hållas oftare än en gång

om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

86

Länsstyrelserna i Västmanlands, Älvsborgs, Gotlands och Kronobergs län,

kommunalfullmäktige i Sparreholm, poliskammaren i Karlstad samt polis­

nämnden och stadsfiskalen i Karlstad anser, att samverkan och information

inte bör bindas i så reglerade former som utredningen förordat.

Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker sålunda förslaget om obligatoriska

konferenser med särskilt för detta ändamål utsedda kommunrepresentan­

ter. I stället bör föreskrivas åläggande för polischefen att på framställning av

drätselkammare eller kommunalnämnd hålla dylika konferenser, såsom eu

engångsföreteelse eller kontinuerligt alltefter kommunens önskan. Till lätt­

nad för båda parter skulle därigenom informationen och samrådet begrän­

sas till de fall, i vilka ett kommunalt intresse funnes, varjämte värdet härav

för polischefen skulle ökas genom att på kommunens sida deltoge dess le­

dande förtroendemän. Skulle polischefen finna anledning att överlägga med

en kommun i polisiära frågor, bör man kunna taga för givet att kommunen,

även om någon föreskrift därom ej finnes, ställer sig tillmötesgående här­

till. Polisnämnden i Kristianstad anser systemet med konferenser vara tung­

rott. Samma fördelar torde kunna vinnas genom att polischefen exempelvis

skriftligen delger kommun viktigare förslag om förändringar i organisatio­

nen samt att muntlig konferens endast hålles på särskild begäran av kom­

mun eller polischef. En instruktionsföreskrift för polischefen att hålla kon­

takt med kommunerna finner poliskammaren i Karlskrona vara tillräckligt.

Även poliskamrarna i Hälsingborg och Lund, polisnämnden i Lund, stads­

fiskalen i Skövde och landsfiskalen i Bjärtrå distrikt ifrågasätter om det

över huvud taget behövs några särskilda åtgärder för att få till stånd en god

kontakt mellan polisen och kommunerna. Förstnämnda poliskammare an­

för bl. a.

Vad kommunerna — -------- även i framtiden komma att ha intresse av är

ett behörigt polisskydd. Ett kontaktorgan på det lokala planet kan härutin-

nan framföra värdefulla synpunkter och berättigade önskemål. Inom vissa

poliskammarstäder finnes nu en s. k. trafiknämnd av rådgivande natur, i

denna stad anknuten till gatuförvaltningen. Många av denna nämnds upp­

slag och önskningar äro i trafikavseende av den art att de skola avgöras av

poliskammaren. Om man tager denna nämnd som förebild, skulle man

kunna tillskapa en polis- och trafiknämnd med uppgift att inkomma med

önskemål i här berörda frågor. I de olika kommunerna kunde uppgiften till­

läggas annan redan befintlig nämnd, där orten icke är så stor att en särskild

nämnd är önskvärd. De till polischefen inkomna yrkandena och förslagen

skulle denne därefter ha att pröva i vanlig ordning. Han skulle även vara

berättigad att närvara vid sammanträdena efter erhållen kallelse. Emeller­

tid torde väl kommunerna i våra dagar ha så stora möjligheter att hävda

sina intressen även på detta område, att det torde vara ytterst tveksamt om

särskilda organ eller sammankomster äro nödvändiga.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar att en rådgivande nämnd

tillskapas.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

S7

B. Den regionala organisationen

Utredningen

Enligt utredningens mening bör det även efter ett förstatligande av polis­

väsendet tillkomma länsstyrelsen att såsom högsta polismyndighet i länet

ha ansvaret för och ledningen av dess polisväsende samt ytterst övervaka,

att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålles inom länet. Därest

man sålunda utgår från att tyngdpunkten i polisorganisationen ovanför det

lokala planet bör förläggas till länsplanet bör ett blivande centralorgan så­

vitt avser beslutanderätten anförtros allenast vissa begränsade uppgifter

och befogenheter samt i övrigt och främst då i frågor rörande polisväsendets

organisatoriska och administrativa standard närmast fungera som ett sam­

ordnande, utredande och rådgivande organ. Under normala förhållanden

blir följaktligen den högsta ledningen av polisverksamheten i princip för­

lagd till länsstyrelserna (i Stockholm till överståthållarämbetet).

Länsstyrelsen (överståthållarämbetet) skall enligt utredningen tillse atl

polisväsendet är tillfredsställande ordnat inom dess kompetensområde, så­

väl i fråga om personal- och arbetsorganisation som vad angår polisens

utrustning och lokaler. Vid utövandet av sin ämbetsbefattning avseende

polisväsendet skall länsstyrelse biträdas av länspolischefen. Denne föreslås

skola erhålla tjänstebenäinningen polisdirektör eller — om han kommer att

syssla med såväl länspolischefs- som statsåklagargöromål — polisdirektör,

tillika statsåklagare. Polisdirektören skall i sin egenskap av länspolischef

och efter förebild av vad som f. n. gäller för vägdirektör knytas såsom före­

dragande till länsstyrelsen. Han erhåller härigenom en viss förankring i

länsstyrelsen men blir lika litet som vägdirektören en länsstyrelse^ änste-

man utan behåller i princip sin nuvarande fristående ställning.

Utredningen har inte ansett det erforderligt att i sitt principbetänkande

intaga en fullständig förteckning över de ärenden, som bör handläggas på

länsplanet, dvs. inom länsstyrelsen eller vid länspolischefens kansli eller

att föreslå en fördelning av dem mellan länsstyrelsen och länspolischefen.

Ärenden av denna natur är enligt utredningen exempelvis sådana som avser

verksamhetsfrågor, som antingen berör mer än ett polisdistrikt eller kräver

likformig behandling inom hela länet, utbildnings- och personalvårdsfrågor

av liknande karaktär, frågor som berör lokaler och utrustning ävensom vissa

kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor.

Inom i princip varje länsstyrelse bör enligt utredningen, i den mån så

icke redan skett, vid landskansliet inrättas en arbetsdetalj för polisvä­

sendet med en länsstyrelsetjänsteman i mellangrad såsom föreståndare och

föredragande i de ärenden, vilkas handläggning skall ankomma på läns­

styrelsen. Vid länspolischefens kansli bör såsom biträde anställas en admi­

nistrativ kraft med lämpliga kvalifikationer, exempelvis sådana som nu er­

fordras för anställning inom landsfiskalskarriären. På en dylik befattnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

88

havare bör ankomma att bereda samtliga ärenden rörande organisationen

och ledningen av länets polisväsende, personal- och kostnadsstater, tjänste­

tillsättningar etc. samt personalärenden i övrigt, däri inbegripet planering

av tjänstgöringen för all reservpersonal, eller med andra ord sådana ären­

den, vilka förutsättes skola föredragas av länspolischefen i länsstyrelsen

eller av denne avgöras självständigt. Genom ändringar i polislagstiftningen

bör länspolischefen i sin inspekterande och allmänt samordnande verksam­

het och med avseende å den operativa ledningen av polisverksamheten till­

läggas en mera vidsträckt handlings- och beslutanderätt än vad som f. n.

tillkommer landsfogde, hland annat vad angår disposition av polispersonal

över polisdistriktsgränserna. Länspolischefen förutsättes sålunda i högre

grad än nu vanligen är fallet få möjlighet att ta initiativ, att dirigera och att

meddela anvisningar och råd främst i operativt men även i viss män i orga­

nisatoriskt och administrativt hänseende.

Utredningen påpekar att de principiella synpunkter beträffande läns-

polischefsorganisationen som utredningen sålunda redovisat självfallet ej

äger giltighet i fråga om Stockholms stad. I denna stad kommer polis­

mästaren att fylla jämväl den funktion som i länen tillkommer länspolis­

chef.

Avvikelser från normalorganisationen måste enligt utredningen göras

också i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Gotlands län.

Det kan sålunda enligt utredningen knappast anses rimligt, att polischefen

i Göteborgs polisdistrikt, som för att fullgöra sin huvuduppgift kontinuer­

ligt måste få disponera en underställd polismansstyrka utgörande nästan

90 % av länets samlade polismansstyrka, underställes länspolischefen. En

sådan ordning skulle innebära en onödig arbetsomgång och med all säker­

het leda till kompetenskonflikter. Vad nu sagts torde även komma att gälla,

därest polisväsendet i Malmö polisdistrikt, vars polisstyrka skulle komma

att omfatta något mer än 50 % av länets samlade polisstyrka, skulle inord­

nas under länspolischefens verksamhetsområde. Utredningen föreslår där­

för att polisväsendet i Göteborgs och Malmö polisdistrikt undantages från

länspolischefens i Göteborgs och Bohus respektive Malmöhus län verksam­

hetsområde.

Eftersom Gotland enligt utredningens mening bör utgöra ett polis­

distrikt, kommer i Gotlands län att finnas endast en polischef, som bör vara

stationerad i Visby. Något behov av länspolischef i egentlig mening torde

enligt utredningens uppfattning inte komma att föreligga i länet. Då läns­

styrelsen emellertid i vissa fall torde ha behov av sakkunnigt biträde vid

handläggningen av ärenden berörande länets polisväsende synes i arbets­

ordning eller på annat sätt böra uppdragas åt polischefen i Visby polis­

distrikt att i länsstyrelsen vara föredragande i vissa ärenden beträffande

hans verksamhetsområde.

Frågan om lekmannainflytande inom den regionala polisorganisationen

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

89

bör enligt utredningens mening behandlas i samband med det vidare spörs­

målet om införande över huvud taget av lekmannaelement i länsstyrel­

serna. Utredningen inskränker sig därför till att hänvisa till direktiven för

länsförvaltningsutredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Remissyttrandena

Länsstyrelsens ställning i organisationen

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till utredningens mening att

den högsta polisledningen i länet under normala förhållanden i

princip bör vara förlagd till länsstyrelsen.

Utredningens uttalanden rörande arbetsuppgifterna på läns-

planet och deras fördelning mellan länsstyrelsen och länspolis­

chefen vinner i allmänhet anslutning från remissorganen.

De remissmyndigheter som tagit upp dessa frågor till närmare behand­

ling har främst uppehållit sig vid arbetsfördelningen. Härvid har justitie-

kanslersämbetet funnit det naturligt att tyngdpunkten på länsplanet skall

ligga hos länspolischefen men att länsstyrelsen bör ha rätt att särskilt i or­

ganisatoriskt och administrativt hänseende ge direktiv åt länspolischefen.

Liknande tankegångar går igen i flera yttranden. Så menar t. ex. länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län att ärendena rörande polisdistriktsindelningen,

organisationen och ledningen av länets polisväsende, personal- och kosl-

nadsstater, tjänstetillsättningar och liknande mera viktiga ärenden bör

handläggas av länsstyrelsen, medan länspolischefen bör handha sådana

ärenden, som mera direkt gäller verkställighet och den operativa ledningen

av polisverksamheten. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör frågor om

att rekvirera förstärkning till länets poliskår eller att medgiva att en del av

polisstyrkan för viss tid tillätes tjänstgöra utom länet avgöras av länssty­

relsen, som i princip skall utöva beslutanderätten i alla ärenden av bety­

delse, som inte berör den rent taktiska ledningen. Ärenden rörande ledningen

av polisorganisationen i ett län får nämligen anses vara av den natur och

betydelse, att de skall avgöras av ett kollegialt verk.

Poliskamniaren i Stockholm menar, att ärenden av övervägande admi­

nistrativ natur skall tilläggas länsstyrelsen, medan de operativa lednings­

uppgifterna i största möjliga utsträckning hör hänföras till länspolische­

fen. Samma uppfattning redovisas av poliskammaren i Borås.

Överståthållarämbetet önskar, att befogenhetsfördelningen mellan över-

ståthållarämbetet och polischefen i Stockholm ägnas särskild uppmärk­

samhet. Landsfogden i Uppsala län finner det angeläget, att man vid för­

delningen av uppgifter mellan länsstyrelsen och länspolischefen tillser, att

länspolischefens eventuella föredragningsskyldighet begränsas så långt det

är möjligt. När det gäller förordnande av ordinarie polispersonal i konsta-

pelsgraden skulle för beredande av lättnad i länsstyrelsens arbete och und-

90

\ikande av dubbelarbete den ordningen kunna införas, att utnämningsrätten

tillkom länspolischefen, vilkens beslut sedan endast skulle få överklagas

hos länsstyrelsen. Även landsfogden i Södermanlands län ifrågasätter, huru­

vida inte länspolischefen bör tillerkännas utnämningsrätt beträffande po­

lismän i de lägre graderna. Under alla förhållanden synes länspolischefen

böra anförtros rätt att utnämna kontorspersonalen på sitt kansli. Länssty­

relsen i Jönköpings lön erinrar om att den kamerala verksamheten inte

närmare behandlats av utredningen. Två lösningar kan tänkas, antingen

centralisering av verksamheten till länsstyrelsen eller decentralisering till

polisdistrikten. Det finns goda skäl för båda alternativen och en noggrann

undersökning av problemet torde krävas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

anser att utbetalningar av lön bör ske av länsstyrelsen och icke av de lokala

myndigheterna. Landsfogden i Jämtlands län förordar, att länspolischefen

lillägges befogenhet enligt 29 § länsstyrelseinstruktionen att i största möj­

liga utsträckning besluta å länsstyrelsens vägnar i de ärenden, som inte skall

avgöras efter föredragning inför landshövdingen.

I ett antal yttranden hävdas, att det i en ny polisorganisation inte kommer

att finnas något behov av länspolischef eller att dennes arbets­

uppgifter i vart fall kommer att bli starkt begränsade. Såsom skäl för sådana

uttalanden anföres huvudsakligen att polisdistrikten kommer att bli avse­

värt större än nu och alt behovet av samordnande verksamhet därför kan

förutsättas bli betydligt mindre framträdande än vad som nu är fallet, att

såsom polischefer i de stora distrikten kommer att utväljas högt kvalifi­

cerade polistjänstemän och att det till det centrala polisorganet måste

komma att överföras åtskilliga av de arbetsuppgifter, som f. n. åligger lands-

togdarna. Uttalanden av detta innehåll återfinnes i yttrandena från hov­

rätten över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten, poliskamrarna i

Norrköping, Hälsingborg, Uppsala och Borås, föreningen Sveriges polis­

mästare, magistraten i Uppsala samt stadsfullmäktige i Uppsala och Gävle.

"till utveckling av sin ståndpunkt anför statspolisintendenten att de upp­

gifter, som efter ett förstatligande bör ankomma på länspolischefen, icke

motiverar en utökning av dennes befogenheter. Tvärtom torde problemen

rörande samordningen av polisverksamheten i länen komma att i hög grad

förenklas på grund av polisdistriktens storlek, den obegränsat mobila polis­

personalen och de höga krav som måste ställas på polischefernas kvalifika­

tioner. Jämväl inrättandet av en eentralinstans —- vilka uppgifter den än

kommer att anförtros — torde i flera avseenden medföra minskade krav på

länspolischefen. Poliskammaren i Uppsala motiverar sin uppfattning med

att verksamhetsfrågor, som skulle ankomma på länspolischefen, är sådana

som bör falla under ett centralorgans handläggning. Vad utredningen andra-

ger i detta sammanhang finner poliskammaren icke övertygande för bibe­

hållande av länspolischefsinstitutionen.

Föreningen Sveriges polismästare anför med utgångspunkt i ett mot­

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

91

svarande resonemang att den operativa polisverksamheten som regel torde

vara bäst betjänt av att centralmyndighetens direktiv kan gå direkt till

polischeferna, och att det uppenbarligen skulle vara från effektivitetssyn­

punkt önskvärt att kunna till en instans på länsplanet, nämligen till läns­

styrelsen, sammanföra alla de polisuppgifter som måste handläggas där.

Länsstyrelsens funktioner av administrativt slag torde komma att ge sig

själva men det torde bli nödvändigt att noga klargöra vilken befogenhet läns­

styrelsen eventuellt skall kunna utöva på det operativa planet. Det förefaller

föreningen som om länsstyrelsens uppgift härutinnan närmast borde vara

att under centralmyndigheten samordna polisverksamheten med övriga

samhällsfunktioner i länet, att följa och övervaka företeelser inom verk­

samheten och till centralmyndigheten anmäla anmärkningsvärda för­

hållanden.

Vad utredningen anfört beträffande länspolischefens ställ­

ning tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Avvikande meningar redovisas emellertid av en råd remissinstanser.

Statskontoret förordar, att länspolischefen behåller sin nuvarande ställ­

ning i förhållande till länsstyrelsen i avvaktan på resultatet av länsförvalt-

ningsutredningens arbete.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands samt Göteborgs och Bolius län

anser icke att utredningens jämförelse med vägdirektören är riktig enär

denne i tjänstehänseende sorterar under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Några remissinstanser, däribland lånsförvaltningsutredningen, länssty­

relserna i Uppsala och Hallands län, åklagarmyndigheten i Göteborg samt

Sveriges juristförbund har uttalat sig för att länspolischefen inordnas i

länsstyrelsen.

Lånsförvaltningsutredningen hemställer att i samband med statsmakter­

nas ställningstagande till det remitterade betänkandet ingen åtgärd måtte

vidtagas av beskaffenhet att förtaga möjligheten att framdeles infoga

länspolischefen som tjänsteman i länsstyrelsen. Det förefaller nämligen

lånsförvaltningsutredningen antagligt, att förstatligandet av polisväsendet

allmänt sett kommer att stärka motiven för att inordna länspolischefen i

länsstyrelsen med hänsyn till det vidgade samarbete och samråd mellan

länspolischef och länsstyrelse, som förstatligandet beräknas medföra både

i fråga om rent administrativa ärenden och i fråga om länspolischefens råd­

givande och inspekterande verksamhet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser

att länspolischefen för det fall att han icke är statsåklagare bör inlemmas

i länsstyrelsen och där tjänstgöra såsom chef för en särskild polissektion.

Endast härigenom torde hans föredragandeställning kunna till fullo utnytt­

jas, dubbelarbete undvikas och länsstyrelsen få den avsedda ställningen som

länets högsta polismyndighet. Att inrätta en särskild arbetsdetalj för polis­

väsendet i länsstyrelsen och ett särskilt kansli för länspolischefen kan icke

anses vara någon rationell organisation. Inte heller länsstyrelsen i Hallands

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

92

lön kan varja sig för tanken, alt utredningens förslag kan komma att inne­

bara en dubbelorganisation, ägnad att onödigt byråkratisera polisväsendet i

mellamnstansen. Länspolischefen bör antingen, på sätt riksdagens reviso­

rer i sin berättelse till 1959 års riksdag ifrågasatt, helt inordnas i länssty­

relsen eller givas ställning av länsstyrelsens expert i likhet med vad som

gäller beträttande länsarkitekt, överlantmätare in. fl. samt därjämte lill-

laggas inspekterande, rådgivande och verkställande uppgifter i fråga om

den lokala polisen.

Åklagarmyndigheten i Göteborg föreslår, att inom länsstyrelsen inrättas

en ny avdelning omfattande en sektion för polisärenden och en sektion för

civilförsvarsärenden. Härom anföres i yttrandet bl. a.

Under de tre sistförflutna decennierna ha länsstvrelserna utöver de vik-

hga administrativa göromål, som enligt gällande'regler tillkomma dem,

h^ lt vissa betydelsefulla operativa uppgifter. Här åsyftas i första hand

civilförsvaret. Skulle polisväsendet förstatligas efter de riktlinjer, som ut­

redningen föreslagit, komma dessa angelägenheter givetvis att öka. Då civil­

försvaret inrattades, betraktades dess uppgifter närmast som planerings­

arbete och dessa lades, som naturligt var, under landskansliet. Utvecklingen

under senare ar torde dock ha visat, att de åtgärder, som förberedas inom

civilfoi svaret, i väsentlig omfattning äro polisuppgifter av vtterst ingripan­

de, omfattande och krävande art.________ ö 1

Ur dessa synpunkter skulle det framstå som angeläget, att vid länsstyrel­

seni inrattades en ny avdelning, avsedd just för de operativa uppgifterna.

Avdelningen skulle omfatta en sektion för polisärenden och en sektion för

civil försvar med civilforsvarsdirektören som sektionschef. Civilförsvarslag-

stiftnmgen synes icke utgöra hinder däremot. Möjligt är, att sektionen för

polisarenden niaste uppdelas på en detalj för administrativa göromål och

aJ] f°r bommenderingar av personalen. Genom denna anordning

skulle den fordelen erhallas, att landshövdingen under sig skulle erhålla

en avdelningschef med utbildning och erfarenhet, som kunde svara för

lansstjielsens operativa åtgärder, åtminstone i vad det gäller så framträ­

dande angelagenheter som polisväsendet och civilförsvaret.

Rörande förhållandet till länsstyrelsens båda Övriga avdelningar anför

åklagarmyndigheten.

Medelsförvaltningen och liknande kamerala uppgifter skulle enli-n van­

iga regler tillkomma landskontoret. Avgörandet av vad man Älla I-

mska frågor rörande anvandandet av polisväsendet och civilförsvaret skul­

le fattas pa landskansliet. Vid föredragningar härom synes länspolischefen

bora vara narvarande. Han finge sedan rätta sig efter innehållet i dessa be-

? ' V^f dc?k lcke köra omfatta operativa frågor, i vilka avgörandet en­

bart skah tillkomma länspolischefen, i den man landshövdingen icke per­

sonligen atager sig ansvaret för dem. Administrativa och kommunala be-

1

nrnmit nen I ■8 fnde regler Prövas På landskansliet, respektive lands­

kontoret. De administrativa ärenden, som skulle tilldelas länspolischefens

avdelning, synas i huvudsak böra angå tjänstetillsättningar och liknande

personalärenden. I a satt skissats i utredningens förslag kunna ytterligare

arbetsuppgifter dock tilläggas länspolischefen. Väl är det sant, att vissa

ärenden, som angå civilförsvaret, teoretiskt närmare ansluta sig till lands-

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

9,‘l

kansliets verksamhetsområde, t. ex. anordnande av skyddsrum. Å andra si­

dan bör framhållas, att det ur polisväsendets och civilförsvarets synpunkt

vore önskvärt att kunna disponera över det material, som finnes rörande

fordon och körkort på planeringssektionen. Praktiska skäl tala emellertid

för att civilförsvaret helt bör tillhöra den operativa avdelningen liksom

att ändringar ej böra ske av planeringssektionens uppgifter. Samarbete kan

ju ändock äga rum mellan länsstyrelsens olika sektioner.

Med den föreslagna organisationen skulle man undgå att inrätta en

särskild detalj för polisärenden på landskansliet samtidigt som motsva­

rande personal skulle erfordras hos länspolischefen. Länspolischefens ställ­

ning skulle jämväl bliva klarare.

Sveriges Juristförbund förordar, att länspolischefen ges ställning som

avdelningschef i länsstyrelsen och att han i denna egenskap ställes direkt

under landshövdingen.

I ett par yttranden förordas, att polismästaren i länets residensstad

tilldelas även funktionen som länspolischef. Poliskammaren i Karlskrona

erinrar sålunda om att polischeferna i residensstäderna har samma ut­

bildning och kompetens som landsfogden. Såsom chefer för en poliskår,

som oftast är större än länets sammanlagda styrka i övrigt och såsom

polismyndigheter har de dessutom väsentligt större erfarenhet än lands­

fogden av polisiär ledningstjänst, förvaltning och administration. Den

bristande regionala ledningen framhäves ytterligare av att några större

städer är undantagna från landsfogdens polisverksamhet. Denna brist skul­

le lätt bli avhjälpt, om samtliga residensstäders polischefer blev läns­

polischefer. Ytterligare skäl för en sådan anordning är den omständigheten,

att alla länets polisrekryter och dessas utbildning från den 1 januari 1962

anförtrotts residensstadens poliskår.

Tanken att låta residensstadens polismästare fungera som länspolischef

avvisas av landsfogden i Örebro lön, som framhåller, att en sådan lösning

framstår såsom helt verklighetsfrämmande och skulle leda till högst

olyckliga för att inte säga olösliga kompetenskonflikter. Icke heller lands­

fogden i Blekinge län anser sig kunna förorda en sådan lösning och häv­

dar, att man till länsstyrelsens förfogande måste ställa en polischef, som

kan fullgöra sina arbetsuppgifter obunden av lokala förhållanden.

Beträffande utredningens förslag att en arbetsdetalj för polis­

väsendet skall inrättas inom länsstyrelsen påpekar länsstyrel­

sen i Södermanlands län att länsstyrelsen tager för givet, att åtskilliga av

ärendena skall handhavas av landskontoret, exempelvis löneärenden och

den kamerala behandlingen av frågor om lokaler och utrustning för polis­

väsendet ävensom andra liknande angelägenheter av ekonomisk art. Vare

sig en särskild arbetsdetalj för landskansliets polisärenden inrättas eller

icke, anser länsstyrelsen dessa böra hänföras till den allmänna sektionen.

Särskilt i sådana län, där länspolischefen tillika är statsåklagare, kan det

visa sig nödvändigt, att göra sektionschefen till föredragande i åtskilliga

94

viktigare polisärenden. Detta torde i sin tur kunna medföra behov av en

viss omfördelning av föredragningsskyldigheten på landskansliet. Med

hänsyn härtill är det enligt länsstyrelsen inte på förhand givet, att den

personalförstärkning, som kan bli nödvändig till följd av polisväsendets

förstatligande, bör ske på det sätt utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att man bör undvika uppdel­

ning inom länsstyrelsen av ärendegrupper på små fixerade arbetsdetal jer,

och framhåller följande.

I stället för å en särskild polisdetalj med speciell föreståndare torde

polisärendena även framgent böra handläggas på landskansliets allmänna

sektion och med den föredragande, arbetsordningen utvisar, i den mån

desamma icke med hänsyn till sin rent kamerala beskaffenhet skall beredas

och avgöras på landskontoret. Länsstyrelsen har intet att erinra mot att

länspolischefen göres till föredragande, i förekommande fall med ensam

beslutanderätt, i vissa grupper av polisärenden. Dock synes härvid eu upp­

spaltning böra ske, så att på polisdirektörens föredragning lägges ärenden

av väsentligen operativ typ, medan övriga, mera administrativt betonade

ärenden bör handläggas, föredragas och expedieras av länsstyrelsens egna

tjänstemän. Härigenom ges större möjligheter att undvika dubbelarbete

och ökat utrymme för rationella arbetsformer i övrigt. Så synes t. ex. Iäns-

petitan inom ett förstatligat polisväsen böra — i den mån så finnes erfor­

derligt under samråd mellan länsstyrelsens båda avdelningar — handläggas

inom länsstyrelsen på samma sätt som länsstyrelsens nuvarande petita för

landsstaten.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är det inte enbart den organisa­

toriska och operativa ledningen av polisväsendet, som kräver personalför­

stärkning hos länsstyrelsen. Utbetalningen av polismännens löner, i den

mån denna skall ankomma på länsstyrelsen, torde också motivera eu för­

stärkning av länsstyrelsens personal. Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer

sig tveksam till utredningsförslaget eftersom de arbetsuppgifter, som berör

polisväsendet och vilkas handläggning skall ankomma på landskansliet,

åtminstone i de medelstora och mindre länen knappast synes bli så omfat­

tande, att de kan ge full sysselsättning åt en för polisväsendet särskilt

inrättad arbetsdetalj.

Statspolisintendenten och svenska polisförbundet förordar, att läns­

polischefens biträde rekryteras inom kommissariegraden för att

även på lansplanet skall finnas sakkunskap i den praktiska polistjänsten.

Även svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län och Göte-

borgspolisens kommissariesällskap anser att biträdet bör vara polisman.

Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler förordar, att

tjänsten som administrativ befattningshavare med hänsyn till göromålens

art inrättas som polisintendenttjänst. Landsfiskalen i Torps distrikt anser,

att den administrativa kraften skall vara polisbefäl i högre tjänstegrad och

sålunda ha sådan utbildning, som kvalificerar honom som polischef. En­

ligt landsfogden i Norrbottens län torde arbetsbördan bli sådan att läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

95

polischeferna säkerligen ofta bör biträdas av befattningshavare med kvali­

fikationer motsvarande en nuvarande polisintendent med juridisk examen.

Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt finner det naturligt att denna tjänst­

göring i länspolischefens stab ingår som ett led i befordringsgången till

länspolischef och att alltså kraven på dessa befattningshavare i princip bör

vara desamma som för länspolischefen.

Landsfogden i Stockholms län anser, att landsfogden bör biträdas av

befattningshavare med landsfogdekompetens. I län med befattningshavare

motsvarande nuvarande biträdande landsfogde torde denne tillika med att

han ombesörjer statsåklagaruppgifter böra tilläggas ställning av ställföre­

trädande länspolischef. Denna uppfattning hyser även landsfogdarna i

Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Lämpligheten av två kansliorganisationer på läns-

planet ifrågasättes av länsförvaltningsutredningen, länsstyrelserna i

Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Västerbottens län samt polis­

kammaren i Örebro. Länsförvaltningsutredningen finner det inte rationellt

att inrätta ett särskilt kansli för länspolischefen samtidigt som man vid

landskansliet anordnar en arbetsdetalj för polisväsendet. I yttrandet heter

det.

Med länspolischefens kansli skulle i själva verket ett nytt länsorgan till­

skapas på ett område, där länsstyrelsen redan har och efter förstatligandet

av polisväsendet i än högre grad kommer att intaga en central ställning

inom länet. Det kan icke heller vara lämpligt att ha två sinsemellan skilda

arbetsorganisationer för samma verksamhet med exempelvis remisser och

dubbel diarieföring samt utan möjlighet till rationell arbetsfördelning bland

den totala personalen och utan möjlighet att vid semestrar och sjukdom

utnyttja denna efter vad förhållandena kräva och ärendenas beskaffenhet

medger. Den skrivbiträdeshjälp, som erfordras hos landsfogden har läns­

styrelsen nu att tillhandahålla och den upptages i länsstyrelsens personal­

stat. Den förstärkning av den administrativa arbetskraften på länsplanet,

som kan bli erforderlig efter eu omorganisation av polisväsendet i enlighet

med de i förevarandé betänkande uppdragna riktlinjerna, synes därför

böra och kunna tillföras länsstyrelsen, så att det blir möjligt att skapa en

gemensam arbetsorganisation för polisärendenas handläggning i länsin-

stansen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att man vid uppbyggnaden

av den regionala polisledningen bör tillse att dubbla kansliorganisationer

undvikes. Den för polisärenden erforderliga personalen bör helt redovisas

inom länsstyrelsens personalram på samma sätt som nu sker med lands­

fogdens expeditionspersonal. Där förutsättningar finnes bör inom läns­

styrelsen inrättas en särskild polissektion för handläggning av alla frågor

rörande allmän ordning och säkerhet med länspolischefen som chef och

huvudföredragande.

I fråga om t j än s t eben ämningen för länspolischefen har ut­

Knngl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

96

redningsförslaget rönt motstånd särskilt från landsfogdarna och länsstyrel­

serna. Sålunda avstyrkes förslaget av föreningen Sveriges landsfogdar,

landsfogdarna i Stockholms, Kronobergs, Östergötlands, Södermanlands,

Malmöhus, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,

Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Väster­

bottens län, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Väster­

norrlands län, statspolisindententen, poliskammaren i Stockholm, stads-

fiskalen i Lidköping och åklagarmyndigheten i Örebro. Avstyrkande yttran­

de föreligger också från justiliekanslersämbetet. Alla dessa remissorgan

förordar att titeln landsfogde bibehållcs. Även statskontoret anser det tvek­

samt, om man skall utbyta titeln landsfogde.

Såsom skäl för att behålla landsfogdetiteln åberopas huvudsakligen det

förhållandet att allmänheten numera — inte minst genom ofta förekom­

mande press- och radiokommunikéer — vet vilka arbetsuppgifter en lands­

fogde har.

Stadsfiskalen i Skövde anser länspolismästare vara den lämpligaste titeln.

Stadsfiskalen i Vänersborg förordar titeln länspolischef.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

C. Den centrala organisationen

Utredningen

l tredningen har funnit det vara en allvarlig brist hos vårt polisväsende

att det saknar en central instans under Kungl. Maj :t och anser det ange­

läget, att denna brist botas. I betänkandet redovisar utredningen sina syn­

punkter på frågan hur en sådan instans bör vara uppbyggd, i vilken rela­

tion den skall stå till polisledningen på det lokala planet och till den

lokala polisen samt vilka uppgifter som skall ankomma på ett sådant

centralorgan.

Vad till en början angår själva organisationen av det centrala organet tor­

de man enligt utredningen ha att välja mellan två alternativ. Man kan

antingen anordna centralorganet inbyggt i inrikesdepartementet eller

tillskapa ett från departementet fristående centralt organ. Utredningen

förordar det senare alternativet. Den närmare utformningen av ett centralt

organ kan naturligen tänkas ske efter olika linjer. Därvid kommer till en

början det sätt, på vilket man vill lösa centralorganets ställning gentemot

de regionala och lokala organen att bli avgörande. Avser man, att central­

organet skall vara en under Kungl. Maj.-t inrättad chefsmyndighet för dessa

organ, bör givetvis organisationen byggas upp på annat sätt än om central­

organet endast skall helt eller huvudsakligen tilläggas rådgivande och

samordnande funktioner. På valet av princip, efter vilken centralorganet

bör organiseras, inverkar självfallet också urvalet av de arbetsområden som

97

man avser att lägga under organet. Ytterligare och ingalunda oväsentligt

är spörsmålet om och i vilken mån polisorganisationens tyngdpunkt skall

vara förlagd hos detta organ eller ligga på det regionala planet.

Vid beaktande av sålunda anförda synpunkter framstår det till eu början

för utredningen såsom naturligt att icke göra det centrala organet till eu

chefsmyndighet i egentlig mening. Väl bör åt myndigheten principiellt

förlänas karaktären av ett riksorgan men den skall huvudsakligen endast

ha att utöva en rådgivande och samordnande verksamhet, varvid den skall

tillgodogöra sig erfarenheter som vunnits genom egna inspektioner eller

på annat sätt. Denna verksamhet bör ägnas både organisatoriska problem

och frågor som avser den operativa polisverksamheten. I princip bör verk­

samheten icke få innefatta någon direktivrätt i förhållande till regionala

eller lokala myndigheter. Det bör emellertid icke vara uteslutet att denna

centrala polismyndighet övertar ansvaret för och ledningen av en operativ

uppgift i situationer, där en operativ verksamhet går utöver länsgränserna

och detta skulle påkalla en enhetlig ledning eller eljest särskild anledning

därtill kan finnas. Bestämmelserna härom torde böra utformas så, att om

en sådan åtgärd tillfälligtvis blir erforderlig behovet tillgodoses antingen

efter framställning från länsstyrelse eller på anmodan av Kungl. Maj :t.

Vidare synes böra beaktas, att i fråga om viss polisverksamhet torde före­

ligga kontinuerligt behov av en samverkan långt över länsgränserna. Så

finner utredningen vara förhållandet exempelvis beträffande trafikövervak­

ningen, den särskilda verksamheten för bekämpande av brott mot statens

säkerhet, kontrollen rörande den illegala sprit- och narkotikahandeln m. in.

Det torde ankomma på det centrala organet, liksom det tidigare ankommit

på statspolisintendenten, att på eget initiativ samordna och eventuellt leda

den polisverksamhet som erfordras i dessa hänseenden; naturligt är därvid

att polisradionätet direkt administreras av centralorganet. Så bör också

bli fallet med det ytterligare utbyggda polisiära teleprinternät som erford­

ras för att tillgodose kravet på en tekniskt välutrustad polisorganisation. Om

alltså en för vissa riksomspännande uppgifter erforderlig operativ ledning

av polisverksamheten lägges hos chefen för detta centrala organ, bör till

dennes förfogande kunna ställas specialutbildad personal i form av ett rör­

ligt kommando, avsett att förstärka den lokala polisstyrkan. Personal för ett

sådant kommando erbjuder sig ur statspolisen. Utredningen föreslår, att

detta rörliga kommando — som också torde böra omtatta en avdelning som

svarar mot den som från statspolisavdelningen i Stockholm ställes till för­

fogande vid utredning av mordfall oavsett gärningsorten — organisatoriskt

knytes till poliskåren i Stockholms polisdistrikt.

När utredningen uttalat att centralorganets verksamhet hör omfatta orga­

nisatoriska frågor avser utredningen bland annat, att till detta organ bör

överföras den verksamhet som i organisatoriska och andra hänseenden

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr l'/8

Kungl. Maj.ts proposition nr ib8 år 1962

98

ankommer på och utövas av polisväsendets organisationsnämnd och som

till huvudsaklig del blir erforderlig även efter polisväsendets förstatligande.

I detta sammanhang upptager utredningen till bedömande frågorna om

vilken ställning som vid ett förstatligat polisväsende bör ges åt statens po­

lisskola samt i vad mån uppgifter, som ankommer å statens kriminaltek­

niska anstalt, bör överföras till centralorganet.

Statens kriminaltekniska anstalt har en tvåfaldig uppgift. Den skall dels

utföra kriminaltekniska undersökningar, dels fortlöpande föra och bear­

beta sådana centrala register, som är av betydelse särskilt för brottsspa-

ningen. I anslutning till denna gren av verksamheten har anstalten att utge

tidningen Polisunderrättelser samt att sörja för kontakten med utländska

polisorganisationer. Utredningen anser, att till det centrala organet bör

föras de arbetsuppgifter hos anstalten, som är av rent eller övervägande

polisiär natur. Det bör alltså ankomma på det centrala polisorganet att sörja

för den registratur, som sammanhänger med polisverksamheten, att hand­

ha utgivningen av Polisunderrättelser samt att svara för erforderliga kon­

takter med utländska polisorganisationer. För återstående arbetsuppgifter

av dem som nu ankommer på anstalten och som har en mera vetenskaplig

karaktär, torde anstalten antingen böra bestå som fristående vetenskaplig

anstalt eller sammanföras med annan likartad statlig verksamhet. Denna

fråga torde enligt utredningen böra bli föremål för ytterligare överväganden.

Beträffande statens polisskola finner utredningen det uppenbart, att det

centrala organet skall ha möjlighet att medverka vid utformningen av det

utbildningsprogram som statens polisskola bör tillämpa, ävensom att orga­

net skall kunna kontinuerligt ha insyn i undervisningen. Utredningen finner

det emellertid knappast vara påkallat för dessa syften att skolan inordnas

under det centrala polisorganet. En sådan anordning skulle — framförallt

om icke samtidigt detta organ tillfördes betydande pedagogisk sakkun­

skap motsvarande den som nu är företrädd inom polisskolans styrelse —

snarast innebära en försvagning av skolans möjligheter att på ett riktigt

sätt förvalta sin uppgift. Det syfte ett inordnande av skolan under det

centrala polisorganet skulle tillgodose bör enligt utredningens bestämda

mening hellre uppnås genom att det centrala polisorganets chef blir själv­

skriven ledamot av polisskolans styrelse. Utredningens ståndpunkt blir

därför att statens polisskola bör bestå såsom en självständig, Kungl. Maj :t

direkt underställd institution.

Med hänsyn till att det centrala organets verksamhet huvudsakligen blir

inspekterande och upplysande och icke operativ anser utredningen benäm­

ningen statens polisinspektion vara lämplig. Såsom chef för myndigheten

med förslagsvis överdirektörs ställning bör stå en överinspektör för statens

polisväsen.

I anslutning till vad utredningen i mera allmänna ordalag anfört om de

arbetsuppgifter, som bör tilläggas det centrala organet, har utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr l>r8 år 1962

99

föreslagit, att följande uppgifter skall ankomma på denna instans, nämligen

att förskaffa sig ingående och allsidig kännedom om polisväsendet i riket

samt följa utvecklingen på polisväsendets område såväl inom riket som i

erforderlig utsträckning även utomlands;

att upprättahålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndigheter;

att inspektera polisväsendet;

att med stöd av erfarenheter, vunna vid inspektioner eller eljest, genom

allmänna anvisningar eller på annat sätt meddela upplysningar och råd

rörande polistjänsten och dess fullgörande;

att, om brister i polisorganisationen yppas, anmäla förhållandet hos veder­

börande länsstyrelse (ÖÄ);

att hos Kungl. Maj :t göra de framställningar om nya eller ändrade bestäm­

melser angående polisväsendet, som kan finnas nödvändiga;

att på anmodan av Kungl. Maj:t eller efter framställning från länsstyrelse

(ÖÄ) handha ledning av polisuppgift, som kräver samverkan mellan po­

lispersonal i skilda län;

att för polisuppgift som, vare sig den berör ett eller flera län, kräver insats

av särskilt utbildade polismän, ur den styrka med sådan utbildning, över

vilken inspektionens chef förfogar, ställa erforderlig personal till förfo­

gande;

att ägna uppmärksamhet åt utbildningen av personalen inom polisväsendet;

att ge akt på förhållanden, som berör kontakter mellan polisen och allmän­

heten och särskilt verka för ett gott och förtroendefullt förhållande mellan

dem;

att uppehålla erforderlig kontakt med civila och militära myndigheter samt

med enskilda föreningar och sammanslutningar i den mån polisens arbete

främjas därav;

att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningar verka för standardisering

av erforderlig materiel för polisväsendet och tillhandagå polisdistrikten

med anskaffning därav samt, i den mån annat ej föreskrives, ha den cen­

trala uppsikten över materielens förvaring, vård och underhåll;

att verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahålles polisväsendet och

i sådant hänseende efter anmodan av Kungl. Maj :t eller efter framställning

från länsstyrelse (ÖÄ) yttra sig över ritningar till sådana lokaler;

att, i enlighet med vad därom särskilt stadgas, ombesörja den centrala regi­

strering som är erforderlig för polis- och åklagarverksamhetens effektiva

bedrivande;

att utge tidningen Polisunderrättelser;

att med ledning av från länsstyrelserna (ÖÄ) inkomna förslag till utgifts-

och inkomststat för länets polisväsende sammanställa sådan stat för hela

riket och överlämna den med eget utlåtande till Kungl. Maj:t tillika med de

anslagsäskanden, som berör inspektionens egen verksamhet; samt

Kangl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

100

att avge de utlåtanden och verkställa de utredningar Kungl. Maj:t kan finna

för gott föreskriva.

Eu principskiss avseende organisationen av statens polisinspektion har

intagits i utredningens betänkande såsom bilaga 11, till vilken hänvisas.

Utredningen har även tagit ställning till frågan om ett eventuellt lekman­

nainflytande i det centrala organet.

Utredningen anser att det skulle vara fördelaktigt för inspektionens chef

att med företrädare för olika samhällsorgan utanför polisväsendet kunna

diskutera spörsmål av mera vital betydelse för polisverksamheten. Härige­

nom vidgas möjligheten för honom att i ämbetsutövningen fullgöra sina

rådgivande, utredande och samordnande funktioner på ett sätt som väl

svarar mot lekmannakrav i den mån dessa är motiverade. Samtidigt synes

det med fog kunna antagas att initiativ i sådan riktning skulle leda till ökad

förståelse hos allmänheten för polisarbetet och måhända motverka en till

äventyrs i samband med polisväsendets förstatligande uppkommande miss­

tro mot det nya systemet.

Utredningen anser dock att det måste ankomma på chefen för polisinspek­

tionen såsom en ämbetsplikt att taga erforderliga sådana kontakter. Att

för ändamålet inrätta någon fast institution av lekmän på polisväsendets

område synes därför icke erforderligt. Utredningen framlägger alltså inte

något förslag om lekmannainslag i polisinspektionen.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad utred­

ningen anfört om behovet av en central ledning för polis­

väsendet. Man har också anslutit sig till utredningens uppfattning att den

centrala ledningen bör utövas av ett från departementet fristående centralt

organ. Endast en remissinstans har redovisat en avvikande mening härom

och ansett, att inrikesdepartementet bör utöva den centrala ledningen av

polisverksamheten.

Av remissinstanserna är det endast poliskammaren i Hälsingborg, som

riktar invändningar mot utredningens förslag att registraturavdelningen

vid statens kriminaltekniska anstalt skall inordnas i cen­

tralorganet. Poliskammaren anser att kriminaltekniska anstalten i sin hel­

het bör underställas polisinspektionen. Det kan enligt poliskammarens me­

ning inte vara rationellt att för det vetenskapliga arbete, som är fast knutet

till polisarbetet i det enskilda fallet, tillskapa en fristående institution.

Följande remissinstanser förordar, att statens polisskola stäl­

les under det centrala organets ledning, nämligen länsstyrelserna i Blekinge

och Västernorrlands län, landsfogdarna i Östergötlands, Blekinge, Hallands

och Västernorrlands län, poliskamrarna i Lund, Karlskrona, Hälsingborg,

Halmstad och Borås, stadsfiskalen i Lidköping och landsfiskalen i Mölndals

distrikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

101

Poliskammaren i Hälsingborg anför.

För skapandet av goda poliskårer är personalrekrytering och utbildning

bland det allra viktigaste. Det kan därför icke vara riktigt eller klok poli­

siär framtidspolitik att i stort sett undandraga polisinspektionen från möj­

ligheten att aktivt påverka utbildningen. Inspektionen måste tvärtom åläg­

gas rätt att planlägga skolutbildningen såväl i stort som i bestämd inrikt­

ning. Poliskammaren anser också skolutbildningen vara en av centralmyn­

dighetens viktigare arbetsuppgifter. Statens polisskola bör därför lyda under

polisinspektionen som en särskild sektion för undervisning, utbildning och

fysisk träning.

Samma synpunkter på frågan anföres även av övriga nämnda remissin­

stanser såsom skäl för att polisskolan skall inordnas i det centrala organet.

Vad angår det centrala organets maktbefogenheter

kan överståthållarämbetet för sin del inte — innan någon tids erfarenhet

vunnits — förorda något överflyttande på riksorganet av den för närvaran­

de på chefen för inrikesdepartementet liggande befogenheten att besluta om

att polisstyrkor skall användas utanför länsgränserna. Länsstyrelsen i

Stockholms län hävdar, att därest centralorganet skulle finna att vissa di­

rektiv eller anvisningar bör meddelas regionala eller lokala polismyndig­

heter, förslag härom bör avges till Kungl. Maj it, på vilken det bör ankomma

att utfärda dylika direktiv och anvisningar. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län bör ett tillfälligt övertagande av operativ uppgift, som går

utöver länsgränserna, ske efter beslut av Kungl. Maj :t eller i biådskande

fall av chefen för inrikesdepartementet. Uppdragets karaktär, omfattning

och varaktighet bör därvid noga anges. Östergötlands länsavdelning av för­

eningen Sveriges landsfiskaler anser, att riksorganet inte bör tilläggas någon

operativ ledning av polisverksamheten. Det är bättre att riksorganet får

befogenhet att i varje särskilt fall förordna lämplig polisdirektör att leda

sådan polisuppgift. Kristianstads läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler motsätter sig, att det centrala polisorganet ges inspektions-

rätt. En sådan rätt kan lätt utvecklas till direktivrätt. Landsfiskalen i Nju-

runda distrikt finner det inte påkallat, att polisinspektionen ges befogenhet

att inspektera den lokala polisen. Denna uppgift skall enligt landsfiskalens

mening uppdragas åt länspolischefen.

För en starkare ställning för det centrala organet än vad utredningen

föreslagit uttalar sig justitiekanslersämbetet, stats polisintendenten, lands­

fogden i Norrbottens län, poliskamrarna i Stockholm, Malmö, Hälsingborg,

Örebro, Karlskrona, Halmstad, Uppsala, Lund, Borås och Luleå, föreningen

Sveriges polismästare, tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sve­

riges poliskommissarier, Stockholms överkonstapelsförening, Stockholms

kriminalpolisförening, stadsfullmäktige i Lund och Borlänge, kommunal­

fullmäktige i Väsby, åklagarmyndigheten i Örebro, stadsfiskalerna i Trelle­

borg och Lidköping samt landsfiskalen i Torps distrikt. Flertalet av dessa

remissinstanser hävdar, att det centrala organet bör erhålla ställning som

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

chefsmyndighet med befogenhet att meddela direktiv om hur polisverksam­

heten skall bedrivas. I yttrandena framföres bl. a. följande synpunkter.

Justitiekanslersämbetet anser det tveksamt, om den centrala myndig­

hetens befogenheter i längden kan vara så begränsade som föreslagits. Er­

farenheterna torde emellertid få utvisa, huruvida det uppställda målet att

få till stånd ett effektivt, rationellt arbetande polisväsende går att uppnå

utan att i spetsen för detsamma ställes en verklig chefsmyndighet med van­

liga befogenheter.

Poliskammaren i Karlskrona hävdar, att utredningens argumentering för

att polisinspektionen icke skall utformas som chefsorgan med direktivrätt

eller ledande verksamhet är otillräckligt underbyggd och icke övertygande.

En rikspolisledning utan operativa uppgifter synes föga ägnad att åstad­

komma den fasthet i organisationen, som nu så påtagligt saknas.

Poliskammaren i Hälsingborg menar att polisväsendet behöver en chefs­

myndighet och anför till stöd härför.

I dagens polisverksamhet finnes under Kungl. Maj :t 25 länsenheter (in­

klusive överståthållarämbetet) och 5 fristående städer under länsenheterna.

Utredningen bibehåller de 25 länsenheterna med 3 fristående städer under

länsenheterna, praktiskt taget alltså status quo. Organisationen kan alltså

få 28 olika utseenden eller åtminstone inriktningar och detta är väl icke vad

man önskat, när man i decennier utrett en omläggning av polisväsendet.

Även vid studiet av de arbetsuppgifter, som enligt utredningen skulle till­

läggas polisinspektionen, kommer man till den slutsatsen, att man öppet

bör ta steget fullt ut till en central chefsmyndighet. Den föreslagna chefs­

myndigheten har i verkligheten fått sådana direkt dirigerande arbetsupp­

gifter att den kan öva ett avgörande inflytande på polisverksamheten och

därför bör den göra detta lagtekniskt direkt och icke som »en grå eminens».

Därigenom vinnes större klarhet, öppen ansvarsfördelning och möjlighet

att undvika onödig byråkrati.

Landsfogden i Norrbottens län finner det otillfredsställande att central­

organet icke skall ha orderrätt gentemot regionerna. En centralinstans ut­

rustad endast med befogenhet att ge råd och anvisningar utan konkret an­

svar för desamma torde i längden icke möjliggöra den fasthet och reda, som

krävs inom en polisiär organisation.

Föreningen Sveriges polismästare framhåller att ett konsekvent fullföl­

jande av samordningstanken i praktiken bör ge centralmyndighetens di-

riktiv en vidsträcktare användning än vad utredningen ansett sig böra förut­

skicka. Vad de administrativa uppgifterna beträffar synes det föreningen

angeläget, att centralmyndigheten kan ge bindande besked angående orga­

nisation och utrustning och ge principiella direktiv i rekryteringsfrågor. Vi­

dare bör centralmyndigheten kunna uppställa de utbildningsmål och forma

de utbildningsprogram som polisskolan skall effektuera samt själv sörja

för praktisk fortbildning för polisen. I åtskilliga andra administrativa frå­

gor torde centralmyndigheten i enkelhetens intresse kunna meddela di­

103

rektiv utan att komma i konflikt med välgrundade självständighetskrav på

lokalplanet. Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter, om inte det

centrala organet bör tillförsäkras större befogenheter än vad som framgår

av förslaget, och föreslår att kompetensområdet mellan länsstyrelserna och

statens polisinspektion blir föremål för nya överväganden. Som motivering

till detta förslag framhålles att enligt utredningens förslag statens polis­

inspektion inte får behörighet att ta egna initiativ till lämpliga samordnings­

åtgärder eller central ledning av spaningsverksamhet, trots att det kan gälla

polisuppgifter, som kräver samverkan över flera län. En dylik begränsning

i befogenheterna kan verka hämmande på brottsbekämpandet och på an­

nan polisverksamhet, och den kan åstadkomma motsatsförhållanden mel­

lan det centrala organet och regionalcheferna.

Ett flertal remissinstanser har ansett att det centrala organet bör tilläggas

även andra arbetsuppgifter än dem som uppräknats av utred­

ningen. I vissa fall har man också funnit anledning att utveckla sina syn­

punkter på de av utredningen angivna arbetsuppgifterna.

Statspolisintendenten erinrar om att behovet av samordnad spaning och

utredning redan framtvingat en organisation av särskilda arbetsgrupper vid

statspolisens kriminalavdelning i Stockholm för att såsom samordnings­

organ bearbeta vissa slag av brottslighet. Vid sidan härav finns vid stats­

polisens avdelning i Stockholm tillgång till främst teknisk personal, av­

sedd att ställas till förfogande vid utredning i fall av grövre brottslighet så­

som mord och därmed jämförliga brott. Beträffande det centrala organets

befattning med de här angivna arbetsuppgifterna uttalar statspolisintenden­

ten följande.

Centralorganet bör------------ självständigt planlägga och driva den polis­

verksamhet som normalt får anses vara landsomfattande, varvid samråd

bör ske med de polischefer-åklagare vars verksamhetsområden beröres.

Detta synes förutsätta att centralorganet erhåller befogenhet som polismyn­

dighet. Jämväl i de fall då behov uppkommer av särskilt utbildade polismän

för viss arbetsuppgift — mordfall och liknande — synes den centrala myn­

digheten då särskilda skäl föreligger böra erhålla samma befogenheter.

Beträffande den centrala myndighetens befattning med polispersonalens

utbildning uttalar statspolisintendenten.

Även om det — såsom utredningen framhåller — icke är påkallat att in­

ordna statens polisskola under det centrala polisorganet torde det i allt fall

böra åligga detta organ att uttaga elever till utbildning vid polisskolan. Vi­

dare bör myndigheten hava huvudansvaret för den rent praktiska vidare­

utbildningen inom polisväsendet. Detta innebär såvitt nu kan bedömas

främst ansvar för den praktiska utbildningen av trafikpolismän (kurser

angående flygande inspektion, motorcykel- och bilkurser) och av viss ri­

dande personal.

Statspolisintendenten anser vidare, att det hör ankomma på det centrala

organet att utge en tidskrift för polisväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

104

Även utlänningskontrollen är en uppgift, som enligt statspolisintendenten

bör ankomma på det centrala organet. Han yttrar härom.

I detta sammanhang vill jag något beröra utlänningskontrollen. Denna

funktion, väl att skilja från utlänningspolitiken med dess social- och arbets­

marknadspolitiska aspekter, är till sin art eu polisuppgift, som har ett

nära samband med nyssnämnda beredskapsuppgifter för polisväsendet och

i synnerhet med den särskilda polisverksamheten. Den har emellertid även

stor betydelse för den allmänna kriminalpolisverksamheten, ej minst för

övervakandet av den internationella brottsligheten. Frånvaron av en central

polismyndighet torde vara en bidragande orsak till att den inre utlännings­

kontrollen, vars betydelse för riket ökat i samma mån som gränskontrollen

väsentligen nedbringats, från polismyndigheternas sida icke alltid omfat­

tats med det intresse som varit påkallat. Konkurrensen från andra omedel­

bart trangande polisuppgifter har för övrigt medfört, att utlänningskontrol­

lens behov merendels tillgodosetts i sista hand. Med det sagda har jag en­

dast velat bringa i erinran den uppgift, som även på detta område synes böra

ankomma på den centrala polismyndigheten.

Enligt statspolisintendentens uppfattning bör det centrala organet även

vara sakkunnig åt Kungl. Maj :t i polisfrågor.

Landsfogden i Örebro län, svenska polisförbundet och Göteborgs över-

konstapelsförening anser i likhet med statspolisintendenten, att den cen­

trala instansen bör ansvara för utgivningen av en tidskrift för polisvä­

sendet.

Poliskammaren i Uppsala biträder statspolisintendentens mening att ut­

länningskontrollen bör uppdragas åt det centrala organet. Poliskammaren

ställer vidare frågan, huruvida det centrala organet i administrativt hän­

seende bör ges så begränsade uppgifter och befogenheter, som utredningen

föreslår. Organisationsfrågor samt frågor angående utbildning, utrustning

och rekrytering ävensom lönefrågor hör enligt poliskammarens mening

hemma hos det centrala organet. Poliskammaren i Örebro anför bl. a. föl­

jande.

Vid uppi ättande av varje slag av polisorganisation erfordras vissa centra-

la principer för erhållande av enhetlighet och konsekvens bland annat av-

seende styrkornas storlek, tjänsternas fördelning, arbetstid in. in. Är syftet

enhetlighet, vilket knappast kan motdiskuteras, bör principerna fastställas

av central instans.------------

Frågan om rekrytering är en för polisen synnerligen viktig fråga. Här

erfordras principiella föreskrifter samt ställningstaganden till rekryterings­

behovet för riket in. in. De principiella spörsmålen kan knappast förläggas

till annat än till central instans. Frågan om polisens utbildning är också

en synneriigen viktig fråga. Begreppet utbildning bör härvid tolkas i vid-

strackt mening d. v. s. grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, all

utbildning vid statens polisskola men dessutom all fortgående information

pa grund av ny lagstiftning, nya förhållanden o. s. v.________

I sin verksamhet kommer lokalinstansen i förbindelse med ett flertal

olika myndigheter. Bristen på central instans har medfört att det råder stor

osäkerhet vid behandling av ett flertal frågor. Som exempel kan anföras sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

105

ordningen av krigsplanläggningen inom polisen och inom civilförsvaret. Hit

höra jämväl frågor om uppskov eller befrielse från militärtjänst.

Mot utredningens förslag beträffande det centrala oiganets

organisation riktas invändningar från flera håll.

Statspolisintendenten betonar, att frågan om centralorganets organisa­

tion och benämning hänger nära samman med organets uppgifter. Han före­

slår att organet bygges upp som ett centralt verk och benämnes rikspolis­

styrelse med en generaldirektör som chef. I yttrandet anföres bl. a.

Då såsom jag ovan framhållit den polisiära verksamheten icke bör vara

enbart inspekterande och upplysande samt åtskilliga arbetsuppgifter av

organisatorisk och förvaltningsmässig natur därjämte böra ankomma på

myndigheten, anser jag att organisationen bör uppbyggas i enlighet med

principerna för de allmänna verken och att benämningen rikspolisstyrelse

är mera lämplig än den av utredningen föreslagna statens polisinspektion.

För att reducera riskerna för en icke önskvärd centralisering och byråkrati-

sering av polisväsendet bör------------ den centrala myndigheten givas kolle­

gial sammansättning, varvid lekmän bör ingå som ledamöter i styrelsen.

Åtskilliga ärenden lämpar sig emellertid icke för kollegial handläggning.

Sålunda bör ärenden, som avser den omedelbara ledningen av polisarbetet,

handhavas av en ansvarig chef. Vid sidan av den kollegialt sammansatta

styrelsen bör sålunda finnas en ämbetsmässig organisation av styrelsen.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke chefens ställning, ej minst i

den rådgivande verksamheten, bör främjas genom att högre tjänsteställning

tilldelas honom. Just för den som vill undvika inspektionens utveckling till

en verklig chefsmyndighet förefaller det vara angeläget att på olika satt star­

ka chefens auktoritet, så att han inom den begränsade ramen för inspektio­

nens verksamhet med större framgång kan hävda sig exempelvis gentemot

länsstyrelserna. Vidare är att märka, att om han erhåller generaldirektörs

ställning, förutsättningarna att för posten förvärva en framstående kraft na­

turligen ökas ej obetydligt.

Den uppfattning om centralorganets benämning och chefens ställning,

som redovisas i yttrandena från statspolisintendenten och justitiekanslers-

ämbetet kommer också till uttryck i de yttranden som avgivits av hl. a. låns-

styrelsen i Jämtlands län, landsfogdarna i Gävleborgs och Västernorrlands

län, poliskamrarna i Stockholm, Örebro, Karlskrona och Borås, föreningen

Sveriges polismästare, föreningen Sveriges poliskommissarier och Stock­

holms poliskomm is s aricsällskap.

Beträffande centralorganets organisation i övrigt anför statspolisinten­

denten att såsom medhjälpare till chefen hör finnas bl. a. fem byråchefer

eller mot byråchefer svarande befattningshavare i lönegrad Bo 1 samt en

militärassistent. Till sitt förfogande bör styrelsen ha en byråorganisation

bestående av tre polisbyråer, en kanslibyrå och eu organisationsbyrå samt

eu självständig teknisk sektion.

1 fråga om byråernas och den självständiga sektionens arbetsuppgifter

och sammansättning föreslår statspolisintendenten följande.

4*__Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

106

Polisbyrå I bör handlägga ärenden angående ordningspolistjänsten,

däribland främst samordning och planläggning av trafikövervakningen.

Polisbyrå II. Till denna byrå böra hänföras ärenden angående kriminal­

polistjänsten. I byrån bör såsom en följd av brottsregistreringsutredningens

förslag ingå även straffregistret och kriminaltekniska anstaltens registra-

tur. Jämväl de uppgifter, som åligger anstalten att förmedla utbyte mellan

svenska och utländska polisorgan rörande brott och brottslingar, torde över­

föras till denna byrå.----------- -

Polisbyrå III bör handlägga ärenden rörande den särskilda polisverksam­

heten. —

Kanslibyrån. T ill denna byrå bör hänföras bl. a. ärenden som angå budget,

materielupphandling, vård och underhåll av materiel, arbetsordningar och

tjänsteföreskrifter samt remissärenden. Byrån bör uppdelas på två sektioner,

en för administrativ-kamerala ärenden och en för inköps- och förrådsären-

den.-------------

Organisationsbyrån. Till denna byrå bör överföras den verksamhet, som i

organisatoriska och andra hänseenden för närvarande ankommer på polis­

väsendets organisationsnämnd, i den mån denna verksamhet blir erforder­

lig även efter polisväsendets förstatligande.------------

Militärassistenten bör vara kontaktman mellan rikspolisstyrelsen och

högre militära staber samt lämna dessa myndigheter orienteringar om ut­

vecklingen och planläggningen inom respektive områden. Särskilt bör det

åligga honom att biträda vid samordningen av polisens, krigsmaktens och

civilförsvarets planläggning för verksamheten under beredskap och krig.

Verksamheten inom rikspolisstyrelsen kommer att ställa stora krav på

samordningen av arbetet mellan byråerna. Dessa krav bör i särskilda fält

tillgodoses genom tillsättande av samarbetsdelegationer, vilka bör fungera

som ett medel för smidigt samarbete över byrågränserna.

I sin kollektiva sammansättning bör styrelsen utgöras av verkets chef,

cheferna för dess byråer, militärassistenten samt minst sex av Kungl. Maj:t

utsedda särskilda ledamöter. Av dessa ledamöter bör minst två hava parla­

mentariskt underlag samt de övriga företräda länsstyrelserna, kommuner­

na, de lokala polischeferna och polispersonalen.

Föreningen Sveriges polismästare, finner det angeläget, att den centrala

myndigheten får en sådan utformning att den tillförsäkras allmänhetens

förtroende. Den synes därför — och även för att trygga dess auktoritet

gentemot länsstyrelserna — böra organiseras som en styrelse med represen­

tanter för berörda verksamhetsområden och med parlamentariskt inslag.

Att styielsens chef när det gäller operativ verksamhet måste kunna besluta

utan styrelsens medverkan torde ligga i sakens natur. Styrelsen för statens

kriminaltekniska anstalt menar, att registraturavdelningen lämpligen bor­

de organiseras såsom en särskild byrå lydande direkt under inspektionens

chef.

Med hänsyn till den skisserade omfattningen av verksamheten vid den

föreslagna polisinspektionen och det däri ingående ringa antalet enheter

samt den tänkta starka saväl regionala som lokala organisationen, anser

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

107

statskontoret det ej erforderligt att inrätta särskilda avdelningar vid inspek­

tionen, utan föreslår att denna organiseras på byråer.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

D. Särskilda frågor

Utredningen

För att säkerställa personaltillgången under exceptionella förhållanden

har såväl 1939 års som 1948 års polisutredning funnit det lämpligt föreslå

inrättandet av en poliskårens reserv. Anordningen skulle enligt

dessa utredningar i princip innebära skyldighet för den polispersonal som

avgår vid uppnådd pensionsålder att intill 65 års ålder kvarstå i poliskårens

reserv med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t förordnar därom.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att anordnandet av eu

reservkår för polisen i enlighet med angivna grunder delvis står i motsats­

förhållande till de synpunkter som kan anläggas i fråga om pensions­

åldrarna. Vid exceptionella förhållanden av lokal karaktär torde i ett för­

statligat polisväsende dessutom goda möjligheter föreligga för att vidtaga

erforderliga omgrupperingar av personal. Planläggningen för åtgärder vid

exceptionella förhållanden i övrigt torde böra ges i princip samma inrikt­

ning och grundas på samma förutsättningar, bl. a. i författningsväg, som

beträffande alla verksamhetsområden gäller för planläggning inför bered-

skapstillstånd eller krig.

De omständigheter som här anförts talar enligt utredningens mening föi

att åtgärder icke vidtages i den av 1939 och 1948 års polisutredningar väckta

frågan om att anordna en poliskårens reserv.

I samband med det utredningsarbete på civilförsvarets område, som be­

drevs av 1953 års civilförsvarsutredning och som sedermera genom 19o9

års riksdags bifall till propositionen 1959: 114 resulterade i en omorganisa­

tion av civilförsvaret, undersöktes möjligheterna att befria civilför­

svaret från ordnings- och bevakningstjänsten. Civil-

försvarsutredningen ansåg sig — främst med hänsyn till att central polis­

ledning i riket saknas —• icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än

såvitt avsåg andra på civilförsvaret ankommande åtgärder till skydd mot

spioneri och sabotage än markbevakning.

I propositionen uttalade departementschefen, att han helst skulle sett att

civilförsvaret kunde avlastas alla ordnings- och bevakningsuppgifter. Därige­

nom skulle civilförsvaret bli en rent humanitär organisation utan inslag av

enheter med stridsuppgifter, vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrältsliga

synpunkter. Departementschefen ansåg emellertid, att ett överförande till

polisväsendet av ifrågavarande uppgifter icke borde ske, så länge det sak­

nades en central myndighet för polisväsendet, som i fred skulle kunna leda

det erforderliga förberedelsearbetet. Såsom ett ytterligare skäl för att icke

108

vidtaga några förändringar i den angivna riktningen anmäldes i propositio­

nen, att en utredning om polisväsendets framtida organisation just pågick.

Frågan om att till polisväsendet överföra vässa på civilförsvaret nu an­

kommande uppgifter torde komma i ett delvis ändrat läge, därest utred­

ningens förslag angående utformningen av polisväsendets framtida organisa­

tion genomföres. Utredningen är emellertid av uppfattningen att frågan om

alt öveiföra uppgifter från civilförsvaret till polisväsendet tarvar ytterligare

utredning och överväganden samt föreslår därför, att spörsmålet göres till

föremål för ytterligare utredning i anslutning till ett eventuellt princip­

förslag angående polisväsendets förstatligande.

Remissyttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har anslutit sig till utredningens

mening att några åtgärder inte bör vidtagas för att skapa en p o 1 i s k å-

l e n s reserv. Endast stadsfiskalen i Varberg anser att man bör tillvara­

ta möjligheten att utnyttja polismän som avgått från aktiv tjänst.

I anslutning till utredningens förslag att spörsmålet om överförande till

polisväsendet av civilförsvarets ordnings- och bevak-

ningsuppgifter göres till föremål för ytterligare utredning anför över­

befälhavaren att det i samband med den förordade utredningen är angelä­

get, att totalförsvarets hela behov av bistånd från polisväsendet beaktas.

Hänsyn härtill bör tagas vid utformningen av polisorganisationen. Särskilt

kan detta behov och denna hänsyn göra sig gällande beträffande lednings-

instansernas uppgifter, ansvars- och samverkansområden, territoriella grän­

ser samt anknytningen i övrigt till befintliga totalförsvarsinstanser.

Utredningens ställningstagande i denna fråga har mött invändningar

endast från civilförsvarsstgrelsen och landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt,

\ilka anser att någon ytterligare utredning i detta hänseende inte erfordras.

E. Departementschefen

En av de allvarligaste bristerna i den nuvarande lokala polisor­

ganisationen utgör, som jag tidigare utvecklat, förekomsten av de

många alltför små polisdistrikten. Av landets 585 polisdistrikt har 82 en­

dast en eller två polismanstjänster. 323 distrikt har mellan tre och åtta

sådana tjänster. Poliskåren i 489 polisdistrikt uppgår till högst 14 man. I

åtskilliga av dessa små distrikt kan polisverksamheten på grund av per­

sonalstyrkans ringa storlek inte bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

Man kan inte hålla personal i aktiv tjänstgöring dygnet runt, den yttre

bevakningen blir mer eller mindre eftersatt och möjligheterna till en sam­

lad insats vid kritiska tillfällen är starkt begränsade. Inte heller finns un­

derlag för en ändamålsenlig befälsorganisation eller för att anskaffa bi­

Kungl. Maj:ts proposition nr Vr& år 1962

109

lar, radio eller annan teknisk utrustning. För att få till stånd ett effek­

tivare polisväsende är det därför av grundläggande betydelse att man ska­

par betydligt större arbetsenheter.

Polisutredningen har tagit upp frågan om indelningen i polisdistrikt med

utgångspunkt i den lämpliga storleken av en poliskår och därvid efter in­

gående överväganden kommit till uppfattningen, att en tillfredsställande

organisation av polisverksamheten inom ett polisdistrikt är möjlig först

då polisstyrkan i distriktet uppgår till 20—50 man, helst något närmare den

högre siffran.

Vid remissbehandlingen har utredningens uppfattning vunnit anslut­

ning från de flesta håll. Remissinstanserna har förklarat att de är fullt

medvetna om nödvändigheten av att större verksamhetsområden skapas.

De flesta av dem har också accepterat utredningens ställningstagande till

vilken personalstyrka som erfordras för att polisverksamheten i distrik­

ten skall kunna bedrivas rationellt. Flera remissinstanser har dock an­

sett att utredningens bestämning av en polisstyrkas lämpliga storlek i

många fall kan leda till alltför stora polisdistrikt. Bakom sådana bedöm­

ningar ligger bl. a. farhågor för att landsbygdens behov av polisiär över­

vakning inte kommer att bli tillfredsställande tillgodosett inom mycket

stora polisdistrikt. Med anledning härav vill jag för min del framhålla,

att sådana faktorer som distriktens geografiska omfattning och poliskå­

rens numerär i och för sig inte har någon avgörande inverkan på möjlig­

heterna att tillgodose landsbygdens behov av polisiär bevakning. Den

största betydelsen i detta hänseende har enligt min mening framför allt

det sätt på vilket personalen fördelas inom distriktet och de möjligheter

som skapas för ett snabbt ingripande inom olika delar av distriktet. Skall

distrikten göras stora bör givetvis uppmärksamhet ägnas sådana syn­

punkter.

För egen del kan jag sålunda ansluta mig till uppfattningen att avgöran­

de för indelningen i polisdistrikt bör vara storleken av den personalstyrka

som krävs för att polisverksamheten skall kunna bedrivas effektivt och ra­

tionellt. Utredningens bedömning av frågan om polisstyrkans lämpliga

storlek kan jag i princip godtaga. Jag förordar således att den nya polis-

distriktsorganisationen bygges upp med den allmänna målsättningen, att

ett distrikt skall äga så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet

inom distriktet bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och

helst upp emot 50 man. Vissa omständigheter kan naturligtvis påkalla av­

steg från denna princip. Den högre gränsen bör få överskridas exempelvis

då distriktet kommer alt omfatta stad som redan nu har en polisstyrka på

mer än 50 man. Vidare kan man ifråga om utpräglade glesbygdsområden

nödgas godtaga distrikt med poliskårer understigande 20 man.

När det gäller landets indelning i polisdistrikt bör man i första hand

undersöka, om det med den allmänna målsättning ifraga om polisdistrik­

Kungl. Maj:ts proposition nr iA8 år t962

no

tens normala storlek som jag nyss förordat är möjligt att bilda polisdistrikt

på grundval av annan administrativ eller judiciell indelning.

Länen synes — möjligen med några få undantag — vara alltför stora

som områden för lokal polisverksamhet. Avstånden från länets perifera

delar till polischefens stationeringsort skulle ofta bli betydande och på­

tagligt försvåra polischefens ledning av polisverksamheten och hans möj­

ligheter att förvärva en tillfredsställande kännedom om sitt distrikt och

den där bosatta befolkningen. Så stora distrikt krävs inte heller för att

den inre organisationen skall kunna utformas på ett ändamålsenligt sätt.

En granskning beträffande fögderiernas lämplighet som polisiära verk­

samhetsområden ger vid handen, att fögderierna med avseende på storle­

ken möjligen skulle kunna accepteras som polisverksamhetsområden men

att de i allmänhet inte har en ur polisiär synvinkel ändamålsenlig utform­

ning. Samma bedömning kan göras också beträffande civilförsvarsområ­

denas lämplighet som underlag för polisdistriktsindelningen.

Det allmänna önskemålet att indelningen för polis-, åklagar- och dom-

stolsverksamheten om möjligt sker efter enhetliga linjer föranleder en

prövning av om domsagoområdena utgör lämplig utgångspunkt för indel­

ningen i polisdistrikt. Man finner därvid, att de nuvarande domsagoområ­

dena i åtskilliga fall är antingen för små eller för stora som polisdistrikt.

De är även i andra väsentliga hänseenden mindre lämpliga som underlag

för eu ändamålsenlig polisdistriktsindelning. Därtill kommer att domkrets­

indelningen f. n. är föremål för översyn av domstolskommittén. Man kan

på goda skäl antaga att den indelning i domkretsar, som kan komma att bli

följden av denna kommittés arbete, kommer att innebära väsentliga för­

ändringar i den nuvarande indelningen. Att under sådana förhållanden

lägga den nu gällande domkretsindelningen till grund för polisdistrikten

synes inte vara lämpligt. Polisdistriktsindelningen, som av olika skäl måste

genomföras med största möjliga skyndsamhet, kan inte heller anstå i av­

vaktan pa resultatet av domstolskommitténs arbete. Denna kommittés av­

sedda v erksamhet spänner över stora delar av domstolsväsendet och kom­

mitténs arbete kan därför beräknas taga lång tid i anspråk. Enligt sina

diiektiv har emellertid domstolskommittén att under arbetet med dom-

kretsindelningen taga hänsyn till bl. a. den polisdistriktsindelning, som

kan komma att genomföras på grund av polisutredningens här ifrågava­

rande förslag.

De överväganden som jag här redovisat har övertygat mig om att man

måste utforma polisdistrikten utan någon primär anknytning till förefint­

liga administrativa eller judiciella indelningar. Detta ställningstagande får

självfallet inte uppfattas sa, att man skulle lämna andra indelningar helt

utan avseende vid polisdistriktsindelningen. Av grundläggande betydelse

är givetvis att hänsyn tages till de planer för indelningen av länen i kom­

munblock som länsstyrelserna under den närmaste tiden skall upprätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

in

I ett förstatligat polisväsende kommer det från polisens sida att föreligga

ett lika stort behov som hittills av samverkan med barnavårds- och nykter-

hetsnämnder samt andra kommunala organ. Mellan kommunerna och po­

lisväsendet kommer det sålunda att i skilda hänseenden föreligga en stark

intressegemenskap. Det är därför i hög grad angeläget, att polisdistrikten

inte skär kommungränserna. Polisdistriktsindelningen bör av denna an­

ledning inte fastställas förrän klarhet vunnits om nyssnämnda planers ut­

formning. På grund av vad jag förut anfört bör vid indelningen härjämte

samråd äga rum med domstolskommittén.

Som jag redan framhållit i ett tidigare sammanhang bör länsstyrelserna

bibehållas vid sin ställning som högsta polismyndighet på det regionala

planet. Med hänsyn härtill finner jag att de nuvarande länsgränserna i

princip inte bör genombrytas vid utformningen av polisdistrikten. Undantag

kan tänkas komma i fråga t. ex. om kommunindelningsreformen ger anled­

ning härtill.

Ett polisdistrikt bör såsom utredningen förordat byggas upp kring en

välbelägen huvudort av inte alltför ringa storlek. Till denna ort skall vid

distriktsindelningen hänföras det område som allmänt graviterar mot hu­

vudorten. Denna indelningsgrund har accepterats av remissinstanserna

och för egen del anser jag den vara riktig. Den står helt i överensstäm­

melse med de principer som skall ligga till grund för de nya planerna för

indelning av länen i kommunblock och med de tankegångar, som varit

vägledande vid uppbyggnaden av andra lokala förvaltningsgrenars verk­

samhetsområden. Utredningens preliminära och mera skissartade förslag

måste emellertid överarbetas i den fortsatta planläggningsverksamheten,

varvid hänsyn bör tagas bl. a. till de synpunkter, som under remissbehand­

lingen framförts beträffande detta förslag. Den nya distriktsindelningen

torde böra fastställas av Kungl. Maj :t.

Beträffande personalens fördelning inom distriktet har utredningen fun­

nit det vara av stor betydelse, att huvuddelen av personalen förläggs till

centralorten. Förutom den i centralorten placerade huvudstyrkan skall po­

liskåren enligt utredningsförslaget bestå av arbetsgrupper av växlande an­

tal och storlek med stalionering företrädesvis i tätorter i distriktets peri-

fera delar. Enmansstationering bör enligt utredningens mening förekom­

ma endast i områden som ligger relativt avlägset från centralort eller tätort,

där arbetsgrupp är placerad. Utredningens ståndpunkt har i huvudsak

vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Från flera håll har man dock

varnat för eu alltför långt driven centralisering. Samma skäl har här

åberopats som ifråga om distriktens storlek. En stark koncentration av

personalen till distriktets centralort anses sålunda innebära en försvag­

ning av polisbevakningen på landsbygden och en försämrad lokal- och per­

sonkännedom hos polismännen. I anslutning härtill vill jag till eu början

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

112

erinra om att även utredningen haft blicken öppen för de olägenheter, som

kan följa av en alltför stark centralisering. Utredningen har särskilt fram­

hållit, att centraliseringen inte får drivas längre än vad som betingas av

kravet på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Själv vill jag kraftigt

understryka vad utredningen sålunda uttalat. En omorganisation av po­

lisväsendet får inte leda till en försämrad polisbevakning på landsbygden

utan riktpunkten i organisationsarbetet måste självfallet vara ett ökat

mått av säkerhet för människorna till person och egendom såväl på lands­

bygden som i städerna. Skall man nå detta syfte torde på många håll en

spridd stationering bli påkallad. För att undanröja vissa missuppfattningar

angående innebörden av utredningens förslag i förevarande hänseende vill

jag tillägga följande.

En koncentration av polisverksamheten till distriktets centralort kommer

helt naturligt att minska antalet på landsbygden placerade polismän. De på

landsbygden stationerade polismännen är emellertid ofta så hårt belastade

av utredningsarbete och andra skrivbordsgöromål att de endast i begrän­

sad omfattning har tid att ägna sig åt bevakningstjänst i egentlig mening.

Den polisiära beredskapen är inte heller särdeles hög på landsbygden. Be­

folkningens möjligheter att snabbt få hjälp i kritiska situationer är därför

merendels inte tillfredsställande. Den på landsbygden ganska vanliga en-

mansstationeringen ger sålunda inte möjlighet till ingripanden med den

kraft, som många gånger är påkallad. Värdet från bevakningssynpunkt av

den spridda stationering som nu råder är därför oftast ringa.

Det förslag till ny polisorganisation, som utredningen presenterat inne­

bär att centralortens huvudstyrka skall bestå av enheter för kontinuerlig

bevakning dygnet runt i hela distriktet. Sådana enheter skall tilldelas mo­

torfordon utrustade med radio och därigenom ges god rörlighet och goda

möjligheter att snabbt infinna sig på den plats där behov av polisingri­

pande uppstår. I den föreslagna organisationen skall också finnas arbets­

grupper ute i distriktet med huvudsaklig uppgift att ägna sig åt yttre be­

vakning. Själva utredningsarbetet skall i princip utföras av personal i cen­

tralorten. Landsbygdens bevakning kommer alltså att ombesörjas inte en­

dast av polismän från centralorten utan även av arbetsgruppernas personal.

F. n. är möjligheterna att utnyttja polispersonal utanför det egna distrik­

tet begränsade. I ett förstatligat polisväsende däremot måste personalen få

obegränsad mobilitet. Personalen från ett polisdistrikt skall visserligen pri­

märt ha distriktet som verksamhetsområde men skall kunna tagas i anspråk

för polisiära uppgifter i angränsande distrikt om förhållandena så påkal­

lar. Även denna omständighet är ägnad att höja polisens effektivitet och

minskar de betänkligheter man kan ha mot den föreslagna centralisering­

en. För min del är jag övertygad om att en disposition av personalen på

det sätt som jag här skisserat kommer att resultera i eu förstärkt polisbe­

vakning på landsbygden. Genom en sådan omorganisation ökas också möj­

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 ur 1962

113

ligheterna att vidga användningen av det SOS-system för bl. a. polislarm,

som är under utbyggnad.

Det antagandet ligger måhända nära till hands att befolkningen på lands­

bygden med större polisdistrikt i viss mån kommer att förlora sina möjlig­

heter till personlig kontakt med polismännen för råd och upplysningar i

skilda angelägenheter samt med polischefen i ärenden av administrativ

natur. I syfte att bl. a. undanröja olägenheter av detta slag har utredningen

föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffas och polismyndighetslagen

ändras så att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden kan dele­

geras på polischefen underställd polispersonal. Sådana möjligheter finns

redan nu i viss utsträckning och det torde inte möta betänkligheter att vidga

möjligheterna. Genom en sådan åtgärd, som underlättar skapandet av

rationella arbetsformer inom de lokala poliskårerna, minskas allmänhetens

behov av personlig kontakt med polischefen. Jag anser mig också böra

framhålla, att avstånden numera inte har så stor betydelse för allmänhetens

möjligheter att få sina anspråk på service tillgodosedda tack vare vårt väl

utbvggda automatiserade telefonnät samt motorismens kraftiga tillväxt.

En sammanställning av synpunkterna på personalens gruppering inom

ett polisdistrikt leder enligt min mening till att utredningens principför­

slag i detta hänseende tillgodoser de krav man i fråga om såväl effektivitet

i polisverksamheten som kontakt med och service åt allmänheten kan ställa

på polisen. Jag förordar alltså att förslaget lägges till grund för detaljut­

formningen av organisationen.

I samband med polisväsendets förstatligande aktualiseras frågan om och

i vilken utsträckning man även i framtiden har behov av en särorganisation

motsvarande den nuvarande statspolisen.

Såsom framgått av min inledande redogörelse för polisväsendets organi­

sation tillskapades statspolisen i första hand för att biträda den lokala

polisen vid behov av polisförstärkning. Som stödorganisation har stats­

polisen också kommit att spela en betydande roll. I ett framtida polisvä­

sende, organiserat efter de riktlinjer som jag tidigare redogjort för, kommer

behovet av eu stödorganisation för den lokala polisen att minska, till­

komsten av större polisdistrikt gör det möjligt att i flertalet polisdistrikt

hålla specialister för skilda grenar av den polisiära verksamheten. Flera

skäl talar emellertid för alt man även i fortsättningen behåller grupper av

polismän med uppgift att primärt utöva polisverksamhet inom större om­

råden än polisdistrikten. Vissa brott är så svårutredda och så relativt sällan

förekommande att polispersonalen i ett polisdistrikt knappast har möjlig­

het att i sin verksamhet inom distriktet förvärva den kunskap och erfaren­

het som krävs för utredning av sådana brott. Det gäller bär främst mord

och andra grova våldsbrott, mordbrand samt vissa gäldenärsbrolt och andra

komplicerade förmögenhetsbrott. Även utredningar om deklarationsbrott

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

114

kräver särskilda kvalifikationer hos polismannen. En särskild ställning in­

lär vidare den trafikövervakande verksamheten. Behovet av polisiär sam­

verkan över distriktsgränserna är här mycket stort.

Med utgångspunkt i dessa överväganden har jag prövat utredningens

förslag att statspolisorganisationen skall avvecklas och att de tjänster, som

avseits för statspolisavdelningarna, i stort sett proportionellt och efter be­

räknat behov skall fördelas på de olika polisdistrikten. Undantag skall en­

ligt utredningsförslaget göras för dels visst antal tjänster för polismän med

särskilt kvalificerade utredningsuppgifter, dels erforderligt antal tjänster

för polismän — huvudsakligen polisbefäl — med uppgift att samordna och

leda trafikövervakningen inom länet, och dels tjänster avsedda att dispone­

ras inom den särskilda polisverksamheten och för vissa kommunikations-

verks behov in. in. I stort sett är förslaget enligt min mening väl motiverat.

Jag ifrågasätter emellertid om man inte från fördelningen bör undantaga

även tjänster för polismän med uppgift inte bara att samordna och leda

utan även själva utföra trafikövervakning i länet.

Statspolisintendenten samt ett flertal länsstyrelser och landsfogdar har i

sina remissyttranden gjort gällande att en upplösning av den nuvarande

ordningsstatspolisen säkerligen skulle innebära en avsevärd försvagning

av den trafikövervakande verksamheten. Bl. a. framhålles att trafiköver­

vakningen kräver samövade, tekniskt välutrustade och rörliga polisstyrkor,

som fungerar över de lokala polisdistriktens gränser. Man erinrar också om

alt bilar, motorcyklar, radarhastighetsmätare, bilvågar och andra hjälp­

medel i trafikövervakningsarbetet är dyrbar utrustning som det från sam­

hällsekonomisk synpunkt inte kan vara försvarligt att anskaffa med mindre

den kan antagas bli fullt utnyttjad. I åtskilliga polisdistrikt skulle sådan

för trafikövervakning speciellt avsedd utrustning endast komma att brukas

mera sporadiskt.

De skäl som anförts i dessa remissyttranden för bibehållande av särskild

trafikpolis finner jag bärande med hänsyn till den betydelse som en god

trafikövervakning har för människoi-nas säkerhet på gator och vägar. Jag

förordar därför att personal även framdeles sammanhålles länsvis för så­

dana uppgifter som f. n. ankommer på ordningsstatspolisen. Jag vill under­

stryka, att denna anordning är avsedd att förstärka den lokala polisens

trafikövervakning och inte får medföra att den lokala polisens verksamhet

på detta område eftersättes. Ifrågavarande personal bör kunna anlitas även

för att biträda den lokala polisen vid marknader, stora motortävlingar och

andra evenemang, som vanligen samlar stor publik och därför kräver ett

betydande antal polismän för ordningshållning. För sådana uppgifter bör

även beridna styrkor bibehållas.

Omfattningen och grupperingen av här avsedda personalstyrkor blir

beroende av polisdistriktens utformning och poliskårernas organisation.

I ett län, som är indelat i några få distrikt med stora personalstyrkor,

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

115

framträder behovet av regionala enheter icke lika starkt, som i län med ett

förhållandevis stort antal mindre distrikt.

De för polisverksamheten i hela länet avsedda polismännen bör inte ut­

göra en särskild kår. De bör organisatoriskt knytas till viss poliskår, i regel

den vars huvudstyrka är förlagd till residensstaden, men stå till länspolis­

chefens disposition.

Utredningen har föreslagit att ett antal polismän-utredare av utpräglad

experttyp skall stationeras i vissa polisdistrikt. Dessa utredningsmän skall

enligt förslaget knytas främst till poliskårerna i Stockholms och Göteborgs

polisdistrikt men även till poliskårerna i Malmö, Sundsvalls och Luleå po­

lisdistrikt och vara verksamma inom den av länsgränser oberoende räjong,

för vilken förläggningsstaden utgör centrum. Jag kan inte finna att en sådan

anordning är erfoi'derlig. Vid de enstaka tillfällen, da man inom ett distrikt

behöver biträde i utredningsarbetet av högre kvalificerade polismän än dem

som står till länets disposition, bör polischefen kunna hos det centrala

polisorganet begära det biträde, som han behöver.

I fråga om den egentliga polisverksamheten skiljer man f. n. mellan

ordnings- och kriminalpolisverksamhet. Huvudprincipen

är att ordningspolisen i första hand skall övervaka ordning och säkerhet

medan kriminalpolisens främsta uppgift är att verkställa spaning och

annan undersökning angående brott. Någon klar gränsdragning är det dock

inte fråga om, eftersom de olika verksamhetsgrenarna griper in i och

kompletterar varandra.

Man har i olika sammanhang konstaterat, att uppdelningen i ordnings-

och kriminalavdelningar innebär olägenheter i skilda hänseenden.

I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan avdelningarna finner

man exempelvis, att kriminalpolismännen tillagts ett flertal arbetsuppgifter,

som inte rymmes inom begreppet spaning och annan undersökning angåen­

de brott utan som rätteligen bör utföras av ordningspolismän. Utrednings­

arbete bedrivs inom båda avdelningarna och har fördelats mellan dem

icke i första hand efter utredningarnas svårighetsgrad utan efter brotts­

typen. Man finner därför, att kriminalpolispersonal i icke obetydlig om­

fattning sysslar med utredningar, som är av mindre invecklad natui än

exempelvis de utredningar om trafikolyckor, som verkställes inom oid-

ningspolisen. Polisverksamhetsutredningen har i sitt betänkande Polisens

brottsbekämpande verksamhet (SOU 1961:15) påvisat en del andra olägen­

heter, som har samband med polisarbetets indelning i ordnings- och krimi­

nalpolisverksamhet. Indelningen har salunda i viss man bibringat de

patrullerande polismännen den uppfattningen, att deras uppgifter är be­

gränsade till att avse endast ordningshållning. Enligt nämnda utredning

omfattar den patrullerande verksamheten i princip samtliga de uppgifter,

som polisen har att taga befattning med. över huvud taget föreligger ett

behov av nära samarbete mellan ordningspolisen och kriminalpolisen. Polis-

Kangl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

116

verksamhetsutredningen konstaterar att det föreligger allvarliga brister i

detta hänseende. Relationerna mellan avdelningarna är enligt utredningens

mening inte tillfredsställande.

Enligt polisutredningens åsikt bör poliskårerna organiseras med beak­

tande av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och

utredningsverksamhet. Förslaget synes vara ägnat att i stor utsträckning

undanröja de nyss redovisade olägenheterna med nuvarande indelning. Det

torde även möjliggöra en mera rationell fördelning av arbetsuppgifterna,

samarbetsfrågorna kan lösas på ett naturligt sätt, möjligheterna blir större

att disponera polismännen för uppgifter, som de är bäst lämpade för, och en

jäxnnaie och mera rättvis befordringsgång kan åstadkommas. Jag anslu­

ter mig därför till förslaget. En sådan indelning av polisverksamheten mins­

kar inte möjligheterna till en önskvärd specialisering av polispersonalen.

Enligt utredningens förslag till tjänstebenämningar inom

den lokala organisationen skall polischeferna i Stockholm, Gö­

teborg och Malmö — liksom länspolischeferna — benämnas polisdirektör.

För övriga polischefer föreslås titeln polismästare. Poliskammaren i Stock­

holm har erinrat om att titeln polismästare har gammal hävd i denna stad

och anser att någon titelförändring därför inte bör ske. För egen del är jag

av den uppfattningen att det är en fördel om samtliga lokala polischefer

erhåller en enhetlig benämning. Då titeln polismästare synes mig lämplig

härför, förordar jag att samtliga lokala polischefer benämnes polismästare.

Som jag förut framhållit är ett grundvillkor för en tillfredsställande

Polisverksamhet att ett förtroendefullt förhållande råder mellan polis

och allmänhet. Polisväsendets kommunala förankring har uppen­

barligen varit till gagn i detta hänseende. Det är angeläget att känslan av

samhörighet mellan allmänhet och polis inte går förlorad i ett förstatligat

polisväsende. Jag vill livligt tillstyrka utredningens förslag att man i sam­

band med ett förstatligande av polisväsendet skapar garantier för en fort­

löpande kontakt mellan polisorganisationen och kommunerna. Oavsett vem

som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett

intresse att polisen förmår ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det

är därför viktigt, att de lokala intressena även i fortsättningen kan vinna

beaktande i polisverksamheten. Utredningens förslag härutinnan innebär

i korthet, att man i administrativ ordning föreskriver skyldighet för lokal

polischef att minst en gång årligen, lämpligen innan förslag till årets an-

slagsäskanden för distriktets polisväsende upprättas, kalla representanter

för varje kommun till en informations- och samrådskonferens. Dessutom

skall polischefen orientera kommunerna om de mera väsentliga förändring­

ar som aktualiseras i fråga om polisorganisationen och polisverksamheten.

Mot förslaget har vissa remissinstanser invänt, att kontaktverksamheten

bör få en fastare och mera reglerad form än vad utredningen föreslagit.

Andra har menat att någon särskild reglering av samrådsverksamheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

117

inte erfordras. För egen del anser jag att samverkan och samråd bör ske

i så fria och obundna former som möjligt. Skulle man från kommunernas

sida anse att deras intresse av samråd inte blir tillgodosett i tillbörlig grad,

torde rättelse kunna vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen. Närmare

reglering av samrådsverksamheten är enligt min uppfattning inte påkallad.

I bl. a. vissa landsfogdars yttranden har hävdats, att länspolischefen bör

vara ledare vid lokala samråds- och informationskonferenser. Vad som skall

avhandlas vid konferenserna är emellertid angelägenheter som i första hand

rör kommunerna och den lokala polischefen. Länspolischefens närvaro

synes mig därför i regel inte erforderlig. Däremot bör såsom utredningen

föreslagit länsstyrelsen genom protokollsavskrifter underrättas om vad

som förekommit vid samrådskonferenser.

Vad härefter angår den regionala polisorganisationen bör

som jag tidigare uttalat, den högsta ledningen av polisverksamheten vara

förlagd i länen till länsstyrelserna och i Stockholm till överståthållaräm-

betet.

Beträffande själva organisationen på länsplanet har jag tidigare uttryckt

den uppfattningen, att länspolischefen bör ges ställning som tjänsteman i

länsstyrelsen men med full självständighet i fråga om den operativa led­

ningen. I sistnämnda hänseende bör länspolischefen äga på eget ansvar

rekvirera förstärkning till länets poliskårer eller medge att polisstyrkor från

länet för viss tid får tjänstgöra utom länet. En viktig uppgift för honom

blir också att utöva ledningen av den verksamhet, som sträcker sig över

flera distrikt, t. ex. trafikövervakning. Jag föreslår att länspolischefens

ställning regleras efter nu angivna riktlinjer. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att närmare bestämma vilka ärenden länspolischefen skall

handlägga i länsstyrelsen och i vilken omfattning han skall besluta på eget

ansvar. Vilka organisatoriska förändringar som länspolischefens inordnan­

de i länsstyrelsen bör medföra och vilken arbetskraft som bör ställas till

hans förfogande torde få övervägas i samband med det fortsatta planlägg-

ningsarbetet.

Vad länspolischefens tjänstebenämning beträffar har

utredningen föreslagit titeln polisdirektör. I likhet med de remissinstanser,

som närmast beröres av förslaget, anser jag denna benämning mindre lämp­

lig. Inte heller kan jag ansluta mig till det från de nuvarande landsfogdarna

framförda förslaget att man bibehåller titeln landsfogde. För egen del anser

jag länspolischef vara den lämpligaste titeln. Den ger ett klart besked om

befattningshavarens arbetsuppgifter och anger området för hans verksam­

het.

Vad jag anfört om den regionala polisorganisationen gäller av naturliga

skäl inte Stockholms stad. Även beträffande Göteborg och Malmö kan en

viss särreglering komma i fråga. Dessa spörsmål torde få bli föremål för

särskilda överväganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

118

Inte heller beträffande Gotlands län kan man följa de av mig förordade

allmänna riktlinjerna för den regionala polisorganisationen. Gotlands län

bör utgöra ett polisdistrikt med polismästaren stationerad i Visby. Något

behov av särskild länspolischef föreligger därför inte i detta län. Åt polis­

mästaren bör uppdragas att biträda länsstyrelsen vid handläggningen av-

ärenden angående länets polisväsende.

Även på det regionala planet skulle det kunna vara av värde att ge ut­

rymme åt lekmannaelement i polisorganisationen. Denna fråga behandlas

f. n. av länsförvaltningsutredningen i ett vidare sammanhang. .lag finner

därför inte anledning att nu taga ställning till detta spörsmål.

Frågan om att inrätta ett centralt organ för polisväsendet

har förts på tal i olika sammanhang. Uppgifterna för ett sådant organ skulle

främst vara att med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande meddela all­

männa råd och anvisningar om hur polistjänsten skall utövas samt att från

rikssynpunkt öva tillsyn över polisväsendet och dess anordningar. Åtskilliga

av de brister, som f. n. vidlåder vårt polisväsende, har ansetts kunna hän­

föras till avsaknaden av en sådan instans. I ett förstatligat polisväsende

torde nödvändigheten av ett polisorgan för hela landet ytterligare fram­

hävas. Enligt min mening beror det i väsentlig grad på tillkomsten av ett

sådant organ, om de fördelar som står att vinna genom polisväsendets för­

statligande skall kunna tillvaratagas. I likhet med utredningen och samtliga

remissinstanser förordar jag därför, att en central polismyndighet inrättas

i anslutning till förstatligandet.

Beträffande frågan om det centrala organets ställning finner jag uppen­

bart att det bör vara en från Kungl. Maj:ts kansli fristående myndighet,

organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt.

Härigenom skänker man landets polisorganisation erforderlig stadga och

fasthet samtidigt som möjlighet öppnas att på en hand samla riksfrågor,

som nu handläggs av olika centrala organ.

Jag har tidigare betonat alt tyngdpunkten i polisledningen bör förläggas

till länsplanet. Detta ställningstagande leder till att det centrala organet

inte bör vara en chefsmyndighet i egentlig mening. Det bör sålunda i prin­

cip inte tilläggas någon direktivrätt utan dess verksamhet bör huvudsakligen

vara inspekterande, rådgivande och samordnande. Skäl kan det oaktat an­

föras för att det centrala organet bör få en begränsad möjlighet att på vissa

områden ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas och att utöva

viss ledning av polisarbetet. Bland de verksamhetsområden där sådana möj­

ligheter kan vara befogade må främst nämnas trafikövervakningen. Här

torde en central direktivrätt ha stor betydelse för att verksamheten skall

kunna bedrivas efter en enhetlig plan för hela landet. Centralorganet bör

sålunda kunna ge direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under

viss tidsperiod skall inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken.

Skulle gemensamma aktioner behöva företagas, som kräver samverkan

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1962

119

över länsgränserna, bör det centrala organet ha möjlighet att i vissa situa­

tioner taga ledningen av verksamheten.

Även för bekämpningen av vissa brottstyper torde mycket stå att vinna

genom central dirigering. Detta gäller särskilt viss brottslighet som i all­

mänhet inte kan sägas vara knuten till viss plats, såsom exempelvis illegal

narkotikahandel, järnvägs- och poststölder samt valutabrott. I fråga om

dessa brott har behovet av riksomfattande spaning redan nu framtvingat en

central ledning. Särskilda arbetsgrupper för utredning av dylik brottslighet

har sålunda bildats vid statspolisens avdelning i Stockholm. Riksomfat­

tande åtgärder har också visat sig erforderliga i fråga om den verksamhet

som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri och annan olovlig under­

rättelseverksamhet. Som jag tidigare påpekat tenderar brottsligheten över

huvud taget att bli alltmer mobil främst till följd av den ökade använd­

ningen av motorfordon som hjälpmedel vid brott. Nu angivna förhållan­

den motiverar enligt min mening att möjlighet ges att centralt dirigera

spanings- och utredningsarbetet. Om man konstaterar exempelvis att det

finns ett klart samband mellan brott förövade på olika platser i landet

ökar uppenbarligen möjligheterna att uppspåra gärningsmannen, därest

det centrala organet får övertaga ledningen av spaningsarbetet.

Vad jag här anfört om de befogenheter som bör tillkomma ett centralt

polisorgan överensstämmer i stort sett med vad utredningen föreslagit och

huvuddelen av remissmyndigheterna tillstyrkt. Jag föreslår att central­

organets kompetens bestämmes i enlighet med vad jag förordat.

Till det centrala organet bör vidare överföras dels den verksamhet, som

i organisatoriska och andra hänseenden nu ankommer på polisväsendets

organisationsnämnd, dels ock de funktioner som utövas av statens krimi­

naltekniska anstalt med avseende å registrering, kontakter med utländska

polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande art. Den återstående

delen av anstaltens verksamhet, d. v. s. det arbete som bedrivs inom labora-

torieavdelningen, är föremål för utredning av en särskilt tillkallad sak­

kunnig, varför frågan om hur denna verksamhet framdeles skall bedrivas

bör avgöras först när resultatet av utredningsarbetet föreligger. Frågan

huruvida straffregistret bör överföras från fångvårdsstyrelsen till det cen­

trala polisorganet, ett spörsmål som f. n. är föremål för särskilda övervä­

ganden, torde inte heller böra avgöras i förevarandc sammanhang.

Vad utredningen anfört rörande det centrala organets arbetsuppgifter

i övrigt kan jag i huvudsak biträda. Det kan enligt min mening därjämte

övervägas att till nämnda organ hänföra viss utlänningskontroll och att åt

denna myndighet anförtro uppgiften att utgiva en tidskrift för polisväsen­

det.

Statens polisskola bör såsom utredningen anfört bestå som en självstän­

dig, Kungl. Maj :t direkt underställd institution.

Den inspekterande verksamheten kommer all utgöra en mindre del av

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

120

det centrala polisorganets samlade arbetsuppgifter. Jag finner därför den

av utredningen föreslagna benämningen statens polisinspektion inte ge

ett riktigt uttryck för verksamhetens art. Med hänsyn till arbetsuppgif­

ternas omfattning och karaktär föreslår jag för min del benämningen riks­

polisstyrelsen. Mångfalden av ansvarsfulla uppgifter, som kommer att vila

på rikspolisstyrelsen, motiverar enligt min mening att organets chef erhål­

ler generaldirektörs ställning. Han bör benämnas rikspolischef.

I utredningens betänkande lämnas endast en principskiss för den cen­

trala instansens organisation. Statspolisintendenten har däremot i sitt ytt­

rande presenterat ett mera utförligt förslag om hur rikspolisstyrelsen bör

vara uppbyggd. Enligt detta förslag skall styrelsen bestå av tre polisbyråer

med huvudsaklig uppgift att handlägga frågor, som gäller den egentliga

polisverksamheten. På en kanslibyrå skall handläggas bl. a. ärenden som

angår budget, upphandling, vård och underhåll av materiel, arbetsordningar

och tjänsteföreskrifter, remissärenden o. dyl. Till en organisationsbyrå

skall överföras den verksamhet, som i organisatoriska och andra hän­

seenden f. n. ankommer på polisväsendets organisationsnämnd. Därjämte

skall finnas en teknisk sektion. Till styrelsen skall vidare enligt förslaget

knytas en befattningshavare för samarbetet med militära myndigheter. —

För att tillgodose behovet av samordning mellan de olika arbetsenheternas

verksamhet föreslås att samarbetsdelegationer tillsättes.

I tidigare sammanhang har jag framhållit betydelsen av att lekmanna-

inflytandet får göra sig gällande inom polisorganisationen och anslutit mig

till utredningens förslag att bereda utrymme för ett sådant inflytande på

den lokala polisorganisationen. Utredningen har däremot inte ansett sig

böra föreslå något lekmannainslag på det centrala planet. Jag kan inte

dela denna uppfattning. Det är enligt min åsikt av den största vikt att ett

centralt polisorgan, vartill motsvarighet tidigare saknats i vårt land, redan

från början får en fast medborgerlig förankring. Jag förordar att rikspolis­

styrelsen skall bestå av rikspolischefen såsom ordförande samt ett antal lek­

män såsom ledamöter.

Jag är inte beredd att närmare taga ställning till de frågor som gäller

rikspolisstyrelsens organisation samt ordningen för ärendenas handlägg­

ning inom styrelsen. Dessa spörsmål torde få övervägas under det fortsatta

organisations- och planläggningsarbetet.

Med hänsyn till att vissa operativa ledningsuppgifter kommer att anför­

tros rikspolischefen förordar jag, att specialutbildad personal ställes till

dennes förfogande och att denna personal organisatoriskt knytes till polis­

kåren i Stockholms polisdistrikt. Personal för dylika uppgifter kan erhållas

från den nuvarande statspolisen.

I samband med polisreformen aktualiseras vissa särskilda frågor.

Liksom utredningen och samtliga remissinstanser utom en finner jag

det inte lämpligt att nu söka realisera det av tidigare polisutredningar fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

121

lagda förslaget om skyldighet för polismannen att efter uppnådd pensions­

ålder under viss tid kvarstå i en poliskårens reserv.

I propositionen 1959: 114 angående omorganisationen av civilförsvaret ut­

talade jag, att jag helst skulle sett att civilförsvaret kunde avlastas alla ord­

nings- och bevakning suppgifter. Därigenom skulle civilförsvaret bli en rent

humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter. Jag

fann emellertid ett överförande till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter

inte böra ske, så länge en central myndighet för polisväsendet saknades, som

i fred kunde leda det erforderliga förberedelsearbetet. Genomföres nu för­

slaget att inrätta en rikspolisstyrelse kommer nämnda fråga i ett annat

läge. Innan civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter kan överfö­

ras till polisorganisationen, måste dock närmare övervägas bl. a. på vilken

rättslig grund personer skall kunna tagas i anspråk för att åstadkomma

den nödvändiga förstärkningen av polisorganisationen vid beredskaps-

eller krigsförhållanden samt vilka förändringar i polisorganisationen som

måste ske i samband med att uppgifterna överföres till polisen. Jag är där­

för inte beredd att redan nu taga ställning till den här berörda frågan, som

i och för sig inte behöver lösas i detta sammanhang.

Jag vill slutligen upptaga ett av utredningen icke berört spörsmål om de

s. k. jaktpolisernas ställning i ett förstatligat polisväsende. F. n. finns fem

sådana befattningar i landet — två i Norrbottens län samt en i ettvart av

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Befattningshavarna har

av länsstyrelserna förordnats som polismän med stöd av 18 § polislagen

för att ombesörja på enskilds bekostnad anordnad polisbevakning och är

i tjänsten underställda landsfogden i respektive län. Svenska jägareför­

bundet får ur jaktvårdsfonden statsbidrag till bestridande av kostnaderna

för dessa polismän. Jaktpoliserna tillhör sålunda inte polisorganisationen.

För jaktpolisernas verksamhet gäller av länsstyrelserna utfärdade in­

struktioner. Av dessa instruktioner framgår, att det åligger jaktpolis bl. a.

att bedriva spaning inom länet för att hindra och upptäcka brott mot lagar

och författningar om jakt, att kontrollera efterlevnaden av stadganden om

jaktkort och vilthandel, att i samband med sin övriga verksamhet kon­

trollera innehav av vapenlicens och att till åklagare anmäla uppdagade

brott eller förseelser. Dessa arbetsuppgifter kan alltså praktiskt taget helt

hänföras till egentlig polisverksamhet. Det synes mig därför rationellt att

inordna jaktpolisverksamheten i polisorganisationen och därigenom skapa

möjligheter till en mera enhetlig ledning och planläggning av verksam­

heten.

Jag förordar därför att polisstyrkorna i de polisdistrikt där behov kan

anses föreligga av särskild verksamhet av det slag som nu bedrives av jakt­

polisen anpassas så att personal kan helt eller delvis avdelas för sådana

uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

122

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

V. ORGANISATIONEN AV ÅKLAGARVERKSAMHETEN

Utredningen

Med hänsyn till att åklagarväsendets uppbyggnad påverkar polisväsen­

dets funktionsduglighet har utredningen funnit det vara påkallat att i be­

tänkandet skissera hur ett helt statligt åklagarväsende kan tänkas uppbyggt

i anslutning till organisationen av ett statligt polisväsende. Utredningen fram­

håller, att dess synpunkter på denna fråga anlagts med utgångspunkt i ut­

redningens förut redovisade principiella ställningstaganden, att det visser­

ligen skulle gagna såväl polis- som åklagarväsendet, om polischefs- och åkla-

garfunktionerna helt skildes åt, men att utredningen inte ansett det möjligt

att genomföra en fullständig tudelning. Det nuvarande systemet med en sam­

ordning i viss omfattning av funktionerna bör därför enligt vad utredningen

förordat bibehållas. Den tendens till uppdelning som redan nu gör sig gällan­

de bör dock i möjligaste mån främjas.

I fi åga om den lokala åk lagarorganisationen anmärker

utredningen till en början, att det synes ankomma på utredningen att gå in

På bedömanden allenast i de hänseenden i vilka organisationen kan påver­

kas av eller påverka den organisation och de anordningar som föreslagits för

uPPbyggnaden av polisväsendet. Med hänvisning till sitt principiella ställ­

ningstagande beträffande tudelningen av polischefs- och åklagarfunktio-

nerna vilken redan är genomförd i åtskilliga fall — förordar utredningen

att chefen för ett polisdistrikt, vilken kan antagas bli fullt sysselsatt av

polischefsärenden (polismyndighetsärenden), i princip ej bör tilläggas

åklagaruppgifter. Som förut nämnts håller utredningen före att, om ej sär­

skilda omständigheter föranleder annan bedömning, denna situation förelig­

ger i polisdistrikt med en total polisstyrka av minst 50—60 man. Åklagar-

verksamheten i ett sådant distrikt föreslås alltså ankomma på en eller flera

distriktsåklagare. I polisdistrikt, där polischefens arbetskapacitet ej helt

täcks av polisuppgifter, bör polischefen med polischefsskapet förena di-

striktsåklagarbefattningen. I ett sådant distrikt torde biträdande distrikts­

åklagare böra förordnas i den mån behov föreligger därav med hänsyn till

åklagargöromålen. Det bör enligt utredningens mening inte komma i fråga

annat än att polisdistrikt och åklagardistrikt territoriellt sett sammanfaller.

En skiss över utredningens förslag rörande distriktsåklagarorganisationens

principiella uppbyggnad har fogats vid betänkandet som bilaga 10, till vil­

ken hänvisas.

Utredningen har inte berört frågan om distriktsåklagarnas stationering

inom verksamhetsområdena.

Behovet av åklagarpersonal i vissa åklagardistrikt kan inte alltid beräk­

nas i hela arbetskrafter. Därjämte torde det jämväl för distriktsåklagarorga-

123

nisationen erfordras tillgång till en viss vikariereserv. Med åberopande av

dessa förhållanden finner utredningen det böra övervägas att inrätta tjäns­

ter för »ambulerande» distriktsåklagare. I denna fråga har utredningen en­

dast givit uttryck för sin uppfattning, att ett system med »ambulerande»

distriktsåklagare öppnar ökade möjligheter att inom länen disponera de i

distrikten stationerade distriktsåklagarna för vikariat på statsåklagareänst

eller för tjänstgöring som biträde åt statsåklagare eller att för sådan biträdes-

tjänstgöring anlita »ambulerande» distriktsåklagare.

Vad gäller åklagarorganisationen på länsplanet har

utredningen ansett sig böra beakta endast sådana organisationsfrågor, som

påverkas av det dokumenterade behovet att i vissa fall tudela de nuva­

rande landsfogdebefattningarna. Utredningen finner det självfallet att det

i princip inte finns anledning att bibehålla länen som statsåklagardistrikt,

enär länsstyrelserna inte har att taga befattning med åklagarverksamheten.

Det vore enligt utredningens mening naturligare och skulle sannolikt med­

föra åtskillig organisatorisk vinning om statsåklagarområdena kunde utan

hänsyn till länsgränserna utformas såsom till antal och avrundning lämp­

liga delar av de områden som ligger under en hovrätts domvärjo. Enär ut­

redningen inte kunnat förorda en uppdelning av alla landsfogdetjänster i

en länspolischefsbefattning och en statsåklagarbefattning anser utredningen

emellertid att det svårligen kan komma ifråga att f. n. frångå länet som

verksamhetsområde för statsåklagaren, oavsett om han i några fall endast

skall fullgöra åklagargöromål. Inte heller föreslår utredningen ändring i det

förhållandet att Stockholm, Göteborg och Malmö är självständiga stats-

åklagarområden. Utredningens förslag beträffande åklagarorganisationen

på länsplanet innebär alltså ingen annan ändring i förhållande till nuva­

rande organisation än att en tudelning sker av landsfogdebefattningarna i till

en början Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län. Vidare utgår utred­

ningen från att åtgärder vidtas för att förse länspolischefen-statsåkla-

garen med högt kvalificerad biträdespersonal på åklagarsidan i erforderlig

utsträckning.

Utredningen behandlar härefter förhållandena i Göteborgs och Bohus län,

Malmöhus län och Gotlands län. Vad angår statsåklagarverksamheten i det

förstnämnda länet anser utredningen att, därest avsevärda områden av

grannkommunerna föres till Göteborgs polisdistrikt, samma områden bör

tillhöra statsåklagare^ i Göteborg kompetensområde och alltså undandra­

gas länspolischefen-statsåklagaren i länet. Denne anses nämligen inte böra

i åklagarhänseende administrera områden som i polisiärt hänseende inte

tillhör hans ämbetsbefattning. Med motsvarande resonemang säges stats-

åklagarens i Malmö kompetensområde böra omfatta de delar av länet som

i polisiärt avseende föres till Malmö polisdistrikt. I fråga om Gotlands län

föreslår utredningen, att länet skall liksom f. n. utgöra ett statsåklagar­

distrikt. Statsåklagaren bör tillika svara för distriktsåklagarverksamhcten i

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Gotlands polisdistrikt och för denna verksamhet få ett antal biträdande

åklagare.

Utredningen förordar vidare översyn eller komplettering av de bestäm­

melser som reglerar fördelningen av åtalsrätten mellan statsåklagare och

distriktsåklagare. Denna fördelning har enligt utredningens uppfattning

stor betydelse då man skall beräkna arbetskraftsbehovet inte bara inom

statsåklagarorganisationen och distriktsåklagarorganisationen utan även

inom polisväsendet, eftersom åklagarpersonalen i stor utsträckning är enga­

gerad även inom polisväsendet.

Från de synpunkter utredningen haft att anlägga finner den inte anled­

ning uttala sig om organisatoriska eller andra förändringar på riks­

planet.

I detta sammanhang berör utredningen emellertid ett spörsmål angående

åklagarutbildningen. I framtiden torde, framhåller utredningen, den per­

sonal som är gemensam rekryteringsbas för polischefer och åklagare liksom

hittills få utbildning vid statens polisskola, låt vara att utbildningen över­

vägande tar sikte på polisverksamheten. Enligt vad utredningen tidigare

förordat bör skolan alltjämt vara en fristående undervisningsanstalt. De

direkt polisiära intressena anser utredningen bli tillgodosedda genom att

det centrala polisorganets chef blir självskriven ledamot av skolans styrelse.

Det synes utredningen kunna ifrågasättas om inte också riksåklagaren eller

byråchefen för administrativa ärenden hos riksåklagarämbetet bör ingå i

skolans styrelse som självskriven ledamot.

Beträffande tjänstebenämningar för åklagare anser utred­

ningen att de nuvarande benämningarna stadsfiskal och landsfiskal bör

slopas och att tjänstetiteln för åklagare på lokalplanet bör vara distrikts­

åklagare eller, om polischefs- och åklagarbefattningarna är förenade, polis­

mästare, tillika distriktsåklagare. I fråga om åklagare på länsplanet före­

slår utredningen att tjänstetiteln skall vara statsåklagare. Är länsåklagaren

även länspolischef bör tjänstebenämningen enligt utredningen vara polis­

direktör, tillika statsåklagare.

I sitt särskilda yttrande har utredningens expert Waesterberg funnit an­

ledning till vissa betänkligheter mot den skisserade åklagarorganisationen

på lokalplanet. I och för sig har Waesterberg ingen erinran mot förslaget att

polisdistrikt också skall utgöra åklagardistrikt, men han anser att det

måste innebära en betydande belastning för åklagarna att de tänkta polis­

distrikten i många fall skulle komma att omfatta flera domstolars dom­

kretsar. Enligt Waesterbergs mening bör detta undvikas i så stor utsträck­

ning som möjligt utan att utredningens principer för polisdistriktsindelning-

en helt frångås. I vissa fall anser han ett bättre läge kunna ernås i detta hän­

seende genom att distrikten göres mindre än vad utredningen räknat med.

Waesterberg förklarar vidare, att han inte ansluter sig till utredningens

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

125

förslag att benämna de lokala åklagarna distriktsåklagare, vilken benämning

han finner svårligen kunna användas som titel. Han framlägger dock inte

något eget förslag till tjänstebenämning på dessa åklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1962

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i hithörande frågor bär i

stort sett accepterat de linjer polisutredningen dragit upp för åklagarvä­

sendets framtida organisation. Samtidigt har dock allmänt framhållits an­

gelägenheten av att den närmare utformningen av organisationen, i syn­

nerhet om den helt skiljs från polisväsendets organisation, blir föremål för

särskild utredning. Remissmyndigheterna har därför huvudsakligen ta­

git sikte på att med sina ställningstaganden ge underlag för fortsatt ut­

redningsarbete på området. Att det föreliggande materialet inte ger under­

lag ens för ett principbeslut om åklagarväsendets förstatligande hävdas

dock endast i ett remissyttrande.

Den nuvarande funktionella uppdelningen av åklagarupp-

gifterna på riksåklagaren, statsåklagare och distriktsåklagare bör enligt de

flesta remissorganens åsikt i huvudsak behållas. Denna ståndpunkt intager

riksåklagarämbetet, som finner det nödvändigt att statsåklagarinstitutionen

består som en mellaninstans mellan ämbetet och distriktsåklagarna. Samma

uppfattning har åklagarmyndigheten i Malmö och den återspeglas bl. a. i

yttrandena från hovrätten över Skåne och Blekinge, åklagarmyndigheterna i

Göteborg och Hälsingborg, föreningen Sveriges häradshövdingar och för­

eningen Sveriges stadsfiskaler.

I ett par remissvar hävdas att distriktsåklagarna bör lyda omedelbart un­

der riksåklagarämbetet. Enligt åklagarmyndigheten i Uppsala bör distrikts-

åklagaren erhålla ställning som statsåklagare och den kontroll av distrikls-

åklagarnas verksamhet som f. n. utövas av statsåklagarna övertagas av en

inspektionsbyrå inom riksåklagarämbetet. Utrymme finns då inte längre för

särskilda statsåklagare. Åklagarmyndigheten i Karlstad förordar att nuva­

rande statsåklagaruppgifter överflyttas från statsåklagarna till en riksåkla­

garen direkt underställd åklagarkammare för varje län.

De remissorgan som mera utförligt behandlat åklagarväsendets framtida

organisation har genomgående förutsatt tudelning av åklagar- och polis­

väsendet. Organisationsspörsmålen har därför övervägts helt med utgångs­

punkt i den lämpligaste inre organisationen i ett åklagardistrikt.

Vad gäller den inre organisationen på lokalplanet fram­

håller riksåklagarämbetet att en sådan organisation synes böra eftersträvas

som möjliggör en differentiering av åklagaruppgiftcrna efter målens beskaf­

fenhet och befattningshavarnas kompetens. För att åstadkomma denna dif­

ferentiering blir det nödvändigt alt göra åklagardistrikten så stora att varje

distrikt bereder arbete för mer än en åklagare. Får åklagarna i distriktet

126

gemensam expedition, vinnes även fördelen att de får tillfälle att inbördes

diskutera sina ärenden. \ ilka åklagaruppgifter som framdeles bör läggas på

de lokala åklagarna hänger enligt ämbetet samman med de kompetenskrav

som uppställes för olika kategorier åklagare. Ämbetet anser att mera krä­

vande åklagaruppgifter även på lokalplanet bör handläggas av åklagare med

landsfogdekompetens. Varje åklagardistrikt bör därför tillföras eu eller

flera åklagare med denna kompetens.

I huvudsak samma inställning som riksåklagarämbetet har hovrätten

över Skåne och Blekinge, åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö samt

stadsfiskalen i Gävle. Den sistnämnde anser dock alt alla åklagarna inte

alltid behöver stationeras på samma ställe utan att en spridd stationering

kan vara ändamålsenlig om flera större tätorter finns inom åklagardistriktet.

Stadsfiskalen i Vänersborg anför att stora åklagarmyndigheter innebär

åtskilliga nackdelar från organisatorisk synpunkt. Det är svårt att finna

lämplig grund för ärendenas fördelning mellan åklagarna. Vidare är kon-

torsorganisationen hos de största åklagarmyndigheterna underlägsen or­

ganisationen hos smärre åklagarmyndigheter och vid landsfiskalskontoren.

Enligt stadsfiskalens åsikt för stora myndigheter även med sig olika triv­

selproblem. Erfarenhetsmässigt bör en åklagarmyndighet omfatta högst

3—4 åklagare.

Utgående från nu redovisade ståndpunkter har de flesta remissorganen

ingen erinran mot att de av polisutredningen föreslagna polisdistrikten får

utgöra verksamhetsområden även för distriktsåklagar-

n a. Uttryckligen framhålles detta av åklagarmyndigheten i Malmö, stads­

fiskalen i Gävle och föreningen Sveriges stadsfiskaler. En mer oklar håll­

ning intager riksåklagarämbetet och åklagarmyndigheten i Göteborg, vilka

emellertid inte synes motsätta sig en sådan distriktsindelning, därest åkla-

garuppgifterna i varje distrikt bereder arbete åt flera åklagare. Hovrätten

över Skåne och Blekinge finner det inte vara av större betydelse om en

åklagarmyndighet omfattar flera domkretsar eller flera polisdistrikt.

Med hänsyn till sina åsikter om åklagarmyndigheternas lämpliga storlek

anser stadsfiskalen i Vänersborg att de föreslagna polisdistrikten blir för

stora som åklagardistrikt, eftersom 6—8 åklagartjänster enligt utrednings­

förslaget torde behöva inrättas i varje distrikt.

Från åtskilliga håll har den anmärkningen framställts mot utredningens

förslag till indelning i åklagardistrikt att de tänkta polisdistrikten kom­

mer att omfatta flera domkretsar, vilket anses innebära en betydande be­

lastning för både åklagarna och domstolarna och därför bör i möjligaste

mån undvikas. Denna anmärkning framställes av Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre

Norrland, lagberedningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstyrel­

sen i Malmöhus län, landsfogden i Norrbottens län, stadsfiskalerna i Söder­

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962