Prop. 1963:126
('med förslag till lag om ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), m. m.',)
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
1
Nr 126
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), m. m.; given Stockholms slott den 22 mars 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och 2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs- förläggningslag).
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde hittills varit begränsat i huvudsak till rörelse, skall bli i princip tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Vissa undantag föreskrives dock. Bl. a. göres undantag för arbete i arbetsgivarens hushåll och för den egentliga militärtjänsten.
Vidare föreslås befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda före skrift om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap o. dyl. till förhindrande av att farliga sådana anordningar tages i bruk.
Propositionen innehåller också förslag till en ny skogsförläggningslag med höjda standardkrav i fråga om skogsförläggningarna. 1
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 126
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)
Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 16, 23, 27, 45, 51, 56, 57, 59, 61, 72 och
73 §§ arbetarskyddslagen den 3 januari 19491 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
1 §•
(Föreslagen lydelse)
Denna lag äger, med de inskränk
ningar nedan angivas, tillämpning
å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vat-
tenavledning eller annat dylikt sär
skilt arbetsföretag, vari arbetstagare
användes på sådant sätt.
I denna
Denna lag äger, med de inskränk
ningar nedan angivas, tillämpning å
varje verksamhet, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgiva
res räkning.
arbetets utförande.
2
§.
Utöver vad i 1 § sägs skall denna
lag, där ej nedan annorlunda stad
gas, äga tillämpning å
1) arbete, som två eller flera per
soner för gemensam räkning utföra
under sådana förhållanden, att om
arbetstagare funnits anställd i rörel
sen eller företaget lagen enligt 1 §
skulle ägt tillämpning därå;
2) arbete, som elev utför vid sådan
anstalt för yrkesutbildning eller av
delning därav, beträffande vilken
Konungen förordnat att lagen skall
gälla; 1
Utöver vad i 1 § sägs skall denna
lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å
1) arbete, som två eller flera per
soner för gemensam räkning utföra
under sådana förhållanden, att om
arbetstagare funnits anställd lagen
enligt 1 § skulle ägt tillämpning
därå;
2) arbete, som elev utför vid sådan
undervisnings- eller utbildnings an
stalt eller avdelning därav, beträf
fande vilken Konungen förordnat att
lagen skall gälla;
1 Senaste lydelse av 73 § se SFS 1962:248.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
(Gällande lydelse)
3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana för hållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet ut förts av arbetstagare för arbetsgiva res räkning; samt
4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller sinnes sjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten.
I fall — —--------------------------- arbe
(Föreslagen lydelse)
3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om ar betet utförts av arbetstagare för ar betsgivares räkning; samt
4) arbete, som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, arbetshem som avses i lagen om socialhjälp, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller sinnessjukhus eller annan an stalt för vård av sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstalts ledningen utför på anstalten. t utföres.
3 §.
Från lagens tillämpning undanta gas
a) arbete, som utföres i arbetsta garens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt ar betet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts; samt
c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.
Från lagens tillämpning undan tagas
a) arbete, som utföres i arbetsta garens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt före tag, eller till byggnadsarbete för jord bruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts;
c) arbete, som utföres i arbetsgi varens hushåll; samt
d) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.
Från lagens tillämpning undanta ges vidare övning inom krigsmakten eller civilförsvaret eller eljest för to talförsvarets ändamål, så ock annat arbete inom krigsmakten eller civil-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
(Gällande lydelse)
16
Konungen må föreskriva särskilda
villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra syn
nerlig fara för ohälsa eller olycksfall,
eller förordna att arbetstagare ej må
användas därtill.
(Föreslagen lydelse)
försvaret än sådant som utföres un
der väsentligen samma förhållanden
som motsvarande arbete i annan
verksamhet.
§•
Konungen må föreskriva särskilda
villkor för arbetstagares användan
de till arbete, som finnes medföra
särskild fara för ohälsa eller olycks
fall. Finnes arbete medföra synner
lig fara för ohälsa eller olycksfall,
må Konungen förordna att arbetsta
gare ej må användas därtill.
23 §.
Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller
under kalenderåret fyller fjorton år
samt — där fråga ej är om arbete un
der ferietid — inhämtat den för folk
skolan bestämda lärokursen eller
däremot svarande kunskaper och
färdigheter eller ock erhållit behörigt
tillstånd att lämna folkskolan.
Arbetarskyddsstyrelsen må —
27 §.
Minderårig må —------- i arbetsboken.
45 §.
Tillverkare eller försäljare av
maskin, redskap eller annan teknisk
anordning ävensom den, vilken upp
låter sådan anordning till begagnan
de, skall tillse, att anordningen, då
den avlämnas för att tagas i bruk
inom riket eller här utställes till för
säljning eller i reklamsyfte, är för
sedd med nödiga skyddsanordningar
Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller
under kalenderåret fyller fjorton år
samt — där fråga ej är om arbete
under ferietid — fullgjort sin skol
plikt eller ock erhållit behörigt till
stånd att avsluta sin skolgång.
— sig skolundervisningen.
Vad sålunda stadgats skall ej gäl
la arbete, som fortgår under högst
tre dagar och medför ringa ansträng
ning.
Tillverkare eller försäljare av
maskin, redskap eller annan teknisk
anordning ävensom den, vilken upp
låter sådan anordning till begagnan
de, skall tillse, att anordningen, då
den avlämnas för att tagas i bruk
inom riket eller här utställes till för
säljning eller i reklamsyfte, är för
sedd med nödiga skyddsanordningar
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
(Gällande lydelse)
och även i övrigt erbjuder betryg gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning och sköt sel erforderliga föreskrifter.
Utför någon
(Föreslagen lydelse)
och även i övrigt erbjuder betryg gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens montering, använd ning och skötsel erforderliga före skrifter.
När särskilda skål äro därtill, må arbetar sky ddsstyr elsen föreskriva, att anordningen därjämte skall vara försedd med skylt eller annan märk ning upptagande tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen fin ner erforderlig.
Arbetarskyddsstyrelsen må ock, när särskilda skäl äro därtill, beträf fande visst slag av anordning, som i första stycket sägs, föreskriva att an ordningen skall vara godkänd av sty relsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklam syfte.
- föreskrifter iakttagas.
51
§.
Den som----------------------------------- honom kunnigt. Vad nu sagts skall äga motsvaran de tillämpning i fråga om läkare, som har eller haft att verkställa be siktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densam ma meddelad föreskrift.
Vad nu sagts skall äga motsvaran de tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i yrkesinspektionens förtroenderåd ävensom i fråga om läkare, som har eller haft att verk ställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.
56
Där så prövas nödigt till förebyg gande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för
§•
Där så prövas nödigt till förebyg gande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakttaga vad som är stadgat i 45 § första stycket eller föreskrivits med
Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
(Gällande lydelse)
att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetar- skyddsstyrelsen, efter det tillfälle be- retts tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller ut ställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen fin ner erforderliga.
Om synnerliga
(Föreslagen lydelse)
stöd av andra eller tredje stycket nämnda paragraf, avlämnar anord ningen för att tagas i bruk inom ri ket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det till fälle beretts tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att yttra sig i ären det, förbjuda denne att avlämna el ler utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen finner erforderliga, idet upprätthålles.
57 §.
Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av honom iakttagas vid utföran de av installationsarbete eller förbju da honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i ärendet.
Åsidosätter installatör, som avses i 45 § fjärde stycket, vad där stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda ho nom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle bere das installatören att yttra sig i ären det.
59 §.
På anmodan----------------------- sådan undersökning. Den som----------------------- sådan undersökning. Underlåter någon-----------------------vidtaga åtgärden.
61
över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må klagan föras hos arbetarskyddssty-
Undersökning enligt denna para graf skall, där arbetarskyddsstyrel sen så föreskriver, bekostas av ar betsgivaren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, försälja ren eller upplåtaren.
§•
Talan mot föreläggande eller för bud som meddelats av yrkesinspek tör föres genom besvär hos arbetar-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
(Gällande lydelse)
relsen inom två veckor från den dag klaganden erhöll del av detsamma.
Underrättelse härom skall lämnas då föreläggandet eller förbudet medde las.
Angående klagan-------------------------
72
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämp ligt överlämna åt yrkesinspeklör att enligt de närmare föreskrifter sty relsen utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.
(Föreslagen lydelse)
skyddsstyrelsen. I yrkesinspektörens beslut skall givas till känna vad den som vill fullfölja talan har att iakt taga.
-------- i 73 §.
§•
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämp ligt överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrel sen utfärdar medgiva undantag, var om stadgas i 23, 24 eller 29 §.
73
över arbetarskyddsstyrelsens---------Talan mot beslut av arbetarskydds styrelsen i annan fråga, som omför- mäles i denna lag, eller mot länssty relses beslut i sådan fråga föres ge nom besvär hos Konungen i den ord ning, som år bestämd för överklagan de av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
§• - ej föras.
Talan mot beslut av arbetarskydds styrelsen i annan fråga, som omför- mäles i denna lag, eller mot länssty relses beslut i sådan fråga föres ge nom besvär hos Konungen.
Denna lag tråder i kraft den 1 ja nuari 1966.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Förslag
till
Lag
om tillfälliga bostäder vid skogs* och flottningsarbete m. m.
(skogsforläggningslag)
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §•
Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete inom skogs bruket ävensom å flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och väg arbete.
2
§.
Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan fordras att arbets tagarna skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgiva ren sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller i närheten av arbetsstället. Användas hästar vid arbetet och finnes icke inom skäligt avstånd från arbetsstället tillgång till erforderligt stallrum, skall genom arbetsgivarens försorg å eller i närheten av arbetsstället jämväl tillhan dahållas stallrum.
Anvisar arbetsgivare, ändå att sådant fall som nu är sagt ej föreligger, åt arbetstagare bostad i byggnad, som icke stadigvarande användes för bo stadsändamål, eller stallrum i byggnad, som icke stadigvarande nyttjas till stall, är arbetsgivaren pliktig sörja för att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i denna lag.
3 §.
I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utfö- res av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets ut förande. Vid flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses flottningsförening, när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som i flottleden innehar flottningsrätten.
Beskaffenheten av bostäder och stall m. m.
4 §•
Bostad, som avses i denna lag, skall motsvara de fordringar, som med hänsyn till den tid och de förhållanden under vilka bostaden kan förväntas bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad. Därvid skall sär skilt iakttagas vad nedan stadgas.
Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga 2,2 meter. Utrym met i bostaden skall vara minst 10 kubikmeter för varje inkvarterad person. I avskilt sovrum skall utrymmet vara minst 8 kubikmeter för varje person. Sovplats skall vara så anordnad och utrustad, att den erbjuder goda möj ligheter till vila. I samma rum må i regel ej inrymmas sovplatser för flera än fyra personer. Bostaden skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd samt vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling. Erforderlig ut rustning för belysning och renhållning skall finnas att tillgå.
Vidare skall bostaden vara försedd med erforderliga utrymmen för för varing av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter även som med särskild tvättplats. Till bostaden skall höra avskilt utrymme för torkning av kläder.
Inkvarteras sex eller flera arbetstagare, vilka avse att bilda matlag, skola anordningar vidtagas för gemensam mathållning.
5 §•
Stall, som avses i denna lag, skall med hänsyn till den tid och de för hållanden, under vilka stallet kan förväntas bliva använt, erbjuda tillräck ligt utrymme samt lämpliga temperatur- och fuktighetsförhållanden.
Därvid skall särskilt iakttagas, att avståndet mellan spiltgolv och inner tak ej må understiga 2,2 meter samt att till stallet skola höra lämpligt ut rymme för förvaring av foder ävensom särskilt utrymme för torkning av seldon och hästtäcken.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
9
6 §■
Arbetarskyddsstyrelsen äger, där det i visst fall finnes påkallat av sär skilda skäl, medgiva undantag från vad i 4 § andra—fjärde styckena samt
5 § andra stycket sägs.
Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämp ligt överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medgiva undantag som avses i denna paragraf. 7
7 §•
Dricks- och tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt avstånd från bostad och stall.
Vid bostad skola finnas avträde samt, där så erfordras, lämpligt utrym me för förvaring av ved.
Där så skäligen kan påfordras, skall finnas från bostaden avskilt utrym me för skötsel och förvaring av motorsågar och liknande redskap.
8
§•
Arbetstagare åligger att, i vad på honom ankommer, medverka till vår den av bostad och stall, som ställas till hans förfogande, samt till att ord ning och sundhet iakttagas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Skyddsombud och skyddskommitté
9 §.
Skyddsombud, som utsetts enligt 40 § arbetarskyddslagen, skall före träda arbetstagarna jämväl i frågor rörande bostäder och stall, som avses i denna lag. Skyddskommitté, som tillsatts enligt 41 § arbetarskyddslagen, skall verka för att bostäder och stall äro av god beskaffenhet samt för att ordning och sundhet iakttagas.
Vad i arbetarskyddslagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter stadgas med avseende å skyddsombud och skyddskommitté skall i tillämp liga delar gälla även i frågor rörande bostäder och stall som nu sagts.
Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare
10
§.
Den som tillverkar eller försäljer bostad eller stall för ändamål som an- gives i denna lag skall tillse, att byggnaden, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, upp fyller de fordringar som gälla enligt denna lag.
Tillsyn å lagens efterlevnad
11
§.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens el ler, beträffande vägarbete utan samband med skogsbruk eller lottning, av den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare.
Vad i lagen stadgas om skogsyrkesinspektör skall i fråga om vägarbete som nyss sagts äga motsvarande tillämpning å yrkesinspektör.
Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.
12
§.
Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, när helst han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro under
11
kastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.
Arbetsgivare och den som å arbetsställe företräder honom samt tillver kare och försäljare, som avses i 10 §, äro pliktiga att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga ut övande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
13 §.
Åsidosätter i annat fall än som avses i 16 § arbetsgivare något av vad i 2, 4, 5 eller 7 § stadgas, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga så dan åtgärd att det åsidosatta stadgandet iakttages eller ock skriftligen för bjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträf fande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.
Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2, 4 eller 5 § åligger honom synnerlig olägenhet, äger skogsyrkesinspektören utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud, som avses i första styc ket, att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annor lunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndig hetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.
År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträf fande bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkes inspektören meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering av arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bo staden eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.
14 §.
Föreligga sannolika skäl till antagande att bostad eller stall, som icke uppfyller fordringarna enligt 4, 5 eller 7 §, kommer att användas för ända mål som angives i denna lag, äger skogsyrkesinspektör skriftligen förelägga ägaren att innan byggnaden tages i bruk vidtaga sådan åtgärd, att nämnda fordringar uppfyllas, eller ock skriftligen förbjuda honom att använda el ler upplåta byggnaden utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande an givet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas ägaren.
15 §.
Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspek tör förordna om åtgärd, som avses i 13 och 14 §§.
Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra bostad för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören, där så prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som mot föreningen äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall gälla vad i 6 kap. 17 § vattenlagen är stadgat.
Försummar flottningsförening att underhålla bostad för flottningsarbe tare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till länsstyrel sen; och skall i fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gälla vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader.
17 §.
Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare eller försäljare av bostad eller stall, utan att iakttaga vad i 10 § är stadgat, avlämnar byggnaden för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det till fälle beretts tillverkaren eller försäljaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller utställa byggnaden, med mindre de åtgärder vid tagas, som styrelsen finner erforderliga.
18 §.
I fall som avses i 13 § skall vad där stadgats icke äga tillämpning å verk samhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anled ning av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamhe ten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen under ställa ärendet Konungens prövning.
Föreläggande eller förbud, som avses i 14 §, må ej riktas mot staten.
19 §.
Talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av skogsyrkesinspek tör föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen. I skogsyrkesinspektö- rens beslut skall givas till känna vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.
Angående talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 23 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
16 §.
Särskilda bestämmelser
20
§.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande, som meddelats med stöd av 13, 14, 15 eller 17 §, dömes till dagsböter eller, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex månader.
21
§.
Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogs- yrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom an visning lämnats honom jämlikt denna lag, dömes till dagsböter.
Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig upp gift, som avses i denna paragraf, dömes ock till ansvar som nu sagts.
22
§.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller försäljare, som avses i 10 §, gälla arbetsföreståndaren.
23 §.
Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna lag, föres genom besvär hos Konungen.
24 §.
Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
13
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Fråga om undantag från lagens bestämmelser må dock behandlas redan före nämnda dag.
Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som er satts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stäl let tillämpas.
Föreläggande eller förbud, som meddelats med stöd av 22 § lagen den 25 maj 1951 (nr 305), skall såvitt angår tid efter den nya lagens ikraft trädande anses hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1963.
Närvarande: Statsministern
E
rlander, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
ange
,
K
ung
, S
koglund
, E
denman
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
, A
spling
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che fen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om vissa ändringar i arbetarskgddslagstiftningen samt anför.
Nu gällande arbetarskyddslag är — liksom tidigare lagstiftning på om rådet — i huvudsak tillämplig endast på rörelse, vilket innebär att bl. a. den egentliga statliga och kommunala förvaltningsverksamheten faller utanför. Frågan om en utsträckning av tillämpningsområdet har länge va rit aktuell, men statsmakterna har av skilda skäl stannat för den begräns ning som återfinns i den nuvarande lagen. År 1958 hemställde emellertid riksdagen (L2U B 13; rskr B 115) att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om sådan ändring i arbetarskyddslagen, att lagens tillämpningsområde ut vidgades till att i princip omfatta all statlig och kommunal verksamhet. Se dan arbetarskyddsstyrelsen därefter fått i uppdrag att utreda frågan, har styrelsen i skrivelse den 29 maj 1962 föreslagit, att lagens tillämpningsom råde utvidgas till att avse all verksamhet, i vilken arbetstagare användes för arbetsgivares räkning.
Vidare har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 8 november 1960 hem ställt om vissa andra ändringar i arbetarskyddslagen, varjämte arbetar- skyddsverkets organisationsutredning i sitt betänkande Lokala skydds- tjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation (SOU 1959:9) före slagit tillägg till viss bestämmelse i lagen.
Slutligen har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 28 september 1962 framlagt förslag till ny skogsförläggningslag.
över arbetarskyddsstyrelsens skrivelse den 29 maj 1962 har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen, överbe fälhavaren, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, universitets- kanslersämbetet, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, stats- polisintendenten, statens brandinspektion, överståthållarämbetet, länssty relserna i Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Öre bro, Gävleborgs och Västerbottens län, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt i Linköpings, Lunds, Karlstads och Luleå stift, Svenska arbetsgivareför
15
eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa
tion, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riks
förbund, Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska landstingsförbun
det, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
över skrivelsen den 8 november 1960 har remissyttranden avgivits av so
cialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinal
styrelsen, statens institut för folkhälsan, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, kommerskollegium, giftstadgeutredningen, Svenska arbets
givareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges färgfabrikanters för
ening, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska provinsialläkarförening-
en, Svenska skolläkarföreningen samt Tjänstemännens centralorganisation.
Remissyttranden över det av arbetarskyddsverkets organisationsutredning
avgivna betänkandet har inkommit från riksförsäkringsanstalten, arbetar-
skyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisations-
nämnd, statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statens institut för
folkhälsan, statens lönenämnd, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorga
nisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akade
mikers centralorganisation samt Föreningen Sveriges skyddstjänstemän.
Efter remiss har yttranden över förslaget till ny skogsförläggningslag av
givits av arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, medi
cinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, läns
styrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gävle
borgs, Kopparbergs och Värmlands län, Landsorganisationen i Sverige, För
eningen skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgiva-
reförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska skogsarbetareför
bundet, Svenska lantarbetareförbundet, Trävaruindustridepartementet inom
Sveriges arbetares centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges skogsägareför
bund.
I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från under
lydande organisationer m. fl.
Jag anhåller att nu få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
Gällande bestämmelser
Arbetarskyddslagen
Arbetarskgddstagen den 3 januari 1949 (nr 1; ändr. 1950: 70, 1955: 100,
1958: 111 och 1962: 248) innehåller i första kapitlel bestämmelser som an
ger lagens tillämpningsområde. Enligt 1 § första stycket äger
lagen tillämpning på varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare
16
användes till arbete för arbetsgivares räkning, likaså på hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,
vari arbetstagare användes på sådant sätt. I lagen förstås med arbetstagare
var och en, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till
denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare
var och en för vars räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att
mellan dem står någon tredje person, vilken som självständig företagare åta
git sig att ombesörja arbetets utförande (1 § andra stycket).
Vidare skall lagen äga tillämpning på 1) arbete som två eller flera per
soner för gemensam räkning utför under sådana förhållanden att, om ar
betstagare funnits anställd i rörelsen eller företaget, lagen enligt 1 § skulle
ägt tillämpning på arbetet, 2) arbete som elever utför vid sådan anstalt för
yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Kungl. Maj :t för
ordnat att lagen skall gälla, 3) arbete som värnpliktiga i denna sin egen
skap utför under sådana förhållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämp
ning på arbetet, om detta utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning,
samt 4) arbete som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter, allmänna vård
anstalter för alkoholmissbrukare, sinnessjukhus eller vissa andra anstalter
intagna personer efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten
(2 § första stycket). I dessa fall skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga
motsvarande tillämpning på den som utför arbetet och vad som är föreskri
vet om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet, vari arbetet utfö
res (2 § andra stycket).
Från lagens tillämpning undantages å andra sidan a) arbete som utfö
res i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det inte
kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b)
arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, om arbetet är för
lagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk med binä
ringar m. m., samt c) arbete som är att hänföra till skeppstjänst (3 §). På
jordbruk jämte därtill hörande binäringar m. m. skall vissa bestämmelser i
lagen, som rör minderåriga, inte äga tillämpning. Nämnda bestämmelser
jämte vissa andra stadganden i lagen äger inte heller tillämpning på elever
vid anstalter för yrkesutbildning, på värnpliktiga eller på dem som är in
tagna på anstalt (4 §).
Bedrives i visst fall arbete, som eljest inte är underkastat arbetarskydds
lagen och inte heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhål
landen, att därmed sysselsatta personer utsättes för allvarlig fara för ohälsa
eller olycksfall, kan Kungl. Maj :t förordna, att lagen i erforderlig omfatt
ning skall tillämpas på det arbetet samt meddela de föreskrifter som kan er
fordras (5 §).
Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om
åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
17
Arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur
och de förhållanden under vilka arbetet bedrives samt arbetstagarens ålder,
yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för
att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i
följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin
sida är pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga
följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt
iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall fö-
rekommes (7 §).
Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara före
skrivet (8 §). Vidare skall i erforderlig utsträckning arbetstagarna på eller
invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för
ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats. Där så
kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme, som er
bjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbets
tagarnas förfogande (9 §). Det skall vara sörjt för tillräckligt luftut
rymme, tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning
samt lämplig värme- och fuktighetsgrad inom arbetslokalerna. Vidare skall
det finnas lämpliga anordningar för att hindra att damm, rök, gas eller ånga
sprides i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas ge
nom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På
arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas. Arbetet skall anordnas
så, att det kan utföras på sätt, som inte är onödigt tröttande (10 §).
Till förekommande av olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna
maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och
transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar
och även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuder betryg
gande säkerhet. Åtgärder skall också vidtagas till undvikande av skada
genom fall, nedstörtande föremål, ras, splitter, farliga ämnen med flera
särskilt angivna omständigheter (11 §).
Vidare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning (.12 §) och om
första hjälpen vid olycksfall (13 §).
Kungl. Maj:t äger föreskriva särskilda villkor för arbetstagarnas använ
dande till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycks
fall, eller förordna att arbetstagare ej må användas till sådant arbete (16 §).
I tredje kapitlet återfinns särskilda bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning. Inledningsvis fastslås att arbetstagare, med
vissa angivna undantag, äger rätt till raster. Härmed menas avbrott i arbets
tiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämda och under vilka arbetsta
garen fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbets
stället (17 §). Vidare stadgas att arbetstagaren vid vissa ansträngande syssel
sättningar även äger rätt till arbetspauser (18 §).
Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledig-
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126
Kangl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
18
het skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Härifrån får avvikelse
ske, där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller an
nan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller eljest bedrivas
å tid före klockan 5 eller efter klockan 24. Även s. k. nödfallsarbete får be
drivas å tid mellan klockan 24 och klockan 5. Arbetstagare i överordnad
ställning kan, där det finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan
klockan 24 och klockan 5 utan hinder av nu nämnda bestämmelser (19 §).
När särskilda skäl föranleder därtill, kan arbetarskyddsstyrelsen medge
att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 24 och klockan 5
i vidare utsträckning än som följer av tidigare nämnda bestämmelser. Så
dant undantag må också medges av arbetarskyddsstyrelsen, då det av utta
lande av arbetstagarorganisationer eller annorledes framgår att det stora
flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detta
önskvärt, samt ohälsa eller överansträngning inte skäligen kan befaras
uppkomma därigenom (20 §).
För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt för
hållande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst 24 timmars sam
manhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till
söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från detta
stadgande kan arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av vederbörande sam
manslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medge undantag för visst
slag av arbete eller visst arbetsställe. Göres inskränkning i den avsedda vec-
kovilan, skall motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas (21 §).
Lagens fjärde kapitel handlar om minderårigas användande
i arbete. Med minderårig avses den som inte fyllt 18 år. Kapitlet inledes
med vissa bestämmelser om minimiålder och fullgjord skolplikt.
Sålunda får ingen användas till arbete tidigare än under det kalenderår då
han fyller 14 år samt — där fråga ej är om arbete under ferietid — förrän
han inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot sva
rande kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna
folkskolan. Från detta stadgande må arbetarskyddsstyrelsen medge undan
tag i fråga om lätt arbete, som kan antagas inte inverka menligt på den
minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodo
göra sig skolundervisningen (23 §). Arbetarskyddsstyrelsen kan överlämna
åt yrkesinspektör att medge undantag som här sagts (72 §).
Minderårig, som inte fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år, får inte
användas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i
gruva, stenbrott eller grustag eller på annat dylikt arbetsställe, skogsavverk
nings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods
eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Detta stadgande gäller
dock inte uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete. Så
vitt angår arbete under ferietid äger arbetarskyddsstyrelsen i fråga om visst
slag av arbete, som är att anse som synnerligen lätt, meddela undantag från
Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
19
detta förbud. Styrelsen kan också i särskilda fall medge afl minderårig som
fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år, användes till arbete som omfattas
av förbudet, om det finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesut
bildning eller det eljest kan anses vara till gagn för honom (24 §).
Vidare stadgas förbud mot att använda minderårig till arbete, som un
der jord bedrives i gruva, stenbrott eller annan jämförlig arbetsplats. I
vissa angivna fall kan arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från detta
förbud (25 §).
Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande
till arbete inte medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller
annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling
samt att den minderårige inte användes till arbete, som innebär våda i
moraliskt avseende. Finnes minderårigs användande till visst slag av ar
bete medföra synnerlig fara i något sådant avseende, kan Kungl. Maj :t före
skriva särskilda villkor för att den minderårige skall få användas därtill
eller förordna att han inte får användas därtill (26 §).
Minderårig får inte användas till arbete utan att arbetsbok för ho
nom avlämnats till arbetsgivaren. Arbetsboken skall innehålla uppgifter om
ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. Läkarintyget får inte vara
äldre än ett år, om inte den minderåriges anställning avser kortare tid än
en månad eller det är fråga om arbete under ferietid (27 §).
En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig använ
des till arbete, företagas läkarbesiktning av den eller de minder
åriga. Vad nu sagts äger inte tillämpning på skogsarbete och inte heller på
flottningsarbete utom när det gäller arbete vid skiljeställe. Läkarbesikt-
ningen förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar. Kostnaden för be
siktningen skall, utom såvitt angår resekostnads- och traktamentsersättning
till läkaren, bestridas av arbetsgivaren, som också är skyldig att sörja för att
lämplig lokal för besiktningen finns att tillgå (28 §). När det är fråga om
arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår endast un
der kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen medge befrielse från
läkarbesiktning. Har sådan befrielse medgivits, får den minderårige an
vändas till arbete utan hinder av att läkarintyget i arbetsboken är äldre än
ett år (29 §). Minderårig får inte användas till arbete i strid mot innehållet
i läkarintyg, som är infört i hans arbetsbok, om inte arbetarskyddsstyrel
sen funnit skäl medge det (30 §).
Beträffande minderårigs arbetstid gäller att den inte får
uppgå till mer än 10 timmar om dygnet eller 54 timmar i veckan. Vid nöd-
fallsarbete kan dock minderårigs arbetstid få utsträckas därutöver. I så
dant fall har arbetsgivaren att senast inom två dygn från arbetets början
göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet får inte fortsätta utöver
nämnda två dygn utan att tillstånd sökts hos styrelsen. Där så eljest prö
vas nödvändigt i särskilt fall, kan arbetarskyddsstyrelsen medge att arbets
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
20
tiden under kortare tid utsträckes utöver den lagstadgade (31 §). Arbets
givaren är skyldig lämna den minderårige ledighet för deltagande i skol
undervisning m. m. (32 §).
Enligt 33 § skall minderårig arbetstagare för nattvila beredas oavbruten
ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet
skall ingå, om den minderårige ej fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och
klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5 eller, i den ut
sträckning arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande viss ort, visst
slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju timmar i följd mel
lan klockan 22 och klockan 7. Även från nattarbetsförbudet finns möjlighet
till avvikelse för nödfallsarbete. Vidare kan arbetarskyddsstyrelsen i vissa
fall medge undantag även eljest från nämnda förbud (33 §).
I femte kapitlet finns särskilda bestämmelser om kvinnors använ
dande i arbete. Efter en lagändring 1962 kvarstår av dessa bestäm
melser ett förbud mot kvinnors användande till arbete under jord i gruva
eller stenbrott, med vissa möjligheter till undantag (34 §), samt bestäm
melser angående ledighet för barnsbörd och amning (35 §). Vidare kan,
om visst slag av arbete medför synnerlig fara för olycksfall när kvinna an
vändes därtill eller är synnerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna,
Kungl. Maj :t föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande till så
dant arbete eller förordna att hon inte får användas därtill (38 §).
Lagens sjätte kapitel innehåller regler angående samverkan mel
lan arbetsgivare och arbetstagare. Inledningsvis stadgas att
arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skall, för att åstadkom
ma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgiva
rens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skydds
arbete (39 §). På arbetsställe, där det regelbundet sysselsättes minst fem
arbetstagare, skall, om ej särskilt förhållande berättigar till undantag,
bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbets
tagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör,
där så finns påkallat, utses även på arbetsställe med mindre än fem ar
betstagare. Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller av lokal
organisation, genom vilken de kan anses företrädda. Arbetarskyddsstyrel
sen kan i vissa fall medge att organisation som nyss sagts utser skydds
ombud utanför kretsen av arbetstagare vid arbetsstället. För skyddsombud
bör ersättare utses (40 §). Vid arbetsställe, där det regelbundet sysselsät
tes minst 50 arbetstagare, skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren
och av skyddsombud sammansatt skyddskommitté. Om så finnes påkallat,
bör skyddskommitté tillsättas även på arbetsställe med mindre antal arbets
tagare (41 §). I 42—44 §§ finns bestämmelser, som är avsedda att garantera
att skyddsombud inte hindras att fullgöra sina uppgifter.
Lagens sjunde kapitel stadgar skyldighet för tillverkare eller försäljare
av maskiner, redskap eller andra tekniska anord
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
21
ningar att tillse, att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas i
bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är för
sedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall, ävensom att tillhandahålla för anord
ningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Vad nu sagts gäl
ler även den som upplåter anordningen till begagnande. Utför någon såsom
självständig företagare installation av sådan anordning, skall han tillse, att
föreskrivna skyddsanordningar uppsättes samt att för installationen i övrigt
gällande föreskrifter iakttages (45 §). I 46 § stadgas vissa särskilda skyl
digheter för ägare och nyttjanderättshavare till grustag. Enligt särskild be
stämmelse i lagens inledningskapitel (6 §) äger arbetarskyddslagen till-
lämpning i nu avsedda fall även om det inte är fråga om verksamhet som
omfattas av lagen.
Åttonde kapitlet handlar om tillsyn å lagens efterlevnad.
Sådan tillsyn utövas av arbetarskyddsstyrelsen och, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala till-
synsmän. Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och
dem underordnad personal. Kungl. Maj :t kan också förordna, att tillsyn å
visst slag av verksamhet skall utövas av specialinspektör (47 §). Det ålig
ger hälsovårdsnämnd att utse en eller flera lämpliga personer att för viss
tid eller tills vidare utöva den kommunala tillsynen (48 §).
Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen eller
med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall, närhelst han så påfordrar,
äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt
att där företa undersökning som hans tjänsteåligganden kan ge anledning
till. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorganet de upp
lysningar som erfordras för tillsynens utövande (50 §). Bestämmelser om
tystnadsplikt återfinns i 51 §. I 52 § stadgas att i statens eller kommuns
tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande, vilket strider mot
lagen eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall göra anmälan därom
hos tillsynsorganet. Vidare stadgas att tjänsteläkare, skolstyrelse, hälso
vårdsnämnd, byggnadsnämnd och polismyndighet skall lämna tillsynsorga
net upplysningar och biträde.
Om det vid ett arbetsställe råder missförhållande i något avseende, som
behandlas i stadgandena i andra kapitlet rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, och missförhållandet inte innebär överträdelse av
någon särskilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören skriftligen fö
relägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att
avhjälpa missförhållandet. Yrkesinspektören kan också skriftligen förbjuda
arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda
viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller
material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst angivet villkor. In
nan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avge yttrande be
Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
22
redas arbetsgivaren (53 § första stycket). Medför missförhållandet synner
lig fara för arbetstagares liv eller hälsa, kan yrkesinspektören utan att
avbida sådant yttrande meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och
gäller intill dess annorlunda förordnas. Om så finnes påkallat, kan yrkes
inspektören låta genom polismyndighetens försorg och på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätt-
hålles (53 § andra stycket). I fråga om lokal som arbetsgivaren fått till sig
upplåten kan yrkesinspektören meddela förbud mot upplåtelse, intill dess
viss åtgärd vidtagits med lokalen (53 § tredje stycket). Arbetarskyddssty-
relsen äger utan föregående beslut av yrkesinspektör förordna om åtgärd
som nu sagts (53 § fjärde stycket). Därest arbetsgivaren åsidosätter bestäm
melserna om arbetstidens längd och förläggning eller använder minder
årig till arbete som är riskabelt för denne, kan arbetarskyddsstyrelsen med
dela arbetsgivaren föreskrifter till tryggande av att de åsidosatta bestäm
melserna iakttages. Arbetsgivaren skall ha haft tillfälle att yttra sig i ären
det (54 §).
Vad i det föregående sagts om föreläggande, förbud och föreskrift gäller
icke verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen i
anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest att det i statlig verk
samhet föreligger missförhållande, som skulle kunna föranleda ingripande
om arbetsgivaren varit enskild, skall styrelsen hos den myndighet, som
har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages
ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning
(60
§).
Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan att denne under
gått föreskriven läkarbesiktning, kan yrkesinspektören enligt 55 § skrift
ligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minder
årige i arbetet utan att denne undersökts av läkare och intyg rörande under
sökningen införts i arbetsboken.
Till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin,
redskap eller annan teknisk anordning avlämnar anordningen i strid mot
bestämmelserna i 45 §, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det vederbörande
beretts tillfälle till yttrande, förbjuda honom att avlämna eller utställa an
ordningen, med mindre de åtgärder vidtages, som styrelsen finner erfor
derliga (56 § första stycket). Om synnerliga skäl föreligger får styrelsen
utan att avbida yttrande meddela sådant förbud att träda i kraft omedelbart
och gälla intill dess annorlunda förordnas. Där så finnes påkallat kan sty
relsen låta genom polismyndighets försorg och på bekostnad av tillverka
ren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa
att förbudet upprätthålles (56 § andra stycket). I huvudsak motsvarande
bestämmelser angående installatör av teknisk anordning finns i 57 §, och
58 § innehåller bestämmelser om åtgärder mot ägare och innehavare av
grustag, som inte iakttager sina skyldigheter.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
23
Till utrönande huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använder
eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är ai betsgivaren
skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör för
anstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller tillhandahålla er
forderliga prov för sådan undersökning. Underlåter arbetsgivaren att ef
terkomma sådan anmodan, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom
vite. Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplå-
tare av teknisk anordning (59 §).
Lagens nionde kapitel innehåller ansvarsbestämmelser. Ar
betsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot de
särskilda bestämmelserna till skydd för dessa arbetstagarkategorier, straffas
med dagsböter (62 §). Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse ho
nom meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift, är straffet dagsböter
eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst
sex månader (63 §). Till böter högst 300 kr. dömes arbetsgivare som för
summar att göra anmälan angående övertidsarbete för minderåriga. Läm
nar han oriktig uppgift i sådan anmälan, straffas han med dagsböter (64 §).
Den som mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesin
spektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom, straffas med dagsböter. Detsamma gäller, om tillverkare,
försäljare eller upplåtare av teknisk anordning mot bättre vetande lämnar
arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift beträffande an
ordningen (65 §). Dagsböter är också straffet för arbetsgivare, som åsido
sätter skyldigheten att sörja för att lämplig lokal finns att tillgå för läkar-
besiktning av minderåriga (66 §).
Arbetstagare är underkastad ansvar enligt lagen, om han olovligen och
utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt den ur bruk. Han
kan då ådömas böter upp till 200 kr. (67 .§).
I lagens tionde och sista kapitel återfinns vissa särskilda bestäm
melser. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i
lagen är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare, försäljare eller upp
låtare av teknisk anordning i stället gälla arbetsföreståndaren (70 § första
stycket). I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, stadgas att
vad som är föreskrivet beträffande arbetsgivare skall gälla arbetsföre
ståndare, såvitt angår efterlevnaden av lagens bestämmelser angående min
deråriga och kvinnor samt föreskrift eller förbud som meddelats arbets
givaren jämlikt 54 eller 55 §. Därest arbetarskyddsstyrelsen på framställ
ning av enskild arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare
i hans ställe, gäller samma regler som för kommunal verksamhet (70 §
andra stycket).
Enligt 71 § skall i den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrel
sen av ärenden rörande tillämpning av lagen eller med stöd av denna med
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
delade föreskrifter i vissa fall deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter
förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Bestäm
melserna i 73 § innebär att arbetarskyddsstyrelsens beslut i bl. a. vissa ären
den rörande minderåriga inte kan överklagas, medan däremot talan mot
övriga beslut av styrelsen får föras genom besvär hos Kungl. Maj :t.
Slutligen innehåller lagen bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddssty-
relsen att meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning
(74 och 75 §§).
Den viktigaste av de tillämpningsföreskrifter, som utfärdats till arbetar
skyddslagen, är arbetarskydds kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208).
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Skogsförläggningslagen
Lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga bostäder vid skogs- och
flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag) äger enligt 1 § tillämpning
på arbete med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband
därmed ävensom på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flott-
ledsbyggnads-, väg- och vattenavledningsarbete.
Därest arbete som nu sagts bedrives på så stort avstånd från ställe där
bostad finnes, att det inte skäligen kan fordras att arbetstagarna skall bege
sig dit för inkvartering, skall arbetsgivaren sörja för att arbetstagarna har
tillgång till bostad på eller i närheten av arbetsstället. Användes hästar
vid arbetet och finns inte inom skäligt avstånd från arbetsstället tillgång
till stall, skall genom arbetsgivarens försorg även tillhandahållas stall på
eller i närheten av arbetsstället (2 § första stycket). Om arbetsgivaren utan
att vara skyldig därtill ändå anvisar arbetstagare bostad i byggnad, som
inte stadigvarande användes för bostadsändamål, eller stallrum i bygg
nad, som inte stadigvarande nyttjas till stall, är arbetsgivaren pliktig att
sörja för att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i lagen (2 §
andra stycket). Bedrives arbetet på sådant avstånd från bostaden, att arbets
tagarna inte lämpligen kan intaga middagsmålet där, skall arbetsgivaren, om
det kan anses påkallat även med hänsyn till omständigheterna i övrigt, till
handahålla raststuga på eller invid den plats där arbetet bedrives
(3 §).
Enligt 4 § har begreppen arbetstagare och arbetsgivare samma innebörd
som i arbetarskyddslagen med det tillägget att i fråga om flottningsarbete
flottningsföreningen alltid skall anses vara arbetsgivare, när flottning sker
i allmän flottled, och eljest den som innehar fiottningsrätten i flottleden.
De närmast följande bestämmelserna i lagen handlar om bostäder
nas beskaffenhet. Inledningsvis stadgas att bostaden skall erbjuda
tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och fukt ävensom
goda möjligheter till vila samt i övrigt motsvara de fordringar, som med
25
hänsyn till yrkets behov samt den tid och de förhållanden, under vilka den
kan förväntas bli använd, skäligen kan ställas på en tillfällig bostad. Under
den varmare årstiden får inkvartering ske i tält, om det bara gäller några
få nätter (5 §). I fråga om bostad, som användes under någon längre tid,
skall enligt 6 § särskilt iakttagas, att på varje inkvarterad person skall fin
nas ett utrymme av minst 7 nU, att avståndet mellan golv och innertak
inte får understiga 2 m, att rumshöjden ej får understiga 2,35 m, om det
finns både över- och undersängar, samt att bostaden skall vara försedd med
erforderligt utrymme för förvaring av livsmedel, kläder och övriga person
lig tillhörigheter. I 7 § stadgas beträffande bostad, som användes under
den kallare årstiden, att den skall vara försedd med tillfredsställande an
ordningar för uppvärmning och luftväxling, att den skall vara tillfreds
ställande varmbonad, att fönstren skall ha dubbla rutor, att det skall fin
nas förstuga eller dubbla ytterdörrar samt att, om bostaden är avsedd för
fyra eller flera arbetstagare, till bostaden skall höra varmbonat torkrum av
erforderlig storlek och med tillfredsställande luftväxling. Bostad vid skilje
ställe eller flottläggningsplats skall alltid vara försedd med tillräckligt stort
torkrum (8 §). Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller
försågning av virke eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-
eller vägarbete eller vid flottningsarbete vid skiljeställe och som är avsedd
för åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd med kök och avskilt
utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam mathållning kan an
ordnas. Är bostaden avsedd för flera än tolv arbetstagare, skall den vara
försedd med matrum (9 §). I bostad, som användes vid arbete som nyss
sagts, får ej i något rum inkvarteras fler än tolv arbetstagare (10 §). Dricks
vatten av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt avstånd
från bostad och stall. På lämpligt avstånd från bostaden skall finnas avträ
de (11 §).
Arbetarskyddsstyrelsen äger under vissa omständigheter medge undan
tag från stadgandena i 6—10 §§ eller överlämna åt skogsyrkesinspektör att
enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medge sådant undantag
(12
§).
I 13 § finns bestämmelser om stallens beskaffenhet. Ett skogs-
stall skall, allt efter vad som kan anses påkallat med hänsyn till omstän
digheterna, erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande skydd mot
köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och innertak får inte understiga
2,2 in. Beträffande stall, som användes den kallare årstiden, skall särskilt
iakttagas, att det skall vara uppdelat på två eller flera rum, om det är avsett
för fler än tre hästar, att fönstren skall ha dubbla rutor, att det skall ha
tillfredsställande anordningar för luftväxling samt att vid stallet skall fin
nas foderbod. Enligt 14 § kan undantag medges från dessa bestämmelser i
samma ordning som gäller i fråga om bostäder.
På varje arbetsställe bör bland arbetstagarna utses ett eller flera
Kungl. Mcij:ts proposition nr 126 år 1963
26
skyddsombud (15 § första stycket). Skyddsombud har att framföra
arbetstagarnas önskemål beträffande bostäder och stall och bör verka för
goda levnadsförhållanden inom förläggningen samt söka vinna arbetstagar
nas medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss åtgärd bör vidtagas,
skall han göra framställning därom hos arbetsgivaren eller den som på ar
betsstället företräder arbetsgivaren. Den som mottagit sådan hänvändelse
skall utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Beaktas inte fram
ställningen inom skälig tid, äger ombudet påkalla ingripande av skogs-
yrkesinspektören. Vid inspektion skall tillsynsorganet om möjligt bereda
skyddsombud tillfälle att närvara. Tillsynsorganet är pliktigt att kostnads
fritt tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisning eller annat skrift
ligt meddelande rörande arbetsstället, som avlåtits till arbetsgivaren (16 §).
Lagen innehåller vidare bestämmelser om utseende av skyddsombud (15 §
andra och tredje styckena) samt om garantier för att skyddsombud inte
hindx-as i sin verksamhet (17—19 §§). Nu nämnda bestämmelser överens
stämmer med dem som återfinns i arbetarskyddslagen.
Enligt 20 § utövas tillsyn å lagens efterlevnad av arbetar-
skyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkes-
inspektionens befattningshavare. Den som har att utöva tillsynen skall, när
helst han så påfordrar, äga tillträde till bostäder och stall samt ha rätt att
där företaga undersökning. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna
tillsynsorganet de upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande
(21
§).
Därest arbetsgivaren inte tillhandahåller bostad, raststuga eller stall i en
lighet med lagens föreskrifter, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas
nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid rätta
missförhållandet. Inspektören kan också skriftligen förbjuda arbetsgivaren
att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller
visst stall utan att iaktta angivna villkor. Innan föreläggande eller förbud
meddelas, skall arbetsgivaren ha tillfälle att avge yttrande (22 § första styc
ket). Medför i vissa särskilt angivna fall missförhållandet synnerlig olä
genhet, kan skogsyrkesinspektören utan att avvakta yttrande meddela för
bud som nyss sagts att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare. Om
så finns påkallat kan han därvid låta genom polismyndighetens försorg och
på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att
förbudet upprätthålles (22 § andra stycket). Den som upplåtit en byggnad
kan av skogsyrkesinspektören förbjudas att upplåta den till bostad eller
stall, intill dess viss åtgärd vidtagits (22 § tredje stycket). Arbetarskydds-
styrelsen må utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör meddela förbud
eller föreläggande som nu sagts (22 § fjärde stycket).
Om flottningsförening underlåter att enligt vad i lagen sägs uppföra bo
stad eller raststuga gäller särskilda bestämmelser. Då skall skogsyrkesin
spektören, om det prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskydds-
Knngl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
27
styrelsen, som äger föra talan mot föreningen vid vattendomstol. För
summar flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för flott-
ningsarbetare, har skogsyrkesinspektören att göra anmälan till länsstyrel
sen. I fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gäller vad i la
gen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader (23 §).
Yad i det föregående sagts om föreläggande och förbud skall inte gälla
verksamhet som bedrives av staten (24 §). Över föreläggande eller förbud,
som meddelats av skogsyrkesinspektör, får klagan föras hos arbetarskydds-
styrelsen (25 §). Beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende enligt skogs-
förläggningslagen kan överklagas hos Kungl. Maj :t (29 §).
Slutligen innehåller lagen vissa ansvarsbestämmelser in. m.
Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse meddelat förbud eller
föreläggande straffas med dagsböter eller, där omständigheterna är syn
nerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader (26 §). Vidare
kan dagsböter ådömas den som mot bättre vetande lämnar arbetarskydds
styrelsen eller skogsyrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagande
av åtgärd, varom anvisning lämnas honom jämlikt lagen (27 §). Beträf
fande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad som är stadgat om
arbetsgivare i stället gälla arbetsföreståndaren (28 §).
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Föreliggande förslag
Arbetarskyddslagen
Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
Inledningsvis erinrar arbetarskyddsstyrelsen om att arbetarskyddslagen är
tillämplig huvudsakligen på rörelse och att detta lett till en uppspaltning av
den offentliga verksamheten i ett område som faller under lagen och ett som
ligger utanför. Såvitt avser statens civila verksamhet har bl. a. arbetet inom
de affärsdrivande verkens lokala och regionala enheter, visst arbete vid
andra verk såsom arbete utfört av tullhuspaclckarlar och arbete vid sjöfarts
verkets förråd m. m. samt arbetet vid sjukhus och på apotek ansetts falla
inom lagens tillämpningsområde. Däremot har arbetet inom ämbetsverken,
undervisningsväsendet, polis- och åklagarväsendet, rättsväsendet, fångvår
den samt arkiv, bibliotek och museer, ansetts falla utanför. Inom försvars-
väsendet har lagen ansetts tillämplig på exempelvis civilanställda arbetare,
under det att den egentliga militärtjänsten inte är underkastad lagen. På
kyrkans verksamhet är lagen inte tillämplig. Inom den kommunala förvalt
ningen har i stort sett samma uppdelning skett som för statens del. Under
lagens tillämpningsområde har bl. a. ansetts falla el-, gas- och vattenverk,
trafikföretag, sjukhus, folktandvård och läkare, badinrättningar, barnhem,
pensionärshem och ålderdomshem samt sport- och friluftsanläggningar, me
dan brandväsendet och de verksamhetsgrenar, vilkas statliga motsvarighe
28
ter är undantagna, ansetts falla utanför. Styrelsen understryker, att i de
fall arbetarskyddslagen icke är tillämplig undantaget gäller samtliga arbets
tagare inom den ifrågavarande verksamheten, såsom exempelvis vaktmäs
tare och städerskor i ämbetsverk, skolor, fångvårdsanstalter in. m. Motsva
rande arbetstagare i verksamhet som faller under lagen, t. ex. sjukvården,
åtnjuter givetvis lagens skydd. Inom den privata sektorn har lagen inte an
setts tillämplig på verksamhet, utövad av stiftelser och ideella eller politiska
organisationer eller liknande och inte heller på husligt arbete.
Enligt styrelsens mening råder det inte någon tvekan om att arbetar
skyddslagens bundenhet vid begreppet rörelse tvingat till gränsdragning
ar, som stämmer illa överens med den i vårt land knappast ifrågasatta
grundsatsen att en lagstiftning, som har till ändamål att så långt det är
möjligt garantera den anställde sundhet och säkerhet i arbetet, i princip
bör äga allmängiltighet. Styrelsen anför, att behovet av ett i lag reglerat ar
betarskydd måhända är påtagligt mindre inom vissa verksamhetsgrenar än
inom andra, men att lämpligheten av att ställa dem utanför en skyddslag
av så allmän karaktär som arbetarskyddslagen kan diskuteras. Stannar man
ändå för en begränsning av tillämpningsområdet, bör man enligt styrel
sens mening i vart fall äga tillgång till en gränsbestämningsmetod, som
skiljer av vad som bör skiljas av men inte mer. Begreppet rörelse håller i
det avseendet inte måttet. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som bli
vit undantagna från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas uppgifter
inte på något sätt skiljer sig från arbetsuppgifterna för dem, som lagen om
fattar. Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja den
statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man inte endast
inkräktat på principen om skyddsintressets allmängiltighet utan också
åstadkommit en klyvning av arbetstagargrupper, för vilka ett och samma
behov av skyddsföreskrifter föreligger.
Styrelsen framhåller, att arbetarskyddet när det först aktualiserades tog
sikte på de verksamhetsformer, där arbetet var förenat med konstaterade
risker för olycksfall eller bestående ohälsa, och att skyddslagstiftningen även
i våra dagar har en viktig uppgift inom sådan verksamhet. Arbetaren vid
maskinen löper stora risker, kontoristen vid skrivbordet tämligen små, när
det gäller olycksfall. Mängden av tekniska skyddsföreskrifter för fabriks
industrien och annan maskinell verksamhet kan därför föranleda till -— den
felaktiga — slutsatsen, att lagen inte har mycket att ge de anställda inom
mindre riskabel verksamhet. Det direkta skydd och de arbetsförhållanden
i övrigt som lagstiftningen garanterar envar arbetstagare är dock, framhål
ler styrelsen, av betydande omfattning.
Arbetarskyddslagen och dess tillämpningsföreskrifter avser, heter det i
fortsättningen, att garantera den anställde största möjliga sundhet och sä
kerhet i arbetet. Riktlinjerna ges i den grundläggande deklarationen i 7 §
första stycket, att arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt som med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
29
till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt ar
betstagares ålder, yrlcesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäli
gen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare
ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Utöver
denna allmänna deklaration, vilken kompletteras med en förpliktelse för
arbetstagarna att i vad på dem ankommer medverka till förekommande
av ohälsa och olycksfall, innehåller arbetarskyddslagen ett stort antal mera
specificerade stadganden.
Styrelsen framhåller, att de flesta föreskrifterna i arbetarskyddslagen
saknar straffsanktion. Lagen kan därför sägas i första hand bygga på ar
betsgivarnas egna initiativ och åtgöranden. Yrkesinspektionens tillsyns-
uppgifter är lika mycket av rådgivande som av övervakande natur. Inspek
tionen skall genom upplysningar, råd och anvisningar hjälpa arbetsgivarna
att åstadkomma säkra och sunda förhållanden på arbetsplatsen. Först om
detta visar sig ogenomförbart på frivillighetens och övertygelsens väg, skall
de av lagen anvisade tvångsmedlen tillgripas. Den allmänna rådgivande ka
raktär, som arbetarskyddslagen sålunda kan anses ha, är enligt styrelsens
åsikt inte något hinder mot utan snarast ett skäl för att lagen göres allmän
giltig. Styrelsen betonar, att det bör vara av stort värde för både arbetsgi
vare och arbetstagare i alla verksamhetsformer att kunna påkalla hjälp från
erfarna och kompetenta offentliga organ för att få arbetarskyddsproblemen
lösta.
Vad angår arbetslokalernas beskaffenhet konstaterar styrelsen, att vad
arbetarskyddslagen kräver är ett iakttagande av normal sundhet och sä
kerhet. Detta gäller såväl byggnadstekniska frågor som åtgärder för till
godoseendet av de anställdas berättigade krav på en viss sanitär standard
och på en viss arbetskoinfort i övrigt. Den anställde inom en rörelse har här
igenom betydligt större möjligheter att erhålla goda arbetslokaler än den
anställde inom en verksamhet, där man är hänvisad till vad de allmänna
byggnads- och hälsovårdsföreskrifterna kan ha att säga om arbetslokaler
nas beskaffenhet. Något hållbart skäl för denna olikhet kan enligt styrel
sens uppfattning inte anses föreligga.
Lagens bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning kan, heter det
i fortsättningen, sägas vara uttryck för allmängiltiga synpunkter på för
hållandet mellan arbete och vila, sett ur säkerhets- och hälsosynpunkt, och
bör utgöra norm vid allt arbete, som någon utför för annans räkning och
som det tillkommer arbetsgivaren att leda och övervaka. Bestämmelserna
är för övrigt förbundna med relativt långtgående undantag och dispens
möjligheter, så att de knappast behöver verka hämmande på någon form
av verksamhet. Däremot ger de goda garantier mot ett otillbörligt utnytt
jande av arbetskraften.
De föreskrifter som reglerar minderårigas användande i arbete är, fram
håller styrelsen, medicinskt grundade, och eventuella undantag förutsätter
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
en noggrann prövning. Detta visar vilken vikt man tillmäter skyddandet av
den minderåriga arbetskraften. Styrelsen anser det därför olyckligt att man
av lagtekniska skäl tvingats ge dessa bestämmelser samma begränsade till-
lämpning som lagen i övrigt. För minderåriga arbetstagare inom exempel
vis statliga och kommunala verk och institutioner bör gälla samma skydds
föreskrifter som för andra minderåriga arbetstagare.
Styrelsen understryker slutligen, att samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare enligt arbetarskyddslagens bestämmelser därom bör vara re
gel på varje arbetsplats.
Slutsatsen av arbetarskyddsstyrelsens överväganden blir, att arbetar
skyddslagens tillämpning bör utvidgas till att i princip avse varje verksam
het, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning.
Arbetarskyddsstyrelsen lämnar därefter en redogörelse för hur en ut
vidgning av lagens tillämpningsområde kan komma att verka för olika
kategorier anställda. Beträffande statlig civil verksamhet upp
lyser styrelsen, att av sammanlagt ca 235 000 anställda ca 175 000 redan om
fattas av lagen såsom tillhörande statens affärsdrivande verk och därmed
jämförlig verksamhet. De återstående är sysselsatta inom den egentliga
statsförvaltningen, i huvudsak ämbetsverken, undervisningsväsendet, rätts
väsendet, polis- och åklagarväsendet, fångvården samt arkiv, bibliotek och
museer. Styrelsen finner inte skäl föreligga att utesluta någon av dessa verk
samhetsgrenar från lagens tillämpningsområde. Inte heller finner styrel
sen vid en genomgång av de skilda bestämmelserna i lagen anledning att
göra några speciella undantag för statstjänst av hithörande slag. Tillräck
liga möjligheter till undantag från exempelvis stadgandena om natt- och
veckovila finns enligt styrelsens mening redan nu i lagen.
Till de frågor, som arbetarskyddsstyrelsen funnit skäl att närmare
granska för den statliga verksamhetens vidkommande, hör arbetarskydds
lagens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härvid
framhåller styrelsen, att den allmänna deklarationen i 39 § om att arbets
givare och hos honom anställda arbetstagare i samverkan skall bedriva ett
på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete är applicerbar på all verksam
het. Föreskrifter av motsvarande innebörd gäller, påpekar styrelsen, redan
för den civila statliga verksamheten. Styrelsen hänvisar till allmänna verks-
stadgan och Kungl. Maj :ts cirkulär angående företagsnämnder m. in. inom
statsförvaltningen. Skyddsombud bör utses inom här ifrågavarande verk
samhetsgrenar lika väl som inom motsvarande privata. De närmare före
skrifterna om skyddsombud kan enligt styrelsen tillämpas utan undantag.
Enligt 41 § lagen skall å arbetsställe, där det regelbundet sysselsattes minst
femtio arbetstagare, finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av
skyddsombud sammansatt skyddskommitté. Kommitténs verksamhet är av
rådgivande natur och den kan inte fatta några bindande beslut i arbetar-
31
skyddsfrågor. Eftersom en av huvuduppgifterna för företagsnämnderna hos
de statliga myndigheterna är att verka för effektivisering av skyddsarbetet
och arbetshygienen inom respektive verk, kan det enligt styrelsen ifråga
sättas om skyddskommittéer skulle ha någon uppgift att fylla hos dessa.
Styrelsen hänvisar till att den i annat sammanhang förklarat, att företags
nämnd kan träda i stället för skyddskommitté under förutsättning att
skyddsombud ingår som ledamöter i nämnden. Något undantag för viss
statlig verksamhet är därför enligt styrelsens mening inte påkallat.
Tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad utövas av arbetar-
skyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av den allmänna
yrkesinspektionen, specialinspektörer och kommunala tillsynsman. Den ci
vila statliga verksamhet, varom här är fråga, torde enligt styrelsen i stort
sett falla utanför specialinspektörernas tillsynsområden. Det kan tänkas
att något lokalt statligt organ är av så ringa storleksordning, att det i och
för sig skulle falla under den kommunala tillsynen. Lämpligheten härav
kan, säger styrelsen, i hög grad ifrågasättas, varför det torde få ankomma
på arbetarskyddsstyrelsen att vidtaga erforderlig jämkning av tillsynens för
delning.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller vidare, att vad i lagen stadgas om
tvångsmedel (föreläggande och förbud) för åstadkommande av rättelse i
missförhållande, som råder på ett arbetsställe, inte äger tillämpning på verk
samhet som bedrives av staten. I stället skall arbetarskyddsstyrelsen hos
den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten i fråga, påkalla
rättelse och i sista hand kan styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts
prövning. Detta kan och bör enligt styrelsens uppfattning tillämpas beträf
fande all civil statlig verksamhet.
Ehuru föreskrifterna i arbetarskyddslagen i huvudsak inte är straffsank-
tionerade, finns det emellertid, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, ett mind
re antal ansvarsbestämmelser. Dessa är tillämpliga även på rörelse, som be
drives av staten. I sådant fall utkräves det ansvar, som eljest drabbar ar
betsgivaren, av en särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelserna här
om anser styrelsen kunna tillämpas på all civil statlig verksamhet.
Den kommunala förvaltningen uppvisar, fortsätter arbetar
skyddsstyrelsen, i stort sett samma verksamhetsformer som den statliga.
Från arbetarskyddssynpunkt sett föreligger ingen skillnad mellan statlig
och kommunal förvaltningsverksamhet. Detta gäller i vart fall den allmänt
administrativa verksamheten, polis- och åklagarväsendet, rättsväsendet, un
dervisningsväsendet samt bibliotek, museer och arkiv. Den kommunala
verksamhet, som utövas av skatte- och uppbördsverken, är från arbetar
skyddssynpunkt av samma karaktär som den allmänt administrativa verk
samheten. När det gäller den kommunala verksamheten torde, säger styrel
sen, endast för brandväsendet behövas en speciell undersökning av frågan
huruvida arbetarskyddslagens föreskrifter kan vinna tillämpning. Därut
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
32
över tar styrelsen upp polisväsendet, som hittills varit en i stort sett kom
munal angelägenhet, till behandling i samband med den kommunala verk
samheten.
Styrelsen anför, att polisväsendet vid olika tillfällen nämnts som
exempel på en verksamhet, som med hänsyn till sin speciella karaktär
inte lämpligen bör omfattas av en mera allmän skyddslagstiftning, syf
tande till förebyggande av olycksfall i arbete och ohälsa till följd av ar
betet. Skälen för denna uppfattning har enligt styrelsen knappast klart
redovisats. Den förklaringen ligger nära till hands, att man dragit en pa
rallell med den militära verksamheten, fattat ståndpunkt med stöd av en
gängse uppfattning om denna och som följd därav inte funnit det av be
hovet påkallat att närmare utreda frågan. Man har väl också påverkats av
det faktum, att skaderiskerna inom polisverksamheten, då närmast den utåt
synliga verksamheten såsom ordningspolistjänst och spaning, i första hand
hänför sig till direkta angrepp på person. Detta är skaderisker, som det inte
står i arbetarskyddslagstiftningens makt att förebygga.
Polistjänsten är sålunda, framhåller styrelsen, förenad med risker som
inte återfinnes inom annan verksamhet. Men i likhet med de flesta arbets
tagare utsättes också polismannen för risk för olycksfall och ohälsa av de
slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Den ständiga skifttjänstgöringen
i förening med fot- eller hilpatrullering är såväl fysiskt som psykiskt pres
sande. Polismannen bör därför tillförsäkras lämpliga arbetspauser, han bör
ha möjlighet att under patrulleringsavbrott nattetid intaga förtäring och få
en stunds effektiv vila, och han skall inte under stationstjänst tvingas uppe
hålla sig i lokaler, som är sanitärt undermåliga. Sammanfattningsvis kon
staterar styrelsen att det inte finns någonting i polistjänsten som är oför
enligt med gällande arbetarskyddsföreskrifter. Där bestämmelserna i sin
konkreta formulering innehåller vissa normer, som kunde vara till hinder
i polisverksamheten, t. ex. bestämmelserna om arbetstiden och dess för
läggning, ger lagen de möjligheter till undantag, som verksamheten krä
ver. Några skäl att ställa polisverksamheten utanför den allmänna arbetar-
skyddslagstiftningen kan sålunda enligt styrelsens mening inte anses före
ligga.
Beträffande brandväsendet uttalar styrelsen, att också brandkårs-
tjänsten är förenad med speciella risker, som knappast återfinns inom andra
verksamhetsgrenar och som ansetts ställa hinder i vägen för dess införan
de under allmänna arbetarskyddsföreskrifter. Men om man bortser från
brandkår stjänstens påtagliga osäkerhetsmoment och de kvalificerade risk
tagningar som ibland kräves i samband med räddningsarbetet, uppvisar
den enligt styrelsens bedömning inga mer påtagliga olikheter i förhållande
till andra yrken sedd från arbetarskyddssynpunkt. Bestämmelserna om
exempelvis arbetslokaler, personalrum, personlig skyddsutrustning, första
hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall samt skyddsombud kan och bör vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 126
dr
1963
33
tillämpliga på brandväsendet. De krav på skydd mot yrkesskada, som ar
betarskyddet uppställer, bör kunna göras tillämpliga i motsvarande grad
som i andra farliga yrken utan att för den skull effektiviteten hos brandför
svaret påverkas.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att lagens bundenhet vid begreppet
rörelse även i fråga om kyrkans verksamhet haft vissa icke önsk
värda följdverkningar, med hänsyn bl. a. till det stora antalet kyrkogårds
arbetare, vilka utför ett arbete av den art som eljest naturligen hör hemma
inom lagens tillämpningsområde. För dessa torde behovet av skydd mot
olycksfall och ohälsa stå utom all diskussion. Att även klockringare och
kyrkvaktmästare har ett visst behov av skydd torde också, anser styrelsen,
stå klart. Den kyrkliga verksamheten i övrigt kan väl, anför styrelsen, inte
antagas ha något mera påtagligt skyddsbehov, men styrelsen anser inte
därför att det finns anledning att ställa någon del av den kyrkliga verk
samheten utanför arbetarskyddslagen.
I frågan om arbetarskyddslagens förhållande till försvarets verk
samhet erinrar styrelsen till en början om att, eftersom lagen är till
lämplig endast på rörelse, den egentliga militärtjänsten inte omfattas av
lagen. Den verksamhet inom försvaret, som bedrives på väsentligen samma
sätt som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte är att hänföra
till militär övning, betraktas däremot som rörelse och är sålunda under
kastad arbetarskyddslagens bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksam
hetsgrenar utföres av civil eller militär eller civilmilitär personal saknar i
sammanhanget betydelse. Styrelsen erinrar om att lagen är tillämplig även
på värnpliktiga, i de fall dessa beordras utföra arbete av här omnämnt slag.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens uppfattning föreligger principiellt sett ett
motsvarande skyddsintresse inom den egentliga militärtjänsten som inom
de delar av försvarets verksamhet, som redan är underkastade arbetar
skyddslagen. Militärtjänstens i många stycken särpräglade karaktär, dess
alldeles speciella mål och medel, gör den emellertid till en ur skyddssyn
punkt svårbedömd verksamhetsform.
All verksamhet inom försvaret har, framhåller styrelsen, som arbets
hypotes ett krigstillstånd med dess från det normala avvikande förhållan
den. För att krigsmakten skall ha möjlighet att fylla sin uppgift i krig krä-
ves, att verksamheten i fred i betydande utsträckning anpassas efter den
verklighet, som väntar i krig. Framför allt gäller detta den militära utbild
nings- och övningsverksamheten, vare sig den tillhör dagsrutinen inom
eller invid de fasta fredsetablissementen eller har en mera fältmässig karak
tär. Nödvändigheten av en krigsmässig utformning av verksamheten gör sig
enligt styrelsen särskilt gällande vid de olika förbandens och försvarsgrenar
nas samövningar, och det är också då som den nödvändiga realismen förut
sätter att man bortser från annars normala skyddsåtgärder. Detta gäller inte
endast åtgärder till förekommande av olycks- och sjukdomsfall i arbetet utan
3—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 126
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
34
i lika hög grad åtgärder, som avser att bereda den anställde sunda arbets
förhållanden i en mera vidsträckt bemärkelse. Eftersom det moderna ar
betarskyddet också har en allmänt social målsättning, faller under begrep
pet sundhet i arbetet även normal arbetskomfort. Förmåner av nu nämnda
slag är, anför styrelsen, i stor utsträckning otänkbara under fältmässigt be
drivna militära övningar. Under sådana övningar kan den enskilde indivi
den ha anspråk på att inte onödigtvis utsättas för olycksfallsrisker eller ris
ker för bestående sjukdom, men i övrigt måste han godtaga förhållandena
sådana de är och finna sig både i strapatser av mer eller mindre riskabel
art och i frånvaron av arbetskomfort i civil mening. Det får enligt styrelsen
av anförda skäl anses uteslutet att tillämpa arbetarskyddslagens föreskrifter
på den del av den egentliga militärtjänsten, som nu berörts. Beträffande den
fast anställda militära personalens arbetsuppgifter i fred framhåller arbe-
tarskyddsstyrelsen att dessa till större delen är koncentrerade kring ut
bildningen av åldersklassens värnpliktiga. Denna utbildning sker, konstate
rar styrelsen, i flertalet vapengrenar inom eller i omedelbar närhet av fasta
fredsetablissement. Härvid tillämpas som regel normal arbetsdag med be
stämda måltidsraster och med natt- och veckovila. Man har också möjlig
heter att ordna matsalar och andra personalrum. Det man sysslar med skil
jer sig emellertid till sin karaktär så väsentligt från civilt arbete, för vilket
arbetarskyddslagen är avfattad, att det a priori förefaller tvivelaktigt, om
lagen kan eller bör göras tillämplig på denna del av den militära verksam
heten.
En genomgång av arbetarskyddslagen med hänsyn till möjligheterna att
tillämpa dess bestämmelser på nu ifrågavarande del av den egentliga mili
tärtjänsten ger enligt styrelsen vid handen att lagen åtminstone delvis skulle
kunna göras tillämplig på viss egentlig militärtjänst. Ett sådant sätt att
lösa skyddsfrågorna inom denna verksamhet finner styrelsen dock ägnat
att väcka allvarliga betänkligheter. BI. a. skulle undantagen i förhållande
till vad som gällde för annan verksamhet bli alltför många. Tillämpandet
av en för civil verksamhet avfattad lag på rent militära förhållanden skulle
också kunna medföra konfliktsituationer därigenom att icke berättigade
jämförelser gjordes med lagens tillämpning på det civila området. Lagens
bestämmelser skulle på så sätt få olika materiell innebörd när de tillämpa
des på civilt arbete och på den egentliga militärtjänsten.
Arbetarskyddsstyrelsen förordar att den egentliga militärtjänsten undan
tages från lagens tillämpningsområde. De anställdas berättigade anspråk
på sunda och säkra arbetsförhållanden anser styrelsen kunna tillgodoses
genom särskilda föreskrifter, avfattade med hänsyn till den militära tjäns
tens speciella förhållanden. Formellt sett innebär förslaget, framhåller
styrelsen, att arbetarskyddslagens tillämpningsområde inte utvidgas när det
gäller den militära verksamheten. Det är däremot tänkbart, att den fort
skridande mekaniseringen och annan teknisk utveckling inom försvaret i
Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
35
realiteten innebär, att allt flera arbetsmoment kommer att bedrivas på sam
ma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och få en alltmer självstän
dig karaktär i förhållande till de militära övningarna. Härigenom skulle en
faktisk utvidgning av arbetarskyddslagens giltighet på det militära området
kunna uppstå, mot vilken inga erinringar torde kunna göras.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att gällande lags anknytning till be
greppet rörelse medfört att privat verksamhet bedriven av stiftel
ser, ideella föreningar, fackorganisationer, politiska organisationer, välgö
renhetsorganisationer och liknande inte ansetts falla inom lagens tillämp
ningsområde. I ett stort antal fall skötes nu avsedd verksamhet helt eller
delvis av avlönad arbetskraft och då föreligger alltså ett arbetsgivar-arbets-
tagarförhållande. Om verksamheten bedreves i vinstsyfte, skulle den följ
aktligen vara underkastad lagens bestämmelser.
Det måste enligt styrelsens mening anses otillfredsställande, att en verk
samhet, som bedrives på exakt samma sätt som näringsverksamhet i allmän
het, skall vara undantagen från arbetarskyddslagstiftningen enbart på den
grund att den eventuella vinsten är avsedd att oavkortad gå till välgörande
eller andra ideella ändamål. Ur arbetarskyddssynpunkt är det oväsentligt
vad verksamheten tjänar för syfte. Då det är fråga om en efter affärsmäs
siga principer utövad verksamhet med avlönad arbetskraft, bör man inte ge
efter på de krav arbetarskyddslagen uppställer beträffande sundhet och sä
kerhet på arbetsplatsen. Någon anledning att undantaga verksamhet, utövad
av ideella föreningar och andra liknande organisationer, från arbetarskydds
lagens tillämpning anser styrelsen inte föreligga.
En utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att omfatta
varje verksamhet som grundar ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande skulle,
påpekar styrelsen, medföra att husligt arbete som i arbetsgivarens
hem utföres av hembiträden och barnsköterskor m. fl. skulle komma att
omfattas av lagen. Ur arbetstagarsynpunkt är det möjligen ett önskemål
att så bleve fallet. Arbetsgivarparten skulle däremot med säkerhet opponera
sig. Inom hemmets väggar vill man så långt möjligt vara sin egen herre,
man vill ha sitt privatliv skyddat mot insyn, och man tror sig kanske om
att själv kunna avgöra på vad sätt familjemedlemmar och anställda skall
skyddas mot olycksfall och ohälsa, orsakade av arbetsförhållandena. Hur
det än förhåller sig med det sist anförda, bör dock de förstnämnda skälen
enligt styrelsens uppfattning vara tillräckliga för att denna verksamhet
undantages från lagtillämpningen. Tillsynen å lagens efterlevnad skulle
stöta på åtskilliga svårigheter och för den inspekterande själv framstå som
en föga eftertraktansvärd sysselsättning. Styrelsen tillägger, att när det gäl
ler hembiträden förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sådant, att
man från arbetsgivarsidan gör allt man kan för att skapa säkra och triv
samma arbetsförhållanden för den hushållshjälp man lyckats få. Vid eu
utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde bör sålunda hus
hållsarbete i arbetsgivarens hem undantagas från tillämpningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen
Det första av de förslag till ändringar i speciella stadganden i arbetar
skyddslagen, som styrelsen framlägger, gäller även en fråga om tillämp
lighetsområdet, nämligen såvitt avser yrkesutbildningselever.
Styrelsen erinrar om att lagen i princip äger tillämpning endast då det före
ligger ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande men att vissa undantag gjorts
från denna princip. Sålunda skall lagen äga tillämpning bl. a. på arbete,
som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav,
beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat att lagen skall gälla. Sådant för
ordnande har givits i en kungörelse den 10 juni 1949 (nr 351). Enligt sär
skilt stadgande i arbetarskyddslagen skall dock bestämmelserna om raster,
natt- och veckovila, minimiålder, arbetsbok, läkarbesiktning, arbetstid m. m.
inte gälla för dessa elever. Under hänvisning till det senaste årtiondets re
former inom skolväsendet föreslår styrelsen, att det arbete som i samband
med undervisning i yrkeskunskap eller förberedande yrkesutbildning ut-
föres av skolelev inom skolans lokaler skall jämställas med arbetet vid yr
kesskolorna och alltså i motsvarande mån kunna genom förordnande av
Kungl. Maj :t underkastas arbetarskyddslagen.
Beträffande den yrkespraktik som skolans elever erhåller i näringslivet
anför styrelsen, att enligt dess praxis elever i försöksskolans årskurs 9 y be
traktas som arbetstagare enligt 1 § arbetarskyddslagen. I dessa fall har
alltså lagen ansetts tillämplig i full utsträckning. Något skäl att frångå
denna uppfattning anser styrelsen inte föreligga. Motsvarande bör enligt
styrelsen gälla även för de folltskoleelever som erhåller yrkespraktik in
gående i ämnet yrkeskunskap men däremot inte för de elever, som i för
söksskolans årskurs 8 eller i folkskolans sista årskurs erhåller praktisk
yrkesorientering ute i näringslivet.
De i arbetarskyddslagens fjärde kapitel upptagna särbestämmelserna för
minderårigas användande i arbete föreslås av styrelsen bli
ändrade i vissa avseenden. Styrelsen påpekar, att den generella minimi
ålder, vilken en minderårig måste ha uppnått för att över huvud taget få
användas till arbete, är 14 år, medan för industriellt arbete och därmed
jämförliga, i lagen uppräknade arbeten minimiåldern är 15 år. Vidare skall
den minderårige ha fullgjort sin skolplikt före anställningens början. Vissa
möjligheter till undantag finns, och styrelsen meddelar för närvarande dis
penser för skolelever, som inte uppnått respektive åldersgränser men som
skall ha i skolförfattningarna avsedd yrkespraktik i näringslivet. Enligt
styrelsens uppfattning kan arbetet med sökande och beviljande av dispen
ser i dessa fall med fog betraktas som onödigt, och styrelsen föreslår där
för att de angivna bestämmelserna om åldersgränser och fullgjord skolplikt
inte skall gälla i fråga om den yrkespraktik som beredes genom skolans
försorg.
Beträffande den särskilda minimiåldern 15 år för industriellt och lik
37
nande arbete anför arbetarskyddsstyrelsen, att den sjuåriga skolformen på
sina håll kommer att finnas kvar under så gott som hela 1960-talet och att
det alltså kan förmodas att 14-åringar i viss utsträckning kommer att an
vändas i sådant arbete. Antalet ansökningar om undantag från regeln om
15 år som minimiålder har dock hittills varit synnerligen ringa i förhål
lande till antalet barn, som lämnat skolan vid 14 års ålder. Detta tyder
enligt styrelsens uppfattning på att 14-åringar användes till sådant arbete
utan att erforderligt medgivande sökts. Styrelsen föreslår därför, att i lag
rummet intages en bestämmelse av innebörd att styrelsen får befogenhet
att meddela generell dispens för viss ort eller visst skoldistrikt, där endast
sjuårig skolplikt finns.
Styrelsen berör vidare stadgandet om att en minderårig inte får användas
till arbete utan att arbetsbok avlämnas till arbetsgivaren. Arbetsbo
ken skall innehålla uppgift om den minderåriges namn, ålder och skolför-
hållanden samt läkarintyg angående hans hälsotillstånd och kroppsutveck
ling. Företer den minderårige sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsut
veckling, skall i läkarintyget angivas i vilket avseende så är fallet ävensom
under vilka villkor han ändå får användas till arbete. Det åligger i första hand
skolläkaren att utfärda sådant intyg. Arbetsgivaren skall, om anställningen
varar minst en månad, i arbetsboken anteckna arbetsstället, verksamhe
tens art samt den minderåriges anställningsdag, sysselsättning och arbets
tid. Arbetsboken avser att möjliggöra en kontroll av de förhållanden, var
under minderåriga användes till arbete, och av deras hälsotillstånd.
Föreskriften om avlämnande av arbetsbok är obligatorisk och gäller allt
arbete, varå arbetarskyddslagen är tillämplig, med undantag av sådant ar
bete för vilket bestämmelserna om minderåriga inte gäller. Möjligheter till
eftergift från föreskriften finns inte. Det har emellertid, anför styrelsen, i
olika sammanhang ifrågasatts huruvida arbetsboken alltid har en uppgift
att fylla, när det gäller minderårig som är elev i skola där statsunder
stödd skolhälsovård är anordnad. Sålunda har skolöverstyrelsen i en fram
ställning till Kungl. Maj :t år 1950 framhållit, att utfärdandet av läkarintyg
i arbetsböcker medför en stor arbetsbelastning för skolläkarna och framlagt
olika förslag att minska detta arbete. Ett förslag avsåg att arbetarskyddsla
gen skulle ändras så, att arbetsbok inte skulle erfordras för arbete av kor
tare varaktighet, förslagsvis tre veckor. I utlåtande över skolöverstyrelsens
framställning avvisade arbetarskyddsstyrelsen förslaget om en treveckors-
gräns, enär en sådan gräns skulle vara omöjlig att övervaka. Styrelsen före
slog i stället, att arbetsbok inte skulle erfordras i fråga om arbete, som un
der skoltermin eller jullov utföres av elev vid folkskola eller annan allmän
läroanstalt. Någon sådan ändring vidtogs dock inte. Vidare har riksförbun
det för sockersjuka, med hänsyn till de olägenheter avlämnandet av arbets
bok kan medföra för sockersjuka minderåriga, år 1955 föreslagit att arbets
bok inte skulle behövas vid kortvariga anställningar.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126
dr
1963
38
Styrelsen finner de angivna synpunkterna värda att beaktas. Det torde få
anses, säger styrelsen, att besväret med att begära och utfärda arbetsbok
för skolelever oftast inte står i rimlig proportion till den betydelse arbets
boken har från arbetarskyddssynpunkt. Den behövliga förenklingen kan
uppnås på olika sätt. Man kan, såsom arbetarskyddsstyrelsens överläkare
föreslagit, för alla skolelever ersätta arbetsboken med en enklare hand
ling, ett arbetstillstånd, upptagande uppgifter om den minderåriges namn
och ålder och den skola, där han är elev, samt utlåtande av skolläkaren
huruvida den minderårige inte eller endast under vissa villkor må användas
till visst slag av arbete. Även utfärdandet av ett sådant enkelt arbetstill
stånd skulle dock medföra ett visst arbete för skolan och särskilt för skol
läkaren.
En annan möjlighet, som enligt styrelsens mening bör övervägas, är att
ändra lagen så, att arbetsbok eller arbetstillstånd ej alls skall behöva av
lämnas för elev i skola, där statsunderstödd skolhälsovård är anordnad.
Styrelsen hänvisar till att enligt folkskolestadgan eleverna i första års
kursen — samt övriga nyinskrivna elever — skall läkarundersökas i början
av läsåret. Därutöver skall eleverna undersökas minst två gånger un
der skoltiden. Klena, sjuka och sjukdomshotade barn, s. k. kontrollbarn,
skall undersökas så ofta skolläkaren finner erforderligt.
I fråga om elever, vilka erhåller yrkespraktik i näringslivet, synes enligt
styrelsens mening mycket litet vara att invända mot att kravet på arbets
bok slopas. För att en minderårig skolelev eljest skall få ta arbete under
skoltermin fordras, framhåller arbetarskyddsstyrelsen i fortsättningen, på
grund av lagens krav på fullgjord skolplikt att medgivande av arbetar
skyddsstyrelsen eller yrkesinspektör inhämtas. Innan sådant medgivande
lämnas, får skolan yttra sig. Härvid begäres skolläkarens utlåtande, om
eleven är kontrollbarn eller klassläraren eljest har anledning förmoda att
eleven är sjuk eller klen. Beslutet om medgivande utfärdas i två exemplar,
varav det ena skall företes för arbetsgivaren. Även i detta fall anser sig
styrelsen med stor säkerhet kunna antaga, att eleven icke kommer att
sysselsättas med arbete, som är olämpligt med hänsyn till hans hälsotill
stånd. Arbetsbok eller arbetstillstånd synes således kunna undvaras även
för arbete under skoltermin.
När det gäller elevers arbete under ferietid sker, anför styrelsen, den
medicinska yrkesrådgivningen i samband med utfärdande av arbetsbok och
någon annan form än anteckning i arbetsbok eller arbetstillstånd är knap
past tänkbar. I fråga om så kortvarigt arbete som under jul- och påskloven
kan enligt styrelsens mening hälsorisken för den minderårige antagas vara
obetydlig. Från denna synpunkt skulle det alltså kunna vara obehövligt
att kräva arbetsbok eller arbetstillstånd i dessa fall. Om ingen form av ar
betspass behöver uppvisas av den minderårige, bortfaller emellertid en vik
tig möjlighet att kontrollera hans ålder. Styrelsen finner sig ändå böra före
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
39
slå, att varken arbetsbok eller arbetstillstånd skall erfordras för arbete un
der jul- eller påsklov. För arbete under sommarferien är det däremot en
ligt styrelsens uppfattning erforderligt med en medicinsk kontroll, så att
den minderårige icke användes till arbete, varav hans hälsa kan ta skada.
I dylika fall bör dock arbetsboken kunna ersättas med ett enkelt avfattat ar
betstillstånd.
Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, dels att arbetsbok inte skall
behöva avlämnas för minderårig, som är elev i skola där statsunderstödd
skolhälsovård är anordnad, om eleven erhåller yrkespraktik i näringslivet
eller med tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör tagit an
ställning under skolterminen eller tagit anställning under jul- eller påsklov,
dels att för elev i skola som nyss sagts arbetsboken vid arbete under som
marlovet ersättes med ett arbetstillstånd, innehållande uppgift om den
minderåriges namn, ålder och skola ävensom de föreskrifter angående den
minderåriges användande i arbete, som skolläkaren finner skäl att meddela.
Arbetarskyddsstyrelsen tar vidare upp arbetarskyddslagens bestämmelse
om att vid arbetsställe, där minderårig användes till arbete, 1 ä k a r be
sikt n i n g i regel skall företagas å de minderåriga en gång varje kalen
derår. Styrelsen erinrar om att föreskrifter angående läkarbesiktning av
minderåriga arbetstagare fanns redan i lagen den 17 oktober 1900 om min
derårigas och kvinnors användande i industriellt arbete och att de i stort
sett oförändrade överfördes till 1912 års lag om arbetarskydd. Skyldighe
ten var där begränsad till industriellt och visst likartat arbete. I 1949 års lag
utsträcktes besiktningsskyldigheten till att avse i princip alla minderåriga.
I fortsättningen redogör styrelsen för en undersökning, utförd av bl. a.
styrelsens överläkare, rörande betydelsen av nuvarande bestämmelser om
läkarbesiktning. Undersökningen omfattade genomgång av 4 337 arbetsböc
ker, vilka insänts till arbetarskyddsstyrelsen under åren 1949—1952. Ut
redningen visade, att en förhållandevis ringa andel, 5—10 procent, av de
minderåriga var behäftade med sådana svagheter i hälsotillståndet, som
motiverade remiss till annan läkare och uppställande av villkor för den
minderåriges användande till arbete. Vidare framkom att om sådant villkor
vid ett tillfälle föreskrivits för någon, det i stor utsträckning fått kvarstå
vid senare undersökningstillfällen, under det att för de en gång »friskför-
klarade» endast i mycket ringa utsträckning, högst 1 procent av fallen, se
dermera uppställts något villkor. Endast i omkring 0,2 promille av fallen
hade besiktningsläkaren utfärdat förbud för den minderårige att vidare ar
beta. I omkring 6 procent av fallen hade läkaren uppställt villkor för det
fortsatta arbetet. Man fann dock, att dessa villkor som regel träffat minder
åriga, som tidigare visat någon svaghet eller något sjukdomstillstånd. De
som utförde undersökningen drog den slutsatsen, fortsätter styrelsen, att
de former, under vilka den nu förekommande läkarbesiktningen sker, inte
är adekvata och rationella. De föreslog en effektivisering av besiktnings
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
40
systemet, som gick ut på att de vid den grundläggande läkarundersökningen
friskförklarade minderåriga skulle befrias från de årliga besiktningarna
tills vidare och att de vid den första undersökningen icke friskförklarade
skulle i likhet med de s. k. kontrollbarnen inom skolhälsovården — vid
mera ingående besiktningar än hittills kontrolleras med lämpliga tidsmel
lanrum. Därvid borde tillses, att villkor för arbetet följdes, att nödvändiga
medicinska undersökningar utfördes osv. Härigenom skulle, ansåg man,
åstadkommas ett rationellare utnyttjande av besiktningsläkarnas arbets
kraft med färre besiktningar av friska barn och ett effektivare omhänder
tagande av de klena.
Arbetarskyddsstyrelsen finner för sin del den refererade undersökningen
tyda på att den årliga besiktningen av minderåriga enligt nuvarande system
är en alltför omfattande och kostsam organisation i förhållande till de vunna
resultaten. Styrelsen föreslår därför att en reform vidtages. Till en början
framhåller styrelsen, att det icke synes erforderligt med besiktning av min
deråriga arbetstagare, som är elever i skola, där statsunderstödd skolhälso
vård är anordnad. Dessa bör därför erhålla befrielse från den årliga läkar-
besiktningen. Deras hälsotillstånd får nämligen anses underkastat betryg
gande kontroll genom skolhälsovården. Undantaget från besiktning bör
gälla arbete under ferietid oavsett anställningens längd lika väl som arbete
under skoltermin vare sig det är fråga om yrkespraktik eller om annat ar
bete, som den minderårige med vederbörligt tillstånd tagit under termi
nen. \ ad gäller minderåriga, som inte längre går i skola eller som är elever
i skola, där statsunderstödd skolhälsovård inte är anordnad, bör enligt sty
relsens mening de som är fullt friska befrias från besiktning. Beslut om så
dan befrielse bör fattas av besiktningsläkaren vid besiktningstillfället och
bör gälla intill nästa besiktning. För fattande av ett sådant beslut bör det,
fortsätter styrelsen, inte vara nödvändigt att besiktningsläkaren samman
träffar med den minderårige, utan läkaren kan nöja sig med att ta del av
läkarintyg och andra anteckningar i arbetsboken och höra sig för hos ar
betsgivaren om den minderåriges allmänna tillstånd, sjukdomsfrekvens
m. m. Beslutet bör antecknas i den minderåriges arbetsbok.
För minderåriga, som enligt läkarintyg i arbetsboken eller eljest läm
nade upplysningar eller gjorda iakttagelser är eller kan befaras vara sjuka,
klena eller sjukdomshotade, s. k. kontrollbarn, anser styrelsen, att en ut
vidgning av läkarkontrollen bör ske. Dessa minderåriga bör besiktigas varje
kalenderår, och i besiktningen bör ingå en noggrann undersökning av den
minderårige. Om besiktningsläkaren finner erforderligt att hänvisa den
minderårige till annan läkare, sjukhus, dispensär e. d. för fortsatt utred-
ning av hans hälsotillstånd, bör den undersökande läkaren vara skyldig
underrätta besiktningsläkaren om resultatet av undersökningen. Denne bör
i sin tur överväga vilka åtgärder, som kan föranledas av undersöknings
resultatet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
41
Arbetarskyddsstyrelsen behandlar vissa frågor rörande maskiner,
redskap och andra tekniska anordningar och erinrar om
att det enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger tillverkare, försäljare eller
upplåtare att tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk
inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd
med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande sä
kerhet mot ohälsa och olycksfall. Tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren
är även skyldig att tillhandahålla för anordningens användning och sköt
sel erforderliga föreskrifter. Styrelsen påpekar, att det vid tillkomsten av
lagen diskuterades om 45 § även skulle innehålla föreskrifter om märk
ning. Denna skulle innebära att den tekniska anordningen skulle vara för
sedd med skylt eller instämpling, angivande tillverkarens namn samt an
nan uppgift, som arbetarskyddsstyrelsen kunde finna skäl föreskriva. Som
exempel på vad som borde förstås med »annan uppgift» angavs uppgift om
högsta tillåtna tryck för ångpanna, högsta tillåtna belastning för lyftanord
ning eller högsta tillåtna varvantal för slipskiva, svänghjul e. d., ävensom
viktuppgift på maskin, redskap etc.
Styrelsen anför, att den i sitt arbete funnit det vara en brist, att möjlig
het inte förelegat för styrelsen att med bindande verkan föreskriva, att
maskin eller annan teknisk anordning skall vara försedd med skylt e. d.
upptagande uppgifter av det slag som nyss antytts. Detta har särskilt gällt
sådana farliga maskiner och redskap som slipmaskiner, excenterpressar,
bultpistoler och motorgräsklippare. Det skulle också kunna vara till nytta,
om en anordning var försedd med märkning, utvisande att den undergått
av arbetarskyddsstyrelsen föreskriven provning eller att den av styrelsen
blivit godkänd från arbetarskyddssynpunkt. Från flera håll har till styrel
sen framförts önskemål om sådan märkning. Styrelsen finner det för egen
del angeläget, att 45 § kompletteras med ett stadgande om att styrelsen,
då särskilda skäl föreligger, kan föreskriva att maskin, redskap eller annan
teknisk anordning vid leveransen eller då den här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte skall vara försedd med skylt eller annan märkning,
upptagande de uppgifter styrelsen finner påkallade.
Styrelsen anför vidare, att det vid utarbetandet av anvisningar till skydd
mot olycksfall vid vissa särskilt farliga maskiner visat sig föreligga ett be
hov av att kunna föreskriva, att maskinen skall vara godkänd av arbetar
skyddsstyrelsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk, s. k. typgodkän
nande. Så har varit fallet beträffande t. ex. bultpistoler och motorgräsklip
pare. Lagen ger emellertid inte stöd för en sådan föreskrift, varför styrelsen
fått nöja sig med att ge en rekommendation. Styrelsen hemställer att lagen
ändras så, att styrelsen får befogenhet att, när särskilda skäl föreligger, före
skriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara god
känd av styrelsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller
här utställes till försäljning eller i reklamsyfte.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
42
Det har även i flera fall visat sig önskvärt, fortsätter styrelsen, att ma
skin eller annan teknisk anordning vid leverans åtföljes ej endast av före
skrifter om anordningens användning och skötsel utan även av föreskrifter
om dess montering. Med anledning härav föreslår styrelsen, att 45 § kom
pletteras i detta avseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Lokala skyddstjänstemän
Enligt sina direktiv hade arbetarskyddsverkets organisationsutredning
bland annat att överväga huruvida det vore möjligt och lämpligt att bygga
ut arbetarskyddslagstiftningen med föreskrift att företag av viss storlek
eller med viss tillverkning skulle vara skyldigt att ha särskild personal
anställd enbart för säkerhetsuppgifterna.
Utredningen erinrar till en början om föreskriften i 39 § arbetarskydds
lagen, att arbetsgivare och arbetstagare under arbetsgivarens ledning i
samverkan skall bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.
I författningsbestämmelserna beröres frågan om skyddstjänstemän, fort
sätter utredningen, endast i 62 § arbetarskyddskungörelsen, där det stad
gas att arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället,
skall uppdraga åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsu
lent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i arbetsgivarens ställe i
större eller mindre utsträckning handlägga frågor rörande arbetets sundhet
och säkerhet. Där så skett, skall arbetsgivaren underrätta skyddsombuden
därom samt om den ordning, vari hänvändelse till arbetsgivaren skall göras
i skyddsfrågor. Bestämmelsen innebär, framhåller utredningen, ej någon
skyldighet för arbetsgivaren att anställa en särskild person för handläg
gande av skyddsfrågorna utan ger honom blott en anvisning om att han
på visst sätt kan slippa att personligen leda skyddsarbetet.
Utredningen anför, att det ökade intresset för arbetarskyddet tagit sig
uttryck ej blott i förbättrade skyddsanordningar och sanitära förhållanden
på arbetsplatserna utan även i en allt vidare spridd insikt om vikten av en
effektivt organiserad lokal skyddstjänst. Organisationsformerna härvidlag
är av varierande art. Som regel har, framhålles det, inom de största före
tagen särskild skyddspersonal engagerats, som centralt eller i samverkan
med de olika avdelningarnas skyddskommittéer tar upp skyddsproble-
men till behandling. Vid en rundfråga som utredningen gjort bland yrkes-
inspektörerna har spontant framhållits det stora värde för arbetarskyddet,
som ett ökat anställande av skyddstjänstemän skulle innebära. Utredningen
förklarar sig obetingat dela denna uppfattning men uttalar — efter ett in
gående resonemang — att den inte anser det tillrådligt att införa en obliga
torisk skyldighet för vissa företag att ha enbart för skyddsarbetet avsedd
personal anställd. Däremot föreslår utredningen ett tillägg till 39 § arbetar
skyddslagen, varigenom arbetsgivare rekommenderas att anställa skydds-
43
tjänstemän, där det kan anses erforderligt med hänsyn till arbetsstyrkans
omfattning eller driftens art.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Skogsförläggningslagen
Arbetarskyddsstyrelsen har till grund för sitt förslag, som utarbetats i
samråd med arbetsmarknadsparterna på skogsbrukets område, lagt en om
fattande undersökning angående behovet av skogsförläggningar och skogs-
stall samt av raststugor och s. k. personalrum. Även beskaffenheten av de
anläggningar av detta slag, som är i bruk, har undersökts. Styrelsen fram
håller, att det fasta bilvägnätet i skogarna kraftigt utbyggts under senare
år och att det dessutom ofta anläggs tillfälliga s. k. bilbasvägar i samband
med vinterdrivningarna. Härigenom har numera skapats förutsättningar för
skogsarbetarna att vid flertalet arbetsplatser dagligen färdas mellan hem
met och arbetsplatsen med bil. Dessa förhållanden har, heter det i fort
sättningen, minskat behovet av förläggningar på eller i närheten av arbets
platserna och har dessutom möjliggjort en övergång från fasta eller monte-
ringsbara hus till i helt skick transportabla byggnader med 2—4 sovplatser.
Förläggningsbehovet har under den gångna tioårsperioden varit i sta
digt sjunkande men kurvan nedåt torde, såvitt styrelsen kan bedöma, ganska
snabbt nå sitt minimum. De som framdeles fortfarande kommer att bo i
förläggning utgöres av arbetstagare med så långt avstånd till hemmet, att
daglig färd är utesluten, samt kvarvarande hästskötare, som ej har möjlig
het att utnyttja daglig hästtransport och som på grund av att de måste ta
vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dagligen. De förläggningar,
som enligt styrelsen kan beräknas komma till användning är transportabla
enheter, under det att fasta förläggningar av nu gängse typ förmodligen
blir utnyttjade i allt mindre utsträckning. Samtidigt torde det inte vara ute
slutet med en utveckling i riktning mot större, permanenta förläggningar
med fast anställd personal, s. k. skogsstationer. För stallens del förespår
styrelsen en så gott som total övergång till transportabla byggnader.
Någon tillförlitlig uppgift om storleken av kommande förläggningsbehov
är, säger styrelsen, inte möjlig alt erhålla. En undersökning i Norrbottens
län visar, att antalet förläggningar på tio år gått ner från 1 227 till 730
samtidigt som antalet inkvarterade per förläggning minskat f rån 7 ä 8 till
4. Det nuvarande antalet förläggningar inom det nordsvenska området be
räknar styrelsen till 7 000 å 8 000, men detta antal kan förmodas sjunka
väsentligt. Behov av tillfälliga bostäder för skogsarbetarna på eller invid
avlägset belägna arbetsplatser kommer dock med största sannolikhet att
kvarstå inom överskådlig tid. I det sydsvenska området förekommer för
läggningar endast undantagsvis. Vid en bedömning av antalet befintliga
skogsstall kommer styrelsen till C 000 å 7 000. Det kommande behovet är
helt beroende på i vilken omfattning hästar kommer alt användas för
44
skogskörslor samt möjligheterna till daglig hästtransport. Styrelsen hyser
dock ingen tvekan om att behovet kommer att kraftigt minska.
Till belysning av den övergång till transportabla byggnader, som ägt rum,
redovisar arbetarskyddsstyrelsen en sammanfattning av uppgifter från ett
antal skogsförvaltningar. Denna visar att andelen transportabla bostäder
stigit från ca 3 till ca 50 procent under den senaste tioårsperioden. Motsva
rande siffror är för stallens vidkommande 5 respektive 50 procent. Vid en
fältundersökning, som styrelsen lät verkställa vintern 1962, befanns det att
av samtliga undersökta bostäder 39 procent var transportabla. Motsva
rande siffra för stallens del var 38 procent. Fördelen med transportabla
byggnader är, framhåller styrelsen, att tillgängliga byggnader kan utnyttjas
bättre samtidigt som avståndet mellan förläggning och arbetsplats kan gö
ras avsevärt kortare. Även de transportabla byggnaderna har emellertid
vissa svagheter. Vid konstruerandet av dem är man bunden av vissa maxi
mimått, betingade exempelvis av vägtrafikförordningen, broöverbyggna
dernas och vägportarnas lägsta höjd över vägbanan samt framkomligheten
på skogsvägarna. En annan olägenhet med dessa små byggnader är svårig
heten att erhålla ett tillfredsställande uppvärmningssystem. Numera finns
emellertid, anför styrelsen, lämpliga värmekällor i marknaden och skogs-
yrkesinspektionen brukar lämna anvisningar härom.
Vad beträffar beskaffenheten av befintliga bostäder och stall inom skogs
bruket redovisar arbetarskyddsstyrelsen vissa i skilda sammanhang utförda
undersökningar, bl. a. en för styrelsens räkning verkställd stickprovsunder
sökning inom det nordsvenska skogsområdet. Sammanfattningsvis anser
sig styrelsen kunna konstatera, att huvudparten av byggnaderna i stort sett
uppfyller kraven i den nuvarande skogsförläggningslagen men att en viss
eftersläpning alltjämt förekommer. Styrelsen framhåller dock, att arbets
givarna i många fall redan nu tillhandahåller byggnader, där standarden
är högre än vad som krävs enligt skogsförläggningslagen. Beträffande för
läggningarna vid flottleder och skiljeställen, vilka också omfattas av lagen,
har någon särskild undersökning inte gjorts, men dessa är enligt skogs-
vrkesinspektionens erfarenhet i allmänhet tillfredsställande och ibland av
mycket god beskaffenhet.
När det gäller behovet av lagstiftning på förevarande område
konstaterar arbetarskyddsstyrelsen, att skogsarbetarna nu har betydligt
större möjligheter än tidigare att bo i sina hem även under arbete på mera
avlägsna arbetsplatser och att de i ökad omfattning utnyttjar denna möj
lighet. En inte obetydlig del av skogs- och flottningsarbetarna måste dock
alltjämt under vissa arbetsperioder begagna tillfälliga bostäder — förlägg
ningar. Då dessa arbetare jämför sina bostadsförhållanden med de arbets
tagares, vilka har förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av
den bättre standard, som erbjudes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, upp
står naturligt nog önskemål om bättre förläggningar. Gällande lag ger dock
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
45
inte stöd för åtgärder, som kan leda till väsentliga förbättringar, varför en
revision av lagen nu synes nödvändig. Den sannolika minskningen i fråga
om behovet av förläggningar bör även innebära att bostäder med betydligt
högre standard än den, som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna
tillhandahållas.
Styrelsen diskuterar i detta sammanhang, huruvida inte hälsovårdsstad
gan är tillämplig på skogsförläggningarna, och dryftar även möjligheten
att ersätta skogsförläggningslagen med bestämmelser i arbetarskyddslagen
och lagen om djurskydd.
Efter en genomgång av vissa motivuttalanden till den första lagen av
1919 med bestämmelser om skogsförläggningar och till 1958 års hälsovårds-
stadga yttrar styrelsen att det av dessa uttalanden framgår, att hälsovårds
stadgan främst är avsedd att tillämpas på det fasta bostadsbeståndet. Den
tar vidare huvudsakligen sikte på de rent sanitära förhållandena, varför
man knappast med stöd av densamma har möjlighet att kräva åtgärder, som
avser att bereda de i en skogsförläggning inkvarterade några förmåner där
utöver. Skogsförläggningslagen avser däremot inte blott att tillförsäkra de
inkvarterade en hygieniskt tillfredsställande bostad utan dessutom sådana
anordningar, som bereder goda möjligheter till vila, som underlättar livs
föringen i den tillfälliga bostaden och som ger en viss trivsel under fri
tiden. En jämförelse mellan hälsovårdsstadgans och skogsförläggningsla-
gens bestämmelser i fråga om utrymmen, värme- och ventilationsförhål-
landen, utrustning m. m. visar enligt styrelsen att hälsovårdsstadgans till-
lämpning på skogsförläggningarna inte skulle medföra några möjlighe
ter till skärpta krav på desamma. I stället skulle svårigheter uppstå för de
inkvarterade att få stöd för sina önskemål om sådana anordningar, som
ej har med de rent bostadshygieniska förhållandena att göra.
Hälsovårdsstadgans bestämmelser om hållande av djur syftar, framhåller
styrelsen, endast till att sanitär olägenhet inte skall uppstå. Skogsförlägg-
ningslagens stadganden om skogsstall avser däremot att hästarna skall
få vila under goda stallförhållanden och därvid få sådan vård, att hästäga-
ren-arbetstagaren skall kunna få ut bästa möjliga arbete av sin häst.
Ytterligare framhåller styrelsen, att arbetstagarna helt naturligt vill ha
så rymliga, varma, välutrustade och trivsamma förläggningar och så goda
skogsstall som möjligt, under det att arbetsgivarna har intresse av att för-
läggningskostnaderna inte blir för höga. Som följd härav kan vissa intresse
motsättningar inte undvikas. Längre gående och mera detaljerade före
skrifter än som finnes i hälsovårdsstadgan är därför nödvändiga som led
ning för förläggningarnas anordnande. Slutligen ger skogsförläggningsla
gen bättre ledning vid tillverkning av skogsförläggningar och skogsstall än
hälsovårdsstadgan.
Om skogsförläggningslagen skulle ersättas med bestämmelser i arbetar
skyddslagen och i lagen om djurskydd måste, anför styrelsen, ändringar
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
46
vidtagas i dessa lagar. I arbetarskyddslagen måste införas bestämmelser
om skyldighet att tillhandahålla skogsförläggningar och om dessa förlägg
ningars standard. Arbetarskyddslagen har emellertid avseende på arbets
platsens beskaffenhet och skogsförläggningarna har inte ansetts höra till
arbetsplatsen. Skogsförläggningslagen avser vidare att tillförsäkra de i till
fällig bostad inkvarterade arbetstagarna ej blott skydd mot ohälsa utan
dessutom en bostadsstandard, som är avsedd att möjliggöra en viss trivsel
under fritiden. Bestämmelser av den art skogsförläggningslagen innehåller
låter sig därför inte lämpligen inordnas i en lagstiftning av arbetarskydds
lagens natur. Även lagen om djurskydd måste i vissa avseenden komplette
ras, om den skall kunna tillämpas på skogsstallen med samma verkan som
skogsförläggningslagen. Någon egentlig fördel med nämnda ändringar an
ser styrelsen inte kunna påvisas vare sig i fråga om bestämmelsernas effekt
eller tillsynens utövande.
Av anförda skäl förordar arbetarskyddsstyrelsen, att en särskild skogs-
förläggningslag alltjämt skall finnas.
Det lagförslag styrelsen framlägger går i huvudsak ut på att de i
skogsförläggningslagen angivna standardkraven på bostäder och stall
höjes. Vidare föreslås att till lagen fogas en bestämmelse, motsvarande
stadgandet i 45 § arbetarskyddslagen, om skyldighet för tillverkare, försäl
jare och upplåtare av nu avsedda byggnader att tillse att dessa, då de le
vereras eller utställes, uppfyller lagens fordringar.
Lagförslagets närmare innehåll torde kunna redovisas i specialmotive
ringen.
I ett avseende har styrelsen funnit, att bestämmelserna i nuvarande skogs-
förläggningslag kan ersättas med arbetarskyddslagens föreskrifter, nämli
gen i fråga om skyldighet för arbetsgivarna att hålla raststugor. Här
för behövs enligt styrelsen inget tillägg till arbetarskyddslagen, utan denna
skyldighet torde följa redan av innehållet i 9 § sistnämnda lag. Följden av
att stadganden i detta avseende nu förekommer i båda lagarna har enligt
styrelsens erfarenhet medfört, att skogsarbetarna blivit i viss mån miss
gynnade i förhållande till andra arbets tagargrupper. De krav, som kan
ställas med stöd av nuvarande skogsförläggningslag, leder nämligen inte till
lika goda hygieniska anordningar som de, vilka numera jämlikt arbetar
skyddslagen och arbetarskyddskungörelsen tillhandahålles rid andra ar
beten. Styrelsen påpekar, att behovet av raststugor ökat samtidigt som an
vändningen av tillfälliga förläggningar inom skogsbruket minskat i om
fattning. En skogsförläggning ligger i allmänhet på eller nära invid arbets
platsen och kan därför ofta uppsökas av skogsarbetarna även vid måltids-
vila. För de skogsarbetare, som dagligen färdas mellan hemmet och arbets
platsen, är det däremot i regel nödvändigt att åtminstone vintertid ha till
gång till ett skyddat utrymme för måltidsvila på arbetsplatsen. I och med
att en relativt kort färd till fots, med cykel eller på skidor har ersatts av en
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
47
betydligt längre färd med motorfordon, uppstår emellertid för skogsarbe-
taren, förutom behovet av rum för måltidsvila, ett behov av möjlighet att
byta kläder och tvätta sig vid arbetsplatsen, dvs. en för skogsbruket an
passad motsvarighet till industriens personalrum. Olika anordningar för
att tillgodose detta behov provas för närvarande inom storskogsbruket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Yttranden
Arbetarskyddslagen
Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
Förslaget om att arbetarskyddslagens tillämpningsområde utvidgas till
att i princip omfatta varje verksamhet, vari arbetstagare användes till ar
bete för arbetsgivares räkning, vinner anslutning från samtliga remissor
gans sida. Sålunda förklarar sig skolöverstyrelsen livligt tillstyrka försla
get i vad avser styrelsens ämbetsområde. Överståthållarämbetet yttrar, att
en utvidgning av lagens tillämpningsområde synes vara av värde därige
nom att de anställda som beröres får större möjligheter att aktualisera
nödvändiga förbättringar av arbetsförhållandena och större möjligheter att
få dessa förbättringar genomförda. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län
har arbetarskyddsstyrelsen övertygande visat att lagens tillämpningsområde
knappast står i överensstämmelse med det faktiska skyddsbehovet. Länssty
relsen i Malmöhus lån understryker det naturliga och rimliga i att man
inom lagstiftningen på ifrågavarande område söker hålla jämna steg med
den industriella och sociala utvecklingen. Varje anställd bör enligt läns
styrelsens mening kunna göra anspråk på sunda arbetsförhållanden och lag
stiftningen bör inte från sitt tillämpningsområde utesluta någon verksam
hetsform, där missförhållanden kan bli aktuella. Landsorganisationen hälsar
förslaget med stor tillfredsställelse och hänvisar till att organisationen vid
tidigare tillfällen, då frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet varit
aktuell, framhållit såsom för modem uppfattning självklart att en sådan
utvidgning borde komma till stånd.
En anknytning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till begreppet
verksamhet torde enligt justitiekanslersämbetets mening göra frågan om in
nebörden av detta begrepp aktuell i åtskilliga fall, där någon tillfälligt an
litar en person för utförande av arbete av relativt ringa omfattning. Det
torde därför vara önskvärt, säger ämbetet, att det ifrågavarande spörsmålet
klarlägges i varje fall genom ett motivuttalande. Ämbetet vill för sin del
förorda, att dylika tillfälliga arbeten inte omfattas av lagens bestämmelser.
Vad gäller statlig civil verksamhet ställer fångvårdsstyrel
sen som villkor för ett accepterande av förslaget att någon kommunal till
syn inte skall ifrågaltomma. Vidare förklarar sig styrelsen förutsätta, att
stadgandet om nattvila i 19 § arbetarskyddslagen inte lägger hinder i vägen
48
för nattarbete vid fångvårdsanstalterna eller inom frivårdsorganisationerna
samt att dispens för anstalternas del kommer att lämnas från föreskriften
i 21 § om minst 24 timmars sammanhängande ledighet varje vecka. Justi-
tiekanslersämbetet ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa en
heter inom förvaltningsverksamheten, borde i administrativ ordning fast
ställa vem som skall vara att anse som arbetsföreståndare enligt 70 § arbe
tarskyddslagen.
Förden kommunala förvaltningens deltar överståthållar-
ämbetet upp 70 § till diskussion och förordar att paragrafen ändras så, att
vad där för statens del stadgas om att arbetsföreståndaren i alla avseenden
träder i arbetsgivarens ställe utsträckes till att gälla även den kommunala
verksamheten. Därigenom skulle man undgå flera av de tolkningsfrågor
som är förenade med den nuvarande fördelningen av det kommunala an
svaret på organ, sammansatta av förtroendemän på den ena sidan och an
ställda arbetsföreståndare på den andra. Svenska stadsförbundet uppehål
ler sig vid frågan huruvida lagens bestämmelser ger tillräckliga möjligheter
till undantag, främst i fråga om nattarbete, och förklarar sig ha föredragit
mer preciserade undantagsbestämmelser i detta avseende. Svenska lands
kommunernas förbund framhåller, att övervägande flertalet i landskommu
nal tjänst anställda vaktmästare och städerskor arbetar på beting och har
arbetstiden preciserad endast per år. Detta innebär att arbetstagarna får
en viss frihet i fråga om arbetstidens förläggning. Förbundet utgår från att
hänsyn härtill tages vid tillämpning av lagens arbetstidsbestämmelser.
Vad beträffar polisväsendet påpekar statspolisintendenten de sär
skilda krav som bl a. i vad avser arbetstidens förläggning måste kunna
ställas på polistjänsten. Intendenten förklarar sig förutsätta att det för po
lisens del inte kommer att bli nödvändigt med förhandlingar enligt 21 §
andra stycket arbetarskyddslagen. Statspolisintendenten erinrar också om
att polisman enligt särskild lag är skyldig att under krig deltaga i rikets
försvar och att han därvid är att anse som krigsman. I fredstid kan i be-
redskapssyfte anordnas övningar för polispersonal, vilka icke nämnvärt
skiljer sig från militära övningar, fortsätter intendenten, och vidare kan
under beredskapsförhållanden vidtagas anordningar, som inte uppfyller
skyddslagstiftningens krav. Han ifrågasätter därför, om det inte för så
dana extraordinära situationer vid fullgörande av polistjänsten i lagen bor
de intagas ett undantag motsvarande det som föreslagits för försvarets del.
Samma synpunkter framföres av överståthållarämbetet.
För brandväsendets del finns enligt statens brandinspektion
intet att erinra mot förslaget, under förutsättning att de möjligheter till
undantag som lagen enligt arbetarskyddsstyrelsen ger i fråga om polis
tjänsten finns även då det gäller brandkårstjänsten.
Samtliga remissorgan godtar att inom försvarets verksamhet
den egentliga militärtjänsten undantages från tillämpningen. Försvarsvä-
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
49
sendets underbefälsförbund förklarar sig dock förutsätta att de föreskrifter,
som skall reglera den egentliga militärtjänsten och som sålunda skall med
delas vid sidan av arbetarskyddslagen, med avseende på sitt materiella in
nehåll blir någorlunda likvärdiga med lagens stadganden. Även Statstjänste
mannens riksförbund understryker vikten av att normer och bestämmelser
avseende den egentliga militärtjänsten i största möjliga utsträckning an-
slutes till vad som gäller i arbetarskyddslagstiftningen.
Det föreslagna undantaget från lagens tillämpningsområde för husligt
arbete i arbetsgivarens hem har även godtagits av så gott som samtliga
remissorgan. Socialstyrelsen hemställer dock om ytterligare utredning i syf
te att i lämpliga delar göra arbetarskyddslagen tillämplig även på husligt
arbete. Enligt styrelsen föreligger det ett klart behov av en förstärkning
av skyddet framförallt för minderåriga hembiträden. Den erfarenhet styrel
sen gjort, i samband med upplysningsverksamhet rörande innehållet i hem
biträdeslagen, utvisar att bestämmelserna i sistnämnda lag i inte obetydlig
utsträckning är okända för arbetsgivaren eller helt enkelt åsidosättes. En
tillämpning av arbetarskyddslagen förutsätter emellertid ändring i hembi
trädeslagen. Det bör givetvis ej, framhåller styrelsen, ifrågakomma att ge
nerella inspektioner verkställes i hemmen som på andra arbetsplatser. Vad
som framförallt erfordras är enligt styrelsens mening att de anställda i hus
ligt arbete får en instans att vända sig till som kan taga kontakt med arbets
givaren.
Arbetar sky ddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen
Förslaget i fråga om lagens tillämplighet på yrkesutbildnings-
elever, innebärande att arbete, som i samband med undervisning i yr
keskunskap eller förberedande yrkesutbildning utföres av skolelev inom
skolans lokaler, skall kunna bli underkastat vissa av lagens bestämmelser,
vinner allmän anslutning.
Likaså råder enighet om att de i lagen för minderårigas använ
dande i arbete uppställda reglerna om minimiålder och om
fullgjord skolplikt inte bör gälla för den yrkespraktik, som beredes genom
skolans försorg.
Samtliga remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran det förslag,
som innebär att kravet på avlämnande av arbetsbok till arbetsgivaren
skall slopas för alla skolelever, vilka åtnjuter statsunderstödd skolhälso
vård, såväl när det gäller i undervisningen ingående yrkespraktik som
extraarbete under terminer eller ferier.
Vad angår arbete under sommarlovet, för vilket arbetarskyddsstyrelsen
föreslagit ett enklare avfattat s. k. arbetstillstånd i stället för arbetsbok,
ifrågasätter skolöverstyrelsen om det verkligen kan anses nödvändigt med
sådant tillstånd. Den medicinska bedömning och rådgivning, som bör ske
i vissa fall, synes styrelsen med lika god effekt kunna åstadkommas inom
4—-liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 126
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
50
ramen för skolhälsovårdens vanliga verksamhet. En sådan personlig råd
givning i de fall där det verkligen är av behovet påkallat torde, anför sty
relsen, bli av större värde och mer i samklang med skolläkares och skol
sköterskors uppfattning om skolhälsovårdens individuellt hälsovårdande
uppgift. Även Svenska skolläkarföreningen ställer sig tveksam till försla
get om särskilt arbetstillstånd för arbete under sommarlovet. Föreningen
frågar sig om det, efter slopande av kravet på arbetsbok, är erforderligt
med en individuell medicinsk kontroll under några korta veckor på som
maren. Eleven återkommer efter arbetet till kontroll i skolhälsovårdens
regi vid höstterminens början. Beträffande kontrollbarnen framhåller för
eningen, att de är rutinmässigt undersökta i skolan före sommarferien.
Härvid har skolläkaren givit målsmännen sina medicinska råd, vilka gi
vetvis även innefattar föreskrifter angående arbete på sommaren. Enligt
föreningens mening talar allt för att ett slopande av arbetsboken för arbete
under sommarlovet ej behöver kompenseras genom enklare intygande i
annan form. Föreningen anser, att det räcker med ett enkelt arbetspass
innehållande uppgifter om namn, ålder, skoltillhörighet samt målsmans
namn och adress. Förste provinsialläkarnas förening motsätter sig inte lag
ändringen men säger sig betvivla, att övergången till arbetstillstånd med
för den minskning i skolläkarnas arbetsbelastning, som väl varit mening
en med förslaget. Enligt Svenska provinsialläkarföreningen kommer ar
betstillstånden oundvikligen att medföra ökning av provinsialläkarnas
redan förut stora arbetsbörda.
Förslaget om att årlig läkarbesiktning av minderåriga arbets
tagare inte längre skall erfordras tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
alla yttranden, såvitt avser elever i skolor, där statsunderstödd skolhälso
vård är anordnad.
Även förslaget om att besiktningsläkare skall kunna ge befrielse från
besiktning av andra minderåriga arbetstagare tillstyrkes av Svenska arbets
givareföreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisalion. En
ligt Svenska provinsialläkar föreningens mening kan förslaget möjligen
medföra besparing för arbetsgivarna och tidsvinst för läkarna på stora
arbetsplatser. Många provinsialläkare har emellertid inom sitt distrikt ett
stort antal arbetsplatser med en till två minderåriga på varje. Läkarna
måste i alla fall företaga resor för besiktning eller för anteckning om be
frielse, och det är resorna som är kostnadskrävande. Föreningen ifråga
sätter, om det inte är bättre att ta steget fullt ut och låta yrkesinspektö-
rerna till besiktning anmäla minderåriga arbetstagare, som inte är fullt
friska.
Arbetarskyddsstyrelsens förslag avstyrkes av medicinalstyrelsen under
hänvisning bl. a. till uttalande av läkarprognosutredningen om att minder
åriga arbetstagare borde bli föremål för väsentligt bättre hälsokontroll än för
närvarande. Styrelsen bedömer tillsynen av minderåriga arbetare som en an
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
51
gelägen, uppgift inom den förebyggande hälsovården, vilken bör utvidgas till åldersgrupper över 18 år, allt eftersom skolhälsokontrollen kommer att omfatta barn upp till IG år. Medicinalstyrelsen anser, att en inom yr- keshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan planlagd utredning om liälsovårdskontrollen för åldersgrupperna 16—18 år bör ta upp frågan om intensifierad undersökning av de s. k. kontrollbarnen. En utvidgning av undersökningsförfarandet till en noggrann läkarundersök ning av dessa barn, som arbetarskyddsstyrelsen förutsatt, kan nämligen en ligt medicinalstyrelsens mening inte ske utan att verksamheten får en helt ny organisation. Detta gäller bl. a. beträffande genomförandet av dylika undersökningar och resurserna härför, vilka måste vara helt andra än de som för närvarande brukar ställas till en kringresande besiktningsläkares förfogande. Medicinalstyrelsen anser att någon inskränkning tills vidare inte bör göras i den undersökningsplikt som är stadgad i arbetarskyddsla gen. Styrelsen framhåller slutligen att beslut om befrielse grundat enbart på handlingarna, vilket arbetarskyddsstyrelsens förslag förutsätter, är otill fredsställande ur säkerhetssynpunkt. Även statens institut för folkhälsan avstyrker förslaget i nuvarande situation. En inskränkning av besiktnings- skyldigheten anser institutet inte lämplig med hänsyn till den ökade vikt man numera tillägger hälsokontroll inom olika grupper i samhället. Insti tutet hänvisar också till den utredning som planeras inom institutets yr- keshygieniska avdelning angående frågan hur en till lämplig placering inom näringslivet syftande hälsokontroll bäst skall kunna utföras för de åldersgrupper som här avses. Till dem, som avstyrker förslaget med hänvis ning till den betydelse man numera tillmäter hälsokontrollen, hör också
Landsorganisationen. Enligt Förste provinsialläkarnes förening fungerar det nuvarande besiktningssystemet inte bra men föreningen anser inte att arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär en sådan förbättring att det kan godtagas. Sålunda blir den förutsatta, intensifierade undersökningen av kontrollbarnen möjlig endast i större industrier med väl utrustade läkar mottagningar och kvalificerad mottagningshjälp. Vidare innebär beslut på handlingarna om befrielse från läkarbesiktning ett betydande merarbete, bestående i rekvisition av arbetsböcker, kontakt med arbetsgivarna m. m.
Från en del medlemmars sida har också, säger föreningen, framförts be tänkligheter såtillvida att även friska barn mycket väl kan drabbas av sjuk domar och skador, som inte observeras av lekmannen. Föreningen fram håller slutligen att det kan finnas risk för kontroverser mellan läkaren och arbetsgivaren angående befrielse från läkarbesiktning. Enligt föreningens mening bör arbetarskyddsstyrelsen få i uppdrag att omarbeta förslaget.
I samband med frågorna om minderårigas användande till arbete berör
Landsorganisationen stadgandet i 4 § första stycket arbetarskyddslagen, enligt vilket bestämmelserna om minimiålder, fullgjord skolplikt, arbets bok, läkarbesiktning och nattvila ej är tillämpliga inom jordbruket
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
52
med binäringar. Den ganska avancerade mekaniseringen av jordbruket och
det därigenom starkt minskade antalet arbetstagare har emellertid, anför or
ganisationen, medfört att övertids- och skiftarbete blivit ett sätt att möta
arbetstoppama vid exempelvis sådd och skördearbete. De minderåriga inom
jordbruket med binäringar har därför enligt organisationen numera inte
på något sätt en mer gynnad ställning än arbetstagare inom andra indu
striella verksamhetsområden. Organisationen framhåller vidare, att risker
na för minderåriga vid arbete t. ex. i grustag är lika stora oavsett om detta
bedrives som självständigt företag eller som binäring till jordbruk. Enligt
organisationens mening bör de angivna undantagen från bestämmelsernas
tillämpningsområde nu slopas.
Så gott som samtliga remissorgan godtar arbetarskyddsstyrelsens förslag
om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap och andra
tekniska anordningar ävensom förslagen om märkning av dy
lika anordningar och om föreskrifter angående deras montering. Sålunda
anser Svenska arbetsgivareföreningen att förslagen i allt väsentligt överens
stämmer med nuvarande praxis. Föreningen förklarar sig utgå från att be
stämmelserna om typgodkännande inte kommer att användas i handels
politiskt syfte. Industriförbundet förklarar att förslagen ej ger anledning
till erinran från förbundets sida men understryker vikten av att alla even
tuella föreskrifter rörande maskiner, redskap och andra tekniska anord
ningar anpassas till praxis inom industrien. Det är över huvud taget, anför
förbundet, lämpligt med samråd före utfärdandet av föreskrifter, exempel
vis med mekanförbundet. Industriförbundet framhåller också som ange
läget att sådana personella resurser ställes till förfogande för prövningen
av hithörande frågor att denna inte i onödan fördröjes. Landsorganisa
tionen biträder förslagen.
Däremot finner kommerskollegium starka skäl tala mot den föreslagna
bestämmelsen om typgodkännande. En sådan bestämmelse kan komma att
användas så, anför kollegium, att den hämmar den tekniska utvecklingen,
begränsar konkurrensen och leder till onödigt krångel; det kan hända att
en anordning som är fullgod ej får användas, därför att den ej hunnit god
kännas. Därför är också föreskrifter om obligatoriskt förhandsgodkännan-
de sällsynta. Även då det gäller farliga anordningar har man, framhåller
kollegium, hållit sig till efterhandskontroll med rätt för myndigheten att
ingripa mot missförhållanden. Systemet med förhandsgodkännande bör en
ligt kollegium användas med återhållsamhet. Man får även ta hänsyn till
de internationella handelsförhållandena. Det föreslagna stadgandet är dess
utom vagt och har obegränsad räckvidd. Såvitt kollegium kan bedöma sak
nar arbetarskyddsstyrelsen f. n. den personal som erfordras för förslagets
genomförande. Skall emellertid styrelsens förslag genomföras, bör beslu
tanderätten ligga hos Kungl. Maj :t eller ock arbetarskyddsstyrelsen åläg
gas att före beslutet samråda med kollegium.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
53
Lokala skyddstjänstemän
Förslaget från arbetarskyddsverkets organisationsutredning om att i ar betarskyddslagen intages en rekommendation till arbetsgivare att i vissa fall anställa skyddstjänstemän vinner så gott som allmän anslutning. Arbetarskyddsstyrelsen ansluter sig sålunda helt till utredningens förslag och uttalar som sin bestämda uppfattning, att de skyddsingenjörer och mot svarande tjänstemän, som hittills verkat inom ett stort antal företag, full gjort sina arbetsuppgifter på ett ytterst föredömligt sätt och att de även kunnat tillskrivas förtjänsten av att ha fört arbetarskyddet framåt inom sina företag. Det är också påtagligt hur inom företag med organiserad skydds- tjänst den allmänna skyddsandan förts upp till en mycket hög nivå. En ligt styrelsens mening är det naturligt, att en institution som visat sig ha en så god effekt utbygges vidare. Det är av denna anledning som styrelsen helt ställer sig bakom tanken på en lagstiftning på detta område. Det är styrelsens förhoppning, att en rekommenderande lagbestämmelse också skall visa sig tillfyllest för att skyddstjänstemannakåren snabbt skall till växa till båtnad inte endast för arbetarskyddet i och för sig utan även för företagen själva. Medicinalstyrelsen tillstyrker att man söker befordra skyddstjänstemannainstitutionens utbyggnad på sätt utredningen föreslagit. Enligt Landsorganisationens mening är det, med den fortgående utveck lingen mot alltmer komplicerade tillverkningsprocesser och en alltmer genomförd rationalisering, naturligt att arbetsgivarnas skyldighet att svara för arbetarskyddet åtminstone vid alla större företag samt företag med särskilda yrkesfarerisker tar sig uttryck i att särskild säkerhetspersonal anställes. Det är utan tvekan angeläget att en utvidgning av skyddsingen- jörsinstitutionen kommer till stånd. Behovet av skyddsingenjörer är dock så varierande från bransch till bransch och från företag till företag, att det torde vara omöjligt att i lag meddela några enhetliga bestämmelser under vilka förutsättningar sådan tjänsteman skall anställas. Som en första försöksetapp i utbyggnaden av skvddsingenjörsinstitutionen kan organisa tionen därför ansluta sig till utredningens förslag om att en lagbestämmel se i ämnet ges karaktären av en rekommendation. Man synes emellertid inte böra stanna vid en rekommendation sådan som den föreslagna. Såsom skett i Västtyskland synes därutöver yrkesinspektionen böra åläggas att verka för att säkerhetsingenjör anställes vid företag, där det föreligger på tagligt behov av sådan tjänsteman. Denna inspektionens uppgift skulle visserligen, säger organisationen, inte utövas genom någon form av före läggande, men en föreskrift av antytt innehåll skulle säkerligen bättre än en blott till arbetsgivaren riktad rekommendation vara ägnad att främja tillsättande av skyddstjänstemän i ökad omfattning. Tjänstemännens cen tralorganisation säger sig för sin del kunna tillstyrka förslaget och anser det riktigt att föreskriften utformas som en rekommendation.
54
Enligt Föreningen Sveriges sky dds tjänstemän kan en utveckling mot
bättre arbetarskydd medelst flera skyddstjänstemän uppnås med hjälp
av nuvarande lagstiftning genom att de anställdas representanter i skydds
kommittéerna utnyttjar sin rättighet att för arbetsgivarnas ombud påvisa
behovet av skyddstjänstemän. Glädjande nog har, säger föreningen, utred
ningen ej förordat ett obligatorium i skyddstjänstemannafrågan, utan en
dast föreslagit att arbetarskyddslagen utbygges med en rekommendation
om anställande av skyddstjänstemän. Det viktigaste är enligt föreningen
att företagen löser sina skyddsproblem på ett för alla parter godtagbart
sätt. Övervakningen av att skyddsarbetet bedrives effektivt måste ske ge
nom myndigheternas försorg och icke genom företagens skyddstjänste
män. Skyddstjänstemännen intar samma ställning som andra tjänstemän
inför arbetsgivaren. De arbetar på dennes uppdrag och är endast ansvariga
inför honom. Sveriges akademikers centralorganisation delar utredningens
uppfattning att det inte är tillrådligt att införa en tvingande lagregel om
att vissa företag måste ha en skyddstjänstemän anställd. Utredningen har
emellertid föreslagit en legal rekommendation härom. De skäl som an
förts härför finner organisationen dock inte vara tillräckligt vägande. Mot
bakgrunden av att en stor del av de företag, för vilka en sådan rekommen
dation skulle komma att få betydelse, redan har särskilda skyddstjänste
män anställda, vill det synas som om rekommendationen endast skulle
innebära ett konstaterande av det självklara organisatoriska förhållandet
att en arbetsgivare vid t. ex. en större arbetsplats måste delegera den ome
delbara ledningen av skyddsarbetet till en särskild tjänsteman för att kun
na fullgöra sina skyldigheter enligt arbetarskyddslagen. Den föreslagna re
kommendationen förefaller därför sakna värde.
Direkt avvisande till förslaget ställer sig Svenska arbetsgivareföreningen.
Ett införande av sådana lagbestämmelser skulle enligt föreningen kunna
utgöra inledningen till en från många synpunkter olycklig utveckling. För
eningen reagerar kraftigt mot en princip som innebär att ett företag i lag
ålägges eller rekommenderas att ha en befattningshavare av viss typ och
med vissa bestämda arbetsuppgifter anställd. En sådan princip kan med
föra att företagen hindras från att förfoga över sina resurser på ett effek
tivt sätt. Arbetsgivaren bör vara fri då det gäller ledningen av arbetarskyd
det, så att den för varje företag lämpligaste lösningen kan åstadkommas
med beaktande såväl av sundhets- och säkerhetsfrågornas art och vikt som
produktionens intressen. De föreslagna bestämmelserna skulle dessutom,
heter det i fortsättningen, med hänsyn till sitt grundsyfte -—- effektivise-
ringen av arbetarskyddet — utgöra en onödig lagstiftning. Redan nu på
går nämligen inom industrien en stark utveckling mot allt bättre arbetar
skydd, bl. a. genom anställande i större utsträckning av skyddstjänstemän,
och det är föga troligt, att utvecklingen skulle gå snabbare därest lagregler
härom infördes. Däremot skulle enligt föreningen under vissa omständig
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
55
heter bestämmelserna kunna komma att ha skadeverkningar och motverka sitt eget syfte. Detta skulle gälla om lagbestämmelserna ute i företagen komme att kännas som ett intrång i arbetsgivarens företagsledande funk tion. Därmed skulle de försämra ett bl. a. genom arbetsmarknadsparternas samarbete uppkommet gynnsamt psykologiskt klimat för det lokala ar betarskyddet. Detsamma skulle bli fallet därest de komme att föranleda en arbetsgivare att till uppfyllande av lagens bokstav anställa en skydds- tjänsteman där i själva verket andra åtgärder för att förbättra och utveckla arbetarskyddet vore önskvärda. Ur arbetarskyddets synvinkel är det således enligt föreningens mening gynnsammast om de nu rådande principerna för den lokala säkerhetstjänsten inte rubbas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Skogs förläggningslagen
Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ny skogsförläggningslag har i sina huvuddrag vunnit allmän anslutning bland remissorganen. I fråga om behovet av lagstiftning anför domånstijrelsen, att en växande del av arbetarkåren i fortsättningen kommer att tillbringa sin fritid hem ma men att man på många ställen har och fortfarande kommer att ha behov av förläggningar. Beträffande beskaffenheten av befintliga förlägg ningar hänvisar domänstyrelsen till de avsevärda förbättringar av skogs- förläggningarna, som under den senaste tioårsperioden skett i anslutning till den allmänna standardutvecklingen. Förbättringarna har enligt sty relsen varit av sådan omfattning att nuvarande förläggningsstandard hos flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara högre än vad gällande lagstiftning föreskriver. Av arbetarskyddsstyrelsens utredning framgår emellertid att betydande eftersläpningar ändock förekommer. Domänsty relsen finner det mot denna bakgrund riktigt att nu revidera lagen. Enligt skogsstyrelsen kommer det fortfarande och under överskådlig tid framåt att finnas skogs- och flottningsarbetare, som under vissa arbetsperioder begagnar tillfälliga bostäder. På grund av skogsarbetets art och de förhål landen varunder det utövas måste, anför styrelsen, kraven på anordning arna för bl. a. hygien, värme och ventilation samt nattvila ställas högt för att arbetstagarna ej skall riskera yrkessjukdomar och för tidig nedbryt ning av arbetsförmågan. Sådana yrkeshygieniska synpunkter, vilka ej sy nes ha tillräckligt betonats i arbetarskyddsstyrelsens utredning, torde ut göra ett av de viktigaste skälen för en god förläggningsstandard i skogen. Mot bakgrunden av de antydda kraven samt den allmänt höjda bostads standarden på landsbygden och kvaliteten på andra tillfälliga förläggning ar vid t. ex. anläggningsarbeten framstår emellertid ofta skogsförlägg- ningarna såsom mindre tillfredsställande både med hänsyn till utrymmes- standarden, de hygieniska anordningarna och trivseln. Den nu föreslagna revisionen av lagstiftningen torde därför vara välmotiverad, säger styrel
56
sen. Medicinalstyrelsen finner en ny lagstiftning på området fullt motive rad mot bakgrunden av de senaste decenniernas hygieniska standardhöj ning på olika områden i vårt land. Enligt veterinärstyrelsen är en mer de taljerad särlagstiftning än den djurskyddslagen erbjuder alltjämt befogad.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att skogsarbetarna i likhet med andra arbetstagargrupper bör ha rätt att kräva att förläggningslokalerna håller en standard, som anpassas efter den allmänna bostadsstandarden. Nu gäl lande skogsförläggningslag har visat sig inte längre utgöra ett verksamt instrument för att påverka utvecklingen i önskvärd riktning. Enligt läns styrelsen i Västerbottens län kommer, såsom arbetarskyddsstyrelsen på pekat, allt färre antal arbetare och hästar att beröras av förläggningspro- blemen men länsstyrelsen finner det dock viktigt att de förläggningar, som måste anordnas, har en viss minimistandard och att arbetarna inom skogs bruk, flottning och vägbyggnad kommer i åtnjutande av liknande förmå ner som arbetare inom andra branscher har. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det angeläget alt en revision av skogsförläggningslagen kommer till stånd i huvudsak efter de riktlinjer som arbetarskyddsstyrelsen fram lagt i sitt förslag. Länsstyrelsen säger sig också dela arbetarskyddsstyrel- sens principiella inställning att bestämmelserna bör inflyta i en särskild lag. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att en särskild skogsförlägg ningslag alltjämt är behövlig. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län böl den föreslagna revisionen av skogsförläggningslagen kunna påskynda eu i hög grad angelägen höjning av skogsförläggningarnas standard.
I ett gemensamt yttrande anför Föreningen skogsarbeten samt Värm lands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, att det sedan till komsten av 1951 års skogsförläggningslag skett väsentliga förbättringar av skogsförläggningarna. Dessa förbättringar har varit så betydande och fått sådan omfattning, att förläggningsbeståndet till övervägande del upp visar en väsentligt högre standard än gällande lagstiftning föreskriver. Det kan under dessa förhållanden enligt föreningarnas uppfattning ifråga sättas om en speciallagstiftning på området är behövlig. Då emellertid en viss eftersläpning synes förekomma, vill föreningarna inte motsätta sig en sådan lagstiftning. De slutsatser arbetarskyddsstyrelsen dragit av sina fält undersökningar anser sig föreningarna i allt väsentligt kunna godtaga.
Svenska lantarbetsgivareföreningen instämmer i vad som anföres i det nu nämnda remissyttrandet och liknande synpunkter framföres av Sveriges skogsägare förbund.
Svenska skogsarbetareförbundet hälsar med stor tillfredsställelse den verkställda översynen av gällande lagbestämmelser beträffande skogsför- läggningar och enligt förbundet synes den föreslagna nya lagstiftningen undanröja de allvarligaste bristerna på området. Enligt Riksförbundet landsbygdens folk måste det ligga i såväl skogsägarnas som skogsarbetar nas intresse, att arbetsförhållandena inom skogsbruket i görligaste mån
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
57
överensstämmer med förhållandena på den övriga arbetsmarknaden och särskilt i fråga om förläggningarna. Den eftersläpning som konstaterats måste enligt förbundets mening snarast inhämtas och detta torde bäst ske genom skärpta lagbestämmelser på sätt arbetarskyddsstyrelsen föreslagit. Förbundet är enigt med styrelsen, att utvecklingen inom skogsbruket be träffande behovet av skogsarbetarförläggningar för såväl körare som hug gare är i starkt avtagande men att det dock alltid kommer att förefinnas visst behov av förläggningsbostäder.
Det lagförslag, som arbetarskyddsstyrelsen framlagt, anses ge nomgående väl avvägt och i allt väsentligt ägnat att ligga till grund för ny lagstiftning i ämnet. Uttalanden med denna innebörd göres av skogsstyrel sen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Värmlands län. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser de i lagförslaget upptagna materiella föreskrifterna om bostädernas beskaffenhet i stort sett lämpliga, dock att de mera exakta måttangivelserna enligt länsstyrelsens mening lämpligen borde kunna överföras till särskilda råd och anvisningar. Beträffande skogsstallarna an ser länsstyrelsen, att det framlagda lagförslaget skapar goda förutsätt ningar för att komma tillrätta med rådande olägenheter. Enligt länssty relsen i Gävleborgs län kan man ifrågasätta nödvändigheten av att i lagen intaga detalj föreskrifter i den utsträckning som skett i förslaget. Om dessa föreskrifter i stället intoges i en tillämpningsstadga, kunde de enligt läns styrelsens uppfattning säkerligen lättare bringas att följa den tekniska och sociala utvecklingen.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner, att de skärpningar av kraven på skogsförläggningarnas standard, som förslaget innebär, i stort sett motsvarar rimliga anspråk ur personalvårds- och djurskyddssyn- punkt. Förbundet önskar emellertid framhålla att vid mycket kortvariga arbeten eller eljest där kostnaderna för förläggningar in. m. kommer att medföra en ekonomisk belastning för arbetsgivaren, vilken inte står i rim ligt förhållande till arbetets volym, lagens utformning bör medge en till- lämpning som tar hänsyn därtill. Både arbetstagarparten och skogsbruket torde, framhåller förbundet, vara mest betjänta av investeringar i vägar och samfärdsmedel, om sådana investeringar kan minska behoA’et av skogsförläggningar. Förbundet betonar slutligen önskvärdheten av sådana övergångsbestämmelser, alt ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaf fad utrustning ifråga om kojor, stall in. in. blir möjlig.
Domänstyrelsen framhåller att det inte bör ställas sådana krav på ome delbar anpassning till den nya lagens bestämmelser att arbetsgivarna åsam kas oskäliga kostnader. Tillsynsmyndigheten bör därför inte vara alltför restriktiv när det gäller att dispensera från de skärpta kraven. Det torde enligt styrelsen böra övervägas att tillföra lagförslaget övergångsbestäm melser, som medger en successiv övergång till den nya lagens bestämmel ser under en relativt lång tidsperiod. Länsstyrelsen i Västernorrlands
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
58
län betonar nödvändigheten av att särskilda övergångsbestämmelser med delas, som medger en smidig anpassning till den nya lagens skärpta krav.
Enligt Föreningen skogsarbeten samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening är det nödvändigt att erforderlig anpassning av befintliga förläggningar till den nya lagstiftningens skärpta krav får ske under en tillräckligt lång övergångstid. Samina synpunkter anföres av
Sveriges skogsägareförbund. Riksförbundet landsbygdens folk understry ker behovet av att man i lagtexten eller i motiven framhåller och precise rar de skäl, som tillsynsmyndigheten skall beakta vid dispensärenden, så att onödiga investeringar kan undvikas. Skogsstyrelsen förordar, att dis penser övergångsvis meddelas i skälig utsträckning.
Landsorganisationen konstaterar med tillfredsställelse, att utredningens lagförslag i vad gäller bostäder och stall synes medföra en förbättring av nuvarande bostadsstandard och har i princip intet att erinra mot försla gets materiella bestämmelser. Organisationen förutsätter som självfallet att driftsekonomiska skäl inte skall kunna motivera dispens från de skärpta standardkraven. Skulle dylika skäl vid något tillfälle visa sig äga relevans, torde vederbörande arbetsgivare genom samgående med en eller flera andra arbetsgivare till en brukningsenhet kunna väsentligt minska sina kostna der i ifrågavarande avseende.
Förslaget om att bestämmelserna röx-ande raststugor utgår ur lagen har enhälligt godtagits under remissbehandlingen. Enligt Svenska skogs arbetareförbundets uppfattning föreligger inte längre några bärande motiv för en särbehandling av skogsarbetarna i detta avseende. Med hänsyn inte minst till den fysiska ansträngning som skogsarbetarna är utsatta för måste ute på arbetsplatserna finnas anordningar, som möjliggör en ordent lig vila och avkoppling under de nödvändiga uppehållen i arbetet under dagen. Stor vikt måste även fästas vid att medförd mat och dryck kan upp värmas. Enligt förbundets mening fyller bl. a. personalvagnarna av gängse typ i stort sett de krav, som skogsarbetarna har rätt att ställa i nämnda avseenden. Men klart är, att även raststugor i vissa fall måste komma till användning. Raststugorna bör emellertid numera kunna ges en helt annan standard än tidigare. Även Svenska lantarbetareförbundet betonar värdet av att de särskilda reglerna beträffande raststugor inom skogs- och flott- ningsarbetet utgår ur skogsförläggningslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
Departementschefen
Arbetarskyddslagen
Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
När en särskild lagstiftning med ändamål att förebygga olycksfall i ar betet och ohälsa till följd av hälsovådliga förhållanden på arbetsplatsen
aktualiserades i vårt land i slutet av 1800-talet bedömde man området föl en sådan lagstiftning som förhållandevis begränsat. De missförhållanden man på allvar börjat uppmärksamma var koncentrerade till industrien och i första hand fabriksindustrien, där arbetarna inte åtnjöt det skydd till liv och hälsa som de borde kunna göra anspråk på. Den första arbetarskydds lagen i modern mening i vårt land, 1889 års lag om skydd mot yrkesfara, blev med den utgångspunkt man sålunda hade i huvudsak tillämplig en dast på kroppsarbetare inom industrien.
I det kommittéförslag, som låg till grund för efterföljaren, 1912 års lag om arbetarskydd, förordades att lagen skulle vara i princip tillämplig på varje verksamhet, industriell eller ej, vari arbete utfördes för arbetsgiva res räkning. Därmed avsågs en utvidgning av tillämpningsområdet i två avseenden, nämligen dels i fråga om de verksamhetsområden lagen hade att reglera och dels i fråga om personkretsen. Man menade att det ur skyddssynpunkt saknade betydelse vad ett arbete bestod i, vem som ut förde det och åt vem det utfördes. Risk för olycksfall eller ohälsa förelåg inom de flesta verksamhetsgrenar. Därför borde en arbetarskyddslag i princip äga tillämpning på all slags verksamhet, som grundade ett arbets- givar-arbetstagarförhållande, och gälla allt slags arbete. Det till lagrådet remitterade lagförslaget anslöt sig till kommitténs förslag, men med anled ning av vad lagrådet anförde kom det slutliga förslaget och den av riks dagen antagna lagen att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet till rö relse. Däremot spelade det ingen roll om rörelsen var industriell eller ej och likaså var alla arbetstagare i en rörelse, såväl kroppsarbetare som andra, skyddade. Som skäl mot att göra lagen tillämplig på varje verksam het, där någon utförde arbete för annans räkning, åberopades i främsta rum met att det skulle vara att gå utanför gränsen för ett verkligt och påvis bart behov. Den statliga och kommunala förvaltningen nämndes härvid som exempel på verksamhet, vilken saknade behov av särskilda skydds föreskrifter. Missförhållanden inom den offentliga verksamheten, t. ex. till följd av osunda arbetslokaler, ansågs böra avhjälpas i helt andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civillags natur.
Vid tillkomsten av den nu gällande arbetarskyddslagen av år 1949 val frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet till att i princip omfatta varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ånyo aktuell men ett förslag härom tillbakavisades med i stort sett samma motivering som år 1912.
Arbetarskyddslagen äger alltså tillämpning på industriella och andra rörelser, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Vidare är lagen tillämplig på hus-, väg- och vattenbyggnad samt andra så dana arbetsföretag, vari arbetstagare användes. Med ett på detta sätt be stämt tillämpningsområde faller den offentliga förvaltningen i egentlig me ning och viss privat verksamhet, som inte drivs i vinstsyfte, utanför lagens
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
59
60
tillämpningsområde. Å andra sidan har åtskillig statlig och kommunal verksamhet, som står den egentliga förvaltningsverksamheten nära, an setts uppfylla betingelserna för att rörelse skall anses föreligga. När det gäller verksamhet, som utövas till allmänhetens tjänst, har avgörande be tydelse tillmätts den omständigheten, att vederlag utgår för de tillhanda hållna tjänsterna, och detta även om vederlaget långt ifrån medger något överskott på rörelsen eller ens motsvarar samhällets självkostnad. Några exempel kan belysa det nu anförda.
I statens civila verksamhet har lagen ansetts äga tillämpning på affärs verkens lokala och regionala enheter, på visst arbete vid andra verk, exem pelvis arbete utfört av tullpackhuskarlar och arbete vid sjöfartsverkets för råd och byggnadsföretag, på arbetet vid vissa av universitetens institutio ner, t. ex. sådana vilkas verksamhet förutom forskning omfattar utförande av undersökningar åt allmänheten mot betalning, på arbetet vid sjukhus och apotek ävensom på läkares och veterinärers verksamhet. Däremot är lagen inte tillämplig i fråga om ämbetsverken, däri inbegripet affärsverks- styrelserna, undervisningsväsendet, rättsväsendet, polis- och åklagarväsen det, fångvården och verksamheten vid arkiv, bibliotek och museer. När det gäller försvaret har lagen bl. a. ansetts tillämplig på civilanställda arbetare vid örlogsvarv, industrier och verkstäder samt vid militärförbanden. Även arbete som utföres av militär eller civilmilitär personal blir underkastat lagen, om det är sådant som eljest skötes av civilanställda, dock under för utsättning att arbetet inte som militär övning ingår i den egentliga militär tjänsten eller står i direkt samband med sådan tjänst. Den egentliga mili tärtjänsten omfattas nämligen inte av lagen och inte heller annan militär tjänst, som står i direkt samband med militär övning.
Beträffande arbetarskyddslagens tillämplighet på kommunernas verk samhet gäller i stort sett detsamma som för den statliga civila verksam hetens del. Bland speciellt kommunala verksamhetsgrenar har lagen an setts tillämplig på barnhem, pensionärshem, ålderdomshem, badinrättning ar samt sport- och friluftsanläggningar, men däremot inte på skatte- och uppbördsväsendet och ej heller på brandförsvaret.
På kyrkans verksamhet har lagen inte ansetts tillämplig. Den privata verksamheten är i största utsträckning sådan, som grundar ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande och som helt eller delvis utövas i förvärvssyfte. Den bildar därmed huvuddelen av arbetarskyddslagens till- lämpningsområde. Däremot faller verksamhet utövad exempelvis av stif telser, ideella och politiska sammanslutningar samt välgörenhetsorganisa tioner utanför tillämpningsområdet. Detsamma är förhållandet med hus ligt arbete i arbetsgivarens hem.
Utmärkande för gränsdragningen kring arbetarskyddslagens tillämp ningsområde är att alla arbetstagare inom en viss verksamhet, oavsett sys selsättning, omfattas av lagens bestämmelser, om lagen bedömes vara till
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
61
lämplig på verksamheten. I de fall lagen inte är tillämplig gäller undan
taget samtliga arbetstagare inom verksamheten i fråga. Så är exempelvis
vaktmästare och städerskor i ämbetsverk och skolor undantagna medan
motsatsen gäller för samma arbetstagarkategorier vid t. ex. sjukhus.
Enligt den för arbetarskyddslagens skyddsfunktion grundläggande be
stämmelsen i 7 § första stycket har arbetsgivaren skyldighet att iaktta allt
som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka det
bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagaren ådra
ger sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Till utfyllnad av denna
allmänna bestämmelse innehåller lagen ett stort antal mer specificerade
stadganden, bl. a. om direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycks
fall, om arbetstid, om minderårigas användande i arbete och om samver
kan mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det framstår som självklart att de principer, som fått sitt uttryck i
arbetarskyddslagen och avser att garantera den anställde sundhet och sä
kerhet i arbetet, bör äga allmän tillämpning. Hittills har dock den omstän
digheten att behovet av ett i lag reglerat arbetarskydd bedömts vara påtag
ligt mindre inom vissa verksamhetsformer än inom andra ansetts moti
vera att lagen fått ett tillämpningsområde, vilket i huvudsak är begränsat
till verksamhet som har karaktär av rörelse. Härigenom har framför allt
den statliga och kommunala förvaltningen ställts utanför lagens tillämp
ningsområde. De skäl som åberopats till stöd för en sådan gränsdragning,
kan enligt min mening numera inte anses tala med samma styrka som
tidigare. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som blivit undantagna
från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas sysslor inte på något sätt
skiljer sig från dem som utövas av arbetstagare, vilka åtnjuter lagens
skydd. Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja
den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man alltså
inte bara gjort ett avsteg från principen om skyddsintressets allmängiltig
het utan också åstadkommit en uppdelning av arbetstagargrupper, inom
vilka ett och samma behov av skyddsföreskrifter föreligger.
När nu arbetarskyddsstyrelsen föreslagit, att arbetarskyddslagen skall
bli i princip tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare användes till
arbete för arbetsgivares räkning, har förslaget vunnit enhällig anslutning
bland remissorganen och för egen del tillstyrker jag att det genomföres.
Förslaget innebär att arbetarskyddslagen — mod de särskilda undantag som
redan gäller eller som föreslås i det följande — blir tillämplig så snart)
någon anlitar en annan persons arbetskraft under sådana omständigheter
att ett arbetstagarförhållande uppkommer. Föreligger ett arbetstagarför
hållande, bör enligt min mening lagen äga tillämpning även om arbetet är
av tillfällig karaktär. Härav följer inte, att samtliga skyddsbestämmelser
skulle komma till användning i sådana fall. En stor del av bestämmelserna
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
62
är så utformade att de endast får betydelse för arbete, som är av mer sta digvarande natur. I ett avseende torde ett undantag för arbete av helt) tillfällig natur vara behövligt. Jag syftar på bestämmelsen i 27 § om att en minderårig inte får användas till arbete utan att arbetsbok avlämnas till arbetsgivaren. Härtill återkommer jag vid behandlingen av arbetar- skyddsstyrelsens övriga lagändringsförslag, som bl. a. berör detta stad gande.
Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till all verk samhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, bör inte utesluta att undantag, om så skulle visa sig nödvändigt, helt eller delvis göres för vissa verksamhetsformer. För statlig civil verk samhet innebär utvidgningen i huvudsak att lagen blir tillämplig på arbetet inom Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och lokal förvaltning, rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet, fångvården, tullväsendet, undervisningsväsendet samt arkiv, bibliotek och museer. Ar- betarskyddsstyrelsen har vid en genomgång av lagens bestämmelser inte funnit skäl att göra undantag för ifrågavarande verksamhetsområden i nå got avseende, och de berörda remissorganen har heller inte påfordrat några undantagsbestämmelser. Jag ansluter mig till arbetarskyddsstyrelsens upp fattning och vill påpeka, att några speciella undantag inte finns för den statliga verksamhet inom t. ex. affärsverken, som redan nu faller under lagen.
Endast i ett avseende torde det i detta sammanhang finnas anledning att gå in på de särskilda skyddsbestämmelserna. Jag syftar på reglerna om nattvila och veckovila, vilka bl. a. får betydelse för verksamhet som pågår kontinuerligt såsom fallet är t. ex. inom fångvården. Enligt 19 § arbetar skyddslagen gäller ett principiellt nattarbetsförbud, från vilket avvikelse får ske där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. För sådan avvi kelse behövs inget dispensförfarande utan arbetsgivaren träffar själv av görandet. Där omständigheter som nu sagts inte föreligger, kan arbetar- skyddsstyrelsen medge dispens, om det föreligger särskilda skäl eller om det av uttalanden av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslut ningar framgår, att det stora flertalet arbetare som beröres är med på att arbeta nattetid och några olägenheter för hälsan inte behöver befaras. Be träffande regeln om 24 timmars veckovila i 21 § stadgas, att undantag utan dispens kan göras där särskilt förhållande tillfälligt påkallar det. Annat undantag kan medges av arbetarskyddsstyrelsen efter hörande av vederbö rande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. De nu nämnda bestämmelserna torde såsom arbetarskyddsstyrelsen funnit tillgodose det behov av avvikelser, som kan föreligga inom den statliga civila verksam heten.
Kungi. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
63
Arbetarskyddslagens bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare innebär att på arbetsställe, där det regelbundet syssel-
sättes minst fem arbetstagare, skall utses ett skyddsombud, som skall
företräda arbetarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Sys-
selsättes minst femtio arbetstagare på arbetsstället, skall det finnas en av
skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren sammansatt skyddskom
mitté, som skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet. I ett av Kungl.
Maj :t utfärdat cirkulär till statsmyndigheterna angående företagsnämnder
m. m. inom statsförvaltningen föreskrives bl. a., att vid verk med i regel
minst 50 anställda skall inrättas företagsnämnd, om myndigheten eller
personalorganisationen begär det. Även eljest skall sådan nämnd inrättas,
om överenskommelse träffas mellan myndigheten och personalorganisatio
nen. Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening bör företagsnämnderna kunna
fungera som skyddskommittéer under förutsättning att skyddsombud in
går som ledamöter. Denna uppfattning har inte mött någon gensaga bland
remissorganen och jag finner förslaget lämpligt.
En ytterligare fråga, som arbetarskyddsstyrelsen särskilt diskuterat, gäl
ler tillsynen över arbetarskyddslagens efterlevnad. Sådan tillsyn utövas
förutom av yrkesinspektionen av kommunala tillsynsmän, utsedda av hälso
vårdsnämnden. Kommunal tillsyn skall enligt instruktionen för yrkesin
spektionen ske hos företag, som har mindre än tio anställda och som sak
nar maskinell utrustning. Vissa lokala statliga organ skulle enligt denna
regel kunna falla under den kommunala tillsynen. Detta torde vara mindre
lämpligt. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att med stöd
av den befogenhet, som tillkommer styrelsen enligt nyssnämnda instruk
tion, vidta sådan jämkning av tillsynens fördelning att statliga organ in
spekteras av yrkesinspektionens befattningshavare.
Enligt 70 § arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet, som be-
drives av staten, vad som är stadgat om arbetsgivare i stället avse arbets
föreståndaren. Denne är bl. a. straffrättsligt ansvarig för efterlevnaden av
de lagbestämmelser som är straffsanktionerade. Justitiekanslersämbetet
ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa enheter inom förvalt-
ningsverksamheten, borde i administrativ form fastställa vem som skall
vara att anse såsom arbetsföreståndare. Frågan härom torde senare få över
vägas av Kungl. Maj :t.
Den kommunala förvaltningen uppvisar i stort sett samma
huvuddrag som den statliga civila verksamheten och undantagsbestämmel
ser torde lika litet erfordras för det kommunala området som för det stat
liga. Enligt 1912 års arbetarskyddslag skulle kommunen såsom arbetsgi
vare alltid företrädas av en arbetsföreståndare. I den nu gällande arbetar
skyddslagen gjordes eu inskränkning i arbetsföreståndarens uppgifter.
Förelägganden till avhjälpande av missförhållanden och förbud för avvär
jande av fara in. in. skall enligt gällande bestämmelser riktas mot kom
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
64
Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
munens styrelse. Ingripanden av detta slag kan nämligen innebära krav på åtgärder med ekonomiska konsekvenser och ansågs därför böra riktas mot kommunens beslutande organ. Mot staten kan föreläggande och för bud som nu sagts inte riktas. I stället sker anmälan till vederbörande myn dighet eller i sista hand till Kungl. Maj :t. Ett remissorgan förordar nu, att man för kommunernas del återgår till bestämmelserna i 1912 års lag, så att arbetsföreståndaren i alla avseenden träder i arbetsgivarens ställe. Som skäl anföres, att man skulle undgå flera av de tolkningsfrågor, som är förenade med den nuvarande uppdelningen av det kommunala ansva ret på organ sammansatta av förtroendemän och på anställda arbetsföre ståndare. För min del finner jag skälen för den nuvarande ansvarsfördel ningen bärande och jag anser att regeln härom bör bibehållas oförändrad.
Ett verksamhetsområde, beträffande vilket stor tveksamhet yppats om lämpligheten att låta arbetarskyddslagens bestämmelser bli gällande, är polisväsendet. Det är sant att skaderiskerna inom den utåt synliga polisverksamheten i första hand hänför sig till direkta angrepp på person, som polispersonalen blir utsatt för, och att detta är skaderisker som det inte står i arbetarskyddslagstiftningens förmåga att hindra. I likhet med de flesta arbetstagare utsättes emellertid även polismannen för yrkesrisker av det slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Något skäl till undantag från lagens bestämmelser i vad avser polistjänsten föreligger enligt min mening inte. Enligt den grundläggande bestämmelsen i 7 § skall vid be dömande av vad som kan krävas i fråga om sundhet och säkerhet i arbe tet tagas hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka det bedrives. Vad jag för den statliga förvaltningsverksamhetens del anfört om de möjligheter, som lagen ger till avvikelser från de generella reglerna om nattvila och veckovila, torde äga giltighet även för polisväsendets vid kommande.
För brandväsendets del gäller i stort sett samma synpunkter som i fråga om polistjänsten. Brandmännen bör liksom polismännen i den utsträckning det är möjligt tillförsäkras samma skydd som övriga arbets tagare. Något undantag finner jag inte heller för brandväsendets del nöd vändigt.
Vad beträffar kyrkans verksamhet har några speciella pro blem i fråga om arbetarskyddslagens tillämpning inte framkommit. Något undantag för denna verksamhet är inte aktuellt.
Angående försvarets verksamhet gäller för närvarande att verksamhet inom krigsmakten, som bedrives på väsentligen samma sätt som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte står i samband med militär övning, betraktas som rörelse och därmed är underkastad la gens bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksamhetsgrenar utföres av civil, civilmilitär eller militär personal saknar därvid betydelse. Den egent liga militärtjänsten faller däremot inte under arbetarskyddslagen.
65
Arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär, att arbetarskyddslagens tillämp*
ningsområde inte utvidgas när det gäller krigsmaktens verksamhet. Undan
tag föreslås sålunda för militär övning och för annan verksamhet inom
krigsmakten, som inte bedrives på väsentligen samma sätt som civilt ar
bete av motsvarande slag. Detta förslag, som allmänt godtagits under re
missbehandlingen, bör följas. Såsom arbetarskyddsstyrelsen anfört bör det
vara möjligt att i särskilda föreskrifter, avpassade efter militärtjänstens
speciella villkor, tillgodose önskemålet om sunda och säkra arbetsförhål
landen för krigsmaktens anställda.
Emellertid torde det inte vara lämpligt att begränsa det ifrågavarande
undantaget till krigsmakten. Vid den utbildnings- och övningsverksamhet,
som förekommer inom civilförsvaret, synes arbetarskyddslagens föreskrif
ter kunna iakttagas lika litet som vid militär verksamhet av motsvarande
slag. För myndigheterna i övrigt förekommer inom totalförsvarets ram
vissa övningar, t. ex. stabstjänstövningar, vid vilka förhållandena, både vad
avser arbetslokaler och arbetstider, måste avvika från vad arbetarskydds
lagen stadgar. Undantaget bör därför avse övning, vilken bedrives såväl inom
krigsmakten och civilförsvaret som eljest för totalförsvarets ändamål, samt
arbete inom krigsmakten och civilförsvaret, som saknar motsvarighet inom
annan verksamhet. Härigenom torde bl. a. sådana med tanke på krigsförhål-
landen anordnade övningar för polispersonal, som statspolisintendenten be
rört, bli undantagna.
Den föreslagna utvidgningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
innebär, att anställda i privat verksamhet, som inte bedrives i
förvärvssyfte, kommer att omfattas av lagen. Detta gäller exempelvis ar
betstagarna inom ideella, fackliga och politiska organisationer. Häremot
synes intet vara att erinra och någon invändning har heller inte gjorts un
der remissbehandlingen.
Arbetarskyddslagens hittillsvarande begränsning till rörelse medför, att
husligt arbete i arbetsgivarens hem inte omfattas av lagen. Arbetar
skyddsstyrelsen föreslår att sådant arbete alltjämt skall falla utanför la
gens tillämpningsområde. Vägledande för styrelsens ställningstagande har
varit att privatlivet bör vara skyddat mot insyn. Tillsynen å lagens efter
levnad skulle enligt styrelsen stöta på åtskilliga svårigheter och för den in
spekterande själv framstå som en föga eftertraktansvärd sysselsättning.
De av arbetarskyddsstyrelsen åberopade skälen har godtagits av nästan alla
remissorgan. Socialstyrelsen har emellertid hemställt om ytterligare utred
ning i syfte att i lämpliga delar låta arbetarskyddslagen omfatta även hus
ligt arbete. Socialstyrelsen anser, att det föreligger ett klart behov av för
stärkt skydd framförallt för minderåriga hembiträden, men framhåller ntt
generella inspektioner inte bör komma i fråga i hemmen. Vad som fram
förallt erfordras är att de anställda i husligt arbete får en myndighet dit de
kan vända sig. Göres arbetarskyddslagen tillämplig i fråga om husligt ar-
5 — Bihnng till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126
Knngl. Maj ds proposition nr 126 år 1963
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
bete i arbetsgivarens hem fordras, framhåller socialstyrelsen, ändringar i hembiträdeslagen, vilken innehåller vissa skyddsbestämmelser av samma karaktär som arbetarskyddslagen.
Jag finner det i och för sig önskvärt att principen om arbetarskyddsla gens generella giltighet kunde beaktas även för arbetstagare, som utför hus ligt arbete i arbetsgivarens hem. På grund av de speciella problem, som skulle vara förknippade med tillsynen över lagens efterlevnad på detta verksamhetsområde, och med hänsyn också till den särskilda hembiträdes- lagstiftningen, vilken för närvarande är föremål för utredning, finner jag mig dock böra förorda, att arbete i arbetsgivarens hushåll undantages från arbetarskyddslagens tillämpningsområde.
Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen
Som nämnts är arbetarskyddslagen i princip tillämplig endast då det föreligger ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Utöver arbetstagarna kan yrkesutbildningselever i viss utsträckning bli omfattade av la gens bestämmelser. Härom stadgas att lagen skall äga tillämpning på arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat att lagen skall gälla. Med stöd härav har utfärdats en särskild kungörelse med förteckning över dylika yrkesutbildningsanstalter (SFS 1949:351). Vad man väsentligen velat vinna med att föra in yrkesutbildningseleverna under lagen är att huvud- stadgandena om sundhet och säkerhet i arbetet blir tillämpliga. Enligt ett undantagsstadgande i arbetarskyddslagen gäller däremot inte beträffande dessa elever bestämmelserna om arbetstiden och dess förläggning, om mini miålder, arbetsbok, läkarbesiktning m. m. och ej heller de särskilda bestäm melserna om kvinnlig arbetskraft eller bestämmelserna om samverkan mel lan arbetsgivare och arbetstagare.
Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att vad som gäller för dessa yrkesut bildningselever även skall bli tillämpligt på elever i grundskolan eller mot svarande skolform, som erhåller praktisk yrkesförberedande utbildning inom skolans lokaler. Förslaget härom har godtagits av samtliga remissorgan och jag tillstyrker detsamma.
För elever i årskurs 8 av grundskolan skall anordnas praktisk yrkes orientering på arbetsplatser i näringslivet. Denna form av undervisning, som förekommit även inom försöksskolan, har inte ansetts konstituera något arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Ett sådant förhållande har emellertid ansetts föreligga i fråga om elever i försöksskolans årskurs 9 y, som erhål lit yrkespraktik i näringslivet. På dessa elever har lagen ansetts äga till- lämpning i samma utsträckning som på övriga arbetstagare. Såvitt fråga ej är om jordbruksarbete är bl. a. de särskilda bestämmelserna om minder årigas användande i arbete tillämpliga i fråga om eleverna. Arbetarskyddsstyrelsen har i sin verksamhet funnit det vara administrativt
67
onödigt tyngande och inte heller ur skyddssynpunkt nödvändigt att
samtliga bestämmelser angående den minderåriga arbetskraften gäl
ler i fråga om nu avsedd yrkespraktik. Även för skolelever, som under
ferier eller terminer tar anställning utanför skolundervisningens ram, kan
enligt styrelsen i vissa avseenden undantag göras från nämnda bestämmelser
utan någon försämring ur arbetarskyddssynpunkt för eleverna.
Arbetarskyddslagens generella minimiålder för anställande av
minderårig arbetskraft är 14 år. För industriellt och därmed jämförligt ar
bete är minimiåldern som regel 15 år. Vidare stadgas att minderårig arbets
tagare, där det ej är fråga om feriearbete, inte får anställas innan han full
gjort sin skolplikt. Vissa dispensmöjligheter finns, och arbetarskyddssty-
relsen meddelar för närvarande sådana dispenser för de skolelever, som er
håller yrkespraktik i näringslivet. Styrelsen har föreslagit, att i lagen införes
ett generellt undantag från bestämmelserna om minimiålder och fullgjord
skolplikt, då det gäller sådan yrkespraktik som här avses. Sedan arbetar-
skyddsstyrelsen avgav sitt förslag har beslut om grundskolans utformning
fattats. Sådan yrkespraktik i näringslivet, som tillämpats i försöksskolan,
skall inte ingå i grundskolans undervisning. Av arbetarskyddsstyrelsen före
slagna undantag från bestämmelserna om minimiålder och skolplikt torde
därför inte behövas.
Jag är inte beredd att tillstyrka arbetarskyddsstyrelsens förslag om möj
lighet för styrelsen att för områden, där sjuårig skolplikt övergångsvis gäl
ler, lämna generell dispens från regeln om 15 år som minimiålder för in
dustriellt och liknande arbete.
De särskilda bestämmelserna för den minderåriga arbetskraften innebär
också, att en skolelev som är under 18 år inte får användas till arbete
utan att arbetsbok för honom avlämnats till arbetsgivaren. Denna
arbetsbok skall, utöver uppgifter om den minderåriges ålder och skolför-
hållanden, innehålla läkarintyg. Från kravet på arbetsbok finns ingen dis
pensmöjlighet. Skolläkarna utfärdar nu arbetsböcker för samtliga skol
elever, som erhåller i skolundervisningen ingående yrkespraktik eller som
arbetar extra under terminer eller skollov.
Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att kravet på arbetsbok slopas för
alla elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård, när det gäller den
yrkespraktik som är ett led i skolundervisningen. Arbetarskyddsstyrelsen
finner vidare, att kravet på arbetsbok bör kunna slopas för elever i skolor
med statsunderstödd skolhälsovård även då det gäller extraarbete under ter
miner eller skollov. Styrelsen anför därvid, alt det i lagen stadgade kravet
på fullgjord skolplikt medför att eleverna inte kan ta extraarbete under ter
min utan att begära tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör.
Innan tillstånd beviljas, inhämtas yttrande från skolan, som i sin tur i alla
tveksamma fall hör skolläkaren. Beträffande feriearbete gäller visserligen
inte kravet på fullgjord skolplikt, utan den medicinska rådgivningen sker
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
68
där enbart i samband med utfärdandet av arbetsboken. I fråga om så kortva
rigt arbete som under jul- och påsklov torde enligt styrelsens mening hälso
risken för den minderårige vara obetydlig. Från denna synpunkt skulle det
alltså inte vara nödvändigt med arbetsbok. Slopas kravet helt, bortfaller
emellertid möjligheten för arbetsgivaren att kontrollera den minderåriges
ålder. Styrelsen har trots detta stannat för att föreslå att kravet på arbets
bok avskaffas i dessa fall. Vid så långvarigt arbete som kan förekomma un
der sommarlovet bör enligt arbetarskyddsstyrelsens mening finnas någon
form av medicinsk rådgivning, så att den minderårige inte användes till
arbete som kan skada hans hälsa. För arbete under sommarlovet föreslår
styrelsen att arbetsboken ersättes med ett arbetstillstånd innehållande —
förutom uppgifter om den minderåriges namn, ålder och skola — de före
skrifter angående hans användande i arbete, som skolläkaren finner skäl
att meddela.
Som jag förut nämnt är yrkespraktik i näringslivet numera inte aktuell
som ett led i skolundervisningen. Beträffande extraarbetet under terminerna
har styrelsen som ett skäl för arbetsbokens avskaffande åberopat den medi
cinska kontroll som sker i samband med ansökan om dispens från kravet på
fullgjord skolplikt för minderårigas arbete. Sådan dispens erfordras emel
lertid inte för elever i skolformer avsedda för barn över skolplikt^ ålder,
t. ex. gymnasiet. För dessa elevers del skulle ett slopande av arbetsboken
innebära, att de kunde ta arbete under terminerna utan garanti för att er
forderlig medicinsk prövning skett. Detta torde inte vara lämpligt. Jag delar
arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att någon form av medicinsk kontroll
av de minderåriga är nödvändig för att de skall få ta arbete under sommar
ferien. Däremot finner jag det i likhet med några remissorgan tvivelaktigt
om någonting står att vinna på att arbetsboken ersättes med ett annat doku
ment, kallat arbetstillstånd. De administrativa fördelarna av ett slopande
av kravet på arbetsbok vid arbete under julferie och påsklov torde inte
överväga de nackdelar, som från kontrollsynpunkt vidlåder detta förslag.
Man får i detta sammanhang inte bortse från att arbetsgivarens skyldigheter
i fråga om den minderåriga arbetskraften kvarstår och att det för honom
torde innebära en fördel att kunna på det enkla sätt som arbetsboken möj
liggör kontrollera ålder och hälsotillstånd hos den minderårige. Trots att
remissorganen i princip inte haft något att invända mot arbetarskydd s,sty-
relsens förslag finner jag, med hänsyn till det anförda och då lämpligen en
hetliga regler i största möjliga utsträckning bör gälla, att arbetsbok alltjämt
bör fordras för minderårigs arbete i samma omfattning som för närvarande.
Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att avse i
princip varje verksamhet, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räk
ning, medför att tillfällig verksamhet, vilken inte kan betecknas såsom
rörelse och som därför hittills fallit utanför lagens tillämpningsområde, i
fortsättningen kommer att omfattas av lagen. Anlitande av minderåriga i till
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
69
fällig verksamhet torde oftast få karaktär av uppdrag så att ett arbetstagar
förhållande inte uppkommer. Verkliga anställningsförhållanden av tillfällig
natur är dock inte uteslutna. Det synes otillfredsställande att för mycket
kortvariga anställningar i verksamhet, där hälsorisken är obetydlig, upp
ställa ett krav på avlämnande av arbetsbok, vilket det i praktiken för
modligen skulle vara svårt att upprätthålla. Jag förordar därför, att arbets
bok inte skall behövas för arbete, som fortgår under mycket kort tid och
medför synnerligen ringa ansträngning. Med arbete under mycket kort tid
bör förstås arbete, som sträcker sig över högst en eller annan dag.
Vid arbetsställe, där minderåriga användes till arbete, skall enligt 28 §
arbetarskyddslagen en gång varje kalenderår företagas läkarbesikt-
n i n g av de minderåriga till utrönande av om arbetet är till men för
deras hälsa eller kroppsutveckling. Stadgandet äger inte tillämpning på
skogsarbete och ej heller på flottningsarbete utom vid skiljeställe. Besikt
ning utföres av besiktningsläkare som länsstyrelsen förordnar. Anteckning
om besiktningen skall införas i arbetsböckerna. Enligt 29 § kan arbetar-
skyddsstyrelsen medge befrielse från besiktning, när det är fråga om ar
bete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår under endast
kortare tid av året.
Arbetarskyddsstyrelsen har till utgångspunkt för sina förslag i fråga om
läkarbesiktningen tagit en undersökning, som omfattade genomgång av
sammanlagt ca 4 300 arbetsböcker insända till styrelsen åren 1949—1952.
Undersökningen utvisade bl. a., att en förhållandevis ringa del, 5—10 pro
cent, av de minderåriga var behäftade med sådana svagheter, som motiverade
uppställande av särskilda villkor för deras sysselsättning. Vidare framkom,
att om sådant villkor uppställts vid ett tillfälle, villkoret i stor utsträckning
fått stå kvar vid senare undersökningstillfällen, under det att för de en
gång »friskförklarade» endast i mycket ringa utsträckning, högst 1 pro
cent av fallen, sedermera uppställts något villkor.
Den sålunda verkställda undersökningen finner arbetarskyddsstyrelsen
tyda på att den årliga besiktningen av minderåriga enligt nuvarande system
är en alltför omfattande och kostsam organisation i förhållande till de vunna
resultaten. Styrelsen föreslår i första hand, att man från läkarbesiktningen
helt undantar samtliga minderåriga arbetstagare, som är elever i skola med
statsunderstödd skolhälsovård, oavsett om det är fråga om yrkespraktik
inom skolundervisningens ram eller om annat arbete. Beträffande andra
minderåriga arbetstagare föreslår styrelsen att de, som är fullt friska, be
frias från besiktning. För fattande av sådant beslut bör det enligt förslaget
inte vara nödvändigt att besiktningsläkarcn sammanträffar med den minder
årige, utan han skall kunna nöja sig med att ta del av läkarintyg och andra
anteckningar i arbetsboken och höra sig för med arbetsgivaren. För minder
åriga som är sjuka, klena eller sjukdomshotade föreslår styrelsen i gengäld
en intensifierad läkarkontroll.
Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
70
Styrelsens förslag att från läkarbesiktning undanta samtliga minderåriga
arbetstagare som är elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård har
godtagits av remissorganen, medan förslaget beträffande övriga minderåriga
arbetstagare rönt motstånd under remissbehandlingen. Kritiken har främst
gått ut på att allmän hälsokontroll tillmätes allt större betydelse och att
det därför synes olämpligt att nu avskaffa sådan kontroll för en grupp för
vilken den redan är lagstadgad. Vidare har det framhållits, att beslut som
bara grundas på skriftliga handlingar är otillfredsställande ur säkerhets
synpunkt, och det har även ifrågasatts om systemet verkligen kommer att
innebära en sådan avlastning för besiktningsläkarna, att de i stället kan
ägna ökad uppmärksamhet åt de sjuka, klena och sjukdomshotade barnen.
För egen del vill jag anföra följande. Vid antagandet av nu gällande ar
betarskyddslag framhölls som ett allmänt önskemål att alla minderåriga
ställdes under fortlöpande läkartillsyn och påpekades att detta var av sär
skild vikt för dem som redan inträtt i förvärvslivet. Under den tid som för
flutit därefter har frågan om allmän hälsokontroll tillmätts allt större be
tydelse. Att under sådana omständigheter slopa en redan lagstadgad läkar
kontroll förefaller mig föga lämpligt. Vidare anser jag det av betydelse att de
förhållanden, under vilka den minderåriga arbetskraften sysselsättes, kan
kontrolleras vid läkarbesiktning på arbetsplatsen. Jag vill i detta sam
manhang fästa uppmärksamheten vid att två av Internationella arbets
organisationen år 1946 antagna konventioner, som ej ratificerats från
svensk sida, föreskriver årlig läkarbesiktning av alla arbetstagare under
18 år. Jag är inte övertygad om att arbetarskyddsstyrelsens förslag skulle
möjliggöra den intensifierade kontroll av sjuka, klena och sjukdomshotade
barn, som styrelsen syftar till. Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår
jag att läkarbesiktningen bibehålies i nuvarande omfattning.
I samband med frågorna om minderårigas användande till arbete har
Landsorganisationen tagit upp det särskilda stadgande i 4 § arbetar
skyddslagen som säger, att bestämmelserna om minimiålder, fullgjord
skolplikt, arbetsbok, läkarbesiktning och nattvila inte är tillämpliga på
jordbruket med därtill hörande s. k. osjälvständiga binäringar. Lands
organisationen pekar på mekaniseringen av jordbruket och det starkt
minskade antalet arbetstagare samt yttrar, att övertids- och skiftarbete
blivit ett sätt att möta arbetstopparna vid exempelvis sådd och skörd. De
minderåriga inom jordbruket har enligt organisationens åsikt numera inte
någon gynnad ställning framför arbetstagare inom andra områden, varför
den angivna undantagsbestämmelsen bör slopas.
Före tillkomsten av nu gällande arbetarskyddslag var arbetet inom jord
bruket med osjälvständiga binäringar endast i ett par speciella avseenden,
nämligen i fråga om användande av maskinella hjälpmedel och farliga tryck
kärl, omfattat av lagens bestämmelser. Nuvarande lag innebar alltså ur ar-
betarskyddssynpunkt ett väsentligt framsteg. Den utveckling inom jord
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
71
bruket som Landsorganisationen berört aktualiserar en omprövning av de
ännu återstående undantagen för denna näringsgren. Enligt vad jag erfarit
har arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamheten riktad på denna fråga, och
jag räknar med att styrelsen för Kungl. Maj :t skall framlägga förslag till
de åtgärder, som visar sig erforderliga.
Enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger det tillverkare, försäljare eller
upplåtare av maskiner, redskap och andra tekniska an
ordningar att tillse att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas
i bruk här i riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är
försedd med nödvändiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder be
tryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. I samma lagrum stadgas
skyldighet att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens
användning och skötsel.
Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att dessa bestämmelser kompletteras i
tre avseenden. När det gäller vissa särskilt farliga maskiner och redskap har
det visat sig vara eu brist att styrelsen inte kunnat med bindande verkan
föreskriva, att maskinen eller redskapet skall ha skylt eller annan märk
ning, som anger tillverkarens namn samt innehåller uppgift om exempelvis
högsta tillåtna tryck, belastning eller varvantal. Styrelsen finner det ange
läget med ett stadgande om att styrelsen, när särskilda skäl föreligger, skall
kunna föreskriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning, då den
levereras eller utställes, skall vara försedd med skylt eller annan märkning,
angivande tillverkarens namn samt annan uppgift som styrelsen finner
erforderlig. Vidare har i fråga om sådana farliga maskiner och anordningar
visat sig önskvärt, att styrelsen kan föreskriva att maskinen eller anord
ningen skall vara godkänd av styrelsen, innan den levereras eller utställes,
s. k. typgodkännande. Styrelsen föreslår en bestämmelse av denna innebörd.
Slutligen förordar styrelsen ett stadgande om skyldighet för tillverkare,
försäljare och upplåtare att tillhandahålla föreskrifter för montering av
teknisk anordning.
Arbetarskyddsstyrelsens förslag finner jag välgrundat, och jag förordar
i likhet med de flesta remissorgan att kompletteringarna av 45 § arbetar
skyddslagen kommer till stånd. Kommerskollegium har ställt sig avvisande
till förslagen om såväl märkning som typgodkännande och har uttryckt
farhågor för att bestämmelser i sistnämnda avseende kan komma att verka
hämmande på den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen och leda
till onödigt krångel. Kollegiet befarar att det skulle kunna inträffa att en
anordning som är fullgod inte får användas, därför att den ej hunnit god
kännas. Med anledning härav vill jag understryka, att föreskrift om skyl
dighet att inhämta typgodkännande skall kunna meddelas endast när sär
skilda skäl föreligger och att arbetarskyddsstyrelsen alltså inte torde kunna
tillämpa bestämmelsen annat än när det anses nödvändigt till förebyggande
av ohälsa eller olycksfall. I detta sammanhang vill jag påpeka att i årets
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963
statsverksproposition föreslagits en förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens
tekniska personal med tanke bl. a. på arbete med typgodkännande.
Lokala skyddstjänstemån
Enligt 39 § arbetarskyddslagen skall arbetsgivare och arbetstagare under
arbetsgivarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat
skyddsarbete. Därutöver stadgas i arbetarskyddskungörelsen att arbets
givare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdraga
åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent eller annan
anställd) att i arbetsgivarens ställe i större eller mindre utsträckning hand
lägga frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet. Bestämmelsen innebär
ingen skyldighet för arbetsgivaren att anställa särskild person för skydds
arbetet. Inte heller innebär den, att arbetsgivaren genom att anställa skydds-
tjänsteman kan undandraga sig sitt i lagen fastslagna ansvar för skydds
arbetet.
Arbetarskyddsverkets organisationsutredning har funnit det angeläget
att flera skyddstjänstemån anställes och har föreslagit, att till 39 § arbetar
skyddslagen fogas ett stadgande, varigenom arbetsgivare rekommenderas
att anställa sådana tjänstemän, där detta kan anses erforderligt med hänsyn
till arbetsstyrkans omfattning eller driftens art.
Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott
som samtliga remissorgan. Sålunda ansluter sig arbetarskyddsstyrelsen
till förslaget och uttalar som sin bestämda uppfattning, att de skydds-
tjänstemän som hittills verkat inom ett stort antal företag fullgjort sina
arbetsuppgifter på ett ytterst föredömligt sätt och att den allmänna skydds-
andan i dessa företag förts upp till en mycket hög nivå. Styrelsen anser, att
en institution som visat sig ha så god effekt bör utbyggas vidare. Landsorga
nisationen finner det naturligt att arbetsgivarnas skyldighet att svara för
arbetarskyddet åtminstone vid alla större företag samt företag med sär
skilda yrkesfarerisker tar sig uttryck i att särskild säkerhetspersonal an
ställes. Svenska arbetsgivareföreningen har däremot ställt sig avvisande till
förslaget. Föreningen påpekar, att det inom industrien pågår en stark ut
veckling mot ett allt bättre arbetarskydd, bl. a. genom anställande i större
utsträckning av skyddstjänstemån, och finner det föga troligt, att utveck
lingen skulle gå snabbare därest lagregler härom infördes. Däremot skulle
enligt föreningen den föreslagna bestämmelsen kunna få skadeverkningar
och motverka sitt eget syfte, om den ute i företagen komme att kännas som ett
intrång i arbetsgivarens företagsledande funktion.
För egen del har jag, trots det positiva mottagande utredningens förslag i
allmänhet fått under remissbehandlingen, kommit till den uppfattningen
att det i varje fall för närvarande inte föreligger något mera påtagligt be
hov av den föreslagna lagbestämmelsen. Då denna givits formen av en re
kommendation förutsättes, för att den skall få önskad effekt, ett golt sam
73
arbete i skyddsfrågorna mellan arbetsmarknadens parter. Att ett sådant
samarbete förefinns har utredningen själv understrukit. Det har också i
många sammanhang omvittnats att det för närvarande pågår en gynnsam
utveckling av det lokala arbetarskyddet. Med hänsyn till dessa omständig
heter finner jag mig inte böra förorda, att en lagbestämmelse med före
slaget innehåll införes. Jag utgår därvid från att man utan särskilt stad
gande kan vänta att arbetsgivarna skall visa förståelse för värdet av en ut
ökad skyddst j änstemannainstitution.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
Skogsförläggningslagen
Nu gällande skogsförläggningslag av år 1951 äger tillämpning på arbete
med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband därmed samt
på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-,
väg- och vattenavledningsarbete. Lagen stadgar skyldighet för arbetsgivarna
inom nämnda verksamhetsområden att tillhandahålla tillfälliga bostäder åt
arbetstagarna och stall åt de hästar som användes i arbetet. I lagen före-
skrives viss minimistandard på dessa bostäder och stall. Vidare föreskriver
lagen skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla raststugor.
Arbetarskyddsstyrelsen har, i samråd med vederbörande arbetsmarknads-
parter, framlagt förslag till ny skogsförläggningslag med höjda standard
krav för bostäder och stall.
I fråga om behovet av lagstiftning angående skogsförlägg-
ningar framhåller arbetarskyddsstyrelsen att det fasta bilvägnätet i skogarna
kraftigt utbyggts under senare år och att det dessutom ofta anläggs tillfäl
liga s. k. bilbasvägar i samband med vinterdrivningarna. Härigenom har
numera skapats förutsättningar för skogsarbetarna vid flertalet arbets
platser att dagligen färdas mellan hemmet och arbetsplatsen med bil. Dessa
förhållanden har minskat behovet av förläggningar. Ett visst behov av till
fälliga bostäder och stall kommer dock enligt styrelsens uppfattning med
största sannolikhet att kvarstå under överskådlig tid för arbetstagare med
så långt avstånd till hemmet, att daglig färd är utesluten, och för hästskö
tare, som ej har möjlighet att utnyttja daglig hästtransport och som på
grund av att de måste ta vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dag
ligen.
Då de arbetare som alltjämt under vissa perioder måste bo i skogsförlägg-
ningar jämför sina bostadsförhållanden med de arbetstagares, vilka har
förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av den bättre stan
dard som eib judes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, uppstår naturligt
nog, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, önskemål om bättre förläggningar.
Även om en betydande förbättring av skogsförläggningarna ägt rum, anser
sig styrelsen kunna konstatera cn viss eftersläpning i standardutvecklingen
på flera håll. Gällande lag ger dock inte stöd för åtgärder, som kan leda till
74
väsentliga förbättringar, varför en revision av lagen nu synes nödvändig.
Den sannolika minskningen i fråga om behovet av förläggningar bör enligt
styrelsen även innebära att bostäder med betydligt högre standard än den,
som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna tillhandahållas.
Arbetarskyddsstyrelsen har prövat möjligheten att införa bestämmelser
motsvarande skogsförläggningslagen i arbetarskyddslagen och lagen om
djurskydd men har funnit denna utväg mindre lämplig. Styrelsen förordar
därför, att en särskild skogsförläggningslag alltjämt skall finnas.
Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning bland re
missorganen, som godtagit vad styrelsen anfört om behovet av lagstiftning
på området. Härvid har från arbetsgivarhåll framhållits att skogsförlägg-
ningarna efter tillkomsten av 1951 års lag förbättrats så väsentligt, att för-
läggningsstandarden hos flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara
högre än nuvarande lag föreskriver.
För egen del finner jag mig helt kunna dela styrelsens synpunkter i fråga
om behovet av lagstiftning. Inte minst det förhållandet att antalet särskilda
skogsförläggningar minskar bör kunna möjliggöra en hög standard på de
kvarvarande förläggningarna. Styrelsen har anfört bärande skäl för att be
stämmelserna om skogsförläggningar och skogsstall bibehålies i en sär
skild lag.
Det lagförslag, som styrelsen framlagt, har i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran och är enligt min uppfattning lämpligt utformat.
På vissa punkter är lagförslaget liksom gällande lag förhållandevis detalje
rat. Jag anser dock inte att någon fördel står att vinna med en uppdelning av
bestämmelserna på lagen och en tillämpningsförfattning, så som ifråga
satts i några remissyttranden. Till enskildheterna i förslaget torde jag få
återkomma i specialmotiveringen.
Enligt förslaget skall, liksom enligt nu gällande lag, arbetarskyddssty
relsen kunna medge undantag från bestämmelserna om bostädernas och
stallens beskaffenhet, om det av särskilda skäl finnes påkallat. Arbetsgivar
organisationerna har under remissbehandlingen framhållit, att de väsent
liga skärpningar av standardkraven, som förslaget innebär, kan få besvä
rande ekonomiska och praktiska konsekvenser vid en alltför snabbt och
rigoröst genomförd anpassning av nuvarande förläggningsbestånd till den
nya standarden. Det framhålles därför som nödvändigt att erforderlig an
passning får ske under en tillräckligt lång övergångstid samt att arbetar
skyddsstyrelsen inte är alltför restriktiv vid meddelande av dispenser. I
vissa yttranden reses krav på särskilda övergångsbestämmelser, som skulle
medge en successiv övergång till den nya lagens bestämmelser under en re
lativt lång period så att ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaffad ut
rustning blir möjligt. Från arbetstagarhåll har å andra sidan framförts
farhågor för en alltför liberal tillämpning av dispensmöjligheten. Speciellt
betonas, att driftsekonomiska skäl inte bör kunna motivera undantag från
standardkraven.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
75
Enligt min uppfattning är det angeläget att den nya lagstiftningen utan
alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Jag är inte beredd att gene
rellt förorda någon övergångstid av bestämd längd för anpassning av det
nuvarande förläggningsbeståndet till de skärpta standardkrav som den nya
lagen innebär. Dispens för enskilda fall kan medges där särskilda skäl till
avvikelser från lagens standard kan anses föreligga.
I ett avseende har arbetarskyddsstyrelsen funnit att bestämmelserna i den
nuvarande skogsförläggningslagen kan ersättas med arbetarskyddslagens
föreskrifter, nämligen i fråga om skyldighet för arbetsgivaren att hålla
raststugor. Styrelsens förslag att bestämmelserna härom skall utgå
ur skogsförläggningslagen har tillstyrkts av samtliga remissorgan. Skyl
digheten att tillhandahålla raststugor torde, såsom styrelsen anför, följa av
bestämmelserna om personalutrymmen i 9 § arbetarskyddslagen även såvitt
avser sådant arbete, som omfattas av skogsförläggningslagen. Då arbetar
skyddslagens och arbetarskyddskungörelsens föreskrifter dessutom synes ga
rantera bättre standard på raststugorna än som följer av skogsförläggnings
lagen, bör skogsförläggningslagens särskilda bestämmelser i ämnet utgå.
Specialmotivering
I överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående har
på grundval av författningsförslag, som utarbetats av arbetarskyddsstyrel
sen, inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i ar
betarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) samt förslag till lag om till
fälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggnings-
lag). Förstnämnda förslag innehåller vissa ändringar, som inte tidigare
berörts.
Utöver vad som angivits i det föregående torde följande böra anföras rö
rande förslagen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Arbetarskyddslagen
1 §•
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
2
§•
Bestämmelsen under punkten 2) har fått en mera allmän formulering
än arbetarskyddsstyrelsen föreslagit. Därmed avses inte att under lagens
tillämpningsområde skall föras annat arbete än sådant, som är förenat med
fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap
kan anses påkallat för tryggande av sundhet och säkerhet i arbetet.
Ändringarna under punkten 4) är av redaktionell art. 3
3 §.
Den föreslagna formuleringen av undantaget för husligt arbete har valts
med hänsyn till, å ena sidan, att husligt arbete, som utföres i pensionats-
76
eller liknande rörelse bedriven i arbetsgivarens hem, liksom hittills skall
falla inom lagens tillämpningsområde, och, å andra sidan, att undantaget
skall avse inte endast arbete, som utföres inom hemmets väggar, utan även
arbetsuppgifter, som fullgöres utanför hemmet, exempelvis i en kollektiv
tvättstuga eller i samband med barnpassning.
Undantagsbestämmelserna för övningar inom totalförsvaret och arbete
inom krigsmakten och civilförsvaret har behandlats i den allmänna motive
ringen.
Kangl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
16 §.
I denna paragraf stadgas i dess nu gällande lydelse, att Kungl. Maj :t må
föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete, som
finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, eller förordna att
arbetstagare ej må användas därtill. Med stöd härav har utfärdats dels en
kungörelse om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av
vissa yrkessjukdomar (SFS 1949:211), dels en kungörelse om förbud att
använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (SFS 1949:210).
Arbetarskyddsstyrelsen anför, att lagstiftaren genom uttrycket »syn
nerlig fara» velat begränsa antalet fall, där läkarundersökningar och besikt
ningar borde påbjudas, så att sådana föreskrives endast vid risk för yrkes
sjukdom av allvarligare art. Kritik har emellertid, säger styrelsen, riktats
mot bestämmelsen, vilken ansetts alltför snävt begränsa möjligheten att före
skriva läkarundersökning som villkor för användande till visst arbete. Sty
relsen föreslår därför, att uttrycket »synnerlig fara» utbytes mot »sär
skild risk» för att möjliggöra att bestämmelserna i förenämnda kungörelse
om läkarundersökning och läkarbesiktning till förekommande av vissa yr
kessjukdomar i sin tur kan göras något vidsträcktare. När det gäller för-
budsfallen har styrelsen däremot inte ansett det nödvändigt att någon änd
ring göres.
Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning under
remissbehandlingen. Paragrafen bör ändras så att särskilda villkor kan fö
reskrivas för arbetstagares användande till arbete, som medför särskild
fara för ohälsa eller olycksfall.
23 §.
Ändringen är av formell art och sammanhänger med skollagens termino
logi.
27 §.
Denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen.
45 §.
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
77
Inom den allmänna yrkesinspektionens distrikt finns rådgivande organ,
kallade yrkesinspektionens förtroenderåd, i vilka bl. a. ingår företrädare
för arbetsgivare och arbetstagare.
I 6 § instruktionen för yrkesinspektionen (SFS 1957:646) stadgas, att
ledamot i förtroenderåd ej må röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som blivit känd för honom i förtroenderådet, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i rådets intresse, yppa yrkesförfarande eller affärsförhållan
de, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Någon särskild straffbestämmelse
upptages inte i instruktionen.
Såsom arbetarskyddsstyrelsen föreslagit bör tystnadsplikten m. m. för
ledamöter i yrkesinspektionens förtroenderåd liksom för övriga i tillsynen
av arbetarskyddet verksamma personer regleras i förevarande paragraf.
Åsidosättande straffas enligt 68 §.
56 §.
Paragrafen har kompletterats med hänsyn till de nytillkomna stadgan-
dena i 45 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
51 §.
57 §.
Ändringen i denna paragraf är av redaktionell karaktär.
59 §.
Till utrönande av huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använ
der eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom syssel
satt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbets
givaren enligt denna paragraf skyldig att på anmodan av arbetarskyddssty
relsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller
materialet eller tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.
Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare av
teknisk anordning.
Något stadgande om vem som skall bekosta undersökningen finns inte.
Enligt motivuttalanden vid tillkomsten av arbetarskyddslagen skulle kost
naden bestridas av arbetsgivaren, särskilt i de fall då den avsåg att klar
lägga orsaken till visst olycks- eller sjukdomsfall vid arbetsstället. I de fall
undersökningen var av allmänt intresse och kunde sägas vara av betydelse
för det förebyggande arbetet i allmänhet eller det eljest kunde finnas skä
ligt, borde kostnaden kunna bestridas av allmänna medel. Någon författ-
ningsföreskrift härom ansågs dock inte behövlig.
Arbetarskyddsstyrelsen påpekar att, eftersom en arbetsgivare enligt före
varande stadgande kan välja mellan att själv göra undersökningen eller att
tillhandahålla erforderliga prov, han kan tänkas välja det sistnämnda al
ternativet, om undersökningen är förenad med större kostnader. I sådana
6 — Rihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126
78
fall kan det, säger styrelsen, vara förenat med svårigheter att av arbetsgiva
ren få ut kostnaden för undersökningen. Styrelsen anser detta otillfreds
ställande och föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 59 § om att under
sökningen skall ske på arbetsgivarens bekostnad, såvida inte styrelsen på
grund av ett föreliggande allmänt intresse anser det skäligt, att undersök
ningen bekostas av statsmedel. Motsvarande bör gälla undersökning, som
göres för tillverkares, försäljares eller upplåtares räkning.
Förslaget har föranlett erinran endast från Svenska arbetsgivareförening
en, som anser att frågan om vem som ytterst skall svara för kostnaderna
liksom hittills bör bestämmas från fall till fall och inte regleras i lag. Något
godtagbart skäl för att kostnaderna alltid skall åvila arbetsgivaren bär inte
förebragts, säger föreningen.
Med anledning av vad arbetarskyddsstyrelsen anfört bör i denna paragraf
införas en bestämmelse om att styrelsen kan ålägga arbetsgivare, tillverkare,
försäljare eller upplåtare betalningsskyldighet för undersökning som avses
i paragrafen. I vilken utsträckning betalningsskyldighet skall åläggas bör
avgöras med utgångspunkt från nuvarande praxis. Styrelsens beslut kan gi
vetvis överklagas i vanlig ordning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
61 §.
Bestämmelserna om besvär över yrkesinspektörs beslut föreslås ändrade
så att de i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut stadgade besvärstiderna blir tillämpliga.
72 §.
Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om att arbe
tarskyddsstyrelsen kan delegera sin beslutanderätt till yrkesinspektör, när
det gäller att medge dispens enligt 23 § från kravet på en minimiålder av
14 år för användande till arbete samt enligt 29 § från regeln om läkar-
besiktning av minderårig arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen har föresla
git att styrelsen skall kunna till yrkesinspektör delegera jämväl rätten att
medge undantag från det i 24 § stadgade kravet på en minimiålder av 15
år för användande till industriellt och liknande arbete. Förslaget, som god
tagits av samtliga remissorgan, bör genomföras.
73 §.
Ändringen är redaktionell.
Skogsförläggningslagen
1 §•
Paragrafen anger skogsförläggningslagens tillämpningsområde och mot
svarar 1 § gällande lag.
79
Den nuvarande uppräkningen av de arbeten inom skogsbruket, på vilka
lagen äger tillämpning, omfattar praktiskt taget alla arbeten inom skogs
bruket, vid vilka tillfällig bostad kan vara erforderlig. Någon anledning
att från lagens tillämpningsområde utesluta andra inom skogsbruket före
kommande arbeten synes inte föreligga. Med hänsyn härtill anges i försla
get lagen vara tillämplig på arbete inom skogsbruket.
På flottnings-, flottläggnings- och flottledsbyggnadsarbete samt vägar
bete bör skogsförläggningslagen alltjämt vara tillämplig. Däremot har vat-
tenavledningsarbete, som särskilt nämnes i gällande lag, inte medtagits i
förslaget av den anledningen, att skogsdikning faller under begreppet arbete
inom skogsbruket medan vattenavledningsarbete för annat ändamål —
företrädesvis nyodling — numera inte är aktuellt.
2
§•
Paragrafen föreslås få samma utformning som 2 § gällande lag.
3 §•
Denna paragraf motsvarar 4 § gällande lag.
Arbetarskyddsstyrelsen har som 3 § föreslagit en bestämmelse om undan
tag från lagstiftningens tillämpning för arbete, som utföres uteslutande av
medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet bedrives på arbetsgiva
ren tillhörig mark eller eljest för hans egen räkning. De förutsättningar un
der vilka undantaget skall gälla synes något oklara. Med hänsyn härtill och
då avsaknaden i nuvarande lag av ett motsvarande undantag inte medfört
nämnvärda olägenheter, synes det föreslagna stadgandet inte böra medtagas. 4
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
4 §.
Första stycket motsvarar 5 § gällande lag och innehåller de grundläg
gande principerna för anordnandet av de bostäder, som skall tillhandahållas
enligt lagen. Förläggning i tält, som enligt 5 § andra stycket i den nuva
rande lagen är medgiven under vissa omständigheter, skall i fortsättningen
kunna förekomma endast med stöd av dispens enligt 6 § i den föreslagna
lagen.
Det föreslagna andra stycket ersätter 6, 7, 8, 9 och 10 §§ i den nuvarande
lagen. Härvid har de bestämmelser om fönsters och dörrars beskaffenhet,
som nu finns i 7 §, ansetts kunna undvaras för att i stället ingå i anvisningar
till lagen.
De särskilda standardkrav, som uppställes i 6 och 7 §§ i nuvarande lag, gäl
ler enligt 6 § bostad som användes under någon längre tid och enligt 7 §
bostad som användes under den kallare årstiden. Svårigheter har stundom
förelegat att avgöra huruvida den tidrymd, under vilken en bostad varit
avsedd att användas, skall betraktas som »någon längre tid». Många gånger
kan ett arbete, som varit avsett att slutföras på relativt kort tid, av olika
80
anledningar komma att pågå längre tid än beräknat. Det bör också beaktas,
att för en enskild skogsarbetare, som arbetar vid kortvarigt arbete, den to
tala tid han under en säsong nödgas bo i förläggning kan vara lika lång, som
den tid andra skogsarbetare tillbringar i en och samma förläggning. Enligt
skogsyrkesinspektionens erfarenhet anordnas förläggningar numera en
dast i undantagsfall för något speciellt, kortvarigt arbete. Utbyggandet av
ett nät av fasta skogsbilvägar har medfört att transportabla bostäder utan
större svårigheter kan ställas upp på eller i närheten av praktiskt taget varje
arbetsplats, även om den är av tillfällig natur. Samma bostäder användes
numera i stor utsträckning vid vinterdrivningarna och under förekom
mande sommararbeten. Av det anförda torde framgå, att något motiv knap
past föreligger att i skogsförläggningslagen låta de speciella standardkra
ven avse endast bostad som användes under någon längre tid och bostad
som användes under den kallare årstiden. Dessa begränsningar har därför
fått utgå ur förslaget.
De särskilda stadgandena i andra stycket innebär i allmänhet en skärpning
i förhållande till motsvarande bestämmelser i gällande lag. Undantag där
vidlag utgör bestämmelserna angående anordningar för gemensam mat
hållning.
I gällande lag är minimum för avståndet mellan golv och innertak 2 me
ter eller, om under- och översängar användes, 2,35 meter. I förslaget angi-
ves som minsta rumshöjd 2,2 meter. Det högre måttet 2,35 meter har inte bi
behållits med hänsyn till att det förutsättes, att sovplats inte anordnas som
översäng. En rumshöjd av 2,2 meter möjliggör en önskvärd standardisering
av tillverkningen av transportabla bostäder och stall. Enligt gällande lag får
nämligen avståndet mellan spiltgolv och innertak i skogsstall inte under
stiga 2,2 meter, ett mått som föreslås bibehållet i förslaget. Det förtjänar
framhållas, att fasta skogsstugor numera knappast uppföres och att trans
portabla byggnader med enkelsängar mera sällan tillverkas med lägre rums
höjd än 2,2 meter.
I fråga om utrymmet i bostaden har utvecklingen under senare år snabbt
gått mot värden, vilka väsentligt överstiger de 7 kubikmeter, som enligt 6 §
gällande lag under normala förhållanden skall komma på varje inkvarterad
person. Det synes därför vara motiverat att bringa lagbestämmelserna i
detta avseende i nivå med standardutvecklingen. Enligt förslaget skall ut
rymmet per inkvarterad person vara minst 10 kubikmeter. I avskilt sovrum
skall utrymmet motsvara minst 8 kubikmeter per person.
Ett allmänt önskemål bland skogsarbetarna är att inte behöva ligga i
översäng. Ett sådant förläggningssätt innebär utan tvivel nackdelar, främst
med hänsyn till svårigheten att hålla lämplig temperatur. Detta gäller sär
skilt mindre bostäder, som snabbt kyler ut, när elden slocknar i eldstaden.
I bostäder med kontinuerlig värmetillförsel blir det vid lämplig rumstempe
ratur i allmänhet för varmt för dem som ligger i översängarna. Under nor
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
81
mala förhållanden bör sovplats därför icke anordnas som översäng. För
att en sovplats skall erbjuda goda möjligheter till vila erfordras därjämte
att den är tillräckligt stor samt har lämplig sängutrustning. Då behovet av
sängutrustning kan variera föreslås inte några specificerade regler i detta
hänseende. De anspråk, som ställes på sovplatserna, har i lagförslaget ut
tryckts på det sättet att sovplats skall vara så anordnad och utrustad att
den erbjuder goda möjligheter till vila. Den närmare innebörden av detta
stadgande får klarläggas i anvisningar till lagen.
Vid ny- eller ombyggnad av fasta bostäder torde det enligt skogsyrkes-
inspektionens erfarenhet under senare år ej annat än i undantagsfall ha
förekommit, att flera än fyra sovplatser anordnats i ett och samma rum.
I de transportabla bostäder, som numera helt dominerar vid nyanskaffning,
förekommer i intet fall flera än fyra sovplatser. Det kan därför numera
knappast anses rimligt, att arbetare som nödgas ta inkvartering i tillfällig
bostad skall bo flera än fyra i varje rum. Lagtexten är avfattad i enlighet
härmed.
Det föreslagna stadgandet i 4 § andra stycket, att bostaden skall kunna
hållas tillfredsställande uppvärmd, ersätter föreskrifterna i 7 § gällande
lag om åtgärder för varmboning av bostaden och anordningar för dess upp
värmning. Från sistnämnda lagrum har överförts bestämmelsen om att
bostaden skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för luft
växling.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar bör i skogsförläggning till
handahållas lampor för tillfredsställande belysning ävensom städredskap.
Det har i allmänhet visat sig svårt att få arbetsgivarna att ta på sig ansva
ret för att sådan utrustning finnes tillgänglig. Då det synes önskvärt att
utrustning av detta slag tillhör bostaden och följer densamma vid flyttning
ar, föreslås att bestämmelse härom intages i lagen.
Stadgandet i 4 § tredje stycket i förslaget angående utrymme för förva
ring av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter är i stort
sett likalydande med motsvarande i 6 § gällande lag. I anvisningar till la
gen bör liksom nu är fallet närmare angivas vad bestämmelsen i olika avse
enden skall innebära. Stadgandet angående särskild tvättplats har ingen
direkt motsvarighet i gällande lag, men i arbetarskyddsstyrelsens anvisning
ar anges att i bostad bör finnas särskild tvättplats, om möjligt förlagd till
avskilt utrymme. Skogsyrkesinspektionen har tidigare ansett det lämpligt
att förlägga tvättplatsen till torkrummet. Det har emellertid visat sig, att
fristående torkrum blivit allt vanligare och i sådant fall lämpar det sig
ej att ha tvättplatsen i torkrummet. Skogsarbetarna har då i de flesta fall
fått tvätta sig med handfatet på en stol i förläggningsrummet eller på disk
bänken. Detta kan inte anses ändamålsenligt. Förläggningarna bör fram
deles planläggas så, att särskild tvättplats finns. Dess storlek, placering och
utformning måste avgöras med hänsyn till antalet sovplatser samt den tid
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
82
och de förhållanden, under vilka bostaden är avsedd att användas. Närmare
bestämmelser härom bör intagas i anvisningar till lagen.
Enligt nuvarande lag kräves torkrum endast i bostad, som användes un
der den kallare årstiden och som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare,
samt för bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats. Nybyggda bostä
der för två eller tre man —- företrädesvis transportabla —— har under se
nare år i flertalet fall utrustats med torkrum eller vid uppsättningen på
användningsplatsen kompletterats med fristående torkrum. Det synes nu
mera knappast föreligga något skäl att begränsa skyldigheten att tillhanda
hålla torkrum vid förläggningarna till att gälla endast under den kallare
årstiden. Inom skogsbruket användes samma förläggningar såväl vinter som
sommar, och vid långvarig regnig väderlek är torkrummet lika nödvändigt
sommartid. Vad angår flottningen gäller enahanda motiv för tillhanda
hållande av torkrum.
Enligt gällande lag skall torkrum vara varmbonat. I praktiken har det
dock visat sig mycket svårt att få fristående torkrum att motsvara detta krav.
Viktigare är att torkrummet är tillräckligt stort samt försett med kraftig
värmekälla och tillräckligt stora och rätt placerade ventilationsanordningar.
Kravet på att torkrum skall vara varmbonat har icke medtagits i förslaget.
I fråga om anordningar för gemensam mathållning innebär det i 4 § fjärde
stycket föreslagna stadgandet en uppmjukning jämfört med gällande lag.
Denna stadgar i 9 §, att varje bostad som är avsedd för 8 eller flera arbets
tagare vid vissa arbeten skall vara anordnad för gemensam mathållning.
Med bostad bär härvid av skogsyrkesinspektionen jämställts samling av
mindre bostäder, som tillsammans innehåller 8 eller flera sovplatser. Om
man bortser från skogsstationerna, där gemensam mathållning i regel an
ordnas genom arbetsgivarens försorg, förekommer sådan mathållning nu
mera endast sporadiskt. Orsaken härtill torde i första hand vara, att an
talet inkvarterade per bostad och förläggning kraftigt minskat under senare
år. Vidare har utbyggnaden av vägnätet i skogarna gjort det möjligt för
de inkvarterade att oftare besöka hemmet och medföra färdiglagad mat
därifrån. Slutligen är tillgången på personer, som vill åtaga sig det krä
vande uppdraget som kock eller kocka, numera mycket begränsad. Lönerna
för dessa har under senare år stigit så starkt, att skogsarbetarna i allmän
het inte anser det ekonomiskt med gemensam mathållning. En bestämmelse
om att anordningar för gemensam mathållning skall vidtagas i det fall de
arbetstagare, som är inkvarterade i en förläggning, avser att bilda gemen
samt matlag bör dock finnas i lagen. 5
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
5 §•
Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande skogsförläggningslagen.
Regeln i första stycket 13 § gällande lag att stall, som avses i lagen,
skall erbjuda tillfredsställande skydd mot köld och fukt har här ersatts med
83
en föreskrift att stallet skall erbjuda lämpliga temperatur- och fuktighets-
förhållanden. Bestämmelserna i 13 § andra stycket gällande lag att fönster
skall vara anordnat med dubbla rutor samt att stall skall ha tillfredsstäl
lande anordningar för luftväxling har uteslutits. Föreskrifter om stallstor
lek, varmboning samt ventilations- och uppvärmningsanordningar bör in
föras i anvisningar till lagen.
Stadgandet i gällande lag att stall avsett för flera än tre hästar skall vara
uppdelat på två eller flera rum har uteslutits såsom ej erforderligt. Av hu
vudregeln i första stycket följer, att ett stallutrymme ej bör vara större än
att hästen eller hästarna kan hålla det vid lämplig temperatur även då så
kraftig luftväxling sker, att stallet hålles tillfredsställande torrt. Om ett
stall inte motsvarar detta krav, måste stallet avdelas eller förses med upp-
värmningsanordning.
Bestämmelsen i andra stycket om att avståndet mellan spiltgolv och in
nertak ej får understiga 2,2 meter är oförändrad i förhållande till nuva
rande lag.
I stället för gällande lags föreskrift att foderbod skall finnas innehåller
förslaget en bestämmelse att utrymme för förvaring av foder skall höra till
stallet. I många fall användes endast ett av två stallrum i en stallbyggnad
eller ett av två stall för sitt ändamål, varvid det andra stallrummet eller stal
let lämpar sig väl för förvaring av foder.
I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar föreskrives, att vid förläggningar
med större antal hästar särskilt torkrum för seldon bör finnas. Skogsyr-
kesinspektionen anser sig emellertid icke med stöd av denna anvisning
kunna annat än i undantagsfall kräva särskilt torkrum för selar och häst
täcken. Skyldigheten att tillhandahålla sådant torkrum föreslås nu bli in
skriven i lagen. Närmare föreskrifter bör lämnas i anvisningar.
6
§.
Paragrafen motsvarar 12 och 14 §§ i nuvarande skogsförläggningslag. 7
7
§•
Det i första stycket uppställda kravet att icke blott dricks- utan även
tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt av
stånd från bostad och stall innebär en skärpning i förhållande till 11 § gäl
lande lag, som endast stadgar skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla
dricksvatten. Arbetsgivaren bör vara ansvarig för att tvättvatten av lämplig
beskaffenhet finns tillgängligt. Härigenom erhålles samstämmighet med
motsvarande stadgande i 9 § arbetarskyddslagen. I anvisningar till skogs-
förläggningslagen bör angivas normalt största avstånd från bostad och
stall till vattentäkt.
I andra stycket ingår bestämmelsen i 11 § andra stycket gällande lag om
att avträde skall finnas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
84
Enligt tidigare praxis hade skogsarbetarna rätt till ved på rot för sitt be
hov av bränsle till förläggningarna. Lämplig torrskog för detta ändamål
blir emellertid alltmer sällsynt, varför arbetsgivarna i gällande kollektiv
avtal åtagit sig att tillhandahålla torr ved vid förläggningen. Det måste un
der sådana förhållanden anses naturligt, att lämpligt utrymme för förvaring
av ved finnes vid förläggningen, så att den upphuggna veden kan bevaras
torr. Skyldighet att hålla sådant utrymme har stadgats i andra stycket. Med
hänsyn till att annat bränsle än ved ej sällan användes för uppvärmning
och matlagning föreslås att utrymme för vedförvaring skall finnas där så
erfordras.
Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf har tillkommit med
hänsyn till att motorsågen nu praktiskt taget helt ersatt timmersvansen
och att även vid röjningar och hyggesrensningar motorredskap användes.
Detta har medfört vissa problem vid skötsel och förvaring av redskapen.
Vid justeringar och reparationer behövs vintertid ett uppvärmt utrymme.
Arbetarna har hittills oftast nödgats ta in redskapen i förläggningen, vilket
medfört obehag genom nedsmutsning och oljelukt. Vidare tillkommer den
brandrisk, som är förenad med att bensingas kan strömma ut ur redskapens
bränsletankar. Sedan några år tillverkas fristående, mindre lokaler, speciellt
inredda för nu ifrågavarande ändamål. Det synes önskvärt att dylika utrym
men tillhandahålles där så skäligen kan påfordras.
8
§.
Gällande skogsförläggningslag lägger inget ansvar på arbetstagarna för
bostädernas och stallens vård eller för att ordning och sundhet iakttages.
Den standard, som den föreslagna lagen avser att ge skogsförläggningar och
skogsstall, synes emellertid kräva, att ett visst ansvar lägges jämväl på ar
betstagarna. Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ett särskilt stadgande här
om har vunnit allmän anslutning från både arbetsgivarna och arbetstagar
na. Med införandet av ett sådant stadgande ernås överensstämmelse med
7 § andra stycket arbetarskyddslagen. 9
9 §•
En jämförelse mellan bestämmelserna angående skyddsombud i arbetar
skydds- och skogsförläggningslagarna ger vid handen, att dessa är i huvud
sak lika och att de i vissa fall har exakt samma lydelse.
Vissa avvikelser föreligger dock. Enligt 40 § första stycket arbetarskydds
lagen föreligger sålunda i regel skyldighet att utse skyddsombud å arbets
ställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes, under det att
skogsförläggningslagen endast innehåller en allmän rekommendation att
utse skyddsombud.
Arbetarskyddslagen har vidare i 41 § ett stadgande om skyddskommitté,
medan motsvarande bestämmelse saknas i skogsförläggningslagen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963
85
Slutligen saknas i skogsförläggningslagen en motsvarighet till 63 § ar-
betarskyddskungörelsen med bestämmelser om kompetenskrav för skydds
ombud, om antalet skyddsombud vid visst arbetsställe samt om skyddsom
bud för olika grupper av arbetstagare.
De numera rådande arbetsförhållandena inom skogsbruket samt de nya
formerna för skyddsombudsinstitutionens organisation med företagsan-
knutna skyddsombud inom storskogsbruket har medfört, att samma be
stämmelser om skyddsombud och skyddskommitté bör kunna gälla likaväl i
frågor rörande skogsförläggningslagens tillämpning som beträffande själva
arbetet. Något motiv synes ej längre föreligga för särskilda, fullständiga be
stämmelser om skyddsombud i skogsförläggningslagen. Däremot bör i sist
nämnda lag intagas bestämmelser om skyddsombuds och skyddskommittés
skyldigheter med avseende på skogsförläggningar.
10
§.
Fabrikstillverkade, transportabla byggnader utgör det övervägande fler
talet av de skogsförläggningar och skogsstall, som numera nyanskaffas.
Betydelsen av att ett ansvar ålägges tillverkare och försäljare för sådana
byggnader, då dessa avlämnas för att tagas i bruk vid arbeten, å vilka skogs
förläggningslagen äger tillämpning, synes därför nu vara väsentligt större
än vid tiden för tillkomsten av gällande lag. Skogsyrkesinspektionen säger
sig visserligen ha ett gott samarbete med de större företagen på om
rådet, men inspektionen finner då och då fabrikstillverkade bostäder och
stall, som inte i alla avseenden motsvarar stadgandena i gällande lag. Vid
en ny lagstiftning på området med väsentligt skärpta krav torde det bli
nödvändigt, att vissa skyldigheter ålägges även tillverkare och försäljare.
Med hänsyn härtill föreslås i denna paragraf en bestämmelse om skyl
dighet för tillverkare och försäljare av bostad och stall att tillse att bygg
naden, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller lagens fordringar. En tillver
kare eller försäljare kan få överlåta en färdigtillverkad byggnad, som ej
uppfyller lagens fordringar, därest förvärvaren i det enskilda fallet utverkat
dispens enligt 6 §.
Beträffande upplåtelse av bostad eller stall torde bestämmelserna i 13 och
14 §§ i förslaget vara tillfyllest.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
11
§•
Denna paragraf motsvarar 20 § gällande lag men avviker från nämnda
stadgande däri, att tillsynen å lagens efterlevnad beträffande vägarbete
utan samband med skogsbruk eller flottning föreslås bli utövad av den all
männa yrkesinspektionens befattningshavare.
Beträffande vägarbete råder nu det förhållandet, att tillsynen å efterlev
naden av arbetarskyddslagen utövas av den allmänna yrkesinspektionen,
86
under det att tillsyn å efterlevnaden av skogsförläggningslagen utövas av
skogsyrkesinspektionen. Detta föranleder ett slags dubbelinspektion. Väg-
arbetarnas förläggningar vid arbeten å allmänna vägar blir dock mera säl
lan föremål för tillsyn av skogsyrkesinspektionen. Det synes därför mera
ändamålsenligt, att den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare vid
besöken på arbetsställena förrättar inspektion även av förläggningarna.
12
§.
Första stycket är likalydande med 21 § första stycket gällande skogsför-
läggningslag.
Med hänsyn till bestämmelserna i 10 § har i andra stycket tillverkare och
försäljare ålagts samma skyldighet som arbetsgivare att lämna upplys
ningar till tillsynsorgan.
Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
13 §.
Denna paragraf överensstämmer med 22 § första—tredje styckena gäl
lande skogsförläggningslag. Med upplåtelse avses både upplåtelse av fast
förläggning till begagnande och upplåtelse av monteringsbar eller trans
portabel byggnad.
14 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag.
Arbetarskyddsstyrelsen anför, att vid de inspektioner, som förrättas in
nan vinterdrivningarna tagit sin början, inspektionsförrättaren inte alltid
kan få kännedom om, huruvida en förläggning kommer att tagas i bruk eller
ej. Förläggningarna utnyttjas ej heller alltid av ägaren utan upplåtes kan
ske till en annan arbetsgivare. Det kan då vara svårt att få besked om, vem
som under kommande säsong skall använda en förläggning. Även om inspek
tionsförrättaren i det enskilda fallet känner till att förläggningen skall an
vändas och även vilken arbetsgivare det gäller, har han dock ingen möj
lighet att med stöd av nuvarande bestämmelser ingripa med föreläggande
eller förbud, förrän förläggningen redan tagits i bruk. Då proceduren i dy
lika ärenden kan dra långt ut på tiden, händer det ibland, att arbetet på
platsen hunnit slutföras, innan meddelat föreläggande eller förbud vunnit
laga kraft. Styrelsen föreslår därför, att skogsyrkesinspektionen får möj
lighet att under vissa omständigheter ingripa med föreläggande eller för
bud redan innan en skogsförläggning tages i bruk.
Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen, och
det synes lämpligt att ett stadgande av denna innebörd införes i den nya
skogsförläggningslagen. Föreläggandet eller förbudet torde, såsom styrel
sen föreslagit, böra riktas mot byggnadens ägare.
15 §.
Denna paragraf motsvarar 22 § fjärde stycket i nuvarande lag.
16 §.
Paragrafen är likalydande med 23 § gällande skogsförläggningslag.
17 §.
Stadgandet i denna paragraf är nytt och sammanhänger med bestämmel
serna i 10 § angående skyldighet för försäljare och tillverkare av bostad och
stall att tillse att dessa uppfyller lagens fordringar. Det motsvarar 56 §
första stycket arbetarskyddslagen.
18 §.
Första stycket överensstämmer med 24 § i den nuvarande lagen.
I andra stycket sägs, att föreläggande och förbud enligt den föreslagna
14 § inte skall kunna riktas mot staten.
19 §.
Denna paragraf motsvarar 25 § gällande lag med den ändringen att be-
svärstiderna i 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myn
dighets beslut blir tillämpliga.
20—24 §§.
Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämmer med 26—30 §§ gäl
lande lag med de tillägg i fråga om straffansvaret, som föranledes av de ny
tillkomna stadgandena i 10, 14 och 17 §§.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
87
Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande depar
tementschefen, att lagrådets utlåtande över förenämnda inom socialdeparte
mentet upprättade förslag till
1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 19i9 (nr 1) och
2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs-
förläggningslag),
vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko
nungen.
Ur protokollet:
Ingemar Lindberg
1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från redak
tionella jämkningar, likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen utom att det
stadgande, som upptages i 27 § andra stycket förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen, i
den till lagrådet remitterade texten hade följande lydelse: Vad sålunda stadgats skall dock ej
gälla arbete, som fortgår under mycket kort tid och medför synnerligen ringa ansträngning.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 mars
1963.
Närvarande:
justitieråden
R
omanus
,
D
igman
,
N
ordstrom
,
regeringsrådet H
olmgren
.
Enligt lagrådet den 27 februari 1963 tillhandakommet utdrag av proto
koll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
1 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättade förslag till 1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1)och 2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av hovrättsassessorn Ingrid Hilding.
Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen.
27 §.
Enligt 27 § i förslaget gäller som regel, att minderårig icke må användas
till arbete —- bortsett från sådant som enligt 4 § ej omfattas av bestämmel
serna i 27 § — utan att till arbetsgivaren avlämnats arbetsbok för den min
derårige. överträdelse av denna föreskrift är enligt 62 § belagd med straff,
och straff kan ifrågakomma ej blott för arbetsgivaren utan även för den
minderåriges vårdnadshavare. Från kravet på arbetsbok har i förslaget un-
dantagits arbete, som »fortgår under mycket kort tid och medför synnerligen
ringa ansträngning». I motiveringen uttalar departementschefen, att med
arbete under mycket kort tid bör förstås arbete, som sträcker sig över högst
en eller annan dag.
Enligt lagrådets mening är det olämpligt att för angivande av grän
sen mellan straffritt och straffbelagt område i lagtexten begagna ett så
obestämt uttryck som »mycket kort tid»; den som ej har tillgång till moti
ven lämnas i ovisshet om undantagets räckvidd. Lagrådet hemställer därför,
att tidslängden i lagtexten fixeras i dagar, förslagsvis högst tre dagar eller,
om så anses lämpligt, ett något högre dagantal. Beträffande den för un
dantaget uppställda ytterligare förutsättningen, att det skall vara fråga om
arbete, som medför »synnerligen» ringa ansträngning, synes — med beak
89
tande av vad i motiven uttalats om att därmed avses arbete där hälsorisken
är obetydlig — ordet »synnerligen» vara obehövligt. I enlighet med det an
förda bör enligt lagrådets mening undantaget angivas gälla i fråga om
arbete, som fortgår under högst tre dagar och medför ringa ansträngning.
45 §.
I anslutning till den i det nya tredje stycket intagna bestämmelsen om
förhandsgodkännande av tekniska anordningar må erinras om att för vissa
slag av sådana anordningar särskilda föreskrifter om typgodkännande eller
annat förhandsgodkännande meddelats i andra författningar, såsom i
kungörelsen den 26 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk
materiel, i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor
samt beträffande motorfordon och viss utrustning å sådana fordon i väg
trafikförordningen. Uppenbart är att för anordningar, beträffande vilka
dylika speciella föreskrifter om förhandsgodkännande gälla, arbetarskydds-
styrelsen icke bör föreskriva typgodkännande jämväl enligt förevarande
stadgande för att tillgodose sådana säkerhetssynpunkter som föranlett de
särskilda kontrollbestämmelserna. Någon undantagsbestämmelse för dessa
fall synes icke vara erforderlig; jämför prop. nr 298/1948 s. 253.
Förslaget till skogsförläggningslag.
Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars
1963.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
N
ilsson, stats
råden
Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman,
J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
, H
olmqvist
, A
spling
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 15 mars
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade
förslagen till
1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och
2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete in. m. (skogs-
förläggningslag).
Föredraganden anför härefter följande.
Enligt 27 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i ar
betarskyddslagen skall kravet på avlämnande av arbetsbok för minderårig
arbetstagare inte gälla i fråga om arbete, som fortgår under mycket kort tid
och medför synnerligen ringa ansträngning. I motiveringen har jag uttalat,
att med arbete under mycket kort tid bör förstås arbete, som sträcker sig
över högst en eller annan dag.
Lagrådet föreslår en precisering av stadgandet så att undantaget angives
gälla i fråga om arbete, som fortgår under högst tre dagar. Vidare anser lag
rådet, att den typ av arbete, för vilket undantaget skall gälla, bör beskrivas
såsom arbete, vilket medför ringa ansträngning.
Vad lagrådet sålunda föreslagit kan jag godtaga.
Mot vad lagrådet anfört vid 45 § förslaget till lag om ändring i arbetar
skyddslagen har jag ingen erinran.
Vissa redaktionella ändringar bör vidtagas i förslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att, jämlikt § 87
regeringsformen, antaga förenämnda förslag till
91
1) lag om ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och
2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogs-
förläggningslag).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo
sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingemar Lindberg
Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963