2

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt punkt 2 och punkt 7 av anvis­

ningarna till samma paragraf kommunalskattelagen den 28 september 19281

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten

-------------såsom för:

allt, som----------- - mera sådant;

värdeminskning, som till jordbru­

ket eller dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

däri inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, äro underkastade;

undantagsförmåner,

pensioner,

-------- — tillhörande fördelningsled-

ningar.

Har skog--------— tidigare medgi­

vits.

Har växande------------ av upplåtel­

sen.

Hemmavarande barn,------------ till­

höra arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten

— — — såsom för:

allt, som------------- mera sådant;

värdeminskning, som till jordbru­

ket eller dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

däri inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, äro underkastade,

ävensom värdeminskning å täckdik-

ningsanläggningar och skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner,

------------- tillhörande fördelningsled-

ningar.

Har skog-------------tidigare medgi­

vits.

Har växande------------ av upplåtel­

sen.

Hemmavarande barn, —--------till­

höra arbetspersonalen.

Har sambruksförening —• -— —

nämnda gottgörelse.

Anvisningar

till 22 §.

2. Avdrag medgives-------- —- anvis­

ningarna till 29 §).

Såsom för------------ nödig bostads­

byggnad.

Fasta maskiner — — — första

stycket.

Därest inkomst--------— om jord­

bruksfastighet. 1

Anvisningar

till 22 §.

2 a. Avdrag medgives------------ an­

visningarna till 29 §).

Såsom för------------ nödig bostads­

byggnad.

Fasta maskiner — — — första

stycket.

Därest inkomst--------—- om jord­

bruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årli­

ga värdeminskningsavdrag för sådan

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1959:127 samt av punkt 2 av anvisningarna till 22 §

se 1951:790.

7

verks- och industriorganisation har förklarat sig sakna anledning avgiva

yttranden i ärendet.

Till promemorian fogat författningsförslag torde såsom Bihang fa fogas

vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

II. Huvudlinjer i förslaget

Promemorian

Bristerna i nuvarande ordning

De sakkunniga konstaterar att förbudet mot avdrag för kostnader för

förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller förbättring betingas av att var

skattelagstiftning principiellt endast beskattar inkomstförvärv och icke ka­

pitalförvärv. Att med hänsyn till inkomstbegreppet den ursprungliga kost­

naden för förvärv av vissa tillgångar icke är avdragsgill innebär emellertid

icke att avdrag överhuvud ej kan ifrågakomma. Till en början föreligger,

framliålles i promemorian, alltid avdragsrätt för underhållskostnader. I den

mån tillgången under användning i den skattskyldiges förvärvsverksamhet

trots underhåll förbrukas genom slitning, förtäring eller dylikt föreligger

emellertid en avdragsrätt därutöver. I fråga om tillgångar med relativt lång

varaktighet tillgodoser skattelagstiftningen denna avdragsrätt på det sät­

tet, att antingen tillgångens anskaffningsvärde avskrives genom avdrag för

värdeminskning eller att avdrag medgives för ersättningsanskaffning, då

den förbrukade tillgången ersättes med en ny.

Beträffande egendom som normalt icke är utsatt för slitning eller förtä­

ring — såsom själva marken till en fastighet — föreligger, framhåller de

sakkunniga, icke en dylik avdragsrätt. Skulle egendom av sistnämnda art

bli förstörd genom jordras, översvämning eller dylikt eller minska i värde

genom försämrade utnyttjningsmöjligheter eller genom ändrade konjunk­

turer anses förlusten utgöra kapitalförlust, som icke får avdragas vid in­

komstberäkningen. Detsamma gäller i regel också egendom som är under­

kastad förslitning, om denna förstöres eller försämras på annat sätt än ge­

nom slitning, t. ex. genom händelse av nyss angiven art eller annan hän­

delse som icke kan anses normalt påräknelig i förvärvskällan. Därefter an­

för de sakkunniga.

Vad ovan i korthet anförts torde kunna sägas utgöra grundprinciper, på

vilka vår skattelagstiftning uppbyggts. Då lagstiftaren sedermera av olika

skäl ansett sig böra göra avsteg från dessa grundprinciper, har detta i re­

gel möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet och undantagen

är därför icke ägnade att rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt

för intäkternas förvärvande och bibehållande. Då sålunda anskaffningskost­

nad för firmanamn eller andra rättigheter av goodwills natur i rörelse — oak­

tat rättigheterna icke kan förutses vara underkastade värdeminskning -— får

avskrivas genom lika stora årliga värdeminskningsavdrag inom en period

av tio år, har detta möjliggjorts genom en samtidigt genomförd utvidgning

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

11

vägas att begränsa utvidgningen av inkomstbegreppet till sistnämnda an­

läggningar. En dylik ordning skulle då förutsätta, att en särskild värdering

av dessa tillgångar skedde i samband med överlåtelse av fastigheten.

Svårigheterna att göra en sådan särskild värdering medför emellertid att

tanken på en dylik lösning av spörsmålet, enligt de sakkunnigas mening,

måste övergivas. Med hänsyn härtill och då den större frågan om ett vidgat

inkomstbegrepp för den fasta egendomen i dess helhet uppenbarligen faller

utanför utredningsuppdraget, måste det föreliggande problemet, enligt de

sakkunniga, angripas med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp.

Härigenom kommer emellertid, betonas i promemorian, med nödvändighet

de sakkunnigas rörelsefrihet att vara begränsad och utredningsuppdraget i

huvudsak att inriktas på att söka förbättra avdragsreglerna. Därefter an-

föres.

Vad nu sagts om sambandet mellan avdragsregler och inkomstbegrepp

torde särskilt böra understrykas, eftersom sambandet ofta synes ha förbi-

setts, bl. a. i de framställningar om rätt till värdeminskningsavdrag för till­

gångar av grundförbättrings natur, för vilka tidigare redogjorts. Enligt de

sakkunnigas mening sammanhänger lösningen av alla de frågor om förmån­

ligare avdragsregler beträffande grundförbättringar och byggnader samt om

vidgade möjligheter till resultatsutjämning m. in., som i olika sammanhang

framförts, med spörsmålet om ett vidgat inkomstbegrepp beträffande fast

egendom. Genom en utvidgning av inkomstbegreppet skulle från teoretisk

synpunkt hinder ej föreligga att väsentligt vidga avdragsinöjliglieterna, var­

igenom önskemålen från de skattskyldigas sida i stor utsträckning skulle

kunna tillgodoses.

Om sålunda på grund av det anförda möjligheterna att införa rätt till vär­

deminskningsavdrag för tillgångar av grundförbättrings natur måste prö­

vas med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp beträffande fast

egendom, kan, enligt promemorian, till en början konstateras, att ersätt-

ningsanskaffningsreglerna icke kan utbytas mot ett system med värde­

minskningsavdrag för sådana tillgångar av grundförbättrings natur, vilka

icke på förhand kan förutses vara underkastade värdeminskning. Detta

gäller exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag, visser­

ligen kan förekomma, men där det i förväg icke kan avgöras om eller när en

sådan förslitning inträffar.

Självfallet kan, framliålles i promemorian, det nu sagda vara ägnat att

inge betänkligheter mot att införa regler om värdeminskningsavdrag, efter­

som därigenom två skilda avdragssystem för tillgångar av grundförbättrings

natur kommer alt tillämpas.

Emellertid är det enligt de sakkunnigas mening möjligt att väsentligt

minska nackdelarna med en sådan ordning, om rätten till värdeminsknings­

avdrag förbehålles vissa speciella anläggningar å jordbruksfastighet, där nu­

varande regler visat sig vara särskilt olämpliga. Härigenom kan den förde­

len vinnas, att en reform icke behöver omfatta tillgångar av grundförbätt­

rings natur i annan förvärvskälla eller tillgångar av sådant slag, som före­

13

medgives för första anläggningskostnaden, är systemet, enligt de sakkunni­

gas mening, ägnat att stimulera till nyinvesteringar för att höja jordbrukets

lönsamhet.

Rätten till värdeminskningsavdrag har enligt förslaget i princip förbehål­

lits den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Därest täck-

dikningsanläggning övergår till ny ägare innan anläggningskostnaden av­

skrivits, må dock nye ägaren övertaga vad som i beskattningshänseende

kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden. Därvid skall avskrivning för

nye ägaren ske i den ordning som gällt för företrädaren. Skulle undan­

tagsvis inträffa att täckdikningsanläggning på grund av slitning eller där­

med jämförlig orsak förlorat sitt värde innan anläggningskostnaden avskri­

vits, skall detta enligt förslaget ej utgöra hinder för en fortsatt avskriv­

ning av anläggningskostnaden enligt avskrivningsplanen.

De sakkunniga behandlar härefter i ett särskilt avsnitt skogsvägarna. Ef­

ter en ingående redogörelse för olika vägtyper, skogsvägbyggandets omfatt­

ning och kostnader samt utgående statsbidrag m. m., konstaterar de sakkun­

niga, att gällande ordning, enligt vilken kostnad för anläggning av skogs­

bilväg i sin helhet anses utgöra grundförbättringskostnad, icke möjliggör ett

hänsynstagande till de förändringar med avseende å teknikens utveckling,

vägnätets rörlighet, nedlagda biflottleder in. m., som förtjänar beaktande.

Ehuru allvarliga erinringar också kan riktas mot ett system med värde­

minskningsavdrag, bl. a. med hänsyn till svårigheten att fastställa avskriv­

ningsunderlaget och att bedöma den framtida utvecklingen, har de sakkun­

niga funnit dessa svårigheter icke böra föranleda till, att de skattskyldiga

går miste om en avdragsrätt, som enligt allmän uppfattning är befogad. I

promemorian föreslås därför, att bestämmelser om rätt till värdeminsknings­

avdrag införes och att reglerna utformas i överensstämmelse med vad som

föreslagits beträffande täckdikningsanläggning, dock att allenast en tredje­

del av kostnaden för anläggning av skogsvägar skall få bli föremål för av­

skrivning.

De föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag å täckdikningsanlägg­

ning och skogsvägar föreslås träda i kraft den 1 januari 1962 och tillämpas

första gången vid 1963 års taxering.

I syfte att tillgodose de skattskyldiga, som kort tid före de nya bestäm­

melsernas ikraftträdande haft kostnad för nyanläggning av täckdikning

respektive skogsvägar och i överensstämmelse med gällande regler icke fått

avdrag för dessa kostnader, föreslår de sakkunniga, att vissa ingångsvärden

skall fastställas och att dessa värden skall få upptagas såsom oavskriven an­

läggningskostnad vid taxering för inkomst av fastigheten, som verkställes

första gången efter utgången av år 1962. Därvid skall dock endast beaktas

kostnader, som nedlagts under beskattningsår beträffande vilka taxering

verkställts åren 1958—1962 eller sålunda inom fem år före ikraftträdandet av

de nya bestämmelserna.

Vad vidare kostnaderna för den föreslagna reformen angår, har de sak­

kunniga med avseende å täckdikningsanläggningar framhållit, alt en över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

gång från ersättningsanskaffningsavdrag till ett system med värdeminsk-

ningsavdrag principiellt icke bör medföra några bestående förändringar i

skatteunderlaget. Genom att avskrivningsreglerna framflyttar avdragsrätten

kan dock, framhålles i promemorian, vissa förskjutningar i skatteunderla­

get inträffa, vilka kan vara av intresse vid bedömandet av förutsättningarna

för förslagets genomförande. När det gäller skogsvägar erinras om, att för­

slaget innebär en vidgad avdragsrätt i förhållande till gällande rätt. Försla­

get i denna del bör därför, framhålles det vidare, i princip vara ägnat att

föranleda ett bestående skattebortfall för stat och kommun. Med hänsyn till

att vissa beskattningsnämnder i tillämpningen medgivit avdrag, som nära

ansluter till förslaget, har dock de sakkunniga gjort viss reducering i de verk­

ställda beräkningarna över inkomst- och skattebortfallet. Enligt dessa beräk­

ningar utgör det totala inkomstbortfallet för tioårsperioden 1962—1971 cirka

112 miljoner kronor och skattebortfallet för samma period cirka 32 miljoner

kronor, varav stat och kommun får vidkännas ungefär hälften vardera.

De skattemässiga inkomstförändringar, som kan väntas bli en följd av

att förslaget genomföres, har i promemorian sammanställts sålunda.

Beskattningsår

1962

1963

1964

1965

1966

1967

1968

1969

1970

1971

Summa

Skattemässig inkomständring, milj. kr.

Täckdikningar

Skogsvägar

På ingångs

värden

i-

I övrigt

På ingångs­

värden

I övrigt

Summa

- 4,0

+ 10,0

— 5,6

- 1,3

-

0,9

- 3,7

+ 8,0

- 5,2

- 2,6

—

3,5

- 3,2

+ 6,0

- 4,8

— 3,9

—

5,9

— 2,7

+ 4,0

- 4,1

— 5,2

— 8,0

- 2,4

+ 2,0

— 3,8

- 6,5

— 10,7

- 1,6

± 0,0

- 2,7

— 7,8

— 12,1

- 1,3

- 2,0

- 2,3

- 9,1

- 14,7

— 0,8

- 4,0

- 1,3

- 10,4

— 16,5

- 0,3

- 6,0

- 0,4

— 11,7

— 18,4

—

— 8,0

—

- 13,0

- 21,0

— 20,0

+ 10,0

— 30,2

— 71,5

— 111,7

De sakkunniga understryker, att de skattemässiga inkomständringarna

blir osäkrare ju längre fram i tiden beräkningarna utsträckes. I den mån

nyanläggningarna får mindre omfattning blir också inkomständringarna

mindre. Efter den första tioårsperiodens slut försvinner den stegring av in­

komstbortfallet, som uppkommer under den tid avskrivningssystemet upp­

bygges.

På grundval av de angivna skattemässiga inkomständringarna har de sak­

kunniga beräknat skattebortfallet för stat och kommun. Beräkningarna byg-

gei pa att den totala marginalskatten utgör en tredjedel av inkomsten, var­

vid beträffande kommunalskatten räknats med en utdebitering av 14: 89,

vilket utgör den genomsnittliga kommunalskatten i landskommunerna år

1959 enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1960. För kronoskogarnas skogs-

bilvägar har endast räknats med kommunalskatt. Resultaten sammanfattas

sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

15

Beskattningsår

Skattebortfall, milj. kr

Statsskatt

Kommunal­

skatt

Summa

1962 ................ ................. - 0,2

0,1

- 0,1

1963 ................. ................. 0,2

0,5

0,7

1964 ................. ................. 0,6

0,9

1,5

1965 ................. ................. 1,0

1,2

2,2

1966 ................. ................. 1,5

1,6

3,1

1967 ................. ................. 1,8

1,8

3,6

1968 ................ ................. 2,2

2,2

4,4

1969 ................. ................. 2,5

2,5

5,0

1970 ................ ................. 2,8

2,8

5,6

1971 ................ ................. 3,3

3,1

6,4

Summa

15,7

16,7

32,4

Skattebortfallet har, framhålles i promemorian, beräknats under förutsätt­

ning att vissa beskattningsnämnders praxis beträffande avdrag för kostna­

der för skogsvägar bibehålies. En ändring i skärpande riktning ökar det

skattebortfall, som ett genomförande av förslaget beräknats föranleda. För

kommunalskatten kan det dock, enligt de sakkunniga, under de närmaste

åren endast bli fråga om obetydliga belopp. Statsskatten skulle maximalt

kunna minska med någon tiondels miljon kronor under det första året. De

sakkunniga tillägger.

Det angivna skattebortfallet bygger i vad gäller kommunalskatten på för­

utsättningen, att inkomständringen medför motsvarande skatteändring. I

den mån de skattskyldiga endast beskattas för garantibelopp, blir skatte­

bortfallet mindre än beräkningarna ovan visar. Framhållas må även, att det

angivna kommunala skattebortfallet utgör ett genomsnitt. För en del kom­

muner kommer förslaget att leda till ökningar och för andra till minskningar

i skatteunderlaget. I

I promemorian har de sakkunniga vidare behandlat f ruktodlingsanlägg-

ningar. Efter redogörelse för fruktodlingens nuvarande omfattning, beting­

elser och framtida inriktning konstateras, att även för dylika anläggningar

ersättningsanskaffningsreglerna är mindre lämpliga. De sakkunniga har dis­

kuterat olika möjligheter att genom värdeminskningsavdrag tillgodose yrkes-

fruktodlingens intresse av ändamålsenliga avdragsregler men funnit, att för

praktiskt taxeringsbruk lämpliga regler svårligen kan tillskapas med mindre

en utvidgning av inkomstbegreppet sker för dylika anläggningar. Då en så­

dan lösning icke ansetts böra väljas och avdragsrätten för anläggningskost­

nad för fruktodling får anses utgöra ett delproblem av den större frågan om

vidgade möjligheter till resultatutjämning för denna näringsgren, har de

sakkunniga funnit, att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag för

dylika anläggningar tills vidare bör bibehållas.

Beträffande de två alternativ till värdeminskningsavdrag å fruktodlings-

anläggningar, som utredningen diskuterar, må följande redogörelse här läm­

nas.

De sakkunniga konstaterar till att börja med, att ersättningsanskaffnings-

avdragets innebörd att i efterskott ersätta en tillgångs förslitning för frukt-

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

odlingarnas vidkommande ofta leder till mindre tillfredsställande resultat. I

motsats till egentlig jordbruksdrift är fruktodling i stor utsträckning en

engångsföreteelse och icke blott den enskilde näringsidkaren utan också nä­

ringen som sådan går därför ofta miste om en befogad avdragsrätt. I fråga

om fruktodlingar är det, framhålles i promemorian, ur odlingssynpunkt

lämpligast att ersätta en föråldrad odling med nyplantering på annan mark.

Då avdragsrätt för ersättningsanskaffning emellertid förutsätter, att frukt­

träd tidigare funnits på området, erhåller odlaren i dylikt fall enligt gällande

rätt icke något avdrag. Ersättningsanskaffningsreglerna har därför även i

fråga om fruktodlingar påtagliga brister. Emellertid möter, enligt de sak­

kunniga, beträffande fruktodlingar speciella svårigheter mot att övergå till

ett system med värdeminskningsavdrag. Dessa svårigheter hänger bl. a.

samman med att fruktträden genom tillväxt under en längre tidsperiod stiger

i värde.

I fråga om kostnaderna i samband med nyplantering anför utredningen.

Enligt Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund kan kostnaderna i samband

med nyplantering i genomsnitt uppskattas enligt följande. Själva trädkost­

naden utgör cirka 4 kronor per träd eller 4 000 kronor per hektar. Härtill

kommer arbetskostnad för plantering, som beräknas till 1 500 kronor per

hektar under förutsättning, att planteringen sker på ny mark och således

någon röjning av gamla träd ej behöver ske. Kostnaden för röjning av gam­

mal odling beräknas till cirka 1 000 kronor per hektar, vartill kommer ut­

gifter för desinfektion av jorden eller ett delvis utbyte av densamma, vilka

kostnader skattas till cirka 500 kronor per hektar. Härutöver måste man

räkna med kostnader för att inhägna det nyplanterade området till skydd

mot kaniner och harar och ofta måste därjämte en viss läplantering ske för

att förhindra stormskador. Kostnaderna för dessa anläggningar uppgår till

cirka 1 000 kronor per hektar. Vid plantering på röjda fruktodlingsarealer

tinns i allmänhet redan läplantering och mestadels även stängsel, varför

denna kostnad ofta bortfaller.

Totala kostnaden för plantering å ny mark skulle således uppgå till

Trädkostnad ............................................................. 4 000

Arbetskostnad för plantering ............................. 1 500

Kostnad för stängsel och läplantering ........... 1 000

Kostnad per hektar 6 500

Totala kostnaden för plantering i fruktodling, som måste röjas, skulle ut­

göra

Röjning av befintliga träd....................................... 1 000

Desinfektion av jord ................................................ 500

Trädkostnad ............................................................. 4 000

Arbetskostnad för plantering ............................. 1 500

Kostnad per hektar 7 000

Vad angår kostnaden för omympning av äldre odling beräknas denna till

cirka 5 000 kronor per hektar, varvid man får räkna med samma skördeför-

lust som vid röjning, eftersom träden måste skäras ned så kraftigt att de ej

lämnar någon skörd under de 3—4 år, som ympkvistarna behöver för att

17

växa ut och bära frukt. Härtill kominer att risken för ett misslyckande är

ganska stor vid en total omympning.

Om man utgår från att livslängden i en fruktodling av den typ som så­

lunda kostnadsberäknats är cirka 20 år, skulle, framhåller de sakkunniga,

investeringen behöva avskrivas med fem procent per år. Med hänsyn till

ojämnheten i avkastningen räknar de sakkunniga dock med, att avskriv­

ning borde ske efter tio procent eller med samma procent som föreslagits

för täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Beträffande fruktodlingar

skulle, enligt de sakkunniga, emellertid därjämte erfordras regler om rätt att

förskjuta avdraget, vilka borde utformas på så sätt, att avskrivningen skulle

få utnyttjas när som helst under odlingens livslängd; dock att årliga av­

draget i intet fall fick överstiga tio procent av anläggningskostnaden.

Den sålunda skisserade metoden skulle enligt de sakkunnigas mening ge

yrkesfruktodlingen möjlighet att under odlingens livslängd utnyttja samt­

liga värdeminskningsavdrag. Om en avskrivning med tio procent skulle ge­

nomföras för fruktodling å jordbruksfastighet borde emellertid, enligt pro­

memorian, därjämte den begränsningen införas, att avdraget fick utnyttjas

endast i den mån det ej översteg viss procent av den deklarerade brutto-

fruktintäkten, enär enligt de sakkunnigas mening det även för jordbruks­

fastighet vore rimligt att kräva en viss minimiintäkt av frukt för att värde­

minskningsavdrag skulle få utnyttjas. Därest regler om rätt till värdeminsk­

ningsavdrag skulle genomföras borde salunda enligt de sakkunnigas mening

den årliga avskrivningen begränsas till tio procent att valfritt utnyttjas un­

der odlingens livslängd de år avskrivningen ej översteg fem procent av det

deklarerade bruttofruktvärdet.

1 den nu diskuterade metoden har rätten till avskrivning gjorts beroende

av bruttofruktvärdets storlek, medan avskrivningsunderlaget bestämts till

anläggningskostnaden. De sammanlagda avdragen kan således aldrig över­

stiga anläggningskostnaden. Om man vill ge avkall på detta senare krav,

kan, framhåller de sakkunniga, värdeminskningsavdraget bestämmas scha­

blonmässigt. I anslutning till vad nyss sagts om att avdragsrätten bör för­

utsätta redovisad inkomst, ligger det, enligt de sakkunnigas mening, nära

till hands att pröva ett schablonavdrag knutet till bruttofruktvärdet.

Ett schablonmässigt värdeminskningsavdrag bestämt till viss procent av

redovisat bruttofruktvärde blir, konstateras i promemorian, synnerligen

enkelt att tillämpa för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Visserligen förutsätter metoden, att inkomsten av frukt särredovisas, men

detta gäller även för den tidigare behandlade metoden. Däremot uppkom­

mer här svårigheter vid fastställandet av den procent, efter vilken avdraget

skall beräknas. Om det överlämnades åt praxis att bestämma procentsat­

sen skulle, framhålles i promemorian, antalet besvärsärenden sannolikt icke

oväsentligt öka. Avskrivningsprocenten synes emellertid, enligt de sakkun­

nigas mening, ej heller kunna fastställas i lag, eftersom procenten måste

variera från fall till fall, beroende bland annat på om frukten levereras till

2

Itihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. .Yr 56

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

19

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt alt av-

skrivningsregler för täckdikningsanläggningar och skogsvägar införes i hu­

vudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Det framhålles all­

mänt att nuvarande avdragsregler måste anses föråldrade och att de leder

till resultat, som mången gång framstår som otillfredsställande. Även om

man i flera yttranden uttrycker betänkligheter mot att i skattelagarna infö­

ra en rätt till avskrivning å grundförbättringskostnader, har man i regel

funnit att en bättre lösning än den av utredningen förordade inte står till

buds. Behovet av ökade investeringar i täckdikningsanläggningar och skogs­

vägar har från många remissinstansers sida åberopats som ett avgörande

skäl för införandet av avskrivningsregler. Sådana regler har ansetts böra

verka i hög grad investeringsstimulerande.

Till de remissinstanser som sålunda i princip tillstyrkt förslagen hör lant-

bruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, domänstyrelsen,

skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, lantbruks-

högskolan samt statens lantbruksförsök, överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och Västerbottens län, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägare-

förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges industriför­

bund, Kooperativa förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges

jordägareförbund ävensom samtliga hushållningssällskap och skogsvårds-

styrelser som avgivit yttranden. Även kammarrätten, riksskattenämnden,

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kop­

parbergs, Våsternorrlands och Jämtlands län ställer sig i huvudsak positiva

till förslagen. Beträffande förslagens detaljer har dock flera erinringar

gjorts, vilka skall behandlas i ett följande avsnitt.

Vad i promemorian anförts angående nackdelarna med nuva­

rande system med avdrag för ersättningsanskaffning av försliten till­

gång av grundförbättrings natur har i regel bekräftats av remissinstanserna.

Några remissinstanser betecknar dock uttalandena — främst såvitt avser

täckdikningsanläggningar — som alltför kategoriska. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Kalmar län, att väl kan i vissa fall tvekan uppkomma, hu­

ruvida kostnaden för en anläggning skall i sin helhet 1'å avdragas eller om

en viss del är att hänföra till icke avdragsgill grundförbättring, men att

dessa svårigheter enligt länsstyrelsens erfarenhet inte varit större än att de

något så när tillfredsställande kunnat bemästras. Länsstyrelsen i Västernorr-

lands län erinrar om att, i den mån avdrag för kostnader för omläggning av

täckdikning inte kunnat utnyttjas från inkomst under samma år, skillna­

den numera får utnyttjas som förlustavdrag. Införandet av värdeininsk-

ningsavdrag å dylika kostnader framstår därför enligt länsstyrelsens me­

ning inte såsom särskilt angeläget. Liknande synpunkter framföres av läns­

styrelsen i Värmlands län. I det särskilda utlåtandet, som bifogats yttrandet

21

hveues som tillfällig väg vid en större avverkning, därefter påkostas under-

hå“i s& Sor utsträckning, att den så småningom blir av mera permanent

karaktär När en sådan väg föreligger färdig, har den emelleitid kostat åt

sldlligt mer än om den brutits på en gång Ur samhallsekononnsk synpunkl

och av andra skäl måste detta förfaringssätt underkannas; " et

för övrigt ha mycket svårt att komma tillratta med sadana fall, da |>ra

förbättring av väg faktiskt åstadkommes genom val tilltaget undei håll..Det

må nämnas, att statsbidragen visserligen verkar i motsa *

" åt­

minstone för närvarande bidrag torde lamnas endast till vagar av tiog

klass, men bidragsmöjligheterna är begränsade och stora grupper av skoös

vägar är i praktiken uteslutna från bidrag.

Liknande synpunkter anföres av

skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna

ut­

talar allmänt, att gällande skatteregler lockar till vidmakthållande av aven

olämpligt förlagda äldre vägar framför nyanläggning av andamalsenhga s -

dana. Skattesystemet är enligt styrelsernas mening ägnat att direkt motverka

en rationell utbyggnad av skogsvägnätet.

Flera remissinstanser betonar den allmännytta som skogsbilvägarna me

för inom vårt samhälle. Enligt skogsnårdsstyrelsen i Västmanlands lan kan

allmännyttan ofta beräknas ha samma storleksordning som den rent skog­

liga nyttan. Styrelsen anför.

Skogsindustrierna, en hörnsten i vårt ekonomiska liv, genomgå f. n. en

kraftig utbyggnad, som under 1960-talet väntas kräva ett fullt utnyttjande

av våra skogstillgångar samtidigt som tillgången på skoglig arbetskraft synes

minska och vara svår att rekrytera. Skogsbilvagen far härigenom en allt

större samhällelig betydelse för att effektivt genomfora för samhallet nöd­

vändiga avverkningar med utnyttjande av den knappa tillgången på manuell

arbetskraft och hästar. Ökad mekanisering minskar på intet satt tyngden av

detta argument.

.

,__

Sociala krav på ökad bekvämlighet och standard for skogsarbetarna kan

knappast tillgodoses utan skogsbilvägar. Ur beredskapssynpunkt måste

skogsbilvägen tillmätas största betydelse i samband med bränsleanskaffning

vid en avspärrning. Även ur militär synpunkt torde de vara betydelsefulla

icke endast i gränstrakter och förmodade invasionsområden. Luftlandsatta

trupper måste nu kunna bekämpas nästan var som helst i vårt land. Våra

motoriserade förband kräver vägar även i skogsbygderna.

Skogsbrandbekämpning som nu bedrives av motoriserade brandkårer kra­

ver också vägar. Man måste hålla i minnet att snabba åtgärder äro av största

vikt vid bekämpande av brand i skogen.

Slutligen må nämnas skogsbilvägarnas stora betydelse för Sveriges tolk

som medel att idka friluftsliv, naturstudier, bär- och svampplockning, för

många viktig ur försörjningssynpunkt, och inte minst som ett medel att ute

i naturen få välbehövlig rekreation.

Det anförda må vara tillräckligt för att påvisa skogsbilvägarnas nödvän­

dighet ur samhällsekonomisk och social synpunkt. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

I några yttranden anföres betänkligheter mot förslaget att

införa värdeminskningsavdrag för tillgångar av grundförbättrings natur en­

dast i inkomstslaget jordbruksfastighet ävensom mot att begränsa avskriv-

ningsreglerna till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar.

På grund av dylika betänkligheter avstyrker några remissinstanser att för-

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slaget helt eller delvis nu lägges till grund för lagstiftning. Sålunda anför

lansstyrelsen i Värmlands län.

Enligt gällande skattelagstiftning är fastighetsägare ej berättigad till av­

drag för kostnad för grundförbättring. Kommunalskattelagen innehåller be­

stämmelser om forbud mot dylika avdrag i fråga om såväl jordbruksfastig­

het som annan fastighet och rörelse. Genom det av de sakkunniga framlagd^

forslaget gores beträffande förstnämnda förvärvskälla avsteg8 från denna

SSKfS" ‘T'5 rf" sä“ I»**!!

i allmänna

rätts-

neavetandet. Ett genomforande av forslaget kommer för jordbrukarna att

n edfora sa vasent ga fördelar, alt det för Övriga skattskyldiga måste f a2

stå såsom godtyckligt och orättvist, att reformen begränsas till endast o "d

morian

? ej ÖVerty§ad att de av de sakkunniga l prJome-

! d!i?a,e skalen verkligen är tillräckligt starka för att motivera

hr,!rf 0c'l01; av en sa Vlkti§ reforni endast i fråga om taxering av jord-

bruksfast^het utan att berörda problem ens synes ha diskuterats beträffan

de forvarvskallorna annan fastighet och rörelse.

fietraltan-

Det torde visserligen, medger länsstyrelsen, med fog kunna göras gällan­

de, att för jordbruket gällande regler om avdrag för tillgångar av grund-

förbältrings natur icke är tillfredsställande. Det synes därför utan tvivel

önskvärt, att nya bestämmelser skapas, som på ett godtagbart sätt tillgodo­

ser både taxeringsmyndigheternas och de skattskyldigas berättigade an­

språk. Länsstyrelsen fortsätter.

Det kan dock ifrågasättas, om de avdragsregler, som föreslagits skola er­

sätta nu gällande, verkligen uppfyller rimliga krav i detta hänseende. Infö­

res regler om avskrivning enligt förslaget, kommer beträffande tillgångar av

grundförbättrings natur två skilda avdragssystem att tillämpas vid sidan av

varandra, då för andra tillgångar än täckdikningsanläggningar och skogsvä­

gar gällande bestämmelser om avdrag för ersättningsanskaffning fortfaran­

de ar avsedda att tillämpas. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan en sådan

reform icke anses som en lycklig lösning av hithörande problem. Att inom

en och samma förvärvskälla skapa två olika avdragsmetoder för tillgångar

av grundförbättrings natur måste medföra en komplicering av taxerings­

myndigheternas arbete samt öka riskerna för felaktiga avgöranden. Även för

därav berörda skattskyldiga kommer reformen att medföra praktiska olä­

genheter. Vidare måste det för dessa framstå som inkonsekvent, att förslaget

begränsats till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I

fråga om exempelvis invallningsföretag torde föreligga minst lika stort be­

hov av nya regler som beträffande täckdikningsanläggningar, då de förra som

regel är mycket kostnadskrävande.

De lrågor, som beröres i förslaget, är enligt länsstyrelsens förmenande av

sådan natur att de bör lösas i ett sammanhang för förvärvskällorna jord­

bruksfastighet, annan fastighet och rörelse. Samtidigt härmed bör inkomst­

begreppet för fastighet upptagas till omprövning. Länsstyrelsen hemställer

därför i första hand att dessa problem göres till föremål för ny utredning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas för­

slag från rent skattetekniska synpunkter vara ägnat att ingiva betänklighe­

ter och anser, att förslaget bör göras till föremål för ytterligare utredning

innan övervägande sker, huruvida detsamma skall läggas till grund för lag­

23

stiftning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan inte finna att kostnader för

täckdikning och skogsvägar intager en sådan särställning, som motiverar

att kostnaderna skulle få avskrivas vid inkomstberäkningen. Länsstyrelsen

fortsätter.

Täckdikningar torde merendels medföra en mot de nedlagda kostnaderna

svarande, bestående förbättring av marken även sedan täckdikningen som

sådan gått till spillo, och av denna anledning synas sakliga skäl för allmän

avskrivning av kostnaderna knappast föreligga. På enahanda sätt torde kost­

nader för skogsvägar vara att bedöma. Om avskrivning medges i enlighet

med förslaget, synas även andra kostnader, t. ex. för stenröjning, anlägg­

ning av öppna avlopps- och skogsdiken samt annan förbättring av skogs­

mark, på lika goda grunder kunna ifrågasättas bli avdragsberättigade. Läns-

styrelsen erinrar i sammanhanget även om att avdragsrätt för amortering å

studieskulder icke ansetts böra införas; likväl utgöra sådana skulder

liksom kostnader för täckdikning och skogsvägar — intei annat än kostna­

der för ökade inkomster i framtiden.

Förslaget framstår enligt länsstyrelsen närmast som en ny form av spe­

ciella bidrag från det allmännas sida till fromma för jordbruksnäringen.

Vill man med bibehållet inkomstbegrepp na sadant resultat, framstar enligt

länsstyrelsens mening ett statsbidragssystem som den följdriktiga lös­

ningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att, då det inte torde råda någon

större skillnad mellan en rörelseidkare och en jordbrukare, förslaget lämp­

ligen borde genomföras först i ett större sammanhang, därvid skattelagar­

na borde så ändras, att inkomsten av dessa förvärvskällor beskattas efter

enhetliga grunder, bl. a. innebärande att inkomsterna beräknas efter bok-

föringsmässiga grunder. Länsstyrelsen anser dock att förslaget i vad det­

samma avser skogsvägar bör läggas till grund för lagstiftning. Frågan om

avdrag för avskrivning å kostnader för täckdikning finner länsstyrelsen

däremot böra lösas först i samband med att andra för jordbruket aktuella

frågor erhåller sin lösning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att med det föreslagna syste­

met om rätt till avskrivning å täckdikningsanläggningar skulle man kom­

ma ifrån tvister om storleken av, å ena sidan, den avdragsgilla kostnaden

för alt ersätta en utrangerad anläggning med en likvärdig och, å andra

sidan, vad som utgör icke avdragsgill kostnad för förbättring. Vidare skulle

nytäckdikning uppmuntras genom del föreslagna nya avdragssystemet.

Länsstyrelsen tillägger.

Det föreslagna systemet synes i viss mån bryta mot de principer, som

ligga till grund för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet. Det kan

således inte helt gå fritt från invändningar. Emellertid torde någon lösning,

som bättre kan anpassas til! de nuvarande reglerna om inkomstberäkning

i förvärvskällan jordbruksfastighet, icke kunna åstadkommas. Med hänsyn

härtill och till de fördelar, som det föreslagna systemet beräknas kunna

medföra, anser sig länsstyrelsen kunna tillstyrka alt den av de sakkunniga

föreslagna lagstiftningen i denna del genomföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

24

Däremot anser sig länsstyrelsen inte kunna förorda att förslaget om vär-

deminskningsavdrag å skogsvägar genomföres. Länsstyrelsen anför härom.

Till skillnad från förslaget angående täckdikningsanläggningar, vilket

i stort sett kan anses innebära endast en ändring av reglerna för när ett av­

drag skall få åtnjutas vid taxeringen, så innebär förslaget beträffande skogs­

vägarna, att man för en viss grupp inför regler, som medför en förmånli­

gare inkomstbeskattning än vad som är normalt för förvärvskällan. Enligt

länsstyrelsens mening inger det betänkligheter, att för en begränsad grupp

skattskyldiga sålunda införa förmånligare beskattningsregler.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser sig böra avstyrka förslaget

i vad det avser värdeminskningsavdrag i fråga om skogsvägar. Trots att

länsstyrelsen på de av de sakkunniga anförda grunderna finner starka skäl

föreligga för att anläggningskostnader för skogsvägar till viss del må kunna

hänföras till i taxeringshänseende avdragsgill kostnad, anser dock läns­

styrelsen förslaget icke vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund

för lagstiftning.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök säger sig visserligen i

princip kunna tillstyrka utredningens förslag men ifrågasätter dock om

inte formerna för medgivande av värdeminskningsavdrag på skogsvägar

bör göras till föremål för ytterligare utredning. De sakkunnigas förslag

synes inte vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund för en lag­

stiftning.

Flera remissinstanser uttalar betänkligheter av principiell art men anser

sig dock böra tillstyrka att avskrivningsregler införes i enlighet med för­

slaget. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att ett införande av den

nya avdragsmöjligheten innebär ett betydelsefullt avsteg från i skattelag­

stiftningen gällande principer. Det torde enligt länsstyrelsen kunna ifråga­

sättas om inte den föreslagna reformen borde få anstå och upptagas till

övervägande av den år 1960 tillsatta allmänna skatteberedningen. Länssty­

relsen anser sig dock kunna tillstyrka den avsedda genombrytningen av

gällande grundsatser på hithörande område i vad avser täckdikningsanlägg­

ningar, då dylika anläggningar har en begränsad varaktighetstid. Beträf­

fande skogsvägar gör länsstyrelsen följande uttalande.

När det gäller länsstyrelsens eget ställningstagande till förslaget kom­

ma de näringspolitiska synpunkterna i främsta rummet. Ett väl utbyggt

skogsbilvägnät är av vital betydelse för skogsbruket i länet. Därigenom skulle

ernås bättre rotvärde och gynnsammare betingelser för skogsbruket i dess

helhet. Behovet av skogsbilvägar har visat sig vara synnerligen stort. Alla

åtgärder, som kunna vara ägnade att främja skogsbruket, böra enligt läns­

styrelsens mening vidtagas. Med utgångspunkt därifrån anser sig länssty-

relscn böra tillstyrka införandet av rätt till värdeminskningsavdrag för

skogsbilvägar i den omfattning de sakkunniga föreslagit.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län kan de av de sakkunniga framlagda för­

slagen, liksom andra punktvis insatta förändringar i skattelagstiftningen,

väcka principiella betänkligheter och leda till vissa icke tillfredsställande

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

25

olikformigheter men länsstyrelsen anser dock övervägande skäl tala för

genomförandet av de föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att det icke torde kunna

förnekas, att nu gällande regler i fråga om avdrag för kostnader för an­

läggningar av grundförbättrings natur är otillfredsställande. Sålunda med­

för desamma icke blott ojämnhet vid taxeringen mellan olika år utan även

olägenheter vid tillämpningen. Det får därför, enligt länsstyrelsen, anses

angeläget med nya regler av beskaffenhet att tillgodose såväl de enskilda

skattskyldigas som beskattningsmyndigheternas befogade krav. Det av de

sakkunniga framlagda förslaget torde, enligt länsstyrelsens mening, i stort

sett få anses ägnat att undanröja dessa olägenheter, såvitt avser täckdik-

ningsanläggningar och skogsvägar. Länsstyrelsen fortsätter.

Å andra sidan synes en på föreslaget sätt begränsad reform icke kunna

undgå att samtidigt väcka vissa betänkligheter. Bortsett från de praktiska

olägenheter, som skulle följa med två olika avdragssystem för tillgångar

av grundförbättrings natur, skulle bl. a. den hitintills rådande principiella

likställigheten i förevarande avseende mellan jordbruksfastighet och annan

fastighet härigenom komma att rubbas. Vidare skulle det för den skattskyl­

dige i gemen komma att framstå som svårbegripligt, att åtskillnad i fråga

om rätten till avdrag skall göras mellan till exempel täckdikningsanlägg-

ningar och inval lningar, ehuru behovet av nya regler ofta kan vara större

i det senare fallet med hänsyn till att invallningsföretag som regel äro mera

kostnadskrävande. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke reformen

bör utsträckas även till annan fastighet ävensom till en del andra anlägg­

ningar, som likaledes äro underkastade värdeminskning. En förutsättning

härför är emellertid -— såsom av de sakkunniga jämväl framhållits — att

inkomstbegreppet utvidgas i fråga om fastighet.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län säger sig icke helt kunna värja sig

från känslan, att de synpunkter, som anförts till stöd för införande av vär-

deminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar och skogsvägar, med sam­

ma styrka kan göras gällande beträffande åtskilliga andra grundförbätt­

ringsåtgärder, såsom öppna diken för vattenavledning, invallningar, sjö­

sänkning samt enskilda utfartsvägar och inägovägar. Länsstyrelsen anför

därefter.

Det är visserligen riktigt, att avdragsrälten för läckdikningar och skogs­

vägar för dagen framstår som det angelägnaste önskemålet. Länsstyrelsen

hyser likväl viss tvekan inför förslaget att utbryta dessa — låt vara viktiga

— detaljer ur ett stort problemkomplex utan att de framtida konsekvenser­

na för frågan i sin helhet kan överblickas. Det synes nämligen uppenbart,

att ett genomförande av förslaget kommer att tillskapa åtskilliga svårlösta

gränsdragningsproblem. Sålunda kommer det måhända att framstå som

oegentligt att'kostnaden för iordningställande av öppna diken till vattenav­

ledning från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten. Vidare lärer skatte-

tvister icke kunna undvikas, när det gäller att bedöma, huruvida en väg,

som betjänar flera ändamål, huvudsakligen skall anses avsedd för utfors-

ling av skogsprodukter från skog. Det synes höra till vanligheten, att en

skogsväg i sin sista del går över inägojord och ansluter till utfartsväg från

gård. Det hade varit av värde, om dylika gränsdragningsfrågor något när­

mare hade diskuterats i promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ur 1962

Länsstyrelsen anser sig dock med viss tvekan kunna tillstyrka att av-

skrivningsregler införes endast för täckdikningsanläggningar och skogs­

vägar.

I regel anser sig remissinstanserna kunna godtaga att avskrivningsregler

av nu ifrågasatt slag begränsas till inkomstslaget jordbruksfastighet. Så­

lunda anför t. ex. riksskattenämnden i denna fråga följande.

De sakkunnigas förslag minskar ojämnheten i beskattningen mellan

olika skattskyldiga inom förvärvskällan jordbruksfastighet. Å andra sidan

åstadkommer förslaget enligt riksskattenämndens mening olikhet i beskatt­

ningsreglerna olika förvärvskällor emellan. En sådan olikhet synes emel­

lertid kunna försvaras med att i förvärvskällan jordbruksfastighet mark­

anläggningar hava särskilt stor betydelse, varför ekonomiskt sett en av-

dragsrätt för dylika anläggningar enbart i denna förvärvskälla kan vara

motiverad.

I några yttranden framhålles att frågan om avdragsrätt vid taxeringen för

täckdikning och skogsvägar äger ett nära samband med omfattningen

av statsbidrag till dylika anläggningar. Sålunda uttalar länsstyrel­

sen i Göteborgs och Bohus län att utredningens förslag torde få anses

innebära, att markägarna i det långa loppet blir gynnsammare ställda än

hittills i fråga om avdragsmöjligheter. Det torde då enligt länsstyrelsens

mening böra övervägas, om inte frågorna om statsbidragens storlek bör

upptagas till omprövning och bedömas i ett vidare sammanhang innan en

lagändring, som endast tar sikte på beskattningsreglerna, genomföres.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det väsentliga skälet för

genomförande av de föreslagna reglerna torde vara alt stimulera investe­

ringar i täckdikningsanläggningar och härigenom öka jordbrukets lönsam­

het. Med beaktande härav kan man enligt länsstyrelsens mening knappast

undgå att beröra andra åtgärder, som har samma syfte. Beträffande den

statliga bidragsgivningen för skogsvägar framhåller länsstyrelsen.

Den statliga bidragsgivningen för skogsvägar är — som framgår av de

sakkunnigas redogörelse — relativt stor för såväl »stamväg» som »annan

skogsväg». Då det förstnämnda slaget av vägar ger största allmänna nytta,

synes det motiverat att höja bidragen till anläggande av sådana vägar. Vid

taxeringen skulle då avdrag icke behöva medgivas för anläggande av »stam­

väg». Beträffande »annan skogsväg» torde bidragsgivningen kunna helt

slopas. I stället bör vid taxeringen avdrag kunna påräknas för anlägg­

ningskostnaderna med den motiveringen, alt dylik väg presumeras avse

tillgodogörandet av skogsprodukter inom ett begränsat område.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att det måhända kan ifråga­

sättas om icke i stället för införande av avdragsrätt vid taxering för kost­

nader för skogsvägar en ökning av bidragen för vägbyggnader av denna

art bör komma till stånd. Därigenom skulle enligt länsstyrelsen uppenbarli­

gen en mer ingående prövning av vägbehovet, vägens byggnad och kost­

naden åstadkommas, en prövning som icke kan ske på samma sätt vid taxe­

ringen. Emellertid skulle man icke genom höjning av statsbidragen och

27

uppmjukning av villkoren härför inom rimlig tid kunna få den lättnad för

skogsägarna, som eftersträvas. Länsstyrelsen har därför funnit övervä­

gande skäl tala för en lösning enligt det framlagda förslaget.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Jämtlands län, som anför.

I fråga om skogsvägar får, såsom de sakkunniga framhållit, anses gälla

alt anläggningen med normalt underhåll icke är underkastad förslitning.

Om det dock kan anses föreligga ett aktuellt behov att understödja skogs­

bruket, kunde detta ske i den ordningen att grunderna för statsbidragsgiv-

ningen till anläggande av skogsbilvägar ändrades. Därvid kan dock icke

bortses ifrån att ett medelst skattepolitiska åtgärder genomfört stod åt

skogsbruket är till sin natur smidigare, eftersom detsamma kan komma

till slånd utan egentligt administrativt merarbete.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök framhåller, att behovet

av värdeminskningsavdrag på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasät­

tas. I den mån statsbidrag utgår torde, framhålles i yttrandet, än mindre

något värdeminskningsavdrag vara motiverat.

Lantbruks styr elsen framhåller vikten av att det allmänna beträffande det

kombinerade jord- och skogsbruket — den vanligaste brukningsformen i de

flesta bygder — så avväger sina åtgärder beträffande bidrag, lån, beskatt­

ningsregler, m. m. avseende jordbruket respektive skogsbruket, att en ur

samhällets synpunkt önskvärd balans uppstår mellan markägarens investe­

ringar i respektive näringsgrenar.

Några remissinstanser ifrågasätter om inte de föreslagna avskrivnings-

reglerna bör förbehållas sådant jordbruk där inkomstredovisningen sker

enligt bokför ingsmässiga grunder. Riksskattenämnden anför

följande.

Såsom redan framhållits i andra sammanhang då det gällt detaljändring­

ar i reglerna om beskattningen av inkomst av jordbruk är kontantmetoden

en otidsenlig och materiellt ytterst otillfredsställande redovisningsform för

sådan inkomst. Att för dem som tillämpa denna primitiva metod införa sär­

skilda anordningar för alt ernå mera tillfredsställande avdrag för de all­

mänt förekommande täckdikningskostnaderna synes icke böra ifrågakom-

ma. Riksskattenämnden kan därför icke tillstyrka förslaget i denna del.

Däremot har nämnden i princip intet att erinra mot att avdrag för täck­

dikning skall kunna medgivas jordbrukare, som redovisa inkomsterna en­

ligt bokföringsmässiga grunder.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som på sätt förut angivits i första hand

förordar att nu ifrågavarande problem göres till föremål för ny utredning,

föreslår att — om förslaget anses böra läggas till grund för lagstiftning —

detta ej sker separat utan blott tillsammans med två tidigare i fråga om

taxering av jordbruksfastighet framlagda skatteförslag. Länsstyrelsen åsyf­

tar härvid det av skattelagssakkunniga den 26 augusti 1959 avlämnade för­

slaget till bestämmelser om värdeminskningsavdrag å maskiner och andra

dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning samt en av

skatteflyktskommittén den 19 oktober 1959 avgiven promemoria med för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slag till lagstiftning rörande beskattning av djur vid beräkning av inkomst

av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen. Länsstyrelsen till­

lägger.

Enligt länsstyrelsens förmenande utgör skatteflyktskommitténs förslag

ett nödvändigt komplement till skattelagssakkunnigas båda förslag. Läns­

styrelsen anser därför, alt det nu framlagda förslaget om värdeminsknings-

avdrag å täckdikningsanläggning och skogsvägar — liksom också förslaget

om värdeminskningsavdrag å döda inventarier — icke bör läggas till grund

för lagstiftning, om icke också skatteflyktskommitténs förslag lagfästes.

Enligt förslagen kommer i förvärvskällan jordbruksfastighet kontantinäs-

sig och bokföringsmässig redovisning att för en och samma skattskyldig

tillämpas vid sidan av varandra. Även om vissa skäl kan åberopas häremot,

synes förslagen dock kunna förordas som ett steg i riktning mot en obliga­

torisk övergång för alla jordbrukare till bokföringsmässig inkomstredovis­

ning, vilket för länsstyrelsen framstår som det naturliga slutmålet. För

jordbrukarnas del underlättas denna övergång därav, att den skyldighet att

föra räkenskaper såsom underlag för taxeringen, som är en förutsättning

för den bokföringsmässiga redovisningsmetoden, i praktiken ej synes inne­

bära någon mera påtaglig utvidgning av skyldigheten alt föra räkenskaper

eller anteckningar vid kontanlinässig redovisning enligt bestämmelserna i

20 § taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tillstyrker utredningens förslag

i vad det avser täckdikningsanläggningar, anför.

Därest de sakkunnigas nu avgivna förslag liksom ett under år 1959 av de

sakkunniga avgivet förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag

å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig

redovisning bli föremål för lagstiftning kommer den s. k. kontantprinci­

pen, efter vilken flertalet jordbrukare taxeras, att brytas i väsentliga hän­

seenden, vilket enligt länsstyrelsens mening får anses mindre tillfredsstäl­

lande ur rent principiell synpunkt. Med hänsyn härtill och då kontantprin­

cipen över huvud taget icke kan anses fylla moderna krav på resultatredo­

visning, synes frågan om grunderna för jordbrukets taxering böra i sin

helhet snarast tagas under omprövning.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller

att det kan ifrågasättas om inte rätten till värdeminskningsavdrag å täck­

dikningsanläggningar borde förbehållas jordbrukare, som beräknar in­

komst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grnnder. Allmänna

ombudet anför.

Det skulle inte vara rimligt, om vissa jordbrukare finge favörer på av-

dragssidan bl. a. genom för höga avskrivningsprocenter på täckdiknings-

anläggningar samtidigt som de finge behålla ett inkomstbegrepp, som ger

dem materiellt obefogad skattefrihet vid realisation av levande och döda

inventarier. Enligt uppgift i promemorian redovisar emellertid endast om­

kring en procent av jordbrukarna sin skattemässiga inkomst enligt bok­

föringsmässiga grunder. Det torde inte vara rationellt att genomföra en täm­

ligen omfattande ändring i skattelagstiftningen, om den kan utnyttjas

allenast av en så obetydlig del av jordbrukarna. Jag tillstyrker därför att

de sakkunnigas förslag får omfatta alla jordbrukare, men att lagstiftningen

genomföres först sedan inkomstbegreppet för jordbrukare utvidgats till

att omfatta även belopp, som inflyter vid realisation av levande och döda

inventarier.

Vad utredningen uttalat angående sambandet mellan avskrivningsregler

och inkomstbegreppet vid försäljning av tillgångarna har berörts

i några yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län konstaterar att

förslaget står i strid mot gällande principer på skattelagstiftningens område,

vilka innebär att tillgång, där vinst vid försäljning icke kan beskattas annat

än enligt bestämmelserna om realisationsvinst, icke ansetts böra få avskri­

vas i snabbare takt än som betingas av tillgångens fysiska eller ekonomiska

livslängd. Länsstyrelsen fortsätter.

De sakkunniga ha emellertid framhållit, att deras förslag icke borde ingiva

betänkligheter," enär täckdikningsanläggning icke kunde separat överlåtas.

De sakkunniga synes emellertid härvid icke beaktat, att skattskyldig enligt

deras förslag skulle kunna inköpa jordbruksfastighet och nedlägga väsent­

liga kostnader för nyanläggning av täckdikning med ty åtföljande avdrags-

rätt vid inkomsttaxeringen samt efter tio år efter förvärvet försälja den

sålunda förbättrade fastigheten utan beskattningskonsekvenser. Detta synes

icke helt tillfredsställande. De sakkunnigas förslag synes också godtyckligt

såtillvida att det endast tar sikte på vissa slag av anläggningsarbeten. Om

förslaget skulle godtagas, måste det befaras att samma anspråk på snabb

avskrivning utan hänsyn till varaktighetstiden kommer att framställas be­

träffande andra anläggningar, såsom byggnader m. m.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som

tillägger att — därest icke avskrivningsprocenten begränsas i förhållande till

anläggningarnas beräknade varaktighetstid — ytterligare skäl torde få an­

ses förefinnas för en omprövning av hela inkomstbegreppet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som enligt vad redan framhållits ej

anser sig kunna tillstyrka förslaget om avdrag för avskrivning å kostnader

för skogsvägar, framhåller, att förslaget innebär att avdrag skulle medgivas

för kostnader, som medför en direkt och bestående höjning av en fastighets

värde utan att man, utom i undantagsfall, kan beskatta ägaren för de av­

dragna kostnaderna när han återfår dem vid eventuell försäljning av fastig­

heten. Länsstyrelsen i Värmlands län anför följande exempel.

Två personer inköpa samtidigt två likvärdiga jordbruksfastigheter. Den

ene täckdikar för en kostnad av 10 000 kronor medan den andre tillbygger

t. ex. mangårdsbyggnaden för 10 000 kronor. I övrigt brukas fastigheterna på

liknande sätt. Båda sälja sina fastigheter efter 15 år, därvid köparna värdera

de företagna åtgärderna såsom ekonomiskt likvärdiga. Säljarna erhålla

20 000 kronor mer än de själva erlagt, men den som täckdikat tjänar väsent­

ligt mer än den andre, då han vid tidigare års taxeringar erhållit mycket

större värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar de sakkunnigas uttalande, att en

utvidgning av inkomstbegreppet enbart för tillgångar av grundförbättrings

natur skulle medföra så avsevärda svårigheter, att vägen över en ändring

av inkomstbegreppet åtminstone för närvarande ej bör följas. Länsstyrelsen

fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

29

30

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 56 år 1662

Möjligen kan inom en ej allt för avlägsen framtid en mera vittgående ut­

redning befinnas påkallad i syfte att söka undanröja svårigheterna för en

omgestaltning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom. Självfallet

kan en sådan omgestaltning komma att innebära betydande ingrepp i gäl­

lande rätt och även förutsätta, att avsevärda hinder övervinnas. Kanske kan

eu etappvis genomförd reformering visa sig bli den lämpligaste metoden. De

även i andra sammanhang vitsordade olägenheter, som är förknippade med

nuvarande regler om ersättningsanskaffning, är dock så betydande, att de

kan anses rättfärdiggöra även tämligen genomgripande åtgärder. Såsom de

sakkunniga framhåller, har de avsteg, som redan skett från eljest gällande

grundprinciper, möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet. I

sammanhanget kan även erinras om de vid 1960 års riksdag motionsvis

framställda yrkandena om ändrade avskrivningsregler för byggnad i rörelse

av sådan innebörd, att den avsedda ändringen torde förutsätta en utvidg­

ning av gällande inkomstbegrepp. Ehuru riksdagen ej vid detta tillfälle var

beredd att följa motionärerna, rådde inom bevillningsutskottet enighet där­

om att vid en eventuell utredning borde beaktas, om och i vad mån de nu­

varande reglerna om beskattning vid försäljning av fastighet och om utran-

geringsavdrag kunde behöva ändras.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det torde vara en allmänt ac­

cepterad princip, att en utvidgning av avdragsrätten bör åtföljas av en mot­

svarande utvidgning av inkomstbegreppet. De sakkunnigas förslag innebär

elt avsteg från denna princip. Även om härför anförda motiv, sedda ur taxe-

ringssynpunkt, enligt länsstyrelsens mening knappast kan anses bärande

finnes dock, framhåller länsstyrelsen, synnerligen starka jordbruksekono-

miska skäl att frångå sagda grundprincip. Man kan till och med enligt läns­

styrelsen ifrågasätta, om dessa skäl ej bort föranleda än mer långtgående

förslag från de sakkunnigas sida, syftande till vidgad avdragsrätt vid taxe­

ringen jämväl för kostnader för ny-, till- och ombyggnad av jordbrukets

ekonomibyggnader.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar, att det är för­

åldringen d. v. s. grundförbättringens allt mindre lämplighet under de med

tiden ändrade förhållandena, som ger upphov till den största värdeminsk­

ningen. Föråldrandet drabbar alla grundförbättringar och borde därför be­

rättiga till värdeminskningsavdrag. Det förhållandet, att man vill förhindra

all någon enstaka person får en skattefri realisationsvinst på grundförbätt-

ringar vid en fastighets försäljning, kan, enligt hushållningssällskapet, inte

vara ett tillräckligt motiv för att man skall undandraga den stora massan

av jordbrukare och fruktodlare ett avdrag som de rättvisligen bör ha. Det är

ej heller bara en fråga om skatterättvisa, det gäller också att stimulera

fram de medel, som kan överföras från konsumtionssidan till riktigare in­

vesteringar på produktionssidan.

Skogsstyrelsen uttalar att vintervägar och andra tillfälliga vägar byggda

för engångsavverkningar, exempelvis av rotposter, sedermera sällan har nå­

got värde. Anläggning av permanenta vägar kan givetvis medföra höjning

av fastigheternas kapitalvärde men det torde enligt skogsstyrelsens mening

höra till undantagen, att den höjning väganläggningen föranlett motsvarar

mera än en mindre del av anläggningskostnaden. Förhållandet kan, enligt

31

styrelsen, delvis förklaras därmed, att en skogsväg ofta bygges, när hopspa­

rade virkesförråd står inför avverkning. Sedan det avverkningsmogna för­

rådet uttagits, får vägen minskad betydelse nnder längre eller kortare tid

beroende på skogens ålderssammansättning m. in. Liknande synpunkter

framföres av ett flertal skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsslyrelsen i Kalmar

län tillägger att ännu en omständighet, som är ägnad att undanröja princi­

piella betänkligheter emot en regelmässig avdragsrätt beträffande kostnader

för skogsvägar, bör framhållas, nämligen det förhållandet att den växande

skogen, för vars tillgodogörande en skogsväg anlägges, inte har samma kon­

stanta omfång som andra ting av fast egendoms karaktär. Stora variationer

i virkesförrådets storlek kan förekomma tidsmässigt på samma egendom,

vilket gör att den varaktiga kapitalvärdestegringen praktiskt taget aldrig

korresponderar med anläggningskostnaden, vilken därför enligt styrelsens

mening alltid måste uppdelas på en driftkostnadsandel och en grundförbätt-

ringsandel.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en avdragsrätt för

kostnader för skogsvägar skulle medföra en rättvisare beskattning vid för­

säljning av fastighet. Styrelsen anför.

Vid försäljning av fastigheter, som ej beröras av realisationsvinst, beskat­

tas som inkomst försäljningssumman för den eventuella ökning av virkes­

förrådet, som har ägt rum under ägandetiden. På grund av nuvarande ålder-

klassfördelning i skogarna är en dylik ökning regel. Om investering gjorts

genom byggandet av skogsbilvägar höjes värdet av virkesförrådets ökning.

Härigenom beskattas en inkomst som uppkommit genom investering av ej

avdragsgill natur med dubbelbeskattning som följd.

Skogsvårdsstgrelsernas förbund anser, att de sakkunniga förbisett att

kostnaden för vägs byggande ej alltid betyder ökning av kapitaltillgångarnas

värde med motsvarande belopp, utan att en del av nämnda kostnad är förut­

sättningen för ökning av den omedelbara inkomsten. Förbundet fortsätter.

Ett exempel kan belysa resonemanget. Ett skogsskifte består till betydan­

de del av awerkningsmogen skog. Det beröres ej av bilväg, men en sådan

kan byggas till och genom skiftet för 50 000 kronor. Därigenom skulle ut-

drivningskostnaderna för den gamla skogen under de två närmaste åren

minskas med 30 000 kronor. Båtnaden för vägens långsiktiga användning

beräknas till 20 000. Då utgör 30 000 kronor, eller 60 %, utgifter för inkoms­

tens förvärvande och återstående belopp, 20 000 kronor, är ägnat att öka

kapitaltillgångens värde. Exemplet är intet undantagsfall. Det förhåller sig

snarare så, att skogsägaren helt naturligt planerar vägarnas utbyggnad med

hänsyn till skogsbeståndens tillstånd i så måtto att han får utgiftsminskning

som följd av nybyggda vägar snarast möjligt efter deras anläggande.

Några remissinstanser bl. a. lantbrukshögskolan och statens lantbruksför-

sök samt länsstyrelsen i Örebro län bär framhållit att frågan om avdrags-

rätt även rörande övriga åtgärder för vattnets avledning från jordbruksfas­

tighet bör upptagas till utredning. Enligt Småbrukarnas riksförbund borde

även frågan om avdrag för kostnader för stenröjning ha utretts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

32

Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Vad utredningen anfört angående fruktodlingsanläggningar

har i regel inte föranlett särskilda uttalanden från remissinstansernas sida.

Av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har riksskattenämnden samt

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Västernorrlands län förklarat sig

inte ha något att erinra emot utredningens ståndpunkt. Även statens jord­

bruksnämnd säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att detta problem bör

behandlas i samband med den större frågan om vidgade möjligheter till re­

sultatutjämning för denna näringsgren.

Lantbruksstyrelsen däremot uttalar en annan mening. Styrelsen anser

att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag icke löser avskriv-

ningsproblemet för brukare av rationellt drivna fruktodlingar, där uttjänta

fruktträd oftast ersättes genom nyplantering på ny jord. Fruktodlaren tor­

de i sådana fall icke ha rätt att göra ersättningsanskaffningsavdrag och

även om sådan rätt förelåge, skulle den icke kunna utnyttjas, eftersom od­

lingen under de närmaste åren efter planteringen icke lämnar någon avkast­

ning. Fruktodlaren går därför helt miste om avdragsrätt för investeringen.

Enligt styrelsens mening bör därför bestämmelser om värdeminskningsav-

drag införas för nyanläggning av fruktodlingar för yrkesmässig fruktpro­

duktion. Därefter anföres.

Den av de sakkunniga behandlade schablonmässiga metoden med avdrag

med viss procent av bruttofruktvärdet synes mindre lämplig, då man vid

denna metod frångår principen att lägga den verkliga investeringskostnaden

till grund för avskrivningarna. Metoden torde icke heller bli möjlig att till-

lämpa i sådana fall, då fruktodling utarrenderas. Däremot torde den först­

nämnda metoden med avskrivning med viss procent av anläggningskostna­

den kunna tillämpas. Denna metod skulle innebära, att yrkesfruktodlaren

skulle få rätt att valfria år under odlingens livslängd få avskriva anlägg­

ningskostnaderna med högst 10 procent om året förutsatt att avskrivningen

icke överstiger fem procent av deklarerat bruttofruktvärde.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser att en förändrad

form av den av de sakkunniga relaterade schablonmetoden skulle kunna ut­

göra en framkomlig väg. I yttrandet framhålles att — då i den föreliggan­

de utredningen ej finns underlag för en bedömning av schablonmetodeiys

verkningar i olika avseenden — frågan snarast borde upptagas till ytterli­

gare utredning.

Lantbrukets skattedelegation säger sig dela de sakkunnigas uppfattning i

så måtto att ett införande av värdeminskningsavdrag för anläggningskost­

nad å fruktodling endast löser en del av de speciella problemen för frukt­

odlingsanläggningar. Delegationen fortsätter.

Det är nämligen inte endast den ursprungliga anläggningskostnaden utan

också de första årens direkta driftkostnader, som i princip borde få avdragas

under de år, då fruktodlingen ger avkastning. Ett sätt att lösa problemet

med dessa driftkostnader vore att aktivera kostnaderna som en del av an­

läggningskostnaden och införa avdragsrätt genom ett avskrivningsförfaran-

de under produktionsperioden. Ur teknisk synpunkt är emellertid en sådan

metod förhållandevis komplicerad. Problemet är samtidigt närmast en fråga

om resultatutjämning och som sådant får det sägas ligga utanför den fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

33

lagda utredningen. Denna fråga torde därför få lösas i ett annat samman­

hang. I fråga om den direkta anläggningskostnaden för fruktodling har dele­

gationen den uppfattningen att de sakkunniga förebragt sådan utredning att

ett införande av värdeminskningsavdrag å anläggningskostnaden är möjlig.

Delegationen anser därför att alternativet med avskrivning av anläggnings­

kostnaderna med 10 procent om året med begränsningsregeln att avdrag

skall få utnyttjas endast i den mån det inte överstiger viss procent av den

deklarerade bruttofruktintäkten bör tillämpas. Vid övergång till ett sådant

system bör i princip som ingångsvärde få upptagas de kostnader, som tidi­

gare inte avdragits.

Av de hushållningssällskap som avgivit yttranden har Stockholms läns

och stads hushållningssällskap förklarat, att fruktodlarna bör vara berätti­

gade att få göra skäliga värdeminskningsavdrag på sina fruktodlingar. Kal­

mar läns södra hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskap,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, Kopparbergs läns hushållnings­

sällskap och Västernorrlands läns hushållningssällskap understryker ange­

lägenheten av att frågan om avskrivning å fruktodlingsanläggningar göres

till föremål för ytterligare utredning.

Sveriges yrkes fruktodlares riksförbund säger sig tacksamt notera den av

kommittén redovisade möjligheten till en planmässig avskrivning med tio

procent samt med rätt att förskjuta avdraget under odlingens livslängd.

Förbundet anser det dock önskvärt att även de första årens driftkostnad får

medräknas vid beräkning av värdeminskningsavdraget. Förbundet säger

sig föredraga en avskrivning å anläggningskostnaden framför den av de

sakkunniga redovisade metoden med schablonavdrag bestämt till viss pro­

cent av bruttofruktvärdet. Förbundet anför därefter.

De sakkunniga har emellertid inte velat framlägga redovisade möjlighet

till värdeminskningsavdrag som ett förslag, under motivering att frågan ba­

rn utgör ett delproblem vad gäller vidgade möjligheter till resultatutjämning

för näringsgrenen i fråga. Till detta vill förbundet anföra, att även om resul-

tatutjämningen som sådan är en fråga av betydligt större omfång och värde

för yrkesfruktodlingen, bör den framförda möjligheten till planmässig av­

skrivning inte undanröjas. Gentemot tveksamheten från de sakkunnigas sida

att en ändrad lagstiftning skulle underlätta för fruktodlingen alt erhålla

skattefria realisationsvinster vid ev. försäljning anser förbundet att de sak­

kunniga i sitt ställningstagande inte tillräckligt beaktat att en uppdelning

av frågan härvid hör göras. Dels bör själva anläggningskostnaden som sådan

ses för sig, dels den värdestegring som sker till följd av odlingens omsorgs­

fulla skötsel. Anläggningskostnaden undergår ingen värdestegring som kan

tänkas bli skattefri vid eu ev. försäljning, och av en fastighets värde utgör

denna en mycket ringa del. Värdestegringen, som sker, är i form av odlingens

tillväxt på grund av omsorgsfull skötsel. Denna del är emellertid redan med

de nu gällande skattereglerna fri från beskattning. Dessutom kan anföras

att någon värdestegring av en modern fruktodling knappast kan anses ske

efter tio år beroende på ändrad odlingsinetodik, som gör att odlingen snab­

bare bringas i full bärighet. Om nyplanteringen härvid sammanfaller med

fastighetens förvärvande, gäller under denna tidsperiod lagstiftningen angå­

ende realisationsvinst vid fastighetsförsäljning. Härtill kan anföras all det

är sällan som köparen vid eu fastighets förvärvande betraktar det som eu

tillgång att egendomen är planterad med fruktträd i stor omfattning. F)ver-

•» Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 56

34

huvudtaget är omsättningen av fruktodling mycket ringa beroende på nä­

ringsgrenens hårda konkurrensläge. —--------

Slutligen vill förbundet anföra att om möjligheter inte beredes den för-

värvsmässiga fruktodlingen att göra värdemässiga avskrivningar, lagstift­

ningen i varje fall ändras såtillvida att plantering av fruktträd på ny mark

jämställes med plantering på förut för fruktodling använd mark vad gäller

rätt till ersättningsanskaffningsavdrag.

Riksskattenämnden gör följande uttalande angående praxis i beskattnings­

hänseende i fråga om fruktodlingsanläggningar.

I delta sammanhang vill riksskattenämnden framhålla att nämnden — i

motsats till den praxis för vilken de sakkunniga redogjort — finner nu gäl­

lande bestämmelser om ersättningsanskaffningsavdrag icke lägga hinder i

vägen för att medge avdrag för kostnad för nyplantering av fruktträd i er­

sättning för utrangerad anläggning, även för det fall att nyplanteringen sker

å annan jord å samma brukningsenhet än den, där den äldre anläggningen

varit belägen.

De beräkningar, som de sakkunniga gjort av det skattebortfall som

ett genomförande av förslaget kan föranleda, har i några remissyttranden

bedömts såsom alltför optimistiska. Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs

län att — om avdragsrätten för omtäckdikning minskas och rätt till avskriv­

ningar för nyanläggningar införes — det med fog kan antagas att av netto­

kostnaderna för täckdikning inom landet en större del än för närvarande

kommer att vara hänförlig till nyanläggningar. Det synes enligt länsstyrelsen

realistiskt att räkna med en ökning av nyanläggningskostnaden med åt­

minstone 5 miljoner kronor per år under en relativt lång period. Det skatte-

mässiga inkomstbortfallet kommer under denna förutsättning att för åren

1962—1971 sammanlagt uppgå till 37,5 miljoner kronor mot av de sakkun­

niga beräknade 10,0 miljoner kronor. Även beträffande skogsvägarna sy­

nes det länsstyrelsen motiverat att räkna med en ökning för kommande år.

Om den årliga ökningen uppskattas till ett så blygsamt belopp som 3 mil­

joner kronor — den faktiska ökningen 1959—1960 uppgick till 7,3 miljoner

kronor — kommer, framhåller länsstyrelsen, avdragen för värdeminskning

för de tio första åren att medföra ett inkomstbortfall av 22 miljoner kronor

utöver det av de sakkunniga framräknade.

Svenska landskommunernas förband framhåller att — även om genom­

förandet av de sakkunnigas förslag inte synes medföra något mera bety­

dande skattebortfall — detta skattebortfall dock kommer att i huvudsak

drabba de mera jord- och skogsbruksbetonade och redan skattesvaga kom­

munerna. Förbundet anser därför att man vid införande av värdeminsk-

ningsavdrag bör överväga olika möjligheter att övergångsvis mildra verk­

ningarna.

Svenska landstingsförbundet konstaterar att enligt de beräkningar som

gjorts skulle reformen förorsaka landsting och primärkommuner eu sam­

manlagd skatteförlust om cirka 16 miljoner kronor under perioden 1962__

1971 och tillägger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Ehuru detta belopp är relativt obetydligt i och för sig, kan styrelsen dock

icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att föreliggande förslag endast

är ett i en rad reformer, som under senare år genomförts eller komina att

genomföras och som varit ägnade att medföra en reduktion av landstingens

skatteunderlag. Detta måste anses särskilt bekymmersamt i tider, dä en

kontinuerlig överflyttning av uppgifter och kostnader från staten till lands­

tingen sker, eu utveckling som av allt att döma ej ar avslutad Redan nu

är landstingens skatteunderlag otillräckligt för den okade verksamheten,

vilket tagit sig uttryck i de ej oväsentliga höjningar av landstingsskatten

som under senare år skett. Det är därför angeläget, att landstingen pa ett

eller annat sätt, t. ex. via de enhetliga statsbidragen till kroppssjukvarden,

varom utredning nu pågår, erhåller kompensation för den minskning av in­

komsterna som föranledes av reformerna på skattelagstiftningens område.

I flera remissyttranden betonas att ökade investeringar i täckdiknings-

anläggningar och skogsvägar leder till inkomststegringar, vilka medför en

ökad skatteinkomst för det allmänna, som kan förväntas överstiga det av de

sakkunniga påvisade skattebortfallet. Sålunda anser lantbruksstyrelsen att,

även vid mera vidgade avdragsregler i fråga om skogsbruk än de sakkun­

niga föreslagit, något inkomstbortfall sannolikt inte behöver befaras. Skogs-

vårdsstyrelsernas förbund, som yrkar en fördubbling av det avskrivnings­

underlag i fråga om skogsvägar som föreslagits i promemorian, anser att en

stimulans genom skatteavdrag kan antagas medföra avsevärt ökade skatte­

intäkter från skogsbruket och skogsindustrien av en storleksordning, som

betydligt överstiger de minskningar i skatteunderlaget som de sakkunniga

beräknat. Sveriges skogsägareförbund gör följande uttalande.

Förbundet betvivlar att den nödvändiga intensifieringen av vägbyggandet

går att uppnå annat än genom full avskrivningsrätt för nybyggnadskostna-

derna En sådan skattereform skulle i enlighet med de sakkunnigas kalky­

ler innebära ett skattebortfall av ca 9 å 10 miljoner i genomsnitt per år un­

der perioden 1962—1971. Då emellertid enbart skogsägarna for varje miljon

skogskubikmeter som merawerkas torde erlägga inkomstskatt till stat och

kommun med lågt räknat fem miljoner kronor skulle redan vid en merkvan-

titet om två miljoner skogskubikmeter det befarade skattebortfallet övergå

till en ökning av skatteintäkterna. Ändock gäller detta enbart skogsägarnas

beskattning. Därtill kommer givetvis vid en utökad avverkning mera skatte­

pengar från icke blott skogsbrukets arbetstagare utan även från skogsin­

dustrien, som förädlar det avverkade virket. Det måste in. a. o. vara en god

affär för de statliga och kommunala myndigheterna att i nuvarande läge

främja skogsvägbyggandet genom en mera långtgående skattereform.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall avdrag medgivas vid inkomsttaxe­

ringen för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I

fråga om täckdikningsanläggningar skall hela kostnaden och beträffande

skogsvägar eu tredjedel av kostnaden kunna avskrivas. Avskrivningen får

enligt förslaget ske med en tiondedel per år under tio år i följd.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt en lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Nyanläggning av såväl täckdikning som skogsväg är enligt gällande skat­

teregler att anse som grundförbättringsåtgärd, för vilken kostnaden icke är

avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Avdrag medgives däremot för underhåll

av tillgång av grundförbättrings natur. Om sådan tillgång trots underhåll

förbrukas genom slitning eller dylikt medgives avdrag för ersättningsan­

skaffning, då den förbrukade tillgången ersättes med en ny. De sakkunnigas

förslag beträffande täckdikningsanläggningar och skogsvägar innebär såle­

des att avsteg göres från en genomgående princip i vår skattelagstiftning,

nämligen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar.

Förslaget kan sägas utgöra en skatterättslig nykonstruktion även såtill­

vida att man vid bestämmande av avdrag icke tillämpar eljest gällande

grunder för fördelning av anläggningskostnad å anläggningens varaktighets-

tid och att värdeminskningsavdrag skall kunna ifrågakomma även beträf­

fande tillgångar, för vilka det stundom kan ifrågasättas om de alls är un­

derkastade värdeminskning.

I den mån avsteg hittills gjorts i skattelagstiftningen från den angivna

principen att anskaffningskostnaden fördelas till avdrag under anläggning­

ens varaktighetstid har detta skett genom en utvidgning av inkomstbegrep­

pet, och dessa undantag är därför, som de sakkunniga framhåller, icke ägna­

de alt rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt för intäkternas

förvärvande och bibehållande. De sakkunniga har emellertid icke i detta

sammanhang föreslagit något ändrat inkomstbegrepp.

Jag vill först ta upp frågan om inkomstbegreppet. Vinst vid för­

säljning av fastighet, som inte utgör varulager, beskattas enligt reglerna

för skattepliktig realisationsvinst, dvs. vinsten är helt skattefri efter tio år.

Det torde, som de sakkunniga framhållit, vara uteslutet att införa speciella

regler för beskattning av vinst vid försäljning av tillgångar av grundför­

bättrings natur. Dylika tillgångar ingår i den fastighet, varå arbetena är ut­

förda, och det kan i regel icke konstateras i vad mån och med vilket belopp

köpeskillingen för en fastighet påverkats av olika vidtagna grundförbätt­

ringsåtgärder. En eventuell utvidgning av inkomstbegreppet måste därför

avse försäljning av fastighet. En sådan utvidgning av inkomstbegreppet är

emellertid en fråga av stor räckvidd och måste föregås av en mycket ingå­

ende utredning. Det får antagas att allmänna skatteberedningen kommer att

behandla detta spörsmål.

Vill man redan nu införa avskrivningsregler för tillgångar av grundför­

bättrings natur, måste det ske med bibehållande av nuvarande inkomstbe­

grepp vid försäljning av fastighet. Detta förhållande gör det nödvändigt att

begränsa eventuella avskrivningsregler till sådana tillgångar, beträffande

vilka det kan anses föreligga ett omedelbart behov av ändrade skatteregler.

Jag kan därför i likhet med de sakkunniga icke förorda att avskrivningsreg­

ler nu införes beträffande fruktodlingar och icke heller för kostna­

37

der för stenröjning och dylikt. Frågan om behov av ändrade regler i inkomst-

skattehänseende för dylika tillgångar kan anses föreligga torde få prövas sedan

allmänna skatteberedningen framlagt sina förslag.

Då det gäller täckdikningar och skogsvägar är det från så­

väl allmän som enskild synpunkt i hög grad önskvärt att dylika investe­

ringar ökar och att investeringarna verkställes på sådant sätt att den

största ekonomiska nyttan vinnes. Det kan, som de sakkunniga och även

flera remissinstanser framhållit, med visst fog göras gällande att nuvarande

skatteregler motverkar detta önskemål. Ett omedelbart behov av ändrade

skatteregler i fråga om dessa tillgångar torde därför få anses föreligga. .lag

kan därför i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser till­

styrka att avskrivningsregler införes för täckdikningsanläggningar och

skogsvägar. Därvid måste dock hänsyn tagas till att vinst vid försäljning

av den fastighet, varå arbetena utförts, beskattas enligt reglerna för skatte­

pliktig realisationsvinst dvs. att vinsten är helt skattefri efter tio år. Betiäf-

fande den närmare utformningen av avskrivningsreglerna återkommer jag i

det följande.

Då investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar även ur det

allmännas synpunkt framstår såsom angelägna har statligt stod i

olika former lämnats för dylika arbeten. En ökning av investeringarna skulle

givetvis kunna uppnås genom större bidrag från det allmänna. Men bidrag

bör inte lämnas i syfte att övervinna vissa icke önskvärda verkningar av

skattebestämmelserna. I första hand måste dessa bestämmelser överses. Å

andra sidan får behovet av stöd från det allmänna bedömas med utgångs­

punkt från gällande beskattningsregler.

Flera remissinstanser har framhållit att en skattereform, som begränsas

till vissa investeringar inom jordbruk och skogsbruk, kan framstå som god­

tycklig och orättvis. Å andra sidan synes emellertid, som bl. a. riksskatte­

nämnden framhållit, en sådan olikhet kunna försvaras med att i inkomstslaget

jordbruksfastighet markanläggningar har särskilt stor betydelse, varför eko­

nomiskt sett en avdragsrätt för dylika anläggningar, begränsad till jordbruk

och skogsbruk, kan vara motiverad. Av markanläggningar inom jordbruk

och skogsbruk är vidare täckdikningsanläggningar och skogsvägar helt do­

minerande och det kan därför vara försvarligt att införa speciella regler för

dylika tillgångar. Framhållas må att de regler som föreslås får anses i viss

mån provisoriska i avvaktan på de förslag, som allmänna skatteberedningen

kan komma att framlägga, och jag vill särskilt understryka, att det förhållan­

det att i fråga om täckdikningar och skogsvägar ett avsteg göres från gällan­

de beskattningsprinciper icke kan åberopas som skäl för liknande åtgärder

ifråga om andra markanläggningar.

Några remissinstanser har ansett att rätten till avskrivning å täckdik­

ningsanläggningar och skogsvägar bör förbehållas de skattskyldiga, som de­

klarerar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokförings mäss i-

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

ga grunder. Däremot skulle nuvarande regler alltfort gälla för de skatt­

skyldiga, som tillämpar den s. k. kontantprincipen. Det är också, som bl. a.

riksskattenämnden framhållit, i viss mån otillfredsställande att i en redo­

visningsform, som har sitt berättigande främst på grund av att den är jäm­

förelsevis enkel att tillämpa, införa avskrivningsregler som måste kompli­

cera deklarationsförfarandet. Det kunde därför synas önskvärt att i detta

sammanhang först överse reglerna för inkomstredovisningen inom inkomst­

slaget jordbruksfastighet med beaktande av de förslag, som skattelagssakkun-

niga tidigare framlagt angående värdeminskningsavdrag å maskiner i jord­

bruk med kontantmässig redovisning och skatteflyktskommitténs förslag

rörande beskattning av djur i dylikt jordbruk. En sådan översyn torde emel­

lertid böra föregås av en ingående ny utredning av beskattningsmetoderna

för jordbruket. Ställningstagandet till frågan om en dylik utredning bör en­

ligt min mening anstå till dess allmänna skatteberedningen framlagt sina

förslag.

Då för närvarande endast cirka en procent av jordbrukarna torde redo­

visa inkomsten av jordbruksfastigheten enligt bokföringsmässiga grunder,

skulle en begränsning av rätten till avskrivning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar till dylika skattskyldiga innebära att lagstiftningsåtgärden

fick väsentligt minskad räckvidd. En sådan begränsning synes därför inte

höra förordas. Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka att avskrivningsreg-

lerna blir tillämpliga även när inkomsten av jordbruksfastigheten beräknas

enligt kontantprincipen.

Det skattebortfall som kan bli en följd av att avskrivningsregler

införes å täckdikningsanläggningar och skogsvägar är i första hand bero­

ende av hur avskrivningsreglerna utformas. Under alla förhållanden torde

dock vara svårt att beräkna den minskning i beskattningsunderlaget för stat

och kommuner som dylika avskrivningsregler kan medföra, ökade investe­

ringar i täckdikningar och skogsvägar bör rimligtvis, som flera remissin­

stanser framhållit, medföra ökade intäkter. Avskrivningsreglernas utform­

ning får emellertid avvägas så att det inte kan befaras att skattebortfallet sär­

skilt i övergångsskedet blir betungande för berörda kommuner och lands­

ting.

III. Täckdikningsanläggningar

Gällande rätt

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kom­

munalskattelagen avdrag göras för bl. a. kostnader för reparation och un­

derhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och un­

derhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdrags­

gill underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §

bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd

lackdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdik­

39

ning. Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyr­

barare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till

grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med ena­

handa material som det gamla skulle kostat. Av andra stycket ifiåga\ arande

anvisningspunkt framgår, att med skyddsdikning å skogsmark, därför av­

drag får ske, avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakt-

hålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning

m. in. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

avdrag icke göras för bl. a. kostnad för grundförbättring å fastigheten, så­

som nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

Nu återgivna bestämmelser äger tillämpning vid redovisning av inkomst

av jordbruksfastighet såväl enligt den s. k. kontantprincipen som enligt bok-

föringsmässiga grunder. Av vad inledningsvis anförts i fråga om allmänna

regler om avdrag har framgått, att förbudet mot avdrag för grundförbätt­

ringskostnader gäller även i förvärvskällorna annan fastighet och rörelse.

Beträffande tillgångar av grundförbättrings natur medger vår skattelag­

stiftning alltså icke avdrag för värdeminskning. Såsom tidigare nämnts räk­

nas emellertid till avdragsgill underhållskostnad jämlikt punkt 7 av anvis­

ningarna till 22 § bl. a. även kostnad för omläggning av förut anlagd täck­

dikning. I motsats till vad som gäller i fråga om exempelvis byggnader med­

ges sålunda avdrag såsom för reparation även för det fall hela den förutva­

rande anläggningen ersättes med en ny.

Av vad i annat sammanhang anförts har framgått, att avdrag för vidmakt­

hållande av en tillgång, som trots underhåll förbrukas, kan ifrågakomma

antingen i form av värdeminskningsavdrag eller genom avdrag för ersätt­

ningsanskaffning. Enär underhållsavdraget beträffande täckdikningar ut­

formats såsom ett ersättningsauskaffningsavdrag följer härav, att avdrag

för värdeminskning icke samtidigt kan ifrågakomma. Såsom av den följande

redogörelsen för praxis torde framgå, äger avdragsregeln beträffande täck­

dikningar generell tillämpning beträffande alla sådana tillgångar av grund­

förbättrings natur, vilka anses kunna vara underkastade förslitning, och

regeln gäller icke blott i fråga om jordbruksfastighet utan även beträffande

annan fastighet och rörelse.

Att med ledning av skattedomstolarnas avgöranden bilda sig en uppfatt­

ning om rättspraxis inom ett visst taxeringsområde är ofta vanskligt. Det

ligger också i sakens natur att så måste vara fallet. I allmänhet är ju i må­

len fråga om en bedömning av olika omständigheter och att utan tillgång

till handlingarna i målet draga bestämda slutsatser om rättsläget är regel­

mässigt icke möjligt. Särskilt i fråga om avdragsrätten för tillgångar av

grundförbättrings natur torde svårigheter härvidlag vara förhanden. Detta

heror icke bara på att gränsdragningen mellan vad som skall anses som bygg­

nad eller tillbehör till byggnad och anläggningar av grundförbättrings natur

understundom kan vara vansklig utan förklaras också därav, att tillgångar

av grundförbättrings natur sinsemellan företer stora olikheter. Självfallet

är ej heller på förevarande område rättsläget eu gång för alla fixerat utan

Kanyl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

40

linnes här som eljest utrymme för av utvecklingen betingade ändrade upp­

fattningar. Den följande redogörelsen för praxis har därför endast till upp­

gift att redovisa vissa avgöranden som kan vara ägnade att belysa rättslill-

lämpningen och gör icke några anspråk på fullständighet.

När det gäller omläggning av förut anlagd täckdikning ligger såsom vid all

ersättningsanskaffning svårigheten i alt bedöma huruvida hela kostnaden

skall anses avdragsgill eller om viss del skall hänföras till ej avdragsgill ny­

anläggning. I regeringsrättens årsbok (RÅ) år 1946 not Fi 572 har redovi­

sats ett rättsfall rörande omläggning av en täckdikning, vid vilken gärdsel

och trätrummor ersatts med tegelrör. Den skattskyldige erhöll avdrag för

denna omläggning med yrkat belopp, 2 210 kronor, varvid synes ha beaktats

att den högre kostnaden för tegelrören motsvarades av något lägre arbets­

kostnad. I RÅ 1952 not 1087 hade 2,2 hektar åker täckdikats, som förut haft

oppna diken. Täckdikenas längd var 1 100 meter, varav 250 meter lagts i

gamla oppna diken. Av totalkostnaden, som uppgick till 1 237 kronor, varav

737 kronor arbetskostnad, yrkades avdrag med 600 kronor, motsvarande vad

det skulle kostat att rensa de öppna dikena. Avdraget medgavs. Däremot har

skattskyldig, som inköpt rör för 15 048 kronor för omläggning av öppna

diken till tackdiken icke erhållit avdrag för någon del av denna kostnad

trots åberopande av att upprensning av de gamla dikena skulle dragit minst

samma kostnad som omläggningen. Såvitt av utredningen framgick hade

nämligen dikenas förseende med rör utgjort sådan förbättring, att kostna­

den för anskaffningen av rören jämlikt 2 § förordningen om statlig in­

komstskatt och 22 § kommunalskattelagen med därtill hörande anvisningar

icke fick till någon del avdragas (RÅ 1956 not 351).

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Det i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade förbudet mot avdrag

tor ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå

galler emellertid endast förbättringskostnader nedlagda å egen fastighet För

kostnader av ifrågavarande art, vilka exempelvis nedlägges av arrendator å

jordägaren tillhörig fastighet under sådana omständigheter att äganderätten

till det utförda tillkommer jordägaren föreligger däremot avdragsrätt. I

Iråga om rörelse har år 1930 sistnämnda regel kommit till uttryck i lagtex­

ts genom att stadgandet i 29 § 4 mom. erhållit sådan lvdelse, att däri med-

f uu - f°rrUd lu0t aVdr3g uttryckli8en angivits gälla endast rörelseidkaren

tillhörig fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring därå.

Ehuru motsvarande ändring icke skett i 22 och 25 §§, gäller enligt stadgad

praxis samma regel i fråga om jordbruksfastighet och annan fastighet.

V:ad nyss sagts innebär emellertid icke något avsteg från principen om

toibud mot avdrag for förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller för-

a tring. Av arrendator nedlagda kostnader för ny-, till- eller ombyggnad

eller grundforbattnng å jordägaren tillhörig fastighet är nämligen att be-

träkta sasom driftkostnader vid beräkningen av arrendatorns inkomst av

jordbruksfastighet och fråga är således om en kostnad för intäkternas för­

varvande, vilken enligt huvudregeln i 20 § berättigar till avdrag. Den ome­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

41

delbara avdragsrätt arrendator åtnjuter för kostnader av ifrågavarande slag

kompletteras emellertid med regler om skatteplikt. Sålunda utgör den er­

sättning arrendator vid arrendets upphörande kan komma att uppbära av

jordägaren för verkställda förbättringsarbeten skattepliktig intäkt av jord­

bruksfastighet.

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet

I promemorian framhålles, att den täckdikade arealens omfattning

undersöktes senast i samband med 1951 års jordbruksräkning. I under­

sökningen redovisades täckdikad åkerjord med uppdelning efter material­

slag på dels tegelrör, dels annat material. Enligt den till grund för under­

sökningen liggande uppgiftsblanketten skulle den täckdikade arealen avse

åkerjord med täckdikning i dugligt skick. I de fall dikningen ej skett efter

fackmannamässig plan synes, enligt de sakkunnigas mening, de lämnade an­

visningarna emellertid ha gett utrymme för ganska varierande bedömnings­

grunder. I dylika fall torde vidare jorden ej ens vid tegelrörsdikning vara

lika fullständigt dränerad som de marker, för vilka täckdikningsplaner upp­

gjorts. Mycket talar därför, enligt de sakkunniga, för att 1951 års areal­

uppgifter ej ger en rätt bild av täckdikningens dåvarande omfattning. För

att kunna bedöma utvecklingen efter år 1951 har de sakkunniga i en tablå

sammanställt dels den täckdikade arealen enligt 1951 års jordbruksräkning

och dels den totala planlagda arealen under åren 1952—1959 enligt lantbruks-

styrelsens statistik över lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsför-

rättningar. Tablån torde som Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet för

denna dag. I tablån har genomsnittet per år av den sistnämnda arealen ut­

tryckts i procent av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersök­

ning och 1959 års planlagda areal uppdelats procentuellt på dels nytäckning,

dels omtäckning av planenlig täckdikning och dels omtäckning av övrig

täckdikning. I promemorian anföres därefter.

Enligt 1956 års jordbruksräkning uppgick den totala åkerarealen i riket

till 3 597 939 hektar. Om åkerarealen antages vara densamma år 1959 skulle

på grundval av uppgifterna i tablån (bilaga 1) endast cirka 28 procent av

åkerarealen för närvarande vara täckdikad. Förhållandena skiftar emeller­

tid väsentligt mellan olika områden. Sålunda är exempelvis i Malmöhus län

icke mindre än omkring 52 procent av åkerarealen täckdikad medan mot­

svarande tal för Norrbottens län är allenast cirka 6 procent.

Den procentuella fördelningen av 1959 års planlagda areal enligt tablån

bygger på uppgifter inhämtade i efterhand från lantbruksnämnderna. Talen

får därför endast betraktas som ungefärliga. Då de bara avser ett år, kan

de ej heller av denna anledning tillmätas generell giltighet för hela perioden

1952—1959. Sedda tillsammans med procenttalen för den genomsnittliga

årliga täckdikningen i förhållande till den tegelrörsdikade arealen enligt

1951 års jordbruksräkning ger de dock klart belägg för att en omfattande

nytäckdikning skett i många län.

Med utgångspunkt från det sålunda redovisade materialet har de sakkun­

niga verkställt eu uppskattning av nytäckdikningcn under följande förut­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

sättningar. Omtäckdikningen har i varje län ansetts omfatta minst 20 pro­

cent av den under perioden planlagda arealen och högst 2 procent per år

av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersökning. Inom dessa

gränser har 1959 års procenttal för omtäckdikning godtagits som gällande

för hela perioden. Med dessa förutsättningar blir enligt promemorian den

nytäckdikade arealen under perioden 1952—1959 cirka 80 000 hektar och

den sammanlagda tegelrörsdikade arealen vid utgången av år 1959 cirka

900 000 hektar.

En beräkning av ursprungliga anskaffningsvärden respektive

återanskaffningsvärden på grundval av 1951 års arealuppgifter och hektar­

kostnaderna enligt uppgjorda planer måste, påpekar de sakkunniga, på

grund av vad nu anförts rörande 1951 års undersökning leda till en över­

skattning av investeringarna i tegelrörsdiken. Täckdiken med annat ma­

terial kan på grund av den heterogena sammansättningen ej värdeberäknas.

Mot en beräkning av återanskaffningsvärden kan för övrigt invändas att

ändringar i dikesavstånd liksom i rördimensioner gör, att de erhållna resul­

taten blir synnerligen osäkra. Hektarkostnaderna påverkas icke bara av

prisutvecklingen utan även av effektivitetsförbättrande åtgärder.

Tegelrörsdikenas återanskaffningsvärde skulle, enligt promemorian, på

grundval av vissa beräknade indextal bli cirka 1 300 miljoner kronor, men

det framhålles, att detta tal innebär en icke oväsentlig överskattning. Om

täckdikningen på den i 1951 års jordbruksräkning redovisade tegelrörsdi­

kade arealen värderas efter 1949 års priser och den därefter följande ny-

täckdikningen till ursprungligt anskaffningsvärde, erhålles ett sammanlagt

värde av omkring 800 miljoner kronor. Den totala ursprungliga anskaff­

ningskostnaden ligger dock, enligt de sakkunnigas mening, betydligt lägre.

I promemorian framhålles, att en täckdiknings varaktighet starkt va­

rierar från fall till fall. Exempel torde sålunda finnas på inemot 100-åriga

anläggningar, vilka alltjämt är funktionsdugliga, men det lär också ha in­

träffat, att en täckdikning fått omläggas redan efter tio år. Givetvis beror

hållbarheten i stor utsträckning på det material, som använts vid täckdik-

ningens utförande. Numera utföres täckdikning regelmässigt med tegelrör.

Annat material, som användes, är cementrör och, i fråga om mossjordar,

rör eller trummor av trä, vilka visat sig ändamålsenliga för täckdikning av

sådan mark.

De sakkunniga erinrar om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga

hänvisat till ett av lantbruksstyrelsen gjort uttalande att en täckdikning

kan beräknas äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Enligt vad de sakkunniga erfarit, har emellertid olika meningar gjort sig

gällande beträffande genomsnittliga varaktighetstiden för täckdikningsan-

läggningar. Den tekniska expertisen synes dock, enligt de sakkunniga, nu­

mera i allmänhet anse, att man som ett om än ganska osäkert genomsnitt

bör räkna med en cirka 50-årig varaktighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

43

De sakkunnigas förslag

Ehuru vissa svårigheter föreligger att mera exakt beräkna värdet av be­

fintliga täckdikningsanläggningar torde det i promemorian redovisade ma­

terialet, enligt de sakkunnigas mening, dock klart utvisa, att inom svenskt

jordbruk ett betydande kapital finnes investerat i dylika anläggningar. Med

hänsyn härtill och då i kommunalskattelagen meddelats särskilda bestäm­

melser beträffande avdragsrätten för täckdikningskostnader, ligger det, en­

ligt promemorian, i sakens natur att, vid en prövning av beskattningsreg­

lerna i fråga om grundförbättringsåtgärder å jordbruksfastighet, ändamåls­

enligheten av nu gällande regler beträffande täckdikningsanläggningar sär­

skilt prövas.

De sakkunniga erinrar om att bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen, att till avdragsgill underhållskostnad räknas

bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd

täckdikning, erhöll sin utformning efter förslag av första särskilda utskot­

tet vid 1927 års riksdag. I motion liade, under framhållande av att omlägg­

ning av täckdikning i många fall måste betraktas såsom till sina kostnader

och verkningar jämställd med nyanläggning, yrkats att avdrag för sådan

omläggning icke måtte medgivas. I anledning härav anförde utskottet bl. a.

följande.

Utskottet finner vad i motionen sålunda anförts icke böra föranleda bifall

till det av motionärerna framställda yrkandet. Då avdrag icke är medgivet

för nyanläggning av täckdikning, är det riktigt att då denna täckdikning

repareras eller oinlägges medgiva avdrag för kostnaden härför. Sker däremot

omläggningen med annat och dyrbarare material än det förut använda, före­

ligger en partiell nyanläggning, för vars kostnad avdrag icke bör medgivas.

Enär även kostnad för omläggning av täckdikning får avdragas såsom

underhållskostnad och rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av hela

anläggningen sålunda föreligger, i den mån densamma på grund av för­

slitning utbytes mot en likvärdig ny, kan, konstaterar de sakkunniga, av­

drag icke dessutom medges för anläggningens förslitning i form av värde-

minskningsavdrag.

Emellertid föreligger, enligt de sakkunnigas mening, starka skäl alt för

dylika anläggningar utbyta ersättningsanskaffningsreglerna mot ett system

med värdeminskningsavdrag. De tidigare påtalade bristerna i nuvarande

ordning är nämligen, framhålles det i promemorian, på grund av storleken

av förekommande kostnader och anläggningarnas långa varaktighetstid sär­

skilt framträdande i fråga om täckdikningsanläggningar. Att skattskyldig,

som nyanlägger en täckdikning, icke erhåller något som helst avdrag för

den förslitning anläggningen undergår under hans verksamhetstid, medan

den, som omlägger en förut anlagd täckdikning, får avdrag med hela kost­

naden för en likvärdig ny, oaktat allenast en mindre del av den gamla an­

45

flera avskrivningsplaner, vilket skulle tynga taxeringsarbetet och försvåra

taxeringskontrollen i samband med överlåtelser.

De nu nämnda nackdelarna har övertygat de sakkunniga om, att lösningen

av spörsmålet om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar

måste sökas efter andra linjer.

Det synes då enligt de sakkunniga till en början böra framhållas, att ett

bibehållet inkomstbegrepp beträffande tillgångar av grundförbättrings natur

icke utifrån fiskaliska synpunkter nödvändiggör att värdeminskningsavdra-

gen avpassas efter tillgångarnas livslängd. Då en täckdikningsanläggning föl­

jer fastigheten och icke kan överlåtas separat eller uttagas för privat bruk,

kan från teoretisk synpunkt hinder icke föreligga att tillåta kortare avskriv­

ningstider, förutsatt att avskrivningsreglerna utformas på sådant sätt, att

avdrag sammanlagt aldrig medgives med högre belopp än som svarar mot

den ursprungliga anläggningskostnaden.

I promemorian framhålles, att bestämmelser med sådan innebörd själv­

fallet leder till ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan. I den

mån en skattskyldig innan fastigheten övergår till ny ägare kunnat avskriva

anläggningskostnaden för täckdikningen kommer någon avskrivning icke att

medgivas nya ägaren, såvida denne icke själv under sin verksamhetstid an­

lägger täckdikning.

I fråga om byggnader skulle med hänsyn till bl. a. de betydande belopp,

som finnes investerade i dylika anläggningar, regler av antydd art, enligt

de sakkunnigas mening, säkerligen inge betänkligheter, i synnerhet om en

väsentlig minskning av avskrivningstiden möjliggjordes. De närmare or­

sakerna härtill anser de sakkunniga icke behöva särskilt utvecklas. De

framhåller dock att av väsentlig betydelse torde vara att en sådan ordning

skulle rubba den med nuvarande värdeminskningsregler i och för sig god­

tagbara likställigheten olika skattskyldiga emellan. De sakkunniga fort­

sätter.

I fråga om täckdikningsanläggningar är enligt de sakkunnigas mening

läget i väsentliga avseenden annorlunda. På sätt ovan närmare utvecklats

medför gällande regler om rätt till ersättningsanskaffningsavdrag för dy­

lika anläggningar stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emel­

lan och varje form för värdeminskningsavdrag måste därför innebära ett

framsteg. Härtill kommer de speciella krav på enkelhet i regler och till-

lämpning som måste uppställas beträffande förvärvskällan jordbruksfas­

tighet. Ehuru dessa krav främst dikteras av hänsynen till alla de skattskyl­

diga, vilka redovisar inkomsten av fastigheten enligt den s. k. kontantprin-

cipen (99 procent), är det också av icke oväsentlig betydelse för taxerings­

kontrollen att enkla och lättillämpade regler såvitt möjligt tillskapas. En­

ligt de sakkunnigas mening är granskningen av den mängd intäkts- och

utgiftsposter, som förekommer på en jordbruksbilaga upprättad enligt kon-

tanlprincipen, för närvarande så tidsödande och krävande att alla skäl talar

för att söka förenkla granskningsförfarandet, när det gäller spörsmål av här

föreliggande art. Genom en dylik målsättning vinnes också på sikt ökat ut­

rymme för intäktskontroll, vilket får anses vara den mest angelägna upp­

giften vid all deklarationsgranskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1962

Enligt de sakkunnigas mening tillgodoser ett avskrivningssystem med

relativt kort avskrivningstid rimliga krav på förbättringar på förevarande

område. De sakkunniga föreslår därför, att kostnad för anläggning av täck­

dikning skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag enligt av­

skrivningsplan och anläggningskostnaden fördelas som omkostnad med lika

stora belopp på tio beskattningsår i följd.

Rätten till värdeminskningsavdrag skall, enligt förslaget, i princip för­

behållas den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Har

täckdikningsanläggning genom köp, hy te eller därmed jämförligt fång eller

har anläggningen annorledes, t. ex. genom arv, övergått till ny ägare innan

anläggningskostnaden avskrivits föreslås, att nye ägaren skall få övertaga

vad som i beskattningshänseende kvarstår oavskrivet av anläggningskost­

naden. Därvid föreslås, att avskrivning för nye ägaren skall ske i den ord­

ning, som gällt för fångesmannen, d. v. s. nye ägaren skall »övertaga» före­

trädarens avskrivningsplan. Därefter anföres i promemorian.

På sätt framgår av avskrivningsregeln kan värdeminskningsavdraget icke

förskjutas, därest skattskyldig icke kunnat utnyttja det på beskattnings­

året enligt avskrivningsplanen belöpande avdraget. Ehuru som skäl för

en dylik ordning icke torde kunna åberopas vad i det hänseendet gäller

för bl. a. byggnader och s. k. fasta inventarier å jordbruksfastighet, måste

enligt de sakkunnigas mening praktiska skäl utesluta en förskjutningsrätt.

Bestämmelser om förskjutningsrätt, vilka lämpligen borde utformas på

samma sätt som skett beträffande förefintligt stadgande beträffande in­

ventarier i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skulle avsevärt

försvåra tillämpningen och komplicera avskrivningsplanerna. Enligt de

sakkunnigas mening skulle en sådan ordning omöjliggöra, att avskrivnings-

reglerna tillämpades vid kontantmässig inkomslredovisning av jordbruk,

varigenom en reform på förevarande område blev utan praktisk betydelse.

Möjligheterna till förlustutjämning och den omständigheten, att skattskyl­

dig normalt under alla förhållanden under sin verksamhetstid kommer att

tillgodoföras högre avdrag än som motsvarar anläggningens förslitning,

torde också kunna anföras som skäl mot en dylik förskjutningsrätt.

Med hänsyn till den korta avskrivningstid som föreslås, har de sakkun­

niga ansett, att anledning saknas att medge rätt till utrangeringsavdrag i

egentlig mening. Skulle undantagsvis inträffa, alt täckdikningsanläggning

på grund av slitning eller därmed jämförlig orsak förlorat sitt värde innan

anläggningskostnaden avskrivits, skall detta dock, enligt de sakkunniga,

ej utgöra hinder för en fortsatt avskrivning av anläggningskostnaden en­

ligt planen. De sakkunniga tillägger.

Införandet av bestämmelser om värdeminskningsavdrag för täckdiknings-

anläggningar nödvändiggör en omarbetning av gällande punkt 7 av anvis­

ningarna till 22 § kommunalskattelagen. Det må anmärkas, att med den

föreslagna nya lydelsen icke avsetts att utvidga avdragsrätten för ersätt­

ningsanskaffning enligt gällande rätt. I förfaftningsförslaget har de sak­

kunniga dock ersatt ordet »omläggning» med »utbyte», vilket bättre torde

återspegla gällande praxis i fråga om exempelvis brunnar. Det må också

anmärkas, att ehuru principiellt rätten till värdeminskningsavdrag bundits

till jordbruksfastighet hinder enligt de sakkunnigas mening likväl ej bör

47

föreligga att medge sådant avdrag för täckningsanläggning å annan fastig­

het, i den mån där förekommer sådan anläggning. Däremot skall av skäl

som tidigare anförts rätt till värdeminskningsavdrag ej föreligga för täckta

avlopp eller annan vattenavledning. Slutligen må framhållas, att därest

skattskyldig erhållit statsbidrag eller annat bidrag för anläggning av täck­

dikning, avskrivningsunderlaget skall reduceras med bidraget och avskriv­

ning sålunda ske å nettokostnaden.

Enligt de sakkunnigas mening innebär ett värdeminskningssystem i en­

lighet med vad nu föreslagits väsentliga fördelar för såväl de skattskyldiga

som taxeringsmyndigheterna. Sålunda är regeln om en tioårig avskrivnings­

tid, enligt promemorian, ägnad att stimulera till nyinvesteringar för att

öka jordbrukets lönsamhet. Vidare vinnes genom den korta avskrivnings­

tiden den fördelen, att övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till

avdrag för värdeminskning göres smidig och att »ärvda» avskrivningsun­

derlag blir undantag, varigenom utredningssvårigheter i samband med

ägarskiften undvikes. Den i lag bundna avskrivningstiden utesluter, enligt

de sakkunnigas mening, också varje tvist vid taxeringen rörande avskriv-

ningsprocentens storlek. Genom att reglerna är enkla att tillämpa undei-

lättas taxeringskontrollen och avskrivningssystemets utformning möjlig­

gör ett hänsynstagande till gällande regler för kontantmässig inkomstredo­

visning av jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Remissyttrandena

Såsom redan av tidigare återgivna remissyttranden framgår har några

remissinstanser ifrågasatt om inte avskrivningsreglerna borde omfatta även

andra former av vattenavledning än täckdikning. Sålunda anser bl. a.

länsstyrelsen i Örebro län, Stockholms läns och stads hushållningssällskap,

Örebro läns hushållningssällskap samt lantbrukshögskolan och statens lant-

bruksförsök att förslaget borde ha omfattat all vattenavledning, dikning och

invallning och inte enbart täckdikning. Det framhålles att åtgärder för för­

hindrande av översvämning och skördeskador skulle vidtagas i större ut­

sträckning om avskrivningsrätt förelåge för kostnader för all vattenavled-

ning.

I flera remissyttranden framhålles, att begreppet täckdik­

ning s a n 1 ä g g n i n g måste närmare definieras. Lantbrukets skatte.de-

legation uttalar i detta hänseende.

I författningstexten har avskrivningsunderlaget definierats som kostnad

för anläggning av täckdikning. Denna definition torde kunna vålla vissa svå­

righeter vid den praktiska tillämpningen, eftersom någon närmare avgräns-

ning av vad som är att hänföra till täckdikningsanläggning inte gjorts i för­

fattningstexten. Inte heller i promemorian har de sakkunniga närmare be­

rört detta problem. I promemorian har emellertid uttalats, alt rätt till vär­

deminskningsavdrag inte skall föreligga för täckta avlopp eller annan vat­

tenavledning. Detta uttalande i förening med formuleringen av författnings­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

texten torde i många fall leda till svårigheter vid bestämmandet av avskriv­

ningsunderlaget. Enligt delegationens mening bör därför täckdikningsan-

läggning även innefatta täckt avlopp, som är direkt anslutet till läckdik-

ningen. En komplettering av författningstexten av denna innebörd är önsk­

värd.

Liknande uttalande göres av lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i anläggnings­

kostnaden för täckdikningsanläggning ofta ingår jämväl kostnader för av-

loppstrummor o. d. Det torde bli svårt att i praktiken verkställa gränsdrag­

ning mellan själva täckdikningsanläggningen och dylika avlopp. Länssty­

relsen anser därför, att även avlopp från täckdikningsanläggning bör in­

räknas i avskrivningsunderlaget för densamma. Enligt länsstyrelsen i Väs-

ternorrlands län kommer förslaget att tillskapa åtskilliga svårlösta gränsdrag-

ningsproblem. Sålunda kommer det, enligt länsstyrelsen, måhända att fram­

stå såsom oegentligt att kostnaden för iordningställandet av öppna diken till

vattenavledning från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök understryker behovet av

en detinition av begreppet täckdikningsanläggning och anför.

I moment 3 av anvisningarna till 22 § i utredningens förslag talas om

kostnad för anläggning av täckdikning samt om täckdikningsanläggning. I

utredningen finns dock icke klart definierat vad som skall menas med täck­

dikningsanläggning eller vad som skall hänföras till kostnad härför och ut­

göra avskrivningsgrund. Det kan först konstateras att i den rad av anlägg­

ningar för vattnets avledande från jordbruksfastighet som är erforderliga

är det mycket svart att draga gränser mellan olika kategorier. Alla sådana,

från den lilla rännilen i skogen, skogsdiket, backdiket, vägdiket, vatteninta­

get (stensil, brunn), grendiket, stamdiket, täckta avloppet, öppna avloppet

etc. utgör integrerande delar av systemet. Täckdikningsanläggningen kan på

grund härav inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension eller en

bestämd dikessektion. Icke heller kan man räkna med att ett avlopp bär

obegränsad varaktighet.

I konsekvens härav synes det riktigaste vara att i täckdikningsanläggning

inkluderas för täckdikningen erforderliga avlopp och att mom. 3 första

meningen av anvisningarna till 22 § omformades sålunda: Kostnad för an­

läggning av täckdikning och för denna erforderliga avlopp må jämväl avdra­

gas genom årliga värdeminskningsavdrag. En dylik utformning av anvis­

ningarna skulle samtidigt eliminera riskerna för tvister rörande täckdik-

ningsbegreppets innebörd.

Sveriges jordägareförbund anser, att alla rörsystem inom den odlade area­

len bör omfattas av avskrivningsreglerna. Länsstyrelsen i Västernorrlands

lön påpekar, att de sakkunniga ej berört frågan, huruvida rätten till av­

skrivning är avsedd att omfatta jämväl å nyodling anlagd täckdikning, och

att tveksamhet därför kan uppkomma härutinnan vid den praktiska tillämp­

ningen av de föreslagna reglerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det enligt promemorian inte är

avsett att rätten tdl värdeminskningsavdrag skall omfatta även täckta av­

lopp eller annan vattenavledning. Enligt länsstyrelsens mening torde ej

heller skäl föreligga för en sådan utvidgning. Länsstyrelsen anför.

49

Begreppet täckdikning i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunal-

skattelagen i dess nuvarande lydelse torde enligt allmänt språkbruk och

gängse uppfattning inom såväl doktrin som rättstillämpning icke hittills ha

ansetts inbegripa jämväl täckta avlopp eller vattenavledningsföretag. Såvitt

kan ulläsas ur de motioner eller uttalanden av bevillningsutskottet, där kri­

tik framförts mot gällande bestämmelser och förbättrade regler efterlysts,

har man ej avsett en sådan utsträckning av täckdikningsbegreppet. En dylik

tolkning torde även få anses falla utanför det egentliga och av förslagsstäl­

larna utförligt redovisade syftet med förslaget. Skulle med den givna be­

greppsbestämningen gränsdragningssvårigheter uppkomma, torde dessa få

lösas i praxis. Det vill emellertid förefalla länsstyrelsen som en välbetänkt

åtgärd, om, därest förslag till lagstiftning i enlighet med promemorian kom­

mer att föreläggas riksdagen, frågan om innebörden av begreppet täckdik­

ning i det sammanhanget kunde göras till föremål för ett särskilt uttalande.

Någon ändring av lagtexten synes knappast erforderlig eller ens lämplig.

Frågan om avdragsrätt för reparation och underhåll av diken

beröres i det av riksskattenämnden avgivna yttrandet. Nämnden konstaterar

att enligt huvudstadgandet i 22 § kommunalskattelagen, som enligt de sak­

kunnigas förslag skulle kvarstå oförändrat, må avdrag göras för reparation

och underhåll av diken. Nämnden fortsätter.

Såsom objektet för värdeminskningsavdrag angiva de sakkunniga täck-

dikningsanläggning. Med anläggning torde de sakkunniga ha avsett såväl ny­

anläggning som omläggning. Av promemorian framgår ej, huruvida de sak­

kunniga avsett att göra åtskillnad mellan reparation och omläggning av täck-

dike. De föreslagna bestämmelserna kunna i dessa avseenden komma att

medföra tillämpningssvårigheter. Om t. ex. öppna diken omläggas til! täck­

diken skulle kunna göras gällande, att kostnad motsvarande reparation av

de öppna dikena vore att anse såsom en på en gång avdragsgill reparations­

kostnad, medan återstoden av anläggningskostnaden utgjorde underlag för

värdeminskningsavdrag. Gränsen mellan omläggning av redan befintligt

täckdike och reparation av dylikt dike är även svårbedömbar. Därest värde­

minskningsavdrag skall medgivas i fråga om täckdikningsanläggning, bör

enligt riksskattenämndens mening — för att icke tillämpningen av beskatt­

ningsreglerna skall kompliceras — i den anläggningskostnad, som skall ut­

göra underlag för värdeminskningsavdraget, inräknas jämväl reparations-

och underhållskostnad. Härigenom skulle också i möjligaste mån risken för

dubbelavdrag elimineras. En regel med nu angivet innehåll bör inflyta i lag­

texten.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte avdrag borde medgivas på en

gång, då fråga är om mindre kostnader för täckdikningsanlägg-

ningar och skogsvägar. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att de sak­

kunniga ansett motiverat att medgiva avdrag för kostnad för täckdiknings­

anläggning i form av värdeminskningsavdrag i stället för i form av ersätt­

ningsanskaffning främst med hänsyn till investeringskostnadernas storlek.

Emellertid torde det, fortsätter nämnden, icke vara ovanligt alt kostnaderna

i

det enskilda fallet allenast uppgår till tämligen obetydliga belopp. Så kan

ofta vara fallet när eu täckdikningsanläggning berör ett flertal fastigheter

eller blott en mindre del av en fastighet. Det synes nämnden uppenbart, att

för dylika fall ett obligatoriskt system med värdeminskningsavdrag är ägnat

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Yr 56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

att komplicera såväl deklarations- som taxeringsförfarandet utan att avsedda

fördelar i beskattningshänseende åstadkommes för de skattskyldiga. Med ut­

gångspunkt från de sakkunnigas lagstiftningsförslag synes problemet, enligt

nämndens mening, enklast kunna lösas på så sätt, att värdeminskningsav-

drag endast medgives därest anläggningskostnaden i det enskilda fallet —

varmed här avses brukningsenheten — överstiger visst belopp, under det att

kostnad understigande detta belopp blir avdragsgill på en gång. Länsstyrel­

sen i Hallands län förordar att, om kostnaden understiger 2 000 kronor,

densamma får avdragas på en gång. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs lån

bör gränsen sättas vid 500 kronor. Även Stockholms läns och stads hushåll­

ningssällskap anser att småbelopp bör få avdragas på eu gång. Länsstyrelsen

i Örebro län ifrågasätter, om inte anläggningskostnaderna bör uppgå till ett

visst minimibelopp för att desamma skall få avdragas i form av värde-

minskningsavdrag.

Vad de sakkunniga uttalat därom att — om statsbidrag utgått —

avskrivningsunderlaget skall beräknas med utgångspunkt från den skatt­

skyldiges nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet bidrag har i

regel inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Kammarrätten,

riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Väst­

manlands län anser, att principen bör komma till uttryck i lagtexten. Läns­

styrelsen i Älvsborgs län påpekar, att kontrolluppgifter inte lämnas för ut­

gående bidrag och att det därför ur taxeringssynpunkt vore lyckligast, om

samhandet mellan avdragens storlek och bidragen kunde undvikas.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har med hänsyn till prak­

tiska skäl tillstyrkt den av de sakkunniga föreslagna avskrivning s-

procenten och avskrivningstiden. Det framhålles doek att den

föreslagna avskrivningsprocenten innebär en favör för innehavare av jord­

bruksfastighet. Några remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län uttalar

farhågor för att den korta avskrivningstiden kan föranleda att bestämmel­

serna i vissa fall utnyttjas för att erhålla icke skattepliktiga realisations­

vinster vid försäljning av jordbruksfastighet.

Lantbruksstyrelsen anser att — då investeringarna i täckdikningsanlägg-

ningar ofta är av betydande storlek — det vore önskvärt med hänsyn till

inkomstvariationerna inom jordbruket att avskrivning får ske efter en mera

anpassningsbar plan så att avdraget — 1/10 av kostnaden per år __ skall

kunna göras av den skattskyldige under tio valfria år av en period av högst

femton år i följd. Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhål­

ler, alt en avskrivningstid av tio år i de flesta fall torde vara lämplig. Ibland

kan det dock vara bättre om, såsom nu är fallet vid ersättningsavdragen,

hela avskrivningen finge göras under ett år. Enligt hushållningssällskapet

borde därför den skattskyldige få välja mellan omedelbar avskrivning eller

avskrivning under tio år.

Några remissinstanser anser den föreslagna avskrivningsprocenten alltför

51

generös. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att avdraget i prin­

cip bör bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga varaktighetstiden.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Kalmar län förordar att

avskrivningstiden bestämmes till tjugu år. Länsstyrelsen i Stockholms län

tillägger, att en avskrivningstid på tjugu år även skulle ge större möjligheter

för de skattskyldiga att effektivt utnyttja avdragen i sådana fall, då förord­

ningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst icke kan till-

lämpas på grund av att förlusten ej uppgår till 1 000 kronor eller då orlsav-

drag icke kan helt utnyttjas. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län skulle

elt årligt värdeminskningsavdrag av fem procent vara bättre motiverat. En

sådan avskrivning torde däremot, framhåller länsstyrelsen, måhända inte

utgöra en tillräcklig stimulans till täckdikningar.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar, att man vid övervägande av för­

slaget icke kan bortse från att å jordbruksfastighet nedlagda täckdiknings-

kostnader, vilka ofta uppgår till avsevärda belopp, skall beaktas vid fastig­

hetstaxeringen som en värdeökande faktor vid bestämmande av taxerade

jordbruksvärdet. Vid inkomsttaxeringen beräknas i övervägande antalet fall

avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i denna förvärvskälla till en

procent av nämnda värde, varigenom de skattskyldiga på denna väg i reali­

teten erhåller avdrag för värdeminskning även å kostnader för täckdik-

ningsanläggningar. Om de därutöver tillerkännes värdeminskningsavdrag

enligt de sakkunnigas förslag, kommer, framhåller länsstyrelsen, dubbel­

avskrivning att ske å dylika anläggningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det naturligen kan vara före­

mål för delade meningar, vilken tidrymd man bör välja vid en schablon­

mässig avskrivning. Länsstyrelsen fortsätter.

Med viss rätt synes kunna göras gällande att en tioårig avskrivning är

välvilligare än man från de skattskyldigas sida räknat med. I de motioner

till 1955 års riksdag, vari framställdes yrkanden om rätt till avskrivning av

täckdikningar och andra grundförbättringar, föreslogs en 20-årig avskriv­

ningstid. För den kortare perioden talar en större enkelhet i tillämpningen

och framför allt hänsynstagandet till den betydande grupp skattskyldiga,

som enligt gällande rätt har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täck­

dikning. I

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök ifrågasättes, om inte avskrivningssystemet i frå­

ga om täckdikningsanläggningar borde utformas efter delvis andra linjer

än utredningen föreslagit. I utlåtandet anföres.

Av utredningen framgår ej vad som skall förstås med anläggningskost­

nad, men torde väl därtill räknas direkta utgifter för material och löner.

Har särskild entreprenör anlitats torde hela denna kostnad vara alt betrakta

som anläggningskostnad. Har anläggningen utförts med egen lejd arbets­

kraft, skall givetvis lönekostnad medräknas till de delar, den belöper på

täckdikningen. Däremot torde brukarens egen eller andre makens arbets­

kraft ej böra medtagas och ej heller hemmavarande barns, som ej anses

tillhöra arbetspersonalen. I den mån produkter eller råämnen från den egna

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

fastigheten använts torde även dessa belopp, vilka skall redovisas som in­

täkt i deklarationen, vara att anse som anläggningskostnader. Rätteligen

skulle väl även andel i indirekta kostnader (traktorer, specialmaskiner o. d.)

medräknas, och härvidlag bleve beräkningarna olika för de fall att kontant-

princip eller bokföringsmässig inkomstberäkning komme till användning.

Systemet medför sålunda krav på arbets- och maskintidsredovisning.

För att åstadkomma förenklingar för de skattskyldiga vid upprättande av

deklarationerna, speciellt för det stora flertalet som tillämpar kontant-

principen, och för att underlätta skattemyndigheternas kontroll, ifrågasät-

tes i utlåtandet, huruvida icke anläggningskostnader som icke utgöres av

materialkostnader, borde få med eu gång avdragas såsom omkostnad, medan

materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-års period med fyra procent

per år. Detta skulle, uttalas vidare, innebära att cirka 60 procent av den

totala anläggningskostnaden omedelbart bleve avskriven. Om, såsom före­

slagits, förvärvare av fastighet inte kan få annat ingångsvärde på anlägg­

ningen än företrädarens oavskrivna restvärde, kan även vid mycket snabb

avskrivning stat och kommun ej undandragas skatteinkomster härigenom.

För systemet talar, framhålles i utlåtandet, även den omständigheten, att

olika skattskyldiga därigenom komme att få en mera likartad behandling.

Den som utför arbetet genom egen arbetsinsats och med egna maskiner

kommer inte att ur skattesynpunkt erhålla någon gynnsammare behandling

än den som lejer arbetare och maskiner för anläggningens utförande. Där­

efter anföres.

... Soxn fi amgar av de rättsfall som de sakkunniga refererat synes avdrag

för arbetskostnader tämligen allmänt medges vid omläggning från öppna till

täckta diken, då de öppna dikena varit i behov av upprensning. Vid omlägg­

ning av tidigare befintliga täckdikningssystem har förutom arbetskostnaden

aven materialkostnaden till största delen varit avdragsgill. För att animera

till eu rationell organisation av täckdikningsverksamhetens bedrivande bör

de ovan angivna reglerna kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att

om den skattskyldige så önskar, kan de kostnader som enligt huvudregeln

är omedelbart avdragsgilla i stället uppföras på en avskrivningstablå att för­

delas under högst fem år med för varje år valfri andel. Det kan också ifråga­

sättas, huruvida man skulle behöva tillämpa 25-åriga avskrivningsplaner på

materialkostnader av ringa storlek. För att uppnå smidighet vid taxerings-

arbetet kunde i så fall materialkostnader ej överstigande förslagsvis 1 000 kr

ta behandlas på samma sätt som arbetskostnaderna. I den mån statsbidrag

erhållits skulle detta i första hand avräknas på det belopp som finge ome­

delbart avdragas.

De sakkunnigas förslag att värdeminskningsavdrag icke skall få för­

skjutas har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstan­

serna. Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra hushållningssäll­

skap anser dock att en förskjutning av icke utnyttjade värdeminskningsav­

drag bör tillåtas. Sveriges skogsägareförbund framhåller, att förskjutnings-

rätt bör medgivas jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning.

Icke heller har i regel från remissinstansernas sida några erinringar gjorts

53

mot förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig mening ej skall

medgivas. Enligt kammarrätten synes det dock, då utrangering verkligen

konstaterats — exempelvis om anläggningen upprivits och totalt omlagts —

vara riktigare att medgiva ett utrangeringsavdrag omedelbart.

De sakkunnigas förslag, att — då jordbruksfastighet byter

ägare — den nye ägaren skall få övertaga vad i beskattningshänseende

kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden, har även i regel godtagits eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Sålunda anser t. ex. kammarrät­

ten att det föreslagna systemet har betydande fördelar och säger sig i huvud­

sak inte ha något att erinra mot detsamma. Länsstyrelsen i Örebro län säger

sig däremot hysa viss tvekan inför förslaget i denna del, enär en av de

främsta anledningarna till att införa värdeminskningsavdrag varit att åstad­

komma en jämnare beskattning för den, som fått vidkännas anläggningskost­

naden i fråga, och detta skäl oftast inte föreligger beträffande ny ägare.

Då det emellertid ej heller bör ifrågakomma att avdragsrätten skall helt

eller delvis bortfalla vid överlåtelse av fastigheten och då det inte alltid

torde vara möjligt för den tidigare ägaren att utnyttja avdraget under det

sista beskattningsår han innehar fastigheten, säger sig länsstyrelsen dock

inte vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen. Länsstyrelsen i Öster­

götlands län påpekar, att det kan tänkas uppkomma sådana fall att den nye

ägaren inte äger kännedom om att oavskrivet värde å täckdikningsanlägg-

ning förelegat för den tidigare ägaren av fastigheten. Enligt länsstyrelsens

mening bör därför beskattningsmyndigheterna ex officio tillerkänna den nye

ägaren värdeminskningsavdrag enligt företrädarens avskrivningsplan.

Några remissinstanser anför dock kritiska synpunkter mot förslaget att

avskrivningsunderlaget skall få övertagas, då fastighet byter ägare. Sålunda

anför riksskattenämnden.

Frågan huruvida ett värdeminskningsavdrag skall anses knutet till sub­

jektet eller till objektet torde icke vara helt klarlagd vare sig i lagstiftning

eller praxis. De sakkunniga föreslå reservationslöst, att värdeminskningsav-

drag för täckdikningsanläggning må kunna övergå till ny ägare vid överlå­

telse av fastighet. Rent principiellt synes det riksskattenämnden betänkligt

att på de av de sakkunniga åberopade grunderna lagfästa en dylik ordning

i dessa speciella fall. Även ur praktiska synpunkter synas de föreslagna be­

stämmelserna om övergång av skattemässiga restvärden å ny ägare av fas­

tighet icke önskvärda. Svårbemästrade tillämpningsproblem kunna exempel­

vis uppkomma för det fall att en fastighet en eller flera gånger övergår till

ny ägare under pågående skatteprocess angående storleken av tidigare äga­

res anläggningskostnad för täckdikning. Av beskattningsnämnd för visst be­

skattningsår godkänt avskrivningsunderlag är vidare icke res judicata för

senare beskattningsår. De praktiska problem, som kunna uppkomma vid

tillämpningen av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om över­

tagande av restvärden, finner riksskattenämnden vara av den storleksord­

ningen att nämnden icke kan biträda lagstiftningsförslaget i denna del.

Möjligen skulle ett övertagande av ett restvärde kunna accepteras, då fastig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

54

het byter ägare på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt

fång. Vid köp, byte eller därmed jämförligt fång synes någon form av ut-

rangeringsavdrag för överlåtaren i stället kunna övervägas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Hallands och Väster-

norrlands län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att den främsta anledningen till det

Iramlagda förslaget om införande av ett avskrivningssystem för vissa an-

läggningar i jordbruk är att åstadkomma en jämnare beskattning för den,

som fått vidkännas kostnaderna i fråga. Denna synpunkt är emellertid ej

längre aktuell, sedan fastigheten övergått å ny ägare. Enligt länsstyrelsens

mening synes det ligga närmare till hands att i ett dylikt fall låta överlåta­

ren avräkna det skattemässiga restvärdet från till exempel köpeskillingen

för fastigheten vid beräkning av uppkommen realisationsvinst. Härför talar

saväl rättviseskäl som önskemålet att icke onödigtvis komplicera taxerings-

förfarandet med nya specialregler.

Frågan om beräkningen av eventuell skattepliktig realisations­

vinst vid försäljning av jordbruksfastighet har berörts i ett par yttranden.

Sålunda anför kammarrätten.

Enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen får vid beräkning av

realisationsvinst avdrag för omkostnad ske för bl. a. förbättring av egen-

dom. Hittills har jämlikt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen punkt

/ aven total omläggning av täckdikningsanläggning icke ansetts såsom för­

bättring utan såsom underhåll i motsats till vad som gäller för byggnad, i

vdket fall nybyggnad anses föreligga då byggnad rives och ersättes med n’v.

Enligt de sakkunnigas förslag skall för täckdikningsanläggning tillämpas

samma system som nu gäller för byggnad. Ordet »förbättring» i anvisningar­

na till 36 § kommunalskattelagen får då annan innebörd beträffande täck-

~~J^ingsanläggning än tidigare. Å andra sidan skall omkostnadsbeloppet för

torbattringar minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag. Då saken icke

berörts av de sakkunniga kan den möjligen misstolkas i det praktiska taxe-

ringsarbetet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Riksskattenämnden framhåller, att en fråga, som de sakkunniga över­

huvud icke synes ha berört, är huru avdragsrätten för kostnaderna för täck­

dikning skall regleras, därest arren dator bekostat anläggningen. Så­

som de sakkunniga utformat lagtexten, torde såväl arrendator som jordägare

samtidigt kunna erhålla avdrag för hela anläggningskostnaden, arrendatorn

i form av engångsavdrag och jordägaren i form av värdeminskningsav­

drag.

Sveriges jordägareförbund anser, att en samordning med arrendelagens

bestämmelser bör äga rum.

De sakkunnigas uttalande att — ehuru rätten till värdeminskningsavdrag

principiellt bundits till jordbruksfastighet — hinder likväl ej bör föreligga

att medge sådant avdrag för täckdikningsanläggning å annan fastig­

het i den mån där förekommer sådan anläggning, har i regel godtagits eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

55

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten, som säger sig

dela de sakkunnigas uppfattning, ifrågasätter om saken inte bör förtydligas

genom lämpligt tillägg i de bestämmelser i kommunalskattelagen, som regle­

rar beskattningen av dylik fastighet.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall kostnaden för nyanläggning och om­

läggning av täckdikning få avskrivas med tio procent per år under tio pa

varandra följande år. Någon rätt att förskjuta ett inte utnyttjat avdrag till

ett senare år skall enligt förslaget inte föreligga. Ett avdrag som icke kunnat

utnyttjas vid taxeringen ett år kan dock få atnjutas ett senare åi i foim

av förlustavdrag. Vidare innebär förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig

mening icke skall få åtnjutas. Om en anläggning utrangeras innan den är

tillfullo avskriven, får avdrag för avskrivning å anläggningen även efter ut-

rangeringen åtnjutas i enlighet med den ursprungliga avskrivningsplanen.

Har den skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för täckdik­

ning får avdrag för avskrivning åtnjutas endast å den del av anläggnings­

kostnaden, som bestritts av den skattskyldige själv. Om fastighet byter ägare,

skall den nye ägaren enligt förslaget få övertaga den tidigare ägarens av­

skrivningsplan.

Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit kan jag, främst

med hänsyn till önskvärdheten av att stimulera till ökad täckdikningsverk-

samhct, tillstyrka, att rätt till avskrivning å dylika anläggningar införes

i skattelagstiftningen. Självfallet kan, som några remissinstanser påpekat,

samma skäl med visst fog åberopas för att medgiva avskrivningsrätt även å

kostnader för andra åtgärder avseende vattenavledning in. in. Den större

frågan om avskrivningsrätt å andra anläggningar av grundförbättrings na­

tur än täckdikningar och skogsvägar kan emellertid, som jag redan framhål­

lit, icke prövas på grundval av nu föreliggande utredning.

Om avskrivningsregler, på sätt nu förordats, införes för en speciell form

av vattenavledning, nämligen täckdikning, är det nödvändigt att i möjligas­

te mån definiera begreppet täckdikningsanläggning. Såsom

några remissinstanser framhållit kan vid den praktiska tillämpningen upp­

komma vissa svårigheter att avgöra vad som är att hänföra till täckdikning.

De sakkunniga har i begreppet täckdikningsanläggning endast inbegripit

de arbeten som utföres på åkern men däremot inte de för denna täckdikning

erforderliga avloppen. Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat torde

en sådan definition av begreppet täckdikningsanläggning överensstämma

med allmänt språkbruk och gängse uppfattning. Eu täckdikningsanläggning

kan emellertid, såsom framhålles i yttrandet från lantbrukshögskolan och

statens lantbruksförsök, inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension

eller en bestämd dikessektion. Det torde därför ofta vara svårt att avgöra

var eu täckdikning slutar och var täckta avlopp tar vid.

Möjligt är att svårigheterna att bestämma avskrivningsunderlaget skulle

Kurigl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

56

bli mindre om man, som lantbruksstyrelsen och lantbrukets skattedelegalion

förordar, låter täckdikningsanläggning även innefatta täckt avlopp, som

är direkt anslutet till täckdikningen. Med hänsyn härtill och då det i viss

män kan synas naturligt att dylika täckta avlopp betraktas som en del av

täckdikningsanläggningen vill jag inte motsätta mig alt avskrivningsregler-

na även får omfatta kostnader för täckta avlopp i direkt anslutning till

täckdikning fram till huvudavlopp. Detta innebär att i den kostnad, som får

avskrivas, skall inräknas kostnader för såväl sugdiken som stamdiken men

däremot icke huvudavlopp även om detta är täckt. Den täckdikningsanlägg­

ning som här avses slutar således vid huvudavloppet men kan ändock i vissa

fall avse täckta avlopp utanför den egna fastigheten. Det ligger i sakens

natur att i täckdikningsanläggning inte skall inräknas öppna diken.

Även med den av mig nu förordade bestämningen av begreppet täckdik­

ningsanläggning kan i vissa fall svårigheter antagas uppkomma, då det gäller

att avgöra var täckdikningsanläggning slutar. I dylika fall synes det lämpligt

att beskattningsmyndigheterna inhämtar yttrande i frågan från vederböran­

de lantbruksnämnd. Gränsdragningsproblemen torde inte vara större än att

de i regel utan svårighet kan bemästras.

Den kostnad, som skall kunna avskrivas, avser kostnaden för såväl ny­

anläggning som iståndsättande och omläggning av täckdikning. Här inbe-

gripes även täckdikning som göres å nyodling. Däremot kan jag inte finna

att anledning föreligger att föreslå ändring i fråga om rätten till direkt av­

drag för reparations- och underhållsarbeten å täcknings-

anläggning och låta även dylika kostnader omfattas av avskrivningsregler-

na. Beträffande täckdikningar torde reparations- och underhållskostnader­

na i regel vara mycket obetydliga t. ex. rensning och byte av enstaka rör.

Detta arbete utföres normalt av den egna arbetskraften å gården och kost­

naderna härför synes av såväl praktiska som principiella skäl böra få ome­

delbart avdragas. Några gränsdragningssvårigheter torde regelmässigt icke

behöva uppkomma. Med hänsyn till vad riksskattenämnden anfört därom,

att det vid omläggning av öppna diken till täckdiken skulle kunna göras

gällande, att en del av kostnaden — nämligen motsvarande vad det skulle

ha kostat att iordningställa de öppna dikena — vore att anse som på en

gång avdragsgill reparationskostnad, vill jag framhålla, att hela kostnaden

givetvis är att hänföra till nyanläggning av täckdikning. Kostnaden skall

därför i sin helhet aktiveras och avskrivas.

Några remissinstanser har ansett att mindre kostnader för an­

läggning av täckdikning och skogsvägar bör få avdragas på en gång. Detta

förslag kan jag inte biträda. Man bör för nu ifrågavarande anläggningar inte

införa en annan metod än man har beträffande andra slag av tillgångar, som

göies till föremål för avskrivning. Beträffande exempelvis inventarier är del

inte anskaffningskostnadens storlek utan varaktighetstiden som är avgö­

rande för om kostnaden skall aktiveras och avskrivas eller få på en gång

avdragas som omkostnad. Då det gäller täckdikningsanläggningar och skogs-

'ägar är det fråga om tillgångar med lång varaktighetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

57

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avskriv ningsprocen t

och avskrivningstid har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Det in­

ger dock, såsom framhållits i några remissyttranden, allvarliga betänklig­

heter att medgiva avskrivning på tio år, då tillgångens varaktighet i regel

överstiger femtio år. Emellertid är en betydande del av åkerarealen i vårt

land redan täckdikad och de kostnader, som kommer att avskrivas enligt

de föreslagna reglerna, utgöres följaktligen till icke oväsentligt del av kost­

nader för omläggning av täckdikning. Dylika kostnader är enligt nuvarande

beskattningsregler avdragsgilla på en gång. Med hänsyn härtill och då det

bl. a. av praktiska skäl inte bör ifrågakomma att föreskriva olika avskriv-

ningsregler för kostnader för nyanläggning och för omläggning av täckdik­

ning vill jag inte motsätta mig att avskrivningstiden bestämmes till tio år.

I regel torde en avskrivning med tio procent kunna utnyttjas vid inkomst­

taxeringen. Skulle så undantagsvis inte bli fallet, kan avdraget åtnjutas ett

senare år i form av förlustavdrag. Sedan rätt till förlustutjämning införts i

skattelagstiftningen bör avskrivningsregler inte kompliceras med rätt att

förskjuta icke utnyttjade avdrag. Med hänsyn härtill kan jag ej hel-

ter tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag att avskrivning skall få göras un­

der tio valfria år av en period av högst femton år i följd. Det förhållandet

att värdet av täckdikningsanläggningen kan påverka det taxerade jord­

bruksvärdet och därigenom öka avskrivningsunderlaget för byggnader torde

få accepteras. I

I den kostnad för nyanläggning och omläggning av täckdikning, som skall

göras till föremål för avskrivning, bör i princip inräknas såväl direkta

som indirekta kostnader. Till direkta kostnader hör t. ex. material, arbetslö­

ner, maskinhyror, kostnader för lejda transporter och till indirekta t. ex. an­

del i kostnader för egna maskiner, som använts i arbetet, inklusive — då in­

komsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder — även andel i avskriv­

ning å dessa maskiner. Det torde emellertid av praktiska skäl ofta böra

godtagas att i avskrivningsunderlaget endast inräknas de direkta kostnader­

na och att de indirekta kostnaderna, som i regel är obetydliga, avdrages som

omkostnad. Om arbetet med täckdikningen helt eller delvis utförts av arbets­

personalen på gården, kan det stundom vara svårt att beräkna hur stor del

av lönekostnaderna, som belöper på arbetet med täckdikningen. Eu ungefär­

lig uppskattning torde här ofta få godtagas. I anläggningskostnaden skall

självfallet inte inräknas något värde av den skattskyldiges egen eller andre

makens arbetsinsats och ej heller hemmavarande barns, som ej anses till­

höra arbetspersonalen. Har arbetet helt eller delvis utlämnats på entrepre­

nad, skall givetvis hela ersättningen till entreprenören göras till föremål

för avskrivning.

I det särskilda utlåtande, som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, har ifrågasatts om inte anläggningskostnad,

som ej utgöres av materialkostnad, borde få avdragas som omkostnad, me­

dan materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-årsperiod med fyra

58

procent per år. Detta förslag kan jag inte biträda. Täckdikningsanläggning-

ar utföres numera ofta som entreprenadarbeten och det finnes ingen anled­

ning att i dylika fall göra en uppdelning av entreprenadkostnaden. Inte hel­

ler bör det ifrågakomma att ha en olika behandling i beskattningshänseende

av de skattskyldiga som utfört arbetet i egen regi och de som utlämnat ar­

betet på entreprenad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

En annan fråga, som de sakkunniga inte berört, är när en kostnad för

täckdikningsanläggning skall upptagas på avskrivningsbilagan och göras till

föremål för avskrivning. När det gäller jordbruk med bokföringsmässig re­

dovisning synes den för beskattningsåret bokförda kostnaden böra göras till

föremål för avskrivning. I och för sig skulle det vara naturligt att avskriv­

ning sker första gången det år anläggningen är färdig. En täckdikningsan­

läggning torde emellertid ofta utföras i etapper och färdigställandet av an­

läggningen kan därför i vissa fall taga flera år. Man torde i regel kunna und­

vika tillämpningssvårigheter om man låter den på varje år belöpande an­

läggningskostnaden bilda avskrivningsunderlag.

Om inkomsten av jordbruket redovisas enligt kontantprincipen, bör det

vara den under året betalade kostnaden för täckdikningsanläggningen, som

skall upptagas på avskrivningsbilagan. Detta innebär att även kostnader för

arbeten, som utförts före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, omfat­

tas av avskrivningsreglerna, om betalningen sker under beskattningsår, då

dessa regler tillämpas. Risken för dubbelavdrag torde emellertid lättast kun­

na undvikas, om man även här konsekvent tillämpar kontantprincipen. Vad

nu sagts synes inte behöva komma till uttryck i lagtexten. Det får ankomma

på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar som t. ex. åter­

ges å avskrivningsbilagan.

Avdrag medgives med tio procent från och med det år, då kostnaden upp­

föres å avskrivningsbilagan. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre

tid än tolv månader skall avdraget i motsvarande mån jämkas.

Avskrivningsunderlaget bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, i förekom­

mande fall minskas med statsbidrag och andra bidrag, som den

skattskyldige erhållit för utförande av anläggningen i fråga. Endast kost­

nad, som den skattskyldige själv bestritt, får avskrivas. Då kostnad för

täckdikningsanläggning uppföres på avskrivningsbilaga och avdrag yrkas för

avskrivning, synes det lämpligt att beskattningsmyndigheterna tar kontakt

med vederbörande lantbruksnämnd för kontroll av att avskrivningsunder­

laget blir riktigt beräknat bl. a. med hänsyn till eventuella statsbidrag.

Då en fastighet byter ägare, skall enligt de sakkunnigas förslag den

nye ägaren få överlaga den avskrivningsplan för täckdikningsanläggningar,

som gäller för den tidigare ägaren. Ett sådant övertagande av avskrivnings­

plan synes kunna godtagas, när förvärvet av fastigheten sker annorledes än

genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Liknande bestämmelser gäl­

ler, då inventarier i samband med förvärv av den rörelse, vari de nyttjas, er-

59

hålles på dylikt sätt. Däremot kan jag av såväl principiella som praktiska

skäl inte tillstyrka, att en motsvarande ordning lagfästes för de fall, då fas­

tigheten förvärvas genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. I dylika fall

bör i stället den tidigare ägaren det år fastigheten försäljes få åtnjuta av­

drag på en gång för vad som återstår oavskrivet i beskattningsavseende av an­

läggningskostnaden. För den jordbrukare, som tillämpar bokföringsmässiga

grunder, uppkommer i regel sådan skattepliktig vinst vid försäljning av joid-

bruksfastighet med levande och döda inventarier att avdraget kan utnytt­

jas. Har inkomsten av fastigheten redovisats enligt kontantprincipen och

vinsten vid försäljning av levande och döda inventarier på grund härav inte

är skattepliktig, kan däremot eventuellt inträffa att avdraget överstiger skat­

tepliktiga intäkter. Bestämmelserna om förlustutjämning ger dock vissa möj­

ligheter att utnyttja avdraget ett senare år.

Då de kostnader, som nedlagts å täckdikningsanläggningar, kan verka

höjande på köpeskillingen för fastigheten, kunde övervägas att, som läns­

styrelsen i Kopparbergs län föreslagit, låta det skattemässiga restvärdet föi

dylika anläggningar få avräknas endast från eventuell skattepliktig reali­

sationsvinst vid försäljningen. Emellertid kommer i avskrivningsunderlaget

även att ingå kostnader för omläggning av täckdikning, vilka kostnader en­

ligt nu gällande beskattningsregler är avdragsgilla på en gång vid inkomst­

taxeringen. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka att det vid

försäljningen kvarstående skattemässiga restvärdet får avdragas vid beräk­

ningen av inkomsten av fastigheten.

Den förordade övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till värde-

minskningsavdrag i fråga om täckdikningsanläggningar påverkar inte ar-

ren d a t o r s avdragsrätt för av honom utförda täckdikningsarbelen å ar­

renderad fastighet. Arrendatorn har liksom hittills omedelbar avdragsrätt för

kostnaden för dylika arbeten oavsett om fråga är om reparation och under­

håll eller nyanläggning eller omläggning av täckdikning. Arrendatorn beskat­

tas för eventuell ersättning från jordägaren för täckdikningsarbetet vid ar­

rendets frånträdande. Utgiven ersättning är för jordägaren självfallet att

betrakta som sådan kostnad för täckdikningsanläggning, som får avskrivas

med tio procent per år.

Om en avskrivningsrätt för täckdikningsanläggningar införes på sätt jag

nu förordat, kommer, som bl. a. kammarrätten framhållit, ordet »förbätt­

ring» i anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen att få en annan inne­

börd beträffande täckdikningsanläggning än tidigare. Vid beräkning av

realisationsvinst får således avdrag göras för kostnader för såväl

nyanläggning som omläggning av täckdikning, dock att omkostnadsbeloppct

skall minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag inklusive avdrag för

vid försäljningen kvarstående restvärde.

De sakkunnigas uttalande, att rätt till avdrag för avskrivning bör före­

ligga även då täckningsanläggning utföres av ägare av annan fastighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

än jordbruksfastighet, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Att

avskrivningsrätt införes för täckdikningsanläggningar inom jordbruket är

emellertid betingat av att dylika anläggningar där är av stor omfattning

och kostnadskrävande. Om en täckdikningsanläggning i något undantags­

fall utföres på en fastighet, som inte är taxerad som jordbruksfastighet,

torde kostnaden i regel vara relativt obetydlig. Avskrivningsreglerna skulle

därför få mycken liten betydelse för ägare av annan fastighet. På grund

härav anser jag mig i vart fall icke för närvarande kunna tillstyrka att

man i skattelagarna uttryckligen reglerar avskrivningsrätt i fråga om täck­

dikning å annan fastighet. Gränsdragningen mellan täckdikning och annan

vattenavledning å annan fastighet torde för övrigt ofta vara svår att göra.

I punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen stadgas för

närvarande att till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även

kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning,

varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Vidare stad­

gas att — därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyr­

barare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grund­

förbättring — avdrag ej får ske för mer än vad en omläggning med ena­

handa material som det gamla skulle kostat. Dessa bestämmelser synes böra

utbytas mot ett stadgande av innebörd, att kostnad för iståndsättande och

omläggning av täckdikning inte till någon del är att hänföra till avdragsgill

underhållskostnad.

Det bör understrykas att, beträffande andra markanläggningar än täck­

dikning, gränsdragningen emellan avdragsgill underhållskostnad och icke

avdragsgill kostnad för grundförbättring givetvis skall ske efter samma

principer som hittills tillämpats av beskattningsdomstolarna. IV.

IV. Skogsvägar

Gällande rätt

I det föregående har redogörelse lämnats för kommunalskattelagens be­

stämmelser angående rätt till avdrag bl. a. för kostnader för skogs vård och

underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Därvid har

framhållits att kostnad för skyddsdikning å skogsmark är avdragsgill. Be­

träffande praxis på detta område må nämnas regeringsrättens avgörande

1956 ref 33, enligt vilket avdrag medgavs för hela kostnaden för skogsdik­

ning, enär det finge antagas att skogsdikningen delvis utgjort iståndsättan­

de av ett förut befintligt dikningssystem »och även i övrigt väsentligen tjä­

nat till skydd mot hotande försumpning av skogsmarken».

Kostnad för omläggning av väg har enligt hittillsvarande praxis icke an­

setts avdragsgill. I RÅ 1947 not 894 vägrades sålunda avdrag för omläggning

av infartsväg, oaktat det yrkade avdraget motsvarade det belopp som det en-

ligt intyg av sakkunnig skulle kostat att reparera den gamla vägen. Vad

Öl

skogsvägar angår synes praxis entydig. Avdrag för anläggande av skogsvä­

gar har sålunda vägrats i RÅ 1953 not 47. I regeringsrättens avgörande 1954

not 574 vägrades bolag avdrag för kostnader för anläggande av skogsvägar

trots bolagets argumentering, att dels vägarna måst byggas för endast till­

fällig användning vid framforsling av brännved under kriget och att vägar­

na givits sådan sträckning att de icke gagnade bolagets anskaffning av

industrivirke och dels att åtminstone en tredjedel av kostnaden utgjort över­

pris på grund av kriget. Vidare må nämnas RA 1956 not 1610, enligt vilket

avdrag vägrades med 14 090 kronor för del i kostnad för nyanläggning av

skogsbilväg, trots att enligt den skattskyldiges uppgift kostnaden varit nöd­

vändig för skogsintäkternas förvärvande samt att i vägarbetet ingått istånd-

sättande av cirka sju kilometer gammal basväg till transportdugligt skick.

Slutligen må antecknas regeringsrättens utslag den 30 augusti 1960 i anled­

ning av besvär över av riksskattenämnden den 20 maj 1960 meddelat för­

handsbesked. I ärendet upplystes bl. a., att sökanden ägde vissa jordbruks­

fastigheter, vilka omfattade en total areal av 1 815 hektar, därav 979 hektar

produktiv skogsmark. Enligt en år 1957 upprättad skogsvårdsplan för fas­

tigheterna hade föreslagits ett virkesuttag under en tioårsperiod av cirka

43 000 kubikmeter. Enligt skogsvårdsplanen hade 35 procent av skogen en

ålder av 100—119 år, 46 procent 120—140 år och 8 procent över 140 år. Sö­

kanden, som planerade att anlägga en cirka 12 kilometer lång skogsbilväg å

fastigheterna, beräknade att en enkel dylik väg skulle kunna bliva grovbru-

ten, dränerad och nöjaktigt grusad för ett pris av 7 å 8 kronor per sträck-

meter. Vägen skulle bliva fullt användbar för virkestransporter vintertid och

personbilstrafik sommartid, då den vore upptorkad. Vägen beräknades kosta

90 000 ä 100 000 kronor. Sökanden anhöll om förhandsbesked, huruvida

kostnaden för vägen utgjorde för honom avdragsgill omkostnad. Riksskatte­

nämnden fann i meddelade förhandsbeskedet ifrågakomna väganläggning

vara att anse såsom grundförbättring. På grund härav förklarade riksskatte­

nämnden kostnaden för anläggande av vägen icke utgöra för sökanden vid

inkomsttaxeringen avdragsgill utgift. Regeringsrätten fann ej skäl att göra

ändring i förhandsbeskedet.

För grundförbättringsåtgärder å arrenderad mark föreligger, som förut

framhållits, avdragsrätt. Av senare regeringsrättsavgöranden må här endast

nämnas RÅ 1959 not 1871, enligt vilket skattskyldig vid beräkning av in­

komst av jordbruksfastigheter, som han arrenderade av sin son, erhöll av­

drag med yrkade 3 308 kronor för nyanläggning av en skogsväg för virkes­

transporter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m.

I promemorian framhålles, att enligt Skogsstatistisk årsbok utgjorde år

1957 den totala längden permanenta enskilda bilvägar, som framgår genom

skogsmark eller så nära (200 in) dylik mark, alt virke kan släpköras fram

till och uppläggas vid dessa vägar:

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Norrland och Kopparbergs län ............................................................. 43 000 km

Övriga Sverige ............................................................................................ 79 000 km

Riket

122 000 km

År 1943 angavs det mest angelägna behovet av skogsvägar, såsom det be­

dömdes av skogsvårdsstyrelserna, till sammanlagt omkring 16 500 kilometer

med en beräknad byggnadskostnad av 75 miljoner kronor. Under den därpå

följande tidsperioden fram till år 1956 byggdes emellertid omkring 25 000

kilometer skogsvägar. Trots detta utvisade då en av skogsvårdsstyrelserna

på begäran av 1955 års skogsvårdsutredning gjord beräkning ett ytterligare

behov av omkring 40 000 kilometer stamvägar med en byggnadskostnad av

900 miljoner kronor.

I fråga om omfattningen av skogsvägbyggandet under senare tid hänvi­

sar de sakkunniga till en sammanställning av vissa uppgifter hämtade ur

förenämnda årsbok. Denna sammanställning torde som Bilaga 2 få fogas vid

statsrådsprotokollet för denna dag.

Om man vill erhålla ett mått på skogsbrukets nettokostnader för anläggan­

det av skogsbilvägar, måste man, påpekar de sakkunniga, minska brutto­

kostnaderna med erhållna statsbidrag. Sedan flera år utgår nämligen stat­

ligt stöd till anläggning av skogsväg. Härom anföres i promemorian.

År 1933 inrättades för att lindra rådande arbetslöshet ett anslag för stats­

bidrag till väg- och flottledsbyggnader i skogar i enskild ägo, det s. k. skogs-

vägsanslaget. Denna bidragsverksamhet hade dock under flera år en relativt

blygsam omfattning. Sedermera borttogs det med bidraget förenade villkoret,

att vägbyggandet skulle medverka till att minska arbetslösheten och på

framställning av 1936 års skogsvårdsutredning ökades skogsvägsanslaget

från och med budgetåret 1941/42 huvudsakligen för att underlätta landets

bränsleförsörjning.

År 1943 avgav samma utredning förslag till ändrade bestämmelser för

statsbidrag till skogsbilvägar. Som följd härav genomfördes en differentie­

ring av vägarna i stamvägar och övriga skogsvägar och infördes viss under­

hållsskyldighet på statsunderstödda skogsvägar. I huvudsaklig överensstäm­

melse med detta förslag utfärdades den kungörelse (1943: 530), som sedan

dess i huvudsak legat till grund för bidragsgivningen. Även från norrländska

skogsproduktionsanslaget liksom från kommuner och landsting har bidrag

till vägbyggnader utgått. I det följande behandlas dock endast bidrag från

skogsvägsanslaget.

Bidrag kan, framhåller de sakkunniga, utgå till tre kategorier.

Kategori A innefattar enskilda personer, som äger fastighet eller fastig­

heter med ett sammanlagt taxeringsvärde av högst omkring 100 000 kronor.

Har ägaren väsentliga inkomster, som ej härflyter från lians fastighet, t. ex.

av särskilt yrke, hänföres han dock till kategori B.

Kategori B innefattar under A nämnda undantag samt övriga enskilda

personer.

Kategori C innefattar juridiska personer såsom kommuner, bolag, allmän-

ningar m. fl. utom vissa allmänningar i Västerbottens och Norrbottens läns

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

63

lappmarker, vilka är särskilt nämnda i 1947 års kungörelse (nr 287) och

som skall hänföras till A.

De sakkunniga återger i detta sammanhang ett utdrag ur skogsstyrel­

sens tillämpningsföreskrifter beträffande skogsvägsanslaget. Därav fram­

går bl. a. följande.

Följande procentsatser tillämpas vid bidragsgivning:

Kat. A

Kat. B

Kat. C

Stamväg ..................... 50 %

50 %

25 %

Annan skogsväg .... 40 %

25 %

25 %

I fråga om sådan stamväg, som genom att den i båda ändar ansluter till

genomfartsvägar eller på annat sätt medför stor allmännytta, liksom om and­

ra särskilda skäl föreligger, må dock även för kategori C bidrag utgå med

50 %.

Bidrag till markägare av kategori C beviljas huvudsakligen endast i så­

dana fall där denne ingår som delägare i företag, vilket med hänsyn till öv­

riga delägares insats bör stödjas.

Högre bidrag än 50 % för stamväg och 40 % för annan skogsväg kan be­

viljas först efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall.

De sakkunnigas förslag

I promemorian konstateras, att i regeringsrättens praxis avdrag icke med­

givits ägare av jordbruksfastighet för kostnad för anläggande av skogsväg å

fastigheten. Icke heller har rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av så­

dan väg ansetts föreligga. Den i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommu­

nalskattelagen meddelade bestämmelsen, att till avdragsgill underhållskost­

nad skall räknas bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av

förut anlagd täckdikning, vilken bestämmelse i praxis icke begränsats till

läckdikningsanläggningar, har sålunda, framhåller de sakkunniga, enligt hit­

tillsvarande praxis icke ansetts kunna tillämpas i fråga om skogsväg eller

annan väg. De sakkunniga fortsätter.

Emellertid synes i tillämpningen en del beskattningsnämnder ha intagit

en välvilligare ståndpunkt. Från 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande

angående skogsbrukets vägfrågor (s. 56) må sålunda antecknas, att enligt

vad utredningen erfarit hade avdrag medgivits med upp till 30 procent av

anläggningskostnaden för större skogsbilvägföretag i södra Norrland, som

delvis ersatt och följt äldre, dock ej bilfarbara fäbodvägar. Vidare hade för

vägar anlagda i samband med bränslekrisen under andra världskriget viss

avskrivning medgivits med motivering att vägarna tillkommit för ett tillfäl­

ligt vedultag.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat genom allmänna ombudet hos Mel-

lankommunala prövningsnämnden medger även denna nämnd visst avdrag

för kostnad för skogsbilväg. På grundval av en år 1956 inom nämndens

kansli verkställd undersökning rörande vissa bolags kostnader för perma­

nenta skogsbilvägar, som färdigställts under åren 1951—1955, samt våg­

längden för de olika vägsträckorna godtager sålunda nämnden, att anlägg­

ningskostnaden för permanenta skogsbilvägar avdrages intill ett belopp av

8 kronor per längdmeter. I den män statsbidrag erhålles för anläggande av

64

skogsvägar medgives dock icke avdrag för skogsägarens egen del av anlägg­

ningskostnaden. Det avdragsgilla beloppet synes ha bestämts med beaktande

av att kostnaderna för anläggande av s. k. tunga skogsbilvägar enligt under­

sökningen varierade mellan 15 och 25 kronor per längdmeter och att 8 kro­

nor per meter motsvarande maximal anläggningskostnad för enklare vägar.

Beträffande kostnad för vintervägar samt andra vägar, som är av så en­

kel beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverkning

av visst område, torde det, konstaterar de sakkunniga, vara eu allmän upp­

fattning att sådan kostnad utgör avdragsgill driftkostnad.

I promemorian erinras om, att vår skattelagstiftning bygger på den hu­

vudprincipen, att man beskattar »inkomst» men ej »kapitalförvärv» och

medger avdrag för »driftförluster» men ej för »kapitalförluster». Då över­

låtelse av fast egendom i princip betraktas såsom en skattefri kapitalomsätt­

ning följer härav, att varken den ursprungliga anskaffningskostnaden för

egendomen eller kostnaden för dess förbättring kan medgivas till avdrag. En­

dast i den mån egendomen på grund av förslitning förlorar i värde medges

som regel avdrag för förvärvskällans återställande i sitt ursprungliga skick.

Även kostnader för åtgärder, som har till syfte att förebygga eller förhindra

dylik värdeminskning, kan berättiga till avdrag. Sålunda tillätes, påpekar

de sakkunniga, på sätt framgår av punkt 7 andra stycket av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen avdrag för skyddsdikning å skogsmark, där-

■\id med skyddsdikning avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är

att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens för-

sumpning in. in. De sakkunniga anför därefter.

Då i regeringsrättens praxis avdrag icke medgivits för kostnad för anläg-

fanaf, av skogsvägar synes mot bakgrunden av det nyss sagda förklaringen

t.1...1.1,1 vara’ att va»ar med normalt underhåll icke anses underkastade

or sotning oc" a*t därför varje kostnad för anläggande eller omläggning

av vag bör betraktas såsom en kostnad för förbättring av den fasta egendo­

men och som sådan enligt kommunalskattelagens ovan angivna huvudprin­

cip icke avdragsgill.

1

Av innehållet i de motioner angående rätt till avdrag för skogsbilväg som

i det föregående omnämnts, framgår emellertid, att motionärerna funnit gäl-

aaae,.re^erI otillfredsställande och att till stöd för denna uppfattning åbero­

pats flera skäl. Sålunda har bl. a. anförts, att anläggandet av skogsbilvägar

vore agnat att öka den skattskyldiges intäkter och att avdrag av denna an­

ledning borde medgivas. En dylik grund för avdragsrätt svnes emellertid

icke häHbur. I den mån intäktsökningen möjliggjorts genom åtgärder, som

medfört en ökning av »kapitaltillgångens» värde, kan avdragsrätt för kost-

naden för åtgärderna icke föreligga. En dylik avdragsrätt måste förutsätta

en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom och kan icke

motiveras med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp.

Som skäl för avdragsrätt har, framhåller de sakkunniga, vidare åberopats,

att anläggandet av skogsvägar för skogsägaren hade ungefär samma bety­

delse som anskaffandet av en maskin för en rörelseidkare. Då den senare

enligt gällande lagstiftning äger rätt att göra avdrag för maskinen i form av

årliga avskrivningar, borde detsamma få ske för skogsägaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

65

Icke heller denna grund för avdragsrätt synes, enligt de sakkunnigas me­

ning, tillräckligt motiverad. Att värdeminskningsavdrag medgives för maski­

ner beror på att dessa genom användning i förvärvskällan trots normalt un­

derhåll förslites och så småningom förlorar sitt värde. Eu jämförelse med

maskiner synes därför förutsätta, att även skogsvägarna anses underkastade

förslitning. Att så skulle vara förhållandet har, framhåller de sakkunniga,

emellertid icke gjorts gällande i motionerna.

Även om de anförda skälen för avdragsrätt sålunda, enligt de sakkunnigas

mening, kan föranleda erinringar torde dock, framhålles i promemorian, så­

som riksdagens bevillningsutskott vid skilda tillfällen uttalat, anledning fö­

religga att ställa den frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill

driftkostnad och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande be­

stämmelser skett på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. I det hänse­

endet anför de sakkunniga följande.

Det synes till en början böra anmärkas, att under de mer än trettio år som

gått sedan gällande kommunalskattelag tillkom stora förändringar skett

ifråga om driftförhållandena inom skogsbruket. Såsom av det inledningsvis

anförda framgått hade under 1920-talet byggandet av särskilda skogsbilvägar

knappast mer än försöksvis påbörjats. Anläggandet av skogsvägar avsedda

för lastbilstransporter innebar då, såsom 1955 års skogsvårdsutredning fram­

hållit, en genomgripande förändring av driftformen, som resulterade i en

höjning av skogens värde. Eftersom man då antog, att vägarna skulle ha

obegränsad varaktighet, om de blott underhölls, fick skogsväganläggningen

karaktär av grundförbättring av liknande slag som förbättring av produk­

tionsbetingelserna genom torrläggning. Det var emellertid fortfarande ett val

mellan två driftformer. Den rikliga tillgången på skoglig arbetskraft och

hästar gjorde det möjligt att driva skogsbruket på hävdvunnet sätt med

långa transporter fram till avsättningsort, bilfarbar väg eller flottled. Nu är

läget helt annorlunda. Något val står egentligen ej längre öppet. Bristen på

arbetskraft och hästar samt arbetspersonalens fullt legitima krav på andra

boendeförhållanden än förut framtvingar en utbyggnad av skogsbilvägnätet.

Härmed får kostnaden för denna åtgärd mer och mer karaktären av drift­

kostnad, nödvändig för inkomstens förvärvande och bibehållande. Utan den­

na utbyggnad riskerar nämligen skogsägaren att skogens värde försämras.

Det torde vidare, framhålles i promemorian, kunna konstateras, att i de

norra delarna av landet en fortlöpande övergång skett från flottning i bi-

flottleder till virkestransport å skogsbilvägar. Förklaringen härtill är, enligt

de sakkunniga, icke endast att vägtransporterna bl. a. på grund av möjlig­

heterna till direktkörning ofta är mer lönande än flottningen och ger helt

andra förutsättningar för kontinuerlig virkestillförsel till fabrikerna utan

är också att söka i flottledernas betydelse för el-kraftutvinningen. Att vatt­

net icke särskilt behöver avtappas under flottningsperioden utan kan ma­

gasineras och tappas vid senare behov, är sålunda av väsentlig betydelse för

denna produktion.

Även andra omständigheter är emellertid, enligt de sakkunnigas mening,

ägnade alt ge skogsvägarna karaktär av mer eller mindre obeständiga an­

läggningar. Många vägar i skogsbygden tillkommer sålunda för exploatering

5 Ili haag till riksdagens protokoll 1i)G2. I sowl. Xr 56

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av ett befintligt virkeskapital och icke för ett långsiktigt behov. Även om en

väg efter en femårsperiod av skogsexploatering och skogsreproduktion icke

blir erforderlig för virkesutdrivning på årtionden, kräver de moderna trans­

portmedlen dock ofta att vägen utföres i hög klass. Då det emellertid kan

förutsättas att nästa gång virkestransporter blir aktuella en väsentlig del

av vägvärdet i dylika fall gått förlorat, synes det, enligt de sakkunniga, rim­

ligt, att ett visst hänsynstagande till denna värdeminskning sker vid beskatt­

ningen. Att detta i än högre grad gäller beträffande sådana vägar, som byg­

ges för kalhyggen eller i anledning av stormfällen och där nästa avverkning

kan beräknas ligga inemot 100 år framåt i liden, synes de sakkunniga up­

penbart.

Det ligger vidare i sakens natur, att i ett rikt förgrenat skogsbilvägnät någ­

ra vägar av olika anledningar måste nedläggas eller givas en annan sträck­

ning. Då anläggandet av en ny väg till ersättning för en utrangerad icke be­

rättigar till avdrag, måste detta ofta, enligt de sakkunnigas mening, framstå

såsom obilligt. Därefter anföres i promemorian.

När det gäller rätten till avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier

vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruksfastighet har rättstill-

lämpningen intagit den ståndpunkten, att avdrag medgives för utbyteskost-

nad även då densamma föranletts av ändrade driftmetoder och förändringar

med hänsyn till teknikens utveckling. Sålunda må erinras om, att avdrag se­

dan länge tillåtits för byte av hästar mot traktor, att skördetröska delvis an­

setts ersätta självbindare och tröskverk samt att avdrag medgivits för inköp

av arbetsvagn med gummihjul, som anskaffats för att ersätta äldre arbets­

vagn med järnhjul, enär det numera kunde anses vara inom jordbruket nor­

malt att gummihjulsvagn anskaffades såsom ersättning för en eller flera

äldre järnhjulsvagnar och i förekommande fall andra körredskap av äldre

typ samt vid detta förhållande sådant ersättningsköp varom i målet var frå­

ga, ändå att det förutsatt viss kostnadsökning, icke till någon del kunde an­

ses hänförligt till nyuppsättning.

Med hänsyn till vad sålunda gäller beträffande avdragsrätten för ersätt­

ningsanskaffning av döda inventarier i jordbruk med kontantmässig in­

komstredovisning, synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna gö­

ras gällande, att vid beskattningen viss hänsyn borde kunna tagas till såda­

na vägbyggnadskostnader, som föranletts av den ekonomiska utvecklingen

inom skogsbruket.

Ehuru sålunda flera skäl kan sägas tala för en uppmjukning av gällande

regler i förevarande hänseende, möter enligt de sakkunniga — när det gäl­

ler skogsvägar och andra tillgångar av grundförbättrings natur — speciella

svårigheter att inom ersättningsanskaffningsreglernas ram tillgodose dylika

önskemål.

Den främsta anledningen härtill torde, framhålles i promemorian, vara att

ersättningsanskaffningsavdraget för dylika tillgångar i motsats till vad gäl­

ler döda inventarier vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruk är

bundet till fastigheten och icke gjorts beroende av vad ägaren haft på egen­

domen. Den omständigheten att en ny ägare av fastigheten kan göra gällan­

67

de avdragsrätt för kostnad för ersättningsanskaffning av tidigare å fastig­

heten befintlig tillgång, begränsar i hög grad möjligheterna till en uppmjuk­

ning av gällande regler och leder principiellt till att endast fysisk förslitning

kan beaktas. Att fastställa tidpunkten för utrangering av skogsvägar eller

att taxeringstekniskt kontrollera riktigheten av en påstådd ersättningsan­

skaffning av sådan väg måste också anses helt uteslutet. Därefter anför de

sakkunniga.

Uppenbarligen kan emellertid mot ett system med värdeminskningsavdrag

resas allvarliga erinringar. Ett dylikt system förutsätter normalt möjlighet

till en någorlunda tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen. Att

svårigheterna för en sådan bedömning på förevarande område är påtagliga,

torde icke kunna bestridas. Även om det sålunda för närvarande icke är

ovanligt att vägar, som byggts under efterkrigstiden, är oekonomiska, exem­

pelvis därför att de är för kurviga, för kuperade eller för dåligt grundade,

och även om fog kan finnas för antagande att utvecklingen i framtiden

kommer att leda till ändrade krav på vägtyper och vägutförande eller har

andra ting att hänvisa till, synes det uppenbart, att en mera tillförlitlig be­

dömning av denna utveckling icke är möjlig. Det kan därför givetvis ifråga­

sättas, huruvida det kan anses förenligt med gällande inkomstbegrepp för

fast egendom att beakta omständigheter av tidigare angivet ålag.

Emellertid bör enligt de sakkunnigas mening svårigheterna att lösa in­

komstbegreppet för fast egendom icke leda till att de skattskyldiga går mis­

te om en avdragsrätt som enligt allmän uppfattning är befogad. Med hänsyn

härtill och då millimeterrättvisa på detta område olika skattskyldiga emellan

icke torde kunna åstadkommas, har de sakkunniga ansett sig böra föreslå ett

system med värdeminskningsavdrag även för skogsbilvägar. De sakkunniga

fortsätter.

Emellertid möter också vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget sto­

ra svårigheter. Ehuru vissa skogsbilvägar av skäl som ovan anförts kan för­

lora eller minska i värde och avdragsrätt för återställande av ursprungliga

värdet sålunda bör föreligga, synes det icke med fog kunna påstås, att vär­

deminskning sker å alla skogsbilvägar. Uppenbarligen kan avskrivningsun­

derlaget därför icke bestämmas till belopp motsvarande den faktiska an­

läggningskostnaden för alla sådana vägar. I avsaknad av annan tillförlitlig

grund för en fördelning av anläggningskostnaden på avdragsgill och icke

avdragsgill del har de sakkunniga stannat för den av vissa beskattnings-

nämnder redan tillämpade metoden, att schablonmässigt bestämma avskriv­

ningsunderlaget till en tredjedel av anläggningskostnaden under beskatt­

ningsåret för skogsbilvägar. De sakkunniga föreslår, att det sålunda fram-

räknade beloppet skall avskrivas inom en tidrymd av 10 år i enlighet med

reglerna för avskrivning å täckdikningsanläggningar. Beträffande den när­

mare innebörden av dessa regler får de sakkunniga hänvisa till vad ovan an­

förts under avsnittet om täckdikningsanläggningar.

Med hänsyn till att avskrivningsunderlaget skall fastställas till en tredje­

del av anläggningskostnaden, uppkommer frågan hur i tillämpningen skall

förfaras, då skattskyldig uppburit statsbidrag eller annat bidrag för byggan­

de av skogsvägar. Då enligt de sakkunnigas mening övervägande skäl talar

för att i dylikt fall avskrivningsunderlaget beräknas med utgångspunkt

Bihang till riksdagens protokoll 11)62. 1 samt. Nr 56

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1662

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

från den skattskyldiges nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet

bidrag, har de sakkunniga stannat för att föreslå en sådan ordning, oaktat

de principer som legat till grund för statsmakternas bidragsgivning härige­

nom i viss mån rubbas.

Jämlikt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjäm­

ning må under vissa förutsättningar investeringsfond för skogsbruk tagas i

anspråk för bl. a. kostnader för anläggande av skogsvägar. Införandet av

regler om rätt till värdeminskningsavdrag för skogsvägar synes, enligt de

sakkunnigas mening, icke erfordra någon ändring av bestämmelserna i den­

na förordning. Emellertid framhåller de sakkunniga, att den omständigheten

att sådan fond tagits i anspråk för anläggande av skogsvägar icke bör inver­

ka på rätten att beräkna avskrivningsunderlaget till en tredjedel av anlägg­

ningskostnaden; dock att avskrivningsunderlaget aldrig får överstiga den

del av kostnaden som återstår efter avdrag för i anspråk tagen investerings­

fond.

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat

utan erinran utredningens förslag att en del av anläggningskostnaden för

skogsvägar skall få avskrivas vid inkomsttaxeringen.

Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som

tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen ett visst av-

dragsbelopp per längd in eter anlagd skogsväg. Sålunda ifråga­

sätter riksskattenämnden om icke vid val av schablonmetod för bestämman­

de av avdrag för skogsvägar den av mellankommunala prövningsnämnden

tillämpade metoden, sådan den återgivits i promemorian, såväl ur materiella

som praktiska synpunkter vore att föredraga framför den av de sakkun­

niga föreslagna. Ur materiell synpunkt synes denna metod, enligt nämndens

mening, tillfredsställande därigenom att den skulle medföra helt avdrag för

de billigare vägarna, som kan antagas ha ringa varaktighet, och förhållande­

vis mindre avdrag för de dyrare, mera permanenta vägarna. Storleken av den

avdragsgilla kostnaden torde, framhålles vidare, lämpligen kunna faststäl­

las genom anvisningar av nämnden. Liknande synpunkter anföres av läns­

styrelsen i Hallands län, som tillägger, att för närvarande ett avdragsbelopp

av 4—5 kronor per längdmeter synes skäligt. Kammarrätten anför i denna

fråga följande.

Invändningar kunna förvisso resas ur såväl principiell som taxeringstek-

msk synpunkt mot införande av en avdragsrätt i fråga om kostnader för an­

läggande av skogsvägar. Med hänsyn till den av de sakkunniga berörda

utvecklingen på skogsbrukets område under de senaste årtiondena anser

dock kammarrätten i likhet med de sakkunniga önskvärt, att en sådan av­

dragsrätt genomföres. Då emellertid kostnaden för anläggande av skogsvä­

gar, såsom de sakkunniga även framhållit, alltmera kommit att få karaktä-

ren av driftkostnad, synes det kammarrätten vara att föredraga, att den

schablonmässigt bestämda avdragsrätten utformas såsom en rätt till avdrag

69

för viss del av anläggningskostnaden såsom löpande omkostnad. Den praxis,

som enligt uppgift i den remitterade promemorian tillämpats av vissa be-

skattningsnämnder, torde därvid kunna tjäna såsom ledning. Kammarrätten

hemställer därför, att förslaget i denna del omarbetas i enlighet härmed.

Enligt skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut måste det be­

tecknas som riktigare att värdeminskningsavdrag får göras på sätt som till-

lämpats av mellankommunala prövningsnämnden, d. v. s. med ett i absoluta

tal fixerat belopp per längdmeter väg. Därefter anföres.

Detta belopp bör avse den normala utbyggningskostnaden för en perma­

nent skogsbilväg, utbyggd till den för driftsformen inom ifrågavarande om­

råde lägsta standarden. Denna kostnad kan variera regionalt liksom för

olika vägprojekt och torde f. n. ligga mellan 10 och 20 kronor per meter väg.

Såsom de sakkunniga emellertid framhålla, kan någon millimeterrättvisa

av praktiska skäl ej uppnås, varför man gått in för ett schablonavdrag. Detta

schablonavdrag kan anpassas till förhållndena inom olika regioner och bör

kunna bli föremål för justering med vissa tidsintervall på grund av inträf­

fade tekniska och ekonomiska förändringar. En lämplig anordning synes

vara, att schablonavdraget bestämmes av riksskattenämnden.

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan

och statens lantbrnksförsök framhålles, att behovet av värdeminskningsav­

drag på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasättas. Med erforderligt under­

håll torde icke någon värdeminskning på dessa kunna förutbestämmas.

Givetvis kan, framhålles vidare, genom fastighetsregleringar och ändrad

transportteknik anlagda vägar lielt eller delvis förlora sitt värde, men att i

förväg fixera ett belopp härför torde icke vara möjligt. I den mån statsbidrag

utgår för anläggandet av sådana vägar torde än mindre något värdeminsk­

ningsavdrag vara motiverat. Därefter anföres.

I fråga om andra skogsbilvägar däremot, i synnerhet sådana som tillkom­

mit för speciella drivningar framstår det motiverat att betrakta anläggnings­

kostnaden såsom driftkostnad. Den av taxeringsorganen i praktiken i all­

mänhet godkända principen, att vintervägar samt andra vägar som är av

så enkel beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverk­

ning av visst område synes fullt riktig. På samma sätt synes det vara mo­

tiverat att för vissa andra enklare vägar medge avdrag för anläggningskost­

naden dock med ett maximerat belopp per sträckmeter väg. (Sådant maximi­

belopp kunde årligen fastställas av riksskattenämnden.)

För att undvika tvister till vilken grupp av vägar en viss anläggning skall

hänföras kan det måhända vara lämpligt att, såsom mellankommunala

prövningsnämnden f. n. tillämpar, medge avdrag på alla slags permanenta

skogshilvägar med ett belopp motsvarande det maximala avdraget för enk­

lare vägar. (I den mån statsbidrag erhålles för anläggningen medgives dock

icke avdrag för skogsägarnas egen del av anläggningskostnaden.) Härige­

nom animerar man också till en fortsatt rationalisering inom skogsbruket vil­

ket för landet i dess helhet är av synnerlig betydelse. Vanligtvis är det större

bolag som får sina skatteärenden handlagda av den mellankommunala

prövningsnämnden och får väl ifrågavarande praxis anses avpassad efter

deras behov. Huruvida reglerna kan sägas vara direkt tillämpliga även på

det mindre skogsbruket där kanske vägbyggnader till viss del utföres av

brukaren själv med hjälp av egna maskinella hjälpmedel kan ej utan vidare

avgöras. Därjämte kan det för bondeskogsbruket vara önskvärt med möjlig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

het till fördelning av den avdragsgilla kostnaden på flera år, t. ex. en fem­

årsperiod.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län förordar dels att anläggningskostna­

der upp till åtta kronor per längdmeter godtages som omedelbart avdrags­

gilla, dels att hälften av resterande kostnader får avskrivas under en tid­

rymd av tio år. Genom ett sådant förfarande vinner man, framhåller sty­

relsen, att hela kostnaden för de mera tillfälliga vägarna förblir avdragsgill

och att den skattemässiga behandlingen av de permanenta vägarna blir rätt­

visare.

Domänstyrelsen däremot framhåller, att det av mellankommunala pröv-

ningsnämnden tillämpade schablonavdraget för vissa bolag av 8 kr./m i

praktisk tillämpning kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Det synes,

enligt styrelsen, som om skattetänkandet vid planläggning och byggande av

skogsvägar haft till följd, att man sökt om möjligt bygga vägarna för en

kostnad som så litet som möjligt överstiger 8 kr./m. Dessa vägar har där­

efter efterhand genom »förstärkt underhåll» successivt förbättrats till för

transporten nöjaktig standard.

Kooperativa förbundet anser att de sakkunnigas förslag i visst hänseende

är en sämre lösning av problemet än den praxis som tillämpas av mellan­

kommunala prövningsnämnden. Förbundet fortsätter.

Om avdraget nämligen såsom i hittillsvarande praxis fastställes till ett be­

stämt belopp per vägmeter, innebär detta, att en relativt större andel av kost­

naden blir avdragsgill för enklare och därmed i regel mindre varaktiga vä­

gar än för dyrbarare projekt. Variationerna ifråga om anläggningskostna­

den för skogsvägar och vägarnas varaktighet torde emellertid vara mycket

stora och beroende av olika faktorer, varför det måhända icke är praktiskt

eller lagtekniskt möjligt att genomföra en lagstiftning av samma innebörd

som den här berörda praxis. Det torde därför vara nödvändigt med en scha­

blon enligt lagförslaget.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser för

sin del, att de sakkunnigas förslag att medgiva avdrag med viss bråkdel av

anläggningskostnaden i regel torde leda till ett ekonomiskt riktigare resul-

tal än att medgiva avdrag för ett fast bottenbelopp. Därefter anföres.

Vägbyggnad skostnaderna växlar starkt, bl. a. på grund av varierande

markförhållanden. Kostnaden för skogsvägar kan även påverkas av det all­

männa vägnätets täthet. I de delar av vårt land, där det allmänna vägnätet

är glest, är skogsbilvägarna ofta mycket längre än i andra delar med tätare

vägnät. I landsdelar med glest allmänt vägnät ställes därför större krav på

vägarnas snabbhet, vilket torde vara en bidragande orsak till att vägkostna-

den pr meter är högre där än i trakter med tätare allmänt vägnät. Ett sy­

stem med avdrag för viss bråkdel av vägkostnaden torde därför leda till rätt­

visare resultat än ett system med fast bottenavdrag.

Bottenavdragssystemet har emellertid den fördelen, att gränsdragningen

mellan tillfälliga vägar för vilka kostnaden får omkostnadsföras och bestå­

ende vägar förenklas och att ett tröskelproblem försvinner. Tröskelproble­

met framgår av följande exempel. Anläggningskostnaden för en skogsväg

kan antagas uppgå till 5 kr. pr meter. Det kan vara tveksamt, om den är en

tillfällig eller permanent väg. Betraktas den såsom tillfällig väg, får hela an­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

71

läggningskostnaden avdragas; anses den vara permanent får allenast en

tredjedel avskrivas.

Även om det helt övervägande antalet remissinstanser, som redan nämnts,

tillstyrkt de sakkunnigas förslag om avdrag vid inkomsttaxeringen för av­

skrivning å kostnader för skogsvägar är meningarna om hur stor del

av anläggningskostnaden, som bör få avskrivas, mycket delade.

De sakkunnigas förslag att en tredjedel av anläggningskostnaden

skall göras till föremål för avskrivning, tillstyrkes eller lämnas utan erin­

ran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge,

Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och

Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämn-

den, Svenska landstingsförbundet, Kalmar läns norra hushållningssällskap,

Malmöhus läns hushållningssällskap och Älvsborgs läns norra och södra

hushållningssällskap samt hushållningssällskapen i Örebro och Koppar­

bergs län. Även kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelsen i Hallands

län samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, vilka — som re­

dan nämnts — i första hand förordar en annan lösning av frågan om av-

dragsrätt för kostnader för skogsvägar, lämnar i princip förslaget att en

tredjedel av kostnaden skall få avdragas utan erinran. Länsstyrelserna i Ös­

tergötlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs

län, som antingen avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad avser avskrivning å

skogsvägar eller yrkat ytterligare utredning, har icke ifrågasatt att en större

del av kostnaden än en tredjedel skulle få avskrivas.

Några remissinstanser anser att rätten till avskrivning bör avse en större

andel av anläggningskostnaden än de sakkunniga föreslagit utan att närma­

re ange hur stor del av kostnaden som bör få avskrivas. Hit hör lantbruks-

styrelsen, småbrukarnas riksförbund, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala samt

Göteborgs och Bohus län. Inom Östergötlands läns hushållningssällskap har

olika meningar uttalats om storleken av den andel som bör få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att hälften av anläggningskostnaden

bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens

län, skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Värm­

lands län samt Västerbottens läns hushållningssällskap. Skogsvårdsstyrel-

sen i Blekinge län anser, som redan framhållits, att hälften av den kostnad

som överstiger åtta kronor per längdmeter bör få avskrivas. Enligt Koope­

rativa förbundet bör två tredjedelar eller i vart fall hälften av anläggnings­

kostnaden få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att två tredjedelar av anlägg­

ningskostnaden bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och

Örebro län, lantbrukets skattedelegation, Sveriges industriförbund, Skogs-

vårdsstyrelsernas förbund, skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs

och Jämtlands län samt hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

72

och Göteborgs och Bohus län. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser att he­

la eller i vart fall två tredjedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Skogsvårds styrelsen i Hallands län och lantbruksnämnden i Norrbottens

län uttalar sig för att tre fjärdedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Följande remissinstanser slutligen anser att hela anläggningskostna­

den bör få avskrivas, nämligen skogsstyrelsen, domänstyrelsen, skogshög-

skolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, Sveriges skogsägare­

förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges jordägareför­

bund, skogs vårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands, Väs­

terbottens och Norrbottens län, Stockholms läns och stads hushållningssäll­

skap, Kalmar läns södra hushållningssällskap och Västmanlands läns hus­

hållningssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1062

De skäl, som åberopas för att en större del av anläggningskostnaden än

de sakkunniga föreslagit skall få avskrivas, är i huvudsak desamma som

de sakkunniga andragit som skäl för införande av avskrivningsrätt. Det an-

föres sålunda alt skogsvägarna på grund av den tekniska utvecklingen, som

synes fortgå i ett alltmer accelererat tempo, är underkastade värdeminsk­

ning och att kostnaderna för anläggande av skogsvägar numera får anses

som driftkostnader. Anläggning av skogsvägar fyller samma funktion som

skyddsdikning. Det betonas att bristen på manuell arbetskraft efter hand

föranlett ändrade metoder för virkesutdrivningen och nödvändiggjort nya

transportsystem. Arbetskraftens obenägenhet att åtaga sig dåligt belägna

huggningar utom rimligt avstånd från bilvägar gör att allt större arealer

blir ekonomiskt oåtkomliga om ej vägar bygges. Byggandet av vägar utgör

därför en förutsättning för skogsprodukternas tillvaratagande och för tryg­

gande av råvarutillförseln till skogsindustrierna. Det svenska skogsbruket

arbetar i hård internationell konkurrens.

Det betonas vidare att allmännyttan av skogsvägarna är betydande och

att det torde höra till undantagen att den höjning av fastighetens kapital­

värde, som väganläggningarna föranlett, motsvarat mer än en mindre del

av anläggningskostnaden. En skogsväg bygges ofta när hopsparade virkes-

förråd står inför avverkning; sedan det avverkningsmogna förrådet uttagits

får vägen minskad betydelse under längre eller kortare tid på grund av

skogens ålderssammansättning. Det framhålles även att för enskilda skogs­

vägar, vilka på grund av begränsade bidragsanslag ej kommer i åtnjutan­

de av statsbidrag för skogsvägar, måste det anses stötande att avdrag vid

beskattningen ej får göras ens till den del av kostnaden som motsvarar bi­

drag, vilka skulle utgått om tillräckliga anslag funnits.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Skogsstyrelsen framhåller att skogsbilvägarnas varaktighetstid givetvis

är svår att bedöma men att den, under förutsättning att de underhålles i

oförändrad standard, inte torde variera mer än vad de sakkunniga angivit

i fråga om täckdikningsanläggningar, d. v. s. mellan 10 och 100 år. Den

73

genomsnittliga varaktighetstiden för skogsvägar torde enligt styrelsen vara

kortare än som angivits för täckdikning, 50 år. Enligt domänstyrelsen vi­

sar erfarenheten att det vid kalkylering av skogsvägar är felaktigt alt räkna

med längre amorteringstid än för huvudvägar 40 år och för sekundärvägar

på fastmark 20 år. Styrelsen erinrar om att avdrag medgives vid taxering­

en för skyddsdikning å skogsmark, därvid med skyddsdikning avses sådan

dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastnings­

förmåga och hindra skogsmarkens försumpning m. m. Styrelsen fortsätter.

Enligt styrelsens uppfattning måste anläggning av skogsvägar till mycket

stor del anses fylla exakt samma funktion. Skogsvägnätens utbyggnad mo-

iiveras nämligen i hög grad av de ökade krav på förbättrade arbetsförhål­

landen för skogsarbetarna som den sociala utvecklingen medfört. Om man

försummar att bygga ut skogsvägar så att rimliga gångvägsavstand erhållas,

kan man ej få arbetskraft för vård och avverkning av skogen och dess varde

försämras. Vidare ingår anläggning av skogsvägar som ett led i den rationa­

lisering av skogsdriften, som tar sig uttryck i mekanisering av transporter­

na. Denna fortgående rationalisering är i sin tur en nödvändig förutsättning

för att skogsnäringen, som arbetar i en hård internationell konkurrens, skall

kunna bibehålla sin lönsamhet i en tid, då den mänskliga arbetskraften blir

allt dyrare. Man är alltså genom den fortgående sociala utvecklingen nöd­

gad att anlägga skogsvägar för att vidmakthålla skogens värde.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges skogsägareförbund som tilläg­

ger att det inte finnes anledning att i avskrivningshänseende ställa skogs­

vägarna i ett mindre gynnsamt skatteläge än täckdikning. Följden kan

bland annat bli att i de kombinerade jord- och skogsbruken, d. v. s. den i

särklass vanligaste brukningsformen, investeringarna i högre grad än vad

nu är fallet inriktas på det mindre räntabla jordbruket till förfång for

skogsbruket, en utveckling, som förbundet finner föga ändamålsenlig eller

förenlig med den allmänt accepterade jordpolitiken.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar, att mot full av­

skrivning av kostnaderna för skogsbilvägar givetvis kan erinras att djlika

vägar — även om deras egenskap av driftkostnader kan anses väsentligt

därjämte har ett visst kvarstående nyttovärde vid skogens skötsel. Förbun­

det fortsätter.

Vid diskussion härom bör uppmärksammas, att något nyttovärde för det

stora antal vägar, som på grund av ändrat vägsystem icke kommer att un­

derhållas eller användas för transporter, torde vara svart alt fastslå. Dai till

kommer att trafikabla skogsbilvägar även utnyttjas for turism, brandskydd

och för militärt bruk, i vilka fall det allmänna utan motprestation far anses

ha fördel av sådana enskilda vägar.

........

Vid bedömningen av föreliggande beskattmngsfraga torde aven tortjana

beaktas, att för biltransporterna på enskilda vägar principiellt icke borde ut­

tagas drivmedel sskatt. Då i praktiken detta icke låter sig genomfora och inte

heller ett restitutionsförfarande anses möjligt, bör denna uppenbara mer-

beskattning på drivmedel för skogsbrukets transporter i förevarande sam­

manhang räknas skogsbruket tillgodo.

Näringslivets skattedelegation framhåller att de i Norge från och med år

1953 gällande avskrivningsreglerna beträffande skogsvägar utgör exempel

på alt eu fullständig avskrivningsrätt icke ansetts oförenlig med ett inkomst­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

begrepp likartat med det i vårt land tillämpade. Delegationen anför där­

efter.

•

™edges avdrag enligt Riksskattestyrets anvisningar, vilka bär föl­

jande lydelse (enligt J. E. Thomle, Skattelov for landet, Öslo 1957).

»Skogsbilveier anlagt efter 1. januar 1953 og farbare med lastebil hele året,

unntatt eventuelt i fprefallet .... 1—4 %,

Traktorveier av mer varig karakter samt enklere lettbygde skogsveier som

?nCobare med Iastebl1 bare en kortere tid av året, anlagt efter 1. ianuar

1953 ......................... 4—6 %.

J

Med skogsbilvei forstås en vei som er bygget för transport av skogsvirke

med lastebil og som er farbar med lastebil hele året, unntatt eventuelt i fpre-

Utgifter til anlegg av enklere traktorveier samt vinterbilveier som anlegges

för engangs- eller noen få års drift, forulsettes å kunne f0res direkte til ut-

gitt. Av praktiske grunner bpr også utgifter ved anlegg av lettbygde sko*s-

veier av mer varig karakter tillätes utgiftsfprt når den del av anleggsomkost-

ningene som lkke dekkes av investeringsmedler eller statsbidrag, utgipr et

torholdsvis beskjedent bel0p sett i relasjon til de samlede omkostninger.»

Flera remissinstanser betecknar de sakkunnigas förslag såsom mycket

förmånligt för skogsägarna. Såsom exempel kan anföras följande uttalande

av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för permanent skogsväg — i

de sakkunnigas diskussion betecknat skogsbilväg — föreligger uppenbarli­

gen vissa svårigheter att finna en hållbar norm. Det förhåller sig otvivelak-

ngt så, att långt ifrån alla skogsvägar av permanent karaktär är under­

kastade någon värdeminskning. Det torde, som tidigare framhållits, snarare

kunna ifragasattas, om vid normalt underhåll någon förslitning i egentlig

In??1 n°r<lk°,nlmCr' Betraffande den ekonomiska varaktigheten är vidare en

tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen knappast möjlig. Med

lansyn till de osäkra faktorer, som sålunda måste läggas till grund för ett

overvagande, och då osäkerheten i ej obetydlig grad torde gälla frågan i vil­

ken män värdeminskning över huvud sker, torde knappast kunna anföras

barande skal för avskrivning å mer an en tredjedel av anläggningskostna-

d ToiV,,an / de,tta sammanbang erinras om, att beträffande vägar av

mera tillfällig karaktär eller eljest av enklare beskaffenhet, exempelvis vin-

kostnaden enligt allmän uppfattning torde betraktas såsom av­

drags^ driftkostnad. Såvitt länsstyrelsen kan finna, bör de sakkunnigas

awagnmg betecknas såsom välvillig.

ö

I detta sammanhang vill länsstyrelsen ifrågasätta, om de sakkunniga av­

sett att avskrivningsrätt skall föreligga i sådana fall, då skattskyldig är

ägare till en enstaka eller ett par mindre skogsvägar, som är av förstklassig

beskaffenhet. Tillräckliga skäl förefaller, enligt länsstyrelsens mening,

knappast finnas att medge avskrivning i dylika situationer. Ett visst utrym­

me för prövning av omständigheterna i det enskilda fallet förefaller därför

amphgen bora tillskapas genom ändring av författningstexten. Detta sy-

nes enligt länsstyrelsen, kunna ske genom att för avskrivningsrätt förut­

sattes, att särskilda omständigheter icke till annat föranleda.

Några remissinstanser t. ex. länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig

75

kunna instämma i de sakkunnigas förslag i medvetande om att detsamma

innebär en kompromiss mellan flera motstridiga önskemål och betraktelse­

sätt.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län anser att som

villkor för avdragsrätt bör gälla att vägens sträckning godkänts av skogs-

vårdsstyrelsen.

Utredningens förslag angående avskrivningsprocent och a v-

skrivningstid har i regel godtagits eller lämnats utan erinran. Lant-

brnksstgrelsen förordar dock att avskrivning bör få ske med en tiondedel av

kostnaden per år under tio valfria år under en period av högst femton år i

följd. Skogshögskolans lärarråd och statens skogsforskningsinstitut anför.

De sakkunniga föreslå vidare, att värdeminskningsavdraget skall avskri­

vas med lika stora belopp på tio beskattningsår i följd. Förslaget överens­

stämmer med de regler, som utformats för värdeminskningsavdrag å täek-

dikningsanläggning. De sakkunniga synas härvid ej ha observerat den skill­

nad, som föreligger mellan jordbruk och skogsbruk. I jordbruket komma

med naturnödvändighet intäkterna från en fastighet att inflyta varje år.

Så är emellertid icke fallet inom skogsbruket, speciellt beträffande mindre

skogsfastigheter. Intäkterna komma här periodiskt. Det är vidare ur kost­

nadssynpunkt angeläget att engångsuttag göras på större arealer i ett sam­

manhang i stället för upprepade årliga avverkningar på mindre arealer. Av

denna anledning föreslås, att värdeminskningsavdrag för skogsvägar får gö­

ras inom 10 år, men att skogsägaren själv får välja, på vilket sätt avdraget

skall fördelas på de olika åren. Sålunda bör rätt föreligga att draga av hela

beloppet under ett år.

Liknande uttalanden göres av skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och

Örebro län.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att avskrivningtiden bestämmes

till tjugu år. Länsstyrelsen i Kalmar län däremot anser att — då motive­

ringen för avdraget är att anläggningskostnaden får anses som en direkt

driftkostnad — avdragsprocenten bör sättas högre än för täckdikningen,

som normalt är underkastad förslitning -— eller förslagsvis 10—15 procent.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anser att en väsentligt större del av

kostnaden än en tredjedel bör få avskrivas eventuellt med en motsvarande

förlängning av avskrivningstiden. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Söderman­

lands län bör en avskrivning å hela kostnaden kombineras med en något

längre avskrivningstid än 10 år. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län gör föl­

jande uttalande.

Skogsvårdsstyrelsen föreslår att avskrivning må göras med 65 % av netto­

kostnaden för skogsvägar på så sätt att:

Vägar av basvägsnatur, alltså ej hårdgjorda vägar, med en anläggnings­

kostnad av 4:-— — 12:—/lm väg, successivt avskrevs med 65 % under

en 5-årsperiod i samband med skogsdrivning.

Vägar av permanent typ, alltså hårdgjorda vägar, med en anläggnings­

kostnad av 15: — kr. och uppåt (medelpriset kanske rör sig om 25: — å 30: —

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

kr. efter 1961 års prisnivå) successivt avskrevs med 65 % under en 15-års-

period.

Härvid skulle eftertraktas en så långt möjligt jämn avskrivning. Dock

torde det vara orealistiskt att räkna med jämna avskrivningar om 1/5, resp.

1/15 då det av många olika orsaker kan vara omöjligt att göra uttag ur sko­

gen varje år. Det kan vara fråga om ett samgående mellan markägare, för att

få ned de fasta kostnaderna. Vissa år finns ej köpare på produkten etc. En

viss jämkning skulle därför erfordras på så sätt att avskrivning, som p. g. a.

ej verkställd avverkning, icke kunnat utnyttjas vid en kommande avverk­

ning, dock senast bör ske inom 15 år från vägens byggande. Ex. en perma­

nent väg = avskrivningstid 15 år sker uttag 1, 3, 7, 9, 12, 15 året. I detta

fält borde avskrivningen vara: l:a drivningen 1/15, 2:a drivningen 2/15, 3:e

drivningen 4/15, 4:e drivningen 2/15, 5:e drivningen 3/15 och 6:e drivning­

en 3/15 = 15/15.

Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ligger en viss risk i att avskriv-

ningsdelen av vägkostnaden sättes alltför låg. Framför allt inverkar detta på

att i ett sammanhang få vägen utbyggd till önskad standard. Risken är att

vägen gives ett alltför enkelt utförande vid anläggningstillfället, medan un­

derhållet, som räknas som avdragsgillt, i stället blir onormalt stort. Att det

sedan totalt sett ställer sig ekonomiskt ogynnsammare att utbygga standar­

den successivt, är en sak, som, enligt styrelsens mening, förbises i samman­

hanget. Även är det, enligt styrelsen, i många fall ogörligt att erhålla en

lika god väg enligt detta förfaringssätt, som om vägen i ett tempo utfördes

i önskad standard. Härtill kommer en massa dolda fördyringar i samband

med transporter på dessa vägar, såsom mindre lass, lägre hastigheter, dy­

rare drivmedel.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Flera remissinstanser framhåller att det är nödvändigt att begreppet

skogsväg definieras så klart som möjligt för undvikande av missförstånd.

Sålunda anför riksskattenämnden.

Riksskattenämnden finner begreppsbestämningen i vad avser värdeminsk-

I^!I1?sol,jektet °klar. I sina överväganden tala de sakkunniga endast om skogs-

bilvägar. I lagförslaget användes däremot det vidsträcktare begreppet skogs­

vägar. Det synes oklart huruvida denna utvidgning av värdeminskningsob-

jektet varit avsiktlig. Ur praktiska synpunkter synes riksskattenämnden det

vidsträcktare begreppet ändamålsenligast. Åtskilliga svårigheter vid gräns­

dragning mellan skogsbilvägar och icke skogsbilvägar eller tillfälliga och

permanenta vägar skulle kunna undvikas med en dylik begreppsbestämning.

Den innebär emellertid att även kostnaden för rent tillfälliga vägar, som nu

ar helt avdragsgill, blir avdragen endast med en tredjedel. Vill man undvika

denna konsekvens måste en gränsdragning ske mellan tillfälliga och mera

varaktiga vägar. Utformningen av en sådan gränsdragning torde i så fall

bora narmare övervägas, varvid de norska beskattningsreglerna på området

synas vara av intresse.

Skogsstyrelsen anser att eventuella skattebestämmelser rörande skogsväg

även bör få gälla annan enskild väg, som av den skattskyldige användes för

virkestransport. Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller.

77

Utredningen har icke tagit upp frågan om avskrivning av kostnader för

anläggning av ägovägar i jordbruket. Enligt lantbruksnämndens bestämda

uppfattning gäller för lantbrukets ägovägar i många avseenden samma för­

hållande som för skogsbilvägarna. Jordbrukstekniken utvecklas, maskinerna

kräver större och bärkraftigare vägar, fastigheternas storlekar ändras

snabbt, varför vägar, som anlagts för relativt kort tid sedan, idag inte längre

erfordras. Därtill kommer att somliga vägar ha karaktären av både skogs­

bilväg och ägoväg. En uppdelning av kostnaderna för den ena eller andra

transporten måste bli mycket svår. Det synes ej heller tillfredsställande att

två vägtyper av tämligen likartad karaktär ur avdragssynpunkt skall be­

handlas olika. Nämnden får därför föreslå att för jordbrukets ägovägar vär-

deminskningsavdrag får göras efter samma grunder som föreslagits för

skogsbilvägar.

Näringslivets skattedclegation betonar, att bestämningen av begreppet

skogsväg bör, för att svårigheter icke skall uppstå vid tillämpningen av de

föreslagna punkterna 4 och 9 i anvisningarna till 22 § kommunalskattela­

gen, vara entydig. Vägens karaktär och ändamål bör därför, enligt delegatio­

nen, i punkt 4 så exakt som möjligt komma till uttryck i ordvalet. Därefter

anföres.

Den svenska uppdelningen av vägtyperna överensstämmer väsentligen

med vad det norska Riksskattestyret uttalat i sin ovan citerade anvisning.

Den grupp, som i Sverige omfattar bästbasvägar, traktorbasvägar och bil­

basvägar, faller sålunda utanför den norska definitionen av skogsbilväg, vil­

ken senare överensstämmer med vad som här i landet brukar kallas 9-må-

naders skogsväg. Vi föreslår i enlighet härmed, att uttrycket »permanent

skogsväg» införes i punkt 4 andra stycket. Härigenom klargöres vid till-

lämpningen av punkt 9 att ersättningsanskaffningsprincipen icke skall till-

lämpas beträffande vägar av sådan typ. Ett omedelbart omkostnadsförande

av basvägarna skulle, såsom nu också sker, jämväl äga rum framdeles. Vä­

gens ändamål, i förslaget uttryckt genom orden »för utforsling av skogs­

produkter från skog» är något för snävt angivet. Ett tillägg förslagsvis for­

mulerat »för personal- och materialtransport för skogsbruk samt för utfors­

ling ------------ » skulle innebära en adekvatare bestämning.

En definition av detta innehåll torde, enligt delegationens mening, en­

dast i enstaka fall föranleda gränsdragningssvårigheter. I det övervägande

antalet fall kommer några svårigheter icke att uppstå. Redovisningstekniskt

låter sig nämligen, framhålles vidare, denna fördelning på olika vägtyper

väl genomföra. I sammanhanget understrykes, att den förordade defini­

tionen av skogsväg är klart begränsad gentemot andra vägtyper såsom byg­

devägar, varför något tolkningsproblem ej uppkommer i detta hänseende.

Sveriges skogsägareföreningars- riksförbund säger sig förutsätta att, så­

som hittills varit fallet, kostnaderna för enklare vägar, som erfordras för

virkets utdrivning med häst eller traktor, är helt avdragsgilla då de upp­

kommer, medan avskrivningsförfarande tillämpas för de mera kostsamma

och varaktigare skogsbilvägarna. Ett klarläggande uttalande vid ärendets

slutliga avgörande i detta avseende bör enligt förbundet vara av värde för de

skattskyldiga och taxeringsmännen. Allmänna ombudet hos mellankommn-

nala prövningsnämnden gör följande uttalande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Enligt utbildad praxis får kostnader för vintervägar och vägar som är av

så enkel beskaffenhet att de sannolikt får växa igen sedan de använts för

en hyggesavverkning avdragas som driftkostnad. S. k. stickspår av några

hundra meters längd, som iordningställes från stamvägar för lastbilskörning,

varigenom lunningen förkortas, är ofta sådana enklare vägar. De sakkun­

niga torde inte ha avsett att skärpa avdragsbestämmelserna för sådana vä­

gar, men definitionen på skogsvägar i lagtexten har blivit sådan, att kostna­

den för byggandet av även enklare vägar skulle bliva avdragsgill med alle­

nast en tredjedel. Lagtexten torde därför böra ändras.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det kan diskuteras om

icke begreppet skogsväg bör begränsas till vägar av någon kvalitet. För iord­

ningställande av provisoriska vägar för rent tillfälliga behov bör, enligt

länsstyrelsen, avdrag medgivas såsom för löpande driftkostnad.

Vad som under avsnittet täckdikningsanläggningar återgivits från remiss­

yttrandena i frågor som gäller avdragsrätt på en gång för mindre kost­

nader och behandlingen av statsbidrag liksom frågor rörande för­

skjutning av värdemin skningsavdra g, övertagande av av­

skrivningsplan vid byte av fastighet ävensom utrangerings-

avdrag har avseende även å de sakkunnigas förslag angående skogsvä­

gar. Vissa uttalanden i dessa frågor har dock direkt anknytning till skogsvä­

gar. Således framhåller riksskattenämnden att en mindre kostnad för skogs­

vägar bör till en tredjedel vara avdragsgill på en gång.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter — med hänsyn till att

en fastighetsägares andel i ett större skogsföretag med många delägare stun­

dom kan vara mycket liten, kanske mindre än 100 kronor — om ej ett visst

lägsta belopp bör fastställas för avdragsrätt. En tioårig uppdelning av små

belopp ter sig, enligt styrelsens mening, alltför tungrodd. Även skogsvårds­

styrelsen i Kopparbergs lån anser att en undre gräns bör sättas för uppdel­

ning av värdeminskningsavdraget, t. ex. 200 kronor. Styrelsen fortsätter.

Innnebörden härav skulle då bli att en avdragsgill kostnad på 200 kr och

därunder får dragas på en gång, en kostnad på 200—400 kr på 2 år, en

kostnad på 400

600 kr på 3 år o. s. v. Först om kostnaden överstiger 2 000

kr träder uppdelning på tiondelar i kraft. Härigenom förenklas kontrollen

avsevärt, då det stora flertalet avdragsyrkanden skulle bortfalla redan efter

några få år.

Riksskattenämnden framhåller, att beträffande gränsdragningen mellan

underhåll och anläggning av skogsvägar kan uppkomma samma tillämp­

ningsproblem, som riksskattenämnden framhållit i fråga om täckdiknings­

anläggningar. Härjämte måste, framhåller nämnden, beaktas att — efter­

som blott en tredjedel av anläggningskostnaden för skogsväg skulle vara

avdragsgill men däremot givetvis hela kostnaden för underhållsarbeten —

varje felaktigt överförande av underhållskostnad till anläggningskostnad

medför avdragsförlust för den skattskyldige.

Lantbrukets skattedelegation anser, att avskrivningsförfarandet bör kom­

pletteras med en rätt till utrangeringsavdrag för kvarstående anläggning.

79

Enligt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden skulle

bestämmelser om rätt till utrangeringsavdrag för skogsvägar få obetydligt

praktiskt värde, bl. a. på grund av svårigheterna att förebringa utredning

om avdragets storlek.

Frågan om statsbidrag för byggande av skogsvägar bär berörts i

några yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län att

de sakkunniga synes ha avsett att uppburet statsbidrag eller annat bidrag

för byggande av skogsvägar skall avdragas från den totala anläggningskost­

naden och en tredjedel av nettot därefter bilda avskrivningsunderlag. Vissa

omständigheter kan emellertid, enligt länsstyrelsens mening, tala för att av­

skrivningsunderlaget i stället bestämmes till belopp, som återstår, sedan

en tredjedel av anläggningskostnaden minskats med hela bidraget. Ett stän­

digt återkommande argument i skattetvister är nämligen, att den som ut­

fört en skogsväg utan anlitande av statliga bidrag har starkare skäl till av­

drag vid beskattningen än den som erhållit statliga bidrag. Även om ett så­

dant resonemang kan förefalla bestickande, torde det, framhåller länsstyrel­

sen, icke äga skatterättslig relevans. Bidragen får anses proportionellt be­

löpa på »avdragsgill» och »icke avdragsgill» anläggningskostnad.

Lantbrukets skattedelegation påpekar att statsbidrag till skogsvägar i vissa

fall torde utgå från anslag för jordbruksväg. För det fall att vägen har hu­

vudsaklig användning för transporter av skogsprodukter bör, enligt dele­

gationen, den skattemässiga behandlingen inte påverkas av anslagsrubrice-

ringen. Även i detta avseende synes, framhålles i yttrandet, ett klarläggan­

de uttalande vara önskvärt.

Riksskattenämnden framhåller att regler också synes böra ges för det

fall att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogs­

väg. Skogsägaren torde, enligt nämnden, då bli skattskyldig för den ökning

som fastighetens värde därigenom kan hava undergått, vilket icke behöver

motsvara hela kostnaden för vägen. Han synes böra få värdeminskningsav-

drag endast för en tredjedel av det belopp för vilket han blivit beskattad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Departementschefen

De avskrivningsregler, som de sakkunniga föreslagit för skogsvägar,

överensstämmer i stort sett med avskrivningsreglerna för täckdikningsan-

läggningar. Enda skillnaden är att allenast en tredjedel av kostnaderna för

anläggning och förbättring av skogsväg skall kunna avskrivas.

Nuvarande skatteregler innebär i princip att avdrag inte får göras för nyan­

läggning och förbättring av skogsväg. Endast kostnader för reparation och un­

derhåll är avdragsgilla. Om en skogsväg är av så enkel bekaffenhet att den

får växa igen mellan avverkningsperioderna, medgives dock avdrag för

kostnaderna på en gång såsom driftkostnad. Av den av de sakkunniga lämna­

de redogörelsen för den praxis i fråga om skogsvägar, som tillämpas av taxe­

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

ringsnämnder och prövningsnämnder, framgår emellertid att man på sina

håll tillämpat betydligt liberalare avdragsregler. Denna uppmjukning av

praxis torde få ses som ett uttryck för att man funnit avdragsreglerna allt­

för restriktiva.

Till grund för nuvarande avdragsregler i fråga om skogsvägar ligger den

uppfattningen att permanenta skogsvägar, som underhålles i normal om­

fattning, inte förlorar i värde. Utvecklingen har, på sätt de sakkunniga och

remissinstanserna framhållit, visat att så inte alltid är fallet. Med hänsyn

härtill och med hänsyn till önskemålet att stimulera till ökade investering­

ar i skogsvägar kan jag tillstyrka, att liberalare avdragsregler införes i skat­

telagarna i fråga om dylika vägar. Vid utformningen av bestämmelserna

måste emellertid hänsyn tagas till dels att skogsvägarnas varaktighet är

svår att bedöma och att många skogsvägar, även med hänsyn tagen till den

snabba utvecklingen på transportväsendets område, får anses ha ett bestå­

ende värde dels att nuvarande skattemässiga vinstbegrepp vid försäljning

av fastighet bibehålies oförändrat. På grundval av nu föreliggande utred­

ning kan jag inte tillstyrka att avskrivningsreglerna får omfatta även andra

vägar inom jordbruket än skogsvägar.

Flertalet remissinstanser har godtagit de sakkunnigas förslag om infö­

rande av ett avskrivningsförfarande i fråga om kostnaderna för skogsvägar.

Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som till-

lämpats av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen att avdrag med-

gives för visst belopp per längd meter anlagd skogsväg. Såsom

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhållit

torde emellertid ett avskrivningsförfarande enligt de sakkunnigas förslag i

regel leda till ett ekonomiskt riktigare resultat än den av nämnden tilläm­

pade metoden. Sistnämnda metod torde för övrigt vara svår att tillämpa,

då det gäller jordbrukare med kontantmässig redovisning. Jag kan således

tillstyrka att avdragsreglerna utformas enligt de sakkunnigas förslag.

Av den lämnade redogörelsen för remissyttrandena framgår, att mening­

arna om hur stor andel av anläggningskostnaden som bör få avskri­

vas varit mycket delade. Såsom jag redan framhållit måste emellertid vid

utformningen av avdragsreglerna hänsyn tagas till att varaktigheten av

skogsvägar är mycket svår att bedöma samt att nuvarande skattemässiga

vinstbegrepp vid försäljning av fastighet än så länge skall bibehållas. Med

hänsyn härtill talar enligt min mening övervägande skäl för att, i enlighet

med de sakkunnigas förslag, låta endast en tredjedel av kostnaden bli före­

mål för avskrivning. Detta så mycket mer som de sakkunniga icke avsett

att inskränka den nu gällande rätten till omedelbart avdrag för kostnaderna

för tillfälliga vägar av mycket enkel beskaffenhet. Jag anser mig sålunda i

likhet med ett mycket stort antal remissinstanser inte kunna på grundval

av nu föreliggande utredning tillstyrka, att en större andel av kostnaden

än en tredjedel får avskrivas. Avskrivningsreglerna, som främst torde få be­

tydelse för de stora skogsägande företagen, får i viss mån ses som ett pro­

visorium i avvaktan på allmänna skatteberedningens slutliga förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

81

Ett par av skogsvårdsstyrelserna har ifrågasatt, om man inte som villkor

för avskrivningsrätt skulle kräva att vägens sträckning godkänts av skogs-

vårdsstyrelsen. Även om en dylik prövning av väginvesteringarna skulle

vara önskvärd, anser jag mig dock inte kunna förorda att ett sådant villkor

för avskrivningsrätt införes i skattelagarna.

Vilken avskrivningsprocent och avskrivningstid, som

skall gälla, måste i viss mån bli beroende av hur stor andel av anläggnings­

kostnaden, som skall få avskrivas. Den av utredningen föreslagna avskriv­

ningstiden, tio år, är mycket kort om man tar hänsyn till skogsvägarnas

varaktighet. Även om den andel av kostnaden, som får avskrivas, begränsas

till en tredjedel är det synnerligen tveksamt om en så kort avskrivningstid

kan godtagas. Det synes emellertid önskvärt att de avskrivningsregler, som

nu föreslås skola införas för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, ut­

formas efter så långt möjligt enahanda grunder. Vid den praktiska tillämp­

ningen är det också en fördel om avskrivningstiden är relativt kort. Jag

anser mig därför kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna utformas enligt

de sakkunnigas förslag men jag vill samtidigt understryka, att den korta av­

skrivningstiden för täckdikningar och skogsvägar motiveras av helt speciella

skäl och kan inte åberopas som stöd för liberalare avskrivningsregler i fråga

om andra tillgångar. Med hänsyn till att rätt till förlustutjämning numera

föreligger synes man inte behöva befara, att avskrivningarna med en tioårig

avskrivningstid blir så stora att avdragen ej kan utnyttjas.

Såsom jag redan nämnt får kostnaden för tillfälliga vägar av enkel be­

skaffenhet enligt utbildad praxis avdragas som driftkostnad. I denna praxis

har de sakkunniga icke avsett att göra ändring. De föreslagna avskrivnings­

reglerna har avseende endast å de permanenta skogsvägarna. Även enligt

min mening bör avdragsrätten i fråga om tillfälliga skogsvägar bibehållas

men det bör understrykas att det här endast gäller vägar av så enkel be­

skaffenhet att de knappast kan kallas vägar i egentlig mening. Såsom all­

männa ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden i sitt yttrande

framhållit avses här vintervägar och vägar, som är av så enkel beskaffen­

het att de sannolikt får växa igen sedan de använts för en hyggesavverk-

ning. S. k. stickspår av några hundra meters längd, som iordningställes

från stamvägar för lastbilskörning, varigenom lunningen förkortas, är ofta

sådana enklare vägar.

De av mig förordade avskrivningsreglerna gäller sålunda skogsvägar av

mera varaktig beskaffenhet, d. v. s. de skogsvägar som inte kan betecknas

som sådana tillfälliga vägar, för vilka kostnaderna, enligt vad jag nyss

framhållit, är omedelbart avdragsgilla. Samma avskrivningsregler måste

av praktiska skäl gälla alla varaktiga skogsvägar oberoende av deras be­

skaffenhet. Begreppet skogsvägar synes i och för sig knappast

behöva närmare definieras. Det framgår redan av namnet att fråga är om

vägar som i huvudsak tillkommit för att tillgodose skogsbrukets behov.

.lag har dock inte något att erinra emot att vägens ändamål angives på sätt

82

föreslagits i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet, d. v. s.

att även personal- och materieltransport för skogsbruket innefattas i ända-

målsbeskrivningen. I de fall då skogsväg i sin sista del sammanfaller med

inägoväg och med utfartsväg från gård, torde vägen till denna del i regel

inte vara att anse som skogsväg.

Det belopp, som skall läggas till grund för avskrivning, skall, enligt vad

jag nyss förordat, motsvara en tredjedel av hela anläggningskostnaden,

d. v. s. kostnaden för nyanläggning och förbättring. I anläggningskostnaden

skall givetvis i princip ingå såväl direkta som indirekta kostnader. Då det

gäller enskilda fastighetsägare, torde man i regel bl. a. av praktiska skäl få

godtaga att endast de direkta kostnaderna medräknas. Detta gäller framför

allt när inkomsten av fastigheten beräknas efter kontantprincipen. Beträf­

fande tidpunkten när en kostnad skall uppföras på avskrivningsbilagan

torde få hänvisas till vad jag anfört i denna fråga beträffande täckdiknings-

anläggning. Motsvarande gäller beträffande skogsvägar, dock att endast

en tredjedel av kostnaden får avskrivas.

Beträffande frågor som gäller förskjutning av värdemins k-

ningsavdrag, omedelbar avdragsrätt för underhålls- och repa­

rationskostnader och för mindre kostnader, utrange-

ringsavdrag m. m. då fastighet byter ägare ävensom re­

ducering av avskrivningsunderlaget för erhållna statsbidrag och

andra bidrag torde få hänvisas till vad jag anfört beträffande dessa spörs­

mål i avsnittet om täckdikningsanläggningar. Vad där uttalats har avse­

ende jämväl å skogsvägar. Tilläggas må att någon rätt till utrangeringsav-

drag, då en permanent skogsväg utrangeras, bl. a. av praktiska skäl inte

kan ifrågakomma. Då statsbidrag utgått för viss skogsväg skall bidraget

först avräknas från kostnaden varefter en tredjedel av det överskjutande

beloppet får göras till föremål för avskrivning. Det förhållandet att bidrag

utgått från anslag för jordbruksväg skall givetvis inte hindra att avskriv-

ningsreglerna blir tillämpliga, därest vägen uppfyller de angivna kraven

för skogsväg.

Enligt riksskattenämndens mening borde man även reglera det fall att en

skogsägare blir skattskyldig för den ökning av fastighetens värde som för-

anledes av att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogs­

väg. Det torde vara mycket sällsynt att innehavare av avverkningsrätt eller

arrendator bygger en skogsväg av sådan beskaffenhet att ägaren blir be­

skattad för värdeökningen. Skulle det fallet inträffa bör givetvis det belopp

som beskattas anses som skogsägarens anskaffningskostnad för skogsvä­

gen, av vilken kostnad enligt de nu förordade avskrivningsreglerna en tred­

jedel får avskrivas. Den beskattade värdeökningen är att likställa med en

arrendeinkomst, som fastighetsägaren använt för bestridande av kostnader­

na för vägen. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagtexten synes inte erfor­

derlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

83

V. Ikraftträdande bestämmelser

De sakkunniga

De sakkunniga föreslår, att bestämmelserna om rätt till värdeminsknings-

avdrag å täckdikningsanläggning och skogsvägar skall träda i kraft den 1

januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

I samband med övergången till de föreslagna bestämmelserna uppkom­

mer, framhåller de sakkunniga, spörsmålet huruvida anledning föreligger att

fastställa ingångsvärden å redan befintliga täckdikningsanläggningar och

skogsvägar. I det hänseendet anför de sakkunniga följande.

Spörsmålet om ingångsvärden kan sägas ha direkt samband med frågan

huruvida materiella skattelagar bör ha retroaktiv tillämpning. Sistnämnda

fråga diskuterades i proposition nr 79 till 1952 års riksdag med förslag till

förordning om konjunkturskatt för år 1952 in. m. Däri uttalade vederbö­

rande departementschef bl. a., att retroaktivitet ingalunda, var en ovanlig

företeelse inom svensk skattelagstiftning och att man i varje situation fick

ställa emot varandra å ena sidan de syften, som man avsåg att nå med en

tilltänkt retroaktiv lagstiftning, och de fördelar ett fullföljande av dessa syf­

ten kunde förväntas medföra samt å andra sidan de olägenheter i skilda av­

seenden, vilka onekligen i många fall kunde följa med en ny skattelag som

träffade redan intjänade inkomster. Problemet blev med andra ord en av­

vägningsfråga.

1952 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkanda be­

tänkande nr 22 till detta uttalande och tillstyrkte propositionen men yttrade

därvid bl. a., att utskottet på det kraftigaste ville understryka, att utskottet

i princip var av den uppfattningen, att retroaktivitet icke utan alldeles^ sär­

skilda skäl borde tillgripas. Med hänsyn till sistnämnda uttalande får såsom

allmän regel anses gälla, att skattelag icke bör ges retroaktiv tillämpning.

Med retroaktiv tillämpning av en författning avses, framhålles i promemo­

rian, en tillämpning som ligger i tiden efter författningens ikraftträdande,

det retroaktiva momentet ligger alltså däri, att vid bedömande av förutsätt­

ningarna för författningens tillämplighet under denna fortsatta tid hänsyn

får tagas även till förhållanden, liggande i tiden före ikraftträdandet.

Det ligger i sakens natur att motviljan mot retroaktivitet är särskilt stor,

därest en skatteförfattning, utfärdad ett visst år och innefattande ändringar

till de skattskyldigas nackdel i fråga om inkomstberäkningen, göres tillämp­

lig i fråga om tidigare års taxeringar. Vad som här anses stötande är, fram­

håller de sakkunniga, givetvis, att det i detta fall är fråga om ändring av

1’örvaltningsrättsliga beslut, vilka redan vunnit rättskraft.

Ehuru spörsmålet om retroaktiv tillämpning av skattelag närmast tar

sikte på det förhållandet, att reglerna i ny skattelag är strängare än dittills-

varande regler, torde frågan, enligt de sakkunnigas mening, kunna bli ak­

tuell även i ett läge, då ändringar i skattelag sker till de skattskyldigas fördel.

Om nya skatteregler till de skattskyldigas nackdel icke bör ges tillbakaver-

kande kraft bör nämligen, fortsätter de sakkunniga, detsamma principiellt

gälla beträffande skatteregler till de skattskyldigas fördel.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Det är bl. a. mot bakgrunden av det nu sagda de sakkunniga bedömt frå­

gan om behovet av ingångsvärden å täckdikningsanläggningar och skogsvä­

gar vid en övergång till de föreslagna bestämmelserna om värdeminsknings-

avdrag för dylika anläggningar.

I promemorian erinras om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga be­

träffande täckdikningsanläggningar föreslog, att nuvarande system med av­

drag för ersättningsanskaffning skulle utbytas mot regler om avdrag för

värdeminskning å ett beräknat anläggnings- och underhållskapital. Vidare

återges i promemorian följande uttalande av nämnda sakkunniga i fråga om

reglerna vid övergången till av dem föreslaget system.

, Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapi-

taiet vid övergången till har föreslagna bestämmelser hava de sakkunniga

övervägt möjligheten att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdik-

ningsanlaggmngar. Därvid ha de sakkunniga emellertid funnit att en indi-

provning torde vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn

4 st01’a anta fastigheter, varom här är fråga. Att schablonmässigt fast-

8 aIla „ett. ingångsvärde torde ej heller låta sig göra med hänsyn till de

olika förhållanden i fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda

fastigheter. De sakkunniga hava därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till

de kostnader för täckdikning, vilka före övergången nedlagts å en jordbruks­

fastighet. Detta torde icke innebära något ogynnsamt i förhållande till nu­

varande regler, enligt vilka icke något avdrag får ske för sådana kostnader.

i aV- j ^kunniga föreslagna bestämmelserna om avdrag för underhåll

och värdeminskning av täckdikningsanläggning skola följaktligen endast till-

dnrdeS & Sadan anla8Sning» som utföres efter bestämmelsernas ikraftträ-

Ulider remissbehandlingen framhölls emellertid i vissa yttranden, att in­

gångsvärde borde få räknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så

skedde, framhålles i promemorian, exempelvis i yttranden, avgivna av

Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Krono­

bergs län fann starka skäl tala för en uppmjukning av de föreslagna be­

stämmelserna. Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde, att det icke var

mer än skäligt, att någon kompensation bereddes jordbruket för de kostna­

der, som faktiskt nedlagts på jordbrukets fastigheter i grundförbättringar

i syfte att ernå lägre driftkostnader och bättre produktion; därest ingångs­

värde icke erhölles skulle detta säkerligen åstadkomma stor irritation bland

jordbrukarna och även skogsägarna. Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jön­

köpings, Västmanlands och Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom

Sveriges lantbruksförbund framhöll, att efter därom framlagd utredning

skäligt ingångsvärde borde medgivas.

Lantbi uksstyrelsen framhöll, att värdet av anläggning utförd med rör ef­

ter år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap ansåg, att

hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara utförd under

förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs läns hushållningssällskap fann

skäligt, att avskrivning medgavs för efter förslagsvis år 1935 nedlagda och

av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den mån dessa ej vid över­

gången fick anses amorterade enligt den procentsats, som därefter skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1662

85

gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap yttrade, att ingångsvärde borde

upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt vederbörligen upprättad

plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar icke kunde styrkas,

borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde per hektar. Öster­

götlands och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap föreslog, att in­

gångsvärde skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan under de tio

senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap framhöll jämväl, att för de

år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande redan utnyttjats en

amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra avräknas å anlägg­

ningskapitalet. Stiftsnämnden i Skara gav uttryck åt i huvudsak samma

uppfattning. I promemorian anföres därefter.

Ehuru sålunda jordbrukstaxeringssakkunniga övervägt att fastställa in­

gångsvärde å befintliga täckdikningsanläggningar och vissa remissinstanser

föreslagit ingångsvärde å äldre anläggningar har såsom ovan framgått skä­

len härför icke närmare redovisats. Enligt de sakkunnigas mening kan

emellertid ett skäl antagas ha varit, att enligt det av jordbrukstaxerings­

sakkunniga föreslagna systemet avskrivningen skulle anpassas efter an­

läggningens beräknade varaktighetstid och att förslaget därför innebar en

väsentlig försämring av avdragsmöjligheterna för de skattskyldiga, vilka en­

ligt gällande regler hade omedelbar avdragsrätt för omtäckdikningskostna-

der. Den omständigheten, att även underhållskostnaderna skulle bli före­

mål för avskrivning, verkade självfallet i samma riktning.

Enligt de sakkunnigas mening är emellertid förhållandet när det gäller

det nu framlagda förslaget väsentligt annorlunda. Rätten att avskriva an­

läggningskostnaden på tio år innebär enligt de sakkunnigas mening icke

någon försämring av avdragsmöjligheterna för nu nämnda skattskyldiga

i förhållande till gällande regler. Genom att anläggningskostnaden får för­

delas på flera år undanröjes väsentliga nackdelar med det nuvarande av-

dragssystemet. Den föreslagna korta avskrivningstiden ger också normalt

möjligheter för den som utfört anläggningen att draga av kostnaden för

densamma under sin verksamhetstid. Med hänsyn härtill och då rätten till

omedelbart avdrag för underhållskostnader bibehålies samt någon utvidg­

ning av inkomstbegreppet icke föreslås, kan, framhålles i promemorian,

berättigade krav på kompensation från de skattskyldiga, som enligt gäl­

lande regler har omedelbar avdragsrätt för kostnader för omläggning av

täckdikning, knappast föreligga. Därefter anföres.

Om sålunda de sakkunnigas förslag får anses på ett smidigt sätt ansluta

till gällande ersättningsanskaffningsregler vid omläggning av täckdikning,

kan motsatsen sägas gälla beträffande behandlingen i avdragshänseende av

nyanläggningskostnader. Medan enligt gällande rätt sådana kostnader icke

är avdragsgilla skall ju enligt förslaget även nyanläggningskostnad få av­

skrivas inom en tidrymd av tio år. Även om, såsom inledningsvis anförts,

ändrade regler till de skattskyldigas förmån principiellt icke bär ges til 1-

bakaverkande kraft, synes det uppenbart, att därest så förmånliga avdrags-

rcgler införes att gälla från en viss bestämd dag, en alltför skarp gräns

dragés mot förutvarande regler.

För att förhindra detta och göra övergången smidigare föreslår de sak­

kunniga, att viss hänsyn skall tagas till kostnader för nyanläggning av

(i Uiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 56

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

täckdikning, som nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna. Sålunda föreslås, att skattskyldig ägare till fas­

tigheten i dylikt fall skall ha rätt att, vid taxering för inkomst av fastig­

heten som verkställes första gången efter utgången av år 1962, såsom oav­

skriven anläggningskostnad upptaga följande andel av nyssnämnda nyan­

läggningskostnad, nämligen om kostnader nedlagts under beskattningsår,

för vilket taxering i första instans verkställts år 1958, en sjättedel av nyan­

läggningskostnaden; år 1959, två sjättedelar; år 1960, tre sjättedelar; år

1961, fyra sjättedelar och år 1962 fem sjättedelar av nyanläggningskostna­

den.

Enligt de sakkunnigas mening åstadkommes genom en dylik ordning en

rimlig avvägning mellan de skattskyldigas intressen och de krav på kon­

trollmöjligheter, som från taxeringsmyndigheternas sida måste uppställas.

I sistnämnda hänseende anmärkes i promemorian, att den valda tidsperio­

den möjliggör att ingångsvärdena kan kontrolleras mot de uppgifter om

nyanläggningskostnader, som skattskyldig lämnat i tidigare deklarationer,

eftersom dessa alltjämt finns i behåll hos taxeringsmyndigheterna.

Vad nu sagts om ingångsvärden å täckdikningsanläggningar föreslås få

motsvarande tillämpning i fråga om skogsvägar. Med hänsyn till sättet för

avskrivningsunderlagets bestämmande för dylika anläggningar föreslås

dock, att allenast en tredjedel av anläggningskostnaden under femårspe­

rioden skall få betraktas såsom nyanläggningskostnad.

När det gäller skogsvägarna understrykes särskilt av de sakkunniga, att

ingångsvärden självfallet skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa

beskattningsnämnder tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvä­

gar efter grunder som i huvudsak överensstämmer med de sakkunnigas

förslag. Det torde få ankomma på vederbörande taxeringsintendenter att

bevaka, att dylika skattskyldiga icke ånyo erhåller avdrag i form av in­

gångsvärden.

Vad slutligen beträffar det merarbete förslaget om ingångsvärden kan

föranleda för taxeringsmyndigheterna framhålles i promemorian, att om­

fattningen av nytäckdikningen och skogsvägbyggandet visserligen varierar

starkt olika län emellan men att antalet värderingsfall ändå får bedömas bli

så ringa i varje taxeringsnämnd, att några mera betydande olägenheter för

nämnderna icke torde behöva uppkomma. Det anmärkes vidare, att kon­

trollen av ingångsvärdena mot tidigare redovisade nyanläggningskostnader

lämpligen kan ske i form av eftergranskning under taxeringsintendentens

ledning och att taxeringsnämndernas arbete därför i huvudsak kan inrik­

tas på en formell granskning av avskrivningsplanerna. Exempel på av­

skrivningsplaner har fogats vid promemorian.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt eller lämnat utan erin­

ran de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser. De remissinstan­

ser som förordat, att en större andel av anläggningskostnaden för skogs­

87

vägar än de sakkunniga föreslagit skall läggas till grund för avskrivning,

har i regel förutsatt att den större andelen även skall gälla i fråga om över­

gångsbestämmelserna.

Några remissinstanser uttalar dock allvarliga betänkligheter mot de fö­

reslagna övergångsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter riksskattenämn­

den huruvida tillräckligt starka skäl kan anses föreligga för övergångsbe­

stämmelser, innebärande retroaktiv tillämpning i enlighet med förslaget.

Nämnden fortsätter.

Praktiska svårigheter vid tillämpningen av föreslagna övergångsbestäm­

melser skulle uppkomma i de fall fastighet bytt ägare något av overgångs-

åren I dylika fall skulle tillkomma komplikationer utöver dem riksskatte­

nämnden ovan framhållit i samband med sin kritik över föreslagna be­

stämmelser om överföring av värdeminsknmgsavdrag å ny agare av fastig­

het. Beträffande en retroaktiv tillämpning av lagstiftningen galler i an

home grad vad ovan anförts att bestämmelserna allenast bora avse fall dar

den nye ägaren förvärvat fastigheten på annat sätt än genom op, y e e

ler därmed jämförligt fång. Även i övrigt torde en retroaktiv tillämpning

i enlighet med de sakkunnigas förslag medföra svårigheter vid den prakt

ka tillämpningen. Det torde nämligen i betydande utsträckning förekom­

ma att ofullständiga uppgifter om kostnad för nyanläggning lamnas i de­

klarationerna.

,

,

,

De sakkunniga framhålla att vid bestämmande av ingångsvärdena å

skogsvägar avdrag skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa beskatt-

ningsnämnder tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvägar efter

grunder som i huvudsak överensstämma med de sakkunnigas förslag, hhu

ru materiellt sett en dylik justering av ingångsvärdena liggen sakens na­

tur, torde densamma icke kunna ske utan uttryckligt stadgande darom. L

iustering av ingångsvärdena synes å andra sidan bora omfatta aven skatt­

skyldiga, som må ha erhållit avdrag enligt andra grunder an de, som

överensstämma med de sakkunnigas förslag, övergångsbestämmelserna ha

vidare utformats så att vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för

täckdikningsanläggning hänsyn icke tages till det avdrag,

*}e-

räknad kostnad för reparation av befintliga oppna diken, som den skatt

skyldige redan må ha erhållit.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig inte kunna finna att de sakkun­

niga anfört bärande skäl för de föreslagna retroaktiva övergångsbestäm­

melserna beträffande anläggningskostnaderna. Skulle desamma accepteras

synes de böra kompletteras med föreskrifter om hur och under vilket antal

år beräknad oavskriven anläggningskostnad skall få avskrivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att som allmän regel får anses

gälla, att skattelag icke utan alldeles särskilda skäl bor ges retroaktiv till-

lämpning. Sådana skäl synes, enligt länsstyrelsens mening, ej vara för han­

den i förevarande fall. Därefter anföres.

De föreslagna avdragsreglerna är i och för sig så förmånliga för de skatt­

skyldiga, att redan detta talar mot att de ges retroaktiv verkan. Under alla

förhållanden bör denna begränsas till kostnader, som nedlagts av agaren

själv I de föreslagna bestämmelserna stadgas ej en sådan begränsning utan

rätt synes enligt dem föreligga för skattskyldig att medrakna aven kostna­

der, som nedlagts av t. ex. arrendator eller tidigare agare till fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

88

Länsstyrelsen anser sig vidare böra påpeka, att i de säkerligen talrika fall,

då de skattskyldiga underlåtit lämna uppgifter i tidigare deklarationer om

före bestämmelsernas ikraftträdande verkställda nyanläggningskostnader,

det icke blir möjligt eller i vart fall mycket svårt för taxeringsmyndigheter­

na att effektivt kontrollera av de skattskyldiga uppgivna ingångsvärden å

anläggningarna.

Även länsstyrelsen i Koppurbergs län ifrågasätter lämpligheten av att be­

stämmelserna ges retroaktiv verkan. Bl. a. måste hänsyn tagas till det mer-

arbete, som härigenom skulle uppkomma för taxeringsnämnderna vid över­

gången. Därest det likväl anses önskvärt med övergångsbestämmelser av

angiven innebörd, synes dessa enligt länsstyrelsens mening böra utformas

så, att som avskrivningsunderlag icke må medräknas kostnader, som inom

den angivna tidrymden nedlagts av till exempel en arrendator eller tidigare

ägare till fastigheten.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om inte övergångsbestämmel­

sen bör begränsas till att avse de fall, då anläggning under övergångstiden

varit i samma ägares hand eller övergått till ny ägare genom arv.

Lantbrukets skattedelegation anser att ytterligare ett års anläggnings­

kostnad borde kunna beaktas. Vid övergångstillfället finns nämligen till­

gängliga sex års deklarationer utöver den aktuella deklarationen. Delega­

tionen anser därför att ingångsvärdet bör fastställas med beaktande av de

sex sista beskattningsårens anläggningskostnad. Delegationen tillägger.

Den av de sakkunniga föreslagna avtrappningsregeln synes vara onödigt

restriktiv. Enligt delegationens uppfattning vore det skäligt att med ut­

gångspunkt från den föreslagna avskrivningstiden beräkna ingångsvärdet

för det första året till 40 procent av anläggningskostnaden, för det andra

året till 50 procent o. s. v. Tröskeln blir visserligen mera markerad med ett

dylikt förfaringssätt. Det torde emellertid sakna större betydelse, eftersom

en anläggningskostnad, verkställd året före det första av"de nu aktuella

åren, över huvud inte beaktas oavsett avtrappningsregelns utformning.

Liknande synpunkter anföres av Göteborgs och Bohus läns hushållnings­

sällskap. Länsstyrelsen i Malmöhus län däremot understryker vad de sak­

kunniga anfört om den betydelse den valda tidsperioden av fem år har för

taxeringskontrollen och tillägger.

Vid övergångstillfället finns visserligen tillgängliga ytterligare ett års

deklarationer. Vid taxeringsmyndighetens granskning av begärda ingångs­

värden kan denna emellertid ej rätt gärna underlåta att jämväl undersöka,

om i deklarationen för det år då anläggningskostnaden uppgives ha beta­

lats, kostnaden redovisas och uppgivna intäkter lämnar rimligt överskott

till den skattskyldiges levnadskostnader, sedan hänsyn tagits även till

nämnda utgift. Skulle så ej vara fallet och skäl ej yppas till underkännan­

de av det begärda ingångsvärdet, torde det få ankomma på vederbörande

taxeringsintendent att yrka eftertaxering för det tidigare året.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att en retroaktiv tillämpning

efter fallande skala i vad avser kostnader för nyanläggning torde bli myc­

ket svår att bemästra ur kontrollsynpunkt. Fastän arbetet förutsättes bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

89

överlämnat till taxeringsintendenten i länet eller till av denne delegerad

personal, måste, enligt länsstyrelsen, ifrågasättas, om personalresurserna

räcker till. Därefter anföres.

Ehuru antalet utredningsfall måhända ej blir så stort, kommer varje sär­

skilt fall att bli betungande. Det torde nämligen vara mycket vanligt, att de

skattskyldiga underlåtit eller förbisett att å jordbruksbilagan angiva nyan­

läggningskostnader för täckdikning på därför avsedd plats. Erfarenheten

har vidare visat, att arbetskostnaderna i vissa fall avdragits bland löne­

kostnaderna. Även om utgifter för nyanläggningar angivits, kan av dekla­

rationen som regel icke utläsas, huruvida beloppet avser brunnar, diken,

stängsel eller skogsvägar. I beloppen kan vidare ingå utgifter, vilka helt el­

ler delvis bestritts med statsmedel.

I det utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök göres följande uttalande.

Frågan huruvida ingångsvärden skall fastställas för täckdikningsanlägg-

ningar sammanhänger till viss del med avskrivningsunderlagets bestämning.

Den metod som permanent avses bli tillämpad vid avskrivningsberäkningen

innebär, att innehavaren av en fastighet övertager sin företrädares oav­

skrivna restvärde å anläggningen vartill skall läggas det belopp, han under

sin egen innehavartid nedlagt på sådan anläggning. Vid övergången finns

intet sådant restvärde fastställt. Ej heller finns vid övertagandet av fastighe­

ten något värde åsatt på förefintlig täckdikningsanläggning. Det torde så­

lunda bli nödvändigt att begränsa ingångsvärdena till de kostnader som

nedlagts av fastighetsinnehavaren på den vid övergången innehavda fastig­

heten. Självfallet kan ingångsvärdet ej avse annat än under denna tid utförda

nytäckdikningar. Det bör sålunda åligga den skattskyldige att tillfredsstäl­

lande visa omfattningen av sådan nytäckdikning. Kan den skattskyldige ej

visa det belopp, varför avdrag ej medgivits vid inkomsttaxeringen, skall

såsom ingångsvärde betraktas den beräknade materialkostnaden. Att endast

materialkostnaden i sådant fall kan beaktas, motiveras av, att i flertalet

fall även vid nytäckdikning avdrag medgivits för vissa arbetskostnader, lik­

som att i de fall, då arbetet utförts av brukaren själv, något lönebelopp för

eget arbete ej upptagits som intäkt i deklarationen.

Bestämmes ingångsvärdet på sätt nyss sagts, synes ej anledning föreligga

att endast beakta kostnader nedlagda under de av de sakkunniga angivna

åren före övergången. Att, såsom de sakkunniga föreslagit, därjämte be­

gränsa ingångsvärdet till viss del av de under dessa år som grundförbättring

redovisade beloppen, synes än mindre motiverat. Bl. a. skulle detta leda till,

att all nytäckdikning inställdes, till dess att de nya reglerna kommit i till-

lämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 dr 0)62

Departementschefen

De sakkunniga bär föreslagit, att de nya bestämmelserna skall träda i kraft

den 1 januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering. Då

av förslaget föranledd författning inte kan utfärdas förrän ett gott stycke

in på år 1962 — d. v. s. vid en tidpunkt då redan en del av det beskattnings­

år gått till ända, för vilket taxering skall ske år 1963 — kan med visst fog gö­

ras gällande, att de nya reglerna icke bör träda i kraft förrän den 1 januari

1963 och sålunda första gången tillämpas vid 1964 års taxering. För ett upp­

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

skjutande av ikraftträdandet till den 1 januari 1963 talar även det förhållan­

det, att en jordbrukare, som under innevarande år redan påbörjat en om­

läggning av en gammal täckdikning, får sin avdragsrätt i viss mån begrän­

sad om bestämmelserna skall tillämpas redan vid 1963 års taxering. En­

ligt äldre bestämmelser är kostnaden avdragsgill på en gång men enligt

de nya endast med tio procent per år under en tioårsperiod. Skillnaden mel­

lan en omedelbar avdragsrätt och en avskrivning på tio år synes dock inte

vara större än att man kan bortse från denna konsekvens av de nya be­

stämmelserna. Då det torde vara ett önskemål att den förordade lagstiftning­

en träder i kraft snarast möjligt, anser jag mig kunna tillstyrka att den får

träda i kraft dagen efter den då lagen utkommit från trycket i Svensk för­

fattningssamling och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

De sakkunniga har ansett att — om man inför så förmånliga avdrags-

regler, som nu förordats, att gälla från en viss bestämd dag — en alltför

skarp gräns dragés mot förutvarande regler. För att förhindra detta och

göra övergången smidigare föreslår de sakkunniga, att viss hänsyn skall

tagas till kostnader för nyanläggning av täckdikning och skogsvägar, som

nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet av de nya bestäm­

melserna. För detaljutformningen av dessa övergångsbestämmelser har re­

dogörelse nyss lämnats.

De förordade nya avskrivningsreglerna innebär att man för inkomstslaget

jordbruksfastighet gör ett avsteg från den i skattelagstiftningen gällande

principen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar.

Detta avsteg från gällande beskattningsprinciper för en viss grupp av skatt­

skyldiga motiveras främst av en önskan att stimulera till ökade framtida

investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Det föreligger

därför, såsom de sakkunniga och vissa remissinstanser konstaterat, inte nå­

got annat skäl för en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna än att över­

gången till det nya systemet annars kan framstå som alltför markerad. Jag

vill emellertid inte motsätta mig att vissa övergångsbestämmelser utfärdas

för att göra övergången mjukare. Dessa bestämmelser får dock inte medföra

ett skattebortfall, som kan bli betungande för kommuner och landsting. Med

hänsyn härtill och då det berättigade i övergångsbestämmelserna med visst

fog kan ifrågasättas, bör hänsyn icke tagas till kostnader, som ligger längre

tillbaka i tiden än två år före ikraftträdandet. Jag tillstyrker således att viss

andel av kostnaderna för täckdikning och skogsvägar under beskattnings­

åren 1960 och 1961 får avskrivas. Denna andel synes för beskattningsåret

1960 kunna bestämmas till en tredjedel och för beskattningsåret 1961 till

två tredjedelar. I fråga om skogsvägar skall motsvarande andel beräknas å

en tredjedel av kostnaden under respektive beskattningsår.

En förutsättning för att avskrivningsrätt skall medgivas även för inves­

teringar, som verkställts innan de nya avskrivningsreglerna blir tillämpliga,

måste dock vara att den skattskyldige företer tillfredsställande utredning

91

som visar, att han under de år, vilka omfattas av övergångsbestämmelserna,

haft kostnader för nyanläggning och förbättring av täckdikning och skogs­

vägar, att kostnaderna inte bestritts av erhållna bidrag samt att avdrag för

kostnaderna inte till någon del åtnjutits vid taxeringen, övergångsbestäm­

melserna innebär en speciell förmån för de berörda skattskyldiga och det

synes därför rimligt att bevisbördan helt lägges hos dessa, vilka har till­

gång till utredningsmaterialet. Framhållas må att den som erhållit avdrag

för kostnad för nyanläggning av skogsvägar enligt av bl. a. mellankommu-

nala prövningsnämnden tillämpad praxis, d. v. s. med visst belopp per

längdmeter, inte får någon avskrivningsrätt för dessa vägar enligt över­

gångsbestämmelserna.

Det kan emellertid inte förutsättas att den skattskyldige har tillgång till

erforderligt utredningsmaterial annat än för den tid han själv ägt fastig­

heten. Då det för övrigt, som några remissinstanser framhållit, synes na­

turligt att endast kostnader, som den skattskyldige själv bestritt, bör om­

fattas av övergångsbestämmelserna, anser jag mig böra förorda att dessa

bestämmelser endast skall avse sådana kostnader för anläggning av täck­

dikning och skogsvägar, som den skattskyldige själv bestritt under den

tid han ägt fastigheten. Bedömandet bör vara detsamma oberoende av om

fastigheten förvärvats genom arv eller pa annat sätt. Sasom ytterligare för­

utsättning skall, som redan nämnts, gälla, att han kan styrka att avdrag

för kostnaderna inte till någon del medgivits vid tidigare års taxeringar.

Det är här fråga endast om kostnader, som i princip icke varit avdragsgilla

vid taxeringen. I kostnad för förbättring av täckdikning inbegripes således

inte sådan kostnad för omläggning av täckdikning, som enligt nu gällande

regler hänföres till avdragsgill underhållskostnad. Har a"\drag helt eller del­

vis åtnjutits för kostnad, som i princip icke varit avdragsgill, får icke någon

del av kostnaden avskrivas enligt övergångsbestämmelserna. Dessa bestäm­

melser bör vidare bli tillämpliga endast för den, som äger fastigheten vid ut­

gången av det beskattningsår, för vilket taxering sker år 1963.

Det avskrivningsunderlag, som sålunda beräknas för beskattningsåren

1960 och 1961, uppföres på avskrivningsbilagan vid 1963 års taxering och

får avskrivas med tio procent för år på samma sätt som gäller för de in­

vesteringar, som göres under beskattningsåret 1962. Om den skattskyldige

på grund av omläggning av räkenskapsår ej beskattas för inkomst av fas­

tigheten vid 1963 års taxering, skall avskrivningsunderlaget enligt över­

gångsbestämmelserna upptagas på avskrivningsbilagan första gången vid

1964 års taxering och avskrivas enligt samma grunder som de investering­

ar, vilka verkställes under beskattningsåret 1963. En förutsättning för alt

övergångsbestämmelserna skall bli tillämpliga i detta fall är dock att den

skattskyldige äger fastigheten vid utgången av beskattningsåret 1963.

Det belopp, som skall inräknas i avskrivningsunderlaget enligt över­

gångsbestämmelserna, kommer att beräknas efter olika grunder beroende

på om inkomsten av fastigheten under beskattningsåren 1961 och 1962 be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 ur 1962

räknats enligt kontantprincipen eller enligt bokföringsmässiga grunder.

Jag torde här få hänvisa till vad jag under avsnittet täckdikningsanlägg-

ningar uttalat angående de principer, som bör gälla vid uppförande av be­

lopp på avskrivningsbilagan.

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

VI. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finans­

departementet upprättat förslag till

lag om ändring i kommunalskattela­

gen den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Smith

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

93

Bihang

De sakkunnigas förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28

september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att

till anvisningarna till 22 § samma lag skall fogas två nya punkter, beteck­

nade punkt 3 och punkt 4 av nedan angiven lydelse, att hittillsvarande

punkterna 3—8 i nämnda anvisningar skola erhålla nummerbeteckningar­

na 5—10 på sätt nedan angives samt att nya punkten 9 i samma anvis­

ningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt jämväl nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22

§

22

§

1 mom. Från bruttointäkten

—---------- såsom för:

allt, som — — — mera sådant;

värdeminskning, som------------ äro

underkastade;

undantagsförmåner,

pensioner,

------------ å fastigheten;

arrende, som--------------av fastig­

heten;

ränta å------------ använt kapital;

speciella skatter------------- det all­

männa;

anskaffning och — — — tillhö­

rande fördelningsledningar.

Har skog —-------- tidigare med­

givits.

Har växande-------------av upplåtel­

sen.

Hemmavarande barn,------------ till­

höra arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

1 mom. Från bruttointäkten

—- — — såsom för:

allt, som-------------mera sådant;

värdeminskning, som--------------äro

underkastade;

värdeminskning genom slitning

och därmed jämförlig orsak, som

täckdikningsanläggning är underkas­

tad;

värdeminskning å skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner,

------------ å fastigheten;

arrende, som — — — av fastig­

heten;

ränta å--------— använt kapital;

speciella skatter------------- det all­

männa;

anskaffning och —- — — tillhö­

rande fördelningsledningar.

Har skog------------- tidigare med­

givits.

Har växande------------ av upplåtel­

sen.

Hemmavarande barn,------------- till­

höra arbetspersonalen.

Har sambruksförening — —• —

nämnda gottgörelse.

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. samt av anvisningarna till 22 § se 1959:127.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse)

Anvisningar

till 22 §

1. Såsom driftkostnad-------

intäkt.

2. Avdrag medgives -— —

jordbruksfastighet.

3. Såsom speciell — — — (se

20

§).

4. Har skog----------- det ursprung­

liga.

5. Har växande-------------skogens

försäljning.

6. Hemmavarande barn, ------- —

------------ för barnet.

7. Till avdragsgill underhållsko st-

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 22 §

som

1. Såsom driftkostnad------------ som

intäkt.

om

2. Avdrag medgives —-------- om

jordbruksfastighet.

3. Kostnad för anläggning av täck­

dikning må jämväl avdragas genom

årliga värdeminskningsavdrag. Av­

draget skall bestämmas enligt av­

skrivningsplan och anläggningskost­

naden fördelas såsom omkostnad med

lika stora belopp på tio beskattnings­

år i följd.

ö ver går täckdikn ing san läggning

till ny ägare, skall vid beräkning av

värdeminskningsavdrag och av vad

som i beskattningshänseende återstår

oavskrivet av anläggningskostnaden

så anses som om fångesman och för-

värvare utgjort en skattskyldig.

Den omständigheten att anlägg­

ning, varom här är fråga, genom slit­

ning eller därmed jämförlig orsak

förlorat sitt värde, utgör ej hinder för

skattskyldig att avskriva anläggnings­

kostnaden i enlighet med bestämmel­

serna i första stycket.

i. Avdrag medgives ock för värde­

minskning å skogsvägar; dock att al­

lenast en tredjedel av kostnaden för

anläggning av sådana vägar må bli

föremål för avskrivning. Beträffan­

de värdeminskningsavdrag å skogs­

vägar skola föreskrifterna i punkt 3

äga motsvarande tillämpning.

Med skogsväg förstås i denna lag

sådan väg, som huvudsakligen är av­

sedd för utforsling av skogsproduk­

ter från skog, ävensom till skogsväg

direkt ansluten bro eller annan trans­

portanläggning, som icke hänföres

till byggnad.

5. Såsom speciell — — — (se

20

§).

6. Har skog------------ det ursprung­

liga.

7. Har växande--------------- skogens

försäljning.

8. Hemmavarande barn,------- - —

-------------för barnet.

9. Avdrag må icke, i vidare mån

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ar 1962

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nåd räknas, bland annat, även kost­

nad för iståndsättande eller omlägg­

ning av förut anlagd täckdikning,

varemot avdrag icke får ske för ny­

anläggning av täckdikning. Därest

omläggning av täckdikning på grund

av användande av dyrbarare material

än det förut befintliga är till viss del

att hänföra till grundförbättring, får

avdrag ej ske för mer än vad en om­

läggning med enahanda material som

det gamla skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, där­

för avdrag får ske, avser sådan dik­

ning, vars syfte huvudsakligen är att

vidmakthålla skogens avkastnings­

förmåga och hindra skogsmarkens

försumpning m. m.

8. Därest inkomst----------- om jord­

bruksfastigheten.

än ovan i punkterna 3 och 4 sags,

göras för värdeminskning å markan­

läggning, men skall å andra sidan

kostnad för iståndsättande eller ut­

byte av försliten annan sådan an­

läggning än i nämnda punkter avses

räknas till avdragsgill underhålls­

kostnad. Därest utbyte på grund av

användande av dyrbarare material än

det förut befintliga är till viss del att

hänföra till grundförbättring, får av­

drag ej ske för mer än vad ett utbyte

med enahanda material som det gam­

la skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, där­

för avdrag får ske, avser sådan dik­

ning, vars syfte huvudsakligen är att

vidmakthålla skogens avkastnings­

förmåga och hindra skogsmarkens

försumpning m. m.

10. Därest inkomst--------------- om

jordbruksfastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1962. I samband med lagens

ikraftträdande skall följande iakt­

tagas.

1. Äldre bestämmelser skola till-

lämpas vid 1962 års taxering, så ock

vid eftertaxering för år 1962 eller ti­

digare år.

2. Har under beskattningsår be­

träffande vilka taxering verkställts

åren 1958—1962 å skattskyldig till­

hörig fastighet nedlagts kostnad för

nyanläggning av täckdikning, må den

skattskyldige, vid taxering för in­

komst av fastigheten, som verkstäl­

les första gången efter utgången av

år 1962, såsom oavskriven anlägg­

ningskostnad upptaga i det följande

angiven andel av nyssnämnda nyan­

läggningskostnad, nämligen såvitt

angår det beskattningsår, för vilket

taxering i första instans verkställts

år 1958, en sjättedel av nyanlägg­

ningskostnaden;

år 1959, två sjättedelar av nyan­

läggningskostnaden ;

år 1960, tre sjättedelar av nyan­

läggningskostnaden ;

år 1961, fyra sjättedelar av nyan­

läggningskostnaden; samt

96

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

år 1962, fem sjättedelar av nyan­

läggningskostnaden.

Vad nu sagts skall gälla även be­

träffande å fastigheten nedlagd kost­

nad för nyanläggning av skogsvägar;

dock att i dylikt fall allenast en tred­

jedel av sådan kostnad skall anses

såsom nyanläggningskostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

97

Bilaga 1

Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning

Län

Täckdikad åkerjord en-

Lantbruksnämndernas

Procentuell fördelning av den

ligt 1951 års jordbruks-

avslutade täckdiknings-

planlagda arealen år 1959

räkning, ha

förrättningar åren

1952—1959

med tegel-

med annat

total-

hektar per år

i procent av

nytäck-

dikning

omtäckdikning av

rör

material

areal, ha

planenlig

övrig

arealen tegel-

rörsdikad år

täckdik-

täck-

1951

ning

dikning

A, B

*

29 157

6 752

3 753

1,6

92

___

8

C

34971

7 911

3 654

1,3

97

3

—

D

43 776

9 978

5193

1,5

43

—

57

El

112 697

18 297

‘11800

‘1,3

20

31

49

^f ‘

5 610

3 779

1464

3,3

89

—

11

G’

3 837

4 592

1316

4,3

93

4

3

Hn

6 894

2 718

1149

2,1

72

—

28

Hs

13 374

5 404

1065

1,0

82

—

18

I

20 963

12 551

3 822

2,3

46

1

53

K

11778

1278

369

0,4

90

10

—

L

62 900

7 474

2 059

0,4

45

11

44

M

163 112

5 581

11241

0,9

3

94

3

N

45 650

9 304

3 229

0,9

24

16

60

O1

15 929

4561

6 664

5,2

90

—

10

Pn

21180

4 732

9 799

5,8

100

—

—

Ps

6 615

4 914

1075

2,4

92

—

8

R

73 828

1993

32 495

5,5

92

—

8

S

15 795

2 591

9 269

7,3

96

—

4

T

32 351

7 839

3 592

1,4

66

14

20

U

80 657

11921

6 088

0,9

36

14

50

W

4 537

3 254

1330

3,7

100

—

—

X

8 819

10 932

2 426

3,4

50

—

50

Y

3124

3 929

1590

6,4

60

10

30

Z

2172

5 539

2 198

12,7

38

6

57

AC

3284

5167

5129

19,5

91

3

6

BD

2 784

2 357

1150

5,2

100

—

—

Hela

riket

824 794

165 348

132 919

2,0

68

13

19

1 Inklusive 3 288 hektar planlagda av hushållningssällskapet.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

Bilaga 2

Statistiska uppgifter i fråga om skogsvägar

Färdigbyggda skogsbilvägar åren 1951—1958

År

Km

Därav i procent

Krono-

Övriga

Aktie-

Övriga

skogar

allmänna

bolags-

enskilda

skogar

skogar

skogar

1958 ......................... ..................... 2 402

20

15

34

31

1957 .........................

........................ 2 868

17

15

41

27

1956 ......................... ..................... 2 700

18

15

39

28

1955 ......................... ..................... 2 462

14

16

41

29

1954 ......................... ..................... 2 552

15

19

40

26

1953 ......................... ..................... 2 351

14

17

40

29

1952 ......................... ..................... 2157

12

14

46

28

1951 ......................... ..................... 1946

18

10

44

28

Den procentuella fördelningen på de i skogsstatistisk årsbok redovisade

fem områdena framgår nedan.

Procentuell fördelning av färdigbyggda skogsbilvägar åren 1951—1958

År

övre

Mellersta

Nedre

Mellan-

Södra

Norrland

Norrland

Norrland

sverige

och

och

och

västra

Dalarna

Småland

kust-

länen

1958 ....................... ........................... 19

19

18

36

8

1957 .......................

................................ 20

20

15

38

7

1956 ....................... ........................... 14

18

16

45

7

1955 ....................... ........................... 14

16

15

49

6

1954 ........................ ........................... 16

15

21

42

6

1953 ........................ ........................... 17

15

20

41

7

1952 ........................ .......................... 9

16

23

43

9

1951 ........................ ........................... 15

10

24

44

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

99

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll

..............................................

1

Författning storslag

........................................................................................ 2

I. Inledning

................................................................................................ 5

II. Huvudlinjer

i

förslaget

....................................................................... 7

Promemorian ........................................................................................ 7

Bristerna i nuvarande ordning....................................................... 7

Möjligheterna till ändring .............................................................. 10

De sakkunnigas förslag i huvuddrag .......................................... 12

Remissyttrandena ............................................................................... 19

Departementschefen ........................................................................ 35

III. Täckdikningsanläggningar

.................................................................. 38

Gällande rätt ........................................................................................ 38

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet................. 41

De sakkunnigas förslag ................................................................... 43

Remissyttrandena ............................................................................ 47

Departementschefen ....................................................................... 55

IV.

Skogsvägar

............................................................................................... 60

Gällande rätt ........................................................................................ 60

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m............................ 61

De sakkunnigas förslag .................................................................... 63

Remissyttrandena ................................................................................ 68

Departementschefen ........................................................................ 79

V.

Ikraftträdandebeståmmelser

........................................................... 83

De sakkunniga .................................................................................... 83

Remissyttrandena ........................................................................... 86

Departementschefen .......................................................................... 89

VI. Departementschefens hemställan

.............................................. 92

Bihang.

Av de sakkunniga utarbetat författningsförslag................... 93

Bilaga 1.

Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning ..................... 97

Bilaga 2.

Statistiska uppgifter i fråga om skogsvägar ....................... 98

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620037