med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 1

Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in.;

given Stockholms slott den 3 november 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar för att möjliggöra ett mera rationellt förfarande i vissa avseenden vid fastighetsbildning. Sålunda föreslås en rad ändringar i den särskilda lagstiftningen för vissa delar av Kopparbergs län i syfte att påskynda pågående laga skiften främst i Mora köping. I rikslagstiftningen föreslås två ändringar. Det ena förslaget innebär att avstyckning i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde. Det andra avser fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskommelse om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning av en fastighet och motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse får f. n. inte avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll än 10 %. Nu föreslås att denna procentgräns slopas. Möjligheterna att genom ägoutbyte eller vid laga skifte överföra mark från en fastighet till en annan mot ersättning i pengar ökar härigenom starkt. Metoden är avsedd att användas i stället för köp, avstyckning och sammanläggning när fastighet skall utvidgas med del av annan fastighet.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§ i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 18 a § och 27—35 §§, samt omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

Vi GUSTAF etc.----------- med änd­ Vi GUSTAF etc.----------- med ändring av vad lagen om delning av ring av vad lagen om delning av jord å landet och lagen om sam­ jord å landet och lagen om sammanläggning av fastigheter å lan­ manläggning av fastigheter å landet innehålla häremot stridande för­ det innehålla häremot stridande förordna, att inom de på bekostnad ordna, att inom de på bekostnad eller med understöd av staten stor- eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skiftade delarna av Kopparbergs län skola i nedan angivna hänseenden skola i nedan angivna hänseenden gälla följande särskilda bestämmel­ gälla följande särskilda bestämmelser, nämligen beträffande laga skifte ser, nämligen beträffande laga skifte till rubbning av storskifte 1—18 §§, till rubbning av storskifte 1—18 a §§ beträffande laga skifte å sådant skif­ och 27—35 §§, beträffande laga skifteslag, som 1 kap. 2 § under 2 lagen te å sådant skifteslag, som i 1 kap. om delning av jord å landet avses, 2 § under 2 lagen om delning av 19—23 §§ och beträffande avstyck­ jord å landet avses, 19—23 §§ och ning av ägovidd, som överlåtits till beträffande avstyckning av ägovidd, annan, 24—26 §§. som överlåtits till annan, 24—26 §§.

10 §•

Förrättningsmännens yttrande — — — angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan Sammanläggning, som omfattar meddelat beslut om sammanläggning del av fastighet, har verkan som laga förfalla; och skall därom, sedan an­ delning av fastigheten.

mälan om skiftets inställande inkommit från förrättningslantmätaren, så snart ske kan å inskrivningsdag an-

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 3

Hava flera----------- —--------------------- dem utläggas.

Om och i den mån för delägare, Ägolott som är avsedd för skogsvilka innehava såväl inrösnings- som bruk skall vara sådan att den med avrösningsjord men på grund av fri­ hänsyn till storlek och beskaffenhet villiga överlåtelser eller beslut enligt samt övriga förhållanden kan var12 § första stycket frånträda inrös- aktigt få ändamålsenlig användning ningsjord, icke kunna utläggas ägo­ som särskild fastighet. I den mån lotter, som med avseende å storlek det behöves för att detta villkor skall och beskaffenhet samt med hänsyn bli uppfyllt skall gemensam ägolott jämväl till övriga föreliggande för­ utläggas för flera delägare.

hållanden prövas kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskilda fastigheter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare eller för det antal av dem, som minst erfordras för att ägolotten skall motsvara angivna krav. Vad nu sagts om gemensam ägolott skall ock gälla beträffande

avrösningsjord tillhörig delägare,

vilka innehava allenast sådan jord eller för vilkas hela innehav av inrösnings jord särskilda ägolotter för annat ändamål än jordbruk kunna

utläggas.

18 a §.

Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte

meddelas i 27—35 §§.

Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår i skiftet, skall bestämmas endast om

det kan anses nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

och tilldelningslängd enligt 13 kap.

1 § samma lag skola upprättas en­

dast om det främjar ändamålsenlig

handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.

1 § lagen om delning av jord å lan­

det behöver hävd på grund av säm-

jedelning redovisas endast om inne­

havet enligt sämjedelningen är del­

nings grund. Bestämmelserna i sjätte

stycket av samma paragraf äga ej

tillämpning vid skifte enligt denna

Skogsmark skall graderas enligt 11

kap. 2 § lagen om delning av jord å

landet endast om särskilda skäl före­

ligga. Om marken ej graderas, skall

gottgörelse för minskning i ägovälde

enligt 13 kap. 2 § eller 16 kap. 6 §

nämnda lag i stället grundas på

skogsmarksvärdering i anslutning

till uppskattning enligt 11 kap. 9 §

samma lag.

Bestämmande av ersättningar en­

ligt 13 eller 11 kap. lagen om delning

av jord å landet får anstå till dess

skiftet blivit fastställt genom laga-

kraftägande beslut. Om anstånd be­

slutas beträffande sådan ersättning,

anses förrättningen för bestämman­

de av ersättningen börjad den dag

beslutet meddelas.

Anstånd enligt första stycket får

beslutas endast om det främjar än­

damålsenlig handläggning och ej

medför väsentlig olägenhet för del­

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i 13 kap. 2 § lagen om delning av

jord å landet får ägobelopp, som

vid skiftet lägges till ägolott, icke

understiga ägobelopp, som tillkom­

mer ägolotten enligt delnings grund,

med mer än tio procent eller, i fråga

om ägolott avsedd för ändamål som

särskilt angives i nämnda paragraf,

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 5

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

tjugofem procent. Om skifteslag uppdelats i flera skifteslag, beräknas de angivna procenttalen på fas­

tighetens uppskattningsinnehåll.

32 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten lagen om delning av jord å landet skall beaktas för vilken art av hushållning

ägolotten är avsedd att användas.

33 § Efter överläggning med delägarna få förrättningsmännen förordna, att talan mot skiftesplan för del av skifteslaget eller mot beslut om bildande av servitut skall fullföljas särskilt

eller att bestämmelserna i 34 § om

tillträde skola gälla i fråga om mark som undantagits från skifte. Sådant förordnande får meddelas endast om det främjar ändamålsenlig handläggning och ej medför väsentlig

olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt första stycket eller mot skiftesplan eller servitutsbeslut som avses med sådant förordnande fullföljes i den ordning som anges i 21 kap. 19 §

lagen om delning av jord å landet.

3t §.

Har förordnande enligt 33 § meddelats får överenskommelse om tillträde av mark, som förordnandet gäller, icke avse tidpunkt senare än ett år efter det att beslut om skiftesplan eller servitut eller förordnande om tillämpning av bestämmelserna

i denna paragraf vinner laga kraft.

Träffas ej överenskommelse om tiden för tillträdet och anföras ej besvär i fråga som nyss angivits, skall tillträdet ske så snart tiden för besvär utgått. Hava besvär anförts, bestämmer ägodelningsrätten tiden för

tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att avslutat laga skifte är lagligen beskaf-

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

fat till viss del som kan prövas för

sig, får rätten fastställa förrättning­

en i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Sedan skiftet blivit slutligen fast­ Sedan beslut om sammanläggning ställt och ett år förflutit efter sista under skiftet vunnit laga kraft och kungörandet, skall på grund av skif­ ett år förflutit efter sista kungörantet med äganderättsutredningen lag­ det, skall på grund av skiftet med fart sökas av en var, som därvid äganderättsutredningen lagfart söredovisats såsom ägare av fast egen­ kas av en var, som därvid redovisats dom inom byn. såsom ägare av fast egendom inom

byn.

Är ej------- —• ----------------------------- si t åliggande.

11 §•

Har beslut meddelats om utfär­ Har beslut meddelats om utfärdande av kungörelse enligt 1 §, skall dande av kungörelse enligt 1 §, skall därom, så ock, efter det skifte, var­ anteckning därom göras i lagfartsom i nämnda paragraf sägs, blivit protokollet och lagfartsboken.

slutligen fastställt, om tiden för fast-

ställelsen anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 /

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, nämligen i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan angiven lydelse.

Vid laga skifte må, utöver vad som Vid laga skifte må, utöver vad som följer av vad förut i detta kapitel följer av vad förut i detta kapitel stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs äga rum, såframt samtliga delägare äga rum, om å ömse sidor träffa förening därom 1. samtliga delägare å ömse sidor eller de ägor, vilkas utbytande ifrå- träffa förening därom eller de ägor, gasättes, äro i en ägares hand. Ägo­ vilkas utbytande ifrågasättes, äro i utbyte må dock ej ske, om utbytet eu ägares hand; skulle medföra försämrad fastig­ 2. fastighetsindelningen förbätthetsindelning eller försvåra fastig­ ras; hetsindelningens genomförande en­ 3. fastighetsindelningens genomligt plan, som omförmäles i 1 a §. förande enligt sådan plan som an- Ej heller må ägoutbyte äga rum, om gives ila § ej försvåras; och skillnaden i uppskattningsinnehåll 4. skillnaden i uppskattningsinneemellan de till utbyte ifrågasatta håll emellan de till utbyte ifrågaägorna överstiger tio procent av satta ägorna ej överstiger tio proden fastighets uppskattningsinne­ cent av den fastighets uppskatthåll, från vilken ägovidd med det ningsinnehåll, från vilken ägovidd högre uppskattningsinnehållet är av­ med det högre uppskattningsinnesedd att tagas, eller, där ägovidden hållet är avsedd att tagas, eller, där är avsedd att tagas från område sam­ ägovidden är avsedd att tagas från fällt för flera ägolotter, av ägolot­ område samfällt för flera ägolotter, ternas sammanlagda uppskattnings­ av ägolotternas sammanlagda uppinnehåll. skattningsinnehåll.

Hör äga-------------------------------------- ------------ till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum

även om det medför större minsk-

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937:164. 13 kap. 2 a § tilllagd genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enigt 1951: 356.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ning av fastighet eller samfällt om­

råde än som är tillåten enligt i §

första stycket i under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

1 fråga om delägares rätt att träf­

fa förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående styc­

ke gälla samma villkor som för av­

händelse av fast egendom.

Är jord, som frångår fastighet,

upplåten på arrende enligt skriftligt

avtal, och har arrendatorn tillträtt

jorden, får minskningen ske endast

om arrendatorn lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att åt­

gärden icke kan lända honom till

Avser minskningen fastighet som

på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran gemensamt med

fastighet som ej ingår i ägoutbytet,

får minskningen ske endast om med­

givande till denna lämnas av fastig­

hetsägare och rättighetshavare vil­

kas samtycke skulle fordras vid död-

ning av inteckning, som i den fas­

tighet som minskas meddelats eller

kan komma att meddelas för ford­

ringen, med förbehåll enligt 33 §

förordningen den 16 juni 1875 (nr

-42 s. 12) angående inteckning i fast

egendom. Sådant medgivande fordras

dock icke om det är uppenbart att

minskningen icke kan skada fas­

tighetsägaren eller rättighetshavaren.

Om fastighets uppskattningsinne-

håll ökas väsentligt genom tillämp­

ning av första stycket skola i lag el­

ler annan författning föreskrivna

inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande till-

lämpning. Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egen­

dom som svarar mot ökningen, frå­

gan om tillstånd till ökningen un­

derställas myndigheten. Underställ­

ning med hänsyn till bestämmelser­

na i jordförvärvslagen den 1 i maj

1965 (nr 290) behöves dock endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 9

om den fastighet som ökas är av­

sedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att till­

stånd kan vägras enligt 4- § jordför­

värvslagen. Närmare föreskrifter för

tillämpningen av dessa bestämmel­

ser meddelas av Konungen.

Utöver vad som följer av vad för­ Utöver vad som följer av vad förut sagts må avsteg från stadgandet ut sagts må avsteg från stadgandet i 2 § första stycket äga rum, såframt i 2 § första stycket äga rum, om: det skriftligen medgives av därav be­ 1. skriftligt medgivande lämnas rörda ägolotters ägare samt det ej av berörda ägolotters ägare; medför försämrad fastighetsindel­ 2. fastighetsindelningen förbättning. Det ägobelopp, som vid skiftet ras; och lägges till ägolott, må icke understi­ 3. ägobelopp, som vid skiftet lägga det ägolotten enligt delningsgrund ges till ägolott, icke understiger det tillkommande ägobeloppet med mera ägolotten enligt delningsgrund tillän tio procent av sistnämnda ägobe­ kommande ägobeloppet med mera än lopp eller, i fall som avses i 2 § and­ tio procent av sistnämnda ägobelopp ra stycket sista punkten, ägobelopp eller, i fall som avses i 2 § andra som där sägs. stycket sista punkten, ägobelopp som

där sägs.

Häftar fastighet-------------------------- ------ till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum även om det ägobelopp som enligt

2 a § första stycket 3 minst skall läggas till ägolott underskrides, under förutsättning att följande sär­

skilda bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva underskridande gälla samma villkor som för avhändelse av fast

egendom.

År jord, som frångår fastighet,

upplåten på arrende enligt skriftligt avtal, och har arrendatorn tillträtt jorden, får underskridandet ske endast om arrendatorn lämnar medgi­

vande därtill eller det är uppenbart,

att åtgärden icke kan lända honom

till skada.

Avser underskridandet fastighet som på grund av inteckning eller

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

eljest häftar för fordran gemensamt

med annan fastighet, får underskri­

dandet ske endast om medgivande

till detta lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas samtycke

skulle fordras vid dödning av inteck­

ning, som i den fastighet som under­

skridandet avser meddelats eller kan

komma att meddelas för fordringen,

med förbehåll enligt 36 förord­

ningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att underskridan­

det icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.

Om ägobelopp som lägges till ägo-

lott genom tillämpning av första

stycket väsentligt överstiger det ägo­

lotten enligt delningsgrund tillkom­

mande ägobeloppet skola i lag eller

annan författning föreskrivna in­

skränkningar i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande till-

lämpning. Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egen­

dom som svarar mot ökningen, frå­

gan om tillstånd till ökningen under­

ställas myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna i

jordförvärvslagen behöves dock en­

dast om den fastighet som ökas är

avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att till­

stånd kan vägras enligt 4 § jordför­

värvslagen. Närmare föreskrifter om

tillämpningen av dessa bestämmel­

ser meddelas av Konungen.

8 §•

Avstyckning för handläggas utan sammanträde, om stridiga intressen ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning utan sammanträde skola följande särskilda bestämmelser iakt­

tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 11

Föreskrifterna om tillkännagivan­

de av att förrättning skall äga rum

och om skriftlig förening mellan sak­

ägare gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmä-

les första gången sakägaren för talan

i avstyckningsärendet sedan han fick

kännedom om att förrättningsman-

nen tjänstgör eller att jävsanledning

föreligger.

När förrättning avslutats sändes

underrättelse därom till varje sak­

ägare, som inte samtidigt tillsändes

ett exemplar av förrättnings hand­

lingarna. Underrättelsen skall inne­

hålla fullfölj ds hänvisning och erin­

ran om vem som utsetts att mottaga

förrättningshandlingarna.

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid för­

rättningen.

Har ägovidd-----------------------------------särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Avstyckning skall------- ---------------- ---------skäligt prövas. Avstyckning företages------- • — •— — -----------nu sagts. Förrättningsmannen har-------------- ------------------ till slut.

Vid förrättningen skola föreskrif­ Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen om delning av 19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om deljord å landet äga motsvarande till- ning av jord å landet äga motsvalämpning, så vitt icke i denna lag rande tillämpning, så vitt icke i är annorlunda stadgat. denna lag är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman---------------------- — särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 augusti 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Myrdal, Wickman

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i den s. k. dalalagen och i jorddelningslagen m. m. och anför.

Inledning

De mycket särpräglade och komplicerade fastighetsförhållanden som råder inom de delar av Kopparbergs län som undergått enbart storskifte har i flera sammanhang uppmärksammats i lagstiftningen. Staten har också vidtagit särskilda åtgärder för att bota de missförhållanden som råder, främst genom en omfattande verksamhet i form av laga skiften som till mycket stor del bekostas av staten. Dessa skiften sker med tillämpning av lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen (DL).

De laga skiften som här åsyftas har visat sig kräva mycket lång handläggningstid, vilket medfört olägenheter.

Mot bakgrund härav uppdrog lantmäteristyrelsen i november 1965 åt överingenjören i styrelsen H. Wallner att undersöka möjligheterna att påskynda skiftena. Sedan Wallner i januari 1966 redovisat sitt uppdrag genom en promemoria i ämnet har lantmäteristyrelsen med skrivelse den 26 februari 1966 överlämnat promemorian till Kungl. Maj :t och därvid hemställt att Kungl. Maj :t i enlighet med Wallners förslag i första hand måtte överväga att meddela vissa föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (FBLS). Styrelsen har vidare anfört att, om detta inte skulle vara möjligt i erforderlig utsträckning, de önskade ändringarna i skiftesinstitutet i stället borde genomföras som en ändring i dalalagen.

Promemorian och den därpå grundade framställningen av styrelsen har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av länsstyrelsen, överlantmätaren, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län,

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

häradshövdingarna i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, kommunalnämnden i Mora köping, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges lantbruksförbund.

Genom beslut den 20 januari 1967 har Kungl. Maj :t med anledning av lantmäteristyrelsens skrivelse uppdragit åt styrelsen att efter erforderlig utredning inkomma med de förslag till ändring i fråga om vissa skifteslags omfång samt till de föreskrifter i övrigt som styrelsen finner påkallade.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1967 bar lantmäteristyrelsen vidare tagit upp frågan om vissa ändringar i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (jorddelningslagen, JDL). Ändringarna åsyftar att effektivisera lantmäteriets verksamhet.

Efter remiss har yttranden över styrelsens framställning avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, statskontoret, byggnadsstyrelsen, bankinspektionen, lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, RLF, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Lantmäteriets ingenjörsförening och Sveriges kommunala mätningsteknikers förening.

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län

Allmänna synpunkter

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser

Beträffande de viktigaste formerna av fastighetsbildning — avstyckning, laga skifte, ägoutbyte och sammanläggning — gäller två skilda regelsystem, ett för städerna och ett för landet. Stadsreglerna återfinns i 1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Landsreglerna finns i jorddelningslagen och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen eller SML). För gränsdragningen mellan de båda regelsystemens tillämpningsområden är inte bara kommuntypen utan även andra förhållanden avgörande.

Huvuddelen av JDL upptar regler om laga skifte (1—18 kap.). Med uttrycket laga skifte förstås omreglering av befintliga fastigheter (omskifte), delning av fastighet efter kvottal (klyvningsskifte) och delning av samfällt område efter kvottal. Klyvningsskifte kan därvid förekomma antingen som separat åtgärd eller samtidigt med omskifte. Vid laga skifte behandlas

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 15

utom de egentliga skiftesfrågorna även frågor om gränsbestämning kring skiftesobjektet och ägoutbyte med fastigheter utanför detta (7 resp. 8 kap.). JDL innehåller vidare regler om bl. a. avstyckning (19 kap.), gränsbestämning och ägoutbyte som företas fristående utan samband med laga skifte (20 kap.) samt överprövningsförfarandet, dvs. fastställelse, underställning och besvär (21 kap.).

FBLS innehåller regler om bl. a. tomtmätning och gränsbestämning (2 kap.', sammanläggning (3 och 4 kap.), avstyckning (5 kap.) samt laga skifte och ägoutbyte (6 kap.). Laga skifte enligt FBLS kan i princip bara avse klyvningsskifte och delning av samfällt område (6 kap. 1 § första stycket). Beglerna om sådana skiften består främst i en hänvisning till bestämmelserna om laga skifte av jord på landet. I vissa hänseenden ges dock i 6 kap. regler om laga skifte och ägoutbyte, som avviker från reglerna för landet. idare föreskrivs att Kungl. Maj :t, där särskilda omständigheter föranleder det, kan medge omdelning av redan skiftad stadsjord (omskifte), varvid Kungl. Maj :t också kan meddela erforderliga föreskrifter beträffande skittet (6 kap. 1 § andra stycket).

Om äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna i betydande omfattning saknar lagfart, kan äganderättsutredning komma till stånd genom förrättning enligt lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (äganderättsutredningslagen eller ÄUL). Lagen gällde från början endast Kopparbergs län men är numera enligt lag den 3 maj 1963 (nr 122) tillämplig i hela riket. Om det vid äganderättsutredning enligt ÄUL konstateras att en fastighet är delad i särskilda äganderättsobjekt genom sämjedelning eller arealöverlåtelse, som skett före den 1 juli 1962, medför äganderättsutredningen, sedan den blivit slutligen gällande, att delningen anses verkställd genom laga delning. De särskilda lotterna registreras på grund härav som fastigheter. Ägarna kan få lagfart på grund av utredningen, i den män de inte redan har lagfart. Vidare skall enligt ÄUL i vissa fall fastigheter med samma ägare sammanläggas. Äganderättsutredning enligt ÄUL sker som en fristående förrättning.

Den särlagstiftning för vissa delar av Kopparbergs I ä n, som framtvingats av de speciella förhållandena där, utgörs i första hand av 1932 års dalalag. I vissa väsentliga delar fick lagen sitt nuvarande innehåll genom lag den 30 juni 1948 (nr 399). Det viktigaste avsnittet i lagen utgörs av de särskilda bestämmelserna om laga skifte till rubbning av storskifte (1—18 §§). De övriga delarna av lagen, vilka handlar om laga skifte på vissa sekundära skifteslag (19—23 §§) och om avstyckning (24— 26 §§), saknar nämnvärt intresse i detta sammanhang.

Olikheter mellan laga skifte till rubbning av storskifte och rikslagstiftningen föreligger bl. a. i följande hänseenden. Vid laga skifte enligt dalalagen sker eu noggrann äganderättsutredning i särskilda former (6 §). Sam­

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

manläggning kan ske i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (7— 11 §§). Smärre innehav av inrösningsjord (mindre än ett ha åker) kan tvångsinlösas (12 §). Gemensam ägolott för två eller flera delägare kan utläggas i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (13 §). Innehav enligt sämjedelning kan antas som delningsgrund även om sämjedelningen tillkommit efter 1928 års ingång (15 §), vilket inte är möjligt enligt rikslagstiftningen.

Äganderättsutredning enligt 6 § DL tjänar, sedan skiftet fastställts och visst kungörelseförfarande skett, som underlag för lagfart för var och en som vid skiftet redovisats som ägare av fast egendom. Regler härom — vilka innefattade avvikelser från rikslagstiftningen (lagfartsförordningen den 16 juni 1875, nr 42) — meddelades i lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län (särskilda lagfartslagen).

Genom övergångsbestämmelserna till ÄUL upphävdes 6 § DL och den särskilda lagfartslagen. De äger dock fortfarande tillämpning beträffande förrättningar som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande den 1 juli 1962 i den mån inte Kungl. Maj :t, efter delägarnas hörande vid lantmäterisammanträde, förordnar annat.

Sedan FBLS efter kommunal indelningsändring blivit tillämplig i hela nuvarande Mora köping medgav Kungl. Maj :t den 6 november 1959 med stöd av 6 kap. 1 § omdelning å nu aktuella skifteslag i köpingen och föreskrev därvid alt JDL och DL skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar, där inte annat sägs om laga skifte i 6 kap. FBLS, dock att gradering skall ske enligt JDL.

Fastigheter redovisas i fastighetsregister, dvs. antingen i jordregister eller i fastighetsregister för stad (stadsregister). Föreskrifter rörande, dessa register finns i fråga om jordregistret huvudsakligen i förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister samt beträffande stadsregister huvudsakligen i 7 kap. FBLS och i förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad. Dalaskiftena äger rum inom områden för vilka förs jordregister. Särskilda föreskrifter gäller därvid i vissa hänseenden vid registrering av dalaskifte. Bestämmelserna härom finns i kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 227) med särskilda bestämmelser i vissa fall i fråga om jordregister.

Förslag till ny lagstiftning

Som resultat av ett långvarigt och omfattande utredningsarbete framlade 1954 års fastighetsbildningskommitté år 1963 förslag till lag om fastighetsbildning (FBL) (SOU 1963: 68), avsedd att ersätta bl. a. jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad. Efter avslutad remissbehandling bereds förslaget f. n. inom justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 17

Promemorian och lantmäteristyrelsens framställning år 1966

Angående handläggningsläget för laga skiftena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län vid tiden för upprättandet av promemorian framgår av denna bl. a.

I storskiftesbygden pågår 14 skiftesföretag, varav ett är av obetydlig omfattning. Av de övriga är nio belägna inom Mora köping, där FBLS skall tillämpas. De fyra återstående avser två socknar (Sollerön och Siljansnäs) samt två byar i skilda socknar, och för dessa gäller JDL. I samtliga fall är DL tillämplig. De flesta skiftena började i mitten eller senare delen av 1940-talet, endast ett började tidigare (1938) och en by intogs senare i pågående laga skifte på annan by (1956).

Följande uppställning visar skiftenas begynnelseår samt omfattning i fråga om areal och antalet delägare.

Skifteslag Begynnelse- Ungefärlig areal (ha) Antal del­

år ägare, unge­

Inägor Skogsmark fär

Mora köping

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ler att den långa handläggningstiden, som väsentligen betingas av de ytterst tilltrasslade fastighets- och äganderättsförhållandena, skifteslagens delvis heterogena sammansättning och den på gällande lagregler grundade otidsenliga arbetsmetodiken, medför allvarliga olägenheter för delägarna och för bygdens utveckling. Omdisponeringar av markanvändningen försvåras på grund av osäkerhet om viss mark skall behållas eller inte. Självfallet föreligger inte heller samma intresse som i normala fall att idka god skogsvård eller att eljest väl omhänderha mark som kan bedömas komma att tillskiftas annan. När det gäller skogen måste en viss spärr mot avverkning uppställas. Denna spärr blir under värderingsskedet mycket effektiv. Flera av skiftena berör mark inom Mora köpings centralort. Samtidigt som en uppordning av de tilltrasslade förhållandena där utgör en förutsättning för markens ändamålsenliga tillgodogörande för tätbebyggelse är kraven på fastighetsbildningsorganen inom samma område så stora att resurserna i väsentlig grad tas i anspråk för att punktvis göra mark tillgänglig för bebyggelse. Med nuvarande förhållanden fordrar detta onormalt stora insatser. Tidpunkten för dessa laga skiftens slutförande framskjuts härigenom allt mer in i ett avlägset fjärran. Även för statliga, regionala och lokala organ framstår det som synnerligen angeläget att de pågående laga skiftena avslutas snabbt.

I promemorian ställs frågan huruvida de pågående laga skiftena bör fortsättas. Med hänsyn till de stora fördelar skiftena medför anses det emellertid uteslutet att avbryta verksamheten. Dessutom kräver en sådan åtgärd medgivande från alla delägare. Något nytt skifte bör emellertid inte påbörjas innan en ny lagstiftning genomförts. De jordbruks- och skogsbruksrationaliseringar av större omfattning som ej kan ske i form av ägoutbyten bör anstå till dess en ny lagstiftning trätt i kraft. I väntan härpå torde insatserna få begränsas till de angelägna äganderättsutredningarna.

Den utan tvekan angelägnaste åtgärden från effektiviseringssynpunkt är enligt styrelsens mening att i möjligaste mån råda bot på bristerna i gällande lagstiftning om laga skifte. Särskilt vid de komplicerade förhållandena i stor skiftesbygden i Kopparbergs län möjliggör denna lagstiftning inte en rationell metodik. Eftersom flertalet av de pågående laga skiftena avser mark inom Mora köping och FBLS sålunda är tillämplig, kan bristerna i betydande utsträckning avhjälpas genom att Kungl. Maj :t med stöd av 6 kap. 1 § meddelar föreskrifter för skiftenas handläggning. Bakgrunden till denna bestämmelse är enligt styrelsens mening behovet att åstadkomma ett med hänsyn till förhållandena ändamålsenligt skiftesinstitut. Styrelsen anser att de förslag som lagts fram i promemorian är av den beskaffenhet att de kan genomföras i form av föreskrifter enligt 6 kap. 1 § FBLS.

En betydande del av promemorian ägnas åt en allmän beskrivning av bristerna i gällande fastighetsbildningslag-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 19

stiftning. I samband därmed ges också en översiktlig redogörelse för laga skiftets och ägoutbytets funktion.

Jorddelningslagens regler om laga skifte kritiseras framför allt för sin detaljrikedom. Lagen innehåller rigorösa, stela och onyanserade bestämmelser som i detalj reglerar hur varje skiftesförrättning, oberoende av praktiska förutsättningar i det särskilda fallet, skall genomföras. Förfarandet präglas av en långtgående perfektionism. Redan vid företag som kan betecknas som normalfall blir förfarandet stelt, omständligt och tidsödande. Vid avvikelse från normalfallet ökar olägenheterna påtagligt och det blir ofta svårigheter att förnuftigt tolka bestämmelserna. Inte sällan blir det nödvändigt att vid tolkningen falla tillbaka på grunderna för bestämmelserna.

Som exempel på fall där jorddelningslagens regler inte passar nämns skifteslag av mycket stor omfattning både i fråga om arealen och antalet delägare. Ett annat exempel är att skiftet avser mark för andra ändamål än jordbruk och skogsbruk.

Fastighetsbildningslagen för stad är mycket knapphändig när det gäller laga skifte. Lagen hänvisar i stället till reglerna om laga skifte av jord på landet. Bristerna i JDL kommer därmed att drabba också laga skifte i stad. När det gäller omskifte av redan skiftad stadsjord kan emellertid kompletterande föreskrifter ges med stöd av den förut nämnda bestämmelsen i 6 kap. 1 §. Att dessa föreskrifter kan avse skifteslagets omfång framgår direkt av lagen. I vilka andra avseenden sådana föreskrifter kan ges framgår däremot inte närmare av lagtexten eller förarbetena. Delegationen till Kungl. Maj :t torde emellertid vara tämligen vidsträckt. Målsättningen har sannolikt ansetts böra vara att ersätta eller upphäva de regler i lagaslciftesinstitutet som inte är avpassade för omskifte i visst aktuellt fall och att skapa det rättsliga underlaget för ett effektivt förfarande. Av konstitutionella skäl torde Kungl. Maj :t dock i fråga om materiella regler i huvudsak inte få gå längre än att välja mellan bestämmelser som redan finns, dvs. att avgöra vilken av flera lagar som skall tillämpas vid ett visst laga skifte.

I ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas olika utvägar för att rationalisera skiftesförfarandet. Där analyseras olika led i förfarandet, såsom tillståndsprövning, planarbete (planläggningsinventering, bl. a. mätning, fastighetsutredning och tilldelningsvärdering; inventeringsredovisning, bl. a. karta, gränsbestämning, ägobeskrivning, hävdeförteckning och tilldelningslängd; planläggning) plangenomförande (bl. a. delningsbeskrivning, utstakning) och ekonomisk reglering (bl. a. likvidvärdering, kostnadsfördelning). Strävandena bör ges följande inriktning.

Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och möjligheterna att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet, påbörjas i tidigt skede av förrättningen. Arbetet med planläggningsinventeringen och

20 Kungi. Mnj:ts proposition nr 167 år 1967

inventeringsredovisningen skall alltså nedbringas till det minsta möjliga. Detta gäller bl. a. fältarbetet, särskilt som delta är arbetskraftskrävande och även likvidvärderingen kräver fältarbete, varför dubbelarbete bör undvikas.

Planläggningen förenklas.

En samlad planprövning bör i möjligaste män ske sedan planläggningen är avslutad i sin helhet (eller av viss etapp som förrättningsmannen finner böra prövas för sig). Delägarnas möjlighet till besvär över olika åtgärder under planarbetet bör alltså samlas till detta tillfälle, så att förrättningen inte stoppas upp ofta, likaså möjligheterna att på annat sätt få delfråga prövad av domstol.

Redovisningen bör i all tänkbar utsträckning inskränkas och förenklas.

Likvidvärderingen, som ofta innefattar ett mycket krävande arbete och som medför en effektiv spärr mot skogens utnyttjande under detta arbetsmoment, varför olägenheterna bör begränsas, bör fullgöras så snabbt sig göra låter. Arbetet därmed bör igångsättas vid sådan tidpunkt att resultatet kan stå till buds utan alltför lång tidsutdräkt efter det planprövningen är slutgiltigt utförd. En annan arbetsmodell är att likvidvärderingen sker före planprövningen. Frihet bör ges att använda båda dessa förfaringssätt.

Olika slag av likvider bör samordnas.

En omreglering kan aldrig innebära en slutgiltig lösning av bygdens strukturproblem. Utvecklingen måste fortgå med därav föranledda nya krav. Målsättningen bör därför inte vara så hög att regleringsarbetet allvarligt försenas.

Åtgärder som med lika eller större fördel kan utföras efter förrättningen bör anstå.

Med gällande lagstiftning kan dessa strävanden naturligtvis inte ge resultat fullt ut. De leder emellertid bl. a. till önskemålet att omregleringsföretag inte ges för stor omfattning eller för splittrad sammansättning.

Sambandet mellan tilldelning, planläggning och likvider är enligt promemorian mycket starkt. Detta bör påverka arbetsgången. Vid omreglering i urbana sammanhang genom ägoutbyte beaktas detta. Planläggningen sker normalt med sikte i första hand på att fastighetsindelningen skall bli lämplig och, utan föregående noggrann gradering, med en bedömning av att de bytta ägorna har ungefär samma värde eller att skillnaden i värde understiger den i lagen angivna högsta tillåtna avvikelsen. Därefter sker likvidvärdering (för tilldelningslikvid) som begränsas till mark som gått i byte. Dessa värden redovisas vid tvångsägoutbyte, där gradering är obligatorisk, som graderingsvärden. I förekommande fall sker en överslagsmässig värdering och beräkning av att den tillåtna avvikelsen mellan de bytta ägornas värden inte överskridits. I andra, vanligen enklare fall sker gradering före planläggningen, varvid likviderna i förekommande fall beräknas på grundval av graderingen. Dessa arbetsmodeller synes stå väl i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Detta principiella förfaringssätt, som allmängiltigt bör eftersträvas, innebär att värdering sker en enda gång, ofta i sent stadium av förrättningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 21

att planläggningen sker utifrån lämplighetssynpunkter med en bedömning av att tillåten gräns för avvikelse i värde ej överskrids och att i förekommande fall även en överslagsmässig beräkning sker av att bytet inte leder till sådant överskridande.

Företas omreglering i form av laga skifte kan detta enkla förfaringssätt inte tillämpas. Kravet på gradering av all mark inom skifteslaget är obligatoriskt, och för avsteg vid planläggningen från fastighets graderingsvärde (ägokravet) uppställs i jorddelningslagen ett krav på synnerlig vikt eller på viss kostnadsjämförelse. Graderingen kan dock användas för beräkning av likvider (tilldelningslikvid).

Samma förfaringssätt som i urbanfallet kan i stort ofta tillämpas vid omreglering av jordbruksfastigheters inägodelar. Därvid tillkommer eventuella likvider för vanhävd etc. Är företaget stort kan arbetet även vid användning av ägoutbyte underlättas av att gradering skett. Denna kan dock ofta göras översiktlig. Finns rationaliseringsreserv minskas behovet av gradering.

Om ett omregleringsföretag omfattar även skogsmark blir problemet mer komplicerat. Är omfattningen väsentlig och arbetsinsatsen därför stor blir problemet också mer betydelsefullt från förenklingssynpunkt. I detta hänseende anförs i promemorian.

JDL förutsätter som sagts två värderingar, vilka båda är mycket tidsödande, dels gradering och dels likvidvärdering. Vid frivilligt ägoutbyte uppställs dock inte sådant krav och man har därför vunnit praktisk erfarenhet av en arbetsmetodik, även vid tämligen stora företag, där värderingsarbetet reducerats i väsentlig mån. En av de arbetsmodeller som därvid tillämpats innebär att tilldelningsvärderingen gjorts översiktligt och att den noggranna värderingen därefter skett i likvidsammanhanget.

Denna i hög grad arbetskraftsbesparande metod har möjliggjorts därigenom att fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en ändamålsenlig skogsvärderingsmetod och en t. v. provisorisk men eljest lämpligt uppbyggd värderingsorganisation------------- . Tidigare skedde skogslikvidvärderingen enbart som en ståndskogsvärdering (i allmänhet genom stamräkning). Graderingen blev då ett viktigt led i det ekonomiska mellanhavandet mellan delägarna. Lagstiftningen synes bygga på en sådan arbetsmetodik, som grundar sig på historiska förhållanden. Ekonomisk rättvisa skipas emellertid med betydligt större noggrannhet om skogslikvidberäkningen sker med utnyttjande av ovan nämnda ändamålsenliga värderingsmetod och får omfatta både skog och mark. JDL:s regler om gradering och skogslikvid är motsägande och det har ansetts stå bäst i överensstämmelse med lagens grunder att skogsvärderingen sker med beaktande även av marken. Graderingens roll kan därigenom begränsas.

Det anförda visar enligt promemorian att det finns goda möjligheter att förenkla sambandet mellan gradering, planläggning och likvider. Detta kräver emellertid lagändring eller föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.

Andra förslag till rationaliseringar som läggs fram är slopande av kravet

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

på ägobeskrivning, tilldelningslängd och gränsbestämning samt kravet på redovisning av sämjedelning även om den inte skall läggas till grund för tilldelningen.

Tvister om vem som hävdar viss äga och om äganderätt till viss mark skall enligt JDL underställas ägodelningsrättens prövning. Detta medför enligt promemorian onödigt avbräck i förfarandet och onödigt processande. I likhet med vad som gäller beträffande gränstvister bör också de nyss nämnda tvisterna avgöras på förrättningsstadiet genom beslut av förrättningsmännen.

Planläggningsarbetet påverkas givetvis i hög grad av det antal ägolotter som skall läggas ut. Ett minskat antal ägolotter betyder också ett väsentligt förbättrat skiftesresultat sett från jordpolitisk synpunkt. Vid dalaskiftena är det framför allt förhållandena inom skogsmarken som bör uppmärksammas. Viss oklarhet om de principer som skall iakttas vid planläggningen bör undanröjas genom föreskrift av Kungl. Maj:t eller genom ändring i DL.

I fråga om likvidvärderingen betonas i promemorian att arbetet är synnerligen arbetskrävande och att det därför är mycket vunnet om det väsentliga fältarbetet kan nedbringas till ett enda tillfälle. Samtidigt har skogen ökat starkt i värde sedan JDL tillkom och skogsbruket har omdanats på ett sätt som medfört att det i lagen tänkta värderingssystemet med gradering och, i huvudsak, ståndskogsvärdering inte ger ett för delägarna godtagbart resultat från rättvisesynpunkt. Vidare anförs.

Genom den skogsvärderingsmetod som utarbetats inom dåvarande skogsforskningsinstitutet och därefter undergått en omfattande bearbetning i lantmäteristyrelsen har fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en skogsvärderingsmetod som är väl lämpad för omregleringsverksamhet. Genom att integrera metoden med den allmänna omregleringsmetodiken på sätt ovan visats ger den en mera vidsträckt effekt än enbart i skogsvärderingshänseende. Även inom sistnämnda sektor har den medfört väsentliga rationaliseringsvinster därigenom att det tidsödande arbetet med stamräkning kunnat i väsentlig mån minskas.

Detta skogsvärderingsförfarande förutsätter både ett skogsvärderingstekniskt kunnande och ingående kännedom i den allmänna omregleringsmetodiken. För ändamålet lämpar sig specialister, och en skogsvärderingsorganisation fungerar inom lantmäteriet under central ledning. Tjänstemännen därinom utgör en för omregleringsverksamheten betydelsefull faktor, och deras permanenta inordnande i verksamheten skulle skapa förutsättningar för en fortsatt effektivisering.

Det system som föreslagits------------ ovan innebär att likvidvärderingen i all den utsträckning det torde vara möjligt med gällande lagstiftning samordnas. Den frikopplas från tilldelningsvärderingen. Dock kommer de värden som åsatts inägojord och tomtmark vid graderingen att användas för beräkning av likvider. Likvidförfarandet kommer att avse eu beräkning av skillnaden i fastighets värde före och efter laga skiftet, varvid inägornas och tomtmarkens värden enligt graderingen (ev. även vissa andra graderingsvärden t. ex. för vattenområden) summeras med skogsmarkens och skogens

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 23

värden enligt skogslikvidvärderingen. Någon särskild likvid för utbyte av inrösningsjord mot avrösningsjord erfordras då inte. Däremot måste då anledning därtill föreligger de odlingslikvider som avses i 14 kap. 6 § JDL tilläggas. I överensstämmelse med gällande principer skall endast en del av det totala likvidbeloppet i förekommande fall nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning på ägare och inteekningshavare (13 kap. 2 § JDL med dess ovan föreslagna modifierade innehåll).

För att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna ernås så snabbt som möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för skogsvärderingen kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta är fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna är utstakade på marken. Samtidigt är det betydelsefullt att skiftesplanen (dvs. enligt gällande rätt själva skiftet) snabbt kan bli föremål för fastställelseprövning, vilket i fall av besvär kan vara en tidsödande procedur. Fältarbetet och denna prövning bör då fortgå samtidigt. Självfallet kan likviderna på grundval av detta fältarbete inte bestämmas förrän fastställelseprövningen är slutförd. Endast i de fall en prövning kan beräknas resultera i en allmän revision av skiftesplanen, något som sällan förekommer, synes skäl kunna föreligga att vänta med fältarbetet.

Enligt promemorian är det synnerligen angeläget att den angivna arbetsmodellen, som torde stämma överens med grunderna för JDL, kan användas och att sådan likvidförrättning som avses i 14 kap. 10 § JDL kan formellt påbörjas redan under pågående laga skifte. Om så sker torde anledning saknas till särskilt kallelseförfarande.

Skiftesarbetet underlättas om det får fortgå utan störande avbrott. Med hänsyn härtill behandlas i promemorian vissa frågor om besvärsförfarandet. Härvid påtalas att JDL innehåller vissa regler (21 kap. 19 §) om s. k. preliminärfrågor och att dessa regler är olika beroende på om skiftet avser primärt eller sekundärt skifteslag. När ett skifte sker som omskifte enligt FBLS finns det inga föreskrifter i lag som reglerar frågan huruvida skiftet skall följa reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag eller handläggas på annat sätt. Kungl. Maj:t torde emellertid kunna ge föreskrifter i ämnet. Sådana föreskrifter bör utformas så att omfattningen av de frågor som kan avgöras slutgiltigt genom delbeslut blir tillräckligt vidsträckt. Oklarhet eller missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr för hela företagets fortsatta behandling utan verkningarna bör i möjligaste mån begränsas. Rätten för delägare att anföra besvär i vissa frågor bör därför inte knytas till vissa angivna frågor utan gälla i den mån förrättningsmännen förordnar därom. Om inte sådant förordnande meddelas inträder alltså besvärsrätt först när skiftet avslutas. Detta bör gälla också i fråga om skiftesplan för del av skifteslaget i den mån planen kan prövas för sig.

Om en skiftesplan i enlighet med det nyss anförda blir föremål för partiell prövning bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga, i stället för tidpunkten för skiftets fastställande, bilda utgångspunkt vid

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tillämpningen av reglerna om tillträde. Sakägarna kan därigenom snabbare få tillträda sina nya lotter, något som innebär stora fördelar.

1 promemorian uttalas att vad som föreslagits beträffande partiell prövning av skiftesplan bör gälla också när ett avslutat laga skifte är föremål för prövning vid domstol. Förrättningen bör alltså kunna fastställas i vissa delar som kan bedömas för sig medan återstoden kan undanröjas eller återförvisas för ny handläggning.

Det förbud som finns i 6 kap. It § andra stycket FBLS mot delning av fastighet eller område som företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats utgör enligt promemorian ett påtagligt hinder vid laga skifte på skifteslag med urbana inslag. Det föreslås därför att generell dispens från detta förbud skall lämnas vid dalaskiftena.

För att stimulera delägarna till aktiv medverkan i skiftesförfarandet bör möjlighet öppnas till en friare fördelning av kostnaderna för skiftena. Visserligen kan det bara i undantagsfall bli aktuellt att avvika från den nuvarande regeln om fördelning efter det uppskattade ägobelopp varje delägare erhåller men när särskilda skäl föreligger bör förrättningsmannen kunna låta en viss delägare få bära en större del av kostnaderna.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena framläggs i promemorian preciserade förslag till föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller lagändringar. För flertalet av förslagen lämnas en närmare redogörelse i ett följande avsnitt. Ett av de förslag som framläggs avser indelningen i skifteslag. I denna del har Kungl. Maj :t — som redan nämnts — uppdragit åt lantmäteristyrelsen att efter erforderlig utredning inkomma med närmare förslag.

Bland de övriga förslag som läggs fram är vissa organisatoriska reformer och upplysningsverksamhet m. m. Dessa förslag torde inte behöva redovisas närmare i detta sammanhang.

Remissyttrandena

Nästan alla remissinstanser tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag eller lämnar det utan erinran. Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga intar dock en avvikande ståndpunkt i frågan om behovet av att ändra nuvarande regler om förfarandet. Häradshövdingen i Nedansiijans domsaga yttrar sig inte om lantmäteristyrelsens förslag eftersom dessa främst tar sikte på skiften inom Ovansiljans domsaga. Yttrandet behandlar däremot vissa frågor om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning med anknytning till laga skiftet i Siljansnäs.

Länsstgrelsen framhåller att den vid ett flertal tillfällen i skilda sammanhang haft anledning att erinra om det allt mer kritiska läget för jordbruksnäringen inom särskilt storskiftesbygden i länet. Länsstyrelsen har därvid understrukit behovet av skyndsamma åtgärder för att man skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 25

kunna komma till rätta med missförhållandena på detta område. Som en av de mest angelägna uppgifterna framstår slutförandet av de ännu pågående laga skiftena i länet. Väl har under den långa tid som förflutit sedan skiftena påbörjats utvecklingen särskilt på jordbrukets område medfört att de fastigheter som bildas genom skiftesverksamheten efter nutida mått oftast är av otillfredsställande storlek. Det är emellertid oundgängligen nödvändigt att skifteslagens inägoområden saneras, bl. a. för att kommunerna skall kunna föra en mera aktiv markpolitik och för att över huvud taget behovet av mark för den livliga bebyggelseutvecklingen inom tätorterna skall kunna tillgodoses. Länsstyrelsen framhåller särskilt vikten av att så sker inom Mora köpings centralort. Länsstyrelsen söker på allt sätt stärka denna centralorts ställning för att förhindra en fortsatt befolkningsminskning inom övre Dalarna. För att detta skall lyckas fordras att mark blir tillgänglig för industrins och bostadsbebyggelsens behov.

Varje åtgärd av beskaffenhet att påskynda genomförandet och avslutandet av dalaskiftena måste enligt länsstyrelsens mening hälsas med den största tillfredsställelse. De förslag som i sådant syfte framförs i promemorian synes — såvitt länsstyrelsen kan bedöma — i allt väsentligt lämpliga.

Överlantmätaren framhåller att ägosammandragningen medför en radikal minskning av antalet ägoskiften — totalt inom omskiftesområdena från omkring 65 000 till 9 000 — och av gränslängden — från 3 650 mil till 500. Framför allt i skogsmarken är den reella ägosammandragningen långt större än vad de angivna siffrorna utvisar, eftersom skogsskiftena i storskiftesbygden oftast inte har en ägare utan flera, ofta ett tiotal eller mer. Han framhåller också att de egentliga jordbrukssynpunkterna, som från början tillmättes åtskillig tyngd, på grund av den allmänna utvecklingen på jordbrukets område alltmer kommit i skymundan. Saneringen inom skifteslagens inägoområden är ändå oundgängligen nödvändig, bl. a. för den kommunala markpolitiken och över huvud för bebyggelseutvecklingen inom orterna, den starkt expanderande fritidsbebyggelsen inte att förglömma. Om jordbrukets ställning är svag inom omskiftesområdena intar i stället skogsbruket en så mycket mer framskjuten plats. Kopparbergs län är ett skogslän, och inom omskiftesområdena är arealförhållandet mellan åker och skogsmark normalt omkring 1:20, ibland 1:40. Omarronderingen i skogsmark är därför särskilt betydelsefull. Rationaliseringseffekten är också god. Man når en fullt tillfredsställande intressearrondering mellan storskogsbruk och privatskogsbruk och för storskogsbrukets del erhålls den koncentration av innehaven som utgör en nödvändig förutsättning för ett modernt mekaniserat skogsbruk. Som exempel kan nämnas att inom det största av de nu pågående laga skiftena tre bolag får sina sammanlagt 18 400 ha skogsmark, som förut varit fördelade på mer än 800 ägoskiften, samlade i fem block. Samtidigt minskas bolagens gränslängder inom skifteslaget från 200 mil till 10. För godtagbart stora fastigheter inom

26 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

privatskogsbruket är skiftesresultaten likaledes fullt tillfredsställande. Vad de mindre innehaven beträffar åstadkommes under skiftestiden, genom förrättningslantmätarens insatser och lantbruksnämndens medverkan, i stor omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga ägoblandningen mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder av småinnehav. Vidare sker gemensamhetsskogsbildning, trots den gällande lagstiftningens restriktivitet, i betydande utsträckning. Utläggandet av gemensamma ägolotter i skogsmark har också en strukturbefrämjande verkan som inte bör underskattas. På grund av ofullständigheter i gällande lagstiftning och svårigheten att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv måste emellertid en stor mängd ägolotter av otillfredsställande storlek läggas ut. Vad dessa beträffar är det trots allt uppenbart att den radikala ägosammandragningen har en positiv effekt även i de fall där ett utlagt ägoskifte inte är tillräckligt stort som underlag för ett rationellt skogsbruk. Härtill kommer emellertid att laga skiftena skapar möjligheter för fortsatt successiv storleksrationalisering genom sammanköp av smärre ägolotter eller ägoskiften. Skiftena öppnar vidare väg för en sådan samverkan över ägogränserna som med tidigare fastighetsindelning och äganderättsförhållanden varit praktiskt ogenomförbar. Avslutningsvis konstaterar överlantmätaren att dalaskiftena gett och kommer att ge resultat som sedda mot bakgrunden av de faktiska förutsättningarna måste betecknas som mycket goda. Det kan också utan vidare sägas att produktionstakten, bedömd mot samma bakgrund, varit god och att dalaskiftena visserligen tagit lång tid men trots det ytterligt komplicerade utgångsläget dock inte dragit proportionsvis längre tid än vad som tycks krävas för omarrondering inom smärre regleringsobjekt med i alla avseenden enklare förhållanden i andra delar av landet. En betydande, tidtals katastrofal personalbrist har emellertid utgjort ett hinder mot att genomföra programmet i önskvärd takt. Det finns därför synnerligen starka skäl att vidta alla de åtgärder som kan bana väg för ett snabbare skiftesgenomförande. Kan erforderliga ändringar i skiftesbestämmelserna nu åstadkommas genom föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller genom ändringar i DE, är detta att hälsa med tillfredsställelse. De flesta remissyttrandena innehåller uttalanden som understryker värdet av skiftesverksamheten och önskvärdheten av att skiftena snarast möjligt slutförs. Mot denna bakgrund tillstyrks förslagen i regel utan närmare motivering. Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga ifrågasätter om det verkligen är möjligt att med stöd av 6 kap. 1 § FBLS föreskriva avsteg från den eljest gällande lagstiftningen i den utsträckning som föreslås i promemorian. Bemyndigandet för Kungl. Maj :t torde avse endast sådana avvikelser från vad som eljest skulle gälla, som är påkallade av att skiftet avser områden av stadskaraktär. Att använda detta lagrum för att omgestalta förfarandet vid skifte av jord som är av ren landsbygdskaraktär

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 27

synes därför inte riktigt. Dessutom har gällande regler kunnat tillämpas på de skiften som nu befinner sig i slutskedet och reglerna bör kunna möjliggöra även att återstående skiften slutförs.

Departementschefen

De laga skiften som f. n. pågår inom storskiftesbygden i Kopparbergs län är av en beskaffenhet som man knappast torde ha räknat med när den gällande lagstiftningen om fastighetsbildning, dvs. främst jorddelningslagen, tillkom. Som exempel kan nämnas laga skiftet inom Sollerö socken, som påbörjades år 1946 och omfattar ungefär 36 700 ha med ungefär 1 000 delägare samt skiftet på Utmeland, som påbörjades år 1948 och omfattar nära 13 000 ha med ungefär 700 delägare. Skiftena präglas framför allt av de speciella förhållanden som råder i denna bygd, i synnerhet den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena.

Inte heller den speciella lagstiftningen (datalagen) som tillkom år 1932 fyller de krav som ställs av den nu pågående skiftesverksamheten. Detta heror dels på att dalalagen är konstruerad som ett tillägg till jorddelningslagen, dels på att skiftesverksamheten nu drivs på ett helt annat sätt och med helt andra metoder än vid dalalagens tillkomst.

På grund av att de privata fastighetsinnehaven genomsnittligt är små och möjligheterna att storleksrationalisera otillräckliga får resultatet av skiftesverksamheten i vissa hänseenden anses mindre tillfredsställande om man anlägger moderna värderingar. Även om bärkraftiga eller ändamålsenliga brukningsenheter inte kan bildas måste dock arronderingseffekten anses mycket betydande, vartill kommer att skiftena skapar det nödvändiga underlaget för fortsatt storleksrationalisering och för skoglig samverkan över ägogränserna. Skiftena medför därför avsevärda vinster såväl för de enskilda delägarna och bygden som för det allmänna och det är från alla synpunkter önskvärt att dessa vinster kan tillgodogöras så snart som möjligt. Jag utgår därför från att de påbörjade skiftena bör föras till slut och att det bör ske så fort som möjligt.

Lantmäteristyrelsen har nu lagt fram förslag till olika åtgärder för att förenkla och påskynda skiftesarbetet. Styrelsen har hemställt att dessa åtgärder genomförs i första hand i form av föreskrifter som utfärdas med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. Till den del förslaget åsyftar åtgärder för att dela vissa skifteslag i en del som präglas av tätortsförhållanden och en annan del av utpräglad landsbygdskaraktär kan den av styrelsen anvisade utvägen användas. Kungl. Maj :t har också uppdragit åt lantmäteristyrelsen att utreda uppdelningsfrågan närmare och därefter inkomma med förslag i denna del.

Av de förslag som lantmäteristyrelsen lagt fram i övrigt är de allra flesta av så genomgripande art att de inte kan genomföras i form av föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. De kräver därför lagstiftning. På grund härav

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

har jag funnit att förslagen — med ett undantag — bör tas upp lagstiftningsvägen. Härigenom vinns även fördelen att de nya reglerna blir tillämpliga utanför Mora köping. Undantaget gäller förslaget om att förbudet i 6 kap. It § andra stycket FBLS mot skifte på fastighet eller område som företrädesvis är ägnad till byggnadsplats inte skall gälla vid Moraskiftena. I denna del torde föreskrift kunna meddelas med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. Därigenom torde 1 kap. 13 och 14 §§ JDL bli att tillämpa i motsvarande hänseenden.

Det är enligt min mening av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten kan bedrivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med den reform av lagstiftningen på detta område som nu pågår. Med hänsyn till att arbetet på den nya fastighetsbildningslagen nu framskridit så långt att ett förslag beräknas kunna remitteras till lagrådet under år 1968 möter det vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. Tillgängliga resurser bör nämligen tas i anspråk för det mycket viktiga arbetet på den nya lagstiftningen, och vidare kräver varje annan reform särskilda överväganden med hänsyn till den nya lagstiftningen.

Även med beaktande av dessa synpunkter har jag funnit skälen för en partiell reform beträffande skiftesverksamheten i Kopparbergs län så starka att en sådan reform bör genomföras. Ett avgörande skäl har därvid varit att reformen avser ett fåtal skiften, för vilka särlagstiftning av sannolikt begränsad ytterligare varaktighet gäller. Beformen är betingad av de särskilda förhållanden som f. n. råder inom dalalagens tillämpningsområde. Principiella ställningstaganden som föregriper den allmänna reformen av fastighetsbildningslagstiftningen bör emellertid undvikas och lösningarna i övrigt bör om möjligt anpassas till dem som övervägs i samband med denna reform.

De synpunkter jag nu har anfört föranleder en viss gallring bland de av lantmäteristyrelsen föreslagna åtgärderna. Det är huvudsakligen i två hänseenden som jag funnit avgörande betänkligheter möta mot styrelsens förslag, nämligen i fråga om underställning vid äganderättstvister m. m. och i fråga om skifteskostnaderna. Båda dessa frågor är av den principiella natur att de inte bör beröras i detta sammanhang. Beträffande skifteskostnaderna kan också ifrågasättas om ett genomförande av förslaget skulle få någon nämnvärd effekt när det gäller att rationalisera skiftesverksamheten.

De lagändringar jag ämnar föreslå vill jag beröra närmare i ett följande avsnitt. I lagtekniskt hänseende innebär de att vissa tillägg görs i dalalagen. Ändringarna stämmer i allt väsentligt överens med de planer som finns beträffande den nya lagen om fastighetsbildning. Man kan med visst fog påstå att förslagen innebär ett förtida genomförande av vissa delar av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 29

avsedda nya lagen. Detta förhållande kan underlätta övergången till den nya lagen inom de områden där dalaskifte pågår.

Med anledning av önskemål, som framkommit vid remissbehandlingen av lantmäteristyrelsens framställning, föreslår jag vissa ändringar i fråga om lagfart och sammanläggning vid laga skifte. Ändringarna avser dels dalalagen, dels 1932 års särskilda lagfartslag.

De skilda förslagen

Gränsbestämning

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte enligt JDL gäller grundsatsen att samtliga gränser kring skifteslagets ägor skall bestämmas, oberoende av hur de tillkommit och vilka säkra vittnesbörd om deras läge som kan åberopas (7 kap. 1 och 7 §§ JDL). Gränsbestämning mot allmänt vattenområde skall dock ske endast i den mån det prövas erforderligt (7 kap. 7 och 8 §§). Som ytterligare undantag gäller vid laga skifte på vissa sekundära skifteslag inom DL:s tillämpningsområde, att gräns mot andra ägor inte skall bestämmas, om det ej påfordras av delägare eller rågranne (21 § DL). Vid laga skifte enligt DL till rubbning av storskifte gäller däremot grundsatsen om obligatorisk gränsbestämning.

Vid avstyckning enligt JDL skall i fråga om förut i laga ordning bestämd gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, gränsbestämning äga rum bara om det påfordras av någondera parten eller lantmätaren finner det nödvändigt. Är gränsen ej bestämd i laga ordning, är huvudregeln den att gränsbestämning skall ske. Gränsbestämning skall dock inte ske om gränsen tillkommit genom avsöndring och dess läge får anses fullt klarlagt genom utmärkning på marken och därmed överensstämmande redovisning på karta samt yrkande om gränsbestämning ej heller framställts (19 kap. 10 §). Vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS skall gränsbestämning äga rum bara om det fordras å någondera sidan eller förrättningsmannen anser det nödigt (5 kap. 5 §).

Angående gränsbestämning vid ägoutbyte finns ingen särskild regel. Hur JDL bör tolkas i detta avseende framgår bl. a. av ett uttalande som gjordes av föredragande departementschefen vid tillkomsten av lagen den 17 juni 1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Efter att först ha berört laga skifte och avstyckning yttrade departementschefen, att vid andra jorddelningsförrättningar, vid vilka gränsbestämning kan ifrågakomma, såsom ägoutbyten, utbrytning av servitut och avsättande av mark till gemensamhetsskog, gränsbestämning behöver ske endast i den mån det är behövligt för förrättningens utförande (prop. 1932: 4 s. 39).

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Slutligen bör nämnas, att gränsbestämning enligt såväl JDL som FBLS kan verkställas som särskild förrättning. Sådan gränsbestämning sker på ansökan av sakägare.

Förslaget till FBL. Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet — t. ex. gränsfråga — skall enligt förslaget frågan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning, om det med hänsyn till fastighetsbildningen aktas nödigt. Efter ansökan av sakägare får fastighetsbestämning ske även i annat fall — dvs. utan sådant samband med fastighetsbildning — såvida ett avgörande av frågan ej uppenbart är utan betydelse för sökanden (14 kap. 1 §). Fastighetsbildningskommittén framhåller i motiven att det synes uppenbart att gällande ordning med delvis tämligen långtgående krav på att fastighetsindelningen i olika situationer blir klarlagd genom särskilt avgörande inte bör behållas. I äldre tider, när fastigheter ej sällan kunde uppkomma utan att deras omfattning och innehåll i övrigt samtidigt klarlades, var det naturligt att man inte ville tillåta mera ingripande fastighetsbildningsåtgärder utan att de berörda fastigheternas omfång blev bestämt. Även om ej heller det nuvarande fastighetsbeståndet är fritt från oklarheter, är behovet av fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning mindre än tidigare och krav på obligatorisk fastighetsbestämning kan innebära att fastighetsbildningsförrättningen i det enskilda fallet tyngs helt i onödan. De förrättningsmän som handlägger fastighetsbildningsfrågan bör därför enligt kommittén få mera fritt bedöma när en fastighetsbestämmande dom fordras och vad den skall omfatta (SOU 1963: 68 s. 656). Utslagsgivande vid bedömningen skall vara, huruvida det för fastighetsbildningens ändamålsenliga genomförande och för ett säkerställande av resultatet därav är påkallat med en fastighetsbestämmande dom. Förrättningsmännen bör självfallet beakta önskvärdheten av att fastighetsbildningen ej onödigt uppehålls och likaså sakägarnas inställning så att dessa helst inte mot sin vilja tvingas in i en rättegång, låt vara i förrättningens form. Avgörande vikt kan dock inte fästas vid deras samstämmiga önskemål att undvika en bestämning. Om någon sakägare påyrkar fastighetsbestämning är detta också en omständighet vartill hänsyn måste tas. Det har däremot inte synts kommittén lämpligt att tillerkänna den enskilde sakägaren en ovillkorlig rätt att i dessa situationer få till stånd fastighetsbestämning. En sådan rätt skulle kunna utnyttjas på obehörigt sätt för att fördröja och försvåra fastighetsbildningen (s. 663).

Kommitténs förslag i denna del har inte föranlett några yttranden vid remissbehandlingen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Innebörden av styrelsens förslag är att gränsbestämning vid dalaskifte skall behöva ske endast i den utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 31

det anses nödvändigt. I promemorian erinras om att några krav på gränsbestämning ej föreskrivits för ägoutbyte. Detta tolkas i praktiken så att gränsbestämning sker när det är nödvändigt, vilket synes ligga i sakens natur. Denna princip synes böra genomföras även för laga skifte. De bestämmelser som gäller för laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande nytta ofta måste vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag om begränsning av skyldigheten att företa gränsbestämning synes välgrundat. Det står även i god överensstämmelse med förslaget till FBL. Jag förordar därför lagändring av föreslagen innebörd. Lämpligen bör för dalaskiftena föreskrivas, att gräns mot fastighet, som inte ingår i skiftet, skall bestämmas bara om det av särskilda skäl är nödvändigt. Enligt 18 kap. 2 § JDL ankommer det på förrättningsmännen att efter rådplägning med delägarna tillämpa föreskriften, dvs. avgöra om gränsbestämning skall ske.

Vissa förteckningar

Gällande bestämmelser. JDL innehåller föreskrifter om vissa obligatoriska förteckningar, som skall upprättas i olika stadier av ett laga skifte. Den följande framställningen avser tre av dessa, nämligen ägobeskrivningen, hävdeförteckningen och tilldelningslängden. Om delningsbeskrivningen, som redovisar resultatet av skiftet, är däremot nu inte fråga.

Sedan ägorna graderats skall lantmätaren enligt It kap. 6 § upprätta ägobeskrivning, omfattande alla på kartan upptagna ägofigurer. Detta innebär att ägobeskrivning skall upprättas över i princip hela skiftesobjektet. Ägobeskrivningen skall framläggas vid skiftessammanträde. Beskrivningen brukar uppta ägofigurerna i nummerordning med uppgift för varje figur om ägoslag, gradtal, areal och uppskattningsinnehåll.

Om delägare hävdar vissa ägor skall lantmätaren enligt 12 kap. 1 § upprätta hävdeförteckning, i vilken tas upp dels för varje delägare och för varje ägolott som denne innehar de hävdade ägofigurerna, dels särskilt de ägofigurer som hävdas av två eller flera delägare gemensamt eller av skifteslaget samfällt. Hävdeförteckningen skall föredras på sammanträde. Enligt sjätte stycket i nyss angivna paragraf gäller vidare bl. a. att förteckningen bör underskrivas av delägarna. Vägrar delägare sin underskrift, skall sådant ävensom skälet till vägran, om det uppgetts eller eljest kunnat utrönas, anmärkas i protokollet. Hävdeförteckningen utgör i princip en sammanställning hävdelottsvis av uppgifterna i ägobeskrivningen med angivande för varje hävdelott av dess innehavare.

Enligt 13 kap. 1 § skall lantmätaren till efterrättelse vid skiftesläggningen upprätta en tilldelningslängd. I tilldelningslängden skall an­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ges i huvudsak följande: (1) Uppskattningsinnehållet av samtliga graderade ägor. (2) Uppskattningsinnehållet av de graderade ägor, som undantagits för gemensamt eller enskilt behov. (3) Den eller de delningsgrunder som skall tillämpas vid skiftet och, om olika delningsgrunder skall följas, uppgift på det ägobelopp, dvs. uppskattningsinneliåll, som skall fördelas efter varje delningsgrund. (4) För varje ägolott uppgift om det ägobelopp som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. — Uppgifterna i tilldelningslängden brukar ange vad som belöper på inrösningsjord och avrösningsjord samt summan.

Beträffande ägobeskrivning och hävdeförteckning har meddelats närmare föreskrifter i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med föreskrifter om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbeskrivning samt om beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdelägare (1927 års kungörelse). Enligt sista stycket i kungörelsen fastställer lantmäteristyrelsen de formulär som fordras för tillämpningen av kungörelsen och meddelar anvisningar för formulärens användning. I fall, då särskilda skäl föranleder det, får lantmäteristyrelsen medge undantag från bestämmelse i kungörelsen. Styrelsen har den 26 februari 1966 medgett generellt avsteg från bestämmelserna i 1927 års kungörelse såvitt angår de pågående laga skiftena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län.

Förslaget till FBL. Fastighetsbildningskommitténs förslag saknar regler om motsvarigheter till de här ifrågavarande förteckningarna. I 4 kap. 28 § stadgas i huvudsak att karta skall upprättas vid fastighetsbildningsförrättning, om det finnes erforderligt för fastighetsbildningens genomförande eller för ett åskådliggörande av förrättningsresultatet, samt att beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas vid förrättningen, om ej resultatet ändå med tillräcklig noggrannhet framgår av förrättningshandlingarna. I motiven har fastighetsbildningskommittén anfört bl. a. (s. 274), att beskrivningen närmast motsvarar — utom nuvarande avstyckningsbeskrivning — delningsbeskrivningen vid laga skifte och att beskrivningen är den enda redovisningshandling som lagen kräver. I vissa situationer främst vid fastighetsreglerande åtgärder kan det komma i fråga att upprätta också andra redovisningshandlingar, men enligt kommitténs mening saknas anledning att införa bestämmelser om sådana handlingar i själva lagen.

Kommitténs förslag har inte mött erinringar i remissyttrandena.

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 11 kap. 6 §, 12 kap. 1 § sjätte stycket samt 13 kap. 1 § JDL inte skall äga tilllämpning vid dalaskifte samt att 12 kap. 1 § i övrigt skall äga tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 33

på sämjedelning endast såvitt innehavet enligt denna skall utgöra delningsgrund vid skiftet.

I den systematiska uppställning av huvudmomenten i skiftesförfarandet som finns i promemorian ingår de tre här ifrågavarande förteckningarna i den inventeringsredovisning, som föregår planläggningen av den nya fastighetsindelningen. Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och möjligheterna att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet, påbörjas i ett tidigt skede av förrättningen. Arbetet med bl. a. inventeringsredovisningen skall alltså nedbringas till det minsta möjliga. Sedan planen genomförts är inventeringsredovisningen för framtiden utan egentlig betydelse.

1 fråga om ägobeskrivning och tilldelningslängd innebär förslaget att gällande krav på sådana förteckningar helt faller bort för dalaskiftena. Styrelsen hävdar att ägobeskrivning i vissa fall visat sig vara onödig. Den informationsredovisning som sker i sådan beskrivning kan med fördel fullgöras på annat sätt. Den i praktiken tillämpade arbetsmetoden torde böra bli avgörande för om sådan beskrivning skall upprättas eller ej. Vad som sagts om ägobeskrivning gäller enligt styrelsens mening i allt väsentligt också tilldelningslängden.

Beträffande hävdeförteckning innebär förslaget att kravet på sådan förteckning vid dalaskiftena slopas i fråga om sämjedelningslotter i fall då innehavet inte är delningsgrund. Sämjelotter kan i dessa fall redovisas på annat sätt. Missnöje med sådan redovisning får därvid prövas på grund av besvär i ersättningsfråga.

Förslaget innebär också att bestämmelsen om att hävdeförteckningen bör underskrivas av delägarna faller bort, och alltså även föreskriften om anteckning i protokollet angående skälen för vägran av underskrift. Denna fråga behandlas tillsammans med frågan om slopande av kravet på gränsbestämning och kravet på underställning av hävdetvist. Styrelsen anför sammanfattningsvis, att de bestämmelser som i dessa avseenden gäller för laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande nytta ofta måste vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag i denna del berör frågor som numera inte brukar regleras i lag. Ett slopande av kraven på de ifrågavarande förteckningarna vid dalaskiftena synes kunna genomföras utan olägenhet. Genom en sådan lagändring blir det möjligt att i vissa fall förenkla redovisningen av mycket omfattande informationsmängder. Däremot medför lagändringen givetvis inte att behovet av dessa informationer till grund för skiftesarbetet faller bort. Inte heller möter det hinder att behålla nuvarande redovisningsordning i fall då detta är lämpligt. Jag förordar därför att lagändringar av föreslagen innebörd vidtas.

Av 3 kap. 12 § JDL följer att äganderättstvister och hävdetvister, som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 167

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

är av betydelse för tilldelningen eller likviderna, skall underställas ägodelningsrätten. Skyldigheten att underställa är inte beroende av huruvida hävden redovisats i hävdeförteckningen, och inte heller av huruvida skiftesdelägare vägrat skriva under hävdeförteckningen. Den här förordade lagändringen är alltså utan betydelse för underställningsskyldigheten.

Gradering

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte skall skifteslagets ägor graderas. Detta skall ske innan lotternas läge bestäms (It kap. 2 § första stycket JDL). Vid graderingen skall förrättningsmännen besiktiga och undersöka marken samt åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda ägostyckenas olika godhet. Gradtalen skall bestämmas så att man får en bestämd och tillförlitlig grund för att jämföra olika goda ägor med varandra. Vid graderingen får hänsyn inte tas till tillfälliga omständigheter utan bara till ägornas naturliga beskaffenhet från jordbrukssynpunkt och den behållna avkastning som på grund härav med ändamålsenlig skötsel kan påräknas. Graderingen skall ske för alla ägor i ett sammanhang eller särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden, allt efter som i varje fall finnes lämpligast. Om graderingen verkställs särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsj orden bör, i fall då så anses erforderligt, bestämmas ett jämförelsetal som anger det inbördes förhållandet mellan uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsj orden. Dessutom bör uppskattad enhet av jorden åsättas ett värde i pengar, beräknat enligt den grund som tillämpats vid gradtalets bestämmande.

Enligt 13 kap. 2 § första stycket JDL skall till varje ägolott läggas det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Enligt andra stycket av samma paragraf kan tilldelningen under vissa omständigheter få avvika från det ägobelopp, som tillkommer ägolotten, dvs. från ägokravet, med högst vissa angivna procent. Gradering anges inte vara en förutsättning för beräkningen av ägokrav och tilldelning, men föreskriften ill kap. 2 § om gradering av skifteslagets ägor leder indirekt till att såväl ägokrav som tilldelning normalt beräknas på grundval av gradering. I ett i lagtexten särskilt angivet fall är det emellertid direkt förutsatt, att tillämpningen av reglerna om högsta tillåtna procentuella avvikelse vid s. k. ägokravs jämkning normalt skall grunda sig delvis på uppskattning i annan form än gradering. Om det är fråga om laga skifte på sådant skifteslag som avses i 1 kap. 2 § under 3, dvs. samfällt område, skall nämligen procenttalen beräknas på summan av fastighets ägokrav och det uppskattade ägobelopp fastigheten erhållit vid tidigare laga delning, dvs. normalt på fastighetens hela uppskattningsinnehåll, trots att graderingen enligt It kap. 2 § skall avse bara det samfällda område som skall delas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 35

Jämförelse mellan tilldelning och ägokrav fordras också för beräkning av s. k. tilldelningslikvid i fall då tilldelningen kommer att understiga ägokravet. Enligt 13 kap. 2 § tredje stycket JDL skall gottgörelse för den minskning i ägovälde, som delägare kan få vidkännas, utgå i pengar och beräknas med ledning av värdering enligt 11 kap. 2 § andra stycket, dvs. med ledning av sådant värde i pengar, som vid gradering åsätts uppskattad enhet av jorden (värde per uppskattat hektar eller per uppskattad m2).

Beträffande skogsmark kan — utöver tilldelningslikvid — skogslikvid komma i fråga. Den grundläggande regeln härom finns i 14 kap. 8 § första stycket och innebär att delägare som vid laga skifte mister ståndskog, växtlig ungskog eller plantering eller mark, på vilken företagits skogskulturåtgärder, får ersättning för detta. Ersättning skall också tilläggas delägare som vid delning av samfälld mark erhåller mindre än vad som belöper på hans lott av växande skog eller av mark varå gemensamt utförts skogskulturåtgärder. Skogslikvid utgår normalt i pengar men enligt 14 kap. 9 § kan den bestämmas att utgå in natura, dvs. som avverkningsrätt, om detta medför avsevärd fördel. Beträffande sättet för beräkning av skogslikviden föreskrivs bara att ersättningen bör bestämmas efter av förrättningsmännen företagen besiktning och uppskattning (14 kap. 9 § första stycket). Beträffande alla slag av skifteslikvider gäller, att delägarna har rätt att träffa överenskommelse, dock inte om själva grunderna för likviderna (jfr 14 kap. 13 §).

De förut berörda reglerna om gradering, tilldelning och likvider gäller generellt vid laga skifte. Beträffande tilldelning och tilldelningslikvid gäller dessutom för vissa speciella fall vid laga skifte regler i 1 kap. 18 § och 16 kap. 6 §. Förstnämnda paragraf är utformad på liknande sätt som de förut berörda tilldelningsreglerna, dvs. utan att gradering anges som nödvändig förutsättning för tillämpningen. Enligt 16 kap. 6 § skall likvid i vissa fall utgå till delägare som vid prövning av avslutat laga skifte finnes ha fått för liten tilldelning. Likviden skall därvid beräknas enligt den uppskattning som sägs i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten, dvs. med användning av det värde i pengar som vid graderingen åsatts uppskattad enhet av jorden.

Vid ägoutbyte gäller i dessa hänseenden i huvudsak följande. De ägor som enligt 8 kap. 1 § eller 1 a § JDL, dvs. genom s. k. tvångsägoutbyte, byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll enligt gradering som skett enligt 11 kap. (8 kap. 2§ första stycket). Ägokravsjämkning kan ske under vissa förutsättningar (2 § andra stycket). Prövningen grundas därvid bl. a. på en jämförelse mellan å ena sidan skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnes böra utbytas mot varandra, och å andra sidan uppskattningsinnehållet av den fastighet från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Ett värdebelopp som erhållits genom gradering jämförs alltså med ett på annat sätt

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

uppskattat värde. Enligt 2 § tredje stycket skall 11 kap. 2 § andra stycket i tillämplig del gälla i fråga om bestämmande av penningersättning. Tilldelningslikvid skall alltså beräknas på grundval av sådant värde i pengar som skall åsättas jord vid gradering.

Vid frivilligt ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL finns inte något krav på gradering. Vid prövning av överenskommelse om ägoutbyte skall på liknande sätt som vid tvångsägoutbyte en jämförelse ske mellan å ena sidan skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan de till utbyte ifrågasatta ägorna och å andra sidan den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Har den jord som går i byte inte graderats kommer tydligen båda de storheter som jämförs vid prövningen att bestå av värdebelopp som erhållits genom annan form av uppskattning än gradering. Om tilldelningslikvid vid frivilligt ägoutbyte finns inte någon särskild bestämmelse. Om likvider i övrigt vid ägoutbyte gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 14 kap., dvs. samma regler som vid laga skifte.

Enligt hänvisningar i 6 kap. 1 och 12 §§ FBLS gäller JDL:s regler i de hänseenden som det här är fråga om också vid laga skifte och ägoutbyte enligt FBLS. Specialreglerna i 6 kap. 7 och 8 §§ FBLS om principerna för gradering resp. om ägokravsj ämkning vid ägoutbyte avviker från JDL endast i avseenden som här saknar intresse.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag skall särskilda graderingsvärden fastställas vid fastighetsreglering — dvs. det institut som är avsett att ersätta såväl laga skifte som ägoutbyte — i den utsträckning det finnes nödigt för genomförandet av fastighetsregleringen (5 kap. 9 §). Värdena tilläggs emellertid en begränsad funktion, nämligen bara att utgöra grund för prövning huruvida fastighet genom ifrågasatt regleringsåtgärd minskas eller ökas mera än vad lagen tillåter. Fastighets graderingsvärde får sålunda inte minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer (5 kap. 8 §). Kommittén framhåller att graderingen är ett förfarande som skall tillgripas som hjälpmedel när det fordras antingen vid utförandet av planläggningen eller vid kontroll av att denna inte skett i strid mot 8 §.

Till grund för markfördelningen skall enligt den föreslagna lagen inte ligga några till vissa ägobelopp fixerade ägolcrav, såsom i princip är fallet enligt gällande rätt. Vidare bör nämnas, att bestämmelserna i 5 kap. 8 § kan åsidosättas med samtycke av berörda sakägare (5 kap. 18 §).

Om det uppkommer skillnad mellan en fastighets värde före och efter fastighetsreglering, skall denna skillnad utjämnas genom ersättning i pengar (5 kap. 10 och 11 §§). Denna ersättning, den s. k. allmänna likviden, vilken motsvarar bl. a. tilldelningslikvid och skogslikvid enligt gällande rätt, skall beräknas på grundval av en likvidvärdering, som i princip är helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 37

fristående från förekommande gradering men som sker med tillämpning av till stor del samma värderingsprinciper (5 kap. 10 § andra stycket jämfört med 9 § andra stycket). Inte heller bestämmelserna om den allmänna likviden är tvingande. Såväl gradering som likvidvärdering kan alltså undvikas.

Remissyttrandena över förslaget till lag om fastighetsbildning berör delvis ganska ingående värderingsfrågorna vid fastighetsreglering. Vad som därvid diskuteras är emellertid huvudsakligen värderingsgrunderna. Beträffande slopandet av den nuvarande lagstiftningens obligatoriska graderingskrav samt frågan om övergången till likvidvärdering såsom grundval för bl. a. tilldelnings- och slcogslikvider har lagförslaget i huvudsak inte mött några erinringar. Svenska sparbanksföreningen uttalar emellertid, att föreskriften om att gradering ej är obligatorisk kan tänkas inverka menligt på kreditintressena. Av flera remissyttranden framgår å andra sidan att frågor om värdering till grund för likvider och vinstfördelning numera tillmäts större betydelse än frågor om värdering till grund för markfördelningen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Enligt styrelsens förslag skall kravet i It kap. 2 § första stycket JDL på gradering av skifteslagets ägor inte äga tillämpning vid dalaskiftena såvitt angår mark som skall användas för skogsproduktion. Vidare föreslås att bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL inte skall gälla beträffande tilldelningslikvid. I stället skall ersättning i pengar utgå för minskning i värde, varvid fastighets värde skall bestämmas med ledning av gradering i fråga om mark som skall graderas och med ledning av skogsmarksvärdering i anslutning till skogslikvidvärdering enligt 14 kap. 8 § JDL i fråga om mark för vilken gradering enligt styrelsens nyss angivna förslag inte fordras.

Motiveringen för förslagen i denna del har redovisats i den allmänna redogörelsen för innehållet i lantmäteristyrelsens framställning (s. 9—11).

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden finner det helt i sin ordning att det onödiga dubbelarbete, som gradering av skogsmarken innebär, utgår och ersätts med modernare metoder.

Departementschefen. De föreslagna jämkningarna i värderingsförfarandet vid laga skifte enligt dalalagen kan uppenbarligen spara mycket arbete. Samtidigt synes resultatet av värderingsarbetet från rättvisesynpunkt bli minst lika gott som enligt gällande regler. Det nya förfarandet, som har sin grund i en teknik som var okänd vid tillkomsten av den gällande lagstiftningen, stämmer också väl överens med förslaget till ny lag om fastighetsbildning. De föreslagna ändringarna i datalagen bör därför genomföras.

Undantaget från kravet på gradering skulle kunna utformas som en generell regel om att skogsmark inte skall graderas. Förrättningsmännen synes

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

emellertid böra ha möjlighet att gradera skogsmarken i fall då särskilda skäl föreligger. Regeln bör utformas i enlighet härmed.

Bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL om att tilldelningslikvid i vissa fall skall nedsättas hos länsstyrelse och fördelas enligt de regler som gäller för expropriationsersättning skall givetvis gälla även när likviden beräknas på sätt som jag nu har förordat.

Skifteslikvider

Gällande bestämmelser. Enligt 14 kap. 10 § JDL kan med bestämmandet av ersättningar som anges i 14 kap. 6 och 8 §§ anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt. Om sådant anstånd beslutas skall erforderlig förrättning äga rum så snart som möjligt efter skiftets fastställande. Angående denna förrättning skall kungörelse och kallelse utfärdas på sätt som anges i 3 kap. 1 och 2 §§.

De likvider som avses här är odlingslikvid, hävdelikvid och likvid för minskad avkastning (14 kap. 6 §) samt skogslikvid och likvid för torvmosse (14 kap. 8 §). Övriga skifteslikvider, dvs. utflyttnings- och byggnadslikvider (14 kap. 1—5 §§), tilldelningslikvid (13 kap. 2§ m. fl.) och likvid för särskilt övervärde (14 kap. 11 §) kan däremot inte brytas ut till särskild likvidförrättning.

Frågor om anstånd enligt 14 kap. 10 § JDL med bestämmande av viss likvid hör till de skiftesfrågor som avgörs av förrättningsmännen efter rådplägning med delägarna (18 kap. 2 §). Fråga om anstånd utgör inte s. k. preliminärfråga. Talan mot förrättningsmännens beslut om anstånd förs alltså i den ordning som anges i 21 kap. 20 § JDL, dvs. först sedan skiftesförrättningen avslutats.

Vid ägoutbyte gäller i tillämpliga delar bl. a. reglerna i 14 kap. 10 § JDL om anstånd med likvider (8 kap. 5 §). Ägoutbyte som företas vid laga skifte är en särskild jorddelningsförrättning, mot vilken efter dess avslutande talan förs särskilt. Beträffande ägoutbyte vid dalaskifte finns vissa specialregler i 14 § DL. Enligt dessa kan beslutas att tillträde av områden, vilka erhålls vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda ägolotterna tillträds. Har beslut om sådant uppskov fattats blir följden härav enligt samma paragraf bl. a. att av ägoutbytet föranledda likvider skall bestämmas samtidigt som motsvarande likvider vid skiftet.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag hålls alla åtgärder som hör till fastighetsreglering, även bestämmandet av likvider, formellt samman som en enda förrättning. Det öppnas emellertid möjlighet att meddela beslut om fasighetsbildningen utan hinder av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar inte blivit verkställda (4 kap. 25 §). Mot sådant beslut skall talan fullföljas särskilt om förrättningsmännen så förordnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 39

(16 kap. 1 §). På grund härav kan beslutet vinna laga kraft och under vissa omständigheter även antecknas i fastighetsregistret (19 kap. 3 §) redan under pågående förrättning. Genom att således bestämmandet av alla slag av likvider i lämplig mån kan anstå till det stadium av förrättningen, då lagakraftägande beslut om den nya fastighetsindelningen föreligger, uppnås i sak samma behandlingsordning som enligt gällande rätt är möjlig vid odlings- och skogslikvid m. m. Eftersom alla likvidåtgärder hör till fastighetsbildningsförrättningen blir det inte anledning att för sakägarnas underrättande tillämpa lagens regler om kallelse till första sammanträde (4 kap. 15 § m. fl.) 1 stället kan man tillämpa det för fortsättningssammanträde bestämda kallelseförfarandet (4 kap. 23 §). Likvidåtgärderna kan givetvis påbörjas vid lämplig tidpunkt utan hinder av att fastighetsbildningsbeslut inte meddelats.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid remissbehandlingen. Lantmäteristyrelsen biträder de synpunkter fastighetsbildningskommittén anlagt på frågorna i bl. a. 4 kap. 25 §. Lantbruksnämnden i Uppsala län understryker betydelsen av att förrättningsmannen får fria händer att anpassa handläggningsmetodiken efter förrättningens art. Nämnden uttalar också att föreskriften att fastighetsbildningsbeslut får meddelas innan tekniska göromål och värderingar utförts har stor betydelse. Svea hovrätt framhåller att möjligheten att meddela fastighetsbildningsbeslut innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts ibland kan vara till olägenhet för sakägare. Denne har sannolikt ibland svårt att ta ställning till om han bör godta beslutet, förrän ytterligare värderingar skett. Olika moment i en förrättning hänger nämligen ofta samman på sådant sätt att en sakägare kan ha svårt att ta definitiv ståndpunkt till vissa åtgärder innan helhetsresultatet framträtt. Sådana svårigheter får i förekommande fall vägas mot fördelarna för övriga sakägare och för förrättningshandläggningen som sådan, innan fastighetsbildningsbeslut meddelas enligt tredje stycket. Olägenheter av antytt slag gör sig gällande i huvudsak först om förrättningsmännen enligt 16 kap. 1 § tredje stycket förordnar att särskild fullföljd mot beslutet skall äga rum. Hovrätten har dock den uppfattningen, att sakägare är eller bör vara oförhindrad att fullfölja talan i anledning av sådant förordnande med yrkande allenast att förordnandet som sådant skall undanröjas. Endast om sådan fullföljdsrätt finns anser hovrätten att grundsatsen i 4 kap. 25 § tredje stycket första punkten kan godtas. (Se vidare i avsnittet om besvär och fastställelse.)

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 14 kap. 10 § JDL vid dalaskiftena skall avse samtliga ersättningar som kan bestämmas vid laga skifte. Möjligheten att låta likvidfrågor anstå till särskild likvidförrättning skall alltså enligt detta förslag vidgas till att omfatta även tilldelningslikvid, utflyttnings- och byggnadslikvid samt likvid

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

för särskilt övervärde. Vidare föreslår styrelsen att, om anstånd beslutas vid dalaskifte, kungörelser och kallelser till särskild likvidförrättning inte skall fordras om förrättningen påbörjas i anslutning till det sammanträde under laga skiftet då beslutet om anstånd meddelas. Förslaget innebär att den särskilda likvidförrättningen skall kunna formellt påbörjas samtidigt som anståndsbeslutet meddelas och att sakägarna därvid skall underrättas om likvidförrättningen genom samma kallelseförfarande som föranleds av skiftessammanträdet, dvs. utan att likvidförrättningen kungörs på det sätt som gäller för första sammanträde.

Det förstnämnda förslaget är eu följd av styrelsens förslag om sättet att beräkna tilldelningslikvid, vilket här behandlats i samband med frågan om gradering. Om nämligen tilldelningslikviden beräknas i anslutning till skogslikvidvärderingen, såsom blir fallet enligt förslaget, och denna värdering kan anstå till efter skiftets fastställelse — såsom f. n. gäller — måste även bestämmandet av tilldelningslikviden kunna anstå till samma tidpunkt. Förslaget har vidgats till alla förekommande ersättningar. Styrelsen anser att detta inte innebär någon större saklig ändring för den praktiska tillämpningen men står i överensstämmelse med de allmänna principer som styrelsen anser böra tillämpas vid företag av den art som det här är fråga om. Enligt dessa principer bör likvidvärderingsarbetet sättas i gång så snart planläggningen prövats på förrättningsstadiet, men bestämmandet av likvidbeloppen måste anstå tills planen slutligt prövats. Genom handläggning efter dessa riktlinjer, som dock torde få varieras efter omständigheterna — bl. a. bör likvider kunna behandlas i anslutning till planprövningen om så i visst fall anses lämpligt — synes omregleringsarbetet leda till att de nya lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, att den tid under vilken skogen inte får nyttjas på grund av värderingsarbete nedbringas och att likvidfrågorna kan slutbehandlas vid lämplig tidpunkt.

Det andra förslaget motiverar styrelsen på i huvudsak följande sätt. För att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna nås så snabbt som möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för slcogsvärderingen kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta är fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna är utstakade på marken. Det måste betecknas som synnerligen angeläget att denna arbetsmodell — som torde stå i överensstämmelse med grunderna för JDL — kan tillämpas och att sådan likvidförrättning som avses i 14 kap. 10 § JDL formellt kan påbörjas redan under pågående laga skifte. Om så sker torde anledning saknas till särskilt kallelseförfarande.

Departementschefen. Förslaget att vidga möjligheterna till anstånd med bestämmande av ersättningar vid dalaskifte är såvitt beträffar tilldelningslikvid en omedelbar följd av styrelsens förslag att slopa graderingskravet

Kungi. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 41

beträffande skogsmark och att grunda tilldelningslikviden på bl. a. den skogsmarksvärdering som verkställs vid skogslikvidvärderingen. För att det av styrelsen föreslagna sättet att beräkna tilldelningslikvid skall kunna tillämpas i fall då skogslikviden utbryts till särskild likvidförrättning och skogslikvidvärderingen i anledning därav sker helt eller delvis efter skiftets fastställande är det uppenbarligen nödvändigt att tilldelningslikviden förrättningsmässigt samordnas med skogslikviden. Jag biträder därför styrelsens förslag i denna del.

Om vissa likvider får anstå till efter skiftet, bl. a. skogs- och tilldelningslikviderna som tillsammans torde höra till de viktigaste vid dalaskiftena, kan det vara rationellt att förfara på samma sätt med de övriga ersättningarna. Det är också från sakägarnas synpunkt i och för sig en fördel att likviderna samlas till ett enda vidräkningstillfälle, eftersom belopp som skall mottas resp. utges då kan avräknas mot varandra i största möjliga utsträckning och onödiga betalningar undvikas. Att detta avräkningsförfarande är det principiellt önskvärda kommer också till synes i gällande lag (14 kap. 14 § JDL).

Emellertid kan olägenhet för vissa delägare uppkomma om — i fall då bestämmandet av skogs- och tilldelningslikvid uppskjuts till efter skiftets fastställande -—- också bestämmandet av övriga likvider, t. ex. likvid för särskilt övervärde, framflyttas till samma tidpunkt. Delägare, som har att fordra likvid för särskilt övervärde men inte nämnvärt berörs av skogslikvid, måste ju nämligen vänta längre på betalning i sådant fall än eljest. Av betydelse i detta sammanhang är dels att gällande lag saknar bestämmelser om ränta, dels att tillträdet av ägolotterna inte kan bestämmas till senare tidpunkt än ett år efter skiftets fastställande (15 kap. 1 § JDL), dels att inskränkningar i rätten att nyttja skifteslagets ägor under pågående skifte eller likvidförrättning bara gäller eller kan beslutas i fråga om jordens hävd och skogs eller torvmosses nyttjande (5 kap. JDL).

De förhållanden jag sist har berört hindrar emellertid inte att man inför möjlighet att uppskjuta alla skifteslikviderna i fall då detta är rationellt och till övervägande fördel för delägarna, dvs. sammanfattningsvis då anståndet främjar en ändamålsenlig handläggning. Jag biträder alltså i princip lantmäteristyrelsens förslag även i denna del. Som ytterligare villkor bör emellertid gälla att väsentlig olägenhet inte uppkommer för någon delägare. De nämnda förutsättningarna bör anges i lagen och därvid göras tillämpliga också beträffande sådana likvider som redan nu kan uppskjutas. Någon egentlig saklig ändring beträffande möjligheten att uppskjuta dessa likvider avses dock inte.

Det är som lantmäteristyrelsen framhåller lämpligt att de åtgärder rörande uppskjutna likvider, som utan olägenhet kan företas redan under skiftets handläggning, kommer i gång så snart som möjligt. Detta ligger också i sakägarnas intresse. Likvidförrättningen bör därför formellt påbörjas vid

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

det sammanträde då beslut om anstånd meddelas. Det synes lämpligt att direkt i lagen ange att anståndsbeslut slcall ha den formella verkan att förrättningen för bestämmande av det eller de slag av likvider som beslutet avser anses påbörjad. Något särskilt kallelseförfarande behövs då inte.

Vad särskilt angår utflyttnings- och byggnadslikvider samt likvider för särskilt övervärde är det inte bara lämpligt utan snarast nödvändigt att handläggningen kommer i gång redan under skiftet. Likvidvärderingen bör nämligen inte anknytas till senare tidpunkt än den, vid vilken tillträdare får rätt att förfoga över det värde likviden avser och därmed möjlighet att förändra grunden för likvidvärderingen. Som jag redan berört tar de inskränkningar i rätten att nyttja skifteslagets ägor, som gäller eller kan beslutas enligt 5 kap., inte sikte på förfoganderätten i andra avseenden än jords, skogs och torvmosses nyttjande. Inskränkningarna avser alltså inte värdefaktorer som är grundläggande för de här avsedda likviderna.

Skiftesläggning

Gällande bestämmelser. Om tilldelningen vid laga skifte gäller huvudregeln att till varje ägolott skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten (13 kap. 2 § första stycket JDL). Emellertid får avsteg från denna huvudregel, s. k. ägokravs j ämkning, göras i vissa fall. Avsteg får sålunda ske om det finnes vara av synnerlig vikt för en lämplig skiftesläggning att visst område läggs till viss ägolott (jämkning av planläggningstekniska skäl, 2 § andra stycket första punkten). Vidare får avsteg ske om jämkning av sådan provisorisk plan till skiftet som avses i 19 § skulle medföra kostnad, som inte står i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för delägarna att få jord enligt delningsgrunden (jämkning av förrättningstekniska skäl, 2 § andra stycket andra punkten). Ägobelopp, som vid skiftet läggs till ägolott, får inte understiga det ägobelopp som tillkommer ägolotten enligt delningsgrunden med mera än 5 %. Beträffande ägolott som är avsedd för bostadsändamål eller för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt ändamål är en avvikelse på högst 25 % tillåten (tredje punkten). Vid laga skifte av samfällt område skall de angivna procenttalen beräknas på summan av det ägobelopp som tillkommer fastighet enligt delningsgrunden vid skiftet och det uppskattade ägobelopp, som tillagts fastigheten vid tidigare laga delning (fjärde punkten). Som allmänt villkor för jämkning enligt här berörda regler gäller att avvikelsen inte länder till någon delägares förfång. — Gottgörelse för minskning i ägovälde, s. k. tilldelningslikvid, skall utgå i pengar (2 § tredje stycket). Likvidfrågorna har berörts närmare i det föregående.

I fråga om ägokravsj ämkning vid delning av samfällt område gäller vid sidan av nyss angivna bestämmelser även 1 kap. 18 § JDL. Om vid sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 43

skifte marken inte lämpligen kan fördelas mellan alla delägarna får området skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tilläggs de övriga delägarna genom jämkning av de ägolotter, för vilka området utgör samfällighet. Om kostnaden för sådan jämkning inte står i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för dessa delägare att få vederlag i jord eller om ägoanordningen mellan nyssnämnda ägolotter blir mindre lämplig genom en jämkning av detta slag får en utjämning ske genom ersättning i pengar. Även i detta fall gäller en 5 förege! och ett krav på att åtgärden kan genomföras utan någon delägares förfång.

Enligt 16 kap. 6 § JDL gäller särskilda regler om ägokravsjämkning vid rättelse av avslutat laga skifte. Om vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än han haft rätt till, får rättelse ske genom tilldelningslikvid. En förutsättning är att jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel. Också i detta fall gäller de förut angivna procentgränserna. Motsvarande regler gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse i fastställt laga skifte.

De hittills berörda reglerna avser ägokravsjämkning som kan beslutas av förrättningsmännen oavsett yrkande eller bestridande. Dessutom finns regler om ägokravsjämkning grundad på överenskommelse (13 kap. 2 a § JDL). Enligt dessa regler får avvikelser från huvudregeln om tilldelning ske även i andra fall än de nyss angivna. En förutsättning är att de berörda ägolotternas ägare skriftligen medger åtgärden samt åtgärden ej medför försämrad fastighetsindelning. Det ägobelopp som vid skiftet läggs till ägolott får dock inte understiga det ägobelopp som tillkommer ägolotten enligt delningsgrund med mera än 10 %.

Ägokravsjämkning kan ske inte bara vid laga skifte utan också vid ägoutbyte. Vid ägoutbyte enligt 8 kap. 1 och 1 a §§ JDL, dvs. tvångsägoutbyte, gäller att de ägor som byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll enligt gradering som verkställts på det sätt som föreskrivs i 11 kap. (8 kap. 2 § första stycket). Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som lämpligen bör bytas mot varandra, till högst 5 eller i fall som avses i 1 a §, dvs. vid ägoutbyte för genomförande av vissa planer enligt byggnadslagen, till högst 25 % av uppskattningsinnehållet av fastighet, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas, får ägorna dock bytas mot varandra och vederlag för vad som brister på ena sidan lämnas i pengar, om det anses kunna ske utan någon delägares förfång (andra stycket).

Ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilligt ägoutbyte, får äga rum, förutom i de fall som anges i reglerna om tvångsägoutbyte, om samtliga delägare å ömse sidor träffar förening om bytet eller de ägor, som ifrågasätts gå i byte, är i en ägares hand. Ägoutbyte får dock ej ske, om ägoutbytet skulle medföra försämrad fastighetsindelning eller försvåra fastighetsindel­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ningens genomförande enligt plan. Ägoutbyte får inte heller äga rum, om skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta ägorna överstiger 10 % av den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas.

De anförda reglerna om ägoutbyte gäller såväl ägoutbyte vid laga skifte som fristående ägoutbyte och ägoutbyte som handläggs gemensamt med annan åtgärd (20 kap. 1 och 6 §§). Vid ägoutbyte enligt 20 kap. 1 § andra stycket är därvid reglerna i 8 kap. 2 § tillämpliga.

Ägo kravs jämkning kan enligt JDL vidare förekomma i ett par speciella situationer av mindre praktisk betydelse, som kan uppstå vid ägoutbyte (8 kap. 3 §) samt vid servitutsutbrytning (20 kap. 3 § andra stycket) och efter gränsbestämning (20 kap. 5 och 7 §§).

Vid alla former av ägokravsjämkning gäller vissa särskilda bestämmelser till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestämmelserna är tillämpliga när fastighet, som drabbas av tilldelningsbrist vid laga skifte eller vid tvångsägoutbyte eller som ingår i frivilligt ägoutbyte, på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet. I tvångsfallen tar skyddsreglerna sikte på att säkerställa att tilldelningslikviden i erforderlig mån ställs till rättighetshavarnas förfogande. I fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättningen samt i fråga om verkan därav skall nämligen vad som är föreskrivet om expropriationsersättning äga motsvarande tillämpning (13 kap. 2 § fjärde stycket, 8 kap. 2 § fjärde stycket). Om innehavarna av samtliga fordringar och rättigheter medger det eller det är uppenbart, att avvikelsen resp. ägoutbytet inte kan skada sådan innehavare, skall dock vad som nu sagts ej gälla. I frivilligfallen är frågan huruvida åtgärden — tilldelningsawikelsen resp. ägoutbytet — skall företas beroende av att sådan rättighetshavare lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att åtgärden inte kan skada honom (13 kap. 2 a § andra stycket, 8 kap. 4 § andra stycket).

På grund av den generella hänvisningen i 6 kap. 1 § FBLS till gällande bestämmelser om laga skifte av jord på landet är JDL:s regler om ägokravsj ämkning vid laga skifte tillämpliga också vid laga skifte enligt FBLS. Även beträffande ägoutbyte medför samma hänvisning att JDL:s regler blir att tillämpa vid förrättning enligt FBLS. Hänvisningen till JDL gäller emellertid inte frågan om förutsättningarna för ägokravsjämkning vid tvångsägoutbyte i fall som avses i 8 kap. 1 § JDL. Vid ägoutbyte enligt FBLS i fall som avses i 8 kap. 1 § JDL gäller nämligen 6 kap. 8 § FBLS i stället för motsvarande bestämmelser i 8 kap. 2 § andra stycket JDL. Den väsentliga skillnaden mellan dessa lagrum är att jämkningen enligt FBLS får uppgå till 10 %, medan JDL stannar vid 5 %.

Jämkningsgränsen är följaktligen vid ägoutbyte enligt FBLS 10 % såväl i tvångsfallen som i frivilligfallen. Vid laga skifte och ägoutbyte för sådana ändamål, för vilka jämkning med 25 % är tillåten enligt JDL, gäller samma gräns också vid tillämpning av FBLS.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 45

Vid tillämpning av procentreglerna vid ägokravsj ämkning sker procentberäkningen på grundval av gradering, i den mån sådan skolat ske, och i övrigt på grundval av annan uppskattning. Vid ägokravsj ämkning under laga skifte står graderingsvärden för i princip hela skifteslaget till förfogande. Vid laga skifte på samfällt område är emellertid delägarfastigheterna inte graderade. Procentavvikelsen kan därför inte beräknas på grundval av gradering. Motsvarande gäller vid ägoutbyte. Vid frivilligt ägoutbyte finns inte något krav på gradering av de till utbyte ifrågasatta ägorna. I övrigt kan här hänvisas till redogörelsen i avsnittet om gradering.

Om beskaffenheten av ägolotter som läggs ut vid laga skifte finns vissa allmänna föreskrifter i 13 kap. 3—8 §§ JDL, t. ex. om ägoanordningen, de särskilda områdenas belägenhet och form, antalet områden och anslutning till väg. I 3 § meddelas föreskrifter om ägolotts sammansättning, varmed avses dess fördelning på olika ägoslag samt på bättre och sämre mark. Enligt dessa föreskrifter skall till varje ägolott läggas »behörig andel enligt delningsgrund av olika ägoslag, så i inrösningsjorden som avrösningsjorden, med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolotterna av bättre och sämre mark, förrättningsmännen emellertid obetaget att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt, härutinnan vidtaga skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon delägares förfång». Om det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, skall särskilt iakttas, att inte någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid skiftet får sådan sammansättning, att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, till vilken den används.

Om ägolottsbildningen vid laga skifte meddelas bestämmelser i 13 kap. 11—13 §§ och 1 kap. 8 § JDL. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande. För varje i jordregistret upptagen fastighet utläggs en ägolott. Finns flera delägare i en fastighet utläggs en ägolott för varje delägare, i den mån det kan ske utan att man åsidosätter det i 1 kap. 8 § angivna kravet på ägolotts ändamålsenlighet. För delägare, vilkas ägolotter inte var för sig men väl tillsammans skulle uppfylla detta krav, utläggs gemensam ägolott. Om lämplighetskravet medför att fastigheten inte alls kan klyvas, utläggs alltså en enda ägolott för fastigheten. Denna ägolott blir då gemensam för alla delägarna i fastigheten. Även om det med hänsyn till lämplighetskravet är möjligt att lägga ut särskilda ägolotter för delägare i fastigheten skall gemensam ägolott utläggas för delägare som begär att få sina ägor gemensamt (13 kap. 13 §).

Skogsmark kan vid laga skifte avsättas till gemensamhetsskog, dvs. skog som är samfälld för fastigheter (10 kap. 5 §). Beträffande skogsmark som redan förut är samfälld prövas efter vissa lämplighetskriterier m. m. om marken skall delas eller utgöra gemensamhetsskog. Förut delad skogsmark kan tas in i gemensamhetsskog endast genom överenskommelse mellan alla berörda ägare.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Reglerna i JDL om ägolotts sammansättning, gemensam ägolott och gemensamhetsskog gäller också vid tillämpning av FBLS.

Vid laga skifte enligt DL är det mycket vanligt, att delägarna har andelar i två eller flera fastigheter. Varje delägares andelar i olika fastigheter sammanläggs normalt under skiftet till en fastighet. Vid sammanläggning enligt DL efterges det eljest gällande lämplighetskravet beträffande fastighet, som bildas genom sammanläggning, och beträffande återstod av fastighet, som delvis ingår i sammanläggning. I denna del kan här hänvisas till avsnittet i det följande om lagfart och sammanläggning. För varje genom sammanläggning bildad fastighet utläggs normalt en ägolott vid skiftet. Finns flera delägare i fastighet, som inte ingått i sammanläggning, eller i återstod av fastighet, av vilken de! eller andel ingått i sammanläggning, torde i princip i första hand 1 kap. 8 § JDL vara normerande för frågan i vad mån delägarna i sådant objekt skall erhålla särskilda ägolotter eller gemensam ägolott. På grund av den stora omfattning i vilken sammanläggning normalt äger rum vid dalaskifte spelar emellertid 1 kap. 8 § JDL en ganska begränsad roll som grundval för bildande av gemensam ägolott vid sådant skifte.

Särskilda bestämmelser om gemensam ägolott vid dalaskifte meddelas i 13 § DL. Första stycket innehåller en regel om gemensam ägolott på delägares begäran, medan andra stycket innehåller bestämmelser om obligatoriskt utläggande av gemensamma ägolotter i skogsmark i vissa fall. För båda styckena gäller, att det inte uppställs något villkor att gemensam ägolott får avse endast innehav inom en och samma fastighet. Bl. a. är avsett, att gemensam ägolott skall kunna utläggas för två eller flera fastigheter som bildats genom sammanläggning under dalaskifte.

Andra stycket av 13 § innehåller följande. Om och i den mån för delägare, vilka innehar såväl inrösnings- som avrösningsjord men på grund av frivilliga överlåtelser eller beslut enligt 12 § första stycket frånträder inrösningsjord, inte kan utläggas ägolotter, som med avseende på storlek och beskaffenhet samt med hänsyn även till övriga föreliggande förhållanden anses kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning som särskilda fastigheter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare eller för det antal av dem som minst behövs för att ägolotten skall motsvara detta krav. Vad som sagts om gemensam ägolott skall också gälla beträffande avrösningsjord som tillhör delägare, vilka innehar bara sådan jord eller för vilkas hela innehav av inrösningsjord särskilda ägolotter för annat ändamål än jordbruk kan utläggas.

De anförda bestämmelserna är tydligen tillämpliga endast på ägokrav som uteslutande hänför sig till avrösningsjorden. Bestämmelserna innebär att ett lämplighetskrav, nämligen detsamma som gäller för klyvningslotter enligt 1 kap. 8 § JDL, uppställts för ägolotter som skall bestå av enbart skogsmark och annan avrösningsjord. Motsvarande krav gäller däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 47

inte för ägolotter, som utläggs för ägokrav som hänför sig till både in- och avrösningsjorden eller enbart inrösningsjorden.

Förslaget till FBL. Begreppet ägokravsj ämkning har inte någon exakt motsvarighet i förslaget till FBL. Förslaget innebär bl. a. att de fastigheter som ingår i en fastighetsreglering inte anses ha ägokrav som är fixerade till vissa ägobelopp. Enligt 5 kap. 8 § skall emellertid vid regleringen iakttas, att däri ingående fastighet erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den inte mindre än före regleringen lämpar sig för det ändamål till vilket den används eller enligt fastställd plan är avsedd att användas. Vidare får fastigheten inte förändras så att dess graderingsvärde undergår väsentlig minskning eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskrivits utgör inte hinder mot inlösen enligt bestämmelserna i 8 kap. Reglerna i 5 kap. 10 och 11 §§ om den s. k. allmänna likviden vid fastighetsreglering innebär att ersättning i pengar skall utgå för den eventuella minskning i värde som fastighet undergår genom regleringen. Den i dessa regler åsyftade värdeminskningen är i princip fastighetens totala värdeminskning. Denna kan sammanhänga med minskning av fastighetens graderingsvärde, och ersättningen kan i så fall sägas motsvara likvid på grund av ägokravsj ämkning enligt nuvarande regler, men värdeminskningen kan också bero på förändringar som är jämförliga med dem som enligt gällande regler föranleder skogslikvid eller annan likvid enligt 14 kap. JDL. De nu berörda tilldelnings- och likvidreglerna är inte avsedda att vara tvingande. Avsteg från dem skall enligt 5 kap. 18 § kunna ske efter samtycke av de sakägare vilkas rätt berörs. För större minskning av fastighets graderingsvärde än som följer av 5 kap. 8 § skali därvid ägarens samtycke lämnas under former, som motsvarar försäljning av fast egendom. Fastighets värdeökning genom regleringsvinst -— förbättrad arrondering m. m. — blir normalt inte föremål för beräkning eller beaktande vid tillämpning av de föreslagna nya tilldelnings- och likvidreglerna, liksom f. ö. inte heller vid laga skifte enligt gällande rätt.

Den princip som enligt nuvarande lag gäller för tilldelningslikvid i tvångsfallen, nämligen att likviden skall nedsättas och fördelas på motsvarande sätt som expropriationsersättning, är i 5 kap. 16 § förslaget till FBL genomförd för all värdeminskningslikvid vid fastighetsreglering, således för den s. k. allmänna likviden enligt 5 kap. 10 och 11 §§. Principen gäller även i de fall då värdeminskningen grundar sig på samtycke enligt 5 kap. 18 §. Nedsättningsförfarandet skall dock ej användas om innehavarna av samtliga fordringar och förmåner, för vilka fastigheten häftar, avstår från tilllämpning därav eller fastighetsregleringen är väsentligen utan betydelse för dem. Det sistnämnda innebär att det nuvarande oskadlighetsvillkoret något omformulerats.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Beträffande skyddet för inteckningshavare i frivilligfallen gäller vidare enligt 5 kap. 18 § i förslaget följande. Avser regleringen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, får åtgärden inte genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke av ägaren om inte innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande till det eller åtgärden är väsentligen utan betydelse för honom. Även här har alltså den nya formuleringen av oskadlighetsvillkoret använts.

Beträffande ägolotts sammansättning vid fastighetsreglering enligt förslaget till FBL är i detta sammanhang närmast 5 kap. 8 § första punkten av intresse. Enligt denna bestämmelse skall iakttas, att fastighet erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den ej i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den används eller enligt faställd plan är avsedd att användas.

Några bestämmelser om gemensam ägolott finns inte i förslaget till FBL. Eftersom fastighetsreglering innebär ombildning av befintliga fastigheter leder förslaget till att varje deltagande fastighet tilldelas viss mark, oavsett om fastigheten har en eller flera ägare. Att lägga ut särskilda ägolotter för olika delägares andelar i en och samma fastighet kommer i fråga endast om yrkande framställs om klyvning av fastigheten. Vid prövning av sådant yrkande gäller de allmänna jordpolitiska fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. Sammanläggning av fastigheter eller fastighetsandelar i en ägares hand kräver enligt förslaget i allmänhet ansökan, men med datalagen som förebild har föreslagits möjlighet att förordna om sammanläggning utan ansökan vid vissa fastighetsregleringar (12 kap. 8 §). Närmast avses omfattande fastighetsregleringar, där fastighetsförhållandena är föremål för allmän omgestaltning av den typ som motsvarar det nuvarande omskiftet. Vidare bör i detta sammanhang nämnas bestämmelserna om samfälld ägolott (6 kap.). För ändamål av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter får samfälld ägolott, dvs. samfällighet, bildas av erforderlig mark, såvida inte ändamålet kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Utan stöd av överenskommelse mellan dem, som är avsedda att ingå såsom delägare, får dylik ägolott ej utläggas för andra fastigheter än sådana för vilkas användning det är av synnerlig vikt att de har del i ägolotten (6 kap. 1 §). Är skogsmark uppdelad mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen väsentligt hindras och kan erforderlig förbättring av möjligheterna att utnyttja skogen inte påräknas genom ändrad ägoanordning, får samfälld ägolott för skogsbruksändamål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken. Fastighets enskilda mark får dock ej tas in i sådan ägolott om inte marken är utan väsentlig betydelse för fastighetens eget behov av skogsprodukter samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning att den kan erhålla fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk (6 kap. 2 § första stycket). Vid vissa mera omfattande fastighetsregleringar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 49

får skogsmark enligt förslaget avsättas till gemensamhetsskog i den mån möjligheterna att utnyttja skogen därigenom förbättras och marken inte tillhör jordbruksfastighet eller annan fastighet, vars skogsmarksinnehav medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel (6 kap. 2 § andra stycket). Vid sådana omfattande fastighetsregleringar kan fastighet eller del därav också inlösas (8 kap. 1 §). Fastighet, som uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet eller som ingår i eller är avsedd att tas in i gemensamhetsskog, får i allmänhet inte tas i anspråk genom inlösen (8 kap. 2 §).

De föreslagna reglerna utgör inte hinder att ta in hel fastighet i gemensamhetsskog, om fastighetsindelningen därigenom förbättras (jfr 3 kap. 9 §). Sådan fastighet kommer visserligen att helt sakna enskild mark men fortbestår som s. k. andelsfastighet.

De föreslagna bestämmelserna i 5 kap. om fastighets sammansättning och utformning (8 §), den allmänna likviden (10 och 11 §§), fastighetsreglering enligt överenskommelse eller samtycke (18 §) samt skydd för inteckningshavare (16 och 18 §§) har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avseenden som här är av intresse. Kritik har riktats mot vissa detaljer, t. ex. mot formuleringen av oskadlighetskriteriet (»uppenbarligen» förordas i stället för »väsentligen») samt mot avsaknaden av skydd för innehavare av inteckning i fastighet som inte ingår i reglering men är gemensamt intecknad med fastighet som ingår.

Lantmäteristyrelsens förslag. Beträffande ägokravsjämkning föreslår styrelsen att vid dalaskifte skall få tillämpas motsvarande regler som enligt 6 kap. 8 § FBLS gäller vid ägoutbyte. Förslaget berör inte de särskilda reglerna om jämkning som grundas på överenskommelse. Innebörden av förslaget är sålunda i huvudsak, att kravet på synnerlig vikt bortfaller vid ägokravsjämkning av planläggningstekniska skäl, att kravet på viss kostnadsjämförelse bortfaller vid jämkning av förrättningstekniska skäl samt att jämkningsgränsen, dvs. den största tillåtna minusavvikelsen, höjs från 5 till 10 %. Däremot skall enligt förslaget villkoret att jämkningen inte får medföra förfång för någon delägare kvarstå. Förslaget innefattar vidare att vid tillämpningen av jämkningsreglerna fastighets uppskattningsinnehåll skall få beräknas överslagsmässigt i överensstämmelse med grunderna för bestämmelserna om gradering. Reglerna om särskild jämkningsgräns för ägolotter avsedda för vissa urbana ändamål samt om sättet att beräkna jämkningens procentuella storlek vid laga skifte av samfällt område berörs inte av förslaget.

Förslaget om ägokravsjämkning hänger samman med förslaget att slopa graderingstvånget för skogsmark. Motiven ligger delvis i sambandet mellan tilldelning och planläggning. I denna del kan här hänvisas till avsnittet om gradering. Om graderingstvånget för skogsmark slopas kan tilldelningsvär-

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

deringen ske översiktligt med betydligt mindre arbetsinsats. För att denna förenkling skall kunna vinnas måste lagaskiftesvillkoren för ägokravsjämkning slopas och ersättas med vad som gäller för ägoutbyte. Därmed åstadkommes överensstämmelse med reglerna för ägoutbyte. Detta är i linje med den ändring av ägoutbytesinstitutet som genomfördes år 1951 och som innebar alt detta skulle kunna användas även i stora sammanhang och därmed kunna ersätta laga skifte. Enligt erfarenheter vid försöksverksamhet underlättar den föreslagna ändringen i hög grad också planläggningen.

Beträffande planläggningen vid omregleringsföretag anför styrelsen vidare bl. a. följande. Självfallet måste planläggningen vara tidsödande vid stora företag. Problemen är omfattande och varierande, informationsmängden som skall behandlas sväller snabbt. Ett väsentligt intresse måste under det fortsatta utvecklingsarbetet läggas ned på att nedbringa denna informationsmängd och att göra den mera lätthanterlig. Arbete därmed har pågått, bl. a. i Kopparbergs län, och insatserna bör intensifieras, vilket inte kan ske inom ramen för denna utredning. Någon väsentlig förenkling av planläggningen i anmärkta avseende synes inte kunna ske utan att den nämnda modifieringen av tilldelningsreglerna genomförs. Styrelsen åsyftar därvid ändringarna beträffande gradering, ägokravsjämkning och tilldelningslikvid.

Angående ägolotts sammansättning föreslås i promemorian att följande ändringar görs med tillämpning på dalaskiftena.

13 kap. 3 § första punkten JDL — som i huvudsak föreskriver att till varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av in- och avrösningsjord samt i möjligaste mån jämn fördelning av bättre och sämre mark — skall gälla endast ägolott som lämpar sig för jordbruk.

Vid tillämpning av samma paragrafs andra punkt -— som innebär att såvitt möjligt ingen ägolott skall erhålla sådan sammansättning att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill den används — skall ägolott inte anses använd för jordbruk, när den inte är bebyggd med nödiga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig omfattning.

Förslaget om gemensam ägolott åsyftar viss ändring i 13 § andra stycket DL. Vid tillämpning av 13 § DL skall hänsyn ej tas till inrösningsjord inom ägolott som inte är bebyggd med erforderliga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig omfattning.

De skäl som åberopas för dessa förslag bygger bl. a. på vissa förhållanden som berörts i ett inledande avsnitt i promemorian under rubriken »Skall dalaskiftena fortsättas?». Efter att där ha belyst de stora vinster dalaskiftena ger framhåller styrelsen att man ändå inte kan bortse från problemen med de små jordbruks- och skogsfastigheterna. Möjligheterna att komma till rätta med detta betydelsefulla problem är f. n. ofta nära nog obefintliga. Behovet av storleksrationalisering är så enormt att en vä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 51

sentlig del av de privata innehaven skulle behöva förvärvas för att användas till förstärkning av återstående fastigheter. Fastighetsomsättningen är ytterst obetydlig och har inte någon egentlig verkan från storlekssynpunkt. Försäljning till lantbruksnämnden förekommer endast sparsamt. I vissa fall har dock nämndens insatser haft en inte obetydlig effekt och t. ex. möjliggjort bildande av större skogsbruksenheter. Inlösenbestämmelserna i datalagen ger inte möjlighet till inlösen i en utsträckning som är av någon betydelse, och lantmäteristyrelsens förslag år 1954 till ändrade inlösenregler med vidgad inlösen har inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

I ett annat avsnitt ges följande analys av 13 § DL. Enligt 13 § DL kan (första stycket) eller skall (andra stycket) gemensam ägolott utläggas i vissa angivna fall. Någon begränsning till ägor eller andelar inom en och samma fastighet behöver därvid inte iakttas. Gemensam ägolott skall, oavsett om den härleder sig från en eller flera fastigheter, enligt registreringsbestämmelserna tas upp i fastighetsregister som en enda fastighet. Detta innebär sålunda ett slags sammanläggningsförfarande utan inteckningsreglering och med fastigheter i skilda ägares händer. Denna anordning, som helt saknar motsvarighet i JDL, har en oklar avgränsning mot gemensamhetsskogsinstitutet i JDL som också är tillämpligt vid dalaskiftena. Såvitt gäller förut delad skogsmark råder sålunda den skillnaden mellan gemensam ägolott och gemensamhetsskog att avsättande av den förra kan ske utan medgivande av berörd delägare upp till viss storlek av ägolotten, medan för bildande av gemensamhetsskog krävs avtal. Föreligger avtal har förrättningsmän och sakägare frihet att välja form för ägolottsbildningen. Det kan ifrågasättas huruvida denna valmöjlighet på sikt är ändamålsenlig. Mot den gemensamma ägolotten kan i fråga om de fall då den tillkommer av flera fastigheter riktas vissa anmärkningar. Genom att de skilda delägarna f. n. får använda sina andelar som underlag för fastighetskredit passar den t. ex. mindre väl in i det nya system för inskrivning av panträtter som föreslagits inflyta i en ny jordabalk. Vidare kan vissa olägenheter i förvaltningshänseende uppkomma genom att samäganderättslagen blir tillämplig. Båda dessa omständigheter kan skapa motvilja mot gemensam ägolott enligt 13 § DL.

Till motivering för de förslag som här är i fråga anförs.

Eftersom planläggningsarbetet i hög grad påverkas av antalet ägolotter är det angeläget att minska detta antal. Frågan har också en betydande jordpolitisk aspekt. Med hänsyn till att det gällande materiella regelsystemet inte torde kunna förändras i detta sammanhang synes möjligheterna emellertid inte vara så stora att på denna väg rationalisera verksamheten. Självfallet åligger det emellertid förrättningsmän och fastställelsemyndighet att beakta att de jordpolitiska reglerna i 1 kap. 8 § JDL, 13 § DL och 10 kap. 5 § JDL, som är så elastiska att deras tillämpning kan anpassas till statsmakternas riktlinjer för jordbruks- och skogspolitiken, i inte ringa utsträckning synes utgöra hinder mot att utlägga ägolotter i

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skogen som från nu gängse utgångspunkter inte kan godtas och att sistnämnda lagbestämmelse kan föranleda att ännu större enheter läggs ut. Dessa spörsmål synes böra ägnas skärpt uppmärksamhet.

Vid tillämpning av 13 § DL bör beaktas att enhet, som innehåller inägor endast av mindre omfattning och därjämte skogsmark och som inte är bebyggd med för jordbruk erforderliga byggnader och som sålunda inte utgör jordbruksfastighet, skall, även om inägornas omfattning är större än att 12 § DL kan tillämpas — dvs. fall när tvångsinlösen inte kan ske — betraktas som skogsfastighet. I fråga om kravet på byggnader bör vad som gäller enligt 12 § tillämpas. Ett krav på nödiga åbyggnader bör alltså upprätthållas. I den mån inrösningsjord tilläggs sådan enhet (dvs. enhet som enligt förslaget skall betraktas som skogsfastighet) skall denna anses utlagd för annat ändamål än jordbruk, vilket bör beaktas från lämplighetssynpunkt. Härigenom kommer samma jordpolitiska riktlinjer att bli avgörande som vid fastighetsbildning i andra landsdelar. Det bör därvid framhållas att 1 kap. 8 § JDL, som är grundläggande för bestämmelserna i 13 § DL, i landet i övrigt tillämpas ytterst restriktivt och att denna restriktivitet ökar med den pågående utvecklingen inom jordbrukets och skogsbrukets områden. Med förbehåll för vad som sägs i 16 § DL om hänsyn till sambruksförhållande gäller delningsrestriktionerna fullt ut vid dalaskifte liksom vid andra skiften (jfr även 7—11 §§ DL), och det kan naturligtvis inte åberopas några skäl att i övrigt tillämpa dessa jordpolitiska grundsatser mer liberalt i en landsända än i en annan.

De föreslagna föreskrifterna bör enligt förslaget utfärdas för undanröjande av den principiella oklarhet som kan finnas i nu anmärkta avseenden och med hänsyn till att problemet är av väsentlig betydelse för ett rationellt genomförande av omskifte.

Remissyttrandena. Överlantmätaren framhåller att förslagen om ägolotts beskaffenhet och gemensam ägolott måste anses inrymma möjligheter till ett från strukturrationaliseringssynpunkt förbättrat skiftesresultat. Yad de mindre innehaven beträffar åstadkoms under skiftestiden, genom förrättningslantmätarens insatser och lantbruksnämndens medverkan, i stor omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga ägoblandningen mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder av småinnehav. Vidare bildas gemensamhetsskogar i betydande utsträckning trots den gällande lagstiftningens restriktivitet. Utläggandet av gemensamma ägolotter i skogsmark bär också en strukturbefrämjande verkan som inte bör underskattas. Såsom av promemorian framgår måste emellertid, på grund av ofullständigheter i gällande lagstiftning och svårigheten att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv, en stor mängd ägolotter av otillfredsställande storlek läggas ut.

Lantbruksnämnden påtalar de synnerligen begränsade möjligheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 53

storleksrationalisering och sanering av irrationella innehav som föreligger f. n. I anslutning därtill uttalar sig lantbruksnämnden för en vidgad inlösningsrätt. Vid laga skiftena framkommer —• med stort statligt stöd — som ett delresultat bl. a. ett väl utbyggt och förgrenat kommunikationsoch transportnät inom skogsmarken. Kring denna tekniska stomme borde laga skiftena kunna bygga upp ett bättre fastighetsbestånd än vad som nu är möjligt. På grund av den individualism och andra särförhållanden, som råder i dessa trakter, är samverkan och liknande åtgärder inte tillräckliga för att på rimlig tid överbrygga bristerna i fastighetsstrukturen. Lantbruksnämnden understryker starkt vad som framhålls i utredningspromemorian om de jordpolitiska reglerna och kravet på att statsmakternas intentioner följs.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag att vidga möjligheterna till ägokravs jämkning vid dalaskiftena syftar till rationalisering av förrättningsförfarandet. Förslaget har i denna del samband med det tidigare behandlade förslaget om ändringar i graderingsreglerna, men det har också självständig betydelse. Vidgade jämkningsmöjligheter nedbringar nämligen det omfattande arbete som är förenat med skiftesläggningen vid större laga skiften.

Vid övervägande av denna fråga är de särskilda förhållandena inom dalalagens tillämplighetsområde av betydelse. Jag tänker då närmast på ägosplittringen, som gått längre här än på något annat håll. Under sådana förhållanden är det givet att ett laga skifte har en värdehöj ande effekt, som mer än väl kompenserar den värdeminskning som kan föranledas av en måttlig ägokravsjämkning vid skiftet. Eftersom det vidare är ett särskilt framträdande intresse såväl för det allmänna som för skiftesdelägarna och andra rättsägare att alla möjligheter tillvaratas, som kan underlätta ett snabbt genomförande av de påbörjade skiftena, förordar jag att gränsen för ägokravsjämkning enligt 13 kap. 2 § andra stycket JDL vid dalaskiftena höjs från 5 till 10 %. Jämkningsgränsen blir därigenom densamma som vid ägoulbyte enligt 6 kap. 8 § FBLS. Detta förhållande utgör ytterligare ett skäl för ändringen, eftersom de dalaskiften beträffande vilka ändringen av jämkningsgränsen kan få praktisk betydelse avser områden där FBLS gäller och tioprocentgränsen alltså är tillämplig vid tvångsägoutbyte.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär vidare att de materiella villkoren i jorddelningslagen för förrättningsteknisk resp. planläggningsteknisk ägokravsjämkning inte skall gälla vid dalaskiftena. Enligt min mening bör emellertid dessa villkor gälla. De torde inte nämnvärt hindra rationell arbetsmetodik. Det förrättningstekniska villkoret torde vid dalaskiftena normalt vara uppfyllt i sådana fall då avvikelsen från ägokravet inte överstiger 10 %. I sådana fall aktualiseras alltså inte det planläggningstekniska villkoret. Detta villkor torde i stället få praktisk betydelse i de särskilda fall då jämkning upp till 25 % kan komma i fråga.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Såsom lantmäteristyr elsen föreslagit bör villkoret att ägokravs jämkning inte får lända till någon delägares förfång gälla även vid dalaskiftena. Motsvarande gäller också vid tvångsägoutbyte.

Huvudregeln för tilldelningen vid laga skifte, nämligen att till varje ägolott skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten, berörs inte av förevarande lagändringar och kvarstår alltså orubbad även vid dalaskiftena. De föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är alltså inte avsedda att användas i syfte att få till stånd en storleksrationalisering. De skiljer sig häri från vad som gäller enligt de år 1955 tillkomna reglerna om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte med högst 10 %, vilka är avsedda att möjliggöra viss storleksrationalisering.

I detta sammanhang vill jag ta upp en speciell fråga med anknytning till vad som nu sagts, nämligen frågan om sättet för beräkning av den tillåtna ägokravsjämkningen. Enligt gällande rätt skall de tillåtna procentuella avvikelserna beräknas på ägokravet vid skiftet. Detta innebär att en uppdelning av ett skifteslag i flera skifteslag får till följd att storleken av den tillåtna avvikelsen minskar. Samtidigt leder uppdelningen till mindre ägolotter. För att en uppdelning i flera skifteslag inte skall ge ett sämre resultat från skiftesläggningssynpunkt bör ägokravsjämkningen ske med utgångspunkt från fastighetens uppskattningsinnehåll och inte från det aktuella ägokravet, dvs. samma regel bör gälla som vid skifte av samfällt område och vid ägoutbyte.

Den föreslagna regeln bör inte få tillämpas så att den för viss fastighet leder till större total ägokravsjämkning än som skulle ha varit möjlig om skifteslaget inte hade blivit uppdelat. En garanti häremot torde emellertid ligga i de övriga villkor som 13 kap. 2 § JDL uppställer för att ägokravsjämkning skall få ske. Regeln torde inte heller böra tillämpas på klyvhingsskifte. Sådana fall torde emellertid vara så sällsynta att de inte behöver särskilt regleras.

Vid tillämpning av det värderingsförfarande för skogsmark vid dalaskiftena, som de föreslagna jämkningarna i reglerna om gradering och tilldelningslikvid syftar till, omfattar graderingen inte skogsmarken. I stället värderas skogsmarken i samband med likvidberäkningen. Denna värdering företas därvid först efter skiftesläggningen. När skiftesläggningen sker måste alltså fastigheternas ägokrav och uppskattningsinnehållen av de ägolotter som läggs ut i fråga om skogsmarken beräknas på grundval av uppskattning i annan form än gradering eller likvidvärdering. Att denna uppskattning måste bli av enklare art än formlig gradering är uppenbart. Annars skulle den avsedda rationaliseringen av värderingsförfarandet inte uppnås. Det ligger vidare i sakens natur att den uppskattning som vid det avsedda förfarandet skall ersätta graderingen av skogsmark måste avse samma principiella värdeobjekt som graderingen. Grunderna för graderingsreglerna ill kap. JDL skall alltså tillämpas, även om förfarandet för­

Kungl. Maj:ts proposition: nr 167 år 1967 55

enklas. Motsvarande torde gälla vid tillämpningen av de nuvarande reglerna om ägokravs jämkning vid ägoutbyte och vid laga skifte av samfällt område, i vilka fall beräkningarna delvis grundas på uppskattning i annan form än gradering. Jag anser inte nödvändigt att i lagen lämna närmare anvisningar om hur uppskattningen skall gå till.

Såväl graderingen som den uppskattning som behövs i övrigt skall givetvis vara gjord när skiftesläggningen beslutas. Förrättningsmännen skall vid skiftesläggningen vara berättigade att grunda sin tillämpning av reglerna om ägokravsjämkning på den gradering och den uppskattning i annan form som då föreligger. Likvidvärderingen, som sker senare, kan av praktiska skäl inte ha till uppgift att ligga till grund för justeringar av skiftesläggningen.

Även förslagen rörande vissa ändringar i reglerna om ägolotts sammansättning och gemensam ägolott bör i detta sammanhang bedömas från övervägande förrättningsteknisk synpunkt. De nuvarande reglerna, bl. a. eftergiften i dalalagen från annars gällande lämplighetskrav vid sammanläggning, leder till att det vid dalaskiftena måste läggas ut ett stort antal små fastigheter med jord och skog utan förutsättningar att bestå som särskilda brukningsenheter. Det omfattande arbetet med skiftesläggningen torde kunna minskas i betydande grad om förrättningsmännen inte så hårt som nu är fallet enligt 13 kap. 3 § JDL blir bundna till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna samt om möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott enligt 13 § andra stycket DL vidgas något. De föreslagna nya reglerna i dessa hänseenden står också i överensstämmelse med nuvarande jordpolitiska strävanden. Förändringar i ägoslagssammansättningen, som är anpassade till ägolotts avsedda användning, torde i allmänhet också sammanfalla med sakägarnas önskemål.

Besvär och fastställelse

Gällande bestämmelser. Talan mot beslut eller åtgärd under laga skifte förs genom besvär till ägodelningsrätten. Huvudprincipen är att besvär får anföras först sedan förrättningen avslutats (21 kap. 20 § JDL). Vid laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, dvs. primärt skifteslag, kan emellertid beslut i ett flertal särskilda frågor, s. k. preliminärfrågor, överklagas under pågående skifte (21 kap. 19 § första stycket). Så är fallet med beslut angående delägares yrkande, att hans ägor inte skall ingå i skifte. Hit hör vidare beslut angående nyttjande under skiftet av skog eller torvmosse, bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, ägoutbyte, delningsgrund, undantag av mark från skifte (bl. a. undantag av utmål till erforderliga vägar, avloppsdiken och andra gemensamma behov), hävdeförteckning, när innehavet är delningsgrund eller eljest kan inverka

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

på ägotilldelningen, och fråga som anges i 3 kap. 10 § (dvs. vissa formella hinder mot skifte).

Om skiftet avser skifteslag, som anges i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 JDL, dvs. sekundärt skifteslag, är av de nyss angivna frågorna endast beslut i fråga om bestämmande av gräns preliminärfråga (21 kap. 19 § andra stycket).

Vidare förs vid laga skifte särskild talan i jävsfrågor och vissa ersättningsfrågor (21 kap. 18 § och 19 § fjärde stycket) samt mot ägoutbyte och gränsbestämning som avslutas under skiftet (21 kap. 23 §).

Dessutom finns vid jorddelningsförrättning preliminärfrågor av ett annat slag, nämligen sådana som skall bringas under ägodelningsrättens prövning genom underställning (21 kap. 17 §). Vissa frågor vid skifte skall alltid underställas, nämligen tillstånd till skifte i vissa fall, avsättande av gemensamhetsskog samt uppdelning eller sammanförande av skifteslag (4 kap. 4 §, 10 kap. 5 §). Andra frågor om skifteslags omfång och om tillstånd till skifte skall underställas, om någon delägare yrkar det eller förrättningsmännen finner det erforderligt (4 kap. 4 §). Frågor om äganderätt eller ständig besittningsrätt skall underställas, om tvist yppas efter skiftets början och tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande (3 kap. 12 §). Motsvarande gäller om det vid upprättande av hävdeförteckning ej kan utredas, vilken delägare som hävdar viss äga (12 kap. 1 §)•

Sedan laga skifte blivit avslutat sker fastställelse prov ning. Denna prövning avser i princip hela förrättningen utom de delar som avgjorts efter underställning eller besvär under skiftet. Fastställelseprövningen företas av överlantmätaren, om besvär mot den avslutade förrättningen inte anförts (21 kap. 43 §). Överlantmätaren fastställer därvid förrättningen, om anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad och länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej framställt erinran. I motsatt fall hänskjuter överlantmätaren frågan till ägodelningsrätten. Har besvär anförts mot avslutad förrättning prövar ägodelningsrätten fastställelsefrågan i samband med att besvären prövas (21 kap. 42 §).

I 21 kap. 42 § tredje stycket anges vari ägodelningsrättens fastställelseprövning kan resultera. Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i dess helhet skall förrättningen undanröjas (första punkten). I allmänhet medför undanröjandet att förrättningen samtidigt återförvisas för ny handläggning. Om fel inverkar bara på vissa åtgärder under förrättningen, har ägodelningsrätten att, med undanröjande av dessa åtgärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse (andra punkten). I 16 kap. 5 § föreskrivs i anslutning härtill att det, om rättelse i skifte beslutats utan återförvisning, åligger lantmätaren att i skiftes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 57

handlingarna införa de tillägg och ändringar som rättelsen föranleder. Finnes förrättningen lagiigen beskaffad skall ägodelningsrätten fastställa förrättningen (21 kap. 42 § tredje stycket tredje punkten).

Någon särskild regel om partiell fastställelse av skifte eller annan jorddelningsförrättning finns inte.

Skiftets fastställande är av betydelse bl. a. för delägarnas tillträde av ägolotterna. Enligt 15 kap. 1 § gäller om tillträde i huvudsak följande. Delägarna får avtala om tiden för tillträdet av de nya ägolotterna. Tillträdet får dock inte anstå längre än ett år från det skiftet blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt. Träffas ej sådan överenskommelse, skall tillträdet ske så snart skiftet blivit fastställt. Har klander anförts, bestämmer ägodelningsrätten tiden för tillträdet.

De nu berörda reglerna om besvär, underställning, fastställelse och tillträde gäller även vid laga skifte enligt FBLS (6 kap. 1 §). Det är emellertid att märka att reglerna i FBLS om föremålet för laga skifte inte stämmer överens med JDL:s motsvarande regler. Laga skifte enligt 6 kap. 1 § första stycket FBLS kan avse antingen fastighet eller område, som vid mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats oskiftat, dvs. samfällt område. Vid laga skifte enligt 6 kap. 1 § andra stycket FBLS kan Kungl. Maj :t bestämma skifteslagets omfång. När bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL om preliminärfrågor, vilka bestämmelser anknyter till JDL:s skifteslagsindelning, skall tillämpas vid laga skifte enligt FBLS, måste emellertid det föreliggande skiftesobjektet hänföras till någon av de typer av skifteslag som anges i 1 kap. 2 § JDL. De förut angivna dalaskiften för vilka FBLS gäller, dvs. skiftena i Mora, avser objekt av sådan beskaffenhet att reglerna om primära skifteslag är tillämpliga. Detta framgår också av Kungl. Maj ds beslut den 6 november 1959 om medgivande till omdelning enligt 6 kap. 1 § andra stycket FBLS.

De nu berörda reglerna skall tillämpas även vid laga skifte enligt DL. För ett par underställningsfall finns särskilda regler i DL, men dessa kan här förbigås. Vidare gäller vissa särskilda bestämmelser om tillträde efter ägoutbyte vid dalaskifte (14 §). Bestämmelserna innebär att tillträdet av mark, som erhålls genom ägoutbyte, kan uppskjutas till den tidpunkt då lagaskifteslotterna tillträds, således till en tidpunkt efter fastställandet av ägontbytet.

Förslaget till FBL. Huvudregeln om sakägares rätt att föra talan mot beslut och åtgärd vid förrättning är, liksom enligt gällande rätt, att talan förs genom besvär efter förrättningens avslutande (16 kap. 4 §). Besvärsinstans är den föreslagna nya jorddomstolen. Antalet frågor som obligatoriskt utgör preliminärfrågor (16 kap. 1 § första och andra styckena) är mindre än enligt gällande rätt. Förutom i jävs- och vissa ersättningsfrågor förs sålunda särskild talan mot beslut, varigenom ansökan om fastighets­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

bildning eller fastighetsbestämning avvisats, beslut om tillstånd till fastighetsbildning, beslut om rättelse av skrivfel m. m. samt vissa beslut om gemensamma arbeten vid fastighetsreglering. Motsvarighet till det nuvarande underställningsförfarandet saknas.

Emellertid kan enligt förslaget förrättningsmännen i vissa ytterligare fall förordna att talan mot beslut skall föras särskilt. Detta gäller sådana fastighetsbildningsbeslut och fastighetsbestämningsbeslut som meddelas under pågående förrättning. Förordnande att talan skall fullföljas särskilt får i sådana fall meddelas om det anses ägnat att befordra en ändamålsenlig förrättningshandläggning (16 kap. 1 § tredje stycket). Fastighetsbildningsbeslut har till ändamål att ange vilka ändringar i fastighetsindelningen samt vilka åtgärder rörande servitut som skall vidtas (4 kap. 25 §). Fastighetsbildningsbeslut får, om detta bedöms lämpligt, meddelas utan hinder av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar inte blivit verkställda. Om det anses lämpligt får olika till beslutet hörande frågor tas upp var för sig och avgöras genom skilda beslut. Delbeslut om fastighetsbildningen kan alltså meddelas. Enligt fastighetsbildningskommittén (s. 268) är bestämmelsen om möjlighet till uppdelning av fastighetsbildningsbeslut avsedd att vinna tillämpning vid vissa mera komplicerade fastighetsbildningar och anses då verksamt kunna underlätta förfarandet. Kommittén framhåller samtidigt, att det, eftersom en uppdelning alltid torde vara förenad med vissa olägenheter är av vikt att förrättningsmännen med urskillning utnyttjar möjligheten att etappvis avgöra fastighetsbildningsfrågor. Bl. a. måste förrättningsmännen noga beakta risken av att handläggningstiden förlängs. För att ett delbeslut skall få meddelas måste vidare som en självskriven förutsättning gälla att beslutets återverkningar på det fortsatta förrättningsarbetet klart kan överblickas. Det bör inte, anför kommittén, efter ett sådant beslut få visa sig att beslutet hindrar det fortsatta arbetet eller att det finns en betydligt lämpligare lösning av den avgjorda frågan.

Den nuvarande obligatoriska fastställelseprövningen av jorddelningsförrättningar är i förslaget till FBL ersatt av regler, som ger överlantmätaren möjlighet att genom underställning bringa tillstånds- och fastighetsbildningsbeslut -— vilka regelmässigt skall komma till hans kännedom — under jorddomstolens prövning (16 kap. 7 §).

Avslutad förrättning, mot vilken talan inte fullföljs inom behörig tid, blir slutligt gällande i och med att anteckning om fastighetsbildningen resp. fastighetsbestämningen sker i fastighetsregistret (19 kap. 2 §, jfr 16 kap. 9 § och 17 kap. 15 §). Sådan anteckning skall ske när visshet vunnits att talan inte fullföljts mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslutet. Om vid en och samma förrättning beslutats olika åtgärder, får den omständigheten att talan fullföljts beträffande någon eller några av åtgärderna ej hindra att anteckning om övriga åtgärder sker i registret, såvida dessa senare uppenbarligen inte kan beröras av fullföljden. Partiell registre­

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967 59

ring av avslutad förrättning skall alltså äga rum i den mån det är möjligt med hänsyn till möjligheterna att överblicka följderna av anförda besvär eller beslutad underställning. Vid fastighetsreglering gäller vidare att registrering av beslutad fastighetsbildning kan påkallas under pågående föri'ättning (19 kap. 3 §).

Genom att förslaget till FBL öppnar möjlighet att åstadkomma en definitiv fastighetsplan redan innan förrättning blivit slutförd kommer frågan om tidpunkten för tillträdet i väsentligt ändrat läge. Om tillträde vid fastighetsreglering föreslås följande regler (5 kap. 29 §). Mark, som genom fastighetsreglering övergår i ny ägares hand eller enligt därvid meddelat beslut skall utnyttjas till väg eller för annan anläggning (med servitutsrätt), tillträds vid den tidpunkt som förrättningsmännen bestämmer. Skyldighet för sakägare att avträda mark inträder dock ej i något fall förrän det genom lagakraftvunnet beslut blivit avgjort att marken skall frångå honom eller tas i anspråk för anläggning. Tillträdet får ej anstå längre än ett år från det anteckning om regleringen skett i fastighetsregistret, såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Har bestämmelse om tillträde inte meddelats äger tillträdet rum så snart anteckning om regleringen verkställts i fastighetsregistret. Skall tillträde inte ske samtidigt beträffande all i regleringen ingående egendom och tillskyndas sakägare därigenom väsentlig olägenhet, kan han få skälig ersättning av den som har fördel av att samtidigt tillträde ej äger rum.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid remissbehandlingen. Angående vissa synpunkter som framkommit beträffande bestämmelsen i 4 kap. 25 § om möjlighet att meddela fastighetsbildningsbeslut innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts kan här hänvisas till avsnittet om skifteslikvider. I anslutning till bestämmelsen i 16 kap. 1 § tredje stycket om möjlighet att förordna att talan mot fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt uttalar Svea hovrätt att sakägare bör ha möjlighet att få befogenheten av sådant förordnande prövad utan att behöva angripa fastighetsbildningsbeslutets innehåll eller åtgärden att meddela beslutet vid den aktuella tidpunkten. Ett klarläggande härav anser hovrätten vara påkallat. Hovrätten är vidare tveksam huruvida reglerna om tillträde i 5 kap. 29 § lämpar sig väl vid fastighetsreglering inom bebyggelseområde med fastställd detaljplan. Hovrättens anmärkningar hänför sig huvudsakligen till reglerna om sakägares rätt till ersättning för olägenhet på grund av partiellt tillträde (tredje stycket). Dessutom påtalar hovrätten att det enligt förslaget inte står avträdaren öppet att särskilt överklaga ett beslut om tillträde, som enligt avträdarens mening kan vara oförmånligt för honom. Hovrätten ifrågasätter om inte regler, som bätLre stämmer överens med expropriationslagens bestämmelser om förhandstillträde och verkan därav i ekonomiskt avseende, passar bättre vid fastighetsreglering i tätbebyggelseområden.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår för dalaskiftenas vidkommande, att bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare att anföra besvär under pågående skifte skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen förordnar därom och att dessa bestämmelser skall äga tillämpning även beträffande skiftesplan för del av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig. 1 fall då skiftesplanen blir föremål för partiell prövning enligt vad nyss sagts bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga — i stället för tidpunkten för skiftets fastställande — bilda utgångspunkt för tilllämpningen av reglerna i 15 kap. 1 § JDL om tillträde. Slutligen föreslår styrelsen att vid fastställelseprövning av dalaskifte skall gälla att om i förrättningen finnes fel, vilka inverkar bara på vissa åtgärder under förrättningen, förrättningen skall fastställas i viss del. Styrelsen anser alltså att förrättningen, om den är lagligen beskaffad till viss del som kan prövas för sig, utan hinder av bestämmelserna i 21 kap. 42 § tredje stycket JDL bör kunna fastställas i denna del. Fastställelsen av lagligen beskaffad del av skifte skall således inte behöva anstå i avvaktan på rättelse eller ny handläggning av sådan del av skiftet, som på grund av besvär eller eljest blir undanröjd.

I motiveringen för dessa förslag anför styrelsen att det för ett rationellt omregleringsförfarande är en särskilt betydelsefull fråga att skapa förutsättningar för att förrättningsarbetet skall kunna fortgå kontinuerligt utan hindrande avbrott och att i övrigt få delägarnas positiva medverkan så att förrättningshandläggningen inte onödigtvis försvåras. Utöver vad som förut föreslagits i angivna syfte tilldrar sig enligt styrelsens mening bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL angående preliminärfrågor stort intresse. Vid skifte på primärt skifteslag skall ett flertal frågor avgöras genom delbeslut, som kan omedelbart överklagas. Beträffande sekundärt skifteslag gäller att endast ett par frågor har denna karaktär. När laga skifte skall ske som omskifte enligt FBLS finns inte någon i förväg given skifteslagsindelning till grund för skiftets omfattning, utan detta bestäms från fall till fall i administrativ ordning. Det finns inte heller någon i lagen given reglering huruvida ett laga skifte på ett så tillkommet skifteslag skall handläggas enligt reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag eller på något annat sätt. Även om så vore fallet torde dessa förfaranderegler kunna modifieras genom föreskrifter av Kungl. Maj :t. Utfärdas sådana föreskrifter är det angeläget att de inte blir stela och binder förfarandet. Det bör sålunda finnas möjligheter att anpassa handläggningen till de faktiska förhållandena. Lika viktigt är att omfattningen av de frågor som skall kunna avgöras slutgiltigt genom delbeslut blir tillräckligt vidsträckt och tillgodoser behovet. Oklarhet eller missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr för hela företagets fortsatta behandling, utan verkningarna därav bör i möjligaste mån begränsas. Skall ett rationellt förfarande kunna komma till stånd bör föreskrivas att bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare att anföra besvär

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 61

skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen förordnar därom. Meddelas inte sådant förordnande inträder besvärsrätt i dessa frågor vid skiftets avslutande. Vad som sagts nu bör gälla också skiftesplan som avser del av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig.

Genom de föreslagna ändringarna vinner sakägarna fördelen att de nya lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, dvs. omedelbart efter planprövningen. Båtnaden av företaget kan då nyttiggöras i ett tidigare skede och olägenheterna av en lång handläggningstid kan begränsas. Med hänsyn till de praktiska förutsättningarna torde anledning inte finnas att räkna med att ett tillträde av del av skifteslaget skall medföra några olägenheter från ekonomisk synpunkt. Styrelsen anmärker att bestämmelse vid skifte om tillträde synes böra i det särskilda fallet förbindas med föreskrifter angående tillträdarens befogenheter i fråga om tillträdd mark i syfte att tillgodose likvidmottagarens intressen.

Remissyttrandena. Öv er lantmätaren anser att de föreslagna föreskrifterna om besvär och tillträde är särskilt värdefulla för skiftesarbetets fortgång. Att förrättningsmannen med utgångspunkt från förhållandena i det särskilda fallet själv får bestämma vilka åtgärder som skall behandlas som preliminärfrågor kommer uppenbarligen att bidra till en ökad smidighet i förrättningshandläggningen. Möjligheterna att få till stånd förtida tillträde, helt eller delvis, till de nya ägolotterna förbättras. De nya tillträdesreglerna löser också ett inte oväsentligt detaljproblem, som i flera fall visat sig vara besvärligt att komma till rätta med, nämligen att under förrättningens gång få tillträde till mark som undantagits som utmål för vägar, avsedda att utbyggas under pågående skifte.

Om förslaget till föreskrifter angående partiell fastställelse anför överlantmätaren.

Trots att vid dalaskiftena besvärsfrekvensen generellt sett varit låg och flera stora skiften t. o. m. lämnats helt oklandrade måste det betecknas som normalt att något mindre antal av de hundratals delägarna besvärsvägen påkallar prövning av någon skiftesläggnings- eller ersättningsfråga e. d. Även om vid fastställelseprövningen förrättningen befinnes vara lagligen beskaffad kan i sådana fall alltid den risken föreligga att ett eller annat av besvären föres vidare, varigenom delägarna i gemen för kanske avsevärd tid framåt hindras att komma i åtnjutande av de med skiftet förenade rationaliseringsvinsterna. Här borde det vara möjligt att tillämpa ett förfarande liknande det föreslagna. Om besvären avser sådana delar av förrättningen som utan olägenhet kan prövas för sig skulle fastställelsen kunna ske genom deldomar, en beträffande icke överklagade delar och en eller flera beträffande de av besvären berörda delarna.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om besvär och fastställelse utgör i vissa situationer hinder mot en fullt rationell handläggning vid de

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

ovanligt omfattande och tidskrävande förrättningar som dalaskiftena oftast utgör. De ändringar lantmäteristyrelsen nu föreslår stämmer väl överens med principerna i förslaget till FBL.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall förrättningsmännen vid dalaskifte kunna besluta, att talan mot upprättad partiell skiftesplan skall fullföljas särskilt enligt de bestämmelser som gäller för preliminärfrågor vid laga skifte. Reglerna i 15 kap. JDL om tillträde skall i sådant fall tillämpas med utgångspunkt från tidpunkten för lagakraftvunnet beslut i sådan fråga som planen avser i stället för tidpunkten för skiftets fastställande. I den omfattning som föranleds av den partiella planen skall alltså gälla, att överenskommelse om tillträdestiden inte får avse senare tidpunkt än ett år från tiden då planbeslutet vann laga kraft samt att, om överenskommelse inte träffas, tillträdet skall ske så snart planbeslutet vinner laga kraft eller, om besvär anförts mot detta, vid tidpunkt som ägodelningsrätten bestämmer. Med partiell skiftesplan avser lantmäteristyrelsen skiftesplan för del av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig. Skiftesplan i avsedd mening kan omfatta dels sådana förhållanden som behandlas i skiftesplan enligt 13 kap. 19 § JDL, dvs. plan för skiftesläggningen, dels beslut enligt 10 kap. JDL om undantag av mark från skifte, dvs. avsättande av samfällda undantag för väg och andra ändamål, och om bildande av servitut vid skifte. Undantag av mark är redan enligt gällande regler preliminärfråga vid skifte på primärt skifteslag, men om tillträde till sådan ägolott finns inte någon specialregel, varför tillträde under pågående förrättning inte kan säkerställas enligt JDL.

Om vissa beslut rörande skiftesläggning och servitut behandlas som preliminärfrågor, såsom redan nu är fallet med beslut under skiftet om undantag av mark, vinns bl. a. den fördelen att den fortsatta handläggningen av skiftet kan grundas på ett säkrare underlag. Några svårigheter att inpassa en ändring i sådan riktning i gällande lag föreligger inte. De föreslagna reglerna syftar emellertid dessutom till att möjliggöra tillträde av mark under pågående skifte i större utsträckning än som vanligen blir fallet med tillämpning av gällande bestämmelser. En sådan anordning innebär att man i ökad utsträckning ger möjlighet till verkställighet under skiftet av beslut, vilka i princip blir slutligt gällande först genom fastställelsen efter skiftets avslutande. Det kan invändas att detta inte är lämpligt. Denna invändning torde emellertid inte ha någon praktisk vikt. Med hänsyn till de särskilda förhållandena vid dalaskiftena och de praktiska fördelarna för förrättningshandläggningen och för sakägarna förordar jag därför att möjlighet öppnas till det föreslagna förfarandet. Förutsättningen för att förfarandet skall få tillämpas bör anges i lagen och lämpligen utformas som ett krav på att förfarandet skall främja ändamålsenlig handläggning av förrättningen. Bestämmelsen får därigenom i huvudsak samma utformning som villkoret i förslaget till FBL för närmast motsvaran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 63

de fall, dvs. villkoret att förrättningsman skall få förordna att talan mot fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt (16 kap. 1 § tredje stycket). Det nya förfarandet bör inte användas i fall då tillträde på grundval av partiell skiftesplan medför väsentlig olägenhet för sakägare, eftersom regler om ersättning för sådan olägenhet saknas i gällande rätt. Sakägarna bör alltså kunna överklaga förrättningsmännens beslut att göra partiell skiftesplan till preliminärfråga. Uttrycklig föreskrift härom bör meddelas.

De åtgärder som avses i 13 kap. 19 § JDL, bl. a. utvisande av skiftesplanen på marken i den utsträckning det begärs eller eljest anses erforderligt, skall givetvis ha vidtagits när besvärshänvisning för partiell skiftesplan lämnas. Däremot torde reglerna i 13 kap. 21 och 22 §§ JDL inte innebära att delningsbeskrivning måste upprättas och gränserna varaktigt utmärkas på marken redan i anslutning till att partiell skiftesplan upprättas eller vinner laga kraft. Det torde emellertid vara lämpligt att gränserna är utmärkta på marken vid tiden för tillträdet.

Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslår om preliminärfrågor innebär att antalet sådana frågor vid dalaskifte genom beslut av förrättningsmännen kan minskas i förhållande till vad som framgår av 21 kap. 19 § JDL. En sådan ändring är emellertid svårare att passa in i gällande system. Vidare begränsas de olägenheter som vid omfattande laga skiften kan uppstå från handläggningssynpunkt genom besvär i preliminärfrågor liksom genom underställning om frågorna i den mån det kan ske avgörs vid sådan tid att de samtidigt kan bli föremål för ägodelningsrättens behandling. Bestämmelse härom finns i 3 kap. 14 § sista stycket JDL. Jag anser av dessa skäl att förslaget inte bör genomföras i detta sammanhang.

Förslaget att ägodelningsrätten, i fall då viss del av dalaskifte måste undanröjas, skall kunna fastställa sådan del av skiftet, som är lagligen beskaffad och kan prövas för sig, torde däremot kunna genomföras utan olägenhet. En sådan ordning kan vid skiften av den omfattning, som det här är fråga om, bli till stor fördel för alla de sakägare som inte berörs av anförda besvär, samtidigt som övriga sakägares intressen inte påverkas. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Den bestämmelse som detta kräver bör utformas så, att ägodelningsrätten får möjlighet att fastställa skiftet till viss del så snart rätten konstaterat, att ifrågavarande del av skiftet är lagligen beskaffad och kan prövas för sig. Rätten bör alltså vara oförhindrad att, om det är lämpligt, fastställa den lagligen beskaffade delen även i fall då rätten ännu inte hunnit ta ställning till om återstoden av förrättningen skall undanröjas eller fastställas.

Eu bestämmelse med det innehål! som nyss angetts reglerar inte omedelbart den situation som uppkommer när besvär anförs mot ägodelningsrätts beslut att fastställa skifte och besvären rör bara viss del av skiftet. Frågan om besvären då hindrar att fastställelsebeslutet vinner laga kraft beträffan­

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

de återstoden av skiftet torde emellertid inte få någon större aktualitet om ägodelningsrätten begagnar sig av de möjligheter som den föreslagna nya bestämmelsen ger.

Genom de nu föreslagna ändringarna torde det önskemål som 1966 års riksdag uttalade vid behandlingen av vissa motioner om tillträde av nya ägolotter vid laga skifte få anses tillgodosett (mot. I: 591 och II: 737, L3U 1966:49, rskr312).

Vid utformningen av de nya lagbestämmelserna bör iakttas, att undantag av mark redan nu är preliminärfråga. Vidare bör uttrycket skiftesplan inte användas i lagtexten i annan betydelse än den som uttrycket har i gällande bestämmelser. Uttrycket bör alltså inte användas med den mera vidsträckta innebörd som det har enligt lantmäteristyrelsens förslag.

Lagfart och sammanläggning

Gällande bestämmelser m. m. 1932 års dalalagstiftning innefattade som redan nämnts bl. a. särskilda bestämmelser om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning vid dalaskifte. Lagstiftningen är visserligen, som redan nämnts, upphävd i vissa delar men den skall alltjämt tillämpas i fråga om skiften som påbörjats före den 1 juli 1962.

Enligt 6 § DL skall lantmätaren verkställa noggrann utredning om äganderättsförhållandena inom samtliga till byn hörande ägor. Kan därvid delägares rätta andelstal inom hemman eller del av hemman ej med säkerhet utrönas får frågan avgöras genom förening mellan dem vilkas rätt berörs, om det är uppenbart att rätt som tillkommer innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjuts på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken, inte äventyras genom föreningen. Yppas tvist om äganderätt under skiftet skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning. Däremot utgör äganderättsutredningen inte en fråga i vilken man kan anföra besvär särskilt.

Enligt särskilda lagfartslagen skall rätten, om det ej med hänsyn till förhållandena inom byn finnes obehövligt, utfärda kungörelse om att utredning rörande äganderättsförhållandena inom byn verkställts vid skiftet (1 §). Initiativet till att frågan bringas under rättens prövning skall tas av lantmätaren (2 §). För publiceringen av kungörelsen gäller särskilda föreskrifter (3 §). Kungörandet kan ske under pågående skifte. Sedan skiftet blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet, skall på grund av skiftet med äganderättsutredningen lagfart sökas av var och en, som redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn (4 §). Är ej lagfart sökt sist på den inskrivningsdag som infaller näst efter sex månader från det skyldigheten att söka lagfart inträtt, kan rätten genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Om sökanden vid skiftet redovisats

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 65

såsom ägare av fast egendom, som skall tas upp såsom särskild fastighet i jordregistret eller som utgör kvotdel av dylik fastighet, skall lagfart på grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas på fastigheten eller fastighetsandelen (5 §). Lagfartsansökan skall i vissa särskilda fall förklaras vilande (6 och 7 §§). Sedan skiftet blivit fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet, får lagfart som tidigare meddelats inte läggas till grund för beviljande av lagfart på efterföljande fång eller av inteckning (8 § första stycket). Lagen behandlar också fall av konkurrens mellan lagfart, som meddelas på grund av äganderättsutredningen, och tidigare meddelad inteckning i samma egendom (8 § andra stycket). Slutligen finns vissa regler om kungörelsekostnad, om talan mot rättens beslut och om vissa anteckningar i lagfartsprotokollet och lagfartsboken (9—11 §§). Lagen äger motsvarande tillämpning vid förrättning enligt lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län (den s. k. 1943 års lag), som huvudsakligen avser vissa byar i Ore och Vänjans socknar.

De särskilda reglerna om sammanläggning vid dalaskifte återfinns i 7—11 §§ DL. Reglerna innebär att sammanläggning kan ske i större omfattning än som föranleds av rikslagstiftningen. Den grundläggande regeln i 7 § första stycket föreskriver att om bys heminägor ingår i skifte skall, där laga hinder ej möter, till byn hörande fastigheter samt övriga i skiftet ingående fastigheter som är i en ägares hand och av denne innehas med samma rätt under skiftet sammanläggas till en fastighet. Sammanläggning får dock inte äga rum, om ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför. Övriga regler i 7 § innebär att fastigheter, vilka tillhör makar var för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet, med makarnas samtycke kan sammanläggas till en fastighet. När det gäller villkoren för sammanläggning efterges enligt 8 § de jordpolitiska villkor för sammanläggning som finns upptagna i 6 och 7 §§ SML. Vidare efterges det för vanliga sammanläggningar gällande kravet på lagfart. Lagfartskravet efterges dock endast under förutsättning att häradsrätten, enligt särskilda lagfartslagen, beslutat utfärda kungörelse angående verkställd äganderättsutredning. Frågor om sammanläggning avgörs enligt 9 § och 10 § första stycket DL av ägodelningsrätten på grundval av förslag från förrättningsmännen vid skiftet. Sedan ärendet överlämnats till ägodelningsrätten handläggs det på samma sätt som när ansökan om sammanläggning hänskjutits till ägodelningsrätt enligt SML. Enligt 10 § andra stycket DL skall, om skifte inställts, dessförinnan meddelat beslut om sammanläggning förfalla. Anteckning om att skiftet inställts skall snarast möjligt göras i lagfarts- eller fastighetsboken. Om sammanläggning berört intecknad fastighet, skall anteckning ske även i intecknings- eller fastighetsboken. I 11 § DL slutligen reg-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

leras frågan om tillämpligheten av bestämmelserna om sammanläggning på en speciell typ av skiftesobjekt, nämligen mark som vid tidigare skifte uteslutits från delningen.

Enligt 1 § SML kan endast fastighet, fastighetsdel som avstyckas för sammanläggning samt andel i fastighet som ingår i laga skifte sammanläggas. Vidare gäller enligt 3 § SML, att fastighet som ingår i sammanläggning, liksom fastighet varav viss andel ingår i sammanläggning under laga skifte, skall vara upptagen i jordregistret. Registrerad fastighet och andel i registrerad fastighet kan alltså ingå i sammanläggning under laga skifte, däremot inte område av fastighet. DL innehåller inte någon uttrycklig eftergift från de angivna villkoren för sammanläggning, som brukar sammanfattas som registreringsvillkoret. I praxis anses emellertid registreringsvillkoret inte gälla vid sammanläggning enligt DL (jfr prop. 1962: 159 s. 70). Angivna praxis sammanhänger med följande förhållanden.

Omskifte enligt rikslagstiftningen innebär omreglering av befintliga fastigheter utan ändring av deras identitet. Klyvningsskifte och sammanläggning innebär nybildning av fastigheter under upprätthållande av full kontinuitet, dvs. varje nybildad fastighet härleds omedelbart ur en eller flera förutvarande. Dessa principer upprätthålls inte i full utsträckning vid dalaskifte. De fastigheter som framkommer såsom resultat av dalaskifte kan inte ntan vidare identifieras med eller härledas från de fastigheter som ingår i skiftet på samma sätt som vid laga skifte enligt rikslagstiftningen. Förhållandet kommer särskilt tydligt till synes i jordregistret sedan skiftesresultatet registrerats enligt den särskilda jordregisterkungörelsen. Registreringen efter dalaskifte motsvarar nämligen närmast uppläggandet av ett helt nytt jordregister för skifteslaget, varvid delningsbeskrivningen vid skiftet utgör grunden. Sambandet med den tidigare fastighetsindelningen redovisas inte i registret. Eftergivandet av kontinuiteten kommer till synes bl. a. även däri att det för sammanläggning eljest gällande registreringskravet inte upprätthålls vid sammanläggning enligt DL. Dalautredningen anförde i betänkandet SOU 1931: 19, som låg till grund för 1932 års författningar om skiftesverksamheten i Dalarna, att SML:s bestämmelser borde så förstås, att kravet på föregående utbrytning och registrering eftergavs om sammanläggning söktes i samband med fastighetsbildande skifte. De ifrågavarande skiftena angavs vara av denna beskaffenhet. Vidare kan nämnas, att reglerna i 13 kap. 11 § JDL om ägolottsbildningen vid laga skifte inte tillämpas i full utsträckning vid skifte enligt DL. Ägolottsbildningen vid dalaskifte grundas på den fastighetsindelning som föreligger efter verkställda sammanläggningar. Efter skiftets fastställande anordnas, förutsatt att byns heminägor ingått i skiftet, nytt upplä SS i jordregistret för varje vid skiftet utlagd ägolott (1 § i 1932 års särskilda jordregisterkungörelse). Anteckning i jordregistret om sammanläggning, som verkställts under skiftet, skall inte ske genast efter sammanläggningen utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 67

först i samband med införingen av de ändringar i jordregistret som föranleds av skiftet (4 § samma kungörelse).

Beträffande fastighetsböckerna gäller i vissa avseenden särskilda bestämmelser för Kopparbergs län, nämligen kungörelsen den 18 mars 1887 (nr 12 s. 1) om införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna i Kopparbergs län, övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet samt slutligen kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 228) med särskilda bestämmelser om förande av fastighetsbok inom vissa delar av Kopparbergs län. I samband med de fastighetsboksåtgärder som föranleds av dalaskifte brukar nya fastighetsböcker läggas upp enligt 1932 års lagstiftning härom. De nya böckerna kommer därvid att ta upp alla vid laga skiftet utlagda och i jordregistret på grundval av skiftet redovisade fastigheter. Härefter är enbart rikslagstiftningen tillämplig på fastighetsbokföringen.

Genom ÄUL, som trädde i kraft den 1 juli 1962, skapades ett nytt instrument för äganderättsutredning. Lagen möjliggör äganderättsutredning inom områden, där laga skifte enligt DL eller andra fastighetsrationaliserande åtgärder pågår eller förestår, men är helt fristående från och oberoende av nämnda åtgärder. Äganderättsutredning kan ske beträffande område, där äganderätten till fastigheter är oviss, om det från allmän och enskild synpunkt är av väsentlig betydelse att ovissheten undanröjs och åtgärder härför lämpligen bör vidtas i ett sammanhang (1§). En särskild grund för äganderättsutredning är även att fastighetsägarna inom ett område i betydande omfattning saknar lagfart. Förordnande om äganderättsutredning meddelas av Kungl. Maj :t. Utredningen sker vid förrättning (2 §). Något krav att förrättningsområdet skall utgöras av by, skifteslag eller annan särskild enhet föreligger inte. Utredningsförfarandet är i huvudsak så utformat, att förrättningsmannen ex officio skaffar fram visst grundläggande utredningsmaterial. Sakägarna bereds tillfälle att ta del av materialet och att muntligen eller skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar och meddela sådana upplysningar angående hävdeförhållanden m. m., som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen (6§). Sedan anspråken sammanställts och sakägarna slutfört sin talan (7 §), har förrättningsmannen att på grundval av den förebragta utredningen och vad han i övrigt känner till om föreliggande fång och hävdeförhållanden pröva vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter samt upprätta förteckning i enlighet härmed (äganderättsförteckning). Fång vartill fordias tillstånd av myndighet får inte beaktas förrän tillstånd erhållits (8 § första stycket).

Om fastighet eller samfälld mark är delad genom sämjedelning, arealöverlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den' 1 juli 1962 gäller i princip att varje del skall tas upp som särskild ägolott i för­

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

teckningen. Ägolotterna skall redovisas på karta (8 § andra och tredje styckena). Talan mot förrättningen förs genom besvär hos ägodelningsrätten och därefter vidare såsom i jorddelningsmål. Besvär, vari yrkas att klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning tas upp som ägare till viss egendom, anses innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen (11 §). Sämjedelning eller annan privat jorddelning som föranlett redovisning av särskild ägolott i äganderättsförteckningen skall, sedan förteckningen blivit slutligen gällande, anses verkställd genom lagligen gällande lantmäteriförrättning (12 § första stycket). Förrättningen har alltså legaliseringsverkan. Denna verkan är dock begränsad i vissa avseenden. Bl. a. medför regeln i första stycket inte att gräns anses vara i laga ordning bestämd.

Äganderättsutredning enligt ÄUL skall inte kungöras i efterhand såsom fallet är med motsvarande utredning enligt DL. Däremot skall första förrättningssammanträdet föregås av ett kungörelse- och kallelseförfarande, som kan sägas motsvara kungörandet enligt särskilda lagfartslagen beträffande äganderättsutredning enligt 6 § DL.

Så snart äganderättsutredning blivit helt eller delvis slutligen gällande skall registrering ske. Om detta meddelas föreskrifter i 7 § kungörelsen den 21 december 1962 (nr 708; ändrad 1963: 123) med vissa bestämmelser i anledning av ÄUL. Föreskrifterna innebär att ägolotter, vari fastighet vid förrättning enligt ÄUL finnes vara delad, i allmänhet registreras på motsvarande sätt som klyvningslotter.

För var och en som i äganderättsförteckning tas upp som ägare till fast egendom skall, med vissa undantag, på grund av förteckningen meddelas lagfart på egendomen (13 och 14 §§). Ny lagfart behöver dock inte meddelas för den som redan har lagfart på samma egendom. För ändamålet skall förrättningsmannen inge ett exemplar av äganderättsförteckningen till inskrivningsdomaren. Lagfart skall anses sökt på andra inskrivningsdagen efter det förrättningen blivit slutligen gällande i vad den avser vederbörande egendom.

Förrättning enligt ÄUL är sammankopplad med ett sammanläggningsförfarande. De grundläggande reglerna härom (16 §) har liknande innebörd som reglerna om sammanläggning vid dalaslcifte. De innehåller emellertid ett lämplighetsvillkor, som i vissa fall kan leda till att sammanläggningarna får mindre omfattning än enligt DL. Förfarandet (17 och 18 §§) är anordnat på liknande sätt som i DL. Eftersom det är förutsatt att förordnande om sammanläggning skall meddelas först sedan förrättningen vunnit laga kraft, registrering skett och lagfart beviljats har lagfarts- och registreringsvillkoren i SML inte eftergetts.

Som tidigare berörts kan Kungl. Maj :t enligt övergångsbestämmelserna till ÄUL —• efter hörande av delägarna vid lantmäterisammanträde — förordna att bestämmelserna i 6 § DL och särskilda lagfartslagen inte vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 69

skall gälla beträffande skifte som påbörjats före den 1 juli 1962. Det är förutsatt att dylikt förordnande skall kombineras med förordnande om förrättning enligt ÄtJL. Tredje lagutskottet uttalade i anslutning till behandlingen av förslaget till ÄUL i ett av riksdagen godkänt utlåtande (L3U 1962: 35, rskr 350) att utskottet utgick från att delägarna vid de påbörjade dalaskiftena skulle komma att höras om sin inställning till frågan om tillämpning av den nya lagstiftningen på förrättningen. Det kunde förutsättas att behörig hänsyn skulle komma att tas till delägarnas önskemål och att vissa nackdelar, som enligt utskottets mening var förenade med det äldre förfarandet, skulle beaktas vid övervägande av huruvida förordnande om tillämpning av ÄUL skulle meddelas. De nackdelar hos det äldre förfarandet som utskottet åsyftade var huvudsakligen de som följer av att skiftesdelägarna vid detta förfarande inte kan erhålla lagfart förrän efter skiftets fastställande.

Framlagda förslag. I den inom lantmäteristyrelsen upprättade promemorian upplyses att förrättningsmannen vid laga skiftet i Siljansnäs socken enligt uppgift avser att med delägarna ta upp frågan om att avsluta äganderättsutredningen vid laga skiftet med tillämpning av ÄUL för att vinna de fördelar detta innebär. En sådan anordning synes enligt utredningsmannen synnerligen ändamålsenlig från delägarnas synpunkt och för skiftets fortsatta rationella bedrivande.

Vid remissbehandlingen har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört.

Såsom i promemorian framhållits har förrättningsmannen för laga skiftet på Siljansnäs övervägt att upptaga frågan om att avsluta äganderättsutredningen vid laga skiftet med tillämpning av 1962 års äganderättsutredningslag för att vinna de därmed förenade fördelarna. En dylik övergång kan givetvis ske i olika skeden av utredningsförfarandet med olika konsekvenser i fråga om fastigheternas redovisning i jordregister och fastighetsbok. Sker övergången efter avslutat utredningsarbete enligt bestämmelserna i 6 § dalalagen men före sammanläggningarna blir följden inom Siljansnäs skifteslag uppkomsten av något tiotusental fastigheter. Detta medför ett enormt och i och för sig helt improduktivt registreringsarbete, som givetvis bör undvikas. Om i stället övergången till 1962 års lag sker först efter det att beslutet om sammanläggningarna vunnit laga kraft uppställer sig andra problem. Förutsättningar för en övergång i detta skede torde visserligen få anses föreligga såtillvida som att delägarna i gemen saknar lagfart på de sammanlagda fastigheterna. Uppföres dessa i äganderättsförteckning kan de, sedan äganderättsutredningsförrättningen avslutats och vunnit laga kraft, registreras och lagfaras. Fråga är emellertid om det kan anses formellt försvarligt att vid förrättningens handläggning bortse från den omständigheten att sammanläggning jämlikt 10 § dalalagen är villkorlig och får bindande verkan först i och med alt laga skiftet blir genom laga kraft ägande beslut fastställt. Om denna omständighet anses utgöra ett avgörande hinder mot förfarandet skulle detta hinder måhända kunna undanröjas genom en ändring i Kungl. kungörelsen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser i fråga om jordregister i avsikt att möjliggöra regi­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

strering av de sammanlagda fastigheterna utan att avvakta fastställelsen å laga skiftet. Om emellertid författningsändringar i allt fall måste komma till stånd kan problemet ges den enkla lösningen att bestämmelserna i 10 § styc^4et datalagen sasom obehövliga upphäves och att erforderliga följdändringar vidtages i den nyssnämnda kungörelsen och i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län. Några betänkligheter häremot torde knappast behöva möta eltersom i detta skede av laga skiftet praktiska förutsättningar icke föreligger att få skiftet inställt.

Överlantmätaren tillägger att den här berörda frågan är aktuell inte enbart för Siljansnäs utan för samtliga skifteslag där äganderättsutredning verkställs enligt reglerna i 6 § DL och att det är angeläget att de åtgärder vidtas som kan finnas erforderliga. Också häradshövdingen i Nedansiljans domsaga tar upp samma fråga med hänsyftning på Siljansnässkiftet. I yttrandet framhålls, att det kan dröja många år innan skiftet slutligen fastställs. Som exempel nämns att i ett annat skifteslag sammanläggningar skett för ungefär 10 år sedan men att skiftet på grund av olika omständigheter, bl. a. upprepade överklaganden, ännu inte fastställts. Enligt häradshövdingens mening möter det inga betänkligheter att meddela lagfart så snart beslutet om sammanläggning vunnit laga kraft.

Departementschefen. I de anförda remissyttrandena har berörts en fråga som har avsevärd betydelse vid vissa av de pågående dalaskiftena. Från skiftesdelägarnas sida föreligger ett intresse, ibland mycket angeläget, att få lagfartsfrågan ordnad utan att skiftets fastställande, som kan ligga flera år fram i tiden, behöver avvaktas. Övergång till handläggning av äganderättsutredningen och lagfartsfragan enligt ÄUL ligger från denna synpunkt nära till hands. Om förrättningshandläggningen nått så långt att sammanläggning enligt DL skett, är emellertid en övergång till handläggning enligt ÄUL f. n. föga meningsfylld, eftersom nuvarande bestämmelser i allt fall hindrar registrering av sammanläggningarna och följaktligen även hindrar lagfart på de fastigheter som bildats genom sammanläggningarna. Har sammanläggning inte skett men är den nära förestående medför övergång till handläggning enligt ÄUL ett avsevärt merarbete, främst för fastighetsregisterföraren och inskrivningsdomaren, eftersom ett stort antal fastigheter med kort livslängd då måste registreras och uppläggas, i Siljansnässkiftet enligt uppgift flera tusen. Det synes angeläget att genom lämpliga författningsändringar göra det möjligt att i nu berörda fall med tillämpning av ett rationellt förfarande tillgodose önskemålet att skiftesdelägarna skall få lagfart på sina innehav snarast möjligt efter det att äganderättsförhållandena blivit klarlagda. Vad som närmast synes böra komma i fråga är att ändra de bestämmelser som rör sammanläggning enligt dalalagen, så att sådan sammanläggning kan

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 71

registreras genast. Detta kräver viss ändring i den särskilda registreringskungörelsen för dalaskiftena. Vidare synes det lämpligt att slopa föreskriften i 10 § andra stycket DL om att sammanläggning förfaller om skifte inställs. Denna föreskrift — som saknar motsvarighet i rikslagstiftningen — kan nämligen uppfattas så att den utgör hinder att registrera de nya fastigheterna förrän skiftet blivit fastställt. Några olägenheter synes i nuvarande läge inte vara förenade med att slopa föreskriften. Det måste betraktas som helt uteslutet att något av de nu pågående dalaskiftena blir inställt sedan sammanläggning har skett. Och skulle detta fall inträffa finns numera möjlighet att lösa lagfartsfrågan för ägarna till fastigheter, som bildats genom sammanläggning under inställt skifte. Den genom skiftet förfallna äganderättsutredningen kan nämligen nu ersättas av en äganderättsutredning enligt ÄUL. Resultatet blir i så fall i princip detsamma som efter en ordinär förrättning enligt ÄUL inom område där laga skifte inte påbörjats.

Eftersom sammanläggning enligt datalagen kan innefatta även annat än registerfastigheter och andelar av sådana bör i lagen tas upp en föreskrift, som klargör att fastighet, varav viss del ingått i sammanläggning, är att anse som lagligen delad genom sammanläggningsåtgärden. Härigenom kommer indirekt även till uttryck i lagtexten den gällande principen att också andra objekt än registerfastighet och andel därav kan ingå i sammanläggning enligt dalalagen.

Om äganderättsutredning och sammanläggning sker enligt datalagen och följs av åtgärder i fastighetsregister och fastighetsbok, bör även lagfartsproceduren ske enligt de äldre bestämmelserna i stället för enligt ÄUL. För att lagfart skall kunna beviljas utan att skiftets fastställande avvaktas måste emellertid fastställelsevillkoret i 4 § särskilda lagfartslagen tas bort. Detta villkor bör ersättas med villkoret att sammanläggning skall ha skett.

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla sammanträde och om ägokravsjämkning

Gällande bestämmelser

Vid behandlingen av frågan om lagstiftningsåtgärder för vissa laga skiften i Kopparbergs län har inledningsvis lämnats en översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser om fastighetsbildning. I avsnittet om skiftesläggning har vidare redogjorts för gällande bestämmelser om ägokravsjämkning vid laga skifte och ägoutbyte samt för förslaget till FBL i motsvarande hänseende. Den redogörelse för gällande bestämmelser som lämnas i det följande avser reglerna om sammanträde vid förrättningar för fastighetsbildning. I anslutning därtill redovisas också de viktigaste föreskrifterna om förrättningsmän och arbetsorganisation.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förrättningar för fastighetsbildning och gränsbestämning hålls dels vid sammanträde med sakägarna och dels genom andra åtgärder på tjänsterummet och ute på marken. Föreskrifter som uttryckligen påbjuder sammanträde saknas i allmänhet. Direkta föreskrifter av sådan innebörd finns dock beträffande ägoutbyte och gränsbestämning. Fråga om ägoutbyte skall sålunda behandlas på sammanträde med delägarna å ömse sidor (8 kap. 1 § sista stycket JDL; föreskriften är tillämplig även vid ägoutbyte enligt FBLS). För gränsbestämning skall sammanträde hållas med rågrannarna å ömse sidor (7 kap. 1 § JDL). Beträffande tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. FBLS finns föreskrift att förrättningen i vad den avser gränsbestämning skall avslutas vid sammanträde med sakägarna (2 kap. 10 §).

I övrigt finns beträffande de flesta fastighetsbildningsförrättningar bestämmelser som förutsätter att sammanträde hålls. Regleringen är inte enhetlig för olika slag av fastighetsbildning. Av särskild betydelse är de regler som gäller för laga skifte enligt JDL (1—18 kap.). Dessa är nämligen genom olika hänvisningsbestämmelser tillämpliga vid åtskilliga andra fastighetsbildningsåtgärder, ehuru i varierande utsträckning.

Bestämmelserna i 3 kap. JDL om laga skiftes kungörande och fortgång innehåller bl. a. följande. Innan laga skifte företas skall lantmätaren utfärda kungörelse om tid och ställe för första sammanträdet samt sända tjänsteskrivelser till sakägarna med kallelse till sammanträdet (1 §). Uteblir sökanden från första sammanträdet, anses ansökningen återkallad, såvida inte någon annan sakägare yrkar att förrättningen skall företas (4 § fjärde stycket). Sammanträde skall hållas där jorden är belägen, om inte lantmätaren finner att det utan olägenhet kan hållas på annan plats (5 a §). Lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen. Träffas förening i fall då detta är medgivet skall den upprättas skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas av gode männen eller, om sådana inte biträder, av lantmätaren samt biläggas protokollet i huvudskrift (6 §). Jäv mot förrättningsman eller sakkunnig skall anmälas på första sammanträdesdag då denne tjänstgör (8 §). Laga skifte skall anses ha blivit börjat då första sammanträdet kommit till stånd (It §).

Enligt 4 kap. JDL gäller bl. a. följande. Yrkande eller beslut om underställning till ägodelningsrätt av utlåtande i fråga om tillstånd till skifte m. in. får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde då utlåtandet avges (4 § sista stycket). Frånvarande delägare har dock möjlighet att inom 30 dagar från sammanträdet anmäla laga förfall hos ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Vid avstyckning enligt JDL skall de för laga skifte meddelade föreskrifterna i bl. a. 3 kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om inte annat föreskrivs i 19 kap. (19 kap. 5 §). Denna bestämmelse innefattar hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 73

bl. a. till de nyss berörda bestämmelserna om kungörelse och kallelse till första sammanträde, verkan av sökandens utevaro vid första sammanträdet, sammanträdesplats, protokoll och förening, jävsanmälan och tidpunkt när förrättning skall anses ha blivit börjad. Beträffande underställning av utlåtande i tillståndsfråga finns i 19 kap. 17 § en särskild hänvisning till bestämmelserna i 4 kap. 4 § sista stycket som anknyter underställningsfrågans behandling till sammanträde. Övriga bestämmelser om avstyckning i 19 kap. innehåller inte några uttryckliga regler om sammanträde.

Också bestämmelserna om avstyckning i 5 kap. FBLS hänvisar till vissa av bestämmelserna för laga skifte i JDL. Hänvisningen avser t. ex. de förut berörda reglerna om verkan av att sökanden uteblir från första sammanträdet, sammanträdesplats, jävsanmälan och tidpunkt när förrättning skall anses ha blivit börjad. Däremot avser hänvisningen inte reglerna om protokoll och förening, eftersom särskilda föreskrifter härom finns (5 kap. 7 och 10 §§). Enligt 7 § åligger det förrättningsmannen att föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen. Också beträffande kallelse finns en särskild föreskrift. Enligt denna åligger det förrättningsmannen att bevisligen underrätta sakägarna om förrättningen och tiden därför (5 kap. 3 §). Denna föreskrift torde innebära att reglerna i 3 kap. 1 § JDL om kallelse till första sammanträde inte är tillämpliga. I likhet med 19 kap. JDL saknar FBLS direkta regler om skyldighet att hålla sammanträde. I FBLS saknas motsvarighet till hänvisningen i 19 kap. 17 § JDL till reglerna om underställning av fråga om tillstånd till avstyckning och den därmed sammanhängande anknytningen till sammanträde.

Också förrättningar enligt t. ex. lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. (1930 års lag) och lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsinark med angränsande fastighet m. m. (sammanföringslagen) handläggs vid sammanträde. En särställning intar däremot förrättningar enligt lagen den 17 april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning (legaliseringslagen). Denna lag innehåller nämligen inga som helst regler om sammanträde. Enligt motiven har med hänsyn till kravet på enhällighet mellan delägarna inte ansetts föreligga behov av föreskrifter om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet att efterkomma kallelse, och inte heller har synts böra krävas att förrättningsätgärder skall vidtas på formliga sammanträden, där alla delägarna är närvarande. Genom att dessa frågor lämnats öppna har vunnits, att lantmätaren har stor möjlighet att förfara på det sätt som är lämpligast i det särskilda fallet (prop. 1953: 63 s. 83).

Som förut sagts innefattar förrättningshandläggning också åtgärder i annan form än sammanträde. Dessa åtgärder ankommer enligt lagtexten i allmänhet på förrättningsmannen, dvs. enligt JDL lantmätaren, men i vissa fall på förrättningsmännen, dvs. lantmätaren och i förekommande fall gode

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

män. I allmänhet har sålunda förrättningsmannen att vid förrättningar enligt JDL och FBLS ombesörja kallelse, protokoll, karta och utmärkning av gränser. Förrättningsmännen vid laga skifte utför gradering och upprättar provisionell plan för skiftet. Undantagsvis är frågan vem som skall utföra viss åtgärd lämnad öppen i lagen. Så anges t. ex. inte vem som skall upprätta karta och utmärka gränser vid tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. FBLS.

Beträffande förrättningsmän och arbetsorganisation gäller bl. a. följande.

Enligt den grundläggande regeln om förrättningsmän i JDL (2 kap. 1 §) förrättas laga skifte av distriktslantmätaren i det Iantmäteridistrikt där jorden är belägen. Vid skiftet i dess helhet eller vid handläggning av viss fråga skall två gode män biträda lantmätaren, om denne finner detta erforderligt eller sakägare påyrkar det. Biträde av gode män får inte påfordras vid handläggningen av förrättningsgöromål, som enligt därom meddelade närmare bestämmelser är av uteslutande teknisk art. De nu anförda reglerna är genom hänvisningsbestämmelser tillämpliga också vid andra förrättningar enligt JDL (19 kap. 5 §, 20 kap. 6 och 8 §§).

Den nu gällande lydelsen av 2 kap. 1 § JDL tillkom år 1951. I motiven till den ändring som då gjordes uttalades att uttrycket distriktslantmätaren i första hand åsyftade innehavaren av distriktslantmätarebefattningen. Lämplig arbetsfördelning måste emellertid ernås mellan denne och övriga till distriktet knutna lantmätare samt de (dåvarande) s. k. förfogandelantmätarna och övergångslantmätarna. Dessa borde alltsa meddelas behörighet att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen. Denna fråga syntes lämpligen böra lösas i administrativ ordning (prop. 1951:159 s. 42, L3U 1951: 11 rskr 284).

Enligt nu gällande lantmäteriinstruktion den 3 december 1965 (nr 794) består lantmäteriets förrättningsorganisation av distriktsenheter och specialenheter. Chef för distriktsenhet är en distriktslantmätare. Chef för specialenhet är en lantmätare. Specialenhet handlägger enligt lantmäteristyrelsens förordnande i distriktslantmätarens ställe de förrättningar som faller inom ramen för enhetens uppgifter. Enligt personalförteckning tjänstgör under distrikts- och specialenhetscheferna i huvudsak lantmätare, ingenjörer och kontorspersonal. Enligt lantmäteriinstruktionen får chef uppdra åt honom underställd personal att självständigt handlägga förekommande tjänstegöromål. Göromål som enligt gällande bestämmelser är förbehållna lantmätare får dock anförtros endast åt lantmätare.

Enligt gällande arbetsordning bör den formella handläggningen av förrättning i största möjliga utsträckning koncentreras till ett enda sammanträde som inom ramen för gällande bestämmelser bör hållas på enhetens expedition eller på kommunalkontor eller liknande lokal. Innan sammanträde hålls skall förrättning förberedas i den omfattning som krävs för en rationell och smidig förrättningshandläggning. Härvid kan såväl fältarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 75

som förberedande underhandlingar äga rum, om detta bidrar till en totalt sett förenklad handläggning. Regelmässigt skall förutsättningar av formell natur, såsom äganderättsförhållanden, gällande fastighetsindelning och byggnadsreglerande bestämmelser, klarläggas vid förberedelsearbetet. Vidare bör handlingar och karta i största möjliga utsträckning färdigställas innan förrättningen formellt avslutas.

Reglerna i FBLS om förrättningsman är olika för olika slag av förrättningar. Tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. samt avstyckning enligt 5 kap. skall verkställas av kommunalt anställd mätningsman eller, om sådan inte finns, av person som förordnas av länsstyrelsen att tjänstgöra som förrättningsman för tomtmätning resp. avstyckning (2 kap. 2 §, 5 kap. 2 §). Ägoutbyte och andra förrättningar enligt 6 kap. FBLS förrättas av distrikt slant mätaren eller av kommunalt anställd mätningsman (6 kap. 2 och 12 §§). Beträffande arbetsorganisation finns vissa regler i kungörelsen den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer (1936 års kungörelse) och i ett av lantmäteristyrelsen i samråd med Svenska stadsförbundet utarbetat normalförslag till instruktion för stadsingenjörer.

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967

Som en bakgrund till vissa förslag om lagändringar tecknar styrelsen en bild av lantmäteriets aktuella arbetsläge. Samhällsutvecklingen medför att lantmäteriets tjänster efterfrågas i stegrad takt och arbetsbalansen stiger. Genom de ständigt pågående ansträngningarna att rationalisera fastighetsbildningsverksamheten har effektiviteten i inte ringa mån kunnat ökas. Detta har dock inte kunnat ske i tillräcklig grad. Styrelsen anser det därför nödvändigt att snara åtgärder vidtas som vid sidan av andra pågående ralionaliseringssträvanden snabbt leder till en i väsentlig mån ökad effektivitet. För att få en överblick över de medel av olika slag som kan tänkas stå till förfogande med angivna syfte och för att kunna samordna dessa medel har inom lantmäteristyrelsen upprättats en effektiviseringsplan. Arbetet med att skapa och utnyttja effektiviseringsmedlen pågår.

På grund av fastighetsbildningslagstiftningens grundläggande betydelse i lantmäteriverksamheten framstår det som klart att den höggradiga effektivitet som måste eftersträvas inte kan uppnås med gällande bristfälliga lagstiftning. Lantmäteristyrelsen uppmärksammar därför med stor tillfredsställelse det pågående snabba lagrevisionsarbetet. I nuvarande arbetsmängds- och arbetskraftssituation anser styrelsen emellertid nödvändigt att vissa framträdande brister i lagstiftningen undanröjs utan avvaktan på att den allmänna lagrevisionen fullföljs. Styrelsen begränsar sig därvid till att framlägga förslag på två områden. Båda förslagen kan enligt styrelsens mening — fastän de i och för sig är av ringa omfattning — få en avsevärd

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

effekt inom den allmänna fastighetsbildningsverksamheten, dvs. den verksamhet för främst helårs- och fritidsbebyggelse som i kvantitativt hänseende är helt dominerande.

Den fråga som lantmäteristyrelsen först tar upp gäller skyldigheten att vid varje förrättning hålla sammanträde. Denna skyldighet utgör ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer. Högskolebildad arbetskraft tvingas till ofta tidskrävande och dyrbara resor som i stor utsträckning inte fyller någon reell funktion. Ett slopande av denna skyldighet skulle verksamt bidra till en effektivisering av verksamheten. Härigenom skulle det nämligen bli möjligt att omfördela arbetsuppgifter mellan högskolebildad personal och lantmäteriets ingenjörspersonal med i huvudsak mätningsteknisk inriktning på sådant sätt att åt den senare skulle kunna anförtros handläggning av fastighetsbildningsåtgärder i inte ringa mån. För att omfördelningen skall få avsedd effektiviseringsverkan är det av betydelse att åtgärden inpassas i sitt sammanhang så att hela exploateringsprocessen från råmark till tomtmark, indelad i fastigheter, försedda och belastade med erforderliga rättigheter och sammanknutna i samverkan för gemensamma anläggningar e. d., kan fortgå så snabbt, totalt sett, som möjligt. En förenkling av fastighetsbildningsåtgärd som ger ett ökat planarbete t. ex. skulle lätt få negativ effekt. En tänkt förenkling bör inte heller genomföras så att det blir svårare att få till stånd rationaliseringar i fråga om förfarandet efter förrättningens avslutande, dvs. eventuell fastställelseprövning samt domstolsför farandet.

Mot bakgrund av bl. a. dessa faktorer kan ett slopande av sammanträdestvånget men ett bibehållande av nuvarande regler i övrigt göra det möjligt att omfördela arbetsuppgifter på sådant sätt att ingenjörspersonalen kan anförtros handläggningen av avstyckningar på förrättningsstället. Lantmätaren behöver alltså inte resa till denna plats. Förrättningen kan sedan slutföras på expeditionen med att lantmätaren meddelar ett avslutande beslut — en »fastställelse» om man föredrar att uttrycka det så. Detta beslut bör avges efter föredragning av den handläggande ingenjören. Om ett stort antal förrättningar föredras i ett sammanhang, kommer tiden för varje ärende att bli liten. Lantmätaren bör granska ärendet från plansynpunkt och med hänsyn till rättsliga aspekter. Enstaka ärenden som inte godtas kan läggas åt sidan för fördjupad utredning. Om ett sådant förfarande tillämpas på ändamålsenligt sätt synes man vinna goda effektiviseringsbefrämjande fördelar utan att få några negativa verkningar.

Ett slopande av sammanträdestvånget vid avstyckning öppnar möjlighet för ett förfarande som innebär att ingenjör med mätningsteknisk utbildning får ett mera självständigt ansvar också för kartans upprättande.

Enligt styrelsens mening bör sammanträdestvånget slopas inte bara i fråga om avstyckningar utan även när det gäller ägoutbyte och andra förrättningar enligt 20 kap. JDL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 77

Det andra förslaget avser ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte. Styrelsen anser att en fastighet genom överenskommelse bör kunna minskas utöver den nu tillåtna gränsen. En ändring med denna innebörd, som är lagtekniskt enkel att åstadkomma, skulle utan tvekan få en väsentlig arbetsrationaliserande effekt. Denna skulle komma samhällsbyggnadsprocessen tillgodo, inte minst för ett snabbt genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Även verksamheten för rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas. Sålunda skulle den skogliga rationaliseringen kunna fortgå i smidiga former. Det nu mycket omständliga förfarandet med särskilda avstyckningar och sammanläggningar som måste komplettera varje laga skifte eller större ägoutbyte i storleksrationaliserande syfte skulle därigenom kunna undvikas.

Beträffande den lagtekniska utformningen hänvisar lantmäteristyrelsen först till vissa bestämmelser i förslaget till FBL, nämligen 4 kap. 11 § första stycket tredje och fjärde punkterna. Dessa bestämmelser innebär att sammanträde inte skall vara obligatoriskt vid fastighetsbildningsförrättning. Vidare hänvisas till 5 kap. 18 §, som innebär att fastighet genom fastighetsreglering i vissa fall kan minskas i omfattning utöver den eljest tillåtna gränsen. I gällande lag bör ändringarna enligt lantmäteristyrelsens mening redaktionellt tillgå så, att bestämmelser om möjlighet att handlägga förrättning utan sammanträde i vissa fall införs i anslutning till 19 kap. 5—7 §§ och 20 kap. 6 § JDL och att hänvisning till den nya bestämmelsen i 19 kap. JDL sker i 5 kap. 2 § FBLS. Vid laga skifte synes problemet inte bli aktuellt och 3 kap. JDL är dessutom så uppbyggt att en lagändring där skulle vara svårgenomförbar. I fråga om ägokravsjämkningen i frivilligfallen synes enklast att upphäva bestämmelserna i 8 kap. 4 § första stycket sista punkten och i 13 kap. 2 a § första stycket sista punkten JDL.

I fråga om ägoutbyte tillägger lantmäteristyrelsen att det skulle vara värdefullt med ett uttalande i motiven om att hinder inte föreligger att fastighet vid omreglering får ersättning för avstådd mark enbart i pengar. Ett sådant förfarande har i praktiken, med hänsyn till den väsentligt arbetsbesparande effekten, inom vissa gränser och under vissa villkor fått tämligen stor omfattning. Det är angeläget att detta förfarande sanktioneras och att det kan erhålla en vidgad tillämpning.

Iett särskilt yttrande till lantmäteristyrelsens protokoll utvecklar överingenjören R. Magnusson vissa synpunkter på frågan hur omfördelningen av arbetsuppgifter mellan högskoleutbildad personal och ingenjörer lämpligen bör lösas. Enligt Magnussons mening bör — utöver vad som kan uppnås genom slopande av sammanträdestvånget ■— öppnas möjlighet att utse ingenjör att i distriktslantmätares ställe helt eller till viss del verkställa sådana förrättningar enligt JDL, som distriktslantmätaren överlämnar åt ingenjören. Denne skulle i sådant fall fungera som förrättningsman.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till FBL

Beträffande ägokravsj ämkning har en redogörelse för förslaget till FBL lämnats vid behandlingen av förslagen till lagstiftningsåtgärder för Kopparbergs län.

Som bakgrund till behandlingen av frågan om sammanträde kan följande nämnas om innehållet i förslaget till FBL.

Formerna för handläggning av fastighetsbildningsförrättning regleras i 4 kap. 11 §. Huvudregeln är att förrättning skall handläggas vid sammanträde med sakägarna (första stycket första punkten). Från denna huvudregel upptar förslaget emellertid vissa undantag. Sålunda skall vissa delar av en förrättning få handläggas utan samband med sammanträde, nämligen åtgärder av förberedande art, tekniska göromål samt sådan handläggning som uteslutande innefattar meddelande av beslut (andra punkten). Med beslut avses t. ex. beslut att avsluta förrättning. Vidare skall förrättning få handläggas helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken (tredje punkten). Denna regel är enligt motiven avsedd att tillämpas när delade meningar om fastighetsbildningens genomförande inte föreligger mellan sakägarna och åtgärden funnits inte strida mot allmänt intresse. Regeln förutsätts få sin största betydelse vid sammanläggningar samt vid avstyckningar, särskilt inom detaljplanerade områden. Slutligen föreslås att sammanträde inte skall vara nödvändigt i fall då det är uppenbart att fastighetsbildning inte kan tillåtas (fjärde punkten). Regeln avser fall då det föreligger uppenbart sakligt hinder mot den sökta åtgärden. Även fråga om avvisning av ansökan på formella skäl, t. ex. sökandens bristande behörighet, skall kunna behandlas utan sammanträde, men detta avses följa redan av undantagsregeln i andra punkten om handläggningen av förberedande åtgärder.

Om kallelse till och handläggning vid sammanträde upptar förslaget i likhet med gällande rätt åtskilliga föreskrifter. Meddelas beslut utom sammanträde och utan samband med förrättningens avslutande och får särskild talan föras mot beslutet, skall underrättelse om beslutet omedelbart med posten avsändas till de besvärsberättigade (4 kap. 14 § tredje stycket). Beslutet skall innehålla fullföljdshänvisning (andra stycket). Rådplägning med sakägarna bör oavsett handläggningsformen äga rum vid fullgörandet av vissa göromål under förrättningen, nämligen i samband med utredning av förutsättningarna för fastighetsbildningen, utarbetande av fastighetsplan, verkställande av tekniska göromål samt utförande av värderingar (4 kap. 25 §). Förordnas inte vid sammanträde om förrättnings avslutande skall lantmätaren meddela beslut därom på dag som angetts vid sammanträde eller om vilken sakägarna underrättas genom skriftligt meddelande eller i annan vid sammanträde beslutad ordning (4 kap. 29 § andra stycket). Från det förrättningen avslutats och intill utgången av besvärstiden skall de handlingar eller de uppgifter i övrigt som behövs för att fullständig känne­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 79

dom om förrättningsresultatet skall kunna inhämtas finnas att tillgå hos lantmätaren (4 kap. 31 §).

Någon särskild regel om när förrättning skall anses ha blivit påbörjad föreslås inte.

Protokoll skall enligt förslaget föras av lantmätaren för varje förrättning (4 kap. 13 §). Skyldigheten att föra protokoll är inte beroende av om förrättningen handläggs med eller utan sammanträde. Protokollets innehåll begränsas till förrättningsmännens beslut och vad som i övrigt kan antas bli av betydelse vid fullföljd till domstol eller eljest anses böra bevaras för framtiden och inte på annat sätt upptagits i förrättningshandlingarna.

I stort sett uppställs i förslaget inte några krav på att överenskommelser, som sakägarna träffar i olika frågor vid förrättning, skall avfattas i viss form. Motsvarighet till nuvarande regler om skriftlig förening saknas alltså. För ett par särskilda fall uppställs krav på skriftlig form för överenskommelse eller samtycke, men gode män eller lantmätare skall därvid inte bestyrka handlingen, såsom fallet är med förening enligt gällande rätt.

Vill sakägare göra jäv mot förrättningsman, skall han enligt förslaget framställa invändning därom då han första gången för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller om att den till grund för jävet åberopade omständigheten föreligger. Underlåter sakägare att framställa jävsinvändning vid nu angivna tid förfaller hans rätt att göra jäv (4 kap. 7 § andra stycket). De salunda föreslagna bestämmelserna är utformade i nära överensstämmelse med vad som gäller om jävsinvändning mot domare enligt rättegångsbalken (4 kap. 14 § andra stycket).

Som fullfölj dsmedel för sakägare anvisar förslaget enbart besvär (16 kap. 1—4 §§). Motsvarighet saknas till nuvarande underställning till ägodelningsrätt av vissa frågor vid fastighetsbildning, såsom frågor om äganderätt och om tillstånd till avstyckning och laga skifte.

Beträffande förrättningsmannainstitutionen innebär förslaget inte några väsentliga ändringar. Till skillnad från gällande lag upptar emellertid förslaget en bestämmelse som ger förrättningsmannen möjlighet att uppdra åt underställd befattningshavare att självständigt utföra vissa delar av en förrättning, nämligen tekniska göromål och åtgärder av förberedande art (4 kap. 1 § första stycket sista punkten).

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsens framställning tillstyrks eller lämnas huvudsakligen utan erinran i nästan alla remissyttranden. Endast tre remissinstanser är negativa eller tveksamma i någon huvudfråga men denna inställning grundas i två fall enbart på tvivel om lämpligheten av att nu genomföra en partiell reform.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

I flera yttranden betonas att en eftersläpning i fastighetsbildningsverksamheten medför stora olägenheter för både samhället och de enskilda. Lantbruksstyrelsen framhåller att rationaliseringsverksamheten hämmas och bankinspektionen nämner de hinder för fastighetsbelåning och rationell byg§nadsverksamhet som ett dröjsmål med fastighetsbildningsåtgärder kan medföra. Även Svenska sparbanksföreningen framhåller fastighetsbildningsverksainhetens betydelse för kreditfrågorna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om lämpligheten av att nu göra partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens område. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att frågan måste bedömas mot bakgrund av hur länge det beräknas dröja innan en helt ny lagstiftning träder i kraft. Vad lantmäteristyrelsen anfört om nödvändigheten av snara åtgärder för att komma till rätta med arbetsbalansen inom lantmäteriet är enligt hovrätten värt allt beaktande. Om lantmäteriets kapacitet i väsentlig mån kan höjas genom att brister i lagstiftningen undanröjs och den nya fastighetsbildningslagen inte anses kunna avvaktas, torde de betänkligheter som kan anföras mot reformer av den nu föreslagna karaktären få vika. Eif oeftergivligt villkor bör dock vara att ändringarna inte innebär avsteg från de grundläggande principer på vilka den gällande lagstiftningen vilar. Sammanfattningsvis anför hovrätten att den inte anser sig böra motsätta sig att gällande bestämmelser om avstyckningsförrättning ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsens framställning i övrigt bör däremot inte föranleda någon omedelbar lagstiftningsåtgärd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar instämmer i önskemålet att fastighetsbildningsverksamheten effekliviseras och föreliggande balanser avarbetas men ställer sig något tveksam till förslaget att nu tillgripa partiella reformer. Det måste i varje fall anses vara viktigare att med all makt påskynda lagstiftningsarbetet och delreformer bör inte på något sätt få verka fördröjande på detta. Tveksamheten beror delvis på att det enligt föreningen inte är lätt att överblicka de reella verkningarna av dylika partiella reformer.

Sveriges lantmätare förening och RLF ansluter sig till lantmäteristyrelsens uppfattning att läget kräver reformer utan avvaktan på den mera genomgripande översynen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Förslaget till ändrade regler om sammanträde stöds nästan genomgående. Några remissinstanser vill dock begränsa reformen till avstyckningar eller vissa typer av avstyckningar. I andra remissyttranden förordar man i stället att reformen vidgas utöver vad lantmäteristyrelsen föreslagit. Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte den av lantmäteristyrelsen åsyftade arbetsfördelningen vid förrättningshandläggning i stort sett kan uppnås utan att sammanträdestvånget slopas, nämligen genom att man utnyttjar den år 1953 i 3 kap. 5 a § JDL införda möjligheten att hålla sammanträde på annan plats än där jorden är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 81

Hovrätten för Nedre Norrland anser, som redan nämnts, att reformen bör begränsas till avstyckningsförrättningarna. Enligt hovrättens mening är det mindre lämpligt att göra ändringar berörande de särskilda jorddelningsinstitut som regleras i 20 kap. JDL. De har både reellt och lagtekniskt så nära samband med de bestämmelser som gäller motsvarande jorddelningsformer i samband med laga skifte, att det inte gärna kan komma i fråga att beträffande dem införa regler som avviker från dem som gäller vid laga skifte. Det kan också ifrågasättas om behovet av omedelbara åtgärder i rationaliseringssyfte här är så framträdande. Vad åter angår avstyckningsinstitutet är detta till sin natur och till sin lagtekniska utformning så pass fristående från övriga fastighetsbildningsformer, att en särreglering bör kunna ske utan större svårigheter. Den bristande konsekvens mellan avstyckningsreglerna och bestämmelserna om övriga fastighetsbildningsformer som skulle följa av en på detta sätt begränsad reform torde med tanke på avstyckningsinstitutets fristående natur kunna tolereras under en övergångstid. Från rationaliseringssynpunkt synes också syftet med lantmäteristyrelsens framställning bli tillgodosett i väsentlig mån, även om de föreslagna förenklingarna begränsas till avstyckningsreglerna. Ser man till antalet förrättningar inom lantmäteriet, utgörs de till övervägande del av avstyckningar. Det vill därför synas som om betydande rationaliseringsvinster skulle kunna utvinnas genom förenklingar i förrättningsförfarandet beträffande detta institut.

Lantbruksstijrelsen framhåller att den högre personalens möjligheter att i önskvärd omfattning ägna sig åt planering och genomförande av mera omfattande fastighetsbildningar begränsas genom att högt kvalificerade tjänstemän nu är upptagna av handläggningen av ett stort antal rutinmässiga avstyckningsförrättningar, som måste ges hög prioritet på grund av sin nyckelställning i bostadsproduktionen. Detta förhållande försvårar rationaliseringsverksamheten. Det kan även medföra att lantbruksnämnderna nödgas att acceptera enklare lösningar i fall, då mera genomgripande ägoregleringar vore önskvärda. Lantbruksstyrelsen tillstyrker därför i princip de föreslagna åtgärderna. Även om de avses skola komma i fråga endast för den allmänna fastighetsbildningsverksamheten avseende främst helårs- och fritidsbebyggelse torde de få en avsevärd effekt. Slopandet av sammanträdestvånget och delegering av handläggningsförfarandet till ingenjörer med mätningsteknisk utbildning bör kunna tillämpas även vid vissa fastighetsbildningsåtgärder för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering. Styrelsen avser här fall, då lantbruksnämnderna säljer delar av fastigheter som tillskottsmark. Den försålda marken är då i regel gravationsfri och den jordpolitiska bedömningen är redan gjord i närvaro av överlantmätaren, som numera ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Delegering bör också kunna komma i fråga vid enklare fastighetsbildningsåtgärder som skall utföras enligt planer som föredragits och godkänts inom rationaliseringsorganet i närvaro av överlantmätaren.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Rikets allmänna kartverk understryker att det från synpunkten att utgivna kartor så nära som möjligt skall täcka det faktiska tillståndet i fastighetsbildningsavseende är eftersträvansvärt att det formella fastighetsbildningsförfarandet sker snabbt och att väntetider elimineras. Arbetet därmed bör enligt kartverkets mening rationaliseras så mycket som möjligt och en smidig överflyttning av vissa funktioner mellan lantmäteriutbildad personal och ingenjörspersonal torde därvid vara en viktig förutsättning. Huruvida det ena eller andra alternativet är mer befrämjande för detta syfte undandrar sig kartverkets bedömande men verket ifrågasätter om slopandet av sammanträdena — som i och för sig dock öppnar en smidig möjlighet för eventuellt berörda att låta sig avhöra — verkligen är en förutsättning för att en överlåtelse av vissa uppgifter på ingenjörspersonal skall kunna komma till stånd. Också Svenska stadsförbundet tvekar om nödvändigheten av att slopa sammanträdestvånget för att nå den avsedda effekten. Förbundet syftar på de möjligheter som finns att hålla sammanträde på annan plats än där fastigheten är belägen. Lantmäteristyrelsens förslag föranleder emellertid ingen erinran från förbundets sida.

Enligt Svenska bankföreningens mening synes reformen ha en så begränsad räckvidd att den inte medför några risker för fastighetskreditgivningen. Det är emellertid angeläget att den ansvarige lantmätaren vid sin prövning av föredragna ärenden ägnar särskild uppmärksamhet åt behovet av skydd för sådana intressenter som inte redan enligt lag är att betrakta som omedelbara sakägare. Inte heller sparbanksföreningen ser några allvarliga olägenheter med förslaget, åtminstone inte vid enkla avstyckningar. Det kan emellertid befaras, att lantmäteriorganisationens service åt allmänheten kommer att försämras om sammanträdestvånget i vissa fall slopas. Den rådgivning i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägarna just vid sammanträdet är värdefull och uppskattad. Det är vidare synnerligen angeläget att förenkling av fastighetsbildningsåtgärderna inte medför ökat planarbete. Den flerstädes redan existerande eftersläpningen i planarbetet förorsakar ofta längre väntetider än fastighetsbildningsåtgärden. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution tillstyrker livligt det föreslagna slopandet av sammanträdestvånget. Den omfördelning av arbetsuppgifter, som förslaget syftar till, kan säkerligen höja effektiviteten och nedbringa arbetsbalansen inom lantmäteriet. Detta ligger helt i linje med bl. a. fastighetskreditväsendets intresse.

RLF anser att den delegering som ett slopande av sammanträdestvånget möjliggör kan verksamt bidra till en snabbare handläggning i de fall, där inga motstridiga intressen förekommer. Dessa är ju de övervägande till antalet. Den betydligt förbättrade utbildning ingenjörskåren numera erhåller och det förhållandet, att förrättningarna inte avslutas förrän lantmätaren godkänt vidtagna åtgärder, innebär att förfarandet ej torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 83

vara till men för rättssäkerheten. Genom den översiktliga kartläggning, inventering och planläggning som numera sker i olika sammanhang och med hjälp av införskaffade upplysningar rörande belägenhet och omfattning in. in. av sökt förrättning kan i de allra flesta fall dennas svårighetsgrad avgöras på tjänsterummet. I samband med delegeringen kan lantmätaren därför lämna sådana råd och anvisningar att risken för dubbelarbete och fördröjning undviks.

Lantmätareföreningen tillstyrker de föreslagna ändringarna men anser att samma regler bör gälla också beträffande tomtmätning. En sådan ändring skulle medföra att delreformen får full effekt i fråga om de mest frekventa förrättningarna. De föreslagna reglerna om sammanträde skulle enligt föreningens mening främja ett arbetssätt inom fastighetsbildningen, som väl ansluter sig till vad som tillämpas inom de flesta andra offentliga och enskilda verk, institutioner och företag. De skulle också vidga möjligheterna till ett rationellt och effektivt utnyttjande av olika personalkategoriers kompetens och kapacitet. Förutsättningarna för delegation av arbetsuppgifter skulle öka och hela kåren av ingenjörer utan högskoleutbildning men med praktisk erfarenhet skulle med ökad grad av självständighet kunna ta del i förrättningshandläggningen.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller, att man inom det kommunala mätnings- och fastighetsbildningsväsendet redan nu i betydande omfattning arbetar i former, som mycket nära överensstämmer med de av lantmäteristyrelsen nu aktualiserade, fastän man av formella skäl givetvis måste hålla och redovisa förrättningsammanträden i anslutning till gällande föreskrifter. Förrättningssammanträdena innebär för de kommunala fastighetsbildningsorganen inte alls samma belastning från arbets-, tids- och kostnadssynpunkt som för de statliga organen i deras verksamhet på landsbygden. Detta sammanhänger bl. a. med att de kommunala organen i regel har korta och föga tidskrävande resor till förrättningsställena och större möjligheter att samordna förrättningssammanträdena för ett ofta rätt betydande antal förrättningar. Städernas bättre beredskap i fråga om kart- och utredningsunderlag har också sin betydelse i detta sammanhang. Föreningen tillstyrker emellertid lantmäteristyrelsens förslag och förordar att de nya bestämmelserna görs tillämpliga också på tomtmätning. Föreningen påpekar att större delen av de fastigheter, som årligen tillkommer för bebyggelse inom rikets mera koncentrerade tätorter, bildas såsom tomter i anslutning till bestämmelserna i FBLS. En stor del av tomtmätningsförrättningarna lämpar sig väl för ett delegeringsförfarande och ett eftergivande av det obligatoriska kravet på sammanträde enligt samma principer som lantmäteristyrelsen föreslagit för avstyckningsförrättningar.

Lantmäteriets ingenjörsförening anser att lagändringar i syfte att effektivisera fastighetsbildningsverksamheten bör genomföras i betydligt större utsträckning än lantmäteristyrelsen föreslagit.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Sveriges kommunala mätningsteknikers förening har inte något att erinra mot styrelsens förslag.

Den enda remissinstans som i sak går emot förslaget att slopa sammanträdestvånget är Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet påpekar, att det i sitt yttrande över förslaget till FBL bestämt motsatte sig tanken att fastighetsbildande åtgärder såsom avstyckning skulle få äga rum utan sammanträde. Förbundet framhöll då bl. a. att en förrättning utan sammanträde med vederbörande sakägare medför risker för missförstånd och därav föranledda rättsförluster för enskild part. För den enskilde sakägaren måste förrättningsmannens kunskaper och erfarenheter vara av så stort värde, att ett sammanträde inför förrättningsmannen måste framstå som ett nödvändigt led i fastighetsbildningen. Förbundet har inte funnit skäl att frångå sin tidigare redovisade inställning. Förbundet kan inte heller dela uppfattningen att skyldigheten att hålla sammanträde skulle allvarligt hindra rationella arbetsformer. Sammanträdet måste i stället anses vara en nödvändig förutsättning för att förrättningsmannen skall kunna få en uppfattning om den enskilde fastighetsägarens problem och önskemål, som aktualiseras vid en avstyckning. Den försämrade service som förslaget innebär kan inte godtas.

Den lagtekniska utformningen av lagreglerna om sammanträde behandlas utförligt av hovrätten för Nedre Norrland som därvid anför bl. a.

I fastighetsbildningskommitténs förslag (4 kap. 11 § med motiv s. 236) har----------- den huvudregeln uppställts, att förrättning skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Härifrån har dock åtskilliga undantag föreslagits. Sålunda får åtgärder av förberedande art och tekniska göromål företagas utan samband med sammanträde. Detsamma är fallet med sådan handläggning som endast innefattar meddelande av beslut. Dessa eftergifter från huvudregeln om sammanträde torde till en del ligga i sakens natur och endast innebära ett konfirmerande av vad som redan tillämpas. Om endast reglerna om avstyckningsförrättning nu omarbetas torde emellertid angivna bestämmelser inte böra inarbetas i lagen. Om så skedde skulle därav kunna föranledas det icke åsyftade motsatsslutet att en sådan ordning inte skulle få tillämpas vid andra förrättningar än avstyckning. I fastighetsbildningskommitténs förslag har emellertid intagits ytterligare ett undantag. Enligt förslaget får nämligen förrättningen handläggas utan sammanträde, om stridiga intressen inte förekommer i saken. I nu förevarande sammanhang torde en lagändring böra begränsas till ett stadgande av detta innehåll. Stadgandet bör inarbetas i 19 kap. 5 § JDL. Där bör också intas en föreskrift om skyldighet för lantmätaren att underrätta sakägare och andra besvärsberättigade om beslut som inte fattas vid sammanträde (jfr 14 § sista stycket och 29 § andra stycket fastighetsbildningskommitténs förslag). Till dessa nya bestämmelser bör hänvisning ske i 5 kap. 2 § fjärde stycket FBLS. Utöver dessa lagändringar torde lämpligen anvisningar till ledning för förrättningsmännen böra utfärdas av lantmäteristyrelsen rörande vissa typfall, där sammanträde synes kunna underlåtas, vilka anvisningar åtminstone till dess närmare erfarenheter vunnits torde kunna anknytas till vad fastighetsbildningskommittén anfört i motiven till sitt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 85

Om sålunda möjlighet öppnas att handlägga vissa enklare avstyckningsförrättningar utan att sammanträde hålles torde härav föranledas visst tillägg till bestämmelserna i 19 kap. 7 § andra stycket JDL och 5 kap. 3 § FBLS, utvisande att vad där är stadgat om kallelse till förrättning endast skall gälla förrättning som handlägges vid sammanträde.

Förutsättningen att stridiga intressen inte föreligger torde enligt häradshövdingeföreningen i första hand avse att tvister inte föreligger mellan sakägare. Sådana stridiga intressen är ovanliga när det gäller avstyckning och skall, om de inte kan biläggas, underställas ägodelningsrättens prövning. Däremot är det inte ovanligt, att viss divergens föreligger mellan sakägarens förstahandsönskemål rörande det sätt, varpå avstyckningen skall verkställas, och förrättningsmannens bedömning av vad som kan tillåtas enligt gällande lagstiftning. Dylika divergenser, som kan ha mycket olika intensitet, avses emellertid knappast med uttrycket stridiga intressen. I dessa fall är sakägaren i princip den bestämmande, eftersom avstyckning inte får ske annat än i enlighet med sakägarens anvisning. I praktiken är emellertid lantmätarens ställning mycket stark, eftersom en prövning av frågan inför ägodelningsrätten är en omständlig och tidskrävande procedur och sakägaren därför vanligen låter sig nöja med vad förrättningsmannen anser sig kunna godta. Enligt föreningens mening är det mycket angeläget, att dylika diskussioner förs mellan sakägaren och förrättningsmannen, inte med teknikern. I annat fall riskerar man att teknikern, för att inte behöva befara att förrättningen inte godtas av förrättningsmannen, pressar sakägarens önskemål ytterligare. Det är vidare viktigt att sakägarens önskemål om hur avstyckningen skall verkställas (eventuellt i den jämkade form som framkommit efter diskussionen med förrättningsmannen) klart fastställs i någon handling som upprättas före förrättningens avslutande. Det bör nämligen stå fullt klart för sakägaren, att det är hans egna önskemål som effektueras vid förrättningen.

Kommunal-tekniska föreningen understryker angelägenheten av att det i den nya lagtexten eller i kommentarer till densamma klart kommer till uttryck, att sammanträde med sakägarna måste hållas av förrättningsmannen i alla tvistiga och tveksamma fall samt att lämpliga garantier skapas för att alla berörda sakägare får möjlighet att framlägga synpunkter beträffande en förrättning inför förrättningsmannen om de finner detta erforderligt.

Hovrätten för Nedre Norrland understryker, att det är önskvärt att frågan om hinder mot avstyckningen prövas snarast möjligt, så att utredning i andra hänseenden inte sker i onödan och att inte något av verkställighetskaraktär — t. ex. upprättande av karta och markering av gränser — företas dessförinnan. Detta ligger med tanke på kostnaderna inte blott i sakägarnas utan även i det allmännas intresse. Det synes därför angeläget att den i 19 kap. JDL angivna ordningen iakttas, så att prövningen av den ifrågasatta

86 Kungl. Moj:ts proposition nr 167 år 1967

avstyckningens tillåtlighet äger rum först och att åtgärder av verkställighetsnatur inte företas förrän det har klarlagts att avstyckningen kan tillåtas. Enligt hovrätten har lantmäteristyrelsen inte klargjort, om och i vad mån den omfördelning av arbetsuppgifter mellan lantmätare och ingenjörer, som enligt styrelsen skulle kunna ske om sammanträdestvånget slopas, avses kunna ske utan ändringar i lag. I frågan om avgränsningen av ingenjörernas behörighetsområde ansluter sig hovrätten till 4 kap. 1 § i förslaget till FBL. Detta innebär att lantmätaren skall få överlåta åt underställd personal att självständigt fullgöra göromål av teknisk och förberedande art. Om en reform av denna innebörd anses böra genomföras nu, bör den emellertid avse enbart avstyckningar. De remissinstanser som ställt sig positiva till slopandet av sammanträdestvånget vid avstyckningar intar i allmänhet en liknande ståndpunkt även till förslaget om en ändring av reglerna om ägokravsj ämkning. Hovrätten för Nedre Norrland anser emellertid att Iantmäteristyrelsens förslag i denna del inte bör föranleda någon omedelbar åtgärd. Tveksamhet i frågan huruvida ändamålet motiverar en partiell reform kommer till uttryck i ytterligare ett par yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland anför att det torde vara obestridligt att en sådan reform som den föreslagna skulle medföra betydande fördelar. Genom vidgade möjligheter till ägoulbyte och ägokravsj ämkning skulle omregleringar och ändringar i fastighetsindelningen i storleksrationaliserande syfte i hög grad förenklas och underlättas. Reformen är emellertid av genomgripande karaktär och av stor principiell betydelse. Den omfattande avtalsfrihet som i hithörande avseenden föreslås av fastighetsbildningskommittén (se 5 kap. 18 §) får ses som ett led i kommitténs strävanden att tillskapa enklare och smidigare instrument i den allmänna rationaliseringsverksamheten och utgör på sitt sätt ett naturligt komplement till övriga regler rörande det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering. Det obegränsade ägoutbytets samband med fastighetsbildningskommitténs förslag i övrigt ger hovrätten anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten av att bryta ut detta institut till särskild behandling. Härtill kommer att en reform med det av lantmäteristyrelsen angivna syftet torde vara en något mer komplicerad lagstiftningsåtgärd än vad styrelsens förslag ger vid handen. Det lär inte vara möjligt att såsom styrelsen föreslår endast slopa nu gällande restriktioner. Därutöver torde — såsom skett i fastighetsbildningskommitténs förslag — vara nödvändigt att införa vissa bestämmelser för att nå överensstämmelse med reglerna om fastighetsköp. Lantmäteristyrelsens förslag tillstyrks utan närmare motivering av bl. a. stadsförbundet och lantmätareföreningen. Lantbruksstyrelsen anser att ökade möjligheter till ägokravsj ämkning i många fall bör kunna komma till användning vid storleksrationalisering. Den jordpolitiska kontrollen i sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 87

band med ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte bör enligt lantbruksstyrelsens mening principiellt anordnas på liknande sätt som prövningen av markförvärv genom köp.

Kreditgivarnas intressen uppmärksammas i flera remissyttranden. Bankföreningen har ingenting att erinra mot förslaget under förutsättning att reglerna till inteckningshavarnas skydd i 8 kap. 4 § andra stycket och 13 kap. 2 a § andra stycket JDL behålls oförändrade och att oskadlighetsprövningen alltid kommer att verkställas av den ansvarige lantmätaren med beaktande av de tolkningsanvisningar som lämnats vid bestämmelsernas tillkomst. Sparbanksföreningen har i princip ingenting att erinra mot att ägoutbyte i större utsträckning än hittills används i stället för det även från kr editgi var synpunkt mera omständliga förfarandet med avstyckningar och sammanläggningar. Föreningen framhåller emellertid att varje uppmjukning av de likvid- och ersättningsregler som gäller för ägoutbyte liksom den av lantmäteristyrelsen önskade legaliseringen av ensidigt ägoutbyte måste åtföljas av lagändringar om t. ex. oskadlighetsprövning och medgivanden från rättsägarnas sida för att säkerställa kreditgivarintressena. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution påpekar att den föreslagna lagändringen innebär, att det inteckningshavarskydd som f. n. föreligger i form av en tioprocentsregel helt skulle försvinna. Det skulle i stället ankomma på lantmäterimyndigheten att, så att säga över hela fältet, verkställa den känsliga oskadliglietsprövningen beträffande inteckningshavares säkerhet. Ombudsmansföreningen måste med yttersta skärpa reagera mot en sådan ordning. Föreningen kan acceptera den föreslagna utvidgningen bara i kombination med en bestämmelse att inteckningshavares medgivande ovillkorligen måste inhämtas, så snart den gällande tioprocentsgränsen överskrids.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att i fall, då kombination av avstyckningar och sammanläggningar måste tillgripas i stället för ägoutbyte, arbete och kostnader uppkommer som särskilt när det gäller mindre arealer knappast står i proportion till syftet med åtgärderna. Föreningen tillstyrker därför förslaget men framhåller angelägenheten av att inteckningshavarnas rätt tillvaratas. Det bör närmare prövas om nuvarande regler angående underrättelse till inteckningshavarna om det ifrågasatta ägoutbytet är tillräckliga, när detta kan leda till en mera avsevärd minskning av inteckningsunderlaget.

Fastighetsägareförbundet finner det något tveksamt om en ändring beträffande en så sparsamt förekommande förrättningsform som frivilligt ägoutbyte skulle kunna tillmätas en väsentligt arbetsrationaliserande effekt. Förslaget måste nämligen anses förutsätta, att kreditsynpunkterna ägnas särskild uppmärksamhet vid förrättningen. Förbundet motsätter sig emellertid inte förslaget. Häradshövdingeföreningen anser att man kan efterge restriktionerna i fråga om avvikelse från full tilldelning under förutsättning

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

att samtliga berörda sakägare — såväl fastighetsägare som innehavare av begränsade sakrätter — medger åtgärden. Härigenom skulle ägoutbytet kunna i större utsträckning fullgöra den funktion som avses med det föreslagna institutet fastighetsreglering. Emellertid bör det tillses, att denna form inte används för andra ändamål än en reglering i rationaliseringssyfte. Om begränsningen till 10 % upphävs synes det också kunna ifrågasättas om inte skyddet för inteckningshavare bör utbyggas. Nuvarande regler innehåller inte något hänsynstagande till förhållandena, när en inteckning belastar flera fastigheter. Om den utgående ersättningen är avsevärd i förhållande till fastighetens värde synes nedsättning för fördelning enligt utsökningslagens regler böra göras obligatorisk, såvida inte medgivanden i samma omfattning som vid relaxation kan presteras.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen gör att fastighetsbildningsorganen blir allt hårdare belastade. Jag torde inte i detta sammanhang behöva gå närmare in på orsakerna och verkningarna. Jag vill bara peka på storleksrationaliseringen beträffande mark för jord- eller skogsbruk, de snabba förändringarna i fråga om befolkningens bosättning, fritidsbebyggelsen och det alltmer framträdande behovet av samverkan mellan fastigheter. Den ökade belastningen har delvis kunnat mötas genom olika rationaliseringar av fastighetsbildningsverksamheten bl. a. genom delegering av arbetsuppgifter från högskoleutbildad personal till ingenjörs- och kontorspersonal. Gällande organisation och lagstiftning lägger emellertid vissa hinder i vägen för en fortsatt rationalisering. Beträffande organisationen har ett utredningsarbete inletts genom särskilda sakkunniga som tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet enligt bemyndigande den 17 december 1965. I fråga om lagstiftningen är det grundläggande utredningsarbetet helt avslutat genom det förslag till lag om fastighetsbildning som lagts fram av fastighetsbildningskommittén.

I sin nu aktuella framställning har lantmäteristyrelsen tagit upp frågan om vissa partiella reformer inom fastighetsbildningslagstiftningens område. Styrelsen anser att de föreslagna reformerna har så stor rationaliseringseffekt att de bör genomföras trots det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag. Förslagen avser ett slopande av dels sammanträdestvånget vid avstyckning och vid förrättning enligt 20 kap. JDL, dels procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte.

Som jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till lantmäteristyrelsens förslag till åtgärder i syfte att förenkla och påskynda skiftesarbetet i Kopparbergs län är det av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten kan drivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 89

utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med den reform av fastighetsbildningslagstiftningen som nu förbereds. Av skäl som jag berört när det gäller ändringarna i dalalagen möter det emellertid vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. I varje fall bör principiella ställningstaganden helst undvikas och lösningarna bör om möjligt avpassas till dem som övervägs i samband med arbetet på den nya lagen om fastighetsbildning.

Vid en granskning av de nu aktuella förslagen mot denna bakgrund framgår det omedelbart att båda förslagen står i överensstämmelse med tankegångarna i förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I övrigt är förslagen emellertid ganska olikartade. Ett slopande av sammanträdestvånget är en nyhet av övervägande formell natur och har begränsade principiella verkningar. Det möter därför inga större betänkligheter att genomföra förslaget i denna del. Förslaget om att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning har däremot vittgående principiella konsekvenser och kräver betydande ingrepp i lagstiftningen. Det bör därför enligt min mening genomföras bara om det kan motiveras med betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt.

Efter dessa inledande anmärkningar om hur lantmäteristyrelsens förslag enligt min mening bör bedömas övergår jag nu till att behandla de skilda förslagen.

Gällande bestämmelser om fastighetsbildningsförrättningar utgår i allmänhet från att dessa sker vid sammanträde. Detta sammanhänger bl. a. med att de grundläggande reglerna om förfarandet vid fastighetsbildning är utformade med sikte på situationer där stridiga sakägarintressen i större eller mindre utsträckning gör sig gällande. För handläggning av sådana fall är sammanträdet enligt all erfarenhet en lämplig handläggningsform. Gällande bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen måste kalla till sammanträde också i enkla fall, då sakägarna är eniga eller då bara en sakägare finns. Förrättning för legalisering av sämjedelning enligt legaliseringslagen, där enighet mellan delägarna utgör en förutsättning för legalisering, kan dock ske utan sammanträde, och vanlig sammanläggning som förutsätter att fastigheterna är i en ägares hand genomförs normalt som ett ansökningsärende utan sammanträde.

Kommittéförslaget till FBL, som nu bereds inom justitiedepartementet, upptar som huvudregel att fastighetsbildningsförrättning fortfarande skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Det innehåller emellertid vissa undantagsregler, som innebär bl. a. att förrättning skall kunna handläggas helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken.

Lantmäteristyrelsen föreslår nu, som en partiell reform av gällande lagstiftning, att sammanträdestvånget slopas beträffande avstyckningar enligt JDL och 5 kap. FBLS samt ägoutbyten m. m. enligt 20 kap. JDL. Som mo­

90 Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tiv åberopas önskemålet att förenkla fastighetsbildningsverksamheten. Skyldigheten att hålla sammanträde vid varje förrättning utgör enligt styrelsens mening ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer.

Förslaget stöds nästan genomgående av remissinstanserna. Några vill begränsa reformen till avstyckningar eller vissa sådana, medan ett par andra remissinstanser vill utvidga reformen till tomtmätningar enligt 2 kap. FBLS.

Det måste uppenbarligen vara tyngande för verksamheten att sammanträde måste hållas också i fall då det redan i förväg står klart att sammanträde inte har någon reell funktion att fylla, t. ex. när det gäller en enkel fastighetsbildningsåtgärd med en eller ett par sakägare och det inte finns några delade meningar om hur åtgärden skall genomföras. Visserligen kan sammanträde numera, efter lagändring år 1953, ofta hållas t. ex. på förrättningsmannens expedition i stället för där jorden är belägen, och sakägares utevaro från sammanträde hindrar i regel inte att förrättningen företas, men om behörig sökande inte inställer sig vid första sammanträdet skall ansökningen anses återkallad. Vidare är det otillfredsställande att kallelse skall behöva utfärdas till sammanträde som utgör en ren formalitet, vilket f. ö. inte framgår omedelbart av kallelsen.

Jag är därför i sak positiv till tanken att lätta på skyldigheten att hålla sammanträde vid vissa fastighetsbildningsåtgärder. Fn sådan uppmjukning bör också kunna genomföras genom ändring av gällande lag utan olägenhet med hänsyn till den planerade större reformen av fastighetsbildningslagstiftningen, förutsatt att ändringen begränsas på lämpligt sätt.

Slopas sammanträdestvånget för vissa förrättningar medför detta rationalisering av förfarandet på flera sätt. Bl. a. faller en del onödiga resor bort, i vissa fall för förrättningsmannen, i andra fall för sakägarna. Dessutom kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt mellan förrättningsmannen och dennes biträdespersonal, särskilt i fall då sammanträde på förrättningsstället inbesparas. För klarhetens skull bör kanske påpekas, att behovet av andra åtgärder på förrättningsstället, såsom undersökning av platsens beskaffenhet och belägenhet, informell överläggning med sakägare, mätning och gränsutmärkning, inte påverkas av att kravet på sammanträde slopas. Inte heller ändras förrättningsmannens formella ställning eller begränsas hans ansvar för i princip hela förrättningen. Att den närmare innebörden av förrättningsmannens och andra befattningshavares ansvar för olika förrättningsåtgärder är beroende av den faktiska arbetsfördelningen liksom av befattningshavarnas kompetens och av instruktion och arbetsordning är emellertid tydligt.

Mot bakgrunden av de nu redovisade övervägandena föreslår jag att sammanträdestvånget slopas men att reformen i detta sammanhang begränsas till avstyckningarna. Som förutsättning bör också gälla att stridiga intressen inte förekommer i ärendet. Även med dessa begränsningar torde reformen tillgodose det väsentligaste i önskemålen från lantmäteristyrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 91

remissinstanserna. Avstyckning är den avgjort vanligaste fastighetsbildningsåtgärden. Vid avstyckning finns normalt bara en sakägare om det till avstyckning avsedda området inte överlåtits, och har överlåtelse skett är sakägarna i allmänhet inte fler än två, nämligen köparen och säljaren, vilka sedan köpeavtalet träffats sällan torde ha några stridiga intressen. För ägoutbyten och gränsbestämningar kan ett slopande av sammanträdestvånget bedömas ge en förhållandevis obetydlig förenklingseffekt, eftersom antalet sådana förrättningar är mindre och förrättningarnas beskaffenhet oftast torde kräva sammanträde. Tomtmätningarna är visserligen nästan lika många som avstyckningarna, men olägenheterna av att behålla sammanträdestvånget är där mindre framträdande och lantmäteristyrelsen har heller inte föreslagit att tomtmätningarna skulle omfattas av reformen. Denna bör av nu berörda skäl inte inbegripa förrättningar enligt 20 kap. JDL eller 2 kap. FBLS. Eftersom alltså bl. a. gränsbestämning lämnas utanför bör inte heller avstyckningsförrättning vid vilken till följd av bestämmelserna i 19 kap. 10 § JDL eller 5 kap. 5 § FBLS gränsbestämning äger rum få ske utan sammanträde.

Villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma är avsett att ha samma sakliga innebörd som i förslaget till PBL. Det är inte bara olika sakägarintressen som avses utan också förhållandet mellan sakägarintressena å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. Detta betyder att förrättningar där tillstånd till avstyckning vägras inte bör äga rum utan sammanträde. Huruvida det bör införas möjlighet att handlägga förrättning utan sammanträde i fall då det är uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tillåtas, såsom enligt förslaget till FBL till vilket lantmäteristyrelsen i detta avseende hänvisar, torde få övervägas vid behandlingen av nämnda förslag.

Enligt gällande bestämmelser skall byggnadsnämnden underrättas viss tid i förväg om avstyckningar inom område där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, vid avstyckning enligt FBLS också inom andra områden. Nämnden har då möjlighet att låta sig representeras vid sammanträdet och där framställa eventuella erinringar mot den begärda avstyckningen. Om sammanträde inte hålls bortfaller denna möjlighet. Skyldigheten att i förväg formellt underrätta byggnadsnämnden bör då också falla bort i sådana fall. En sådan ordning synes kunna genomföras utan olägenhet eftersom villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma bör anses innefatta skyldighet för förrättningsmannen att på lämpligt sätt försäkra sig om att byggnadsnämnden inte har någon erinran mot avstyckningen. Formerna härför torde inte behöva anges i lagen.

Det skulle kunna övervägas att föreskriva skyldighet för förrättningsmannen att underrätta byggnadsnämnden om förrättningens avslutande i sådana fall då förrättningen sker utan sammanträde. Eftersom den nödvändiga kontakten med byggnadsnämnden bör ske på ett tidigare stadium av

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

förrättningen torde en underrättelse om avslutandet emellertid sakna egentligt intresse för nämnden. I detta sammanhang är också att märka att det enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger chef för organisationsenhet inom lantmäteriet att, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet, se till att samråd med denna myndighet kommer till stånd. Denna föreskrift om samråd fyller i huvudsak samma funktion som gällande regler angående obligatorisk underrättelse till byggnadsnämnden om sammanträde för påbörjande av avstyckning. Föreskriften får ökad betydelse om sammanträdestvånget slopas och den i lagen angivna skyldigheten att underrätta byggnadsnämnden faller bort.

Det bör ankomma på förrättningsmannen att bestämma i vilka fall förrättning skall hållas utan sammanträde. Som allmän förutsättning bör därvid gälla att handläggning utan sammanträde är en lämplig handläggningsform i det särskilda fallet. Exempel på fall då det i allmänhet torde vara olämpligt att hålla förrättning utan sammanträde utgör förrättningar där mera invecklade frågor skall behandlas, där gode män eller sakkunnig skall medverka, där förening mellan sakägare skall träffas eller där sakägare framställt befogat önskemål om sammanträde. Det nu berörda lämplighetsvillkoret behöver inte komma till direkt uttryck i lagen om denna utformas så, att det framgår att möjlighet men inte skyldighet föreligger att handlägga förrättning utan sammanträde i fall då de i lagen angivna villkoren är uppfyllda.

Med anledning av ett yttrande vid remissbehandlingen vill jag framhålla att sammanträdet inte bör slopas i fall då risker för missförstånd och därav föranledda rättsförluster för enskild part bedöms föreligga. I okomplicerade avstyckningsärenden torde det emellertid normalt vara möjligt att förebygga risker för missförstånd genom en lämplig uppläggning av utredningsarbetet och redovisningen i förrättningsakten.

Sparbanksföreningen har vid remissbehandlingen påpekat att den rådgivning i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägare just vid sammanträdet är värdefull och uppskattad. Föreningen befarar att den service allmänheten sålunda får kan försämras om sammanträdestvånget slopas. Sådana synpunkter måste emellertid vägas mot andra intressen och enligt min mening är det nu mest angeläget att förenkla förrättningsförfarandet genom att rensa ut onödigt tyngande arbetsformer. De vinster som uppnås på detta sätt innebär också en form av ökad service eftersom snabbheten i fastighetsbildningsproceduren ökar.

Vid förrättning utan sammanträde bör så långt möjligt samma regler gälla som vid förrättning med sammanträde. Vissa avvikelser blir emellertid nödvändiga. Till dessa återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till att behandla den andra huvudfrågan i lantmäteristyrelsens framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 93

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll. Vid laga skifte skall på motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet gällande delningsgrunden. I båda fallen tillåts emellertid i viss utsträckning att uppskattningsinnehållet av fastighets marktilldelning avviker från fastighetens ägokrav, varvid skillnaden i princip utjämnas med pengar. Gränserna för sådan ägokrav sjämkning är ganska snäva. Under vissa tämligen stränga villkor av bl. a. jordpolitisk art får ägoutbyte som innefattar ägokravsjämkning resp. ägokravsjämkning vid laga skifte ske utan stöd av enskilda rättsägares medgivande. I dessa tvångsfall får jämkningen inte medföra att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll minskas med mera än i allmänhet 5 % och i vissa särskilda fall 25 %. Om villkoren för tvångsjämkning inte är uppfyllda kan ägokravsjämkning ske efter överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. I dessa fall får deltagande fastighets uppskattningsinnehåll inte minskas med mera än 10 %. I princip skall då även andra berörda rättsägare än fastighetsägarna medge åtgärden. De jordpolitiska villkoren för ägokravsjämkning är lindrigare i frivilligfallen än i tvångsfallen. Vid laga skifte krävs sålunda bara att ägokravsjämkningen inte medför försämrad fastighetsindelning och vid frivilligt ägoutbyte gäller att åtgärden inte får medföra försämrad fastighetsindelning eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra byggnadsreglerande planer.

Bestämmelser om ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte infördes genom lagändring år 1951. Dessförinnan gällde att frivilligt ägoutbyte fick ske om bekvämare ägoanordning därigenom kunde vinnas och de till utbyte ifrågasatta ägorna hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Syftet med 1951 års reform — som också gällde tvångsfallen —- var främst att underlätta jordbrukets yttre rationalisering. Den nytillkomna jämkningsgränsen 10 % avsåg att göra det frivilliga ägoutbytet användbart bl. a. för storleksrationalisering. Gränsen markerar samtidigt skiljelinjen mot transaktioner, som bör ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp.

Möjligheten till frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte infördes genom lagändring år 1955 enligt samma principer som 1951 års ändringar för ägoutbyte.

Enligt förslaget till FBL skall ett nytt fastighetsbildningsinstitut benämnt fastighetsreglering införas och ersätta bl. a. ägoutbyte och sådant laga skifte som innebär omreglering av befintliga fastigheter. Med fastighetsreglering förstås ombildning av fastigheter i syfte att inom ett område åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medger eller att i visst begränsat avseende förbättra fastighetsbeståndet. I själva begreppet ligger alltså en positiv målsättning. Fastighetsreglering skall kunna avse bl. a. ensidig eller dubbelsidig marköverföring mellan fastigheter. De storleksförändringar som enligt förslaget kan företas utan stöd

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

av medgivande är visserligen i huvudsak inte större än de som medges enligt gällande regler om ägokravs jämkning tvångsvis. Men med samtycke av berörda rättsägare skall möjligheterna till frivilliga storleksförändringar bli i princip obegränsade, förutsatt att vissa grundläggande villkor för fastighetsreglering och för fastighetsbildning i allmänhet är uppfyllda. Dessa villkor innefattar bl. a. krav på att den nya fastighetsindelningen skall uppfylla vissa lämplighetskrav eller, om detta inte är fallet, åtminstone innebära en förbättring av den dittills rådande indelningen. För ägares samtycke till större minskning av fastighet än som medges i tvångsfallen skall gällande villkor för avhändelse, dvs. i första hand försäljning, av fast egendom äga tillämpning. Vissa formkrav som svarar mot formkraven vid avhändelse skall också iakttas. Lantmäteristyrelsens nu aktuella framställning går ut på att en fastighet skall kunna minskas utöver vad som nu kan ske genom överenskommelse vid ägoutbyte eller laga skifte. Styrelsen anser att de lagändringar som är nödvändiga för delta ändamål enklast kan genomföras på det sättet att de nuvarande bestämmelserna om viss gräns för frivillig ägokravs jämkning helt utgår. Syftet med framställningen är rationalisering av fastighetsbildningsverksamlieten. Styrelsen framhåller att en ändring som innebär att fastighet genom överenskommelse får minskas utöver nu tillåten gräns utan tvekan skulle få en väsentlig arbctsrationaliserande effekt. Denna skulle komma samhällsbyggnadsprocessen till godo, inte minst för ett snabbt genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Också verksamheten för rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas. I fråga om ägoutbyte önskar lantmäteristyrelsen vidare att det skall klargöras, att också ensidigt ägouIbyte, dvs. ägoutbyte utan markvederlag, i princip är tillåtet, lörutsatt att åtgärden inte medför större minskning av fastighet än som är eller kan bli medgiven för vanligt dubbelsidigt ägoutbyte. Styrelsen menar att ensidiga ägoutbyten kan vara ett väsentligt arbetsbesparande medel att uppnå en önskad ändring i fastighetsindelningen. Den föreslagna reformen har väsentligen den praktiska innebörden att utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — i fall då sakägarna är eniga om utökningen kommer att kunna ske genom ägokravs jämkning vid ägoutbyte eller laga skifte, alltså sammanfattningsvis genom marköverföring, i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart. Det nya förfarandet kan få praktisk användning vid fastighetsbildning för många olika ändamål och i större såväl som mindre sammanhang. I fall då omreglering av fastigheter pågår, antingen det gäller genomförande av plan enligt byggnadslagen eller jord- och skogsrationalisering, innebär vidgad möjlighet till ensidig marköverföring att storleksförändringar av fastigheter som ingår i omregleringen kan genomföras som ett led i den pågående förrättningen. Därigenom bortfaller behovet av avstyckningar -— som annars vanligen torde få ske fristående före eller efter omregleringen — och av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 95

sammanläggningar. Om en fastighet skall utökas med område av annan fastighet utan samband med omregleringsförrättning leder vidgad marköverföringsmöjlighet — dvs. vidgad jämkningsgräns i förening med godtagande av ensidiga ägoutbyten — till att utökningen kan ske genom en förrättning för ägoutbyte i stället för genom köp, avstyckning, sammanläggning och lagfart. Också i sådana fall torde marköverföringsmetoden i allmänhet medföra avsevärd förenkling.

Genomförs vidgad möjlighet till ägo kr avs jämkning vid ägoutbyte enligt JDL blir de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga också vid ägoutbyte enligt FBLS. Den föreslagna reformens räckvidd blir därför sådan att marköverföring kan ersätta köp inte bara i sådana fall då köpet annars legaliseras genom avstyckning enligt JDL -—- då avstyckningen normalt torde ske under villkor om sammanläggning — utan också i sådana fall då köp fullföljs genom åtgärder enligt FBLS, dvs. genom avstyckningsförrättning enligt 5 kap. eller tomtdelsavstyckning enligt 1 kap. samt, i båda fallen, fristående sammanläggningsåtgärd. Detta innebär också att man kan undanröja de olägenheter som från jordpolitisk synpunkt är förenade med att avstyckning enligt FBLS inte kan ske under villkor om sammanläggning.

Fördelarna med den föreslagna reformen ligger som redan antytts inte bara inom fastighetsbildningsmyndigheternas område. Även inskrivningsväsendet skulle besparas arbete. Beträffande lagfartsproceduren — som helt bortfaller — är att märka att denna vid köp och avstyckning för sammanläggning måste ske i två omgångar, nämligen vilande lagfart före och fullföljd efter sammanläggningen. Också vissa inteckningsåtgärder kan undgås. Svarar fastighet, som minskas genom avstyckning, för fordran eller annan rättighet behövs f. n. vanligen särskilda åtgärder för relaxation. Vid marköverföring torde behovet av formliga relaxationsåtgärder falla bort, vilket visserligen inte innebär att inteckningshavarnas intressen får åsidosättas men ger möjlighet till enklare handläggning.

Sammanfattningsvis ligger fördelarna hos marköverföringsmetoden i jämförelse med köpmetoden främst i följande. Vid tillämpning av köpmetoden vidtas en hel serie skilda åtgärder från sakägare och olika myndigheter. Dessa åtgärder måste företas efter varandra i bestämd ordning, vilket med nödvändighet medför att förfarandet blir tungrott och tidskrävande. Vid marköverföring kan alla dessa moment samordnas inom ramen för en förrättning hos en enda myndighet. Detta ger väsentliga förenldingsmöjligheter, till fördel både för myndigheterna och för sakägarna. De möjligheter att avsevärt nedbringa tidsåtgången vid fastighetsbildning i vissa fall som härigenom erbjuder sig blir av värde bl. a. för bostadsbyggandet och jordbruksrationaliseringen. Särskilt påtagliga tidsvinster kan uppnås i sådana fall, då successiva ändringar i fastighetsindelningen måste genomföras i tämligen snabb följd, något som blir allt vanligare vid markexploatering och i andra sammanhang.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

På anförda grunder bedömer jag för min del att den föreslagna reformen bär en avsevärd betydelse för rationalisering av fastighetsbildningen.

Vad jag nu har anfört visar att den föreslagna reformen skulle medföra väsentliga fördelar och att den står i överensstämmelse med de tankegångar som ligger bakom förslaget till den nya fastighetsbildningslagstiftning som håller på att utarbetas inom departementet. Trots de betänkligheter som kan anföras mot att genomföra reformen —■ som otvivelaktigt innebär en principiell nyhet i förhållande till gällande rätt — anser jag därför att lantmäteristyrelsens förslag bör genomföras. Det är emellertid uppenbart att detta kräver kompletteringar av de regler som f. n. gäller för att ägokravsjämkning skall få äga rum.

Att en rätt till obegränsad ägokravs jämkning kräver särskilda regler sammanhänger med att en sådan rätt öppnar möjlighet till transaktioner med samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom. En av anledningarna till att man ställt upp den nu gällande gränsen på 10 % är som redan antytts önskemålet att markera gränsen mot köp eller andra former av överlåtelse. I förslaget till PBL har fastighetsbildningskommittén dragit konsekvenserna av nyssnämnda förhållande. Detta kommer tydligast till uttryck genom att man uppställt samma formkrav för överenskommelse som innebär ägokravs jämkning som för överlåtelse av fast egendom. Den obegränsade möjligheten att överföra mark har emellertid också på andra sätt satt sina spår i lagförslaget. Det återstår nu att pröva i vad mån motsvarande lösningar bör eller kan tillgripas vid den nu avsedda reformen inom i första hand jorddelningslagens ram.

överlåtelser av delar av fastigheter fullföljs i regel genom avstyckning, eventuellt i förening med sammanläggning. Avstyckning får inte ske om inte vissa ganska stränga jordpolitiska villkor är uppfyllda. När det gäller frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte uppställer jorddelningslagen däremot inte annat krav än att fastighetsindelningen inte får försämras. Eftersom det varken ställs något lämplighetskrav på de berörda fastigheterna eller föreskrivs att fastighetsindelningen skall förbättras är det angivna villkoret till sin praktiska innebörd liberalt i förhållande till både gällande fastighetsbildningsrätt i övrigt och förslaget till FBL. Om möjligheterna till ändring i fastighetsindelningen genom frivilliga åtgärder nu skall avsevärt vidgas torde gällande jordpolitiska villkor böra skärpas. Lämpligt synes vara att uppställa som huvudvillkor att fastighetsindelningen skall förbättras. Detta villkor bör därvid avse inte bara åtgärder som innebär marköverföring utöver nu gällande procentgräns utan alla ägoutbyten och ägokravsjämkningar som sker enligt reglerna för frivilliga åtgärder. Ett sådant förbättringsvillkor innebär inte exakt överensstämmelse med förslaget till FBL. Full överensstämmelse kan av lagtekniska skäl inte gärna nås i detta begränsade sammanhang. Det angivna villkoret stämmer emellertid överens med grunderna för förslaget till FBL och torde i de flesta fall leda till samma resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 97

Den skisserade skärpningen innebär i förhållande till gällande rätt praktiskt sett inte så mycket som kanske i förstone vill synas. I flertalet fall, då sakägare är ense om en regleringsåtgärd, torde anledningen till att åtgärden kommer till stånd vara att den innebär en förbättring av fastighetsindelningen. Skärpningen hindrar emellertid sådana mera undantagsvis förekommande fall, då denna förutsättning inte föreligger.

Förutom nu angivna villkor bör liksom f. n. som förutsättning för frivilligt ägoutbyte gälla att åtgärden inte får försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra planer enligt byggnadslagen.

Av skäl som jag redan har berört bör gällande villkor om avhändelse av fast egendom iakttas för att en fastighet genom frivilligt ägoutbyte eller frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte skall få minskas mera än de nuvarande bestämmelserna medger. En särskild föreskrift härom behövs. Uppgiften att vaka över efterföljden av denna föreskrift kommer att vila på förrättningsmannen eller i förekommande fall förrättmngsmännen. Anordningen innebär i stora drag att förrättningsmannen prövar överenskommelse om minskning av fastighet på motsvarande sätt som inskrivningsdomaren vid ansökan om lagfart kontrollerar att gällande villkor för avhändelse är uppfyllda. Minskning mot penningersättning — som är det normala —- är därvid att jämställa med försäljning, medan minskning när överenskommelsen innebär att ersättning inte skall utgå är att jämställa med gåva. Innebär överenskommelse större minskning än nuvarande procentgräns medger torde hela minskningen, inte bara vad som överstiger 10 %, böra utgöra föremål för prövningen.

Överenskommelse om ägoulbyte skall enligt gällande bestämmelser träffas genom förening, dvs. en skriftlig avhandling som undertecknas av berörda fastighetsägare, bestyrks av gode männen eller, om sådana inte biträder, av lantmätaren samt biläggs förrättningsprotokollet. Tillämpning av reglerna om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte förutsätter skriftligt medgivande av berörda ägare, dvs. skriftlig förklaring av delägare som avstår eller erhåller mark. Sådan förklaring torde i likhet med förening biläggas förrättningsprotokollet.

Förening och förklaring enligt nu angivna regler torde, tillsammans med vad som i övrigt förekommer vid förrättningen, ge minst samma garantier som en köpehandling eller motsvarande handling för att äganderättsförhållandena blir klara och otvetydiga och att föryttring av fast egendom inte sker utan moget övervägande. Det finns därför inte anledning att nu ställa upp något särskilt formkrav för överenskommelse om sådan minskning av fastighet som är att jämställa med avhändelse.

I anslutning till villkor för avhändelse av fast egendom finns bestämmelser om påföljd av att sådant villkor inte iakttas. Så t. ex. är avhändelse, som sker utan erforderligt samtycke av make, ogiltig om maken väcker klander

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

inom viss tid (6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken). Dessa påföljdsbestämmelser bör inte gälla vid ägokravsjämkning. Överenskommelse om marköverföring innebär inte att marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling. Det erforderliga skyddet för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel.

Obegränsade möjligheter till ägokravsjämkning aktualiserar också frågan om regler till skydd för inteckningshavarnas intressen. För frivilligt ägoutbyte och för minskning av fastighet genom frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte krävs nu medgivande från innehavarna av fordringar och andra rättigheter, för vilka fastigheterna i fråga häftar på grund av inteckning eller eljest. Om det är uppenbart att åtgärden inte kan lända innehavare av sådan fordran eller rättighet till skada, behöver dock medgivande inte inhämtas. Dessa regler bör gälla också vid åtgärder enligt de bestämmelser som nu föreslås.

Beträffande innebörden av det oskadlighetskriterium, som skall vara uppfyllt för att rättighetshavares medgivande skall kunna undvaras, vill jag hänvisa till de uttalanden som gjordes åren 1951 och 1955 när nuvarande regler om frivilligt ägoutbyte resp. frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte tillkom. Oskadlighetsvillkoret bör sålunda inte anses uppfyllt om det föreligger den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten (prop. 1951: 159 s. 93), och denna bör alltså iaktta den största försiktighet (prop. 1955:89 s. 34). Det kan tilläggas att det nu avsedda slopandet av gränsen för frivillig minskning av fastighet inte ger någon ökad räckvidd åt oskadlighetsvillkoret i fall då fastighet är mera avsevärt belastad av inteckningar eller andra rättigheter. I sådana fall är ju nämligen redan en minskning av 10 % i allmänhet för stor för att kunna anses uppenbart oskadlig. Vidare bör uppmärksammas, att oskadlighetsvillkoret innefattar beaktande av förändring inte bara i fråga om uppskattningsinnehåll utan också beträffande andra värdefaktorer.

Gällande regler om inteckningshavarskyddet beaktar inte inteckningar i andra fastigheter än dem som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning vid laga skifte. Emellertid kan sådana ändringar i fastighetsindelningen i vissa fall vara av betydelse för inteckningar i andra fastigheter. Om nämligen fastighet, som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning vid laga skifte, är gemensamt intecknad med annan fastighet kan innehavare av särinteckning i sistnämnda fastighet, gällande med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, få sin säkerhet försämrad genom att den särintecknade fastighetens ansvar för den gemensamma inteckningen ökar till följd av ägoutbytet eller laga skiftet. Förändringen kan ha betydelse inte bara för särinteckningens innehavare utan också för den särintecknade fastighetens ägare, om denne är en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 är 1967 99

än ägaren till den fastighet som ingår i ägoutbytet eller minskas genom laga skiftet.

Det här berörda förhållandet kan få praktisk betydelse i fall då fastighets uppskattningsinnehall minskas utöver nu gällande jämkningsgräns. Problemet bör därför nu lösas för dessa fall. Lösningen kan, som en av remissinstanserna antytt, lämpligen nås genom att man uppställer krav pa motsvarande medgivanden av fastighetsägare och inteckningshavare som krävs när gemensam inteckning skall dödas i någon av de intecknade fastigheterna med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, dvs. förbehåll att inteckningshavaren får hålla sig till de övriga gemensamt intecknade fastigheterna (relaxation). I fall då samtliga de gemensamt intecknade fastigheterna är primäransvariga innebär detta att medgivande behövs från dessa fastigheters ägare och från innehavare av fordran eller annan rättighet, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen. Om det är uppenbart att rättighetshavarnas intressen inte kan skadas, bör förrättningsmannen dock ha rätt att underlåta infordra samtycke, dvs. samtycke bör kunna ersättas av oskadlighetsprövning enligt samma principer som i gällande rätt. Jag vill emellertid framhålla att förekomsten av gemensamma inteckningar ofta gör det svårt att bedöma ansvarsfördelningen mellan de berörda fastigheterna.

De regler som begränsar möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning anknyter till minskningen i uppskattningsinnehåll men inte till den ökning av annan eller andra fastigheters uppskattningsinnehåll, som utgör den andra sidan av jämkningen. Indirekt leder emellertid begränsningen av minusavvikelsen till att också plusavvikelsen blir begränsad, nämligen till samma belopp som minskningen. Även om den totala plusavvikelsen vid en förrättning som berör flera fastigheter inte behöver falla procentuellt lika på de fastigheter som ökas är det dock tydligt att gällande regler i stort sett inte gör det möjligt att väsentligt öka fastighets uppskattningsinnehåll. Gällande lagregler om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom avser i överensstämmelse härmed inte marköverföring genom ägokravsjämkning eller över huvud taget genom omreglerande fastighetsbildning. Om möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning nu vidgas kommer fastigheter att kunna utökas väsentligt. Fråga uppstår då om detta medför behov av särskilda bestämmelser med hänsyn till gällande inskränkningar i förvärvsrätten.

Bland de förvärvsinskränkningar som avses kan i första hand nämnas jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Huvudregeln beträffande fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet är att den inte får förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Utlänningars rätt att förvärva fast egendom regleras av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (1916 års lag). Tillstånd att förvärva fast egendom lämnas enligt

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

denna lag av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Det finns vidare vissa inskränkningar med mera begränsad räckvidd. Sålunda är bankers och andra kreditinrättningars rätt att förvärva fast egendom begränsad genom vissa bestämmelser i banklagstiftningen och enligt 24 § lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled skall flottningsföreningars rätt att förvärva fast egendom prövas av länsstyrelsen.

Uttrycket förvärv av fast egendom, vilket används i flertalet av de berörda bestämmelserna, innefattar köp och byte m. fl. fång men däremot inte marköverföring genom ägontbyte, laga skifte eller liknande åtgärd. I jordförvärvslagen anges uttryckligen vilka slag av förvärv lagen avser, och därvid nämns inte marköverföring. Både jordförvärvslagen och 1916 års lag innehåller uttryckliga regler som innebär att tillståndspliktiga fång blir ogiltiga om tillstånd inte söks inom föreskriven tid eller ansökan avslås.

Vid tillskottsförvärv som avser del av fastighet och alltså föranleder avstyckning och sammanläggning samordnas fastighetsbildningen och jordförvärvsprövningen genom särskilda bestämmelser i jordförvärvslagen (3 §). Dessa innebär i stort sett att förvärvaren inte behöver söka förvärvstillstånd, och att lantmätaren skall underställa lantbruksnämnden frågan om förvärvs tillstånd i fall då avslagsanledning kan antas föreligga. Eftersom tillskottsförvärv normalt leder till en förbättrad fastighetsindelning är sådana förvärv i regel inte beroende av tillstånd.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring enligt de regler om frivillig ägokravsjämkning som nu föreslås bör i förevarande sammanhang i princip jämställas med utvidgning genom köp som föranleder avstyckning och sammanläggning, även om förutsättningarna är något olika med hänsyn till att de jordpolitiska villkoren inte är desamma. Jordförvärvslagen bör alltså beaktas vid marköverföring enligt den av mig förordade ordningen i samma utsträckning som vid avstyckning och sammanläggning. Detta torde inte kunna ske utan särskilda regler. Dessa regler kan placeras antingen i jordförvärvslagen eller i fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom frågan om behovet av regler i ämnet samt reglernas innehåll, räckvidd och placering torde få tas upp från nya utgångspunkter vid beredningen av förslaget till FBL bör frågan nu lösas provisoriskt på enklast möjliga sätt. Jag föreslår därför att man i JDL tar in en regel som innebär att fastighets uppskattningsinnehåll inte får ökas väsentligt genom ägokravsjämkning enligt de nya reglerna om syftet med jordförvärvslagen därigenom skulle motverkas. I tveksamma fall bör samråd ske med lantbruksnämnden. Erforderliga föreskrifter om samråd bör meddelas av Kungl. Maj :t. Reglerna i 3 § jordförvärvslagen kan tjäna som vägledning både sakligt och förfarandemässigt. Jag vill erinra om att överlantmätaren ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation, som har att i första hand avgöra ärenden av detta slag. Det föreligger alltså goda förutsättningar för en samordning mellan lantbruksnämndens och lantmäteriets prövning av hithörande frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 101

1916 års lag innebär att utländska rättssubjekt samt svenska rättssubjekt, vari utländska intressen kan göra sig gällande, inte får förvärva fast egendom här i riket utan tillstånd för varje särskilt fall. I vissa fall som är tämligen noggrant specificerade i lagen meddelas tillstånd eller visst därmed jämförligt beslut av länsstyrelsen. I övriga fall, för vilka lagen inte lämnar några närmare bestämmelser, är Kungl. Maj :t koncessionsmyndighet. Några regler som motsvarar 3 § jordförvärvslagen och alltså samordnar tillståndsprövningen med den prövning som sker vid avstyckning och sammanläggning finns inte.

Marköverföring enligt de nya reglerna bör inte få ske i strid mot syftet med 1916 års lag. Om den förut skisserade nya bestämmelsen, enligt vilken syftet med jordförvärvslagen inte får motverkas, utformas så att den avser inte bara jordförvärvslagen utan all lagstiftning om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom, kommer den att omfatta också 1916 års lag samt övriga förut berörda förvärvsförbud. En sådan anordning som är lagtekniskt lämplig under nuvarande förutsättningar står i god överensstämmelse med förslaget till FBL (5 kap. 19 §). Behövliga samrådsföreskrifter bör meddelas av Kungl. Maj :t. I marköverföringssituationer, som motsvarar förvärvsfall där Kungl. Maj :t är tillståndsmyndighet, bör förrättningsmännen hänvisas att samråda med länsstyrelsen som i vissa fall torde få underställa Kungl. Maj :t frågan.

När samrådsmyndighet yttrar sig i fråga huruvida marköverföring skulle motverka syftet med jordförvärvslagen resp. 1916 års lag eller annan legal inskränkning i förvärvsrätten bör detta yttrande vara utslagsgivande för förrättningsmannens bedömning av samma fråga. En särskild regel härom synes inte nödvändig. Skulle marköverföring ske i strid mot yttrande från vederbörande myndighet, torde bestämmelserna i 21 kap. 43 § JDL medföra att överlantmätaren hänskjuter fastställelsefrågan till ägodelningsrätten.

Finner förrättningsmannen att den regel varom nu är fråga lägger hinder i vägen för viss marköverföring blir följden givetvis att marköverföring inte kommer till stånd. Det behövs alltså inte någon regel om ogiltighet, såsom vid förvärv i strid mot bl. a. jordförvärvslagen.

Innan jag går in på frågan hur de nya reglerna om ägokravs jämkning lagtekniskt skall genomföras vill jag något beröra den av lantmäteristyrelsen upptagna frågan om tillåtligheten av ensidiga ägoutbyten. Jag begränsar mig därvid till ägoutbyten enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilliga ägoutbyten.

Enligt min mening finns det inte några sakliga skäl att vid frivilligt ägoutbyte kräva att vederlag i första hand bör utgå i form av mark eller att ens någon del av vederlaget skall bestå av mark. Det bör räcka med att de i lagen angivna villkoren för ägoutbyte är uppfyllda. Enligt nuvarande regler skall alltså bl. a. iakttas att fastighets uppskattningsinnehåll inte får

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

minskas mera än 10 %. Ensidiga ägoutbyten bör emellertid vara tillåtna även om denna procentgräns slopas. Från språklig synpunkt skulle det vara önskvärt att samtidigt ändra lagens terminologi och ersätta uttrycket ägoutbyte med t. ex. marköverföring, i enlighet med förslaget till FBL. En sådan ändring kan emellertid inte inpassas i gällande lag i samband med den nu aktuella partiella reformen.

I lagtekniskt hänseende synes de föreslagna reformerna böra genomföras på följande sätt. Reglerna om handläggning av avstyckning utan sammanträde införs i 19 kap. JDL som en ny paragraf betecknad 8 §. Viss ändring bör därvid ske i 9 § av samma kapitel, varjämte en följdändring behövs i 5 kap. 2 § FBLS. Nya regler om frivilligt ägoutbyte införs i 8 kap. JDL som en ny paragraf, betecknad 4 a §, varvid också 4 § bör ändras. Nya regler om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte införs i 13 kap. JDL som en ny paragraf, betecknad 2 b §, varvid också 2 a § bör ändras.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län;

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Förslaget till lag angående ändring i datalagen

De förslag som förordats i de olika avsnitten i det föregående har lagtekniskt utformats dels som ändringar i 10 och 13 §§ DL och dels som nio nya paragrafer (27—35 §§) i samma lag. Eftersom de regler som tas upp i de nya paragraferna avser laga skifte till rubbning av storskifte, dvs. samma ämne som behandlas i 1—18 §§ i lagen, borde reglerna ha fått sin plats i anslutning till dessa paragrafer. Detta skulle emellertid ha medfört att de följande paragraferna måst numreras om, vilket skulle innebära vissa olä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 103

genheter. De nya paragraferna har därför placerats i slutet av lagen under rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte». Dessutom har inledningen till lagen ändrats. Av den nya lydelsen framgår direkt att bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte finns dels i 1—18 §§ och dels i 27—35 §§.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sammanläggning under laga skiftet.

Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen har andra stycket i paragrafen ersatts med en bestämmelse om att sammanläggning som omfattar del av fastighet har verkan som laga delning av fastigheten. Ändringen sammanhänger med den ändring som föreslås beträffande 4 § särskilda lagfartslagen. För att det åsyftade resultatet — registrering och lagfart -— skall nås krävs också vissa ändringar i bestämmelserna om registrering av dalaskifte. Bestämmelser i detta hänseende torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utläggande av gemensam ägolott.

I avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen har jag förordat att möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott vidgas något. Detta har kommit till uttryck genom en ändring i andra stycket av förevarande paragraf. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har ändringen visst samband med den möjlighet till avsteg från bestämmelserna i 13 kap. 3 § JDL, som kommer till uttryck i förslaget till 32 §, och innebär dessutom en förenkling av lagtexten.

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket är mycket svårtillgängliga. Lagtexten behandlar flera olika fall men i praktiken är det i samtliga fall fråga om ägokrav för avrösningsjord. Innebörden är att om det för sådana ägokrav inte går att lägga ut ägolotter som motsvarar visst lämplighetskrav — i huvudsak detsamma som lämplighetskravet i 1 kap. 8 § JDL — skall gemensam ägolott läggas ut för så många av ägokraven som behövs för att ägolotten skall motsvara kravet. Bestämmelserna har nu, samtidigt som den avsedda ändringen i fråga om innebörden genomförts, redigerats om. Lämplighetskravet har därvid placerats först och regeln om gemensam ägolott sist.

27 §.

Paragrafen innehåller den regel om gränsbestämning som föreslagits i den allmänna motiveringen.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

28 §. I denna paragraf har samlats de bestämmelser om avsteg från jorddelningslagens krav på upprättande av ägobeskrivning, tilldelningslängd och hävdeförteckning som föreslagits i avsnittet om vissa förteckningar.

29 §. Denna paragraf innehåller regler om gradering. I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen har paragrafen utformats så att gradering krävs endast om särskilda skäl föreligger. Uttrycket skogsmark har samma innebörd som i 1927 års kungörelse och avser alliså mark som lämpligen bör användas för skogsproduktion, oavselt om den för tillfället är skogbärande eller inte. — Enligt 13 kap. 2 § JDL skall graderingen ligga till grund för eventuell gottgörelse för minskning i ägovälde. Detta förhållande har uppmärksammats i denna paragraf genom att där tagits in en bestämmelse om att sådan gottgörelse när gradering inte sker i stället skall beräknas i anslutning till uppskattning enligt 14 kap. 9 § JDL.

30 §. Paragrafen innehåller de regler om anstånd med bestämmandet av likvider som föreslagits i den allmänna motiveringen.

31 och 32 §§. Dessa paragrafer innehåller — jämte 13 § andra stycket — bestämmelser i anslutning till de frågor om ägokravs jämkning och ägolotts sammansättning som behandlats i avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen. De föreslagna bestämmelserna om ägokravs jämkning har utformats som modifikationer till 13 kap. 2 § JDL och har tagits upp som 31 §. Bestämmelsen om avsteg från 13 kap. 3 § JDL vid ägolottsbildningen har tagits upp i 32 §. Liksom när det gäller 13 § andra stycket DL har bestämmelsen fått den innebörden att den avsedda användningen av ägolotten skall vara avgörande. Sambandet mellan denna paragraf och 13 § DL är f. ö. så starkt att paragraferna delvis täcker samma område.

33—35 §§. Paragraferna innehåller bestämmelser i de frågor som behandlats i avsnittet om besvär och fastställelse. I 33 § första stycket har tagits upp en regel som ger förrättningsmännen möjlighet att behandla vissa frågor rörande skiftesläggning och servitut som preliminärfrågor. Andra stycket innehåller en anvisning om att talan skall fullföljas i den ordning som anges i 21 kap. 19 § JDL. I fråga om skiftesplan innebär detta att motsvarande regler bör gälla som beträffande talan mot hävdeförteckning, dvs. att talan skall fullföljas inom 30 dagar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 105

från det skiftesplanen behandlades på sammanträde. I övriga fall skall besvärstiden räknas från beslutet eller förordnandet.

Som framhållits i den allmänna motiveringen öppnar bestämmelserna i 33 § möjlighet till ett tidigare tillträde av de nya ägolotterna än som slaille följa av 15 kap. 1 § JDL. Detta har kommit till uttryck i 34 §, som föreskriver att mark som berörs av förordnande enligt 33 § skall tillträdas inom ett år från det skiftesplan, servitutsbeslut eller förordnande om tilllämplighet av 34 § vunnit laga kraft. Delägarna har naturligtvis samma möjlighet som enligt 15 kap. 1 § JDL att komma överens om att tillträde skall ske inom kortare tid. Också i övrigt bör motsvarande regler gälla som enligt 15 kap. 1 § JDL.

I 35 § har en bestämmelse om partiell fastställelse av laga skifte tagits upp.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen

Beträffande ändringen i 4 § hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ändringen ill § är en ren följdändring. Enligt paragrafen i dess nu gällande lydelse skall efter det skifte blivit slutligen fastställt tiden för fastställelsen antecknas i lagfartsprotokollet och lagfartsboken. Denna anteckningsskyldighet torde ha sin grund i att fastställelsen av skiftet bildar utgångspunkt för fristen att söka lagfart. Genom den nu föreslagna ändringen i 4 § börjar lagfartsfristen löpa i och med att frågan om sammanläggning blivit slutligen avgjord. Om sammanläggningen skall emellertid anteckning ske på grund av en bestämmelse i 20 § SML. Någon särskild regel om anteckningsskyldighet med hänsyn till lagfartsplikten behövs alltså inte. Inte heller finns det någon anledning att anteckna fastställelsen av skiftet. Paragrafen har därför ändrats så att den avser enbart anteckning om alt kungörelse enligt 1 § utfärdats.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

8 KAP.

4 §•

Denna paragraf, där hittills alla särskilda bestämmelser om frivilligt ägoutbyte varit samlade, innehåller enligt detta förslag de grundläggande reglerna om frivilligt ägoutbyte.

Den enda sakliga ändring som gjorts i paragrafen är att det allmänna jordpolitiska villkoret för frivilligt ägoutbyte har skärpts från ett krav på att fastighetsindelningen ej försämras till ett krav på förbättrad indelning. Grunderna för denna ändring har angetts i den allmänna motiveringen. Jag har därvid också berört det nya villkorets innebörd. Det bör här

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tilläggas, att villkoret i princip avser helhetsverkan av det ifrågasatta ägoutbytet. Villkoret innebär alltså inte att förbättring krävs på alla berörda punkter, inte ens att försämring inte får ske på någon punkt. I allmänhet innebär förbättrad fastighetsindelning att en eller flera i ägoutbytet deltagande fastigheter eller samfällda områden förbättras. Men villkoret om förbättrad fastighetsindelning kan undantagsvis vara uppfyllt också i fall då ägoutbytet inte innebär någon omedelbar förbättring av de deltagande fastigheterna och samfällda områdena, nämligen om ägoutbytet främjar genomförandet av en förbättrad fastighetsindelning, t. ex. enligt upprättad plan för successiv rationalisering. Över huvud taget bör frågan om fastighetsindelningen förbättras eller inte självfallet i princip bedömas ur samma tidsperspektiv som frågor om fastighets lämplighet enligt t. ex. 1 kap. 8 § och 19 kap. 2 § JDL. Även om det är vanligast att en förbättring på kort sikt också innebär en förbättring på längre sikt kan motsatsen ibland gälla. Det kan tilläggas att gällande allmänna jordpobtiska riktlinjer givetvis bör beaktas vid tillämpningen av förbättringsvillkoret, på motsvarande sätt som vid tillämpningen av andra jordpolitiska villkor.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen gäller vid tillämpning av denna paragraf inte något krav att vederlag i första hand bör utgå i jord. Det finns alltså inte något särskilt hinder mot ensidig frivillig marköverföring.

I anslutning till andra stycket i paragrafen vill jag påpeka att gällande regler om skydd för innehavare av fordringar och andra rättigheter vid ägoutbyte och laga skifte avser inte bara intecknade rättigheter utan också andra rättigheter för vilka fastigheten häftar, bl. a. sådana som gäller med bästa rätt eller åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jordabalken (jfr bl. a. 49 § inteckningsförordningen). Däremot anses t. ex. ointecknade nyttjanderätter annars inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas häfta därför (jfr SOU 1963: 68 s. 391). Förslaget att vidga möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning medför inte någon principiell ändring i de ointecknade rättigheternas ställning. Det är ju redan enligt gällande rätt möjligt att tvångsvis eller efter överenskommelse företa omfattande omreglerande åtgärder genom laga skifte eller ägoutbyte, t. ex. att genom ägoutbyte flytta hela fastigheter, och det kan därvid hända att ointecknad rätt påverkas. Jag finner alltså inte skäl att nu föreslå några nya regler om skydd för innehavare av ointecknad rättighet.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att gällande regler om skydd för innehavare av fordringar och andra rättigheter inte avser innehavare av inteckning i tomträtt som upplåtits i fastighet som förrättningen berör. Det finns inte anledning anta att de nya reglerna om frivillig ägokravsjämkning aktualiserar denna brist i gällande rätt. Frågan om skydd för dessa inteckningshavare torde därför böra lösas i samband med den planerade större reformen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 107

För att innehållet i paragrafen skall bli mer överskådligt har den omarbetats i redaktionellt hänseende, varvid de olika förutsättningarna för att ägoutbyte skall få ske tagits upp i fyra olika punkter.

4 a §.

I denna paragraf som är ny och i viss mån utgör ett undantag från 4 § anges under vilka förutsättningar ägoutbyte får ske utan att ägokravsjämkningen håller sig inom den ram som anges i 4 §.

Paragrafen utgör kärnan i den reform av reglerna om frivilligt ägoutbyte som nu föreslås. Paragrafen blir tillämplig inte bara vid ägoutbyte i samband med laga skifte utan även vid fristående ägoutbyte enligt 20 kap. 1 §. Grunderna för paragrafen har utförligt redovisats i den allmänna motiveringen. I några speciella hänseenden och i vissa detaljfrågor torde emellertid vissa anmärkningar böra göras.

Om ett ägoutbyte, varom fråga behörigen väckts, uppfyller villkoren för tvångsägoutbyte kan det självfallet genomföras under åberopande av reglerna om sådant ägoutbyte också i fall då sakägarna träffar överenskommelse om ägoutbytet. Det blir då inte aktuellt att tillämpa reglerna om frivilligt ägoutbyte. Så t. ex. kan ägoutbyte enligt 1 a § med 25 % ägokravsjämkning genomföras utan åberopande av reglerna för frivilligt ägoutbyte. Bestämmelserna i denna paragraf innebär inte någon ändring i detta förhållande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör hinder inte föreligga mot ensidigt frivilligt ägoutbyte. Detta gäller också frivilligt ägoutbyte enligt denna paragraf.

Från civilrättslig synpunkt är marköverföring genom ägokravs jämkning lika litet som marköverföring genom ägoutbyte som inte innefattar ägokravsjämkning att anse som överlåtelse eller därmed jämförlig rättshandling. Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör inte ett förvärv av fast egendom och medför därför inte heller rätt eller plikt att söka lagfart.

När det gäller frågan hur frivillig ägokravsjämkning skall betraktas från skatterättsliga synpunkter torde man böra skilja mellan olika former av beskattning. Såvitt gäller realisationsvinstbeskattningen torde frågan i första hand få lösas av rättspraxis. Med hänsyn till det nu uppställda kravet på att fastighetsindelningen skall förbättras synes förhållandena i denna del emellertid inte undergå någon större ändring genom förevarande reform. Gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen sker utan vederlag. Vad beträffar stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308) torde utan vidare vara klart, att stämpelskatt enligt 3 § inte kommer i fråga vid marköverföring. Huruvida stämpelskatteförordningen bör ändras i denna del torde få övervägas sedan man vunnit någon tids erfarenhet av hur de nya reglerna om ägokravsj ämkning fungerar. Frågan kommer också att bli aktuell vid beredningen av förslaget till FBL.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Om ägare till fastighet, som består av enskild mark jämte andel i samfälld mark, genom ägokravsjämkning avstår all fastighetens enskilda mark utan markvederlag bildas en s. k. andelsfastighet. Gällande jordpolitiska regler torde i princip innebära eller förutsätta att sådana fastigheter inte hör bildas. Förslaget till FBL intar i viss mån en annan ståndpunkt. Den försämring av fastighetsindelningen som nybildning av andelsfastighet i allmänhet torde innebära, måste givetvis beaktas när frågan om ägoutbytes tillåtlighet prövas. I detta sammanhang kan dock påpekas, att gällande regler medger att andel i äga som undantagits för gemensamt behov är föremål för ägoutbyte (1 § andra stycket tredje punkten och på samma sätt vid frivilligt ägoutbyte enligt 4 §).

De nya bestämmelserna om ägokravsjämkning anknyter till värderingsoch ersättningsprinciperna i JDL och ger därför inte anledning till nya regler om gradering eller likvidberäkning. Men jag vill framhålla, att det vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll är särskilt viktigt att sakägarna är rätt orienterade om de ekonomiska sammanhangen. I fall då överenskommelse som innefattar ägokravsjämkning inte innefattar överenskommelse också om ersättningsbelopp, bör förrättningsmannen därför förvissa sig om att berörda sakägare har klart för sig de principiella följderna i ersättningshänseende.

Beträffande de särskilda styckena i paragrafen vill jag anföra följande.

Begeln i andra stycket att samma villkor skall gälla som för avhändelse av fast egendom syftar bl. a. på föreskrifterna om makes samtycke till avhändelse av fast egendom vari maken har giftorätt (6 kap. 4 § giftermålsbalken), äktenskapsförord vid gåva mellan makar (8 kap. 2 § giftermålsbalken), rättens tillstånd till överlåtelse av omyndigs egendom (15 kap. 16 § föräldrabalken) samt myndighets tillstånd till avyttring av fast egendom som utgör häradsallmänning (9 § lagen den 18 april 1952, nr 166, om häradsallmänningar), kyrklig jord (lagen den 4 januari 1927, nr 1, angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt) eller fideikommiss eller som tillhör flottningsförening (25 § lagen om flottning i allmän farled). Vidare åsyftas t. ex. inskränkning i ägares befogenhet att överlåta fast egendom till följd av föreskrift i fångeshandlingen eller testamente, såvida inskränkningen är antecknad i fastighetsboken eller eljest känd för förrättningsmannen, samt legala begränsningar i ställföreträdares behörighet att överlåta fast egendom, t. ex. i statliga eller kommunala myndigheters rätt att besluta om överlåtelse av statlig resp. kommunal egendom.

Det speciella fallet att marköverföring skall ske mellan två fastigheter i en ägares hand kan givetvis inte direkt jämställas med överlåtelse. Villkoren för avhändelse bör emellertid i tillämplig mån iakttas vid minskning av fastighet också i sådant fall. Ägarens rätt till fastigheterna kan nämligen vara av olika beskaffenhet. Sålunda bör t. ex. vid marköverföring från fas­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 109

tighet som utgör giftorättsgods till fastighet som utgör enskild egendom makes samtycke enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken föreligga.

Däremot åsyftar regeln att samma villkor skall gälla som vid avhändelse inle formkravet vid överlåtelse av fast egendom. Överenskommelse om ägoutbyte träffas genom förening, såsom redan berörts i den allmänna motiveringen.

I det speciella fallet att frivilligt ägoutbyte avser fastigheter i en ägares hand gäller inte något formkrav för ägarens viljeförklaring. Vid frivillig ägokravsjämkning under laga skifte gäller däremot kravet på skriftligt medgivande också när fastigheterna har samma ägare. I princip finns det givetvis anledning att reglera ägoutbyte och laga skifte på sinsemellan likartat sätt i nu berörda avseende. Man torde emellertid kunna förutsätta att förrättningsmännen — även utan någon lagändring — ser till att ägarens viljeförklaring på lämpligt sätt kommer till uttryck i förrättningsakten.

Vidare åsyftas inte sådana bestämmelser som innefattar villkor för lagfart utan att samtidigt utgöra villkor för avhändelse, t. ex. bestämmelserna i 8 § lagfartsförordningen, som innebär att förre ägarens fång i allmänhet skall vara lagfaret för att ansökan om lagfart skall kunna beviljas.

Om äganderätten till fastighet, som skall minskas genom ägokravsjämkning enligt de nya reglerna, finnes vara tvistig torde en tillämpning av 3 kap. 12 § JDL leda till att ägoutbyte inte kan ske. Enligt nämnda paragraf skall nämligen äganderättstvist, vars avgörande är av betydelse för förrättningens behöriga verkställande, föranleda uppehåll i förrättningen och, om tvisten yppats efter förrättningens början, underställas ägodelningsrättens prövning. Om förrättningen avser åtgärd, som fordrar viss sakägares positiva medverkan, torde det vara nödvändigt att först få tvisten om vem som är behörig sakägare avgjord.

Bestämmelserna i fjärde stycket innebär i princip, att ökningen av en fastighets uppskattningsinnehåll genom tillämpning av första stycket i paragrafen skall bedömas enligt samma villkor som gäller för förvärv av fast egendom. Principens närmare utformning innefattar vissa begränsningar av övervägande formell art. Sålunda avses enbart storleksökningar som äro väsentliga och som strider mot syftet med gällande inskränkningar i förvärvsrätten. Dessa båda bestämningar har samband med varandra. Det finns inte anledning att i detta sammanhang inskrida mot andra marköverföringar än sådana som motverkar syftet med förvärvsinskränkningarna, och oväsentliga storleksökningar kan generellt sägas vara av den arten att de inte motverkar angivna syfte. Genom de nämnda preciseringarna bör tillämpningen bli så enkel som saken medger. Bestämmelserna avser vidare bara sådana inskränkningar i förvärvsrätten som är direkt påbjudna i lag. Några andra inskränkningar, som speciellt avser rätten att förvärva fast egendom, torde knappast finnas.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

13 KAP.

2 a §.

Denna paragraf, där hittills alla bestämmelser om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte varit samlade, innehåller enligt detta förslag de grundläggande reglerna om sådan jämkning.

Den enda sakliga ändringen i paragrafen är att det allmänna jordpolitiska villkoret för frivillig jämkning har skärpts från ett krav på att fastighetsindelningen ej försämras till ett krav på att indelningen förbättras. Vissa redaktionella ändringar har samtidigt vidtagits för att innehållet i paragrafen skall bli mera överskådligt.

Vad jag har anfört vid 8 kap. 4 § om frivilligt ägoutbyte är i princip tilllämpligt också beträffande frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte. När jag i den allmänna motiveringen har berört frågan om procentgränsen vid ägokravsjämkning har jag, för att inte onödigt komplicera framställningen, underlåtit att särskilt påpeka att man vid omskifte och vid klyvning av fastighet har att enligt denna paragraf beräkna minusavvikelsen i procent av ägolottens ägokrav, alltså inte i procent av fastighetens uppskattningsinnehåll såsom vid laga skifte av samfällt område och vid ägoutbyte mellan fastigheter. Anknytningen till ägolott i stället för fastighet medför att man vid omskifte, i vilket del av fastighet men inte hela fastigheten ingår, har en snävare marginal för ägokravsjämkning än vid frivilligt ägoutbyte som berör samma fastighet. Jag har inte funnit lämpligt att i detta sammanhang föreslå någon ändring i dessa regler.

2 b §.

I denna paragraf behandlas sådan frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte som sker utan att den i 2 a § angivna procentgränsen iakttas. Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 a §. Jag vill emellertid erinra om den lilla olikhet i fråga om formkravet som föreligger beträffande fastigheter i en ägares hand och som jag berört i samband med 8 kap. 4 a §.

19 KAP.

8 §.

Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om att avstyckning under vissa omständigheter får handläggas utan sammanträde och i övrigt ges föreskrifter för det fall att handläggningen sker utan sammanträde.

Motiven för bestämmelsen i första stycket har redan angetts. Jag har därvid påpekat att det bör ankomma på lantmätaren att besluta i fråga om tillämpningen av bestämmelsen. Uttrycklig föreskrift om detta synes inte vara nödvändig. Regeln torde nämligen kunna anses följa av att det enligt bestämmelserna i 3 kap. är lantmätaren som beslutar i frågor om kallelse till sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 111

Vid gränsbestämning är sammanträde obligatoriskt. Bestämmelsen i första stycket innefattar inte något undantag från denna regel. Om alltså gränsbestämning företas vid avstyckningsförrättning måste sammanträde hållas åtminstone för gränsbestämningen.

Som jag tidigare framhållit bör så långt möjligt samma regler gälla vid avstyckning utan sammanträde som vid förrättning med sammanträde. Vissa av de regler som gäller vid handläggning med sammanträde kan emellertid inte lämpligen tillämpas vid handläggning utan sammanträde. Paragrafen innehåller de särskilda föreskrifter för handläggning utan sammanträde som är nödvändiga. Beträffande de särskilda styckena får jag anföra följande.

Andra stycket. De nuvarande reglerna om tillkännagivande av att förrättning skall äga rum — genom kungörelse eller skriftlig kallelse till sammanträde eller annan liknande underrättelse — har till syfte att göra det möjligt för sakägarna att inställa sig vid förrättningen. Skall sammanträde inte äga rum bör dessa tillkännagivanden slopas. En uttrycklig föreskrift härom föreslås.

Någon lagregel om när avstyckning som handläggs utan sammanträde skall anses ha blivit börjad synes däremot inte vara behövlig. Frågan kan i mån av behov regleras genom bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

I fall då sakägare träffar skriftlig förening i ämne, varom sådant är tilllåtet vid avstyckning, skall föreningen enligt gällande bestämmelser bestyrkas av gode männen eller av förrättningsmannen. Dessa bestämmelser torde i princip förutsätta att föreningen träffas inför gode männen resp. förrättningsmannen. Det torde inte vara lämpligt att i detta sammanhang ändra reglerna om förening. Det är samtidigt tydligt att förfarandet med förening inte passar väl att användas vid handläggning av avstyckning utan sammanträde. Det har därför föreskrivits att reglerna om förening inte skall gälla vid handläggning utan sammanträde. Vid avstyckning lär det vanligaste ämnet för förening vara sådan komplettering av upprättad överlåtelsehandling, som avses i 19 kap. 15 § JDL resp. 5 kap. 10 § FBLS. Behövs sådan komplettering i fall då avstyckning handläggs utan sammanträde torde överenskommelsen få ges formen av ett tillägg till köpehandlingen. Om sakägarna vill träffa förening och utvägen med komplettering av köpehandlingen inte kan användas bör sammanträde hållas.

Huvudregeln för fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd under avstyckningsförrättning är att talan förs genom besvär efter förrättningens avslutande. Besvärsinstans är enligt JDL ägodelningsrätten och enligt FBLS länsstyrelsen. Vissa frågor skall emellertid dras under ägodelningsrättens prövning genom underställning. Enligt såväl JDL som FBLS är detta fallet med äganderättsfrågor som är av betydelse för förrättningen. Enligt JDL är dessutom frågor om tillstånd till avstyckning underställningsfrågor. Underställning är i princip en åtgärd som beslutas och verkställs av förrätt-

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

ningsmännen. Äganderättsfrågor skall underställas när tvist yppas som är av betydelse för förrättningens fortsatta handläggning (3 kap. 12 § och 19 kap. 15 § JDL samt 5 kap. 2 § fjärde stycket och 10 § FBLS). Yrkande eller beslut om underställning av utlåtande i frågor om tillstånd till avstyckning enligt JDL får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde, då utlåtandet avges. Frånvarande sakägare har dock enligt en särskild lagregel möjlighet att inom viss tid från sammanträdet anmäla laga förfall till ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Föreligger äganderättstvist vid avstyckning eller finns det anledning anta att sådan skall uppkomma, bör föl-rättningen handläggas vid sammanträde. Tvisten kan då konstateras och underställning ske. Med en sådan tillämpning torde man i praktiken inte behöva räkna med möjligheten att tvist föreligger vid avstyckning som handläggs utan sammanträde och att tvisten inte uppdagas och därför inte blir underställd. Skulle ändå detta inträffa synes i dylikt fall underställning inte utgöra ett lämpligt rättsmedel. Reglerna om underställning av äganderättsvist bör därför inte gälla när avstyckning handläggs utan sammanträde.

Vill förrättningsmannen underställa fråga om tillstånd till avstyckning enligt JDL eller finns anledning anta att sakägare vill begära underställning av sådan fråga, bör stridiga intressen anses föreligga och sammanträde alltså hållas. Sakägare, som vill få tillståndsfrågan överprövad, får då tillfälle att begära underställning. Om det ändå skulle inträffa, att sakägare vill föra talan mot utlåtande i tillståndsfråga som meddelats vid förrättning som handlagts utan sammanträde, är det lämpligast att han får göra detta genom besvär efter förrättningens avslutande. I allmänhet torde utlåtandet i tillståndsfrågan komma att meddelas vid avslutandet — de förrättningar som kan beräknas bli handlagda utan sammanträde är nämligen i stort sett de som med nuvarande lagstiftning handläggs vid ett enda sammanträde — och de fält då utlåtandet kan komma att bli meddelat tidigare än avslutningsdagen torde bli så sällsynta att det inte finns anledning att i dessa fall låta tillståndsfrågan utgöra preliminärfråga.

På grund av vad jag nu har anfört har underställningsreglerna undantagits från tillämplighet vid avstyckning utan sammanträde. I frågor om tillstånd till avstyckning enligt JDL innebär detta att besvärsreglerna i stället blir tillämpliga.

Tredje stycket. Sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall enligt gällande bestämmelser göra detta på första sammanträdesdag då förrättningsmannen tjänstgör. Vid avstyckning som handläggs utan sammanträde torde böra gälla, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget till FBL och gällande rättegångsbalk, att jävsanmälan skall göras då sakägarcn första gången för talan vid förrättningen sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 113

Föreskrift om detta har intagits i förslaget. Med hänsyn bl. a. till bestämmelserna i 3 kap. 8 § JDL torde inte behöva utsägas att rätten att göra jäv förfaller om sakägaren underlåter att anmäla jävet i rätt tid.

Fjärde stycket. Med hänsyn till besvärsrätten bör sakägarna underrättas om dagen för förrättningens avslutande. Enligt gällande bestämmelser behöver vid avstyckning sådan underrättelse inte ske i förväg. Vid avstyckning enligt JDL, där besvärstiden är 30 dagar från avslutandet, underrättas sakägarna om avslutandet och om fullfölj dsförfarandet genom att en kopia av förrättningshandlingarna inom 15 dagar efter avslutandet utges eller avsänds till sökanden eller, om flera sakägare finns, till den av sakägarna som av dem utses. Vid avstyckning enligt FBLS gäller liknande regler, men eftersom besvärstiden är endast 20 dagar skall kopian av handlingarna utges eller avsändas redan vid avslutandet. Om sammanträde inte hålls synes underrättelseförfarandet vid avslutandet böra byggas ut något i syfte att kompensera bortfallet av underrättelsen om förrättningens inledande. Därför föreslås nu, att förrättningsmannen vid avslutandet av förrättning, som handlagts utan sammanträde, skall underrätta sakägarna om avslutandet. Underrättelsen, som kan sändas som vanligt brev i överensstämmelse med vad som gäller om underrättelser enligt 3 kap. JDL, skall också innehålla fullfölj dshänvisning och erinran om vem som utsetts att ta emot sakägareexemplaret av handlingarna. Sakägare som redan vid avslutandet tillsänds ett exemplar av förrättningshandlingarna behöver givetvis inte underrättas särskilt.

9 §•

Paragrafen, som f. n. innehåller vissa föreskrifter om vad som skall tas in i protokollet, har kompletterats med en föreskrift om att protokoll skall föras vid avstyckning.

Vid avstyckning enligt JDL gäller att lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen. Vid avstyckning enligt FBLS skall förrättningsmannen föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen. I praktiken torde protokollen i båda fallen innehålla ungefär detsamma, nämligen i huvudsak en redovisning anknuten till sammanträdena. Protokoll bör emellertid lämpligen föras också i fall då förrättning enligt de avsedda nya reglerna handläggs helt utan sammanträde. Regeln i FBLS är därvid redan så utformad att den inte behöver ändras. I JDL behövs emellertid en ny föreskrift, som klargör att protokollet vid avstyckning utan sammanträde skall avse förrättningen. Denna föreskrift har placerats i 9 §. Placeringen innebär att föreskriften kommer att avse också avstyckning som handläggs med sammanträde. Detta medför en lagteknisk förenkling vid utformningen av hänvisningen i FBLS, och dessutom vinns full överensstämmelse mellan reglerna om protokoll vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS och 19 kap. JDL.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om

fastighetsbildning i stad

De nya bestämmelserna i 8 kap. JDL om ägoutbyte och i 13 kap. JDL om ägokravs jämkning vid laga skifte blir på grund av hänvisning tillämpliga också vid ägoutbyte och laga skifte enligt FBLS. För att de nya reglerna i 19 kap. JDL om sammanträde vid avstyckning skall bli tillämpliga också vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS krävs däremot en ändring i 5 kap. 2 § FBLS. Den föreslagna ändringen består i att 19 kap. 8 § JDL tagits upp bland de lagrum i jorddelningslagen, till vilka hänvisas i fjärde stycket av paragrafen.

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen

Det är angeläget att de föreslagna reformerna träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 januari 1968. Den nya ordningen bör vinna tillämpning även i fråga om förrättningar, som påbörjats före ikraftträdandet. Härför behövs ingen övergångsbestämmelse. Om förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen och vid prövningen av anförda besvär äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas. I enlighet härmed har särskilda övergångsbestämmelser tagits upp i dalalagen, särskilda lagfartslagen och jorddelningslagen. Något behov av en motsvarande bestämmelse när det gäller lagen om fastighetsbildning i stad synes inte föreligga med hänsyn till att den ändring som föreslås enbart avser förfarandet vid förrättningen. Av de föreslagna övergångsbestämmelserna följer att de föreslagna ändringarna i 10 § datalagen och 4 § särskilda lagfartslagen blir tillämpliga om sammanläggning skett men skiftet inte avslutats före den 1 januari 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 115

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet:

Britta Gyllensten

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§ i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer, 27—35 §§, och omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

Vi GUSTAF etc.----------- med änd­ Vi GUSTAF etc.----------- - med ändring av vad lagen om delning av ring av vad lagen om delning av jord å landet och lagen om sam­ jord å landet och lagen om sammanläggning av fastigheter å lan­ manläggning av fastigheter å landet innehålla häremot stridande för­ det innehålla häremot stridande förordna, att inom de på bekostnad ordna, att inom de på bekostnad eller med understöd av staten stor- eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skiftade delarna av Kopparbergs län skola i nedan angivna hänseenden skola i nedan angivna hänseenden gälla följande särskilda bestämmel­ gälla följande särskilda bestämmelser, nämligen beträffande laga skifte ser, nämligen beträffande laga skifte till rubbning av storskifte 1—18 §§, till rubbning av storskifte 1—18 §§ beträffande laga skifte å sådant skif­ och 27—35 §§, beträffande laga skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen te å sådant skifteslag, som i 1 kap. om delning av jord å landet avses, 2 § under 2 lagen om delning av 19—23 §§ och beträffande avstyck­ jord å landet avses, 19—23 §§ och bening av ägovidd, som överlåtits till träffande avstyckning av ägovidd, annan, 24—26 §§. som överlåtits till annan, 24—26 §§.

10 §•

Förrättningsmännens yttrande — —----- angivna fastigheter.

Inställes skifte, skall dessförinnan Sammanläggning, som omfattar meddelat beslut om sammanläggning del av fastighet, har verkan som laga förfalla; och skall därom, sedan an­ delning av fastigheten.

mälan om skiftets inställande inkommit från förrättningslantmätaren, så snart ske kan å inskrivningsdag anteckning göras i lagfarts- eller fastig-

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 117

Hava flera ---------------------------------- — dem utläggas.

Om och i den mån för delägare, Ägolott som är avsedd för skogsvilka innehava såväl inrösnings- som bruk skall vara sådan att den med avrösningsjord men på grund av fri­ hänsyn till storlek och beskaffenhet villiga överlåtelser eller beslut enligt samt övriga förhållanden kan var12 § första stycket frånträda inrös­ aktigt få ändamålsenlig användning nings jord, icke kunna utläggas ägo­ som särskild fastighet. I den mån lotter, som med avseende å storlek och det behövs för att uppfylla detta beskaffenhet samt med hänsyn jäm­ krav skall gemensam ägolott utlägväl till övriga föreliggande förhål­ gas för flera delägare.

landen prövas kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig använd­

ning såsom särskilda fastigheter,

skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare eller för det antal av dem, som minst erfordras för att ägo­

lotten skall motsvara angivna krav.

Vad nu sagts om gemensam ägolott skall ock gälla beträffande avrösningsjord tillhörig delägare, vilka innehava allenast sådan jord eller för vilkas hela innehav av inrösnings jord särskilda ägolotter för annat ända­

mål än jordbruk kunna utläggas.

Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår i skiftet, skall bestämmas endast om

det av särskilda skäl är nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet

och tilldelning slängd enligt 13 kap.

1 § samma lag skola upprättas endast om det främjar ändamålsenlig

handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.

1 § lagen om delning av jord å landet behöver hävd på grund av säm-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

jedelning redovisas endast om inne­

havet enligt sämjedelningen är del-

ningsgrund. Bestämmelserna i sjätte

stycket av samma paragraf äga ej

tillämpning vid skifte enligt denna

Skogsmark skall graderas enligt 11

kap. 2 § lagen om delning av jord å

landet endast om särskilda skäl före­

ligga. Om marken ej graderas, skall

gottgörelse för minskning i ägovälde

i stället grundas på skogsmarksvär-

dering i anslutning till uppskattning

enligt li kap. 9 § nämnda lag.

Bestämmande av ersättning enligt

13 eller lb kap. lagen om delning av

jord å landet får anstå till dess skif­

tet blivit fastställt genom lagakraft-

ägande beslut. Anstånd får beslutas

endast om det främjar ändamåls­

enlig handläggning och ej medför

väsentlig olägenhet för delägare. Om

anstånd beslutas, anses förrättning

för bestämmande av ersättningen

börjad den dag beslutet meddelas.

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i 13 kap. 2 § lagen om delning av

jord å landet får ägobelopp, som

vid skiftet lägges till ägolott, icke

understiga ägobelopp, som tillkom­

mer ägolotten enligt delningsgrund,

med mer än tio procent eller, i fråga

om ägolott avsedd för ändamål som

särskilt angives i nämnda paragraf,

tjugofem procent. Om skifteslag

uppdelats i flera skifteslag, beräk­

nas de angivna procenttalen på fas­

tighetens uppskattningsinnehåll.

Avsteg från bestämmelserna om

ägolotts sammansättning i 13 kap.

3 § lagen om delning av jord å lan­

det får ske i den mån det är påkal­

lat med hänsyn till den avsedda an­

vändningen av ägolotten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 119

Efter överläggning med delägarna

får förrättningsmännen förordna,

att talan mot skiftesplan för del av

skifteslaget eller mot beslut om bil­

dande av servitut skall fullföljas

särskilt eller att bestämmelserna i

34 § om tillträde skola gälla i fråga

om mark som undantagits från skif­

te. Sådant förordnande får meddelas

endast om det främjar ändamålsen­

lig handläggning och ej medför vä­

sentlig olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt

första stycket eller mot skiftesplan

eller servitutsbeslut som avses med

sådant förordnande fullföljes i den

ordning som anges i 21 kap. 19 §

lagen om delning av jord å landet.

Har förordnande enligt 33 § med­

delats får överenskommelse om till­

träde av mark, som förordnandet

gäller, inte avse senare tidpunkt än

ett år efter det att beslut om skiftes­

plan eller servitut eller förordnande

om tillämpning av bestämmelserna i

denna paragraf vinner laga kraft.

Träffas ej överenskommelse om ti­

den för tillträdet och anföres ej be­

svär i fråga som nyss angivits, skall

tillträdet ske så snart tiden för be­

svär utgått. Har besvär anförts, be­

stämmer ägodelningsrätten tiden för

tillträdet.

Finner ägodelningsrätten att av­

slutat laga skifte är lagligen beskaf­

fat till viss del som kan prövas för

sig, får rätten fastställa förrättning­

en i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Sedan skiftet blivit slutligen fast­ Sedan fråga om sammanläggning ställt och ett år förflutit efter sista under skiftet blivit slutligt avgjord kungörandet, skall på grund av skif­ och ett år förflutit efter sista kuntet med äganderättsutredningen lag­ görandet, skall på grund av skiftet fart sökas av en var, som därvid med äganderättsutredningen lagfart redovisats såsom ägare av fast egen­ sökas av en var, som därvid redodom inom byn. visats såsom ägare av fast egendom

inom byn.

Är ej------- —------------ —--------— si :t åliggande.

11 §•

Har beslut meddelats om utfär­ Har beslut meddelats om utfärdande av kungörelse enligt 1 §, skall dande av kungörelse enligt 1 §, skall därom, så ock, efter det skifte, var­ anteckning därom göras i lagfartsom i nämnda paragraf sägs, blivit protokollet och lagfartsboken.

slutligen fastställt, om tiden för fast-

ställelsen anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 121

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, nämligen i 8 kap. en paragraf 4 a §, i 13 kap. en paragraf 2 b § och i 19 kap. en paragraf 8 §, av nedan angiven lydelse.

Vid laga skifte må, utöver vad som Vid laga skifte må, utöver vad som följer av vad förut i detta kapitel följer av vad förut i detta kapitel stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs äga rum, såframt samtliga delägare äga rum, om å ömse sidor träffa förening därom 1. samtliga delägare å ömse sidor eller de ägor, vilkas utbytande ifrå- träffa förening därom eller de ägor, gasättes, äro i en ägares hand. Ägo­ vilkas utbytande ifrågasättes, äro i utbyte må dock ej ske, om utbytet en ägares hand; skulle medföra försämrad fastig­ 2. fastighetsindelningen förbätthetsindelning eller försvåra fastig­ ras; hetsindelningens genomförande en­ 3. fastighetsindelningens genomligt plan, som omförmäles i 1 a §. förande enligt sådan plan som an- Ej heller må ägoutbyte äga rum, om gives i 1 a § ej försvåras; och skillnaden i uppskattningsinnehåll 4. skillnaden i uppskattningsinneemellan de till utbyte ifrågasatta håll emellan de till utbyte ifråägorna överstiger tio procent av gasatta ägorna ej överstiger tio proden fastighets uppskattningsinne­ cent av den fastighets uppskatthåll, från vilken ägovidd med det ningsinnehåll, från vilken ägovidd högre uppskattningsinnehållet är av­ med det högre uppskattningsinnesedd att tagas, eller, där ägovidden hållet är avsedd att tagas, eller, där är att tagas från område samfällt ägovidden är avsedd att tagas från för flera ägolotter, av ägolotternas område samfällt för flera ägolotter, sammanlagda uppskattningsinne­ av ägolotternas sammanlagda upphåll. skattningsinnehåll .

Hör äga —---------------------------------- ------------ till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum

även om det medför större minsk­

ning av fastighet eller samfällt om­

råde än som är tillåten enligt 4 §

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937: 164. 13 kap. 2 a § tilllagd genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enligt 1951: 356.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

första stycket 5 under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

I fråga om delägares rätt att träf­

fa förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående styc­

ke gälla samma villkor som för av­

händelse av fast egendom.

Avser minskningen fastighet som

häftar för inteckning för fordran ge­

mensamt med fastighet som ej in­

går i ägoutbytet, får minskningen ske

endast om medgivande till denna

lämnas av fastighetsägare och inteck-

ningshavare vilkas samtycke skulle

fordras vid dödning av den gemen­

samma inteckningen, såvitt avser den

fastighet som minskas, med förbe­

håll enligt 33 § förordningen den

16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att minskningen

icke kan skada fastighetsägaren eller

inteckningshavaren.

Om fastighets uppskattningsinne-

håll ökas väsentligt genom tillämp­

ning av första stycket får ägoutbytet

ske endast om syftet med lagstift­

ningen angående inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom ej

motverkas. Närmare föreskrifter för

tillämpningen av denna bestämmel­

se meddelas av Konungen.

Utöver vad som följer av vad för- Utöver vad som följer av vad förut sagts må avsteg från stadgandet ut sagts må avsteg från stadgandet i 2 § första stycket äga rum, såframt i 2 § första stycket äga rum, om: det skriftligen medgives av därav be- 1. skriftligt medgivande lämnas rörda ägolotters ägare samt det ej au berörda ägolotters ägare; medför försämrad fastighetsindel- 2. fastighetsindelningen förbättning. Det ägobelopp, som vid skiftet ras; och lägges till ägolott, må icke understU 3. ägobelopp, som vid skiftet lägga det ägolotten enligt delningsgrund ges till ägolott, icke understiger det tillkommande ägobeloppet med mera ägolotten enligt delningsgrund tillän tio procent av sistnämnda ägobe- kommande ägobeloppet med mera än lopp eller, i fall som avses i 2 § and- tio procent av sistnämnda ägobelopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 123

ra stycket sista punkten, ägobelopp eller, i fall som avses i 2 § andra som där sägs. stycket sista punkten, ägobelopp som där sägs. Häftar fastighet--------------------------- — till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum även om det ägobelopp som enligt

2 a § första stycket 3 minst skall läggas till ägolott underskrides under förutsättning att följande sär­

skilda bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva underskridande gälla samma villkor som för avhändelse av fast

egendom.

Avser underskridandet fastighet som häftar för inteckning iför fordran gemensamt med annan fastighet, får underskridandet ske endast om medgivande till detta lämnas av fastighetsägare och inteckningshavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av den gemensamma inteckningen, såvitt gäller den fas­

tighet som underskridandet avser,

med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, eller det är uppenbart, att underskridandet icke kan skada fastighetsägare eller

inteckningshavare.

Om ägobelopp som lägges till ägolott genom tillämpning av första stycket väsentligt överstiger det ägolotten enligt delningsgrund tillkommande ägobeloppet, får åtgärden vidtagas endast om syftet med lagstiftningen angående inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom ej motverkas. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestäm­

melse meddelas av Konungen.

19 KAP.

8 §•

Avstyckning får handläggas utan sammanträde, om stridiga intressen ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning utan sammanträde iakttages

följande.

124 Xungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Föreskrifterna om tillkännagivan­

de av att förrättning skall äga rum,

om skriftlig förening mellan sakäga­

re och om underställning till ägodel-

ningsrätt gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmä-

les första gången sakägaren för talan

i avstyckningsärendet sedan han fick

kännedom om att förrättningsman-

nen tjänstgör eller att jävsanledning

föreligger.

När förrättning avslutats sändes

underrättelse därom till varje sak­

ägare, som inte samtidigt tillsändes

ett exemplar av förrättningshand-

lingarna. Underrättelsen skall inne­

hålla fullföljdshänvisning och erin­

ran om vem som utsetts att mottaga

förrättningshandlingarna.

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid för­

rättningen.

Har ägovidd------------------------ — -— särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 125

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Avstyckning skall —- -------------------- — skäligt prövas. Avstyckning företages--------------- — ------------ nu sagts. Förrättningsmannen har ■—---- — -----------------till slut.

Vid förrättningen skola före- Vid förrättningen skola föreskrifskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och och 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt samt 19 kap. 27 § i lagen om del- 19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning av jord å landet äga motsva- ning av jord å landet äga motsvarande tillämpning, så vitt icke i rande tillämpning, så vitt icke i denna lag är annorlunda stadgat. denna lag är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman----------------- särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 november 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 augusti 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet och

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av distriktslantmätaren Olle Millgård.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i den s. k. dalalagen

Dalalagens första 18 paragrafer är upptagna under rubriken »Om laga skifte till rubbning av storskifte». Därefter följer fem paragrafer under rubriken »Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen om delning av jord å landet avses». De tre sista paragraferna (24—26 §§) har som rubrik »Om avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan». De föreslagna nio nya paragraferna, som behandlar samma ämne som dalalagens 18 första paragrafer, borde rätteligen ha infogats i anslutning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 127

dessa men har i förslaget till undvikande av en omnumrering av 19—26 § § placerats sist under rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte». Inledningsbestämmelsen får i förslaget sådan lydelse att därav framgår att reglerna om laga skifte till rubbning av storskifte finns såväl i 1—18 §§ som i 27—35 §§. Av skäl som anförs i förslaget torde få godtas att de nya paragraferna,sätts efter 26 §, men för tydlighetens skull förordas dock att efter 18 § införs en ny paragraf (18 a §) med innehåll att ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte meddelas i 27—35 §§.

28 §.

Det bestånd av uppgifter som för närvarande skall redovisas i ägobeskrivning, hävdeförteckning och tilldelningslängd kommer enligt förslaget att inskränkas i ett par hänseenden. Gradtal för ägofigurer med skog skall icke längre ingå i materialet (29 §); de ersätts av de skogsmarksvärden som framkommer vid likvidberäkningen. Och i fall då innehav enligt sämjedelning inte är delningsgrund kommer uppgifter om hävd på grund av sämjedelningen att behöva föreligga först i sammanhang med nämnda beräkning. Med nu angivna modifikationer är beståndet av uppgifter till grund för skiftesarbetet oförändrat, och bestämmelserna i förevarande paragraf innebär endast att redovisningen av dessa uppgifter kan förenklas. Lagrådet utgår från att uppgifterna allt fortfarande kommer att vara tillgängliga för sakägare och domstolar samt bevaras.

32 §.

Från den i 13 kap. 3 § första punkten JDL upptagna huvudregeln om ägolotts sammansättning — att till varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av olika ägoslag, såväl i inrösnings- som i avrösningsjord, med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolotterna av bättre och sämre mark — meddelas i samma punkt det undantaget att förrättningsmännen får, där det prövas lämpligt med hänsyn till särskilda förhållanden, vidta skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon delägares förfång. I paragrafens andra punkt följer ett stadgande av väsentlig betydelse för tolkningen av begreppet förfång i detta sammanhang; särskilt skall, heter det i stadgandet, såvitt det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, vid ägotilldelningen iakttas att inte någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning vartill ägolotten användes.

I sin gällande lydelse innehåller dalalagen inte någon bestämmelse som modifierar nu redovisade regler i JDL vid deras tillämpande å dalaskiftena. Det i remissprotokollet angivna syftet med införandet av en sådan bestämmelse är att förrättningsmännen inte skall så hårt som JDLs regler föran­

128 Kungl. Mnj:is proposition nr 167 år 1967

leder vara bundna till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna; en uppmjukning av reglerna såvitt angår dalaskiftena skulle i sin mån kunna råda bot på det vid dessa skiften hittills ofrånkomliga missförhållandet att ett stort antal små fastigheter med jord och skog läggs ut oaktat de saknar förutsättningar att bestå som särskilda brukningsenheter. Lantmäteristyrelsen hade velat nå reformändamålet på så sätt att 13 kap. 3 § första punkten JDL med dess norm om oförändrad ägoslagsfördelning skulle med avseende å dalaskiftena gälla endast ägolott som lämpar sig för jordbruk samt att vid tillämpningen av andra punkten i paragrafen ägolott inte skulle anses vara använd för jordbruk när den inte är bebyggd med nödiga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig omfattning. Det remitterade förslaget begagnar sig av en annan regelkonstruktion för att tillgodose reformsyftet. Sålunda anges i förevarande paragraf att avsteg från bestämmelserna om ägolotts sammansättning i 13 kap. 3 § JDL får ske i den mån det är påkallat med hänsyn till den avsedda användningen av ägolotten.

Uppenbarligen har regelkonstruktionen i det remitterade förslaget tänkts skola i än högre grad än lantmäteristyrelsens förslag frigöra tillämpningen från föreskrifterna i JDL. Med den allmängiltiga formuleringen i del remitterade förslaget undviks en åtskillnad mellan ägolotter för jordbruk och ägolotter av annat slag; generellt skall avsteg kunna ske från JDLs föreskrifter. Den mest betydelsefulla innebörden av att sådant avsteg tillåts är att normen om oförändrad ägoslagsfördelning får åsidosättas inte bara — såsom enligt JDL — om det kan ske utan någon delägares förfång. Som enda villkor för att ägoslagsfördelningen ändras uppställs att så är påkallat med hänsyn till den avsedda användningen av ägolotten. Just sistnämnda villkor synes å andra sidan ge anledning till tvekan huruvida regelutformningen i det remitterade förslaget verkligen medger den frihet som svarar mot reformsyftet. Denna tvekan betingas av att villkoret är så beskaffat att det i ett läge då det aktualiseras kan åberopas ömsesidigt av skiftesdelägarna. Ovanligt torde icke vara att samtliga skiftesdelägare är i behov av mera jord. Villkoret skulle i en sådan situation genom sin giltighet beträffande envar skiftesdelägare förhindra en ägoslagsförändring som förrättningsmännen avsett att åvägabringa. Mot nu angivna bakgrund må ifrågasättas om reformändamålet inte bättre gagnas av en regelkonstruktion som närmare knyter an till lantmäteristyrelsens förslag. Eftersom det väsentliga önskemålet är att motverka uppkomsten av ägolotter för jordbruk, vilka saknar faktiska förutsättningar för sådan hushållning, synes det vara mest angeläget att förrättningsmännen vid förfångsprövningen inte skall vara uppfordrade att beakta huruvida en planerad ägoslagsjämkning går ut över dylika ägolotter. Att jämkningen sker på bekostnad av dessa bör såsom lantmäteristyrelsen rekommenderat anses ovidkommande för förfångsfrågan och följaktligen inte stå i vägen för den lämpligaste ägoslagsfördelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 129

Däremot synes det inte vara nödvändigt att — som lantmäteristyrelsen likaledes föreslagit — beträffande annan ägolott än den som lämpar sig för jordbruk allmänt dispensera från normen om oförändrad ägoslagsfördelning i 13 kap. 3 § första punkten JDL. Redan till följd av uppmjukningen i det nyss behandlade hänseendet torde förrättningsmännen komma att åtnjuta den erforderliga friheten vid bestämningen av ägolotternas sammansättning.

På grund av det anförda förordas att 32 § får det innehållet, att vid tilllämpning av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten JDL ägolott inte skall anses vara använd för jordbruk, när den inte är bebyggd med nödiga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig omfattning.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

De föreslagna ändringarna i JDL — slopandet av sammanträdestvånget såvitt angår avstyckning samt av procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte — är enligt remissprotokollet betingade av syftet att redan innan den tillämnade allmänna fastighetsbildningsreformen genomförts åstadkomma en rationalisering av fastighelsbildningsverksamheten. Detta har motiverats med att fastighetsbildningsorganen är så hårt belastade att vad som kan göras för att bereda dem lättnad måste i möjligaste mån åvägabringas utan avbidan på det stora reformverkets slutförande.

Vad beträffar sammanträdestvångets avskaffande synes visserligen kunna ifrågasättas huruvida åtgärden verkligen är ägnad att skapa eu mera påtaglig lindring av lantmäteriets arbetsbörda. Enligt nuvarande lydelse av JDL torde sammanträdena vid avstyckningsförrättning kunna i ett stort antal fall ges karaktären av en ren formalitet, vars uppfyllande egentligen inte föranleder annan arbetsbelastning än den som är förenad med kallelseförfarandet; därtill kommer att sistnämnda förfarande ofta kan ske i enkel, tidsbesparande ordning. Att en viss rationaliseringseffekt inträder genom sammanträdesförpliktelsens slopande torde dock vara att förvänta. Lagrådet anser sig därför kunna godta att denna förändring kommer till stånd redan i förevarande sammanhang. Rörande önskvärdheten av några jämkningar i den föreslagna lagtexten återkommer lagrådet med vissa uttalanden i direkt anslutning till 19 kap. 8 §.

Möjligheten att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning bör otvivelaktigt i och för sig tillmätas långt större betydelse som medel att främja en rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten. Ä andra sidan synes ett förverkligande av de föreslagna anordningarna i denna del

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

medföra konsekvenser som enligt lagrådets mening väcker betänkligheter. Härom må anföras följande.

Såsom framhålls i remissprotokollet betonades i samband med att gällande procentgräns för ägokravsjämkning uppdrogs att gränsen markerade skiljelinjen mot transaktioner som borde ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp. Beträffande sådan marköverföring, som nu förordas skola tillåtas ovanför denna gräns, konstateras ock i överensstämmelse härmed att den i verkligheten är av den art för vilken hittillsdags enbart de privaträttsliga instituten köp och gåva stått till buds. Förslaget går emellertid ut på att marköverföringen skall kunna äga rum utan att de nämnda privaträttsliga instituten anlitas; marköverföringen skall ju åstadkommas genom själva ägoutbytet respektive laga skiftet. Härav måste i sin tur följa det avsteget från verkningarna av köp och gåva att den överförda marken — liksom i fall av ägokravsj ämkning enligt nuvarande regler om ägoutbyte och laga skifte — tillförs den mottagande parten i princip fri från alla slags gravationer. Nämnda båda förhållanden har utgjort grundvalen för den närmare konstruktionen av de föreslagna bestämmelserna om ifrågavarande utvidgade möjlighet till marköverföring medelst ägoutbyte och laga skifte. I stället för den överlåtelseform som föreskrivits beträffande de privaträttsliga instituten köp och gåva skall träda förening (vid laga skifte förklaring), bestyrkt av förrättningsmannen (-män), varemot de för köp och gåva uppställda materiella betingelserna i princip skall iakttas såväl i vad de hänför sig till avhändelsebefogenheten som i vad de rör förvärvsrätten. Den överförda markens befriande från gravationer skall ernås på grundval av medgivanden till befrielsen från deras sida vilkas samtycke skulle vara nödvändigt vid partiell dödning enligt inteckningsförordningen; häftar marken för fordran gemensamt med annan fastighet, skall medgivanden krävas i enlighet med vad därom föreskrivs uti inteckningsförordningens stadganden om gemensam intecknings partiella dödande under förbehåll om bibehållen förmånsoch betalningsrätt, s.k. relaxation. Är det uppenbart att marköverföringen inte kan lända vederbörande intressent till skada, skall gravationernas avlastande dock kunna ske utan att sådana medgivanden föreligger. Förhandenvaron av de sålunda angivna rekvisiten för avhändelsen/förvärvet och gravationsbefrielsen skall prövas av förrättningsmannen.

Redan den omständigheten att en rättslig disposition som reellt har samma innebörd som köp eller gåva av fast egendom skall kunna försiggå med åsidosättande av formkraven för dylika transaktioner är ägnad framkalla tvekan. Kungl. Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk kan inte sägas innefatta något egentligt avkall på rådande formkrav. Helt vid sidan av de uppmärksammade överväganden angående fastighetsöverlåtelsens form vilka anställts inom ramen för jordabalksarbetet föreslås nu en överlåtelsetyp, frigjord både från kravet på dubbla vittnen och från skyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 131

digheten att söka lagfart samt inbjudande till flitigt utnyttjande. Det angelägna i att ett kringgående av vedertagna civilrättsliga former inte skall leda till en försvagning av deras rättsskydd för vilka formerna tillskapats uppfordrar alltid till försiktighet.

Som förut nämnts innebär förslaget att de rörande köp och gåva uppställda materiella betingelserna skall i princip iakttas beträffande marköverföringen, något som avser transaktionen både såsom avhändelse betraktad och i dess betydelse av förvärv. I det förra hänseendet uttrycks beroendeförhållandet till reglerna för de privaträttsliga instituten så, att i fråga om delägares rätt att träffa förening angående marköverföring skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. Denna regel, vilken enligt remissprotokollet grundas på förutsättningen att förrättningsmannen skall ombesörja motsvarande prövning som vid köp och gåva ankommer på inskrivningsdomaren, synes inte kunna undgå att vålla bekymmer vid tilllämpningen.

Till en början bör betonas att de granslmingsuppgifter som läggs på förrättningsmannen är både vidsträckta och mångskiftande. Sedan förrättningsmannen undersökt om den avhändande parten kan styrka sin laga åtkomst har han att konstatera huruvida i övrigt förutsättningarna för avhändelsens giltighet är för handen. Härvid är att främst beakta de omständigheter av varierande slag vilka enligt lag kan göra avhändelsen ogiltig, vare sig dessa omständigheter förlänar avhändelsen en ofrånkomlig ogiltighet (s. k. nullitetsgrunder, t. ex. att omyndig avhänder sig fast egendom utan förmyndarens och förmynderskapsdomstolens samtycke) eller de skapar ogiltighet endast försåvitt avhändelsen klandras under förloppet av viss preklusionsfrist (s. k. klandergrunder, t. ex. avsaknaden av makes samtycke). Beträffande avhändare som är juridisk person kommer ytterligare i åtanke sådana eventuellt förefintliga hinder mot avhändelse vilka vid sidan av de legala ogiltighetsgrunderna må vara föreskrivna i bolagsordningar, föreningsstadgar, stiftelsereglementen etc.

Det torde kunna hävdas att vissa av de granslmingsuppgifter som nu antytts förutsätter mera ingående juridiska insikter än som bibringats lantmätaren under hans utbildning för yrket. Vidare är väl oomtvistligt att inskrivningsdomaren redan till följd av de rent organisatoriska förhållandena är bättre rustad att fullgöra motsvarande uppgifter; han har ju omedelbar tillgång till det material som är av central betydelse för granskningens utförande (fastighetsböcker, dagböcker). Än mer beaktansvärt i sammanhanget är emellertid att förrättningsmannen är faktiskt urståndsatt att slutgiltigt ta ställning till huruvida de i förslaget åsyftade avhändelsevillkoren är för handen. Detta ställningstagande måste hänföra sig till den tidpunkt då avhändelsen verkligen kommer till stånd. Härvidlag är att märka att föreningen ingalunda har den verkan att äganderättsövergången sker genom densamma. Föreningen har rättslig betydelse enbart såsom förtida

132 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

samtycke till den äganderättsförändring som kommer att ske genom fastighetsindelningsförändringen. Viss osäkerhet kan måhända sägas ha varit rådande i svensk rätt angående när en fastighetsindelningsförändring skall anses ha inträtt (jämför SOU 1963:68 s. 133 ff och 782). Tidigare tidpunkt än dagen för jorddelningsförrättningens fastställande synes dock aldrig ha ifrågasatts; valet har närmast stått mellan fastställelsedagen och registreringsdagen. I själva verket torde nog numera föreligga enighet om att fastighetsindelningsförändringen inträder vid fastställelsetidpunkten (i fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning, SOU 1963:68, föreslås registreringstidpunkten bli den relevanta). All den granskning varom i det föregående varit tal skall fördenskull hänföras till förhållandena å dagen för ägoutbytets respektive laga skiftets fastställande. Granskningsuppgifterna kommer med andra ord att åvila fastställelsemyndigheten (alltså normalt överlantmätaren). Denna myndighet kan inte förlita sig på att förhållandena vid fastställelsetidpunkten är överensstämmande med dem som rådde när förrättningsmannen verkställde sin prövning. Under mellantiden kan läget ha hunnit bli helt förändrat; exempelvis torde ingenting hindra att fastighetsägaren som underskrivit föreningen sedermera genom privaträttslig överlåtelse avhänt sig sin fastighet och alt förvärvaren vid fastställelsetidpunkten står som lagfaren ägare. Det säger sig självt att de vid förrättningen konstaterade förutsättningarna för marköverföringen därmed kommit att falla. Remissprotokollet som över huvud taget inte beaktat spörsmålet om till vilken tidpunkt ifrågavarande granskning skall hänföra sig behandlar inte en komplikation som den nyss nämnda. Hur den skall kunna bemästras torde inte vara lätt att anvisa.

Med marköverföringen betraktad såsom avhändelse är också förbundna vissa frågeställningar av mera speciell beskaffenhet. Det måste vara önskvärt för att inte säga nödvändigt att marköverföringen inte sker medan betingelserna för avhändelsens giltighet ännu ter sig oklara. Uppenbarligen med hänsyftning härpå har i remissprotokollet berörts den i 6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om makes rätt till klander utav avhändelse som andra maken gjort utan erforderligt samtycke. Det uttalas att en bestämmelse sådan som den nyss omförmälda inte bör kunna åberopas sedan marköverföring genom ägokravsjämkning ägt rum. Överenskommelse om marköverföring innebär nämligen, sägs det, inte att marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling, Och det tilläggs att erforderligt skydd för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel. Det synes tveksamt huruvida den ståndpunkt som kommit till uttryck i det nu återgivna uttalandet står i god överensstämmelse med den föreslagna lagtextens förbehållslösa lydelse, nämligen att i fråga om delägares rätt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 133

trätfa förening om eller samtycka till marköverföringen skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. För att skänka full tydlighet rörande den i remissprotokollet anvisade tillämpningen borde lagtexten egentligen förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter avhändelsen angripa denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genomförts medelst ägokravsjämkning. Även om ett lagstadgande med sist antydda avfattning meddelas, förefaller det emellertid som att därmed inte vore ovillkorligen sörjt för att frågan om avhändelsens giltighet skulle efter marköverföringens verkställande kunna aktualiseras enbart genom besvär mot förrättningen. Så ter det sig ovisst huruvida förrättningen och dess fastställande skulle förmå bota ogiltighet som är av nullitetsförlänande natur. Det torde ha ansetts nödvändigt att söka undvika den brist i överensstämmelse mellan fastighetsbildningen och äganderättsförhållandena som kunde uppkomma om talan mot avhändelsen som sådan skulle vara möjlig vid sidan av talan mot förrättningen. Man har utgått från att det ligger en trygghet i att avhändelsen granskas vid förrättningen och fastställelseprövningen. Emellertid skulle den sålunda angivna ordningen, åtminstone om den skall inbegripa även nullitetsgrunder, i jämförelse med vad som gäller om köp och gåva medföra att skyddet mot otillbörliga förfoganden minskas, eftersom möjligheten att påtala misstag i förrättningen är tämligen begränsad. Det kan i detta sammanhang påpekas att extraordinära rättsmedel torde kunna anlitas endast i mindre omfattning. Ehuru här är fråga om undantagsfall, finner lagrådet dock föga tillfredsställande att de transaktioner i form av ägokravsjämkning vilka, såsom i remissprotokollet påpekas, har samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom skall vara förknippade med i vissa hänseenden mindre betryggande skyddsregler. Antagligt är ändock att de mest bekymmersamma komplikationerna skulle alstras vid kontrollen av att det föreligger vederbörliga medgivanden till den gravationsavlastning som marköverföringen utlöser. I det stora hela anmäler sig här samma invändningar som i det föregående framställts beträffande kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna. En skillnad är emellertid att invändningarna gör sig ännu mera allvarligt gällande i vad de hänför sig till den tilltänkta ordningen för nu ifrågavarande granskning. Detta konstaterande har sin grund inte minst i det rörliga läge som av naturliga skäl präglar bilden på gravationssidan och i synnerhet beträffande panträttsbelastningarna. De uppgifter som i förevarande hänseende avses skola åvila förrättningsmannen inskränker sig för övrigt inte till den rent kontrollerande funktionen. Som framgått ingår ibland en skönsmässig värdering i prövningen. I så måtto sträcker sig denna följaktligen rentav längre än inskrivningsdomarens prövning i jämförliga situationer. Också bortsett härifrån skulle förrättningsmannen, särskilt när bedömningen kommer att inbegripa gemensamma inteckningar, dvs. i lägen motsvarande de av in- 6t Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skrivningsdomaren handlagda relaxationsärendena, kunna ställas inför frågor där hans hittillsvarande utbildning måhända inte skulle ge honom säker vägledning. Förrättningsmannens förut berörda svårigheter till följd av att de organisatoriska förhållandena är vida mindre gynnsamma för hans del än för inskrivningsdomaren blir dessutom särskilt besvärande för honom i nu ifrågavarande avseende. Aktgivandet på de oupphörliga skiftningarna i gravationsläget kräver i speciellt hög grad en ständig och omedelbar tillgäng till fastighetsböckerna och likartade upplysningskällor. Från inskrivningsdomaren införskaffade gravationsbevis utgör härvidlag knappast något betryggande hjälpmedel, eftersom gravationsbevis sällan kan ha aktualitet ens när det når mottagaren. Slutligen tillkommer så den ovan framförda erinringen att äganderättsförändringen — och i och med den gravationsavlastningen — inte inträder under den tid förrättningsmannen har ärendet i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten. Kontrollen av att erforderliga medgivanden till gravationsbefrielsen förefinns måste därför på samma sätt som kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna ytterst falla på fastställelsemyndigheten. Såvitt angår gravationsläget får fastställelsemyndighetens egen kontrollfunktion påtaglig vikt med tanke på att upprepade skiftningar på detta område som sagt är normala företeelser och att vissa förändringar följaktligen nästan måste vara att räkna med under tidsförloppet mellan förrättningens avslutande och fastställelsedagen, åtminstone om marköverföringen berör gemensamma inteckningar av mera vidlyftig beskaffenhet. Utan vidare torde förstås att ett dylikt, i förslaget inte förutsatt övervältrande på fastställelsemyndigheten av kontrolluppgifter som avsetts skola vila på förrättningsmannen reser starka tvivel på att reformen är genomförbar. Tveksamheten får ytterligare näring av en specifikt teknisk omständighet. Vad beträffar fordringsinteckningshavare lämnas de medgivanden som erfordras i ett av inskrivningsdomaren handlagt dödningsärende så gott som uteslutande i den formen att inteckningshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Denna ordning är betingad av att fordringsinteckningarna regelmässigt har den rättsliga beskaffenheten av innehavarpapper. När det gäller att i förevarande marköverföringssammanhang tillhandahålla de medgivanden som där blir behövliga, synes en motsvarande ordning ofrånkomlig. Innehavarna av berörda fordringsinteckningar skulle alltså ha att avlämna dessa till förrättningsmannen som till sitt förfogande borde ha betryggande förvaringsutrymmen (kassavalv). I och för sig kan det vålla olägenheter att förrättningsmannen under måhända jämförelsevis lång tid skulle komma att behålla inteckningshandlingarna i sitt förvar (inskrivningsdomaren behöver i allmänhet inte ha tillgång till handlingarna längre än ett par veckor). De olägliga verkningarna härav skall dock inte överdrivas. Värre är att förrättningsmannen efter förrättningens avslutande inte skulle kunna återställa inteckningshandlingarna till vederbörande. Eftersom handlingarna måste stå fastställelsemyndigheten till buds för den

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967 135

slutgiltiga och avgörande medgivandekontrollen, skulle det åligga förrättningsmannen att vidarebefordra dem till sagda myndighet. I händelse överlantmätaren inte skulle kunna fastställa förrättningen, skulle han ha att i sin tur föra inteckningshandlingarna vidare till ägodelningsrätten osv. Under sådana förhållanden skulle olägenheterna av att rättighetshavarna undandras sina värdehandlingar bli så påfallande att de inte längre skulle kunna godtas av dem.

Såsom en allmän reflexion må framhållas att den i vissa lägen påkallade samordningen mellan civilrättsliga omgestaltningar och förändringar i fastighetsindelningen nödvändigtvis måste skapa ömtåliga problem och att det hittills knappast ansetts görligt att lösa dessa på annat sätt än genom att inkoppla inskrivningsväsendet i proceduren. Ett närliggande exempel erbjuder förhållandena vid avstyckning i och för sammanläggning. Nödvändigheten att bringa sammanläggningskomponenterna i överensstämmelse med varandra såväl i lagfarts- som i gravationshänseende har där beaktats genom ett nära samspel mellan inskrivningsdomaren och ägodelningsdomaren. Det är svårt att se hur en likvärdig samordning skulle kunna arrangeras helt utan inskrivningsväsendets omedelbara medverkan.

Till kategorin rätlighetshavare vilkas medgivande till marköverföringen inte erfordras hör sådana nyttjanderättshavare som inte förskaffat sig inteckning till säkerhet för sin rätt. Här kommer i betraktande inte minst den av allt att döma stora gruppen jordbruksarrendatorer utan inteckningsskydd. I förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning har med avseende å en jämförbar marköverföring upptagits bestämmelser ägnade att trygga nyttjanderättshavarens ställning. Bestämmelserna möjliggör att nyttjanderättshavaren får sig nytt område anvisat för nyttjanderättens utövning, därest genom marköverföringen det ursprungliga nyttjanderättsobjektet frångår upplåtarens fastighet (se 5 kap. 32 § i nämnda förslag). Någon motsvarande anordning till nyttjanderättshavarens säkerställande möter inte i nu förevarande förslag. Inte heller kan det i 2 kap. 27 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom inrymda stadgandet skänka nyttj anderättshavaren tillräcklig gottgörelse för den förlust som må drabba honom genom marköverföring av nu föreslagen räckvidd. Å det sistnämnda stadgandet, som närmast synes vara avpassat med hänsyn till mindre jämkningar av upplåtarens ägovälde, kan nyttj anderättshavaren grunda endast anspråk på nedsättning av arrendeavgiften, alternativt uppsägningsrätt. Följden av att nyttjanderättsobjektet genom marköverföringen går helt förlorat för nyttj anderättshavaren förefaller alltså att inte vara tillräckligt uppmärksammad. Att nyttj anderättshavaren i en sådan belägenhet skulle stå utan varje kompensation ter sig inte rimligt. Skulle marköverföringen ha skett genom privaträttslig överlåtelse, hade den jordbruksarrendator som dessförinnan tillträtt marken haft sin rätt tryggad gentemot den nye ägaren.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Måhända skulle kunna göras gällande att den kritik som nu framförts mot förslaget i viss mån kan riktas också mot de anordningar för ägokravsjämkning vilka JDL redan för närvarande tillhandahåller. Sant är att jämväl nuvarande möjligheter till frivillig ägokravs jämkning innebär en marköverföring och att även därvidlag uppgiften att granska förutsättningarna för överföringen är i sin helhet lagd på fastighetsbildningsorganen. Härav följer dock inte att de svagheter som enligt lagrådets mening vidlåder det föreslagna regelsystemet för ägokravs jämkning skulle häfta även vid det nuvarande. Väsentliga skiljaktigheter framkommer nämligen vid en jämförelse mellan systemen, och däri har man att finna förklaringen till att den redan gällande regleringen på området, ehuru också den måste erkännas innefatta vissa svaga moment, inte föranleder samma invändningar som den föreslagna. Till en början måste beaktas att nuvarande utrymme för ägokravsjämkning fått sin snäva begränsning just för att därmed skulle förhindras att under beteckning av ägokravsjämkning sker transaktioner som reellt har rättsnaturen av köp eller gåva. Att den enligt gällande regler verkställda marköverföringen inte har angivna rättsnatur ger sin prägel åt fastighetsägarens medgivande till åtgärden. Detta medgivande behöver inte uppfylla de materiellträttsliga villkor som uppställts för köp eller gåva av fast egendom. Medgivandet är i stället att betrakta som en helt ordinär, av part (sakägare) i den rättegång lantmäteriförrättningen kan sägas utgöra företagen processhandling (jämför sakägares medgivande i t. ex. gränsbestämnings- och likvidsammanhang), och tvekan råder inte om att medgivandet binder efterträdare i äganderätten, oavsett om äganderättsövergången sker före fastställelsetidpunkten eller inte (jämför 3 kap. 13 § JDL). Sammanfattningsvis kan alltså beträffande nuvarande ägokravsjämkning sägas dels att prövningen av fastighetsägarens medgivande ingalunda har den räckvidd och vidlyftighet som betingas av det föreslagna nya systemet dels att en under tiden mellan medgivandets lämnande och fastställelsemyndighetens granskning inträdd förändring i äganderätten till fastigheten inte kullkastar förutsättningarna för ägokravsjämkningens genomförande. Att enligt den föreslagna ordningen konsekvensen av en äganderättssuccession som inträffar efter det fastighetsägaren lämnat sitt medgivande blir en helt annan beror, såsom tidigare utvecklats, på att medgivandet, låt vara underkastat de villkor som gäller för privaträttslig överlåtelse eftersom marköverföringen reellt har karaktär av sådan överlåtelse, inte i sig har konstitutiv verkan såsom överlåtelse utan är att uppfatta enbart som ett förtida samtycke till den först genom fastställelsen inträdda äganderättsövergången. Mot dylik bakgrund är det -—• såsom framhållits — ofrånkomligt att en före fastställelsetidpunkten genom privaträttslig överlåtelse verkställd succession i äganderätten, åtminstone om den före samma tidpunkt lagfarits (eller varit föremål för lagfartsansökan) förtar varje verkan av fastighetsägarmedgivandet; det

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967 137

rättsförvärv som grundats på den privaträttsliga överlåtelsen vinner enligt vanliga konkurrensnormer företräde framför det förvärv som var avsett att ske genom förrättningens fastställande (jämför 17 kap. 1 § i Kungl. Maj:ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk). — överflyttas härefter uppmärksamheten till prövningen av betingelserna för själva gravationsavlastningen, må vitsordas att jämförelsen mellan den nuvarande regleringen och den föreslagna ur viss synvinkel kan sägas uppvisa större likheter mellan systemen. De medgivanden som i detta sammanhang är nödvändiga avfordras enligt bådadera systemen företrädesvis rättssubjekt utanför kretsen av sakägare i förrättningen. Medgivandena kan fördenskull inte ens vad angår nuvarande ordning karakteriseras som processhandlingar. Inte heller utgör de sådana dispositioner som i sig utlöser en rättsförändring. De har i stället enligt såväl gällande som föreslagna bestämmelser — liksom förslagets nyss behandlade fastighetsägarmedgivanden till marköverföringen — beskaffenheten av förtida samtycke till den rättsförändring som skall åvägabringas genom fastighetsindelningsförändringen. Prövningen av att vederbörliga medgivanden är för handen måste alltså såvitt gäller gravationsavlastningen också enligt gällande rätt hänföras till fastställelsetidpunkten och sålunda ytterst ankomma på fastställelsemyndigheten. Det undandrar sig lagrådets bedömande huruvida detta förhållande är tillräckligt beaktat i den praktiska tillämpningen. En skillnad mellan den nuvarande ordningen och den föreslagna är emellertid uppenbar jämväl i detta hänseende, oaktat den härstädes huvudsakligen är av faktisk natur. Med den föreslagna, av varje procentgräns obundna ägokravsjämkningen blir prövningen av att förutsättningarna för gravationsavlastningen föreligger — en prövning vilken i detta fall skall beakta också sådan inteckningsgemenskap som inbegriper fastigheter utanför förrättningens ram — så mycket mera angelägen från rättssäkerhetssynpunkt och därför så mycket mera maktpåliggande. Prövningen måste under sådana omständigheter oundgängligen bedrivas i full överensstämmelse med de principer som är att iaktta vid inskrivningsdomarens motsvarande prövning. Den blir som betonats ofta av komplicerad natur, och avkall kan inte ges från grundsatsen att den skall avse läget vid den relevanta tidpunkten, dagen för fastighetsindelningsförändringens inträdande.

Under åberopande av vad sålunda utvecklats hemställer lagrådet — som beaktat att här är fråga om en provisorisk lagstiftning — att det remitterade förslaget i den del det avser slopande av nuvarande procentgräns för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte icke upphöjs till lag.

Bifalles icke denna hemställan, vill lagrådet göra vissa erinringar även till förslaget i nämnda del. Erinringarna skall anges i det följande.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda lagrummen i förslaget.

138 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

8 kap. 4 a §.

I specialmotivering till förevarande paragraf har i remissprotokollet anförts att de föreslagna nya bestämmelserna om ägokravs jämkning anknyter till värderings- och ersättningsprinciperna i JDL och därför inte ger anledning till nya regler om gradering eller likvidberäkning. Samtidigt framhålls emellertid att det vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll är särskilt viktigt att sakägarna är rätt orienterade om de ekonomiska sammanhangen; i fall då överenskommelse som innefattar ägokravsjämkning inte innefattar överenskommelse också om ersättningsbelopp bör förrättningsmannen därför förvissa sig om att berörda sakägare har klart för sig de principiella följderna i ersättningshänseende.

Så länge skillnaden i nppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta ägorna är förhållandevis liten, är det naturligt att intresset hos fastighetsägarna knyter sig mer till själva arronderingen än till det penningbelopp varmed den obetydliga skillnaden skall utjämnas. Beräkningen av likviden får ingå bland de frågor till vilka förrättningsmannen har att ta ställning och i vilka hans avgöranden regelmässigt kan godtas. Allteftersom skillnaden ökar och resultatet av det tilltänkta ägoutbytet praktiskt sett mer och mer liknar ett köp till minskning av den ena och ökning av den andra fastigheten, måste normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna önskar redan på förhand vinna klarhet om ägoutbytets ekonomiska följder och därför i en förening om ägoutbyte inrycker överenskommelse också om ersättningen för skillnaden mellan det bortbytta och det som tillbytts (jämför 14 kap. 13 § JDL).

Enligt lagrådets mening förtjänar det mot denna bakgrund att övervägas, huruvida inte vid utformningen av den nya lagstiftningen borde uppställas krav på enighet ej blott om ägoutbytet ulan också om likviden. Om i ett eller annat fall ett sådant krav skulle leda till att ett i och för sig från arronderings- eller rationaliseringssynpunlct önskvärt ägoutbyte inte kommer till stånd, skulle olägenheten härav sannolikt mer än väl uppvägas av att förrättningsmän och domstolar väsentligen slipper att ta befattning med värderings- och likvidfrågorna. Det må framhållas att en förening om likviden inte nödvändigtvis skulle behöva avse en bestämd totalsumma utan lika väl skulle kunna gå ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag.

Lagrådet vill för sin del förorda att förening om ersättningen upptas som förutsättning för ägoutbyte. En sådan bestämmelse torde lämpligen böra få sin plats redan i 4 §. Härigenom vinns också att föreningen får uppta grunderna för ersättningens bestämmande, något som inte anses vara tillåtet beträffande förening enligt 14 kap. 13 § JDL.

Lika med det fall att den fastighet som minskas på grund av inteckning häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet måste behandlas det fall att gemensamt ansvar föreligger för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Vidare måste vid avfattningen av lag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 139

rummet beaktas att samtycke till relaxation krävs inte endast från fastighetsägare och inteckningshavare utan också från innehavare av fordran eller annan rättighet för vilken fastigheterna häftar enligt 11 kap. 2 § jordabalken (jämför i inteckningsförordningen 49 § om nyttjanderätt, 54 § första stycket om avkomsträtt, 56 § 1 mom. tredje stycket om servitut, 58 § 2 mom. om rätt till elektrisk kraft samt 58 a § om återköpsrätt). Lagrådet får således förorda, att paragrafens tredje stycke erhåller denna avfattning: »Avser minskningen fastighet som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet, får minskningen ske endast om medgivande till denna lämnas av fastighetsägare och rättighetshavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av inteckning, som i den fastighet som minskas meddelats eller kan komma att meddelas för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande erfordras dock icke om det är uppenbart att minskningen icke kan skada fastighetsägaren eller rättighetshavaren.» Med anledning av att det skall ankomma på befattningshavare utan inskrivningsdomares utbildning och erfarenhet att bedöma behovet av relaxationsmedgivanden vill lagrådet utan anspråk på fullständighet i redovisningen av ämnet erinra om att i vissa fall måste krävas tillstånd av förmynderskapsdomstol (15 kap. 16 § föräldrabalken, se NJA 1936 s. 116), äkta make (6 kap. 4 § giftermålsbalken) eller Kungl. Maj:t (i fråga om fideikommissegendom) samt om att beträffande behörigheten för juridiska personers företrädare att medge relaxation likaledes lär gälla samma förutsättningar som för medgivande till ny inteckning. Inledningsvis har lagrådet berört rättsställningen för nyttj anderättshavare, närmast jordbruksarrendator, som inte förskaffat sig inteckning till säkerhet för sin rätt. I och för sig skulle kunna övervägas att uppta bestämmelse motsvarande regeln i 5 kap. 32 § i förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning. Emellertid är det knappast möjligt att nu fullt överblicka konsekvenserna härav. För att en sådan jordbruksarrendator och med honom likställd rättighetshavare skall erhålla tillbörligt rättsskydd torde man då vara hänvisad till den i och för sig mindre tillfredsställande utvägen att fordra medgivande till minskningen från nyttjanderättshavare som till följd av besittning har sin rätt tryggad mot ny ägare. På lantmätaren kommer därigenom att läggas skyldighet att efterforska om nyttj anderättshavare tillträtt den mark som skall överföras. Paragrafen torde böra omarbetas även med hänsyn härtill. Sista stycket innehåller bestämmelse som inskränker möjligheten till ägoutbyte. Den hänför sig till det resultat ägoutbytet skulle få för mottagande fastighet. Bestämmelsen avser fall då dennas uppskattningsinnehåll ökas väsentligt genom tillämpning av första stycket. Ägoutbyte skall då få ske endast om syftet med lagstiftningen angående inskränkningar i rätten att

140 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

förvärva fast egendom ej motverkas. Närmare föreskrifter för tillämpningen skall meddelas av Konungen.

Att syttet med en lagstiftning ej motverkas är enligt lagrådets mening en alltför vag bestämning när det gäller att stadga undantag i de enskilda medborgarnas handlingsfrihet. Av vad departementschefen anfört framgår att de förvärvsinskränkningar som kommer i fråga är de som omnämns i jordförvärvslagen, lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, banklagstiftningen och lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled. Lagrådet anser för sin del att uttrycklig hänvisning bör ske till dessa lagstadgade inskränkningar i förvärvsrätten.

Vad angår jordförvärvslagen är alt märka följande. I 3 § första stycket stadgas att förvärvstillstånd inte fordras för fång som avser del av fastighet, om skriftlig ansökan om avstyckning görs sist tre månader efter fånget och egendomen genom avstyckningen avskils för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Enligt andra stycket gäller för fall då i avstyckningsärendet finnes, att egendomen är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, att avstyckning ej får tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd underställts lantbruksnämnden. I samma stycke tilläggs emellertid att underställning får underlåtas om egendomen skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren redan äger och anledning ej finns till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle kunna vägras enligt 4 §; görs icke underställning fordras enligt fjärde stycket ej tillstånd till förvärvet. Det är tydligen tillägget i 3 § andra stycket som blir aktuellt vid det utvidgade ägoutbyte varom nu är fråga. Såsom departementschefen framhållit innebär nämligen förevarande förslag att utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — kommer att kunna ske genom ägokravsjämkning vid ägoutbyte i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart. Man kan med hänsyn till det sagda sätta i fråga om någon hänvisning till jordförvärvslagen alls erfordras. Emellertid gäller som angivits tillägget i 3 § andra stycket jordförvärvslagen icke utan undantag. En hänvisning till dessa undantag lär icke kunna underlåtas.

I fråga om övriga lagar torde sista stycket i förevarande paragraf böra avfattas på sådant sätt att vad i lagarna stadgas om förvärv av fast egendom ges motsvarande tillämpning beträffande sådan väsentlig ökning av fastighets uppskattningsinnehåll som sker genom tillämpning av första stycket.

Enligt motiven innebär en överenskommelse om marköverföring inte att marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning. Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör därför inte ett sådant förvärv av fast egendom varå förslaget till förköpslag — för närvarande föremål för riksdagens prövning — får tillämpning.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 141

Frågan huruvida marköverföring utan vederlag skall äga samma verkan som gåva löses icke genom lagförslaget. Såsom ett icke opraktiskt exempel kan nämnas bestämmelserna i 6 kap. och 7 kap. 2 § ärvdabalken. Enligt dessa skall vad arvlåtare under livstiden gett bröstarvinge såsom förskott avräknas på arvslott eller laglott. Det lär få ankomma på rättstillämpningen att söka finna eu lösning av denna svårbemästrade fråga.

Enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt — som vid tillkomsten var föremål för lagrådets granskning — utgår skatt för gåva. I remissprotokollet uttalas, att gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen sker utan vederlag. I anledning härav vill lagrådet framhålla att i rättspraxis gjort sig gällande ett krav på uttryckligt och otvetydigt lagstöd för att skattskyldighet skall inträda. Anses gåvoskatt böra utgå torde därför böra övervägas om icke tillägg till förordningen är nödvändigt.

13 kap. 2 b §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 8 kap. 4 a § får lagrådet förorda att tredje stycket i förevarande paragraf erhåller denna avfattning: »Avser underskridandet fastighet som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran gemensamt med annan fastighet, får underskridandet ske endast om medgivandet till detta lämnas av fastighetsägare och rättighetsbavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av inteckning, som i den fastighet som underskridandet avser meddelats eller kan komma att meddelas för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande erfordras dock icke om det är uppenbart att underskridandet icke kan skada fastighetsägaren eller rättighetshavaren.»

I övrigt torde vad lagrådet anfört under 8 kap. 4 a § här äga motsvarande tillämpning.

19 kap. 8 §.

Enligt paragrafens andra stycke skall vid avstyckning utan sammanträde föreskrifterna om underställning till ägodelningsrätt ej gälla. Vid avstyckning kan underställning förekomma enligt 3 kap. 12 §, jämfört med 19 kap. 5 §, samt enligt 19 kap. 15 § tredje stycket och 19 kap. 17 §. Så snart anledning till underställning uppkommer bör förrättningsmannen föranstalta om sammanträde i och för underställningens beslutande. Vid förrättning som genomförs utan sammanträde blir fråga om underställning följaktligen inte aktuell. Bestämmelsen om underställning i paragrafens andra stycke synes därför onödig och bör utgå.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 143

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 3 november 1967.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen

Lagrådets förslag om att införa en ny paragraf, 18 a §, innehållande en hänvisning i förtydligande syfte, torde böra genomföras.

Den föreslagna 32 § ger möjlighet till avsteg från bestämmelserna om ägolotts sammansättning i 13 kap. 3 § JDL. Eftersom huvudregeln om oförändrad sammansättning i sistnämnda lagrums första punkt innehåller en tilläggsregel, som ger möjlighet till avsteg från huvudregeln om det kan ske utan förfång, kan den föreslagna 32 § i fråga om denna punkt sägas innebära en precisering av förfångsvillkoret. I stället för detta villkor träder nämligen ett praktiskt sett likvärdigt villkor som innebär att avsteg från huvudregeln får ske om det stämmer överens med den avsedda användningeno av ägolotten.

Mot bakgrund av vad lagrådet anfört synes det onödigt att införa en sär­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skild regel om avsteg från första punkten i 13 kap. 3 § JDL. Det torde vara tillräckligt att särregleringen begränsas till en föreskrift som anknyter till andra punkten. Denna punkt innehåller en föreskrift, som innebär att man vid tillämpningen av jämkningsregeln och förfångsvillkoret i första punkten inte får försämra ägolotts förutsättningar för den art av hushållning vartill ägolotten används. Lantmäteristyrelsens förslag innebar att det klargjordes att ägolott inte skulle anses använd för jordbruk om den inte var bebyggd med nödiga byggnader och inte innehöll inrösningsjord av för jordbruk erforderlig omfattning. Det remitterade förslaget innehåller en regel, som är avsedd att mera generellt än styrelsens förslag klargöra att det inte är ägolotts användningssätt före och vid förrättningstillfället som skall vara avgörande utan den för framtiden avsedda användningen. Den avsedda användningen skall beaktas både beträffande ägolott som t. ex. får minskad inrösningsjord därför att den inte skall användas för jordbruk och beträffande ägolott vilken får ökad inrösningsjord som en följd av minskningen inom den förra ägolotten. Lagrådets farhågor för att den föreslagna regeln kan komma att utnyttjas för att hindra en ägoslagsfördelning som förrättningsmännen åsyftat är enligt min mening inte berättigade.

Om, som jag nyss förordat, regeln om avsteg från första punkten i 13 kap. 3 § JDL får utgå ur förslaget bör den särregel, som ansluter till andra punkten, redaktionellt utformas med lagrådets förslag som förebild. Jag förordar därför att 32 § i lagförslaget får följande lydelse: Vid tillämpning av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten lagen om delning av jord å landet skall beaktas för vilken art av hushållning ägolotten är avsedd att användas.

Utöver vad jag nu har anfört har jag ingen erinran mot vad lagrådet uttalat om de föreslagna ändringarna i datalagen.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

Förslaget att slopa sammanträdestvånget vid avstyckning har godtagits av lagrådet. Till några detaljanmärkningar i fråga om lagtexten återkommer jag senare.

När det gäller förslaget att slopa nuvarande procentgräns för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte har lagrådet framställt flera invändningar av principiell natur men också kritiserat förslagets utformning i vissa detaljer. Lagrådets huvudinvändning går ut på att det brister i samordningen mellan marköverföring enligt de föreslagna reglerna och överlåtelser av äganderätt eller upplåtelser och överlåtelser av rättigheter som sker parallellt med sådan överföring. Med anledning av den stora uppmärksamhet lagrådet ägnat frågan vill jag här först sammanfatta och

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967 145

delvis något ytterligare utveckla vad jag tidigare anfört om de principer på vilka den föreslagna marköverföringen vilar och om vad som följer av dessa principer.

Marköverföring enligt de föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är avsedd att kunna ersätta fastighetsköp i förening med avstyckning och sammanläggning och därmed förenade lagfarts- och inteckningsåtgärder. I fråga om förfarande och verkningar är marköverföringen anordnad på helt annat sätt än fastighetsköpet, nämligen som en omreglerande fastighetsbildningsåtgärd. Även om vissa regler från det rent privaträttsliga köpregelsystemet måste ges tillämplighet är det reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen som utgör stomme. Ett motsvarande förhållande som mellan köp och marköverföring enligt de nya reglerna råder i gällande rätt mellan byte enligt jordabalken, s. k. jordabyte, och ägoutbyte. Dessa båda rättsfigurer ger också möjlighet att nå visst avsett resultat i fråga om fastighetsindelningen på två olika vägar. Vardera metoden har sina bestämda fördelar.

Eftersom den nya marköverföringsmetoden är avsedd att erbjuda just de fördelar, som med avseende på förfarande och verkningar är förenade med reglerna om ägoutbyte och andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder, bör det för sådana åtgärder gällande regelsystemet i största möjliga utsträckning följas. Man bör om möjligt undvika att tillskapa en rättsfigur som avsevärt skulle skilja sig från båda de aktuella regelsystemen och alltså stå någonstans mitt emellan dessa.

Verkan av marköverföring enligt de nya reglerna är därför i princip densamma som verkan av annan omreglerande åtgärd enligt jorddelningslagen. Sådan åtgärd innebär i princip att berörd fastighet ändras i fråga om läge eller omfattning men behåller sin rättsliga identitet. Såväl fastighetsbildningsreglerna som principerna för inskrivningsväsendet bygger på att äganderätten därvid följer fastighetsindividen oavsett de ändringar som fastigheten undergår. I fråga om mark som överförs får alltså äganderätt, som grundar sig på fång till den fastighet som avstår mark, vika för äganderätt som avser den fastighet som erhåller marken. Marköverföringen torde få anses ske när förrättningen vinner laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen. Växlingar i äganderätten till någon av de berörda fastigheterna, som sker före eller efter nämnda tidpunkt, orsakar inga komplikationer när det gäller förrättningsresultatet, eftersom ny fastighetsägare enligt 3 kap. 13 § JDL inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren medgett eller godkänt. Komplikationer torde emellertid kunna uppkomma vid vissa avvikelser från normala förhållanden, t. ex. om marköverföringen grundats på medgivande från annan än den som ägde den överförda marken. I sådant fall kan det tänkas att ett visst förhållande föreligger i fråga om fastighetsindelningen och ett annat i fråga om äganderätten. Beträffande en speciell form av marköverföring, nämligen sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

fastighet, har dock föreskrivits att sedan sammanföring skett talan om bättre rätt till den sammanförda vägmärken, inte får föras (18 § andra stycket sammanföringslagen). Lagstiftningen om förhållandet mellan äganderätt som grundas på marköverföring och rättigheter som före marköverföringen gällde i den mark som överförs är för närvarande ofullständig. Förhållandet har uppmärksammats under arbetet på den nya jordabalken. Vid remissen till lagrådet den 11 februari 1966 av förslaget till ny jordabalk uttalade jag (s. 404 f) att frågan om det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och bl. a. nyttjanderätt och servitut torde få ägnas uppmärksamhet i samband med den pågående beredningen av förslaget till lag om fastighetsbildning. Även om rättsläget alltså är osäkert i åtskilliga hänseenden får dock vissa principer anses gälla. En sådan är att panträttens objekt ändras vid ändring i fastighetsindelningen genom omreglerande åtgärd. Också andra rättigheter som upplåtits i fastighet torde i första hand få antas följa samma princip. I varje fall kan det inte antas att sådan rättighet ligger kvar i område som frångått fastighet genom t. ex. ägoutbyte, om rättigheten därigenom kan konkurrera ut den nye ägarens genom ägoutbyte konstituerade äganderätt. En sådan ordning skulle nämligen inte vara förenlig med grunderna för vare sig fastighetsbildningsreglerna eller inskrivningssystemet. I och för sig skulle det kunna tänkas att en upplåten rättighet ligger kvar med oförändrad lokalisering som en ny belastning för den fastighet till vilken marken övergått, men det saknas i gällande rätt regler om med vilket företräde rättigheten därvid skall gälla i förhållande till andra rättigheter i nämnda fastighet. Lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt kan dock utan olägenhet ligga orubbade, vilket också torde få antas i allmänhet vara fallet. Vid frivillig omreglerande åtgärd skyddas såväl fastighetsägarnas som rättighetshavarnas intressen — med undantag för ointecknade rättigheter — i första hand genom att deras medverkan i princip fordras för att åtgärden skall komma till stånd. Fastighetsägare skyddas i andra hand genom rätt till ersättning i pengar — jorddelningslikvid — om fastighets värde minskas genom omregleringen. Likvidfordran har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken i den fastighet vars ägare skall betala likviden. I den mån andrahandsskydd behövs för rättighetshavare — regler av detta slag saknas i stort sett i gällande rätt — kan olika former tänkas, i fråga om panträtt bl. a. rätt till betalning ur jorddelningslikviden. Men skyddet kan vid omreglerande åtgärd i princip inte tillgodoses i den formen att rättigheten tillåts konkurrera ut den nye markägarens rätt. Frågan om skyddet för ägare och rättighetshavare måste i förevarande lagförslag lösas från de förutsättningar jag nu har skisserat. 1 förutsättningarna ingår också att den föreslagna reformen är partiell och provisorisk. Det torde vara ofrånkomligt att detta förhållande sätter sin prägel

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 147

bl. a. på den reglering nyssnämnda fråga kan ges i förevarande sammanhang. En ny och systematiskt mer tillfredsställande reglering av skyddet för olika intressenter är avsedd att inflyta i den nya fastighetsbildningslagen.

Den brist som lagrådet främst anser vara förenad med det remitterade förslaget är risken för rättsförluster i samband med vissa transaktioner som företas sedan förrättning för ägoutbyte eller laga skifte avslutats men innan den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande genom att förrättningen fastställts. Under denna tid kan fastighet överlåtas, intecknad rättighet överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Eftersom förrättningsmannen i och med avslutandet skilt sig från ärendet saknar han möjlighet att beakta ändringar som sker därefter.

En avgörande utgångspunkt för lagrådet är att marköverföringen enligt de föreslagna nya reglerna har sådana likheter med köp och gåva att fastighetsägarens medgivande till åtgärden inte kan tillerkännas samma rättsverkningar som motsvarande medgivande enligt nu gällande regler om ägokravsjämkning. Av vad jag anfört om den principiella synen på marköverföringen som en omreglerande fastighetsåtgärd torde framgå att jag inte delar lagrådets uppfattning i denna del. Medgivandet till marköverföringen skall enligt min mening betraktas på precis samma sätt och ges samma rättsverkningar som en överenskommelse om ägokravsjämkning enligt gällande rätt. Detta hindrar inte att man uppställer särskilda regler för att marköverföring skall få ske, regler som saknar motsvarighet i gällande rätt. Vissa sådana regler har också tagits upp i det remitterade förslaget och ytterligare några föreslås av lagrådet för den händelse förslaget skulle genomföras trots lagrådets avstyrkande.

Med denna inställning torde jag inte behöva gå närmare in på alla de frågor som lagrådet tagit upp. Beträffande några av dem vill jag emellertid göra vissa anmärkningar.

Av min principiella syn på marköverföringen enligt de nya reglerna följer att jag anser att bestämmelsen i 3 kap. 13 § JDL är fullt ut tillämplig. Detta framgår direkt av att jag inte har föreslagit något undantag. Ny ägare till fastighet som berörs av förrättningen blir alltså — oberoende av när överlåtelsen ägt rum — bunden av överenskommelsen om ägokravsjämkningen på i princip samma sätt som f. n. En annan sak är att särskilda krav uppställs på fastighetsägarens medgivande .nämligen att det skall uppfylla samma krav som skulle gälla vid avhändelse av fastigheten. Att en ny ägare till fastigheten blir bunden av en tidigare ägares medgivande lär i regel inte behöva leda till några olägenheter. I stort sett torde kunna göras gällande att det är enbart i fall av otillbörliga transaktioner som några risker för rättsförluster uppkommer. Förvärvaren kan i dessa fall i regel åberopa avtalsrättsliga regler om svek och därmed göra avtalet ogiltigt. Om sådana regler inte är tillämpliga skyddas köparen of­

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tast av andra allmänt erkända regler i fråga om köp av fast egendom. De medel som härvid står köparen till buds är hävning eller avdrag på köpeskillingen. Han kan dessutom ha rätt till skadestånd. Så länge förrättningen pågår ligger det naturligtvis också ett visst skydd i att förrättningsmannen torde vara skyldig att hålla sig underrättad om de ändringar som inträffar i fråga om äganderätten till de berörda fastigheterna. Ett ytterligare skydd ligger i att rätten till den jorddelningslikvid, som utgör ersättning för den överförda marken och som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, torde tillkomma den nye ägaren i egenskap av ägare vid den tidpunkt då likviden förfaller till betalning, i den mån annat inte avtalats. När det gäller inteckningshavarens ställning är problemen något annorlunda men även i fråga om dessa gäller att de nya reglerna i princip inte ändrar rättsläget, och vad som nyss anförts om en ny ägares ställning gäller i tillämpliga delar även i fråga om nya rättighetshavare. Eftersom 3 kap. 13 § JDL inte avser inteckningshavare skyddas en ny innehavare genom att hans medgivande till marköverföringen krävs. Detsamma gäller ägaren till fastighet som är gemensamt intecknad med fastighet som ingår i förrättningen. Med anledning av vissa uttalanden av lagrådet vill jag också framhålla att det knappast kan med fog hävdas, att upprepade ombyten av innehavare skulle utgöra normala företeelser. Tvärtom torde det vanliga vara att en fastighets gravationsförhållanden är tämligen fasta, åtminstone under de ganska korta tidsperioder det här kan vara fråga om. Som framgår av det sagda blir det vid tillämpning av de nya reglerna viktigt att förrättningsmännen under förrättningens fortgång från det att överenskommelse om ägokravsjämkning träffats och behövliga medgivanden lämnats fram till avslutandet noga bevakar ändringar i fråga om äganderätten till fastigheter som ingår i förrättningen eller berörs på grund av infeckningsförhållandena samt i fråga om rättigheter och innehavet av sådana. Vidare bör förfallodag för likvid i allmänhet anknytas till tidpunkten för förrättningens fastställande, l. ex. så att förfallodagen inträffar viss tid efter fastställandet. Förfallodagen kan därmed normalt också samordnas med tillträdet. I anslutning till vidräkning bör sakägarna på lämpligt sätt upplysas om att, om fastighet till vars ägare likvid skall utgå byter ägare före betalningsdagen, rätten till likviden tillkommer den nye ägaren, om annat inte avtalas vid överlåtelsen av fastigheten. I fråga om medgivanden från inteckningshavare in. fl. är viss form inte föreskriven, men från bevissynpunkt är det önskvärt att medgivandet är skriftligt. Det bör på betryggande sätt visas, att den som lämnar medgivande är behörig därtill både vid tidpunkten för medgivandet och vid förrättningens avslutande. Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som gör prövningen, dvs. vanligen överlantmätaren men ibland ägodelningsrätten, kontrollera att medgivandena från inteckningshavare m. fl. fortfarande är aktuella. Myn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1!)67 149

digheten måste alltså undersöka om några nya rättsinnehavare, vilkas medgivanden behövs, har tillkommit, och i förekommande fall inhämta nya medgivanden. Denna undersökning torde i huvudsak få grundas på fastighetsbokens uppgifter, men i fråga om fordringsinteckningar torde det därutöver vara ofrånkomligt att kontrollera vem som är aktuell innehavare. Visar tastighetsboken, att fastighet som ingår i förrättningen bytt ägare, torde kontakt böra tas med den nye ägaren och hans godkännande om möjligt inhämtas. Visserligen bör, som jag tidigare anfört, ny ägare anses bunden av vad förre ägaren medgett eller godkänt under förrättningen. Men kontakt med den nye ägaren ger möjlighet att kontrollera att inga komplikationer föreligger i rättsförhållandet mellan denne och förre ägaren.

Den utredningsplikt och skyldighet att inhämta vissa medgivanden, som sålunda kommer att vila på fastställelsemyndigheten, sammanhänger med beskaffenheten av de förrättningar det här är fråga om. Åliggandena får alltså, med hänsyn till gällande regelsystem för fastighetsbildning, anses följa av sakens natur. Jag vill tillfoga att det inte kan anses utgöra någon fullständig nyhet att t. ex. ägodelningsrätten vid sin prövning måste undersöka om några nya omständigheter tillkommit sedan förrättningen avslutats. En sådan skyldighet får anses föreligga i vissa fall även enligt gällande rätt.

I fall då talan får föras mot beslut att fastställa förrättning, vilket kan ske bara när ägodelningsrätten eller hovrätten meddelat beslutet, vinner detta inte genast laga kraft. Det är givetvis praktiskt ogörligt att i sådant fall anknyta prövningen till den tidpunkt då förrättningen vinner laga kraft.

Jag övergår härefter till att behandla lagrådets anmärkningar i övrigt.

1 fråga om formkravet för överenskommelse om eller medgivande till ägokravsjämkning enligt de nya reglerna får jag hänvisa till vad jag anförde vid remissen till lagrådet.

Lagrådet har betonat att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmännen är både vidsträckta och mångskiftande. Jag kan utan vidare vitsorda att så är fallet. Undersökningen av sakägares åtkomst är dock ingen ny uppgift, även om undersökningen får särskild vikt i fall som motsvarar avhändelse. Inte heller i övrigt innebär förslaget några stora nyheter när det gäller förrättningsmännens uppgifter. Jag vill i detta sammanhang framhålla att sådana förrättningar som det här är fråga om bör anförtros bara förrättningsman som har betydande erfarenhet. De behövliga garantierna för att valet av förrättningsman sker från denna utgångspunkt torde kunna skapas genom organisatoriska åtgärder.

Vad avser prövningen av frågan huruvida gällande villkor för avhändelse är uppfyllda nämner lagrådet, utöver exempel av sådant slag som jag tidigare har angett, hinder mot avhändelse som kan vara föreskrivna i bolagsordningar in. in. Det kan tilläggas, att i fall då sakägare företräds av ombud förrättningsmannen kan ha anledning att kontrollera att ombudet har rätt att lämna ett medgivande som i realiteten svarar mot en avhändelse.

När jag vid lagrådsremissen uttalade att civilrättsliga påföljder inte bör

150 Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

gälla vid ägo kravs jämkning, ville jag ge uttryck för den uppfattningen att sådana påföljder inte bör anknytas till själva förrättningen. Att ett medgivande till minskning av fastighet enligt de nya reglerna är ogiltigt om medgivandet t. ex. lämnats av omyndig eller av förmyndare utan vederbörligt tillstånd är fullt klart. Det är alltså ingenting, som hindrar att ett medgivande i efterhand utan vidare anses ogiltigt eller att frågan om giltigheten blir föremål för tvist. Men från praktisk synpunkt är det givetvis i första hand förrättningen som bör angripas, i den mån detta är möjligt. Det kan därvid inte uteslutas att också en förrättning beroende på någon grundläggande brist kan vara en nullitet, men i första hand står, sedan en förrättning vunnit laga kraft, de extraordinära rättsmedlen till förfogande i fall då förrättningen befinns vara behäftad med fel. Jag vill erinra om att besvärstiden vid besvär över domvilla, i fall då någon som inte varit part i målet lider förfång, beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt då klaganden fick kännedom om domen.

Lagrådet har anmärkt, att lagtexten för att skänka full tydlighet egentligen borde förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter en avhändelse angripa denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genomförts medelst ägo kravsjämkning. Anmärkningen är riktig. Bl. a. med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens kortvariga och provisoriska karaktär anser jag det emellertid onödigt att nu belasta lagtexten med en sådan bestämmelse, som f. ö. inte har någon naturlig plats i jorddelningslagen.

Även om den nya metoden för marköverföring erbjuder stora fördelar, nämligen i fråga om möjligheterna att snabbt genomföra ändringar i fastigheters storlek när berörda rättsägare är ense, är det givet att metoden också har nackdelar. En organisatorisk olägenhet är att förrättningsmannen, som vid tillämpning av de nya reglerna övertar vissa uppgifter som annars vilar på inskrivningsdomaren, inte har omedelbar tillgång till fastighetsbokcn m. in. Denna olägenhet torde vara ofrånkomlig, men den bör inte överdrivas. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag föreställer mig att marköverföringsmetoden inte alltid kommer att leda snabbast till målet. Metoden med köp, avstyckning och sammanläggning kan ibland vara att föredra både från sakägarnas och fastighetsbildningsmyndigheternas synpunkt. En av de omständigheter som kan påverka valet av metod är t. ex. inteckningsförhållandena.

Även om jag i flera hänseenden hyser stor förståelse för lagrådets synpunkter i fråga om förslaget att slopa den nuvarande procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte är jag mot bakgrunden av de överväganden som redovisats vid remissen till lagrådet och vad jag nyss anfört inte beredd att ta tillbaka förslaget. Det avgörande för mitt ställningstagande är särskilt följande omständigheter. Ett genomföran­

Kungl. Maj.ts proposition nr i67 år 1967 151

de av förslaget ger möjlighet till betydande vinster vid fastighetsbildningsverksamheten som f. n. starkt hämmas av lantmäteriets stora arbetsbörda. Vinsterna kommer även de enskilda till godo. Vidare är det möjligt att på ett sätt som visserligen inte är helt tillfredsställande men som dock i tillräcklig grad tillgodoser rättssäkerhetens krav lösa de svårigheter som lagrådet påpekat. Slutligen lägger jag viss vikt vid den omständigheten att det här rör sig om en provisorisk lagstiftning.

Med anledning av vad lagrådet uttalat under 8 kap. i a § och 13 kap. 2 b § får jag anföra följande.

Vid marköverföring enligt de nya reglerna måste, som lagrådet framhåller, normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna redan på förhand önskar vinna klarhet om överföringens ekonomiska följder. Jag är därför benägen anta, att sakägarna i allmänhet utnyttjar möjligheten att enligt 14 kap. 13 § JDL träffa förening om likviden, och att de ingår förening i denna fråga samtidigt som de träffar överenskommelse om marköverföringen. Lagrådet förordar nu att förening i ersättningsfrågan upptas som förutsättning för frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte. Utan att ta ställning i princip till frågan om överföringsoch ersättningsmomenten obligatoriskt bör knytas samman på detta sätt anser jag för min del, närmast med tanke på förrättningar där ett flertal fastigheter berörs, att man bör avstå från att i nuvarande sammanhang på denna punkt införa en nyhet i jorddelningslagen.

I anslutning till det av lagrådet berörda fallet att förening om likvid går ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag vill jag ifrågasätta, om inte en sådan okomplicerad överenskommelse åtminstone under vissa omständigheter står närmare en förening om beloppet av ersättningen än en förening om ersättningsgrunderna. Till jämförelse kan anföras, att köpeskillingen för ett område av fastighet synes böra anses bestämd om köpehandlingen i tillräcklig grad individualiserar området och anger visst pris per kvadratmeter.

Frågan hur skyddet för innehavare av ointecknade ny tf j anderätter vid omreglerande fastighetsbildningsåtgärder skall utformas övervägs ingående vid beredningen av förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I avvaktan på den lösning frågan därvid kan få finner jag mig böra tillmötesgå lagrådets förslag att jordbruksarrendatorer som tillträtt arrendet skall hänföras till den grupp rättighetshavare vilkas medgivande fordras. Sådant skydd bör därvid beredas, förutom j or dbruksarr endator också annan arr endator som har skriftligt upplåtelseavtal. Bestämmelser om detta synes böra tas in som ett nytt tredje stycke i 8 kap. 4 a § och likaledes ett nytt tredje stycke i 13 kap. 2 b §.

Vad lagrådet förordat om avfattningen av 8 kap. 4 a § tredje stycket och 13 kap. 2 b § tredje stycket i det remitterade förslaget torde böra iakttas.

Bestämmelserna om tillämpligheten av lagstiftningen om inskränkningar

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

i rätten att förvärva fast egendom bör med anledning av lagrådets påpekanden, ges en, mera preciserad avfattning. Jag förordar, delvis i enlighet med lagrådets förslag, att bestämmelserna i huvudsak utformas på följande sätt: Om fastighets uppskattningsinnehåll ökas väsentligt skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Därvid skall, om tillstånd eller annan, prövning av myndighet skulle fordras vid förvärv av egendom som svarar mot ökningen, frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning med hänsyn till bestämmelserna i jordförvärvslagen behövs dock endast om fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och anledning finns till antagande att ökningen kan med större fördel föras till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Med en sådan utformning av lagtexten anser jag inte nödvändigt att där räkna upp gällande inskränkningar i förvärvsrätten. Till de bestämmelser som åsyftas hör, utöver de författningar som angetts i remissprotokollet, 54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker, 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen, 41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 574) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar samt 41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 576) för Svenska bostadskreditkassan och för bostadskreditföreningar. Till lagstiftningen om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom hör däremot inte bestämmelserna om införlivning av mark med häradsallmänning eller med allmänningsskog i Norrland och Dalarna.

Trots vad lagrådet anfört finner jag alltjämt övervägande skäl tala för att marköverföring som sker utan vederlag skall beskattas som gåva. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag kommit till den uppfattningen att frågan om behovet av lagstiftning i ämnet torde få prövas i annat sammanhang.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag att frågan hur frivillig ägokravsjämkning skulle betraktas när det gäller realisationsvinstbeskattningen i första hand torde få lösas av rättspraxis men att förhållandena inte syntes undergå någon större ändring genom den föreslagna reformen. Genom proposition den 20 oktober 1967, nr 153, har Kungl. Maj :t, på hemställan av chefen för finansdepartementet, lagt fram förslag till vissa ändringar i kommunalskattelagen. Ändringarna innebär bl. a. att marköverföring enligt de här föreslagna bestämmelserna i 8 kap. 4 a § och 13 kap. 2 b § JDL i fråga om realisationsvinstbeskattningen anses som avyttring av fastighet.

I enlighet med vad lagrådet föreslår bör den i 19 kap. 8 § föreslagna bestämmelsen om att underställning inte skall förekomma vid avstyckning som sker utan sammanträde utgå. Det torde ändå vara tydligt att besvär är

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 153

det rättsmedel som skall användas när sakägare vill bringa förrättning som handlagts ntan sammanträde under ägodelningsrättens prövning.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtas i lagtexten.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av i och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967 155

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om