2

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Förslag

till

Lag

om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter

i vissa fall i Kopparbergs län.

Härigenom förordnas som följer.

Om äganderättsutredning

1 §•

Beträffande sådant område inom Kopparbergs län där äganderätten till

fastigheter är oviss må Konungen, om det från allmän och enskild syn-

av väsentlig betydelse att ovissheten undanröjes samt åtgärder

härför lämpligen böra vidtagas i ett sammanhang, förordna att ägande­

rättsutredning skall ske enligt bestämmelserna i denna lag.

Förordnande om äganderättsutredning må ock eljest meddelas beträf­

fande område inom länet, där fastighetsägarna i betydande omfattning sak­

na lagfart.

2 §•

Äganderättsutredning sker vid förrättning. Förrättningsman förordnas

av lantmäteristyrelsen. Härtill utses lantmätare eller annan som äger er­

forderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt är lämplig för upp­

draget.

Vad enligt 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§ lagen om delning av jord å landet

gäller om förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning vid laga

skifte skall äga motsvarande tillämpning beträffande förrättningen.

3§.

Förrättningsmannen skall införskaffa utdrag ur fastighetsregister röran­

de förrättningsområdet samt upprätta sammanställning över lagfarts- och

inteckningsförhållanden som kunna hava betydelse för äganderättsutred­

ningen.

4 §.

Om förrättningsmannen så finner lämpligt, må visst hemman eller annan

del av förrättningsområdet utbrytas till behandling vid särskild förrättning.

5 §.

Om tid och ställe för första sammanträdet skall förrättningsmannen utfär­

da kungörelse, som skall minst fjorton dagar före sammanträdet anslås på

kommunens anslagstavla samt införas i allmänna tidningarna och i den el­

ler de ortstidningar, i vilka meddelanden angående sammanträden med kom­

munens fullmäktige skola införas.

Vad enligt 3 kap. 1 § andra, tredje och fjärde styckena, 2 §, 4 § första och

andra styckena, 5 a §, 6 § första stycket, 8 och 9 §§, 11 § andra stycket samt

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

slutas och fullfölj dshänvisning meddelas samt förrättningshandlingarna

jämte kartan tillhandahållas sakägarna, allt på sätt föreskrives i 16 kap. 1

och 2 §§ lagen om delning av jord å landet.

I fråga om utförande av föreskriven ändring i verkställd förrättning

skall 16 kap. 5 § ovannämnda lag äga motsvarande tillämpning.

10

§.

Kostnaderna för förrättningen skola, i den mån de icke gäldas av statsme­

del, fördelas mellan sakägarna efter vad som prövas skäligt.

Vid förrättningens avslutande skall förrättningsmannen meddela besked

rörande fördelningen.

11

§•

Talan mot förrättningen föres hos ägodelningsrätten genom besvär, som

skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från det förrätt­

ningen avslutades. I fråga om förfarandet i besvärsmål och talan mot däri

meddelat beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna A, D, G, H

och I lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efter­

rättelse.

Besvär, vari yrkas att klaganden i stället för annan skall i äganderätts-

förteckning upptagas såsom ägare till viss egendom, skola anses innefatta

yrkande om bättre rätt till egendomen.

Beträffande beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen ogillats, skola

bestämmelserna i 21 kap. 18 §, 29 § andra stycket och 50 § ovannämnda

lag äga motsvarande tillämpning.

12

§.

Utvisar äganderättsförteckningen att delning som i 8 § andra stycket

sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upptagits såsom särskild

ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan blivit slutligen

gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteri-

förrättning.

Vad i första stycket är stadgat skall dock ej föranleda, att gräns anses

vara i laga ordning bestämd, och ej heller medföra inskränkning i rätten

att erhålla laga skifte. Beträffande skyldigheten att ingå i laga skifte skall

1 kap. 20 § första stycket lagen om delning av jord å landet äga tillämp­

ning.

Om lagfart

13 §.

För envar, som i äganderättsförteckning upptages som ägare till fast

egendom, skall, där ej annat följer av 14 §, på grund av förteckningen med­

delas lagfart å egendomen; dock erfordras ej ny lagfart för den som redan

har lagfart å samma egendom.

Sedan äganderättsutredningen avslutats och innan tiden för fullföljd av

talan gått till ända, skall förrättningsmannen för det i första stycket av­

sedda ändamålet ingiva ett exemplar av äganderättsförteckningen till in­

skrivningsdomaren.

Lagfart skall anses sökt å andra inskrivningsdagen efter det förrättningen

blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Bestämmelserna i 2, 8 och 12—21 §§ lagen om sammanläggning av fas­

tigheter å landet skola i tillämpliga delar gälla i fråga om dylikt ärende;

dock skall prövningen städse hänskjutas till ägodelningsrätten.

Tillämpningsföreskrifter

19 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av lantmäteristyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962. Genom lagen upphävas dels 6 §

lagen den 17 juni. 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 17

juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa de­

lar av Kopparbergs län dels förordningen den 26 juni 1933 (nr 379) med

särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan om lag­

fart inom vissa delar av Kopparbergs län dels lagen den 4 juni 1943 (nr 302)

med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning

av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län.

I den mån icke Konungen, efter delägarnas hörande vid lantmäterisam-

manträde, förordnar annat skola äldre bestämmelser alltjämt äga tillämp­

ning beträffande förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1962, samt be­

träffande lagfart på grund av sådan förrättning och stämpelavgift i sam­

band med ansökan om dylik lagfart.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den be­

stämmelsen i stället tillämpas.

8

chefen för jordbruksdepartementet överlämnat en inom styrelsen utarbetad

promemoria med förslag till lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa

fall i Kopparbergs län.

Förslaget innebär i huvudsak att för laga skifte eller annan fastighetsreg­

lering nödvändiga åtgärder för uppordnande av äganderättsförhållandena

skall vidtagas före och inte under fastighetsregleringen.

I skrivelsen anför lantmäteristyrelsen bl. a. åt! samråd skett med 1954 års

tastighetsbildningskommitté samt med överlantmätaren och cheferna för de

särskilda skiftesorganisationerna i Kopparbergs län.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgetts av kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen (som även överlämnat yttrande från

skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län), länsstyrelsen i Kopparbergs län

(som överlämnat yttranden från överlantmätaren och lantbruksnämnden i

länet), Svea hovrätt (som bifogat yttranden från häradshövdingarna i Nås

och Malungs, Ovansiljans, Nedansiljans och Falu domsagor), Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (som bifo­

gat yttrande från Dalarnas skogsägareförening), Sveriges skogsägareförbund

(som överlämnat yttranden från Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag och

Korsnäs Aktiebolag), Gävle-Dala hypoteksförening, Gävle-Dala centralkassa

tör jordbrukskredit, Kopparbergs läns sparbank, Mellersta avdelningen av

Sveriges advokatsamfund, statskontoret och Kopparbergs läns landstings

förvaltningsutskott.

I skrivelser den 8 mars och den 23 oktober 1961 har överlantmätaren, lant-

bruksdirektören och länsjägmästaren i Gävleborgs län hemställt att den lag­

stiftning, som lantmäteristyrelsen föreslagit, göres tillämplig även inom

Järvsö socken och delar av Mo socken i Gävleborgs län. Framställningen är

f. n. föremål för remissbehandling.

I anledning av motioner om vissa ändringar i särlagstiftningen för Kop­

parbergs län, vilka motioner väckts vid 1961 års riksdag och behandlats av

riksdagens tredje lagutskott, har riksdagen med skrivelse nr 340 den 30 maj

1961 överlämnat utskottets utlåtande (nr 26) över motionerna till Kungl

Maj: t.

Lantmäteristyrelsen har slutligen med skrivelse den 8 november 1961 in­

kommit med en promemoria angående fastighetsredovisningen.

Lagstiftningsärendet har därefter beretts inom jordbruksdepartementet och

jag anhåller nu att få anmäla detsamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

I. Gällande rätt

1. Äganderättsutredning

Bestämmelser som reglerar förfarande i syfte att klarlägga äganderätts­

förhållanden rörande fast egendom finns såväl i jorddelningslagen som i den

särskilda lagstiftningen för Kopparbergs län. Sålunda stadgas i 3 kap. 10 §

andra stycket lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet

10

lunda gälla vad om laga skifte är föreskrivet. Förordnande för lantmätare att

verkställa förrättning meddelas av lantmäteristyrelsen (1 §). Lantmätaren

skall upprätta karta över samtliga till byn hörande områden och över andra

områden, som ingått i laga skiftet. Kartan skall upptaga vad som finnes er­

forderligt för att tydligt utmärka gällande gränser mellan olika fastigheter

eller ägoinnehav. Lantmätaren skall vidare i anslutning till kartan upprätta

beskrivning (2 §). Beträffande förfarandet i övrigt under äganderättsutred­

ningen, förening mellan delägare, underställning av tvist m. in. överensstäm­

mer stadgandena i den nu ifrågavarande lagen i huvudsak med motsvarande

bestämmelser i dalalagen (3 §). Förrättningen i denna del avslutas med att

lantmätaren för delägarna föredrager frågan om sammanläggning (6 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

2. Sammanläggning

För sammanläggning av fastigheter på landet gäller, förutom den sär­

skilda lagstiftning för vilken redogörelse skall lämnas härnedan, lagen den

18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet. Av stad­

gandena i denna lag är i huvudsak följande av intresse i förevarande sam­

manhang. Fastigheter, i vissa fall också fastighetsdelar och andelar i fastig­

het, som är i en ägares hand, kan sammanläggas. Fastighet får ej ingå i sam­

manläggning förrän den upptagits i jordregistret. Detta krav gäller dock inte

beträffande fastighetsdel, som för sammanläggning avstyckas från fastighet,

upptagen i jordregistret, eller andel i fastighet, som ingår i laga skifte, där­

est sammanläggning äger rum under skiftet (1 och 3 .§§). Andel i fastighet,

som ingår i laga skifte, får inte göras till föremål för sammanläggning med

mindre i skiftesmålet slutligen prövats, att särskild ägolott kan utläggas för

den fastighet som skulle bildas genom sammanläggningen eller för sådan

del av denna fastighet, som omfattas av skiftet (6 §).

Beträffande de jordpolitiska villkoren i övrigt för samman-

■äggning gäller samma regler som i fråga om avstyckning (7 §). Sålunda

skall den genom sammanläggningen nybildade fastigheten vara sådan att

den är varaktigt lämpad för sitt ändamål. Sammanläggning som rör jord­

bruksfastighet får inte äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle

medföra men av någon betydelse för jordbruksnäringen. Sker sammanlägg­

ning för jordbruksändamål fordras att ändringen i fastighetsindelningen

kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med sam­

manläggningen förenade olägenheter. Den nybildade fastighetens ägor skall

såvitt möjligt ligga i ett sammanhang och med hänsyn jämväl till väg- och

' attenledningssystem ha så regelbunden och för ändamålet lämplig form

som förhållandena medger. I övrigt finns utförliga bestämmelser om hur

jordbruksfastigheter av olika typer bör vara beskaffade (19 kap. 2, 3, 4 och

11 §§ jorddelningslagen).

Beträffande villkoren i formellt hänseende för samman­

läggning gäller i huvudsak följande. Om fastighet besväras av i lagen när­

mare angivna avgälder m. m. och den eller de övriga fastigheterna inte be­

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ma ordning sammanläggas fastigheter, som tillhör makar var för sig och in­

nehas med olika rätt i äktenskapet, därest makarna samtycker till åtgärden

och träffar avtal av följande innehåll. Om fastigheter, som tillhör ena ma­

ken enskilt och såsom giftorättsgods, sammanläggs med varandra, skall den

nybildade fastigheten i sin helhet vara den makens enskilda egendom eller

giftorättsgods. Tillhör fastigheter som skall sammanläggas makarna var för

sig, skall den nybildade fastigheten utgöra egendom vari makarna äger var

sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods; denna andel skall

utgöra hälften, om inte annat avtalas. Innefattar avtalet gåva äger 8 kap.

5 § giftermålsbalken tillämpning. Om äldre giftermålsbalken gäller ifråga om

makarnas förmögenhetsförhållanden, får fastighet bildas genom samman­

läggning av enskild egendom med samfälld eller av vardera maken enskilt

tillhörig egendom, såframt makarna avtalar, att fastigheten skall vara sam­

fälld egendom. — Avtal skall upprättas skriftligen och bestyrkas av lant­

mätaren och i huvudskrift biläggas protokollet. —- Nu angivna bestämmelser

skall inte gälla fastighet, som make erhållit i gåva från annan än andre ma­

ken eller genom testamente eller arv med villkor att egendomen skall vara

mottagarens enskilda (7 §).

Oaktat förutsättningarna enligt 6 och 7 §§ sammanläggningslagen inte

föreligger får i skiftet ingående fastighet inom by, vars heminägor ingår i

skiftet, sammanläggas med fastighet tillhörande sådan by, så ock med annan

fastighet, såframt denna med alla sina ägor ingår i skiftet (8 § 1). Därest

rätten, enligt vad särskilt är stadgat, beslutat utfärda kungörelse därom, att

äganderättsutredning verkställts vid skiftet, får fastighet som omfattas av

utredningen göras till föremål för sammanläggning utan hinder av att äga­

ren ej erhållit lagfart å densamma (8 § 2).

Om förfarandet i sammanläggningsärende enligt dalalagen skall här

blott anmärkas följande. Efter äganderättsutredningen skall lantmätaren

med delägarna genomgå frågan om sammanläggning. Denna genomgång av­

slutas med att förrättningsmännen avger motiverat yttrande om samman­

läggning bör ske eller ej (9 §). Härefter går sammanläggningsärendet till

ägodelningsdomaren, som skall vidtaga vissa förberedande åtgärder och

därefter överlämna ärendet till ägodelningsrätlen för avgörande (10 §).

Vid skifte å ägor, som undantagits från delning vid laga skifte å hemin-

ägor enligt dalalagen eller 1925 års lag, är vissa av de nu angivna bestäm­

melserna om sammanläggning tillämpliga (11 §).

Såsom nämnts vid redogörelsen för bestämmelserna angående äganderätts­

utredning finns stadganden om sammanläggning även i 1943 års lag med

särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av

fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Under förrättning, om vilken

Kungl. Maj :t enligt denna lag äger förordna, skall nämligen, därest ägaren

inte med fog bestrider åtgärden, till byn hörande fastigheter och även andra

fastigheter, som ingått i laga skiftet, sammanläggas till en fastighet om de är

i en ägares hand och innehas med samma rätt. Om sammanläggning av fas­

14

Enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om

lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län (ändrad, se SFS 1943: 303) kan

lagfart meddelas på grund av den äganderättsutredning som verkställts vid

laga skifte å bys heminägor till rubbning av storskifte. Om förfarandet i ett

sådant lagfartsärende stadgas i huvudsak följande. Efter det att föreskriven

redogörelse upprättats över äganderättsutredning för byn, skall lantmätaren

vid sammanträde med delägarna bereda dessa tillfälle att uttala sig i frågan

om utfärdande av sådan kungörelse som avses i lagen. Därefter skall lant­

mätaren översända handlingarna i ärendet jämte förrättningsmännens ytt­

rande till rätten (2 §). Rätten skall sedan, om det inte med hänsyn till för­

hållandena inom byn finnes obehövligt, utfärda kungörelse därom att ut­

redning angående äganderättsförhållandena inom byn verkställts vid skiftet

(1 §). Kungörelsen skall införas en gång i allmänna tidningarna och i tid­

ning inom orten, uppläsas tre gånger i kyrkan samt jämte sammandrag av

redogörelsen anslås på rättens dörr och på lämplig plats inom kommunen. I

kungörelsen skall tillkännages att lagfart på grund av skiftet med ägande­

rättsutredningen skall meddelas delägare, som vid skiftet redovisats såsom

ägare av fast egendom (3 §). Kostnader som uppkommer i kungörelseären­

det skall betalas efter samma grunder som skifteskostnad (9 §). Om rätten

beslutat att inte utfärda kungörelse, får detta beslut överklagas av en var i

äganderättsutredningen upptagen ägare av fast egendom eller hans rättsinne­

havare samt av lantmätaren. Beslut att kungörelse skall utfärdas får däre­

mot inte överklagas (10 §). I lagfartsprotokollet och lagfartsboken skall gö­

ras anteckning angående beslut om utfärdande av kungörelse samt därom

att laga skifte, som nu avses, blivit slutligen fastställt (11 §). Sedan skiftet

blivit slutligen fastställt och ett år förflutit från sista kungörandet, inträder

skyldighet för en var, som vid skiftet redovisats såsom ägare av fast egendom

inom byn, att inom viss tid söka lagfart på grund av skiftet med äganderätts­

utredningen. Sökes ej lagfart inom stadgad tid äger rätten vid vite tillhålla

den försumlige att fullgöra sin skyldighet (4 §). Efter utgången av den nyss

angivna tiden av ett år från skiftets fastställande får lagfart, som dessför­

innan meddelats, inte läggas till grund för beviljande av lagfart å efterföl­

jande fång eller av inteckning (8 § första stycket). Om sökanden vid skiftet

redovisats såsom ägare av fast egendom, som i jordregistret skall upptagas

såsom särskild fastighet eller som utgör kvotdel av dylik fastighet, skall, om

inte särskilt angivet undantagsfall föreligger, lagfart på grund av skiftet

med äganderättsutredningen meddelas sökanden på nämnda fasta egendom.

Det skall inte anses vara hinder mot lagfart å sådan fastighet eller fastig­

hetsdel alt i densamma efter sammanläggning ingår fast egendom, som till­

hör by som inte med sina heminägor ingår i skiftet (5 §). Därest fast egen­

dom, varå lagfart söks, inte är av sådan beskaffenhet som stadgas i 5 §, skall

ansökan förklaras vilande till dess att sådant förhållande visas föreligga att

egendomen skall upptagas såsom särskild fastighet i jordregistret. Det nu

sagda utgör dock inte hinder för beviljande av lagfart å avsöndring, som

skett före den 1 januari 1897 (6 §). Om lagfart söks samma dag som an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

bekostnad — från början av 1800-talet till och med 1894 storskiften inom

samtliga socknar i Ovansiljans och Nedan,siljans domsagor, samtliga sock­

nar utom Säfsnäs i Nås och Malungs domsaga, Svärdsjö (nuvarande Svärd-

sjö, Enviken och Svartnäs), Gustafs, Stora Tuna och Silvbergs socknar jämte

delar av Vika, Torsångs, Sundborns och Aspeboda socknar i Falu domsaga,

Säters socken i Hedemora domsaga samt viss del av Grangärde socken i Väs­

terbergslags domsaga. Trots dessa skiften uppstod efter hand en förnyad

stark ägosplittring. Ägolotterna enligt storskiftet delades vid arv och andra

fång i långt större utsträckning än eljest inom landet och jordägarna om­

besörjde själva i stor utsträckning jorddelningen. Härvid upprättades var­

ken karta eller annan skriftlig handling, som visade hur sämjedelningen

utförts. Många gånger avsåg markupplåtelser vissa till läge bestämda ägor,

som skulle innehas såsom hemmansdel eller avsöndring. Redan det förhål­

landet, att den långt gående klyvningen av de vid storskifte bildade fastig­

heterna endast i mindre mån blev föremål för legala fastighetsbildningsåt-

gärder, vållade oreda i äganderättsförhållandena och otrygghet i de faktiska

besittningsförhållandena. Härtill kommer att nöjaktig ledning för bedö­

mande av äganderätten i stor utsträckning inte kan erhållas ur tillgängliga

fångeshandlingar. Ovisshet råder därför ofta om huruvida överlåtelse av­

sett andel eller areal, huruvida med arealförvärv åsyftats hemmansdel eller

avsöndring samt om och i vad mån skogsmark och andra åtföljder in­

begripits i fånget. Felräkningar i samband med ägors uttryckande i jordtal

vid överlåtelser och arvsdelningar är dessutom vanliga. Inte sällan har där­

jämte i bouppteckningar fastighetsdelar borttappats eller dubbelförts. Un­

derlåtenhet att överhuvud upprätta skriftlig fångeshandling var förr inte

heller ovanlig.

Lantmäteristyrelsen konstaterar, att nu angivna förhållanden formligen

bröt sönder storskiftesdelningen och resulterade i oklara äganderättsför­

hållanden samt inkongruenser mellan formell och reell äganderätt.

Styrelsen anför vidare. Sämjedelningar har inte alltid haft karaktär av

enbart enkla sämjedelningar. De splittrade innehaven i Dalarna har ofta

nödvändiggjort att vid sämjedelningar sammanföra hela eller oftast delar av

olika fastigheter till eu enhet, vilken som sådan gjorts till föremål för säm-

jedelning. Härvid liksom eljest vid sämjedelningar har ibland endast i

vissa delar av den enhet, som gjorts till föremål för delning, lotter utlagts

för delägarna, medan övriga delar behållits gemensamma. Så kan förhållan­

det stundom ha varit icke blott i skogen utan även i inägojorden, som så­

lunda kan vara odelad medan sämjedelning förekommer i annan mark. Säm­

jedelningar har vidare skett av mark, samfälld för flera fastigheter. Sämje-

ägoutbyten har också förekommit, ofta för att justera olämpliga fastighets­

gränser.

Lantmäteristyrelsen behandlar härefter äganderättsförhållandena och

åskådliggör dessa med exempel från pågående laga skiften inom storskiftes-

bygden. I Vattnäs by fanns före laga skiftet 1 642 gällande fång, varav lag­

fart inte sökts i 1 443 fall. Lagfart hade beviljats endast å 99 fång, medan

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

lott och i särskilda kolumner, nummer å varje inägofigur, namn och be­

skrivning å denna, gradtal, areal och uppskattningsinnehåll. Vidare finns

arealen och uppskattningsinnehåll av hemmanets skogsmark samt äga­

rens namn. För att för framtiden förhindra oklarheter i beskattnings­

hänseende och för att överhuvud taget hålla reda på fastighetsförhållan-

dena upplades i anslutning till revboken en s. k. av- och påföringsbok. I

denna antecknades alla överlåtelser och förvärv av jord. Såsom kontroll

hade jordägaren en motbok, som svarade mot upplägget i av- och påförings-

boken. I av- och påföringsboken lade man upp ett konto för varje jord­

ägare, där den fasta egendom han ägde antecknades. — Såsom ingå­

ende balans upptogs, vad som enligt revboken påförts jordägaren, och

sedermera infördes de förvärv eller försäljningar som efterhand skedde.

Av- och påföringsboken innehåller särskilda kolumner för den mot de re­

ducerade jordtalen svarande kolskatten i stigar och korgar ävensom skat-

tetalet uttryckt i riksdaler, skillingar och runstycken soldatårspenningar.

När en del av en fastighet bytte ägare, överfördes detta ägoområde till för­

värvarens konto, varvid uppskattningsinnehållet och det däremot svarande

skattetalet debiterades respektive krediterades berörda personer. Detta

skedde, som förut sagts, oberoende av om överlåtaren och förvärvaren voro

redovisade under samma by eller ej. Detta system synes ha tillämpats och

fungerat hjälpligt ända fram till 1930-talet. Ibland kunde det ju bända,

att fasta eller lagfart icke söktes å förvärvet, varför åtskilliga brister

vidlådde systemet. — Vid tiden för lagfartsböckernas uppläggande visade

det sig omöjligt att ens med hjälp av revboken utreda, från vilken eller

vilka storskifteslotter det på visst upplägg upptagna skattetalet och de där­

emot svarande markområdena härrörde. För att erhålla någon reda i Jag-

fartsförhållandena beslöts, att lagfartsboken skulle uppläggas så, att en­

var i revboken upptagen ägare skulle erhålla ett särskilt upplägg med sär­

skilt nummer och littera. På så sätt erhölls, vad som nu benämnes lag-

fartsboksnummer och -littera. Efter lagfartsböckernas uppläggande fort­

sattes emellertid den tidigare formen för överlåtelser, varför ett »hemman»

nu kan bestå av andelar i ett flertal fastighetsbokslittera.

Revbokens hemmansindelning överensstämde ju ursprungligen med stor­

skiftets, men lång tid ligger emellan det verkställda storskiftet och fas-

tighetsbokens uppläggande. Därför överensstämmer icke i de flesta fall

fastighetsbokslittera med storskifteslittera. Till följd härav är del praktiskt

taget omöjligt att med hjälp av lagfartsbevis och storskifteshandlingar ut­

reda vilka ägor som tillhör viss delägare i byn.

Om behovet av ny lagstiftning för Kopparbergs län anför

lantmäteristyrelsen till en början.

De oefterrättliga äganderättsförhållandena utgör eu tung hämsko på byg­

dens liv och ett allvarligt hinder för dess vidare utveckling. I flertalet fall

torde det visserligen vara så att bygdens förutsättningar icke kan mera

fullständigt förbättras, förrän fastighetsbeståndet rationaliseras genom mera

omfattande fastighetsregleringar, men de nämnda äganderättsförhållandena

innebär, utan att den otillfredsställande fastighetsindelningen beaktas, i och

för sig väsentliga olägenheter. All verksamhet, där innehav av fast egendom

utgör en förutsättning, försvåras mer eller mindre, och marken kan icke

vare sig det gäller inägor eller skog utnyttjas på ett sätt som både ur en­

skild och allmän synpunkt är önskvärt — i vissa fall känner en fastighets­

ägare inte ens till vilken jord som tillhör honom. Dessutom kan fastighets-

kredit i allmänhet ej utnyttjas, enär lagfartsförhållandena är oklara. Detta

20

ningen ger möjlighet att skapa reda i äganderättsförhållandena endast då

fråga är om laga skifte eller beträffande de fåtaliga objekt, varå 1943 års

lag är tillämplig.

På grund av det nu anförda anser lantmäteristyrelsen att det föreligger

ett klart behov att tillskapa ett förfarande för äganderättssanering, som upp­

fyller skäliga krav på enkelhet och snabbhet och som kan möjliggöra att

skiftesverksamheten i länet underlättas. Om äganderättsutredningen i fort­

sättningen liksom nu skall ske som ett led i laga skiftet men utredningen

avsevärt förenklas för att skiftesverksamheten skall påskyndas, är det än­

dock inte tänkbart att laga skifte kan genomföras så snabbt, att olägenhe­

terna med de rådande äganderättsförhållandena kan förbises i avvaktan på

skifte. Dessutom förekommer oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden

även i bygder, där behov av fastighetsreglering inte föreligger eller där be­

hovet kan tillgodoses med mindre omfattande fastighetsreglerande åtgärder.

Det föreligger därför enligt lantmäteristyrelsen ett klart behov att klarlägga

äganderättsfrågor och meddela lagfart utan att laga skifte avvaktas. Om så

kan ske och jord och skog därigenom kan gå i handeln till enskilda bru­

kare eller för att hållas i reserv för storleksförbättring i samband med skifte,

ökas väsentligt möjligheterna att förenkla skiftesförfarandet och åstadkom­

ma storleksrationalisering av jordbruken. Vidare nedbringas handläggnings-

tiden för själva skiftet och underlättas även i övrigt handläggningen av det­

samma.

Lantmäteristyrelsen anför vidare att jordbrukets och skogsbrukets pro­

blem inte torde kunna lösas utan att de tilltrasslade äganderättsförhållan­

dena klarlägges. Utarbetande av ändamålsenliga lagregler i sådant syfte får

därför ses som ett nödvändigt led i rationaliseringsverksamheten. Frågan

är av vital betydelse för de enskilda markägarna i de ifrågavarande bygderna

inte blott såvitt angår jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. För frå­

gans lösande krävs lagstiftningsåtgärder inom området för 1954 års fastig-

hetsbildningskommittés uppdrag. Lantmäteristyrelsen och kommittén har

med hänsyn till angelägenheten av att förslag i ämnet snarast möjligt fram­

läggs ansett frågan om äganderättssanering böra utbrytas ur kommitténs

lagstiftningsuppdrag i övrigt. Ett sådant förfarande synes inte föranleda någ­

ra påtagliga olägenheter, emedan det nu är fråga om regler, som i första hand

skall ha till uppgift att möjliggöra ett uppordnande av äganderättsförhållan­

dena och vilkas tillämpning dessutom skall begränsas till bygder med sär­

skilt tilltrasslade äganderätts- och fastighetsförhållanden. Ett förslag till lag­

stiftning torde inte kunna anses föregripa förslaget till ny rikslagstiftning

på fastighetsbildningens område.

Om lagstiftningens tillämpningsområde anför lantmä­

teristyrelsen, att dess uppdrag begränsats till skiftesverksamheten i Kop­

parbergs län. Behov av åtgärder för ordnande av äganderättsförhållandena

föreligger inom olika delar av riket, men det ojämförligt största behovet finns

inom Kopparbergs län och särskilt dess storskiftesbygd. På grund härav bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

var ägosplittringen stor. Av 380 undersökta brukningsenheter med en ge­

nomsnittlig areal av 27 ha var varje brukningsenliet fördelad på 12 skiften

med en medelareal av endast 2,2 ha. Länsstyrelsen anför, att till följd av

dessa förhållanden svårigheter uppstått att intressera markägare för an­

läggande av skogsbilvägar. Ett fullt utbyggt skogsbilvägnät skulle ha be­

tytt ett avsevärt ökat rotvärde för mer än 50 procent av skogarna i Gagnefs

socken. Den årliga merutgiften för ökat antal dagsverken till följd av olämp­

lig arrondering och otillräckligt utbyggt skogsbilvägnät beräknades till minst

400 000 kr. Ägosplittringen motverkar vidare en lämplig samhällsutveckling

och minskar möjligheterna att till bygden lokalisera nya industriföretag, då

svårigheter uppstår att genomföra fastställda byggnadsplaner.

Överlantmätaren framhåller i sitt yttrande att en lösning av äganderätts­

problemen i hög grad skulle underlätta inte blott laga skiften utan även

andra åtgärder till gagn för jordbrukets och skogsbrukets utveckling även­

som markanskaffning, planering och exploatering för bebyggelse. — I ett

den 15 september 1960 dagtecknat yttrande till lantmäteristyrelsen, vilket

yttrande åberopas även i detta sammanhang, karakteriserar överlantmäta­

ren skiftessituationen i länet så att under senare år några större laga skiften

avslutats och fastställts och att av de pågående skiftena ett par beräknades

komma att avslutas under 1960 och flertalet inom den närmaste femårspe­

rioden. Några nya skiften inom dalalagens tillämpningsområde har inte till­

kommit under senare år. Den saneringsetapp, som nu håller på att avslutas,

omfattar ungefär 250 000 ha. Trängande behov av genomgripande fastig­

hetsregleringar föreligger emellertid för områden om ytterligare 1 000 000

ha och inom socknar och sockendelar om sammanlagt 500 000 ha måste reg-

leringsbeliovet objektivt bedömas såsom akut. överlantmätaren anför vi­

dare, att även om kostnadsfrågan tillmätes stor vikt så är dock skiftesmot­

ståndarnas främsta argument, att skiftena kräver alltför lång tid. Den kri­

tiken anser överlantmätaren vara berättigad.

Lantbruksnämnden anför, att det inte torde vara realistiskt att räkna med

att nya laga skiften kommer att begäras eller kunna genomföras med nuva­

rande omröstningsbestämmelser. Lantbruksnämnden anser det därför inte

troligt att jordägarna genom egna initiativ skall nå fram till åtgärder, äg­

nade att medföra en mera allmän och oundgängligen nödvändig sanering.

Svea hovrätt anser behovet av åtgärder i syfte att uppordna äganderätts­

förhållandena övertygande motiverat men även svårigheterna att snabbt och

enkelt komma till rätta med missförhållandena uppenbara.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anför efter en utförlig re­

dogörelse för arbetet under åren 1949—1960 med uppläggandet av nya faslig-

hetsböcker i domsagan, vilket arbete resulterat i att ungefär 7 000 fastighe­

ter införts i ny fastighetsbok, att svårigheterna håller på att hopa sig och

att uppläggandet av återstående 14 000 fastigheter måste komma att kräva

så stor möda att allt måste göras för att underlätta detta arbete. Mycket vore

vunnet om arbetet med jordrannsakningarna underlättades.

Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag anför, att i allmänhet vad gäller

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

som övergått i det närmaste hela bygden. Särskilt framträdande är här

bristerna i lagfartshänseende. I den södra länsdelen slutligen är det när­

mast fråga om oklara fastighetsförhållanden. Sålunda är sambandet mellan

indelningen i inägor och indelningen i skogsmark oklart. I vissa fall före­

kommer inte någon fastighetsindelning som kunnat läggas till grund för

införande i jordregistret.

De säregna jordförhållandena inom storskiftesbygden har nödvändig­

gjort speciallagstiftning inom olika delar av fastighetsrätten. Redogörelse

för den viktigaste lagstiftningen har lämnats i det föregående. Här må

även erinras om de särbestämmelser angående uppsikt å jordbruk, vilka

gäller i storskiftesbygden sedan den 1 juli 1961 (SFS 1961: 142) och syftar

till att bibehålla förutsättningarna för kommande fastighetsreglering. För

bergfrälsebygden och södra länsdelen finns däremot inte någon särskild

lagstiftning inom nu förevarande rättsområde.

Remissorganen är helt ense med lantmäteristyrelsen om att den särskil­

da lagstiftningen för Kopparbergs län behöver utbyggas. Fastighetsför-

hållandena är inom större delen av länet sådana att man inte kan me­

delst gällande rikslagstiftning komma till rätta med dem. Särlagstift-

ningen för länet erbjuder visserligen möjligheter att genom äganderätts­

utredning och laga skifte skapa ordning och reda i storskiftesbygden. Syste­

met lider dock av påtagliga brister. Äganderättsutredningarna är sålunda

omständliga och mycket tidskrävande; arbetet står ofta inte i proportion

till värdet på egendomen. De kan vidare ske endast beträffande mark, som

är föremål för laga skifte eller varå 1943 års lag är tillämplig. Ytterligare

olägenheter är att äganderättsutredningen insättes på ett alltför sent sta­

dium av skiftet och att förfarandet leder till lagfart först lång tid efter det

utredningen verkställts. Det får därför anses uppenbart att behov före­

ligger av ep äganderättssanering genom ett förfarande som präglas av

enkelhet och snabbhet utan att eftersätta berättigade rättssäkerhetshän-

syn. Härigenom skulle skiftesverksamheten underlättas samt över huvud

taget inom länet skapas gynnsammare betingelser för jordbruk och skogs­

bruk liksom för samhällsutvecklingen i övrigt.

Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör bestämmelser om äganderättsut­

redning meddelas utan att fastighetsbildningskommitténs förslag till ny

jorddelningslagstiftning avvaktas. Behovet av åtgärder är nämligen

trängande, och det är angeläget att den kännedom om fastighetsförhållan-

dena, som ännu finns hos de äldre bland befolkningen, blir tillvaratagen

och utnyttjad.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

områden, som saknade en officiell fastighetsindelning. De nu aktuella för­

hållandena är så till vida olika, att även äganderättsfrågor normalt är okla­

ra och att en gammal fastighetsindelning finns.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att man vid fastställande av ny fastig­

hetsindelning inte bör helt bortse från den förut gällande; detta skulle vara

att gå längre än behovet kräver. I de fall då den förut gällande indelningen

efterlevts är den därjämte utan tvekan av värde både vid äganderättssane-

ring och avgörande av framtida tvister angående fastighetsindelningens be­

skaffenhet. En vid äganderättssanering tillskapad fastighetsindelning synes

därför inte böra betraktas som en helt ny indelning utan snarare som en

jämkning eller ändring av bestående indelning. Med detta betraktelsesätt

blir saneringen närmast att i fastighetsindelningshänseende anse som en

legalisering av sämjevis genomförd ändring i den legala fastighetsindel­

ningen. Om en sådan legalisering genomföres fullt ut, har man ernått den

nya fastighetsindelning som skall tillgodose behovet av äganderättssane-

ringen. Man har härigenom nått det samband mellan jordområde och ägan­

derätt därtill, som normalt bör finnas, under förutsättning dock att genom

äganderättsutredning klarlägges en äganderätt, som i vanlig ordning an­

tecknas i fastighetsbok.

Lantmäteristyrelsen finner det i förevarande sammanhang angeläget fram­

hålla, alt sådan legalisering av sämjedelning, varom nu är fråga, inte utan

vidare kan jämföras med åtgärder av ungefär samma innebörd, som enligt

gällande och kommande lagstiftning är och kan komma att vara allmängil­

tigt tillåtna. Behovet att i nu förevarande sammanhang tillskapa en ny

fastighetsindelning betingas av helt andra och mera extraordinära syn­

punkter och skäl än dem som kan motivera att sämjedelning i allmänhet

tillerkännes fastighetsbildande verkan.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. För att en ny fastighetsindelning som

tillgodoser föreliggande behov skall ernås bör legaliseringen avse alla säm­

jevis företagna åtgärder, oberoende av tiden för deras verkställande och

oberoende av deras art — sämjedelning för utbrytande av viss kvotdel i

fastighet eller i del av fastighet eller i flera fastigheter i ett sammanhang

eller i samfällt område eller också sämjeägoutbyte eller överlåtelse av visst

område i eller utan förening med angivande av visst skattetal. Eftersom

legaliseringen inte innebär någon olägenhet för jordägaren utan i stället

en väsentlig fördel bör den vara oberoende av jordägarnas medverkan. Om

jordägarna vill ställa sig utanför legaliseringen, kan de träffa avtal om upp­

hörande av sämjedelning eller förklara sig anse, att en privat delningsåt-

gärd inte avsett sämjedelning utan endast en indelning för tillfälligt bru­

kande.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att äganderättsutredning bör så snabbt

sig göra låter kunna läggas till grund för lagfart, detta med hänsyn till

den betydelse lagfart kan ha för fastighetskrediten och dennas betydelse

för markexploatering för bebyggelse och för rationalisering av jordbruk och

skogsbruk. Utredningsarbetet får dock inte onödigtvis betungas genom detta

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

äganderättsutredning och lagfart, kunde enligt utredningen och lagrådet

försvaras ur rättssäkerhetssynpunkt endast med att de skulle vidtagas i

samband med laga skifte. Vissa under äganderättsutredningen behandlade

frågor kan vid ett efterföljande skifte komma att rivas upp, särskilt om

utredningen göres alltför summarisk. Sedan lagfartsfrågan ordnats kan

fastigheten komma att intecknas, något som efter en längre tid kan omöj­

liggöra sammanläggning. Trots alla förbud kommer dessutom sämjedel-

ningar att äga rum. Situationen kan därför bli den att förrättningsman-

nen vid ett framtida laga skifte kan nödgas att till grund för detsamma

lägga en äganderätlssituation, som alls icke överensstämmer med den

situation som — ehuru lagligen ogiltig — faktiskt råder i brukningshän-

seende och allmänt respekteras i orten. Det kan befaras, att åtminstone de

jordägare som inte är bosatta i hembygden skall visa sig ointresserade av

laga skifte, när de väl fått lagfart på sina jordområden. Vidare får det

antagas att i allmänhet ägare till jordlotter, som är så små att de vid

skifte kan hli föremål för inlösen enligt dalalagen, inte skall visa sig

hågade för laga skifte, över huvud taget föreligger sannolikt anledning räk­

na med att jordägarna ofta skall finna sig nöjda med att efter ägande­

rättsutredningen få lagfart på sina fastigheter och kunna inteckna dem.

Det är därför nödvändigt att garantier skapas för att laga skifte snarast

följer på en äganderättsutredning. Det synes kunna övervägas att genom­

föra en sådan ändring i gällande lagstiftning att laga skifte efter ägande­

rättsutredning skall inledas på allmänt initiativ.

Hovrätten anför härefter följande synpunkter på äganderättsut­

redningens summariska karaktär. Den som fått lagfart på

sin egendom på grund av äganderättsutredning kan därefter inteckna eller

eljest förfoga över egendomen. Om denna sedan efter klander frånvinnes

lagfarne ägaren, blir jämlikt 60 § inteckningsförordningen inteckningar, som

meddelats i fastigheten sedan den kommit ur rätte ägarens hand, ogiltiga.

Väl kan samma förhållande inträffa redan enligt gällande dalalagstiftning

men det torde inte kunna uteslutas, att antalet klanderprocesser kommer

att öka om äganderättsutredningen får en alltför summarisk karaktär. I

motsvarande mån ökar riskerna för inteckningshavare. Ett annat och star­

kare skäl till att noggrannhetskravet inte alltför radikalt kan åsidosättas är

att de flesta sämjelotterna torde ha andel, inte blott i samfälligheter som

avsatts vid storskiftet, utan även i annan samfälld jord, särskilt skogsmark.

Beträffande samfälligheter är jordtalen avgörande. Då frågor om andelsrät-

ler i samfälld mark kommer att vara vanliga blir det nödvändigt att lösa

dem. Eljest uppkommer legalt bildade fastigheter, vars fullständiga omfång

i allmänhet inte är känt. Om inte delägaren kan ombesörja erforderlig ut­

redning får förrättningsmannen göra det. I lagtexten bör därför tydligt ut­

sägas, att frågan om varje fastighets andel i samfälligheter skall få en de­

finitiv och entydig lösning genom äganderättsutredning. I många fall är det

vidare svårt att avgöra om jordtalsupplåtelse innefattat andel i skog. I yt­

terligare andra fall, där enligt köpehandlingen skog ingått i överlåtelsen, är

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Styrelsen för mellersta avdelningen av advokatsamfundet anför att det

föreslagna förrättningsförfarandet synes tillgodose kraven på rättssäkerhet

och erbjuda betydande fördelar med hänsyn till snabbhet och enkelhet. Man

kan enligt avdelningsstyrelsen räkna med att en hel del latenta tvister, som

förr eller senare, måhända då inte nöjaktigt utredda, skulle gått till dom­

stol, nu i stället kommer att lösas förlikningsvägen. Styrelsen erinrar om att

man hittills tillämpat förfarandet med lagfart efter kungörelse enligt 10 §

lagfartsförordningen för att lösa problem med bristfälliga åtkomster och

oklara äganderättsförhållanden. Då sådan lagfart är otillfredsställande ur

publicitetssynpunkt — kungörelsen kan ha avsett fång som legat genera­

tioner tillbaka i tiden och sådant fång har därför varit svårt för vederböran­

de pretendent att identifiera — innebär det föreslagna nya förfarandet med

lagfart på grund av äganderättsutredning genom den bättre publiciteten och

garantierna för effektiv utredning om äganderätten en fördel ur rättssäker­

hetssynpunkt.

Skogsstyrelsen anför att, om några olägenheter eller felaktigheter t. ex. i

fråga om fastighetsindelningen eller meddelande av lagfart skulle uppkom­

ma som resultat av den föreslagna lagens tillämpning i praktiken, dessa

dock inte torde bli av den betydenhet — då de som regel endast är tempo­

rära eller kan rättas till i efterhand — att faran för dylika bör få hindra

förslagets upphöjande till lag.

Departementschefen

Lantmäteristyrelsens lagförslag innebär att ett särskilt institut för ägan­

derättsutredning tillskapas. Utredningen skall enligt förslaget kunna leda till

ändrad fastighetsindelning och läggas till grund för lagfart. Under remissbe­

handlingen har beträffande enskildheter i det föreslagna förfarandet disku­

terats andra lösningar än styrelsen anvisat. Om förslaget i stort har dock så

gott som alla remissorganen uttalat sig positivt. Vissa av dem har till och

med uttalat att förslaget innebär den enda tänkbara lösningen.

I allt väsentligt biträder även jag lantmäteristyrelsens förslag till ägande-

rättsutredningsinstitutets uppbyggnad. För att underlätta skiftesarbetet bör

äganderättsutredningen utformas såsom ett från laga skifte fristående institut.

Härigenom vinnes också att äganderättsutredning kan ske även i trakter där

skiftesbehov inte föreligger men där det ändå är angeläget att ordna upp

äganderättsförhållandena. Svea hovrätt efterlyser i sitt yttrande garantier för

att laga skifte i förekommande fall snarast följer på en äganderättsutred­

ning. För min del utgår jag från att i de särskilda fallen äganderättsutred­

ning och laga skifte skall kunna på ett tillfredsställande sätt samordnas av

lantmäteriet i förening med de berörda fastighetsägarna.

Hovrätten befarar att äganderättsutredningarna kommer att få en alltför

summarisk karaktär. Någon gång kan väl möta svårigheter att på ett riktigt

sätt avväga rättssäkerhetsintresset mot behovet av att snabbt och smidigt nå

ett utredningsresultat. Med hänsyn till förslagets bestämmelser om förrätt-

32

jan sammanföras till en enhet. Sådana områden skola därför upptagas som

särskilda fastigheter.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. I 7 § andra stycket lagen den 25

april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring

i rikets indelning m. m. stadgas om legalisering av sämjedelning,

som tillkommit före 1928, att vid sådan delning utlagd ägolott skall behand­

las såsom en fastighet, därest ej på ansökan av sakägare laga skifte sker på

hela jordregisterfastigheten. Sämjedelning erhåller genom indelningsför-

rättningen verkan som laga skifte. Vid utarbetandet av 1930 års lag torde le­

galisering ha ansetts nödvändig med hänsyn till den tidigare omnämnda be­

stämmelsen i FBLS, yttrar styrelsen vidare. Indelningsändringar, som föran­

leder delning av fastighet enligt 1930 års lag, avser ju oftast överförande av

visst område från landet till fastighetsregistersamhälle, varvid förefintlig

sämjedelning inom fastighetsregisterområdet alltid skall registreras. Att un­

der dylika omständigheter vid indelningsförrättning avstycka från hela den

fastighet, som beröres av indelningsändringen, skulle kunna förorsaka rätts­

förlust för enskilda och omgång för myndigheterna, förutom att det skulle

vara skäligen meningslöst.

Lantmäteristyrelsen fortsätter. Under förarbetena till jordregisterförord-

ningen behandlades frågan angående vad som skulle anses som sämjevis ge­

nomförd delning och vad som skulle erkännas som laga delning vid jordre­

gistrets uppläggande. Därvid synes det bestämmande inte så mycket ha va­

rit huruvida delning verkställts av lantmätare och blivit fastställd av myn­

dighet eller ej. Vissa inte fastställda hemmansklyvningar och jordavsönd-

ringar erkändes också såsom laga delningar. Snarare lade man vikt vid om

upplysning lätt kunde vinnas angående delningarna vid uppläggandet av

jordregistret. Ett exempel härpå är att man registrerade icke fastställd jord-

avsöndring endast om den var lagfaren, tydligen därför att man i sådant fall

lätt kunde få upplysning om den ur lagfartsboken. Gällande rätt tillerkänner

emellertid sämjedelning — även sådan som tillkommit efter jorddelnings­

lagens ikraftträdande — fulla rättsverkningar så snart man kommer utanför

fastighetsbildnings- och inskrivningslagstiftningens områden. Ägare av säm-

jelott kan alltså tillträda och bruka sin jord och hävda sin äganderätt gent­

emot andra, även gentemot ägarna av övriga lotter inom den sämjedelade

fastigheten, och erhålla i stort sett allt det rättsskydd för sitt innehav, som

samhället ställer till förfogande för värnande av äganderätten. Samägande-

rätts- och bysamfällighetslagarna är inte tillämpliga på sämjedelad mark

och sämjedelningen kan inte sägas upp eller eljest utan samtycke av alla

som beröres av densamma rubbas annat än genom laga skifte. I själva verket

medför sämjedelning en privat fastighetsindelning, som på väsentliga rätts­

områden har samma verkningar som den officiellt redovisade.

Det finns möjlighet, framhåller lantmäteristyrelsen vidare, att tillägga

legalisering av sämjevis företagen åtgärd mer eller mindre långtgående rätts­

verkningar utöver den civilrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga verkan

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

princip mindre penninglikvider mellan delägarna, vilket är önskvärt. I nor­

mala fall torde därför innehavet som delningsgrund vara till fördel för den

enskilde jordägaren. Som regel är denna fråga dock av underordnad bety­

delse, eftersom möjligheter finns att genom jämkad tilldelning, utbyte mel­

lan olika ägoslag eller ökad tilldelning från rationaliseringsreserv åstadkom­

ma ett för jordägaren önskvärt resultat.

övergång till innehavet såsom delningsgrund, anför lanlmäteristvrelsen

vidare, får på grund av föreskrifter i 14 kap. jorddelningslagen och praxis

endast begränsad betydelse för det ekonomiska resultatet vad gäller 1 i k-

v i d e r n a. Beträffande inägojorden tillgodoräknas det genom uppodling

av marken uppkomna värdet, som i regel utgör den helt dominerande delen

av totalvärdet, innehavaren av marken vare sig delningsgrunden är andels-

talet eller innehavet. För det egentliga råmarksvärdet däremot uppkommer

en förändring, som dock i regel torde få endast ringa praktisk betydelse ge­

nom att detta råmarksvärde oftast är obetydligt. Likartat är förhållandet

med skogsmarken. Skogsbeståndets värde tillgodoräknas innehavaren av-

marken vare sig delningsgrunden är innehavet eller andelstalet. Det egent­

liga kalmarksvärdet i skogsmark, som däremot kan komma att behandlas

olika, är i regel ringa. Beträffande övervärden utöver jordbruksvärdet hos

ägor, lämpade för bebyggelse, grustäkt o. d., är förhållandet i viss mån annor­

lunda. övervärde skall nämligen enligt 14 kap. 11 § jorddelningslagen tillgo­

doräknas innehavaren av marken endast om innehavet är delningsgrund. I de

fall sådana övervärden av nämnvärd storleksordning finns hos mark, som

blir föremål för legalisering, skulle därför kunna uppkomma förändrat eko­

nomiskt resultat vid skiftet för de berörda delägarna. Lantmäteristyrelsen

framhåller emellertid, att det nu förda resonemanget är väsentligen teore­

tiskt, eftersom likvider för utjämnande av skillnaden i övervärde mycket

sällan förekommer. Lantmäteristyrelsen ifrågasätter därjämte, huruvida be­

stämmelserna i 14 kap. 11 § jorddelningslagen om likvider mellan säinjelot-

ter för övervärde överensstämmer med allmän rättsuppfattning angående

sämjelottinnehavares rätt att förfoga över sådana övervärden.

För belysande av jordägarnas inställning till dessa frågor och de praktiska

konsekvenserna av bestämmelser med nu angiven innebörd åberopar lant­

mäteristyrelsen en undersökning, som företagits beträffande sämjedelning-

ars behandling vid förrättningar enligt 1930 års lag inom Stora Tuna socken.

I samband med indelningsändring företogs omkring år 1940 56 sådana för­

rättningar, berörande 268 sämjedelade fastigheter. Möjligheten att söka laga

skifte utnyttjades endast för 14 sämjedelade fastigheter. Skiftena handlades

vid sju förrättningar. Vid sex överenskom delägarna om innehavet såsom

delningsgrund beträffande inägojorden och vid två även beträffande skogs­

marken. Vid det enda skifte, där andelstalet helt kom att utgöra delnings­

grund, synes förändringarna i tilldelningen i förhållande till hävden ha va­

rit obetydliga. I de fyra ytterligare fall, där andelstalet lagts till grund för

tilldelningen i skogsmarken, synes enskild hävd av skog endast ha förekom­

mit i begränsad omfattning och några påtagliga förändringar i tilldelning

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

behöver emellertid inte helt motsvara kvotdelen i fastigheten och sämjedel-

ningen kan dessutom när som helst genom avtal förändras eller upphävas,

varigenom jämväl föremålet för panträtten förändras. Inteckningshavarens

ställning är därför i sådant fall osäker, men genom legalisering av sämjedel-

ningen blir den mera stabil, eftersom inteckningshavaren i fortsättningen

kommer att åtnjuta skydd i samband med förändringar i fastighetens om­

fattning och utformning.

Lantmäteristyrelsen behandlar därefter det fall, att sämjedelning sker

av en fastighet, vari inteckning dessförinnan meddelats, och anför härom.

Efter sådan delning utgör sämjelotterna tillsammans underlag för inteck­

ningen. En legalisering torde i sådant fall sakna nämnvärd betydelse för

inteckningshavaren. Det sagda gäller även därest äganderättsutredning

erhåller fastighetsbildande verkan i fråga om överlåtet område. Fordrings-

inteckning' i den odelade fastigheten kommer att gälla primärt i delarna,

vare sig dessa motsvarar sämjevis utbrutna kvotdelar i fastigheten eller över­

låtet område och återstoden av fastigheten. Detta synes också vara lämpligt,

eftersom det många gånger inte blir möjligt att avgöra huruvida äganderätts­

anspråk avser överlåtet område eller kvotdel, som utbrutits genom sämje­

delning. I varje fall skulle ett obligatoriskt krav på bevisning i detta avseen­

de medföra ett väsentligt ökat arbete, där sådant klarläggande inte ändock

blir nödvändigt med hänsyn till andelar i samfällda områden.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att det däremot ställer sig i viss mån an­

norlunda då inteckning meddelats i t. ex. en av fastigheterna i ett komplex

av fastigheter och dessa fastigheter undergått sämjedelning i ett samman­

hang, s. k. sämjedelning över fastighetsgräns eller komplicerad sämjedel-

ning. I sådant fall torde inteckningshavares ställning vara rätt oklar, och

risk torde kunna uppkomma att panträttens föremål förändras genom lega-

liseringen, om sämjedelning verkställts utan beaktande av den legala fas­

tighetsindelningen. Det sagda gäller i tillämpliga delar även sämjeägoutbyte.

I de bygder varom nu är fråga bär fastigheterna emellertid i regel inte kun­

nat intecknas på grund av bristande lagfart och oklarhet angående kredit­

objekten. I de fall fastighetskredit likväl förekommer, torde vederbörande

kreditgivare haft större möjligheter att bedöma värdet av den hävdade egen­

domen än av den som begränsats av legala gränser, som inte kunnat iaktta­

gas på marken. I vart fall synes kreditgivaren haft skäl alt iakttaga stor för­

siktighet vid sin bedömning av kreditobjektet. Beträffande det fall att in­

teckning meddelats i en delägares andelar i flera fastigheter, som undergått

sämjedelning i ett sammanhang, anmärker lantmäteristyrelsen att inteck­

ningshavarens ställning synes vara densamma som vid enkel sämjedelning.

Lantmäteristyrelsen anför ytterligare. Förslaget att legalisera komplice­

rad sämjedelning och sämjeägoutbyte överensstämmer såvitt gäller hävde-

förhållanden av äldre datum med vissa tankegångar av lagberedningen, som

emellertid föreslagit en tjugoårig liävdetid såsom förutsättning för att häv­

den skall tillmätas vitsord framför legala gränsmärken och kartor (1 kap.

5 § förslaget till ny jordabalk). En motsvarande hävdetid skulle kunna ifrå­

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

hågor för att legaliseringen kommer att medföra en fastighetsindelning som

inte blir ändamålsenlig. Därtill kommer att det kan synas ovisst, om legali­

seringen alltid kommer att underlätta sammanförande till större bruknings-

enheter. Dalabefolkningens obenägenhet att avstå från rätt i fastighet torde

inte bli mindre, om fastigheterna blir utbrutna och legaliserade. Även bör

beaktas det ökade arbetet för domsagopersonalen med uppläggande av en

mängd nya fastigheter. Befolkningens tidigare visade obenägenhet att från­

gå användningen av de gamla jordtalen bådar inte heller gott för att det nya

betec.kningssättet kommer att slå igenom. Avdelningsstyrelsen förklarar

dock, att dalaadvokaterna inte vill motsätta sig den föreslagna lösningen med

hänsyn till de skäl som lantmäteristyrelsen och överlantmätaren anfört för

densamma.

Om betydelsen i inteckningshänseende av äganderätts­

utrednings fastighetsbildande verkan har flera remissorgan yttrat sig och

givit uttryck åt olika meningar. Svea hovrätt konstaterar sålunda att det

inte är så ovanligt med inteckningar i jordtalsfastigheter, som lantmäteri­

styrelsen gjort gällande. Om emellertid inteckningar i sådana fastigheter

vore mindre vanliga, skulle det enligt hovrätten vara till ringa förfång för

snabbheten och enkelheten om inteckningshavarnas intressen tillgodosåges.

Under hänvisning till de yttranden härom som avgivits av häradshövdingar

i länet föreslår hovrätten, att spörsmålet om tillgodoseende av intecknings-

havares intressen göres till föremål för förnyad utredning och ytterligare

överväganden under lagförslagets fortsatta behandling.

Även kammarkollegiet har uttalat att frågan om inteckningshavares ställ­

ning synes böra ytterligare övervägas. Kollegiet har särskilt framhållit att

frekvensen av inteckningar inte bör få inverka på ställningstagandet till fö­

religgande fråga.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhåller att inteckning i jord-

talsfastighet förekommer i relativt stor utsträckning. Tillhörande frågor för­

tjänar därför avsevärt större uppmärksamhet än vad som framgår av lant-

mäteristyrelsens promemoria. Problemen kommer att göra sig särskilt gäl­

lande vid införandet av de nya fastigheterna i fastighetsböckerna, eftersom

de fastigheter vari inteckning beviljats mera sällan kommer att motsvara

de fastigheter som bildas genom förrättningen och fastighetsbokupplägga-

len inte kommer att ha tillgång till någon historisk äganderättsutredning.

Faran för lättsförlust åskådliggör häradshövdingen med följande exempel.

En person äger före äganderättsutredningen en sämjelott om 10 snesland

red. jord, varå värdefulla byggnader uppförts. Denna sämjelott besväras av

eu inteckning. Han äger vidare inom samma hemman en mindre värdefull

och ointecknad sämjelott om likaledes 10 snesland red. jord. Sämjelotterna

kommer enligt förslaget att registreras som en fastighet. Inteckningen torde

därvid komma att besvära så stor kvotdel av den nybildade fastigheten, som

motsvaras av den intecknade sämjelotten, d. v. s. i exemplet hälften. Genom

förrättningen har inteckningssäkerheten således undergått en avsevärd för­

sämring.

39

Gävle-Dala centralkassa och övriga kreditinstitut anför att varken av lag­

texten eller promemorian klart framgår, när och hur det skall fastslås vari

en inteckning efter förrättningen skall gälla. Även om inteckningshavares

ställning inte förändras genom legaliseringen synes det dock lämpligt och

med hänsyn till fastighetsägarens, inteckningshavarens och inskrivningsdo­

marens intressen lämpligt att ett sådant klarläggande sker redan under

förrättningen.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anför däremot, att farhå­

gorna för att en tillämpning av lagen skulle menligt inverka på intecknings-

säkerheten grundar sig på felaktiga föreställningar om orsakerna till en

eventuellt uppkommande skada. Den föreslagna lagen kan aldrig förandra

den verkliga äganderätten. Man får endast genom tillämpning av lagen klar­

het i tidigare ovissa äganderätts- och hävdeförhållanden. Om detta skulle

leda till att en inteckning visar sig inte besvära det område vederbörande

kreditinstitut räknat med, måste detta vara en följd av bristande granskning

av säkerheten vid utlämnande av lånet och inte en följd av lagens bestäm­

melser. __Om en ägare har flera sämjelotter inom ett hemman, av vilka al­

lenast en eller flera men ej alla besväras av inteckning, är den enda piak-

tiska lösningen att inteckningen efter registreringen blir gällande i hela den

nybildade fastigheten; registreringen jämställes således med ett samman-

läggningsförfarande. Även det fall att flera sämjelotter inom ett hemman,

som har samma ägare, är olika intecknade bör likställas med ett samman-

läggningsförfarande. Ett stadgande av innehåll att samtliga genom förrätt­

ningen (registreringen) eller genom förrättningen (registreringen) och sam­

manläggningen uppkomna fastigheter ur inskrivningssynpunkt skall betrak­

tas såsom tillkomna genom sammanläggning är därför nödvändigt.

överläntmätarcn anför att säkerhetsunderlaget för en inteckning i en ideell

andel givetvis inte försämras genom legalisering av sämjedelning. Om sain-

jedelningen genomförts på ett för inteckningshavaren ogynnsamt sätt har

skadan uppkommit genom själva sämjedelningsförfarandet; efter sämjedel-

ningen är det nämligen sämjelotten och inte den intecknade fastighetsande-

len som utgör inteckningsunderlaget. — Om en delägares innehav i ett hem­

man grundar sig på olika fång, av vilka vissa är lagfarna och på skilda sätt

intecknade medan andra saknar lagfart, vore det — med hänsyn till det

efterföljande sammanläggningsförfarandet — ingen olägenhet ur fastighets-

bildningssynpunkt att bilda en särskild fastighet för varje särskilt inteck­

nad fastighetsdel. Enligt överlantmätaren förefaller det svårt att konstruera

något praktiskt tänkbart fall, där genom äganderättsutredningsförfarandet

inteckningshavares rätt kan råka i fara. I stället torde det vara så, att inteck­

ningshavaren bär enbart fördelar av den konkretisering av inteckningsun­

derlaget som förfarandet medför.

Departementschefen

I den mån vid äganderättsutredning befinnes, att den faktiska indel­

ningen i ägolotter avviker från den rättsliga fastighetsindelningen, skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

40

förrättningen enligt lantmäteristyrelsens förslag medföra att ägolotterna

anses utlagda genom laga delning. En sådan legalisering av sämjevis ut­

lagda fastigheter förekommer redan i begränsad utsträckning. Mot en mera

omfattande legalisering talar givetvis risken för en jordpolitiskt olämplig

fastiglietsstruktur. I de fall som åsyftas med förslaget är dock i regel fråga

om hävdeförhållanden som bestått sedan länge. Att anpassa fastighetsindel­

ningen till dessa stadigvarande förhållanden kan således inte i och för sig

inverka menligt på brukningsmöjligheterna. Däremot kommer otvivelaktigt

en sådan anpassning att erbjuda ett klarare utgångsläge för fortsatt fastig­

hetsreglering. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit vinnes även ökade möj­

ligheter för lantbruksnämnden att genom aktiv inköps- och försäljnings-

politik främja den yttre rationaliseringen. Då härjämte en parcellering kan

i viss mån motverkas genom förslagets regler om sammanläggning, synes

mig övervägande skäl tala för att förläna äganderättsutredning fastighets­

bildande verkan.

Av skäl som lantinäteristyrelsen anfört hör äganderättsutredning lik­

ställas med laga jorddelning även därutinnan, att jorden vid framtida laga

skifte skall fördelas efter innehavet på sätt föreskrives i 9 kap. 2 § jorddel­

ningslagen. Skulle någon gång inträffa att ett par sämjelottsägare vill bi­

behålla andelstalel som delningsgrund vid kommande laga skifte, kan de

nå detta syfte genom att häva sämjedelningen och sålunda vid äganderätts­

utredningen framstå som samägare. Däremot saknas anledning att låta

äganderättsutredning medföra den inskränkning i rätten att framdeles er­

hålla laga skifte, som enligt 1 kap. It § jorddelningslagen åtföljer vissa

slag av laga jorddelning. Liksom lantmäteristyrelsen anser jag inte lieHer

att den tastighetsbildande effekten bör utsträckas därhän, att fastighets­

gränserna skall anses lagligen bestämda.

Legalisering av sämjevis verkställda jorddelningar får givetvis inte stäl­

las i utsikt så rundhänt, att nya privata styckningar därigenom frammanas.

Äganderättsutredningens legaliseringsverkan bör därför enligt min mening

förbehållas sämjeåtgärder som företagits före den nya lagens ikraftträ­

dande.

Frågan, huru den föreslagna legaliseringen av sämjeåtgärder kan kom­

ma att inverka på inteckningshavares ställning, har dryftats i flera remiss­

yttranden. Delvis synes man därvid ha utgått från en annan föreställning

om innebörden av gällande rätt än den vanligen härskande uppfattningen.

Sämjedelas en intecknad fastighet eller överlåtes viss ytvidd därav, kom­

mer inteckningen, vare sig legalisering sker eller inte, att fortfarande

gälla primärt i hela det ursprungliga området. Inteckning, som meddelats

i kvotdel av fastighet, lärer, om kvotdelen utbrytes sämjevis, därefter be­

lasta enbart sämjelotten. På liknande sätt kommer inteckning i en sämje-

lott att, om sämjedelningen häves, därefter gälla i motsvarande kvotdel av

hela fastigheten. Med hävande av sämjedelning torde härvid likställas det

fall att sämjelotterna förenas i en ägares hand. Rättsverkningarna för in-

teckningshavarna inträder således som en omedelbar följd av ägarnas dis^

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

tighetsbildningshänseende eller i registreringshänseende eller i lagfartshän-

seende. Fastighetsbildningsalternativet skulle innebära en så djupf gående

uppdelning i fastigheter, att man endast erhåller enheter som innehas med

enhetlig äganderätt. Detta skulle i många fall leda till att inägor, hemskog,

utskog och fäbodeskog till nuvarande fastigheter skulle åtskiljas och utgöra

särskilda fastigheter. Registreringsalternativet skulle innebära att varje he­

terogent andelsinnehav skulle upptagas i jordregistret såsom särskild fastig­

het (andelsfastighet) med olika andelstal angivna i fastighetens skilda skif­

ten. Lagfartsalternativet skulle innebära att bestämmelserna om lagfart änd­

rades så, att lagfart kunde meddelas å fång av ifrågavarande slag.

Lantmäteristyrelsen framhåller att samtliga nu angivna lösningar är för­

enade med vissa olägenheter. En lösning i enlighet med fastighetsbildnings-

alternativet ansluter sig nära till förfarandet vid uppläggande av fastighets­

register enligt de för stad meddelade bestämmelserna. Detta alternativ

skulle emellertid enligt styrelsen kunna få svåröverskådliga och skadliga

verkningar i jordpolitiskt hänseende, och såväl de enheter, som skulle infö­

ras i jordregistret, som de, å vilka särskild lagfart skulle få meddelas, kom-

me att bli mycket talrika, var och en motsvarande ett i regel obetydligt ob­

jekt på marken. Lagfartsalternativet medför svårigheter för markägaren att

rätt individualisera sitt innehav vid exempelvis försäljning. Dessa olägen­

heter avhjälpes emellertid genom att innehav av ifrågavarande heterogena

beskaffenhet får en officiell beteckning, vars innebörd framgår av register

och förrättningsakt. Lämpligaste sättet att erhålla sådan beteckning synes

vara att i enlighet med registreringsalternativet införa de heterogena an-

delsinnehaven i jordregistret. Någon ny princip innebär ej detta, eftersom

gällande registerbestämmelser i viss omfattning medger registrering av an-

delsfastigheter. De skäl som brukar anföras mot tillskapande av andelsfas-

tigheter bör enligt styrelsen få vika, då väsentliga olägenheter i andra av­

seenden härigenom kan undvikas och fråga i allmänhet är om en endast

temporär företeelse.

Lantmäteristyrelsen anser på grund av det anförda, att registreringsalter­

nativet i första hand bör ifrågakomma för lösande av problemet med lag­

fart å de heterogena andelsinnehaven, och förordar att sådana ändringar

vidtages i registreringsbestämmelserna, att heterogena andelsinnehav efter

verkställd äganderättsutredning kommer att införas i fastighetsregister.

Styrelsen har sedermera i promemorian den 8 november 1961 framlagt

förslag till kungörelse med särskilda bestämmelser i vissa fall i fråga om

fastighetsredovisning. Förslaget innehåller i huvudsak följande. Om regis­

terfastighet genom förrättning för äganderättsutredning delats i flera lotter,

skall vad som är stadgat om registrering av delning för utbrytning av andel

av fastighet äga motsvarande tillämpning. Lott som inte motsvarar andel av

fastighet skall dock registreras på samma sätt som fastighet, bildad genom

avstyckning. Om fastighet i fråga om äganderätten är uppdelad så, att del­

ägares andel är redovisad med olika andelstal i olika ägoområden — hete­

rogent andelsinnehav — skall sådan andel registreras som särskild fastig­

44

styrelsen att avgränsningen göres så att framtida indelning i naturliga fas-

tighetsregleringsområden underlättas.

Det är icke möjligt, anför lantmäteristyrelsen -vidare, att nu i detalj ange

vilka områden som på detta sätt bör komma i fråga, utan prövningen här­

av får ske från fall till fall. Omfattningen av den med lagen avsedda verk­

samheten blir i hög grad beroende av lantmäteriets personella resurser. Det­

ta talar för att lagens tillämpning överlätes åt lantmäteristyrelsen på sam­

ma sätt som fråga om verkställande av förrättning för äganderättsutred­

ning och sammanläggning enligt 1943 års lag. En äganderättsutredning har

emellertid andra aspekter av primär betydelse särskilt för inskrivnings­

verksamheten inom domsagorna. Med hänsyn härtill och till åtgärdernas

extraordinära natur samt till den omständigheten, att frågan om att ställa

personal till förfogande — om annan personal än lantmäteristatens skall

utnyttjas för utredningsarbetet — kan behöva lösas redan i samband med

frågan om lagens tillämpning, föreslår styrelsen att sistnämnda fråga av-

göres av Kungl. Maj:t. Behovet av inflytande för lantmäteristyrelsen torde

kunna tillgodoses genom att fråga om lagens tillämpning upptages till pröv­

ning av Kungl. Maj :t på förslag av lantmäteristyrelsen.

Beträffande 22 § i lantmäteristyrelsens förslag anför styrelsen, att ägan­

derättsförhållandena i en by eller annat liknande område kan vara täm­

ligen klara och ostridiga, medan brister däremot i betydande utsträckning

föreligger i fråga om lagfarterna. Om laga skifte enligt dalalagen eller

förrättning enligt 1943 års lag inte kan verkställas, finns f. n. ytterst be­

gränsade möjligheter att komma till rätta med sådana brister. På grund

härav föreslår styrelsen att lagens bestämmelser i tillämpliga delar skall

gälla beträffande område där i betydande omfattning lagfart med anslut­

ning till äganderättsförhållandena saknas. Som exempel anföres den s. k.

bergfrälsebygden, där fastighetsförhållandena numera i stort sett är

ordnade och äganderättsförhållandena torde vara nöjaktigt utredda, medan

i lagfartshänseende föreligger betydande svårigheter. Då särskilda lagfarts­

lagen inte är tillämplig här, har det inte varit möjligt att med hjälp av den­

na lag ordna upp lagfartsförhållandena.

Kammarkollegiet finner det onödigt betungande, att Kungl. Maj :t skulle

från fall till fall besluta om lagens tillämpning, och förordar att dessa beslut

i stället får fattas av lantmäteristyrelsen efter hörande av domhavanden.

Lantbruksstyrelsen framhåller att förslaget i hög grad berör lantbruks-

organisationens verksamhet för jord- och skogsbrukets rationalisering. För­

slag om lagens tillämpning bör därför kunna väckas även av lantbruksor-

ganisationen. Alternativt kan frågan lösas så, att förslag framlägges av lant­

mäteristyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen. Självklart torde vara att,

innan beslut meddelas, lantbruksnämndens yttrande skall föreligga, såvida

inte i något fall området i fråga helt är avsett för annat än jordbruk eller

skogsbruk.

Lantbruksnämnden anmärker att lantmäteristyrelsen — innan förslag av­

ges till Kungl. Maj:t — bör taga kontakt med länsstyrelsen, lantbruks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

nämnden och övriga förekommande länsinstanser och kommunala myndig­

heter.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser att en effektiv or­

ganisation under överlantmätarens ledning bör skapas för lagens tillämp­

ning. Rätten att göra framställning angående förordnande om äganderätts­

utredning bör då tillkomma överlantmätaren, och rätten att besluta om

äganderättsutredning bör tillkomma lantmäteristyrelsen. Även häradshöv­

dingen i Nedanstljans domsaga anser att initiativrätten bör tillkomma över­

lantmätaren och beslutanderätten lantmäteristyrelsen.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att för­

ordnande om äganderättsutredning bör i varje särskilt fall meddelas av

Kungl. Maj :t. Formellt bör dylikt förordnande kunna meddelas oberoende

av om lantmäteristyrelsen framlagt förslag därom, men i verkligheten får

givetvis styrelsen med sin överblick över de personella resurserna i första

hand svara för erforderlig angelägenhetsgradering av förekommande pro­

jekt. Givetvis kommer berörda lokala organ att höras innan förordnande

meddelas.

Som förutsättningar för förordnande bör i första hand gälla att ovisshet

råder rörande äganderätten till fastigheter ävensom att ett klarläggande fin­

nes vara av väsentlig betydelse från allmän och enskild synpunkt samt

lämpligen böra åvägabringas i ett sammanhang. Förrättningsområdet får

avpassas med hänsyn härtill och kommer således i regel att omfatta ett

större antal fastigheter med så hopflätade äganderättsförhållanden, att man

inte lika förmånligt kan vinna klarhet med vanliga rättsinstitut. Det bör

också tillses att en naturlig indelning i fastighetsregleringsområden under­

lättas för framtiden.

I andra hand bör kunna förordnas om äganderättsutredning beträffande

område där väl äganderättsförhållandena är klara men lagfart saknas i be­

tydande omfattning. För sådan förrättning bör samtliga bestämmelser i la­

gen vara tillämpliga, ehuruväl förfarandet emellanåt torde kunna gestaltas

enklare än vid ordinär äganderättsutredning.

Såsom framgår av ett utav generaldirektören Harald Malmberg avgivet

betänkande (SOU 1959:31) finns inom länet talrika myrslogsenklaver. Fö­

rekomsten av dessa enklaver, beträffande vilka betydande rättsosäkerhet

råder i olika avseenden, medför olägenheter ur bland annat fastighetsbild­

nings- och skogsvårdssynpunkt. Genom förrättningar enligt förevarande

lagstiftning synes dessa olägenheter i stor utsträckning kunna undanröjas.

Vid sådana förrättningar torde god ledning kunna hämtas ur den ingående

utredning som Malmberg verkställt.

2 §•

Första stycket motsvarar 2 § i lantmäleristyrelsens förslag. Andra styc­

ket har sin motsvarighet i 3 § första stycket första punkten i styrelsens för­

slag.

Lantmäteristyrelsen. Om sättet för verkställande av äganderättsutredning

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

45

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

anför lantmäteristyrelsen att, om kravet på enkelhet i förfarandet skall bli

tillgodosett, ett institut för äganderättssanering inom områden av nu ifråga­

varande slag till väsentlig del måste grundas på — förutom efterforsk­

ningar i källmaterial — undersökningar av hävdeförhållanden på marken

samt förhandlingar mellan sakägare. Utredningsarbetet måste därför ske

i form av en förrättning, som bör utformas på i huvudsak samma sätt som

en jorddelningsförrättning. — Reglerna angående förfarandet hör vara så­

dana, anför styrelsen vidare, att de ger möjlighet till samverkan mellan ju­

rister och lantmätare. Det torde dock inte vara lämpligt att konstruera ett

kollegialt förrättningsforum. Man kan knappast räkna med en sådan till­

gång på lämpliga förrättningsmän, alt det finns möjlighet att förordna per­

soner av båda nu nämnda kategorier för varje förekommande förrättning.

Härtill kommer, att i en dylik förrättningsinstans med hänsyn till möjlighe­

ten alt förrättningsmännen kan stanna i delade meningar helst bör ingå

mer än två förrättningsmän, vilket skulle ytterligare öka den nyss berörda

svårigheten. Det nu anförda talar enligt lantmäteristyrelsen för att i prin­

cip anförtro förrättningen åt en enda förrättningsmän. Denne bör enligt

styrelsen vara antingen jurist, helst domstolsjurist, eller lantmätare. Bris­

ten på jurister för nu ifrågavarande ändamål gör det emellertid sannolikt,

att till förrättningsmän i allmänhet torde få förordnas lantmätare. I en del

fall kan vissa utrednings- och mätningstekniska uppgifter vara särskilt do­

minerande och i sådana fall bör lantmätare förordnas. Lantmäteristyrelsen

anför att i förslaget till lagtext valts en formulering av kompetensvillkoren i

nära anslutning till stadgandet i 19 § lagen om enskilda vägar.

Avgörande vid valet av förrättningsmän, anför styrelsen vidare, bör vara

den verkliga och inte blott formella kompetensen hos vederbörande. Förrätt-

ningsmannen bör ha ådagalagt förmåga och vunnit erfarenhet, som står i

förhållande till förrättningens svårighetsgrad. Av praktiska skäl bör det

inte vara uteslutet att förordna chefen för viss organisationsenhet inom lant-

mäteriet i stället för viss tjänsteman personligen. Det får sedan bliva lant-

mäteristyrelsens sak att med stöd av instruktion och arbetsordning medge

delegering till annan lämplig befattningshavare, därest så anses önskvärt

av organisatoriska skäl.

Det kan ifrågasättas, fortsätter lantmäteristyrelsen, om möjligheten att

på sätt som kan ske vid jorddelningsförrättning erhålla hjälp genom till­

kallande av sakkunnig är tillfyllest utifrån det allmänna önskemål om sam­

verkan som tidigare uttalats. Styrelsen har därför övervägt att upptaga be­

stämmelser om biträdande förrättningsmän. Dessa bestämmelser måste då

utformas så att arbetsuppgifterna och därmed ansvaret klart avgränsas.

Styrelsen har med hänsyn till praktiska synpunkter stannat för att förorda

att endast en förrättningsmän utses och att behovet av särskild sakkunskap

tillgodoses genom möjligheten att tillkalla sakkunnig enligt reglerna i jord­

delningslagen. I förslaget har därför hänvisning gjorts till de stadganden

i jorddelningslagen, som reglerar sakkunniginstitulet vid lantmäteriförrätt-

ningar. Styrelsen anmärker, att härigenom beretts möjlighet att till sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

47

kunnigt biträde tillkalla lantmätare eller jurist och att även eljest skaffa

den sakkunnig!^ älp, som kan vara erforderlig.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser det mest ändamålsen­

ligt att till förrättningsman i regel förordnas lantmätare och framhåller an­

gelägenheten av att på grund av lagens extraordinära karaktär endast per­

son med omfattande erfarenhet av länets förhållanden erhåller dylikt för­

ordnande.

Departementschefen. Såsom lantmäteristyrelsen anfört bör äganderättsut­

redning ske i form av en förrättning på i huvudsak samma sätt som en jord-

delningsförrättning. Jag ansluter mig till styrelsens mening att förrättningen

bör handläggas av en enda förrättningsman, vilken förordnas av lantmäteri­

styrelsen. Härtill bör utses sådan person, lantmätare eller annan, som har

erforderlig kunskap och erfarenhet och även i övrigt är lämplig till upp­

draget.

I paragrafens andra stycke hänvisas till vissa bestämmelser i jorddelnings­

lagen angående förrättningsman, sakkunnigt biträde och hantlangning. I en­

lighet härmed skall förrättningsman vid äganderättsutredning kunna anlita

sakkunnigt biträde. Särskilt då förrättningsmannen ej är lantmätare torde

denna möjlighet få praktisk betydelse. För förrättningsman och sakkunnig

skall gälla jorddelningslagens bestämmelser om jäv. Vid förrättningen skall

sakägarna tillhandahålla nödig hantlangning. Slutligen innefattar hänvis­

ningen bestämmelser om rätt för förrättningsmän, sakkunniga och hant-

langningsmanskap att beträda ägor samt anbringa märken och signaler.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att sammanställningen över relevanta lagfarts-

och inteckningsförhållanden i första hand torde kunna grundas på fastig-

hetsböckerna. Beträffande avsöndrade lägenheter bör dessutom sammanställ­

ningen innehålla sådana uppgifter för identifiering av egendomen, som kan

hämtas ur protokoll eller akter. Föreskriften om inhämtande av upplysning­

ar angående inteckningsförhållandena är, anför styrelsen vidare, inte moti­

verad av att utredningen skulle syfta till att klarlägga inteckningsförhållan­

dena i och för sig eller därav att inteckningshavarna skulle ha ställning som

sakägare. Men i vissa fall kan inteckningsförhållandena vara av betydelse för

utredningen och redovisningen av äganderättsförhållandena. Som exempel

framhåller styrelsen en del äldre inteckningar i kvotdelar av fastigheter.

Skulle inteckning i något fall finnas i område av fastighet, torde detta böra

beaktas, eftersom inteckningen kan motivera särskild redovisning.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhåller att i det av honom

anförda, i det föregående (se s. 38) återgivna exemplet uppstår komplikatio­

ner jämväl för fastighetsbokuppläggaren. För att denne i ett sådant fall

skall kunna överföra inteckningarna måste han företaga jordrannsakan och

därvid utreda inteckningsförhållandena. Detta innebär emellertid eu upprep­

48

ning av förrättningsmannens arbete och fördröjer dessutom utredningsresul­

tatet. Därtill kommer rättsosäkerhet att råda under viss tid. Detta spörsmål

bör lösas på förrättningsstadiet, lämpligen i den ordningen att förrättnings-

mannen eller särskild juridisk sakkunnig prövar inteckningsförhållandena

på samma sätt som ägodelningsdomaren nu gör enligt sammanläggnings­

lagen. Det bör ankomma på förrättningsmannen att verka för att inteck­

ningsförhållandena ordnas genom frivillig medverkan av fastighetsägare och

inteckningshavare. Häradshövdingen anför slutligen, att det under alla för­

hållanden bör övervägas att låta inteckningshavare få ställning såsom sak­

ägare.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser att förrättningsman­

nen bör ha skyldighet att utreda inteckningsförhållandena och genom kal­

lelseförfarande bereda inteckningshavarna tillfälle att bevaka sin rätt vid

förrättningen. Visserligen kan efter äganderättsutredning kvarstående oklar­

het om inteckningsförhållandena utredas genom förfarande enligt 6 § lagen

om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet, men detta förutsätter att

ärendet förberetts och att personal står till förfogande just när ärendet in­

kommer till domsagan. Ändock skulle det bliva ett omständligt och opraktiskt

förfarande. I stället bör inteckningar behandlas av förrättningsmannen på

samma sätt som nu sker vid fastighetsboksuppläggning.

Gävle-Dala centralkassa för jordbrukskredit och övriga kreditinstitut fram­

håller att, även om inteckningar förekommer i liten omfattning, detta inte

får medföra att inteckningshavares rättssäkerhet äventyras. Kreditinstituten

ifrågasätter om inte inteckningshavare bör jämställas med sakägare, då han

härigenom bl. a. får möjlighet att besvära sig över förrättningen. Om han

inte får denna ställning, bör han i varje fall kallas till förrättningen. Härige­

nom skulle han få tillfälle att reglera kreditförhållandet, innan äganderätts­

utredningen avslutas.

Överlantmätaren erinrar om att bestämmelser om behandling av inteck-

ningsfrågor saknas både i lagen om verkan som laga skifte av sämjedel-

ning och i de vanliga lagaskiftesreglerna. Det synes överlantmätaren själv­

klart att vid äganderättsutredning intimt samråd måste äga rum mellan

förrättningsmannen och inskrivningsdomaren i sådana frågor. Bestämmel­

ser härom torde höra hemma i de tillämpningsföreskrifter som kommer att

utfärdas i administrativ ordning.

Häradshövdingen i Falu domsaga anmärker att lantmäteristyrelsens ut­

talande om den ringa förekomsten av inteckningar saknar giltighet såvitt

angår Falu domsaga. I de 33 fastigheter, som ingår i ett nyligen avslutat

laga skifte i domsagan, finns över 40 inteckningar, de flesta penninginteck­

ningar. Inteckningsförhållandena har inte kunnat beaktas vid skiftet. De

torde lättare kunna ordnas sedan fastigheterna efter skiftet införts i jord­

registret. Den föreslagna lagstiftningen torde, slutar häradshövdingen, inte

försvåra uppordnandet av inteckningsförhållandena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

49

Departementschefen. Denna paragraf anger omfattningen av den utred­

ning förrättningsmannen skall förebringa till grund för äganderättsutred­

ningen. Till detta förberedelsearbete hör att upprätta en sammanställning

över bland annat sådana inteckningsförhållanden som kan ha betydelse för

själva äganderättsutredningen. Lantmäteristyrelsen understryker särskilt

att med bestämmelsen härom inte åsyftas något klarläggande av intecknings-

förhållandena i och för sig. I vissa remissyttranden har förordats en längre

gående utredningsskyldighet rörande inteckningsförhållandena samt även

föreslagits att inteckningshavarna skulle såsom sakägare kallas till förrätt­

ningen och äga besvära sig över denna. För min del är jag närmast benä­

gen alt biträda lantmäteristyrelsens ståndpunkt. Det synes mig nämligen

angeläget att ansträngningarna främst inriktas på att klarlägga äganderätts­

förhållandena. Detta får dock inte hindra att förrättningsmannen, där så

kan ske utan olägenhet för förrättningen, verkar för att ordna upp även

oklara inteckningsförhållanden. Såsom jag i annat sammanhang betonat,

bör förrättningsmannen tillhandahålla fastighetsbokuppläggaren allt in­

kommet utredningsmaterial som kan underlätta införandet av gällande in­

teckningar i fastighetsboken. Skulle i något fall område av fastighet befin­

nas häfta för inteckning på sätt som kan påverka den kommande redovis­

ningen av området, bör detta givetvis beaktas redan under den förberedande

utredningen.

Vad inteckningshavarnas rättssäkerhet beträffar innebar 21 § andra styc­

ket i lantmäteristyrelsens förslag vissa risker. Detta lagrum har emellertid

inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Om likväl någon in­

teckningshavare skulle kunna påvisa att hans rätt förnärmats direkt genom

en äganderättsutredning, lärer han också utan vidare vara besvärsberätti-

gad. Det i 5 § föreskrivna kungörelseförfarandet synes erbjuda tillräckliga

möjligheter för inteckningshavare, särskilt då kreditinstituten, att bevaka

sina eventuella intressen. Ett åläggande för förrättningsmannen att efter-

forska och kalla envar inteckningshavare skulle kunna medföra ett omfat­

tande merarbete.

Bland förberedelseåtgärderna skall enligt lantmäteristyrelsens förslag

också ingå att upprätta karta. Till detta ämne torde jag få återkomma vid

behandlingen av 8 §.

4 §•

Paragrafen motsvarar 10 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att förevarande bestämmelse ansetts motive­

rad av huvudsakligen praktiska hänsyn. Om äganderättsutredning företa­

ges med t. ex. en by som förrättningsområde, kan vissa hemman i byn un­

der utredningens gång komma att visa sig vara jämförelsevis lättutredda

samt möjliga att avskilja till särskild behandling, medan andra kan vara

ytterst besvärliga och ofta även inbördes sammanflätade. Med hänsyn till

pågående rationaliseringsåtgärder kan det, anför styrelsen vidare, också

vara angeläget att utredningen beträffande del av förrättningsområdet snabbt

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

leder till resultat. I sådana fall skulle det kunna vara till väsentlig fördel

för ägarna och underlätta handläggningen, om förrättningen beträffande

lättutredda hemman kunde avslutas för sig, innan de mest tidsödande be­

handlats. Om viss del av förrättning avslutas särskilt, synes denna del

lämpligen böra betraktas som en särskild förrättning. Erforderliga regler

för sådana fall om aktbildning o. d. torde få utfärdas i administrativ ord­

ning.

Departementschefen. Beslut om uppdelning av förrättning bör kunna med­

delas när helst så finnes lämpligt under förrättningens gång.

5

§•

Paragrafen motsvarar närmast 3 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen anför att, i likhet med vad som är fallet i jorddel­

ningslagen, i förslaget ej upptagits någon definition rörande vilka som skall

anses såsom sakägare vid förrättningen. Det är emellertid med hänsyn till

förrättningens syfte uppenbart att alla ägare av fast egendom inom förrätt-

ningsområdet har ställning som sakägare. Förrättningsmannens skyldighet

att till förrättningen kalla alla kända sådana sakägare framgår av hänvis­

ningarna till 3 kap. 1 § andra stycket, 4 § andra stycket och It § andra styc­

ket jorddelningslagen. Denna skyldighet innebär att som sakägare vid varje

särskilt stadium av förrättningen skall behandlas varje vid ifrågavarande

tidpunkt känd ägare eller ägarpretendent. Kallelse till första sammanträde

torde få grundas på mantalslängd och övrigt då föreliggande material.

Styrelsen anför ytterligare, att förslagets regler om kungörande i tid­

ningar och å anslagstavla närmast har sin grund däri, att det kungörelseför­

farande, som enligt nuvarande dalalagstiftning skall ske vid tillämpning av

de särskilda lagfartsbestämmelserna och som riktar sig till okända sakäga­

re, nu föreslås slopat och i stället förlagt till förrättningsstadiet. Med hän­

syn till förrättningens extraordinära art har i förslaget även upptagits reg­

ler, som syftar till att säkerställa att sakägare i samband med kallelse till

första sammanträdet skall få viss upplysning angående principerna för och

rättsverkningarna av förfarandet. Styrelsen påpekar, att även i 5 § andra

stycket och 6 § andra stycket i styrelsens lagförslag upptagits bestämmel­

ser som syftar till att säkerställa att förrättningsmannen i vissa hänseen­

den lämnar sakägarna biträde. Härutöver torde gälla, liksom vid handlägg­

ning i allmänhet av förrättningar av olika slag, att förrättningsmannen bör

förvissa sig om att sakägarna har de väsentliga rättsliga sammanhangen

klara för sig och att han i rimlig mån bör avhjälpa ofullkomligheter i sak­

ägarnas processföring.

Beträffande hänvisningen till 7 kap. 1 § jorddelningslagen angående kal­

lelse till delägare i samfälld mark framhåller lantmäteristyrelsen, att denna

bestämmelse är avsedd att få betydelse endast i fråga om samfälld mark

som helt eller delvis tillhör fastigheter utanför området.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

51

Departementschefen. I första och tredje styckena av förevarande para­

graf har i anslutning till lantmäteristyrelsens förslag och 3 kap. 1 § första

stycket jorddelningslagen upptagits bestämmelser om kungörande av för­

rättningen. Kungörelsen skall anslås på kommunens anslagstavla samt infö­

ras i allmänna tidningarna och i den eller de ortstidningar, i vilka meddelan­

den angående sammanträden med kommunens fullmäktige skall införas.

I andra stycket har hänvisats till vissa bestämmelser i jorddelningslagen

angående laga skiftes kungörande och fortgång, vilka ansetts böra få mot­

svarande tillämpning vid förrättning för äganderättsutredning. Hänvisning

har skett, förutom till lagrum som styrelsen angivit i sitt förslag, till 3

kap. 1 § fjärde stycket och 5 a §. Däremot har jag inte funnit anledning att

medtaga de av styrelsen föreslagna hänvisningarna till 3 kap. 4 § tredje,

fjärde och femte styckena, 6 § andra stycket samt 7 och 13 §§. I stället för

hänvisningen till 4 § fjärde stycket har i slutet av förevarande paragraf

stadgats, att sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning inte får

hindra förrättningens företagande.

6

§-

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär att minst två sammanträden skall

hållas under förrättningen. I övrigt kan handläggningen ske i annan ord­

ning än vid sammanträde, men styrelsen anser sannolikt att förrättnings-

männen i allmänhet kommer att finna det lämpligt att hålla betydligt flera

än två sammanträden. Det torde ofta vara lämpligt att förrättningsmännen

som första förrättningsåtgärd håller sammanträde för att informera sak­

ägarna om förrättningens företagande och den fortsatta handläggningen

därav. Emellertid är det uppenbart, fortfar styrelsen, att sammanträde på

ett så tidigt stadium knappast kan ge något mera betydelsefullt resultat ut­

över det rent informativa momentet. Det torde däremot vara erforderligt att

den av förrättningsmännen enligt 4 § i styrelsens förslag frambragta ut­

redningen framlägges vid sammanträde och inte uteslutande i annan ord­

ning med hänsyn till denna utrednings grundläggande betydelse för det pre­

ciserande av sakägarnas äganderättsanspråk, som därefter sker.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga föreslår den ändringen i lant-

mäteristyrelsens förslag till 5 §, att sakägarna skall föreläggas att inom

skälig tid anmäla sina äganderättsanspråk.

Departementschefen. Enligt min mening bör förrättningsmännen uttryck­

ligen åläggas att vid det första sammanträdet med sakägarna redogöra för

förrättningens omfattning och ändamål. Sakägarna skall då även få till­

fälle att laga del av det grundmaterial — fastighetsregisterutdrag och sam­

manställning angående lagfarts- och inteckningsförhållanden — som in­

förskaffats och iordningställts jämlikt 3 §. Härefter bör sakägarna före-

läggas alt inom viss tid anmäla sina äganderättsanspråk och alt i samband

■tf Hihang till riksdagens protokoll 1!)G2. 1 samt. Nr 15!)

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

därmed förete sådana handlingar och ineddela sådana upplysningar angå­

ende hävdeförhållanden med mera, som kan vara av betydelse för ägande­

rättsutredningen. Anmälan bör kunna göras såväl muntligen som skrift­

ligen. Tiden för föreläggandet bör medge skäligt rådrum och i intet fall be­

stämmas till mindre än en månad. Föreläggandet bör uppläsas för sakägar­

na och så fort ske kan anslås på kommunens anslagstavla.

7

§•

Första stycket motsvarar 5 § andra stycket i lantmäteristyrelsens förslag.

Andra stycket i paragrafen motsvarar 6 § i styrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att till förrättningsmannens skyldigheter bör

höra att biträda vid klarläggande av de hävdeförhållanden som åberopas och

att därvid i mån av behov på lämpligt sätt inmäta hävdelinjer. Dessa skall

därefter redovisas på förrättningskartan. Hävderedovisningen bör ske över­

siktligt. Genom redovisningen eftersträvas endast att erhålla en karta, lik­

nande registerkarta enligt 7 kap. lagen om fastighetsbildning i stad.

Lantmäteristyrelsen förordar att, om det är uppenbart att äganderättsan­

språk föreligger, ehuru det ej anmälts, även sådant anspråk skall redovisas.

Styrelsen syftar då närmast på fall, då det bland grannar eller andra sak­

ägare är känt att viss person äger fastighet eller område, ehuru han på grund

av bosättning på annan ort eller av annan orsak inte avhört sig vid förrätt­

ningen. Då objektet för anspråket är en hel fastighet eller andel i fastighet,

kan det även tänkas att personen i fråga har lagfart därpå. Påträffas sådant

fall skulle det enligt styrelsens mening vara onödigt strängt att inte upptaga

och redovisa anspråket. Styrelsen framhåller dock, att förrättningsmannen

inte skall vara skyldig att särskilt efterforska dylika fall. Någon rättsför­

lust kan därigenom inte uppkomma. Skulle sådan skyldighet införas, bleve

det svårt att på lämpligt sätt avgränsa skyldigheten, och principerna i det

föreslagna utredningssystemet kunde i väsentlig mån rubbas.

Vidare framhåller lantmäteristyrelsen vikten av att sakägarna får tillfälle

att under förrättningen jämföra sina äganderättsanspråk och plädera mot

varandra. Om anspråken framställs vid sammanträde, kan de måhända ge­

nast jämföras, klarläggas och vid behov bemötas. Från såväl sakägarnas som

förrättningsmannens synpunkt synes en sådan ordning ofta vara lämplig.

Det bör emellertid inte vara uteslutet att anspråken upptages och redovisas

i annan ordning, blott tillfälle därefter ges sakägarna att vid sammanträde

lämna den jämförande belysning som nyss nämnts.

Departementschefen. Förrättningsmannens medverkan vid klarläggandet

av äganderättsanspråken är avsedd som ett betydelsefullt led i äganderätts­

utredningen. För den prövning, som förrättningsmannen skall ägna ansprå­

ken, är det viktigt att deras innebörd blir omsorgsfullt utredd. Det bör vara

sakägarna angeläget att i möjligaste mån styrka sina anspråk med överlå­

telsehandlingar, lantmäterihandlingar, sämjedelningsavtal och dylikt. För­

rättningsmannen bör därvid på lämpligt sätt biträda dem. Vidare bör för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

53

rätlningsinannen ha att upprätta en sammanställning över anspråken och

vad eljest är honom känt rörande förhållanden av betydelse för äganderätts­

utredningen. Däri bör givetvis åberopade fång anmärkas. I vad mån bevis­

material i övrigt behöver redovisas får bero på omständigheterna i det sär­

skilda fallet. Självfallet skall i sammanställningen även upptagas sådana för

förrättningsmannen kända ägare som inte avhörts vid förrättningen. — Till

frågan om redovisningen på förrättningskartan torde jag få återkomma vid

behandlingen av 8 §.

Sedan materialet sammanställts, bör hållas nytt sammanträde, därvid

sakägarna skall få tillfälle att taga del av sammanställningen. Förrättnings­

mannen bör då också redogöra för den förebragta utredningen i den mån så

föranledes till exempel därav att två eller flera framställt anspråk beträffan­

de samma egendom. Till sist måste möjlighet beredas sakägarna att vid sam­

manträdet eller senare slutföra sin talan.

8

§.

Paragrafen motsvarar 7 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmdteristyrelsen framhåller till en början att förrättningsmannen

skall bedöma samtliga omständigheter som framkommit under utredningen.

I fall, då fångeshandling saknas men enligt sed i orten verkligt fång än­

dock anses föreligga, samt i likartade fall bör förrättningsmannen grunda

äganderättsutredningen på vad som framkommit rörande hävden. Om för­

rättningen skall ge ett godtagbart resultat, kan förrättningsmannen icke vara

bunden av att formellt giltiga fång har kunnat utrönas föreligga. Vid kon­

kurrerande anspråk avser förrättningsmannens ställningstagande endast

frågan om bättre rätt till marken mellan de pretendenter, som kan upp­

träda med billiga anspråk på äganderätt. Förrättningsmannens prövning kan

i enkla fall, främst då anspråk lämnats obestritt, göras synnerligen enkel.

Om anspråket styrkts av omständigheter, som ger vid handen att hävd före-

ligger, och om inte annan omständighet talar mot anspråket, bör i allmän­

het ej krävas ytterligare dokumentering av äganderätten i annan mån än

som kan vara erforderligt för att fastställa objektets identitet och dess

anknytning till jordregistrets fastighetsbeteckningar. Men i princip skall

alltid en prövning ske; ett påstående om äganderätt får inte okritiskt god­

tagas. Möjlighet får ej öppnas för illojala personer att låta sig antecknas

såsom ägare till egendom, beträffande vilken anspråk ej föreligger från

annan.

I tvistiga fall, anför lantmäteristyrelsen vidare, får prövningen av före­

liggande bevismaterial göras mera grundlig. Om hävdeförhållandena är

ostridiga, torde man kunna utgå från dessa och därefter undersöka om

anledning finns all frångå dem. Förrättningsmannen bör vara skyldig att

beakta allt bevismaterial som åberopats av pretendenterna i det stridiga

föihallandet. Han bör även ha rätt att beakta material, som framkommit

från annan sakägare liksom omständighet som förrättningsmannen iakt­

tagit utan att den åberopats av sakägare.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Om beträffande viss egendom inte föreligger tillräckligt underlag för

prövning av frågan vem som är ägare, skall enligt lantmäteristyrelsens för­

slag antecknas att egendomen tillhör okänd ägare. I fråga om sådan egendom

får förrättningen verkan endast i fastighetsbildningshänseende. Styrelsen

anmärker att det inte torde komma att bliva vanligt att område redovisas

på detta sätt. — Det synes inte vara anledning, anför styrelsen vidare, att

föreskriva skyldighet för förrättningsmannen att föranstalta om förordnande

jämlikt 18 kap. 4 § föräldrabalken av god man för egendom som här avses.

Behov torde inte föreligga av att någon för talan för egendomen, då förrätt­

ningen endast har begränsad rättsverkan. Därtill kommer att en god man

knappast har möjligheter att tillföra förrättningen något av värde.

Resultatet av den verkställda utredningen skall enligt lantmäteristyrel­

sens förslag redovisas i en äganderättsförteckning. Denna skall ha samma

innehåll som delningsbeskrivning vid laga skifte enligt dalalagen, vilken

beskrivning ligger till grund för lagfart enligt den gällande särskilda lag­

fartslagen. Äganderättsförteckningen skall innehålla förrättningsmannens

beslut. Lantmäteristyx-elsen anser det ligga i sakens natur att skäl för beslu­

tet skall redovisas vid tvist. I andra fall torde helt kortfattat kunna hän­

visas till fång eller hävdeförhållande, som föranlett bifall till anspråket,

eller till att ett vederhäftigt anspråk inte bestritts. Styrelsen framhåller ock­

så att av förteckningen bör framgå huruvida egendom är enskild i äkten-

skapsrättsligt hänseende.

Lantmäteristyi'elsen anför vidare. Äganderättsförteckningen, som skall

innehålla en fullständig redovisning även av den fastighetsindelning som

skall bliva resultatet av förrättningen, bör uppställas så att den underlättar

det registreringsarbete som följer efter förrättningen. Alla de fastigheter

inom förrättningsoinrådet, som finns upptagna i jordregistret, måste där­

för behandlas. Vid arbetet med äganderättsförteckningen skall beaktas

reglerna om förrättningens fastighetsbildande verkan samt om registrering.

Utredningsresultatet måste också, framhåller styrelsen, med hänsyn till

kravet på samband mellan innehav på marken och de redovisade ägande­

rätterna införas på förrättningskartan så att de enskilda innehavens om­

fattning och lokalisering utvisas. Redovisningens noggrannhet och vikt

såsom rättsurkund bör inte sträckas längre än ändamålet kräver. Kart­

materialet kommer dessutom i regel inte att kunna utan tidsödande komplet-

teringsarbeten användas vid en efterföljande fastighetsreglering, emedan

ändrade förhållanden i olika avseenden kan ha uppkommit under mellanti­

den. Det torde därför vara tillfyllest, att kartredovisningen sker översiktligt

utan något högre krav på noggrannhet. Som underlag för redovisningen

bör kunna användas befintligt kartmaterial. Det torde få ankomma på lant-

mäteristyrelscn att i detta avseende utfärda erforderliga anvisningar.

Redovisningen kommer i princip, anför lantmäteristyrelsen till sist, att

hänföra sig till förhållandena vid den tidpunkt då äganderättsanspråken

framställts. Om ändring inträffar därefter, synes det inte erforderligt eller

måhända — med hänsyn till den frihet från lagfartsstämpel som kan kom­

55

ma att gälla vid lagfart enligt förevarande lag — ens lämpligt att i förteck­

ningen redovisa sådan ändring.

Svea hovrätt framhåller att förfarandet bör vara en officialprövning i så

måtto, att förrättningsmannen, då tvist föreligger eller det eljest är erfor­

derligt, verkställer noggrann äganderättsutredning. — Visserligen torde un­

derställda tvister vid laga skiften enligt dalalagen ha varit relativt fåtaliga,

men detta har säkerligen till mycket stor del berott på den noggranna offi-

cialutredning, som vederbörande förrättningsman verkställt och genom vil-

ken sakägarna blivit upplysta och övertygade om rättsläget. Hovrätten fram­

håller, att önskemålet om snabbhet i förfarandet inte får hindra att förrätt­

ningsmannen i de fall då det är nödvändigt verkställer en ingående official-

utredning, som liksom hittills väsentligen blir av historisk art. Fragan om

andel i skog torde ofta göra en sådan noggrann utredning erforderlig. Vi­

dare lär dylik utredning erfordras varje gång anspråk framställts och till­

räckligt underlag saknas för prövning av anspråket. Mången gång torde

tidsvinst i stället för tidsförlust uppstå, om man genom att verkställa nog­

grann äganderättsutredning kan undvika att förrättningen onödigtvis över­

klagas.

Gentemot lantmäteristyrelsens förslag angående anteckning om okänd

ägare understryker hovrätten att kravet på ordning och reda i fastighets-

redovisningen fordrar att inte för många luckor uppstår i äganderättsutred­

ningarna. Möjligen kan anteckning att egendom tillhör okänd ägare utan

olägenhet ske i fall då äganderättsanspråk inte framställts och det inte hel­

ler är uppenbart att sådant anspråk ändock föreligger. Sådana fall kan dock

inte förväntas bliva särskilt vanliga. Då anspråk framställts bör däremot en­

dast i undantagsfall anteckning om okänd ägare ske. Om tillräckligt un­

derlag inte föreligger för prövning av anspråket, bör detta förhållande för­

anleda så noggrann utredning, som i det föreliggande fallet krävs för att

pröva anspråket. Om verklig tvist föreligger mellan två pretendenter torde,

åtminstone då det är klart att endera av dem och inte någon annan är rätt

ägare, i allmänhet anteckning att egendom tillhör okänd ägare inte böra ske.

I sådant fall bör förrättningsmannen söka slita tvisten och såsom ägare an­

teckna den av pretendenterna, som han finner äga bättre rätt till egendo­

men. Slutligen ifrågasätter hovrätten om inte ny förrättning bör kunna ske

inom område som en gång blivit ägoutrett, därest för fastigheter, beträffan­

de vilka anteckning gjorts om okänd ägare, äganderättsfrågan skulle kom­

ma i nytt läge.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anför att från rättssäkerhets­

synpunkt vissa betänkligheter synes kunna anföras mot den föreslagna oid-

ningen för äganderättsutredningen. Förrättningsmannens prövning kommer

sålunda att ske utan att det finns någon möjlighet till bevisupptagning eller i

övrigt några former för förfarandet vid tvist inför förrättningsmannen. I>r-

farenheterna från äganderättsutredningar under laga skifte enligt datalagen

visar att de underställda tvisterna ofta rör bevisfrågor. Principiella invänd­

ningar kan vidare resas mot att förrättningsmannen prövar äganderätts­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

56

anspråk på grundval av sin egen utredning och således får en både utredan­

de och dömande uppgift. På grund av den föreslagna utredningens summa­

riska natur är det inte otänkbart att risken för att äganderättstvister skall

uppkomma blir större än vid äganderättsutredningar enligt gällande ord-

ning. Om dessutom förrättningsmannen skall pröva äganderättsanspråken

torde han inte som hittills kunna verka för förlikning mellan sakägarna.

Det bör övervägas om inte prövningen av äganderättstvister kan ske av an­

nan än förrättningsmannen, nämligen av en särskild sakkunnig som bör va­

ra domstolsjurist. Tvistefrågor angående äganderätt skulle då avskiljas från

förrättningsmannens arbete i övrigt och behandlas av den sakkunnige. Mot

dennes beslut skulle talan fullföljas i samma ordning som mot förrättnings­

mannens beslut. Genom ett sådant förfarande skulle förrättningsmannen

erhålla en friare ställning gentemot sakägarna, förrättningen vinna i effek­

tivitet och rimliga rättssäkerhetskrav uppfyllas.

Styrelsen för mellersta avdelningen av advokatsamfundet anför, att det

föreslagna förfarandet för äganderättsutredning har en viss svaghet däri,

att förrättningsmannen måste ha de omfattande och i hög grad engagerande

bestyren med utredningsarbetet samt därtill vara den som »i första instans»

a^gör tvistiga äganderättsfrågor. Tilltron till förrättningsmannens objekti­

vitet kan äventyras, när fråga är om mera invecklade och tvistiga ägande­

rättsutredningar. Det bör därför övervägas att i lagen intaga en föreskrift

av innehåll att, där sa påkallas med hänsyn till omfattningen av utredning­

en och därvid uppkommande spörsmål, jurist i domarställning bör anlitas

såsom förrättningsman. Givetvis förutsättes i sådant fall samarbete med

lantmätare. Avdelningsstyrelsen anser det vidare böra övervägas att låta

förrättningsmannen äga hos allmän domstol begära vittnesförhör om för­

hållanden av betydelse för förrättningen. Fall kan nämligen tänkas uppkom­

ma, då möjligheten att förebringa muntlig bevisning i anslutning till för­

rättningen kan vara av väsentlig betydelse för ett riktigt bedömande från

förrättningsmannens sida, utan att bevisupptagningen därför behöver föran­

leda nämnvärt uppskov med förrättningens gång.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga anser att betänkligheterna

mot att förrättningsmannen skulle få vittgående befogenheter att avgöra

även svårbedömda äganderättstvister är överdrivna. Avgörandet gäller ju

endast frågan om upprättande av äganderättsförteckning. Förrättningsman­

nen förutsättes vidare vara väl skickad att handlägga dessa frågor och kan

dessutom vid behov tillkalla sakkunnig. Slutligen har han möjlighet att ställa

saken på framtiden genom att göra anteckning om att ägaren är okänd.

Departementschefen. Första stycket handlar om den sakprövning vari

äganderättsutredning skall utmynna. För institutets värde blir det av avgö­

rande betydelse hur denna prövning gestaltas. Å ena sidan måste behörig

hänsyn tagas till den enskildes rättssäkerhet. Å andra sidan måste eftersträ­

vas att nå resultat inom rimlig tid. I allt väsentligt ansluter jag mig till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

57

av lantmäteristyrelsen gjorda avvägningen mellan dessa intressen. Prov­

ningen skall sålunda grundas på vad förrättningsmannen inhämtat ur fas­

tighetsregister och fastighetsböcker med tillhörande akter och protokoll

samt på vad sakägarna andragit och förebragt i utredningsväg. Men förrätt­

ningsmannen skall också taga hänsyn till förvärv och hävdeförhållanden om

vilka han fått kännedom på annat sätt. Därav följer att han är oförhindrad

att på eget initiativ verkställa kompletterande undersökningar. I vad mån

sådana skall företagas bör emellertid få ankomma på förrättningsmannens

eget bedömande. Det torde nämligen vara ogörligt att reglera frågan i lagen

utan att äventyra förrättningens nödvändiga smidighet. Jag förutsätter

dock att undersökning sker när det synes antagligt att därigenom kan utan

oproportionerlig omgång vinnas värdefulla rön i en oklar fiåga.

Föremålet för prövningen skall vara frågan vilka som bör anses vara

ägare till de särskilda ägolotterna inom förrättningsområdet. Förekommer

fall där tillräckligt underlag saknas för frågans bedömande, får konstateras

att ägaren är okänd. Att häråt ge direkt uttryck i lagtexten har synts mig

överflödigt. Den av hovrätten framförda tanken att för sådana fall hålla

möjlighet öppen till ny förrättning torde få övervägas framdeles, om det då

visar sig finnas praktiskt behov av dylik möjlighet. — I de fall, där ett för­

värv för sin giltighet förutsätter tillstånd av Kungl. Maj:t, länsstyrelsen

eller lantbruksnämnden, bör förvärvaren inte få anses som ägare förrän

tillstånd erhållits.

Behandlingen av tvister, som yppas under en äganderättsutredning, har

dryftats i en del remissyttranden. Bland annat har gjorts gällande att det

vid tvist skulle vara särskilt påkallat med officialutredning. Häremot torde

dock kunna framhållas att sakägarna själva lärer vid tvist mer än eljest be­

möda sig att styrka sina anspråk med allt tillgängligt utredningsmaterial.

Man har också, under hänvisning just till förrättningsmannens utredande

funktion, ifrågasatt om inte tvister borde prövas av särskilt tillkallad sak­

kunnig. Någon gång kan det måhända finnas motiverat att för bedömande

av tvistefråga anlita sakkunnigt biträde enligt de i 2 § andra stycket angiv­

na bestämmelserna. Av såväl praktiska som principiella skäl bör dock en­

ligt min mening den slulliga prövningen alllid ankomma på den som hand­

lagt förrättningen. Ytterligare har man efterlyst särskilda regler varigenom

bevisupptagning vid domstol skulle kunna ske inom äganderättsutredning-

ens ram. För min del anser jag att tvister, som inte kan på ett tillfredstäl­

lande sätt slitas utan tillgång till en domstols resurser, även bör handläggas

och avgöras av domstol. Att så sker torde också komma att stämnings- eller

besvärsvägen ombesörjas av parterna själva. Genom äganderättsutredningen

kan ju dessa aldrig vinna den slutgiltiga lösning av äganderättsfrågan som

ett rättskraftigt domstolsavgörande innebär. Väckes sådan rättegång under

förrättningens lopp, kan i avbidan på laga kraft ägande dom motsvarande

avsnitt av förrättningen vila och eventuellt utbrytas enligt 4 §.

Resultatet av den verkställda sakprövningen skall avfattas i form av en

Kungl. Mcij.ts proposition nr 159 år 1962

58

så kallad äganderättsförteckning. Denna bör innehålla alla sådana uppgif­

ter som erfordras för den kommande fastighetsregistreringen och lagfarts-

behandlingen.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle det åligga förrättningsmannen

att uppratta karta med översiktlig redovisning av gällande fastighetsindel­

ning (4 §). Kartan skulle sedan framläggas vid sammanträde med sakägar­

na, och dessas äganderättsanspråk skulle redovisas i anslutning till kartan

(5 §). Slutligen skulle också äganderättsförteckningen upprättas i anslut­

ning till kartan (7 §). Det synes mig ligga i sakens natur att en äganderätts-

utredning inte låter sig genomföras utan tillgång till kartmaterial. I den

mån föreskrifter härom likväl erfordras bör de dock enligi min mening ut­

färdas i administrativ ordning. I själva lagen torde inte behöva stadgas an­

nat an att de i äganderättsförteckningen upptagna ägolotterna skall redo­

visas på karta över förrättningsområdet.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall i äganderättsförteckningen an­

ges viss dag till vilken de redovisade förhållandena hänför sig. Någon så-

dan bestämmelse finns inie i departementsförslaget. Enligt min mening

bör förrättningsmannen beakta alla de relevanta omständigheter som blivit

kända för honom innan förrättningen avslutas.

⁹ §•

Forsta stycket motsvarar 11 § i lantmäteristyrelsens förslag. Andra styc­

ket har motsvarighet i 3 § första stycket samma förslag.

Departementschefen. Frånsett några smärre avvikelser överensstämmer

11 § i styrelsens förslag med 16 kap. 1 och 2 §§ jorddelningslagen. För min

del har jag inte funnit skäl till annan avvikelse än att förrättningskartan

uttryckligen bör förklaras skola hållas tillgänglig för sakägarna på samma

sätt som förrättningshandlingarna.

¹⁰ §.

Paragrafen motsvarar 13 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmuteristyr elsen förordar att, med hänsyn till det betydande intres­

set av att äganderätts- och lagfartsförhållandena saneras, förrättningarna

i huvudsak får ske på statsverkets bekostnad. Äganderättsfrågornas upp-

ordnande torde, som styrelsen framhållit även i annat sammanhang, vara

ett oundvikligt arbete för samhällsutvecklingen inom nu ifrågavarande byg­

der. Även statens direkta kostnader torde på lång sikt kunna nedbringas

genom äganderättssaneringen. Uppläggande av nya fastighetsböcker, som

hittills hindrats, kan igångsättas och genomföras utan andra svårigheter än

som normalt föreligger. Detta synes vara av väsentlig betydelse för inskriv­

ningsväsendet. Lantmäteristyrelsen erinrar om att jordrannsakan enligt

lagen om uppläggande av nya fastighetsböcker sker utan att statens kost­

nader därför debiteras den enskilde. Beträffande lantmäteriets medverkan,

anfor styrelsen vidare, torde kostnadsfrågan enkelt kunna ordnas genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

59

utnyttjande av den rätt lantmäterisiyrelsen har att bevilja nedsättning av

taxeavgifter. Andra kostnader än för själva förrättningen, t. ex. för hant-

langning, torde däremot böra betalas av markägarna. Även om dessa kost­

nader torde bliva obetydliga synes det erforderligt med en bestämmelse an­

gående fördelningen av dem mellan sakägarna. Kostnadsfördelning efter

omfattningen av det arbete som erfordrats för redovisningen av envar sak­

ägares innehav skulle vara principiellt riktig, men en regel av denna inne­

börd skulle kräva alltför omfattande bokföring för att kunna tillämpas.

Ofta skulle måhända kraven på samtidig rättvisa och enkelhet tillgodoses

om kostnaderna fördelades efter buvudtalet. I andra fall skulle det vara

skäligt att kostnaden fördelades efter omfattningen av hantlangningsarbe-

tet, vilket skulle innebära att envar sakägare finge svara för den bant-

langning som kunde vara erforderlig för inmätning av hans hävdelinjer.

Enär förhållandena sålunda kan variera inom vida gränser, föreslår lant-

mäteristyrelsen att kostnaderna, i den män de faller på sakägarna, skall för­

delas efter vad som prövas skäligt.

Kammarkollegiet iörklarar sig ej ha någon erinran mot att kostnaderna

för förrättningarna huvudsakligen bestrides av staten men anser alt en

förutsättning härför bör vara att förrättningsresultatet blir bestående för

framtiden. Svea hovrätt uttalar att på skäl som anförts av lantmäteristyrel-

sen och med hänsyn till att förrättning för äganderättsutredning i varje sär­

skilt fall kommer att igångsättas på allmänt initiativ förrättningarna

huvudsakligen bör ske på statsverkets bekostnad. Lantbruksnämnden samt

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Dalarnas skogsägareför­

ening anser med hänsyn till det betydande allmänna intresset av att få ord­

ning i äganderätts- och lagfartshänseende inom länet, att förrättningarna

helt bör bekostas av statsmedel.

Statskontoret anför, att det mot bakgrunden av de av lantinäteristyrelsen

redovisade orsakerna till missförhållandena kan råda berättigad tvekan

beträffande förslaget att låta statsverket väsentligen svara för ifrågava­

rande, till storleken inte angivna kostnader. Statskontoret erinrar i sam­

manhanget om att enligt förslaget lagfart skall meddelas fastighetsägarna

utan att stämpelavgift tillföres kronan. Visserligen kan det förutsättas att

statens direkta kostnader på längre sikt kan nedbringas genom ägande-

rättssaneringen, men det kan dock förtjäna övervägas om inte markägarna

på något sätt bör påtaga sig del av kostnaderna. Administrativt enkelt borde

vara, att detta skedde genom erläggande av lagfartsstämpel. Att här ut­

taga sådan vore emellertid inte förenligt med avgiftens natur av omsätt­

ningsskatt. Ett generellt uttagande av stämpelavgift skulle oberättigat drabba

dem som tidigare sökt lagfart och erlagt stämpelavgift. En fördelning på

markägarna av samtliga förrättningskostnader torde föranleda åtskilliga

problem och innebära avsevärda administrativa svårigheter. En sådan lös­

ning av frågan om begränsning av de ekonomiska insatserna från statens-

sida synes därför inte tillrådlig. Om fördelarna för det allmänna inlc kan

anses väga så tungt att lantmäleristyrelscns förslag beträffande förrätt-

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

ningskostnader och lagfartsstämpel bör accepteras, synes enligt statskon­

toret böra övervägas att för äganderättsutredningar fastställa en särskild på

lämpligt sätt avvägd avgift. Denna skulle eventuellt kunna bestämmas till

viss procent av fastighetens värde — förslagsvis densamma som gäller för

lagfarlsslämpel — om inte värderingssvårigheter lägger hinder i vägen för

ett enkelt debiteringsförfarande. Skulle sådana svårigheter föreligga, sy­

nes avgiften kunna knytas till arealen.

Departementschefen. För förrättning, som utföres av personal tillhörande

lantmäteriväsendet, skall enligt gällande bestämmelser ersättning utgå till

statsverket. Ersättningen skall, om inte annat är föreskrivet, beräknas ef­

ter tidsåtgången med visst i lantmäteritaxan angivet belopp per timme. Vid

laga skifte nedsättes ersättningsbeloppet automatiskt med 35 procent eller,

då förrättningen avser område för jord- eller skogsbruksändamål, med 70

procent. Detta innebär att för sådan äganderättsutredning, som enligt nu­

varande lagstiftning inkluderas i laga skifte inom Kopparbergs län, sak­

ägarna i allmänhet inte behöver gälda ersättning med högre belopp än

30 procent av lantmäteriets självkostnader. Jag anser att högre kostnads­

täckning inte bör krävas heller för äganderättsutredning enligt den nya

lagen. En avsevärd nedsättning av ersättningen är motiverad såväl av verk­

samhetens betydelse för det allmänna som av den omständigheten att ägan­

derättsutredning alltid skall igångsättas på allmänt initiativ. För förrätt­

ning av större allmän betydelse öppnar för övrigt lantmäteritaxan möjlig­

het till särskild nedsättning efter lantmäteristyrelsens beprövande. Kost­

nader för hantlangning och dylikt bör i likhet med vad som gäller vid

lantmäteriförrättningar gäldas av sakägarna.

Vad nu sagts om sakägarnas förrättningskostnader bör givetvis gälla

även om förrättningsmannen inte tillhör lantmäteriväsendet. Den ersätt­

ning, som tillkommer sådan förrättningsman utöver vad sakägarna har att

erlägga, torde få utgå ur tillgängliga anslagsmedel för jordbrukets rationali­

sering.

I lagen synes i förevarande hänseenden endast böra stadgas att kostnader­

na för förrätiningen skola, i den mån de icke gäldas av statsmedel, bäras av

sakägarna efter vad som prövas skäligt samt att förrättningsmannen skall

vid förrättningens avslutande meddela besked rörande fördelning av för-

rättningskostnaderna.

11

§•

Paragrafen motsvarar 12 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att fullföljdsförfarandet bör anordnas i över­

ensstämmelse med vad som gäller för jorddelningsförrättningar utom i

fråga om besvärstiden. Denna bör enligt styrelsen lämpligen överensstäm­

ma med vadetiden i rättegångsbalken, nämligen tre veckor, vilken tid

dessutom i allmänhet gäller för det administrativa besvärsförfarandet. Ef­

tersom äganderättsutredning i väsentlig mån rör fastighetsbildningsrätts-

liga spörsmål är det naturligt att domstolsinstanserna blir desamma som

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1902

61

•vid jorddelningsförrättning. Mål angående besvär över avslutad förrättning

torde i överinstanserna få behandlas i överensstämmelse med de grundläg­

gande principerna för förrättningen särskilt med hänsyn till äganderättsut­

redningens begränsade rättsverkan, inskränkningarna i sakägarnas och för-

rättningsmännens bevis- och utredningsskyldigheter samt de relativt fria

prövningsreglerna. Tillämpat på överlantmätarens skyldighet jämlikt 21

kap. jorddelningslagen att avge utlåtande i besvärsmål innebär det sagda,

att denna skyldighet i huvudsak inte bör sträcka sig längre än till sådana

omständigheter, som innefattas i förrättningsmannens enligt 4 § i styrel­

sens förslag verkställda utredning, närmast då redovisningen av gällande

fastighetsindelning.

Kammarkollegiet anför att förslaget i nu förevarande avseende har obe­

stridliga praktiska fördelar men att en av lantmäteristyrelsen inte beaktad

komplikation följer av den föreslagna anordningen. Äganderättstvist, som

nu underställes ägodelningsrätt, blir slutligen avgjord mellan parterna. Be­

slut i besvärsmål enligt det föreliggande förslaget torde däremot inte ha av­

setts få mera omfattande rättsverkan än förrättningsmannens beslut. Detta

innebär att beslut i dylikt besvärsmål inte hindrar domstolsprövning i vanlig

ordning av äganderättstvist mellan de berörda parterna. En dylik konse­

kvens synes kollegiet inte böra godtagas, så mycket mindre som det måste

antagas att äganderättsfrågan för parterna framstår som den centrala i be-

svärsmålet lika väl som i målet om äganderättstvist. Olika möjligheter dryf­

tas av kollegiet för att undvika denna konsekvens utan att behöva tillgripa

underställningsförfarande. Part, vars äganderättsanspråk underkänts, kan

exempelvis hänvisas att inom viss lid genom stämning anhängiggöra talan

om bättre rätt till fastigheten, vid äventyr att förrättningsmannens beslut,

med den begränsade rättsverkan beslutet äger, blir bindande mot honom.

En annan möjlighet är att föreskriva att besvärstalan skall anses innefatta

yrkande om bättre rätt till fastigheten. Sistnämnda utväg är enligt kollegiet

sannolikt att föredraga.

Korsnäs Aktiebolag anser att tvister, som yppats under äganderättsut­

redning, snarast möjligt bör bliva rättskraftigt avgjorda. Delta åstadkom­

mes enklast genom föreskrift att förrättningsmannen så snart tvist yppats

skall med eget yttrande i tvistefrågan underställa densamma ägodelnings-

rättens prövning.

Häradshövdingen i Nås och Malungs domsaga finner det väsentligt att

domstol i besvärsmål inte avgör annat än frågan om vem som skall upptagas

i äganderättsförteckningen. Tvistefrågan får alltså en mindre vittgående

lösning än vid en tvist handlagd enligt gällande bestämmelser för ägande­

rättsutredning och lagfart inom länet. Stannar man vid att låta tvisten av­

se nämnda fråga och inte äganderätten synes från rättssäkerhetssynpunkt

några betänkligheter inte föreligga att avstå från underställningsförfarande

och lämna åt sakägaren att besvära sig över förrättningsmannens beslut.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga anser att, även om vissa olägen­

heter kan vara förenade med den föreslagna ordningen för äganderättsut­

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

redning vid tvist, skälen mot ett underställningsförfarande är utomordent­

ligt starka. En enda underställning kan komma att utgöra hinder för för­

rättningens avslutande och härigenom föranleda försening och minskad

effektivitet. Häradshövdingen anser därför besvärsförfarandet vara att före­

draga.

Samma inställning har styrelsen för mellersta avdelningen av advokat­

samfundet.

Beträffande den föreslagna besvärstiden ifrågasätter Svea hovrätt, huru­

vida bärande skäl anförts för att, med avvikelse från vad som gäller i fråga

om klagan över jorddelningsförrättningar, bestämma besvärstiden till tre

veckor.

Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga anmärker att besvär kommer att

fördröja sammanläggning och lagfart även i delar, som ej fullföljts, ända

till dess besvären blivit slutligen avgjorda. Även om tvistiga delar av för­

rättningen kan utbrytas till särskild förrättning, synes möjligen böra stad­

gas att förrättning utan hinder av anförda besvär omedelbart efter avslu­

tandet och besvärstidens utgång må kunna läggas till grund för efterföl­

jande åtgärder i de delar den ej överklagats. Enligt förslaget kan, anför

häradshövdingen vidare, besvär anföras först efter förrättningens avslutan­

de. Det vore måhända av värde, om åtminstone i vissa fall uppkommande

tvister kunde genom särskilda beslut av förrättningsmannen och eventuellt

överklagande bringas till slutligt avgörande redan under förrättningens

gång.

I sin promemoria den 8 november 1961 upptar lantmäteristyrelsen till be­

handling den under remissbehandlingen väckta frågan om partiell verkstäl­

lighet av förrättning. Äganderättsutredningens verkan i fastighetsbildnings-

hänseende inträder, sedan de vid förrättningen prövade frågorna blivit av­

gjorda genom laga kraft ägande beslut, samt föranleder vissa åtgärder i fas­

tighetsregistret och därefter i fastighetsboken. Tidpunkten för inträdet av

denna rättsverkan är, framhåller styrelsen, av praktisk betydelse bl. a.

på så sätt att omfattningen av varje särskild fastighet, som kvarstår med

bibehållen identitet efter förrättningen, efter ifrågavarande tidpunkt blir

att bedöma på grundval av fastighetens redovisning vid förrättningen,

något som är av intresse t. ex. då inteckning meddelats i en sådan fas­

tighet. Förrättningen kan anses ha blivit slutligen gällande vid olika tid­

punkter inom olika delar av förrättningsområdet eller gentemot olika sak­

ägare. Avser besvär endast vissa sakägare och fastigheter, ligger det närmast

till hands att anse att förrättningen beträffande övriga blir slutligen gällan­

de i och med besvärstidens utgång. Om registerföraren och inskrivningsdo­

maren själva skall avgöra i vilken omfattning de skall vidtaga verkställig-

hetsåtgärder, ställs de emellertid inför vissa svårigheter, då räckvidden av

anförda besvär blir svår att fastställa, innan en närmare prövning skett av

desamma. Om däremot besvärsinstansen avgränsar de delar, som kan för­

anleda omedelbar verkställighet, ernås ökad säkerhet i bedömningen av i

vad mån förrättningsresultatet vunnit laga kraft. Besvärsdomstolen skulle

63

då ex officio snarast möjligt utreda i vilka delar förrättningen kunde lända

till omedelbar efterrättelse samt meddela särskild förklaring härom.

Departementschefen. Föremål för besvärstalan kan vara förrättningen i

dess helhet; klaganden gör till exempel gällande att fel förelupit vid förrätt­

ningens kungörande. Men besvären kan också avse något avsnitt av förrätt­

ningen, exempelvis sakprövningen rörande viss ägolott. I det senare fallet

vinner förrättningen i övrigt laga kraft, ett förhållande som återspeglas i

utformningen av 12, 13 och 17 §§ i departementsförslaget. Det får ankomma

på ägodelningsdomaren att vid behov meddela bevis om vunnen laga kraft

och därvid bedöma omfattningen av densamma.

Fullföljes fråga om vem som skall i äganderättsförteckning upptagas så­

som ägare till viss egendom, kommer fullföljdsprocessen att till sin egent­

liga innebörd framstå som en äganderättstvist. Det vore mindre väl fören­

ligt med eljest gällande processuella grundsatser, om parterna efter besvä­

rens avgörande skulle vara oförhindrade att ånyo tvista om äganderätten.

Såsom kammarkollegiet föreslagit bör därför stadgas att besvären skall an­

ses innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen. På så sätt kommer

målet att utmynna i ett för parterna rättskraftigt avgörande i fråga om själ­

va äganderätten. Vid bifall till besvären skall givetvis också meddelas veder­

börlig föreskrift för förrättningsinannen att ändra äganderättsförteckningen

i enlighet med utslaget.

I detta sammanhang har också framförts tanken att yppade tvisteT skulle

redan under förrättningens gång av förrättningsmannen underställas ägo-

delningsrättens prövning. En sådan anordning skulle dock enligt min mening

medföra alltför påtagliga risker för onödigt uppehållande av förrättningen.

Ej heller kan jag biträda tanken att förrättningsmannen skulle få möjlig­

het att avgöra tvister genom särskilda beslut under förrättningens gång.

Handläggningen skulle härigenom kunna förryckas och ett enhetligt bedö­

mande försvåras.

Besvärstidens längd synes mig böra anknytas till vad i allmänhet gäller

enligt jorddelningslagen och således bestämmas till 30 dagar från det för­

rättningen avslutades. I överensstämmelse med jorddelningslagen bör be­

träffande under äganderättsutredning meddelat beslut, varigenom jäv mot

förrättningsmannen ogillals, gälla alt besvärstidcn skall räknas från det

beslutet avkunnades, att besvär skall prövas av ägodelningsdomaren i stäl­

let för ägodelningsrätten samt att klagan inte får föras över ägodclnings-

domarens beslut. Jag finner inte anledning att, på säd lantmäteristyrelsen

föreslagit, ålägga inskrivningsdomaren att göra anteckning om att förrätt­

ning blivit slutligen gällande. Erforderliga föreskrifter om expediering av

handlingar och karta torde lämpligen få utfärdas i administrativ ordning.

12

§.

Paragrafen motsvarar 8 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Lanlmäteristijrclsen framhåller att de särskilda äganderättsliga objekt,

som redovisats vid förrättningen, skall i den mån de är lokaliserade till sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

64

skilda områden och således åtskiljes av gränser på marken utgöra eller ingå

i särskilda fastigheter eller samfällda områden. De sålunda redovisade fas­

ligheterna eller samfälligheterna skall anses ha det innehåll som framgår av

redovisningen.

Uttrycket »laga delning» i 8 § i styrelsens förslag avser att markera åt­

skillnaden gentemot sämjevis företagen åtgärd. Med hänsyn till att denna

skillnad varit utslagsgivande för jordregisterförordningens bestämmelser

om vilka delningar som skall registreras, är det enligt styrelsen tydligt att

sådan »lantmäteriförrättning, som fastställts eller, där fastställelse ej ifrå-

gakommer, vunnit laga kraft», varom talas i 7 § 2 mom. jordregisterförord-

ningen, utgör laga delning i nu ifrågavarande bemärkelse. Uttrycket laga

delning torde vidare ha sådan innebörd, som avses med uttrycket »lantmä­

teriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande» i 1 kap. 2 §

2. och 9 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen samt uttrycket »lantmä­

teriförrättning» i 1 kap. 8 § och 9 kap. 1 § tredje stycket samma lag. Det

synes styrelsen vidare klart, att laga delning har sådan verkan, som avses

i 1 kap. 20 § jorddelningslagen, och att gräns, som tillkommit genom laga

delning jämlikt 7 kap. 7 § samma lag kan göras till föremål för gränsbe­

stämning. I nu berörda hänseenden medför användandet av uttrycket laga

delning att förrättning för äganderättsutredning kommer att få samma rätts­

verkan som förrättning enligt 1953 års lag om verkan som laga skifte av

sämjedelning.

Med 8 § andra stycket i lantmäteristyrelsens förslag förklarar sig sty­

relsen vilja klargöra, att med uttrycket laga delning inte åsyftas en längre

gående rättsverkan än som avses i 1 kap. 19 § jorddelningslagen. På grund

härav kommer fråga om laga skifte till rubbning av storskifte inte att bliva

bedömd annorlunda, om förrättning enligt den föreslagna lagen företagits

i byn eller del därav, än om förrättningen inte ägt rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Departementschefen. Frågan om äganderättsutrednings fastighetsbildan­

de \erkan bär behandlats i den allmänna motiveringen. Här må ytterligare

framhållas, att sådan verkan inte kan inträda i den mån de äganderättsliga

enheterna sammanfaller med eller innesluter befintliga registerfastigheter.

Men där gränsen för en dylik enhet skär igenom en registerfastighet eller

samfälld mark, kommer denna att efter förrättningen anses lagligen delad.

För att ernå klar anslutning till åtskilliga bestämmelser i bland annat jord­

delningslagen har detta förhållande i lagtexten uttryckts så, att delningen

skall anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning. Den

av lantmäteristyrelsen åsyftade anslutningen till 1 kap. 20 § jorddelningsla­

gen har fått komma till direkt uttryck i lagtexten. Syftet med 8 § andra styc­

ket i styrelsens förslag torde vara tillgodosett därmed, att äganderättsut­

redning förklaras inte skola medföra inskränkning i rätten att erhålla laga

skifte.

Genom 12 § legaliseras inte blott sämjedelningar i inskränkt bemärkelse

och delningar genom arealöverlåtelser utan även liknande åtgärder, till

exempel sämjeägoutbyten. Undantagsvis torde kunna förekomma att en pri-

65

vat fastighetsdclning framträder endast däri, att områden av en och sam­

ma ägolott är inteekningsbelastade på olika sätt. Även sådan delning lega­

liseras genom 12 §.

I tidigare sammanhang har jag berört förekomsten av så kallade hetero­

gena andelsinnehav. Därmed åsyftas fall där samägd fastighet innehaves

med olika andelstal i olika ägoområden. Det kan måhända göras gällande att

i dvlikt fall fastigheten är sämjevis delad, så att varje ägoområde utgör en

äganderättslig enhet. Ett sådant betraktelsesätt torde dock vara helt främ­

mande för andelsägarna själva. Det är ej heller avsett att 12 § här skall få

någon verkan.

För att motverka privat jorddelning efter det äganderättsutredning inletts

har lantmäteristyrelsen föreslagit en bestämmelse (9 §) av innebörd att

framtida sämjedelningar i viss omfattning frånkännes verkan. Emellertid

har denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet till lag­

rådet remitterats ett förslag till lagstiftning om generellt förbud mot säm-

jedelning. Frågan behöver därför inte upptagas i förevarande lagstiftnings­

ärende.

Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

13—15 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 18—21 §§ i lantmäteristyrelsens lagförslag.

Lantmäteristyrelsen uttalar att särskild ansökan om lagfart synes onö­

dig. Om lagfartsfrågan tages upp snarast möjligt efter det att registrerings-

uppgifter inkommit från överlantmätaren, sparas tid och besvär för de en­

skilda jordägarna, varjämte inskrivningsdomaren lättare kan överblicka och

planera sitt arbete. Dessa önskemål tillgodoses på ett enkelt sätt, om det

till rätten översända exemplaret av förrättningshandlingarna betraktas så­

som ansökan om lagfart vid den tidpunkt då lagfartsfrågan kan upptagas

till behandling. Kraven på styrkt åtkomst, lagfart för fångesmannen och fö­

reteende av fångeshandling bör efterges i överensstämmelse med vad som

gäller enligt 5 § i 1932 års särskilda lagfartslag.

Beträffande frågan huruvida lagfartsförfarandet bör avse alla fastigheter

som redovisats vid förrättningen eller endast de fastigheter och fastighets-

delar, varå äldre lagfart saknas, anför styrelsen följande. Ett frångående

av nu gällande ordning att nya lagfarter meddelas oavsett de äldre lagfarts-

förhållandena skulle i förevarande fall möjligen kunna motiveras av att

förrättning av det slag varom här är fråga till skillnad från ett skifte inte

medför bildandet av nya ägolotter. Bibehållande av äldre lagfarter skulle

sannolikt inte medföra fullt lika stora olägenheter som i samband med ett

laga skifte. Å andra sidan har man anledning att räkna med att de äldre lag-

fartsförhållandena vid förrättning av nu föreslagen art i än högre grad än

vid äganderättsutredning enligt dalalagen kommer att visa sig sakna ome­

delbar användbarhet. Vidare bör den enkelhet och säkerhet i arbetsrutinen,

som är förenad med ett nytt lagfarande, nu tillmätas minst lika stor vikt

som vid utarbetandet av 1932 års lagstiftning. De övriga skäl som anfördes

vid tillkomsten av nämnda lagstiftning synes alltjämt i huvudsak giltiga.

66

På grund härav bör anordningen från 1932 års lagstiftning upptagas även

i nu förevarande lagstiftning.

Lantmäteristyrelsen framhåller att, då lagfart meddelas i samband med

äganderättssanering, förutsättningarna för uttagande av lagfartsstämpel

principiellt inte synes vara för handen, eftersom fråga endast är om lagfart

å föreliggande äganderätter. Häremot kan visserligen anföras att många

fång som åberopas inte tidigare gjorts till föremål för lagfart och sålunda

inte stämpelbelagts. Det torde emellertid enligt styrelsen bliva mycket svårt

att skilja stämpelpliktiga fång från andra och att fastställa värdet å ob­

jekt, som avses med stämpelpliktigt fång. Betydande svårigheter av sist­

nämnda art föreligger redan i samband med lagfart enligt nu gällande reg­

ler i 1932 års lag. Ifrågasättas kan om inte ur allmän synpunkt sådana för­

delar är förenade med att lagfartsförhållandena ordnas med hänsyn till

bl. a. möjligheterna att snabbt upplägga nya fastighetsböcker, att befrielse

från stämpelavgift bör stadgas, vilket dessutom är önskvärt med hänsyn

till behovet av att lagfart kan meddelas utan formlig ansökan. Härtill kom­

mer att intäkterna genom uttagande av stämpelavgift i nu ifrågavarande

fall är obetydliga.

Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att lag­

fart skall meddelas för de i äganderättsförteckningen upptagna personerna

oberoende av ansökan från deras sida. Beträffande dem, som redan har

lagfart på sin ägolott, bör dock inskrivningsdomaren få fria händer att be­

döma om ny lagfart lämpligen skall meddelas. I de fall, där någon sålunda

skall erhålla lagfart, bör så anses, som om denne själv gjort ansökan härom.

Ansökningen bör vidare fingeras vara gjord å andra inskrivningsdagen efter

det äganderättsutredningen blivit slutligen gällande i vad den avser veder­

börande egendom. Med hänsyn till tidsåtgången för erforderliga registrerings-

åtgärder synes det nämligen inte möjligt att härvidlag välja redan den första

inskrivningsdagen efter nämnda tidpunkt.

Förutsättning för lagfart bör vara att egendomen är upptagen i fastighets­

register som särskild fastighet. Lagfart bör dock kunna meddelas också på

kvotdel av dylik fastighet. Brister dessa förutsättningar, skall ärendet för­

klaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande. Beträffande arealfång,

som avses i 12 § och skett efter den 30 juni 1962, innebär detta att lagfart

kan meddelas först efter avstyckning. Där enligt vad nu sagts lagfart inte

kan meddelas på del av fastighet, bör i överensstämmelse med grunderna

för 6 § 3 mom. lagfartsförordningen motsvarande gälla i fråga om återsto­

den av fastigheten.

Vilandeförklaring bör även ske i fall då den i äganderättsförteckningen

angivne ägarens rätt till egendomen finnes vara tvistig och detta beror på

någondera av följande omständigheter. Den ena är att sådan anteckning

om instämt anspråk på egendomen, som skall ske enligt 13 § lagfartsför­

ordningen, förekommer på samma inskrivningsdag eller redan tidigare före­

kommer i fastighetsboken. Den andra omständigheten är att någon annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

67

person förvärvat egendomen efter det äganderättsutredningen avslutades

och sökt lagfart senast den nu aktuella inskrivningsdagen. Givetvis kan här

den i äganderättsförteckningen angivne ägarens rätt inte anses tvistig, om

han själv är fångesman. I dylikt fall skall alltså lagfart meddelas såväl för

honom som för förvärvaren.

Med den nu förordade uppläggningen av lagfartsförfarandet torde inte

erfordras någon bestämmelse motsvarande den som lantmäterislyrelsen efter

mönster av 8 § första stycket i 1932 års särskilda lagfartslag upptagit i 21

§ första stycket av sitt lagförslag. I andra stycket av samma paragraf har

lantmäteristyrelsen med 8 § andra stycket i 1932 års lag som förebild upp­

tagit en bestämmelse av innebörd att, sedan någon på grund av äganderätts-

förteckning erhållit lagfart å fastighet som förut var lagfaren för annan,

äldre inteckningar i fastigheten skall vara ogiltiga. Med hänsyn till inteck-

ningshavarnas rättssäkerhet bör enligt min mening någon sadan bestäm­

melse inte inflyta i lagen. Det får i stället i varje särskilt fall ankomma på

förhandlingar mellan de berörda intressenterna hur man skall förfara med

sådana inteckningar. I sista hand får den i äganderättsförteckningen angiv­

ne ägaren söka genom klandertalan vinna att inteckningarna blir ogiltiga

enligt 60 § inteckningsförordningen.

Såsom jag tidigare framhållit hör vid äganderättsutredning sakägarna i

avsevärd mån befrias från förrättningskostnaderna. Detta motiveras av

verksamhetens betydelse för det allmänna liksom av den omständigheten

att förrättningen igångsättes på allmänt initiativ. För resultatet är det också

avgörande att sakägarna visar beredvillighet att medverka. I fråga om lag-

fartskostnaderna tillkommer synpunkten att lagfart här meddelas obero­

ende av vederbörandes önskan. Då härjämte förfarandet medför betydande

arbetsbelastning för inskrivningsdomaren, synes det allmänna böra avstå

från lösen- och stämpelavgifter, som kan verka betungande eller irriterande

för sakägarna samt vålla inskrivningsdomaren extra besvär med debite­

ring och uppbörd. Sådana avgiftsbelagda bevis om beslut i lagfartsärende,

som inskrivningsdomare skall utfärda enligt It § lagfartsförordningen och

9 § lagen med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivnings-

ärenden, synes därför inte höra förekomma i lagfartsärenden av förevaran­

de slag. Skulle någon sakägare önska bevis om sin lagfart, kan han lika väl

lösa ett äganderättsbevis. Beträffande lagfartsstämpeln må även framhållas

att denna till sin natur är en omsättningsskatt. Det vore därför knappast

rimligt att fordra stämpelavgift i alla de fall där lagfarten kommer att avse

gamla fastighetsinnehav. Även beträffande övriga fall synes för närvarande

övervägande skäl tala för att stämpelavgift inte uttages, -lag förordar såle­

des att vid lagfart på grund av äganderättsutredning åtminstone tills vidare

inte skall utgå stämpelavgift. Frågan torde emellertid få upptagas till för­

nyad prövning i samband med att slutlig ställning tages till den revision av

stämpel författningar na, som föreslagits i betänkandet »Stämpel- och expedi­

tionsavgifter» (SOU 1961:37). Eftersom 1933 års särskilda stämpelförord­

ning är avsedd alt upphävas genom förevarande lag och då eljest gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

stämpelbestämmelser inte innehåller någon grund för uttagande av lagfarts-

stämpel i samband med äganderättsutredning, behöver den nu förordade

stämpelfriheten inte komma till uttryck i författningsväg.

16—18 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 15—17 §§ i lantmäteristyrelsens förslag.

Lantmäteristijrelsen framhåller att sammanläggning inte är ett nödvän­

digt led i ett förfarande med den föreslagna lagens huvudsakliga syfte och

att, om möjlighet till sammanläggning ej lämnades enligt den nu ifrågava­

rande lagen, sammanläggning skulle kunna meddelas under eller efter för­

rättningen i enlighet med bestämmelserna i sammanläggningslagen. Styrel­

sen räknar med att på grund av den betydande ägosplittringen sammanlägg­

ning inte kommer att visa sig ändamålsenlig i någon väsentlig utsträckning.

I vart fall kan sammanläggning i samband med äganderättsutredning inte

ske i sådan omfattning att detta i någon avsevärd mån kommer att minska

behovet av sammanläggning vid en kommande fastighetsreglering. Emeller­

tid skulle, anför styrelsen, en äganderättsutredning kunna leda till mindre

lämpligt resultat, om lagen saknade regler som i möjligaste mån säkerställde

att sammanläggning kom till stånd. I den mån fastigheter tillhör samme

ägare och bildar en brukningsenhet, som är bättre än var fastighet för sig,

bör de enligt styrelsen sammanläggas i samband med förrättningen. Sam­

manläggning bör ske i den utsträckning som erfordras för att ernå så lämp­

lig fastighetsindelning som förhållandena medger. Då det emellertid i vissa

fall kan tänkas, att sammanläggning kan komma att stå i strid med ägarens

önskemål, föreslår styrelsen att dessa i skälig mån beaktas och att samman­

läggning därför ej skall ske om påtaglig olägenhet ur enskild synpunkt kan

uppkomma. Avseende bör enligt styrelsen sålunda fästas bl. a. vid om äga­

ren behöver använda olika delar av sitt fastighetsinnehav såsom underlag

för olika krediländamål. Ytterligare skäl att underlåta sammanläggning av

en fastighet kan vara, att den vid en tidigare jordpolitisk prövning blivit

godkänd såsom särskild fastighet.

Lantmäteristyrelsen anför ytterligare, att förrättningsmannens yttrande

med förslag till sammanläggning avses skola träda i stället för såväl ansökan

om sammanläggning som utredning enligt 10 § sammanläggningslagen och

överlantmätarens yttrande enligt 11 § samma lag. Hinder skall dock inte

möta att inhämta yttrande från överlantmätaren, vilket kan vara motiverat

i sådant fall då annan än lantmätare verkställt förrättningen. Att förrätt­

ningsmannens yttrande med förslag till sammanläggning skall ligga till

grund för sammanläggningsärendet innebär, anför styrelsen vidare, att be­

slut om sammanläggning inte får gå utöver detta förslag. Däremot kan sam­

manläggning ske i mindre omfattning, nämligen om markägare framställt

erinran mot förrättningsmannens förslag eller ägodelningsdoinaren av an­

nan orsak finner anledning frångå detsamma.

Styrelsen framhåller vidare att för sammanläggning skall gälla samma för­

utsättningar som enligt sammanläggningslagen. Endast hela fastigheter skall

69

ingå i sammanläggning, och man har därvid att utgå från den fastighetsin­

delning som blir resultat av äganderättsutredningen. Beträffande samman­

läggning av andelsfastigheter får stadgandet i 2 § första stycket samman­

läggningslagen särskild betydelse, eftersom andelsfastigheter torde komma

att tillskapas genom förfarandet. De föreslagna särskilda reglerna om förut­

sättningarna för sammanläggning i samband med äganderättsutredning sy­

nes i tillräcklig grad reglera frågan om de materiella villkoren därför. På

grund härav har styrelsen föreslagit undantag från villkoren i 7 § samman­

läggningslagen. Även om det i vissa fall kan vara lämpligt att före samman-

läggningsfrågans upptagande avvakta lagfartsbeslut, bör dock inte möta

hinder att tillämpa en motsatt ordning, som kan medföra fördelar ur orga­

nisatorisk synpunkt och tidsvinst vid uppläggande av fastighetsböcker.

Departementschefen. Av skäl som lantmäteristyrelsen anfört bör ägande­

rättsutredning leda till sammanläggning av fastigheter i den mån därigenom

vinnes en lämpligare fastighetsindelning. Eftersom enligt departementsför-

slaget lagfartsfrågan skall behandlas kort efter det äganderättsutredningen

blivit slutligen gällande, saknas anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen

föreslagit, i sammanläggningsärendet efterge kravet på lagfart. Enligt min

mening finns inte heller anledning att avvika från den enligt såväl dalala­

gen som 1943 års lag gällande ordning, enligt vilken prövningen av sam-

manläggningsärende alltid skall hänskjutas till ägodelningsrätten. Enär en­

ligt jorddelningslagen sakägarna skall kallas till rättens sammanträde, er­

fordras inte den av lantmäteristyrelsen föreslagna bestämmelsen om skyldig­

het att underrätta sakägarna om sådant förslag till sammanläggning, som

avges efter förrättningens avslutande. I övrigt överensstämmer förevarande

paragrafer till sitt sakliga innehåll i allt väsentligt med lantmäteristyrelsens

förslag.

Det må framhållas att, enligt 18 § andra stycket, sammanläggningslagen

blir tillämplig även på fastigheter som eljest lyder under lagen om fastig­

hetsbildning i stad.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i lantmäteristyrelsens förslag.

Departementschefen. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :ls bemyndigande

i vad mån lantmäteristyrelsen skall äga utfärda tillämpningsföreskrifter.

övergångsbestämmelserna in. in.

Departementschefen. Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1962. Så­

som lantmäteristyrelsen föreslagit bör genom lagen upphävas dels 6 § data­

lagen dels 1932 års särskilda lagfarlslag och dels 1943 års lag. Härjämte bör

genom lagen upphävas 1933 års särskilda stämpelförordning. De äldre be­

stämmelserna bör dock alltjämt äga tillämpning beträffande förrättning,

som påbörjats före den 1 juli 1962, samt beträffande lagfart på grund av

;"> llilunuj till riksdagens protokoll 1962.

i

samt. Nr 169

Kungl. Maj.ts proposition nr Jo!) år i962

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

sådan förrättning och stämpelavgift i samband med ansökan om dylik lag­

fart. Härifrån bör likväl göras det undantaget att, i den mån Kungl. Maj :t

efter det delägarna vid lantmäterisammanträde blivit hörda så förordnar,

den nya lagen skall tillämpas även i nyssnämnda hänseenden. Det kan så­

lunda visa sig lämpligt att för avhjälpande av lagfartsbrister inom område,

som är föremål för laga skifte enligt dalalagen, tillämpa den nya lagen i

stället för 1932 års lag. För att inte delningsgrunden skall rubbas under på­

gående skifte, bör Kungl. Maj :t i dylikt fall kunna förordna om sådan in­

skränkt tillämpning av den nya lagen att sämjedelningar inte legaliseras.

Sämjelotterna får då redovisas och lagfaras som kvotdelar av fastighet.

I tredje lagutskottets inledningsvis omnämnda utlåtande nr 26 vid 1961

års riksdag behandlas tvenne spörsmål av intresse i förevarande samman­

hang. Det första av dessa rör vissa olägenheter som ansetts kunna följa av

beslut om sammanläggning under laga skifte enligt dalalagen. I den mån

olägenheter av åsyftat slag förekommer beror de ytterst på att skiftesdeläg­

arna enligt gällande bestämmelser inte kan erhålla lagfart förrän efter skif­

tets fastställande. Olägenheterna synes följaktligen — oavsett huru långt

skiftet framskridit —- kunna undanröjas med hjälp av den nya lagen, om

denna får jämlikt övergångsbestämmelserna träda i stället för 1932 års

särskilda lagfartslag.

Det andra av lagutskottet behandlade spörsmålet rör innebörden av gäl­

lande villkor för sammanläggning enligt dalalagen och 1943 års lag. Härom

torde jag få anföra följande.

För säkerställande av ett gott skiftesresultat är det i de bygder varom här

är fråga av vikt att sammanläggning sker i så stor utsträckning som möj­

ligt. Sammanläggning bör därför kunna avse alla förekommande typer av

jordinnehav, det vill säga hela fastigheter och andelar av fastigheter oav­

sett om fastigheterna införts i jordregistret eller icke, icke utbrutna areal­

fång och så kallade heterogena andelsinnehav ävensom andelar i sådan egen­

dom. I syfte att öka möjligheterna att genomföra sammanläggningar har

också i dalalagen (7 och 8 §§) upptagits bestämmelser vilka i väsentliga

hänseenden avviker från eljest gällande regler om sammanläggning. Sist­

nämnda bestämmelser inbegriper icke något uttryckligt stadgande om ef­

tergift från 3 § sammanläggningslagen — det vill säga vad som allmänt bru­

kar benämnas registreringskravet — oaktat dylik eftergift framstår såsom

nödvändig för de sammanläggningar varom här är fråga.

Förarbetena till datalagen och 1943 års lag utvisar, att lagstiftaren trots

avsaknaden av uttrycklig undantagsbestämmelse avsett att sammanläggning­

ar av nyss angivet slag skall kunna genomföras (SOU 1931: 19 s. 208 och

186—187 samt prop. 1943: 152 s. 29—30 och 35). Av den vid utskottsbehand­

lingen i riksdagen förebragta utredningen framgår också att de formella be­

stämmelserna om sammanläggning vid hittills genomförda laga skiften ej

ansetts utgöra hinder för sådana sammanläggningar.

I och för sig må det medges, att införandet av en uttrycklig undantagsre­

gel — såsom motionärerna åsyftat — varit på sin plats. Vissa omständighe­

71

ter talar emellertid för att en lagändring nu icke bör verkställas. Därvid är

främst att beakta konsekvenserna av att det nu framlagda förslaget till lag

om äganderättsutredning med mera genomföres. Efter ikraftträdandet av

sistnämnda lag kan det antagas att laga skifte enligt dalalagen i regel icke

kommer att avse annan mark än sådan som redan varit föremål för förrätt­

ning enligt den nya lagen. Detta innebär att registreringskravet icke kommer

att spela någon roll vid laga skiftet. Den nya lagstiftningen innebär ju näm­

ligen enligt förslaget, såsom redan framgått, i princip en legalisering av alla

vid förrättningen föreliggande icke legala delningar som skett före ikraftträ­

dandet av lagen. Slutresultatet kommer därför att i stort sett innebära över­

ensstämmelse mellan jordens indelning i äganderättsligt hänseende och dess

indelning i fastigheter. Om laga skifte enligt dalalagen icke föregås av för­

rättning för äganderättsutredning, skulle visserligen kunna föreligga ett be­

hov av att kunna efterge registreringskravet, men detta fall måste bedömas

såsom så osannolikt att hänsyn knappast behöver tagas till detsamma. Den

nya lagstiftningen om äganderättsutredning torde alltså — såvitt nu kan be­

dömas — göra den bär behandlade frågan i stort sett inaktuell. Med hän­

syn härtill och då trots den formella motsättningen i lagstiftningen den

praktiska tillämpningen icke vållat några svårigheter, synes den eljest er­

forderliga kompletteringen av dalalagen kunna underlåtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse Bilaga B1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

B. Siöallh

i Denna bilaga har bär uteslutits. Frånsett ändringar, som föranletts av lagrådets ytt­

rande, och vissa redaktionella jämkningar därutöver överensstämmer bilagan med det vid

propositionen fogade lagförslaget. Av det remitterade förslaget torde här endast behöva

återgivas 8 § och 12 § första stycket, vilka lagrum hade följande lydelse: Sedan erfor­

derliga sammanträden hållits, skall förrättningsmannen på grundval av den förebragta

utredningen och vad i övrigt är för honom känt om föreliggande fång och hävdeförhål­

landen pröva vilka som höra anses vara ägare till de särskilda ägolotterna inom för-

rättningsområdet samt upprätta förteckning i enlighet härmed (äganderätlsförteckning).

Fång, vartill erfordras tillstånd av myndighet, må ej beaktas förrän tillstånd erhållits

(8 § första stycket). Ägolotterna skola redovisas på karta över förrättningsområdct (8 §

andra stycket). Där förhållande som avses i 12 § första stycket föreligger, skall detta

anmärkas i äganderättsförteckningen (8 § tredje stycket). Utvisar äganderättsförteckning

att i fastighetsregister upptagen fastighet eller för dylika fastigheter samfälld mark är

delad genom sådan siimjedelning, arealöverlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till

stånd före den 1 juli 1962, skall, sedan äganderättsutredningen härutinnan blivit slutligen

gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning (12 §

första stycket).

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

Bilaga A

(Lantmäteristyrelsens förslag)

Utkast

till

Lag om äganderättsutredning och lagfart i vissa fall i Kopparbergs län

Om äganderättsutredning

1

§•

Föreligger inom område i Kopparbergs län oklarhet rörande äganderät­

ten till fast egendom i betydande omfattning och kan klarhet icke lämpligen

\innas annat än i ett sammanhang, ma Konungen på förslag av lantmäteri-

styrelsen förordna, att äganderättsutredning skall företagas enligt bestäm­

melserna i denna lag.

2

§•

Äganderättsutredning enligt denna lag företages vid förrättning. Till för-

rattmngsman skall lantmäteristyrelsen förordna sådan person, lantmätare

eller annan, som med hänsyn till insikter och erfarenhet samt jämväl i öv­

rigt är till uppdraget lämplig.

3 §.

Vid förrättning skola, i den mån särskilda bestämmelser icke nedan äro

meddelade, föreskrifterna i 2 kap. 2, 4, 9, 10 och 11 §§, 3 kap. 1 § första,

andra och tredje styckena, 2, 4 och 6—9 §§, 11 § andra stycket, 13 och 15 §§

samt 16 kap. 5 § lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

Kungörelse och kallelser, som avses i 3 kap. 1 § nämnda lag, skola inne­

hålla upplysning till klargörande av vilken egendom som beröres samt upp­

taga erinran om bestämmelserna angående vad sakägare har att iakttaga till

bevakande av sin rätt samt angående verkan av förrättning. Kungörelsen

skall å tid som sägs i senast angivna lagrum anslås på kommunens anslags­

tavla samt införas i allmänna tidningarna och i den eller de ortstidningar,

i vilka meddelanden angående kommunens fullmäktige skola införas. Be­

träffande kallelse till delägare i samfälld mark skola de särskilda bestäm­

melserna härom i 7 kap. 1 § nämnda lag äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Förrättningsmannen skall upprätta karta, varå översiktligt redovisas gäl­

lande fastighetsindelning. Därjämte skall förrättningsmannen anskaffa‘ut­

drag av jordregistret samt inhämta och på lämpligt sätt sammanställa upp­

lysningar angående de lagfarts- och inteckningsförhållanden, som kunna

vara av betydelse för äganderättsutredningen.

5 §•

Sedan den i 4 § omförmälda utredningen framlagts vid sammanträde och

tillfälle beretts sakägarna att taga del av densamma, skola de efter skäligt

rådrum anmäla sina äganderättsanspråk samt förete de fångeshandlingar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

73

meddela de upplysningar angående hävdeförhållanden och andra omstän­

digheter samt förebringa den utredning i övrigt, som de önska åberopa till

stöld för anspråken.

Förrättningsmannen skall tillse att innebörden av anmälda anspråk blir

klarlagd samt därefter redovisa desamma i anslutning till förrättningskar-

tan. Är det uppenbart att anspråk föreligger, ehuru det ej anmälts, skall på

enahanda sätt sådant anspråk redovisas.

Vid den redovisning, som avses i andra stycket, skall till fastighet, sam­

fällt område eller hävdelott hänföras därtill hävdad mark; dock skall hävde­

förhållande, som utan stöd av laga delning uppkommit efter det att lant-

mäteristyrelsen beträffande förrättningsområdet framlagt sådant förslag,

som avses i 1 g, ej beaktas.

6

§•

Tillfälle skall beredas sakägarna att taga del av den i 5 § omförmälda re­

dovisningen samt att vid sammanträde yttra sig däröver.

Förrättningsmannen skall lämna sakägarna upplysningar angående inne­

hållet i verkställda utredningar och den i 5 § omförmälda redovisningen.

7 §•

Förrättningsmannen skall företaga prövning av de jämlikt 5 § föreliggan­

de anspråken. Prövningen skall grundas på de handlingar, de upplysningar

angående hävdeförhållanden och andra omständigheter samt den utredning

i övrigt, som framkommit jämlikt 4, 5 och 6 §§.

I anslutning till förrättningskartan skall förrättningsmannen därefter upp­

rätta äganderättsförteckning. I denna skall särskilt för varje ägare redovi­

sas den egendom, som enligt den verkställda prövningen tillkommer honom,

och angivas viss dag, till vilken de redovisade förhållandena hänföra sig.

Föreligger beträffande viss egendom icke tillräckligt underlag för pröv­

ning av frågan vem som är ägare, skall i äganderättsförteckningen anteck­

nas, att egendomen tillhör okänd ägare.

8

§•

Förrättningen skall, sedan de därvid prövade frågorna blivit genom laga

kraft ägande heslut avgjorda, äga verkan som laga delning; dock skall gräns,

som tillkommit genom förrättningen, icke anses vara därigenom i laga ord­

ning bestämd.

Beträffande förrättningen skall vad i 1 kap. 1!) § lagen om delning av

jord å landet stadgas äga tillämpning.

9 §•

Sker efter det första sammanträdet ägt rum säinjedelning av jord eller

vad till jorden lagligen hör, är sämjedelningen utan verkan.

10

§.

Om så hefinnes ändamålsenligt må del av förrättningen, avseende visst

hemman eller annan på lämpligt sätt avgränsad del av förrättningsområdet,

utbrytas till särskild förrättning.

It §•

Sedan alla till förrättning hörande frågor behandlats, skall förrättnings­

mannen å sammanträde med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sam­

manträde angivits eller om vilken sakägarna underrättats genom tjänste-

skrivelscr eller på annat sätt, varom överenskommelse träffats vid samman­

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

träde, avsluta förrättningen samt meddela underrättelse om vad som skall

iakttagas för fullföljd av talan emot förrättningen.

Inom en vecka från det förrättningen blivit avslutad skall avskrift av

handlingarna och kopia av kartan utgivas eller med posten avsändas till

den, som sakägarna eller, där dessa ej åsämjas, förrättningsmannen därtill

utser. Från detta exemplar må uteslutas sådan handling, som utan olägen­

het kan undvaras. Hos den utsedde skall envar sakägare äga rätt att granska

handlingar och karta.

12

§.

Mot beslut eller åtgärd under förrättning må talan fullföljas hos ägo-

delningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren

inom tre veckor från det förrättningen avslutades eller, i fall då besvären

avse beslut, varigenom jäv mot förrättningsmannen ogillats, från det be­

slutet avkunnades.

Akten rörande avslutad förrättning skall inom den för besvärs anförande

stadgade tiden insändas till överlantmätaren. Inom samma tid skall kopia

av kartan och avskrift i erforderliga delar av handlingarna översändas till

rätten.

Hava besvär anförts, skall i fråga om förfarandet i målet och talan

mot däri meddelat beslut i tillämpliga delar gälla vad beträffande avslutad

jorddelningsförrättning är stadgat. Sedan besvären blivit genom laga kraft

ägande beslut avgjorda, skall förrättningsakten omedelbart översändas till

överlantmätaren.

Efter det förrättningen blivit slutligen gällande, skall anteckning där­

om göras i lagfarts- eller fastighetsboken.

13 §.

Kostnaderna för förrättningen skola, i den mån de falla på sakägarna,

fördelas efter vad som prövas skäligt mellan dem, som vid förrättningen

redovisats som ägare av fast egendom.

14 §.

Lantmäteristyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter rörande förfa­

randet vid förrättning enligt denna lag.

Om sammanläggning

15 §.

I den utsträckning som erfordras för att ernå så lämplig fastighetsin­

delning som förhållandena medgiva skola, där laga hinder icke möter

och påtaglig olägenhet icke bedömes uppkomma ur enskild synpunkt, fas­

tigheter inom det jämlikt 1 § bestämda förrättningsområdet samman­

läggas enligt lagen om sammanläggning av fastigheter å landet. Samman­

läggning må ske utan hinder av att lagfart ej meddelats eller att de i 7 §

nämnda lag stadgade förutsättningarna ej äro för handen.

Fastigheter, som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika

rätt i äktenskapet, må med makarnas samtycke sammanläggas, såframt

makarna träffat sådant avtal, som avses i 7 § andra och tredje styckena

lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord

å landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

16 §.

Innan förrättning avslutas skall förrättningsmannen för sakägarna före­

draga frågan om sammanläggning och därvid redogöra för innebörden

75

och verkan av sådan åtgärd. Efter det sakägarna lämnats tillfälle att ut­

tala sin mening, skall förrättningsmannen avgiva yttrande med törslag till

sammanläggning. Yttrandet skall fogas till förrättningsakten.

Kan av särskilda skäl sådant yttrande, som sägs i första stycket, helt

eller delvis icke avgivas före förrättningens avslutande, må därmed anstå,

dock ej längre än intill tre veckor efter det förrättningen eller, efter upp­

delning enligt 10 §, den senast avslutade förrättningen blivit slutligen gäl­

lande. Om innehållet i yttrande, som avgives efter förrättnings avslutande,

skola de berörda sakägarna omedelbart underrättas.

17 §•

Prövningen av frågan om sammanläggning skall upptagas av ägodel-

ningsdomaren på grund av förrättningsmannens enligt 16 § avgivna ytt­

rande, sedan erforderliga underrättelser om sådana anteckningar i jord-

registret som föranletts av förrättningen inkommit till rätten. I ärendet er­

fordras ej utlåtande av överlantmätaren. Har sakägare framställt erinran

mot förrättningsmannens förslag till sammanläggning eller finner ägo-

delningsdomaren utan att så skett anledning föreligga att frångå detsamma,

skall ärendet i denna del hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Om lagfart

18 §.

Envar, som vid förrättning redovisats såsom ägare av fast egendom, vil­

ken blivit i jordregistret upptagen såsom särskild fastighet eller vilken ut­

gör kvotdel av dylik fastighet, skall i enlighet med bestämmelserna i den­

na lag på grund av förrättningen meddelas lagfart å sin äganderätt.

19 §.

Sedan det till rätten översända exemplaret av förrättningshandlingarna

samt underrättelser om sådan anteckning i jordregistret, som föranletts

av förrättningen, kommit inskrivningsdomaren till handa, skall nämnda

exemplar av förrättningshandlingarna anses som ansökan om lagfart.

20

§.

Sökes lagfart samma dag sådan anteckning sker, som i 13 § förordning­

en den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom avses, eller

efteråt, skall frågan förklaras vilande till dess det visas, att laga kraft

ägande dom finnes i den sak, varom anteckning blivit gjord. Avser an­

teckning ej hela den fastighet, beträffande vilken lagfart sökts, skall, om

anteckningen gäller kvotdel av fastigheten, vad nu sagts tillämpas allenast

beträffande nämnda kvotdel, men eljest beträffande hela fastigheten. Var­

der i sistnämnda fall det som anteckningen avser frånvunnet den, för vil­

ken ansökningen förklarats vilande, må lagfart å återstoden ej meddelas,

förrän det frånvunna blivit lagligen utbrutet från fastigheten.

21

§•

Sedan förrättningen blivit slutligen gällande, må ej lagfart, som där­

förinnan meddelats, läggas till grund för lagfart a efterföljande fång

eller inteckning, utom då fråga är om egendom, som vid förrättningen an­

givits tillhöra okänd ägare.

Därest fast egendom, varå någon meddelats lagfart, enligt äganderätts­

utredningen tillkommer annan, vare, sedan lagfart meddelats den senare,

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1962

med avseende å verkan av i egendomen meddelade inteckningar så ansett,

som om egendomen genom klander frånvunnits den förre.

22

§.

Saknas inom visst område i betydande omfattning lagfart med anslutning

till äganderättsförhållandena utan att sådana omständigheter föreligga som

avses i 1 §, skall vad i denna lag stadgas i tillämpliga delar gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Genom denna lag upphävas:

6 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om

delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, dock att

nämnda lagrum alltjämt skall äga tillämpning beträffande laga skifte, som

påbörjats före den 1 juli 1961, såvida icke, efter delägarnas hörande vid

lantmäterisammanträde, Konungen föreskriver, att denna lag helt eller del­

vis skall tillämpas;

lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda bestämmelser om ägande­

rättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar "i Kop­

parbergs län, dock att nämnda lag alltjämt skall äga tillämpning beträf­

fande förrättning, som påbörjats före den 1 juli 1961;

lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lag­

fart inom vissa delar av Kopparbergs län, dock att nämnda lag alltjämt

skall äga tillämpning beträffande äganderättsutredning, som verkställts en­

ligt hittills gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Alaj:ts lagråd den 6 april

1962.

Närvarande:

justitierådet R^egner,

regeringsrådet J^arnerup,

justitieråden ^af

T^rolle,

B^omgren.

Enligt lagrådet den 22 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 mars 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fas­

tigheter i vissa fall i Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av revisionssekreteraren B. Erneholm.

Lagrådet yttrade:

¹ §•

Efter orden är tillämpning av andra stycket begränsad till områden, där

ovisshet icke råder rörande äganderätten till fastigheter. Meningen torde

emellertid vara att förordnande, under i övrigt angiven förutsättning, skall

kunna meddelas beträffande område där ovisshet rörande äganderätten till

fastigheter icke föreligger i samma utsträckning som kräves för tillämpning

av första stycket. En jämkning av andra stycket bör därför ske. 8

8

§•

Bestämmelserna i 8 § första stycket torde innebära, att beträffande varje

särskild registerfastighet eller för sådana fastigheter samfälld mark skall

angivas vem som är ägare till fastigheten eller mark därinom eller till den

samfällda marken. I denna redovisning skall alltså även beaktas mark, som

efter den 30 juni 1962 avskilts genom privat jorddelning. Den angivna inne­

börden torde böra komma till tydligare uttryck.

Med hänsyn till den betydelse som äganderättsförteckningen skall ha böra

till 8 § överföras de föreskrifter i 12 § första stycket som skola beaktas vid

förteckningens upprättande. 1 8 § torde sålunda böra stadgas, att mark av­

skild genom delning som avses i nämnda stycke skall upptagas såsom sär­

skild ägolott i förteckningen, samt i berörda stycke delningens fastighets-

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

bildande verkan knytas till att fastighetsdel upptagits såsom särskild ägo-

lott i förteckningen.

Motiven till förslaget lämna ej tillräcklig ledning för bedömande av frå­

gan om den verkan äganderättsutredningen och den därmed förenade fas­

tighetsbildningen kunna få för inteckningshavare. Lagrådet — som lämnar

öppet huruvida privat jorddelning medför samma verkan i äganderättsligt

hänseende oberoende av föremålet för delningen och sättet för dennas ge­

nomförande — finner emellertid uppenbart att nyssnämnda åtgärder kun­

na ha ogynnsamma följder med avseende å inteckningar. Dels får antagas

att panträttens ekonomiska värde understundom blir mindre. Dels kunna

åtgärderna, om inteckningsförhållandena ej beaktas, medföra komplika­

tioner av rättslig art: såsom ett exempel må anföras att en ägares kvot­

delar i flera fastigheter genom sämjedelning utlagts så, att han ej fått

någon mark inom en av fastigheterna, samt att hans kvotdel i sistnämnda

fastighet är särskilt intecknad; då det icke med säkerhet kan påräknas att

den nödvändiga ändringen av inteckningen kan ske vid inteckningarnas

överförande till fastighetsboken, måste förhållandet beaktas redan vid ägan­

derättsutredningen.

Svårigheter av sistnämnda slag skulle möjligen kunna undvikas om i la­

gen, såsom motsvarighet till 2 § i 1953 års legaliseringslag, stadgades att

sämjedelning som omfattar två eller flera fastigheter icke må beaktas, med

mindre envar delägare inom varje fastighet erhållit ägor som väsentligen

motsvara hans andel i fastigheten. Det synes emellertid vara anledning an­

taga, att en dylik regel skulle avsevärt förringa effekten av den föreslagna

lagen och måhända, vilket i brist på upplysningar icke kan bedömas, vara

onödigt rigorös. Vid det övervägande av hithörande frågor som nu varit

möjligt har lagrådet — som finner det nödvändigt att inteckningsförhållan­

dena beaktas i samband med äganderättsutredningen — ansett annan utväg

icke stå till buds än att i 8 § upptages en allmän regel härom. Regeln torde,

i anslutning till det ovan anförda, böra innebära att sämjelott icke må upp­

tagas såsom särskild ägolott i den mån den fastighetsbildning, som upp-

koinme därest sämjedelningen godtoges, skulle lända till skada för inteck­

ningshavare, varmed bör jämställas innehavare av annan rättighet för vil­

ken fastighet häftar, samt ej heller om inteckningsförhållandena eljest äro

sådana att med hänsyn därtill dylik fastighetsindelning icke bör genom­

föras. Såvitt gäller enbart ekonomisk skada torde, utan att särskilt stadgan­

de meddelas, vara klart att hinder kan undanröjas genom medgivande av

rättighetshavare. Hinder i andra hänseenden böra i regel kunna avlägsnas

genom alt under förrättningen ändringar genomföras i fråga om inteck­

ningar.

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 8 § ändras på följande sätt.

I första stycket utbytes »de särskilda ägolotterna» mot »varje särskild

fastighet eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fas­

tigheter» och vidtagas härav föranledda redaktionella jämkningar.

I ett andra stycke stadgas i första punkten, att om fastighet eller för fas­

79

tigheter samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse eller

liknande åtgärd som kommit till stånd före den 1 juli 1962, skall varje del

upptagas såsom särskild ägolott i förteckningen. I andra punkten föreskri-

ves, att vad sålunda sagts ej skall tillämpas i den mån fastighetsbildning i

överensstämmelse med delningen länder till skada för innehavare av ford­

ran eller rättighet, för vilken fastighet eller del därav häftar, eller hinder el­

jest föreligger på grund av inteckningsförhållandena.

Härefter upptages såsom tredje stycke förslagets andra stycke utan änd­

ring, vilket innebär att på kartan icke behöver redovisas annat område än

sådant som avskilts genom delning som enligt lagen skall godtagas. Sista

stycket i förslaget utgår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

Tillägges inteckningsförhållandena den betydelse som ovan förordats, lä­

rer därav följa att inteckningshavare blir behörig att anföra besvär enligt

11 § i förslaget. Detsamma gäller övriga rättighetsinnehavare som ovan

nämnts.

11

§•

I anslutning till andra stycket må nämnas att, därest tidigare väckts ta­

lan om bättre rätt till den med besvären avsedda egendomen och denna ta­

lan icke blivit slutligt prövad, besvärsmålet bör vila i avvaktan på lagakraft-

ägande dom i det förut instämda målet.

12

§.

I enlighet med vad som anförts vid 8 § hemställer lagrådet, att första styc­

ket får det innehållet att, om äganderättsförteckningen utvisar att delning

som i 8 § andra stycket sägs föranlett att mark enligt vad där stadgas upp­

tagits, såsom särskild ägolott, skall, sedan äganderättsutredningen härutin-

nan blivit slutligen gällande, delningen anses verkställd genom lagligen gäl­

lande lantmäteriförrättning.

18 §.

Genom hänvisningen i 18 § andra stycket till 3 § lagen om sammanlägg­

ning av fastigheter å landet angives, att fastighet ej må ingå i sammanlägg­

ning, innan den blivit upptagen i jordregistret. Motsvarande villkor för sam­

manläggning bör gälla beträffande fastighet, som skall upptagas i fastig­

hetsregister för stad. Att för sammanläggning kräves vederbörlig registre­

ring av däri ingående fastigheter torde emellertid icke behöva särskilt an­

märkas. Såsom framgår av motiven (s. 60)1 lärer bliva sörjt för att erfor­

derliga registreringsåtgärder skola ha vidtagits innan äganderättsförteck­

ningen föranleder någon åtgärd av inskrivningsdomaren. Lagrådet förordar

vid angivna förhållanden, att hänvisningen till 3 § sammanläggningslagen

utgår.

Som de bestämmelser till vilka 18 § andra stycket hänvisar i vissa delar

Sid. 66 i propositionen.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

ej få användning vid här avsedd sammanläggning, torde i detta stycke or­

den »äga motsvarande tillämpning i dylikt ärende» böra utbytas mot »i till­

lämpliga delar gälla i fråga om dylikt ärende».

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1962

81

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 april 1962.

N är varande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, S^koglund,

E^denman, ^ap G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, lagrådets den 6 april

1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 mars 1962 remitterade

förslaget till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av

fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför följande.

De av lagrådet förordade jämkningarna av 1 § andra stycket och 18 §

andra stycket är av formell art och bör vidtagas.

Beträffande de likaledes formella jämkningar, som innefattas i lagrådets

förslag till 8 § första stycket och andra stycket första punkten, må framhål­

las att äganderättsprövningen bör omfatta varje äganderättslig enhet, och

detta oavsett om den kan lokaliseras på marken. Även en från fastighet över­

låten andel i samfälld mark skall således beaktas. Som en dylik tillämpning

torde kunna förväntas, har jag inte något att erinra mot lagrådets hemstäl­

lan i dessa delar. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att medde­

la sådana förskrifter angående redovisningen, att av äganderättsförteck-

ningen klart framgår i vilka fall privata delningar legaliseras.

Mera tveksam ställer jag mig till den av lagrådet förordade regeln i 8 §

andra stycket andra punkten om beaktande av inteckningsförhållanden med

mera. Såsom jag tidigare framhållit bör visserligen förrättningsmannen vid

eu äganderättsutredning söka verka också för att ordna upp oklara inteck­

ningsförhållanden. Att införa en uttrycklig bestämmelse härom har dock

synts mig vara ägnat att tynga förrättningen. Även den nu förordade re­

geln kan ge anledning till liknande farhågor. Förrättningen skulle kunna

bli alltför inriktad på undersökningar av inteckningsförhållanden, och så­

väl tidsåtgången som förrättningskoslnaderna skulle kunna ökas på ett sätt

som inte svarar mot de värden regeln vill skydda. Å andra sidan synes det

mig som om förrättningsmannen med hänsyn till kungörelseförfarandet har

anledning utgå från att inteckningshavare eller annan rättighetsägare, vars

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

intresse till äventyrs skulle kunna förnärmas genom förrättningen, själv­

mant ger sig till känna. Officialundersökningen skulle då kunna i stort sett

begränsas till sådana — säkerligen fåtaliga — inteckningar som åsyftas i

slutet av förevarande punkt. Med hänsyn härtill vill jag inte motsätta mig

lagrådets hemställan i denna del. Härav följer då också att 8 § i övrigt lik­

som 12 § första stycket bör utformas i anslutning till lagrådets förslag.

Utöver vad nu sagts bör i lagförslaget göras några rent redaktionella

jämkningar.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget efter ändring i enlig­

het med vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Luzell

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1962

83

Innehållsförteckning

Propositionen ............................................................................................ 1

Förslag till lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanlägg­

ning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län ..................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1962 .............................. 7

I. Gällande rätt

1. Äganderättsutredning ................................................................ 8

2. Sammanläggning ............................................................................ 10

3. Lagfart ............................................................................................ 13

II. Om fastighetsförhållandena i Kopparbergs län och behovet

av ny lagstiftning

Lantmäteristyrelsen ........................................................................ 15

Remissyttrandena .........................:................................................. 21

Departementschefen ........................................................................ 23

III. Förslaget till ny lagstiftning

1. Äganderättsutredningsinstitutets uppbyggnad

Lantmäteristyrelsen .................................................................... 25

Remissyttrandena ........................................................................ 27

Departementschefen .................................................................... 30

2. Äganderättsutrednings fastighetsbildande verkan

Lantmäteristyrelsen .................................................................... 31

Remissyttrandena ........................................................................ 37

Departementschefen .................................................................... 39

3. Lagfartsfrågor

Lantmäteristyrelsen .................................................................... 41

Departementschefen .................................................................... 43

4. Detaljutformning ........................................................................ 43

Lantmäteristyrelsens lagförslag....................................................... 72

Lagrådets yttrande .................................................................................... 77

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 april 1962 ................................. 81

Stockholm 1902. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag (il 1081