SOU 1972:1

Ämbetsansvaret

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut 16.6.1966 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartemen- tet att tillkalla fem sakkunniga för utredning av frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst.

Med stöd härav tillkallades 16.7.1966 så- som sakkunniga dåvarande justitiekanslern. numera hovrättspresidenten Sten Rudholm, tillika ordförande. professorn emeritus Ivar Stralil. dävarande ledamoten av riksdagens första kammare. landstingsrådet Sten Söder- berg. ledamoten av riksdagen, avdelningsdi- rektören Daniel Wiklund samt numera byrå- chefen Thore Wisen.

Att säsom experter biträda utredningen för- ordnades 16.7.1966 numera utredningsche— fen Erik Berglund, expeditionschefen Claes Edgardh. direktören Styrbjörn von Feilitzen. davarande förbundsjuristen. numera Statsrä- det och chefen för justitiedepartementet, jur. dr Lennart Geijer. ombudsmannen Jan Neumiiller samt numera direktören Rolf Romson. Pä därom gjord framställning entle— digades 27.12.1966 statsradet Geijer såsom expert och ersattes samma dag med för- bundsjuristen Stig Gustafsson. Såsom ytter- ligare expert tillkallades 5.10.1967 överste- löjtnanten Lars-Erik Sjöström. Utredningen har vidare biträtts av kanslirådet jur. dr Gerhard Simson med vissa undersökningar rörande utländsk rätt.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordna- des 31.8.1966 numera rådmannen Jan Ljungar.

De sakkunniga har antagit namnet ämbets- ansvarskommitten.

Kungl. Maj:t har 16.6.1966 uppdragit ät kommittén att i samrad med grundlagbered— ningen verkställa den utredning som åsyftas med riksdagens skrivelse 30.5.1956. nr 275. angående taxeringsmäns straffrättsliga an- svar. Härjämte har Kungl. Maj :t för att tagas i övervägande vid fullgörande av utrednings- uppdraget till kommitten överlämnat dels 30.12.1966 riksdagens skrivelse 612.1966. nr 346. jämte statsutskottets utlatande nr 145 angående preskriptionsavbrott i disci- plinärenden. dels skrivelse 25.8.1970 frän statens järnvägar angående handläggningen av disciplinärenden hos statensjärnvägar.

Kommittén har med anledning av remisser avgivit utlåtanden i januari 1968 över en inom statsrädsberedningen utarbetad prome- moria 24.4.1967 med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden. remissyttranden och propositioner. 24.4.1968 över ett stencilerat betänkande rörandejustitieråds. regeringsråds och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning (JU 1967116). 13.10.1968 över en av tjänste- begreppsutredningen upprättad stencilerad promemoria rörande oavsättligheten inom statsförvaltningen (C 196815), 13.10.1970 över militärstraffsakkunnigas betänkande rörande militära straff och disciplinmedel (SOU 1970:31) samt 27.5.1971 över sjö— manslagskommitténs betänkande Ny sjö- manslag (SOU 197116).

Kommittén avgav 30.6.1969 ett delbe-

tänkande. Ämbetsansvaret (SOU 196920"). rörande principer för utformning av ett sank- tionssystem avseende den offentliga sektorns funktionärer.

Genom beslut 4.6.1971 utvidgades kom— mitténs uppdrag till att omfatta en utredning om införande av allmänna regler om straff för bestickning och tagande av muta. av- sedda att täcka bade den offentliga och den privata sektorn. [ beslutet uttalades att det nya utredningsarbetet borde pabörjas när kommitten avslutat arbetet med ett slutbe- tänkande om ämbetsansvaret.

Kommittén far härmed överlämna slutbe— tänkande rörande ämbetsansvar och discipli- närt ansvar i offentlig tjänst.

Till betänkandet har fogats reservation av ledamoten Wise'n varjämte särskilda yttran- den avgivits av ledamöterna Söderberg och Wiklund samt experterna von Feilitzen. Gustafsson och Romson vad avser disciplin- ansvar inom det kommunala omradet.

Kommitténs experter har i övrigt i allt väsentligt anslutit sig till förslagen i be— tänkandet.

Stockholm 31.12.1971.

Sten Rud/mhn Ivar Strail! Sten Söder/mg Daniel Wiklund Thora [Wise/1

/J(m [.fi/ngar

1. Kommitténs förslag i huvuddrag

I sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969:20) redovisade kommittén de mera grundläggande principer fran vilka kom- mittén funnit sig böra utga vid uppbyggna- den av ett för offentliga funktionärer avsett sanktionssystem. Detta principbetänkande har remissbehandlats. Flertalet remissinstan- ser ställde sig i stort sett positiva till eller lämnade eljest utan erinran grunderna för förslagen i betänkandet. Även de mera detal— jerade förslagen vann anslutning hos flertalet remissinstanser ehuru en del instanser. olika fran fall till fall. riktade kritik mot eller ställde sig tveksamma till vissa enskildheter i förslagen.

Resultatet av remissbehandlingen har helt naturligt varit en väsentlig utgangspunkt för kommitténs fortsatta arbete. Utformningen av detaljförslagen i föreliggande betänkande har ocksa i atskilliga fall paverkats av förslag fran remissinstansernas sida. I allt väsentligt har kommittén dock funnit sig kunna bygga vidare pa de i principbetänkandet intagna standpunkterna.

Det nuvarande ämbetsansvaret. enligt vil- ket straffansvar i princip kan utkrävas för varje fel eller försummelse i tjänsten. är i huvudsak begränsat till dem som är anställda som tjänstemän hos statliga eller kommunala myndigheter. En av malsättningarna i detta betänkande. liksom i principbetänkandet. har varit att söka astadkomma ett för all offentlig verksamhet enhetligt system. där som motiv för sanktionerna uppställs med—

borgarnas intresse av att offentliga funktio- ner utan ovidkommande hänsyn fullgörs pa ett riktigt sätt. Detta motiv gör sig gällande saväl da det allmänna uppträder i traditionell myndighetsform som da offentlig verksam- het fullgöres pa annat sätt. t.ex. genom privaträttsligt bildade organ. Det är behovet att skydda nämnda intresse som bör avgöra när straffrättsliga sanktionsmedel skall tillgri- pas och när andra paföljder kan anses tillfyl- lest för att astadkomma en korrekt skötsel av den offentliga verksamheten. Ett nytt straffrättsligt sanktionssystem bör saledes. i motsats till det nuvarande ämbetsansvaret. inte gälla för varje förseelse i tjänsten. hur obetydligt felet än ma vara. Ej heller bör det för sin tillämplighet vara beroende av om den felande är anställd hos staten eller hos kommun eller hos exempelvis nagot sam- hällsägt företag. eller om den felande intar ställning som tjänsteman eller om han är arbetstagare utan sadan ställning. Det nya sanktionssystemet bör följaktligen bland annat utformas sa. att frägan om lämplig- heten av gränsdragningen mellan tjänstemän och andra arbetstagare kan bedömas obero- ende av sanktionsfrägan.

En annan utgangspunkt för kommittén har varit att vid utformningen av ett nytt sanktionssystem bryta det samband som finns mellan radande ansvarsregler och för- budet för stora funktionärsgrupper att träffa avtal om sina tjänstealigganden. För närva- rande torde salunda gälla att ämbetsansvaret

* där ej annat följer av lag _ utesluter avtalsfrihet i varje fall rörande aligganden i tjänsten. Ämbetsansvaret har ocksa utgjort bakgrund till reglerna i stats— och kommunal— tjänstemannalagarna om avtalsförbud. Om- vänt torde dessutom gälla att ämbetsansva- ret. liksom det disciplinsvar som finns stad- gat för vissa funktionärsgrupper, inte kan utkrävas för förseelser inom det omrade där de offentliga funktionärerna har avtalsfrihet. lnskränkes det enligt nyssnämnda lagar av— talsförbjudna omradet, aterverkar detta tyd- ligen pa möjligheten att tillämpa ämbetsan- svaret. Vidare medför varje utvidgning av ämbetsansvaret till att omfatta nya personal- grupper att deras avtalsfrihet blir i motsva- rande man beskuren.

Mot denna bakgrund föreslär kommittén ett sanktionssystem som kan tillämpas inom alla delar av det offentliga anställningsförhäl— landet, oberoende av om förekommande tjänsteförseelser begas inom det för närva- rande avtalsförbjudna eller det avtalsfria om- radet. och oberoende av eventuella föränd- ringar av gränserna mellan dessa omräden. I samband med att ämbetsansvaret ersättes av ett nytt sanktionssystem föreslas också att de av ämbetsansvaret betingade reglerna i tjänstemannalagstiftningen om absoluta av- talsförbud ersättes av regler enligt vilka hela det offentliga anställningsförhällandet skall ses som avtalsgrundat. lat vara att avtalsbe- stämmelser som inskränker arbetsgivarens fö— rutnämnda ensamma bestämmanderätt. främst rörande tjänstealigganden. i motsva- rande man skall anses ogiltiga.

Med en sadan privaträttslig grundsyn pa det offentliga anställningsförhallandet —- motsvarande den som anlagts inom andra rättsomraden där avtalsinnehället ansetts böra styras av lag blir varje tjänsteförseelse att se som ett avtalsbrott. Och för dessa avtalsbrott synes. liksom för avtalsbrott in- om privata anställningsförhallanden. i första hand böra tillämpas de sanktionsmedel som privaträtten erbjuder. ] vissa fall bör dessa dock kompletteras med ett straffrättsligt an- svar. Kommittén har härvid ansett straffan- svaret böra koncentreras till centrala omra-

den av offentlig verksamhet och da främst ta sikte pa oriktig utövning av offentlig myn— dighet.

Kommittén föreslar salunda en ny ansvars- regel rörande missbruk av offentlig myndig- het. dvs. den myndighet som offentliga funk- tionärer äger utöva över medborgarna och vars utövning medborgarna är skyldiga att ställa sig till efterrättelse. Enligt ansvarsre- geln skall straff inträda da nagon i utövning av offentlig myndighet asidosätter vad som till följd av lag eller annan författning eller eljest gäller för myndighetsutövningen, om gärningen för någon enskild eller det allmän- na medför förfang eller otillbörlig förman som inte är ringa. Begas gärningen av grov oaktsamhet medför regeln ocksa straffan- svar. därvid brottet benämnes vardslöshet i myndighetsutövning. Den nya regeln kräver inte att nagon särskild personkrets för ansvar anges utan blir tillämplig på envar som anför- trotts utövning av offentlig myndighet.

Vidare bör liksom för närvarande straffan- svar inträda för tagande av muta eller otill— börlig belöning i förslaget har brottsbe- nämningen mutbrott använts samt för brott mot tystnadsplikt.

Vad ängar mutbrott har kommittén ge- nom tilläggsdirektiv 4.6.l97l erhallit upp- drag att utreda fragan om ett generellt ansvar för mut— och bestickningsbrott inom saväl allmän som enskild tjänst. Enligt tilläggsdi- rektiven bör det nya utredningsarbetet pä- börjas först när kommitten avslutat arbetet med föreliggande slutbetänkande rörande ämbetsansvaret. I avbidan härpa föreslär kommittén att den nuvarande ansvarsregeln om mutbrott i 202 BrB bibehålls men med sadana ändringar i fraga om den ansvariga personkretsen att ansvaret blir gällande inom all mera väsentlig offentlig verksamhet. Des— sa ändringar är emellertid avsedda att genom- föras endast för en övergangstid och blott om kommitténs förslag i övrigt leder till lagstiftning innan mut- och bestickningspara- graferna slutligt utformats.

Beträffande brott mot tystnadsplikt kan iakttagas att tystnadsplikt för olika person- kategorier finns stadgad i ett stort antal

författningar. Normalt innehaller dessa för- fattningar även straffbestämmelser mot bry- tande av tystnadsplikten. För dem som har ämbetsansvar finns dessutom ett allmänt straffstadgande rörande brott mot tystnads- plikt i nuvarande 20z3 brottsbalken (BrB—), vilket för deras del i allmänhet skall tilläm- pas i stället för de speciella straffbestämmel- serna. Stadgandet i 2013 BrB är dessutom tillämpligt pa brytande av sadan tystnads- plikt sorn inte är författningsreglerad utan beror av förmans befallning. sakens natur o.dyl. Kommittén föreslar en ny ansvarsre- gel i BrB. enligt vilken straffansvar skall inträda endast vid brytande av sadan tyst— nadsplikt som finns reglerad i lag eller annan författning. Ansvarsregeln ersätter saväl nu- varande 20z3 BrB som större delen av de skiftande straftbestämmelser som aterfinns i de författningar vari själva tystnadsplikten upptagits. Med undantag av vissa särfall före- slär kommittén också. att dessa straffbestäm- melser upphäves. Den nya regeln blir alltsa normalt tillämplig på envar som är underkas- tad författningsgrundad tystnadsplikt vare sig han är offentlig funktionär eller ej.

Enligt kommitténs förslag kommer det straffbara omradet att omfatta missbruk av offentlig myndighet ) i oaktsamhetsfall be— tecknat som vardslöshet i myndighetsutöv- ning samt mutbrott och brott mot tyst- nadsplikt. Straffansvar för vanliga tjänstefel föreslas saledes avskaffat. Detta innebär gi- vetvis inte att de ej längre kriminaliserade tjänsteförseelserna skall lämnas obeivrade. Kommittén föreslar i stället att här skall gälla ett utomstraffrättsligt ansvar av i hu- vudsak samma natur som det vilket förekom— mer i privat tjänst. Sasom redan framhallits gör sig det medborgerliga intresse som moti- verar sanktioner mot tjänsteförseelser gällan- de inom all offentlig verksamhet och saledes oberoende av om den försumlige är verksam i nagot traditionellt myndighetsorgan eller i nagot allmänt organ som klätts i privaträtts— lig klädnad. Mot denna bakgrund bör även ett sadant utomstraffrättsligt ansvar som nu avses kunna tillämpas inom alla delar av den offentliga sektorn där detta ansvar ter sig

motiverat med hänsyn till den offentliga verksamhetens art. I ett förslag till lag om disciplinansvar i offentlig tjänst har kommit- tén till personkretsen för detta ansvar hän- fört tjänstemän och andra arbetstagare hos staten eller hos kommun samt atskilliga upp- dragstagare med relativt fast anknytning till staten eller till kommun. Vidare har i försla- get Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att för- ordna om lagens tillämplighet även pa arbets- tagare och styrelseledamöter hos allmänna inrättningar och samhällsägda företag. därvid förutsättningen bör vara att dessa utövar mer betydelsefull offentlig verksamhet.

Det anförda innebär emellertid inte att disciplinlagen skall bli tvingande för alla de personkategorier som omfattas av lagen. [ principbetänkandet diskuterade kommittén. titan att taga standpunkt i saken. om man borde överlämna till den offentliga sektorns avtalsparter att utforma ifragavarande disciplinansvar eller om man genom lagstift- ning borde tillgodose behovet av disciplinreg- ler i tjänsteavtalen. Kommittén har slutligt stannat för en ordning enligt vilken avtalsfri- het i princip skall rada för de arbetstagar- grupper som redan för närvarande har sadan frihet. sasom t.ex. kommunaltjänstemän i egentlig mening och arbetstagare utan tjäns- temannaställning hos staten eller hos kom- mun. Detta har i lagförslaget uttryckts ge- nom en pa dem tillämplig dispositivitets- regel. enligt vilken lagens bestämmelser blir tillämpliga endast om annat ej avtalats. Pa en punkt har dock avtalsfriheten givits en sär- skild utformning. Regler om avsked i fall av grova tjänsteförseelser torde inte komma att saknas i tjänsteavtalen. Annorlunda kan dock komma att förhalla sig med nyanserade sanktioner avsedda för mindre allvarliga tjänsteförseelser. För att trygga behovet av lindrigare disciplinpäföljder har därför föresla- gits. att lagens bestämmelser om sadana pä- följder varning och en ekonomisk paföljd benämnd penningplikt skall gälla där inte tjänsteavtalet innehaller bestämmelser om andra sadana paföljder. Ett villkor för avtals- friheten är således att avtal verkligen träffas om reella påföljder vid sidan av avsked.

Sistnämnda avtalsfrihet rörande disciplin— paföljder vid sidan av avsked föreslas gälla även för dem som för närvarande saknar avtalsfrihet i disciplinfragor. dvs. statstjänste- män sarnt de tjänstemän som omfattas av kommunaltjänsternannastadgan. Övriga reg- ler i lagen, däribland främst dess bestämmel- ser orn avsked vid tjänsteförseelse. har dock ansetts böra gälla för dern titan dispositions' frihet. Avtalsfrihet i avskedsfragor skulle här skära sig mot den reglering som fragor om skiljande fran tjänsten erhallit i nämnda för- fattningar och som kan ses som ett skydd mot avsked utan saklig grtrnd fran arbetsgiva— rens sida. Åtskilliga av dessa tjänstemän har dessutom fullmakt pa sina tjänster och kan därmed för närvarande inte skiljas fran tjänsten annat än genom domstols dom pa avsättning sasom paföljd för brott. Kommit- tén föreslar emellertid att de särskilda äm— betsstraffen avsättning och suspension av— skaffas. ] stället skall fullmaktshavare kunna avskedas. i princip dock endast i de fall da avsättning för närvarande kan adömas sasom brottspaföljd. En sadan ordning ter sig för övrigt nödvändig inom omradet för ej längre kriminaliserade tjänsteförseelser. Skall det oavsättlighetsskydd som är förenat med full— maktstjänster bibehällas .- i sak om ock ej i förrn —— kan inte lämnas fritt att avtala om möjlighet att skilja de oavsättliga fran tjäns- ten i andra fall än nu gällande regler medger.

Den föreslagna disciplinlagen innehaller sa— ledes regler om varning och om penningplikt

minst fem och högst etthundra kronor under högst femtio dagar med möjlighet till jämkning till arbetstagarens förman av plik- tens belopp. [ stället för sadan disciplinpa- följd skall i vissa fall avsked kttnna tillgripas. men endast om arbetstagaren gjort sig skyl- dig till brott eller eljest till grov eller uppre- pad tjänsteförseelse. Som ytterligare förut- sättning för avsked föresläs dessutom att arbetstagaren genom brottet eller tjänsteför- seelsen skall ha visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin tjänst. Lagförsla- get upptar vidare regler om avstängning, åtalsanmälan och preskription samt om för- farandet i disciplinärenden och om beslutan—

de organ i sadana ärenden. Saltrnda skall enligt förslaget beslut normalt fattas i kolle- gial sammansättning vari ingarjurist. För vis- sa högre befattningshavare skall beslutande- rätten tillkomma särskild disciplinnämnd. Det kan anmärkas. att disciplinansvaret till följd av avkriminaliseringen av vanliga tjäns- tefel ansetts böra omfatta även sädana högre tjänstemän som för närvarande är underkas- tade straffansvar för tjänstefel men ej discip- linär bestraffningsrätt.

Den privaträttsliga grundsyn pa det of- fentliga anställningsförhällandet. frän vilken kommittén rttgatt i sina förslag om ett nytt sanktiorrssystern. föranleder även en refortn i processuellt hänseende. Enligt kommitténs mening bör saltrnda tvister rörande offentliga anställningsavtal. däribland tvister rörande paföljder för avtalsbrott. processuellt prövas enligt samma regler som gäller pa den privata arbetsmarknaden. Kommittén föreslar därför att dessa tvister skall prövas av arbetsdom- stolen orn tjänsteavtalet regleras av kollektiv- avtal och eljest av allmän domstol i tviste- rnal. Finns kollektivavtal skall tvisteförhand- lingar mellan kollektivavtalsparter'na kunna föras enligt de regler som utvecklats inom kollektivavtalsrättens omrade. För tvister rö- rande disciplinpaföljd och avsked föreslas härutöver vissa särskilda regler. ! trial om sadan tvist skall enligt förslaget talan väckas inom fyra veckor efter det arbetstagaren fatt del av det beslut varöver han är missnöjd. För att trygga ftrllmaktshavarnas anställ— ningsskydd har för dern föreslagits ytterliga- re en särregel. Anmäler sadan tjänsteman inom en vecka efter delfaendet av beslut om avsked missnöje däröver hos arbetsgivaren. aligger det denne att inom ytterligare tre veckor väcka talan för prövning av besltrtets giltighet. Väckes ej sadan talan är avskedsbe— slutet förfallet. I sammanhanget kan även frarnhallas en föreslagen regel om förbud för arbetsgivaren att äterbesätta den avskedades tjänst innan avskedsfragan sltrtligt prövats. Kommittén föreslar även förbud mot besvär i administrativ ordning i fragor om disciplin- paföljd eller avsked. Nagot motsvarande för- bud har kommittén dock inte ansett sig böra

föresla i fraga om det offentliga anställnings- förhallandet i övrigt.

Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa ftmktionärsgrupper för vilka det föreslagna discipliriansvaret ansetts inte böra gälla. nämligen statsrad. justitierad. re- geringsrad. riksdagens otnbudsmän (JO).ju- stitiekanslern (JK) sariit ledamöter av beslu- tande statliga eller korntntinala församlingar (riksdagsmän. kommunfullmäktige etc.). För dessa gruppers del föreslar kommittén vissa nya regler. av vilka en del är sadana som bör intas i grundlag. Med hänsyn till det arbete med en grundlagsreform som för närvarande pagar inom grundlagberedningen lägger korti- mittén dock inte fram nagot eget förslag till nya grundlagsstadganden. Däremot redovisas i form av ett utkast de lagändringar som sktrlle erfordras om de av kommittén föror- dade reglerna intogs i den nuvarande rege- ringsformen (RF).

Vad till en början angar statsradets leda- möter är de nuvarande reglerna ornjtrridiskt ansvar för dem i starkt behov av översyn. En sadan ingar ocksä i grundlagberedningens utredningsuppdrag. För ämbetsansvarskom- rnittén har uppgiften varit att se ett nytt ansvarssystem för statsraden i belysning av de framlagda förslagen rörande ansvarsregler för offentliga funktionärer i allmänhet. Här- vidlag har" kommittén ansett den nuvarande ordningen att vissa atal mot statsr'ad beslutas av konstittrtionsutskottet böra bibehallas. Denna särskilda atalsprövning bör omfatta de gärningar kommittén ansett i första hand straffvärda. nämligen missbruk av myndighet och vardslöshet i myndighetsutövning. men därutöver även gälla varje annan straffbelagd gärning varigenom ett statsrad grovt asido— satt vad som äligger honom i utövningen av statsradsämbetet. Finner konstitutionsut- skottet asidosättandet ej vara grovt. bör fri- het fran atal inträda. Beslutas atal bör det utföras av JO och prövas av en reformerad riksrätt. enligt förslaget bestaende av tre lekmän valda av riksdagen samt tre fackdo- mare utsedda bland presidenter i hovrätt och kammarrätt. Nagot särskilt avskedsinstitut avseende statsrad föreslas inte: här synes

tillfyllest med det i 35 och 107 åå RF stadgade misstroendeförklaringsinstitrrtet.

För de högsta dornarnas del. dvs. högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. föreslas att prövning av brott i utövning av donrarämbetet skall ankornrna pa den nya riksrätten därvid atal skall beslutas och utfö- ras av JO eller JK. Da de nya avskedsreglerna är avsedda att omfatta även domare ' för deras del föreslas ett grundlagsstadgande där- om ' bör riksrätten äga att pa talan av JO eller JK pröva även avskedsfragor rörande justitierad och regeringsrad.

Även i fraga om JO och JK anser kommit- tén särskilda regler böra gälla för utkrävande av ansvar för brott i ämbetsutövningen. Mot tanken att för brott i deras utövning av tillsyn över bland andra domare ställa dern under atal inför exempelvis högsta domsto- len talar sålunda att de själva enligt förslaget skall vara behöriga att atala ledamot av högsta domstolen inför riksrätten. Kommittén före- slar att riksrätten far pröva ocksa ifragava- rande atal mot JO och JK. Härvid bör atal mot JK sasom regeringens förtroendeman beslutas av regeringen och äta] mot JO beslu- tas av riksdagens konstitutionstrtskott.

Vad angar riksdagens ledamöter och kortt- munfullmäktige föreslär kommittén att de för brott i sina uppdrag bör liksom nu atalas vid allmän domstol. vad angar riksdagsmän efter sadan prövning av atalsfragan av riksda- gen sorn redan nu gäller enligt 110 S RF. Pa samma sätt som de nu är undantagna fran ämbetsansvar för tjänsternissbruk och tjäns- tefel har kommittén slutligt stannat för att de ej heller bör omfattas av de föreslagna straffbuden rörande missbruk av myndighet och vardslöshet i myndighetsutövning.

Vad angar det straffrättsliga ansvaret för funktionärer i organ som är underställda riksdagen föreslar kommittén att den atals- immunitet som gäller för bland andra frill— mäktige i riksbanken avskaffas och att atal mot dem för brott i tjänsten skall beslutas av JO och utföras inför allmän domstol på samma sätt som föreslas för offentliga funk- tionärer i allmänhet.

Beträffande prästerliga befattningshavare

föreslas sadana ändringar i bl.a. lagen om domkapitel att för dem kommer att gälla samma disciplin-. avskeds— och processregler som för andra offentliga tjänstemän.

Även för inedicinalpersonal och veterinä— rer föreslas vissa ändringar i gällande regel- system. bl.a. sa att de föreslagna reglerna om förfarandet i disciplinärenden och om preskription m.m. skall gälla även deti till— syn sorn det allmänna utövar över saväl offentligt anställda som privatpraktiserande läkare och veterinärer ni. tl.

Beträffande härefter den militära sektorn ter sig en översyn av det militära ansvars- systemet i dess helhet önskvärd. [nom ra- men för sitt utredningsuppdrag har kommit- tén emellertid i stort sett mast stanna vid vissa följdändringar föranledda av förslagen i övrigt. Pa en punkt föreslas dock en nyhet: tjänstgör anställd krigsrnan inom militärt organ med typiskt civila arbetsuppgifter eller i civilt förvaltningsorgan utanför krigsmak- ten bör Kungl. Maj:t äga förordna att det eljest för honom gällande särskilda krigsman— naansvaret enligt bl.a. 21 kap. BrB skall ersättas av det för civila funktionärer före— slagna disciplinansvaret.

Till särskild behandling har kommittén tagit tipp även fragan om JO:s och JK:s tillsyn över offentliga funktionärer med äm- betsansvar. l fraga om denna tillsyn har kommittén ansett samma helhetssyn böra an- läggas som när det gällt att trppställa ett för all offentlig verksamhet enhetligt sanktions- systern. Enligt förslaget skall tillsynen omfat— ta främst alla utövare av offentlig myndig- het. vare sig de är offentligt anställda eller ej. och därutöver även de personkategorier som omfattas av den föreslagna disciplinlagen. Härigenom föres till tillsynsornradet exem- pelvis arbetstagare i vissa samhällsägda företag. Vad angar formerna för tillsynens utövande bör nuvarande regler därom bi- behallas. I fraga om JO:s och JK:s atalsrätt föreslar kommittén dock att denna bör avse inte endast de föreslagna brottstyperna. missbruk av myndighet etc.. utan även varje annat brott varigenom nagot tjänsteäliggande åsidosätts.

Den föreslagna reformen av ämbetsansva- ret föranleder även vissa ändringar av be- stämmelserna om brott mot offentlig verk- samhet i 17 kap. BrB. Bland dessa ändringar märkes främst en som tar sikte pa nttvarande 1711.,5_ Enligt dessa paragrafer skyddas de som har ärnbetsansvar mot olika former av angrepp utifranzjfr vald och hot mot tjänste- man i l & förgripelse mot tjänsteman i 2 & valdsamt motstand i 453 och rnissfirrnelse mot tjänsteman i 5 &. Kommittén föreslar emellertid att 5 & om missfirrnelse helt tipp— häves samt att övriga straffbud bibehalles endast för det fall att angreppet riktar sig mot nagon som trtövar offentlig myndighet. ] övriga fall bör hithörande gärningar straffas enligt allmänna straffbestämmelser (jfr exempelvis misshandel enligt 315 BrB och förolämpning enligt 513 BrB). därvid det förhallandet att gärningen riktar sig mot offentlig funktionär normalt kan beaktas som försvarande omständighet inom ramen för den allmänna bestämmelsens straftlati- ttid.

Slutligen anmärkes att kommittén i sina förslag till författningsändringar inte kunnat annat än i vissa fall beakta sädana författ- ningar som beslutats efter 30.6.1971.

2. Lagförslag m. m.

2.1 Brottsbalken

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fraga om brottsbalken. dels att 17 kap. 5 och 14 åå. 20 kap. 645 åå. 21 kap. 17 och 22 åå, 32 kap. 1Ä5 åå, 34 kap. 14—17 åå samt 35 kap. 2 å skall upphöra att gälla. dels att 1 kap. 3ny åå. 5 kap. 5 å. 17 kap. 1 4.7.8 och 15 åå. 20 kap. 1—5 åå. 21 kap. 18 och 21 så rubriken till 32 kap.. 33 kap. 3 å. 35 kap. 4 å samt 38 kap. 4. 6. 8 och 9 åå skall ha nedan angivna lydelse. dels att i balken skall införas tva nya paragrafer. 32 kap. 8 å och 33 kap. 5 å. av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lvdelse) (Föreslagen lydelse)

] kap. Om brott och brottspaföljder

3.3

Med paföljd för brott förstas i denna balk: Med paföljd för brott förstas i denna balk: de allmänna straffen böter och fängelse. de allmänna straffen böter och fängelse. anzbetsstraffen suspension och avsättning disciplinstraff för krigsmän. samt för innehavare av befattning, var/ned ämbets- ansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän. samt

villkorlig dom. skyddstillsyn. ungdoms- villkorlig dom. skyddstillsyn. ungdoms- fängelse. internering och överlämnande till fängelse. internering och överlämnande till Särskild vard. särskild vard.

4 &

Om användningen — — — — — — _ .-. _ — — — ,. _ dessa bestämmelser.

Fängelse. suspension och avsättning äro Fängelse är att anse som svarare paföljd än att anse som svarare paföljder än böter och böter och disciplinstraff. disciplinstraff.

Ejma ——— -,, f—— f— V—ärstadgat.

Suspension eller avsättning adömes vid sidan av annan paföljd, vartill den tilltalade finnes böra dömas.

5 kap. Om ärekränkning

5

Brott som avses i l 3 åå ma ej atalas av annan än malsägande. Förtal eller grovt för— tal ma dock atalas av aklagare. om malsägan- de angiver brottet till atal och atal av sär— skilda skäl finnes pakallat ur allmän syn- punkt.

liar förtal _

s

1

Brott som avses i l 3 åå ma ej atalas av annan än malsägande. Förtal ot'h grovt förtal. sa ock förolämpning mot nagon i eller för hans utövning av offentlig m_i'ndighet, ma dock atalas av aklagare. om malsägande angiver brottet till atal och atal av särskilda skäl finnes pakallat ur allmän synpunkt.

» — av aklagare.

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet

Förgripcr sig nagon med vald eller hot om vald a innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed aln/Jetsansvar är förenat, i dennes tjänsteutr'ivning eller för att tvinga honom till eller hindra honom fran tjönstea't— ga'rd eller hämnas för sadan atgärd. dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i fyra ar eller. om brottet är ringa. till böter eller fängelse i högst sex manader. Detsamma skall gälla. om nagon salunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed anrbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller underlatit.

Vad nu sagts om befattning, varmed am- betsansvar är förenat, skall oek galla befatt— ning, med vilken enligt Konungens förord- nande samma skydd skall vara förenat.

2

Den som. annorledes än i l å sägs. för att tvinga eller hindra nagon. som atnjuter

.s'

Den som med vald eller hot om vald förgriper sig a nagon i hans utövning av offentlig myndighet eller för att tvinga ho- nom till eller hindra honom fran atgardda'ri eller hämnas för sadan atgärd. dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra ar eller. om brottet är ringa. till böter eller fängelse i högst sex manader. Detsamma skall gälla. om nagon salunda förgriper sig mot den som tidigare utövat offentlig7 myndighet för vad denne i sin myndig/tetsatövning gjort eller underlatit.

:?

Den som. annorledes än i 1 å sägs. för att tvinga eller hindra nagon i hans utövning av

skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller hämnas för tjänsteät- gärd, otillbörligen företaget gärning. som för honom medför lidande. skada eller annan olägenhet. eller hotar därmed. dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex mänader.

Är brottet ———————————————

offentlig myndighet eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning. som för honom medför lidande. skada eller annan olägenhet. eller hotar därmed. dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex manader.

— — — fyra är.

35

Vad i 1 och 2 åå stadgas skall ock gälla. om nagon pa sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda där avsedd befattningsha- vare vid förrättning.

Vad i 1 och 2 åå stadgas skall ock gälla. om någon på sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda den som där avses vid förrättning.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt. genom att sätta sig till motvärn eller eljest med vald söker hindra utövningen av befattning som avses i 1 35", dömes för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst sex manader.

Förolämpar man någon, som åtnjuter skydd enligt ] 5, i eller för hans befattning, dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

7:

Den som lämnar. utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst två är.

85. Den som ,,,,,,,,,,,,,,,, Är brottet ______________

Den som. utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt. genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans utövning av offentlig myndighet, dömes för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst sex månader.

(Denna paragraf utgär.)

Den som lämnar. utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av tjänst eller uppdrag som avses i 20 kap. 25 eller eljest för utövning av offentlig myndighet, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst tvä är.

— — — sex månader. ————— av tjänsteställning.

Den som mottager. låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förman för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes. om det ej är ämbetsbrott, för tagan- de av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som mottager. later åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta. dömes. om det ej är mutbrott, för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

145

Om någon obehörigen utövar vad som hör till befattning, varmed ämbetsansvar är för— enat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärnings- mannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

(Denna paragraf utgår.)

15å

Den som, utan att fall är för handen som i 14 5? sägs, obehörigen giver sig ut för att inneha där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla. om någon obehörigen bär uni- form, märke eller annat kännetecken som giver honom sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kär i det allmännas tjänst eller kår. vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus. värme eller kraft.

Om nagon ______________

Giver sig någon obehörigen ut för att utöva offentlig myndighet, dömes för föregi— vande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla. om någon obehörigen bär uni— förrn, märke eller annat kännetecken som giver honom sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kär i det allmännas tjänst eller kär. vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten. ljus. värme eller kraft.

— — till böter.

20 kap.

Om ämbetsbrott Om missbruk av myndighet nt. rn.

If

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, om ej gärningen utgör förskingring eller an— nan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till suspen- sion eller avsättning; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst två år. I

Den som i utövning av offentlig myndig- het åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning eller eljest gäller för myn- dighetsutövningen dömes, om gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmän som ej är ringa, för missbruk av myndighet till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt,

(Nuvarande lydelse)

ringa fall skall dömas allenast till böter. Är brottet grovt, dömes till avsättning och fängelse i högst sex är.

2

Ämbetsman, som mottager, later åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta eller av otillbörlig belöning sasom stadgas i 1 59. Detsamma skall gälla, om han begått sädan gärning innan han erhöll befattningen.

Begär den som varit ämbetsman gärning, som i första stycket sägs, dömes till böter eller fängelse enligt vad i 1 5 stadgas.

(Föreslagen lydelse)

dömes till fängelse i högst sex är.

Begär någon sådan gärning av grov oakt- samhet, dömes för vårdslöshet i myndig/tets— utövning till böter eller fängelse ihögst ett är.

Vad i första och andra styckena sägs skall icke äga tillämpning, om gärningen eljest är särskilt belagd med straff.

CI)?

Om arbetstagare hos staten eller hos kom- mun mottager. låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. dömes för mutbrott till bö- ter eller fängelse i högst tvä är. År brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex är.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning på

ledamot av styrelse, verk, nämnd, kom- mitté eller annan sädan inrättning som hör till staten eller till kommun,"

envar annan som utövar uppdrag ät staten eller ät kommun om han valts till uppdraget eller icke äger undandraga sig detta ävensom eljest om uppdraget är reglerat i författning,"

krigsman eller annan som fullgör lagstad- gad tjänsteplikt; samt

den som utan att inneha tjänst eller upp- drag som nu sagts utövar offentlig myndig- het.

Enligt Konungens bestämmande skall vad i första stycket sägs äga tillämpning även på arbetstagare hos allmän inrättning eller hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt även- som på ledamot av styrelse för sådan inrätt— ning eller sädant företag.

Med kommun likställes landstingskom- mun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet, skogsvärdsstyrelse och allmän försäkringskassa.

(Nuvarande lydelse)

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sä- dan hemlighet. dömes. om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dömas allenast till böter.

Begär den som varit ämbetsman sadan gärning, dömes till böter eller fängelse enligt vad i första stycket sägs.

4 :

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom ålig- ger enligt lag, instruktion eller annan författ- ning, särskild föreskrift eller tjänstens be- skaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension.

Är felet grovt, dömes till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett är.

Som tjänstefel anses icke i något fall, att ämbetsman deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbets- tagarförening som anordnat åtgärden.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är belagd med straff annorstädes än i 1—4 5 $? , åsidosatt sin tjänsteplikt, mä fängel- se i högst tvä år ädömas, ända att så svärt straff eljest ej kunnat följa.

ös”

Innehar den, som enligt bestämmelserna i 1—4 559 förskyllt suspension eller avsättning från viss tjänst, ej längre samma tjänst, men har han i dess ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas

If:

(Föreslagen lydelse)

Yppar någon vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighalla eller utnyttjar han olovligen sadan hemlig— het. dömes. om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff. för brott mot tystnads- plikt till böter eller fängelse i högst tva ar.

Den som begär sädan gärning av oaktsam- het men med insikt om att det han yppar eller utnyttjar är av hemlig natur, dömes till böter.

(Denna paragraf utgår.)

(Denna paragraf utgar.)

(Denna paragraf utgär.)

till suspension eller avsättning från den be- fattningen.

Har han ej i tjänstens ställe erhållit annan befattning som i första stycket sägs, dömes till böter eller fängelse enligt vad i 1—4 5959 stadgas. Skulle han eljest hava dömts till suspension eller avsättning jämte böter eller fängelse, mä vid straffets bestämmande hän- syn tagas till att suspension eller avsättning ej a'dömcs; skulle han ej ltava dömts till annan paföljd än suspension eller avsättning, mä varje påföljd eftergivas.

När den, som enligt bestämmelserna i 1—4 M dömes till eller förskyllt suspension eller avsättning från sin tjänst, innehar annan med ämbetsansvar förenad befattning än i 6 &? första stycket sägs, skall han avsättas från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd män skadat det anseende innehavaren av den be- fattningen bör äga, dömes till suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 3,9 andra stycket eller 3 3? andra stycket och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad ovan i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

&&

Om ämbetsman genom annat brott än i l 4 H sägs visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inne/lava sin befattning, skall, jämte annan påföljd som finnes böra åläggas, dömas till avsättning. Är för brottet ej stad- gat fängelse i två är eller däröver, mä dock dömas till avsättning allenast om tjänstens särskilda beskaffenhet kräver det.

Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket. skall han dömas till suspen- sion frän sin befattning, om han genom brottet i avsevärd män skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga.

AJ/J

(Denna paragraf utgar. )

(Denna paragraf utgar.)

När suspension eller avsättning ädömes jämlikt denna paragraf, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ädömas helt eftergivas.

9

Om förvaltningsnzyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestäm- mande av paföljd för samma brott. och må böter, discrplinstraff eller suspension som eljest skolat ädömas helt eftergivas. Förvalt- rzingsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet väckes.

(Denna paragraf utgar.)

105

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagi- vet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, dömes, om han ej komnrer innan tre måna- der förflutit från det kallelse som domstolen utfärdat ä honom införts i allmänna tid- ningarna, till avsättning från sin befattning.

(Denna paragraf utgar.)

115

Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därige- nom åsidosätta tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter eller fängelse enligt vad i 1, 2 eller 35? sägs. Är han själv ämbetsman, skall därjämte tillämpas vad i 8 39 sägs.

För medverkan till tjänstefel rnä dömas allenast den som därigenom åsidosatt tjänste- plikt.

1

Med ämbetsman förstås i denna balk do- mare, annan statens befattningshavare som

(Denna paragraf utgar.)

%

(Denna paragraf utgår.)

(Nuvarande lydelse)

endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, sä ock den som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän skall ock gälla om dem, som äro satta att förvalta städers, rnenigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrätt- ningars eller stiftelsers angelägenheter. om tjänstemän som lyda under ärnbets- eller förvaltriingsmyndigheterna och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till leda— mot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury eller beskatt- ningsnämnd skall ock vara underkastad ärn- betsansvar enligt 2, 3 och 5—8 559; dock mä suspension ej ädömas, och må den som är vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling ej enligt 8 59 dömas till avsättning i annat fall än då han begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver. För den som, utan att vara under- kastad änrbetsansvar, är anställd i allmän tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 ; sägs.

Vad i 2 och 3 M sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande tillämpning i fråga om den som varit underkastad ansvar som stadgas i andra stycket.

13%"

Om innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Ko— nungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 17 kap. lj; sägs, åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olycks- händelse, skall gälla vad i 5 och 8 M stadgas.

14%

Aklagare ma. utan hinder av vad eljest ma vara stadgat. atala brott. varigenom ämbets- man asidosatt sin tjänsteplikt; dock skall gälla vad i denna balk stadgas att äta] ej ma ske utan förordnande av Konungen eller den

(Föreslagen lydelse)

(Denna paragraf utgar.)

4;

Åklagare ma. utan hinder av vad eljest ma vara stadgat. atala brott. som sägs i I och 2 59,6 ävensom annat brott varigenom inneha- vare av tjänst eller uppdrag som sägs i 2 58" åsidosatt vad honom åligger i utövningen

(Nuvarande lydelse)

Konungen bemyndigat och vad i annan lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning. som avses i 3 5 och som är särskilt belagd med straff, eller gärning, för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av ämbetsman.

(Föreslagen lydelse)

därav; dock skall gälla vad i denna balk stadgas att atal ej ma ske utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndi- gat och vad i annan lag eller författning är föreskrivet om äta] för gärning. för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av innehavare av tjänst eller uppdrag som nyss sagts.

Där ej för visst fall annat är stadgat, mä åklagare åtala brott mot sådan tystnadsplikt vilken gäller till förmån för enskild målsägan- de endast om denne anger brottet till atal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

155

Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter men innan den vunnit laga kraft. blivit förordnad eller har han. efter val inom sagda tid. blivit utsedd till befattning. och har rätten icke prövat frågan om suspension eller avsättning därifrån jämlikt 6, 7 eller 8 59, må särskild talan om suspension eller avsättning från befattningen föras. Sådan talan skall dock väckas inom två år från det domen vann laga kraft eller, om röstsarnmanräkning efter val sker sedan domen vunnit laga kraft, från tiden för samrnanräkningen.

(Denna paragraf Utgår.)

55

Den som är ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling skall ej för någon sin åtgärd i denna egenskap kunna ställas till ansvar enligt ] 5.

Har sådan ledamot begått annat brott för vilket är stadgat fängelse i två är eller där- över och har han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sitt uppdrag, må han av domstol skiljas från detta. Sker det, äger vad i 33 kap. 5 j? sägs motsvarande tillämpning.

21 kap. Om brott av krigsmän

l7å

Missbrukar krigsman, som ej är under- kastad ärnbetsansvar, genom handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest för det allmänna eller för någon enskild. dömes. om ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänsterniss- bruk till fängelse i högst två är eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff

(Denna paragraf utgår.)

lSå

Åsidosätter krigsman. som ej är underkas- tad ämbetsansvar, av försummelse. oförstand eller oskicklighet vad honom aligger enligt reglementen. instruktioner eller andra all- männa bestämmelser. särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömes. om ej gärningen utgör tjänsternissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff. för tjänstefel till disciplinstraff. Beträffande krigsman. som är anställd vid krigsmakten. äga bestäm- melserna i 20 kap. 4 ;” tredje stycket motsva- rande tillämpning.

Är felet ——————————

215

Av den personal som avses i 20 5 första stycket skola officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke.

Åsidosätter krigsman av försummelse, oförstand eller oskicklighet vad honom alig- ger enligt reglementen. instruktioner eller andra allmänna bestämmelser. särskilda före- skrifter eller tjänstens beskaffenhet eller, om han är anställd vid krigsmakten, vad som eljest åligger honom enligt anställningsavta- let. dömes. om ej gärningen eljest är särskild belagd med straff. för tjänstefel till disciplin- straff.

Som tjänstefel anses icke i något fall att krigsman, som är anställd vid krigsmakten,

deltager i strejk eller därmed jämförlig åtgärd

efter beslut av arbetstagarförening som an- ordnat åtgärden.

Krigsman, som är anställd vid krigsrnak- ten. skall enligt Konungens bestämmande icke vara underkastad ansvar enligt detta kapitel då han tjänstgör vid civilt statligt verk, vid militärt organ med arbetsuppgifter som i huvudsak äro av civil natur eller vid kommunal myndighet.

223"

Vad i 20 kap. 14 _é' är stadgat skall äga Om ätalsrätt gäller vad som sägs i 20 kap. motsvarande tillämpning i fråga om brott, 459. varigenom krigsman åsidosatt sin tjänste- plikt.

32 kap.

Om ärnbetsstraff och om disciplinstraff Om disciplinstraff för krigsrnän för krigsrnän

1 %

Suspension innebär rnistning av viss be- (Denna paragraf utgår.) fattning för bestämd tid och medför under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja be- fattningen, såframt ej annat är särskilt stad- gat i fråga orn viss rättighet eller förmån.

Zs

Tiden för suspension bestämmes till minst (Denna paragraf utgar.) en rnänad och högst ett år, vare sig påföljden avser ett eller flera brott. Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas. om suspension kan föl- ja å vart och ett av brotten.

3.)

Suspension mä ej verkställas medan den (Denna paragraf utgår.) dömde för undergäende av påföljd är intagen i fängvärdsanstalt eller militärhäkte.

4.5

Avsättning från viss befattning innebär (Denna paragraf utgår.) förlust av befattningen och av de rättigheter och förmåner som åtfölja denna. såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmän.

5;

Sasorn gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må avsättning användas, om avsättning kan följa å något av brotten.

( Denna paragraf Utgår.)

8 s Krigsrnan som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap, må ej ädömas disciplinstraff [ fråga om sådan krigsman skall 7 _? andra stycket äga motsvarande tillämpning. 33 kap.

Om nedsättning och uteslutning av paföljd

3

Dömes nagon i mal. vari han hallits häk- tad. till fängelse på viss tid. böter. suspension eller disciplinstraff. ma om med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt förord- nas. att straffet skall anses till viss del elleri sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte.

Adömes någon -» -- — — -. f — — — — — —- ——————————————— mot beslutet.

Beslut i- -- .

fl./v

Dömes någon i mål. vari han hallits häktad, till fängelse på viss tid. böter eller disciplin- straff. mä om med hänsyn till omständighe- terna sa prövas skäligt förordnas. att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hallits i häkte.

- i anstalt.

”ff:

Vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare mä hänsyn tagas till avsked eller annan enligt anställningsavtalet rnedgiven följd av brottet och må böter eller disciplin- straff som eljest skolat ädömas helt efter- givas.

Med arbetstagare likställes den som utövar uppdrag åt annan.

34 kap.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av paföljd

145

Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han före domen

(Denna paragraf utgar.)

eller därefter innan straffet börjat verkställas begätt annat brott, för vilket han skall sus- penderas från samma befattning, äger rätten efter omständigheterna

]. förklara att den redan ädömda suspen— sionen skall avse jämväl det andra brottet, eller

2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanräknade tiden för straffen icke mä överstiga ett är.

1

Vad i 10 .58' är stadgat skall äga motsvaran- de tillämpning i fråga om suspension; dock skall i stället för 3 5 andra stycket iakttagas vad som stadgas i 14 59 2.

&

(Denna paragraf utgar.)

165

Har någon dömts till avsättning frän viss befattning och finnes att han innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava dömts till suspension eller avsättning frän samma befattning, skall rät- ten förklara att den ädömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet.

(Denna paragraf utgår.)

175

Ej ma för brott som 12!) kap. /—4 M sägs dömas till böter eller disciplinstraff när för annat brott dömes till suspension eller av- sättning och sådant straff prövas vara tillfyl- lest.

(Denna paragraf utgar.)

35 kap. Om bortfallande av paföljd

2_'

För brott som i 20 kap. 1—4 M" sägs mä påföljd ej ädömas, med mindre den miss- tänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år eller, om ä brottet kan följa straff som ovan i I 55” 3 sägs, inom tid som där stadgas.

(Denna paragraf utgar.)

(Nuvarande lydelse)

41.

De i 1 och 2595 bestämda tiderna skola räknas frän den dag brottet begicks. Forut- sättes för adömande av paföljd att viss ver— kan av handlingen inträtt. skall tiden räknas fran den dag da sadan verkan inträdde.

lfall ., , , , _ _._..__ _

(Föreslagen lydelse)

De i 1 &” bestämda tiderna skola räknas fran den dag brottet begicks. Förutsättes för adömande av paföljd att viss verkan av hand- lingen inträtt. skall tiden räknas fran den dag da sadan verkan inträdde.

__fof_f_m kunde ske.

38 kap. Rättegangsbestämmelser m. m.

4.5

Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 .f göres hos första domstol i nagot av malen.

Ansökan jämlikt ____________

(så

Angaende rättens sammansättning när den har att avgöra fraga. som avses i 2 5 eller i 27 kap. () _S. 28 kap. 9 & 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket. 12 eller 13 & eller 15 _a sävitt angär tillämpning av 10 5? andra stycket, skall gälla vad i rättegangsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid hu- vudförhandling i brottmäl. Detsamma skall gälla i fraga om undanröjande av paföljd enligt 34 kap. 1 _S 3. förverkande av villkor- ligt medgiven frihet enligt 34 kap. 45 samt aterintagning i anstalt eller annan atgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 &.

Fraga om _______________

Anmälan jämlikt 34 kap. 10 eller 125? göres hos första domstol i något av malen.

- _ — till internering.

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fraga. som avses i 2 % eller i 27 kap. () $. 28 kap. 9 & 30 kap. 8 & eller 34 kap. 105 andra stycket eller 12 eller 13 &. skall gälla vad i rättegangsbalken är i allmän— het föreskrivet om domförhet vid huvudför- handling i brottmal. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av paföljd enligt 34 kap. l ä 3, förverkande av villkorligt medgi- ven frihet enligt 34 kap. 43% samt ater- intagning i anstalt eller annan atgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 &.

lagfaren domare.

Vid avgörande —————————————————— lagfaren domare.

1 mål om atgärd enligt 2å eller 27 kap. 5 & andra stycket eller 6 $ 28 kap. 9 $ 30 kap. 8 & eller 34 kap. 10 å andra stycket. 12 eller 13 % eller 15 .gl' sävitt angår tillämpning av 10.6 andra stycket skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd. skall tillfälle därtill beredas honom. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

] mål om atgärd enligt 29” eller 27 kap. 5; andra stycket eller 6 &. 28 kap. 9 &. 30 kap. 8å eller 34 kap. 10% andra stycket eller 12 eller 13 & skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd. skall tillfälle därtill beredas honom. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt '

9_'

Rättens beslut om atgärd enligt 27 kap. 5 & andra stycket. 28 kap. 11 & eller 34 kap. 10% andra stycket. 12 eller 13 & eller 15 .si' sävitt angar tillämpning av 10 59 andra styc- ket länder omedelbart till efterrättelse. om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller av— göranden enligt 27 kap. 6 &. 28 kap. 9 % eller 34 kap. 4. 5. 6 eller 8 & angående föreskrif- ter. vite. prövotid eller tid för ungdoms- fängelse.

Avser beslut ,,,,,,,,,,,,,,

,,,, * ,,.,.,,,,,_ ——yttrasig.

Rättens beslut om atgärd enligt 27 kap. 5 5 andra stycket. 28 kap. 11 & eller 34 kap. 10% andra stycket eller 12 eller 13 % länder omedelbart till efterrättelse om ej annor- lunda förordnas. Detsamma gäller avgöran- den enligt 27 kap. 6 g”. 28 kap. 9 5 eller 34 kap. 4. 5, 6 eller 85 angaende föreskrifter. vite. prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

— — undergär ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den I januari 197 .da lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall samt kungörelsen (19611559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare upphör att gälla.

Till suspension och avsättning mä ej vidare dömas. Är fraga om gärning som är straffbelagd enligt saväl de upphävda bestämmelserna i 20 kap. 1. 2. 3 eller 4 & som de nya bestämmelserna. dömes till det straff för gärningen som är stadgat i sistnämnda bestämmel— ser: de äldre bestämmelserna skall dock tillämpas. om de leder till lindrigare allmänt straff. Är eljest fraga om gärning som är straffbelagd enligt de nya bestämmelserna. skall 5 & första och andra styckena lagen (1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

De nya bestämmelserna i 33 kap. S_S skall äga motsvarande tillämpning i fråga om disciplinär bestraffning som förvaltningsmyndighet älagt ämbetsman före lagens ikraftträdan— de.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest däri lagrum. som ersatts genom de nya bestämmelserna. skall dessa i stället tillämpas.

Förslag till lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Härigenom förordnas som följer. Lagens tillämpningsområde ] &

Denna lag äger. där ej annat följer av 2 &, tillämpning pä

1 . arbetstagare som är anställd hos staten eller hos kommun:

2. ledamot av styrelse. verk. nämnd, kommitté eller annan sadan inrättning som hör till staten eller till kommun:

3. den som utan att omfattas av 2 utövar uppdrag åt staten eller kommun. om han valts till uppdraget eller icke äger undandraga sig detta ävensom eljest om uppdraget är reglerat i författning vari tillika stadgats, att ansvar enligt denna lag skall gälla för uppdragets utövande; samt

4.enligt Konungens bestämmande, arbetstagare hos allmän inrättning eller hos aktiebo- lag. förening eller stiftelse vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt. ävensom ledamot av styrelse för sadan inrättning eller sadant företag.

Med kommun likställes i denna lag landstingskommun. kommunalförbund. församling. kyrklig samfällighet. skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa.

Lagen gäller icke statsrådets. högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter. riksdagens ombudsmän eller ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling.

Bestämmelserna i 5 —-11 åå äger icke heller tillämpning pa justitiekanslern. l fraga om innehavare av prästerlig befattning gäller vad som är särskilt stadgat.

3 å lnnehäller avtal rörande anställning eller uppdrag som avses i l &" bestämmelser om disciplinpäföljder. skall för sådant fall 6 & icke gälla.

1 fraga om arbetstagare. som icke omfattas av statstjänstemannalagen (1965 :274) eller av sådan författning med bestämmelser rörande anställnings upphörande som avses i 2 & tredje stycket kommunaltjänstemannalagen (1965 2275), skall icke heller bestämmelserna i 7—23 && gälla, om annat följer av avtalet. Dock skall vad i 14 å andra stycket stadgas om bevisupp- tagning samt bestämmelserna i 17 % om beslutande organ äga tillämpning även på sådan ar- betstagare.

Vad i det följande sägs om arbetstagare gäller i tillämpliga delar även uppdragstagare.

55

Åsidosätter arbetstagare vad som aligger honom i hans anställning och är felet ej ringa. ma disciplinpaföljd aläggas honom.

Disciplinpaföljder är varning och penningplikt.

Penningplikt skall avse minst en och högst femtio dagar. Pliktens belopp för dag skall utgöra minst fem och högst etthundra kronor efter vad som är skäligt med hänsyn till arbetstagarens lön. Beloppet ma sättas lägre än vad eljest skolat utga. om arbetstagarens ekonomiska förhallanden föranleder därtill.

7.5

Disciplinpaföljd ma icke äläggas krigsman som är underkastad ansvar enligt 31 kap. brottsbalken.

Ej heller ma disciplinpaföljd aläggas den som tillhör medicinalpersonal och i sin yrkesutövning star under socialstyrelsens inseende för förseelse i denna yrkesutövning. ej heller den som i sin egenskap av veterinär star under veterinär—styrelsens inseende för förseelse i utövningen av veterinäryrket.

85

Har arbetstagare genom lagakraftvunnen dom dömts till paföljd för brott som innefattat asidosättande av tjänstealiggande. ma disciplinpaföljd icke aläggas honom för samma gärning. Detsamma skall gälla om arbetstagaren i domen jämlikt 33 kap. 2 & tredje stycket brottsbalken förklarats fri från paföljd för brottet.

gg

Disciplinpaföljd mä icke åläggas arbetstagare sedan anställningen upphört eller uppsägning ägt rum.

10%

Som tjänsteförseelse anses icke att arbetstagare deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden.

llå

Arbetstagare. som ej inom två år efter tjänsteförseelsen erhallit del av skriftlig anmaning enligt 14 5 första stycket. ma icke äläggas disciplinpäföljd.

12%

Har arbetstagare begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sin tjänst. ma han avskedas.

Har arbetstagare annorledes än genom brott gjort sig skyldig till grovt eller. om under de senaste tva aren disciplinpaföljd alagts honom, upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande varigenom han visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sin tjänst. må han i stället för att åläggas disciplinpäföljd avskedas.

13%"

Beslut om avsked. som meddelas enligt 12 &. må ej verkställas förrän beslutet slutligt prövats enligt bestämmelserna i 18—20 $$ eller. om talan som där sägs icke väckes. tid för väckande av sådan talan utgatt.

Förfarandet 14 &

lnnan fraga om disciplinpaföljd eller om avskedande avgöres. skall genom skriftlig anmaning tillfälle beredas arbetstagaren att skriftligen eller. om han påfördrar det eller det eljest finnes lämpligt. vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Begär arbetstaga- ren att även annan skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas. skall sadan begäran efterkommas om det ej finnes uppenbart att åtgärden saknar betydelse.

Finnes pa framställning av arbetstagaren eller eljest nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid domstol eller att föreläggande meddelas någon att som bevis tillhandahalla skriftlig handling eller föremäl. skall ansökan därom göras hos den allmänna underrätt inom vars omradc den som skall höras eller atgärden eljest angär vistas. Tillhandaltälles erforderlig utredning. skall rätten anställa förhör eller meddela föreläggande. om laga hinder ej möter. Angående atgärd som nu sagts skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning i rättegäng utom huvudförhandling är stadgat.

15%

Under utredning av fraga om disciplinpaföljd eller om avskedande äger arbetstagaren anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget.

Önskar arbetstagarförening. som arbetstagaren tillhör. överläggning i saken. fär frågan ej avgöras förrän överläggningen ägt rum.

16%

Beslut om disciplinpaföljd eller om avskedande skall vara skriftligt och ange de skäl på vilka beslutet grundas. Arbetstagaren skall underrättas om innehållet i beslutet. likaså den arbetstagarförening han tillhör om överläggning ägt rum enligt 15 å andra stycket.

Om disciplinpäföljd enligt 5 &. avsked enligt 12 %, avstängning enligt 22 _S samt atalsanmälan enligt 23 & beslutar i fråga om arbetstagare hos staten den myndighet varunder arbetstagaren lyder. om Konungen ej bestämmer annat. I sådant beslut skall deltaga minst tre och högst fem, och skall av dem minst en ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

I fråga om den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet liksom beträffande ledamot av sådan myndighet meddelas beslut enligt första stycket av särskild disciplinnämnd. Sådan nämnd skall bestå av tre eller fem ledamöter. Ordförande skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Ej må i sådan nämnd deltaga fler än en innehavare av tjänst vid myndighet varunder den arbetstagare lyder som avses med nämndens prövning. Närmare bestämmelser om disciplinnämnds sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen.

I fråga om sådan hos kommun anställd arbetstagare på vilken 35 andra stycket är tillämpligt liksom beträffande den som utövar uppdrag åt kommun skall. där ej annat stadgas. ankomma på kommunen eller organ kommunen utser att fatta beslut som nu avses. Vad nu sagts gäller även i fråga om arbets— eller uppdragstagare hos aktiebolag. förening eller stiftelse vari kommun har avgörande bestämmanderätt.

Beträffande arbets- eller uppdragstagare hos riksdagen eller dess verk meddelar riksdagen bestämmelser om beslutande organ.

I övriga fall ankommer på Konungen att meddela bestämmelser om beslutande organ.

Talan mot beslut om avsked eller disciplinpåföljd m. m. 18 &

Mål rörande tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen då fråga är om arbetstagare. vars anställningsavtal regleras av kollektivavtal. och i annat fall av allmän domstol.

195

I mål som rör avskedsbeslut eller beslut om disciplinpåföljd skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det arbetstagaren fått del av arbetsgivarens beslut om åtgärden.

Avser avskedsbeslut tjänsteman med fullmakt på tjänsten och anmäler denne inom en vecka efter det han fått del av beslutet missnöje däröver hos arbetsgivaren. äger arbetsgivaren inom tid som sägs i första stycket väcka talan för prövning av beslutets giltighet. Väckes ej sådan talan. är beslutet förfallet.

Beslut om talan enligt andra stycket fattas av den myndighet som meddelat avskedsbe- slutet.

205

I fråga om anhängiggörande och utförande av talan hos arbetsdomstolen gäller bestämmelser- na i 13 % lagen (19281254) om arbetsdomstol. även om målet ej är sådant som avses där.

Väcker arbetsgivaren talan enligt 19 å andra stycket denna lag. skall dock för honom icke gälla det i 13 % första stycket första punkten lagen (1928:254) om arbetsdomstol stadgade förbudet att själv kära.

] mal rörande tillämpning av denna lag är arbetstagare icke skyldig att ersätta motpart rättegängskostnad, om ej fall är för handen som sägs i 18 kap. 6 å rättegångsbalken.

Särskilda bestämmelser 22 å

Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande enligt l4å mot arbetstagare må han, om den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsked enligt 12 å eller om eljest särskilda skäl föreligger. avstängas från utövningen av tjänsten med omedelbar verkan. dock inte för längre tid än till dess fragan om tjänsteförseelse slutligt prövats. Finns ej längre skäl för avstängning. skall denna omedelbart hävas.

1 ärende om avstängning skall bestämmelserna i 14 å första stycket, 15 å första stycket och 16 å äga motsvarande tillämpning.

Om avstängning av domare som misstänkcs för brott eller tjänsteförseelse och om skyldighet för vissa arbetstagare vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten eller misstänkes för tjänsteförseelse. gäller särskilda bestämmelser.

23å

Arbetstagare skall anmälas till åtal. om han är skäligen misstänkt för sådant i tjänsten begånget brott, som avses i 20 kap. brottsbalken eller annat brott, varigenom han åsidosatt aliggande i anställningen. om för brottet är stadgat fängelse eller det finns anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Konungen må befria från anmälningsskyldighet i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 å första stycket brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ,dä kungörelsen (19651844) om handläggning av disciplinärenden hos statens järnvägar upphör att gälla.

2.3. Tjänsteniamralagstifmingen

Förslag till Lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965 :274)

Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1965z274), dels att 18—26 åå samt rubriken vid 18å skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 31—34 åå skall betecknas 32—35 åå medan nuvarande 35—38 åå skall betecknas 37—40 åå och nuvarande 39—41 åå betecknas 43—45 åå, dels att 3, 4, 15, 17 och 27—29 åå samt nya 33, 39 och 43 åå jämte rubrikerna vid 26 å och nya 41 å skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 31, 36, 41 och 42 åå, av nedan angivna lydelse.

3?

[ anställningsförhållande ————————

A vtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst el- ler tja'nsteorganisationens utformning i Ö vrigt;

b ) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndighe— ten eller ra'tt till annan ledighet [in semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor som reg- leras i denna lag eller i författning vartill lagen hänvisar eller enligt lagen till/ror Ko- nungens, riksdagens eller myndighets beslu- tandera'tt.

Har avtal träffats i strid mot bestämmel— serna i andra stycket, är avtalet i denna del utan verkan.

Om förtjänst _____________

Villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller utbildning samt andra sär- skilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställas, i den mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen eller behörig myndighet. Om pensionsålder ma" dock avtal träffas.

— — — —iavtal.

] avtal ma” ej stadgas inskränkning i rätt för staten att besluta om inrättande eller indrag- ning av tjänst eller tja'nsteorganisationens ut]?)rmning i Övrigt, myndighets arbetsupp- gifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndig/teten eller rätt till annan ledig— het a'n semester. Ej heller ind genom avtal inskränkas den beslutanderätt rörande an- ställnings- eller arbetsvillkor i Övrigt som enligt denna lag tillkommer Konungen, riks— dagen eller myndighet.

Har avtal träffats i strid mot bestämmel- serna i andra stycket eller eljest i strid mot bestämmelse om anställnings— eller arbetsvill- kor som återfinns i denna lag eller i författ- ning vartill lagen hänvisar, är avtalet i denna del utan verkan.

— — — —annan författning.

Villkor i fråga om hälsotillstånd. kunska- per, utbildning eller alder, dock ej pensions- ålder, samt andra särskilda villkor för inne- hav eller utövande av tjänst fastställas, iden mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen eller behörig myndighet.

15å

Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som ma" be- stämmas genom avtal må lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. 1 övrigt är stridsåtgärd som berör bestående anställningsförhållande icke tillåten.

Tjänsteman mä ____________ Arbetstagarförening mä ————————— Om skyldighet _____________

Vid konflikt om annat anställnings- eller arbetsvillkor [in sådant som avses i 3 38" andra eller tredje stycket ma lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsatgärd som berör be- stående anställningsförhällande icke tillaten.

— — _ — anordnat strejken.

— — — — häva den. — — — — särskilda bestämmelser.

17å

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbe— te som är föremål för lockout eller för tillaten strejk eller därrnedjämförlig stridsåt- gärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anstd/lnings- eller arbetsvillkor vilket rnä be- star/intas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina van- liga tjänstealigganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete ———————————

Ä tal och disciplinär bestraffning

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbe- te som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåt- gärd eller för lovlig blockad vid konflikt om annat anställnings- eller arbetsvillkor tin sa"- dant som avses i 3 ,? andra eller tredje stycket. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteälig- ganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

————ilag.

(Denna rubrik utgår.)

18å

Brott i tjänsten av den som innehar eller uppe/tallar ordinarie dornartjr'inst eller tjänst som b'i'rtic'hef' eller därmed jämställd eller högre tjtinst i statsdeparternent, central för— valtningsrnyridighet eller länsstyrelse beivras efter atal.

Konungen tiger föreskriva att bestämmel- serna i fi'irsta stycket skola grilla liven annan tjänsteman ("in som anges där.

(Denna paragraf utgår.)

l9å

.4'sidostitter tjänsteman pri vilken bestäm- melserna [ 18 å" icke tiga tillämpning av för— summelse, oförstand eller oskicklig/tet vad som aligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, må han dömas till diseiplirzstr'aff Bestämmelserna i 20 kap. 4 ,il' tredje stycket brottsbalken aga motsva- rande tillämpning.

Disciplinstraffiiro varning, löneavdrag un- der högst trettio dagar, suspension i högst tre manader och, for tjänsteman som ej är an- stt'illd rrred fullmakt, avsättning. Till avsätt- ning ma" dömas endast om tjänstemannen gjort sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig riitta av tidigare bestraffning. Mer än ett diseiplinstraff må ej samtidigt ädömas. Konungen äger meddela bestämmelser om

(Denna paragraf utgår.)

inskränkning i tillämpligheten av disciplin- straff

Om storleken av löneavdrag enligt andra stycket förordnar Konungen.

205

Tjänsteman som kan dömas till disciplin- (Denna paragraf utgår.) straff enligt 19 3,5” skall anmälas till åtal, om han är skäligen misstänkt för

a) brott som avses i 20 kap. 1—3 559 brottsbalken;

b) brott som avses i 20 kap. 4,59 andra stycket brottsbalken, såvitt fråga är om tjänsteman som är anställd med fullmakt;

c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse;

d ) brott i tjänsten i annat fall än som avses i aj—e) och det finnes anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller tjänstemannen bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställa/ide utred- ning icke kan åstadkommas hos myndighe- ten.

Konungen ma” befria från anrnälningsskyl— dighet enligt e) i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 39 första stycket brottsbalken.

21%

Har ätal väckts mot tjänsteman, mä disci- (Denna paragraf utgår.) plinärt förfarande rörande gärning som om- fattas av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om verkan av att åtal väckes innan beslut röran- de disciplinär bestraffning helt eller delvis verkställts föreskrives i 20 kap. 9 5 brottsbal- ken.

22%

Har tjänsteman, som innehar tjänstebo— (Denna paragraf utgår.) stad eller fri bostad, efter åtal eller discipli- närt förfarande dömts till suspension, äger han bo kvar i bostaden, om icke särskilda skäl föranleda annat. Ålägges tjänstemannen att flytta, skall han erhålla skälig tid därför.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 23 å

Om disciplinstraff enligt 19 jl', ätalsanrnä— (Denna paragraf utgår.) lan enligt 205? och flyttningsskyldighet en- ligt 22 9” beslutar den myndighet under vil- ken tjänstemannen lyder, orn Konungen ej bestämmer annat. Deltaga flera i avgörande som avses i första stycket skola rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt ifråga om ansvar äga motsvarande tillämpning.

245'

[ ärende om disciplinär bestraffning skall, (Denna paragraf utgår.) om tjänstemannen päfordrar det, tillfälle be- redas honom att vid muntligt förhör uttala sig i saken.

25%

Om åtal och disciplinär bestraffning av (Denna paragraf utgår.) tjänsteman som är krigsman samt om åtal för brott i tjänsten av vissa tjänstemän vid riks- dagens verk gälla särskilda bestärmnelser.

A vstängning m. m. A vstängning, disciplinansvar och åtal 26 å' Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller (Denna paragraf utgår.)

inledes disciplinärt förfarande enligt denna lag mot tjänsteman, må han, om den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsätt- ning eller om eljest särskilda skäl föreligga, avstängas från utövning av tjänsten med omedelbar verkan, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Finnas ej längre skäl för avstäng- ning, skall denna omedelbart hävas.

Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. [ ärende om avstängning skola bestännnelserna i 23,8 andra stycket och 24 _l! iakttagas.

' Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SFS 1971:637).

Bestämmelserna i 15, 17 och 18 M förvalt- ningslagen (1971:290) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.

Om avstängning av domare som miss- tänkes för brott och om skyldighet för vissa tjänstemän vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten, gälla särskilda bestämmelser.

2751

Tjänsteman som ————————————

Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som av- ses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. [ sådant ärende skola bestämmelserna i 23 _t' andra stycket iaktta- gas. Om tjänstemannen påfordrar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet.

Bestämmelserna i 15, 17 och 18595 för- valtningslagen (1971-290) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.

Närmare bestämmelser —————————

— — — omedelbart hävas.

Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som av- ses där meddelas av den myndighet som har befogenhet att pröva frågan om tjänsteman- nens avskedande enligt vad därom stadgas i lagen (197 500) om discipltrzansvar i offent- lig tjänst rn. m. I sådant ärende skola bestäm— melserna i 14 5 första stycket, 15 _l? första stycket och 1 6 5 nämnda lag iakttagas.

[ fråga om ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten meddelas beslut som nu avses i den ordning som stadgas i regerings- formen.

— — av Konungen.

28 & Att tjänsteman ———————————————— meddelade bestämmelser.

Om anmälan till åtal, om disciplinansvar och om avstängning i samband med åtal (ller disciplinärt förfarande stadgas i lagen (197 :00) om disciplinansvar i offerztlig tjänst m. m.

29 %

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller av Konungen eller myndighet med stöd av be- stämmelse idenna lag.

Om skiljande från tjänsten av justitieråd

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast med stöd av bestämmelse i denna lag eller i lagen (197 :00) om disciplinansvar i offent- lig tjänst rn. rn.

Om skiljande från tjänsten av justitieråd

1 Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SFS 1971 :637).

eller regeringsråd på grund av ärnbetsbrott eller efter anmälan av riksdagen f öreskrives i regeringsformen.

eller regeringsråd föreskrives i regeringsfor— men.

31%

315

Tjänsteman är ———————————————

325

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjän- sten innan han uppnått den ålder som avses i 31 _j", om han

a) till följd ______________

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga un- der två är i följd icke tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid samt medicinal— styrelsen finner det sannolikt att han icke kan aterinträda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig:

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott vara" avsättning kunnat följa men enligt 33 kap. 2 59 brottsbalken överläm- nats till särskild vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd.

Tjänsteman som ———————————— Tjänsteman som —————————————

33,8

Tjänsteman vid ———————————— Tjänsteman som ————————————

Tjänsteman mä skiljas från tjänsten, om Iran utan lov eller tillkännagivet förfall avhål- lit sig frän tjänstgöring urtder minst tre må- nader iföljd och han alltjämt är bortovaran- de vid tidpunkten för avskedsbeslutet.

32%

— — , statlig pension.

33%

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjän— sten innan han uppnått den ålder som avsesi 32 5, om han

— — — tjänst tillfredsställande;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga un- der två år i följd icke tjänstgort annat än försöksvis under kortare tid samt socialsty» relsen finner det sannolikt att kan icke kan återintråda i tjänst inom ytterligare ett ar och ovisst hur arbetsförmzigan därefter kom— mer att utveckla sig.

_ — med ålderspension. — — — sådan pensionsrätt.

34%

rikets bästa. — H _ i disponibilitet.

(Nuvarande lydelse) 34 %

Tjänsteman som , ____________ Förflyttning till ____________

Om förflyttning , , _ , ,. ., . , __ ,

(Föreslagen lydelse) 35 å

_ _ ,. för krigsman. _ ., _ för tjänsten.

, » ' — i regeringsformen.

36%”

35%

Tjänsteman som ——————————————

36,8

Tjänsteman som ————————————

37%

Fråga om anställnings upphörande enligt 30 eller 31 ,55', 32 59 första stycket a) eller b), 35 eller 36 &? prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter, av Konungen eller myn- dighet som Konungen bestämmer och i an— nat fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande enligt 32 3? första stycket c) eller andra stycket eller enligt 33 5 prövas av Konungen.

Fråga om förflyttning av tjänsteman enligt 34 9' prövas av Konungen. Fråga om förflytt- ning till tjänst som tillsättes av samma myn- dighet som anställt tjänstemannen prövas dock av myndigheten.

385

Om anställnings ____________ Om förbud ______________

Beslut om skiljande från tjänsten enligt 30—34 f.ö" eller om förflyttning enligt 35 f mä ej verkställas förrän beslutet slutligt prö- vats enligt bestämmelserna i 41 och 42 ;S; eller, om talan som där sägs icke väckes, tid för väckande av sådan talan utgått.

Anföres besvär över beslut enligt 3535 gäller tillika, att beslutet ej mä verkställas förrätt besvären slutligt prövats.

375 _ — _ i följd.

38 å — — — skäl föreligga.

39%

Fråga om anställnings upphörande enligt 30, 31 eller 32 3? , 33 9” första stycket, 3 7eller 38 3,1' prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter, av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer och i annat fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande enligt 33 jk" andra stycket eller 34 _j? prövas av Konungen.

Fråga om förflyttning av tjänsteman enligt 35 ,é' prövas av Konungen. Fråga om förflytt- ning till tjänst som tillsättes av samma myn- dighet som anställt tjänstemannen prövas dock av myndigheten.

40%

x

_ — Konungen bestämmelser. — i regeringsformen.

Talan mot myndighets beslut

39%

Rätten att föra talan mot myndighets beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen mä ej in— skränkas.

Om talan ———————————————

40%

Kommer riket _____________ I den ________________ Särskilda bestämmelser —————————

41%

Ytterligare föreskrifter —————————

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Processuella bestämmelser 41 &

Mal rörande aliställningsavtal som avses med denna lag prövas av arbetsdomstolen, om anställm'ngsavtalet regleras av kollek- tivavtal, och iannat fall av allmän domstol. [ fråga om talans väckande och utförande vid arbetsdomstolen skall gälla vad i [3 _j' lagen (19283254) om arbetsdotnstol stadgas, även om målet ej är sådant som avses där.

42%

I mål som rör beslut varigenom tjänste- man skilts frän tjänsten eller förflyttats till annan tjänst enligt bestämmelse i denna lag skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det tjänstemannen fatt del av beslutet. [ fall som avses i 31 ;)” skall dock ansökan om stämning göras inom fyra veckor från dagen för beslutet.

] mål som avses i första stycket skall arbetsgivaren bära sin egen rättegångskost- nad, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 j? rättegängsbalken stadgas.

4353

Där ej annat stadgas i lag mä rätten att genom besvär föra talan mot myndighets beslut rörande anställnings— eller arbetsvill- kor som avses i denna lag ej inskränkas.

— — — riksdagen utser.

44 å — — skall tillämpas.

— — — riksdagssession avslutas. — — — föranledda förhållanden. 45 å

— — Konungen bestämmer.

Förslag till Lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965 :275)

Härigenom förordnas i fråga om kommunaltjänstemannalagen (1965 :275), dels att 2, 3. 55 och 6 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 7 )clh 8 55, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2 & I anställningsförhållande ________

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst el- ler tjänsteorganisationens utformning i öv- ngt;

b) myndighets eller inrättnings arbetsupp- gifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten eller inråtmingen eller rätt till annan ledighet än semester;

e) anställningsvillkor som regleras i lag el— ler annan författning och angår tjänstetill— sättning, disciplinär bestraffning eller anställ- nings upphörande.

Har avtal träffats i strid mot bestämmel— serna i andra stycket, är avtalet i denna del utan verkan.

(Föreslagen lydelse)

— —- — i avtal.

[ avtal må ej stadgas inskränkning i rätt" för arbetsgivaren att ensam besluta om inrät— tande eller indragning av tjänst eller tjänste-- organisationens utformning i övrigt, myndigu hets eller inrättnings arbetsuppgifter, led-— ningen och fördelningen av arbetet inom' myndigheten eller inråttningen eller rätt till ' annan ledighet än semester.

Har avtal träffats i strid mot bestämma-» serna i andra stycket eller i denna lag i övrigt” eller i strid mot bestämmelse om anställ— ningsvillkor som återfinns i annan förfan-- ning och angår tjänstetillsättning, disciplin- ansvar eller anställnings upphörande, är av- talet i denna del utan verkan.

Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för i denna lag avsedd tjänste- man som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåt— gård som berör bestående anställningsförhål— lande icke tillåten.

Tjänsteman må ____________ Arbetstagarförening må _________ Om skyldighet _____________

Vid konflikt om annat anstållnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 2 5 andra eller tredje stycket må lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller a/tal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående anställningsförhållande icke tillåten.

_ — — anordnat strejken.

— — häva den. — särskilda bestämmelser.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbe- te som är föremål för lockout eller för tillaten strejk eller därmed jämförlig stridsåt- gärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må be- stämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanli- ga tjänsteäligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete ———————————

6.

Om tjänsteman, vilken icke är under— kastad ämbctsansvar, bryter mot 36 andra stycket eller åsidosätter vad som åligger ho- nom enligt 5 s* , dömes till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den ] januari 197

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbe- te som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmedjämförlig stridsåt- gärd eller för lovlig blockad vid konflikt om annat anstållnings- eller arbetsvillkor än så- dant som avses i 255 andra eller tredje stycket. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteälig- ganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

———ilag.

Mål rörande anställningsavtal som avses med denna lag prövas av arbetsdomstolen, om anstållningsavtalet regleras av kollektiv- avtal, och i annat fall av allmän domstol. ] fråga om talans väckande och utförande vid arbetsdomstolen skall gälla vad i 13 5 lagen ( ] 928.254 ) om arbetsdomstol stadgas, även om målet ej är sådant som avses där.

] mål som rör beslut varigenom tjänste— man skilts från tjänsten eller förflyttats till annan tjänst enligt bestämmelse [ författning som avses i 2 _gS' tredje stycket skall, där ej annat är stadgat i författning, ansökan om stämning göras inom fvra veckor efter det tjänstemannen fått del av beslutet.

[ mål som avses i första stycket skall arbetsgivaren bära sin egen rättegångskost- nad, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 & rättegångsbalken stadgas.

8.5

Konungen äger förordna, att vad i 6 och 75959 sägs skall äga motsvarande tillämpning på offentlig tjänsteman som icke om fattas av lagen.

Förslag till Kungörelse om ändring i statstjänstemannastadgan (19651601)

Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannastadgan (1965 :601), dels att 20, 21, 26 och 27 .SE samt rubrikerna vid 20 och 27 53 skall upphöra att gälla, dels att 22 5 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande [_ vde/sc ) ( Föreslagen lydelse) Löneavdrag som disciplinstrajf (Denna rubrik utgår.) 20 å Löneavdrag som avses i 19 ,gS' statstjänste- (Denna paragraf utgår.) manna/ågren bestännncs för dag till belopp motsvarande de procent av tjänstemannens lön för dag i 30—dagarsmänad som angcsi följande tabell. Belopp som icke slutar på helt tiotal ören jämkas till närmast lägre hela

tiotal. Lön för månad Procenttal i kronor

_ 1 900 1 6 190143350 18 335146050 20 605 1 f 22

Med lön för månad avses för den som innehar eller uppehåller lönegradsplacerad tjänst ittånadslönebeloppet enligt den för honom tillämpliga löneklassen och för annan tjänsteman en på motsvarande sätt beräknad månadslön.

21%

Fråga om läkamndersökning som avses i (Denna paragraf utgår.) 27,6 statstjånstemannalagen av tjänsteman som kan dömas till disciplinstråjf prövas, om tjänstemannen är anställd hos central förvalt- ningsmyndighet eller hos myndighet eller inrättning som lyder under central förvalt— ningsmyndighct, av denna och iannatfall av den myndighet som har befogenhet att döma tjänstemannen till disciplinstraff.

22%

Innan myndighet beslutar om läkarunder- Innan myndighet beslutar om läkarunder- sökning, skall myndigheten inhämta utlåtan- sökning som avses i 27,5? statstjänsteman/za- de från anvisnings- eller konsultationsläkare, lagen (1965.'274), skall myndigheten in-

huruvida tjänstemannen bör underga läkar- undersökning. Sedan utlatandet inkommit, skall myndigheten inhämta utlåtande i fra- gan fran socialstyrelsen. om det icke är uppenbart att anledning saknas därtill.

hamta utlatande fran anvisnings- eller kon— sultationsla'kare. huruvida tjänstemannen bör undergå liikarundersökning. Sedan utlatan- det inkommit. skall myndigheten inhämta utlatande i fragan fran socialstyrelsen. om det icke iir uppenbart att anledning saknas därtill.

26%

Deltaga flera i avgörandet av fråga som avses i 22 eller 24 f. äga rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar motsvarande tillämpning.

Avstängning

27%

Fråga om avstängning enligt 26 eller 27,6 statstjänstemannalagen av tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff prövas, om tjänstemannen är anställd hos centralft'nyalt- ningsmyndig/let eller hos myndighet eller inrättning som lyder under central förvalt— ningsmyndighet, av denna och iannat fall av den myndighet som har befogenhet att döma tjänstemannen till disciplinslraff.

(Denna paragraf utgår.)

(Denna rubrik utgar.)

_

(Denna paragraf utgår.)

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i stadgan (l965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.

Härigenom förordnas i fråga om stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl.. dels att 18—24 och 31 åå samt rubriken vid 18% skall upphöra att gälla. dels att nuvarande 37—41 åå skall betecknas 38—42 $$ medan nuvarande 42 och 43 55 skall beteck— nas 44 och 45 åå. dels att 25, 26 och 35 åå samt nya 39 och 42 åå jämte rubriken vid 25 & skall ha nedan angivna lydelse. dels att i stadgan skall införas tva nya paragrafer. 37 och 43 35 av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen lydelse) Åtal och disciplinär bestraffning (Denna rubrik utgår.) 18 & Åsidosätter tjänsteman av jörsunnnelse, (Denna paragraf utgår.) oförstand eller oskicklig/tet vad som aligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, mä han dömas till disciplin- straff Bestämmelserna i 20 kap. 431" tredje stycket brottsbalken äga motsvarande till- lämpning.

Disciplinstraff äro varning, löneavdrag un— der högst trettio dagar. suspension i högst tre manade/' och, för tjänsteman som ej är an— ställd med fullmakt, avsättning. Till avsätt— ning mä dömas endast om tjänstemannen gjort sig skyldig till svärare fel eller icke lätit sig rätta av tidigare bestraffning. Mer än ett disciplinstraf'f mä ej samtidigt adömas.

19%.

Löneavdrag som avses i 1851" bestämmes (Denna paragraf utgar.) för dag till belopp motsvarande de procent av tjänstemannens lön för dag i 30-dagarsmä- nad som anges i följande tabell. Belopp som icke slutar på helt tiotal ören jämkas till närmast lägre hela tiotal.

Lön för månad Proeenttal i kronor —1 900 16 1 901—3 350 18 3 351—6 050 20 6 051— 22

Med lön för manad avses för den som innehar eller uppehälle)" lönegradsplacerad tjänst ntärzadslt'inebeloppet enligt den för

honom tillämpliga löneklassen och för annan tjänsteman en pä motsvarande sätt beräknad namadslön.

20 &.

Yjänsteman skall anmälas till äta], om han är skäligen misstänkt för

a) brott som avses i 20 kap. 1—3 M brottsbalken.

b) brott som avses i 20 kap. 43)" andra stycket brottsbalken, savitt fraga är om tjänsteman som är anställd med fullmakt,

c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse,

d ) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a) .(.) och det finnes anledning antaga, att talan om enskilt anspräk kommer att föras, eller tjänstemannen bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställa/ide utred- ning icke kan astadkommas hos myndighe— ten.

215.

Har ätal väckts mot tjänsteman, mä disci- plinärt förfarande rörande gärning som om- fattas av äta/et ej inledas eller förtsättas. Om verkan av att ätal väckes innan beslut röran- de disciplinär bestraffiiing helt eller delvis verkställtsföreskrives i 20 kap. 9 39 brottsbal- ken.

22 &.

[lar tjänsteman, som innehar tjänstebo- stad eller fri bostad, efter äta! eller discipli— närt förfarande dömts till suspension, äger han bo kvar i bostaden, om icke särskilda skäl föranleda annat. Ä lägges tjänstemannen att flytta, skall han erhälla skälig tid därför,

23 &.

Deltaga flera i avgörandet av fråga om disciplinstraff enligt 18 _gi', ätalsanmälan en- ligt 20 ,6 eller flyttningsskvldighet enligt

(Denna paragraf utgår.)

(Denna paragraf utgår.)

(Denna paragraf utgår.)

(Denna paragraf utgår.)

22 59, äga rättegängsbalkens regler om om- röstning i överrätt ifi'aga om ansvar motsva- rande tillämpning.

24%l

[ ärende om disciplinär bestraffning skall, om tjänstemannen päfordrar det, tillfälle be— redas honom att vid muntligt förhör uttala sigisaken.

Avstängning

(Denna paragraf utgår.)

Avstängning, disciplinansvar och äta!

zsg'

Vidtages åtgärd för att anställa titel eller inledes disciplinärt förfarande mot tjänste- man, mä han, om den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsättning eller om eljest särskilda skäl föreligga, avstängas fran utövning av tjänsten med omedelbar verkan, dock icke för längre tid än till dess lagakraft- ägande dom eller beslut föreligger. Finnas ej längre skäl för avstängning, skall denna ome- delbart hävas.

1 ärende om air'stängning enligt första stycket skola bestämmelserna i 23 och 24 559 iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17, och 18 5,5 förvaltningslagen(1971290) skola tilläm- pas även om beslutet i fråga utgör beslut un- der ärendes handläggning.

Om anmälan till åtal, om disciplinansvar och om avstängning i samband med ätal eller disciplinärt förfarande stadgas i lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. samt, ifräga om innehavare av prästerlig befattning, i lagen ( [ 9365 6 7) om domkapitel.

26%l

Tjänsteman som ____________

l ärende om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som av- ses där skall bestämmelsen i 23 å iakttagas. Om tjänstemannen päfordrar det, skall till— fälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet.

Bestämmelserna i 15, 17 och 18 M för— valtningslagen (1971:290) skola tillämpas även om beslutet i fråga utgör beslut under ärendes handläggning.

—omede1bart hävas.

l ärende om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som av— ses där skola bestämmelserna i 14 39 första stycket, 15 ,59 första stycket och 16 59 lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. iakttagas.

' Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (Sl—”S 197111194).

31 %.

Deltaga flera i air'görandet av fråga som avses i 27 eller 29 ,st', äga rättegängsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om anst-tar motsvarande tillämpning.

(Denna paragraf utgår.)

35 &.

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter ätal eller av Kungl. Maj:t eller myndighet med stöd av bestäm- melse i denna stadga eller annan författning.

37 %.

Tjänsteman är —————————————

38 &.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjäns- ten innan han uppnått den ålder som avsesi 37 _(S', om han

a)ti11 följd ______________

b)till följd av nedsatt arbetsförmåga un- der två år i följd icke tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid samt socialsty- relsen finner det sannolikt att han icke kan återintråda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kom- mer att utveckla sig,

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott varä avsättning kunnat följa men enligt 33 kap. 2 39 brottsbalken överläm— nats till särskild värd, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd.

Tjänsteman som ———————————— Tjänsteman som ————————————

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast med stöd av bestämmelse i denna stadga eller annan författning.

37 &.

Tjänsteman mä skiljas frän tjänsten, om han utan lov eller tillkännagivet förfall avhäl- lit sig frän tjänstgöring under minst tre ma”- nader i följd och han alltjämt är bortovaran- de vid tidpunkten för avskedsbeslutet.

38 å.

— statlig pension.

39 %.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjäns- ten innan han uppnått den ålder som avses i 38 39 , om han

» tjänst tillfredsställande;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga un- der två år i följd icke tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid samt socialsty— relsen finner det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kom- mer att utveckla sig.

med ålderspension. — sådan pensionsrätt.

39 &.

Tjänsteman som ————————————

40 &.

Tjänsteman som ————————————

415.

I fråga om tjänst som Kungl. Maj:t tillsät- ter prövas fråga om anställnings upphörande enligt 36—40 få av Kungl. Maj:t. Om tjänste- mannen är anställd hos myndighet eller in— rättning som lyder under central statlig för- valtningsmyndighet och frågan rör anställ- nings upphörande enligt 37.5, 38 55' första stycket a) eller b) eller 39 & prövas dock frå» gan av förvaltningsmyndigheten.

I fråga om tjänst som myndighet tillsätter prövas fråga om anställnings upphörande en- ligt 38 _55' första stycket c) eller andra stycket av Kungl. Maj:t och fråga om anställnings upphörande enligt 36 eller 37 & 38 5 första stycket a) eller b), 39 eller 40 & av den myn— dighet som tillsätter tjänsten. Fråga om an- ställnings upphörande enligt 37 eller 39 _t' prövas dock av den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd, om tjänsteman- nen ej är chef för myndigheten.

42 &.

Om innehavare ————————————

(Föreslagen lydelse) 40 å. —i följd.

41 å. — — skäl föreligga.

42 &.

I fråga om tjänst som Kungl. Maj:t tillsät- ter prövas fråga om anställnings upphörande enligt 36—41 M av Kungl. Maj:t. Om tjänste- mannen är anställd hos myndighet eller in- rättning som lyder under central statlig för- valtningsmyndighet och frågan rör anställ- nings upphörande enligt 37.5? 38 5, 39 5 första stycket eller 40 & prövas dock fragan av förvaltningsmyndigheten.

! fråga om tjänst som myndighet tillsätter prövas fråga om anställnings upphörande en— ligt 39 55' andra stycket av Kungl. Maj:t och fråga om anställnings upphörande enligt 36, 37 eller 38 5. 39 & första stycket. 40 eller 4] 59 av den myndighet som tillsätter tjäns— ten. Fraga om anställnings upphörande enligt 38 eller 40 _gi prövas dock av den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd. om tjänstemannen ej är chef för myndigheten.

43 &.

Beslut om skiljande fran tjänsten enligt 36f39 M mä ej verkställas förrän beslutet slutligt prövas enligt bestämmelserna i 6 och 7 M komniimaltjänstemannalagen (1965: 275) eller, om talan som där sägs icke väckes, tid för väckande av sådan talan utgått.

I mål som rör beslut varigenom tjänste- man skilts frän tjänsten enligt 37 5 skall tid som sägs i 73? nyssnämnda lag räknas frän dagen för beslutet.

445.

— _ om uppsägning.

(Nuvarande lydelse) 43 &.

Längtidsvikariat som —————————————

Bestämmelsernai .- — » .-

(föreslagen lydelse) 45 %.

4 senare vikariatet.

bada vikariaten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari l97 _ da övergangsbestiimmelsen till kungörelsen (197111194) och ändring i stadgan (l965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. upphör att gälla.1

2.4. Rättegangsbalken

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 & 3 kap. 3 %, 7 kap. 4 &, 20 kap. 10 S 22 kap. 8 &, 36 kap. 5 & samt 58 kap. I och 2 && rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse

( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap. Om hovrätt

252

llovrätt tillkommer att som första dom- stol upptaga mäl om ansvar eller enskilt ansprak på grund av ämbetsbrott, som avses i 30 Ira/J. / 4 M brottsbalken, av domare i allmän underrätt eller krigsrätt eller av kon— kursdomarc, inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyndighet har förord- nats att handlägga inskrivningsärcnde.

Hovrätt är _______________

Hovrätt tillkommer att som första dom- stol upptaga mäl om ansvar eller enskilt anspråk på grund av sadant [ tjänsten be- gånget brott, som avses i 30 kap. l—3 H brottsbalken. av domare i allmän underrätt eller krigsrätt eller av konkursdornare. in- skrivningsdomarc eller annan som vid in- skrivningsmyndighet har förordnats att handlägga inskrivningsärende.

—ilag.

3 kap. Om högsta domstolen

3:

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt ansprak på grund av ämbetsbrott,

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av sadanti tjänsten

' Övcrgängsbcxtämmclscn har följande lydelse: ”Bestämmelserna i 24 26 åå idcras äldre Iydclsc gäller fortfarande i ärende där förvaltningslagen (197 I :290) ej är tillämplig." 3 Här återges paragrafens lytlclsc efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SFS [971:1060).

som avses i 20 kap. 1—4 593? brottsbalken, av justitiekanslern, riksåklagaren eller den som utövar något av dessa ämbeten eller av hov- rättsdomare eller revisionssekreterare.

begånget brott, som avses i 20 kap. 1—3 59,6 brottsbalken, av riksåklagaren eller den som utövar hans ämbete eller av hovrättsdamare eller revisionssekreterare.

7 kap. Om åklagare och polismyndighet

4å.

Allmän åklagare ———————————— eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 395 brottsbalken, av statstjänsteman, som ej är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av dom- stol eller central statlig förvalttzingsmyndig— het, som ej är statstjänsteman, eller av krigs- man, som bestrider regementschefs eller där— med likställd eller högre tjänst.

Allmän åklagare ____________ Har talan _______________ Närmare bestämmelser _________

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrått och hovrätt i mål om ansva: eller enskilt anspråk på grund av sådant i tjözsten begånget brott, som avses i 20 kap. 143 M brottsbalken, av

1. den som innehar eller uppehälle! ordi- narie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjäist vid statlig myndighet;

2. ledamot av domstol eller central ,'tatlig förvaltningsmyndtghet, som ej är stats- tjänsteman; eller

3. krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

— Å riksåklagaren. — lägre åklagare. — — gällande instruktionerna.

20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande

10 %.

Vad i 8 och 9 åå stadgas om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott, som avses i 3 kap. 3 % och 7 kap. 4 5 andra stycket.

Vad i 8 och 9 åå stadgas om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3 kas. 3 & och 7 kap. 4 % andra stycket.

22 kap. Om enskilt anspråk i anledning av brott

85.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 3 kap. 3å och 7 kap. 4å andra stycket, må ej väckas av

Talan om enskilt anspråk på grurd av brott, som avses i 3 kap. 3 & och 7 kap. 4 % andra stycket, må ej väckas av målsägaiden,

(Nuria-ande lydelse)

rnälsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

(Föreslagen lydelse)

med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

36 kap. Om vittne

Så.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän be- fattning nta" ej höras som vittne angående något. varom han pä grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, kurator vid familjerådgivnings- byrå. som drives av kommun, landstingskom- mun. församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning för- trotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadSplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde —————— Utan hinder —————————————

Om tystnadsplikt ——————————

Ej mä någon höras som vittne angående något, som han enligt lag eller annan författ- ning är pliktig att hemlighålla, med mindre den, till vilkens förmän tystnadsplikten gäl- ler, samtvcker därtill.

Ej heller eljest må advokat, läkare, tandlä- kare, barnmorska, kurator vid familjerådgiv- ningsbyrå, som drives av kommun, lands- tingskommun, församling eller kyrklig sam- fällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed er- farit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäl- ler, samtycker därtill.

Å — må yppas. — — » två år.

_ förhållanden erfarit.

58 kap. Om resning och återställande av försutten tid

lé.

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, mä till förmån för någon av parterna resning

beviljas:

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare med avseende ä målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. Om skriftlig ________ . ______ 3. om omständighet ___________ 4. om rättstillämpning __________ Ej må _________________

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman med avseende :i målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller eljest äsidosatt sin tjänsteplikt eller om brott som har avseende ä mälet ligger ombud eller ställ- företrädare till last, samt brottet eller tjänste- fi'irseelsen kan antagas hava inverkat pa målets utgång;

på utgången;

utgång; eller _ mot lag. göra det.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade resning beviljas:

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagare eller ombud, ställföre- trädare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. Om skriftlig _____________ 3. om omständighet __________ 4. om rättstillämpning —————————

Denna lag träder i kraft den ljanuari 197 .

2.5. Straffrättslzga följdändringar

1. om ledamot av rätten, där anställd tjänsteman eller åklagaren med avseende är målet gjort sig skyldig till brottsligt förfaran- de eller eljest äsiclosatt sin tjänsteplikt eller om brott som har avseende a malet ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, samt brottet eller tjärtste/örseelsen kan antagas hava inverkat pa malets utgang:

på utgången;

— — ånyo; eller — _ mot lag.

Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 & tryckfrihetsförordningen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

7kap. 4 5.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar:

l. högförräderi, förövat —————————

7. förolämpning mot någon som innehar eller innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom ämbetsman, om missjirmelsen sker i eller för hans befattning;

9. uppvigling, varigenom ————————

Konungens ställe;

7. förolämpning mot någon i eller för hans utövning av ()]?entlig ntvndig/tet;

— mot honom.

Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 41 å lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(luna/"ande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 å.

Utlämnar någon handling i strid mot före- slritterna i denna lag eller mot förbud som jämlikt densamma meddelats. eller bryter Illgtll mot förbehall som gjorts vid handlings utlämnande. straffes. där gärningen är att anse som brott i ('i/nbete eller tjänst eller elfest är i annan lag belagd med straff. enligt vad där sägs. 1 andra fall vare straffet dagsbö- ter; dock att vid brott med avseende ä handlingar, varom i 1 »4. 20 och 36 åå sägs, fängelse ma adömas.

Böter som, ., — f ——————————

Utlämnar någon handling i strid mot före- skrifterna i denna lag eller mot förbud som jämlikt densamma meddelats. eller bryter nagon mot förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. straffes. där gärningen är i an- nan lag belagd med straff, enligt vad där sägs. l andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott med avseende ä handlingar. varom i 1—4, 20 och 36 åå sägs, fängelse ma adömas.

— allmän strafflag.

[*enna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i militär rättegångslag (1948:472)

liirigenom förordnas. att 3. PS 9 och 79 åå militär rättcgangslag ( 1948472) skall ha nedan

angivna lydelse.

( Nina/ande lydelse)

3:

(Föreslagen lydelse)

Sisom militära brottmål anses enligt denna lag: 1 mål om ansvar för sådant av krigsman förtvat brott som omförmäles i något av följinde kapitel eller lagrum i brottsbalken, nänligen 16 kap. 15 och 16 åå därest den brotslige vid gärningens begäende var iklädd miliär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 12 och 13 kap. därtst brottet angatt krigsmakten tillhörig ellet för dess behov avsedd egendom, 20 kap.

1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles i något av följande kapitel eller lagrum i brottsbalken, nämligen 16 kap. 15 och 16 åå därest den brottslige vid gärningens begäende var iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 12 och 13 kap. därest brotten angått krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 20 kap.

(Nuvarande lydelse) 1774 och 10 år? samt 21 och 22 kap.;

(Föreslagen lydelse)

]. .? få” samt 21 och 22 kap.;

2. mål om ————————————————— tillhörande krigsmakten; 3. mål om —————————————————— värnpliktslagen; samt 4. mål om —————————————————— sin tjänsteplikt. Vad i ————————————— ' —————— militärt mål. 8 å.

Straff må ,. - ,- ,- A .- — — — eller disciplinbot. Den som —— »f — — — * — ——————— " militärt befäl.

Krtgsman, I'll/(Ull icke :ir under/rustad an- svar enligt 21 kap. brottsbalken. ma ej (iläg- gas strajfi disciplin/mil.

95.

För följande i brottsbalken omförmälda brott må, där ej annat följer av 10 å straff aläggas i disciplinmål:

1. brott som ————————————————— militär tjänstedräkt;

2. brott som —————————————————— för begagnande;

3. brott som sägs i 20 kap. 45? eller 21 kap. 18 å, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, som nå- gon för dess säkerhet ansvarig krigsman be— gått under utövande av befäl a detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, sasom föra- re därå, samt genom förseelsen skada upp— kommit; samt

4. brott varom , .- , -

79

Allmän åklagare i militärt brottmal är, om annat ej stadgas i 15 kap.. allmän aklagare vid domstol som har att upptaga malet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika äkla- gare bestämmer Konungen. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. [#4 M brottsbalken. av den som bestrider regementschefs eller därmed lik- ställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

3. brott som sägs i 21 kap. 18 å,dock ej då fraga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet an— svarig krigsman begått under utövande av befäl är detsamma eller. om fartyget var luftfartyg. sasom förare dära. samt genom förseelsen skada uppkommit: samt

Allmän åklagare i militärt brottmål är, om ej annat stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga malet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika akla- gare bestämmer Konungen. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt ansprak på grund av sadant i tjänsten be— ganget brott, som avses i 20 kap. l—J M" brottsbalken, av den som bestrider rege- mentschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1948z450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig

Härigenom förordnas. att 4 å lagen (1948:450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig skall ha nedan angivna lydelse.

( ;V ni'arande l_ i'delse ) ( Föreslagen lydelse)

4å.

Dömes nagon, som ar underkastad a'in- Jämte dödsstraff må ej dömas till påföljd, betsansvar, till tlt'icls.slra_tf, skall han cla'l'ige- som avses i 1 kap. 3 å brottsbalken. nmn anses avsatt. Jämte dödsstraff ma ej dömas till paföljd, som avses i 1 kap. 3å brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i stadgan (19641679) om notarius publicus

Härigenom förordnas, att 8 å stadgan (1964:679) om notarius publicus skall upphöra att gälla.

( i'Vniiarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) ()ln tintlwtsansrar stadgas [ Zl) kap. brutts- (Denna paragraf utgår.) lta/ken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i Kungl. Maj:ts förnyade mäklareordning (1893151)

Härigenom förordnas. att 19 å Kungl. Maj:ts förnyade mäklareordning (1893:51)skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

19

Åsidosatter nat/dare nagot av vad honom enligt denna mak/areordnnig dagger, eller fordrar lzan lzo'gre arvode ("in [ »" 18 utsatt är, eller begär Ilan eljest fel eller jörbrrtelse i utövningen av sin befattning, stral'j'es dar/ör sa', som [allmän lag om brott av aln/)etsnzan för varje fall sagt ar; stare ut'/( till skade- stånd.

(Föreslagen lydelse)

Malt/are är slev/dig got/gt'ira skada ltan orsakar genom fel eller j'r'n'snnznzelse i utöv- ningen av sin befattning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (l966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom förordnas, att 19 å lagen (19661413) om vapenfri tjänst skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagen l_ 1 'delse )

19 å.

Befogenhet att meddela vapenfri tjänste- pliktig tillrättavisning tillkommer civilför- svars-_ brand- eller arbetschef, som är under— kastad ämbetsansvar, i fraga om underställd personal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Befogenhet att meddela vapenfri tjänste- pliktig tillrättavisning tillkommer hos staten eller hos korn/nun anställd civilförsvars—, brand- eller arbetschefi fråga om underställd personal.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare

Härigenom förordnas i fråga om lagen (19551261) om avstängning av domare, dels att 7 å skall upphöra att gälla. dels att 1 —(>, 8 och 10 åå skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ]

Är domare pa sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas tried/"ora avsättning, ma han avstängas frän utr'ivning av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt, ned- re justitierevisionen eller högsta domstolen eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen. försäkringsrädet, statens hyresräd, kammar- rätt, skatterätt eller länsrätt eller. dä Ko- nungen förordnat därom, vid annan särskild domstol.

Zå.

Beslut om avstängning meddelas av rätten.

3å.

Fråga om avstängning av domare upptages pa yrkande av aklagare. Efter ata/et (ige rätten även självmant upptaga fraga därom.

s

(Föreslagen l vdelse )

Med domare avses i denna lag ledamot saint lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot. vid allmän underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen eller vid arbetsdom- stolen, försäkringsrädet, statens hyresräd, kammarrätt. skatterätt eller länsrätt eller, då Konungen förordnat därom, vid annan sär- skild domstol. Med domare avses även lagfa- ren befattningshavare, som ej är ledamot, vid hogsta domstolen eller regeringsrätten.

Vad i 2 55", 5 å” andra stycket, 6 och 8 H sägs äger motsvarande tillämpning på leda— mot av högsta domstolen eller regeringsrät- ten. Om avstängning av dem stadgas i Övrigt i regeringsformen.

2

Är domare pä sannolika skäl misstänkt/”ör brott eller tjänstek'irseelse, som kan antagas föranleda att han avskedas, rna han avstängas fran utövning av tjänsten.

3 å

Beslut om avstängning meddelas av disci- plinnämnd som sägs i 175 andra stycket lagen (] 97 :()0) om disciplinansvar i offent- lig tjänst m. rn.

4å.

Fråga om avstängning av domare upptages av diseiplinnämnden pa anmälan av den domstol till vilken domaren hor eller av den

1 Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (8175 1971 11 062).

4å.

Har yrkande om avstängning framställts, skall rätten meddela beslut sa' snart ske kan.

5

Innan domstol, som är första instans i målet, beslutar att avstänga domare, skall denne erhålla tillfälle att yttra sig; om han begär det eller rätten eljest finner det erfor— derligt, skall i närvaro av åklagaren förhand- ling hällas inför rätten. Om säden förhand- ling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 1 7 f rättegångsbalken är stadgat.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om avstängning av domare, age rätten utan dennes hörande besluta därom.

6

Dä rätten beslutar avstängning skall, om ej äta! redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken ätal skall väckas. Denna mä ej bestämmas längre, än som finnes oundgängli- gen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden Otillräcklig, mä rätten, om framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

överrätt under vars tillsyn han star. Förelig— ger misstanke om brott, upptages fraga om avstängning även pa anmälan av alt/ägare. Har skriftlig anmaning enligt [439 lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. meddelats domaren, ma disci- plinnämnden självmant upptaga fraga om avstängning.

] ärende om avstängning skall beslut med— delas sä snart ske kan.

'.!/J

[ ärende om avstängning skall 14 ,å' finns/a stycket, 15 _å' första stycket och 169" lagen (197 :()0) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. iakttagas.

Upptages ärendet i anledning av misstanke om brott, ska/[ äklagaren tillhanda/ialla handlingarna frän förttmlersökningen. Hal/es i sådant fall förhör som sägs i nämnda 14 _31', skall åklagaren närvara vid förhöret.

Har disr'iplinnämnden beslutat om av— stängning, skall fragan om avsked snarast upptagas till prövning. Har avstängningen föranletts av misstanke om brott, skall beslut [ avskedsfragan meddelas inom tio dagar efter det brottmalet avgjorts, där ej längre tid finnes oundgängligen erforderlig.

Dä avskedsfrägan avgöres, skall disciplin— nämnden pröva om avstängningen skall bestä. Disciplinnämnden äger även i samband med avskedsbeslutet förordna om avstängning.

Föreligger ej längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas.

7å.

Har ej inom tid, som avses i 6 ,55', äta! väckts eller till rätten inkommit framställ-

(Denna paragraf utgar.)

ning7 om förlängning av tiden eller _f'r'irekom- ma eljest ej längre skäl för avstängning. skall avstängm'ngen omedelbart hävas.

1)a ina/et avgr'ires, pröve rätten, om av- stängningen f'ortfaramle skall besta. Rätten äge ock i stnnband med domen förordna om avstängning.

83.

Om domare, som enligt denna lag varit avstängd fran utövning av tjänsten, ej dömes till avsättning, iige han uppbära den lön som mä hava avdragits.

Om domare. som enligt denna lag varit avstängd fran utövning av tjänsten. ej avske- das, äge han uppbära den lön som ma hava avdragits.

10 &.

Beträffande talan mot beslut [ fraga om avstängning, sä ock betniftärule rättegängen i högre rätt dit sadan fraga ful/följts, skall vad i rättegängsbalken sägs angäende häktning

[ mål som rör beslut om avstängning skall 18 ,gl', 20 59 första stycket och 2] _j? lagen ( 197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. äga motsvarande tillämpning.

äga motsvarande tillämpning; dock skall ej gälla vad i 54 kap. 17 & andra stycket rätte— gängsbalken stadgas om befrielse fran ned- sättningsskj'ldighet för tilltalad. som i målet hälles häktad.

Talan mot beslut som nu avses mä ej föras i annan ordning än som sägs i nämnda lagrum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Har domstol meddelat beslut i fråga om avstängning utan att tid för talan mot beslutet enligt de äldre bestämmelserna utgått före den 1 januari 197 , eller har talan fullföljts mot sådant beslut men nytt beslut i anledning av denna talan ej meddelats före nämnda dag, skall den domstol. som meddelat beslutet eller, om talan fullföljts, som enligt de äldre bestämmelserna haft att pröva denna talan, anmäla förhållandet till disciplinnämnd som sägs i nya 3 &. vilken har att med motsvarande tillämpning av de nya bestämmelserna upptaga avstängningsfragan till prövning. Vad nu sagts om anmälan av domstol och prövning av disciplinnämnd skall även gälla det fall att fråga om avstängning av domstol upptagits på yrkande av åklagare men icke avgjorts före den 1 januari 197 . Har eljest någon avstängts till följd av domstols beslut före nämnda dag. skall så anses som om beslutet meddelats av disciplinnämnd.

Förslag till Lag om ändring i förvaltningslagen(197] :290)'

Härigenom förordnas, att 3 & förvaltningslagen(197] :290) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3,8.

Bestämmelserna i 14—20 Så gäller endast i Bestämmelserna i 14—20 åå gäller endast i den man fråga är om utövning av befogenhet den man fraga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förman. rättig- att för enskild bestämma om förman. rättig- het, skyldighet, disciplinär bestraffning eller het, skyldighet eller annat jämförbart förhal- annat jämförbart förhallande. lande. De tillämpas dock även iärende röran-

de anställnings— eller arbetsvillkor för offent— lig tjänsteman.

Bestämmelserna i ——————————— ,. -—— _ av överklagande.

Denna lag träder i kraft den ] januari 197 .

Förslag till Kungörelse om offentlig arbetsgivares yttrande i vissa brottmal

Härigenom förordnas som följer. Åtalas arbetstagare som är anställd hos staten eller hos kommun för brott som innefattar åsidosättande av tjänstealiggande. aligger det den tilltalades arbetsgivare att pa begäran av domstolen yttra sig i anledning av atalet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan innehavare av tjänst eller uppdrag som avses i 1 :$ lagen om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen (1964:637) om inhämtande av myndig— hets yttrande i vissa mä] rörande brott av ämbetsmän m. ti.

1 Förslag till ändring av en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt i 20 & ej medtaget.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom ivissa brottmål m. m.

Härigenom förordnas, att 16 och 17 %% kungörelsen (19641635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 &.

Meddelar domstol dom eller beslut i mili- tärt brottmäl, som rör ansvar för brott av krigsman, eller eljest i mäl angäende ansvar för ämbetsbrott och är den tilltalade icke häktad eller eljest intagen i fängvärdsanstalt, skall domstolen genast delgiva honom av- skrift av domen eller beslutet.

Avskrift av dom, varigenom någon dömes till suspension eller avsättning, skall så snart det kan ske sändas till den myndighet under vilken den tilltalade lyder.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även i fräga om beslut, varigenom förordnas att ämbets— eller tjänstemannen skall häktas.

Meddelar domstol dom eller beslut i brott— mål, som rör ansvar för sädant i tjänsten begånget brott som avses i 20 kap. 1e3 M brottsbalken eller för annat med fängelse belagt brott som innefattar äsidosättande av tjänsteplikt, och är den tilltalade anställd hos staten eller hos kommun eller eljest inne- havare av tjänst eller uppdrag som avses i 1 59 lagen om disciplinansvar [ offentlig tjänst 172. ni., skall domstolen genast delgiva honom avskrift av domen eller beslutet, om han icke är häktad eller eljest intagen i fängvärds- anstalt.

Vad i första stycket sägs skall äga motsva- rande tillämpning dä dom eller beslut med— delas i militärt brottmäl som rör ansvar för brott av krigsman.

Avskrift av dom som sägs i första stycket liksom avskrift av beslut varigenom förord- nas att där avsedd befattningshavare skall häktas, skall så snart det kan ske sändas till dennes arbets- eller uppdragsgivare.

17%.

Har avskrift av dom eller beslut av hovrätt eller underrätt sänts enligt 3, 4, 8, 9, 10, 11, 12 eller 13 få eller 16 å andra stycket, skall domstolen, sedan tid för talan mot domen eller beslutet utgått, i samma ordning med- dela, huruvida den dömde fullföljt talan mot domen eller beslutet i den del varom fråga ar.

Har av hovrätt eller underrätt avskrift av dom eller beslut sänts enligt 3, 4, 8, 9, 10, 11, 12 eller 13 & eller avskrift av dom sänts enligt 16 39 tredje stycket, skall domstolen, sedan tid för talan mot domen eller beslutet utgått, i samma ordning meddela, huruvida den dömde fullföljt talan mot domen eller beslutet i den del varom fråga är.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971 :199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare

Härigenom förordnas, att 3 & lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3 _

(Föreslagen lydelse)

Asidosätter arbetstagaren i väsentlig mån sina skyldigheter mot arbetsgivaren, får denne säga upp anställningsavtalet utan att iakttaga uppsägningstid enligt 1 få. Detta gäller dock ej, om uppsägningen grundas enbart på förhållande som arbetsgivaren känt till mer än en månad före uppsägningen.

Om rätt att utan iakttagande av uppsäg- ningstid säga upp arbetstagare, som omfattas av lagen (197 :OO) om disciplinansvar i of- fentlig tjänst m. ni., skall gälla vad som stadgas i nämnda lag eller i avtal som slutits med stöd av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (1970z215) om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas. att 3 & lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3å.

Kan kvittning ej ske enligt 2 5, får arbets- givaren kvitta endast med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilken fordringen får kvittas mot löne- fordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning _____________ Rätt till ________________

Denna lag träder i kraft den ljanuari 197 .

Kan kvittning ej ske enligt 2 5, får arbets- givaren kvitta endast med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilken fordringen får kvittas mot löne- fordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten eller avser diseiplinpäföljd som älagts arbets- tagare pä vilken lagen (197 :OO) om disci- plinansvar i offentlig tjänst m. m. är tillämp— lig.

— — särskilda kostnader.

— tillämpligt kollektivavtal.

Förslag till Lag om ändring i förordningen (l960:267) angående skogsvärdsstyrelser

Härigenom förordnas. att 4 och 7 åå förordningen (l9601267) angående skogsvårdsstyrel-

ser skall ha nedan angivna lydelse,

(Nuvarande lydelse)

4 .

Hos skogsvardsstyrelserna äro anställda tjänstemän i enlighet med gällande personal— förteckning. Sadana anställnings- och arbets- villkor för dessa tjänstemän som ma bestam- mas genom avtal fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Annan personal ma anställas i mån av behov och tillgång på medel. Sådana anställ- nings- och arbetsvillkor för denna personal som mä bestämmas genom avtal fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Övriga anställnings— och arbetsvillkor för denna per- sonal fastställas av skogsvärdsstyrelsen. Den— na skall därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande. av Skogsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda tjänstemän i enlighet med gällande personal- förteckning. Andra anställnings- och arbets- villkor för dessa tjänstemän än sådana som avses i 2 59 andra eller tredje stycket kommu- nalt/"anstemannalagen (1965275) fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Annan persona] må anställas i mån av behov och tillgång på medel. Andra anställ- nings- och arbetsvillkor för denna personal än sådana som avses i nyssnämnda lagrum fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer. Övriga anställnings- och arbetsvillkor för denna personal fastställas av skogsvårds- styrelsen. Denna skall därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts be- myndigande, av Skogsstyrelsen.

7å.

Ordförande och övriga ledamöter i skogs- vårdsstyrelse samt skogsvärdsstyrelses tjänstemän äro i utövningen av sina befatt— ningar underkastade det ansvar och den på- följd, som i allmän lag stadgas om statens ämbets- och tjänstemän, Kungl. Maj:t med- delar bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Ordförande och övriga ledamöter i skogs- vårdsstyrelse samt skogsvårdsstyrelses tjäns- temän äro i utövningen av sina befattningar underkastade ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Förslag till Lag om ändring i lagen (196238!) om allmän försäkringl

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring, dels att 18 kap. 13 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 18 kap. 29 få, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 kap. Om allmänna försäkringskassor

13%.

Befattningshavare hos ————————— Riksförsäkringsverket och ————————

För befattningshavare. för vilka Konungen så föreskrivit. skola anställnings- och arbets- villkor som nu? bestämmas genom avtal fast- ställas under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer samt övriga anställnings- och arbetsvillkor faststäl- las i den ordning Konungen förordnar.

] den _________________

_ — — av kassan.

— kassans styrelse.

För befattningshavare. för vilka Konungen så föreskrivit, skola andra anställnings och arbetsvillkor an sadana som avses i 3 ji andra eller tredje stycket komntuna/tjänstemanna— lagen (1965.'275) fastställas under medver- kan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer samt övriga anställ— nings— och arbetsvillkor fastställas i den ord- ning Konungen förordnar.

— — _ av riksförsäkringsverket.

29 &.

Denna lag träder i kraft den ] januari 197 .

Ledamot av stvrelse, pensionsdelegatirm eller försåkringsnrinmd samt beji/ttningshava— re hos allmän försäkringskassa dr [ utov- ningen av sin befattning underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar [ r)]?(entltg tjanst m. m.

1 Förslag till ändring av en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt i 18 kap. 28 % ej medtaget.

Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken (1949z381)

1--låirigenom förordnas. att 19 kap. 14 % föräldrabalken (1949:381)ska11 ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 19 kap. 14 &. Rätten skall _ -- — — — — — — — ,_ -- _ f- _ — sina aligganden. Överförmyndare är med avseende a sin Överförmyndare är med avseende a sin befattning underkastad ämbetsansvar. befattning underkastad ansvar enligt lagen

(197 :OO) om disciplinatzsvar i offentlig tjänst m. ut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921 :225)

Härigenom förordnas. att 44 & konkurslagen (1921225) skall ha nedan angivna lydelse.

( ;Vu varande l_ vdelse ) ( Föreslagen lydelse) 44 S. Konkursdomaren skall ——————— - — -, tillhöra befattningen. Rättens ordförande —- — — — .. —- —- 4 f _ — vara ombudsman. Har den ——————————— - ——————————— tillträder befattningen. Pa konkursdomaren ————————————— hans ställe. Uppstår för ———————————————— uppehålla befattningen.

Ombudsmannen liksom den som uppehäl- ler Irans befattning ar underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. ut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (1921 :227) om ackordsförhandling utom konkurs

Härigenom förordnas, att 7 % lagen (1921:227) om ackordsförhandling utom konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 &.

Varder den ——————————————— kungörelse därom. Konkursdomaren förordne ———————— rättens ombudsman. Konkursdomaren överlämne ———————— skola införas. [ kungörelsen —————————————— konkursdomarens postadress. Tiden, inom ——————————————— överstiga två. Har, på ————————————————— genom ackordsförhandlingen. Rättens ordförande ———————————— vara ombudsman. På konkursdomaren ——————————— hans ställe. Har den ———————————————— tillträder befattningen.

Omlntdstnannen är underkastad ansvar en- ligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1946:679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen

Härigenom förordnas, att 1 och 14 åå kungörelsen (1946:679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 %*

Hos socialstyrelsen, statens trafiksäker- Hos socialstyrelsen. statens trafiksäker- hetsverk, luftfartsverket, transportnämnden, hetsverk, luftfartsverket, transportnämnden, kammarkollegiet, Statskontorets fondbyrä, kammarkollegiet, statskontorets fondbyrå, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån. generaltullstyrelsen. statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket. skolöverstyrelsen, univer- riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen. univer- sitetskanslersämbetet, lantmäteristyrelsen, sitetskanslersämbetet. lantmäteristyrelsen. kommerskollegium, patent- OCh registrerings- kommerskollegium patent- och registrerings-

1 Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (Sl-"S 1971 :845).

verket. statens personalpensionsverk, läns- styrelse, domkapitel och stiftsnämnd även- som hos annan till statsförvaltningen höran- de myndighet, beträffande vilken Kungl. Maj:t så förordnar, skall vara anställd kom- missionär med åliggande att under tjänste— mannaansvar tillhandagå allmänheten i de av- seenden denna kungörelse bestämmer.

verket, statens personalpensionsverk, läns- styrelse, domkapitel och stiftsnämnd även- som hos annan till statsförvaltningen höran- de myndighet, beträffande vilken Kungl. Maj:t så förordnar, skall vara anställd kom- missionär med åliggande att tillltandagå all- mänheten i de avseenden denna kungörelse bestämmer.

14 %.

Gör kommissionär sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, äger myndigheten tilldela honom varning eller äterkalla förord- nandet. Låter ltan ej rätta sig av varning eller finnes felet eller försummelse/t vara av svåra- re beskaffenhet, skall myndigheten överläm- na ärendet till vederbörande åklagare, som har att pröva, om ätal skall anställas inför domstol.

Kommissionär är med avseende på sina åligganden underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)

Härigenom förordnas, att 23 & delgivningslagen (1970:428) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23%

För varje --

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

— — inom länet.

Stämningsman är underkastad ansvar ett- ligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918z523)

Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918z523), dels att 10 kap. 9, 10 och 47 %& samt 13 kap. 6 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10 kap. 46 a &, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 10 kap. 9 & Förrättningsman a'tnjute det skydd och Förrättningsman enligt 19" och god man vare underkastad det ansvar, som i lag stad- enligt 3 j? äro underkastade ansvar enligt gas beträffande tjänsteman. lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offent-

lig tjänst m. m.

10 & Kommer ej * — —————— f — , -— — _ —-- uteblivne ägt.

Syneman, som utan skälig orsak utebliver Syneman. som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olä- från sammanträde. ersatte all skada och olä— genhet, som därav uppstar; förrättningsman genhet, som därav uppstår. ansvare därjämte sasom för tjänstefel.

Sökandes, annan — — V—- -. — — — _ förrättningens fortgång.

46aä

Förrättningsman enligt 3255, biträdande förrättningsman enligt 34 _l" samt god man enligt 35 ,? (tro underkastade ansvar enligt lagen (197 :OO) om diseiplinansvar i offent- lig tjänst m. m.

47%

Kommer ej ————————————————— i stället.

Syneman, som utan skälig orsak utebliver Syneman, som utan skälig orsak uteblivet fran förrättningen, ersatte all skada och olä- från förrättningen, ersätte all skada och olä— genhet. som därav uppstår; härrättningsman genhet, som därav uppstar. och biträdande förrätningsman ansvare där- jämte såsom för tjänstefel.

13 kap. 6.5

Besiktningsman, varom i detta kapitel Besiktningsman, varom i detta kapitel stadgas. atnjute det skydd och vare under— stadgas. är underkastad ansvar enligt lagen

kastad det ansvar, som i lag stadgas beträf— fande tjänsteman.

(197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst III. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (19391608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas i fraga om lagen (1939:608) om enskilda vägar, dels att 2 kap. 29 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 21 a %, av nedan angivna lydelse.

( Nuvarande hit/else)

39

Kommer ej förrättningsmannen tillstädes a den för sammanträde utsatta tid och infin- ner han sig ej heller inom tre timmar där— efter, du ma de, som tillståideskommit, at- skiljas. Far förrättningsmannen laga förfall, underrätte han sa fort ske kan alla veder- börande därom. Förrättningsman. som utan skälig orsak uteblivet fran sammanträde, er- sätte all skada och olägenhet samt svare därjämte för tjänstefelet.

(Föreslagen lydelse)

Förrättningsman och god man äro under— kastade ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst in, in.

s

Kommer ej förrättningsmannen tillstädes a den för sammanträde utsatta tid och infin- ner han sig ej heller inom tre timmar där- efter, da ma de, som tillstiideskommit, at- skiljas. Far förrättningsmannen laga förfall, underrätte han sa fort ske kan alla veder— börande därom. Förrättningsman, som utan skälig orsak utebliver fran sammanträde, er- sätte all skada och olägenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (19641632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott1

Härigenom förordnas, att 33 & kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 33 & Övervakare må ————— f ——————————— sex månader. Bestämmelserna i ————————————————— vid övervakning.

Övervakare är underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar [ offent— lig tjänst m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1januari197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1960:593) om övervakning enligt barnavardslagen Härigenom förordnas, att 1 & kungörelsen (1960:593) om övervakning enligt barnavards- lagen skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) l & Barnavardsnämnd, som ' .. ,, —- — — ,, tillfredsställande sätt. Nämnden skall ' — ,, ,. _, ., , ' — _ _ 91 & barnavardslagen.

Övervakare är underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offent- lig tjänst in. ut.

Denna kungörelse träder i kraft den ljanuari197 .

1 Förslag till ändring av en i 33 & första stycket intagen bestämmelse om brott mot tystnadsplikt ej medtaget.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1960:594) om fosterbamsvård

Härigenom förordnas, att i kungörelsen (1960:594) om fosterbarnsvard skall införas en ny paragraf, 17 &, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 17 g”

Fosterbarnsinspektören är underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplin- ansvar i offentlig tjänst in. in.

Denna kungörelse träder i kraft den 1januari197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (19541579) om nykterhetsvård1

Härigenom förordnas, att i lagen (1954:579) om nykterhetsvärd skall införas en ny paragraf, 70 &. av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 70 &

Den som utsetts till övervakare enligt den— na lag är underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst in. in.

Denna lag träder i kraft den I januari 197 .

1 Förslag till ändring av en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt i 64 & ej medtaget.

Förslag till Lag om ändring i lagen (19521166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 46å lagen (1952:166) om häradsallmänningar skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ( Ft'ireslagen lydelse)

465

Ledamot av allmänningsstyrclse och hos sadan styrelse anställd befattningsliavare än) med avseende a sina aligganden underkastade det ansvar som i lag stadgas betniff'atule ämbetsman.

Ledamot av allmiinningsstyrclse och hos sadan styrelse anställd befattningshavare äro med avseende a sina aligganden underkastade ansvar enligt lagen (197 :OO) om disciplin— ansvar i offentltg tjänst Ill. ut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas. att 45 5 lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande ( vdelse )

45s

.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller av ekonominämml och hos sadan styrelse eller nämnd anställd befattningshavare äro med avseende a sina aligganden underkastade det ansvar" som i lag stadgas beträffande ämbets— man.

( l'i'ireslagen [ vdelse )

Ledamot av allmämringsstyrelse eller av ekonominämnd och hos sadan styrelse eller nämnd anställd hefattningslravare iiro med avseende a sina aligganden underkastade an— svar enligt lagen (197.00) om diseiplinansvar i offentlig tjänst m. ut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Kungörelse om ändring i instruktionen (19641808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning

Härigenom förordnas. att 2 & instruktionen (1964 :808) för besiktningsmän hos Aktiebola- get Svensk Bilprovning skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 s' ()m ämbetsansvar fi'ireskrives [ 20 kap. Besiktningsman är i denna sin egenskap brottsbalken. underkastad ansvar enligt lagen (197 :OO)

om disciplinansvar i offentlig tja'nst m. m.

Tillsyn över ' ,, ,, f , ,_ * vid tillsynen.

Denna kungörelse träder i kraft den ljanuari 197 .

2.7. For]taltni/tgsproc'esst'attsliga följdändringar

Förslag till Lag om ändring i lagen (l965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut

Härigenom förordnas. att lagen (1925:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut skall ha nedan angivna lydelse.

(Nm'arande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

Arbetstagare ma ej föra talan mot offent- Arbetstagare ma ej genom besvär föra lig arbetsgivares beslut rörande Irans arbets- talan mot offentlig arbetsgivares beslut vari- eller ansla'lltiingsvillkor, om han eller arbets— genom han skilts från tjänsten annorledes tagarförening som han tillhör äger väcka än i samband med förfllttttning eller vari- talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess genom disc-iplinpdföljcl ålagts honom. Han ställe inför skiljemän. mä ej heller föra sådan talan mot beslut

rörande annat anställnings— eller arbetsvill- kor a'n sådant som avses i 3 59 andra eller tredje stycket statstjänstetnannalagen (1965: 274) eller i 2 gi andra eller tredje stycket kommzinaltja'ttstemannalagen ( I 965 :2 75 ), om han eller arbetstagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän.

Denna lag träder i kraft den ] januari 197 .dock att den icke skall tillämpas pa beslut som meddelats före nämnda dag.

Genom lagen upphäves kungörelsen (1926z492) angående upphävande av vissa bestämmel- ser om förbud att överklaga tilldelad varning.

Förslag till Lag om ändring i lagen (19711289) om allmänna fön'altningsdomstolar

Härigenom förordnas, att 2 & lagen (19711289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 s Regeringsrätten prövar l. besvär över kammarrätts beslut. 2. besvär över —————————— — ' — , hos domstolen.

3. mål som avses i 20 _jl' lagen ( 193656 7) om domkapitel.

Om regeringsrättens — — — — ——————— 19 & regeringsformen.

Denna lag träder i kraft den ] januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971 :309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mäl

Härigenom förordnas, att ] 5 lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltnings- domstol att pröva vissa mål skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 &

Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdats före den ] januari 1972. enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen. skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 5 i stället anföras hos kammarrätt i följande mal:

1. mål om ———————————————— skogsförläggningslagen (19631246)_ 10. mål om förordnande angående läkar- lO. mal om förordnande angaende läkar- undersökning av den som är anställd i allmän undersökning av den som är anställd i allmän

tjänst. mal om disciplinär bestraffning, mal om avstängning fran tjänstgöring. mal om skiljande fran allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med fotflvttning,

ll.malom—f ”f,, ,

tjänst. mal om avstängning fran tjänstgöring.

, — — föranledda arbetsuppgifter.

Denna lag träder i kraft den l januari [97 .dock att den icke skall tillämpas pa beslut som meddelats före nämnda dag.

2.8 JK-instruktionen

Förslag till kungörelse om ändring i instruktionen (19652629) för justitiekanslern

Härigenom förordnas, att 4, 5 och ]] %& instruktionen (1965 :629) för justitiekanslern skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 . ;

Justitiekanslern har tillsyn över att doma— re och andra som äro underkastade ämbets— ansvar efterleva lagar. författningar och in- struktioner och i övrigt fullgöra sina äliggan- den, När klagomal anföras hos justitiekans- lern eller nagot i annat fall kommer till hans kännedom som synes pakalla atgärd. skall han föranstalta om undersökning i saken.

Justitiekanslern är under Kungl. Maj:t sär- skild äklagare i fraga om brott i tjänsten. Är det av ringare beskaffenhet, må justitiekan- slern i stället för att väcka atal lata bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad som i övrigt förekommit.

(Föreslagen lydelse)

Justitiekanslern har tillsyn över att tjänste- män och andra som sägs i 5 58” första stycket efterleva lagar. författningar och instruktio- ner och i övrigt fullgöra sina aligganden. När klagomal anföras hos justitiekanslern eller något i annat fall kommer till hans känne— dom som synes påkalla atgärd. skall han föranstalta om undersökning i saken.

Justitiekanslern äger som särskild åklagare under Kungl. Maj:t väcka åtal, när någon som står under hans tillsyn isin tjänsteutöv- ning begått brott som avses i 20 kap. 1—3 5.6 brottsbalken eller genom annat brottsligt förfarande åsidosatt något tjänsteäliggande. Är brottet av ringare beskaffenhet, måjusti- tiekanslern i stället för att väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förkla- ring eller vad som i övrigt förekommit.

Kan tjänsteförseelse beivras genom disci- plinärt forfarande, äger justitiekanslern göra anmälan till den som har att besluta om disciplinpaföljd.

I mål ——————————————— skäl föreligga.

Under justitiekansler/rs tillsyn sta tjänste— man och andra arbetstagare som äro anställ— da lzos staten eller hos kommun liksom Övriga innehavare av tjänst eller uppdrag, som sägs i l _9' lagen (197 :()0) om disciplin- ansvar i offentlig tjänst m. m., och vidare envar som utan att inneha sadan befattning anfr'irtrotts utövning av offentlig myndig/tet sav/"tt avser denna hans verksamhet. Tillsv- nen omfattar även officerare. umlerofficera- re och annat befäl av lägst furirs grad samt annan krigsman som innehar motsvarande tjänsteställning.

Riksdagens ombudsman ———————— justiekanslerns tillsyn.

] ]

Myndigheter och ämbetsmän skola lämna justitiekanslern det biträde och de upplys- ningar han begär. Vid infordrande av förkla- ring eller upplysning äger justitiekanslern förelägga vite. Vitet ma bestämmas till högst 500 kronor. Försuttet vite skall uttagas pa justitiekanslerns begäran.

%

Myndigheter liksom tjänstemän och andra som sägs i 5 s* första stycket skola lämna justitiekanslern det biträde och de upplys- ningar han begär. Vid infordrande av förkla- ring eller upplysning äger justitiekanslern förelägga vite. Vitet ma bestämmas till högst 500 kronor. Försuttet vite skall uttagas pa justitiekanslerns begäran.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

2.9 Författningar rörande präster

Förslag till Lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 2, 13 och 20 åå lagen (19363567) om domkapitel skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

zs

] mom. Domkapitel bestar —————————

2 mom. (Har tidigare upphört att gälla.)

3 mom. För envar ———————————

(Föreslagen lydelse)

— — valda professorer.

— — motsvarande ledamöter,

(Nuvarande lydelse)

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 & 215 mom. skall den i 12 & omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

5 mom. (Har tidigare upphört att gälla.)

13

1 mom. Domkapitel aligger ————————

2 moln. A sidosätter innehavare av präster-

lig befattning. som lyder under domkapitel, sin tjänsteplikt. äger dontkapitlet tilldela ho— nom varning eller suspendera honom under högst tre manader. Är brottet av svärare beskaffenhet, skall domkapitlet gora anmä— lan _(o'r atal vid domstol.

3 inom. Star ini'rehavare av prästerlig be- fattning, som lyder under domkapitel, under äta] för brott och äro omständigheterna sä- dana att han satt i fara det anseende inne— havaren av befattningen bör äga, mä dom- kapitlet för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger avstänga honom frän utov- ningen av befattningen

Har domkapitel fattat beslut om suspen- sion av prästerlig befattningshavare, äger domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga honom från utövningen av befattningen.

4 mouz. Har prästerlig befattningshavare, som enligt lagakraftägande dom funnits hava begatt brott. till följd därav avsatts eller förklarats skyldig att avgå från sin befatt- ning. ma han av domkapitlet skiljas fran prästämbetet eller för viss tid. ej över ett ar, förklaras obehörig att utöva detsamma. Har han ej avsatts eller förklarats skyldig att avgå men i anslutning till domen pa grund av sin sinnesbeskaffenhet erhallit tjänstledighet fran sin befattning. äger domkapitlet förkla- ra honom obehörig att utöva prästämbetet för tid. varunder han icke uppehåller sin

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13% 244 mom. och 6 mom. sista punkten skall den i 12 & omförmälde stifts— sekreteraren hava säte och stämma i dom- kapitlet.

fl./4

_ pa domkapitel.

2 mom. Åsidosätter innehavare av präster- lig befattning vad honom aligger i befatt- ningen. äger det domkapitel varunder han lyder besluta om disciplinpäfäljd, avsked, avstängning oclt åtalsanmälan med motsva— rande tillämpning av 5—1655'59, 22 5? första och andra styckena samt 23 5? lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Lyder han ej under domkapitel, tillkommer befogenhet, som nu sagts, den myndighet Kungl. Maj:t förordnar,

3 inom. Har prästerlig befattningshavare blivit med tillämpning av 2 inom. avskedad genom beslut som blivit ständande, må han av domkapitlet skiljas fran prästämbetet eller för viss tid. ej över ett är, förklaras obehörig att utöva detsamma. Har han eljest enligt lagakraftägande dom funnits hava begått brott eller har disciplinpäföljd älagts honom genom beslut som blivit ständande och har han i anslutning till domen eller beslutet på grund av sin sinnesbeskaffenhet erhållit tjänstledighet från sin befattning. äger dom— kapitlet förklara honom obehörig att utöva

befattning.

Prästerlig befattningshavare ma av dom- kapitlet förklaras obehörig att utöva präst- ämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen av sin befatt- ning.

prästämbetet för tid. varunder han icke uppehäller sin befattning. Prästerlig befattningshavare ma av dom- kapitlet förklaras obehörig att utöva präst- ämbetet under tid da han är avstängd fran utövningen av sin befattning.

Präst utan ———————————— utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upp- taga och avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgår från sin befattning på den grund att han övergivit svenska kyrkans lära.

Prästerlig befattningshavare, ————————

6 inom. I fråga om innehavare av präster- lig befattning, som ej lyder under domkapi- tel. och präst utan prästerlig befattning till- kommer befogenhet, som i 4 och 5 mom. sägs, domkapitlet i det stift, inom vilket prästen har sitt hemvist. Äger han ej hemvist inom riket. tillkommer dylik befogenhet Uppsala domkapitel.

7 mom. Mot domkapitels beslut enligt 2—5 mom. föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Beslut av domkapitel eller kammarrätt i ärende som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.

4 mom. Domkapitel tillkommer att upp- taga och avgöra fraga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgår från sin befattning på den grund att han övergivit svenska kyrkans lära.

— — kyrkans lära.

5 inom. 1 fraga om innehavare av präster— lig befattning. som ej lyder under domkapi- tel. och präst utan prästerlig befattning. till- kommer befogenhet. som i 3 och 4 mom. sägs. domkapitlet i det stift inom vilket prästen har sitt hemvist. Äger han ej hemvist inom riket, tillkommer dylik befogenhet Uppsala domkapitel.

6 mom. Mail rörande tillämpning av 2 inom. och 4 inom. första stycket prövas av domstol som sägs i 18 .6 lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst nt. m. Härvid skall 19—2] 3in samma lag äga motsvarande tillämpning. Frågan om talan enligt nämnda 19 5? andra stycket skall väckas prövas av domkapitel.

7 mom. Mot beslut som meddelats i nagot av de i 3 mom. eller 4 inom. andra stycket angivna hänseenden föres talan hos kammar- rätten genom besvär.

Besvär som sägs i första stycket må ock föras över beslut enligt 2 mom., vilket icke rör disciplinpäföljd eller avsked.

Beslut av domkapitel. disciplinnämnd som sägs i 2039 eller kammarrätt i ärende som avses i 3 mom. gar i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förord- nas.

20%;

Med avseende ä biskop tillkommer befo- genhet. som i 13 & 3—5 mom. sägs. regerings- ratten.

Med avseende ä biskop eller ledamot av domkapitel tillkommer befogenhet. som i 135 2—4 inom. och 6 ntom. sista punkten sägs. särskild disciplinnämnd. Denna nämnd består av tre eller fem ledamöter. Ordföran- de är ärkebiskopen eller, vid förfall för ho— nom, den i tjänsten äldste av övriga biskopar. Övriga ledamöter förordnas av Konungen för sex är i sänder. Av dent skall en vara lagkun- nig och i domarväiy erfaren samt äterstäende ledamöter vara lekmän som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga kirsainlingslivet. När- mare bestämmelser om disciplinnämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ;dock skall 13 $$ 4 och 7 mom. i dess äldre lydelse alltjämt äga tillämpning i fråga om där avsedd dom eller beslut som meddelats före den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (19652729) med vissa bestämmelser om anställning som präst

Härigenom förordnas, att 2 och 10 åå kungörelsen (1965z729) med vissa bestämmelser om anställning som präst skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2 C

Stadgan den 3 december 1965 (nr 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl. skall. med undantag av 4. 7—11. 13.18—25 och 4155. tillämpas pa sadan anställning som präst på vilken kommunaltjänstemanna- lagen den 3 juni 1965 (nr 275) är tillämp- lig. Med samma undantag äger stadgan mot- svarande tillämpning även pa annan anställ- ning som präst.

(Föreslagen lydelse)

Stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. skall. med undantag av 4, 7—11. 13 och 42 åå, tillämpas på sådan anställning som präst på vilken kommunal- tjänstemannalagen (1965275) är tillämplig. Med samma undantag äger stadgan motsva- rande tillämpning även på annan anställning som präst. Pä sist avsedd anställning skall även 6 och 73958” kommunaltjänstemanna- lagen (19652 75) äga motsvarande tillämp- ning.

10%

Besked enligt —————————— än biskop.

Fraga om avstängning eller läkarundersök- ning prövas av Kungl. Maj:t i fraga om biskop och av domkapitlet i fråga om annan präst.

Fraga om avstängning eller läkarundersök- ning prövas av disciplinnämnd som sägs i 20 5 lagen (193656 7) om domkapitel i fråga om biskop och av domkapitlet ifråga om annan präst.

Denna kungörelse träder i kraft den ljanuari 197 .

2.10 Medici;ialjöijattningar in, ut.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende

Härigenom förordnas, att Så kungörelsen (1964z428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Om den som tillhör medicinalpersonalen gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklig/let i yrkesutövning, i vilken han icke omfattas av statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274), eller om han däri visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter som det åligger honom att iakt- taga, mä socialstyrelsen tilldela honom var- ning, om styrelsen ej med hänsyn till om- ständigheterna finner sig kunna låta bero vid erinran om att han för framtiden skall iakttaga gällande föreskrifter. Är felet av svårare beskaffenhet eller har han icke låtit sig rätta av tidigare disciplinär åtgärd, skall styrelsen anmäla honom till åtal, om icke särskilda skäl föranleda annat.

Bestämmelserna i första stycket om var- ning och ätalsanmälan gälla även den, som omfattas av bestämmelserna i statstjänste— mannalagen om disciplinär bestraffning men för vilken styrelsen ej är chefsmyndighet, i

(Föreslagen lydelse )

Om den som tillhör medicinalpersonalen åsidosätter vad som åligger honom i yrkesut- övningen, eller om han däri visar anmärk- ningsvärd okunnighet om de föreskrifter som det aligger honom att iakttaga, må social- styrelsen tilldela honom varning om styrel- sen ej med hänsyn till omständigheterna finner sig kunna låta bero vid erinran om att han för framtiden skall iakttaga gällande föreskrifter. Är felet av svårare beskaffenhet eller har han icke låtit sig rätta av tidigare disciplinär åtgärd, skall styrelsen, om icke särskilda skäl föranleda annat, anmäla ho- nom till åtal samt, om han omfattas av lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m.m., underrätta den som har att besluta om hans avskedande.

Vid socialstyrelsens prövning av fel som avses i första stycker skola 8, [I och 14 59.6, 15 9" första stycket och 16 5? förutnämnda lag äga motsvarande tillämpning.

fräga om verksamhet i vilken han enligt 2 59 stär under styrelsens inseende.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (19601408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 6 åå lagen (l9602408) om behörighet att utöva läkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3.8:

Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller sus- penderats frän tjänst som läkare för brott, som han förövat under utövning av läkar- yrket,

dömts till fängelse för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket,

dömts till ——————— f ———————— medverkan därtill,

äger socialstyrelsen återkalla hans legiti- mation, om han genom brottet Visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

Legitimation för läkare, som Konungen eller socialstyrelsen förordnat till innehavare av läkartjänst, mä icke återkallas så länge läkaren innehar tjänsten; dock mä legitima- tionen äterkallas för tid, då han pä grund av ädömd suspension icke är i tjänst, sä ock för

eller har legitimerad läkare, som omfattas av lagen (197 :OO) om disciplinansvar [ of- fentlig tjänst m. m., för brott eller förseelse, som han begått under utövning av läkar- yrket, blivit avskedad genom beslut som blivit ständande,

äger socialstyrelsen återkalla hans legiti- mation, om han genom brottet eller förseel- sen visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

Legitimation för läkare, som Konungen eller socialstyrelsen förordnat till innehavare av läkartjänst. mä icke återkallas så länge läkaren innehar tjänsten; dock mä legitima- tionen äterkallas för tid, då han av anledning som i 5 5 första stycket sägs icke uppehåller

tid, dä han av anledning som i 5 & första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas 3 & i fråga om där avsedd dom som meddelats före den 1 januari 197 samt 6 5 i fråga om suspension som ädömts före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (19631251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas. att 4 och 7åå lagen (_19632251) om behörighet att utöva tandläkaryrket skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller sus- penderats från tjänst som tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till fängelse för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till ——————————— ,_ # nu sagts,

äger socialstyrelsen återkalla hans legiti- mation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

75

Legitimation för tandläkare, som Ko- nungen förordnat till innehavare av tandlä- kartjänst, må icke återkallas så länge tandlä- karen innehar tjänsten; dock mä legitima- tionen återkallas för tid, då han på grund av

eller har legitimerad tandläkare, som om- fattas av lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst in. m., för brott eller för- seelse, som han begått under utövning av tandläkaryrket, blivit avskedad genom beslut som blivit ständande,

äger socialstyrelsen återkalla hans legiti- mation, om han genom brottet eller för— seelsen visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

Legitimation för tandläkare, som Ko- nungen förordnat till innehavare av tandlä- kartjänst, må icke återkallas så länge tandlä- karen innehar tjänsten; dock må legitimatio— nen äterkallas för tid, då han av anledning

adönid suspension icke är i tjänst, så ock för tid, du han av anledning som i Gå första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

som i 6 55 första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas 4 _S i fråga om där avsedd dom som meddelats före den 1 januari 197 samt 7 5 i fråga om suspension som ådömts före nämnda dag.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964 :636) angående skyldighet för domstol att underrätta medicinalstyrelsen om dom i vissa brottmål

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (l964:636) angående skyldighet för domstol att underrätta medicinalstyrelsen om dom ivissa brottmål, dels att i rubriken till kungörelsen ordet ”medicinalstyrelsen” skall bytas ut mot ”socialstyrelsen”, dels att kungörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Domstol skall, så snart det kan ske, till medieiizalstvrelsen sända avskrift av dom varigenom

a) läkare dömts till suspension eller av- sättning frän tjänst som läkare;

I)) läkare dömts ,, ' ,. - f ., ' f ,, ,, sex månader; e) läkare funnits ' , f — ., ,, medverkan därtill;

d) tandläkare dömts till suspension eller avsättning frän tjänst som tandläkare;

e) tandläkare dömts »— —— —— —— - sex månader; ]) tandläkare funnits * — -— " — — — nu sagts;

g) någon, som i sin yrkesutövning står under nredir'inalsti'relsens inseende, eljest funnits skyldig till fel eller försummelse i sådan verksamhet;

ll) någon funnits -— —— — » hälsofarligt kvacksalveri.

När domen vunnit laga kraft, skall dom- stolen, så snart det kan ske, underrätta medi— cinalstyrelsen därom.

(Föreslagen lydelse)

Domstol skall, så snart det kan ske, till socialstyrelsen sända avskrift av dom vari- genom

a) läkare dömts —————————— ———————————— —sex månader; b) läkare funnits ; —— » — medverkan därtill;

e) tandläkare dömts

* —sex månader; d) tandläkare funnits —» »- _ ' - ,- nu sagts;

e) någon, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens inseende, eljest funnits skyldig till fel eller försummelse i sådan verksamhet;

]) någon funnits ——————— hälsofarligt kvacksalveri.

När domen vunnit laga kraft, skall dom- stolen, så snart det kan ske, underrätta so- cialstyrelsen därom,

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 , dock att de äldre bestämmelserna alltjämt skall tillämpas i fråga om dom på avsättning eller suspension som meddelats före nämnda dag.

Förslag till Kungörelse om underrättelse i vissa fall till socialstyrelsen om avsked enligt 12 %& lagen (197 .00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har läkare eller tandläkare, som omfattas av lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., blivit avskedad till följd av förseelse i sin yrkesutövning, skall den som meddelat avskedsbeslutet så snart det kan ske sända avskrift därav till socialstyrelsen och tillika, när beslutet blivit ståndande, underrätta socialstyrelsen därom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i sjukvårdslagen (19622242)

Härigenom förordnas, att 22 & sjukvårdslagen (1962242) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

225

Har socialstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för fel eller förstan— nzelse i tjänsten och är felet eller försummel— sen av sådan beskaffenhet, att det för sjuk- vårdens behöriga uppehållande finnes nödigt att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger so- cialstyrelsen med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till dess lagakraftagande dom eller beslut föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Har socialstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för förseelse i tjäns— ten eller enligt vad därom är särskilt stadgat anmält förseelsen till den som enligt lagen (197 :OO) om diserplinansvar [ ojjeiztlig tjänst m.m. har att besluta om läkarens avskedande, äger socialstyrelsen, om förseel— sen är av sådan beskaffenhet att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt att försätta läkaren ur tjänstgöring, med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till dess frågan om tjänsteförseelse slutligt prö— vats.

Kungörelse om ändring i reglementet (19571656) för sjuksköterskor

Härigenom förordnas i fråga om reglementet (19572656) för sjuksköterskor, dels att i l &, 10, l 1 och 15 åå' ordet "medicinalstyrelsen” eller böjningsform därav skall bytas ut mot ”socialstyrelsen” eller motsvarande böjningsform, dels att 12 % skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lZå

Har i allmän tjänst anställd sjuksköterska atalats för brott eller förseelse i sin yrkesut- övning. äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att då omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänst- göring, intill dess lagakrajtwmnen dom eller slutligt beslut föreligger eller ock domstolen annorlunda förordnat. Sädant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Har i allmän tjänst anställd sjuksköterska åtalats för brott i sin yrkesutövning eller har sor'ialstyrelsen gjort anmälan om tjänsteför- seelse enligt 5 ,Q' första stycket kungörelsen (1964.'438) om medieinalpersoiräl under socialstyrelsens inseende till den som äger att besluta om hennes avskedande, äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att då omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänstgöring, dock icke längre än till dess frågan om brott eller tjänsteförseelse slutligt prövats. Beslut om avstängning går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i reglementet (19551592) för barnmorskor

Härigenom förordnas i fråga om reglementet (19551592) för barnmorskor, dels atti ], 2, 4, 8, 10, 14, 18, 24, 28, 29 och 31 %* ordet ”medicinalstyrelsen” eller böjningsform därav skall bytas ut mot ”socialstyrelsen” eller motsvarande böjningsform, dels att 30 & skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

305

Har i allmän tjänst anställd barnmorska åtalats för brott eller förseelse i sin yrkesut— övning, äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att då omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänst-

Har i allmän tjänst anställd barnmorska åtalats för brott i sin yrkesutövning eller har socialstyrelsen gjort anmälan om tjänsteför- seelse enligt 5 33" första stycket kungörelsen (1964:428) om nzedieinalpersonal under

' Det har ej ansetts erforderligt att här återge dessa paragrafer.

göring, intill dess lagakraftvzmnen dom eller slutligt beslut föreligger eller oek domstolen annorlunda förordnat, Sadant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

soda/styrelserls inseende till den som äger att besluta om hennes avskedande, äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att dä omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänstgöring, dock icke längre (in till dess fnigan om brott eller tjänsteförseelse slutligt prövats. Beslut om avstängning gär i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (1965161) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.

Härigenom förordnas. att 3 och 6 åå lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3

(Föreslagen lydelse)

%

Har legitimerad veterinär genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller sus- penderats från tjänst som veterinär för brott som han förövat under utövning av veterinär- yrket,

dömts till fängelse för brott som han förövat under utövning av veterinäryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader för annat brott,

funnits skyldig till medverkan till obehö- rig utövning av veterinäryrket eller funnits skyldig till medverkan till smittfarligt kvack- salveri på djur,

äger veterinärstyrelsen återkalla hans legi- timation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.

funnits skyldig till medverkan till obehö- rig utövning av veterinäryrket eller till med- verkan ti11 smittfarligt kvacksalveri på djur,

eller har legitimerad veterinär, som omfat- tas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., för brott eller förseel- se, sonz han begått under utövning av veteri- na'rvrket, blivit avskedad genom beslut som blivit Ställda/1618.

äger veterinärstyrelsen återkalla hans legi— timation, om han genom brottet eller ('är- seelsen visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.

Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förordnat till inne- havare av veterinärtjänst må icke återkallas så länge veterinären innehar tjänsten. Legiti- mationen ma dock återkallas för tid da han pa grund av adömd suspension eller av anledning som avses i 5 % första stycket icke uppehåller tjänsten.

Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förordnat till inne- havare av veterinärtjänst mä icke återkallas så länge veterinären innehar tjänsten. Legiti- mationen må dock återkallas för tid då han av anledning som avses i 5 & första stycket icke uppehåller tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas 3 & i fråga om där avsedd dom som meddelats före den 1 januari 197 samt 6 _S i fråga om suspension som ädömts före nämnda dag.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1965163) angående skyldighet för domstol att underrlätta veterinärstyrelsen om dom i vissa brottmål

Härigenom förordnas, att kungörelsen (1965263) angående skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen om dom i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) ( Föreslagm lydelse)

Domstol skall, så snart det kan ske, till veterinärstyrelsen sända avskrift av dom varigenom veterinär,

a) dömts till suspension eller avsättning från tjänst som veterinär; b) dömtstill » ,. ,, ' — ' ' ' - annatbrott; c) funnits skyldig * ,, . -' — ' ., ,, 'fsädantbrott; d) funnits skyldig _, . —- ,, ' ,, ' på djur.

a) dömtstill ,_

' ' ' annatbrott; l)) funnits skyldig W ., ' ' f —- —- .c —» _, sådantbrott; e) funnits skyldig _ _ — — — ' ' ' * på djur.

När domen —————————————— veterinärstyrelsen därom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 , dock att de äldre bestämmelserna alltjämt skall tillämpas i fråga om dom på avsättning eller suspension som meddelats före

nämnda dag.

Nämnda dag upphör kungörelsen (1947:936) om skyldighet för domstol att till veterinär- styrelsen översända dom eller slutligt beslut i vissa brottmål att gälla.

Förslag till Kungörelse om underrättelse i vissa fall till veterinärstyrelsen om avsked enligt 12 & lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har veterinär, som omfattas av lagen (197 :OO) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., blivit avskedad till följd av förseelse i sin yrkesutövning, skall den som meddelat avskedsbeslutet så snart det kan ske sända avskrift därav till veterinärstyrelsen och tillika, när beslutet blivit stundande, underrätta veterinärstyrelsen därom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

2.1 1 Utkast till grtuullagsätulringar

Utkast till ӊndrad lydelse av 27, 36, 96, 99.101,102,103,ll0 och 111 55 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) % Till justitiekansler mä Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, säsom Konungens högste ombudsman, äligge för- nämligast, att föra eller låta föra Konungens talan i mal, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava tillsyn över rätt- visans handhavande och i sädan egenskap

beivra fel, som av domare och ämbetsmän begängne bliva.

(Föreslagen lydelse)

7

Till justitiekansler mä Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig person. som i domarevärv varit nyttjad. Denne, säsom Konungens högste ombudsman, äligge för- nämligast, att föra eller läta föra Konungens talan i mål, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava tillsyn över rätt- visans handhavande och i sädan egenskap beivra fel, begangna av dem som iall/nän tjänst eller eljest hava att utöva offentlig verksamhet.

536

Den som utnämnts till domare mä skiljas från tjänsten endast av domstol efter ätal eller genom beslut om entledigande i sam- band med pensionering; dock mä han, om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, förflyttas till annan jämställd domar- tjänst.

Grundläggande bestämmelser — — —

Den som utnämnts till domare mä skiljas från tjänsten endast om han genom brottslig gärning eller eljest genom grovt eller uppre- pat åsidosättande av tjänsteäliggande visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sin tjänst. Dock må han entledigas i samband med pensionering samt. om det finnes erfor- derligt av organisatoriska skäl. förflyttas till annan jämställd domartjänst.

————— 87 5 1 mom. föreskriver.

596

Riksdagen skall förordna minst två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av riksdagens ombudsmän, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, i vad de skola av dem, som i allo äro underkastade ämbets- ansvar, tillämpas samt vid vederbörliga dom- stolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mania/män eller annan orsak nägon olaglig/tet begärt eller underlätit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all mätto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegängsordning för aktorer utstaka.

För ombudsmännen ,, —— ,.

Riksdagen skal] förordna minst två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av riksdagens ombudsmän, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, i vad de skola tillämpas av dem, som i allmän tjänst eller eljest hava att utöva offentlig verksamhet, samt vid vederbörliga domstolar i laga ord- ning tilltala dem, som i sin offentliga verk— samhet nagon brottslig gärning begärt.

,, f — ombudsmännen angivits.

599

Ombudsmännen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kun- na övervara alla domstolars och myndig- heters överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndig- heters protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare skyldige att lämna ombudsmännen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners ut- förande en var av dem biträda. då han det äskar.

%

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flere funnes hava av egennytta, vrängvisa eller församlig— het sa orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller

Ombudsmännen mä, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kunna övervara alla domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan rättig— het att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndigheters protokoll och handlingar. Konungens äm- betsmän i allmänhet liksom envar annan som står under ombudsmännens tillsyn vare skyl- dige att lämna ombudsmännen laglig hand- räckning, samt alla fiskaler, att medelst ak- tioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

lOl

Finnes ledamot av Konungens högsta domstol eller av regeringsrätten hava genom brottslig gärning åsidosatt vad honom åligger i utövningen av domarämbetet, skall ätal därför väckas vid den särskilda domstol som sägs i 103 59. Sådant ätal fär väckas endast av riksdagens ombudsmän och av justitiekans- lern.

flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning (IV besvärsmål lätit sådant förhållan- de komma sig till last, vare riksdagens om- budsmän en var inom sitt ämbetsomräde pliktiga, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

Den särskilda domstolen prövar även, om ledamot av högsta domstolen eller av rege- ringsrätten skall skiljas från sin tjänst i fall som avses i 36 59 eller om han enligt vad därom stadgas i allmän lag skall avstängas frän tjänsten eller vara pliktig att undergä läkariutdersökning. Ärende som nu avses må väckas endast av riksdagens ombudsmän och av justitiekanslern.

5102

Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå av presidenten uti Ko— nungens och rikets Svea hovrätt, vilken där- till före ordet, presidenterna uti alla rikets kollegier, vid tilltal emot högsta domstolen fyra de äldsta regeringsräd, men, när rege- ringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta justitie- råd, ävensom, i båda fallen, högste befälhava- ren över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande befälhavaren för den vid huvudstaden förlagda delen av flot- tan, tvenne de äldsta räd i Svea hovrätt och det äldsta räd i varje av rikets kollegier. Då justitiekanslern eller någon av riksdagens om— budsmän finner sig befogad att högsta dom- stolen eller regeringsrätten samfällt eller sär- skilda deras ledamöter inför riksrätten till— tala, äske han hos presidenten i Konungens och rikets Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hovrätten foge därefter anstalt om riksrättens samman— träde, för att kallelsen utfärda och mälet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta, eller någon av de övrige förenämnde ämbetsmän undan—

Finnes någon av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern hava genom brottslig gärning åsidosatt vad honom åligger vid handläggning eller avgörande av ärende som på honom ankommer, skall åtal därför väckas vid den särskilda domstol som sägs i 103 59. Sådant ätal beslutas i fråga om om— budsman av konstitutionsutskottet och be- träffande justitiekanslern av Konungen samt utföres av åklagare, som förordnas av Ko— nungen.

draga sig att uti riksrätten deltaga, stände de, för en sädan uppsätlig_h'irsummelse av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava en eller flere av riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot nägon av dem laga jäv, vare ändock rätten domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten i hovrätten av laga förfall eller jäv hindrad, företräde dess ställe den äldste [ tjänst varande presidenten. Denna domstol dee, sedan rannsakningen fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar avkunna. Ingen have makt att sadan dom ändra, Konungen dock obe- taget att göra nad, vilken likväl icke mä sträcka sig till den dömdes äterinsättande i rikets tjänst.

5103

Riksdagen skall vart tredje är, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga le- damöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begängna fel och brott, varom föregående ,Q' handlar, likväl kunde anses böra frän detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i tiksdagsordttingen sägs, att nägon eller nägra av högsta domstolens eller regeringsrättens leda/tuner skola anses vara ifrån riksdagens förtroende uteslutna, blive han eller de därefter av Konungen, hos vilken riksdagen skall härom göra anmälan, ifran ämbetet genom nådigt avsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem vardera en ärlig pension till lönens halva belopp.

%

Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstvrkt nägon överträdelse därav, eller val/at och befrämjat sådan överträdelse ge- nom uppsätligt fördr'iljande av nägon upp—

För prövning av f'rägor som avses i 101, 102 och 106 M skall finnas en särskild domstol. Denna domstol. som kallas riksrätt, består av presidenten i Svea hovrätt, de två efter tjänsteälder äldsta bland övriga presi- denter i hovrätt eller kammarrätt samt tre av riksdagen för sex är i sänder utanför riks— dagen valda ledamöter. Presidenten i Svea hovrätt eller, vid förfall för honom, den äldste av övriga presidenter är ordförande i domstolen.

Riksrättens utslag fär icke överklagas. Närmare bestämmelser om riksrätten givas i lag, stiftad i den ordning 87 s*” 1 mom. föreskriver.

106

Finnes någon statsrådets ledamot hava genom brottslig gärning grovt åsidosatt vad honom åligger i utövningen av statsrads- ämbetet, skall ätal därför väckas vid riks— rätten. Sädant atal beslutas av konstitutions- utskottet och skall utföras av den riksdagens

lysning, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal inför riksrätten av någon av riksdagens ombudsmän, och gänge härmed som i 101 och 102 5,5 om tilltal emot regeringsrätten föreskrives. Dä stats- rådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmelse av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

Ejmå — —

Bliver riksdagsman, under tid då session pågår, eller under resa till eller ifrån riksda- gen. när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller för- olämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte i riksdagen eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, väldföres eller förolämpas.

Beskylles riksdagsman

Fullmäktige i riksbanken och i riksgälds- kontoret samt riksdagens revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befall- ningar utan av riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej heller till redo och ansvar ställas, utan efter riksdagens beslut.

ombudsman som konstitutionsutskottet för- ordnar.

Ej mä åtal ske i annan ordning för sådant i första stycket avsett brott varigenom leda- mot av statsrådet åsidosatt sin ämbetsplikt.

110

är fråga.

Bliver riksdagsman, under tid då session pågår. eller under resa till eller ifrån riksda- gen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, valt/förd, gälle därom vad i all- män lag är stadgat angäende våld emot någon i eller för dennes utövning av offentlig m_vn- dighet. Samma lag vare. om riksdagens full— mäktige, revisorer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte ] riksdagen eller i något dess utskott, väldföres i eller för utövning av sådan befattning.

frihet berövas.

Fullmäktige i riksbanken och i riksgiilds- kontoret samt riksdagens revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befall- ningar utan av riksdagen allena och enligt dess instruktioner.

2) upphävande av 1 12 och 113 55 regeringsformen

&

Uti riksdagsnzannavalen må icke någon ämbets- och tjänsteman med sin ämbetsmyn- dighet obehörigen verka. Gör någon det, miste sysslan.

112

(Denna paragraf utgår.)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) % 1 13

Taxeringsnzän, som riksdagens bevillnings (Denna paragraf utgår.) föreskrifter ä dess vägnar tillämpa, skola ej för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.

3) övergångsstad gande

Till dess den lag som omförmäles i & 36 regeringsformen i dess nya lydelse trätt i kraft, skall & 36 i sin äldre lydelse alltjämt äga tillämpning.

Beträffande riksdagsordningen (RO) må framhållas följande. Ändringarna i RF föranleder att ny bestämmelse intages i RO om formerna för val av vissa ledamöter till riksrätten enligt nya 103 & RF. Vidare utgår dels bestämmelsen i 38 ä 2. RO om konstitutionsutskottets be— fattning med lag som rör statsrådets ansvarighet, dels 69 & RO, som i sin helhet handlar om opinionsnämnden. Utkast till nu avsedda ändringar i RO har dock ej ansetts erforderligt att framlägga. [ sammanhanget bör erinras om att utkasten ovan även förutsätter, att såväl an- svarighetslagen för statsrådets ledamöter m. fl. som den särskilda ansvarighetslagen för full- mäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. upphäves.

Remissyttranden

Kommittén avgav 30.6.1969 ett principbe- tänkande benämnt Ämbetsansvaret (SOU 19691201. Över betänkandet har efter remiss beslutad av statsrådet och chefen för justitie- departementet yttranden avgivits av 53 myn— digheter och andra institutioner. Åtskilliga remissinstanser har ingivit yttranden även från underlydande organ m.fl. Med dessa medräknade utgör sammanlagda antalet re— missvar 76.

Remissinstanserna är följande:1

1. Justitiekanslern

2. Riksåklagaren 211 Överåklagaren i Stockholms åklagar- distrikt 212 Överåklagaren i Göteborgs åklagardi- strikt 213 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt 214 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län 215 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län 216 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län 217 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län 28 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län 219 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kristianstads län

3. Göta hovrätt

Kommitténs principbetänkande.

:F— Hovrätten för Nedre Norrland 5. Rikspolisstyrelsen 6. Kriminalvårdsstyrelsen 7. Överbefälhavaren 71] Chefen för armén 712 Chefen för marinen 713 Chefen för flygvapnet 8. Försvarets civilförvaltning 9. Socialstyrelsen 10. Riksförsa'kringsverket 11. Postverket 12. Televerket 13. Statensjärnvägar 14. Statens vägverk 15. Statskontoret 16. Kammarrätten 17. Generaltullstyrelsen 18. Riksrevisionsverket 19. Universitetskanslersämbetet 1911 Juridiska fakulteten vid Uppsala uni- versitet 1912 Juridiska fakulteten vid Lunds univer— sitet 1913 Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 20. Skolöverstyrelsen 21. Domänverket 22. Lantbruksstyrelsen 23. Arbetsdomstolens ordförande 24. Arbetsmarknadsstyrelsen

' För att underlätta läsningen har förteckningen över remissinstanser även upptagits på ett utviks- blad sist i betänkandet.

25. Statens avtalsverk 26. Statens personalpensionsverk 27. Statens vattenfallsverk 28. Länsstyrelsen i Stockholms län 28:1 Kronofogdemyndigheten i Stockholm 29. Länsstyrelsen i Jönköpings län

2911. Stadsfullmäktige i Jönköping 30. Länsstyrelsen i Hallands län 31. Länsstyrelsen i Älvsborgs län 32. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

33. Länsstyrelsen i Norrbottens län 33:l Drätselkammaren i Luleå stad

34. Grundlagberedningen

35. Kommunalrättskommittén 37. Förhandlingsutredningen

38. Lönesystemutredningen 39. Riksdagens ombudsmannaexpedition 41. Fullmäktige i riksgäldskontoret 42. Domkapitlet i Uppsala ärkestift 43. Svenska kommunförbundet 44. Svenska landstingsförbundet 45. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare 46. Sveriges advokatsamfund 47. Landsorganisationen i Sverige 48. Statstjänstemännens riksförbund 49. Sveriges arbetsledareförbund 50. Sveriges akademikers centralorganisa- tion 5011 Svenska underofficersförbundet

512 Svenska Facklärarförbundet och Sve- riges Lärarförbund

51:3 Sveriges kommunaltjänstemannaför- bund och Svenska Hälso— och Sjukvår- dens Tjänstemannaförbund 51 :4 Statstjänstemannaförbundet 5115 Svenska lndustritjänstemannaförbun- det 52. Svenska Arbetsgivareföreningen 54. Aktiebolaget Svensk Bilprovning 55. Allmänna bevakningsaktiebolaget 56. Sveriges Radio aktiebolag 57. Systembolaget aktiebolag

Här nedan lämnas en översiktlig redogö- relse för principbetänkandet] och remiss- svarens innehåll.

3.1 Principerna

[ principbetänkandet har redovisats de prin— ciper kommittén ansett böra ligga till grund för ett nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Det nya ansvaret bör ej såsom det nuvarande ämbetsansvaret få utesluta avtalsfrihet rörande tjänsteäligganden; in— skränkningar i detta hänseende bör bero av lag. Vidare bör sanktionssystemet till skillnad från ämbetsansvaret kunna drab- ba både äsidosättande av offentligrattsliga förpliktelser och avtalsbrott. Syftet med sanktionerna bör vara att tillgodose samhälls- medlemmarnas intresse av att all utövning av offentlig verksamhet utan ovidkommande hänsyn uppfyller vad verksamhetens bästa kräver. Sanktionssystemet, särskilt dess straffrättsliga delar. bör utformas efter de offentliga funktionernas art och ej bero av om de offentliga funktionärerna intar ställ— ning som tjänstemän eller inte. En naturlig gräns för straffansvaret bör sålunda efter— strävas. Straffansvaret bör vidare inskränkas till centrala områden och då främst taga sikte på oriktig myndighetsutövning. Sank- tionssystemet i dess helhet bör ha som utgångspunkt den nuvarande strukturen av den offentliga sektorn, vari ingår både traditionella myndighetsorgan och privat— rättsligt bildade organ. Det bör kunna tillämpas oberoende av framtida förändring- ar i den förvaltningsmässiga organisationen. Lösningen bör alltså sökas i ett för all offentlig verksamhet enhetligt sanktionssys- tem. Detta bör således ej såsom f. n. vara begränsat till i huvudsak arbetstagare med tjänstemannaställning hos stat och kommun. Systemet bör så utformas att frågan om lämpligheten av gränsdragningen mellan tjänstemän och andra arbetstagare kan be— dömas och ändringar härvidlag göras obero- ende av sanktionsfragan. Utan att gora ändring i maktfördelningen mellan den of— fentliga sektorns arbetsgivare och arbetsta- gare synes det offentliga anställningsförhäl- landet i sin helhet böra formellt behandlas

1 Vad angår utländsk rätt hänvisas nu 5. 95 4102 i principbetänkandet.

såsom avtalsgrundat. Det skall således kunna ses som en avtalsförpliktelse för arbetstaga— ren att atlyda de villkor arbetsgivaren upp- ställer på de områden där arbetsgivarens ensamma bestämmanderätt ej mä inskränkas genom avtal; och varje åsidosättande av denna plikt, dvs. varje tjänsteförsummelse. blir att bedöma som avtalsbrott.

Flertalet remissinstanser. 56 st., ställer sig i stort sett positiva till eller lämnar eljest utan erinran grunderna för förslagen i betän- kandet (_l. 2. 211, 213—23, 3, 5—7, 7:1—3, 8—19. 193, 20—28, 28:1. 29. 31—33. 33:1, 34, 35. 38, 42, 45, 48, 50. 51:1—2, 51 :4. 52. 54). Av de övriga har 14 varit delvis positiva, intagit en avvaktande hållning eller inte alls yttrat sig över de grundläggande principerna (2:2, 4, 29:1. 30, 37. 39, 41, 43. 44, 49, 5115, 55—57). Fem instanser (29, 1911, 1922, 46. 47) ställer sig i huvudsak avvisande till förslagen i betänkandet och därmed, såsom får antagas. även till grunderna för dessa. Ytterligare en instans (51:3) yppar kritik mot principerna. Några under 3.1.1. angivna remissinstanser yppar vidare tvek- samhet inför den av kommittén anlagda avtalsrättsliga synen på det offentliga anställ- ningsförhällandet.

3.1.1 Särskilt om arbetsrättsliga frågor

Kommittén förordar i betänkandet av såväl principiella som praktiska skäl ett privat- rättsligt betraktelsesätt ifråga om det offent- liga anställningsförhallandet. där varken ett straffrättsligt ansvarssystem sasom nu är fallet med ämbetsansvaret — utesluter avtals- frihet eller straffrättsliga sanktioner är ute- slutna vid avtalsbrott. ] linje med detta betraktelsesätt har också ansetts att man bör franga den nuvarande uppdelningen av det offentliga anställningsförhållandet i en of- fentligrättslig del där avtal är uteslutna, t. o. rn. avtalsmässiga åtaganden att ställa sig den offentligrättsliga regleringen till efterrät- telse. samt en del där avtal är tillåtna. ] stället har ansetts att man här. liksom på övriga områden av avtalsrätten. bör låta laggrundade inskränkningar i avtalsfriheten

ej avse förbud mot att över huvud taget avtala om vissa ämnen utan endast medföra ogiltighet av sädana avtalsvillkor som star i strid mot ifrågavarande lagregler. [ samband härmed har föreslagits vissa av det förda resonemanget betingade ändringar i 35 statstjänstemannalagcn och 25 kommunal- tjänstemannalagen. där nu nagot inkonse- kvent stadgas dels att avtal ej ma träffas om vissa uppräknade ämnen. dels att avtal som träffats i strid mot lagbestämmelserna i motsvarande del är utan verkan. Det föreslås att framdeles blott den senare regeln bibehal- les. (Se i övrigt principbetänkandet 5. 267731 och 93—94.)

Några av remissinstanserna har tagit upp hithörande frågor till särskild behandling. En remissinstans (3) förklarar salunda att den ej har något att erinra mot att sanktionerna skall vara desamma oavsett om en förseelse begås inom den offentligrättsliga eller den privaträttsliga delen av anställningsförliål— landet. Samma instans fogar till vad som anförts i betänkandet reflektionen att den avtalsbara sektorn kan antagas komma att vidgas och att detta skulle. om ett enhetligt sanktionssystem inte tillämpades. fa till följd att en och samma förseelse kunde komma att vid skilda tidpunkter beivras olika. En annan instans (32) förklarar sig ej kunna finna att hinder bör möta att inom det offentliga tjänsteavtalsomradet straffsank- tionera avtalsbrott. icke minst med hänsyn till fördelarna av ett enhetligt sanktions- system och till möjligheterna av ett mera nyanserat ingripande vid smäförseelser. ln- stansen förordar ocksä. på sätt som skett i betänkandet, att det beroendeförhallande som består mellan ämbetsansvar och avtals- förbud häves samt instämmer även i övrigt i betänkandets synpunkter i fråga om ämbets— ansvar och arbetsrätt. Ytterligare en instans (31) tar upp hithörande spörsmal i sitt yttrande och förklarar betänkandets syn- punkter värda att beaktas. 1 ett remissyttran— de (8) uttalas i sammanhanget att tjänsteför- seelser i vissa fall bör kunna beivras med lagreglerade sanktioner oavsett om förseelsen utgör avtalsbrott eller inte. En remissinstans

(50) förklarar sig dela kommitténs uppfatt- ning att det är angeläget att det beroendeför- hallande som kan anses besta mellan ämbets- ansvar och avtalsförbud hävs. men säger sig samtidigt ej kunna tillstyrka lagreglerat dis- ciplinansvar vid avtalsbrott: i denna del borde fragan utredas ytterligare innan defini- tiv standpunkt kan tagas. Däremot ställer sig samma instans positiv till förslaget om ändring i 3 ;” statstjänstemannalagen och 2 % kommunaltjänstemannalagen. 1 ytterligare ett remissyttrande (23) förklaras att försla- get har goda skäl för sig. En negativ hållning har i denna del intagits av fyra instanser (19:2. 25. 26. 38). En instans (18) intar en avvaktande hallning medan en annan (15) menar att förslaget inte synes innebära några fördelar framför den nuvarande ordningen samt att det förefaller lättfattligare och mindre irritationsskapande att avtalsområdet liksom f.n. begränsas till de områden som parterna får fritt disponera över.

3.2 Ai'kriminalisw'ingen

1 principbetänkandet har föreslagits en om— fattande avkriminalisering. Till det straftbara området har hänförts oriktig utövning av offentlig myndighet, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Övriga fel och försummel- ser i tjänsten har funnits böra beivras i disciplinär väg. Straffansvar för vanliga tjäns- tefel föreslas saledes avskaffat. (Jfr i övrigt principbetänkandet s. 32—36).

Förslaget om avkriminalisering vinner i sina huvuddrag anslutning av flertalet re- missinstanser 63 st. (1. 2. 211—8. 3--—7. 7:143. 8—19. 1913. 20428. 2811. 29. 31—33. 3311. 34. 35, 37. 38. 42—45. 48—50, 51144, 52. 54). Sju instanser yttrar sig ej i frågan (2911. 30, 41. 5115, 55—57). Endast ett fåtal instanser tar avstånd från förslaget (219. 1911. 1922, 46, 47 jämte två av justitieombudsmännen; den tredje ombuds— mannen är skiljaktig från de två andra i det han biträder förslaget: 39).

3.3. Lag- eller avtalsreglerat disciplinrmsvar

Utan att ange någon slutlig standpunkt diskuterar kommitten i principbetänkandet om man i fråga om sådana tjänsteförseelser som faller utanför det straffbara omrädet bör till den offentliga sektorns avtalsparter överlämna att utforma erforderliga sank— tionsregler eller om man bör tillgodose behovet av sådana regler genom lagstiftning. (Se principbetänkandet 5. 367740).

Förslaget om ett för offentlig verksamhet enhetligt disciplinansvar, vare sig detta blir lagreglerat eller inte, har i allmänhet ej mött gensaga. 35 remissinstanser anser att detta disciplinansvar bör vara lagreglerat ( 1 , 2. 211. 213—76, 218. 3, 7. 7:243, 8—10. 12—15. 17. 18. 1911. 22, 28. 2811. 29. 29:1.31.33, 34. 39. 45. 46, 5112, 5114). Elva instanser föror— dar avtalslinjen, bland dem åtskilliga av arbets- marknadens parter (21, 24, 33:1,43, 44, 47, 48. 50, 51:3, 51:5, 52). En av dem (5115) yttrar sig dock endast över frågans betydelse för helt eller delvis statsägda företag och anser att ansvaret där bör vara avtalsreglerat. Tio remissinstanser synes närmast böjda för ett system där vissa personkategorier får full avtalsfrihet medan andra underkastas lagregle- ring(4, 11.16.19z3, 23. 25. 26, 30,49. 57). 20 remissinstanser anger ej någon uttrycklig ståndpunkt isaken(212,217,219,5,6.7:1, 19, 1912, 20, 27, 32, 35. 37. 38.41, 42, 5111, 54 56). Två av de sistnämnda (55, 56) förklarar sig dock önska avtalsfrihet för egen del.

3.4. Änzbetsstraffen

1 principbetänkandet (se 5. 61—66 däri) föreslås att avsättning avskaffas som ämbets- straff och att hithörande avskedsfrågor regle- ras i utomstraffrättslig ordning (se vidare under 3.764.)

Detta förslag har mottagits positivt eller eljest lämnats utan erinran av 36 remissin— stanser (1. 21448. 3. 5, 7. 711—3, 9. 12—14. 16, 17. 19. 1913. 21. 23, 24. 26. 27. 29. 32. 3311. 34. 42. 45, 50. 5112—4. 52). Ytterli- gare två remissinstanser (8, 48) har lämnat förslaget utan erinran men ej velat inta slutlig

ståndpunkt i vad det avser oavsättliga tjän— stemän, dvs. dem som endast kan skiljas från tjänsten av domstol i brottmål. En annan instans (51 13) har tillagt att förslaget att avskaffa ämbetsstraffen ej får genomföras till priset av ett lagreglerat disciplinansvar för alla offentliga funktionärer. 12 instanser har ej anmält någon bestämd ståndpunkt (213, 6. 10. 15, 30. 33. 39, 46. 47, 49, 5111, 5115). Fem instanser har anmält tveksamhet dock utan att avstyrka förslaget (2, 222. 4, 28, 31). Fem remissinstanser ställer sig negativa till förslaget (211, 219. 11. 1912, 25) medan 16 instanser ej alls yttrat sig över förslaget (18, 1911. 20. 22. 28:1, 29:1. 35, 37, 38, 41, 43. 44. 54—57). En remissinstans (_23). som i och för sig ställer sig positiv till förslaget, anser dock att det synes böra övervägas att genom övergangsbestämmelser bibehålla nu- varande ordning för de oavsättliga tjänste- män som erhållit fullmakt på sina tjänster före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Avföres ämbetsstraffet avsättning ur BrB, bör enligt principbetänkandet även suspen- sion avskaffas som brottspåföljd. (Se 5. 64 i principbetänkandet.) Sistnämnda förslag har ej föranlett något särskilt yttrande från 40 remissinstanser (211—3, 215, 4, 6. 8, 10, 15, 16, 18, 1911. 20, 22, 25, 26. 28, 28:1, 2911. 30, 31, 33—35, 37—39, 41 , 43—47. 50, 5125. 52. 54—57). Det får emellertid antagas att dessa instanser har intagit samma ståndpunkt som de redovisat i fråga om avsättningspå- följden. Av de övriga remissinstanserna har 34 tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran (1,2, 2:4, 216—8, 3, 5, 7, 7:1—3, 9, 11—14. 17, 19. 1913. 21.23. 24, 27.29,32, 3311. 42. 48, 49, 51:1—4). Två har avstyrkt (219, 1912).

3.5 Processuella frågor

[ principbetänkandet (se 5. 70—73 däri) föreslås att disciplin- och avskedsfrågor skall handläggas i civilprocessuell ordning av all- män domstol respektive arbetsdomstolen där arbetstagarens tjänsteavtal regleras av kollek- tivavtal. 32 remissinstanser ställer sig positiva till eller lämnar eljest förslaget i stort sett

utan erinran (2. 2:4—6, 218. 3, 4. 711. 7:3. 14—17. 19. 1913. 21. 23. 24. 26. 27.29. 31—33. 3311. 34. 38.45.46. 50. 5112, 5114). 27 remissinstanser yttrar sig ej särskilt i denna fråga (2:3. 2:7, 6. 7. 712. 19:1. 20. 28:1. 2911. 30. 35. 37. 41 44. 47 49. 5111. 5113, 5115. 52. 54—57). Sex instanser som berör saken intar inte nagon bestämd stand- punkt (1. 5. 18. 1.922, 22. 39). 11 remiss— instanser intar en negativ hallning (211. 22. 29. 8—13. 25. 28): av dem lll sju böjda för att låta hithörande fragor prövas i admini— strativ besvärsväg (211. 9 — 13. 25). En remiss- instans (29). som ej motsätter sig förslaget. föreslår dock att. i det fall avsked eller disciplinpaföljd ifrågasatts i samband med ämbetsbrott. domstolen efter yrkande av arbetsgivaren skall kunna besluta i disciplin- myndighetens ställe. Samma instans föreslar också att disciplinmyndighet även i andra fall skall ha möjlighet att fa disciplinärenden prövade av allmän domstol i första instans. Ytterligare två instanser (2. 28) anser att det bör finnas möjlighet att få avskedsfragan prövad i samband med brottmålet.

Endast ett mindre antal remissinstanser har berört den större frågan om prövning i civilprocessuell ordning av tvister över huvud rörande det offentliga anställningsförhallan- det, något som förordas i principbetänkan— det (se 5. 72 däri). 13 instanser har sålunda lämnat en sådan ordning utan erinran (218. 3. 4, 14, 17. 19, 21, 23. 24. 27. 29, 32. 5112). medan fem ställt sig avvaktande (5. 15.18.2638).

3.6 JO :s och JK.-s tillsyn

För närvarande sammanfaller JO:s tillsynsom- räde med personkretsen för fullständigt äm- betsansvar medan JK:s tillsyn även omfattar de som har partiellt ämbetsansvar. I princip- betänkandet föreslås att området för såväl JO:s som JK:s tillsyn skall avse samtliga arbetstagare hos stat och kommun, vissa uppdragstagargrupper samt personal hos sådana samhällsägda företag — aktie- bolag, föreningar och stiftelser — som utövar offentlig myndighet eller eljest mera väsent-

liga funktioner eller som innehar monopol- ställning. Vidare föreslås tillsynsomrädet om- fatta de krigsman som nu har ämbetsansvar ävensom envar som utan att inneha någon offentlig befattning utövar offentlig myndig- het savitt gäller denna verksamhet. Med bibe- hallande i huvudsak av nuvarande former för tillsynens utövande föreslås slutligen rätt för JO och JK att ingripa med åtal om person som står under deras tillsyn gör sig skyldig till oriktig myndighetsutövning, mutbrott elleri tjänsten begånget brott mot tystnadsplikt liksom eljest om sådan person beträdes med brott som innefattar åsidosättande av tjänste— åliggande. Är fråga om förseelse som endast kan föranleda disciplinansvar skall JO och JK liksom nu kunna göra anmälan till den offent- lige arbetsgivaren för disciplinär åtgärd. (Se i övrigt principbetänkandet s. 80—84 och 88).

Detta förslag har närmare berörts endast av 15 remissinstanser. Av dem har 14 ställt sig positiva till förslaget (1. 216, 217. 3. 10. 15. 16. 29. 32. 39, 45. 46. 50. 54). en instans (50) doek med reservation för att tillsynsomradet möjligen borde något be— gränsas i förhallande till förslaget. En instans (57) har ställt sig kritisk utan att dock ange någon egen slutlig ståndpunkt. Justitieom- budsmännen (39). som anser det innebära en vinning om tillsynen får omfatta stats— och kommunalägda bolag etc.. har framhållit att kontrollen med hänsyn till JO:s arbetsupp— gifter borde begränsas till fall då den framstar som påkallad från allmän synpunkt enligt JO:s diskretionära prövning.

Endast tre remissorgan har berört ett förslag i principbetänkandet (se 5. 83 däri) om rätt för arbetstagare som erhållit erinran av JO att på egen anmälan få frågan om han begått fel prövad och avgjord av disciplin- myndighet. En remissinstans (8) anser sådan rätt välgrundad och angelägen. Två instanser (1. 39) anser sadan rätt olämplig; dock synes det vara deras mening att saken kommer i ett annat läge om JO och JK tillerkännes rätt att fullfölja talan mot myndighets beslut i disciplinärenden.

3.7. Speciella frågor

I detta avsnitt redovisas företrädesvis de remissvar som i enskilda fragor ställer sig avvaktande eller anför mening som avviker från principbetänkandet. Redovisningen om- fattar däremot i allmänhet inte det flertal som lämnat principbetänkandet utan erin- ran.

3.7.1. Oriktig inyndighetsutövning (makt missbruk)

Dä kommittén i principbetankandet till det straflbara omradet hänfört oriktig utövning av offentlig myndighet har varit vägledande att här är fräga om ett omrade av offentlig verksamhet där den enskilde inte kan stödja sig på avtal eller annat privaträttsligt rättsför- hållande utan till följd av lag eller annan författning är skyldig att ställa sig myndig— hetsutövningen till efterrättelse. Under brottsbenämningen maktmissbruk har salun- da upptagits det fall. att någon i utövning av offentlig myndighet asidosätter vad som till följd av lag. instruktion eller annan författ- ning eller särskild föreskrift gäller för myn- dighetsutövningen. Som förutsättning för straftbarhet uppställes dock. att gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förman som ej är ringa. Straffansvar föreslas inträda även då sadan gärning begås av oaktsamhet som ej är ringa. 1 principbetänkandet uttalas vidare beträffande begreppet offentlig myndighet, att sådan myndighet ytterst är grundad i författning samt att genom dess utövning skapas plikter eller rättigheter som ej är av privaträttslig natur. (Se principbetänkandet s. 34» 35, 42—45 och 90.)

13 remissinstanser har anmält tveksamhet inför frågan om det i lagutkastet användna begreppet myndighetsutövning tillräckligt tydligt anger det straffbara omradets gränser (1. 8. 15. 192. 1913. 25, 26. 2811. 35. 38. 39, 43. 44). En av instanserna (1912) menar salunda att tolkningssvarigheter framträder redan om man ställer sig frågan huruvida ett beslut om disciplinpaföljd eller avsked enligt

de av kommittén föreslagna reglerna skall betraktas som utövning av offentlig myndig- het eller ej. En annan instans (39) menar att fall där tvekan skulle kunna uppkomma är överordnads otillbörliga förfarande, t. ex. obefogad vägran att medge semester, med- vetet fel vid tjänstetillsättning och trakasse- ring i största allmänhet. Ytterligare en instans (26) uttalar att det synes oklart om straffbestämmelsen även avser brott mot bestämmelser i avtal som den anställde ålagts att tillämpa.

Några remissinstanser har ansett att som rättskälla vid sidan av lag och författning i straffbudet även bör anges tjänstens beskaf— fenhet (1, 2, 215. 31, 39). Två remissinstan- ser (3, 5) anser att ifrågavarande straffbud bör utformas så att det vid sidan av oriktig myndighetsutövning även träffar vissa for- mer av missbruk utav tjänsteställning till förfäng för det allmänna eller någon enskild.

1 ett remissvar (5113) har betänkandet tolkats som om straffbudet skulle drabba inte bara dem som är ”direkt ansvariga för ett besluts innehåll” utan även biträden etc.. samt föreslår en begränsning av tillämp- ningen till dem som har eget ansvar för rnyndighetsutövningen.

En annan instans (47) gör gällande att den föreslagna avkriminaliseringen genom ifråga- varande straffbud i själva verket innebär en omfattande utvidgning av personkretsen för straffansvar, som ej kan accepteras.

Sex remissinstanser (2, 213. 215, 3, 31, 51:3) har i fraga om hithörande oaktsam- hetsbrott ifrågasatt om ej straffbarhet borde inskränkas till fall av grov culpa. En instans (5112) anser det böra övervägas att låta den oaktsamtna varianten vara helt straffri och beivras disciplinärt.

Några enstaka instanser föreslår även vissa andra jämkningar i straffbudet. Härtill skall återkommas nedan under 4.4.2.

Tio remissinstanser (2, 217. 218, 9, 2911, 31, 3311, 39. 45, 46) uttalar sig för den i betänkandet angivna möjligheten att låta ledamöter av beslutande statliga eller kom- munala församlingar bli underkastade ansvar för maktmissbruk, två av dem dock utan att

ange slutlig standpunkt (9, 31). Två instanser ställer sig negativa till en sådan möjlighet (29. 38).

Endast tre remissinstanser (4. 16. 39) har närmare berört ett förslag i betänkandet att ”taxeringsmän” bör omfattas av ansvar en— ligt straftbudet, och de uttalar sig för detta förslag.

Vad angår beteckning på brottet anser 15 remissinstanser ordet maktmissbruk mindre lämpligt. Olika alternativ har framförts sa- som oriktig myndighetsutövning. tjänste- missbruk och missbruk av offentlig myndig- het. (1.2.213—5. 2:7. 3—5. 11. 16. 31.39. 47, 50).

3.7.2 Mutbrott

Såsom tidigare anförts har kommittén i principbetänkandet föreslagit ett straffstad— gande avseende mutbrott. l betänkandet uttalas åsikten. att en utredning bör komma till stånd om förutsättningarna för ett mera generellt mutansvar, avseende arbets— och uppdragstagare inom såväl den offentliga som den privata sektorn.l ] avbidan härpa bör enligt betänkandet den nuvarande an- svarsregeln om mutbrott i 2012 BrB. som har avseende endast på den offentliga sektorn. undergå endast de ändringar i fråga om ansvarig personkrets som föranledes av de tidigare åberopade mera principiella syn— punkter som anföres i betänkandet. [ enlig— het härmed har föreslagits, att personkretsen skall omfatta alla arbetstagare hos staten eller kommun oavsett om de intar ställning som tjänstemän eller ej; vidare ledamöter av statliga eller kommunala organ liksom per- soner som eljest till följd av val eller plikt utför uppdrag åt det allmänna eller vilkas uppdrag regleras i författning. Enligt försla- get skall efter förordnande av Kungl. Maj ;t i personkretsen även ingå personal och styrel- seledamöter hos allmänna inrättningar och hos aktiebolag. föreningar eller stiftelser som ägs av det allmänna. Härvid har avsetts sådana

1 Kommittén har numera erhållit uppdrag att utreda denna fråga.

inrättningar och företag som pålagts myndighetsutövning eller andra mera väsentliga offentliga funktioner eller som intar monopolställning. Slutligen skulle mut- ansvar ävila envar som utan innehav av någon nu avsedd befattning utövar offentlig myn- dighet samt vidare envar som fullgör lagstad- gad tjänsteplikt. Den angivna kretsen av arbets- och uppdragstagare sammanfaller med den personkrets som enligt principbe- tänkandet över huvud taget kan komma i fraga för ett lagreglerat disciplinansvar (se under 375). 1 principbetänkandet diskute— rades därför möjligheten att ange förstnämn- da krets i mutparagrafen genom en hänvis— ning till disciplinlagstiftningen. (Se i övrigt principbetänkandet s. 35. 45—48. och 90.)

Av de remissinstanser som tagit upp den föreslagna mutparagiafen till närmare be- handling har 13 stycken ställt sig positiva till eller eljest lämnat utan erinran paragrafens sakliga innehall. främst när det gäller person- kretsen för ansvar enligt paragrafen (218. 3. 4. 9. 14—16. 192 1913. 32. 45.46. 5112).

En remissinstans (39) anser att person- kretsen tills vidare bör ha samma omfattning som för närvarande om ej ett allmänt mutansvar. omfattande saväl allmän som enskild tjänst, införes. På ett håll (51:3) intages ståndpunkten att nuvarande begräns— ning av personkretsen bör kvarsta tills en eventuell utredning om ett generellt mutan— svar gjorts. Tva remissinstanser (43, 44) anmäler viss tvekan inför delar av person— kretsen med förmälan att denna skulle komma att omfatta även stora grupper av arbetstagare. som pa grund av sin ställning knappast har någon verklig möjlighet att påverka myndighetens agerande eller själva är anförtrodda nagon "offentlig verksamhet” där en obehörig påverkan har någon saklig betydelse. De tva instanserna tillägger emel- lertid. att offenligt anställds eller vald förtro- endernans oförvitlighet i hithörande avseen— de dock i högsta grad är angelägen.

Fyra remissinstanser (1, 211. 4. 46) yppar tveksamhet inför tanken att ange personkret— sen genom hänvisning till annan lag. En instans (218) uttalar sasom något positivt att

mutansvaret knytes an till det lagreglerade disciplinansvaret.

Mot förslaget att låta Kungl. Maj:t i vissa fall avgöra paragrafens tillärnpningsomrade har två remissinstanser (4. 46) gjort invänd- ning.

Tva remissinstanser (215. 31) har uttryckt viss farhåga för att brottsbeteckningen mutbrott skulle kunna föranleda förväxling med bestickningsbrottet.

Det i betänkandet resta förslaget om utredning av frågan rörande ett allmänt mutansvar avseende saväl offentliga som privata anställnings- och uppdragsförhallan- den har uttryckligen biträtts av tio remiss- instanser (9. 14. 16. 31. 32. 39. 45. 48. 51 12. 52). Ytterligare en instans (211) har titan att beröra frågan om utredning uttalat sig positivt för införande av ett sadant allmänt mutansvar. En annan instans (47) förklarar att en utredning om ett generellt mutansvar bör komma till stånd men gör samtidigt gällande att den i betänkandet föreslagna utvidgningen av personkretsen för ansvar inte kommer att kunna accepteras. Två remissinstanser har motsatt sig en sadan utvidgning av mutansvaret (213. 218).

3.7.3. Brott mot tystnadsplikt

Vid sidan av oriktig utövning av offentlig myndighet och mutbrott har kommitten ansett straffansvar böra inträda även vid brott mot tystnadsplikt. [ principbetänkan— det göres skillnad mellan brott rnot sadan tystnadsplikt som grundar sig på lag eller annan författning samt åsidosättande av sadan oreglerad tystnadsplikt rörande vissa ämnen som beror av myndighets eller över- ordnads föreskrift eller som utan sadan föreskrift följer av ämnets natur. Endast den författningsgrundade tystnadsplikten har i principbetänkandet ansetts böra förenas med straffansvar. medan den nämnda oreglerade tystnadsplikten skulle beivras i disciplinär väg. 1 principbetänkandet uttalar kommitten sin avsikt att i senare sammanhang återkom- ma till en översyn av gällande specialstraff- rättsliga stadganden rörande tystnadsplikt.

Det föreslagna straflbudet i BrB skulle i princip kunna ersätta dessa. 1 en sadan översyn skulle också inga att ta ställning till behovet av uttryckliga lagregler om tystnads- plikt på vissa omraden i syfte att göra det föreslagna straffbudet tillämpligt på dessa områden. Som exempel nämnes behovet i sekretesslagstiftningen av en regel om plikt att iakttaga tystnad rörande innehållet i sekretessbelagd handling samt intresset i vissa fall av regler om förbud mot yppande av vad som förekommit vid statliga eller kommunala församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. De valda exemplen avser sadan tystnadsplikt som oaktat den ej för närvarande är författningsgrundad likväl an- ses omfattad av straffbudet i 2013 BrB. (Sei övrigt principbetänkandet s. 35, 49—51 och 90.)

Av de remissinstanser som närmare gått in pa utformningen av den föreslagna paragra- fen om brott mot tystnadsplikt har 16 ställt sig positiva till tanken att låta straffbarhet inträda endast vid brott mot författningsreg- lerad tystnadsplikt (1, 214. 218. 3. 8, 15, 192, 1913. 20. 31. 32. 45—47. 5112. 5113). En till ett remissyttrande fogad skiljaktig mening (9) vill begränsa ansvaret till brott mot i lag — ej i annan författning — stadgad tystnadsplikt. Endast en remissinstans (39) anser att till brottsornradet bör hänföras även åsidosättande av sadan tystnadsplikt som följer av tjänstens beskaffenhet.

En instans (215) påpekar att oaktsamt åsidosättande av tystnadsplikt stundom kan vara straffvärt.

Fem remissinstanser ( 1912. 26. 41 . 45. 46) berör vikten av att tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling blir stadgad i

lag.

3.7.4 2015 brottsbalken

[ principbetänkandet föreslås avskaffande av regeln i 2015 BrB om straftltöjning da tjänsteman genom allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Behovet av straffskärpning anses kunna tillgodoses inom ramen för brottets strafflatitud.

En remissinstans (2) uttalar att upphä— vande av 2015 synes fa ringa praktiska konsekvenser eftersom stadgandet ytterst sällan torde tillämpas samt tillägger att åsidosättande av tjänstealiggande skall av domstolen kunna inom tillämplig strafflati- tud beaktas som försvårande omständighet. Ytterligare en instans (211) uttrycker mot- svarande synpunkter. 1 ett remissyttrande (3) ifrågasättes dock om ej 2015 bör kvarstå i någon form eftersom det kan inträffa att domstol tar hänsyn till den åsidosatta tjäns- teplikten — i vilket fall disciplinmyndighet enligt ett förslag i principbetänkandet ej skall kunna ålägga disciplinpaföljd — och utdömer straff nära maximum. varvid påfölj- den ändä till följd av blygsamt straffmaxi— rnum kan framstå som otillräcklig.

3.7.5. Disciplinansvarets personkrets

Säsom förut framhållits har kommitten i principbetänkandet inte redovisat någon slutlig ståndpunkt i frågan om det föreslagna disciplinansvaret bör vara lag- eller avtalsreg- lerat. Däremot har i betänkandet (s. 37) uttalats att det ter sig önskvärt med ett för alla funktionärsgrupper enhetligt sanktions- system. 1 ett utkast till lagstiftning på området har kommittén redovisat samtliga de arbets- och uppdragstagargrupper som över huvud taget synes kunna komma i fråga när det gäller att bestämma personkretsen för ett lagreglerat disciplinansvar. (Jfr prin- cipbetänkandet s. 52—56 och s. 91). Till denna krets har hänförts tjänstemän och andra arbetstagare hos staten eller hos kommun, ledamöter av styrelser. verk. nämnder. kommittéer eller andra sådana inrättningar som hör till staten eller till kommun samt de som eljest utövar uppdrag åt staten eller ät kommun, om de valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta liksom eljest om uppdraget är reglerat i författning. Vidare har i kretsen ansetts böra inga arbetstagare och styrelseledamöter hos allmänna inrättningar eller hos aktiebolag. föreningar eller stiftelser vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest

har avgörande bestämmanderätt. De företag som här kommer i fraga har ansetts böra vara sadana som har anförtrotts utövning av offentlig myndighet eller eljest fullgör mera typiska offentliga funktioner ävensom före- tag som intar faktisk eller rättslig monopol— ställning inom sitt verksamhetsomräde. Med kommun har i principbetänkandet i detta sammanhang likställts landstingskommun. municipalsamhälle. kommunalförbund. tings— lag, församling och kyrklig samfällighet.

Förslaget rörande personkretsen för ett enhetligt disciplinansvar. vare sig detta blir lagreglerat eller inte. har sasom tidigare framhallits i allmänhet ej mött gensaga. Endast ett mindre antal remissinstanser har i mera väsentliga hänseenden uttalat en annan uppfattning än den som redovisats i betän- kandet i saken. Dessa återfinns närmast i de grupper som enligt det tidigare sagda föror— dar avtalsfrihet. helt eller delvis. i disciplin- frågor.

Av dem som yttrat sig mera ingående i frågan har två remissinstanser (4, 49) ansett att samhällsägda företag bör stå utanför ett lagreglerat ansvar. medan två andra instanser (43 och 44), vilka i och för sig önskar avtalsfrihet. uttalat tveksamhet med hänsyn till svara praktiska avvägningsproblem då det gäller att dra gränsen kring ifrågavarande företag. 12 remissinstanser åter har uttalat sig positivt för att ett enhetligt system bör omfatta även dessa företag (212, 214. 215, 218. 3. 9. 16. 32. 45. 46, 50. 52).

Vad angar arbetstagare utan tjänstemanna— ställning hos stat och kommun har två instanser (4. 11). som eljest uttalat sig för lagreglering av disciplinansvaret såvitt gäller vissa grupper. ansett dessa arbetstagare böra stå utanför lagregleringen. Sex remissinstan— ser som tagit upp frågan till närmare behandling har ansett en enhetlig reglering böra omfatta även dessa arbetstagare (214. 2:5.2:8.3. 16.32).

Beträffande offentliga tjänstemän har de atta remissinstanser som uttryckligen berört saken (212, 214. 215. 218, 3, 4. 16. 32) förklarat att saväl statliga som kommunala tjänstemän bör höra till ansvarskretsen.

En del remissinstanser har tagit tipp vissa speciella problem pa hithörande omrade till närmare behandling.

En instans (45) anser att domare ej bör vara underkastade disciplinansvar. En annan instans (16) som ocksa berört frågan intar motsatt standpunkt.

Elva remissinstanser (212. 2:4. 215, 218. 3. 4. 14. 16. 22, 31. 32) har uttryckligen ställt sig positiva till förslaget att låta disciplin- ansvaret omfatta den grupp av chefstjänste- män som f. n. enligt 18 5 Sth är undantagen från sadant ansvar. Nagra instanser ställer sig tveksamma till en i principbetänkandet franr förd tanke att eventuellt låta verkschefer och likställda stå utanför ansvaret. En remiss- instans (14) anser att ansvaret bör omfatta även dem. medan tva andra instanser (9. 24) anser att vissa problem kan uppkomma i ansvarshänseende då verkschefen deltar ibe— slut av verkets styrelse, därvid enligt förslaget styrelseledamöter skall ha ansvar. En av dessa instanser (9) anser att samma regler bör gälla för verkschefer och styrelseledamöter. En verksmyndighet (12) anser att. såvitt gäller det egna verket, såväl dess verkschef som ledamöterna av dess disciplinnämnd bör stå utanför ansvaret. En instans (39) slutligen påpekar att om JO varken kan åtala ett fall eller anmäla det för disciplinär bestraffning, JO inte heller lärer kunna utdela någon erinran; och det tillägges att det ej är tillfreds- ställande om förslagets innebörd skulle vara att ifrågavarande chefstjänstemän inte blir underkastade JO:s tillsyn i vidare man än såvitt rör maktmissbruk.

Vad över huvud avser ledamöter av styrel- ser. nätnnder etc. ställer sig sex remissinstan- ser (214, 10, 24. 30,35, 39) mer eller mindre avvisande till tanken att dessa ledamöter skall omfattas av ansvaret: två av dem (30. 35) tar därvid sikte på förtroendevalda ledamöter. 1 ett remissyttrande (51:3) fram— hålles, att om över huvud behov av en disciplinlagstiftning skulle finnas. det torde vara för de uppdragstagargrupper kommitten angivit i principbetänkandet. En instans (4) anser att ansvar för uppdragstagares del bör begränsas till dem vars uppdrag är av längre

varaktighet eller företer stark likhet med vanlig tjänst. En annan instans (29) uttalar att det av en eventuell lagtext bör klart framgå, att övervakare och barnavårdsman hör till ansvarskretsen. I ett remissyttrande (6) erinras om att disciplinansvar skulle kom- ma att gälla för övervakare för villkorligt dömda och för tillsynsmän över villkorligt frigivna samt förklarar att någon erinran ej kan riktas däremot.

Den ibetänkandet framförda tanken att i fall av lagreglerat disciplinansvar lata Kungl. Maj:t förordna om ansvarets införan- de i bl.a. samhällsägda företag har berörts endast av ett par remissinstanser. En instans (46) anser en sadan ordning mindre lämplig och förordar att ansvarskretsen direkt anges i lag. En annan instans (218) anser det vara lämpligt och av värde att tillämpningsomrä— det anges i lagtext.

Vad angar samhällsägda företag anser en remissinstans (9) viss tvekan kunna uppstä i fragan om vad som avses med det i betänkan- det begagnade uttrycket ”företag vari stat eller kommun har avgörande bestämmande- rätt". 1 ett remissvar (l9:2) uttalas helt allmänt. att bestämningen av disciplinansva— rets tillämpningsomräde är tillräckligt klar för att ej valla större problem vid tillämp- ningen.

3.7.ö De särskilda disciplinreglerna

Det i betänkandet intagna utkastet till disciplinregler har berörts av atskilliga re- missinstanser.

3.7.ö.l Allmänt om reglerna

Sex remissinstanser (2:4. 3.9. 28:1. 46. 54) har närmare gått in pä reglernas allmänna utformning. De har därvid funnit dem i stort sett väl avvägda.

37.62. Gärningsbeskrivning

] utkastet till disciplinlagstiftning i princip- betänkandet (s. 59 och 91 ) har upptagits. att disciplinpaföljd ma aläggas arbetstagare som

asidosätter vad som aligger honom i hans tjänst. om felet ej är ringa. Stadgandet har närmare berörts endast av fyra remissinstan- ser. Tva av dem (215. 31) anser att gärnings- beskrivningen bör utformas pa samma sätt som skett i 193" Sth. dock att undantag fran paföljd göres för ringa fall. En instans (218) anser att garningsbeskrivningen bör utformas med 21:18 brottsbalken som möns— ter, I ett remissyttrande (10) papekas. att bagatellförseelser icke bör föranleda mer än tillsägelse av överordnad samt anser att titan i lag bör ge uttryck at detta.

3763. Disciplinpaföljder

Som disciplinpaföljder föreslas i principbe- tänkandet varning och för allvarliga fall en penningplikt som i betänkandet benäntnts disciplinbot. Grova eller upprepade tjänste- förseelser bör enligt betänkandet föranleda avsked, nagot som emellertid ansetts böra ses som en skyddsätgärd och ej som en sanktion. Som förutsättning för avsked föreslas gälla att arbetstagaren genom tjänsteförseelsen visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. Suspension. som före- kommer inte endast som paföljd för ämbets- brott enligt brottsbalken utan även som disciplinstraff enligt bl, a. statstjänstemanna- lagen och kommunaltjänstemannastadgan. har ansetts mindre angeläget att bibehalla. [ betänkandet har suspensionen kritiserats inte endast emedan den kan valla icke önskvärt besvär för saväl den försumliges arbetskam- rater sorn hans arbetsgivare. utan även därför att den utan hänsyn till den försumliges ekonomiska situation i övrigt berövar honom hans utkomst av anställningen. l förslaget i betänkandet ersättes suspension av disciplin- bot. vilken ansetts böra skärpas i förhallande till påföljden löneavdrag enligt nyssnämnda författningar. eftersom disciplinansvaret skall ersätta det nuvarande straffansvaret för tjänstefel enligt 20:4 BrB. Enligt förslaget skall disciplinbot avse minst en och högst (30 dagar samt fastställas till minst fem och högst 250 kronor. Samtidigt föreslas att botens storlek slutligt skall kunna jämkas

med hänsyn till de uppgifter den anställde lämnar om sin ekonomi (jfr i övrigt princip- betänkandet s. 56—57 och 91—92). _ Det föreslas ocksä att disciplinbot skall tillfalla arbetsgivaren; jfr i detta sammanhang utta- landet i betänkandet (s. 60 och 75) att fordran pa disciplinbot bör behandlas som vanlig civil fordran.

Förslaget i betänkandet att avskaffa sus— pension sorn paföljd och införa den nya paföljden disciplinbot beröres närmare av atskilliga remissinstanser. Av dem som yttrat sig i saken förordar 23 remissinstanser ( l. 2. 216. 218. 4. 6. 8. 12. 13. 14. 17. 22. 26. 31. 32. 42. 45 48450. 5111—2. 5114) att suspension utmönstras som disciplinpaföljd. Endast en remissinstans (46) intar motsatt standpunkt. Av dem som närmare behandlat förslaget att införa disciplinbot som paföljd lämnar 17 instanser (1. 212. 215. 218. 4. o. 12.14.17.26.32.42.45.50.5111—25114) förslaget utan erinran. en av dem (45) dock med tillägg att den lika gärna kan tänka sig ett skärpt löneavdragssystem. Tva instanser (11. 18) föredrar att löneavdrag bibehalles. Ytterligare en instans (8) föredrar att löne- avdrag bibehälles eller ocksä att disciplinbot införes men bestämmes till viss procent av lönen. En annan instans (13) anser att ett skärpt löneavdragssystern är att föredraga. 1 ett remissyttrande (1911) uttalas att man enbart bör ha en mattlig penningplikt medan en annan remissinstans (21) anser att pafölj— derna bör besta enbart av varning och avsked. En instans (10). som i övrigt ej uttalat sig närmare om disciplinbot. anser denna liksom varning mindre lämplig som paföljd för ledamöter av offentliga organ. Som exempel pä uttalanden av dem som ställer sig positiva till förslaget kan nämnas ett yttrande (6) vari anföres att förslaget innebär en förenkling för de tilläm- pande organen rnedan det i ett annat yttrande (5112) uttalas att övergången fran suspension till disciplinbot bättre samman- faller med den allmänna synen pa straffets ändarna].

Vad angar disciplinbotens storlek har en remissinstans (12) uttalat att det synes

medföra svårigheter att bestämma lämplig storlek i fråga om kollektivanställd personal. En instans (31) har framhållit att boten bör bestämmas efter fasta och för riket enhetliga normer. Ett annat remissorgan (215) anser att boten bör bestämmas i förhallande till lönegrad eller arbetsinkomst enligt författ— ningsenligt bestämda skalor. 1 ett remissytt- rande (26) ifragasättes om man bör beakta arbetstagarens ekonomi i allmänhet och saledes även vad som ligger utanför anställ- ningsförh'allandet.

En remissinstans (1). som ej erinrar mot införandet av disciplinbot. ifragasätter dock om med hänsyn till rättssäkerheten myndig- het bör kunna utkräva ända upp till 15 000 kronor i disciplinbot. l ytterligare ett remiss- yttrande (5112) anmäles tveksamhet inför det föreslagna högsta beloppet av disciplin- boten och det förordas där en mer mattlig penningplikt. [ ett annat yttrande (1911) erinras mot disciplinboten under pästaende att den sasom civil fordran skulle enligt allmänna kvittningsregler kunna indrivas tämligen formlöst och utan nämnvärda be- gränsningar genom avdrag pa tjänstemannens lön medan indrivning av böteskrav däremot enligt exekutionslagstiftningen var tyglad på olika sätt till skydd för gäldenären. I ett remissyttrande (5113) ställer man sig negativ bland annat emedan disciplinboten skulle innebära en överföring till civilrätten av det straffrättsliga dagsbotssystemet.

Förslaget att disciplinboten skall tillfalla arbetsgivaren beröres närmare endast av tva remissinstanser. av vilka den ena (4) anser att den bör tillfalla kronan. medan den andra (212) menar att boten bör ga till välgörande ändamål.

Slutligen vänder sig en remissinstans ( l 1) mot att disciplinbot blott skulle utgä ”i allvarligare fall”. varav skulle följa att var- ning borde vara den normala paföljden.

3.7.64 Avskedsregler

Sasom framgått av det som anförts ovan under 34 och 3.5 föreslås i principbetän— kandet att ämbetsstraffen avsättning och

suspension avskaffas samt att avskedsfragor handläggs i civilprocessuell ordning. Mot denrta bakgrund ltar ansetts nödvändigt att i lag ange de grunder som kan föranleda avsked av oavsättliga statstjänstemän. dvs. de tjänstemän som till följd av att de erltallit fullmakt pa sin tjänst f.n. inte kan skiljas fran denna annat än av domstol efter atal. En sadan lagreglering har ansetts böra medge avsked i huvudsak i de fall där avsättning enligt brottsbalken för närvarande kan ifra- gakonttna.

Nu avsedda tjänstemän har sålunda ansetts böra kttnna avskedas da de genom brott visat sig uppenbarligen inte vara skickade att inneha sin befattning; se 2018 första stycket första punkten BrB. 1 första stycket andra punkten samma lagrum stadgas som ytterli- gare förutsättning för avsättning vid brott för vilka ej är stadgat fängelse i minst två är. att tjänstens beskaffenhet kräver sadan pa- följd. Nagot sadant villkor ltar emellertid ej uppställts i den föreslagna avskedsregeln. [ principbetänkandet har hävdats. att tjänstens beskaffenhet enligt sakens natur har avgöran- de betydelse vid bedömningen av fragan om en tjänsteman pä grund av sadant lindrigare brott som nu avses skall anses inte vara skickad att inneha sin befattning. Det har därför ansetts att erforderligt anställnings- skydd ttppnas redan genom att i en avskeds- regel ställa kravet att tjänstemannens brist pä lämplighet för tjänsten skall vara uppenbar. 2018 BrB tar sikte på andra brott än ämbetsbrott: för de senare ges möjlighet till avsättning redan ide för dessa brott stadgade strafflatituderna. Vad angår de ibetänkandet föreslagna brottstyperna. oriktig myndig- hetsutövning. mutbrott och brott mot tyst- nadsplikt. har avsked ansetts böra kunna tillgripas under samma villkor som de vilka enligt det nyss sagda bör gälla för brott i allmänhet.

] principbetänkandet har vidare uttalats att avskedsregeln även bör omfatta det fall att tjänsteman nted fullmakt inte genom brott men genom grovt åsidosättande av tjänstealiggande visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. [

denna del motsvarar regeln den möjlighet till avsättning som för närvarande föreligger vid grovt tjänstefel enligt 20z4 BrB. ett lagrum som enligt principbetänkandet bör avskaffas. Vad nu sagts om grov tjänsteförseelse har ansetts böra gälla i fall av upprepade förseelser även om ej varje enskild förseelse är grov.

Slutligen har avsked av fullmaktshavare ansetts böra fa ske i fall som för närvarande kan rttedföra avsättning enligt 20:10 BrB. nämligen dä tjänstemannen utart lov eller tillkännagivet förfall avltallit sig fran tjänst- göring och ej kunnat träffas nted kallelse eller inställas. [ sådant fall skall enligt sistnämnda lagrum dömas till avsättning om han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen tttfärdat pa honom införts 1 post- och inrikes tidningar. Avskedsgrunden har i principbetänkandet givits innehallet. att tjänstemannen utan lov eller känt förfall avhällit sig fran tjänstgöring minst tre månader i följd och alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbe— slutet. Nagot krav på att han ej kunnat nas med kallelse har ej ansetts behöva uppställas.

De nu genomgångna avskedsreglerna har i principbetänkandet ansetts böra vittna tillämpning pä inte endast fullmaktshavare utan även på övriga statstjänstemän som ej kan uppsägas enligt bestämmelserna i 30ä statstjänstemannalagen. dvs. de vars tjänster tillsatts med konstitutorial eller nted förord- nande pa viss tid. Även på dem som är förordnade tills vidare och således är under- kastade nyssnämnda 30ä har de föreslagna avskedsreglerna ansetts kunna utatt olägen- het bli tillämpliga. 1 de fall avskedsgrund enligt dessa regler inte föreligger blir för dem gällande bestätntttelserna i 305 om avsked efter avtalad uppsägningstid. De nya reglerna om avsked vid brott eller disciplinförseelse har slutligen ansetts böra gälla samtliga de arbetstagare. inklttsive kommunalt anställda. som skulle omfattas av ett lagreglerat disci- plinansvar. samt även äga motsvarande tillämpning på de uppdragstagare som skulle bli underkastade sådan disciplinlagstiftrting. (Se i övrigt prittcipbet. s. 61—66 och 92.)

De föreslagna avskedsreglerna har mött erinringar endast fram ett antal remissinstanser.

l tva remissyttranden (8. 50) uttalas att vid upprepad förseelse för avsked bör krävas att arbetstagaren ej lätit sig rätta av tidigare disciplinpaföljd. Samma standpunkt intas ytterligare ett remissyttrande (5112).

Som förutsättning för avsked vid brott anser tre remissinstanser (3. 25. 42) böra föreskrivas. att arbetstagaren genom laga- kraftägande dom övertygats om brottet.

] sammanhanget ansluter sig tva instanser (49. 50) till en i principbetänkandet fram- förd tanke att man före ett avskedsbeslut bör pröva möjligheten att omplacera arbets- tagaren till annan tjänst.

Tre instanser (28:1. 43. 44) erinrar om att avskedsregeln ej fär sammanblandas med bestämmelserna om skiljande frän tjänsten i 30% 5th; det papekas ocksa att regeln ej far begränsa 30 €an tillämpning.

En remissinstans(postverket. 1 l ) uppehäl- ler sig vid den föreslagna bestämmelsen. motsvarande 20:10 BrB. om avsked av tjänsteman som utan lov viss tid avhallit sig fran tjänstgöring. [ remissyttrandet uttalas. att regeln för posten kan bli aktuell oftare än i enstaka undantagsfall och att skäl talar för att avskedsbesluten i hithörande fall föregäs av ett officiellt efterlysningsförfarande på sätt som nu stadgas i 20:10 brottsbalken.

mind re

3.765 Rätt att äterfa tjänst

] betänkandet har mot bakgrund av föreslag- na proeessregler även diskuterats. såvitt nu är i fraga för statliga tjänstemän. en offentlig- rättslig reglering varigenom vederbörande myndighet alägges att ej besätta en avske— dads tjänst med ny innehavare förrän av- skedsfragan slutligt prövats samt att åter tilldela den avskedade tjänsten om avskedet efter överprövning ogiltigförklaras. (Se prin- cipbetänkandet s. 75.)

Frågan har närmare berörts av några få remissinstanser. En instans (2) biträder sä- lunda asikten att rätt att äterfä tjänst bör föreligga. En annan instans (SO) anser det

viktigt att arbetsdomstolen pa tvingande sätt skall kunna 'alägga arbetsgivare att atertaga arbetstagare i tjänst. om arbetsdomstolen ogiltigförklarat avskedsbeslutet. ] ett remiss- yttrande (5112) efterlyses allmängiltiga be- stämmelser om plikt för arbetsgivare att atertaga arbetstagare som avskedats utan grund. samt anser att statstjänstemännen. som redan nu har garantier i nu avsett hänseende. far fragan reglerad. En instans (25) slutligen framhäller att beslut om avsked ej bör ga i verkställighet förrän beslutet ej längre kan angripas med ordinära processuella rättsmedel.

3.766 Avstängning

[ principbetänkandet ('s. 60 och ()2) föreslas att disciplinlagstiftningen förses med bestäm- melse om möjlighet att avstänga arbetstagare med omedelbar verkan da atgärd vidtages för att anställa äta] eller disciplinärt förfarande inledes. om förseelsen kan antagas medföra avsked eller om eljest särskilda skäl förelig- ger. Avstängningen skall enligt förslaget ej fa vara längre än tills paföljdsfragan slutligt prövats. Den föreslagna bestämmelsen har motsvarighet i 265 statstjänstemannalagen. Förslaget har närmare berörts endast av en remissinstans (31). som framhäller att möj- ligheten att med omedelbar verkan avstänga arbetstagare fran tjänstgöring da han miss- tänks för tjänsteförseelse är av väsentlig betydelse.

Tre instanser ( l, 2. 2:6) drar tipp en annan fråga i sammanhanget. De anser salunda att det bör införas regler saväl i BrB som i disciplinlagstiftningen om möjlighet att vid bestämmande av brotts- resp. disciplinpa— följd beakta det men arbetstagaren lidit pa grund av tidigare avstängning.

3.767 Beslutande organ

Kommittén framhäller i principbetänkandet. att beslut om disciplinpaföljd och om avsked givetvis bör fattas med största möjliga objektivitet och sakkunskap samt att det är önskvärt att besluten fattas av kollegiala

organ med inslag av juridisk kompetens. 1 fräga om den statliga sektorn har hithörande fragor ansetts kunna lösas inom ramen för den nuvarande organisationen. i vissa fall genom nya föreskrifter i administrativ väg. Beträffande en de] myndigheter kan enligt betänkandet övervägas att lägga beslutande- rätten pa överordnad myndighet. [ fråga om vissa mindre myndigheter diskuteras möjlig- heten att förse det beslutande organet med juridiskt biträde utifran, eventuellt sa att flera myndigheter på samma ort bildar ett för myndigheterna gemensamt beslutande kollegium. Även i fräga om statskontrollera— de inrättningar och företag har kompetens— fragan ansetts kunna lösas inom ramen för nuvarande resurser. l fräga om kommunala myndigheter eller inrättningar har det an- setts i princip böra ankomma pä vederböran— de kommun eller organ sorn kommunen utser att besluta i hithörande disciplin- och avskedsfragor. Enligt betänkandet synes det emellertid med hänsyn till den vidgade betydelsen av disciplinansvaret i åtskilliga fall erforderligt med en förstärkning av beslutande organ, Även i större kommuner kan kompetensfragan enligt kommitten vara ett problem. särskilt när fraga blir om att ingripa disciplinärt mot ledande funktionärer i kommunen. Enligt betänkandet kan olika lösningar övervägas: särskilda överkommuna- la organ kan inrättas. landstingens resurser kan mähända utnyttjas. eventuellt kan beslu- tanderätten läggas pä statliga myndigheter. t.ex. länsstyrelserna. [ betänkandet uttalas slutligen att kommittén i senare samman- hang skall aterkomma till hithörande kompe- tensproblem (jfr i övrigt principbetänkandet s. 57 och 92—93).

18 remissinstanser här redovisat mer inga— ende synpunkter i frågan.

En remissinstans (26) hänför sig till det principiella förslaget i betänkandet att be— slutanderätten inom den statliga sektorn skall ankomma pä den myndighet varunder arbetstagaren lyder om Kungl, Maj:t ej bestämmer annat samt att besluten för de kommunalanställdäs del skall. där ej annat stadgas. ankomma pa kommunen eller organ

som kommunen utser; och rernissinstansen uttalar att denna ordning - även om det kan uppkomma vissa svårigheter i tillämpningen - likväl torde vara den lämpligaste.

Vissa remissinstanser har. pa sätt som skett i betänkandet. tryckt pä dels de ökade krav som disciplinansvarets vidgade betydel- se ställer på disciplinrnyndigheterna. dels behovet av kollegiala organ med erforderlig kompetens. objektivitet och juridisk sakkun— skap (1. 2:5, 4. 9. 24. 31. 42. 50). 1 ett remissyttrande (51:2) uttalas att det synes helt nödvändigt att beslut fattas i kollegiala former med inslag av juridisk kompetens.

En remissinstans (42) pekar särskilt på risken för de oavsättligas anställningstrygg- het orn kraven pä sakkunskap och objektivi- tet eftersätts. En instans (4) som. såsom tidigare anförts. icke avstyrkt men dock anmält tveksamhet inför förslaget att avskaf- fa avsättning som ämbetsstraff. har uttalat att risken av en bristfällig disciplinorganisa- tion ej bör lämnas asido da man bedömer lämpligheten av att avskaffa avsättningsstraf- fet. En annan instans (46). som enligt det tidigare anförda avstyrker föreslagen avkri- minalisering. anför att fragan om beslutande organ i disciplinärenden bör grundligt utre— das eftersom den är av största vikt när det gäller att bedöma om det straffrättsliga beivrandet av tjänstefel kan ersättas av ett disciplinförfarande.

Fran ett hall (15) ifrägasättes lämplighe— ten av att låta llera myndigheter pa samma ort bilda ett för myndigheterna gemensamt beslutande kollegium. Betydelsen av att få kompetenta disciplinorgan inom kommuner- na framhälls särskilt av en del remissinstan- ser. 1 ett remissyttrande (218) uttalas att det erfarenhetsmässigt kan sägas. att de kom- munala organ. som nu avtalsmässigt inträtt som disciplinärt bestraffande myndigheter. ej kan fylla fordringarna. En annan instans (50). som anser att man bör överväga att ge de juridiskt sakkunniga personerna i de kollegiala disciplinorganen en särskilt stark ställning. finner detta särskilt angeläget pä det statligt reglerade kommunala omradet. Ett remissorgan (32) anför i detta samman—

hang att den ej anser att man bör dra in landstingen i bilden da det gäller att skapa disciplinorgan ät primärkommunerna; och den ställer sig ocksa nagot tveksam till att lägga beslutanderätten på statliga organ. exempelvis länsstyrelserna. ] ett annat ytt- rande (15) ater anses lösningen med länssty- relse som beslutande organ ha vissa företrä— den framför andra av kommittén angivna lösningar.

[ ctt remissyttrande (l) anföres att man om möjligt bör undvika att disciplinfragor rörande byrachefer och likställda i myndig- heter rned kollegial sammansättning avgöres av kolleger till den felande. En remissinstans (34) drar upp tanken att tillskapa särskilda disciplinnärnnder eventuelltenendanämnd för hela riket ., för handläggning av disciplin- fragor rörande vissa chefstjänstemän samt ledartröter av styrelser och nämnder. Ytter— ligare en instans (24) är inne pa tanken att tillskapa en särskild nämnd för chefstjänste- män. Fran annat häll (33) frarnhälles i sammanhanget att disciplinära fragor röran- de avdelningschefer hos länsstyrelse bör prövas av överordnad myndighet.

Vad angar övriga arbetstagare menar en remissinstans (34) att förfarandet bör kunna bygga pa hittillsvarande ordning. En instans (2:8) anser att fastställande av beslutande organ i statlig verksamhet ej är något problem. 1 ett remissyttrande (10) erinras om att disciplinrnyndigheterna redan nu är anförtrodda avgörandet av fragan huruvida tjänstemän handlat fel eller ej; i ett sadant avgörande inryms inte bara fragan om vad som faktiskt förevarit utan även frågan hur gällande författningsbestärnrnelser skall tol- kas. och förutsättningarna för att bedöma den sistnämnda fragan kan inte rimligen frankännas myndigheterna. som ju obestrid- ligen anförtrotts att i sin egen verksamhet göra just dessa tolkningar.

En remissinstans (televerket. 12) framhal- ler. att dess disciplinnämnd kan väl fungera även sedan det ökade disciplinansvaret ge- nomförts. Under hänvisning till sin egen väl utbyggda organisation för disciplinärenden anför en annan instans (SJ. 13) att betänkan-

dets konstaterande, att det i fräga om den statliga sektorn ej synes vara behov av nägra nya myndigheter för handläggning av disci- plinärenden. i hög grad gäller 5]. I ett yttrande (20) uttalas i sammanhanget. att på skolans område länsskolnämnderna torde fyl- la kravet på kollegialt organ vari ingår person med juridisk kompetens. Även från annat håll (Slz2) hänvisas till att länsskolnämnderna redan för närvarande har disciplinära uppgif- ter samt förutsättes att inga ändringar vidtasi detta på ett tillfredsställande sätt fungerande system. För den militära sektorns del hävdar slutligen en remissinstans (7z2 ) att avsked som disciplinär påföljd bör beslutas av försvars— grenschef.

3.768 Förfarandet

Kommittén uttalar i principbetänkandet att förfarandet i disciplinärenden bör ges fasthet och konsekvens genom särskilda regler i disciplinlagstiftningen. Det föreslas salunda. att hithörande frågor om disciplinpäföljd och avsked inte far avgöras utan att arbets- tagaren genom skriftlig anmaning beretts tillfälle att skriftligen eller. om han begär det eller det eljest finnes lämpligt. vid muntligt förhör uttala sig i saken. Begär arbetstagaren att annan skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas. skall en- ligt betänkandet sädan begäran efterkornrnas om det kan antagas att åtgärden äger betydelse för utredningen. Vidare bör enligt betänkandet arbetstagaren äga rätt att anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget. Det anfö- res ocksä att arbetstagarens fackorganisation alltid bör äga rätt till överläggning i saken samt att frågan ej far avgöras förrän begärd överläggning ägt rum (jfr principbetänkandet 3. 59460 och 92").

I anslutning till dessa förslag gör ett par remissinstanser (16. 45) uttalanden av inne— börd att det behövs noggranna regler för att säkerställa rättssäkerhet och objektivitet. En annan remissinstans (2:7) exemplifierar var- för förundersökning är överlägsen disciplin- utredning samt uttalar att detta ej bör hindra

förslagets genomförande men att disciplin- handläggningen bör ges möjligheter att säkra en fullgod utredning. lett remissyttrande (2) anföres att säväl tillbörliga krav på utred- ningens effektivitet som hänsyn till den enskildes rättssäkerhet bör tillgodoses samt att minimikrav härvidlag synes vara införan- de av bestämmelser lämpligen i en allmän förvaltningslag om jäv. kommunikation. partsoffentlighet. motivering av beslut och rätt till biträde.

] ett remissyttrande (512) anföres. att förfarandet bör ges fasthet och konsekvens genom särskilda regler i disciplinlagstift- ningen. att man bör sträva efter muntlig handläggning. att inkvisitoriskt förfarande bör undvikas samt att de disciplinära orga- nen. som måste kunna åstadkomma fullgoda utredningar. ocksä mäste utrustas med resur- ser som gör det möjligt för dem att fullgöra sin uppgift pa ett grannlaga sätt. ] samman- hanget uttalar en instans (218) att det erfarenhetsmässigt kan sägas att de kommu- nala utredningarna ej fyller de krav som aklagarmyndighet ställer på en förundersök- ning.

Tre instanser ( l, 2. 2:7) anför som en brist att disciplinmyndighet ej kan uppta vittnes- bevisning. Från ett håll (34) föreslås att det införes rätt för disciplinmyndighet att pakal- la vittnesförhör vid domstol.

Endast en instans (16) berör närmare tanken i betänkandet att begäran av arbets- tagaren att särskild utredning skall före— bringas alltid bör efterkommas om utred— ningen kan antagas äga betydelse, Denna instans anser att sådan begäran skall efter- kommas där det inte finns uppenbart att utredningen saknar betydelse.

Tva arbetstagarorganisationer (49, 50) understryker tanken i betänkandet att fack- lig organisation skall äga rätt till överläggning i disciplinärenden. Två remissorgan pä ar- betsgivarsidan (43. 44) avstyrker en sådan ordning om disciplinfrågor i sak ej blir avtalsbara. Ytterligare tre remissinstanser (193. 25. 28:1) ställer sig negativa. ! sammanhanget uttalas emellertid från ett par häll (43. 44) att självfallet intet finns att

erinra mot att arbetstagaren sasom enligt förslaget i betänkandet ges rätt att anlita biträde i disciplinärende En av instanserna (25) päpekar att ingenting hindrar att arbets- tagaren som biträde anlitar funktionär ] sin arbetstagarförening. — I betänkandet har uttalats att arbetstagaren bör äga anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget. En remiss— instans (lö) ifragasätter om ej. sasom i 24%" statstjänstemannalagen. hänsyn bör tas till biträdets tidigare verksamhet.

Slutligen kan anmärkas ett uttalande (generaltullstyrelsen. 17). att bestämmelser- na i tjänstgöringsreglementet för tullstaten om utredningsförfarandet idisciplinärenden väl ansluter sig till synpunkterna i betänkan- det om förhör med arbetstagare. rätt att anlita biträde m.m.

3.7.69 Disciplinbeslutet

Endast fyra remissinstanser (2. 3. 31 . 50) har gått in härpa.

] principbetänkandet påpekas att beslut om säväl varning och diseiplinbot som avsked bör vara skriftliga och motiverade; och till detta ansluter sig nämnda remiss- instanser. Frän ett hall (50) uttalas att redovisning i beslutet av motiven är angelä— gen med hänsyn till rättssäkerheten, En annan instans (3) framhäller i fraga om avskedsbeslut att ytterligare skäl utöver dem som angivits i beslutet ej bör fa aberopas vid efterkommande domstolsprövning; en sadan ordning är ofränkomlig om arbetstagaren vid bedömande av frågan om han skall begära domstolsprövning skall ha säker vetskap om vad som åberopas mot honom.

3.7.6.10 Ätalsanmälan

Enligt principbetänkandet bör arbetstagare anmälas till åtal om han är skäligen miss- tänkt för oriktig myndighetsutövning. mut- brott eller brott mot tystnadsplikt. Samma anmälningsskyldighet skulle gälla även för annat brott varigenom arbetstagaren asido- satt tjänsteåliggande. om för brottet är

stadgat fängelse eller det finns anledning antaga. att talan om enskilt anspråk kommer att föras (se principbetänkandet s. 60 och 92. där även föreslas rätt för Kungl. Maj:t att befria fran anmälningsskyldighet da misstan- ken avser allmänfarlig vardslöshet enligt 1316 första stycket BrB). ] fråga om annan brottslighet än de tre förstnämnda brottsty- perna har en remissinstans (11) ansett önskvärt. att anmälningsplikt ej skall förelig- ga när' gärningen ej kan antagas förskylla svarare straff än böter. Ytterligare en instans (12) redovisar en liknande uppfattning i det att anmälningsplikten enligt denna instans bör inskränkas till att avse, utöver de fall där talan om enskilt ansprak föres. endast gärningar för vilka allenast fängelse är stad— gat. 1 ett par remissyttranden (43. 44) ifrågasattes om det över huvud är påkallat med stadgande om skyldighet att göra åtalsanmälan.

3.7.6.11 Dubbelbestraffning

] 2019 BrB stadgas för närvarande beträffan- de tjänstemän med ämbetsansvar. att dom- stol skall ta hänsyn till disciplinär bestraff- ning sorn alagts för brott. dä domstolen bestämmer paföljd för samma brott. Enligt nuvarande 2018 BrB gäller vidare att om tjänsteman för annat brott än ämbetsbrott adömes saväl ämbetsstraff i form av t. ex. avsättning som annan paföljd. den förlust han lider genom ämbetsstraffet skall beaktas vid bestämmandet av den andra paföljden. [ 21 % statstjänstemannalagen samt 21 åkom- munaltjanstemannastadgan kompletteras dessa bestämmelser av stadganden om förbud rrrot att inleda eller fortsätta disciplinärt förfarande rörande viss gärning sedan åtal väckts för samma gärning. Sistnämnda stad- ganden har ett vidsträcktare tillämpnings- omräde än nyssnämnda regler i BrB idet att de omfattar även tjänstemän utan ämbets- ansvar.

l principbetänkandet (s. 57—59 och 92) föreslas att nämnda bestämmelser i BrB ersättes med en reglering som tar sikte på saväl offentligt som privat anställda och som

lämnar domstol möjlighet att vid straffmät- ning städse beakta de sanktioner som arbets- givaren inom ramen för ett anställningsavtal utkräver da arbetstagaren begatt brott. De berörda stadgandena i statstjänstemannala- gen och kommunaltjänsterrrannastadgan fö- reslas vidare ersatta av en i disciplinlagstift— ningen upptagen bestämmelse om förbud för den offentlige arbetsgivaren att ingripa med disciplinpaföljd om felet eller försurnrnelsen beivrats straffrättsligt.

Endast ett mindre antal rerrrissinstanser har närmare gått in pa de nu diskuterade reglerna.

En remissinstans (31) yttrar att det är ett väsentligt rättvisekrav att dubbelbestraffning ej uppkommer vid sanktionernas tillämp- ning. Ytterligare en instans (50) ger uttryck at samma allmänna standpunkt.

I ett remissyttrande (4) beröres förslaget att arbetstagare som genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd ej skall aläggas disciplinpaföljd för samma gärning om det vid brottspåföljdens bestämmande beaktats att gärningen innefattar åsidosättande av tjänsteplikt. Enligt yttrandet bör stadgande därom kompletteras med föreskrift att ar- betstagare ej heller bör ädömas disciplinpå- följd om hanjämlikt 33:2 tredje stycket BrB förklarats fri från påföljd.

Tva remissinstanser (1. 2) som yttrar sig närmare i saken ansluter sig till den i betänkandet föreslagna regeln att domstol vid straffmätning skall kunna beakta sanktio— ner sorn utkrävs enligt anställningsavtal. vare sig fråga är om allmän eller enskild tjänst. Ytterligare en instans (9), som lämnar förslaget utan erinran. påpekar att arbets- givaren kan vilja avvakta lagakraftvunnen dom innan han prövar avskedsfrågan: enligt denna instans bör det därför åligga domsto— len att inhämta arbetsgivarens yttrande in— nan rnälet avgöres. En annan instans (3). som också tillstyrker förslaget. erinrar dock om att regeln ej kan tillämpas på avsked om. såsom samma instans enligt det tidigare anförda förordar. arbetsgivaren ej får pröva avskedsfragan förrän brottsmålsdomen vun- nit laga kraft. 1 ett remissyttrande (28)

uttalas att avskedsfragan bör kunna prövas av domstolen i samband med brottmalspröv- ningen och det tillägges att. hur än ordning- en för handläggning av avskedsfragan blir. det maste finnas regler som ger en tillfreds- ställande förrn av samrad mellan domstolen och arbetsgivarmyndigheten.

3.7.(r.12 Paföljd sedan anställningen upphört

[ denna fraga yttrar sig endast tre remissin- stanser närmare.

En av dem (16) ansluter sig till uppfatt- ningen i principbetänkandet att det bör stadgas att disciplinpaföljd ej får beslutas sedan anställningsavtalet upphört att gälla samt att beslut om paföljd som fattats redan innan anställningen upphört dock bör kunna verkställas även därefter (se betänkandet s. 60). Ytterligare en instans (13) anser att beslut om paföljd ej bör få meddelas efter anställningens upphörande och tillägger att disciplinförfarande bör avbrytas i och med att den som felat beviljas avsked pa egen begäran. lett yttrande (8) anföres emellertid att beslutad disciplinpaföljd bör anses förfal- len i och med anställningens upphörande; dock bör ekonomisk disciplinpaföljd jäm- ställas rrred civil fordran såtillvida att kvitt- ning skall kunna ske mot lönefordran.

3.7.ö.13 Preskription

Enligt 3512 BrB fär paföljd för ämbetsbrott ej adömas om den misstänkte ej häktats eller fatt del av åtal för brottet inom tio år da fråga är om grovt brott enligt 20 kap. 1 eller 2 & BrB och eljest inom fem år. Med hänsyn till de strafllatituder som föreslås för oriktig myndighetsrrtövning. mutbrott och brott mot tystnadsplikt kommer motsvarande preskriptionstid att gälla för dessa brott enligt huvudregeln i 3511 BrB; endast för den oaktsamma varianten av oriktig myndighets- utövning blir preskriptionstiden tva ar. l praxis anses vidare att disciplinstraff ej far åläggas statstjänsteman senare än fem år efter gärningen. ] principbetänkandet före-

Slas trttrycklig bestänrmelsc i disciplinlagstift— ningen att arbetstagare ej skall krtnna aläggas disciplinpaföljd om han inte inom tre ar efter tjänsteförseelsen fatt del av sådan skriflig anmaning som skall inleda disciplin— förfarandet (se ovan under 37.66.) Där- emot har i betänkandet särskild preskrip- tionsregcl avsked ansetts krmna undvar'as. anmärkts under 3.7.64. borde enligt principbetänkandet förutsätt- ning för avsked vid brott eller tjänsteförseel- se vara att arbetstagaren genom brottet eller förseelsen visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. Bedöm- ningen i denna del skall naturligen ta sikte pa förhallandena vid den tidpunkt da avskeds- fragan prövas. l betänkandet framhölls att detta innebär en given begränsning av möjlig- heten att avskeda arbetstagaren längre tid efter brottet eller tjänsteförseelsen. (Se i övrigt principbetänkandet s 60. öö och 92.)

Fem remissinstanser (1. 212. 218. o, 13) anser preskriptionstiden rörande disciplin- paföljd böra sättas till tva ar. Ytterligare en instans (11) ifrägasätter om tiden ej bör sättas till två ar i stället för till tre är. Enligt en instans (3) synes lämpligt att sänka preskriptionstiden fran vad som nu enligt

rörande Sasom

praxis gäller. fem ar. till tre är. Samma instans papekar dock. att oriktig myndighetsutöv- ning som begas av oaktsamhet med de i betänkandet föreslagna reglerna kommer att preskriberas redan efter tva ar och att en ytterligare sänkning av preskriptionstiden för disciplinpäföljd till tvä ar därför kan vara motiverad. En sadan jämförelse mellan brott och disciplinförseelse i preskriptionshänse- ende göres i ytterligare ett remissyttrande (29).

En remissinstans (lö) rrttalar beträffande preskription vid avsked. att någon särskild preskriptionsregcl ej torde vara behövlig om man ser avskedet som en skyddsätgärd men att en sådan regel är motiverad om man med ett motsatt betraktelsesätt ser avskedet som en bestraffningsåtgärd. En annan instans (3) anser en preskriptionsregcl för avsked böra införas enär risk eljest kan uppkomma att arbetsgivaren under lång tid utnyttjar av-

skedsmöjligheten som en patryckning mot arbetstagaren.

3.7.7 Särskilda processuella fragor

3.771 Partställning m. m.

I principbetänkandet intages standpunkten att arbetstagare som är missnöjd med beslut om avsked eller disciplinpaföljd skall efter stämning kunna fa beslutet överprövat av domstol. därvid domstolen i fraga om av- skedsbeslut har att ogiltigförklara detta om ej i disciplinlagstiftningen stadgad grund för avsked förelegat (jfr principbetänkandet s. 73 74 ocl193 94).

Tre remissinstanser (1913. 45. 50) uttalar att bl.a. bibehallen anställningstrygghet krä— ver att arbetsgivaren. i stället för att själv fatta ett avskedsbeslut. sasom kärande hän— skjuter avskedsfragan till domstols prövning. Ytterligare en instans (4) redovisar ett likartat synsätt. ] fräga om fullnutktshavare intages ittotsvarande standpunkt av sex re— missinstansertl.214.215.1912.31.5112).av vilka en (1912) sasom tidigare anförts. ställer sig negativ till förslaget att avskaffa avsätt- ning som ämbetsstraff och gör sitt uttalande i processt'ragan med reservationen ”om refor- men i denna del huvud taget bör genomtöras". Det kan ock anmärkas. att en annan av de nämnda instanserna t3l) ut- tryckt sin standpunkt sa. att arbetsgivaren bör vara skyldig att. därest fullmaktshavaren är missnöjd med avskedsbeslutet. föra civil talan vid domstol för överprövning av beslu- tet. En instans (l) kompletterar sin ständ- punkt i saken med uttalandet. att det a andra sidan inte bör bortses frän att förslaget i betänkandet förbättrar anställningsskyddet för de tjänstemän som inte är oavsättliga.

[ ett remissyttrande (3) slutligen uttryckes tveksamhet till stämningsförfarande vid över- prövning av beslut om avsked eller disciplin- paföljd och det föreslas i stället att hänskju— tande till domstolen skall ske genom över— klagande.

över

l principbetänkandet föreslas viss tidsfrist för talans väckande i fragor om ogiltigför— klaring av avskedsbeslut och om disciplin- paföljd. nämligen fyra veckor fran delfaende av beslutet (se betänkandet s. 75 och 93). Detta förslag beröres närmare endast av en remissinstans (23) som anfört: Om arbetsta- garen väljer att endast yrka ersättning för skada till följd av obehörigt avskedande skulle rätten till sadan ersättning enligt betänkandet inte bero av annat än allmänna preskriptionsregler. dvs, den vanliga tioärs- preskriptionen. Denna atskillnad är inte motiverad om den skulle leda till att arbetstagaren fick en ovillkorlig rätt att framställa skadestandsansprak mycket läng tid efter avskedandet. Om avtalsfriheten för de offentliga tjänstemännen vidgas till att avse även fragor om avskedande fran tjänsten bör kollektivavtalsparterna äga rätt att. sa- som nu sker pä den privata arbetsmarkna- den. avtala om kortare preskriptionstider även beträffande skadestand. och ej heller vid en lagreglering av preskriptionsfragan bör det lämnas öppet för arbetstagare som blott yrkar skadestand att till domstol hänskjuta fragan om rättmätighet av avskedande utan annan begränsning än som följer av tioars- preskriptionen.

3.773. Rättegangskostnader

[ principbetänkandet framhalles. att den processuella reformen rörande avskedsfrägor i vissa fall medför en process- ekonomisk försämring för sadana offentliga arbetstagare som för närvarande kan avsättas i administrativ väg eller i brottmal. Den administrativa processen är i princip kost- nadsfri tnedan brottmalsprocesscn normalt inte vallar den dömde alltför tyngande kostnader. 1 den man avskedstvister enligt förslaget skall upptagas vid arbetsdomstolen kommer motsvarande tillämpning av 13 & lagen om arbetsdomstol arbetstagarens fackliga organisation att sa- som part bära eventuella rättegangskostna-

föreslagna

visserligen vid en

der. [ övriga fall och framför allt då avskedstvisten gar till allmän domstol kan arbetstagaren komma att belastas med inte endast egna utan även arbetsgivarens kost— nader. Kommittén uttalar i betänkandet att anställningstryggheten. särskilt för fullmakts— havare. inte bör försämras genom att arbets- tagaren till följd av kostnadsfrägan avhalles frän att föra avskedsfragan till domstol. Mot denna bakgrund har kommitten föreslagit att det införes en regel med giltighet i varje fall för fullmaktshavare. att den offentlige ar- betsgivaren i hithörande avskedstvister alltid skall bära sina egna kostnader oberoende av utgängen i målet utom i fall som avses i 18:6 rättegångsbalken, dvs. dä arbetsgivarens kost— nad vallats genom vardslöshet eller försurn— melse av arbetstagaren (jfr principbetänkan— det 5. 73 och 93).

De angivna kostnadsreglerna föreslas av en remissinstans (48) utsträckta att gälla även dem som har konstitutorial pa sina tjänster. En annan instans (3) finner regeln tilltalande men anser att den kan valla missförstånd och irritation och förordar att den skall gälla i alla mål om avsked. En sadan generell tillämpning förordas _ i allmänhet av skäl som tar sikte pa anställningstryggheten _ av ytterligare fem instanser (2. 4. 5. 9. 17). En instans (lö) äter anser det föga tilltalande att fullmaktshavare ges den tänkta gynnsamma särställningen och uttalar att om en regel om skyldighet för arbetsgivaren att bära egna rättegangskostnader över huvud anses böra genomföras, arbetsgivaren i samtliga fall bör fa svara för dessa,

[ tvä remissyttranden (8. 34) uttalas uppfattningen, att processen i avskedsmäl bör vara kostnadsfri för arbetstagare.

Tre remissorgan (2. 45. 46) förordar. att arbetstagaren i avskedsmäl skall äga rätt till biträde av jurist i analogi med reglerna om offentlig försvarare i brottmål.

I ett remissyttrande (29) görs ingen skillnad mellan mal om avsked och mål om disciplinpåföljd då däri förordas att arbets- tagaren i kostnadshänseende i princip bör ha samma ställning som om det rört sig om ett brottsbalksbrott. Ytterligare nägra remiss-

instanser berör fragan om kostnader i mal om disciplinpaföljd. En av dem (9) menar. att arbetsgivaren även i sadana mal bör sta sina egna kostnader. Uppfattningen hos tva av de ovannämnda remissinstanserna (8 34) att processen bör vara kostnadsfri för arbets— tagare tar sikte även pa mal om disciplin- paföljd. Och da en av de tidigare nämnda instanserna (46) förordar rätt för arbetsta- garen till biträde gäller detta icke blott sadant mäl utan även förfarandet inför disciplinmyndigheten.

[ ett remissyttrande (8) intas slutligen i detta sammanhang standpunkten. att den som åtalas för tjänstefel bör erhalla gottgö- relse för sina rättegangskostnader om atalet ogillas. Som skäl härför hänvisas i yttrandet till det i praxis utnyttjade förfarandet att underlätta ätal dä vederbörande funktionär medger fel. och det anföres att funktionär som ej anser sig ha begatt tjänstefel kan föredraga att med hänsyn till rättegångs- kostnaderna undvika ätal genom att erkänna fel.

3.7.8 Skadestånd

I principbetänkandet redovisas vissa allmän- na synpunkter pa skadeständ i offentlig verksamhet varjämte den föreslagna avkrimi- naliseringens betydelse i skadestandsrättsligt hänseende diskuteras (se betänkandet s. 77—79).

Endast nägra fä remissinstanser har när- mare berört skadeständsrättsliga fragor i samband med ämbetsansvaret.

En instans (31) uttalar att den ansluter sig till den i betänkandet (s. 40 och 77) uttalade asikten. att skadestand bör fungera repara- tivt och ej som ersättning för annan sank- tionsform.

Ett retnissorgan (50) förklarar sig dela uppfattningen i principbetänkandet (s. 79) att den föreslagna avkriminaliseringen inte bör fä annan konsekvens i skadestandsrätts— ligt hänseende än att ansvar för allmän förtnögenhetsskada samtidigt upphör. En annan instans (6) förklarar att denna konse- kvens bör godtagas samt att fragan om

kompensation för malsäganden bör kunna beaktas vid framtida lagstiftning pa skade- standsrättens omrade. Ytterligare en instans (S). som förklarar sig i princip acceptera nämnda konsekvens. hänvisar emellertid till sin uppfattning att straffansvar för makt- tnissbruk bör omfatta vissa fall av missbruk av tjänsteställning som inte är myndighets- missbruk. samt uttalar att denna uppfattning även gör sig gällande i skadestandsrättsligt hänseende.

En remissinstans (218) finner det svart att ta ställning vad avser ersättning för allmän förmögenhetsskada da förslag till lagstiftning pa skadestandsrättens omrade ännu ej före- ligger. men uttalar att det är tillfredsställan- de att betänkandet tagit upp fragan om skadestand i offentlig verksamhet och tilläg- ger bl. a. att det är främmande att. vid en jämförelse med vad som gäller på den privata marknaden. den enskilde funktionären i offentlig verksamhet skall svara för skade- standets reparativa funktion.

Ett remissorgan (18). som ej erinrar mot föreslagen avkriminalisering. framhäller att viss komplikation möjligen kan vara för— bunden med denna sävitt gäller det allmän- nas möjligheter att göra ersättningsansprak gällande mot offentlig tjänsteman som vällat det allmänna skada.

3.7.9 Den militära sektorn

Kommittén framhäller i principbetänkandet att det finns anledning överväga förenklingar i det system av ansvarsregler som gäller inom den militära sektorn. För en reform på detta omrade kan enligt kommittén utgångspunk- ten visserligen inte enbart bli den privaträtts- liga grundsyn som anlagts vid den reform som föreslagits för den civila sektorn av offentlig verksamhet. Det stora flertalet krigsmän tjänstgör till följd av värnplikt och ej pa grund av avtal. Detta hindrar enligt kommittén ej att ansvarsreglerna i samband med en inte obetydlig förkortning av den omfangsrika brottskatalogen i 21 kap. BrB utformas pa ett sätt som nära ansluter till det för civila befattningshavare föreslagna

regelsystemet. Även i fråga om den processu- ella utformningen av ett nytt disciplinan- svarssystem för krigsmän kunde enligt betän- kandet översstämmelse i stora stycken nas med det civila disciplinansvaret. [ betänkan- det päpekas emellertid att det omfattande utredningsarbete som maste föregä en sa genomgripande reform ligger utanför ramen för kommitténs utredningsuppdrag.

Kommittén har inskränkt sig till att i huvudsak diskutera sadana följdändringar som beror av kommitténs förslag rörande civila befattningshavare. Härvidlag föreslar kornmittén emellertid en begränsad reform med sikte på sädana anställda krigsmän som har typiskt civila arbetsuppgifter. Inom krigsmakten finns åtskilliga inrättningar vars verksatnhet inte skiljer sig nämnvärt från vad som förekommer inom den civila statsför- valtningen och som i stor utsträckning har civil personal. [ betänkandet uttalas att det ter sig rimligt att de för denna civila personal föreslagna ansvarsreglerna också göres tillämpliga på anställda krigsmän som tjänst— gör inom samma organ. Det uttalas tillika att en lämplig lösning synes vara att Kungl. Maj:t får rätt att bestätnma kretsen av hithörande militära inrättningar där det civila regelsystemet bör ersätta det militära. Det anförda föreslas gälla även då anställda krigsmän tjänstgör i civila förvaltningsorgan utanför krigsmakten.

Den diskuterade ordningen har i betän- kandet ansetts fa särskild betydelse i de fall då berörda inrättningar har civil tjänsteman som chef. Sadan chef har ej militärt befäl över krigsmän som tjänstgör vid inrättningen och kan därför ej beträffande dem utöva bestraffningsrätt i disciplinrnal. Ej heller synes dessa anställda krigsmän kunna be- straffas disciplinärt av nagon militär befatt- ningshavare utan att särskilt förordnande därom meddelas. Enligt betänkandet synes nu avsedda problem i huvudsak lösas genom nyss återgivna förslag.

1 övrigt föreslås i betänkandet endast vissa smärre ändringar. Straftbudet rörande tjäns- ternissbruk i 21:17 BrB föreslås upphävt; enligt förslaget ersättes det liksom motsva-

rande stadgande i 2011 BrB av den föreslagna ansvarsregeln rörande oriktig myndighets- utövning. Som ytterligare följdändring före- slas bl. a. begränsningen av 21:18 till att gälla endast krigsmän utan ämbetsansvar upphävd. (Jfr i övrigt principbetänkandet s. 85—88 och 90 91.)

Fran en i sammanhanget aktuell facklig organisation (SR. 48) förklarar man sig inte ha nagot väsentligt att erinra mot vad betänkandet innehaller i fräga om den militära sektorn. Ytterligare en remissinstans (8) som närmare berört saken anser erinran ej kunna riktas mot förslaget att tills vidare i huvudsak bibehalla nuvarande disciplinregler för krigsmän men instämmer ocksa med uttalandena i betänkandet dels att i princip samma regler. atminstone under fredstid, bör tillämpas saväl pa anställda krigsmän som pä civila funktionärer. dels att möjlighet härtill bör föreligga beträffande krigsmän med typiskt civila arbetsuppgifter. Ytterligare ett par militära remissorgan (712. 713) ställer sig likaledes positiva till förslaget att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande lata sadana anställda krigsmän omfattas av det civila regelsystemet. En militär remissinstans (711) intar dock en negativ hallning medan det i ett remissyttrande (5111) uttalas att nagon delreform ej bör vidtagas i avbidan pa utredning av fragan om tillämpning av det civila disciplinansvaret pa militära och civil— militära anställda tjänstemän. en utredning som bör göras i samband med reformen av disciplinansvar för statstjänstemän i allmän- het. l sistnämnda yttrande tillägges. att skäl ej föreligger att straffrättsligt och disciplinärt behandla militära och civilmilitära anställda krigsmän efter andra och strängare regler än som gäller för övriga statstjänstemän.

En remissinstans (2) berör principbetän- kandets principiella standpunkt att förseelser i tjänsten är att betrakta som avtalsbrott samt att detta har avseende även pä anställda krigsmän. [ betänkandet anföres att straff— budet i 21:18 brottsbalken ej anses tillämp— ligt pä avtalsbrott ehuru dess ordalag ej utesluter att så är fallet. och att man genom uttrycklig lagändring eller genom uttalande i

motiven bör klarlägga att straffbudet fram- deles även skall omfatta sadana brott. Före- varande remissinstans förklarar sig bestämt förorda lagändringsalternativet enär lagstift- ning genom förarbeten bör undvikas.

[ ett remissyttrande (213) anföres att man i avvaktan pa en mera genomgripande för- ändring av de militära straffreglerna nu dock skulle kunna utesluta straffansvar för tjänste- fel enligt 21118 brottsbalken. om felet är ringa.

En instans (7) delar den i betänkandet antydda uppfattningen att vissa förenklingar i nu gällande militära regelsystem sannolikt kan göras titan asidosättande av de intressen reglerna avser att skydda och anser angeläget att antingen ämbetsansvarskommitten eller annan utredning ges i uppdrag att överse det militära sanktionssysternet och lägga fram förslag pä sadan tidpunkt att eventuella änd- ringar kan genomföras samtidigt med änd- ringar inom den civila sektorn. En annan instans (7z2) uttalar, att det kan anses ända- malsenligt med en översyn av bestämmelserna i 21 kap. BrB i syfte att nedbringa antalet brottstyper, även om dock en avkriminalise- ring av vissa brottstyper, t.ex. 21:18 BrB. kommer att innebära ett merarbete för de militära bestraffningsberättigade cheferna.

[ ett remissyttrande (39) anföres att det knappast är möjligt att reformera ämbets- ansvaret utan att den militärstraffrattsliga lagstiftningen samtidigt revideras. och det uttalas att det synes nödvändigt att en genomgripande revision av denna lagstiftning bedrives jämsides med ämbetsansvarskom- mittens fortsatta utredningsarbete och sam- ordnas med detta.

En annan remissinstans (8) äter framhaller att det är angeläget att de ändringar i ansvarsreglerna för arbetstagare i offentlig tjänst som kan aktualiseras genom ämbets- zmsvarskommittens,militärstraffsakkunnigasI och lönesystemutredningens förslag prövas i ett sammanhang. Ytterligare en instans (48)

' Militärstraffsakkunniga har är 1970 framlagt ett betänkande rörande militära straff och disciplin- ruedel.SOU 1970 31.

hanvisar till att mera betydelsefulla föränd— ringar beträffande den militära sektorn har direkt samband med exempelvis de militär- straffsakkunnigas arbete.

4. Kommitténs slutliga förslag. Allmän motivering

4.1. Inledning

Enligt direktiven har ämbetsansvarskommit— te'ns uppgift varit att göra en allmän översyn av den offentliga tjänstemannarättens sank— tionssystem. Kommittén har härvid haft att utgä fran den grundläggande syn pa förhal- landet mellan offentliga arbetsgivare och deras tjänstemän som kommit till uttryck i 1965 ars tjänstemannalagstiftning. (Ang. direktivens närmare innehäll, se principbe- tänkandet 5. 7—9.) De förslag kommittén framlade i principbetänkandet syftade ocksa. i likhet med nämnda lagstiftning. till ett ytterligare närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknadens regelsy— stem. Sasom av det tidigare framgatt har i den allmänna översynen blivit erforderligt att behandla inte endast det straffbara om- radets omfattning och utformningen av det disciplinära ansvaret utan även atskilliga arbetsrättsliga och processuella spörsmal lik— som frägor rörande avsked av offentliga tjänstemän. Vidare har de problemlösningar kommitten diskuterat inom nu avsedda ämnesomräden föranlett vissa ställnings- taganden när det gäller 1015 och JK:s till- synsverksamhet liksom i fraga om skade— stånd i offentlig verksamhet. Frågor om ansvarsregler för vissa uppdragstagargrupper och inom den militära sektorn har ocksa berörts.

I detta kapitel skall redovisas de slutliga standpunkter kommitten intagit i de olika

fragorna. ] allt väsentligt och framför allt när det gäller principerna för ett nytt sanktions- system överensstämmer kommitte'ns slutliga ställningstagande med vad sorti redovisats i principbetänkandet. För att slutbetänkandet skall kunna läsas fristaende frän principbe— tänkandet äterges nedan delvis de övervägan- den som gjorts redan i principbetänkandet. Framställningen har dock ansetts kunna ide flesta fall ges en översiktlig form; för en mera utförlig redovisning far i dessa fall hänvisas till principbetänkandet.

4. 2 A nsr'arsreglemas arbetsrättsliga betydelse

Sasom framhallits i principbetänkandet (s. 27) far anses gälla som rättsregel. att det nuvarande ämbetsansvaret utesluter avtalsfri— het i varje fall beträffande aligganden i tjänsten. En sadan rättsregel upprätthölls ocksä i rättspraxis före tillkomsten av 1965 års tjänstemannalagstiftning. Dä man i denna lagstiftning fran avtalsfrihet undantog fragor om aligganden i tjänsten var utgangspunkten. att ämbetsansvaret alltjämt maste tilläggas arbetsrättslig betydelse i så matto. att avtal ej fick slutas om aligganden i tjänsten för tjänstemän med ämbetsansvar.I Väl har de

'.lfr promemoria med förslag till ny tjänste- mannalagstiftning. SOU 1963:51 s. 63 samt prop. 1965:60 s. 104.

bestämmelser om avtalsfrihet på andra om- raden. främst i lönefrägor, som intogs i tjänstemannalagstiftningen. ätföljts av ett upphävande av det tidigare stadgandet i 1 & lagen om förenings- och förhandlingsrätt. enligt vilket offentliga tjänstemän med ämbetsansvar var undantagna från denna lags tillämpningsomrade. Härav kunde möjligen anses följa, att full avtalsfrihet tillerkänts de ämbetsansvariga tjänstemän som ej är under- kastade tjänstemannalagstiftningens in- skränkningar i avtalsfriheten. Emellertid har för deras del den i rättspraxis tidigare upp- rätthallna regeln om avtalsförbud pa grund av ämbetsansvaret inte ersatts av någon lag- stiftning som reglerar frågan om deras avtals— rättsliga ställning. [ stället måste, säsom an- rnärkts i principbetänkandet (s. 26), ämbets- ansvarets arbetsrättsliga betydelse för dem fastställas i rättspraxis, och härvid får anta- gas att ämbetsansvaret. om nuvarande lag- stiftning lämnas oförändrad. alltjämt kom— mer att anses utesluta avtalsfrihet i fräga om tjänstealigganden men att övriga delar av det offentliga anställningsförhällandet kommer att hänföras till avtalsområdet sa längt dessa delar ej är reglerade i lag.1 Det är ett inte obetydligt antal offentliga tjänstemän som, oaktat de ej är underkastade tjänstemanna- lagarnas regler om avtalsförbud. likväl saknar full avtalsfrihet till följd av ämbetsansvaret. Detsamma är förhällandet med den stora mängden av ämbetsansvariga uppdragstagare, på vilka tjänstemannalagstiftningen inte heller är tillämplig.

[ principbetänkandet (s. 28) har framhäl- lits att man vid en närmare granskning lär finna. att det inte är ämbetsansvaret som sådant som hindrar avtalsfriheten. [ stället är det intresset av att all tjänsteutövning skall uppfylla vad tjänstens bästa fordrar som inte vill lata sig bindas av avtalsfrihet för de offentliga tjänstemännen. Ämbetsansvaret spelar endast rollen att trygga detta intresse. För kommitten har synts angeläget att det beroendeförhallande som sålunda består mel— lan ämbetsansvar och avtalsförbud häves. l ett reformerat ansvarssystem bör således inte, sasom för närvarande, förändringar i

personkretsen för ansvaret fä äterverka pä avtalsfriheten. I stället bör de inskränkningar i avtalsfriheten som av olika skäl kan finnas påkallade grundas i uttryckliga lagregler. och det nya sanktionssystemet bör utformas obe- roende av innehållet i dessa lagregler.

Vid uppbyggandet av ett nytt ansvars- system maste även beaktas vissa andra konse- kvenser av den nuvarande uppdelningen av det offentliga anställningsförhållandet i ett offentligrättsligt reglerat omrade, där avtals— förbud rader. och ett avtalsrättsligt reglerat omrade. Salunda anses avtalsbrott varken kunna medföra ämbetsansvar eller, för stats— tjänstemännens del. kunna föranleda ansvar enligt reglerna om disciplinstraff i statstjäns- temannalagen.2 Dessa sanktionsregler är sale- des tillämpliga endast inom det avtalsför- bjudna omradet medan avtalsbrott kan mötas allenast med sådana civilrättsliga pa— följder som mat vara avtalade eller stadgade i lag (hävande av avtal. skadestånd etc.). Kom- mitte'n har emellertid ansett att ett reforme- rat sanktionssystem bör bli enhetligt i den meningen att det kan tillämpas inom alla delar av det offentliga anställningsförhällan- det och saledes oberoende av om den förseel- se som skall beivras utgör ett avtalsbrott eller begåtts inom den avtalsförbjudna sektorn.

I den man ett sådant enhetligt sanktions- system skall regleras i straffrättslig ordning kan visserligen någon tvekan rada om lämp- ligheten av att tillämpa det inom det avtals- tillätna omrädet. Såsom framhallits i princip- betänkandet (s. 29) ärju i privat tjänst brott mot enskilda tjänsteavtal endast i undantags- fall straffbelagda medan det inom den kol- lektiva arbetsrätten är en ledande princip att undvika straffsanktionering av avtalsbrott.

Emellertid kan ifrågasättas om inte redan förseelser, begångna inom det omrade som enligt tjänstemannalagstiftningen är avtals- förbjudet. kan betraktas som straffsanktio-

1 Detta synsätt vinner stöd bl. a. i prop. 1965160 5. 139 och i ett stencilerat betänkande rörantlejus— titieräds, regeringsrads och justitiekanslerns arbets- rättsliga ställning. JU 1967:16. 2 Jfr exempelvis prop. 196560 s. 42, 105 och 106.

nerade avtalsbrott. Väl är det enligt säväl 3 g statstjänstemannalagen som 25 kommunal- tjänstemaniialagen förbjudet att avtala om bl.a. aligganden i tjänsten. Den formella innebörden härav synes vara att tjänsteman- nen inte ens kan genom avtal ataga sig att utföra det arbete arbetsgivaren bestämmer; vore detta atagande avtalsgrundat borde ju straffrättsligt ansvar ej kunna utkrävas för underlatenhet att utföra arbetet. nagot som dock otvivelaktigt är möjligt. Denna kon— struktion av avtalsförbudet, som således skulle innebära att avtalet väl får omfatta tjänstemannens rätt till ersättning för arbete men ej hans skyldighet att utföra det arbete ersättningen avser. maste anses bygga pa en orealistisk syn pa tjänsteavtalets verkliga natur (mera härom nedan under 4.3). Bort- ser man emellertid fran nämnda formella innebörd av 3 & statstjänstemannalageii och 25 kommunaltjänstenianiialagen och i stäl- let anlägger det mera naturliga betraktelse- sättet att sasom avtalsvillkor skall anses även ett ätagande av tjänstemannen att utföra det arbete arbetsgivaren i enlighet med nämnda lagrum bestämmer. blir tydligen asidosättaii- de av detta avtalsvillkor straffbart enligt reglerna om ämbetsansvar och även under- kastat reglcriia om disciplinstraff i stats— tjänstemannalagen.

Härtill kommer den i principbetänkandet (s. 30) redovisade standpunkten att det finns anledning att bedöma relationen mellan straffsankttoner och tjänsteförseelscr annor— lunda inom den offentliga sektorn än pa det privata tjänsteavtalsomradet_ Det är salutida inte enbart ett arbetsgivarintresse att offent— liga tjänstemän straffas da de begär fel i tjänsten. Allmänhetens särskilda intresse av att den offentliga verksamheten utövas kor- rekt är likaledes motiv till att tjänsteförseel— ser bestraffas. vare sig dessa förseelser kallas avtalsbrott eller ej.

Sammanfattniiigsvis leder det hittills an— förda till standpunkten. att sanktioiisregler— na i ett reformerat ansvarssystem varken bör utesluta avtalsfrihet eller själva bör vara ute— slutna vid avtalsbrott. Sanktionsreglerna bör saledes utformas oberoende av om tjänste-

förseelserna begas inom det avtalsförbjudna eller det avtalstillatna omradet oeli oberoen— de av önskenial i fragan var gränsen bör dragas mellan dessa tva omraden. Och vidare bör det avtalsförbud som hittills berott av ämbetsansvaret framdeles bestämmas genom uttryckliga lagregler.

Det bör här erinras om att dessa synpunk— ter i huvudsak lämnats utan erinran i remiss— yttrandeiia över principbetänkandet.

4.3 [1 ittalsfi'irbudet [ 3 &" statstjänst?»latina/(Igen m. m.

Såsom tidigare framhallits är den nuvarande gränsdragningen mellan avtalstillatna och av- talsförbjudna ämnen att se mot bakgrund av att ämbetsansvaret ansetts utesluta avtalsfri— het. Det finns emellertid anledning ifraga— sätta om den nuvarande konstruktionen av avtalsförbudet bör bibeliallas da sanktions- rcglerna reformeras pa sätt ovan angivits. Under 4.2 har anförts att det nuvarande avtalsförbudet, som inte ens synes tillata tjänstemannen att avtalsvis ataga sig att ut- föra det arbete arbetsgivaren i enlighet med tjänstemannalagstiftningeii bestämmer, ger uttryck at en orealistisk syn pa tjänsteav- talets verkliga natur. Konstruktionen strider ocksa niot de principer som gäller för avtals— parter pa övriga rättsoiiiraden. där rättsför- liallandena bedöms som i sin helhet avtals- reglerade om ock avtalsiiineliallet delvis kan vara styrt av lag.

Saväl i 3 &" statstjänstemannanlagen som i 2 & kommunaltjänstemannalagen stadgas för närvarande dels att avtal ej ma träffas om vissa uppräknade ämnen. dels att avtal som träffats i strid mot lagbestämmelserna i mot- svarande del skall vara utan verkan. Enligt kommitténs mening bör framdeles endast den senare regeln bibeliallas. Kommittén föreslar saledes. för att taga ett exempel. att det nuvarande stadgandet i 3 &" andra stycket statstjätisteniannalageii. att avtal ej far träf- fas oni myndighets arbetsuppgifter, ersättes av bestämmelse att det i avtal ej ma stadgas inskränkning i rätt för arbetsgivaren att en- sam besluta om dessa arbetsuppgifter. Även

övriga delar av lagruminet föreslas otiiarbeta- de pa motsvarande sätt varjämte en regel uppställes att avtal i strid mot de nya be- stämmelserna skall vara utan verkan (jfr principbetänkandet s. 93-94). Den föreslag- na lagändringen innebär givetvis ej nagon ändring i sak av "maktfördelnirigen" mellan tjänsteavtalspartertia. Det ankommer inte pa kommitten att föresla nagra reformer i detta hänseende. l rättsligt hänseende betyder änd- ringen ej mer än att man. för att knyta att till det förut valda exemplet. i avtal katt i över- ensstämmelse med lagen stadga att arbets- givaren äger ensam bestämma otii de arbets- uppgifter sotii skall ankomma pa myndighe- ten. lntages däremot en mera detaljerad klausul rörande arten i visst hänseende av dessa arbetsuppgifter, blir en sadan klausul ogiltig. Detta följer av att arbetsgivaren till följd av huvudregeln om ensam bestämman- derätt pa omradet ej är bunden av en sadan detaljklausul.

Den föreslagna lagändringen har deti effekten att det offentliga tjänsteavtalet i sin helhet kommer att omfattas av samma rätts- regler i civilrättsligt och processuellt liäti- seende som tjänsteavtal i allmänhet (jfr nedan under 4.7). Själva lagändringen som sadan innefattar dock. sasom av det tidigare fratngatt. inte tiagori ändring i materiellt hänseende av de tva aktuella paragraferna i tjänstemannalagatna utati är av formell natur.

Den föreslagna lagändringen har lämnats titan erinran av majoriteten utav remissin- stanserna. Nagra instanser har emellertid gjort vissa invändningar vilka här i korthet skall tagas upp till gratiskriitig.

! ett remissyttrande (25) har ändringen avstyrkts utider hänvisning blatid annat till del.i' att det maste anses principiellt otill- fredsställandc att Kungl. Maj:t skulle kunna bestämma gränserna för avtalsfriheten. vilka gränser i stället borde vara fastlagda i lag. dels att Kungl. Maj:t genom att införa för— fatttiingsrcglcring pa ett avtalsreglerat oni- rade skulle kutina göra avtalet ogiltigt. Ytter— ligare liknande synpunkter framförcs i remissyttrandet såsom att lagändringen skulle kunna fa till följd att avtalsreglering

skedde i en fraga som rimligen borde avgöras av arbetsgivaren ensam men som inte blivit förfallningsrcglcrad utan reglerats exetitpel— vis genom myndighetens arbetsordning eller är oreglerad.

De synpunkter sorii salunda framförts synes utgä frati att man till följd av deti föreslagna lagändringen fritt skulle kunna avtala otit de för närvarande avtalsförbjudna ämnena sa länge Kungl. Maj:t inte reglerade dessa ämnen i författning. Sasom av det tidigare framgittl innebär kommitténs förslag dock ej nagon förändring i materiellt hän- seende av deti nuvarande avtalsfriheten.

lin liknande uppfattning. av innebörd att en reell utvidgning av avtalsfriheten här skulle vara asyftad. ligger till grund för den kritiska inställning som ytterligare en instans (20) redovisat gentemot kommitténs nu ifragavatande förslag.

En annan remissinstans (38) gör gällande att lagändringen är ägnad att ge upphov till missförstand och irritation i den praktiska tillämpningen hade i förhandlingssamniati- hang och da det gäller ändringar under lö— pande avtalstid av offentligrättsliga villkor som är avtalsfästa. Ytterligare ett instans ( 18) fratnför liknande synpunkter samt anför att ändringar lagstiftningsvägen under pägaen— de avtalstid itiom områden som reglerats offentligrättsligt men över vilka parterna även tillatits rada avtalsvägen. kati skapa komplikationer i fråga orii avtalstolkning och beträffande enskilda bestämmelscrs giltighet.

Den standpunkt som salunda intas av de tva sistnämnda instanserna ger anledning till

följande anmärkningar. Kommittöförslagct varken ökar eller minskar de olägenheter

som ma uppkomma genom lagändring under löpande avtalsperiod. Bcsvärande sadana olägenheter torde emellertid ganska sällan behöva uppstå. Lagändritig. varigenom arbets— givarens ensamma bestättimanderätt rörande visst ämne begränsas och följaktligen om— radet för avtalsfrihet utökas. kan ej leda till de konsekvenser de två rcntissinstatisertia befarar. Är återigen fräga om sådan ändring, som innefattar en annan lagreglering av ett redan tidigare i lag reglerat ämne. äger de redan i principbetänkandet framförda syri- punktertia giltighet. Där uttalades (s. 31 ) att ifrågavarande lagändringar. i deti man de göres tillämpliga pa redan slutna arbetsavtal. eventuellt kati anses berättiga deti part. till vars nackdel lagändringen gjorts. att häva avtalet enär genom ändringen en förutsätt— ning för avtalet ht'ustit. Sasom likaledes pa— pekades i principbetänkandet är detta emel—

lertid inte något nytt problem. Redan i dag finns atskilliga lagar, säväl pä tjänsteavtals— omrädet som inom andra avtalsomr'äden. vilka på sätt som nu avses styr avtalsirrne- hället.l Och där hithörande problem inte ansetts kräva särskilda övergangsbestämmel- ser rörande lagändrings tillämpning eller av- tals giltighet. lrar de normalt kunnat lösas genom så tidig publicering av lagändringen att löpande avtal kunnat anpassas efter lag— ändringen. En lagändring på hithörande om- rade kan vidare ha innebörden att arbetsgi- varen tillerkännes ensam bestämtrranderätt pä områden där full avtalsfrihet tidigare rätt. Denna situation är dock för närvarande främst av teoretiskt intresse med hänsyn till vidden av det område där den offentlige arbetsgivaren redan enligt nuvarande lagstift— ning har ensam bestärnrnanderätt. Såsom err— bart teoretisk får vidare bedömas den situa— tion att den offentlige arbetstagaren skulle genom lagstiftning tillerkännas ensam be— stämmanderätt rörande visst ämne. Även för de två sist berörda fallen äger emellertid uttalandena i principbetänkandet giltighet.

En instans (15) har uttalat att den före— slagna lagändringen inte möjliggör för parter— na att träffa vad som allmänt uppfattas som heltäckande tjänsteavtal och kollektivavtal. samt anför att förslaget knappast synes inne- bära några fördelar framför den nuvarande ordningen, ävensom att det förefaller lätt- fattligare och mindre irritationsskapande att avtalsområdet liksom för närvarande begrän- sas till de områden som parterna får fritt disponera över. En annan instans (38) ifråga- sätter, om den föreslagna ordningen verk- ligen motsvarar vad som är meningen nred tjänsteavtal och kollektivavtal, samt gör gällande att det naturliga titan tvivel är att avtal begränsas till sådana ämnen som parter- na äger disponera över emedan det är rne— ningslöst att i avtalet införa sådant som redan är bestämt eller bestämmes i annan ordning. En tredje instans (l912) anser slut- ligen ej lämpligt med en lagbestämmelse så konstruerad att deti möjliggör avtal om vissa lagreglerade frågor men ej avtal sorti strider mot lagen till följd varav avtalen i praktiken endast komrrrer att innefatta en hänvisning till lagen.

I anledning av de tre sistnämnda instanser— nas kritik mot den föreslagna lagändringen ma anföras att den likaväl kunnat riktas mot var rättsordning över huvud, nämligen i alla de fall som denna på skilda områden genom lagstiftning ingripit i privaträttsliga ömsesidi- ga rättsförhållanden. Såsom tidigare framv

hållits har kommitten inte asyftat annat än att genom en formell lagändring avskaffa den anomali konstruktionen av tjänstetnanna— lagarnas regler om avtalsförbud utgör och i stället reglera det offentliga tjänsteavtalet efter satnma principer som lagstiftaren tillämpat inom övriga rättsomraden där att- ledning ansetts föreligga att reglera avtalens innehåll.

Säsorn tidigare anförts lrar nrajoriteterr av rernissirrstanserna lämnat den föreslagna lag- ändringen utan erinran. Kommittén har ej heller funnit anledning att till följd av de förutnämnda sex remissinstansernas syrr- punkter fränga sin i prirrcipbetänkatrdet in- tagna ständpunkt rörande ändring av 3; statstjänstemannalagen och 25 kommunal- tjänstemannalagen. Förslag till sadan ändring framlägges därför i detta slutbetänkande (se under 2.3 samt 5.3). 2

4.4 Det straffbara omrädet

4.4.1 Allmänt

Såsom framgått under 3.2 ovan har flertalet remissinstanser i huvudsak anslutit sig till kommitténs förslag i principbetänkandet om en omfattande avkrirrrinaliserirrg av de gärningar som för närvarande bestraffas som ämbetsbrott. Här skall i överensstämmelse med principbetänkandet ehuru rnera över- siktligt redovisas de allmänna synpunkter kommittén ansett böra anläggas i frågan om det straffbara områdets omfattning. (För en mera utförlig redovisning hänvisas till prin- cipbetänkandet s. 3236.)

Det nuvarande ämbetsansvaret kan kriti- seras inte bara därför att det kan utkrävas vid varje fel i tjänsten. huru obetydligt felet

' Jfr helt allmänt avtalslagen, köplagen, hyres— lagen etc. Pä tjänsteavtalsomrädet märkes bl. a. sjö— manslagen, särskilt dess diseiplinregler, samt lagarna med förbud mot avskedande i anledning av äkten- skap, havandeskap eller värnpliktstjänstgöring även— som semesterlagen.

? Vid denna liksom övriga föreslagna ändringar i tjänstemannalagstiftningen har kommitten saknat anledning beakta eventuella framtida ändringar av den personkrets som omfattas av lagstiftningen utan utgätt fran dennas nuvarande tillämpningsom- rade.

än är. utan även emedan det ingalunda om- fattar samtliga offentliga funktionärer med sadan verksamhet att särskilda ansvarsregler kunde te sig päkallade. Ämbetsansvaret är salunda anpassat till de traditionella förvalt- ningsorganen och giiller i huvudsak endast dem som formellt är att betrakta som tjänstemän. Vid utformningen av ett nytt måste emellertid beaktas den mängd olika verksamhetsformcr vari det allmänna numera uppträder. Vid sidan av statens och kommunernas centrala förvalt- ningsorgan finns salunda en mängd saväl allmänna institutioner som organ med en— skild prägel vilka fullgör offentliga funktio— ner. Av betydelse är vidare den offentliga sektorns kraftiga expansion under senare tid. Fran ett ännu i början av 1900-talet relativt blygsamt antal har mängden offentligt an- ställda vuxit till över 600000 personer. Vidare har det allmännas myndighetsfunk- tioner avsevärt utvidgats samt vid sidan därav förvaltningen i hög grad kommit att inriktas på vad som kan kallas aktiv samhällsom- daning samt planering och produktion. Ett nytt sanktionssystem bör anpassas efter den nuvarande strukturen av den offentliga sek- torn och kunna tillämpas oberoende av fram- tida förändringar i den förvaltningsmässiga organisationen. Det bör vidare utformas främst efter de offentliga funktionernas art och ej bero av om de offentliga funktionärer- na intar ställning som tjänstemän eller ej. Det bör ses som en vinning att systemet ges sadan utformning att det i andra samman- hang aktuella önskemalet att avskaffa den nuvarande formella gränsen mellan tjänste— män och andra offentliga arbetstagare kan bedömas oberoende av sanktionsfragan.

Med utgängspunkt från de Linder 4.2 och 4.3 intagna standpunkterna ären förseelse i offentlig tjänst att bedöma som ett mot det allmänna sasom arbetsgivare riktat avtals- brott. sa langt det endast är det rena arbets- givarintresset som skall tillgodoses med sank- tioner kunde synas som om det vore nog med de sanktionsmedel privaträtten erbjuder

san ktionssy stem

inom ramen för ifragavarande rättsförhallan- de, dvs. havande av avtal. skadestånd etc.

Emellertid har det allmänna att som arbets- givarpart i ett tjänsteavtalsförhallande till- varataga även andra intressen. Den offentliga verksamheten bör avse att tillgodose med- borgarnas basta. sett i stort. Det är da ocksa ett rnedborgerligt intresse att. sasom saken uttryckts i principbetänkandet. all utövning av offentlig verksamhet utan ovidkommande hänsyn uppfyller vad verksamhetens basta kräver. Fragan blir da närmast i vad man det krävs ytterligare sanktionsmedel utöver dem som privaträtten erbjuder för att säkerställa sistnämnda intresse. I denna del finns anled- ning att särskilt beakta de moment i offent- lig verksamhet som rättsligt sett skiljer denna fran privat verksamhet. nämligen de offent— liga funktionärernas befogenhet att utöva myndighet över medborgarna. Med den fort- gaende expansionen av den offentliga verk- samheten har städse återkommande kontak- ter med de offentliga funktionärernas myn— dighetsutövning blivit ett normalt inslag i den enskildes liv. Det är otvivelaktigt av största vikt att det ständigt ökande beroen- deförhallande vari medborgarna star till sam- hällsorganen inte snedvrides genom missbruk i myndighetsutövningen. Där salunda den enskilde i sitt förhållande till samhällets or- gan inte kan stödja sig på avtal eller annat privaträttsligt rättsförhållande utan till följd av lag eller annan författning är skyldig att ställa sig deras beslut till efterrättelse. där finns skäl att med kraftiga sanktioner skydda den enskildes intresse av korrekt myndig- hetsutövning. För att nå ett tillfredsställande skydd av detta intresse kan enligt kommit- te'ns mening straffrättsliga sanktioner inte undvaras. Kommittén föreslar därför en sär- skild ansvarsregel rörande missbruk av of- fentlig myndighet enligt vilken straff skall drabba den som till förfång för någon en- skild åsidosätter de regler som gäller för myndighetsutövningen. Ansvarsregeln bör emellertid även omfatta det fall att ej ome— delbart någon enskild men väl det allmänna lider förfang av myndighetsmissbruket. och vidare bör med fall av förfang likställas det fall att missbruket skapar en otillbörlig för— män för enskild eller det allmänna. Dess—

utom bör ansvarsregeln vinna tillämpning inte endast i fall av uppsåt utan även i vissa fall då oaktsamhet föreligger på den offent- liga funktionärens sida. (Beträffande ansvars- regelns nämrare utformning, se nedan under 4.4.2.)

Utöver oriktig myndighetsutövning bör det straffbara området omfatta även tagande av muta eller annan otillbörlig belöning samt brott mot tystnadsplikt dvs. sädana gär- ningar som nu är straffbelagda enligt 20 kap. 2 och 3 Så BrB.

I linje med tanken. att ett nytt ansvars— system bör utformas efter de offentliga funktionernas art och exempelvis ej bero av om de offentliga funktionärerna intar ställ- ning sorn tjänstemän eller ej, star att det i den nya ansvarsregeln om oriktig myndig- hetsutövning ej krävs angivande av någon särskild personkrets för ansvaret. Regeln kommer att gälla envar som utövar offentlig myndighet oberoende av hans rättsförhållan- de till det allmänna. Även i fraga om brott mot tystnadsplikt föreslar kommittén en så- dan utformning att någon personkrets ej behöver anges (se under 4.4.4). Vad angår mutbrott har. såsom tidigare nämnts. kom- mitte'n genom tilläggsdirektiv 4.6.1971 erhål— lit uppdrag att utreda förutsättningarna för en generellt utformad ansvarsregel som tar sikte på envar anställd eller uppdragstagare, oavsett om arbets- eller uppdragsgivaren ater— finns inom den offentliga eller den privata sektorn. Enligt tilläggsdirektiven bör det nya utredningsarbetet päbörjas först när kommit- te'n avslutat arbetet med föreliggande slutbe- tänkande orn ämbetsansvaret. I avbidan där— på har kommittén dock ansett sig böra i detta betänkande lägga fram förslag till en ansvarsregel som tar sikte endast pa den offentliga sektorn. Förslaget är att se som ett provisoriurn och föranledes av behovet att komplettera kommitténs förslag i övrigt med en i varje fall på offentliga funktionärer tillämplig ansvarsregel därest dessa förslag genomföres innan frågan om ett mera gene- rellt mutansvar får sin lösning. Så länge ansvarsregeln skall avse endast den offentliga sektorn blir nödvändigt att i lagtext ange den

krets av offentliga funktionärer pa vilka re- geln skall kunna tillämpas. Härvidlag har kommittén funnit kretsen böra bestämmas sa att mutansvaret kommer att gälla inom all mera betydelsefull offentlig verksamhet oav- sett orn denna utövas genom traditionella myndighetsorgan eller via privaträttsligt bil- dade subjekt sorn ägs av det allmänna (se närmare under 4.4.3).

Till det straftbara omrädet bör alltsa err— ligt kommitténs mening hänföras oriktig myndighetsutövning. mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Övriga fel och försummel- ser i tjänsten anser kommittén böra. där de inte är straffbara som allmänna brott. beivras i utornstraffrättslig ordning. Väl kan bland ifrågavarande tjänsteförseelser finnas fall som kan te sig i det närmaste lika svära som de vilka ansetts straffvärda. Stora lagtekniska och andra svårigheter reser sig emellertid när det gäller att ur det teoretiskt sett obegränsa- de antalet typer av förseelser välja ut de svåraste och med klart avgränsande termer sammanföra dem till en eller flera grupper. Ses i stället ifrågavarande förseelser som en enhet kan iakttagas. att dessa förseelser ty- piskt sett inte utgör så allvarliga angrepp pa de enskilda medborgarnas rättsläge som miss- bruk av offentlig myndighet. Främst är här fräga om fel som inte skiljer sig från vad som lika väl kan förekomma i förhallandet mellan en enskild arbetsgivare och dennes arbets- tagare. En avkriminalisering på detta omrade skulle också står i överensstämmelse med den praxis som under senare år utvecklats av riksdagens ombudsmän och justitiekanslern och som innebär att erinringar i skilda for- mer fatt träda i åtalens ställe.

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag att av de nuvarande ämbetsbrotten i 20 kap. BrB tjänsternissbruk (] å), tjänstefel ('4 få). tagande av muta eller av otillbörlig belöning (2 &) och brott mot tystnadsplikt (3 &) endast de två senare bibehalles varjäm— te en ny brottstyp införes. oriktig myndig- hetsutövning. Den senare täcker i väsentlig mån det brottsområde som nu är straffbart som tjänsternissbruk och vidare, såvitt avser den nya brottstypens oaktsamhetsfall. vissa

grövre former av tjänstefel. ] övrigt innebär emellertid förslaget en avsevärd inskränkning av det för närvarande straffbara området bland annat skulle straffansvar för vanliga tjänstefel inte längre förekomma. Vad angår den ansvarsreglering som bör träda i straff- ansvarets ställe hänvisas till 4.5 nedan.

4.4.2 Missbruk av myndighet

] principbetänkandet (s. 90) redovisades ett utkast till ansvarsregel rörande oriktig myn- dighetsutövning av följande innehåll:

Den som i utövning av offentlig myndig— het åsidosätter vad som till följd av lag, instruktion eller annan författning eller sär— skild föreskrift gäller för myndighetsutöv- ningen dömes, om gärningen för det allmän— na eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. för mak!- missbruk till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex är.

Begår någon av oaktsamhet som ej är ringa gärning som nyss är sagd, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad i första och andra stycket sägs skall icke äga tillämpning om gärningen eljest är särskilt belagd med straff.

Utkastet har i huvudsak lämnats utan erinran av flertalet av remissinstanserna. En del instanser har dock. såsom framgått under 3.7.1. ifrågasatt om det i lagutkastet använda begreppet myndighetsutövning tillräckligt tydligt anger det straffbara områdets gränser. En del av dem har ansett det önskvärt att begreppet i det fortsatta arbetet med sank- tionssystemet ytterligare beskrives och exemplifieras.

Till en början kan anmärkas att den inne- börd som kommitten tillagt begreppet myn- dighetsutövning väl stämmer överens med den beskrivning av begreppets innehåll som gjorts i det förslag till skadeståndslag som Kungl. Maj:t enligt beslut 19.3.1971 remitterat till lagrådet och varöver lagrådet yttrat sig 16.12.1971. Innebörden är dessutom i prin— cip densamma då begreppet använts i propo- sitionen (1971130) med förslag till den för- valtningslag (19712290) som träder i kraft 1.1.1972. Det torde fä ses som en fördel om

begreppet myndighetsutövning sålunda an- vändes med samma innebörd i såväl skade- ståndsrättslig och förvaltningsrättslig som straffrättslig lagstiftning.

Såsom uttalades i principbetänkandet (s. 42) är offentlig myndighet ytterst grundadi lag eller annan författning. Genom de offent- liga funktionärernas utövning av denna myn- dighet skapas för enskilda eller andra subjekt plikter eller rättigheter som inte är av privat- rättslig natur. Missbruk av offentlig myndig- het föreligger då en funktionär överträder de för myndighetens behöriga utövande gällan- de reglerna. Dessa regler återfinnes normalt i de författningar som bildar grundval för den offentliga myndigheten (mera härom nedan).

Genom användning av begreppet offentlig myndighet drages en gräns mot det område där det allmänna uppträder som part i avtals- förhållanden. Till denna gränsdragning skall senare återkommas. Vad angår det egentliga myndighetsområdet redovisades i principbe— tänkandet (s. 42—43) ett antal typexempel på myndighetsutövning. Dessa exempel skall här ytterligare något utvecklas.

Myndighetsutövning tar sig normalt ut- tryck i formliga beslut vilka fattas antingen på framställning av enskild eller emedan vederbörande offentliga organ i författning ålagts att självt ta initiativet till de rättsliga förfoganden besluten avser. Hit hör. för att ta några typiska exempel. domstols dom. beslut av åklagare om åtal. om anhållande etc.. länsstyrelses beslut i utsökningsärende liksom myndighets beslut om omhänderta- gande tvångsvis av barn, alkoholmissbrukare och rnentalsjuka för olika former av sam— hällsvård. Hit hör också den mångfald av olika beslut om tillstånd till eller förbud mot viss åtgärd eller verksamhet som stundom riktar sig till viss person och stundom till en obestämd personkrets (jfr tillämpning av skilda ordnings- och trafikföreskrifter, med- delande av olje- och mineralkoncessioner eller av export- och importlicenser, medde- lande av körförbud avseende motorfordon, utfärdande av läkarlegitimation. av pass. av körkort etc.). Som typiska exempel på myn— dighet utövad utanför de traditionella myn—

dighetsorganen kan nämnas den obligato- riska kontrollbesiktning av motorfordon som utföres av Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Särskilt värda uppmärksamhet är vidare säda- na beslut varigenom enskilda åläggs att vara verksamma för det allmännas räkning. exem- pelvis enligt lagstiftningen orn värnplikt och annan tjänsteplikt. Som myndighetsutövning kommer här i betrakande inte endast själva åläggandet att fullgöra tjänsteplikten utan även allehanda beslut avseende saväl rättig- heter som skyldigheter. vilka den tjänsteplik- tige i denna egenskap har att ställa sig till efterrättelse.

Myndighetsutövning kan emellertid även ta sig uttryck i faktiska åtgärder som ej föregåtts av formliga beslut. såsom exempel— vis är fallet da polisen griper för brott miss- tänkt person. tStundom kan man ihithöran- de fall förutsätta ett tyst beslut varom den förpliktade dock inte underrättas på annat sätt än genom det faktiska handlandet.)

Till området för myndighetsutövning hör även sådana beslut som på ett eller annat sätt utgör förutsättning för ett senare. ofta för- pliktande beslut och som därigenom i varje fall rnedelbart ligger till grund för förpliktel- sen. I denna del märks exempelvis taxerings- beslut varpå senare beslut om skattedebite— ring grundas.

Stundom döljer sig ett förpliktande myn- dighetsbeslut bakom termer som anmä- ningar. framställningar etc., vilket dock ej får undanskymma att fråga är om myndighetsut- övning. Hit hör exempelvis ett sådant fall som skyldighet enligt taxeringsförordningen att efter ”anmaning” avge självdeklaration. Vidare måste till myndighetsutövning räknas åtskilliga åtgärder som till formen endast innefattar ett meddelande om vissa faktiska förhållanden men som likväl skapar rättig- heter eller skyldigheter på samma sätt som all annan myndighetsutövning. Härvidlag märkes olika i författning stadgade former av registeranteckningar. inskrivningsåtgärder i fastighetsböckcr etc. På samma sätt är att betrakta sådana upplysningar och andra un- derrättelser som offentliga organ har att lämna enligt särskilda författningsbestäm-

melser och som på ett eller annat sätt paver- kar den enskildes rättsläge. Till sist avsedd myndighetsutövning hör t. ex. utfärdande av underrättelse om avvikelse fran självdeklara- tion.

Med den ovan givna definitionen av be- greppet rnyndighetsutövrrirrg hör" dit endast sådana beslut och andra atgärder av offent- liga funktionärer sorn skapar icke-privaträtts- liga plikter eller rättigheter. däremot i prin- cip ej sådana förberedande atgärder som ingar som led i den verksamhet vars slutmål är nyssnämnda beslut eller atgärder. Även bland nu avsedda handläggningsatgärder' kan emellertid ingå moment av myndighetsutöv- ning. otn nämligen viss atgärd självständigt uppfyller de krav som tidigare uppställts för att rnyndighetsutövnirrg skall anses vara för handen. Som exempel pa sadana atgärder kan här nämnas kallelser och förelägganden enligt rättegångsbalken liksom atskilliga be- slut under rättegång rörande mals handlägg- ning etc.

Gemensamt för all den myndighetsutöv- ning vars rnera typiska former här exempli- fierats är. såsom tidigare framhallits. att den ytterst är grundad i lag eller annan författ- ning. Missbruk av myndighet föreligger då de för myndighetens behöriga utövande gällande reglerna överträds. Oriktig rnyrrdighetsutöv- ning som kan föranleda tillämpning av den föreslagna ansvarsregeln kan alltså föreligga då exempelvis en domare fäller en oskyldig eller friar en skyldig, likaså då en förvalt— ningsmyndighet bifaller eller avslar en ansö- kan utarr att de i författning uppställda förutsättningarna för bifall eller avslag före- ligger. Emellertid måste beaktas att oriktig myndighetsutövning kan föreligga även där ett fattat beslut i och för sig står i överens- stämmelse med författningarna men medde- lats endast sedan visst ovidkommande villkor uppfyllts; så t. ex. om ansökan om byggnads- lov bifalles först om sökanden ekonomiskt bidrar till viss kommunal verksamhet. [ sakens natur ligger att även underlatenhet att vara verksam kan innefatta oriktig myndig- hetsutövning. såsom dä åklagare underlåter att åtala brott eller då utfärdande av stäm-

ning för'dröjes i syfte att åtalspreskription skall hinna inträda. Anledning att. såsom en remissinstans (16) ifrågasatt. uttryckligen omnämna underlatenhetsfallet i lagtexten sy- nes dock ej föreligga.

Sasom tidigare framhallits drages genom användning av begreppet offentlig myndig- het en gräns mot det område där det allmän- na uppträder som part i avtalsförhållanden. Då det allmänna uppträder som arbetsgivare, som köpare. som säljare etc. och tillvaratager sina intressen i denna egenskap genom att med stöd av avtalsvillkor avkräva motparten i avtalet nagot. är med den givna definitio— nen ej fraga om myndighetsutövning. Detta gäller även om det allmänna härvid tillämpar lagbestämmelser sotn givit avtalet dess inne- håll. Det är således inte myndighetsutövning då det allmänna såsom hyresvärd tillämpar de för en hyresgäst tvingande regler som återfinnes exempelvis i avtalslagen eller hyreslagstiftningen, inte heller då staten som arbetsgivare tillämpar de föreslagna regler i 3å statstjänstemannalagen som enligt det under 4.3 anförda bestämmer innehållet i statstjänstemans tjänsteavtal. Vad nu sagts äger tillämpning även om avtalsparterna inte uttryckligen i avtalet intagit bestämmelser om det ämne som regleras av den tvingande lagstiftningen. exempelvis genom hänvisning till lagreglerna. Och det saknar givetvis bety- delse om rättstillämpningen i det läget be— traktar lagreglerna som utfyllnad av avtalet eller som regler vilka gäller vid sidan av avta- let. Det avgörande är att lagbestämmelserna reglerar ett privaträttsligt rättsförhållande och att det är i sin egenskap av avtalspart det allmänna påkallar lagreglernas tillämpning. Då. för att nämna ett exempel. staten under hänvisning till de föreslagna lagreglerna om disciplinansvar (se nedan under 4.5) utkräver disciplinpaföljd av en statstjänsteman, är så- ledes inte fråga om myndighetsutövning även om det i tjänsteavtalet ej finns någon ut- trycklig bestämmelse om vad som gäller i dis— ciplinhänseende.

Jfr ovan under 3.7.1 den av en remiss- instans (l9:2) ställda frågan huruvida beslut om diseiplinpåföljd eller avsked skall betrak—

tas som utövning av offentlig myndighet eller ej. Jfr även uttalandet i ett rernissytt- rande (39) att fall där tvekan skulle kunna uppkomma är överordnads otillbörliga för— farande i personalhänseende, t. ex. obefogad vägran att medge semester eller trakassering i största allmänhet. Med den i principbe— tänkandet angivna definitionen är det ernel- lertid. såsom ovan utvecklats, tydligt att det i dessa fall ej är fråga om myndighetsutöv- ning. Däremot skulle saken måhända komma i ett annat läge om man bibehöll den nuva— rande bestämmelsen i exempelvis 3 &” stats— tjänsternannalagen att avta] ej får träffas om bland annat disciplinansvar. Det skulle då kunna hävdas att. eftersom disciplinfrågor över huvud ej hör till avtalsområdet. det ej är i sin egenskap av avtalspart utan såsom ut- övare av myndighet staten utkräver disciplin- påföljd. Det sagda visar dock närmast. såsom utvecklats under 4.3 ovan, att nämnda 3 & utgår från ett formellt betraktelsesätt som ej överensstämmer nred vad som anses gälla på andra rättsområden. nämligen att ett avtal är ett privaträttsligt rättsförhållande även om det delvis hämtar sitt innehåll från tvingande lagregler.

Det kan iakttagas att, även om tillämp- ning av avtal inte är att anse som myndig- hetsutövning, själva rätten för det allmänna att träffa avtal dock kan vara på sådant sätt reglerad i författning att missbruk av denna rätt kan vara att bedöma som oriktig myn- dighetsutövning (jfr exempelvis gällande in- skränkningar i rätten för kommun att avhän- da sig fast egendom och de författningsbe- stämmelser som finns rörande statlig upp— handling). Fråga måste emellertid vara om sådana författningsregler som enbart rör det allmännas rätt att träda i avtalsförhållande, framför allt genom att begränsa eller eljest ange förutsättningar för möjligheten att för- foga över det allmännas tillgångar. Det är således ej fråga om oriktig myndighetsutöv- ning då det allmännas funktionärer överträ- der sådana regler om inskränkningar i avtals- friheten sorn äger tillämpning även på privata subjekt.

I gränsområdet mellan myndighetsutöv- ning och avtalstillärnpning måste ytterligare observeras, att man stundom med termer som avtal, överenskommelser etc. betecknar rättsförhållanden mellan det allmänna och

enskilda, som ej är av privaträttslig natur utan närmast bör beskrivas som förvaltnings— rättsliga. Ges ej i författning besked om några särskilda s.a.s. förvaltningsrättsliga rättsverkningar av ett avtal bör detta bedö- mas med utgångspunkt från civilrättsliga reg- ler. Med denna utgångspunkt kan stundom befmnas att ett s. k. avtal över huvud taget ej kan hävdas med rättsliga medel.1 Där emel- lertid överenskommelsen har rättsverkningar och vilar på rättsregler som helt eller delvis awiker från vad som gäller på civilrättens område är fråga om förvaltningsrättsliga av- tal, och den omständigheten att den enskilde frivilligt inträder i ett sådant rättsförhällande får ej fördölja att det allmänna genom att träffa överenskommelsen i själva verket ut- övar myndighet. I förevarande fall är situa- tionen ofta den att det allmänna till en början har att söka nå en frivillig överens- kommelse som, om detta misslyckas. får ersättas av det allmännas ensidiga påbud (jfr till exempel 12 och 13 åå skogsvårdslagen rörande överenskommelse mellan skogsvårds- styrelse och fastighetsägare om avverknings- plan; kan överenskommelse ej träffas äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsför- bud). Det kan vara oriktig myndighetsutöv- ning att träffa en frivillig överenskommelse som går längre eller avser annat än vad som kunnat nås genom påbudet, i varje fall om den ”frivilliga” överenskommelsen fram- tvingas under hot om sådant påbud.

Då gränsen kring det straffbara området drages med utnyttjande av begreppet myn— dighetsutövning bör även följande beaktas. Ett beslut som typiskt sett innefattar miss- bruk av myndighet kan vara behäftat med fel som gör att det från början är att betrakta som ogiltigt utan att det behöver undanröjas efter besvär (jfr förfalskade beslut etc.). I principbetänkandet (s. 43) redovisades upp— fattningen att sådana ”nullitets”-beslut i prin- cip inte borde föranleda tillämpning av den föreslagna ansvarsregeln. En remissinstans (192) är av annan åsikt och framhåller att det, bortsett från svårigheten att avgöra om ett fel medför ogiltighet eller ej, med först- nämnda uppfattning skulle kunna inträffa

att vissa grova fall av maktmissbruk kunde gå fria från påföljd. Emellertid bör framhållas att straffrihet vid nullitetsbeslut är en logisk konsekvens av den diskuterade ansvarsre- gelns innehåll: där beslutet saknar rättsver- kan kan det teoretiskt sett ej grundlägga någon sådan plikt eller rättighet vars före- komst är en förutsättning för ansvarsregelns tillämpning. Det är givetvis illa nog att den genom beslutet till synes förpliktade uppfat— tar plikten som en realitet. Är beslutet en nullitet emedan det fattats av obehörig per- son synes emellertid erforderligt straffskydd kunna nås genom tillämpning av den för sådana situationer föreslagna ansvarsregeln rörande föregivande av allmän ställning (se nedan under 4.11;jfr även det för närvaran- de tillämpliga straffbudet i 17:14 BrB om obehörig tjänsteutövning). Och tillägges ett beslut rättsverkan oaktat det fattats av obe- hörig person bör det givetvis kunna föran- leda ansvar enligt regeln om oriktig myndig— hetsutövning om förutsättningarna i övrigt föreligger härför.

I lagutkastet i principbetänkandet angavs som förutsättning för straffbarhet att någon i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd av ”lag. instruktion eller annan författning eller särskild föreskrift" gäller för myndighetsutövningen. Som an- märkts under 3.7.1 har några remissinstanser (1, 2. 215. 31. 39) ansett att vid sidan av lag och annan författning bör anges även tjäns- tens beskaffenhet. Fyra av instanserna (l. 2. 215. 31) har uttalat att de härmed åsyftat en utvidgning av det straffbara omrädet i för- hållande till förslaget, något som uppenbar— ligen får till konsekvens att begreppet myn- dighetsutövning måste ges en annan inne- börd än den som förutsatts i principbe-

lJl'r exempelvis RÅ 1944 ref. nr 16, där det ansågs åligga ett skoldistrikt att tillhandahålla en lärare tjänstebostad, oavsett en tidigare träffad öve- renskommelse mellan distriktet och läraren av inne- börd att läraren avstod från sin författningsenliga rätt till tjänstebostad samtidigt som distriktet för- hand sig att ej tvinga läraren att mottaga sådan bo— stad, något som denne eljest enligt författning var skyldig att göra.

tänkandet och härovan ytterligare utveck- lats. Tva instanser (3. 5) har ansett att straffbudet även bör träffa andra former av missbruk utav tjänsteställning än sådana som innefattar myndighetsutövning. Ytterligare tva instanser har ansett viss utvidgning önsk— värd. en (2:7) så att straffbudet får omfatta även grova åsidosättanden av tjänsteåliggan- den i allmänhet samt en (25) så att straff kan utkrävas vid åsidosättande av författning eller särskild föreskrift även där den offent- liga verksamheten har privaträttslig karaktär. Gemensamt för de förslag som salunda fram— föres av de nämnda nio remissinstanserna är att de kräver en annan gränsdragning kring det straftbara området än den som kan göras med tillämpning av begreppet myndighetsut- övning. Rörande kommitte'ns motiv för att begränsa straffansvaret till området för myn- dighetsutövning och för att vid sanktionsfrå- gans bedömande se förseelser utanför detta område som en enhet kan hänvisas till de allmännna överväganden som redovisats i principbetänkandet (s. 32—41) och i avsnit- tet 4.4.1 härovan. Ytterst är givetvis frågan om det straffbara områdets omfattning en värderingsfraga. där olika uppfattningar kan göra sig gällande. Kommittén har emellertid ej funnit anledning att på grund av de nämn- da rernissinstansernas synpunkter frångå den värdering den tidigare redovisat och som också vunnit anslutning hos det stora fler- talet av remissinstanserna.

Däremot synes skäl föreligga att något annorlunda uttrycka förutsättningen i an- svarsregeln. att någon åsidosätter vad som till följd av ”lag, instruktion eller annan författ- ning eller särskild föreskrift” gäller för myn- dighetsutövningen. Utan att därmed åsyfta någon ändring i sak vad angår det straffbara omradets omfattning har kommitten stannat för att ersätta det citerade uttrycket med orden "lag eller annan författning eller el- jest". Såsom ovan framhållits har myndig- hetsutövning alltid sin grund i lag eller annan författning. Emellertid är tydligt att dessa författningar mäste kompletteras med andra rättskällor. såsom uttalanden i förarbetena till lagstiftning och prejudikat. För att i ansvars-

regeln erinra om detta komplement till för— fattningarna har den föreslagna omskriv- ningen valts.

Vad härefter angår det i den föreslagna ansvarsregeln uppställda rekvisitet att den oriktiga myndighetsutövningen skall för det allmänna eller någon enskild ha medfört förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. har detta föranlett erinringar endast från ett fåtal remissinstanser. En instans (2:4) ifrågasätter om det är lämpligt att låta det straffria området bli beroende av om förfånget eller den otillbörliga förmånen är ringa samt anför att det inte är gärningens effekt utan gärningens klandervärda art i sig själv som synes böra avgöra om felet skall anses som ringa och därmed straffritt. En annan instans (46) menar att det givetvis ej saknas skäl för den begränsning som följer av begreppet ringa. men påpekar samtidigt dels att graden av förfång respektive förmån ofta beror av omständigheter som gärningsman- nen inte haft möjligheter att överblicka eller bedöma samt att uppsåtligt förorsakat för— fång respektive förmån utgör fullgott skäl för straffansvar. dels att gränsen mellan det ej straffbara och det straffbara området skulle bli skarpare om man ej undantog de ringa fallen. Ytterligare en instans (3) anser att sistnämnda gräns är oklar samt hänvisar härvid till att tolkningssvårigheter sannolikt kommer att uppstå beträffande begreppet ringa såväl när det gäller det nu ifrågavarande rekvisitet som i fråga om det i principbe- tänkandet föreslagna stadgandet att straff- ansvar skall kunna inträda även då den orik- tiga myndighetsutövningen beror av ”oakt- samhet som ej är ringa”. [ett remissyttrande (39) ifrågasättes om ej förfångsrekvisitet bör utformas så att det täcker även fara för förfång. Som motivering anföres att ett en- hetligt ämbetsbrott som det nu föreslagna eventuellt bör täcka såväl de förfångssitua- tioner som för närvarande omfattas av 20:1 BrB rörande tjänsternissbruk som de fall av fara för förfång där i stället tjänstefelspara— grafen 2014 BrB kan tillämpas. Enligt remiss- yttrandet bör en sådan utformning i varje fall väljas om ansvarsbegränsning göres till

fall av ej ringa förfång, eftersom en gärning som innebär allvarlig risk kan på grund av lyckliga omständigheter får endast ringa objektiv effekt. Ytterligare en instans ( 1913) uttalar slutligen att själva begreppen förfång och otillbörlig förmån synes kunna vålla oklarhet.

Kravet i den föreslagna ansvarsregeln att förfånget respektive den otillbörliga förmå- nen skall vara mer än ringa är uttryck för en värdering i frågan var gränsen bör dragas kring det straffbara området. Givetvis kan andra värderingar göra sig gällande. såsom att straffansvaret bör omfatta även de ringa fallen. Som grund för en sådan värdering synes emellertid ej kunna åberopas, att gra- den av förfång ofta beror av omständigheter som gärningsmannen inte kunnat överblicka. Vad gärningsmannen kunnat överblicka av- gör i stället om straffbar gärning över huvud taget föreligger: straff bör vid ifrågavarande uppsåtsbrott ej utmätas för annan gärning än sådan som täcks av uppsåtet. Och vad angår förslaget att låta straffansvaret omfatta även fara för förfång bör beaktas, att den före- slagna brottstypen knappast inrymmer några farefall. Typfallet av brott enligt ansvars- regeln är att någon fattar ett felaktigt myn- dighetsbeslut, och vad som kan komma till bedömande är inte någon av beslutet skapad fara för förfäng utan den tvångs- eller plikt- situation som framgår av själva beslutets innehåll. Emellertid skulle man, något oegentligt. kunna med fara för förfång syfta på det fall att förfång till följd av ett oriktigt beslut uteblir emedan beslutet ändras av högre instans. Sådan fara omfattas dock på det sättet av ansvarsregeln att, såsom saken uttryckts i principbetänkandet, förfång skall anses föreligga även om dess effekt till följd av verkställighetsregler över huvud inte hin- ner uppträda emedan beslutet blir undanröjt efter besvär.

Beträffande härefter frågan om begreppet ringa medger en klar gränsdragning kring det straffbara området är givet att en klar gräns är angelägen. Emellertid kan iakttagas att detta tydlighetskrav, så långt det ger uttryck åt vad som brukar betecknas som legalitets-

principen. ej gör sig gällande med samma styrka här som vid annan straftlagstiftning. Vad saken här gäller är ej att dra en gräns mellan vad som är tillåtet och vad som är otillåtet: all oriktig myndighetsutövning bör enligt kommitten i princip beivras vare sig den ger upphov till ringa eller till mera påtagligt förfång. Frågan gäller i stället i vilka fall man skall använda straffrättsliga sanktioner och när det kan anses tillräckligt att ingripa i disciplinär väg, en fråga som i princip bör bedömas enbart utifran allmänna straff— och disciplinrättsliga värderingar. Om det i denna värderingsfråga befinnes att exempelvis ringa fall av förfang ej bör hän- föras till det straffbara omradet, ter sig tveksamt om denna standpunkt bör överges till förmån för en strängare straffrättslig bedömning enbart emedan man därigenom möjligen skulle skapa en klarare gräns mellan de dömande organens och disciplinmyndig- heternas funktionsornråden.

Vad i övrigt angår innebörden av ut- trycket ”förfång eller otillbörlig förman som ej är ringa" mä endast hänvisas till följande av kommittén redan i principbetänkandet (s. 43—44) gjorda uttalanden:

I och för sig kan ifrågasättas om vid sidan av förfångsrekvisitet även behöver uppställas det särskilda rekvisitet att någon far otillbör- lig förmån av att myndigheten missbrukas. Varje sådan förmån kan ju sägas korrespon- dera mot ett förfång för det allmänna. nämli- gen såtillvida att de intressen det allmänna velat tillgodose genom t'örfattningsmässig myndighetsutövning träds förnär genom den oriktiga myndighetsutövningen. (Man kan även jämföra med det nuvarande stadgandet 1 20:1 BrB rörande tjänsternissbruk vari som rekvisit i förevarande hänseende upptagits allenast "förfäng för det allmänna eller na- gon enskildl'.) Emellertid är tydligt att nu avsett förfäng för det allmänna även upp— kommer sä snart enskild lider förfång av myndighetsmissbruk. Låter man förekom- sten av sådant förfäng för det allmänna avgöra straffbarheten i de fall enskild gör vinning av missbruk utav myndighet borde detsamma kunna ske även i de fall enskild lider förfång av missbruket. (Jämför exciti- pelvis det fall. å ena sidan, att körkort beviljas person som icke uppfyller de i för-

fattning uppställda kraven för körkortsinne— hav samt. (1 andra sidan, det fall att körkort vägras person som uppfyller nämnda krav,) Emellertid bör ett sadant l'örfang för det allmänna icke uppstiillzts såsom tillräcklig förutsättning för straffrättsliga sanktioner. Stiillcs krav pa ett mera substantiellt förfång bör parallellt med fallen av förfang uttryck— ligen anges även de fall då missbruket lett till otillbörlig förman för det allmänna eller någon enskild.

Beträffande förfarigsrekvisitets innebörd skall ytterligare anföras följande. När i det tidigare för straffbarhet förutsatts. att miss— bruk av myndighet skall medföra förfäng, har ickc avsetts att förfängets verkningar maste uppträda samtidigt som det beslut varigenom den oriktiga myndighetsutöv- ningen manifesteras. l7örfang föreligger även om dess effekt till följd av verkställighetsreg- lcr över huvud icke hinncr uppträda emedan det oriktiga beslutet blir undanröjt efter besvär. för bedömningen av om förfang föreligger är alltsii avgörande i första hand betydelsen av den tvangs-eller pliktsituation som själva myndighetsbeslutct skapar om beslutet star fast. och ej blott det omak som den som avses med beslutet lider genom att tvingas anföra besvär för att komma till sin rätt. Förfängct kan vidare bestå i såväl ekonomisk skada som annan olägenhet. [ och för sig är som även anmärktes vid tillkomsten av tjänstemissbr'uksparagrafen i den tidigare gällande strafflagen _ även tids- utdriikt ctt förfäng. Emellertid bör icke varje grad av förfang. hur obetydlig detta än må vara. medföra straff vid oriktig maktutöv— ning. Dct syfte som i föregående kapitel anförts som grund för straffsanktioner vid oriktig myndighetsutövning synes nämligen icke kunna irberopas vid alltför bagatellarta- de konsekvenser av att myndigheten utövas felaktigt. Där deti enskildes rättsläge endast i mindre man påverkas synes intresset av kor- rekt nr_vndighctsutövning kunna tillgodoses med utornstraffriittsliga sanktioner, [ nu av— sedd ansvarsregcl bör därför som objektivt brottsrckvisit uppställas krav att förfänget icke är ringa.

Vad härefter angar rekvisitet otillbörlig förman. gör sig i stort samma synpunkter gällande som anförts rörande förfringsrekvisi- tet. Den otillbörliga förmånen skall anses föreligga redan genom det oriktiga beslutet. oberoende av om detta hinner verkställas före besvär; förmäncn kan vara av såväl ekonomiskt som annan natur; bagatellartade vinster synes ickc utgöra tillräckliga skäl för

ingripande med straffsanktioner. Som brotts- rekvisit bör således även här uppställas, att den otillbörliga förmånen icke är ringa.

Där genom den oriktiga rrryndighetsutöv— ningen orsakats säväl förfang som otillbörlig förman (såsom fallet kan vara där beslut avser flera parter eller inkräktar på tredje mans rätt) torde frågorna om för'fiings- resp. förmålnsrekvisiten är uppfyllda i regel böra avgöras efter en samlad bedömning av be— tydcnheten hos myndighetsutövningens rättsliga effekt. [ fall där genom samma oriktiga rnyndighetsutövning flera utsatts för förfäng synes i princip blott en brottslig gärning böra anses föreligga och de skilda förfängens samlade betydenhet avgöra om gärningen är straffbar.

Såsom anförts i principbetänkandet (s. 44) bör i ansvarsregeln som subjektivt rekvi— sit ingå krav på uppsåt som skall täcka de nu genomgångna objektiva rekvisiten. Uppsatet skall alltså omfatta såväl att myndighetsutöv- ningen är oriktig på sätt i det tidigare beskri- vits sorn att denna rnyndighetsutövning med— för förfång eller otillbörlig förmån för det allmänna eller någon enskild. Kommittén har emellertid funnit att det straffbara området inte bör begränsas till endast de fall där uppsåt föreligger. Det intresse som motiverar straffsanktioner vid uppsåtligt missbruk gör sig också gällande i fall av vårdslöst hand- havande av den offentliga myndigheten. [ principbetänkandet intogs ståndpunkten att det inte syntes finnas anledning att ingripa med straff om oaktsamheten var ringa: där syntes tillfyllest med det förut berörda disci- plinansvaret. Under det fortsatta utrednings- arbetet har kommittén emellertid övervägt om inte straffansvaret bör begränsas till de grova oaktsamhetsfallcn. Som framgatt un- der 3.7.l har en del remissinstanser (2. 213. 215. 3, 31. 51 13) intagit motsvarande stand— punkt. Givetvis är det främst i de grova fallen som en kriminalisering ter sig motive— rad. Vidare skulle. såsom också en remiss- instans (31) antytt. en begränsning till dessa fall stå i bättre överensstämmelse med den allmänna grundsyn som föranlett kommit- téns förslag om avkriminalisering i övrigt av tjänsteförseelser inom offentlig verksamhet. I ett remissyttrande (2) uttalas att man

genom att behålla kriminalisering endast för allvarliga angrepp på de enskilda medborgar- nas rättsläge skulle få en klarare gräns än för närvarande mellan områdena för straff- respektive disciplinpåföljder, och det erinras i sammanhanget om, å ena sidan att ringa tjänsteförseelser rcdan enligt gällande rätt i viss utsträckning torde vara straffria, å andra sidan att ringa fel enligt kommitténs förslag skall vara undantagna från disciplinansvar (se nedan under 4.5). Mot denna bakgrund sy- nes enligt remissyttrandet kriminaliseringen av culpöst missbruk utav myndighet böra. till undvikande av gränsdragningsproblem, inskränkas till grova fall. Kommittén kan an- sluta sig till denna ståndpunkt och vill endast tillägga att den tvekan kommittén ovan (5. 134) beträffande förfångsrekvisit yppat in- för tanken att genom en skärpt kriminalise— ring skapa en klarare gräns mellan nu ifråga- varande områden ej gör sig gällande här där motsvarande syfte nås genom en mildare straffrättslig bedömning som dessutom ter sig motiverad från mera allmänna straffrätts- liga värdcringar. Kommittén föreslär således att straffansvar i oaktsamhetsfallen skall in— träda endast där oaktsamheten är grov.

1 principbetänkandets lagutkast användes som brottsbenärnning i fråga om uppsåtsfal- let termen maktmissbruk medan oaktsam— hetsfallct ej försågs med någon benämning. Åtskilliga remissinstanser (l, 2, 2:3—5, 2:7. 3—5, 11. 16, 31,39, 47, 50) har ansett ordet maktmissbruk mindre lämpligt, i allmänhet emedan ordet för tanken till mycket allvar- liga brott oaktat ansvarsregeln är avsedd att täcka även något mindre svårartade gär- ningar. En del av instanserna har också utta- lat, att brottsbenämningen ej lämpar sig för sådan gärning som begås av oaktsamhet. I remissvaren har som brottsbenämning på uppsåtsfallet diskuterats ett bibehållande av den för närvarande i 2011 BrB begagnade termen tjänsternissbruk men även framförts en del alternativ, nämligen missbruk av of- fentlig myndighet. myndighetsmissbruk, missbruk i tjänsteutövning, olaga myndig- hetsutövning och oriktig myndighetsutöv- ning. En särskild benämning på oaktsamhets-

fallet har diskuterats endast av en instans (_3), som pekar på möjligheten att beteckna gärningen som förseelse mot det lagrum vari gärningen finns beskriven, men också förkla- rar att en särskild benämning på gärningen är att föredraga.

Visst kan man tveka inför brottsbenam- ningen maktmissbruk när det gäller de mindre grova fallen av oriktig myndighetsut— övning. Det ter sig över huvud taget svårt att finna någon enhetlig brottsbenärnning som både är språkligt enkel och leder tanken rätt. Mot bakgrund av förslaget att i ansvarsregeln stadga särskild strafflatitud för grovt brott (se under 5.1) har kommittén övervägt att benämna det grova fallet maktmissbruk och övriga uppsatsfall olaga (eller oriktig) myn— dighetsutövning. Kommittén har dock slut- ligt stannat för att benämna den uppsätliga brottsligheten missbruk av myndighet. där- vid de grova fallen naturligen får betecknas grovt missbruk av myndighet. För gärning som begås av grov oaktsamhet föreslås be- nämningen vårdslöshet i myndighetsutöv- ning.

Slutligen några ord om personkretsen för ansvar enligt den föreslagna straffbestämmel- sen.

1 ett remissyttrande (47) ställs frågan om det verkligen kan vara meningen att de som självständigt deltagit i ett beslut skall vara underkastade detta ansvar och det tillägges dels att detta är orealistiskt och oaccepta- belt, dels att man inte kan undgå att för- vånas över att jämlikhetssträvandcna för offentligt anställda funktionärer i detta av- seende skall få den lösningen att straffansvar för förseelse i tjänsten utvidgas till att avse grupper som inte tidigare varit underkastade ett dylikt ansvar. samt dels att det med en sådan omfattande utvidgning av ansvarskret— sen inte förefaller särskilt logiskt att tala om avkriminalisering.

I och för sig är riktigt att den som själv- ständigt deltagit i ett beslut skall vara under- kastad föreslaget straffansvar om med ”självständigt deltagit” avses att vederböran- de själv, som ledamot i ett kollegium eller ensam, har fattat beslutet. Detta är i själva

verket kärnan i förslaget. Personkretsen för ansvar består saledes av dem som utövar myndighet. Detta innebär en utvidgning järn— fört med den nuvarande personkretsen för ämbetsansvar i den man personer som star utanför sistnämnda krets utövar myndighet. Sa torde emellertid för närvarande endast mera sällan vara fallet. Totalt sett är person- kretsen för det nya ansvaret avsevärt mindre än de ämbetsansvarigas krets. Av den senare kretsen torde endast en mindre del "utöva myndighet”. Såsom anmärkts under 3.7 har i ett remissyttrande (51:3) principbetänkan- det tolkats som om ansvarsregeln skulle kun- na tillämpas inte bara pa dem som är ”direkt ansvariga för ett besluts innehall" utan även pa alla "som på nagot icke helt osjälvständigt sätt biträtt i ett ärendes utredning och bered- ning eller i expeditionella rutingöromal”, och i remissyttrandet anföres att ansvaret borde begränsas till dem som har eget ansvar för rnyndighetsutövningen. l anledning härav ma upprepas. att den föreslagna ansvarskret- sen endast består av dem som utövar myn- dighet: de som i underordnad ställning be- reder ärenden utan att själva fatta beslut eller eljest biträder den som har beslutande- rätt kan följaktligen i princip ej drabbas av ansvar enligt straffbestämmelsen. En annan sak är att sådant biträde enligt de allmänna reglerna i 23 kap. BrB om medverkan till brott i undantagsfall kan underkastas ansvar för medhjälp till gärning enligt förevarande straffbestämmelse; han skall därvid. sasom stadgas i 2314 BrB, bedömas efter det uppsät eller den oaktsamhet som ligger honom tilllast.

Under 4.6 nedan kommer att beröras frä- gan om undantagande från ansvar enligt straffbestämmelsen av vissa funktionärsgrup- per. Beträffande övriga frågor som rör straff- bestämmelsen hänvisas till specialmotive- ringen under 5.1.

4.4.3 Mutbrott

Pa skäl anförts under 4.4.1 har kommitten ansett sig böra lägga fram förslag till en regel om straffansvar för tagande av muta som tar sikte enbart på den offentliga

som

sektorn i avbidan på att fragan om ett generellt mutansvar för saväl offentligt som privat anställda får en lösning. Härvid bör utgangspunkten vara den nuvarande ansvars— regeln om mutbrott i 20:2 BrB, dock med vissa ändringar i fraga om den ansvariga personkretsen.

Sasom framhallits i principbetänkandet (s. 23 f) och ovan framgätt under 4.4.1 finns anledning kritisera det sätt pä vilket person- kretsen för ämbetsansvaret och därmed för mutansvar anges i 20:12 BrB, Kommittén har hävdat att det för den offentliga verk- samheten avsedda sanktionssystemet i mot- sats till vad nu är fallet bör utformas efter de offentliga funktionernas art och inte bero av om de offentliga funktionärerna intar ställ- ning sorn tjänstemän eller ej eller om den offentliga verksamheten bedrives inom tra- ditionella förvaltningsorgan eller försetts med en mer eller mindre privaträttslig kläd— nad. ] överensstämmelse med dessa mera allmänna synpunkter kunde övervägas att lära personkretsen för mutansvar bestämmas av en definition på begreppet offentlig funk- tion eller offentlig funktionär. En sådan definition synes emellertid inte kunna göras sa entydig att en klar gräns drages mellan offentliga och privata funktioner. Kommit- tén har i stället valt att i ansvarsregeln peka ut de funktionärsgrupper som bör omfattas av ansvaret.

Sasom angivits under 3.7.2 bör person- kretsen sälunda i första hand omfatta alla arbetstagare hos staten eller kommun_ därvid med kommun likställes övriga förekomman- de kommunbildningar sasom landstingskom— mun, församling etc. Anledning har ej an- setts föreligga att inskränka ansvarskretsen till sädana tjänstemän som för närvarande har ämbetsansvar enligt 20:12 första stycket BrB. Vad angar offentliga tjänstemän i övrigt liksom offentliga arbetstagare utan tjänste- mannaställning kan för övrigt erinras om att BrB i förhallande till tidigare gällande rätt utvidgat ansvarskretsen vid brott mot tyst— nadsplikt enligt 2013 BrB till att avse även dem (se 20:12 andra stycket sista punkten BrB).

[ linje med vad ovan sagts bör mutansvaret omfatta även personal hos allmänna inrätt— ningar liksom hos sädana samhällsägda organ som bildats i privaträttslig ordning (aktiebo- lag, ekonomiska föreningar och stiftelser) i den man dessa inrättningar och företag har pålagts myndighetsutövning eller andra mera väsentliga offentliga funktioner eller intar monopolställning. När det gäller att inom denna ram närmare ange vilka allmänna in- rättningar och samhällskontrollerade företag som skall underkastas ansvarsregeln synes Kungl. Maj:t böra bemyndigas att meddela beslut härom.

Liksom för närvarande bör även vissa per- soner som utan anställning utför uppdrag at det allmänna vara underkastade mutansvar. Härvidlag bör komma i fraga ledamöter av statliga eller kommunala kollegiala organ lik- som personer som eljest till följd av val eller plikt utför uppdrag ät det allmänna eller vilkas uppdrag finns reglerade i författning. Även ledamöter av styrelse för sadan allmän inrättning eller för sådant företag som nyss nämnts hör hit.

Vidare bör ansvaret träffa samtliga utöva- re av offentlig myndighet. oavsett om myn- dighetsutövningen har samband med innehav av exempelvis allmän tjänst. Till ansvarskret— sen bör också hänföras krigsmän och andra som fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Det kan påpekas att sistnämnda kategori enligt 20:12 andra stycket sista punkten BrB är under— kastad ansvarsbestämmelsen i 2013 BrB rö— rande brott mot tystnadsplikt.

Det bör slutligen ocksa anmärkas att en ansvarskrets vari sålunda ingar såväl upp- dragstagare som utövare av offentlig myndig— het kommer att omfatta bl. a. dem som nu är uppräknade i 20:12 andra stycket första punkten BrB. dvs. riksdagsledamöter och ledamöter av kommunfullrnäktige liksom juryrnedlemmar och de som sitter i beskatt- ningsnämnder.

Såsom framgått under 3.7.2 har förslaget till ny personkrets för mutansvaret iallmän- het lämnats utan erinran av remissinstanser— na. Tvä instanser (39. 51:3) har dock ansett att den nuvarande personkretsen. sadan den

beskrives i 20:12 BrB. bör bibehällas i avbi- dan pa införandet av ett sådant allmänt mutansvar som diskuterats ovan. Och en instans (47). som visserligen förklarat sig dela kommitténs i principbetänkandet redo- visade uppfattning att en utredning om gene— rellt mutansvar bör komma till stånd. har dock samtidigt uttalat att någon utvidgning av personkretsen enligt kommitténs förslag inte kommer att kunna accepteras. l anled- ning härav bör återigen framhållas att så länge ett särskilt mutansvar för offentligt verksamma personer skall bibehållas synes oundvikligt att med en särskild förteckning över personkretsen för ansvaret draga grän- sen rnot privat verksamhet. Såsom förut nämnts kräver stadgandena om oriktig myn- dighetsutövning och brott mot tystnadsplikt inte att någon ansvarig personkrets särskilt anges. Det ter sig då inte tillfredsställande att för ett enda brott. mutbrottet. bibehålla den tidigare i skilda sammanhang med rätta kri— tiserade personkretsangivelsen i 20:12 BrB. Ett sådant bibehållande skulle också stå i motsättning till de allmänna överväganden på vilka kommitténs reformförslag i övrigt grundar sig.

De arbets- och uppdragstagare som omfat- tas av den föreslagna personkretsen för mut- ansvar skulle enligt principbetänkandet kom- ma att sammanfalla med den personkrets som över huvud kan komma i fråga för ett lagreglerat disciplinansvar (se nedan under 4.5). [ principbetänkandet diskuterades möj— ligheten att förenklat ange mutparagrafens personkrets genom bl.a. en hänvisning till disciplin]agstiftningen. Några remissinstanser (i. 211. 4. 46) har ansett en sådan lagteknisk lösning mindre lycklig. I det lagförslag som framlägges i detta betänkande (se under 2.1) har personkretsen angivits i själva mutpara- grafen. Tva av de sistnämnda instanserna (4. 46) har ocksa invänt mot förslaget att be- myndiga Kungl. Maj:t att besluta om mutan- svar i vissa allmänna inrättningar och sam- hällsägda företag. Praktiskt sett ter det sig emellertid knappast möjligt att på förband i lagtext ange dessa inrättningar och företag genom att aterge deras nanm eller genom att

beskriva den av dem utövade verksamhet som motiverar mutansvar. Den föreslagna ordningen kan för övrigt sägas på visst sätt föreligga redan nu på ifrågavarande rättsom— råde. Den nuvarande utformningen av 20:12 BrB har sålunda ansetts möjliggöra för Kungl. Maj:t att exempelvis i instruktionen (19641808) för besiktningsmän hos Aktiebo- laget Svensk Bilprovning uttala. att dessa tjänstemän är underkastade ämbetsansvar. Kommittén föreslog i principbetänkandet att den nuvarande brottsbenämningen tagan- de av muta eller av otillbörlig belöning i 2013 BrB byttes mot den kortare benämningen mutbrott. Förslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Den av två instanser (215. 31) antydda risken för förväx- ling rned bestiekningsbrottet som skulle kun- na följa av den nya brottsbenärnningen synes inte väga tyngre än den vinst i språkligt hänseende som förslaget får anses innebära i förhållande till nuvarande benämning.

4.4.4 Brott mot tystnadsplikt

Personkretsen för ansvar enligt 2013 BrB rörande brott mot tystnadsplikt är avsevärt vidare än de ämbetsansvarigas krets. Enligt 20:12 andra stycket BrB gäller stadgandet envar som är anställd i allmän tjänst oavsett om han är underkastad ämbetsansvar eller ej. Utöver dem som är anställda f- eller eljest är att hänföra till 20:12 första stycket BrB gäller stadgandet även dem som fullgör lag- stadgad tjänsteplikt liksom riksdagsmän. ledamöter av kommunfullmäktige. lands- tingsmän m.fl. samt jurymedlemmar och dem som sitter i beskattningsnämnder.

Den brottsliga gärningen enligt 2023 BrB är att gärningsmannen yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller olovligen utnytt- jar sådan hemlighet. Tystnadsplikten följer i första hand av skilda författningar vilka stun— dom tar sikte endast på offentliga funktionä- rer. stundom ornfattar även enskilda per- soner. Enligt 2013 BrB är paragrafen till- lämplig endast där inte gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Straffbudet är således subsidiärt i förhållande till förekom—

mande specialstraffrättsliga stadganden. Om emellertid ett sådant stadgande enligt sitt innehåll är tillämpligt endast om gärningen ej är straffbelagd i BrB. skall 2013 BrB till- lämpas.

Straftbestämmelsen i 2023 BrB kan emel— lertid tillämpas även i vissa fall där tystnads plikten inte grundas pa nägon författnings- bestämrnelse. [ denna del uttalades följande i principbetänkandet (s. 49):

I sitt betänkande med förslag till lagstift— ning om brott mot staten och allmänheten (SOU [944109 s. 410) förutsatte straffrätts- kommitten. att det av kommittén föreslagna stadgandet om brott mot tystnadsplikt (i huvudsak likalydande med 2013 BrB) skulle vara tillämpligt vid yppande av vad som förekomit vid statliga eller kommunala be— slutande församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. Vidare torde offentliga tjäns- temän ha tystnadsplikt beträffande innehål- let i allmän handling som är hemlig enligt sekretesslagstiftningen (jfr bl. a. NJA 1953 s. 654). Slutligen torde dessa tjänstemän ha tystnadsplikt dels rörande sådana ämnen som skall vara hemliga till följd av myndig- hets eller överordnads föreskrift, dels röran— de Vissa andra ämnen vilkas natur är sådan att de även utan särskild föreskrift skall hemlighållas. Rörande omfattningen av den- na oreglerade tystnadsplikt lärnnar emeller- tid varken rättspraxis eller doktrin något klart besked. (Jfr dock exempelvis JO:s äm- betsberättelse 1964 s. 428. där tystnadsplikt förutsättes bl. a. i fråga om innehållet iännu ej avkunnade förvaltningsbeslut.)

[ principbetänkandet ifrågasatte kommit— tén lämpligheten av att kunna tillämpa 203 BrB när det gällde den tystnadsplikt som beror av myndighets eller överordnads före- skrift eller som utan sadan föreskrift följer av ämnets natur. Såsom framhölls i princip- betänkandet är osäkert var gränserna går kring denna oreglerade tystnadsplikt. Kom- mittén anser att ett straflbud inte bör gene- rellt gälla inom ett så diffust bestämt områ- de. För tillämpning av ett straffbud rörande brott mot tystnadsplikt bör krävas att själva tystnadsplikten finns angiven i författning. Kommittén föreslog därför att 203 BrB skulle ersättas av ett nytt straffbud som, utan angivande av personkrets. stadgar an-

svar för envar som yppar vad han till följd av författning är pliktig att hemlighålla. För- slaget har på något undantag när biträtts av remissinstanserna.

Det föreslagna straffbudet ersätter en stor del av den mängd av skiftande straffbestäm- melser rörande brott mot tystnadsplikt som för närvarande återfinnsi speeialstraffrätten. Såsom framhölls i principbetänkandet ter sig också angeläget att ge eftertryck åt tystnads- plikten genom att inta ett allmänt straffbudi den centrala strafflagstiftningen. Det nya straffbudet kräver en översyn av nyssnämnda specialstraffrättsliga stadganden liksom av förekommande stadganden rörande tystnads- plikt som ej är försedda med någon straffbe- stämmelse. I denna del hänvisas till special- motiveringen under 5,1.

Såsom av det tidigare framgått kräver det föreslagna straffbudet inte att någon särskild personkrets för ansvaret anges. Ansvarsregeln kommer att gälla envar som enligt särskild författning är underkastad tystnadsplikt. oavsett om han är offentlig funktionär eller ej.

Där det trots avsaknad av författningsstöd kan anses åligga en offentlig funktionär att iakttaga tystnad rörande visst ämne. synes brytande av sådan tystnadsplikt framdeles böra beivras i disciplinär väg. I vissa fall bör emellertid denna oreglerade tystnadsplikt lagfästas, så att brytande av plikten kan föranleda straffansvar. Detta synes främst gäl— la plikt att iakttaga tystnad rörande innehål- let i allmän handling som är hemlig. Före— skrift härom synes systematiskt ha sin plats i sekretesslagstiftningen. En sådan föreskrift får emellertid vissa tryckfrihetsrättsliga kon— sekvenser. Kommittén yttrade härom följan- de i prineipbetänkandet (s. 50—51):

Enligt tryckfrihetsförordningen står det i princip envar fritt att meddela uppgifteri vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift (l:1 andra stycket TF). Häri- från stadgas dock vissa undantag. Sålunda kan en offentlig tjänsteman straffas om han till en tidningsredaktion lämnar ut allmän handling som är hemlig (jfr 7:3 tredje styc- ket TF och 41 ä lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar).

Vidare kan enligt andra stycket i 713 TF innehavare av ”allmän befattning”. d.v.s. bland andra tjänstemän med ämbetsansvar, straffas om de för publicering yppar förhål— landen varom de har tystnadsplikt. lin förut- sättning är dock att denna plikt är stadgad i lag som stiftats av Kungl. Maj:t och riksda— gen samfällt.

Rådande tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling bygger emellertid icke på någon uttrycklig författningsbcstämmelse titan synes i rättspraxis ha ansetts följa av allmänna grundsatser. Det anses därför straffritt för en offentlig tjänsteman att för publicering muntligen yppa innehållet i hem— lig handling.

En generell lagregel om tystnadsplikt be- träffande innehållet i hemlig handling skulle tydligen medföra att även det sistnämnda förfarandet blev underkastat straffansvar. Frågan om sådant ansvar måste emellertid bedömas även från mera allmänna tryckfri— hetsrättsliga utgångspunkter. Enligt sina di- rektiv har den år 1969 tillsatta offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitten att ut- reda bland annat denna fråga. Efter samråd med denna kommitté har ämbetsansvars- kommitten stannat för att inte i detta be- tänkande lägga fram förslag till en sådan generell regel som nyss sagts. Vid ett genom- förande av ämbetsansvarskommittens re- formförslag i övrigt bör visserligen enligt kommitténs mening reformen omfatta även en regel om tystnadsplikt rörande innehallet i hemlig handling. oavsett om denna regel utformas så att den får tryckfrihetsrättsliga konsekvenser eller ej. En samlad reform en- ligt kommitténs förslag kräver emellertid vis- sa grundlagsändringar och kan följaktligen ej genomföras förrän tidigast 1974. Enligt vad kommittén inhämtat finns anledning att för— vänta förslag i tryckfrihetsfrågan fran offent- lighets— och sekretesslagstiftningskommittén före nämnda tid punkt.

På ytterligare en punkt synes den för närvarande oreglerade tystnadsplikten böra lagfästas. Det gäller här skyldigheten att iakttaga tystnad rörande innehållet i ännu ej meddelade avgöranden av domstolar eller förvaltningsmyndigheter. Även denna fråga har visst samband med de tidigare berörda

tryckfrihetsrättsliga spörsmålen. Vad angår domstols domar och beslut har frågan aktua- liserats av 10 i skrivelse till Kungl. Maj:t, som överlämnat skrivelsen till offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén för att tagas i övervägande under kommitténs fort- satta utredningsarbete.l Efter samråd med denna kommitté har ämbetsansvarskommit- tén funnit sig ej heller i fråga om nu avsedd tystnadsplikt böra lägga fram något eget lagförslag. I stället bör avvaktas resultatet av nämnda kommittés utredningsarbete. vilket även i denna del kan beräknas föreligga före 1974.

Vad angår frågan om förbud att yppa vad som förekommit vid statliga eller kommuna- la beslutande församlingars sammanträden inom lyckta dörar märkes följande. Skall den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen kunna tillämpas på brott mot nu avsedd tystnadsplikt, blir erforderligt att i författ— ning inta föreskrift om sådan plikt. Man kan härvid jämföra med den reglering rörande domstolsförhandlingar som återfinns i rätte- gångsbalken. [ 5:1 RB stadgas sålunda om möjlighet att förordna om lyckta dörrar i vissa fall. varjämte i 514 RB återfinns bestäm- melse att rätten äger förordna att vad som förekommit vid förhandling inom lyckta dörrar inte får uppenbaras. l gällande lag- stiftning rörande olika kommunala försam— lingar har likaledes intagits bestämmelser om möjlighet att hålla sammanträde inom stäng-

da dörrar (jfr 27% kommunallagen (19691765) och 28å kommunallagen (19651766) för Stockholm rörande kom- munfullmäktige. 11 & lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade, 375 landstingslagen (19542319) samt 30, 33. 37 och 41 åå lagen (19611436) om försarnlingsstyrelse i fråga om kyrkofull— mäktige m.fl. kyrkliga församlingar). Däre- mot saknas i hithörande författningar be- stämmelser motsvarande 514 RB om tyst- nadsplikt rörande vad som förekommit vid församlingens sammanträde inom lyckta dör— rar. Detsamma är fallet med de författningar som reglerar riksdagens versamhet jfr 2 och 28 åå riksdagsstadgan om lyckta dörrar

vid riksdags- respektive utskottssammanträ- de; jfr även 56% RO om möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela förordnande om lyckta dörrar då statsrådsledamot vid riks- dagssammanträde lämnar muntligt med- delande i fråga som rör förhållandet till främmande makt eller eljest i ärende av stör- re allmänt intresse.

Kommittén ställer sig emellertid tveksam till behovet av regler om tystnadsplikt av förevarande slag. Allmänt sett bör stor res— triktivitet iakttas då det gäller att göra intrång i gällande princip om offentlighet vid statliga och kommunala beslutande församlingars sammanträden. De avkall på principen som likväl gjorts i lagstiftningen genom möjlighe- ten att i vissa fall förordna om sammanträde inom lyckta dörrar synes endast om tungt vägande skäl föreligger böra ytterligare för- stärkas genom förordnande om tystnadsplikt rörande vad som förekommit vid sådant sammanträde. Härtill kommer lagtekniska svårigheter att begränsa tystnadsplikten till att avse just de vid ett sammanträde behand- lade ämnen vilka är värda ett särskilt skydd. För de kommunala församlingarnas del torde helt allmänt kunna göras gällande. att sådana skyddsvärda ämnen sällan förekommer. Och för riksdagens del kan erinras om att proto- koll från riksdagssammanträde inom lyckta dörrar inte får utlämnas utan tillstånd av riksdagen (av Kungl. Maj:t och riksdagen i fall som avses i 56% RO) förrän den tid förflutit som stadgas i 25 lagen om in- skränkningar i rätten att utbekomma allmän- na handlingar. Härvidlag kan också hänvisas till vad ovan sagts om tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling.

För visst fall synes dock kunna övervägas stadgande om tystnadsplikt för dem som övervarit riksdagssammanträde inom lyckta dörrar. Det gäller här sådana sammanträden vid vilka avhandlas frågor som rör rikets för- hållande till främmande makt, särskilt då frå- gorna berör rikets säkerhet. Väl erbjuder i dessa fall straffbestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet visst skydd.

1 Se JO:s ämbetsherättelse 1971 s. 19.

Emellertid kan med fog göras gällande att nu avsedda utrikespolitiska fragor är av sådan vikt. att det skydd som beslut om lyckta dörrar innebär bör effektiviseras genom stad- gande om tystnadsplikt.

Det ankommer på grundlagberedningen att överväga i vilka fall riksdagssammanträ- den skall fa hallas inom lyckta dörrar. Enligt vad kommittén erfarit konnner beredningen härvid även att överväga frågan om tystnads— plikt rörande vad som vid sadana hemliga sammanträden förekommit rörande rikets förhallande till främmande makt.

Mot bakgrund av det anförda har kommit- tén stannat för att i detta betänkande inte föreslå några särskilda straffbestämmelser om tystnadsplikt rörande vad som förekom- mit vid riksdagens eller andra offentliga för- samlingars sammanträden inom lyckta dör- rar.

Beträffande den nya utformningen av 2013 BrB vill kommittén slutligen tillägga följande. Nuvarande 2013 förutsätter i sub- jektivt hänseende uppsåt. Om tjänsteman, som för närvarande har ämbetsansvar enligt 20:12 BrB. av oaktsamhet bryter mot tyst- nadsplikt, kan straff inträda för tjänstefel enligt nuvarande 2014 BrB. Vidare stadgar speeialstraffrättsliga bestämmelser stundom straff för oaktsamhetsbrott även för andra personkretsar. Enligt kommitténs mening bör en reformerad ansvarsregel i BrB rörande brott mot tystnadsplikt även innehålla be— stämmelser om ansvar där brytandet av tyst- nadsplikt sker av oaktsamhet. Beträffande personer som saknar ämbetsansvar innebär en sådan generell oaktsarnhetsregel en viss utvidgning i förhållande till gällande rätt. Skulle emellertid i visst fall anses att ansvaret bör inskränkas till uppsåtligt brott kan detta göras i den särskilda författning vari tyst— nadsplikten finnes reglerad.

1 övrigt hänvisas till specialmotiveringen under 5.1.

4.5 Dr'sciplr'nansvarez 4.5.1 Lag eller avtal

Under 4.4 har redovisats det område av fel och försummelser i tjänsten där enligt kom- mitténs förslag straffansvar bör rada. Sadant ansvar skulle sålunda inträda vid oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. För tjänsteförseelser i öv- rigt skulle gälla ett utomstraffrättsligt sank— tionssystem.

Såsom framhållits under 4.4.1 gör sig det allmänhetens intresse som motiverar sanktio- ner mot tjänsteförseelser gällande inom all offentlig verksamhet och således oberoende av vilket rättsförhällande som råder mellan utövarna av denna verksamhet och det all- männa. Kommittén har sålunda ansett att straffansvar enligt de tre föreslagna brotts- paragraferna bör kunna utkrävas oavsett om gärningsmannen är offentlig tjänsteman eller ej och likaledes oavsett om han är verksam i något traditionellt myndighetsorgan eller i något sådant allmänt organ som försetts med privaträttslig klädnad. På samma sätt bör även ett utomstraffrättsligt sanktionssystem kunna vittna tillämpning inom alla delar av den offentliga sektorn, i den mån nämligen som detta ter sig motiverat med hänsyn till den offentliga verksamhetens art. Vad när— mare angår den personkrets för vilken ett sådant sanktionssystem ter sig påkallat an— gavs denna i ett lagutkast i principbetänkan— det (se 5. 91 och 52—56 däri) i stort sett motsvara de arbets- och uppdragstagargrup— per sorn under avsnittet 4.4.3 upptagits i ansvarskretsen för mutbrott. Till personkret- sen hänför kommittén sålunda tjänstemän och andra arbetstagare hos staten eller hos kommun samt ledamöter av styrelser. verk. nämnder, kommittéer, eller andra sådana inrättningar som hör till staten eller till kommun. Vidare bör medtagas de som eljest utövar uppdrag åt staten eller ät kommun. om de valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta liksom eljest om uppdra- get är reglerat i författning.1 Slutligen bör

1 Beträffande nu nämnda uppdragstagare. se när- mare specialmotiveringen under 5.2.

komma i fråga arbetstagare och styrelseleda— möter hos sadana allmänna inrättningar och samhällsägda företag sorti anförtrotts ut- övning av offentlig myndighet eller eljest mer betydelsefull offentlig verksamhet eller som utövar faktiskt eller rättsligt monopol.

[ fråga om det utomstraffrättsliga sank- tionssystemets utformning uttalade kommit- tén i principbetänkandet att en reglering som anknöt till den av kommittén anlagda privat- rättsliga synen på rättsförhållandet mellan det allmänna och dess funktionärer var att föredraga, nämligen om denna reglering kun- de utformas sä att den tillgodosåg det all- mänltetens intresse som även här kräver att förseelser i den offentliga verksamheten inte lämnas obeivrade. På skäl vartill skall ater- kommas under 4.5.3 och 4.5.4 fann kommit- tén vidare att ett nyanserat sanktionssystem, lämpat för såväl grövre som obetydligare för- seelser. borde bestå av vissa disciplinpafölj- der jämte avsked.

Utan att ange någon egen ståndpunkt reste kommittén i principbetänkandet spörs- målet om man borde överlämna till den offentliga sektorns avtalsparter att utforma nu avsett disciplinansvar eller om man borde tillgodose behovet av sådana disciplinregler genom lagstiftning.

Den ovan återgivna gränsdragningen kring personkretsen för ett eventuellt disciplinan- svar har remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran. Endast beträffande vissa i kret- sen ingående grupper har enstaka remissin- stanser anmält tvekan (se under 3.7.5). ] frågan om disciplinansvaret bör vara lagregle- rat eller ej företer däretnot remissvaren en splittrad bild. Såsom anmärkts under 3.3 förordar 35 instanser lagreglering medan elva instanser bland dem åtskilliga av arbets- marknadens parter anser att avtalslinjen bör följas. Tio instanser vill ge vissa person- grupper avtalsfrihet samt ha lagreglering för övriga funktionärer. Tjugo instanser anger inte någon ståndpunkt i frågan.

Såsom framhölls i principbetänkandet är valet mellan avtalsfrihet och lagreglering på hithörande område i väsentlig mån en värde— ringsfråga. Av vikt för dess besvarande är om

man med avtalsfrihet kan nå den rättssäker- het, effektivitet oclt enhetlighet som får antagas kunna åstadkommas med lagregle- ring. l principbetänkandet (se 5. 36—40) redovisades relativt utförligt de olika argu— ment som kunde anföras för den ena eller den andra lösningen. ] betänkandet påpeka- des emellertid också att åtskilliga av de skäl som talade mot avtalsfrihet var sådana att de krävde lagreglering endast på begränsade om- raden men ej uteslöt avtalsfrihet i övrigt. Mot denna bakgrund ltar kommittén på sätt som nedan skall utvecklas ansett sig böra förorda tvingande lagregler endast på de områden där det för vissa funktionärsgrup- per ter sig oundgängligen nödvändigt. ] öv- rigt har kommitten funnit lösningen böra sökas i ett system, som i princip medger parterna rätt att själva avtala om disciplinan— svarets utformning och som rycker in med lagregler endast da parterna inte velat utnytt- ja denna avtalsfrihet.

Under 2.2 har kommittén redovisat ett förslag till lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m.m. omfattande de ovan redovisade personkategorierna.] [ enlighet med det nyss sagda är den föreslagna lagen i huvudsak av dispositiv karaktär. Förslaget har följande innebörd.

l lagförslaget stadgas om vissa disciplinpå— följder för den som åsidosätter något tjänste- åliggande. Härjämte ges bestämmelser om avsked vid grov eller upprepad tjänsteför- seelse. Enligt förslaget skall stadgandet om disciplinpåföljder inte gälla om anställnings- avtalet innehåller bestämmelser om andra sådana påföljder. Avtalsparterna får således avtalsfrihet. Ett villkor för friheten är dock att de verkligen avtalar om reella påföljder vid sidan av avsked. Härigenom avses att trygga intresset av att man inom den offent— liga sektorn såtillvida får en enhetlig regle- ring. att det vid sidan av avsked städse ges möjlighet att ingripa med mer nyanserade sanktioner vid mindre svåra tjänsteförseelser.

Som nyss nämnts innehåller förslaget även vissa avskedsregler och därjämte åtskilliga

1 Till fragan om undantag för vissa funktionärs— grupper aterkommer kommittén under 4.6.4.

andra bestämmelser, bl. a. om förfarandet i disciplinärenden, om preskription m. m. Des- sa bestämmelser har i förslaget gjorts disposi- tiva i egentlig mening. De skall sålunda gälla endast om annat ej följer av avtalet. Avtals— parterna kan således i avtalet intaga egna regler i de ämnen nyssnämnda bestämmelser avser.I l förekommande fall kan avtalsparter- na även stanna vid att i avtalet uttryckligen förklara att viss bestämmelse inte skall äga tillämpning.

[ principbetänkandet pekade kommittén på svårigheterna med hänsyn till antalet av— talsparter inom den offentliga sektorn att kollektivavtalsvis nå ett i och för sig önskvärt enhetligt sanktionssystem för olika funktio- närsgrupper. Den föreslagna dispositiva lag- stiftningen begränsar emellertid splittringen på skilda system i så tnätto att lagens be- stämmelser blir tillämpliga på de avtalsparter som inte vill utnyttja sin avtalsfrihet. Vidare föreslår kommittén. såsom strax skall ut- vecklas, att avtalsfriheten för statstjänstemän och tjänstemän på vilka komntunaltjänste- mannastadgan är tillätnplig skall begränsas till frågan om disciplinpaföljder och således inte avse övriga ämnen som regleras i den föreslagna lagen. däribland exempelvis frågan om avsked som påföljd vid tjänsteförseelse. Slutligen och framför allt har man anledning förvänta sig att de fackliga organisationerna kommer att medverka till lämpliga och en- hetliga avtalsbestämtnelser på området.

Som en särskild grund till tvekan inför avtalsfrihet på disciplinområdet angavs i principbetänkandet att en kollektivavtals- reglering av disciplinansvaret endast omfattar arbetstagare som är medlemmar i den avtals— slutande fackliga organisationen men ej dem som är oorganiserade. Såsom framhölls i betänkandet har dock i rättspraxis ansetts att ett tjänsteavtal mellan en kollektivavtals- bunden arbetsgivare och hans oorganiserade arbetstagare. sysselsatt inom det fack kollek— tivavtalet avser. hämtar sitt innehåll från detta kollektivavtal. där inte tjänsteavtalspar— terna avtalat avvikande regler. Är inte heller arbetsgivaren kollektivavtalsbunden har vida- re kollektivavtalet i facket i vissa fall ansetts

sedvanebildande för de anställdas tjänsteav— tal. Väl mäste antagas att kollektivavtalen i vissa fall inte kan tilläggas nyssnämnda nor- mativa egenskap. I dessa fall kommer emeller— tid den föreslagna lagstiftningen att kunna tillhandahålla erforderliga disciplinregler. Såsom ovan antytts har en särreglering ansetts påkallad i fråga Orti tjänstemän som omfattas av statstjänstemannalagen eller komntunaltjänstemannastadgan. Dessa tjäns— temän bör visserligen erhålla delav den ovan beskrivna avtalsfriheten rörande disciplinpå- följder. Övriga regler i lagförslaget bör emel- lertid gälla för dem utan dispositionsfrihet. Den-na ståndpunkt äri första hand att se mot bakgrund av de ilagförslaget intagna avskeds- reglerna samt förslaget nedan under 4.5.4 att avskaffa de särskilda ämbetsstraffen, däri- bland avsättning. Vad till en början angår de oavsättliga. d.v.s. dem som har fullmakt på sin tjänst, kan dessa för närvarande inte skiljas från tjänsten annat än av allmän dom- stol genom dom på avsättning såsom brotts- påföljd. Med, såsom kommitténs direktiv förutsätter. bibehållande av det anställnings— skydd som oavsättligheten innebär — i sak om ock ej i fortn är inte förenligt att avtalsparterna lämnas frihet att avtala om möjlighet att skilja de oavsättliga från tjäns— ten i andra fall än den nuvarande oavsättlig- hetsregeln medger. Avtalsfrihet i fråga om avsked som sanktion vid tjänsteförseelse skulle vidare skära sig mot den författnings- reglering av avskedsfrägor i övrigt som allt- jämt skulle komma att gälla för ifrågavaran— de tjänstemän enligt statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan. Dessa tjänstemän har i nämnda författningar tillagts visst anställningsskydd, för vars Upp— rätthållande avtalsfrihet typiskt sett inte kan lämna samma garantier som lagstiftning. Med bibehållna garantier för anställningstrygghet torde avtalsfrihet för nu avsedda tjänstemän — däribland givetvis fullmaktshavarna inte böra omfatta annat än de för mindre allvar- liga förseelser avsedda disciplinpåföljderna

lJfr t. ex. gällande kollektivavtal för kommunal- tjänstemän i egentlig mening, vilket redan nu inne— håller sådana regler,

Reglerna om avsked liksom de and ra bestäm- tnelserna i lagförslaget, av vilka särskilt de som avser förfarandet i disciplinärenden samt vissa processuella regler har betydelse för anställningstryggheten, bör således göras tvingande för parterna i nu avsedda anställ- ningsförhallanden I sammanhanget kan för övrigt anmärkas. att ifrågavarande tjänste- man redan nu är underkastade avtalsförbud beträffande berörda frågor.

Enligt kommitténs mening bör den in- skränkning i avtalsfriheten som föreslås för nyssnämnda tjänstemän även omfatta de ti— digare omnämnda uppdragstagargrupperna. För uppdragstagarnas del kan, såsom fram- hölls i principbetänkandet. inte åberopas kollektivavtalens förut berörda normativa egenskap. För att med avtalsfrihet nå en nagorlunda enhetlig sanktionsreglering för dessa funktionärer synes erforderligt med centralt utfärdade instruktioner rörande de villkor som uppdragstagarna tnåste godtaga för att uppdragsavtal skall komma till stånd. Vad angår disciplinpåföljder synes visserligen ett sådant förfarande böra kunna användas med hänsyn till möjligen uppkommande be- hov beträffande någon viss uppdragstagar— grupp av andra disciplinpåföljder än dern som upptagits i lagförslaget. Eftersom kol— lektivavtal saknas för uppdragstagare synes emellertid den föreslagna lagens bestämmel- ser i övrigt böra gälla för dem. I samman- hanget kan för övrigt anmärkas att det för uppdrag som är pliktmässiga eller grundar sig på val ter sig främmande med en avtalsmässig lösning av frågor som rör exempelvis upp- dragstagarens skiljande från uppdraget.

4.5.2. Gärningsbeskrivning

l överensstämmelse med utkastet till disci- plinlagstiftning i principbetänkandet (s. 59 och 91) föreslår kommittén ett allmänt stad- gande av innehåll att disciplinpåföljd må åläggas arbetstagare som åsidosätter vad som åligger honom i hans tjänst. om felet ej är ringa. Kommittén har ej ansett nödvändigt att. såsom skett i 2014 BrB rörande tjänste- fel. närmare ange de källor som bestämmer

tjänsteäliggandenas innehåll. Ej heller bör medtagas de i samma lagrum upptagna sub- jektiva rekvisiten att gärning kan föranleda ansvar inte endast då den begås av försum- melse ; vilket begrepp här torde inrymma såväl uppsåt som oaktsamhet i vanlig straff- rättslig mening — utan även då fråga är om oförstånd eller oskicklighet. För ansvar en- ligt det föreslagna disciplinstadgandet förut- sättes, utan att det särskilt behöver anges, uppsåtligt eller oaktsamt handlande på sam- ma sätt som vid tjänsteavtalsbrott på den privata arbetsmarknaden. Såsom skett i 20:4 tredje stycket BrB bör emellertid även i disciplinlagen erinras om att det inte skall anses som tjänsteförseelse att arbetstagare deltager i strejk eller därmed jämförlig strids- åtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden.

Såsom framgått under 3.7.6.2 har disci— plinstadgandet i allmänhet inte mött erinran hos remissinstanserna. Ett par instanser (25, 31) har velat utforma stadgandet med 19 % statstjänstemannalagen som mönster medan en instans (218) ansett att 21:18 BrB borde tas som förebild. Båda dessa lagrum har emellertid, såvitt nu är i fråga. i huvudsak samma innehåll som 20:4 BrB. Beträffande skälen till avvikelse från sistnämnda lagrum hänvisas till det ovan anförda. Slutligen har en instans (10) erinrat om att det vid baga- tellartade fel bör kunna vara tillfyllest att felet påtalats genom tillsägelse av arbetsled- ningen samt att detta bör komma till uttryck i de författningar som reglerar disciplinför- farandet. Såsom av det tidigare framgått föreslås att ringa fel inte skall föranleda disciplinansvar. Det torde ligga i sakens natur att överordnad äger rätt att påtala sådana fel på sätt sistnämnda remissinstans avser utan att det särskilt anges i författning.

Rörande förutsättningarna för rätt att till- gripa avsked vid tjänsteförseelse hänvisas till 4.5.4 nedan.

4.5.3. Disciplinpåföljder

Såsom redovisats under 3.7.6.3 föreslog kommittén i principbetänkandet (s. 56—57)

som disciplinpåföljder varning och för allvar- ligare fall en penningplikt som ibetänkandet benämndes disciplinbot.

[ statstjänstemannalagen liksom i kom- tnunaltjänstemannastadgan har som disci- plinpåföljder upptagits varning. löneavdrag, suspension och avsättning. ! skilda kollektiv- avtal för statliga arbetstagare utan tjänste- tnannaställning stadgas om varning och av- sked tnedan det inom den kommunala sek- torn finns kollektivavtalsbestämmelser för såväl tjänstemän som andra arbetstagare vilka som påföljder tar upp säväl varning och suspension som avsked.

[ principbetänkandet ställde sig komtnit- tén avvisande till påföljden suspension. Så— som påpekats under 3.7.6.3 är det inte en— dast så att denna sanktion kan vålla besvär för såväl den försurnliges arbetskamrater som hans arbetsgivare. Suspensionen kan även kritiseras emedan den utan hänsyn till den försuntliges ekonomiska situation i övrigt helt berövar honom hans utkomst av anställ- ningen. Kommittén föreslog därför att sus- pensionens roll borde i den nya disciplinlag- stiftningen övertagas av ett delvis skärpt löneavdragssystem vilket samtidigt borde förvandlas till vad som skulle kunna kallas ett disciplinbotssystem. Skärpningen motive— rades av att disciplinansvaret ersätter straff- ansvaret för tjänstefel enligt 2014 BrB.

Löneavdrag enligt exempelvis statstjänste- mannalagen kan verkställas under högst 30 dagar och skall enligt statstjänstemannastad- gan bestämmas till viss procent av daglönen i en 30-dagarsmånad (lö—22 % beroende på månadslönens storlek). Kommittén fann i principbetänkandet att disciplinbot borde kunna utgå under högst 60 dagar samt att dess storlek förslagsvis kunde utgöra lägst fem. högst 250 kronor per dag. Vidare borde botens storlek slutligt göras beroende av den försurnliges ekonomiska förhållanden, därvid ledning kunde hämtas av de relativt enkla OCh lätthanterliga regler för bestämmande av dagsböters storlek som utvecklats vid de all- männa domstolarna.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat utan erinran förslaget att utmönstra suspen-

sion som disciplinpaföljd och att som pafölj- der i den föreslagna disciplinlagstiftningen använda varning och disciplinbot. Sasom re- dovisats under 3.7.6.3 anser visserligen en instans (10) att disciplinbot liksom var- ning — är mindre lätnplig för ledamöter av offentliga organ. Skulle emellertid för nagon viss uppdragstagargrupp annan påföljd fram- deles finnas lämpligare hänvisas till den tnöj- lighet att frångå den föreslagna lagens be- stämmelser om disciplinpaft'iljder som kom— mittén under 4.5.1 föreslagit skall gälla även i fråga om uppdrag. [ ett remissyttrande (51:3) kritiseras disciplinboten under pastä- ende att den innebär ett enligt arbets- och avtalsrättsliga grundsatser principiellt orik- tigt överflyttande till civilrätten av det straff— rättsliga dagbotssystemet. Härom ma anföras att disciplinboten delvis är avsedd att ersätta suspension. en påföljd som utan principiella betänkligheter av berörd art ansetts kunna användas som både straffrättslig och privat- rättslig sanktion. Den föreslagna disciplin- boten är givetvis en icke-straffrättslig ekono— misk påföljd av samma natur som det för närvarande i statstjänstemannalagen stadgade löneavdraget.l ] och för sig kunde beteck- ningen löneavdrag använts även på den före- slagna påföljden. Då kommittén emellertid av bland annat sociala skäl ansett påkallat med en annan metod för beräkning av påfölj- dens storlek än den som användes vid löneav- drag har kommittén även ansett en ny på— följdsbenämning böra användas. De anförda betänkligheterna synes i själva verket bottna i ert terminologisk fråga. Och från terminolo- gisk synpunkt kan förvisso ifrågasättas om inte den nya påföljden bör äsättas en annan benämning än diseiplinbot, en term som erhållit straffrättslig färg genom sin använd- ning inom tnilitärstraffrätten. På grund härav och för att undvika förväxling med den tnilitärstraffrättsliga påföljden har kommit- tén statmat för att beteckna den nya pafölj- den penningplikt.

1 Märk dock den skillnaden att löneavdrag i tnot- sats till disciplinbot * eller penningplikt som den nya påföljden benämnes i det följande torde minska det inkomstskattepliktiga lönebeloppet.

Ett par under 3.7.6.3 redovisade remiss— instanser (1. 512) har ställt sig tveksamma till storleken av det högsta sammanlagda belopp varmed den nya påföljden skulle kunna utgå enligt principbetänkandet. [ det förslag till disciplinlag som kommittén lägger fram i föreliggande betänkande har en minskning skett så, att penningplikten skall avse minst en och högst 50 dagar varjämte pliktens belopp för dag skall fastställas till lägst fem och högst 100 kronor. Härjämte bibehalles den i principbetänkandet föreslag— na regeln att beloppets storlek slutligt skall få hero av den förpliktades ekonomiska för- hållanden. Härmed avses inte att arbetstaga— rens ekonomiska ställning måste utrönas när- mare. Vägledande skall i princip vara arbets- tagarens inkomst av tjänsten. Lämnar arbets- tagaren upplysning om stor försörjningsbör- da eller liknande omständighet bör detta emellertid föranleda att penningpliktens be- lopp i motsvarande mån nedsättes.

Kommittén föreslog i principbetänkandet (s. 60) att penningplikt skulle tillfalla den offentlige arbetsgivaren. [ och för sig kan andra lösningar diskuteras. Kommittén har emellertid funnit det framlagda förslaget bäst stämma överens med den privaträttsliga reglering som över huvud ansetts böra gälla för anställningsförhållandet och som bland annat lett till kommitténs ståndpunkt att arbetsgivarens fordran på penningplikt bör behandlas som vanlig civil fordran. ] sist— nämnda hänseende har en remissinstans (1911) kritiserat den föreslagna påföljden under påstående att den såsom civil fordran skulle i indrivningshänseende få bättre ställ- ning än krav på böter. Väl är påståendet riktigt såtillvida att böter har sämsta rätt i arbetstagares konkurs. Det bör emellertid framhållas att det allmännas bötesfordran, till skillnad från civila fordringar i allmänhet, erhållit en gynnad ställning på det sättet att den kan utkrävas genom införsel i lön. Till yttermera visso får införsel för böter numera äga rum även medan arbetstagaren är i kon- kurs.l Fordran på penningplikt kan visser— ligen under vissa förutsättningar kvittas mot lönefordran. men för att arbetsgivaren skall

äga rätt att anlita samhällets exekutiva organ krävs att fordringens existens fastställes i dom; och sådan exekutionstitel berättigar inte till införsel utan endast till utmätning. en exekutionsform som för övrigt står öppen även för bötesfordran. Det kan även tilläggas att vissa på penningplikt tillämpliga, för gäl- denären förmånliga indrivningsregler finns upptagna i kungörelsen (1965921) om be- vakning och avskrivning av vissa statens ford— ringar, m. m.

Härtill kommer att förutsättningarna för kvittning mot lönefordran avsevärt in- skränkts sedan principbetänkandet lades fram. Enligt lagen (19701215) om arbetsgiva— res kvittningsrätt, vilken trädde i kraft den 1 juli 19702. kan arbetsgivares fordran hos arbetstagare i princip inte kvittas mot arbets- tagares lönefordran utan arbetstagarens med- givande. Från denna huvudregel göres undan- tag endast för det fall att arbetsgivaren har en klar och förfallen fordran som uppkom- mit i samband med anställningen och an- tingen grundas pä avtal, enligt vilket ford- ringen får kvittas mot lönefordran, eller av- ser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten. Dessutom kan dock kvittningsrätt medges arbetsgivare ge- nom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation. ] anledning av vad tidigare sagts om införsel i lön av böter kan dessutom tilläggas. att enligt lagen införsel i princip går före arbets- givarens kvittningsrätt.

Såsom den nuvarande påföljden löneav- drag enligt statstjänstemannalagen och korn— munaltjänstemannastadgan är konstruerad, torde sänkning av lönen med belopp motsva— rande löneavdraget inte vara att anse som kvittning utan som verkställighet i offentlig- rättslig ordning av ett likaledes offentligrätts- ligt anspråk. Den nya lagen innebär inte någon minskad möjlighet att verkställa sådant avdrag. Frågan reser sig då om den offentlige arbetsgivaren bör försättas i sämre läge en-

, Jfr 18 & införscllagen (19682621), vilken trätt i kraft 1.7.1969. 2 Se prop. 1970:94.

bart till följd av att löneavdraget förvandlas till en civil fordran i form av penningplikt eller annan särskilt avtalad ekonomisk disci- plinpäföljd. Skäl kan anföras både för och emot en sådan ordning. Kommittén har dock slutligt stannat för att föreslå att bland de enligt lagen tillåtna kvittningsfallen även medtages det fall att kvittningsfordringen av- ser disciplinpäföljd som ålagts arbetstagare på vilken den föreslagna lagen om disciplin- ansvar i offentlig tjänst m.m. är tillämplig (jfr under 2.6 och 5.6).

Slutligen skall anmärkas följande. Sasom tidigare nämnts angavs i lagutkastet i princip— betänkandet som disciplinpåföljder varning samt, för ”allvarligare fall”, den ekonomiska påföljden. En remissinstans (] 1) har anmärkt att av det citerade uttrycket skulle följa att varning borde vara den normala paföljden. Uttrycket har strukits i det förslag till lag- text som framlägges i detta betänkande. Det ligger i sakens natur att penningplikt är en svårare påföljd än varning och att den således i allmänhet bör sparas för de fall där varning till följd av tjänsteförseelsens svårhetsgrad framstår som otillräcklig. Genom stryk- ningen göres emellertid klart att penning- plikt kan användas i fall där visserligen för- seelsen som sådan inte är av mera allvarlig art men där fråga är om upprepad förseelse eller eljest omständigheter som har avseende på den försurnliges person motiverar ett krafti— gare ingripande.

4.5.4. Avskedsfrägor

Såsom framgått under 3.4 och 3.764. föreslog kommittén i principbetänkandet att de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension skulle avskaffas samt att i stället vissa regler om avsked vid brott eller ej straffbar tjänsteförseelse skulle upptagas i disciplinlagstiftningen.

I principbetänkandet (s. 61—66) har rela- tivt utförligt redovisats de motiv som försla- get bygger på. Här skall kommitténs stand- punkt anges endast i korthet.

Vid sidan av funktionen att utgöra straff fyller påföljden avsättning liksom suspen-

sion även en skyddsuppgift. nämligen att från tjänsten skilja den tjänsteman som inte fyller förutsättningarna för en godtagbar tjänsteutövning. Det är med andra ord den offentliga tjänstens integritet som skall skyd- das. Att ämbetsstraffen med betoning på denna skyddsuppgift återfinns som paföljder i strafflagstiftningen hänger helt naturligt samman med gällande regler om oavsättlig- ltet för vissa offentliga tjänstemän. Stats- tjänsteman med fullmakt pa tjänsten kan salunda inte skiljas fran tjänsten annat än genom en av allmän domstol i brottmål meddelad dom pa avsättning. Det ter sig emellertid inte titan vidare givet att ämbets— straffen. särskilt avsättning. vid sidan av nämnda skyddsuppgift även skall fylla rollen av en med allmänna straff konkurrerande strafform vilken. sasom är fallet beträffande de nuvarande ämbetsbrotten enligt 202114 BrB. ofta får ensam sanktionera den brotts- liga gärningen. Atskilliga skäl talar för att låta enbart de allmänna strafformerna följa pa brott av offentliga tjänstemän pa samma sätt som vid brott av andra personer. Även med en sådan ordning maste givetvis den offentliga tjänstens integritet skyddas genom att tjänsteman kan skiljas fran tjänsten om han visat olämplighet för denna genom att begå brott. Det vore emellertid en vinning om avskedandet sasom skyddsatgärd inte tog sig formen av en sa svar prickning som är fallet om det sker genom brottrnälsdorn.

Väl kan te sig praktiskt att fa fragan om en tjänstemans skiljande fran tjänsten prövad i brottmalet samtidigt med prövning av frågan om ansvar. Emellertid maste även beaktas det intresse som ur andra synvinklar gör sig gällande. nämligen att få till stånd en enhetlig reglering av samtliga avskedsfragor rörande offentliga funktionärer genom att bryta ut avsättningsfragan ur brottmalet. Mot bakgrund av den privaträttsliga syn som präglar redan l965 ars tjänstemannalagstift- ning och som kommittén. sasom av det tidigare framgått, ansett böra anläggas på det offentliga anställningsförhällandet i dess hel— het, ter sig följdriktigt att samtliga fragor

avsättning i

som rör detta anställningsförlrällandes be- stand löses i privaträttslig väg och pa ett sätt som anknyter till det regelsystem som för motsvarande fragor gäller pa den privata arbetsmarknaden. Sasom framhölls i principbetänkandet borde det rent principiellt inte möta hinder att utan försvagning av oavsättlighetsskyddet ge detta en privaträttslig utformning i stället för att omgärda det med ett straffrättsligt regelsystem. där" avsättning kan utkrävas sasorrr arnbetsstraff. För de oavsättligas del bör dessutom uppmärksarnmas. att skiljande fran tjänsten naturligen inte kommer att kunna utkrävas som hrottspaföljd vid sadan tjänsteförseelse som enligt kommitténs för- slag inte längre skall vara straffbar. Skall det även framdeles finnas möjlighet att skilja den oavsättlige fran tjänsten till följd av sådan tjänsteförseelse ,. en möjlighet som enligt kommitténs mening inte kan undvaras maste andra vägar väljas än den straffrätts- liga. Härvidlag bör beaktas vad som kan anses som det väsentliga ioavsättlighetsprin— cipen. nämligen att avsättningsmöjligheterna skall vara uttömmande fixerade i lag och att avsättningsfr'agan skall slutligt prövas inte i administrativ väg utan av domstol. Med hänsyn härtill ter sig som en lämplig lösning att ange förutsättningarna för den oavsätt- liges skiljande fran tjänsten i civillag och i händelse av tvist lata domstol i civilproces— suell ordning pröva om sådana förutsätt- ningar' föreligger.

Av de remissinstanser sorti yttrat sig i saken har flertalet ställt sig positiva till eller eljest lämnat utan erinran att ämbetsstraffen avskaffas. I det under Z.l framlagda förslaget till ändring av brottsbalken har också äm- betsstraffen strukits som brottspaföljder. Även de avskedsregler som enligt principbe- tänkandet borde träda i stället för avsättning har i allrrränhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Motsvarande avskedsregler har. med nagon mindre jämkning. upptagits i det nu framlagda förslaget till disciplinlag, (jfr för utnämnda domares del även utkastet till ny utformning av 36% RF under 2.11).

Sasom framgått under 4.5.1. avses av-

skedsreglerna bli tvingande framför allt för de oavsättliga men även för de tjänstemän i övrigt som omfattas av statstjänstemannala- gen eller av kommunaltjänstemannastadgan. Reglerna bör vidare äga motsvarande tillämp— ning på de uppdragstagare som omfattas av den föreslagna disciplinlagen. Reglernas inne- börd är i huvudsak att avsked skall kunna tillgripas i de fall där avsättning för närva- rande kan ifrågakomma som brottspåföljd (se närmare under 3.764). Arbets— eller uppdragstagare skall sålunda kunna avskedas om han begått brott eller annorledes än genom brott gjort sig skyldig till grovt eller upprepat åsidosättande av tjänstealiggande. allt under förutsättning att han genom gärningen visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning.

Sasom nämnts under 3.764. anser nägra remissinstanser (8. 25, 42) att som förutsätt— ning för avsked vid brott bör gälla att arbetstagaren övertygats om brottet genom lagakraftvunnen dom. [ ett av remissyttran— dena (8) har sålunda uttalats att det inte synes rimligt att administrativ myndighet själv skall ha rätt att pröva huruvida brott föreligger. Emellertid bör erinras om att tjänsteförseelse. vare sig den är brottslig eller ej, redan för närvarande kan prövas av statliga arbetsgivare i den man nämligen som den lägges till grund för avsättning enligt 19 & statstjänstemannalagen eller för uppsäg- ning enligt 30 & samma lag. Och beträffande tjänstemän inom den icke reglerade kom- munala förvaltningen liksom i fråga om statliga och kommunala arbetstagare utan tjänstemannaställning rader samma ordning som pä hela den privata arbetsmarknaden, nämligen att avsked till följd av brottslig gärning kan beslutas redan innan gärningen prövats i brottmål. Enligt kommitténs me- ning bör inte för statstjänstemännens del stadgas undantag från vad som salunda gäller för arbetstagare i allmänhet. En annan sak är att den offentlige arbetsgivaren itveksarnrna fall givetvis bör avvakta utgången i brottma- let innan avskedsfrägan slutligt prövas. Skul- le han förfara annorlunda mä endast erinras om den möjlighet till prövning vid domstol

av avskedsbeslutet varom regler föreslas nedan under 4.7. I sammanhanget kan också uppmärksammas den under 4.5.7. föreslagna regeln om rätt för domstol att vid straffmät— ning beakta de privaträttsliga sanktioner, exempelvis avsked, som arbetsgivaren vare sig inom den offentliga eller inom den priva- ta sektorn utkräver dä arbetstagaren begär brott. Det är givet att tillämpningen av den- na regel underlättas om avskedsbeslutet före- ligger redan innan avräkningsfragan skall prövas.

Vad angar avsked vid upprepad tjänsteför— seelse har nägra remissinstanser (8, 50, Slz2) gjort uttalanden av innebörd att det för avsked i detta fall borde krävas att arbetsta- garen inte lätit sig rätta av tidigare disciplin- paföljd. Denna standpunkt har tillgodosetts genom att i den nu föreslagna lagtexten för här avsett fall resa kravet att arbetstagaren tidigare skall ha älagts disciplinpaföljd. Vi- dare här i lagförslaget föreskrivits att man i detta fall inte fär beakta disciplinpaföljd som ålagts tidigare än två är före den aktuella tjänsteförseelsen. [ och för sig kunde en kortare tid diskuteras, exempelvis ett är. Kom- mittén har emellertid ansett att man åtmins- tone tills vidare bör stanna för en tvåårsregel, vilken anknyter till den nedan under 4.5.9 föreslagna bestämmelsen om en tvåårig preskriptionstid för möjligheten att ålägga disciplinpaföljd.

För statstjänstemännens del — säväl de oavsättliga som övriga föreslas ytterligare en avskedsregel, motsvarande den nuvarande bestämmelsen om avsättning i 20:10 BrB. [ överensstämmelse med förslaget i principbe- tänkandet (s. 65 och 93) har i det under 2.3 framlagda förslaget till ändring i stats- tjänstemannalagen upptagits bestämmelse att statstjänsteman ma med omedelbar verkan skiljas från tjänsten om han titan lov eller tillkännagivet förfall avhallit sig från tjänst- göring under minst tre månader i följd samt alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet. I motsats till en remissin- stans (l 1) anser kommittén inte erforderligt med föreskrift att avskedet skall föregås av ett efterlysningsförfarande i Post— och lnri-

kes Tidningar på sätt som nu stadgas i 20:10 BrB. Den ifrågavarande avskedsregeln före— släs intagen även i kornmunaltjänstemanna- stadgan.

I principbetänkandet (_s. 66) underströk kommitten vikten av att offentliga arbetsgi- vare sorn avskedar arbetstagare till följd av tjänsteförseelse prövar möjligheten att ater— anställa arbetstagaren i annan tjänst än den vari han begått fel. Sasom kommitten sam- tidigt framhöll är det emellertid inte realis- tiskt att tänka sig en formlig rätt för avskedade arbetstagare till omplacering i nu avsedda fall. Placering i annan tjänst i stället för förlust av anställning ter sig lika berätti- gad dä offentliga arbetstagare avskedas av annan grund än tjänsteförseelse. Sedd idetta vidare perspektiv har omplaceringsfragan samband med det ämnesområde som den ar 1969 tillsatta utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. har att pröva och som även omfattar den offentliga sektorns arbetstagare. Kommittén framhöll slutligen i principbetänkandet att förflyttning till an- nan tjänst kan vara en lämplig atgärd även i andra fall då arbetstagaren visar bristande lämplighet för sin befattning. Det kan gälla såväl fall där egentlig tjänsteförseelse inte föreligger som fall där vederbörande visserli- gen förskyllt disciplinpaföljd men ej avsked enligt disciplinlagen. Ej heller för dessa situationer anser sig emellertid kommittén böra föreslå något särskilt stadgande om förflyttning.

De sålunda framförda synpunkterna pä frågan om återanställning och förflyttning har inte mött erinringar av remissinstanserna.

Slutligen bör följande framhållas. Kungl. Maj:ts rätt enligt 26% RF att bevilja nad i brottmål har ansetts gälla även sädan påföljd av tjänsteförseelse som meddelats av statlig myndighet i form av avsättning eller annan disciplinär bestraffning.l Utanför omradet för nåd torde emellertid komma att falla de rent privaträttsliga följder av avtalsbrott som

1 Jfr angäende nädcinstitutets tillämpningsomrä— de bl. a. Sammanställning av remissyttranden över författningsutredningens förslag till ny författning, SOU 1965:3 s. 86 f.

avsked och disciplinpaföljd enligt den före- slagna disciplinlagen utgör. Kommittén har inte funnit sig böra ta ställning till frågan i vad man Kungl. Maj:t bör tillerkännas en mot berradrringsbefogenheten svarande rätt att dispertsera fran myndighets beslut enligt den föreslagna lagen.

4.5.5. Avstängning

Bestämmelser om avstängning finns för när— varande i saväl statstjänstemannalagen som kommunaltjänstcmannastadgan och vidare i vissa kollektivavtal, bland annat för arbets— tagare utan tjänstemannäställning inom för- svarets centrala förvaltningsmyndigheter. [ anslutning till de förstnämnda författnings- bestärnrnelserna föreslog kommittén i prin— cipbetänkandet (s. 60 och 92) att funktionär som avses med den nya disciplinlagstiftning- en skulle kunna avstängas frän tjänstgöringi avbidan pa att fragan om paföljd för brott eller tjänsteförseelse slutligt prövats om gärningen kunde antagas medföra avsked eller om eljest särskilda skäl förelåg. Den föreslagna bestämmelsen, som lämnats utan erinran av remissinstanserna (se under 3.766). har upptagits också i det nu framlagda lagförslaget.

4.5.6 Atalsanmälän

l principbetänkandet (s. 60 och 92) föreslog kommittén att funktionär som omfattas av disciplinlagstiftningen skall anmälas till ätal om han är skäligen misstänkt för brott som innefattar tjänsteförseelse och för vilket stadgas fängelse samt även eljest för brott varigenom han åsidosatt tjänstealiggände om civil malsägandetalan kan antagas bli förd. [ det lagförslag som frarnlägges i föreliggande betänkande har rnedtagits stadgande om sädän ätalsanmälan. Det föreslås salunda att anmälan alltid skall ske i fräga om sådan i tjänsten begången gärning som avses med de tre under 4.4 föreslagna brottsparagraferna rörande missbruk av myndighet, värds- löshet i myndighetsutövning. mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Enligt förslaget skall anmälan också ske dä misstanken avser

annat brott varigenom något aliggande 1 an- ställningen äsidosatts, i dessa fall dock en— dast om för brottet är stadgat fängelse eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspräk kornrucr att föras. Liksom i principbetänkandet föreslas också att Kungl. Maj:t skall ktrnna befria från anmälningsskyl- dighet i fråga om allmänfarlig vardslöshet enligt 13 kap. oå första stycket BrB. Motsvarande undantagsbestärnrnelse finns för närvarande bland annat i statstjänsteman— nalagen och har särskild betydelse för järn— vägstjänstemän, inom vars yrke även relativt ringa fel kan fa allmänfarlig effekt.

Sasom anmärkts under 3.7.610 har tva remissinstanser (_l 1. 12) framfört önskemal om inskränkning av den offentlige arbets- givarens skyldighet att göra ätalsanmälan. Motivet till denna inskränkning har angivits vara lämpligheten av att vid bötesbrott läta bero med disciplinära ingripanden. 1 och för sig kan vissa skäl åberopas för en sadan ordning. Emellertid mäste beaktas att här är fråga om gärningar som straffbelagts av lagstiftaren och som därför också i princip bör beivras i straffrättslig väg. Den föreslagna skyldigheten för offentliga arbetsgivare att till åtal anmäla vissa brott är ett uttryck härför. Förslagets innebörd är att anmäl- ningsskyldigheten normalt inte skall omfatta brott för vilka endast bötesstraff är stadgat. De tvä nämnda instanserna har emellertid velat gä ett steg längre. Att. såsom den ena instansen (12) föreslär, savitt nu är i fraga lata anrnälningsskyldigheten avse endast sa- dana brott för vilka allenast fängelse ingär i strafflatituden synes emellertid innebära en alltför längtgaende inskränkning. Härigenom skulle från ätalsanmälan undantagas inte endast mera bagatellartade förseelser utan även varje sadant i tjänsten begånget brott för vilket saväl böter som fängelse finns stadgat men som vid straffrnätning skulle finnas förskylla den strängare paföljden. Den andra remissinstansen (] 1) har föreslagit att anmälningsplikt inte skall föreligga dä gär- ningen inte kan antagas förskylla svarare straff än böter. Sett i stort ter sig en sadan lösning tilltalande. Emellertid torde även

bland nu avsedda gärningar finnas en del beträffande vilka en disciplinär påföljd fram- står som otillräcklig. Och vidare förutsätter lösningen att den offentlige arbetsgivaren gör en straffrättslig bedömning av påföljdsfrågan som i åtskilliga fall måste grundas på material vartill arbetsgivaren saknar tillgång. Utöver de två nämnda rernissinstansernas synpunkter har förslaget i principbetänkan- det inte föranlett några erinringar. Kommit- tén har ej heller funnit skäl att i föreliggande betänkande frångå nämnda förslag.

4.5.7. Dubbelbestraffning

En särskild fråga som relativt utförligt behandlades i principbetänkandet (s. 57—59) är om det allmänna straff som ädörnes offentlig funktionär för brott bör kunna påverkas av att han till följd av brottet även ålägges disciplinpaföljd eller avskedas.

Under 3.7.6.11 ovan har redovisats de regler som för närvarande gäller på området. Syftet med dessa regler är naturligen att förebygga dubbelbestraffning. Enligt kom- mitténs mening bör även framdeles uppstäl- las regler varigenom dubbelbestraffning und— vikes. ! principbetänkandet ställde sig kom- mittén emellertid tveksam till de nuvarande reglernas inskränkning till att gälla endast offentliga tjänstemän. För dessa tjänstemän är givetvis ett fullt rimligt rättvisekrav att slippa dubbelbestraffning. För arbetstagare i allmänhet kan emellertid som mest rättvist te sig ett system där alla arbetstagare i straffrättsligt hänseende behandlas lika. För en sådan ordning talar också det närmande som ägt rum mellan anställningsförhällan- dena inom den offentliga och den privata sektorn. Den privaträttsliga reglering inom den förra sektorn. som delvis genomförts i tjänstemannalagstiftningen och som kommit- téns skilda förslag avsett att ytterligare befästa. syftar över huvud till likställighet mellan offentliga och privata arbetstagare. Det ter sig naturligt att som mål uppställa likformighet även i straffrättsligt hänseende.

Mot denna bakgrund fann kommittén i principbetänkandet befogat att ersätta de

förut nämnda bestämmelserna med en regle- ring sorn tar sikte på såväl offentligt sim privat anställda och som lämnar domstol möjlighet att vid straffmätning städse beakta de sanktioner som arbetsgivaren inom ramen för anställningsavtalet utkräver da arbetsta- garen begår brott.

Såsom framgått under 3.761 1 har denna ståndpunkt lämnats utan erinran av remiss- instanserna. 1 föreliggande betänkande fore- slår också kommittén en ny regel i 33 kap. BrB av innehåll, att domstol vid bestämman— de av straff för brott av arbetstagare ma ta hänsyn till avsked eller annan i tjänsteavtalet stadgad paföljd. Enligt den föreslagna regeln skall med arbetstagare likställas den som utövar uppdrag åt annan. Kommittén före- slär vidare att regeln kompletteras med bestämmelse i disciplinlagen att arbets- eller uppdragstagare sorti genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd för brott sorti innefattat åsidosättande av tjänstealiggande inte får åläggas disciplinpaföljd för samma gärning. Säsorn en remissinstans (4) påpekat bör detsamma gälla om arbets— eller Upp- dragstagaren i domen jämlikt 33 kap. 25 tredje stycket BrB förklarats fri från paföljd.

De föreslagna reglerna innebär att civil påföljd som utrnätes före domstolens pröv- ning av brottmalet alltid kan beaktas vid straffmätningen. För det fall att arbetsgiva— ren inte ingriper med civil paföljd innan dom meddelas bör följande beaktas. Är i sådant fall fråga om arbetstagare för vilka den föreslagna disciplinlagen i huvudsak avses bli tvingande, dvs. statstjänstemän och tjänste- män som omfattas av kommunaltjänsteman— nastadgan. är arbetsgivaren enligt förslaget förhindrad att senare ålägga disciplinpaföljd för gärningen. Beträffande övriga arbetsta- gare som omfattas av disciplinlagen liksom i fråga om arbetstagare inom den privata sektorn står möjligheten öppen att kollektiv- avtalsvis införa samma ordning. Blir aktuellt med avsked till följd av brottet. torde domstolen normalt kunna erhålla erforder- ligt underlag för sin bedömning av dubbel- bestraffningsfrägan genom att anmoda ar- betsgivaren att i yttrande till domstolen ange

sin standpunkt i frågan om avsked. [ sadant yttrande bör arbetsgivaren, där han undan- tagsvis inte anser sig kunna ge mera bestämt besked. i varje fall kunna göra avskedsfragan villkorad av utgången i brottmalet. Kom— mitten anser vidare att det i författning bör stadgas skyldighet för sådan offentlig arbets- eller uppdragsgivare som avses i disciplinla— gen att städse avge yttrande i paföljdsfrågan da de beredes tillfälle därtill av domstolen. Förslag till sådan författning har lagts fram under 2.6. 1 och för sig kan givetvis tänkas fall där arbetsgivarens på förhand tillkännagivna avsikt inte förverkligas; ett avskedsbeslut kan exempelvis komma att förklaras ogiltigt i civilprocessuell ordning. Emellertid synes här endast kunna bli fråga om undantagsfall som inte bör inge sadana betänkligheter att de maste uppmärksammas i lagstiftningen. sär- skilt som man endast riskerar att domstolen utdömer för lagt och inte för högt straff.

4.5.8. Paföljd sedan anställningen upphört

l principbetänkandet (s. 60) uttalade kom- mitten att det i överensstämmelse med rådande rättspraxis syntes böra stadgas i disciplinlagstiftningen att disciplinpaföljd in- te far beslutas sedan anställningsavtalet tipp- hört. Arbetstagaren skulle då visserligen kunna undslippa påföljden genom att själv säga tipp sin anställning. Såsom framhölls i principbetänkandet synes denna konsekvens emellertid inte besvärande: saken kan också uttryckas så att arbetstagaren väljer att vidta den atgärd som i form av avsked kunnat följa vid en mera svårartad förseelse. Förslaget. som lämnats utan erinran av remissinstanser- na (se under 37.612), kompletteras i det nu framlagda förslaget till disciplinlag med bestämmelse att disciplinpaföljd inte heller far åläggas sedan uppsägning skett från endera sidan. Däremot anser kommitten i överensstämmelse med tankegången i prin- cipbetänkandet att beslut om påföljd som fattats redan innan anställningen upphört eller uppsägning ägt rum bör kunna verkstäl- las även därefter. Kommittén finner således inte skäl att. såsom en remissinstans (8)

förordat, inskränka möjligheten att verkstäl- la ekonornisk påföljd till att avse endast kvittning mot arbetstagarens eventuellt kvar- stående lönefordran.

4.5.9. Preskription

Under 37.613. har redovisats den regel om treårig preskriptionstid för disciplinpaföljd som kommitten diskuterade i principbetän- kandet (s. (30 och 92). Där också redovisats ett förslag av en del remissinstan- ser att sätta preskriptionstiden till två år. För detta förslag talar åtskilliga skäl. bland annat det av en remissinstans (3) i detta samman— hang päpekade förhållandet att det för den oaktsamma varianten av oriktig myndighets— utövning med föreslagen straftlatitud kom- mer att gälla en preskriptionstid av endast två år. Kommittén har därför stannat för att i förslaget till disciplinlag intaga stadgande att disciplinpaföljd inte får åläggas arbetsta- gare som ej inom två år efter tjänsteförseel- sen fått del av den skriftliga anmaning som enligt vad som anges under 4.5.10. skall inleda disciplinförfarandet.

Säsorn anförts under 316,13. ansåg korn— mitten i principbetänkandet inte erforderligt med särskild preskriptionsregel vad angar avsked. En given begränsning av möjligheten att avskeda arbetstagaren längre tid efter brott eller tjänsteförseelse ligger däri att bedömningen av om han till följd av brottet eller förseelsen kan anses uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattningl skall ta sikte på förhållandena vid den tidpunkt då avskedsfragan prövas. De avgivna remissytt- randena föranleder inte till någon ändrad ståndpunkt i nu avsedd preskriptionsfraga.

har

4.5.10 Förfarandet

Det är givet att förfarandet i disciplinären- den bör utformas så att största möjliga rättssäkerhet och objektivitet uppnas. Härvid tilldrar sig särskild uppmärksamhet möjlig-

1 Om denna förutsättning för avsked, se under 3.7.6.4 och 4.5.4.

heten att erhålla tillfredsställande utredning. l principbetänkandet (_s. 59—60 och 92) diskuterade kommitten åtskilliga regler i korthet redovisade ovan under 3.7.68. —— som i detta syfte syntes böra flyta in i disciplinlagstiftningen. Med utgångspunkt från dessa regler, vilka i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. har kom- mitten i det nu framlagda förslaget till disciplinlag medtagit följande rörande förfa- randet.

lnnan frågan om disciplinpaföljd eller avsked till följd av tjänsteförseelse avgöres skall arbetstagaren genom skriftlig anmaning beredas tillfälle att skriftligen eller vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Muntligt förhör bör användas om arbetstagaren begär det eller det eljest finnes lämpligt. Begär arbetstaga- ren att annan utredning skall förebringas. till exempel att annan person skall yttra sig i saken, bör det normalt efterkornmas. Såsom en remissinstans (lo) uttryckt saken bör förutsättningen vara att det inte finnes uppenbart att utredningen saknar betydelse. [ överensstämmelse med vad en remissinstans (34) uttalat föreslås vidare möjlighet att höra vittne eller sakkunnig vid domstol liksom möjlighet att begära domstols föreläggande för någon att tillhandahålla bevis. Denna möjlighet föreslås stå öppen även i fråga om sådana arbetstagare för vilka disciplinlagen i övrigt avses vara dispositiv. [ fråga om själva beslutet föreslås att detta skall vara skriftligt och ange de skäl varpå det grundas. Arbets- tagaren skall slutligen äga rätt att anlita biträde under utredningen, något som kan— ske främst får betydelse för oorganiserade arbetstagare. För den fackföreningsanslutna personalen föreslås en regel att disciplinfra- gan inte får avgöras förrän överläggning i saken ägt rum med fackföreningen om denna påyrkat sådan. Några remissinstanser, bland dem några av arbetsmarknadens parter (1923, 25, 28:1, 43, 44). har ställt sig negativa till denna överläggningsrätt för fackföreningen, i allmänhet under hänvisning till förutsätt- ningen att disciplinansvaret blir lagreglerat och ej fritt för avtal. Kommittén vill emeller-

tid erinra om att motsvarande överläggi ings- rätt redan för närvarande finns stadgad för sådana uppsägningsfall som regleras i 30% statstjänstemannalagen och i 36 5 (om- munaltjänstemannastadgan. Och i fråga om tjänstemän inom den kommunala fövalt- ningen som inte lyder under sistnämnda stadga. liksom över huvud taget beträffrnde offentliga arbetstagare utan tjänstemanna- ställning gäller dessutom att den förliarrd— lingsordning som må vara stadgad i förekom- mande kollektivavtal även äger tillämpning på disciplinfrägor. Enligt kommitténs me- ning bör motsvarande förhandlingsrätt ge— nom kollektivavtal kunna öppnas även får de fackliga organisationer vilkas medlentmar omfattas av nyssnämnda författningar. .Vlöj- ligheten att i kollektivavtal reglera en för- handlingsordning som tar sikte även på disci- plinärenden blir för övrigt en konsekverzs av de ovan under 4.3 föreslagna ändringarna i 3 & statstjänstemannalagen och 2 & kommu- naltjänstemannalagen. [ avsaknad av kollek— tivavtalsbestämmelser blir fackföreningen emellertid alltid berättigad till sådan över- läggning varom bestämmelse föreslås intagen i disciplinlagen.

[ och för sig kunde en lagstadgad överlägg- ningsrätt övervägas även i andra frågor än så- dana som rör disciplinpåföljd och avsked, sä- sorn exempelvis frågor om avstängning. Kommittén har emellertid stannat för att lå— ta frågan om en mera vidsträckt överlägg— nings— eller förhandlingsrätt lösas i kollektiv- avtalets form.

4.5.11 Beslutande organ

Under 3.7.6.7 ovan har i korthet redovisats den ståndpunkt kommittén intagit i princip- betänkandet i frågan om beslutande organ i disciplinärenden. Såsom där framhållits bör beslut om disciplinpaföljd och om avsked fattas av kollegiala organ med inslag av juridisk kompetens. [ fråga om den statliga sektorn föreslogs i principbetänkandet (s. 57 och 92) som huvudregel att hithörande beslut skulle fattas av den myndighet var- under arbetstagaren lyder, om Kungl. Maj :t

inte bestämmer annat. Denna regel, som lämnats utan erinran av remissinstanserna, upptages även i det nu framlagda förslaget till disciplinlag. Vad angår statliga myndig- heter synes i allmänhet redan nu tillfredsstäl- lande regler gälla för beslutsförfarandet i disciplinärenden. För att nå en enhetlig reglering synes emellertid visst stadgande om kollegialitet böra intagas i disciplinlagen. Det föreslås därför bestämmelse att i hithörande beslut skall deltaga tre eller fem personer av vilka minst en skall ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. [ fråga om vissa mindre myndigheter kan denna föreskrift eventuellt inte uppfyllas inom ramen för myndighetens egen organisa- tion. l principbetänkandet nämndes som en möjlig lösning att representanter för flera små myndigheter på samma ort får bilda ett för myndigheterna gemensamt beslutande kollegium. En remissinstans (15) har dock ifrågasatt lämpligheten härav. Enligt kom- mitténs mening bör också hithörande pro— blem i allmänhet kunna lösas genom att beslutanderätten lägges på överordnad myn- dighet eller genom att myndigheten tillföres juridiskt biträde utifrån. [ förekommande fall bör föreskrifter härom meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Da det gäller vissa högre befattningshavare hos de statliga myndigheterna synes emeller- tid särskilda regler om beslutande organ böra intagas i disciplinlagen. Enligt 18% stats- tjänstemannalagen är för närvarande fran disciplinansvar undantagna de som utövar ordinarie domartjänst liksom byråchefer och högre befattningshavare. Enligt kommitténs av remissinstanserna i allmänhet biträdda åsikt (se under 3.7.5) bör dessa emellertid i likhet med övriga offentliga arbetstagare omfattas av det nya disciplinansvaret. ] principbetänkandet (s. 53 och 92) diskute- rades visserligen orn inte verkschefer och likställda borde stå utanför reglerna om disciplinpaföljd och endast omfattas av de föreslagna avskedsreglerna. I det nu framlag- da förslaget till disciplinlag har kommittén emellertid stannat för att hela den med 18 & statstjänstemannalagen avsedda tjänsteman-

nagruppen bör omfattas av lagen. Denna ståndpunkt är att se mot bakgrund av bland annat den föreslagna avkriminaliseringen av vanliga tjänstefel. För dessa tjänstemäns del föreslår kommittén att beslut om disciplin— paföljd eller om avsked enligt lagen skall fattas av särskild disciplinnämnd med tre eller fem ledamöter av vilka ordföranden skall vara eller ha varit domare. Anordningen med en särskild nämnd, som förordats även av några remissinstanser (24, 34), motiveras av att åtgärder i tjänsten av sadan högre befattningshavare som nu avses inte lämpli- gen bör prövas disciplinärt av hans kolleger, med vilka han samarbetar och tillsammans med vilka han ofta har att i kollegial sammansättning fatta beslut. Samma motiv ligger bakom ett förslag av kommittén att som ledamot i disciplinnämnd får ingå högst en befattningshavare hos den myndighet som den för tjänsteförseelse misstänkte tillhör.

Det torde inte vara erforderligt att inrätta nu avsedd disciplinnämnd såsom en självstän- dig myndighet rned egna lokaler och eget kansli. Nämnden bör i stället ses som en verksamhetsform vari representanter för oli- ka myndigheter sammanträder för att beslu- ta i disciplinärenden, Erforderliga utredning- ar torde i allmänhet kunna anförtros per- sonal underställd ordföranden eller annan ledamot vid den myndighet denne tillhör. Närmare bestämmelser härom liksom om disciplinnärnnds sammansättning bör med- delas av Kungl. Maj:t. Det bör även ankom- ma på Kungl. Maj:t att förordna om erfor- derligt antal disciplinnämnder. Enligt kom- mitténs uppfattning bör man först pröva sig fram med en nämnd för hela riket. Dock kan övervägas att inrätta en särskild nämnd för domare vilken lämpligen kan anknytas till det dornstolsverk som kan förväntas bli in- rättat såsom en följd av domstolsverksutred- ningens förslag.1

Såsom nu nämnts bör särskild disciplin- nämnd pröva ifrågasatta tjänsteförseelser av högre domare och chefstjänstemän. Härjäm—

1 Jfr dess betänkande Ny domstolsadministra— tion (SOU 1971 :41)samt prop. 1972:1 Bil. 4 s. 60 t”.

te bör det ankomma på sådan nämnd att pröva disciplinärenden som rör ledamot av statlig myndighet. Vidare bör Kungl. Maj:t kunna förordna att den föreslagna bestäm- melsen orn disciplinnämnd även skall gälla andra arbets- eller uppdragstagare hos staten. Som exempel på sådan arbetstagargrupp kan nämnas de fiskaler och assessorer som tjänstgör som ledamöter i hovrätt.

[ fråga om de arbetstagare inom den reglerade kommunala förvaltningen som om- fattas av kommunaltjänsternannastadgan bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om beslutande organ. Detsarn- ma bör gälla beträffande de statliga företag vars personal kommer att omfattas av den föreslagna disciplinlagen.

I fråga om arbetstagare vid riksdagen eller dess verk bör bestämmelser meddelas av riks- dagen.

Vad angar övriga arbets- och uppdragsta— gare hos kommun eller hos företag (aktiebo- lag. förening eller stiftelse) vari kommun har avgörande bestämmanderätt. föreslog kom- mittén i principbetänkandet (s. 57 och 92-93) att det i princip skulle ankomma på kommunen eller organ kommunen utser att fatta nu avsedda beslut. Denna huvudregel, som i allmänhet inte föranlett erinran från remissinstansernas sida, upptages även i det nu framlagda förslaget till disciplinlag. 1 principbetänkandet diskuterades behovet av förstärkning i vissa fall av de i disciplinären- den beslutande kommunala organen. Utan att inta någon slutlig ståndpunkt antydde kommittén härvid olika lösningar i den mån en förstärkning tedde sig påkallad: särskilda överkornrnunala organ kunde inrättas. even— tuellt kunde landstingens resurser utnyttjas eller beslutanderätten läggas på länsstyrelser- na eller andra statliga organ. De avgivna remissyttrandena lämnar inte entydig vägled- ning då det gäller att utforma en lämplig lösning. Kommittén vill här anlägga följande synpunkter på frågan.

Frågan om en förstärkning av de kommu- nala organ som har att besluta i disciplin- ärenden är givetvis att se mot bakgrund av den föreslagna avkriminaliseringen. Den i

samband därmed vidgade betydelsen av disciplinansvaret ställer helt naturligt ökade krav på de beslutande organen. [ de större kommunerna torde dessa krav i allmänhet kunna tillgodoses med nuvarande resurser: där finns redan nu juridisk och annan expertis representerad. Och för de mindre kommunernas del bör beaktas den pågående komrnunindelningsreformen. vilken genom att skapa större kornrntrnerl ocksa vidgar möjligheterna att till den kommunala organi- sationen foga sadan sakkunskap som ter sig erforderlig för bedömning av ifrågavarande disciplinärenden. Anledning finns ocksa att erinra om den för en fullgod bedömning av disciplinärenden betydelsefulla möjligheten att anordna bevisupptagning vid domstol som enligt vad som anförts under 4.5.10 bör stå öppen även för kommunerna,

Mot bakgrund av det anförda anser kom- mitten att man i första hand bör inskränka sig till en sådan huvudregel rörande beslu- tande organ sorn ovan föreslagits och om kommitténs reformförslag i övrigt genomfö- res låta frågan om behovet av mer långtgående lagstiftningsatgärder bli bero- ende av en tids erfarenhet av dessa refor- mer. Utan att lägga fram formligt förslag därom anser kommittén i andra hand info- randet av en mer begränsad föreskrift böra övervägas. nämligen att beslutande kornrmr- nala organ skall anlita biträde av lagfaren person om behovet av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett inom organet. Likartade regler. uppställda i syfte att tillföra kom- munala nämnder erforderlig sakkunskap. återfinns exempelvis rörande barnavards- nämnd i 103” barnavardslagen och rörande hälsovårdsnämnd i 9 & hälsovardsstadgan.

Kommittén vill slutligen framhalla vikten av att de beslutande organen i disciplinären- den inte endast förses rned juridisk sakkun- skap utan även far sadana kvalifikationer att mera allmänna personalvardande synpunkter blir tillgodosedda. Det kan ocksa övervägas att i någon form anordna ett rnedinflytande

' Antalet kommuner var 1.1.1968 949 stycken och beräknas 1.1.1974 vara 274.

fran personalens sida. t. ex. när det gäller den förutnämnda disciplinnämndens sam- mansättning. Det faller emellertid utanför kommitténs uppdrag att lägga fram nagra förslag i nu avsedda hänseenden.

4.0 .4 nsr'ursrcgler för vissa full/rlimnirsgl'uplm'

4.6.1 Statsrådetsledaruöter

Grundläggande bestämmelser om Statsrådens återfinns i 106 och 107 åå RF. [ första hand är här fraga om ett politiskt ansvar. Efter lagändring som trädde i kraft 1.1 .1971 har parlamentarismen pa det sättet stadfiists i 107 åå RF. att en majoritet av riksdagens ledamöter genom beslut om misstroendeförklaring kan fram- tvinga att ledamot av statsradet avgår. Riktas misstroendeförklaringen mot statsministern. skall hela regeringen avga. Avgangsskyldig- heten kan undvikas endast om förordnande om nyval meddelas inom en vecka efter det förklaringen avgavs (jfr 108 & RF).

Vid sidan av misstroendeförklaringsinsti- tutet och andra kontrollmöjligheter kan riksdagen enligt 1065 RF utkräva ett juri- diskt ansvar av statsråd inför riksrätten. Finner konstitutionsutskottet av statsrads- protokollen. att ”nagon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag. eller tillstyrkt nägon överträ— delse därav. eller vallat och befrämjat sadan överträdelse genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning”. då skall utskottet ställa honom under tilltal inför riksrätten av någon av riksdagens ombudsmän.

Om ett statsråd finnes ha gjort sig skyldig till ansvar pa sätt nu sagts. skall riksrätten enligt vad som anges i lOöå RF döma honom "efter allmän lag och den särskilda författning. som till bestämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fast- ställd varder”. Sadan särskild författning antogs 1810 i form av den alltjämt gällande ansvarighetslagen för statsradets ledamöter mtl. Ansvarighetslagen beskriver som brottsliga gärningar vissa handlingar och

ansvar

35 och

underlåtanden av statsr'ad och anger straff för dessa. Därvid hänvisas stundom till det på motsvarande gärning tillämpliga lagrum- met i allmän strafflag. ! andra fall anges som påföljd avsättning. i vissa fall i förening med förklaring att vederbörande skall vara ovär— dig att i framtiden nyttjas som ledamot av statsrådet eller över huvud i rikets tjänst.

Rörande den närmare omfattningen av detta ansvar är meningarna delade. Det är sålunda oklart om riksrätten kan med till- lämpning av 20 kap, BrB döma statsråd för ämbetsbrott som ej är kriminaliserat i ansva- righetslagen. och vidare om konstitutionsut- skottet kan åtala för sådan i ämbetet begängen gärning vars lagstridighet inte ome- delbart framgår av statsrådsprotokollen. Om så ej kan ske uppkommer dessutom fraga om ett statsråd för gärning som ej omfattas av ansvarighetslagen eller eljest för gärning som han begått i egenskap av exempelvis departe- mentschef kan avkrävas ämbetsansvar vid allmän domstol efter ätalsprövning av allmän åklagare.

Däremot torde vara klart att statsråd kan av allmän domstol dömas för annat brott i tjänsten än ämbetsbrott. till exempel miss- handel av annan tjänsteman, och vidare att han för allmänt brott över huvud kan av sådan domstol dömas och med tillämpning av 2018 BrB avsättas från statsradsämbetet.

Reglerna om juridiskt ansvar för statsråd är ålderdomliga och oklara och i starkt behov av en översyn. En sådan ingår också i det arbete med en allmän grundlagsreform som för närvarande pågår inom grundlag- beredningen] Även den reform av ämbets- ansvaret som föreslås av ämbetsansvarskom- mittén påkallar emellertid ändringar i hithö- rande regler. Till följd härav har samråd ägt rum mellan kommitten och grundlagbered- ningen i arbetet rned en reformering av reglerna.

1 det följande skall översiktligt anges kommitténs mening i hithörande frågor. Med hänsyn till det pågående grundlagsarbetet

! Ang. tidigare reformförslag, se författningsut— redningens betänkande Sveriges statsskick, SOU 1963:17 s. 435 f.

framläggs inte något förslag till nya grund- lagsstadganden; detta är en uppgift för grundlagberedningen, som härvid har att beakta också andra synpunkter än dem som kommitten har att anlägga. Under 2.11 framläggs dock utkast till lagändringar som skulle erfordras om de av kommittén för- ordade nya reglerna intogs i den nuvarande RF.

Det politiska ansvar som kan utkrävas av statsråd genom rnisstroendeförklaring bör enligt kommitténs mening ej medföra. att statsråden skall vara undantagna från sådant straffrättsligt ansvar som kan utkrävas av offentliga funktionärer i allmänhet för brott i tjänsten. En annan sak är att vissa jämkningar kan vara påkallade i det allmänna systemet vid dess tillämpning på statsråd. Ett skäl för sådana jämkningar är de intressekol- lisioner som kan föranledas bland annat av att Statsrådens ämbetsutövning i hög grad måste styras av politiska motiv och värde- ringar. De särregler som kan ifrågakomma synes inte höra avse vad som i brottsbalken och annan strafflagstiftning är kriminaliserat. I stället bör övervägas särskilda regler för befogenheten att besluta om åtal mot stats- råd liksom regler om särskild domstol, motsvarande den nuvarande riksrätten, för prövning av sådant åtal.

Den nuvarande ordningen att vissa åtal mot statsråd beslutas av konstitutionsutskot- tet bör enligt kommitténs mening bibehållas. Denna särskilda åtalsprövning synes till en början böra omfatta de gärningar kommittén vid reformeringen av ämbetsansvaret ansett i första hand straffvärda, nämligen missbruk av myndighet samt vårdslöshet i myndighets- utövning. Även annan brottslighet kan ha så nära samband med ärnbetsutövningen att en särskild åtaISprövning framstår som befogad. Gränsen mot området för allmänt åtal synes dock inte böra dras genom en uppräkning av olika brott för vilka särskilda åtalsregler skall gälla. Enligt kommittén bör brottsområdet i stället anges så att det omfattar varje i brottsbalken eller annan strafflagstiftning straffbelagd gärning. varigenom ett statsråd grovt åsidosatt vad som åligger honom i

utövningen av statsradsämbetet. Genom att endast grova åsidosättanden av tjänsteplikten kommer i fråga lämnas utrymme åt konsti— tutionsutskottet att beakta bl. a. de intresse- kollisioner som för statsråd kan tänkas motivera åtalsfrihet, Förslaget innebär att konstitutionsutskottet tillägges exklusiv rätt att pröva åtalsfrågan så snart ett statsråd misstänkes för brott varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt som statsråd, Är fråga om grovt åsidosättande av tjänsteplikt. bör atal ske. Finner utskottet att åsidosättandet ej är att anse som grovt. bör frihet från åtal och därmed straffrihet inträda; att i sådant fall politiskt ansvar kan utkrävas är en annan sak.

De gärningar som kan föranleda konstitu- tionsutskottet att besluta om åtal är av sådan art att särskilda krav bör ställas på domstols- prövningen. [ lagutkastet under 2.11 har kommittén utgått från att bestämmelsen om riksrätt i 1025 RF avskaffas och att prövningen av ifrågavarande brottslighet i stället anförtros en ny förminskad domstol. 1 utkastet har denna nya riksrätt angivits bestå av sex ledamöter. nämligen tre lekmän. valda av riksdagen, och tre fackdomare. hämtade från hovrätt och kammarrätt. Ordförande är. liksom i den nuvarande riksrätten. presiden- ten i Svea hovrätt oeh övriga faekdornare är de två i tjänsten som president efter tjänste- älder äldsta. Den föreslagna sammansätt- ningen bör ses i belysning av förslaget nedan att låta domstolen pröva talan även mot justitieråd och regeringsråd.1

Beslutar konstitutionsutskottet åtal mot statsråd vid riksrätten, bör åtalet utföras av någon av riksdagens ombudsmän.

Även talan om skadestånd i anledning av brott bör kunna prövas av riksrätten. dock endast i samband med brottmålet.

Slutligen bör erinras om kommitténs förslag under 4.5.4 att avskaffa avsättning som brottspåföljd. Nagon anledning att till följd därav införa något särskilt avskedsin— stitut avseende statsråd. att tillämpas av

' Ang. tidigare förslag i denna de], se förut anmärkt betänkande SOU 1963217 5. 283 f.

riksrätten eller annat organ. synes inte föreligga. Här synes tillfyllest med det nya rnissförtroendeförklaringsinstitutet. vars tillämpning givetvis kan föranledas även av en brottmalsdom.

4.6.2. Justitierad och regeringsråd

Enligt 101 &" RF kan justitieråd atalas inför riksrätten om han finnes ”hava av egennytta. vrångvisa eller försurnlighet så orätt dömt. att därigenom någon. emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhål- lande. rnistat eller kunnat mista liv. personlig frihet. ära och egendom”. För regeringsråd gäller samma ansvar om de låtit motsvarande förhållande komma sig till last vid prövning av besvärsmal. Det i 1015 RF stadgade ansvaret kan utkrävas rued tillämpning av 20 kap. BrB rörande ämbetsansvar. Ansvaret är emellertid. såsom framgår av lagrummet. begränsat till gröva brott i själva domaräm- betet. För åligganden av administrativ art eller som eljest faller utanför den rent dömande verksamheten gäller inte ämbets- ansvar för justitieråd och regeringsråd. Där— emot kan de givetvis vid allmän domstol åtalas för allmänna brott i tjänsten och vidare för allmänna brott avsättas med tillämpning av 2018 BrB.

För justitieråd och regeringsråd gäller dessutom ett ”politiskt” ansvar som kan utkrävas av riksdagens opinionsnämnd. Den- na nämnd äger enligt 103 & RF besluta att justitieråd eller regeringsråd skall anses vara uteslutna från riksdagens förtroende. Sker det skall Kungl. Maj:t på anmälan av riksdagen skilja vederbörande från tjänsten. Denna riksdagens kontrollmakt kan givetvis utnyttjas i det fall att ett justitieråd eller regeringsråd åsidosätter sin tjänsteplikt utan att fråga är om straffbar handling enligt 101 % RF.

Opinionsnärnnden har inte någon gång utnyttjat sin möjlighet att besluta om miss- troendeförklaring enligt 103 & RF. och den har under de senaste hundra åren över huvud fört ett undanskymt liv. Såsom författnings- utredningen framhållit (SOU 1963:17 5.

517) står opinionsnämndens kontrollfunk- tion inte i överensstämmelse med principen om domstolarnas självständighet. Motsvaran- de standpunkt har också intagits av veder- börande departementschef i propositionen med förslag till de nyligen genomförda änd- ringar i statstjänstemannalagen varigenom denna lag kommit att gälla även justitieråd och regeringsråd (prop. 1970172 5. 46).

Avskaffas opinionsnärnnden utgör detta en särskild anledning att ompröva de särreg- ler som gäller beträffande det juridiska ansvaret för ifrågavarande domare. Även kommitténs förslag om en reform av ämbets- ansvaret och om avskaffande av ämbetsstraf— fet avsättning påkallar en översyn av dessa regler. Kommittén. som även i hithörande frågor samratt med grundlagberedningen. skall här i korthet redovisa sin ståndpunkt i fråga om den framtida utformningen av nu avsedda ansvarsregler. Pa skäl som anförts under 4.6.1 frarnläggs emellertid inte några formliga lagförslag.

Författningsutredningen föreslog (SOU 1963zl7 s. 281 f) att riksrättsåtal skulle kunna anställas mot de högsta domarna för samtliga de självständiga ämbetsbrotten. dvs. för såväl tjänstemissbruk. tagande av muta eller otillbörlig belöning och brott mot tystnadsplikt som tjänstefel i allmänhet. Även enligt kommittén bör justitieråd och regeringsråd vara underkastade straffansvar för brott i tjänsten i samma omfattning som andra domare och offentliga funktionärer i allmänhet. Med den av kommittén föreslagna avkriminaliseringen av vanliga tjänstefel kan straffansvar för dessa domare ifrågakomrna främst för missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. Det är också för prövning av sådan brottslighet som ett särskilt processuellt förfarande i första hand bör övervägas.

Som motiv för särregler i processuellt hänseende kan åberopas att de högsta dom- stolarna har att leda rättsutvecklingen på grundval av gällande författningar. särskilt inom de områden där lagstiftaren låtit sig nöja med allmänt hållna regler och ej bundit rättstillämpningen med mer detaljerade före—

skrifter. Den straffrättsliga kontrollen av att de högsta domstolarnas ledamöter ej för- far felaktigt synes ej lämpligen böra anför- tros nägot av de organ som i processuellt hänseende hör under de högsta domstolarna. Härvidlag finns anledning att göra jämförelse med reglerna om forum för domare i allmänhet (se under 5.7). ] stället synes ifrågavarande straffrättsliga ansvar böra ut- krävas av särskild domstol bestående av såväl erfarna fackdomare som personer med bred erfarenhet av samhälleliga spörsmål i allmän- het. Denna särskilda domstol kan lämpligen vara densamma som den riksrätt vilken enligt förslagen under 4.6.1 skall pröva åtal mot statsråd.

Då det gäller att närmare ange de brott som skall prövas av riksrätten synes man här. på samma sätt som i fråga om statsråd. böra undvika en uppräkning av ett antal brotts- typer i grundlagen. ! stället bör man — särskilt mot bakgrund av förslaget att av- kriminalisera vanliga tjänstefel — kunna ange riksrättens behörighet till att avse prövning av fall då ett justitieråd eller regeringsråd ge— nom brottslig gärning åsidosatt vad honom åligger i utövningen av domarämbetet. Med en sådan beskrivning kommer den särskilda prövningen att främst omfatta just sådan brottslighet vid utövandet av själva döttrar- uppgiften som de av kommittén föreslagna straffbuden rörande missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning är av— sedda att träffa.

Såsom för närvarande bör åtal mot justi— tieråd och regeringsråd inför riksrätten kun— na beslutas och utföras av såväl justitiekans— lern som riksdagens ombudsmän.

I samband med förslaget att avskaffa avsättning som brottspåföljd har kommittén även föreslagit att frågor om skiljande från tjänsten till följd av brott eller ej längre krirninaliserad tjänsteförseelse skall behand- las som tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare (se under 4.5.4). Dessa tvister skall kunna anhängiggöras vid allmän dom- stol eller arbetsdomstolen. 1 utkast till ny utformning av 365 RF (se under 2.11) har för dornarnas del upptagits avskedsgrunder

som svarar mot de nuvarande avsättningsfal- len. Även justitieråd och regeringsråd synes böra omfattas av en sådan ordning. ] processuellt hänseende bör dock det avsteget göras att avskedsfragan på talan av justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombuds— män anhängiggöres vid riksrätten. Grundas avskedsyrkandet på brottslig gärning som det ankommer på riksrätten att pröva. synes prövningen av avskedsyrkandet normalt böra ske i samband med brottmalet. Grundas det på annat brott eller på ej straffbar tjänsteför— seelse. bör det prövas i tvistemål inför domstolen. ] och för sig kunde diskuteras om avsked skall kunna följa pa sadan ej längre kriminaliserad tjänsteförseelse som ej begåtts i den dömande verksamheten. Mot» svarande tjänstefel enligt nuvarande 2024 BrB som i och för sig skulle kunna föranleda straffet avsättning kan ju för närvarande. såsom ovan framgått. inte för- anleda straffansvar för justitieråd och rege- ringsråd. l denna del vill kommittén emeller- tid falla tillbaka pä sin grundläggande stånd- punkt. att justitieråd och regeringsråd i princip bör vara underkastade samma ansvar för tjänsteförseelser som andra domare och offentliga funktionärer i allmänhet. Det bör härvid ej göra skillnad om en påföljd av brott. som för närvarande är anordnad som en straffrättslig paföljd. framdeles utkrävesi civilrättslig ordning.

Tillägges riksrätten exklusiv behörighet att pröva nu nämnda avskedsfrägor synes på den böra ankomma att pröva även vissa andra närliggande frågor rörande justitieråd och regeringsråd. Enligt kommittén bör sålunda domstolen äga exklusiv behörighet att upp» taga även frågor om avstängning av justitie- råd eller regeringsråd med tillämpning av lagen om avstängning av domare. liksom frågor enligt statstjänstemannalagen om av- stängning till följd av sjukdom samt om lä- karundersökning (se närmare under 5.3 och 5.6).

Slutligen bör frågor om skadeståndsskyl- dighet för justitieråd och regeringsråd få prövas i kumulation med brottmål inför riksrätten på samma sätt som under 4.6.1

föreslagits för statsrådens del. Däremot synes talan om skadestånd i anledning av brott som prövas av allmän domstol eller i anledning av ej straffbar tjänsteförseelse inte böra få prövas i det avskedsniål brottet eller förseelsen mä föranleda.

4.6.3 JO och JK

Såsom framgår av 27 % RF kan JK:s ämbets- uppgifter i huvudsak indelas i två huvudgrup- per. A ena sidan har han att bevaka kronans rätt genom att föra eller låta föra kronans talan i rättegångar samt att vara regeringen behjälplig med juridiska utlåtanden av skilda slag. A andra sidan har han att öva ”tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel. som av domare och ämbetsmän begångne bliva”. Härtill kommer vissa särskilda uppgifter som anförtrotts JK. såsom att åtala för tryckfrihetsbrott samt ha viss tillsyn över advokatväsendet,

Den JK:s ämbetsuppgift, som ger anled- ning till att ta upp frågan om JK:s juridiska ansvar till särskild behandling. är hans tillsyn över författningarnas tillämpning och hans därmed sammanhängande befogenhet att beivra av tjänstemän begångna fel. I detta hänseende utövar han som representant för regeringen samma uppgift som på riksdagens vägnar utövas av JO. [ sammanhanget kan även erinras om den utvidgning av person- kretsen för såväl JK :s som JO:s tillsyn, vilken nedan föreslås under 4.9. Mot bakgrund av denna tillsynsverksamhet finns anledning att likställa JK och JO i ansvarshänseende.

JK omfattas såsom ämbetsman av ämbets- ansvar enligt bestämmelserna i 20 kap. BrB. Detsamma får antagas vara förhållandet med JO (jfr 965 RF). Då det gäller att utkräva detta ansvar märkes, att varken JO eller riksåklagaren kan väcka åtal mot JK. På motsvarande sätt gäller för JO:s del att åtal mot JO inte kan väckas av JK eller riksåkla- garen.l Åtal mot JK kan dock beslutas av Kungl. Maj:t i egenskap av högste åklagare (jfr 722 RB). Enligt 33 RB skall sådant åtal väckas vid högsta domstolen. Beträffande JO är åtalsfrågan oklar. För närvarande saknas

bestämmelser såväl om åtal mot JO som om forum för prövning av sådant åtal.

Enligt kommitten * som även i denna fråga samrått med grundlagberedningen bör särskilda regler gälla för utkrävande av ansvar av JK och JO för fel och försummel- ser vid utövningen av förutnåmnda tillsyn. 1 och för sig bör JK och JO vara underkastade samma straffrättsliga ansvar för tjänsteförse- elser som offentliga funktionärer i allmän- het. Det kan emellertid diskuteras om de för sådana gärningar varom nu är fråga. dvs. brott begångna i utövningen av tillsyn över domare och andra. bör åtalas inför högsta domstolen. vars ledamöter de själva skall vara behöriga att åtala inför riksrätten som föreslagits under 4.6.2. En lämpligare lösning synes i stället vara, att denna domstol blir behörig att pröva åtal för nu avsedda brott begångna av JK och JO.

Det brottsområde den särskilda domsto— lens behörighet skall omfatta synes böra anges på i huvudsak samma sätt som föreslagits för justitierådens och regerings- rådens del eller såsom omfattande brott vid handläggning eller avgörande av ärende som hör till JK:s respektive JO:s ämbetsutövning. För JK:s del kommer en sådan beskrivning visserligen att omfatta även de ovan återgiv- na delar av hans ämbetsutövning som ej ingår i tillsynsverksamheten. Det synes emellertid inte lämpligt med skilda ansvarsregler för olika delar av hans uppgifter.

Vad angår frågan om väckande av åtal mot JK bör denna såsom för närvarande prövas av regeringen. För JO:s del synes frågan om åtal böra prövas av konstitutionsutskottet. [ båda fallen synes åtalet böra utföras av åklagare som förordnas av regeringen, för JO:s del efter framställning av konstitutions- utskottet.

Säsom framgått under 4.6.2 föreslås att frågor om avsked av justitieråd och regerings- råd i anledning av brott eller ej straffbar

1 Jfr 5 & instruktionen (1965:629) för justitie- kanslern, 1 & instruktionen (1967:928) för riksda- gens ombudsmän samt 3å åklagarinstruktionen (1964z739).

tjänsteförseelse skall prövas av riksrätten. Även för JK:s del skulle en sådan ordning kunna övervägas. Emellertid märkes att JK i motsats till de högsta domarna intar en särskild förtroendeställning i förhållande till regeringen. Skulle anställningsformen förord— nande tills vidare i motsats till vad nu är fallet komma att begagnas för JK, skulle denne även bli omfattad av de regler om uppsägning från tjänsten som återfinns i 30 % statstjänstemannalagen. Mot denna bakgrund synes ej finnas anledning att såsom för de högsta domarna befästa ett särskilt anställ- ningsskydd genom att låta avskeds- och därmed sammanhängande frågor handläggas av riksrätten. [ stället synes för JK böra gälla de regler om avsked och om beslutande organ i avskedsfrågor rörande högre ämbets- män som föreslagits under 4.5.4 och 4.5.1] liksom de processuella regler som redovisas under 4.7. I sammanhanget bör dock anmär- kas. att de i förslaget till disciplinlag upptag- na bestämmelserna om disciplinpaföljd enligt kommitténs mening inte bör gälla för JK.

Vad härefter angår JO synes ej erforderligt med några särskilda regler om JO:s skiljande från ombudsmannauppdraget i anledning av brott. Enligt kommitténs förslag skall JO ej omfattas av disciplinlagen och därmed inte heller av reglerna i denna lag om avsked. Emellertid kan riksdagen enligt 97 & RF på hemställan av konstitutionsutskottet entle- diga ombudsman som ej längre åtnjuter riksdagens förtroende. Även för det fall att JO begår brott synes tillfyllest med denna avskedsregel.

Slutligen skall endast tilläggas att riks- rätten på samma sätt som föreslagits i fråga om statsråd bör kunna i kumulation med brottmålet pröva även talan om enskilt an- språk i anledning av brott som begåtts av JK eller JO.

4.6.4 Riksdagen och dess organ. Kommunfullmäktige rn. fl.

För riksdagens ledamöter gäller för närvaran- de endast ett partiellt ämbetsansvar: de kan dömas för tagande av muta eller otillbörlig

belöning samt för brott mot tystnadsplikt men ej för tjänsternissbruk eller tjänstefel. Däremot kan de för såväl förstnämnda två brottstyper som allmänna brott för vilka är stadgat fängelse i två ar eller däröver dömas till avsättning i enlighet med bestämmelserna i 20 kap. 8 &; och 12 å andra stycket BrB. 1 1105 RF ges dessutom bestämmelser om riksdagsmans immunitet. däribland stadgan- de om förbud att väcka talan mot riksdags- man för hans gärningar eller yttranden i denna egenskap med mindre riksdagen tilla- ter det genom beslut i vilket minst fem sjättedelar av de röstande instämmer.

I principbetänkandet (s. 44—45) diskute- rade kommittén om riksdagsmännen borde omfattas av den föreslagna ansvarsregeln rörande oriktig myndighetsutövning eller om de såsom för närvarande endast borde vara underkastade straffansvar för mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Frågeställningen tog sikte även på ledamöter av beslutande kommunala församlingar. Såsom framgått under 3.7.1 har endast ett mindre antal remissinstanser närmare berört denna fråga. Av dem har dock flertalet uttalat sig för ett utvidgat ansvar.

Det erinrades i principbetänkandet om att det nu inte är fråga om att på ifrågavarande funktionärer lägga det vidsträckta ämbets- ansvar omfattande straffansvar för varje fel eller försummelse i utövningen av deras uppdrag som varit utgångspunkt för tidigare i ämnet förda debatter där man. såsom exempelvis i 1963 års JO-utrednings betänkande Riksdagens justitieornbudsrnän (SOU 1965:64 s. 142 ff). i allmänhet tagit avstånd från en sådan utvidgning av ansvaret. Frågan gäller endast viss. om också särskilt betydelsefull, typ av ansvar. nämligen för oriktig myndighetsutövning. Mot en utvidg- ning av ansvaret ens till detta brottsområde talar emellertid för riksdagsmännens del de krav på juridisk immunitet som otvi- velektigt i avsevärd mån bör tillgodoses när det gäller landets lagstiftande församling. Och för de kommunala fullmäktigeförsam- lingarnas del gör sig en motsvarande kom- munaldemokratisk princip gällande. Ytterst

är frågan om ansvarets omfattning givetvis en värderingsfräga. där en avvägning måste ske mellan berörda immunitetsintresse och det medborgerliga intresse på vilket det före- slagna stadgandet om ansvar för oriktig myndighetsutövning bygger.

[ sitt slutliga ställningstagande till denna fraga har kommittén stannat för att föreslå en lagregel enligt vilken riksdagsmän liksom ledamöter av beslutande kommunala försam- lingar ej skall omfattas av straffbuden röran- de missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning.

I övrigt bör emellertid enligt kommitténs mening nu avsedda funktionärer vara under- kastade straffansvar för förseelser i sina offentliga uppdrag i samma utsträckning som offentliga funktionärer i allmänhet. För riksdagsmännens del synes dock böra gälla sådana regler om prövning av åtalsfrågan som för närvarande finns intagna i 110 ?; RF.

Vad härefter angår frågan om forum för prövning av åtal mot riksdagsmän gäller för närvarande inga särregler: behörigt forum är allmän domstol och den i RB för åtal i allmänhet stadgade instansordningen blir att följa. I denna del anser kommittén anledning inte föreligga att frångå gällande ordning genom att förlägga prövningen till den under föregående avsnitt föreslagna riksrätten eller till något annat organ. Vad nu sagts gör sig gällande även i fråga om ledamöter av beslutande kommunala församlingar.

Så långt riksdags— och övriga församlings- ledamöter skall vara straffrättsligt ansvariga för sina gärningar bör också, såsom framhölls i principbetänkandet (s. 68), möjlighet fin- nas att till följd av brott skilja dem från deras ledamotskap. Såsom likaledes uttalades i principbetänkandet bör, i överensstämmel- se med nuvarande regler, som förutsättning för entledigande gälla dels att för brottet är stadgat fängelse i två år eller mera, dels att vederbörande genom brottet visat sig uppen- barligen inte vara skickad för sitt uppdrag. I sammanhanget kan påpekas att kommittén för mutbrott Och brott mot tystnadsplikt föreslagit strafflatituder vari ingår fängelse med nu angiven tidslängd (se under 2.1).

En fråga för sig är vilket organ som skall besluta om församlingsledatnots entledigan- de till följd av brott. I denna fråga synes vägledning inte kunna hämtas från det system som i samband med avsättningsstraf- fets avskaffande föreslagits för offentliga funktionärer i allmänhet. Den privaträttsliga syn på avskedsfrågan såsom en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare som där varit utgångspunkten stämmer mindre väl då fråga blir om församlingsledamöters rätt till sina uppdrag. Från mer allmänna konstitutionella synpunkter ter sig över huvud tveksamt att lägga beslutanderätten pa den församling vederbörande tillhör eller på något inom församlingen utsett organ. Lika litet som i fråga om brottmålsprövningen synes skäl föreligga att låta entledigandefrågan prövas av riksrätten. Kommittén förordar i stället att frågan prövas av allmän domstol i samband med brottmålet. Härvid synes den vidare böra prövas ex officio utan yrkande av ifråganvarande beslutande församling eller annat organ.

Härefter återstår att behandla det juridis- ka ansvaret för funktionärer i de organ som är underställda riksdagen.

Beträffande fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoretl samt riksdagens revisorer gäller för närvarande enligt 11 1 & RF att åtal mot dem för åtgärd i eller för deras befattningar ej får ske utan efter riksdagens beslut. ] särskild ansvarighetslag (1936324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m.fl. har denna åtals- prövningsrätt delegerats på vissa organ lydan- de under riksdagen, samt närmare bestäm- melser lämnats om ansvaret för nämnda fullmäktige och vissa andra personer. Där återfinns sålunda ett stadgande av innebörd att fullt ämbetsansvar åvilar nämnda full— mäktige liksom även direktionsledamot i riksbanken samt riksgäldsdirektören och che- fen för rikdsgåldskontoret även om dessa

1 Dessa fullmäktige väljs av riksdagen, utom ord- föranden i riksbanksfullmäktige. Denne förordnas av Kungl. Maj:t, som när så prövas skäligt kan åter- kalla förordnandet (se 72 & RF och 70 & RO).

inte är fullmäktige (l ä). Vidare föreskrives att, vid sidan av riksdagen, även dess finansutskott eller revisorer äger förordna om åtal mot dem för ämbetsbrott (2 å). Dessutom får åtal beslutas av fullmäktige i riksbanken beträffande direktionsledamot i riksbanken som inte är fullmäktig i banken. samt av fullmäktige i riksgäldskontoret be- träffande riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret där vederbörande inte är fullmäktig i kontoret. Riksdagens revisorer omfattas inte av den särskilda ansvarighets— lagen och därmed ej heller av dess bestäm- melse om fullt ämbetsansvar. Då de emeller- tid torde ingå i den grupp av funktionärer som avses i 20 kap. 12 & första stycket sista punkten BrB har de likväl fullt sådant ansvar oavsett om de samtidigt är riksdagsmän eller ej.

Beträffande riksbanken må följande tilläg— gas. Enligt valutalagen (1939z350) samt den med stöd av lagen utfärdade valutaförord— ningen (l9591264) har riksbanken anför- trotts åtskilliga myndighetsfunktioner med avseende på rätten att förfoga över såväl svenska som utländska betalningsmedel m. m. Enligt 6 a & valutalagen skall riksban- kens beslutanderätt i nu avsedda hänseenden utövas av en särskild styrelse inom riksban- ken, valutastyrelsen, bestående av sju leda— möter. Fyra av ledamöterna utses av Kungl. Maj:t och tre av fullmäktige i riksbanken. Enligt 13 ä 3 mom. bankoreglementet skall de av fullmäktige utsedda ledamöterna bestå av vice riksbankschefen, som är styrelsens ordförande. en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig samt en bankdirektör i riksban— ken. Av bankoreglementet framgår vidare, att fullmäktige i riksbanken beträffande vissa ärenden kan föreskriva att de på valutasty- relsens vägnar får avgöras av ordföranden och bankdirektören i förening. Vidare fram- går av förutnåmnda 6 åå i valutalagen dels att sådan ledamot i valutastyrelsen, som utsetts av fullmäktige i riksbanken, kan päfordra att beslut av styrelsen vari han deltagit skall underställas fullmäktige för prövning, dels att varje beslut av styrelsen kan överklagas hos fullmäktige.

Frågan om det ansvar som gäller för riksbankens högre funktionärer. särskilt i dess valutastyrelse, har nyligen aktualiserats i vissa ärenden som anhängiggjorts hos riks- dagens ombudsmän och därvid avgjorts av JO Lundvik (se JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 278 f och 1971 s. 323 f). JO har därvid uttalat att han, som enligt ansvarighetslagen inte äger att på eget initiativ väcka åtal mot riksbanksfullmäktig. inte heller äger ingripa mot fullmäktig på annat sätt utan har att avvisa klagomål som hos JO anföres mot fullmäktig. Denna ståndpunkt gör sig enligt JO gällande även då en fullmäktig. däribland riksbankschefen. i riksbanksfullmäktige tar befattning med där anhängigt valutaregle— ringsärende. Enligt JO äger synsättet giltig- het också då fullmäktig deltar i valutastyrel- sens handläggning av sådant ärende: regeln om immunitet i åtalshänseende gäller för enskild fullmäktig vid all dennes verksamhet inom riksbanken. Och beträffande de två övriga av riksbanksfullmäktige i valutastyrel- sen insatta ledamöterna. vice riksbanksche- fen och en bankdirektör, har JO ansett likartade synpunkter motivera att ansvarig— hetslagens immunitetsregler äger tillämpning även då de deltar i beslut i valutastyrelsen. Vad återigen angår de fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i valutastyrelsen fann JO, att det inte torde finnas något stadgande i lag eller författning som skulle fritaga dem från åtal av JO. JO ansåg likväl ”uppenbart, att det av praktiska och andra skäl icke bör komma i fråga att JO utövar tillsyn över ett organ, av vars ledamöter nära hälften och bland dem ordföranden är fritagna från sådan tillsyn”.

I detta sammanhang finns även anledning uppmärksamma att bankoutskottet i ett där anhängigt ärende rörande ifrågasatt ämbets- brott av riksbankschefen eller annan tjänste— man hos riksbanken uttalat, att ”instruktio— nen för riksdagens ombudsmän icke gäve stöd för uppdrag från utskottets sida till JO att verkställa utredning i ärendet utan endast för uppdrag att, sedan vederbörligt beslut om åtal fattats. väcka och utföra talan” (bankoutskottets protokoll vid sammanträde

Den av kommittén föreslagna reforme- ringen av ämbetsansvaret samt avskaffandet av avsättningsstraffet påkallar en översyn även av de nu genomgångna särskilda an- svarsreglerna. En sådan översyn ter sig över huvud angelägen. De gällande ätalsreglerna framstar sålunda som både otydliga och mindre ändamålsenliga. Skall en särskild atalsprövningsrått bibehållas. synes den un- der alla omständigheter böra begränsas till ett enda organ hos riksdagen. exempelvis dess finansutskott.l och ej sasom nu till- komma riksdagen. finansutskottet och revi- sorerna samt i vissa fall riksbanksfullmäktige och fullmäktige i riksgäldskontoret. Härvid maste också tillses att åtalsbeslutande organ kan föranstalta om erforderlig förundersök- ning sasom underlag för åtalsprövningen så att situationen ej blir som bankoutskottet i förutnåmnda ärende antagit vara fallet att exempelvis JO ej skulle kunna biträda med erforderlig utredning. För riksbankens del bör en reform vidare inbegripa en lösning av fragan om åtal mot valutastyrelsens leda— möter.

Med den av JO intagna standpunkten att de fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i styrelsen inte står under hans tillsyn. synes dessa ledamöter. trots det ämbetsansvar som otvivelaktigt åvilar dem, inte kunna atalas av JO för ämbetsbrott begånget tillsammans med de tre av riksbanksfullmäktige utsedda ledamöterna ens där åtal mot dessa tre beslutas av vederbörande riksdagsorgan.

Enligt kommittén kan emellertid ifråga- sättas om den rådande immuniteten i åtals- hänseende över huvud bör bibehållas. Vad särskilt gäller den immunitet som tillerkänts fullmäktige m. fl. i riksbanken ter sig denna inte längre lika befogad sedan banken tillagts sadana i grundlagen ursprungligen ej förut- sedda myndighetsfunktioner som handha— vandet av valutaregleringen innebär. I detta för riksbankens verksamhet väsentliga hän- seende framstår riksbanken ej längre som ett enbart av riksdagen beroende organ utan i stället som ett vanligt statligt förvaltnings- organ. Goda skäl kan åberopas för att i

åtalshänseende behandla riksbanken på samma sätt som offentliga myndigheter i allmänhet. Att riksbanken i stor utsträckning driver verksamhet av privaträttslig art utgör ej motiv för en särreglering. Sadan verksam- het utövas av åtskilliga andra förvaltande organ hos det allmänna.

Det ter sig inte heller lika angeläget att bibehålla de nuvarande ätalsreglerna om såsom enligt kommitténs förslag vanliga tjänstefel ej längre skall vara straffbara. Den särskilda ätalsprövningen skulle då främst komma att avse endast brott mot de av kommittén föreslagna straffbuden rörande oriktig myndighetsutövning. vilka för riks— bankens del kan tänkas bli tillämpliga huvud- sakligen inom dess valutareglerande verk- samhet.

Mot bakgrtmd av det anförda föreslar kommittén att de särskilda ätalsreglerna avskaffas och att frågan om åtal skall väckas får prövas av riksdagens ombudsmän enligt samma regler som föreslås för JO:s tillsyn i allmänhet över statliga funktionärer (se nedan under 4.9).

[ överensstämmelse med nuvarande regler bör atal mot berörda funktionärer prövas av allmän domstol.

Sasom redan antytts föranleder även för- slaget att avskaffa avsättningsstraffet i för- ening med föreslagen avkriminalisering vissa ändringar i rådande regelsystem. För närva- rande kan fullmäktig i riksbanken liksom i riksgäldskontoret tvingas att avga genom att ansvarsfrihet inte beviljas honom (jfr 705 RO samt för riksbanksfullmäktiges del 72 & RF). Denna ordning kan emellertid ej ensam ersätta avsättningsinstitutet. Den står dess- utom inte öppen vad angar övriga med berörda åtalsregler avsedda personer. Enligt kommittén bör i stället införas möjlighet för något riksdagens organ att besluta om avsked i fall av brott eller ej längre straffbar tjänsteförseelse i överensstämmelse med de regler därom som upptagits i den föreslagna disciplinlagen. Enligt kommittén bor denna

* En motsvarande begränsning föreslogs av för- fattningsutredningen. se SOU 1963:18 s. 194 f.

beslutanderätt lämpligen tillkomma riksda- gens finansutskott. Även i processuellt hän- seende bör i princip samma regler gälla för avskedsfrågornas behandling som de vilka upptagits i disciplinlagen.

Härefter skall något beröras de övriga organ som ingår i riksdagsförvaltningen. [ fråga om sådana av enbart riksdagsmän bestående organ vars verksamhet ingår som ett led i riksdagsarbetet i egentlig mening blir de regler rörande åtalsprövning, straffansvar och brottmälsforum tillämpliga som föresla— gits beträffande riksdagsmän tidigare i detta avsnitt (jfr 71 och 73 åå RO rörande riksdagens löne— och krigsdelegationer samt 365: RO och 7—8 %% riksdagsstadgan 15.1.1971 (riksdagens författningssamling 197lzl) rörande riksdagens utskott). Mot- svarande regler bör enligt kommittén gälla för riksdagsman då fråga är om sådant organ med i första hand förvaltande uppgifter i vilket han är ledamot eller i vars styrelse han ingår (jfr exempelvis styrelsen för riksdagens besvärsnämnd och styrelsen för riksdagsbib- lioteket). Detsamma bör givetvis gälla även sådana av enbart riksdagsmän bestående organ som utrikesnåmnden och talmanskon- ferensen. Ingår i något nu avsett organ person som valts utanför riksdagen, såsom kan vara fallet med riksdagens besvärsnämnd och styrelsen för riksdagsbiblioteket. synes emellertid för sådan persons del böra finnas regler om skiljande från uppdraget i fall av brott eller tjänsteförseelse motsvarande dem som föreslagits för riksbanksfullmäktige m.fl. Beslutsrätten synes härvid lämpligen böra ankomma på riksdagens konstitutions- utskott. Däremot synes för sådan person ej erforderligt med några särregler vad avser JO:stillsyn.1

Beträffande härefter den personal som finns anställd hos riksdagen eller hos något av dess organ iakttages följande. Dessa arbetstagare omfattas liksom övriga stats- tjänstemän av statstjänstemannalagen. [ stäl— let för statstjänstemannastadgan gäller emel- lertid för dem den särskilda tjänstemanna- stadgan för riksdagen och dess verk, ut- färdad av riksdagens förvaltningsstyrelse

(riksdagens författningssamling l97lz2). Denna stadga innehåller dels vissa bestäm- melser motsvarande dem som aterfirns i statstjänstemannastadgan. dels bestämmelser om de organ på vilka det ankommer att "atta beslut som avses i statstjänstemannalzgen. däribland beslut om avstängning. disciplin— straff, åtalsanmälan och läkarundersökning. Enligt stadgan skall vidare bestämmelsevna i statstjänstemannalagen om undantag frändis- ciplinansvar för vissa högre tjänstemän äga tillämpning även på byråchef eller därned jämställd eller högre befattningshavare hos riksdagen eller dess verk.

Enligt kommittén bör de regler om disci— plinpåföljd, avsked etc. som kommittén föreslagit i fråga om andra offentliga funk- tionärer äga tillämpning även på arbetstagare hos riksdagen och dess verk. Mot bakgrund av den föreslagna avkriminaliseringen synes härvid ej finnas anledning att vad angår disciplinpåföljd göra undantag för hogre befattningshavare. Beträffande motsvarande ståndpunkt i fråga om högre statstjänstemän i allmänhet hänvisas till avsnittet 4.5.11.(En annan sak är att de föreslagna reglerna om disciplinpåföljd inte synes böra gälla vissa uppdragstagargrupper inom riksdagsförialt- ningen. Kommittén syftar härmed i första hand på förut berörda fullmäktige iriksban- ken och i riksgäldskontoret.)

Beslut enligt disciplinlagen synes lämpli- gen böra fattas av riksdagens förvaltnings- styrelse i fråga om arbetstagare i organ irorn riksdagen och eljest av den riksdagen under- ställda myndighet under vilken vederbörande arbetstagare lyder. För högre befattnings- havare såväl inom som utom riksdagen synes beslutsrätten böra tillkomma antingen för— valtningsstyrelsen eller också särskild av riksdagen utsedd disciplinnämnd. Vilkendera lösningen riksdagen än väljer synes dock

1 Författningsutrcdningen, som med utgångs- punkt från det nuvarande ämbetsansvaret ansåg att fullt sådant ansvar borde gälla även för ledamöter— na av åtskilliga av de nu avsedda organen. föreslog att frågan om åtal mot dem skulle få prövas endast av den av utredningen föreslagna lagnämnden. se SOU 1963:18 s. 194 f.

böra tillses att idet beslutande organet ingår person med domarerfarenhet.

På skäl som framförts tidigare i detta kapitel framläggs ej nagra förslag till de grundlagsändringar som erfordras om korn— mittens i detta avsnitt framlagda förslag genomföres. Ej heller skall här framläggas förslag till erforderliga ändringar i sådana instruktioner och andra för riksdagsförvalt- ningens fttnktionärer avsedda författningar som det ankommer pa riksdagen att ensam besluta.

4.6.5. Präster'

innehavare av prästerlig tjänst är enligt 1 & statstjiinstemannalagen undantagen från la- gens tillämpningsomrade. Det är emellertid endast ett fåtal präster som är att anse som statstjänstemän (exempelvis innehavare av prästerlig befattning inom fångvarden eller försvaret samt kyrkoherde för döva). Där- emot omfattas det stora flertalet prästtjänster av kommunaltjänstemannalagen. Prästerna är således på samma sätt som kommunaltjänste- män i allmänhet underkastade avtalsförbud vad avser åligganden i tjänstenjämte övrigai 2 5 andra stycket a) och bikommunaltjänste- mannalagen uppräknade ämnen men har iöv- rigt avtals— och förhandlingsfrihet. exempelvis rörande lönefrägor. Är emellertid något visst anställningsvillkor, som angår tjänstetillsätt— ning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande reglerat i lag eller annan författ- ning, råder enligt punkten e) i nämnda lagrum avtalsförbud även rörande sådant villkor.

1 kungörelsen (1965z729) nted vissa be- stämmelser om anställning som präst har denna yrkesgrupps anställningsvillkor regle- rats dels genom vissa uttryckliga föreskrifter i författningstexten rörande tjänsteåliggan- den m. m.. dels genom en hänvisning till kommunaltjänstemannastadgan. varigenom större delen av denna stadgas bestämmelser gjorts tillämplig på präster. Bland dessa bestämmelser märks exempelvis regeln i stadgans 36 % likalydande med 30% stats- tjänstemannalagen. om uppsägning bland annat vid bristande lämplighet för tjänsten,

och bestämmelsen i stadgans 26 å, i sak motsvarande 27%: statstjänstemannalagen, om avstängning vid sjtrkdorn och om läkar- undersökning. Däremot omfattas prästerna inte av de regler i stadgans 125—25 åå som även återfinns i 18#24 och 26 åå stats- tjänstemannalagen och som avhandlar disci- plinär bestraffning, inbegripet avsättning. samt åtalsanmälan och avstängning vid miss— tanke orn tjänsteförseelse.

! disciplinärt hänseende gäller i stället vissa regler som återfinns i lagen ( 19362567) om domkapitel. Där stadgas sålunda (13 & 2 mom.) att domkapitel äger tilldela innehava- re av prästerlig befattning, som lyder under domkapitlet. varning eller suspendera honom under högst tre månader om han åsidosatt sin tjänsteplikt. Är fråga om brott av svårare beskaffenhet, skall domkapitlet göra anmä- lan för ätal vid domstol. Star sadan präst sotn nu avses under åtal för brott och har han satt i fara det anseende innehavaren av ifrågavarande befattning bör äga, kan dorn— kapitlet besluta om avstängning för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger (13 % 3 mom.). Avstängning kan också ske för tiden från beslut om suspension tills beslutet vunnit laga kraft.

Vid sidan av nämnda disciplinära bestraff- ningsrätt har domkapitel även befogenhet att i vissa fall skilja präst fran det prästärnbete som han erhållit genom präst- vigningen. Har sålunda prästerlig befattnings- havare i lagakraftägande dom övertygats om brott och till följd därav avsatts fran sin befattning, kan domkapitlet skilja eller för viss tid. ej över ett år, avstänga honom fran hans prästämbete (13 g" 4 mom.). Har han ej avsatts men i anslutning till domen erhallit tjänstledighet på grund av sin sinnesbeskaf— fenhet. kan domkapitlet avstänga honom

sj iilva

' Förslagen i detta avsnitt utgar fran prästernas nuvarande ställning somoffentliga arbetstagare. llela frågan om prästernas ställning kan emellertid kom- ma i ett annat läge som ett resultat av det refurmv arbete som pågar rörande det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan. 1968 ars beredning om stat och kyrka beräknas lägga fram sitt slutbe— tänkande under 1972.

från prästämbetet för tid varunder han inte uppehåller sin befattning. Samma befogen- het tillkommer domkapitlet med avseende på tid varunder prästerlig befattningshavare är suspenderad eller avstängd från sin befatt- ning. Även i vissa andra fall kan skiljande eller avstängning från prästämbetet ske. såsom då präst. som saknar prästerlig befatt- ning, på grund av sitt leverne eller någon sin gärning finnes ha i avsevärd mån skadat det anseende han som präst bör äga.

Det kan tilläggas, att det tillkommer domkapitel att avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den grund att han övergivit svenska kyrkans lära (13% 5 mom.), Har sådan präst avgått från sin befattning, skall domkapitlet skilja honom från prästämbetet. Detsamma gäller även då annan präst över— givit svenska kyrkans lära. Ytterligare kan anmärkas. att det i lag (19482489) om tillägg till kyrkolagen förordnats att där någon, som innehar prästerlig befattning inom svenska kyrkan eller eljest i allmän tjänst, överger kyrkans lära. han skall vara pliktig att avgå från befattningen.

Den som innehar prästerlig befattning är också underkastad ämbetsansvar. Kommit- téns tidigare redovisade förslag om avkrimi- nalisering medför givetvis att även prästerna befrias från straffansvar för bland annat vanliga tjänstefel. Enligt kommittén ställer avkriminaliseringen för prästernas del liksom för offentliga funktionärer i allmänhet andra krav på utformningen av gällande regler om disciplinansvar. Härvidlag får betydelse även kommitténs förslag att avskaffa avsättning som brottspåföljd. Goda skäl kan anföras för att låta samma ansvarsregler gälla för präster som de vilka upptagits i förslaget till disciplinlag. Åtskilliga av dessa regler tillhör emellertid för prästernas del området för kyrkolagstiftning enligt 87 ä 2 mom. RF. Det synes inte lämpligt att idisciplinlagen inta be- stämmelser av kyrkolags karaktär. Kommit- tén har i stället valt att ilagen om domkapitel inta hänvisning till de bestämmelser i disci- plinlagen som lämpligen bör äga tillämpning på präster.

melserna i 135 2 och 3 mom. lagen om domkapitel om varning, suspension, avstäng- ning och åtalsanmälan ersättes av regler om rätt för domkapitel att i fråga om underly— dande präster besluta orn disciplinpåföljd. avsked, avstängning och åtalsanmälan med tillämpning av bestämmelserna därom idis— ciplinlagen. Även prästerlig befattningsha- vare som ej lyder under domkapitel bör vara underkastad motsvarande ansvar. Härvidlag bör. liksom för statstjänstemän i allmänhet. befogenheten att besluta i disciplinärenden normalt ankormna på den myndighet var- under han lyder. [ lagen om domkapitel synes frågan lämpligen kunna regleras så att befogenheten skall tillkomma myndighet som Kungl. Maj:t förordnar.

Dessa nya disciplinregler i lagen om domkapitel bör vidare göras tvingande och ej, såsom för åtskilliga personkategorier föreslagits i fråga om disciplinlagens regler, vara av dispositiv natur. Visserligen kan även på förevarande område av offentlig verksam- het förekomma förseelser som i första hand är att bedöma som mot den offentlige arbetsgivaren riktade avtalsbrott, ] motsva- rande mån kunde te sig motiverat med ett medinflytande från arbetstagarnas sida över sanktionssystemets utformning genom för- handlingar och avtal. Emellertid maste beak- tas de särskilda krav som anses åligga prästerliga befattningshavare. inte endast av hänsyn till mera allmänna medborgerliga intressen utan även på grund av deras ställning som förkunnare av den kristna läran och bärare av det prästämbete kyrkan förlänat dem. Det ter sig inte heller lämpligt med skilda ansvarsregler för å ena sidan de rent prästerliga sysslorna och å andra sidan prästernas administrativa arbetsuppgifter. [ frågan om lagbundenhet eller avtalsfrihet bör ytterligare beaktas. att ett stort antal präster har fullmakt på sina befattningar. Såsom framhållits under 4.5.1 synes inte förenligt med det oavsättlighetsskydd fullmaktsinne- havet för närvarande innebär. att avtalspar- terna lämnas frihet att avtala om andra möjligheter att skilja den oavsättlige från tjänsten än den nuvarande oavsättlighetsre- geln medger.

Sammantagna utgör de anförda omstän- digheterna skäl för ett i alla delar lagreglerat ansvarssystem. Däremot bör i sammanhanget observeras att den privaträttsliga syn på det offentliga anställningsförhallandet, som kommitten velat lägga till grund för sina i det tidigare framlagda förslag, i princip kommer att omfatta även innehavare av prästerliga befattningar (se närmare under 4.2 och 4.3 samt förslaget under 2.3 till ny utformning av 25 kommunaltjänstemanna- lagen).

Förslagen ovan kräver vissa följdändringar i reglerna om skiljande och avstängning av präst från prästämbetet. Den nu gällande förutsättningen för sådan åtgärd, att präst genom lagakraftvunnen dom övertygats om brott och avsatts, bör salunda ersättas av förutsättningen att vederbörande avskedats genom beslut som eventuellt efter pröv— ning vid domstol i enlighet med vad nedan sägs _, blivit standande. Den nya förutsättningen bör inrymma såväl det fall att avskedandet skett till följd av brott som det fall att det grundats på ej längre kriminaliserad tjänste- förseelse. Såsom tidigare redovisats gäller som alternativ förutsättning för avstängning från prästämbetet att präst, som enligt lagakraft- ägande dom övertygats om brott, visserligen ej avsatts men i anslutning till domen erhållit tjänstledighet på grund av sin sinnesbeskaffen- het. Med hänsyn till den föreslagna avkrimina— liseringen bör denna förutsättning för avstäng- ning kompletteras med det fall att vederbö- rande präst erhållit tjänstledigheten i anslut- ning till beslut om diseiplinpåföljd som blivit ständande. Vidare bör givetvis möjligheten att avstänga präst från prästämbetet under tid då han är suspenderad utgå samtidigt med att sus- pensionspåföljden avskaffas.

Även biskop kan berövas prästämbetet enligt bestämmelserna i lagen om domkapi- tel. Befogenhet att besluta härom tillkom— mer emellertid inte domkapitel utan rege— ringsrätten (jfr 5 så i den nu gällande rege- ringsrättslagen; jfr även motsvarande stad- gande i Zå första stycket punkt 3 i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom- stolar. vilken träder i kraft 111972). Det ankommer på regeringsrätten även att beslu-

ta om avstängning av biskop fran utövningen av hans befattning och om skyldighet för biskop som övergivit svenska kyrkans lära att avgå från sin befattning. Däremot synes biskop inte vara omfattad av de disciplinära bestämmelserna i lagen om domkapitel om varning, suspension och åtalsanmälan. [ 24:14 kyrkolagen återfinns dock bestämmel- se, att ärkebiskopen skall varna biskop som försummar sitt ämbete. Enligt 18å stats- tjänstemannalagen är inom den statliga för- valtningen byråchefer och högre befattnings- havare undantagna från disciplinansvar enligt lagen. Kommittén har emellertid inte gjort undantag för dem när det gäller tillämpning av den föreslagna disciplinlagen (se under 4.5.1l). Detta är givetvis att se mot bak- grund av den föreslagna avkriminaliseringen av bland annat vanliga tjänstefel. Enligt kommitten bör motsvarande disciplinansvar gälla även för biskopar. De föreslagna disci» plinreglerna i lagen om domkapitel synes emellertid inte böra i fråga om biskopar tillämpas av domkapitel, ej heller exklusivt av regeringsrätten. [ stället synes. på samma sätt som föreslagits gälla för högre befatt— ningshavare enligt disciplinlagen. en särskild disciplinnämnd böra inrättas som prövar hithörande disciplin- och avskedsfrågor rö- rande biskop. Samma nämnd bör ocksa ha befogenhet att pröva övriga hithörande frä— gor. såsom avstängning av biskop från hans befattning eller från hans prästämbete etc. Enligt kommitten bör denna nämnd lämp- ligen bestå av tre eller fem ledamöter med ärkebiskopen eller, vid förfall för honom, den i tjänsten äldste av övriga biskopar — som ordförande. Övriga ledamöter bör för- ordnas av Kungl. Maj:t för sex år i sänder eller samma tid som gäller för förordnande som lekmannaledamot i domkapitel. Av dessa övriga ledamöter bör en vara eller ha varit domare medan aterstiiende ledamöter bör vara lekmän som, på samma sätt som lekmannaledamöterna i domkapitel. har åda- galagt nit och insikt i det kyrkliga försam— lingslivet.

Aven den som är ledamot av domkapitel synes för förseelse i denna egenskap böra vara underkastad det nu för biskopar före-

slagna ansvaret. Befogenheten att utkräva detta ansvar synes även för deras del böra ankomma på disciplinnämnden.

Vad angår förfarandet i disciplin- och avskedsärenden inför såväl domkapitel som disciplinnämnden bör de regler om förfa- randet sorn intagits i disciplinlagen få mot- svarande tillämpning. I denna del hänvisas till vad som anförts under 4.5.10.

Beslut av domkapitel i de ämnen som berörts ovan kan enligt 13 ä 7 mom. lagen om domkapitel överklagas till Kungl. Maj:t genom besvär (efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 skall talan föras hos kammar- rätten). Däremot saknas här liksom när det gäller tillämpning av statstjänsternannalagens och kommunaltjänstemannastadgans disci- plinregler möjlighet till civilprocesuell pröv- ning av sådana beslut.

Såsom skall närmare utvecklas under 4.7.1 föreslår kommittén en allmän processuell reform av innebörd att samtliga tvister rörande det offentliga anställningsförhållan- det, och ej endast såsom nu tvister inom det för närvarande avtalstillåtna omrädet, skall kunna prövas av allmän domstol eller, om det ifrågavarande arbetsavtalet regleras av kollektivavtal, av arbetsdomstolen. Den nya processuella regleringen kommer således att gälla även exempelvis tvister rörande disci- plinpåföljder och avsked. Processuella be- stämmelser med nu avsedd innebörd föreslås intagna såväl i statstjänstemannalagen och kornmunaltjänsternannalagen som idisciplin- lagen. Reformen kompletteras rned förbud mot besvär i diseiplin- och avskedsfrågor på samma sätt som redan för närvarande gäller i frågor rörande avtalstillåtna ämnen. Parallellt med den nya civilprocessuella talerätten bibehalles emellertid tillsvidare besvärsrätt i övriga ämnen. Rörande den närmare inne- börden av förslaget med avseende på tvister rörande tjänsteförseelser hänvisas till 4.7.2 nedan.

Enligt kommitténs mening bör den före- slagna processuella reformen omfatta även det prästerliga området. Prövning av prästers ekonomiska villkor kan redan nu ske vid allmän domstol liksom vid arbetsdomstolen.

Och allmän domstol kan för närvarande i brottmål pröva frågan om präst åsidosatt sin tjänsteplikt vare sig fråga är om åsidosättan- de av hans rent prästerliga uppgifter eller om förseelse inom hans administrativa verksam- hetsomräde. Dessutom kan frågan om präst skall anses skickad att inneha sin befattning komma under bedömning då brottmålsdom- stol har att bestämma brottspåföljd med tillämpning av reglerna i 20 kap. BrB. Att allmän domstol, om ock i civilprocessuell ordning, får att bedöma disciplin- och avskedsfrågor rörande präster innebär således en ändring mera i form än i sakjämfört med nu rådande ordning. Och den omständighe- ten att hithörande frågor enligt reformför- slaget kan komma att prövas av arbetsdom- stolen istället för av allmän domstol torde ej kunna anföras som en nackdel för ifrågava- rande präster.

Kommittén föreslår således att de process— regler om forum m. ni., som föreslås intagna i disciplinlagen, skall genom särskilt stadgan- de därom i lagen om domkapitel göras tillämpliga på tvister idisciplin- och avskeds- frågor rörande präster.

Rörande övriga delar av det prästerliga anställningsförhallandet kommer motsvaran— de processregler likaledes att bli tillämpliga genom att de enligt förslaget upptagits även i den på prästerliga befattningshavare i allmän— het tillämpliga kommunaltjänstemannalagen. Vad angår präster som inte omfattas av denna lag föreslås att bestämmelse om processreglernas tillämpning på dem intages i kungörelsen med vissa bestämmelser om anställning som präst.

Den föreslagna processreformen är inte avsedd att omfatta frågor som rör rätten att utöva prästämbetet. Då domkapitel beslutar i hithörande frågor utövas inte en arbetsgi— varfunktion. I stället är här. på samma sätt som när socialstyrelsen beslutar i frågor som rör exempelvis behörighet att utöva läkar- yrket (se under 4.6.6). fråga om en kontroll från det allmännas sida, en myndighetsut— övning, som riktar sig mot såväl offentligt anställda som mot privatpersoner. Här gör sig ej gällande den privaträttsliga grundsyn

som kan motivera införandet av de för privaträttsliga tvister i allmänhet tillämpade processreglerna. Ej heller eljest synes anled- ning föreligga att frångå den nu radande ordningen, enligt vilken talan mot domka— pitlets beslut att skilja eller avstänga någon från hans prästämbete kan föras genom besvär.

Slutligen skall följande anmärkas. Enligt lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vig- selförrättare i vissa fall kan vigselförrättare, som asidosätter vad som åligger honom i sådan egenskap beträffande annat än rent kyrklig ordning. dömas för tjänstefel ändå att det inte skett i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Med den av kommittén föreslagna avkriminaliseringen av vanliga tjänstefel synes mest förenligt att även ifrågavarande lag upphäves. Asidosättes de regler som gäller för vigsel, kan framdeles bli fråga om straffansvar enligt de föreslagna straffbuden rörande missbruk av myndighet och vardslöshet i myndighetsutövning. Är fråga om ej straffbar förseelse i tjänsten, kan för prästerlig befattningshavare liksom för domare i allmän underrätt som förrättar borgerlig vigsel ifrågakomma ansvar enligt de föreslagna disciplinreglerna. Har behörighet att förrätta vigsel anförtrotts någon enligt särskilt förordnande, synes i fall av förseelse tillräckligt med möjligheten att återkalla förordnandet enligt av Kungl. Maj:t utfär- dade föreskrifter (jfr för närvarande 4 kap. 3 och 5 %% giftermälsbalken samt kungörelser (19511703 Och 19641678) med tillämpnings- föreskrifter till dessa lagrum). I övrigt synes särskilda ansvarsregler ej erforderliga.

4.6.6 Medicinalpersonal m. fl.

Enligt 1 & kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens in— seende hänföres till medicinalpersonalen dels de som erhållit legitimation som läkare, tandläkare, sjuksköterska. barnmorska, sjuk- gymnast eller glasögonoptiker, dels åtskilliga andra som är verksamma inom hälso- och sjukvården, däribland exempelvis apoteka- re.l

Om någon person som tillhör medicinal- personalen omfattas av statstjänstemannala- gen, är han normalt också underkastad lagens bestämmelser om disciplinär bestraffning. Pa viss medicinalpersonal är i stället motsvaran- de regler om disciplinansvar i kommunal- tjänstemannastadgan tillämpliga; sa är fallet exempelvis med de av kommunaltjänsteman- nalagen omfattade förtroendeläkarna hos de allmänna försäkringskassorna. För den medi- cinalpersonal i övrigt som omfattas av kommunaltjänstemannalagen * och hit hör den övervägande delen av den offentligt anställda medicinalpersonalen. landstingens sjukhuspersonal ' rader emellertid avtalsfri- het i disciplinfrägor pa samma sätt som för kommunaltjänstemän i allmänhet. Detsam- ma är givetvis förhallandet med den medici- nalpersonal som är privatanställd eller eljest privatpraktiserande.

All medicinalpersonal, saväl den offentligt verksamma som den privatpraktiserande. stär emellertid enligt ?. % förutnämnda kungörel- se i sin yrkesutövning under socialstyrelsens inseende. I utövningen av denna tillsyn äger socialstyrelsen enligt S % i kungörelsen utdela varning till eller anmäla till atal den som gör sig skyldig till försummelse, oförq stånd eller oskicklighet i yrkesutövningen eller som däri visar anmärkningSVärd okun- nighet om de föreskrifter som det åligger honom att iaktta. Styrelsen kan också låta be- ro vid erinran om att vederbörande för framti- den skall iaktta gällande föreskrifter. Social- styrelsens nu nämnda disciplinära befogenhet utövas enligt instruktionen ('1967z606) för styrelsen av en särskild till styrelsen knuten nämnd, medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Den av kommittén föreslagna reformen i fråga om disciplinansvar i offentlig tjänst behöver i huvudsak inte föranleda någon ändring i formerna för utövningen av social- styrelsens tillsyn. 1 och för sig kan visserligen finnas anledning att överväga en allsidig översyn av reglerna för tillsynen över medici-

1 Den omorganisation av apoteksväscndct som genomförts med verkan från och med den 111971 påverkar inte vad som sägs i det följande (sc prop. 1970:74 och 167).

nalpersonal. En sådan översyn faller emeller- tid utanför kommitténs utredningsuppdrag. Kommittén har därför inskränkt sig till i huvudsak frågan om sådana följdändringar i det nuvarande regelsystemet som föranledes av de föreslagna reglerna om disciplinansvar för offentliga arbetstagare i allmänhet.

Till en början förtjänar då uppmärksam- het den kompetenskontlikt som kan upp- komma mellan ansvarsnämnden vid dess tillämpning av disciplinregeln i 5 5 i förut— nämnda kungörelse och den myndighet som har att tillämpa bestämmelserna om disci- plinansvar i den nya disciplinlagen. Motsva- rande kontlikt föreligger redan för närvaran- de vid tillämpning av å ena sidan nämnda disciplinregel och å andra sidan exempelvis bestämmelserna om disciplinstraff i stats- tjänstemannalagen. Frågan, som för närva— rande inte finns löst i författningstext. synes böra regleras genom särskilt stadgande i disciplinlagen, att disciplinpaföljd enligt den— na lag inte får åläggas den som tillhör medicinalpersonal, vilken i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens inseende. för förseelse i denna yrkesutövning. Innefattar den förseelse medicinalväsendets ansvars— nämnd sålunda har att pröva brottslig gär- ning eller är den eljest grov. bör däremot beslut om avsked kunna fattas enligt reglerna i den föreslagna disciplinlagen. Det synes inte erforderligt att i författning stadga uttrycklig regel till undvikande av att säväl varning från ansvarsnämndens sida som av- sked följer på samma förseelse.

Av förutnämnda S & följer att ansvars- nämnden i fall av svårare fel skall anmäla felet till åtal, om inte särskilda skäl föranle- der annat. Sker sådan anmälan, ligger i sakens natur att nämnden inte bör vidtaga ytterligare åtgärd i fortn av varning eller erinran. Enligt kommitten bör paragrafen kompletteras med bestämmelse att, om den som begått en svårare förseelse omfattas av den föreslagna disciplinlagen. ansvarsnämn— den även skall underrätta den som enligt denna lag har att besluta om avsked. Leder denna underrättelse till avsked, bör ansvars- nämnden inte vidta någon ytterligare åtgärd.

Beslutas ej avsked, ankommer emellertid enligt vad ovan föreslagits ej på arbetsgivaren utan på ansvarsnämnden att pröva fragan om disciplinpåföljd. Den föreslagna ordningen bör ses mot bakgrund även av att ansvars— nämndens åtalsanmälan för närvarande kan leda till fällande dom med avsättning som brottspaföljd. medan frågan om skiljande frän tjänsten enligt kommitténs förslag fram- deles skall prövas av den offentlige arbetsgi— varen.

Den medicinalpersonal mot vilken medici— nalväsendets ansvarsnämnd kan vidta disci- plinär åtgärd enligt 5 & förutnämnda kungö- relse har i paragrafen angivits bestå av dels dem som i sin yrkesutövning inte omfattas av statstjänstemannalagen, dels dem som omfattas av denna lags bestämmelser om disciplinär bestraffning men för vilka social- styrelsen inte är chefsmyndighet. Härav följer att statstjänsteman tillhörig medicinal— personalen, för vilken styrelsen är chefsmyn— dighet, ej kan underkastas ansvar enligt förevarande 5 &. Däremot kan ansvarsnämn- den enligt 43 å instruktionen för styrelsen ingripa mot sådan statstjänsteman för för- seelse i yrkesutövning sasom medicinal— personal med tillämpning av statstjänsteman- nalagens disciplinregler, under förutsättning att tjänstemannen är anställd hos styrelsen eller hos statligt organ som lyder under styrelsen. Är återigen fråga om sådan medici- nalpersonal, vilken visserligen omfattas av statstjänstemannalagen men ej av denna lags bestämmelser om disciplinstraff, synes an— svarsnämnden efter ordalagen i 5 & kungörel— sen inte alls kunna ingripa disciplinärt. Hit hör. bland andra. sådana i 18 & statstjänste- mannalagen angivna högre statstjänstemän vilka enligt 19 å i lagen är undantagna från lagens disciplinbestämmelser. och vidare en- ligt 25 & krigsmän anställda vid krigsmakten.

Enligt kommitten bör den oenhetliga behandling av skilda grupper inom medici- nalpersonalen som sålunda följer av gällande regler inte bestå. ] samband med införandet av den föreslagna disciplinlagen bör en gräns dragas mellan ansvarsnämndens och de skilda offentliga arbetsgivarnas kompetens i disci-

plinhänscende. så att ansvarsnämnden tilläg- ges rätt att ingripa mot alla förseelser i yrkesutövning sasom medicinalpersonal, oav- sett vilken ställning den försumlige intar gentemot det allmänna. medan disciplinära atgärder i anledning av andra förseelser i tjänsten får ankomma på den försurnliges arbetsgivare.

Kommittén har redan tidigare föreslagit en regel i disciplinlagen av innebörd att arbetsgivaren väl får ingripa med avsked men ej med disciplinpaföljd i anledning av förseel- se i yrkesutövning sasom medicinalpersonal. Som ett komplement till denna regel föreslås att S & i kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende utformas så att dess disciplinregler blir tillämpliga på all medicinalpersonal.1

Vad angår förfarandet i disciplinärenden inför ansvarsnämnden har genom hänvisning i instruktionen för socialstyrelsen till bland annat 24 % statstjänstemannalagen vad där stadgas om förfarandet i ärende rörande disciplinstraff gjorts tillämpligt även på an- svarsnämnden. Hithörande bestämmelser i statstjänstemannalagen ersättes enligt kom- mitténs förslag av vissa nya regler i den föreslagna disciplinlagen (se 14 å, 15 % första stycket och 16 % däri). Det ter sig naturligt att samma regler i huvudsak får gälla även för förfarandet inför ansvarsnämnden. Sålun- da bör detta förfarande inledas med en skriftlig anmaning till den som misstänkes för förseelse varigenom tillfälle beredes ho- nom att skriftligen eller vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom (jfr under 4.5.10). Vidare bör gälla vad i disciplinlagen sägs om utredning på begäran av den misstänkte. om bevisupptagning vid domstol, om rätt att anlita biträde samt om disciplinbeslutets form och innehåll.

Ytterligare några bestämmelser iden före- slagna disciplinlagen bör göras analogt till— lämpliga. Kommittén har sålunda under 4.5.7 föreslagit att den som genom lagakraftvun- nen dom dömts till påföljd för brott, som innefattat åsidosättande av tjänsteåliggande, eller som jämlikt 33 kap. 2 & tredje stycket BrB förklarats fri från påföljd för sådant

brott, inte får åläggas disciplinpåföljd för sam- ma gärning (se 8 % ilagförslaget). Motsvarande bör gälla även sådan förseelse iyrkesutövning såsom medicinalpersonal, vilken ansvars- nämnden har att pröva. Vidare bör även för sådan förseelse gälla en preskriptionsregcl motsvarande den som för diseiplinlagens del föreslagits under 4.5.9, nämligen att disciplin- påföljd inte fär åläggas den som ej inom två år efter förseelsen erhållit del av sådan skriftlig anmaning som skall inleda disciplinförfaran- det (jfr 11 åilagförslaget').

Genom att sålunda låta den skriftliga anrnaningen vara preskriptionsavbrytande nås en lösning av det problem som särskilt hos ansvarsnämnden gjort sig gällande, näm- ligen att man vid den i praxis förekommande analogitillämpningen av preskriptionsbestäm- melserna i 35 kap. ] & BrB, i avsaknad av möjlighet att avbryta preskription på sätt som sker genom delgivning av atal, nödgats slutföra prövningen av ett disciplinärende innan preskriptionstiden gått till ända (jfr principbetänkandet s. 60; se även statsutskot- tets utlåtande 1966:145).

De nu angivna bestämmelserna i den föreslagna disciplinlagen (8, 11 och 14 åå 15 & första stycket och 16 &) bör göras tillämpliga även på förfarandet inför ansvars— nämnden genom att hänvisning göres till dem i kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende, förslagsvisi 5 %.

Socialstyrelsens tillsyn över medicinalper- sonal innefattar även rätt att meddela res- pektive återkalla legitimation för åtskilliga yrkesgrupper inom medicinalpersonalen. Så

] Kommittén har däremot inte ansett sig böra gå in på frågan om socialstyrelsen, i motsats till vad nu är fallet, bör kunna ingripa disciplinärt mot den som begått förseelse i sin yrkesutövning men som då ingripandet aktualiseras inte längre tillhör medicinalpersonalen (jfr exempelvis det fall att en medicine kandidat återgår till studierna efter att ha begått förseelse under tjänstgöring som läkare på sjukhus). Denna fråga torde under alla omstän- digheter inte kunna lösas enhetligt för all medici- nalpersonal. Den synes böra behandlas i samband med en mera allsidig översyn av hithörande tillsynsregler än den som rymmes inom kommit- téns utredningsuppdrag.

är fallet beträffande den personal som avses med följande författningar, nämligen lagen (19601408) om behörighet att utöva läkar- yrket, lagen (1963251) om behörighet att utöva tandläkaryrket, Kungl. Maj:ts regle- mente (19575561 för sjuksköterskor, Kungl. Maj:ts reglemente (1955:592) för barn- morskor, kungörelsen (1937:864) om legiti- mation av sjukgymnaster samt kungörelsen (1963 :456) om legitimation av glasögon- optiker. Enligt 43 & instruktionen för social— styrelsen är det i samtliga dessa fall medici- nalväsendets ansvarsnämnd som beslutar om återkallande av legitimation på grunder som närmare anges i de skilda författningarna. För glasögonoptikernas del anges som grund att vederbörande åsidosätter någon socialsty- relsens föreskrift rnedan det i fråga om sjukgymnaster och barnmorskor anges att återkallande far ske om synnerliga skäl är därtill; för barnmorskorna anges dessutom som grund sinnessjukdom eller annan rubb— ning i själstillständet. Legitimation för sjuk— sköterska får återkallas vid grov oskicklighet eller eljest vid uppenbar olämplighet liksom vid rubbning i själstillståndet. För läkarnas och tandläkarnas del har förutsättningarna för återkallande av legitimation angivits mera uttömmande. Utöver de förutsättningar som angivits i fråga om sjuksköterskor och som gäller även beträffande läkare och tandläkare har även upptagits att läkaren eller tandläka- ren genom brott visat sig ej vara skickad att utöva sitt yrke, nämligen i det fall att han genom lagakraftvunnen dom dömts till fäng- else eller avsatts eller suspenderats från tjänst som läkare respektive tandläkare för brott som han förövat under utövning av yrket, eller dömts till fängelse i minst sex månader för annat brott eller funnits skyldig till vissa närmare angivna brottstyper.

Kommitténs förslag att avskaffa avsätt— ning och suspension som brottspåföljder kräver den följdändringen i förutnämnda lagar om behörighet att utöva läkar- respekti- ve tandläkaryrket, att som förutsättning för återkallande av legitimation inte längre skall gälla att vederbörande avsatts eller suspende— rats. I stället bör som ny förutsättning

införas att vederbörande, i den mån han omfattas av den föreslagna disciplinlagen, för brott eller förseelse i sin yrkesutövning blivit avskedad genom beslut som blivit standande.

För prövning bland annat av legitimations- frågan har i särskild kungörelse (_1964zö3ö) angående skyldighet för domstol att underrät- ta medicinalstyrelsen — numera socialstyrel- senl om dom i vissa brottmål stadgats. att domstol skall tillställa socialstyrelsen avskrift av dom bland annat då läkare eller tandläka- re dömts till avsättning eller suspension fran tjänst som läkare respektive tandläkare. Dessa bestämmelser bör följdenligt utgå ur kungörelsen. Under 2.10 har kommittén i stället lagt fram förslag till kungörelse om skyldighet för myndighet eller annan, som med tillämpning av den föreslagna disciplin- lagen meddelat beslut om avsked av läkare eller tandläkare, att sända avskrift av beslu- tet till socialstyrelsen och tillika. när beslutet må verkställas (jfr under 4.7.2), underrätta socialstyrelsen därom.

Vad angår förfarandet inför ansvarsnämn- den vid prövning av frågor om återkallande av legitimation bör gälla samma regler som i disciplinärenden. Det föreslås därför att i instruktionen för socialstyrelsen göres hän- visning till 14 5, 15 5 första stycket och 16% i den föreslagna disciplinlagen. Däremot synes bestämmelserna i 8 och 11 åå inte böra äga motsvarande tillämpning ilegitima— tionsärenden; vad angår preskriptionsregeln i 11 & är skälen härför av samma art som de vilka under 4.5.9 anförts för att regeln ej skall gälla vid avsked enligt disciplinlagen.

För vissa yrkesgrupper inom medicinal- personalen finns i medicinalförfattningarna särskilda regler om avstängning då någon

1 Jfr 8195 19672866, vari bland annat stadgas att vad i författning föreskrives om medicinalstyrelsen i stället skall avse socialstyrelsen. Genom särskilda författningar från 1968—1971 har dessutom ordet medicinalstyrelsen utbytts mot socialstyrelsen i vissa av de författningar som beröres av kommit- téns ändringsförslag. Där så ej skett, såsom i förevarande kungörelse och i reglementena för barnmorskor och sjuksköterskor, har motsvarande ändring upptagits i kommitténs förslag till ändring i övrigt av sistnämnda författningar. Jfr även nya 33 & b) statstjänstemannalagen.

misstänkes för brott. [ sjukvårdslagen (19621242), vilken bland annat reglerar landstingskommunernas sjukvårdande verk- samhet. stadgas sålunda i 22 & att socialsty- relsen. om den vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för fel eller försummelse i tjänsten. äger avstänga läkaren från utövning av tjänsten om sådan atgärd finnes nödig för sjukvårdens behöriga uppehållande. Enligt 12 & reglementet för sjuksköterskor kan vidare i allmän tjänst anställd sjuksköterska, som åtalats för brott eller förseelse i sin yrkesutövning, da omständigheterna föranle— der därtill avstängas av den myndighet under vilken hon närmast lyder. Motsvarande av- stängningsregel återfinns Också i 30 & regle- mentet för barnmorskor. Som huvudregel gäller i samtliga nu avsedda avstängningsfall att avstängningen inte får vara längre än till dess lagakraftägande dom eller beslut före- ligger.

Enligt kommitténs mening bör nu avsedda bestämmelser om avstängning bibehållas. Med hänsyn till kommitténs förslag om avkriminalisering av vanliga tjänstefel och om avskaffande av avsättning som brottspå- följd bör de emellertid utformas något annorlunda. Vid sidan av vad nu stadgas om att avstängning under angivna förutsättning- ar får ske av läkare efter åtalsanmälan och av sjuksköterska eller barnmorska efter åtal bör stadgas att avstängning kan ske även sedan socialstyrelsen med tillämpning av den före- slagna regeln i 5 % kungörelsen om medici- nalpersonal under socialstyrelsens inseende anmält tjänsteförseelse till den som enligt disciplinlagen har att pröva frågan om avsked av vederbörande. Vidare bör stadgas att avstängningen inte skall gälla längre än till dess tjänsteförseelsen slutligt prövats i brott- målet eller, om anmälan gjorts enligt nyss- nämnda 5 5, i avskedsärendet.

Härefter skall något beröras det särskilda straffrättsliga ansvar som gäller för medici- nalpersonal. I lagstiftningen finns åtskilliga sådana särskilda ansvarsregler, vilka stundom riktar sig mot medicinalpersonal i allmänhet, stundom mot någon viss yrkesgrupp inom hälso- eller sjukvården och stundom mot

förseelser inom verksamhet som utövas av saväl medicinalpersonal som andra personer. 1 4 & kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende stadgas sålun— da straffansvar för den som tillhör medicinal-

personalen om han i sin yrkesutövning handlar i strid mot vad socialstyrelsen föreskrivit jämlikt gällande författningar. Ansvarsregeln korresponderar bland annat mot en bestämmelse i kungörelsens 2 % om skyldighet för medicinalpersonal att följa de föreskrifter för yrkesutövningen som social- styrelsen meddelar. Sådana föreskrifter har meddelats i åtskilliga fall. framför allt för läkare och tandläkare men även för andra yrkeskategorier. Som exempel kan nämnas en av socialstyrelsen 12.22.1964 utfärdad in— struktion för legitimerade glasögonoptiker, vari dessas yrkesverksamhet ingående regle- rats. För läkare och tandläkare finns en mot- svarande yrkesreglering i de av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna läkar- och tandläkarin- struktionerna (19631341 respektive 1963: 666), vari tillika straffansvar stadgats för avvi- kelse från reglerna. Motsvarande reglering jämte bestämmelser om straffansvar återfinns även i de förut berörda reglementena för sjuk- sköterskor och barnmorskor. Även i lagarna om behörighet att utöva läkar- respektive tandläkaryrket finns vissa straffbestämmelser. Ytterligare exempel på särskilda ansvarsregler som i första hand riktar sig mot medicinalper- sonal kan hämtas från en lång rad författ- ningar, däribland lagarna om avbrytande av havandeskap (1938:318), om kastrering (1944:133) och om sterilisering (1941 :282).

Där straffbuden inte avser enbart ord- ningsförseelser är de i allmänhet enligt sitt innehåll tillämpliga endast där förseelsen ej eljest är särskilt belagd med straff. Till följd härav kommer den stora grupp inom medici- nalpersonalen som har ämbetsansvar att för hithörande förseelser i allmänhet dömas enligt tillämpligt lagrum i 20 kap. BrB, främst dess 4 & rörande tjänstefel. Kommit— téns i det tidigare framlagda förslag om avkriminalisering innebär emellertid att straffansvar för vanliga tjänstefel skall upp- höra. Det kunde då ifrågasättas om inte en

liknande avkriminalisering borde ske inom omrädet för den offentligt verksamma medi- cinalpersonalens yrkesutövning. Emellertid märkes att här är fråga om ansvarsregler som riktar sig mot säväl offentligt verksamma personer som privatpraktiserande. Vad sär- skilt angår tandläkarkåren märkes att huvud— ' delen därav är privat verksam. Det ter sig inte rimligt att för upprätthållande av samma yrkesansvar stadga skilda påföljdssystem be- roende av om vederbörande medlem av medi- cinalpersonalen är offentligt anställd eller ej. Vidare märkes, att åtskilliga straffbud på hit- hörande område avser ordningsförseelser underlåtenhet att tillställa viss myndighet for- mulär av skilda slag etc. vilka har motsvarig— het inom åtskilliga andra rättsområden. där de också är straffbelagda utan någon åtskillnad med avseende på den försurnliges rättsförhäl— lande i övrigt till det allmänna. Helt allmänt kan också sägas, att frågan om den omfattning i vilken förseelser inom medicinalpersonalens yrkesutövning bör vara kriminaliserad, nära hänger samman med frågan om det allmännas tillsyn över huvud över medicinalpersonalen, sådan den för närvarande utövas av socialsty- relsen. Och denna större fråga ligger som förut framhållits utanför kommitténs utrednings- uppdrag. Kommittén har därför stannat för att inte i detta sammanhang närmare gå in på hithörande straffrättsliga frågor.

Slutligen skall också beröras den medici- nalpersonalen närstående yrkesgrupp som veterinärerna utgör. [ atskilliga hänseenden gäller för dem regler motsvarande dem vilka är tillämpliga på medicinalpersonal. Veteri- närerna står sålunda enligt 4 % allmän veterinärinstruktion (19681405) under vete— rinärstyrelsens inseende, och denna styrelse har enligt sin instruktion (1965z797) samma befogenhet att utdela varning eller erinran samt göra åtalsanmälan som den vilken tillkommer socialstyrelsen i fråga om medici- nalpersonal. Denna veterinärstyrelsens befo- genhet utövas enligt instruktionen av en till styrelsen knuten disciplinnämnd. Enligt en särskild lag (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. ankommer vidare på veterinärstyrelsen att meddela legitima-

tion som veterinär liksom att återkalla sadan legitimation. För återkallande har angivits samma förutsättningar som de vilka för socialstyrelsens del gäller i fråga om återkal- lande av legitimation som läkare eller tandlä- kare. Pä samma sätt som i fraga om sistnämnda yrkesgrupper har vidare i särskild kungörelse (1965:63) stadgats skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen bland annat om dom varigenom veterinär dömts till avsättning eller suspension från tjänst som veterinär (jfr även kungörelsen (1947936) om skyldighet för domstol att till veterinärstyrelsen översända dom eller slutligt beslut i mål rörande ansvar å någon veterinär- styrelsen underlydande för fel eller försum- melse i utövning av verksamhet som är ställd under styrelsens inseende). Även i straffrätts- ligt hänseende finns vissa likheter mellan de regler som gäller för veterinärer och dem som gäller för medicinalpersonal.

Pa skäl som ovan anförts i fråga om medicinalpersonal bör de ändringar som föreslagits i regelsystemet för denna personal genomföras även i fråga om veterinärer. Enligt kommittén bör således i den föreslag- na diseiplinlagen intas stadgande att disei— plinpäföljd enligt lagen inte får åläggas veterinär för förseelse i utövningen av veteri— näryrket. Vidare bör i instruktionen för veterinärstyrelsen intas bestämmelse att, om veterinär som begått en svårare förseelse omfattas av disciplinlagen. styrelsens disei— plinnämnd skall underrätta den som enligt denna lag har att besluta om avsked. Vidare bör instruktionen så utformas att disciplinnämnden får rätt att ingripa med instruktionens diseiplinbestämmelser mot al- la förseelser i yrkesutövning såsom veterinär, oavsett om veterinären i fråga är offentligt anställd eller ej. Även ifråga om förfarandet i disciplinärenden och om preskription rn. m. bör samma regler gälla som ovan föreslagits beträffande medieinalväsendets ansvars- nämnd. En hänvisning till förut berörda bestämmelser i den föreslagna disciplinlagen bör således intas i instruktionen. Vad här- efter angår lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. krävs samma följdänd-

ringar som i lagarna om behörighet att utöva läkar— respektive tandläkaryrket. Förutsätt— ningen för återkallande av legitimation att ve- derbörande veterinär avsatts eller suspende- rats bör således ersättas av att veterinär, som omfattas av disciplinlagen, blivit för brott el- ler förseelse i sin yrkesutövning avskedad ge- nom beslut som blivit ståndande. Härjämte bör bestämmelsen i förutnämnda kungörelse (1965:63) om skyldighet för domstol att un- derrätta veterinärstyrelsen om dom varige- nom veterinär dömts till avsättning eller sus- pension ersättas av kungörelse, svarande mot den som ovan föreslagits i fråga om läkare och tandläkare, varigenom skyldighet ålägges den som avskedat en av disciplinlagen omfattad veterinär att underrätta veterinärstyrelsen om beslutet. Den förut berörda kungörelsen från 1947 torde samtidigt kunna upphävas då den i stort sett inte fyller annat ändamål än kungö- relsen från 1965. Slutligen bör i instruktionen stadgas samma regler för förfarandet i ärenden om återkallande av legitimation som föresla- gits för förfarandet idisciplinärenden. På ena- handa grunder som anförts i fråga om medici- nalpersonal föreslås däremot ingen ändring i det särskilda straffrättsliga regelsystem som gäller för veterinärer.

Såsom framhållits i annat sammanhang har kommittén ej ansett sig böra lägga fratn förslag till den mångfald av ändringar i instruktioner och arbetsordningar för skilda myndigheter, som måste göras om kommit- téns olika reformförslag genomföres. De ändringar som enligt kommittén bör göras i instruktionerna för socialstyrelsen och vete- rinärstyrelsen föranleder följdenligt inte någ— ra formliga författningsförslag från kommit- téns sida. Vad angår veterinärstyrelsens in— struktion tillkommer att Kungl. Maj:t i prop. 197116] och 62 föreslagit att huvuddelen av veterinärstyrelsen skall ingå i en ny central förvaltningsmyndighet, statens livsmedels- verk. som inrättas den 1 januari 1972, varjämte återstående delar av veterinärstyrel- sen, däribland dess disciplinnämnd, överförs till lantbruksstyrelsen. De av kommittén föreslagna ändringarna vad angår tillsyn över veterinärer kommer följaktligen, om de

genomföres, att närmast påverka utform— ningen av lantbruksstyrelsens instruktion.

4.7 Processuella frågor

4.7.1. Allmänt

1 principbetänkandet (s. 70—76) diskuterade kommitten en processuell reform som even- tuellt borde omfatta samtliga tvistefrågor i det offentliga anställningsförhållandet. Re- formen skulle innebära att sådana tvister i civilprocessuell ordning prövades av allmän domstol utom där tvisten rör kollektivavtal, i vilket fall arbetsdomstolen blev behörigt organ.

Såvitt avser diseiplin- och avskedsfrägor har flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i saken ställt sig positiva till en sådan re- form eller eljest i huvudsak lämnat den utan erinran (se under 3.5). Samma år förhållan- det med den större frågan om civilproces- suell prövning av tvister i allmänhet på det offentliga anställningsområdet, dock att den— na fråga berörts endast av ett mindre antal remissinstanser. De avgivna remissyttrandena har inte föranlett kommitten att frångå de i principbetänkandet redovisade tankegångar— na. [ överensstämmelse härmed lägger kom- mittén i detta betänkande fram förslag till en processuell reform av antydd art, vars bakgrund och närmare innebörd här skall anges.

Kommittén har redan under 4.5.4 givit uttryck åt sin uppfattning att samtliga frågor som rör det offentliga anställningsförhållan- dets bestånd bör lösas på ett sätt som anknyter till de regler för lösande av avtalstvister som gäller på den privata arbets- marknaden. Detta stämmer också överens rned det i kommitténs direktiv uttalade önskemålet att frågor rörande avskedande och avsättning genomgående behandlas som tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Såsom framhöllsi principbetänkandet (s. 70) ter sig inte tillfredsställande att låta de fall, där avskedande enligt kommitténs förslag skall ersätta brottspåföljden avsättning, prö- vas av domstol i civilprocess medan övriga

fall av skiljande från tjänsten, exempelvis enligt 30 & statstjänstemannalagen, såsom nu är fallet skulle prövas i administrativ väg med regeringsrätten såsom sista instans. Frågan om en enhetlig processuell reglering av avskedsfrägor bör emellertid ses mot bak- grund av vad som i processuellt hänseende gäller för övriga delar av det offentliga anställningsförhällandet. ] denna del anmärk- te kommittén följande i principbetänkan- det (5. 70):

Det offentliga anställningsområdet utrnär- kes bl.a. av en splittrad processuell reglering med tvisters prövning stundom vid allmän domstol eller arbetsdomstolen, stundom i regeringsrätten, hos Kungl. Maj:t istatsrådet eller i kammarrätten, allt efter tvistens art. Väl har i samband med 1965 års tjänsteman- nalagstiftning rätten att i administrativ väg anföra besvär över beslut om arbets- eller anställningsvillkor upphävts i de fall saken kan prövas av arbetsdomstolen. Offentliga tjäntemän som ej är bundna av kollektivavtal har emellertid möjlighet att i avtalstvister såväl väcka talan vid allmän domstol som anlita den administrativa besvärsrätten. Och är fråga om tvister i ämnen som hör till det f.n. avtalsförbjudna området kan handlägg- ning av dem i princip blott förekomma i administrativ väg. Denna oenhetliga reglering med dess inneboende risker för oenhetlig bedömning av likartade spörsmål är i sig skäl för en processuell reform inom det offentliga anställningsområdet över huvud. Ledmotivet synes därvid böra vara & såsom redan framhållits beträffande tvister om avsked — att åstadkomma ett närmande mellan det offentliga och det privata anställningsförhål- landet.

Till utförande av sitt utredningsuppdrag har kommittén visserligen i första hand haft att överväga någon form av lösning utav de processuella problem som hänger samman med avsättningsinstitutets avskaffande och det delvis därav uppkommande behovet av en enhetlig reglering utav samtliga avskeds- frågor inom den offentliga sektorn. Den härvid förordade civilprocessuella regleringen bör enligt kommitténs mening omfatta inte endast avsked till följd av tjänsteförseelse utan även de disciplinpåföljder som kommit- tén föreslagit för mindre allvarliga avtals-

brott. Kommittén har emellertid ansett sig inte böra stanna vid detta. En processuell reform av angiven art som endast omfattar disciplin- och avskedsfrägor skulle i viss man förstärka den splittrade bild som det processuella regelsystemet inom det offent- liga anställningsområdet uppvisar. En utvidg- ning av frågan till att avse en enhetlig processuell reglering av hela detta område framstår vidare som befogad mot bakgrund av de arbetsrättsliga synpunkter kommittén under 4.2 och 4.3 velat anlägga pa det offentliga anställningsförhallandet. Med ut- gångspunkt i den där förda diskussionen har kommitten föreslagit en ordning där såväl straffrättsligt som disciplinärt ansvar i mot— sats till vad nu är fallet skall kunna träffa varje åsidosättande av tjänsteåliggande. oav- sett om detta ägt rum inom det för närvarande avtalsförbjudna området eller inom det avtalstillåtna området. Som en följd av samma diskussion har kommittén vidare förordat sådan ändring av 3 % stats- tjänstemannalagen och 2 & komrnunaltjäns- temannalagen att varje tjänsteförseelse blir att betrakta som avtalsbrott. Det ter sig mindre följdriktigt att visserligen pröva tvis— ter rörande de av kommittén föreslagna påföljderna för avtalsbrott enligt de regler som gäller för privata anställningsförhållan— den men låta andra frågor om avtalsbrott _ liksom övriga avtalstvister — inom det område som täcks av nyssnämnda lagrum alltjämt prövas i administrativ besvärsväg. Det synes inte möta betänkligheter att i fråga om tvister inom det för närvarande avtalsförbjudna området ersätta eller korn— plettera den administrativa besvärsrätten med rätt till prövning i civilprocessuell ordning vid allmän domstol eller arbetsdom— stolen. Vid prövning i tvistemälsform av sådana tvister — vilka såsom av det tidigare framgått genomgående blir att bedöma som avtalstvister — kan komma ifråga inte endast fullgörelsedornar rörande exempelvis skade- stånd utan även domar med påbud att företa eller underlåta visst handlande Och dessutom kan genom fastställelsedom anges det rättslä- ge som skall anses gälla mellan avtalsparter-

na. Det synes knappast kunna göras gällande att det bland nu avsedda avtalstvister skulle finnas fragor som inte är ägnade för prövning av allmän domstol eller arbetsdomstolen. En reform av antydd art skulle vidare undanröja en del besvärande kompetensfrågor. bl.a. när det gäller arbetsdomstolens behörighet att pröva tvister som rör gränsdragningen mellan det för närvarande avtalsförbjudna och det avtalstillåtna området.

Fragan om en processuell reform med sikte på hela det offentliga anställningsför- hallandet har även tidigare diskuterats i skilda sammanhang. I principbetänkandet anfördes härom följande (5. 71—72):

Salunda uttalade arbetsdomstolens ordfö— rande i yttrande över förhandlingsrättsutred— ningens betänkande rörande statstjänstemäns förhandlingsrätt (SOU 1960110), att alla tvister angående anställningsvillkoren för statsanställda — oavsett om dessa var kollek- tivavtalsanställda eller ej borde hänföras till arbetsdomstolen.

En sådan lösning skulle innebära att arbetsdomstolen, utöver vad som faller inom dess nuvarande behörighetsområde, fick att bedöma även tjänsteavtal rörande icke kol— lektivavtalsbunden personal. Denna konse- kvens vidgar perspektivet av en domstol för offentliga tjänsteavtal till att möjligen gälla en allmän tjänstedomstol, vilken skulle döma i samtliga mål rörande tjänsteavtal, oavsett om dessa var träffade på den offentliga eller den privata arbetsmarknaden och oavsett om de utgjorde kollektiva eller enskilda tjänste— avtal.

Under det utredningsarbete som föregick tjänstemannalagstiftningen diskuterades icke blott tanken att åt arbetsdomstolen överläm— na att pröva tvister rörande offentliga an- ställningsförhållanden utan även möjligheten att omvandla arbetsdomstolen till en sådan allmän tjänstedomstol som nyss sagts. Det må också anmärkas att riksdagen i skrivelse 1960 (nr 221) begärde utredning av frågan om inrättande av en sådan domstol. I propositionen med förslag till stats— och kornmunaltjänstemannalagarna anmärkte de- parternentschefen (prop. 1965:60 s. 127), att nämnda skrivelse överlämnats till dom- stolskommittén för att vara tillgänglig vid fullgörandet av kommitténs utredningsupp— drag. Departementsehefen noterade vidare att domstolskommitténs arbete pågick och att dess överväganden icke borde föregripas

genom en reform, som innebar att på det offentliga tjänstemannaområdet arbetsdom— stolen tillades behörighet att pröva tvister vilka på den privata arbetsmarknaden föll utanför domstolens kompetens.

Domstolskommittén erhöll sommaren 1968 nya direktiv för sin verksamhet och har till följd därav icke längre att syssla med spörsmål rörande en sådan domstol som avses med riksdagsskrivelsen. Hithörande spörsmål är emellertid av sådan art att de synes påkalla en snar översyn av processlag— stiftningen på området.

En sådan allmän översyn. omfattande även det offentliga tjänsteavtalet, har nume- ra anförtrotts den tidigare omnämnda utred- ningen rörande ökad anställningstrygghet rn. m. Ämbetsansvarskommittén bör givetvis inte lägga fram förslag på hithörande område som kan komma att stå i motsättning till de reformer som framdeles kan komma att föreslås av nämnda utredning. Emellertid synes så inte bli fallet med den ovan förordade processuella regleringen. Denna innebär ju endast att man för prövning av tvister inom det för närvarande avtalsför- bjudna ornrådet anlitar samma processord- ning som redan nu gäller för tvister på den privata arbetsmarknaden liksom för tvister rörande lönevillkor och andra avtalstillåtna ämnen inom den offentliga sektorn.

Kommittén föreslår således att samtliga tvister — inklusive tvister rörande avsked och disciplinpåföljder — skall kunna prövas av allmän domstol eller, där tvisten rör kollek- tivavtal, av arbetsdomstolen. Arbetsdomsto- lens behörighet bör dessutom omfatta mål beträffande offentliga arbetstagare vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal även där de lagreglerade delarna av arbetsavtalet idet särskilda fallet inte omfattas av kollektiv- avtalet. Säsorn framhölls i principbetänkan- det (5. 73) motiveras en sådan ordning av att just lagregleringen av vissa ämnen kan föran- leda att kollektivavtalet inte innehåller nå- gon bestämmelse om dessa ämnen, således inte ens en hänvisning till lagreglerna. Be- stämmelser med nu avsedd innebörd föreslås intagna i statstjänstemannalagen och i kom- munaltjänstemannalagen. Motsvarande regler

har också upptagits i det nu framlagda försla- get till disciplinlag.

En särskild fråga är om rätt till administra- tiva besvär bör bibehållas vid sidan av den föreslagna processordningen. Genom den särskilda lagen (1965 2276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgiva- res beslut, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966 samtidigt med tjänsternannalagstift- ningen, infördes förbud för arbetstagare att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller arbetstagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbets— domstolen eller i dess ställe inför skiljemän. Förbudet tar således sikte på tvister — främst rörande lönevillkor inom det för närvarande avtalstillåtna omrädet. Enligt kommitténs mening bör förbudet utsträckas att även omfatta frågor om disciplinpåföljd och om avsked (se även förslag under 2.6 om förbud att anföra besvär över beslut om av- stängning av domare). Frågan om besvärsrät- ten i övrigt bör avskaffas eller ej synes emeller- tid inte böra prövas fristående från de proces- suella frågor som utredningen rörande ökad anställningstrygghet m.m. har att utreda. Utan att ta slutlig ställning i frågan utgår äm- betsansvarskommittén därför ifrån att denna besvärsrätt tillsvidare bibehålles. Den föreslagna reformen kommer helt naturligt att påverka arbetsdomstolens ar- betsbörda. I denna del finns anledning att något uppehålla sig vid de mål rörande offentliga tjänstemän som efter tjänste-

mannalagstiftningens tillkomst behandlats i regeringsrätten.

Antal sådana mål i regeringsrätten under 1966—1969 framgår av nedanstående tabell.

1 två av de i tabellen upptagna målen från 1967 rörande avlöningsförmäner har rege- ringsrätten avvisat talan under hänvisning till lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. 1 övrigt avser dessa mål tvister från tiden före tjänstemannalagstiftningens tillkomst eller eljest tvister där arbetsdomstolen inte varit exklusivt behörig enligt nyssnämnda lag. Det är endast siffrorna för övriga måltyper som kan ge någon vägledning vid bedömningen av arbetsdomstolens framtida arbetsbörda och av dem främst disciplin- och uppsägningsma- len. Beträffande disciplinmalen maste dess— utom beaktas att enligt kommitténs förslag under 4.6.6 disciplinfrågor rörande förseelser i yrkesutövning av medicinalpersonal även framdeles bör prövas i offentligrättslig ord- ning.

[ sammanhanget kan vara av intresse att iaktta målantalet vid arbetsdomstolen under senare är. (Se tabellen på nästa sida, vari an- ges det genomsnittliga målantalet per år un- der skilda femårsperioder.)

Målantalet vid arbetsdomstolen har inte nämnvärt påverkats av övergången 1966 till kollektivavtal på den offentliga tjänsteman- nasektorn. Antalet avgjorda rnäl rörande tjänstemän som omfattas av statstjänsteman- nalagen eller kommunaltjänstemannalagen

1966 1967 1968 1969 Diseiplinmål (Siffra inom parentes avser mål rörande medicinalpersonal) 17 (+4) 28 (+3) 15 (+11) 15 (+] 1) Uppsägning 14 151 16 16 Avstängning , 3 4 2 Läkarundersökning ] l — * Förflyttning 1 * Avlöningsförmäner 27 18 10 59

l [ principbetänkandet (s. 72) angavs antalet till 16. Härav avsåg emellertid ett mål person som ej var

tjänsteman.

195041954 1955—1959 1960—1964 1965—1969 1970 Inkomna mål 88,8 68,8 53,8 51,6 97 lifter huvudförhandling avgjorda mål 54,4 41,0 36,6 28,4 28 l'lljest avskrivna, av visade eller till annan domstol för— visade mål 33,6 33,4 16,0 24,0 31

var sålunda 1l 1966,41967,41968,31969 och 5 1970. Detta oaktat kan emellertid en viss uppgång i det totala målantalet iakttas un- der de senaste årenjämfört med den nedgång som ägde rum under 1950-talet och början av 1960-talet. Detta belyses av följande siffror för antalet inkomna mål. nämligen 47 1966, 53 1967 63 1968. 47 1969 och 97 1970. Den exceptionellt höga siffran för 1970 be- ror delvis av ett ökat antal mål rörande olovliga stridsåtgärder.2

[ och för sig är tydligt att den föreslagna processuella reformen. särskilt i förening med en av andra skäl ökande måltillström— ning. kommer att medföra en inte obetydlig ökning av arbetsdomstolens arbetsbörda. Tillgängliga siffror bildar emellertid ett i viss man osäkert underlag när det gäller att närmare bedöma graden av denna ökning. Vad angår arbetsdomstolens egen ökningi målantal under senare år är ovisst i vad man denna kommer att bestå. Och i fråga om de genom reformen nytillkommande målgrup- perna utgör särskilt disciplinmålen en osäker— hetsfaktor. Den föreslagna avkriminalise- ringen synes visserligen böra föranleda en ökning av antalet disciplinärenden hos myn- digheterna och därmed eventuellt också en ökning av antalet tvistiga ärenden. Emeller- tid mäste beaktas att det endast är relativt få tjänstefelsmal som för närvarande förekom— mer vid de allmänna domstolarna.3 Vidare måste viss betydelse tilläggas kommitténs förslag om bestämmelse i disciplinlagen att ringa fel inte skall föranleda disciplinpåföljd. När det gäller den processuella reformens effekt över huvud är dessutom en osäker- hetsfaktor vilken betydelse när det gäller att undanröja tvisteämnen. som bör tilläggas den

vidgade förhandlingsrätt i tvistefrågor som föreslås för de fackliga organisationerna (se bl.a. under 4.5.10). Slutligen bör beaktas den administrativa besvärsrätt som enligt förslaget tills vidare alltjämt skall tillkomma den enskilde arbetstagaren i andra nu avsed— da frägor än disciplin- och avskedsfrägor. Mot bakgrund av det anförda finner sig kommittén inte nu böra till följd av förvän- tad ökning i arbetsdomstolens arbetsbörda föreslå någon ändring i de regler som gäller för domstolens sammansättning och arbets- former. Hithörande frågor hänger dessutom nära samman med det reformarbete som ankommer på utredningen rörande ökad anställningstrygghet m.m. och synes inte böra slutligt prövas fristående från detta arbete. Ej heller eljest motiverar den av ämbetsansvarskommittén föreslagna refor- men någon ändring i berörda hänseenden. Härvidlag kommer i betraktande bestämmel- sen i 2 & lagen om arbetsdomstol att arbetsdomstolen skall ha två särskilda leda- möter. en för mål där offentlig arbetsgivare är part —— regeln härom införd i samband med tillkomsten av tjänstemannalagstift- ningen # samt en för tjänstemannamål. Denna bestämmelse jämte reglerna i lagens 4 S, om hur de särskilda ledamöterna samt ersättare för dem utses torde vara tillfyllest för att trygga lämplig sammansättning av

' Malet avsåg dock inte kollektivavtalstvist i vanlig mening titan fråga om underorganisations bundenhct av visst utav överorganisation slutet avtal (det s. k. Slottshacksavtalet).

? Antalet sädana mål var 32, av vilka åtskilliga hängde samman med varandra.

3 [för tjänstefel dömdes 1965 77 personer, 1966 119 och 1967 109.

arbetsdomstolen även vad angår de nya mål som reformen skulle tillföra domstolen. Däremot anser kommittén att arbetsdomsto— lens utökade arbetsbörda motiverar en för- stärkning av domstolens kansli. En slutlig bedömning av hithörande frågor bör emeller— tid bli beroende av arbetsdomstolens arbets- mässiga situation vid tidpunkten för ett genomförande av kommitténs reformförslag. Kommittén vill slutligen tillägga följande med sikte på de fall där nu avsedda avskedstvister enligt reformförslaget skall handläggas av allmän domstol i stället för arbetsdomstolen. 1 och för sig finns anled— ning att för dessa fall överväga en forumregel enligt vilken talan av arbetstagaren får upptagas såväl av domstolen i den ort där arbetsgivaren har hemvist som av domstolen på arbetstagarens hemvistort. Att sålunda domstolen i kärandens hemvist skulle få bli behörigt forum kan. såsom påpekades i principbetänkandet (s. 731), ses i belysning av att detta forum skulle komma att ersätta brottmålsforum i de fall avsättning f.n. utdömes såsom brottspåföljd. Skäl för en sådan forumregel kan emellertid anföras i fråga om tvister rörande arbetsavtal över huvud. oavsett om avtalen gäller allmän eller enskild tjänst. [ överensstämmelse med ståndpunkten i principbetänkandet synes därför de allmänna reglerna om forum i rättegångsbalken tills vidare böra tillämpas och fo rumfrågan böra närmare övervägas först i samband med den på utredningen rörande ökad anställningstrygghet m.m. ankomman- de mera samlade bedömningen av processreg— ler för tjänsteavtalstvister, där bl. 3. frågor om instansordning och därmed sammanhängande forumfrågor kan förväntas få betydelse.

4.7.2 Tvister rörande avsked och disciplinpåföljd

l principbetänkandet (s. 73—74 och 93) diskuterade kommittén frågan om den of- fentlige arbetsgivaren borde äga rätt att själv besluta om avsked vid tjänsteförseelse — beslut som skulle kunna överprövas vid domstol på talan av arbetstagaren eller om

det borde åligga arbetsgivaren att hos dom- stolen framställa yrkande att domstolen måtte besluta om avskedande. Såsom fram- gått under 3.7.7.1 följde kommitten den förra linjen och flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan anslöt sig härtill. Nagra remissinstanser (4. 1913, 45, 50) har vänt sig häremot samt menat att anställningstrygg- heten krävde att arbetsgivaren såsom käran— de tog initiativet till domstolsprövning. Kommittén vill emellertid framhålla att det stora flertalet av de arbetstagare varom nu är fråga redan för närvarande lyder under ett system där arbetstagaren har att ta motsva— rande initiativ. Sasom påpekades i princip- betänkandet kanju redan nu statstjänsteman som är förordnad tills vidare i allmänhet såväl avsättas i disciplinär våg av arbetsgiva- ren som avskedas enligt stadgandena i 30 & statstjänstemannalagen. Och statstjänstemän som är förordnade för bestämd tid eller har konstitutorial på sina tjänster kan visserligen inte avskedas enligt nyssnämnda lagrum men däremot, med få undantag, underkastas av- sättning som disciplinär påföljd. Det nu sagda äger motsvarande tillämpning på de tjänste- män som omfattas av kommunaltjänsteman- nastadgan. I samtliga nu avsedda fall måste arbetstagaren anföra besvär i administrativ väg om han önskar få beslut om skiljande från tjänsten undanröjt. Beträffande övriga arbets- tagare på vilka den föreslagna disciplinlagen kan bli tillämplig, däribland komntunaltjäns— temän i egentlig mening liksom arbetstagare i samhällsägda företag, må dessutom framhållas att frågor om entledigande för deras del redan nu är reglerade på sätt kommittén föreslagit.

Liksom under 4.5.4 finns även i detta sammanhang anledning att erinra om det utredningsarbete som pågår inom utredning— en rörande ökad anställningstrygghet m.m. rörande frågan hur anställningsskyddet skall anordnas för arbetstagare över huvud. Det synes inte böra komma i fråga att nu åstadkomma en reglering inom den offentli- ga sektorn som kan försvåra en framtida enhetlig lösning av problernkomplexet idess helhet. I avbidan på de förslag som är att förvänta från nämnda utredning synes 1

stället lösningen tills vidare böra sökas i det system som för närvarande gäller på den privata arbetsmarknaden och som. såsom framgått ovan, även omfattar stora grupper inom offentlig verksamhet.

Mot bakgrund av det anförda har kommit- ten funnit sig böra vidhålla standpunkten i principbetänkandet att avskedsbeslut bör överprövas av domstol efter stämning av arbetstagaren. Beträffande statstjänstemän med fullmakt på tjänsten anser kommittén dock, i likhet med sex remissinstanser (1, 2:4, 215, 1912, 31, 5122). en modifiering befogad. Dessa tjänstemän kan ju för närva- rande skiljas från tjänsten endast av domstol i brottmål. Tillägges den offentlige arbets- givaren rätt att besluta om avsked i de fall där avsättning nu kan ifrågakomma som brottspåföljd innebär det förvisso ett fak- tiskt besvär jämfört med nuvarande ordning om fullmaktshavaren har att i fall av missnöje med beslutet ta initiativet till en avskedsprocess. Väl anser kommittén detta inte innebära någon påtaglig försämring av fullmaktshavarens rätt till tjänsten. Vissa skäl. delvis av psykologisk art, kan dock aberopas för en särreglering i fråga om fullmaktshavare. Kommittén anser inte en sådan särreglering böra innebära att den offentlige arbetsgivaren städse skall föra frågan om avsked under domstols prövning. [ de fall där avsked framstår som uppenbart befogat torde det vara av värde även för fullmaktshavaren att avskedsfrägan inte be- höver dragas till domstol. Kommittén har stannat för en ordning enligt vilken full- maktshavaren äger att inom en vecka efter det han fått del av avskedsbeslutet anmäla missnöje däröver hos arbetsgivaren. Gör han det kan arbetsgivaren inom ytterligare tre veckor väcka talan för prövning av beslutets giltighet. Väckes inte sadan talan skall avskedsbeslutet vara förfallet.

1 och för sig kan skäl anföras för att låta det för fullmaktshavare föreslagna systemet gälla även för vissa andra personalgrupper. Härvid- lag märkes främst de högre tjänstemän med förordnande för bestämd tid vilka omfattas av 18 & statstjänstemannalagen och som för när-

varande såtillvida har samma anställnings- skydd som fullmaktshavare att de sålänge för- ordnandet varav inte kan av arbetsgivaren av- sättas i disciplinär väg eller avskedas utan en- dast kan skiljas från tjänsten av domstol i brottmål.1 Kommittén har emellertid stannat för att begränsa särregleringen till att avse en— dast fullmaktshavare, den tjänstemannagrupp vilkens anställningsskydd särskilt uppmärk- sammats i kommitténs utredningsdirektiv, och i övrigt låta frågan om formerna för ett ökat anställningsskydd för andra offentliga ar- betstagare bli beroende av de lösningar som kan komma att framläggas av den förstnämn- da utredningen rörande ökad anställnings— trygghet m. m.

Den förutnämnda tiden av sammanlagt fyra veckor anknyter till ett förslag i princip- betänkandet (s. 75 och 93—94) att motsva— rande tidsfrist bör gälla för arbetstagare som hos domstol vill väcka talan för överprövning av avskedsbeslut eller beslut om disciplinpå— följd. En sådan regel om tid för talan. vilken inte mött erinran hos remissinstanserna, har upptagits i förslaget till disciplinlag och föreslås även införd i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen för till- lämpning på talan om ogiltigförklaring av avskeds- och förflyttningsbeslut som avses där.

i samband med förslaget om viss tid för talan berördes i principbetänkandet det fall att arbetstagaren valde att yrka ersättning för skada till följd av obehörigt avskedande. och det uttalades att rätten till sådan ersättning inte syntes böra bero av annat än allmänna preskriptionsregler. Såsom redovi— sats under 3.772 anser en remissinstans (23) inte motiverat med en åtskillnad mellan det fall att arbetstagarens anspräk avser ogiltigförklaring av avskedsbeslutet och det fall att anspråket avser skadestånd om nämligen ätskillnaden skulle leda till en ovillkorlig rätt för arbetstagaren att framstäl- la skadeständsanspråk mycket lång tid efter

lJfr även de särbestämmelser i pensionshän- seende som gäller för sådana tjänstemän med ordina— rie tjänst enligt förordnandepensionskungörelsen (1959288).

avskedandet. Mot en sådan rätt talar givetvis svårigheterna för arbetsgivaren att efter lång tid styrka att fog funnits för avskedandet. Den standpunkt kommitten intog i princip- betänkandet utesluter emellertid inte att man i kollektivavtal begränsar rätten till skadestånd genom regler om tid för talan motsvarande den som föreslagits för talan mot själva avskedsbeslutet.

Nyss berördes arbetsgivarens bevisskyldig- het rörande grunden för avskedandet. 1 mål där offentlig arbetstagare begär överprövning av beslut om avsked eller om disciplinpåföljd kommer arbetsgivaren visserligen normalt att inta ställning som svarande. Såsom framhölls i principbetänkandet (s. 75) innebär detta förhallande givetvis inte att arbetsgivaren befrias från skyldighet att styrka sådant avtalsbrott från arbetstagarens sida som berättigat honom att fatta sådant beslut. Något särskilt stadgande om sådan bevisskyl- dighet torde inte vara erforderligt.

1 principbetänkandet (s. 74—75) berördes den rättsliga innebörden av en dom på ogiltigförklaring av ett avskedsbeslut. En sådan dom innebär inte någon omedelbar rätt för arbetstagaren att återfå den tjänst från vilken han avskedats. Det får i stället antagas att arbetsgivaren alltid kan göra ett tjänsteavtal om intet och att arbetstagaren i sista hand endast har rätt till skadestånd i anledning av avskedande i strid mot avtalet. Allmän domstol lärer nämligen inte kunna ålägga en arbetsgivare att återtaga arbetstaga— ren i sin tjänst. Arbetsdomstolen har visserli- gen i atskilliga fall bifallit yrkande om sådant åläggande. Såsom arbetsdomstolen själv framhallit kan dock den rättsliga påföljden av att åläggandet inte fullgöres praktiskt sett inte bli annat än skadestånd (jfr AD 1942 s. 401). Arbetsdomstolens praxis får givetvis ses i belysning av att dess domar i första hand riktar sig till arbetsmarknadens organi- sationer vilka regelmässigt ställer sig domar- na till efterrättelse (jfr NJA 1960 s. 63). I och för sig kan förväntas att den offentlige arbetsgivaren respekterar även allmän dom- stols dom på nu avsett äläggande. Kommit— tén har emellertid inte ansett sig böra ingå på

frågan om man lagstiftningsvägen bör skapa förutsättningar för domar av nu avsett slag. Det anställningsskydd som ilag tillförsäkrats främst statstjänstemän torde kunna tryggas genom andra regler, som tar sikte direkt på den offentlige arbetsgivaren och som gör det möjligt för den avskedade att aterfa sin tjänst, bland annat genom förbud mot att tjänsten besättes med ny innehavare innan avskedsfrägan slutligt prövats.

Denna ståndpunkt, som ocksa intogs i principbetänkandet. har i allmänhet inte mött erinran hos remissinstanserna. Da det gäller den närmare utformningen av erforder- liga regler har endast ett fåtal instanser yttrat sig (se under 37.65). I anslutning till den ståndpunkt som en av dem redovisat (25), har kommittén funnit hithörande problem enklast kunna lösas genom särskilt stadgande att beslut om avsked inte får verkställas förrän beslutet slutligt prövats av arbetsdom— stolen respektive allmän domstol eller, om talan om sådan prövning inte väckes, tid för väckande av talan utgått. Sådant stadgande har intagits i den föreslagna disciplinlagen liksom i förslagen till ändring i statstjänste- mannalagen och kommunaltjänstemanna- lagen, därvid stadgandet i de två sistnämn- da författningarna utformats sä att det även får tillämpning på förtlyttningsbeslut.

Vad härefter angar mål om disciplinpå- följd torde domstol utan särskilt stadgande därom alltid kunna i fastställelsedom ange den paföljd disciplinförseelsen förskyller där domstolen inte finner skäl att förklara diseiplinbeslutet helt ogiltigt.l Såsom fram- hölls i principbetänkandet ('s. 75—76) kan i och för sig diskuteras om inte en dom av det förra slaget borde göras verkställbar. Kommit- tén har emellertid inte ansett detta erforder- ligt. Såsom kommittén itidigare sammanhang framhållit bör arbetsgivarens fordran på penningplikt behandlas som vanlig civil ford— ran. Med den under 4.5.3 föreslagna ändring— en i lagen om arbetsgivares kvittningsrätt blir

1 1 mål vari yrkas ogiltigförklaring av avskeds— beslut torde domstol dock inte kunna ex officio i domslutet fastställa den disciplinpåföljd som even- tuellt kunnat utgå i stället för avsked.

då möjligt att kvittningsvis göra fordran på penningplikt gällande mot arbetstagarens lönekrav vid allmän domstol. Med den föreslagna utformningen av regeln i disciplin- lagen om arbetsdomstolens behörighet torde samma kunna ske även vid denna domstol.

Slutligen skall något beröras frågan om rättegangskostnader i avskeds- och disciplin- mal. Bibehalles nuvarande regler om rätte- gångskostnader i mål vid allmän domstol kommer tydligen den föreslagna processuella reformen rörande avskeds- och disciplinfrä— gor att i vissa fall medföra en processekono- misk försämring för de arbetstagare som för närvarande kan få motsvarande frågor pröva- de i administrativ besvärsväg eller i brottmål. Vad angår avskedsfrägor har de synpunkter i fragan som anfördes i principbetänkandet närmare angivits under 3.773. [ princip- betänkandet (_s. 73 och 93) diskuterades också en regel enligt vilken den offentlige arbetsgivaren alltid skulle bära sina egna processkostnader oberoende av utgången i malet utom där kostnaderna vållats av arbetstagarens vårdslöshet, och det föreslogs att en sådan regel i varje fall infördes beträffande fullmaktshavare.

Remissutfallet ger inte anledning att från— ga ståndpunkten att kostnadsfrågan bör lösas på ett för de offentliga arbetstagarna för- manligt sätt. Väl anser kommittén inte erforderligt att. såsom ett par remissinstanser (8, 34) förordat, låta processen i avskedsmål vara kostnadsfri för arbetstagaren i vidare mån än som följer av lagen om fri rättegång. Däremot ansluter sig kommitten till förslaget av en del remissinstanser (2, 3. 4, 5, 9, 16, 17) att den av kommittén förordade regeln, om den införes, bör gälla generellt och inte endast för ftrllmaktshavare. Såsom ett par remissinstanser (9, 29) framhållit bör regeln även omfatta mål om disciplinpåföljd: här är motiven för en kostnadslättnad naturligen desamma som i avskedsrnalen. Samma är dessutom fallet i tvister rörande förflyttning. Regler med nu angivet tillämpningsomräde har också upptagits i förslaget till disciplinlag och i förslagen till ändring i statstjänsteman- nalagen och kommunaltjänstemannalagen.

Såsom framgått under 3.7.8 har kommittén inte funnit den föreslagna reformeringen av ämbetsansvaret böra föranleda några förslag från kommitténs sida i skadeståndsrättsligt hänseende. Denna ståndpunkt, som inte mött gensaga hos remissinstanserna, skall utvecklas ytterligare nedan.

Den av kommittén föreslagna avkriminali- seringen får givetvis viss skadeståndsrättslig effekt. Enligt gällande rätt ersättes allmän förmögenhetsskada' i regel endast om den vallats genom brott. Begränsningen av det straffbara omrädet medför följaktligen en motsvarande begränsning av de offentliga funktionärernas skyldighet att ersätta sadan skada. Kommittén har ansett motiverat att avkriminaliseringen här får samma konse— kvens som avkriminaliseringar i allmänhet. nämligen att nu avsett skadeståndsansvar samtidigt upphör. Åtskilliga skäl kan anföras för detta. 1 principbetänkandet uttalades härvidlag följande (5. 78—79):

Det kan hävdas att skyldigheten enligt gällande rätt att ersätta allmän förmögen— hetsskada på grund av brott inte är sakligt motiverad vid alla slag av brott. Så får anses vara fallet bland annat med åtskilliga av de gärningar som nu kan straffrättsligt beivras såsom tjänstefel. Dä kommittén tagit upp frågan om att överföra åtskilliga tjänsteför- seelser från det straffbara området till området för disciplinärt ansvar har det skett främst emedan medborgarnas intresse av att offentliga funktioner sköts korrekt i nu avsedda fall synts kunna tillgodoses enbart med disciplinansvar. * - — Det har framhål— lits att här främst är fråga om förseelser som icke skiljer sig från vad som kan förekomma även i förhållandet mellan en enskild arbets— givare och dennes försumlige arbetstagare. Att på detta område bibehålla skyldighet att ersätta allmän förmögenhetsskada vore att konservera en särställning för offentliga funktionärer i förhållande till andra arbets-- tagare, vilken icke låter sig motiveras enbart av att fråga är om offentlig verksamhet. Anmärkas kan också att skyldigheten att

1 Dvs. sådan ekonomisk skada som drabbar den skadelidandes allmänna ekonomiska ställning utan att vara en följd av skada på hans person eller egendom.

ersätta allmän förmögenhetsskada ofta är avsevärt mer betungande än skyldigheten att ersätta sak— eller personskada. En sådan extra ansvarsbelastning kan därför komma att stå i orimlig proportion till de icke alltför svår— artade tjänsteförseelser varom här i allmän- het är fräga.

[ principbetänkandet (s. 77) avvisade kommitten tanken att i ett lagreglerat ansvarssystem avsett för offentliga funktio- närer använda skadestånd som ersättning för annan sanktionsform. Givet är att ett skade— ståndsansvar vid sidan av sin reparativa funktion, nämligen att förskaffa den skadeli- dande gottgörelse, även kan verka preventivt genom att framtvinga sådan försiktighet att skadegörelse undvikes. Enligt kommitténs mening borde man emellertid eftersträva ett system där offentlig funktionär som vållat skada genom tjänsteförseelse inte belastades med dubbla sanktioner. Den preventiva effekten hos straff, avsked och disciplinpå- följder borde även i skadefallen ensam få verka för önskad aktsamhet i den offentliga verksamheten. En begränsning av den offent- lige funktionärens skadeståndsansvar syntes således eftersträvansvärd.

Den sålunda diskuterade ordningen har i väsentlig mån beaktats i det lagstift- ningsarbete på skadeståndsrättens område som sedan ett antal år pågått inom justitie— departementet och som numera resulterat i det förslag till skadeståndslag över vilket lagrådet efter remiss från Kungl. Maj:t yttrat sig 16.12.1971. Enligt detta lagförslag ålägges ar- betsgivaren ansvar för person- eller sakskada som vållats av hans arbetstagare och vidare, såvitt angår stat och kommun, ansvar för allmän förmögenhetsskada som vållats ge- nom fel eller försummelse vid myndighets— utövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Lagförslaget innebär också viss begränsad regressrätt för det allmänna gentemot dess arbetstagare lik- som vissa begränsningar iarbetstagarens eget skadeståndsansvar gentemot den skadelidan- de.

Av särskilt intresse är den i lagförslaget gjorda begränsningen av ansvar för allmän

förmögenhetsskada till att avse fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ge— nom att i den föreslagna lagtexten tala om skada vallad ”vid” inte ”genom” myndighetsutövning har man visserligen av— sett att ansvar skall kunna utkrävas även för vissa åtgärder som ingår endast som led i myndighetsutövningen, t.ex. förberedande handläggningsåtgärder. och vidare för en del andra handlingar som står iett nära tidsmäs- sigt och funktionellt samband med myndig- hetsutövningen. Området för det allmännas skadeståndsansvar skulle således bli nagot vidare än det straffbara omrade som avses med den av kommittén föreslagna ansvars— regeln rörande oriktig myndighetsutövning. Såsom redan anmärkts under 4.4.2 har emellertid själva begreppet myndighetsutöv- ning i lagrådsremissen definierats pa ett sätt som väl överensstämmer med det innehåll kommitten tillagt samma begrepp i nyss— nämnda ansvarsregel.

4.9 JO:s och JK :s tillsyn

De synpunkter rörande 1013 och JK:s tillsyn som kommittén framförde i principbetän- kandet (s. 80—84 och 88) har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna (se under 3.6). De förslag som nu läggs fram överensstämmer i allt väsentligt med princip- betänkandet; på någon punkt har vissa kompletterande regler föreslagits.

Vad till en början angår JO omfattar hans tillsyn de personer, främst stats- och kommu— naltjänstemän, som är underkastade fullstän- digt ämbetsansvar. Häri ligger emellertid en begränsning som med fog kan kritiseras. l principbetänkandet anfördes härom (s. 81):

Vid betärnrnandet av tillsynsområdet finns anledning att i stället taga fasta på vad som kan sägas vara ombudsmannainstitutionens centrala funktion, nämligen att utgöra en rättssäkerhetsgaranti för medborgarna och bilda ett från förvaltningshierarkin fristående organ som de enskilda kan vända sig till med sina klagomål mot de offentliga organen. ] instruktionen för ombudsmännen har också angivits som en av deras främsta uppgifter att ingripa när enskilds rättssäkerhet kränkts

eller satts i fara. Med denna utgångspunkt borde i princip icke finnas anledning att inskränka tillsynen till endast vissa delar av den offentliga verksamheten. I stället bör anläggas samma helhetssyn i fråga om tillsy- nen som när det i det tidigare gällt att uppställa ett för all offentlig verksamhet enhetligt sanktionssystem.

Mot denna bakgrund har kommittén an- sett tillsynen böra omfatta främst alla utövare av offentlig myndighet, vare sig de är knutna till de traditionella statliga eller kommunala myndighetsorganen eller intar en från dessa organ fristående ställning. Den anlagda helhetssynen utgör vidare motiv för att låta tillsynen även omfatta den offentliga verksamhet i övrigt som utövas av de arbets- och uppdragstagare som avses med den föreslagna disciplinlagen. I denna del finns anledning att ånyo citera principbetänkandet (s. 81):

1 första hand har gränsen mellan det straffsanktionerade och det straffria området ansetts böra dragas med hänsyn till före— komsten av offentlig myndighetsutövning. inorn den straffria sektorn skulle råda ett lagreglerat eller eventuellt avtalsreglerat dis— ciplinansvar. Denna avkriminalisering står som tidigare framhållits i linje med den praxis som under senare tid utvecklats inom ombudsmannainstitutionen liksom av justi- tiekanslern. Ombudsmännen väcker endast några få åtal om året. I åtalens ställe har trätt erinringar i skilda former. Denna praxis har även befästs i instruktionen för ombudsmän- nen. Vidare har ombudsmännen ofta utveck- lat synpunkter och tagit ställning även i ärenden som icke föranlett direkt kritik mot någon viss tjänsteman. Över huvud taget kan sägas att ombudsmännens roll som åklagare alltmer trätt tillbaka för en ny funktion, nämligen att vara vägledare för de offentliga organen i frågor som rör rättssäkerhet, lagtolkning. praxis o. dyl. Uppenbarligen bör denna nya funktion hos ombudsmannainsti- tutionen icke försvagas genom någon in— skränkning i personkretsen för ombudsmän— nens tillsyn. Det ter sig i stället naturligt att denna tillsyn får omfatta även dem som blir underkastade det föreslagna disciplinansva- ret. även om tillsynen icke kan fullföljas genom åtal.

Genom att salunda knyta an till den föreslagna disciplinlagen kommer tillsyns- området, utöver de personkretsar som nu ingår däri, att omfatta även statliga och kommunala arbetstagare utan tjänstemanna- ställning och vidare personal hos sådana samhällsägda företag — aktiebolag, föreningar och stiftelser — som utövar mera väsentliga offentliga funktioner eller som innehar mono- polställning.

Slutligen bör JO:s tillsyn omfatta även de krigsmän som för närvarande har ämbets- ansvar. nämligen officerare. underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt annan krigsman som innehar motsvarande tjänsteställning. Vad angår krigsmän med lägre tjänsteställning, dvs. främst värnpliktiga meniga, bör under tillsynen sta endast de som anförtrotts utövning av offentlig myn- dighet såvitt avser denna deras verksamhet (jfr principbetänkandet 5.88, där möjligheten övervägdes att medge JO ätalsrätt då värnplik- tiga eller andra tjänstepliktiga beträdes med oriktig myndighetsutövning, mutbrott eller brott mot tystnadsplikt).

Vad angår formerna för tillsynens utövan- de har kommitten inte ansett någon ändring av nuvarande regler böra ske till följd av utvidgningen av JO:s tillsynsområde. Be- träffande tillsynen över exempelvis kommu- nala aktiebolag, föreningar och stiftelser bör salunda JO:s inspektionsverksamhet verkstäl— las med utgångspunkt från de principer om viss restriktivitet som riksdagen uppställt i fråga om inspektioner inom kommunal för— valtning över huvud.

Gör sig en person som står under JO:s tillsyn skyldig till missbruk av myndighet. vårdslöshet i myndighetsutövning. mutbrott eller i tjänsten begånget brott mot tystnads- plikt. bör JO ingripa med åtal. Åtalsrätten bör även omfatta det fall att sådan person begår annat brott varigenom han åsidosatt något tjänsteäliggande. [ sådant fall bör JOi stället för att själv besluta om åtal äga göra anmälan till allmän åklagare.

Kan tjänsteförseelse endast föranleda dis- ciplinansvar bör JO liksom nu givetvis kunna göra anmälan till vederbörande arbetsgivare

som då har att pröva ansvarsfrågan. [ principbetänkandet uttalade kommittén att någon rätt för JO att uppträda som part i diseiplinärendet hos arbetsgivaren eller inför domstol inte syntes böra komma i fråga. Kom- mittén har inte funnit anledning att frångå denna ståndpunkt. Däremot bör JO alltid be- redas tillfälle till yttrande såväl under diseipli- nårendets handläggning hos myndigheten som under domstols prövning därav. Skulle i något fall en arbetsgivare felaktigt lämna en påtalad tjänsteförseelse utan åtgärd synes mot bak- grund av den auktoritet JO-åmbetet tillvunnit sig tillfyllest att JO i sin årliga ämbetsberättel- se redovisar sin ståndpunkt i saken.

! detta sammanhang kan framhållas. att ledamöter av beslutande statliga eller kom— munala församlingar enligt kommitténs för— slag inte skall omfattas av straffbuden i nya 2011 BrB rörande missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. De har även undantagits från det föreslagna disciplinansvaret och därmed också från möjlighet för JO att i fall av förseelse göra anmälan till diseiplinmyndighet. JO:s liksom JK:s tillsyn över nu avsedda ledamöter kommer därför att i praktiken vara inskränkt till möjlighet att åtala för annat brott i uppdraget än nyss sagts, exempelvis mut- brott. därvid åtalet för riksdagsmännens del i förekommande fall skall föregås av sådan åtalsprövning av riksdagen som sägs i llOå RF. Sasom tidigare antytts kan JO om före— kornmet fel inte är allvarligt i stället för att åtala eller göra anmälan till diseiplinmyndig- het lata bero vid erinran, vunnen rättelse, avgiven förklaring eller vad som eljest före— kommit. En förutsättning härför torde dock regelmässigt vara att de faktiska förhållan- dena är ostridiga och att vederbörande funktionär medgivit felet. Enligt kommitténs mening är denna form för ingripande lämplig och något hinder häremot bör ej uppställas. [ principbetänkandet (s. 83) berördes närmare det fall att JO finner sadan tjänsteförseelse föreligga som i och för sig kan prövas disciplinärt, men inte anser disciplinärt ingri— pande påkallat. Skulle i sådant fall funktio-

nären vara av annan uppfattningi frågan om hans förfarande innefattat någon förseelse kan enligt kommitténs mening skäl anföras för att han skall äga rätt att själv anmäla frågan för disciplinrnyndighetcn och få den prövad och avgjord. Kommittén anser sig dock inte böra lägga fram förslag till uttryckligt stadgande härom. Enligt kommit— téns mening bör JO regelmässigt göra anmä- lan till disciplinrnyndighet i de fall funktio- nären bestrider och JO ej godtar dennes skäl för bestridandet. En sådan praxis ter sig också lättare att upprätthålla om det nuva- rande straffansvaret vid i princip varje tjänsteförseelse i väsentlig utsträckning ersät— tes rned ett disciplinärt ansvar: den hänsyn till funktionären som kan föranleda att atal underlates gör sig inte lika gällande da fraga blir om att utkräva endast disciplinansvar.

Vad härefter angår JK utövar denne tillsyn över alla offentliga funktionärer som är underkastade ämbetsansvar. Hans tillsyns- verksamhet fullgöres i huvudsak i samma former som JO:s. dock utan de begränsning- ar i fråga om den kommunala förvaltningen som råder för JO. Enligt kommitténs mening bör de för JO härovan föreslagna reglerna gälla även den tillsyn som utövas av JK. Förslaget om utvidgning av personkretsen för tillsyn bör sålunda gälla även JK och vidare vad som uttalats rörande ätalsrätt och anmälan till diseiplinmyndighet. Sasom framhölls i principbetänkandet (s. 83) har kommittén funnit det falla utanför kommit— téns ämnesområde att gå in på spörsmålet om behovet av bestämmelser om samordning av JO:s och JK:s verksamhet i syfte att undvika dubbelarbete.l

Slutligen skall anmärkas att den föreslagna utvidgningen av JO:s och JK :s tillsynsomrade naturligen kan medföra viss ökad arbets— belastning. Delvis bör denna utvidgning vägas mot de inskränkningar i JO:s och JK:s åkla- garfunktion som följer av den föreslagna avkriminaliseringen. Av betydelse i samman- hanget är också den föreslagna rätten för dem att göra anmälan till åklagare i stället

1 Jfr prop. 196732 s. 96.

för att själva besluta om åtal da fråga är om allmänt brott som innefattar tjänsteförseelse. [ fråga om den arbetsbelastning som likväl kan uppkomma har justitieombudsrnännen för visst fall. nämligen när det gäller tillsynen över kommunala bolag. föreningar och stif- telser. i sitt remissyttrande (39; se under 3.6) framhallit att kontrollen borde begränsas till fall då den framstar som påkallad från allmän synpunkt enligt ornbudsmännens dis- kretionära prövning. Kommittén anser sig emellertid inte böra gå in på denna fråga närmare än vad som skett då kommittén för denna kontroll förutsatt sarmna restriktivitet som gäller för tillsynen av kommunal förvalt- ning i allmänhet. Ytterst är frågan en del av ett större spörsmål. nämligen vilken angelä- genhetsgradering som mot bakgrund av om- budsmannainstitutionens organisation och arbetsbörda över huvud bör göras mellan de olika delarna av JO:s tillsynsområde. Och i denna del synes bedömningen böra bli beroende av ombudsrnannainstitutionens ar- betsrnassiga situation vid den tidpunkt kom- mitténs skilda reforrnförslag kan komma att genomföras. Samma ståndpunkt gör sig gällande även i fråga om JK.

Under 2.8 har intagits förslag till ändring i instruktionen för JK. vilket också beröres under 5.8. Utan att lägga fram förslag till författningstext vill kommittén framhålla att även instruktionen för JO bör ändras på motsvarande sätt.

4.10 Den militära sektorn

För krigsmän räder i ansvarshänseende ett relativt rikt utvecklat system av särbestäm- melser (se närmare principbetänkandet s. 85—86). Syftet med regelsystemet är givetvis att trygga krigsmaktens effektivitet därvid särskild vikt lagts vid kravet att upprätthålla krigsmännens lydnadsplikt. Såsom framhölls i principbetänkandet finns emellertid anled— ning överväga om inte förenklingar i syste- met kan genomföras utan att man åsidosät— ter de intressen reglerna är avsedda att trygga. Utgångspunkten för en sådan reform kan visserligen inte enbart bli den privaträtts-

liga grundsyn som ovan anlagts då det gällt att utforma ett nytt ansvarssystem för den civila sektorn av offentlig verksamhet. Det stora flertalet krigsmän tjänstgör till följd av värnplikt och inte på grund av tjänsteavtal. Detta utesluter emellertid inte att ansvarsreg- lerna i samband med en inte obetydlig förkortning av den omfångsrika brottskatalo- gen i 21 kap. BrB utformas på ett sätt som nära ansluter till det för civila befattnings— havare föreslagna regelsystemet. När det gäller den processuella utformningen av ett disciplinansvar för krigsmän får visserligen övervägas vissa särregler åtminstone för de värnpliktiga krigsmännen. Även här synes dock överensstämmelse i stora stycken kun- na nås med det föreslagna civila disciplin- ansvaret.

Såsom redovisats under 3.7.9 har en del remissinstanser ansett önskvärt med en över— syn även av det militära ansvarssystemet i dess helhet. Även kommittén förordar att en sådan översyn kommer till stånd. [ princip- betänkandet påpekades emellertid att det omfattande utredningsarbete som måste fö— regå en så genomgripande reform som ovan diskuterats ligger utanför ramen för kommit- téns utredningsuppdrag. För kommittén har uppgiften varit att diskutera de följdändring- ar för krigsnrännens del som beror av kommitténs förslag rörande civila befatt- ningshavare.

Vad då till en början angår anställda krigsmän kan ifrågasättas om inte för dem bör gälla samma regelsystem som föreslagits för offentliga arbetstagare i allmänhet. Spörsmålet om anställda krigsmän i gemen bör i ansvarshänseende behandlas annorlun— da än värnpliktiga krigsrnän är emellertid en svårbedömbar fråga. och såsom framhölls i principbetänkandet (s. 86) bör den inte lösas isolerad från det vidare utredningsarbete som ovan förordats.

Däremot fann kommittén i principbetän- kandet befogat med en begränsad reform avseende anställda krigsmän med typiskt civila arbetsuppgifter. Krigsmakten uppvisar åtskilliga organ vars verksamhet i stort sett in- te skiljer sig från vad som förekommer inom

den civila statsförvaltningen och som vid sidan av anställda krigsmän i stor utsträck- ning är försedda med civil personal. Vidare förekommer i viss utsträckning att anställda krigsmän tjänstgör i civila förvaltningsorgan utanför krigsmakten. Det är tydligt att de skäl som motiverar ett särskilt ansvarssystem för militära förhållanden inte har samma tyngd när fråga är om tjänstgöring i nu avsedda organ. Kommittén föreslog också att anställda krigsmän med sådan tjänstgöring skall omfattas av samma ansvarsregler som föreslagits för den civila personalen. Enligt förslaget borde Kungl. Maj:t tilläggas rätt att närmare bestämma i vilka fall det civila regelsystemet i enlighet med det anförda skall ersätta det militära.

Den föreslagna ordningen har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Av dem som yttrat sig närmare i saken har visserligen ett par instanser i ett gemensamt yttrande (5111) ansett någon delreform ej böra vidtas i avbidan på utredning rörande det civila ansvarets tillämpning på anställda krigsmän över huvud. Utöver vad ovan anförts talar emellertid ytterligare skäl för en delreform redan nu. Enligt den militära rättegångslagen kan vissa befatt- ningshavare vid krigsmakten i s. k. disciplin- mäl ålägga krigsmän som står under deras befäl straff för vissa närmare angivna brott. En del av de militära förvaltningsorgan som avses med reformförslaget har emellertid som chef civil tjänsteman. Sådan chef saknar befälsrått över de krigsmän som tjänstgör i organet. Beträffande dessa krigsmän kan han således inte utöva bestraffningsrätt i disci- plinmäl. Härav uppkommande problem sy- nes i huvudsak bli undanröjda om hithöran- de anställda krigsmän underkastas de civila ansvarsreglerna i stället för de militära.

I 2 kap. har upptagits förslag till de lagändringar som erfordras för att genomföra den nu diskuterade reformen.

I övrigt synes de föreslagna reglerna för civila befattningshavare böra föranleda en- dast ett fåtal ändringar i 21 kap. BrB om brott av krigsmän. Dessa ändringar. som godtagits av remissinstanserna. är i korthet

Såsom framgått under 4.4.1 bör stadgan- det i 2011 BrB rörande tjänsternissbruk utgår i samband med införandet av den nya ansvars- regeln rörande missbruk av myndighet. ] konsekvens härmed föreslås att även det på krigsmän tillämpliga stadgandet i 21:17 BrB rörande tjänsternissbruk utgår. Skulle sådant tjänsternissbruk av krigsman förekomma. som ej blir att bedöma enligt det nya stadgandet om oriktig myndighetsutövning. bör såsom framhölls i principbetänkandet (s. 87) detta kunna tillräckligt beivras genom tillämpning av ansvarsregeln i 21:18 BrB rörande tjänstefel.

Även sistnämnda lagrum bör undergå viss ändring. Såsom tidigare framhallits innebär de föreslagna ändringarna av bl.a. 3 & statstjänstemannalagen och 2 & kommunal- tjånstemannalagen att varje förseelse i den offentliga tjänsten blir att betrakta som avtalsbrott. Detta får betydelse även för anställda krigsmän, på vilka nämnda 3 & statstjänstemannalagen ju är tillämplig. I likhet med de nuvarande straffbuden i 20 kap. BrB rörande ämbetsansvar torde emel- lertid 21:18 BrB rörande tjänstefel inte kunna tillämpas på avtalsbrott. [ principbe- tänkandet anfördes att härav föranledda problem kunde undanröjas antingen genom förklaring i motiven till lagrummet att detta framdeles skall omfatta avtalsbrott något som inte strider mot lagrummets ordalag — eller genom en i tydlighetens intresse verk- ställd uttrycklig lagändring. I anslutning till de av en remissinstans (2) anförda skålen har kommittén valt den senare linjen.

21:18 BrB är enligt sitt nuvarande innehåll inte tillämpligt på krigsmän med ämbets- ansvar. dvs. befäl av lägst furirs grad samt de som har motsvarande tjänsteställning. Tjäns- tefelsansvar kan i stället utkrävas av dessa krigsmän med tillämpning av 20:4 BrB. Dä emellertid sistnämnda lagrum enligt kommit- téns förslag upphäves bör i stället 21:18 BrB genom lagändring göras tillårnpligt på dem.

Kommittén vill slutligen endast erinra om att förslaget att avskaffa avsättning och suspension som brottspåföljder givetvis tar

sikte även på krigsmän med ämbetsansvar, samt att de för civila befattningshavare föreslagna avskedsreglerna är avsedda att gälla även för anställda krigsmän.

4.1 ] Följa/ändringar [' ]7 kap. brotts- balken

l principbetänkandet (s. 34) erinrade kom- mitten om det samspel som råder mellan ansvarsregler för offentliga funktionärer samt de sanktionsbestämmelser som riktar sig mot tredje man och åsyftar att förhindra obehöriga påtryckningar på utövarna av offentlig verksamhet. Utan att gå närmare in på saken anmärktes också att en reform av ämbetsansvaret kunde kräva följdändringar i de nämnda sanktionsbestämmelserna röran- de brott mot offentlig verksamhet.

Sådana sanktionsbestämmelser återfinns för närvarande i 17 kap. BrB. ] 1711 straffbelägges våld och hot mot tjänsteman. Den krets som skyddas enligt paragrafen består av dem som har ämbetsansvar samt enligt 1713 av dem som kallats att biträda sådan befattningshavare vid förrättning. Skyddet omfattar vidare den som varit sådan befattningshavare eller sådant biträde. Den skyddade personkretsen är densamma enligt nuvarande 2. 4 och 5 åå. vari stadgas straff för förgripelse mot tjänsteman (2 å). våld- samt motstånd (4 å) och missfirmelse mot tjänsteman (5 å). Den föreslagna reformen av ämbetsansvaret föranleder omprövning även av ifrågavarande personkrets.

Våld eller hot samt missfirmelse mot tjänsteman (] och 5 åå) är redan såsom allmänna brottstyper belagda med ansvar i 3—5 kap. BrB. De särskilda brottstyperna i 1 och 5 åå har tillkommit för att kunna ingripa strängare när gärningarna riktas mot ämbetsmän. Emellertid kan värdet av dessa Specialregler delvis ifrågasättas. Inte utan fog kan hävdas. att en stor del av den förut angivna personkretsen saknar behov av ett särskilt ämbetsskydd. 1 allmänhet torde de för de allmänna brottstyperna stadgade strafflatituderna vara tillräckligt vida för att tillgodose förekommande behov av straff-

skärpning då gärningarna riktar sig mot offentliga funktionärer.

På ett område synes emellertid finnas anledning att bibehålla en särreglering. Då kommitten ansett straffansvar böra följa vid vissa förfaranden av offentliga funktionärer har varit vägledande medborgarnas intresse av att den offentliga verksamheten utan ovidkommande hänsyn fullgöres på ett rik- tigt sätt. Detta intresse har särskilt ansett böra tryggas då fråga är om oriktig myndig- hetsutövning. Samma intresse gör sig emel— lertid gällande då myndighetsutövningen ut- sätts för angrepp utifrån i form av våld eller hot. Enligt kommitténå mening bör därför särskilt straffansvar stadgas för den som med våld eller hot förgriper sig mot någon i dennes myndighetsutövning (angående detta begrepp hänvisas till vad som uttalats under 4.4.2). Däremot anser kommittén att den särskilda brottstypen missfirmelse mot tjäns- teman (5 å) bör avföras ur kapitlet samt hithörande gärningar framdeles bestraffas endast såsom förolämpning enligt 513 BrB. Samtidigt bör emellertid stadgandet 1 5:5 BrB att förolämpning inte må åtalas av annan än målsägande förses med undantags- bestämrnelse att förolämpning mot någon i eller för hans utövande av offentlig myndig— het må åtalas av åklagare efter angivelse av målsägande om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vad angår handlingar som är straffbara såsom förgripelse mot tjänsteman (2 å) eller våldsamt motstånd (4 å) gör sig i stort sett samma synpunkter gällande som ovan an- förts rörande våld och hot mot tjänsteman. Är sådan gärning straffbelagd såsom allmänt brott, synes det allmänna brottets strafflati- tud normalt medge att man som försvårande omständighet beaktar att gärningen riktar sig mot offentlig funktionär. Innefattar gärning— en angrepp mot myndighetsutövning, bör den på ovan anförda skäl bestraffas som särskild brottstyp. Är så ej fallet Och är gärningen inte heller straffbar som annat brott. synes inte föreligga något påtagligt behov av att kunna ingripa med straffrättsliga sanktioner.

Kommittén föreslår således att 5 å utgår

samt att de i l, 2 och 4 åå upptagna brottstyperna framdeles skall avse angrepp endast på person som utövar offentlig myndighet samt. i de fall som avses i 3 å, den som biträder sådan person vid förrätt- ning. Förgripelsen skall riktas mot någon i dennes utövning av myndighet eller för att tvinga honom till eller hindra honom från någon viss åtgärd däri. Såsom för närvarande bör skyddet omfatta även den som tidigare utövat myndighet liksom den som biträtt vid nu avsedd förrättning.

Enligt andra stycket i nuvarande 1711 BrB kan Kungl. Maj:t förordna att ärnbetsskydd enligt lagrummet också skall gälla annan befattning än sådan varmed ämbetsansvar är förenat. Sådant förordnande medför skydd även enligt 1712. 4 och 5. Förordnande har meddelats för bl.a. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid järnvägsanläggning. allmän flygplats m. fl. anläggningar och för t.ex. vaktpost och annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning.' Vidare äger tulltjänstemän från annan stat ämbets- skydd under utövning i Sverige av tulltjänst som omfattas av gränstullsamarbete.2 1 sam- band med förslaget att de nuvarande ämbets- skyddsreglerna framdeles endast skall avse den centrala delav offentlig verksamhet som innefattar myndighetsutövning föreslas ock- så att ifrågavarande bestämmelse i 1711 andra stycket upphäves. Vad angår de personkategorier för vilka förordnande med- delats iakttages. att de i mån av förekom- mande svenska myndighetsfunktioner likväl kommer att omfattas av skydd enligt de föreslagna bestämmelserna. I vissa fall. när- mast när det gäller säkerhets- och ordnings- personal, torde saken i fall av behov kunna lösas genom att personalen av vederbörande polismyndighet utrustas med polismans be- fogenheter att utöva myndighet. [ övrigt synes. såsom ovan framhållits i fråga om offentliga befattningshavare i allmänhet. till- fyllest med det skydd som de allmänna ansvarsreglerna i 3—5 kap. BrB erbjuder.

Den föreslagna reformen av ämbetsansva- ret påkallar en översyn även av vissa andra

1 1717 stadgas ansvar för bestickning för den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är före- nat. Enligt kommitténs mening bör paragra— fen åndras så att den personkrets som skyddas mot bestickning överensstämmer med den krets som skall vara underkastad ansvar för mutbrott enligt de förslag som framförts under 4.4.3. Såsom tidigare fram- hållits skall det kommittén givna uppdraget att utreda frågan om ett generellt mutansvar i såväl allmän som enskild tjänst även omfatta en översyn av bestickningsbrottet och kan följaktligen komma att påverka även utformningen av förevarande paragraf. Det nu framlagda förslaget är därför avsett att genomföras endast för en övergångstid och blott om kommitténs förslag i övrigt leder till lagstiftning innan frågan om ett mera generellt mut— och bestickningsansvar fätt sin lösning.

Enligt nuvarande 17:14 kan den som obehörigen utövar vad som hör till befatt— ning varmed ärnbetsansvar är förenat dömas till ansvar för obehörig tjänsteutövning. Den som utan att sådant fall är för handen obehörigen ger sig ut för att inneha befatt- ning som nyss sagts kan vidare enligt 17:15 första stycket första punkten dömas för föregivande av allmän ställning. Dessa stad- ganden åsyftar att trygga den offentliga verksamhetens behöriga gäng och att upp- rätthålla allmänhetens förtroende för de offentliga organen. Det kan emellertid häv- das att den krets av befattningar som skyddas enligt dessa sällan tillämpade lagrum är onödigt vidsträckt. På samma sätt som vid de tidigare berörda lagrumrnen 1711—5 talar skäl för att inskränka skyddet till mera centrala delar av offentlig verksamhet. nämli- gen dår fråga är om utövning av offentlig

1 Se kungörelsen (19611559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare. 2Sc lagen (19591590) om gränstullsamarbete med annan stat, kungörelsen (195925911 om gränstullsamarbcte med Norge och kungörelsen (196312) om gränstullsamarbete med Finland.

myndighet. Vid en sådan begränsning av skyddet maste emellertid dess närmare ut- formning bestämmas mot bakgrund av det föreslagna straffbudet rörande missbruk av myndighet. Sasom framhallits under 4.4.2 bör rnyndighetsutövning som sker oriktigt på sätt där sågs och som får där avsedd rättslig effekt föranleda ansvar för missbruk av myndighet även om myndigheten utövas av obehörig person. 1 övrigt torde i BrB vara till— fyllest med en regel om ansvar för den som föregivet" sig utöva offentlig myndighet. För obehörig myndighetsutövning som inte blir straftbar enligt [3113 kan i stället komma i fraga disciplinärt ansvar enligt de regler kom- mittén föreslagit under 4.5.

Kommittén föreslar således att såväl 14 å om obehörig tjänsteutövning som 15 å första stycket första punkten rörande föregivande av allmän ställning utgår och ersättes med en ny regel av innehåll. att den som obehörigen giver sig ut för att utöva offentlig myndighet skall dömas för föregivande av allmän ställ- ning.

1 15 å första stycket andra punkten stadgas för närvarande ansvar i vissa fall för den som obehörigen bär uniform. märke eller annat kännetecken och vidare i andra stycket ansvar för föregivande av ställning sasom advokat. Dessa två bestämmelser paverkas inte av kommitténs förslag i övrigt utan bör kvarstå. därvid den förra ansvars- regeln alltjämt bör bära brottsbenärnningen föregivande av allmän ställning.

Vad angar återstående lagrum i 17 kap. har kommittén inte funnit anledning till annat än viss smärre följdändring (se under 5.1).

5. Specialmotivering

I den allmänna motiveringen under 4kap. har de mera centrala förslagen till författ- ningsändringar redovisats tämligen ingående. Av övriga författningsförslag består åtskilliga av följdändringar som inte kräver någon närmare motivering. Kommittén har därför ansett specialmotiveringen kunna göras rela— tivt kortfattad och en mera ingående fram- ställning i huvudsak böra omfatta endast så- dana delar av författningsförslagen som inte berörts i den allmänna motiveringen.

5.1 Brottsbalken

] kap.

Om brott och brottspåföljder 3 %

Enligt kommitténs förslag avskaffas suspen- sion och avsättning som särskilda brottspå- följder (se under 4.5.4). Dessa strafformer utgår följaktligen ur den i 3å intagna uppräkningen av brottsbalkens brottspåfölj- der.

4och 5 åå

I dessa paragrafer återfinns bestämmelser om dels förhållandet mellan ämbetsstraffen och andra straff med avseende på svårhetsgrad, dels möjlighet att ådöma ämbetsstraff vid sidan av annan påföljd. Då ämbetsstraffen avskaffas utgår följdenligt dessa bestämmel- ser.

5 kap. Om ärekränkning 5 5

1 17 kap. rörande brott mot allmän verksam- het straffbelägges f.n. som särskilt brott missfirmelse mot tjänsteman (1725); brottet ligger under allmänt åtal. Sasom framgått under 4.11 föreslås emellertid att denna brottstyp avföres ur 17 kap. och att hithö- rande gärningar framdeles bestraffas endast såsom förolämpning enligt 53. Det föreslås även, att de nuvarande straffbestämmelserna i 17:1—4 om våld och hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd. vilka f.n. bereder skydd åt dem som har ämbetsansvar. framdeles skall avse dem som utövar offentlig myndighet.l anslutning till denna nya bestämning av Skyddsområdet föreslås för förolämpnings- brottets del en särskild åtalsregel i 5:5. För närvarande gäller enligt detta lagrum. att förolämpning enligt 513 ej må åtalas av annan än målsägande. Då sistnämnda lagrum enligt kommitténs förslag framdeles blir att tillämpa även då förolämpningen riktas mot någon i hans utövning av offentlig myndig— het. föreslås i den nya lagtexten att gärning— en i sådant fall skall få åtalas av åklagare. om målsägande angiver brottet till åtal och äta] av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

I 7 kap. Om brott mot allmän verksamhet 1 —4 ss

I förevarande lagrum stadgas för närvarande skydd för dem som har ämbetsansvar mot angrepp från tredje man i form av våld och hot mot tjänsteman (] å). förgripelse mot tjänsteman (2 %) och våldsamt motstånd (4 €). Skyddet omfattar även den som kallats att biträda den ämbetsansvarige vid förrättning (3 5). Av skäl som anförts under 4.11 har skyddet enligt lagrummen föresla- gits gälla endast angrepp mot den offentliga myndighetsutövningen.

I enlighet med det anförda har våld eller hot mot tjänsteman enligt ] åbeskrivits så. att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans utövning av offentlig myndighet eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd. Enligt lagförslaget skall straffbestämmelsen gälla även det fall att någon på motsvarande sätt förgriper sig mot den som tidigare utövat offentlig myndighet för vad denne gjort eller underlåtit i sin myndighetsutövning. På motsvarande sätt föreslås sådan utformning av 2 5 att dess straffstadgande rörande förgripelse mot tjänsteman kommer att avse den som, annorledes än i ] & sägs, för att tvinga eller hindra någon i hans utövning av offentlig myndighet eller för att hämnas för atgärd däri. otillbörligen företager gärning. som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet. eller hotar därmed. Även 4 & rörande våldsamt motstånd föreslås utfor- mad så att den kommer att gälla den som,i andra fall än de som avses i 1 och 2 åå, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans utövning av offentlig myndighet. Regeln i 3 5 om skydd för biträde vid förrättning föreslås kvarstå med smärre följdändring.

Såsom föreslagits under 4.1 1 skall ämbets- skydd enligt de nu redovisade lagrummen inte längre kunna genom förordnande av Kungl. Maj :t utsträckas till andra personkret—

sar. Bestämmelsen i l å andra stycket om möjlighet till sådan utsträckning har därför utgått i lagförslaget. I samband härmed bör även upphävas den på bestämmelsen grunda- de kungörelsen (1961559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare. Stadgande därom har upptagits i anslutning till övergångsbestämmelserna till de föreslag- na ändringarna i BrB.

Med den nya bestämningen av den enligt lagrummen skyddade personkretsen straff- beläggs angrepp på framför allt hos stat eller kommun anställda tjänstemän i vars befatt- ningar ingår att utöva myndighet. Skyddet omfattar all verksamhet i befattningen. så- som förrättning. utredningsarbete etc. För- gripelse mot sådan tjänsteman blir straffri enligt ifrågavarande paragraf endast där den riktar sig mot någon arbetsuppgift som helt saknar samband med myndighetsutövningen. Vad som sker under resa mellan bostad och tjänstgöringsplats ligger således i allmänhet utanför det straffbara området.

Beträffande övriga delar av lagrummens gärningsbeskrivningar föreslås ingen ändring. Frågor som rör den brottsliga handlingens olika beståndsdelar blir alltså att bedöma på samma sätt som för närvarande. Med hänsyn till den nya bestämningen av den skyddade personkretsen kan framhållas att det i subjektivt hänseende bör krävas uppsåt om— fattande insikt om att den angripne utövar (eller har utövat) offentlig myndighet.

Inte heller beträffande straff, konkurrens- och andra frågor avses någon ändring i förhållande till vad som gäller enligt nuvaran- de 1—4 åå.

På skäl som anförts under 4.11 föreslås att detta lagrum rörande missfirmelse mot tjäns- teman upphäves (jfr 5 :5 ovan).

Detta lagrum rörande bestickning stadgar för närvarande ansvar för den som lämnar. utlovar eller erbjuder muta eller annan

otillbörlig belöning för utövning av befatt- ning varmed ämbetsansvar är förenat. I enlighet med förslaget under 4.11 har i paragrafens nu föreslagna lydelse den person- krets som åtnjuter skydd mot bestickning bestämts så att den motsvarar den krets som enligt förslaget till ny lydelse av 2012 BrB skall vara underkastad mutansvar (se nedan samt under 4.4.3). I överensstämmelse här- med anges i nya 1717 att mutan eller belöningen lämnas för utövning av tjänst eller uppdrag som avses i 2022 eller eljest för utövning av offentlig myndighet.

Vad angår gärningsbeskrivningen i övrigt i 1717 liksom beträffande straff-. konkurrens— och andra frågor innebär förslaget inte någon ändring i förhållande till gällande rätt.

53%

I 8 å tredje stycket stadgas för närvarande ansvar för tagande av otillbörlig förman vid röstning. Enligt lagrummet skall dömas för sådant brott där förfarandet ej är ämbets- brott. l förslaget har hänvisningen till äm- betsbrott utbytts mot hänvisning till mut- brott enligt nya 20:2. Ändringen är en följd av kommitténs förslag i övrigt och innebär inte någon ändring i sak.

14 och 15 åå

1 14 å och 15 å första stycket första punkten stadgas straffansvar såväl för den som obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat (obehörig tjänsteutövning) som för den som obehörigen ger sig ut för att inneha sådan befattning (föregivande av allmän ställning). Enligt förslagen under 4.11 ersättes dessa två bestämmelser av en ny regel om ansvar för den som obehörigen ger sig ut för att utöva offentlig myndighet (angående regelns inne- börd och förhållande till den föreslagna brottstypen missbruk av myndighet. se un- der 4.11 och 4.4.2). Den nya regeln har upptagits som en ny första punkt i första stycket av 15 å varjämte 14 å föreslås upphävd. Innehållet i övrigt i 15 å har lämnats oförändrat.

20 Kap. Om missbruk att myndig/ze! m. HI.

Såsom framgått under 4.4.1 innebär kom- mitténs förslag att de nuvarande ämbetsbrot- ten i 20 kap. tjänsternissbruk (1 å) och tjäntefel (4 å) ersättes av en ny brottstyp som tar sikte på oriktig myndighetsutövning. Härjämte bibehalles motsvarigheter till an- svarsreglerna rörande tagande av muta eller av otillbörlig belöning och brott mot tyst- nadsplikt (2 och 3 åå). Vad angår återståen- de lagrum i 20 kap. märkes följande. 5 å. som innehåller en regel om möjlighet till straffhöjning då ämbetsman asidosätter sin tjänsteplikt genom att begå annat brott än ämbetsbrott, synes kunna utga. Behovet av straffskärpning i hithörande fall torde kunna beaktas inom ramen för de strafflatituder som gäller för de allmänna brotten. () och 7 åå reglerar i huvudsak möjligheten att i vissa situationer tillämpa ämbetsstraffen av- sättning och suspension. Detsamma är fallet med 8 å första och andra styckena. varjämte 8å tredje stycket innehåller regel om be— aktande vid bestämmandet av paföljd för allmänt brott att gärningsmannen samtidigt ädömes avsättning eller suspension. Da emel- lertid ämbetsstraffen avskaffas enligt köm- mitténs förslag bör även bestämmelserna i (:.—8 åå utgå. 9 å ger en regel om möjlighet att vid bestämmande av påföljd för brott ta hänsyn till disciplinär bestraffning som tidi- gare ålagts för samma brott. Även denna bestämmelse bör utga. ] stället kan hänvisas till förslagen under 4.5.7 om vissa nya regler till undvikande av dubbelbestraffning (se även nedan under 335 BrB och ååå i den föreslagna disciplinlagen). Även 10å bör upphävas i samband med att dess regel om avsättning som paföljd då ämbetsman avhål- ler sig från tjänstgöring enligt kommitténs förslag ersättes av särskild avskedsregel i tjänstemannalagstiftningen (se 31 å stats- tjänstemannalagen och 37 å kommunaltjäns— temannastadgan nedan). 1 llå ges vissa regler om påföljd vid medverkan till brott enligt 144 åå. vilka regler bör utgå samtidigt med sistnämnda lagrum. Även 12 å. som

anger personkretsen för ämbetsansvar. utgår som en följd av förslagen. 13 å som stadgar tillämpning i vissa fall av 5 och 8 åå bör upphävas samtidigt med sistnämnda två lagrum. 14 å. som upptager vissa atalsregler. bör däremot bibehallas i visst förändrat skick; härtill skall återkommas nedan. Vad slutligen angår 15 å innehåller denna bestäm- melse om rätt att föra talan om suspension eller avsättning från befattning till vilken nå- gon som dömts för brott blivit förordnad eller vald innan domen meddelades eller därefter men innan domen vunnit laga kraft. Denna bestämmelse bör givetvis utgå då reglernai öv- rigt om dessa strafformer upphäves. 1 och för sig kunde övervägas att bibehålla en motsva- righet till 15 å vad avser ledamöter av beslu- tande statliga eller kommunala församlingar (riksdagsmän m. fl.). För deras del har ju kommitten under 4.6.4 föreslagit att beslut om deras skiljande från uppdraget ianledning av brott skall meddelas av domstol ibrottmå- let. Kommittén har emellertid inte ansett er- forderligt med ett särskilt sådant stadgande för det sällsynta undantagsfall varom här är fråga.

I enlighet nuvarande

med det anförda bör det 20 kap.. som för närvarande omfattar 15 paragrafer. ersättas av de tre av kommittén föreslagna ansvarsreglerna jämte en särskild ätalsregel motsvarande 14 å. Härtill kommer. sasom skall redovisas nedan. att kommittén ansett i en särskild paragraf böra upptagas det undantag för ansvar för oriktig myndighetsutövning för riksdagsmän m. fl. som föreslagits under 4.6.4 liksom den ovannämnda regeln om deras skiljande från uppdraget i anledning av brott. Kommittén har övervägt om icke de sammanlagt fem para- grafer varom sålunda blir fråga skulle kunna infogas i 17 kap. BrB. Delvis har ju de före- slagna bestämmelserna anknytning till regler- na i detta kapitel. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå att bestämmelserna upptages i 20 kap. 1 17 kap. upptages alltså såsom hittills endast brott mot allmän verk. samhet. medan brott i sådan verksamhet får kvarsta i 20 kap. I samband härmed bör detta kapitels rubrik. ”Om ämbetsbrott". utbytas

förslagsvis mot orden "Om missbruk av myn- dighet m. m.”.

1 5

Som en första paragraf i det nya 20 kap. har upptagits den nya ansvarsregeln rörande oriktig myndighetsutövning. 1 paragrafens första stycke stadgas sålunda, att den skall dömas för missbruk av myndighet. som i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning eller eljest gäller för myndighets- utövningen. om gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfäng eller otillbörlig förmån som ej är ringa. Detta uppsåtsbrott kompletteras i paragrafens and— ra stycke av bestämmelse om ansvar för vårdslöshet i myndighetsutövning då någon begår nu avsedd gärning av grov oaktsamhet.

Den närmare innebörden av ansvarsregelns skilda objektiva rekvisit har relativt utförligt behandlats under 4.4.2 och torde här inte behöva ytterligare belysas. Detsamma gäller det i första stycket underförstådda kravet på uppsåt liksom oaktsamhetsrekvisitet i andra stycket.

Straffet för missbruk av myndighet enligt första stycket har angivits till böter eller fängelse i högst två år. Enligt första styckets sista punkt skall i grova fall kunna dömas till fängelse i högst sex år. Dessa straffsatser överensstämmer med de allmänna straff som upptagits vid sidan av avsättning och suspen- sion i nuvarande 2011 rörande tjänstemiss- bruk. För vårdslöshet i myndighetsutövning bör straffmaximum naturligen sättas lägre än för det uppsåtliga brottet. Möjlighet att i de grövsta fallen döma till fängelse bör dock finnas. 1 paragrafens andra stycket har straffet för oaktsamhetsfallet angivits till böter eller fängelse i högst ett ar.

l paragrafens tredje stycke har intagits regel om att första och andra styckena inte skall äga tillämpning om gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Regeln har mot- svarighet även i den nuvarande tjänstemiss- bruksparagrafen. Där torde regeln ha med- fört en betydande begränsning av paragra-

fens tillämpningsomräde. I den nya paragra- fen rörande oriktig myndighetsutövning sy- nes en subsidiaritetsregel dock få avsevärt mindre effekt. Denna brottslighet torde nämligen med hänsyn till sin speciella natur mera sällan än den generella brottstypen tjänsternissbruk konkurrera med annan brottslighet. Det allmänna brott som när- mast kan komma i fråga är trolöshet mot huvudman (1025 BrB). vars straffrnaximum för övrigt är detsamma som det vilket ovan föreslagits i nya 20:1 (angäende förhållandet mellan nya 20:1 och den föreslagna brottsty- pen föregivande av allmän ställning (17:15), se under 4.11 och 4.4.2).

Regeln om subsidiaritet i tredje stycket av nya 20:1 gäller givetvis även i förhållande till specialstraffrätten. Innehåller även den spe- ciella straffbestämmelsen regel om subsidiari- tet i förhallande till allmän strafflag följer emellertid av allmänna regler att nya 20:1 kan tillämpas. Och framstår brottet mot en specialstraffrättslig bestämmelse som helt oväsentligt vid sidan av det genom samma gärning förövade brottet mot nya 20:1. torde likaledes sistnämnda lagrum kunna tillämpas exklusivt.

Slutligen skall anmärkas att, såsom fram- hölls i principbetänkandet (s. 45; jfr även under 3.7.1 ovan). ansvarighetsregeln röran- de oriktig myndighetsutövning är avsedd att kunna tillämpas även på taxeringsmän. 1 ett utkast till ändringar i RF som intagits under 2.11 har sålunda fått utgå den i 113 & RF stadgade inskränkningen i taxeringsrnäns ansvar att de ej kan ställas till ansvar för debitering eller taxering (jfr författnings- utredningens betänkande VI Sveriges stats- skick. SOU 1963:17, s. 517 f). Ehuru av mera teoretisk än praktisk betydelse kommer, i motsats till vad nu är fallet, ansvar för oriktig myndighetsutövning att enligt förslaget kun- na utkrävas även avjurymän se för närvaran- de regeln i 20112 andra stycket första punkten BrB om undantag för bl. a. taxeringsmän och jurymän från ansvar för tjänstemissbruk och tjänstefel. under vilken brottslighet ju även oriktig myndighetsutövning inrymmes. Att däremot det i samma lagrum stadgade undan-

taget för ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar alltjämt kommer att bestå såvitt angår oriktig myndighetsutöv- ning, se nedan under nya 20 :S.

25

Under denna paragraf har mutbrottet uppta- gits. Sasom framhållits under 4.4.1 ovan är den föreslagna paragrafen avsedd att genom- föras endast om kommitténs förslag i övrigt föranleder lagstiftning innan frågan om ett mera generellt mutansvar. avseende säväl offentligt som privat anställda, får sin lösning.

[ enlighet med vad som anförts under 4.4.3 riktar sig den nu föreslagna mutpara- grafen endast mot offentliga funktionärer. Personkretsen för ansvar har uttömmande beskrivits i paragrafen. [ dess första stycke stadgas sålunda, att för mutbrott skall dömas om arbetstagare hos staten eller hos kommun emottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänste- utövning. De övriga personerna med mutan— svar har angivits i paragrafens andra och tredje stycke i överensstämmelse med förslagen un- der 4.4.3 (se närmare paragrafen).

Paragrafens objektiva och subjektiva rekvi- sit överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande 2022. Även straffet böter eller fängelse i högst två är. igrova fall fängelse i högst sex år — är detsamma som det vilket enligt nuvarande 202 kan utdömas vid sidan av ämbetsstraff.

[ överensstämmelse med förslaget under 4.4.4 har i 39" första stycket upptagits en allmän bestämmelse om ansvar för brott mot tystnadsplikt för den som yppar vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Paragrafen riktar sig saledes mot envar som är underkastad i författning stadgad tystnadsplikt. vare sig han är offent— lig funktionär eller privat verksam. Med uttrycket lag eller annan författning avses endast av Kungl. Maj:t och riksdagen (stund—

om i förening med kyrkomöte) eller endera av dem beslutad författning. Finnes tyst— nadsplikten stadgad i sådan föreskrift som under nanm av författning utfärdats av annan myndighet. blir det föreslagna lagrum— met ej tillämpligt. I sådant fall kan i stället bli aktuellt med ingripande enligt den före- slagna disciplinlagen om den som brutit mot tystnadsplikten omfattas av denna lag. Vad angar tystnadsplikt som inte finns reglerad i författning hänvisas till 4.4.4.

[ subjektivt avseende förutsätter nya 3å första stycket uppsåt. [ enlighet med kom- mitténs tidigare redovisade förslag har emelv lertid i paragrafens andra stycke upptagits bestämmelse om ansvar för den som bryter mot författningsgrundad tystnadsplikt av oaktsamhet. Kommittén har dock ansett sigi lagförslaget böra ge uttryck åt den naturliga begränsningen av straffbarheten, att endast den skall straffas som visserligen begär gärningen av oaktsamhet men med insikt om att det han yppar eller utnyttjar är av hemlig natur.

Straffet för uppsåtligt brott har satts till böter eller fängelse i högst två år. Detta innebär såtillvida en skärpning i förhållande till nuvarande 203. att maximum för all— mant straff där satts till fängelse i högst ett är. Emellertid måste beaktas. att huvudstraf— fet för närvarande är suspension eller avsätt- ning; vid sidan därav kan dessutom fängelse tipp till ett är utdömas. Redan avskaffandet av ämbetsstraffen motiverar viss höjning av det allmänna straffets maximum. Det kan också erinras om att ifrågavarande brottstyp omfattar gärningar som stundom är av mycket allvarlig karaktär (jfr yttrande av lagrådets majoritet i prop. [962210 del B 5. 468).

För oaktsamt brott enligt paragrafens andra stycke har endast bötesstraff uppta- gits.

Brott mot nuvarande 2013 är subsidiärt i förhållande till andra brott enligt brottsbal- ken, exempelvis brott mot rikets säkerhet enligt 19 kap. BrB eller trolöshet mot huvudman enligt 1025 BrB. Med samma verkan har regel om subsidiaritet intagits

även i nya 2013. En sådan regel får givetvis, liksom för närvarande. effekt även gentemot specialstraffrättens sekretessbrott. Såsom framgått under 4.4.4 är emellertid det nya straffbudet i 2013 avsett att i allmänhet ersätta specialstraffrättens mångfald av skif- tande straffbestämmelser på hithörande om- råde. Kommittén har därför gjort en översyn av dessa straffbestämmelser och föreslår att de i ett hundratal fall upphäves. Kommittén har dock inte ansett erforderligt att redovisa dessa förslag till författningsändringar i detta betänkande.l De har i stället upptagits i en särskild promemoria.

[ nu avsedda författningar har straffet angivits till dagsböter eller fängelse (17 fall), dagsböter eller fängelse i högst ett är (53 fall). dagsböter eller fängelse i högst sex månader (24 fall) eller till endast dagsböter (6 fall). I ett fall har påföljden satts så lågt som till böter högst 500 kronor (13 & kungörelsen (1967:447) om mottagare för radiosändning eller trådsändning, vari stadgas om ansvar för den som obehörigen för vidare exempelvis telegram som han avlyssnat i mottagare). [ författningar från de senaste

1Utöver de ändringsförslag, vilkas innebörd redovisas i det följande, har i författningarna endast vidtagits en del smärre, av förslagen föran- ledda omredigeringar. Författningarna, sammanlagt 101 st., återfinns i SFS 1935:395, 19382318, 1939zl74, l94lz282, 19442133, 19462722, 19472336, 19482390 och 433, 1949:1 och 341, 1950:272, 1951:648, 824 och 830, 19521320, 19532272, 396 och 397, 19542243, 279, 280, 521 och 579, 19562, 245, 306, 413, 582 och 623. 1957:343, 1958:110, 295 och 663, 1959292 och 264, 1960274, 97 och 372, 19611159, 180, 181, 332 och 381, 1962:91,381, 701, 702, 703 och 704, 1963:341 och 666, l964:308, 542 Och 632, 1965294, 101, 201, 530 och 719, 196636, 37, 314, 671 och 756, 19671418, 447, 495, 525 och 940, 19682111, 231, 405, 430. 440 och 551, 19692356, 387, 388, 503 och 690, 1970:38, 74, 88, 103, 105, 180, 244, 417, 592, 596, 725, 767 och 943 samt 19712202, 290, 291, 324, 492 och 511. Jfr även 1971:308, 14 5, vari hänvisning intagits till bestämmelserna om straff för brott mot tystnadsplikt i l971:290, 14 och 20 55. Då den senare författningen ändras kommer detta följaktligen att få verkan även för den förra författningens del. Se i övrigt förteckningen över hithörande författningar i den till betänkandet fogade bilagan.

åren har straffet i allmänhet bestämts till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Då nu avsedda straffbestämmelser ersättes av straff— budet i nya 2023 har kommittén emellertid på tidigare anförda skäl ansett detta böra få ett straffmaximum av fängelse i högst två är. Tilläggas bör, att de speciella straffbestäm- melserna i ett stort antal fall innehåller regel om subsidiaritet i förhållande till straffbe- stämmelserna i allmänhet i BrB eller till exempelvis bestämmelserna om ämbetsan- svar. I dessa fall skall därför för närvarande den som har ämbetsansvar dömas efter nuvarande 20:3 och han kan följaktligen för brott mot den speciella tystnadspliktsbe- stämmelsen ådra sig säväl ämbetsstraff som allmänt straff. Då de speciella straffbestäm- melserna upphäves utgår givetvis också i dem förekommande regler om subsidiaritet.

I flertalet fall förbjuder de nu avsedda specialstraffrättsliga författningarna endast yppandet av något visst sakförhållande. Där, såsom i en del fall. även hernlighetens obehöriga nyttjande förbjudits i den särskil- da författningen, blir likaledes nya 20:3 att tillämpa.1

I vissa av författningarna har såväl uppsat- ligt som oaktsamt yppande (eller nyttjande) av hemlighet straffbelagts.2 Så är nästan genomgående fallet i hithörande författning— ar från 1969—1971. Där i författningar från dessa är endast uppsåtlig gärning straffbe- lagts har detta i vissa fall uttryckligen angivits i författningstexten.3 [ samband med utmönstringen av straffbestämmelserna i dessa författningar har även sådana subjek- tiva rekvisit i författningstexterna strukits. [ samtliga fall blir i stället. vid sidan av stadgandet om uppsåtligt brott i nya 20:3 första stycket. även den i andra stycket intagna bestämmelsen om ansvar vid oakt- samt brott tillämplig med den i bestämmel- sen angivna inskränkningen i form av krav på insikt om att fråga är om ett förhållande av hemlig natur.

1 ett stort antal av nu avsedda författning- ar (40 st.) har angivits att allmän åklagare får åtala brottet endast efter angivelse av måls- ägande. I ytterligare elva författningar har, i

överensstämmelse med åtalsregeln inuvaran— de 20214 BrB, krävts angivelse endast där brottet inte är ämbetsbrott eller ej skall straffas enligt allmän strafflag. 1 en annan författning krävs angivelse av malsägande där det ej är tjänstefel och eljest av riksbanken (20,5 valutaförordningen, l959:264)_ ] två författningar tillhörande miljöskyddslagstift— ningen (1969:387 och 388) liksom iallmän- na arbetstidslagen (19702103) och sjöarbets- tidslagen (19701105) fordras angivelse av malsägande endast om brottet avser annat än förhallande av betydelse för rikets försvar. [ ytterligare 15 författningar stadgas krav pa målsägandeangivelse där ej åtal är påkallat från allmän synpunkt. Sistnämnda atalsbe— stämmelse förekommer allmänt i författ- ningar från de senaste aren. Av det hundratal författningar varom nu är fraga saknar endast 30 helt ätalsbestämmelser. I samband med att straffbestämmelserna utmönstras ur dessa författningar bör enligt kommitténs mening även nu genomgångna ätalsregler upphävas och ersättas av ett centralt stadgan— de i BrB som tar sikte på samtliga tystnads- pliktsbestämmelser i de speciella författning- arna. ] överensstämmelse härmed har nedan under nya 20:4 intagits bestämmelse att. om ej för visst fall annat är stadgat. aklagare ma åtala brott mot sadan tystnadsplikt vilken gäller till förmån för enskild malsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt. [ de

1 De under föregående fotnot upptagna författ— ningar som innehåller förbud mot såväl yppande som nyttjande återfinns i SFS 1946:722, 194921 och 341, 1951:824 och 830, 1954:243, 1956:306, 1958:110 och 663. 19602372, 1962291, 701, 702, 703 och 704, 19652101, 530 och 719, 19661314 och 671, 19682405 och 551, 1970:103, 105, 180. 244 och 725 samt 19711202. Skyddet mot nyttjande gäller i allmänhet yrkeshemlighet eller affärs- eller driftförhållande. Någon författning där endast nyttjandet straftliclagts synes inte föreligga. 2 Se SFS 1954:279 och 280, 1956:245, 1957:343, 1960:372, 1961:381. 1962z704, 1965294, 19682111, 405, 440 och 551, 1969:356, 387. 388 och 690. 1970274. 103, 105. 180, 244, 592, 596, 725, 767 och 943 samt 1971:202.324, 5110c111204. 3Se SFS 19692503. 19711290, 291 och 492.

197038 och 88 sam:

fyra nyssnämnda författningar (19692387 och 388 samt 19701103 och 105). enligt vilka krav på mälsägandeangivelse inte före- ligger i de fall brottet avser förhallande av betydelse för rikets försvar. föreslås dock undantagsstadgande att åklagare i sådana fall äger åtala utan hinder av det föreslagna stadgandet i nya 2014 BrB.' Den nya atalsregeln i 20:4 BrB. vilken blir tillämplig även pa brott mot sådan tystnadsplikt som stadgas i radioansvarighetslagen (19662756). föranleder inte nagon ändring av det i denna lag intagna stadgandet att JK är åklagare. Vissa av specialstraffrättens straffstadgan- den rörande brott mot tystnadsplikt har kommittén ansett böra bibehållas oförändra- de. Hit hör stadganden som uppställer särskilda förutsättningar för straffbarhet ut— över vad som framgår av nya 20:3. 1 21455 fjärde punkten lagen (19441705) om aktie- bolag stadgas salunda straff för bland andra revisor som, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag. yppar något om vad som kommit till hans kännedom vid verkställd granskning. So.). förutsättning för straffbarhet uppställes emellertid att han insett eller bort inse att skada kunnat följa av gärningen. Motsvaran- de bestämmelser återfinns även i 327 å lagen (1948z433) om försäkringsrörelse, 110 & la- gen (19512308) om ekonomiska föreningar. 184;5 lagen (19551183) om bankrörelse, 95% lagen (19552416) om sparbanker och 85,8 lagen (1956:216) om jordbrukskasse- rörelsen. ] 3 och 5 åå lagen ( 19311152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. där tystnadsplikt stadgas till skydd för fabrikationssätt. yrkeshemligheter etc.. för- utsättes för straffbarhet att vederbörande har avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada. [ 48 & lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörs- verksamhet slutligen stadgas bötesstraff bland annat för den som obehörigen yppar vad han såsom befattningshavare hos tillsyns- myndighet enligt lagen erfarit om fondkom— missionärs eller annans affärsförhallanden, men det stadgas bland annat också möjlighet att utdöma fängelse upp till ett är om

yppandet sker för egen eller annans fördel eller för att göra skada eller om det hemliga eljest begagnas i sådant syfte. — Då de särskilda straffbestämmelserna i de nu angiv- na atta lagarna bibehalles sker det med hänsyn till de däri intagna subjektiva rekvisi- ten i skadehänseende.

Kommittén har vidare lämnat oförändrade vissa specialstraffrättsliga bestämmelser in- tagna i författningar som inte formellt blivit upphävda men som till följd av sitt sakliga innehall i praktiken har endast begränsad giltighetstid. Hithörande författningar avser t.ex. införskaffande för visst tillfälle av uppgifter för statistiskt eller annat ändarnal. inventering av landets förrad av olika förnö- denheter etc.; jfr t.ex. kungörelsen (19532632) om skyldighet att lämna vissa uppgifter i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring samt skilda kungörelser (senast 19702580) angående in- ventering av landets förråd av vissa livsmedel m.m.2 Hit har kommittén även räknat en bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos myndighet tagit del av uppgift som lämnats enligt vissa författningar (1967144. 18 å och 1970:99, 18 &) om investeringsav- gift för vissa byggnadsarbeten, vilka författ— ningar endast avser byggnadsarbeten igång- satta under vissa tidsperioder (1.3.1967— 30.9.1968 respektive 7.5.1970—3171971). Till ifrågavarande grupp av författningar hör också bestämmelser om tystnadsplikt som visserligen blivit upphävda men som till följd av övergångsbestämmelser alltjämt skall äga

1 I dessa fyra författningar liksom i SFS 1959:264, 1966:314 och 756, 1970:417 och 596 samt 1971:290 och 291 föreslås av redaktionella skäl dessutom att själva straffstadgandena ersätts av erinran om det ansvar och de åtalsrcgler i övrigt varom stadgas i nya 2023 och 4 BrB. 2 Nu avsedda författningar återfinns i SFS 1951:367, 731, 732 och 733, 195226, 702. 703, 704, 705 och 788, 19531632, 692, 693 och 694, 19541257, 740, 741 och 742. 1955:602.621.622_ 623 och 626. 19562549 och 564, 19571625, 1958233, 184 och 553, 19591504, 19602580. 19612149 och 535, 19622165, 559 och 732, 19632126 och 562, 1964199, 118 och 725, 19661576, l967:596, 1968:467 och 533,19691577 samt 19701580.

giltighet beträffande förhållanden som hänför sig till tid före dagen för upphävandet. Så är fallet med en bestämmelse om tystnadsplikt för hyresnämnd i 25 & lagen (1942:429) om hyresreglering, vilken paragraf numera är upphävd (se 1968c344). Detsamma är förhål— landet rned en bestämmelse om tystnadsplikt för vissa kontrollanter enligt förordningen (_1954:260; 24 &) om brännoljeskatt, vilken förordning likaledes nutnera är upphävd (se 1961 :653). Hit hör också bestämmelserna om tystnadsplikt i lagen (1963:268) om igång- sättningstillständ för byggnadsarbete, vil- ken författning nyligen upphävts (jfr SFS 1971:1204). Vidare har kommitten lämnat oförändrad en bestämmelse om tystnadSplikt i 25 kungörelsen (19402189) med vissa bestämmelser om straff för förseelser i samband med avlämnande av uppgifter till statens handelskommission eller statens livs- medelskommission. Denna kungörelse torde alltjämt formellt äga giltighet ehuru de bada kommissionernas uppgifter sedan länge över- tagits av kommerskollegium respektive jord- bruksnämnden.

Kommittén har ej heller funnit anledning göra ändring i regeln i 916 RB om dagsbots- straff för den som utan giltigt skäl röjer vad enligt rättens eller undersökningsledarens förordnande inte får uppenbaras. (Jfr 5:1 och 4 RB om förhandling inom stängda dörrar samt om förordnande av rätten att vad som förekommit vid sådan förhandling inte får uppenbaras. Se motsvarande regle- ring i 16å och 39% andra stycket förvalt- ningsprocesslagen (197lz29l). Jfr även 23:10 fjärde stycket och 2719 RB.)

Ett inte obetydligt antal författningar innehaller stadganden om tystnadsplikt som inte försetts med särskilda straffbestämmel- ser. Som exempel kan nämnas stadgandet om tystnadsplikt för medlare i l4:3 andra stycket giftermålsbalken. Brott mot denna tystnadsplikt kan givetvis föranleda straff— ansvar enligt nuvarande 2013 BrB för den medlare som har ämbetsansvar men är för annan medlare straffritt. Ett annat exempel är det ej straffsanktionerade stadgandet om tystnadsplikt för fondkomrnissionär rörande

hans uppdragsgivares affärsförhallanden i 11 % lagen (19191240) om fondkommissions— rörelse och fondbörsverksamhet. Ytterligare kan nämnas en bestämmelse om tystnads- plikt för notarius publicus i 75 stadgan (19641679) om notarius publicus. För närva- rande finns visserligen ett stadgande om ämbetsansvar för notarius publicus i stadgans 8 &, till följd varav sadant ansvar för närva- rande kan utkrävas för brott mot 75 i stadgan. Såsom en följd av kommitténs förslag i övrigt bör emellertid 85 utgå. På samma sätt stadgas i 95 instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktie- bolaget Svensk Bilprovning om tystnadsplikt för dessa besiktningsmän. varjämte det i instruktionens 2 & stadgas om ämbetsansvar för dem — den senare en paragraf som enligt kommitténs förslag bör upphävas. I samtliga nu nämnda ävensom övriga hithörande fall1 kommer emellertid det föreslagna straffbu— det i nya 20:3 att utan vidare kunna tillämpas.

[ vissa författningar med stadganden om tystnadsplikt _ se Kungl. Maj:ts reglementen för sjuksköterskor (1957:656) och för barn— morskor (19551592) har för åsidosättande av tystnadsplikten eller av annat aliggande enligt författningen upptagits en gemensam straffbestämmelse avsedd att tillämpas där ej, sasom stadgas i nämnda reglementen,

lÖvriga hithörande författningar som stadgar tystnadsplikt utan angivande av straffpäföljd åter- finns i SFS l893:51, 1900:63, 1920:245 och 898, 19261227, 19272391, 1934:437, 1935:568, 193711005, 194111000, 1949:345, 1950:146 och 522, 19521825, 1954:504, 1955:183 (192 5), 416 (98 å) och 528, 1956:216 och 328, 1959:293, 486, 551 och 582, 19621242 oc11258, 1963le och 580, 1964:679 och 808, 19671598. 19681555 saint 1971:307 (27 å) och 681. Hit hör även viss bestämmelse om tystnadsplikt i 1688 års medici- nalordningar samt bestämmelsen om hemligt skrif— temål i 7 kap. 2 & kyrkolagen. Däremot hör ej hit ett stadgande om tystnadsplikt i 7å valutalagen (19392350), som visserligen saknar straffstadgande men som i stället straffsanktionerats i 18 & valuta- förordningen (1959:264). Jfr i detta sam- manhang även vissa stadganden om tystnadsplikt i 545 tredje stycket RF samt 37 ä 3 mom., 38 ä 5 mom. och 71 & fjärde stycket RO. Se även instruk— tionen 22.5.1925 för riksdagens revisorer av stats—, banko— och riksgäldsverkcn (7 å).

”förseelsen eljest jämlikt lag eller särskild författning är belagd med straff”. Det är tydligt att även nu avsedda bestämmelser om tystnadsplikt kommer att utan författnings- ändring omfattas av nya 20:3 BrB.

Slutligen skall antnärkas att bestämmelser om tystnadsplikt även finns intagna i atskilli- ga av Kungl. Maj:t utfärdade stadgar. instruk- tioner och arbetsordningar för skilda myn- digheter och andra organ. [ den mån dessa bestämmelser även innehaller stadganden om straff och om åtta] etc. bör de ändras i enlighet med det tidigare anförda. Såsom kommittén i annat sammanhang framhallit ankommer emellertid ej pa kommittén att överse författningar av denna art. vilka för övrigt mäste underkastas ändringar även i åtskilliga andra hänseenden om kommitténs förslag i övrigt genomföres.l

45

I nuvarande 20:14 stadgas som huvudregel, att äklagare utan hinder av vad eljest må vara stadgat får åtala brott varigenom ämbetsman asidosatt sin tjänsteplikt. Denna huvudregel har bibehällits i nya 2014 första stycket men med den ändringen att ätalsrätten avser brott varigenom aligganden äsidosatts i utövningen av sådana befattningar som kommitten över huvud funnit anledning beakta dä det gällt att åstadkomma ett för all offentlig verksam- het enhetligt ansvarssystem. Atalsrätten har i lagtexten beskrivits sä, att den avser brott varigenom innehavare av tjänst eller uppdrag som sägs i nya 20:2 åsidosatt vad honom åligger i utövningen därav. Åtalsrätten bör givetvis även omfatta sadan oriktig myndig- hetsutövning som sägs i nya 20:1 liksom mutbrott enligt nya 20:2. även där sädana brott begås av den som ej innehar tjänst eller uppdrag som nu sagts. Särskilt stadgande om sådan ätalsrätt har därför också intagits i nya 2014 första stycket.

I nuvarande 20:14 göres emellertid vissa undantag från den angivna huvudregeln om åklagares ätalsrätt. Enligt lagrummet skall salunda gälla dels vad i BrB stadgas att åtal ej mä ske utan förordnande av Kungl. Maj:t

eller den Kungl. Maj:t förordnat, dels vad i lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är stadgat endast om den förövas av ämbetsman. Motsvarande två undantag har upptagits även i nya 2014 första stycket med endast den ändringen att ordet ”ämbetsman” utbytts mot ”innehava— re av tjänst eller uppdrag som nyss sagts”.

Ytterligare ett undantag från ätalsrätt enligt huvudregeln göres i nuvarande 20:14. Enligt detta undantag skall gälla vad i lag eller annan författning är föreskrivet om åtal för gärning som avses i nuvarande 2013 och som är särskilt belagd med straff. Denna undantagsregel ersättes emellertid inya 2024 andra stycket av den ovan i kommentaren till nya 20:3 behandlade regeln att åklagare, där ej för visst fall annat är stadgat, får ätala brott mot tystnadsplikt vilken gäller till förmån för enskild mälsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

55

1 första stycket av denna nya paragraf har i överensstämmelse med förslagen under 4.6.4 upptagits stadgande, att den som är ledamot av beslutande statlig eller kommunal försam- ling ej för någon sin åtgärd i denna egenskap skall kunna ställas till ansvar för oriktig myndighetsutövning enligt nya 20:1. Stad- gandet tar sikte främst på riksdagsmän samt kommunfullmäktige och landstingsrnän men även på sådana församlingsledamöter som avses i lagen (1961:436) om församlingssty- relse, t. ex. kyrkofullmäktige.

[ paragrafens andra stycke har intagits den föreslagna bestämmelsen om möjlighet för domstol att från uppdraget skilja försam— lingsledamot som begått brott. Som förut- sättning härför anges att för brottet är

1Hithörande författningar med bestämmelser om tystnadsplikt återfinns i SFS 1956:551, 19571295 och 346, 1959:293, 1960:306, 1963:586, 1964:628, 1965:633, 644, 645, 646, 647, 650, 651, 656, 660, 686, 687, 710 (jfr 1970:965), 791, 792 och 857, 19662305, 431, 434, 566 och 567, 1967183, 654, 659 och 936,1969118 och 402 samt 1970:411 och 752.

stadgat fängelse i tvä är eller däröver samt att vederbörande genom brottet visat sig uppen- barligen inte vara skickad att inneha uppdra- get. Motsvarande gäller redan nu för försam- lingsledarnot som begått annat brott än ämbetsbrott, se nuvarande 20:12 andra styc- ket jämfört med 2018 första stycket. Såsom anmärkts under 4.6.4 kommer den nya regeln att kunna tillämpas även då försam- lingsledamot begär mutbrott enligt nya 20:2 eller uppsåtligt brott mot tystnadsplikt en- ligt nya 20:3 första stycket, i vilka lagrum intagits straffpaföljder som omfattar två års fängelse.

2] kap. Om brott av krigsmän 17 &

Denna paragraf angäende ansvar för tjänste— missbruk av krigsman utgår samtidigt som motsvarande stadgande i nuvarande 20:1 avseende ämbetsmän upphäves (se under 4.10). Anmärkas bör att, i den man gärning som sägs i 175 ej blir att bedöma som oriktig myndighetsutövning enligt nya 20:1, den kan framdeles i stället medföra ansvar för tjänstefel enligt 21 118.

185

I denna paragraf stadgas för närvarande ansvar för tjänstefel av krigsman som saknar ämbetsansvar. Sasom framgätt under 4.10 skall krigsmän enligt kommitténs förslag alltjämt vara underkastade tjänstefelsansvar. Paragrafen bör därför bibehållas men under- gä vissa följdändringar. Stadgandet i första stycket första punkten av paragrafen att fråga är om krigsman ”som ej är underkastad ämbetsansvar” utgår salunda eftersom det på ärnbetsansvariga krigsmän tillämpliga straff» budet rörande tjänstefel i nuvarande 20:4 BrB enligt förslaget upphäves. l paragrafens första stycke har dessutom intagits att tjänstefelsansvaret även kan utkrävas dä krigsman som är anställd vid krigsmakten åsidosätter vad som åligger honom enligt anställningsavtalet (se under 4.10). Vidare

har strukits en för närvarande i paragrafens första stycke sista punkten intagen hänvis- ning till stadgandet i nuvarande 2024 tredje stycket BrB, vilket lagrum enligt förslaget upphäves. I stället har i ett nytt tredje stycke av 21:18 intagits bestämmelse av i sak samma innehäll som nyssnämnda stadgande, nämligen att som tjänstefel inte skall anses att anställd krigsman deltar i facklig strids- ätgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat ätgärden. Slutligen har den i paragrafen intagna regeln, att tjänstefel är subsidiärt i förhållande till tjänsternissbruk liksom andra särskilt straffbelagda gärningar. ändrats så att hänvisningen till tjänstemiss- bruk fatt utga.

2155;

För närvarande anges i 21 å den krets av krigsmän som har ämbetsansvar. Denna bestämmelse utgär som en följd av kommit- téns förslag. I stället har under 21 & intagits ett helt nytt stadgande, som anger den krets av krigsmän som inte skall vara underkastad ansvar enligt 21 kap. utan i stället omfattas av samma disciplinära ansvarsregler som föreslagits för den civila personalen. 1 enlighet med förslaget under 4.10 anges personkretsen i nya 215” till att omfatta anställd krigsman som tjänstgör vid civilt statligt verk. vid militärt organ med arbets- uppgifter som i huvudsak är av civil natur eller vid kommunal myndighet. Enligt lag- rummet skall vidare ankomma pa Kungl. Maj:t att bestämma vilka krigsmän inom denna personkrets som skall vara undantagna från ansvar enligt 21 kap. Bestämmelsen korresponderar mot dels en ny bestämmelse (8 %) i 32 kap. BrB att krigsman som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB ej får ädömas disciplinstraff, dels en föreslagen bestämmelse i 8,5 militär rättegängslag att sådan krigsman ej heller fär aläggas straff i militärt disciplinmäl. I stället skall sadan krigsman inte endast, sasom anställda krigs- män i allmänhet. kunna avskedas enligt den föreslagna disciplinlagen utan även kunna åläggas disciplinpaföljd enligt samma lag (jfr

den föreslagna bestämmelsen i 7 så disciplin- lagen att disciplinpaföljd enligt lagen inte får aläggas krigsman som är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB).

1 22 & stadgas för närvarande att ätalsregler- na i nuvarande 20:14 skall äga motsvarande tillämpning i fräga om brott varigenom krigsman asidosatt sin tjänsteplikt. De mot- svarande ätalsreglerna i nya 2014 har emeller- tid gjorts direkt tillämpliga pa krigsmän genom den däri intagna hänvisningen till nya 20:2. vari krigsmän omnämns. Den nuvarande bestämmelsen i 22 & har därför ersatts av en erinran att om ätalsrätt gäller vad som sägsi nya 20:4.

32 kap.

Om disciplinstraffjör krigsmän 1 5 så

I dessa fem paragrafer ges vissa bestämmelser om ämbetsstraffens innebörd och använd- ningsomräde. Da ämbetsstraffen avskaffas en- ligt kommitténs förslag bör även dessa lagrum utgå. [ samband härmed bör även rubriken till 32 kap.. ”Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän”, ändras till att lyda ”Om disciplinstraff för krigsmän”.

8.3

Till de resterande 6-7 Så i 32 kap.. vilka avhandlar disciplinstraffen. har fogats en ny paragraf. 8 å. i vars första stycke stadgas att krigsman som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB inte får ädömas disciplinstraff. Bestämmelsen skall ses i samband med det ovan behandlade stadgandet i nya 21:21 BrB.

Enligt 32 kap. 7 & andra stycket skall den som ej är krigsman ädömas dagsböter om han medverkar till brott för vilket disciplin- straff är utsatt. I nya Så andra stycket föreslas stadgande att förstnämnda regel skall äga motsvarande tillämpning pa krigs- man som enligt 85% första stycket inte kan ädömas disciplinstraff.

33 kap. Om nedsättning och uteslutning av påföljd 3 s

Detta lagrum reglerar möjligheten att beakta häktningstid vid bestämmande av viss tids fängelse, böter, suspension eller disciplin- straff. Dä suspension avskaffas som straff— päföljd bör även förevarande lagrum ändras. Ordet suspension har följaktligen strukits i paragrafens första stycke.

S%

33 kap., som för närvarande bestär av fyra paragrafer, har här kompletterats med en femte paragraf, som ienlighet med förslagen under 4.5.7 medger domstol att vid bestäm- mande av straff för brott av arbetstagare ta hänsyn till avsked eller annan enligt anställ— ningsavtalet medgiven följd av brottet. Härvid skall enligt paragrafen böter eller disciplin- straff som eljest skolat ädömas helt kunna efterges. Till dessa bestämmelser i paragrafens första stycke har fogats ett andra stycke av innehåll att med arbetstagare skall likställas den som utövar uppdrag åt annan.

34 kap.

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd

144755

Dessa fyra paragrafer avhandlar tillämpning- en av ämbetsstraffen och utgår därför som en följd av kommitténs förslag.

35 kap. Om bortfallande av påföljd 2 och 4 åå

2 5, som innehåller särskild preskriptions— regel för ämbetsbrott enligt nuvarande 20:1—4 BrB. utgår samtidigt med att sist— nämnda lagrum upphäves. För de i nya 20:1—3 intagna brottstyperna kommer i

stället att gälla de för brott i allmänhet stadgade preskriptionsbestämmelsema i 35:1 BrB.

Då 2 & upphäves utgår också en i 45 intagen hänvisning till förstnämnda lagrum.

38 kap. Rattegångsbestämmelser m. m. 4, 6. 8 och 9 åå

[ dessa lagrum återfinns vissa processuella bestämmelser rörande prövning av skilda frågor, bland andra sådana som avses i nuvarande 34:15 BrB. Sistnämnda lagrum, som rör suspensionsfrågor, har i det tidigare föreslagits upphävd. Följdenligt utgår de i 3814, 6, 8 och 9 åå intagna hänvisningarna till 34:15.

Övergångsbestämmelser

Bland övergångsbestämmelserna har till en början upptagits, att det ej vidare får dömas till suSpension och avsättning sedan de föreslagna ändringarna i BrB trätt i kraft. Denna bestämmelse kräver särskilt straffstad- gande för det fall att en gärning, som till tiden ligger före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, är straffbar säväl enligt de nya bestämmelserna i2021—3 som enligt de upphävda bestämmelserna i nuvarande 20:1—4, enligt vilka straffet i vissa fall är ämbetsstraff med möjlighet att tillika ådöma allmänt straff. [ sådant fall skall enligt förslaget dömas till det straff för gärningen som är stadgat i de nya bestämmelserna. dock att de äldre bestämmelserna skall tillämpas om de leder till lindrigare allmänt straff. Möjligheten att tillämpa de äldre bestämmelserna fär betydelse när det gäller brott mot sådan tystnadSplikt för vilket allmänt straff enligt nuvarande 20:3 endast uppgår till fängelse i högst ett är men enligt nya 20:3 kan utkrävas med fängelse upp till två år. Då eljest fräga uppkommer om att tillämpa de nya bestämmelserna i BrB skall enligt de föreslagna övergångsbestämmelser- na SQ första och andra styckena lagen

(1964:163) om införande av BrB äga motsva- rande tillämpning. I nämnda 5 & har intagits den grundläggande princip som även tidigare gällt i svensk rätt och som även ligger bakom förslaget till nyss återgivna övergangsbestäm- melse, nämligen att ny lag inte skall äga tillbakaverkande kraft om ej den nya lagen är lindrigare än den äldre. Denna grundsats gör sig gällande även i preskriptionshänseen- de och får betydelse bland annat för sadant brott mot tystnadsplikt som ej omfattas av nuvarande 20:3 utan som endast kan straffas efter specialstraffrättsligt stadgande. lnnehäl- ler detta ett högsta straff av exempelvis ett års fängelse är brottets preskriptionstid en- dast tvä år enligt 35:1 BrB. Tillämpades nya 20:3 pä brottet skulle preskriptionstiden emellertid uppgå till fem år enligt 35:1 eftersom straffmaximum i nya 20:3 satts till två års fängelse. I enlighet med den i de föreslagna övergångsbestämmelserna intagna hänvisningen till förutnämnda 55 skall i detta fall den kortare preskriptionstiden gälla.

Vidare har medtagits bestämmelse att reglerna i nya 3325, vilka medger beaktande vid straffmätning av avsked eller annan i avtal stadgad följd av brottet, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om discipli- när bestraffning som förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i BrB (jfr nu tillämpliga 20z9).

Bland övergängsbestämmelserna har ocksä intagits stadgande att, om i lag eller annan författning förekommer hänvisning till eller däri eljest avses lagrum som ersatts genom de nya bestämmelserna, dessa i stället skall tillämpas.l

] anslutning till bestämmelse om dag för ikraftträdande av de föreslagna ändringarna i

1 ] sammanhanget anmärkes, att kommittén inte ansett erforderligt med några särskilda regler i form av författningsändringar eller eljest för det fall att i annan författning hänvisas till sådan bestämmelse i BrB som upphäves enligt förslagen och som ej får någon motsvarighet i de nya bestämmelserna. Jfr exempelvis ] & strafföreläggandekungörelsen (1970:60), vari hänvisas till den enligt förslagen upphävda straffbestämmelsen i l7:5 BrB.

BrB har även upptagits stadgande om samti- digt upphävande av dels den ovan under 17:1—4 nämnda kungörelsen (19611559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare, dels lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall (se under 4.6.5).

Slutligen finns anledning att nagot beröra det i vissa författningar begagnade uttrycket ämbets— och tjänstemän. vid vars tolkning man delvis har att falla tillbaka på den nuvarande bestämmelsen om personkretsen för ämbetsansvar i 20:12 BrB. Denna be- stämmelse föreslås visserligen upphävd. Här- av synes emellertid inte följa behov vare sig av nagon övergångsbestämmelse eller av ändring i de författningar vari nämnda uttryck begagnats. I allmänhet torde begrep- pets innebörd i den särskilda författningen kunna tolkas oberoende av förekommande anknytning till 20:12 BrB (jfr exempelvis lagen (1899158 5. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada. som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt 17:11 handelsbalken rörande förmånsrätt vad avser fordran hos ”kronans ärnbets- eller tjänstemän för egendom, som desse. i och för ämbete eller tjänst, emotta- git”). ] vissa fall kan situationen dock vara en annan. I lagen (1957:668) om utlämning för brott intogs 1962 såsom ett andra stycke i 3 5 en särskild bestämmelse om utlämning till främmande stat för gärning förövad i Sverige av den som var ämbets- eller tjänsteman i den främmande staten och medborgare där. I propositionen med förslag till bestämmelsen uttalades (prop. 1962:45 s. 5), att med uttrycket ämbets- eller tjänsteman ”torde få avses person. vilken i den främmande staten har liknande uppgifter och intar motsvarande ställning som en statens ämbets- eller tjänste- man i Sverige (jfr 25 kap. 11 & strafflagen)”. Vid tolkning av uttryckets innebörd har man således att utgå från 25:11 SL. numera 20:12 BrB. Här kan inte undvikas att sistnämnda lagrum även sedan det upphävts tillägges betydelse som tolkningsdatum. Det synes ej heller böra komma i fråga att i detta

sammanhang föreslå någon sådan ändring av 3å andra stycket lagen om utlämning för brott att det där använda uttrycket ämbets- eller tjänstemän får en annan innebörd: häremot talar att begreppet hämtats frän en till grund för bestämmelsen liggande konven- tion om utlämning mellan Sverige och U.S.A. Ytterligare ett särfall förtjänar upp- märksamhet. I 1995 konkurslagen stadgas att. om ämbets- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, den myndighet under vilken han lyder äger om särskilda skäl föreligger avstänga honom frän tjänstens utövning under högst fyra månader från det konkursbeslutet meddelades. ! och för sig finns anledning överväga ändringar av den personkrets som för närvarande omfattas av avstängningsregeln. Det kan även ifrägasättas om regeln över huvud hör hemma i konkurs- lagen och om den inte bör infogas i tjänstemannalagstiftningen. I propositionen med förslag till regelns nuvarande utform- ning uttalade ocksä departementschefen (prop. 19682130 5. 169—170), att sistnämn- da fräga fick utredas närmare under det fortgående arbetet med reformer inom tjäns- temannarätten. Frågan om avstängning i anledning av konkurs hör ytterst samman med spörsmål över huvud om arbetstagares rätt till sin anställning och om skydd mot skiljande från anställningen. Kommittén har också inhämtat att den tidigare berörda utredningen rörande ökad anställningstrygg- het m.m. avser att behandla hithörande frågor rörande 1999" konkurslagen. Efter samråd med denna utredning liksom med den år 1971 tillsatta konkurslagskommittén har ämbetsansvarskommittén därför funnit sig inte böra i detta sammanhang lägga fram förslag till någon ändring av berörda lagrum (jfr även stadgandena i 21 å andra stycket och 18Så 1) konkurslagen om skyldighet för konkursdomaren att då ämbets- eller tjänstemans egendom avträdes till konkurs underrätta gäldenärens närmaste förman där- oml).

1 Ang. förslag att överföra dessa stadganden till administrativ författning, se lagberedningens betän— kande UtsökningsrättX(SOU 1970275).

5 . 2 Disciplinlagen

Lagens tillämpningsområde

1 %

I denna paragraf anges den personkrets som omfattas av lagen. Lagen skall enligt lå första stycket punkt 1 i första hand vinna tillämpning på arbetstagare som är anställd hos stat eller kommun. Härmed a'syftas säväl tjänstemän som arbetstagare utan tjänste— mannaställning. På samma sätt som i kom- munaltjänsternannalagen har i paragrafens andra stycke angivits. att vid lagens tillämp- ning skall rned kommun likställas landstings- kommun, kommunalförbund. församling. kyrklig samfällighet. skogsvärdsstyrelse och allmän försäkringskassa. (Angående övriga allmänna inrättningar. se nedan.)

1 punkterna 2 och 3 av paragrafens första stycke anges de statliga och kommunala uppdragstagare som omfattas av lagen. Då det gällt att bestämma denna krets har kommittén ansett att en restriktiv hållning bör intas. Kommittén framhöll härvidlag följande i principbetänkandet (s. 67—68):

Förlust av anställning är uppenbarligen i allmänhet ett mycket allvarligt ingrepp mot en försumlig arbetstagare. Sädan påföljd bör sparas för svåra förseelser medan de discipli— nära sanktionsformerna kan tillämpas vid lindrigare förseelser utan rubbande av an— ställningsförhällandct. Förlust av ett uppdrag utgör emellertid ehuru stundom diffaine- rande i allmänhet ingalunda samma sociala och ekonomiska förlust som ett avsked från anställning. Vid sidan av det straffrättsliga ansvar som kan drabba uppdragstagare, fratri— för allt vid maktmissbruk, synes i allmänhet tillfyllest med möjligheten att från uppdra- get skilja den som vid utövande av sitt uppdrag åsidosätter sina plikter.

Mot denna bakgrund har kommittén i första hand ansett böra komma i fråga uppdrag som är av relativt lång varaktighet eller som företer likhet med tjänst. Dessutom bör naturligen arten av de arbets— uppgifter som är förenade med uppdraget vara sådan att ett disciplinansvar ter sig som ett lämpligt instrument för att frammana en

korrekt skötsel av uppdraget. Tilläggas bör. att lagen ej är avsedd att vittna tillämpning på uppdrag inom offentlig affärsverksamhet sasom arbetsbeting enligt köplagen. advokat» uppdrag etc.

Med utgångspunkt i det anförda har till en början i l ä punkt 2 upptagits ledamot av styrelse. verk, nämnd. kommitté eller annan sådan inrättning som hör till staten eller till kommun. I enlighet härmed kommer ansva- ret att omfatta exempelvis ledamöter av arren— denämnd eller hyresnämnd enligt lagen (19711998) om dessa nämnder i den man leda» motskapet inte utgör anställning som faller redan under punkt [. ledamot av fiskevårde- ringsnämnd enligt lagen (19501599) om er- sättning för mistad fiskerätt m. m.. samt leda— möter av skilda kommunala nämnder såsom barnavardsnämnd, hälsovårdsnämnd. etc. Även sakkunniga i statliga utredningar om- fattas av ansvaret.

Vidare har i punkt 3 upptagits sädanaupp— dragstagare hos staten eller kommun som valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta. På det kommunala området kommer sålunda ansvaret att omfatta bland andra vissa innehavare av med tjänst likartade förtro- endeuppdrag såsom exempelvis kommunalråd och landstingsråd. Det bör anmärkas. att de återgivna reglerna medför ansvar även för nämndemän och jurymän liksom för de av kommunfullmäktige valda överförmyndar— na.l

Enligt punkt 3 skall lagen även omfatta annan uppdragstagare hos staten eller hos kommun än nu sagts om nämligen uppdra— get är reglerat i författning vari stadgats att ansvar enligt disciplinlagen skall gälla. Här- igenom ernas att lagen kan göras tillämplig på ytterligare vissa områden där det ter sig befogat med ett disciplinansvar. Genom kravet att särskilt stadgande om ansvarets tillämpning skall finnas intaget iden författ— ning som reglerar uppdraget överlämnas

1liörmynderskapsutrcdningen har i sitt betän- kande liörmynderskap (SOU 1970:67) föreslagit att överförmyndarbefattningarna omvandlas till statliga tjänster.

vidare ät vederbörande lagstiftande organ, Kungl. Maj:t och/eller riksdagen, som beslu- tat författningen. att för varje särskild Uppdragstyp bestämma om ansvar skall före- ligga eller ej (jfr angivandet av motsvarande personkrets för mutansvar i nya 2012, där sadant krav inte ansetts böra resas utan samtliga innehavare av författningsreglerade statliga eller kommunala uppdrag medtagitsi personkretsen för ansvar).

Under beaktande av tidigare återgivna synpunkter har kommittén ansett disciplin— lagen genom särskilda författningsstadgan- den böra göras tillämplig på följande upp— dragstagare som inte omfattas redan av de i föregaende stycke behandlade reglerna. näm- ligen av konkursdomaren enligt 3144 kon- kurslagen eller 7å lagen (19211227) om ackordsförhandling utom konkurs utsedd ombudsman: av vederbörande myndighet enligt 1 :$ kungörelsen (19461679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen förordnad kommissionär där denna inte redan såsom anställd hos myndigheten omfattas av disciplinlagen; av KB enligt 23% delgivningslagen (1970:428) förordnad stämningsman; av KB enligt 1012 eller 10:33 vattenlagen förordnad förrätt- ningsman för vissa syneförrättningar liksom biträdande förrättningsman. förordnad enligt 10:34 vattenlagen; god man som av KB enligt 1013 vattenlagen förordnats att biträda förrättningsman ävensom sådan god man som tillkallats av förrättningsman med stöd av 10135 vattenlagen;l av vattendomstol, vattenrättsdomaren eller synemän enligt 1311 vattenlagen förordnad besiktningsman för besiktning av företag enligt samma lag; av KB enligt 19 5 lagen (l939:608) om enskilda vägar förordnad förrättningsman liksom av sakägare eller förrättningsman enligt 20% samma lag utsedd god man såsom biträde åt förrättningsmannen; övervakare av dels vill- korligt frigiven (26112 BrB respektive 18å nordiska verkställighetslagen, 19631193), dels den som erhållit skyddstillsyn (2816 BrB), dels villkorligt dömd (11 & nordiska verkställighetslagen). dels den som dömts till ungdomsfängelse eller internering och vårdas

utom anstalt (2917 och 30:10 BrB); den som enligt 10 eller 16 & lagen (19641450) om ät- gärder vid samhällsfarlig asocialitet förord- nats till övervakare av den som erhållit vill— korligt anstånd med intagning i arbetsanstalt eller villkorligt utskrivits från sådan anstalt; av barnavårdsnämnd enligt 28% barnavårds- lagen (1960197) utsedd övervakare; av barna- vårdsnämnd enligt Så kungörelsen (1960: 594) om fosterbarnsvärd anlitad fosterbarns— inspektör där ej vederbörande har disciplin- ansvar redan såsom anställd hos nämnden; samt slutligen övervakare vilken med stöd av 17, 31, 36, 51, 55 eller 58% lagen (1954:579) om nykterhetsvård utsetts för den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. Det kan tilläggas, att de gode män som enligt ovan nämnda författningar skall biträda vid skilda förrättningar i åtskilliga fall skall utses bland de till domstolarna knutna nämnde- männen. Förslag till författningsändringar varigenom disciplinlagen göres tillämplig på nu angivna uppdragstagargrupper har intagits ovan under 26 (se även nedan under 5.6).

I och för sig kunde övervägas att föra in ytterligare några uppdragstagargrupper under disciplinansvaret. Kommittén har emellertid beträffande dem ansett att man tills vidare bör låta sig nöja med de möjligheter lagstift- ningen normalt erbjuder att från uppdraget skilja den som begår förseelser vid dess utövning.

Utan att åsyfta fullständighet skall här re— dovisas sådana uppdragstagre som bör falla utanför den föreslagna disciplinlagens till- lämpningsområde. Bland dem ingår givetvis sådana som, ehuru de har sina uppdrag reglerade i författning och är förordnade av offentliga organ, dock är att anse som uppdragstagare hos privata rättssubjekt och som redan till följd därav faller utanför

1 Redan av de tidigare återgivna bestämmeIserna i l % disciplinlagen följer att lagen är tillämplig på lantmätare i hans egenskap av förrättningsman enligt den fastighetsbildningslag (1970:988) som träder i kraft 1.1.1972, liksom på de av kommun— fullmäktige enligt 25 samma lag valda gode männen för biträde åt förrättningsman. Motsvaran— de gäller även lantmätare och gode män såsom förrättningsmän enligt 6 & ensittarlagen (19251334).

Hit hör emellertid också sådana som visserligen är innehavare av- offentliga uppdrag men som i första hand får anses representera enskilda intressen. Upp— räkningen härefter omfattar båda dessa kate- gorier. Till en början kan sålunda nämnas av konkursdomare enligt 44 & konkurslagen förordnad interimsförvaltare liksom givetvis den av borgenärerna enligt 45 & konkursla- gen valda konkursförvaltaren. Utanför ansva— ret fallcr också av delägare eller KB enligt 25% lagen (19601130) om fiskevårdsområ- den utsedd ledamot av styrelse för sådant område; ledamot av styrelse för flottnings- förening som valts av flottningsstämma en— ligt 39å lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled eller som utsetts av KB enligt 40% samma lag," ledamot av styrelse för vattenregleringsföretag som valts av deltagar- na i företaget enligt 3112 vattenlagen eller utsetts av KB enligt 3116 samma lag; av KB enligt 52å lagen (19392608) om enskilda vägar förordnad syssloman; av rätten förord- nad syneman beträffande arrenden enligt 9124 jordbalken; av rätten enligt lagen (19211299) om förvaltning av bysamfällig- heter m.m. förordnad god man för sådan förvaltning; samt av överexekutor enligt 170 % utsökningslagen utsedd syssloman för tvångsförvaltning av fast egendom. Hit hör ock— så innehavare av en del mera kortvariga upp— drag såsom av rätten enligt 4å lagen (19642542) om personundersökning i brottmål förordnad personundersökare som ej är skyddskonsu- lent; läkare som av rätten förordnats att avge lägarintyg enligt 7å samma lag; av KB för- ordnad förrättningsman samt av förrättnings— mannen eller sakägare utsedd god man enligt 23—24 55 lagen (1933:269) om ägofred för prövning av frågor om stängselskyldighet och om betesreglering; av KB enligt 175 lagen (19601130) om fiskevårdsområden förord- nad förrättningsman för bildande av sådant område; av KB enligt 10 ä 2 mom. lagen (19381274) om rätt till jakt förordnad för— rättningsman för bildande av jaktvårdsom- råde; av KB enligt Gå kungörelsen (19651 260) om älgavgift m.m. utsedd god man för värdering av älgskada; av KB enligt 20% förutnämnda lag om flottning i allmän flott- led förordnad syssloman för upptagande av flottledsavgifter vid interimsflottning; samt av kommun enligt 32% lagen (19701244) och allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar utsedd tillsynsman för va-anläggning ävensom av KB enligt 335 samma lag för- ordnad syssloman för drivande av va-anlägg- ning.

Disciplinansvaret synes ej heller böra omfatta uppdragstagare enligt viss inte helt aktuell lagstiftning. nämligen av Kungl. Maj:t enligt 3 5 lagen (19591517) om förlängning av tiden för vissa servitut utsedda ledamöter av nämnd för prövning av ersättningsfrägori anledning av sådan förlängning. Lagen avser förlängning intill 1.1.1972 och anspräk pa ersättning skall framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen inträtt (jfr även motsvarande regleri SFS 19461741 ).

Ej heller synes ansvaret böra omfatta av KB enligt l & stadgan (19641679) om nota- rius publicus förordnad notarius publicus eller av handels- och sjöfartsnärnnd antagen mäklare enligt Kungl. Maj:ts förnyade mäkla— reordning (1893151). Såväl notarius publicus som nu avsedda mäklare har för närvarande enligt stadganden i nämnda författningar ämbetsansvar, men kan ocksa i fall av olämplighet entledigas av det organ som utsett dem.

Utanför ansvaret bör vidare falla av rätten utsedd god man eller granskningsman enligt 19117 ärvdabalken samt av rätten särskilt förordnad förmyndare eller god man enligt 1113 resp. 18 kap. föräldrabalken liksom av barnavårdsnämnd enligt 814 föräldrabalken förordnad barnavårdsman. För barnavårds- mannens del märkes dock, att uppdraget kan ingå som åliggande i tjänst vid barnavårds— nämnd och till följd därav omfattas av dis- ciplinansvar.

Ej heller bör skiljeman enligt lagen (19291145) om skiljemän omfattas av disci— plinansvar, vare sig han utses av part eller skiljemän eller av överexekutor (jfr även bestämmelserna om skiljemän för avgörande av ersättning för flottningsskada i 10% förutnämnda lag om flottning i allmän flottled samt 705 lagen (1944:705) om aktiebolag rörande skiljemän för bestämman- de av lösenbelopp vid övergång av aktie).

Slutligen faller givetvis utanför ansvaret den mångfald av uppdrag inom associations- rätten, som visserligen beror av myndighets förordnande men som avser helt privata rättsförhållanden; se i aktiebolagslagen av handelskammare förordnad granskare (13 öl. av rätten förordnad syssloman (143 å), likvi- dator (149—150åä) och god man (153 ä). av KB förordnad revisor (108—109 åå) och likvidationsrevisor (152 5) samt av rätten förordnad ersättare för styrelseledamot (80 å); se även likartade bestämmelser i

1 Dessa uppdragstagare kommer givetvis också att falla utanför mutansvaret enligt nya 20:2 BrB.

lagen (1951:308) om ekonomiska förening- ar. lagen (19552183) om bankrörelse, lagen (_1955z416) om sparbanker, lagen (1956z216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1895 nr. 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag, lagen (19291116) om tillsyn över stiftelser samt lagen (1967z531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Ej hel- ler bör ansvaret gälla de huvudmän för över— vakning av sparbank som enligt 135 lagen om sparbanker väljs av kommunfullmäktige eller landsting. Utanför ansvaret fallet slut— ligen ocksä sådan ledamot av styrelse för bankaktiebolag som enligt 71% lagen om bankrörclse utses av Kungl. Maj:t.

] l 5 första stycket punkt 4 stadgas slutligen att lagen enligt Konungens bestäm- mande skall äga tillämpning även på arbets— tagare hos allmän inrättning eller hos aktie- bolag. förening eller stiftelse. vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt. samt på ledamot av styrelse för sådan inrättning eller sadant företag. Begreppet allmän inrättning har här samma innebörd som när det förekommer i exempelvis lå kommunal— tjänstemannalagen. Det ankommer inte på kommittén att lägga fram förslag till sådana författningar i form av stadgar, instruktioner etc. för allmänna inrättningar och övriga nu avsedda företag, varigenom disciplinlagen göres tillämplig på sådana företag. I denna del vill kommittén endast hänvisa till prin- cipbetänkandet (3. 547—56; se även under 3.7.5 ovan) och de där angivna exemplen på företag vari disciplinansvar ter sig befogat (Aktiebolaget Svensk Bilprovning, Allmänna Bevakningsaktiebolaget, Aktiebolaget Vin— & Spritcentralen, etc.).

I tre fall har kommittén dock föreslagit författningsändringar. I 25 instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktie— bolaget Svensk Bilprovning stadgas sålunda för närvarande att dessa besiktningsmän. som alltid är anställda hos bolaget. har ämbetsansvar. I samband med att detta stadgande upphäves som en följd av kommit- téns förslag bör i dess ställe intas bestämmel- se orn disciplinlagens tillämplighet. På mot- svarande sätt stadgas för närvarande i 46% lagen (19521166) om häradsallmänningar

samt i 45% lagen (1952:167) om allmän— ningsskogar i Norrland och Dalarna. att styrelseledamöter och befattningshavare vid dessa allmänna inrättningar har ämbets— ansvar. Även dessa stadganden bör utbytas mot bestämmelser om ansvar enligt disciplin- lagen.

23

c

I enlighet med förslagen under 4.6.1—4.6.3 skall disciplinlagen inte gälla statsrådets. högsta domstolens eller regeringsrättens leda- möter eller riksdagens ombudsmän. Ej heller bör ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling vara underkastad dis- ciplinansvar. Bestämmelse om undantag för dessa personkretsar har upptagits i 2 % första stycket.

] paragrafens andra stycke anges, att bestämmelserna om disciplinpaföljd m.m. i 5»ll åå inte skall tillämpas på justitiekans- lern. Däremot kommer för honom att gälla reglerna om avsked vid brott eller grov tjänsteförseelse, om förfarandet i avskeds- ärenden liksom de i lagen intagna processuel- la reglerna (se under 4.6.3).

I tredje stycket erinras slutligen om att innehavare av prästerlig tjänst är underkastad särskilda regler (se förslaget till ändring i lagen om domkapitel under 2.9; se även 4.6.5 och 5.9).

I denna paragrafhar i enlighet med förslagen under 4.5.1 upptagits regler om de fall i vilka tjänsteavtalsparterna äger att avtala om and- ra villkor än dem som följer av lagen.

I paragrafens första stycke stadgas med sikte på samtliga arbets- och uppdragstagare som omfattas av lagen, att lagens bestämmel- ser i 6 å om disciplinpåföljder varning och penningplikt — inte skall gälla om bestäm- melser om disciplinpåföljder intagits i avtal. Såsom framgår av lagens uppbyggnad avses med disciplinpåföljder inte avsked. [ stället kommer i fråga sådana följder av avtalsbrott som exempelvis löneavdrag och suspension.

och vidare kan i avtal stadgas andra villkor än de som intagits i 6 & rörande exempelvis penningpliktens belopp och det antal dagar sådan plikt skall utgå.

Andra stycket av paragrafen upptar regler om vidgad dispositivitet för vissa arbetstagare, nämligen sådana som inte omfattas av statstjänstemannalagen eller av sådan författ- ning med avskedsbestämmelser som avses i zg tredje stycket kommunaltjänstemanna— lagen. Den vidgade dispositiviteten gäller således inte statstjänstemän. ej heller sädana kommunaltjänstemän som saknar full avtals- frihet i avskedsfrågor. dvs. i första hand de kommunaltjänstemän inom statligt reglerad kommunal förvaltning vilka till skillnad från komntunaltjänstemän i allmänhet omfattas av kommunaltjänstemannastadgan. Innebör- den av den vidgade dispositiviteten anges i lagtexten vara att bestämmelserna i 7—23 åå inte skall gälla om annat följer av avtalet. l paragrafuppräkningen har givetvis inte två medtagits den behandlas redan i 3 % första stycket. Ej heller har Så medtagits. varav följer att det ej går att genom avtal sätta ur spel arbetsgivarens i denna paragraf stadgade rätt att över huvud ingripa med disciplinpå- följd mot en försumlig arbetstagare. Som ytterligare undantag från dispositionsfrihet har dessutom i lagtexten angivits bestämmel- serna i 14 3" andra stycket om möjlighet att i disciplinärende anordna bevisupptagning vid domstol samt reglerna i 17 & om beslutande organ i bland annat disciplin- och avskedsfrä- gor.

45

I denna paragraf har intagits stadgande av innebörd att bestämmelserna i 5—23 åå om arbetstagare i tillämpliga delar även skall gälla uppdragstagare. För dem blir således lagen tvingande med det undantag i fråga om diseiplinpåföljder som framgår av 3 5 första stycket.

Disciplinpåföljder

5 %

Enligt denna paragraf får disciplinpåföljd åläggas arbetstagare som åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning (jfr under 4.5.2). Vad angår offentliga tjänstemän märkes att paragrafen inte gör någon be— gränsning till de områden av anställningsför- hållandet som för närvarande regleras i tjänstemannalagstiftningen. Förseelser av dem kan således beivras enligt denna para- graf vare sig de begås inom det för närvaran- de avtalsförbjudna området eller inom det område där avtalsfrihet råder. En förutsätt- ning för beslut om disciplinpaföljd är dock enligt paragrafen att förseelsen inte är ringa.

[ enlighet med förslagen under 4.5.3 upp- tages som disciplinpaföljder i paragrafens första stycke varning och penningplikt. En- ligt andra stycket skall penningplikten avse minst en och högst femtio dagar samt utgå med ett belopp för dag av minst fem och högst etthundra kronor efter vad som är skäligt med hänsyn till arbetstagarens lön, Penningsplikten skall således i princip beräk- nas endast på grundval av den anställdes ekonomiska utbyte av sitt avtalsförhållande med arbetsgivaren. Härifrån göres dock ett betydelsefullt undantag till den anställdes förmån: penningspliktens belopp kan näm— ligen sättas lägre än vad eljest skolat utgå om den anställdes ekonomiska förhållanden för- anleder därtill. Någon höjning med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden är däre- mot inte tillåten.

Utan särskilt stadgande därom torde vara klart att penningsplikten tillfaller arbetsgiva- ren och att fordran på sådan plikt blir att behandla som vanlig civil fordran. Beträffan- de möjligheten att kvittningsvis göra sådan fordran gällande gentemot arbetstagaren, se förslaget under 2.6 om ändring i lagen (19701215) om arbetsgivares kvittningsrätt: jfr under 4.5.3 och 2.6.

Givet är att arbetstagaren inte för samma

gärning far åläggas mer än en disciplinpa- följd. ej heller saväl disciplinpaföljd som avsked enligt 12 &. Inte heller om detta har särskilt stadgande ansetts erforderligt.

7s'

Såsom tidigare nämnts (se under 4.10 och 5.1) skall anställda krigsmän omfattas av disciplinlagens avskedsregler. På vissa av dessa krigsmän skall även reglerna om disci- plinpaföljd kunna tillämpas, nämligen på dem som enligt kommitténs förslag inte skall vara underkastade ansvar enligt 21 kap. BrB (se nya 21:21 BrB). För de krigsmän som har sadant ansvar har i förevarande 79" första stycket intagits erinran, att de ej får åläggas disciplinpaföljd enligt disciplinlagen.

I 7 & andra stycket återfinns bestämmelse att disciplinpaföljd enligt disciplinlagen inte får åläggas medicinalpersonal eller veterinär, som i sin yrkesutövning står under socialsty- relsens respektive veterinärstyrelsens inseen— de, för förseelse i denna yrkesutövning. Bestämmelsen åsyftar att dra en gräns mellan det område där socialstyrelsen respektive veterinärstyrelsen enligt särskilda författ- ningsbestämmelser äger ingripa mot förseel- ser av hithörande personal och det område där det skall ankomma på vederbörande arbetsgivare att beivra förseelser med tillämpning av bestämmelserna om disciplin- paföljd i disciplinlagen (jfr under 4.6.6).

85

&

I denna paragraf upptages stadgande att arbetstagare, som genom lagakraftvunnen dom dömts till paföljd för brott varigenom han åsidosatt något tjänsteåliggande, inte får aläggas disciplinpaföljd för samma gärning. Bestämmelsen åsyftar att undvika dubbel- bestraffning och bör ses i samband med det föreslagna stadgandet i nya 33z5 BrB om möjlighet för domstol att vid straffmätning beakta i anställningsavtalet stadgad följd av brottet (se under 4.5.7 och 5.1). Enligt paragrafens sista punkt skall förbudet mot disciplinpaföljd även gälla då arbetstagaren

genom tidigare lagakraftvunnen dom enligt 33 kap. 2 % tredje stycket BrB förklarats fri från paföljd för brott som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd själslig abnorinitet.

Utan särskilt stadgande därom är givet att arbetsgivaren inte far ingripa med disciplin- paföljd om domstol funnit att arbetstagaren inte begatt atalad gärning och därför frikänt honom.

Det bör tilläggas att arbetsgivaren givetvis inte bör ingripa med disciplinpåföljd sedan åtal väckts eller anmälan till åtal gjorts enligt 23 &. Särskilt stadgande härom har inte an- setts erforderligt.

95

I enlighet med vad som uttalats under 4.5.8 har i denna paragraf stadgats att disciplinpå- följd inte far åläggas arbetstagare sedan anställningen upphört eller uppsägning ägt rum.

10%

[ överensstämmelse med vad som gäller enligt den nuvarande tjänstemannalagstift- ningen (se 195 första stycket sista punkten statstjänstemannalagen och 18 &; första styc- ket sista punkten kommunaltjänstemanna- stadgan) har i förevarande 10 & intagits stadgande att som tjänsteförseelse inte skall anses att arbetstagare deltar i facklig stridsåt— gärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat ätgärden. (Beträffande motsvaran- de stadgande inom straffrätten. se nuvarande 2024 BrB och förslaget till ändring av 21:21 BrB.)

11%

I denna paragraf stadgas en preskriptionsre- gel av innehåll, att arbetstagare inte får åläggas disciplinpåföljd, om han ej inom två ar efter tjänsteförseelsen erhallit del av den skriftliga anmaning som enligt 14% första stycket i lagen skall inleda disciplinförfaran- det. Har arbetstagaren emellertid delgivits

anmaningen inom nämnda tid, får detta samma preskriptionsavbrytande effekt som delgivning av åtal enligt 35 kap. BrB. Att preskriptionsregeln ansetts böra gälla endast disciplinpaföljd och ej avsked, se under 4.5.9.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att den föreslagna disciplinlagen inte upptar någon regel om preskription beträffande möjligheten att vid bestämmande av disci- plinpåföljd beakta att arbetstagaren tidigare ålagts sådan påföljd för annan förseelse. Har en längre tid förflutit sedan det förra disciplinbeslutet meddelades är i och för sig givet att påföljden för återfallet i princip bör bestämmas oberoende av den tidigare för- seelsen. Då det gäller att precisera denna tid bör enligt kommitténs mening viss vägled— ning kunna hämtas ur preskriptionsregeln i 11 &.

A vskedande 1 2 ?;

Här har upptagits de regler om avsked som enligt förslagen under 4.5.4 bland annat är avsedda att ersätta avsättning som brottspå- följd. I enlighet med detta förslag stadgasi paragrafens första stycke, att arbetstagare rna avskedas om han begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin tjänst. Enligt stadgandet krävs inte att arbetstagaren skall ha övertygats om brottet genom dom i brottmål. I denna del kommer således att råda samma villkor som på den privata arbetsmarknaden då det gäller att styrka förekomsten av avskedsgrund.

[ andra stycket av paragrafen återges den föreslagna regeln om avsked vid ej kriminali— serad tjänsteförseelse. [ stället för att åläggas disciplinpaföljd mä sålunda arbetstagare av- skedas, om han annorledes än genom brott gjort sig skyldig till grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande varigenom han visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin tjänst. En förutsättning för avsked vid upprepad tjänsteförseelse är dock

enligt lagrummet, att den föregående för- seelsen föranlett disciplinpaföljd under de senaste två åren före den aktuella förseelsen.

Har avskedsbeslut ogiltigförklarats av domstol enligt reglerna i 18420 åå på den grund att domstolen funnit arbetstagaren oskyldig till påstådd förseelse, ligger i sakens natur att arbetsgivaren inte har rätt att i stället utmäta disciplinpaföljd. Grundas domen emellertid på att arbetstagaren visser— ligen begått förseelsen men att denna ej är av så svår beskaffenhet att avsked bort följa. upptar lagen inte något hinder för arbetsgiva— ren att istället ålägga disciplinpaföljd. Det är emellertid givet att sådan åtgärd av arbets- givaren stundom kan böra undvikas med hänsyn till det men arbetstagaren får anses ha lidit genom själva lagföringen i avskeds- målet, vilket men då får utgöra tillräcklig följd av förseelsen.

13%

[ överensstämmelse med förslaget under 4.7.2 om garantier för arbetstagare att få vidbli sin tjänst i fall av obefogat avskedan- de, har i denna paragraf intagits en regel att beslut om avsked enligt 12% inte får verkställas förrän det slutligt prövats av arbetsdomstolen eller allmän domstol enligt bestämmelserna i lagens 18420 åå. dvs. inte förrän lagakraftvunnen dom föreligger. Har talan i avskedsfragan inte väckts vid sadan domstol, får avskedandet enligt 13% inte verkställas förrän tiden för väckande av sådan talan utgått.

Förfarandet 14—1 6 åå

I dessa paragrafer har intagits bestämmelser om förfarandet i ärenden om disciplinpåföljd eller om avskedande i enlighet med vad som föreslagits under 4.5.10.

Enligt 14%» första stycket skall sålunda. innan ärendet avgöres, arbetstagaren genom skriftlig anmaning beredas tillfälle att skrift- ligen eller. om han påfördrar det eller det

eljest finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Såsom framgått av det tidigare anförda har denna skriftliga anmaning tillagts betydelsei preskriptionshänseende. Vidare stadgas. att begäran av arbetstagaren att även annan skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas skall efterkommas om det ej finnes uppenbart att åtgärden saknar betydelse.

I 14 å andra stycket har intagits stadgande om möjlighet till bevisupptagning vid allmän domstol. Enligt stadgandet skall salunda. om det på framställning av arbetstagaren eller eljest finnes nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid domstol eller att föreläggande meddelas någon att tillhandahålla skriftlig handling eller föremål som bevis, ansökan om bevisupptagningen göras hos den allmän- na underrätt inom vars område den vistas som skall höras eller tillhandahålla bevis. Tillhandahålles erforderlig utredning skall rätten anställa förhör eller meddela före— läggande. om laga hinder ej möter. Slutligen stadgas att reglerna om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling skall i tillämpliga delar gälla även beträffande nu avsedd bevisupptagning. Såsom framgår av 2 & står möjligheten till bevisupptagning vid domstol öppen även beträffande arbetstagare för vilken lagen i övrigt blir dispositiv.

15 & första stycket stadgar att arbetstaga- ren under ärendets utredning äger anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget.

Andra stycket av 15 & upptar bestämmel- se att, om arbetstagarförening som arbetsta— garen tillhör önskar överläggning i saken, ärendet inte får avgöras förrän överläggning- en ägt rum. Att härutöver särskild förhand- lingsordning kan finnas bestämd i kollektiv— avtal har berörts under 4.5.10.

[ 16% stadgas slutligen. att beslut om disciplinpaföljd eller avskedande skall vara skriftligt och ange de skäl på vilka beslutet grundas. samt vidare att arbetstagaren skall underrättas om beslutet liksom också hans arbetstagarförening om överläggning ägt rum enligt 15 å andra stycket.

179"

[ denna paragraf har intagits de under 4511 föreslagna reglerna om beslutande organ i ärenden om disciplinpaföljd och om avsked enligt lagen. Samma regler föreslås i paragra- fen gälla även ärenden om avstängning enligt 22 å och om åtalsanmälan enligt 23 %. Såsom framgår av 35 är bestämmelserna i 17 % tvingande för samtliga befattningshava- re som omfattas av disciplinlagen.

Beträffande statligt anställda arbetstagare, med eller utan ställning som tjänsteman, ges i paragrafens första stycke en huvudregel av innehåll att beslutsrätten tillkommer den myndighet varunder arbetstagaren lyder, om Kungl. Maj:t ej bestämmer annat. [ styckets sista punkt föreskrives kollegial sammansätt- ning vid beslutsfattandet: därvid skall deltaga minst tre och högst fem. och av dem skall minst en ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

I andra stycket av paragrafen återfinns den föreslagna särregeln för vissa högre statliga befattningshavare. Med 18å stats— tjänstemannalagen som mönster vad angår angivandet av själva personkretsen stadgas här. att nu avsedda beslut såvitt rör den som innehar eller uppehåller ordinarie dornar— tjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myn- dighet liksom beträffande ledamot av sådan myndighet skall fattas av särskild diSciplin- nämnd. Om sådan nämnd gäller enligt särregeln, att den skall ha minst tre och högst fem ledamöter av vilka ordföranden skall vara lagkunnig och idomarvärv erfaren. En regel av jävskaraktär har också medtagits: i disciplinnämnd får inte delta Her än en innehavare av tjänst vid myndighet varunder den som avses med beslutet lyder. Dessutom stadgas att det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser om sådan nämnds sammansättning och verksamhet.

Vad angår sådana kommunala arbetstagare som avses i 3 5 andra stycket, dvs. kommu— naltjänstemän i egentlig mening och arbetsta- gare utan tjänstemannaställning, skall enligt 17 % tredje stycket beslutanderätten där ej

annat är stadgat ankomma på kommunen eller organ som kommunen utser. Det— samma skall enligt samma stycke gälla dem som utövar uppdrag åt kommun liksom arbets- och uppdragstagare hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari kommun har avgörande bestämmanderätt.

Enligt paragrafens fjärde stycke ankom- mer på riksdagen att meddela bestämmelser om beslutande organ vad angår arbets- och uppdragstagare hos riksdagen eller dess verk.

[ paragrafens sista stycke föreskrives, att deti fall som inte omfattas av första — tredje styckena ankommer på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om beslutande organ. Regeln får betydelse bland annat för de av disciplinlagen omfattade statliga upp- dragstagarna vilka ej sorterar under riksda- gen liksom för sådana kommunala arbets- tagare som inte omfattas av 35 andra stycket, dvs. främst de kommunala tjänste— män som omfattas av komntunaltjänsteman— nastadgan. Regeln omfattar även befattnings- havare vid allmänna inrättningar och statliga företag.

Det bör slutligen framhållas, att Kungl. Maj:t med utnyttjande av sin bestämmande- rätt enligt första stycket i paragrafen kan förordna att reglerna om disciplinnämnd i andra stycket skall gälla även andra statliga arbetstagare än som där sägs. Sådant förord- nande kan givetvis även meddelas av Kungl. Maj:t beträffande personkategorier som avses i fjärde stycket.

Talan mot beslut om avsked eller disciplinpåföljd m. m.

18%

I denna paragraf återfinns den under 4.7.1 föreslagna regeln om prövning vid domstol i tvistemåls form av frågor om bland annat disciplinpaföljd och avsked. Där stadgas sålunda, att mål rörande tillämpning av disciplinlagen skall prövas av arbetsdomsto- len då fråga är om arbetstagare vars anställ- ningsavtal regleras av kollektivavtal och i annat fall av allmän domstol. Mot denna bestämmelse svarar en i lagen (19651276) om

inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut upptagen regel om förbud mot besvär i frågor om disciplin- paföljd och om avsked, jämte vissa andra följdändringar i den förvaltningsprocessuella lagstiftningen (se under 2.7 och 5.7) _ Genom stadgandet om prövning vid arbets— domstolen då arbetstagarens anställningsav- tal regleras av kollektivavtal blir arbetsdom- stolen behörig även i de fall där de genom disciplinlagen reglerade delarna av anställ- ningsavtalet inte omfattas av kollektivavta— let.

19%

Paragrafen innehaller regler om tid för talans väckande i mal som rör avskedsbeslut eller beslut om disciplinpaföljd. Enligt paragra— fens första stycke skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det arbetstaga— ren fätt del av arbetsgivarens beslut om åtgärden. 1 andra stycket har upptagits den under 4.7.2 föreslagna särbestämmelsen för beslut om avsked av fullmaktshavare. Anmä- ler sådan tjänsteman missnöje över avskeds- beslutet hos arbetsgivaren inom en vecka efter det han fått del därav. kan arbetsgiva- ren enligt denna bestämmelse inom nyss- nämnda fyraveckorstid väcka talan för pröv- ning av beslutets giltighet. Gör han emeller- tid ej det, är beslutet förfallet. Särbestämmel- sen innebär givetvis inte något hinder för fullmaktshavaren att i stället för att anmäla missnöje själv ansöka om stämning i avskeds- frågan. ] paragrafens tredje stycke stadgas slutligen att beslut i frågan om arbetsgivaren skall väcka nu avsedd talan skall fattas av den myndighet som meddelat avskedsbe- slutet.

20%

I denna paragrafs första stycke har beträffan- de talan vid arbetsdomstolen upptagits be- stämmelse att stadgandena i 13 5 lagen om arbetsdomstol skall gälla i fråga om talans anhängiggörande och utförande även om målet inte är sådant som avses i nämnda 13

5. Vad där stadgas främst om rätt för kollektivavtalsslutande facklig organisation att i stället för sin medlem väcka och utföra talan blir salunda tillämpligt även på talan enligt disciplinlagen. Är fråga om arbetsgiva- res talan enligt 19 å andra stycket skall dock enligt 20 % andra stycket inte gälla deti 13 % lagen om arbetsdomstol stadgade förbudet för honom att själv kära.

219;

Enligt denna paragraf skall arbetstagare inte vara skyldig att i mal rörande tillämpning av disciplinlagen ersätta motparts rättegängs- kostnad annat än om sadant fall föreligger som sägs i 18:6 rättegångsbalken. dvs. att arbetstagaren genom vårdslöshet eller för- summelse vållat kostnad för motparten t. ex. genom att utebli från rättegångssammanträ- de (se i övrigt under 4.7.2).

Särskilda bestämmelser 22 &

I enlighet med förslaget under 4.5.5 har i 22 & intagits ett stadgande om avstängning. Stadgandet ersätter den i stort sett likalydan- de bestämmelsen i nuvarande 26 & statstjäns— temannalagen liksom motsvarande bestäm— melse i 25 & kommunaltjänstetnannastadgan. Enligt 22 & första stycket får sålunda arbetstagare nted omedelbar verkan av- stängas fran tjänsteutövning om åtgärd vidta- ges för att anställa åtal eller disciplinärt förfarande inledes och den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsked enligt 12 & eller eljest särskilda skäl föreligger. Av- stängningen får dock enligt samma första stycke inte vara längre än till dess frågan om tjänsteförseelse slutligt prövats, dvs. laga- kraftfunnen dom i brottmål föreligger eller, om förseelsen föranlett disciplinärt förfaran— de, disciplinbeslutet slutligt prövats enligt bestämmelserna i 18420 åå eller tid för väckande av talan som där sägs utgått. En erinran har också intagits om att avstäng- ningen skall omedelbart hävas när skäl inte längre finns för åtgärden.

I paragrafens andra stycke finns föreskrift att vissa av bestämmelserna om förfarandet i disciplinärenden skall iakttagas även i ären- den om avstängning. Föreskriften avser reg- lerna om skriftligt anmaning, arbetstagarens hörande och förebringande av utredning i 14 & första stycket. om rätt att anlita biträde i 15 & första stycket samt om skriftlig form hos beslut och om beslutets delgivning med arbetstagaren i 16 %. Däremot omfattar föreskriften ej reglerna i 14 å andra stycket om bevisupptagning vid domstol och i 15 å andra stycket om överläggning med arbetsta- garförening. Följdenligt kommer inte heller bestämmelsen i 16 5 om delgivning av beslut med arbetstagarförening som deltagit i sådan överläggning att vinna tillämpning på av— stängningsbeslut.

[ 22 & tredje stycket har slutligen intagits erinran om att särskilda bestämmelser om avstängning gäller för domare och för vissa arbetstagare vid riksdagens verk (för domar- nas del, se förslag till ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare under 2.6; jfr även under 5.6).

23%

Som sista paragraf i disciplinlagen har inta- gits en bestämmelse om åtalsanmälan Ufr under 4.5.6). Enligt paragrafens första styc- ke föreligger anmälningsskyldighet då arbets- tagaren är misstänkt för sådant i tjänsten begånget brott som avses i 20 kap. BrB, dvs. de där föreslagna brottstyperna missbruk av myndighet etc. Genom begränsningen till i tjänsten begånget brott uteslutes sådant av offentlig arbetstagare begånget brott mot tystnadsplikt som visserligen skall bestraffas enligt nya 20:3 BrB men som inte begåtts i tjänsten. _ Skyldigheten att anmäla till åtal skall enligt vad som sägs i första stycket även omfatta annat brott varigenom arbetstagaren åsidosatt något aliggande ianställningen, om för brottet är stadgat fängelse eller det finns anledning antaga. att talan om enskilt an- språk kommer att föras.

[ paragrafens andra stycke stadgas rätt för Kungl. Maj:t att befria från antnälningsskyl-

dighet i fråga om allmänfarlig vardslöshet enligt 1316 första stycket BrB.

Övergångsbestänzmelser

Disciplinlagen är avsedd att vinna tillämp— ning även på förseelser begångna före dagen för lagens ikraftträdande. Har disciplinärt förfarande enligt exempelvis statstjänsteman- nalagen hunnit inledas. bör saledesi fortsätt- ningen disciplinlagens regler i 14—16 åå om förfarandet tillämpas. Arbetstagaren bör sä- lunda skriftligen anmanas att yttra sig inför det kollegium. som enligt 17 & skall besluta i disciplinärendet. Härvid bör givetvis den skriftliga antnaningens innehall anpassas ef- ter vad som redan förekommit i ärendet. Även de nya disciplinpåföljderna liksom av- sked enligt lagen bör tillämpas på äldre för— seelser. Vad angar avsked kan här beaktas, att skiljande från tjänsten. i vissa fall i form av avsättning. redan för närvarande kan följa vid grövre tjänsteförseelser av arbetstagare som omfattas av lagen _ låt vara att det för t. ex. statstjänstemän med fullmakt på tjäns- ten endast kan ske i form av brottsPäföljd.

Även i preskriptionshänseende bör den nya lagen vinna tillämpning. Den i 115 intagna preskriptionsregeln rörande disciplin- påföljd medför visserligen inte. i motsats till vad som är fallet enligt gällande rätt. att själva förfarandet skall vara avslutat före preskriptionstidens utgång. Den nu tillämpa- de preskriptionstiden uppgår emellertid för de offentliga tjänstemännens del till fem år medan den föreslagna endast är två år. Och det förhållandet att någon preskriptionstid inte föreslagits beträffande avsked torde. så vitt nu är i fråga. i praktiken inte medföra någon försämring för arbetstagarnas del: avsked enligt disciplinlagen på grund av förseelser begångna mer än fem år före lagens ikraftträdande kan antagas komma att utebli.

Rörande disciplinlagens processuella be- stämmelser märkes att dessa enligt 18å endast avser mål rörande tillämpning av denna lag och att de således inte vinner tillämpning pa beslut som meddelats före

lagens ikraftträdande. Beträffande sädana beslut blir i stället erforderligt med en övergångsbestämmelse om rätt till besvär med hänsyn till det föreslagna förbudet mot besvär över avskeds— och disciplinbeslut. En sådan bestämmelse har emellertid sin natur- liga plats i anslutning till lagen om inskränk— ning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. där nyssnämnda förbud intagits.

Ej heller i övrigt synes erforderligt med nagra övergångsbestämmelser till disciplinla- gen.

I detta sammanhang bör slutligen framhal— las. att införandet av disciplinlagen föranle— der ändringar i åtskilliga av Kungl. Maj:t utfärdade stadgar. instruktioner etc. för skilda myndigheter och andra organ. Såsom tidigare framhallits har det inte varit kom- mitténs uppgift att utarbeta förslag till ändringar i sådana författningar. Kommittén vill dock något uppeltålla sig vid en hithöran- de författning av speciell natur. Det gäller kungörelsen (1965:844) om handläggning av disciplinärenden hos statens järnvägar. [ denna kungörelse lämnas föreskrifter om utredning i disciplinärenden och om sådana ärendens handläggning. Där stadgas bland annat också om ett med strafföreläggande enligt BrB likartat förfarande. varigenom ett av den misstänkte godkänt föreläggande om disciplinstraff skall anses gälla som lagakraft— vunnet beslut om disciplinstraff. Enligt kom- mittén bör reglerna i denna kungörelse ersättas av disciplinlagen och kungörelsen följaktligen upphävas i samband med att nämnda lag träder i kraft. Förslag därom har också upptagits i anslutning till själva lagför- slaget. (Jfr i detta sammanhang riksdagens justitieutskotts betänkande 197lz8. vari ut- skottet. under hänvisning till kommitténs utredningsarbete. Itos riksdagen hemställde om avslag på en motion (1971:645) om utredning i syfte att upphäva kungörelsens bestämmelser om disciplinärt ansvar.)

5.3 Uti/Istemannalags[iftningen S tatstjä'izslemamialagen 3 s

I denna paragrafs första stycke anges för närvarande som princip att det i anställnings- förhallande varpå statstjänstetnannalagen är tillämplig skall gälla vad som är bestämt i avtal. ] andra stycket uppräknas emellertid åtskilliga ämnen om vilka avtal inte får träffas. [ punkterna a) och b) av andra stycket anges som avtalsförbjudna ämnen inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt. myndighets arbetsuppgifter. ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten samt rätt till annan ledighet än semester. [ andra stycket punkt c) upptages vidare anställnings- eller arbetsvillkor sotn enligt lagen tillhör Kungl. Maj:ts, riksdagens eller myndighets beslutanderätt.

I förslaget till ny utformning av paragra- fens andra stycke stadgas i stället. att det i avtal inte får stadgas inskränkning i rätt för staten att besluta i de ämnen som motsvarar dem vilka återfinns i de nuvarande punkterna a) och b). Som en andra punkt av andra stycket i förslaget anges vidare såsom en motsvarighet till nyssnämnda stadgande i nuvarande punkt e). att man ej heller får genom avtal inskränka den beslutanderätt rörande anställnings— eller arbetsvillkor i övrigt som enligt lagen tillkontmer Kungl. Maj:t etc.

I nuvarande punkt c) upptages som avtalsförbjudna ämnen även sådana anställ— nings- eller arbetsvillkor som eljest regleras i statstjänstemannalagen eller i författning vartill lagen hänvisar. Vidare uttalas för närvarande i paragrafens tredje stycke. att avtal är utan verkan i den del det träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket. inklusive punkterna a). b) och c).

1 förslaget har de två sist avsedda stadgan- dena sammanförts till ett nytt tredje stycke av innehåll att avtal. som träffats i strid mot bestämmelserna i nya andra stycket eller eljest i strid mot villkor som återfinns i lagen

eller i författning vartill lagen hänvisar. skall i denna del vara utan verkan.

Rörande motiven till och innebörden av den avtalsreglering som sålunda föreslås hänvisas till framställningen under 4.2 och 4.3.

45

1 andra stycket första punkten av denna paragraf stadgas för närvarande. att vissa villkor för innehav eller utövande av tjänst. däribland villkor i fråga om ålder. fastställes av Kungl. Maj:t eller behörig myndighet där villkoren inte framgår av särskilda bestäm- melser. [ styckets andra punkt stadgas att avtal dock får träffas om pensionsålder. Med den principiella avtalsrättsliga syn på anställ- ningsförhållandet i dess helhet varåt den föreslagna lydelsen av 3ä ger uttryck. kommer emellertid även villkoren i andra styckets första punkt att utgöra en del av anställningsavtalet. ehuru avtalet i denna del får sitt innehåll utan medverkan av arbetsta- garsidan. Undantaget i andra punkten — att villkor om pensionsålder hör till avtalsområ- det _ bör därför formuleras annorlunda. Detta har ansetts enklast kunna ske genom att i första punkten stadga att den avser villkor i fråga om ”ålder. dock ej pensionsål- der”.

15%

Enligt 15 % första stycket får vissa fackliga stridsåtgärder vidtas vid konflikt om ”sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjäns- teman som mä bestämmas genom avtal”. Med kommitténs förslag till ny lydelse av 3 & åsyftas ej att utvidga rätten att tillgripa stridsåtgärder. [ förslaget har därför 15% första stycket formulerats så. att där angivna stridsåtgärder fär vidtas vid konflikt om ”annat anställnings— eller arbetsvillkor än sådant som avses i Bä andra eller tredje stycket”.

Denna paragraf reglerar statstjänstemännens neutralitetsrätt vid arbetskonflikter rörande ”anställnings- eller arbetsvillkor vilket mä bestämmas genom avtal”. På samma sätt som i 15% har i förslaget sistnämnda uttryck ersatts med orden ”annat anställnings- eller arbetsvillkor än sadant som avses i 3 % andra eller tredje stycket”.

18—25 %%

Dessa paragrafer som rör åtal och disciplinär bestraffning ersätts av den föreslagna disei— plinlagen och utgar därför. liksom rubriken till 18 &. ur statstjänstemannalagen.

[ de bestämmelser som salunda föreslås upphävda ingår bland annat ett stadgande i 23 å andra stycket att rättegängsbalkens reg- ler om omröstning i överrätt i fråga om an- svar skall äga motsvarande tillämpning då fle- ra deltar i avgörande av fråga om disciplin- straff enligt 195. om åtalsanmälan enligt 20 % eller om skyldighet enligt 22 & för den som ålagts suspension att flytta från tjänste— bostad eller fri bostad. Kommittén har ernel- lertid inte ansett erforderligt med någon motsvarighet till ifrågavarande straffproces- suella omröstningsregel i den föreslagna dis- ciplinlagen.

26 %

Även 26 å. som rör avstängning i anledning av misstänkt tjänsteförseelse. har motsvarig— het i den föreslagna disciplinlagen och utgår därför.

275

Denna paragraf reglerar i första stycket möjligheten att avstänga tjänsteman som till följd av sjukdom eller därmed jämförbart förhållande ej fullgör sin tjänst tillfredsstäl- lande. Avstängning kan även ske om den bristande tjänstdugligheten sannolikt beror av sådant förhållande Och tjänstemannen vägrar att låta sig undersökas av anvisad läkare.

Enligt den nuvarande lydelsen av paragra- fens andra stycke skall beslut om avstäng— ning eller läkarundersökning meddelas av Kungl. Maj:t i fråga om tjänsteman som inte kan dömas till disciplinstraff och eljest av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Då bestämmelserna i statstjänstemannalagen om disciplinstraff upphäves måste också detta lagrum ändras. Härvid har kommittén ansett. att nu avsedda beslut om avstängning m. m. bör fattas i samma ordning som de likartade besluten enligt disciplinlagen om avstängning i anledning av misstänkt tjänsteförseelse. [ lagrummets föreslagna lydelse stadgas salun- da att besluten skall meddelas av den myn- dighet som har befogenhet att pröva avskeds- frägor enligt vad som stadgas därom i dis— ciplinlagen (jfr 17 & däri).

l paragrafens andra stycke stadgas för närvarande också om rätt för tjänstemannen att bli hörd i ärendet och att anlita biträde. Då den nya förvaltningslagen (1971:290) träder i kraft 1.1.1972 kontmer emellertid dess bestämmelser om förfarandet i förvalt- ningsärenden att bli tillämpliga även på nu avsedda ärenden. Samtidigt träder ocksa i kraft en ändring av förevarande 27 &. enligt vilken en regel om rätt för tjänstemannen att muntligen uttala sig i ärendet bibehalles medan det i ett nytt tredje stycke intas stadgande. att bestämmelserna i 15. 17 och 18 Så förvaltningslagen skall tillämpas även om beslutet utgör beslut under ärendes handläggning. Inte heller i fråga om förfaran— det anser kommittén emellertid skillnad böra göras mellan de olika typerna av avstäng- ningsärenden. Med utelämnande av berörda bestämmelser om förfarandet har därför i förslaget till ny utformning av 27å andra stycket intagits stadgande. att i ärende som avses med paragrafen bestämmelserna i 14 & första stycket. 15 % första stycket och 16 & disciplinlagen skall iakttas. I samband här— med utgår ocksa ett i 27% andra stycket intaget stadgande att bestämmelserna om omröstning i 23 å andra stycket skall iakttas i avskedsärende.

I ett nytt tredje stycke av 27å ltar dessutom erinrats om. att beslut som nu

avses meddelas i den ordning som stadgasi regeringsformen i fråga om justitieråd och regeringsråd (jfr under 4.6.2 och 2.11).

28%

Denna paragraf innehåller för närvarande endast erinran att tjänsteman enligt vad därom är särskilt stadgat kan vara skyldig att frånträda utövningen av tjänst även i andra fall än som avses i nuvarande 26% och i 27 ä.

I samband med att det avsnitt av stats- tjänstemannalagen som enligt sin rubrik rör åtal och disciplinär bestraffning och otnfat- tar 18--25 åå upphäves bör i lagen intagas erinran att frågor som rör anmälan till åtal. disciplinansvar Och avstängning i samband med atal eller disciplinärt förfarande regleras i disciplinlagen. Sadan erinran ltar intagits som ett nytt andra stycke i 28 %. Samtidigt har rubriken till 26—28 åå. Avstängning m.m.. ändrats till att lyda Avstängning. disciplinansvar och åtal.

295

Första stycket av denna paragraf innehåller huvudregeln rörande rätten att skilja stats- tjänsteman från tjänsten. Enligt lagrummet får det göras endast av allmän domstol efter åtal eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelse i statstjänstemannala- gen, Kommitténs förslag om avskaffande av avsättning som brottspåföljd föranleder den ändringen av lagrummet. att skiljande från tjänsten far ske endast med stöd av bestäm— melse i statstjänstemannalagen eller i disei- plinlagen.

] paragrafens andra stycke erinras för närvarande om föreskrifterna i regeringsfor- men om skiljande från tjänsten av justitieråd eller regeringsråd ”på grund av ämbetsbrott eller efter anmälan av riksdagen”. I enlighet med kommitténs förslag (se bland annat förslaget under 4.6.2 och 2.11 att avskaffa opinionsnämnden enligt 103 RF) bör de citerade orden utgå men lagrummet i övrigt lämnas oförändrat.

I enlighet med förslagen under 4.5.4 har i denna paragraf upptagits stadgande om möj— lighet att från tjänsten skilja tjänsteman som utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring. En förutsättning för avsked är dock enligt paragrafen. att frånva- ron varat minst tre månader i följd och att tjänstemannen alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet.

I samband med införandet av denna bestämmelse har nuvarande 31 & samt 32—34 %% erhållit paragrafnumren 32 & res- pektive 33—35 åå.

33%

I nuvarande 32 å. i förslaget med paragraf- nummer 33. stadgas om skyldighet i vissa fall för tjänsteman att avgå före uppnådd pen- sionsålder. däribland. under första stycket punkt e). det fall att han genom lagakraft- ägande dom befunnits skyldig till brott varå avsättning kunnat följa men enligt 3322 BrB överlämnats till särskild vård. dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd. Då den i 125 första stycket disciplinlagen föreslagna avskedsregeln täc- ker även detta fall utgår punkten c) ur förevarande lagrum.

1 övrigt har i lagrummet en hänvisning till nuvarande 31 & ersatts med denna paragrafs nya nummer. 32.

3652

I enlighet med förslagen under 4.7.2 har här. på samma sätt som i 13% disciplinlagen. upptagits stadgande att beslut om skiljande från tjänsten inte får verkställas förrän beslutet slutligt prövats enligt de föreslagna processuella bestämmelserna (se nya 41 och 42 åå i statstjänstemannalagen) eller tid för talans väckande utgått, Stadgandet avser skiljande från tjänsten såväl enligt nuvarande 30—33 %% i förslaget betecknade 30 och 32—34 åå — som enligt nya 31 &. Vidare omfattar det föreslagna stadgandet även

sådant skiljande från tjänsten som sker vid förflyttning enligt 35 &. Eftersom besvär enligt förslagen skall kunna föras över förflyttningsbeslut stadgas tillika i paragra- fen, att även anförda besvär skall slutligt prövas innan förflyttningsbeslutet far verk- ställas.

] samband med förslaget om införande i lagen av nya 36 5 har nuvarande 35—38 åå erhållit de nya paragrafnumren 37—40.

395

Nuvarande 37 å. som svarar mot 3935 i förslaget. innehåller bestämmelser om be- slutande organ i frågor om anställnings upphörande och om förflyttning. l paragra- fen har enligt kommitténs förslag intagits hänvisning till nya 31 å så att där avsedda avskedsbeslut kommer att fattas i samma ordning som gäller för anställnings upphö- rande i övrigt. Härutöver har hänvisningen i lagtexten till skilda paragrafer ändrats i överensstämmelse med den nya paragraf- numreringen varjämte en hänvisning till den enligt förslaget upphävda punkten e) i nuvarande 32 5 första stycket fått utgå.

41425

I dessa två nya paragrafer har intagits processuella bestämmelser motsvarande 18—21 åå i den föreslagna disciplinlagen.

41 & första punkten stadgar sålunda. att mål rörande anställningsavtal som avses med statstjänstemannalagen prövas av arbetsdom— stolen om avtalet regleras av kollektivavtal och eljest av allmän domstol. Enligt paragra- fens sista punkt skall i fråga om talans väckande och utförande vid arbetsdomstolen gälla vad som stadgas i 13% lagen om arbetsdomstol även om målet inte är sådant som avses där.

Vidare har i 425 första stycket intagits bestämmelse om tid för talans väckande i mål som rör beslut varigenom tjänsteman skilts från tjänsten enligt bestämmelse i statstjänstemannalagen. ] sådant mål skall sålunda ansökan om stämning göras inom

fyra veckor efter det tjänstemannen erhållit del av beslutet. Vad nu sagts skall enligt uttryckligt stadgande även gälla mål som rör beslut om förflyttning. ] sista punkten av 42 % första stycket upptages däremot särbe- ståmmelse för det fall att någon som avhållit sig från tjänstgöring skiljs från tjänsten med tillämpning av nya 31 ä. I sådant fall skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor från dagen för beslutet. Det liggeri sakens natur att här för fullmaktshavares del inte gjorts undantag motsvarande den i 19 å andra stycket disciplinlagen intagna regeln om skyldighet för arbetsgivaren att efter anmält missnöje väcka talan.

Slutligen stadgas i 42å andra stycket skyldighet för arbetsgivaren att bära sin egen rättegångskostnad där ej försurnlighet som avses i 1816 rättegångsbalken föreligger pa arbetstagarens sida.

435

Denna paragraf motsvarar nuvarande 39 å, i vars första stycke stadgas förbud att inskrän- ka rätten att föra talan mot myndighets beslut enligt statstjänstemannalagen eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen. ] nya 43 % har stadgandet givits en mera generell utformning så att förbudet mot inskränkning av besvärsrätten angivits gälla beslut rörande anställnings- eller arbets— villkor som avses i lagen. Vidare har stadgandet i förslaget jämkats på det sättet att det uttryckligen framgår dels att förbu— det mot inskränkning gäller rätten att föra talan ”genom besvär”. dels att förbudet gäller där ”ej annat stadgas i lag”. Med lag åsyftas här främst lagen (19652276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut med de däri föreslagna ändringarna (se under 4.7 och 5.7).1

Den före nuvarande 395 intagna rubri- ken, ”Talan mot myndighets beslut”, har vidare ersatts av en ny rubrik, "Processuella

lJfr även kommentaren till 1051 lagen om avstängning av domare nedan under 5. .

bestämmelser”, som införts före nya 41 å och omfattar saväl denna paragraf som nya 42443 gå.

I sammanhanget kan anmärkas. att nuva- rande 404—41 åå kvarstår oförändrade till sitt innehåll men med nya paragrafnummer. 4445.

På samma sätt som i fråga om den föreslagna disciplinlagen har inte synts erfor- derligt med några särskilda övergångsbestäm— melser i samband med ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i statstjänstemannala- gen.

K onzmunalljdnstemannalagen

2

(I)?

De nuvarande bestämmelserna om avtalsför- bud i 25 andra och tredje styckena är utformade i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i nuvarande 35 andra och tredje styckena statstjänste- mannalagen. Även de föreslagna ändringarna i Zå kormnunaltjänstemannalagen överens— stämmer med ändringarna i sistnämnda 3 5.

1 andra stycket av förevarande 2 & stadgas sålunda enligt förslaget. att det i avtal ej får stadgas inskränkning i rätt för arbetsgivaren att besluta i de ämnen som där uppräknas och som för närvarande finns upptagna i punkterna a) och b) i andra stycket.

] paragrafens tredje stycke har samman— förts de nuvarande bestämmelserna i tredje stycket jämte andra stycket punkt c). Där stadgas sålunda enligt förslaget, att avtal skall vara utan verkan i den del det träffatsi strid mot bestämmelserna i nya andra styc- ket eller i kommunaltjänstemannalagen i övrigt eller i strid mot bestämmelse om anställningsvillkor som återfinns i annan författning och angår tjänstetillsättning. an- ställnings upphörande eller disciplinansvar (det sistnämnda uttrycket har fått ersätta det nu i lagtexten begagnade. ”disciplinär bestraffning"). Bland de författningar som härmed åsyftas kommer att ingå exempelvis den föreslagna disciplinlagen.

Dessa två paragrafer är likalydande med 15 respektive 175 statstjänstemannalagen och har i förslaget ändrats på samma sätt som de sistnämnda lagrummen.

6 och 7 %&

] nuvarande öå stadgas straffansvar för tjänsteman som bryter mot förbudet i 3å andra stycket att delta i annan strejk än sadan som beslutats av fackförening eller som åsidosätter sin skyldighet enligt 5 & att under arbetskonflikt vari han ej deltar fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden och att utföra skyddsarbete. Straffbudet avser endast tjänstemän som inte har ämbetsans- var; för de ämbetsansvarigas del kan i motsvarande fall i stället bli fråga om ansvar för tjänstefel enligt nuvarande 2014 BrB, Dä emellertid straffansvaret för vanliga tjänste- fel föreslås avskaffat bör även förevarande straffbud utgå.

! stället har i 6 & liksom i nya 7 & intagits vissa processuella bestämmelser motsvarande dem som föreslagits intagna i statstjänste mannalagen. 6 &” som rör forum för pröv- ning av mål rörande anställningsavtal, är i sak likalydande med nya 41 & statstjänstemanna- lagen. 7 & innehåller, på samma sätt som nya 42% statstjänstemannalagen. bestämmelse att ansökan om stämning i mål som rör beslut om avsked eller förflyttning skall göras inom fyra veckor efter det tjänsteman- nen fått delav beslutet. Vissa jämkningar har dock gjorts i förhållande till nämnda 42 &. Sålunda stadgas att fråga skall vara om avsked eller förflyttning enligt bestämmelse i författning som avses i 25 tredje stycket i dess föreslagna lydelse jfr exempelvis av— skedsreglerna i kommunaltjänstemannastad- gan och reglerna om förflyttning i kungörel- sen (19652931) med särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän inom universitets- och skolväsendet. Vidare saknas motsvarighet till den i 42% statstjänstemannalagen intagna särregeln, att fyraveckorstiden skall räknas från beslutets dag då någon som avhållit sig

från tjänstgöring skilts från tjänsten med tillämpning av nya 31 % statstjänstemannala- gen. En mot nämnda 31 % svarande avskeds- regel har emellertid föreslagits intagen i kommunaltjänstemannastadgan, där också en särregel beträffande beräkning av fyra- veckorstiden upptagits. Mot denna bakgrund har i nya 7 % intagits bestämmelse att huvud- regeln om stämningsansökan inom fyra vec- kor frän beslutets dag skall gälla endast ”där ej annat är stadgat i författning”.

85%

Processuella regler motsvarande dem som föreslagits intagna i såväl statstjänstemanna- lagen som ovan i 6—7 %% kommunaltjänste- mannalagen bör enligt kommitténs mening kunna göras tillämpliga även på offentliga tjänstemän som inte omfattas av nagon utav dessa lagar. Hit hör exempelvis sådana i 2 % kungörelsen (19651729) med vissa bestäm- melser om anställning som präst avsedda präster, på vilka kommunaltjänstemannala