Prop. 1962:45
('med förslag till lag an\xad gående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott',)
Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1962 1
Nr 45
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott; given Stock holms slott den 26 januari 1962.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att 1957 års lag om utlämning för brott komplet teras med en bestämmelse, som medger att utlämning sker till främmande stat för gärning, förövad här i riket av den som var ämbets- eller tjänste man hos den främmande staten och medborgare i samma stat.
1 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt
.
Nr 45
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1962
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668)
om utlämning för brott
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
3 §• medverkan därtill.
För gärning förövad här i riket av den som var ämbets- eller tjänste man hos främmande stat och med borgare i samma stat må, utan hinder av vad i första stycket sägs, beviljas utlämning till den staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
(Gällande lydelse)
Utlämning må----------------------
Kiingl. Maj:ts proposition
nr 4.5 är
1962
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1962.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående
ändring
i lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott
samt anför därvid föl
jande.
Den svenska lagstiftningen om utlämning för brott blev under 1950-talet
föremål för omfattande revision och modernisering med särskilt sikte på
ett stärkande av individens rättsskydd. Reformarbetet resulterade i en
ny lag den 6 december 1957 om utlämning för brott (prop. 1957: 156 och
första lagutskottets utlåtande 1957:37). Denna lag, som ersatte tidigare
gällande lag i ämnet av år 1913, trädde i kraft den 1 januari 1958. Utläm
ning till annat nordiskt land blev sedermera föremål för särskild reglering
genom lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Fin
land, Island och Norge (prop. 1959: 72 och första lagutskottets utlåtande
1959: 22). Sistnämnda lag har fr. o. m. den 1 september 1959 vunnit till-
lämpning i förhållande till samtliga nordiska stater.
Den allmänna utlämningslagen av år 1957 bygger på grundsatsen, att
fråga om utlämning skall fritt prövas på grundval av samtliga förelig
gande omständigheter i varje särskilt fall. Enligt vad som stadgas i 1 §
må
den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där
straffbelagd gärning och uppehåller sig bär i riket utlämnas till den staten
efter beslut av Kungl. Maj:t. Såsom lagen är utformad är det vid prövning
av framställning om utlämning från Sverige i princip ovidkommande vilka
möjligheter som finnes att under motsvarande förhållanden få en person
utlämnad från den främmande staten till Sverige. Vid lagens tillkomst för
utsattes emellertid, att Sverige i viss utsträckning liksom tidigare måste
vara berett att reglera sitt utlämningsväsende genom förpliktande trakta
ter. Ett system med traktater kunde stundom befinnas ändamålsenligt i
betraktande av den ståndpunkt lagstiftningen i en del främmande stater in
tager. I vissa stater utgör nämligen förefintligheten av en ömsesidigt för
pliktande traktat ett oeftergivligt villkor för att utlämning överhuvud skall
•fl
Dihang
till
riksdagens
protokoll
1962
.
1
samt
.
Nr
46
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1962
kunna ske (jfr prop. 1957: 156 s. 29 och 30). Efter lagens tillkomst har Sverige anslutit sig till en multilateral utlämningstraktat, nämligen den i Paris den 13 december 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonven tionen (prop. 1958: 139).
I 1957 års lag föreskrives vissa minimivillkor, som i varje särskilt fall måste vara uppfyllda för att utlämning skall få komma till stånd. Enligt
2 § får svensk medborgare ej utlämnas. I 3 § stadgas, att utlämning får be viljas allenast för gärning, som helt eller delvis har förövats utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg, eller för medverkan där till. Enligt 4 § får någon ej utlämnas, med mindre den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Har personen i den främmande staten dömts för gärningen, må han utlämnas allenast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. I 5—8 §§ har upptagits bestämmelser, som begränsar möjligheterna att utlämna då fråga är om militära och politiska brott eller då risk föreligger, att den som begäres utlämnad utsättes för förföljelse på religiösa, politiska m. fl. grunder, eller då utlämningen finnes uppenbart oförenlig med humanite tens krav. Bland övriga i lagen upptagna villkor må här nämnas, att utläm ning för det uppgivna brottet ej får äga rum, då den person som avses med framställningen här i riket är åtalad för samma brott eller då dom eller be slut om åtalseftergift har meddelats bär i riket beträffande brottet. Ej heller får utlämning beviljas, om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag (10 §).
För att Sverige skall kunna ingå traktat om utlämning med annan stat förutsättes, att traktaten medger iakttagande av de villkor, som i 1957 års lag har uppställts för utlämning från Sverige.
Ministern för utrikes ärendena anmäler denna dag fråga om godkännan de av en i Washington den 24 oktober 1961 undertecknad konvention om utlämning mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater. Konventionen har tillkommit vid förhandlingar, som förts mellan de båda länderna på svenskt initiativ. Det har ansetts föreligga ett svenskt intresse av att söka skapa er forderliga legala möjligheter att få till stånd utlämning från Förenta Sta terna; enligt den amerikanska lagstiftningen kräves utlämningstraktat, för att utlämning skall få ske.
Nyssnämnda konvention medger under vissa förutsättningar utlämning även beträffande brott, som har begåtts inom den anmodade staten (art. IV). Det förutsättes därvid, att den brottslige är ämbets- eller tjänsteman hos den ansökande staten och tillika medborgare i denna stat. Utlämning kan dock i sådant fall ske allenast om den anmodade statens lagstiftning medger detta, och det överlämnas dessutom åt den anmodade staten att be döma, huruvida den anser det lämpligt att bevilja utlämningen.
Enligt vad som upplysts reser amerikansk lagstiftning ej principiella hinder mot utlämning i nu åsyftade fall. I 1957 års svenska utlämningslag
5
medges däremot, såsom förut nämnts, utlämning allenast för gärning, som
helt eller delvis har förövats utom riket eller ombord på utländskt fartyg
eller luftfartyg, eller för medverkan därtill. Det är alltså f. n. ej möjligt
att inom tillämpningsområdet för denna lag utlämna från Sverige för gär
ning, som helt har förövats inom riket.
Den ifrågavarande konventionsregeln har visserligen icke fått sådan ut
formning, att den kräver ömsesidig tillämpning mellan staterna, men det
har vid konventionsförhandlingarna varit förutsatt att en jämkning av
svensk lag på denna punkt borde ske. Nämnas må, att regeln har tillkom
mit efter svenska önskemål, närmast föranledda av ett inträffat brottsfall
vari möjligheten till utlämning från Amerikas Förenta Stater till Sverige
aktualiserades.
Det är emellertid icke enbart den nu väckta konventionsfrågan, som
motiverar att en jämkning av den svenska lagen bör övervägas. I sam
band med förarbetena till 1957 års lag har Sverige uppsagt flertalet ti
digare ingångna utlämningstraktater. Man har därför att räkna med att
förhandlingar om nya traktater kommer att föras i flera fall; förhandlingar
har för övrigt redan inletts med några stater. Även därvid kan det befinnas
önskvärt från svensk sida att söka få till stånd överenskommelser, vilka in
nefattar möjlighet att få utlämning till Sverige beviljad för brott, som har
förövats utomlands av svensk ämbets- eller tjänsteman mot svenskt in
tresse. En förutsättning för att detta skall lyckas torde i många fall bli
med hänsyn till att krav på ömsesidighet kan uppställas — att vår egen
lagstiftning i princip medger utlämning för motsvarande brott.
Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att den nuvarande regeln i
3 § i 1957 års utlämningslag uppmjukas. Ändringen bör begränsas till att
avse gärning, som helt har förövats här i riket av den som är ämbets- eller
tjänsteman hos främmande stat och tillika är medborgare i samma stat, och
allenast den staten bör kunna få utlämning beviljad. -Jag vill framhålla, att
utlämning för här i riket förövad gärning icke utgör någon principiell ny
het i vår utlämningslagstiftning. Hinder föreligger icke enligt 1957 års lag
att bevilja utlämning för gärning, som delvis har förövats i Sverige, eller
för här förövad gärning, som är att anse såsom delaktighet i ett utom
lands begånget brott. Och enligt den särskilda lagen om utlämning till de
nordiska länderna kan utlämning äga rum för gärning, som i sin helhet har
begåtts inom riket.
Det kan stundom ställa sig svårt att i det enskilda fallet bedöma, huru
vida den som är föremål för utlämningsframställning från främmande
stat verkligen tillhör den åsyftade personkretsen. I lagtexten torde dock,
liksom i den svensk-amerikanska konventionen, få begagnas uttrycket »äm
bets- eller tjänsteman». Därmed torde få avses person, vilken i den främ
mande staten har liknande uppgifter och intar motsvarande ställning som
en statens ämbets- eller tjänsteman i Sverige (jfr 25 kap. 11 § strafflagen).
Slutligen må erinras om att de i 1957 års lag givna allmänna utläinnings-
vi 11 koren givetvis begränsar möjligheterna alt utlämna även i ett sådant
Kungl. Maj.ts proposition nr
45
år 1962
6
fall, som den föreslagna lagändringen avser. I detta sammanhang torde sär skilt höra uppmärksammas föreskrifterna i 10 §, enligt vilka åtal eller dom eller beslut om åtalseftergift här i riket utgör hinder mot utlämning (jfr prop. 1957: 156 s. 119 och 130).
Den nya bestämmelsen synes lämpligen böra givas formen av undantag från den i 3 § i 1957 års utlämningslag givna regeln och upptagas i para grafen i ett nytt andra stycke.
Lagändringen torde kunna träda i kraft den 1 juli 1962.
Kungl. Maj. ts proposition nr
45
år 1962
Enligt vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § rege ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1962
7
Bilaga
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december 1957 (nr 668)
om
utlämning
för brott
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 6 december 1957 om utlämning
för brott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Utlämning må ------- ---------
3 §•
— medverkan därtill.
För här i riket förövad gärning
av den som är ämbets- eller tjänste
man hos främmande stat och med
borgare i samma stat må, utan hin
der av vad i första stycket sägs, ut
lämning beviljas till den staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr i5 år 1962
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 ja
nuari 1962.
Närvarande:
justitierådet Regner, regeringsrådet Jarnerup, justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 23 januari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats rådet den 12 januari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6
december 1957 om utlämning för brott.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn L. Brundin.
Lagrådet
yttrade: Med förslaget torde vara avsett att möjliggöra utlämning
av den som vid brottets begående
var
ämbets- eller tjänsteman och medbor
gare i den främmande staten. Det synes önskvärt, att lagtexten förtydligas i detta hänseende. Lagrådet hemställer, att med vissa redaktionella jämk ningar i övrigt det nya stycket i 3 § erhåller följande lydelse: För gärning törövad här i riket av den som var ämbets- eller tjänsteman hos främman de stat och medborgare i samma stat må, utan hinder av vad i första stycket sägs, beviljas utlämning till den staten.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1962
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1962.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 25 januari
1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 i samma månad remit
terade förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 decem
ber 1957 (nr 668) om utlämning för brott.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget, med den av lagrådet före
slagna jämkningen, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämman
de av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
620046