Prop. 1958:139

('angående ratifikation av europeisk utlämningskonvention',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

1

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ratifikation

av europeisk utlämningskonvention; given Stock­ holms slott den 21 mars 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikes- departementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 12 regeringsformen föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departe­ mentschefen hemställt, godkänna ratifikation av en europeisk utlämnings­ konvention.

GUSTAF ADOLF

Östen Undén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ratifikation av en inom Europarådet utarbetad konvention rörande utlämning för brott.

1

Dihaitg till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 139

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av en den 13 december

1957 i Paris dagtecknad europeisk utlämningskonvention och anför:

Den svenska lagstiftningen om utlämning för brott har nyligen undergått

en ingripande omdaning och modernisering genom lagen den 6 decemher

1957 (nr 668) om utlämning för brott, vilken trätt i kraft den 1 januari 1958.

Den nya lagen har tillkommit på grundval av propositionen 1957: 156 och

första lagutskottets utlåtande 1957: 37. Såsom av nämnda proposition fram­

går, har vårt land i avvaktan på den nya lagstiftningen genom uppsäg­

ning frigjort sig från de allra flesta av sina tidigare gällande utlämnings-

traktater med främmande stater. I kraft är för närvarande endast konven­

tionen den 21 februari 1907 med Norge (SFS 1907: 13), konventionen den

17 juni 1913 med Danmark (SO 1913: 5) och konventionen den 29 novem­

ber 1923 med Finland (SÖ 1924: 2), varjämte genom ministeriell noteväx-

ling med Belgien den 18 och den 22 maj 1951 särskild överenskommelse

träffats om att konventionen med detta land av den 26 april 1870 (SFS

1870: 37) skall gälla tillsvidare med rätt för vardera parten att med ome­

delbar verkan uppsäga konventionen med därtill hörande deklaration. Här­

utöver föreligger icke för Sveriges del några traktatmässiga förpliktelser

eller rättigheter i fråga om utlämning. Dock är vidare att märka att Sverige

i anledning av några fall av utlämning till Sverige nödgats göra vissa ut­

fästelser om ömsesidighet.

I och med att den nya svenska lagen om utlämning föreligger, inställer

sig frågan huruvida denna lag i likhet med sin närmaste föregångare, lagen

den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare, bör kompletteras med

utlämningstraktater. Den nya lagen bygger visserligen i likhet med 1913

års lag på grundsatsen att utlämning kan ske oberoende av traktat, men

detta utesluter icke att ett system av traktater även för Sveriges del skulle

kunna befinnas ändamålsenligt i betraktande av den ståndpunkt lagstift­

ningen i en del främmande stater intager. Sålunda utgör i vissa stater före­

fintligheten av en traktat ett oeftergivligt villkor för att utlämning över­

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

huvud skall kunna ske, medan en råd andra stater i brist på traktat nöjer sig med en ömsesidighetsförklaring i varje särskilt fall från den stat som begär utlämning. En tredje grupp stater medgiver däremot utlämning obe­ roende av traktat eller ömsesidighetsförklaring.

I den förut omnämnda propositionen 1957: 156 har justitieministern upp­ tagit nu ifrågavarande spörsmål och därvid bl. a. anfört följande:

För egen del är jag av den uppfattningen, att systemet med traktater, vilka ovillkorligt förpliktar de fördragsslutande staterna att efterkomma en framställning om utlämning när vissa i traktaterna angivna betingelser är uppfyllda, icke kan anses stå i fullgod överensstämmelse med nyare straff­ lagstiftning och med de principer som numera tillämpas i fråga om behand­ lingen av utlänningar. I belysning av utvecklingen inom straff- och utlän­ ningslagstiftningen kan det riktas invändnigar mot ett system, enligt vilket en stat genom överenskommelse med främmande makt generellt avhänder sig möjligheten alt själv bestämma över personer som befinner sig inom dess territorium. Det är att märka att den typ av konventioner som tilläm­ pas inom utlämningsväsendet har kommit till under en tid, då man lade väsentligt andra synpunkter på de kriminalpolitiska problemen än man i vår tid gör i de västerländska staterna. Huvudproblemet är, hur man skall bekämpa brottsligheten, och den snabba utvecklingen av kommunikationer­ na mellan de olika länderna har gjort att detta i än högre grad än tidigare är ett gemensamt intresse för alla länder. Därvid bör olika tänkbara åtgär­ der samordnas med varandra i överensstämmelse med den allmänna krimi­ nalpolitiska utvecklingen. Det föreligger här en rad problem, som borde tagas upp till behandling, bl. a. frågan hur man skall finna former för sam- \ erkan vid anstaltsbeliandling, övervakning vid kriminalvård i frihet m. m. Frågan om utlämningsväsendets reglering är endast en del av detta större problemkomplex. Reglerna om utlämning borde därför icke vara alltför stelt utformade utan snarare bygga på en mera allmän samverkan till brottslig­ hetens bekämpande. Det bör i detta sammanhang även beaktas, att indivi­ den har rätt att ställa krav på att icke utsättas för mera ingripande åtgär­ der än som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter framstår som rimligt. Detta är ett rättsskyddsanspråk av samma valör som de grund­ satser som inskrivits i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Vid de överläggningar som på senare tid ägt rum angående ordningen för utlämning mellan de nordiska länderna har man lörberedelsevis enat sig om en lagstiftning efter de nu angivna linjerna. Enligt det förslag som avgivits av en för ändamålet tillsatt nordisk kommitté och som nu är före­ mål för prövning hos resp. regeringar skall de inom Norden gällande kon­ ventionerna om utlämning ersättas med lagstiftning — i huvudsak likartad i de skilda länderna — enligt vilken varje stat tillämpar vissa normer för utlämning men bibehåller sin frihet alt efter omständigheterna pröva om utlämning skall ske eller om andra åtgärder skall vidtagas mot den brotts­ lige. Om en dylik ordning genomföres, främjas möjligheterna att mellan de nordiska länderna få till stånd ett sådant mera allmänt samarbete för brottslighetens bekämpande som nyss antytts. Eu annan nordisk kommitté, som tilisatts för detta ändamål, har nyligen påbörjat sitt arbete.

Det vore enligt min mening i princip önskvärt alt arbeta efter samma lin­ jer när det gäller vårt förhållande till utomnordiska stater. Såsom framgår av den föregående redogörelsen bar man emellertid vid det arbete på ut-

4

det funnit sig böra bygga på det traditionella traktatsystemet. De konven-

tionsutkast som utarbetats av en särskild expertkommitté innebär att sta­

terna på sedvanligt sätt skall förplikta sig att under vissa betingelser utläm­

na brottslingar. Det är tydligt att traktatsystemet alltjämt har ett starkt

fotfäste; vissa länder tillämpar för övrigt, såsom förut nämnts, den grund­

satsen att utlämning över huvud endast medgives till länder med vilka öm­

sesidigt förpliktande traktat ingåtts. Vid sådant förhållande torde även Sve­

rige få vara berett att i viss utsträckning sluta förpliktande traktater. En

ovillkorlig förutsättning för vårt lands anslutning till utlämningstraktat

bör dock var att —- om än traktaten icke ger full frihet att beakta alla i

ett aktuellt utlämningsfall föreliggande omständigheter — individen dock

garanteras det mått av rättssäkerhet som enligt svensk rättsuppfattning ej

bör få eftersättas.»

Efter framläggandet av propositionen 1957:156 har det arbete inom

Europarådet, varå justitieministern i det nu återgivna anförandet syftade,

lett till att en multilateral europeisk utlämningskonvention framlades för

undertecknande vid Europarådets ministerkommittés sammanträde i de­

cember månad 1957. Konventionen undertecknades i Paris den 13 i nämn­

da månad av Sverige, Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien,

Luxemburg, Norge, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland samt Österrike.

Rörande dess tillkomst må här anföras följande.

Sedan Europarådets rådgivande församling den 8 december 1951 antagit

en rekommendation om åtgärder för förberedande av en europeisk utläm­

ningskonvention, sammanträdde en expertkommitté — vari bl. a. Sverige

var representerat — i Strasbourg i oktober 1953 för att överväga rekom­

mendationen och särskilt studera möjligheten att fastställa vissa för alla

Europarådets medlemsstater godtagbara principer för utlämning. I sin rap­

port över sammanträdet kunde kommittén meddela, att betydande enighet

rådde beträffande de principer, som borde gälla för utlämning. Den 23 sep­

tember 1954 antog rådgivande församlingen en ny rekommendation, som

gick ut på fortsatt arbete på upprättandet av en europeisk konvention i äm­

net. Rådets ministerkommitté uppdrog därefter åt expertkommittén att

överväga den rådgivande församlingens rekommendation med hänsyn till

möjligheten att upprätta dels ett typutkast till bilaterala konventioner mel­

lan sådana medlemsstater som icke kunde tänkas komma att biträda en

multilateral konvention angående utlämning, dels även förslag till sådan

multilateral konvention. Med anledning härav sammanträdde expertkom­

mittén ånyo i Strasbourg i januari—februari 1955 och i februari 1956. Ef­

ter det första av dessa sammanträden hölls i september 1955 en samman­

komst mellan företrädare för expertkommittén och för den rådgivande för­

samlingen, varvid kommitténs utkast till multilateral konvention diskute­

rades. De synpunkter som redovisades vid detta sammanträde övervägdes

därefter av expertkommittén vid dess sammanträde i februari 1956. Kom­

mittén framlade sedermera i en den 2 juli 1956 dagtecknad rapport förslag

dels till typtext för bilaterala överenskommelser om utlämning och dels till

multilateral konvention i ämnet. Förslagen anmäldes vid sammanträde med

Kangl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

5

ministrarnas ställföreträdare i september 1956, varvid beslöts att yttrande över förslagen skulle inhämtas från bl. a. rådgivande församlingen. Dennas yttrande förelädes sedermera expertkommittén vid ett sammanträde med den sistnämnda i februari 1957. Som resultat av detta sammanträde fram­ lade kommittén en den 15 april 1957 dagtecknad tilläggsrapport till den för­ utnämnda rapporten av den 2 juli 1956. Sedan tilläggsrapporten granskats vid sammanträde med ministrarnas ställföreträdare, beslöt dessa i septem­ ber 1957 att en multilateral konvention, upprättad enligt förslaget till så­ dan, skulle framläggas för undertecknande vid nästkommande sammanträ­ de med rådets ministerkommitté.

Konventionen är i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska fogad såsom bilaga till detta protokoll. I det följande lämnas en redogörelse för huvudpunkterna i konventionen.

Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att enligt bestäm­ melserna i konventionen till varandra utlämna personer, som är misstänkta för brott eller som eftersökes för verkställighet av dom. I art. 2 angives när­ mare för vilka brott denna förpliktelse gäller. Huvudregeln är, att brottet enligt lagstiftningen i såväl den begärande som den anmodade staten skall vara belagt med frihetsstraff eller med skyddsåtgärd innefattande frihets- förlust, i båda fallen upp till en tid av lägst ett år, eller med svårare straff. I fråga om utlämning för straffverkställighet fordras att den utmätta straff­ tiden är minst fyra månader. Förpliktelsen gäller emellertid icke alla brott som uppfyller nyssangivna villkor. Dels giver nämligen artikeln avtalsslu­ tande stat, vars lagstiftning icke medgiver utlämning för visst slag av brott, rätt att utesluta konventionens tillämpning i fråga om sådant brott, dels innehåller de följande artiklarna en uppräkning av vissa brott, beträffande vilka utlämning icke skall ifrågakomma. Hit hör sålunda enligt art. 3 poli­ tiska brott. Även om framställningen om utlämning avser ett vanligt brott, skall utlämning ej ske, om den stat till vilken framställningen riktats har grundad anledning att antaga, antingen att framställningen gjorts i avsikt att åtala eller straffa den eftersökte på grund av hans ras, religion, med­ borgarskap eller politiska uppfattning, eller att den eftersökte eljest skulle bliva utsatt för diskriminerande åtgärder på grund av någon sådan omstän­ dighet. Som politiskt brott betraktas icke attentat mot statsöverhuvud el­ ler mot medlem av ett statsöverhuvuds familj. I art. 4 stadgas att utläm­ ning för militära brott icke omfattas av konventionen och i art. 5 att ut­ lämning för fiskaliska brott kräver särskild överenskommelse mellan de be­ rörda staterna.

I fråga om egna medborgare stadgar art. G såsom huvudregel, all en stat äger rätt att vägra utlämning av sina egna medborgare. Stat, som begagnar sig av denna rätt, ådrager sig emellertid skyldighet att på framställning från den begärande staten föranstalta om prövning genom de egna åtals- inyndigheterna huruvida åtal för det uppgivna brottet bör ske samt att se­ dermera underrätta den begärande staten om resultatet av dess framställ­ ning. Staterna tillerkännes vidare rätt att genom en särskild deklaration,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

avgiven vid undertecknandet eller ratifikation av konventionen eller vid an­ slutning till densamma, bestämma omfattningen av begreppet egna med­ borgare i nu ifrågavarande hänseende.

Art. 7—10 innehåller bestämmelser angående hinder mot utlämning med hänsyn till platsen för brottet, pågående eller avslutad rättegång därom i den anmodade staten och preskription.

I art. 11 behandlas utlämning i sådana fall då dödsstraff kan ifrågakom- ma enligt lagen i den begärande staten. Om lagen i den anmodade staten icke föreskriver dödsstraff för ifrågavarande brott eller dödsstraff vanligt­ vis där icke verkställes, skall utlämning kunna vägras, med mindre den begärande staten lämnar garantier, som av den anmodade staten befinnes betryggande, för att ett eventuellt utdömt dödsstraff icke kommer att verk­ ställas.

Bestämmelser rörande förfarandet vid utlämningsfrainställning har upp­ tagits i nrt. 12. Framställningen skall som regel överlämnas på diplomatisk väg och skall åtföljas av dom eller häktningsbeslut, uppgifter rörande brot­ tet och tillämpliga lagrum, beskrivning av den person som begäres utläm­ nad m. m. Art. 13 tillerkänner den anmodade staten rätt att begära kom­ pletterande utredning.

Art. Ii innehåller en bestämmelse att eu utlämnad person icke må åta­ las, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet på grund av annat, före utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats. Artikeln an­ giver vidare under vilka förutsättningar undantag från denna regel kan ifrågakomma.

I art. 15 upptages regler beträffande vidareutlämning till tredje stat. En­ ligt art. 16 må i brådskande fall den begärande staten begära provisoriskt anhållande av den eftersökte.

För det fall att utlämning samtidigt begäres av flera stater för samma brott eller för olika brott föreskrives i art. 17, att den anmodade staten skall träffa sitt beslut under hänsynstagande till samtliga omständigheter och särskilt till brottens svårhetsgrad och platsen för deras förövande, till tidsföljden mellan de olika framställningarna, till den eftersöktes med­ borgarskap och till möjligheten av senare utlämning till annan stal.

I art. 18 har upptagits bestämmelser om förfarandet vid verkställighet av utlämningsbeslut. Regler om uppskov med överlämnande och om överläm­ nande med förbehåll finnes i art. 19. Artikeln innebär, att överlämnandet av en person som skall utlämnas kan uppskjutas i avbidan på utgången av åtal eller verkställighet av straff för annat brott än det för vilket utläm­ ning begärts. Den anmodade staten kan i stället för att uppskjuta överläm­ nandet tillfälligt överlämna vederbörande på särskilt avtalade villkor.

Art. 20 innehåller bestämmelser om skyldighet för stat till vilken fram­ ställning om utlämning riktats att beslagtaga och överlämna föremål vilka kan tjäna till bevis om brottet eller vilka har förvärvats genom brottet.

Om de villkor som skall gälla för rätt att genom konventionsstat transi­ tera person som utlämnats upptages bestämmelser i art. 21. Sådan rätt före­

7

ligger i princip. Transitering må dock vägras, när det brott varför utläm­ ning medgivits är av politisk eller rent militär natur, liksom när den utläm­ nade är medborgare i transiteringslandet.

I art. 22 fastslås att, i brist på särskilt stadgande i konventionen om mot­ satsen, den anmodade statens lag är ensam tillämplig på förfarandet vid utlämning och vid provisoriskt anhållande. Enligt art. 23 skall handlingar­ na i ett utlämningsärende vara avfattade antingen på den begärande eller den anmodade statens språk. Den senare staten är likväl alltid berättigad att kräva översättning till något av Europarådets officiella språk, d. v. s. engelska eller franska. Angående kostnaderna föreskrives i art. 24 att kost­ nader på den anmodade statens territorium skall bäras av denna, kost­ nader för transitering genom tredje makts territorium däremot av den be- begärande staten. Kostnader för transport av den eftersökte från område utanför Europa till vare sig den begärande eller den anmodade statens euro­ peiska territorium skall likaledes bäras av den begärande staten. I art. 25 definieras skyddsåtgärd i konventionens mening såsom varje frihetsberö­ vande åtgärd som av domstol beslutits såsom tillägg till eller ersättning för straff.

Enligt art. 26 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vil­ ken som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av bestämmelsen i vidare män än den själv godtagit densamma.

Art. 21 behandlar konventionens tillämplighet i territoriellt avseende. Hu­ vudregeln är att konventionen är tillämplig endast på konventionsstaternas europeiska territorier. För Frankrikes vidkommande gäller den emellertid även för de transoceana departementen och för Algeriet. Beträffande För­ bundsrepubliken Tyskland har meddelats den särskilda bestämmelsen att konventionens tillämplighet för Land Berlin gjorts beroende av en notifi- kation härom från förbundsregeringen till Europarådets generalsekreterare.

I övrigt gäller att två eller flera konventionsstater genom direkt överens­ kommelse sinsemellan kan utsträcka konventionens tillämplighet till andra områden för vilkas internationella förbindelser någon av dem svarar. I art. 28 regleras förhållandet mellan konventionen och bilaterala överenskom­ melser angående utlämning. Huvudstadgandet innebär, att konventionen skall träda i stället för sådana bilaterala överenskommelser och att konven- tionsstaterna mellan sig endast äger träffa överenskommelser för att utfylla konventionsbestämmelserna eller för att underlätta tillämpningen av kon­ ventionens principer. Om emellertid mellan två eller flera avtalsslutande stater utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning, äger de rätt att mellan sig reglera utlämningsfrågor utan hinder av bestämmelserna i konventionen.

Konventionens återstående artiklar, art. 29—32, avser spörsmål angående förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraft­ trädande in. in.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Departementschefen

Den förra året antagna lagen om utlämning för brott förutsätter icke

överenskommelse med främmande stat för att utlämning från Sverige skall

kunna äga rum. Spörsmålet huruvida den svenska lagstiftningen bör kom­

pletteras med förpliktande traktater har utförligt behandlats i det av 1949

års utlänningskommitté år 1951 avgiva betänkandet (SOU 1951:42). Kom­

mittén har där ifrågasatt, om icke Sverige överhuvudtaget borde avstå från

att avsluta utlämningstraktater. Då emellertid vissa stater för utlämning

kräver att konvention föreligger, har kommittén likväl ej velat förorda ett

system, som helt utesluter utlämningstraktater; däremot har kommittén

rekommenderat återhållsamhet vid avslutandet av sådana konventioner.

Såsom förut angivits har även chefen för justitiedepartementet i proposi­

tionen 1957: 156 ansett, att Sverige måste vara berett att i viss utsträckning

sluta förpliktande traktater.

För Sveriges del torde det vara att föredraga, om konventionerna kunde

utformas med samma målsättning som de pågående överläggningarna angå­

ende ordningen för utlämning mellan de nordiska länderna, nämligen att

varje stat skall tillämpa vissa normer för utlämning men bibehålla sin fri­

het att efter omständigheterna i varje särskilt fall pröva om utlämning

skall ske. Som emellertid systemet med förpliktande traktater alltjämt har

ett starkt fotfäste i så gott som samtliga länder utanför de nordiska stater­

nas krets, måste åtminstone tills vidare avkall i viss utsträckning göras på

detta principiella önskemål. På sätt chefen för justitiedepartementet i pro­

position 1957: 156 framhållit bör dock en ovillkorlig förutsättning för att

Sverige skall ingå en traktat om utlämning vara att — om än traktaten

icke giver full frihet att beakta alla i ett aktuellt utlämningsärende förelig­

gande omständigheter — individen dock garanteras det mått av rättssäker­

het som enligt svensk rättsuppfattning ej bör få eftersättas.

Den nu föreliggande europeiska multilaterala utlämningskonventionen sy­

nes mig utgöra en sådan överenskommelse, som Sverige kan biträda utan

att behöva uppgiva de principer, för vilka bär redogjorts. Enligt art. 26

må nämligen avtalsslutande stat vid konventionens undertecknande eller

vid deponerandet av sitt ratifikations- eller anslutningsdokument göra för­

behåll beträffande en eller flera av konventionens bestämmelser. Härigenom

blir det möjligt för länder sådana som Sverige, vilka icke är anhängare av

det traditionella, förpliktande traktatsystemet, att för sin del huvudsakligen

törläna konventionen innebörden att angiva allmänna normer för utläm­

ning. I den följande redogörelsen för konventionsstadgandena kommer att

redogöras för de förbehåll, som från nu angivna utgångspunkter synes på­

kallade vid Sveriges ratifikation av konventionen.

Enligt art. 1 åtager sig de avtalsslutande staterna att i överensstämmelse

med konventionens bestämmelser till varandra utlämna personer, vilka skall

ställas till ansvar för brott eller undergå verkställighet av straff eller

skyddsåtgärd. Vidden av detta åtagande, såvitt gäller beskaffenheten av de

brott för vilka utlämning skall ske, framgår av art. 25.

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

9

Enligt art. 2 gäller sålunda såsom allmänt villkor för utlämningsförplik- telsen, att brottet enligt lagstiftningen hos såväl den begärande som den anmodade staten är belagt med frihetsstraff eller frihetsberövande skydds­ åtgärd med varaktighet upp till en tid av lägst ett år eller med svårare straff. I fråga om utlämning för verkställighet av straff eller skyddsåtgärd fordras att den utmätta påföljden avser en tid av minst fyra månader.

Beträffande utlämning för verkställighet överensstämmer konventions- bestämmelsen med utlämningslagens motsvarande stadgande (4 §). I vad avser utlämning av ^person som ännu icke dömts för det brott varför ut­ lämning begäres, föreskriver samma lagrum att gärningen skall motsvara brott, varå straffarbete kan följa enligt svensk lag. Härav följer att ut­ lämning från Sverige icke kan medgivas för brott varå endast fängelse kan följa, även om möjlighet föreligger att ådöma eu strafftid av ett år eller mer. Förbehåll i enlighet med utlämningslagens stadgande i denna del tor­ de sålunda erfordras. Förbehållet lärer emellertid endast behöva bli tem­ porärt. Det kan nämligen förväntas att under den fortgående revisionen av den svenska strafflagstiftningen straffarbete och fängelse skall samman­ slås till ett enda frihetsstraff.

Art. 2 giver vidare avtalsslutande stat möjlighet att från konventionens tillämpning utesluta sådana brott, beträffande vilka statens lagstiftning icke medgiver utlämning. Enligt 5 och 6 §§ utlämningslagen gäller detta dels gärning varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. straff­ lagen som avser brott av krigsman dels politiskt brott. Då emellertid för båda dessa brottskategorier uttryckliga undantagsbestämmelser upptagits i konventionens art. 3 och 4 finnes icke anledning att från svensk sida be­ gagna sig av nu ifrågavarande reservationsrätt.

Art. 3 fastslår att utlämning icke skall medgivas, om det brott för vilket den begäres av den anmodade staten betraktas som politiskt brott eller som ett brott förknippat med politiskt brott. Ej heller får utlämning ske, om grundad anledning finnes till antagande att, ehuru framställningen rör ett vanligt brott, densamma gjorts i avsikt att åtala eller straffa den efter­ sökte på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska upp­ fattning, eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras på grund av någon av dessa anledningar. Artikeln innehåller härutöver en s. k. atten­ tatsklausul, d. v. s. ett stadgande om att attentat mot statsöverhuvud eller mot medlem av statsöverhuvuds familj ej skall anses som politiskt brott i konventionens mening. Vad först angår förbudet mot utlämning för politiskt brott, överensstämmer detta såsom nyss sagts med vad utlämningslagen där­ om stadgar. Därest gärningen tillika innefattar brott av icke politisk beskaf­ fenhet, medgiver den svenska lagen enligt 6 § andra stycket utlämning för sistnämnda brott, såframt gärningen i det särskilda fallet prövas övervä­ gande ha karaktären av ett icke politiskt brott. För sådant fall föreskriver lagen i 12 § andra stycket att vid beviljandet av utlämning särskilt skall angivas alt den som utlämnas icke må straffas såsom för politiskt brott.

Något häremot svarande förbehåll synes icke påkallat vid ratifikationen av konventionen, eftersom enligt art. 14 i denna den utlämnade icke får straf­ fas för annat före hans överlämnande begånget brott än det för vilket han

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

utlämnats och eftersom det kan förutsättas att utlämning kommer att väg­

ras i sådana fall, där tveksamhet skulle kunna tänkas uppkomma om för

vad slags brott utlämning ägt rum.

Enligt 7 § utlämningslagen må ej den utlämnas som på grund av sin

härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska

uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i

den främmande staten utsättas för förföljelse som riktar sig mot hans liv

eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet eller ock där icke åtnjuter

trygghet mot att bliva sänd till stat i vilken han löper sådan risk. Då kon­

ventionens bestämmelse om hinder mot utlämning på grund av risk för po­

litisk förföljelse synes vara tillräckligt omfattande för att möjliggöra en

tillämpning av detta stadgande i utlämningslagen, torde trots olikheten i ut­

tryckssätt någon reservation på denna punkt icke erfordras.

Däremot bör i enlighet med den ståndpunkt som intagits vid utform­

ningen av vår nya utlämningslag (se prop. 1957: 156 s. 56) den s. k. atten­

tatsklausulen icke godtagas från svensk sida, utan Sverige bör förbehålla

sig möjligheten att alltefter omständigheterna betrakta därmed avsedda brott

såsom politiska.

Brott mot militär lagstiftning vilka icke samtidigt är brott enligt vanliga

strafflagsbestämmelser är enligt art. 4 uteslutna från konventionens till-

lämplighetsområde. Liksom vad fallet är beträffande politiska brott, med­

giver utlämningslagen i 5 § att, om militärt brott jämväl innefattar brott

för vilket utlämning eljest må ske, gärningsmannen skall kunna utlämnas

för det senare brottet. I så fall skall enligt 12 § andra stycket utlämningen

beviljas under särskilt angivande av att den som utlämnas icke må straffas

enligt bestämmelse som avser brott av krigsman. Eftersom enligt avfatt­

ningen av art. 4 i konventionen utlämning är avsedd att äga rum, så snart

ett militärt brott tillika utgör ett vanligt brott, utan att någon inskränkning

stadgats i fråga om de lagrum efter vilka straff får utmätas, synes mot

art. 4 böra göras förbehåll av innebörd som svarar mot nyssnämnda villkor

i 12 § andra stycket utlämningslagen.

Art. 5 förutsätter särskild överenskommelse mellan avtalsslutande stater

för att utlämning för fiskaliska brott skall medgivas. Något undantag för

brott av denna kategori finnes icke i utlämningslagen. Såväl enligt lagen

som enligt konventionen består sålunda möjligheten att allt efter förhål­

landena pröva huruvida utlämning för fiskaliskt brott skall medgivas eller

vägras.

Art. 6—11 uppställer en rad andra inskränkningar i förpliktelsen att ut­

lämna än sådana som hänför sig till beskaffenheten av det brott för vil­

ket utlämning begäres.

Enligt art. 6 äger sålunda konventionsstat rätt att vägra utlämning av

sina egna medborgare. Utlämningslagen stadgar i 2 § förbud mot utläm­

ning av svensk medborgare. Vid lagförslagets remissbehandling hemställdes

om utvidgning av förbudet i två avseenden. Dels ifrågasattes om icke utlän­

ningar, som en längre tid varit bosatta här i landet, borde åtnjuta samma

skydd som svenska medborgare, dels framfördes tanken, att förbud borde

gälla även mot utlämning av medborgare i annat nordiskt land till utom-

11

nordisk stat. I propositionen 1957: 156 anförde med anledning härav chefen för justitiedepartementet, att det torde få ankomma på Ivungl. Maj :t att i varje särskilt fall bedöma, huruvida bosättning i Sverige eller medborgar­ skap i annat nordiskt land borde medföra skydd mot utlämning. Även hän­ syn till de pågående överläggningarna angående en särskild ordning för ut­ lämning de nordiska länderna emellan finner jag tala för att Sverige icke i förhållande till utomnordiska stater åtager sig traktatmässiga förpliktel­ ser, vilka kan föregripa lösningen av frågor angående utlämning av med­ borgare i annan nordisk stat eller av utlänningar bosatta i sådan.

Enligt art. 6 punkt 1 b) äger Sverige också möjlighet alt i samband med ratifikation av konventionen för sitt vidkommande definiera vad som i konventionens mening skall förstås med medborgare. Detta stadgande torde göra det möjligt att i nu ifrågavarande hänseende bevara den erforderliga handlingsfriheten för Sverige utan att göra förbehåll mot någon bestäm­ melse i konventionen, om nämligen i samband med ratifikationen avgives förklaring att, såvitt gäller Sverige, med medborgare i konventionens me­ ning förstås svenska medborgare, i Sverige domicilierade utlänningar, med­ borgare i övriga nordiska länder samt utlänningar, domicilierade i sist­ nämnda länder. Det må anmärkas att Norge i samband med undertecknan­ det av konventionen den 13 december 1957 avgivit en förklaring av motsva­ rande innebörd.

Beträffande innehållet i art. 6 må härutöver nämnas, att det åligger av­ talsslutande stat som icke utlämnar sina egna medborgare att på begäran av den stat som framställt begäran om utlämning överlämna ärendet till behöriga myndigheter för åtals väckande, om anledning därtill prövas före­ ligga, och att sistnämnda stat skall underrättas om resultatet av sådan fram­ ställning. Något hinder för uppfyllandet av denna förpliktelse med avseende å utlänning, som i konventionens mening jämställes med svensk medbor­ gare, föreligger icke, sedan 1 kap. 2 § strafflagen 1957 öppnat generell möj­ lighet för Konungen att förordna om åtal mot utländsk man, som här i ri­ ket finnes, för brott begånget utom riket, om straffarbete kan följa å gär­ ningen och den ej var fri från straff enligt gärningsortens lag.

För gärning, som helt eller delvis förövats å den anmodade statens terri­ torium eller på en plats som är likställd med dess territorium, må utläm­ ning vägras enligt ort. 7. Genom denna bestämmelse är konventionen för­ enlig med stadgandet i 3 § utlämningslagen att utlämning må beviljas alle­ nast för gärning, som helt eller delvis förövats utom riket eller ombord på utländskt fartyg eller luftfartyg eller för medverkan därtill. Någon motsva­ righet till bestämmelsen i punkt 2 av förevarande artikel, nämligen att ut­ lämning, när det brott för vilket utlämning begäres begåtts utom den begä­ rande statens territorium, kan vägras ehuru endast under förutsättning att den anmodade statens lagstiftning icke medgiver åtal för brott av samma slag, när de begåtts utanför den senare statens territorium, eller över huvud icke medgiver utlämning för det brott varom fråga är, finnes icke i utläm­ ningslagen.

Kungl. Maj.ts pro/position nr 139 år 1958

brott för vilka utlämning begäres — som enligt art. 9 — i de fall där den anmodade statens behöriga myndigheter beslutat att icke väcka åtal eller att eftergiva åtalet för samma brott — liksom den i sistnämnda artikel föreskrivna skyldigheten att icke bevilja utlämning, om den eftersökte slut­ ligt dömts i den anmodade staten för det eller de brott för vilka utläm­ ning begäres, motsvaras av det i 10 § utlämningslagen stadgade förbudet mot utlämning under nyss angivna omständigheter. Jämlikt samma lagrums andra stycke må utlämning ej heller beviljas, om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Konventionen upptager ett häremot sva­ rande utlämningsförbud i art. 10. Artikelns förbudsbestämmelse går emel­ lertid längre än utlämningslagens, såtillvida som den förpliktar konven- tionsstat att vägra utlämning även i det fall då straffet förfallit endast en­ ligt lagen i den stat som gjort framställning om utlämning.

I 12 § första stycket punkt 4 utlämningslagen har för utlämning upp­ ställts villkoret att den som utlämnas ej må straffas med döden för brottet. Detta stadgande täckes av konventionens art. 11, vilken föreskriver att, om i den begärande staten brottet är belagt med dödsstraff medan i den an­ modade staten sådant straff antingen ej är stadgat för brottet eller ej bru­ kar verkställas därför, utlämning må vägras med mindre den begärande staten i varje särskilt fall avgiver för den anmodade staten godtagbar för­ säkran att dödsstraff icke kommer att verkställas.

De i art. 2—11 föreskrivna inskränkningarna i förpliktelsen att utlämna täcker emellertid icke ett i den svenska utlämningslagen stadgat viktigt hinder för utlämning, nämligen det i 8 § upptagna förbudet mot utläm­ ning, då sådan på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oför­ enlig med humanitetens krav. Ratifikation av konventionen för Sveriges del kan sålunda icke ske annat än med förbehåll om rätt att vägra utläm­ ning i sådana fall som avses i 8 § utlämningslagen. Förbehållet i fråga sy­ nes lämpligen böra knytas till art. 1 i konventionen, varest den allmänna förpliktelsen att utlämna i överensstämmelse med de följande artiklarna är fastställd.

Enligt 20 § första stycket utlämningslagen må genom överenskommelse med främmande stat bestämmas att, om hinder mot utlämning ansetts möta enligt 8 eller 9 § samma lag, frågan genom överenskommelse med främ­ mande makt skall kunna liänskjutas till internationell skiljedom. Därest en på konventionen stödd begäran om utlämning skulle avvisas under liän- \ isning till det nu ifrågavarande förbehållet och den begärande staten icke skulle godtaga den bedömning, enligt vilken utlämningen skulle strida mot humanitetens krav, består alltså möjligheten att låta tvisten härom slitas genom skiljedom. Att i förbehållet inrycka eu hänvisning härtill finner jag dock icke påkallat.

Om direkt överenskommelse av annat innehåll icke träffats, skall enligt art. 12 framställning om utlämning överlämnas på diplomatisk väg. Fram­ ställningen skall åtföljas av den dom eller det beslut vaxå den grundas. Domen eller beslutet skall vara av natur att omedelbart kunna verkställas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

13

Härutöver skall vissa närmare uppgifter lämnas om det brott för vilket ut­ lämning begäres liksom upplysningar till vägledning för fastställandet av den eftersöktes identitet och medborgarskap. Slutligen skall vid framställ­ ningen även fogas lydelsen av de å brottet tillämpliga lagrummen. Om den anmodade staten finner de sålunda lämnade upplysningarna otillräckliga, äger den enligt art. 13 begära nödig komplettering.

Det sålunda föreskrivna sättet för framställningens överbringande, lik­ som bestämmelserna rörande de handlingar som skall åtfölja densamma, motsvarar vad utlämningslagen härom stadgar i 14 §. Avfattningen av art. 12 giver vid handen att en dom eller ett häktningsbeslut som uppfyller i ar­ tikeln angivna villkor skall godtagas av den stat till vilken framställningen riktats och lämnar icke rum för någon prövning av den eftersöktes skuld. Enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen är emellertid möjligheten att ge­ nom överenskommelse med främmande stat förbinda Sverige att godtaga fällande dom eller av domstol eller domare meddelat beslut om häktning begränsad genom villkoret att det ej i det särskilda fallet framgår att dom­ slutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Denna motsättning mel­ lan konventionen och utlämningslagen nödvändiggör ett förbehåll mot den i konventionens art. 12 stadgade absoluta förpliktelsen. Förbehållet torde givas den avfattningen att, ehuru i annan avtalsslutande stat meddelad dom eller av domstol eller domare avkunnat häktningsbeslut vanligen godtages, Sverige förbehåller sig rätten att vägra utlämning, om i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Även beträffande detta förbehåll består, med hänsyn till vad i 20 § första stycket utlämningslagen stadgats, möjligheten att genom skiljedom slita tvist angå­ ende frågan huruvida förutsättningar för tillämpning av förbehållet är för handen. Någon hänvisning härtill i själva förbehållet kan dock icke anses erforderlig.

Den i art. 74 uttryckta grundsatsen, att utlämnad person icke må åtalas eller straffas för annat, före utlämnandet begånget brott än det för vilket han utlämnats, överensstämmer, såvitt gäller utlämning från Sverige, med huvudstadgandet i 12 § första stycket punkt 1 utlämningslagen. Överens­ stämmelse med detta lagrum föreligger även beträffande de i artikeln an­ givna undantagen från sagda regel, vilka avser de fall att samtycke inhäm­ tats från den stat, varifrån utlämningen ägt rum, att den utlämnade un­ derlåtit lämna den andra statens territorium inom 45 dagar efter att ha fri­ givits och att han återvänt dit. Att artikelns bestämmelser kan iakttagas av de svenska myndigheterna i fall av utlämning till Sverige följer av 1 kap. 5 § andra stycket strafflagen.

Konventionstexten giver icke, vare sig i art. 14 eller annorstädes, avtals­ slutande stat någon befogenhet att vid utlämning fästa det i 12 § första stycket punkt 3 utlämningslagen uppställda villkoret att den som utlämnas icke må för brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av så­ dan beskaffenhet. Visserligen äger Konungen medgiva undantag från vad nu sagts, om det finnes förenligt med rättssäkerheten. Men det skulle dock knappast stå i överensstämmelse med lagens andemening, om ett sådant un­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

dantag medgåves i den generella formen av en konvention. Följaktligen bör

vid ratifikation av konventionen göras förbehåll av innehåll att vid bifall

till framställning om utlämning från Sverige skall kunna föreskrivas, att

den utlämnade ej må ställas inför extra-ordinär domstol. Följdriktighe­

ten torde kräva att förbehållet utsträckes till att gälla även rätt att vägra

utlämning för verkställighet av straffdom fälld av sådan domstol. I brist

på någon särskild annan artikel, till vilken nu ifrågavarande förbehåll skul­

le kunna hänföras, synes detsamma, i likhet med det allmänna förbehållet

mot utlämning som skulle finnas uppenbart oförenlig med humanitetens

krav, böra knytas till den inledande art. 1 i konventionen.

Den som utlämnats må icke utlämnas vidare till annan stat för brott,

begångna före överlämnandet, med mindre samtycke därtill inhämtats från

den stat varifrån utlämningen ägt rum eller den utlämnade underlåtit att

lämna den stats territorium till vilken överlämnandet ägt rum eller ock

återvänt tid. Dessa i art. 15 införda bestämmelser överensstämmer med vad

utlämningslagen stadgar i 12 § första stycket punkt 1.

I art. 16 förutses att den eftersökte i brådskande fall skall kunna proviso­

riskt anhållas. Tvångsåtgärden förutsätter givetvis att dom eller häktnings­

beslut meddelats i den stat, vars myndigheter begär åtgärden. Begäran om

provisoriskt anhållande skall kunna överbringas på något av följande sätt,

nämligen på diplomatisk väg, direkt genom posten eller genom telegram, ge­

nom den internationella polisorganisationen eller på annat sätt som lämnar

bevis i skrift eller eljest godtages av den anmodade staten. Konventionen

innehåller icke några bestämmelser angående sättet för tvångsåtgärdens

vidtagande utan hänvisar endast till de avtalsslutande staternas interna lag.

De svenska stadgandena härom återfinnes i 23 § utlämningslagen. Artikeln

innehåller härutöver vissa bestämmelser om den längsta tid provisoriskt an­

hållande må bestå.

Vid sammanträffande framställningar från flera stater om utlämning av

samma person skall enligt art. 17 den anmodade staten träffa sitt beslut un­

der hänsynstagande till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och

särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande,

till framställningarnas tidsföljd, till den eftersöktes medborgarskap och till

möjligheten av senare utlämning till annan stat. Bestämmelsen står i över­

ensstämmelse med motsvarande stadgande i 13 § första stycket utlämnings­

lagen.

I fråga om förfarandet sedan beslut i utlämningsärendet träffats gäller

enligt art. 18 att, om framställningen helt eller delvis avvisas, skälen härför

skall redovisas. Har den bifallits, skall den begärande staten underrättas om

tid och plats för överlämnandet av den eftersökte liksom rörande den lid

denne för utlämningens skull varit berövad sin frihet. Mottages han icke å

den utsatta dagen, må han frigivas efter 15 dagars förlopp; har 30 dagar för­

flutit, skall han frigivas. Den anmodade staten äger därefter vägra att ut­

lämna honom för samma brott. Härutöver upptages i artikeln en bestämmel­

se om force majeure som hinder för överlämnandet och därav betingad för­

längning av fristen för detta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

15

Beträffande överlämnandet av person som skall utlämnas innehåller ut-

lämningslagen i 20 § andra stycket föreskrifterna att, därest utlämning be­

viljats, tid skall utsättas, inom vilken den främmande staten skall hämta den

som utlämnas, samt att tiden icke utan synnerliga skäl må överstiga en må­

nad från det nämnda stat erhållit del av beslutet. Vidare stadgas i 20 § tred­

je stycket att Konungen äger förordna att den som enligt beslut skall utläm­

nas, i avbidan på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas nnder upp­

sikt. Utlämningslagen förutsätter sålunda att det skall angivas en frist, i

vanliga fall om högst en månad, inom vilken den begärande staten har att

avhämta den som skall utlämnas, medan konventionen utgår från att en

viss dag skall fastställas för dennes avhämtande och att, om avhämtning då

ej sker, den anmodade staten under ytterligare 15 dagar skall hålla honom

den begärande staten tillhanda. Lagens och konventionens system är sålun­

da förenliga med varandra, endast under förutsättning att för avhämtning­

en fastställes en dag minst 15 dagar före utgången av den frist som skall be­

stämmas enligt lagen. Som likväl iakttagandet av en sådan ordning i vissa

fall skulle kunna tänkas föranleda svårigheter, synes det för Sveriges del

vara anledning att till art. 18 i konventionen göra förbehåll av innebörd att,

därest någon vars utlämning Sverige beviljat icke å utsatt tid avhämtats av

den begärande staten, Sverige äger omedelbart häva beträffande honom tidi­

gare upprätthållen frihetsberövande åtgärd.

Bestämmelserna i art. 19 om uppskjutet överlämnande eller överlämnande

med förbehåll är förenliga med motsvarande stadganden i 11 § utlämnings­

lagen.

I den utsträckning avtalsslutande stats lag så medgiver, förpliktar art. 20

sådan stat att efter framställning beslagtaga och överlämna föremål vilka

må tjäna till bevis leller vilka förvärvats genom brottet, överlämnas sådana

föremål, skall rättigheter som må ha förvärvats i egendomen bibehållas. Ut-

lämningslagens stadganden i denna del återfinnes i 21 § och är förenliga med

konventionens.

Konventionens bestämmelser i art. 21 om transitering av utlämnad ger

uttryck åt uppfattningen att sådan skall kunna äga rum, även om brottet

enligt transiteringslandets lag icke kan föranleda utlämning. De enda för­

utsättningar under vilka transitering må vägras är sålunda, dels att den där­

om anmodade staten betraktar det brott för vilket utlämning ägt rum som

politiskt eller av rent militär natur, dels alt den utlämnade är medborgare i

samma stat. Artikeln giver emellertid konventionsstat möjlighet att avgiva

förklaring att den icke kommer att medgiva transitering annat än på samt­

liga eller något av de villkor, under vilka den medgiver utlämning.

Enligt 25 § utlämningslagen äger chefen för justitiedepartementet medgi­

va transitering, såframt den utlämnade icke är svensk medborgare och ej

heller eljest synnerliga skäl finnes däremot. Även om sålunda lagen icke

kräver att alla förutsättningar för utlämning skall vara uppfyllda, skulle ett

förbehållslöst godtagande av här behandlade konvenlionsbestämmelse allt­

för snävt inskränka prövningen i det enskilda fallet av framställning om

transitering. Förklaring synes därför böra avgivas om alt Sverige inom den

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

ram som gäller för beviljandet av utlämning kommer att efter omständighe­

terna i varje särskilt fall pröva framställning om transitering.

Enligt art. 23 skall de handlingar som företes till stöd för en framställning

om utlämning vara avfattade på den begärande eller den anmodade statens

språk, sistnämnda land dock alltid obetaget att kräva översättning till ett av

Europarådets officiella språk, d. v. s. engelska eller franska. Artikeln regle­

rar däremot icke på vilket språk själva framställningarna skall göras. Så­

som tidigare omtalats, skall i brist på annan överenskommelse framställning

om utlämning eller transitering överlämnas på diplomatisk väg. Avgörande

för frågans besvarande blir då vilket språk som begagnas i den diplomatiska

skriftväxlingen mellan berörda båda stater.

De utomnordiska språk vilka torde komma till användning i ärenden rö­

rande utlämning från Sverige är engelska, franska och tyska. Då konventio­

nen icke medgiver avtalsslutande stat rätt att begära översättning av utläm-

ningshandlingarna till sitt eget språk, lär utrikesdepartementet få åtaga sig

att i nödvändig utsträckning låta översätta dessa handlingar. Beträffande

svenska framställningar om utlämning till Sverige är konventionen icke äg­

nad att medföra någon ändring i den för närvarande tillämpade ordningen,

utan utrikesdepartementet torde liksom hittills få ombesörja erforderliga

översättningar.

Konventionens bestämmelser i art. 24 om vilken stat som skall bära i ut-

lämningsärende uppkommande kostnader torde endast stadfästa tidigare

praxis (jfr prop. 1957: 156 s. 91).

Art. 25 upptager en definition av begreppet skyddsåtgärd i konventionens

mening. Liksom i Sverige finnes i många andra länder möjlighet för dom­

stolarna att ersätta eller komplettera straff såsom brottspåföljd med andra

frihetsberövande åtgärder. För frågan huruvida utlämning från Sverige skall

medgivas eller icke är det av mindre vikt, vilken närmare form den sam­

hälleliga reaktionen på brottet gives i den begärande staten. Den avgörande

synpunkten är däremot långvarigheten av det frihetsberövande i den ena

eller andra formen, vilket i vartdera landet kommer i fråga som påföljd för

brottet. Detta framgår av det sätt varpå straff och skyddsåtgärder jämställts

i de inledande art. 1 och 2. I anslutning härtill fastslås i art. 25 att med

skyddsåtgärd i konventionens mening förstås varje åtgärd som innefattar

frihetsberövande och som föreskrives genom dom av en brottmålsdomstol

såsom tillägg till eller i stället för straff. Mot denna definition finnes uppen­

barligen intet att erinra ur svensk synpunkt.

Mot bestämmelserna i art. 27 om konventionens tillämplighet i territoriellt

hänseende finnes icke anledning till någon invändning från svensk sida.

I och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan

slutit bilaterala överenskommelser i ämnet, upphäves dessa enligt art. 28 i

den nu förevarande konventionen. I fortsättningen äger konventionsstaterna

rätt att sinsemellan sluta bilaterala eller multilaterala överenskommelser om

utlämning endast för att komplettera den nu ifrågavarande konventionen

eller för att underlätta tillämpningen av dennas principer. I två fall lämnas

likväl konventionsstaterna frihet att på annan grundval reglera utlämnings-

frågor utan hinder av konventionens bestämmelser. Det ena fallet gäller sta­

17

ter mellan vilka utlämning äger rum på grundval av enhetlig lagstiftning och det andra sådana länder, som i sin lagstiftning upptagit särskilda regler för verkställighet av häktningsbeslut, meddelade i annan eller andra stater. För att kunna begagna sig av någon av dessa undantagsbestämmelser skall ifrå­ gavarande stater underrätta Europarådets generalsekreterare om den sär­ skilda ordning som införts i förhållandet dem emellan.

För Sveriges vidkommande innebär artikeln att, så snart konventionen träder i kraft mellan Sverige och någon av de stater, med vilka Sverige allt­ jämt har en bilateral utlämningskonvention, d. v. s. de övriga nordiska län­ derna och Belgien, den ifrågavarande bilaterala konventionen sättes ur kraft. Som jag inledningsvis angivit, förberedes särskild reglering av utlämningsvä- sendet inom Norden genom enhetlig lagstiftning. När denna ordning genom­ förts, kan den förstnämnda av undantagsbestämmelserna i art. 28 i konven­ tionen komma till användning för Nordens del. Det vill synas lämpligt att vid ratifikation av konventionen underrätta Europarådets generalsekretera­ re om den avsedda internordiska regleringen.

Bestämmelserna i art. 29 om undertecknande, ratifikation och ikraftträ­ dande, i art. 30 om senare tillträde till konventionen, i art. 31 om uppsägning och i art. 32 om olika tillkännagivanden är avfattade i överensstämmelse med vad som är allmänt brukligt och är icke av beskaffenhet att föranleda några särskilda kommentarer.

Den nu förevarande europeiska utlämningskonventionen har tillkommit på rekommendation av Europarådets rådgivande församling och utarbetats av en expertkommitté vari även Sverige varit representerat. Den torde erbju­ da den bästa lösning som för närvarande står att finna när det gäller ett äm­ ne av så komplicerad natur som en multilateral reglering av utlämningsvä- sendet i Europa.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag föreslå, att den här bi- lagda europeiska utlämningskonventionen måtte föreläggas riksdagen och hemställer alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksda­ gen att godkänna, att ratifikation sker av konventionen och att därvid avgives dels förklaringar beträffande art. 6 och 21, dels förbehåll beträffande art. 1, 2, 3, 4, 12 och 18 av den innebörd som förut angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi­ laga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Arvidson

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

18

Kungl. Mcij:ts proposition nr 139 år 1958

European Convention on Extradition

The Governments signatory hereto,

being Members of the Council of Eu­

ropé,

Considering that the aim of the

Council of Europé is to achieve a

greater unity between its Members;

Considering that this purpose can

be attained by the conclusion of agree-

ments and by common action in legal

matters;

Considering that the acceptance of

uniform rules with regard to extradi­

tion is likely to assist this work of

unification,

Have agreed as follows:

Article 1

Obligation to extradite

The Contracting Parties undertake

to surrender to each other, subject to

the provisions and conditions laid

down in this Convention, all persons

against whom the competent authori-

ties of the requesting Party are pro-

ceeding for an offence or who are

wanted by the said authorities for the

carrying out of a sentence or deten-

tion order.

Article 2

Extraditable offences

1. Extradition shall be granted in

respect of offences punishable under

the laws of the requesting Party and

of the requested Party by deprivation

of liberty or under a detention order

for a maximum period of åt least one

year or by a more severe penalty.

Where a conviction and prison sen­

tence have occurred or a detention

order has been made in the territory

of the requesting Party, the punish-

ment awarded must have been for a

period of åt least four months.

2. If the request för extradition in-

cludes several separate offences each

Convention Européenne (1’Extradition

Les Gouvernements signataires,

Membres du Conseil de 1’Europe,

Considérant que le but du Conseil

de 1’Europe est de réaliser une union

plus étroite entre ses Membres;

Considérant que cet objectif peut

étre atteint par la conclusion d’ac-

cords ou par 1’adoption d’une action

commune dans le domaine juridique;

Convaincus que 1’acceptation de

régles uniformes en matiére d’extra-

dition est de nature å faire progres-

ser cette ceuvre d’unification,

Sont convenus de ce qui suit:

Article 1"

Obligation d’extrader

Les Parties Contractantes s’enga-

gent å se livrer réciproquement, selon

les régles et sous les conditions dé-

terminées par les artides suivants,

les individus qui sont poursuivis pour

une infraction ou recherchés aux fins

d’exécution d’une peine ou d’une me-

sure de sureté par les autorités ju-

diciaires de la Partie requérante.

Article 2

Faits donnant lieu å extradition

1. Donneront lieu å extradition les

faits punis par les lois de la Partie

requérante et de la Partie requise

d’une peine privative de liberté ou

d’une mesure de sureté privative de

liberté d’un maximum d’au moms

un an ou d’une peine plus sévére.

Lorsqu’une condamnation ä une

peine est intervenue ou qu’une me­

sure de sureté a été infligée sur le

territoire de la Partie requérante, la

sanction prononcée devra étre d’une

durée d’au moins quatre mois.

2. Si la demande d’extradition vise

plusieurs faits distincts punis chacun

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

19

Bilaga

Översättning

Europeisk utlämningskonvention

Signatärregeringarna, som äro med­ lemmar av Europarådet, hava

i betraktande av att Europarådet har till syfte att åvägabringa större enhet mellan sina medlemmar;

i betraktande av att detta ändamål kan befrämjas genom avslutandet av överenskommelser och genom sam­ fällt handlande på det juridiska om­ rådet;

i betraktande av att antagandet av enhetliga regler för utlämning är äg­ nat att befordra detta arbete på för- enhetligande,

överenskommit såsom följer:

Artikel 1

Förpliktelse att utlämna

De avtalsslutande parterna åtaga sig att, under iakttagande av de be­ stämmelser och villkor som fastställts i denna konvention, till varandra ut­ lämna personer, vilka av behöriga judiciella myndigheter hos den ansö­ kande parten ställas till ansvar för brott eller efterlysas för verkställan­ de av straff eller skyddsåtgärd.

Artikel 2

Brott för vilka utlämning skall ske

1. Utlämning skall medgivas be­ träffande brott som enligt lagstift­ ningen såväl hos den ansökande par­ ten som hos den anmodade parten är belagt med frihetsstraff eller frihets­ berövande skyddsåtgärd upp till en tid av lägst ett år eller med stränga­ re straff. Då straffdom avkunnats el­ ler skyddsåtgärd föreskrivits å den ansökande partens territorium måste den sålunda utmätta påföljden avse en tid av minst fyra månader. 2

2. Därest framställningen om ut­ lämning avser flera olika brott av vil-

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

of which is punishable under the

laws of the requesting Party and the

requested Party by deprivation of lib-

erty or under a detention order, hut

of which some do not fulfil the con-

dition with regard to the amount of

punishment which may be awarded,

the requested Party shall also have

the right to grant extradition for the

latter offences.

3. Any Contracting Party whose

law does not allow extradition för

certain of the offences referred to in

paragraph 1 of this Artide may, in

so far as it is concerned, exclude such

offences from the application of this

Convention.

4. Any Contracting Party which

wishes to avail itself of the right pro­

vided for in paragraph 3 of this Ar­

tide shall, åt the time of the deposit

of its instrument of ratification or

accession, transmit to the Secretary-

General of the Council of Europé

either a list of the offences for which

extradition is allowred or a list of

those for which it is excluded and

shall åt the same time indicate the

legal provisions which allow or ex­

clude extradition. The Secretary-Gen-

eral of the Council shall forward

these lists to the otlier signatories.

5. If extradition is subsequently

excluded in respect of other offences

by the law6

7 of a Contracting Party,

that Party shall notify the Secretary-

General. The Secretary-General shall

inform the other signatories. Such no-

tification shall not take effect until

three months from the date of its

receipt by the Secretary-General.

6. Any Party which avails itself of

the right provided for in paragraphs

4 or 5 of this Artide may åt any time

apply this Convention to offences

which have been excluded from it. It

shall inform the Secretary-General of

the Council of such changes, and the

Secretary-General shall inform the

other signatories.

par la loi de la Partie requérante et

de la Partie requise d’une peine pri-

vative de liberté ou d’une mesure de

sureté privative de liberté, mais dont

certains ne remplissent pas la con-

dition relative au taux de la peine,

la Partie requise aura la faculté d’ac-

corder également 1’extradition pour

ees derniers.

3. Toute Partie Contractante dont

la législation n’autorise pas l’extra-

dition pour certaines infraetions vi-

sées au paragraphe 1 du present ar­

tide pourra, en ce qui la concerne,

exelure ees infraetions du champ

d’application de la Convention.

4. Toute Partie Contractante qui

voudra se prévaloir de la faculté pré-

vue au paragraphe 3 du présent ar­

tide notifiera au Secrétaire Général

du Conseil de 1’Europe, au moment

du dépöt de son instrument de rati­

fication ou d’adhésion, soit une liste

des infraetions pour lesquelles l’extra-

dition est autorisée, soit une liste des

infraetions pour lesquelles l’extra-

dition est exelue, en indiquant les

dispositions légales autorisant ou ex-

cluant l’extradition. Le Secrétaire Gé­

néral du Conseil communiquera ees

listes aux autres signataires.

5. Si, par la suite, d’autres infrae­

tions viennent å étre exelues de 1’ex­

tradition par la législation d’une

Partie Contractante, celle-ci notifiera

cette exclusion au Secrétaire Général

du Conseil qui en informera les

autres signataires. Cette notification

ne prendra effet qu’å l’expiration

d’un délai de trois mois ä compter

de la date de sa réception par le

Secrétaire Général.

6. Toute Partie qui aura fait usage

de la faculté prévue aux paragraphes

4 et 5 du présent artide pourra å

tout moment soumettre å 1’applica-

tion de la présente Convention des

infraetions qui en ont été exelues.

Elle notifiera ees modifications au

Secrétaire Général du Conseil qui les

communiquera aux autres signa­

taires.

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

21

ka varje är belagt med frihetsstraff

eller frihetsberövande skyddsåtgärd

enligt lagstiftningen hos såväl den

ansökande parten som hos den an­

modade parten, men av vilka några

icke uppfylla villkoret beträffande

straffskalan, skall den anmodade

parten äga rätt att medgiva utläm­

ning även för sistnämnda brott.

3. Avtalsslutande part, vars lag­

stiftning icke medgiver utlämning för

vissa av de i denna artikels första

punkt angivna brotten, må för sitt

vidkommande utesluta sådana brott

från konventionens tillämplighetsom­

råde.

4. Avtalsslutande part som önskar

begagna sig av den i punkt 3 av den­

na artikel stadgade rätten skall, vid

tidpunkten för depositionen av sitt

ratifikations- eller anslutningsinstru­

ment, till Europarådets generalsekre­

terare överlämna antingen en för­

teckning över de brott, för vilka ut­

lämning medgives, eller en förteck­

ning över de brott, för vilka sådan är

utesluten, och skall samtidigt angiva

de författningsbestämmelser, vilka

medgiva eller utesluta utlämning. Rå­

dets generalsekreterare skall vidare­

befordra dessa förteckningar till öv­

riga signatärmakter.

5. Om genom avtalsslutande parts

lagstiftning sedermera utlämning för

andra brott uteslutes, skall denna

part varsko generalsekreteraren. Ge­

neralsekreteraren skall härom under­

rätta övriga signatärmakter. Sådant

tillkännagivande skall icke få verkan

förrän tre månader efter dagen för

detsammas mottagande av general­

sekreteraren.

6. Part, som begagnar sig av de i

punkterna 4 och 5 av denna artikel

stadgade befogenheterna, må när

som helst börja tillämpa konventio­

nen på brott, som undantagits däri­

från. Parten i fråga skall underrätta

rådets generalsekreterare om sådana

ändringar och denne skall tillkänna­

giva dem för de övriga signatärmak-

terna.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

7. Any Party may apply reciprocity

in respect of any offences excluded

from the application of the Conven-

tion under this Article.

Article 3

Political offences

1. Extradition sliall not be granted

if the offence in respect of which it is

requested is regarded by the request-

ed Party as a political offence or as

an offence connected with a political

offence.

2. The same rule shall apply if the

requested Party has substantial

grounds for believing that a request

for extradition för an ordinary crimi-

nal offence has been made for the

purpose of prosecuting or punishing

a person on account of his race, reli­

gion, nationality or political opinion,

or that that person’s position may be

prejudiced for any of these reasons.

3. The taking or attempted taking

of the life of a Head of State or a

member of his family shall not be

deemed to be a political offence for

the purposes of this Convention.

4. This Article shall not affect any

obligations which the Contracting

Parties may have undertaken or may

undertake under any other Interna­

tional convention of a multilateral

character.

Article 4

Militärij offences

Extradition for offences under mil-

itary law which are not offences un­

der ordinary criminal law is excluded

from the application of this Conven­

tion.

Article 5

Fiscal offences

Extradition shall be granted, in ac-

cordance with the provisions of this

Convention, for offences in connec-

tion with taxes, duties, customs and

exchange only if the Contracting

7. Toute Partie pourra appliquer la

régle de la réciprocité en ce qui con-

cerne les infractions exclues du

champ d’application de la Convention

en vertu du present article.

Article 3

Infractions politiques

1. L’extradition ne sera pas accor-

dée si 1’infraction pour laquelle elle

est demandée est considérée par la

Partie requise comme une infraction

politique ou comme un fait connexe

å une telle infraction.

2. La méme régle s’appliquera si

la Partie requise a des raisons sé-

rieuses de croire que la demande

d’extradition motivée par une infrac­

tion de droit commun a été présentée

aux fins de poursuivre ou de punir

un individu pour des considérations

de race, de religion, de nationalité

ou d’opinions politiques ou que la

situation de cet individu risque d’étre

aggravée pour l’une ou l’autre de ees

raisons.

3. Pour 1’application de la présente

Convention, 1’attentat å la vie d’un

Chef d’État ou d’un membre de sa

famille ne sera pas considéré comme

infraction politique.

4. L’application du présent article,

n’affectera pas les obligations que

les Parties auront assumées ou assu-

meront aux termes de toute autre

convention internationale de carac-

tére multilatéral.

Article 4

Infractions militaires

L’extradition å raison d’infractions

militaires qui ne constituent pas des

infractions de droit commun est ex-

clue du champ d’application de la

présente Convention.

Article 5

Infractions fiscales

En matiére de taxes et impöts, de

douane, de change, 1’extradition sera

accordée, dans les conditions pré-

vues par la présente Convention, seu-

lement s’il en a été ainsi décidé entre

Kunql. Maj. ts prqposition nr 139 år 1958

23

7. Part må tillämpa ömsesidighet beträffande vilket som helst av de brott, vilka jämlikt förevarande arti­ kel undantagits från konventionens tillämplighetsområde.

Artikel 3

Politiska brott

1. Utlämning skall icke medgivas om det brott, för vilket den begäres, av den anmodade parten betraktas såsom politiskt brott eller som ett brott, förknippat med ett politiskt brott.

2. Enahanda regel skall tillämpas, om den anmodade parten har grun­ dad anledning antaga, antingen att en framställning om utlämning för ett vanligt brott gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgar­ skap eller politiska uppfattning el­ ler också att hans belägenhet skulle kunna försvåras på grund av någon av dessa anledningar.

3. Såsom politiskt brott i denna konventions mening skall icke anses attentat mot statsöverhuvud eller mot medlem av ett statsöverhuvuds fa­ milj.

4. Denna artikel skall icke inverka på de förpliktelser som de avtalsslu­ tande parterna må ha åtagit sig eller må åtaga sig jämlikt andra interna­ tionella konventioner av multilateral karaktär.

Artikel 4

Militära brott

Utlämning för brott mot militär lagstiftning vilka icke äro brott en­ ligt vanliga strafflagsbestämmelser faller utanför denna konvention.

Artikel 5

Fiskaliska brott

I fråga om brott mot lagstiftningen angående skatter och andra pålagor, tullar och valutatransaktioner skall utlämning enligt bestämmelserna i denna konvention medgivas endast i

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1958

Parties have so decided in respect of

any such offence or category of of-

fences.

Article 6

Extradition of nationals

1.

(a) A Contracting Party shall

have the right to refuse extradition

of its nationals.

(b) Each Contracting Party may,

by a declaration made åt the time of

signature or of deposit of its instru­

ment of ratification or accession, de-

fine as far as it is concerned the term

“nationals” within the meaning of

this Convention.

(c) Nationality shall be determined

as åt the time of the decision concern-

ing extradition. If, however, the per­

son claimed is first recognised as a

national of the requested Party dur-

ing the period between the time of the

decision and the time contemplated

for the surrender, the requested Party

may avail itself of the provision con-

tained in sub-paragraph (a) of this

Article.

2. If the requested Party does not

extradite its national, it shall åt the

request of the requesting Party sub-

mit the case to its competent authori-

ties in order that proceedings may be

taken if they are considered appro-

priate. For this purpose, the files, in­

formation and exhibits relating to

the offence shall be transmitted with-

out charge by the means provided for

in Article 12, paragraph 1. The re­

questing Party shall be informed of

the result of its request.

Article 7

Place of commission

1. The requested Party may refuse

to extradite a person claimed for an

offence which is regarded by its law

as having been committed in whole

or in part in its territory or in a place

treated as its territory.

Parties Contractantes pour chaque

infraction ou catégorie d’infractions.

Article 6

Extradition des nationaux

1. (a) Toute Partie Contractante

aura la faculté de refuser 1’extradi-

tion de ses ressortissants.

(b)

Chaque Partie Contractante

pourra, par une déclaration faite au

moment de la signature ou du dépöt

de son instrument de ratification ou

d’adhésion, définir, en ce qui la con-

cerne, le terme »ressortissants» au

sens de la présente Convention.

(c) La qualité de ressortissant

sera appréciée au moment de la dé-

cision sur 1’extradition. Toutefois, si

cette qualité n’est reconnue qu’en-

tre 1’époque de la decision et la date

envisagée pour la remise, la Partie

requise pourra également se préva-

loir de la disposition de 1’alinéa (a)

du present paragraphe.

2. Si la Partie requise n’extrade pas

son ressortissant, elle devra, sur la

demande de la Partie requérante, sou-

mettre 1’affaire aux autorités com-

pétentes afin que des poursuites ju-

diciaires puissent étre exercées s’il y

a lieu. A cet effet, les dossiers, in­

formations et objets relatifs å l’in-

fraetion seront adressés gratuitement

par la voie prévue au paragraphe 1

de l’article 12. La Partie requérante

sera informée de la suite qui aura

été donnée å sa demande.

Article 7

Lieu de perpétration

1. La Partie requise pourra refu­

ser d’extrader 1’individu réclamé å

raison d’une infraction qui, selon sa

législation, a été commise en tout

ou en partie sur son territoire ou en

un lieu assimilé å son territoire.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

25

den utsträckning de avtalsslutande parterna så beslutat beträffande var­ je brott eller brottskategori.

Artikel 6

Utlämning av egna medborgare

1. (a) Avtalsslutande part skall äga rätt att vägra utlämning av sina egna medborgare.

(b) Varje avtalsslutande part må genom en förklaring, avgiven vid konventionens undertecknande eller vid depositionen av ratifikations- el­ ler anslutningsinstrument, för sitt vidkommande definiera begreppet »medborgare» i konventionens me­ ning.

(c) Medborgarskapet skall bestäm­ mas efter förhållandena vid tidpunk­ ten för beslutet över framställningen om utlämning. Om den med fram­ ställningen avsedda personen erkän­ nes såsom den anmodade partens medborgare först under tiden efter beslutet men innan den för hans överlämnande utsatta dagen, må den anmodade parten begagna sig av be­ stämmelsen under (a) i förevaran­ de punkt.

2. Om den anmodade parten icke utlämnar sina egna medborgare, skall den på begäran av den ansökande parten överlämna ärendet till sina be­ höriga myndigheter för att åtal må väckas, om anledning därtill finnes. För detta ändamål skola akter, upp­ lysningar och föremål tjänande till bevis angående brottet kostnadsfritt överlämnas på sätt i artikel 12, punkt 1, stadgas. Den ansökande parten skall underrättas om resultatet av sin framställning.

Artikel 7

Platsen för brottets förövande

1. Den anmodade parten äger väg­ ra att utlämna den vars utlämning begäres för ett brott, vilket enligt samma parts lagstiftning är att anse såsom helt eller delvis begånget på dess territorium eller på en plats, som är likställd med dess territorium.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

2. When the offence för which ex-

tradition is requested has been com-

mitted outside the territory of the re-

questing Party, extradition may only

be refused if the law of the requested

Party does not allow prosecution for

the same category of offence when

committed outside the latter Party’s

territory or does not allow extradition

for the offence concerned.

Artide 8

Pendling proceedings for the same

offences

The requested Party may refuse to

extradite the person claimed if the

competent authorities of such Party

are proceeding against him in respect

of the offence or offences for which

extradition is requested.

Article 9

Non bis in idem

Extradition shall not be granted if

final judgment has been passed by

the competent authorities of the re­

quested Party upon the person claimed

in respect of the offence or offen­

ces for which extradition is request­

ed. Extradition may be refused if the

competent authorities of the requested

Party have decided either not to insti-

tute or to terminate proceedings in

respect of the same offence or offen­

ces.

Article 10

Lapse of time

Extradition shall not be granted

when the person claimed lias, accord-

ing to the law of either the requesting

or the requested Party, become im-

mune by reason of lapse of time from

prosecution or punishment.

Article It

Capital punishment

If the offence for which extradition

is requested is punishable by death

under the law of the requesting Party,

and if in respect of such offence the

death-penalty is not provided for by

2. Lorsque 1’infraction motivant la

demande d’extradition aura été com-

mise hors du territoire de la Partie

requérante, 1’extradition ne pourra

étre refusée que si la législation de

la Partie requise n’autorise pas la

poursuite d’une infraction du méme

genre commise hors de son territoire

ou n’autorise pas 1’extradition pour

1’infraction faisant l’objet de la de­

mande.

Article 8

Poursuites en cours pour les

mémes faits

Une Partie requise pourra refuser

d’extrader un individu réclamé si cet

individu fait l’objet de sa part de

poursuites pour le ou les faits å rai-

son desquels 1’extradition est deman-

dée.

Article 9

Non bis in idem

L’extradition ne sera pas accordée

lorsque 1’individu réclamé a été défi-

nitivement jugé par les autorités

compétentes de la Partie requise,

pour le ou les faits å raison desquels

1’extradition est demandée. L’extra-

dition pourra étre refusée si les auto­

rités compétentes de la Partie requise

ont décidé de ne pas engager de

poursuites ou de mettre fin aux pour­

suites qu’elles ont exercées pour le

ou les mémes faits.

Article 10

Prescription

L’extradition ne sera pas accordée

si la prescription de 1’action ou de la

peine est acquise d’aprés la législation

soit de la Partie requérante, soit de

la Partie requise.

Article 11

Peine capitale

Si le fait å raison duquel 1’extra-

dition est demandée, est puni de la

peine capitale par la loi de la Partie

requérante et que, dans ce cas, cette

peine n’est pas prévue par la législa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

2. När det brott för vilket utläm­

ning begäres har begåtts utom den

begärande partens territorium, må

utlämning vägras endast om den an­

modade partens lagstiftning icke

medgiver åtal för brott av samma

slag, när de begåtts utanför den se­

nare partens territorium, eller icke

medgiver utlämning för det brott,

varom fråga är.

Artikel 8

Pågående rättegång för samma brott

Den anmodade parten äger vägra

att utlämna den eftersökte, om sam­

ma parts behöriga myndigheter an-

hängiggjort talan mot honom för det

eller de brott, för vilka utlämningen

begäres.

Artikel 9

Non bis in idem

Utlämning skall icke medgivas, om

den eftersökte av den anmodade par­

tens behöriga myndigheter slutligt

dömts för det eller de brott, för vil­

ka utlämning begäres. Utlämning må

vägras, om den anmodade partens be­

höriga myndigheter beslutat anting­

en att icke väcka åtal eller att efter­

giva åtalet för samma brott.

O

Artikel 10

Preskription

Utlämning skall icke medgivas, när

enligt antingen den begärande par­

tens eller den anmodade partens lag

talan å brottet preskriberats eller

straffet förfallit.

Artikel 11

Dödsstraff

Om det brott för vilket utlämning

begäres enligt den begärande partens

lagstiftning förskyller dödsstraff och

om lagstiftningen hos den anmodade

parten icke föreskriver dödsstraff

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

the law of the requested Party or is

not normally carried ont, extradition

may be refused unless the requesting

Party gives such assurance as the

requested Party considers sufficient

that the death-penalty will not be

carried out.

Article 12

The request and supporting

documents

1. The request shall be in writing

and shall be communicated through

the diplomatic channel. Other means

of communication may be arranged

by direct agreement between two or

more Parties.

2. The request shall be supported

by:

(a) the original or an authenticated

copy of the conviction and sentence

or detention order immediately en-

forceable or of the warrant of arrest

or other order having the same effect

and issued in accordance with the

procedure laid down in the law of the

requesting Party;

(b) a statement of the offences for

which extradition is requested. The

lime and place of their commission,

their legal descriptions and a refer-

ence to the relevant legal provisions

shall be set out as accurately as pos-

sible; and

(c) a copy of the relevant enact-

ments or, where this is not possible, a

statement of the relevant law and as

accurate a description as possible of

the person claimed, together with any

other information which will lielp to

establish his identitv and nationality.

Article 13

Supplementarg information

If the information communicated

by the requesting Party is found to

be insufficient to allow the requested

Party to make a decision in pursu-

ance of this Convention, the latter

Party shall request the necessary

supplementary information and may

tion de la Partie requise, ou n’y est

généralement pas exécutée, 1’extradi-

tion pourra n’étre accordée qu’å la

condition que la Partie requérante

donne des assurances jugées suffisan-

tes par la Partie requise, que la peine

capitale ne sera pas exécutée.

Article 12

Requéte et piéces å Vappui

1. La requéte sera formulée par

écrit et présentée par la voie diplo-

matique. Une autre voie pourra étre

convenue par arrangement direct en­

tre deux ou plusieurs Parties.

2. Il sera produit å 1’appui de la

requéte:

(a)

1’original ou 1’expédition

authentique soit d’une décision de

condamnation exécutoire, soit d’un

mandat d’arrét ou de tout autre acte

ayant la méme force, délivré dans

les formes prescrites par la loi de la

Partie requérante;

ib) un exposé des faits pour les-

quels 1’extradition est demandée. Le

temps et le lieu de leur perpétration,

leur qualification légale et les réfé-

rences aux dispositions légales qui

leur sont applicables seront indiqués

le plus exactement possible; et

(c) une copie des dispositions léga­

les applicables ou, si cela n’est pas

possible, une déclaration sur le droit

applicable, ainsi que le signalement

aussi précis que possible de l’individu

réclamé et tous autres renseigne-

ments de nature å déterminer son

identité et sa nationalité.

Article 13

Complément d’infor mation s

Si les informations communiquées

par la Partie requérante se révélent

insuffisantes pour permettre å la

Partie requise de prendre une déci­

sion en application de la présente

Convention, cette derniére Partie de-

mandera le complément d’informa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

29

för sådant brott eller dödsstraff van­

ligtvis icke där verkställes, må ut­

lämning vägras, med mindre den be­

gärande parten avger sådan försäk­

ran att dödsstraff icke kommer att

verkställas, som den anmodade par­

ten anser tillfyllest.

Artikel 12

Framställningen och handlingar till

stöd därför

1.

Framställningen skall göras

skriftligen och överlämnas på diplo­

matisk väg. Om andra sätt för över­

lämnandet må överenskommas ge­

nom avtal direkt mellan två eller fle­

ra parter.

2. Framställningen skall åtföljas

av:

(a) original eller bestyrkt avskrift

antingen av en omedelbart verkställ­

bar dom eller av häktningsbeslut el­

ler annat beslut med samma verkan,

utfärdat i den ordning som föreslcri-

ves i den begärande partens lag;

(b) uppgift om det eller de brott

för vilka utlämning begäres, därvid

tiden och platsen för deras förövan­

de, deras rättsliga kännetecken samt

hänvisningar till tillämpliga lagrum

skola angivas så noggrant som möj­

ligt; och

(c) återgivande av tillämpliga lag­

rum eller, om detta icke är möjligt,

redogörelse för tillämplig lag, även­

som en så noggrann beskrivning som

möjligt av den eftersökte, tillika med

alla andra upplysningar av beskaf­

fenhet att tjäna till ledning vid fast­

ställandet av hans identitet och med­

borgarskap.

Artikel 13

Ytterligare upplysningar

Om de upplysningar, som över­

bringats av den begärande parten,

icke befinnas tillräckliga för att

medgiva den anmodade parten alt

fatta beslut jämlikt denna konven­

tion, skall den sistnämnda parten be­

gära nödiga ytterligare upplysningar

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

fix a time-limit för the receipt there-

of.

Artide 14

Rule of specialihj

1. A person who has been extradi-

ted shall not be proceeded against,

sentenced or detained with a view to

the carrying out of a sentence or de-

tention order for any offence connnit-

ted prior to his surrender other than

that for which he ivas extradited, nor

shall he be for any other reason re-

stricted in his personal freedom, ex-

cept in the following cases:

(a) When the Party which sur-

rendered him consents. A request for

consent shall be submitted, accompa-

nied by the documents mentioned in

Article 12 and a legal record of any

statement made by the extradited per­

son in respect of the offence con-

cerned. Consent shall be given when

the offence för which it is requested

is itself subject to extradition in ac-

cordance with the provisions of this

Convention;

(b) when that person, having had

an opportunity to leave the territory

of the Party to which he has been

surrendered, has not done so within

45 days of his final discharge, or has

returned to that territory after

leaving it.

2. The requesting Party may, how-

ever, take any measures necessary to

remove the person from its territory,

or any measures necessary under its

law, including proceedings by default,

to prevent any legal effects of lapse

of time.

3. When the description of the of­

fence charged is altered in the course

of proceedings, the extradited person

shall only be proceeded against or

sentenced in so far as the offence

under its new description is shown

by its constituent elements to be an

offence which would allow3 * * *

7 extradi­

tion.

Höns nécessaire et pourra fixer un

délai pour 1’obtention de ees infor­

mations.

Article 14

Régle de la spécialité

1. L’individu qui aura été livré ne

sera ni poursuivi, ni jugé, ni détenu

en vue de 1’exécution d’une peine ou

d’une mesure de sureté, ni soumis å

toute autre restriction de sa liberté

individuelle, pour un fait queleonque

antérieur å la remise, autre que celui

ayant motivé 1’extradition, sauf dans

les cas suivants:

(a) lorsque la Partie qui Pa livré

y consent. Une demande sera présen-

tée å cet effet, accompagnée des

piéces prévues å 1’article 12 et d’un

procés-verbal judiciaire consignant

les déclarations de 1’extradé. Ce con-

sentement sera donné lorsque l’in-

fraetion pour laquelle il est demande

entraine elle-méme 1’obligation d’ex-

trader aux termes de la présente

Convention;

(b) lorsqu’ayant eu la possibilité

de le faire, Pindividu extradé n’a pas

quitté dans les 45 jours qui suivent

son élargissement définitif, le terri-

toire de la Partie å laquelle il a été

livré ou s’il y est retourné apres

1’avoir quitté.

2. Toutefois, la Partie requérante

pourra prende les mesures néces-

saires en vue d’une part d’un renvoi

éventuel du territoire, d’autre part

d’une interruption de la prescription

conformément å sa législation, y com-

pris le recours å une procédure par

défaut.

3. Lorsque la qualification donnée

au fait incriminé sera modifiée au

cours de la procédure, Pindividu ex­

tradé ne sera poursuivi ou jugé que

dans la mesure ou les éléments cons-

titutifs de 1’infraction nouvellement

qualifiée permettraient 1’extradition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

31

och må bestämma en frist för motta­

gandet av dessa.

Artikel 14

Specifikationsregel

1. Den som utlämnats må icke åta­

las, dömas eller berövas sin frihet för

verkställande av straff eller skydds­

åtgärd och ej heller underkastas an­

nan inskränkning i sin personliga

frihet för annat, före hans överläm­

nande begånget brott än det för

vilket han utlämnats utom i följan­

de fall:

(a) När den part som utlämnat ho­

nom samtycker därtill. Framställning

om samtycke skall översändas till­

sammans med sådana handlingar

som omnämnas i artikel 12 jämte ett

av domstol hållet protokoll över för­

hör med den utlämnade. Samtycke

skall lämnas när det brott, för vilket

samtycke begäres, i sig självt grund­

lägger skyldighet att utlämna enligt

denna konventions bestämmelser;

(b) När den utlämnade, efter att

ha haft möjlighet att lämna den parts

territorium till vilken han utlämnats,

icke gjort så inom 45 dagar efter det

han slutligen frigivits, eller när han

återvänt efter att en gång ha lämnat

territoriet.

2. Begärande part må emellertid

vidtaga nödvändiga åtgärder såväl för

den utlämnades eventuella avlägs­

nande från dess territorium som för

avbrytande av preskription enligt

dess lag, däri inbegripet rättegångs­

förfarande i den tilltalades frånvaro. 3

3. När brottsrubriceringen under

målets handläggning ändras, må den

utlämnade endast tilltalas eller dö­

mas i den utsträckning brottet under

den nya rubriceringen enligt sitt vä­

sentliga gärningsinnehåll skulle kun­

na medföra utlämning.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Article 15

Re-extradition to a third state

Except as provided for in Article

14, paragraph 1 (b), the requesting

Party sliall not, without the consent

of the requested Party, surrender to

another Party or to a third State a

person surrendered to the requesting

Party and sought by the said other

Party or third State in respect of of-

fences committed before his surrender.

The requested Party may request the

production of the documents men-

tioned in Article 12, paragraph 2.

Article 16

Provision^! arrest

1. In case of urgency the competent

authorities of the requesting Party

may request the provisional arrest of

the person sought. The competent

authorities of the requested Party

shall decide the matter in accordance

with its law.

2. The request for provisional ar­

rest shall state that one of the docu­

ments mentioned in Article 12, para­

graph 2 (a), exists and that it is in-

tended to send a request for extradi-

tion. It shall also state for what of-

fence extradition will be requested

and when and where such offence

was committed and shall so far as

possible give a description of the per­

son sought.

3. A request for provisional arrest

shall be sent to the competent author­

ities of the requested Party either

through the diplomatic channel or

direct by post or telegraph or through

the International Criminal Police Or­

ganisation (Interpol) or by any other

means affording evidence in writing

or accepted by the requested Party.

The requesting authority shall be in­

formed without delay of the result of

its request.

Article 15

Réextradition å un état tiers

Sauf dans le cas prévu au para-

graphe 1, alinéa (b) de Particle 14,

1’assentiment de la Partie requise

sera nécessaire pour permettre å la

Par lie requérante de livrer ä une

autre Partie ou å un État tiers l’in-

dividu qui lui aura été remis et qui

serait recherché par 1’autre Partie ou

par l’État tiers pour des infractions

antérieures å la remise. La Partie

requise pourra exiger la production

des piéces prévues au paragraphe 2

de 1’arlicle 12.

Article 16

Arrestation provisoire

1. En cas d’urgence, les autorités

compétentes de la Partie requérante

pourront deinander 1’arrestation pro­

visoire de l’individu recherché; les

autorités compétentes de la Partie

requise statueront sur cette demande

conformément k la loi de cette Partie.

2. La demande d’arrestation provi­

soire indiquera l’existence d’une des

piéces prévues au paragraphe 2, ali­

néa (a) de 1’arlicle 12 et fera part

de l’intention d’envoyer une demande

d’extradition; elle mentionnera l’in-

fraction pour laquelle 1’extradition

sera demandée, le temps et le lieu ou

elle a été commise ainsi que, dans la

mesure du possible, le signalement de

1’individu recherché.

3. La demande d’arrestation provi­

soire sera transmise aux autorités

compétentes de la Partie requise soit

par la voie diplomatique, soit direc-

tement par la voie postale ou télé-

graphique, soit par 1’Organisation in-

ternationale de Police criminelle (In­

terpol), soit par tout antre moyen

laissant une irace écrite ou admis

par la Partie requise. L’autorité re­

quérante sera informée sans délai de

la suite donnée å sa demande.

4. Provisional arrest may be termi- 4. L’arrestation provisoire pourra

nated if, within a period of 18 days prendre fin si, dans le délai de 18

after arrest, the requested Party has jours apres 1’arrestation, la Partie

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

33

Artikel 15

Vidareutlämning till tredje stat

Utom i det fall varom stadgas i

punkt 1 under (b) i artikel 14, är

den anmodade partens samtycke

nödvändigt för att den begärande

parten skall äga att till annan part

eller till utanförstående stat utläm­

na den som överlämnats till den be­

gärande parten och av annan part el­

ler av utanförstående stat eftersökes

för brott, begångna före hans över­

lämnande. Den anmodade parten må

fordra företeende av de i artikel 12

punkt 2 nämnda handlingarna.

Artikel 16

Provisoriskt anhållande

1. I brådskande fall må den begä­

rande partens behöriga myndigheter

hemställa om provisoriskt anhållande

av den eftersökte. Den anmodade

partens behöriga myndigheter skola

behandla framställningen i enlighet

med dennas lag.

2. Framställning om provisoriskt

anhållande skall angiva att en av de i

punkt 2 under (a) i artikel 12 an­

givna handlingarna föreligger och att

avsikten är att begäran om utlämning

skall göras. Framställningen skall

även innehålla uppgift om det brott,

för vilket utlämning kommer att be­

gäras, om tid och plats för brottets

förövande samt, såvitt möjligt, om

den eftersöktes signalement.

3. Framställning om provisoriskt

anhållande skall befordras till den

anmodade partens behöriga myndig­

heter antingen på diplomatisk väg el­

ler direkt med post eller telegraf el­

ler genom den internationella krimi­

nalpolisorganisationen (Interpol) el­

ler på vilket som helst annat sätt,

som efterlämnar bevis i skrift eller

annars godtages av den anmodade

parten. Den myndighet från vilken

framställningen härrör skall utan

dröjsmål underrättas om resultatet

av densamma.

4. Den som anhållits provisoriskt

må frigivas, om den anmodade par­

ten icke mottagit begäran om utläm-

;t

llilxang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 139

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

not received the request for extradi-

tion and the documents mentioned in

Artide 12. It shall not, in any event,

exceed 40 days from the date of such

arrest. The possibility of provisional

release åt any time is not excluded,

hut the requested Party shall take

any ineasures which it considers nec-

essary to prevent the escape of the

person sought.

5. Release shall not prejudice re-ar-

rest and extradition if a request för

extradition is received subsequently.

Article 17

Conflicting requests

If extradition is requested concur-

rently by more than one State, either

for the same offence or for different

offences, the requested Party shall

make its decision having regard to all

the circumstances and especially the

relative seriousness and place of com-

mission of the offences, the respective

dates of the requests, the nationality

of the person claimed and the pos­

sibility of subsequent extradition to

another State.

Article 18

Surrender of the person to be

extradited

1. The requested Party shall inform

the requesting Party by the means

mentioned in Article 12, paragraph 1

of its decision with regard to the

extradition.

2. Reasons shall be given for any

complete or partial rejection.

3. If the request is agreed to, the

requesting Party shall be informed of

the place and date of surrender and

of the length of time for which the

person claimed was detained with a

view to surrender.

4. Subject to the provisions of par­

agraph 5 of this Article, if the person

claimed has not been taken over on

the appointed date, he may be

released after the expiry of 15 days

and shall in any case be released after

requise n’a pas été saisie de la de-

mande d’extradition et des piéces

mentionnées å 1’article 12; elle ne

devra, en aucun cas, excéder 40 jours

apres 1’arrestation. Toutefois, la mise

en liberté provisoire est possible å

tout moment, sauf pour la Partie

requise å prendre toute mesure

qu’elle estimera nécessaire en vue

(Téviter la fuite de l’individu réclamé.

5. La mise en liberté ne s’opposera

pas å une nouvelle arrestation et å

l’extradition si la demande d’extra-

dition parvient ultérieurement.

Article 17

Concours de requétes

Si 1’extradition est demandée con-

curremment par plusieurs États, soit

pour le méme fait, soit pour des faits

différents, la Partie requise statuera

compte tenu de toutes circonstances

et notamment de la gravité relative et

du lieu des infractions, des dates

respectives des demandes, de la na-

tionalité de 1’individu réclamé et de

la possibilité d’une extradition ulté-

rieure å un autre État.

Article 18

Remise de Vextradé

1. La Partie requise fera connaitre

å la Partie requérante par la voie

prévue au paragraphe 1 de 1’article

12, sa décision sur l’extradition.

2. Tout rejet complet ou partiel

sera motivé.

3. En cas d’acceptation, la Partie

requérante sera informée du lieu et

de la date de remise, ainsi que de la

durée de la détention subie en vue de

l’extradition par 1’individu réclamé.

4. Sous réserve du cas prévu au

paragraphe 5 du présent article, si

1’individu réclamé n’a pas été re<ju å

la date fixée, il pourra étre mis en

liberté å 1’expiration d’un délai de

15 jours å compter de cette date et il

35

ning och i artikel 12 nämnda hand­

lingar inom 18 dagar efter anhållan­

det. Under inga förhållanden må an-

hållningstiden överskrida 40 dagar

från dagen för anhållandet. Proviso­

risk frigivning må när som helst äga

rum, men den anmodade parten skall

vidtaga de åtgärder den anser erfor­

derliga till förhindrande av den efter­

söktes avvikande.

5. Frigivning skall icke förhindra

förnyat anhållande och utlämning,

om begäran om utlämning senare

mottages.

Artikel 17

Sammanträffande framställningar

Om någons utlämning samtidigt

begäres av flera stater, antingen för

samma brott eller för olika brott,

skall den anmodade parten träffa sitt

beslut under hänsynstagande till

samtliga omständigheter och särskilt

till brottens relativa svårhetsgrad

och platsen för deras förövande, till

tidsföljden mellan de olika framställ­

ningarna, till den eftersöktes med­

borgarskap och till möjligheten av

senare utlämning till annan stat.

Artikel 18

Överlämnande av den som skall

utlämnas

1. Den anmodade parten skall på

det i artikel 12 punkt 1 angivna sät­

tet underrätta den begärande parten

om sitt beslut beträffande utläm-

ningen.

2. För avslag, helt eller delvis, sko­

la skälen angivas.

3.

Om framställningen bifalles,

skall den begärande parten underrät­

tas om plats och tid för överlämnan­

det av den eftersökte och om den tid,

varunder denne varit berövad sin fri­

het till följd av utlämningsförfaran-

det.

4. Med förbehåll för bestämmelser­

na i punkt 5 av förevarande artikel

må den eftersökte, om han icke över­

tagits på den utsatta dagen, frigivas

sedan 15 dagar förflutit från denna;

under alla förhållanden skall han fri-

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

the expiry of 30 days. The requested

Party may refuse to extradite him for

the same offence.

5. If circumstances beyond its con-

trol prevent a Party from surrender-

ing or taking over the person to be

extradited, it shall notify the other

Party. The two Parties shall agree a

new date for surrender and the provi­

sions of paragraph 4 of this Article

shall apply.

Article 19

Postponed or conditional surrender

1. The requested Party may, af ter

making its decision on the request for

extradition, postpone the surrender

of the person claimed in order that

he may be proceeded against by that

Party or, if he has already been con-

victed, in order that he may serve his

sentence in the territory of that Party-

for an offence other than that for

which extradition is requested.

2. The requested Party may, in-

stead of postponing surrender, tem-

porarily surrender the person claimed

to the requesting Party in accordance

with conditions to be determined by

mutual agreement between the Par­

ties.

Article 20

Handing over of propertg

1. The requested Party shall, in so

far as its law permits and åt the

request of the requesting Party, seize

and hand over property:

(a) which mayr be required as evi-

dence or

(b) which has been acquired as a

result of the offence and which, åt the

time of the arrest, is found in the pos-

session of the person claimed or is

discovered subsequently-.

2. The property mentioned in para­

graph 1 of this Article shall be hand­

ed even if extradition, having been

agreed to, cannot be carried out

owing to the death or escape of the

person claimed.

sera en tout cas mis en liberté å l’ex-

piration d’un délai de 30 jours; la

Partie requise pourra refuser de Tex­

trader pour le méme fait.

5. En cas de force majeure em-

péchant la remise ou la réception de

1’individu å extrader, la Partie inté-

ressée en informera 1’autre Partie; les

deux Parties se mettront d’accord sur

une nouvelle date de remise et les

dispositions du paragraphe 4 du

present article seront applicables.

Article 19

Remise ajournée ou conditionnelle

1. La Partie requise pourra, apres

avoir statué sur la demande d’extra-

dition, ajourner la remise de 1’indivi-

du réclamé pour qu’il puisse étre

poursuivi par elle ou, s’il a déjå été

condamné, pour qu’il puisse purger,

sur son territoire, une peine encou-

rue å raison d’un fait autre que celui

pour lequel Textradition est deman-

dée.

2. Au lieu d’ajourner la remise,

la Partie requise pourra remettre tem-

porairement å la Partie requérante

1’individu réclamé dans des condi­

tions å déterminer d’un commun ac-

cord entre les Parties.

Article 20

Remise d’objets

1. A la demande de la Partie requé­

rante, la Partie requise saisira et re-

mettra, dans la mesure permise par

sa législation, les objets:

(a) qui peuvent servir de piéces å

conviction, ou

(b) qui, provenant de 1’infraction,

auraient été trouvés au moment de

l’arrestation en la possession de 1’in-

dividu réclamé ou seraient décou-

verls ultérieurement.

2. La remise des objets visés au pa­

ragraphe 1 du présent article sera

effectuée méme dans le cas ou 1’ex-

tradition déjå accordée ne pourrait

avoir lieu par suite de la mort ou de

1’évasion de Tindividu réclamé.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

37

givas, sedan 30 dagar förflutit. Den

anmodade parten äger vägra att vi­

dare utlämna honom för samma

brott.

5. Om part av förhållanden, över

vilka den icke råder, hindras från att

överlämna eller övertaga den som

skall utlämnas, skall den andra par­

ten underrättas. De båda parterna

skola överenskomma om ny tidpunkt

för överlämnandet och bestämmelser­

na i förevarande artikels punkt 4

skola därvid tillämpas.

Artikel 19

Uppskjutet överlämnande eller över­

lämnande med förbehåll

1. Anmodad part må, efter att ha

träffat beslut rörande begäran om ut­

lämning, uppskjuta överlämnandet av

den eftersökte, för att denne må

kunna åtalas av parten, eller, om

han redan dömts, för att han må

kunna avtjäna sitt straff å partens

territorium för ett annat brott än

det för vilket utlämning begärts.

2. Anmodad part må i stället för

att uppskjuta överlämnandet tillfäl­

ligt överlämna den eftersökte till den

begärande parten på villkor, som sko­

la fastställas i avtal mellan parterna.

Artikel 20

Överlämnande av föremål

1. Anmodad part skall, såvitt dess

lagstiftning så medgiver, efter fram­

ställning från den begärande parten

beslagtaga och överlämna föremål;

(a) vilka må tjäna till bevis, eller

(b) vilka ha förvärvats till följd

av brottet och vid tidpunkten för an­

hållandet påträffas i den eftersök­

tes besittning eller senare upptäckas.

2. I punkt 1 av förevarande artikel

omnämnda föremål skola överläm­

nas, även om överenskommen utläm­

ning icke kan äga rum till följd av

den eftersöktes frånfälle eller avvi­

kande.

38

Rungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

3. Wlien the said property is liable

to seizure or confiscation in the ter-

ritory of the requested Party, the lat-

ter may, in connection with pending

criminal proceedings, temporarily

retain it or hand it over on condition

that it is returned.

4. Any rights which the requested

Party or third parties may have ac-

quired in the said property shall be

preserved. Where these rights exist,

the property shall be returned with-

out charge 'to the requested Party as

soon as possible after the trial.

Article 21

T ransit

1. Transit through the territory of

one of the Contracting Parties shall

be granted on submission of a request

by the means mentioned in Article 12,

paragraph 1, provided that the offence

concerned is not considered by the

Party requested to grant transit as

an offence of a political or purely

military character having regard to

Articles 3 and 4 of this Convention.

2. Transit of a national, within the

meaning of Article 6, of a country

requested to grant transit may be re-

fused.

3. Subject to the provisions of par­

agraph 4 of this Article, it shall be

necessary to produce the documents

mentioned in Article 12, paragraph 2.

4. If air transport is used, the fol-

lowing provisions shall apply:

(a) when it is not intended to land,

the requesting Party shall notifv the

Party over whose territory the flight

is to be made and shall certify that

one of the documents mentioned in

Article 12, paragraph 2 (a) exists. In

the case of an unscheduled landing,

such notification shall have the ef-

fect of a request for provisional arrest

as provided for in Article 16, and the

requesting Party shall submit a for­

mal request for transit;

3. Lorsque lesdits objets seront

susceptibles de saisie ou de confisca­

tion sur le territoire de la Partie

requise, cette derniére pourra, aux

fins d’une procédure pénale en cours,

les garder temporairement ou les re-

mettre sous condition de restitution.

4. Sont toutefois réservés les droits

que la Partie requise ou des tiers

auraient acquis sur ees objets. Si de

tels droits existent, les objets seront,

le procés terminé, restitués le plus tot

possible et sans frais ä la Partie re­

quise.

Article 21

Transit

1. Le transit å travers le territoire

de l’une des Parties Contractantes

sera accordé sur demande adressée

par la voie prévue au paragraphe 1

de 1’article 12 å la condition qu’il ne

s’agisse pas d’une infraetion considé-

rée par la Partie requise du transit

comme revétant un caractére poli-

tique ou purement militaire compte

tenu des articles 3 et 4 de la pré-

sente Convention.

2. Le transit d’un ressortissant, au

sens de 1’article 6, du pays requis du

transit, pourra étre refusé.

3. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 4 du present article, la

produetion des piéces prévues au pa­

ragraphe 2 de 1’article 12 sera néces-

saire.

4. Dans le cas oii la voie aérienne

sera utilisée, il sera fait application

des dispositions suivantes:

(a) lorsqu’aucun atterrissage ne

sera prévu, la Partie requérante aver-

tira la Partie dont le territoire sera

survolé, et attestera 1’existence d’une

des piéces prévues au paragraphe 2,

alinéa (a) de 1’article 12. Dans le cas

d’atterrissage fortuit, cette notifica­

tion produira les effets de la demande

d’arrestation provisoire visée ä l’ar-

ticle 16 et la Partie requérante adres­

sera une demande réguliére de tran­

sit;

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

39

3. När sagda föremål äro underkas­

tade beslag eller konfiskation å den

anmodade partens territorium, må

den senare med hänsyn till ett an-

hängigt brottmål tillfälligt behålla

dem eller överlämna dem på villkor

att de återställas.

4. Rättigheter, vilka den anmodade

parten eller tredje man må ha för­

värvat i nämnda egendom, skola bi­

behållas. Om sådana rättigheter före­

finnas, skall egendomen utan kost­

nad återställas till den anmodade

parten så snart som möjligt efter rät­

tegången.

Artikel 21

Transitering

1. Efter framställning enligt be­

stämmelserna i artikel 12 punkt 1

skall befordran av utlämnad genom

avtalsslutande parts territorium med­

givas, under förutsättning att ifråga­

varande brott av den härom anmoda­

de parten icke anses vara brott av po­

litisk eller rent militär natur enligt

artiklarna 3 och 4 i denna konven­

tion.

2. Transitering av den härom an­

modade statens egna medborgare en­

ligt vad som förstås i artikel 6 må

vägras.

3. Med förbehåll för bestämmelser­

na i punkt 4 av förevarande artikel

måste i artikel 12 punkt 2 nämnda

handlingar förebringas.

4. Om flygtransport begagnas sko­

la följande bestämmelser tillämpas:

(a) När landning icke avses skola

äga rum, skall den begärande parten

varsko den part, över vars territorium

flygning skall ske, och bekräfta att

en av de i punkt 2 under (a) i ar­

tikel 12 nämnda handlingarna före­

ligger. I fall av oförutsedd landning

skall sådant tillkännagivande äga

samma verkan som en framställning

om provisoriskt anhållande enligt ar­

tikel 16, och den begärande parten

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

(b) when it is intended to land, the

requesting Party shall submit a for­

mal request for transit.

5. A Party may, however, åt the

time of signature or of the deposit of

its instrument of ratification of, or

accession to, this Convention, declare

that it will only grant transit of a per­

son on some or all of the conditions

on which it grants extradition. In that

event, reciprocity may be applied.

6. The transit of the extradited per­

son shall not be carried out through

any territory where there is reason to

believe that his life or his freedom

may be threatened by reason of his

race, religion, nationality or political

opinion.

Article 22

Procedure

Except where this Convention

otherwise provides, the procedure

with regard to extradition and provi­

sional arrest shall be governed solely

by the law of the requested Party.

Article 23

Language to be used

The documents to be produced

shall be in the language of the re­

questing or requested Party. The re­

quested Party may require a transla-

tion into one of the official languages

of the Council of Europé to be chosen

by it.

Article 24

Expenses

1. Expenses incurred in the territo­

ry of the requested Party by reason

of extradition shall be home by that

Party.

2. Expenses incurred by reason of

transit through the territory of a Par­

ty requested to grant transit shall be

home by the requesting Party.

(b) lorsqu’un atterrissage sera pré-

vu, la Partie requérante adressera

une demande réguliére de transit.

5. Toutefois, une Partie pourra dé-

clarer, au moment de la signature

de la présente Convention ou du dé-

pöt de son instrument de ratification

ou d’adhésion, qu’elle n’accordera le

transit d’un individu qu’aux mémes

conditions que celles de 1’extradition

ou å certaines d’entre elles. Dans ees

cas, la régle de la réciprocité pourra

étre appliquée.

6. Le transit de l’individu extradé

ne sera pas effeetué å travers un

territoire ou il y aurait lieu de croire

que sa vie ou sa liberté pourraient

étre menacées en raison de sa race,

de sa religion, de sa nationalité ou

de ses opinions politiques.

Article 22

Procedure

Sauf disposition contraire de la

présente Convention, la loi de la Par­

tie requise est seule applicable å la

procédure de 1’extradition ainsi qu’å

celle de 1’arrestation provisoire.

Article 23

Langues å employer

Les piéces å produire seront rédi-

gées soit dans la langue de la Partie

requérante, soit dans celle de la Par­

tie requise. Cette derniére pourra ré-

clamer une traduetion dans la langue

officielle du Conseil de 1’Europe

qu’elle choisira.

Article 24

Frais

1. Les frais occasionnés par l’ex-

tradition sur le territoire de la Partie

requise seront å la charge de cette

Partie.

2. Les frais occasionnés par le

transit å travers le territoire de la

Partie requise du transit seront å

la charge de la Partie requérante.

41

skall översända en regelrätt fram­

ställning om transitering;

(b) När landning förutses, skall

den ansökande parten översända en

regelrätt framställning om transite-

ring.

5. Part må likväl vid konventio­

nens undertecknande eller vid depo­

sition av ratifikations- eller anslut­

ningsinstrument avgiva förklaring att

den icke kommer att medgiva transi­

tering av någon, annat än på samtli­

ga eller något av de villkor, under

vilka den medgiver utlämning. Om så

sker, må ömsesidighet tillämpas.

6. Den utlämnade må icke trans­

porteras genom territorium varest,

enligt vad som kan antagas, hans liv

eller frihet skulle sväva i fara på

grund av hans ras, religion, medbor­

garskap eller politiska uppfattning.

Artikel 22

Förfarandet

Utom i de fall då denna konvention

stadgar annorlunda skall förfarandet

i vad avser utlämning och proviso­

riskt anhållande uteslutande regleras

av den anmodade partens lag.

Artikel 23

Språk som skola begagnas

De handlingar som skola företes

skola vara avfattade på den begäran­

de eller den anmodade partens språk.

Den anmodade parten äger kräva

översättning till ett av Europarådets

officiella språk enligt eget val.

Artikel 24

Kostnader

1. Kostnader för utlämning vilka

uppkomma på den anmodade partens

territorium skola bäras av denna

part.

2. Kostnader som uppkomma till

följd av transport genom territorium

tillhörande part, som anmodats med­

giva sådan transport, skola bäras av

den begärande parten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

3. In the event of extradition from

a non-metropolitan territory of the

requested Party, the expenses occa-

sioned by travel between that terri­

tory and the metropolitan territory of

the requesting Party shall be home

by the latter. The same rule shall

apply to expenses occasioned by trav­

el between the non-metropolitan ter­

ritory of the requested Party and its

metropolitan territory.

Article 25

Definition of “detention order”

For the purposes of this Convention,

the expression “detention order”

means any order involvingdeprivation

of liberty which has been made by a

criminal court in addition to or in-

stead of a prison sentence.

Article 26

Reservations

1. Any Contracting Party may,

when signing this Convention or

when depositing its instrument of rat-

ification or accession, make a reser­

vation in respect of any provision or

provisions of the Convention.

2. Any Contracting Party which

has made a reservation shall with-

draw it as soon as circumstances per-

mit. Such withdrawal shall be made

by notification to the Secretary-Gen-

eral of the Council of Europé.

3. A Contracting Party which has

made a reservation in respect of a

provision of the Convention may not

claim application of the said provi­

sion by another Party save in so far

as it has itself accepted the provision.

Article 27

Territorial application

1. This Convention sliall apply to

the metropolitan territories of the

Contracting Parties.

2. In respect of France, it shall also

apply to Algeria and to the overseas

3. Dans le cas d'extradition eu pro-

venance d’un territoire non métro-

politain de la Partie requise, les frais

occasionnés par le transport entre ce

territoire et le territoire métropoli-

tain de la Partie requérante seront å

la charge de cette derniére. Il en sera

de méme des frais occasionnés par le

transport entre le territoire non mé-

tropolitain de la Partie requise et le

territoire métropolitain de celle-ci.

Article 25

Definition des »mesures de såreié»

Au sens de la présente Convention,

l’expression »mesures de sureté» dé-

signe toutes mesures privatives de li-

berté qui ontétéordonnéesencomplé-

ment ou en substitution d’une peine,

par sentence d’une juridiction pénale.

Article 26

Réserves

1. Toute Partie Contractante pour-

ra, au moment de la signature de la

présente Convention ou du dépöt de

son instrument de ratification ou

d’adhésion, formuler une réserve au

sujet d’une ou de plusieurs disposi­

tions déterminées de la Convention.

2. Toute Partie Contractante qui

aura formulé une réserve la retirera

aussitöt que les circonstances le per-

mettront. Le retrait des réserves sera

fait par notification adressée au Se-

crétaire Général du Conseil de l’Eu-

rope.

3. Une Partie Contractante qui aura

formulé une réserve au sujet d’une

disposition de la Convention ne pour-

ra prétendre ä 1’application de cette

disposition par une autre Partie que

dans la mesure ou elle 1’aura elle-

méme acceptée.

Article 27

Champ d’application territoriale

1. La présente Convention s’appli-

quera aux territoires métropolitains

des Parties Contractantes.

2. Elle s’appliquera également, en

ce qui concerne la France, ä 1’Algérie

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

43

3. I fall av utlämning från sådant

den anmodade partens territorium,

som icke utgör dess moderland, skola

kostnader, föranledda av resa mellan

detta territorium och den begärande

partens moderland, bäras av den se­

nare. Enahanda regel skall tillämpas

på kostnader förorsakade av resa

mellan territorium, som icke utgör

den anmodade partens moderland,

och dess moderland.

Artikel 25

Definition av skyddsåtgärd

1 denna konvention förstås med ut­

trycket skyddsåtgärd varje åtgärd

som innefattar frihetsberövande och

som föreskrives genom dom av en

brottmålsdomstol såsom tillägg till

eller i stället för straff.

Artikel 26

Förbehåll

1. Avtalslutande part må vid den­

na konventions undertecknande eller

vid deposition av ratifikations- eller

anslutningsdokument göra förbehåll

beträffande en eller flera av konven­

tionens bestämmelser.

2. Avtalsslutande part som gjort

förbehåll skall återtaga detsamma, så

snart omständigheterna medgiva det­

ta. Sådant återtagande skall ske ge­

nom ett till Europarådets generalsek­

reterare ställt tillkännagivande.

3. Avtalsslutande part som gjort

förbehåll beträffande bestämmelse i

denna konvention äger icke i vidare

mån än den själv har godtagit be­

stämmelsen kräva tillämpning av

densamma från annan parts sida.

Artikel 27

Territoriell tillämpning

1. Denna konvention skall tilläm­

pas på de avtalsslutande parternas

moderland.

2. Den skall även i vad avser

Frankrike äga tillämpning på Alge-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Departments and, in respect of the

United Kingdoin of Great Britain and

Northern Ireland, to the Channel Is­

lands and to the Isle of Man.

3. The Federal Republic of Germa-

ny may extend the application of this

Convention to the Land of Berlin by

notice addressed to the Secretary-Gen-

eral of the Council of Europé, who

shall notify the other Parties of such

declaration.

4. By direct arrangement between

two or more Contracting Parties, the

application of this Convention may

be extended, subject to the conditions

laid down in the arrangement, to any

territory of such Parties, other than

the territories mentioned in par-

agraphs 1, 2 and 3 of this Artide, for

whose international relations any

such Party is responsible.

Article 28

Relations between this Convention

and bilateral agreements

1. This Convention shall, in respect

of those countries to which it applies,

supersede the provisions of any bilat­

eral treaties, conventions or agree­

ments governing extradition between

any two Contracting Parties.

2. The Contracting Parties may

conclude between themselves bilateral

or multilateral agreements only in or­

der to supplement the provisions of

this Convention or to facilitate the

application of the principlescontained

therein.

3. Where, as between two or more

Contracting Parties, extradition takes

place on the basis of a uniform law,

the Parties shall be free to regulate

their mutual relations in respect of

extradition exclusively in accordance

with such a system notwithstanding

the provisions of this Convention. The

same principle shall apply as between

two or more Contracting Parties each

et aux departements d’outre-mer, et

en ce qui concerne le Royaume-Uni

de Grande-Bretagne et dTrlande du

Nord, aux lies Anglo-Normandes et å

1’Ile de Man.

3. La République Fédérale d’Alle-

magne pourra étendre 1’applicalion de

la présente Convention au Land Ber­

lin par une declaration adressée au

Secrétaire Général du Conseil de l’Eu-

rope. Celui-ci notifiera cette déclara-

tion aux autres Parties.

4. Par arrangement direct entre

deux ou plusieurs Parties Contrac-

tantes, le champ d’application de la

présente Convention pourra étre éten-

du aux conditions qui sont stipulées

dans cet arrangement å tout territoire

d’une de ees Parties autre que ceux

visés aux paragraphes 1, 2 et 3 du

présent article, et dont une des Par­

ties assure les relations internationa-

les.

Article 28

Relation entre la présente Convention

et les accords bilatéraux

1. La présente Convention abroge,

en ce qui concerne les territoires aux-

quels elle s’applique, celles des dis­

positions des traités, conventions ou

accords bilatéraux qui, entre deux

Parties Contractantes, régissent la

matiére de 1’extradition.

2. Les Parties Contractantes ne

pourront conclure entre elles des ac­

cords bilatéraux ou multilatéraux que

pour compléter les dispositions de la

présente Convention ou pour facili-

ter 1’application des principes con-

tenus dans celle-ci.

3. Lorsque, entre denx ou plusieurs

Parties Contractantes, 1’extradition se

pratique sur la base d’une législation

uniforme les Parties auront la fa-

culté de régler leurs rapports mutuels

en matiére d’extradition en se fon-

dant exelusivement sur ce systéme

nonobstant les dispositions de la pré­

sente Convention. Le méme principe

sera applicable entre deux ou pbl-

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1958

45

riet och på de transoceana departe­

menten och i vad avser Det Förena­

de Konungadömet Storbritannien och

Nordirland på Kanalöarna och Isle of

Man.

3. Förbundsrepubliken Tyskland

äger utsträcka denna konventions

tillämpning till att omfatta Land

Berlin genom tillkännagivande ställt

till Europarådets generalsekreterare.

Denne skall delgiva detta tillkännagi­

vande med övriga parter.

4. Genom överenskommelse, träf­

fad direkt mellan två eller flera av­

talsslutande parter, må denna kon­

ventions tillämpning på de i överens­

kommelsen fastställda villkoren ut­

sträckas till vilket som helst annat

territorium än de i punkterna 1, 2

och 3 av förevarande artikel nämn­

da, vilket tillhör någon av parterna

i överenskommelsen eller för vars in­

ternationella förbindelser sådan part

svarar.

Artikel 28

Förhållandet mellan

denna konvention och bilaterala

överenskommelser

1. Denna konvention upphäver, i

vad avser de territorier på vilka den

äger tillämpning, sådana bestämmel­

ser i traktater, konventioner eller bi­

laterala överenskommelser vilka reg­

lera utlämning mellan två avtalsslu­

tande parter.

2. De avtalsslutande parterna äga

mellan sig sluta bilaterala eller mul­

tilaterala överenskommelser endast

för att utfylla bestämmelserna i den­

na konvention eller för att underlätta

tillämpningen av de i densamma in­

nefattade principerna.

3. När mellan två eller flera av

de avtalsslutande parterna utlämning

äger rum på grundval av enhetlig

lagstiftning, skola de äga frihet att

reglera sina ömsesidiga förbindelser i

vad avser utlämning uteslutande i en­

lighet med ifrågavarande ordning och

utan hinder av bestämmelserna i den­

na konvention. Samma princip skall

tillämpas i förhållandet mellan två

46

Kungl. Maj. ts proposition lir 139 år 1958

of which has iii force a law providing

för the execution in its territory of

warrants of arrest issued in the terri­

tory of the other Party or Parties.

Contracting Parties which exclude or

may in the future exclude the appli-

cation of this Convention as between

themselves in accordance with this

paragraf shall notify the Secretary-

General of the Council of Europé ac-

cordingly. The Secretary-General

shall inform the other Contracting

Parties of any notification received in

accordance with this paragraph.

Article 29

Signature, ratification and entrg

into force

1. This Convention shall be open to

signature by the Members of the

Council of Europé. It shall be ratified.

The instruments of ratification shall

be deposited with the Secretary-Gen­

eral of the Council.

2. The Convention shall come into

force 90 days after the date of deposit

of the third instrument of ratifica­

tion.

3. As regards any signatory ratify-

ing subsequently the Convention shall

come into force 90 days after the date

of the deposit of its instrument of

ratification.

Article 30

Accession

1. The Committee of Ministers of

the Council of Europé may invite any

State not a Member of the Council to

accede to this Convention, provided

that the resolution containing such

invitation receives the unanimous

agreement of the Members of the

Council who have ratified the Con­

vention.

2. Accession shall be by deposit

with the Secretary-General of the

Council of an instrument of accession,

which shall take effect 90 days after

the date of its deposit.

sieurs Parties Contractantes dont

chacune a en vigueur une loi pré-

voyant 1’exécution sur son territoire

des mandats d’arrét décernés sur le

territoire de l’autre ou des autres.

Les Parties Contractantes qui exclu-

ent ou viendraient å exclure de leurs

rapports mutuels 1’application de la

présente Convention, conformément

aux dispositions du présent paragra-

phe, devront adresser une notifica­

tion å cet effet au Secrétaire Général

du Conseil de 1’Europe. Celui-ci com-

muniquera aux autres Parties Con­

tractantes toute notification recue en

vertu du présent paragraphe.

Article 29

Signature, ratification, entrée en

vigueur

1. La présente Convention demeu-

rera ouverte å la signature des Mem-

bres du Conseil de 1’Europe. Elle sera

ratifiée et les instruments de ratifi­

cation seront déposés auprés du Se­

crétaire Général du Conseil.

2. La Convention entrera en vi­

gueur 90 jours apres la date du dé-

pöt du troisiéme instrument de rati­

fication.

3. Elle entrera en vigueur å l’égard

de tout signataire qui la ratifiera ul-

térieurement 90 jours apres le dé­

pot de son instrument de ratification.

Article 30

Adhésion

1. Le Comité des Ministres du Con­

seil de 1’Europe pourra inviter tout

État non Membre du Conseil å adhé-

rer å la présente Convention. La ré-

solution concernant cette invitation

devra recevoir 1’accord unanime des

Membres du Conseil ayant ratifié la

Convention.

2. L’adhésion s’effectuera par le

dépot, auprés du Secrétaire Général

du Conseil, d’un instrument d’adhé-

sion qui prendra effet 90 jours aprés

son dépot.

47

eller flera avtalsslutande parter av

vilka envars lag medger verkställan­

de på dess territorium av häktnings­

beslut, utfärdade inom den eller de

andra ifrågavarande parternas terri­

torier. Avtalsslutande parter, vilka

mellan sig utesluta eller komma att

utesluta tillämpningen av denna kon­

vention i enlighet med bestämmelser­

na i förevarande punkt, skola därom

varsko Europarådets generalsekrete­

rare. Generalsekreteraren skall del­

giva övriga avtalsslutande parter till­

kännagivanden vilka mottagits jäm­

likt förevarande punkt.

Artikel 29

Undertecknande, ratifikation och

ikraftträdande

1. Denna konvention skall stå öp­

pen för undertecknande av medlem­

marna i Europarådet. Den skall rati­

ficeras och ratifikationsinstrumenten

skola deponeras hos rådets general­

sekreterare.

2. Konventionen skall träda i kraft

90 dagar efter dagen för deponeran­

det av det tredje ratifikationsinstru­

mentet.

3. För signatärmakt som därefter

ratificerar konventionen träder den i

kraft 90 dagar efter deponerandet av

dess ratifikationsinstrument.

Artikel 30

Anslutning

1. Europarådets ministerkommitté

må inbjuda stat, som icke är medlem

av rådet, att ansluta sig till denna

konvention. Beslutet om dylik inbju­

dan skall enhälligt godkännas av de

av rådets medlemmar vilka ha ratifi­

cerat konventionen.

2. Anslutning skall ske genom de­

ponerande hos rådets generalsekrete­

rare av ett anslutningsinstrument och

träder i kraft 90 dagar efter depone­

randet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Artide 31

Denunciation

Any Contracting Party may de-

nounce this Convention in so far as it

is concerned by giving notice to the

Secretary-General of the Council of

Europé. Denunciation shall take ef-

fect six months after the date when

the Secretary-General of the Council

received such notification.

Article 32

Notifications

The Secretary-General of the Coun­

cil of Europé shall notify the Mem-

bers of the Council and the Govern­

ment of any State which has acceded

to this Convention of:

(a) the deposit of any instrument

of ratification or accession;

(b) the date of entry into force of

this Convention;

(c) any declaration made in ac-

cordance with the provisions of Ar­

ticle 6, paragraph 1, and of Article

21, paragraph 5;

(d) any reservation made in accord-

ance with Article 26, paragraph 1;

(e) the withdrawal of any reserva­

tion in accordance with Article 26,

paragraph 2;

(/) any notification of denunciation

received in accordance with the pro­

visions of Article 31 and by the date

on which such denunciation will take

effect.

In witness whereof the undersigned,

being duly authorised thereto, have

signed this Convention.

Done åt Paris,

this 13th day of December 1957, in

English and French, both texts being

equally authentic, in a single copy

which shall remain deposited in the

archives of the Council of Europé.

The Secretary-General of the Council

of Europé shall transmit certified

copies to the signatory Governments.

Article 31

Dénonciation

Toute Partie Contractante pourra,

en ce qui la concerne, dénoncer la

présente Convention en adressant

une notification au Secrétaire Géné-

ral du Conseil de 1’Europe. Cette dé­

nonciation prendra effet six mois

apres la date de la réception de sa no­

tification par le Secrétaire Général

du Conseil.

Article 32

Notifications

Le Secrétaire Général du Conseil de

1’Europe notifiera aux Membres du

Conseil et au gouvernement de tout

État ayant adhéré å la présente Con­

vention :

(a) le dépöt de tout instrument de

ratification ou d’adhésion;

(b) la date de 1’entrée en vigueur;

(c) toute déclaration faite en appli-

cation des dispositions du paragraphe

1 de 1’article 6, et du paragraphe 5

de 1’article 21;

(d) toute réserve formulée en ap-

plication des dispositions du para­

graphe 1 de 1’article 26;

(e) le retrait de toute réserve ef-

fectué en application des dispositions

du paragraphe 2 de 1’article 26;

(f) toute notification de dénoncia­

tion recue en application des dispo­

sitions de 1’article 31 de la présente

Convention et la date å laquelle celle-

ci prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, du-

ment autorisés å cet effet, ont signé

la présente Convention.

Fait ä Paris,

le 13 décembre 1957,

en frangais et en anglais, les deux

textes faisant également foi, en un

seul exemplaire qui sera déposé dans

les archives du Conseil de 1’Europe.

Le Secrétaire Général du Conseil en

enverra copie certifiée conforme aux

gouvernements signataires.

49

Artikel 31

Uppsägning

Avtal sslutande part äger för sitt

vidkommande uppsäga denna kon­

vention genom att därom underrät­

ta Europarådets generalsekreterare.

Uppsägningen skall träda i kraft ef­

ter 6 månader, räknade från den dag

rådets generalsekreterare mottog un­

derrättelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1958

Artikel 32

Tillkännagivanden

Europarådets generalsekreterare

skall för rådets medlemmar och för

regeringen i varje till denna konven­

tion ansluten stat tillkännagiva:

*

(a) deponering av ratifikations- el­

ler anslutningsinstrument;

(b) dagen för denna konventions

ikraftträdande;

(c) förklaring avgiven i enlighet

med bestämmelserna i artikel 6,

punkt 1, och artikel 21, punkt 5;

(d) förbehåll gjort i enlighet med

artikel 26, punkt 1;

(e) återtagande av förbehåll i en­

lighet med artikel 26, punkt 2;

(f) underrättelse om uppsägning

mottagen jämlikt bestämmelserna i

artikel 31 och dagen för dess ikraft­

trädande.

Till bekräftande härav ha under­

tecknade, därtill vederbörligen be­

myndigade, underskrivit denna kon­

vention.

Som skedde i Paris den 13 decem­

ber 1957 på franska och engelska, av

vilka båda texterna äga lika vitsord,

i ett enda exemplar vilket skall för­

varas i Europarådets arkiv. Europa­

rådets generalsekreterare skall över­

sända bestyrkt avskrift därav till sig-

natärregeringarna.

4

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 139