Prop. 1963:126

('med förslag till lag om ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), m. m.',)

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

1

Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), m. m.; given Stockholms slott den 22 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och 2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs- förläggningslag).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde hittills varit begränsat i huvudsak till rörelse, skall bli i princip tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Vissa undantag föreskrives dock. Bl. a. göres undantag för arbete i arbetsgivarens hushåll och för den egentliga militärtjänsten.

Vidare föreslås befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda före­ skrift om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap o. dyl. till förhindrande av att farliga sådana anordningar tages i bruk.

Propositionen innehåller också förslag till en ny skogsförläggningslag med höjda standardkrav i fråga om skogsförläggningarna. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 126

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 16, 23, 27, 45, 51, 56, 57, 59, 61, 72 och

73 §§ arbetarskyddslagen den 3 januari 19491 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

(Föreslagen lydelse)

Denna lag äger, med de inskränk­

ningar nedan angivas, tillämpning

å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetstagare användes till arbete

för arbetsgivares räkning, ävensom

å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vat-

tenavledning eller annat dylikt sär­

skilt arbetsföretag, vari arbetstagare

användes på sådant sätt.

I denna

Denna lag äger, med de inskränk­

ningar nedan angivas, tillämpning å

varje verksamhet, vari arbetstagare

användes till arbete för arbetsgiva­

res räkning.

arbetets utförande.

2

§.

Utöver vad i 1 § sägs skall denna

lag, där ej nedan annorlunda stad­

gas, äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera per­

soner för gemensam räkning utföra

under sådana förhållanden, att om

arbetstagare funnits anställd i rörel­

sen eller företaget lagen enligt 1 §

skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan

anstalt för yrkesutbildning eller av­

delning därav, beträffande vilken

Konungen förordnat att lagen skall

gälla; 1

Utöver vad i 1 § sägs skall denna

lag, där ej nedan annorlunda stadgas,

äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera per­

soner för gemensam räkning utföra

under sådana förhållanden, att om

arbetstagare funnits anställd lagen

enligt 1 § skulle ägt tillämpning

därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan

undervisnings- eller utbildnings an­

stalt eller avdelning därav, beträf­

fande vilken Konungen förordnat att

lagen skall gälla;

1 Senaste lydelse av 73 § se SFS 1962:248.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana för­ hållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet ut­ förts av arbetstagare för arbetsgiva­ res räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller sinnes­ sjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten.

I fall — —--------------------------- arbe

(Föreslagen lydelse)

3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om ar­ betet utförts av arbetstagare för ar­ betsgivares räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, arbetshem som avses i lagen om socialhjälp, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller sinnessjukhus eller annan an­ stalt för vård av sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstalts­ ledningen utför på anstalten. t utföres.

3 §.

Från lagens tillämpning undanta­ gas

a) arbete, som utföres i arbetsta­ garens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt ar­ betet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

Från lagens tillämpning undan­ tagas

a) arbete, som utföres i arbetsta­ garens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt före­ tag, eller till byggnadsarbete för jord­ bruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts;

c) arbete, som utföres i arbetsgi­ varens hushåll; samt

d) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

Från lagens tillämpning undanta­ ges vidare övning inom krigsmakten eller civilförsvaret eller eljest för to­ talförsvarets ändamål, så ock annat arbete inom krigsmakten eller civil-

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

16

Konungen må föreskriva särskilda

villkor för arbetstagares användande

till arbete, som finnes medföra syn­

nerlig fara för ohälsa eller olycksfall,

eller förordna att arbetstagare ej må

användas därtill.

(Föreslagen lydelse)

försvaret än sådant som utföres un­

der väsentligen samma förhållanden

som motsvarande arbete i annan

verksamhet.

§•

Konungen må föreskriva särskilda

villkor för arbetstagares användan­

de till arbete, som finnes medföra

särskild fara för ohälsa eller olycks­

fall. Finnes arbete medföra synner­

lig fara för ohälsa eller olycksfall,

må Konungen förordna att arbetsta­

gare ej må användas därtill.

23 §.

Minderårig må icke användas till

arbete med mindre han fyllt eller

under kalenderåret fyller fjorton år

samt — där fråga ej är om arbete un­

der ferietid — inhämtat den för folk­

skolan bestämda lärokursen eller

däremot svarande kunskaper och

färdigheter eller ock erhållit behörigt

tillstånd att lämna folkskolan.

Arbetarskyddsstyrelsen må —

27 §.

Minderårig må —------- i arbetsboken.

45 §.

Tillverkare eller försäljare av

maskin, redskap eller annan teknisk

anordning ävensom den, vilken upp­

låter sådan anordning till begagnan­

de, skall tillse, att anordningen, då

den avlämnas för att tagas i bruk

inom riket eller här utställes till för­

säljning eller i reklamsyfte, är för­

sedd med nödiga skyddsanordningar

Minderårig må icke användas till

arbete med mindre han fyllt eller

under kalenderåret fyller fjorton år

samt — där fråga ej är om arbete

under ferietid — fullgjort sin skol­

plikt eller ock erhållit behörigt till­

stånd att avsluta sin skolgång.

— sig skolundervisningen.

Vad sålunda stadgats skall ej gäl­

la arbete, som fortgår under högst

tre dagar och medför ringa ansträng­

ning.

Tillverkare eller försäljare av

maskin, redskap eller annan teknisk

anordning ävensom den, vilken upp­

låter sådan anordning till begagnan­

de, skall tillse, att anordningen, då

den avlämnas för att tagas i bruk

inom riket eller här utställes till för­

säljning eller i reklamsyfte, är för­

sedd med nödiga skyddsanordningar

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

och även i övrigt erbjuder betryg­ gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning och sköt­ sel erforderliga föreskrifter.

Utför någon

(Föreslagen lydelse)

och även i övrigt erbjuder betryg­ gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens montering, använd­ ning och skötsel erforderliga före­ skrifter.

När särskilda skål äro därtill, må arbetar sky ddsstyr elsen föreskriva, att anordningen därjämte skall vara försedd med skylt eller annan märk­ ning upptagande tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen fin­ ner erforderlig.

Arbetarskyddsstyrelsen må ock, när särskilda skäl äro därtill, beträf­ fande visst slag av anordning, som i första stycket sägs, föreskriva att an­ ordningen skall vara godkänd av sty­ relsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklam­ syfte.

- föreskrifter iakttagas.

51

§.

Den som----------------------------------- honom kunnigt. Vad nu sagts skall äga motsvaran­ de tillämpning i fråga om läkare, som har eller haft att verkställa be­ siktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densam­ ma meddelad föreskrift.

Vad nu sagts skall äga motsvaran­ de tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i yrkesinspektionens förtroenderåd ävensom i fråga om läkare, som har eller haft att verk­ ställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

56

Där så prövas nödigt till förebyg­ gande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för

§•

Där så prövas nödigt till förebyg­ gande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga vad som är stadgat i 45 § första stycket eller föreskrivits med

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetar- skyddsstyrelsen, efter det tillfälle be- retts tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller ut­ ställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen fin­ ner erforderliga.

Om synnerliga

(Föreslagen lydelse)

stöd av andra eller tredje stycket nämnda paragraf, avlämnar anord­ ningen för att tagas i bruk inom ri­ ket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det till­ fälle beretts tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att yttra sig i ären­ det, förbjuda denne att avlämna el­ ler utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen finner erforderliga, idet upprätthålles.

57 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av honom iakttagas vid utföran­ de av installationsarbete eller förbju­ da honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i ärendet.

Åsidosätter installatör, som avses i 45 § fjärde stycket, vad där stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda ho­ nom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle bere­ das installatören att yttra sig i ären­ det.

59 §.

På anmodan----------------------- sådan undersökning. Den som----------------------- sådan undersökning. Underlåter någon-----------------------vidtaga åtgärden.

61

över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må klagan föras hos arbetarskyddssty-

Undersökning enligt denna para­ graf skall, där arbetarskyddsstyrel­ sen så föreskriver, bekostas av ar­ betsgivaren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, försälja­ ren eller upplåtaren.

§•

Talan mot föreläggande eller för­ bud som meddelats av yrkesinspek­ tör föres genom besvär hos arbetar-

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

relsen inom två veckor från den dag klaganden erhöll del av detsamma.

Underrättelse härom skall lämnas då föreläggandet eller förbudet medde­ las.

Angående klagan-------------------------

72

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämp­ ligt överlämna åt yrkesinspeklör att enligt de närmare föreskrifter sty­ relsen utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.

(Föreslagen lydelse)

skyddsstyrelsen. I yrkesinspektörens beslut skall givas till känna vad den som vill fullfölja talan har att iakt­ taga.

-------- i 73 §.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämp­ ligt överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrel­ sen utfärdar medgiva undantag, var­ om stadgas i 23, 24 eller 29 §.

73

över arbetarskyddsstyrelsens---------Talan mot beslut av arbetarskydds­ styrelsen i annan fråga, som omför- mäles i denna lag, eller mot länssty­ relses beslut i sådan fråga föres ge­ nom besvär hos Konungen i den ord­ ning, som år bestämd för överklagan­ de av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

§• - ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskydds­ styrelsen i annan fråga, som omför- mäles i denna lag, eller mot länssty­ relses beslut i sådan fråga föres ge­ nom besvär hos Konungen.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­ nuari 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Förslag

till

Lag

om tillfälliga bostäder vid skogs* och flottningsarbete m. m.

(skogsforläggningslag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete inom skogs­ bruket ävensom å flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och väg­ arbete.

2

§.

Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan fordras att arbets­ tagarna skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgiva­ ren sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller i närheten av arbetsstället. Användas hästar vid arbetet och finnes icke inom skäligt avstånd från arbetsstället tillgång till erforderligt stallrum, skall genom arbetsgivarens försorg å eller i närheten av arbetsstället jämväl tillhan­ dahållas stallrum.

Anvisar arbetsgivare, ändå att sådant fall som nu är sagt ej föreligger, åt arbetstagare bostad i byggnad, som icke stadigvarande användes för bo­ stadsändamål, eller stallrum i byggnad, som icke stadigvarande nyttjas till stall, är arbetsgivaren pliktig sörja för att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i denna lag.

3 §.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utfö- res av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets ut­ förande. Vid flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses flottningsförening, när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som i flottleden innehar flottningsrätten.

Beskaffenheten av bostäder och stall m. m.

4 §•

Bostad, som avses i denna lag, skall motsvara de fordringar, som med hänsyn till den tid och de förhållanden under vilka bostaden kan förväntas bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad. Därvid skall sär­ skilt iakttagas vad nedan stadgas.

Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga 2,2 meter. Utrym­ met i bostaden skall vara minst 10 kubikmeter för varje inkvarterad person. I avskilt sovrum skall utrymmet vara minst 8 kubikmeter för varje person. Sovplats skall vara så anordnad och utrustad, att den erbjuder goda möj­ ligheter till vila. I samma rum må i regel ej inrymmas sovplatser för flera än fyra personer. Bostaden skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd samt vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling. Erforderlig ut­ rustning för belysning och renhållning skall finnas att tillgå.

Vidare skall bostaden vara försedd med erforderliga utrymmen för för­ varing av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter även­ som med särskild tvättplats. Till bostaden skall höra avskilt utrymme för torkning av kläder.

Inkvarteras sex eller flera arbetstagare, vilka avse att bilda matlag, skola anordningar vidtagas för gemensam mathållning.

5 §•

Stall, som avses i denna lag, skall med hänsyn till den tid och de för­ hållanden, under vilka stallet kan förväntas bliva använt, erbjuda tillräck­ ligt utrymme samt lämpliga temperatur- och fuktighetsförhållanden.

Därvid skall särskilt iakttagas, att avståndet mellan spiltgolv och inner­ tak ej må understiga 2,2 meter samt att till stallet skola höra lämpligt ut­ rymme för förvaring av foder ävensom särskilt utrymme för torkning av seldon och hästtäcken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

9

6 §■

Arbetarskyddsstyrelsen äger, där det i visst fall finnes påkallat av sär­ skilda skäl, medgiva undantag från vad i 4 § andra—fjärde styckena samt

5 § andra stycket sägs.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämp­ ligt överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medgiva undantag som avses i denna paragraf. 7

7 §•

Dricks- och tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt avstånd från bostad och stall.

Vid bostad skola finnas avträde samt, där så erfordras, lämpligt utrym­ me för förvaring av ved.

Där så skäligen kan påfordras, skall finnas från bostaden avskilt utrym­ me för skötsel och förvaring av motorsågar och liknande redskap.

8

§•

Arbetstagare åligger att, i vad på honom ankommer, medverka till vår­ den av bostad och stall, som ställas till hans förfogande, samt till att ord­ ning och sundhet iakttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Skyddsombud och skyddskommitté

9 §.

Skyddsombud, som utsetts enligt 40 § arbetarskyddslagen, skall före­ träda arbetstagarna jämväl i frågor rörande bostäder och stall, som avses i denna lag. Skyddskommitté, som tillsatts enligt 41 § arbetarskyddslagen, skall verka för att bostäder och stall äro av god beskaffenhet samt för att ordning och sundhet iakttagas.

Vad i arbetarskyddslagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter stadgas med avseende å skyddsombud och skyddskommitté skall i tillämp­ liga delar gälla även i frågor rörande bostäder och stall som nu sagts.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare

10

§.

Den som tillverkar eller försäljer bostad eller stall för ändamål som an- gives i denna lag skall tillse, att byggnaden, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, upp­ fyller de fordringar som gälla enligt denna lag.

Tillsyn å lagens efterlevnad

11

§.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens el­ ler, beträffande vägarbete utan samband med skogsbruk eller lottning, av den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare.

Vad i lagen stadgas om skogsyrkesinspektör skall i fråga om vägarbete som nyss sagts äga motsvarande tillämpning å yrkesinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

12

§.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, när­ helst han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro under­

11

kastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare och den som å arbetsställe företräder honom samt tillver­ kare och försäljare, som avses i 10 §, äro pliktiga att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga ut­ övande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

13 §.

Åsidosätter i annat fall än som avses i 16 § arbetsgivare något av vad i 2, 4, 5 eller 7 § stadgas, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga så­ dan åtgärd att det åsidosatta stadgandet iakttages eller ock skriftligen för­ bjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträf­ fande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.

Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2, 4 eller 5 § åligger honom synnerlig olägenhet, äger skogsyrkesinspektören utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud, som avses i första styc­ ket, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annor­ lunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndig­ hetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträf­ fande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkes­ inspektören meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering av arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bo­ staden eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

14 §.

Föreligga sannolika skäl till antagande att bostad eller stall, som icke uppfyller fordringarna enligt 4, 5 eller 7 §, kommer att användas för ända­ mål som angives i denna lag, äger skogsyrkesinspektör skriftligen förelägga ägaren att innan byggnaden tages i bruk vidtaga sådan åtgärd, att nämnda fordringar uppfyllas, eller ock skriftligen förbjuda honom att använda el­ ler upplåta byggnaden utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande an­ givet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas ägaren.

15 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspek­ tör förordna om åtgärd, som avses i 13 och 14 §§.

Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra bostad för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören, där så prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som mot föreningen äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall gälla vad i 6 kap. 17 § vattenlagen är stadgat.

Försummar flottningsförening att underhålla bostad för flottningsarbe­ tare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till länsstyrel­ sen; och skall i fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gälla vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader.

17 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare eller försäljare av bostad eller stall, utan att iakttaga vad i 10 § är stadgat, avlämnar byggnaden för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det till­ fälle beretts tillverkaren eller försäljaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller utställa byggnaden, med mindre de åtgärder vid­ tagas, som styrelsen finner erforderliga.

18 §.

I fall som avses i 13 § skall vad där stadgats icke äga tillämpning å verk­ samhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anled­ ning av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamhe­ ten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen under­ ställa ärendet Konungens prövning.

Föreläggande eller förbud, som avses i 14 §, må ej riktas mot staten.

19 §.

Talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av skogsyrkesinspek­ tör föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen. I skogsyrkesinspektö- rens beslut skall givas till känna vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Angående talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 23 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

16 §.

Särskilda bestämmelser

20

§.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande, som meddelats med stöd av 13, 14, 15 eller 17 §, dömes till dagsböter eller, där

omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex månader.

21

§.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogs- yrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom an­ visning lämnats honom jämlikt denna lag, dömes till dagsböter.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig upp­ gift, som avses i denna paragraf, dömes ock till ansvar som nu sagts.

22

§.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller försäljare, som avses i 10 §, gälla arbetsföreståndaren.

23 §.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna lag, föres genom besvär hos Konungen.

24 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

13

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Fråga om undantag från lagens bestämmelser må dock behandlas redan före nämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som er­ satts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stäl­ let tillämpas.

Föreläggande eller förbud, som meddelats med stöd av 22 § lagen den 25 maj 1951 (nr 305), skall såvitt angår tid efter den nya lagens ikraft­ trädande anses hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1963.

Närvarande: Statsministern

E

rlander, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

,

K

ung

, S

koglund

, E

denman

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, A

spling

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om vissa ändringar i arbetarskgddslagstiftningen samt anför.

Nu gällande arbetarskyddslag är — liksom tidigare lagstiftning på om­ rådet — i huvudsak tillämplig endast på rörelse, vilket innebär att bl. a. den egentliga statliga och kommunala förvaltningsverksamheten faller utanför. Frågan om en utsträckning av tillämpningsområdet har länge va­ rit aktuell, men statsmakterna har av skilda skäl stannat för den begräns­ ning som återfinns i den nuvarande lagen. År 1958 hemställde emellertid riksdagen (L2U B 13; rskr B 115) att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om sådan ändring i arbetarskyddslagen, att lagens tillämpningsområde ut­ vidgades till att i princip omfatta all statlig och kommunal verksamhet. Se­ dan arbetarskyddsstyrelsen därefter fått i uppdrag att utreda frågan, har styrelsen i skrivelse den 29 maj 1962 föreslagit, att lagens tillämpningsom­ råde utvidgas till att avse all verksamhet, i vilken arbetstagare användes för arbetsgivares räkning.

Vidare har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 8 november 1960 hem­ ställt om vissa andra ändringar i arbetarskyddslagen, varjämte arbetar- skyddsverkets organisationsutredning i sitt betänkande Lokala skydds- tjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation (SOU 1959:9) före­ slagit tillägg till viss bestämmelse i lagen.

Slutligen har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 28 september 1962 framlagt förslag till ny skogsförläggningslag.

över arbetarskyddsstyrelsens skrivelse den 29 maj 1962 har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen, överbe­ fälhavaren, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, universitets- kanslersämbetet, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, stats- polisintendenten, statens brandinspektion, överståthållarämbetet, länssty­ relserna i Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Öre­ bro, Gävleborgs och Västerbottens län, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt i Linköpings, Lunds, Karlstads och Luleå stift, Svenska arbetsgivareför­

15

eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­

tion, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riks­

förbund, Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska landstingsförbun­

det, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

över skrivelsen den 8 november 1960 har remissyttranden avgivits av so­

cialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinal­

styrelsen, statens institut för folkhälsan, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för

yrkesutbildning, kommerskollegium, giftstadgeutredningen, Svenska arbets­

givareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges färgfabrikanters för­

ening, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska provinsialläkarförening-

en, Svenska skolläkarföreningen samt Tjänstemännens centralorganisation.

Remissyttranden över det av arbetarskyddsverkets organisationsutredning

avgivna betänkandet har inkommit från riksförsäkringsanstalten, arbetar-

skyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisations-

nämnd, statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statens institut för

folkhälsan, statens lönenämnd, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorga­

nisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade­

mikers centralorganisation samt Föreningen Sveriges skyddstjänstemän.

Efter remiss har yttranden över förslaget till ny skogsförläggningslag av­

givits av arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, medi­

cinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, läns­

styrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gävle­

borgs, Kopparbergs och Värmlands län, Landsorganisationen i Sverige, För­

eningen skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgiva-

reförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska skogsarbetareför­

bundet, Svenska lantarbetareförbundet, Trävaruindustridepartementet inom

Sveriges arbetares centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges skogsägareför­

bund.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från under­

lydande organisationer m. fl.

Jag anhåller att nu få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Gällande bestämmelser

Arbetarskyddslagen

Arbetarskgddstagen den 3 januari 1949 (nr 1; ändr. 1950: 70, 1955: 100,

1958: 111 och 1962: 248) innehåller i första kapitlel bestämmelser som an­

ger lagens tillämpningsområde. Enligt 1 § första stycket äger

lagen tillämpning på varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare

16

användes till arbete för arbetsgivares räkning, likaså på hus-, väg- eller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,

vari arbetstagare användes på sådant sätt. I lagen förstås med arbetstagare

var och en, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till

denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare

var och en för vars räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att

mellan dem står någon tredje person, vilken som självständig företagare åta­

git sig att ombesörja arbetets utförande (1 § andra stycket).

Vidare skall lagen äga tillämpning på 1) arbete som två eller flera per­

soner för gemensam räkning utför under sådana förhållanden att, om ar­

betstagare funnits anställd i rörelsen eller företaget, lagen enligt 1 § skulle

ägt tillämpning på arbetet, 2) arbete som elever utför vid sådan anstalt för

yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Kungl. Maj :t för­

ordnat att lagen skall gälla, 3) arbete som värnpliktiga i denna sin egen­

skap utför under sådana förhållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämp­

ning på arbetet, om detta utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning,

samt 4) arbete som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter, allmänna vård­

anstalter för alkoholmissbrukare, sinnessjukhus eller vissa andra anstalter

intagna personer efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten

(2 § första stycket). I dessa fall skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga

motsvarande tillämpning på den som utför arbetet och vad som är föreskri­

vet om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet, vari arbetet utfö­

res (2 § andra stycket).

Från lagens tillämpning undantages å andra sidan a) arbete som utfö­

res i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det inte

kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b)

arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, om arbetet är för­

lagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk med binä­

ringar m. m., samt c) arbete som är att hänföra till skeppstjänst (3 §). På

jordbruk jämte därtill hörande binäringar m. m. skall vissa bestämmelser i

lagen, som rör minderåriga, inte äga tillämpning. Nämnda bestämmelser

jämte vissa andra stadganden i lagen äger inte heller tillämpning på elever

vid anstalter för yrkesutbildning, på värnpliktiga eller på dem som är in­

tagna på anstalt (4 §).

Bedrives i visst fall arbete, som eljest inte är underkastat arbetarskydds­

lagen och inte heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhål­

landen, att därmed sysselsatta personer utsättes för allvarlig fara för ohälsa

eller olycksfall, kan Kungl. Maj :t förordna, att lagen i erforderlig omfatt­

ning skall tillämpas på det arbetet samt meddela de föreskrifter som kan er­

fordras (5 §).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om

åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

17

Arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur

och de förhållanden under vilka arbetet bedrives samt arbetstagarens ålder,

yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för

att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i

följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin

sida är pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga

följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt

iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall fö-

rekommes (7 §).

Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara före­

skrivet (8 §). Vidare skall i erforderlig utsträckning arbetstagarna på eller

invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för

ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats. Där så

kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme, som er­

bjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbets­

tagarnas förfogande (9 §). Det skall vara sörjt för tillräckligt luftut­

rymme, tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning

samt lämplig värme- och fuktighetsgrad inom arbetslokalerna. Vidare skall

det finnas lämpliga anordningar för att hindra att damm, rök, gas eller ånga

sprides i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas ge­

nom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På

arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas. Arbetet skall anordnas

så, att det kan utföras på sätt, som inte är onödigt tröttande (10 §).

Till förekommande av olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna

maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och

transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar

och även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuder betryg­

gande säkerhet. Åtgärder skall också vidtagas till undvikande av skada

genom fall, nedstörtande föremål, ras, splitter, farliga ämnen med flera

särskilt angivna omständigheter (11 §).

Vidare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning (.12 §) och om

första hjälpen vid olycksfall (13 §).

Kungl. Maj:t äger föreskriva särskilda villkor för arbetstagarnas använ­

dande till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycks­

fall, eller förordna att arbetstagare ej må användas till sådant arbete (16 §).

I tredje kapitlet återfinns särskilda bestämmelser om arbetstiden

och dess förläggning. Inledningsvis fastslås att arbetstagare, med

vissa angivna undantag, äger rätt till raster. Härmed menas avbrott i arbets­

tiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämda och under vilka arbetsta­

garen fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbets­

stället (17 §). Vidare stadgas att arbetstagaren vid vissa ansträngande syssel­

sättningar även äger rätt till arbetspauser (18 §).

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledig-

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Kangl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

18

het skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Härifrån får avvikelse

ske, där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller an­

nan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller eljest bedrivas

å tid före klockan 5 eller efter klockan 24. Även s. k. nödfallsarbete får be­

drivas å tid mellan klockan 24 och klockan 5. Arbetstagare i överordnad

ställning kan, där det finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan

klockan 24 och klockan 5 utan hinder av nu nämnda bestämmelser (19 §).

När särskilda skäl föranleder därtill, kan arbetarskyddsstyrelsen medge

att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 24 och klockan 5

i vidare utsträckning än som följer av tidigare nämnda bestämmelser. Så­

dant undantag må också medges av arbetarskyddsstyrelsen, då det av utta­

lande av arbetstagarorganisationer eller annorledes framgår att det stora

flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detta

önskvärt, samt ohälsa eller överansträngning inte skäligen kan befaras

uppkomma därigenom (20 §).

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt för­

hållande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst 24 timmars sam­

manhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till

söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från detta

stadgande kan arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av vederbörande sam­

manslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medge undantag för visst

slag av arbete eller visst arbetsställe. Göres inskränkning i den avsedda vec-

kovilan, skall motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas (21 §).

Lagens fjärde kapitel handlar om minderårigas användande

i arbete. Med minderårig avses den som inte fyllt 18 år. Kapitlet inledes

med vissa bestämmelser om minimiålder och fullgjord skolplikt.

Sålunda får ingen användas till arbete tidigare än under det kalenderår då

han fyller 14 år samt — där fråga ej är om arbete under ferietid — förrän

han inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot sva­

rande kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna

folkskolan. Från detta stadgande må arbetarskyddsstyrelsen medge undan­

tag i fråga om lätt arbete, som kan antagas inte inverka menligt på den

minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodo­

göra sig skolundervisningen (23 §). Arbetarskyddsstyrelsen kan överlämna

åt yrkesinspektör att medge undantag som här sagts (72 §).

Minderårig, som inte fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år, får inte

användas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i

gruva, stenbrott eller grustag eller på annat dylikt arbetsställe, skogsavverk­

nings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods

eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Detta stadgande gäller

dock inte uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete. Så­

vitt angår arbete under ferietid äger arbetarskyddsstyrelsen i fråga om visst

slag av arbete, som är att anse som synnerligen lätt, meddela undantag från

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

19

detta förbud. Styrelsen kan också i särskilda fall medge afl minderårig som

fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år, användes till arbete som omfattas

av förbudet, om det finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesut­

bildning eller det eljest kan anses vara till gagn för honom (24 §).

Vidare stadgas förbud mot att använda minderårig till arbete, som un­

der jord bedrives i gruva, stenbrott eller annan jämförlig arbetsplats. I

vissa angivna fall kan arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från detta

förbud (25 §).

Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande

till arbete inte medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller

annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling

samt att den minderårige inte användes till arbete, som innebär våda i

moraliskt avseende. Finnes minderårigs användande till visst slag av ar­

bete medföra synnerlig fara i något sådant avseende, kan Kungl. Maj :t före­

skriva särskilda villkor för att den minderårige skall få användas därtill

eller förordna att han inte får användas därtill (26 §).

Minderårig får inte användas till arbete utan att arbetsbok för ho­

nom avlämnats till arbetsgivaren. Arbetsboken skall innehålla uppgifter om

ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. Läkarintyget får inte vara

äldre än ett år, om inte den minderåriges anställning avser kortare tid än

en månad eller det är fråga om arbete under ferietid (27 §).

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig använ­

des till arbete, företagas läkarbesiktning av den eller de minder­

åriga. Vad nu sagts äger inte tillämpning på skogsarbete och inte heller på

flottningsarbete utom när det gäller arbete vid skiljeställe. Läkarbesikt-

ningen förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar. Kostnaden för be­

siktningen skall, utom såvitt angår resekostnads- och traktamentsersättning

till läkaren, bestridas av arbetsgivaren, som också är skyldig att sörja för att

lämplig lokal för besiktningen finns att tillgå (28 §). När det är fråga om

arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår endast un­

der kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen medge befrielse från

läkarbesiktning. Har sådan befrielse medgivits, får den minderårige an­

vändas till arbete utan hinder av att läkarintyget i arbetsboken är äldre än

ett år (29 §). Minderårig får inte användas till arbete i strid mot innehållet

i läkarintyg, som är infört i hans arbetsbok, om inte arbetarskyddsstyrel­

sen funnit skäl medge det (30 §).

Beträffande minderårigs arbetstid gäller att den inte får

uppgå till mer än 10 timmar om dygnet eller 54 timmar i veckan. Vid nöd-

fallsarbete kan dock minderårigs arbetstid få utsträckas därutöver. I så­

dant fall har arbetsgivaren att senast inom två dygn från arbetets början

göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet får inte fortsätta utöver

nämnda två dygn utan att tillstånd sökts hos styrelsen. Där så eljest prö­

vas nödvändigt i särskilt fall, kan arbetarskyddsstyrelsen medge att arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

20

tiden under kortare tid utsträckes utöver den lagstadgade (31 §). Arbets­

givaren är skyldig lämna den minderårige ledighet för deltagande i skol­

undervisning m. m. (32 §).

Enligt 33 § skall minderårig arbetstagare för nattvila beredas oavbruten

ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet

skall ingå, om den minderårige ej fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och

klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5 eller, i den ut­

sträckning arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande viss ort, visst

slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju timmar i följd mel­

lan klockan 22 och klockan 7. Även från nattarbetsförbudet finns möjlighet

till avvikelse för nödfallsarbete. Vidare kan arbetarskyddsstyrelsen i vissa

fall medge undantag även eljest från nämnda förbud (33 §).

I femte kapitlet finns särskilda bestämmelser om kvinnors använ­

dande i arbete. Efter en lagändring 1962 kvarstår av dessa bestäm­

melser ett förbud mot kvinnors användande till arbete under jord i gruva

eller stenbrott, med vissa möjligheter till undantag (34 §), samt bestäm­

melser angående ledighet för barnsbörd och amning (35 §). Vidare kan,

om visst slag av arbete medför synnerlig fara för olycksfall när kvinna an­

vändes därtill eller är synnerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna,

Kungl. Maj :t föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande till så­

dant arbete eller förordna att hon inte får användas därtill (38 §).

Lagens sjätte kapitel innehåller regler angående samverkan mel­

lan arbetsgivare och arbetstagare. Inledningsvis stadgas att

arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skall, för att åstadkom­

ma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgiva­

rens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skydds­

arbete (39 §). På arbetsställe, där det regelbundet sysselsättes minst fem

arbetstagare, skall, om ej särskilt förhållande berättigar till undantag,

bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbets­

tagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör,

där så finns påkallat, utses även på arbetsställe med mindre än fem ar­

betstagare. Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller av lokal

organisation, genom vilken de kan anses företrädda. Arbetarskyddsstyrel­

sen kan i vissa fall medge att organisation som nyss sagts utser skydds­

ombud utanför kretsen av arbetstagare vid arbetsstället. För skyddsombud

bör ersättare utses (40 §). Vid arbetsställe, där det regelbundet sysselsät­

tes minst 50 arbetstagare, skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren

och av skyddsombud sammansatt skyddskommitté. Om så finnes påkallat,

bör skyddskommitté tillsättas även på arbetsställe med mindre antal arbets­

tagare (41 §). I 42—44 §§ finns bestämmelser, som är avsedda att garantera

att skyddsombud inte hindras att fullgöra sina uppgifter.

Lagens sjunde kapitel stadgar skyldighet för tillverkare eller försäljare

av maskiner, redskap eller andra tekniska anord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

21

ningar att tillse, att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas i

bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är för­

sedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande

säkerhet mot ohälsa och olycksfall, ävensom att tillhandahålla för anord­

ningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Vad nu sagts gäl­

ler även den som upplåter anordningen till begagnande. Utför någon såsom

självständig företagare installation av sådan anordning, skall han tillse, att

föreskrivna skyddsanordningar uppsättes samt att för installationen i övrigt

gällande föreskrifter iakttages (45 §). I 46 § stadgas vissa särskilda skyl­

digheter för ägare och nyttjanderättshavare till grustag. Enligt särskild be­

stämmelse i lagens inledningskapitel (6 §) äger arbetarskyddslagen till-

lämpning i nu avsedda fall även om det inte är fråga om verksamhet som

omfattas av lagen.

Åttonde kapitlet handlar om tillsyn å lagens efterlevnad.

Sådan tillsyn utövas av arbetarskyddsstyrelsen och, under dess överinseende

och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala till-

synsmän. Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och

dem underordnad personal. Kungl. Maj :t kan också förordna, att tillsyn å

visst slag av verksamhet skall utövas av specialinspektör (47 §). Det ålig­

ger hälsovårdsnämnd att utse en eller flera lämpliga personer att för viss

tid eller tills vidare utöva den kommunala tillsynen (48 §).

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen eller

med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall, närhelst han så påfordrar,

äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt

att där företa undersökning som hans tjänsteåligganden kan ge anledning

till. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorganet de upp­

lysningar som erfordras för tillsynens utövande (50 §). Bestämmelser om

tystnadsplikt återfinns i 51 §. I 52 § stadgas att i statens eller kommuns

tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande, vilket strider mot

lagen eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall göra anmälan därom

hos tillsynsorganet. Vidare stadgas att tjänsteläkare, skolstyrelse, hälso­

vårdsnämnd, byggnadsnämnd och polismyndighet skall lämna tillsynsorga­

net upplysningar och biträde.

Om det vid ett arbetsställe råder missförhållande i något avseende, som

behandlas i stadgandena i andra kapitlet rörande åtgärder till förebyggande

av ohälsa och olycksfall, och missförhållandet inte innebär överträdelse av

någon särskilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören skriftligen fö­

relägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att

avhjälpa missförhållandet. Yrkesinspektören kan också skriftligen förbjuda

arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda

viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller

material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst angivet villkor. In­

nan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avge yttrande be­

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

22

redas arbetsgivaren (53 § första stycket). Medför missförhållandet synner­

lig fara för arbetstagares liv eller hälsa, kan yrkesinspektören utan att

avbida sådant yttrande meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och

gäller intill dess annorlunda förordnas. Om så finnes påkallat, kan yrkes­

inspektören låta genom polismyndighetens försorg och på arbetsgivarens

bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätt-

hålles (53 § andra stycket). I fråga om lokal som arbetsgivaren fått till sig

upplåten kan yrkesinspektören meddela förbud mot upplåtelse, intill dess

viss åtgärd vidtagits med lokalen (53 § tredje stycket). Arbetarskyddssty-

relsen äger utan föregående beslut av yrkesinspektör förordna om åtgärd

som nu sagts (53 § fjärde stycket). Därest arbetsgivaren åsidosätter bestäm­

melserna om arbetstidens längd och förläggning eller använder minder­

årig till arbete som är riskabelt för denne, kan arbetarskyddsstyrelsen med­

dela arbetsgivaren föreskrifter till tryggande av att de åsidosatta bestäm­

melserna iakttages. Arbetsgivaren skall ha haft tillfälle att yttra sig i ären­

det (54 §).

Vad i det föregående sagts om föreläggande, förbud och föreskrift gäller

icke verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen i

anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest att det i statlig verk­

samhet föreligger missförhållande, som skulle kunna föranleda ingripande

om arbetsgivaren varit enskild, skall styrelsen hos den myndighet, som

har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages

ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning

(60

§).

Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan att denne under­

gått föreskriven läkarbesiktning, kan yrkesinspektören enligt 55 § skrift­

ligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minder­

årige i arbetet utan att denne undersökts av läkare och intyg rörande under­

sökningen införts i arbetsboken.

Till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin,

redskap eller annan teknisk anordning avlämnar anordningen i strid mot

bestämmelserna i 45 §, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det vederbörande

beretts tillfälle till yttrande, förbjuda honom att avlämna eller utställa an­

ordningen, med mindre de åtgärder vidtages, som styrelsen finner erfor­

derliga (56 § första stycket). Om synnerliga skäl föreligger får styrelsen

utan att avbida yttrande meddela sådant förbud att träda i kraft omedelbart

och gälla intill dess annorlunda förordnas. Där så finnes påkallat kan sty­

relsen låta genom polismyndighets försorg och på bekostnad av tillverka­

ren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa

att förbudet upprätthålles (56 § andra stycket). I huvudsak motsvarande

bestämmelser angående installatör av teknisk anordning finns i 57 §, och

58 § innehåller bestämmelser om åtgärder mot ägare och innehavare av

grustag, som inte iakttager sina skyldigheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

23

Till utrönande huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använder

eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom sysselsatt

arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är ai betsgivaren

skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör för­

anstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller tillhandahålla er­

forderliga prov för sådan undersökning. Underlåter arbetsgivaren att ef­

terkomma sådan anmodan, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom

vite. Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplå-

tare av teknisk anordning (59 §).

Lagens nionde kapitel innehåller ansvarsbestämmelser. Ar­

betsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot de

särskilda bestämmelserna till skydd för dessa arbetstagarkategorier, straffas

med dagsböter (62 §). Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse ho­

nom meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift, är straffet dagsböter

eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst

sex månader (63 §). Till böter högst 300 kr. dömes arbetsgivare som för­

summar att göra anmälan angående övertidsarbete för minderåriga. Läm­

nar han oriktig uppgift i sådan anmälan, straffas han med dagsböter (64 §).

Den som mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesin­

spektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning

lämnats honom, straffas med dagsböter. Detsamma gäller, om tillverkare,

försäljare eller upplåtare av teknisk anordning mot bättre vetande lämnar

arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift beträffande an­

ordningen (65 §). Dagsböter är också straffet för arbetsgivare, som åsido­

sätter skyldigheten att sörja för att lämplig lokal finns att tillgå för läkar-

besiktning av minderåriga (66 §).

Arbetstagare är underkastad ansvar enligt lagen, om han olovligen och

utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt den ur bruk. Han

kan då ådömas böter upp till 200 kr. (67 .§).

I lagens tionde och sista kapitel återfinns vissa särskilda bestäm­

melser. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i

lagen är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare, försäljare eller upp­

låtare av teknisk anordning i stället gälla arbetsföreståndaren (70 § första

stycket). I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, stadgas att

vad som är föreskrivet beträffande arbetsgivare skall gälla arbetsföre­

ståndare, såvitt angår efterlevnaden av lagens bestämmelser angående min­

deråriga och kvinnor samt föreskrift eller förbud som meddelats arbets­

givaren jämlikt 54 eller 55 §. Därest arbetarskyddsstyrelsen på framställ­

ning av enskild arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare

i hans ställe, gäller samma regler som för kommunal verksamhet (70 §

andra stycket).

Enligt 71 § skall i den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrel­

sen av ärenden rörande tillämpning av lagen eller med stöd av denna med­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

delade föreskrifter i vissa fall deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter

förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Bestäm­

melserna i 73 § innebär att arbetarskyddsstyrelsens beslut i bl. a. vissa ären­

den rörande minderåriga inte kan överklagas, medan däremot talan mot

övriga beslut av styrelsen får föras genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Slutligen innehåller lagen bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela

närmare föreskrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddssty-

relsen att meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning

(74 och 75 §§).

Den viktigaste av de tillämpningsföreskrifter, som utfärdats till arbetar­

skyddslagen, är arbetarskydds kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208).

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Skogsförläggningslagen

Lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga bostäder vid skogs- och

flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag) äger enligt 1 § tillämpning

på arbete med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband

därmed ävensom på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flott-

ledsbyggnads-, väg- och vattenavledningsarbete.

Därest arbete som nu sagts bedrives på så stort avstånd från ställe där

bostad finnes, att det inte skäligen kan fordras att arbetstagarna skall bege

sig dit för inkvartering, skall arbetsgivaren sörja för att arbetstagarna har

tillgång till bostad på eller i närheten av arbetsstället. Användes hästar

vid arbetet och finns inte inom skäligt avstånd från arbetsstället tillgång

till stall, skall genom arbetsgivarens försorg även tillhandahållas stall på

eller i närheten av arbetsstället (2 § första stycket). Om arbetsgivaren utan

att vara skyldig därtill ändå anvisar arbetstagare bostad i byggnad, som

inte stadigvarande användes för bostadsändamål, eller stallrum i bygg­

nad, som inte stadigvarande nyttjas till stall, är arbetsgivaren pliktig att

sörja för att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i lagen (2 §

andra stycket). Bedrives arbetet på sådant avstånd från bostaden, att arbets­

tagarna inte lämpligen kan intaga middagsmålet där, skall arbetsgivaren, om

det kan anses påkallat även med hänsyn till omständigheterna i övrigt, till­

handahålla raststuga på eller invid den plats där arbetet bedrives

(3 §).

Enligt 4 § har begreppen arbetstagare och arbetsgivare samma innebörd

som i arbetarskyddslagen med det tillägget att i fråga om flottningsarbete

flottningsföreningen alltid skall anses vara arbetsgivare, när flottning sker

i allmän flottled, och eljest den som innehar fiottningsrätten i flottleden.

De närmast följande bestämmelserna i lagen handlar om bostäder­

nas beskaffenhet. Inledningsvis stadgas att bostaden skall erbjuda

tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och fukt ävensom

goda möjligheter till vila samt i övrigt motsvara de fordringar, som med

25

hänsyn till yrkets behov samt den tid och de förhållanden, under vilka den

kan förväntas bli använd, skäligen kan ställas på en tillfällig bostad. Under

den varmare årstiden får inkvartering ske i tält, om det bara gäller några

få nätter (5 §). I fråga om bostad, som användes under någon längre tid,

skall enligt 6 § särskilt iakttagas, att på varje inkvarterad person skall fin­

nas ett utrymme av minst 7 nU, att avståndet mellan golv och innertak

inte får understiga 2 m, att rumshöjden ej får understiga 2,35 m, om det

finns både över- och undersängar, samt att bostaden skall vara försedd med

erforderligt utrymme för förvaring av livsmedel, kläder och övriga person­

lig tillhörigheter. I 7 § stadgas beträffande bostad, som användes under

den kallare årstiden, att den skall vara försedd med tillfredsställande an­

ordningar för uppvärmning och luftväxling, att den skall vara tillfreds­

ställande varmbonad, att fönstren skall ha dubbla rutor, att det skall fin­

nas förstuga eller dubbla ytterdörrar samt att, om bostaden är avsedd för

fyra eller flera arbetstagare, till bostaden skall höra varmbonat torkrum av

erforderlig storlek och med tillfredsställande luftväxling. Bostad vid skilje­

ställe eller flottläggningsplats skall alltid vara försedd med tillräckligt stort

torkrum (8 §). Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller

försågning av virke eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-

eller vägarbete eller vid flottningsarbete vid skiljeställe och som är avsedd

för åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd med kök och avskilt

utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam mathållning kan an­

ordnas. Är bostaden avsedd för flera än tolv arbetstagare, skall den vara

försedd med matrum (9 §). I bostad, som användes vid arbete som nyss

sagts, får ej i något rum inkvarteras fler än tolv arbetstagare (10 §). Dricks­

vatten av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt avstånd

från bostad och stall. På lämpligt avstånd från bostaden skall finnas avträ­

de (11 §).

Arbetarskyddsstyrelsen äger under vissa omständigheter medge undan­

tag från stadgandena i 6—10 §§ eller överlämna åt skogsyrkesinspektör att

enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medge sådant undantag

(12

§).

I 13 § finns bestämmelser om stallens beskaffenhet. Ett skogs-

stall skall, allt efter vad som kan anses påkallat med hänsyn till omstän­

digheterna, erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande skydd mot

köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och innertak får inte understiga

2,2 in. Beträffande stall, som användes den kallare årstiden, skall särskilt

iakttagas, att det skall vara uppdelat på två eller flera rum, om det är avsett

för fler än tre hästar, att fönstren skall ha dubbla rutor, att det skall ha

tillfredsställande anordningar för luftväxling samt att vid stallet skall fin­

nas foderbod. Enligt 14 § kan undantag medges från dessa bestämmelser i

samma ordning som gäller i fråga om bostäder.

På varje arbetsställe bör bland arbetstagarna utses ett eller flera

Kungl. Mcij:ts proposition nr 126 år 1963

26

skyddsombud (15 § första stycket). Skyddsombud har att framföra

arbetstagarnas önskemål beträffande bostäder och stall och bör verka för

goda levnadsförhållanden inom förläggningen samt söka vinna arbetstagar­

nas medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss åtgärd bör vidtagas,

skall han göra framställning därom hos arbetsgivaren eller den som på ar­

betsstället företräder arbetsgivaren. Den som mottagit sådan hänvändelse

skall utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Beaktas inte fram­

ställningen inom skälig tid, äger ombudet påkalla ingripande av skogs-

yrkesinspektören. Vid inspektion skall tillsynsorganet om möjligt bereda

skyddsombud tillfälle att närvara. Tillsynsorganet är pliktigt att kostnads­

fritt tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisning eller annat skrift­

ligt meddelande rörande arbetsstället, som avlåtits till arbetsgivaren (16 §).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om utseende av skyddsombud (15 §

andra och tredje styckena) samt om garantier för att skyddsombud inte

hindx-as i sin verksamhet (17—19 §§). Nu nämnda bestämmelser överens­

stämmer med dem som återfinns i arbetarskyddslagen.

Enligt 20 § utövas tillsyn å lagens efterlevnad av arbetar-

skyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkes-

inspektionens befattningshavare. Den som har att utöva tillsynen skall, när­

helst han så påfordrar, äga tillträde till bostäder och stall samt ha rätt att

där företaga undersökning. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna

tillsynsorganet de upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande

(21

§).

Därest arbetsgivaren inte tillhandahåller bostad, raststuga eller stall i en­

lighet med lagens föreskrifter, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas

nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid rätta

missförhållandet. Inspektören kan också skriftligen förbjuda arbetsgivaren

att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller

visst stall utan att iaktta angivna villkor. Innan föreläggande eller förbud

meddelas, skall arbetsgivaren ha tillfälle att avge yttrande (22 § första styc­

ket). Medför i vissa särskilt angivna fall missförhållandet synnerlig olä­

genhet, kan skogsyrkesinspektören utan att avvakta yttrande meddela för­

bud som nyss sagts att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare. Om

så finns påkallat kan han därvid låta genom polismyndighetens försorg och

på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att

förbudet upprätthålles (22 § andra stycket). Den som upplåtit en byggnad

kan av skogsyrkesinspektören förbjudas att upplåta den till bostad eller

stall, intill dess viss åtgärd vidtagits (22 § tredje stycket). Arbetarskydds-

styrelsen må utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör meddela förbud

eller föreläggande som nu sagts (22 § fjärde stycket).

Om flottningsförening underlåter att enligt vad i lagen sägs uppföra bo­

stad eller raststuga gäller särskilda bestämmelser. Då skall skogsyrkesin­

spektören, om det prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskydds-

Knngl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

27

styrelsen, som äger föra talan mot föreningen vid vattendomstol. För­

summar flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för flott-

ningsarbetare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan till länsstyrel­

sen. I fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gäller vad i la­

gen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader (23 §).

Yad i det föregående sagts om föreläggande och förbud skall inte gälla

verksamhet som bedrives av staten (24 §). Över föreläggande eller förbud,

som meddelats av skogsyrkesinspektör, får klagan föras hos arbetarskydds-

styrelsen (25 §). Beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende enligt skogs-

förläggningslagen kan överklagas hos Kungl. Maj :t (29 §).

Slutligen innehåller lagen vissa ansvarsbestämmelser in. m.

Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse meddelat förbud eller

föreläggande straffas med dagsböter eller, där omständigheterna är syn­

nerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader (26 §). Vidare

kan dagsböter ådömas den som mot bättre vetande lämnar arbetarskydds­

styrelsen eller skogsyrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagande

av åtgärd, varom anvisning lämnas honom jämlikt lagen (27 §). Beträf­

fande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad som är stadgat om

arbetsgivare i stället gälla arbetsföreståndaren (28 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Föreliggande förslag

Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

Inledningsvis erinrar arbetarskyddsstyrelsen om att arbetarskyddslagen är

tillämplig huvudsakligen på rörelse och att detta lett till en uppspaltning av

den offentliga verksamheten i ett område som faller under lagen och ett som

ligger utanför. Såvitt avser statens civila verksamhet har bl. a. arbetet inom

de affärsdrivande verkens lokala och regionala enheter, visst arbete vid

andra verk såsom arbete utfört av tullhuspaclckarlar och arbete vid sjöfarts­

verkets förråd m. m. samt arbetet vid sjukhus och på apotek ansetts falla

inom lagens tillämpningsområde. Däremot har arbetet inom ämbetsverken,

undervisningsväsendet, polis- och åklagarväsendet, rättsväsendet, fångvår­

den samt arkiv, bibliotek och museer, ansetts falla utanför. Inom försvars-

väsendet har lagen ansetts tillämplig på exempelvis civilanställda arbetare,

under det att den egentliga militärtjänsten inte är underkastad lagen. På

kyrkans verksamhet är lagen inte tillämplig. Inom den kommunala förvalt­

ningen har i stort sett samma uppdelning skett som för statens del. Under

lagens tillämpningsområde har bl. a. ansetts falla el-, gas- och vattenverk,

trafikföretag, sjukhus, folktandvård och läkare, badinrättningar, barnhem,

pensionärshem och ålderdomshem samt sport- och friluftsanläggningar, me­

dan brandväsendet och de verksamhetsgrenar, vilkas statliga motsvarighe­

28

ter är undantagna, ansetts falla utanför. Styrelsen understryker, att i de

fall arbetarskyddslagen icke är tillämplig undantaget gäller samtliga arbets­

tagare inom den ifrågavarande verksamheten, såsom exempelvis vaktmäs­

tare och städerskor i ämbetsverk, skolor, fångvårdsanstalter in. m. Motsva­

rande arbetstagare i verksamhet som faller under lagen, t. ex. sjukvården,

åtnjuter givetvis lagens skydd. Inom den privata sektorn har lagen inte an­

setts tillämplig på verksamhet, utövad av stiftelser och ideella eller politiska

organisationer eller liknande och inte heller på husligt arbete.

Enligt styrelsens mening råder det inte någon tvekan om att arbetar­

skyddslagens bundenhet vid begreppet rörelse tvingat till gränsdragning­

ar, som stämmer illa överens med den i vårt land knappast ifrågasatta

grundsatsen att en lagstiftning, som har till ändamål att så långt det är

möjligt garantera den anställde sundhet och säkerhet i arbetet, i princip

bör äga allmängiltighet. Styrelsen anför, att behovet av ett i lag reglerat ar­

betarskydd måhända är påtagligt mindre inom vissa verksamhetsgrenar än

inom andra, men att lämpligheten av att ställa dem utanför en skyddslag

av så allmän karaktär som arbetarskyddslagen kan diskuteras. Stannar man

ändå för en begränsning av tillämpningsområdet, bör man enligt styrel­

sens mening i vart fall äga tillgång till en gränsbestämningsmetod, som

skiljer av vad som bör skiljas av men inte mer. Begreppet rörelse håller i

det avseendet inte måttet. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som bli­

vit undantagna från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas uppgifter

inte på något sätt skiljer sig från arbetsuppgifterna för dem, som lagen om­

fattar. Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja den

statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man inte endast

inkräktat på principen om skyddsintressets allmängiltighet utan också

åstadkommit en klyvning av arbetstagargrupper, för vilka ett och samma

behov av skyddsföreskrifter föreligger.

Styrelsen framhåller, att arbetarskyddet när det först aktualiserades tog

sikte på de verksamhetsformer, där arbetet var förenat med konstaterade

risker för olycksfall eller bestående ohälsa, och att skyddslagstiftningen även

i våra dagar har en viktig uppgift inom sådan verksamhet. Arbetaren vid

maskinen löper stora risker, kontoristen vid skrivbordet tämligen små, när

det gäller olycksfall. Mängden av tekniska skyddsföreskrifter för fabriks­

industrien och annan maskinell verksamhet kan därför föranleda till -— den

felaktiga — slutsatsen, att lagen inte har mycket att ge de anställda inom

mindre riskabel verksamhet. Det direkta skydd och de arbetsförhållanden

i övrigt som lagstiftningen garanterar envar arbetstagare är dock, framhål­

ler styrelsen, av betydande omfattning.

Arbetarskyddslagen och dess tillämpningsföreskrifter avser, heter det i

fortsättningen, att garantera den anställde största möjliga sundhet och sä­

kerhet i arbetet. Riktlinjerna ges i den grundläggande deklarationen i 7 §

första stycket, att arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt som med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

29

till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt ar­

betstagares ålder, yrlcesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäli­

gen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare

ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Utöver

denna allmänna deklaration, vilken kompletteras med en förpliktelse för

arbetstagarna att i vad på dem ankommer medverka till förekommande

av ohälsa och olycksfall, innehåller arbetarskyddslagen ett stort antal mera

specificerade stadganden.

Styrelsen framhåller, att de flesta föreskrifterna i arbetarskyddslagen

saknar straffsanktion. Lagen kan därför sägas i första hand bygga på ar­

betsgivarnas egna initiativ och åtgöranden. Yrkesinspektionens tillsyns-

uppgifter är lika mycket av rådgivande som av övervakande natur. Inspek­

tionen skall genom upplysningar, råd och anvisningar hjälpa arbetsgivarna

att åstadkomma säkra och sunda förhållanden på arbetsplatsen. Först om

detta visar sig ogenomförbart på frivillighetens och övertygelsens väg, skall

de av lagen anvisade tvångsmedlen tillgripas. Den allmänna rådgivande ka­

raktär, som arbetarskyddslagen sålunda kan anses ha, är enligt styrelsens

åsikt inte något hinder mot utan snarast ett skäl för att lagen göres allmän­

giltig. Styrelsen betonar, att det bör vara av stort värde för både arbetsgi­

vare och arbetstagare i alla verksamhetsformer att kunna påkalla hjälp från

erfarna och kompetenta offentliga organ för att få arbetarskyddsproblemen

lösta.

Vad angår arbetslokalernas beskaffenhet konstaterar styrelsen, att vad

arbetarskyddslagen kräver är ett iakttagande av normal sundhet och sä­

kerhet. Detta gäller såväl byggnadstekniska frågor som åtgärder för till­

godoseendet av de anställdas berättigade krav på en viss sanitär standard

och på en viss arbetskoinfort i övrigt. Den anställde inom en rörelse har här­

igenom betydligt större möjligheter att erhålla goda arbetslokaler än den

anställde inom en verksamhet, där man är hänvisad till vad de allmänna

byggnads- och hälsovårdsföreskrifterna kan ha att säga om arbetslokaler­

nas beskaffenhet. Något hållbart skäl för denna olikhet kan enligt styrel­

sens uppfattning inte anses föreligga.

Lagens bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning kan, heter det

i fortsättningen, sägas vara uttryck för allmängiltiga synpunkter på för­

hållandet mellan arbete och vila, sett ur säkerhets- och hälsosynpunkt, och

bör utgöra norm vid allt arbete, som någon utför för annans räkning och

som det tillkommer arbetsgivaren att leda och övervaka. Bestämmelserna

är för övrigt förbundna med relativt långtgående undantag och dispens­

möjligheter, så att de knappast behöver verka hämmande på någon form

av verksamhet. Däremot ger de goda garantier mot ett otillbörligt utnytt­

jande av arbetskraften.

De föreskrifter som reglerar minderårigas användande i arbete är, fram­

håller styrelsen, medicinskt grundade, och eventuella undantag förutsätter

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

en noggrann prövning. Detta visar vilken vikt man tillmäter skyddandet av

den minderåriga arbetskraften. Styrelsen anser det därför olyckligt att man

av lagtekniska skäl tvingats ge dessa bestämmelser samma begränsade till-

lämpning som lagen i övrigt. För minderåriga arbetstagare inom exempel­

vis statliga och kommunala verk och institutioner bör gälla samma skydds­

föreskrifter som för andra minderåriga arbetstagare.

Styrelsen understryker slutligen, att samverkan mellan arbetsgivare och

arbetstagare enligt arbetarskyddslagens bestämmelser därom bör vara re­

gel på varje arbetsplats.

Slutsatsen av arbetarskyddsstyrelsens överväganden blir, att arbetar­

skyddslagens tillämpning bör utvidgas till att i princip avse varje verksam­

het, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning.

Arbetarskyddsstyrelsen lämnar därefter en redogörelse för hur en ut­

vidgning av lagens tillämpningsområde kan komma att verka för olika

kategorier anställda. Beträffande statlig civil verksamhet upp­

lyser styrelsen, att av sammanlagt ca 235 000 anställda ca 175 000 redan om­

fattas av lagen såsom tillhörande statens affärsdrivande verk och därmed

jämförlig verksamhet. De återstående är sysselsatta inom den egentliga

statsförvaltningen, i huvudsak ämbetsverken, undervisningsväsendet, rätts­

väsendet, polis- och åklagarväsendet, fångvården samt arkiv, bibliotek och

museer. Styrelsen finner inte skäl föreligga att utesluta någon av dessa verk­

samhetsgrenar från lagens tillämpningsområde. Inte heller finner styrel­

sen vid en genomgång av de skilda bestämmelserna i lagen anledning att

göra några speciella undantag för statstjänst av hithörande slag. Tillräck­

liga möjligheter till undantag från exempelvis stadgandena om natt- och

veckovila finns enligt styrelsens mening redan nu i lagen.

Till de frågor, som arbetarskyddsstyrelsen funnit skäl att närmare

granska för den statliga verksamhetens vidkommande, hör arbetarskydds­

lagens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härvid

framhåller styrelsen, att den allmänna deklarationen i 39 § om att arbets­

givare och hos honom anställda arbetstagare i samverkan skall bedriva ett

på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete är applicerbar på all verksam­

het. Föreskrifter av motsvarande innebörd gäller, påpekar styrelsen, redan

för den civila statliga verksamheten. Styrelsen hänvisar till allmänna verks-

stadgan och Kungl. Maj :ts cirkulär angående företagsnämnder m. in. inom

statsförvaltningen. Skyddsombud bör utses inom här ifrågavarande verk­

samhetsgrenar lika väl som inom motsvarande privata. De närmare före­

skrifterna om skyddsombud kan enligt styrelsen tillämpas utan undantag.

Enligt 41 § lagen skall å arbetsställe, där det regelbundet sysselsattes minst

femtio arbetstagare, finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av

skyddsombud sammansatt skyddskommitté. Kommitténs verksamhet är av

rådgivande natur och den kan inte fatta några bindande beslut i arbetar-

31

skyddsfrågor. Eftersom en av huvuduppgifterna för företagsnämnderna hos

de statliga myndigheterna är att verka för effektivisering av skyddsarbetet

och arbetshygienen inom respektive verk, kan det enligt styrelsen ifråga­

sättas om skyddskommittéer skulle ha någon uppgift att fylla hos dessa.

Styrelsen hänvisar till att den i annat sammanhang förklarat, att företags­

nämnd kan träda i stället för skyddskommitté under förutsättning att

skyddsombud ingår som ledamöter i nämnden. Något undantag för viss

statlig verksamhet är därför enligt styrelsens mening inte påkallat.

Tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad utövas av arbetar-

skyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av den allmänna

yrkesinspektionen, specialinspektörer och kommunala tillsynsman. Den ci­

vila statliga verksamhet, varom här är fråga, torde enligt styrelsen i stort

sett falla utanför specialinspektörernas tillsynsområden. Det kan tänkas

att något lokalt statligt organ är av så ringa storleksordning, att det i och

för sig skulle falla under den kommunala tillsynen. Lämpligheten härav

kan, säger styrelsen, i hög grad ifrågasättas, varför det torde få ankomma

på arbetarskyddsstyrelsen att vidtaga erforderlig jämkning av tillsynens för­

delning.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller vidare, att vad i lagen stadgas om

tvångsmedel (föreläggande och förbud) för åstadkommande av rättelse i

missförhållande, som råder på ett arbetsställe, inte äger tillämpning på verk­

samhet som bedrives av staten. I stället skall arbetarskyddsstyrelsen hos

den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten i fråga, påkalla

rättelse och i sista hand kan styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts

prövning. Detta kan och bör enligt styrelsens uppfattning tillämpas beträf­

fande all civil statlig verksamhet.

Ehuru föreskrifterna i arbetarskyddslagen i huvudsak inte är straffsank-

tionerade, finns det emellertid, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, ett mind­

re antal ansvarsbestämmelser. Dessa är tillämpliga även på rörelse, som be­

drives av staten. I sådant fall utkräves det ansvar, som eljest drabbar ar­

betsgivaren, av en särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelserna här­

om anser styrelsen kunna tillämpas på all civil statlig verksamhet.

Den kommunala förvaltningen uppvisar, fortsätter arbetar­

skyddsstyrelsen, i stort sett samma verksamhetsformer som den statliga.

Från arbetarskyddssynpunkt sett föreligger ingen skillnad mellan statlig

och kommunal förvaltningsverksamhet. Detta gäller i vart fall den allmänt

administrativa verksamheten, polis- och åklagarväsendet, rättsväsendet, un­

dervisningsväsendet samt bibliotek, museer och arkiv. Den kommunala

verksamhet, som utövas av skatte- och uppbördsverken, är från arbetar­

skyddssynpunkt av samma karaktär som den allmänt administrativa verk­

samheten. När det gäller den kommunala verksamheten torde, säger styrel­

sen, endast för brandväsendet behövas en speciell undersökning av frågan

huruvida arbetarskyddslagens föreskrifter kan vinna tillämpning. Därut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

32

över tar styrelsen upp polisväsendet, som hittills varit en i stort sett kom­

munal angelägenhet, till behandling i samband med den kommunala verk­

samheten.

Styrelsen anför, att polisväsendet vid olika tillfällen nämnts som

exempel på en verksamhet, som med hänsyn till sin speciella karaktär

inte lämpligen bör omfattas av en mera allmän skyddslagstiftning, syf­

tande till förebyggande av olycksfall i arbete och ohälsa till följd av ar­

betet. Skälen för denna uppfattning har enligt styrelsen knappast klart

redovisats. Den förklaringen ligger nära till hands, att man dragit en pa­

rallell med den militära verksamheten, fattat ståndpunkt med stöd av en

gängse uppfattning om denna och som följd därav inte funnit det av be­

hovet påkallat att närmare utreda frågan. Man har väl också påverkats av

det faktum, att skaderiskerna inom polisverksamheten, då närmast den utåt

synliga verksamheten såsom ordningspolistjänst och spaning, i första hand

hänför sig till direkta angrepp på person. Detta är skaderisker, som det inte

står i arbetarskyddslagstiftningens makt att förebygga.

Polistjänsten är sålunda, framhåller styrelsen, förenad med risker som

inte återfinnes inom annan verksamhet. Men i likhet med de flesta arbets­

tagare utsättes också polismannen för risk för olycksfall och ohälsa av de

slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Den ständiga skifttjänstgöringen

i förening med fot- eller hilpatrullering är såväl fysiskt som psykiskt pres­

sande. Polismannen bör därför tillförsäkras lämpliga arbetspauser, han bör

ha möjlighet att under patrulleringsavbrott nattetid intaga förtäring och få

en stunds effektiv vila, och han skall inte under stationstjänst tvingas uppe­

hålla sig i lokaler, som är sanitärt undermåliga. Sammanfattningsvis kon­

staterar styrelsen att det inte finns någonting i polistjänsten som är oför­

enligt med gällande arbetarskyddsföreskrifter. Där bestämmelserna i sin

konkreta formulering innehåller vissa normer, som kunde vara till hinder

i polisverksamheten, t. ex. bestämmelserna om arbetstiden och dess för­

läggning, ger lagen de möjligheter till undantag, som verksamheten krä­

ver. Några skäl att ställa polisverksamheten utanför den allmänna arbetar-

skyddslagstiftningen kan sålunda enligt styrelsens mening inte anses före­

ligga.

Beträffande brandväsendet uttalar styrelsen, att också brandkårs-

tjänsten är förenad med speciella risker, som knappast återfinns inom andra

verksamhetsgrenar och som ansetts ställa hinder i vägen för dess införan­

de under allmänna arbetarskyddsföreskrifter. Men om man bortser från

brandkår stjänstens påtagliga osäkerhetsmoment och de kvalificerade risk­

tagningar som ibland kräves i samband med räddningsarbetet, uppvisar

den enligt styrelsens bedömning inga mer påtagliga olikheter i förhållande

till andra yrken sedd från arbetarskyddssynpunkt. Bestämmelserna om

exempelvis arbetslokaler, personalrum, personlig skyddsutrustning, första

hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall samt skyddsombud kan och bör vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 126

dr

1963

33

tillämpliga på brandväsendet. De krav på skydd mot yrkesskada, som ar­

betarskyddet uppställer, bör kunna göras tillämpliga i motsvarande grad

som i andra farliga yrken utan att för den skull effektiviteten hos brandför­

svaret påverkas.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att lagens bundenhet vid begreppet

rörelse även i fråga om kyrkans verksamhet haft vissa icke önsk­

värda följdverkningar, med hänsyn bl. a. till det stora antalet kyrkogårds­

arbetare, vilka utför ett arbete av den art som eljest naturligen hör hemma

inom lagens tillämpningsområde. För dessa torde behovet av skydd mot

olycksfall och ohälsa stå utom all diskussion. Att även klockringare och

kyrkvaktmästare har ett visst behov av skydd torde också, anser styrelsen,

stå klart. Den kyrkliga verksamheten i övrigt kan väl, anför styrelsen, inte

antagas ha något mera påtagligt skyddsbehov, men styrelsen anser inte

därför att det finns anledning att ställa någon del av den kyrkliga verk­

samheten utanför arbetarskyddslagen.

I frågan om arbetarskyddslagens förhållande till försvarets verk­

samhet erinrar styrelsen till en början om att, eftersom lagen är till­

lämplig endast på rörelse, den egentliga militärtjänsten inte omfattas av

lagen. Den verksamhet inom försvaret, som bedrives på väsentligen samma

sätt som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte är att hänföra

till militär övning, betraktas däremot som rörelse och är sålunda under­

kastad arbetarskyddslagens bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksam­

hetsgrenar utföres av civil eller militär eller civilmilitär personal saknar i

sammanhanget betydelse. Styrelsen erinrar om att lagen är tillämplig även

på värnpliktiga, i de fall dessa beordras utföra arbete av här omnämnt slag.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens uppfattning föreligger principiellt sett ett

motsvarande skyddsintresse inom den egentliga militärtjänsten som inom

de delar av försvarets verksamhet, som redan är underkastade arbetar­

skyddslagen. Militärtjänstens i många stycken särpräglade karaktär, dess

alldeles speciella mål och medel, gör den emellertid till en ur skyddssyn­

punkt svårbedömd verksamhetsform.

All verksamhet inom försvaret har, framhåller styrelsen, som arbets­

hypotes ett krigstillstånd med dess från det normala avvikande förhållan­

den. För att krigsmakten skall ha möjlighet att fylla sin uppgift i krig krä-

ves, att verksamheten i fred i betydande utsträckning anpassas efter den

verklighet, som väntar i krig. Framför allt gäller detta den militära utbild­

nings- och övningsverksamheten, vare sig den tillhör dagsrutinen inom

eller invid de fasta fredsetablissementen eller har en mera fältmässig karak­

tär. Nödvändigheten av en krigsmässig utformning av verksamheten gör sig

enligt styrelsen särskilt gällande vid de olika förbandens och försvarsgrenar­

nas samövningar, och det är också då som den nödvändiga realismen förut­

sätter att man bortser från annars normala skyddsåtgärder. Detta gäller inte

endast åtgärder till förekommande av olycks- och sjukdomsfall i arbetet utan

3—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

34

i lika hög grad åtgärder, som avser att bereda den anställde sunda arbets­

förhållanden i en mera vidsträckt bemärkelse. Eftersom det moderna ar­

betarskyddet också har en allmänt social målsättning, faller under begrep­

pet sundhet i arbetet även normal arbetskomfort. Förmåner av nu nämnda

slag är, anför styrelsen, i stor utsträckning otänkbara under fältmässigt be­

drivna militära övningar. Under sådana övningar kan den enskilde indivi­

den ha anspråk på att inte onödigtvis utsättas för olycksfallsrisker eller ris­

ker för bestående sjukdom, men i övrigt måste han godtaga förhållandena

sådana de är och finna sig både i strapatser av mer eller mindre riskabel

art och i frånvaron av arbetskomfort i civil mening. Det får enligt styrelsen

av anförda skäl anses uteslutet att tillämpa arbetarskyddslagens föreskrifter

på den del av den egentliga militärtjänsten, som nu berörts. Beträffande den

fast anställda militära personalens arbetsuppgifter i fred framhåller arbe-

tarskyddsstyrelsen att dessa till större delen är koncentrerade kring ut­

bildningen av åldersklassens värnpliktiga. Denna utbildning sker, konstate­

rar styrelsen, i flertalet vapengrenar inom eller i omedelbar närhet av fasta

fredsetablissement. Härvid tillämpas som regel normal arbetsdag med be­

stämda måltidsraster och med natt- och veckovila. Man har också möjlig­

heter att ordna matsalar och andra personalrum. Det man sysslar med skil­

jer sig emellertid till sin karaktär så väsentligt från civilt arbete, för vilket

arbetarskyddslagen är avfattad, att det a priori förefaller tvivelaktigt, om

lagen kan eller bör göras tillämplig på denna del av den militära verksam­

heten.

En genomgång av arbetarskyddslagen med hänsyn till möjligheterna att

tillämpa dess bestämmelser på nu ifrågavarande del av den egentliga mili­

tärtjänsten ger enligt styrelsen vid handen att lagen åtminstone delvis skulle

kunna göras tillämplig på viss egentlig militärtjänst. Ett sådant sätt att

lösa skyddsfrågorna inom denna verksamhet finner styrelsen dock ägnat

att väcka allvarliga betänkligheter. BI. a. skulle undantagen i förhållande

till vad som gällde för annan verksamhet bli alltför många. Tillämpandet

av en för civil verksamhet avfattad lag på rent militära förhållanden skulle

också kunna medföra konfliktsituationer därigenom att icke berättigade

jämförelser gjordes med lagens tillämpning på det civila området. Lagens

bestämmelser skulle på så sätt få olika materiell innebörd när de tillämpa­

des på civilt arbete och på den egentliga militärtjänsten.

Arbetarskyddsstyrelsen förordar att den egentliga militärtjänsten undan­

tages från lagens tillämpningsområde. De anställdas berättigade anspråk

på sunda och säkra arbetsförhållanden anser styrelsen kunna tillgodoses

genom särskilda föreskrifter, avfattade med hänsyn till den militära tjäns­

tens speciella förhållanden. Formellt sett innebär förslaget, framhåller

styrelsen, att arbetarskyddslagens tillämpningsområde inte utvidgas när det

gäller den militära verksamheten. Det är däremot tänkbart, att den fort­

skridande mekaniseringen och annan teknisk utveckling inom försvaret i

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

35

realiteten innebär, att allt flera arbetsmoment kommer att bedrivas på sam­

ma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och få en alltmer självstän­

dig karaktär i förhållande till de militära övningarna. Härigenom skulle en

faktisk utvidgning av arbetarskyddslagens giltighet på det militära området

kunna uppstå, mot vilken inga erinringar torde kunna göras.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att gällande lags anknytning till be­

greppet rörelse medfört att privat verksamhet bedriven av stiftel­

ser, ideella föreningar, fackorganisationer, politiska organisationer, välgö­

renhetsorganisationer och liknande inte ansetts falla inom lagens tillämp­

ningsområde. I ett stort antal fall skötes nu avsedd verksamhet helt eller

delvis av avlönad arbetskraft och då föreligger alltså ett arbetsgivar-arbets-

tagarförhållande. Om verksamheten bedreves i vinstsyfte, skulle den följ­

aktligen vara underkastad lagens bestämmelser.

Det måste enligt styrelsens mening anses otillfredsställande, att en verk­

samhet, som bedrives på exakt samma sätt som näringsverksamhet i allmän­

het, skall vara undantagen från arbetarskyddslagstiftningen enbart på den

grund att den eventuella vinsten är avsedd att oavkortad gå till välgörande

eller andra ideella ändamål. Ur arbetarskyddssynpunkt är det oväsentligt

vad verksamheten tjänar för syfte. Då det är fråga om en efter affärsmäs­

siga principer utövad verksamhet med avlönad arbetskraft, bör man inte ge

efter på de krav arbetarskyddslagen uppställer beträffande sundhet och sä­

kerhet på arbetsplatsen. Någon anledning att undantaga verksamhet, utövad

av ideella föreningar och andra liknande organisationer, från arbetarskydds­

lagens tillämpning anser styrelsen inte föreligga.

En utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att omfatta

varje verksamhet som grundar ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande skulle,

påpekar styrelsen, medföra att husligt arbete som i arbetsgivarens

hem utföres av hembiträden och barnsköterskor m. fl. skulle komma att

omfattas av lagen. Ur arbetstagarsynpunkt är det möjligen ett önskemål

att så bleve fallet. Arbetsgivarparten skulle däremot med säkerhet opponera

sig. Inom hemmets väggar vill man så långt möjligt vara sin egen herre,

man vill ha sitt privatliv skyddat mot insyn, och man tror sig kanske om

att själv kunna avgöra på vad sätt familjemedlemmar och anställda skall

skyddas mot olycksfall och ohälsa, orsakade av arbetsförhållandena. Hur

det än förhåller sig med det sist anförda, bör dock de förstnämnda skälen

enligt styrelsens uppfattning vara tillräckliga för att denna verksamhet

undantages från lagtillämpningen. Tillsynen å lagens efterlevnad skulle

stöta på åtskilliga svårigheter och för den inspekterande själv framstå som

en föga eftertraktansvärd sysselsättning. Styrelsen tillägger, att när det gäl­

ler hembiträden förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sådant, att

man från arbetsgivarsidan gör allt man kan för att skapa säkra och triv­

samma arbetsförhållanden för den hushållshjälp man lyckats få. Vid eu

utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde bör sålunda hus­

hållsarbete i arbetsgivarens hem undantagas från tillämpningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Det första av de förslag till ändringar i speciella stadganden i arbetar­

skyddslagen, som styrelsen framlägger, gäller även en fråga om tillämp­

lighetsområdet, nämligen såvitt avser yrkesutbildningselever.

Styrelsen erinrar om att lagen i princip äger tillämpning endast då det före­

ligger ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande men att vissa undantag gjorts

från denna princip. Sålunda skall lagen äga tillämpning bl. a. på arbete,

som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav,

beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat att lagen skall gälla. Sådant för­

ordnande har givits i en kungörelse den 10 juni 1949 (nr 351). Enligt sär­

skilt stadgande i arbetarskyddslagen skall dock bestämmelserna om raster,

natt- och veckovila, minimiålder, arbetsbok, läkarbesiktning, arbetstid m. m.

inte gälla för dessa elever. Under hänvisning till det senaste årtiondets re­

former inom skolväsendet föreslår styrelsen, att det arbete som i samband

med undervisning i yrkeskunskap eller förberedande yrkesutbildning ut-

föres av skolelev inom skolans lokaler skall jämställas med arbetet vid yr­

kesskolorna och alltså i motsvarande mån kunna genom förordnande av

Kungl. Maj :t underkastas arbetarskyddslagen.

Beträffande den yrkespraktik som skolans elever erhåller i näringslivet

anför styrelsen, att enligt dess praxis elever i försöksskolans årskurs 9 y be­

traktas som arbetstagare enligt 1 § arbetarskyddslagen. I dessa fall har

alltså lagen ansetts tillämplig i full utsträckning. Något skäl att frångå

denna uppfattning anser styrelsen inte föreligga. Motsvarande bör enligt

styrelsen gälla även för de folltskoleelever som erhåller yrkespraktik in­

gående i ämnet yrkeskunskap men däremot inte för de elever, som i för­

söksskolans årskurs 8 eller i folkskolans sista årskurs erhåller praktisk

yrkesorientering ute i näringslivet.

De i arbetarskyddslagens fjärde kapitel upptagna särbestämmelserna för

minderårigas användande i arbete föreslås av styrelsen bli

ändrade i vissa avseenden. Styrelsen påpekar, att den generella minimi­

ålder, vilken en minderårig måste ha uppnått för att över huvud taget få

användas till arbete, är 14 år, medan för industriellt arbete och därmed

jämförliga, i lagen uppräknade arbeten minimiåldern är 15 år. Vidare skall

den minderårige ha fullgjort sin skolplikt före anställningens början. Vissa

möjligheter till undantag finns, och styrelsen meddelar för närvarande dis­

penser för skolelever, som inte uppnått respektive åldersgränser men som

skall ha i skolförfattningarna avsedd yrkespraktik i näringslivet. Enligt

styrelsens uppfattning kan arbetet med sökande och beviljande av dispen­

ser i dessa fall med fog betraktas som onödigt, och styrelsen föreslår där­

för att de angivna bestämmelserna om åldersgränser och fullgjord skolplikt

inte skall gälla i fråga om den yrkespraktik som beredes genom skolans

försorg.

Beträffande den särskilda minimiåldern 15 år för industriellt och lik­

37

nande arbete anför arbetarskyddsstyrelsen, att den sjuåriga skolformen på

sina håll kommer att finnas kvar under så gott som hela 1960-talet och att

det alltså kan förmodas att 14-åringar i viss utsträckning kommer att an­

vändas i sådant arbete. Antalet ansökningar om undantag från regeln om

15 år som minimiålder har dock hittills varit synnerligen ringa i förhål­

lande till antalet barn, som lämnat skolan vid 14 års ålder. Detta tyder

enligt styrelsens uppfattning på att 14-åringar användes till sådant arbete

utan att erforderligt medgivande sökts. Styrelsen föreslår därför, att i lag­

rummet intages en bestämmelse av innebörd att styrelsen får befogenhet

att meddela generell dispens för viss ort eller visst skoldistrikt, där endast

sjuårig skolplikt finns.

Styrelsen berör vidare stadgandet om att en minderårig inte får användas

till arbete utan att arbetsbok avlämnas till arbetsgivaren. Arbetsbo­

ken skall innehålla uppgift om den minderåriges namn, ålder och skolför-

hållanden samt läkarintyg angående hans hälsotillstånd och kroppsutveck­

ling. Företer den minderårige sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsut­

veckling, skall i läkarintyget angivas i vilket avseende så är fallet ävensom

under vilka villkor han ändå får användas till arbete. Det åligger i första hand

skolläkaren att utfärda sådant intyg. Arbetsgivaren skall, om anställningen

varar minst en månad, i arbetsboken anteckna arbetsstället, verksamhe­

tens art samt den minderåriges anställningsdag, sysselsättning och arbets­

tid. Arbetsboken avser att möjliggöra en kontroll av de förhållanden, var­

under minderåriga användes till arbete, och av deras hälsotillstånd.

Föreskriften om avlämnande av arbetsbok är obligatorisk och gäller allt

arbete, varå arbetarskyddslagen är tillämplig, med undantag av sådant ar­

bete för vilket bestämmelserna om minderåriga inte gäller. Möjligheter till

eftergift från föreskriften finns inte. Det har emellertid, anför styrelsen, i

olika sammanhang ifrågasatts huruvida arbetsboken alltid har en uppgift

att fylla, när det gäller minderårig som är elev i skola där statsunder­

stödd skolhälsovård är anordnad. Sålunda har skolöverstyrelsen i en fram­

ställning till Kungl. Maj :t år 1950 framhållit, att utfärdandet av läkarintyg

i arbetsböcker medför en stor arbetsbelastning för skolläkarna och framlagt

olika förslag att minska detta arbete. Ett förslag avsåg att arbetarskyddsla­

gen skulle ändras så, att arbetsbok inte skulle erfordras för arbete av kor­

tare varaktighet, förslagsvis tre veckor. I utlåtande över skolöverstyrelsens

framställning avvisade arbetarskyddsstyrelsen förslaget om en treveckors-

gräns, enär en sådan gräns skulle vara omöjlig att övervaka. Styrelsen före­

slog i stället, att arbetsbok inte skulle erfordras i fråga om arbete, som un­

der skoltermin eller jullov utföres av elev vid folkskola eller annan allmän

läroanstalt. Någon sådan ändring vidtogs dock inte. Vidare har riksförbun­

det för sockersjuka, med hänsyn till de olägenheter avlämnandet av arbets­

bok kan medföra för sockersjuka minderåriga, år 1955 föreslagit att arbets­

bok inte skulle behövas vid kortvariga anställningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126

dr

1963

38

Styrelsen finner de angivna synpunkterna värda att beaktas. Det torde få

anses, säger styrelsen, att besväret med att begära och utfärda arbetsbok

för skolelever oftast inte står i rimlig proportion till den betydelse arbets­

boken har från arbetarskyddssynpunkt. Den behövliga förenklingen kan

uppnås på olika sätt. Man kan, såsom arbetarskyddsstyrelsens överläkare

föreslagit, för alla skolelever ersätta arbetsboken med en enklare hand­

ling, ett arbetstillstånd, upptagande uppgifter om den minderåriges namn

och ålder och den skola, där han är elev, samt utlåtande av skolläkaren

huruvida den minderårige inte eller endast under vissa villkor må användas

till visst slag av arbete. Även utfärdandet av ett sådant enkelt arbetstill­

stånd skulle dock medföra ett visst arbete för skolan och särskilt för skol­

läkaren.

En annan möjlighet, som enligt styrelsens mening bör övervägas, är att

ändra lagen så, att arbetsbok eller arbetstillstånd ej alls skall behöva av­

lämnas för elev i skola, där statsunderstödd skolhälsovård är anordnad.

Styrelsen hänvisar till att enligt folkskolestadgan eleverna i första års­

kursen — samt övriga nyinskrivna elever — skall läkarundersökas i början

av läsåret. Därutöver skall eleverna undersökas minst två gånger un­

der skoltiden. Klena, sjuka och sjukdomshotade barn, s. k. kontrollbarn,

skall undersökas så ofta skolläkaren finner erforderligt.

I fråga om elever, vilka erhåller yrkespraktik i näringslivet, synes enligt

styrelsens mening mycket litet vara att invända mot att kravet på arbets­

bok slopas. För att en minderårig skolelev eljest skall få ta arbete under

skoltermin fordras, framhåller arbetarskyddsstyrelsen i fortsättningen, på

grund av lagens krav på fullgjord skolplikt att medgivande av arbetar­

skyddsstyrelsen eller yrkesinspektör inhämtas. Innan sådant medgivande

lämnas, får skolan yttra sig. Härvid begäres skolläkarens utlåtande, om

eleven är kontrollbarn eller klassläraren eljest har anledning förmoda att

eleven är sjuk eller klen. Beslutet om medgivande utfärdas i två exemplar,

varav det ena skall företes för arbetsgivaren. Även i detta fall anser sig

styrelsen med stor säkerhet kunna antaga, att eleven icke kommer att

sysselsättas med arbete, som är olämpligt med hänsyn till hans hälsotill­

stånd. Arbetsbok eller arbetstillstånd synes således kunna undvaras även

för arbete under skoltermin.

När det gäller elevers arbete under ferietid sker, anför styrelsen, den

medicinska yrkesrådgivningen i samband med utfärdande av arbetsbok och

någon annan form än anteckning i arbetsbok eller arbetstillstånd är knap­

past tänkbar. I fråga om så kortvarigt arbete som under jul- och påskloven

kan enligt styrelsens mening hälsorisken för den minderårige antagas vara

obetydlig. Från denna synpunkt skulle det alltså kunna vara obehövligt

att kräva arbetsbok eller arbetstillstånd i dessa fall. Om ingen form av ar­

betspass behöver uppvisas av den minderårige, bortfaller emellertid en vik­

tig möjlighet att kontrollera hans ålder. Styrelsen finner sig ändå böra före­

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

39

slå, att varken arbetsbok eller arbetstillstånd skall erfordras för arbete un­

der jul- eller påsklov. För arbete under sommarferien är det däremot en­

ligt styrelsens uppfattning erforderligt med en medicinsk kontroll, så att

den minderårige icke användes till arbete, varav hans hälsa kan ta skada.

I dylika fall bör dock arbetsboken kunna ersättas med ett enkelt avfattat ar­

betstillstånd.

Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, dels att arbetsbok inte skall

behöva avlämnas för minderårig, som är elev i skola där statsunderstödd

skolhälsovård är anordnad, om eleven erhåller yrkespraktik i näringslivet

eller med tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör tagit an­

ställning under skolterminen eller tagit anställning under jul- eller påsklov,

dels att för elev i skola som nyss sagts arbetsboken vid arbete under som­

marlovet ersättes med ett arbetstillstånd, innehållande uppgift om den

minderåriges namn, ålder och skola ävensom de föreskrifter angående den

minderåriges användande i arbete, som skolläkaren finner skäl att meddela.

Arbetarskyddsstyrelsen tar vidare upp arbetarskyddslagens bestämmelse

om att vid arbetsställe, där minderårig användes till arbete, 1 ä k a r be­

sikt n i n g i regel skall företagas å de minderåriga en gång varje kalen­

derår. Styrelsen erinrar om att föreskrifter angående läkarbesiktning av

minderåriga arbetstagare fanns redan i lagen den 17 oktober 1900 om min­

derårigas och kvinnors användande i industriellt arbete och att de i stort

sett oförändrade överfördes till 1912 års lag om arbetarskydd. Skyldighe­

ten var där begränsad till industriellt och visst likartat arbete. I 1949 års lag

utsträcktes besiktningsskyldigheten till att avse i princip alla minderåriga.

I fortsättningen redogör styrelsen för en undersökning, utförd av bl. a.

styrelsens överläkare, rörande betydelsen av nuvarande bestämmelser om

läkarbesiktning. Undersökningen omfattade genomgång av 4 337 arbetsböc­

ker, vilka insänts till arbetarskyddsstyrelsen under åren 1949—1952. Ut­

redningen visade, att en förhållandevis ringa andel, 5—10 procent, av de

minderåriga var behäftade med sådana svagheter i hälsotillståndet, som

motiverade remiss till annan läkare och uppställande av villkor för den

minderåriges användande till arbete. Vidare framkom att om sådant villkor

vid ett tillfälle föreskrivits för någon, det i stor utsträckning fått kvarstå

vid senare undersökningstillfällen, under det att för de en gång »friskför-

klarade» endast i mycket ringa utsträckning, högst 1 procent av fallen, se­

dermera uppställts något villkor. Endast i omkring 0,2 promille av fallen

hade besiktningsläkaren utfärdat förbud för den minderårige att vidare ar­

beta. I omkring 6 procent av fallen hade läkaren uppställt villkor för det

fortsatta arbetet. Man fann dock, att dessa villkor som regel träffat minder­

åriga, som tidigare visat någon svaghet eller något sjukdomstillstånd. De

som utförde undersökningen drog den slutsatsen, fortsätter styrelsen, att

de former, under vilka den nu förekommande läkarbesiktningen sker, inte

är adekvata och rationella. De föreslog en effektivisering av besiktnings­

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

40

systemet, som gick ut på att de vid den grundläggande läkarundersökningen

friskförklarade minderåriga skulle befrias från de årliga besiktningarna

tills vidare och att de vid den första undersökningen icke friskförklarade

skulle i likhet med de s. k. kontrollbarnen inom skolhälsovården — vid

mera ingående besiktningar än hittills kontrolleras med lämpliga tidsmel­

lanrum. Därvid borde tillses, att villkor för arbetet följdes, att nödvändiga

medicinska undersökningar utfördes osv. Härigenom skulle, ansåg man,

åstadkommas ett rationellare utnyttjande av besiktningsläkarnas arbets­

kraft med färre besiktningar av friska barn och ett effektivare omhänder­

tagande av de klena.

Arbetarskyddsstyrelsen finner för sin del den refererade undersökningen

tyda på att den årliga besiktningen av minderåriga enligt nuvarande system

är en alltför omfattande och kostsam organisation i förhållande till de vunna

resultaten. Styrelsen föreslår därför att en reform vidtages. Till en början

framhåller styrelsen, att det icke synes erforderligt med besiktning av min­

deråriga arbetstagare, som är elever i skola, där statsunderstödd skolhälso­

vård är anordnad. Dessa bör därför erhålla befrielse från den årliga läkar-

besiktningen. Deras hälsotillstånd får nämligen anses underkastat betryg­

gande kontroll genom skolhälsovården. Undantaget från besiktning bör

gälla arbete under ferietid oavsett anställningens längd lika väl som arbete

under skoltermin vare sig det är fråga om yrkespraktik eller om annat ar­

bete, som den minderårige med vederbörligt tillstånd tagit under termi­

nen. \ ad gäller minderåriga, som inte längre går i skola eller som är elever

i skola, där statsunderstödd skolhälsovård inte är anordnad, bör enligt sty­

relsens mening de som är fullt friska befrias från besiktning. Beslut om så­

dan befrielse bör fattas av besiktningsläkaren vid besiktningstillfället och

bör gälla intill nästa besiktning. För fattande av ett sådant beslut bör det,

fortsätter styrelsen, inte vara nödvändigt att besiktningsläkaren samman­

träffar med den minderårige, utan läkaren kan nöja sig med att ta del av

läkarintyg och andra anteckningar i arbetsboken och höra sig för hos ar­

betsgivaren om den minderåriges allmänna tillstånd, sjukdomsfrekvens

m. m. Beslutet bör antecknas i den minderåriges arbetsbok.

För minderåriga, som enligt läkarintyg i arbetsboken eller eljest läm­

nade upplysningar eller gjorda iakttagelser är eller kan befaras vara sjuka,

klena eller sjukdomshotade, s. k. kontrollbarn, anser styrelsen, att en ut­

vidgning av läkarkontrollen bör ske. Dessa minderåriga bör besiktigas varje

kalenderår, och i besiktningen bör ingå en noggrann undersökning av den

minderårige. Om besiktningsläkaren finner erforderligt att hänvisa den

minderårige till annan läkare, sjukhus, dispensär e. d. för fortsatt utred-

ning av hans hälsotillstånd, bör den undersökande läkaren vara skyldig

underrätta besiktningsläkaren om resultatet av undersökningen. Denne bör

i sin tur överväga vilka åtgärder, som kan föranledas av undersöknings­

resultatet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

41

Arbetarskyddsstyrelsen behandlar vissa frågor rörande maskiner,

redskap och andra tekniska anordningar och erinrar om

att det enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger tillverkare, försäljare eller

upplåtare att tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk

inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd

med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande sä­

kerhet mot ohälsa och olycksfall. Tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren

är även skyldig att tillhandahålla för anordningens användning och sköt­

sel erforderliga föreskrifter. Styrelsen påpekar, att det vid tillkomsten av

lagen diskuterades om 45 § även skulle innehålla föreskrifter om märk­

ning. Denna skulle innebära att den tekniska anordningen skulle vara för­

sedd med skylt eller instämpling, angivande tillverkarens namn samt an­

nan uppgift, som arbetarskyddsstyrelsen kunde finna skäl föreskriva. Som

exempel på vad som borde förstås med »annan uppgift» angavs uppgift om

högsta tillåtna tryck för ångpanna, högsta tillåtna belastning för lyftanord­

ning eller högsta tillåtna varvantal för slipskiva, svänghjul e. d., ävensom

viktuppgift på maskin, redskap etc.

Styrelsen anför, att den i sitt arbete funnit det vara en brist, att möjlig­

het inte förelegat för styrelsen att med bindande verkan föreskriva, att

maskin eller annan teknisk anordning skall vara försedd med skylt e. d.

upptagande uppgifter av det slag som nyss antytts. Detta har särskilt gällt

sådana farliga maskiner och redskap som slipmaskiner, excenterpressar,

bultpistoler och motorgräsklippare. Det skulle också kunna vara till nytta,

om en anordning var försedd med märkning, utvisande att den undergått

av arbetarskyddsstyrelsen föreskriven provning eller att den av styrelsen

blivit godkänd från arbetarskyddssynpunkt. Från flera håll har till styrel­

sen framförts önskemål om sådan märkning. Styrelsen finner det för egen

del angeläget, att 45 § kompletteras med ett stadgande om att styrelsen,

då särskilda skäl föreligger, kan föreskriva att maskin, redskap eller annan

teknisk anordning vid leveransen eller då den här utställes till försäljning

eller i reklamsyfte skall vara försedd med skylt eller annan märkning,

upptagande de uppgifter styrelsen finner påkallade.

Styrelsen anför vidare, att det vid utarbetandet av anvisningar till skydd

mot olycksfall vid vissa särskilt farliga maskiner visat sig föreligga ett be­

hov av att kunna föreskriva, att maskinen skall vara godkänd av arbetar­

skyddsstyrelsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk, s. k. typgodkän­

nande. Så har varit fallet beträffande t. ex. bultpistoler och motorgräsklip­

pare. Lagen ger emellertid inte stöd för en sådan föreskrift, varför styrelsen

fått nöja sig med att ge en rekommendation. Styrelsen hemställer att lagen

ändras så, att styrelsen får befogenhet att, när särskilda skäl föreligger, före­

skriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara god­

känd av styrelsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller

här utställes till försäljning eller i reklamsyfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

42

Det har även i flera fall visat sig önskvärt, fortsätter styrelsen, att ma­

skin eller annan teknisk anordning vid leverans åtföljes ej endast av före­

skrifter om anordningens användning och skötsel utan även av föreskrifter

om dess montering. Med anledning härav föreslår styrelsen, att 45 § kom­

pletteras i detta avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Lokala skyddstjänstemän

Enligt sina direktiv hade arbetarskyddsverkets organisationsutredning

bland annat att överväga huruvida det vore möjligt och lämpligt att bygga

ut arbetarskyddslagstiftningen med föreskrift att företag av viss storlek

eller med viss tillverkning skulle vara skyldigt att ha särskild personal

anställd enbart för säkerhetsuppgifterna.

Utredningen erinrar till en början om föreskriften i 39 § arbetarskydds­

lagen, att arbetsgivare och arbetstagare under arbetsgivarens ledning i

samverkan skall bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.

I författningsbestämmelserna beröres frågan om skyddstjänstemän, fort­

sätter utredningen, endast i 62 § arbetarskyddskungörelsen, där det stad­

gas att arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället,

skall uppdraga åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsu­

lent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i arbetsgivarens ställe i

större eller mindre utsträckning handlägga frågor rörande arbetets sundhet

och säkerhet. Där så skett, skall arbetsgivaren underrätta skyddsombuden

därom samt om den ordning, vari hänvändelse till arbetsgivaren skall göras

i skyddsfrågor. Bestämmelsen innebär, framhåller utredningen, ej någon

skyldighet för arbetsgivaren att anställa en särskild person för handläg­

gande av skyddsfrågorna utan ger honom blott en anvisning om att han

på visst sätt kan slippa att personligen leda skyddsarbetet.

Utredningen anför, att det ökade intresset för arbetarskyddet tagit sig

uttryck ej blott i förbättrade skyddsanordningar och sanitära förhållanden

på arbetsplatserna utan även i en allt vidare spridd insikt om vikten av en

effektivt organiserad lokal skyddstjänst. Organisationsformerna härvidlag

är av varierande art. Som regel har, framhålles det, inom de största före­

tagen särskild skyddspersonal engagerats, som centralt eller i samverkan

med de olika avdelningarnas skyddskommittéer tar upp skyddsproble-

men till behandling. Vid en rundfråga som utredningen gjort bland yrkes-

inspektörerna har spontant framhållits det stora värde för arbetarskyddet,

som ett ökat anställande av skyddstjänstemän skulle innebära. Utredningen

förklarar sig obetingat dela denna uppfattning men uttalar — efter ett in­

gående resonemang — att den inte anser det tillrådligt att införa en obliga­

torisk skyldighet för vissa företag att ha enbart för skyddsarbetet avsedd

personal anställd. Däremot föreslår utredningen ett tillägg till 39 § arbetar­

skyddslagen, varigenom arbetsgivare rekommenderas att anställa skydds-

43

tjänstemän, där det kan anses erforderligt med hänsyn till arbetsstyrkans

omfattning eller driftens art.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Skogsförläggningslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har till grund för sitt förslag, som utarbetats i

samråd med arbetsmarknadsparterna på skogsbrukets område, lagt en om­

fattande undersökning angående behovet av skogsförläggningar och skogs-

stall samt av raststugor och s. k. personalrum. Även beskaffenheten av de

anläggningar av detta slag, som är i bruk, har undersökts. Styrelsen fram­

håller, att det fasta bilvägnätet i skogarna kraftigt utbyggts under senare

år och att det dessutom ofta anläggs tillfälliga s. k. bilbasvägar i samband

med vinterdrivningarna. Härigenom har numera skapats förutsättningar för

skogsarbetarna att vid flertalet arbetsplatser dagligen färdas mellan hem­

met och arbetsplatsen med bil. Dessa förhållanden har, heter det i fort­

sättningen, minskat behovet av förläggningar på eller i närheten av arbets­

platserna och har dessutom möjliggjort en övergång från fasta eller monte-

ringsbara hus till i helt skick transportabla byggnader med 2—4 sovplatser.

Förläggningsbehovet har under den gångna tioårsperioden varit i sta­

digt sjunkande men kurvan nedåt torde, såvitt styrelsen kan bedöma, ganska

snabbt nå sitt minimum. De som framdeles fortfarande kommer att bo i

förläggning utgöres av arbetstagare med så långt avstånd till hemmet, att

daglig färd är utesluten, samt kvarvarande hästskötare, som ej har möjlig­

het att utnyttja daglig hästtransport och som på grund av att de måste ta

vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dagligen. De förläggningar,

som enligt styrelsen kan beräknas komma till användning är transportabla

enheter, under det att fasta förläggningar av nu gängse typ förmodligen

blir utnyttjade i allt mindre utsträckning. Samtidigt torde det inte vara ute­

slutet med en utveckling i riktning mot större, permanenta förläggningar

med fast anställd personal, s. k. skogsstationer. För stallens del förespår

styrelsen en så gott som total övergång till transportabla byggnader.

Någon tillförlitlig uppgift om storleken av kommande förläggningsbehov

är, säger styrelsen, inte möjlig alt erhålla. En undersökning i Norrbottens

län visar, att antalet förläggningar på tio år gått ner från 1 227 till 730

samtidigt som antalet inkvarterade per förläggning minskat f rån 7 ä 8 till

4. Det nuvarande antalet förläggningar inom det nordsvenska området be­

räknar styrelsen till 7 000 å 8 000, men detta antal kan förmodas sjunka

väsentligt. Behov av tillfälliga bostäder för skogsarbetarna på eller invid

avlägset belägna arbetsplatser kommer dock med största sannolikhet att

kvarstå inom överskådlig tid. I det sydsvenska området förekommer för­

läggningar endast undantagsvis. Vid en bedömning av antalet befintliga

skogsstall kommer styrelsen till C 000 å 7 000. Det kommande behovet är

helt beroende på i vilken omfattning hästar kommer alt användas för

44

skogskörslor samt möjligheterna till daglig hästtransport. Styrelsen hyser

dock ingen tvekan om att behovet kommer att kraftigt minska.

Till belysning av den övergång till transportabla byggnader, som ägt rum,

redovisar arbetarskyddsstyrelsen en sammanfattning av uppgifter från ett

antal skogsförvaltningar. Denna visar att andelen transportabla bostäder

stigit från ca 3 till ca 50 procent under den senaste tioårsperioden. Motsva­

rande siffror är för stallens vidkommande 5 respektive 50 procent. Vid en

fältundersökning, som styrelsen lät verkställa vintern 1962, befanns det att

av samtliga undersökta bostäder 39 procent var transportabla. Motsva­

rande siffra för stallens del var 38 procent. Fördelen med transportabla

byggnader är, framhåller styrelsen, att tillgängliga byggnader kan utnyttjas

bättre samtidigt som avståndet mellan förläggning och arbetsplats kan gö­

ras avsevärt kortare. Även de transportabla byggnaderna har emellertid

vissa svagheter. Vid konstruerandet av dem är man bunden av vissa maxi­

mimått, betingade exempelvis av vägtrafikförordningen, broöverbyggna­

dernas och vägportarnas lägsta höjd över vägbanan samt framkomligheten

på skogsvägarna. En annan olägenhet med dessa små byggnader är svårig­

heten att erhålla ett tillfredsställande uppvärmningssystem. Numera finns

emellertid, anför styrelsen, lämpliga värmekällor i marknaden och skogs-

yrkesinspektionen brukar lämna anvisningar härom.

Vad beträffar beskaffenheten av befintliga bostäder och stall inom skogs­

bruket redovisar arbetarskyddsstyrelsen vissa i skilda sammanhang utförda

undersökningar, bl. a. en för styrelsens räkning verkställd stickprovsunder­

sökning inom det nordsvenska skogsområdet. Sammanfattningsvis anser

sig styrelsen kunna konstatera, att huvudparten av byggnaderna i stort sett

uppfyller kraven i den nuvarande skogsförläggningslagen men att en viss

eftersläpning alltjämt förekommer. Styrelsen framhåller dock, att arbets­

givarna i många fall redan nu tillhandahåller byggnader, där standarden

är högre än vad som krävs enligt skogsförläggningslagen. Beträffande för­

läggningarna vid flottleder och skiljeställen, vilka också omfattas av lagen,

har någon särskild undersökning inte gjorts, men dessa är enligt skogs-

vrkesinspektionens erfarenhet i allmänhet tillfredsställande och ibland av

mycket god beskaffenhet.

När det gäller behovet av lagstiftning på förevarande område

konstaterar arbetarskyddsstyrelsen, att skogsarbetarna nu har betydligt

större möjligheter än tidigare att bo i sina hem även under arbete på mera

avlägsna arbetsplatser och att de i ökad omfattning utnyttjar denna möj­

lighet. En inte obetydlig del av skogs- och flottningsarbetarna måste dock

alltjämt under vissa arbetsperioder begagna tillfälliga bostäder — förlägg­

ningar. Då dessa arbetare jämför sina bostadsförhållanden med de arbets­

tagares, vilka har förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av

den bättre standard, som erbjudes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, upp­

står naturligt nog önskemål om bättre förläggningar. Gällande lag ger dock

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

45

inte stöd för åtgärder, som kan leda till väsentliga förbättringar, varför en

revision av lagen nu synes nödvändig. Den sannolika minskningen i fråga

om behovet av förläggningar bör även innebära att bostäder med betydligt

högre standard än den, som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna

tillhandahållas.

Styrelsen diskuterar i detta sammanhang, huruvida inte hälsovårdsstad­

gan är tillämplig på skogsförläggningarna, och dryftar även möjligheten

att ersätta skogsförläggningslagen med bestämmelser i arbetarskyddslagen

och lagen om djurskydd.

Efter en genomgång av vissa motivuttalanden till den första lagen av

1919 med bestämmelser om skogsförläggningar och till 1958 års hälsovårds-

stadga yttrar styrelsen att det av dessa uttalanden framgår, att hälsovårds­

stadgan främst är avsedd att tillämpas på det fasta bostadsbeståndet. Den

tar vidare huvudsakligen sikte på de rent sanitära förhållandena, varför

man knappast med stöd av densamma har möjlighet att kräva åtgärder, som

avser att bereda de i en skogsförläggning inkvarterade några förmåner där­

utöver. Skogsförläggningslagen avser däremot inte blott att tillförsäkra de

inkvarterade en hygieniskt tillfredsställande bostad utan dessutom sådana

anordningar, som bereder goda möjligheter till vila, som underlättar livs­

föringen i den tillfälliga bostaden och som ger en viss trivsel under fri­

tiden. En jämförelse mellan hälsovårdsstadgans och skogsförläggningsla-

gens bestämmelser i fråga om utrymmen, värme- och ventilationsförhål-

landen, utrustning m. m. visar enligt styrelsen att hälsovårdsstadgans till-

lämpning på skogsförläggningarna inte skulle medföra några möjlighe­

ter till skärpta krav på desamma. I stället skulle svårigheter uppstå för de

inkvarterade att få stöd för sina önskemål om sådana anordningar, som

ej har med de rent bostadshygieniska förhållandena att göra.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser om hållande av djur syftar, framhåller

styrelsen, endast till att sanitär olägenhet inte skall uppstå. Skogsförlägg-

ningslagens stadganden om skogsstall avser däremot att hästarna skall

få vila under goda stallförhållanden och därvid få sådan vård, att hästäga-

ren-arbetstagaren skall kunna få ut bästa möjliga arbete av sin häst.

Ytterligare framhåller styrelsen, att arbetstagarna helt naturligt vill ha

så rymliga, varma, välutrustade och trivsamma förläggningar och så goda

skogsstall som möjligt, under det att arbetsgivarna har intresse av att för-

läggningskostnaderna inte blir för höga. Som följd härav kan vissa intresse­

motsättningar inte undvikas. Längre gående och mera detaljerade före­

skrifter än som finnes i hälsovårdsstadgan är därför nödvändiga som led­

ning för förläggningarnas anordnande. Slutligen ger skogsförläggningsla­

gen bättre ledning vid tillverkning av skogsförläggningar och skogsstall än

hälsovårdsstadgan.

Om skogsförläggningslagen skulle ersättas med bestämmelser i arbetar­

skyddslagen och i lagen om djurskydd måste, anför styrelsen, ändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

46

vidtagas i dessa lagar. I arbetarskyddslagen måste införas bestämmelser

om skyldighet att tillhandahålla skogsförläggningar och om dessa förlägg­

ningars standard. Arbetarskyddslagen har emellertid avseende på arbets­

platsens beskaffenhet och skogsförläggningarna har inte ansetts höra till

arbetsplatsen. Skogsförläggningslagen avser vidare att tillförsäkra de i till­

fällig bostad inkvarterade arbetstagarna ej blott skydd mot ohälsa utan

dessutom en bostadsstandard, som är avsedd att möjliggöra en viss trivsel

under fritiden. Bestämmelser av den art skogsförläggningslagen innehåller

låter sig därför inte lämpligen inordnas i en lagstiftning av arbetarskydds­

lagens natur. Även lagen om djurskydd måste i vissa avseenden komplette­

ras, om den skall kunna tillämpas på skogsstallen med samma verkan som

skogsförläggningslagen. Någon egentlig fördel med nämnda ändringar an­

ser styrelsen inte kunna påvisas vare sig i fråga om bestämmelsernas effekt

eller tillsynens utövande.

Av anförda skäl förordar arbetarskyddsstyrelsen, att en särskild skogs-

förläggningslag alltjämt skall finnas.

Det lagförslag styrelsen framlägger går i huvudsak ut på att de i

skogsförläggningslagen angivna standardkraven på bostäder och stall

höjes. Vidare föreslås att till lagen fogas en bestämmelse, motsvarande

stadgandet i 45 § arbetarskyddslagen, om skyldighet för tillverkare, försäl­

jare och upplåtare av nu avsedda byggnader att tillse att dessa, då de le­

vereras eller utställes, uppfyller lagens fordringar.

Lagförslagets närmare innehåll torde kunna redovisas i specialmotive­

ringen.

I ett avseende har styrelsen funnit, att bestämmelserna i nuvarande skogs-

förläggningslag kan ersättas med arbetarskyddslagens föreskrifter, nämli­

gen i fråga om skyldighet för arbetsgivarna att hålla raststugor. Här­

för behövs enligt styrelsen inget tillägg till arbetarskyddslagen, utan denna

skyldighet torde följa redan av innehållet i 9 § sistnämnda lag. Följden av

att stadganden i detta avseende nu förekommer i båda lagarna har enligt

styrelsens erfarenhet medfört, att skogsarbetarna blivit i viss mån miss­

gynnade i förhållande till andra arbets tagargrupper. De krav, som kan

ställas med stöd av nuvarande skogsförläggningslag, leder nämligen inte till

lika goda hygieniska anordningar som de, vilka numera jämlikt arbetar­

skyddslagen och arbetarskyddskungörelsen tillhandahålles rid andra ar­

beten. Styrelsen påpekar, att behovet av raststugor ökat samtidigt som an­

vändningen av tillfälliga förläggningar inom skogsbruket minskat i om­

fattning. En skogsförläggning ligger i allmänhet på eller nära invid arbets­

platsen och kan därför ofta uppsökas av skogsarbetarna även vid måltids-

vila. För de skogsarbetare, som dagligen färdas mellan hemmet och arbets­

platsen, är det däremot i regel nödvändigt att åtminstone vintertid ha till­

gång till ett skyddat utrymme för måltidsvila på arbetsplatsen. I och med

att en relativt kort färd till fots, med cykel eller på skidor har ersatts av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

47

betydligt längre färd med motorfordon, uppstår emellertid för skogsarbe-

taren, förutom behovet av rum för måltidsvila, ett behov av möjlighet att

byta kläder och tvätta sig vid arbetsplatsen, dvs. en för skogsbruket an­

passad motsvarighet till industriens personalrum. Olika anordningar för

att tillgodose detta behov provas för närvarande inom storskogsbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Yttranden

Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

Förslaget om att arbetarskyddslagens tillämpningsområde utvidgas till

att i princip omfatta varje verksamhet, vari arbetstagare användes till ar­

bete för arbetsgivares räkning, vinner anslutning från samtliga remissor­

gans sida. Sålunda förklarar sig skolöverstyrelsen livligt tillstyrka försla­

get i vad avser styrelsens ämbetsområde. Överståthållarämbetet yttrar, att

en utvidgning av lagens tillämpningsområde synes vara av värde därige­

nom att de anställda som beröres får större möjligheter att aktualisera

nödvändiga förbättringar av arbetsförhållandena och större möjligheter att

få dessa förbättringar genomförda. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län

har arbetarskyddsstyrelsen övertygande visat att lagens tillämpningsområde

knappast står i överensstämmelse med det faktiska skyddsbehovet. Länssty­

relsen i Malmöhus lån understryker det naturliga och rimliga i att man

inom lagstiftningen på ifrågavarande område söker hålla jämna steg med

den industriella och sociala utvecklingen. Varje anställd bör enligt läns­

styrelsens mening kunna göra anspråk på sunda arbetsförhållanden och lag­

stiftningen bör inte från sitt tillämpningsområde utesluta någon verksam­

hetsform, där missförhållanden kan bli aktuella. Landsorganisationen hälsar

förslaget med stor tillfredsställelse och hänvisar till att organisationen vid

tidigare tillfällen, då frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet varit

aktuell, framhållit såsom för modem uppfattning självklart att en sådan

utvidgning borde komma till stånd.

En anknytning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till begreppet

verksamhet torde enligt justitiekanslersämbetets mening göra frågan om in­

nebörden av detta begrepp aktuell i åtskilliga fall, där någon tillfälligt an­

litar en person för utförande av arbete av relativt ringa omfattning. Det

torde därför vara önskvärt, säger ämbetet, att det ifrågavarande spörsmålet

klarlägges i varje fall genom ett motivuttalande. Ämbetet vill för sin del

förorda, att dylika tillfälliga arbeten inte omfattas av lagens bestämmelser.

Vad gäller statlig civil verksamhet ställer fångvårdsstyrel­

sen som villkor för ett accepterande av förslaget att någon kommunal till­

syn inte skall ifrågaltomma. Vidare förklarar sig styrelsen förutsätta, att

stadgandet om nattvila i 19 § arbetarskyddslagen inte lägger hinder i vägen

48

för nattarbete vid fångvårdsanstalterna eller inom frivårdsorganisationerna

samt att dispens för anstalternas del kommer att lämnas från föreskriften

i 21 § om minst 24 timmars sammanhängande ledighet varje vecka. Justi-

tiekanslersämbetet ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa en­

heter inom förvaltningsverksamheten, borde i administrativ ordning fast­

ställa vem som skall vara att anse som arbetsföreståndare enligt 70 § arbe­

tarskyddslagen.

Förden kommunala förvaltningens deltar överståthållar-

ämbetet upp 70 § till diskussion och förordar att paragrafen ändras så, att

vad där för statens del stadgas om att arbetsföreståndaren i alla avseenden

träder i arbetsgivarens ställe utsträckes till att gälla även den kommunala

verksamheten. Därigenom skulle man undgå flera av de tolkningsfrågor

som är förenade med den nuvarande fördelningen av det kommunala an­

svaret på organ, sammansatta av förtroendemän på den ena sidan och an­

ställda arbetsföreståndare på den andra. Svenska stadsförbundet uppehål­

ler sig vid frågan huruvida lagens bestämmelser ger tillräckliga möjligheter

till undantag, främst i fråga om nattarbete, och förklarar sig ha föredragit

mer preciserade undantagsbestämmelser i detta avseende. Svenska lands­

kommunernas förbund framhåller, att övervägande flertalet i landskommu­

nal tjänst anställda vaktmästare och städerskor arbetar på beting och har

arbetstiden preciserad endast per år. Detta innebär att arbetstagarna får

en viss frihet i fråga om arbetstidens förläggning. Förbundet utgår från att

hänsyn härtill tages vid tillämpning av lagens arbetstidsbestämmelser.

Vad beträffar polisväsendet påpekar statspolisintendenten de sär­

skilda krav som bl a. i vad avser arbetstidens förläggning måste kunna

ställas på polistjänsten. Intendenten förklarar sig förutsätta att det för po­

lisens del inte kommer att bli nödvändigt med förhandlingar enligt 21 §

andra stycket arbetarskyddslagen. Statspolisintendenten erinrar också om

att polisman enligt särskild lag är skyldig att under krig deltaga i rikets

försvar och att han därvid är att anse som krigsman. I fredstid kan i be-

redskapssyfte anordnas övningar för polispersonal, vilka icke nämnvärt

skiljer sig från militära övningar, fortsätter intendenten, och vidare kan

under beredskapsförhållanden vidtagas anordningar, som inte uppfyller

skyddslagstiftningens krav. Han ifrågasätter därför, om det inte för så­

dana extraordinära situationer vid fullgörande av polistjänsten i lagen bor­

de intagas ett undantag motsvarande det som föreslagits för försvarets del.

Samma synpunkter framföres av överståthållarämbetet.

För brandväsendets del finns enligt statens brandinspektion

intet att erinra mot förslaget, under förutsättning att de möjligheter till

undantag som lagen enligt arbetarskyddsstyrelsen ger i fråga om polis­

tjänsten finns även då det gäller brandkårstjänsten.

Samtliga remissorgan godtar att inom försvarets verksamhet

den egentliga militärtjänsten undantages från tillämpningen. Försvarsvä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

49

sendets underbefälsförbund förklarar sig dock förutsätta att de föreskrifter,

som skall reglera den egentliga militärtjänsten och som sålunda skall med­

delas vid sidan av arbetarskyddslagen, med avseende på sitt materiella in­

nehåll blir någorlunda likvärdiga med lagens stadganden. Även Statstjänste­

mannens riksförbund understryker vikten av att normer och bestämmelser

avseende den egentliga militärtjänsten i största möjliga utsträckning an-

slutes till vad som gäller i arbetarskyddslagstiftningen.

Det föreslagna undantaget från lagens tillämpningsområde för husligt

arbete i arbetsgivarens hem har även godtagits av så gott som samtliga

remissorgan. Socialstyrelsen hemställer dock om ytterligare utredning i syf­

te att i lämpliga delar göra arbetarskyddslagen tillämplig även på husligt

arbete. Enligt styrelsen föreligger det ett klart behov av en förstärkning

av skyddet framförallt för minderåriga hembiträden. Den erfarenhet styrel­

sen gjort, i samband med upplysningsverksamhet rörande innehållet i hem­

biträdeslagen, utvisar att bestämmelserna i sistnämnda lag i inte obetydlig

utsträckning är okända för arbetsgivaren eller helt enkelt åsidosättes. En

tillämpning av arbetarskyddslagen förutsätter emellertid ändring i hembi­

trädeslagen. Det bör givetvis ej, framhåller styrelsen, ifrågakomma att ge­

nerella inspektioner verkställes i hemmen som på andra arbetsplatser. Vad

som framförallt erfordras är enligt styrelsens mening att de anställda i hus­

ligt arbete får en instans att vända sig till som kan taga kontakt med arbets­

givaren.

Arbetar sky ddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Förslaget i fråga om lagens tillämplighet på yrkesutbildnings-

elever, innebärande att arbete, som i samband med undervisning i yr­

keskunskap eller förberedande yrkesutbildning utföres av skolelev inom

skolans lokaler, skall kunna bli underkastat vissa av lagens bestämmelser,

vinner allmän anslutning.

Likaså råder enighet om att de i lagen för minderårigas använ­

dande i arbete uppställda reglerna om minimiålder och om

fullgjord skolplikt inte bör gälla för den yrkespraktik, som beredes genom

skolans försorg.

Samtliga remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran det förslag,

som innebär att kravet på avlämnande av arbetsbok till arbetsgivaren

skall slopas för alla skolelever, vilka åtnjuter statsunderstödd skolhälso­

vård, såväl när det gäller i undervisningen ingående yrkespraktik som

extraarbete under terminer eller ferier.

Vad angår arbete under sommarlovet, för vilket arbetarskyddsstyrelsen

föreslagit ett enklare avfattat s. k. arbetstillstånd i stället för arbetsbok,

ifrågasätter skolöverstyrelsen om det verkligen kan anses nödvändigt med

sådant tillstånd. Den medicinska bedömning och rådgivning, som bör ske

i vissa fall, synes styrelsen med lika god effekt kunna åstadkommas inom

4—-liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

50

ramen för skolhälsovårdens vanliga verksamhet. En sådan personlig råd­

givning i de fall där det verkligen är av behovet påkallat torde, anför sty­

relsen, bli av större värde och mer i samklang med skolläkares och skol­

sköterskors uppfattning om skolhälsovårdens individuellt hälsovårdande

uppgift. Även Svenska skolläkarföreningen ställer sig tveksam till försla­

get om särskilt arbetstillstånd för arbete under sommarlovet. Föreningen

frågar sig om det, efter slopande av kravet på arbetsbok, är erforderligt

med en individuell medicinsk kontroll under några korta veckor på som­

maren. Eleven återkommer efter arbetet till kontroll i skolhälsovårdens

regi vid höstterminens början. Beträffande kontrollbarnen framhåller för­

eningen, att de är rutinmässigt undersökta i skolan före sommarferien.

Härvid har skolläkaren givit målsmännen sina medicinska råd, vilka gi­

vetvis även innefattar föreskrifter angående arbete på sommaren. Enligt

föreningens mening talar allt för att ett slopande av arbetsboken för arbete

under sommarlovet ej behöver kompenseras genom enklare intygande i

annan form. Föreningen anser, att det räcker med ett enkelt arbetspass

innehållande uppgifter om namn, ålder, skoltillhörighet samt målsmans

namn och adress. Förste provinsialläkarnas förening motsätter sig inte lag­

ändringen men säger sig betvivla, att övergången till arbetstillstånd med­

för den minskning i skolläkarnas arbetsbelastning, som väl varit mening­

en med förslaget. Enligt Svenska provinsialläkarföreningen kommer ar­

betstillstånden oundvikligen att medföra ökning av provinsialläkarnas

redan förut stora arbetsbörda.

Förslaget om att årlig läkarbesiktning av minderåriga arbets­

tagare inte längre skall erfordras tillstyrkes eller lämnas utan erinran i

alla yttranden, såvitt avser elever i skolor, där statsunderstödd skolhälso­

vård är anordnad.

Även förslaget om att besiktningsläkare skall kunna ge befrielse från

besiktning av andra minderåriga arbetstagare tillstyrkes av Svenska arbets­

givareföreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisalion. En­

ligt Svenska provinsialläkar föreningens mening kan förslaget möjligen

medföra besparing för arbetsgivarna och tidsvinst för läkarna på stora

arbetsplatser. Många provinsialläkare har emellertid inom sitt distrikt ett

stort antal arbetsplatser med en till två minderåriga på varje. Läkarna

måste i alla fall företaga resor för besiktning eller för anteckning om be­

frielse, och det är resorna som är kostnadskrävande. Föreningen ifråga­

sätter, om det inte är bättre att ta steget fullt ut och låta yrkesinspektö-

rerna till besiktning anmäla minderåriga arbetstagare, som inte är fullt

friska.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag avstyrkes av medicinalstyrelsen under

hänvisning bl. a. till uttalande av läkarprognosutredningen om att minder­

åriga arbetstagare borde bli föremål för väsentligt bättre hälsokontroll än för

närvarande. Styrelsen bedömer tillsynen av minderåriga arbetare som en an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

51

gelägen, uppgift inom den förebyggande hälsovården, vilken bör utvidgas till åldersgrupper över 18 år, allt eftersom skolhälsokontrollen kommer att omfatta barn upp till IG år. Medicinalstyrelsen anser, att en inom yr- keshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan planlagd utredning om liälsovårdskontrollen för åldersgrupperna 16—18 år bör ta upp frågan om intensifierad undersökning av de s. k. kontrollbarnen. En utvidgning av undersökningsförfarandet till en noggrann läkarundersök­ ning av dessa barn, som arbetarskyddsstyrelsen förutsatt, kan nämligen en­ ligt medicinalstyrelsens mening inte ske utan att verksamheten får en helt ny organisation. Detta gäller bl. a. beträffande genomförandet av dylika undersökningar och resurserna härför, vilka måste vara helt andra än de som för närvarande brukar ställas till en kringresande besiktningsläkares förfogande. Medicinalstyrelsen anser att någon inskränkning tills vidare inte bör göras i den undersökningsplikt som är stadgad i arbetarskyddsla­ gen. Styrelsen framhåller slutligen att beslut om befrielse grundat enbart på handlingarna, vilket arbetarskyddsstyrelsens förslag förutsätter, är otill­ fredsställande ur säkerhetssynpunkt. Även statens institut för folkhälsan avstyrker förslaget i nuvarande situation. En inskränkning av besiktnings- skyldigheten anser institutet inte lämplig med hänsyn till den ökade vikt man numera tillägger hälsokontroll inom olika grupper i samhället. Insti­ tutet hänvisar också till den utredning som planeras inom institutets yr- keshygieniska avdelning angående frågan hur en till lämplig placering inom näringslivet syftande hälsokontroll bäst skall kunna utföras för de åldersgrupper som här avses. Till dem, som avstyrker förslaget med hänvis­ ning till den betydelse man numera tillmäter hälsokontrollen, hör också

Landsorganisationen. Enligt Förste provinsialläkarnes förening fungerar det nuvarande besiktningssystemet inte bra men föreningen anser inte att arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär en sådan förbättring att det kan godtagas. Sålunda blir den förutsatta, intensifierade undersökningen av kontrollbarnen möjlig endast i större industrier med väl utrustade läkar­ mottagningar och kvalificerad mottagningshjälp. Vidare innebär beslut på handlingarna om befrielse från läkarbesiktning ett betydande merarbete, bestående i rekvisition av arbetsböcker, kontakt med arbetsgivarna m. m.

Från en del medlemmars sida har också, säger föreningen, framförts be­ tänkligheter såtillvida att även friska barn mycket väl kan drabbas av sjuk­ domar och skador, som inte observeras av lekmannen. Föreningen fram­ håller slutligen att det kan finnas risk för kontroverser mellan läkaren och arbetsgivaren angående befrielse från läkarbesiktning. Enligt föreningens mening bör arbetarskyddsstyrelsen få i uppdrag att omarbeta förslaget.

I samband med frågorna om minderårigas användande till arbete berör

Landsorganisationen stadgandet i 4 § första stycket arbetarskyddslagen, enligt vilket bestämmelserna om minimiålder, fullgjord skolplikt, arbets­ bok, läkarbesiktning och nattvila ej är tillämpliga inom jordbruket

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

52

med binäringar. Den ganska avancerade mekaniseringen av jordbruket och

det därigenom starkt minskade antalet arbetstagare har emellertid, anför or­

ganisationen, medfört att övertids- och skiftarbete blivit ett sätt att möta

arbetstoppama vid exempelvis sådd och skördearbete. De minderåriga inom

jordbruket med binäringar har därför enligt organisationen numera inte

på något sätt en mer gynnad ställning än arbetstagare inom andra indu­

striella verksamhetsområden. Organisationen framhåller vidare, att risker­

na för minderåriga vid arbete t. ex. i grustag är lika stora oavsett om detta

bedrives som självständigt företag eller som binäring till jordbruk. Enligt

organisationens mening bör de angivna undantagen från bestämmelsernas

tillämpningsområde nu slopas.

Så gott som samtliga remissorgan godtar arbetarskyddsstyrelsens förslag

om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap och andra

tekniska anordningar ävensom förslagen om märkning av dy­

lika anordningar och om föreskrifter angående deras montering. Sålunda

anser Svenska arbetsgivareföreningen att förslagen i allt väsentligt överens­

stämmer med nuvarande praxis. Föreningen förklarar sig utgå från att be­

stämmelserna om typgodkännande inte kommer att användas i handels­

politiskt syfte. Industriförbundet förklarar att förslagen ej ger anledning

till erinran från förbundets sida men understryker vikten av att alla even­

tuella föreskrifter rörande maskiner, redskap och andra tekniska anord­

ningar anpassas till praxis inom industrien. Det är över huvud taget, anför

förbundet, lämpligt med samråd före utfärdandet av föreskrifter, exempel­

vis med mekanförbundet. Industriförbundet framhåller också som ange­

läget att sådana personella resurser ställes till förfogande för prövningen

av hithörande frågor att denna inte i onödan fördröjes. Landsorganisa­

tionen biträder förslagen.

Däremot finner kommerskollegium starka skäl tala mot den föreslagna

bestämmelsen om typgodkännande. En sådan bestämmelse kan komma att

användas så, anför kollegium, att den hämmar den tekniska utvecklingen,

begränsar konkurrensen och leder till onödigt krångel; det kan hända att

en anordning som är fullgod ej får användas, därför att den ej hunnit god­

kännas. Därför är också föreskrifter om obligatoriskt förhandsgodkännan-

de sällsynta. Även då det gäller farliga anordningar har man, framhåller

kollegium, hållit sig till efterhandskontroll med rätt för myndigheten att

ingripa mot missförhållanden. Systemet med förhandsgodkännande bör en­

ligt kollegium användas med återhållsamhet. Man får även ta hänsyn till

de internationella handelsförhållandena. Det föreslagna stadgandet är dess­

utom vagt och har obegränsad räckvidd. Såvitt kollegium kan bedöma sak­

nar arbetarskyddsstyrelsen f. n. den personal som erfordras för förslagets

genomförande. Skall emellertid styrelsens förslag genomföras, bör beslu­

tanderätten ligga hos Kungl. Maj :t eller ock arbetarskyddsstyrelsen åläg­

gas att före beslutet samråda med kollegium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

53

Lokala skyddstjänstemän

Förslaget från arbetarskyddsverkets organisationsutredning om att i ar­ betarskyddslagen intages en rekommendation till arbetsgivare att i vissa fall anställa skyddstjänstemän vinner så gott som allmän anslutning. Arbetarskyddsstyrelsen ansluter sig sålunda helt till utredningens förslag och uttalar som sin bestämda uppfattning, att de skyddsingenjörer och mot­ svarande tjänstemän, som hittills verkat inom ett stort antal företag, full­ gjort sina arbetsuppgifter på ett ytterst föredömligt sätt och att de även kunnat tillskrivas förtjänsten av att ha fört arbetarskyddet framåt inom sina företag. Det är också påtagligt hur inom företag med organiserad skydds- tjänst den allmänna skyddsandan förts upp till en mycket hög nivå. En­ ligt styrelsens mening är det naturligt, att en institution som visat sig ha en så god effekt utbygges vidare. Det är av denna anledning som styrelsen helt ställer sig bakom tanken på en lagstiftning på detta område. Det är styrelsens förhoppning, att en rekommenderande lagbestämmelse också skall visa sig tillfyllest för att skyddstjänstemannakåren snabbt skall till­ växa till båtnad inte endast för arbetarskyddet i och för sig utan även för företagen själva. Medicinalstyrelsen tillstyrker att man söker befordra skyddstjänstemannainstitutionens utbyggnad på sätt utredningen föreslagit. Enligt Landsorganisationens mening är det, med den fortgående utveck­ lingen mot alltmer komplicerade tillverkningsprocesser och en alltmer genomförd rationalisering, naturligt att arbetsgivarnas skyldighet att svara för arbetarskyddet åtminstone vid alla större företag samt företag med särskilda yrkesfarerisker tar sig uttryck i att särskild säkerhetspersonal anställes. Det är utan tvekan angeläget att en utvidgning av skyddsingen- jörsinstitutionen kommer till stånd. Behovet av skyddsingenjörer är dock så varierande från bransch till bransch och från företag till företag, att det torde vara omöjligt att i lag meddela några enhetliga bestämmelser under vilka förutsättningar sådan tjänsteman skall anställas. Som en första försöksetapp i utbyggnaden av skvddsingenjörsinstitutionen kan organisa­ tionen därför ansluta sig till utredningens förslag om att en lagbestämmel­ se i ämnet ges karaktären av en rekommendation. Man synes emellertid inte böra stanna vid en rekommendation sådan som den föreslagna. Såsom skett i Västtyskland synes därutöver yrkesinspektionen böra åläggas att verka för att säkerhetsingenjör anställes vid företag, där det föreligger på­ tagligt behov av sådan tjänsteman. Denna inspektionens uppgift skulle visserligen, säger organisationen, inte utövas genom någon form av före­ läggande, men en föreskrift av antytt innehåll skulle säkerligen bättre än en blott till arbetsgivaren riktad rekommendation vara ägnad att främja tillsättande av skyddstjänstemän i ökad omfattning. Tjänstemännens cen­ tralorganisation säger sig för sin del kunna tillstyrka förslaget och anser det riktigt att föreskriften utformas som en rekommendation.

54

Enligt Föreningen Sveriges sky dds tjänstemän kan en utveckling mot

bättre arbetarskydd medelst flera skyddstjänstemän uppnås med hjälp

av nuvarande lagstiftning genom att de anställdas representanter i skydds­

kommittéerna utnyttjar sin rättighet att för arbetsgivarnas ombud påvisa

behovet av skyddstjänstemän. Glädjande nog har, säger föreningen, utred­

ningen ej förordat ett obligatorium i skyddstjänstemannafrågan, utan en­

dast föreslagit att arbetarskyddslagen utbygges med en rekommendation

om anställande av skyddstjänstemän. Det viktigaste är enligt föreningen

att företagen löser sina skyddsproblem på ett för alla parter godtagbart

sätt. Övervakningen av att skyddsarbetet bedrives effektivt måste ske ge­

nom myndigheternas försorg och icke genom företagens skyddstjänste­

män. Skyddstjänstemännen intar samma ställning som andra tjänstemän

inför arbetsgivaren. De arbetar på dennes uppdrag och är endast ansvariga

inför honom. Sveriges akademikers centralorganisation delar utredningens

uppfattning att det inte är tillrådligt att införa en tvingande lagregel om

att vissa företag måste ha en skyddstjänstemän anställd. Utredningen har

emellertid föreslagit en legal rekommendation härom. De skäl som an­

förts härför finner organisationen dock inte vara tillräckligt vägande. Mot

bakgrunden av att en stor del av de företag, för vilka en sådan rekommen­

dation skulle komma att få betydelse, redan har särskilda skyddstjänste­

män anställda, vill det synas som om rekommendationen endast skulle

innebära ett konstaterande av det självklara organisatoriska förhållandet

att en arbetsgivare vid t. ex. en större arbetsplats måste delegera den ome­

delbara ledningen av skyddsarbetet till en särskild tjänsteman för att kun­

na fullgöra sina skyldigheter enligt arbetarskyddslagen. Den föreslagna re­

kommendationen förefaller därför sakna värde.

Direkt avvisande till förslaget ställer sig Svenska arbetsgivareföreningen.

Ett införande av sådana lagbestämmelser skulle enligt föreningen kunna

utgöra inledningen till en från många synpunkter olycklig utveckling. För­

eningen reagerar kraftigt mot en princip som innebär att ett företag i lag

ålägges eller rekommenderas att ha en befattningshavare av viss typ och

med vissa bestämda arbetsuppgifter anställd. En sådan princip kan med­

föra att företagen hindras från att förfoga över sina resurser på ett effek­

tivt sätt. Arbetsgivaren bör vara fri då det gäller ledningen av arbetarskyd­

det, så att den för varje företag lämpligaste lösningen kan åstadkommas

med beaktande såväl av sundhets- och säkerhetsfrågornas art och vikt som

produktionens intressen. De föreslagna bestämmelserna skulle dessutom,

heter det i fortsättningen, med hänsyn till sitt grundsyfte -—- effektivise-

ringen av arbetarskyddet — utgöra en onödig lagstiftning. Redan nu på­

går nämligen inom industrien en stark utveckling mot allt bättre arbetar­

skydd, bl. a. genom anställande i större utsträckning av skyddstjänstemän,

och det är föga troligt, att utvecklingen skulle gå snabbare därest lagregler

härom infördes. Däremot skulle enligt föreningen under vissa omständig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

55

heter bestämmelserna kunna komma att ha skadeverkningar och motverka sitt eget syfte. Detta skulle gälla om lagbestämmelserna ute i företagen komme att kännas som ett intrång i arbetsgivarens företagsledande funk­ tion. Därmed skulle de försämra ett bl. a. genom arbetsmarknadsparternas samarbete uppkommet gynnsamt psykologiskt klimat för det lokala ar­ betarskyddet. Detsamma skulle bli fallet därest de komme att föranleda en arbetsgivare att till uppfyllande av lagens bokstav anställa en skydds- tjänsteman där i själva verket andra åtgärder för att förbättra och utveckla arbetarskyddet vore önskvärda. Ur arbetarskyddets synvinkel är det således enligt föreningens mening gynnsammast om de nu rådande principerna för den lokala säkerhetstjänsten inte rubbas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Skogs förläggningslagen

Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ny skogsförläggningslag har i sina huvuddrag vunnit allmän anslutning bland remissorganen. I fråga om behovet av lagstiftning anför domånstijrelsen, att en växande del av arbetarkåren i fortsättningen kommer att tillbringa sin fritid hem­ ma men att man på många ställen har och fortfarande kommer att ha behov av förläggningar. Beträffande beskaffenheten av befintliga förlägg­ ningar hänvisar domänstyrelsen till de avsevärda förbättringar av skogs- förläggningarna, som under den senaste tioårsperioden skett i anslutning till den allmänna standardutvecklingen. Förbättringarna har enligt sty­ relsen varit av sådan omfattning att nuvarande förläggningsstandard hos flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara högre än vad gällande lagstiftning föreskriver. Av arbetarskyddsstyrelsens utredning framgår emellertid att betydande eftersläpningar ändock förekommer. Domänsty­ relsen finner det mot denna bakgrund riktigt att nu revidera lagen. Enligt skogsstyrelsen kommer det fortfarande och under överskådlig tid framåt att finnas skogs- och flottningsarbetare, som under vissa arbetsperioder begagnar tillfälliga bostäder. På grund av skogsarbetets art och de förhål­ landen varunder det utövas måste, anför styrelsen, kraven på anordning­ arna för bl. a. hygien, värme och ventilation samt nattvila ställas högt för att arbetstagarna ej skall riskera yrkessjukdomar och för tidig nedbryt­ ning av arbetsförmågan. Sådana yrkeshygieniska synpunkter, vilka ej sy­ nes ha tillräckligt betonats i arbetarskyddsstyrelsens utredning, torde ut­ göra ett av de viktigaste skälen för en god förläggningsstandard i skogen. Mot bakgrunden av de antydda kraven samt den allmänt höjda bostads­ standarden på landsbygden och kvaliteten på andra tillfälliga förläggning­ ar vid t. ex. anläggningsarbeten framstår emellertid ofta skogsförlägg- ningarna såsom mindre tillfredsställande både med hänsyn till utrymmes- standarden, de hygieniska anordningarna och trivseln. Den nu föreslagna revisionen av lagstiftningen torde därför vara välmotiverad, säger styrel­

56

sen. Medicinalstyrelsen finner en ny lagstiftning på området fullt motive­ rad mot bakgrunden av de senaste decenniernas hygieniska standardhöj­ ning på olika områden i vårt land. Enligt veterinärstyrelsen är en mer de­ taljerad särlagstiftning än den djurskyddslagen erbjuder alltjämt befogad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att skogsarbetarna i likhet med andra arbetstagargrupper bör ha rätt att kräva att förläggningslokalerna håller en standard, som anpassas efter den allmänna bostadsstandarden. Nu gäl­ lande skogsförläggningslag har visat sig inte längre utgöra ett verksamt instrument för att påverka utvecklingen i önskvärd riktning. Enligt läns­ styrelsen i Västerbottens län kommer, såsom arbetarskyddsstyrelsen på­ pekat, allt färre antal arbetare och hästar att beröras av förläggningspro- blemen men länsstyrelsen finner det dock viktigt att de förläggningar, som måste anordnas, har en viss minimistandard och att arbetarna inom skogs­ bruk, flottning och vägbyggnad kommer i åtnjutande av liknande förmå­ ner som arbetare inom andra branscher har. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det angeläget alt en revision av skogsförläggningslagen kommer till stånd i huvudsak efter de riktlinjer som arbetarskyddsstyrelsen fram­ lagt i sitt förslag. Länsstyrelsen säger sig också dela arbetarskyddsstyrel- sens principiella inställning att bestämmelserna bör inflyta i en särskild lag. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att en särskild skogsförlägg­ ningslag alltjämt är behövlig. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län böl­ den föreslagna revisionen av skogsförläggningslagen kunna påskynda eu i hög grad angelägen höjning av skogsförläggningarnas standard.

I ett gemensamt yttrande anför Föreningen skogsarbeten samt Värm­ lands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, att det sedan till­ komsten av 1951 års skogsförläggningslag skett väsentliga förbättringar av skogsförläggningarna. Dessa förbättringar har varit så betydande och fått sådan omfattning, att förläggningsbeståndet till övervägande del upp­ visar en väsentligt högre standard än gällande lagstiftning föreskriver. Det kan under dessa förhållanden enligt föreningarnas uppfattning ifråga­ sättas om en speciallagstiftning på området är behövlig. Då emellertid en viss eftersläpning synes förekomma, vill föreningarna inte motsätta sig en sådan lagstiftning. De slutsatser arbetarskyddsstyrelsen dragit av sina fält­ undersökningar anser sig föreningarna i allt väsentligt kunna godtaga.

Svenska lantarbetsgivareföreningen instämmer i vad som anföres i det nu nämnda remissyttrandet och liknande synpunkter framföres av Sveriges skogsägare förbund.

Svenska skogsarbetareförbundet hälsar med stor tillfredsställelse den verkställda översynen av gällande lagbestämmelser beträffande skogsför- läggningar och enligt förbundet synes den föreslagna nya lagstiftningen undanröja de allvarligaste bristerna på området. Enligt Riksförbundet landsbygdens folk måste det ligga i såväl skogsägarnas som skogsarbetar­ nas intresse, att arbetsförhållandena inom skogsbruket i görligaste mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

57

överensstämmer med förhållandena på den övriga arbetsmarknaden och särskilt i fråga om förläggningarna. Den eftersläpning som konstaterats måste enligt förbundets mening snarast inhämtas och detta torde bäst ske genom skärpta lagbestämmelser på sätt arbetarskyddsstyrelsen föreslagit. Förbundet är enigt med styrelsen, att utvecklingen inom skogsbruket be­ träffande behovet av skogsarbetarförläggningar för såväl körare som hug­ gare är i starkt avtagande men att det dock alltid kommer att förefinnas visst behov av förläggningsbostäder.

Det lagförslag, som arbetarskyddsstyrelsen framlagt, anses ge­ nomgående väl avvägt och i allt väsentligt ägnat att ligga till grund för ny lagstiftning i ämnet. Uttalanden med denna innebörd göres av skogsstyrel­ sen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Värmlands län. Länsstyrelsen i

Jämtlands län anser de i lagförslaget upptagna materiella föreskrifterna om bostädernas beskaffenhet i stort sett lämpliga, dock att de mera exakta måttangivelserna enligt länsstyrelsens mening lämpligen borde kunna överföras till särskilda råd och anvisningar. Beträffande skogsstallarna an­ ser länsstyrelsen, att det framlagda lagförslaget skapar goda förutsätt­ ningar för att komma tillrätta med rådande olägenheter. Enligt länssty­ relsen i Gävleborgs län kan man ifrågasätta nödvändigheten av att i lagen intaga detalj föreskrifter i den utsträckning som skett i förslaget. Om dessa föreskrifter i stället intoges i en tillämpningsstadga, kunde de enligt läns­ styrelsens uppfattning säkerligen lättare bringas att följa den tekniska och sociala utvecklingen.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner, att de skärpningar av kraven på skogsförläggningarnas standard, som förslaget innebär, i stort sett motsvarar rimliga anspråk ur personalvårds- och djurskyddssyn- punkt. Förbundet önskar emellertid framhålla att vid mycket kortvariga arbeten eller eljest där kostnaderna för förläggningar in. m. kommer att medföra en ekonomisk belastning för arbetsgivaren, vilken inte står i rim­ ligt förhållande till arbetets volym, lagens utformning bör medge en till- lämpning som tar hänsyn därtill. Både arbetstagarparten och skogsbruket torde, framhåller förbundet, vara mest betjänta av investeringar i vägar och samfärdsmedel, om sådana investeringar kan minska behoA’et av skogsförläggningar. Förbundet betonar slutligen önskvärdheten av sådana övergångsbestämmelser, alt ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaf­ fad utrustning ifråga om kojor, stall in. in. blir möjlig.

Domänstyrelsen framhåller att det inte bör ställas sådana krav på ome­ delbar anpassning till den nya lagens bestämmelser att arbetsgivarna åsam­ kas oskäliga kostnader. Tillsynsmyndigheten bör därför inte vara alltför restriktiv när det gäller att dispensera från de skärpta kraven. Det torde enligt styrelsen böra övervägas att tillföra lagförslaget övergångsbestäm­ melser, som medger en successiv övergång till den nya lagens bestämmel­ ser under en relativt lång tidsperiod. Länsstyrelsen i Västernorrlands

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

58

län betonar nödvändigheten av att särskilda övergångsbestämmelser med­ delas, som medger en smidig anpassning till den nya lagens skärpta krav.

Enligt Föreningen skogsarbeten samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening är det nödvändigt att erforderlig anpassning av befintliga förläggningar till den nya lagstiftningens skärpta krav får ske under en tillräckligt lång övergångstid. Samina synpunkter anföres av

Sveriges skogsägareförbund. Riksförbundet landsbygdens folk understry­ ker behovet av att man i lagtexten eller i motiven framhåller och precise­ rar de skäl, som tillsynsmyndigheten skall beakta vid dispensärenden, så att onödiga investeringar kan undvikas. Skogsstyrelsen förordar, att dis­ penser övergångsvis meddelas i skälig utsträckning.

Landsorganisationen konstaterar med tillfredsställelse, att utredningens lagförslag i vad gäller bostäder och stall synes medföra en förbättring av nuvarande bostadsstandard och har i princip intet att erinra mot försla­ gets materiella bestämmelser. Organisationen förutsätter som självfallet att driftsekonomiska skäl inte skall kunna motivera dispens från de skärpta standardkraven. Skulle dylika skäl vid något tillfälle visa sig äga relevans, torde vederbörande arbetsgivare genom samgående med en eller flera andra arbetsgivare till en brukningsenhet kunna väsentligt minska sina kostna­ der i ifrågavarande avseende.

Förslaget om att bestämmelserna röx-ande raststugor utgår ur lagen har enhälligt godtagits under remissbehandlingen. Enligt Svenska skogs­ arbetareförbundets uppfattning föreligger inte längre några bärande motiv för en särbehandling av skogsarbetarna i detta avseende. Med hänsyn inte minst till den fysiska ansträngning som skogsarbetarna är utsatta för måste ute på arbetsplatserna finnas anordningar, som möjliggör en ordent­ lig vila och avkoppling under de nödvändiga uppehållen i arbetet under dagen. Stor vikt måste även fästas vid att medförd mat och dryck kan upp­ värmas. Enligt förbundets mening fyller bl. a. personalvagnarna av gängse typ i stort sett de krav, som skogsarbetarna har rätt att ställa i nämnda avseenden. Men klart är, att även raststugor i vissa fall måste komma till användning. Raststugorna bör emellertid numera kunna ges en helt annan standard än tidigare. Även Svenska lantarbetareförbundet betonar värdet av att de särskilda reglerna beträffande raststugor inom skogs- och flott- ningsarbetet utgår ur skogsförläggningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Departementschefen

Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

När en särskild lagstiftning med ändamål att förebygga olycksfall i ar­ betet och ohälsa till följd av hälsovådliga förhållanden på arbetsplatsen

aktualiserades i vårt land i slutet av 1800-talet bedömde man området föl­ en sådan lagstiftning som förhållandevis begränsat. De missförhållanden man på allvar börjat uppmärksamma var koncentrerade till industrien och i första hand fabriksindustrien, där arbetarna inte åtnjöt det skydd till liv och hälsa som de borde kunna göra anspråk på. Den första arbetarskydds­ lagen i modern mening i vårt land, 1889 års lag om skydd mot yrkesfara, blev med den utgångspunkt man sålunda hade i huvudsak tillämplig en­ dast på kroppsarbetare inom industrien.

I det kommittéförslag, som låg till grund för efterföljaren, 1912 års lag om arbetarskydd, förordades att lagen skulle vara i princip tillämplig på varje verksamhet, industriell eller ej, vari arbete utfördes för arbetsgiva­ res räkning. Därmed avsågs en utvidgning av tillämpningsområdet i två avseenden, nämligen dels i fråga om de verksamhetsområden lagen hade att reglera och dels i fråga om personkretsen. Man menade att det ur skyddssynpunkt saknade betydelse vad ett arbete bestod i, vem som ut­ förde det och åt vem det utfördes. Risk för olycksfall eller ohälsa förelåg inom de flesta verksamhetsgrenar. Därför borde en arbetarskyddslag i princip äga tillämpning på all slags verksamhet, som grundade ett arbets- givar-arbetstagarförhållande, och gälla allt slags arbete. Det till lagrådet remitterade lagförslaget anslöt sig till kommitténs förslag, men med anled­ ning av vad lagrådet anförde kom det slutliga förslaget och den av riks­ dagen antagna lagen att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet till rö­ relse. Däremot spelade det ingen roll om rörelsen var industriell eller ej och likaså var alla arbetstagare i en rörelse, såväl kroppsarbetare som andra, skyddade. Som skäl mot att göra lagen tillämplig på varje verksam­ het, där någon utförde arbete för annans räkning, åberopades i främsta rum­ met att det skulle vara att gå utanför gränsen för ett verkligt och påvis­ bart behov. Den statliga och kommunala förvaltningen nämndes härvid som exempel på verksamhet, vilken saknade behov av särskilda skydds­ föreskrifter. Missförhållanden inom den offentliga verksamheten, t. ex. till följd av osunda arbetslokaler, ansågs böra avhjälpas i helt andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civillags natur.

Vid tillkomsten av den nu gällande arbetarskyddslagen av år 1949 val­ frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet till att i princip omfatta varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ånyo aktuell men ett förslag härom tillbakavisades med i stort sett samma motivering som år 1912.

Arbetarskyddslagen äger alltså tillämpning på industriella och andra rörelser, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Vidare är lagen tillämplig på hus-, väg- och vattenbyggnad samt andra så­ dana arbetsföretag, vari arbetstagare användes. Med ett på detta sätt be­ stämt tillämpningsområde faller den offentliga förvaltningen i egentlig me­ ning och viss privat verksamhet, som inte drivs i vinstsyfte, utanför lagens

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

59

60

tillämpningsområde. Å andra sidan har åtskillig statlig och kommunal verksamhet, som står den egentliga förvaltningsverksamheten nära, an­ setts uppfylla betingelserna för att rörelse skall anses föreligga. När det gäller verksamhet, som utövas till allmänhetens tjänst, har avgörande be­ tydelse tillmätts den omständigheten, att vederlag utgår för de tillhanda­ hållna tjänsterna, och detta även om vederlaget långt ifrån medger något överskott på rörelsen eller ens motsvarar samhällets självkostnad. Några exempel kan belysa det nu anförda.

I statens civila verksamhet har lagen ansetts äga tillämpning på affärs­ verkens lokala och regionala enheter, på visst arbete vid andra verk, exem­ pelvis arbete utfört av tullpackhuskarlar och arbete vid sjöfartsverkets för­ råd och byggnadsföretag, på arbetet vid vissa av universitetens institutio­ ner, t. ex. sådana vilkas verksamhet förutom forskning omfattar utförande av undersökningar åt allmänheten mot betalning, på arbetet vid sjukhus och apotek ävensom på läkares och veterinärers verksamhet. Däremot är lagen inte tillämplig i fråga om ämbetsverken, däri inbegripet affärsverks- styrelserna, undervisningsväsendet, rättsväsendet, polis- och åklagarväsen­ det, fångvården och verksamheten vid arkiv, bibliotek och museer. När det gäller försvaret har lagen bl. a. ansetts tillämplig på civilanställda arbetare vid örlogsvarv, industrier och verkstäder samt vid militärförbanden. Även arbete som utföres av militär eller civilmilitär personal blir underkastat lagen, om det är sådant som eljest skötes av civilanställda, dock under för­ utsättning att arbetet inte som militär övning ingår i den egentliga militär­ tjänsten eller står i direkt samband med sådan tjänst. Den egentliga mili­ tärtjänsten omfattas nämligen inte av lagen och inte heller annan militär tjänst, som står i direkt samband med militär övning.

Beträffande arbetarskyddslagens tillämplighet på kommunernas verk­ samhet gäller i stort sett detsamma som för den statliga civila verksam­ hetens del. Bland speciellt kommunala verksamhetsgrenar har lagen an­ setts tillämplig på barnhem, pensionärshem, ålderdomshem, badinrättning­ ar samt sport- och friluftsanläggningar, men däremot inte på skatte- och uppbördsväsendet och ej heller på brandförsvaret.

På kyrkans verksamhet har lagen inte ansetts tillämplig. Den privata verksamheten är i största utsträckning sådan, som grundar ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande och som helt eller delvis utövas i förvärvssyfte. Den bildar därmed huvuddelen av arbetarskyddslagens till- lämpningsområde. Däremot faller verksamhet utövad exempelvis av stif­ telser, ideella och politiska sammanslutningar samt välgörenhetsorganisa­ tioner utanför tillämpningsområdet. Detsamma är förhållandet med hus­ ligt arbete i arbetsgivarens hem.

Utmärkande för gränsdragningen kring arbetarskyddslagens tillämp­ ningsområde är att alla arbetstagare inom en viss verksamhet, oavsett sys­ selsättning, omfattas av lagens bestämmelser, om lagen bedömes vara till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

61

lämplig på verksamheten. I de fall lagen inte är tillämplig gäller undan­

taget samtliga arbetstagare inom verksamheten i fråga. Så är exempelvis

vaktmästare och städerskor i ämbetsverk och skolor undantagna medan

motsatsen gäller för samma arbetstagarkategorier vid t. ex. sjukhus.

Enligt den för arbetarskyddslagens skyddsfunktion grundläggande be­

stämmelsen i 7 § första stycket har arbetsgivaren skyldighet att iaktta allt

som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka det

bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar

för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagaren ådra­

ger sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Till utfyllnad av denna

allmänna bestämmelse innehåller lagen ett stort antal mer specificerade

stadganden, bl. a. om direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycks­

fall, om arbetstid, om minderårigas användande i arbete och om samver­

kan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Det framstår som självklart att de principer, som fått sitt uttryck i

arbetarskyddslagen och avser att garantera den anställde sundhet och sä­

kerhet i arbetet, bör äga allmän tillämpning. Hittills har dock den omstän­

digheten att behovet av ett i lag reglerat arbetarskydd bedömts vara påtag­

ligt mindre inom vissa verksamhetsformer än inom andra ansetts moti­

vera att lagen fått ett tillämpningsområde, vilket i huvudsak är begränsat

till verksamhet som har karaktär av rörelse. Härigenom har framför allt

den statliga och kommunala förvaltningen ställts utanför lagens tillämp­

ningsområde. De skäl som åberopats till stöd för en sådan gränsdragning,

kan enligt min mening numera inte anses tala med samma styrka som

tidigare. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som blivit undantagna

från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas sysslor inte på något sätt

skiljer sig från dem som utövas av arbetstagare, vilka åtnjuter lagens

skydd. Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja

den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man alltså

inte bara gjort ett avsteg från principen om skyddsintressets allmängiltig­

het utan också åstadkommit en uppdelning av arbetstagargrupper, inom

vilka ett och samma behov av skyddsföreskrifter föreligger.

När nu arbetarskyddsstyrelsen föreslagit, att arbetarskyddslagen skall

bli i princip tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare användes till

arbete för arbetsgivares räkning, har förslaget vunnit enhällig anslutning

bland remissorganen och för egen del tillstyrker jag att det genomföres.

Förslaget innebär att arbetarskyddslagen — mod de särskilda undantag som

redan gäller eller som föreslås i det följande — blir tillämplig så snart)

någon anlitar en annan persons arbetskraft under sådana omständigheter

att ett arbetstagarförhållande uppkommer. Föreligger ett arbetstagarför­

hållande, bör enligt min mening lagen äga tillämpning även om arbetet är

av tillfällig karaktär. Härav följer inte, att samtliga skyddsbestämmelser

skulle komma till användning i sådana fall. En stor del av bestämmelserna

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

62

är så utformade att de endast får betydelse för arbete, som är av mer sta­ digvarande natur. I ett avseende torde ett undantag för arbete av helt) tillfällig natur vara behövligt. Jag syftar på bestämmelsen i 27 § om att en minderårig inte får användas till arbete utan att arbetsbok avlämnas till arbetsgivaren. Härtill återkommer jag vid behandlingen av arbetar- skyddsstyrelsens övriga lagändringsförslag, som bl. a. berör detta stad­ gande.

Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till all verk­ samhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, bör inte utesluta att undantag, om så skulle visa sig nödvändigt, helt eller delvis göres för vissa verksamhetsformer. För statlig civil verk­ samhet innebär utvidgningen i huvudsak att lagen blir tillämplig på arbetet inom Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal förvaltning, rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet, fångvården, tullväsendet, undervisningsväsendet samt arkiv, bibliotek och museer. Ar- betarskyddsstyrelsen har vid en genomgång av lagens bestämmelser inte funnit skäl att göra undantag för ifrågavarande verksamhetsområden i nå­ got avseende, och de berörda remissorganen har heller inte påfordrat några undantagsbestämmelser. Jag ansluter mig till arbetarskyddsstyrelsens upp­ fattning och vill påpeka, att några speciella undantag inte finns för den statliga verksamhet inom t. ex. affärsverken, som redan nu faller under lagen.

Endast i ett avseende torde det i detta sammanhang finnas anledning att gå in på de särskilda skyddsbestämmelserna. Jag syftar på reglerna om nattvila och veckovila, vilka bl. a. får betydelse för verksamhet som pågår kontinuerligt såsom fallet är t. ex. inom fångvården. Enligt 19 § arbetar­ skyddslagen gäller ett principiellt nattarbetsförbud, från vilket avvikelse får ske där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. För sådan avvi­ kelse behövs inget dispensförfarande utan arbetsgivaren träffar själv av­ görandet. Där omständigheter som nu sagts inte föreligger, kan arbetar- skyddsstyrelsen medge dispens, om det föreligger särskilda skäl eller om det av uttalanden av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslut­ ningar framgår, att det stora flertalet arbetare som beröres är med på att arbeta nattetid och några olägenheter för hälsan inte behöver befaras. Be­ träffande regeln om 24 timmars veckovila i 21 § stadgas, att undantag utan dispens kan göras där särskilt förhållande tillfälligt påkallar det. Annat undantag kan medges av arbetarskyddsstyrelsen efter hörande av vederbö­ rande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. De nu nämnda bestämmelserna torde såsom arbetarskyddsstyrelsen funnit tillgodose det behov av avvikelser, som kan föreligga inom den statliga civila verksam­ heten.

Kungi. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

63

Arbetarskyddslagens bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare

och arbetstagare innebär att på arbetsställe, där det regelbundet syssel-

sättes minst fem arbetstagare, skall utses ett skyddsombud, som skall

företräda arbetarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Sys-

selsättes minst femtio arbetstagare på arbetsstället, skall det finnas en av

skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren sammansatt skyddskom­

mitté, som skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet. I ett av Kungl.

Maj :t utfärdat cirkulär till statsmyndigheterna angående företagsnämnder

m. m. inom statsförvaltningen föreskrives bl. a., att vid verk med i regel

minst 50 anställda skall inrättas företagsnämnd, om myndigheten eller

personalorganisationen begär det. Även eljest skall sådan nämnd inrättas,

om överenskommelse träffas mellan myndigheten och personalorganisatio­

nen. Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening bör företagsnämnderna kunna

fungera som skyddskommittéer under förutsättning att skyddsombud in­

går som ledamöter. Denna uppfattning har inte mött någon gensaga bland

remissorganen och jag finner förslaget lämpligt.

En ytterligare fråga, som arbetarskyddsstyrelsen särskilt diskuterat, gäl­

ler tillsynen över arbetarskyddslagens efterlevnad. Sådan tillsyn utövas

förutom av yrkesinspektionen av kommunala tillsynsmän, utsedda av hälso­

vårdsnämnden. Kommunal tillsyn skall enligt instruktionen för yrkesin­

spektionen ske hos företag, som har mindre än tio anställda och som sak­

nar maskinell utrustning. Vissa lokala statliga organ skulle enligt denna

regel kunna falla under den kommunala tillsynen. Detta torde vara mindre

lämpligt. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att med stöd

av den befogenhet, som tillkommer styrelsen enligt nyssnämnda instruk­

tion, vidta sådan jämkning av tillsynens fördelning att statliga organ in­

spekteras av yrkesinspektionens befattningshavare.

Enligt 70 § arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet, som be-

drives av staten, vad som är stadgat om arbetsgivare i stället avse arbets­

föreståndaren. Denne är bl. a. straffrättsligt ansvarig för efterlevnaden av

de lagbestämmelser som är straffsanktionerade. Justitiekanslersämbetet

ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa enheter inom förvalt-

ningsverksamheten, borde i administrativ form fastställa vem som skall

vara att anse såsom arbetsföreståndare. Frågan härom torde senare få över­

vägas av Kungl. Maj :t.

Den kommunala förvaltningen uppvisar i stort sett samma

huvuddrag som den statliga civila verksamheten och undantagsbestämmel­

ser torde lika litet erfordras för det kommunala området som för det stat­

liga. Enligt 1912 års arbetarskyddslag skulle kommunen såsom arbetsgi­

vare alltid företrädas av en arbetsföreståndare. I den nu gällande arbetar­

skyddslagen gjordes eu inskränkning i arbetsföreståndarens uppgifter.

Förelägganden till avhjälpande av missförhållanden och förbud för avvär­

jande av fara in. in. skall enligt gällande bestämmelser riktas mot kom­

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

64

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

munens styrelse. Ingripanden av detta slag kan nämligen innebära krav på åtgärder med ekonomiska konsekvenser och ansågs därför böra riktas mot kommunens beslutande organ. Mot staten kan föreläggande och för­ bud som nu sagts inte riktas. I stället sker anmälan till vederbörande myn­ dighet eller i sista hand till Kungl. Maj :t. Ett remissorgan förordar nu, att man för kommunernas del återgår till bestämmelserna i 1912 års lag, så att arbetsföreståndaren i alla avseenden träder i arbetsgivarens ställe. Som skäl anföres, att man skulle undgå flera av de tolkningsfrågor, som är förenade med den nuvarande uppdelningen av det kommunala ansva­ ret på organ sammansatta av förtroendemän och på anställda arbetsföre­ ståndare. För min del finner jag skälen för den nuvarande ansvarsfördel­ ningen bärande och jag anser att regeln härom bör bibehållas oförändrad.

Ett verksamhetsområde, beträffande vilket stor tveksamhet yppats om lämpligheten att låta arbetarskyddslagens bestämmelser bli gällande, är polisväsendet. Det är sant att skaderiskerna inom den utåt synliga polisverksamheten i första hand hänför sig till direkta angrepp på person, som polispersonalen blir utsatt för, och att detta är skaderisker som det inte står i arbetarskyddslagstiftningens förmåga att hindra. I likhet med de flesta arbetstagare utsättes emellertid även polismannen för yrkesrisker av det slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Något skäl till undantag från lagens bestämmelser i vad avser polistjänsten föreligger enligt min mening inte. Enligt den grundläggande bestämmelsen i 7 § skall vid be­ dömande av vad som kan krävas i fråga om sundhet och säkerhet i arbe­ tet tagas hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka det bedrives. Vad jag för den statliga förvaltningsverksamhetens del anfört om de möjligheter, som lagen ger till avvikelser från de generella reglerna om nattvila och veckovila, torde äga giltighet även för polisväsendets vid­ kommande.

För brandväsendets del gäller i stort sett samma synpunkter som i fråga om polistjänsten. Brandmännen bör liksom polismännen i den utsträckning det är möjligt tillförsäkras samma skydd som övriga arbets­ tagare. Något undantag finner jag inte heller för brandväsendets del nöd­ vändigt.

Vad beträffar kyrkans verksamhet har några speciella pro­ blem i fråga om arbetarskyddslagens tillämpning inte framkommit. Något undantag för denna verksamhet är inte aktuellt.

Angående försvarets verksamhet gäller för närvarande att verksamhet inom krigsmakten, som bedrives på väsentligen samma sätt som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte står i samband med militär övning, betraktas som rörelse och därmed är underkastad la­ gens bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksamhetsgrenar utföres av civil, civilmilitär eller militär personal saknar därvid betydelse. Den egent­ liga militärtjänsten faller däremot inte under arbetarskyddslagen.

65

Arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär, att arbetarskyddslagens tillämp*

ningsområde inte utvidgas när det gäller krigsmaktens verksamhet. Undan­

tag föreslås sålunda för militär övning och för annan verksamhet inom

krigsmakten, som inte bedrives på väsentligen samma sätt som civilt ar­

bete av motsvarande slag. Detta förslag, som allmänt godtagits under re­

missbehandlingen, bör följas. Såsom arbetarskyddsstyrelsen anfört bör det

vara möjligt att i särskilda föreskrifter, avpassade efter militärtjänstens

speciella villkor, tillgodose önskemålet om sunda och säkra arbetsförhål­

landen för krigsmaktens anställda.

Emellertid torde det inte vara lämpligt att begränsa det ifrågavarande

undantaget till krigsmakten. Vid den utbildnings- och övningsverksamhet,

som förekommer inom civilförsvaret, synes arbetarskyddslagens föreskrif­

ter kunna iakttagas lika litet som vid militär verksamhet av motsvarande

slag. För myndigheterna i övrigt förekommer inom totalförsvarets ram

vissa övningar, t. ex. stabstjänstövningar, vid vilka förhållandena, både vad

avser arbetslokaler och arbetstider, måste avvika från vad arbetarskydds­

lagen stadgar. Undantaget bör därför avse övning, vilken bedrives såväl inom

krigsmakten och civilförsvaret som eljest för totalförsvarets ändamål, samt

arbete inom krigsmakten och civilförsvaret, som saknar motsvarighet inom

annan verksamhet. Härigenom torde bl. a. sådana med tanke på krigsförhål-

landen anordnade övningar för polispersonal, som statspolisintendenten be­

rört, bli undantagna.

Den föreslagna utvidgningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

innebär, att anställda i privat verksamhet, som inte bedrives i

förvärvssyfte, kommer att omfattas av lagen. Detta gäller exempelvis ar­

betstagarna inom ideella, fackliga och politiska organisationer. Häremot

synes intet vara att erinra och någon invändning har heller inte gjorts un­

der remissbehandlingen.

Arbetarskyddslagens hittillsvarande begränsning till rörelse medför, att

husligt arbete i arbetsgivarens hem inte omfattas av lagen. Arbetar­

skyddsstyrelsen föreslår att sådant arbete alltjämt skall falla utanför la­

gens tillämpningsområde. Vägledande för styrelsens ställningstagande har

varit att privatlivet bör vara skyddat mot insyn. Tillsynen å lagens efter­

levnad skulle enligt styrelsen stöta på åtskilliga svårigheter och för den in­

spekterande själv framstå som en föga eftertraktansvärd sysselsättning.

De av arbetarskyddsstyrelsen åberopade skälen har godtagits av nästan alla

remissorgan. Socialstyrelsen har emellertid hemställt om ytterligare utred­

ning i syfte att i lämpliga delar låta arbetarskyddslagen omfatta även hus­

ligt arbete. Socialstyrelsen anser, att det föreligger ett klart behov av för­

stärkt skydd framförallt för minderåriga hembiträden, men framhåller ntt

generella inspektioner inte bör komma i fråga i hemmen. Vad som fram­

förallt erfordras är att de anställda i husligt arbete får en myndighet dit de

kan vända sig. Göres arbetarskyddslagen tillämplig i fråga om husligt ar-

5 — Bihnng till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Knngl. Maj ds proposition nr 126 år 1963

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

bete i arbetsgivarens hem fordras, framhåller socialstyrelsen, ändringar i hembiträdeslagen, vilken innehåller vissa skyddsbestämmelser av samma karaktär som arbetarskyddslagen.

Jag finner det i och för sig önskvärt att principen om arbetarskyddsla­ gens generella giltighet kunde beaktas även för arbetstagare, som utför hus­ ligt arbete i arbetsgivarens hem. På grund av de speciella problem, som skulle vara förknippade med tillsynen över lagens efterlevnad på detta verksamhetsområde, och med hänsyn också till den särskilda hembiträdes- lagstiftningen, vilken för närvarande är föremål för utredning, finner jag mig dock böra förorda, att arbete i arbetsgivarens hushåll undantages från arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Som nämnts är arbetarskyddslagen i princip tillämplig endast då det föreligger ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Utöver arbetstagarna kan yrkesutbildningselever i viss utsträckning bli omfattade av la­ gens bestämmelser. Härom stadgas att lagen skall äga tillämpning på arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat att lagen skall gälla. Med stöd härav har utfärdats en särskild kungörelse med förteckning över dylika yrkesutbildningsanstalter (SFS 1949:351). Vad man väsentligen velat vinna med att föra in yrkesutbildningseleverna under lagen är att huvud- stadgandena om sundhet och säkerhet i arbetet blir tillämpliga. Enligt ett undantagsstadgande i arbetarskyddslagen gäller däremot inte beträffande dessa elever bestämmelserna om arbetstiden och dess förläggning, om mini­ miålder, arbetsbok, läkarbesiktning m. m. och ej heller de särskilda bestäm­ melserna om kvinnlig arbetskraft eller bestämmelserna om samverkan mel­ lan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att vad som gäller för dessa yrkesut­ bildningselever även skall bli tillämpligt på elever i grundskolan eller mot­ svarande skolform, som erhåller praktisk yrkesförberedande utbildning inom skolans lokaler. Förslaget härom har godtagits av samtliga remissorgan och jag tillstyrker detsamma.

För elever i årskurs 8 av grundskolan skall anordnas praktisk yrkes­ orientering på arbetsplatser i näringslivet. Denna form av undervisning, som förekommit även inom försöksskolan, har inte ansetts konstituera något arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Ett sådant förhållande har emellertid ansetts föreligga i fråga om elever i försöksskolans årskurs 9 y, som erhål­ lit yrkespraktik i näringslivet. På dessa elever har lagen ansetts äga till- lämpning i samma utsträckning som på övriga arbetstagare. Såvitt fråga ej är om jordbruksarbete är bl. a. de särskilda bestämmelserna om minder­ årigas användande i arbete tillämpliga i fråga om eleverna. Arbetarskyddsstyrelsen har i sin verksamhet funnit det vara administrativt

67

onödigt tyngande och inte heller ur skyddssynpunkt nödvändigt att

samtliga bestämmelser angående den minderåriga arbetskraften gäl­

ler i fråga om nu avsedd yrkespraktik. Även för skolelever, som under

ferier eller terminer tar anställning utanför skolundervisningens ram, kan

enligt styrelsen i vissa avseenden undantag göras från nämnda bestämmelser

utan någon försämring ur arbetarskyddssynpunkt för eleverna.

Arbetarskyddslagens generella minimiålder för anställande av

minderårig arbetskraft är 14 år. För industriellt och därmed jämförligt ar­

bete är minimiåldern som regel 15 år. Vidare stadgas att minderårig arbets­

tagare, där det ej är fråga om feriearbete, inte får anställas innan han full­

gjort sin skolplikt. Vissa dispensmöjligheter finns, och arbetarskyddssty-

relsen meddelar för närvarande sådana dispenser för de skolelever, som er­

håller yrkespraktik i näringslivet. Styrelsen har föreslagit, att i lagen införes

ett generellt undantag från bestämmelserna om minimiålder och fullgjord

skolplikt, då det gäller sådan yrkespraktik som här avses. Sedan arbetar-

skyddsstyrelsen avgav sitt förslag har beslut om grundskolans utformning

fattats. Sådan yrkespraktik i näringslivet, som tillämpats i försöksskolan,

skall inte ingå i grundskolans undervisning. Av arbetarskyddsstyrelsen före­

slagna undantag från bestämmelserna om minimiålder och skolplikt torde

därför inte behövas.

Jag är inte beredd att tillstyrka arbetarskyddsstyrelsens förslag om möj­

lighet för styrelsen att för områden, där sjuårig skolplikt övergångsvis gäl­

ler, lämna generell dispens från regeln om 15 år som minimiålder för in­

dustriellt och liknande arbete.

De särskilda bestämmelserna för den minderåriga arbetskraften innebär

också, att en skolelev som är under 18 år inte får användas till arbete

utan att arbetsbok för honom avlämnats till arbetsgivaren. Denna

arbetsbok skall, utöver uppgifter om den minderåriges ålder och skolför-

hållanden, innehålla läkarintyg. Från kravet på arbetsbok finns ingen dis­

pensmöjlighet. Skolläkarna utfärdar nu arbetsböcker för samtliga skol­

elever, som erhåller i skolundervisningen ingående yrkespraktik eller som

arbetar extra under terminer eller skollov.

Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att kravet på arbetsbok slopas för

alla elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård, när det gäller den

yrkespraktik som är ett led i skolundervisningen. Arbetarskyddsstyrelsen

finner vidare, att kravet på arbetsbok bör kunna slopas för elever i skolor

med statsunderstödd skolhälsovård även då det gäller extraarbete under ter­

miner eller skollov. Styrelsen anför därvid, alt det i lagen stadgade kravet

på fullgjord skolplikt medför att eleverna inte kan ta extraarbete under ter­

min utan att begära tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör.

Innan tillstånd beviljas, inhämtas yttrande från skolan, som i sin tur i alla

tveksamma fall hör skolläkaren. Beträffande feriearbete gäller visserligen

inte kravet på fullgjord skolplikt, utan den medicinska rådgivningen sker

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

68

där enbart i samband med utfärdandet av arbetsboken. I fråga om så kortva­

rigt arbete som under jul- och påsklov torde enligt styrelsens mening hälso­

risken för den minderårige vara obetydlig. Från denna synpunkt skulle det

alltså inte vara nödvändigt med arbetsbok. Slopas kravet helt, bortfaller

emellertid möjligheten för arbetsgivaren att kontrollera den minderåriges

ålder. Styrelsen har trots detta stannat för att föreslå att kravet på arbets­

bok avskaffas i dessa fall. Vid så långvarigt arbete som kan förekomma un­

der sommarlovet bör enligt arbetarskyddsstyrelsens mening finnas någon

form av medicinsk rådgivning, så att den minderårige inte användes till

arbete som kan skada hans hälsa. För arbete under sommarlovet föreslår

styrelsen att arbetsboken ersättes med ett arbetstillstånd innehållande —

förutom uppgifter om den minderåriges namn, ålder och skola — de före­

skrifter angående hans användande i arbete, som skolläkaren finner skäl

att meddela.

Som jag förut nämnt är yrkespraktik i näringslivet numera inte aktuell

som ett led i skolundervisningen. Beträffande extraarbetet under terminerna

har styrelsen som ett skäl för arbetsbokens avskaffande åberopat den medi­

cinska kontroll som sker i samband med ansökan om dispens från kravet på

fullgjord skolplikt för minderårigas arbete. Sådan dispens erfordras emel­

lertid inte för elever i skolformer avsedda för barn över skolplikt^ ålder,

t. ex. gymnasiet. För dessa elevers del skulle ett slopande av arbetsboken

innebära, att de kunde ta arbete under terminerna utan garanti för att er­

forderlig medicinsk prövning skett. Detta torde inte vara lämpligt. Jag delar

arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att någon form av medicinsk kontroll

av de minderåriga är nödvändig för att de skall få ta arbete under sommar­

ferien. Däremot finner jag det i likhet med några remissorgan tvivelaktigt

om någonting står att vinna på att arbetsboken ersättes med ett annat doku­

ment, kallat arbetstillstånd. De administrativa fördelarna av ett slopande

av kravet på arbetsbok vid arbete under julferie och påsklov torde inte

överväga de nackdelar, som från kontrollsynpunkt vidlåder detta förslag.

Man får i detta sammanhang inte bortse från att arbetsgivarens skyldigheter

i fråga om den minderåriga arbetskraften kvarstår och att det för honom

torde innebära en fördel att kunna på det enkla sätt som arbetsboken möj­

liggör kontrollera ålder och hälsotillstånd hos den minderårige. Trots att

remissorganen i princip inte haft något att invända mot arbetarskydd s,sty-

relsens förslag finner jag, med hänsyn till det anförda och då lämpligen en­

hetliga regler i största möjliga utsträckning bör gälla, att arbetsbok alltjämt

bör fordras för minderårigs arbete i samma omfattning som för närvarande.

Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att avse i

princip varje verksamhet, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räk­

ning, medför att tillfällig verksamhet, vilken inte kan betecknas såsom

rörelse och som därför hittills fallit utanför lagens tillämpningsområde, i

fortsättningen kommer att omfattas av lagen. Anlitande av minderåriga i till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

69

fällig verksamhet torde oftast få karaktär av uppdrag så att ett arbetstagar­

förhållande inte uppkommer. Verkliga anställningsförhållanden av tillfällig

natur är dock inte uteslutna. Det synes otillfredsställande att för mycket

kortvariga anställningar i verksamhet, där hälsorisken är obetydlig, upp­

ställa ett krav på avlämnande av arbetsbok, vilket det i praktiken för­

modligen skulle vara svårt att upprätthålla. Jag förordar därför, att arbets­

bok inte skall behövas för arbete, som fortgår under mycket kort tid och

medför synnerligen ringa ansträngning. Med arbete under mycket kort tid

bör förstås arbete, som sträcker sig över högst en eller annan dag.

Vid arbetsställe, där minderåriga användes till arbete, skall enligt 28 §

arbetarskyddslagen en gång varje kalenderår företagas läkarbesikt-

n i n g av de minderåriga till utrönande av om arbetet är till men för

deras hälsa eller kroppsutveckling. Stadgandet äger inte tillämpning på

skogsarbete och ej heller på flottningsarbete utom vid skiljeställe. Besikt­

ning utföres av besiktningsläkare som länsstyrelsen förordnar. Anteckning

om besiktningen skall införas i arbetsböckerna. Enligt 29 § kan arbetar-

skyddsstyrelsen medge befrielse från besiktning, när det är fråga om ar­

bete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår under endast

kortare tid av året.

Arbetarskyddsstyrelsen har till utgångspunkt för sina förslag i fråga om

läkarbesiktningen tagit en undersökning, som omfattade genomgång av

sammanlagt ca 4 300 arbetsböcker insända till styrelsen åren 1949—1952.

Undersökningen utvisade bl. a., att en förhållandevis ringa del, 5—10 pro­

cent, av de minderåriga var behäftade med sådana svagheter, som motiverade

uppställande av särskilda villkor för deras sysselsättning. Vidare framkom,

att om sådant villkor uppställts vid ett tillfälle, villkoret i stor utsträckning

fått stå kvar vid senare undersökningstillfällen, under det att för de en

gång »friskförklarade» endast i mycket ringa utsträckning, högst 1 pro­

cent av fallen, sedermera uppställts något villkor.

Den sålunda verkställda undersökningen finner arbetarskyddsstyrelsen

tyda på att den årliga besiktningen av minderåriga enligt nuvarande system

är en alltför omfattande och kostsam organisation i förhållande till de vunna

resultaten. Styrelsen föreslår i första hand, att man från läkarbesiktningen

helt undantar samtliga minderåriga arbetstagare, som är elever i skola med

statsunderstödd skolhälsovård, oavsett om det är fråga om yrkespraktik

inom skolundervisningens ram eller om annat arbete. Beträffande andra

minderåriga arbetstagare föreslår styrelsen att de, som är fullt friska, be­

frias från besiktning. För fattande av sådant beslut bör det enligt förslaget

inte vara nödvändigt att besiktningsläkarcn sammanträffar med den minder­

årige, utan han skall kunna nöja sig med att ta del av läkarintyg och andra

anteckningar i arbetsboken och höra sig för med arbetsgivaren. För minder­

åriga som är sjuka, klena eller sjukdomshotade föreslår styrelsen i gengäld

en intensifierad läkarkontroll.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

70

Styrelsens förslag att från läkarbesiktning undanta samtliga minderåriga

arbetstagare som är elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård har

godtagits av remissorganen, medan förslaget beträffande övriga minderåriga

arbetstagare rönt motstånd under remissbehandlingen. Kritiken har främst

gått ut på att allmän hälsokontroll tillmätes allt större betydelse och att

det därför synes olämpligt att nu avskaffa sådan kontroll för en grupp för

vilken den redan är lagstadgad. Vidare har det framhållits, att beslut som

bara grundas på skriftliga handlingar är otillfredsställande ur säkerhets­

synpunkt, och det har även ifrågasatts om systemet verkligen kommer att

innebära en sådan avlastning för besiktningsläkarna, att de i stället kan

ägna ökad uppmärksamhet åt de sjuka, klena och sjukdomshotade barnen.

För egen del vill jag anföra följande. Vid antagandet av nu gällande ar­

betarskyddslag framhölls som ett allmänt önskemål att alla minderåriga

ställdes under fortlöpande läkartillsyn och påpekades att detta var av sär­

skild vikt för dem som redan inträtt i förvärvslivet. Under den tid som för­

flutit därefter har frågan om allmän hälsokontroll tillmätts allt större be­

tydelse. Att under sådana omständigheter slopa en redan lagstadgad läkar­

kontroll förefaller mig föga lämpligt. Vidare anser jag det av betydelse att de

förhållanden, under vilka den minderåriga arbetskraften sysselsättes, kan

kontrolleras vid läkarbesiktning på arbetsplatsen. Jag vill i detta sam­

manhang fästa uppmärksamheten vid att två av Internationella arbets­

organisationen år 1946 antagna konventioner, som ej ratificerats från

svensk sida, föreskriver årlig läkarbesiktning av alla arbetstagare under

18 år. Jag är inte övertygad om att arbetarskyddsstyrelsens förslag skulle

möjliggöra den intensifierade kontroll av sjuka, klena och sjukdomshotade

barn, som styrelsen syftar till. Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår

jag att läkarbesiktningen bibehålies i nuvarande omfattning.

I samband med frågorna om minderårigas användande till arbete har

Landsorganisationen tagit upp det särskilda stadgande i 4 § arbetar­

skyddslagen som säger, att bestämmelserna om minimiålder, fullgjord

skolplikt, arbetsbok, läkarbesiktning och nattvila inte är tillämpliga på

jordbruket med därtill hörande s. k. osjälvständiga binäringar. Lands­

organisationen pekar på mekaniseringen av jordbruket och det starkt

minskade antalet arbetstagare samt yttrar, att övertids- och skiftarbete

blivit ett sätt att möta arbetstopparna vid exempelvis sådd och skörd. De

minderåriga inom jordbruket har enligt organisationens åsikt numera inte

någon gynnad ställning framför arbetstagare inom andra områden, varför

den angivna undantagsbestämmelsen bör slopas.

Före tillkomsten av nu gällande arbetarskyddslag var arbetet inom jord­

bruket med osjälvständiga binäringar endast i ett par speciella avseenden,

nämligen i fråga om användande av maskinella hjälpmedel och farliga tryck­

kärl, omfattat av lagens bestämmelser. Nuvarande lag innebar alltså ur ar-

betarskyddssynpunkt ett väsentligt framsteg. Den utveckling inom jord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

71

bruket som Landsorganisationen berört aktualiserar en omprövning av de

ännu återstående undantagen för denna näringsgren. Enligt vad jag erfarit

har arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamheten riktad på denna fråga, och

jag räknar med att styrelsen för Kungl. Maj :t skall framlägga förslag till

de åtgärder, som visar sig erforderliga.

Enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger det tillverkare, försäljare eller

upplåtare av maskiner, redskap och andra tekniska an­

ordningar att tillse att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas

i bruk här i riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är

försedd med nödvändiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder be­

tryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. I samma lagrum stadgas

skyldighet att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens

användning och skötsel.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att dessa bestämmelser kompletteras i

tre avseenden. När det gäller vissa särskilt farliga maskiner och redskap har

det visat sig vara eu brist att styrelsen inte kunnat med bindande verkan

föreskriva, att maskinen eller redskapet skall ha skylt eller annan märk­

ning, som anger tillverkarens namn samt innehåller uppgift om exempelvis

högsta tillåtna tryck, belastning eller varvantal. Styrelsen finner det ange­

läget med ett stadgande om att styrelsen, när särskilda skäl föreligger, skall

kunna föreskriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning, då den

levereras eller utställes, skall vara försedd med skylt eller annan märkning,

angivande tillverkarens namn samt annan uppgift som styrelsen finner

erforderlig. Vidare har i fråga om sådana farliga maskiner och anordningar

visat sig önskvärt, att styrelsen kan föreskriva att maskinen eller anord­

ningen skall vara godkänd av styrelsen, innan den levereras eller utställes,

s. k. typgodkännande. Styrelsen föreslår en bestämmelse av denna innebörd.

Slutligen förordar styrelsen ett stadgande om skyldighet för tillverkare,

försäljare och upplåtare att tillhandahålla föreskrifter för montering av

teknisk anordning.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag finner jag välgrundat, och jag förordar

i likhet med de flesta remissorgan att kompletteringarna av 45 § arbetar­

skyddslagen kommer till stånd. Kommerskollegium har ställt sig avvisande

till förslagen om såväl märkning som typgodkännande och har uttryckt

farhågor för att bestämmelser i sistnämnda avseende kan komma att verka

hämmande på den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen och leda

till onödigt krångel. Kollegiet befarar att det skulle kunna inträffa att en

anordning som är fullgod inte får användas, därför att den ej hunnit god­

kännas. Med anledning härav vill jag understryka, att föreskrift om skyl­

dighet att inhämta typgodkännande skall kunna meddelas endast när sär­

skilda skäl föreligger och att arbetarskyddsstyrelsen alltså inte torde kunna

tillämpa bestämmelsen annat än när det anses nödvändigt till förebyggande

av ohälsa eller olycksfall. I detta sammanhang vill jag påpeka att i årets

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

statsverksproposition föreslagits en förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens

tekniska personal med tanke bl. a. på arbete med typgodkännande.

Lokala skyddstjänstemån

Enligt 39 § arbetarskyddslagen skall arbetsgivare och arbetstagare under

arbetsgivarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat

skyddsarbete. Därutöver stadgas i arbetarskyddskungörelsen att arbets­

givare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdraga

åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent eller annan

anställd) att i arbetsgivarens ställe i större eller mindre utsträckning hand­

lägga frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet. Bestämmelsen innebär

ingen skyldighet för arbetsgivaren att anställa särskild person för skydds­

arbetet. Inte heller innebär den, att arbetsgivaren genom att anställa skydds-

tjänsteman kan undandraga sig sitt i lagen fastslagna ansvar för skydds­

arbetet.

Arbetarskyddsverkets organisationsutredning har funnit det angeläget

att flera skyddstjänstemån anställes och har föreslagit, att till 39 § arbetar­

skyddslagen fogas ett stadgande, varigenom arbetsgivare rekommenderas

att anställa sådana tjänstemän, där detta kan anses erforderligt med hänsyn

till arbetsstyrkans omfattning eller driftens art.

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott

som samtliga remissorgan. Sålunda ansluter sig arbetarskyddsstyrelsen

till förslaget och uttalar som sin bestämda uppfattning, att de skydds-

tjänstemän som hittills verkat inom ett stort antal företag fullgjort sina

arbetsuppgifter på ett ytterst föredömligt sätt och att den allmänna skydds-

andan i dessa företag förts upp till en mycket hög nivå. Styrelsen anser, att

en institution som visat sig ha så god effekt bör utbyggas vidare. Landsorga­

nisationen finner det naturligt att arbetsgivarnas skyldighet att svara för

arbetarskyddet åtminstone vid alla större företag samt företag med sär­

skilda yrkesfarerisker tar sig uttryck i att särskild säkerhetspersonal an­

ställes. Svenska arbetsgivareföreningen har däremot ställt sig avvisande till

förslaget. Föreningen påpekar, att det inom industrien pågår en stark ut­

veckling mot ett allt bättre arbetarskydd, bl. a. genom anställande i större

utsträckning av skyddstjänstemån, och finner det föga troligt, att utveck­

lingen skulle gå snabbare därest lagregler härom infördes. Däremot skulle

enligt föreningen den föreslagna bestämmelsen kunna få skadeverkningar

och motverka sitt eget syfte, om den ute i företagen komme att kännas som ett

intrång i arbetsgivarens företagsledande funktion.

För egen del har jag, trots det positiva mottagande utredningens förslag i

allmänhet fått under remissbehandlingen, kommit till den uppfattningen

att det i varje fall för närvarande inte föreligger något mera påtagligt be­

hov av den föreslagna lagbestämmelsen. Då denna givits formen av en re­

kommendation förutsättes, för att den skall få önskad effekt, ett golt sam­

73

arbete i skyddsfrågorna mellan arbetsmarknadens parter. Att ett sådant

samarbete förefinns har utredningen själv understrukit. Det har också i

många sammanhang omvittnats att det för närvarande pågår en gynnsam

utveckling av det lokala arbetarskyddet. Med hänsyn till dessa omständig­

heter finner jag mig inte böra förorda, att en lagbestämmelse med före­

slaget innehåll införes. Jag utgår därvid från att man utan särskilt stad­

gande kan vänta att arbetsgivarna skall visa förståelse för värdet av en ut­

ökad skyddst j änstemannainstitution.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Skogsförläggningslagen

Nu gällande skogsförläggningslag av år 1951 äger tillämpning på arbete

med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband därmed samt

på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-,

väg- och vattenavledningsarbete. Lagen stadgar skyldighet för arbetsgivarna

inom nämnda verksamhetsområden att tillhandahålla tillfälliga bostäder åt

arbetstagarna och stall åt de hästar som användes i arbetet. I lagen före-

skrives viss minimistandard på dessa bostäder och stall. Vidare föreskriver

lagen skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla raststugor.

Arbetarskyddsstyrelsen har, i samråd med vederbörande arbetsmarknads-

parter, framlagt förslag till ny skogsförläggningslag med höjda standard­

krav för bostäder och stall.

I fråga om behovet av lagstiftning angående skogsförlägg-

ningar framhåller arbetarskyddsstyrelsen att det fasta bilvägnätet i skogarna

kraftigt utbyggts under senare år och att det dessutom ofta anläggs tillfäl­

liga s. k. bilbasvägar i samband med vinterdrivningarna. Härigenom har

numera skapats förutsättningar för skogsarbetarna vid flertalet arbets­

platser att dagligen färdas mellan hemmet och arbetsplatsen med bil. Dessa

förhållanden har minskat behovet av förläggningar. Ett visst behov av till­

fälliga bostäder och stall kommer dock enligt styrelsens uppfattning med

största sannolikhet att kvarstå under överskådlig tid för arbetstagare med

så långt avstånd till hemmet, att daglig färd är utesluten, och för hästskö­

tare, som ej har möjlighet att utnyttja daglig hästtransport och som på

grund av att de måste ta vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dag­

ligen.

Då de arbetare som alltjämt under vissa perioder måste bo i skogsförlägg-

ningar jämför sina bostadsförhållanden med de arbetstagares, vilka har

förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av den bättre stan­

dard som eib judes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, uppstår naturligt

nog, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, önskemål om bättre förläggningar.

Även om en betydande förbättring av skogsförläggningarna ägt rum, anser

sig styrelsen kunna konstatera cn viss eftersläpning i standardutvecklingen

på flera håll. Gällande lag ger dock inte stöd för åtgärder, som kan leda till

74

väsentliga förbättringar, varför en revision av lagen nu synes nödvändig.

Den sannolika minskningen i fråga om behovet av förläggningar bör enligt

styrelsen även innebära att bostäder med betydligt högre standard än den,

som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna tillhandahållas.

Arbetarskyddsstyrelsen har prövat möjligheten att införa bestämmelser

motsvarande skogsförläggningslagen i arbetarskyddslagen och lagen om

djurskydd men har funnit denna utväg mindre lämplig. Styrelsen förordar

därför, att en särskild skogsförläggningslag alltjämt skall finnas.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning bland re­

missorganen, som godtagit vad styrelsen anfört om behovet av lagstiftning

på området. Härvid har från arbetsgivarhåll framhållits att skogsförlägg-

ningarna efter tillkomsten av 1951 års lag förbättrats så väsentligt, att för-

läggningsstandarden hos flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara

högre än nuvarande lag föreskriver.

För egen del finner jag mig helt kunna dela styrelsens synpunkter i fråga

om behovet av lagstiftning. Inte minst det förhållandet att antalet särskilda

skogsförläggningar minskar bör kunna möjliggöra en hög standard på de

kvarvarande förläggningarna. Styrelsen har anfört bärande skäl för att be­

stämmelserna om skogsförläggningar och skogsstall bibehålies i en sär­

skild lag.

Det lagförslag, som styrelsen framlagt, har i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran och är enligt min uppfattning lämpligt utformat.

På vissa punkter är lagförslaget liksom gällande lag förhållandevis detalje­

rat. Jag anser dock inte att någon fördel står att vinna med en uppdelning av

bestämmelserna på lagen och en tillämpningsförfattning, så som ifråga­

satts i några remissyttranden. Till enskildheterna i förslaget torde jag få

återkomma i specialmotiveringen.

Enligt förslaget skall, liksom enligt nu gällande lag, arbetarskyddssty­

relsen kunna medge undantag från bestämmelserna om bostädernas och

stallens beskaffenhet, om det av särskilda skäl finnes påkallat. Arbetsgivar­

organisationerna har under remissbehandlingen framhållit, att de väsent­

liga skärpningar av standardkraven, som förslaget innebär, kan få besvä­

rande ekonomiska och praktiska konsekvenser vid en alltför snabbt och

rigoröst genomförd anpassning av nuvarande förläggningsbestånd till den

nya standarden. Det framhålles därför som nödvändigt att erforderlig an­

passning får ske under en tillräckligt lång övergångstid samt att arbetar­

skyddsstyrelsen inte är alltför restriktiv vid meddelande av dispenser. I

vissa yttranden reses krav på särskilda övergångsbestämmelser, som skulle

medge en successiv övergång till den nya lagens bestämmelser under en re­

lativt lång period så att ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaffad ut­

rustning blir möjligt. Från arbetstagarhåll har å andra sidan framförts

farhågor för en alltför liberal tillämpning av dispensmöjligheten. Speciellt

betonas, att driftsekonomiska skäl inte bör kunna motivera undantag från

standardkraven.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

75

Enligt min uppfattning är det angeläget att den nya lagstiftningen utan

alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Jag är inte beredd att gene­

rellt förorda någon övergångstid av bestämd längd för anpassning av det

nuvarande förläggningsbeståndet till de skärpta standardkrav som den nya

lagen innebär. Dispens för enskilda fall kan medges där särskilda skäl till

avvikelser från lagens standard kan anses föreligga.

I ett avseende har arbetarskyddsstyrelsen funnit att bestämmelserna i den

nuvarande skogsförläggningslagen kan ersättas med arbetarskyddslagens

föreskrifter, nämligen i fråga om skyldighet för arbetsgivaren att hålla

raststugor. Styrelsens förslag att bestämmelserna härom skall utgå

ur skogsförläggningslagen har tillstyrkts av samtliga remissorgan. Skyl­

digheten att tillhandahålla raststugor torde, såsom styrelsen anför, följa av

bestämmelserna om personalutrymmen i 9 § arbetarskyddslagen även såvitt

avser sådant arbete, som omfattas av skogsförläggningslagen. Då arbetar­

skyddslagens och arbetarskyddskungörelsens föreskrifter dessutom synes ga­

rantera bättre standard på raststugorna än som följer av skogsförläggnings­

lagen, bör skogsförläggningslagens särskilda bestämmelser i ämnet utgå.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående har

på grundval av författningsförslag, som utarbetats av arbetarskyddsstyrel­

sen, inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i ar­

betarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) samt förslag till lag om till­

fälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggnings-

lag). Förstnämnda förslag innehåller vissa ändringar, som inte tidigare

berörts.

Utöver vad som angivits i det föregående torde följande böra anföras rö­

rande förslagen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Arbetarskyddslagen

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

2

§•

Bestämmelsen under punkten 2) har fått en mera allmän formulering

än arbetarskyddsstyrelsen föreslagit. Därmed avses inte att under lagens

tillämpningsområde skall föras annat arbete än sådant, som är förenat med

fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap

kan anses påkallat för tryggande av sundhet och säkerhet i arbetet.

Ändringarna under punkten 4) är av redaktionell art. 3

3 §.

Den föreslagna formuleringen av undantaget för husligt arbete har valts

med hänsyn till, å ena sidan, att husligt arbete, som utföres i pensionats-

76

eller liknande rörelse bedriven i arbetsgivarens hem, liksom hittills skall

falla inom lagens tillämpningsområde, och, å andra sidan, att undantaget

skall avse inte endast arbete, som utföres inom hemmets väggar, utan även

arbetsuppgifter, som fullgöres utanför hemmet, exempelvis i en kollektiv

tvättstuga eller i samband med barnpassning.

Undantagsbestämmelserna för övningar inom totalförsvaret och arbete

inom krigsmakten och civilförsvaret har behandlats i den allmänna motive­

ringen.

Kangl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

16 §.

I denna paragraf stadgas i dess nu gällande lydelse, att Kungl. Maj :t må

föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete, som

finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, eller förordna att

arbetstagare ej må användas därtill. Med stöd härav har utfärdats dels en

kungörelse om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av

vissa yrkessjukdomar (SFS 1949:211), dels en kungörelse om förbud att

använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (SFS 1949:210).

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att lagstiftaren genom uttrycket »syn­

nerlig fara» velat begränsa antalet fall, där läkarundersökningar och besikt­

ningar borde påbjudas, så att sådana föreskrives endast vid risk för yrkes­

sjukdom av allvarligare art. Kritik har emellertid, säger styrelsen, riktats

mot bestämmelsen, vilken ansetts alltför snävt begränsa möjligheten att före­

skriva läkarundersökning som villkor för användande till visst arbete. Sty­

relsen föreslår därför, att uttrycket »synnerlig fara» utbytes mot »sär­

skild risk» för att möjliggöra att bestämmelserna i förenämnda kungörelse

om läkarundersökning och läkarbesiktning till förekommande av vissa yr­

kessjukdomar i sin tur kan göras något vidsträcktare. När det gäller för-

budsfallen har styrelsen däremot inte ansett det nödvändigt att någon änd­

ring göres.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning under

remissbehandlingen. Paragrafen bör ändras så att särskilda villkor kan fö­

reskrivas för arbetstagares användande till arbete, som medför särskild

fara för ohälsa eller olycksfall.

23 §.

Ändringen är av formell art och sammanhänger med skollagens termino­

logi.

27 §.

Denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen.

45 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

77

Inom den allmänna yrkesinspektionens distrikt finns rådgivande organ,

kallade yrkesinspektionens förtroenderåd, i vilka bl. a. ingår företrädare

för arbetsgivare och arbetstagare.

I 6 § instruktionen för yrkesinspektionen (SFS 1957:646) stadgas, att

ledamot i förtroenderåd ej må röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som blivit känd för honom i förtroenderådet, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i rådets intresse, yppa yrkesförfarande eller affärsförhållan­

de, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Någon särskild straffbestämmelse

upptages inte i instruktionen.

Såsom arbetarskyddsstyrelsen föreslagit bör tystnadsplikten m. m. för

ledamöter i yrkesinspektionens förtroenderåd liksom för övriga i tillsynen

av arbetarskyddet verksamma personer regleras i förevarande paragraf.

Åsidosättande straffas enligt 68 §.

56 §.

Paragrafen har kompletterats med hänsyn till de nytillkomna stadgan-

dena i 45 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

51 §.

57 §.

Ändringen i denna paragraf är av redaktionell karaktär.

59 §.

Till utrönande av huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använ­

der eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom syssel­

satt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbets­

givaren enligt denna paragraf skyldig att på anmodan av arbetarskyddssty­

relsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller

materialet eller tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare av

teknisk anordning.

Något stadgande om vem som skall bekosta undersökningen finns inte.

Enligt motivuttalanden vid tillkomsten av arbetarskyddslagen skulle kost­

naden bestridas av arbetsgivaren, särskilt i de fall då den avsåg att klar­

lägga orsaken till visst olycks- eller sjukdomsfall vid arbetsstället. I de fall

undersökningen var av allmänt intresse och kunde sägas vara av betydelse

för det förebyggande arbetet i allmänhet eller det eljest kunde finnas skä­

ligt, borde kostnaden kunna bestridas av allmänna medel. Någon författ-

ningsföreskrift härom ansågs dock inte behövlig.

Arbetarskyddsstyrelsen påpekar att, eftersom en arbetsgivare enligt före­

varande stadgande kan välja mellan att själv göra undersökningen eller att

tillhandahålla erforderliga prov, han kan tänkas välja det sistnämnda al­

ternativet, om undersökningen är förenad med större kostnader. I sådana

6 — Rihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

78

fall kan det, säger styrelsen, vara förenat med svårigheter att av arbetsgiva­

ren få ut kostnaden för undersökningen. Styrelsen anser detta otillfreds­

ställande och föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 59 § om att under­

sökningen skall ske på arbetsgivarens bekostnad, såvida inte styrelsen på

grund av ett föreliggande allmänt intresse anser det skäligt, att undersök­

ningen bekostas av statsmedel. Motsvarande bör gälla undersökning, som

göres för tillverkares, försäljares eller upplåtares räkning.

Förslaget har föranlett erinran endast från Svenska arbetsgivareförening­

en, som anser att frågan om vem som ytterst skall svara för kostnaderna

liksom hittills bör bestämmas från fall till fall och inte regleras i lag. Något

godtagbart skäl för att kostnaderna alltid skall åvila arbetsgivaren bär inte

förebragts, säger föreningen.

Med anledning av vad arbetarskyddsstyrelsen anfört bör i denna paragraf

införas en bestämmelse om att styrelsen kan ålägga arbetsgivare, tillverkare,

försäljare eller upplåtare betalningsskyldighet för undersökning som avses

i paragrafen. I vilken utsträckning betalningsskyldighet skall åläggas bör

avgöras med utgångspunkt från nuvarande praxis. Styrelsens beslut kan gi­

vetvis överklagas i vanlig ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

61 §.

Bestämmelserna om besvär över yrkesinspektörs beslut föreslås ändrade

så att de i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut stadgade besvärstiderna blir tillämpliga.

72 §.

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om att arbe­

tarskyddsstyrelsen kan delegera sin beslutanderätt till yrkesinspektör, när

det gäller att medge dispens enligt 23 § från kravet på en minimiålder av

14 år för användande till arbete samt enligt 29 § från regeln om läkar-

besiktning av minderårig arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen har föresla­

git att styrelsen skall kunna till yrkesinspektör delegera jämväl rätten att

medge undantag från det i 24 § stadgade kravet på en minimiålder av 15

år för användande till industriellt och liknande arbete. Förslaget, som god­

tagits av samtliga remissorgan, bör genomföras.

73 §.

Ändringen är redaktionell.

Skogsförläggningslagen

1 §•

Paragrafen anger skogsförläggningslagens tillämpningsområde och mot­

svarar 1 § gällande lag.

79

Den nuvarande uppräkningen av de arbeten inom skogsbruket, på vilka

lagen äger tillämpning, omfattar praktiskt taget alla arbeten inom skogs­

bruket, vid vilka tillfällig bostad kan vara erforderlig. Någon anledning

att från lagens tillämpningsområde utesluta andra inom skogsbruket före­

kommande arbeten synes inte föreligga. Med hänsyn härtill anges i försla­

get lagen vara tillämplig på arbete inom skogsbruket.

På flottnings-, flottläggnings- och flottledsbyggnadsarbete samt vägar­

bete bör skogsförläggningslagen alltjämt vara tillämplig. Däremot har vat-

tenavledningsarbete, som särskilt nämnes i gällande lag, inte medtagits i

förslaget av den anledningen, att skogsdikning faller under begreppet arbete

inom skogsbruket medan vattenavledningsarbete för annat ändamål —

företrädesvis nyodling — numera inte är aktuellt.

2

§•

Paragrafen föreslås få samma utformning som 2 § gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § gällande lag.

Arbetarskyddsstyrelsen har som 3 § föreslagit en bestämmelse om undan­

tag från lagstiftningens tillämpning för arbete, som utföres uteslutande av

medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet bedrives på arbetsgiva­

ren tillhörig mark eller eljest för hans egen räkning. De förutsättningar un­

der vilka undantaget skall gälla synes något oklara. Med hänsyn härtill och

då avsaknaden i nuvarande lag av ett motsvarande undantag inte medfört

nämnvärda olägenheter, synes det föreslagna stadgandet inte böra medtagas. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

4 §.

Första stycket motsvarar 5 § gällande lag och innehåller de grundläg­

gande principerna för anordnandet av de bostäder, som skall tillhandahållas

enligt lagen. Förläggning i tält, som enligt 5 § andra stycket i den nuva­

rande lagen är medgiven under vissa omständigheter, skall i fortsättningen

kunna förekomma endast med stöd av dispens enligt 6 § i den föreslagna

lagen.

Det föreslagna andra stycket ersätter 6, 7, 8, 9 och 10 §§ i den nuvarande

lagen. Härvid har de bestämmelser om fönsters och dörrars beskaffenhet,

som nu finns i 7 §, ansetts kunna undvaras för att i stället ingå i anvisningar

till lagen.

De särskilda standardkrav, som uppställes i 6 och 7 §§ i nuvarande lag, gäl­

ler enligt 6 § bostad som användes under någon längre tid och enligt 7 §

bostad som användes under den kallare årstiden. Svårigheter har stundom

förelegat att avgöra huruvida den tidrymd, under vilken en bostad varit

avsedd att användas, skall betraktas som »någon längre tid». Många gånger

kan ett arbete, som varit avsett att slutföras på relativt kort tid, av olika

80

anledningar komma att pågå längre tid än beräknat. Det bör också beaktas,

att för en enskild skogsarbetare, som arbetar vid kortvarigt arbete, den to­

tala tid han under en säsong nödgas bo i förläggning kan vara lika lång, som

den tid andra skogsarbetare tillbringar i en och samma förläggning. Enligt

skogsyrkesinspektionens erfarenhet anordnas förläggningar numera en­

dast i undantagsfall för något speciellt, kortvarigt arbete. Utbyggandet av

ett nät av fasta skogsbilvägar har medfört att transportabla bostäder utan

större svårigheter kan ställas upp på eller i närheten av praktiskt taget varje

arbetsplats, även om den är av tillfällig natur. Samma bostäder användes

numera i stor utsträckning vid vinterdrivningarna och under förekom­

mande sommararbeten. Av det anförda torde framgå, att något motiv knap­

past föreligger att i skogsförläggningslagen låta de speciella standardkra­

ven avse endast bostad som användes under någon längre tid och bostad

som användes under den kallare årstiden. Dessa begränsningar har därför

fått utgå ur förslaget.

De särskilda stadgandena i andra stycket innebär i allmänhet en skärpning

i förhållande till motsvarande bestämmelser i gällande lag. Undantag där­

vidlag utgör bestämmelserna angående anordningar för gemensam mat­

hållning.

I gällande lag är minimum för avståndet mellan golv och innertak 2 me­

ter eller, om under- och översängar användes, 2,35 meter. I förslaget angi-

ves som minsta rumshöjd 2,2 meter. Det högre måttet 2,35 meter har inte bi­

behållits med hänsyn till att det förutsättes, att sovplats inte anordnas som

översäng. En rumshöjd av 2,2 meter möjliggör en önskvärd standardisering

av tillverkningen av transportabla bostäder och stall. Enligt gällande lag får

nämligen avståndet mellan spiltgolv och innertak i skogsstall inte under­

stiga 2,2 meter, ett mått som föreslås bibehållet i förslaget. Det förtjänar

framhållas, att fasta skogsstugor numera knappast uppföres och att trans­

portabla byggnader med enkelsängar mera sällan tillverkas med lägre rums­

höjd än 2,2 meter.

I fråga om utrymmet i bostaden har utvecklingen under senare år snabbt

gått mot värden, vilka väsentligt överstiger de 7 kubikmeter, som enligt 6 §

gällande lag under normala förhållanden skall komma på varje inkvarterad

person. Det synes därför vara motiverat att bringa lagbestämmelserna i

detta avseende i nivå med standardutvecklingen. Enligt förslaget skall ut­

rymmet per inkvarterad person vara minst 10 kubikmeter. I avskilt sovrum

skall utrymmet motsvara minst 8 kubikmeter per person.

Ett allmänt önskemål bland skogsarbetarna är att inte behöva ligga i

översäng. Ett sådant förläggningssätt innebär utan tvivel nackdelar, främst

med hänsyn till svårigheten att hålla lämplig temperatur. Detta gäller sär­

skilt mindre bostäder, som snabbt kyler ut, när elden slocknar i eldstaden.

I bostäder med kontinuerlig värmetillförsel blir det vid lämplig rumstempe­

ratur i allmänhet för varmt för dem som ligger i översängarna. Under nor­

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

81

mala förhållanden bör sovplats därför icke anordnas som översäng. För

att en sovplats skall erbjuda goda möjligheter till vila erfordras därjämte

att den är tillräckligt stor samt har lämplig sängutrustning. Då behovet av

sängutrustning kan variera föreslås inte några specificerade regler i detta

hänseende. De anspråk, som ställes på sovplatserna, har i lagförslaget ut­

tryckts på det sättet att sovplats skall vara så anordnad och utrustad att

den erbjuder goda möjligheter till vila. Den närmare innebörden av detta

stadgande får klarläggas i anvisningar till lagen.

Vid ny- eller ombyggnad av fasta bostäder torde det enligt skogsyrkes-

inspektionens erfarenhet under senare år ej annat än i undantagsfall ha

förekommit, att flera än fyra sovplatser anordnats i ett och samma rum.

I de transportabla bostäder, som numera helt dominerar vid nyanskaffning,

förekommer i intet fall flera än fyra sovplatser. Det kan därför numera

knappast anses rimligt, att arbetare som nödgas ta inkvartering i tillfällig

bostad skall bo flera än fyra i varje rum. Lagtexten är avfattad i enlighet

härmed.

Det föreslagna stadgandet i 4 § andra stycket, att bostaden skall kunna

hållas tillfredsställande uppvärmd, ersätter föreskrifterna i 7 § gällande

lag om åtgärder för varmboning av bostaden och anordningar för dess upp­

värmning. Från sistnämnda lagrum har överförts bestämmelsen om att

bostaden skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för luft­

växling.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar bör i skogsförläggning till­

handahållas lampor för tillfredsställande belysning ävensom städredskap.

Det har i allmänhet visat sig svårt att få arbetsgivarna att ta på sig ansva­

ret för att sådan utrustning finnes tillgänglig. Då det synes önskvärt att

utrustning av detta slag tillhör bostaden och följer densamma vid flyttning­

ar, föreslås att bestämmelse härom intages i lagen.

Stadgandet i 4 § tredje stycket i förslaget angående utrymme för förva­

ring av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter är i stort

sett likalydande med motsvarande i 6 § gällande lag. I anvisningar till la­

gen bör liksom nu är fallet närmare angivas vad bestämmelsen i olika avse­

enden skall innebära. Stadgandet angående särskild tvättplats har ingen

direkt motsvarighet i gällande lag, men i arbetarskyddsstyrelsens anvisning­

ar anges att i bostad bör finnas särskild tvättplats, om möjligt förlagd till

avskilt utrymme. Skogsyrkesinspektionen har tidigare ansett det lämpligt

att förlägga tvättplatsen till torkrummet. Det har emellertid visat sig, att

fristående torkrum blivit allt vanligare och i sådant fall lämpar det sig

ej att ha tvättplatsen i torkrummet. Skogsarbetarna har då i de flesta fall

fått tvätta sig med handfatet på en stol i förläggningsrummet eller på disk­

bänken. Detta kan inte anses ändamålsenligt. Förläggningarna bör fram­

deles planläggas så, att särskild tvättplats finns. Dess storlek, placering och

utformning måste avgöras med hänsyn till antalet sovplatser samt den tid

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

82

och de förhållanden, under vilka bostaden är avsedd att användas. Närmare

bestämmelser härom bör intagas i anvisningar till lagen.

Enligt nuvarande lag kräves torkrum endast i bostad, som användes un­

der den kallare årstiden och som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare,

samt för bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats. Nybyggda bostä­

der för två eller tre man —- företrädesvis transportabla —— har under se­

nare år i flertalet fall utrustats med torkrum eller vid uppsättningen på

användningsplatsen kompletterats med fristående torkrum. Det synes nu­

mera knappast föreligga något skäl att begränsa skyldigheten att tillhanda­

hålla torkrum vid förläggningarna till att gälla endast under den kallare

årstiden. Inom skogsbruket användes samma förläggningar såväl vinter som

sommar, och vid långvarig regnig väderlek är torkrummet lika nödvändigt

sommartid. Vad angår flottningen gäller enahanda motiv för tillhanda­

hållande av torkrum.

Enligt gällande lag skall torkrum vara varmbonat. I praktiken har det

dock visat sig mycket svårt att få fristående torkrum att motsvara detta krav.

Viktigare är att torkrummet är tillräckligt stort samt försett med kraftig

värmekälla och tillräckligt stora och rätt placerade ventilationsanordningar.

Kravet på att torkrum skall vara varmbonat har icke medtagits i förslaget.

I fråga om anordningar för gemensam mathållning innebär det i 4 § fjärde

stycket föreslagna stadgandet en uppmjukning jämfört med gällande lag.

Denna stadgar i 9 §, att varje bostad som är avsedd för 8 eller flera arbets­

tagare vid vissa arbeten skall vara anordnad för gemensam mathållning.

Med bostad bär härvid av skogsyrkesinspektionen jämställts samling av

mindre bostäder, som tillsammans innehåller 8 eller flera sovplatser. Om

man bortser från skogsstationerna, där gemensam mathållning i regel an­

ordnas genom arbetsgivarens försorg, förekommer sådan mathållning nu­

mera endast sporadiskt. Orsaken härtill torde i första hand vara, att an­

talet inkvarterade per bostad och förläggning kraftigt minskat under senare

år. Vidare har utbyggnaden av vägnätet i skogarna gjort det möjligt för

de inkvarterade att oftare besöka hemmet och medföra färdiglagad mat

därifrån. Slutligen är tillgången på personer, som vill åtaga sig det krä­

vande uppdraget som kock eller kocka, numera mycket begränsad. Lönerna

för dessa har under senare år stigit så starkt, att skogsarbetarna i allmän­

het inte anser det ekonomiskt med gemensam mathållning. En bestämmelse

om att anordningar för gemensam mathållning skall vidtagas i det fall de

arbetstagare, som är inkvarterade i en förläggning, avser att bilda gemen­

samt matlag bör dock finnas i lagen. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

5 §•

Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande skogsförläggningslagen.

Regeln i första stycket 13 § gällande lag att stall, som avses i lagen,

skall erbjuda tillfredsställande skydd mot köld och fukt har här ersatts med

83

en föreskrift att stallet skall erbjuda lämpliga temperatur- och fuktighets-

förhållanden. Bestämmelserna i 13 § andra stycket gällande lag att fönster

skall vara anordnat med dubbla rutor samt att stall skall ha tillfredsstäl­

lande anordningar för luftväxling har uteslutits. Föreskrifter om stallstor­

lek, varmboning samt ventilations- och uppvärmningsanordningar bör in­

föras i anvisningar till lagen.

Stadgandet i gällande lag att stall avsett för flera än tre hästar skall vara

uppdelat på två eller flera rum har uteslutits såsom ej erforderligt. Av hu­

vudregeln i första stycket följer, att ett stallutrymme ej bör vara större än

att hästen eller hästarna kan hålla det vid lämplig temperatur även då så

kraftig luftväxling sker, att stallet hålles tillfredsställande torrt. Om ett

stall inte motsvarar detta krav, måste stallet avdelas eller förses med upp-

värmningsanordning.

Bestämmelsen i andra stycket om att avståndet mellan spiltgolv och in­

nertak ej får understiga 2,2 meter är oförändrad i förhållande till nuva­

rande lag.

I stället för gällande lags föreskrift att foderbod skall finnas innehåller

förslaget en bestämmelse att utrymme för förvaring av foder skall höra till

stallet. I många fall användes endast ett av två stallrum i en stallbyggnad

eller ett av två stall för sitt ändamål, varvid det andra stallrummet eller stal­

let lämpar sig väl för förvaring av foder.

I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar föreskrives, att vid förläggningar

med större antal hästar särskilt torkrum för seldon bör finnas. Skogsyr-

kesinspektionen anser sig emellertid icke med stöd av denna anvisning

kunna annat än i undantagsfall kräva särskilt torkrum för selar och häst­

täcken. Skyldigheten att tillhandahålla sådant torkrum föreslås nu bli in­

skriven i lagen. Närmare föreskrifter bör lämnas i anvisningar.

6

§.

Paragrafen motsvarar 12 och 14 §§ i nuvarande skogsförläggningslag. 7

7

§•

Det i första stycket uppställda kravet att icke blott dricks- utan även

tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt av­

stånd från bostad och stall innebär en skärpning i förhållande till 11 § gäl­

lande lag, som endast stadgar skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla

dricksvatten. Arbetsgivaren bör vara ansvarig för att tvättvatten av lämplig

beskaffenhet finns tillgängligt. Härigenom erhålles samstämmighet med

motsvarande stadgande i 9 § arbetarskyddslagen. I anvisningar till skogs-

förläggningslagen bör angivas normalt största avstånd från bostad och

stall till vattentäkt.

I andra stycket ingår bestämmelsen i 11 § andra stycket gällande lag om

att avträde skall finnas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

84

Enligt tidigare praxis hade skogsarbetarna rätt till ved på rot för sitt be­

hov av bränsle till förläggningarna. Lämplig torrskog för detta ändamål

blir emellertid alltmer sällsynt, varför arbetsgivarna i gällande kollektiv­

avtal åtagit sig att tillhandahålla torr ved vid förläggningen. Det måste un­

der sådana förhållanden anses naturligt, att lämpligt utrymme för förvaring

av ved finnes vid förläggningen, så att den upphuggna veden kan bevaras

torr. Skyldighet att hålla sådant utrymme har stadgats i andra stycket. Med

hänsyn till att annat bränsle än ved ej sällan användes för uppvärmning

och matlagning föreslås att utrymme för vedförvaring skall finnas där så

erfordras.

Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf har tillkommit med

hänsyn till att motorsågen nu praktiskt taget helt ersatt timmersvansen

och att även vid röjningar och hyggesrensningar motorredskap användes.

Detta har medfört vissa problem vid skötsel och förvaring av redskapen.

Vid justeringar och reparationer behövs vintertid ett uppvärmt utrymme.

Arbetarna har hittills oftast nödgats ta in redskapen i förläggningen, vilket

medfört obehag genom nedsmutsning och oljelukt. Vidare tillkommer den

brandrisk, som är förenad med att bensingas kan strömma ut ur redskapens

bränsletankar. Sedan några år tillverkas fristående, mindre lokaler, speciellt

inredda för nu ifrågavarande ändamål. Det synes önskvärt att dylika utrym­

men tillhandahålles där så skäligen kan påfordras.

8

§.

Gällande skogsförläggningslag lägger inget ansvar på arbetstagarna för

bostädernas och stallens vård eller för att ordning och sundhet iakttages.

Den standard, som den föreslagna lagen avser att ge skogsförläggningar och

skogsstall, synes emellertid kräva, att ett visst ansvar lägges jämväl på ar­

betstagarna. Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ett särskilt stadgande här­

om har vunnit allmän anslutning från både arbetsgivarna och arbetstagar­

na. Med införandet av ett sådant stadgande ernås överensstämmelse med

7 § andra stycket arbetarskyddslagen. 9

9 §•

En jämförelse mellan bestämmelserna angående skyddsombud i arbetar­

skydds- och skogsförläggningslagarna ger vid handen, att dessa är i huvud­

sak lika och att de i vissa fall har exakt samma lydelse.

Vissa avvikelser föreligger dock. Enligt 40 § första stycket arbetarskydds­

lagen föreligger sålunda i regel skyldighet att utse skyddsombud å arbets­

ställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes, under det att

skogsförläggningslagen endast innehåller en allmän rekommendation att

utse skyddsombud.

Arbetarskyddslagen har vidare i 41 § ett stadgande om skyddskommitté,

medan motsvarande bestämmelse saknas i skogsförläggningslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

85

Slutligen saknas i skogsförläggningslagen en motsvarighet till 63 § ar-

betarskyddskungörelsen med bestämmelser om kompetenskrav för skydds­

ombud, om antalet skyddsombud vid visst arbetsställe samt om skyddsom­

bud för olika grupper av arbetstagare.

De numera rådande arbetsförhållandena inom skogsbruket samt de nya

formerna för skyddsombudsinstitutionens organisation med företagsan-

knutna skyddsombud inom storskogsbruket har medfört, att samma be­

stämmelser om skyddsombud och skyddskommitté bör kunna gälla likaväl i

frågor rörande skogsförläggningslagens tillämpning som beträffande själva

arbetet. Något motiv synes ej längre föreligga för särskilda, fullständiga be­

stämmelser om skyddsombud i skogsförläggningslagen. Däremot bör i sist­

nämnda lag intagas bestämmelser om skyddsombuds och skyddskommittés

skyldigheter med avseende på skogsförläggningar.

10

§.

Fabrikstillverkade, transportabla byggnader utgör det övervägande fler­

talet av de skogsförläggningar och skogsstall, som numera nyanskaffas.

Betydelsen av att ett ansvar ålägges tillverkare och försäljare för sådana

byggnader, då dessa avlämnas för att tagas i bruk vid arbeten, å vilka skogs­

förläggningslagen äger tillämpning, synes därför nu vara väsentligt större

än vid tiden för tillkomsten av gällande lag. Skogsyrkesinspektionen säger

sig visserligen ha ett gott samarbete med de större företagen på om­

rådet, men inspektionen finner då och då fabrikstillverkade bostäder och

stall, som inte i alla avseenden motsvarar stadgandena i gällande lag. Vid

en ny lagstiftning på området med väsentligt skärpta krav torde det bli

nödvändigt, att vissa skyldigheter ålägges även tillverkare och försäljare.

Med hänsyn härtill föreslås i denna paragraf en bestämmelse om skyl­

dighet för tillverkare och försäljare av bostad och stall att tillse att bygg­

naden, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes

till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller lagens fordringar. En tillver­

kare eller försäljare kan få överlåta en färdigtillverkad byggnad, som ej

uppfyller lagens fordringar, därest förvärvaren i det enskilda fallet utverkat

dispens enligt 6 §.

Beträffande upplåtelse av bostad eller stall torde bestämmelserna i 13 och

14 §§ i förslaget vara tillfyllest.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

11

§•

Denna paragraf motsvarar 20 § gällande lag men avviker från nämnda

stadgande däri, att tillsynen å lagens efterlevnad beträffande vägarbete

utan samband med skogsbruk eller flottning föreslås bli utövad av den all­

männa yrkesinspektionens befattningshavare.

Beträffande vägarbete råder nu det förhållandet, att tillsynen å efterlev­

naden av arbetarskyddslagen utövas av den allmänna yrkesinspektionen,

86

under det att tillsyn å efterlevnaden av skogsförläggningslagen utövas av

skogsyrkesinspektionen. Detta föranleder ett slags dubbelinspektion. Väg-

arbetarnas förläggningar vid arbeten å allmänna vägar blir dock mera säl­

lan föremål för tillsyn av skogsyrkesinspektionen. Det synes därför mera

ändamålsenligt, att den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare vid

besöken på arbetsställena förrättar inspektion även av förläggningarna.

12

§.

Första stycket är likalydande med 21 § första stycket gällande skogsför-

läggningslag.

Med hänsyn till bestämmelserna i 10 § har i andra stycket tillverkare och

försäljare ålagts samma skyldighet som arbetsgivare att lämna upplys­

ningar till tillsynsorgan.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

13 §.

Denna paragraf överensstämmer med 22 § första—tredje styckena gäl­

lande skogsförläggningslag. Med upplåtelse avses både upplåtelse av fast

förläggning till begagnande och upplåtelse av monteringsbar eller trans­

portabel byggnad.

14 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag.

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att vid de inspektioner, som förrättas in­

nan vinterdrivningarna tagit sin början, inspektionsförrättaren inte alltid

kan få kännedom om, huruvida en förläggning kommer att tagas i bruk eller

ej. Förläggningarna utnyttjas ej heller alltid av ägaren utan upplåtes kan­

ske till en annan arbetsgivare. Det kan då vara svårt att få besked om, vem

som under kommande säsong skall använda en förläggning. Även om inspek­

tionsförrättaren i det enskilda fallet känner till att förläggningen skall an­

vändas och även vilken arbetsgivare det gäller, har han dock ingen möj­

lighet att med stöd av nuvarande bestämmelser ingripa med föreläggande

eller förbud, förrän förläggningen redan tagits i bruk. Då proceduren i dy­

lika ärenden kan dra långt ut på tiden, händer det ibland, att arbetet på

platsen hunnit slutföras, innan meddelat föreläggande eller förbud vunnit

laga kraft. Styrelsen föreslår därför, att skogsyrkesinspektionen får möj­

lighet att under vissa omständigheter ingripa med föreläggande eller för­

bud redan innan en skogsförläggning tages i bruk.

Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen, och

det synes lämpligt att ett stadgande av denna innebörd införes i den nya

skogsförläggningslagen. Föreläggandet eller förbudet torde, såsom styrel­

sen föreslagit, böra riktas mot byggnadens ägare.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § fjärde stycket i nuvarande lag.

16 §.

Paragrafen är likalydande med 23 § gällande skogsförläggningslag.

17 §.

Stadgandet i denna paragraf är nytt och sammanhänger med bestämmel­

serna i 10 § angående skyldighet för försäljare och tillverkare av bostad och

stall att tillse att dessa uppfyller lagens fordringar. Det motsvarar 56 §

första stycket arbetarskyddslagen.

18 §.

Första stycket överensstämmer med 24 § i den nuvarande lagen.

I andra stycket sägs, att föreläggande och förbud enligt den föreslagna

14 § inte skall kunna riktas mot staten.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § gällande lag med den ändringen att be-

svärstiderna i 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myn­

dighets beslut blir tillämpliga.

20—24 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämmer med 26—30 §§ gäl­

lande lag med de tillägg i fråga om straffansvaret, som föranledes av de ny­

tillkomna stadgandena i 10, 14 och 17 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

87

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande depar­

tementschefen, att lagrådets utlåtande över förenämnda inom socialdeparte­

mentet upprättade förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 19i9 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs-

förläggningslag),

vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­

nungen.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från redak­

tionella jämkningar, likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen utom att det

stadgande, som upptages i 27 § andra stycket förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen, i

den till lagrådet remitterade texten hade följande lydelse: Vad sålunda stadgats skall dock ej

gälla arbete, som fortgår under mycket kort tid och medför synnerligen ringa ansträngning.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 mars

1963.

Närvarande:

justitieråden

R

omanus

,

D

igman

,

N

ordstrom

,

regeringsrådet H

olmgren

.

Enligt lagrådet den 27 februari 1963 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

1 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till 1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1)och 2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete

m. m. (skogsförläggningslag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Ingrid Hilding.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen.

27 §.

Enligt 27 § i förslaget gäller som regel, att minderårig icke må användas

till arbete —- bortsett från sådant som enligt 4 § ej omfattas av bestämmel­

serna i 27 § — utan att till arbetsgivaren avlämnats arbetsbok för den min­

derårige. överträdelse av denna föreskrift är enligt 62 § belagd med straff,

och straff kan ifrågakomma ej blott för arbetsgivaren utan även för den

minderåriges vårdnadshavare. Från kravet på arbetsbok har i förslaget un-

dantagits arbete, som »fortgår under mycket kort tid och medför synnerligen

ringa ansträngning». I motiveringen uttalar departementschefen, att med

arbete under mycket kort tid bör förstås arbete, som sträcker sig över högst

en eller annan dag.

Enligt lagrådets mening är det olämpligt att för angivande av grän­

sen mellan straffritt och straffbelagt område i lagtexten begagna ett så

obestämt uttryck som »mycket kort tid»; den som ej har tillgång till moti­

ven lämnas i ovisshet om undantagets räckvidd. Lagrådet hemställer därför,

att tidslängden i lagtexten fixeras i dagar, förslagsvis högst tre dagar eller,

om så anses lämpligt, ett något högre dagantal. Beträffande den för un­

dantaget uppställda ytterligare förutsättningen, att det skall vara fråga om

arbete, som medför »synnerligen» ringa ansträngning, synes — med beak­

89

tande av vad i motiven uttalats om att därmed avses arbete där hälsorisken

är obetydlig — ordet »synnerligen» vara obehövligt. I enlighet med det an­

förda bör enligt lagrådets mening undantaget angivas gälla i fråga om

arbete, som fortgår under högst tre dagar och medför ringa ansträngning.

45 §.

I anslutning till den i det nya tredje stycket intagna bestämmelsen om

förhandsgodkännande av tekniska anordningar må erinras om att för vissa

slag av sådana anordningar särskilda föreskrifter om typgodkännande eller

annat förhandsgodkännande meddelats i andra författningar, såsom i

kungörelsen den 26 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk

materiel, i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor

samt beträffande motorfordon och viss utrustning å sådana fordon i väg­

trafikförordningen. Uppenbart är att för anordningar, beträffande vilka

dylika speciella föreskrifter om förhandsgodkännande gälla, arbetarskydds-

styrelsen icke bör föreskriva typgodkännande jämväl enligt förevarande

stadgande för att tillgodose sådana säkerhetssynpunkter som föranlett de

särskilda kontrollbestämmelserna. Någon undantagsbestämmelse för dessa

fall synes icke vara erforderlig; jämför prop. nr 298/1948 s. 253.

Förslaget till skogsförläggningslag.

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

1963.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, stats­

råden

Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman,

J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 15 mars

1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete in. m. (skogs-

förläggningslag).

Föredraganden anför härefter följande.

Enligt 27 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i ar­

betarskyddslagen skall kravet på avlämnande av arbetsbok för minderårig

arbetstagare inte gälla i fråga om arbete, som fortgår under mycket kort tid

och medför synnerligen ringa ansträngning. I motiveringen har jag uttalat,

att med arbete under mycket kort tid bör förstås arbete, som sträcker sig

över högst en eller annan dag.

Lagrådet föreslår en precisering av stadgandet så att undantaget angives

gälla i fråga om arbete, som fortgår under högst tre dagar. Vidare anser lag­

rådet, att den typ av arbete, för vilket undantaget skall gälla, bör beskrivas

såsom arbete, vilket medför ringa ansträngning.

Vad lagrådet sålunda föreslagit kan jag godtaga.

Mot vad lagrådet anfört vid 45 § förslaget till lag om ändring i arbetar­

skyddslagen har jag ingen erinran.

Vissa redaktionella ändringar bör vidtagas i förslagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att, jämlikt § 87

regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

91

1) lag om ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs-

förläggningslag).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963