Prop. 1964:35

('med förslag till lag om ändring i sjölagen m.m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1961

1

Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjölagen m.m.; given Stockholms slott den 17 januari 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fo­

gade förslag till

1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen,

dels ock föreslå, att riksdagen godkänner härvid fogade den 10 oktober

1957 antagna konvention angående begränsningen av ansvarigheten för äga­ re av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av sjölagens regler om begränsning av redares ansvarighet. Samtidigt föreslås, att riksdagen skall godkänna en i Bryssel den 10 oktober 1957 antagen konvention härom.

De föreslagna reglerna innebär, att området för de ersättningar, beträf­ fande vilka redaren kan begränsa sin ansvarighet, väsentligt minskas. Möj­ ligheten att bestämma ansvarighetsgränsen till ett belopp motsvarande far­ tygets värde slopas och begränsningsbeloppet skall angivas i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets dräktighet. Genom de föreslagna be­ stämmelserna skapas ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres till föremål för kvarstad eller annan handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, som härrör från en och sam­ ma händelse.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 35

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. samt 216, 224, 273, 274 och 323 §§i

sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 264__

266 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

216 §.

(Gällande lydelse)

Angående begränsning av redare­

ansvaret i fråga om haveribidrag,

som skall gäldas av fartyg och frakt,

stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag

gäldas av last eller annat gods, häf­

te ägaren med godset, men svare ej

personligen.

216 §.

(Föreslagen lydelse)

Skall haveribidrag gäldas av last

eller annat gods, häftar ägaren med

godset men svarar ej personligen.

(Gällande lydelse)

Var som--------------------

Den, som

Bärgarlön skall,

Åligger det

Angående begränsning av redare­

ansvaret i fråga om lön för bärgning

av fartyg eller något, som hört till

fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods

eller något, som hört till gods, bär­

gats, häfte ägaren med det bärgade,

men svare ej personligen.

Kunna parterna------------------------

224 §.

(Föreslagen lydelse)

— deras räddning,

till bärgarlön.

detta senare.

av avtalet.

Har gods eller något, som hört till

gods, bärgats, häftar ägaren med

det bärgade men svarar ej person­

ligen.

-------av domstol.

TIONDE KAPITLET

Om begränsning av redares ansvarighet.2

254 §.3

1 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag,

är ansvarigheten begränsad vad angår

X. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på fartvget

för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;

1 Senaste lydelse se beträffande 216, 224, 256—266, 273 och 274 §§ SFS 1928:161, beträf-

1946*847^ § SFS 1936:276, beträffande 255 § SFS 1953:57 samt beträffande 323 § SFS

2 Gällande lydelse av 10 kap. se bilaga D.

2 Denna paragraf motsvarar 254 § i gällande sjölag.

3

2. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig ombord på fartyget;

3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som hänför sig till navigeringen eller handhavandet av farty­ get eller till lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen eller landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vatten­ väg; samt

5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsam­ kats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon person i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess be­ sättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken. 2 mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse alle­ nast det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.

255 §.J

1 mom. Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp be­

räknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen francs.

Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen francs.

2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin an­ svarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

256 g.2

Den ansvarighetsgräns, varom stadgas i 255 §, gäller beträffande ford­ ringar, vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.

Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket. För­ slår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga ford­ ringar tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda mom. första stycket.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till fordring­ arnas storlek.

Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han an­ ses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt

1 Denna paragraf ersätter 255, 258 och 260 §§ i gällande sjölag. Till 256 och 257 §§ i gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget. 2 Denna paragraf motsvarar 259 § i gällande sjölag.

Kmujl. Maj.ts proposition nr 35 är It) til

fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som av­ ses i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid fördelning­ en.

257 §.i

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an­ svarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hä­ vas, om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av myndigheten be­ stämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må åberopas gent­ emot alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.

Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs, skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med den fulla säkerheten frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

258

§.2

Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an­ svarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryg­ gande och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § i någon av följande hamnar:

1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen;

2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;

3. lossningshamnen, om fordringen avser skada å last. Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheter­ na, huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.

Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet en­ ligt 255 § men redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer be­ tryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.

259 §.s

Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenä-

1 Denna paragraf motsvarar 262 § i gällande sjölag. 2 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag. 3 Denna paragraf motsvarar 261 § i gällande sjölag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

Kiuujl. Maj:Is proposition nr 35 år W6\

rci- må hänskjutas till utredning ocli avgörande av dispaschör i tarlygets hemort eller där dispasch för den orten vanligen upprättas. Har fartyget ej hemort här i riket, uppgöres dispaschen av dispaschören i Stockholm. Om ärende angående gemensamt haveri med anledning av den händelse, vaiå ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hos viss dispaschör i riket, skall dock ankomma på denne att uppgöra jamval dispasch som här avses.

Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress pa kanda sak­ ägare. , , .. .

Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okanda sakagare ej lmnas, genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidning in­ om orten, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt medde­ lande skall genom brev tillställas kända sakägare. I övrigt skall i tillämp­ liga delar gälla vad som är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri.

Kostnaden för dispasch, som avses i denna paragraf, är redaren skyldig att ersätta, såframt ej borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dis­ paschör eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

260 §.!

Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betal­ ningen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dis­ pasch, denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig under­ sökning kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma an­ nan, svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om fordringen, när han erhöll betalningen.

261 §.2

Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansvarighet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägaie, som ej är redare, eller befraktare eller den som i redaies ställe handhar fartygets drift.

Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, be­ traktaren eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp till vilket redare och övriga i denna paragiat omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringai, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §.

262 §.3

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av an­ svarighet åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande ansvarighet som avses i 254 § 1 mom. andra stycket törsta

1 Denna paragraf motsvarar 263 § i gällande sjölag. a Denna paragraf motsvarar 265 § i gällande sjölag. 3 Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande sjölag.

c

punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänste­ avtalet regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års interna­ tionella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

263 §.!

Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957 års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

(Gällande lydelse)

Har redaren----------------Vad i 263 § är stadgat skall i så­ dant fall äga motsvarande tillämp­ ning.

Har äganderätten Vad i 263 § är stadgat skall i så­ dant fall äga motsvarande tillämp­ ning.

(Föreslagen lydelse)

273 §.

uppburna beloppet.

Vad i 260 § är stadgat skall i så­ dant fall äga motsvarande tillämp­ ning.

för överlåtelsen. Vad i 260 § är stadgat skall i så­ dant fall äga motsvarande tillämp­ ning.

274 §.

323. S. Om rådstuvurätts behörighet att upptaga tvistemål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angåen­

de laga domstol i tvistemål i allmän­ het är stadgat. Talan må ock väckas vid rådstuvurätten i den ort, där fartyget finnes. Finnes ej rådstuvu-

rätt å ort, där svaranden enligt vad

sålunda är föreskrivet må sökas,

äge käranden instämma tvisten till

den rådstuvurätt, som är närmast den orten.

Äro flera 1

Om rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt denna lag

gäller i tillämpliga delar vad som är

stadgat angående laga domstol i tvistemål i allmänhet. Talan må ock väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finnes eller, såvitt an­

går fordran för vilken hos myndighet säkerhet ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning, hos rådhusrätten i den ort där säker­ heten ställts. Talan må väckas hos sistnämnda rådhusrätt angående fordran som säkerheten avsett, oak­ tat säkerheten frigivits. Finnes ej rådhusrätt i ort, där svaranden må

sökas enligt vad sålunda är föreskri­ vet, äger käranden instämma tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten.

— rederiets hemvist.

1 Denna paragraf motsvarar 266 § i gällande sjölag.

7

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 10 kap. sjölagen i dess nu gäl­

lande lydelse skall dock fortfarande äga tillämpning i fall då den hän­

delse, varå ansvarigheten grundas, inträffat före ikraftträdandet.

Vad i 323 § stadgas därom att talan må väckas hos rådhusrätten i den

ort, där säkerhet ställts, skall ej gälla, om säkerheten ställts före lagens

ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 62 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

62 §.

Av gäldenärs------------------------------- med lösören.

Häftar på —----------- ------- :-------övriga tillgångar.

Hurusom med utmätning för ford­

ran, för vars betalning redare står i

begränsat anstfar, kan komma att

anstå såvitt angår annan egendom

än fartyget, frakten och sådana

fordringar, i vilka enligt 268 § sjö­

lagen sjöpanträtt åtnjutes, därom

stadgas i nämnda lag.

Vid utmätning---------------------------------avbetalningsköp iakttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år WC>'i

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 234.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Convention Internationale sur la limita- ion de la responsabilite des propriétaires

de navires de mer

Les Hautes Parties Contractantes, Ayant reconnu 1’utilité de fixer d un commun accord certaines régles uniformes concernant la limitation de la responsabilité des pro­ priétaires de navires de mer;

Ont décidé de conclure une Con­ vention å cet effet, et en conséquence ont convenu ce qui suit:

Article 1.

(1) Le propriétaire d’un navire de mer peut limiter sa responsabilité au montant déterminé par 1’article 3 de la présente Convention pour les créances qui résultent de l’une des causes suivantes, å moms que l’événement donnant naissance å la créance ait été causé par la faute personelle du propriétaire:

(a) mort ou lésions corporelles de toute personne se trouvant å bord pour étre transportée, et pertes ou dommages de tous biens se trouvant å bord du navire;

(b) mort ou lésions corporelles de toute autre personne sur terre ou sur 1’eau, pertes ou dommages ä tous autres biens ou atteintes å tous droits causés par le fait, la négligence ou la faute de toute personne se tromant ä bord du navire, dont le propriétaire est responsable, ou de toute autre personne ne se trouvant pas å bord et dont le propriétaire esf responsable, pourvu que, dans ce dernier cas, le fait, la négligence ou la faute se rapportent å la naviga­ tion, å 1 administration du navire, au chargement, au transport ou au déchargement de la cargaison, å

International Convention relating to the

iimitation of the liability of owners

of sea-going ships

The High Contracting Parties, Having recognised the desirability of determining by agreement certain uniform rules relating to the limitation of the liability of owners of seagoing ships;

Have decided to conclude a Con­ vention för this purpose, and thereto have agreed as follows:

Article 1.

(1) The owner of a sea-going ship may limit his liability in accordance with Article 3 of this Convention in respect of claims arising from any of the following occurrences, unless the occurrence giving rise to the claim resulted from the actual fault or privity of the owner:

(a) Loss of life of, or personal injury to, any person being carried in the ship, and loss of, or damage to, any property on board the ship;

(b) Loss of life of, or personal in­ jury to, any other person, whether on land or on water, loss of or dam­ age to any other property or infringement of any rights caused by the act, neglect or default of anv person on board the ship for whose act, neglect or default the owner is responsible or any person not on board the ship för whose act, neglect or default the owner is responsible: Provided however that in regard to the act, neglect or default of this last class of person, the owner shall °nly be entitled to limit his liability when the act, neglect or default is

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196 f

9

Internationell konvention angående be­ gränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö

De höga fördragsslutande parter­ na, vilka insett önskvärdheten av att genom avtal fastställa vissa likfor­ miga regler för begränsning av an­ svarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, hava beslutat att avsluta en konvention för detta ändamål och därför över­ enskommit om följande.

Artikel 1

(1) Fartygsägaren må begränsa sin ansvarighet till det belopp, som bestämmes i artikel 3 i denna kon­ vention, beträffande fordringar vil­ ka uppkomma på grund av någon av följande händelser, såframt ej den händelse som giver upphov till fordringen har orsakats genom fel eller försummelse av ägaren själv:

(a) dödsfall eller personskada som drabbar den, vilken befinner sig ombord på fartyget för att medfölja detta, samt förlust av eller skada å egendom ombord på fartyget;

(b) dödsfall eller personskada som drabbar annan, vare sig på land eller på vattnet, förlust av eller ska­ da å annan egendom eller intrång i rättighet, om dödsfallet, skadan, för­ lusten eller intrånget orsakats ge­ nom handling, fel eller försummelse av någon, som befinner sig ombord på fartyget och för vars handling, fel eller försummelse fartygsägaren svarar, eller av någon som icke be­ finner sig ombord på fartyget och för vars handling, fel eller försum­ melse fartygsägaren svarar; i sist­ nämnda fall dock under förutsätt­ ning att handlingen, felet eller för-

1-f

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

1’embarquement, au transport ou au débarquement des passagers;

(c) Toute obligation ou responsabilité imposée par une loi relative å 1’enlévement des épaves et se rapportant au renflouement, å 1’enlévement ou å la destruction d’un navire coulé, échoué ou abandonné (y compris tout ce qui se trouve å bord), ainsi que toute obligation ou responsabilité résultant des dommages causés par un navire de mer aux ouvrages d’art des ports, bassins et voies navigables.

(2) Dans la présente Convention, l’expression “dommages corporels” désigne les créances d’indemnité ré­ sultant de mort et de lésions corporelles; 1’expression “dommages matériels” désigne toutes les autres créances mentionnées au paragraphe (1) ci-dessus.

(3) Le droit d’un propriétaire de navire de limiter sa responsabilité dans les cas visés au paragraphe (1) du présent article lui est reconnu méme si sa responsabilité dérive de la propriété, de la possession, de la garde ou du controle du navire, sans preuve de sa fante ou de celle de personnes dont il doit répondre.

(4) Le présent article ne s'applique pas:

(a) aux créances du chef d’assistance, de sauvetage ou de contribution en avarie commune;

(b) aux créances du capitaine, des membres de 1’équipage ou de tous autres préposés du propriétaire du navire se trouvant å bord ou dont les fonctions se rattachent au service du navire, ainsi qu’aux créances de leurs héritiers et ayants cause, si, selon la loi régissant le contrat d’engagement, le propriétaire n’a pas le droit de limiter sa responsabilité relativement ä ees créances, ou, si, se-

one which occurs in the navigation or the management of the ship or in the loading, carriage or discharge of its cargo or in the embarkation, car­ riage or disembarkation of its passengers;

(c) Any obligation or liability imposed by any law relating to the removal of wreck and arising from or in connection vvith the raising, *-emoval or destruction of any ship which is sunk, stranded or abandoned (ineluding anything which may be on board such ship) and any obligation or liability arising out of damage caused to harbour works, basins and navigable waterways.

(2) In the present Convention the expression »personal claims» means claims resulting from loss of life and personal injury; the expression »property claims» means all other claims set out in paragraph (1) of this Article.

(3) An owner shall be entitled to limit his liability in the cases set out in paragraph (1) of this Article even in cases where his liability arises, without proof of negligence on the part of the owner or of per­ sons for whose conduct he is responsible, by reason of his ownership, possession, custody or control of the ship.

(4) Nothing in this Article shall apply:

(a) To claims for salvage or to claims for contribution in general average;

(b) To claims by the master, by members of the erew, by any servants of the owner on board the ship or by servants of the owner whose duties are connected with the ship, ineluding the claims of their heirs, personal representatives or dependents, if under the law governing the contract of service between the owner and such servants the owner is not entitled to limit his liability

11

summelsen hänför sig till navige-

ringen eller liandhavandet av farty­

get eller till lastningen, befordringen

eller lossningen av lasten eller till

inskeppningen, befordringen eller

landsättningen av passagerarna;

(c) förpliktelse eller ansvarighet

som ålägges i lagstiftning rörande

avlägsnandet av vrak och som hän­

för sig till lyftandet, avlägsnandet

eller förstörandet av sjunket, stran­

dat eller övergivet fartyg (inbegripet

det som finnes ombord på sådant

fartyg) samt varje förpliktelse eller

ansvarighet som härrör från skada

tillfogad hamn-, bassäng- eller vat-

tenvägsanläggningar.

(2) I denna konvention betecknar

uttrycket »personfordringar» ford­

ringar som följer av dödsfall och

personskada; uttrycket »egendoms-

fordringar» betecknar alla övriga

fordringar som angivas vid (1) i

denna artikel.

(3) Fartygsägare skall vara berät­

tigad att begränsa sin ansvarighet i

de vid (1) i denna artikel omnämn­

da fallen även om hans ansvarighet,

utan att fel eller försummelse av

fartygsägaren eller någon för vilken

han svarar visats föreligga, härflyter

ur äganderätten till eller besittning­

en eller vården av fartyget eller ur

kontrollen över detsamma.

(4) Denna artikel skall icke till-

lämpas

(a) å fordringar på bärgarlön el­

ler bidrag i gemensamt haveri;

(b) å fordringar tillkommande be­

fälhavaren, medlemmar av besätt­

ningen eller andra personer i far­

tygsägarens tjänst vilka befinna sig

ombord på fartyget eller vilkas ålig­

ganden stå i samband med fartygets

tjänst, inbegripet fordringar tillkom­

mande dylika personers arvingar och

rättsinnehavare, såframt enligt den

lag som reglerar tjänsteavtalet far­

tygsägaren icke har rätt att begränsa

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

lon cette loi, il ne peut le faire qu’å

concurrence d’un montant supérieur

å celui prévu å 1’article 3 ci-aprés.

(5) Si le propriétaire d’un navire

est autorisé ä faire valoir å l’égard

d’un créancier une créance pour un

dommage resultant du méme événe-

ment, les créances respectives seront

eompensées, et les dispositions de la

présente Convention ne s’applique-

ront qu’au solde éventuel.

(6) La lex fori déterminera la per-

sonne å qui incombe la preuve que

1’événement donnant lieu ä la créan­

ce a été ou non causé par la fante

personnelle du propriétaire.

(7) Le fait d’invoquer la limita-

tion de sa responsabilité n’emporte

pas la reconnaissance de cette res­

ponsabilité.

Article 2.

(1) La limitation de la responsa­

bilité déterminée par 1’article 3 de

la présente Convention, s’applique å

1’ensemble des créances du chef de

dommages corporels et de domma­

ges matériels nées d’un méme évé-

nement, sans avoir égard aux créan­

ces nées ou å naitre d’un autre évé-

nement.

(2) Lorsque l’ensemble des créan­

ces resultant d’un méme événement

dépasse les limites de la responsa­

bilité telles qu’elles sont déterminées

par 1’article 3, le montant global cor-

respondant å ees limites pourra étre

constituté en un fonds de limitation

unique.

(3) Le fonds ainsi constitué est

affeeté exelusivement au réglement

des créances auxquelles la limitation

de la responsabilité est opposable.

(4) Apres la constitution du

fonds, aucun droit ne peut étre exer-

cé, pour les mémes créances, sur

d’autres biens du propriétaire par

in respect of such claims or if he is

by such law only permitted to limit

his liability to an amount greater

than that provided for in Article 3

of this Convention.

(5) If the owner of a ship is en-

titled to make a claim against a

claimant arising out of the same oc-

currence, their respective claims

shall be set off against each other

and the provisions of this Conven­

tion shall only apply to the balance,

if any.

(6) The question upon whom lies

the burden of proving whether or

not the occurrence giving rise to the

claim resulted from the aetual fault

or privitv of the owner shall be

determined by the lex fori.

(7) The act of invoking limitation

of liability shall not constituté an

admission of liability.

Article 2.

(1) The limit of liability pre-

scribed by Article 3 of this Conven­

tion shall apply to the aggregate of

personal claims and property claims

which arise on any distinet occasion

without regard to any claims which

have arisen or may arise on any

other distinet occasion.

(2) When the aggregate of the

claims which arise on anv distinet

occasion exceeds the limits of lia­

bility provided for by Article 3 the

total sum representing such limits

of liability may be constituted as

one distinet limitation fund.

(3) The fund thus constituted

shall be available only för the pay-

ment of claims in respect of which

limitation of liability can be invoked.

(4) After the fund has been con­

stituted, no claimant against the

fund shall be entitled to exercise

any right against any other assets

13

sin ansvarighet beträffande sådana fordringar eller endast må begränsa ansvarigheten till ett högre belopp än i artikel 3 sägs.

(5) Om fartygsägaren är berätti­ gad att mot en fordringsägare göra gällande fordran som uppkommit på grund av samma händelse, skola deras respektive fordringar avräk­ nas mot varandra och bestämmelser­ na i denna konvention tillämpas en­ dast å eventuellt överskott.

(6) Enligt lex fori skall avgöras vem det åligger att bevisa att den händelse, som givit upphov till ford­ ringen, orsakats eller icke orsakats genom fel eller försummelse av far­ tygsägaren själv.

(7) Åberopandet av ansvarighetsbegränsning innebär icke medgivan­ de av ansvarighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1!)6i

Artikel 2

(1) Den i artikel 3 i denna kon­ vention föreskrivna an svari ghetsbegränsningen skall tillämpas å det sammanlagda beloppet av de person­ fordringar och egendomsfordringar som uppkomma på grund av en och samma händelse, utan hänsyn till fordringar som uppkommit eller kunna uppkomma på grund av an­ nan händelse.

(2) När det sammanlagda belop­ pet av de fordringar, som uppkom­ ma på grund av en och samma hän­ delse, överstiger de i artikel 3 be­ stämda ansvarighetsgränserna, må hela det belopp, som motsvarar des­ sa gränser, avsättas såsom en sär­ skild begränsningsfond.

(3) Den sålunda bildade fonden skall vara tillgänglig endast för be­ talning av fordringar beträffande vilka begränsning av ansvarigheten kan åberopas.

(4) Sedan fonden bildats, må fordringsägare, åt vilka fonden är förbehållen, icke för samma fordran göra gällande rätt mot annan, far-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år i96 i

les créanciers auxquels le fonds est réservé, å condition que le fonds de limitation soit effectivement dispo­ nible au profit du demandeur.

Article 3.

(1) Les montants auxquels le propriétaire d’un navire peut limiter sa responsabilité dans les eas prévus å 1’article 1 sont:

(a) au cas ou l’événement n’a donné lieu qu’å des dommages matériels, une somme totale de 1 000 francs par tonneau de jauge du na­ vire ;

(b) au cas ou 1’événemcnt n’a donné lieu qu’å des dommages cor­ porels, une somme totale de 3 100 francs par tonneau de jauge du na­ vire ;

(c) au cas ou Févénement a don­ né lieu ä la tois å des dommages corporels et å des dommages matériels, une somme totale de 3 100 tiancs par tonneau de jauge du na­ vire, dont une premicre partie de 2 100 francs par tonneau de jauge sera exclusivement affectée au réglement des créances du chef de dom­ mages corporels, et dont une seconde partie de 1 000 francs par ton­ neau de jauge du navire sera affec­ tée au paiement des créances du chef de dommages matériels; toutefois, lorsque la premicre partie est insuffisante pour payer intégralement les créances du chef de dom­ mages corporels, le solde impayé de celles-ci viendra eu concurrence avec les créances du chef de dommages matériels pour étre payé par la seconde partie du fonds.

(2) Dans chaque partie du fonds de limitation, la reparation se fera entre les créanciers, proportionellement au montant de leurs créances reconnues.

(3) Si, avant la répartition du tonds, le propriétaire d’un navire a payé eu tout ou en partie une des créances indiquées å 1’article 1, paragraphe (1), il esf autorisé å pren-

of the shipowner in respect of his claim against the fund, if the limita­ tion fund is actually available for the benefit of the claimant.

Article 3.

(1) The amounts to which the owner of a ship may limit his liability under Article 1 shall be:

(a) Where the occurrence has only given rise to propertv claims an aggregate amount of 1.000 francs för each ton of the ship’s tonnage;

(b) Where the occurrence has only given rise to personal claims an aggregate amount of 3.100 francs for each ton of the ship’s tonnage;

(c) Where the occurrence has giren rise both to personal claims and propertv claims an aggregate amount of 3.100 francs for each ton of the ship’s tonnage, of which a first portion amounting to 2.100 francs for each ton of the ship’s tonnage shall be exclusively appropriated to the pavment of "personal claims and ot which a second por­ tion amounting to 1.000 francs for each ton of the ship’s tonnage shal! be appropriated to the pavment of propertv claims: Provided however that in cases where the first portion is insufficient to pav the personal claims in full, the unpaid balance of such claims shall rank rateablv with the propertv claims for payment against the second portion of the fund.

(2) In each portion of the limita­ tion fund the distribution among the claimants shall be made in propor­ tion to the amounts of their established claims.

(3) If before the fund is distributed the owner lias paid in whole or in part any of the claims set out in Article 1 paragraph (1), he shall pro tanto be placed in the same

15

tygsägaren tillhörig egendom, förut­

satt att begränsningsfonden verkli­

gen är tillgänglig för tillgodoseende

av fordringsägaren.

Artikel 3

(1) De belopp, till vilka fartygs­

ägaren må begränsa sin ansvarig­

het i de i artikel 1 avsedda fallen,

äro

(a) där händelsen endast har givit

upphov till egendomsfordringar, ett

sammanlagt belopp av 1 000 francs

för ton av fartygets dräktighet;

(b) där händelsen endast har givit

upphov till personfordringar, ett

sammanlagt belopp av 3 100 francs

för ton av fartygets dräktighet;

(c) där händelsen har givit upp­

hov till både personfordringar och

egendomsfordringar, ett sammanlagt

belopp av 3 100 francs för ton av

fartygets dräktighet, av vilket en

första del om 2 100 francs för ton av

fartvgets dräktighet skall anslås ute­

slutande till betalning av person­

fordringar och en andra del om

1 000 francs för ton av fartygets

dräktighet till betalning av egen­

domsfordringar; dock skall, i fall

där den första delen ej förslår till

full betalning av personfordringar-

na, den obetalda återstoden av så­

dana fordringar gällla lika med

egendomsfordringarna för betalning

ur den andra delen av fonden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 dr 196i

(2) I vardera delen av begräns­

ningsfonden skall fördelningen mel­

lan fordringsägarna göras i förhål­

lande till beloppen av deras styrkta

fordringar.

(3) Om fartygsägaren före fon­

dens fördelning helt eller delvis be­

talat någon av de i artikel 1 (1)

nämnda fordringarna, är han berät­

tigad att träda i fordringsägarens

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

dre, å due concurrence, les lieu et place de son créancier dans la distri­ bution du fonds, mais seulement dans la mesure ou, selon le droit du pays ou le fonds est constitué, ce créancier aurait pu faire reconnaitre en justice sa créance contre le propriétaire.

(4) Lorsque le propriétaire établit 'in il pourrait étre ultérieurement contraint de payer en tout ou en partie une des créances indiquées ä 1’article 1, paragraphe (11, le tri­ bunal ou toute autre autorité compétente du pays ou le fonds est con­ stitué pourra ordonner qu’une somine suffisante sera provisoirenient i éservée pour pennettre au propriétaire de faire ultérieurement valoir ses droits sur le fonds, aux conditions indiquées dans le paragraphe précédent.

(o) Pour déterminer la limite de la iesponsabilité d un propriétaire de navire, conformément aux dispo­ sitions du présent artide, tout navi­ re de moins de 1100 tonneaux de jauge sera assimilé å un navire de ce tonnage.

(61 Le franc mentionné dans cet aiticle est consideré comme se rapportant å une unité constituée par soixante-cinq inilligrammes et demi d’or au titre de neuf cent milliémes de fin. Les inontants mentionnés au paragraphe (1) du présent artide seront convertis dans Ia monnaie nationale de 1’Etat dans lequel la limitation de la responsabilité est invoquée; la conversion s’effectuera suivant la valeur de cette monnaie par rapport å 1’unité définie ci-dessus, å la date ou le propriétaire de na\iie aura constitué le fonds, effectué le paiement ou fourni, con­ formément ä la loi de cet Etat, toute garantie équivalente.

(7) Pour 1’application de cette Convention, le tonnage sera calculé comme suit:

pour les navires ä vapeur ou autres navires å propulsion mécani-

position in relation to tlie fund as the claimant whose claim he has paid, but only to the extent that the claimant whose claim he has paid would have had a right of recovery against him under the national law of the State where the fund has been constituted.

(4) Where the shipowner establishes that he may åt a later date be compelled to pay in whole or in part anv of the claims set out in Artide 1 paragraph (1) the Court or other competent authority of the State where the fund has been constituted may order that a sufficient sum shall be provisionally set aside to enable the shipowner åt such later date to enforce his claim against the tund in the manner set out in the preceding paragraph.

(5) For the purpose of ascertainjng the limit of an owner’s liability in accordance with the provisions of this Artide the tonnage of a ship of less than 300 tons shall be deemed to be 300 tons.

(6) The franc mentioned in this Artide shall be deemed to refer to a unit consisting of sixty five and a half milligrams of gold of millesimal fineness nine hundred. The amounts mentioned in paragraph (1) of this Artide shall be converted into the national currency of the State in which limitation is sought on the basis of the value of that currency by reference to the unit defined above åt the date on which the shipowner shall have constituted the limitation fund, made the payment or given a guarantee which under the law of that State is equivalent to such payment.

(7) For the purpose of this Con­ vention tonnage shall be calculated as follows:

in the case of steamships or other mechanically propelled

17

ställe med samma rätt som denne vid fondens fördelning, dock endast i den utsträckning som denne ford­ ringsägare skulle ha kunnat göra sin fordran mot fartygsägaren rättsligen gällande enligt lagen i den stat där fonden bildats.

(4) Där fartygsägaren styrker att han vid en senare tidpunkt kan bli­ va nödsakad att helt eller delvis be­ tala någon av de i artikel 1 (1) nämnda fordringarna, må domstol eller annan behörig myndighet i den stat, där fonden har bildats, förord­ na att ett tillräckligt belopp skall tillsvidare avsättas för att möjlig­ göra för fartygsägaren att vid en sådan senare tidpunkt göra gällande sina rättigheter mot fonden på de under föregående punkt angivna villkoren.

(5) Vid fastställandet av gränsen för fartygsägares ansvarighet en­ ligt bestämmelserna i denna artikel skall dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton anses vara 300 ton.

(6) Den franc, som nämnes i den­ na artikel, skall anses hänföra sig till en enhet bestående av sextiofem och ett halvt milligram guld av nio­ hundra tusendelars finhet. De vid (1) i denna artikel nämnda belop­ pen skola omräknas till inhemskt myntslag i den stat, i vilken begräns­ ning sökes, på grundval av myntsla­ gets värde i förhållande till den ovan definierade enheten å den dag, då fartygsägaren bildade begränsnings­ fonden, verkställde betalningen eller, i överensstämmelse med lagen i den staten, ställde likvärdig säkerhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1064

(7) Vid tillämpningen av denna konvention skall dräktigheten beräk­ nas sålunda:

— Beträffande ångfartyg eller andra mekaniskt framdrivna fartyg

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

que, le tonnage net augmenté du volume qui, å raison de 1’espace occupé par les appareils de force motrice, a été déduit du tonnage brut eu vue de déterminer le tonnage net;

pour tous autres navires, le ton­ nage net.

Article 1.

Sans préjudice des dispositions prévues å 1’article 3, paragraphe (2) de la présente Convention, les régles relatives å la constitution et å la dis­ tribution du fonds éventuel et toutes les régles de procédure sont déterminées par la loi nationale de 1’Etat oii le fonds est constitué.

Article 5.

(1) Dans tous les cas ou un propriétaire est autorisé ä limiter sa responsabilité, en vertu de la pré­ sente Convention, et lorsque le navire ou tout autre navire ou tout autre bien appartenant au méme propriétaire, a été saisi dans le ressort d’un Etat contractant, ou qu’une caution ou une autre garantie a été fournie pour éviter la saisie, le tri­ bunal ou toute autre autorité compétente de cet Etat peut ordonner 'la mainlevée de la saisie du navire ou de tout autre bien ou la libération de la garantie donnée, å condition qu’il soit prouvé que le propriétaire a déjä fourni une caution suffisante ou toute autre garantie pour une somme égale å la pleine limite de sa responsabilité, telle qu’elle résulte de la présente Convention et que la cau­ tion ou la garantie ainsi fournie est effectivement disponible au profit du demandeur, conformément å ses droits.

(2) Lorsque, dans les circonstances mentionnées sons le paragraphe (1) du présent article, une caution ou autre garantie a déjä été donnée:

ships there shall be taken the net tonnage with the addition of the amount deducted from the gross tonnage on account of engine room space för the pur­ pose of ascertaining the net ton­ nage; — in the case of all other ships

there shall be taken the net ton­ nage.

Article 1.

Without prejudice to the provi­ sions of Article 3, paragraph (2) of this Convention, the rules relating to the constitution and distribution of the limitation fund, if any, and all rules of procedure shall be governed by the national law of the State in which the fund is constituted.

Article 5.

(1) Whenever a shipowner is entitled to limit his liability under this Convention, and the ship or another ship or other property in the same ownership has been arrested within the jurisdiction of a Contracting State or bail or other security has been given to avoid arrest, the Court or other competent authority of such State may order the release of the ship or other prop­ erty or of the security given if it is established that the shipowner has already given satisfactory bail or security in a sum equal to the full limit of his liability under this Con­ vention and that the bail or other security so given is actually available for the benefit of the claimant in accordance with his rights.

(2) Where, in circumstances mentioned in paragraph (1) of this Article, bail or other security has already been given:

19

tages nettodräktiglieten, ökad med

den rymd som med hänsyn till det

utrymme, vilket upptages av maski­

neriet för drivkraften, dragits från

bruttodräktigheten för att bestämma

nettodräktigheten;

— Beträffande alla andra fartyg

tages nettodräktigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 4

Artikel 4

Där ej annat följer av bestämmel­

serna i artikel 3 (2) i denna kon­

vention, skola reglerna för bildandet

och fördelningen av den eventuella

begränsningsfonden samt alla regler

avseende förfarandet bestämmas av

lagen i den stat i vilken fonden är

bildad.

Artikel 5

(1) Närhelst fartygsägare är be­

rättigad att begränsa sin ansvarig­

het enligt denna konvention, och

fartyget eller annat fartyg eller an­

nan egendom som tillhör samme far­

tygsägare har blivit föremål för

handräckningsåtgärd inom fördrags-

slutande stats jurisdiktionsområde

eller borgen eller annan säkerhet

har ställts för att undvika handräck­

ningsåtgärd, må domstol eller annan

behörig myndighet i denna stat för­

ordna om hävande av handräck-

ningsåtgärden beträffande fartyget

eller annan egendom eller om frigi­

vande av den ställda säkerheten, om

det styrkes att fartygsägaren redan

har ställt tillräcklig borgen eller sä­

kerhet för hela det belopp vartill

hans ansvarighet må begränsas en­

ligt denna konvention och att den

borgen eller annan säkerhet, som

sålunda ställts, verkligen är tillgäng­

lig för tillgodoseende av fordrings­

ägarens rätt.

(2) Har, under omständigheter

som angivas vid (1) i denna artikel,

borgen eller annan säkerhet redan

ställts

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

(a) au port ou s’est produit 1'accident donnant lieu å la créance;

(b) au premier port d’escale apres 1’accident si celui-ci n’a pas eu lieu dans un port;

(c) au port de débarquement ou de déchargement, s’il s’agit d’une créance relative å des dommages corporels ou å des dommages aux marchandises; le tribunal ou toute autre autorité compétente ordonnera la mainlevée de la saisie du navire ou la libération de la caution ou autre garantie lorsque les conditions indiquées au paragraphe (1) du present article seront réunies.

(3) Les dispositions des paragraphes (1) et (2) du présent article seront également applicables, si la caution ou toute autre garantie déjå donnée est inférieure å Fentiére limite de la responsabilité sons l’empire de la présente Convention, å condition qu’une caution ou toute autre garantie suffisante soit don­ née pour la différence.

(4) Lorsque le propriétaire a donné caution ou fourni une autre ga­ rantie pour un montant correspondant å la pleine limite de sa respon­ sabilité conformément å la présente Convention, cette caution ou cette autre garantie pourront servir au paiement de toutes les créances dérivant d’un méme événement et pour lesquelles le propriétaire peut limi­ ter sa responsibilité.

(5) La procédure relative aux actions engagées par application des dispositions de la présente Conven­ tion et les délais dans lesquels ees actions doivent étre exercées, seront réglés par la loi nationale de l’Etat contractant dans lequel le procés a lieu.

(a) åt the port where the accident giving rise to the claim occurred;

(b) åt the first port of call after the accident if the accident did not occur in a port;

(c) åt the port of disembarkation or decharge if the claim is a personal claim or relätes to damage to cargo;

the Court or other competent authority shall order the release of the ship or the bail or other security given, subject to the conditions set forth in paragraph (1) of this Article.

(3) The provisions of paragraphs (1) and (2) of this Article shall apply likewise if the bail or other security already given is in a sum less than the full limit of liability under this Convention: Provided that satisfaetory bail or other secu­ rity is given for the balance.

(4) When the shipowner has given bail or other security in a sum equal to the full limit of his liability under this Convention such bail or other security shall be available for the payment of all claim s arising on a distinet occasion and in respect of which the shipowner mav limit liis liability.

(5) Questions of procedure relating to actions brought under the pro­ visions of this Convention and also the time limit within which such actions shall be brought or prosecuted shall be decided in accordance with the national law of the Contraeting State in which the action takes place.

21

(a) i den hamn där den olycka

inträffade, som givit upphov till

fordringen;

(b) i den första hamn soin farty­

get anlöpte efter olyckan, om olyc­

kan icke skedde i hamn;

(c) i landsättnings- eller loss­

ningshamnen, om fordringen utgör

personfordran eller hänför sig till

skada å lasten;

skall domstol eller annan behörig

myndighet förordna om hävande av

handräckningsåtgärden beträffande

fartyget eller om frigivande av ställd

borgen eller annan säkerhet på de

villkor som angivas vid (1) i denna

artikel.

(3) Bestämmelserna vid (1) och

(2) i denna artikel skola äga mot­

svarande tillämpning, om borgen

eller annan säkerhet, som redan

ställts, understiger det belopp vartill

ansvarigheten må begränsas enligt

konventionen, under förutsättning

att tillräcklig borgen eller annan sä­

kerhet ställes för återstoden.

(4) När fartygsägaren har ställt

borgen eller annan säkerhet för ett

belopp motsvarande hela det belopp

vartill hans ansvarighet må begrän­

sas enligt denna konvention, skall

sådan borgen eller annan säkerhet

vara tillgänglig för betalning av alla

fordringar, som uppkomma på grund

av en och samma händelse och be­

träffande vilka fartygsägaren må be­

gränsa sin ansvarighet.

(5) Förfarandet vid rättsliga åt­

gärder enligt bestämmelserna i den­

na konvention och de tidsfrister, in­

om vilka sådana åtgärder skola rid­

tagas, regleras av lagen i den för-

dragsslutande stat där åtgärderna

vidtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 4

Article 6.

(1) Dans la présente Convention, la responsabilité du propriétaire du navire inclut la responsabilité du navire lui-méme.

(2) Sons réserve du paragraphe (3) du present article, les disposi­

tions de cette Convention seront applicables å 1’affréteur, å 1’armateur, å l'arniateur gérant, ainsi qu’aux capitaine, membres de 1’equipage et autres préposés du proprié­ taire, de 1’affrétur, de 1’armateur ou de 1’armateur gérant, agissant dans 1’exercice de leurs fonctions, de la méme maniére qu’elles s’appliquent au propriétaire lui-méme, sans que le montant global de la responsabi­ lité limitée du propriétaire et de toutes ees autres personnes du chef de dommages corporels et matériels, résultant d’un méme événement, puisse excéder les montants fixés conformément å 1’article 3 de la pré­ sente Convention.

(3) Lorsqu’une action est dirigée contre le capitaine ou les membres de 1’équipage, ceux-ci peuvent limi­ ter leur responsabilité méme si l’événement qui est å 1’origine de la créance, a pour cause leur faute personnelle. Toutefois, si le capitaine ou le membre de 1’équipage est en méme temps seul propriétaire, copropriétaire, affréteur, armateur ou armateur gérant, la disposition du pre­ sent paragraphe ne s’applique que lorsqu’il s’agit d’une faute commise en sa qualité de capitaine ou de membre de Péquipage.

Artide 7.

La présente Convention s’appliquera chaque fois que le proprié­ taire d’un navire ou toute autre personne ayant le méme droit en vertu

Artide 6.

(1) In this Convention the liability of the shipowner ineludes the lia­ bility of the ship herself.

(2) Subject to paragraph (3) of this Article, the provisions of this Convention shall apply to the char­ terer, manager and operator of the ship, and to the master, members of the erew and other servants of the owner, charterer, manager or oper­ ator acting in the course of their employment, in the same way as they apply to an owner himself: Proyided that the total limits of liability of the owner and all such other persons in respect of personal claims and property claims arising on a distinet occasion shall not exceed the amounts determined in accordance with Article 3 of this Con­ vention.

(3) When actions are brought against the master or against mem­ bers of the erew such persons may limit their liability even if the occurrence which gives rise to the claims resulted from the aetual fault or privity of one or more of such persons. If, however, the master or member of the erew is åt the same time the owner, co-owner, charterer, manager or operator of the ship the provisions of this paragraph shall only apply where the act, neglect or default in question is an act, neg­ lect or default committed by the per­ son in question in his eapacity as master or as member of the erew of the ship.

Artide 7.

This Convention shall apply whenever the owner of a ship, or any other person having by virtue of the provisions of Article 6 hereof

23

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196A

Artikel 6

(1) 1 denna konvention inbegriper fartygsägarens ansvarighet fartygets egen ansvarighet.

(2) Där ej annat följer av vad som stadgas under (3) i denna artikel, skola bestämmelserna i denna kon­ vention tillämpas å befraktaren, re­ daren och den som i redares ställe handhaver fartygets drift samt å be­ fälhavaren, medlemmar av besätt­ ningen och andra personer i tjänst hos befraktaren, redaren eller den som i redares ställe handhaver far­ tygets drift, när de utöva sin tjänst, på samma sätt som bestämmelserna tillämpas å fartygsägaren själv; dock skall det sammanlagda belop­ pet av fartygsägarens och alla dessa andra personers begränsade ansva­ righet för personfordringar och egendomsfordringar, som uppkom­ ma på grund av en och samma hän­ delse, icke överstiga de i överens­ stämmelse med artikel 3 i denna konvention bestämda beloppen.

(3) När talan riktas mot befäl­ havaren eller medlemmar av besätt­ ningen, må dessa begränsa sin an­ svarighet även om den händelse, som giver upphov till fordringen, har orsakats av en eller flera sådana personers eget fel eller egen försum­ melse. Om emellertid befälhavaren eller besättningsmedlemmen är på samma gång ägare, delägare, befraktare eller redare i avseende å farty­ get eller i redares ställe handhaver fartygets drift, skola bestämmelser­ na i detta stycke endast tillämpas när felet eller försummelsen begåtts av personen i fråga i hans egenskap av befälhavare eller medlem av be­ sättningen å fartyget.

Artikel 7

Denna konvention skall äga tilllämpning närhelst fartygsägaren el­ ler annan person, vilken i kraft av bestämmelserna i artikel 6 har sam-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

de 1’article 6, limite ou clierche å limiter sa responsabilité devant les tribunaux de I’un des Etats contractants ou tente de faire libérer un navire ou tout autre bien saisi ou une caution ou toute autre garantie, dans le territoire de l’un de ees Etats.

Néanmoins, tout Etat contractant aura le droit d’exclure totalement ou partiellement du bénéfice de cette Convention tout Etat non contrac­ tant ou toute personne qui n’a pas, au moment ou elle prend des mesures pour limiter sa responsabilité ou pour obtenir, conformément å l’article 5, la libération d’un navire, ou de tout autre bien saisi ou d’une caution ou de toute autre garantie, sa résidence habituelle ou son siége principal d’exploitation dans l’un des Etats contractants ou dont le navire å raison duquel elle veut limiter sa responsabilité ou dont elle veut ob­ tenir la libération, ne bat pas, å la date ci-dessus prévue, le pavillon de l’un des Etats contractans.

Article 8.

Tout Etat contractant se réserve le droit de déterminer quelles sont les autres catégories de navires qui seront assimilées aux navires de mer pour les besoins de la présente Con­ vention.

Article 9.

La présente Convention est ouverte å la signature des Etats représentés å la dixiéme session de la Conférence diplomatique de Droit Maritime.

the same rights as an owner of a ship, limits or seeks to limit his liability before the Court of a Contraeting State or seeks to procure the release of a ship or other property arrested or the bail or other security given vvithin the jurisdiction of any such State.

Nevertheless, each Contracting State shall have the right to exelude, vvholly or partially, from the benefits of this Convention any non-Contracting State, or any person who, åt the time when he seeks to limit liis liability or to secure the release of a ship or other property arrested or the bail or other secu­ rity in accordance with the provi­ sions of Article 5 hereof, is not ordi­ narie resident in a Contracting State, or does not have his principal place of business in a Contracting State, or any ship in respect of which limitation of liability or re­ lease is sought which does not åt the time specified above fly the flag of a Contracting State.

Article 8.

Each Contracting State reserves the right to decide what other classes of ship shall be treated in the same manner as sea-going ships for the purposes of this Convention.

Article 9.

This Convention shall be open för signature by the States represented åt the tenth session of the Diplomatic Conference on Maritime Law.

25

ma rättigheter som fartygsägare, be­

gränsar eller söker begränsa sin an­

svarighet inför domstol i fördrags-

slutande stat eller söker nlverka fri­

givandet av fartyg eller annan egen­

dom som blivit föremål för hand-

räckningsåtgärd eller av borgen el­

ler annan säkerhet som ställts inom

sådan stats jurisdiktionsområde.

Fördragsslutande stat har dock

rätt att från förmåner som tillför­

säkrats genom denna konvention

helt eller delvis utesluta icke-för-

dragsslutande stat, eller person som,

vid den tid då han vidtager åtgärder

för att begränsa sin ansvarighet el­

ler för att i överensstämmelse med

artikel 5 utverka frigivandet av ett

fartyg eller annan egendom som bli­

vit föremål för handräckningsåtgärd

eller av borgen eller annan säkerhet,

icke stadigvarande vistas eller har

sin huvudsakliga rörelse i en för­

dragsslutande stat, eller vars1 far­

tyg, beträffande vilket ansvarighets-

begränsning eller frigivande sökes,

vid den tid, som ovan bestämts, icke

seglar under en fördragsslutande

stats flagga.

Artikel 8

Envar fördragsslutande stat förbe­

håller sig rätten att bestämma, vilka

andra kategorier av fartyg som vid

tillämpningen av denna konvention

skola jämställas med fartyg som an­

vändas till fart i öppen sjö.

Artikel 9

Denna konvention står öppen för

undertecknande av de stater som

voro företrädda vid den diplomatis­

ka sjörättskonferensens tionde ses­

sion.

Knngl. Mnj:ts proposition nr 35 år 196\

1 Den franska konventionstexten har på denna punkt ett från den engelska texten avvikande

innehåll. Spörsmålet, vilkendera av de båda texterna som härvidlag skall anses vara den rik­

tiga, utredes för närvarande genom belgiska regeringens försorg. För det framlagda lagförsla­

get saknar frågan betydelse. Vid översättningen i denna del har den franska versionen följts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

Article 10.

La présente Convention sera ratifiée et les instruments de ratification seront déposés auprés du Gouvernement beige qui en nolifiera le dépot par la voie diplomatique ä tous les Etats signataires et adhérents.

Artide 11.

(1) La présente Convenlion entrera en vigueur six mois apres la date du dépot d’au moins dix instruments de ratification dont au moins cinq émanant d’Etats qui possédent chacun un tonnage global égal eu supérieur ä un million de tonneaux de jauge brute.

(2) Pour chaque Stat signataire, ratifiant la Convention apres la date du dépot de 1’instrument de ratifi­ cation déterminant 1’entrée en vi­ gueur telle qu’elle est fixée au paragraphe (1) du présent article, elle entrera en vigueur six mois apres le dépot de son instrument de ratifi­ cation.

Artide 12.

Tout Etat non représenté ä la dixiéme session de la Conférence diplomatique de Droit Maritime pourra adhérer å la présente Con­ vention.

Les instruments d’adhésion seront déposés auprés du Gouvernement beige qui en avisera par la voie di­ plomatique tous les Etats signataires et adhérents.

La Convention entrera en vigueur pour l’Etat adhérent six mois apres la date du dépot de son instrument d’adhésion, mais pas avant la date d’entrée en vigueur de la Conven­ tion telle qu’elle est fixée å 1’article

11 ( 1

).

Artide 13.

Chacune des Hautes Parties Contraetantes aura le droit de dénoncer la présente Convention å tout mo-

Article 10.

This Convention shall be ratified and the instruments of ratification shall be deposited with the Belgian Government which shall notifv through diplomatic channels ail signatory and acceding States of their deposit.

Artide 11.

(1) This Convention shall come into force six months after the date of deposit of åt least ten instruments of ratification, of which åt least five shall have been deposited by States that have each a tonnage equal or superior to one million gross tons of tonnage.

(2) For each signatory State which ratifies the Convention after the date of deposit of the instru­ ment of ratification determining the coming into force such as is stipulated in paragraph (1) of this Ar­ ticle, this Convention shall come into force six months after the deposit of their instrument of ratification.

Artide 12.

Any State not represented åt the tenth session of the Diplomatic Conference on Maritime Law mav accede to this Convention.

The instruments of accession shall be deposited with the Belgian Go­ vernment which shall inform through diplomatic channels all signatory and acceding States of the deposit of any such instruments.

The Convention shall come into force in respect of the acceding State six months after the date of the de­ posit of the instrument of accession of that State, but not before the date of entry into force of the Convention as established by Article 11 (1).

Artide 13.

Each High Contracting Party shall have the right to denounce this Con­ vention åt any time after the com-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

27

Artikel 10

Denna konvention skall ratifice­ ras och ratifikationsinstrumenten skola deponeras hos belgiska rege­ ringen, som på diplomatisk väg skall underrätta alla signatärmakter och anslutna stater om sådan deposi­ tion.

Artikel 11

(1) Denna konvention skall träda i kraft sex månader efter den dag då deposition skett av minst tio rati­ fikationsinstrument, av vilka minst fem skola avse stater som var för sig ha ett tonnage av en miljon bruttoregisterton eller däröver.

(2) För signat ärmakt, vilken rati­ ficerar konventionen efter dagen för depositionen av det ratifikationsin­ strument som jämlikt (1) ovan sät­ ter konventionen i kraft, skall kon­ ventionen träda i kraft sex månader efter depositionen av dess ratifika­ tionsinstrument.

Artikel 12

Stat, som icke var företrädd vid den diplomatiska sjörättskonferensens tionde session, må ansluta sig till denna konvention.

Anslutningsinstrumenten skola deponeras hos belgiska regeringen, som på diplomatisk väg skall under­ rätta alla signatärmakter och anslut­ na stater om sådan deposition.

För stat som ansluter sig skall konventionen träda i kraft sex må­ nader efter dagen för depositionen av anslutningsinstrumentet, dock ti­ digast dagen för konventionens ikraftträdande jämlikt artikel It

( 1 ).

Artikel 13

Varje hög fördragsslutande part äger uppsäga konventionen när som helst efter det att den trätt i kraft

Kungl. Maj ds proposition nr 35 år 196b

ment apres son entrée en vigueur å son égard. Toutefois, cette dénoncialion ne prendra effet qu’un an apres la date de réception de la notification de dénonciation au Gouvernement beige, qui en avisera par la voie diplomatique tous les Etats signataires et adhérents.

Article lb.

(1) Toute Haute Partie Contractante peut, au moment de la ratification, de 1’adhésion, ou å tout mo­ ment ultérieur, notifier par écrit au Gouvernement beige que la présente Convention s’applique aux territoires ou å certains territoires dont elle assure les relations internationales.

La Convention sera applicable aux dils territoires six mois apres la date de réception de cette notification par le Gouvernement beige, mais pas avant la date d’entrée en vigueur de la présente Convention å 1’égard de cette Haute Partie Contractante;

(2) Toute Haute Partie Contrac­ tante qui a souscrit une déclaration au titre du paragraphe (1) du présent article, étendant 1’application de la Convention aux territoires ou å certains territoires dont elle assure les relations internationales, pourra å tout moment aviser le Gouverne­ ment beige que la Convention cesse de s’appliquer aux territoires en question. Cette dénonciation prendra effet un an apres la date de récep­ tion par le Gouvernement beige de la notification de dénonciation;

(3) Le Gouvernement beige avi­ sera par la voie diplomatique tous les Etats signataires el adhérents de toute notification recue par lui au titre du présent article.

Article 15.

Toute Haute Partie Contractante pourra, ä 1’expiration du délai de

ing into force thereof in respect of such High Contracting Party. Nevertheless, this denunciation shall only take effect one year after the date on which notification thereof has been received by the Belgian Govern­ ment which shall inform through diplomatic channels all signatory and acceding States of such notifi­ cation.

Article lb.

(1) Anv High Contracting Party mav åt the time of its ratification of or accession to this Convention or åt any time thereafter declare by written notification to the Belgian Government that the Convention shall extend to any of the territories for whose international relations it is responsible.

The Convention shall six months after the date of the receipt of such notification by the Belgian Govern­ ment extend to the territories named therein, but not before the date of the coming into force of this Con­ vention in respect of such High Con­ tracting Party;

(2) Any High Contracting Party which has made a déclaration under paragraph (1) of this Article extending the Convention to any territorv for whose international relations it is responsible may åt any time there­ after declare by notification given to the Belgian Government that the Convention shall cease to extend to such territory. This denunciation shall take effect one year after the date on which notification thereof has been received by the Belgian Government;

(3) The Belgian Government shall inform through diplomatic chan­ nels all signatory and acceding States of any notification received by it un­ der this article.

Article 15.

Any High Contracting Party may fhree years after the coming into

29

för dess vidkommande. Uppsägning­ en skall dock icke medföra verkan förrän ett år efter den dag, då med­ delandet om uppsägningen mottogs av belgiska regeringen, som på diplo­ matisk väg skall därom underrätta alla signatärmakter och anslutna stater.

Kuiujl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

Artikel 14

(1) Varje hög fördragsslutande part må vid tidpunkten för ratifika­ tionen eller anslutningen eller när som helst därefter skriftligen under­ rätta belgiska regeringen, att kon­ ventionen skall äga tillämpning å område för vars internationella för­ bindelser parten svarar.

Konventionen skall sex månader efter den dag då belgiska regeringen mottog underrättelsen bliva tillämp­ lig å sådant område, dock tidigast den dag då konventionen träder i kraft för den fördragsslutande par­ ten själv.

(2) Fördragsslutande part, som jämlikt (1) i denna artikel avgivit förklaring att konventionen skall ut­ sträckas att gälla jämväl för områ­ de, för vars internationella förbin­ delser parten svarar, äger att när som helst därefter skriftligen under­ rätta belgiska regeringen, att kon­ ventionen skall upphöra att gälla för sådant område. Uppsägningen med­ för verkan ett år efter den dag, då meddelandet om uppsägningen mot­ togs av belgiska regeringen.

(3) Belgiska regeringen skall på diplomatisk väg lämna alla signatär­ makter och anslutna stater medde­ lande om underrättelse som den mottagit jämlikt denna artikel.

Artikel 15

Varje hög fördragsslutande part äger att tre år efter det konventio-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

trois ans qui suivra 1’entrée eu vi-

gueur ä son égard de la présente

Convention, demander la réunion

d’une Conférence chargée de statuer

sur toutes les propositions tendant å

la révision de la présente Conven­

tion.

Toute Haute Partie Contractante

qui désirerait faire usage de cette

faculté en avisera le Gouvernement

beige qui se chargera de convoquer

la Conférence dans les six mois.

Article 16.

La présente Convention reniplace

et abroge, pour les relations entre les

Etats qui la ratifient ou y adhérent,

la Convention internationale pour

l’unification de certaines régles con-

cernant la limitation de la respon-

sabilité des propriétaires de navires

de mer, signée å Bruxelles, le 25

aout 1924.

En foi de quoi, les Plénipoten-

tiaires, dument autorisés, ont signé

la présente Convention.

Fait ä Bruxelles, le 10 octobre

1957, en langues francaise et anglai-

se, les deux textes faisant également

foi, en un seul exemplaire, qui res­

tera déposé dans les archives du

Gouvernement beige qui en délivre-

ra des copies certifiées conformes.

Protocole de signature

(1) Tout Etat pourra, lors de la

signature, de la ratification ou de

1’adhésion å la présente Convention,

formuler les réserves prévues au pa-

ragraphe (2). Aucune autre réserve

å la présente Convention ne sera re-

cevable.

(2) Les réserves suivantes seront

seules recevables:

force of this Convention in respect

of such High Contracting Party or

åt any time thereafter request that

a conference be convened in order

to consider amendments to this Con­

vention.

Any High Contracting Party pro-

posing to avail itself of this right

shall notify the Belgian Government

which shall convene the Conference

within six months thereafter.

Article 16.

In respect of the relations between

States which ratify this Convention

or accede to it, this Convention shall

replace and abrogate the Interna­

tional Convention for the unification

of certain rules concerning the limi­

tation of the liability of the owners

of sea-going ships, signed åt Brus-

sels, on the 25th of August 1924.

In Witnesss whereof the Pleni-

potentiaries, duly authorized, have

signed this Convention.

Done åt Brussels, this tenth day

of October 1957, in the French

and English languages, the two texts

being equally authentic, in a single

copv, which shall remain deposited

in the archives of the Belgian Gov­

ernment, which shall issue certified

copies.

Protocol of signature

(1) Any State, åt the time of

signing, ratifying or acceding to this

Convention may make any of the re­

servations set forth in paragraph

(2). No other reservations to this

Convention shall be admissible.

(2) The following are the only re­

servations admissible:

Kiuujl. Maj. ts proposition nr 35 år l(J6å

31

nen trätt i kraft för dess vidkom­ mande eller när som helst därefter begära, att en konferens samman­ kallas för att överväga förslag till ändring av konventionen.

Varje hög fördragsslutande part, som önskar- begagna sig av denna rätt, skall därom underrätta belgis­ ka regeringen, som har att samman­ kalla konferensen inom sex måna­ der.

Artikel 16

I förhållandet mellan stater, som ratificera eller ansluta sig till denna konvention, skall densamma ersätta och upphäva den i Bryssel den 25 augusti 1924 undertecknade inter­ nationella konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begräns­ ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö.

Till bekräftelse härav hava de befullmäktigade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat denna konvention.

Som skedde i Bryssel den 10 okto­ ber 1957 i ett exemplar, vars franska och engelska texter skola äga lika vitsord och vilket skall förbliva de­ ponerat i belgiska regeringens arkiv, vilken skall utfärda bestyrkta av­ skrifter därav.

Signaturprotokoll

(1) Varje stat äger vid underteck­ nande eller ratifikation av eller an­ slutning till denna konvention göra de förbehåll som angivas nedan vid (2). Annat förbehåll gentemot den­ na konvention tillätes ej.

(2) Följande förbehåll äro de en­ da tillåtna:

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

(a) Réserve du droit d’exclure

l’application de 1’article 1, para-

graphe (1) (c).

(b) Réserve du droit de régler par

la loi nationale le systéme de limi-

tation de responsabilité applicable

aux navires de moms de 300 ton-

neaux de jauge.

(c) Réserve du droit de donner

effet å la présente Convention, soit

en lui donnant force de loi, soit en

incluant dans la législation natio­

nale les dispositions de la présente

Convention sous une forme appro-

priée å cette législation.

(a) Reservation of the right to ex-

clude the application of Article 1

paragraph (1) (c).

(b) Reservation of the right to

regulate by specific provisions of

national law the system of limita-

tion of liability to be applied to ships

of less than 300 tons.

(c) Reservation of the right to

give effect to this Convention either

by giving it the force of law or by

including in national législation, in

a form appropriate to that legisla-

tion, the provisions of this Conven­

tion.

33

(a) Förbehåll om rätt att utesluta tillämpning av artikel 1 (1) (c).

(b) Förbehåll om rätt att genom särskilda bestämmelser i inhemsk lagstiftning reglera det system för ansvarighetens begränsning, vilket skall tillämpas å fartyg med en dräktighet understigande 300 ton.

(c) Förbehåll om rätt att bringa denna konvention i tillämpning an­ tingen genom att upphöja den till lag eller genom att i inhemsk lag­ stiftning upptaga konventionens be­ stämmelser i en efter samma lag­ stiftning lämpad form.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196'i

2

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 35

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 november 1963.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om begränsning av

redares ansvar samt anför därvid följande.

Inledning

Bestämmelser om begränsning av redares ansvar är intagna i 10 kap. sjö­

lagen. Till grund för dessa ligger en i Bryssel år 1924 antagen konvention

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om be­

gränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öp­

pen sjö. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1938. Även Danmark,

Finland och Norge har ratificerat konventionen och inarbetat dess bestäm­

melser i sin lagstiftning.

På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel antogs den 10 oktober 1957

en ny konvention rörande begränsning av redares ansvar. Denna konven­

tion, som undertecknats av bl. a. Sverige, Danmark, Finland och Norge, skall

i förhållandet mellan konventionsstaterna ersätta och upphäva 1924 års

Brysselkonvention. På grundval av 1957 års Brysselkonvention har sjölags-

kommittén1 i betänkande angående redareansvarets begränsning (SOU

1961: 33) framlagt förslag till ändring i 10 kap. sjölagen m. m. Lagförslaget

överensstämmer väsentligen med lagförslag, som framlagts i Danmark, Fin­

land och Norge.

Yttranden över sjölagskommittens betänkande har efter remiss avgivits

av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhus­

rätt, överståthållarämbetet, som inhämtat yttrande av förste stadsfogden i

Stockholm, överexekutor i Göteborg, lagberedningen samt sjöfartsstyrelsen

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenan­

der, sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören Carl

Erik Ahmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

35

som inhämtat yttrande av Svenska seglarförbundet, Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåts union och Svenska vattenskidklubben — Statstjänstemannaförbundet, samtliga lotsdirektörer, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening, Svenska västkustfiskar­ nas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska ost­ kustfiskarnas centralförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening, dispaschören i Stockholm, Svenska hamnförbundet, styrelsen för Sveriges advokat­ samfund, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare. Nä­ ringslivets trafikdelegation, som beretts tillfälle att yttra sig över betänkan­ det, har i ärendet upprättat en promemoria, som åberopats av Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, handelskamrarna i Gävle och Karlstad samt Östergötlands och Södermanlands handels­ kammare och Gotlands handelskammare.

Frågan om redareansvarets begränsning har under våren 1963 varit före­ mål för överläggningar mellan berörda departement i Sverige, Danmark, Finland och Norge. I enlighet med vad därvid överenskommits har efter be­ slut av Kungl. Maj :t den 5 juni 1963 vårt land liksom nämnda länder sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den 1 juli 1964.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om ändrade regler om redarean­ svarets begränsning till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1961

Konventioner

Sjörätten innehåller olika grupper av regler, som syftar till att utjämna och fördela de ekonomiska följderna av inträffad skada. Bland dessa regler intar bestämmelserna om begränsning av redarens ansvar en central plats.

Regler om ansvarsbegränsning återfinnes i praktiskt taget alla sjörätts­ liga system. Under skilda tider och i skilda länder har framförts olika mo­ tiveringar för detta rättsinstitut. För Sveriges del har i motiven till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk förenad näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån beräkna, vad han riskerar. Enligt senare nordisk doktrin utgöres den rättspolitiska grunden för ansvarsbegränsningen av önskemålet att befria redaren från ansvarighet för katastrofrisker, som han icke rimligen kan täcka genom försäkring.

Skilda sjörättsordningar har under tidernas lopp uppvisat betydande in­ bördes olikheter både i fråga om bestämmandet av de slag av fordringar, som faller inom området för ansvarsbegränsningen, och beträffande sättet för begränsningens genomförande. Ursprungligen kom begränsningsområdet jämlikt engelsk rätt att omfatta endast de för sjöfarten centrala risker­ na, medan de kontinentala sjölagarna tillät begränsning med avseende på ett större antal slag av fordringar. Vad angår sättet för begränsningens genom­

36

förande uppkom tre olika huvudmetoder, nämligen det engelska systemet,

abandonsystemet och exekutionssystemet. De två förstnämnda byggde på

en personlig ansvarighet för redaren. Det engelska systemet lät redaren be­

gränsa denna ansvarighet till ett visst antal pund för ton av fartygets dräk­

tighet (pundregeln). Abandonsystemet, som var förhärskande i den romans­

ka rättskretsen, innebar att redaren ägde frigöra sig från ansvarigheten ge­

nom att till borgenärerna överlämna sjöförmögenheten, d. v. s. fartyg och

frakt. Enligt exekutionssystemet, som gällde i Tyskland och Norden, var

redaren icke personligen ansvarig utan häftade endast med sjöförinögenhe-

ten. Detta system låg till grund för 1891 års svenska sjölag.

Det engelska systemet tog sikte på de begränsningsbara förpliktelser som

uppkommit på grund av en och samma händelse. Om flera olyckshändelser

skedde beträffande fartyget, kunde redaren sålunda få utgiva begränsnings­

beloppet flera gånger. Enligt abandon- och exekutionssystemen avsåg be­

gränsningen i princip de begränsningsbara förpliktelser till vilka fartyget

under alla sina resor givit upphov. Pundregeln var baserad på ett uppskattat

generellt värde av fartyg i gott skick vid den tid då lagstiftningen genom­

fördes. Det fartygsvärde, som enligt abandon- och exekutionssystemen låg

till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen, var värdet efter olyckan.

Olikheterna mellan de skilda rättssystemen medförde betydande prak­

tiska olägenheter för sjöfartsnäringen. I slutet på förra århundradet fram­

trädde allt starkare krav på en unifiering av reglerna om ansvarsbegräns­

ningen. År 1897 bildades en särskild internationell sammanslutning för sjö-

rättsfrågor, Comité Maritime International (CMI). Arbetet framför allt inom

denna organisation ledde till att en internationell konvention rörande fast­

ställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av

ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, antogs

på en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1924. Konventionen inne­

bar en kompromiss mellan engelsk och kontinental uppfattning såväl i frå­

ga om tillämpningsområdet för begränsningsreglerna som rörande sättet för

begränsningens genomförande. Begränsningsområdet blev minskat i förhål­

lande till vad som gällde enligt de kontinentala systemen. Beträffande sät­

tet för begränsningens genomförande föreskrevs, att begränsningen skulle

avse förpliktelser som uppkommit på grund av en och samma händelse och

att personlig ansvarighet skulle gälla för redaren i förening med rätt för

honom att beträffande ansvarighet för egendomsskador välja mellan be­

gränsning till värdet av sjöförmögenheten, varvid fartygets värde efter olyc­

kan utgjorde beräkningsgrund, eller begränsning till ett belopp, beräknat

efter visst antal engelska guldpund för ton av fartygets dräktighet. Vad an­

gick personskador skulle oberoende av sjöförmögenheten inträda en ytter­

ligare ansvarighet intill visst antal engelska guldpund för ton av fartygets

dräktighet.

I Sverige utfärdades år 1928 en på 1924 års konvention grundad lagstift­

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 19(it

37

ning. Reglerna i ämnet intogs i 10 kap. sjölagen. Ikraftträdandet av lagstift­

ningen —- vilken tillkommit under nordiskt lagsamarbete — gjordes bero­

ende av Kungl. Maj:ts förordnande och som ett villkor för sädant förordnan­

de ansågs böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi stod i be­

röring i sjöfartshänseende, tillträdde konventionen. Vårt land ratificerade

konventionen först år 1938 och lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1939. Bland de mera betydande sjöfartsländerna har, förutom de nordiska

staterna, endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till konventio­

nen. Utanför densamma står således bl. a. U. S. A., Storbritannien, Västtysk­

land, Nederländerna, Italien, Grekland och Japan samt de s. k. flags of con-

venience-länderna.

Den ringa anslutningen till 1924 års konvention föranledde GMI att i slu­

tet av 1940-talet gripa sig an med arbetet på en ny konvention rörande re­

dareansvarets begränsning. På en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel

år 1957 antogs en internationell konvention angående begränsningen av an­

svarigheten för ägare av fartyg, som användes till fartyg i öppen sjö. Den un­

dertecknades av sjutton stater, däribland Sverige, Belgien, Brasilien, Cana-

da, Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Nederländerna, Norge, Po­

len, Spanien och Västtyskland.

Den nya konventionen innebär, i jämförelse med 1924 års konvention, att

begränsningsområdet minskas samt att möjligheten att lägga sjöförmögen­

hetens värde till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen bortfaller.

Beräkningen skall ske efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktig­

het. Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en obetydligt hög­

re nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt höjts i fråga om

personskador. Vidare medför 1957 års konvention ökade möjligheter för re­

daren att förhindra att hans fartyg göres till föremål för handräckning flera

gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrörande från en

och samma händelse.

1957 års konvention skall ratificeras och träder i kraft sex månader

efter den dag då deposition skett av minst tio ratifikationsinstrument, av

vilka minst fem skall härröra från stater som var för sig har ett tonnage

av en miljon bruttoton eller däröver. Konventionen har ratificerats av

Frankrike, Ghana, Spanien och Storbritannien samt föranlett lagstiftning i

sistnämnda land.

Till fullföljande av syftet att övergå till den nya konventionens regel­

system har Sverige såsom tidigare anförts efter beslut av Kungl. Maj :t

den 5 juni 1963 sagt upp 1924 års Brysselkonvention till upphörande den

1 juli 1964.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Sjölagens bestämmelser

Enligt 7 § sjölagen svarar fartygets redare, där ej annorlunda stadgas

i sjölagen, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, som

han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende på far­

tyget. Reglerna om redares ansvar för skada framgår förutom av allmän

lag av 8 § sjölagen. Enligt detta stadgande är redaren ansvarig för skada,

som åstadkommes av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom

fel eller försummelse i tjänsten. Detsamma gäller, om eljest skada åstad­

kommes av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares

eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Regler som begränsar redarens sålunda fastslagna ansvar är intagna i

10 kap. sjölagen.

I 254 § angives de olika slag av gäld, beträffande vilka redare åtnjuter

rätt till ansvarsbegränsning. Så är fallet i fråga om: 1. ersättning för

skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför

arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats

till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods av vad slag

det vara må; 2. ersättning som eljest, på annan grund än avtal, skall ut­

gå för skada, tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom

fel eller försummelse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst; 3.

ersättning för skada, som härrör därav, att ett avtal, till följd av fel eller

försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse,

som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullstän­

diga uppgifter; 5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket

och förpliktelser, som sammanhänger med denna; 6. bärgarlön; 7. bidrag

till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå,

att befälhavaren utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan

åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättan­

de kräves, utan så är att behovet härrör av att fartygets proviantering eller

utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller

ock redaren till åtgärden givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänste­

avtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den

avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren

själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller för­

summelsen är av nautisk art.

Enligt 255 och 257 §§ bestämmes ansvarighetsgränsen till ett belopp

motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

med tillägg av dels tio procent av värdet vid resans början dels ersättning

eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartyget efter

resans början och blivit avhjälpta (fartvgsvärderegeln). I de viktigaste be-

39

gränsningsfallen, (i. v. s. fallen under 1—5 i 254 §, äger emellertid redaren

enligt 255 § åberopa eu alternativ gräns, beräknad efter 145 kronor (mot­

svarande 8 engelska pund) i guld för ton av fartygets dräktighet (pund-

regeln). Har personskada uppstått höjes ansvarighetsgränsen med ytter­

ligare 145 kronor för ton av fartygets dräktighet. Detta helopp är avsett

enbart för att täcka personfordringar. I 255 § sista stycket har införts

en reciprocitetsregel av innehåll att guldansvarigheten icke skall gälla

med mindre detta följer av fördrag med främmande stat och denna stat

genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

256 § innehåller utförliga bestämmelser om hur fartygets värde skall

beräknas.

Enligt 258 § skall med dräktighet förstås nettodräktigheten, för maskin­

drivet fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av netto­

dräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

I 259 § gives föreskrifter angående fördelning av ansvarighetsbeloppet,

då flera fordringar, som härrör av en och samma olyckshändelse eller

flera i samband med varandra stående olyckshändelser, konkurrerar om

betalning. Enligt första stycket är huvudregeln att fordringarna skall

njuta betalning jämte varandra ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp

efter den förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Be­

träffande ersättning för skada å person stadgas i andra stycket, att ford­

ringarna skall jämte varandra njuta betalning ur det särskilda ansvarig­

hetsbelopp som är föreskrivet för sådana fordringar. Förslår ej detta, skall

borgenärerna för återstoden njuta betalning jämte övriga borgenärer en­

ligt vad som gäller för dessa.

Enligt 260 § åligger det redare, som vill åtnjuta begränsning av ansva­

righeten, att styrka fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, stor­

leken av eventuell ersättning, med vilken fartygets värde skall ökas, samt

fartygets dräktighet.

261 § innehåller bestämmelser om särskilt förfarande för beräkning av

det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller för beloppets fördel­

ning, s. k. dispasch. Sålunda föreskrives, att vid tvist härom saken må

hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hem­

ort eller där dispasch för den orten vanligt upprättas. Det åligger dispaschö-

ren att genom kungörelse, som tre gånger införes i allmänna tidningarna

samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste

sätt kan ske, anmana dem som saken angår att inom viss förelagd tid

skriftligen bevaka sin rätt och ingiva de handlingar som de vill åberopa.

Kostnaden för sådan dispasch är redaren skyldig ersätta, med mindre bor­

genär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutan-

de till dispaschör.

I 262 § första punkten sjölagen stadgas att, om redare till befrielse från

kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

svårigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla ansvarsbeloppet, säker­ heten må av honom åberopas jämväl till hans fredande mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma ansvarsbelopp. Vidare föreskrives att envar sådan borgenär äger begära förklaring att säkerheten avser även hans fordran. Andra punkten innehåller föreskrift av innebörd att, om säkerhet har ställts för lägre belopp eller om särskild säkerhet är ställd för envar av flera fordringar, verkan därav i nu an­ givna hänseenden skall, där parterna ej åsämjas, bedömas efter omstän­ digheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvars­ beloppet ej må krävas.

Enligt 263 § första stycket gäller, för det fall att redaren har utbetalat vad som enligt bestämmelserna i 10 kap. sjölagen om begränsning av an­ svarigheten ålåg honom att utgiva och annan borgenär sedan visar sig äga lika eller bättre rätt till betalningen, att redaren dock icke skall vara vi­ dare betalningsskyldig, om det må antagas, att han när betalningen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, när den­ na meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran. Enligt andra stycket skall borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svara därmed för den andres fordran, om han ägde kunskap om fordran, när han erhöll betalningen.

I 264 § gives vissa bestämmelser om anstånd med verkställighet i avbidan på försäljning av fartyget.

Enligt 265 § skall vad i 10 kap. är stadgat äga tillämpning jämväl beträf­ fande underbortfraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning eller fartygs ägare, som ej är redare.

266 § innehåller en retorsionsregel av innehåll att, om i främmande stats lag ar för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler än i 10 kap. sjölagen stadgas, Kungl. Maj :t äger förordna att motsvarande regler skall tillämpas här i riket för fartyg som hör hemma i den främ­ mande staten.

Enligt 323 § första stycket skall beträffande rådhusrätts behörighet att upptaga tvistemål enligt sjölagen i tillämpliga delar gälla vad är stadgat an­ gående laga domstol i tvistemål i allmänhet. Talan må även väckas vid råd­ husrätten i den ort, där fartyget finnes. Om rådhusrätt ej finnes i ort där svaranden må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet, äger käranden in­ stämma tvisten till den rådhusrätt, som är närmast den orten. Andra styc­ ket innehåller föreskrift att, om i ett fartyg är flera redare, fartygets hemort skall anses som rederiets hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(>i

41

Allmän motivering

1957 års Brysselkonvention

Såsom tidigare anförts avses 1924 års Brysselkonvention bli ersatt av

en den 10 oktober 1957 i Bryssel antagen konvention angående begräns­

ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen

sjö. Texten till konventionen torde jämte svensk översättning få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende (bilaga B)1. Den nya konventionen skil­

jer sig från 1924 års konvention i flera avseenden.

När det gäller begränsningsområdet har sålunda en väsentlig

inskränkning gjorts beträffande de krav gentemot vilka redaren kan åbe­

ropa begränsningsrätt (jfr sjölagen 254 § första stycket). Redaren kan

inte längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett avtal

till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen

fullgjort (jfr punkt 3), förpliktelse som grundar sig på att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter (jfr punkt 4), bärgarlön

(jfr punkt 6), bidrag till gäldande av gemensamt haveri (jfr punkt 7)

samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit redaren i kraft av sin le­

gala fullmakt (jfr punkt 8).

I fråga om ansvarighetsgränsen föreligger betydande avvi­

kelser. Sålunda bortfaller möjligheten att lägga sjöförmögenhetens värde

till grund för beräkningen av ansvarighetsgränsen. Beräkningen skall ske

efter viss kvantitet guld för ton av fartygets dräktighet. Det engelska sy­

stemet har sålunda i betydande mån segrat över de tidigare kontinentala

uppfattningarna. Ansvarighetsgränsen ligger beträffande sakskador på en

obetydligt högre nivå än enligt 1924 års konvention men har väsentligt

höjts i fråga om personskador.

Begränsningbeloppen angives (artikel 3 (1)) i visst antal francs för ton

av fartygets dräktighet. Uttrycket »francs» betecknar i konventionen en

guldmängd — motsvarande den s. k. Poincaréfrancen — om 65 1/2 milli­

gram med finheten 900 tusendelar. Francen avser alltså icke något na­

tionellt mynt utan tjänstgör enbart såsom räkneenhet. Omräkning till na­

tionell valuta får icke ske generellt utan skall göras i varje särskilt be-

gränsningsfall. Genom denna anordning har man sökt att såvitt möjligt

ernå garanti för en gemensam och fast värdegräns, som icke paverkas

av valutafluktuationer.

I 1957 års konvention stadgas, i principiell överensstämmelse med 1924

års konvention, skilda ansvarighetsgränser för det fall, att endast egen-

domsskada uppkommit, och det fall att personskada, enbart eller i för­

ening med egendomsskada, uppstått. Om endast egendomsskada föreligger,

uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat efter 1 000

1 Då konventionstexten fogats till propositionen, har denna bilaga uteslutits.

2t

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

42

francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada, enbart eller i

förening med egendomsskada, beräknas den begränsade ansvarigheten efter

3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Vid fastställandet av ansvarig-

hetsgränsen skall dock dräktigheten av ett fartyg om mindre än 300 ton an­

ses vara 300 ton (artikel 3 (5)). Genom sistnämnda regel har ansvarigheten

1 fråga om mindre fartyg avsevärt höjts i förhållande till 1924 års konven­

tion, som icke föreskriver någon minimigräns. Till frågan om småfartygens

ansvarighet återkommer jag i det följande. Om såväl egendomsskada som

personskada uppkommit, skall ett belopp av 2 100 francs för ton användas

enbart för att täcka personskador och återstoden, 1 000 francs för ton, an­

vändas för att efter proportionell fördelning tillgodose återstoden av person­

fordringarna och egendomsfordringarna.

I förhållande till 1924 års konvention medför den nya konventionen vi­

dare ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres

till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till sä­

kerhet för fordringar härrörande från en och samma händelse. Härtill åter­

kommer jag i det följande.

1957 års konvention grundar sig på principen att konventionsstaterna

skall i internationellt privaträttsligt hänseende tillämpa 1 e x f o r i (se

artikel 7). Fördragsslutande stat har emellertid rätt att utesluta icke-

fördragsslutande stat från de förmåner som tillförsäkrats genom konven­

tionen.

1957 års konvention överlämnar åt den nationella rätten att

reglera vissa frågor. Vad först beträffar småfartygen, d. v. s. fartyg, vars

dräktighet understiger 300 ton, äger fördragsslutande stat enligt punkt

2 b i signaturprotokollet förbehålla sig rätten att meddela regler som

avviker från den förut nämnda konventionsregeln att dräktigheten av ett

fartyg om mindre än 300 ton vid bestämmande av ansvarighetsgränsen

skall anses vara 300 ton. Enligt artikel 8 i konventionen förbehåller sig

vidare envar fördragsslutande stat att bestämma, huruvida andra fartyg

än som användes i öppen sjö skall jämställas med sådana fartyg. I mot­

sats till 1924 års konvention saknas vidare bestämmelser, huruvida kon­

ventionen äger tillämpning på krigsfartyg. Beträffande skada på hamn­

anläggningar och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna

förolyckat fartyg stadgas i artikel 1 (1) c i konventionen rätt till an­

svarsbegränsning men enligt punkt 2 (a) i det till konventionen fogade

signaturprotokollet äger fördragsslutande stat att förbehålla sig rätt att

utesluta tillämpning av dessa stadganden. Artikel 1 (4) b i konventionen

överlåter åt varje konventionsstats lagstiftning att för fall, då dess lag­

stiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställda om­

bord, jämväl avgöra i vad mån fartygsägarens ansvarighet på grund av

skada, som åsamkats en anställd, skall vara underkastad begränsning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

Sjölagskommitténs förslag

När det gäller frågan om vårt land skall ratificera 1957 års Brys-

selkonvention framhåller sjölagskommittén, alt det på grund av sjöfarts­

näringens internationella karaktär är av stor betydelse, att en så vidsträckt

internationell enhetlighet som möjligt uppnås på förevarande område. Mot

konventionens materiella innehåll torde från svensk synpunkt icke kunna

resas några mera vägande invändningar. Konventionen innebär tvärtom

viktiga förbättringar. Särskilt framstår en höjning av ansvarighetsgränsen

för personskador såsom i hög grad önskvärd. Kommittén konstaterar, att

uttryckt i pappersvaluta ansvarighetsgränsen blir 343 kronor 16 öre för

ton i fall av enbart egendomsskada och 1 063 kronor 80 öre för ton i fall

då personskada inträffat, samt anför:

Det belopp, som i 1957 års konvention upptagits med avseende å enbart

egendomsskada (1 000 francs = 343 kronor 16 öre) svarar värdemässigt i

stort sett mot det för enahanda fall i 1924 års konvention stadgade beloppet

åtta guldpund (efter nu gällande kurs 341 kronor 1 öre). Om endast per­

sonskada uppkommit, innebär 1957 års konvention att ansvarighetsgränsen

höjes från sexton guldpund (682 kronor 1 öre) till 3 100 francs (1 063

kronor 80 öre). Har såväl personskada som egendomsskada uppstått,

höjes ansvarighetsgränsen likaledes från sexton guldpund (682 kronor

1 öre) till 3 100 francs (1 063 kronor 80 öre). I sistnämnda fall skall ett

belopp av 2 100 francs (720 kronor 64 öre) för ton användas enbart för

täckande av personskador och återstoden, 1 000 francs (343 kronor 16 öre)

för ton användas för tillgodoseende, efter proportionell fördelning, av kvar­

stående personfordringar och av egendomsfordringarna; motsvarande be­

lopp enligt 1924 års konvention utgör åtta guldpund (341 kronor 1 öre)

för täckning av enbart personfordringar samt enahanda belopp för till­

godoseende av kvarstående personfordringar och av egendomsfordringarna.

Kommittén framhåller, att den nya konventionen såvitt angår ansvarig­

hetsgränsen för enbart egendomsskada inte innebär någon väsentlig änd­

ring i förhållande till 1924 års konvention. För det fall att blott person­

skada har uppstått, medför den nya konventionen däremot att ansvarighets­

gränsen höjes med något över 56 procent. Har såväl personskada som

egendomsskada uppkommit, ökas den andel av begränsningsbeloppet som

är avsedd för att täcka personfordringarna med något över 111 procent,

varemot den andel som står till förfogande för att tillgodose återstående

personfordringar samt egendomsfordringarna förblir i stort sett oför­

ändrad.

Kommittén anser att med en så jämförelsevis hög ansvarighetsgräns

för personskador begränsning av personfordringar knappast kommer i

fråga annat än vid stora katastrofer. Kommittén påpekar alt man ansett

att det endast är i dylika sammanhang som skälen för ansvarighetsbegräns-

ning väger tyngre än det starka sociala intresset av att personskador fullt

ersättes. Eftersom katastrofer av den omfattning, varom här är fråga, säl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

43

44

lan inträffar och då redaren i betydande omfattning äger friskriva sig

från ansvarighet för skada som åsamkas passagerare, har höjningen av

ansvarighetsgränsen för personskador bedömts icke komma att få någon

nämnvärd inverkan på redarnas utgifter för ansvarighetsförsäkring.

På grund av det anförda anser kommittén, att 1957 års Brysselkonven-

tion bör ratificeras av Sverige, under förutsättning att övriga nordiska

länder vidtager samma åtgärd. Kommittén har utarbetat de förslag till änd­

ringar i bl. a. 10 kap. sjölagen som föranleds av en anslutning till konven­

tionens bestämmelser.

Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och

bestämmelsen i konventionens artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt

att utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana personer, som saknar viss

angiven anknytning till fördragsslutande stat, från en på konventionen grun­

dad lagstiftning uttalar kommittén, att med hänsyn till önskvärdheten av

enhetlighet, enkelhet och reda anledning saknas att utnyttja de angivna

möjligheterna till undantag från lagstiftningens tillämpningsområde. Kom­

mittéförslagets bestämmelser är därför i princip generellt tillämpliga i be­

rörda avseenden.

Emellertid framhåller kommittén, att reglerna i 10 kap. sjölagen kan

leda till att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmån­

ligare behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt far­

tyg till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma

främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat, som icke biträtt konven­

tionen, men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt

konventionen men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b)

i slutprotokollet. Kommittén anser det lämpligt att — i principiell överens­

stämmelse med 266 § sjölagen —- en möjlighet hålles öppen att före­

skriva undantag för dessa fall. Kommittén föreslår därför att Kungl.

Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmelserna i 10 kap. sjö­

lagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemma­

hörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig

till 1957 års konvention. I

I fråga om ansvarigheten för småfartygen framhåller kommit­

tén, att gruppen fartyg under 300 ton omfattar ett mycket stort antal far­

tyg av skilda typer. Här återfinnes praktiskt taget alla fiskefartyg och

bogserbåtar samt flertalet motorseglare. Till denna kategori hör därjämte

exempelvis vissa maskindrivna lastfartyg och passagerarfartyg samt lust­

fartyg. Kommittén uttalar att dessa fartygs redare eller ägare ofta represen­

terar en jämförelsevis ringa ekonomisk bärkraft, och att det från denna

synpunkt framstar sasom mindre tilltalande att i överensstämmelse med

konventionen behandla alla ifrågavarande fartyg som om de hade en dräk­

tighet av 300 ton. Å andra sidan måste beaktas, att även de små fartygen

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

45

kan åstadkomma mycket betydande skador. Det är angeläget, att ansvarighetsgränsen icke sättes så lågt, alt därigenom skadeståndets funktion blir i väsentlig mån overksam. Särskilt gäller detta i fråga om personskador. Kommittén anser, alt konventionen i princip bör följas så\itt angår peisonskada, oavsett huruvida skadan orsakas av fartyg, som användes till personbefordran, eller av annat fartyg, men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighetsgräns är rimlig ocli lämplig. Med avseende när­ mast på egendomsskada föreslår kommittén därför en reduktionsregel av innebörd, att fartyg, vars dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning. Förslaget förutsätter att vårt land utnyttjar den i punkt 2 (b) i signaturprotokollet angivna reservationsmöjligheten.

Den regel angående ansvarighetsgränserna som kommittén föreslår in­ nebär sålunda, att redaren svarar till ett belopp beräknat efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst 150 000 francs, samt att ansvarighetsgränsen, då personskada inträffat, höjes i vad avser sådan ska­ da med 2 100 francs för ton, dock med minst 630 000 francs. Sistnämnda re­ gel är tillämplig, vare sig jämväl egendomsskada uppkommit eller ej.

Kommittén framhåller, att beloppet 150 000 francs samtidigt som det beträffande fartyg om högst 150 ton angiver redarens maximala ansvarig­ het för egendomsskada utgör ett minimibelopp i den meningen att fartyg under 150 ton behandlas som om deras dräktighet uppgick till 150 ton. För fartyg mellan 150 och 300 ton lägges det verkliga tontalet till grund. I fall av personskada, enbart eller i förening med egendomsskada, upp­ går den begränsade ansvarigheten till ett på nyss angivet sätt beräk­ nat belopp (1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs) med tillägg av ett konstant belopp om 630 000 francs (300 ton X 2 100 francs). Kommittén påpekar, att även detta tillägg kan sägas utgöra ett minimi­ belopp, ty i avseende å detsamma behandlas varje fartyg — i överens­ stämmelse med artikel 3 (5) i konventionen — såsom om dess dräktighet uppgick till 300 ton. Den omständigheten att enligt förslaget tillägget för personskada skall läggas ovanpå ett belopp, beräknat med tillämpning av den närmast med tanke på fall av enbart egendomsskada konstruerade reduktionsregeln, medför emellertid att, oaktat tillägget beräknas i enlig­ het med konventionen, en sänkning av ansvarighetsgränsen i förhållande till konventionen inträder även i fall då personskada uppkommit. Kom­ mittén anför ett par exempel för att belysa förslagets verkningar beträf­ fande småfartygen.

För ett fartyg i storleksgrupp högst 150 ton föreligger, i fall då endast egendomsskada uppkommit, en ansvarighetsgräns om 150 000 francs

(51 474 kronor). Om personskada — enbart eller i förening med egen­

domsskada — har uppstått, höjes den sålunda angivna ansvarighetsgrän­ sen med det för personskada stadgade tillägget 630 000 francs (216 190

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är l!K>i

kronor 80 öre) till 780 000 francs (267 664 kronor 80 öre). En tillämpning av artikel 3 (5) i konventionen, utan den i förslaget upptagna reduk” tionsregeln, skulle ha medfört en ansvarighetsgräns i fall av allenast egendomsskada om 300 000 francs (102 948 kronor) och i fall av personskada om 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Förslaget innebär sålunda att i förhållande till konventionen ansvarigheten minskas för enbart egendomsskada med (102 948 — 51 474 =) 51 474 kronor eller 50 procent och i fall av personskada med (319 138:80 — 267 664:80 =) 51 474 kronor eller ungefär 16,1 procent.

För ett fartyg 0111 ^00 ton ligger enligt förslaget ansvarighetsgränsen beträffande allenast egendomsskada vid 200 000 francs (68 632 kronor) och beträffande personskada — enbart eller i förening med egendoms­ skada — vid 830 000 francs (förutnämnda belopp om 200 000 francs + det för personskada stadgade tillägget 630 000 francs) = 284 822 kronor 80 öre. Motsvarande siffror enligt konventionens reglering för småfartygen skulle, om ej förslagets reduktionsregel upptoges, utgöra vid allenast egendoms­ skada 300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda belopp ökat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Minskningen i jämförelse med konventionen upp­ går i fall av enbart egendomsskada till (102 948 — 68 632 =) 34 316 kro­ nor eller 33,33 procent och i fall av personskada till (319 138:80 — 284 822: 80 =) 34 316 kronor eller omkring 10,8 procent.

Ett fartyg om 250 ton får enligt förslaget eu ansvarighetsgräns, som i fall av endast egendomsskada uppgår till 250 000 francs (85 790 kronor) och i fall av personskada — enbart eller i förening med egendomsskada — till 880 000 francs (förutnämnda belopp om 250 000 francs

-j-

det för per­

sonskada stadgade tillägget 630 000 francs) = 301 980 kronor 80 öre. En­ ligt konventionens reglering för småfartygen skulle, om förslagets reduk­ tionsregel ej funnes, motsvarande siffror utgöra vid enbart egendomsskada 300 000 francs (102 948 kronor) och, i fall av personskada, sagda belopp okat med tillägget 630 000 francs eller tillhopa 930 000 francs (319 138 kronor 80 öre). Minskningen av ansvarigheten, jämfört med konventionen, blir vid enbart egendomsskada (102 948 — 85 790 =) 17 158 kronor eller ungefär 16,7 procent och i fall av personskada (319 138:80 _ 301 980: 80 =) 17 158 kronor eller c:a 5,4 procent.

Enligt kommittén visar de anförda exemplen, att sänkningen av försla­ gets ansvarighetsgräns i förhållande till konventionens ansvarighetsgräns enligt artikel 3 (5), räknat i absoluta tal, för varje särskilt fartyg blir lika stor, vare sig allenast egendomsskada föreligger eller fråga är om personskada, enbart eller i förening med egendomsskada. Procentuellt sett blir i fall av personskada sänkningen betydligt mindre än då endast egendomsskada uppkommit och överstiger aldrig 16,1 procent; i fall av enbart egendomsskada kan sänkningen uppgå till högst 50 procent. Detta sammanhänger med att enligt förslaget, liksom enligt artikel 3 (5) i kon­ ventionen, tillägget för personskada konstant beräknas på grundval av cn antagen dräktighet om 300 ton och alltid är mer än dubbelt så stort som det belopp, vilket utgör ansvarighetsgränsen vid enbart egendoms­ skada och vilket lägges i botten vid beräknandet av ansvarighetsgränsen i fall av personskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1961

47

Kommittén påpekar, att skillnaden mellan törslagets och konventionens

ansvarighetsgränser såväl absolut som procentuellt sett är störst for far­

tygen om högst 150 ton. Inom denna grupp är skillnaden oföränderlig,

oavsett tontalet. Därefter avtager den med stigande dräktighet för att helt

upphöra vid trehundratonsgränsen.

Vidare framhåller kommittén, att den minskning av ansvarigheten för

personskada, som förslaget i jämförelse med konventionen innebär för

fartyg under 300 ton, för det fall att såväl personskada som egendoms-

skada uppstått, får betydelse endast om det med konventionen överens­

stämmande tillägget 630 000 francs icke förslår till personskadeborgenä-

rernas förnöjande. Skulle endast personskador föreligga, utan att sam­

tidigt skada å egendom uppkommit, medför förslaget i förhållande till

konventionen en minskning av ansvarigheten för personskadorna, oaktat

det särskilda, för personskador avsedda beloppet 630 000 francs bibehål­

lits oförändrat enligt konventionens regler.

Kommittén anför sammanfattningsvis att förslaget för småfartygens

vidkommande innebär en lägsta ansvarighetsgräns om 51 474 kronor for

egendomsskada och 267 664 kronor 80 öre för personskada. En dylik an­

svarighet kan stundom förefalla betungande för fartygsägaren. Inom kom­

mittén har framförts tanken att i lagstiftningen borde införas en regel

enligt vilken ansvarighetsgränsen, om i visst fall synnerliga skäl föran­

leder därtill, skulle kunna av domstol nedsättas under det legala minimi­

beloppet. Kommittén anser det emellertid angeläget, att lagstiftningen i

förevarande avseende intager en sträng ståndpunkt. Det bör enligt kom­

mittén ankomma på fartygsägaren att skaffa sig försäkring som täcker an­

svarighetsbeloppen.

Kommittén påpekar att både 1924 års och 1957 års konventioner tar sikte

på fartyg som användes i öppen sjö och att möjlighet före­

ligger att jämställa fartyg som användes i inre farvatten med fartyg som

användes i öppen sjö. Kommittén erinrar om att det vid 1928 års lag­

stiftning ansågs, att den svenska lagen icke borde göra åtskillnad mellan

dessa fartygskategorier, och anser att samma ståndpunkt bör intagas nu.

Beträffande krigsfartyg och andra sådana statens fartyg, som är

avsedda uteslutande för offentligt ändamal, påpekar kommittén, att i

1924 års konvention uttryckligen undantagits dessa kategorier av fartyg,

medan såväl sjölagen som 1957 års konvention lämnat frågan öppen. Kom­

mittén anser sig heller icke böra framlägga förslag i ämnet.

Kommittén erinrar om att när det gäller skada å hamnanläggning-

a r och liknande anordningar samt skyldigheten att avlägsna för­

olyckat fartyg fördragsslutande stat har möjlighet att utesluta till-

Kungl. Maj:Is proposition nr 35 år 106b

48

lämpning av konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegränsning

men anser inte att denna möjlighet bör utnyttjas utan förordar att begräns-

ningsrätt liksom hittills medgives i förevarande avseenden. Kommittén på­

pekar, att de bestämmelser som föreslås härutinnan blir tillämpliga icke

blott på svenska utan även på utländska fartyg, beträffande vilka begräns­

ning åberopas inför svensk myndighet. När det gäller främmande stat, som

icke bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsnings-

rätt, hänvisar kommittén till den förut nämnda möjligheten för Kungl.

Maj :t att förordna, att i stället för bestämmelserna i sjölagens begräns-

ningskapitel andra regler skall tillämpas här i riket i fråga om fartyg hem­

mahörande i den staten. En förutsättning för dylikt förordnande är att vårt

land gör förbehåll enligt 2 (a) i signaturprotokollet.

Beträffande konventionens bestämmelse (artikel 1 (4) (b)), enligt vilken

åt varje konventionsstats lagstiftning överlåtes att, i det fall då sagda

lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och anställ­

da ombord, jämväl avgöra i vad mån en skada som förorsakats en

anställd skall vara underkastad begränsningsrätt, framhåller kommittén

att syftet främst är att inom konventionsstaternas krets åt de anställda

säkra de förmåner, som lagstiftningen i en rad länder berett dem i hän­

delse av olycksfall i arbetet. Å andra sidan medför den också skyldighet

för konventionsstat att åt redare i annan konventionsstat, vars lagstift­

ning reglerar tjänsteavtalet, medgiva den ansvarsbegränsning vartill han

enligt det egna landets lagstiftning är berättigad.

Kommittén anför vidare:

Enligt svensk internationell privaträtt torde frågan, vilket lands lag

som reglerar tjänsteavtalet, få avgöras efter en värdering av de moment

som ger avtalet anknytning till olika länder (den s. k. individualiserande

metoden). Det är sålunda icke otänkbart att en person, som är anställd om­

bord på svenskt fartyg, anses vara i avseende å sitt tjänsteavtal under­

kastad utländsk lagstiftning, och att en person, anställd å fartyg tillhörigt

konventionsstat, bedömes i förevarande hänseende lyda under lagstiftning­

en i en icke-konventionsstat.

Jämlikt 254 § 1 sjölagen är ersättning för skada å befälhavaren, någon

av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, un­

derkastad begränsning. Däremot stadgas i 254 § andra stycket att be­

gränsningen ej gäller förpliktelse som grundar sig på tjänsteavtal med

besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Sistnämnda be­

stämmelse, som närmast avser löneförmåner och annan dylik gottgörelse

på grund av anställning å fartyget, har i praktiken erhållit en alltmer

vidsträckt tolkning, så att den kommit att omfatta även sådan skada som

avses i 254 § 1 sjölagen. Enligt sjölagskommitténs mening talar vägande

sociala skäl för att ansvarighet som avses i artikel 1 (4) (b) undantages

från den svenska begränsningslagstiftningens område så långt konventio­

nen det medgiver.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

49

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén eu bestämmelse

enligt vilken rätten till ansvarsbegränsning ej gäller ansvarighet på grund

av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller

lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord

eller utför arbete i fartygets tjänst. Vidare föreslår kommittén ett undan­

tag från den förut nämnda principen om lex fori, av innehåll, att frågan

om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgöras efter den lag, som

gäller för tjänsteavtalet, såframt fartyget hör hemma i främmande stat

och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat ansluten till 1957 års konven­

tion. Kommittén framhåller, att det förra stadgandet blir tillämpligt i

fråga om svenska fartyg samt i övrigt för det fall, att svensk lag eller

lagen i ett icke-konventionsland äger tillämpning på tjänsteavtalet, och

att det senare stadgandet tar sikte på det fall att fartyget hör hemma i

främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i ett konventions-

land.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén upprättat förslag

till lag om ändring i sjölagen in. m. Förslaget jämte motsvarande danska,

finska och norska kommittéförslag torde få biläggas detta protokoll (Bi­

laga C).

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. I olika av­

seenden framföres emellertid erinringar mot detaljer i förslaget.

Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention tillstyr-

kes eller lämnas utan erinran av remissorganen. Från vissa håll anföres

emellertid vissa kritiska synpunkter.

Sålunda framhåller lagberedningen, att det i våra dagar är föga moti­

verat, att sjöfartsnäringen privilegieras genom begränsning av redarean­

svaret. Sjöfarten framstår icke längre som en exceptionellt riskfylld verk­

samhet, och genom försäkringsväsendets utveckling finns goda möjlighe­

ter att skydda sig genom försäkring. Redarens ansvar torde också tidiga­

re ha ansetts strängare än andra företagares. Redaren svarar nämligen

även för skada till följd av underlydandes fel eller försummelse. Med tiden

har emellertid sådant ansvar kommit att gälla också på andra områden,

även om fullt principalansvar ännu ej finns hos oss. Det förekommer även,

att företagare svarar strikt, d. v. s. oberoende av om fel eller försummelse

kan påvisas hos ledningen eller någon underlydande. Någon motsvarighet

till reglerna om redareansvarets begränsning finns emellertid icke på and­

ra områden. Det synes på tiden, att även sjöfartsnäringen får bära sina

kostnader i form av försäkringsavgifter eller på annat sätt. I avbidan på

50

avskaffandet av redareansvarets begränsning bör eftersträvas att så långt

möjligt mildra de stötande konsekvenserna därav. I anslutning härtill

framhåller lagberedningen, att konventionen i flera hänseenden innefattar

en mindre långtgående ansvarsbegränsning än som medgives av vår nu

gällande sjölag. Konventionen är därför ett steg i rätt riktning. Då vårt

land svårligen kan ställa sig utanför konventionen, tillstyrker lagbered­

ningen, att konventionen ratificeras och lagstiftning genomföres i enlig­

het med konventionens principer.

Även i den förut nämnda av Näringslivets trafikdelegation upprättade

promemorian ifrågasättes, om motiven för redarens rätt till ansvarighets-

begränsning i dagens läge och med den tekniska utveckling som skett av

navigerings- och telehjälpmedlen längre har någon större bärkraft. I pro­

memorian anföres vidare:

Inom svensk skadeståndsrätt liksom inom motsvarande rättsområden

i de andra nordiska länderna och världen i övrigt med rättssystem efter

europeiska förebilder gäller den principen, att en skadevållare har ett obe­

gränsat ansvar för de ekonomiska konsekvenserna av skadan. Inom sjö­

rätten har man likväl sedan lång tid tillbaka haft regler som syftat till ett

begränsat ansvar för redaren med hänsyn bl. a. till att rörelsen förr an­

setts vara av särskilt farlig natur och med tanke på svårigheten för reda­

ren att under resa övervaka fartyget och kontrollera befäl och besättning

in. m. Någon stark motivering kan dock numera knappast anföras för att

redaren i fråga om sitt ansvar för underlydandes fel eller försummelser

skall ställas i annan och förmånligare ställning än andra företagare som

driva annan väl så riskfylld näring. Trafikdelegationen vill dock härvid

särskilt även framhålla, att skäl kan finnas för att redarens ansvar icke

skall vara obegränsat utan bör kunna jämkas i en katastrofsituation. Man

skulle sålunda mycket väl kunna tänka sig en generell regel inom svensk

skadeståndsrätt, som lade i domstolens hand att i en katastrofsituation ef­

ter omständigheterna jämka ett skadestånd. Sådana regler finnas exem­

pelvis i sjölagen och sjömanslagen för befälhavarens och besättningens

personliga ersättningsskyldighet för vållad skada. I

I likhet med lagberedningen anser emellertid trafikdelegationen, att vårt

land med hänsyn till den internationella sjöfarten bör ratificera konven­

tionen och inarbeta dess regler i sjölagen.

Liknande synpunkter som de av lagberedningen och Näringslivets tra­

fikdelegation anförda uttalas av Stockholms rådhusrätt och Skånes han­

delskammare.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker ratificering av konventionen under förutsätt­

ning att de övriga nordiska länderna vidtar samma åtgärd. Stockholms

rådhusrätt ifrågasätter däremot, emedan konventionen redan vunnit an­

slutning hos ett flertal av de stora sjöfartsnationerna, om nordisk enhet

på området skall behöva utgöra ett oeftergivligt krav för ratificering och

lagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar, att fördelen med regler om redare-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år

51

ansvarets begränsning, vilka mera allmänt än de nuvarande accepteras av de stora sjöfarande nationerna, är uppenbar. Denna fördel måste enligt hovrätten köpas till priset av att åtskilligt i konventionen från speciellt svensk synpunkt kan le sig mindre önskvärt.

Sveriges advokatsamfund har i stort sett intet att invända mot innehål­

let i konventionen, som enligt advokatsamfundet på vissa punkter har be­ tydande praktiska fördelar. Sålunda framhåller advokatsamfundet, att slopandet av fartygsvärderegeln innebär, att man i fortsättningen undgår besvärliga tvister rörande bestämmandet av fartygets värde. Om — såsom föreslagits — endast tonnageregeln lägges till grund vid beräkningen av begränsningssumman, kommer tvister om fastställandet av denna att före­ komma i betydligt mindre omfattning än vad som nu är fallet. Vidare inne­ bär konventionens regel att bestämma begränsningsbeloppen i så kallade Poincaré-francs eu avgjord förbättring i förhållande till nu gällande reg­ ler, som innebär att begränsning sker omväxlande i guldkronor och papperskronor.

Beträffande principen att konventionsstaterna skall tillämpa lex fori och bestämmelsen i artikel 7 att fördragsslutande stat har rätt att utesluta icke-fördragsslutande stat från de förmåner som tillförsäkrats genom kon­ ventionen anför advokatsamfundet emellertid en avvikande mening. Advo­ katsamfundet anser det synnerligen olämpligt att försöka skapa internatio­ nell enhetlighet genom att i konventionen intaga bestämmelser om lex fori, särskilt som denna regel icke står i samklang med modern rättsuppfattning på den internationella privaträttens område. För närvarande torde sålunda ett flertal länder tillämpa flaggans lag för att bestämma redareansvarets begränsning. Advokatsamfundet framhåller, att den moderna sjölagstift­ ningen i Italien (Codice della navigazione den 30 mars 1942) föreskrivit flaggans lag för begränsningen av redareansvaret och att Norges hpyesterett valt flaggans lag med åsidosättande av lex loci (ND 1958: 1). För svensk rätts vidkommande hänvisar advokatsamfundet till att Stockholms rådhus­ rätt tillämpat flaggans lag för redareansvarets begränsning, när det gällde en kollision på internationellt vatten (ND 1958: 445).

Efter en helhetsbedömning av konventionens innehåll samt med hänsyn till det stora värdet av en internationell unifiering på detta rättsområde ut­ talar dock advokatsamfundet som sin bestämda uppfattning, att konven­ tionen snarast bör ratificeras av Sverige och att konventionens regler bör läggas till grund för lagstiftning i samarbete med de övriga nordiska län­ derna.

Advokatsamfundet påpekar vidare, att kommittén med stöd av artikel 7 andra stycket i konventionen föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förord­ na att andra regler skall tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i ickekonventionsstater, medan däremot kommittén icke föreslagit att man i själ­ va lagtexten redan nu inför en ömsesidighetsregel. Advokatsamfundet hän-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

visar till att i nuvarande 255 § genom lagändring den 27 februari 1953 inta­

gits en ömsesidighetsregel av innebörd att guldvärdeberäkning ej skall ske,

med mindre detta följer av fördrag med den främmande staten och denna

genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

Advokatsamfundet anser att samma skäl, som år 1953 motiverade införan­

det av nämnda ömsesidighetsregel, nu talar för att man i lagtexten bestäm­

mer att de nya lagregler som föranledes av konventionen icke skall gälla

i förhållande till fordringsägare, som tillhör främmande stater, vilka icke

genomfört motsvarande förmåner för svenska fordringsägare.

Vad därefter beträffar de frågor, vilkas reglering i konventionen överläm­

nats åt den nationella rätten, har i olika avseenden delade meningar fram­

kommit under remissbehandlingen. Detta gäller framför allt frågan om be-

gränsningsreglerna beträffande småfartygen.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund, med vilket övriga fiskareorga­

nisationer instämmer, framhåller att i gruppen fartyg under 300 ton prak­

tiskt taget alla fiskefartyg återfinnes samt att fiskefartygens redare repre­

senterar en mindre ekonomisk bärkraft i jämförelse med redarna för de

större fartygen. De förhöjda ansvarsbeloppen kommer därför enligt förbun­

det att medföra vissa ekonomiska påfrestningar för det svenska fiskets ut­

övare. Förbundet anför emellertid följande.

Av sociala skäl vill vi icke motsätta oss den kraftigt förhöjda gränsen i

fråga om personskador. Möjlighet synes föreligga att till överkomliga pre­

mier arrangera en effektiv ansvarighetsförsäkring för personskada för de

svenska fiskefartygen. Vi är däremot tveksamma beträffande 150 tonsgrän­

sen för egendomsskada. Vissa skäl kan tala för en lägre gräns. Vi är emel­

lertid fullt på det klara med att en rätt för småfartyg att begränsa efter

verkligt tonnage kan ge upphov till stötande resultat. Med hänsyn härtill

och då vi ej önskar bryta den nordiska rättsenheten, kan vi för vår del god­

känna 150 tonsgränsen. Vi vill särskilt framhålla att vi vid vårt ställnings­

tagande i denna del har tagit stor hänsyn till att det norska fiskets organi­

sationer och assuradörer godkänt den norska kommitténs regler av motsva­

rande innehåll samt att de ömsesidiga sjöförsäkringsbolag på den svenska

västkusten där huvudparten av västkustens fiskefartyg är försäkrade, för

sin del vid ett sammanträde i Göteborg den 23 oktober 1961 beslutat godta­

ga kommitténs förslag till nya ansvarsbelopp. Det kan här tillfogas att

kaskoförsäkringsvillkoren för fiskefartygen kommer att överses i belysning

av kommittéförslaget.

En annan mening uttalas av hovrätten för Västra Sverige, som framhål­

ler, att den lindring i jämförelse med konventionens regel som föreslagits

beträffande småfartygens ansvarighet berör icke blott nyttosjöfarten utan

även praktiskt taget all nöjesfart. Hovrätten anser inte, att några övertygan­

de rättspolitiska grunder kan anföras för en så långtgående ansvarsbegräns­

ning som den föreslagna, och påpekar att begränsningsbeloppet vid egen­

domsskada i svenskt mynt uppgår till något över 100 000 kronor, om 300-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr lHG't

515

lonsgränsen lagges till grund, och till något över 50 000 kronor, om 150-

tonsgränsen lågges till grund. Hovrätten anför vidare:

I varje fall det senare beloppet förefaller helt otillräckligt med tanke på

de stora skador som racerbåtar och liknande nöjesfarkoster kan åstadkom­

ma. För ägare till sådana farkoster skulle väl eu ansvarighet som båtägare

summamässigt jämförbar med den invanda ansvarigheten som bilägare fö­

refalla tämligen naturlig. Några svårigheter att lösa ansvarsproblemen för-

säkringsvägen kan inte heller antas föreligga. När kommittén ändå velat

begagna möjligheten att gynna småfartygen mera än konventionen gör, tor­

de detta bottna i hänsyn till den yrkesmässiga småsjöfarten, särskilt fisket.

Att konventionen och även den föreslagna lagtexten hela tiden har den yr­

kesmässiga sjöfarten i sikte framgår av flera bestämmelser. Särskilt må

erinras om 261 § första st., enligt vilket redarens förmån av begränsningen

utsträckes till fartygets ägare eller befraktare eller den som i redares ställe

handhar fartygets drift. Tillämpad på nöjesfarkoster kan denna regel tyd­

ligen medföra ett alltför gynnsamt läge. Exempelvis kan den som kör en

lånad plastracer tänkas få begränsa sitt ansvar så snävt som här är i fråga.

Bestämmelsen förefaller därför godtagbar blott när den tillämpas på kom­

mersiell sjöfart.

Hovrätten ifrågasätter emellertid, om det finns skäl att ens beträffande

den yrkesmässiga sjöfarten underskrida konventionens 300-tonsgräns. Vis­

serligen saknar måhända vissa för fiskebåtar alltjämt begagnade försäk­

ringsformer tillräcklig ekonomisk bärkraft för det högre ansvaret men detta

förhållande kan knappast betraktas som ett övertygande rättspolitiskt skäl

för att gå längre i fråga om lättnader än konventionens — i jämförelse med

vad som gäller trafiken på land — synnerligen gynnsamma regler. Det tor­

de inte stöta på svårigheter att finna försäkringsformer som kan ge det er­

forderliga skyddet. Hovrätten förordar därför, att konventionens minimi­

gräns om 300 ton bibehålies utan undantag.

Sjöassuradörerncis förening, med vilken Försäkringsbolagens riksförbund

instämmer, anser kommitténs motivering till den föreslagna regeln för små-

tonnaget föga övertygande och framhåller, att hänsyn i första hand bör ta­

gas till den skadelidande och ej endast till skadevållaren. Föreningen påpe­

kar, att fartygsägarna — liksom bilägarna, vilka också har varierande eko­

nomisk bärkraft — har möjlighet att till rimlig kostnad erhålla en ansva­

righetsförsäkring. Om det emellertid i frågans nuvarande skede icke finns

möjlighet att nå nordisk enighet om 300-tonsgräns även för egendomsskada,

är föreningen beredd att acceptera det föreliggande förslaget.

Lagberedningen uttalar, att man inte utan tvingande skäl bör gå utöver

konventionen och medge rätt till ansvarsbegränsning i andra fall eller till

lägre belopp än som är obligatoriskt enligt konventionen. Lagberedningen

förordar alt ansvaret även för egendomsskador alltid bestäms efter en an­

tagen dräktighet av minst 300 ton. Förslaget om en lägre ansvarsgräns torde

enligt lagberedningen ha föranletts av att det mindre tonnaget ofta är för­

säkrat i ömsesidiga försäkringsbolag med ringa bärkraft. Möjlighet torde

54

emellertid finnas, att dessa bolag skyddar sig genom återförsäkring, och den

premiehöjning som föranleds av att begränsningsbeloppet höjs kan förmo­

das vara blygsam.

I samma riktning uttalar sig Näringslivets trafikdelegation och Stock­

holms rådhusrätt. Rådhusrätten erinrar om att det i olika sammanhang har

dryftats, huruvida den skadegörandes ekonomiska ställning hör beaktas vid

bestämmandet av ett skadestånds storlek samt att sjölagskommittén disku­

terat, att i lagstiftningen införa en regel, enligt vilken ansvarighetsgränsen,

om synnerliga skäl föranleder därtill, skulle kunna av domstol nedsättas un­

der det legala minimibeloppet. Rådhusrätten ansluter sig till kommitténs ut­

talande, att det är angeläget att lagstiftningen i detta avseende intar en

sträng ståndpunkt och att det bör ankomma på fartygsägaren att skaffa sig

försäkring, som täcker ansvarighetsbeloppet, men finner i konsekvens här­

med än mindre skäl föreligga för den föreslagna särskilda reduktionsregeln.

I varje fall anser rådhusrätten att utvägar bör prövas, varigenom nöjesbåtar

uteslutes från begränsningsrätt.

Sveriges advokatsamfund anser icke, att det föreligger några som helst

rättspolitiska skäl, varför ansvarsbegränsning skall få åtnjutas av nöjesfar-

koster, och föreslår att dessa icke skall omfattas av ansvarsbegränsningen.

Svenska hamnförbundet finner de för småfartygen föreslagna begräns-

ningsreglerna mindre tillfredsställande ur hamnarnas synpunkt.

Sjöfartsstyrelsen är icke övertygad om att ansvarigheten för småbåtar bör

vara begränsad. De motiv, som en gång uppställts för införandet av begrep­

pet redareansvarets begränsning, kan enligt styrelsen icke med någon större

styrka göras gällande vid den nu snabbt expanderande nöjesbåtstrafiken,

som endast undantagsvis har karaktären av näringsfång och där i stället

rekreations-, nöjes- och sportmomenten dominerar. Mot redareintresset står

här ett icke negligerbart intresse från tredje man att utan inskränkning er­

hålla full ersättning för uppkommande skador. Sjöfartsstyrelsen skulle med

hänsyn härtill närmast vara benägen att förorda att nöjesbåtarna undanto-

ges från ansvarighetsbegränsningen. Betydande praktiska svårigheter upp­

kommer emellertid vid försök att avgränsa olika kategorier småbåtar från

varandra. Med hänsyn bl. a. härtill vill styrelsen icke motsätta sig att ansva­

righeten i fråga om mindre fartyg bestämmes på det sätt som sjölagskom­

mittén föreslagit.

Sjösportens organisationer tillstyrker kommittéförslaget angående små­

båtarnas ansvarighet; dock anser Sveriges motorbåtsunion att ansvaret för

egendomsskador bör bestämmas efter en antagen dräktighet av 50 ton i stäl­

let för 150 ton.

Flera remissorgan ifrågasätter införandet av någon form av obligato­

risk försäkring för småfartyg. Sålunda uttalar lagberedningen, att

även om begränsningsbeloppet höjs såsom beredningen föreslagit starka

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

55

betänkligheter ändock kvarstår mot de förmånligare ansvarsreglerna. Be­

redningen tänker särskilt på s. k. sjöbussar — fartyg med ringa dräktighet

som tar ett stort antal passagerare —- färjor och snabbgående nöjesbåtar.

1 den mån ansvaret får begränsas blir begränsningsbeloppet lågt. Vare sig

rätt till ansvarsbegränsning inträder eller ej, gäller vidare, att det kan vara

svårt eller omöjligt för den skadelidande att utfå ersättning för skadan. Far­

tyget har i de angivna fallen icke så stort värde, allra minst efter en allvar­

lig skada. En jämförelse med motorfordonstrafiken och lufttrafiken ligger

här nära till hands. Det verkar enligt lagberedningen besynnerligt, att re­

sande är skyddade t. ex. under färd till och från en färja men under färj-

turen är underkastade sjölagens hårda ansvarsbegränsning. Lagberedningen

anser därför starka skäl tala för att man inför någon form av obligatorisk

försäkring. Vid bestämmandet av minsta försäkringsbelopp behöver man

därvid icke vara bunden av konventionens begränsningsregler. Lagbered­

ningen förordar, att beloppet bestämmes så att man om möjligt får ett skydd

motsvarande vad som gäller för motorfordonstrafiken. En sådan ordning

lär redan tillämpas av Göteborgs stad för stadens färjor. Hur försäkrings­

plikten bör utformas i detalj och om den bör omfatta alla fartyg eller blott

vissa kategorier, kräver närmare utredning. Enligt lagberedningen bör hin­

der icke möta mot att låta försäkringsplikten omfatta även större fartyg. I

stor utsträckning torde de redan för närvarande vara ansvarsförsäkrade.

Den förordade försäkringen bör emellertid, för att skyddet skall uppnås, gå

utöver ramen för ansvarsförsäkring. För dem som håller sig med nöjes­

båtar torde enligt lagberedningen premien för en tillfredsställande försäk­

ring vara föga kännbar.

Även andra remissorgan tar upp frågan om obligatorisk försäkring för

vissa båtar. Sålunda uttalar sjöfartsstyrelsen, att det kan bli aktuellt att in­

föra en försäkringsplikt för vissa nöjesbåtar liksom för motorfordon och

i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt någon form

av obligatoriskt förarbevis. Svenska hamnförbundet framhåller, att även små

fartyg kan vålla hamnarna betydande skador och att en allmän försäkrings­

plikt i varje fall beträffande smärre fartyg skulle innebära ett väsentligt

ökat skydd för hamnarna, även om en dylik försäkringsplikt av praktiska

skäl måste begränsas till fartyg, vilka enligt 2 § sjölagen skall vara registre­

rade. Svenska seglar förbundet uttalar förhoppningen, att frågan om obliga­

toriskt försäkringsskydd för båtar så snart som möjligt blir föremål för ut­

redning. I

I anslutning till frågan om begränsningsrätt för småtonnaget diskuterar

ett par remissorgan, huruvida begränsningsreglerna över huvud taget skall

gälla för fartyg som användes i inre farvatten. Sålunda

erinrar Stockholms rådhusrätt om att man redan vid införlivandet med

svensk rätt av 1924 års ansvarsbegränsningskonvention övervägde att ordna

Kurigl. Maj.ts proposition nr 35 år 11)64

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

den rent interna lagstiftningen oberoende av reglerna i denna konvention

samt att göra skillnad mellan fartyg, som användes i öppen sjö, och fartyg,

som navigeras i de inre farvattnen, men att man då stannade vid att icke

använda sig av denna möjlighet med hänsyn till önskvärdheten av fasta och

enhetliga regler. När nu sjölagskommittén intager samma ståndpunkt vill

rådhusrätten dock för sin del ifrågasätta, huruvida verkligen alltjämt den

tanken bör avvisas att från lagstiftningens tillämpningsområde undantaga

fartyg, som användes i inre farvatten. Rådhusrätten uttalar, att även med de

nu föreslagna höjda ansvarighetsbeloppen begränsningsreglerna innefattar

risker för obilliga och egendomliga resultat, samt ifrågasätter i likhet med

lagberedningen, varför exempelvis ett skadestånd, som härrör från trafik

med landsvägsfärjor, skall begränsas, då skadestånd, som hänför sig till

färd till eller från färja, skall utgå helt.

Lagberedningen förordar, att begränsningsreglerna inte görs tillämpliga

på andra fartyg än sådana som enligt sin konstruktion är avsedda och läm­

pade för fart i öppen sjö.

Sistnämnda två remissorgan behandlar även frågan om begränsningsrätt

beträffande krigsfartyg. Lagberedningen påpekar, att varken kon­

ventionen eller lagen särskilt nämner krigsfartyg. Med hänsyn till hittillsva­

rande praxis torde man enligt lagberedningen kunna antaga, att om ej för­

behåll görs, rätt till ansvarsbegränsning kommer att anses föreligga även

för sådana fartyg, trots att krigsfartygen ej har med sjöfartsnäringen att

göra. Tveksamt är dock, om detta gäller även skottskador och andra skador

som härrör från krigsfartygets särskilda beskaffenhet. I sak är det natur­

ligtvis ovidkommande, om t. ex. ett skadebringande skott avlossas från ett

fartyg eller från land. Lagberedningen finner det otillfredsställande, att kro­

nan skall kunna begränsa sitt ansvar för skada, som orsakats av krigsfartyg,

vare sig det är fråga om skottskador eller andra skador.

Samma uppfattning uttalas av Stockholms rådhusrätt, som erinrar om att

enligt rättspraxis begränsningsrätt föreligger även för krigsfartyg och and­

ra sådana statens fartyg, som är avsedda att användas uteslutande för of­

fentliga ändamål. Det ter sig enligt rådhusrättens mening otillfredsställande,

att staten i sin offentliga verksamhet gentemot medborgarna icke skall va­

ra ansvarig för hela den ekonomiska skada, som kan härröra från sagda

verksamhet. Beaktas bör enligt rådhusrätten också att krigsfartygens för­

hållandevis ringa nettotonnage för deras del medför exceptionellt låga be­

gränsningsbelopp. Önskvärdheten av enhetlighet och den synpunkten att

konventionens regler innebär ett betydande framsteg i fråga om enkelhet

och reda, finner rådhusrätten vara skäl som icke väger tyngre än skälen

mot begränsningsrätt, i allt fall såvitt gäller krigsfartyg och andra fartyg

för uteslutande offentliga ändamål. I enlighet härmed föreslår rådhusrätten,

att bestämmelser härutinnan upptages i lagförslaget.

57

Svenska hamnförbundet erinrar om att enligt signaturprotokollet till kon­

ventionen fördragsslutandc stat medgives rätt att utesluta tillämpning av

artikel (1) (c), vilken innefattar begränsningsregler beträffande skada på

hamnanläggningar och skyldighet att avlägsna förolyckat

fartyg, men att denna icke begagnats i kommittéförslaget. Hamnförbun­

det anför:

Detta spörsmål dryftades vid förhandlingar mellan deltagare från de nor­

diska länderna, varvid förslag framfördes att eventuellt utesluta skador å

hamnanläggningar från begränsningsreglerna. Härom kunde enighet emel­

lertid icke uppnås. Den danska kommittén ansåg det sålunda olyckligt att

genom sådant uteslutande bryta den internationella rättsenhet, som konven­

tionen strävade till. Härutöver anfördes, att det måhända kunde få skad­

liga verkningar för danska företagareintressen m. m. därest på detta om­

råde strängare ersättningsregler uppehölles än som normalt komme att gälla

för de länder, som stodo utanför konventionen. Den svenska sjölagskom-

mittén har sannolikt på enahanda grunder ansett det vara av vikt, att före­

varande begränsningsrätt, liksom hittills, medgives redare. Begränsnings-

rätten avser »ersättning för skada, som av ett fartyg orsakats å hamnars,

bassängers och segelbara vattenvägars konstanläggningar».

I syfte att utröna verkningarna av nuvarande begränsning i redareansva­

ret för här ifrågavarande skador har hamnförbundet från trettioen svenska

hamnar inhämtat uppgifter avseende förhållandena under de senaste tio

åren. Härav framgår, att gällande begränsning för tjugosju av hamnarna

icke medfört någon ekonomisk olägenhet under omförmäld tidsperiod, att

för två hamnar sådana skador inträffat att risk för ekonomisk förlust före­

legat samt att likaledes två hamnar drabbats av direkt förlust till ett sam­

manlagt belopp av runt 54 000 kronor. I de två fall, då risk för förlust före-

funnits, har i det närmaste full ersättning för reparationskostnader erhål­

lits.

Frånsett resultatet av nyss nämnda undersökning torde emellertid böra

framhållas, att begränsningsregler i hithörande hänseende icke te sig gynn­

samma för hamnarna med hänsyn till de höga belopp, till vilka skador på

hamnanläggningar av olika slag kunna komma att uppgå. Förslaget förut­

sätter, att skadelidanden — hamnen — och icke skadevållaren — redaren

— genom försäkring får gardera sig mot skador av här förevarande slag.

Detta torde icke överensstämma med allmänna skadestånds- och försäk-

ringsprinciper.

Redareansvarets begränsning avser jämväl »ersättning på grund av lag­

lig förpliktelse att avlägsna sjunket, strandat eller övergivet fartyg eller

egendom ombord på sådant fartyg». Med hänsyn till de svåra avbräck, som

kunna åsamkas hamnarna, då fartyg strandar eller sjunker i hamninfar­

ter och de mycket betydande kostnader, som härvid kunna uppkomma,

kan begränsning av redareansvaret härvidlag icke anses tillfredsställande.

Även lagberedningen uttalar tveksamhet, om tillräcklig anledning finns

att medge rätt till ansvarsbegränsning i dessa fall. I

I fråga om rätt att åberopa ansvarsbegränsning gentemot

anställda ombord uttalar hovrätten för Västra Sverige en mot kom-

Kangl. Maj. ts proposition nr .‘15 ur WtU

58

mittén avvikande mening. Hovrätten erinrar om att frihet har lämnats åt

de fördragsslutande staterna att välja, huruvida ansvarsbegränsningen skall

gälla även gentemot den egna besättningen och andra anställda ombord

eller arbetande i fartygets tjänst. Hovrätten ifrågasätter, om det är en

rättspolitiskt lycklig lösning att undantaga denna krets av skadelidande

från redarens rätt till ansvarsbegränsning. När man väl har accepterat

principen att redaren skall få begränsa sitt ansvar, synes det hovrätten mest

ändamålsenligt, att begränsningen får gälla även i förhållande till de egna

anställda. De av kommittén anförda sociala skälen synes snarare böra till­

godoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd åt de anställda.

Samma uppfattning uttalas av Sveriges advokatsamfund, som anför:

Om man nu i svensk rätt betager redaren hans begränsningsrätt gent­

emot befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan hos redaren

anställd person, på sätt sjölagskommittén föreslagit genom 254 § andra

stycket, skulle betydande svårigheter kunna uppstå för den svenske reda­

ren. Med sjölagskommitténs förslag skulle t. ex. vid en fartygskollision,

varigenom besättningen skadas, denna kunna få ett betydande ekonomiskt

intresse av att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande

redaren, som ju fortfarande skulle ha möjlighet att begränsa sitt ansvar för

skador, som vållats besättningen på ett främmande fartyg. Om vid en far­

tygskollision personskador skulle drabba besättningen på båda fartygen och

båda fartygsägarna skulle sakna möjlighet att begränsa sitt ansvar i förhål­

lande till den egna besättningen, skulle den märkliga situation uppstå att

båda parterna sannolikt skulle erhålla det bästa stödet för sin sak hos vitt­

nen, som åberopats av motparten vid sammanstötning mellan ett svenskt

fartyg och ett fartyg tillhörande stat, som i hithörande hänseenden icke ge­

nomfört motsvarande bestämmelser i sin lagstiftning.

Lagberedningen föreslår, att villkoret för tillämpning av utländsk lag, att

fartyget hör hemma i främmande stat, får utgå såsom mindre väl förenligt

med konventionen. Lagberedningen anför härutinnan:

Såsom kommittén anför (s. 26) är det icke otänkbart, att en person, som

är anställd ombord på svenskt fartyg, är underkastad utländsk lagstiftning

i avseende å sitt tjänsteavtal. Det må för övrigt framhållas, att den skade­

lidande icke nödvändigtvis behöver ha varit anställd ombord. Vidare måste

man räkna med möjligheten av att den anvarige är utlänning trots att far­

tyget är svenskt. Det kan t. ex. röra sig om en delägare i fartyget (jfr 1 §

sjölagen), en befraktare eller en anställd. Enligt konventionen synes den

ansvarige kunna påkalla, att frågan om ansvarsbegränsning bedöms enligt

den lag som reglerar tjänsteavtalet, om detta leder till förmånligare resultat

för honom. Konventionen torde visserligen icke hindra en avvikande reg­

lering för rent interna svenska förhållanden, men så snart ett utländsk in­

tresse är inblandat lärer man vara bunden av konventionen, även om far­

tyget är svenskt. Att uppställa en avvikande regel för det fall att den an­

svarige är svensk synes icke behövligt ocli kan även vålla komplikationer,

om det finns flera ansvariga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år

59

Departementschefen

Regler som begränsar det ansvar som åvilar en fartygsredare enligt sjö­

lagen eller enligt allmän lag finns lios oss liksom i andra sjörättsliga system

sedan lång tid tillbaka. Dessa regler har i olika länder haft ett mycket skif­

tande innehåll. Med hänsyn till sjöfartsnäringens internationella karaktär

bär det redan tidigt varit ett starkt intresse att förenhetliga de olika regel­

system som gällt i skilda länder. Såsom framgått av den tidigare redogö­

relsen har dessa strävanden resulterat i en konvention som antogs i Bryssel

1924 om begränsning av redares ansvarighet. Denna konvention har emel­

lertid vunnit relativt ringa anslutning och en ny konvention om begränsning

av redares ansvar har antagits i Bryssel den 10 oktober 1957.

Sverige har ratificerat 1924 års Brysselkonvention och inarbetat dess re­

gelsystem i 10 kap. sjölagen. Samma är förhållandet i Danmark, Finland

och Norge. Bland de mera betydande sjöfartsnationerna har förutom de nor­

diska länderna endast Belgien, Frankrike och Spanien anslutit sig till kon­

ventionen.

Efter samarbete med de nämnda nordiska länderna har sjölagskommittén

föreslagit, att Sverige skall ratificera 1957 års konvention, samt framlagt

förslag till de ändrade regler i sjölagen som föranledes av en anslutning till

konventionen. Motsvarande kommittéförslag har framlagts i Danmark, Fin­

land och Norge.

Det svenska kommittéförslaget har i vanlig ordning varit föremål för re­

missbehandling. Förslaget om ratificering av 1957 års Brysselkonvention

och om därav föranledda ändringar i sjölagen har därvid tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

En del remissorgan har emellertid framfört vissa kritiska synpunkter på

det berättigade i ett legalt begränsat redareansvar.

Motiveringarna för en ansvarsbegränsning har varierat starkt under skilda

tider och i olika länder. Någon ingående analys därav kan givetvis här icke

ifrågakomma men med hänsyn till frågans allmänt skadeståndsrättsliga be­

tydelse synes det i dagens läge, då de skadeståndsrättsliga problemen aktua­

liseras alltmer i lagstiftning och offentlig debatt, icke opåkallat att med

några ord beröra motiven för det särskilda rättsinstitut som den legala an­

svarsbegränsningen för fartygsredare utgör. Härvid bortses emellertid från

de skäl av närings- eller handelspolitisk art som i vissa länder kan tänkas

motivera ett gynnande av sjöfartsnäringen eller viss gren av denna näring.

Vissa av de skäl som åberopats grundar sig på föreställningen om cul-

paregeln som den helt dominerande principen för skadeståndsskyldighet.

Mot bakgrunden härav har framhållits, att redarens ansvar är strängare

än andra företagares genom att han svarar även för skada till följd av

underiydandes fel eller försummelse. Denna ansvarighet har ansetts bli sä

60

mycket mera betungande som redaren i motsats till flertalet andra före­

tagare icke har möjlighet att öva kontroll över fartyget och de anställda

ombord. Såsom bl. a. lagberedningen framhållit har emellertid ett ansvar

av samma art som redarens med tiden kommit att gälla även på andra

områden och det förekommer även att företagare svarar strikt, d. v. s.

oberoende av om fel eller försummelse kan påvisas hos ledningen eller nå­

gon underlydande. Härtill kommer att redarens möjligheter att öva fort­

löpande kontroll över fartyget på ett genomgripande sätt har förbättrats

genom teknikens utveckling. Olikheterna i nu nämnda avseenden mellan

sjöfartsnäringens och andra företagare har sålunda i väsentlig mån ut­

jämnats.

Det har även som ett led i diskussionen om det berättigade i ett begrän­

sat redareansvar tidigare anförts, att borgenärernas intresse av en oin­

skränkt betalningsrätt icke skulle vara så stort, emedan dessa i praktiken

har stora svårigheter att göra sin fordringsrätt gällande i annat än det

objekt som befinner sig inom det egna jurisdiktionsområdet, d. v. s. sjö­

förmögenheten. Även i detta avseende har emellertid ändrade förhållanden

inträtt, dels genom förbättrade kommunikationer, dels genom ökade möj­

ligheter till verkställighetsåtgärder utanför det egna landet.

Ett ofta återkommande argument för begränsning av redarens ansvar

är vidare rederirörelsens särskilt riskfyllda natur. Sålunda har i motiven

till 1891 års sjölag uttalats, att den som bedriver en med så stor risk för­

enad näring som sjöfarten bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon mån

beräkna vad han riskerar. Man har inom doktrinen också anfört, att det

är ett önskemål att befria redaren från katastrofrisker som han icke rim

ligen kan täcka genom försäkring. Härvidlag bör emellertid framhållas atl

genom teknikens utveckling såväl när det gäller hjälpmedel för navige­

ring som i andra avseenden sjöfartsnäringen icke längre ovedersägligen

framstår som särskilt riskfylld. Den anförda synpunkten har vidare avseen­

de närmast på mindre rederier och i mycket liten utsträckning på våra da­

gars storrederier.

Problemets tyngdpunkt synes i stället ligga på frågan hur sjöfartsnäring­

ens försäkringsskydd lämpligen bör anordnas. Lagberedningen har i sitt re­

missyttrande härutinnan anfört, att det synes vara på tiden att även rederi­

näringen får bära sina kostnader i form av försäkringsavgifter eller på an­

nat sätt. Beträffande detta omfattande spörsmål inskränker jag mig av na­

turliga skäl till endast några kortfattade allmänna synpunkter.

Genom den legala ansvarsbegränsningen erhålles en högsta gräns för re­

darens behov av försäkringsskydd och redaren besparas kostnaden av eu

till beloppet obegränsad ansvarighetsförsäkring. En av dem som främst

drabbas av ansvarsbegränsningen är lastägaren. Det har framhållits, att den­

ne under alla förhållanden har ett behov att genom försäkring av lasten

skydda sig för sådana förluster som inte ger upphov till någon skadestånds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196 i

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b

Cl

fordran och att det ställer sig lättare för lastägaren, som känner värdet av

det transporterade godset, att teckna försäkring för detta än för redaren,

som i varje fall icke kan förutse värdet av lasten på det fartyg, med vilket

hans eget fartyg kan kollidera. Synpunkter av detta slag, d. v. s. angående

vem som ligger närmast till att teckna försäkring, kan emellertid läggas inte

bara på sjöbefraktningen utan även på befordran till lands och i luften.

Någon motsvarighet till det system som gäller beträffande redares ansvar

finnes emellertid icke inom frakträtten i övrigt.

När det gäller försäkringsskyddet är det även i övrigt av intresse att jäm­

föra sjötrafiken med trafiken till lands. Därvid vill jag endast erinra om att

inom motorfordonsförsäkringen maximibeloppen utan avgiftshöjning nyli­

gen höjts så att ansvarigheten i praktiken blivit obegränsad. Även i andra

länder är skadelidandeskyddet inom motorfordonstrafiken bättre tillgodo­

sett än inom sjötrafiken.

Vad nyss anförts gäller framför allt sakskada. Beträffande personskador­

na gör sig skälen mot en ansvarighetsbegränsning ännu starkare gällande

än beträffande sakskador. Det förtjänar emellertid påpekas att den nya kon­

ventionen i detta avseende utgör en avsevärd förbättring i förhållande till

de nu gällande reglerna genom att ansvarighetsgränserna höjes väsentligt

vid personskador.

Den av lagberedningen aktualiserade frågan, i vad mån den legala be-

gränsningsrätten bör eller kan ersättas med en maritim ansvarighetsför­

säkring, inrymmer såsom framgår av det sagda stora problem. Dessa — lik­

som hela frågan om det berättigade i en legal ansvarsbegränsning — kan

emellertid icke lösas uteslutande med utgångspunkt från vad som ter sig

rimligt för den svenska skadeståndsrättens del. Frågan måste lösas på in­

ternationellt plan och är avhängig bl. a. av sammansättningen av skilda län­

ders fartygsbestånd, sjöförsäkringens uppbyggnad i olika länder m. fl. fak­

torer.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag mig kunna konstatera,

att den nya konventionen innebär betydande förbättringar i för­

hållande till de gällande reglerna. Sålunda har begränsningsområdet vä­

sentligen minskats. Redaren kan i motsats till vad som för närvarande

gäller icke längre begränsa sitt ansvar för skada, som härrör därav att ett

avtal till följd av fel eller försummelse av nautisk art icke blivit behöri­

gen fullgjort, förpliktelse, som grundar sig på att i konossement läm­

nats oxåktiga eller ofullständiga uppgifter, bärgarlön, bidrag till gäldande

av gemensamt haveri samt förpliktelse som befälhavaren har ådragit reda­

ren i kraft av sin legala fullmakt. Härefter kan begränsningsområdet sä­

gas omfatta i huvudsak endast de centrala riskerna för sjöfarten.

Ansvarighetsgränsen bestämmes enligt gällande regler till ett belopp

motsvarande fartygets värde efter den ansvarighetsgrundande händelsen

62

med tillägg av tio procent av värdet före händelsen, den s. k. fartygsvär-

deregeln. I de viktigaste begränsningsfallen äger emellertid redaren åbero­

pa en alternativ gräns, beräknad efter åtta engelska guldpund för ton av

fartygets dräktighet, den s. k. pundregeln. Har personskada uppstått, hö-

jes ansvarighetsgränsen med ytterligare åtta engelska guldpund för ton.

Detta belopp är avsett att enbart täcka personfordringar. Om det inte för­

slår skall personborgenärerna erhålla betalning jämte övriga borgenärer ur

återstoden av ansvarighetsbeloppet. I sjölagen har pundbeloppen omvand­

lats till kronor i guld. Detta sj^stem är såsom framgått av vad tidigare an­

förts en kompromiss mellan det engelska och de kontinentala systemen.

Pundregeln har emellertid i praktiken i allmänhet givit det för redaren

förmånligaste resultatet och fartygsvärderegeln har därför fått ringa till-

lämpning.

Den nya konventionen upptager ingen fartygsvärderegel utan begräns­

ningsbeloppen angives i visst antal Poincaré-francs för ton av fartygets

dräktighet. Det engelska systemet har sålunda givits företräde framför de

kontinentala uppfattningarna men för vårt lands vidkommande torde så­

som framgått av vad nyss anförts denna ändring i praktiken icke bli av nå­

gon genomgripande betydelse. Å andra sidan torde, därest anslutningen —

såsom är att antaga — blir större till den nya konventionen än till den gam­

la, väsentliga fördelar vinnas genom internationellt enhetligare regler.

Poincaréfrancen är icke något nationellt mynt utan tjänstgör endast som

räkneenhet. Omräkning från Poincaréfranc till nationell valuta skall göras

i varje särskilt begränsningsfall. Härigenom vinnes så långt möjligt garan­

ti för en gemensam och fast värdegräns.

I överensstämmelse med 1924 års konvention föreskrives skilda ansva-

righetsgränser för egendoms- och personskador. Om endast egendomsskada

föreligger, uppgår den begränsade ansvarigheten till ett belopp beräknat

efter 1 000 francs för ton av fartygets dräktighet. I fall av personskada,

enbart eller i förening med egendomsskada, beräknas den begränsade an­

svarigheten efter 3 100 francs för ton av fartygets dräktighet. Såsom tidi­

gare antytts innebär detta i förhållande till gällande regler en väsentlig

höjning av ansvarigheten för personskador. Enligt de nya reglerna kom­

mer begränsning av personfordringar icke att komma i fråga annat än vid

stora katastrofer. Detta måste av sociala skäl anses vara en betydande för­

tjänst hos de nya reglerna.

Den nya konventionen medför även såsom närmare framgår i det föl­

jande ökade möjligheter för redaren att förhindra, att hans fartyg göres

till föremål för handräckning flera gånger och i olika länder till säkerhet

för fordringar, som härrör från en och samma händelse. Detta är givetvis

ägnat att medföra ett bättre utnyttjande av fartygstonnaget.

Av vad sålunda anförts framgår, att väsentliga fördelar är att vinna vid

en anslutning till den nya begränsningskonventionens regler. Sjölagskom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1961

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 nr 196b

63

mitténs förslag, att vårt land skall ratificera konventionen och inarbeta

dess regler i sjölagen, bär såsoin framgått vunnit anslutning från samt­

liga remissorgan.

Beträffande en detalj i konventionen, nämligen principen att lex fori

skall gälla för redareansvarets begränsning, har emellertid Sveriges advo­

katsamfund framhållit, att detta icke står i samklang med modern rätts­

uppfattning på den internationella privaträttens område. Advokatsamfun­

det har emellertid uttalat, att detta förhållande icke bör utgöra hinder för

ett accepterande av konventionens i övrigt ändamålsenliga regelsystem.

Liksom kommittén och remissorganen anser jag, att vårt land i likhet

med vad som föreslås i Danmark, Finland och Norge bör tillträda den nya

konventionen. Beträffande den nyss nämnda lexforiprincipen bör framhål­

las, att denna kommit till uttryck i artikel 7 första stycket och måste ses

i samband med den i artikel 7 andra stycket intagna regeln, att fördrags-

slutande stat har möjlighet att från en på konventionen grundad lagstift­

ning helt eller delvis utesluta icke-fördragsslutande stat och sådana perso­

ner, som saknar viss angiven anknytning till fördragsslutande stat.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att vårt land ratificerar

1957 års Brysselkonvention om begränsning av redares ansvar och genom­

för de ändringar i sjölagen som betingas härav.

Sjölagskommittén har föreslagit, att den förut nämnda möjligheten att

från lagstiftningen undantaga icke-fördragsslutande stat eller personer

som saknar anknytning till fördragsslutande stat icke skall utnyttjas utan

att bestämmelserna i princip skall vara generellt tillämpliga. Kommittén

har emellertid icke ansett att vårt land bör avstå från möjligheten att för­

hindra, att främmande fartyg av svensk myndighet erhåller en förmånli­

gare behandling än som i motsvarande situation kommer ett svenskt far­

tyg till del i det främmande fartygets hemland. Dylika fall kan uppkomma

främst i fråga om fartyg hemmahörande i stat som icke biträtt konven­

tionen men även beträffande fartyg hemmahörande i stat, som biträtt kon­

ventionen men därvid gjort förbehåll enligt punkterna 2 (a) och (b) i slut­

protokollet. Sjölagskommittén har ansett det lämpligt att en möjlighet

hålles öppen att föreskriva undantag för dessa fall. Kommittén har därför

föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga förordna att i stället för bestämmel­

serna i 10 kap. sjölagen andra regler skall här i riket tillämpas i fråga om

fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbe­

håll anslutit sig till 1957 års begränsningskonvention.

Kommitténs förslag överensstämmer i princip med den gällande bestäm­

melsen i 266 § sjölagen och jag tillstyrker förslaget. Detta förutsätter att

vårt land vid ratificeringen av konventionen gör förbehåll enligt punkter­

na 2 (a) och (b) i signaturprotokollet till konventionen.

64

När det gäller de frågor, soin konventionen lämnar fritt för den

nationella rätten att reglera har spörsmålet om småfartygens an­

svarighet tilldragit sig största intresset. Såsom framgått skall enligt konven­

tionen fartyg vars dräktighet understiger 300 ton vid bestämmandet av

ansvarighetsgränsen anses ha en dräktighet av 300 ton. Detta innebär i för­

hållande till vad som gäller för närvarande en väsentlig skärpning av reda­

rens ansvarighet. Fördragsslutande part äger dock enligt punkt 2 (b) i sig­

naturprotokollet förbehålla sig rätten att meddela avvikande bestämmelser

beträffande fartygen under 300 ton.

Kommittén har beträffande småfartygen uttalat, att dessa fartygs re­

dare eller ägare ofta representerar en jämförelsevis ringa ekonomisk bär­

kraft men att å andra sidan måste beaktas att även de små fartygen kan

åstadkomma mycket betydande skador. Sjölagskommittén har kommit

till den uppfattningen att konventionen i princip bör följas såvitt angår

personskada men att beträffande egendomsskada en lägre ansvarighets-

gräns är rimlig och lämplig. Med avseende närmast på egendomsskada har

kommittén därför föreslagit en reduktionsregel av innebörd att fartyg, vars

dräktighet understiger 150 ton, likställes med fartyg om 150 ton samt att

för fartyg med en dräktighet från 150 upp till 300 ton det verkliga tontalet

lägges till grund för ansvarighetsgränsens beräkning.

Om detta förslag har framkommit delade meningar under remissbe­

handlingen. Fiskareorganisationerna har av sociala skäl icke velat mot­

sätta sig den förhöjda gränsen i fråga om personskada men uttalat tvek­

samhet beträffande höjningen av ansvarigheten för egendomsskada. Med

hänsyn till den nordiska rättsenheten har man emellertid ansett sig kun­

na godkänna även detta förslag. Å andra sidan har flera remissorgan ut­

talat sig för att konventionens 300-tonsregel helt skall godtagas. Bland

dessa har några framhållit, att i varje fall beträffande nöjessjöfarten an­

ledning saknas att avvika från konventionen. Från försäkringshåll har an­

förts, att 300-tonsregeln är att förorda men att, om nordisk enighet icke

kan nås om denna, det föreliggande förslaget får accepteras. Sjöfartssty-

relsen har förklarat sig närmast benägen att förorda, att nöjesbåtar un­

dantages från ansvarighetsbegränsning men framhållit att betydande prak­

tiska svårigheter skulle uppkomma vid försök att avgränsa de olika kate­

gorierna småbåtar från varandra. Med hänsyn härtill har sjöfartsstyrel-

sen icke motsatt sig kommittéförslaget. Lagberedningen har gjort en jäm­

förelse med motorfordons- och lufttrafiken och uttalat, att starka skäl

föreligger för en obligatorisk försäkring för småfartyg. Lagberedningen

har föreslagit eu närmare utredning härom. Sjöfartsstyrelsen har uttalat,

att det kan bli aktuellt att införa försäkringsplikt beträffande vissa nöjes­

båtar och i samband därmed obligatorisk registrering av dessa båtar samt

någon form av förarbevis.

När det gäller småfartygen kan konstateras, att de föreslagna reglerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1965

65

innebär en väsentlig höjning av den ansvarighet som nu gäller. Det torde

endast undantagsvis komma att inträffa att full täckning för skada icke er-

hålles.

Frågan om småfartygens ansvarighet har varit föremål för behandling

vid de förhandlingar som hållits med representanter för berörda departe­

ment i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Därvid har framkommit, att

beträffande nyttosjöfarten, företrädesvis fisket, nordisk enighet icke torde

kunna nås om någon annan lösning än den av kommittén föreslagna. Sådan

enighet är enligt min mening synnerligen angelägen. Beträffande nojessjo-

farten kan väl med fog sägas, att denna bör kunna bära det fulla ansvaret

för uppkommande skador. Emellertid synes en tillfredsställande gränsdrag­

ning mellan nöjes- och nyttosjöfart stöta på mycket stora praktiska svårig­

heter.

På grund av vad nu anförts och då de föreslagna ansvarighetsgränserna

synes utgöra en rimlig avvägning av de olika intressen som gör sig gällan­

de i denna fråga, föreslår jag, att kommittéförslaget på denna punkt lägges

till grund för lagstiftning. Detta förutsätter att vårt land även av denna an­

ledning vid ratificering av konventionen enligt punkt 2 (b) i signaturproto­

kollet förbehåller sig rätten att meddela från konventionen avvikande reg­

ler för fartyg, vars dräktighet understiger 300 ton.

Frågan om obligatorisk ansvarighetsförsäkring sammanhänger med pro­

blemet om registrering av småbåtar. Härom har chefen för handelsdeparte­

mentet uttalat (prop. 1962: 94), att ytterligare erfarenheter av trafiken till

sjöss bör avvaktas, innan frågan prövas. På grund av vad sålunda anförts

och då väsentliga administrativa problem uppstår vid ett genomförande av

en obligatorisk ansvarighetsförsäkring, kan ståndpunkt icke tagas till frå­

gan i detta sammanhang.

I fråga om fartyg, som användes i inre farvatten, gäller för närvarande

samma begränsningsregler som beträffande fartyg, som användes i öppen

sjö. Detta motiveras av önskvärdheten av fasta och enhetliga regler. Det

nu framlagda förslaget intager samma ståndpunkt. Ett par remissorgan

har under hänvisning till olikheten mellan reglerna för trafiken till lands

och till sjöss ifrågasatt, att från lagstiftningens tillämpning borde undanta­

gas fartyg som användes i inre farvatten. Härvidlag bör emellertid beaktas,

att enligt gällande regler redarna i stor utsträckning kan fritaga sig från

ansvar gentemot den krets av skadelidande som närmast åsyftas, nämligen

passagerarna. För att en ändrad ordning skall få avsedd effekt, torde där­

för även sistnämnda regler böra ändras. Jag anser icke det anförda utgöra

tillräckligt skäl att avvika från det gällande systemet1.

Icke heller anser jag, att särskilda bestämmelser bör införas för krigs­

fartyg.

När det gäller skada å hamnanläggningar och liknande anordningar samt

1 Angående trafik med landsvägsfärja se NJA 1961 s. 686.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 saml. Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

66

skyldigheten att avlägsna förolyckat fartyg har fördragsslutande part möj­

lighet att utesluta konventionens bestämmelser om ansvarighetsbegräns-

ning. Sjölagskommittén har föreslagit, att Sverige icke skall begagna sig

av denna möjlighet. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissor­

ganen med undantag av Svenska hamnförbundet. Lagberedningen har ut­

talat tveksamhet härvidlag. Enligt min mening bör man inte utan starka

skäl avvika från konventionens regler. På grund härav och då enligt vad

som framgår av hamnförbundets yttrande begränsningsrätten hittills icke

medfört några betydande olägenheter för hamnarna anser jag mig böra

tillstyrka kommitténs förslag härutinnan. Påpekas bör att vid bristande

reciprocitet Kungl. Maj :t enligt vad som tidigare framgått har möjlighet att

från begränsningsrätten undantaga fartyg i främmande stat, som icke

bereder svenska fartyg förmånen av en motsvarande begränsningsrätt.

Enligt artikel 1 (4) (b) lämnas åt varje konventionsstat fritt att, i det

fall då dess lagstiftning reglerar tjänsteavtalet mellan fartygsägaren och

anställda ombord, avgöra i vad mån en skada som förorsakats en anställd

skall vara underkastad redarens begränsningsrätt.

Kommittén har ansett, att vägande sociala skäl talar för, att ansvarig­

het för skada som åsamkats anställda ombord så långt konventionen med­

giver icke skall omfattas av redarens begränsningsrätt, och därför föresla­

git en särskild undantagsbestämmelse härom. Vidare har kommittén före­

slagit ett undantag från den i det föregående nämnda lexforiprincipen av

innehåll, att frågan om ansvarighet för fordran som nu sagts skall avgö­

ras efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om fartyget hör hemma i

främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat som är ansluten

till 1957 års konvention.

Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande fler­

talet remissorgan. Hovrätten för Västra Sverige har emellertid givit ut­

tryck för en avvikande mening och uttalat, att de anförda sociala skälen

bör tillgodoses genom ett tillfredsställande försäkringsskydd för de an­

ställda. Samma uppfattning har framförts av Sveriges advokatsamfund.

Advokatsamfundet har ansett det olämpligt att exempelvis vid en fartygs-

kollision, varigenom besättningen skadats, denna kan få ett ekonomiskt

intresse att vända sig mot den egna redaren och icke mot den främmande

redaren och att i vissa fall märkliga processlägen kan uppkomma till följd

av besättningens ekonomiska intressen. Lagberedningen har förordat, att

det av kommittén för tillämpning av utländsk lag föreslagna villkoret, att

fartyget hör hemma i främmande stat, utgår såsom mindre väl förenligt

med konventionen.

I likhet med kommittén anser jag, att av socialpolitiska skäl skada, som

åsamkats anställda ombord, icke bör drabbas av begränsning. Denna syn­

punkt tillgodoses lämpligast genom att — i den utsträckning som konven­

tionen möjliggör — i vår lagstiftning undantag från begränsningsrätten

göres beträffande skada som drabbat anställda ombord. I anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

67

advokatsamfundets invändning mot förslaget kan framhållas, att det för­

hållandet att olika i eu rättegång deltagande personer — parter, vittnen el­

ler sakkunniga — har skilda ekonomiska intressen inte är ovanligt och att

en domstol ofta har att ta hänsyn härtill vid sin bedömning av ett mål. På

grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag, att ansvarighet

för skada som drabbat anställda ombord skall undantagas från begräns-

ningsrätt. I likhet med lagberedningen anser jag däremot den av kommit­

tén föreslagna undantagsbestämmelsen från lex foriprincipen mindre väl

förenlig med konventionen. Jag föreslår därför att denna jämkas i enlig­

het med vad lagberedningen förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 dr 196b

Lagförslag

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om ändring i sjölagen den

12 juni 1891 (nr 35 s. 1) och lag om ändrad Igdelse av 62 § utsökningsla-

gen. Förslagen grundar sig på de lagförslag som sjölagskommittén upp­

rättat på grundval av bestämmelserna i 1957 års Brysselkonvention.

Kommittén påpekar, att konventionen på några punkter ger anledning

till tveksamhet beträffande dess rätta innebörd. Kommittén har i allmän­

het icke ansett sig böra i lagförslaget undanröja dessa otydligheter. Ej

heller har kommittén strävat att besvara frågor, som konventionen läm­

nar öppna, med mindre konventionen uttryckligen överlämnar åt den na­

tionella lagstiftningen att lösa dessa frågor. Det får enligt kommittén allt­

så ankomma på domstolarna att, med beaktande av internationell praxis,

taga ställning till sådana spörsmål.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att advokatsamfundet

icke helt kan dela kommitténs uppfattning, att otydligheter i konventionen

icke bör undanröjas i lagtexten. Advokatsamfundet framhåller, att man

säkerligen icke kan räkna med att domstolarna i de olika konventionssta-

terna kommer att känna sig skyldiga att följa ett avgörande i en viss fråga,

som tidigare träffats av en domstol tillhörande en annan konventionsstat.

Den fördel som består i att möjligheterna till en enhetlig rättstillämpning

eventuellt förbättras genom att frågorna av lagstiftaren lämnas öppna,

torde därför enligt advokatsamfundet icke vara så väsentlig att den upp­

väger den nackdel som uppstår för enskild part, som ju — om kommit­

téns riktlinje följes — i många fall måste inleda en kostsam process för att

få besked om sin rättsställning. Advokatsamfundet anser därför, att den

svenska lagtexten bör skapa klarhet och att den bör undanröja otydligheter,

där så lämpligen kan ske.

68

Departementschefen. När det gäller att inordna bestämmelser i en inter­

nationell konvention i vår interna rätt har på sjörättens område i allmän­

het den metoden tillämpats att konventionsbestämmelserna omsatts i svensk

lagtext. Därvid uppstår av naturliga skäl betydande svårigheter av det slag

som antytts av kommittén och Sveriges advokatsamfund. I likhet med vad

som tillämpats vid tidigare tillfällen då konventionsbestämmelser inför­

livats med sjölagen bör enligt min mening även nu oklarheter som vidlåder

konventionstexten i möjligaste mån undanröjas. Det kan heller icke und­

vikas att i vissa fall en tolkning av konventionsbestämmelserna måste göras

vid utformningen av lagtexten. Därvid måste emellertid av hänsyn till reg­

lernas internationella omfattning och betydelse stor försiktighet iakttagas.

Det kan vidare icke undvikas, att tolkningsfrågor i viss utsträckning får

överlämnas åt rättstillämpningen.

Beträffande den närmare innebörden av de inom justitiedepartementet

upprättade lagförslagen, vilka torde få fogas till detta protokoll som bilaga

(Bilaga A)1, må anföras följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

Specialmotivering

Sjölagen

216 och 224 §§.

Departementschefen. I 216 § hänvisas beträffande begränsning av redare­

ansvaret 1 fråga om haveribidrag till 10 kap. sjölagen samt föreskrives att

om haveribidrag skall gäldas av last eller annat gods, ägaren skall häfta

med godset men ej svara personligen. 224 § femte stycket innehåller mot­

svarande bestämmelse beträffande bärgarlön. Enligt vad jag föreslagit i

det föregående skall begränsning i dessa hänseenden icke äga rum. Hän­

visningarna i förevarande stadganden föreslås därför skola utgå.

254 §.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 254 §, innehåller i 1 mom.

första stycket en uppräkning i fem punkter av de slag av fordringar som

är föremål för begränsning. Bestämmelserna grundar sig på artikel 1 (1)

och (3) i 1957 års konvention. I 1 mom. andra stycket stadgas vissa på in­

gressen till artikel 1 och på artikel 1 (4 b) och 6 (3) grundade undan­

tag från det sålunda angivna begränsningsområdet. Tredje stycket av 1

mom. innefattar en bestämmelse angående ränta och kostnader i saken. I 2

mom. upptages en bestämmelse, grundad på artikel 1 (5) i konventionen,

för det fall att redaren har motfordran mot borgenär.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

69

Kommittén anför, att paragrafen tar sikte på frågan, när redarens an­

svarighet må begränsas. Att begränsning kan åberopas jämväl av annan

än redaren framgår av 261 § i förslaget. Spörsmålet, huruvida ansvarighet

över huvud föreligger, regleras ej i begränsningskapitlet utan får enligt

kommittén bedömas jämlikt andra lagrum i sjölagen — främst 8 § och

enligt allmän lag. Kommittén har icke ansett det erforderligt att låta detta

förhållande komma till särskilt uttryck i lagtexten. I följd härav har kom­

mittén i ingressen till paragrafen icke medtagit orden »där sådan enligt

denna eller allmän lag föreligger».

Kommittén framhåller, att bestämmelserna i princip avser såväl kon-

traktuella som utomkontraktuella förhållanden. De äger tillämpning, vare

sig ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse eller icke.

Vidare framhålles, att bestämmelserna i 1 mom. första stycket under

punkterna 1—5 i viss mån griper in på varandras områden samt att detta

sammanhänger med strävandena att erna en redaktionellt enkel lagtext.

Kommittén uttalar, att det under punkterna 1—3 använda uttrycket

»skada å person» (enligt konventionens ordalag »loss of life or personal

injury»; »mort ou lésions corporelles») avser dödsfall och fysisk skada.

Huruvida uttrycket jämväl skall anses omfatta psykisk skada, uppkommen

med eller utan samband med fysiskt trauma, anser kommittén tveksamt

och påpekar att »lésions corporelles» endast torde täcka kroppsskada, var­

emot »personal injury» möjligen täcker även psykisk skada. Kommittén

anmärker, att »lésion corporelle» i artikel 17 i den i Warszawa den 12 ok­

tober 1929 undertecknade konventionen rörande fastställande av vissa ge­

mensamma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran motsva­

ras av »bodily injury».

Med »skada å egendom» förstås enligt vad kommittén uttalar, förutom

materiell skada å fast eller lös egendom samt förlust eller minskning av

sådan egendom, även intrång i rättighet (»infringement of any rights»;

»atteintes å tous droits»). Kommittén framhåller, att nämnda uttryck i

konventionen icke torde taga sikte på skada som uppkommer genom reda­

rens underlåtenhet att uppfylla avtal men däremot t. ex. det fall att far­

tyget skadar en kaj anläggning och på så sätt förhindrar annan än kajens

ägare att utöva en rätt att nyttja kajen för sitt fartyg. Jämväl indirekt

ekonomisk skada, exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning,

anser kommittén omfattas av uttrycket »skada å egendom».

Beträffande de olika punkterna i 1 mom. första stycket anför kommit­

tén:

Punkt 1 motsvarar artikel 1 (1) (a) i konventionen.

I artikel 1 (1) (a) användes, beträffande personer, i den franska texten

orden »se trouvant å bord pour étre transportée» och i den engelska »being

carried in the ship». Det franska uttrycket tager möjligen sikte endast på

passagerare, medan dess engelska motsvarighet torde ha en vidsträcktare

Knngl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6k

70

syftning. Orden »carried in the ship» innehåller sålunda enligt uttalande

i ett engelskt rättsfall »the concept of status; 'carried’, that is to say, in

some contractual form or by reason of some contractual arrangement;

carried as a member of the crew, carried as a passenger». Vid upprättan­

det av konventionen kom den franska texten på denna punkt att utgöra en

översättning av den engelska, som härvidlag var den ursprungliga versio­

nen. Företräde torde därför få givas åt den engelska konventionstexten i

denna del.

Enligt sjölagskommitténs förslag äger redaren begränsa sin ansvarighet

i avseende å ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på

fartyget för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord. Uttryc­

ket »för att medfölja detta» avser att återgiva betydelsen av »being carried

in the ship». Har redaren blivit ansvarig för skada som avses i detta lag­

rum, äger han åberopa begränsning oavsett huru eller av vem skadan or­

sakats; det är den skadade personens eller den skadade egendomens be­

fintlighet ombord på fartyget — såvitt angår skadad person i förening med

den omständigheten att han befann sig ombord för att medfölja fartyget

— som ger den för begränsningsrätt nödvändiga anknytningen till farty­

gets drift.

I vad angår personskada kommer ansvarsbegränsningen enligt punkt 1 i

praktiken som regel endast att omfatta de fall, då skadan åsamkats pas­

sagerare, ty ersättning för skada å person, som är anställd ombord, är

jämlikt andra stadgandet i förslaget vanligen undantagen från begränsning

(jfr 254 § 1 mom. andra stycket första punkten). Personskada, som åsam­

kats exempelvis besökare, stuveriarbetare eller fripassagerare, faller icke

under punkt 1; skada å dylik person underkastas begränsning allenast i

den mån bestämmelserna under punkterna 2 och 3 föranleder därtill.

Skada å egendom ombord omfattas av stadgandet under punkt 1, vare

sig egendomen skulle medfölja fartyget eller ej och vare sig den förts om­

bord med eller utan befälhavarens vetskap eller tillstånd. Sin praktiska

tillämpning får bestämmelsen i fråga om last och passagerares resgods.

Punkt 2 motsvarar viss del av artikel 1 (1) (b) i konventionen.

Artikel 1(1) (b) skulle efter ordalagen (»whether on land or on water»;

»sur terre ou sur l’eau») kunna sägas innebära att begränsningsrätt icke

föreligger i vad avser skada å personer som befinner sig i luften eller under

vattnet, varemot skada å egendom i luften eller under vattnet omfattas av

begränsningen. Någon avsikt att på detta sätt inskränka konventionens till-

lämpningsområde torde emellertid icke ha förelegat. De nyssnämnda uttryc­

ken saknar därför motsvarighet i sjölagskommitténs förslag.

Under förevarande punkt i förslaget stadgas begränsningsrätt beträffande

skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner

sig ombord på fartyget. För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves sålun­

da att den, som orsakat skadan, skall ha vid skadetillfället befunnit sig om­

bord på fartyget. Denna omständighet anses i och för sig giva honom en så­

dan anknytning till fartyget, att begränsningsrätt skall inträda, även om den

skadegörande handlingen icke hade samband med fartygets drift. Under be­

stämmelsen faller som regel den ojämförligt största och viktigaste gruppen

av händelser som föranleder tillämpning av begränsningsreglerna, nämli­

gen kollisioner mellan fartyg.

Punkt 3 motsvarar artikel 1 (1) (b) i vad sagda konventionsbestämmelse

icke täckes av regeln under punkt 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19(H

71

Under denna punkt stadgas begränsningsrätt såvitt angår ersättning for

skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som

hänför sig till navigcringen eller handhavandet av fartyget eller till lastning­

en, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, beford-

ringen eller landsättningen av passagerarna. Bestämmelsen avser narmast

de fall, då den som orsakar skadan därvid icke befinner sig ombord på tar-

tyget; det är skadeorsakens anknytning till fartygsdriftens centrala tunt-

tioner som medför att begränsningsrätt föreligger.

Punkterna 4 och 5 motsvarar artikel 1 (1) (c) i 1957 års konvention. Sag­

da artikel stadgar rätt att begränsa ansvarighet, som sammanhanger med

avlägsnande av förolyckat fartyg eller med skada å hamnanläggningar och

liknande anordningar.

Enligt punkt 2 (a) i det vid konventionen fogade signaturprotokollet ager

fördragsslutande stat förbehålla sig rätten att utesluta tillämpning av arti­

kel 1 (1) (c). Denna reservationsrätt kommer måhända att medföra, att en­

hetlighet mellan samtliga fördragsslutande stater ej åstadkommes i denna

del.

Kommittén påpekar vidare, att ansvarighet beträffande ersättning föi ska­

da å hamnanläggningar o. dyl. oftast torde uppkomma under sådana om­

ständigheter, att punkt 2 eller punkt 3 i förslaget blir tillämplig men anser

icke anledning föreligga att avvika från konventionen i detta hänseende.

Kommittén erinrar om att i den franska konventionstexten talas om »des

dommages causés par un navire de mer aux ouvrages d’art des ports, bassins

et voies navigables», medan den engelska texten använder uttrycket »dam-

age caused to harbour works, basins and navigable waterways». Kommittén

uttalar, att den franska konventionstexten på denna punkt är den ursprung­

liga, och kommittén har följt denna men ansett det överflödigt att återgiva

orden »causés par un navire».

I enlighet med det anförda upptages under punkt 4 i förslaget stadgande

om rätt att begränsa ansvarigheten beträffande ersättning för skada å

hamn-, bassäng- eller vattenvägsanläggning.

Under punkt 5 i förslaget återfinnes föreskrift om begränsning av ansva­

righeten för ersättning på grund av laglig förpliktelse att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord å sådant fartyg. Kom­

mittén uttalar, att det här är fråga om redarens förpliktelse att avlägsna

fartyget eller egendomen, medan hans förpliktelse att gälda ersättning en­

ligt ett av honom ingånget avtal med exempelvis ett bärgningsbolag, som

åtagit sig att avlägsna fartyget eller egendomen, icke omfattas av stadgan­

det. För att stadgandet skall vara tillämpligt fordras enligt kommittén vida­

re, att förpliktelsen skall åvila redaren ex lege, vare sig det är jämlikt lag,

administrativ författning eller allmänna rättsgrundsatser. Ett enbart på av­

tal grundat åtagande av redaren att avlägsna fartyget eller egendomen faller

icke in under bestämmelsen. Stadgandet är vidare tillämpligt oavsett graden

av den skada som drabbat fartyget. Det kräves sålunda icke att fartyget

skall ha skadats i sådan utsträckning att det utgör vrak. Orden »avlägsna»

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 år 19CA

72

torde täcka konventionens uttryck »raising, removal or destruction». Med

strandat fartyg lärer få jämställas grundstött fartyg.

Den i den allmänna motiveringen nämnda undantagsregeln beträffande

ansvarigheten för anställda ombord har i kommittéförslaget upptagits i 1

mom. andra stycket första punkten. Denna bestämmelse kompletteras av det

förutnämnda undantaget från lexforiprincipen, vilket intagits som ett andra

stycke i 262 §.

I enlighet med det anförda skall enligt förslaget begränsningen ej gälla

ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av

besättningen eller lots eller någon hos redaren anställd person. Kommittén

uttalar, att konventionens uttryck »servants of the owner» närmast beteck­

nar personer, som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order och fö­

reskrifter och för vilkas åtgärder fartygsägaren är ansvarig. Ett civilrättsligt

arbetsavtal behöver icke föreligga mellan en »servant» och fartygsägaren.

Den viktigaste gruppen av dylika »servants» är befälhavare och besättning,

vilka också nämnts särskilt i konventionstexten. Agenter och andra själv­

ständiga företagare, som anlitas av fartygsägaren, omfattas enligt kommit­

tén icke av ifrågavarande begrepp. I överensstämmelse med konventionen

stadgas den förutsättningen, att skadan åsamkats, då den skadade befinner

sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst.

Kommittén framhåller att uttrycket »besättningen» innefattar ej blott den

egentliga besättningen utan även den s. k. oegentliga besättningen, vare sig

denna är anställd hos redaren eller hos annan person, exempelvis hos en

självständig restauratör. »Lots» inbegriper kronolots, hamnlots och den som

eljest lämnar biträde med lotsning. Orden »någon hos redaren anställd per­

son» täcker bl. a. det fall att avlösningsmanskap, som är anställt hos reda­

ren, befordras å ett redaren tillhörigt fartyg. Med »skada» avses, liksom el­

jest i förslaget, såväl skada å person som skada å egendom. Att jämväl er­

sättning till arvinge eller rättsinnehavare faller utanför begränsningsområ-

det, om ansvarigheten grundas på skada åsamkad befälhavaren eller annan

person som här avses, följer av stadgandets ordalag. I

I 1 mom. andra stycket andra punkten har kommittén i enlighet med in­

gressen till artikel 1 samt artikel 6 (3) andra punkten i konventionen inta­

git en bestämmelse, att begränsningen ej avser ansvarighet på grund av fel

eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller för­

summelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besätt-

ning. Kommittén framhåller, att bevisbördan för att redaren gjort sig skyl-

dig till fel eller försummelse kommer att åvila borgenären men att det an­

kommer på redaren att visa att felet eller försummelsen begåtts i redarens

egenskap av befälhavare eller besättningsmedlem. För svenska domstolars

vidkommande torde enligt kommittén frågan om bevisbördans fördelning

numera, efter genomförandet av principen om fri bevisprövning, bli av täm-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

73

ligen underordnad belydeles. Kommittén uttalar, alt om redaren begått felet

eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess

besättning begränsningsrätt föreligger även om felet eller försummelsen icke

varit av nautisk art.

Kommittén påpekar, att frågan, huruvida redaren är skyldig att utöver

det belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad, svara för ränta och kost­

nader i saken, i likhet med 1924 års konvention icke besvaras av 1957 års

konvention. Denna får därför anses möjliggöra för varje fördragsslutande

stat att reglera dessa problem i sin nationella lagstiftning.

Kommittén föreslår, att begränsningen icke gäller ränta eller kostnader

i saken. Bestämmelse härom har intagits i 1 mom. sista stycket. Enligt

kommittén innebär detta, att ränta, om enligt allmänna regler sådan utgår,

skall gäldas av redaren utöver det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §

samt att det fulla ansvarighetsbeloppet slås ut på fordringarnas kapitalbe­

lopp. Kommittén anser, att det är av stor praktisk betydelse, att man icke

behöver lägga summan av kapital- och räntefordringarna till grund för

fördelningen å de olika borgenärerna. Räntan skall beräknas på det be­

lopp, till vilket den särskilda fordringen begränsas, och icke på fordring­

ens nominella belopp. I fråga om kostnader i saken innebär förslaget att

uppgörelse härom i princip får träffas vid sidan av fördelningen av det

fulla ansvarighetsbeloppet jämte eventuell ränta. Kommittén framhåller,

att förslaget i förevarande delar i huvudsak överensstämmer med den

praxis som nu tillämpas.

Kommittén behandlar även det fall, att redaren har en motfordran mot

borgenären och motfordringen grundas på samma händelse som huvud­

fordringen. Därvid uppkommer fråga, huruvida begränsningen först skall

tillämpas på borgenärens fordran och motfordringen därefter avräknas

från dennes sålunda begränsade fordringsbelopp (»cross liability») eller

om fordringarna först skall avräknas mot varandra och begränsningen

därefter tillämpas på det saldo som vid avräkningen må ha uppkommit

till borgenärens förmån (»single liability»).

Kommittén framhåller att spörsmålet icke är löst i 1924 års konvention

eller gällande sjölag, samt att i praxis båda metoderna kommer till an­

vändning. 1957 års konvention har i artikel 1 (5) avgjort frågan till för­

mån för single liability. I överensstämmelse härmed upptager kommitténs

förslag i 2 mom. stadgande att, om redaren har motfordran mot borgenären

samt fordran och motfordran grundar sig på en och samma händelse, be­

gränsningen skall avse allenast det belopp varmed fordringen må över­

stiga motfordringen.

Yttrandena. Några remissorgan anför inledningsvis vissa allmänna syn­

punkter på bestämmelserna i denna paragraf och dessa bestämmelsers för-

3-f

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 19Gb

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

hållande till den grundläggande regeln i 8 § sjölagen om redares ansva­

righet.

Vad beträffar de föreslagna konventionsbestämmelsernas införlivande

med sjölagen framhåller sålunda Sveriges advokatsamfund, att den i kon­

ventionen begagnade metoden, som i huvudsak baserar sig på enumera-

tionsprincipen, är främmande för svensk lagstil och att situationer lätt

kan uppkomma, för vilka bestämmelsernas upphovsmän tänkt sig att reg­

lerna skulle vara tillämpliga men som på grund av bestämmelsernas orda­

lydelse råkar falla utanför tillämplighetsområdet. Advokatsamfundet hän­

visar därvid till rättsfallet NJA 1951 s. 319 samt anför följande exempel

på tveksamma fall som kan uppkomma, om den föreslagna texten bibe­

hålies.

a) Antag att fartyget är behäftat med ett sjövärdighetsfel men att detta

fel inte berott på fel eller försummelse av redaren själv utan av en per­

son i underordnad ställning, som tillhör redarens landpersonal. Antag vi­

dare att felet förorsakar en skada, som drabbar person eller egendom, som

icke befinner sig ombord på fartyget. Ansvar föreligger för redaren på

grund av 8 § sjölagen. Punkterna 1 och 2 i 254 § 1 mom. är under de an­

givna förutsättningarna otillämpliga och frågan blir då om uttrycket »na-

vigeringen eller handhavandet av fartyget» i tredje punkten är tillämpligt.

Styrelsen anser att det icke föreligger några skäl att vägra redaren ansvars-

begränsningsrätt i det angivna fallet, och konventionens upphovsmän tor­

de sannolikt ha ansett detsamma. Emellertid kan man knappast i syfte

att tillerkänna redaren begränsningsrätt tillämpa det senast angivna rekvi-

sitet utan att i det närmaste helt frångå lagrummets språkliga utformning.

b) Redaren kan i många fall bli ansvarig för skada å last efter den tid­

punkt då befordringen avslutats och lasten lossats. I praxis förekommer

även tendenser att utsträcka de tvingande ansvarsreglerna till tidpunkt

efter lossningen. Frågan är då, om dylikt ansvar blir täckt av rekvisitet »om

skadan orsakats av omständighet, som hänför sig till .......... befordring­

en eller lossningen av lasten.......... ».

Ehuru lydelsen av det föreslagna lagrummet enligt advokatsamfundet

är olämplig anser samfundet med hänsyn till den principiella metod som

bör användas vid införlivandet av konventioner i svensk rätt, att man i hu­

vudsak icke bör frångå konventionstexten. Emellertid ifrågasätter advokat­

samfundet, om man icke genom smärre ändringar i det föreslagna lagrum­

met bör kunna skapa klarhet för fall av det slag som advokatsamfundet

angivit genom förutnämnda exempel.

Även lagberedningen behandlar frågan om överensstämmelse med re­

geln i 8 § sjölagen och hänvisar till att den inledande meningen i 254 §

i gällande sjölag stadgar, att redares ansvarighet, »där sådan enligt denna

eller allmän lag föreligger», skall vara begränsad i de fall som sägs i pa­

ragrafen. Lagberedningen erinrar om att förslaget saknar motsvarighet till

de citerade orden, och ifrågasätter, om det är tillrådligt att avvika från

gällande lags formulering på denna punkt. Dessa ord kan sägas antyda,

75

att det skall vara fråga om ett ansvar på grund av lag i motsats till ett

ansvar som enbart härleder sig från avtal. Lagberedningen tror ej, att man

kan generellt inbegripa kontraktsförhållanden, och hemställer därför, att

de citerade orden försiktigtvis får kvarstå.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att den omedelbara skadegöra­

rens person tillmätts betydelse endast i 1 mom. första stycket punkt 2, en­

ligt vilken begränsning inträder, om skadan orsakats av någon som be­

finner sig ombord på fartyget. Hovrätten konstaterar, att det däremot icke

kräves att skadegöraren arbetat i fartygets tjänst. Begränsningsregeln blir

därför mera vidsträckt än ansvarsregeln i detta avseende. Att stadga be­

gränsning av ett ansvar som över huvud icke föreligger kan enligt hov­

rätten verka förvillande.

Även i andra avseenden ställer hovrätten frågan, hur den föreslagna lag­

texten kommer att samspela med sjölagen i övrigt. Hovrätten håller för

troligt, att man i detta avseende måste vänta icke alldeles obetydliga svå­

righeter. I likhet med advokatsamfundet anser hovrätten, att man inte har

möjlighet att frångå konventionens system med korsande indelningar i

första mom. men att det måste tillses att sådant, som hittills varit omfat­

tat av begränsningsrätt och inte är avsett att föras undan, inte på grund av

begränsningsreglernas redaktionella utformning råkar bli uteslutet. Hov­

rätten påpekar att inom den grupp av folk, som arbetar i fartygets tjänst,

det finns åtskilliga presumtiva skadegörare, som ådrager redaren princi­

palansvar men som enligt den föreslagna lydelsen icke omfattas av be-

gränsningsreglerna. Sålunda ansvarar redaren för en linjeagent, som före

lastning eller efter lossning inom ramen för redarens transportförpliktelse

tar hand om gods och försummar dess rätta vård. Hovrätten framhåller

att, ehuru de olika punkterna i den föreslagna 254 § i hög grad täcker

varandra, det icke finns någon punkt, under vilken angivna situation kan

föras. Detta torde innebära en förändring i förhållande till gällande rätt,

men intet i betänkandet synes ge stöd för att man avsett att företa en dylik

ändring.

Slutligen påpekar hovrätten att en avgränsning av en persongrupp, mot­

svarande den i 8 § sjölagen, möter i det föreslagna 1 mom. andra stycket

och att enligt detta begränsningen icke skall gälla »ansvarighet på grund

av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller

lots eller någon hos redaren anställd person, då han befinner sig ombord el­

ler utför arbete i fartygets tjänst». Hovrätten frågar sig hur denna person­

krets är avgränsad jämfört med den som åsyftas i 8 § sjölagen samt anför:

Det räcker enligt ordalagen icke, att det rör sig om en annan än besättning

etc. som arbetar i fartygets tjänst, utan vederbörande måste vara hos reda­

ren anställd. Är han då »anställd», så snart han på redarens uppdrag »ut­

för arbete i fartygets tjänst»? Tag som exempel en entreprenadstuvare, som

anlitas av redaren för lastnings- eller lossningsarbete. Enligt motivuttalan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 106b

76

den (s. 25) är det tydligen inte meningen, att dylika personer skall innefat­

tas. Att det är tjänsteavtalsförhållanden som åsyftas framgår väl också av

konventionens hänvisning till »den lag som reglerar tjänsteavtalet» och hän­

visningen i motiven till nuvarande 254 § andra st. rörande förpliktelse som

grundar sig på tjänsteavtal. Syftet är att tillgodose »vägande sociala skäl»

(s. 26). En viss motsägelse kan kanske spåras i motiven. Termen »anställ­

da» (»servants of the owner») heskrives nämligen också såsom närmast be­

tecknande »personer som är skyldiga att efterkomma fartygsägarens order

och föreskrifter». Denna beskrivning passar inte illa på en entreprenadstu-

vare i den meningen, att stuveriet i avseende på godshanteringen är under­

kastat redarens kontroll. I flera avgöranden har Högsta domstolen tillmätt

just denna kontrollsynpunkt och redarens ledning av arbetet i denna me­

ning särskild betydelse (NJA 1952 s. 12 och 1956 s. 274).

Tillämpningen av 1 mom. andra stycket på stuvare behandlas även av

Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten påpekar för sin del, att till sådan ka­

tegori för vilken undantagsregeln i fråga skulle gälla synes kommittén räk­

na stuvare, som arbetar i fartygets tjänst. Enligt rådhusrättens mening är

det också av sociala skäl motiverat, att dylika stuvare icke skall behöva vid­

kännas reducering av dem tillkommande skadestånd. Emellertid ifrågasät­

ter rådhusrätten om den föreslagna lagtexten »någon hos redaren anställd

person, då han befinner sig ombord eller utför arbete i fartygets tjänst»

verkligen omfattar dessa stuvare. Såväl de i konventionens engelska och

franska texter använda uttrycken »servants of the owner» och »préposés du

propriétaire» som det i den svenska översättningen nyttjade uttrycket »and­

ra personer i fartygsägarens tjänst» måste enligt rådhusrätten anses vid­

sträcktare till sin innebörd än uttrycket »någon hos redaren anställd per­

son».

Beträffande den begagnade terminologien i övrigt erinrar lagberedningen

om att kommittén ansett det tveksamt om uttrycket »skada å person» skall

anses omfatta även psykisk skada, uppkommen med eller utan samband

med fysiskt trauma. Enligt lagberedningens mening talar sakliga skäl för

att vid tillämpning av begränsningsreglerna rätt till ansvarsbegränsning

skall föreligga även vid psykisk skada. Här regleras ju icke frågan, huruvi­

da sådan skada är ersättningsgill. Föreligger skadeståndsskyldighet, finns

det emellertid enligt lagberedningen icke någon anledning att låta ansvaret

för psykisk skada vara obegränsat i motsats till vad fallet är vid fysisk ska­

da. Uppdelningen skulle medföra besynnerliga konsekvenser.

När det gäller personskada påpekar lagberedningen även att översättning­

en av konventionstextens ord »being carried in the ship» till »som befinner

sig ombord på fartyget för att medfölja detta» passar illa för det fall att frå­

ga är om en debarkerande passagerare. Uttrycket bör därför enligt lagbe­

redningen jämkas.

I fråga om uttrycket »skada å egendom» påpekar hovrätten för Västra

Sverige, att enligt kommittén detta uttryck skall anses inbegripa även fall,

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196i

77

som är hänförliga under kategorien allmän förmögenhetsskada. Med termen

»skada å egendom» avser man emellertid i svensk skadeståndsrättslig ter­

minologi icke allmän förmögenhetsskada utan hlolt skada på sak. Sålunda

talas i doktrinen genomgående om annan ekonomisk skada än skada på sak

eller person, t. ex. allmän förmögenhetsskada. Hovrätten framhåller, att en

avvikelse från denna hävdvunna terminologi kan förorsaka missförstånd

och tvister.

Denna fråga behandlas även av Sveriges advokatsamfund, som ifrågasät­

ter riktigheten av kommitténs uttalande, att även indirekt ekonomisk ska­

da, exempelvis genom tidsförlust i följd av sammanstötning, omfattas av

uttrycket »skada å egendom». Advokatsamfundet förordar att lagrummets

lydelse närmare anslutes till konventionstexten, av vilken framgår att far­

tygsägaren skall äga rätt att begränsa hela den ansvarighet som uppstått i

de angivna fallen.

Lagberedningen föreslår att i 1 mom. första stycket punkt 5 ordet »lag­

lig» utbytes mot »i lag stadgad».

Stockholms rådhusrätt framhåller beträffande den i 2 mom. fastslagna

single liabilityprincipen, att varken lagtexten eller motiven ger besked, hu­

ruvida en förutsättning för stadgandets tillämpning är att motfordringen är

begränsningsbar. Ej heller konventionen ger besked på denna punkt, och

ovisshet härom kan enligt rådhusrätten komma att medföra olägenhet.

Svenska seglarförbundet tar upp frågan, vilka som bör hänföras till be­

sättning på nöjesfartyg, och framhåller, att det torde höra till undantags­

fallen, att det finns någon besättning i den mening som avses med lagbe­

stämmelsen, d. v. s. en hos båtägaren enbart för båtens handhavande an­

ställd person. Enligt förbundets mening vore det önskvärt med ett förtydli­

gande härvidlag.

Departementschefen. Såsom jag tidigare anfört uppstår ofta svårigheter

vid överföring av konventionsbestämmelser till svensk lagtext. Så har varit

fallet vid utformningen av de gällande reglerna i sjölagen, vilka ju bygger

på bestämmelserna i 1924 års Brysselkonvention, och såsom framgått före­

ligger delade meningar i olika avseenden, när det nu gäller att omsätta be­

stämmelserna i 1957 års Brysselkonvention till svensk lagtext. I stort sett

har dock kommitténs förslag godtagits av remissorganen och enighet råder

om att den i konventionen begagnade enumerationsmetoden vid angivande

av begränsningsfallen måste bibehållas. Även jag anser att kommitténs för­

slag till lagtext i allt väsentligt kan godtagas. Emellertid bör sambandet mel­

lan ansvarsbegränsningsreglerna och sjölagens bestämmelser i övrigt, sär­

skilt dess 8 §, uppmärksammas.

I likhet med lagberedningen anser jag icke anledning föreligga att ur lag­

texten utmönstra uttrycket »där sådan enligt denna eller allmän lag före­

ligger». En redaktionell jämkning bör dock göras i ingressen till 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

78

Vad beträffar det första av de av Sveriges advokatsamfund angivna fallen

torde det bäst överensstämma med grundtanken i konventionen att i den

mån ansvarighet föreligger i den antydda situationen tillåta ansvarsbe­

gränsning. Den föreslagna formuleringen i 1 mom. punkt 3 torde icke läg­

ga hinder i vägen för en sådan tolkning. Beträffande sådana fall av skador

på last, som advokatsamfundet anfört, synes frågan om såväl ansvarsreg-

lernas som begränsningsreglernas tillämplighet mera tveksam. Detta spörs­

mål torde utan närmare direktiv få överlämnas åt rättstillämpningen.

Med anledning av det påpekande som gjorts av hovrätten för Västra Sve­

rige, att begränsningsregeln i 1 mom. andra punkten blir mera vidsträckt

än ansvarsregeln i 8 §, vill jag framhålla att konventionstexten på denna

punkt tillägger »för whose act, neglect or default the ovvner is responsible».

Det kunde givetvis ifrågakomma att göra ett motsvarande tillägg i den sven­

ska lagtexten men detta synes enligt min mening icke erforderligt; paragra­

fen skall ju endast gälla i de fall där ansvarighet över huvud föreligger för

redaren enligt vad som nämnts i det föregående. Ä andra sidan kan givetvis

inträffa, att ansvar för redaren kan föreligga utan att begränsningsrätt gäl­

ler. Sålunda synes enligt konventionen begränsningsrätt icke föreligga be­

träffande redarens eventuella principalansvar för en linjeagents åtgärder

eller försummelse. Detta torde även framgå av den av kommittén föreslag­

na lagtexten.

Även beträffande den i 1 mom. andra stycket angivna personkretsen har

fråga uppstått om förhållandet till de personer som åsyftas i 8 § sjölagen.

Undantagsbestämmelsen i 254 § andra stycket torde enligt min mening böra

utformas i nära anslutning till konventionstexten och omfattningen av ifrå­

gavarande bestämmelse får avgöras med ledning av konventionen. Huru­

vida enligt denna krävs ett anställningsförhållande synes tveksamt. Det bör

beaktas att syftet med konventionsbestämmelsen — som uttryckligen hän­

visar till den lag som reglerar tjänsteavtalet — är att de som är sysselsatta

inom sjöfartsnäringen icke skall intaga en sämre ställning i fråga om för­

måner vid olycksfall i arbetet än andra anställda. Huruvida ansvar för ska­

da som drabbat stuvare skall vara underkastat begränsning får med ledning

av det anförda avgöras från fall till fall.

Avfattningen av paragrafen ger här utöver anledning till följande påpe­

kanden.

I likhet med lagberedningen anser jag, att begränsningsreglerna bör gälla

ansvar för såväl fysisk som psykisk skada.

Det har framhållits, att uttrycket i 1 mom. punkt 1 »person, som befinner

sig ombord på fartyget för att medfölja detta» icke passar beträffande en

debarkerande passagerare. Uttrycket är emellertid en ordagrann översätt­

ning från den franska konventionstexten och överensstämmer även väl med

den engelska texten. Framhållas bör också, att det fall, då fråga är om de-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196i

79

barkerande passagerare, även inbegripes under tredje punkten. Uttrycket

torde därför böra bibehållas.

När det gäller frågan vad som är att hänföra till »skada å egendom» ma

framhållas, att den engelska konventionstexten begagnar uttrycket »damage

to any other property or infringement of any rights». Huruvida detta uttryck

inbegriper vad vi brukar benämna allmän förmögenhetsskada eller indirekt

ekonomisk skada synes oklart. Jag är dock närmast böjd för att antaga, att

så är fallet. I avsaknad av full klarhet på denna punkt kunde emellertid, så­

som advokatsamfundet anfört, ifrågasättas att anknyta lagtexten till kon­

ventionstexten. Den däri begagnade terminologien synes emellertid fram

mande för svenskt språkbruk och torde kunna ge anledning till missför­

stånd. Jag vill därför förorda, att det av sjölagskommittén föreslagna uttryc­

ket, vilket överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska län­

derna, bibehålies i lagtexten.

Beträffande punkt 4 anser jag, att man med utgångspunkt från den

engelska konventionstexten bör begagna uttrycket ersättning för skada å

hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg. Härigenom vinnes även

överensstämmelse med vad som föreslås i de övriga nordiska länderna.

Stadgandet under punkt 5 är avsett att tillämpas vare sig förpliktelsen

grundar sig på lag eller på administrativ författning. Huruvida förpliktelse,

som åvilar någon enligt allmänna rättsgrundsatser, omfattas av konven­

tionens begränsningsregler synes mera tveksamt. Det engelska uttryc­

ket »by any law» torde omfatta även allmänna rättsgrundsatser, medan

däremot det franska uttrycket »par une loi» torde täcka endast lag och ad­

ministrativ författning. Jag föreslår följande formulering av lagtexten: er­

sättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat

eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

För tillämpningen av den i 2 mom. fastslagna single liabilityprincipen

synes det icke vara en förutsättning att motfordringen är begränsningsbar.

Frågan, hur uttrycket »besättningen» skall tolkas, när det gäller dem som

biträder vid handhavandet av nöj esf artyg, torde icke kunna besvaras gene­

rellt utan ett bedömande får i rättstillämpningen göras från fall till fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år l!)6i

255 §.

Departementschefen. De i förevarande paragraf föreslagna bestämmel­

serna har sin motsvarighet i nuvarande 255, 258 och 260 §§. Till 256 och

257 §§ i gällande sjölag saknas motsvarighet i förslaget. 1 mom. innehåller

bestämmelser om ansvarighetsbeloppens beräkning. Härom hänvisas till den

allmänna motiveringen.

I 2 mom. ges en definition — i överensstämmelse med artikeln 3 (6) och

17) i konventionen — av begreppen franc och dräktighet.

Jämlikt första stycket förstås med franc en enhet innehållande sextiofem

80

och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet. Omräkningen

till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet

för sin ansvarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker. Har

redaren ställt säkerhet, sker ingen ny omräkning vid betalningstillfället. Ris­

ken för en kursändring under mellantiden ligger alltså på borgenären.

I andra stycket upptages föreskrift, att med dräktighet avses nettodräktig-

heten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestäm­

mandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.

256 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillämpning av ansvarighets-

gränsen och fördelning av ansvarighetsbeloppet. Enligt första stycket, som

motsvarar artikeln 2 (1) i konventionen, skall den ansvarighetsgräns, var­

om stadgas i 255 § tillämpas i fråga om fordringar vilka uppkommit på

giund av en och samma händelse. Till andra stycket finnes motsvarighet

i artikel 3 (1) (c) i konventionen. Förslaget upptar här en bestämmelse

att fordringar på grund av skada å person i första hand skall tillgodoses

med det ansvarighetsbelopp som avses i 255 § 1 mom. andra stycket samt

att, om beloppet ej förslår, de återstående personfordringarna skall till­

sammans med övriga fordringar tillgodoses med det i 255 § 1 mom. första

stycket avsedda beloppet. I tredje stycket, som motsvarar artikel 3 (2),

stadgas att fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till

fordringarnas storlek.

Fjärde stycket motsvarar artikel 3 (3) och 3 (4) i konventionen och in­

nehåller bestämmelser om att redaren träder i borgenärs ställe vid för­

delningen av ansvarighetsbeloppet, om han betalat fordran som avses i

denna paragraf eller om han visar att han, oaktat krav ännu ej skett,

framdeles kan bli nödsakad att gälda fordran som avses i denna paragraf.

De i förevarande paragraf föreslagna bestämmelser har viss motsvarig­

het i nuvarande 259 §.

Kommittén framhåller, att bestämmelsen i första stycket avser fordringar­

nas sammanlagda kapitalbelopp, medan däremot ränta och kostnader icke

skall tagas med i beräkningen. Har flera skilda händelser inträffat, som

givit upphov till begränsningsbara fordringar, blir redaren för varje hän­

delse ansvarig intill det fulla begränsningsbeloppet enligt 255 §.

Beträffande stadgandet i andra stycket uttalar kommittén, att om det

belopp som är avsett för personskadeborgenärerna inte åtgår till dessas

förnöjande, överskottet skall tillfalla redaren. Föreligger inte någon egen-

domsfordran, står hela ansvarighetsbeloppet till förfogande för tillgodose­

ende av personfordringarna. Egendomsfordringarna är alltid hänvisade en­

bart till det i 255 § 1 mom. första stycket avsedda beloppet. Föreligger inte

några fordringar på grund av personskada, skall egendomsfordringarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

81

ensamma tillgodoses med detta belopp. Föreligger personfordringar, kan

egendomsfordringarna få vidkännas konkurrens av personfordringarna,

dock endast i den mån dessa fordringar icke täckes av det i 255 § 1 mom.

andra stycket angivna, för personskador särskilt avsedda beloppet.

I samband med bestämmelserna i fjärde stycket berör kommittén en

fråga som behandlats i konventionen men icke upptagits i kommittéförsla­

get, nämligen vissa regler om att det fulla ansvarighetsbeloppet må avsät­

tas såsom en särskild begränsningsfond (artikel 2 (2), (3) och (4) i kon­

ventionen). Kommittén framhåller, att dessa regler bl. a. innebär, att en

dylik fond ej må användas till annat än gäldande av fordringar, gentemot

vilka ansvarighetsbegränsning kan åberopas. Bestämmelserna är sålunda

enligt kommitténs mening icke förenliga med svenska konkursrättsliga

principer. Kommittén uttalar, att då bestämmelserna är av fakultativ na­

tur det ej heller är erforderligt att införa dem i den svenska lagstiftningen.

Kommittén anför, att syftet med de i artikel 2 (2), (3) och (4) upptag­

na reglerna om begränsningsfond främst är att bestämmandet av och upp­

görelse om de krav, vartill en olyckshändelse givit upphov, skall koncen­

treras till den stat, där fonden upprättats. Kommittén påpekar, att såsom

komplement till dessa regler meddelas i artikel 3 (3) och (4) vissa be­

stämmelser för det fall, att uppgörelse angående viss fordran ändock skett

eller kan förväntas ske vid sidan av begränsningsfonden, samt framhåller,

att dessa bestämmelser torde ha tillkommit med tanke främst på fordring­

ar, beträffande vilka betalning framtvingats i stat som ej anslutit sig till

konventionen. Ehuru kommitténs förslag icke innehåller några regler om

begränsningsfond, anser kommittén att, om vårt land ratificerar 1957 års

konvention, förpliktelse dock lärer föreligga att i fråga om betalningar

som avses i artikel 3 (3) och (4) tillämpa en reglering som överensstäm­

mer med föreskrifterna i nämnda konventionsrum. Mot bakgrunden av vad

nu anförts har kommittén utformat de bestämmelser som intagits som ett

fjärde stycke av förevarande paragraf. Bestämmelserna är enligt kommit­

tén tillämpliga även på verkställd eller framtida delbetalning av fordran.

Kommittén anför härutinnan:

Redaren äger sålunda att beträffande fordran, som han måst betala eller

framdeles har att betala, uppträda såsom borgenär vid fördelningen av

ansvarighetsbeloppet; om redaren betalat eller framdeles har att betala

allenast del av fordran, äger han åberopa den ifrågavarande delbetalning­

en. Härigenom ernås att hans ställning icke på grund av en — framtvung-

en — betalning vid sidan av uppgörelsen i övrigt försämras i vidare mån

än som må följa därav att en honom såsom borgenär tillkommande ford­

ran underkastas begränsning. Att endast sådan fordran, som kunnat en­

ligt svensk rätt göras gällande mot redaren, får beaktas, kan i det särskil­

da fallet framstå som obilligt, men det synes icke vara möjligt att avvika

från konventionens reglering på denna punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 År 196i

82

Yttrandena. Lagberedningen /örklarar sig ha svårt att inse, att konven­

tionens bestämmelser om en särskild begränsningsfond skulle vara oför­

enliga med svenska konkursrättsliga principer. Lagberedningen framhål­

ler, att inbetalningen till fonden givetvis måste kunna bringas att återgå

i händelse av konkurs inom viss kortare tid men att en sådan ordning icke

synes strida mot konventionen. En annan sak är, att konkurslagens åter-

vinningsregler måhända behövt ändras.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att paragrafens fjärde stycke förut­

sätter, att den fordran, som betalats, enligt svensk rätt kunnat göras gäl­

lande mot redaren, för att denne skall få tillgodoräkna sig ett utbetalat be­

lopp. Advokatsamfundet framhåller, att redaren sålunda blir lidande om

han, antingen genom ett domstolsutslag, som icke grundar sig på svensk

rätt, eller genom en ofördelaktig förlikning, fått betala för mycket. Med

tanke härpå kan det synas rimligt, att redaren, om han betalat en borge­

när ett mindre belopp än det som denne kunnat utfå, om saken prövats

med tillämpning av svensk rätt, också får tillgodoräkna sig hela fordring­

ens värde. Advokatsamfundet framhåller, att Högsta domstolen i ett avgö­

rande refererat i NJA 1951 s. 138 stannat för denna senare ståndpunkt,

samt uttalar, att såväl konventionstexten som den föreslagna lagtexten

synes utgå från att det i och för sig är ovidkommande, vad redaren har

erlagt för den fordran som han bevakar vid fondens fördelning. Den före­

slagna lagtexten är emellertid enligt advokatsamfundet icke alldeles klar

på denna punkt.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna anser

jag mig i allt väsentligt kunna godtaga. Beträffande reglerna om begräns­

ningsfond torde visserligen kunna sägas, att dessa inte är helt förenliga

med svenska konkursrättsliga principer, såtillvida att vissa borgenärer

blir gynnade genom ett dylikt förfarande, men å andra sidan bör beaktas,

att reglerna om sjöpanträtt i huvudsak medför samma resultat. Oaktat

den praktiska betydelsen av de gjorda invändningarna mot reglerna om

begränsningsfond sålunda icke bör överskattas, anser jag mig emellertid —

bl. a. enär det kan ifrågasättas om reglerna helt överensstämmer med gäl­

lande sjöpanträttsregler — kunna ansluta mig till den ståndpunkt som

från nordiskt håll tagits vid den förberedande behandlingen av frågan.

För närvarande gäller, att om flera fordringar finns, dessa skall jämte

varandra njuta betalning ur ett gemensamt ansvarighetsbelopp efter den

förmånsrätt som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Enligt bestäm­

melsen i tredje stycket skall fördelningen av ansvarighetsbeloppet hädan­

efter ske i förhållande till fordringarnas storlek. Detta innebär, att en med

sjöpanträtt förenad fordran, genom att den inte längre är prioriterad vid

fördelningen av ansvarighetsbeloppet, skulle kunna bli tillgodosedd i mind­

re utsträckning än vad den blir enligt gällande regler. Något praktiskt fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

83

torde detta dock icke vara.Panträtten och de rättigheter, som härledes ur

denna, beröres givetvis icke av ändringen. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att enligt 271 § panträttshavare, som har sjöpanträtt, vid för­

säljning i samband med utmätning visserligen är oförhindrad att bevaka

sin fordran till fulla beloppet men icke erhäller utdelning utöver ansvarig­

hetsbeloppet.

Ett par smärre ändringar i den föreslagna lagtexten synes böra göras.

För att i överensstämmelse med gällande internationellträltsliga principer

under stadgandet i fjärde stycket inbegripa även fordring, som visserligen

icke kunnat göras gällande enligt svensk rätt men som fastställts genom

utländsk dom, som är exigibel i Sverige, förordar jag, att orden »enligt

svensk rätt» utbytes mot »här i riket». I avsikt att tillgodose de synpunk­

ter som framförts av Sveriges advokatsamfund vill jag vidare föreslå, att

i anslutning till konventionstexten ett tillägg göres till den föreslagna lag­

texten. Fjärde stycket första punkten torde i enlighet härmed böra erhålla

följande lydelse: Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf,

skall han anses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne

och fordringsbeloppet medtages vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet,

såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren.

257 §.

Artikel 5 (1)—(4) i konventionen innehåller föreskrifter som syftar

till att möjliggöra för redaren att förhindra att »arrest» (»saisie») verk­

ställes flera gånger och i olika länder till säkerhet för fordringar, härrö­

rande från en och samma händelse. I förevarande paragraf och i 258 § upp­

tages bestämmelser, att ställande av säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet

förhindrar kvarstad eller annan handräckning för fordran. De i 257 § upp­

tagna bestämmelserna har i huvudsak icke någon direkt grund i konventio­

nen utan motsvarar i stort sett bestämmelserna i nuvarande 262 §. På leon-

ventionsbestämmelserna grundade regler har upptagits i 258 §.

Kommittén uttalar, att artikel 5 (4) närmast synes avse säkerhet som

ställes inom riket. Den rör samtliga begränsningsborgenärers rätt och torde

därför taga sikte endast på säkerhet, som ställes inför myndighet, och icke

på säkerhet som ställes i privat ordning.

Kommittén framhåller vidare, att konventionen får anses överlämna åt

de nationella lagarna att lösa frågan, i vad mån det skall krävas att säker­

het ställes jämväl för ränta på begränsningsbeloppet samt för kostnader i

saken. Den svenska lagstiftningen har alltså frihet att välja den lösning som

förefaller mest ändamålsenlig. Enligt gällande praxis ställes som regel sä­

kerhet även i nu förevarande hänseenden. På grund härav och då dessa be­

lopp ofta uppgår till betydande storlek anser kommittén det böra föreskri­

vas, att säkerhet, varom här är fråga, skall vara så avpassad att den täcker

även ränta och kostnader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

84

I överensstämmelse med vad sålunda anförts stadgar kommitténs förslag

i första stycket av förevarande paragraf att, om redaren till befrielse från

utmätning, kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vil­

ken ansvarigheten är begränsad, inom riket hos rätten eller överexekutor

har ställt säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jämte ett av

rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken,

säkerheten må åberopas gentemot alla borgenärer för vilkas fordringar gäl­

ler begränsning till samma ansvarighetsbelopp. Vidare föreskrives, att sä­

kerheten skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna förutsätter att ansökning om

utmätning, kvarstad eller annan handräckning har gjorts. De är tillämpliga

både beträffande handräckning som sökes hos överexekutor och i fråga om

handräckning i rättegång.

Kommittén uttalar, att med »det fulla ansvarighetsbeloppet» förstås ett

belopp beräknat efter 3 100 francs för ton, dock minst 780 000 francs. Har

allenast egendomsskador uppkommit är emellertid ett belopp beräknat efter

1 000 francs för ton, dock minst 150 000 francs, tillfyllest. Tillägget för rän­

ta och kostnader bestämmes gemensamt för dessa båda poster. I vad avser

ränta torde tillägget böra täcka räntan på det fulla ansvarighetsbeloppet un­

der tiden från det säkerheten ställes och till dess slutlig uppgörelse angåen­

de de begränsningsbara fordringar, som grundar sig å händelsen, må anta­

gas komma till stånd mellan redaren och hans borgenärer. Visar borgenär,

att ränta löper från en tidigare tidpunkt än nu sagts, bör emellertid den tid­

punkten läggas till grund. Beräkningen torde böra ske enligt en räntefot av

fem procent. Såvitt gäller kostnader bör tillägget avse alla de av händelsen

föranledda kostnader för vilka redaren kan antagas bli ansvarig gentemot

borgenärerna. Beräkningen av tillägget måste tydligen grundas på en sköns-

mässig uppskattning.

Kommittén anför:

Av förevarande bestämmelse följer att, sedan inom riket hos rätten eller

överexekutor säkerhet ställts för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § jäm­

te tillägg för ränta och kostnader, utmätning, kvarstad eller annan hand­

räckning ej må beviljas på grund av fordran som avses med säkerheten. Ut­

mätning, kvarstad eller annan handräckning, som redan beviljats, skall ge­

nast hävas (jfr 189 § utsökningslagen). Redaren behöver alltså ställa säker­

het endast en gång för att inom riket undgå handräckningsåtgärd i fråga

om begränsningsbar fordran. Rörande verkan i annan konventionsstat av

säkerhet, som ställts enligt 257 §, torde få hänvisas till artikel 5(1) och (2)

i konventionen.

Vidare följer av den föreslagna bestämmelsen att säkerheten ej kan utan

samtliga borgenärers medgivande återtagas, förrän redaren erlägger full be­

talning (jfr 259 § 2 mom. i förslaget) eller ställer enahanda säkerhet hos

annan rätt eller överexekutor inom riket eller säkerhet som möjliggör för

honom att åberopa 258 § fjärde stycket.

Om redaren har ställt säkerhet, som understiger det fulla ansvarighets­

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

85

beloppet enligt 255 §, gäller dylik delsäkerhet endast till förmån för borge­

när, som begärt handräckningsåtgärden, och den kan ej heller av redaren

åberopas mot andra borgenärer. Om emellertid redaren kompletterar säker­

heten, så att densamma kommer att uppgå till det fulla ansvarighetsbelop­

pet jämte tillägg för ränta och kostnader, inträder de i första stycket stad­

gade rättsverkningarna, under förutsättning att kompletteringen sker hos

samma myndighet. Dylik komplettering kan ske, vare sig hos myndighet gö-

res ny ansökan om handräckningsåtgärd eller ej. Uttryckliga bestämmelser

i dessa avseenden torde icke vara erforderliga; i detta sammanhang är att

märka att regeln i 2G2 § andra punkten sjölagen grundar sig å ett i 1924

års konvention upptaget stadgande (artikel 8 tredje stycket) som saknar

motsvarighet i den nya konventionen.

Kommittén framhåller emellertid, att det förekommer att redaren, för att

undgå handräckningsåtgärd beträffande en begränsningsbar fordran, hos en

myndighet ställer säkerhet, som visar sig understiga det fulla ansvarighets­

beloppet, och att hans fartyg eller annan honom tillhörig egendom därefter

hos myndighet på en annan ort göres till föremål för ny ansökan om hand­

räckning för en annan begränsningsbar fordran, grundad på samma hän­

delse. För dylikt fall föreslår kommittén i paragrafens andra stycke en be­

stämmelse av innebörd, att redaren äger värja sig mot den nya handräck-

ningsansökningen genom alt hos den förra myndigheten komplettera den

därstädes ställda delsäkerheten, så att den täcker det fulla ansvarighetsbe­

loppet jämte ränta och kostnader. Sker en dylik komplettering, blir regeln i

första stycket även i övrigt tillämplig.

Att redaren, om han så önskar, äger hos den senare myndigheten ned­

sätta full säkerhet enligt första stycket, torde enligt kommittén icke behöva

utsägas i lagtexten. Givetvis kan han också nöja sig med att hos denna myn­

dighet ställa säkerhet för den fordran, beträffande vilken handräckning där­

städes sökes; en dylik säkerhet kan kompletteras, så att den kommer att

utgöra full säkerhet enligt första stycket. Men redaren kan icke ernå de i

första stycket stadgade rättsverkningarna genom att hos myndigheten stäl­

la säkerhet till komplettering av den förut hos annan myndighet ställda sä­

kerheten.

Kommittén föreslår även, att redaren, om han ställt full säkerhet, äger

påfordra frigivande av tidigare ställd säkerhet för fordran, som avses med

den fulla säkerheten. Bestämmelsen avses gälla, vare sig den tidigare sä­

kerheten ställts hos myndighet eller i privat ordning.

Slutligen föreslår kommittén, att vad i förevarande paragraf är stadgat

om säkerhet, som inom riket ställts hos rätten eller överexekutor, skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om säkerhet, som ställts hos vederbörlig

myndighet i Danmark, Finland eller Norge. Denna bestämmelse, vartill mot­

svarighet förutsättes skola inflyta i de danska, finska och norska sjölagar­

na, bär tillkommit såsom ett led i den nordiska rättsgemenskapen på sjö­

rättens område. Anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga

borgenär i utomnordiskt land föreligger enligt kommitténs mening icke.

Kunijl. Maj.ts proposition nr 35 år It) 6'4

86

Yttrandena. Lagberedningen anför, att avfattningen av första stycket ger

vid handen, att avsikten med stadgandet icke är att reglera förutsättningar­

na för att redaren skall kunna hindra utmätning, kvarstad eller annan hand­

räckning genom att ställa säkerhet. Ordalagen tyder på att man endast ve­

lat mot övriga borgenärer med begränsningsbara fordringar reglera verk­

ningarna av att redaren — i huvudsaklig överensstämmelse med eljest gäl­

lande regler inom exekutionsrätten — ställer säkerhet, och denna ställs för

fulla ansvarsbeloppet jämte vissa tillägg. Såvitt angår säkerhet som ställts

till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran anser lag­

beredningen det ej vara något att erinra mot förslaget.

Lagberedningen anför emellertid vidare:

Däremot måste beredningen ifrågasätta lämpligheten av att i detta sam­

manhang medtaga säkerhet som ställs till befrielse från utmätning. Om

stadgandet, såsom beredningen antagit, icke avser att införa en helt ny möj­

lighet att ställa säkerhet, är det tydligt, att dess tillämpningsområde blir

ganska begränsat såvitt angår utmätning. Föreligger lagakraftvunnen dom,

kan sålunda enligt utsökningslagen utmätning icke avvärjas genom att sä­

kerhet ställs. Detsamma gäller, om sökanden kan åberopa hovrätts icke-laga-

kraftvunna dom. Med anledning av ett av kommittén gjort motivuttalande

(s. 39 nederst o. f.) vill beredningen vidare påpeka, att den omständigheten

att säkerhet ställs icke medför att redan verkställd utmätning skall hävas.

Att i detta sammanhang medtaga säkerhet mot utmätning medför också vis­

sa komplikationer. Av mindre betydelse är härvid måhända, att 39 § UL,

enligt vad allmänt antages, förutsätter att säkerheten ställs hos utmätnings­

mannen. En säkerhet som ställts hos rätten eller överexekutor bör rimligen

också kunna godtagas, om sökanden hos utmätningsmannen visar att så

skett. 39 § UL kräver emellertid, att säkerheten även omfattar »skada, som

genom uppehållet vållas kan». Det torde därför få ankomma på gäldenären

att komplettera säkerheten hos utmätningsmannen. Vidare må påpekas, att

enligt 48 § UL löftesskrift må omhändertagas av den till vars säkerhet den

gäller. Stadgandet passar ej väl för det fall att säkerheten skall gälla till

förmån för ett flertal, kanske ännu delvis okända borgenärer.

Om åter avsikten med stadgandet, i strid mot vad beredningen antagit,

är att införa en helt ny möjlighet att vinna befrielse från utmätning genom

ställande av säkerhet, måste denna avsikt komma till tydligare uttryck. Det

torde också bli nödvändigt att ge utförligare bestämmelser i ämnet. Att här­

vid hindra även utmätning på grund av lagakraftvunnen dom vore i sak fö­

ga rimligt. Under alla förhållanden måste verkställighet kunna vinnas i sä­

kerheten. Denna kan emellertid utgöras av borgen. Eftersom en mot redaren

riktad dom icke kan verkställas mot borgensman, skulle alltså — med an­

tydda system — borgenären bli tvungen att anhängiggöra ny rättegång mot

borgensmännen, om dessa ej betalar frivilligt.

Det förefaller beredningen som om det knappast kan föreligga något be­

hov av en regel om att säkerhet som ställts till befrielse från utmätning skall

under vissa förutsättningar kunna aberopas även mot andra borgenärer än

sökanden. I allt fall torde behovet här vara avsevärt mindre än när säkerhet

ställts för att hindra kvarstad m. m. Innehållet i konventionen synes icke

nödvändiggöra, att man medtager även säkerhet som ställts för att hindra

utmätning. 1924 års konvention om begränsning av redaransvarigheten upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

87

tager under art. 8 liknande bestämmelser om verkan av säkerhet, »en cas de

saisie», och 262 § sjölagen — som grundar sig på konventionen — återger

uttrycket med »befrielse från kvarstad eller annan handräckning för ford­

ran». Beredningen vill därför förorda, att bestämmelsen om säkerhet till be­

frielse från utmätning får utgå. Med hänsyn till innehållet i sista stycket i

257 § kan möjligen vissa olägenheter tänkas uppkomma, om Sverige ensamt

genomför den föreslagna ändringen. Det är därför önskvärt, att enighet på

denna punkt vinnes inom Norden.

I samma riktning uttalar sig Göteborgs rådhusrätt, överexekutor i Göte­

borg och förste stadsfogden i Stockholm, i vilket sistnämnda yttrande över-

ståthållarämbetet instämmer.

Departementschefen. I 189 § utsökningslagen stadgas, att kvarstad och

skingringsförbud skall upphöra, då gäldenären ställer pant eller borgen. Be­

stämmelserna i 257 § synes i anslutning härtill böra ge redaren en uttryck­

lig rätt att vara befriad från kvarstad eller annan handräckning i det angiv­

na fallet. I övrigt synes kommitténs förslag, som väsentligen har sin motsva­

righet i gällande lag, i sak kunna godtagas såvitt angår säkerhet, som ställts

till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran. Beträf­

fande säkerhet, som ställts till befrielse från utmätning, vill jag anföra föl­

jande.

Artikel 8 i 1924 års konvention upptager en bestämmelse om verkan av

säkerhet »en cas de saisie». Ordet »saisie» begagnas även i artikel 5 i 1957

års konvention. Den på 1924 års konvention grundade bestämmelsen i 262 §

sjölagen avser befrielse från kvarstad eller annan handräckning för fordran.

I den finska sjölagen användes samma uttryck. Motsvarande bestämmelser i

den danska sjölagen avser »arrest», vilket i huvudsak synes svara mot kvar­

stad. I den norska sjölagen däremot har bestämmelsen en vidare tillämp­

ning. Där avses sålunda »arrest eller tvangsfullbyrdelse». Sistnämnda ut­

tryck avser bl. a. utmätning. Den norska sjölagskommittén föreslår, att ifrå­

gavarande bestämmelse skall avse även säkerhet, som ställts för att hindra

utmätning. Detta innebär såsom framgått icke någon utvidgning i förhållan­

de till vad som för närvarande gäller. Så skulle däremot bli fallet i Sverige,

Danmark och Finland. Enligt min mening saknas anledning att för Sveriges

del frångå vad som för närvarande gäller i detta avseende. Bestämmelsen

torde därför icke böra avse säkerhet till befrielse från utmätning. Då det

norska regeringsförslaget enligt vad jag erfarit torde komma att avse även

säkerhet till befrielse från utmätning och »annen tvangsforretning», skulle

skiljaktiga regler på denna punkt icke kunna undvikas. Denna skiljaktig­

het, vilken som framgått föreligger även för närvarande, synes dock icke

medföra några betydande olägenheter.

Enligt min mening bör således i lagtexten uttryckligen angivas, att kvar­

stad eller annan handräckning för fordran beträffande vilken ansvarigheten

är begränsad icke får beviljas eller bestå, om redaren inom riket ställer sä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år li)6\

88

kerhet för fulla ansvarighetsbeloppet. Vissa andra i huvudsak redaktionella

jämkningar av den föreslagna lagtexten synes även böra göras.

Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

258 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande sjölag, innehåller

regler, som syftar till att undvika att fartyg eller annan redaren tillhörig

egendom blir föremål för handräckningsåtgärd flera gånger i olika länder.

Paragrafen grundar sig på artikel 5 (1), (2) och (3) i 1957 års konven­

tion. Artikel 5 (1) innehåller en fakultativ bestämmelse som närmast av­

ser beaktande av säkerhet, som ställts utom riket. I artikel 5 (2) uppta­

ges ett stadgande om obligatoriskt beaktande av säkerhet, som ställts på

ort med viss nära anknytning till den ansvarighetsgrundande händelsen.

Artikel 5 (3) innehåller en bestämmelse rörande komplettering av redan

ställd säkerhet. Bestämmelserna innebär såväl att handräckningsåtgärd

skall hävas som att ställd säkerhet skall frigivas.

Kommittén. En väsentlig olägenhet med den nuvarande bristen på inter­

nationell samordning av begränsningsreglerna är att en och samma hän­

delse kan föranleda att fartyget eller annat fartyg i samme redares ägo

—- eller annan egendom som tillhör redaren — blir föremål för handräck­

ningsåtgärd flera gånger i olika länder. Härigenom kan redaren tvingas

att i varje land, där handräckning sker, ställa säkerhet för fulla ansva­

righetsbeloppet enligt vederbörande lands begränsningsregler. För att rå­

da bot härpå hade man i konventionsutkast, utarbetade under åren 1954

och 1955, infört regler av innebörd att myndighet i fördragsslutande stat

ägde möjlighet att, då fråga om handräckning uppkom, beakta säkerhet

som ställts i annan stat. Från nordiskt håll hävdades att dessa regler icke

var tillfyllest utan borde ändras till att avse en skyldighet att upphäva

eller underlåta handräckningsåtgärd, om tillfredsställande säkerhet ställts

i annan stat. Häremot invändes att en dylik bestämmelse kunde bli allt­

för oförmånlig för borgenärerna i de fall då säkerheten ställts å avlägsen

ort. Resultatet blev en kompromiss.

Kommitténs förslag upptager i första stycket en fakultativ bestämmelse

av innehåll att, om redaren tillhörig egendom bär utmätts eller belagts

med kvarstad eller eljest underkastats handräckning för fordran, beträf­

fande vilken ansvarigheten är begränsad, och redaren förmår visa, att han

utom riket har ställt tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet för

fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §, utmätningen, kvarstaden eller

handräckningen hävas.

Regeln om obligatorisk frigivning upptages i andra stycket. Där stad­

gas, att om redaren förmår visa att han utom riket ställt tillräcklig och för

borgenären tillgänglig säkerhet, kvarstaden eller handräckningen skall hä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

89

vas, om säkerheten ställts i någon av följande hamnar: 1. den hamn där

den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt

rum i hamn, i den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen; 2.

landsättningsliamnen, om fordringen avser skada å person; 3. lossnings­

hamnen, om fordringen avser skada å last.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna i första och andra stycke­

na gäller, vare sig säkerheten ställts i konventionsstat eller i stat som ej

biträtt konventionen. Icke blott säkerhet som ställts inför myndighet utan

även säkerhet som ställts i privat ordning åsyftas med bestämmelserna.

Av bestämmelserna följer enligt kommittén att begärd kvarstad eller an­

nan handräckning må respektive skall vägras, om redaren förmår visa

att tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet redan har ställts.

Kommittén föreslår vidare att såsom ett tredje stycke skall intagas en

bestämmelse motsvarande artikel 5 (3), i vad densamma avser komplet­

tering inom riket av säkerhet som ställts utomlands. Vid dylik komplette­

ring torde, liksom vid ställande av säkerhet enligt 257 §, böra krävas att

säkerheten omfattar jämväl tillägg för ränta och kostnader i saken. Efter­

som detta tillägg skall så avpassas, att det kan väntas täcka samtliga be-

gränsningsborgenärers fordringar på ränta och kostnader, tager bestäm­

melsen endast sikte på kompletteringssäkerhet, som ställes inför myndig­

het. Däremot kan kompletteringen avse säkerhet som i utlandet ställts i

privat ordning. I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén

en bestämmelse att vad i första och andra styckena är stadgat jämväl skall

gälla, därest den utomlands ställda säkerheten icke motsvarar det fulla

ansvarighetsbeloppet enligt 255 § men redaren inom riket hos rätten eller

överexekutor ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rät­

ten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Såsom ett fjärde stycke föreslår kommittén en bestämmelse motsvaran­

de artikel 5 (1), (2) och (3) i vad dessa konventionsrum anser frigivande

av ställd säkerhet. Kommittén framhåller, att om redaren ställt säkerhet

enligt bestämmelserna i första, andra och tredje styckena för fulla ansva­

righetsbeloppet jämte, där så erfordras, tillägg för ränta och kostnader,

hans möjligheter att återfå en inom riket tidigare ställd säkerhet för ford­

ran, som är underkastad begränsning till det ifrågavarande ansvarighets­

beloppet, bör bedömas på samma sätt som om det var fråga om frigivan­

de av kvarhållet fartyg. Kommittén föreslår därför en regel av innehåll att,

om redaren begär frigivande av säkerhet som han inom riket ställt till

befrielse från utmätning, kvarstad eller annan handräckning, vad i denna

paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga mot­

svarande tillämpning.

Yttrandena. I överensstämmelse med vad som anförts under 257 § om

utmätning uttalar lagberedningen, att det inte är lämpligt att här medtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 är 196b

90

utmätning. Lagberedningen finner ordalydelsen närmast tyda på att även

utmätning på grund av lagakraftvunnen dom åsyftas. Såsom framhållits

under 257 § anser lagberedningen det vara föga rimligt att hindra utmät­

ning i sådant fall. I detta sammanhang tillkommer, att säkerheten förutsät-

tes vara ställd utom riket och att svensk dom i regel icke kan exekveras

utomlands. Borgenär, som efter en kanske kostsam rättegång i Sverige fått

sin fordran fastställd, kan därför bli nödsakad anhängiggöra ny process i

utlandet för att utfå sin fordran ur säkerheten. Enligt första stycket skall

säkerheten visserligen vara »för borgenären tillgänglig» men däri kan — en­

ligt vad lagberedningen antager —- icke inläggas, att exekution skall kunna

erhållas i säkerheten på grund av svensk dom. Lagberedningen anser även

betänkligheter möta mot att göra reglerna tillämpliga vid utmätning på

grund av icke lagakraftvunnen dom och hemställer därför, att reglerna om

hävande av utmätning får utgå.

Förste stadsfogden i Stockholm anför med instämmande av överståthål-

larämbetet, att det i likhet med vad som gäller beträffande 257 § förefaller

dunkelt, varför bestämmelsen kommit att omfatta utmätning. Stadsfogden

anser, att det under alla omständigheter väl icke torde vara fråga om att

häva en utmätning, som gjorts på grund av en lagakraftvunnen dom.

Även Göteborgs rådhusrätt och överexekutor i Göteborg anser, att bestäm­

melsen icke bör avse utmätning.

Under hänvisning till att bestämmelserna i första och andra styckena gäl­

ler även om säkerheten ställts i stat som ej biträtt konventionen anmärker

de sistnämnda remissorganen, att stadgandet synes kunna bli mycket svår-

tillämpligt.

Förhållandet att de nämnda bestämmelserna gäller, vare sig säkerheten

ställts i konventionsstat eller i stat som inte biträtt konventionen, påtalas

även av lagberedningen, som dessutom påpekar, att även säkerhet som

ställts i privat ordning åsyftas. Lagberedningen anser därför, att stor vikt

kommer att ligga på att borgenären verkligen har effektiv möjlighet att ut­

nyttja säkerheten för hela sin fordran efter verkställd begränsning. Det i

förslaget använda uttrycket »tillräcklig och för borgenären tillgänglig sä­

kerhet», är enligt lagberedningen i behov av en förstärkning för att motsva­

ra konventionens ordalag, t. ex. »tillräcklig och på betryggande sätt till-

gänglig». Lagberedningen anser, att i kravet på att säkerheten skall vara

»tillgänglig» rimligen bör kunna inläggas, att möjlighet finns att föra rätte­

gång om fordringen i det land där säkerheten ställts och att med stöd av

domen vinna exekution i säkerheten. Tänkbart är, att säkerheten ställs i

ett icke konventionsbundet land, vars lag icke medger ansvarsbegränsning

eller tillämpar helt andra regler än de svenska. Av konventionen torde då

följa, att redaren får visa, att borgenären verkligen har effektiv möjlighet

att ur säkerheten utfå det belopp, vartill hans fordran efter begränsning en­

ligt svensk lag uppgår. Borgenär skall icke behöva riskera att helt eller del-

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år J96t

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 0)61

91

vis få vika för fordringsägare, som enligt svensk lag icke har rätt till säker­

heten.

Även paragrafens innehåll i övrigt ger lagberedningen anledning till vissa

erinringar. Lagberedningen påpekar sålunda att meningen synes vara, att

redaren kan framtvinga hävande av redan verkställd kvarstad eller annan

handräckning genom att vid en senare tidpunkt ställa säkerhet i ort som an­

ges i andra stycket och att en borgenär, som utverkat kvarstad på fartyget

eller annan egendom inom riket och här börjat process i tro, att han nu har

säkerhet för sitt krav, alltså riskerar, att redaren ställer säkerhet utomlands

och framtvingar att lcvarstaden häves. I en sådan situation kan det fram­

stå som lönlöst att fortsätta processen i Sverige, nedlagda kostnader blir

onyltiga och käranden får regelmässigt betala även motpartens kostnader,

om talan nedlägges. Syftet med regeln kan möjligen vara att på indirekt

väg framtvinga, att eventuella processer förläggs just till den ort som anges

i andra stycket. Lagberedningen anmärker emellertid, att det icke finns nå­

gon garanti för att talan där kan upptagas till prövning. Om redaren ännu

icke ställt säkerhet och icke eljest har egendom där, torde domstolen i orten

i regel icke anse sig behörig. Lagberedningen erinrar om, att i artikel 5 i

konventionen talas om att säkerhet »redan» ställts. Betydelsen av det in­

skjutna ordet finner lagberedningen oviss och anser därför, att en viss fri­

het vid tolkningen är försvarbar. Lagberedningen förordar, att man — för

att undgå de stötande konsekvenser som påtalats —• stadgar, att hävande av

handräckningsåtgärden skall vara obligatorisk endast om säkerheten ställts

innan åtgärden genomfördes. Motsvarande ändring anser lagberedningen

icke krävas i första stycket.

Sveriges advokatsamfund anser, att det av texten icke framgår, om stäl­

lande av säkerhet i den hamn där händelsen inträffat eller i den första hamn

som fartyget anlöpt efter händelsen, skall vara tillräckligt, även om det rör

sig om personskador eller lastskador, vilka behandlas i punkterna 2 respek­

tive 3. Punkterna kan nämligen enligt advokatsamfundet läsas antingen på

så vis att de ger redaren alternativa möjligheter att ställa säkerhet, då det

rör sig om personskador och lastskador, eller också på så vis att redaren

för dessa senare fall är uteslutande hänvisad till att ställa säkerhet i land-

sättningshamnen respektive lossningshamnen. Advokatsamfundet anser att

texten bör förtydligas, så att det klart framgår vad som avses.

Departementschefen. Innebörden av de konventionsbestämmelser som de

föreslagna reglerna avses motsvara är i vissa avseenden icke fullt klar. Det

är därför naturligt att olika meningar kommit till uttryck, när det gäller ut­

formningen av den svenska lagtexten på denna punkt. Beträffande frågan

om förevarande paragraf bör omfatta utmätning delar jag den av flera re­

missorgan uttalade uppfattningen, att bestämmelse härom icke bör uppta­

gas i förslaget. I övrigt torde kommitténs förslag till bestämmelser i sak

92

kunna godtagas. I ett par avseenden har jag emellertid en från kommittén

avvikande mening.

Sålunda torde kravet på en noggrann prövning av att den utomlands ställ­

da säkerheten verkligen är sådan, att den kan utnyttjas för borgenärens he­

la fordran, icke i erforderlig grad framgå av den av kommittén föreslagna

formuleringen »tillräcklig och för borgenären tillgänglig säkerhet». I över­

ensstämmelse med vad som torde komma att föreslås i de övriga nordiska

länderna, anser jag, att ordet »tillräcklig» bör ersättas av »betryggande».

Det kan det oaktat icke bestridas, att svårigheter kan uppstå vid tillämp­

ningen av denna bestämmelse. Detta gäller särskilt, om säkerheten ställts

i stat som ej biträtt konventionen. Då det emellertid icke synes överensstäm­

ma med konventionen att kräva att säkerheten ställts i konventionsstat, tor­

de de av några remissorgan anförda synpunkterna icke kunna beaktas på

annat sätt än genom att betona kravet på försiktighet när det gäller att god­

taga säkerhet som avses med bestämmelsen.

Vad beträffar frågan, när säkerheten skall ha ställts, för att den skall

kunna åberopas till befrielse från handräckningsåtgärd, är att märka, att i

artikel 5 i konventionen angives att säkerheten »redan» ställts. Lagbered­

ningen har -— under framhållande att kommittéförslaget medför ur proces-

suell synpunkt olämpliga konsekvenser —- föreslagit, att konventionsbe-

stämmelsen skall tolkas så att ett hävande av handräckningsåtgärd skall va­

ra obligatoriskt, endast om säkerheten ställts innan åtgärden genomfördes.

Detta innebär en väsentlig inskränkning av bestämmelsens tillämplighet i

förhållande till vad kommittén föreslagit. Konventionens ståndpunkt i den­

na fråga synes oklar. För den av kommittén föreslagna lösningen talar det

förhållandet att artikel 5 (3) ger möjlighet till komplettering av utom riket

ställd säkerhet utan att vare sig tidsgräns eller plats för kompletteringen an­

gives. En restriktiv tolkning av ifrågavarande konventionsbestämmelse kan

emellertid — förutom av konventionens ordalydelse — motiveras med

utgångspunkt från konventionens grundläggande syfte att i större utsträck­

ning än för närvarande beakta borgenärsintressena. Vid övervägande av vad

sålunda anförts anser jag mig — ehuru med tveksamhet — böra biträda lag­

beredningens förslag. Något stöd för att begränsa kravet på att säkerheten

skall ha ställts innan handräckningsåtgärden genomförts, till att avse en­

dast den obligatoriska regeln finnes emellertid icke i konventionen. I före­

varande paragraf torde därför ett krav härpå böra uppställas såväl i den fa­

kultativa som den obligatoriska bestämmelsen.

Den obligatoriska bestämmelsen bör föregå den fakultativa. I lagtexten

bör också uttryckligen angivas inte bara att beviljad handräckningsåtgärd

skall eller må hävas utan också att begärd åtgärd skall eller må vägras. Här­

utöver synes vissa redaktionella ändringar erforderliga bl. a. för att tillgodo­

se det av Sveriges advokatsamfund framförda önskemålet.

Jag föreslår att paragrafen utformas i enlighet med vad nu anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

93

259 §.

Denna paragraf, som motsvarar 201 § i gällande sjölag, innehåller regler

om dispasch.

Kommittén. Eu förutsättning för upprätthållandet av materiella regler

om redares ansvarighetsbegränsning måste vara, att borgenärerna har till­

gång till förfarande som möjliggör för dem att hävda sina intressen. De

måste sålunda kunna bevaka sina egna fordringar och klandra medborgenä-

rernas. Vidare måste de ha möjlighet att få till stånd en opartisk beräkning

av ansvarighetsbeloppets storlek och av dess fördelning mellan olika ford­

ringsägare. De måste också i det konkreta fallet kunna bestrida att rätt för

redaren att begränsa sin ansvarighet över huvud taget föreligger.

Kommittén påpekar, att den i Sverige gällande ordningen innebär att —

därest parterna ej enas om att själva handlägga begränsningsuppgörelsen —

bevakning av borgenärernas fordringar sker hos dispaschör, som också har

att beräkna ansvarighetsbeloppets storlek och fördelning. Dispaschörs be­

slut kan överklagas hos domstol. Särskilda regler angående klander inför

dispaschör av bevakade fordringar saknas. Prövningen av fråga, huruvida

i visst fall rätt till ansvarighetsbegränsning föreligger, ankommer ej på dis­

paschör utan på domstol. Kommitténs förslag till bestämmelser, vilka upp­

tagits som ett första moment av denna paragraf, anknyter i huvudsak till

det nu rådande svenska systemet.

Kommittén framhåller emellertid, att utredningen i begränsningsärenden

oftast är av tämligen invecklad art och kräver lång tid. Den kan också för­

dröjas av oenighet mellan borgenärerna inbördes eller av andra omständig­

heter som icke hänför sig till redaren. Det synes enligt kommittén vara föga

rimligt att redaren ovillkorligen skall vara skyldig att betala löpande ränta

å fordringarna under hela den tid som utredningen tager i anspråk. Kommit­

tén föreslår därför såsom en nyhet regler — upptagna som ett andra moment

av denna paragraf — vilka innebär, att redaren äger fullgöra betalning ge­

nom att hos dispaschör nedsätta det fulla ansvarighetsbeloppet jämte tillägg

för ränta och kostnader i saken. Dylik nedsättning är icke en förutsättning

för att begränsning skall få åberopas.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelse i 261 § första

stycket föreslår kommittén, att tvist om beräkning av belopp, vartill redares

ansvarighet är begränsad enligt 255 §, eller om fördelningen av ansvarighets­

belopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande av

dispaschör i fartygets hemort eller där dispasch för den orten vanligen upp­

rättas. Stadgandets avfattning ger enligt kommittén vid handen att parterna,

om de är ense, själva äger ombesörja beräkningen och fördelningen av an­

svarighetsbeloppet. Hänvisningen till 255 § innebär att dispaschörens skyl­

dighet avser beräkning och fördelning endast av begränsat ansvarighetsbe­

lopp jämlikt svensk rätt. Förevarande lagrum torde få analog tillämpning i

94

fråga om ansvarighetsbelopp, som fastställes enligt regler utfärdade med

stöd av 263 § i förslaget.

Hänskjutande kan avse såväl ansvarighetsbeloppets beräkning som dess

fördelning eller endera av dessa frågor. Om endast fördelningen hänskjutes

till dispasch, måste den, som begär dispaschen, styrka att överenskommelse

mellan parterna föreligger därom att ett begränsat ansvarighetsbelopp av

viss angiven storlek skall läggas till grund för fördelningen. Dispasch kan be­

gäras av redaren eller av borgenär.

Förslaget förutsätter att dispaschören skall vara skyldig att avgöra vid

dispaschförfarandet förekommande tvister, vilkas lösning utgör villkor för

beräkningen av det begränsade ansvarighetsbeloppets storlek eller fördel­

ning. Dispaschören skall sålunda icke hänvisa part att vid domstol väcka

talan härom. Å andra sidan är part självfallet oförhindrad att, där allmän­

na processuella regler det medgiver, anhängiggöra rättegång i anledning

av uppkommen tvist i hänseende varom nu är fråga. Har så skett, torde det

understundom vara lämpligt att dispaschören avvaktar lagakraftvunnen

dom i målet. Fråga, huruvida i visst fall redarens ansvarighet över huvud

taget må begränsas, måste alltid — där parterna ej enas — avgöras av

domstol.

Den föreslagna forumbestämmelsen avser endast svenska fartyg. För­

slaget upptar emellertid en ny forumföreskrift, som tar sikte på utländska

fartyg. Detta sammanhänger med att kommittéförslaget som ett andra

moment av förevarande paragraf innehåller regler om att redaren äger full­

göra sin betalningsskyldighet genom nedsättning av ansvarighetsbeloppet

jämte visst tillägg hos dispaschör. Kommittén framhåller, att dylik ned­

sättning i allmänhet torde ifrågakomma endast i samband med att tvist

om beräkning eller fördelning av ansvarighetsbeloppet hänskjutes till dis­

paschören. I syfte att så långt det är förenligt med svenska konkursrätts­

liga principer tillgodose ändamålet med konventionsbestämmelserna om

begränsningsfond öppnar förslaget möjlighet även för redare i utländskt

fartyg att anlita nedsättningsförfarandet. Sålunda föreslår kommittén att,

om fartyget ej har hemort här i riket, dispaschen skall uppgöras av dis­

paschören i Stockholm.

Kommittén föreslår vidare en särbestämmelse för det fall att ärende an­

gående gemensamt haveri med anledning av den händelse, varå ansvarig­

heten grundas, redan är anhängigt eller väntas bli anhängiggjort hos viss

dispaschör i riket. Det föreslås skola ankomma på denne att även uppgöra

dispasch som avses i denna paragraf.

1 mom. andra stycket kommittéförslaget motsvarar 261 § andra stycket

sjölagen. Sålunda stadgas att det åligger dispaschören att genom kungö­

relse, som en gång införes i tidning genom vilken offentliggörande på än­

damålsenligt sätt kan ske, anmana sakägarna att inom viss förelagd tid

skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt aktar nödigt ävensom

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år i96i

95

ingiva de handlingar, vilka de vill åberopa. Den i 261 § andra stycket sjö­

lagen upptagna bestämmelsen om att kungörelse skall ske i allmänna tid­

ningarna bar ansetts onyttig och därför utgått. Det har ej heller befun­

nits erforderligt alt bibehålla föreskriften om alt kungörelsen i annan tid­

ning skall införas tre gånger. I andra punkten av förevarande stycke upp­

tages föreskrift, att i övrigt i tillämpliga delar skall gälla vad om dispasch

vid gemensamt haveri är stadgat.

Enligt 1 inom. tredje stycket kommittéförslaget — som motsvarar 261 §

tredje stycket sjölagen — är redaren skyldig att ersätta kostnaden för

dispasch, som avses i förevarande moment, såframt ej borgenär utan skä­

lig orsak hänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föran­

leder till annat. Stadgandet avser såväl ersättningen till dispaschören som

sakägarnas egna kostnader för tillvaratagandet av sina intressen i för­

farande inför dispaschören; däremot gäller stadgandet icke beträffande

dispaschprocess inför domstol. Såsom exempel på »särskilda skäl» näm­

ner kommittén det förhållandet, att borgenär utan skälig orsak föranlett

sakens hänskjutande till dispaschör, samt omständigheter som avses i 18

kap. 6 § rättegångsbalken.

I 2 mom. upptar kommittéförslaget som förut nämnts regler om rätt

för redaren att fullgöra betalningsskyldighet genom att nedsätta pen­

ningar hos dispaschör. Huruvida nedsättning av penningar hos dispaschör

kan — i anslutning till viss gällande praxis — ske annorledes än med

tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser beröres icke av förslaget.

Kommittén anför:

Enligt 2 mom. första stycket första punkten äger redaren, därest tvist

om beräkningen av belopp, vartill hans ansvarighet är begränsad enligt

255 §, hänskjutits till dispaschör, fullgöra sin betalningsskyldighet genom

att hos dispaschören för borgenärernas räkning nedsätta ett belopp mot­

svarande hans fulla ansvarighet enligt 255 § jämte vissa tillägg. Nedsätt-

ningen kan ske i omedelbart samband med tvistens hänskjutande eller

senare. Att även spörsmålet angående beräkningen av ansvarighetsbelop­

pets fördelning mellan borgenärerna hänskjutes till dispaschör är icke en

förutsättning för att nedsättning skall få verkställas, utan sakägarna må

själva beräkna fördelningen av beloppet, om de så önskar.

Det i 255 § i förslaget avsedda ansvarighetsbeloppet kan utan större

svårighet exakt beräknas, om de för beräkningen erforderliga uppgifterna

angående nettodräktighet, maskinrum och guldkurs finnes tillgängliga.

Dessa uppgifter torde som regel lätt kunna inhämtas. För att nedsättning

av ansvarighetsbelopp skall få ske, uppställer förslaget därför icke krav

att beloppet redan fastställts genom dispasch. Det synes emellertid vara

lämpligt att dispasch rörande beloppets storlek snarast möjligt upprättas.

Har jämväl tvist om beloppets fördelning hänskjutits för dispaschering,

kan det sålunda bli erforderligt att utfärda två dispascher. Några nämn­

värda olägenheter torde icke vara förenade härmed.

Den i 255 § stadgade ansvarighetsgränsen gäller endast ansvarighetens

kapitalbelopp. För att redarens betalningsskyldighet skall anses vara full­

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 1064

96

gjord synes böra fordras att redaren nedsätter ett belopp motsvarande så­

väl det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 § som ränta och kostnader

i saken; av praktiska skäl torde nedsättningen jämväl böra täcka ersätt­

ningen till dispaschören. För ränteberäkningen torde i förevarande sam­

manhang en schematisk regel få läggas till grund. I överensstämmelse

med det anförda föreslås stadgande av innebörd att det belopp, som ned-

sättes, skall motsvara ej blott det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 §

utan även ränta därå, beräknad efter fem procent om året från dagen för

den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen för nedsättningen, samt

ett av dispaschören bestämt tillägg för kostnader i saken. Angående beräk­

ningen av tillägget för kostnader må hänvisas till motiven till 257 § första

stycket.

Det kan inträffa att det nedsatta beloppet beräknats för lågt, så att

detsamma icke täcker redarens ansvarighet gentemot borgenärerna för

kapitalbelopp, ränta och kostnader. I dylikt fall bör det åligga dispaschören

att då bristen upptäckes genast anmana redaren att nedsätta det felande.

Föreskrift härom upptages i 2 mom. första stycket andra punkten. Skyl­

dighet att vid nedsättning av felande belopp jämväl nedsätta ränta därå

stadgas icke.

Någon lagregel för det fall, att redaren underlåter att inom rimlig tid

efter anmaning nedsätta felande belopp, har icke ansetts av det praktiska

behovet påkallad. Skulle en dylik situation inträffa, ankommer det på

dispaschören att — efter avdrag för honom tillkommande ersättning —-

fördela det nedsatta men otillräckliga beloppet jämte därå upplupen bank­

ränta mellan borgenärerna och till dem utanordna deras andelar i de till­

gängliga medlen.

Det är icke praktiskt möjligt att genomföra en skyldighet för dispaschör

att underrätta borgenärerna om brist i nedsatt belopp. Det ligger emeller­

tid i sakens natur att borgenär, som efter förfrågan hos dispaschör fått

kännedom om dylik brist, är berättigad att beträffande den del av bristen,

som belöper på borgenären, föra talan mot redaren. Rörande storleken av

den del av borgenärens fordran, som sålunda kvarstår ogulden, torde en

av dispaschören verkställd ungefärlig uppskattning få äga vitsord.

I 2 mom. första stycket tredje punkten stadgas skyldighet för dispaschör

att ofördröj ligen göra nedsatt belopp räntebärande genom att detsamma

i svenskt mynt insättes i svensk bankinrättning. Har exempelvis en ut­

ländsk redare i London deponerat ett belopp i pund för dispaschörens räk­

ning, skall alltså detta överföras till svensk bank och omvandlas till

svenskt mynt. Dylik omvandling torde som regel vara en förutsättning för

att den svenska banken skall betala ränta å beloppet.

Medel, varom här är fråga, synes regelmässigt böra placeras å räkning

som giver högsta gällande inlåningsränta. Avsteg härifrån bör göras en­

dast då i visst fall särskilda skäl föranleder därtill. Särskilt bankkonto bör

användas i ettvart begränsningsärende. Föreskrifter i dessa hänseenden

torde få utfärdas i administrativ ordning.

Enligt 2 mom. andra stycket första punkten åligger det dispaschören

att, sedan fördelningen blivit bestämd genom lagakraftvunnen dispasch

eller dom eller genom överenskommelse mellan sakägarna, utanordna det

tillgängliga beloppet (det nedsatta beloppet jämte därå upplupen bankränta)

till borgenärerna. Andra punkten innehåller förbud mot återbetalning till

redaren i vidare mån än det tillgängliga beloppet överstiger summan av

hans ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå, beräknad efter fem pro-

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

97

cent om året från (lagen för den händelse, vrarå ansvarigheten grundas,

och av hans ansvarighet för kostnader i saken. Bestämmelse om den tid­

punkt, intill vilken ränta skall beräknas, meddelas icke; lösningen av

detta spörsmål torde få ankomma på dispaschör. Föreligger överskott, är

dispaschören givetvis gentemot redaren redovisningsskyldig för detsamma.

Förbudet mot återbetalning gäller icke återvinning i redarens konkurs.

Förevarande lagrum utgår från att begränsning jämlikt 255 § i försla­

get tillämpas. Det kan emellertid tänkas förekomma att, sedan nedsätt­

ning verkställts, kapitalbeloppet av redarens fulla ansvarighet visar sig

understiga den legala ansvarighetsgränsen, så att begränsning över hu­

vud taget ej behöver åberopas. I dylikt fall föreligger icke någon skyldig­

het för dispaschören att befatta sig med ärendet i vidare mån än att han

återbetalar nedsatt belopp jämte därå upplupen bankränta, med avdrag

för ersättning till dispaschören. Dispaschören är emellertid oförhindrad

att, om det påkallas och han så finner lämpligt, uppgöra dispasch angåen­

de fördelningen av tillgängligt belopp och ombesörja dess utanordnande.

Föreliggande överskott i förhållande till den ansvarighet, som åvilar redaren,

skall därefter återgå till denne, även om det tillgängliga beloppet ej över­

stigit summan av redarens ansvarighet enligt 255 § jämte ränta därå och

av hans ansvarighet för kostnader i saken.

Det kan tänkas förekomma att viss borgenär är okänd eller att det eljest

icke är möjligt att få kontakt med honom. I sådant fall torde det fa anses

åligga dispaschören att insätta det borgenären tillkommande beloppet å

särskilt bankkonto och låta beloppet där innestå till dess utbetalning till

borgenären kan ske eller fordringen preskiberats. Sedan preskriptionsti­

den utgått, skall beloppet jämte upplupen ränta tillställas redaren. Ett

dylikt förfaringssätt tillämpas i praxis av dispaschörerna i ärenden an­

gående gemensamt haveri. Särskilda författningsbestämmelser i föreva­

rande hänseende torde kunna undvaras.

I 2 mom. tredje stycket upptages bestämmelser för den händelse att

mellan redaren och borgenärerna träffats särskild överenskommelse an­

gående storleken av det belopp, vartill redarens begränsade ansvarighet

skall anses uppgå. Även i dylikt fall äger redaren — oavsett om tvist an­

gående beloppets fördelning' hänskjutes till utredning genom dispasch —-

fullgöra sin betalningsskyldighet genom att för borgenärernas räkning ned­

sätta beloppet hos dispaschör, och vad i 2 mom. första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Tillägg för ränta och kost­

nader torde av dispaschören böra krävas, om ej av överenskommelsen ut­

tryckligen framgår, att det överenskomna beloppet skall täcka jämväl des­

sa poster.

Yttrandena. Dispaschören i Stockholm delar inte kommitténs uppfatt­

ning, att dispaschören icke skall hänvisa part att vid domstol väcka talan i

tvister, vilkas lösning utgör villkor för beräkningen av det begränsade an­

svarighetsbeloppets storlek eller fördelning. Dispaschören i Stockholm sä­

ger sig ha svårt all riktigt föreställa sig vilka tvister som kan uppkomma

i samband med begränsningsärenden hos dispaschören. För en snabb och

effektiv behandling av ärendena hos dispaschören är det utan tvivel önsk­

värt, att dispaschören har en vidsträckt möjlighet att avgöra uppkomman­

de tvistefrågor, men det är icke uteslutet att tvister kan uppkomma av be-

4

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt Nr 35

Kiingl. Maj.ts proposition nr .15 nr

98

skaffenhet att det helt skriftliga dispaschförfarandet icke lämpar sig för

deras prövning. Det bör, om sådant fall inträffar, finnas möjlighet för dis-

paschören att hänvisa part att väcka talan vid domstol.

Dispaschören i Stockholm vänder sig även mot kommitténs uttalande

att avgörandet av fråga, huruvida i visst fall rätt till ansvarighetsbegräns-

ning föreligger, ej skall ankomma på dispaschör, utan, där parterna ej

enas, hänskjutas till domstol. Dispaschören i Stockholm påpekar, att med

detta uttalande närmast torde åsyftas avgörandet av fråga, huruvida re­

dare på grund av någon sin åtgärd eller underlåtenhet gått miste om den

begränsningsrätt, som eljest skulle tillkommit honom, men att enligt sin

ordalydelse uttalandet avser varje fråga om rätt till begränsning av ansva­

righet, t. ex. även begränsningsrätt i fråga om viss fordran. I den mån frå­

gor av sistnämnda slag är av så invecklad och svårbedömd natur att de icke

kan eller bör avgöras dispaschvägen, är det lämpligt att prövningen kan

hänskjutas till domstol. Dispaschören kan ändock icke helt undvika att

taga ställning till frågor om rätt till ansvarighetsbegränsning. Dispaschö-

rens upptagande av fordringar såsom andelsberättigade i begränsningsbe­

lopp måste ju, i den mån rätten till begränsning i fråga om dessa fordringar

icke redan är avgjord genom dom eller överenskommelse mellan samtliga

berörda parter, förutsätta en viss prövning från dispaschörens sida även av

själva begränsningsrätten. Detta innebär i allmänhet icke någon olägen­

het utan är tvärtom en förutsättning för att fördelningsärendena snabbt

skall kunna avgöras.

De nu angivna synpunkterna framföres även av lagberedningen. Även i

flera andra avseenden har lagberedningen erinringar mot vad som föresla­

gits under förevarande paragraf.

Sålunda föreslår lagberedningen, att andra stycket 1 mom. kompletteras

med föreskrift om att redaren skall hos dispaschören uppge namn och adress

på kända sakägare samt att dispaschören skall genom brev underrätta kän­

da sakägare om att dispasch påkallats. Enligt gällande lag skall kungörelse

i saken intagas dels i allmänna tidningarna och dels i annan lämplig tid­

ning. Lagberedningen är icke övertygad om lämpligheten av att ge avkall

på kravet, att kungörelsen skall införas i allmänna tidningarna. Anses emel­

lertid kungörelse i allmänna tidningarna angående begäran om dispasch

icke erforderlig, ifrågasätter lagberedningen, om skäl finns att upprätthålla

kravet på att kungörelse om upprättad dispasch skall intagas i allmänna

tidningarna. Lagberedningen ifrågasätter i detta sammanhang, om det kan

anses nödvändigt att förfarandet alltid inleds med kungörelse i tidning, då

ju situationen kan vara sådan, att det är uppenbart att inga okända borge­

närer finns.

Beträffande det processuella förfarandet framhåller Sveriges advokat­

samfund särskilt frågan om skyldigheten att betala kostnaden för dispasch.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

99

Advokatsamfundet påpekar, att tvister om beräkning av begränsningssum-

man kan bli föremål för prövning av dispaschör eller domstol och att dis-

paschmål, som överklagas, kommer under domstols prövning. Det tram­

står därför som riktigast att bestämmelserna om kostnaderna samordnas

med rättegångsbalkens bestämmelser. Detta bör lämpligen ske genom att

man väljer de regler som gäller för tvister i allmänhet. Vissa skäl kan emel­

lertid anföras för att redaren som huvudregel skall betala kostnaderna. Des­

sa skäl motiverar emellertid icke att redaren skall stå för kostnaderna även

då avgörandet av tvisten utfaller till hans förmån. Skulle man likväl välja

att bibehålla den nuvarande regeln, bör samordning ske, så att samma reg­

ler gäller oavsett om tvisten prövas av dispaschör eller domstol. I detta sam­

manhang erinrar advokatsamfundet om att beräkningen av ansvarighets-

summan med tillämpning av konventionens regel knappast kommer att ge

upphov till tvister i större omfattning eller av svårare art, varför denna

fråga kanske är av mera principiellt än praktiskt intresse.

Beträffande kommitténs förslag till bestämmelser om nedsättning av an­

svarighetsbeloppet hos dispaschör framföres åtskilliga kritiska synpunk­

ter av remissorganen. Sålunda vänder sig lagberedningen mot kommitténs

uttalande att dispaschören, om det visar sig att kapitalbeloppet av redarens

fulla ansvarighet understiger den legala ansvarsgränsen så att någon be­

gränsning ej behöver åberopas, icke skulle vara skyldig att fördela och ut-

anordna beloppet utan kunna återbetala det till redaren. En sådan ordning

kan enligt lagberedningen föra med sig allvarliga olägenheter. Borgenärer­

na får i dylikt fall icke någon säkerhet i det nedsatta beloppet. För den

enskilde borgenären kan det ställa sig svårt eller vara omöjligt att på för­

hand beräkna sammanlagda beloppet av de deltagande borgenärernas god­

tagbara fordringar. Även i de fall då ansvarsbegränsning blir aktuell kom­

mer han därför att vara oviss, om depositionen alls utgör någon säkerhet

för honom. Systemet medför svårigheter också för redaren. Om borgenär

begär kvarstad på redarens egendom, torde redaren icke kunna till sitt fre­

dande åberopa depositionen, om han icke förmår visa att de berättigade

borgenärernas fordringar är så stora att ansvarsbeloppet med säkerhet över­

skrids. De som är ansvariga jämte redaren blir också satta i en otrygg po­

sition. Enligt lagberedningens mening bör vad redaren utan förbehåll ned­

satt innefatta en oåterkallelig betalning så långt beloppet erfordras för att

gälda redarens enligt lag begränsningsbara skuld jämte ränta därå och kost­

nadsersättning.

Vad härefter angår kommitténs förslag beträffande räntan säger sig lag­

beredningen ha svårt att förstå motiven därtill samt anför:

Den ränta som redaren har att deponera torde väl böra beräknas på ett

schematiskt sätt, ungefärligen i överensstämmelse med förslaget. En an­

nan sak är vad borgenärerna är berättigade att lyfta. Att, såsom kommit-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

100

ten tycks mena, ränta alltid skulle räknas från dagen för händelsen i frå­

ga, efter fem procent om året, torde icke stämma med gällande regler. Det

normala torde vara, att ränta löper från den dag då fordringen kom under

dispaschörens behandling (jfr 284 § sista st. sjölagen) eller stämning dess­

förinnan delges redaren. Understundom bör ränta i stället räknas från

dagen för händelsen eller annan dag, då fordringen skall anses ha för­

fallit till betalning. Räntesatsen kan också växla. Räntan bör räknas på de

begränsade fordringarna fram till den dag, då nedsättningen skedde och

betalning skall anses vara gjord. Borgenärerna bör även ha rätt till där­

efter upplöpande bankränta på sina fordringar beräknade enligt vad nu

sagts. De bör med andra ord, såvitt möjligt, försättas i samma läge som

om de på nedsättningsdagen fått sina fordringar betalda till kapital och

ränta. Kapitalbelopp bör alltid ha företräde framför ränte- och kostnads-

anspråk; jfr art. 3 (2) i konventionen.

Enligt lagberedningens mening bör återbetalning till redaren komma i

fråga endast om och i den mån nedsatt kapitalbelopp jämte ränta in. m.

överstiger vad som tillkommer borgenärerna i kapital, ränta och kostnadser­

sättning samt ersättningen till dispasehören. Den bankränta som upplöper

på eventuellt överskjutande belopp bör tillkomma redaren.

Lagberedningen kritiserar vidare förslaget alt beloppet skall nedsättas hos

dispasehören, som sedan skall insätta beloppet i bank. Mera betryggande är

enligt lagberedningen i stället att beloppet t. ex. nedsättes i Sveriges kredit­

bank, att utanordnas efter dispaschörens bestämmande.

Beträffande bestämmelsen i 2 mom. tredje stycket ifrågasätter lagbered­

ningen, om villkoret att särskild överenskommelse träffats om storleken av

ansvarsbeloppet är nödvändigt för att nedsättning skall få ske. Situationen

kan exempelvis vara den, att ingen bestritt riktigheten av redarens uträk­

ning av ansvarsbeloppet, medan ovisshet råder om beloppets fördelning.

Även i ett sådant fall bör enligt lagberedningen deposition få ske. Mot försla­

get anmärker lagberedningen också, att garanti saknas för att överenskom­

melsen biträtts av alla borgenärer. Någon kan ha varit okänd och framträda

först sedan dispasehören fått befattning med saken.

Med anledning av vad kommittén anfört om att, då viss borgenär är okänd

eller oanträffbar, dispasehören bör insätta det belopp som tillkommer bor­

genären på särskilt bankkonto och om fordringen preskriberas utbetala be­

loppet till redaren, framhåller lagberedningen slutligen, att ett fullföljande

av tankegången att fordringen blivit betald genom nedsättning av ansvarsbe­

loppet hos dispasehören leder till att fordringen mot redaren utslocknat.

Lagberedningen anser, att frågan om preskription av borgenärens rätt att

utfå det för hans räkning avsatta beloppet såsom förslaget utformats är att

bedöma enligt lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel, som

innestår hos offentlig myndighet. Utbetalning till redaren torde därför kun­

na ske först efter tjugo år.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida preskription kan inträda i

ett fall som det nyss anförda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

101

Liksom lagberedningen liar Sveriges advokatsamfund invändningar mot

den i 2 mom. föreslagna bestämmelsen i vad avser nedsättning av ränta be­

räknad från dagen för den händelse, som grundat ansvarighet, till dagen lör

nedsättningen. Advokatsamfundet erinrar om att enligt svensk rätt ränta

skall utgå efter 5 procent från dagen för stämningens delgivning. I tvister

som drar ut på tiden förekommer, att parterna avtalar om viss ränta, som i

allmänhet brukar utgå tidigast från den dag då borgenärerna kan precisera

sina krav. Det torde sällan — om ens någonsin — förekomma att ränta ut­

går räknat från dagen för den händelse som grundat ansvarigheten. Den lö-

reslagna bestämmelsen om nedsättningen av ett räntebelopp räknat från så­

dan tidpunkt är onödigt komplicerad. I många fall är det icke fullt klart, vil­

ken dag en viss händelse, som grundat ansvarighet, inträffat, t. ex. vid last­

skador uppkomna under transporten. Advokatsamfundet förordar därför en

bestämmelse av innebörd att, i den mån borgenärerna är berättigade till rän­

ta, denna får utgå utöver begränsningssumman i vanlig ordning.

Departementschefen. Dispaschförfarandet vid ansvarighetsbegränsning

är för närvarande reglerat i 261 § sjölagen. Då de hittillsvarande erfarenhe­

terna av förfarandet i allt väsentligt är gynnsamma, synes några genomgri­

pande ändringar av de nuvarande bestämmelserna i och för sig icke erfor­

derliga. Jag anser mig därför med ett par smärre undantag, till vilka jag

återkommer, kunna godtaga de regler motsvarande 261 § sjölagen, vilka

kommittén föreslagit.

Däremot ställer jag mig tveksam till den utvidgning av dispaschörens be­

fattning med ansvarighetsfrågorna som kommittén föreslagit och jag ifrå­

gasätter, huruvida de föreslagna reglerna om nedsättning av ansvarighets­

beloppet hos dispaschören över huvud taget är erforderliga. I praxis har re­

dan för närvarande ett dylikt nedsättningsförfarande i viss utsträckning

tillämpats utan stöd av uttryckliga lagregler. Något mera konkret behov av

en lagreglering har såvitt känt icke framträtt. Icke heller torde anslutningen

till 1957 års Brysselkonvention medföra någon skyldighet att införa regler

av detta slag. Det ändamål som de för övrigt icke obligatoriska konventions-

bestämmelserna om begränsningsfond fyller torde tillräckligt tillgodoses ge­

nom de möjligheter till nedsättning som i övrigt finnes. På grund härav

och då såsom framgått i olika avseenden stark kritik framförts mot de

föreslagna reglerna om nedsättning hos dispaschör, anser jag icke att kom­

mitténs förslag härutinnan bör genomföras.

Återstår således att ta ställning till hur reglerna om dispaseh i övrigt bör

utformas. Då av hänsyn till svenska borgenärsintressen möjlighet bör före­

ligga till dispaschförfarande även beträffande utländska fartyg, bör den av

kommittén föreslagna forumbestämmelsen för det fall, att fartyget ej har

hemort här i riket, införlivas med lagtexten. De föreslagna bestämmelserna

bör emellertid kompletteras med föreskrift att redaren skall uppge namn

K ungt. Maj.ts proposition nr .'få år 1!)<H

102

och adress på kända sakägare och att dispaschören skall genom brev under­

rätta kända sakägare om att dispasch påkallats. Vidare torde anledning sak­

nas att slopa det för dylika situationer allmänt gällande kravet på kungö­

relse i allmänna tidningarna. Däremot torde kungörelseförfarande som nu

sagts helt kunna undvaras, när det är uppenbart, att några okända borge­

närer icke finnes.

Ett par remissorgan har berört frågan om dispaschörens möjlighet att

hänvisa part att väcka talan vid domstol. Enligt min mening torde i de fall,

dä dispaschförfarandet visar sig mindre lämpligt för prövning av uppkom­

mande frågor, problemet i praktiken lösas därigenom att någon av parterna

själv finner det förenligt med sina intressen att väcka talan vid domstol.

Dispaschören torde då i regel böra avvakta lagakraftvunnet avgörande i

denna fråga. Några särskilda bestämmelser härom synes icke erforderliga.

Med anledning av vad som härutinnan i övrigt anförts under remissbehand­

lingen kan erinras om att det givetvis endast är när tvist uppkommer mel­

lan parterna i dispaschärendet som en domstolsprövning blir aktuell.

Jag föreslår, att paragrafen utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

260 §.

Denna paragraf, som motsvarar 263 § i gällande sjölag, innehåller bestäm­

melser för det fall att, sedan redaren utbetalat ansvarighetsbeloppet, annan

borgenär än sådan som erhållit betalning visar sig ha haft rätt till betalning.

Kommittén. I förevarande paragraf har — förutom ett par redaktionella

jämkningar — vidtagits den ändringen att orden »lika eller bättre rätt till

betalning» ersatts med »rätt till betalning». Ändringen betingas därav att

enligt 1957 års konvention de begränsningsbara fordringarna icke konkur­

rerar med varandra på grundval av inbördes olika förmånsrätter.

Yttrandena. Lagberedningen anser, att ordalagen »äga rätt till betalning»

icke är lämpliga, då i angivet fall borgenären icke skall få betalning. Lagbe­

redningen förordar i stället uttrycket »hava ägt rätt till betalning».

Stockholms rådhusrätt framför invändningar mot att stadgandet förut­

sätter skyldighet för redaren att verkställa »vederbörlig undersökning» för

erhållande av kunskap om borgenärs fordran. Lagtexten är enligt rådhus­

rätten något oklar. Om exempelvis dispasch påkallas och proklamaförfaran-

de enligt 259 § således skall äga rum, finns föga utrymme för krav på re­

daren att vara positivt verksam för att uppdaga eventuella »efterbevakare».

I överensstämmelse med gängse bevisregler om ond eller god tro hos redaren

föreslår rådhusrätten följande formulering: »därest redaren, då betalning

erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dispasch eller dom,

denna meddelades, icke ägde kunskap om den andres fordran och ej heller

hade skälig anledning antaga att fordran var för handen».

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

103

Departementschefen. I kommitténs förslag torde de av lagberedningen

förordade justeringarna samt vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas.

261 §.

Denna paragraf, som motsvarar 265 § i gällande sjölag innehåller bestäm­

melser, som med redaren jämställer ägare, befraktare, besättning m. fl. när

det gäller rätt till ansvarsbegränsning. Enligt artikel 6 (2) i 1957 års konven­

tion skall konventionens regler, vilka i sin engelska version tager omedelbart

sikte på »the owner», även tillämpas å »the charterer, manager and operator

of the ship, and---------- the master, members of the crew and other servants

of the owner, charterer, manager or operator acting in the course of their

employment, in the same way as they apply to an owner himself». Enligt

artikel 6 (3) gäller ansvarighetsbegränsningen befälhavaren och medlem av

besättningen, även om ansvarigheten grundar sig på fel eller försummelse.

Det sammanlagda beloppet av redarens och övriga personers begränsade an­

svarighet på grund av samma händelse skall icke överstiga det i artikel 3 be­

stämda beloppet.

Kommittén. Den nya konventionen har vidgat kretsen av begränsnings-

berättigade subjekt. Syftet med denna utvidgning är att begränsningsrätten

icke skall göras illusorisk genom att talan, i stället för att riktas direkt mot

fartygsägaren, redaren eller huvudbefraktaren, föres mot personer vilka far­

tygsägaren, redaren eller huvudbefraktaren anser sig vara moraliskt skyldig

eller eljest nödsakad att hålla skadeslösa.

Ordet »owner» motsvarar både »fartygsägare» och »redare». »Charterer»

torde närmast få återgivas med »befraktare». Uttrycket »manager and ope­

rator» är vanskligt att översätta med någon högre grad av exakthet. Otvivel­

aktigt omfattar detsamma s. k. disponentredare samt myndighet som efter

rekvisition nyttjar fartyget. Konventionens mening i denna del torde vara

att envar, som i redares ställe handhar driften av ett fartyg, skall ha rätt att

begränsa sin ansvarighet som om han vore redare.

Enligt kommittén bör första stycket i denna paragraf avse fartygsägare

som icke är fartygets redare. Det bör dessutom motsvara artikel 6 (2) första

punkten i vad angår begränsningsrätt för »charterer, manager and opera­

tor». Kommittén föreslår således, att vad i förevarande kapitel är stadgat

skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet, som åvilar fartygets

ägare eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift.

Förutom tidsbefraktare kommer enligt kommittén endast helbefraktare

och delbefraktare i betraktande. Om flera av de personer, som avses i före­

varande lagrum, är gemensamt ansvariga och händelsen orsakats genom fel

eller försummelse av en bland dem, är de övriga det oaktat bibehållna vid

sin begränsningsrätt. Fel eller försummelse medför begränsningsrättens för­

lust endast för den, som begått felet eller försummelsen.

Knngl. Maj. ts proposition nr 35 <ir Uttii

104

Som ett andra stycke föreslår kommittén eu bestämmelse motsvarande

artikel 6 (2), i vad avser begränsningsrätt för »the master, members of the

crew and other servants of the owner, charterer, manager or operator acting

in the coursc of their employment», samt artikel 6 (3). Angående innebör­

den av ordet »servants» hänvisar kommittén till vad som anförts under

254 §. Rätten att åberopa begränsning även vid eget fel och egen försum­

melse föreslås omfatta alla »servants» som över huvud taget erhållit be­

gränsningsrätt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén, att vad

i detta kapitel är stadgat skall äga tillämpning jämväl i fråga om ansvarig­

het vilken, även om den grundar sig på fel eller försummelse, åvilar befäl­

havare eller medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd

hos redaren, ägaren, befraktaren eller hos den soin i redarens ställe handhar

fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten.

För att stadgandet skall bli tillämpligt kräves enligt kommittén icke att

ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst — även om detta torde vara det

normala fallet — utan det är tillräckligt att densamma uppkommit i tjäns­

ten hos redaren eller fartygsägaren in. fl. Kommittén anför vidare:

Befälhavare eller medlem av besättningen, som samtidigt är redare i eller

ägare eller befraktare av fartyget eller som i redares ställe handhar fartygets

drift, äger begränsa ansvarighet, grundad på eget fel eller egen försummel­

se, allenast i de fall då han begått felet eller försummelsen i egenskap av be­

fälhavare å fartyget eller medlem av dess besättning; jfr artikel 6 (3) andra

punkten i konventionen. Detta framgår av 254 § 1 inom. andra stycket andra

punkten samt första och andra styckena i förevarande paragraf.

Av första och andra styckena i denna paragraf, jämförd med 254 § 1 mom.

andra stycket första punkten, följer — såvitt angår skada som avses i sist­

nämnda lagrum — alt redare, ägare, befraktare och den som i redares ställe

handhar fartygets drift ej äger begränsa sin ansvarighet för ersättning till

befälhavare, medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd

hos någon av dem. Befälhavaren äger ej begränsa sin ansvarighet för ersätt­

ning till medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos

redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar

fartygets drift. Medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd

hos redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe hand­

har fartygets drift äger ej begränsa sin ansvarighet för ersättning till befäl­

havaren, medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos

redaren, ägaren eller befraktaren eller hos den som i redares ställe handhar

fartygets drift. I övrigt föreligger, i förhållande mellan personer som avses

i 261 § första och andra styckena, ingen inskränkning i rätten att begränsa

ansvarigheten.

Slutligen föreslår kommittén som ett tredje stycke en bestämmelse av in­

nehåll, att det sammanlagda beloppet av redares och övriga i paragrafen om-

förmälda personers ansvarighet för fordringar, som uppkommit på grund av

en och samma händelse, ej skall överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet en­

ligt 255 §. Stadgandet gäller enligt kommittén även om borgenärskretsen ej

är gemensam för olika gäldenärer, som äger åberopa begränsning.

Kungl, Maj.ts proposition nr 35 år 196 i

105

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund gör gällande, att den i forsta styc­

ket föreslagna lagtexten kan vara förvillande med hänsyn till att fartygets

ägare i allmänhet också är dess redare och föreslår därför att man i enlig­

het med nuvarande 265 § efter »fartygets ägare» inskjuter »som ej är re­

dare».

Beträffande andra stycket påpekar advokatsamfundet, att delta motsvaras

av konventionens artikel 6 (2), vari bestämmes att bland andra »befälhava­

ren, medlemmar av besättningen och andra personer i tjänst hos befrakta-

ren, redaren eller den som i redarens ställe handhaver fartygets drift» skall

åtnjuta ansvarsbegränsningsrätt, »när de handla i tjänsten», medan i den

föreslagna lagtexten den gynnade personkretsen innefattar »befälhavare el­

ler medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos reda­

ren, ägaren, befälhavaren eller hos den som i redarens ställe handhaver far­

tygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten». Advokatsamfun­

det framhåller, att den föreslagna lagtexten genom uttrycket »anstalld» av­

gränsar personkretsen snävare än konventionstexten, och förordar att lag­

texten på denna punkt bättre anslutes till konventionstexten.

Vad sålunda anförts utvecklas ytterligare av hovrätten för Vastra Sverige ,

som påpekar, att avfattningen av lagtexten här är något avvikande gentemot

254 § 1 mom. andra stycket. Med hänvisning till kommitténs uttalande, att

det inte krävs att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst utan räcker

att denna uppkommit i tjänsten hos redaren eller fartygsägaren m. fl., dis­

kuterar hovrätten, hur detta ställer sig beträffande det under 254 § namnda

entreprenadstuveriet. Hovrätten frågar sig, om en entreprenadstuvare är an­

ställd i och med uppdragsavtalet eller om det krävs ett tjänsteavtal i förhål­

lande till redaren. Ä ena sidan kan det ligga nära till hands att tolka stad­

gandet i överensstämmelse med 254 § 1 mom. andra stycket, i fråga om vil­

ket man enligt uttalande i motiven ju undantagit självständiga företagare.

Å andra sidan har syftet med bestämmelsen i 261 § i motiven angivits så, att

begränsningsrätten icke skall göras illusorisk genom att den skadelidande i

stället för att söka redaren söker andra personer, vilka redaren sedan i sin

tur anser sig vara »moraliskt skyldig eller eljest nödsakad att hålla skadeslö­

sa». Hovrätten anser goda skäl tala för att här inbegripa stuveriet i den an­

givna personkretsen — något som för övrigt redan sker i åtskilliga konosse-

ment genom s. k. Himalaya-klausuler. Den svenska översättningen av kon­

ventionen talar här allmänt om »andra personer i tjänst» hos redaren etc.,

vilket språkligt kan inrymma stuverifallet, medan den föreslagna lagtexten

talar om »någon som är anställd hos redaren», vilket tyder på att man krä­

ver ett tjänsteavtal. Den svenska lagtexten bör i fall, där tvekan kan upp­

komma, närmare anslutas till konventionstexten.

Lagberedningen framhåller, att det angivna skälet för den föreslagna ut­

vidgningen av begränsningsreglerna till ansvar som åvilar befälhavare m. fl.

icke träffar det fallet, att befälhavaren eller annan åsyftad person ar ansva-

5

Dihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96'i

106

rig för skada pa det egna fartyget. Lagberedningen hävdar också, att en be­

gränsning av ansvaret till ett efter fartygets dräktighet bestämt belopp här

ter sig ganska irrationell. Ordalydelsen i förslaget — liksom vad kommit­

tén uttalat tyder likväl enligt lagberedningen närmast på att rätt till an­

svarsbegränsning skall föreligga även i detta fall. I den mån möjlighet icke

föreligger att jämka skadeståndet — lagberedningen hänvisar här till 59 §

sjölagen och 50 § sjömanslagen — har frågan viss betydelse och ett klargö­

rande uttalande är därför önskvärt.

Frågan om jämkning av skadeståndet enligt 59 § sjölagen och 50 § sjö­

manslagen behandlas även av Statstjänstemannaförbundet. Förbundet hän­

visar till att lots har intagits i den personkrets som angives i 254 § 1 mom.

andra stycket och 261 § och finner det orimligt, att lots icke skulle få sam­

ma möjlighet till jämkning av skadestånd som befälhavaren eller medlem

av besättningen. Därför hemställer förbundet om ändring av 59 § sjölagen

alternativt 50 § sjömanslagen av innehåll, att lots jämställes med befälha­

varen eller medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning av-

skadestånd. Förbundet anser det uppenbart, att kommittén icke avser att

rubba möjligheten till jämkning av skadestånd för befälhavaren och med­

lem av besättningen, och förmodar, att det icke kan vara något att erinra

mot att samma möjlighet till jämkning införes för lots.

Sjofartsstyrelsen uttalar med anledning av vad Statstjänstemannaförbun-

det anfört, att frågan om ändringar av 59 § sjölagen och 50 § sjömanslagen

icke torde påkalla prövning i förevarande sammanhang utan böra närmare

övervägas av sjölagskommittén under dess fortsatta arbete med revision av

sjölagen m. in.

Beträffande tredje stycket föreslår lagberedningen, att det med hänsyn

till formuleringen av artikel 6 i konventionen angives, att fråga är om sam­

manlagda beloppet av redares och andra vederbörandes begränsade ansvarig­

het, enar någon kan vara obegränsat ansvarig på grund av vederbörandes

egen culpa.

Departementschefen. De bestämmelser kommittén föreslagit på grundval

av artikel 6 i konventionen och vad kommittén anfört i anslutning härtill

torde i allt väsentligt kunna godtagas. Ett par ändringar och förtydliganden

bör dock göras. Sålunda torde uttrycket »som ej är redare» böra inskjutas

efter orden »fartygets ägare» i första stycket. Vidare bör vad lagberedning­

en anfört beaktas genom en justering av texten i tredje stycket.

Vad beträffar den krets av personer som avses med konventionens uttryck

»servants ot the owner» in. fl. hänvisar jag till det vid 254 § anförda. 1

motsats till vad som gäller enligt sistnämnda stadgande kräves emellertid

icke enligt vad man kan utläsa av konventionstexten på de olika punk­

terna — att ansvarigheten uppkommit i fartygets tjänst, för att förevarande

bestämmelse skall bli tillämplig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

107

Såsom lagberedningen funnit överensstämmer det ieke helt med grunder­

na vare sig för ifrågavarande bestämmelse eller regeln om ansvarighetsbe-

gränsning efter fartygets drälctighet all lata befälhavare, besättning in. 11.

begränsa sin ansvarighet för skada på det egna fartyget. Med hänsyn till

utformningen av konventionsbestämmelsen synes emellertid möjlighet icke

föreligga att undantaga sådan ansvarighet.

Starka skäl talar onekligen för att lots jämslälles med befälhavare och

medlem av besättningen i fråga om möjlighet till jämkning av skadestånd.

Denna fråga torde böra närmare övervägas av kommittén under dess fort­

satta arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år t!)(ii

262 §.

Denna paragraf innehåller förslagets internationellt privaträttsliga be­

stämmelser. Beträffande paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande

rätt, hänvisas till den allmänna motiveringen.

263 §.

Departementschefen. Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 266 § sjö­

lagen, innehåller den i den allmänna motiveringen föreslagna befogenheten

för Kungl. Maj :t att utfärda retorsionsbestäinmelser. Då det kan vara svårt

att avgöra, om ansvarighetsreglerna i en främmande stats lag generellt sett

är strängare än de svenska eller ej, har stadgandet erhållit eu från 266 §

något avvikande utformning.

273 och 274 §§.

Departementschefen. Dessa paragrafer innehåller hänvisningar till bestäm­

melser i 10 kap., vilka ändras genom det framlagda förslaget. I anledning

härav torde erforderliga justeringar få göras i 273 och 274 §§.

323 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om laga domstol i tvistemål

enligt sjölagen.

Kommittén. Enligt gällande rätt föreligger icke någon generell möjlighet

för käranden alt i mål rörande betalningsskyldighet söka svaranden där

denne har ställt säkerhet till undvikande av att handräckning beträffande

fartyg beviljas till säkerhet för fordringen; bestämmelsen i 10 kap. 3 §

rättegångsbalken, att svaranden må sökas där honom tillhörig egendom

finnes, avser endast svarande som icke äger känt hemvist inom riket. Er­

farenheten har visat, att behov av en dylik möjlighet föreligger. 1 första

stycket andra punkten av förevarande paragraf har sjölagskommittén före­

slagit ett tillägg av innehåll att, såvitt angår fordran för vilken hos behörig

myndighet säkerhet ställts till befrielse från kvarstad eller annan hand­

108

räckning beträffande fartyget eller frakten, talan må väckas hos rådhus­

rätten i den ort där säkerheten ställts. Vidare föreskrives att, ändå att säker­

heten frigivits, talan må hos samma rådhusrätt väckas angående fordran

som säkerheten avsett.

I övrigt har paragrafen undergått vissa ändringar av redaktionell karak­

tär.

Yttrandena. Lagberedningen anför, att villkoret att säkerheten skall ha

ställts till befrielse från kvarstad eller annan handräckning beträffande

fartyget eller frakten innefattar en onödig och olämplig inskränkning, enär

säkerhet som avses i 257 § kan ha ställts till befrielse från kvarstad eller

handräckning beträffande annan egendom, som tillhör den skadestånds-

skyldige, och talan lämpligen alltid bör få anhängiggöras där säkerheten är.

Departementschefen. Vad kommittén föreslagit vill jag tillstyrka med den

av lagberedningen föreslagna ändringen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Departementschefen. Angående ikraftträdandet av den nya lagstiftningen

hänvisas till vad som anförts i det föregående. Hittills gällande regler om

begränsning av redareansvaret torde böra gälla, om den händelse, som

grundar ansvarighet, inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Vidare föreslår jag, att de i 323 § införda nya forumreglerna, vilka anknyter

till ställd säkerhet, ej skall gälla, om säkerheten ställts före den nya lagens

ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

Lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen

Departementschefen. Tredje stycket i denna paragraf innebär en hänvis­

ning till 264 § sjölagen, vilket stadgande saknar motsvarighet i det nu

framlagda förslaget till ny lydelse av 10 kap. sjölagen. 62 § tredje stycket

utsökningslagen torde därför böra utgå.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft samtidigt med ändringarna

i 10 kap. sjölagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 ur 1964

109

Hemställan

Föredraganden hemställer alt lagrådets utlåtande över de i bilaga A1 upp­

tagna förslagen till lag om ändring i sjölagen och lag om ändrad lydelse av

62 § utsökningslagen måtte för det i § 87 regeringstormen omförmälda än­

damålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Mats Larsson

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har har

uteslutits.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Bilaga C

De svenska, danska, finska och norska sjölagskommittéernas förslag

till ändring i sjölagens begränsningskapitel

(svensk text)

254 §.

1 inom. Redares ansvarighet vare

begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å person,

som befinner sig ombord på fartyget

för att medfölja detta, och för ska­

da å egendom ombord;

2. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan orsakats

av någon som befinner sig ombord

på fartyget;

3. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan orsakats

av omständighet som hänför sig till

navigeringen eller handhavandet av

fartyget eller lastningen, befordring-

en eller lossningen av lasten eller in-

skeppningen, befordringen eller

landsättningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamn-,

bassäng- eller vattenvägsanlägg-

ning; samt

5. ersättning på grund av laglig

förpliktelse att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller

egendom ombord å sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej an­

svarighet på grund av skada som

åsamkats befälhavaren eller medlem

av besättningen eller lots eller någon

hos redaren anställd person, då han

befinner sig ombord eller utför ar­

bete i fartygets tjänst. Den avser ej

heller ansvarighet på grund av fel

eller försummelse av redaren själv,

med mindre denne begått felet eller

försummelsen i egenskap av farty­

gets befälhavare eller medlem av

dess besättning.

(finlandssvensk text)

13 §.

Redares ansvarighet vare begrän­

sad vad angår:

1. ersättning för skada å person,

som befinner sig å fartyget för att

medfölja detta, så ock för skada å

egendom ombord;

2. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan orsakats

av någon, som befinner sig å farty­

get;

3. ersättning för skada å person

eller egendom, om skadan uppstått

i samband med navigeringen eller

handhavandet av fartyget eller vid

lastningen, befordringen eller loss­

ningen av lasten eller vid inskepp-

ningen, befordringen eller landsätt­

ningen av passagerarna;

4. ersättning för skada å hamnan­

läggning, bassäng eller segelbar vat­

tenväg; samt

5. ersättning på grund av laglig

förpliktelse att avlägsna sjunket,

strandat eller övergivet fartyg eller

egendom ombord å sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej "an­

svarighet på grund av skada, som

åsamkats befälhavaren eller med­

lem av besättningen eller lots eller

någon hos redaren anställd person,

då han befinner sig ombord eller ut­

för arbete i fartygets tjänst. Den av­

ser ej heller ansvarighet på grund

av fel eller försummelse av redaren

själv, med mindre denne begått fe­

let eller försummelsen i egenskap

av fartygets befälhavare eller med­

lem av dess besättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

111

(dansk text)

§ 254.

Det ansvar, der påhviler rederen,

er begraenset, for så vidt angår:

1. erstatning för skade på person,

som befinder sig om bord for åt f0l-

ge med skibet, og på ej endom, som

befinder sig om bord i skibet,

2. erstatning for skade på person

eller ej endom forårsaget af nogen,

som befinder sig om bord i skibet,

3. erstatning for skade på person

eller ejendom opstået i förbindelse

med navigeringen eller behandling­

en af skibet, lastningen, befordring-

en eller lösningen af ladningen el­

ler indskibningen, befordringen el­

ler landssetningen af passagererne,

4. erstatning för skade tilf0j et

havneanlaeg, bassiner eller sejlbare

vandveje,

5. krav i anledning af lovbestemt

forpligtelse til åt fjerne et sunket,

strandet eller forladt skib eller ejen­

dom om bord i et sådant skib.

Stk. 2. Begraensningen gaelder ikke

ansvar för skade, som påf0res skibs-

f0rer, mandskab eller lods eller no­

gen, der er ansat hos rederen, når

vedkommende befinder sig om bord

eller udf0rer arbejde i skibets tje-

neste. Den gaelder ej heller ansvar,

som grunder sig på fejl eller for-

s0mmelse af rederen selv, medmind-

re denne gjorde tjeneste som f0rer

eller medlem i0vrigt af skibets be-

saetning, og f ej len eller fors0mmel-

sen blev begået i denne hans egen-

skab.

(norsk text)

§ 254.

Det ansvar som påhviler rederen,

er begrenset for så vidt angår:

1. erstatning for skade på person

som befant seg ombord for å med-

fölge skipet, og for skade på eien-

dom som befant seg ombord;

2. erstatning for skade på person

eller eiendom forårsaket av noen

som befant seg ombord på skipet;

3. erstatning for skade på person

eller eiendom oppstått i förbindelse

med navigeringen eller behandling­

en av skipet, lastingen, befordringen

eller lossingen av lasten, eller inn-

skipningen, befordringen eller land-

setningen av passasjerene;

4. erstatning for skade tilföyet

havneanlegg, bassenger eller seilba-

re vannveier;

5. ansvar som har sammenheng

med lovbestemt plikt til å fjerne et

sunket, strandet eller forlatt skip

eller eiendom ombord i slikt skip.

Begrensningen gjelder ikke an­

svar for skade påfört skipsförer,

mannskap eller los eller noen an­

satt hos rederen, mens vedkommen­

de befant seg ombord eller utförte

arbeid i skipets tjeneste. Den gj elder

heller ikke ansvar som grunner seg

på feil eller forsömmelse av rederen

selv, medmindre han bär begått fei­

len eller forsömmelsen i egenskap

av för er av skipet eller medlem av

mannskapet.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1965

Begränsningen gäller icke ränta

och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran

mot borgenären, och grunda sig

fordran och motfordran på en och

samma händelse, skall begränsning­

en avse allenast det belopp varmed

fordringen må överstiga motford-

ringen.

255 §.

1 mom. Är ansvarigheten begrän­

sad, svarar redaren intill ett belopp

beräknat efter 1 000 francs för ton

av fartygets dräktighet, dock minst

150 000 francs.

Inträffar skada å person, höjes

ansvarighetsgränsen i vad avser så­

dan skada med 2 100 francs för ton,

dock med minst 630 000 francs.

2 mom. Med franc förstås en en­

het innehållande sextiofem och ett

halvt milligram guld av niohundra

tusendelars finhet. Omräkning till

svenskt mynt skall ske efter kur­

sen å den dag då redaren staller sä­

kerhet för sin ansvarighet eller, om

säkerhet icke ställes, då betalning

sker.

Med dräktighet avses nettodräk-

tigheten, för maskindrivet fartyg

ökad med det maskinrum som vid

bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

(svensk text)

256 §.

Den ansvarighetsgräns, varom i

255 § stadgas, skall tillämpas i frå­

ga om fordringar beträffande vilka

ansvarigheten är begränsad och vil­

ka uppkommit på grund av en och

samma händelse.

Fordringar på grund av skada å

person skola i första hand tillgodo­

ses med det ansvarighetsbelopp som

Begränsningen gäller icke ränta

och kostnader i saken.

Har redaren motfordran mot bor­

genären, och grunda sig fordran och

motfordran på en och samma hän­

delse, skall begränsningen avse alle­

nast det belopp, varmed fordringen

må överstiga motfordringen.

14 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare

redaren intill ett belopp, beräknat

efter 1 000 francs för ton av farty­

gets dräktighet, dock minst 150 000

francs.

Inträffar skada å person, höjes

ansvarighetsgränsen i vad avser så­

dan skada med 2 100 francs för ton,

dock med minst 630 000 francs.

Med franc förstås en enhet inne­

hållande sextiofem och ett halvt

milligram guld av niohundra tusen­

delars finhet. Omräkning till finskt

mynt skall ske efter kursen å den

dag, då redaren ställer säkerhet för

sin ansvarighet, eller, om säkerhet

icke ställes, då betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräk­

tigheten, för maskindrivet fartyg

ökad med det maskinrum, som vid

bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

(finlandssvensk text)

15 §.

Den ansvarighetsgräns, varom i

14 § stadgas, skall tillämpas i fråga

om fordringar, beträffande vilka an­

svarigheten är begränsad och vilka

uppkommit på grund av en och

samma händelse.

Fordringar på grund av skada å

person skola i första hand tillgodo­

ses med det ansvarighetsbelopp, som

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 nr l!)6b

Stk. 3. For renter og sagsomkost-

ninger hsefter rederen uden be­

gravning.

Stk. i. Har rederen et modkrav

mod fordringshaveren, og er krav og

modkrav opstået ved samme haen-

delse, kan begransningen kun g0res

gaeldende for den del af kravet, som

måtte overstige modkravet.

(dansk text)

For renter og saksomkostninger

hefter rederen liten begrensning.

Hvis rederen kan gjöre gjeldende

et motkrav mot vedkommende ford-

ringshaver, og krav og motkrav er

oppstått ved samme hendelse, kan

begrensningen bare gjöres gjeldende

for den del av kravet som överstiger

motkravet.

(norsk text)

§ 255.

Når ansvaret er begranset, haefter

rederen med indtil 1 000 francs pr.

ton af skibets dragtighed, dog med

mindst 150 000 francs.10

Stk. 2. För skade på person for-

hpjes ansvarsgransen med 2 100

francs pr. ton, dog med mindst

630 000 francs.

Stk. 3. Ved franc forstås en m0nt-

enhed, som består av 65 1/2 milli­

gram guld af nihundrede tusinde-

dels finhed. Den omregnes til dansk

m0nt efter kursen på den dag, da

rederen stiller sikkerhed for sit an­

svar, eller, hvis sikkerhed ikke stil-

les, på den dag, da betaling finder

sted.

Stk. 4. Ved skibets dragtighed for­

stås, når det gselder maskindrevne

skibe, nettotonnagen med tillaeg af

det rum for maskineriet, der ved be-

regning af nettotonnagen er truk-

ket fra bruttotonnagen, og når det

gselder andre skibe, nettotonnagen.

§ 256.

Ansvarsgransen gselder for alle

fordringer af den i § 254 nsevnte

art, som er opstået ved en og samme

hsendelse. Hvis summen af disse

fordringer överstiger ansvarsgran­

sen, bliver de alle åt nedssette for-

holdsmsessigt.

Stk. 2. Fordringer i anledning af

skade på person skal dsekkes af det

i § 255, stk. 2, nsevnte bel0b. Er det-

10 I vad avser fartyg med en dräktighet

definitivt.

§ 255.

Når ansvaret er begrenset, hefter

rederen med inntil 1 000 francs pr.

tonn av skipets drektighet, dog

med minst 150 000 francs.

For skade på person forhöyes an-

svarsgrensen med 2 100 francs pr.

tonn, dog med minst 630 000 francs.

Med franc menes en enhet som

består av 65 1/2 milligram gull av-

finhet nihundre tusendeler. Den

skal omregnes til norsk mynt etter

kursen på den dag da rederen stiller

säkerhet for sitt ansvar, eller, hvis

sikkerhet ikke stilles, på den dag da

betaling finner sted.

Med skipets drektighet menes net-

todrektighet, for maskindrevet skip

med tillegg av det rom for maskine­

riet som er trukket fra bruttoton-

nasjen ved beregningen av nettoton-

nasjen.

§ 256.

Den ansvarsgrense som er fastsatt

i § 255, gjelder for alle fordringer

som er oppstått ved en og samme

hendelse, og som er av den art som

er mevnt i § 254.

Fordringer på erstatning for ska­

de på person skal dekkes av det be­

löp som er nevnt i § 255 annet ledd.

av

högst 150 ton är förslaget i denna del icke

5f

Bihang titt riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 35

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1964

avses i 255 § 1 inom. andra stycket.

Förslår ej detta, skall återstoden

tillsammans med övriga fordringar

tillgodoses med det i nämnda mom.

första stycket avsedda beloppet.

Fördelningen av ansvarighetsbe­

lopp skall ske i förhållande till ford­

ringarnas slorlek.

Visar redaren att han måst gälda

fordran som avses i denna paragraf,

skall fordringsbeloppet medtagas

vid beräkningen av ansvarigheten

gentemot övriga borgenärer, såvitt

fordringen kunnat enligt svensk rätt

göras gällande mot redaren. Visar

redaren att han, oaktat krav ännu ej

skett, framdeles har att gälda ford­

ran som avses i denna paragraf,

skall jämväl den fordringen tagas i

beräkning.

(svensk text)

257 §.

Har redaren till befrielse från ut­

mätning, kvarstad eller annan hand­

räckning för fordran, beträffande

vilken ansvarigheten är begränsad,

inom riket hos rätten eller överexe-

kutor ställt säkerhet för fulla an­

svarighetsbeloppet enligt 255 § jäm­

te ett av rätten eller överexekutor

bestämt tillägg för ränta och kost­

nader i saken, må säkerheten åbero­

pas gentemot alla borgenärer för vil­

kas fordringar gäller begränsning

till samma ansvarighetsbelopp; och

skall säkerheten anses vara ställd

till förmån för alla sådana borge­

närer.

Om redaren i fall, varom i första

stycket förmäles, har ställt säkerhet

för ett mindre belopp än där avses,

äger han hos samma myndighet

ställa säkerhet för återstoden. Därest

så sker, gäller i övrigt vad i första

stycket stadgas.

Har redaren ställt full säkerhet

efter vad i första eller andra stycket

sägs, äger han påfordra frigivande

avses i 14 § 2 mom. Förslår ej detta,

skall återstoden tillsammans med

övriga fordringar tillgodoses med

det i nämnda paragraf 1 mom. av­

sedda beloppet.

Fördelningen av ansvarighetsbe­

lopp skall ske i förhållande till ford­

ringarnas storlek.

Visar redaren, att han måst gälda

fordran, som avses i denna para­

graf, skall fordringsbeloppet medta­

gas vid beräkningen av ansvarighe­

ten gentemot övriga borgenärer, så­

vitt fordringen kunnat enligt finsk

rätt göras gällande mot redaren. Vi­

sar redaren, att han, oaktat krav än­

nu ej framförts, framdeles har att

gälda sådan fordran, skall jämväl

den fordringen tagas i beräkning.

(finlandssvensk text)

16 §.

Har redaren till befrielse från ut­

mätning, kvarstad eller annan hand­

räckning för fordran, beträffande

vilken ansvarigheten är begränsad,

här i landet hos överexekutor ställt

säkerhet för fulla ansvarighetsbe­

loppet enligt 14 § jämte ett av över­

exekutor bestämt tillägg för ränta

och kostnader i saken, må säkerhe-

heten åberopas gentemot alla borge­

närer, för vilkas fordringar gäller

begränsning till samma ansvarig­

hetsbelopp; och skall säkerheten an­

ses vara ställd till förmån för alla

sådana borgenärer.

Där redaren i fall, varom i 1 mom.

förmäles, ställt säkerhet för ett

mindre belopp än där avses, äger

han hos samma överexekutor ställa

säkerhet för återstoden. Därest så

sker, gäller i övrigt vad i 1 mom.

stadgas.

Har redaren ställt full säkerhet ef­

ter vad i 1 eller 2 mom. sägs, äger

han påfordra frigivande av tidigare

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är 196b

te ikke tilstraekkeligt, dsekkes resten

af fordringerne på lige fod med and­

re fordringer af det i § 255, stk. 1,

nsevnte belpb.

(dansk text)

Stk. 3. Har rederen helt eller del­

vis måttet betale en fordring af den

i § 254 naevnte art, eller godtgpr

han, åt han senere vil blive n0dsa-

get til åt betale en sådan fordring,

kan han krseve, åt fordringen med­

tages ved beregningen af ansvaret

overfor de 0v|rige fordringshavere,

forsåvidt fordringen kunne have

vseret gjort gseldende mod ham efter

dansk ret.

§ 257.

Har rederen for åt afvserge en ar-

rest eller for åt få en arrest ophae-

vet stillet sikkerhed her i riget for

det fulde ansvarsbegrsensningsbe-

10b tilligemed et efter rettens sk0n

fastsat bel0b til dsekning af renter

og sagsomkostninger, gselder sikker-

heden som stillet til fordel for alle

de fordringshavere, over for hvem

begrsensningen kan påberåbes, og

ingen af disse kan kraeve yderligere

sikkerhed.

Strekker delte ikke til, dckkes res­

ten på like linje med de övrige ford­

ringer av det belöp som er nevnt i

§ 255 förste ledd.

Hvert av de i § 255 förste og an-

net ledd nevnte belöp skal fordeles

forholdsmessig på vedkommende

fordringer.

Hvis rederen har måttet betale,

helt eller delvis, en fordring av den

art som er nevnt i § 254, og som

kunne ha vaert gjort gjeldende mot

ham etter norsk rett, eller godtgjör

han åt han senere kan bli nödt til å

betale en slik fordring, kan han kre-

ve åt fordringen medtas ved bereg­

ningen av ansvaret overfor de övrige

fordringshavare.

(norsk text)

§ 257.

Hvis rederen, for å avverge eller

oppheve arrest eller utlegg her i ri­

ket for en fordring som han hefter

begrenset for, stiller säkerhet over­

for retten for det fulle ansvarsbelöp

med tillegg av et etter rettens skjönn

fastsatt belöp til dekning av renter

og saksomkostninger (fellessikker-

het), kan sikkerhetsstillelsen påbe-

ropes overfor alle andre fordrings­

havere hvis fordringer er undergitt

begrensning til det samme belöp, og

sikkerheten ansees stilt til fordel for

alle disse fordringshavere.

Har rederen under forhold som

angitt i förste ledd stilt sikkerhet

for et mindre belöp enn der nevnt,

har han adgang til overfor vedkom­

mende rett å stille sikkerhet for res­

ten. Reglene i förste ledd får i så

fall tilsvarende anvendelse.

Har rederen stilt full sikkerhet

etter förste eller annet ledd, kan han

kreve frigitt alle sikkerheter som

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

av tidigare ställd säkerhet för ford­

ran som avses med den fulla säker­

heten.

(svensk text)

Vad i denna paragraf är stadgat

om säkerhet som inom riket ställts

hos rätten eller överexekutor skall

äga motsvarande tillämpning i frå­

ga om säkerhet som ställts hos ve­

derbörlig myndighet i Danmark,

Finland eller Norge.

258 §.

Har redaren tillhörig egendom ut­

mätts eller belagts med kvarstad el­

ler eljest underkastats handräck­

ning för fordran, beträffande vilken

ansvarigheten är begränsad, och för­

mår redaren visa, att han utom riket

ställt tillräcklig och för borgenären

tillgänglig säkerhet för fulla ansva­

righetsbeloppet enligt 255 §, må ut­

mätningen, kvarstaden eller hand­

räckningen hävas.

I fall, som avses i första stycket,

skall utmätningen, kvarstaden eller

handräckningen hävas, om säkerhe­

ten ställts:

1. i den hamn där den händelse

inträffat varå fordringen grundas,

eller, om händelsen ej ägt rum i

hamn, i den första hamn som farty­

get anlöpt efter händelsen;

2. i landsättningshamnen, om

fordringen avser skada å person; el­

ler

3. i lossningshamnen, om ford­

ringen avser skada å last.

ställd säkerhet för fordran, som av­

ses med den fulla säkerheten.

(finlandssvensk text)

Vad i denna paragraf är stadgat

om säkerhet, som här i landet ställts

hos överexekutor, skall äga motsva­

rande tillämpning i fråga om säker­

het, som ställts hos vederbörlig

myndighet i Danmark, Norge eller

Sverige.

17 §.

Har redaren tillhörig egendom ut­

mätts eller belagts med kvarstad el­

ler eljest underkastats handräck­

ning för fordran, beträffande vilken

ansvarigheten är begränsad, och

förmår redaren visa, att han utom

landet ställt tillräcklig och för bor­

genären tillgänglig säkerhet för fulla

ansvarighetsbeloppet enligt 14 §, må

utmätningen, kvarstaden eller hand­

räckningen hävas.

I fall, som avses i 1 mom., skall

utmätningen, kvarstaden eller hand­

räckningen hävas, om säkerheten

ställts:

1. i den hamn, där den händelse

inträffat, varå fordringen grundas,

eller, om händelsen ej ägt rum i

hamn, i den första hamn, som far­

tyget anlöpt efter händelsen;

2. i landsättningshamnen, om

fordringen avser skada å person; el­

ler

3. i lossningshamnen, om ford­

ringen avser skada å last.

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 7.964

(dansk text)

Stk. 2. Reglerne i denne paragraf

finder tilsvarende anvendelse, når

sikkerheden er stillet i Finland,

Norge eller Sverige.

§ 258.

Er skibet eller anden ej endom,

som tilhprer rederen, blevet gen­

stand for arrest for en fordring som

naevnt i § 254, eller er sikkerhed

blevet stillet til afvaergelse af sådan

arrest, kan arresten haeves eller sik­

kerheden frigives, hvis det godtgp-

res, åt rederen allerede har stillet be-

tryggende sikkerhed i udlandet for

det fulde ansvarsbegraensningsbe-

10b, jfr. § 255, og åt sikkerheden er

tilgaengelig for fordringshaveren.

Daekker den f0rst stillede sikkerhed

ikke hele dette ansvar, gaelder det

samme, hvis rederen stiller betryg-

gende sikkerhed for den manglende

del med tillaeg af et efter rettens

sk0n fastsat bel0b til daekning af

renter og sagsomkostninger.

Stk. 2. Arrest, som naevnt i stk. 1

skal haeves, og sikkerhedsstillelse til

afvaergelse af sådan arrest skal fri­

gives, hvis betryggende, tilstraekke-

lig og tilgaengelig sikkerhed allerede

er stillet,

a) i den havn, hvor den haendelse

indtraf, som medf0rte fordringens

opståen, eller, hvis haendelsen ikke

indtraf i havn, i den fprste havn,

skibet anl0b efter haendelsen;

b) i landsaetningshavnen, hvis for­

dringen gaelder personskade;

c) i lossehavnen, hvis fordringen

gaelder ladningsskade,

tidligere måtte vaere stilt for ford­

ringer som er undergitt begrensning

og kan kreves dekket av fellessik-

kerheten. Det verneting som er opp-

nådd som fölge av tidligere stilt sä­

kerhet, bortfaller ikke om sikker-

heten 1'rigis.

Reglene i denne paragraf får tils­

varende anvendelse når sikkerheten

er stilt i Danmark, Finnland eller

Sverige.

(norsk text)

§ 258.

Hvis skipet eller annen eiendom

som tilhörer rederen, sökes arrestert

i anledning av en fordring som han

hefter begrenset for, kan begjaering-

en om arrest forkastes hris det godt-

gjöres åt rederen allerede har stilt

betryggende sikkerhet i utlandet for

hele sitt ansvar i henhold til § 255,

og åt sikkerheten er tilgjengelig for

vedkommende fordringshaver.

Arrestbegjaeringen skal forkastes

hvis sikkerhet som nevnt i förste

ledd er stilt i:

1) den havn hvor den hendelse

inntraff som förte til åt fordringen

oppsto, eller, dersom hendelsen ikke

inntraff i havn, den förste havn ski­

pet anlöp etter hendelsen, eller

2)

landsetningshavnen, dersom

fordringen gjelder skade på person,

eller

3) lossehavnen, dersom fordring­

en gj elder skade på last.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Vad i första och andra styckena

är stadgat skall ock gälla, därest den

utomlands ställda säkerheten icke

motsvarar det fulla ansvarighetsbe­

loppet enligt 255 § men redaren in­

om riket hos rätten eller överexeltu-

tor ställer betryggande säkerhet för

återstoden jämte ett av rätten eller

överexekutor bestämt tillägg för rän­

ta och kostnader i saken.

Begär redaren frigivande av sä­

kerhet som han inom riket ställt till

befrielse från utmätning, kvarstad

eller annan handräckning, skall vad

i denna paragraf är stadgat om hä­

vande av handräckningsåtgärd äga

motsvarande tillämpning.

259 §.

1 mom. Tvist om beräkning av be­

lopp, vartill redares ansvarighet är

begränsad enligt 255 §, eller om för­

delningen av ansvarighetsbelopp

mellan borgenärer må hänskjutas

till utredning och avgörande av dis-

paschör i fartygets hemort eller där

dispasch för den ort vanligen upp­

rättas. Har fartyget ej hemort här i

riket, uppgöres dispaschen av dis-

paschören i Stockholm. Om ärende

angående gemensamt haveri med

anledning av den händelse, varå an­

svarigheten grundas, är anhängigt

eller väntas bliva anhängiggjort hos

viss dispaschör i riket, skall dock

på denne ankomma att uppgöra jäm­

väl dispasch som här avses.

Det åligger dispaschören att ge­

nom kungörelse, som en gång infö­

res i tidning genom vilken offentlig­

görande på ändamålsenligt sätt kan

ske, anmana sakägaren att inom

viss förelagd tid skriftligen anföra

vad de till bevakande av sin rätt ak­

ta nödigt ävensom ingiva de hand­

lingar, vilka de vilja åberopa. I öv­

rigt skall i tillämpliga delar gälla

vad om dispasch vid gemensamt ha­

veri är stadgat.

(svensk text)

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat

skall ock gälla, därest den utom­

lands ställda säkerheten icke mot­

svarar det fulla ansvarighetsbelop­

pet enligt 14 §, men redaren här i

landet hos överexekutor ställer be­

tryggande säkerhet för återstoden

jämte ett av överexekutor bestämt

tillägg för ränta och kostnader i sa­

ken.

Begär redaren frigivande av sä­

kerhet, som han här i landet ställt

till befrielse från utmätning, kvar­

stad eller annan handräckning,

skall vad i denna paragraf är stad­

gat om hävande av handräcknings­

åtgärd äga motsvarande tillämpning.

18 §.

Uppstår tvist om beräkningen av

det belopp, vartill redares ansvarig­

het är begränsad, eller om beloppets

fördelning mellan borgenärerna, må

saken hänskjutas till utredning och

avgörande av dispaschör, därvid i

tillämpliga delar skall gälla vad om

dispasch vid gemensamt haveri är

stadgat.

(finlandssvensk text)

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 är W64-

for så Vidt den pågaeldende havn

er beliggende i et land, der har til-

trådt Bruxelles-konventionen af

1957 om begraensning af rederes an­

svar.

(dansk text)

§ 259.

Rederen kan til enhver tid fore-

Isegge sp0rgsmålet om graensen tor

sit ansvar eller om fordelingen åt

ansvarsbel0bet til afgprelse af en

dispach0r. Har han gjort dette, kan

dog enhver fordringshaver anlaegge

spgsmål til fastsaettelse af, hvor stor

hans fordring ville vaere, hvis rede­

rens ansvar ikke var begraenset, og

rederen kan forlange, åt dispachpren

skal saette bestemte fordringshavere

en passende frist, inden hvilken de

skal have anlagt sådant spgsmål.

Stk. 2. Finder dispachpren grund

dertil, kan han med et varsel af

hpjst tre måneder indkalde ford-

ringshaverne på den måde, han i det

enkelte tilfaelde anser det for mest

hensigtsmaessigt.

Stk. 3. Enhver af de interesserede

er pligtig til åt meddele dispachp­

ren alle de oplysninger og bevislig-

heder, som han anser for npdven-

dige.

Selv om sikkerheten ikke dekker

hele ansvaret i henhold ti! § 255,

kommer besteminelsene i förste og

annet ledd til anvendelse dersom

rederen nå overfor retten stiller be-

tryggende sikkerhet for den reste-

rende del av ansvaret med tillegg

av et etter rettens skjönn fastsatt

belöp til dekning av renter og saks-

omkostninger.

Er det tatt arrest eller stilt sik­

kerhet til unngåelse av arrest, kan

eller skal arresten oppheves eller

sikkerheten frigis etter tilsvarende

regler som ovenfor fastsatt.

119

(norsk text)

§ 259.

Har rederen her i riket stilt sik­

kerhet i henhold til § 257, kan han

reise söksmål til fastsettelse av

grensen for det ansvar som måtte

påhvile ham, og til fordeling av an-

svarsbelöpet, gjennom stevning un­

der ett til alle fordringshavere over­

for hvem samme begrensning påbe-

ropes.

Saken reises i den rettskrets der

sikkerheten er blitt stilt. Er det gått

en måned etter den hendelse som

förte til åt fordringene oppsto, uten

åt det er begjaert arrest eller utlegg,

kan rederen reise sak etter förste

ledd i den rettskrets hvor skipet har

sitt hjemsted, dersom han der stil­

ler sikkerhet i henhold til § 257. Har

skipet ikke hjemsted i riket, reises

saken i den havn der hendelsen inn-

traff, eller, dersom hendelsen ikke

inntraff i havn, i den förste havn

skipet anlöp etter hendelsen; kom­

mer skipet ikke til noen havn i ri­

ket, reises saken for Oslo byrett.

Rederen skal gi retten oppgave

over alle som må antas å ville kun-

ne gjöre krav gjeldende mot ham i

anledning av vedkommende hendel­

se, og overfor hvem han påberoper

begrensningen.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196b

Kostnaden för dispasch, som av­

ses i detta moment, vare redaren

skyldig att ersätta, såframt ej bor­

genär utan skälig orsak hänskjutit

saken eller eljest särskilda skäl till

annat föranleda.

2 mom. Har tvist om beräkningen

av belopp, vartill redares ansvarig­

het är begränsad enligt 255 §, hän-

skjutits till dispaschör, äger redaren

fullgöra sin betalningsskyldighet

genom att hos dispaschören för

borgenärernas räkning nedsätta ett

belopp motsvarande hans fulla an­

svarighet enligt 255 § jämte ränta

därå, beräknad efter fem procent

om året från dagen för den händel­

se, som grundat ansvarighet, till da­

gen för nedsättningen, samt ett av

dispaschören bestämt tillägg för

kostnader i saken. Om det nedsatta

beloppet sedermera visar sig ej för­

slå till att täcka det fulla ansvarig­

hetsbeloppet enligt 255 § jämte rän­

ta, beräknad på sätt nyss sagts,

ävensom redarens ansvarighet gent­

emot borgenärerna för kostnader i

saken, åligger det dispaschören att

genast anmana redaren att nedsätta

det felande. Dispaschören skall oför­

dröj ligen göra nedsatt belopp ränte­

bärande genom att detsamma i

svenskt mynt insättes i svensk

bankinrättning.

Sedan fördelningen blivit bestämd

genom lagakraftvunnen dispasch el­

ler dom eller genom överenskom­

melse mellan sakägarna, åligger det

dispaschören att utanordna det till­

gängliga beloppet till borgenärerna.

Ej må återbetalning till redaren ske

i vidare mån än det tillgängliga be­

loppet överstiger summan av hans

ansvarighet enligt 255 § jämte ränta

därå, beräknad efter fem procent om

året från dagen för den händelse,

varom fråga är, och av hans ansva­

righet för kostnader i saken; dock

skall vad nu sagts ej verka in­

skränkning i rätten till återvinning

i redarens konkurs.

(svensk text)

Kostnaden för sådan dispasch va­

re redaren skyldig att ersätta, där

ej borgenär utan giltigt skäl hän­

skjutit saken eller föranlett dess

hänskjutande till dispaschör.

(finlandsvensk text)

121

(dansk text)

(norsk text)

Stk. 4. Omkostningerne ved dis-

pacheringen baeres af rederen.

Stk. 5. Tvistigheder om rigtighe-

den af dispachprens afgprelser kan

indbringes for domslolene.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

Har mellan redaren och borgenä­

rerna träffats särskild överenskom­

melse angående storleken av det be­

lopp, vartill redarens begränsade an­

svarighet skall anses uppgå, äger

redaren fullgöra sin betalningsskyl­

dighet genom att för borgenärernas

räkning nedsätta beloppet hos dis-

paschören i ort varom i 1 mom.

första stycket förmäles; och skall

vad i 2 mom. första och andra styc­

kena är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

260 §.

Har redaren utbetalt vad enligt

ovan givna bestämmelser om be­

gränsning av ansvarigheten ålåg ho­

nom att utgiva och visar sig sedan

annan borgenär äga rätt till betal­

ning, är redaren dock icke till vi­

dare betalningsskyldighet förbun­

den, där antagas må att han då be­

talningen erlades eller, om den

skedde enligt lagakraftvunnen dis-

pasch eller dom, denna meddelades

icke ägde och ej heller genom veder­

börlig undersökning kunnat få kun­

skap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit

vad rätteligen bort tillkomma an­

nan, svarar därmed för den andres

fordran, där han om samma fordran

ägde kunskap då han erhöll betal­

ningen.

(svensk text)

(finlandsvensk text)

19 §.

Har redaren utbetalt vad enligt

ovan givna bestämmelser om be­

gränsning av ansvarigheten ålåg ho­

nom att utgiva och visar sig sedan

annan borgenär äga rätt till betal­

ning, är redaren dock icke till vi­

dare betalningsskyldighet förbun­

den, där antagas må, att han, då be­

talningen erlades eller, om den sked­

de enligt laga kraft vunnen dom el­

ler dispasch, denna meddelades icke

ägde och ej heller genom vederbör­

lig undersökning kunnat få kunskap

om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit

vad rätteligen bort tillkomma an­

nan, svare därmed för den andres

fordran, där han om samma fordran

ägde kunskap, då han erhöll betal­

ningen.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år t96i

(dansk text)

(norsk text)

§ 260.

Har rederen udbetalt alt, hvad der

efter reglerne om begravning af

ansvaret påhvilede ham, og viser det

sig senere, åt andre fordringshavere

havde ret til andel i ansvarsbelpbet,

er rederen ikke pligtig åt betale no­

get yderligere, såfremt det må an-

tages, åt han, da udbetalningen

fandt sted, ikke kendte til disses

krav og ikke ved behprig undersp-

gelse kunne have skaffet sig kund-

skab om dem.

Stk. 2. Den fordringshaver, der

har oppebåret, hvad der rettelig til-

kom en anden, må tilsvare denne

det oppebårne belpb, såfremt han

havde knndskap om den andens

fordring, da han modtog betaling.

§ 260.

Retten skal la stevningen med

innkallelse kunngjöre i Norsk Ly-

singsblad med et varsel av minst to

måneder. Retten kan også kunngjö­

re innkallelsen i et eller flere andre

blad. Videre skal retten la stevning­

en med innkallelse forkynne for

hver av de oppgitte fordringshavere

gjennom anbefalt brev. I innkallel­

sen skal retten gjöre oppmerksom

på bestemmelsene i denne paragrafs

fjerde ledd.

Hovedforhandling kan holdes

uten saksforberedelse. Pådömmelsen

kan deles således åt grensen for an­

svaret fastsettes först.

Tvist om fordring för hvilken re­

derens ansvar er begrenset til den

stilte fellessikkerhet, pådömes sär­

skilt av retten; dommen er gjen-

stand for sserskilt anke. Sserskilt sak

om slik fordring kan ikke reises et­

ter åt söksmål i henhold til § 259

er reist. Heller ikke kan en ford­

ringshaver, uten samtykke av rede­

ren og andre interesserte, etter det-

te tidspunkt kreve dekning av sjö-

panterett eller av utlagte formues-

gjenstander, för det er rettskraftig

avgjort hvor meget som faller på

hans fordring.

Fordring for hvilken rederens an­

svar er begrenset til den stilte fel-

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

(svensk text)

(finlandsvensk text)

261

§.

Vad i detta kapitel är stadgat

skall äga tillämpning jämväl i frå­

ga om ansvarighet som åvilar farty­

gets ägare eller befraktare eller den

som i redares ställe handhaver far­

tygets drift.

Detsamma gäller ansvarighet vil­

ken, även om den grundar sig på fel

eller försummelse, åvilar befälhava­

re eller medlem av besättningen el­

ler lots eller någon som är anställd

hos redaren, ägaren, betraktaren el­

ler hos den som i redares stälje

handhaver fartygets drift, såframt

ansvarigheten uppkommit i tjäns­

ten.

Det sammanlagda beloppet av re­

dares och övriga i denna paragraf

omförmälda personers ansvarighet

för fordringar, som uppkommit på

grund av en och samma händelse,

skall ej överstiga det fulla ansvarig­

hetsbeloppet enligt 255 §.

262

§.

Vad i detta kapitel är stadgat äger

tillämpning närhelst begränsning av

ansvarighet åberopas inför svensk

myndighet.

Beträffande ansvarighet som av­

ses i 254 § 1 mom. andra stycket

första punkten skall dock frågan,

huruvida och till vilket belopp an­

svarigheten är begränsad, avgöras

efter den lag, som gäller för tjänste-

20

§.

Vad i detta kapitel är stadgat om

redares begränsade ansvarighet

skall äga tillämpning jämväl i fråga

om ansvarighet, som åvilar fartygets

ägare eller befraktare eller den, som

i redares ställe handhar fartygets

drift.

Detsamma gäller ansvarighet, vil­

ken, även om den grundar sig på fel

eller försummelse, åvilar befälhava­

re eller medlem av besättningen eller

lots eller någon, som är anställd hos

redaren, ägaren, befraktaren eller

hos den, som i redares ställe hand­

har fartygets drift, såframt ansva­

righeten uppkommit i tjänsten.

Det sammanlagda beloppet av re­

dares och övriga i denna paragraf

omförmälda personers ansvarighet

för fordringar, som uppkommit på

grund av en och samma händelse,

skall ej överstiga det fulla ansva­

righetsbeloppet enligt 14 §.

21

§.

Vad i detta kapitel är stadgat äger

tillämpning närhelst begränsning av

ansvarighet åberopas inför finsk

myndighet.

22

§.

Vad beträffar ansvarighet, som

avses i 13 § 2 mom. första mening­

en, skall dock frågan, huruvida och

till vilket belopp ansvarigheten är

begränsad, avgöras efter den lag,

som gäller för tjänsteavtalet, så-

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

(dansk text)

§ 261

.

Reglerne om begraensning af re­

derens ansvar finder tilsvarende an-

vendelse i tilfaelde, hvor ansvar som

naevnt i § 254 påhviler skibets ejer,

bruger, befragter eller disponent.

Det samme gaelder ansvar, som på­

hviler skibsf0rer, mandskab eller

lods eller nogen, som er ansat hos

rederen, ejeren, brugeren, befrakte-

ren eller disponenten, for så vidt an­

går ansvar i förbindelse med udf0-

relsen af tjenesten, selv om ansva­

ret er opstået som f0lge af fejl eller

fors0mmelse af den pågaeldende.

Stk. 2. Summen af det ansvar,

som påhviler rederen og de 0vrige

personer, der ifplge stk. 1, kan be-

graense deres ansvar, skal for ford­

ringer opstået ved en og samme

haendelse ikke kunne overstige de i

§ 255 fastsatte bel0b.

§ 262.

Reglerne i dette kapitel kommer

til anvendelse i alt fal, hvor ret til

begraensning af ansvar påberåbes

ved dansk domstol.

Stk. 2. För så vidt angår ansvar

som naevnt i § 254, stk. 2, 1. punk­

tum skal sp0rgsmålet om, hvorvidt

ansvaret er begraenset, og i bekraef-

tende fald til hvilket bel0b, afg0res

efter lovgivningen i det land, hvis

lessikkerhet, faller bort hvis ikke ret-

ten har moltatt meddelelse om ford­

ringen innen saken ble tatt opp til

doms i förste instans. Rettskraltig

dom i saken har bindende virkning

for alle fordringshavere overfor

hvem rederens ansvar ville vaere be-

grenset til fellessikkerheten, uten

hensyn til om de har meldl seg un­

der saken.

§ 261

.

Reglene om begrensning av rede­

rens ansvar får tilsvarende anven­

delse för ansvar som påhviler ski-

pets eier, befrakter eller disponent.

Det samme gjelder for ansvar som

påhviler skipsförer, mannskap eller

los eller noen ansatt hos eieren, re­

deren, befrakteren eller disponen­

ten, forutsatt åt ansvaret er opp-

stått i tjenesten. Ansvaret kan i dis­

se tilfelle begrenses selv om det byg­

ger på feil eller forsömmelse utvist

av vedkommende.

(norsk text)

Summen av de ansvarsbelöp som

rederen og de i förste og annet ledd

nevnte personer hefter for, skal for

förpliktelser som er oppstått ved en

og samme hendelse, ikke overstige

de belöp som er fastsatt i § 255.

§ 262.

De foranstående regler kommer

til anvendelse i alle tilfelle hvor

begrensning av ansvar gjöres gjel-

dende ved norsk domstol.

For så vidt angår ansvar som

nevnt i § 254 annet ledds förste

punktum, skal spörsmålet om hvor

vidt ansvaret er begrenset, og i til­

felle til hvilket belöp, avgjöres etter

loven i vedkommende fremmede

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

avtalet, såframt fartyget hör hemma i främmande stat och tjänsteavtalet regleras av lagen i stat ansluten till 1957 års internationella konvention angående begränsningen av ansva­ righeten för ägare av fartyg som an­ vändas till fart i öppen sjö.

263 §.

Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler skola här i ri­ ket tillämpas i fråga om fartyg hem­ mahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll an­ slutit sig till 1957 års internationel­ la konvention angående begräns­ ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.

(svensk text)

framt fartyget hör hemma i främ­ mande stat och tjänsteavtalet reg­ leras av lagen i stat, ansluten till 1957 års internationella konvention angående begränsning av ansvarig­ heten för ägare av fartyg, som an­ vändas till fart i öppen sjö.

23 §.

Genom förordning må bestämmas, att i stället för bestämmelserna i 13—22 §§ andra regler skola här i landet tillämpas i fråga om fartyg, hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till den i 22 § nämnda konventionen.

(finlandsvensk text)

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196b

lovgivning finder anvendelse på tjc-

nesteaftalen, såframt det pågaelden-

de land har tiltrådt Bruxelleskon-

ventionen af 1957 om begraensning

af rederes ansvar.

(dansk text)

§ 263.

Ved kongelig anordning kan det

bestemmes, åt andre ansvarsregler

end i dette kapitel fastsat skal fin-

de anvendelse på skibe hjemmehp-

rende i lande, som ikke uden forbe-

hold har tiltrådt og gennemfprt kon­

ventionen.

land hvis lovgivning i tilfelle regu-

lerer tjenesteavtalen, når dette er et

land som har slnttet seg til Brussel-

konvensjonen av 1957 om begrens-

ning av rederes ansvar.

(norsk text)

§ 263.

Kongen kan bestemme åt andre

regler enn i dette kapittel fastsatt

skal finne anvendelse for skip hjem-

mehörende i land som ikke uten for-

behold har tiltrådt og gjennomfört

konvensjonen.

§§ 264—266 oppheves.

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 196i

Bilaga D

Gällande lydelse av

10 kap. Om begränsning av redareansvaret

254 §.

Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger,

vare begränsad vad angår:

1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller

annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last,

som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande

gods av vad slag det vara må;

2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada,

tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller för­

summelse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst;

3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel

eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort;

4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats orik­

tiga eller ofullständiga uppgifter;

5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktel­

ser, som med denna sammanhänga;

6. bärgarlön;

7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets

hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för far­

tygets bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet

härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans

början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden

givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteav­

tal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser

ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv,

med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummel­

sen är av nautisk art.

255 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets

värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses,

må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor i guld för

ton av fartygets dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person,

svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton

av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits.

I förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall vad i

första stycket andra punkten och andra stycket stadgas om att där angivna

belopp skola beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av

fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande

beräkning till förmån för svenska fordringsägare.

129

Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet liera

gånger framgår av 256 och 259 §§.

256 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas så­

lunda:

1. Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter

fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordring­

ar, som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankoms­

ten till hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i sam­

band med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna

minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga

med den föregående händelsen.

Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffan­

de fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter far­

tygets tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat.

2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga upp­

gifter i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräk­

nas värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den

ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar

och fordringar härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter

fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar.

3. För alla övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid

resans slut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196 ti

257 §.

För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med:

1. tio procent av värdet vid resans början;

2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit

å fartvget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

258 §.

Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet

fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktig­

heten dragits från bruttodräktigheten.

259 §.

Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i

samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad

där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas,

njute de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter

den förmånsrätt, som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma

lag vare beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka

fartygets värde i en och samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och

samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola

jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 §

andra stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte

övriga borgenärer efter ty ovan sägs.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1964

260 §

Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra

erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna,

om storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.

261 §.

Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är

begränsat, eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare,

må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i farty­

gets hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas.

Dispaschören åligger att genom kungörelsen som tre gånger införes i

allmänna tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande

på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att

mom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt

akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolan­

de dispaschören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utred­

ning av gemensamt haveri är stadgat i 214 §.

Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre

borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskj li­

tande till dispaschör.

262 §.

Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för

fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för

fulla ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande

mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till

samma ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att

säkerheten avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp

eller är särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan

därav i hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma

efter omständigheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla

ansvarsbeloppet ej må krävas.

263 §.

Har redalen utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning

av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borge"-

när äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till

vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betal­

ningen erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller

dispasch, när denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig

undersökning kunnat fa kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan,

svare darmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde

kunskap, när han erhöll betalningen.

264 §.

I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren det

äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egendom

än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt

åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget

och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. Är sådant för­

ordnande ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på

begäran medgiva anstånd, varom nu sagts.

131

265 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbort-

fraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att

nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är re­

dare, är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.

266 §.

Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare an-

svarighetsregler än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande

regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främ­

mande staten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 196b

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 14 januari

1964.

Nä rvarande:

justitieråden Romanus,

D

igman

,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 december 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 22 november 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­ tas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen och 2) lag om

ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av lagbyråchefen Ove Rainer.

Lagrådet lämnade förslagen ntan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1961

133

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 17 januari 1961.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 14 januari

1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 november 1963 remitte­

rade förslagen till

1) lag om ändring i sjölagen och

2) lag om ändrad lydelse av 62 § utsökningslagen.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I enlighet med vad jag an­

fört till statsrådsprotokollet den 22 november 1963 bör vid ratificering av

1957 års Brysselkonvention angående redareansvarets begränsning förbehåll

göras enligt (2) (a) och (b) i slutprotokollet till konventionen. Vidare torde

förbehåll böra göras enligt (2) (c) i slutprotokollet.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till

riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagför­

slagen,

dels ock föreslå, att riksdagen godkänner den i Bryssel den 10 oktober

1957 antagna konventionen angående begränsningen av ansvarigheten för

ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, dock med förbehåll en­

ligt (2) (a), (b) och (c) i slutprotokollet till konventionen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631141