Prop. 1973:42
Kungl. Maj:ts proposition med förslag tiII lag om ändring av sjölagen (1891:35 s.1) m.m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1973
Nr 42
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1973.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen före- draganden hemställt.
GUSTAF ADOLF
CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändringar främst i sjölagen (1891: 35 s. 1). Sjölagsförslaget grundar sig på ett av sjölagskommittén utarbetat förslag, vilket i vissa delar har tillkommit i nordiskt kommit- tésamarbete. Genom de föreslagna sjölagsändringarna införlivas med svensk rätt 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och far- tygshypotek och 1967 års konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner dessa konventioner.
Sjölagsförslaget innebär bl. a. följande. De nuvarande bestämmelser- na om vad som krävs för att ett fartyg skall anses som svenskt libe- raliseras. Regler införs om vad som är tillbehör till fartyg och fartyg under byggnad. En i flera hänseenden ny ordning skapas för registre- ring av, inskrivning av äganderätt till och inteckning i svenska fartyg. Sålunda ersätts det nuvarande, hes sjöfartsverket förda fartygsregist- ret och den av inskrivningsdomare i Stockholms domsaga förda boken över fartygsinteckningar med ett för registrering av och inteckning i större fartyg (skepp) gemensamt register och en förteckning över vissa mindre fartyg (båtar). Vidare införs en ny, på konventionen om inskriv- ning av rätt till fartyg under byggnad grundad ordning för registrering av, inskrivning av äganderätt till och inteckning i fartyg under bygg- nad. Ett särskilt register föreslås bli inrättat för detta ändamål. De nya registren — skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret —— skall föras hos en för landet gemensam registermyndighet, som Kungl. Maj:t utser. Betydelsefulla rättsverkningar knyts till inskrivning i dessa
I Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 2
register av rätt till skepp eller skeppsbygge. På grundval av den nyss- nämnda sjöpantsrättskonventionen revideras reglerna om sjöpanträtt m.m. i fartyg och fartyg under byggnad. Sjölagens regler om sjöpant- rätt i last berörs också av de föreslagna ändringarna. De nuvarande ålderdomliga sjölagsbestämmelserna om partrederi moderniseras.
Sjölagsförslaget för med sig omfattande redaktionella ändringar i sjölagen .
Propositionen tar vidare upp förslag till sådana ändringar i vissa andra lagar som föranleds av sjölagsförslagct.
Kungl. Maj:t föreslås få bestämma när den nya lagstiftningen skall träda i kraft. '
Prop. 1973: 42
1. Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom förordnas i fråga om sjölagen (1891: 35 s. 1)1 dels att 5 a å skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 276 och 284 åå skall utgå, dels att nuvarande 254—263 åå och 284 å skall betecknas 234— 243 åå respektive 347 &
dels att 1—24, 69, 113, 254—263, 267—284, 305, 314, 336—338 åå, nya 235—239, 241 och 242 åå, rubrikerna till 2, 10 och 11 kap. samt rubrikerna närmast före 267 och 281 åå skall ha nedan angivna ly- delse,
dels att i lagen Skall införas sextiotvå nya paragrafer, 25—57, 233, 244—253, 264—266, 285—293 och 348—353 åå, samt närmast före 1, 2, 3, 6, 9, 11, 13, 16, 18, 25, 244, 251, 255, 261, 264, 270, 271, 275, 278, 348 och 349 åå nya rubriker, allt av nedan angivna lydelse,
dels att 40—57 åå skall bilda ett nytt 3 kap. med rubrik av nedan
angivna lydelse,
dels att i lagen Skall införas, närmast före 344 å rubriken ”Atom- skada”, närmast före 345 å rubriken ”Vissa bestämmelser om sjömän m.m.” och närmast före 347 å rubriken ”Preskription av vissa sjö-
fordringar”.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
FÖRSTA KAPITLET Om fartyg
F artygs nationalitet
152
Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två tredjedelar äges av svenska undersåtar eller ock tillhör ett aktiebolag, vars styrelse har sitt säte här i riket och består av aktie- ägare, de där äro svenska under- såtar. Huvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.
1 Senaste lydelse av 254 å 1964: 85 260å 1964: 85 263 å 1964: 85. 2 Senaste lydelse 1906: 19.
Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg, om det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk juridisk person. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsverket kan medgiva att an- nat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt inflytande, skall anses såsom svenskt och vara be- rättigat att föra svensk flagg.
För svenskt fartyg utfärdas na- tionalitetshandling enligt bestäm- melser, som Konungen meddelar.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
')
Över alla svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till han- delssjöfart eller resandes fortskaf— fande och äga en bruttodräktighet av tjugu registerton eller därut- över, skall föras register, innehål- lande för varje sådant fartyg de uppgifter, som prövas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så ock upplysning angående äganderät- ten till fartyget, beskaffenheten av" inskriven ägares fång samt tiden då fartyget i registret införts eller förändring i äganderätten inskri- vits; skolande, sedan fartyg i re-
gistret antecknats, därom utfärdas_' bevis, som bör åtfölja fartyget. Då fartyg anmäles till införande i registret, skall företes intyg, som
utmärker, när, var och av vem-
fartyget är byggt, eller, där far- tyget varit i utländsk ägo, visas, att utländsk ägares rätt övergått å den, som till registret anmäles såsom ägare. Vid fartygs införande i registret skall visst nummer till- delas fartyget; och må det num- mer ej sedermera ändras eller till- läggas annat fartyg. Varder fartyg, som ur registret avförts, däri ånyo upptaget, behålle det sitt förra nummer. Göres anmälan om för- ändring i äganderätten till fartyg, som är i registret infört, men fin- nes den, vilken såsom ägare an— mäles, ej kunna i sådan egenskap inskrivas, skall ändock i registret- göras anteckning, som utvisar hans namn, det uppgivna fångats beskaf— fenhet samt dagen då anmälan skett. Fartyg, som blivit i registret infört, må ej därur avföras i annat fall än då fartyget förolyckats, upphuggits eller annorledes för- störts, eller enligt 258 ,? må an- ses förlorat, eller efter timad skada förklaras icke vara iståndsättligt, eller ock upphört att vara svenskt.
** Senaste lydelse 1965: 720.
. ' stämmer
Föreslagen lydelse
F art ygsregist er
QR
Fartyg, vars skrov har en störs- ta längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra me- ter, betecknas skepp. Annat fartyg kallas båt. - '
Över svenska skepp föres ett skeppsregister. Över båtar föres i den omfattning Konungen be- ett båtregister. 'Över skepp under byggnad i Sverige fö-
. res ett skeppsby ggnadsregister.
Skepps- och båtregistren samt 'skeppsbyggnadsregistret föras av . myndighet, som' Konungen 'be- .stämmer ( registerinyndigheten ). Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdonzare. Denne skall vara lagfaren. Efter Konungens förordnande får registren föras med användning av automatisk
. databehandling. '
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Vill ägare av svenskt fartyg, som ej på grund av vad här förut bli- vit stadgat skall vara i fartygs- registret upptaget, låta det i re- gistret införas, vare därtill berät- tigad; och skall, där fartyget var- der till registrering anmält, vad här förut är i avseende å registre- ringspliktigt fartyg stadgat äga tillän'zpning. . ' '
Vidare föreskrifter, huru" far- tygsregister skall vara inrättat och . registrering ske, meddelas av Ko-
)I ungen .
Föreslagen lydelse
. F artygs tillbehör
354
Har den, för vars räkning far- tyg bygges, för byggnadens verk- ställande givit eller utfäst sig att giva vars-'sägaren eller byggmästa- ren förskott av penningar eller byggnadsämnen, lige han, när av- handling därom upprättats, att låta den intagas i protokollet hos Stock- holms tingsrätt. Han njuter sedan förmånsrätt enligt 4 9 andra styc- ket förmånsrättslagen (1970: 979).
Till fartyg med dess skrov och styrinrättning här fast inredning och annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt sådan reservdel som varaktigt för- varas ombord, allt i den mån far- tyget är försett därmed i fartygs- ägarens intresse.
Utrustning för radiosamband el- ler navigering räknas dock icke som tillbehör, om den tillhör an- nan än fartygsägaren eller annan än denne har rätt därtill på grund av äganderiittsförbehåll eller för- värvsvillkor som är att jämställa därmed.
455
F artygs ägare åligge att bestäm- ma den art inom riket, vilken skall vara fartygets hemort, samt att därom göra anmälan, om fartyget är sådant, som jämlikt 2 5 skall in- föras i fartygsregistret, hos den myndighet, vilken förer registret, men eljest hos polismyndigheten i den ort, som bestämts till hemort. Angående hemorter: skall för far- tyg, vilket bör införas i fartygsre- gts/ret, anteckning ske å det i'2 _é'
' Senaste lydelse I97l: 1047. 5 Senaste lydelse 1964: 658.
Bestämmelserna i 3 &” ha mat- svarande tillämpning i fråga om fartyg under byggnad. Därvid an— ses registrerat skeppsbygge vara. försett även med material, maski- neri och annan utrustning som finnes på tillverkarens område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som .av- sedd att införlivas med skeppet.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse omförmälda bevis, men eljest ut- färdas särskilt bevis av den myn- dighet, hos vilken anmälan skett.
Har fartygs ägare underlåtit att göra sådan anmälan, som nu är sagd, skall hans hemvist anses vara fartygets hemort.
Föreslagen lydelse
sse
Ej må andel i fartyg utan samt- liga delägares medgivande över- låtas till någon, som icke är svensk undersåte, därest till följd av så- dan överlåtelse fartyget skulle upp- höra att vara svenskt; sker det, vare överlåtelsen ogill, även om andelen blivit såld efter utmätning eller under konkurs.
Får utländsk man genom arv, testamente eller gifte lott i svenskt fartyg, eller varder svensk deläga- re i sådant fartyg främmande makts undersåte, och skulle till följd av fånget eller den timade förändringen fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan deläga- re att till svensk undersåte över- låta så stor del i fartyget, att dess egenskap av svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre måna- der, efter det fånget skedde eller förändringen timade, sådan över- låtelse ägt rum så ock blivit, där fartyget är registrerat, hos veder- börande myndighet anmäld, men eljest övriga delägare kungjord; ('ige envar av samma delägare låta genom utmätningsmannen i farty- gets hemort i den ordning, som för försäljning av utmätt fartyg är fö- reskriven, för ägarens räkning för- sälja den lott i fartyget, som, på sätt ovan är nämnt, kommit i ut- ländsk mans ägo.
5 a 57 Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och
' Senaste lydelse 1906: 19.
Rätt till tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad får ej ens i förhållande till fartygets eller byg- gets ägare göras gällande särskilt.
Överlåtelse av utrustning, som utgör tillbehör till fartyg eller far- tyg under byggnad, gäller ej i nå- got fall mot tredje man förrän ut- rustningen skiljes från fartyget el- ler bygget så att detta icke längre kan anses vara försett med utrust- ningen.
7 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
olycksfall, bemannat på betryg— gande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för far- tyg, liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg gälla särskilda bestämmelser.
Föreslagen lydelse
F artygs identifiering
653
Fartyg, som lidit skada, skall an- ses icke vara iståndsättligt, ej en- dast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas.
Bestämmelser om besiktning för utrönande av fartygs istånd- sättlighet meddelas i ]2 kap.
ANDRA KAPITLET
Om redande i fartyg
Skepp, som införes i skeppsre- gistret, skall ha nanm. Detta be- stämmes av ägaren. Namnet skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i registret och får ej otillbörligt gripa in i särpräglat namnskick, som brukas av annan skeppsägare.
Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel däri än hälften övergår till ny ägare eller särskilda skäl föreligga.
750
Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan begränsning för de för- pliktelser, han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende å fartyget.
Svenskt fartyg skall ha Item- ort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.
Har hemort ej anmälts till re- gistermyndigheten, anses den ort i Sverige där ägaren har sitt hem- vist eller, om han saknar hemvist här eller fartyget äges av flera, Stockholm vara fartygets hem- art.
8 510
För skada, som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare reda- ren ansvarig. Samma lag vare, om eljest skada åstadkommes av nå- gon, som, utan att tillhöra be—
Fartyg, som införes i skepps- eller båtregistret, skall ha igen- känningssignal. För skepp utgöres denna av signalbokstäver. Beteck- ning för fartygs identifiering skall såvitt möjligt överensstämma med igenkänningssignalen.
" Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288). ' Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). "' Senaste lydelse 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
sättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Vad redare sålunda nödgas ut- giva äge han söka åter av den, som vållat skadan.
Om redares frihet från ansva- righet i vissa fall stadgas nedan i 122 och 171—173 55, så ock i lag i anledning av Sveriges till- träde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.
Föreslagen lydelse
Konungen meddelar närmare föreskrifter om fartygs identifie- ring.
F artygs skick
9 éll
Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbin- delser allenast i förhållande till sin lott i fartyget.
Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med behövliga anordningar till före- byggande av ohälsa och olycks- fall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller har- lastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser.
105
För rederi skall utses en hu- vudredare.
I sak, som angår rederiet, må huvudredaren sökas. Är huvud- redare ej vald, äge den, sorti vill söka rederiet, instämma vilken han vill av redarne att för rederiet
svara.
Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöj- lig eller, ont iståndsättningen mås- te äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iständsättas. .
På begäran av ägaren skall far- tyg, som ej är iståndsättligt, säljas såsom efter utmätning för fordran nted bästa rätt.
Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas be- stämmelser i 12 kap.
ANDRA KAPITLET
Om skeppsregistrering Registrering llå
] förhållande till tredje man äge huvudredaren i kraft av sitt upp-
Svenskt skepp skall vara infört i . skeppsregistret. Konungen . kan _
" Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
drag sluta alla avhandlingar och ingå alla förbindelser, vilka rede- rirörelsen vanligen medför; han äge sålunda antaga och avsätta be- fälhavare samt meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta, även- som företräda rederiet inför rätta. Utan särskilt bemyndigande äge huvudredaren icke upplåna pen- ningar i rederiets namn eller sälja eller förpanta fartyget eller dårå taga försäkring.
Har rederiet genom särskild fö- reskrift inskränkt den befogenhet, vilken sålunda tillkommer huvud- redaren, vare rederiet ej berätti- gat att åberopa sådan inskränk- ning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i god tro.
Föreslagen lydelse
dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslu- tande för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall vara in- fört i registret.
Skepp under byggnad i Sverige får införas i skeppsbyggnadsre- gistret. Registrering får äga rum även innan bygget påbörjats, för- utsatt att detta genom byggnads- nununer och ritning eller annor- ledes kan identifieras på betryg- gande sätt.
Skepp registreras under sin igen- känningssignal. Skeppsbygge re- gistreras under signalbokstäver. Dessa skola tilldelas det fullborda- de skeppet som igenkänningssig— nal, om skeppet införes i skepps- registret. Tilldelad registerbeteck- ning får ej ändras.
1.2 5
Beslut i rederiets angelägenhe- ter må ej av redarne fattas utan vid allmänt sammanträde, därtill kallelse blivit i tidning inom orten minst åtta dagar förut ktt/tgjord eller annorledes delgivits samtliga redarne. Utebliver redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.
Vid omröstning beräknas varje redares röstetal efter den andel, han äger i fartyget, och gälle så- som beslut vad de säga, vilkas an- delar tillsam)nanstagna äro de största. Hava vid val av huvud- redare två eller flera erhållit rös- ter för lika andelar vardera, ski/je lotten dem emellan, men eljest gälle vid lika röstetal den mening, huvudredaren omfattar. 'Beslut, som strider mot gällande" rederi- avtal eller angår ämne, vilket fal- ler utom rederiets ändamål, vare
ej gällande utan att det av samt- - liga redarne biträdes. .
Vid sammanträde skall föras protokoll, vilket därefter hos hu— vudredaren förvaras. A v - proto- kollet äge envar redare rätt att taga avskrift.
Den som med äganderätt för- värvat skepp, som är registrerings- pliktigt i hans hand men ej infört i skeppsregistret, skall inom en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om för— värvet skett under villkor, som in- nefattar äga/1derättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall an- mälan göras inom en månad från det förbehållet eller villkoret upp- hörde att gälla.
Ägare av skepp, som är svenskt och under byggnad, skall anmäla skeppet för registrering i skeppsre- gistret inom sex månader från det skeppet blivit sjösatt. Register- myndigheten kan medgiva upp- skov, om särskilda skäl föreligga.
Skeppsbygge anmäles för regist- rering av ägaren.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
10
Föreslagen lydelse
] nskri vn ing
13%
Där ej tvingande omständighe— ter hindra, åligge huvudredaren att till överläggning sammankalla nzedredarne eller annorledes in- hämta deras föreskrift, när viktiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om väsentlig förändring med avseende å den fart, vari fartyget användes, eller betydligare reparation å fartyget.
Förvärv av skepp eller skepps- bygge inskrives på grundval av re— gistrering enligt 11. 59 .
Bestämmelserna i första stycket och 14—38 55 om skepp eller skeppsbygge ha motsvarande till- lämpning i fråga om andel i sådan egendom.
14g
H uvudredaren katt när som helst skiljas från sin befattning genom beslut av redarne i den ordning, 12 5 bestämmer; äger han själv hälften i fartyget eller därutöver, må domstol på medredares käro- mål skilja honom från befattning- en, om giltiga skäl därtill äro.
Den som med äganderätt för— värvat skepp eller registrerat skeppsbygge skall inom tid, som angives i 12 5, söka inskrivning av sitt rätt. Skeppsbygge katt dock i stället anmälas för avregistrering enligt 16 5. Den som gör regist- reringsamnälan enligt 12 5 anses därmed också söka inskrivning av sin rätt.
Dödsbo är icke skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till skepp eller registrerat skeppsbygge, som tillhört den avlidne, i annat fall än när boet överlåter egendomen. Så- dan inskrivning skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckning då ej registre- rats, från registreringen av denna. Make, som vid bodelning tillskif— tats skepp eller registrerat skepps- bygge, är skyldig att söka inskriv- ning av sitt rätt endast om egen- domen förut tillhörde andra ma— ken..
Den som förvärvat skepp eller skeppsbygge under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll el- ler är att jämställa därmed, är be- rättigad till inskrivning av sin vill- korliga äganderätt. Förlorar för- värvaren sin rätt till egendomen på grund av att förbehållet eller villkoret göres gällande,-skall in- skrivningen avföras ur registret på ansökan av överlåtaren eller för- värvaren.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
11
Föreslagen lydelse
Övergår i fall sotn avses i tred- je stycket förvärvarens eller över- låtarens rätt till annan, har vad sattt där säges och i övrigt i detta kapitel föreskrives om inskrivning av förvärv och verkan därav mot- svarande tillämpning.
155
Huvudredaren skall föra sär- skild räkenskap över förvaltning- en av rederiets angelägenheter och för dettna avgiva redovisning inför rederiet. Där ej av rederiet annorlunda beslutes, skall redovis— ning avgivas för kalenderår, inotn en månad efter dess utgång.
Genom inskrivning i skeppsre- gistret katt skeppsttatntt, sotn tyd- ligt skiljer sig från andra skepps- namn i registret, på ansökan för- behållas den sorti har behov därav. Söka flera på samma inskrivnings- dag inskrivning av förbehåll om skeppsnatnn och skilja sig nam- nen icke tydligt från varandra, be- slutar registermyndigheten om fö- reträde efter vad sotn finnes skä- ligt.
lttskrivning av förbehåll attt skeppsnatnn skall avföras ur re- gistret, när skepp registrerats med det namnet. Detsamma gäller, om den sotn vunnit inskrivningen el— ler hans rättsinnehavare begär det eller om namnet ej inom fetn år tagits i bruk för registrerat skepp.
A vregistrering
16 512
Redovisning skall avgivas å sammanträde, därtill redarne kal- lats på sätt 12 5 bestämt-ner, och skola vid sattunattträdet räkenska— perna till granskning framläggas.
Vill redare klandra redovisning, göre det genom stät-nning inom sex månader efter det redovisning- en avgavs; försittes den tid, have ltan sin rätt till klattder förlorat, utatt så är att huvudredaren för- farit svikligett.
Registrerat skepp skall avregi- streras, om det
]. förolyckats, uppltuggits eller eljest förstörts;
2. försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej av/törts under tre månader;
3. upphört att vara svenskt; el- ler
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring uppltört att vara skepp eller, utan att ättdring inträtt, finnes ej utgöra skepp.
Registrerat skeppsbygge skall avregistreras, om det såsotn skepp överföres till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avre- gistrering. Härjämte har första
" Senaste lydelse 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
12
Föreslagen lydelse
stycket 4 motsvarande tillämpning i fråga attt skeppsbygge.
I fall sattt avses i första styc— ket eller andra stycket andra. punk— ten åligger det ägaren att ittom en månad ltas register/ttyttdigheten anmäla egendontett för avregistre- ring. Har skepp till följd av över- låtelse upphört att'vara svenskt, svarar förutvarande ägaren jämte förvärvaren för att antnälan göres.
17 åt?.
Till bestridande av de utgifter, sattt av rederirörelsen påkallas,- åligge envar redare atti mån av beltov bidraga i förhållande till sitt attdel i fartyget. Försutntnar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och varder detta av huvudredaren eller annan re- dare förskjutet, vare den försum- lige skyldig att å förskjutna be- loppet erlägga ränta efter åtta pro- cent ont året, tills betalning sker,. ävettsottt ersätta kostttaden för den försäkring, som tnå hava tagit till sitt säkerhet. Borgenären njute för sitt fordran panträtt i den försutttliges andel i fartyget och förtttånsrt'itt till be- talning enligt 4 f tredje stycket fört)tånsrättslagen (1970: 979). Han äger dessutom, [ avräknittg å sitt fordran, i den försutttliges stäl— le uppbära dett utdelning, som på dennes andel belöper.
Den här stadgade panträtt och förtttånsrc'itt upphör, därest icke genom stämning betaltting'sökes inom ett år efter det fordringen uppkom.
” Senaste lydelse 1970: 983.
fö rskottsgi varen '
Äges skepp, som skall avregist- reras enligt 16 5 första stycket 3, .av flera och kan" skeppet bevaras
sattt svenskt genom att delägare _.gentetttot meddelägare utövar rätt
som avses i 52 eller 55 5, får det ej avföras ur skeppsregistret så lättge sådan rätt katt utövas. Be- varas skeppet sattt svenskt, skall 'det ej avföras ur registret utatt
i stället det förvärv inskrivas sattt föranlett atttttälatt för avregistre- rittg.
Gäller inteckning i skepp eller skeppsbygge, som skall avregistre- ras, får egendottten ej avföras ur registret förrän borgettär, för vars fordran pantbrev på grttttd av in— teckningen utgör säkerhet, med ingivattde av pantbrevet skriftli— gett samtyckt till åtgärden.
Skeppsbygge får dock avregi- streras för att ("iverföras till skepps- registret uta/t samtycke enligt andra stycket. För avregistrering av skepp enligt 16 5 första stycket »! eller av skeppsbygge ettligt 16 5
andra stycket andra puttktett ford-
ras ej heller satntycke av inteck- ningsborgcnär, om borgenären utt- derlåter att söka betalnittg ur egen- domen inom en månad från det register/nyttdig/teten underrättat honom aln avregistrerit-tgsgrunde/t.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
18
Beslutes tty resa eller reparation av fartyget efter slutad resa, äge redare, sattt ej deltagit i beslutet, utatt lösen avstå sin latt i fartyget till övriga redare och därttted bliva befriad från gäldattde av tillskott för beslutets verkställande. Den, satn vill sålunda avstå sitt latt i fartyget, göre därom skriftlig an- tttälatt ltos huvudredarett ittottt tre dagar efter det beslutet fattades eller, om ltatt då icke var tillstädes, efter det ltatt erhöll del av beslu- tet. Dett avträdda lotten skall för- delas tuellatt övriga redare efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.
Är å den avträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden ef- ter dess avträdande, vare övriga redare förbuttdtta att mot försäk- ringetts övertagande, en för alla och alla för en, gälda motsvaran- de andel av premien.
19.
Vinst och förlust, som av re-l derirörelsett uppkommer, skall fördelas å redarne i förhållande till ettvars andel i fartyget.
Finttes enligt avgivett redovis— ttittg överskott, skall detta till re- dartte utdelas i den mån, sådant katt ske utan. hinder för nödiga utgifters bestridande.
20
Ej må rederi brytas därföre att latt i fartyget genom arv, köp eller annorledes övergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig eller försättes i konkurs.
Varder fartygslott av ägaren såld till annan ätt ntedredare, vare övriga delägare, en eller flera, så- fratnt icke försäljningen skett å offentlig auktion, berättigade att mot de vid försäljningen betinga-
13
Föreslagen lydelse
Verkan av registrering och itt- skrivning
&
Utan hinder av att registrering eller inskrivning ägt rum får prö- vas huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet sattt förut- sättes för åtgärden.
Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning el- ler avregistrering, är ogiltigt eller ej katt göras gällande eller huru- vida åtgärden av annat skäl krän- ker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen eller av- registreringen.
5
Har skepp eller skeppsbygge överlåtits och har inskrivning sökts för förvärvet, får egendomen efter utgången av den inskrivnings- dag då ansökningen gjordes icke tagas i anspråk för anttatt fordran tttot överlåtaren än sådan som är förettad med panträtt eller reten- tionsrätt i egendanten.
?;
Har skepp eller skeppsbygge för- värvats genom överlåtelse från nå— gon som icke var rätt ägare, skall förvärvet dock gälla, om överlå- tarens åtkatttst var inskriven när egendomen överläts och om för- värvaren sökt inskrivning och där- vid varken insett eller bort inse att överlåtaren ej var rätt ägare. Vad sattt nu sagts har motsvarande till- lämpning i fråga om förvärv ge-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
de villkor, sedan desattttna, där medredaren det äskar, blivit av säljaren och köparen inför dont- stol med ed fästa, av köparen till sig lösa fartygslotten; åliggande det den eller dem, sotn lösa vilja, att ittottt fjorton dagar efter erhållen kunskap om försäljningen giva det köparen till känna vid lösningsrät- tens förlust. Äro de, sattt lösa vil- ja, flera, äge därtill rätt i förhål- lande till den andel, vardera ifar- tyget äger.
21
Överlåter redare sitt lott i farty— get till annan ntatt, inträder nye ägaren strax i en redares alla råt- tigheter och förpliktelser mot tttedredartte. Vad rederiet, förrätt överlåtelsen skedde, lagligen gjort och beslutit vare jämväl mot nye ägaren gällande; häftar överlåta- ren för oguldet tillskott till rederi- rörelsett, äge tnedredare jätnväl mot ttye ägarett rätt att avräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper å den överlåtna lot- ten i fartyget. I förhållande till tredje tttatt svare nye ägaren så- som redare för de förbindelser, re- deriet ingår efter det överlåtelsen skett.
Det åligger överlåtaren att hos huvudredaren eller Itos samtliga tnedredartte göra anmälan om överlåtelsen och tillika styrka, att denna blivit av nye ägaren god- känd; innan sådan antnälan skett, äge överlåtarett icke 'mat medre- darne åberopa den skedda över- låtelsett till sitt fredande från an- svarig/tet. Mot tredje ntatt må överlåtelsen icke åberopas i annat fall, ätt då detttte icke varit i god tro.
14
Föreslagen lydelse
nottt överlåtelse från någott som var rätt ägare ttten på gruttd av förvärvsvillkor saknade rätt att för- foga över egendomen genom över- låtelsett.
Godtrosförvärv inträder dock ej, attt samma inskrivningsdag sattt inskrivning sökes för förvärvet ärende upptages attt inskrivning eller annan införing i registret av omständighet varav bristen i över- låtaretts förfoganderätt beror eller attt anteckning i registret att talan väckts ont hävning eller återgång av förvärv av egendotnen eller attt bättre rätt till denna.
Om förvärv genom exekutiv för- säljnittg finnas särskilda bestäm- melser.
&
Talan attt bättre rätt till skepp eller skeppsbygge katt med laga verkan riktas mot den för vars förvärv inskrivnittg senast beviljats eller sökts, även attt denne före talatts väckande överlåtit egendo— tttett till attnan. Den till vilkett överlåtelse skett har i rättegåttgett samtna ställning som om överlå- telsen skett under rättegången.
Första stycket ltar motsvarande tillämpning, när någatt vill söka betalning ur skepp eller skepps- bygge för fordran satn är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egettdotnett. Ottt tvist angående äganderätten är antecknad i re- gistret, katt talatt attt betalning i stället riktas tttot den som inne- har skeppet eller bygget med äganderätlsanspråk.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Är fartyget ittfört i fartygsre- gistret, skall, efter det anmälan om överlåtelsen skett ltos den myndighet, vilken förer registret, samma myndighet ofördröjligett låta i allmänna tidningarna kungö— ra överlåtelsen. Sedan sådant kun- görattde skett, skall överlåtelsen anses hava kommit till tredje mans kännedont, där ej av omständig- heterna framgår, att ltatt varken ltaft eller bort hava kunskap där- om.
15
Föreslagen lydelse
225
De redare, vilka tillsammans äga mer än ltälftett i fartyget, må besluta, att fartyget skall försäljas och rederiet förty upplösas.
Där någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:
]. attt fartyget till följd av för- ändring i de förhållanden, ] ä'- ontförtttäler, utatt redarens åt- gärd eller samtycke upphört att vara svenskt och på gruttd därav blivit avfört ur fartygsregistret;
2. om ltuvudredare blivit ge- nom domstols beslut skild från befattnittgett, såsom i 14 5 sägs; eller
3. om redarett kan visa, att re- deriet förvaltas på sådant sätt, att ltans rätt därigettont krättkes.
Rättsverkan som sökt eller be— viljad ittskrivning medför ettligt 19 och 20 55,6 består även efter av- registrerittg.
Rättsverkan sant ansökan attt in- skrivning medför enligt 19 och 20 55 förfaller, om ansökttittgen
avslås.
Vad som föreskrives i 19—21 55 samt förut i dettna paragraf om rättsverkan av inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i frå- ga attt anmälan för avregistrering med attledning av förvärv.
23 514
Vid upplösning av rederi skall fartygets försäljning ske på of- fetttlig auktion. Kunna redartta ej enas attt arten där auktionen skall äga rum eller om villkoren för försäljningen, avgöres tvisten av tre skiljemän enligt bestämmelser— na i lagett attt skiljetttätt.
Införing i skepps- eller skepps- byggnadsregistret skall, efter ut- gången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omstän- dighet som införittgett avser.
24 515
Redare, sattt har större del i fartyget ätt hälften, äger övertaga fartygets förattde, om han är be- ltörig därtill. Kan överenskottttnel-
Har äganderätt till fartyg, som är registrerat t' främmande stat, eller till fartyg under byggnad i frättttttande stat inskrivits i regis-
14 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288). " Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse se ej träffas attt löttevillkoren, fast- ställas dessa av tre skiljentän en- ligt bestätnmelsertta i lagen attt skiljetnätt.
Om den sattt ltar större del i fartyget än hälften är befälhavare, skall rätten på annan delägares ta- lan skilja honom från befattningen, atn giltiga skäl föreligga.
16
F öreslagen lydelse
ter i den staten i ettlighet nted dess lag, skall rättett gälla i Sverige med den verkan som inskrivningett medför enligt lagett i den främ- mande staten.
Registrerings- och inskrivnings- förfarandet
2 5 516 Registerärenden äro ärenden om ]. registrering eller avregistre- ring av skepp eller skeppsbygge; 2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge; '
3. inteckning i skepp eller skeppsbygge;
4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn; '
5. attttan ittföring i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, sattt sker på grund av föreskrift i lag eller annan författning.
Registerärende upptages på in- skrivningsdag. Sådan ltålles till klockatt tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som ej utgör helgdag. Lika med helg- dag anses midsommarafton och julafton. Anmälan eller ansökan, som ittkontttter efter angivna klockslag, anses gjord påföljattde inskrivningsdag.
Om behandlingen av register- ärende gälla bestätttmelsertta om tvistemål i tillämpliga delar i den tnått ej attttat följer av denna lag. Konungen ttteddelar närmare före— skrifter otn registrerings- och itt- skrivnittgsfötfarandet.
26517. Hos registertttyn(ligheten föres dagbok över registerärettden. Handlingar i sådana ärenden sam- tttanföras i akter. Har sökanden eller annan läm—
1' Förutvarande 25 & upphävd genom 1922: 271. " Förutvarande 26 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42 17
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verk- ställts i ärendet, skall antecktting däront göras i dagboken eller ak- ten. I dagbakett eller akten skola även upptagas kallelser, föreläg- gattden och andra beslut, sattt ej skola ittföras i registret.
Vite, sattt registermyndigheten förelägger med stöd av dettna lag, får bestättttttas till ltögre belopp än sattt annars gäller. Vite utdötnes av myndigheten.
27 ågts
Beslut, sattt innebär att anmä— lan eller ansökan i registerärettde bifalles, avslås eller förklaras för- fallen eller att ärendet uppskjutes, skall införas i registret. Innebär beslutet att anmälan eller ansökan ej bifalles, skala skälett för be- slutet attteckttas i dagboken eller akten.
Beslut, sattt skall införas i re- gistret, ttteddelas genom sådan itt- förittg och skall anses lta det inne- ltåll sattt framgår av registret.
28 51.1)
Har beslut i registerärettde gått elliot sökanden eller Gillian SOI” ltörts i ärendet, skall detttte gettast underrättas attt beslutet. Ottt be- slut, varigenattt förvärv inskrivits, skall den sattt dess örittttan senast var inskriven sattt ägare alltid utt- derrättas.
I utta'errt'ittelse ett/igt första styc- ket skola angivas de skäl för be— slutet sottt attteckttats i dagbokett eller akten. och vad den sattt vill fullfölja talatt tttot beslutet har att iakttaga.
29 5990 Talan tttot beslut i registerären- , de jöres i hovrätten. Besvärsittla- ” Förutvarande 27 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 1" Förutvurande 28 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 3" Förutvarande 29 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 42
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
18
Föreslagen lydelse
gatt skall ittgivas till registertttyn- dighetett.
Besvärstiden är i fråga om slut— ligt beslut fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.
Besvär över beslut, sattt införts i registret, skola antecknas där. När slutligt beslut ttted anledning av besvären vuttnit laga kraft, skall anteckning göras om beslutets itttteltåll.
30 521
Anmälan eller ansökan i regis- terärende skall göras skriftligett, om icke fångesltandling eller attttatt tjättlig ltattdlittg företes.
F ullgöres ej ittottt föreskrivett tid skyldighet att atttnäla skepp för registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregistre- rittg eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall registerntyndighetett förelägga den försumlige att fullgöra skyldighe- ten. I föreläggande får vite utsät- tas. Föreligger i fråga attt registre— rat skepp eller skeppsbygge sådattt förhållande att avregistrering skall ske enligt 16 5, får register- tttyndiglteten självtttant vidtaga åt- gärder för avregistrering.
Är bifall till ansökatt attt itt- skrivttittg av förvärv beroende av att föregående ägare gör registre- ringsantttälan eller inskrivningsan- sökan, får förviirvarett fullgöra det på den föregående ägarens vägnar. Denne är skyldig att tillhandahålla de för ättdatttålet behövliga hand- lingar sattt ltatt innehar.
31 22
Finnes anmälan eller attsökatt i registerärettde ej omedelbart böra avslås enligt dentta lag, får ärendet uppskjutas till viss senare inskriv- ttittgsdag, attt det är nödvändigt för utredningen.
Uppskjutes ärendet, får sökan-
” Förutvarande 30 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). ” Förutvarande 31 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
19
Föreslagen lydelse
den föreläggas att förebringa den utredning sattt fordras eller att itt- fittna sig personligen eller genom ombud has registertttyndiglteten. Även annan ätt sökanden får hö— ras och kan föreläggas sådatt in— ställelse. I föreläggande får vite utsättas. Efterkanttner sökanden ej föreläggande, katt hans anmä- lan eller ansökan förklaras förfal- lett. Erinratt attt detta skall inta- gas i föreläggattdet.
Registerärende får vidare upp— skjutas till settare inskriwtingsdag, attt ärendet med ltättsytt till be- skaffenltet eller omfattning ej lämpligen katt företagas till ome- delbar prövning. Ärende sam upp- skjutits på sådan grund skall upp— tagas till prövning senast andra ittskrivningsdagen efter den in— skrivttingsdag då ansökningen gjordes.
32 523 Förekommer anledning atttaga, att förvärv satn åberopas i regis— terärettde är ogiltigt eller på annan gruttd icke katt göras gällande eller att åtgärd som atttttälatt eller att- sökan avser eljest skulle kränka ttågotts rätt, skall den vars rätt be- röres givas tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller, om oviss/tet rå- der i fråga attt förvärvsvillkor.
G rundas förvärv, sattt åberopas i registerärettde, på testamente, dotn eller förrättttittg, sattt ännu icke vunnit laga kraft eller pågår rät- tegåttg om hävning eller återgång av förvärv av den egendont ären- det attgår eller attt bättre rätt till denna, skall ärettdet ttppskjtttas till dess saken slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att itt- om viss tid väcka talatt vid dont- stol. Efterkommes icke föreläg- gandet, katt hatts anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Er- inratt om detta skall intagas i före- Iäggandet.
” Förutvarande 32 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
20
Föreslagen lydelse
33 524
Antttälan av skepp eller skepps- bygge för registrering eller ansö— kan attt inskrivning av förvärv av sådan egettdattt skall avslås, ottt
]. bestämmelsen i 30 5 första stycket ej iakttagits;
2. egendomen ej katt registreras ettligt ]] 5;
3. sökanden ej styrker sitt för- värv;
4. vad attgår registrerat skepp eller skeppsbygge, fåttgestnattttetts rätt ej är inskriven och sökattdetts förvärv icke grundas på exekutiv försäljning;
5. åberopad överlåtelse står i strid med en tttot överlåtaren på gruttd av förvärvsvillkar gällande inskränkning i lta/ts rätt att för- foga över egendonten och över- låtaretts åtkomst icke var inskriven ttär överlåtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller ittföres däri samma inskrivningsdag sattt ansökningen göres;-
6. egendomen av överlåtaren ti- digare överlåtits till annan och överlåtarens åtkatttst ej var inskri— vett ttär sökandens förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskriv— ning samma ittskrivttittgsdag sökes för det tidigare förvärvet;
7. före utgången av den inskriv- ningsdag då ansökningen göres egendomen blivit föremål för kvar— stad eller skittgringsförbud till sii— kerhet för anspråk tttat överlå— tarett eller detttte försatts i kott— kurs;
8. egendomen sålts exekutivt till attttatt ätt sökattdett; eller
9. det är uppenbart att förvärvet av annan gruttd är ogiltigt eller icke katt göras gällande.
34525. Ansökan enligt 14 5 att inskriv— ning av villkorlig äganderätt skall avföras ur registret skall avslås, om
" Förutvarande 33 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). =5 Förutvarande 34 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288);
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
21
Föreslagen lydelse bestämtnelsett i 30 5 första stycket ej iakttagits eller det ej visas att förvärvaren förlorat sin rätt.
Anmälan av skepp eller skepps- bygge för avregistrering eller att- sökatt att skeppsnamn skall inskri- vas i eller avföras ur skeppsregist— ret skall avslås, attt bestätntttelsen i 30 5 första stycket ej iakttagits eller förutsättttingarna för den be- gärda åtgärden enligt tillätttpliga bestätntttelser i 15—17 55 icke föreligga.
35 . 520
Har utländskt skepp blivit svenskt, får det införas i skepps- registret endast attt det visas att skeppet ej är ittfört i tttatsvarattde register i sitt förutvarattde hem- land eller att det katnttter att av— föras ur sådant register den dag det registreras här i landet eller eljest ttted verkan från den dagett.
Var skeppet nybyggt tttantlattds, skall dessutatn visas att rätt till skeppet ej är inskriven i skepps- byggnadsregister i den främmande staten eller att sådatt rätt kont- ttter att avföras den dag skeppet registreras här i landet eller eljest ttted verkan från den dagen. Vad som nu sagts har motsvarande till— lämpning i fråga om införittg i det svenska skeppsbyggnadsregist- ret av skepp under byggnad, som förvärvats från utlandet.
36 527
Ont skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registre- ras utomlands, skall på sökattdetts begäran beslutas att egendomen skall avföras ar registret den dag den ittföres i det utländska regist- ret. Avregistreringen får verkan från dagen för den ttya registre- ringen.
=S Förutvarande 35 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 27 Förutvarandc 36 å upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
lx) lx)
Föreslagen lydelse 37 528
Fittttes vid inskrivning av för- värv av skepp eller skeppsbygge eller rätt därtill att förvärvet be- ror av villkor, sattt innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därttted, skall även vill- koret ittskrivas.
Finnes vid inskrivningen eller därefter att förvärvet är förettat med annat villkor, sattt inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen eller att söka inteck- ning eller upplåta panträtt däri, eller att hans behörighet i sådant avseende är ittskrättkt genom att- ttatts rätt att nyttja egendomen på grund av testamente, skall detta antecknas i registret.
. 38 329
I skepps— eller skeppsbyggttads- registret skall attteckttas, när
1. talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av registrerat skepp eller skeppsbygge eller attt bättre rätt till sådan egendatn el- ler eljest i fråga, sattt angår itt- skrivning;
2. mål sattt avses ttttder ] av- gjorts genom dottt eller slutligt be— slut som vunnit laga kraft;
3. ägare av registrerat skepp el- ler .s'keppsbygge försatts i katt- kurs;
4. registrerat skepp eller skepps— bygge eller .inskriven rätt till så- datt egettdant blivit företttål för kvarstad, skingringsförbud eller ut- ntättting eller sålts exektttivt;
5. beslttt som avses ttttder 3 eller 4 attt konkurs, kvarstad, skingringsförbud eller utmätttittg upphävts eller återgått eller fråga om exekutiv försäljttittg av re- gistrerat skepp eller skeppsbygge eller ittskrivett rätt till sådatt egen- dant eljest förfallit;
6. skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt någatt i 16 39 lattgiven grund men hinder tttat
avregistrerittgen ntöter enligt 17 5;
” Förutvarande 37 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). ” Förutvarande 38 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7. ettligt 36 39 beslut ttteddelats 'att skepp eller skeppsbygge skall
avföras ur registret den dag regi- strering äger runt utomlands.
Är eljest i lag eller annan för- fattning föreskrivet att visst för- hållande skall attteckttas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall det gälla.
Anteckning i skepp.slty_t,>gttads-
. registret skall överföras till skepps-
registret, am bygget överföres dit såsom skepp. Registeratttecktting skall avföras, om den uppenbarli- gen ej längre katt vara av bety- delse.
39 530
Ont ittföring i skepps- eller skeppsbyggttadsregistret finnes itt- nehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller attttat dy- likt förbiseende, skall införingen rättas. Vad sattt nu sagts ltar mot- svarattde tillätttpttittg på uppenbar oriktig/tet i registret till följd av tekniskt fel. Katt rättelse bli till förfång för ägare eller för inneha- vare av pantbrev på grund av itt-
. teckning, skall det inbördes före—
trädet mellan berörda förvärv be- stättttttas efter vad sattt finnes skä- ligt. Tillfälle att yttra sig skall lättt- ttas part som beröres, om han är känd, satttt myndighet sattt avses i 351 5.
Beslut om rättelse meddelas ge- nom införing i registret. Skälen för beslutet anteckttas i dagboken eller akten. Beslutet skall sttarast möj— ligt aitmärkas på bevis eller hand- ling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen. Det ålig- ger den som innehar sådan hand-
ling att på anmodan tillhandahålla
denna. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite tttsättas.
Talan tttot beslut enligt denna paragraf får föras även av tttytt- dighet sottt avses i 351 53' .
"” Förutvarande 39 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
TREDJE KAPITLET Om partrederi31
40 532
Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad att- svarigltet getttensatttt driva sjöfart ttted eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras ltos re- gistermyndigheten, som ltar att ofördröjligett kuttgöra antttälning- ett. Närmare föreskrifter om att- mälnings- och kungörelseförfa- randet ttteddelas av Konungen.
För de. förpliktelser som upp- kontttta för partrederiet sedan re- deriavtalet anmälts till register- myndigltetett svarar varje redare endast i förltållattde till sitt andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större attsvarighet. För dess- förittttatt uppkontna rederiförplik- telser svara redarna solidariskt.
] fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillättt- pas bestättttttelserna i 41—57 $$$ i den mån annat ej avtalats.
41 533 För partrederi kan väljas en ltu- vudredare. Till huvudredare får utses här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk medborga- re eller svensk juridisk person.
42 534
Huvudredaren är beltörig att på samtliga redares vägnar företaga de rättshandlingar rederirörelsen vanligen tttedför, att väcka och ut— föra talan i sak som rör rederiet satttt att i övrigt företräda redar- na inför domstol eller annan myn- dighet i sådatt sak. Utan särskilt bemyndigande får huvudredaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller bortfrakta far- tyget för längre tid än ett år.
"1 Förutvarande rubrik till 3 kap. upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). == Förutvarande 40 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 3” Förutvarande 41 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). " Förutvarandc 42 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
25
Föreslagen lydelse
Är huvudredare ej vald, katt vil- ken satn helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak sattt rör rederiet.
43 535 Huvudredarett skall på lämpligt sätt ltålla redarna underrättade om rederiets verksamhet. Han skall rådföra sig ttted dent i alla viktiga angelägenheter.
44 536
Beslut i partrederiets angelägen- heter fattäs vid allmänt samman- träde, till vilket var och ett av re- dartta kallats minst en vecka i för- väg genom rekommenderat brev eller telegrant eller telextttedde- lande under sitt settast kättda adress. Kallelsen skall innehålla upplysning attt vad sattt skall be- ltattdlas på sammanträdet.
Allmänt sammanträde fordras icke .för beslut, sattt sattttliga re- dare biträda eller som är så bråds- kande att det ej katt anstå till dess sådant sammanträde kan hållas.
45 537
På redares begäran skall prota- koll föras över vad sattt förekom- mer av vikt vid allmänt samman- träde. Redare, sattt uteblivit från allmänt satttmattträde eller eljest ej deltagit i beslut, skall underrättas attt vad sattt beslutats.
46 538 Vid omröstning räkttas varje re- dares röstetal efter hans attdel i fartyget. Ont annat icke följer av tredje stycket, gäller som beslut den mening sattt fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening ltuvudredaren biträder. Val av huvudredare skall dock av- göras genom lottning, om flera fått lika röstetal.
”5 Förutvarandc 43 & upphävd gcnom 1967: 48 (jfr 1967: 288). " Förutvarandc 44 & upphävd genom 1922: 271. " Förutvarande 45 & upphävd genom 1922: 271. '” Förutvarande 46 & upphävd genom.]922: 271.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse Föreslagett lydelse
Beslut vid allmänt satttmanträ- de är bindande för redare, sotn uteblivit från sammanträdet.
Beslut, sattt fattats i attttatt ord— ning ätt vid allmänt sammanträde eller sattt innebär att rederiet skall upplösas, gäller endast attt det bi— trädes av redare, sattt tillsammans äga ttter ätt hälften i fartyget. Be- slut, sattt strider tttat rederiavtalet eller eljest mot rederiets ändamål och ej avser rederiets upplösning, gäller ettdast attt samtliga redare äro ense..
47 5
Huvudredarett katt ttär som helst skiljas från sitt uppdrag gettattt be- slut enligt 44 och 46 395. Huvudre- dare, som själv äger minst hälften i fartyget, katt på medredares ta- lan av domstol skiljas från uppdra- get, ont giltig attlednittg föreligger.
48 5:59 Huvudredaren svarar för att re- deriets bokföring fullgöres enligt lag och annan författning. Han skall redovisa inför redarna för sin förvaltning av rederiets ange- lägenheter. Redovisning skall avse kalenderår och avgivas ittattt två månader efter årets utgång.
Redovisning skall avgivas skrift- ligett till varje redare. För gransk- ning av redovisning ltar redare rätt att taga del av rederiets rä- kettskapshandlittgar.
Vill redare klandra redovisning, skall ltatt väcka talan vid domstol inattt sex månader från det ltatt fick del av den. Redare, sattt för- suttttnar det, har förlorat sitt rätt till klander, attt icke huvudredaren förfarit svikligt.
49 540 Till utgifterna för rederiets verk- samhet skall varje redare bidraga i förhållande till sitt andel i farty-
39 Fdrutvatande 48 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 4" Förutvarandc 49 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse F öreslagett lydelse
get. Underlåter redare att på att- fordran betala sitt bidrag till be- slutad utgift och lägger huvud- redaren eller annan redare ut be- loppet, skall den försutnlige be- tala årlig rättta på det förskotte- rade beloppet efter det av riksban- ken tillämpade diskatttat ökat med fyra procent, dock lägst sex pro- cent.
50 541
Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redar- tta i förhållande till deras andelar. Överskott, sattt icke behöves för rederiets utgifter, skall utdelas.
Den sattt enligt 49 5 förskatterat bidrag för attnatt ltar rätt att i av- räkning på sin fordran lyfta utdel- ning, sottt belöper på dennes att— de./.
51 542
Övergår andel i fartyget till att- nan, skall förvärvarett eller hans fångesman ofördröjligen underrät- ta huvudredaren och övriga redare härom.
Har redare blivit medborgare i frätttmande stat, skall ltatt oför- dröjligett uttderrätta huvudredaren och övriga redare härom.
53 543 Redare ltar rätt att läsa till sig andel i fartyget, sattt på annat sätt än genom förvärv vid exekutiv försäljttittg eller offentlig auktiott övergått till anttatt ätt met/redare. Lösttingsrätt gäller dock icke tttot lttedredares make, avkomling eller avkotttliugs make. Redare sattt vill utöva lösningsrätt skall meddela förvärvaren det ittottt en tttåttad från det ltan underrättats attt för- värvet. Försunttttas det, är lös— ningsrätten förfallen. Göra flera redare lösningsrätt
'” Förutvarande 50 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469). ” Förutvurande 51 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 19381469). " Förutvarandc 52 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
28
Föreslagen lydelse
gällande, skall den utövas i för- ltållattde till deras andelar.
Lösen skall givas för den över- gångna andelens fulla värde. Tvist attt löseskillingetts storlek avgöres enligt lagett (1929: 145) attt skilje- tttän.
53 59-14
Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri från ansvarighet gentemot övriga redare för de förpliktelser ltatt lta- de vid övergången. Ej heller blir ltan fri från ansvarighet tttat dent för därefter uppkommande rederi- förpliktelser förrätt huvudredarett eller samtliga redare uttderrättats attt förvärvet.
Andelens förvärvare ittträder i förhållande till övriga redare ge- nast i ett redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på sattt- ma sätt sattt sitt fångesmatt butt- dett av de beslut och åtgärder sattt träffats före övergången. De öv- riga redarna kuttna från hans ut- delning avräktta sådan fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångestttannett.
Den nye redaren svarar i för- hållande till tredje tttatt endast för de rederiförpliktelser sotn upp- kamttta efter andelsövergången. Innan inskrivning sökts för förvär- vet eller anmälan eljest gjorts om detta svarar även hatts fångestttatt för dylika rederiförpliktelser i för- hållande till tredje tttatt, sattt var- ken känt till eller bort känna till andelsövergången. Bestämmelserna i 40 5 första stycket attdra aclt tredje puttktertta ha tttotsvarattde tillämpning.
54 545 Ont ej attttat följer av 55 5, skall rederiet upplösas sex tttåttader ef- ter det redare hos tttedredarna be- gärt det.
" Förutvarande 53 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288"). '5 Förutvarande 54 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
På begäratt av redare skall rede- riet otttedelbart upplösas, attt
]. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt och lösttingsrätt icke katt utövas enligt 52 5;
2. huvudredaren skilts från sitt uppdrag genom domstols förort]— nande;
3. tttedredare är ur stånd att fullgöra sitta förpliktelser såsom redare; eller
4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt krättkes.
55 ?”
Redare har rätt att lösa ut med- redare, som enligt 54 3 första styc— ket begärt att rederiet skall upp- lösas eller till vilken upplösnings- grund enligt 54 5 andra stycket hänför sig. Den som vill utöva ut- lösningsrätt skall meddela medre- daren det ittottt en månad från det han fick del av denttes begäran attt upplösning enligt 54 5 första stycket eller kännedom attt att upplösttingsgruttd enligt samma paragraf andra stycket inträtt. För- suttttnas det, är utlösningsrätten förfallen.
Bestämmelserna i 52 5 andra och tredje styckena lta motsvaran- de tillätttpttittg.
55 547
Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas.
Enas ej redartta attt försäljnings- orten, bestämtttes den av god man, sattt utses enligt lagen (1904: 48 s. 1 ) om satnäganderi'itt. Enas de ej attt sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auktiatt. Därvid ltar lagen om satttägande- rätt tillätttptting, om försäljningen skall äga rum i Sverige.
När lagett om sattu'iganderätt tillätnpas enligt andra stycket, skall tingsrätten i fartygets hem- ort vara laga datttstol.
” Förutvatunde 55 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469)." " Förutvarande 56 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469). ” Förutvarande 57 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469").
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
30
Föreslagen lydelse 57 543
Den sattt ltar större andel i far— tyget än hälften ltar rätt att inträ- da sattt fartygets befälhavare, attt han är behörig därtill. Tvist attt löttevillkarett skall avgöras ettligt lagen (1929: 145) om skiljentän.
Om den sattt har större del i far- tyget ätt hälften är befälhavare, skall rätten på attttan delägares talan skilja honom från befatt- ningen, attt giltig anledning före— ligger.
FJÄRDE KAPITLET Om fartygs befälhavare 69 549
Ottt fartyg, sattt ettligt vad skeppshandlingarna utvisa är in- tecknat för fordratt, på utlättdsk art tages i mät eller beliigges nted kvarstad för fordratt, skall befäl— havaren ofördröjligen underrätta kända intecknittgshavare attt ut- tttätttittgett eller kvat'sladen.
Bevis attt inteckningsåtgärd bör fogas vid skeppshattdlittgarna. När— tttare bestämmelser härattt med- delas av Konungen.
Ottt fartyg av utländsk myndig- het belägges med kvarstad eller ut- tttätes, skall befälhavaren ofördröj- ligen underrätta närmaste svenske konsul i den främmande staten och, t' fråga om skepp, register- tttyttdigltetett. Såvitt möjligt skall diirjätttte till registertttyttdighetett snarast översändas den utländska tttyttdigltetetts bevis attt åtgärden.
Första stycket har motsvarande tillämpning, ttär kvarstaden eller ttttttätningen ltäves.
FEMTE KAPITLET Om befraktning
113 550 Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastcmottagu- ren guldit de i 112 & omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt ford— ringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande. För ännu icke fastställda havcribidrag må gods ej kvarhållas, om lastemottagaren för dem ställer säkerhet.
Tages inlastat gods i mät, må Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma det- samma; varder godset utmätnings- vis sålt, gälle vad i 277 5 stadgas.
det ej lossas under andra villkor än befruktaren ägt utbekomma det- samma.
" Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288). 5" Senaste lydelse 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
31. Föreslagen lydelse
TIONDE KAPITLET Om redares ansvarighet
233 551
Redaren är ansvarig för skada sattt befälhavaren, med/ent av be- sättningen eller lots orsakar ge- ttont fel eller försutntttelse i tjäns- ten. Redaren är också ansvarig, attt skada vållas av annan, när detttte på redarens eller befälhavarens ttppdrag tttför arbete i fartygets tjänst.
Vad redaren sålttttda utgivit har han rätt att söka åter av den som vållat skadan.
Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighet finnas, utont i detta kapitel, i 122 och 171—173 95 satnt i lagett (1936: 277) i attledtting av Sveriges till- träde till 1924 års internationella kattventiott rörande konossement.
235 552
Är attsvariglteten begrättsad, svarar redaren intill ett belopp be- räkttat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthuttdrafemtiotusen frattcs. ln— träffar skada å person, höjes att- svarigltetsgränsen i vad avser så- dan skada ttted tvåtttsettetthundra francs för ton, dock ttted minst sexhundratrettiotusen francs.
Ansvarighetsgrättsen gäller be- träffande fordringar, vilka upp- kattttttit på grttttd av en och sattt- ttta händelse.
Med dräktighet avses nettodräk- tiglteten, för maskindrivet fartyg ökad ttted det maskinrum sattt vid bestättttttattdet av nettodräktighe- tett dragits från bruttadräktigheten. Vad som förstås ttted franc be- stämmes i 348 5.
” Förutvarande- 233 & upphävd genom 1927: 78. ” Förutvarande 235 & upphävd genom 1927 : 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
32
Föreslagen lydelse
236 553
Fordringar på grttnd av skada & person skala i första hattd tillgodo- ses nted det ansvarighetsbelapp som avses i 235 5 första stycket andra punkten. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsattttttatts ttted övriga fordringar tillgodoses ur det belopp sattt av— ses i satttttta stycke första punkten.
Fördelningen av ansvarig/tets— belopp skall ske i förhållande till fordringarnas storlek.
Har redaren betalat fordratt som avses i denna paragraf, skall ltatt attses träda i fordringsägaretts ställe ttted sattt/tta rätt sattt dentte och fordringsbeloppet tttedtagas vid fördelningen av ansvarighets- beloppet, såvitt fo'rdrittgen kunnat här i riket göras gällande tttot re- daren. Visar redaren att ltatt, oak- tat krav ätttttt ej skett, fratttdeles har att betala fordran sattt avses i denna paragraf, skall jätttväl den fordrittgett medtagas vid fördel- ttittgett.
237 554
Kvarstad eller annan handräck- ning för fordratt, beträffande vil- kett ansvarig/teten är begränsad, skall vägras och beviljad sådatt åt- gärd skall hävas, ottt redaren inom riket Itos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarig- hetsltelappet eniigt 235 &" jämte ett av myndigheten bestätttt tillägg för ränta och kostttader i saken. Sä- kerhetett må åberopas gentemot alla borgenärer, för vilkas ford— rittgar giiller begränsning till sattt- ttta attsvarighetsbelopp, och skall attses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
Har redarett ställt säker/tet för ett mindre belopp ätt i första styc- ket avses aclt ställer ltatt därefter ltas satttttta myndighet säkerhet för
*" Förutvarande 236 & upphävd genom 1927: 78. *" Förutvarande 237 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
33
Föreslagen lydelse
återstoden, skall ock vad i första stycket stadgas äga tillätttpnittg.
Ont redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra styc- ket sägs, skall på hans yrkande ti- digare ställd säkerhet för fordran satn avses med den fttlla säkerhe- ten frigivas.
Vad i dettna paragraf är stadgat skall äga tttotsvarande tillätttpning, om säkerheten ställts hos veder- börlig myndighet i Danmark, Fitt- land eller Norge.
238 5555
Kvarstad eller annatt handräck- ttittg för fordratt, beträffande vil- ken attsvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd hävas, om redaren visar att ltan, innan åtgärden genomförts, utatn riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säkerhet för fttlla ansvarighetsbeloppet en- ligt 235 _6 i ttågan av följande hant- nar:
1. den hamn där den händelse itttriiffat varå fordringett grundas eller, attt händelsen ej ägt rtttn i hamn, den första hattttt som far— tyget anlöpt efter händelsen;
2. landsättttittgsltatttnett, ant fordringett avser skada å person;
3. lossningshattttten, attt ford- rittgett avser skada å last.
Har i fall som avses i första stycket säkerhetett ställts i attnatt ort ätt där angives, prövar rätten eller överexektttor med hänsyn till omständigheterna, huruvida hand- räckttingsåtgärd, sattt tttt sagts, skall vägras eller hävas.
Vad i första och andra stycke- na är stadgat gäller även om den utont riket ställda säkerheten icke motsvarar det fttlla attsvarighets— beloppet ettligt 235 5 men redaren ittant riket ltos rätten eller över- exekutor ställer betryggande sä- ker/tet för återstoden jämte ett av
" Förutvarande 238 & upphävd genom 1927: 78. 3 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
34
Föreslagen lydelse
rätten eller överexekutar bestätnt tillägg för ränta och kostnader i saken.
Vad i denna paragraf är stadgat ottt hävattde av handräckningsåt- gärd skall äga motsvarande till- lätttpnittg i fråga attt frigivattde av säkerhet, sattt stiillts ittattt riket till befrielse från handräckttings- åtgärd.
239 550
Tvist attt beräkttittg av belopp, vartill redares ansvarighet är be- gränsad ettligt 235 5, eller om för- delningen av ansvarighetsbelopp tttellatt borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande ge- nom dispasclt.
I fråga attt dispasclt enligt förs— ta stycket gälla i tillämpliga delar ltestätttmelserna i 7 kap. attt gene- raldispasch. Bestätnntelse sattt av- ser haveridelägare gäller därvid i stället sakägare.
Kostnaden för dispaschett ersät- tes av redaren, om icke borgenär utatt skälig orsak hättskjutit saken till dispasclt eller eljest särskilda skäl förattleda annat.
241 5557
Vad i detta kapitel är stadgat attt begrättsttittg av redares ansva— righet äger tillätttpnittg jämväl i fråga attt ansvarighet sont åvilar fartygets ägare, sattt ej är redare, eller den sattt i egenskap av be- fraktare eller eljest ltattdhar far— tygets drift i redarens ställe.
Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller tttedlettt av besättnittgett eller lats eller någon, som är i tjänst ltos redaren, ägaren eller den sattt i egenskap av befraktare eller eljest ltattdltar fartygets drift i redaretts ställe, såfrantt attsvarighetett upp- kommit i tjänste'nÅ'Sådan ansvarig— het må begränsas, oaktat den upp-
" Förutvarande 239 & upphävd genom 1927: 78. " Förutvarande 241 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
35
Föreslagen lydelse
katntttit på grund av fel eller för- suttttttelse.
Det sammanlagda belopp, till vilket redare oc/t övriga i denna paragraf otttförtnälda personer äga begränsa sin ansvarighet för ford- ringar, sattt uppkomtttit på gruttd av en och satttnta ltättdelse, skall ej överstiga det fulla ansvarig/tets- beloppet ettligt 235 5.
242 553
Vad i detta kapitel är stadgat äger tillätnpning, när begränstting av attsvarighet åberopas inför svensk myndighet.
Beträffande ansvarighet satn av- ses i 234 55' ] mottt. andra stycket första punkten skall dock frågan, lturuvida och till vilket belopp att- svarigheten är begränsad, avgöras efter den lag satn gäller för tjäns- teavtalet, attt tjättsteavtalet regle— ras av lagen i annan stat, sattt är ansluten till 1957 års internatio- ttella kattventibn angående be- grättsttingett av ansvarig/teten för ägare av fartyg sattt ant-'ändas till fart i öppen sjö.
ELFTE KAPITLET Om sjöpanträtt och skeppshypotek
I S jöpattträtt
Sjöpatttrt'itt i fartyg 244 559
Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget hättförlig fordratt mot redaren sattt avser
] . lön och attttatt gottgörelse till befälhavaren eller attttatt attt- bardanställd på grund av dett- nes anställning på fartyget;
2. hamn-, kanal- och annan vat- tenvägsavgift satttt latsavgift;
3. ersättning med anledning av persattskada, sattt uppkommit i o-
" Förutvarande 242 & upphävd genom 1927: 78. ” Förutvarande 244 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
36
Föreslagen lydelse
medelbart samband med fartygets drift;
4. ersättning med anlednittg av sakskada, som uppkommit i ante- delbart satttband med fartygets drift, förutsatt att fordrittgen icke kan grundas på avtal;
5. bärgarlött, ersättning för av- lägsttattde av vrak och bidrag till getttensatnt ltaveri.
Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga om fordran på ersättning för atan'tskada.
Sjöpanträtt gäller även om ford- rittgett riktar sig mot fartygets äga— re, sattt ej är redare, eller tttat den sattt i egenskap av ltefraktare eller eljest ltattdltar fartygets drift i re-
. darens ställe.
245 560 Ont förtttåttsrätt, som följer med sjöpattträtt, finnas bestättttnelser i förmåttsrättslagen (] 970: 979). Fordringar sotn upptagits i 244 5 första stycket under skilda nummer lta ittbördes företräde till betalning efter nuntnterardningen. Dock har fordran uttder 5 företrä- de framför fordran under 1—4, sattt uppkattttttit tidigare.
Fordringar uttder satnnta num- mer lta inbördes lika rätt, om ej annat följer av tillämpningen av andra stycket. F ardran under 5 går dock före annan fordran under satttttta nuntmer, som uppkomtnit tidigare.
246 501 Utom i fall sattt avses i 249 5 häftar sjöpattträtt vid fartyget med aförättdrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller dess registrering ändras.
247562. Den som bygger, bygger om el- ler reparerar fartyg åt annatt kan
'" Förutvarande 245 & upphävd genom 1927: 78. '1 Förutvarande 246 & upphävd genom 1927: 78. " Förutvarande 247 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
37
Föreslagen lydelse
utöva retentiottsrätt däri till säker- het för sin fordran på köpeskilling eller annat vederlag, så länge ltatt har egendomen i sitt besittttittg. Lagen (1950: 104) attt rätt för hantverkare att sälja gods sotn ej avhämtats ltar ntatsvarande till- lätnpttittg.
Ont förtttåttsrätt, som följer ttted retentiansrätt enligt första stycket, fittnas bestämmelser i förmåns- rättslagen (1970: 979 ).
248 563
Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det att ford- rittgen uppkotn, attt ej före utgång- en av denna tid kvarstad eller ut- mätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljttittg av fartyget, blivit säkerställd. Preskriptiottsti- den kan icke förlängas eller avbry- tas men skall dock ej löpa medatt laga hinder ntöter mot att fartyget belägges med kvarstad eller utmä- tes för borgenärens fordran.
249 564
Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt aclt retentions- rätt i fartyget sedan köpeskilling- en erlagts, förutsatt att försälj- ttittgett blir beståettde.
Borgenärerna lta rätt till betal- ttittg ur köpeskillingen i den ord- ning sottt gäller för uttttätt egen- dom. Fordran, sotn är förettad ttted sjöpattträtt, får därvid beva- kas till fullt belopp utatt hinder av bestämmelserna i 10 kap. attt be- grättsning av redares attsvarighet men ger ej utdelning över det be- lopp som högst skall utgå enligt nämnda bestämmelser.
Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas ttted den verkan sattt angives i första stycket, om fartyget fatttts inom den statens jurisdiktiansom-
” Eörutvarande 248 & upphävd genom 1927: 78. " Förutvarande 249 5 upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarattde lydelse
38
Föreslagen lydelse
råde satttt försäljningen verkställts i enlighet med den statetts lag och i överettsstämtttelse med bestäm— tttelsertta i 1967 års internationel— la konvention om sjöpattträtt och fartygsltypotek.
250 Sää Bestämmelserna om sjöpattträtt i fartyg lta motsvarande tillämp- ttittg på fartygunder byggnad från det att bygget sjösättes.
Sjöpanträtt i last
_ 25] 566
Sjöpattträtt i ittlastat gods gäl- ler till säkerhet för
' ]. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri el- ler annan kostnad, sattt skall för- delas ettligt samma gruttd (136 och 216 55);
2. fordran på grund av att bort—
. fraktaren eller befälhavaren med
stöd av behörighet enligt detttta lag slutit avtal eller vidtagit att- nan-åtgärd för lastetts behov samt lastägares fardratt för gods sattt sålts för annan lastägares räkning;
3. bortfraktarens fordringar på grund av fraktavtalet i den tttån de kutttta göras gällande mot den sattt kräver att godset lätttttas ut.
252 537
Ont förtttåttsrätt, sattt följer ttted sjöpattträtt, fittttas bestättttttelser [ förtttåttsrätts/agett (] 970: 979).
Fordringar sattt upptagits i 25.1 5 ttttder skilda nutttttter ha itt— bördes företräde till betalning ef- ter ttutttttterordttingen. Fordringar under samma numtner lta inbördes
lika rätt. Fardran uttder ] eller 2 går dock före fordratt under sam- ma nutttttter, sattt härrör av an- ttatt händelse och som uppkom- mit tidigare.
” Förutvarande 2505 upphävd genom 1927: 78. ” Förutvarande 251 & upphävd genom 1927: 78. '7 Förutvarande 252 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
39
F öreslagett lydelse
253 3963 .
Utlämttas gods, sattt häftar för fordran, eller säljes gods för far- tygets eller lastens beltov, upphör sjöpattträtt i godset.
Säljes gods exektttivt, upphör sjöpattträtt däri sedan köpeskil- lingen erlagts, förutsatt att försälj- ningen blir bestående.
Dett sattt utan borgettärens till— stånd lämnat ut gods, sattt ettligt vad ltatt ittsett eller bort ittse häf- tade för fordran, svarar för vad sattt till följd därav ej katt utgå ur godset. Sådatt ansvarighet ltar även tnottagarett för fordran, för vilken ltatt eljest icke skolat svara per— sonligen, om han hade kännedom attt fordringett när godset lättma- des ut.
254 569
] tttottt. Föreligger ansvarig/tet för redare ett/igt detttta eller all- män lag, är ansvarig/teten begrän- sad vad angår
]. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på far- tyget för att medfölja detta, och för skada å egendottt ombord;
2. ersättning för skada å persott eller egendottt, attt skadatt arsa-. kats av någon sattt befinner sig ombord på fartyget;
3. ersättning för skada å person eller egettdot-tt, om skadatt orsa- kats av otttständighet sattt hänför sig till navigeringen eller handha- vandet av fartyget eller till last- ttittgett, befordringett eller loss- ningen av lasten eller till inskepp- ningen, befordringen eller land- sättningen av passagerarna;
4. ersättning för skada å hamn- anläggtting, bassäng eller segelbar vattettvi'ig; satttt
5. ersättning på grund av före- skriven skyldighet att avlägsna sjunker, strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.
Sjöpattträtt i inlastat gods upp- ltör ttär ett år förfltttit från det att fordrittgett uppkom, om ej före utgången av denna tid antingen ta- lan väckts i lugn ordning eller kvarstad eller uttitättting, sattt sedertnera åtföljes av exekutiv försäljning av godset, blivit säker- ställd. Preskriptianstiden skall ej löpa medan laga hinder tnöter tttat att godset belägges med kvarstad eller uttnätes för borgenärens fordran.
Har fordran kommit under dis- paschörs' behandling, anses talan attt fordringett väckt.
” Förutvarandc 253 & upphävd genom 1927: 78. "" Senaste lydelse 1964: 85.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Begränsningen gäller dock ej att— svarigltet på grttnd av skada satn åsamkats befälhavaren eller med- lem av besättningen eller lats el- ler ttågatt person i redaretts tjänst, sattt befinner sig atnbord eller vil- kens åligganden stå i samband med fartygets tjänst. Den avser ej hel- ler attsvarighet på grund av fel el- ler försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet el- ler försttntmelsen i egenskap av fartygets befälltavare eller tnedlettt av dess besättning.
Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.
2 tttam. Har redaren matford- ran mat borgenärett och grunda sig fordran och tnotfordratt på en och samma händelse, skall be- gränsningen avse allenast det be- lopp varmed fordringen överstiger tnatfordringen.
40
Föreslagen lydelse
Gemensamma bestämmelser
255 570
] mom. Är ansvarigheten begrän- sad, svarar redarett itttill ett be- lopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen francs.
Inträffar skada å person, ltöjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan skada ttted tvåtusenetthund- ra francs för ton, dock ttted tnittst sexhuttdratrettiatusen francs.
2 mattt. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av nio- ltttndra tusende/ars finhet. Omräk- ning till svenskt mynt skall ske ef- ter kursett den dag då redaren ställer säkerhet för sitt ansvarighet eller, attt säkerhet icke ställes, då betalttittg sker.
Med dräktighet avses nettodräk- tigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid
, 70 Senaste lydelse 1964: 85.
Har borgenär sjöpattträtt i flera pattter, häftar varje pant för ford- rittgetts hela belopp.
Får bargettär betalt ur en pant för större del av sitt fordratt ätt sattt belöper på den panten efter det inbördes förhållandet tttellatt pattternas värden vid tiden för pattträttens uppkomst,. ittträder pantägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga pattter. I patttägarens ställe och nted företräde fratnför hanottt itt- träder borgettär, för vars fordratt panten ltäftade särskilt, i den mån panten på gruttd av den attdre borgettäretts krav ej förslår till be- talning av hans fordran.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
bestämmandet av nettodräktighe- tett dragits från bruttodräktighe- ten.
41
F öreslagett lydelse
256 571
Den ansvarighetsgräns, varom stadgats i 255 5, gäller beträffan- de fordringar, vilka uppkatntnit på grund av en och samma hän- delse.
Fordringar på gruttd av skada å person skola i första hand till- godoses med det attsvarigltetsbe- lapp sotn avses i 255 39 1 mom. andra stycket. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans ttted övriga fordring- ar tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda ntom. första styc- ket.
Fördelningen av attsvarigltetsbe- lopp skall ske i förhållande till fordringarnas storlek.
Har redaren betalat fordran sattt avses i detttta paragraf, skall ltatt anses träda i fardringsägarens ställe nted satttnta rätt sattt detttte och fordringsbeloppet tttedtagas vid fördelningen av attsvarigltets- beloppet, såvitt fordrittgen kunttat här i riket göras gällande tttot re- daren. Visar redaren att ltatt, oak- tat krav ättnu ej skett, fratttdeles har att betala fordran sotn avses i dettna paragraf, skall jämväl den fordrittgett tnedtagas vid fördel- ningen.
Sjöpattträtt består, även om fordringett överlåtes eller tages i anspråk genom utmätnittg eller itt- försel eller på annat sätt övergår till annan.
257 572
Kvarstad eller annan handräck- ttittg för fordran, beträffande vil- ken ansvarigheten är begrättsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hävas, om redaren inattt riket hos rätten eller över- exekutar ställer säkerhet för fulla attsvarigltetsbeloppet enligt 255 5 jämte ett av myttdiglteten bestätttt tillägg för ränta och kostnader i sakett. Säkerheten tnå åberopas
" Senaste lydelse 1964: 85. " Senaste lydelse 1964: 85.
Sjöpattträtt otnfattar ej ersätt- ttittg, sattt på gruttd av försäkring eller eljest utgår för skada på far— tyg eller last.
Rätt till betalning, sotn följer ttted retentionsrätt enligt 247 5, kan göras gällande i ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på fartyg el- ler fartygsbygge, som är föremål för retetttionsrättett.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
gentemot alla bargettärer, för vil- kas fordringar gt'iller begränsning till samma attsvarigltetsbelopp, oclt skall attses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
Har redaren ställt säkerhet för ett mittdre belopp ätt i första styc- ' ket avses och ställer han därefter ltos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall ock vad i första stycket stadgas äga tillämp- ning.
Ont redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra styc- ket sägs, skall på hans yrkande ti- digare ställd säkerhet för fordran sattt avses ttted den fulla säker- ltetett frigivas.
Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säker/teten ställts ltos veder- ltörlig tttyttdt'ghet i Danmark, Fin- lattd eller Norge.
42
Föreslagen lydelse
258 &”
Kvarstad eller attnatt handräck- ning för fordon, beträffattde vil- kett ansvarigheten är begrättsad, skall vägras oclt beviljad sådan åt- gärd hävas, ont redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, ntottt riket ställt betryggande aclt för borgenären tillgänglig säker- ltet för fulla ansvarig/tetsbeloppet enligt 255 s? i någon av följattde hamnar:
.l . dett ltattt/t där den händelse inträffat varå fordringett gruttdas eller, attt händelsen ej ägt rum i ltattttt, den första ltatttn sattt far- tyget attlöpt efter händelsen;
2. landsättaittgsltatttnen, om fordringett avser skada å person;
3. lossnittgsltatttnen, attt ford- ringett avser skada å last.
Har i fall sattt avses i första stycket säkerltetett ställts i annan ort ätt där angives, prövar rättett eller överexekutor med hänsyn till
"' Senaste lydelse 1964: 85.
Talan om betalttittg ur fartyg el- ler last för fordran, som är för— ettad med sjöpanträtt, får väckas mot patttägarett eller befälhavaren. Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälhavaren av fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av bej'rak— tare eller eljest handhar fartygets drift i redaretts ställe.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
otttständighetertta, huruvida hand— räckttingsåtgärd, sattt nu sagts, skall vägras eller hävas.
Vad i första oclt andra styckena är stadgat gäller även, attt den utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla attsvarigltets- beloppet ettligt 255 s? tttett redaren inom riket ltos rättett eller över- exekutar ställer betryggande sä- kerltet för återstoden jämte ett av rätten. eller överexekutar bestämt tillägg för rättta och kostnader i saken.
Vad i detttta paragraf är stad- gat ottt hävattde av ltattdräcknings— ätgärd skall äga motsvarande till- Iätttpnittg i fråga attt frigivattde av säker/tet, sattt ställts ittont ri-- ket till befrielse från handräck— ningsåtgärd.
43
Föreslagen lydelse
259 574
Tvist attt beräkning av belopp, vartill redares ansvarig/tet är be- gränsad enligt 255 5, eller om för- delningen av attsvarighetsbelopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörattde av dispascltör i fartygets hemort eller där dispasclt för den Orten vanli- gen upprättas. Har fartyget ej hetttort ltär i riket, ttppgöres dispaschen av dispasclu't'ren [ Stockholttt. Om ärende angående gentettsatttt haveri med anledning av den händelse, varå ansvarighe- ten grundas, är attltättgigt eller väntas bliva anhängiggjort ltos viss dispascltör i riket, skall dock attkontttta på detttte att uppgöra jämväl dispasclt som här avses.
Redaren skall ltos dispascltörett ttppgiva ttattttt och adress på kän- da sakägare.
Dispascltören skall. om det ej är uppenbart att okända sakägare ej finnas, genom kungörelse, som ittföres i allmänna tidningarna och i tidning ittattt ortett, atttttatta sak-
" Senaste lydelse 1964: 85.
När sådan sjöpanträtt eller re- tentionsrätt i fartyg sattt avses i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet, skall svettsk lag till- lämpas.
Åberopas annan sjöpattträtt, re- tentionsrätt eller liknande rättigltet i fartyg, skall den prövas ettligt lagen i den stat där fartyget är re- gistrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller re- tentionsrätt enligt detta kapitel el- ler ltypotek, sattt överensstt'itttttter ttted 1967 års internationella kott- vetttion attt sjöpanträtt och far- tygshypotek. Rättiglteten får i öv- rigt ej tttedföra bättre rätt ätt dett rättighet ettligt detta kapitel sattt den närmast motsvarar.
Prop. 1973: 42
N uvarattde lydelse
ägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin rätt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande skall genom brev tillställas kända sak- ägare. ! övrigt skall i tilläntpliga delar gälla vad satn är stadgat om dispasclt vid gemensamt haveri. Kostnaden för dispasch, som av- ses i denna paragraf, är redaren skyldig att ersätta, såframt ej bor- genär utan skälig orsak ltänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föranleda anttat.
44
Föreslagen lydelse
260 ä75
Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna bestämmelser om be- gränsning av ansvarigheten och vi- sar sig sedan annan bargettär hava ägt rätt till betalning av ansva- rigltetsbeloppet, ltar redaren dock icke någatt ytterligare betalnings- skyldighet, därest redaren, då be— talnittgen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvuttnen dom eller dispasclt, dettna ttteddelades, icke ägde och ej heller genom ve- derbörlig undersökning kunnat få kunskap om den attdres fordran.
Borgettär, som sålunda uppbu- rit vad som rätteligen bort till- komma annatt, svarar därmed för den attdres fordran, såvida ltan ägde kuttskap om fordringen, när ltatt erltöll betalningen.
Bestämmelserna i 259 5 ha motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. För tiden dessförinnan gäller lagen i den stat där fartyget bygges.
II Skeppshypotek
Upplåtelse av pattträtt på gruttd av inteckning
261 576
Vad i detta kapitel är stadgat attt begränsnittg av redares ansva- righet äger tillätttpttittg jätttväl i fråga om ansvarighet satn åvilar fartygets ägare, sattt ej är redare,
" Senaste lydelse 1964: 85. " Senaste lydelse 1964: 85.
Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för fordran, ltar rätt att i den ordning som angives i detta
Prop. 1973: 42
N uvarattde lydelse
eller befraktare eller den som i re- dares ställe handltar fartygets drift. Detsatttma gäller ansvarighet
vilken åvilar befälltavare eller medlem av besättningen eller lats eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, befraktarett eller den som i redares ställe hattdhar fartygets drift, såframt ansvarig- heten uppkatnntit i tjänstett. Så- dan ansvarighet tnå begrättsas, oaktat den uppkommit på gruttd av fel eller försummelse.
Det santtttattlagda belopp till vil- ket redare och övriga i dentta pa- ragraf omförntälda personer äga begränsa sitt attsvarighet för ford- ringar, satn uppkommit på grund av en och santtna händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarig/tets- beloppet enligt 255 s?.
45
Föreslagen lydelse
kapitel ltos registerntyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt ntynt eller i frattcs som avses i 348 5. Myndighetens bevis om inskrivnittgen kallas pantbrev.
Inteckning kan icke beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byg- gen gemensamt.
262 ä77
Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk ntyttdigltet. Beträffande ansvarighet som avses i 254 5 1 mom. andra styc- ket första pttnkten skall dock frå— gan huruvida och till vilket be- lopp attsvarigheten är begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjättsteavtalet, om tjänsteavta- let regleras av lagett i annan stat, som är ansluten till 1957 års itt— ternationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som attvändas till fart i öppett sjö.
Panträtt stiftas genom att skep- pets eller skeppsbyggets ägare, ef- ter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlätttnar pantbrevet som pant för fordrittgen.
Bestämmelser om ägarens rätt ttär pantbrev icke alls eller en- dast delvis utnyttjats för pant- sättttittg (ägarhypotek) finnas i 270 5 .
263 gts
Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler skala här i ri- ket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främman- de stat än sådan, satn utan förbe-
77 Senaste lydelse 1964: 85. " Senaste lydelse 1964: 85.
Panträtt, som upplåtits i skepp eller skeppsbygge, atnfattar även ersättnittg, som på gruttd av för- säkring eller eljest utgår för skada på egendomen.
Prop. 1973: 42
N uvarattde lydelse
håll anslutit sig till 1957 års inter- nationella konventian angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg sotn användas till fart i öppen sjö.
46
Föreslagen lydelse
Panträttetts ittttebörd
264 579
När tttyndigltet vid utsökttittg eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, har borgenär rätt att för fordran sattt är förenad ttted panträtt i egendomen, nted den företrädesrätt intecknittgen med- för ettligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen itttill pant- brevets belopp. I den tttån detta ej förslår, erltåller borgenären be- taltting ur tttedlcn genom ett till- lägg. Detta får ej överstiga femton procent av pantbrevets belopp jäm— te sex procettt årlig rättta på detta belopp från den dag då egendo- men utmättes, konkursattsökan gjordes eller de ntedel ttedsattes som eljest skola fördelas.
Ha flera patttbrev överlämnats sattt pattt för fordran och lta in— teckningarna satttnta företrädes- rätt eller gälla de omedelbart efter varattdra, skola bestätnntelsertta i första stycket om pantbrevets be— lopp avse pa/ttbrevens samman- lagda belopp.
265580. Bargettär har rätt att få betal- nittg enligt 264 5 även om ford- rittgett preskriberats eller icke bli- vit attmäld efter kallelse på okän- da bargettärer. '
266 531 . Försämras .skepp eller skepps- bygge till följd av vattvård eller sjöolycka eller av annan därmed
" Förutvarande 264 & upphävd genom 1964: 85. ” Förutvarande 265 & upphävd genom 1964: 85. *" Förutvarande 266 & upphävd genom 1964: 85.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Om sjöpanträtt och om preskrip- tion av fordran i vissa fall
I. Om sjöpanträtt Ont sjöpattträtt t' fartyg och frakt
47
Föreslagen lydelse
jämförlig orsak så att panträttetts värde väsetttligt ntinskas, får bor- gettären söka betalning ur egendo- men fastän fardringen ej är för- fallett till betalning. Detsamma gäller, om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 16 5 utom ttär bygget skall överföras till skeppsregistret såsom skepp.
Pattträttsupplåtelse i vissa fall
267 585
Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkonttner nedanstående ford- ringar:
] . Rättsvårdsavgifter, som till- kotnttta staten, och kostnader i fordringsägarnas gemensamma itt- tresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljning- en och för köpeskillittgens fördel- ning; tottavgifter, fyr- och båkav- gifter, hatttnavgifter och andra of- fentliga avgifter och pålagor av sattttna slag; kostnader för lats- tting och för bevakning och beva- rande av fartyget, sedan det itt- kammit i sista ltatntt;
2. fordran å hyra och annan gottgörelse, sattt tillkatttmer å far— tyget anställd person på gruttd av tjättsteavtal med redaren eller be- fälhavaren;
3. bärgarlön och fordran å bi— drag till gäldattde av gemensamt haveri;
4. ersättning för sammanstöt- ttittg eller attnatt sjöolycka; ersätt- ttittg för skada å hamn—, dock- och vattenvägsanläggttittgar; ersättning för skada å passagerare, befälha- vare eller till besättning hörande person; ersättning på gruttd av att last eller resgods bortkomtttit eller skadats;
Frångår skepp eller skeppsbyg- ge ittneltavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt som skett efterldet att egendomen kom ur rätte ägarens ltattd utan verkan, om ej annat följer av 268 5. Vad som nu sagts har motsvarande till- lätnpnittg, om förvärv av skepp el- ler skeppsbygge återgår såsont ogil- tigt."
"* Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
5. fordran, sotn grundar sig där- på, att befälhavaren i denna sin egenskap utottt fartygets hemort slutit avtal eller träffat attttan åt- gärd ttted ltänsyn till vad för far- tygets bevarande eller resatts fort- sättande kräves, även om befälha- varen var redare och evad ford- ringen tillkonttner honom, dem satn lätnnat förnödenheter, verk- ställt reparatiansarbete eller för- sträckt pennittgar, andra, med vil— ka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa sålt för far- tygets beltov; och
6. fordran, som gruttdar sig där- på att i kanossetnent lämnats orik- tiga eller ofullständiga uppgifter.
48
Föreslagen lydelse
268 g83
Sjöpanträtt i fartyget ontfattar jämväl fartygets tillbehör och re- daretts fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av ska- dor, som uppkommit å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets tillbe- ltör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet fartyg kol eller andra för maski- ttetts drift avst dda ämnen.
Sjöpanträtt i frakt, däri inberäk- nat passagerareavgifter, avser brut- tofrakten för den resa, under vil- ken fordringen uppkommit, satnt fordran å ersättning eller haveri- bidrag för förlust av sådan frakt, dock att sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal atnfattar samtliga fraktbelopp för alla resor under den tid, samma tjättsteavtal gäller.
Sjöpattträttett omfattar tillika re- darens fordran å ersättning för bärgning satn utförts under resan, med avdrag för vad därav må till- komma befälhavare eller besätt- tting. Sjöpanträtten atnfattar icke ersättning, som utgår till redaren på grund av tagen försäkring.
Upplåtes panträtt i skepp eller skeppsbygge i strid med en mot upplåtaren på grund av förvärvs- villkar gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egen- domen, är upplåtelsen utan ver- katt, attt ej annat följer av 269 5.
" Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nin-'ttrande lydelse
49
Föreslagen lydelse
269 sv
Bargettär, sattt för sitt fordran har sjöpattträtt i fartyg eller frakt, ttjttte betalning ur patttett med för- tttåttsrätt enligt 4 59” första stycket ] förtttåttsrätt'slagett (1970: 979 ).
Hava [ 267 ä' avsedda fordringar uppstått ttttder sattt/tta resa, äge de. rätt till betalning i den nunt- merordtting, i vilke/t de i sattt/tta s* äro nämnda. Fordrittgar, som äro ttpptagtta ttttder samma num- mer, skola sig entellatt njuta lika rätt, var i förhållande till fordring- ens belopp; dock vad angår de under 3 oclt 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av sam- ma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning frattt- för den äldre.
Fordringar, sattt uppstått under ett senare resa, skola äga företrä— de framför dettt, sattt härleda sig från en tidigare, dock att beträf- fattde de i 267 5 6 nämnda ford- ringar vad såluttda stadgas skall gälla allettast sådana inbördes och titt, där ett och satttttta tjättsteavtal avser flera resor, fordringar på grund av detsatttttta skola, ändå att de uppstått under en tidigare. resa, njuta lika rätt ttted fordring- ar frå/t den sista resan.
l-Iar panträtt upplåtits i skepp eller skeppsbygge av ttågott som icke var rätt ägare, skall upplåtel- sen dock gälla, attt upplåtarens åt- kotttst var eller därefter, på ansö- kan före upplätelsen, blev inskri- vett och ont borgenären vid upp- låtelsen eller, ttär fordringen där-. efter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse'att upplåtaren ej var rätt ägare. Vad som nu sagts ltar mot— svarande tillit'tttpning i fråga om panträttsförvt'irv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare men på grttttd av ft't'rvärvsvillkt.)r sakna— de rätt att förfoga över egendo- men genom upplåtelsen.
Ägarhypatekets innebörd
270 585
Försäljes fartyg efter utmätning eller under kottkttrs i den ordning, sattt för försäljning av utntätt far- tyg är stadgad, uppltöre sjöpattt- rätten i fartyget, men borgenären äge uttdfå del [ köpeskillingen, sattt i ntsöknittgslagen sägs.
Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndst'ittligt och därefter blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjö- panträtten i fartyget, men borge- nären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen.
" Senaste lydelse l970: 983.
Om pantbrev ej överlämnats sant pattt för fordran, är skeppets eller skeppsbyggets ägare berätti- gad att 'vidsådan fördelning sattt avses i 264- ä', ttted den företrädes— rätt ittteckttingen tttedför enligt detttta eller annan lag, erhålla till— delttittg ur medlen ttted pantbre- vets belopp. Har pantbrev 'över- lämnats sattt pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets ägare berättigad att ur tttedlen er- hålla skillnaden.
” Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938:—168).
4 Riksdagen 1973. ] sattti. Nr 42
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Övergår eljest fartyg i attttatts ltattd, ltäfte det fortfarande för de fordringar, sattt nämnas i 267 5.
50
Föreslagen lydelse
Intecknings företräde
271 536
Skall egendont, vari sjöpattträtt äger rum, uttttätningsvis försäljas, äge panträttsltavarne, utan hinder (tv vad attt begränsning av redare— attsvaret är stadgat, bevaka sitta fordrittgar till fulla beloppet; ttjute dock ej utdelning utöver det be— lopp, sattt enligt ttätttttda stadgan- den skall högst utgå.
Ittteckning ger företräde i för- hållande till att/tan inteckttittg ef- ter dett tidsföljd i vilken inteck- ttittgartta sökas. Itttecknittgar sattt sökas på samma inskrivningsdag giva lika rätt.
272 587
Sjöpattträtt i frakt, i redarens övriga i 268 5 nämnda fordringar och i köpeskilling, varom i 270 5 andra stycket sägs, må göras gäl- lattde så länge beloppet är oguldet eller ittneltaves av befälhavaren eller redarens agent.
Har beloppet efter det redaren försatts i konkurs ittflutit till katt- kursbaet, äge borgenär, för vars fordratt det inbetalda beloppet ltäftade, så låttgt detsamma förslår erhålla tttdelning i kottkursett ttted den förtttåttsrätt, sattt skulle hava tillkattttttit honattt, där beloppet utestått oguldet. '
' Ont möjlighet att bestämma fö- reträdet mellan flera ittteckttittgar, sattt sökas på samma inskrivnings— dag, på attnat sätt ätt sattt angivits i 271 ä' satttt attt ändring iföreträ- . desordningen genom nedsättning finttas bestättttttelser i 286 ' och
288 55.
273 553
Har redaren uppburit belopp, varattt ' 272 5 sägs, och gällde däri sjöpattträtt för fordran, för vilken ltatt ltäftade allettast med fartyget och frakten, vare redaren för santttta fardratts betalning per- sonligen ansvarig, dock icke- ut- över det uppburtta beloppet.
Vad i 260 53” är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande till- .
lätttpttittg.
Det företräde sattt tillkommer inteckning i skeppsbygge består vid överföring till skeppsregistret.
'”" Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). " Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). ” Senaste lydelse 1964: 85.
Prop.1973:42
Nuvarande lydelse
51
F öreslagett lydelse
-. 274 589
Har äganderätten till fartyg ge- nom frivillig avhandlitig' övergått till utlättdsk man och upphörde i följd därav sjöpattträtt i fartyget- för fordran, för vilken förre äga- ren ltäftade allenast med fartyget och frakten, vare detttte för ford- ringetts betalning personligen att- svarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för över- låtelse/t.
Vad i 260 5 är stadgat skall i sådant fall äga matsvarattde till- lätttpttittg.
Om förtttåttsrätt, sattt följer ttted inteckning, finnas bestämmelser i förtttånsrättslagen (1970: 979).
Vissa bestämmelser attt inteck- ttings och pantbrevs giltig/tet
275 590
Vad i detta kap. stadgas angå- ettde sjöpattträtt i fartyg och frakt skall äga tillätttpning jämväl vid underbartfraktttittg av ett fartyg satttt då attttatt ätt fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räk- ttittg, ttted mindre förfogandet över fartyget berövats ägaren ge- ttattt en rättsstridig handling och fordrittgsägat'en icke är i god tro.
Ont sjöpattträtt i inlastat gods
Skall skepp avregistreras såsom förolyckat, upphugget eller eljest förstört eller såsom försvunnet el- ler övergivet till sjöss, förfaller itt- teckning i skeppet ttär tio år för- flutit från dett dag anteckning gjordes ettligt 38 $$ första stycket 6. Inteckning kan dock förnyas att gälla ytterligare tio år, om det nte- dan itttecknittgett ättttu gäller be- gäres av bargettärett eller skepps- ägaren, och kan därefter i samma. ordttittg förnyas för tio år åt gång- en.
276 &”
Sjöpanträtt i ittlastat gods till- kommer
]. bärgarlön satttt fordran på bi- bidrag till gemensamt ltaveri el- ler annan kostnad, satn skall för- delas efter samma grund (136 och 216 55);
2. fordran på grund därav att, jämlikt i denna lag stadgad be- hörighet, befälhavaren eller bart- fraktaren slutit avtal eller träffat
” Senaste lydelse 1964: 85.
Säljes skepp eller skeppsbygge exekutivt i Sverige, är inteckning däri, sedan auktionen-vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, utatt verkan till belopp sattt icke tillåtits innestå i egendatttett med attledning av att inteckningsborge- ttäretts fordran avräknats på köpe- skillingen. ' .
Exekutiv försäljning ifrättttttan- de stat av intecknat skepp eller
”” Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). ” Senaste lydelse 1970: 983.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
annan åtgärd för laste/ts behov; befälhavarens eller bortfraktarens fordran för vad ltatt förskjutit för lastetts behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ända- mål ttödgats utgiva; lastägares fordran för gods, sattt blivit under resa sålt för annan lastägares räk- ning; och
3. fordran på frakt, ersättning för fraktft'irlust och annan skada i följd av att gods uttages [ last- ningsltatnnen eller under resan samt ersättning för överliggetid el- ler ytterligare uppehåll vid lastning eller lossnittg och för uppehåll utt— der resan.
Här upptagna fordringar skola njuta betalning ur det inlastade. godset med föt'tnånst'ätt ettligt 4 5 första stycket ] för/ttånsrättslagett (1970: 979) och sig emellan i den numtnerordning i vilken de ovan ära nämnda. Fordringar, som äro upptagna under satttttza nummer, skola sig etnellatt njuta lika rätt, var i förhållande till fordringeus belopp; dock vad angår de uttder ] och 2 nämnda fordringar en- dast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning frattt- för den äldre.
Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller last- etnottagares förfogande, eller var- der under resa gods sålt för far— tygets eller lastetts behov, upp- höre sjöpanttätten i godset.
Satnttta lag vare, där godset säll jes efter utmätning eller uttder konkurs i den ordning, sattt för försäljning av uttnält gods i fartyg är stadgad men borgenären äge uttdfå del i köpeskillingen,som [ utsökningslagen sägs.
Föreslagen lydelse
skeppsbygge skall erkännas med den verkan sotn angives i första stycket, attt egendomen fanns itt- om den statens jurisdiktionsområ- de satnt försäljningen. verkställts i enlighet ttted den statens. lag och i överettsstätntnelse med bestämmel- serna i 1967 års internationella konventiatt om sjöpanträtt och far- tygsltypotek.
Om inteckning blir helt eller del- vis utan verkan, är patttbrevet ' utatt verkan i tnotsvarande tnått. Död/ting av förkommet pant- brev tnedför ej att inteckningen blir utan verkan. '
" Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
53
Föreslagen lydelse
Ft'ättttnande ltypotek m.m.
. 278 593
Är lastägare berättigad till er- sättning för gods, sattt gått förlo- rat eller skadats, eller ltar gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vil- ka enligt 276 ä' hava sjöpattträtt i det inlastade godset, äga ertaltattda rätt till den lastägaren tillkomman- de. ersättning.
Ersättning, sattt utgår till last- ägarcn på grund av tagen försäk- ring, ltiifte. icke i pantens ställe."
Panträtt eller annan sådan rät- tigltet, sattt upplåtits i utländskt fartyg, gäller även i Sverige under - förutsättning att
]. rättigheten stiftats och inskri- vits i enlighet med lagen iden stat där fartyget är registrerat;
2. registret oc/t de handlingar sotn skola förvaras i anslutning därtill enligt lagen i registrerings— statcn äro offentliga och såväl ut- drag av registret sotn avskrift av handlingar/ta kutttta erhållas från registret;
3. registret eller i anslutning där- till förvarade handlingar innehålla uppgift attt rättighet.vltas-'at'ett.s namn och. adress eller om att rät- tigheten stiftats till förtttått för pantbrevs eller motsvarande hand- littgs innehavare satttt uppgift om det belopp rättigheten avser och attt datuttt och övriga omständig- heter sotn enligt lagett i registre- ringsstatett bestämma rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter.
279 594
Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, sattt i 278 5 sägs, tnå göras gällan- de, så länge det icke uppburits av lastägarett.
Har sådant belopp efter det last- ägarett försatts i konkurs ittflutit till konkursboet, gälle vad i 272 5 stadgas.
Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare attt dennes att- svarighet för fat-droits betaltting lag, som i 273 &" för redare stad- gas.
Panträtt eller annan sådan rät- tigltet, sattt upplåtits i fartyg under byggnad i främmande stat, gäller även i Sverige under förutsättning att inskrivning skett i den främ- mande staten i enlighet tned (less lag.
” Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468"). " Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
54
Föreslagen lydelse
280 595
Utelämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för den ford- ratts betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid loss- ningen; enahanda attsvarighet ålig-.. ge jämväl mottagare/t för fordran, för vilkett han eljest icke- skolat: personligen svara, såvida han ägde kunskap attt fordringen, när loss- ningen skedde.
Gemensamma bestc'itnmelser .
Rättighet i fartyg eller fartygs- bygge som enligt 278 eller 279 5 gäller i Sverige medför här det fö- ' reträde i förhållande till annan in- skriven rättighet och, i den mån det är förenligt med 259 .och 260 55, i övrigt den verkan i för- hållande till tredje man som" rät-
. tig/teten lzar enligt lagen i den stat
där fartyget är registrerat eller bygget utföres.
Ittteckningsförfarattdet
281 596
Har borgenär sjöpattträtt i flera
panter, häfte envar av panterna.
för git/dens hela belopp.
287
Bargettär, sattt ltar sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfåett- de av sin fordran ur panteti söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han ltelst vill." Söker borgenär för fardratt, för vilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borge- nären är fartygets ägare- eller den,- till vilken denne må hava över- _- låtit fartyget att nyttja det till sjö- fart för egen räkttittg.
I inteckningsärende anses såsom ägareav skeppet eller bygget den för vars förs-'ärv inskrivning se- nast är sökt.-
åar
Ansökan ' attt inteckning skall göras skriftligen av ägaren av "skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift attt det ' skepp eller bygge som avses och
det belopp på vilket inteckningen skall lyda.
Begäran attt ittteckningsförnyel- se göres skriftligett av'skeppsäga- "ren eller pantbrevets innehavare.
Pantbrevet skall ittgivas, ont det" ej är skeppsägaren sattt begär för- nyelsen. ' '
283 .598 . '
Sjöpanträtt upphör, om talan ej väckes [ laga ordning i fråga attt
]. fordran på bärgarlön, irtont ett år från det bärgningsföretaget slutförts;
2. fordran på ersättning för samtttanstötning eller annan olyckslu'indelse eller för skada på
Ansökan om inteckning skall. :
avslås, attt
]. bestämmelserna i 282 5? förs- ta stycket ej iakttagits; '
2. ansökningen strider 267 5;
3. ansökningen strider mot så- dan på gruttd av förvärvsvillkor
NIO!
"5 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468"). " Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). " Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). " Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
persott, inattt ett år från den dag skadan inträffade;
3. fordran på ersättnittg på grund av att last eller resgods för- kottttnit eller skadats eller att i kattossetttettt lätttttats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inotn ett år från den dag avliitttnande ägt eller bart äga rum;
4. fordran för lämnade förnö- denheter, sattt avses i 267 5 5, ittottt sex månader från det ford- ringen tillkom;
5. övriga i nyssnätttttda lagrum satttt 276 5 2 avsedda fordringar, ittattt ett år från det fordrittgett tillkom;
6. alla övriga fordringar, inattt ett år efter det fordringett förföll till betalning.
Vid tillätttpning av första styc- ket 6 anses i 267 5 2 avsedda ford- ringar på lött eller annan gottgö- relse på grund av tjättsteavtal icke förfalltta till betalning på den grund att borgettären äger fordra förskott eller avbetalttittg.
Har fordran sattt avses i första stycket kommit ttnder dispaschörs behandling, anses talan attt fat-d- rittgett väckt.
[I. Om preskription av fordran i vissa fall
55
Föreslagen lydelse
tttat sökattdett gällande inskränk- ning i hans rätt att förfoga över egendomen, sattt ittförts 'i skepps- eller skeppsbyggttadsregistret eller ittföres däri samma inskrivnings- dag sottt inteckningett sökes, och ansökningen icke medgivits av'den till vars förmån inskränkningen gäller,- - ' '
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras;
5. sökattdett eller, om skeppet eller bygget äges av flera, någon av sökattdena är i konkurs-"eller försättes i kattkurs satttttta inskriv- ttingsdag sattt ittteckttittgett sökes" och det icke visas, att skeppet, bygget eller andelett'ej hör till konkttrsboet; - .
6. skeppet, bygget eller attdel däri eller villkorlig äganderätt där— till är företttål för kvarstad, sking- rittgsförbud eller utmätning eller blir föremål för sådatt åtgärd sam- ma inskrivningsdag sattt inteck— ' ningen sökes; eller
7. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt där- till frångått sökanden genom exe- kutiv försäljning.
Har ärende angående inskriv- ning av sökandetts förvärv upp- skjutits, skall behandlingen av itt- teckttingsansökttingett 'uppskjtttas på motsvarande sätt.
284 599
Nedanstående fordringar upp- höra, vare sig ansvarigheten för detn är begränsad eller obegrän- sad, attt talan ej väckes i laga ord- ttittg ifråga attt
]. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts;
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 229 5 1 mom. andra stycket,
Möter icke hinder enligt 283 5, skall inteckning beviljas och pant- ' brev utfärdas på grund av inteck- ningen. . '
Bestätt-ttttelser attt utfärdande av nytt pantbrev i stället för pantbrev sattt dödats finnas i lagett (1927: 85 ) ont dödande av förkomttten handling.
” Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
ittottt ett år frått det vederbörande av redaren erhållit underrättelse. om bärgarlönens och andeletts storlek;
3. fordran på ersättning för sattttttattstöttting, ittattt två år från den dag skada/t inträffade;
4. fordran på utbekatttmande av belopp sattt ttågott enligt 220 5 tredje stycket erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom, inom ett år efter det beloppet ut- givits av honom;
5. fordran på ersättning på grund av att last eller resgads för- komtttit eller skadats eller att i konossetttettt lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från den dag avlätttnande ägt eller bart äga rum;
6. fordran på bidrag till gemen- samt ltaveri eller attnatt kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 55), ittottt ett år från dispaschens dag.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansva— ret eller ettdast ttted inlastat gods, upphör fordringen, attt talan ej väckes i laga ordning, i fråga om fordran på ersättning ittottt två år från den dag skadatt inträffade och i fråga attt annan fordran itt- ont ett år efter det att fordringett förföll till betalttittg. Äger borge- ttärett för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarig- heten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för fardratt i alltnänhet.
Har fordran sattt avses i första eller andra stycket kottttttit ttnder dispaschörs behandling, attses ta- latt attt fordringett väckt.
56
Föreslagen lydelse
285 59100 Begärat-t ont inteckningsförnyel- se skall avslås, om 282 55 andra stycket ej iakttagits.
*"” Förutvarande 285 & upphävd genom 1922: 271.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
57
Föreslagen lydelse
286 5101
Inteckttittg, sant' skttlle tttedföra lika företrt'idesrätt sattt annatt itt— teckttittg, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra itt- teckningen, ottt sökanden begär det. Inteckning, sattt sättes efter attttatt, gäller efter inteckning med lika rätt sattt eller bättre rätt ätt detttta, ävett attt detta ej angives
. i beslutet.
287 51.02
Patttbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare. och efter ntedgivattde av pantbre- vets innehavare utbytas tttot två eller flera ttya patttbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbre- vetts inbördes företrädesrätt be- stämmas. Härvid ltar 286 5 andra puttkten tttotsvarande tilliitttptting.
. 288 59103
Inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter tnedgivande av pantbre- vets innehavare nedsättas efter att- ttatt inteckning (nedsättning). ltt- tecktting, sattt ttedsättes efter att- ttan, gäller efter inteckning ttted lika rätt som eller bättre rätt ätt denna, även attt detta ej angives i beslutet.
289 gant
På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare aclt efter tttedgivande av patttbrevets inne: havare får inteckning dödas (död- ning).
Bestämmelser attt dödnittg av inteckning, när patttbrevet förkom- tttit, finnas i lagett (1927: 85) om dödande av förkommen handling.
2905105. När innehavare av patttbrev lätttttar tttedgivattde till åtgärd som
"” Förulvarandc 286 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). ”” Förutvarande 287 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). ”3 Förutvarande 288 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). "” 'Förutvarande 289 & upphävd genom 1922: 271. "'5 Förutvarande 290 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
58
F öreslagen lydelse
avses i 287—289 55 skall pant— brevet ingivas.
291 51.00
På'attsökan av patttbrevs inne— havare skall innehavet antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsre— gistret. Är annan antecknad sattt innehavare,- skall registermyndig— heten sedatt det nya innehavet att- tecknats avföra den tidigare att— teckningen och underrätta den vars innehav var antecknat. Före- ligger anledning till antagande att sökanden ej itttteltar pantbrevet, skall "föreläggande ttteddelas lta- ttant att tippvisa' detta.
Anmäler den vars innehav att- tecknats att innehavet upphört, skall anteckttingett avföras.
_Har attsökatt enligt första styc- ket icke gjorts, ttär pantbrev ut- -. färdas, eller föreligger icke ny så-
dan attsökatt ttär anteckning om innehav avföres, antecknas skep- pets eller skeppsbyggets ägare sattt innehavare.
292 5'07 Har inteckningförfallit ettligt 275 ä', skall det attteckttas i skepps- registret. I registret skall göras anteckning attt inverkan på inteckning av exe- kutiv försäljning.
. . 293 5103 Ont skeppsbygge avföt'es ur skeppsbyggnadsregistret och i stäl-
.let ittföres. i skeppsregistret såsom
skepp, skall inteckning sattt gäller i bygget och införing sattt rör itt- teckttingett överföras till skepps- registret.
"'6 Förutvarande 29] & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). I ”” Förutvarande 292 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). _ 1"! Förutvarande 293 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
59
Föreslagen lydelse
TOLFTE KAPITLET ' .
Om dagböcker, sjöförklaring' och'besiktning. ' å -_ '305 5199 '
Sjölörklaring inom 1ikct hålles av Luleå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Maltttö, Göteborgs eller Karlstads tingsrätt. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 %. Ko- nungen äger dock för viss hamn förordna att annan av domstolar- nu skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelse1 och övriga för-
Sjöförklaring inom riket hålles . av tingsrätt, sattt enligt 336 5 ut- setts att vata sjörättsdonts.t0l Be- hörig är den domstol som är när- mast den hamn eller ort där sjö- förklaring skall äga rum enligt 304 &. Konungen äger dock för viss hamn förordna att annan av
' sjörättsdontstolartta skall vara be-
hörig, om "det är ändamålsenligt med hänsyn till' trafikförbindelser- och övriga förhållanden.' '
hållanden.
Om annat ej töljer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av lagfarcn do- mate såsom ordförande samt två personer som äro kunniga och erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bör hava grundlig erfaren- het från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och ny- ligen hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall upp- taga minst tjugo personer. Om biträde av person med särskild sakkun- skap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även öm" han'ej är upptagen i förteckningen. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstån'd får ej vara ledamot. Särskild ledamot '
äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt-bestämmelser som meddelas av Konungen. -
I Danmark Finland och Norge hålles sjöförklaring för svenskt fartyg av domstol som är behörig enligt landets lag.
I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt bemyndigande av ministern för utrikes ärendena äger utföra sådan för- rättning. Om det lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda två av konsuln tillkallade, i sjöväsendct kunniga personer, helst svenska, danska finska eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Är i visst fall biträde av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt, äger konsuln tillkalla även sådan person. .l ort, där behörig svensk konsul ej finnes, hålles sjöförklaring av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.
I fråga om sjöförklaring inför konsul gälla i tillämpliga delar bestäm- melserna om sjöförklaring vid domstol. Konsul-äger dock ej upptaga ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande.
"” Senaste lydelse 1970: 919.
Prop. 1973: 42 60
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
314 5110
Har händelse som avses i 301 & medfört stora förluster i liv eller egendom eller kan utredningen av annan anledning väntas bliva synner- ligen omfattande eller av invecklad beskaffenhet, äger Konungen för- ordna, att händelsen och dess orsaker skola utredas av en särskild un- dersökningskommission, bestående av personer med juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap". Har undersökningskommission förordnats, be— höver sjöförklaring ej äga rum.
I den mån det kan ske skall kommissionen underrätta sakägarna samt bereda dem tillfälle att närvara vid utredningen och på annat sätt be- vaka sin rätt i överensstämmelse med vad som gäller vid sjöförklaring.
Kommissionen kan hos tings- rätt, som enligt 305 5 är behörig att hålla sjöförklaring, göra fram- ställning om att vittne eller sak- kunnig höres eller att föreläggan- de meddelas någon att som bevis tillhandahålla skriftlig handling el- ler föremål. Rätten skall anställa förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder ej möter. Om så- dan åtgärd gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om sjöförklaring och om bevisupptagning i rätte- gång utom huvudförhandling.
Kommissionen kan hos tings- rätt, som enligt 336 & utsetts att
vara sjörättsdomstol, göra fram- ställning om att vittne eller sak- kunnig höres eller att föreläggande meddelas någon att som bevis till— handahålla skriftlig handling eller föremål. Rätten skall anställa för- hör eller meddela föreläggande, om laga hinder ej möter. Om så- dan åtgärd gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om' sjöförklaring och om bcvisupptagning i rätte- gång utom huvudförhandling.
FJ ORTONDE KAPITLET
Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål 336 91111
Första domstol i tvistemål rö- rande förhållande som avses i denna lag är Luleå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö, Gä- teborgs eller Karlstads tingsrätt. Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken .
Rör mål som anges i första styc- ket utcslutande annat fartyg än handelsfartyg eller fis/tefartyg, får målet upptagas även av tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångsbalken .
"" Senaste lydelse 1970: 919. "' Senaste lydelse 1970: 919.
Första domstol i tvistemål rö— rande förhållande som avses i denna lag är tingsrätt, sattt Ko- nungen utser (sjörättsdomstol). Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken ;
Rör mål som angives i första stycket uteslutande båt, som ej hålles i drift yrkesmässigt eller el- jest i förvärvssyfte, får målet upp- tagas även av tingsrätt som är be- hörig enligt 10 eller 19 kap. rätte- gångsbalken.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
61
Föreslagen lydelse
.337 5112
I fråga om behörigheten för de tingsrätter som anges i 336 5 förs- ta stycket att upptaga tvistemål enligt denna lag äga bestämmel— serna om laga domstOl i tvistemål i allmänhet motsvarande tillämp- ning. Talan får även väckas vid den av tittgst't'ittertta som är dom- stol för den ort där fartyget fin- nes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan hand- räckning, får talan väckas även vid den av tingsrr'itterua som är dont- stol för den ort där säkerheten ställts. Talan angående fordran
som säkerheten avsett får väckas '
vid sistnämnda tingsrätt, även om säkerheten frigivits. '
Om domstolen för den ort där svaranden enligt i första stycket angivna grunder kunnat sökas icke är tingsrätt sotn anges i 336 5 första stycket, väckes talan vid den av dessa tingsrätter som är när- mast den orten.
'I fråga om behörigheten för sjö- rättsdotnstol att upptaga tvistemål, som avses i336 5, äga. bestämmel- serna om laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande tillämp- ning. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finnes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan handräckning, får talan väckas även vid sjörc'ittsdomstolen för den -ort där säkerheten ställts. Talan
angående fordran som säkerheten avsett får väckas vid sistnämnda sjörä'ttsdötnstol, även om säkerhe- ten frigivits.
Finnes icke sjöriittsdomstol i den ort där svaranden kunnat sö- kas enligt första stycket, väckes talan vid sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rede- riets hemvist.
338 5113
I fråga om behörigheten för de tingsrätter som anges i 336 5 förs- ta stycket att upptaga brottmål som där avses äga bestämmelserna om laga domstol i brottmål i all- mänhet motsvarande tillämpning. Ont domstolen för den ort där den misstänkte enligt vad nu sagts haft att svara icke är någon av nämnda tingsrätter, väckes åtal vid den av dessa tingsrätter som är närmast den orten.
I fråga om behörigheten för sjö- rättsdomstol att upptaga brottmål som avses i 336 's? första stycket äga bestämmelserna om laga dom- stol i brottmål i allmänhet mot— svarande tillämpning. Finnes icke .s'jörättsdomstol i 'den ort där den misstänkte sålunda haft att svara, väckes åtal vid den sfärättsdom- stol som är närmast den orten.
FEMTONDE KAPITLET
Särskilda bestämmelser
”” Senaste lydelse 1970: 919. "= Senaste lydelse 1970: 9l9.
Poincaréfranc 348 5 Med franc förstås [ dctuta lag ett värdeetthet innelul/lunde sextio—
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
62
Föreslagen lydelse
fem och ett halvt milligram guld av niohtmdra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt skall ske efter betalningsdagens kurs el-
ler, om säkerhet ställes för betal— . .
ningen, kursen deti dag då detta sker.
Statsansvar för vissa rättsförlus-
term. III.
349 5 .
Kommer till följd av 20 eller 269 5 förvärv eller panträtlsupp- låtelse som avses där att gälla mot rätte ägaren eller mot någon till vars förmån rädighetsinskränkning som avses i 20 eller 269 5 gäller, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust på grund av . förvärvet eller upplåtelsen.
Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i skepps- eller skepps- byggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling eller i anordning som hos registermyn- digheten eller annan statlig myn- dighet är' ansluten till registret, har han rätt till ersättning av sta- ten.
Har den skadelidande medver— kat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vid- . taga åtgärd för bevarande av sin
rätt eller har han på annat sätt 'medverkat till förlusten genom
eget vållande, skall ersättningen. efter vad som finnes skäligt ned- sättas eller helt bortfalla.
350 5
Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse förlust att till- skyndas rättsägare som avses- i 39 9", har han rätt till ersättning av staten. Ersättning utgår dock ej, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel
förekommit;
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Övergångsbestämmelser
Allmänna bestämmelser
63
Föreslagen lydelse
351' £ Staten förettädes i ärende om
. ersättning enligt 349 eller 350 5? .av myndighet sotn Konungen be-
stammer.
352 5 Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 349 5, om han förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med "målet väcka talan mot staten om.
sitt ersättningsanspråk eller skrift- ligen underrätta den myndighet som avses i351 5 om rättegången.
Har förberedelsen i målet slut- .förts utan att ersättningstalan
väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domsto- len förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättnings- anspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.
353 5 Har-den som enligt 349 eller 350 '$)” är berättigad till ersättning av staten haft rätt att utkräva be- . loppet av annan såsom skadestånd,
inträder staten i rätten mot denne. Ersättning enligt 349 eller 350 5 på grund av domstols dom utbe- talas sedan domen vunnit laga kraft.
]. Denna lag träder 1 kraft den dag Konungen bestämmer. Genom lagen upphäves lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning 1 fartyg, lagen (1928: 166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års inter- nationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek,
lagen (1901. 26 s. 33) om antecknande' 1 fartygsregistret av tvist om
fartyg eller fartygslott,
förmdningen (1901. 78) angående registrering av svenska fartyg. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Prop. 1973: 42 64
Till 1 kap. sjölagen
'2. Bestämmelserna i 5 5 i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om förvärv eller förändring som inträffat före ikraftträdandet.
3. Utan hinder av 6 % i dess nya lydelse får skepp behålla det namn varunder det vid ikraftträdandet är infört i fartygsregistret så länge skeppet eller större andel däri än hälften ej övergått till ny ägare eller det föreligger särskilda skäl att skeppet ändock behåller namnet. Detta får dock ej behållas, om registermyndigheten finner synnerliga skäl att namnet ändras för undvikande av förväxling. Finner registermyndighcten att skepps nanm bör ändras, kan den vid vite förelägga ägaren att inom viss tid bestämma annat nanm varunder skeppet kan registreras. Vitet utdömeslav myndigheten.
Till 2 kap. sjölagen
4. I skeppsregistret skall såsom ägare till skepp, som-är överfört från fartygsregistret eller fiskefartygsregister, antecknas den som senast upp- tagits som ägare av skeppet i sådant register. Registermyndigheten skall på lämpligt sätt låta kungöra sådan anteckning. Har ett år förflutit från ikraftträdandet utan att inskrivning av ägan- derätt sökts eller talan väckts om bättre rätt till skeppet, skall den som antecknats såsom ägare anses s'om inskriven ägare av skeppet. Söker. någon inskrivning av äganderätt till skepp, som förvärvats före ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet icke var infört i fartygs- registret eller fiskefartygsregister, och kan han icke styrka sin rätt men gör han den sannolik, skall han antecknas i skeppsregistret som ägare. Första stycket andra punkten och andra stycket har motsvarande till— lämpning, varvid ettårstiden räknas från den dag anteckningen kun— gjordes.
5. Har inteckning sökts eller beviljats i båt före ikraftträdandet, skall båten och inteckningen upptagas i skeppsregistret. I fråga om båt som avses i första stycket gäller de 'nya bestämmelser- na om registrering och avregistrering av skepp samt inskrivning av för— värv av skepp, utom 19—22 åå. Upphör båten att besväras av inteck- ning, skall den omedelbart avföras ur skeppsregistret. Bestämmelserna i 4 har motsvarande tillämpning i fråga om båt som avses i denna punkt. '
6. Utföres skeppsbygge enligt beställning som gjorts före ikraftträdan- det, får det införas i skeppsbyggnadsregistret endast om tillverkare och beställare är ense därom. . . Skeppsbygge som anmäles för registrering inom två år från ikraft- trädandet får ej registreras, om ägarens näringsverksamhet vid ikraft- trädandet omfattades och fortfarande omfattas av företagsinteckning och inteckningshavaren icke medgivit att bygget registreras. Skeppsbygge som anmäles för registrering senare än två år från ikraftträdandet får ej heller registreras, om det- visas att registreringen" skulle kränka rätt som någon har till bygget på grund av företagsin— teckning. Bestämmelserna i 3 & i dess äldre lydelse skall under en tid av två år från ikraftträdandet gälla ifråga om beställning som gjorts före. ikraft- trädandet. Bcställarcs rätt till skeppsbygge enligt 3 5 i dess äldre lydelse .- "
består så länge bygget ej registrerats.
Prop. 1973: 42 ' 65
7. Frist för anmälan av skepp för registrering eller för ansökan om inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge skall ej i något fall räknas från dag före ikraftträdandet.
Till 3 kap. sjölagen
8. I fråga om partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, gäller utan hinder av att rederiavtalet ej anmälts till registermyndigheten vad som föreskrivs i 40 å andra stycket om delad ansvarighet för uppkom- mande förpliktelser.
Till 11 kap. sjölagen
9. I fråga om sjöpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet, gäller 245, 252 och 255—260 åå i stället för motsvarande äldre bestämmelser. Dock skall sjöpanträtt, som icke erkännes enligt de nya bestämmel- serna, ha det företräde till betalning som närmast kan anses motsvara företrädet enligt äldre bestämmelser. - 10. l skepp, som icke har den dräktighet att det kunnat intecknas enligt lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg, får inteckning icke beviljas enligt de nya bestämmelserna utan att det visas, att skeppet ej omfattas av företagsinteckning. , 11. .lnteckning, som beviljats eller sökts före ikraftträdandet, skall föras över till skeppsregistret. Den anses som en enligt de nya bestämmel- serna beviljad eller sökt inteckning på belopp motsvarande den tidigare beviljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp. Inteckn-ingshandlingen skall anses som pantbrev på samma belopp, om inteckningen är be- viljad. 12. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid ikraftträdan- det. skall panträtt anses upplåten enligt 262 & till säker-het för ford— ringen. Om borgenär innehar inteckningshandling vid nämnda tidpunkt titan att handlingen utgör säkerhet för fordran, skall panträtt anses upplåten till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen. Be- stämmelsen i 36 5 lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg har fort- farande tillämpning. 13. Bestämmelserna i 12 har motsvarande tillämpning i fall då bor— genär vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på grund varav inteckning sökts, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19. Bestämmelserna i 12 har likaledes motsvarande tillämpning. om borgenär vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på vilken teck- nats inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas med Stöd av 19. 14. Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som beviljats före ikraftträdandet eller därefter med stöd av 19 skall ifråga om hans rätt till betalning ur medel, som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rättsägare i det av inteckningen besvärade fartyget. äldre bestämmelser tillämpas i stället för 264 % om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Vad som sagts nu gäller dock endast om fördel- ningen föranledes av utmätning som skett före utgången av 1979 eller av konkurs efter ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt eller, såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning eller konkurs, om medlen nedsatts före den angivna tidpunkten. Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet intecknings— handlingen utbytts mot två eller flera nya pantbrev. 15. Grundas panträtt i fartyg på förhållande som anges i 12 eller
5 Riksdagen .7973. ] salnl. Nr 42
Prop. 1973: 42 66
13 första stycket, har fartygsägaren även i annat fall än då bestäm- melserna i 14 är tillämpliga rätt att påfördra, att vid fördelning av medel mellan rättsägare i fartyget betalning till borgenären begränsas enligt äldre bestämmelser.
16. Medför tillämpning av 264 5, i fall då panträtt i fartyg grundas på förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket och for-dringens förfallodag inträffar efter utgången av år 1979, att inteckningssäkerhe- tens värde nedgår väsentligt och ställer gäldenären ej efter anfordran yt- terligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan nöjas, får borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex månader. Uppsägning på grund av vad som sagts nu får icke ske förrän sex månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytterligare säkerhet och ej heller före utgången av år 1977 eller senare än att tiden för betalningsskyldighetens fullgörande infaller före utgången av år 1979. 17. Övergångsbestäm-melsema utgör ej hinder för borgenär att göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling. Bestämmelserna i 24 och 25 55 lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg har fortfarande tillämpning. 18. Bestämmelserna i 271 % om företräde på grund av inteckning har tillämpning även om inteckningen sökts före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 268 och 269 && om godtrosförvärv på grund av inskrivning gäller endast i fråga om upplåtelse som sker efter ikraft- trädandet. 19. Fullföljes efter ikraftträdandet en dessförinnan gjord ansökan om inteckning, skall inteckning beviljas enligt de nya bestämmelserna, om ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg. Ansökningen skall därvid anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringcns kapitalbelopp. Sökes efter ikraftträdandet inteckning på grund av fordringshand- ling, på vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivan- de som avses i 2 5 lagen om inteckning i fartyg, skall ansökningen upp- tagas och prövas som ansökan om inteckning enligt 282 5 första styc- ket. Även i detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp. Är medgivandet tecknat av an- nan än den som avses i 281 &, får ansökningen icke bifallas, om ej den som medgivit inteckningen styrkes vara ägare till skeppet och inskriv- ning sökcs för hans fång. 20. Bestämmelserna i 275 & tillämpas även om grund för avregistrering inträtt före ikraftträdandet. 21. Bestämmelsen i 276 & första stycket om verkan av exekutiv auktion gäller ej i fråga om auktion som ägt rum före ikraftträdandet.
Till ]5 kap. sjölagen
22. Bestämmelserna i 349 & gäller endast i fråga om förvärv och upp- låtelse som äger rum efter ikraftträdandet.
Prop. 1973: 42
2. Förslag till
67
Lag om ändring i lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva
Härigenom förordnas, att 2 & lagen (1936: 83) angående vissa utfäs- telser om gåva skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Är genom skuldebrev eller an- norledes gåva utfäst i penningar el- ler lösören, gälle den ej såsom full- bordad, med mindre det som ut- fäst är kommit i gåvotagarens be- sittning.
Föreslagen lydelse
&
Är genom skuldebrev eller an— norledes gåva utfäst i penningar eller lösörcn, gälle den ej såsom fullbordad, med mindre det som utfäst är kommit i gåvotagarens besittning. I fråga om skepp eller skeppsbygge gäller i stället att gåva ej är att anse såsom fullbordad, med mindre inskrivning för förvär— vet sökls enligt vad som stadgas därom i sjölagen (1891: 35 s. 1 ).
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
3. Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 % handelsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap. 7 51
Fartyg, som är för fordran in- tecknat eller äger den dräktighet, att, enligt vad särskilt iir stadgat, inteckning däri kan meddelas, må ej med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda pantsättas.
Skepp och skeppsbygge må ej med laga verkan sättas i pant ef- ter ty nu är sagt. Ej heller må luft— fartyg sålunda pantsättas.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. De nya bestämmelserna skall gälla även sådan båt som enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till lagen ( ) om ändring i sjölagen(1891: 35 s. 1) skall vara upptagen i skeppsregistret.
1 Senaste lydelse 1955: 230.
Prop. 1973: 42 68
4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning
Härigenom förordnas, att 4 5 lagen (1966: 454) om företagsinteck- ning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 51 Företagsinteckning gäller i näringsidkarcns lösa egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av
1. inventarier, varor eller andra 1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan lösören, dock ej skepp och skepps- intecknas för fordran eller luft- bygge, ej heller luftfartyg och så- fartyg eller sådan reservdel till dan reservdel därtill som kan om- luftfartyg som kan omfattas av in- fattas av inteckning i luftfartyg, teckning i luftfartyg,
2. byggnad eller annan anläggning som icke hör till tomträtt,
3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 7 kap. 3 % jordabalken, bostadsrätt eller rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,
4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan utmätas,
5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten kan utmätas,
6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant slag, som avses under 1—-5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande,
7. fordran på vederlag för arbete. Överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på vederlag. i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen.
1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
2. Omfattas skepp eller skeppsbygge av företagsinteckning vid ikraft- trädandet, gäller äldre bestämmelser fortfarande beträffande den egen- domen, vad angår skeppsbygge dock ej sedan det registrerats.
3. I fråga om intecknad båt gäller äldre bestämmelser så länge bå- ten är upptagen i skeppsregistret enligt punkt 5 övergångsbestämmelser- na till lagen ( ) om ändring i sjölagen(1891: 35 s. 1).
1 Senaste lydelse 1971: 1215.
Prop. 1973: 42
5. Förslag till
69
Lag om ändring i förmånsrättslagen(1970: 979)
Härigenom förordnas i fråga om förmånsrättslagen(1970: 979), dels att 17 % skall upphöra att gälla, dels att 4, 9, 15 och 16 åå skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Förmånsrätt följer med 1. sjöpanträtt och luftpanträtt,
Föreslagen lydelse
45
2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt),
3. panträtt på grund av inteck— ning i fartyg eller i luftfartyg och. reservdelar till luftfartyg.
Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i bygg- nadsämnen eller pengar har för— mänsrätt i byggnadsämnena och det som för beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats och med denna förfarits enligt 3 59 sjö— lagen (1891: 35 s. 1).
Redare vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 &" sjölagen har förmånsrätt i medre— darens andel av fartyget enligt nämnda paragraf.
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas och, beträffande 4 9”, styckenas följd samt efter den i 4 5? första stycket och 5—7 5.59 angivna numrering— en.
Förmånsrätt enligt 4 % första stycket 2 eller 3 har dock företrä—
de framför förmånsrätt enligt 4 % .
första stycket ] på grund av sjö— panträtt som avses i 267 5 6 sjö- lagen (1891: 35 s. 1) och förtttåtts— rätt enligt 4 5 första stycket 3 har företräde framför förmänsrätt en— ligt 4 5 första stycket 2 på grund av retentionsrätt.
3. panträtt på grund av inteck- ning i skepp eller skeppsbygge el— ler i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg.
%
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter den i 4—7 555" angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 5 3 har dock företräde framför förmåns- rätt enligt 4 5 2 på grund av an- nan retentionsrätt än som avses i 247 39 sjölagen (1891: 35 s. 1).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
70
Föreslagen lydelse
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmåns- rätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen
verkställdes eller senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egen- dom. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av för- månsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.
155
Fordran med allmän förmåns- rätt uttages i första hand ur egen- dom som ej är föremål för sär- skild förmånsrätt. Förslår ej den- na egendom, uttages fordringen ur egendom, vari särskild för-måns- rätt gäller, före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 å och i övrigt efter sistnämnda ford- ringar.
Fordran med allmän förmåns- rätt uttages i första hand ur egen- dom som ej är föremål för sär- skild förmånsrätt. Föreslår ej den- na egendom, uttages fordringen ur egendom, vari särskild för- månsrätt gäller, före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 å och i övrigt efter sistnämnda fordring- ar.
16 51
Fordran med allmän förmåns- rätt enligt 10 eller 11 ,? uttages, om det behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 5 andra eller tredje stycket, 5 eller 8 5. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsråtter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.
17 52
Fardran med allmän förmåns- rätt enligt 12 5 uttages, om det behövs, före fordringar med sär- skild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 5 tredje stycket, 5 eller 8 5. Härvid äger 16 5 andra punk- ten motsvarande tillämpning.
Fordran med allmän förmåns- rätt enligt 10, 11 eller 12 &" utta- ges, otn det behövs, före ford- ringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 5 i annan lös egen- dom än tomträtt. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.
1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
2. I fråga om förmånsrätt för retentionsrätt, som uppstått före ikraft— trädandet, gälla de äldre bestämmelserna fortfarande.
3. Bestämmelserna i 4 & andra stycket och 16 å i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om förskott som avses i punkt 6 sista stycket övergångsbestämmelserna till lagen ( 35 s. 1.).
1 Senaste lydelse 1971: 1043. 1 Senaste lydelse 1971: 1043.
) om ändring i sjölagen (1891:
Prop. 1973: 42 71
4. De äldre bestämmelserna i 4 5 tredje stycket, 16 och 17 55 om redares förmånsrätt på grund av förskott för medredares bidrag till rederirörelsen enligt 17 & sjölagen (1891: 35 s. 1) i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen ( ) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) gäller fortfarande i fråga om förskott som lämnats före ikraftträdandet.
Hänvisningar till S5
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.102
5. I fråga om panträtt på grund av inteckning i båt har de nya be- stämmelserna om panträtt på grund av inteckning -i skepp motsvarande
tillämpning.
6. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 54, 58 och 86—88 åå lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse
54 51
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse för- säkringen avser, skall försäkring- en, där ej annat framgår av om- ständigheterna, anses gälla till för- män för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehava- re av annan rättighet till godset el- ler emedan han i anledning av av- tal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. I frå- ga om sjöpanträtt och luftpanträtt skall vad sålunda stadgats äga till— läntpning endast om panträtren är förbunden med personlig fordran hos pantens ägare.
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse för- säkringen avser, skall försäkring- en, där ej annat framgår av om- ständigheterna, anses gälla till för- mån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller inne- havare av annan rättighet till god- set eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess vär- de icke minskas eller går förlorat. Vad nu sagts gäller dock ej i fråga om sjöpanträtt och lttftpant- rdtt.
Är förbehåll träffat, enligt vilket försäkringen skall upphöra i händelse äganderätten till godset övergår å annan, vare ny ägare dock, där för- säkringsfall inträffar inom fjorton dagar, berättigad till ersättning för lidcn skada, i den mån han icke på grund av försäkring, som han själv tagit, äger rätt till gottgörelse för skadan. Vad sålunda stadgas skall icke äga tillämpning i fråga om sjöförsäkring å fartyg eller kreatursför- säkring.
58 %
Gäller försäkring å gods till förmån för någon, som till säkerhet för fordran har panträtt i godset, äge han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur utfallande ersättnin-gsbe- lopp ut.-få sin fordran, såvida icke ägaren genom att avhjälpa skadan eller på annat sätt bereder panthavaren samma säkerhet som han ägt
* Senaste lydelse 1955: 233.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
före försäkringsfallet. Lag samma vare, där försäkringen gäller till för— mån för någon, som har rätt att kvarhålla godset till säkerhet för för— fallen fordran.
Ersättningsbelopp för gods, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätnings- mannen. Avser ersättningsbelop- pet gods, som satts i kvarstad el- ler under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgi- vas till övcrcxckutor; och har den- ne att med beloppet förfara på sätt i 186 39 utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
I fråga om rätt för vissa inne- havare av inteckning i fast egen- dom, tomträtt eller tgattenfallsrt'itt att njuta betalning ur brandskado- ersättning gälle, i stället för före- skrifterna i 56 och 57 55 samt första och andra styckena i före- varande paragraf, vad "som finnes stadgat i 86—88 åå samt i särskild
lag.
Ersättningsbclopp för gods, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätnings- mannen. Avser ersättningsbelop— pet gods, som satts i kvarstad el- ler under skingringsförbud. skall beloppet. där part det äskar. utgi- vas till överexekutor; och har den- ne att med beloppet förfara på sätt i 160 s? utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
I fråga .om rätt för borgenär, SOIIZ har panträtt i fastighet eller itomträtt, att njuta betalning ur. brandskadecrsättning gäller. i stål- let för föreskrifterna i 56 och 57 åå samt första och andra styc— kena i förevarande paragraf, vad som finnes stadgat i 86—88 %% samt i särskild lag.
86 &
Timar brandskada 51 fast egen- dom, vare den som i egendomen har inteckning för fordran berät- tigad att, på sätt därom är särskilt stadgat, njuta betalning eller sä- kerhet, såframt utfallandc ersätt- ning överstiger en tiondel av för- säkringsbeloppet för egendomen.
Timar brandskada å fast egen- dom, vare borgenär, som har pant- rätt i egendomen, berättigad att, på sätt därom är särskilt stadgat, njuta betalning eller säkerhet. så- framt utfallande ersättning översti- ger en tiondel av försäkringsbo- loppet för egendomen.
87%
Har anmälan om intecknings- havarens namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren. vare upp- sägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri utan inver- kan å den rätt, som tillkommer inteckningshavaren på grund av försäkringsfall, som inträffar, in- nan en månad förflutit efter det han underrättats om uppsägning— en eller ändringen; och skall så- dan underrättelse anses meddelad, då den i rekommenderat brev av- sänts under den uppgivna adres- sen.
* Senaste lydelse 1967: 264.
Har anmälan om namn och adress för borgenär, som har panträtt i fastighet, gjorts hos för- säkringsgivarcn, vare uppsägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri utan inverkan å den rätt, som tillkommer borgenären på grund av försäkringsfall som inträffar, innan en månad förflu- tit efter det han underrättats om uppsägningen eller ändringen; och skall sådan underrättelse anses meddelad, då den -i rekommende- rat brev avsänts under den uppgiv- na adressen.
Prop. 1973: 42
fv'tnfarande lydelse
Varder premie i rätt tid ej er- lagd av försäkringstagaren, må försäkringsgivaren ej gent emot intec-kningsliavare, vars namn och. adress blivit hos honom anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjs— mål till befrielse från ansvarighet, med mindre inteckningslzavaren underrättats, att premien är ogul- den. och därefter en vecka för- flutit.
l'ij må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot inteckningsltavare åberopa omständighet, som beror av an- nan än denne.
73
Föreslagen lydelse
Varder premie -i rätt tid ej er- lagd av försäkringstagaren må för- säkringsgivaren ej gent emot bor- genär, vars nanm och adress blivit hos honom anmälda, åberopa för- säkringstagarens dröjsmål till be- frielse från ansvarighet, med mind- re borgenären underrättats, att pre- mien är ogulden, och därefter en vecka förflutit.
Ej må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot borgenär åberopa omstän— dighet, som beror av annan än denne.
88 53
I-"ad i 86 och 87 593? stadgas om intec-kningslzarare gälle ock den, som för ogulden köpeskilling äger fordran med förtttåttsrätt, som av- ses i ]] kap. 2 5 jordabalken .
Har någon för fordran inteck- ning i tomträtt eller vattenfalls- rätt, och är brandförsäkring ta- gen å byggnad eller annat, som hör till tomträttcn eller vatten- fallsrätlen, vare i fråga om in- teckningslzavarens rätt på grund av försäkringen bestämmelserna i 86 och 87 åå likaledes tillämpliga.
Har borgenär panträtt i tomt- rätt och är brandförsäkring tagen å byggnad eller annat, som hör till tomträtten, vare i fråga om borgenr'irens rätt på grund av för- säkringen bestämmelserna i 86 och 87 %& tillämpliga.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om medförsäkring på grund av sjöpanträtt och luftpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet.
Bestämmelserna i denna lag om borgenär, som har panträtt i fastig- het eller tomträtt, har motsvarande tillämpning på borgenär som åtnjuter företrädesrätt för sin fordran på grund av 5 & lagen (1970: 995) om in- förande av nya jordabalken.
Vid tillämpning av de nya bestämmelserna skall vattenfallsrätt anses likställd med tomträtt.
” Senaste lydelse 1967: 264.
Prop. 1973: 42
7. Förslag till
74
Lag om ändring i lagen (1927: 78) angående införande av lagen om
försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 7 & lagen (1927: 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
75
Vad nya lagen i 86—88 55 stadgar om inteckningsltavares rätt på grund av brandförsäkring å byggnad skall i fråga om ersätt- ning för brandskada, som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga tillämpning utan hinder av att försäkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.
Föreslagen lydelse
Vad nya lagen i 86—88 åå stad- gar om panträttslzavares rätt på grund av brandförsäkring å bygg- nad skall i fråga om ersättning för brandskada, som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga till- lä-mpning utan hinder av att för- säkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
8. Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
Härigenom förordnas, att 3 och 14 åå förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3å1
Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär el- ler med hans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens tillvaro, gälle så- som hade fordringcn hos honom bevakad blivit. Beslut, varigenom ansökan om inteckning som ej av- ser fast egendom eller tomträtt bi- falles eller förklaras vilande, eller
1 Senaste lydelse 1970: 1003.
Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär el— ler med hans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens tillvaro, gälle så- som hadc fordringen hos honom bevakad blivit. Beslut, varigenom ansökan om inteckning som ej av- ser fast egendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge bifalles eller för-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
anteckning om innehav av pant- brev eller annan inteckningshand- ling have ock lika verkan emot ägare av den intecknade egendo- men; vill borgenären hålla talan mot annan öppen, bevake då sin fordran emot denne, såsom i 1 & sägs.
75
Föreslagen lydelse
klaras vilande, eller anteckning om innehav av pantbrev eller an- nan inteckningshandling have ock lika verkan emot ägare av den in- tecknade egendomen; vill borge- nären hålla talan mot annan öp- pen, bevake då sin fordran emot denne, såsomi 1 % sägs.
14 52
Är borgenärs fordran intecknad i fartyg eller luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning. ändå att han ej. efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genford- ran vare ock lag som i 7 % sägs ändå att den fordran ej blivit ef- ter sådan kallelse angiven.
Är borgenärs fordran intecknad i luftfartyg, eller har han lös egen- dom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvitt- ning för genfordran vare ock lag som i 7 & sägs ändå att den ford- ran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
9. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling
Härigenom förordnas, att 2, 13 och 14 55 lagen (1927: 85) om dödan- de av förkommen handling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 251
Ansökan om dödande av hand- ling skall, skriftligen avfattad, in- givas till rätten i den ort, där för- pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling- en, till den rätt, där "den förplik- tade är skyldig att svara i tviste- mål, som angä gäld i allmänhet. Då fråga är om pantbrev, göres ansökningen hos den rätt under
= Senaste lydelse 1970: 1003. 1 Senaste lydelse 1970: 1012.
Ansökan om dödande av hand- ling skall, skriftligen avfattad, in- givas till rätten i den ort, där för- pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling- en, till den rätt, där den förplik- tade är skyldig att svara i tviste- mål, som angå gäld i allmänhet. Då fråga är om pantbrev på grund av inteckning i fastighet el-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
vilken fastigheten lyder. Ansökan om dödande av intecknad ford— ringshandling göres hos rätten i den ort, där vederbörande inskriv- ningsmyndighet är.
76
Föreslagen lydelse
ler tomträtt, göres ansökningen hos den rätt under vilken fastig- heten lyder. I fråga. om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge göres ansök— ningen hos rätte/l i skeppets liem- ort eller i den ort där bygget ut— föres. Ansökan om dödande av intecknad fordringshandling göres hos rätten i den ort, där vederbö- rande inskrivningsmyndighct är.
Ansökan om dödande av konossement skall ingivas till rätten i god- sets bestämmelseort.
Äro enligt vad nu är sagt flera domstolar behöriga, må ansökningen göras vid vilken som helst av dem.
.13
Hava tio år förflutit från det pantbrev eller annan intecknings- handling, om vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den intecknade egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, göre ansökan därom, då fråga är om pantbrev, hos den rätt, under vilken fastigheten ly- der, och eljest hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivnings- myndighet är. Kan det antagas att pantbrev tillkommit på sådant sätt eller kommit ur ägarens hand un- der sådana omständigheter som utesluter giltig pantsättning, må ansökan göras utan hinder av att nyss angivna tid ej förflutit. Se- dan ansökningen, där så ske kan, på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast an- tecknade innehavaren av hand- lingen. utfärde rätten offentlig stämning. som skall kungöras på sätt i 6 & sägs samt innehålla be- skrivning av handlingen ävensom tillkännagivande att, om någon innehar handlingen eller har kän- nedom om att den finnes i behåll,
2 Senaste lydelse 1970: 1012.
%2
Hava tio år förflutit från det pantbrev eller annan intecknings- handling. om vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i inteckningsärende och vill den intecknade egendomens ägare äska att inteckningen, ehuru han ej kan förete handlingen, måtte dödas, göre ansökan därom, då fråga är om pantbrev, hos den rätt, under vilken fastigheten ly- der eller i skeppets lzemort eller i den ort, där skeppsbygget utfö- res, och eljest hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivnings- myndighet är. Kan'det antagas att pantbrev tillkommit på sådant sätt eller kommit ur ägarens hand un— der sådana omständigheter som utesluter giltig pantsättning, må ansökan göras utan hinder av att nyss angivna tid ej förflutit. Sc- dan ansökningen, där så ske kan. på sätt om stämning i tvistemål är stadgat delgivits den senast an- tecknade innehavaren av hand- lingen, utfärde rätten offentlig stämning. som skall kungöras på sätt i 6 & sägs samt innehålla be— skrivning av handlingen ävensom tillkännagivande att, om någon in-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
han bör därom, vid äventyr att in- teckningen eljest dödas, hos rätten göra anmälan sist & dag som för ärendets fullföljande utsättes. Så- dan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens införande i allmänna tidningarna.
77
Föreslagen lydelse
nehar handlingen eller har känne- dom om att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest dödas, hos rät— ' ten göra anmälan sist å dag som för ärendets fullföljande utsättes. Sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter kungörelsens införande i allmänna tidningarna.
Fullföljcs ej ansökningen å utsatt dag, vare den förfallen. Finner rätten, vid prövning av ansökningen, någon omständighet ej hava förekommit som utgör skälig anledning att låta inteckningen fort- farande gälla, förordne rätten att inteckningen må, på därom hos veder- börande inskrivningsmyndighet gjord ansökan, dödas utan handlingens företeende.
Rätten skall underrätta inskrivningsmyndighetcn om ansökan som i första stycket sägs för anteckning i fastighetsboken eller annan inskriv- ningsbok varom fråga är. Vad nu sagts om ansökningen skall ock gälla rättens slutliga utslag i ärendet; dock må, då ansökningen avslagits, an- teckning ej verkställas förrän utslaget vunnit laga kraft.
14 53 Bestämmelserna i "_l—1.0 åå äga, såvitt de angå pantbrev, motsvarande tillämpning i fråga om vilandebevis. Bestämmelserna i 13 & om dödande av inteckning äga motsvarande tillämpning i fråga om vilandeförklarad inteckningsansökan.
Bestämmelserna i 10 och 13 55 om annan inskrivningsbok än fas- tighetsbok äga, i fråga om pant— hrev för skepps- eller skeppsbygg- nadsinteckning, motsvarande till- liimpning på skepps— och skepps- b)'ggnadsregistren.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag
Härigenom förordnas, att 55 å lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55 å1
Vad i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å aktie- bolag eller rederier.
3 Senaste lydelse 1970: 1012. 1 Senaste lydelse 1903: 101.
Vad i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å aktie— bolag eller partrederi.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
78
Föreslagen lydelse
Ej heller göres genom denna lag ändring i vad om bolag för verk- samhet av visst slag eljest är i lag eller författning särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
11. Förslag till Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom förordnas, att 1 och 2 55 lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse1
Föreslagen lydelse
1 %? För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt ford- ringsbevis och är till betalning förfallen må gäldenären lagsökas enligt vad nedan sägs.
Om för fordran som avses i första stycket skriftligen upplåtits panträtt i fast egendom, kan bor- genären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har bor- genären för fordringen inteckning i fartyg eller luftfartyg eller re- servdelar till luftfartyg eller före— tagsinteckning. kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.
Om för fordran som avses i första stycket skriftligen upplåtits panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfar- tyg eller reservdelar till luftfartyg eller företagsintcckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.
Vad i denna lag sägs om gäldenären tillämpas vid lagsökning enligt andra stycket på ägaren av den egendom ur vilken betalning sökes.
25
Lagsökning Skall göras skriftli- gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgift om borgenärens nanm, personnummer, yrke, hemvist, postadress och tele- fonnummer samt gäldenärens nanm och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären an- give ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om
Lagsökning skall göras skriftli- gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgift om borgenärens nanm, personnum- mer, yrke, hcmvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären an- give ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om
1 Mednuvarande lydelse avses såvitt gäller 2 & lydelsen enligt proposition 1973:30. ' Senaste lydelse 1971: 496.
Prop. 1.973: 42
Nuvarande lydelse
denna ej framgår av vad eljest an- förcs. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling varå fordringen grundas och, då betal- ning enligt 1 & andra stycket sökes ur fast egendom, av handling var- igenom panträtt i egendomen upp-
79
Föreslagen lydelse
denna ej framgår av vad eljest an- föres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling varå fordringen grundas och, då betal- ning enligt 1 % andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varige-
låtits. nom panträtt i egendomen upp-
låtits.
Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avläm- nas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med hu- vudskrift.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Om inteckningshandling som rör fartyg vid ikraftträdandet utgör pant för fordran, får lagsökning äga rum enligt 1 & andra stycket första punkten i dess nya lydelse, även om fordringen ej grundas på skriftligt bevis eller panträttsupplåtelsen ej skett skriftligen. Målet skall hän- skjutas till rättegång, om det görs invändning som hänför sig till ford- ringen eller panträttsupplåtclsen samt borgenärens rätt är stridig.
12. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att i lagen ( 1937:249 ) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall införas en ny para- graf, 22 a 5, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 a &"
Handling angående skeppsbygg- nadsavtal vilken inkommit till den registermyndighet som avses i 2 5 sjölagen (1891: 35 s. 1) i ärende om registrering eller inskrivning må, såvitt den avser pris och be— talningsvillkor, ej utan samtycke av parterna i avtalet utlämnas förrätt tio år förflutit från den dag handlingen inkom.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
1 Lagen omtryckt 1971: 203.
Prop. 1973: 42
13. Förslag till
80
Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, att 11 kap. 3 och 4 55 luftfartslagen (1957: 297) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap. 3 51
Borgenär, som har fordran ä bärgarlön eller å ersättning för kostnader som avses i 2 %, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt enligt 4 5 första stycket i förmånsrättslagen (1.970: 979), såframt bärgarlönen eller cr— sättningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.
Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller å ersättning för kostnader som avses i 2 &, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt enligt 4 5 för- månsrättslagen (1970: 979), så— framt bärgarlönen eller ersättning— en hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.
I första stycket avsedda fordringar skola, var i förhållande till ford- ringens belopp, njuta lika rätt om de härröra av samma händelse; eljest skall yngre fordran äga företräde framför äldre.
Utan borgenärens samtycke må icke, innan betalning för dennes ford- ran guldits eller säkerhet därför blivit ställd, luftfartyget lämna det ställe, där åtgärderna för bärgningen eller bevarandet slutfördes, eller godset av ägaren tagas i besittning.
11 kap. 4 5
Angående qutpantrt'ittsltavares rätt till ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, är sär— skilt stadgat.
llar luftfartygets eller godsets ägare på annan grund fordran å ersättning för skada å egendomen, skall luftpantrt't'tt i egendmnen till— lika omfatta sådan fordran; och skall i nu angivet hänseende vad i 272 och 279 55 sjölagen stadgas Eiga motsvarande tillämpning.
Luftpantriitt omfattar ej ersätt- ning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på luft- fartyget eller godset.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om luftpanträtt som uppstått före ikraftträdandet och skall därvid den i 11 kap. 4 5 upp- tagna hänvisningen till 272 och 279 åå sjölagen avse sistnämnda båda lagrum i deras lydelse före ikraftträdandet av lagen ( ring i sjölagen (1891: 35 s. 1).
1 Senaste lydelse l97l: 984.
) om änd-
Prop. 1973: 42 81
Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen statsrådet på Stockholms slott den 26 april 1972.
Närvarande: statsministern PALME-, statsråden STRÄNG, ANDERS— SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i sjölagen (1891 : 35 s. 1) m. m. och anför.
1 Inledning
Den internationella sjöfartens och varvsindustrins utveckling har medfört behov av förstärkning av dessa, för vårt land ytterst betydel- sefulla näringars möjligheter att utnyttja fartyg för kreditsäkerhets- ändamål såväl före som efter sjösättning och leverans. I syfte att möjlig- göra sådan förstärkning och att även i andra avseenden modernisera sjölagstiftningen har sjölagskommitténl i maj 1970 i ett delbetänkande "Registrering av fartyg, sjöpanträtt och fartygshypotek, partrederi” (SOU 1970: 74) lagt fram förslag om ändring i sjölagen (SjöL) (1891: 35 s. 1) m. m.
Kommitténs arbete har bedrivits i samråd med sjölagskommitterade i Danmark, Finland och Norge. I Norge har nyligen antagits förslag om sådan lagändring, som jag här avser, och i Danmark väntas motsva- rande lagförslag bli antaget inom kort. Något officiellt finskt förslag föreligger ej ännu.
Förslaget vilar bl.a. på två internationella fördrag. nämligen de den 27 maj 1967 i Bryssel undertecknade konventionerna om sjöpanträtt och fartygshypotek samt om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad.
1 F. (1. justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören jur. dr Nils Grcnandcr, assuransdirektören P. E. Hedborg och sjö- fartsrådet G. Lindencrona, ledamöter (ledamoten förbundsordföranden Jo- han S. Thore avled den 24 februari 1970), samt advokaterna Lennart Hag- berg och Ragnar Hedén, dispaschören Kaj Pineus och assuransdirektören Lo— renz Zetterman, experter.
6 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 82
Konventionerna, i fransk och engelsk version jämte svensk översättning, samt kommitténs förslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1—3.
I anslutning till betänkandet har en särskild arbetsgruppi', i samarbete med kommittén, utarbetat förslag till olika tillämpningsföreskrifter m. rn. (Stencil Ju 1971: 6).
Yttranden över kommitténs betänkande har avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, sjöfartsverket, dispaschören i Stockholm, fiskeristyrelsen, generaltullstyrelsen (Såvitt angår fartygsregistrering), che- fen för marinen (såvitt angår fartygsregistrering), statistiska centralbyrån (såvitt angår fartygsregistrering), televerket (såvitt angår fartygs igenkän- ningssignal), patent- och registreringsverket (såvitt angår 3 och 17 55 sjölagsförslaget), svävarfartsutredningen, offentlighets- och sekretesslag- stiftningskommittén (såvitt angår sekretesslagförslaget), utredningen om författningspublicering, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riks— förbund, Sveriges varvsindustriförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbundet, Sve- riges ångfartygs assurans-förening, Sjöassuradörernas förening, Svenska bankföreningen, Svenska skeppshypotekskassan, Sjörättsföreningen i Göteborg, handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm och Göteborg samt Sjöbefraktarrådet.
Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige har bifogat yttrande av resp. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt. Sjöfartsverket har bifogat yttranden av Svenska kryssarklubben och Svenska Kanotseglar- förbundet. Sveriges ångfartygs assurans förening har instämt i vad Sjöassuradö- rernas förening anfört.
2 Sjölagskommitténs förslag och remissyttrandena över förslaget 2.1 1967 års internationella sjörättskonventioner
2.1.1 Allmänt
Fartyget utgör av ålder sjöfartens naturliga kreditunderlag. Fartygs- hypoteket (hos oss känt endast i form av inteckning) tjänar den långa kreditens intressen. Sjöpanträtterna — dvs. legala eller s.k. tysta pant- rätter som är knutna till vissa sjöfordringar —— säkrar tredje mans olika ersättningsanspråk mot fartyget, t. ex. efter sammanstötning, och har därutöver kommit att tillgodose den korta kreditens behov. Det är naturligt att, sedan dessa kreditsäkerhetsformer till 1900-talets början hunnit utvecklas i de flesta betydande sjöfartsländer, behov uppstod av
3 Numera hovrättsrådet Christer Rune, rådmannen Inga—Britta Törnell, sjö- fartSrådet G. Lindencrona samt hovrättsassessorerna Rolf Liljeqvist och Gun- nar Torgils.
Prop. 1973: 42 83
en internationell reglering av dem. Hypoteket är beroende av ett så allmänt erkännande som möjligt för att över huvud taget ha något värde som kreditsäkerhet i den utpräglat internationella sjöfartsnä- ringen. Och olika nationella sjöpanträtter kan påverka bedömningen av hypotckets kreditsäkerhetsvärde, eftersom de i allmänhet ges bästa prioritet.
Med fartygskreditcn sammanhänger problemen hur fartyg under byggnad skall kunna utnyttjas som kreditundcrlag. Dessa problem har tidigare inte gjort sig starkt gällande internationellt sett. Men de har fått större betydelse efter hand som utvecklingen inom sjöfarten gått mot stora, komplicerade och högst kapitalkrävande fartygscnheter samt varvsnäringen kommit att präglas av ökad internationell konkurrens. Hos oss saknas ett institut som möjliggör att byggen som sådana genom bl. a. inteckning utnyttjas som säkerhet för fordran. I Stället finns enligt 3 & SjöL ett speciellt förfarande, som ger beställaren förmånsrätt i vad som byggts för förskott i pengar och byggnadsämnen.
Det ursprungliga initiativet till en internationell reglering av spörs- mål rörande kreditsäkerheten i fartyg togs av Comité Maritime In- ternational (CMI) i början av 1900-talet. Ämnet är ganska kontrover- siellt på grund av skilda nationella rättstraditioncr samt skiftande sjö- fartspolitiska och sociala värderingar i olika länder med intressen i in- ternationell Sjöfart. Först vid den diplomatiska sjörättskonferenscn i Bryssel 1926 kunde en internationell konvention om sjöpanträtt och fartygshypotck undertecknas. Denna konvention, som utgjorde en kom- promiss mellan nyss antydda delvis motstridiga intressen, underteckna- des visserligen av flertalet betydande sjöfartsnationer men tillträddes endast av ett ringa antal stater. Förutom de nordiska länderna kan som fördragsslutande stater nämnas bl.a. Belgien, Frankrike och Italien. Utanför konventionen står bl. a. Grekland, Japan, Nederländerna, Stor- britannien, Västtyskland och USA. Sverige har, liksom Danmark, Fin- land och Norgc, sagt upp konventionen med verkan från den 1 mars 1966, närmast med anledning av att den i visst avseende bedömts vara oförenlig med 1957 års internationella konvention om redareansvarets begränsning. Tillsvidare har emellertid den på 1926 års sjöpanträtts- konvention grundade lagstiftningen ej ändrats.
Bland orsakerna till att 1926 års nämnda sjöpanträttskonvention ej kommit att väl fylla sin funktion är, att den på många håll ansetts be— reda för stort utrymme åt sjöpanträtter till men för fartygshypoteken. I förgrunden har därvid stått sjöpanträtt för s.k. befälhavaravtal, var— igenom sjöpanträtt kan uppstå t.ex. för krav på grund av leverans av driftsförnödenhetcr till fartyg eller på grund av fartygsreparation. För- säkringsmässig täckning kan inte vinnas för redarens ansvarighet för sådana förbindelser, i motsats till vad som gäller exempelvis ansvarig- het för kollisionsersättning eller bärgarlön. Det har också påtalats, att
Prop. 1973: 42 34
sjöpanträtt kan göras gällande i frakt och andra ersättningar till reda- ren, varjämte prioriteringsreglerna har befunnits onödigt komplicerade. Betänkligt har vidare ansetts vara, att konventionen ej reglerar verkan av exekutiv försäljning och att den inte reser hinder mot att fartyg, som graveras av hypotek, avförs ur nationella register utan att hypo— tekshavarna samtyckt därtill eller tillfredsställts på annat sätt. Sedan CMI efter konferens i Stockholm 1963 inlett och vid konferens i New York 1965 slutfört arbete på förslag till en reviderad konvention, be- handlades på grundval därav och undertecknades en ny internationell konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek (sjöpantriittskonventio- nen) vid den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel i maj 1967.
Modern varvsindustri har utpräglat internationell inriktning. De svens— ka varven bygger till övervägande del fartyg åt utländska beställare. Det är ej ovanligt, att fartyg beställs i ett land för leverans till bestäl- lare i ett annat land och finansieras hos finansinstitutet i ett tredje. Spörsmålet om utnyttjande av skeppsbyggen som underlag för kredit- säkerhet är följaktligen av internationell betydelse och det är i regel mycket betydande ekonomiska intressen som berörs. Sedan härmed för- enade legala problem diskuterats inom International Bar Association vid konferens i Oslo 1956, utarbetades inom denna organisation ett ut- kast till konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad, vilket antogs vid konferens i Köln 1958. Konventionsutkastct lämnades därpå över till bl.a. CMI, som utarbetade ett konventionsförslag på grundval därav. Detta förslag antogs vid CMIs Stockholmskonferens 1963. I samband med att CMI därefter utarbetade förslag till ny sjö— panträttskonvcntion gjordes försök att med denna införliva regler om fartyg under byggnad. Men sådana regler togs cj upp i det slutliga för- slaget till ny sjöpanträttskonvcntion. 1963 års förslag till konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad (skeppsbyggnadskonven- tionen) behandlades liksom 1965 års förslag till sjöpanträttskonvcntion vid diplomatkonferens i Bryssel 1967 och konventionen undertecknades där i maj samma år.
2.1.2 Sjöpanträttskonventionen
2.1.2.1 Konventionens huvuddrag För att fartygshypotek (eller anglosaxisk s.k. mortgage) skall er- kännas inom konventionens tillämpningsområde ställer den nya sjö— panträttskonventionen upp vissa krav. Dessa gäller främst hypotekets rättsenliga tillkomst och inskrivning. Men de går också ut på offentlig- het och insyn i inskrivningsregistret och på att uppgifter skall finnas om hypoteksbelopp, rättsinnehavare och omständigheter som avgör den inbördes prioriteten mellan hypoteken (art. 1). I sistnämnda hänseende
Prop. 1973: 42 85
får kraven ses mot bakgrund av konventionens reglering av exekutiv försäljning av fartyg (bl. a. art. 10). Hypoteks inbördes förmånsordning och sakrättsliga verkan i övrigt skall bestämmas av lagen i inskriv- ningsstaten medan exekutionsförfarandet skall följa lex fori (art. 2), en ordning som i allmänhet torde erkännas i den internationella privat- och processrätten. Sjöpanträttskonventionen förutsätter, att hypoteken ej automatiskt följer fartyget vid nationalitetskiftet och räknar alltså med att nya hypotek måste stiftas under ny flagg. De problem detta bereder med hänsyn till hypotekshavarnas intresse löses så att avregistrering av fartyg icke får ske utan skriftligt samtycke av samtliga hypotekshavare (art. 3: 1) och att ej heller nyregistrering i en annan stat får ske utan avregistreringsbevis från den förra registreringsstaten (art. 3: 2). Berör- da myndigheter i olika konventionsstater skall ha befogenhet att skrift- växla direkt inbördes (art. 13). Hypotekshavarna kan på grund av den angivna spärren mot avregistrering hindra att fartyg utan deras sam- tycke förs över från ett nationellt register till ett annat utan att de gott- gjorts eller fått garanti för fortsatt tillfredsställande säkerhet i fartyget under dess nya flagg.
Sjöpanträtterna inskränks av den nya konventionen och särskilt un- dantag görs för fordran på ersättning för atomskada (art. 4). Konventio- nen räknar inte frakt eller surrogat, t. ex. försäkringsersättning, till pant- objektet och lämnar sålunda, till skillnad från 1926 års konvention, denna fråga öppen för nationella lösningar. De materiellt viktigaste inskränkningarna av sjöpanträtternas antal och omfång följer av att fordringar på grund av last- eller resgodsskador och på grund av de förutnämnda befälhavarförbindelserna ej skall vara förenade med sjö- panträtt. Vad last- och resgodsskadorna beträffar faller dessa bort till följd av att sjöpanträtt för fordringar på ersättning för egendomsskada begränsas till utomobligatoriska anspråk. Skada på last eller resgods, som befordras med annat fartyg eller som befinner sig iland, kan där- emot ge upphov till sjöpanträtt. Ej heller fordran på rättsvårdsavgift blir sjöpantberättigad. Men den nya konventionens reglering av exeku- tiv försäljning innebär, att sådan kostnad skall utgå ur köpeskillingen med bästa rätt (art. 11: 2).
En viss utvidgning av fältet för de konventionsbetingade sjöpanträt- terna kan sägas ligga däri att sjöpantberättigade anspråk på ersättning för egendomsskador helt generellt knutits till händelser ”i omedelbart samband med fartygets drif ” medan 1926 års konvention i högre grad anknöt till fartygets framförande och handhavande. I fråga om personskador blir förhållandet, åtminstone teoretiskt, det omvända i det att anknytningen till fartygets drift innefattar ett nytt kvalifika- tionskrav.
Liksom enligt 1926 års konvention skall sjöpanträtt ha bästa för- månsrätt, i princip närmast åtföljd av hypoteket. Men sjöpanträtternas
Prop. 1973: 42 86
inbördes rangordning ändras (art. 4: 1 och art. 5) och den gamla kon- ventionens anknytning till viss resa upphör. Sjöpanträtt för anspråk på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri skall gå före andra och äldre sjöpanträtter. Den lösningen vilar på uppfattningen att så- dana krav härrör från åtgärder, som typiskt sett är ägnade att bevara panten åt äldre panträtter. På samma sätt behandlas sjöpanträtt för fordran på ersättning för avlägsnande av vrak.
Konventionen medger, att nationella sjöpanträtter erkänns utöver de konventionsbetingade men sådana måste då stå tillbaka både för de sistnämnda och för hypoteken (art. 6). Undantag medges endast för sådan säkerhetsrätt som —— vare sig under beteckningen panträtt eller retentionsrätt -— kan tillkomma byggnads- eller reparationsvarv på grund av tillverkning eller reparation av fartyg. Sådan rätt skall visser- ligen stå tillbaka för de i konventionen föreskrivna Sjöpanträtterna men får ges företräde framför de inskrivna hypoteken (art. 6: 2).
Sjöpanträtt skall uppstå även om gäldenären i fordringsförhållandet ej är redaren själv utan någon som har hand om fartygets drift i dennes ställe, exempelvis skeppslegotagare (s.k. bare boat charterer eller de- mise charterer) eller tidsbefraktare (art. 7: 1).
Liksom tidigare skall konventionsbetingad sjöpanträtt följa fartyget utan hinder av ändring i äganderätts- och registreringsförhållandena (art. 7: 2). Ombyte på borgenärssidan skall alltid medföra sjöpanträttens motsvarande övergång (art. 9). Preskriptionstiden skall vara ett år. I fråga om sättet för preskriptionsavbrott ställs upp ett absolut krav. Detta går ut på att endast kvarstad eller utmätning, med åtföljande exekutiv försäljning, får bryta preskriptionen. Den nya konventionen skiljer sig härigenom från den gamla, som medgav staterna frihet på denna punkt. Man har sålunda tillmötesgått anspråk på att sjöpanträtt skall bli så tidsbegränsad som långtidskreditens intresse kräver.
Konventionen ställer vis-sa minimikrav på förhandsunderrättelser till rättsägarna vid exekutiv försäljning av fartyg (art. 10) och dessa krav har, liksom de grundläggande förutsättningarna för hypotekens inter- nationella erkännande, formats med hänsyn bl. a. till den för särskilt svensk och finsk gällande rätt särpräglade ordningen med inteckningar ställda till innehavaren. I fråga om verkan av exekutiv försäljning in- nehåller konventionen en reglering som innebär att fartyget i princip säljs gravationsfritt men med möjlighet till frivilligtlövertagande av hypotek. Undantag görs för certepartier-och andra nyttjanderättsavtal såtillvida som konventionen inte räknar dem till de rättigheter vilka konventionsenligt måste upphöra vid exekutiv försäljning. Huruvida sådana avtal skall upphöra eller ej vid exekutiv försäljning av fartyget blir alltså beroende på vad tillämplig nationell lag föreskriver.
Konventionen — som i och för sig endast avser s.k. seagoing ves- - sels -— skall tillämpas vare sig fartyget .är registrerat. i konventionsstat
Prop. 1973: 42 87
eller ej. Ehuru konventionens sjöpanträtter torde ha motsvarighet i de flesta sjöfartsländers nationella lagstiftning, finns på sina håll därut— över sådana sjöpanträtter som konventionen inte föreskriver. Rang- ordningen mellan konventionsbunden sjöpanträtt och likartade, natio- nella sjöpanträtter behöver ej vara identisk. Detta betyder att, om na- tionell sjöpanträtt i ett främmande fartyg som hör hemma i icke-kon- ventionsstat görs gällande inför konventionsstats myndighet, sådan sjö- panträtt ej får tillerkännas annan och högre prioritet än konventionen tillåter. Det betyder vidare att, om konventionen saknar motsvarighet därtill, den nationella sjöpanträtten måste stå tillbaka för såväl kon- ventionsbundna sjöpanträtter som fartygshypotek. Dessutom innebär det att, om sådan sjöpanträtt som konventionen föreskriver görs gällande i fartyget inför myndighet i konventionsstat, sjöpanträtten måste erkän- nas även om den ej är känd av flagglagen. En annan följd av sjöpant- rättskonventionens anspråk på generell tillämpning är att konflikt kan tänkas inträda med vissa i 1933 års nordiska konkurskonvention'upp- tagna regler om tillämplig lag.
Konventionen medger, att kontraherande stat gör förbehåll, dels för den lagtekniska metoden för införlivande med nationell lagstiftning (art. 14: 1), dels för tillämpningen av 1957 års förutnämnda konven- tion om redareansvarets begränsning (art. 14: 2), vars bestämmelser om avsättande och fördelning av begränsningsfond ej är förenliga med sjö- panträttskonventionens regler om sjöpanträtts upphörande resp. prioritet. Dessutom kan fördragsslutande stat reservera sig mot konventionens sedvanliga klausul om skiljedom i tolkningstvister.
2.122 Kommitténs överväganden och förslag I fråga om Sverige bör tillträda sjöpanträttskonventionen framhåller kommittén att konventiOnen — som av kommittén remitterats till olika organisationer och därvid mottagits positivt — bärs upp av en påtaglig strävan att främja sjöfartens långtidskredit genom att stärka fartygs- hypotekets ställning. Inskränkningen av Sjöpanträtterna är ett uttryck för detta. Ett annat är kravet på spärr mot avregistrering av fartyg utan hypotekshavares samtycke och mot nyregistrering i en annan stat utan avregistreringsbevis från den förra registreringsstaten. Regleringen av exekutiv försäljning är enligt kommittén avsedd att tjäna samma syfte.. Vad beträffar inskränkningen av Sjöpanträtterna förmodar kom- mittén, att det är av ringa praktisk betydelse att sjöpanträtt för fordran på grund av last- eller resgodsskada utmönstras. Även sjöpanträtt för befälhavarförbindelser antas hos oss .ha förlorat åtskilligt i praktisk be- tydelse. Vår sjöfart drivs alltmer i former som reducerar befälhavarens kommersiella funktioner. Särskilt är detta märkbart i linjefarten där- redaren genom sin organisation iland själv kan bevaka driftsunderhållet utan svårighet. I den mån denna sjöpanträtt alltjämt" spelar en roll för
Prop. 1973: 42 88
kreditgivningen bör enligt kommittén uppmärksammas, att den lätt kan missbrukas — och i praktiken stundom har missbrukats — för att underlätta fartygsdrift på ekonomiska villkor som inbjuder till allvarlig kritik. Det är också denna sjöpanträtt som, jämte den i den nya kon- ventionen bibehållna sjöpanträtten för ombordanställdas lönekrav, en- ligt kommittén främst tillskrivits ogynnsam verkan på långtidskrediten. Inskränkningen av de konventionsbundna Sjöpanträtterna från svensk synpunkt bedömer kommittén som fördelaktig. Emellertid betonar kom- mittén, att konventionens reglering av retentionsrätt för krav på grund av fartygsreparation i viss mån bevarar det problem som uppstår i bryt- ningen mellan den långa och den korta kreditens intressen och såtill- vida utgör en rättspolitisk kvarleva av sjöpanträtt för befälhavaravtal en- ligt 1926 års konvention.
Även i övrigt behandlar den nya konventionen de sjöpanträttsliga spörsmålen på ett enligt kommitténs mening i stort sett tillfredsställan- de sätt. Till fördelarna hör lösningen av problemet om övergång av sjöpanträtt, vilket hittills berett vissa svårigheter i nordisk rätt. En annan vinst är, att anknytningen till det svårhanterliga resebegreppet upphör. Å andra sidan bereder regleringen av sjöpanträtts upphörande problem enligt kommittén. Eftersom nämligen en kvarstadssökande en- ligt svensk rätt som regel får ställa säkerhet för skada som kan till- skyndas motparten, kan det för enskilda sjöpanträttsborgenärer bli vanskligt att bevara sin sjöpanträtt med hänsyn till att konventionen endast erkänner kvarstad eller utmätning med åtföljande exekutiv för- säljning som preskriptionsavbrytande. Visserligen menar kommittén, att det kan förutsättas att ombordanställd som behöver utnyttja sjö- panträtt för fordran på lön —— en fordran, som han självfallet har kvar även om sjöpanträtten upphör -— kan påräkna bistånd av sin fackliga organisation i den mån han ej befrias från skyldigheten att ställa säker- het. Men man står här likväl inför en konventionslösning, som kan med- föra viss olägenhet för svensk del. I övrigt anser kommittén, att kon- ventionen i dessa hänseendcn ej erbjuder större svårigheter från svensk synpunkt.
Kommittén erinrar om att spärr mot avregistrering av fartyg utan hypotekshavares samtycke och mot nyregistrering i annat land utan avregistreringsbevis infördes i svensk rätt 1967 och tillfogar, att en ordning av detta slag är nödvändig. Konventionens regler rörande exe- kutiv försäljning av fartyg svarar i det väsentliga mot vad som godta- gits genom Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande interna- tionellt erkännande av rätt till luftfartyg. Ej heller i dessa finner kom- mittén något hinder mot att Sverige tillträder sjöpanträttskonventionen.
Sjöpanträttskonventionen innefattar enligt kommitténs uppfattning på det hela taget en tillfredsställande och ändamålsenlig reglering av problem, som är i stort behov av internationellt likformiga lösningar.
Prop. 1973: 42 89
Den har också mottagits positivt inom sjöfarts- och varvsnäringarna. Kommittén förordar därför, efter samråd med de övriga nordiska kom- mittéerna, att konventionen ratificeras av Sverige. Vad angår sättet för dess införlivande med svensk rätt föreslår kommittén -—— som betonar att konventionens uppbyggnad inte gör den lämpad för en lagstiftning genom hänvisning -—— att konventionsreglerna inarbetas i SjöL. Enligt kommittén bör konventionens skiljedomsklausul godtas.
2.123. Remissyttrandena
Förslaget att Sverige skall tillträda sjöpanträttskonventionen har all- mänt mottagits väl av remissinstanserna, av vilka en del redan förut yttrat sig i frågan direkt till sjölagskommittén (jfr betänkandet s. 58 f.). Ingen har uttalat sig mot att konventionen tillträds.
Hovrätten för Västra Sverige behandlar konventionens olika drag tämligen ingående med påpekanden av vissa svagheter. Att sjöpant- rätt för lastskada utmönstrats kan enligt hovrättens förmodan komma att negativt påverka anslutningen från länder som anses främst före- träda lastägarintressen t.ex. USA. Däremot finner hovrätten det väl motiverat att sjöpanträtten för s. k. befälhavarförbindelser upphör, ef- tersom den numera är obehövlig i den större sjöfarten och den mindre sjöfartens ev. socialt betingade behov av stöd kan tillgodoses på annat sätt. Det betonas, att de hårda reglerna för preskription av sjöpanträtt kan medföra vissa olägenheter. Men såvitt gäller de ombordanställdas lönekrav antas den nya statliga lönegarantin i konkurs väga upp denna svaghet hos konventionen. Sammanfattningsvis är enligt hovrättens uppfattning de förändringar som konventionen innebär i förhållade till 1926 års sjöpanträttskonvcntion i allt väsentligt till gagn för sjöfarten. Hovrätten tillstyrker därför ratifikation och tillfogar, att någon natio- nell sjöpanträtt med förmånsrätt efter hypoteken ej är motiverad. Po- sitiva uttalanden görs även av sjöfartsverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges varvsindustriförening, Sjörättsför- eningen i Göteborg och Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm. .
Även den lagtekniska metod kommittén föreslår för införlivandet av sjöpanträttskonventionen med svensk rätt — inarbetning i SjöL — har godtagits under remissbehandlingen. Positiva uttalanden görs av hov- rätten för Västra Sverige, utredningen om författningspublicering m. m., Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges varvs- industriförening, Sjörättsföreningen i Göteborg och Handels- och sjö- fartsnätmulen i Stockholm. Ingen uttalar sig mot metoden.
2.1.3. Skeppsbyggnadskonventionen
2.1.3.1 Konventionens huvuddrag Skeppsbyggnadskonventionen innehåller bestämmelser, dels om in- skrivning av rätt till fartyg under byggnad, dels om internationellt er-
Prop. 1973: 42 90
kännande därav, dels om överföring från ett nationellt register till ett annat. Konventionen kräver att äganderätt till (”titles”) och hypotek (eller ”mortgages”) i fartyg under byggnad skall kunna skrivas in i offentligt register under statlig förvaltning eller tillsyn (art. 1: 1 och 5). Inskrivning av andra rättigheter blir en nationell angelägenhet. Re- gistren behöver ej ta upp andra byggen än sådana som i färdigt skick kan registreras såsom s.k. seagoing vessels (art. 1: 2). Det är konven- tionsstaterna obetagct att etablera valfri ordning för rent internt bruk. Konventionsenlig inskrivning behöver nämligen ej medges i andra byggen än sådana som har utländska beställare (art. 2: 1). Inskrivning får endast ske i den konventionsstat där bygget utförs (art. 3). Skepps— byggnadsregistreringen blir alltså — till skillnad från fartygsregistrering- en — territoriell och icke nationell. Inskrivning kan tillåtas redan från kontraktsskcdet, dvs. redan innan byggnadsarbetet påbörjats. Detta an- ges som huvudregeln (art. 4: 1). Men i nationell lag får inskrivnings- rätten göras beroende av att kölen sträckts eller därmed likvärdigt till- verkningsarbete utförts på sjösättningsplatsen (art. 4: 2).
Såväl offentligrättslig som privaträttslig verkan av inskrivning skall bestämmas av lagen i inskrivningsstaten (art. 2: 3 och 6; jfr sjöpattt- rättskonventionen art. 2). Exckutionsförfarandet- skall regleras av lex fori (art. 6). Till skillnad från sjöpanträttskonventionen innehåller skeppsbyggnadskonventionen praktiskt taget inga exekutionsregler. Ge- nom bestämmelse, som ej är tvingande, ger konventionen anvisning på lämplig bestämning av pantobjekt (art. 8). Den innebär, att material. maskineri och annan utrustning, som befinner sig på varvsomrädet och som genom märkning eller på annat otvetydigt sätt framstår som avsedd att införlivas med bygget, omfattas av inskriven rätt till bygget.
Äganderätt och hypotek, som inskrivits i konventionsstat i enlighet med dess lag, skall erkännas i övriga konventionsstater med priori- tet enligt nämnda lag (art. 9). Förmånsordningcn mellan å ena sidan inskrivna hypotek i skeppsbygge och å andra sidan annan panträtt och retentionsrätt skall alltid bestämmas enligt de regler som är till- lämpliga på fartyg, registrerade i färdigbyggt skick (art. 7). Detta inne- fattar alltså en hänvisning till vissa regler i den nationella lag som är tillämplig i det särskilda fallet. Det medför också skyldighet för kon- ventionsstat att på denna punkt samordna reglerna om skeppsbyggen med reglerna rörande fartyg. Här kan erinras om möjligheten att skeppsbygge efter sjösättning blir besvärat av sjöpanträtt, t. ex. som en följd av kollision under provtur, och kanske t. o. m. blir underkastat re- tentionsrätt för reparationskostnader. Skeppsbyggnadskonventionen in- nehåller slutligen regler om hypotekshavares samtycke till avregistre- ring samt om avregistreringsbevis som villkor för nyregistrering i annan stat (art. 10), vilka regler motsvarar bestämmelserna i sjöpanträttskon-
Prop. 1973: 42 91
ventionen. Liksom sjöpantråttskonventionen innehåller skeppsbygg- nadskonventionen skiljedomsklausul mot vilken förbehåll kan tas.
2.132. Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén —— som remitterat konventionen till olika organisationer, av vilka den mottagits positivt -—— påpekar, att stora värden står på spel i samband med modern skeppsbyggnad och att det därför är angeläget att byggena kan utnyttjas rationellt för kreditsäkerhetsändamål. Detta gäller oavsett vem, beställare eller varv, som på grund av konjunktur- förhållandena i första hand svarar för finansieringen. I rådande kon- junktur vilar bördan enligt vad kommittén påpekar i stor utsträckning på varven. Enligt kommittén är företagsinteckningen, kombinerad med fastighetsinteckningen, otvivelaktigt användbar för ändamålet här i lan- det. Men på den internationella marknaden menar kommittén, att en till sina huvuddrag internationellt välkänd kreditsäkerhetsform mås- te vara att föredra framför nationell sådan, vars innebörd och verkan i vissa hänseenden kan väcka tvekan hos utländska kreditgivare. Ett ( ör skeppsbyggnadskrediten särskilt utformat och konventionsreglerat hy- potek erbjuder enligt kommitténs mening påtagliga praktiska fördelar.
Ett sådant hypoteks värde är emellertid inte begränsat till att kon- ventionen gör det internationellt känt och, i den mån konventionen vinner anslutning, även erkänt. Det torde, framhåller kommittén, vara minst lika betydelsefullt att kreditsäkerheten redan från början kan arrangeras i bygget på samma sätt som i det färdiga fartyget. Kon- ventionen tillgodoser detta intresse, dels genom att registrering förut- sätts kunna ske redan i kontraktsskedet, då en första betalning i allmän- het erläggs — varvid byggnadsmaterialet och det efterhand framväxande bygget får utgöra föremålet för inskriven rätt — och dels genom kravet på att skeppsbyggnadshypotek ges samma prioritet som fartygshypotek.
Kommittén menar, att de fördelar konventionen erbjuder bör ut- nyttjas av Sverige och tillstyrker därför att konventionen ratificeras. Möjligheten att reservera sig mot skiljedomsklausulcn bör enligt kom- mittén ej utnyttjas. Kommittén tillfogar, att den föreslagna ordningen för registrering av och inskrivning av rätt till skeppsbyggen inte bör förenas med eller medföra ändring av sådana regler av skatterättslig och liknande art att sjöfarts- och varvsnäringarna kan utnyttja den endast till priset av ökade utgifter eller andra påtagliga nackdelar. Om så blev fallet, Skulle ändamålet med reformen uppenbarligen förfelas. understryker kommittén.
Skeppsbyggnadskonventionen är enligt kommittén så formad att den inte kan införlivas med nationell lag på annat sätt än genom inarbet- ning.
Prop. 1973: 42 92
2.1.3.3 Remissyttradena Förslaget att Sverige skall tillträda skeppsbyggnadskonventionen har mottagits positivt under remissbehandlingen. För sådant tillträde utta- lar sig hovrätten för Västra Sverige, Sveriges advokatsatnfund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges varvsindustriförening, S jörättsföreningen i Göteborg och Handels— och sjöfartsnämnden i Stockholm. Ingen av- styrker men Svenska metallindustriarbetareförbundet ger uttryck för viss tveksamhet, närmast föranledd av att skeppsbyggnadshypoteket tränger undan det s.k. löneprivilegiet i konkurs. Förbundet påpekar bl.a., att vissa ledande varvsindustrinationer ej undertecknat konven— tionen.
Det har mötts positivt — av samma remissinstanser som yttrat sig på den punkten rörande sjöpanträttskonventionen (2.123) — att kon- ventionsreglerna enligt kommittéförslaget arbetats in i SjöL. Intet ut- . talande görs mot denna metod.
2.1.4. Gemensamma exekutionsrättsliga synpunkter
2.1.4.1 Kommittén
Kommittén och lagberedningen har, enligt vad kommittén fram- håller, enats om i huvudsak följande synpunkter på de exekutionsrätts- liga regler som bör utarbetas i anslutning till konventionslagstiftningen iövrigt.
Sjöpanträttskonventionen innehåller vissa exekutionsrättsliga regler medan skeppsbyggnadskonventionen i stort sett ger staterna full frihet härutinnan. Eftersom kommittén föreslår, att både fartyg och fartyg un- der byggnad skall kunna registreras och intecknas och likaledes bli före- mål för sjöpanträtt och retentionsrätt, finns enligt kommittén ingen an- ledning att skilja mellan dem i exekutionsrättsligt avseende. Retinent i fartyg eller skeppsbygge bör liksom handpanthavare ha rätt till full lösen vid utmätning i egendomen. Exekutionsreglerna måste kunna tillämpas både på svensk och utländsk egendom. Förfarandet kan lämpligen bli detsamma som exekutionsförfarandet i fråga om luftfartyg. Ehuru sjö- panträttskonventionens regler om underrättelser till sakägare m.fl. an- gående förestående exekutiv försäljning ej är helt entydiga, bör sådana underrättelser ske på samma sätt som i fråga om luftfartyg. Täcknings- principen, konventionsbunden i fråga om luftfartyg, bör gälla även vid exekution i fartyg och fartyg under byggnad. Det från fastighetsrät- ten och lufträtten kända institutet ägarhypotek bör införas i fråga om inteckning i sådan egendom. Fartyg och skeppsbyggen måste konven- tionsenligt säljas gravationsfria men med rätt till frivilligt övertagande av inteckning. I fråga om certeparti och annan nyttjanderätt står oss
Prop. 1973: 42 93
emellertid fritt att behandla spörsmålet på samma sätt som när det gäller nyttjanderätt till lös egendom i allmänhet.
Såväl sjöpanträtts- som skeppsbyggnadskonventionen ålägger konven- tionsstat att erkänna hypotek och anglosaxisk s.k. mortgage. Denna senare rätt innebär att äganderätten överförs på långivaren som emel- lertid ej får tillträda egendomen eller eljest utöva ägarebefogenheter med mindre säkerheten äventyras eller avtalsenlig betalning uteblir. Lån- tagaren återköper egendomen genom att infria lånet. Det är alltså, med svenskt betraktelsesätt, fråga om en slags säkerhetsöverlåtelse. Även om sjöpanträttskonventionen uppenbarligen förutsätter att ”mortgage” skall behandlas som hypotek såtillvida som det skall erhålla utdelning ur köpeskillingen och i princip upphöra vid exekutiv försäljning, kan annan verkställighet eventuellt bli aktuell. Därvid torde emellertid giltig svensk exekutionstitel krävas och problemet påkallar därför knappast lagstiftningsåtgärd.
2.1.4.2 Remissyttrandena
De exekutionsrättsliga synpunkter som ligger till grund för kom- mittéförslaget har väckt ringa uppmärksamhet under remissbehand- lingen. Sveriges advokatsamfund har dock uttalat tillfredsställelse över att förslaget även i den delen har fastighetsrättslig förebild och därvid anfört:
Med tanke på att man endast inom en relativt snäv personkrets har möjlighet att förvärva nämnvärd rutin beträffande sjölagstiftningen är det en styrka att i sjörättsliga sammanhang i görligaste mån kunna ut- nyttja den betydligt bredare fastighetsrättsliga rutinen. Hittillsvarande skillnader mellan reglerna om inteckning i samt utmätning och exeku- tiv försäljning av, å ena sidan, fartyg och, å andra sidan, fastigheter (beträffande ägarhypotek, lägsta bud, kungörelseformaliteter etc.) har i den praktiska verksamheten visat sig leda till osäkerhet i handläggningen.
Advokatsamfundet bedömer det som angeläget, att avvikelser från den fastighetsrättsliga förebilden inte görs utan tvingande skäl.
2.2. Allmänt om sjölagsförslaget
2.2.1. Nuvarande ordning
Fartygsregistrering och fartygsinteckning regleras för närvarande i särskild författningar: förordningen (1901: 78 s. 1) angående registre- ring av svenska fartyg och lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg. Inteckningsreglerna formades ursprungligen efter fastighetsrättslig före- bild. Bestämmelser om partrederi och om sjöpanträtt finns i SjöL, näm- ligen i 2 och 11 kap. I samband med 1967 års sjölagsändringar gjordes vissa omdisponeringar inom SjöL för att bereda utrymme åt bestäm-
Prop. 1973: 42 94
melser om fartygsregistrering i 2 kap. och åt bestämmelser om fartygs- inteckning i 11 kap.
2.2.2. Kommittén
Kommittéförslaget tar i 1 kap. SjöL upp bestämmelser om fartygs nationalitet, hemort och annat som sammanhänger med dess iden- titet, behörig företrädare här i landet m.m. Det innehåller även bestämmelser om tillbehör, fartygs behöriga skick och dess kondemna- tion samt om skepps- och skeppsbyggnadsregister. Ur det nuvarande första kapitlet utmönstras bestämmelserna om inskrivning för bestäl- lares förskott till skeppsbygge (3 5). De ersätts av bestämmelser om registrering av skeppsbygge i det nya 2 kap. och inskrivning av pant- rätt i sådan egendom i 11 kap. Dessutom utgår bestämmelserna om återställande i vissa fall av svensk äganderätt till andel i fartyg (5 5). Därmed förknippade problem beaktas i stället vid utformningen av partredares lösningsrätt till medredares andel enligt bestämmelser i det nya 3 kap. SjöLs 1 kap. hör enligt kommittén inte till de nordiskt lik- formiga delarna av lagen, vare sig i gällande rätt eller enligt föreliggan- de förslag.
Kapitlets nuvarande rubrik ”Om fartyg” ändras enligt kommittéfor- slaget till ”Allmänna bestämmelser”.
Kommittéförslaget tar i 2 kap. SjöL upp bestämmelser om skepps- och skeppsbyggnadsregistreringcn, som formats för att tillgodose både offentligrättsliga krav på registrering och privaträttsliga krav på in- skrivning av panträtt i fartyg m. m. Därvid har till förebild för bestäm- melserna om inskrivning av äganderätt tagits fastighetsrättens reglering av lagfart sådan den framträder i JB. Fastighetsrätten har på samma sätt fått tillhandahålla förebilden till bestämmelserna om skepps- och skeppsbyggnadshypotek i sjölagsförslagets 11 kap.
Förslagets 2 kap. indelas i tre avsnitt, det första om skepps- och skeppsbyggnadsregistrens omfattning med hänsyn till registreringsplikt och registreringsrätt, avregistrering m. m., det andra om verkan av rc- gistrering och inskrivning samt det tredje om förfarandet. Den fastig- hetsrättsliga förebilden finns i 17— 20 kap. JB och i övrigt har, som förut nämnts, beaktats bl. a. 1967 års internationella sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskonventioner.
I 3 kap. tas upp reviderade bestämmelser om partrederi som hittills funnits i 2 kap. Denna speciella form för rederirörelse bevaras i sina huvuddrag enligt kommittéförslaget. Detta utmönstrar såsom obehövlig sistnämnda kapitels inledande paragraf om redares personliga ansvarig- het (7 5) och för över bestämmelserna om hans ansvar för personer som arbetar i fartygets tjänst (8 5) till 10 kap. (233 5). Det föreslagna 3 kap. innehåller följaktligen regler endast om partrederi och vad som an- knyter till det. Kapitelrubriken har jämkats med hänsyn härtill. .
Prop. 1973: 42 95
Kommittéförslaget tar i 11 kap. upp bestämmelser, dels om sjö- panträtt i fartyg och last, dels om retentionsrätt i fartyg och skepps- byggen, dels om inskrivning av panträtt i sådan egendom. Kommittén framhåller, att kapitlet ger utrymme för dessa bestämmelser som en följd av den omdisponering av SjöL som företogs i samband med 1967 års sjölagsändring'ar. Det är enligt kommitténs förslag indelat i två underavdelningar, den ena om sjöpanträtt och den andra om in- skrivning av panträtt i fartyg. Det är följaktligen rubricerat ”Om sjö- panträtt och inskrivning av panträtt i fartyg”. Avdelningen om sjö- panträtt innehåller tre avsnitt, med bestämmelser om sjöpanträtt i far- tyg, om sjöpanträtt i last och vissa gemensamma bestämmelser i dessa ämnen. Avdelningen om inskrivning av panträtt har tre avsnitt, av vilka det första rör panträtt på grund av inteckning, det andra verkan av inskrivning och det tredje inskrivningsförfarandet. Kommittén an- märker, att den fastighetsrättsliga förebilden finns i 6 och 17—19 kap. JB. I övrigt har kommittén bl. a. beaktat 1967 års internationella sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskonventioner. De nuvarande bestäm- melserna om preskription av sjöfordringar förs över till 15 kap.
Kommittéförslaget kan i viss mån sägas ändra den nuvarande ka- raktären hos SjöL, som påtagligt domineras av frakträttsliga regler. Denna dominans har dock ej alltid varit så utpräglad erinrar kommit- tén. I 1667 års SjöL fanns sålunda bl. a. bestämmelser om skeppsbygg- nad och om upplåtelse av panträtt i fartyg för s. k. bodmerilån. Sådana bestämmelser fanns också i 1864 års SjöL. Även 1891 års SjöL innehöll i sin ursprungliga lydelse ett särskilt kapitel om bodmeri, vilket utgick så sent som 1939. Enligt kommitténs uppfattning måste "den föreslagna re- digeringen leda till ökad överskådlighet och göra sjölagstiftningcn mer lättillgänglig. Den är också motiverad av det både sakliga och tekniska sambandet mellan registrering, sjöpanträtt och inteckning, som var märkbart redan i 1926 års sjöpantsrättskonvention men som fått be- tydligt ökad vikt genom 1967 års sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskon- ventioner.
Av de övriga nordiska sjölagskommittéerna har den norska kom- mittén i december 1966 lagt fram förslag till revision av bestämmel- serna om skeppsregistrering och om partrederi (Innstilling VI och VII) och i september 1.969, dels förnyat förslag rörande skeppsregistrering och partrederi, dels förslag i övriga ifrågavarande ämnen (Innstilling VIII). Även det norska kommittéförslaget innebär att regler om re- gistrering m. m. upptas i 2 resp. 11 kap.
2.2.3. Remissyttrandena
En rad remissinstanser biträder kommitténs uppfattning att ett in- förlivande mcd SjöL av bestämmelserna om bl.a. registrering och. andra bestämmelser på grund av sjöpanträtts- och skeppsbyggnads-
Prop. 1973: 42 96
konventionerna ger ökad klarhet och lättillgänglighet. Positiva uttalan- den görs också om den föreslagna omdisponeringen av bestämmelser i SjöL.
Redigeringen av 1 kap. har inte berörts särskilt under remissbehand- lingen. Men det har anmärkts, att kapitlets bestämmelser ej är allmänna i betydelsen gemensamma för SjöL och föreslagits, att kapitlet i stället rubriceras ”Allmänna bestämmelser om fartyg”.
I fråga om 2 kap. har Göteborgs tingsrätt anmärkt, att kapitlet be- lastats med för många detaljföreskrifter om registreringstekniken m.m. som hellre kunnat ges form av tillämpningsföreskrifter. Hovrätten för Västra Sverige har dock ej instämt i detta utan med hänvisning till motsvarande regler i JB menat, att föreskrifterna väsentligen försvarar sin plats i SjöL.
I övrigt har bl. a. bestämmelserna under rubriken registrens omfatt- ning vållat tveksamhet hos flera remissinstanser, såsom hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges varvsindustriförening och Sjörättsför- eningen i Göteborg. Uttrycket ”förvärv” ställt i relation till fullbordade och ofullbordade fång och applicerat på skeppsbyggen, har vållat sär- skilda tolkningssvårigheter. Sådana svårigheter har också försports rö- rande tillämpligheten på skeppsbyggen av reglerna om fartyg. Överar- betning har förordats.
Moderniseringen av partrederiet hälsas med tillfredsställelse av sjö— fartsverket, fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund. Även Sjörättsföreningen i Göteborg ställer sig positiv. Stockholms tingsrätt har i och för sig ingen erinran mot moderniseringen men håller sig, lik— som Svea hovrätt, skeptisk till denna säregna sjörättsliga bolagsform som sådan.
Utredningen om författningspublicering m.m., som bedömer varken sjöpanträttskonventionen eller skeppbyggnadskonventionen vara särskilt väl lämpad att direkt tillämpas som svensk lag, ställer sig positiv till inarbetningen av sjöpanträtts- och inteckningsreglerna i SjöL.
Sveriges advokatsamfund och Sjörättsföreningen :” Göteborg hälsar med tillfredsställelse att inteckningsreglerna arbetats in i SjöL jämte bestämmelser om sjöpanträtt. Advokatsamfundet anser, att detta leder till överskådlighet.
2.3. Om fartyg
2.3.1. F artygs nationalitet
2.3.1.1 Nuvarande ordning 1667 års SjöL behandlade inte villkoren för fartygs svenska nationa— litet. 1864 års SjöL tog i 4å upp en hänvisning till särskilda bestäm— melser i ämnet. Dessa meddelades i förordning den 4 juni 1868 angå—
Prop. 1973: 42 97
ende pass- och nationalitetshandlingar för svenska, till orter utom Sve- rige gående fartyg. Förordningens 2 & föreskrev bl.a., att s.k. fribrev (som enligt 1 % fordradcs för att styrka nationaliteten) skulle utfärdas av kommerskollegium under villkor att fartyget till minst två tredjede- lar av sin dräktighet ägdes av svenska undersåtar; villkoret skulle dock ej hindra att fribrev utfärdades för fartyg som ägdes av aktiebolag, om bolagets styrelse hade sitt säte i Sverige och bestod av svenska under- såtar. För den händelse fartyget ägdes av två eller flera, skulle dess- utom huvudredaren vara svensk undersåte och bosatt i Sverige samt befälhavaren vara svensk eller norsk undersåte.
Genom 1891 års SjöL införlivades nationalitetsvillkoren med lagen och togs där upp i 1 &. För att vara svenskt skall fartyg enligt 1 & SjöL till minst två tredjedelar ägas av svenska undersåtar eller också tillhöra ett aktiebolag vars styrelse har sitt säte i Sverige och består av aktie- ägare som är svenska undersåtar. Huvudredare skall alltid vara svensk medborgare och bosatt här i landet.
Enligt förordningen angående registrering av svenska fartyg utfärdas nationalitets- och registreringscertifikat på grundval av registrering i fartygsregistret.
2.312. Kommittén
Gällande nationalitetsvillkor synes förutsätta, att fartyget antingen ägs av fysiska personer, varvid utländskt delägarskap tillåts intill en tredjedel, eller också av ett svenskt aktiebolag, varvid bolaget måste äga hela fartyget och dess styrelse uppfylla särskilda kvalifikations- krav. Kommittén antar, att kombinationer av dessa båda former av äganderätt godkänns så länge fartyget till minst två tredjedelar är i svensk ägo. Ej heller torde kravet på styrelseledamöters aktieinnehav ha kunnat upprätthållas konsekvent. Det infördes i 1891 års SjöL som en anpassning till motsvarande norska text. Kommittén anser, att na- tionalitetsvillkoren behöver anpassas till dagens mångsidiga ekonomiska företagsamhet.
Villkoren för fartygs nationalitet anses åtminstone i de traditonella sjöfartsnationerna böra innefatta krav på verklig anknytning till hem- landet. Uttryek för denna uppfattning ges enligt kommittén i den inter— nationella konvention om det fria havet som antogs i Geneve 1958. Sve- rige har visserligen inte tillträtt konventionen men det torde ej bero på någon avvikande svensk uppfattning i sak. Kommittén citerar den regel i konventionen som tar sikte på att förebygga bruket av s.k. bekväm- lighetsflagg (art. 5: 1):
Each State shall fix the condi— Varje stat skall fastställa vill— tions for the grant of its natio- koren för att dess nationalitet be- nality to ships, for the registration viljas fartyg. för att registrera far- of ships in its territory, and for tyg inom dess territorium och för
7 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42
the right to fly its flag. Ships have the nationality of the State whose flag they are entitled to fly. There must exist a genuine link between the State and the ship; in particular, the State must effectively exercise its jurisdiction and control in administrative, technical and social matters over ships flying its flag.
98
rätten att föra dess flagg. Fartyg har den stats nationalitet vars flagg de är berättigade att föra. Det måste finnas en verklig förenings— länk mellan staten och fartyget; särskilt måste staten i administra— tiva, tekniska och sociala hänse- enden effektivt utöva sin juris- diktion över och kontroll av far- tyg som för dess flagg.
Enligt kommitténs uppfattning bör kravet på verklig föreningslänk mellan fartyg och dess hemland och på hemlandets effektiva myndig— hetsutövning över fartyget läggas till grund för nationalitetsvillkoren. Praktiskt kan det sägas innebära, att svenskt fartygs drift bör vara till- försäkrad ett avgörande svenskt inflytande. Detta kan, anser kom- mittén, alltjämt tillgodoses genom att fartyget till större delen skall vara svenskägt och anledning torde saknas att nu jämka villkoret att andelen skall uppgå till mint två tredjedelar. Problemställningen blir enligt kommittén mer komplicerad, om man beaktar finansierings— och driftsförhållandena i det enskilda fallet. Främmande kapitalintressen kan i viss mån göra sig gällande genom lånevillkor. Och fartyget kan vara bortfraktat till utlandet på sådana villkor att betraktaren ej endast har vad som brukar kallas den kommersiella kontrollen över fartyget, så- som fallet är t. ex. vid tidsbortfraktning, utan även den s.k. nautiska kontrollen, såsom vid skeppslega eller, med dess engelska term, bare boat charter. Kommittén erinrar om, att i 7 % sjöbefälskungörelsen (1960: 487) ställs krav att befälhavare på svenska handelsfartyg och fiskefartyg skall vara svenska medborgare. Ett genom bare boat charter utlejt fartygs föreningslänk med hemlandet är naturligtvis påtagligt svag. Å andra sidan finner kommittén det knappast rimligt, att väx- lande befraktningsförhållanden skall påverka nationalitetsregistreringen. Problemet kompliceras av att långvariga bare boat charters ej är säll- synta. Emellertid har kommittén utgått från antagandet, att ägarens rättigheter gentemot befraktaren och den svenske befälhavarens i svensk lag reglerade skyldigheter med avseende på fartygt motiverar, att far- tyget anses underkastat svensk myndighetsutövning, även när främ- mande redare förfogar över det på grund av skeppslegoavtal. Kommit- tén — som f.ö. övervägt men ej funnit skäl föreslå, att. sjöbefäls- kungörelsens krav på befälhavarens svenska medborgarskap införs i SjöL — har därför ansett, att det grundläggande nationalitetsvillkoret kan formas utan hänsyn till sådana komplikationer. Dessa kan emel— lertid behöva beaktas vid tillämpning av en dispensregel som kom- mittén föreslår.
Villkoret att huvudredaren skall vara svensk medborgare och bosatt här i landet för att fartyget skall anses såsom svenskt finner kommittén
Prop. 1973: 42 99
kunna utgå i överensstämmelse med övervägandena rörande ägande- rättens avgörande betydelse. Problemet om huvudredarens ställning lö- ses naturligast inom ramen för bestämmelserna om partrederi. Kommit— tén betonar, att det ej är nödvändigt att utse huvudredare i partrederi.
Kommittén finner ingen anledning att av svenska juridiska personer endast godkänna aktiebolag som ägare till svenska fartyg eller andel däri. Även ekonomiska föreningar och handelsbolag bör kunna komma i fråga, liksom naturligtvis stat och kommun. Ett särskilt problem i sam- manhanget erbjuder försäkringsbolagen, vare sig de drivs såsom aktie- bolag eller såsom ömsesidiga bolag. De får nämligen enligt 2 & lagen ( 1948:433 ) om försäkringsrörelse inte driva annat än försäkringsrö- relse. Emellertid behöver försäkringsbolag enligt kommittén i vissa fall kunna överta fartyg temporärt. Det gäller t. ex. vid inträde i försäk— ringstagarens rätt till fartyget, när ersättning för totalförlust utgivits av bolaget. Och det kan tänkas, att bolaget såsom innehavare av fartygs- inteckning behöver skydda sig mot förlust genom att ropa in fartyget på exekutiv auktion. Försäkringsbolags intresse av att kunna äga svenskt fartyg skulle visserligen kunna täckas genom den föreslagna dispens- regeln men kommittén har utgått från att det bäst tillgodoses genom huvudregelns utformning.
Om ett avgörande svenskt inflytande över fartyget skall förbli en realitet, när enskild juridisk person äger detsamma, blir enligt kom- mittén vissa kvalifikationskrav nödvändiga. Visserligen gäller, att sty- relseledamöter i aktiebolag, ekonomiska föreningar och försäkrings- bolag skall vara svenska medborgare och bosatta här i landet och det kunde i och för sig vara tillräckligt. Men dessa kvalifikationskrav är oeftergivliga endast i fråga om försäkringsbolag. För aktiebolag och ekonomiska föreningar kan dispens medges utan särskild begränsning. Och vad handelsbolag beträffar gäller, att bolaget företräds av varje bolagsman utom kommanditdelägare. Enligt kommitténs mening bör det för aktiebolag och ekonomisk förening som äger svenskt fartyg eller andel däri krävas, att styrelsen till övervägande del består av här i landet bosatta svenska medborgare. Två tredjedelar är enligt kom- mitténs uppfattning en lämplig avvägning. Att" såsom för närvarande fordra att styrelseledamöterna i aktiebolag är aktieägare, finner kem- mittén däremot vara att sträcka sig längre än behövligt. Såvitt gäller handelsbolag är det uppenbart, att varje obegränsat ansvarig bolagsman böra vara sådant rättssubjekt som får äga svenskt fartyg.
Kommittén erinrar i sammanhanget om att lufträtten godkänner även andra svenska juridiska personer genom formuleringen i 2: 2 luftfarts- lagen (1957: 297): ”bolag, förening, annat samfund, stiftelse eller an- nan sådan inrättning med svensk nationalitet”. Det är emellertid endast fråga om registreringsrätt. Enligt kommitténs förslag följer registre- ringsplikt i princip av fartygets svenska nationalitet, om fartyget har
Prop. 1973: 42 100
viss minsta storlek. Att med en dylik ordning sträcka sig lika långt som lufträtten vad beträffar kretsen av de godkända rättssubjekten skulle enligt kommittén föra med sig betydande svårigheter från kontroll- och övervakningssynpunkt. Kommittéförslaget intar därför en betydligt mer restriktiv ståndpunkt i detta avseende än lufträtten.
Kommittén erinrar vidare om det problem som kan uppstå då svensk fysisk person, som äger svenskt fartyg eller andel däri, avlider. Dödsboet efter denne består kanske helt eller delvis av utländska med- borgare och först genom skiftet kan äganderättsförhållandena sägas bli definitivt avgjorda. Kommittén menar, att dödsfallet ej utan vi- dare bör få den verkan att fartyget eller andelen anses ha övergått i utländsk hand. Dödsbo efter avliden svensk ägare till eller delägare i fartyg bör i stället betraktas som svensk ägare tills skifte skett. Men eftersom en sådan ordning måste få begränsad varaktighet, föreslås, att en längsta tid av ett år föreskrivs. För särskilda fall bör fristen kunna förlängas genom dispens, anser kommittén.
Kommittén påpekar, att modern sjöfart alltmer drivs under sam- verkan mellan olika redare även över nationsgränser. Mot en sådan utveckling _— som även kan påverkas av nordiska och andra regionala handelspolitiska integrationssträvandcn — finns enligt kommittén ingen anledning att för svensk del resa onödigt hinder. Den är betingad av ekonomiska realiteter. Ett strikt upprätthållande av kravet på två tredje- delars svenskt delägarskap i svenskt fartyg skulle emellertid stundom kunna utgöra sådant hinder. Därför anser kommittén, att möjlighet till dispens bör erbjudas, naturligtvis förutsatt att det kan ske utan att kravet på avgörande svenskt inflytande över fartygsdriften efterges. Redan större svensk andel än hälften kan dock vara tillräcklig och fall kan enligt kommittén tänkas då en mindre andel vägs upp av att drifts- ledningen varaktigt förläggs till Sverige, t. ex. genom att till huvud- redare utses här domicilierat svenskt rättssubjekt. Sådana överväganden måste grundas på en helhetbedömning i det enskilda fallet, varvid även finansieringsförhållanden och andra omständigheter kan beaktas. Det bör å andra sidan, framhåller kommittén, ej tillåtas, att ett till en svensk redare utlejt främmande fartyg betraktas såsom svenskt enbart därför att driftsledningen avtalsenligt ligger i svensk hand. Ett sådant ställningstagande skulle uppenbarligen rycka undan grundvalen för upp- fattningen att ett svenskägt, till utlandet bortfraktat fartyg förblir svenskt, även när avtalet innebär att driftsledningen ligger hos den utländske befraktaren. Dispens kan givevis tidsbegränsas och förenas med skyldighet att anmäla förändringar i hänseenden som varit avgö- rande för dispensen.
Ifrågavarande dispensregel torde kunna användas även för att, när så befinns påkallat, förläna officiell svensk nationalitet åt fartyg som ägs av andra svenska rättssubjekt än dem kommittéförslaget anger.
Prop. 1973: 42 101
Kommittéförslaget tar också upp grundläggande regler om nationa— litetscertifikat för svenska fartyg.
2.3.1.3 Remissyttrandena
Sjöfartsverket finner den föreslagna moderniseringen av nationalitets- villkoren ändamålsenlig.
Principen att svenskt fartyg skall vara i svensk ägo till minst två tredjedelar har knappast mött invändning under remissbehandlingen. Med utgångspunkt från att den svenska flaggen inte utgör s. k. bekväm- lighetsflagg och att det är ett svenskt myndighetsintresse att kontrollera fartyg med svenska intressenter ifrågasätter emellertid Svea hovrätt om det bör ställas krav på mer än enkel svensk ägarövervikt."
Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska sjöfolksförbundet ger i detta sammanhang uttryck för irritation över bruket av bekvämlighets- flagg. Sjöfolksförbundet förespråkar en skärpning av reglerna om flagg- tillhörighet, dock inte genom ändring av regeln om ägarövervikt utan genom en mera imperativ formulering av den föreslagna regeln. Far- tygsbefälsföreningen konstaterar, att lösningen av problemet måste sö- kas genom internationell överenskommelse.
Vad beträffar kretsen rättssubjekt vars ägarintresse kan ge fartyg svensk nationalitet finner Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt an— märkningsvärt att rättssubjekt som eljest erkänns i svensk rätt läm- nats utanför. Det påpekas, att bl.a. fartyg tillhörande Rydbergsstif— telsen, Svenska sjöräddningssällskapet och Svenska kryssarklubben på det sättet varken blir svenska fartyg med rätt att föra svensk flagg eller reglstreringspliktiga och inteckningsbara som sådana.
Förslaget att dödsbo efter avliden svensk ägare eller andelsägare skall räknas som svensk ägare under viss tid, som kan förlängas genom dispens, kritiseras av hovrätten för Västra Sverige och Sveriges varvs- industriförening för att det även omfattar dödsbon som egentligen är svenska rättssubjekt. Hovrätten pekar på att motiveringen endast avser de fall då dödsboet helt eller delvis består av utländska medborgare och menar, att detta bör återspeglas i lagtexten.
I fråga om den föreslagna regeln om dispens från nationalitetsvill- koren lämnar Sveriges fartygsbefälsfärening utan erinran förslaget att dispens skall kunna lämnas från kravet på två tredjedelars ägaröver- vikt, om fartygets drift ändå står under svenskt inflytande. Svea hov- rätt finner det dock omotiverat att dispensregeln »— såsom motiveringen ger vid handen — inte skulle vara användbar för att ge svensk na— tionalitet åt ett på lång tid till en svensk redare befraktat fartyg, när den nautiska kontrollen helt ligger i svensk hand. Hovrätten menar, att det då är ett svenskt intresse att fartyget kan" kontrolleras enligt svensk rätt och att dispensregeln borde vara särskilt lämpad just för sådana fall. Hovrätten är emellertid medveten om att ett sådant fartyg ej utan
Prop. 1973: 42 102
vidare kan registreras här, eftersom det först måste avregistreras utom- lands, och att hinder alltså kan möta mot att fartyget seglar under svensk flagg.
Sjöfartsverket påpekar, att fall kan förekomma då fartyg, som ägs av andra rättssubjekt än dem förslaget anger, bör anses som svenska och att därför möjlighet bör finnas att förklara dem för svenska så som kommittén föreslagit.
2.3.2. Fartygsregister 2.3.2.1 Nuvarande ordning
Medan nationaliteten är grundläggande för fartygets rättsställning utgör fartygsregistreringen erkännande av och grundval för bevisning om nationaliteten. Samtidigt ger registreringen myndigheter och en- skilda lättillgängliga informationer av betydelse t.ex. för inskrivning av rätt till fartyget.
Enligt Kungl. reglementet den 4 mars 1870 för sjömanshusen i riket skulle fartyg av ”sex nylästers drägtighet” för att få begagnas till sjö- fart vara registrerat hos sjömanshus. Samtidigt fördes hos kommers- kollegium — som hade att utfärda fribrev för fartyg —— kronologiskt fribrevsdiarium jämte fribrevsliggare med fortlöpande anteckningar rö- rande sådana fartyg för vilka fribrev utfärdades. Dessutom förde kom- merskollegium lista över signalbokstäver, som vid utfärdande av fribrev tilldelades fartyg av viss dräktighet.
1887 års sjölagsförslag tog upp bestämmelser om att fartygsregister skulle föras över alla svenska fartyg av minst tjugo registertons dräk- tighet vilka skulle användas för handelssjöfart eller resandes fortskaf— fande. Särskilda bestämmelser skulle utfärdas om register och registre— ring. Betänkandet tog dessutom upp särskilda förslag, dels till lag om registrering av fartyg, dels till lag om inteckning i fartyg. Registrerings- och inteckningsärendena skulle enligt förslaget handläggas regionalt av vissa domstolar och centralt skulle föras ett fartygsregister, väsentligen innehållande avskrift av de lokala fartygsregistrens innehåll. Fartygsin- teckningen skulle grundas på registreringen och formas efter förebild främst av fastighetsinteckningen. Detta första förslag om fartygshypo- tek mottogs med tveksamhet vid remissbehandlingen och ledde ej till lagstiftning. Fartygsregistreringen formades därför, genom 2 & 1891 års SjöL och förordningen angående registrering av svenska fartyg, för att tillgodose offentligrättsligt betingade ändamål.
Frågan om ett lagfäst fartygshypotek aktualiserades på nytt redan mot 1890-talets slut genom initiativ av både sjöfartsnäringen och riks- dagen. Den löstes genom lagen om inteckning i fartyg och därmed sammanhängande lagstiftning, främst förordningen angående registre- ring av svenska fartyg. Denna ännu gällande förordning formades så
Prop. 1973: 42 103
att den jämte det offentligrättsliga huvudändamålet skulle erbjuda ett nå- gorlunda tjänligt underlag för fartygsinteckning. Fartygsregistreringen förlades till kommerskollegium, vars uppgift i detta hänseende enligt för- ordning den 16 december 1955 (nr 683) övertagits av sjöfartsstyrelsen, sedan den 1 juli 1969 kallad sjöfartsverket. Fartygsinteckningsärenden handläggs gemensamt för hela landet av inskrivningsdomare i Stock- holms domsaga.
Den gällande ordningen utmärker sig sålunda för att fartygsregistre- ringen och handläggningen av inteckningsärenden beträffande fartyg är centraliserad men uppdelad i nationalitets- och inskrivningsregister, som förs av olika myndigheter. Förutsättningarna för införing i de olika registren är ej identitiska men inskrivningsärende kan inte tas upp rö- rande fartyg som ej är infört i fartygsregistret. Fartygsregistreringen innefattar ej en sådan prövning av äganderätten till fartyget att re- gistret utan vidare kan tillmätas vitsord i inteckningsärenden, låt vara att registreringen ger den i fartygsregistret antecknade ägaren viss legitimation i inteckningshänseende. I varje inteckningsärende måste särskilt prövas om den som medgivit inteckning i fartyget är ägare till detta. Intecknat fartyg kan, sedan den 1 juni 1967, ej av- föras ur fartygsregistret utan inteckningshavares samtycke. Handlägg- ning av registrerings- och inteckningsärenden förutsätter alltså kom- munikation mellan registren.
Skeppsbyggnadsregistrering förekommer ej i Sverige men enligt 3 & SjöL kan beställare genom att avhandling om byggnadsförskott tas in i protokoll hos Stockholms tingsrätt vinna viss förmånsrätt i varvets kon- kurs för förskottet.
2.3.2.2 Kommittén
Kommittén har funnit, att den nuvarande dualismen i fråga om hand- läggning av registrerings- och inskrivningsärenden rörande fartyg ej är ändamålsenlig. Den leder utan tvivel till tidsförluster, dubbelarbete och andra olägenheter. Sjöfarten har också alltmer behov av snabbare hand- läggning än som i längden kan åstadkommas med nuvarande system. En- ligt kommitténs mening kan en rationell ordning bäst åstadkommas ge- nom att såväl registrering av fartyg som inskrivning av panträtt däri an- förtros en och samma myndighet. Vid valet av myndighet beaktar kom- mittén, att ärenden rörande inskrivning av panträtt i fartyg även i fortsättningen måste handläggas i en privaträttsligt betryggande ordning och att detta krav framdeles kommer att gälla också registreringsären- dena, allt med hänsyn till den av kommittén föreslagna nya ordningen för registrering och inskrivning samt rättsverkningarna därav. Fartygs- registreringen rör å andra sidan åtskilligt som saknar motsvarighet i den vanliga domstolsbehandlingen av inskrivningsärenden. Sambandet med fartygets nationalitet och utfärdandet av nationalitetscertifikat är ett
Prop. 1973: 42 * 104
exempel på det, prövningen av fartygsbegreppet ett annat. Härtill kom— mer bl. a. sjösäkerhetsmässiga och skeppsmätningstekniska aspekter. Sjöfartsverket behöver omedelbar tillgång till fartygsregistret, ty dess verksamhet förutsätter ingående förtrogenhet med såväl handels- och fiskeflottornas struktur och sammansättning som med de enskilda far- tygens rättsliga och tekniska förhållanden. Kommittén erinrar om att förslag att fartygsregistret skulle, liksom inskrivningsregistret, förläggas till Stockholms rådhusrätt ej genomfördes vid sjöfartsverkets omorganisa- tion år 1969.
Kommittén menar, att den smidigaste lösningen av problemet är att till sjöfartsverket förläggs en sammanslagen offentligrättslig och privat— rättslig registrering, vilken ställs under ledning av person med samma kompetens för uppgiften som en inskrivningsdomare vid domstol. Detta torde kunna genomföras på det sättet att inom verket upprättas en in- skrivningsavdelning, förslagsvis därigenom att den nuvarande avdelning- en för fartygsregistret förstärks med en chefstjänst vars innehavare skall ha kompetens som inskrivningsdomare.
Bl. a. för att undvika förväxling mellan det nuvarande fartygsregistret och det nya registret med de speciella rättsverkningar förslaget knyter till införing däri föreslås, att detta senare register benämns skepps- register. Därmed antyds dessutom, att däri införs endast fartyg av ej alltför obetydlig storlek. I fråga om mindre fartyg förutsätter kommittén att behov av registrering i en del fall kan föreligga av rent offentlig- rättsliga skäl och därför föreslås att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om sådan registrering. För detta register föreslås benämningen båt- register.
Ratifikation av 1967 års skeppsbyggnadskonvention förutsätter, att skeppsbyggnadsregister inrättas. Liksom skeppsregistrering bör, enligt kommitténs mening, även skeppsbyggnadsregistreringen vara ordnad centralt för landet. Till skillnad från den förra, som måste förbli na- tionell, blir emellertid den senare territoriell i den meningen att skepps- byggen i Sverige måste kunna registreras här, oavsett äganderätten och det färdiga fartygets nationalitet. Denna grundläggande skillnad mellan skepps— och skeppsbyggnadsregistrering motiverar att registren hålls isär. Ett särskilt skeppsbyggnadsregister bör alltså inrättas. Men detta kan och bör föras av samma myndighet som för skeppsregistret. Kpmmitténs förslag innebär följaktligen, att skeppsbyggnadsregistret skall föras på sjöfartsverkets nämnda inskrivningsavdelning och i stort sett i samma ordning som skeppsregistret.
2.3.2.3 Remissyttrandena Att det nuvarande fartygsregistret hos sjöfartsverket och intecknings- boken hos Stockholms tingsrätt ersätts med ett till sjöfartsverket förlagt gemensamt skeppsregister av kombinerat offentligrättslig och privat-
Prop. 1973: 42 105
rättslig karaktär under ledning av inskrivningsdomarkompetent person hälsas överlag med tillfredsställelse av remissinstansema. Det anses att sammanslagningen av fartygsregister och inteckningsbok blir en vinst. Men samtidigt betonas på flera håll att sjöfartsverkets resurser för service åt dem som kommer att behöva verkets tjänster vid registrering och in- skrivning måste dimensioneras väl.-En del uttalanden görs också om förläggningsorten av innebörd att man i dessa sammanhang behöver en i verklig mening central förläggningsort. Sjöfartsverket framhåller salm- bandet mellan registrering och utfärdande av mätbrev, fartcertifikat och andra skeppshandlingar samt registreringens betydelse från övervak- ningssynpunkt. Fiskeristyrelsen påpekar, att även andra register kan behövas med hänsyn till internationella fördrag. Generaltullstyrelsen förutsätter, att ett centralt register kan delas in i delregister för olika fartygsslag och geografiska områden så att distrikttullanstalternas fiske- fartygsregister skall kunna bestå. Och statistiska centralbyrån påpekar, att skeppsregistret bör innehålla de data om fartygen som behövs från statistisk synpunkt.
Även förslaget att till sjöfartsverket förläggs ett centralt privaträttsligt skeppsbyggnadsregister möts med gillande.
Förslaget att Kungl. Maj:t skall kunna låta inrätta ett centralt båt- register hos sjöfartsverket har rönt relativt liten uppmärksamhet. Sjö- assuradörernas förening antar, att ett båtregister under vissa förhållan- den kan vara motiverat. Om emellertid meningen är, att fartyg som ej omfattas av registreringsplikt i stället skall bli reglstreringspliktiga till båtregistret, anser föreningen att beslut om båtregister bör fattas i annan ordning än genom Kungl. Maj:ts förordnande. Sjöfartsverket betonar, att båtregistret bör förläggas till verket för att effektiviteten i tillsynen skall kunna upprätthållas. Svenska kryssarklubben, som anser att re- gistrering av fritidsbåtar lämpligen has om hand av båtorganisationerna, framhåller att båtar för yrkesmässig sjöfart bör kunna registreras hos länsstyrelserna. F iskeristyrelsens nyssnämnda uttalande om andra behöv- liga register och generaltullstyrelsens synpunkter på delregister gäller även förslaget om båtregister.
Uppdelningen på skepps— och skeppsbyggnadsregister å ena sidan och båtregister å andra sidan har lett till att terminologiska synpunkter förts fram från flera håll. En del remissinstanser, nämligen Svea hovrätt, Sve- riges advokatsamfund, Sveriges varvsindustriförening och Sjörättsför- eningen i Göteborg, har förordat att en terminologi genomförs som in- nebär, att med skepp förstås fartyg av den storlek som fordras för re- gistrering i skeppsregistret och med båt fartyg av mindre storlek. Det påpekas, att kommittéförslaget leder till betydande rättsliga skillnader mellan fartyg av dessa olika storlekar och att en genomförd terminologi skulle skapa klarhet och behövlig distinktion och f.ö. väl harmoniera med ”intemationellt språkbruk”. Sveriges fartygsbefc'ilsförening vänder
Prop. 1973: 42 106
sig i stället emot att termen skeppsregister införs, eftersom den' enligt föreningens mening är en omotiverad ändring av en inarbetad beteck- ning och emedan uttrycket "skepp" leder tanken till vissa segelskepp i gången tid och alltså är föråldrat.
2.3.3. Fartygs tillbehör 2.3.3.1 Nuvarande ordning
Varken SjöL eller annan sjörättslig författning tar upp någon defini- tion av begreppet fartyg utan överlämnar frågan åt rättstillämpningen. Vad som utgör fartygstillbehör regleras endast på det sättet att från till- behören, som enligt 268 % SjöL omfattas av sjöpanträtt, undantas vissa driftsförnödenheter. En motsvarande bestämmelse finns i 13 & lagen om inteckning i fartyg.
Enligt 1887 års sjölagsförslag (6 &) skulle såsom fartygstillbehör räk- nas ”fartygets båtar samt övriga redaren tillhöriga föremål, vilka äro av- sedda till bruk å fartyget, dock med undantag av proviant, kol, bränsle och olja”. Förslaget kritiserades vid högsta domstolens granskning så- som alltför vittgående och det framhölls tillika, att det i och för sig var olämpligt att reglera begreppet med hänsyn till den växlande innebörd det måste ha under olika förhållanden. Måhända hade man därvid även i åtanke den fortgående tekniska utvecklingen på området. 1891 års SjöL kom på grund härav ej att innehålla andra regler i ämnet än som nyss nämnts.
I svensk doktrin har förordats, att reglerna om tillbehör till fast egen- dom analogiskt tillämpas i sjörätten. Även analogi med lufträttcn har ansetts naturlig. I praxis har fastighetsrättsliga grunder vunnit tillämp- ning. Vad lufträtten angår hör till bilden att frågan om tillbehör delvis är reglerad genom en internationell konvention och det på ett sätt som ej utan vidare kan efterbildas i sjörätten. Sålunda hör bl. a. radioutrust- ning till luftfartygs tillbehör. Men på svenska fartyg är sådan utrustning ofta förhyrd av televerket och ägs ej av redaren. Föremål i annans ägo torde i princip inte räknas som tillbehör till fartyget. Vad beträffar över- låtelse med äganderättsförbchåll och hyresavtal för skens skull tillämpas fastighetsrättens grunder.
23.32. Kommittén
Kommittén går ut från att det sjörättsliga tillbehörsbegreppet i stor utsträckning bör svara mot det fastighetsrättsliga. Ej minst från pam- rättslig synpunkt är det angeläget att tillbehörsbegreppet blir legalt be- stämt. Kommitténs förslag tar därför upp generellt tillämpliga regler 1 ämnet med förebild i fastighetsrätten.
Överförda till sjörättsliga förhållanden medför fastighetsrättsliga grundsatser, att all utrustning till stadigvarande bruk för fartyget i prin-
Prop. 1973: 42 107
cip bör utgöra tillbehör. Den framträder även utåt såsom tillbehör. Driftsförnödenheter blir uteslutna, emedan de ej är avsedda för stadig- varande bruk ombord. Utesluten blir också sådan utrustning som, utan att vara avsedd för förbrukning, endast skall tjäna tillfälligt ändamål. Det gäller vare sig utrustningen används temporärt i fartygets vanliga verksamhet, såsom lastkranar i bruk på olika fartyg, eller används i en för fartyget temporär verksamhet. Att utrustningen i och för sig har speciell användning blir enligt kommittén utan betydelse, om denna faller inom ramen för den verksamhet fartyget är avsett för. Någon tvekan skall alltså ej behöva råda om att bärgningsredskap, fångstred- skap och sådan speciell utrustning kan utgöra tillbehör till fartyg av- sedda för verksamhet vari sådan utrustning används.
Kommittén tillfogar, att kravet på anknytning till ett bestämt fartyg från tillbehören utesluter exempelvis containers och andra sådana transportanordningar som används för att sammanföra gods, något som kan sägas vara motiverat också av dess användning för lasthantering även utanför sjötransportens ram. Motsvarande syn anlägger kommit- tén på sådana läktare med last som tas ombord för att sedan lossas med lasten samt på vissa lastkranar som av en redare eller kanske flera sam- seglande redare används omväxlande på olika fartyg och stundom med-' förs ombord.
På en här ej oväsentlig punkt avviker kommittéförslaget från den fas- tighetsrättsliga förebilden, nämligen i fråga om reservdelar och annat som är avsett att ersätta tillbehör. Sådant är i fastighetsrättcn undan- taget från tillbehörsbegreppet. Men kommittén menar, att i den mån sådan utrustning förs ombord — såsom fallet ofta är med t. ex. reserv— axel och reservpropeller — den har sådan anknytning till fartyget att den bör utgöra tillbehör i den mån förutsättningarna i övrigt är för handen.
Utöver vad som sålunda kan sägas konstituera den yttre tillbehörs- karaktären blir det avgörande huruvida ägaren eller annan tillfört far- tyget föremålet, framhåller kommittén. Huvudsak och tillbehör bör näm- ligen vara i samme ägares hand, om tillbehöret skall vinna rättsligt er- kännande som sådant. För det ändamålet måste alltså utrustning till- föras fartyget av fartygsägaren eller också, efter att ha tillförts fartyget av annan, övertas av fartygsägaren. En rent tillfällig installation av för- hyid materiel kan visserligen inte sägas innebära, att fartyget blivit ”för- sett” med materielen i fråga. Vem som tillfört fartyget viss utrustning måste bedömas med beaktande av i vems intresse det skett. Om sålunda en skeppslegotagare tillfört fartyget speeialutrustning för lasthantering, t. ex. en lyftkran, blir kranen _— trots sin yttre karaktär av tillbehör till fartyget — inte tillbehör i rättslig mening förrän den eventuellt över- tagits av fartygsägaren. Motsättningsvis skall enligt kommittén följa, att om det är fartygsägaren som tillför fartyget utrustningen så blir detta
Prop. 1973: 42 108
fartygstillbehör t.o.m. utan hinder av att leverantören förbehållit sig äganderätten därtill eller att utrustningen endast förhyrts. Äganderätts- förbehåll och hyresavtal frånkänns alltså sakrättslig verkan under sådaå na förhållanden. Den obligationsrättsliga sidan av problemet skall strax beröras.
Ett strängt upprätthållande av principen om tillbehörs förening med fartyget i sakrättsligt hänseende låter sig emellertid uppenbarligen ej genomföras generellt. I fastighetsrätten intar tillbehör till industrifastig- het en särställning i detta avseende och inom sjörätten finner kommittén en i viss mån motsvarande reglering påkallad. En del tillbehör behöver nämligen kunna tillföras fartyget genom hyresavtal eller 5. k. leasing utan att uthyraren går förlustig sin rätt till egendomen. Detta gäller sedan länge radioutrustning, som tillhandahålls av televerket. Det gäller också vissa navigatoriska hjälpmedel som fartyget utnyttjar i förening med annans landbaserade anläggningar, t.ex. Decca Navigator. Och även radarutrustning tillhandahålls genom leasing. Kommittén räknar med att denna form för anskaffning av fartygstillbehör kan utvecklas betyd- ligt i framtiden. Samtidigt finner kommittén det dock vara ett angeläget kreditsäkerhetsintresse att vad som framträder med yttre tillbehörskarak- tär som regel också har rättslig tillbehörskaraktär. Utrymmet för hyra eller leasing måste därför vara begränsat. Kommittén har valt att in- skränka det till utrustning för radiosamband och navigatoriska hjälpme- del. Om framdeles skulle uppstå så beaktansvärda behov av vidgat ut- rymme för anskaffning av tillbehör på detta sätt att kreditsäkerhetshän— syn måstc vika, får problemet lösas genom lagändring menar kommit- tén. Med angivna begränsning säger sig kommittén ha velat understryka vikten av att kreditsäkerhetshänsyn ställs i förgrunden vid överväganden med så utprägat panträttsliga inslag som dessa.
Rättspolitiskt är det enligt kommittén motiverat att, efter fastig- hetsrättslig förebild, med hyra av radioutrustning och nautisk utrustning likställa förvärv av sådan på avbetalningsköp med ägarförbehåll samt förvärv därav genom köp under återtagandevillkor.
En annan fråga är, fortsätter kommittén, om föremål, som genom att tillföras fartyget enligt förslagets huvudregel blir tillbehör till detta, bör undantas från huvudregelns tillämplighet när föremålet dessförin- nan häftar för företagsinteckning. I 2 kap. 4 & andra stycket JB ges sär- skilda regler för sådana fall, avsedda att balansera ett företags och en fastighets borgenärers motstridiga intressen. Kommittén har emellertid räknat med att detta problem har långt mindre praktisk betydelse för sjörättens vidkommande än det har i fastighetsrätten. Förslaget upptar därför ingen motsvarighet till de nämnda, jämförelsevis komplicerade reglerna i detta ämne. Ett föremål får alltså enligt förslaget karaktär av fartygstillbehör utan hinder av att föremålet dessförinnan omfattats
Prop. 1973: 42 109
av företagsinteckning. Vid konkurrens viker innehavaren av företags- inteckningen och torde få nöja sig med att hålla sig till vederlaget, an- tar kommittén.
Vad beträffar de obligationsrättsliga verkningarna av äganderätts- förbehåll i fråga om tillbehör, som fartygsägare tillför fartyg, innebär kommitténs förslag, liksom fastighetsrätten, att förbehållet förlorar ver— kan även mellan parterna från det att egendomen i fråga givits yttre tillbehörskaraktär. Kommittén betonar, att det ej är fråga om att från— känna förbehållet ursprunglig verkan. På samma sätt behandlar kom- mittéförslaget hyresavtal för skens skull. Däremot lämnas utrymme för att tillerkänna verkliga hyresavtal verkan mellan parterna.
I detta sammanhang fäster kommittén uppmärksamheten vid att det norska förslaget innehåller en speciell bestämmelse avsedd att skilja olika former av leasing åt. Det har innebörden att, om fartygsägaren har rätt till uppsägning med högst sex månaders varsel, så antas verk- ligt hyresavtal, s. k. operating leasing, föreligga och hyresföremålet blir då undantaget från tillbehören. Annars betraktas hyresförhållandet närmast som ett slags förtäckt köp, s.k. financial leasing. Det är visser— ligen hyresavtal såtillvida som meningen ej är att äganderätten till egen- domen skall övergå i fartygsägarens hand. Men hyresförhållandet anses då ha så fast och varaktig karaktär att föremålet blir både betalt och förslitet i fartygsägarens tjänst. Det skulle därmed vara motiverat att härvidlag rättsligt likställa det med köp. På svensk sida har förslaget om reglering av tillbehören efter fastighetsrättslig förebild —— efter nordiska överläggningar i ämnet — likväl ej ansetts böra modifieras med hänsyn till detta problem. Inom den gräns som dragits upp för tillbehörsan— skaffning genom sakrättsligt giltiga hyresavtal blir alltså båda de nämn- da formerna av leasing tillämpliga. Skulle det visa sig rättspolitiskt mo- tiverat framdeles, antar kommittén att financial leasing kan analogiskt behandlas på samma sätt som hyresavtal för skens skull. I vart fall har kommittén ej ansett sig böra redan nu genom särskild reglering ingripa i dessa hyresformers ändamålsenliga utveckling inom den tillåtna ra- men.
Även i fråga om överlåtelse av fartygstillbehör följer kommittéför- slaget fastighetsrätten. Överlåtelse blir följaktligen inte sakrättsligt verk- sam förrän tillbehöret skiljs från fartyget så att det därigenom berövas sin yttre tillbehörskaraktär. Ehuru förslaget närmast utarbetats med överlåtelsefallet för ögonen, menar kommittén att det måste kunna till- lämpas analogiskt i jämförliga fall som t. ex. vid pantsättning av till- behör. Liksom i fastighetsrätten har alltså den metoden valts att lagre- geln tar sikte på det i praktiken mest betydelsefulla fallet. I detta sam- manhang påpekar kommittén, att tillbehör naturligtvis ej förlorar sin rättsliga tillbehörskaraktär när det endast tillfälligt skiljs från fartyget.
Prop. 1973: 42 110
Det kan t. ex. behöva lösgöras för reparation eller i samband med re- paration av fartyget självt. I så fall bevaras rättsläget oförändrat tills ytterligare ändring inträder.
I fråga om skeppsbyggen bör tillbehörsbegreppet enligt kommitténs mening i första hand svara mot fartygstillbehören från det att bygget börjar ta form. Men utöver vad som därigenom blir tillbehör måste, tillfogar kommittén, beaktas material och utrustning m.m., som skall infogas i bygget. Kommittén erinrar om att skeppsbyggnadskonventio- nen innehåller anvisning på en lösning av detta problem. Konventionens art. 8 går nämligen ut på att inskriven rätt till skeppsbygge kan omfatta material, maskineri och annan utrustning som befinner sig inom varvsområdet och som genom märkning eller på annat sätt otve- tydigt framstår som bestämt att införlivas med bygget. Vid överlägg- ningar med de nordiska sjölagskommittéerna har man enligt kommit- tén åtminstone på norsk och svensk sida, funnit sig böra lägga den av konventionen anvisade, ehuru cj obligatoriska lösningen till grund för lagförslag i ämnet. I Danmark löses problemet i gällande skibsregistre- ringslov så att rätt som inskrivs i skeppsbygge (dvs. ”skib som er fore- lebigt registreret”) omfattar de därtill anskaffade materialen ”der er individualiseret på byggcpladsen och påmz-erket som vedrorende skibet". Kommittén tillägger, att liknande bestämmelser gäller enligt tysk rätt, som ger möjlighet till registrering av skeppsbygge av viss minsta stor- lek, om samtidigt stiftas hypotek i bygget.
Kommitténs förslag till tillbehörsregler bestämmer den yttre gränsen för skeppsbyggnadstillbehör på det sätt skeppsbyggnadskonventionen anvisar. Byggnadsmaterial m.m. som levereras till varvsområdet för att användas till bygget kommer alltså, i regel efter märkning eller annan sådan åtgärd, enligt förslaget att såsom rättsliga tillbehör uppgå i byg- get redan före infogandet. Och ett motsvarande betraktelsesätt kan an- läggas innan bygget börjar ta form. Kommittén erinrar om rättsfallet NJA 1960 s. 221 (Rosengrens dörrar) vari äganderätten till branddör— rar, som en byggnadsentreprenör fått levererade under äganderättsför- behåll men med rätt att fritt använda för att infogas i en byggnad, an- sågs ha frångått leverantören vid leveransen till byggnadsplatsen.
Varvsområdct måste enligt kommittén självfallet omfatta ej endast själva arbetsplatsen utan hela det utrymme varvet disponerar för verk— samheten, även om det inte bildar ett sammanhängande område på marken. Men utrymmen på annan ort bör enligt kommitténs mening ej utan vidare räknas dit. Om — såsom kommitténs förslag till registre- ringsbestämmelser medger — mer än en byggnadsplats antecknas i Sl-Zeppsbyggnadsregistret, måste begreppet varvsområde emellertid ges en däremot svarande tolkning.
Eftersom de i fråga om fartyg föreslagna tillbehörsreglerna i övrigt kommer att bli tillämpliga på skeppsbyggen, fordrar kommittéförslaget
Prop. 1973: 42 111
alltså för rättslig tillbehörscgenskap — utöver föreskrivna yttre till- behörskarakteristika — att bygge och tillbehör kommer i samme äga- res hand. Om varvet självt är ägare till bygget finner kommittén läget enkelt. Ifall beställaren har äganderätten, uppstår frågan vem som till- för bygget material m. ni. när varvet skaffar det för egen räkning. Efter- som det avgörande skall vara i vems intresse det tillförs bygget, anser kommittén svaret vara att det är varvet som på beställarens vägnar tillför bygget materialet i fråga. Det är alltså ägaren som skall anses ha tillfört det. Ifall varvets leverantörer förbehållit sig äganderätten till materialet, förlorar det förbehållet sålunda sin verkan när materialet får yttre tillbehörskaraktär, dvs. genom märkning eller liknande enligt huvudregeln. Skulle det i stället vara fråga om radioutrustning som levererats för inmontering i bygget, blir enligt kommittén läget ett an- nat åtminstone i fråga om blivande svenska fartyg. Ty sådan utrustning kommer då inte i samme ägares hand som bygget eller det färdiga fartyget, eftersom televerket med stöd av det förut behandlade undan- taget från huvudregeln bcvaras vid sin rätt till utrustningen.
2.3.33 Remissyttrandena De föreslagna tillbehörsreglerna har i allmänhet mottagits positivt under remissbehandlingen och ingen bestämd erinran görs 'mot att fastighetsrätten tas till förebild. Positiva uttalanden görs av Stockholms tingsrätt, sjöfartsverket, Sveriges fiskares riksförbund, Sjöassuradörernas förening och Sjörättsföreningen i Göteborg. Sjöassuradörernas förening har dock uttryckt önskemål om en mer lätttillgänglig utformning av reg- lerna. . Sjöräztsjöreningen finner att det är synnerligen angeläget från kredit- synpunkt att pantobjektet. kan bestämmas med hjälp av klara regler. Det finns enligt föreningen inga avgörande skäl för att i huvudsak bestämma tillbehörsbegreppet annorlunda i sjörätten än i fastighetsrätten och det närmande av reglerna till denna förebild, som kommittén åstadkommit, antar föreningen komma att medföra större klarhet och stadga i rätts— tillämpningen. Detta förmodar föreningen gälla i än högre grad, när fas- tighetsrättsliga grundsatser blir vägledande vid utformningen av bestäm- melserna om registreringen av och inskrivning av rätt till fartyg och skeppsbyggen. . Sjöassuradörernas förening tar upp en principfråga, behandlad i kom- mitténs motiv, nämligen att containers och läktare som tas ombord för att sedan lossas med lasten ej utgör tillbehör, eftersom de saknar an- knytning till ett bestämt fartyg. Föreningen anför:
En sådan slutsats torde kunna diskuteras ur såväl offentligrättslig som privaträttslig synvinkel. Ett lashfartyg t. ex. är vid leveransen försett med ett antal pråmar eller läktare, var och en representerande ett relativt an-
Prop. 1973: 42 112
senligt värde. Dessa är i princip avsedda till stadigvarande bruk för far- tyget. även om transporttekniken är sådan att det inte alltid är samma pråmar som medföljer fartyget på varje resa. Skulle emellertid inte lash- fartygets pråmar omfattas av panträtt som stiftats i fartyget, kunde in- teckningshavarens ställning som rättsinnehavare avsevärt försvagas. För honom är det, om han över huvud skall kunna dra nytta av panten, vä— sentligt, att det antal pråmar, som hör till fartyget ingår i den egendom vilken inteckningen avser. Om pråmarna inte är identiska med dem som ursprungligen levererades mcd fartyget är ur hans synpunkt likgiltigt, så länge som pråmarna uppfyller de olika krav som bör ställas på dem. Samma principresonemang gäller beträffande redareägda containers, av- sedda för specialbyggda containerfartyg. Det bör även kunna tillämpas bl. a. på vissa slag av till ett fartyg hörande truckar.
Stockholms tingsrätt sätter i fråga om det är välbetänkt att inte från huvudreglerna om tillbehör göra undantag för föremål som förut om- fattats av företagsinteckning.
En kritisk hållning till förslaget intar Svea hovrätt. Till en början ifrågasätts, om de sjörättsliga tillbehörsreglerna behöver vara strängare i fråga om tillbehörets förening med huvudföremålet än fastighetsrät- tens rcgler om tillbehör till industrifastighet är. Å andra sidan menar hovrätten, att de föreslagna särreglerna om radioutrustning och nautisk utrustning är onödigt vida i det att de är tillämpliga även på annan egendom än som på grund av speciella driftsförhållanden uteslutande tillhandahålls genom leasing. Enligt hovrätten är det olämpligt att låsa särreglerna till en gång för alla fastslagna egendomskategorier. Gränsdragningen mellan olika former av leasing finner hovrätten diffus i motiveringen och en precisering anses önskvärd för att försla- gets verkliga innebörd skall bli klar. Hovrätten hänvisar därvidlag till den norska distinktionen mellan olika slag av leasing.
.S'jörättsföreningen i Göteborg går in på ett speciellt spörsmål rörande särregleringen av nautisk utrustning. Föreningen fäster uppmärksam- heten vid den snabba utvecklingen av teknisk apparatur för fartyg. Da- torer finns enligt föreningen för skötsel av på en gång navigering, styr- ning, maskinreglering och lasthantering. Eftersom sådana datorer fyller .lera funktioner, kan tillämpningssvårigheter uppstå, när utrustningen tillförts fartyg genom leasing. Visserligen skaffas sådana datorer för när- varande, enligt vad föreningen upplyser, regelmässigt genom köp men problemet antas kunna få aktualitet framdeles.
I fråga om de speciella reglerna om skeppsbyggnadstillbehör erinrar Svea hovrätt, att förslaget ifall bygget är registrerat på beställaren med- för ett undantag från den i svensk rätt strikt genomförda traditions— regeln beträffande egendom som ännu inte genom infogande eller nöd— vändigt funktionssamband förenats med bygget. I synnerhet vid serie- byggen kan det enligt hovrätten vara naturligt för varvet att stundom skynda på ett bygge, genom omdestination av egendom avsedd och märkt för ett annat, och det är tveksamt om det skulle vara lämpligt att
Prop. 1973: 42 113
binda varvet av en märkning som det självt kan ha företagit ”av orga— nisationella skäl”. I varje fall kan enligt hovrätten ifrågasättas om inte effekten av märkning och intagning på varvets område bör inskränkas till att avse skydd mot varvets borgenärer vid utmätning och konkurs.
Även Sveriges varvsindttstriförening uppehåller sig vid denna sist be- rörda fråga och påpekar, att varven av produktionstekniska skäl måste vara oförhindrade att för ett bygge ta i anspråk material, som är avsett och märkt för ett annat bygge.
2.3.4. Fartygs identifiering 2.341 Nuvarande ordning
Att ge fartyg namn är gammalt bruk. Fartyg registreras med angi— vande av namnet. Det gällde vid införing i de skeppsregister som på 1800-talet fördes hos sjömanshusen i landet och det är ännu gällande ordning enligt 5 3:1 förordningen angående registrering av svenska far- tyg. Det ankommer på ägaren att ge fartyget namn och namnet skall sättas ut på skrovet enligt vissa regler. Det namn varunder fartyget re— gistrerats får ej ändras utan synnerliga skäl. Namnändring prövas av sjöfartsverket. .
Närmare regler rörande användandet av namn finns inte. Enligt för- ordningen angående registrering av svenska fartyg möter ej hinder mot att flera fartyg registreras under samma namn även om förväxlingsrisk uppstår men namnändring, som kan leda till förväxling, torde dock inte medges. Ej heller ger förordningen skydd mot ingrepp i sådana serier av fartygsnamn varigenom redare brukar markera fartygens rederitill- hörighet. Visst rättsskydd åt särskiljande fartygsnamn genom registre- ring eller inarbetning ges emellertid genom varumärkeslagen(1960: 644). På det sättet torde t. ex. sådana välkända fartygstiarnn som Kungsholm och Gripsholm vara skyddade. Skyddet torde indirekt komma den namn- serie tillgodo vari namnet ingår.
Fartygets hemort har tidigare rättsligt sett varit av stor betydelse och spelar ännu en inte helt oväsentlig roll. Enligt 48 % SjöL i lagens ur- sprungliga lydelse var befälhavarens legala fullmakt att handla för re— daren begränsad så att den gällde endast utom fartygetshemort, en kon— struktion som bl.a. avspeglades i fråga om vilka rättshandlingar som medförde sjöpanträtt i fartyget. Även sedan inskränkningen av den le- gala fullmakten fallit bort genom 1936 års sjölagsändringar, stod den kvar i bestämmelserna om sjöpanträtt för befälhavarförbindelser i 2675 5 SjöL och är såtillvida ännu gällande rätt. Härutöver gäller process- rättsligt, att fartygets hemort i vissa fall räknas som rederiets, bl. a. en— ligt 337 5 andra stycket SjöL. Liksom namnet skall hemorten vara angiven på fartygsskrovet. - .
Enligt 4 & SjöL åligger det fartygs ägare att bestämma fartygets hem-
8 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 114
ort. Är fartyget registreringspliktigt, skall han anmäla hemorten för an- teckning i fartygsregistret men eljest anmäla den till polismyndigheten i den ort han utsett till hemort. Sker ej hemortsanmälan, räknas ägarens hemvist som fartygets hemort.
Enligt kungörelsen (1933: 27) angående" signalbokstäver för svenska fartyg skall sjöfartsverket, vid behov i samråd med televerket, tilldela registreringspliktigt fartyg om minst 40 nettoregistertons dräktighet s. k. igenkänningssignal i form av signalbokstäver valda ur den bokstavsserie (SAA-SMZ) som gällande internationella konvention i ämnet förbehåller Sverige. Den nu gällande telekonventionen avslutades i Montreux 1965 och trädde i kraft den 1 januari 1967. Även statsfartyg tilldelades igen- känningssignal. Sådan signal utgör i förekommande fall tillika anrops- signal för fartygets radiotelegrafstation.
2.3.4.2 Kommittén
Fartygs nanm. Enligt vad kommittén påpekar har Sveriges redareför- ening i en den 24 januari 1963 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t begärt, att ökat rättsskydd skall beredas både fartygsnamn och serier av sådana namn, varvid betonats att behovet av rättsskydd sär- skilt gör sig gällande i linjefarten där det blir fråga om att skydda den ”goodwill” som linjen åtnjuter. Kommittén har, med utgångspunkt i redareföreningens framställning, övervägt en reglering av namnskieket som skulle innebära, att särpräglat namn på registrerat fartyg blev skyd- dat mot att annat fartyg, varmed förväxling kunde ske, registrerades un- der samma eller liknande namn. Det enskilda intresset för skydd av re- gistrerade fartygs namn skulle enligt kommittén väl tillgodoses genom en sådan ordning. Även ett allmänt intresse påkallar emellertid, att re- gistrering av fartyg ej sker på sådant sätt att förväxlingsrisk uppstår. En- ligt dansk och norsk lagstiftning om skeppsregistrering gäller att fartyg får registreras endast under namn som skiljer sig från redan registrerade fartygs namn. Det allmänna intresset att undvika förväxlingsrisk för- stärks, om registreringen, såsom kommittén föreslår, skall tjäna som omedelbart underlag för inskrivning av rätt till fartyg. Kommittén har därför funnit sig böra föreslå en ordning som ansluter till den dansk- norska, trots att det innebär ett kraftigt ingrepp i rådande namnskick. Huvudregeln uttrycks så att namn på fartyg som införs i skeppsregistret inte får ”förete påtaglig likhet” med namn på annat i skeppsregistret in— fört fartyg.
Kravet på namnolikhet kunde måhända förses med reservation för fall då förväxlingsrisk uppenbarligen skulle vara övervägande teoretisk, såsom då fartygen i fråga betydligt skiljer sig till att och användning. Men en dylik reservation skulle kunna vålla onödiga komplikationer och är enligt kommittén knappast lämplig. Ett undantagslöst upprätthållande av krav på fullständig namnolikhet skulle emellertid kunna ge upphov
Prop. 1973: 42 115
till andra olägenheter, nämligen genom att ej oväsentligt kringskära bru- ket av namnserier. Sådana kan nämligen vara uppbyggda på gemen— samma drag i de olika namnen eller rent av på samma namn jämte sär— skiljande tilläggsbeteckning. Och något hinder mot sådant namnskick har kommittén inte velat resa. Därför föreslås det undantaget från hu- vudregeln att namnlikhet skall vara tillåten inom ramen för namnserie, förutsatt att denna blivit antecknad i skeppsregistret. Kommittén går därvid ut från att namnserier brukas med iakttagande av att de däri in— gående namnen, trots eventuell inbördes likhet, dock är särskiljande.
I fråga om namnserier är skyddsbehovet enligt kommittén i första hand betingat av enskilda intressen. Det är tydligt att, som redareför- eningen gjort gällande, ingrepp i etablerade namnserier kan komma i konflikt med beaktansvärda hänsyn till ”goodwill” inte minst i linje- farten. Rederiflaggor och skorstensmärken är av sådana skäl redan skyddade under de förutsättningar varumärkeslagen anger. En serie sär- präglade fartygsnamn är enligt kommitténs uppfattning värd skydd i samma grad som sådana flaggor och märken; möjligheten till rättsskydd för namnserie enligt varumärkeslagen har redan antytts. Den danska skibsregistrcringslovens & 5 Stk. 5 förbjuder" registrering under namn som griper in i ett av annan redare ”benyttet saerpraeget navngivnings- system”. Ett sådant skydd för namnserier" bör enligt kommittén efter— bildas för svensk del. Det bör emellertid formas så att den till skyddet berättigade kan gå med på att annan likväl får använda i namnserien in- gående eller eljest till densamma hänförligt namn. Det innebär ej, att man ger upp det grundläggande kravet på namnskick, att varje fartygs- namn skall skilja sig från alla andra registrerade fartygsnamn. Men det ger utrymme för att redare som —— inom ramen för samma koncern eller i annan form för samverkan —'——- vill gemensamt utnyttja en namnserie, också kan göra det. Sådant gemensamt utnyttjande av namnserier före- kommer redan under nuvarande förhållanden.
På ett liknande sätt bör enligt kommitténs mening möjliggöras att namn som fartyg ges vid sjösättningen reserveras så att dess använd- ning ej blir förhindrad genom att annat fartyg registreras under samma eller liknande namn innan det förra fartyget efter fullbordan skall föras in i skeppsregistret. ' ' '
Utom att namn på fartyg som förs in i skeppsregistret måste skilja sig från andra registrerade fartygs namn innebär kommitténs förslag.-att namnet inte får förete påtaglig likhet med namn som kan hänföras till serie av fartygsnamn som brukas eller avses att brukas av annan far- tygsägare. En förutsättning måste därvid vara, att i registret gjorts anteckning om denna namnserie eller att ansökan gjorts om sådanan- teckning. Förslaget har formats i enlighet härmed. I Sjölagsförslagets 2 kap. tas därefter upp regler om anteckning a'v namnserier, 'som bl.a. innebär krav på särprägel.
Prop. 1973: 42 . 116
Liksom för närvarande bör namn varunder ett fartyg registrerats ej utan vidare få ändras, anser kommittén. Särskilda skäl bör föreligga för ändring. Då fartyget byter ägare, torde det emellertid vara rimligt att den nye ägaren fritt får ge fartyget nytt tillåtligt namn. Har fartyget namn som hör till en av förre ägaren brukad och skyddad namnserie, blir namnbyte i princip ofrånkomligt. Det följer av huvudregeln.
Den reglering av namnskick för fartyg som kommittén föreslår kom- mer att bereda registrerade fartygs namn ett mera omedelbart rätts- skydd än immaterialrätten ger. En reglering av tänkbar konflikt mellan de olika rättsskydden kan dock enligt kommittén undvaras. I den mån utnyttjande av namn varunder fartyg införts i skeppsregistret skulle vara rättsstridigt, t. ex. såsom varumärkesintrång, får därav härrörande problem lösas enligt regler utom sjörätten. Det torde här vara till- räckligt, att registrerat fartygs namn kan ändras, om särskilda skäl före- ligger.
Kommittén påpekar, att övergången till det nya namnskicket, lik- som införandet av ny ordning för registrering och inskrivning, blir för- enad med vissa problem. Kommittéförslaget innehåller lösningar på dessa som skall göra övergången mindre besvärlig.
Fartygs hemort. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt innebär kommitténs förslag, att svenskt fartyg skall ha hemort i Sverige, att ägaren skall bestämma registrerat fartygs hemort samt att ägarens hemvist räknas som ett oregistrerat fartygs hemort, om ägaren ej an- mält annan hemort hos sjöfartsverket. Såsom registreringsbcstämiriel- serna formats enligt kommitténs förslag (jfr ?. kap. i det följande) be- höver inte här beaktas det fall att hemort ej anmälts för fartyg, som in- förts i skeppsregistret. Hemortsanmälan till lokal polismyndighet kan enligt kommitténs uppfattning inte betraktas som en praktisk lösning för den som önskar utröna vilken hemort ett oregistrerat fartyg har. Upp- lysning om vilken hemort som ägaren utsett och anmält för fartyg bör - i stället alltid kunna erhållas hos sjöfartsverket, vare sig fartyget är re- gistrerat eller ej.
Fartygs igenkänningssignal. Sedan fartygs igenkänningssignal regle- rades genom 1933 års kungörelse i ämnet, har kommunikationstekniken undergått en betydande utveckling och bl. a. har tclegrafkommunika- tionerna kompletterats med en alltmer spridd radiotelefoni. Inom ra— diotelefonin utnyttjas konventionsenligt samma igenkänningssignaler som vid radiotelegrafi. Kommittén anser, att det numera knappast finns skäl att endast tilldela större fartyg igenkänningssignal. Kommittén före- slår därför, att alla fartyg som förs in i skeppsregistret skall tilldelas igenkänningssignal. Signalen skall alltjämt tjäna som anropssignal för radiostation.
Prop. 1973: 42 117
Fartygs nationalitetshandling. Enligt kommitténs förslag skall för var- je fartyg som förs in i skeppsregistret utfärdas nationalitetshandling. som betecknas nationalitetscertifikat.
2.3.4.3 Remissyttrandena
Fartygs namn. Det föreslagna nya namnskicket av innebörd att rc- gistrerade fartygs namn skall skilja" sig från varandra har fått ett över- vägande gott mottagande under remissbehandlingen. Oreserverat posi- tiva uttalanden gör sjöfartsverket, fiskeristyrelsen, Sveriges advokatsam- fund, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet och Sjö— assuradörernas förening. Fartygsbefälsföreningen och Sjöassuradörernas förening betonar, att nuvarande förväxlingsrisker och praktiska identi- fieringsproblem skulle undanröjas genom ett sådant namnskick. Chefen för marinen tillmäter förslaget stor betydelse.
Patent- och registreringsverket hälsar med tillfredsställelse, att det nya namnskicket föreslås till skillnad från det nuvarande ansluta sig till dansk och norsk ordning. Verket påpekar, att den ensamrätt till far- tygsnamn som förslaget i praktiken kommer att ge inte får mer än ad- ministrativa verkningar. Enligt verkets mening behövs ej heller mer, eftersom immaterialrättens känneteckensrättsliga skydd är tillräckligt. Verket erinrar om att den starka ensamrätt som följer med varumär- kesregistrering erbjuder möjlighet att ingripa mot bruk av konkurre- rande fartygsnamn, vare sig de är införda i skeppsregistret eller ej. Hov- rätten för Västra Sverige antar, att lägre krav på namnolikhet kan stäl- las vid fartygsregistrering än som gäller i immaterialrätten.
Göteborgs tingsrätt anser, att prövningen av förväxlingsrisk i förhål- lande till andra fartygsnamn i skeppsregistret bör ske på samma grunder som t. ex. vid släktnamnsprövning och att sjöfartsverkets prövning här- igenom kan anslutas till doktrin och rättspraxis på detta närliggande rättsområde. '
Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Sveriges fiskares riksförbund ställer sig mer reserverade till förslaget. Hovrätten anser, att det namn- skydd det föreslagna namnskicket medför ej bör sträcka sig så långt . som till exempelvis vanliga dopnamn eller eljest närliggande namn och föreslår, att i sådana fall även hemorten får ingå i namnet (”Märta av Smögen”, ”Märta av Åstol” etc.), något som skulle svara mot nuva- rande bruk och åtskilliga länders lagstiftning.” Riksförbundet er- inrar om att åtskilliga fiskefartyg för närvarande har namn som över- ensstämmer med eller liknar namn på handelsfartyg utan att "detta varit till nackdel och ifrågasätter om inte namnlikhet borde tillåtas mellan fartyg av så olika typ att förväxlingsrisk kan uteslutas. Liknande utta- lande gör tingsrätten som menar att förväxlingsrisken i sådana fall kan vara utesluten eller betydelselös. ' '
Förslaget om reservation av nanm och namnserier har föranlett åt-
Prop. 1973: 42 '- ' 118
skilliga synpunkter men endast Sveriges .fiskares riksförbund har mot- satt sig att rätt till reservation av namnserie införs och Sjöassuradörer- nas förening har uttalat tveksamhet på samma punkt. Riksförbundet menar, att det skulle vara orimligt att tillåta stora rederiföretag att ute- stänga bl.a. fiskare från namn som dessa brukar enligt gammal tradi- tiOn. Föreningen finner risken för namn- och intressekollisioner för stor för att en ordning som ger rätt tillreservation av namnserier skall kun- na fungera i praktiken.
I övrigt gäller remissinstanserna synpunkter den närmare utform- ningen av reglerna om namnserier. Detta skall behandlas i anslutning till sjölagsförslagets 2 kap. ' '
Fartygs hemort. I fråga om fartygs hemort påpekar Sjörättsförening- en i Göteborg att förslaget inte löser problemetvar fartyg har hemort, om dess ägare är bosatt utomlands och ej anmält hemort för fartyget till sjöfartsverket. Föreningen förmodar, attfartyget i så fall bör ha hemort i Stockholm eller i annan ort som framdeles kan bli-sjöfartsver- kets förläggningsort. Göteborgs tingsrätt tar upp samma problem.
Fartygs igenkänningssignal. Att alla fartyg som förs in i skeppsregist- ret skall ha igenkänningssignal, som tillika skall utgöra anropssignal för fartygets radiostation, tillstyrks av sjöfartsverket. Televerket. framhåller, att en sådan ordning måste formas så att den ger utrymme för samma smidiga samverkan mellan sjöfartsverket och televerket som äger rum för närvarande och att televerket, som tilldelar fartygsstationerna an- ropssignal, ofta måste fastställa sådan signal innan fartyget hunnit re- gistreras.
Fartygs nationalitetshandling. Förslaget om nationalitetscertifikat för fartyg har särskilt uppmärksammats av sjöfartsverket som lämnat det utan erinran. '
2.3.5 Fartygs behöriga skick m.m. '
2.3.5.1 Nuvarande ordning . .
De grundläggande reglerna i 5 a & SjöL'om fartygs behöriga skick erhöll sin nuvarande lydelse genom 1967-års sjölagsändringar. Ehuru naturligtvis främst avsedda för redaren, anger dessa regler inte Ivem som svarar för fartygets behöriga skick. Det-framgår av ansvarsbestämmel- serna, 323 och 331 åå SjöL, .att ej endast redaren har sådant ansvar. För befälhavaren gäller särskilda, mot 5 a' & svarande regler i 58 å SjöL. . Reglerna i 5 a & kompletteras avandra sjörättsliga bestämmelser i äm- net, främst 1965 års lagstiftning om säkerheten på fartyg. '
Fartyg, som lidit skada, kan genom utlåtande av besiktningsmän,
Prop. 1973: 42 119
som förordnats av myndighet enligt 317 & SjöL, förklaras icke vara iståndsättligt, dvs. kondemneras. Kondemnationsförklan'ng utfärdas på de grunder som anges i 6 & SjöL. '
2.3.5.2 Kommittén
Grundläggande regler om fartygs behöriga skick har alltjämt sin na- turliga plats i det inledande kapitlet i SjöL och kommitténs förslag tar därför upp dessa där, i sak oförändrade men i 9 5.
I 1 kap. tar kommitténs förslag även upp bestämmelserna i 6 & SjöL - om fartygs iståndsättlighet efter liden' skada. De förs utan. saklig änd- ring in i 10 5 men kompletteras med en ny bestämmelse, som är be— tingad av den nya sjöpanträttskonventionen. Enligt 270 5 andra stycket SjöL upphör sjöpanträtt i fartyg som kondemneras —— dvs. i viss ord- ning förklaras icke vara iståndsättligt —-— och därefter säljs frivilligt. .. Panträtten går i stället över i köpeskillingen men kan enligt 272 ä'SjöL göras gällande däri endast så längre medlen utestår oguldna eller inne-' ' ' has av befälhavaren eller redarens. agent. Enligt 20 5 lagen om inteck— ning i fartyg upphör även den med inteckning förenade panträtten i kondemnerat och frivilligt försålt fartyg. Denna panträtt går ej över i köpeskillingen, en ståndpunkt som torde vara motiverad av att inteck- ningshavaren, till skillnad från sjöpanträttshavaren, har möjligheter att avtalsvis skydda sig mot de ekonomiska risker en kondemnation kan medföra.
Gällande rätt ger alltså fartygsägaren, i vars rätt försäkringsgivaren som regel inträder, möjlighet att sälja det kondemnerade fartyget gra- vationsfritt. Det är naturligtvis särskilt av betydelse när kondemnationen gäller fartyg som skadats svårt och kanske rentav är vrak. Denna möj- lighet kan ej utan vidare bevaras enligt den nya sjöpanträttskonventio- nen, som endast erkänner två former för sjöpanträtts upphörande: pre- skription och exekution. Kommittén föreslår därför, att ägaren berätti- gas låta sälja fartyget exekutivt för att därigenom kunna överlåta det gravationsfritt. Det får antas, att en sådan ordning bättre än den nuva- rande tillgodoser sjöpanträttshavarens intresse. Ty denne bereds därige- nom tillfälle att bevaka detta vid försäljningen. För närvarande kan den ' äga rum utan publicitet, vilket ger utrymme för missbruk av kondem- nationsinstitutet.
Kommittéförslaget, som har motsvarighet i det norska förslaget, tar sikte på det fall att det kondemnerade fartyget befinner sig inom svenskt jurisdiktionSOmråde. Det är ej antagligt, att det i nämnvärd mån skall kunna tillämpas utomlands. I vart fall blir sådan tillämpning helt beroende på vad där gällande exekutionsrätt tillåter. Exekutions- rättsligt bör gälla, att det kondemnerade fartyget säljs som om det var utmätt för fordran med bästa rätt. Därigenom ges underlag för tillämp- ning av täckningsprincipen.
Prop. 1973: 42 120
2.353. Remissyttrandena
Förslaget har rönt ringa uppmärksamhet i de delar som berör fartygs skick. Sveriges fiskares riksförbund upplyser, att reglerna för kondem- nation av fartyg i praktiken visat sig onödigt komplicerade och kost- nadskrävande åtminstone i fråga om fiskefartyg. Stockholms tingsrätt konstaterar kort, att förslaget att fartygsägaren skall kunna få sitt kon- demnerade fartyg sålt exckutivt har bakgrund i sjöpanträttskonventio- nens tvingande regler om sjöpanträtts upphörande. Svea hovrätt godtar förslaget men anser, att dess motiv behöver klargöras bättre.
2.4 Registrering av fartyg m. m.
2.4.1. Registreringsplikt och registreringsrätt
2.4.1.1 Nuvarande ordning Den svenska fartygsregistreringen är, som tidigare nämnts, formad som en nationalitetsregistrering. l fartygsregistret förs uteslutande in fartyg, som enligt 1 & SjöL har svensk nationalitet. Alla svenska fartyg kan föras in i fartygsregistret, oavsett användning och storlek. Men vissa fartyg skall föras in där. Registreringsplikten förutsätter enligt 2 & SjöL, dels att fartyget används till ”handelssjöfart eller resandes fort- skaffande” eller, annorledes uttryckt, befordran av gods eller passage- rare, dels att det har en bruttodräktighet av minst tjugo registerton. Dräktigheten utgör fartygets rymd utrönt genom skeppsmätning enligt särskilda regler, varvid brutto- och nettodräktighet beror av om vissa driftsutrymmcn, främst maskinrum, tas med i beräkningen eller ej; ett registerton är lika med 100 engelska kubikfot eller 2,83 kubikmeter.
För fiskefartyg finns, som nämnts vid sjölagsförslagets 1 kap., en särskild registrering, som sker lokalt hos distrikttullanstalterna. Denna är betingad dels av behovet av internationell övervakning av fiske och dels av gränsbevakningsbehov.
Nationalitetsregistreringen utgör för alla svenska fartyg grundval för inteckning främst på det sättet att endast i fartygsregistret införda far- tyg kan intecknas. lnteekningsbarhet förutsätter dock en nettodräktighet av minst tre registerton eller i vissa fall en bruttodräktighet av tio re- gisterton.
För många fiskefartyg har den nuvarande ordningen lett till flerfaldig registrering, nämligen i fiskefartygsregister hos tullmyndigheter i far- tygsregistret och i den särskilda inteckningsbok som förs av inskrivnings- domare i Stockholms domsaga.
Annan egendom än fartyg kan ej registreras enligt nuvarande sjö- rättsliga regler. Fartyg under byggnad kan inte heller registreras men beställningskontrakt kan tas in i Stockholms tingsrätts avhandlingspro-
Prop. 1973: 42 121
tokoll. varigenom beställaren vinner viss förmånsrätt i varvets konkurs för byggnadsförskott.
2.412. Kommittén
Regis'n-eringsplikt. Kommittén har omprövat nuvarande registrerings- plikt och registreringsrätt för fartyg samt den därmed sammanhängande frågan om inteckningsbarhet. Trots de offentligrättsligt betingade motiv som påkallar fartygsregistrering kommer det nya skeppsregistret att få övervägande privaträttslig karaktär. Det har därför synts kommittén na- turligt att begränsa skeppsregistreringen 'till de fartyg som bör kunna intecknas. Det offentligrättsliga behovet av registrering av andra fartyg som står under myndighets tillsyn eller eljest under allmän kontroll kan enligt kommittén tillgodoses med hjälp av båtregistret. Kommittén erin- rar om att lagen om inteckning i fartyg ursprungligen gav intecknings— barhet åt registrerade fartyg med minst tjugo bruttoregistertons dräk- tighet. Genom lagändring 1.920 jämkades gränsen till fem nettoregister- ton för att 1954 ytterligare ändras till nuvarande gränser. Motiven till 1920 års jämkning var att fartygen undergått sådana prisstegringar att även små fartyg lämpade sig som underlag för kreditsäkerhet i inteck- nings form. Ändringarna 1954 berodde på övergång till nya skepps- mätningsregler.
Enligt kommitténs mening bör inteckningsbarhet ej heller framdeles stå öppen för fartyg av obetydlig storlek. Behovet av ett internationellt erkänt hypotek kan med fog sägas vara begränsat till den större, yrkes- mässiga sjöfarten. Och sjöpanträttskonventionen' gäller endast 5. k. sea- going vessels, dvs." fartyg avsedda för användning i öppen sjö. Också den mindre, yrkesmässiga sjöfarten kan visserligen utnyttja ett sådant hypotek men för dess vidkommande anser kommittén kreditsäkerhet i form av företagsinteckning —- främst lämpad för användning inom lan- det — utgöra ett användbart alternativ. Kommittén erinrar om, att det tidigare förlagsinteckningsinstitutet förutsatte att egendomen i fråga in- gick i industriell verksamhet vilket bl.a. uteslöt sjöfartsnäringen. Vad nöjessjöfarten angår har kommittén inte funnit vägande skäl att alls er- bjuda möjlighet till särskild underpantsättning. Någon ändamålsenlig skiljelinje kan emellertid enligt kommittén svårligen dras i detta sam- manhang mellan å ena sidan yrkesmässig sjöfart och å andra sidan nöjessjöfart. Ty fartyg kan skifta karaktär från t. ex. handels- eller fiske- fartyg till nöjesfartyg och tvärtom. '
Kommittén har mot bakgrund av dessa överväganden ansett, att skeppsregistret bör omfatta alla svenska fartyg av viss minsta storlek, så bestämd att flertalet handels- och fiskefartyg men så få nöjesfartyg som möjligt blir registreringspliktiga och inteckningsbara. -
I fråga om metoden för avgränsningen har kommittén funnit, att den nuvarande anknytningen till fartygs dräktighet bör frångås. Sådant mått
Prop. 1973: 42 - 122
på fartygs storlek —- eller rättare sagt rymd ——- kan vara ytterst kompli- cerat att fastställa och därigenom ge upphov till betydande gränsdrag- ningsproblem. Sådana har kommittén så mycket hellre velat undvika som kommittéförslaget knyter viktiga privaträttsliga verkningar till gräns- dragningen — såsom inträde av sakrättsskydd för överlåtelse och möj- - lighet till s. k. handpantsättning —— och det alltså är angeläget att var och en blir i stånd att utan betydande svårigheter avgöra om ett fartyg med hänsyn till storlek är registreringspliktigt och inteckningsbart. Kom- mittén har stannat för att välja storleksmåtten på fartygets skrov och, med utgångspunkt i en inom sjöfartsverket genomförd utredning, be- stämt gränsen till en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter.
Sjöfartsverkets utredning ger vid handen, att en gräns vid 12 X 4 me- ters skrov i praktiken tämligen väl sammanfaller med nuvarande gräns för registreringsplikt vid 20 bruttoregisterton. Enligt kommitténs upp- fattning bör i princip'alla svenska fartyg av den minsta storlek som nu angivits införas i skeppsregistret, oavsett slag och användning. Med hän— syn till skeppsregistreringens framträdande privaträttsliga karaktär syns det dock kommittén motiverat att kunna undanta statsägda icke-kom- mersiella fartyg. Enligt kommittéförslaget skall Kungl. Maj:t äga be- stämma att sådana fartyg, antingen alla eller vissa slag därav, ej skall föras in i skeppsregistret. Med denna modifikation skulle alltså registre- ringsplikt och registreringsrätt för fartyg i själva verket komma att sam- manfalla. De väsentliga ändringarna i förhållande till gällande rätt blir med detta förslag, framhåller kommittén, att en del jämförelsevis små handelsfartyg —— huvudsakligen passagerarbåtar —'— och ett antal fiske- fartyg blir underkastade registreringsplikt till skeppsregistret-i stället för att endast vara berättigade till registrering i fartygsregistret medan åter andra sådana, av för närvarande inteckningsbar storlek, kommer att vara för små för att kunna intecknas. Endast ett obetydligt antal nöjes- fartyg blir praktiskt berörda enligt kommittén.
Kommittén påpekar, att det med hänsyn till de privaträttsliga konse- kvenserna av registreringspliktens omfattning kan sägas vara en nackdel, rättssystematiskt sett, att inte varje egentligen svenskt fartyg av i" och för sig registreringspliktig storlek kommer att omfattas av registrerings- plikt. Nationalitetsvillkorens utformning medför, att en del fartyg som ägs av t. ex. svenska ideella föreningar inte kommer att kunna föras in i skeppsregistret. Kommittén har emellertid räknat med att detta för- hållande inte skall medföra praktiska olägenheter. Det rör sig om rela- tivt få undantagsfall, som dessutom i vissutsträckning kan tänkas bli eliminerade med tillämpning av—den i lä upptagna regeln om dispens" från nationalitetsvillkoren. Därför har kommittén ansett sig kunna bort- se från denna nackdel.
Kommitténs uppdrag omfattar att pröva om mudderverk, pontonkra-
Prop. 1973: 42 123
nar och annan sådan egendom bör kunna registreras och intecknas. Kommittén pekar i den delen "på, att dylik egendom ej sällan-kan be- tecknas som fartyg. I den mån så är fallet kommer den utan vidare att, . om storlekskravet uppfylls, bli registreringspliktig och inteckningsbar. Problemet kan alltså begränsas till sådan egendom av förevarande slag som ej utgör fartyg, menar kommittén. "
Fartygsbegreppet är, erinrar kommittén, inte bestämt i svensk sjörätts- lig författning och man är därför hänvisad till en praktisk tolkning med utgångspunkt från vissa vedertagna synpunkter i ämnet. Problemet är ingalunda nytt utan välkänt sedan länge. Kommittén anför till belysning” därav, att man i allmänhet med fartyg torde avse ett sjötransportmedcl, varmed jämställs redskap för annan "verksamhet till sjöss såsom fiske, fångst, isbrytning, bärgning, bogsering, dykning och annat som har sam-- band med sjöfarten. Väsentligt antar kommittén vara att viss manöver- duglighet är för handen men krav på eget framdrivningsmedel brukar" ej ställas upp, även om förekomst av sådant är ägnad att undanröja en tvekan som eljest skulle kunna råda. Pråmar och läktare är med dessa utgångspunkter fartyg och även flytdockor och pontonkranar kan" vara det, påpekar kommittén. Flottar, bryggpontoner och flytande behållare faller däremot enligt kommittén utom fartygsbegreppet.
Huruvida en anläggning för utvinning av olja eller naturgas ur kon- tinentalsockeln skall anses som fartyg eller ej blir enligt kommittén be- roende av omständigheterna. Oljeutvinning är i och för sig inte sådan verksamhet till sjöss som nyss antytts, uttalar kommittén, men det kan stundom tänkas att anläggningen utgör transportmedel. Kommittén har gått ut från att luftkuddefarkoster eller 5. k. svävare ej utan vidare kan anses som fartyg i den mening varom här är fråga och de omfattas där- för ej av kommitténs förslag. Det norska förslaget däremot omfattar både oljeborrtorn och svävare, upplyser kommittén.
Att egendom av förevarande slag uteslutande används som bostad eller hotell- eller restaurangrörelsc" eller annat sådant för sjöfarten främ- mande ändamål och är helt anpassad härför, innebär enligt kommitténs uppfattning, att den inte kan betraktas som fartyg. Den kan ju då inte brukas som sjötransportmedel eller redskap för sådan verksamhet till sjöss som har samband med sjöfarten.
I den mån egendom av förevarande slag ej uppfyller kraven för att vara fartyg kan den, sedan förlagsinteckning -— som förutsatte att fråga var om industriell rörelse — numera ersatts av företagsinteckning, tän- kas bli föremål för sådan inteckning. Enligt kommitténs mening får det anses tillräckligt för kreditsäkerhetsändamål. En utvidgning av skepps- registreringen till annat än fartyg skulle f. ö. enligt kommittén leda till betydande teoretiska och praktiska avgränsningsproblem. Att redan far- tygsbegreppet såsom sådant kan vålla svårigheter vid praktisk tillämp- ning är dock ofrånkomligt, tillfogar kommittén.
Prop. 1973: 42 124
Registreringsrätt. I fråga om fartyg av den storlek att de kan införas i skeppsregistret sammanfaller, som redan framgått, registreringsrätten med registreringsplikten, frånsett vissa statsfartyg;
Vad beträffar skeppsbyggnadsregistreringen finns enligt kommittén inget behov av att forma den annorledes än som en rätt till registrering. Ingen registreringsplikt föreslås således här. Mot bakgrund av skepps— registreringen och skeppsbyggnadskonventionens renodlat privaträttsliga syfte finner kommittén det naturligt att skeppsbyggen endast får regi- streras om de beräknas i färdigt skick få sådan storlek att de också kan föras in i skeppsregistret, om förutsättningarna i övrigt är för handen.. Kommitténs förslag går alltså ut på att gränsen bör gå vid en blivande största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Ett motsvarande betraktelsesätt ligger enligt kommittén bakom skeppsbyggnadskonventionens bestämmelse att registreringen får begrän- sas till byggen som i färdigt skick, med hänsyn till typ och storlek, kan re- gistreras som s.k. seagoing vessels. Att flertalet skeppsbyggen i Sverige levereras till utlandet anser kommittén ej påverka ett sådant ställnings- tagande beträffande den svenska ordningen för registrering av skepps-. byggen. Registreringen bör tillåtas redan från kontraktsskedet, uttalar kommittén, eftersom ett av skeppsbyggnadskonventionens huvudsyften är att möjliggöra att kreditförhållandena redan från början ordnas med tanke på såväl byggnadstiden som tiden efter det fartyget satts i drift. I övrigt är bestämmelserna om fartyg i sjölagsförslagets 2 kap. avsedda att tillämpas även på registreringsbara skeppsbyggen. I vissa fall ges dock särregler för de senare.
2.4.1.3 Remissyttrandena chistreringsplikt. Förslaget om registreringsplikt till skeppsregistret för alla svenska fartyg av minsta storleken 12 X 4 ut har i allmänhet god- tagits under remissbehandlingen. Positiva uttalanden gör sjöfartsverket, fiskerislyrelsen, chefen för marinen och Sveriges fartvgsbefälsförening. Sjöfartsverket betonar fördelarna med den generella registreringsplik- ten, varigenom man undgår problemen att skilja på fartyg efter använd— ning, och med den förenkling det innebär att inte ha både registrerings- plikt och registreringsrätt. Verket gillar även den föreslagna storleks- gränsen, ehuru verket i andra sammanhang måste fortsätta att tillämpa den tidigare gränsen 20 bruttoregisterton. Ståndpunkten föranleds av att storleksgränsen, till skillnad från dräktighetsgränsen, är enkel och kan fastställas utan omständlig och relativt kostnadskrävande skeppsmät- ning. Slutligen förordar verket, att passagerarfartyg som är mindre än 12 X 4 m skall bli registreringspliktiga till båtregistret och att denna plikt lagfästs genom föreskrift i SjöL. Sveriges fiskares riksförbund uttalar sig också positivt om registre-
Prop. 1973: 42 125
ringspliktens utformning men förordar, att den kompletteras med re- gistreringsrätt för mindre fiskefartyg så att de kan utnyttjas för kredit- säkerhetsändamål. Fiskeristyrelsen framhåller att den föreslagna stor— leksgränsen torde utesluta endast smärre och ur kreditsynpunkt bety- delselösa fiskefartyg från att kunna intecknas.
Svea hovrätt framhåller att s.k. kryssarkatamaraner trots obetydligt deplacement ofta håller de minsta storleksmått som förslaget föreskri- ver för registreringsplikt och att detta resultat kan undgås, om storleks- gränsen kombineras med föreskrift om visst minsta deplacement.
Svävarfartsutretiningen erinrar om sin utredning av frågan om sväv- farkosternas behandling och anser, att frågan bör prövas slutligt i ett senare skede. Utredningen ansluter sig till uppfattningen att svävarna ej utgör fartyg och finner starka skäl tala för att de betraktas som trans- portmedel av nytt slag. Svea hovrätt noterar däremot, närmast som en brist i förslaget, att svävarnas ställning och behandling förblir olösta.
Hovrätten för Västra Sverige påpekar, att fartygsbegreppet kan vålla tillämpningssvårigheter och att man efter norsk förebild bör kunna ut- vidga förslagct till att omfatta även mudderverk, flytdockor och annat som faller utom fartygsbegreppet, om det bedöms som ändamålsenligt från kreditsäkerhetssynpunkt. En sådan utvidgning förespråkas även av Sveriges fartygsbefälsförening. Stockholms tingsrätt menar, att även en allmänt hållen, lagfäst definition av fartygsbegreppet skulle vara värde- full.
Mot den föreslagna registreringsplikten vänder sig getteraltttllstyrelsen och Svenska kryssarklubben. Styrelsen erinrar om gällande enhetliga ordning för registrering och märkning av fiskefartyg, som bygger på internationella överenskommelser och påpekar, att förslaget skulle inne- bära en uppdelning av fiskefartygsregistreringen på skepps- och båt- registren, låt vara att dessa centrala register enligt styrelsens mening själva kunde delas efter något regionalt system. Styrelsen konstaterar, att förslaget visserligen skulle leda till förenkling för både registerföran- de myndigheter och fartygsägarna men att det samtidigt måste innebära att fiskefartygsregistreringens nuvarande enhetlighet efterges. Styrelsen avstyrker därför, att fiskefartyg blir registreringspliktiga till skeppsre— gistret. Men styrelsen menar, att dessa fartyg bör vara registreringsbe- rättigade till skeppsregistret för att därigenom kunna intecknas. Kryssar- klubben anser, att förslaget innebär en omotiverad registreringsplikt för nöjessjöfarten som kommer att leda till att nöjesfartyg underkastas skärpta regler ”försäkringsmässigt, ansvarsmässigt och delvis även ut- rustningsmässigt”. ' Registreringsrätt. Rätten till registrering av skeppsbyggen har föran- lett få uttalanden. Sveriges varsindustriförening — vars inställning till skeppsbyggnadsregistreringen är positiv och som vill se denna genom- förd snarast möjligt — framhåller, att förslagets största betydelse på
Prop. 1973: 42 126
denna punkt är att varven kommer att kunna erbjuda säkerhet för kort- fristig finansiering under byggnadstiden.
Sjöfartsverket tar upp en annan fråga. Verket erinrar om sitt av till- synsändamål betingade intresse att tidigt få kännedom om de fartyg som byggs i Sverige och utomlands för svenska beställares räkning och före- slår, att varje svensk beställare åläggs att senast vid kölsträckningen an- mäla beställningen till sjöfartsverket.
2.4.2 lnskrivningsplikt och inskrivningsrätt
2.4.2.1 Nuvarande ordning
För att fartygsregistreringen på bästa sätt skall kunna fylla sin funk- tion bör den bl. a. riktigt återge äganderättsförhållandena. Sådant krav gäller redan från offentligrättslig utgångspunkt, eftersom fartygsregist- ret är en förteckning över fartyg med svensk nationalitet och nationa- litetsvillkoren är knutna till äganderättsförhållandena. Enligt gällande rätt sker en viss äganderättsprövning, när fartyg förs in i registret. Men kraven på utredning är relativt låga och detsamma gäller anmälan om förändring i äganderättsförhållandena. Sådan anmälan görs av fartygs- ägaren. I fråga om andel kan anmälan även göras av den som förvärvat andelen. Anmälan som här avses behöver ej åtföljas av bevisning. Där- emot skall underskriften vara bevittnad. En följd av denna ordning är, att den som är inskriven i fartygsregistret som ägare till fartyg ej har en mot lagfaren fastighetsägares legitimation helt svarande behörighet att medge inteckning i egendomen. Det är också möjligt att i fartygsregistret endast anteckna äganderättsändring i stället för att skriva in ägaren där. I princip skall inteckningsmedgivande, för att gälla, vara lämnat av den som är inskriven i fartygsregistret som ägare till fartyget. Men fullstän- dig prövning av äganderätten skall likväl företas i inskrivningsärendet vid domstolen. Det gäller därvid att härleda ägarens rätt till den som här i landet byggt fartyget eller som först förvärvat det från utlandet. Eftersom det kravet ansetts kunna vara alltför betungande för sökan- den, medger lagen om inteckning i fartyg att den räknas som fartygets ägare vilken under de senaste fem åren varit inskriven i fartygsregist- ret som sådan eller också bevisligen härleder sin rätt från den som vid femårsperiodens början var inskriven som ägare till fartyget. Inskriv- ning av äganderätt till skeppsbygge kan som förut nämnts ej förekom- ma förrän bygget nått den grad av fullbordan att det kan registreras som fartyg. .
Skeppsbyggen bereder även andra problem i gällande rätt. Frågan huruvida äganderätten tillkommer varvet eller beställaren kan knappast anses fullständigt klar. I allmänhet antas varvet vara ägare. Emellertid kan det dras i tvivelsmål om detta skall antas ha generell giltighet. Tänkbart är att beställaren bör anses, åtminstone jämte varvet, ha .del_i
Prop. 1973: 42 127
äganderätten t. ex. då han själv tillhandahåller väsentliga och värde- fulla delar av byggnadsmaterialet, vilka ej är av fungibelt slag. Skulle beställaren tillhandahålla hela materialet på det sättet att han anförtror åt varvet att av delar av skilda fartyg tillverka ett nytt, är det knappast givet att han förlorar äganderätten till detta material av den anled- ningen att varvet får det i sin besittning med byggnadsuppdrag. Men ' bortsett från sådana situationer — vilka ej är typiska för de beställ- ningsköp skeppsbyggnadsavtalen vanligen utgör utan innefattar eller gränsar till arbetsbeting — gäller antagligen, att varvet äger skepps- bygge som det tillverkar.
2.422. Kommittén
Inskrivningsplikt. Kommittén erinrar om, att de nuvarande ansprå- ken på utredning i inteckningsärenden om fartygsägares förvärv och fångeskedja på sina håll anses alltför högt ställda. I riksdagen motione- rades redan 1963 om en uppmjukning härvidlag och riksdagens skri- velse i anledning av motionen överlämnades sedan till kommittén för beaktande vid dess fortsatta arbete. Kommittéförslagets privaträttsliga inriktning har emellertid, enligt vad kommittén betonar, gjort det ofrån- komligt att ställa höga krav på äganderättsprövningen och att kräva kontinuerlig inskrivning av förändringar i äganderätten. Detta är påkal— lat för att en privaträttsligt fullgångcn "inskrivning skall kunna erbjudas. Samtidigt kommer det naturligtvis att möjliggöra en mer tillfredsstäl- lande nationalitetsprövning än som för närvarande äger rum. Kommit- tén erinrar om att den privaträttsliga förebilden är fastighetsrättens be- stämmelser om lagfart sådana de framträder i JB. Liksom gällande rätt lägger kommitténs förslag i första hand på ägaren resp. förvärvaren att svara för att anmälan om registreringsåtgärd resp. inskrivningsansökan görs. Registreringsplikt och inskrivningsplikt kombineras genom att re- gistreringsanmälan —- som ägare av registreringspliktigt fartyg åläggs göra inom viss tid från sitt förvärv -— också anses innefatta ansökan om inskrivning av ägarens förvärv. I övrigt innebär inskrivningsplikten, att envar som förvärvar i skeppsregistret infört fartyg eller andel i så- dant fartyg är skyldig att inom viss tid söka inskrivning av förvärvet.
Inskrivningsrätt. Ofullbordade eller suspensivt villkorliga förvärv har gjorts till föremål för särskild behandling enligt kommittéförslaget. En överlåtare kan tyst eller uttryckligen ha förbehållit sig äganderätten till fartyget intill viss tidpunkt, t. ex. tills betalning sker. Avbetalningsköp under äganderättsförbehåll är visserligen, enligt vad kommittén förmo- dar, inte någon vanlig överlåtelseform när det gäller stora fartyg. Säl- jaren kan i allmänhet beredas säkerhet i form av inteckning och dess- utom syns olika former av skeppslega, med eller utan slutlig ägande-
Prop. 1973: 42 128
rättsövergång, erbjuda kommersiella fördelar framför rena avbetalnings- köp. I vad mån f. 6. lagen (1915: 219) om avbetalningsköp är tillämp- lig är omdiskuterat enligt kommittén men kommittén har ansett sig kunna lämna den frågan därhän.
Kommittéförslaget går ut från gängse betraktelsesätt, att avbetalnings- köparen har en av köpeskillittgens erläggande suspensivt villkorad rätt, vanligen benämnd äganderätt, till godset medan säljaren har en av sam— ma villkor resolutivt betingad äganderätt. På motsvarande sätt kan en- ligt kommittén det rättsförhållande karakteriseras vilket råder före av- lämnandet av gods som sålts genom kreditköp. Den rätt att bringa köpet , till återgång, som säljaren har under sådana förhållanden, bör enligt kommitténs mening anses vara skyddad på liknande sätt, vare sig den betecknas som äganderätt eller hävningsrätt. Förvärv som sålunda kan bringas att återgå — efter avlämnandet, om uttryckligt förbehåll gjorts, och dessförinnan även utan sådant förbehåll —- behandlar kommittéför- slaget som ofullbordade på det sättet att deras fullbordan är beroende av villkor. Skyldighet skall ej föreligga att söka inskrivning för dem men förvärvaren skall dock vara berättigad att erhålla sådan inskrivning varvid anteckning skall göras i registret om det villkor, t. ex. ägande- rättsförbehåll, varav förvärvets fullbordan beror. I fråga om sådana för- värv föreslås alltså inskrivningsrätt men ingen inskrivningsplikt. Denna rätt blir så mycket mer väsentlig som kommittéförslaget —— såsom skall redovisas i det följande —— knyter sakrättskydd till inskrivningen. Att ett förvärv sålunda är ofullbordat innebär bl. a. att varken köpare eller säljare är behörig att ensam överlåta fartyget eller inteckna det eller upplåta panträtt däri. Inskrivningsrätten torde, antar kommittén, för- utsätta att rätt till fartyg på grund av avbetalningsköp ej omfattas av företagsinteckning men någon lagändring har kommittén inte funnit på- kallad därvidlag.
Kommitténs behandling av villkorade förvärv kompletteras inte med formkrav på fartygsköpet såsom i fastighetsrätten. Kommittén har över- vägt det problemet men har — med hänsyn till marknadens utpräglat internationella karaktär och behovet av att kunna träffa snabba, bindan- de köpslut även på distans — funnit att nackdelarna med en sådan ord- ning måste väga upp fördelarna. Det kan ändå förutses, att de nya re- gistrerings- och inskrivningsreglerna skall föranleda att skriftlig form — redan nu vanlig för fartygsköp — som regel tillämpas även utan före- skrift därom, tillägger kommittén.
Skeppsbyggen. När det gäller förvärv av skeppsbyggen kompliceras frågorna om inskrivning av äganderätt av speciella överväganden. Kom- mittén har utgått från att avtalsfrihet i och för sig kunde erkännas ge- nom att beställningsköp av skeppsbygge behandlades som vanligt far- tygsköp. Men varvsindustrins företrädare i kommittén har av företags- ekonomiskt tungt vägande skäl, som- främst har med skattemässig av-
Prop. 1973: 42 129
skrivning på lagertillgångar att göra, bestämt motsatt sig_att varven ut- sätts för risken att till beställare nödgas avstå äganderätten till skepps- byggen som de har under tillverkning. Eftersom det utemlands är van-' ligt att skeppsbygge till följd av klausul i byggnadsavtalet- är i bestäl- larens ägo från början, har det antagits, att anspråk .i detta hänseende sannolikt skulle komma att resas mot svenska varv, om lagstiftningen lämnade utrymme härför. Enligt kommitténs mening bör skeppsbygg- nadskonventionen förstås så att kravet på inskrivning av äganderätt för— utsätter att äganderätten ej i nationell lag fullständigt binds vid denena av byggnadsavtalets parter. Inskrivning skulle eljest bli tämligen me- ningslös. Kommittén har valt en ordning med teoretiskt klar men'prak- tiskt ringa rörelsefrihet, kombinerad med möjlighet till inskrivning av villkorliga förvärv såsom vid fartygsköp. Förslaget innebär, att ägande- rätten till skeppsbygge, som är föremål för beställningsköp, i princip låses vid varvet genom en särskild indispositiv regel, vilken samtidigtfyller funktionen av tolkningsmall så att därigenom bestäms vad som skall ut- göra beställning och vad som skall betraktas såsom arbetsbeting. Regeln går ut på att när skeppsbygge tillverkas enligt byggnadsavtal varvet skall anses som ägare, oavsett avtalets innehåll, ominte beställaren till-j ' handahållcr byggnadsmaterialet. Med byggnadsmaterial förstås därvid. ' " enligt kommittén allt som i fysisk mening förtjänar sådan beteckning, dvs. plåtar, maskineri, maskindelar, utrustningsdetaljer m'..m., men inte- rena kapitaltillskott, projekterings- eller arbetskostnader. När beställaren: inte tillhandahåller materialet, skall avtalet-sålunda betraktas som beställ- ning med äganderätten hos varvet. framhåller kommittén. Och detsam- ma gäller de fall då beställaren tillskjuter del av materialet men inte det . hela; från mindre avvikelser måste naturligtvis kunna bortses i'.tillämp— ningen. I övriga fall av tillverkning föreligger'arbetsbeting påpekar kom- mittén, och då betraktas beställaren redan enligt allmänna regler som .. ägare. . . . Denna speciella föreskrift i fråga om skeppsbyggen hindrar enligt ' kommittén ej att beställarens rätt till bygge på grund av byggnadsavtalet säkerställs genom inskrivning. Liksom kreditköp av färdigt fartyg be— rättigar köparen till inskrivning av det ofullbordade förvärvet får bc- ' ställarcn enligt förslaget rätt till inskrivning av sitt genom beställnings-
köpet suspensivt villkorade förvärv av bygget. I fråga om redan registre- - ' rat skeppsbygge föreslås dessutom en villkorlig inskrivningsplikt så att den som förvärvar sådant bygge måste söka'inskrivning aV' förvärvet" inom viss tid, ifall han inte föredrar att inom samma tid anmäla .byg- get för avregistrering. .
Kommittéförslaget innebär med denna konstruktion aväganderätten till skeppsbyggen, att varven i regel bevaras vid äganderätt till skepps- byggena men att sådana beställningsköp som förutsätter betydande be— talning före eller vid leverans kommer att -— genom att beställaren läm-
Prop. 1973: 42 130
nar vederlag i material till bygget i stället för att betala i pengar —— kun- na förvandlas till regelrätta arbetsbeting med den fulla äganderätten till byggena i beställarens hand. Detta bör, enligt kommitténs mening, åt- minstone teoretiskt kunna arrangeras så att varvet skaffar materialet i beställarens namn eller måhända uppträder som dennes kommissionär. Hur denna avtalsfrihet kommer att utnyttjas blir i första hand en fråga om balansering av Säljares och köpares inflytande på-den internationella marknaden, tillfogar kommittén.
Kommittén erkänner, att förutsättningarna för att sålunda lägga den fulla äganderätten till skeppsbygge i beställarens hand, och därmed bl. a. ge honom separationsrätt i varvets konkurs, inte kan antas komma att föreligga särskilt ofta. Men å andra sidan ger kommittéförslaget de flesta beställare möjlighet att genom inskrivning säkerställa sin avtals— enliga rätt till bygget såsom ofullbordat äganderättsförvärv. Denna rätt till inskrivning skall de enligt kommittén också kunna hävda mot varvet med utnyttjande av en allmän regel efter fastighetsrättslig förebild, som berättigar förvärvare att söka inskrivning på fångesmans vägnar. Var- vets borgenärer kan då inte, påpekar kommittén, ta bygget i anspråk utan endast den enligt byggnadsavtalet resolutivt villkorade äganderätt till detta som varvet har.
Att samäganderätt, som måhända i speciella fall erkänns med nu gällande ordning, inte kommer i fråga enligt kommitténs förslag får en- ligt kommittén ses som en eftergift åt behovet av ordning och enkelhet i registreringsförhållanden. Kommittén tillägger, att om skeppsbygge un- dantagsvis överlåts utan samband med skeppsbyggnadsavtal —— t. ex. ge- nom att en redare med eget varv övertar ett ofullbordat bygge i befint- ligt skiek för att själv färdigställa det — reglerna om köp av färdigt far- tyg blir tillämpliga fullt ut enligt kommittéförslaget. Kommittéförslaget är ej enhälligt i fråga om den tvingande regleringen av äganderätt till skeppsbyggen. En av experterna, advokaten Lennart Hagberg. har (jfr bilaga 5 till kommitténs betänkande) förordat full avtalsfrihet på skäl som i huvudsak innebär, att det kan ifrågasättas om en tvingande reg- lering är förenlig med skeppsbyggnadskonventionen, att varvsindustricn inte bör antas behöva skydd i form av tvingande avtalsregler utan i stället kan dra nytta av möjlighet att överlåta äganderätt till skepps- bygge under dess utförande, att den föreslagna tvingande regleringen omöjliggör samäganderättsförhållande som i vissa fall kan vara mo- tiverat, att möjligheten för beställaren att tillhandahålla byggnadsma- terialet ej är praktisk, att arrangemang med varvets ställning som be— ställarens inköpskommissionär kanske ej i praktiken kan godtas i varvets konkurs och att svenska bestämmelser i detta ämne bör avpassas efter internationell förebild.
Prop. 1973: 42 131
2.4.23. Remissyttrandena
Inskrivningsplikt. I denna del har förslaget inte föranlett några utta- landen under remissbehandlingen.
lnskrivningsrätt. Inskrivningsrätten har under remissbehandlingen uppmärksammats endast såvitt gäller skeppsbyggen.
Skeppsbyggen. Sveriges varvsindustriförening delar uppfattningen att den nuvarande inskrivningen av beställningskontrakt enligt 3 & SjöL är för- åldrad och bör ersättas med en modernare, på skeppsbyggnadskonven- tionen grundad ordning, som sålunda anpassats till ett internationellt er- känt system. Föreningen ansluter sig i princip till kommittéförslaget. Genom att äganderätten till skeppsbyggen förbehålls varven är enligt föreningen det viktigaste kravet på en ny ordning tillgodosett, nämligen att varven kan inteckna byggena redan från kontraktsskedet. Beställa- rens inskrivningsrätt ger denne fördelen att kunna hindra varvet från att ensamt inteckna bygget och bereder honom sakrättsskydd för sitt för- värv. Föreningen finner kommittéförslaget i den delen väl teoretiskt och förmodar, att det har tvivelaktigt värde för både beställaren och varvets borgenärer om bygget ej är sjösatt vid varvets konkurs och konkursboet varken kan eller vill fullborda bygget. Varvets villkorliga äganderätt går då knappast att realisera, menar föreningen, och beställaren är inte be- tjänt av sitt sakrättsskydd i det läget. Mer rationellt vore enligt för- eningens mening, att inte tillåta beställaren att skriva in sitt förvärv utan hänvisa honom till att'få säkerhet i bygget i form av inteckningar allt- eftersom han betalar dellikvider. En annan lösning vore att tillåta be- ställaren att få bygget registrerat med anteckning att han är beställare och att ge det en verkan som liknar den som vilande lagfart på fast egendom har.
Svenska metallindustriarbetareförbundet framhåller, att beställarens inskrivningsrätt går ut över de varvsanställdas s.k. löneprivilegium i konkurs. Enligt förbundets mening bör lagstiftningen om den statliga lönegarantin i arbetsgivares konkurs principiellt inte påverka bedöm- ningen av detta. En närmare redovisning av de ekonomiska konsekven— serna för varven och deras anställda vore enligt förbundets mening önskvärd innan förbundet ”är benäget biträda” kommittéförslaget.
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs tingsrätt, Sve- riges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund och Sjörättsför- eningen i Göteborg avstyrker förslaget om tvingande reglering av ägan- derätten till skeppsbyggen. Flera av dem hänvisar till den skiljaktiga me- ning som åtföljt kommittéförslaget. Det påtalas, att den civilrättsliga principen om avtalsfrihet trätts för när av skattemässiga och därmed i detta sammanhang principiellt ohållbara skäl. Det ifrågasätts också att
Prop. 1973: 42 ' 132
varven har verkligt behov av sådant skydd gentemot beställarna. Varvets retentionsrätt i bygge som tillhör beställaren anses ge fullgott skydd,- eftersom den prioriteras framför inteckningsborgenären enligt kommit- téförslaget. Värdet av den inskrivningsrätt förslaget ger beställaren ifrå- gasätts också. Dessutom har det gjorts gällande att förslaget strider mot skeppsbyggnadskonventionen.
Svea hovrätt konstaterar, att kommittéförslaget går ut från traditio- nen såsom slutpunkt för säljarens hävningsrätt och 1 övrigt avgörande 1 köprättsligt hänseende samt anför:
Ur civilrättSIig synpunkt finns det emellertid ingen anledning att till'— lägga traditionen denna avgörande betydelse _vid ett system med registre— rade förvärv, och jämställandet med det vanliga ägareförbehållet visar att förslaget i själva verket utgår från en'annan ordning. Detentionsrät- ' ten är meningsfull endast intill dess beställarens intill leveransen förfall- na prestationer är fullgjorda; vid varvets konkurs borde, om likheten med avbetalningsköpet ska-ll upprätthållas, beställaren få separationsrätt om han förskotterar eventuellt kvarstående belopp._ Stoppningsrätten kan däremot fylla en funktion ända fram till traditionen, i den mån kredit efter detta tillfälle utlovats. Bilden blir således ganska komplicerad: de- tentionsrätten för varvet upphör vid erläggandet av intill leveransen förfallna belopp, och detsamma måste gälla hävningsrätten för utebliven betalning; st0ppningsrättenför framtida belopps erläggande kan bibe- hållas intill traditionen och den ”äganderätt” som av skatteskäl skall förklaras ligga hos varvet bör förmodligen ej övergå förrän då.
Sjörättsfäreningen i Göteborg antar att beställaren får besvär med att hävda sin inskrivningsrätt gentemot varvet, om detta ej frivilligt med- verkar till den registrering som inskrivningen förutsätter. Även den tek- niska utformningen av äganderättsregeln kritiseras, dels från principiella civilrättsliga utgångspunkter, dels för att den'medger att regeln kring-' gås genom att arbetsbeting arrangeras så att varvet skaffar byggnadsma- terialet såsom inköpskommissionär för beställaren.
Sveriges fiskares riksförbund anlägger speciella synpunkter. Enligt förbundet är det vanligt att byggen av fiskefartyg finansieras genom be- ställarförskott och förbundet har dåliga erfarenheter av det nuvarande skyddet för sådana förskott när varven råkar på obestånd. Förbundet framhåller, att förskotten ofta överstiger byggets värde, eftersom ett ofullbordat bygges värde är vanskligt att beräkna på förhand. Kom- mittéförslaget åstadkommer enligt förbundets förmodan motsatsen till en förbättring av detta läge. De skäl kommittén anfört för förslaget finner förbundet väga lätt jämförda med kravet på praktisk möjlighet till rimlig fördelning av de ekonomiska riskerna mellan varv och beställare. Möj- ligheten att beställaren skulle kunna bli ägare genom att tillhandahålla materialet finner förbundet vara orealistisk från praktisk'utgångspunkt.
Prop. 1973: 42 . - 133
2.4.3. Avregistrering 2.4.3.1 Nuvarande ordning
Ett registrerat fartyg är förr eller senare förslitet och blir upplagteller upphugget och skrotat. Det kan också kondemneras efter haveri eller förlisa eller eljest, på försäkringsmässiga grunder, bli ansett som förlorat. Vidare kan det säljas till utlandet eller på grund av förändring av ägan- derätten till andel eller liknande orsak förlora svensk nationalitet. I dessa fall skall fartyget avföras ur registret; dessa är också de enda- giltiga grunderna för avregistrering. De angivna grunderna gäller i första hand registreringspliktiga fartyg. För fartyg som förts in i fartygsregist- ret utan registreringsplikt gäller dock samma regler. Att ägaren dispone- rar över registreringen ger honom alltså inte motsvarande rätt i fråga om avregistreringen. Anledningen därtill är, att han kan utnyttja registre- ringen till att inteckna fartyget och därför ej bör kunna utverka av- registrering till förfång för borgenärerna. '
Även om de angivna förutsättningarna för avregistrering är för han- den, kan hinder möta mot att avregistrering verkställs. Enligt en år 1967 ' tillkommen regel i 28 a 5 förordningen angående registrering av svenska fartyg får avregistrering inte verkställas utan bevis från inskrivningsdo- maren att fartyget ej är intecknat för fordran eller att samtliga inteck- ningshavare samtyckt till åtgärden. Denna spärregel är främst avsedd att förebygga att fartyget efter försäljning förs över till annat nationalitets- register utan hänsyn till inteckningshavamas rätt. En annan regel gäller i vissa fall när fartyget förlorar svensk nationalitet. Beror det på att an- del i fartyget övergått i utländsk ägo eller på att svensk delägare blivit utländsk medborgare, kan andelen enligt särskilda regler i 5 & SjöL återföras i svensk hand för att bevara fartygets svenska nationalitet. I konsekvens härmed gäller enligt 28 & registreringsförordningen att av- registrering ej får verkställas under viss tid. Aktualiseras frågan om åter- förande av andelen i svensk hand, kan sjöfartsverket fastställa särskild frist för ändamålet.
2.4.3.2 Kommittén
Enligt kommitténs uppfattning måste förutsättningarna för avregistre- ring även i fortsättningen vara i stort sett desamma som nu. Att ett far- tyg, som inte längre är svenskt, principiellt ej bör tillåtas stå kvar i ett svenskt nationalitetsregister är sålunda uppenbart. Ej heller bör ett för- stört, förlorat eller kondemnerat fartyg behållas i registret, anser kom- mittén. Detsamma gäller naturligtvis det fall att ett fartyg genom om- byggnad eller annan sådan ändring upphört att vara fartyg. Det bör i så fall utan vidare kunna behandlas såsom förstört, tillfogar kommittén.
De regler, som enligt gällande rätt skall förebygga avregistrering till
Prop. 1973: 42 134
förfång för annans rätt, är enligt kommittén i princip tillräckliga för att säkerställa borgenärernas rätt.
I överensstämmelse med sjöpanträttskonventionen föreslår kommittén, att avregistrering av fartyg, vari inteckning gäller, inte får verkställas förrän borgenären skriftligen samtyckt till åtgärden. Genom att göra sitt samtycke beroende av gottgörelse eller garanti för fortsatt tillfredsstäl- lande säkerhet i fartyget under dess nya flagg kan borgenären sålunda på grund av kommittéförslaget själv bevaka sin rätt så långt det över- huvudtaget är möjligt. '
Den andra spärregel som kommittén föreslår anknyter till gällande rätt om återställande avfartygs svenska nationalitet i vissa fall. Kom"- mittéförslaget ersätter bestämmelserna i 5 & SjöL medvissa bestämmel- ser i partrederikapitlet om partredares lösningsrätt till medredares an— del. Med utgångspunkt i- dessa regler innebär förslaget att; om det finns flera ägare till ett fartyg som skall avföras ur registret på grund av att det förlorat svensk nationalitet och lösningsrätt kan utövas för att be- vara fartygets nationalitet; avregistrering inte får verkställas medan lös- ningsrätten ännu gäller.
I fråga om skeppsbyggen som förs in i skeppsbyggnadsregistret kan enligt kommittén ej överlag gälla samma grunder för avregistrering som för fartyg. I den mån man kan tala om nationalitetsförändringar menar ' kommittén, att sådana inte bör tillmätas betydelse, eftersom skepps-l byggnadsregistret är ett register för inskrivning av rätt till skeppsbyggen här i landet, oavsett om de utförs för inländsk eller utländsk beställares räkning och oavsett vem som äger dem. Men de färdigbyggda fartygen måste kunna föras över till vårt skeppsregister eller till utländskt regis- ter. Eftersom skeppsbyggnadsregistrcringen ej blir obligatorisk enligt kommitténs förslag, bör ägaren-ha rätt att i princip förfoga över byg— gets avregistrering. På den andra sidan måste, såsom framhållits tidi- gare, en villkorlig inskrivningsplikt gälla i fråga om förvärv av skepps- bygge så länge det är registrerat. Om ny ägare ej vill låta inskriva sitt fång, måste han alltså i stället medverka till avregistrering.
När ett skeppsbygge sjösätts är det, framhåller kommittén, inte med nödvändighet färdigt som fartyg. Åtminstone med konventionell skepps— byggnadsteknik återstår viss tid för fullbordan genom inredning och ut- rustning — bl. a. med maskineri —— samt andraleveransförberedelser såsom tekniska provturer m. m. Under detta skede uppträder emellertid bygget alltmer som fartyg och är i viss utsträckning underkastat sam- ma risker som färdiga fartyg, framför allt vid förflyttningar. Enligt kommittén kan gränsen mellan skeppsbygge och färdigt fartyg vara svår att dra och det är inte säkert att den alltid kan dras på samma sätt. Den kan ej utan vidare knytas till avregistreringen. ur skeppsbyggnads- registret och inte till leveransen, i vart fall ej. idetta sammanhang. på- pekar kommittén. Ej heller kan 'en sådan gräns generellt förläggas till
Prop. 1973: 42 135
sjösättningen, som eljest i flera väsentliga hänseenden är ett avgörande ögonblick i byggets utvecklingsskede. Kommittén har med hänsyn här- till funnit sig böra föreslå, att de för avregistrering av fartyg gällande grunderna förstörelse, förlust och kondemnering även skall gälla i fråga om registrerade skeppsbyggen. ehuru dessa avregistreringsgrunder i stor utsträckning torde bli teoretiska.
I överensstämmelse med skeppsbyggnadskonventioncn gäller enligt kommitténs förslag samma krav på inteckningsborgenärernas samtycke till avregistrering av skeppsbygge som till avregistrering av fartyg. För överföring från skeppsbyggnadsregistret till det svenska skeppsregistret skall emellertid sådant samtycke ej krävas tillfogar kommittén. Ty för- slaget innebär också, att inteckning i skeppsbygge följer bygget vid över- föringen och alltså kommer att gälla i det nyregistrerade fartyget utan förändring i övrigt.
2433. Remissyttrandena
I denna del har kommittéförslaget mötts endast av den anmärkning- en, från Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs tings- rätt, att en uttrycklig bestämmelse behövs som gör ombyggnad och lik- nande förändringar av ett registrerat fartyg till formell avregistrerings— grund för den händelse ändringen innebär att karaktären av fartyg går förlorad. Det påpekas, att en sådan avregistreringsgrund inte lämpligen bör tolkas in i den regel som handlar om att fartyget förstörts.
2.4.4. Inskrivning av skeppnamn
2.4.4.1 Nuvarande ordning
Enligt 3 5 förordningen angående registrering av svenska fartyg skall i fartygsregistret för varje fartyg tas upp bl. a. dess .namn. Men regler om reservering av namn finns inte. Ej heller finns regler om namn- serier.
2.4.4.2 Kommittén
Kommittén erinrar om att fartygs namn behandlats vid sjölagsförsla- gets 1 kap. bland frågorna om fartygs identifiering. Kommittén har därvid föreslagit, att fartyg inte skall få föras in i skeppsregistret under namn som för mycket liknar namn på annat där infört fartyg eller kan hänföras till serie av fartygsnamn som, enligt registeranteckning eller ansökan om sådan anteckning, brukas av ägare till annat eller andra fartyg. Dennes medgivande skall emellertid bryta skyddet. för namn- serie. Även enstaka fartygsnamn skall enligt kommittéförslaget kunna reserveras genom sådan anteckning.
l förevarande kapitel reglerar kommittéförslaget nu förutsättningarna
Prop. 1973: 42 136
för anteckning av namn och namnserier'och den ordning vari anteck— ning sker. Mot bakgrund av förslaget till namnskick för registrerade fartyg —— som såvitt rör sådana fartyg i praktiken kommer att medföra ensamrätt till de namn varunder fartyg införs i skeppsregistret — bör enligt kommitténs uppfattning krävas, dels 'att namnserie är ägnad att skilja däri ingående fartyg såsom grupp från andra registrerade fartyg, dels att den består av inbördes särskiljande namn eller är uppbyggd så att den medger val av sådana namn. Det förstnämnda kravet finner kommittén självklart. E'n namnserie som ej kan markera samhörighet utåt har ingen beaktansvärd ”funktion att fylla. Och det senare kravet . beror enligt kommittén på att varje fartygsnamn i registret skall vara särskiljande. En namnserie som chmpelvis omfattar svenska älvar är enligt kommittén ägnad att skilja en grupp av sålunda namngivna far- tyg från andra samtidigt som den består av inbördes särskiljande namn. Kommittén påpekar, att namnserier självfallet också kan konstrueras genom kombinationer av fasta och skiftande komponenter, t. ex. serier ' vari samtliga namn slutar på ”holm” eller ”land” eller liknande eller som består av ett gemensamt namn med särskiljande tilläggsbeteckning för varje enskilt fartyg. Även sådana namnserier menar kommittén vara i och för sig ägnade att skilja gruppen av däri ingående fartyg från andra samtidigt som de medger att inbördes särskiljande namn ges de fartyg som hör till gruppen. '
Utöver kravet att namnserien skall kunna utmärka en grupp av far- tyg och att den är förenlig med det grundläggande kravet på registrera- de fartygsnamns särskiljande funktion kunde enligt kommittén ifråga— sättas att hänsyn borde tas till de berättigade intressen andra fartygs-' ägare kan ha för namn med viss anknytning av t. ex. geografisk karak-l tär. Den som driver trafik i Öresund kunde sålunda anses ha ett beak— tansvärt intresse av att kunna utnyttja namn med anknytning till ort eller bygd vid sundet. Sådana hänsyn skulle emellertid enligt kommit- téns uppfattning onödigt komplicera fartygsregistreringen och bör där- för ej beaktas i denna ordning. En annan sak är, tillägger kommittén, att fartygsnamn av denna typ kan tänkas förvärva eller ha förvärvat varumärkesskydd. De av kommittén föreslagna reglerna om skepps- registrering tar ej heller sådana hänsyn. Tillgången på lämpliga nanm behöver enligt kommittén inte dras in i bedömningen, eftersom den under alla förhållanden måste förslå för registreringspliktiga svenska fartyg. Förslaget uppställer fördenskull ej andra krav på namnseriers beskaffenhet än här angivits. '
Vad beträffar rätten att förbehålla sig namnserie genom anteckning i skeppsregistret anser kommittén, att bruket av serien bör ha inletts eller åtminstone vara nära förestående. Att gå så långt som till krav på inarbetning förefaller däremot kommittén opåkallat. Kommittén har valt att knyta redarens rätt till skydd för namnserie till att han har far—
Prop. 1973: 42 ' 137
tyg registrerat under namn, som är hänförligt till serien eller som åt- minstone kan genom namnändring tilldelas sådant nanm, eller också att han har registrerat eller påbörjat skeppsbygge som han avser att ge sådant namn i färdigbyggt skick. Med påbörjat skeppsbygge avser kom- mittén ett bygge, som nått det skedet att sammanfogning av bygg- nadsmaterial inletts på byggnadsplatsen. Det bör enligt kommittén an- ses som fullgott skäl för namnändring att redaren genom ändringen kan inleda bruk av namnserie. I-linje härmed innebär kommittéförslaget vi— dare att namnserie, som ej inom rimlig tid — av kommittén bestämd till två år _ tagits i bruk för registrerat fartyg eller som .ej längre bru— kas för sådant fartyg, berövas det skydd som registeranteckning med- för. Anteckningen skall då- avföras. Naturligtvis bör den också kunna avföras på begäran av den till förmån för vilken- den gäller.
Förutsättningarna för reservation av namnserie bör enligt kommittén med minst samma fog berättiga till förbehåll av enstaka fartygsnamn. En beställare som vid sjösättningen ger sitt fartyg namn bör kunna vara förvissad om att fartyget också får registreras under det namnet. Där-. för ger förslaget honom rätt att förbehålla sig detta genom anteckning i- skeppsregistret och denna rätt bör han för enkelhets skull ha redan från det att bygget registrerats eller påbörjats. Bestämmelserna om an— teckning av namnserie blir i övrigt tillämpliga enligt kommittén.
Slutligen har kommittén beaktat möjligheten av konkurrens mellan olika ansökningar om förbehåll av namn eller namnserier, vilka är så lika att de inte båda kan föras in i registret. Om ansökningarna ej är samtidiga, följer enligt kommittén redan av 3- 5 första stycket sjölags- förslaget att den som gjorts först har företräde, förutsatt givetvis att den alls kan bifallas, Men skulle det vara fråga om flera samma dag ingivna ansökningar, anser kommittén en formel behövas för att— be- stämma deras inbördes företräde. De omständigheter som därvid synts kommittén mest förtjänta av beaktande är i första hand om någon av ansökningarna avser namn eller namnserie, som redan kan anses vara mer eller mindre inarbetad. Det kan också vara så att den ena namn— serien framstår som mer skyddsvärd än den andra, eftersom "den ”goodwill” som står på spel avser betydligt större värden än den senare. Man kan, menar kommittén, föreställa sig konkurrens mellan namn- serie i en viktig lastlinje jämförd med en sådan avsedd för turisttrafik på ett begränsat område av inre vatten. Även andra omständigheter bör kunna beaktas. Kommittén har valt den lösningen att konkurrerande samtidiga ansökningars inbördes företräde skall bestämmas av inskriv- ningsmyndigheten efter skälighetsprövning med hänsyn bl'. a. till de an- ' givna omständigheterna.
Prop. 1973: 42 138
2.443. Remissyttrandena
Som angivits vid sjölagsförslagets 1 kap. har endast en remissinstans, Sveriges fiskares riksförbund, gått emot att rätt till reservation av namn— serier föreskrivs medan en annan uttalat stark tvekan. Även de som inte tagit sådan ställning har emellertid haft vissa synpunkter eller in- vändningar mot reservationsrättcns utformning.
Svea hovrätt betonar, att originalitetskravet på fartygsnamn bör vara särskilt strängt när det gäller att godkänna namnserier. Hela block av tänkbara fartygsnamn bör inte få reserveras och reservationsrätten för- anleder enligt hovrätten även problem med korsande namnserier och sammanträffande med registrerade varumärken. Hovrätten ifrågasätter om ej endast sådana namnserier" bör godkännas som består av flera var för sig angivna namn. Liknande synpunkter för sjöfartsverket fram. Ver- ket erinrar även om att reservation av uppräknade namn har fördelen att namnSkickets tillämpning bättre kan övervakas av registreringsmyn- digheten.
Sveriges advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund, S jöassuradö- retms förening — som ställt sig tveksam till att namnserier skall få re- serveras —— och Sjörättsföreningen i Göteborg betonar samtliga, att allt- för omfattande serier ej bör få komma ifråga. Det påpekas, att man inte bör godkänna serier bestående av exempelvis svenska älvar, namn på delstater i USA, namn på viss gemensam begynnelsebokstav och namn med vanliga förstavelser eller slut — exempelvis förstavelsen ”Mon-'” eller sådana slut som ”-ana”, ”-land”, ”-holm” och ”-ö".
Patent— och registreringsverket finner skälighetsprövningen vara en alltför godtycklig metod att lösa konkurrensspörsmål med och förordar i stället den inbördes ordningen för ansökningarnas diarieföring.
Sjöfartsverket tillstyrker, att anteckning om namnserie tidsbegränsas så som kommittén föreslagit.
2.4.5. Verka/z av registrering och t'nskrii-Vtittg 2.4.5]. Nuvarande ordning
Det är en allmän grundsats i svensk rätt, att inskrivning ej konsti- tuerar rättsläget i den meningen" att materiell brist i ett inskrivet rätts— förvärv inte skulle kunna klandras. Uttryck för det ger fastighetsrätten i 19: 16 JB. Såvitt gäller inskrivning av rätt till fartyg finns en motsva- rande regel i 36 5 lagen om inteckning i fartyg. Däremot saknar för- ordningen angåendc registrering av svenska' fartyg motsvarighet därtill, något som är naturligt med hänsyn till den relativt begränsade privat- rättsliga räckvidd denna förordning har.
Såsom lös egendom är fartyg i princip underkastade vanliga lösöre- regler. I fråga om mindre fartyg, sådana som ej har inteckningsbar
Prop. 1973: 42 139
dräktighet, yttrar Sig detta bl. a. däri att tradition krävs för sakrättslig verkan av såväl pantsättning som köp och att förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva -— den s. k. lösöreköpsförordningen — är tillämplig. Vid konkurrens mellan flera köpare antas tradition ha samma betydelse som eljest gäller vid förvärv av lösöre. I fråga om godtrosförvärv från annan än rätt ägare får man emellertid räkna med möjligheten av en viss inskränkning i de vanliga reglerna om lös egendom, nämligen på det sättet att godtrosförvärv torde förutsätta att, ifall fartyget är registrerat, fångesmanncn är inskriven i fartygsregistret som ägare. Detta skulle då följa av den legitimerande verkan som fartygsregistrcts innehåll härvid- lag ger enligt 6 och 37 55 lagen om inteckning i fartyg.
Om alltså de mindre, ej inteckningsbara fartygen i allmänhet följer vanliga lösöreregler, ger gällande rätt de inteckningsbara fartygen en viss särställning. Sålunda är inteckningsbarheten förenad med förbud enligt 10: 7 handelsbalken mot pantsättning enligt de regler som gäller lösöre i allmänhet. Av den anledningen har lösöreköpsförordningen i praxis ansetts inte vara tillämplig på inteckningsbara fartyg. Genom s.k. säkerhetsöverlåtelse i lösöreköpets form skulle eljest kunna åstad- kommas ett rättsläge analogt med det som angivna pantsättningsförbu- det skall förhindra. Av att lösöreköpsförordningen ej är tillämplig har både i doktrin och praxis dragits slutsatsen, att köp av inteckningsbart fartyg blir sakrättsligt verksamt redan genom avtalet. Frågan om tradi- tions- eller avtalsprincipens tillämpning på köp av inteckningsbara far- tyg enligt svensk rätt är emellertid föremål för delade meningar. Att besittningen till sådant fartyg spelar samma roll som i fråga om vanligt lösöre, när flera äganderättsförvärv konkurrerar, är däremot ej om- stritt. Ej heller torde ifrågasättas att godtrosförvärv från annan än rätt ägare — med nyss angiven reservation för fartygsregistrets legitimerandc verkan _— är möjlig under de förutsättningar som gäller lösöre i all- mänhet. Traditionsprincipen torde också gälla fullt ut vid gåva. I fråga om fartygsandel finns ej utrymme för traditionsprincipen, varför i stället avtalsprincipen torde gälla.
Vad som gäller fartyg har i viss mån motsvarande tillämpning på skeppsbyggen. När sådant bygge framskridit därhän att det s.k. mät— däcket lagts — vilket möjliggör beräkning av det blivande fartygets dräktighet — blir bygget nämligen registreringsbartsor'n fartyg, ifall rummet under mätdäck har en dräktighet av minst 100 registerton. Bygget blir därmed inteckningsbart såsom fartyg. De för sådana fartyg' gällande sakrättsliga gmndsatserna bör då också tillämpas på bygget. Härav följer, att detta blir undandraget den egendom som omfattas av företagsinteckning. I fråga om andra skeppsbyggen än de nu nämnda . får vanliga lösöreregler antas gälla utan vidare.
Prop. 1973: 42 . 140
2.4.5.2 Kommittén
Allmän grundsaIS. Med utgångspunkt i gällande rätt har kommittén funnit lämpligt, att i detta kapitels avsnitt om verkan av registrering och ' inskrivning inledningsvis slå fast, att registrering- eller inskrivningsåt- gärd —— dvs. främst nationalitetsregistrering, inskrivning av äganderätt och förändringar däri, registeranteckningar av olika slag, avregistrering m.m. _— 'i princip inte skall" hindra, att det underliggande materiella rättsförhållandet prövas särskilt. Denna grundsats lider visserligen, av skäl som strax skall beröras, principiellt betydande inskränkning genom att kommitténs förslag samtidigt, delvis efter förebild av JB, tillägger inskrivning materiell rättsverkan i väsentliga hänseenden. Denna inskriv- ning motiverar enligt kommittén att tilltron till skepps- och skeppbygg- nadsregistrens innehåll upprätthålls genom rättelse av fel och genom statligt skadeståndsansvar. I själva verket kan man 'tala om två skilda grundsatser som balanserar varandra, menar kommittén. Å ena sidan hindrar inskrivning ej att det materiella rättsläget prövas och å andra sidan tillerkänns inskrivningen långtgående rättsverkning'ar i vissa av- seenden. '
Sakrättsskydd på grund av inskrivning. Den betydelse som för närva- rande tilläggs besittningsförhållandet vid förvärv av fartyg har, enligt vad kommittén framhåller, sin för lösöre i allmänhet gemensamma, rättspolitiska grund i hänsyn till vad som brukar betecknas som borge- närs- och omsättningsintressena. Enligt kommitténs uppfattning gör sig dessa intressen av praktiska skäl knappast gällande på samma sätt i fråga om stora fartyg som när det gäller lösöre i allmänhet. På stora fartyg passar traditionsprincipens tillämpning i själva verket inte sär- skilt väl. Det är sant, påpekar kommittén, att redarens genom befäl- - havaren förmedlade besittning till fartyget kan markeras eftertryckligt utåt genom att fartyget bär redarens skorstensmärke och rederiflagga m.m., något som är särskilt påtagligt då ett nybyggt fartyg övertas av beställaren. Men det hör till bilden, att dessa yttre kännetecken stundom växlar med befraktningsförhållandcna och att det även vid samsegling redare emellan händer, att den enes fartyg här den andres _ eller ”lin- jens” _ kännetecken; sådant förekommer t.o.m. över nationsgränser. Besittningsövergång kan f.ö. enligt kommitténs uppfattning ställa sig ganska opraktisk att genomföra på ändamålsenligt sätt, när fartyget är till sjöss eller eljest på avlägsen ort, såframt den ej anses kunna ske genom denuntiation till befälhavaren. Denne står dock i sådant förtro- endeförhållande till redaren att kommittén finner det tveksamt om han kan betraktas som tredje man; snarare är han redarens särskilda repre- sentant och förtroendeman. Nutida intensiva fartygsdrift, för svensk del alltmer koncentrerad till oceanfart, påkallar hänsyn till den praktiska ' sidan av problemställningen, anser kommittén.
Prop. 1973: 42 141
Kommittén har mot angivna bakgrund funnit motiverat att, med ut- nyttjande av den för privaträttsliga syften helt tillrättalagda registre- rings- och inskrivningsordning som föreslås, frånkänna besittningsför- hållandena grundläggande sakrättslig betydelse. Den nya realregistre- ringcn erbjuder nämligen den fördelen, från såväl teoretisk som praktisk synpunkt, att avgörande rättsverkningar kan knytas till inskrivningen. I första hand gäller detta inträdet av sakrättsskydd för förvärv av fartyg genom köp, byte och gåva. Sedan fartyg eller skeppsbygge överlåtits och inskrivning sökts för förvärvet, skall sålunda överlåtarens borgenä- rer enligt kommittéförslagct inte kunna ta fartyget eller bygget i an- språk, om de inte har pant- eller retentionsrätt för sina fordringar. In- skrivningen övertar alltså, som antytts i det föregående, den sakrätts- liga roll traditionen spelar vid överlåtelse av vanligt lösöre. Traditionens köprättsliga betydelse, t. ex. som slutpunkt för säljarens ev. hävnings- rätt, berörs däremot ej av förslaget.
Kommittén har menat det vara följdriktigt att inte skilja på onerösa och benefika förvärv. Därför föreslås ett tillägg till lagen (1936: 83) an- gående vissa utfästelser om gåva, vilket tar upp en hänvisning till sjö- lagsförslagets regler om verkan av inskrivning. Det innebär, att krav på gåvans fullbordan genom tradition ej skall upprätthållas i fråga-om far- tyg och skeppsbyggen som kan föras in i skepps- eller skeppsbyggnads- registret och därmed bli föremål för privaträttslig inskrivning.
Kommittéförslaget passar in sakrättsskyddet för ofullbordade förvärv - i samma mönster som gäller de fullbordade förvärven. Inskrivning 'skall nämligen ge sakrättsskydd även för det ofullbordade förvärvet. Sedan inskrivning sökts av sådant förvärv, kan sålunda varken överlåtarens eller förvärvarens allmänna borgenärer ta fartyget i anspråk för sina krav, endast den rätt gäldenären har till fartyget. Detsamma skall gälla andelsförvärv och sidoförvärv, varigenom t. ex. en avbetalningsköpare till annan överlåter sin rätt enligt köpeavtalet.
Kommittén fäster i detta sammanhang uppmärksamheten vid att i ett 1965 framlagt förslag rörandc godtrosförvärv av lösöre antagits, att vid lagstiftning i detta ämne ej behöver särskilt beaktas bl.a. inteck- ningsbara fartyg med hänsyn till de krav på aktsamhet och särskilt undersökning av en överlåtarcs rätt att förfoga över egendomen i fråga som det förslaget fordrar för att god tro skall anses föreligga. Utgångs- punkten torde därvid ha varit ett väsentligen oförändrat rättsläge i fråga om fartygsregistrering och fartygsinteckning. Det är, uttalar kom— mittén, uppenbart, att kommitténs förslag ändrar förutsättningarna för tankegången i det förslaget. Enligt kommitténs mening blir det behöv- ligt att undanta registreringsbara fartyg och skeppsbyggen från en på förutnämnda förslag grundad lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre, om kommitténs förslag godtas.
Prop. 1973: 42 ' 142
Företräde och godtrosförvärv på grund av inskrivning. I fråga om företräde på grund av inskrivning utgår kommittéförslaget liksom 17 kap. JB, dels från att en fartygsägare genom var för sig giltiga rätts- handlingar kan överlåta fartyget till flera förvärvare och dels från att företrädet mellan dem, innan inskrivning sökts för någotdera förvärvet, beror på överlåtelsernas inbördes tidsföljd. Kommittéförslagets hu- vudregel är formad så att av två konkurrerande äganderättsförvärv till samma fartyg det förvärv har företräde för vilket inskrivning söks först. Sådant företräde på grund av inskrivning skall enligt förslaget kunna vinnas för förmögenhetsrättsliga singularfång, alltså köp, byte och gåva. Liksom JB tar kommitténs förslag upp ett undantag från huvud- regeln av innebörd att företräde på grund av inskrivning inte tillkom— mer förvärvare som var i ond tro vid sitt förvärv, dvs. som vid avtalet eller, i fråga om gåva, utfästelsen hade eller bort ha kännedom om den tidigare överlåtelsen. Skulle en sådan ondtroendc förvärvare i sin tur överlåta fartyget till någon, som är i god tro vid sitt förvärv, inne- bär dock förslaget att dennes goda tro botar den brist i fångeskedjan som hans fångesmans onda tro utgör. Undantaget från huvudregeln är alltså då ej längre tillämpligt.
Kommitténs förslag innebär vidare — likaledes i överensstämmelse med JB och med förut angivna, underförstådda utgångspunkt —— att fö- reträdet mellan förvärv för vilka inskrivning söks samma dag bestäms av förvärvens inbördes tidsföljd. Kan denna ej utrönas, skall företrädet enligt kommittéförslaget bestämmas av domstol med beaktande av om- ständigheterna, bl. a. vad som kan antas ha förutsatts vid förvärven. Det innebär vidare att —— av uppenbara skäl — det till inskrivningsansökan knutna företrädet på grund av inskrivning förfaller, om ansökningen ej leder till inskrivning. Samma innebörd har kommittéförslaget för det fall att det visar sig att förvärvare inte har rätt att göra förvärvet gällande.
Motsatsförhållande mellan universalfång såsom bolagsskifte, arv m.m. på den ena sidan och singularfång på den andra sidan reglerar kommittéförslaget på samma sätt som JB, dvs. singularfång kan på grund av inskrivning gå före universalfång men inte tvärtom. Förvärv genom exekutiv försäljning undantas enligt JB i allmänhet från reglerna om företräde på grund av inskrivning. Endast i vissa specialfall — näm- ligen när försäljningen ej äger rum till realisering av sakrätt — får dessa förvärv utstå konkurrens. Kommittén räknar med att den inter— nationella handeln med fartyg har större behov av trygghet i omsätt- ningen än den nationella fastighetsmarknaden. Därför har kommittén valt den ståndpunkten att sådana förvärv i princip inte skall behöva konkurrera med andra. De har följaktligen undantagits från förslaget till reglering av företräde på grund av inskrivning.
Från de konkurrensfall som hittills berörts måste enligt kommittén skiljas de till det yttre Stundom likartade fallen av dubbla anspråk av
Prop. 1973: 42 143
vilka endast det ena vilar på giltig grund medan det andra är behäftat med rättsligt fel som hänför sig till anspråket som sådant eller till ett tidigare fång varpå det grundas. För att kommittéförslagets regler om godtrosförvärv på grund av inskrivning skall bli tillämpliga måste ett fel vidlåda det ena förvärvet. Den fångeshandling som det grundas på har t.ex. varit förfalskad eller getts oriktig tolkning. Förslaget ger i denna del uttryck för det långtgående vitsord som skepps- och skepps- byggnadsregistrens innehåll tilläggs. Oavsett om åtkomsten till fartyget eller skeppsbygget är rättsligt bristfällig, ger inskrivning därav möjlighet för tredje man till godtrosförvärv av egendomen. Till skillnad från JB föreskriver kommittéförslaget härvidlag ej undantag för särskilt allvar- liga fall av brist såsom att rättshandlingen företagits under 5. k. rån- tvång eller av någon som saknade rättshandlingsförmåga. Kommittén framhåller, att avvikelsen även här är betingad av den internationella omsättningens särskilda behov av trygghet. Samma hänsyn föranleder, som förut angivits, att förvärv på exekutiv auktion ej faller under reg— lerna om godtrosförvärv på grund av inskrivning. Sådana förvärv skall nämligen gälla utan särskilda kvalifikationskrav.
Kommittén erinrar om att för de fall godtrosförvärv inträder rätte ägaren kommer att göra förlust. Denna skall enligt förslaget ersättas av statsverket enligt regler som svarar mot JB.
Publicitctrverkan. Kommittén har föreslagit, att i sjörätten skall efter- bildas de fastighetsrättsliga reglerna i 20: 8 JB så att tredje man för- sätts ur god tro rörande förekomsten av tvist om bättre rätt till re- gistrerade fartyg eller skeppsbyggen och om förvärvsvillkor, som in- skränker ägarens rådighet över dessa.
2.4.53 Remissyttrandena Allmän grundsats. Grundsatsen att inskrivning ej utesluter rättslig prövning av inskrivet förhållande har under remissbehandlingen föran- lett uttalande endast av Svenska bankföreningen. Med erinran om prak- tiska svårigheter att tillämpa fartygsbegreppet, pekar föreningen på ris- ken för betydande rättsförluster genom att egendom, vari inteckning beviljats, senare — exempelvis i ägarens konkurs — befinns inte vara fartyg eller sl-zeppsbygge i lagens mening. Föreningen menar, att en ga— ranti behövs mot sådant av samma typ som 9 % andra stycket lagen (1966: 454) om företagsinteckning.
Sakrättsskydd på grund av inskrivning. Att traditionsprincipen er- sätts med en inskrivningsprincip har i allmänhet lämnats utan erinran. Stockholms tingsrätt har dock invänt att förslaget på den punkten inte medför någon exemplarisk ordning, eftersom det leder till brist på en- hetlig behandling av små och stora fartyg. Tingsrätten finner det ut-
Prop. 1973: 42 . 144
göra en brist i utredningen att frågan om hur en från alla synpunkter praktisk lösning skall kunna åvägabringas inte behandlats ingående. Sjörättsförcningen i Göteborg finner det oklart hur långt sakrätts- skyddet sträcker sig för den som beställt skeppsbygge och fått sitt förvärv inskrivet, eftersom skyddet inte täcks av förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken . Föreningen befarar därför, att sakrättsskyddet kommer att bli otillfredsställande i händelse av varvets konkurs.
Företräde och godtrosförvärv på grund av inskrivning. Stockholms tingsrätt anser, att det även om man godtar kommitténs syn på inskriv— ningens betydelse kan sättas i fråga om godtrosförvärv på grund av in- skrivning skall kunna gälla också i de fall det föreligger sådan allvarlig brist i fångeskedjan som råntvång och bristande rättshandlingsförmåga. Tingsrätten erinrar om att detta avviker från JB och ifrågasätter, om den av kommittén åberopade internationella omsättningens behov av trygghet verkligen motiverar en sådan avvikelse.
Även Svea hovrätt ställer sig frågande till det internationella behovet av omsättningstrygghet och menar att detta behov i så fall talar för att inte heller brist i godtrosförvärvarens eget fång kan göras gällande mot, denne. Hovrätten tillfogar emellertid, att de föreslagna reglerna om godtrosförvärv ansluter till vad som eljest gäller sådana förvärv av lös— öre och såtillvida har stöd av hävd. Om den oinskränkta rätten till god- trosförvärv på grund av inskrivning genomförs, bör enligt hovrätten vissa risker för onödiga rättsförluster undanröjas genom att skepps- och skeppsbyggnadsregistren förses med anteckning om inskrivna ägares omyndighet och om kvarstadsåtgärder mot registrerade fartyg. På så sätt skulle det förebyggas att inskrivning beviljas för obehörigt förvärv från omyndig eller på grund av obehöriga förfoganden över kvarstads- belagd egendom. Hovrätten erinrar om, att även med sådana skyddsåt- gärder vissa allvarliga risker återstår för rättsförluster som följd av tredje mans godtrosförvärv på grund av inskrivning. Genom inskriv- ning på grund av förfalskad. fångeshandling skulle nämligen rätt ägare kunna berövas sitt fartyg utan att veta om det. Om den föreslagna oin- skränkta rätten till godtrosförvärv på grund av inskrivning genomförs, behövs därför föreskrift om att inskrivning förutsätter kommunikation med förre ägaren.
Hovrätten tillägger, att förslaget också behöver kompletteras med föreskrift att den som får vika på grund av inskrivning, vare sig det är fråga om företräde eller godtrosförvärv på grund av inskrivningen, inte har lösningsrätt till egendomen. Hovrätten erinrar om motsvarande före- skrift i 17 kap. JB .
Pnblicitetsverkan. Kommittéförslaget har inte föranlett uttalanden i denna del.
Prop. 1973: 42 145
2.4.6. Huvuddragen av registrerings- och inskrivningsförfarandet
2.4.6.1 Nuvarande ordning Fartygsregistreringen har, som jag berört tidigare, rötter i 1800-talet. Den är i första hand offentligrättsligt betingad och går sålunda ut på att registreringspliktiga svenska fartyg och vissa data om dem skall för- tecknas hos sjöfartsverket. Den är emellertid också avsedd att utgöra underlag för privaträttslig inskrivning på det sättet att endast den i far- tygsregistret inskrivne ägaren är legitimerad att medge inteckning i far- tyget samtidigt som dennes ställning av rätt ägare likväl är underkastad självständig prövning i inteckningsärendet av inskrivningsdomare i Stockholms domsaga. Reglerna om fartygsregistrering fick sina allt- jämt gällande huvuddrag genom 1901 års lagstiftning om fartygsre- gistrering och fartygsinteckning. De utmärker sig för att vissa från offentligrättslig synpunkt behövliga upplysningar om fartyget skall an- tecknas i registret och att det är fartygsägarna som under straffansvar har att anmäla fartygen för registrering och tillse att ändringar i re- gistrerade förhållanden fortlöpande anmäls till sjöfartsverket som re- gistreringsmyndighet. Vad inskrivningen beträffar vill jag hänvisa till vad jag anfört vid behandlingen av inskrivningsplikt och inskrivnings- rätt i det föregående. (2.4.2.1).
2.462. Kommittén
Reglerna om registrerings- och inskrivningsförfarandet förs enligt kommittéförslaget samman till förevarande kapitel men blir i motsva— rande mån tillämpliga även på inskrivning enligt 11 kap. Strävan har enligt kommittén varit att hålla materiella och formella regler skilda åt. Men i en ordning som innebär grundlig materiell prövning har en så- dan princip ej kunnat genomföras konsekvent. Fastighetsrättens genom JB reviderade inskrivningssystem har efterbildats i möjligaste mån. Bland betydelsefulla avvikelser anger kommittén särskilt bl. a. att hand- läggningen av registrerings-och inskrivningsärenden ej koncentrerats till inskrivningsdagar. Handläggningen kan nämligen i det enskilda fallet behöva samordnas över nationsgräns såsom fallet konventionsenligt blir t. ex. vid överföring av fartyg från ett utländskt nationalregister till vårt skeppsregister.
I förslaget definieras registrerings- och inskrivningsärenden såsom ärenden angående registrering av och inskrivning-av rätt till fartyg och . skeppsbyggen samt angående registeranteckningar och andra införingar i skepps- och skeppsbyggnadsregistren, allt förutsatt att det sker enligt bestämmelser i SjöL. Alla sådana ärenden bör handläggas i samma pri- vaträttsligt betryggande ordning som fastighetsrättens inskrivningsären- den och blir därför inom sjöfartsverket bundna till handläggning på särskild inskrivningsavdelning under ledning av lagfaren person.
10 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 . . 146
Liksom gällande rätt lägger kommitténs förslag, såsom angivits i det föregående, i första hand på ägaren resp. förvärvaren att svara för att anmälan om registreringsåtgärd resp. inskrivningsansökan görs så- som föreskrivs. För att ytterligare tillgodose behovet av fortlöpande inskriv- ning i registren eller andra registrcringsåtgärdcr, när äganderättsför- ändring eller annat påkallar det, föreslår kommittén att sjöfartsverket får en mot fastighetsrätten svarande befogenhet att förelägga vite för fullgörande av sådan skyldighet. Med hänsyn till de stora värden som står på spel bör enligt kommittén ingen legal begränsning av vitesbelopp gälla men utdömandet av förelagt vite ankomma på domstol. Efter samma förebild skall enligt förslaget sökande, vars rätt är beroende därav, kunna på föregående ägares vägnar fullgöra den anmälnings- och ansökningsskyldighet denne försummat. Kommittén anser att detsamma måste gälla om det ej föreligger försummelse av anmälningsskyldighet, såsom fallet kan vara i fråga om skeppsbygge. Den föregående ägaren åläggs för sådana fall editionsplikt med avseende på de för ändamålet behövliga handlingar som han innehar. Undantag från krav på sam- manhängande fångeskedja medges enligt kommittéförslaget för förvärv genom exekutiv försäljning. Detta är, framhåller kommittén, i första hand betingat av den bestämmelse i sjöpanträttskonventionen som går ut på att registerförare i konventionsstat skall ha skyldighet att, i före- . kommande fall mot vederbörligt bevis, såsom ägare till fartyg i regist- ret skriva in den som förvärvat fartyget vid exekutiv försäljning inom konventionsområdet. Undantaget har dessutom fastighetsrättslig före- bild. '
Dagbok skall enligt kommittéförslaget föras över registrerings- och inskrivningsärenden och handlingar i sådana ärenden skall föras samman till akter. Huruvida aktbildningen bör ske kronologiskt eller följa det s.k. realaktsystemet eller eventuellt ordnas annorledes får avgöras ge- nom tillämpningsföreskrifter, menar kommittén. '
Beslut som innebär registrerings- eller inskrivningsåtgärd skall "enligt vad kommittén föreslår meddelas genom införing i registret, där dess innehåll alltså skall manifesteras, medan annat beslut skall meddelas genom att tas upp i dagboken eller akten. Där anser kommittén, att också skälen för att registrerings- eller inskrivningsåtgärd inte vidtas enligt anmälan eller ansökan skall redovisas. Med sådan åtgärd avser förslaget, som förut angivits, registrering och avregistrering, registeran- teckningar samt inskrivning av rätt till fartyg och skeppsbyggen, allt en- ligt 2 kap. Därtill kommer enligt förslagets 11 kap. inskrivning av pant- rätt samt olika åtgärder beträffande inteckning såsom nedsättning, död- ning, innehavsanteekning m.m. Med hänsyn till de viktiga rättsverk- ningar som knyts redan till ansökan om inskrivning bör ansökan, som ej genast bifalles eller avslås, föranleda registeranteckning föreslår kom- mittén. Om ett beslut rörande registrerings- eller inskrivningsåtgärd gått emot någon, skall denne underrättas enligt förslaget.
Prop. 1973: 42 147
Som redan antytts åläggs sjöfartsverket att aktivt vaka över att re- gistrerings- och inskrivningsförhållandena avspeglar verkligheten. Det har kommittén ansett nödvändigt med hänsyn till det vitsord förslaget tillägger registrens innehåll. I vissa fall då fråga är om. avregistrering ger kommittéförslaget sjöfartsverket befogenhet att självmant vidta be- hövliga åtgärder. Vilandeförklaring av anmälan eller ansökan skall ej förekomma men enligt kommitténs mening måste det vara myndigheten obetagct att uppskjuta ärende för utredning. Är anmälan eller ansökan otjänlig som underlag för prövning, bör den enligt kommittéförslaget avvisas. Om bifall till en ansökan förutsätter att annan ansökan först bifalles, kan uppskov bli ofrånkomligt. ' '
Handläggningcn får enligt kommitténs förslag i princip skriftlig form. I den mån förvärv ej kan styrkas skriftligen skall enligt förslaget sjö- fartsverket kunna utreda ärendet vid särskilt sammanträde efter före- bild av fastighetsrättens lagfartssammanträde. Sammanträdesprotokollet får sedan tjäna som underlag för prövningen.
Kommittéförslaget efterbildar reglerna i JB om officialrättelse av in- föringsfel. I registrerings- och inskrivningsärenden föreslås ett besvärs- förfarande enligt judiciell ordning, varvid Svea hovrätt blir besvärsin-
stans.
IE.—1.6.3 Remissyttrandena
Kommittéförslagets strävan att i möjligaste mån efterbilda 138 in- skrivningsrättsliga regler stöds särskilt av Stockholms tingsrätt och Sve- riges advokatsamftmd. Tingsrätten framhåller dock att detta förfarings- sätt inte i sina enskildheter får leda till att man inom sjörätten genom- för principer om vilkas slutliga tillämpning inom fastighetsrätten tvekan ännu kan råda.
Att såsom förslaget-förutsätter registrerings- och inskrivningsärenden handläggs varje arbetsdag i stället för att koncentreras till särskild in- skrivningsdag en gång i veckan tillstyrks av Stockholms tingsrätt "och Sveriges varvsindttstriförent'ng. Tingsrätten erinrar dock om att inskriv- ningskommittén i betänkandet ADB inom inskrivningsväsendet (SOU 1969: 9) föreslagit en liknande ordning på fastighetsrättens område men därvid bibehållit begreppet inskrivningsdag och begränsat inskrivnings- dagens längd så att den slutar klockan 12 på dagen. I fråga om inskriv- ningsdagens längd bör man enligt tingsrätten inte gå längre än vad in-. skrivningskommittén tänkt sig. —— Varvsindustriföreningcn framhåller, att det numera är mycket vanligt att svenska skeppsbyggen levereras till beställare i främmande land. I sådant fall registreras det färdiga fartyget —— och intecknas kanske också —- i det främmande landet i leveransögonblicket. Det formella övertagandet äger ofta rum vid s.k. conference call vari ett flertal personer på olika orter deltar. Om byg- get är registrerat i Sverige, blir det alltså nödvändigt att det avförs ur
Prop. 1973: 42 148
skeppsbyggnadsregistret vid leveransen. Det bör enligt föreningen kunna ske genom definitivt beslut, inte bara genom beslut om att avregistre- ring skall ske då nyregistrering ägt rum i det främmande landet. För- eningen förutsätter att varven vid behov skall kunna ta sjöfartsverkets tjänster i anspråk för detta ändamål, även om det på grund av tids- skillnad mellan olika berörda orter måste ske utom verkets ordinarie tjänstetid.
Hovrätten för Västra Sverige och Stockholms tingsrätt anmärker att kommittéförslaget inte reglerar besvärsförfarandet och det därtill hö- rande underrättelseförfarandet i samma utsträckning som motsvarande bestämmelser i JB. Tingsrätten hävdar i detta sammanhang att man bör föra in alla grundläggande regler för 'registrerings- och inskrivningsför- farandet i SjöL, alltså även för hela besvärsförfarandet. Vidare bör detta enligt tingsrättens mening formas med den förestående förvaltningsrätts- liga reformen som förebild. En besvärstid av tre veckor räknat från del- givningsdagen, såsom föreslås för förvaltningsrättens del, finner tings- rätten vara att föredra från rättssäkerhetssynpunkt. Tingsrätten erinrar bl. a. om att sökanden i ärendet kan vara bosatt utomlands och att en ordning som räknar besvärstiden från beslutsdagen då kan leda till rättsförlust för denne.
Hovrätten för Västra Sverige påpekar, att frågan om vilken hovrätt som skall vara besvärsinstans kommer i nytt läge, om sjöfartsverket för- läggs utom Stockholm.
Göteborgs tingsrätt föreslår — med instämmande av hovrätten för Västra Sverige — att avvisning inte skall förekomma i registrerings- och inskrivningsärenden. Enligt tingsrättens bedömning torde det bli mycket sällsynt att en ansökan är så bristfällig att den inte efter kom- plettering kan sakligt prövas. De regler som föreslås om uppskov jämte vitesföreläggande bör i allmänhet vara tillräckliga för att framtvinga erforderlig utredning. Enligt tingsrättens mening är det inte heller väl förenligt med fartygsregistreringens delvis offentligrättsligt betingade syfte att anmälan om registrering eller om ändring i registrerade för- hållanden skall kunna avvisas.
Sjöfartsverket fäster uppmärksamheten vid att sjöfartens speciella för- hållanden påkallar snabb handläggning och ifrågasätter därför om inte verket självt bör få döma ut förelagda viten.
2.5. Partrederi
2.5.1. Partrederiets grunddrag
2.5.1.1 Nuvarande ordning
Partrederi föreligger då flera slutit sig samman för att driva sjöfart med eget fartyg. Rederiet utgör alltså en ändamålsbestämning knuten
Prop. 1973: 42 149
till ett visst fartyg. Skulle egendomsgemenskapen ej syfta till att driva sjöfart — t. ex. vara tillfällig eller bestämd av annat ändamål såsom att utnyttja fartyget för fritidsändamål eller som hotell- eller restaurang- lokal —- föreligger inte partrederi utan samäganderätt eller enkelt bolag, förutsatt att inte särskilt rättssubjekt bildats. Partrederiet är. ej ett självständigt rättssubjekt och borgenärerna är alltså delägarnas, inte rederiets. Delägarnas ansvarighet är från början delad pro rata parte. Den enes andel kan inte tas i anspråk för rederigäld som belöper på den andre, om inte sådan ansvarighet föreligger på grund av åtagande eller annan omständighet som föranleder solidarisk ansvarighet. Till skillnad från det enkla bolagets delägare berördes partrederiet ej av 1936 års skuldebrevslagstiftning, genom vilken den solidariska ansva- righeten lagfästes som huvudregel i skuldförhållanden.
Partredarens ansvarighet utmärker sig också för att den i förhållan- de till tredje man i princip ej omfattar andra rederiförbindclser än som ingås efter redarens inträde i partrederiet genom andelsförvärv. Krav mot rederiet måste följaktligen göras gällande i andelar i far— tyget. Dessa andelar kan antas tillika omfatta de rederitillgångar som kan finnas därutöver i form av driftskapital, intjänt frakt etc. I far- tyget som sådant kan kravet göras gällande endast genom att samtliga andelar tas i anspråk på en gång, något som förutsätter att samtliga andelsägare är ansvariga för gälden i fråga. Fordran som är förenad med pant- eller retentionsrätt kan naturligtvis utan hinder härav göras gällande i fartyget såsom sådant, eftersom fartyget häftar därför utan hinder av växlingar i äganderätten. En specialregel som kan leda till solidarisk ansvarighet för partredare finns i 27 & lagen om inteckning i fartyg. Med avvikelse från vad som gäller utåt inträder en ny delägare redan genom andelsförvärvet i partredarnas inbördes skyldigheter och rättigheter. I fråga om utträde ur rederiet finns särskilda regler om kun- görelse av andelsöverlåtelse för att möjliggöra att den som utträtt fredas från ansvarighet mot tredje man, som varken känt till eller bort känna till överlåtelsen. Internt krävs anmälan och bevis att den till vilket an- delen övergått godkänt detta.
Såvitt rör partredarnas inbördes förhållanden anses reglerna i SjöL vara dispositiva. De är alltså avsedda att träda i tillämpning endast i den mån rederiavtal ej föreligger. Skriftliga sådana avtal torde knap- past vara vanliga hos oss utom i storsjöfarten.
2.512. Kommittén
Kommittéförslaget bevarar partrederiet som speciell sjörättslig bo- lagsform i enlighet med vad de nordiska sjölagskommittéerna enats om. De danska, finska och svenska kommittéerna har därvid ej ansett skäl föreligga till ändringar i dessa grunddrag. Den norska kommittén har, mot bakgrund av ett delvis avvikande rättsläge i övrigt, valt att
Prop. 1973: 42 150
införa en presumtion för solidarisk ansvarighet med möjlighet för part— redarna att genom anmälan till skeppsregister etablera ett på avtal grundat prorataansvar. Även anknytningen till ett bestämt fartyg upp- ges enligt det norska förslaget. För svensk del framhåller kommittén, att partredare ej sällan åtar sig solidarisk ansvarighet för rederiförbin- delser och att intet hindrar att så alltjämt sker; jfr även Specialreg- lernai246 & andra stycket och 266 % andra stycket av sjölagsförslagct. Ett uppgivande av grundsatsen om prörataansvar för partredare skulle för vår del medföra att motiven för särskilda regler i ämnet försva- gades. Med hänsyn till att partrederiet i dess traditionella form uppen- barligen alltjämt fyller ett praktiskt behov hos oss har kommittén inte varit beredd föreslå några mera genomgripande ändringar.
Kommittén har övervägt om rederiets borgenärer borde kunna ta, , fartyget som sådant i anspråk för sina fordringar, ej endast fartygsan- delar. Ändring i sådant syfte förutsätter emellertid, framhåller kommit- ' tén, att grundläggande regler om partredares ansvarighet sätts ur spel på ett sätt som knappast är väl förenligt med partrederiets bevarande i övrigt. Kommittén föreslår därför ingen ändring i gällande ordning där- vidlag. Särskilda regler om kungörande av andelsöverlåtelse anser kom- mittén kunna undvaras, eftersom syftet därmed tillgodoses genom den inskrivning av andelsförvärv som förutsätts i förslagets registrerings- och inskrivningsregler i andra kapitlet SjöL. Tredje man som inlåter sig på rättshandling med partrederiet, har alltså möjlighet att hos skepps— registret skaffa sig kännedom om vilka som är delägare och bör förden- skull knappast kunna göra gällande att man ej känner till en över- låtelse av andel som föranlett inskrivning eller inskrivningsansökan.
Kommittéförslaget tar, i kapitlets inledande paragraf, upp en ut- trycklig erinran om reglernas dispositiva karaktär såvitt rör-delägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter. I den mån reglerna rör tredje man är de givetvis tvingande i den" meningen att partredarna inte ge- nom inbördes avtal kan sätta dem ur spel till nackdel för tredje man.
2.5.1.3 Remissyttrandena . Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs tingsrätt ansluter sig båda till kommitténs uppfattning att partredeiet bör bevaras i hävd- vunnen form. . . _ Partrederiets grundläggande konstruktion kritiseras emellertid av Svea hovrätt. Enligt hovrätten är partrederiet fördelaktigt för redarna men ofördelaktigt för deras borgenärer. Att denna bolagsform är ut- bredd i praktiken menar' hovrätten bero på att den" gäller utan vidare när flera driver fartyg gemensamt. Det delade ansvaret medför enligt- hovrätten omständlighet och risk för rättsförlust då rederigäld be- höver sökas ut ur fartyget. Läget blir enligt hovrätten ytterligare'kom- plicerat i konkursfall, eftersom man då måste gå omvägen över upplös-
Prop. 1973: 42 151
ning av rederiet för att komma åt samtliga fartygsandelar. Om sjö— panträtt för s. k. befälhavarförbindelser enligt 267 & 5 SjöL avskaffas så som kommittéförslaget tillika innebär, blir rättsläget enligt hovrät- tens uppfattning så besvärande att det kan ifrågasättas huruvida det. delade ansvaret med alla dess konsekvenser bör bibehållas.
Stockholms tingsrätt och Sveriges advokatsamfund framhåller, att partrederiets bestånd och juridiska utformning förtjänar övervägas när- mare. Tingsrätten inskränker sig däreftcr till att peka på behovet att författningsmässigt uppmärksamma problemen med verkställighet mot partrederi medan advokatsamfundet går in på vissa tillämpningssvå— righeter. Sålunda är det enligt samfundet oklart vilken rättsverkan så- dana rederiförbindelser medför som ingås innan rederiets fartyg för- värvats eller efter det att fartyget avyttrats. Samfundet framhåller vi- _ dare som oklart hur rederiets tillgångar utöver fartyget skall behandlas i rättsligt hänseende och hur verkställighet skall "vinnas för en dom mot partrederiet. Det delade ansvaret bör'enligt samfundets mening vara mycket välmotiverat för att behållas, eftersom solidariskt gäids— ansvar eljest är huvudregeln hos oss. Samfundet erinrar om att lång- tidskreditgivarna regelmässigt kräver, att partredarna ikläder sig soli- dariskt ansvar. Det bör enligt vad samfundet föreslår övervägas dels om partrederi skall stiftas redan genom rederiavtalet även om något fartyg ännu ej förvärvats, dels huruvida partrederiet skall ges ställ- ning av särskilt rättssubjekt med egen förmögenhetsmamssa och dels huruvida partrederiet-bör ges karaktär av handelsbolag med möjlig- het att särskilt stipulera delat ansvar. Motsvarande synpunkter förs även fram av Sjörättsföreningen' : Göteborg.
2.5.2. Huvudredare):
2.5.2.1 Nuvarande ordning
SjöL föreskriver, att för partrederi skall finnas huvudredare med viss behörighet. Enligt nationalitetsreglcrna måste till huvudredare utses svensk medborgare som är bosatt här i landet. Däremot behöver han inte själv vara delägare i fartyget. Lagstiftaren har likväl inte menat att tvinga in partredarna under. sådan enhetlig ledning. Påföljden för underlåtenhet att utse huvudredare är endast den att tredje man som vill söka rederiet i så fall får rätt att hålla sig till vilken han vill av partredarna, varvid denne får svara för rederiet. Normalt torde emellertid huvudredare väljas. Som sådan har denne legal ställnings- fullmakt att företräda rederiet -— även "inför rätta — och ingå de rättshandlingar som ”rederirörelsen vanligen medför”; enligt uttryck- lig föreskrift undantas från sådana rättshandlingar att låna upp pengar i rederiets nanm eller att sälja fartyget eller upplåta panträtt däri eller försäkra det. '
Prop. 1973: 42 152
Huvudredarens ställningsfullmakt är också processuell. I sak som angår rederiet kan huvudredaren sökas och därav följer, att dom i sådan rättegång för varje ansvarig partredare kan verkställas i hans andel såväl som i hans övriga tillgångar. Därav följer också att hu- vudredaren kan sökas såvitt gäller vissa partredare utan hinder av att andra, som utträtt ur rederiet, måste sökas särskilt.
Huvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning. Skulle han själv vara delägare till hälften eller mer, kan partredarna själva ej uppnå beslut därom. Då kan det ske genom rättegång, förutsatt att giltiga skäl föreligger.
2.5 2.2 Kommittén
Kommittéförslaget innefattar en uppmjukning av gällande natio— nalitetskrav i fråga om huvudredare. Kommittén har funnit det moti- verat att även i Sverige bosatt dansk, finsk eller norsk medborgare kan anförtros ledningen av svenskt partrederi. Samverkan i sådan fö- retagsform förkommer redan över nordiska gränser, påpekar kom- mittén. I vad mån ömsesidighet härvidlag kan uppnås är enligt kom- mittén ovisst. Men det norska förslaget bevarar krav på huvudreda- res norska nationalitet.
Huvudredarens ställningsfullmakt skall enligt kommittéförslaget allt- jämt omfatta de rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför men förslaget räknar uttryckligen till sådana att ta sedvanlig försäk- ring för fartyget; kommittén har därvid främst tänkt på kasko-, krigs- och ansvarighets- eller s.k. P & I-försäkring. Till inskränkningarna fo— gar kommittén ett förbud att bortfrakta eller eljest utleja fartyget för mer än ett år. I dessa delar överensstämmer förslaget med det norska. I processuellt avseende föreslår kommittén det viktiga till- lägget att den gällande passiva fullmakten utvidgas så att huvudre- daren också blir behörig att väcka talan på rederiets vägnar. Hans processuella behörighet bringas därigenom i överensstämmelse med vad som gäller i de övriga nordiska länderna. Därtill kommer en föreskrift som i tredje mans intresse går ut på att huvudredare alltid skall anmälas till sjöfartsverket. I fråga om fartyg som skall införas i skeppsregistret följer det redan av de föreslagna registreringsregler- na. Tredje mans rätt att välja vem han vill av partredarna att svara för rederiet i rättegång bör enligt kommitténs mening inte bero av om huvudredare faktiskt utsetts eller ej, något som det kan vara svårt att få upplysning om, utan i stället knytas till anmälan till sjöfarts- verket. Har huvudredare ej anmälts dit —- i registreringsärende eller särskilt —— skall tredje man alltså enligt kommittéförslaget kunna vän- da sig mot vem som helst av partredarna utan att riskera att talan avvisas, om det visar sig att huvudredare likväl är utsedd. Bestäm- melserna om huvudredarens, alternativt delägares, passiva processbe-
Prop. 1973: 42 153
hörighet kompletterar sjölagsförslagets bestämmelser om inskriven äga- res partslegitimation. Talan om bättre rätt till fartyget eller om betal- ning därur för fordran som är förenad med pant- eller retentionsrätt måste nämligen enligt kommittén betraktas som "sak som rör rederiet”.
Vad beträffar möjligheten att skilja huvudredaren från befattningen har kommittén funnit att partredarna bör bibehållas vid sin rätt där- till. Huvudredaren har, menar kommittén, alltför vittgående behörighet för att redarna bör ställas utan möjlighet att avskeda honom med omedelbar verkan. Kommittén erinrar om den motsvarande ordning som gäller för befälhavare enligt 3 5 första stycket sjömanslagen(1952: 530). Kommittéförslaget bygger oförändrat på gällande rätt härvidlag. Det norska förslaget kompletterar reglerna härom med särskilda före- skrifter om uppsägningstid, suspension etc.
2.5.2.3 Remissyttrandena Kommittéförslaget har i denna del föranlett få synpunkter under remissbehandlingen. Svenska sjöfolksförbundet föreslår, att huvudredare blir obligato- risk i partrederi. Förbundet motiverar det med att han inte bara be-' hövs som rederiets företrädare i process utan även för att genom led- ning av rederiet skänka det en viss stadga. Partredare visar ofta be- nägenhet att vältra över ansvaret på varandra, erinrar förbundet. Med hänvisning till att det norska kommittéförslaget ej innefattar uppmjuk- ning av kravet på huvudredares norska nationalitet anmärker förbun- det, att man ej heller på svensk sida bör genomföra en sådan upp- mjukning. Sjörättsföreningen i Göteborg hälsar däremot med tillfredsställelse förslaget att även andra nordiska medborgare skall kunna vara huvud— redare i svenska partrederier. Men föreningen anmärker, att det är ovisst huruvida en dom mot huvudredaren såsom företrädare för re- deriet kan verkställas mot övriga delägare.
2.5.3. Beslut i rederiangelägenheter
2.5.3.1 Nuvarande ordning Enligt föreskrift i 12 & SjöL får beslut i rederiangelägenheter träf- fas endast vid allmänt sammanträde med partredarna. Till samman- trädet skall dessa kallas genom kungörelse i ortstidning eller delgivning i annan form. Den som uteblir får finna sig i vad som beslutas. Omröstningsreglerna bygger på principen om enkel, relativ majo- ritet och röstetal beräknas efter storleken av andel. Huvudredaren har utslagsröst men i fråga om val av huvudredare skall lotten skilja vid lika röstetal. Beslut som strider mot rederiets ändamål —— vilket ofta pre-
Prop. 1973: 42 154
ciseras i rederiavtalet —— blir inte bindande utan att samtliga partre- dare biträtt detsamma. Därvidlag gäller alltså undantag från regeln att den som uteblir från allmänt sammanträde blirbunden av vad som där beslutas. .
Vad som förekommer av vikt vid allmänt sammanträde skall proto- kollföras och protokollen förvaras av huvudredaren. Liksom i övriga delar som uteslutande rör partredarna själva är dessa regler dispositiva.
2.5.32. Kommittén
Kommittéförslaget går ut på en viss modernisering. Allmänt samman- träde skall inte vara obligatoriskt för avgörande varom partredarna än- dock är ense. Föreskrift om kungörelse av sammanträde utgår. Det skall vara tillräckligt att delgivningen sker på lämpligt sätt. Därtill kommer en ny föreskrift av innebörd att om kallelse avsänts genom rekommen- derat brev eller telegram — telexmeddelande däri inbegripet — under delägares senast kända adress så skall delgivning därigenom anses ha kommit till stånd. Utebliven delägare skall vidare underrättas om träf- fade beslut genom huvudredarens försorg. Protokoll skall endast föras på delägares begäran. '
2.5.33. Remissyttrandena
Förslaget har endast föranlett den erinran, av hovrätten för Västra Sverige, att det med hänsyn till frånvarande redares skyldighet "att godta beslut av de övriga vid allmänt sammanträde bör föreskrivas att kallel- sen skall innehålla upplysning angående vilka frågor som skall be- handlas.
2.5.4. Rederidriften
2.5.4.1 Nuvarande ordning Till driftsutgifterna skall varje partredare bidra i förhållande till sin andel. Nödgas en delägare förskjuta sådant bidrag för annan delägare skall den försumlige enligt 17 & SjöL vidkännas ränta på beloppet efter åtta procent om året tills betalning sker och dessutom kostnaden för den försäkring som förskottsgivaren kan finna behövlig för sin säkerhet. Denne har panträtt för sin fordran i den försumliges andel oeh'pant- rätten är förenad med förmånsrätt enligt 4 & tredje stycket förmåns- rättslagen (1970:979). I-avräkning på sin fordran äger. borgenären uppbära utdelning som belöper på gäldenärens andel. Beslutas ny resa eller reparation av fartyget efter avslutad resa, be— höver delägare, som ej biträtt beslutet, inte finna sig i detta utan kan genom s.k. abandon _;- avstående utan lösen — avträda sin andel till de övriga och därigenom befria sig från fortsatt ansvar för driften.
Prop. 1973: 42 155
2.5.4.2 Kommittén
Kommittéförslaget innefattar här flera ändringar. Delägares legal- panträtt i medredares andel för förskotterat driftsbidrag upphör. Bor- genärcns rätt till avräkning på utdelning som belöper på gäldenärens andel är tillräcklig enligt kommitténs mening. Det har också synts kommittén följdriktigt att, när förslaget i fråga om såväl sjöpanträtt som" panträtt på grund av inteckning intar ståndpunkten att panträtt i andel är utesluten, ej heller tillåta andelspanträtt av detta slag. En annan sak är, tillfogar kommittén, att förslaget inte reser hinder mot att ut- mätning för annan fordran än pantfordran äger rum i delägares andel lika litet som rätten att överlåta densamma är honom betagen. Ej heller bör skyldighet för gäldenären att svara för borgenärens eventuella för- säkringskostnader kvarstå, anser kommittén. I överenskommelse med en av de nordiska kommittéerna. träffad kompromisslösning bestäms räntan på förskott enligt kommittéförslaget-till det officiella diskontot med tillägg av fyra procent, dock lägst sex procent.
Reglerna om abandon av andel stammar från en gången tids sjöfarts- förhållanden och kommittén antar, att de inte har självständig betydelse vid sidan av förslagets regler om rätt till upplösning av partrederi och utlösning av medredares andel. De nordiska kommittéerna har enats om att låta abandonreglerna helt utgå. '
2.5.4.3 Remissyttrandena
Förslaget har lämnats utan erinran.
2.5.5. Riikenskap och redovisning 2.5.5.1 Nuvarande ordning
Det ankommer på huvudredaren att föra rederiets räkenskaper och att avge redovisning för förvaltningen. Redovisning skall avse kalenderår och avges inom en månad från årets utgång. Den läggs fram vid allmänt - sammanträde. Klander av redovisning skall ske genom stämning inom sex månader från det redovisningen avgavs. Sker det ej, är klander- rätten förfallen i den mån inte huvudredaren förfarit svikligt.
Vinst och förlust fördelas på delägarna i förhållande till andelarna. Redovisat överskott utdelas i den mån det inte behövs för driftsutgifter.
2.5.5.2 Kommittén
I denna del föreslår kommittén endast små justeringar. Föreskrift tas upp om att huvudredaren svarar för att rederiets bokföring sker i ' laga ordning. Redovisning skall alltjämt avges för kalenderår men re- dovisningsfristen utsträcks till två månader från årets utgång och sam-
Prop. 1973: 42 156
manträde föreskrivs inte. I stället skall redovisningen avges skriftligen till varje delägare och särskild föreskrift ges om delägares rätt att ta del av räkenskapshandlingarna. Klanderfristen räknas från det del- ägaren mottog redovisningen. Bestämmelser om avsättning av medel till reservfond eller liknande har kommittén ej ansett motiverade. Angelä— genheten av en sund finansieringspolitik understryks likväl genom före- skrift om att erforderliga medel skall avsättas för driften.
2.5.5.3 Remissyttrandena Förslaget har lämnats utan erinran.
2.5.6. Partredares lösningsrätt vid andelsövergång
2.5.6.1 Nuvarande ordning
För kontinuitet i partrederiförhållandcn sörjer SjöL genom före- skrift att rederiet inte får brytas för att andel övergår till annan genom arv, köp eller annat fång. Detsamma gäller, ifall delägare blir omyndig eller försätts i konkurs. I stället finns —— utom regler om rätt till upp- lösning — bestämmelser som berättigar varje delägare att lösa till sig andel som försålts till utomstående, förutsatt att dennes förvärv inte skett vid offentlig auktion. Lösningsrätten skall utövas på de villkor som gällde för övergången och den som vill utöva densamma skall inom fjorton dagar ge det tillkänna vid äventyr av rättens förlust. Vill flera utöva lösningsrätt, fördelas den efter deras resp. andelar. Partrederi- reglerna avviker i dessa delar från vad som gäller handelsbolag och enkla bolag; jfr 4, 27—29 och 47 Så lagen (1895: 64) om handelsbo- lag och enkla bolag.
2.5.6.2 Kommittén
Kommittén har inte funnit skäl att i dessa delar anpassa bestämmel- serna om partrederi till bolagsrättsliga regler utan bygger här som eljest i detta kapitel väsentligen på gällande rätt. Förbudet mot att bryta rederiet på grund av andelsövergång m.m. utmönstras dock en- ligt kommittéförslaget. Reglerna om upplösningsrätt är enligt kommit- téns uppfatning tillräckligt klargörande i detta avseende. Lösningsrätten föreslås utvidgad till att gälla övergång av andel till utomstående men i nära anslutning till det norska förslaget undantar kommittéförslaget övergång av andel till förre andelsägarens make, avkomling eller avkom- lings make. Dessutom utvidgas undantaget för förvärv på offentlig auk- tion till att avse även förvärv genom exekutiv försäljning. Fristen för att göra gällande lösningsrätten bestäms av kommittén till en månad.
Reglerna om lösningsrätt kompletteras enligt kommitténs förslag av ett system med skiljeförfarande för de fall enighet ej uppnås om lösen- beloppet. Detta sker genom hänvisning till lagen (1929: 145) om skilje-
Prop. 1973: 42 157
män. Eftersom övergång av delägares andel kan ske på villkor som har drag av både köp och gåva, bör enligt kommitténs mening ett av- talat vederlag ej utan vidare godtas som lösensumma. Men till skydd främst för sådan delägare som sålt till fördelaktigt pris föreskriver kommittéförslaget, att avtalat vederlag inte får frångås utan att det befinns avsevärt avvika från andelens verkliga värde vid tiden för övergången. Kommittén har, ehuru med tvekan, stannat för att avgö- randet av skiljemännen ej skall kunna klandras på materiell grund.
2.5.6.3 Remissyttrandena
Förslaget har lämnats utan erinran.
2.5.7 Partrederietes upplösning m. m. 2.5.7.1 Nuvarande ordning
Upplösning av partrederi kan enligt 22 & SjöL beslutas av redare som tillsammans äger mer än hälften i fartyget. Vidare har partredare rätt att få rederiet upplöst, om fartyget utan hans åtgärd eller samtycke förlorat svensk nationalitet och fördenskull avförts ur fartygsregistret. Detsamma gäller, om huvudredaren av domstol skilts från befattningen eller partredare kan visa att rederiet förvaltas så att hans rätt kränks. Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas på offentlig auktion varvid skiljemän vid behov bestämmer auktionsorten och försäljnings- villkorcn; jfr 23 % SjöL.
Vad beträffar fartygets förlust av svensk nationalitet —- genom att andel övergått i utländsk ägo eller genom att andelsägaren förvärvat utländskt medborgarskap —— innehåller SjöL redan i 5 & regler om återställande av fartygets svenska nationalitet genom tvångsinlösen som i sista hand sanktioneras av rätt till exekutiv försäljning av sådan andel. Dessa regler gäller vare sig egendomsgemenskapen grundar sig på rederiavtal eller ej.
2.5.7.2 Kommittén
Upplösningsrätten byggs ut enligt kommitténs förslag. Föreskriften att de partredare som äger mer än hälften av fartyget kan upplösa rederiet har kompletterats med en rätt för varje delägare att påkalla upplösning med sex månaders varsel. Därvid förutsätts enligt kommit- tén att annat inte följer av rederiavtalet, t. ex. att det slutits på viss tid. Kommittén har nämligen — i likhet med den norska kommittén — funnit att partredare ej utan att ha förpliktat sig därtill bör kunna hållas bunden i gemenskapen för obestämd tid. Han kan ha goda skäl att lösgöra sig, t.ex. ifall de övriga mot hans vilja binder fartyget i ett långvarigt befraktningSIÖrhållande. I övrigt kompletteras gällande upp- lösningsgrunder med den nya grunden att meddelägare blivit ur stånd
Prop. 1973: 42 158
att fullgöra sina förpliktelser som partredare. Grunden bestäms alltså, påpekar kommittén, utan formell utgångspunkt i konkursfall. Det är tillräckligt att delägaren på grund av- ekonomisk insufficiens inte kan fungera tillfredsställande som medredare.
Bestämmelserna om försäljning av fartyget på offentlig auktion vid partrederis upplösning jämkas enligt kommittéförslaget därhän att den reglering av sådan försäljning av samfällt gods som lagen ( 1904:48 s. 1 ) om samäganderätt innehåller skall tillämpas. Det gör särskilda be- stämmelser om slitande av tvist rörande auktionsort och försäljnings- villkor väsentligen överflödiga, anmärker kommittén. Reglering behövs- endast för det fall att fartyget är utomlands och kommittéförslaget in- nebär därvidlag att god man, utsedd enligt samäganderättslagen, i hän- delse av oenighet mellan partredarna skall bestämma den ort där far- tyget skall säljas.
Kommittén påpekar, att rätt att få rederiet upplöst med sex" må- naders varsel, ifall det slutits på obestämd tid, kan utnyttjas till för- fång för mcdredare. Därför kompletterar kommittéförslaget denna rätt med en rätt för envar av medredarna att utlösa den delägare som sålunda påkallar upplösning och att därigenom bevara rederiet.
Rätten till upplösning av partrederi på vissa grunder kan, fortsätter kommittén, stundom framstå som ett osmidigt instrument att komma tillrätta med fundamentala brister i rederiets funktionsmöjligheter. Kommittén har därför funnit att delägare som kan åberopa upplös— ningsgrund bör kunna välja alternativet att utlösa medredare till vilken upplösningsgrunden hänför sig. Eftersom sådan utlösningsrätt kommer att kunna utövas gentemot utlänning som förvärvat andel i fartyget och mot medredare som blivit utländsk medborgare, allt förutsatt att förändringen lett till att fartyget förlorat svensk nationalitet, behövs enligt kommittén här ingen motsvarighet till 5 % SjöL om återställande i sådana fall av fartygs svenska nationalitet. Kommittén tillägger, att dessa bcstämmclsers funktion i övrigt är begränsad till andra fall av samäganderätt i fartyg. De torde såtillvida vara praktiskt tämligen be- tydelselösa och kommittén har låtit dern utgå.
2.5.7.3 Remissyttrandena Sveriges fiskares riksförbund hälsar med tillfredsställelse förslagets regler om utlösningsrätt och upplösning och erinrar om att nuvarande ordning är för restriktiv härvidlag. Göteborgs tingsrätt fäster uppmärksamheten vid att den föreslagna rätten att som ett alternativ till att begära upplösning lösa ut medre- dare till vilken upplösningsgrund hänför sig i själva verket också täcks av den lösningsrätt vid andelsövergång som redarna i allmänhet har och som behandlats i avsnitt 2.5.6 . Tingsrätten erinrar om att den särskilda regeln för lösningsrättens utövande, nämligen att lösen ej utan vidare
Prop. 1973: 42 159
får avvika från det avtalade vederlaget saknar motsvarighet för fall a'- utlösning enligt förevarande del av förslaget. Tingsrätten pekar vidan på möjligheten av konkurrens mellan upplösnings- och utlösningsrätt Om ett flertal delägare _— till vilka kanske upplösningsgrund hänföl sig — beslutar upplösa partrederiet, kan det-nämligen ifrågasättas hu- ruvida inte en utlösningsberättigad minoritetsdelägare skall kunna för- hindra upplösningen genom att lösa ut flertalet. Eftersom reglerna om utlösning ersätter 5 & SjöL om fartygs bevarande såsom svenskt, antar tingsrätten att rätt att lösa ut medredare vid konkurrens med rätt att besluta om rederiets upplösning skall ta över den sistnämnda rätten.
2.6 Redares ansvarighet m. m.
Hänvisningar till S2-5-6
- Prop. 1973:42: Avsnitt 2.5.6
2.6.1. Nuvarande ordning
Grundläggande bestämmelser om redares ansvarighet finns i 7 och 8 %% SjöL, dvs. i nuvarande 2 kap. Den förstnämnda paragrafen åläg- ger redaren, som ursprungligen svarat med sin s.k. sjöförmögenhet, personlig och obegränsad ansvarighet för de förpliktelser han ingår, själv eller genom annan. Undantag från denna princip förutsätts emeller- tid Och sådana har föreskrivits, dels bland bestämmelserna om redarens ansvar för gods och personer som han befordrar, dels i form av be- stämmelser om yttersta gränser för hans ansvarighet i åtskilliga fall, s.k. globalbegränsning. Enligt 8 & åläggs redaren ansvarighet för skada vållad av folk som arbetar i fartygets tjänst, nämligen befälhavare, besättning och lots eller annan som utför arbetet på redarens eller be- fälhavarens uppdrag.
Bestämmelserna om globalbegränsning av redaransvaret finns i 10 kap. som f. n. är rubricerat ”Om begränsning av redares ansvarighet” och om— fattar 254—263 55 SjöL. Kapitlet bygger sedan 1964 års sjölagsändring- ar på 1957 års internationella konvention om redareansvarets begräns- ning. Av dessa paragrafer förutsätter 259 5 — som föreskriver att tvist om globalbcgränsningsbelopp skall avgöras genom dispasch _— att fler än en dispaschör finns i landet. Det finns f.n. två dispaschörer, en i Stockholm och en i Göteborg. Jag erinrar här om Kungl. Maj:ts stadga (1911: 11.3) angående dispaschörsväsendet. '
2.6.2. Kommittén
Kommittéförslaget för i 10 kap. samman bestämmelserna om re— dares ansvarighet med bestämmelserna om globalbegränsningen därav. Därvid har de nuvarande bestämmelserna i 7 & utmönstrats, emedan de ej säger annat än vad som likväl följer av allmänna grundsatser. Samtidigt förskjuts kapitlet inom SjöL för att ge utrymme för inteck- ningsrcgler i 11 kap. Dessutom underkastas det en viss redaktionell
Prop. 1973: 42 160
översyn. Härutöver berör kommittén två spörsmål, det ena om ansvaret för skada som vållas av bogserare och det andra om antalet dispaschörer i landet.
Beträffande bogsering föreslås på norsk sida att ”slepebåt” fogas till uppräkningen av dem för vilka redaren ansvarar, när de arbetar i fartygets tjänst. Kommittén har inte funnit anledning att följa det norska förslaget. Visserligen torde man, menar kommittén, i allmänhet få anta att ett bogserat fartyg bör svara för fel som begås på det bog- serande fartygets sida. Men kommittén vill ej utesluta att en annan ståndpunkt skulle kunna föredras i säregna situationer. Därför har kommittén funnit försiktigheten bjuda att alltjämt låta denna fråga hållas öppen för avgörande i rättstillämpningen.
Vad beträffar antalet dispaschörer i landet aktualiseras frågan av att 259 5 innehåller regler enligt vilka tvist om begränsningsbelopp av- görs genom dispasch av dispaschören i Stockholm, när inte fartyget - har hemort i Sverige. Enligt kommitténs mening bör emellertid den ena dispaschörstjänsten dras in så snart tillfälle ges därtill. Kommittén erinrar om att den i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1968, under åberopande av fortgående minskning av antalet ärenden rörande dispasch, hemställt att åtgärder måtte vidtas för att sammanslå de två dispaschörstjänsterna i Stockholm och Göteborg. Eftersom en angiven förutsättning härför var att pensionsfrågan ordnades för den dispaschör vars befattning sålunda eventuellt skulle dras in (tjänsten i Stockholm) men denna förutsättning inte visade sig vara för handen, återkallades framställningen och ärendet avskrevs. I skrivelsen hade kommittén erinrat om vissa uttalanden i sitt betänkande rörande bl. a. gemensamt haveri och dispasch (SOU 1965: 18 s. 40 och 48, jfr s. 87) om frekvensen av dispaschärenden samt därom att, efter tiden för betänkandets avgi— vande, kunnat konstateras att en ytterligare accentuering av den tidigare märkbara minskningen av dessa ärenden, såväl till antal som omfatt— ningen. Enligt kommittén föreligger framför allt en påtaglig tendens till minskning beträffande utredning och fördelning av gemensamma haverier, vilket alltid varit den betydelsefullaste delen av de svenska dispaschörernas verksamhet. Härtill finns olika anledningar, menar kom- mittén. Först nämns den starka nedgången av antalet fartyg i den svens- ka handelsflottan under senare år, vilken också medfört en avsevärd nedgång i antalet haverier, låtvara att den samtidiga övergången till större fartyg stundom medfört att haverier blir mera omfattande än som tidigare varit fallet. Vidare framhålls den ständiga utvecklingen mot bättre fartyg och säkrare sjöfartsförhållanden i allmänhet. Den viktigaste orsaken till minskningen av utredningar om gemensamt haveri antar kommittén dock vara den strukturförändring som sjöfarten såväl i Sverige som utomlands för närvarande undergår med en alltmer om- fattande ”container”- eller. annan genomgångstrafik. Överhuvudtaget
Prop. 1973: 42 161
begärs numera sällan dispasch när haverikostnaderna är relativt små i förhållande till bärgade värden eller när lasten består av så många partier att infordrande av säkerhet och inkassering av bidrag medför besvär och kostnader som inte står i skälig proportion till vad saken gäller.
Totala antalet utgivna dispascher var, upplyser kommittén, under åren 1949—1963 1 094 eller omkring 70 per år. Åren 1964—1967 utgjorde totala antalet utgivna dispascher 149. Åren 1968 och 1969 utgavs 23 resp. 7 dispascher i Stockholm och 13 resp. 10 dispascher i Göteborg.
Kommittén anser, att tvekan inte kan råda om att det är tillräckligt med en dispaschör. Dispaschören i Stockholm är skyldig att avgå från tjänsten våren 1974. Senast vid detta tillfälle bör författningsändringar i angiven riktning genomföras föreslår kommittén, som också utarbetat förslag till ändring i stadgan om dispaschörsväsendet. Det förslaget lägger i Kungl. Maj:ts hand att bestämma om dispaschör och dis- paschörs tjänstgöringsområde.
2.6.3. Remissyttrandena
Dispaschören i Stockholm har ingen annan erinran mot kommitté- förslaget än att dispaschärendena så skiftar i typ och omfattning att enbart statistiska uppgifter inte berättigar till säkra slutsatser rörande verksamhetens omfång och lönsamhet. Han delar uppfattningen att det finns skäl att dra in den ena dispaschörstjänsten. Han tillfogar att en sådan indragning skulle underlätta för den kvarvarande dispaschören att ordna verksamheten rationellt och så att den ger rimlig utkomst samt att indragningen alltså måste främja rekryteringen framdeles. Dispaschören anser, att tjänsten bör dras in så snart tillfälle ges och senast våren 1974 då han själv är skyldig att avgå.
Sjöassuradörernas förening delar uppfattningen att antalet dispa— schörstjänster i nuvarande läge bör kunna nedbringas till en. Samtidigt vore det dock enligt föreningen en fördel om möjlighet lämnades öppen att vid behov åter utöka antalet dispaschörer. Föreningen delar näm- ligen inte helt kommitténs uppfattning att utvecklingen pekar mot säk- rare sjöfartsförhållanden i allmänhet. Enligt föreningen har den inter- nationella sjöförsäkringsmarknaden mot bakgrund av de senaste årens många och allvarliga haverier ansett sig kunna dra den motsatta slut- satsen. Om denna tendens består, kan enligt föreningens uppfattning två dispaschörstjänster åter komma att behövas. Föreningen erinrar också om att dispaschörerna haft att avgöra ett antal tvister i anslut- ning till försäkring av fritidsbåtar. Med tanke på den snabba utveck- lingen av båtsporten håller föreningen inte för otänkbart att sådana fall kan bli mer frekventa i framtiden, vilket i så fall skulle kunna ställa anspråk på en ökad dispaschörsinsats.
Prop. 1973: 42 162
2.7. Sjöpanträtt och fartygshypotek
2.7.1. Sjöpanträtt i fartyg
2.7.1.1 Nuvarande ordning Sjöpanträtt i fartyg uppstår omedelbart på grund av lag och är knuten till vissa fordringar. Den utgör alltså vad som brukar kallas legalpanträtt. Att sjöpanträtt inte kan upplåtas genom partsavtal hind— rar ej att avtal av innebörd att sådan rätt inte skall uppstå i allmänhet anses giltiga mellan parterna, med undantag för sjöpanträtt för krav på förfallen lön. Vad beträffar sådana avtals verkan mot tredje man är rättsläget ej helt klart. I princip kan avtalen måhända anses verk- ningslösa men i litteraturen har gjorts gällande att de bör erkännas i fråga om vissa sjöpanträtter som härrör av kontraktsförhållande. Från panträtt i lös egendom i allmänhet skiljer sig sjöpanträtt i fartyg genom att eljest gällande traditionskrav ej upprätthålls. Sjöpanträtt be- tecknas därför också som en tyst panträtt. . De fordringar som ger upphov till sjöpanträtt avser väsentligen vissa offentliga avgifter, ombordanställas lön, bärgarlön och haveri- bidrag, ersättning för skada på fartyg eller last, ombordanställda, pas- sagerare och resgods eller viss egendom utanför fartyget, förbindelser som befälhavaren ingått för att bevara fartyget eller fortsätta resa. Dessa fordringar är angivna i 1926 års sjöpanträttskonvention. Därtill kommer i nordisk rätt fordran på skadestånd på grund av oriktiga eller ofullständiga konossementsuppgifter. Föremål för sjöpanträtt i fartyg är i första hand fartyg med tillbehör samt frakt. Panträtten om- fattar bl. a. även bärgarlön som förtjänas med fartyget. Sjöpanträtt är en med bästa förmånsrätt förenad, fullt utvecklad panträtt och gäller alltså principiellt oavsett i vems hand pantobjek- tet är. Undantag gäller för det fall att pantobjektet säljs exekutivt. Fastighetsrättens täcknings- och övertagandeprinciper saknar motsva- righet. Pantcn säljs fri från gravationer. Dessutom upphör sjöpant- rätt genom preskription och då fartyget efter kondemnation säljs fri- villigt. I sistnämnda fall övergår panträtten till vederlaget. Preskrip— tion av sjöpanträtt bryts genom anhängiggörandc av talan. Slutligen kan sjöpanträtt upphöra på straffrättsligt betingade grunder, ifall nämligen fartyget jämte ”särskild rätt” därtill skulle förverkas till kro- nan med tillämpning av reglerna i 36: 2 och 4 brottsbalken.
2.7.1..2 Kommittén
Reglerna om sjöpanträtt i fartyg är i kommitténs förslag väsentligen byggda på grundval av den nya sjöpanträttskonventionen. I fråga om konventionen hänvisar kommittén till den föregående framställningen.
Prop. 1973: 42 163
Sjöpazztfordringarna. I stora drag innebär kommittéförslaget till en början att, konventionsenligt, antalet sjöpantberättigade fordringar in- skränks, främst genom att nuvarande sjöpanträtter för befälhavarför- bindelser samt för last- och resgodsskador utmönstras. Kommittén har ej funnit motiverat att med utnyttjande av bestämmelserna i den nya konventionen art. 6: 2 bevara dessa som nationella sjöpanträtter med förmånsrätt efter fartygsinteckningcn. Samma ståndpunkt har kom- mittén intagit beträffande sjöpanträtt för krav på skadestånd på grund av oriktiga eller ofullständiga konossementsuppgifter.
Pantobjektet. Vad beträffar pantobjektet förtjänar enligt kommittén uppmärksammas, dels att det kan vara förenat med svårigheter att finna en såväl i detta sammanhang som i andra gemensam, tillfreds- ställande gräns mellan färdiga fartyg och byggen, dels att icke-kom- mersiella statsfartyg enligt allmänt erkända grundsatser ej blir föremål för sjöpanträtt. Bygge bör, såvitt gäller sjöpanträtt, enligt kommittén behandlas som färdigt fartyg från det ögonblick det uppträder som sådant, dvs. från det att bygget blir vattenburet genom sjösättning eller motsvarande. Kommitténs förslag innehåller uttrycklig regel här- om. Beträffande icke-kommersiella statsfartyg påpekar kommittén, att den nya sjöpanträttskonventionen — enligt uttrycklig regel — cj kräver att rättighet skall kunna uppstå för eller i sådant fartyg, ej heller att verkställighet skall kunna äga rum däri. Kommittéförslaget innehåller emellertid inte, lika litet som gällande rätt, någon särskild regel rörande detta. SjöL lämnar i allmänhet sådana spörsmål åt rättstillämpningen, tillfogar kommittén.
Pantgäla'enären. Det ansvarssubjekt som genom visst fordringsför- hållande ger upphov till sjöpanträtt i fartyg är, framhåller kommittén, i regel redaren. Denne är ofta men ej alltid identisk med ägaren. Re- daren kan i sin tur enligt kommittén delvis överföra sina funktioner genom delegation, dels till avdelningschefer, dels till självständiga medhjälpare såsom stuvare för lastning och lossning och restauratörer för att driva serveringsrörelse ombord på passagerarfartyg. Även inom ramen för olika former av skeppslega och helbcfraktning kan, tillägger kommittén, redarcfunktioner övergå till andra rättssubjekt. En skeppslegotagare kan helt ikläda sig redarens roll medan en tids- befraktare kan utöva mer eller mindre av den kommersiella driftsled- ningen, något som också kan förekomma vid resebefraktning. Enligt 275 & SjöL, som vilar på uttrycklig föreskrift i den gamla sjöpant- rättskonventionen (jfr art. 13), är sjöpanträtts uppkomst i fartyget principiellt oberoende av om driften omhändcrhas av ägaren eller av annan såsom redare. Kommittén påpekar, att undantag endast gäller för det fall att förfogandet över fartyget berövats ägaren genom rätts-
Prop. 1973: 42 164
stridig handling och borgenären ej var i god tro. Kommittén fram- håller, att även andra driftsformer beaktas, ty sjöpanträttsreglerna gäl- ler tillika vid underbortfraktning, vilket alltså innebär bl.a. att en tidsbefraktare som (i egenskap av underbortfraktare) ådrar sig ansvar för skada på gods eller person därigenom också belastar fartyget med sjöpanträtt.
Kommittéförslaget beaktar fartygsdriftens varierande former och ansvarsförhållanden, i överensstämmelse med den nya sjöpanträtts- konventionen, på det sättet att sjöpanträtt skall uppstå oavsett om gäldenären i fordringsförhållandet är ägare, redare eller skeppslegota- gare eller annan befraktare. Med redare likställs alltså den som helt eller delvis handhar fartygets drift i redarens ställe. Med kommitténs utgångspunkter kan således en linjeagent eller en restauratör ombord anses handha del av fartygsdriften. Förslagets innebörd är, att tredje man i sin egenskap av borgenär skall vara oberoende av vilken drifts- form fartygets ägare valt.
I detta sammanhang bör enligt kommittén uppmärksammas, att för- slaget ej upptar annan motsvarighet till 275 & SjöL än här redovisats. Att den som driver fartyget skall kunna härleda sin rätt till ägaren och att, i motsatt fall, borgenären i fordringsförhållandet måste vara i god tro är ej föreskrivet i 1967 års konvention, erinrar kommittén. I fråga om fordringar som ej härrör av kontraktsförhållande, t. ex. an- språk på ersättning för kollisionsskada, kan också det berättigade i en sådan förutsättning dras i tvivelsmål enligt kommitténs mening. Så- vitt gäller kontraktsmässiga fordringsanspråk — för vilka den nya kon— ventionen har mindre utrymme än den gamla —— anser kommittén visserligen att den kan väl försvaras i en del fall. Men detta gäller enligt kommittén knappast i fråga om ombordanställdas lönekrav och syns på inget sätt vara självklart rörande t. ex. passagerares krav på ersättning för kroppsskada. Enligt kommitténs uppfattning talar från— varon av regler i ämnet i den nya konventionen, mot bakgrund av de uttryckliga reglerna i den gamla, närmast för antagandet att en för- utsättning sådan som den 275 & SjöL innebär ej är förenlig med kon- ventionen. Därför vilar kommittéförslaget inte på någon sådan förut— sättning. En följd härav blir, tillfogar kommittén, att den rättsveten- skapliga diskussionen rörande verkan i vissa fall i förhållande till tredje man av s.k. nonlienklausuler — förd med utgångspunkt i 275 & — kommer i ett helt nytt läge.
Förmånsrätt. Sjöpanträtt i fartyg skall enligt kommittéförslaget alltjämt ha bästa förmånsrätt såsom föreskrivs i den nya konventio- nen art. 5 .
Prop. 1973: 42 165
Panträttens upphörande. I överensstämmelse med såväl den nya konventionen som gällande rätt skall sjöpanträtt upphöra vid exeku- tiv försäljning. Däremot skall sjöpanträtt inte upphöra vid frivillig försäljning, oavsett om denna föregåtts av fartygets kondemnation eller ej, ty den nya konventionen tillåter inte sådan grund för upp- hörande. Endast exekution och preskription erkänns enligt kommitté- förslaget. Den ändring av rättsläget som därigenom måste inträda har kommittén sökt modifiera genom det i det föregående behandlade för- slaget att fartygsägarcn efter kondemnation av fartyget skall ha rätt att låta sälja detta exekutivt. Till förslaget om verkan av exekutiv för- säljning hänför sig vidare exekutionsrättsliga regler som lagbered— ningen utarbetat i samråd med kommittén och på grundval bl.a. av sjöpanträttskonventionen. I dessa delar hänvisar kommittén till den särskilda framställningen om sjöpanträttskonventionen i det föregående och till lagberedningens förslag (SOU 1971: 45).
Vidare föreslår kommittén, att sjöpanträtt såsom konventionen före- skriver skall preskriberas på ett år om ej dessförinnan preskriptionsav- brott inträder. Sådant avbrott kan enligt kommitténs förslag endast ske genom kvarstad eller utmätning som leder till exekutiv försäljning och preskriptionsavbrott genom talans väckande är därmed uteslutet. Kommittén har övervägt att likställa konkurs med kvarstad men fun- nit alltför tveksamt om en sådan ordning är förenlig med konventio- nen. Preskriptionstiden föreslås inte skola löpa medan borgenären är lagligen förhindrad att få kvarstad på eller utmätning i fartyget, något som t.ex. kan inträffa ifall fartyget tas i anspråk för statsändamål och på grund härav får exekutionsrättslig immunitet. Däremot måste preskriptionstiden givetvis löpa utan hinder av att fartyget är på resa, tillägger kommittén.
Slutligen anmärker kommittén, att konventionens exklusiva reglering av sjöpanträtts upphörande knappast kan göra anspråk på giltighet utom civil- och processrättens ram. Konflikt med straffrättsliga regler om förverkande av egendom och ”särskild rätt” därtill behöver alltså enligt kommittén inte befaras. Att ett fartyg, som använts såsom hjälp- medel vid brott, förverkas till kronan nödvändiggör f.ö. ej att också panträtt i fartyget förverkas. Ty i princip består begränsad sakrätt till förverkad egendom. Uttrycklig förklaring fordras för att även så- dan rätt till egendomen skall omfattas av förverkandet. Kommittén framhåller, att tillbörlig hänsyn alltså i rättstillämpningen kan tas till tredje mans behöriga intresse. För det fall att, jämte fartyget, särskild rätt till fartyget förklaras förverkad finns enligt vad kommittén erinrar en regel om upphörande av panträtt på grund av inteckning. En motsvarande uttrycklig regel är enligt kommitténs mening motiverad även i fråga om sjöpanträtt, även om förslaget ej innefattar någon saklig nyhet på den punkten.
Prop. 1973: 42 166
2.7.1.3 Remissyttrandena
Sjöpantfordringarna. Att de s.k. befälhavarförbindelserna ej skall höra till de sjöpantberättigade fordringarna hälsas med tillfredsställelse av Svea hovrätt, fiskeristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Fiskeri— styrelsen påpekar, att begränsningen minskar behovet att förstärka far— tygsinteckningen med borgen vilket ligger i linje med nuvarande strä- vanden att avveckla härvorna av borgensåtaganden inom fiskeflottan. Sveriges fiskares riksförbund har ingen erinran, eftersom fiskeflottan företrädesvis torde utrusta och proviantera i hemorten och sjöpanträtt för befälhavarförbindelser därför har ringa betydelse för fiskerinä- ringen.
Pantobjektet. Kommittéförslaget har inte mött invändning i denna del under remissbehandlingen.
Pantgäldenären. Svea hovrätt finner det knappast naturligt att restau- ratörcr och andra, som driver egen verksamhet i anslutning till farty- gets drift, utan uttrycklig bestämmelse skall kunna räknas till dem som handhar fartygets drift. Hovrätten kritiserar vidare uppfattningen att de nya sjöpanträttsreglerna ej skulle förutsätta god tro hos borgenären med avseende på gäldenärens rätt till förfogande över fartyget. En så- dan uppfattning skulle, enligt vad hovrätten framhåller, medföra att en hamnförvaltning, som på kredit upplåter hamnplats till någon som hamnförvaltningen veterligen berövat ägaren hans rådighet över far-- tyget, kan göra gällande sjöpanträtt i fartyget. Hovrätten finner uppen- bart att en sådan ordning ej bör godtas. Behovet av en särskild regel om sjöpanträtts upphörande på grund förverkandeförklaring i sam- band med fartygets förverkande anser hovrätten kunna ifrågasättas.
Förmånsrätt. Kommittéförslaget har inte föranlett något yttrande i denna del under remissbehandlingen.
Panträttens upphörande. Kommittéförslagets regler om avbrott 1 preskription av sjöpanträtt finner både Svea hovrätt och sjöfartsverket vara stränga men acceptabla såsom pris för tillträde till sjöpanträttskon- ventionen.
2.7.2. Sjöpanträtt i last
2.7.2.1 Nuvarande ordning Sjöpanträtt i last är en legalpanträtt av samma typ som sjöpanträtt i fartyg och överensstämmer i huvuddrag nära med denna. Sjöpant- rätt i last regleras ej av någon internationell konvention._Inte desto mindre jämkades 1891 års regler i ämnet i samband med 1928 års
Prop. 1973: 42 167
sjölagsstiftning för att bevara en viss parallellitet med reglerna om sjöpanträtt i fartyg.
Enligt 276 & SjöL är sjöpanträtt i last förenad med i första rummet fordran på bärgarlön eller haveribidrag, i andra rummet fordringar för förbindelser och andra åtgärder som befälhavare eller bortfraktare in- gått eller vidtagit för lastens behov med stöd av legalfullmakt enligt 65 resp. 102 & SjöL samt deras egna utlägg för samma ändamål och last- ägares fordran för gods, som under resan sålts för annan lastägares räk- ning, samt i tredje rummet fordran på frakt, ersättning för fraktförlust eller annan skada i följd av att godset uttagits före resans fullbordan och ersättning för överliggetid och andra uppehåll under resan.'Borgenärs- kretsen utgörs alltså av redare, befälhavare och lastägare.
Sjöpanträtt i last har bästa förmånsrätt. Panträtten är i viss mån knu- ten till besittningsförhållandet. Ty den gäller endast i inlastat gods och upphör då godset utlämnas, låt vara under förutsättning att det sker till behörig mottagare. Om godset stjäls före sådan utlämning eller lämnas ut till fel person, består alltså panträtten även i den nye innehavarens hand. Panträtten upphör vidare, om godset under resan säljs för lastens eller fartygets behov samt genom preskription. Preskription bryts genom talans väckande, varmed likställs att fordringen kommit under dis- paschörs behandling. Den upphör också vid exekutiv försäljning.
2.7.2.2 Kommittén
Kommittéförslaget bevarar Sjöpanträtterna i last i deras huvuddrag och ingen jämkning sker, med beaktande av förslaget i fråga om sjö- panträtt i fartyg, i deras inbördes ordning. De i första rummet av 276 & SjöL angivna Sjöpanträtterna ingår helt oförändrade i kommitténs för- slag. I andra rummet föreslår kommittén, att den ändringen vidtas att nuvarande föreskrift om sjöpanträtt för befälhavares och bortfrakta- res utlägg för lastens behov utmönstras, eftersom det första ledets sjö- panträtt för sådana åtgärder för lastens behov som vidtas med stöd av lcgalfullmakten torde tillräckligt tillgodose de anspråk som numera i praktiken förtjänar beaktande. Därmed vinns också enligt kommittén överensstämmelse med de danska och norska texterna, vari motsvarande jämkning gjorts i samband med tidigare lagändringar. Tredje rummets sjöpanträtter har, efter norsk förebild, generellt anknutits till ford— ringar på grund av fraktavtalet, såvitt de kan göras gällande mot den som påfordrar godsets utlämning. Kommittén har ansett en omedelbar anknytning till fraktavtalet -— det rättsförhållande som binder parterna samman — vara att föredra framför en anknytning till närmare bestäm- da fordringsanspråk. Att kravet skall kunna göras gällande i förhållande till mottagaren anser kommittén vara motiverat av hänsyn till den be- talningsskyldighet som kan åläggas denne. Är han inte betalningsskyldig, såsom då avlastaren underlåtit att erlägga överenskommen förskottsfrakt
Prop. 1973: 42 168
eller konossementet cj utvisar att fordran för överliggetid är ogulden, bör han nämligen enligt kommitténs mening inte på en omväg över re- darens sjöpanträtt i godset kunna förmås att svara för betalningen.
I överensstämmelse med vad som redan är gällande dansk och norsk rätt föreslår kommittén att sjöpanträtt i last alltid skall upphöra när godset lämnas ut, dvs. även om mottagaren visar sig inte vara behörig. Detsamma föreslås alltjämt gälla då godset säljs för fartygets eller las- tens behov eller exekutivt. Preskriptionstiden blir enligt kommittéför- slaget ettårig liksom beträffande sjöpanträtt i fartyg. Förslaget bibehåller gällande metod för preskriptionsavbrott och fogar därtill den metod som gäller i fråga om sjöpanträtt i fartyg.
2.7.2.3 Remissyttrandena Sjörättsföreningen i Göteborg har ifrågasatt värdet av regler om sjö- panträtt i last, eftersom de sällan om ens någonsin kommer till praktisk användning.
2.7.3. Retentionsrätt
2.7.3.1 Nuvarande ordning
Enligt svensk rätt är retentionsrätt en sakrätt som står panträtten nära. 1 sin typiska form kan den beskrivas som en laga befogenhet att kvar- hålla annans egendom till säkerhet för en fordran och gränsar sålunda närmast till legal handpanträtt. Retentionsrätten är vanligen i första hand inriktad på att framtvinga prestation av ägaren genom att denne nödgas vara av med egendomen. Retentionsrätt har därför ofta ej varit förbunden med realisationsrätt. Förfogande över egendomen genom för- säljning har i vart fall främst tillåtits på andra grunder än som uteslu- tande uppbär borgenärens intresse. Realisationsrätt anses i allmänhet tyda på panträtt men gränsen mellan retentionsrätt och panträtt är ej klart dragen.
Retentionsrätten är beroende av besittningsförhållandet. Till skillnad från handpanträtten viker den för utmätning på det sättet att retinenten inte kan kräva full lösen utan måste lämna godset ifrån sig för att i stäl- let få del i köpeskillingen. Däremot likställer konkurslagen retentionsrätt i allmänhet med panträtt.
Allmänna regler om retentionsrätt saknas i svensk lag men i stället finns en rad spridda kaustiska regler. Den retentionsrätt som närmast intresserar i förevarande sammanhang har förr brukat härledas ur 17 kap. 3 & tredje stycket handelsbalken om hantverkares förmånsrätt till betalning ur ”gods, som hos honom kvar är” —— numera 4 & första styc- ket 2 förmånsrättslagen— och har ganska vidsträckt tillämpning. Den anses sålunda gälla även det fall att ett varv kvarhåller fartyg till säkerhet för betalning av fordran på grund av reparation eller ombygg-
Prop. 1973: 42 169
nad. Denna retentionsrätt är, enligt lagen (1950: 104) om rätt för hant- verkare att sälja gods som ej avhämtats, förenad med villkorlig realisa- tionsrätt. Nämnda lags regler är inte tvingande. Rätt att föranstalta om egendomens försäljning har retinenten även enligt konkurslagen. Han har därför i doktrinen i systematiskt hänseende behandlats som legal handpanthavare eller åtminstone i det närmaste jämställd med en sådan.
I 1734 års lag hade retinenten samma förmånsrätt som handpanthavare men i samband med 1928 års sjölagstiftning flyttades retentionsrätten ned efter fartygshypoteket för att stämma med reglerna i 1926 års sjö- panträttskonvention. Ändringen begränsades dock inte till retentionsrätt i fartyg utan gavs generell giltighet. Enligt förmånsrättslagen är den ursprungliga förmånsrätten för retinent i allmänhet återställd medan fartygsretinentens ställning är oförändrad. I dansk och norsk rätt har retinenten bästa prioritet och står cj ens tillbaka för sjöpanträtt. I finsk rätt har retinenten företräde framför hypotekshavarcn.
En Säljares befogenheter att i olika fall innehålla godset står retinen- tens befogenheter nära och har även betecknats som retentionsrätt. Såvitt säljaren är ägare till godset förekommer också beteckningen detentions- rätt. Den rätt att innehålla egen prestation som tillkommer säljaren enligt 14 5 lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom anses däre— mot inte vara retentionsrätt i egentlig mening. Köplagens berörda regler gäller utan avseende på äganderättsförhållandena medan reten- tionsrätt eljest vanligen avser annans egendom. Skillnaden vill jag i det följande markera genom beteckningen detentionsrätt för befogenhet att innehålla eget gods.
2.7.3.2 Kommittén
Kommittén har, på grundval av den nya sjöpanträttskonventionens bestämmelser om nationella pant- och retcntionsrätter (art. 6), utarbetat förslag till bestämmelser om legal säkerhetsrätt i fartyg och skepps- byggen som nära ansluter till vad som gäller hantverkares retentionsrätt. Kommittén har valt att beteckna denna säkerhetsrätt som retentionsrätt.
Retentionsrätten skall enligt förslaget uppstå omedelbart på grund av lag på samma sätt som sjöpanträtt. Den skall, till skillnad från retentions- rätt i allmänhet, inte kunna stiftas genom avtal. Däremot bör det enligt kommittén på vanligt sätt vara parterna obetagct att genom avtal för- hindra uppkomsten av retentionsrätt i fartyg eller skeppsbygge. Enligt kommittéförslaget skall retentionsrätten gälla till säkerhet för fordran på grund av uppdrag att bygga, bygga om eller reparera fartyg och för- utsätter, dels att egendomen tillhör annan, dels att den är i retinentens besittning. Kommittén erinrar om att skeppsbygge i vissa fall kommer att kunna tillhöra beställaren enligt 2 kap. sjölagsförslagct. Tillhör egen- domen varvet, tillgodoses dess intresse härutinnan genom detentionsrätt enligt köplagen . Det gäller enligt kommittén även om beställaren är ut-
Prop. 1973: 42 170
länning, eftersom obligationsstatutet som regel kan antas bli säljarens lag. Besittningens konstitutiva effekt enligt kommittéförslaget är konven- tionsbetingad. Besittningskravet bör dock enligt kommittén ej uppfattas så att retentionsrätten upphör t. o. m. ifall egendomen skulle komma ur varvets besittning genom rättsstridig handling. Har besittningen väl rättsenligen upphört och retentionsrätten med den, kan retentionsrätten ej upplivas genom att besittningen återtas, tillfogar kommittén.
Föremål för retentionsrätten bör, anser kommittén, vara fartyget eller skeppsbygget jämte tillbehör. Kommittén finner det självfallet att reten- tionsrätten skall gälla även till förmån för sådana accessorier som ränta m. m. Att fordringen skall härröra av byggnads- eller reparationsupp- drag hindrar enligt kommitténs mening ej, att därmed sammanhängande, berättigade skadeståndskrav och liknande också anses säkrade genom retentionsrätten. .
Kommittén förutsätter, att den föreslagna retentionsrätten utan vidare anses förenad med realisationsrätt enligt bestämmelserna i 1950 års nyssnämnda lag om hantverkares rätt därvidlag. Att dessa bestämmelser är dispositiva innebär enligt kommittén bl. a. att skeppsbyggnadsavtal kan tillföras ändamålsenliga villkor om realisationsrätt när äganderätten till bygget ligger i beställarens hand.
Kommittén påpekar, att retentionsrätt för reparation av fartyg, rätts- politiskt sett, i viss mån utgör en kvarleva av sjöpanträtt för befälhavar- förbindelser, vilka ofta avser just fartygsreparationer. De brytningar mel- lan den korta och den långa kreditens intressen som föreligger i fråga om denna sjöpanträtt gör sig därför enligt kommittén på motsvarande sätt gällande här, dock mindre beträffande retentionsrättens förekomst än dess förmånsrätt. Kommittén hänvisar till att den nya sjöpanträtts- konventionen, som i princip låter nationella pant— och retentionsrätter stå tillbaka både för sjöpanträtt och fartygshypotek, som ett undantag tillåter att just denna säkerhetsrätt ges företräde framför hypoteken.
Det brukar anses, fortsätter kommittén, att reparation är ägnad att bevara eller rentav höja fartygs värde och att det i brådskande fall — såsom stundom då kollision inträffat — är väsentligt för redaren att ha fria händer när det gäller reparation. Å andra sidan hävdas, enligt vad kommittén anmärker, att reparation ej alltid har sådan gynnsam ver- kan och att det är viktigt för kreditgivaren att kunna öva inflytande på fartygsreparation, ett intresse som visserligen kan tillgodoses i kredit- avtalet och försäkringsavtal. Fartygsintecknings nuvarande företräde framför retentionsrätt enligt svensk lag stärker enligt kommittén detta inflytande. En prioritering av retinenten framför hypotekshavaren skul- le således, tillfogar kommittén, principiellt motverka ett av den nya kon- ventionens huvudsyften, nämligen att främja långtidskrediten genom att stärka hypotekens ställning. Svenska bankföreningen, Svenska skepps- hypotekskassan och Sjöassuradörernas förening har av dessa skäl i re-
Prop. 1973: 42 17.1
missyttranden till kommittén över konventionen avstyrkt att retentions- rätten prioriteras framför hypoteken. Därvid har även påpekats, att svenska redare kunde bli frestade att i motsatt fall vända sig med re- parationsuppdrag till utländska varv som ej får sådan förmånsrätt för sina krav samt att en eventuell möjlighet till samnordisk lösning av detta problem inte motiverar att man i svensk lag försämrar hypoteks- havarens läge. Sjörättsföreningen i Göteborg har, upplyser kommittén vidare, ifrågasatt det motiverade i och för sig i att ge retinent företräde framför hypotekshavare men har, med hänvisning till konventionens medgivande på den punkten, antagit att andra varvsindustrinationer kommer att utnyttja detta och därför förordat att de svenska varven ej ställs sämre än sina utländska konkurrenter.
Kommittén har funnit följande synpunkter vara avgörande i denna kontroversiella fråga. Typiskt sett är reparation ägnad att, till fördel för samtliga borgenärer, bevara egendomen eller rentav höja dess värde. Med motsvarande utgångspunkt har bl. a. sjöpanträtt för bärgarlön gi- vits särskilt företräde framför annan sjöpanträtt. Att reparation stund- om inte får sådan effekt är knappast typiskt för problemställningen och bör ej vara utslagsgivande. När en särskild retentionsrätt i fartyg och skeppsbyggen nu slås fast genom positiv reglering, finns det anledning att såvitt möjligt praktiskt jämställa den med detentionsrätt och det ta- lar för bästa möjliga förmånsrätt. Företräde framför hypoteken skulle slutligen innebära, att denna speciella retentionsrätt finge samma rang som retentionsrätt i allmänhet. Att sådan retentionsrätt som avses i 232 % SjöL och annan ev. tänkbar retentionsrätt i fartyg eller skeppsbygge konventionsenligt måste stå tillbaka för inteckning förtjänar enligt kom- mitténs mening ej beaktande i detta sammanhang. Kommittén har mot denna bakgrund, i samråd med de övriga nordiska sjölagskommittéerna, valt att låta fartygs- och skeppsbyggnadshypoteken stå tillbaka för re- tentionsrätt. Enhetlig nordisk lösning av ett problem som förut saknade sådan har därigenom också nåtts, tillfogar kommittén.
En följd av kommitténs val av förmånsrättsläge för retentionsrätt är enligt vad kommittén anmärker att avtalad retentionsrätt inte bör cr— kännas i fartyg och skeppsbyggen. Det skulle nämligen enligt kommittén strida mot grunderna för pantsättningsförbudet i 10: 7 handelsbalken att tillåta att en säkerhetsrätt så lik panträtt som den föreslagna reten- tionsrätten blir, avtalsvis stiftas till förfång för hypotekshavare.
Retentionsrättens nära släktskap med handpanträtt är enligt kommit- tén ej endast ett motiv för att likställa dem båda i förmånsrättshänse- ende. Även exekutionsrättsligt finner kommittén anledning att såvitt möjligt jämställa dessa rättigheter. Retinenten bör följaktligen lika litet som panthavare vara skyldig att lämna egendomen från sig vid utmät— ning utan att full lösen bjuds eller han själv åtnöjs med del i köpeskil- lingen. Retinent måste emellertid, tillägger kommittén, räkna med kon—
Prop. 1973: 42 172
kurrens av borgenär med bättre rätt, nämligen sådan som har konven- tionsbetingad sjöpanträtt för sin fordran. Det kan uppenbarligen inte komma i fråga att låta retinent hävda rätt till lösen i sådan konkurrens. Hans rätt att kräva lösen kan endast tillåtas gälla mot borgenär med sämre förmånsrätt än han själv har. Att det också är konventionens me- ning menar kommittén framgå av en jämförelse mellan mom. 1 och 2 i art. 6. Förslag till ändring i utsökningslagen som beaktar dessa syn- punkter utarbetas av lagberedningen, upplyser kommittén.
Liksom sjöpanträtt bör retentionsrätt enligt kommittén upphöra vid exekutiv försäljning. I fråga om fartyg är detta betingat av sjöpanträtts- konventionen.
2.7.3.3 Remissyttrandena Sveriges varvsindustriförening konstaterar, att prioriteringen av reten- tionsrätt framför hypotek tillmötesgår varvsindustriens krav. Även Sveri- ges advokatsamfund ställer sig positivt till att retentionsrätten förenas med sådan förmånsrätt. Samfundet noterar, att kommittén träffat ett val mellan starkt divergerande uppfattningar och framhåller som avgö- rande synpunkt att reparation typiskt sett ”förhöjer pantens värde”. Mot retentionsrättens prioritering framför hypoteket vänder sig Svenska sjöfolksförbundet, Sjöassuradörernas förening, Svenska bank- föreningen och Svenska skeppshypotekskassan. Bankföreningen framhåller, med instämmande av Sjöassuradörernas förening och Skeppshypotekskassan, att förhållandet mellan repara- tionskostnad och fartygsvärde erfarenhetsmässigt mången gång blir fördelaktigt. För de fall då reparationen verkligen bevarar eller höjer fartygsvärdet uppstår ingen konfliktsituation. Lagstiftaren bör därför enligt föreningen sätta de andra fallen i förgrunden. Föreningen menar, att förslaget innefattar en felaktig avvägning mellan den korta och den långa kreditens intressen och förutskickar att kreditgivarna kommer att avtalsvis förbehålla sig inflytande över reparation eller ombyggnad av fartyg, om förslaget genomförs. Enligt föreningen behöver med hänsyn till nutida kommunikationer ingen betydelse tillmätas behovet att kun- na träffa beslut om reparation i brådskande lägen. Liknande synpunk- ter bär upp avskaffandet av sjöpanträtt för s. k. befälhavarförbindel- ser, erinrar föreningen. Detentionsrätten finner föreningen sakna bety- delse som jämförelse i sammanhanget, eftersom fartygskrediter nor- malt inte ges förrän vid leverans av fartyget. Till detta fogar Sjöassuradörernas förening, att man helt kan bortse från behovet av frihet att träffa reparationsavtal i brådskande fall, efter- som intecknade fartyg regelmässigt är försäkrade och redaren sålunda har en försäkringsgivare bakom sig då han ingår avtalet. Föreningen finner kommitténs motivering vara i flera avseenden för kategorisk.
Prop. 1973: 42 173
2.7.4. Fartygs/lypotek
2.7.4.1 Nuvarande ordning
Det nuvarande fartygshypoteket —— fartygsinteckningen — har fas- tighetsrättslig förebild. Inteckning i fartyg under byggnad förekommer endast i form av en så att säga tidigarelagd fartygsinteckning. Fartygs- inteckning innefattar i nuvarande ordning en panträtt som i stor ut- sträckning är accessorisk till en på skriftligt fordringsbevis grundad fordran, vilket bl. a. yttrar sig på det sättet att en ogiltighetsgrund som drabbar fordringen kan återverka på panträtten. Fordringsbeloppet kan vara bestämt i svenskt eller utländskt mynt. Borgenären i fordringsför- hållandet förutsätts vara verksam för att skaffa sig panträtt i fartyget genom att med stöd av fartygsägarens medgivande utverka inteckning däri. Gäldenären behöver ej vara identisk med fartygsägaren. Liksom fastighetsinteckningen utgör fartygsinteckningen konventionell under- pant som stiftas genom inskrivningsmyndighetens beslut. I allmänhet intecknas skuldebrev, ställda till innehavaren, och de från fastighets- rätten kända omslagsreverserna är också i bruk. När intecknad ford- ringshandling utgör säkerhet för omslagsrevers, kan den behandlas en- ligt reglerna för handpant, åtminstone såvitt det gäller rätten till be- talning ur fartyget. Borgenären kan nämligen ej endast söka betalning ur fartyget inom omslagsreversens ram utan även realisera inteck- ningen som lös pant och på omslagsreversen avräkna vad som inflyter vid försäljningen. När inteckningen sålunda skiljts från omslagsrever- sen, kan den, såsom bärare av självständigt betalningsanspråk, realise- ras i fartyget utan hänsyn till omslagsreversen. Inteckningen kan natur- ligtvis också fungera självständigt från början.
Det hos sjöfartsverket förda fartygsregistret utgör såtillvida under- lag för fartygsinteckning som endast fartyg som införts där kan in- tecknas. Tillika förutsätts, att fartyget har en nettodräktighct av minst tre registerton eller, i vissa fall, en bruttodräktighet av minst tio re- gisterton.
Endast i registret antecknad ägare är legitimerad att medge inteck- ning. Likväl skall inskrivningsmyndigheten, inskrivningsdomare i Stock- holms domsaga, självständigt pröva äganderätten. Ty äganderättspröv- ningen vid fartygsregistreringen tjänar i första hand offentligrättsligt ändamål, såsom framhållits i det föregående, och är ej helt tillrättalagd för privaträttsliga syften.
Andel i fartyg får ej intecknas särskilt och inteckning får ej heller beviljas i flera fartyg gemensamt. Detta betingas av behovet av enkel- het och reda i de rättsförhållanden till vilka inteckning ger upphov. Den inskrivna panträtten gäller i fartyget med tillbehör. Dessa är ne- gativt bestämda på det sättet att driftsförnödenheter undantagits.
Den inskrivna panträtten upphör — förutom i vissa fall då fartyget
Prop. 1973: 42 174
förverkas till kronan —— dels genom att inteckningen dödas, dels genom exekutiv försäljning, när köpeskillingen ej täcker intecknade ford- ringen, och dels genom frivillig försäljning efter kondemnation. I sist- nämnda fall övergår panträtten till skillnad från sjöpanträtt ej i veder- laget. Däremot behöver panträtten ej alldeles utplånas av att fartyget avförs ur registret. Inteckningshavaren har numera rätt att motsätta sig avregistrering, något som ger honom möjlighet att tillvarata sin rätt främst vid försäljning'av fartyget till utlandet.
Tidigare hade han i sådana fall endast det skyddet att, ifall pant- rätten upphörde som en följd av avregistreringen (genom att ej erkän- nas i fartygets nya hemland) överlåtaren blev personligen ansvarig för fordringen i den mån han inte redan förut var det. I sådana fall till- kommer, att inteckningshavaren har rätt att genast realisera sin fordran i fartyget, en rätt som han också har, om fartyget vanvårdas så att hans säkerhet äventyras eller om det kondemneras. Panträtten reali- seras genom exekutiv försäljning.
Inteekningshavaren kan inte hindra att fartyget säljs exekutivt till följd av utmätning eller i konkurs. I sistnämnda fall kan han visser- ligen medverka till att det i stället säljs frivilligt men han måste då lämna ut inteckningshandling för dödning. Inteckningshavaren får ut- delning i köpeskillingen efter exekutiv försäljning med förmånsrätt när- mast efter sjöpanträttshavare och före retinent. Beträffande ränta gäl- ler förmånsrätt för en till tre är begränsad tid.
Exekutivt försålt fartyg överlåts i princip gravationsfritt. Motsva- righet till fastighetsrättens s.k. täckningsprincip saknas och i konse- kvens härmed finns ej heller ägarhypotek, varför panträttens karaktär av fordringsaccessorium är renodlad. Fastighetsrättens övertagandeprin- cip gäller inte, något som är naturligt i fråga om egendom som kan- bli föremål för exekution snart sagt var som helst i världen. Men fakultativt övertagande är tillåtet och möjliggörs genom att inteck- ning som täcks av köpeskillingen vid exekutiv försäljning bevarar sin verkan samt får utges med fortvarande inteckningsrätt.
Fartygsinteckning kan, som antytts, i vissa fall meddelas även i byg- ge.. Fartyg under byggnad här i landet kan nämligen registreras såsom fartyg, om det s.k. mätdäcket lagts och rummet därunder har en dräktighet av minst 100 registerton. Dessförinnan kan inskrivning be- viljas hos domstol enligt 3 & SjöL, vilket möjliggör att beställaren till- erkänns förmånsrätt i skeppsbygget jämte byggnadsmaterial för för- skott som han lämnat i sådant material eller i pengar. Därtill kommer att bygget kan bli föremål för företagsinteckning.
Vid sjölagsförslaget 2 kap. har erinrats om den hos oss gällande principen att inskrivning inte konstituerar det materiella rättsläget i den meningen att materiell brist i ett inskrivet förvärv ej skulle kunna klandras. I fråga om fartygsinteckning finns uttryck för denna grund-
Prop. 1973: 42 175
sats i 36 5 lagen om inteckning i fartyg, som föreskriver att intecknad fordrans giltighet kan prövas utan hinder av inteckningsbeslutet.
Vid konkurrens mellan flera inskrivna panträtter gäller, att det in- bördes företrädet följer tiden för ansökningen oberoende av inteck- ningshavares goda eller onda tro rörande förekomsten av konkur- rens. Panträtten stiftas nämligen genom inskrivningen och intecknings- medgivandet ger sålunda endast uttryck för en panträttsutfästelse. Ifall inteckningar söks samma dag, har de lika rätt men i allmänhet be- stäms deras inbördes företräde vid inskrivningen enligt sökandens be- gäran.
Vad beträffar konkurrens mellan inskriven panträtt och äganderätt gäller principen att inteckning som beviljas på grund av medgivande av annan än rätt ägare är ogiltig. Men fartygsregistrets innehåll har dock legitimerande verkan på det" sättet, att endast där inskriven ägare är behörig att medge inteckning i fartyget och att denna förblir legiti- merad så länge ny ägares fång ej anmälts till registret. Inteckning som dessförinnan söks på den inskrivne ägarens medgivande beviljas alltså utan hinder av att han kan ha frånhänt sig fartyget. Det är dock an- tagligt att man i detta läge tillika måste förutsätta att inteckningssö- kanden är i god tro. I vart fall ligger en sådan analogi från fastighets- rättslig praxis nära till hands. Beviljas inteckning i annat fall på med- givande av annan än rätt ägare, är inteckningen ogiltig.
Fartygsinteckning har förmånsrätt närmast efter sjöpanträtt och retentionsrätt men före det s.k. löneprivilegiet. Det innebär att iland- anställd personals lönekrav i konkurs står tillbaka för inteckning. De ombordanställdas motsvarande krav är förenade med sjöpanträtt och går alltså före inteckning.
Eftersom fartygsinteckningen har fastighetsinteckningen som före- bild, står det sjörättsliga inteckningsförfarandet det fastighetsrättsliga nära. Inteckning beviljas som redan framgått på ansökan av borge- nären på grundval av en fordringshandling som är försedd med äga— rens inteckningsmedgivande. Fordringshandlingen ges in i huvudskrift och inteckningsbeslutet tecknas på den. Första gången inteckning söks skall fartygets invändiga märkning med registreringsnummer styrkas. Sedan ägare medgivit inteckning i sitt fartyg, kan medgivandet åberopas i inteckningsärende tills nye ägaren anmäler sitt förvärv till fartygs— registret. Om inteckningsmedgivandet ej är lämnat av fartygets tillver- kare eller förste svenske ägare, skall ägaren i fråga kunna härleda sin rätt från tillverkaren eller den förSt inskrivne svenske ägaren. Klan— dertalan mot ägaren, dennes konkurs och utmätning av fartyget utgör grund för avslag på inteckningsansökan. Motsvarighet finns till de fas— tighetsrättsliga inteckningsåtgärderna nedsättning, dödning och inne- havsanteckning.
Prop. 1973: 42 176
2.7.4.2 Kommittén
Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning. Kommittén erinrar om att dess förslag i fråga om registrering av och inteckning i fartyg och skeppsbyggen efterbildar fastighetsrättens lagfarts- och intecknings- regler sådana de framträder i JB. I fråga om registreringsordningen gäller detta enligt kommittén främst vissa huvuddrag i konstruktionen medan sjörättens särprägel i övrigt slår igenom i många hänseenden. När det gäller inteckning är denna särprägel inte fullt ut lika framträ- dande, framhåller kommittén. Lagstiftaren efterbildade också fastighets- inteckningen redan 1901. På samma sätt har kommittén funnit det na- turligt att nu efterbilda den genom JB moderniserade fastighetsinteck- ningen. Därigenom kan den traditionella rättsparallelliteten mellan de båda inteckningsformerna bevaras. Kommittéförslaget utvidgar denna ytterligare. Till de uppenbara praktiska fördelarna med en sådan rätts- likhet kommer att den moderniserade fastighetsrättsliga panträtts- och inteckningskonstruktionen enligt kommittén erbjuder påtagliga tekniska fördelar, byggd som den är på en av framför allt kreditinstitutionerna utvecklad praxis i kreditsäkerhetsförhållanden.
I överensstämmelse med JB innebär kommittéförslaget följande. In- teckning i fartyg eller skeppsbygge beviljas på ansökan av ägaren. Ge- nom inskrivningen frigörs, bildligt talat, en mot inteckningsbeloppet sva- rande del av egendomens förmögenhetsvärde samt reserveras rätt att ta detta värde i anspråk med visst företräde. Inteckningshandlingen utgörs av det bevis om inskrivning som inskrivningsmyndigheten utfärdar. Be- viset skall kallas pantbrev och bör innehålla uppgift om det fartyg eller skeppsbygge som intecknats, inteckningsbelopp, inteckningsdag och prio- ritet i förhållande till andra inteckningar. I det sålunda intecknade far- tyget eller bygget upplåts panträtt genom att pantbrev såsom represen- terande dcn intecknade egendomen, med iakttagande av vanliga hand- pantsättningsrcgler, av ägaren till fartyget eller bygget överlämnas till pantborgenären som säkerhet för fordran mot pantgäldenären, den se- nare vanligen identisk med ägaren. Fordringen skall vara visst belopp i pengar men myntsorten förblir valfri och förslaget utvidgar valfrihe- ten till att omfatta den numera i internationell sjörätt allmänt erkända s.k. Poincaréfrancen. Pantbrevet kommer med nämnda utformning ej att utgöra skuldebrev och kan därför ej heller vara bärare av betalnings- anspråk.
En sådan ordning som kommittéförslaget innebär för inskrivning och upplåtelse av panträtt medför enligt kommittén bl. a. att bruket av om- slagsrevers blir genomgående. Därvid behöver inte något skriftligt ford- ringsbevis utfärdas. Det är tillräckligt att giltig fordran föreligger, framhåller kommittén. Detta stärker panträttsupplåtarens ställning ge- nom att han inte nödgas utfärda två skriftliga fordringsbevis, som un-
Prop. 1973: 42 177
der vissa omständigheter kan göras gällande var för sig. Dessutom stäl- ler det, enligt vad kommittén betonar, krav på att borgenären förvissar sig om att hans kontrahent är inskriven ägare eller handlar på dennes vägnar, eftersom endast ägaren är behörig att förfoga över pantbrevet'. I förhållande till gällande rätt innebär detta ökat krav på aktsamhet från borgenärens sida, påpekar kommittén.
Panträtt på grund av inteckning kommer enligt kommittéförslaget att utgöra på den ena sidan en genom inteckning etablerad, mot egendomen som sådan riktad säkerhetsrätt och på den andra sidan en säkerhetsrätt som stiftas genom att inteckningsbeviset, pantbrevet, överlämnas som säkerhet för fordran. Det bör hållas i minnet, att denna ordning har - handpanträttsliga inslag utöver de inskrivningsrättsliga och innebär en utveckling av praktiskt bruk på kreditmarknaden.
Vad angår pantobjektet skall enligt kommittén registreringsplikt och inteckningsbarhet väsentligen sammanfalla så som utvecklats vid sjölags- förslagets 2 kap. Endast sådana fartyg och skeppsbyggen som är införda i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret kommer alltså att kunna inteck- nas. Småbåtar får som hittills pantsättas enligt vanliga lösöreregler. In- skriven panträtt omfattar också tillbehör, som avses i 1 kap. sjölagsför- slaget. Kommittéförslaget tillåter inte, lika litet som gällande rätt, att inteckning meddelas i andel av fartyg eller gemensamt i flera fartyg (s. k. fleet mortgage). .
Registrering av skeppsbygge redan i kontraktsskedet, alltså innan nå- got konkret förmögenhetsobjekt ännu existerar, betyder att panträtt kommer att kunna upplåtas i vad som brukar kallas ”res futurae”, fram- håller kommittén. I fråga om lösa saker" har det enligt vad kommittén påpekar ansetts, att sådant förfogande ej kan få sakrättslig verkan, ef- tersom traditionskravet inte kan uppfyllas men att. pantsättning av sak,- som är under tillverkning och sålunda ännu ej existerar," dock skulle kunna ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen (1936: 88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Kommitté—' förslaget innebär, att panträtt i ett under kontraktsskedet registrerat skeppsbygge kan upplåtas med sådan verkan att det efter upplåtelsen framväxande bygget blir föremål för den från början i konkret bemär- kelse innehållslösa panträtten. Bygget framträder då som pantobjekt från det att anskaffat material får rättslig karaktär av skeppsbyggnads- tillbchör enligt sjölagsförslagets 1 kap., vilket alltså i inledningsskedet medför att panträtt gäller i byggnadsmaterial redan innan bygget som sådant börjat ta form. Denna rättstekniska konstruktion är enligt kom- mittén avsedd att infria ett av skeppsbyggnadskonventionens huvudsyf—' ' ten, nämligen att kreditsäkerhetsförhållandena skall kunna ordnas på ett bestående sätt från första början. '
Kommittén upplyser, att konstruktionen under kommitténs remiss'- behandling av skeppsbyggnadskonvcntionen förordats av Svenska bank-
12 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 178
föreningen. Teoretiskt menar kommittén, att den kan försvaras med att den har formen av rättighet på grund av inskrivning. Kommittén under- stryker att vad som registreras är skeppsbygget och inte byggnadskon- traktet. Det norska förslaget omfattar däremot även kontraktsregistre- 1'ing. Den danska lagen om skibsregistrering för registrering av skepps- bygge kräver att bygget framskridit så ”at skibet på betryggende måde kan identificeres”.
Panträttens innebörd. Panträtt medför enligt kommittéförslaget rätt för borgenären att på grund av sin fordran få betalning ur fartyget eller skeppsbygget med det företräde som fastställts för inteckningen. Hans rätt begränsas, betonar kommittén, av att han måste ha en giltig fordran men han kan å andra sidan enligt kommitténs förslag utsträckta kravet utöver pantbrevets belopp intill 15 0/0 av pantfordringens inom detta belopp liggande kapitaldel. Detta tillägg —— vars förekomst alltså måste tas i beräkning både av kreditgivare och av exekutionsmyndighet som fastställer ”lägsta budet” —— är enligt kommittén avsett att utnyttjas för ränta, skadestånd på grund av förtida betalning, indrivningskostnad och annat sådant som föranletts av fordringsförhållandet. Betalningsrätten skall inte påverkas av att fordringen kan ha preskriberats eller ej an- mälts efter kallelse på okända borgenärer, något som kommittén antar överensstämma med gällande rätt.
För det fall att en borgenär fått mer än ett pantbrev som säkerhet för sin fordran skulle han enligt kommittén kunna försämra efterföljande pantborgenärers rätt genom att -— även om hans fordran i och för sig rymdes inom pantbrevens sammanlagda belopp — först ta ett pantbrev i anspråk jämte tillägg på detta och därefter de övriga. Liksom JB söker kommittéförslaget förebygga detta genom föreskrift att pantbrevet i så- dana fall skall betraktas som en enhet. Förutsättningen är dock, betonar kommittén, att pantbreven har lika rätt eller gäller i följd omedelbart efter varandra. Eljest skulle borgenären i vissa fall kunna bli lidande av att inte få tillägg på det bästa pantbrevet genom att utdelningen inte täcker det sämre pantbrevets belopp.
Panträttsupplåtelse i vissa fall. Konkurrens mellan äganderätts- och panträttsförvärv behandlar kommittéförslaget så gott som helt efter fas— tighetsrättslig förebild; jfr reglerna i sjölagsförslagets 2 kap. om verkan av registrering och inskrivning.
Medan kommittéförslaget i princip knyter rätten att ta ut inteckning i fartyg till ägaren, i betydelsen den för vars förvärv inskrivning senast sökts, kan panträtt enligt dess förslag alltid upplåtas däri — genom överlämnande av det på grundval av inteckningen utfärdade pantbrevet »— av rätt ägare. Av hänsyn till omsättningsintresset låter dock kom- mittéförslaget inskriven ägares legitimation i sistnämnda hänseende be-
Prop. 1973: 42 179
stå tills ny ägare söker inskrivning av sitt fång och på motsvarande sätt torde också det fallet böra behandlas som föreligger då överlåtaren inte själv är inskriven som ägare. En borgenär, söm kontrollerar att han har att göra med den i registret inskrivne fartygsägaren eller den som eljest framstår som rätt ägare, skall enligt kommittén kunna lita på att denne är behörig att upplåta panträtt; till undantag i vissa fall av brist i upp— låtarens förvärv återkommer kommittén. Är borgenären däremot ej i god tro, finns ingen anledning att upprätthålla registrets vitsord, anser kommittén, och panträttsförvärvet måste då vika för det konkurrerande äganderättsförvärvet. Med borgenären likställer kommittéförslaget den som före nye ägarens inskrivningsansökan övertagit pantfordringen, förutsatt att den nye borgenären var i god tro vid sitt förvärv. Hans goda tro är bara knuten till hans eget förvärv och kan därmed bota eventuell ond tro hos förste borgenären, framhåller kommittén.
På motsvarande sätt behandlar kommittéförslaget fall av panträtts— upplåtelse när fartyg eller skeppsbygge varit föremål för dubbelförytt- ring. Jämte överlåtaren finns då två personer med behörighet att upp- låta panträtt i fartyget eller bygget, låt vara att den senare förvärvarens behörighet modifieras av krav på god tro hos hans borgenär resp. dennes successor rörande det konkurrerande äganderättsförvärvet. Denna fler- faldiga behörighet består tills endera förvärvaren söker inskrivning av sitt förvärv. Då upphör förre ägarens legitimation och det inbördes före- trädet mellan de konkurrerande förvärven avgörs. Om det är den förste förvärvaren som söker inskrivning, betyder det enligt bestämmelserna i sjölagsförslagets 2 kap., att den senare-förvärvarens behörighet utsläcks. Skulle det i stället vara den andre förvärvaren som först söker inskriv— ning, upphör den förstes behörighet under förutsättning att den andre var i god tro så som nämnda bestämmelse anger. Var denne i ond tro, ändrar hans inskrivningsansökan och därav föranledd inskrivning inte den förste förvärvarens behörighet eller hans egen eller hans borgenärs ställning. Den förste förvärvaren kan, påpekar kommittén, alltså teoretiskt fortfarande upplåta panträtt i fartyget eller skepps- bygget, t.o.m. ifall hans borgenär kände till det konkurrerande förvär— vet, och den andre förvärvarens borgenärer måste alltjämt vara i god tro för att till dem upplåten panträtt skall bli verksam. Förste förvärva- rens efterföljande inskrivningsansökan sätter sedan punkt för den sena- res legitimation och denne kan då ej ens till godtroende borgenär upp- låta verksam panträtt i egendomen. Borgenärens goda tro skulle enligt kommitténs mening ändock inte ha framstått som en realitet att räkna med, eftersom han från registret kunnat inhämta att hans kontrahents legitimation kunde ifrågasättas.
Kommittén påpekar, att dess förslag visserligen förutsätter att fartygs- ägaren själv söker inteckning men att detta i praktiken får antas ofta komma att tillgå så att borgenären gör ansökan på ägarens uppdrag se—
Prop. 1973: 42 180
dan pantförskrivning redan skett. I så fall blir den avgörande tidpunkten för borgenärens goda tro, som enligt reglernas utformning är knuten till panträttsupplåtelsen, tiden för inteckningsansökningen, förmodar kom- mittén.
Grundsatsen att behörighet till panträttsupplåtelse endast tillkommer rätt ägare medför enligt kommittén, att förvärv av vad slag som helst, vilket är behäftat med sådant rättsligt fel att det kan bringas att återgå, i princip inte grundar panträttslig förfoganderätt för förvärvaren; Kom- mittén erinrar om att i fastighetsrätten samma rättsliga konsekvens anses böra knytas till överlåtarens hävning av köp, byte eller gåva medan för- värvarens hävning av sådant avtal ej går ut över hans panträttsliga förfogande före hävningen. Eftersom denna utveckling av gällande rätt skett från utgångspunkt som motsvarar den sjörättsliga, har kommittén funnit det följdriktigt att genom uttrycklig reglering slå fast, att väsent— - ligen detsamma gäller i fråga om panträttsupplåtelse i fartyg och skepps- bygge. En sådan ordning kan emellertid enligt kommitténs mening ej upprätthållas utan undantag, lika litet som i fastighetsrätten. Utrymme måste beredas åt godtrosförvärv på grund av inskrivning på sätt som motsvarar reglerna härom i sjölagsförslagets 2 kap. om sålunda någon som inte var rätt ägare till fartyg eller skeppsbygge, emedan hans eller någon hans företrädares åtkomst var ogiltig eller eljest inte gällde mot rätt ägare, upplåtit panträtt i egendomen, (vartill han alltså egentligen saknar behörighet), blir upplåtelsen likväl giltig enligt kommittéförslaget under förutsättning att upplåtaren var inskriven som ägare och borgenää ren var i god tro. Eftersom upplåtaren kan ha handlat redan innan hans förvärv blev inskrivet — t. ex. med utnyttjande av pantbrev som hans fångesman överlämnat — anser kommittén, att borgenärsskyddet bör gälla även i det fallet men förutsättningen måste "då vara att inskriv- ning verkligen kommer till stånd.
Godtrosförvärv på grund av inskrivning skall enligt JB ej kunna ske, ifall panträttsupplåtarens bristande behörighet var särskilt kvalificerad såsom när förfalskning eller svek grundat hans ställning. I sjörätten får — som anförts vid sjölagsförslagets 2 kap. — högre krav ställas på om- sättningstrygghet bl. a. med hänsyn till att fartygsmarknaden är utpräg- lat internationell framhåller kommittén. Kommittéförslaget upptar där- för ej undantag från de föreslagna reglerna om godtrosförvärv på grund av inskrivning.
Ägarhypotekets innebörd. I den mån det på grund av inteckningen ut- färdade pantbrevet ej utgör säkerhet för giltig pantfordran tillkommer enligt kommittéförslaget det genom inteckningen reserverade förmögen- hetsvärdet fartygets resp. byggets ägare såsom ägarhypotek med den rätt till betalning ur egendomen som följer av det vid inskrivningen-för in- teckningen fastställda företrädet.-Ägarhypoteket motiveras av kommittén
Prop. 1973: 42 . ]81
med att den exekutionsrättsliga täckningsprincipen föreslås bli införd i fråga om exekution i fartyg och byggen på samma sätt som redan gäller . luftfartyg och fastigheter.
Inteckningens företräde. Beträffande inskriven panträtts förmånsrätt i förhållande till annan sådan rätt innebär kommittéförslaget, i- överens- stämmelse med gällande rätt, att den bestäms efter ansökningsdagen och att flera samma dag sökta inteckningar har lika rätt. Emellertid be- kräftar kommitténs förslag uttryckligen nuvarande praxis att efter sö- kandes begäran kan bestämmas visst inbördes företräde _mellan sådana inteckningar som söks samma dag. Ordningen för panträttsupplåtelserna . blir utan betydelse, betonar kommittén.
Av det föregående har, menar kommittén, framgått att inskriven pant- rätt skall stå tillbaka för både sjöpanträtt och retentionsrätt. I övrigt rubbar kommittéförslaget emellertid ej intecknings nuvarande plats i förmånsrättsordningen. _
I fråga om skeppsbyggen får den föreslagna förmånsrättsordningen en speciell verkan, framhåller kommittén. Ty såvitt gäller ett första byggnadsskede -—— det som kan sägas bli avslutat genom att det s.k. mätdäcket anbringas och som utfaller olika i olika fall, allt efter vilken skeppsbyggnadsteknik som används -— introducerar den nya skeppsbygg- nadsinteckningen en borgenärskategori med förmånsrätt framför de varvsanställda. Kommittén erinrar om att en sådan förmånsrätt i gällan- de rätt har motsvarighet först i nästa byggnadsskede. Det beror enligt kommittén på att skeppsbyggnadsinteckningen enligt art. 7 i 1967 års skeppsbyggnadskonvention måste ges samma förmånsrätt som fartygs- inteckningen och att denna i sin tur enligt både 1926 och 1967 års sjö- panträttskonventioner får undanträngas av endast sådana lönekrav som tillkommer ombordanställda. Varvets anställda kan enligt kommitténs uppfattning ej före sjösättningen räknas som ombordanställda och efter denna kan de endast undantagsvis behandlas som sådana. Detta kon— kurrensspörsmål har emellertid inte den räckvidd det kan ge sken av, menar kommittén. Ty beställaren får antas i flertalet fall komma att söka inskrivning för sitt förvärv och därigenom vinna sakrättsskydd för sin rätt till bygget. Varvets anställda kan då, lika litet som dess övriga allmänna borgenärer, ta annat än varvets rätt till bygget, inte bygget självt, i anspråk framhåller kommittén. Inteckningsborgenärens rätt gäl- ler emellertid bygget självt, oberoende av äganderättsförhållandena, och han konkurrerar därför inte alltid på samma plan som de varvsanställda. För dem blir han enligt kommittén i detta sammanhang en konkurrent att räkna med först då varvet ensamt äger bygget, dvs. väsentligen de fall då varvet bygger utan gällande kontrakt.
För de fall förmånsrättsfrågan sålunda får full relevans —— och kom- mittén antar att de blir undantag — bör enligt kommittén beaktas, att
Prop. 1973: 42 182
det ofullbordade bygget i det tidiga byggnadsskede som här är i fråga normalt representerar ett svårberäkneligt förmögenhetsvärde som inte med säkerhet kan ställas i relation till vad som satsats på bygget i pengar och material. Om nämligen bygget skall säljas innan det full- bordats, blir enligt vad kommittén betonar både försäljning och pris beroende, ej endast av om köpare finns som efterfrågar just ett sådant fartyg som bygget avser utan även av om denne kan räkna med att få fartyget behörigen färdigställt. Om varvet är i konkurs — och det är då konkurrens kan uppstå mellan inteckningsborgenärer och varvsanställda — menar kommittén, att kretsen tänkbara köpare till bygget noga taget, bortsett från skrotuppköpare, blir begränsad till sådana som har egna resurser att fullborda bygget eller kan räkna med att kunna utnyttja andras.
Kommittén antar, att detta konkurrensproblem har ringa praktisk be- tydelse. Kommittén understryker, att det ingalunda är det ofullbordade fartygets förmögenhetsvärde som i första hand betingar skeppsbygg- nadskonventionens ståndpunkt utan behovet av att redan från början kunna ordna kreditsäkerhetsförhållandena på ett bestående sätt. Kom- mittéförslaget innebär följdriktigt, att inteckningsföreträdet ej rubbas vid överföring från skeppsbyggnadsregistret till skeppsregistret. Typiskt sett kan förmögenhetsvärdet enligt kommittén ej utgöra någon väsent— lig faktor i sammanhanget förrän i ett sent byggnadsskede. Kommittén erinrar om att gällande nordiska konkurskonvention ger särskild för- månsrätt företräde framför allmän förmånsrätt på samma sätt som för- slaget om skeppsbyggnadsinteckning.
Vad beträffar det fall att beställaren är ensam ägare till skeppsbygge -— dvs. när arbetsbeting och ej beställningsköp föreligger — saknar förevarande konkurrensproblem aktualitet, tillägger kommittén. Bygget ingår då ej i varvets konkurs men konkursboet har, såvitt rör förhål- landet till beställaren, retentionsrätt i bygget för sin fordran i anledning av byggnaden.
Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet. Kommit- tén erinrar om den grundläggande principen, som kommit till uttryck i sjölagSförslagets 2 kap., att inskrivning inte konstituerar materiell rätt i den meningen att ett inskrivet förvärv inte skulle kunna klandras. Kom- mittén framhåller vidare, att dess förslag klart skiljer mellan inskrivning och panträttsupplåtelse så att intecknings nuvarande omedelbara sam- band mcd det materiella panträttsförhållandet upphör. Inteckningen-har på det sättet renodlats därhän att dess giltighet kan'upprätthållas obe- roende av omständigheterna vid dess tillkomst. Denna ståndpunkt följer av kommittéförslagets konstruktion och bör ej komma till direkt uttryck i lagtexten, eftersom en sådan bestämmelse kunde leda till det missför-
Prop. 1973: 42 183
ståndet att inteckningsbeslut ej skall kunna överklagas såsom andra'be- slut av inskrivningsmyndigheten.
Inteckning skall enligt kommittéförslaget alltjämt i princip upphöra vid exekutiv försäljning, ty denna grundsats slås uttryckligen fast i sjö- panträttskonventionens art. 11. Emellertid gör konventionen, enligt vad kommittén erinrar om, undantag försådana hypotek för vilka köparen med innehavarens samtycke övertar ansvaret, något som överensstäm- mer med gällande svensk rätt. Kommittéförslaget innebär därför, att in- teckning utan hinder av exekutiv försäljning består endast om beloppet tillåtits innestå i avräkning på köpeskillingen. Detta motsvarar vad som, likaledes konventionsenligt, gäller vid exekution i luftfartyg. Rent tek— niskt kunde enligt kommittén den lösningen ha valts att exekutionen i princip skulle utplåna endast upplåten panträtt medan inteckningen i och för sig skulle förbli oberörd därav och sålunda bli omedelbart dis— ponibel för ägaren. Denne skulle då kunna besparas nyinteckning. Emel- lertid antar kommittén, att detta skulle medföra vissa praktiska problem för fall då pantbrev ej ingavs vid exekutionen. Och enligt kommittén är en ordning som garanterar att samtliga pantbrev inges knappast att räkna med. Frågan om verkan av exekutiv försäljning utomlands kom- plicerar också bilden i detta sammanhang, tillfogar kommittén. Kom- mittén har därför stannat för den tekniskt enklare, radikala lösningen att exekutionens verkan skall drabba inteckningen själv. Det kostnads- mässiga problem som kravet på nyinteckning medför, när fartyget eller skeppsbygget skall stå kvar i svenskt register, kan enligt kommittén lösas genom att endast expeditionsavgift tas ut för nyinteckning efter exekutiv försäljning. Kommittén har också övervägt huruvida i fråga om fartygsexekutionen bör efterbildas vad som föreslagits i fråga om fastighetsexekution, nämligen att köparen kan utverka intecknings be- stånd genom att med ingivandc av pantbrevet begära förklaring därom. Kommittén har dock funnit att värdet av en sådan ordning, som endast skulle få tillämpning vid exekution i Sverige, måste bli tämligen begrän- - sat.
Att inteckning alltjämt upphör genom fartygets kondemnation som åtföljs av frivillig försäljningmöter, till skillnad från vad som gäller sjöpanträtt, intet hinder i 1967 års sjöpanträttskonvcntion, anser kom- mittén. Denna befattar sig nämligen endast med hypoteks upphörande i fall av exekutiv försäljning. Men eftersom sjöpanträtt konventions- enligt skall bestå under sådana förhållanden, finner kommittén ej skäl att behandla panträtt annorlunda när den grundas på inteckning. Den ståndpunkten är enligt kommittén så mycket mer motiverad som kon- demnation ej alltid förutsätter att fartyget är obrukbart och värdelöst. . En motsatt lösning skulle kunna utnyttjas för att kringgå förslagets sär.- regel mot avregistrering utan inteckningsborg'enärs samtycke. Verkan av
Prop. 1973: 42 184
kommitténs ståndpunkt i denna del modifieras visserligen av att far- tygsägaren föreslås bli berättigad att låta sälja det kondemnerade far-. tyget exekutivt; jfr sjölagsförslaget 10 5.
I detta sammanhang. berör kommittén också frågan om verkan i panträttsligt hänseende av att fartyget förstörts eller gått förlorat. Det skall nämligen då avföras ur registret men avregistreringen kräver in- teckningsborgenärernas samtycke. I dessa fall anser kommittén, att farty- get, i den mån det över huvud taget existerar i fysisk mening, ej utan vi- dare kan förutsättas representera ett bestående värde som grundar något rimligt intresse av inteckningens bestånd. Dock antar kommittén, att ett upphugget fartyg ännu kan ha ett visst skrotvärde och att ett förolyckat fartyg småningom kan visa sig kunna bärgas samt att ett förlorat fartyg kan komma tillrätta. Visserligen behöver det i regel ej erbjuda svårig- heter att utverka erforderligt samtyckeav borgenären. Men det finns ingen garanti för att alla inteckningsborgenärer är kända och kan an- träffas, påpekar kommittén. I så fall kan kravet på borgenärssamtycke ' komma i strid med intresset av att skeppsregistret ej onödigt belamras med fartyg som rätteligen inte skall vara införda där. Kommittén föreslår, att detta problem löses så att inteckning i förstört eller förlorat fartyg måste, för att bevara sin verkan till det värde den eventuellt kan ha, på anmälan till skeppsregistret inom tio år från det att avregistre- ringsgrunden antecknats i registret och därefter ytterligare vart tionde år förklaras alltjämt gälla. På det sättet kan inteckningar" som måste antas sakna värde beräknas efter hand falla bort, menar kommittén. I och för sig skall borgenären enligt kommittéförslaget inte behöva moti- vera sin anmälan om inteckningens fortsatta giltighet. Fartygsägaren kan ej ha något självständigt intresse av att inteckningen skall bestå men han kan, enligt vad kommittén räknar med, ändock ha skäl att be- vaka inteckningsrätten åt borgenären och bör därför ha samma rätt som denne att göra anmälan om dess fortsatta giltighet. Krav på anmälan om intecknings fortsatta giltighet hindrar naturligtvis ej, tillfogar kom- mittén, att inteckningsborgenären bevarar sin rätt genom att i stället, i förekommande fall, visa att avregistreringsgrund ej föreligger.
För att inteckningsbor'genären inte skall löpa risk för rättsförlust på grund av denna ordning åläggs enligt kommittéförslaget inskrivnings- myndigheten att minst ett år i förväg underrätta ägaren och, i den mån det är möjligt, borgenären om tidpunkten för fristens utgång och om verkan av att anmälan inte görs om intecknings fortsatta giltighet.
Med bortfall av inteckningsrätten på grund av utebliven anmälan om fortsatt giltighet undanröjs hindret mot avregistrering av det förstörda eller förlorade fartyget, påpekar kommittén. Med ”förlorat” avser kom- mittén att fartyget skall anses förlorat enligt 70—77 %% lagen (1927: 77) om försäkringsavtal. Kommittén anser, att den föreslagna ordningen är
Prop. 1973: 42 185
förenlig med sjäpanträttskonventionen. Den måste formellt även om- fatta skeppsbyggen, tillägger kommittén.
I fråga om upphörande av panträtt på grund av inteckning genom förverkande på grund av brott, till vilket fartyget tjänat som hjälpme- del, har vad kommittén anmärkt beträffande sjöpanträtt i den delen motsvarande giltighet. Panträttens förverkande är inte med nödvändig- het förbundet med fartygets förverkande, erinrar kommittén. Särskild rätt — däribland panträtt —- består, om inte även denna förklaras förverkad. Hänsyn kan alltså tas till tredje mans behöriga intresse, bc- tonar kommittén. För det fall att förverkandeförklaring meddelas in- . nehåller kommittéförslaget, liksom gällande rätt, en uttryckligregel om att inteckningen förlorar sin verkan från det att domen vunnit laga kraft. '
Inteckningsförfarandet. Kommittén erinrar om de grundläggande reglerna för registrerings- och inskrivningsförfarandet. En hänvisning dit inleder kommitténs förslag till regler om inteckningsförfarandet. Detta följer i övrigt tämligen nära den fastighetsrättsligaförebilden, påpekar kommittén. '
Till avvikelserna hör enligt kommittén, liksom i gällande rätt, att inteckningsansökan ej kan förklaras vilande utan att den antingen måste bifallas —— ev. efter uppskov för utredning — eller också avslås.
Kommittén erinrar. om, att inteckning beviljas på ansökan av äga- ren. I det sammanhanget är det enligt kommittén fråga om en till inskrivningsförhållandena knuten legitimation, medan behörighet till panträttsupplåtelse på grundval av inteckning i princip tillkommer rätt ägare. Kommittéförslaget innebär, att den förvars äganderättsförvärv inskrivning senast sökts är ensam behörig att ta ut inteckning liksom att föranstalta om annan på ägaren ankommande inskrivningsåtgärd.- Ny ägares inskrivningsansökan utsläcker följaktligen förut inskrivne ägarens legitimation, en ordning som enligt kommittén svarar mot principerna i förslaget rörande konkurrens mellan äganderätts- och panträttsförvärv. '
Skulle, fortsätter kommittén, fullbordan av det förvärv för vilket inskrivning söks ännu vara beroende av villkor, medför inskrivnings- ansökningen dock inte att förut inskrivne ägarens inteckningslegitima- tion fullständigt utslocknar utan då tillkommer den i stället honom och förvärvaren i förening. I den'delen vilar kommittéförslaget på samma grund som de föreslagna reglerna om inskrivning av-sådana förvärv. Visserligen kunde enligt kommittén den förut inskrivne ägaren ha be- varats vid sin legitimation, eftersom han med förslagets panträtts— konstruktion egentligen inte disponerar förmögenhetsrättsligt över far- tyget förrän genom själva panträttsupplåtelsen. Men kommittén an-
Prop. 1973: 42 186
ser dock, att det stämmer bäst med god ordning i inskrivningsförhål- landen att legitimation här rättas efter grunderna för inskrivning av villkorliga förvärv. Legitimationsbrist skall enligt kommitténs förslag liksom enligt JB föranleda avvisning, ej avslag. Särskild föreskrift där- om har ej upptagits.
Enligt kommittéförslaget underkastas inteckningsansökan vissa form- krav vars åsidosättande medför omedelbart avslag, nämligen att an- sökningen skall vara skriftlig samt innehålla uppgift om intecknings-- belopp och om det fartyg eller skeppsbygge som avses.
Avslag skall enligt kommittéförslaget drabba ansökan om inteckning även i en rad andra fall, mestadels i anslutning till gällande sätt. Så- lunda måste egendomen finnas införd i registret. Ansökningen får ej heller strida mot en mot ägaren gällande, i registret antecknad in- skränkning i hans rådighet över egendomen.
Här avses sådan rådighetsinskränkning som följer av villkor i äga- rens eget förvärv, inte sådan som beror av att han genom villkorad över- låtelse frånhänt sig egendomen, ty den går ut över hans egen legitima- tion så som nyss nämnts. Skall fartyget eller bygget avföras ur regist- ret, kan ansökan om inteckning uppenbarligen ej få beviljas ens om hinder möter mot avregistrering. Eftersom kommittéförslaget ej in- för vilandeförklaring av inteckningsansökan, måste även rättegång om bättre rätt till fartyget, skeppsbygget eller andel däri föranleda avslag på ansökningen, anser kommittén. Detsamma gäller enligt kommittén, ifall sökanden eller, när flera delägare finns, någon delägare är i kon- kurs eller försätts i konkurs den dag inteckning söks.
Vad beträffar verkan av att utmätning skett i fartyget, skeppsbyg- get eller andel däri senast samma dag som inteckning söks har kom- mittén med utgångspunkt närmast i lagberedningens förslag .Utsök- ning IX (SOU 1969: 5), övervägt huruvida utmätningen ovillkorligen skall hindra inteckning. Skälet till att så är fallet i gälande rätt är en- ligt kommittén att inteckning, som har bättre förmånsrätt än utmät- ning, eljest skulle kunna äventyra utmätningssökandens rätt. Skulle an- del tas i mät, tillkommer som motiv behovet av att undvika splittrade inteckningsförhållanden i egendomen; jfr förbudet mot inteckning i far- tygsandel. Lagberedningcn har i nämnda förslag avstått från att före- slå ändring i lagen om inteckning i fartyg på förevarande punkt men . uttalat, att det rättspolitiska syftet mer ändamålsenligt skulle tillgodo- ses genom att utmätning gavs företräde framför inteckning som söks samma dag som utmätningen verkställdes eller senare. Samtidigt har beredningen erinrat om att bestämmelserna i 1967 års sjöpanträtts- konvcntion inte bör åsidosättas. Det är också där som kommittén funnit ett hinder mot en sådan lösning. Enligt konventionen får nämli— gen inskrivet hypotek endast undanträngas av konventionsbetingad sjö— panträtt och av viss retentionsrätt erinrar kommittén. Utmätnings före-
Prop. 1973: 42 . 187
träde framför inteckning skulle därför strida mot konventionen. Att bifall till inteckning med sämre företräde från en presumtiv hypoteks- havares synpunkt materiellt kan te sig som ett mindre ont än avslag rubbar enligt kommittén inte en sådan bedömning och hindret är i vart fall rent formellt alldeles klart. En annan utväg vore tänkbar, för- modar kommittén, ifall utmätning gavs ställning av inskrivet hypotek. En sådan ordning torde vara förenlig med konventionen. Men kom- mittén vill för sin del ej förorda detta. Kommittén menar nämligen, att utsökningsreglerna i fråga om fartyg och luftfartyg i största möj- liga utsträckning bör vara ensartade. Och i fråga om luftfartyg antar kommittén, att 1948 års konvention om internationellt erkännande av rätt till luftfartyg ej medger att utmätning behandlas som hypotek.
Till reglerna om avslag på inteckningsansökan fogar kommittéför- slaget en särskild bestämmelse om att inteckningsansökan skall upp- skjutas när ärende angående inskrivning av sökandens förvärv upp- skjutits.
Om intet hinder föreligger mot bifall enligt vad som här redovisats, skall inteckning beviljas och pantbrev utfärdas, framhåller kommittén.
Liksom i fastighetsrätten skall enligt kommittéförslaget pantbrev kunna utbytas mot flera nya pantbrev samt inteckning kunna nedsättas efter annan inteckning och dödas. Reglerna svarar mot de fastighets- rättsliga och det är följaktligen ägaren _.ägarebegreppet taget'i den bemärkelse som angivits inledningsvis -— som har behörighet att för- anstalta om sådana inskrivningsåtgärder. Pantbrevshavares medgivande förutsätter att pantbrevet inges, tillfogar kommittén.
Även anteckning om innehav av inteckning regleras enligt kommit- téförslaget och därvid föreslås en konventionsbetingad specialregel. Kommittén erinrar om, att sjöpanträttskonventionens regler om form- krav för internationellt erkännande av hypotek på nordiskt initiativ formades så att registret eller registerakten skall innehålla uppgift antingen om hypotekshavaren eller om att hypoteket ställts till inne- havaren. Det förra kravet svarar mot en utomlands vanlig' ordning och det senare mot hos oss rådande system med innehavarinteckningar. Att innehavaranteckning skulle göras obligatorisk för att infria kraven för internationellt erkännande antar kommittén knappast vara praktiskt för vår del. Pantbrev kan f. ö. inte ”ställas” till någon, eftersom det ej får karaktär av skuldebrev. Kommittén har därför funnit nödvändigt, och med hänsyn till reglerna om ägarhypotek också fullt försvarligt, att föreslå en särskild regel av innebörd att, när annan ej är. anteck- nad som innehavare av pantbrev, ägaren själv skall antecknas såsom innehavare. '
I de fall då särskild anmälan krävs för intecknings fortsatta giltighet förutsätts såsom kommittén utvecklat i det föregående att anmälan görs av antingen pantbrevshavaren eller ägaren. Anmälan skall en-
Prop. 1973: 42 188
ligt kommittéförslaget vara skriftlig och innehålla uppgift om inteck- ningen. Görs ej anmälan av ägaren, skall pantbrevet inges. Om dessa formkrav ej uppfyllts, skall anmälningen lämnas utan avseende, fram- håller kommittén. Några materiella villkor uppställs inte. Är formkra- ven uppfyllda, skall alltså förklaring meddelas om inteckningens be- stånd. Ifall förklaring om intecknings bestånd cj utverkas inom den föreskrivna tioårsfristen, Skall anteckning göras i registret om att in- . teckningen är utan verkan. Motsvarande anteckningar skall göras an- gående verkan av exekutiv försäljning och förverkandeförklaring, till- fogar kommittén. _ '
Kommittéförslaget innehåller i detta avsnitt också bestämmelser som tillgodoser behovet av att jämte skeppsbygge, som efter fullbordan över- förs till skeppsregistret, överförs inteckningar och andra införingar utan ändring i övrigt.
2.7.4.3 Remissyttrandena
Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning. Fiskeristyrelsen, Sveri- ges advokatsamfund och Sveriges fiskares riksförbund uttalar sig posi- tivt om att den fastighetsrättsliga pant- och inteckningsordningen efter— bildats. Samtidigt understryker både advokatsamfundet och riksförbun- det, att registrerings- och inskrivningsmyndigheten måste dimensione- ras och anpassas väl till näringens behov av snabb och smidig hand- läggning och information rörande registrens innehåll. Advokatsamfun- det räknar med att man bör kunna kommunicera. med myndigheten bl. a. genom telex.
Liknande uttalanden om behovet av myndighetens resurser för snabb handläggning och kömmunikation gör Svenska bankföreningen, Svenska skeppshypotekskassan och Sjörättsföreningen i Göteborg. Och Sveriges advokatsamfund betonar vidare, att de fastighetsrättsliga er- farenheterna av det nya systemet i görligaste mån bör tillvaratas innan motsvarande system sätts i kraft inom sjörätten.
Fiskeristyrelsen förmodar, att fiskefartyg även framdeles trots den nya ordningen kommer att vara mer osäkra och svårvärderade som inteckningsobjekt än stortonnaget.
Svea hovrätt pekar på att möjligheten att inteckna belopp i främman- de mynt medför svårigheter att beräkna efterliggande inteckningars värde men tillfogar, att en sådan ordning likväl kan vara behövlig för näringen. Bibehålls möjligheten, är det enligt hovrätten välbetänkt att också tillåta inteckning i Poincaréfrancs. Men hovrätten betonar, att det inte får vara möjligt att spekulera i främmande inteckningsvaluta genom att fastställd inteckning konverteras till annat mynt än det in— skrivna. Hovrätten anser, att det bör klargöras att så inte får ske.
Hovrätten menar vidare, att det bör övervägas att — liksom i luft- rätten och i en del främmande sjörättssystem — tillåta gemensam in-
Prop. 1973: 42 ' 189
teckning i flera fartyg, eftersom det skulle medföra fördelen av möj- lighet till riskutjämning mellan' flera panträttsobjekt. Som exempel näm- ner hovrätten de s.k. lash- eller pråmmoderfartygen, vilkas pråmar var för sig ofta kommer att vara registreringspliktiga och inteckningsbara. Alternativet är enligt hovrätten att borgenären kompenserar sig för risk genom väl tilltaget överhypotek och det finer hovrätten vara för kost- samt. Hovrätten medger emellertid, att gemensam inteckning i flera fartyg kan medföra problem vid utlandsexekution.
Panträttens innebörd. Svea hovrätt kritiserar att fastighetsrättens ord- ning med fast tillägg till pantbrevsbeloppet efterbildats. Lämpligheten därav ifrågasätts bl.a. med hänsyn till utlandsexekutioner. I stället borde inteckningsborgenären enligt hovrätten själv ha att förutse sitt behov i detta hänseende och begära ett däremot svarande pantbrev.
Pantriittsupplåtelse i vissa fall. Svenska skeppshypotekskassan har sär— skilt uppmärksammat de krav på aktsamhet som den nya ordningen ställer på borgenären. Skeppshypotckskassan betonar, att den principiel- la risken för obehörig panträttsuplåtelse vältras över från fartygsägaren till inteckningsborgenären, som visserligen tillförsäkrats visst godtros— skydd. Kassan väcker spörsmålet vid vilket tillfälle som behörighets— kontrollen skall utövas, när pantbrev överlämnas någon tid innan ett beviljat län betalas ut.
Ägar/zy/Jatekets innebörd. Kommittéförslaget har ej föranlett någon erinran i denna del under remissbehandlingen.
Intecknings företräde. I detta sammanhang har remissyttrandena kon- centrerat uppmärksamheten till hypotekcts förmånsrätt i förhållande till det s.k. löneprivilegiet i konkurs.
Enligt hovrätten för Västra Sverige medför konkurrensen ringa olä- genhct för de varvsanställda med hänsyn till den statliga lönegarantien i arbetsgivares konkurs.
Svea hovrätt räknar också med att konkurrensproblemet reduceras. praktiskt med hänsyn till lönegarantien. Men hovrätten menar, att de sjörättsliga reglernas tillämpning i tidiga byggnadsskeden medför syste- matisk inkOnsckvcns 'som måste vara svårbegriplig för de varvsan- ställda. Klarast och mest lättbegripligt för dem vore att deras förmåns- rätt gälldc i varvstillhöriga byggen och att beställartillhöriga byggen vore undandragna deras anspråk.
Svenska metallindustriarbetareförbunder intar en mer obestämd håll— ning. Förbundet anför.
De av kommittén föreslagna reglerna- om inskrivningsrätt i skepps- byggnad innebär uppenbarligen i vissa fall försämring av varvsarbetares
förmånsrätt i fall av varvskonkurs, så tillvida som arbetarnas förmåns- rätt jämlikt handelsbalken 17: 4 måste vika inför innehavare av skepps-
Prop. 1973: 42 190
byggnadsinteckning; enligt betänkandet skulle nämligen sådan säker- hetsinnehavare jämställas med fartygsinteckning där förmånsrätt före— ligger jämlikt handelsbalken 17: 3.
Det låter sig säga att de varvsanställda under alla omständigheter kan hålla sig till de kontrakt varvet har rörande bygget, men värdet av kon- traktet kan utan tvekan variera inom vida gränser. Det torde icke vara uteslutet att i fall av varvskonkurs ett kontrakt skulle kunna med rätts- lig verkan hävas. Det låter sig också göra att hänvisa till lagen om stat- lig lönegaranti vid konkurs, enligt vilken lag väsentliga förbättringar till arbetarnas löneskydd vid konkursfall föreskrivits. Principiellt borde emellertid denna lag hållas utanför sjölagskommitténs förslag; det hän- visas till vad nedan nämnes om relationerna mellan inhemska och ut— ländska beställare där således lagens garanti i stor omfattning skulle täcka risktagande beträffande de sistnämnda bcställarna.
I konventionstexten anges att fördragsslutande stat äger begränsa inskrivningsförfarandet till fartyg, som avses att byggas eller är under byggnad för utländsk beställares räkning. Såvitt förbundet har sig be- kant lärer omkring 75 % av fartygsbyggcn vid svenska varv ske för ut- ländsk beställare; i alla dessa fall gäller vad ovan sagts om försämring av varvsarbetarnas situation.
Förbundet utgår ifrån att betänkandet är fotat på uppfattningen att produktionskapaciteten vid våra varv skall kunna fullt utnyttjas och därmed skapa sysselsättning. Emellertid kan förbundet icke se att be— tänkandet analyserat sambandet mellan det nya inteckningsförfarandet och varvens sysselsättning. Man kan se det nya inteckningsförfarandet såsom ett konkurrensmedel men man torde få betrakta det såsom va— rande av väsentligt mindre betydelse än pris, kreditvillkor och leverans- tider.
Det bör påpekas att Japan, Norge, Storbritannien och Spanien, vilka alla tillhör de stora skcppsbyggnadsnationcrna, icke undertecknat kon- ventionen. En annan fråga som också förbigås men vilken är av intresse i var— vens nuvarande situation av finansieringssvårigheter är de möjligheter den nya inskrivningsrätten ger varven att erhålla krediter utöver vad
som nu är fallet. Sammanfattningsvis vill förbundet framhålla innan det är benäget
biträda utredningens förslag, även om detta är fotat på mellanfolkliga överväganden, att det vore önskvärt med en närmare redovisning av de ekonomiska konsekvenserna i sin helhet för varven och de vid dem
sysselsatta.
Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet. Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om en inteckningsborgenär har intresse av att så- som kommittén föreslagit kunna bevara inteckningens giltighet mer än tio år efter det att fartyget blivit avregistreringsmässigt medan hovrät- ten för Västra Sverige lämnar förslaget i den delen utan erinran.
Inteckningsförfaranrlet. Svea hovrätt anmärker mot att varken utmät— ning av eller kvarstad på fartyg skall utgöra hinder mot inteckning i fartyget. Hovrätten erinrar om kommitténs uttalande att utmätning bör utgöra inteckningshinder och förordar den lösningen.
Prop. 1973: 42 191
Sjörättsföreningen i Göteborg har i stället uppmärksammat att ut— mätning i själva verket föreslagits utgöra inteckningshinder och påpekar, att ett hinder ej uppträder förrän inskrivningsdomarcn fått besked här- om. Även om inskrivning enligt kommittéförslaget skall kunna ske varje dag, kan bestämmelsen enligt föreningen föranleda tolkningssvårigheter, ifall det senare visar sig, att fartyget var utmätt den dag inteckningen fastställdes eller att det blev utmätt samma dag utan att inskrivnings— domarcn hade kunSkap härom. Föreningen antar att om en intecknings- ansökan inte blir avslagen till följd av att inskrivningsdomarcn saknat kunskap om utmätningen, man kan tänka sig antingen att intecknings- borgenären får företräde framför utsökningsborgenären eller utsöknings- borgenären framför inteckningsborgenären. Föreningen menar, att den- na oklarhet bör undanröjas varvid enligt föreningen bör tillses, att en ' godtroende inteckningsborgenär alltid 'bibehålles vid sin förmånsrätt. Föreningen ifrågasätter om ej dessutom utmätningsmännen bör åläggas att omgånde per telefon-eller telegram underrätta skeppsregistret om utmätning som företagits i fartyg.
Liknande uttalanden gör Sveriges advokatsamfund och Svenska bank-
föreningen.
2.7.5. Surrogation och försäkringsskydd
2.7.5.1 Nuvarande ordning Sjöpanträtt i fartyg gäller, utom i fartyget och dess tillbehör, vanligen också i redarens fordran på ersättning eller haveribidrag för skada på fartyget men däremot ej i redarens försäkringsersättning. Sjöpanträtt i last gäller på motsvarande sätt i lastägarens ersättning för förlust av eller skada på gods men ej i försäkringsersättning. Rätt till surrogat har i rättspraxis tillerkänts retinent. Fartygshypoteket är däremot inte för- enat mcd panträtt vare sig i försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på fartyget. Försäkringsrättsligt gäller, att försäkring av gods gäller till förmån för var och en som i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset har intresse av att dess värde inte minskas eller går förlorat, allt förutsatt att annat ej framgår av omständigheter- na. Sjöpantsrättshavare är dock medförsäkrad på detta sätt endast om hans fordran gäller mot pantägaren personligen.
2.7.5.2 Kommittén
I fråga om sjöpanträtt i fartyg erinrar kommittén om att frågan om panträttens giltighet i surrogat ej regleras av den nya sjöpanträttskon- ventionen till skillnad från vad fallet är beträffande 1926 års konven- tion (art. 4). De nordiska sjölagskommittéerna har enligt kommittén
Prop. 1973: 42 192
funnit det vara med den nya konventionens syfte mest förenligt att pant-- objektet begränsas till att omfatta fartyget och dess tillbehör. Frånvaron av föreskrift härom i konventionen kan nämligen —— mot bakgrund av den gamla konventionen —— betraktas'som uttryck för en strävan att undvika panträtt i rättigheter, framhåller kommittén.
Från frågan om panträtt i surrogat måste, fortsätter kommittén, skil- jas spörsmålet om sjöpanträttshavaren skall ha rätt till del i försäkrings— ersättning på grund av försäkringsrättsliga regler om medförsäkring, närmast den dispositiva 54 & lagen (1927 : 77) om försäkringsavtal. En- ligt gällande dansk, finsk och norsk rätt är så inte fallet, upplyser kom- mittén, medan svensk rätts ståndpunkt anses vara något oviss. På den ena sidan presumeras nämligen enligt nämnda lagrum att sjöpanträtts- havare, vars rätt är förenad med-personlig fordran mot pantens ägare, är medförsäkrad, om försäkringen tagits utan angivande av intresse. På den andra sidan reglerar 1957 års allmänna svenska sjöförsäkringsplan och 1966 års allmänna svenska kaskoförsäkringsvillkor endast inteck- ningshavares medförsäkring. Ovissheten om rättsläget hänför sig, påpekar kommitten, till den slutsats som bör dras av nämnda avtalsmässiga reg- lering, dVS. om 54 5 lagen om försäkringsavtal på denna punkt satts ur kraft. Enligt kommitténs mening ligger det närmast till hands att anta så vara fallet, eftersom sjöförsäkringsplanen och kaskoförsäkringsvillko- ren är avsedda att uttömmande reglera de problem som'löses av de dis- positiva bestämmelserna i försäkringsavtalslagen. Oavsett vad gällande svensk rätt skall anses innebära, har enligt kommittén nordisk enighet på denna punkt kunnat vinnas endast genom svensk anslutning till de övriga kommittéernas ståndpunkt att sjöpanträtt ej heller framdeles skall vara förenad med rätt till försäkringsersättning, vare sig enligt panträtts- liga eller försäkringsrättsliga regler. Med hänsyn till sjöförsäkringens utpräglat internationella karaktär har kommittén tillmätt den nordiska rättslikheten utslagsgivande vikt. Kommittén har därför utarbetat för- slag till ändring i 54 % försäkringsavtalslagen av innebörd att den nu- varande presumtionen om panträttshavares medförsäkring inte skall gälla i fråga om sjöpanträtt.
Kommittén tillägger, att lagändring skulle varit påkallad även om motsatt ståndpunkt valts i medförsäkringsfrågan. Ty reservationen i 54 & lagen om försäkringsavtal, innebärande krav att sjöpanträttshavarens fordran gäller mot pantägaren personligen, tillkom under helt andra för- utsättningar än som nu råder. Sjörätten arbetade på den tiden med ett till sjöförmögcnheten principiellt knutet redaransvar medan 1928 års sjö- lagstiftning, som trädde i kraft 1939, införde redarens personliga, ehuru begränsade, ansvarighet.
I fråga om sjöpanträtt i last föreslår kommittén motsvarande lösning. Sådan panträtt skall alltså ej gälla i försäkringsersättning eller annan er- sättning för förlust av eller skada på godset. Ej heller skall sjöpanträtts-
Prop. 1973: 42 193
havaren vara medförsäkrad. Däremot berör kommittéförslaget inte re- tinents rätt till surrogat på sakrättslig eller försäkringsrättslig grund.
Kommittén föreslår, att ej heller det nya fartygs- och skeppsbyggnads- hypotcket skall omfatta surrogat. Men borgenären bevaras enligt kom- mittéförslaget vid sin ställning som medförsäkrad enligt 54% lagen om försäkringsavtal.
2.753 Remissyttrandena Sjöassuradörernas förening har framhållit fördelen från försäkrings- givarsynpunkt med att rådande osäkerhet rörande sjöpantsrättshavares rätt till försäkringsersättning undanröjs. Svea hovrätt ifrågasätter lämpligheten av att utesluta inteckningsbor— genären från panträtt i surrogat, t. ex. ersättning för fartygsskada. Han skyddas visserligen försäkringsvägen men redaren kan enligt hovrätten beröva borgenären detta skydd genom att göra upp direkt med tredje man och endast utnyttja sin kaskoförsäkring till den del tredje man ej täcker skadan.
2.7.6. Lagkonflikter
2.7.6.1 Nuvarande ordning
På grund av sjöfartens internationella karaktär får problem samman- hängande med frågan om tillämplig lag ofta central betydelse i sjörätten. I den mån kollisionsnormer i inhemsk internationell privaträtt har rele- vans i förevarande sammanhang kan de väsentligen sammanfattas på följande sätt. I fråga om lös egendom i allmänhet anses sakrättsliga spörsmål i regel böra prövas enligt lagen i den stat där egendomen be- finner sig (lex rei sitae). Beträffande fartyg tillämpas vanligen i stället registreringslandets lag, ofta betecknad flagglagen. Detta gäller framför allt frågor om äganderätt till och hypotek i fartyg. Bilden är mera svår- tydd i fråga om sjöpanträtt. Såvitt gäller uppkomst och bestånd av så- dan rättighet får måhända flagglagen antas ha förord hos oss, stundom med den reservationen att domstolslandets lag (lex fori) känner sjöpant- rätten i fråga. Men det är ej ovanligt, att den lag som reglerar fordrings- förhållandet (i regel lex causae) anses tillämplig. Och även lex rei sitae eller t. o. m. lex fori förordas. Valet kan utfalla olika alltefter fordrings- förhållandets art av lönekrav eller leverantörsfordran etc. Sjöpanträtters inbördes rangordning och sakrättsliga verkan i övrigt bedöms främst efter flagglagen eller efter lagen i den stat där anspråket realiseras, dvs. lex fori. Retentionsrätt anses som regel underkastad lex rei sitae. Det torde slutligen vara allmänt erkänt att det exekutionsrättsliga förfaran- det följer lex fori.
13 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 194
2.7.6.2 Kommittén
Kommittén erinrar om att den nya sjöpanträttskonventionen utgår från att registrerings- eller inskrivningslandets lag (flagglagen) i princip skall tillämpas på inskriven panträtt. I fråga om panträtts uppkomst och bestånd följer det av art. 1, som dessutom för hypotekets erkännande ställer vissa krav på att det tillkommit i rättsenlig ordning och på re- gistrets offentlighet m.m., upplyser kommittén. Vad angår inskrivna panträtters inbördes förmånsrätt och verkan i övrigt mot tredje man är principen uttryckligen fastställd i art. 2. Undantag gäller för exekutions— förfarandet som skall följa lex fori. Den sakrättsliga verkan som flagg- lagen föreskriver måste, fortsätter kommittén, vara förenlig med kon- ventionens egna bestämmelser, en reservation vilken blir så mycket mer betydelsefull som art. 12: 1 ålägger konventionsstaterna att tillämpa kon- ventionen även på fartyg från icke-konventionsstater. Det innebär enligt kommittén, att på konventionen grundad lagstiftning måste tillämpas som korrektiv mot de avvikelser från konventionen som tillämpning av flagglag, lex causae, lex rei sitae rn. fl. eljest skulle kunna föranleda. Som exempel anför kommittén, att flagglagens reglering av inskriven panträtts sakrättsliga verkan i enskilt fall kan behöva korrigeras på det sättet att sådan panträtt i fartyg från icke-konventionsstat nödgas stå tillbaka för en konventionsbetingad sjöpanträtt som flagglagen ger lägre rang eller kanske alls inte tillåter. Och en sjöpanträtt, som enligt flagg— lagen erkänns med företräde framför inskriven panträtt men som inte hör till dem konventionen föreskriver, får i stället stå tillbaka för den inskrivna panträtten. I den mån lex eausae. lex rei sitae och andra möj- ligen tillämpliga lagar ej innefattar konventionsregler blir deras tillämp- lighet enligt kommittén begränsad genom att de väl får styra nationella lcgalpanträtters uppkomst och bestånd enligt konventionsart. 6 men inte får leda till bättre förmånsrätt för sådana rättigheter än konventionen tillåter.
Kommittén har funnit det ligga närmast till hands att fastställa kolli- sionsnormer som anvisar svensk lag såsom tillämplig i egenskap av lex fori i fråga om konventionsbetingade sjöpanträtter och — så långt det är förenligt med nämnda normer —— flagglagen, i form av registrerings- landcts lag, för inskrivna panträtter. Med denna lösning kommer på konventionen grundad lagstiftning alltid att tillämpas då sjöpanträtt av det slag konventionen föreskriver åberopas inför svensk domstol eller svensk exckutionsmyndighet och sådan lagstiftning kommer att begränsa flagglagens tillämpning på inskrivna hypotek så som konventionen för- utsätter. Utöver den begränsning som kan följa av att lex fori tillämpas på exekutionsrättsliga frågor blir det alltså här framför allt av vikt att iaktta konventionsenlig förmånsrättsordning.
Annan legalpanträtt, främst nationell sjöpanträtt. prövas enligt kom»
Prop. 1973: 42 195
mitténs mening lämpligen enligt flagglagen. Sådan rättighet får emeller- tid, betonar kommittén, inte ges företräde framför inskrivna hypotek med mindre fråga är om retentionsrätt eller annan sådan säkerhetsrätt på grund av reparation eller tillverkning av fartyg. Och rättighet av sistnämnda slag kan enligt kommitténs uppfattning som regel knappast prövas enligt annan lag än lex rei sitae. Med hänsyn till sjöpanträtts- konventionen anser kommittén dock den reservationen i båda fallen påkallad att säkerhetsrätten i fråga inte får ges företräde framför så— dan sjöpanträtt som konventionen föreskriver eller eljest strida mot konventionen. Denna ställer nämligen bestämda krav på de nationella säkerhetsrätter som får erkännas av konventionsstat och dessa krav av- ser ej endast prioritetsläget utan även säkerhetsrättens beskaffenhet i övrigt upplyser kommittén.
Kommittén erinrar Vidare om att skeppsbyggnadskonventionen inne— håller vissa regler av betydelse i detta sammanhang. Konventionen an- visar i art. 6 byggnadslandets lag som sakrättsstatut, vilket med hänsyn till att skeppsbygge endast får registreras i byggnadslandet innebär att registreringslandets lag skall tillämpas, anmärker kommittén. Härtill kommer emellertid, erinrar kommittén, en särskild regel i art. 7 av innebörd att det inbördes företrädet mellan inskrivet hypotek, på ena sidan, och annan panträtt — exempelvis sjöpanträtt — och rententions— rätt. på andra sidan, skall följa de bestämmelser som är tillämpliga på färdiga fartyg.
Den regeln innefattar en uppmaning till konventionsstaterna att in— rätta sig så att skeppsbyggen och färdiga fartyg följer samma regler i detta hänseende, i första hand enligt konventionsstaternas egna lagar. _(ommittén antar att därutöver kan tänkas den tolkningen att art. 7 i egenskap av specialregel inom konventionens egen ram utgör undantag från art. 6 om sakrättsstatutet och sålunda ger möjlighet att i vissa fall tillämpa även annan lag än registreringslandets. Emellertid gör art. 6 i denna de], enligt vad kommittén understryker, till skillnad från mot- svarande bestämmelse i sjöpanträttskonventionen, inte förbehåll för skeppsbyggnadskonventionens egna regler i ämnet. Därför menar kom— mittén, att en sådan tolkning inte är väl förenlig med konventionstexten i den delen.
Om emellertid skeppsbyggnadskonventionens reglering av sakrätts— statutet enligt art. 6 skall tolkas bokstavligt, innebär den enligt kommit- tén en möjlighet till konflikt mellan dessa regler och sjöpanträttskon- ventioncns. Den senare framträder nämligen med anspråk på generell tillämplighet utan att undantag kan antas gälla för fartyg som ännu är registrerade som skeppsbyggen. Och de båda konventionerna kan enligt kommittén knappast väntas få identisk anslutning. Ett skeppsbygge som går provtur eller eljest är under förflyttning till sjöss kan då, exempli- fierar kommittén, ehuru ännu registrerat som skeppsbygge, t.ex. ge-
Prop. 1973: 42 196
nom kollision ådra sig sjöpanträtt och kanske därtill retentionsrätt för rcparationskostnader vid främmande varv. Kommittén fäster uppmärk- samheten vid att det för dessa rättsförhållanden tillämpliga sakrätts- statutet kan tänkas leda till konflikt med en på registreringslandets lag grundad sakrättslig verkan av inskrivet hypotek. Kommittén hänvisar till den rapport till den elfte diplomatiska sjörättskonferensen som av- gavs av ordföranden i det utskott vilket beredde skeppsbyggnadskon- ventionen och påpekar, att man av denna att döma likväl tänkt sig att art. 7 tillåter tillämpning av även annan lag än registreringslandets. Att antaga att redigeringsfel förelupit — genom att man försummat att i art. 6 göra sådant förbehåll för skeppsbyggnadskonventionens egna reg- ler som art. 2 i sjöpanträttskonventionen innehåller -— ligger då enligt kommitténs mening nära till hands. Härtill kommer, att det konven- tionsutkast som låg till grund för det vid CMI-konferensen antagna för- slaget till sjöpanträttskonvcntion och som i sig införlivade även skepps— byggnadsregler, drog gränsen för sjöpanträttsreglernas tillämplighet på byggen vid sjösättningen. En sådan gränsdragning menar kommittén vara, i vart fall a fortiori, påkallad vid en förnuftig samordning av de båda konventionerna.
Kommittén går härefter in på vissa problem som uppstår vid tänkbar konflikt mellan sjölagsförslaget i denna del och nordisk konkurslagstift- ning. Dessa problem vill jag emellertid behandla i ett annat lagstift- ningssammanhang och jag förbigår dem därför här. '
2.7.6.3 Remissyttrandena Svea hovrätt finner kommittéförslagets regler om lagval bilda ett tämligen invecklat mönster. Enligt hovrätten är det utan tvivel fördel- aktigast att så långt det går tillämpa flagglagen generellt i sakrättsliga frågor rörande fartyg, ehuru detta måste modifieras av konventions- hänsyn. Det låter sig, fortsätter hovrätten, inte sägas att viss lag skall gälla för sjöpanträtt av visst slag och annan lag för rättighet av annat slag, eftersom det finns gemensamma frågor —— i synnerhet säkerhets— objektets omfattning — som i regel kräver enhetlig behandling. Kom— mittéförslaget medför rangordningssvårighetcr som kunde undvikas ge- nom att registerlandets lag tillämpas i matriellrättsligt avseende i den mån den ej är konventionsstridig. Hovrätten pekar särskilt på frågan om lagval för retentionsrätt, en frågeställning som kommittén enligt hovrättens mening förenklat genom uttalandet att knappast annan lag än lex rei sitae kan ifrågakomma. Hovrätten menar att retentionsrätts prioritet i fartyg, som är retinerat i annan rättskrets, knappast blir aktuell i Sverige, eftersom fartyget i sådana fall blir föremål för exe- kution utomlands. Hovrätten erinrar därvid om att det kan bli fråga om utmätning av surrogat här i landet. En omprövning av kommitté- förslaget från ”allsidigare utgångspunkter” är enligt hovrätten påkallad i den delen.
Prop. 1973: 42 197
2.7.7. Inskrivning av certeparti
2.7.7.1 Nuvarande ordning
För fartygs värde som föremål för kreditsäkerhet spelar dess syssel- sättning en väsentlig roll. Därför är ett certeparti, särskilt om det regle- rar långtidsbefraktning, betydelsefullt i detta sammanhang. Bl.a. kan det bidraga till kreditsäkerheten genom att framdeles utfallande frakt kan pantförskrivas. Certepartiet är emellertid inte sakrättsligt verksamt som sådant. Det viker exempelvis för överlåtelse, i varje fall om köpa- ren ej känner till dess existens. Ej heller beaktas certepartiet vid exeku- tiv försäljning.
2.7.7.2 Kommittén
Fartygs värde kan enligt kommittén beräknas på flera sätt och dessa betecknas i litteraturen med olika termer. I panträttsligt hänseende står realisationsvärdet av uppenbara skäl i förgrunden och kommittén pekar på dess naturliga samband med marknadsvärdet, om det senare antas utgöra vad en köpare kan beräknas Vilja betala för fartyget vid en given tidpunkt med hänsyn bl. a. till möjligheterna att utnyttja fartyget. Ett annat värde är byggnads— eller anskaffningsvärdet, anmärker kommit- tén. Man talar också, enligt vad kommittén tillägger, om avkastnings- eller bruksvärde, beräknat efter vad som kan förtjänas med fartyget under givna betingelser, och detta återverkar uppenbarligen väsentligt på realisations- och marknadsvärdena. För avkastningsvärdet är sådana omständigheter som befraktningsförhållandena och fraktmarknadens läge utslagsgivande. Är fartyget inte bundet i viss verksamhet, kan det, erinrar kommittén, sysselsättas i trampfart _ genom kortvariga väx- lande befraktningar — och utnyttjas lönsamt i tid av efterfrågan på de transporttjänster som fartyget kan erbjuda. I sämre konjunkturer kan det i stället ge ringa förtjänst och kanske rentav behöva tas ur drift. Om fartyget å andra sidan är bundet i varaktig befraktning, genom tidscerteparti, är det enligt vad kommittén betonar i prin- cip tillförsäkrat jämn sysselsättning och frakt. När fraktmarknaden särskilt efterfrågar sådant tonnage som fartyget representerar, kan ett sådant certeparti verka dämpande på avkastningsvärdet genom att det ej erbjuder marknadsmässig frakt, menar kommittén. Därav följer enligt kommittén, att certepartiet omvänt kan ge fartyget gott avkast- ningsvärde, när efterfrågan på sådana fartyg ej är stor. Kommittén fin- ner det tydligt att långtidscertepartier kan utnyttjas både i spekulations- syfte och för att garantera en fortlöpande jämn förtjänst. Långtidsbe- t'raktning har enligt kommittén efter hand kommit att bli ett använd- bart medel för att finansiera nyanskaffning av fartyg. Kommittén till— fogar, att en redare som driver flera fartyg dessutom kan, genom att utnyttja både långtids— och korttidsbefraktning, balansera dessa båda driftsformer mot varandra.
Prop. 1973: 42 198
Mot denna bakgrund finner kommittén det vara naturligt att spörs- mål väckts om att certepartier bör kunna bevaras även när fartyg över- låts till ny ägare, vare sig genom frivillig eller exekutiv försäljning. Under kommitténs remissbehandling av den nya sjöpanträttskonven— tionen har enligt kommittén önskemål framförts om möjlighet att er- hålla inskrivning av eertepartier i detta syfte. Svenska bankföreningen, med vilken Svenska skeppshypotekskassan instämt. har sålunda enligt kommittén framhållit, att det med hänsyn till det betydande värde certepartierna representerar är en allvarlig svaghet i gällande ordning att redarens rätt mot befraktaren enligt certepartiet inte kan utnyttjas för pantförskrivning på betryggande sätt. Föreningen har vidare beto- nat, att det är angeläget för det ekonomiska livet att rättsordningen möjliggör att varje betydande förmögenhetsvärde kan effektivt utnytt- jas för sådant ändamål, när särskilda skäl inte talar emot att så sker.
Kommittén erinrar om att spörsmålet om registrering av certepartier uppmärksammats av CMI i början av 1960—talet och att ett konven- tionsutkast av innebörd att registrerade certepatrier skulle sakrättsligt skyddas bl. a. vid såväl frivillig som exekutiv försäljning utarbetats. Det visade sig emellertid omöjligt att inom CMI vinna tillräckligt intresse för ett förslag i ämnet och tanken fick uppges. Därefter har, anför kommittén, på det internationella området härvidlag endast åstad- kommits den i det föregående berörda undantagsbestämmelse från den nya sjöpanträttskonventionens regler om exekutiv försäljning som skall möjliggöra att nationell lagstiftning tillåter certeparti att överleva exekutiv försäljning. Denna tillkom på amerikanskt initiativ. Av våra nordiska grannländer tillåter f.n. både Danmark och Norge registre- ring av certeparti såsom rättighet, upplyser kommittén, som tillfogar, att denna möjlighet ej lär ha utnyttjats i nämnvärd män i Danmark och att på norsk sida i stället föreslagits att skeppslego- och befrakt- ningsavtal skall undantas från rättigheter som kan registreras.
En svensk legislativ lösning av detta problem skulle enligt kommitténs uppfattning i stort sett kunna ges innebörd, att betraktaren ålades att i stället för den ursprungliga medkontrahenten få någon annan — eventuellt inom ramen för en genom avtalet bestämd krets av redare — som han skäligen kunde ta för god, att tredje man genom registre— ring eller inskrivning av certeparti förutsätts känna till certepartiets exi- stens med verkan att han måste acceptera dess bestånd vid frivillig för- säljning samt att registrerat eller inskrivet certeparti skulle förbehållas vid exekutiv försäljning åtminstone i den mån detta inte lände inteck- ningsborgenär till förfång. Kommittén menar emellertid, att en sådan ordning skulle medföra så betydande avsteg från allmänna svenska rätts— grundsatser att den kan godtas endast om tungt vägande skäl före- ligger.
Eftersom förevarande problem uppenbarligen har internationell räck-
Prop. 1973: 42 199
vidd, skulle en svensk reglering därav bli av endast begränsat värde, påpekar kommitten. En internationell lösning bedömer kommittén som tillsvidare ouppnåelig. Utöver fall då frivillig överlåtelse av fartyg un- der certeparti lyder svensk lag och då exekutiv försäljning äger rum i Sverige skulle alltså certeparti, även efter registrering eller inskrivning här i landet, inte med säkerhet kunna beräknas åtnjuta avsett sakrätts- skydd, framhåller kommittén. Med hänsyn därtill och då man på norsk sida föreslagit att den nu gällande registreringsrätten skall bortfalla, har kommittén inte ansett sig böra lägga fram förslag om registrering eller inskrivning av certepartier.
2.7.7.3 Remissyttrandena
Sveriges advokatsamfund, Sjörättsföreningen i Göteborg och Sjö- befrakmrrådet instämmer med kommittén i att en ordning för inskriv- ning av certepartiet ej bör införas.
Advokatsamfundet finner, att en sådan endast med svårighet skulle låta sig inpassas i svensk rätt och att en isolerad svensk lösning i stället för en internationell sådan inte skulle bli användbar för kreditgivaren. Samfundet förmodar nämligen, att en tidsbefraktare vid redarens obe- stånd skulle undvika att dirigera fartyget till svensk hamn om han där riskerade bli bunden till en ny och för honom okänd redare. Samfun- det framhåller också, att en utländsk befraktare utan tillgångar i Sve- rige inte skulle effektivt kunna förpliktas betala frakt till den nye re- daren.
Sjörättsföreningen fäster avgörande vikt vid att en enbart svensk och ej internationell lösning skulle bli av ringa praktiskt värde. Föreningen menar att denna slutsats i synnerhet är berättigad som sällan mer än ena parten i certepartiet är svensk och vedertagna certepartiformulär innehåller utländsk skiljedomsklausul.
Sjöbefraktarrådet påpekar, att rätt till inskrivning av certeparti skulle medföra motsvarande begränsning av behöriga bcfraktarintressen, åter- verka negativt på befraktarens rätt att välja avtalspartner och säga upp ingångna avtal och att befraktarna i så fall troligen ej skulle frestas att träffa avtal av ifrågasatt typ.
Svea hovrätt betonar, att certepartiets betydelse ökar om det kan erbjudas en kreditgivare som säkerhet, eftersom det för denne är vä- sentligt att fartyget ger jämn inkomst men oskadligt om fartyget blir utan del av marknadens eventuella fraktstegringar. Hovrätten förordrar att inskrivning av certepartier tillåts. Enligt hovrätten kan certepartiet beredas skydd vid utlandsexekution genom att exekutionssökanden lö- ses ut och genom att flagglagen i regel tillämpas i fråga om inskrivna rättigheter. Skydd mot frivillig försäljning till utlandet kan åstadkom- mas genom en utsträckning av reglerna om tillstånd till avregistrering, påpekar hovrätten. Hovrätten upplyser, att inskrivning av certepartiet
Prop. 1973: 42 200
förekommer utomlands, i Frankrike t.o.m. obligatoriskt i vissa fall.
Svenska bankföreningen erinrar om att sjöpantsrättskonventionen överlämnar åt nationell lagstiftning att avgöra huruvida certepartier och andra nyttjanderättsavtal skall kunna överleva exekutiv försälj- ning eller ej. I samband med införlivandet av konventionen med den svenska lagstiftningen bör enligt bankföreningens uppfattning undersö- kas möjligheterna att tillskapa regler om sakrättsligt skydd av certe- parti vid försäljning av fartyg. Enligt föreningen torde detta bl. a. för- utsätta dels regler, som möjliggör inskrivning hos myndighet av certe- partier, dels regler, enligt vilka befraktare under certeparti har att i re- gel stå fast vid certepartiet, även om fartyget byter ägare. Föreningen framhåller, att det vid kreditgivning mot säkerhet av inteckning i far- tyg är av väsentligt intresse för kreditgivaren att om möjligt erhålla sä- kerhet även i låntagarens fordran på frakt under det tidscerteparti, som må vara tecknat för fartyget. Det är också praxis inom bankerna, upp- lyser föreningen, att såsom säkerhet för fartygslån kräva inte bara inteckning i fartyget utan även att, så snart certeparti finnes tecknat för fartyget, kreditgivaren om möjligt bereds säkerhet även i certepar— tiet. Föreningen antar, att pantsättning av rätten till fraktbeloppen under certeparti principiellt är giltig, så länge certepartiet består. Men avsak- naden av sakrättsligt skydd för ett certeparti vid exekutiv eller frivillig försäljning av fartyget innebär, att en pantförskrivning av redarens rätt till framdeles förfallande fraktbelopp enligt ett tidscerteparti ej erbju- der någon tillfredsställande säkerhet. Den i och för sig giltiga pant— sättningen av fordran på frakt förlorar sin ekonomiska effekt, om frakt- avtalet upphör att gälla vid överlåtelse av fartyget. Med hänsyn till det betydande värde, som certepartierna representerar, är det enligt för- eningens mening en allvarlig svaghet, att rederiets rätt gentemot befrak— taren enligt ett certeparti icke kan vinna betryggande användning såsom pant. Det är angeläget för det ekonomiska livet att rättsordningcn möj- liggör, att varje förmögenhetsvärde av någon betydenhet effektivt kan användas såsom pant, där inte särskilda skäl undantagsvis talar mot att pantsättning alls tillåts. '
Föreningen menar att kommittén lagt för stor vikt vid den allmänna lösöresprincipen att ”köp bryter lega”. Föreningen erinrar om att kom- mittéförslaget, särskilt reglerna om inskrivning av rätt till fartyg, har fastighetsrättslig förebild. Därför syns det föreningen att det i detta sammanhang är långt mer motiverat att hämta analogier från fastighets- rätten än från reglerna om lös egendom. För fastighetsrätten är det, framhåller föreningen, ingalunda främmande att nyttjanderätt till egen- domen består vid frivillig överlåtelse eller exekutiv försäljning. Ser man problemet ur denna synvinkel framstår ett sakrättsskydd för certe- partier enligt föreningen inte såsom något väsentligt avsteg från allmän- na svenska rättsgrundsatser. Föreningen betonar, att den utveckling som
Prop. 1973: 42 201
ägt rum inom kreditlivet under senare tid gör frånvaron av ett sådant skydd för certepartier helt otidsenlig. Ett fartygs värde måste, fortsätter föreningen, i största utsträckning bero på de frakter, som kan uppnås med fartyget och dessa kan i sin tur vara bestämda genom ett certe— parti. Ett långtidseerteparti kan spela en avgörande roll vid bedöm- ningen av säkerhetens värde, framhåller föreningen. Föreningen pekar på, att man i lagstiftning och praxis inom kreditlivets område efter hand kommit att fästa allt mer avseende vid avkastningsförmåga och lönsam- het hos det objekt eller den rörelse som utgör underlag för krediten. Vid utformningen av 1966 års lag om vad som är fast egendom har man sålunda till industrifastighet hänfört bl. a. hela den maskinella utrust- ningen — även lösa maskiner, erinrar föreningen. Detta har skett i ut- talat syftc att ge fastighetsinteckningen ökat värde som kreditinstrument genom att låta den omfatta all den egendom som i det särskilda fallet formar den produktiva enheten och betingar dess funktion och avkast— ningsförmåga. Av samma skäl har den nya företagsinteckningen fått omfatta nya kategorier av tillgångar. Även här har man siktat på att såsom underlag för inteckningen nå så mycket som möjligt av det som bestämmer företagets produktionskraft. Det skulle enligt föreningen in— nebära ett naturligt. fullföljande av denna utveckling, om man vid en revision av SjöL tillskapade regler som möjliggjorde att inteckningar i fartyg som säkerhet för fartygslån kunde kompletteras med säkerhet i certeparti för fartyget.
Att frågan om sakrättsligt skydd för certepartier tillsvidare inte står på programmet för internationellt sjörättsligt arbete anser föreningen ej utgöra något belägg för att denna fråga förlorat all aktualitet på det internationella planet. I den mån sjöpanträttskom'entionens medgivande att i nationell lag bereda certepartier sakrättsskydd utnyttjas i andra län- der, kan det enligt föreningen vid exekutiv försäljning av fartyget i ett sådant land tänkas bli ett villkor för certepartiets bestånd att det har sakrättsskydd enligt svensk rätt. Föreningen hänvisar till att lagen (1955: 229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rö- rande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg vid exekutiv för- säljning i Sverige av utländskt luftfartyg skyddar certeparti under förut— sättning att det är skyddat enligt registerlandets lag.
2.8 Statsansvar för vissa rättsförluster m. m.
2.8.1. Nuvarande ordning
15 kap. SjöL innehåller dels ett allmänt undantag från sjölagreglerna för atomskada (344 å), dels en bestämmelse om frihet för ombord- anställda att utan hinder av exekutiva åtgärder avresa med scgclklart far- tyg mcdförande egendom för tjänstens behov (345 å), dels bestämmelser om hemtransport med svenska fartyg av sjöfolk m. rn. (346 5).
Prop. 1973: 42 202
2.8.2. Kommittén
I 15 kap. för kommittéförslaget till en början in två nya paragra- fer innehållande bestämmelser som utmönstrats ur 10 resp. 11 kap. på grund av omredigeringen av dessa kapitel. I en ny 347 å tar kom- mittén sålunda upp de bestämmelser om preskription av sjörättsliga fordringsanspråk som återfinns i gällande 284 % och i 348 5 har tagits upp bestämmelser som definierar den s.k. Poincaréfrancen, en värde- enhet som numera fått vidsträckt internationell användning vid be- räkning av transporträttsliga ansvarsbegränsningsbelopp. Bestämmelser- na i 348 % svarar mot gällande 255 % 2 mom. första stycket, som rör redarens begränsade ansvarighet. De bör emellertid enligt kommittén ha generell giltighet, eftersom de redan till följd av förslaget till ny fartygs- och skeppsbyggnadsinteckning (261 %) måste hänföra sig till mer än en bestämmelse i SjöL, nämligen förutom de som avser redares s.k. globalbegränsningsbelopp (235 &) också de som avser intecknings- belopp (261 å). Kommande revision av regler om befordran till sjöss av gods, passagerare och resgods kan väntas medföra nya sådana be- stämmelser i SjöL.
Den viktigaste nyhet som kommittén föreslår i 15 kap. är de till den nya registrerings— och inskrivningsordningen anknutna reglerna om statens ansvar för rättsförluster på grund av skepps- och skeppsbygg- nadsregistrens vitsord och handläggningsfel i registrerings- och inskriv- ningsärcnden. Bestämmelserna har förebild i 18:4—7 och 19:19 JB. Kommittén betonar, att alldeles samma skäl visserligen ej kan åberopas här som beträffande fastighetsrätten och att det kunde ifrågasättas att uppskjuta spörsmål om statens ansvar tills erfarenheter vunnits av det nya inskrivningssystemet. Vidare erinrar kommittén om förslaget till skadeståndsrättslig lagstiftning. som innefattar även statens ansvar för skada som uppkommer i offentlig verksamhet. Kommittén har emeller- tid funnit övervägande skäl tala för att följa förebilden i JB och att alltså komplettera den nya realregistreringcn med bestämmelser om er- sättningsskyldighet för det allmänna.
Den egendom varom här är fråga ligger enligt kommittén värdemäs- sigt ofta avsevärt högre än vad som torde vara vanligt på fastighets- marknaden men antalet enheter att räkna med är å andra sidan inte särskilt stort. På sin höjd bortåt 500 fartyg och skeppsbyggen torde förtjäna beaktande vid jämförelsen. Det bör, menar kommittén, i sam- manhanget uppmärksammas, att det norska sjölagsförslaget tar upp vissa regler om statligt ersättningsansvar för registreringsfel, vilka an- sluter till motsvarande regler i & 35 av tinglysingsloven (den 7 juni 1935 nr 2).
De ersättningsfall som kommittéförslaget reglerar är av två slag. Det första är en konsekvens av att godtrosförvärv på grund av inskrivning
Prop. 1973: 42 203
kan leda till rättsförlust för rätt ägare. Skada som denne lider, emedan annans förvärv av hans fartyg eller förvärv av panträtt på grund av in— teckning däri kan göras gällande mot honom, skall enligt kommittéför- slaget gottgöras av staten. Ersättningen skall dock kunna jämkas efter skälighet eller helt falla bort, om medvållande kan läggas den skade- lidande till last. Som exempel på medvållande anger kommittéförslaget att han utan skälig anledning underlåtit att vidta åtgärd för att bevara sin rätt, t. ex. att föra talan mot ett beslut varom han fått kännedom i tid. Liksom den fastighetsrättsliga förebilden skall enligt kommittén jämkningsregeln tolkas mot bakgrund av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser om jämkning av ersättning på grund av medvållande.
Det andra ersättningsfall som kommitténs förslag reglerar avser för- lust, som orsakas genom fel eller försummelse vid handläggning av eller beslut i inskrivningsärende eller utfärdande av bevis på grund av skepps- eller skeppsbyggnadsregistrets innehåll, t. ex. pantbrev. Även här skall den nyssnämnda jämkningsregeln gälla, tillfogar kommittén.
Till registrerings- och inskrivningsärenden hör enligt vad kommittén erinrar, också ärende angående rättelse av införing. Skulle beslut i rät- telseärende orsaka förlust för ägare eller panträttshavare utan att or- saken kan hänföras till ersättningsgrundande fel eller försummelse i in- skrivningsärende, föreslår kommittén att förlusten skall gottgöras enligt en speciell regel som ger rätt till samma ersättning som för handlägg- ningsfel. Ersättning skall dock enligt kommittén inte komma i fråga, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra om— ständigheter bort inse att fel förekommit.
Liksom enligt JB skall staten enligt kommittéförslaget inträda i den rätt till skadestånd av tredje man som skadelidande kan ha. Ersättning på grund av domstols dom skall ej utbetalas förrän domen vunnit laga kraft.
Medan 18: 5 JB förutsätter, att Kungl. Maj:t i det enskilda ersätt— ningsärendet utser den myndighet som skall svara för staten, lägger kom- mittéförslaget denna uppgift på sjöfartsverket, dock med rättighet för Kungl. Maj:t att för särskilt fall bestämma om avvikelse, ifall det skulle vara motiverat. Kommittén har utgått från att sjöfartsverket kan förut- sättas vara den myndighet som normalt bör företräda staten i sjörättsliga ersättningsmål av detta slag.
I övrigt innehåller kommittéförslaget regler om skyldighet för skade- lidande som vill föra talan mot staten, om han tappar talan mot tredje man, att stämma in staten i det målet eller åtminstone underrätta sjö- fartsverket om rättegången så att staten kan intervenera i denna; jfr 1425 rättegångsbalken . Domstol där rättegången är anhängig åläggs enligt kommittéförslaget att vaka över bestämmelsernas efterlevnad ge— nom att förelägga den berörda parten viss tid att fullgöra sin skyldighet vid äventyr att han förlorar sin rätt att föra talan mot staten. Även i
Prop. 1973: 42 204
dessa delar ansluter kommitténs förslag nära till den fastighetsrättsliga förebilden.
2.8.3. Remissyttrandena
Fiskeristyrelsen tillstyrker förslaget om statligt skadeståndsansvar för handläggningsfel eller förlust på grund av godtrosförvärv. Sveriges fis— kares riksförbund ställer sig också positivt men tillägger att inskriv- ningsmyndighetens kontrollverksamhet inte får bli så omfattande att det leder till praktiska olägenheter.
Svenska bankföreningen och Svenska skeppshypotekskassan fäster stor vikt vid att staten svarar för inskrivningsmyndighetens handlägg- ningsfel och för rättsförlust på grund av förlitan på pantbrev eller an- nat bevis om registrens innehåll. Skeppshypotekskassan betonar, att ett sådant ansvar är omistligt för förslagets funktionsduglighet.
Endast sjöfartsverket ger uttryck för tveksamhet. Verket anser att den noggranna reglering av registrering och inskrivning som förslaget innebär torde vara tillräcklig garanti mot rättsförlust. Dessutom kan ersättningssituationen delvis föranledas av att ”själva transaktionen ej är formbunden och svårbedömd till sina verkningar”, tillägger verket. Frågan bör enligt verket lösas i ett större sammanhang.
3 Föredraganden
3.1 1967 års internationella sjörättskonventioner
3.1.1 Allmänt
Sjöfarten är en av vårt lands viktigaste näringar och Sverige spelar, jämte de övriga nordiska länderna, en förhållandevis betydande roll i den internationella sjöfarten. Den svenska varvsindustrin är en av de främsta i världen. Både sjöfarts- och varvsnäringarna är utpräglat inter- nationella till sin inriktning och för sin existens beroende av internatio- nell samverkan, inte minst på det privaträttsliga området. Det är därför naturligt att Sverige, i samverkan med de övriga nordiska länder- na, tagit myeket aktiv del i det internationella arbete på sjörättens område som resulterat i 1967 års sjöpanträtts- och skeppsbyggnads- konventioner. Sverige har också undertecknat båda dessa konven- tioner. Det ligger i linje med svensk och nordisk rättstradition på detta fält att såvitt möjligt också genom ratifikation eller anslutning främja sådan mellanfolklig rättsgemenskap.
3.1.2 Sjöpanträttskonventionen
Med hänsyn till sjöfartens uttalade behov av bl. a. den internationella kapitalmarknaden och dess exponering för exekution och andra rättsliga ingripanden över hela världen är internationell likformighet av pant- rättsliga huvuddrag inom sjörätten uppenbarligen av stor praktisk bety-
Prop. 1973: 42 205
delse. Den nya sjöpanträttskonventionen har undertecknats av Belgien, Danmark, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland. Grekland, Indien, Iran, Israel, Italien, Jugoslavien, Liberia, Monaco, Norge, Polen, Portu- gal, Republiken Kina (Taiwan), Schweiz, Storbritannien, Sverige, Uru- guay, Vatikanstaten och Zaire. Den har ännu ej tillträtts av någon stat.
Jag delar uppfattningen — uttalad av kommittén och godtagen under remissbehandlingen — att den nya sjöpanträttskonventionen på ett i stort sett tillfredsställande sätt löser de problem som är förenade med att åstadkomma en sådan rättslikhet. Konventionen innefattar också i flera avseenden viktiga framsteg i förhållande till 1926 års sjöpant- rättskonvcntion, som Sverige och de övriga nordiska länderna förut er- känt men numera frånträtt av skäl, som visserligen saknar betydelse i detta sammanhang. Endast i några detaljer kan den nya konventionen ge anledning till visst missnöje på svensk sida. Jag återkommer till dem vid berörda lagförslag. Men detta bör enligt min mening inte hindra oss från att tillträda konventionen. Jag förordar därför, att Sverige rati- ficerar 1967 års sjöpanträttskonvcntion och att det sker gemensamt med Danmark, Finland och Norge som kan väntas också tillträda densamma. Föreliggande lagförslag utgår från att så sker. Detta innebär också i överensstämmelse med kommittéförslaget, att konventionen införlivas med svensk lag genom inarbetning.
Sjöpanträttskonventionen reglerar noga prioriteringen av sjöpanträtt. Regleringen är inte förenlig med de bestämmelser om fördelning av redares ansvarighetsbelopp som upptogs i SjöL (jfr 256 &) genom 1964 års sjölagsändringar i anledning av Sveriges tillträde till 1957 års internationella konvention om begränsning av redares ansvarighet (jfr prop. 1964: 35 bl.a. s. 82). Jag förordar därför att ratifikationen av sjöpanträttskonventionen sker med förbehåll (jfr art. 14: 2) för vår rätt att tillämpa 1957 års nämnda konvention. Jag återkommer till problemet i anslutning till förslaget i den del som berörs därav (jfr un- der 4.7).
3.1.3 Skeppsbyggnadskonventionen
Den svenska varvsindustrins produktion går till åtminstone tre fjärde- delar till utländska beställare och varven har kanske än större behov än redarna av att kunna utnyttja den internationella kapitalmarknaden. Det är av vital betydelse för varven att kunna dra fördel av ett interna- tionellt erkänt system för skydd av den rätt som tillkommer skepps- byggnadsavtalens parter och deras kreditgivare. Svensk rätt befinner sig i dessa avseenden ännu på ett föråldrat och anmärkningsvärt primitivt stadium. Skeppsbyggnadskonventionen utgör den första internationellt antagna lösningen på dessa problem. Den kan sägas utmärka sig bl.a. för egenheten att utsträcka sjörättsligt färgade grundsatser till skepps-
Prop. 1973: 42 206
byggen redan innan dessa kommit i sjön. Och det ger upphov till vissa komplikationer, för vår del-närmast i form av tänkbar konflikt mellan på den ena sidan beställares och kreditgivares rätt och på den andra sidan det s.k. löneprivilegium som svensk lag tillförsäkrar varvets an- ställda i händelse av varvets konkurs. Detta är emellertid ett problem som egentligen saknar praktisk betydelse med hänsyn till den numera gällande statliga lönegarantin i konkurs. Det är därför berättigat att läg- ga avgörande vikt vid de fördelar som ett internationellt erkänt eller åtminstone känt privaträttsligt system på detta fält kan erbjuda.
I detta sammanhang är det viktigt att, som kommittén gjort, fästa särskilt avseende vid att ett till sina huvuddrag internationellt känt hypo- tek kan stiftas i skeppsbygge som är förlagt till Sverige. Men det är också viktigt att ett skydd för varvs och beställares rätt till byggen kan erbjudas i form av inskrivning på internationellt kända villkor. Skepps- byggnadskonventionen har undertecknats av Argentina, Belgien, Dan- mark, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Indien, Iran, Israel, Italien, Jugoslavien, Libanon, Liberia, Marocko, Monaco, Norge, Polen, Portugal, Republiken Kina (Taiwan), Sverige, Uruguay och Va- tikanstaten. Jugoslavien har ratificerat konventionen. Lagförslag på grundval av konventionen har redan antagits i Norge, som sedan länge är en av den svenska varvsindustrins största kunder. Ett motsvarande lagförslag väntas i dagarna bli antaget i Danmark och Finland torde senare komma att införa lagregler på grundval av konventionen. Jag föreslår därför, att Sverige, såsom ocksä förordats av flertalet remiss- instanser. ratificerar skeppsbyggnadskonventionen och att det sker ge- mensamt med de övriga nordiska länder som kommer att ta samma steg. Förevarande lagförslag är utarbetade med den utgångspunkten. Som kommittén föreslagit innebär de, att konventionen införlivas med svensk lag genom inarbetning.
3.1.4 Gemensamma exekutionsrättsliga synpunkter
Som kommittén föreslagit och advokatsamfundet framhållit i sitt remissyttrande bör de exekutionsrättsliga regler som ansluter till sjö- rätten i största möjliga utsträckning formas efter redan kända luft- rättsliga och fastighetsrättsliga förebilder. Jag återkommer till detta, när jag tar upp fråga om den lagstiftning rörande fartygsexekution som förevarande lagförslag ger anledning till.
3.2. Allmänt om sjölagsförslaget
Nuvarande bestämmelser om fartygsregistrering och fartygsinteckning finns i särskilda författningar. I 2 5 SjöL är dock upptagna vissa grund- läggande regler om fartygsregistrering. I övrigt tar SjöL upp i 1 kap. bestämmelser om fartyg, i 2 kap. bestämmelser om redares ansvarighet
Prop. 1973: 42 207
och om partrederi, i 10 kap. bestämmelser om redareansvarets begräns- ning, i 11 kap. bestämmelser om sjöpanträtt i fartyg och last samt om preskription av sjöfordran, i 14 kap. bestämmelser om sjörättsforum och dispaschprocess och i 15 kap. särskilda bestämmelser.
Kommittéförslaget bevarar 1 kap. väsentligen oförändrat i sak men kompletterar det med bestämmelser om tillbehör, nationalitetscertifikat m. m. och rubricerar det ”Allmänna bestämmelser”. I 2 kap. tas upp be- stämmelser om fartygsregistrering och i 3 kap. bestämmelser om part- rederi. Bestämmelserna om redares ansvarighet förs samman med be- stämmelser om begränsning av sådan ansvarighet i 10 kap. och kapit- lets rubrik jämkas därefter. I 11 kap. samlas bestämmelser om sjöpant- rätt och fartygshypotek, varvid bestämmelserna om preskription av sjö- fordran förs över till 15 kap. Där tas också upp bestämmelser om s.k. Poincaréfrancs, som f. n. finns i 10 kap. samt bestämmelser om stats- ansvar för vissa rättsförluster m.m. i anslutning till förslaget om regi- strering av och inskrivning av rätt till fartyg m. m.
Under remissbehandlingen har det mottagits positivt att på sjöpant- rätts- och skeppsbyggnadskonventionerna grundade bestämmelser om registrering av och inskrivning av rätt till fartyg införs i SjöL så som kommittén föreslagit. Det har ansetts leda till överskådlighet. Det har ifrågasatts, om den föreslagna rubriken till 1 kap. är motiverad med hänsyn till kapitlets innehåll. I fråga om 2 kap. har det också diskuterats huruvida kapitlet bör innehålla så detaljerade bestämmelser om registre- rings- och inskrivningsförfarandct som kommittén föreslagit. Kapitlets terminologi har väckt viss tvekan.
Jag har funnit att sjölagstiftningen kommer att vinna i klarhet och tillgänglighet genom att bestämmelser om registrering, inskrivning och sjöpanträtt på grundval av sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskonven- tionerna tas upp i SjöL och inte splittras på flera olika författningar. Det är dessutom motiverat av det inbördes sambandet mellan dessa regler, ett samband som blir än större genom den vidgade privaträttsliga karaktären hos de nya registrerings- och inskrivningsbestämmelserna.
Jag godtar i princip att 1 kap. ges det innehåll kommittén föreslagit. För att inte belasta kapitlet med fler disparata bestämmelser än nöd- vändigt förordar jag emellertid, att regler om nationalitetscertifikat och om att svenskt fartyg skall ha företrädare här i landet tas upp i till- lämpningsföreskrifter. Även om kapitlet sträcker sin verkan till andra delar av SjöL, har jag viss förståelse för invändningen rörande rubriken och förordar, att gällande rubrik ”Om fartyg” behålls oförändrad. Dessutom bör kapitlet delas in genom underrubriker som i tur och ord- ning anger ämnena fartygs nationalitet, fartygsregister samt fartygs tillbehör, identifiering och skick.
Jag har funnit att kommittéförslaget till 2 kap. bör överarbetas redak- tionellt inte bara i belysning av remisskritiken utan också med hänsyn
Prop. 1.973: 42 208
till det förslag till tillämpningsföreskrifter som den inledningsvis nämn- da särskilda arbetsgruppen har utarbetat. Kapitlet kan lämpligen ges rubriken ”Om skeppsregistrering” och delas in i fem avsnitt, rubricerade ”Registrering”, ”Inskrivning”, ”Avregistrering”, ”Verkan av registrering och inskrivning” samt ”Registrerings- och inskrivningsförfarandet”.
Bestämmelserna om registreringsplikt och registreringsrätt samt in- skrivningsplikt och inskrivningsrätt bör disponeras om i förhållande till kommittéförslaget för att sådana tolkningssvårigheter som remissbe- handlingen röjt skall undvikas i görligaste mån.
Under rubrikerna ”Registrering”, ”Inskrivning” och ”Avregistrering” bör väsentligen tas upp samma bestämmelser som kommittéförslaget in- nehåller jämte regler om reservation av skeppsnamn. Bestämmelserna om verkan av registrering och inskrivning bör kompletteras i vissa av- seenden. Vad förfarandet beträffar har jag anslutit mig till uppfatt— ningen att en del av de regler kommittén föreslagit kan föras över till tillämpningsföreskrifter. Det gäller främst regler om de uppgifter som från offentligrättslig synpunkt behöver antecknas i registren om varje skepp och skeppsbygge och om nationalitetscertifikat.
Enligt min mening hade en betydligt grundligare redaktionell moder- nisering av partrederireglerna i förslagets 3 kap. än den kommittén fö- reslagit varit motiverad. Men jag anser mig böra undvika att bryta den överensstämmelse mellan de nordiska förslagen som uppnåtts av kom- mittéerna, så mycket mer som större ingrepp inte gjorts i motsvarande norska text och ej heller är att vänta i den danska. I detta läge bör på sin höjd företas en begränsad redaktionell bearbetning av det svenska kommittéförslaget.
Jag ansluter mig till kommittéförslaget att i 10 kap. sammanföra bestämmelser om redares ansvarighet med bestämmelser om redaran- svarets begränsning. Kapitlet bör därefter rubriceras ”Om redares an- svarighet” och måste för att ge plats åt ett utvidgat 11 kap. förskjutas till att omfatta 233—243 åå i stället för de nuvarande 254—263 åå. Be- stämmelserna om den s.k. Poincaréfrancen kan lämpligen flyttas till 15 kap.
Jag ansluter mig också till kommittéförslaget att ta upp bestämmelser om sjöpanträtt i fartyg och last samt om inteckning i 11 kap. En viss redaktionell bearbetning av kommittéförslaget bör dock företas. Den kan koncentreras till kapitlets andra avdelning. Till en början bör där rubriken till denna avdelning ändras till ”Skeppshypotek”. Det antyder bättre innehållet än ”Inskrivning av panträtt i fartyg”, en formulering som inte stämmer så väl med den nya panträttskonstruktionen. Även kapitelrubriken får då ändras i överensstämmelse härmed. Avdelningen om skeppshypotek bör delas in i följande avsnitt, nämligen ett om upp- låtelse av panträtt på grund av inteckning, ett om panträttens innebörd, ett om panträttsupplåtelse i vissa fall, ett om ägarhypotekets innebörd,
Prop. 1973: 42 209
ett om intecknings företräde, ett med vissa bestämmelser om inteck- nings och pantbrevs giltighet, ett om främmande hypotek m.m. och ett om inteckningsförfarandet. Såsom kommittén föreslagit bör bestäm- melserna om preskription av vissa sjöfordringar föras över till 15 kap.
Jag vill tillägga, att avdelningen om sjöpanträtt torde bli i allt vä- sentligt överensstämmande med motsvarande regelkomplex i de övriga nordiska länderna.
I den fortsatta framställningen kommer jag att tämligen nära ansluta till kapitlets indelning såsom jag nyss angav den.
I 15 kap., som innehåller särskilda bestämmelser utan inbördes syste- matiskt sammanhang, anser jag det påkallat att införa vissa underrubri- ker, nämligen ”Atomskada”, ”Vissa bestämmelser om sjömän m.m.”, ”Preskription av vissa sjöfordringar”, ”Poincaréfranc” och ”Statsansvar för vissa rättsförluster m. m.”
3.3. Om fartyg
3.3.1. Fartygs nationalitet
Fartygs nationalitet är av grundläggande rättslig betydelse. Ett fartyg har i främmande land och på det fria havet den rättsställning som folk- rätten och internationella fördrag tillförsäkrar hemlandets fartyg. Vä- sentlig maktutövning i fråga om fartyg är i betydande mån förbehållen hemlandets myndigheter, låt vara med en del viktiga inskränkningar, framför allt i främmande hamn. Säkerheten på svenska fartyg är så- lunda underkastad svensk offentlig tillsyn även utomlands och brott som förövas ombord hör i princip under svensk domsrätt. Också viktiga privaträttsliga verkningar är knutna till nationaliteten. Förhållandet mellan de ombordanställda och redaren är t. ex. i regel underkastat hem- landets lag. Samma lag reglerar hypotek i fartyg och stundom även spörsmål om uppkomst av legalpanträtt däri. Nationaliteten är förenad med rätt att föra hemlandets flagg, i vissa fall också med skyldighet att _ göra det.
Enligt gällande rätt skall svenskt fartyg vara i svensk hand till minst två tredjedelar. I princip räknar SjöL endast med svenska medborgare eller på visst sätt kvalificerade svenska aktiebolag som ägare av sådant fartyg. Men i praxis torde även andra rättssubjekt och ägarkombina— tioncr godkännas. Huvudredare i partrederi skall alltid vara svensk medborgare och bosatt här i riket, om fartyget skall räknas som svenskt.
Kommittéförslaget moderniserar nationalitetsvillkoren. Principen om minst två tredjedelars svenskt delägarskap bevaras visserligen. Men den kompletteras med en diSpensregel, som är avsedd för de fall då fartygs drift står under avgörande svenskt inflytande utan att nationalitetsvill- koren formellt är uppfyllda. Kravet på ett avgörande svenskt inflytande över driften härleder kommittén från den internationellt i allmänhet —
14 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 " 210
om också inte av alla länder — accepterade grundsatsen att det skall finnas band som verkligen förenar fartyget med dess hemland. Kretsen rättssubjekt som kan äga svenskt fartyg utvidgas, så att, utöver fysiska personer och aktiebolag, även stat och kommun samt ekonomiska för- eningar, ömsesidiga försäkringsbolag och handelsbolag räknas dit. Det skall emellertid alltjämt ställas särskilda krav på svenskt inflytande över ledningen hos de enskilda juridiska personerna. Sålunda skall, i nära anslutning till vad som nu gäller, styrelsen till minst två tredjedelar be- stå av här domicilieradc svenska medborgare eller, i fråga om handels- bolag, varje obegränsat ansvarig bolagsman vara sådant rättssubjekt som självt kan äga svenskt fartyg. Kravet på styrelsens sammansättning ställs ej upp för ömsesidiga försäkringsbolag, eftersom styrelseledamöterna i sådana bolag ändå alltid måste vara svenska medborgare som är bo— satta här i landet. De gällande kraven att styrelseledamöter skall vara aktieägare och huvudredare här bosatt svensk medborgare utgår ur na- tionalitetsvillkoren. Till angivna regler fogar kommittéförslaget en sär- skild regel för dödsbon efter svenska ägare eller delägare, vilken dels under alla förhållanden tillförsäkrar boet ställning som svensk ägare el- ler delägare under viss tid, dels sätter en gräns för varaktigheten av den- na rättsställning. I båda fallen skall dispens kunna beviljas.
Under remissbehandlingen har fråga väckts om kravet på svenskt delägarskap bör ställas så högt som till två tredjedelar och en jämkning av nationalitetsvillkoren i syfte att motverka flaggflykt har förespråkats.- Det har påtalats, att en del eljest i svensk rätt erkända rättssubjekt —— exempelvis s.k. ideella föreningar —— inte tillåts äga fartyg med verkan att det räknas som svenskt. Att den särskilda regeln om dödsbos svens— ka nationalitet blir tillämplig på dödsbon som egentligen är svenska rätts- subjekt har också kritiserats. Vissa synpunkter har förts fram på tillämp- ningen av regeln om dispens från nationalitetsvillkoren.
I fråga om villkoren för fartygs svenska nationalitet gör sig del- vis motstridiga synpunkter gällande. På den ena sidan finns det ett socialt och sjösäkerhetsmässigt betingat önskemål om svensk myn- dighetsutövning över fartyg vars drift leds och "betjänas av svenskar och svenska intressen eller vari sådana intressen eljest är engagerade. Detta önskemål bärs delvis också upp av folkrättsligt betingade förvänt- ningar på Sverige som sjöfartsnation och behovet att på bästa sätt skydda svensk egendom i internationella sammanhang. Internationella fördrag, såsom 1958 års konvention om det fria havet (som sverige visserligen inte tillträtt) och 1960 års sjösäkerhetskonvention, ställer krav i den riktningen. Även rent privaträttsliga intenationella fördrag går i grundläggande hänseenden ofta ut från förutsättningen att fördrags- slutande stat utövar nationell jurisdiktion över inhemska fartyg.
Från allmän synpunkt kan det svenska intresset av kontroll över far- tyg med svensk anknytning bära ganska långt, inte minst f. ö. med tanke
Prop. 1973: 42 211
på problemet med s. k. flykt till bekvämlighetsflagg. Detta sistnämnda problem kan visserligen inte finna sin lösning enbart i nationellt upp- ställda, mer eller mindre ändamålsenliga nationalitetsvillkor. Men alltför strängt bestämda sådana villkor är naturligtvis ej ägnade att motverka flaggflykt. inte heller är det ett intresse för sjöfartsnäringen att natio- nalitetsvillkoren är stränga, eftersom exempelvis frihet till samverkan över nationsgränser är önskvärd från kommersiella synpunkter och sådana önskemål snarast kan väntas tillta i framtiden, i takt med de ökade kapitalinsatser den tekniska utvecklingen för med sig och de på olika håll i världen tilltagande tendenserna till s. k. flaggdiskriminering. Därtill kommer en rent civilrättslig aspekt som jag strax skall beröra.
På den andra sidan är det uppenbart, att nationella svenska anspråk på kontroll över fartyg med anknytning till svenska intressen inte kan drivas hur långt som helst utan att riskera att bli meningslösa genom att de inte kan upprätthållas effektivt. Inte minst i fall av internatio— nella konflikter av olika slag behöver vi kunna hävda realistiskt grun- ' dade krav på att svenska fartyg inte drivs i strid med svenska sjöfarts— politiska eller försvarspolitiska intressen. Det är bl. a. sådana synpunk- ter som har gett upphov till' det folkrättsligt välkända och av flertalet sjöfartsnationcr också erkända kravet på ett verkligt band mellan far— tyg och dess hemland.
Det är enligt min mening tydligt, att det i grunden är ofrånkomligt att knyta nationalitetsvillkoren till äganderättsförhållandena.
Bland sjöfartsnationcrna är det vanligt att som nationalitetsvillkor föreskrivs, att äganderätten till fartyget skall vara helt i inhemsk hand. Samtidigt varierar emellertid kraven på inslaget av inhemska intressen i bolag och andra juridiska personer betydligt. Nationalitetsvillkor med krav på två tredjedelars ägarövervikt i olika former är ej heller ovan- liga. Det förekommer också att enkel ägarövervikt tas för god. Kraven på inhemsk äganderätt eller ägarövervikt är ofta, såsom hos oss, kom- binerade med vissa anspråk på driftsledningens-oeh bemanningens an- knytning till det egna landet.
Att skärpa det nuvarande kravet på två tredjedelars svensk ägar- övervikt finner jag inte förtjäna övervägande. Däremot kan det an- föras skäl för att bevara detta krav väsentligen oförändrat, närmast kanske det att en sådan ordning kunde sägas väl harmoniera med det folkrättsliga anspråket på verklig föreningslänk mellan fartyg och flagg. Det finns emellertid också skäl för en sänkning av kravet till exempelvis enkel svensk ägarövervikt. Varje krav som går väsentligt därutöver ger nämligen utrymme för att fartyg blir förda under främ- mande flagg eller blir statslösa, trots att de till övervägande del är svenskägda. Och därigenom undandras de en i och för sig välmotiverad svensk myndighetskontroll samtidigt som deras möjlighet till folkrätts- ligt skydd såsom svensk egendom försvagas eller försvinner. Bruket
Prop. 1973: 42 212
av bekvämlighetsflagg underlättas också i viss mån. Dessutom inträder den betänkliga konsekvensen, att en del fartyg i överVägande svensk ägo berövas sådant svenskt privaträttsligt skydd som förslaget i väsent- liga avseenden knyter till registrering och inskrivning, bl. a. sakrätts- skydd för äganderättsförvärv. Ett dispensinstrument anser jag vara ett principiellt otillräckligt medel mot sådana svagheter.
Mot en sänkning av kravet på svensk ägarövervikt kan åter invändas, att den skulle medföra en försvagning av föreningsbandet mellan far- tyg och flagg och kanske behöva kompenseras med särskilda kvalifika— tionskrav på de rättssubjekt som får äga svenska fartyg. Försvagningen är emellertid övervägande teoretisk. Vilken ägarövervikt man än väljer, kan nämligen utländskt inflytande göra sig gällande genom 5. k. holding- bolag, kreditavtal och olika befraktningsförhållanden m.m. Jag bortser här från möjligheten att genom lagstiftning av samma typ som lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag söka spärra vägen för utländskt inflytande. Ty en sådan skulle inte lämpa sig för användning i en av nödvändiga skäl så internationeut inriktad och beroende näring som sjöfarten är. En tvångsreglering skulle nämligen, i strid med en önsk- värd utveckling mot handelns frihet, lägga en besvärande hämsko på sjöfartsnäringens omsättning av tonnage och f.ö. knappast ha utsikter att genomdrivas effektivt i fråga om andra än redan svenskägda, här registrerade fartyg. Mot denna bakgrund måste graden av svensk ägar- övervikt tillmätas ganska underordnad betydelse som medel mot ut- ländskt inflytande. De kvalifikationskrav som ställs på svenskt rätts- subjekt, vars äganderätt till fartyg medför att detta får svensk natio- nalitet, bör principiellt kunna hållas skilda från det grundläggande na- tionalitetsvillkoret.
I denna fråga kan det sägas att kommersiellt betingade önskemål om rörelsefrihet — bl.a. för samverkan över nationsgränser och för att kunna locka främmande riskvilligt kapital — socialt och sjösäkerhets- mässigt betingade krav på kontroll över fartyg, i vilka svenska intressen är engagerade, samt svenska rättssubjekts berättigade anspråk på del i den svenska rättsordningens skydd samfällt talar för att kravet på svensk ägarövervikt i svenskt fartyg inte ställs högre än som är ound- gängligen nödvändigt. Jag har därför för min del stannat för att enkel sådan övervikt skall vara nog för att fartyget skall erkännas som svenskt. Någon allvarlig försvagning av föreningsbandet mellan far- tyget och vårt land innefattar detta enligt min mening inte.
När det gäller frågan vilka rättssubjekt som skall kunna ge fartyg svensk nationalitet är det viktigt att hålla i minnet en del av de syn— punkter som jag nyss anfört. Varje uteslutning av svenska rättssubjekt medför sålunda, att kanske helt svenskägda fartyg ställs utom både svensk civil rättsordning och svensk myndighetskontroll i viktiga av-
Prop. 1973: 42 213
seenden. Dispensinstrumentet är här, lika litet som i fråga om ägar- övervikten, något principiellt godtagbart medel mot sådana konsekven- ser. Det är sant, att en del erkända svenska rättssubjekt både kan uppstå och upphöra tämligen omärkligt. Det gäller t. ex. ideella för- eningar, som ju endast under vissa betingelser har rättsförmåga. Men sådana och liknande problem bör kunna lösas på acceptabelt sätt inom ramen för registrerings- och inskrivningsförfarandet. Svenska aktiebo- lag och andra sammanslutningar kan visserligen stå under dominerande utländskt inflytande, åtminstone rent kommersiellt sett. Men har de bil- dats inom ramen för den svenska rättsordningen och med iakttagande av dess villkor — i vissa fall innebärande krav på registrering eller liknan- de —- är de svenska rättssubjekt oberoende av att utländskt intresse är engagerat.
De nuvarande kvalifikationskraven på aktiebolag tar, med bortseen- de från ägarinflytandet, sikte på bolagsledningen, i det att styrelsen skall bestå av här i landet bosatta svenska medborgare, som f. ö. tillika skall vara aktieägare. Detta torde ha motsvarande tillämpning på andra juridiska personer i den mån de i praxis likställts med aktiebolag i fråga om rätt att äga svenskt fartyg. Jag finner inte skäl att i sak föreslå ändring i fråga om dessa kvalifikationskrav. Vår associationsrätt stäl- ler i allmänhet sådana krav, låt vara att de kan efterges genom dispens såvitt gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar. Och efter 1968 års lagstiftning om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag (1968: 557 och 558) kan utländska rättssubjekt ej utan särskilt tillstånd bilda eller gå in i svenskt handels- bolag. Det bör då inte vara nödvändigt att behålla särskilda kvalifika- tionskrav bland nationalitetsvillkoren. Ty krav på svenskt inflytande över ledningen i bolag, som äger eller vill förvärva svenskt fartyg, kan ställas i samband med dispens- eller tillståndsprövningen. Förslag har nyligen framlagts (SOU 1971: 15) som innebär att nationalitets- kravet på svenska aktiebolags styrelseledamöter skall ersättas av krav på bosättning i Sverige. När ställning tas till detta får det prövas om och i vad mån det bör återverka på nationalitetsvillkoren för fartyg som ägs av aktiebolag.
Det jag nu sagt gäller inte sådana sammanslutningar som stiftelser, ideella föreningar m. fl. Dessa står visserligen i en del fall under offent- lig tillsyn men är likväl ej underkastade lagregler om driftsledningens sammansättning. I och för sig vore det konsekvent att då ställa särskilda kvalifikationskrav på dem i detta sammanhang. Utan sådana krav kan frågan om de skall anses som svenska rättssubjekt antas väsentligen bero av att de bildats enligt svensk lag. och att driftsledningen utövas i Sverige eller åtminstone den huvudsakliga verksamheten bedrivs här. Det kan visserligen ej uteslutas, att ledningens sammansättning också tilläggs någon betydelse i de fall där den kan beräknas ha be-
Prop. 1973: 42 214
tydande inflytande över verksamheten. Mot att särskilda kvalifikations— krav ställs upp här kan dock anföras, att komplicerande Specialregler inte bör skapas utan fullgoda motiv och att fartygsägandet här i landet knappast kan förmodas komma att i sådan omfattning söka sig formen av stiftelser och ideella föreningar m. m. att problemet behöver tillmätas praktisk betydelse. Därför har jag för min del stannat för att ej före- slå särskilda sjörättsliga kvalifikationskrav för att sådana sammanslut- ningars fartyg skall anses som svenska. .
Liksom kommittén finner jag, att bestämmelsen om att styrelseleda- mot i aktiebolag med rätt att äga svenskt fartyg skall vara aktieägare bör slopas. Jag biträder också meningen, att kraven på huvudredare i partrederi bör föras över till partrederireglerna och ej utgöra formliga villkor för fartygets nationalitet.
Som kommittén påpekat erbjuder frågan om dödsbos nationalitet speciella problem, eftersom även dödsbo efter svensk ägare av fartyg eller fartygsandel kan ha stark utländsk anknytning, låt vara att pro- blemställningen blir en annan när varje svenskt rättssubjekt kan äga svenskt fartyg. I lufträttcn, där motsvarande problem aktualiserades i samband med 1955 års lagstiftning om luftfartygs registrering och där- med sammanhängande nationalitet, togs den ståndpunkten att dödsbos nationalitet skulle få prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, bl. a. beskaffenheten av eventuell utländsk anknytning (prop. 1955: 13 s. 120 och 361). För min del går jag ut från att det skall mycket till för att dödsbo efter svensk medborgare i sammanhang av detta slag förtjänar att behandlas på annat sätt än den avlidne. Boet är ju i princip bestämt att avvecklas. I lufträttcn är det visserligen frå- ga om registreringsrätt och inte sådan registreringsplikt som kommittén här åsyftar.
Som jag skall ange vid sjölagsförslagets 2 kap. innebär visserligen mitt förslag, att dödsbo i princip ej åläggs inskrivningsplikt på grund av dödsfallet utan måste söka inskrivning först om fartyget överläts till annan. Därmed ändras ytterligare de förutsättningar kommittéförslaget utgått från. Jag har bedömt problemet så att särskilda regler för döds- bos behandling i nationalitetshänseende kan undvaras. Dödsbo bör sålunda enligt min mening principiellt behandlas på samma sätt som den avlidne. I den mån särskild prövning kan visa sig påkallad av säregna omständigheter får det ske enligt särskilda bestämmelser som jag ämnar föreslå inom ramen för registrerings- och inskrivningsförfa- randet.
Kommitténs förslag om möjlighet till dispens från nationalitetsvillkor, när ett fartygs drift kan sägas stå under avgörande"svenskt inflytande trots att nationalitetsvillkoren formellt ej är uppfyllda, får naturligtvis mindre spelrum, när kraven på svensk ägarövervikt sänks och kretsen, rättssubjekt med rätt att äga svenskt fartyg vidgas. Men likväl får det
Prop. 1973: 42 215
antaS, att ett dispensinstrument av det slaget har en praktisk funktion att fylla. Jag vill-erinra om att det kan bli användbart då fartyg skall drivas i samverkan mellan redare i flera länder och under sådan för- delning av intressena att formella hinder annars skulle möta mot att driva fartyget under annat än möjligen någon av bekvämlighetsflag- gorna. Är då driftsledningen på ett betryggande sätt knuten till Sverige och den svenska andelen i fartyget proportionellt sett någorlunda stor, bör man kunna dispensera t.o.m. från kravet på enkel svensk ägar— övervikt. Och även andra fall kan tänkas då ett dispensinstrument kan bli användbart efter en helhetsbedömning. Vid en sådan bedömning kan f.ö. även belånings- och befraktningsförhållanden beaktas. Men jag kan inte dela den under remissbehandlingen framförda meningen att dispens bör kunna ges för att under svensk flagg föra främmande far— tyg, som befraktas av svensk redare på lång tid i skeppslegans form. Kommittén har påpekat, att det skulle rycka undan grundvalen för att betrakta ett till utlandet på motsvarande sätt bortfraktat svenskt far- tyg såsom oförändrat svenskt. Jag ansluter mig till den synen på proble- met. Att nationalitet och därmed registrering skulle växla med befrakt- ningsförhållandena, om dessa än ges varaktig karaktär, finner jag knap- past teoretiskt godtagbart, ej heller praktiskt lämpligt.
Dispens bör, som kommittén har anfört, kunna tidsbegränsas och för- enas med villkor.
Jag vill slutligen sammanfatta innebörden av mitt förslag i denna del på följande sätt. För det första jämkas kravet på kvalificerad svensk ägarövervikt i svenska fartyg till krav på enkel övervikt. För det andra blir alla svenska rättssubjekt berättigade att äga svenska fartyg. För det tredje bestäms kvalifikationskraven på ledningen av bolag och andra juridiska personer med rätt att äga svenska fartyg av associationsrättens vanliga regler. För det fjärde skall de formella nationalitetsvillkoren kunna efterges genom dispens, när det låter sig göra utan att det grund- läggande kravet på avgörande svenskt inflytande över svenska fartygs drift efterges.
3.3.2. Fartygsregister
Nuvarande ordning för fartygsregistrering utmärker sig för att vara centraliserad men delad i på den ena sidan offentligrättsligt betingad bokföring av en del av vårt fartygsbcstånd och på den andra sidan pri-. vaträttsligt betingad inskrivning. Skeppsbyggnadsregistrering finns hos oss —— frånsett en viss rätt till förtida registrering av fartyg under bygg- nad som färdigt fartyg — endast i form av en rätt till inskrivning hos domstol med begränsad rättsverkan till förmån för beställare. De flesta handelsfartyg av viss minsta storlek skall vara införda i fartygsregist- ret, som förs hos sjöfartsverket. Andra fartyg kan frivilligt registreras där. Registrering hos sjöfartsverket är en förutsättning för att inteck-
Prop. 1973: 42 216
ning skall kunna beviljas i fartyg. Inteckning beviljas av inskrivnings- domare i Stockholms domsaga genom införing i inteckningsboken för fartyg. Därvid prövar inskrivningsdomarcn självständigt om inteck- ningsmedgivandet lämnats av rätt ägare.
Fartygsregistret och inteckningsboken upptar åtskilliga andra fartyg än som är registreringspliktiga till fartygsregistret, bl. a. ett stort antal fiskefartyg. Dessa senare är emellertid underkastade registreringsplikt hos våra distrikttullsanstalter. Denna decentraliserade fiskefartygsregi— strering sammanhänger i viss mån med internationella fördrag angående fiskeriförhållanden, eftersom det däri åtminstone formellt förutsätts att fiskefartyg registrerats lokalt ”för att de skall kunna identifieras till sjöss”, som det senast heter i 1967 års konvention om fiskets bedrivande i Nordatlanten (jfr art. 3 samt Bilaga II Regel I, texten intagen i prop. 1969: 146).
Kommittén har, med utgångspunkt från att nuvarande ordning ej är ändamålsenlig, föreslagit att hos sjöfartsverket inrättas en särskild in— skrivningsavdelning till vilken förläggs ett skeppsregister avsett för både offentligrättsligt betingad registrering av svenska fartyg av viss minsta storlek —— en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter _— och för inskrivning av rätt till dessa fartyg. För inskrivning av rätt till fartyg som avses bli av minst nu angivna storlek och som är under byggnad här i landet eller skall byggas här, föreslås ett centralt skeppsbyggnadsregister, likaledes anförtrott sjöfartsverkets inskrivningsavdelning. Och för svenska fartyg, som ej skall föras in i skeppsregistret, föreslås att Kungl. Maj:t bemyndigas låta inrätta ett sär- skilt båtregister i den mån det fordras för tillsynsändamål eller eljest av allmänna hänsyn.
Vid remissbehandlingen har förslaget överlag mottagits väl. Samman- slagningen av fartygsregistret och inteckningsboken bedöms som en vinst men det betonas starkt att sjöfartsverkets resurser för service i anslutning till dess nya registrerings- och inskrivningsverksamhet måste dimensioneras väl. Om fartyg, som ej blir registreringspliktiga till skeppsregistret, i stället skall underkastas registreringsplikt till båtregis- ter, har ifrågasatts huruvida beslutet att inrätta sådant register bör få fattas av Kungl. Maj:t.
Förslaget har också föranlett vissa grundläggande terminologiska synpunkter. En rad remissinstanser har sålunda förordat, att — för klarhets och enkelhets skull — en terminologi lagfästs som innebär att fartyg i vissa rättsliga sammanhang delas in i skepp och båtar. Med skepp skulle då avses sådana fartyg som har den storlek införing i skeppsregistret kräver och med båt fartyg som är mindre. Redan ter- men skeppsregister har åter från annat håll-' föranlett invändningen att den för tanken till segelskepp i gången tid och alltså är föråldrad.
När den nuvarande ordningen infördes för omkring sjuttio år sedan,
Prop. 1973: 42 217
utgjorde den ett första och viktigt stegi riktning mot ett utvecklat system för registrering av och inskrivning av rätt till fartyg. Den svarar emellertid inte längre mot en modern tids krav. Jag delar uppfatt- ningen att ett nytt centralt register bör inrättas för att tillgodose be- hovet av en på offentligrättslig registrering grundad, fullt utvecklad inskrivning av rätt till svenska fartyg. I anslutning till detta register bör finnas ett likaledes centralt register för inskrivning enligt skepps- byggnadskonventionen av rätt till fartyg under byggnad här i landet och ett båtregister, i första hand avsett för sådana mindre fartyg i yrkesmässig drift som ej skall införas i skeppsregistret.
Skepps-, skeppsbyggnads- och båtregistren bör som kommittén före- slagit föras hos en och samma myndighet. Registermyndighetens verk- samhet skulle alltså komma att i huvudsak omfatta dels de uppgifter i fråga om registrering av fartyg som f. n. åvilar sjöfartsverket och di- strikttullanstalterna, dels den inskrivningsverksamhet (fartygsinteckning) som i dag bedrivs av inskrivningsdomare i Stockholms domsaga. Härtill kommer de nya uppgifter i fråga om inskrivning av rätt till skeppsbyg— gen som jag skall behandla i det följande. Denna centrala registrerings- oeh inskrivningsmyndighet får alltså på sjöfartens område funktioner som i allt väsentligt motsvarar dem som genom nyligen genomförda reformer fördelats på fastighetsregistermyndigheter och fastighetsrätts- liga inskrivningsmyndigheter, vilka organiserats inom lantmäteri- resp. domstolsväsendets ram.
Den sjörättsliga registermyndighetens struktur medför vissa problem när det gäller dess organisation. Rent praktiska skäl kan anföras för att den knyts till sjöfartsverket, med vilket myndigheten får ett visst tek- niskt samband såvitt gäller skeppsmätning och tillsynsverksamhet. Mot en sådan anknytning kan emellertid invändas att myndighetens funktion som inskrivningsmyndighet ger en naturligare anknytning till dom- stolsväsendet, inom vilket kan tillgodoses de rättssäkerhetskrav som måste ställas vid framför allt inskrivning av rätt till fartyg och fartyg under byggnad. Efter särskilt samråd ,med chefen för kommunika- tionsdepartcmentet har jag kommit till att det inte är nödvändigt att fartygsregistreringen äger rum inom sjöfartsverket för att den övriga verksamheten där skall kunna fungera tillfredsställande. Det är också förenat med vissa svårigheter att organisera registrering och inskrivning på lämpligt sätt inom sjöfartsverket.
Det förhållandet att registermyndigheten måste inrymma både sjöfarts- tekniska insikter och domstolskompetens kan i och för sig anföras till stöd för att en helt fristående myndighet inrättas för ändamålet. En sådan fristående ställning har t. ex. det danska Skibsregistret sedan länge. På den andra sidan kan det sägas, att de kvalifikationskrav som måste ställas på dem som skall handlägga ärenden om inskrivning av rätt till fartyg bäst kan tillgodoses genom en anknytning till domstolsväsendet.
Prop. 1.973: 42 218
Ärenden om fartygsinteckning handläggs redan f.n. av inskrivnings- domare i Stockholms domsaga. Och det fastighetsrättsliga inskrivnings- väsendet — med vilket det sjörättsliga kommer att uppvisa betydande likheter enligt vad jag förordar — är sedan länge inlemmat i dom- stolarna. Efter särskilt samråd med chefen för finansdepartementet har jag kommit till att en liknande ordning bör föredras även i detta sam- manhang. Jag förordar alltså att den nya registermyndigheten inrättas som en integrerad del av en av våra tingsrätter. Därvid förutsätter jag att myndigheten kommer att förestås av en lagfaren inskrivningsdomare, biträdd av lagfarna medarbetare med insikter i sjöfartsangelägenhcter.
Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta slutlig ställning till re- gistermyndighetens närmare organisation och lokalisering utan ämnar ta upp dessa frågor i samband med anslagsyrkanden för den nya myn- digheten.
Det centrala registret för registrering av och inskrivning av rätt till far- tyg kommer bara att omfatta fartyg av viss minsta storlek. Utom detta register kommer bl.a. att falla en del fartyg, som behöver registreras emedan de står under sjöfartsinspektionens tillsyn. Därtill kommer, att även fartyg som ej kommer att kunna föras in i nämnda eentralregis- ter kan ha behov av nationalitetshandling. Sådan bör emellertid ej utfär- das av myndighet utan underlag i form av registrering. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:t, på här angivna förutsättningar, bemyndigas besluta om båtregistret. Jag vill här erinra om att fritidsbåtsutredningen har i uppdrag att utreda frågan om obligatorisk registrering av vissa slag av fritidsbåtar och att lägga fram förslag till utformning av ett fritidsbåts- register (riksdagsberättelse 1971 s. 344—346). Redan i detta samman- hang måste emellertid meddelas vissa bestämmelser om båtregistrering, närmast med tanke på båtar i yrkesmässig drift. Jag kommer att före- slå sådana i annan ordning. Till frågan om registreringsplikt och registreringsrätt till de olika registren återkommer jag vid sjölagsförsla- gets 2 kap. Jag vill emellertid redan nu säga, att jag bedömer det som angeläget att en rationell ordning för all fartygsregistrering etableras över hela linjen. Det talar bl.a. för att flerfaldig sådan registrering undviks.
Vad slutligen beträffar dc terminologiska spörsmål som kommittéför- slagets beteckningar för de olika registren, skepps- och skeppsbyggnads— registren och båtregistret, aktualiserat vill jag erinra om att vi genom uttryck som handelsfartyg och fiskefartyg etc. kan skilja mellan fartyg av olika användning, något som av uppenbara skäl är lagtekniskt myc— ket användbart. Men vi kan inte _— och har hittills inte heller behövt kunna —— på motsvarande sätt skilja mellan små och stora fartyg, även om man med uttrycket båt ofta syftar på smärre farkoster eller på båtar som hör till andra fartyg.
Såsom jag skall utveckla i det följande medför förslaget djupgående
Prop. 1973: 42 219
civilrättsliga skillnader mellan å ena sidan fartyg av den storlek att de kan föras in i det för civilrättsliga ändamål tillrättalagda nya eentralre- gistret och å andra sidan mindre fartyg. Det aktualiserar behov av att, på ett enkelt sätt, klart kunna skilja inte bara mellan de olika registren utan också mellan fartyg av dessa olika storlekar. Jag har funnit beteck- ningarna skeppsregistret, skeppsbyggnadsregistret och båtregistret ända- målsenliga, bl. a. eftersom de medger att man kan skilja dem från det nuvarande fartygsregistret. Och därav kan på ett naturligt sätt härledas den terminologi som flera remissinstanser förordat, nämligen skepp för fartyg av minst den storlek som fordras för registrering i skeppsre- gistret, båt för de mindre fartygen och fartyg för båda kategorierna. I överensstämmelse härmed får termen skeppsbygge alltså betydelsen skepp under byggnad till skillnad från båt under byggnad. Fartyg under byggnad kommer att avse både skepps- och båtbyggeri. Jag vill under- stryka att denna terminologi är avsedd för juridiskt-tekniskt bruk och alltså inte nödvändigtvis behöver gripa in i sjöfartsnäringens eget språk— bruk.
3.3.3. Fartygs tillbehör
Vad som gäller fartygstillbehör enligt nuvarande ordning är inte klart till alla delar. Enligt uttryckliga lagregler omfattar panträtt i fartyg ej driftsförnödcnheter. I övrigt torde fastighetsrättsliga grundsatser, liksom när det gäller tillbehör till lösöre i allmänhet, vara analogiskt tillämpliga. Rättspraxis har också intagit den ståndpunkten.
Kommittéförslaget innebär, att tillbehör till fartyg eller till fartyg un- der byggnad, med beaktande av sjörättsliga förhållanden, klart regleras i nära överensstämmelse med vad som gäller fastigheter. Därvid är det fastigheter i allmänhet, inte industrifastigheter, som tagits till förebild. Men i fråga om vissa tillbehör, nämligen utrustning för radiosamband och navigering, efterbildas i stället de grundsatser som gäller tillbehör till industrifastigheter. Sådana tillbehör skall alltså enligt kommittéför- slaget kunna tillföras fartyg genom hyra eller genom förvärv under äganderättsförbehåll eller återtagandevillkor utan att tillbehöret också i sakrättsligt hänseende förenas med fartyget. Fastighetsrättens regler om möjligheterna att göra äganderättsförbchåll, hyresavtal m.m. obliga- tionsrättsligt gällande efterbildas också av kommittéförslaget. Däremot innehåller detta inga särbestämmclser för tillbehör som härrör från före- tagsintecknad verksamhet (jfr 2 kap. 4 å andra stycket JB).
Inte heller skiljer kommittéförslaget på olika former av ”leasing” så som det norska förslaget (& 260) gör. Detta skiljer mellan ”leasing” som medger att redaren säger upp hyresförhållandet med högst sex månaders varsel _ i vilket fall det förhyrda föremålet inte blir rättsligt tillbehör utan förblir i Uthyrarens ägo —— och mera varaktig ”leasing”, som inte erkänns i förhållande till tredje man.
Prop. 1973: 42 220
Såvitt gäller fartyg under byggnad går kommittéförslaget ut på att reg- lerna om fartygstillbehör skall gälla från det att bygget tar form och att dessutom, på grundval av en bestämmelse i skeppsbyggnadskonventio- nen, såsom byggnadstillbehör skall räknas material och annan utrustning som finns på varvsområdet och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd för bygget i fråga.
Kommittéförslaget har i allmänhet mottagits med gillande under re- missbehandlingen. En rad positiva uttalanden har gjorts men också några erinringar. Från ett håll har kritiserats, att vanliga fastigheter i stället för industrifastigheter fått tillhandahålla den rättsliga förebilden och att undantagsreglerna knutits till bestämda typer av egendom, näm- ligen radioutrustning och nautisk utrustning. På annat håll anses en klar gränsdragning mellan olika former av ”leasing” påkallad. I fråga om nautisk utrustning har vidare påpekats, att man framdeles kan komma att möta tillämpningssvårigheter genom att t. ex. datorer, som på en gång tjänar navigerings- och lasthanteringsändamål, kan behöva tillföras fartyg genom leasing.
Det har också ifrågasatts om det är lämpligt att inte från tillbehören undanta föremål som omfattas av företagsinteckning. Vidare har fram- hållits, att containers och liknande som tillhör redaren bör utgöra far- tygstillbehör, oavsett att det inte ständigt kan vara samma containers som hör till fartyget.
Bestämmelserna om skeppsbyggnadstillbehör har av en remissinstans kritiserats för att bryta med svensk rätts traditionsprincip på ett sätt som olämpligt hindrar varven att för ett bygge använda material som är avsett för ett annat. Från varvshåll har också betonats att varven av produktionstekniska skäl behöver handlingsfrihet på den punkten.
Enligt min mening är det till en början en klar fördel att underkasta det sjörättsliga tillbehörsbegreppet en uttrycklig reglering som åtminsto- ne i sak nära överensstämmer med fastighetsrätten. Ett par avvikelser är visserligen motiverade. Jag återkommer till dessa i ett senare avsnitt (4.1).
När det gäller valet mellan att hämta förebild från fastigheter i all— mänhet eller från industrifastigheter har jag viss förståelse för att de se- nare kan synas ligga närmast till hands. Åtminstone stora handelsfartyg kan, företagsekonomiskt sett, med visst fog sägas stå industrifastigheter närmare än andra fastigheter. Men det är en släktskap som ej utan vi- dare berättigar till analogisk behandling från kreditsåkerhetssynpunkt. De grundsatser som hittills tillämpats på fartygstillbehör har inte varit desamma som nu gäller industrifastigheter. De sjörättsliga tillbehörsreg- lerna bör enligt min mening också ägna sig för tillämpning på alla slag av fartyg. Det är då, som kommittén f. ö. betonat, ett väsentligt kre- ditsäkerhetsintresse att vad som utåt framträder som tillbehör i regel också är tillbehör i rättslig mening. Det kreditsäkerhetsintresse som
Prop. 1973: 42 - 221
knyts till fartyget förtjänar med andra ord företräde framför konkurre- rande kreditsäkerhetsintressen i tillbehören, företrädda av t. ex. före- tagsinteckningshavare. En sådan princip har dessutom fördelen att göra tillbehörsreglerna mindre svårtillämpade än de skulle vara, om avväg- ningen utfallit till fördel för de sistnämnda intressena. Den synpunkten får ökad vikt av att det i detta sammanhang är fråga om regler som kan förutsättas komma i tillämpning även utomlands (jfr art. 2 i sjö- panträttskonventionen och art. 6 i skeppsbyggnadskonventionen).
Det kan måhända sägas vara en nackdel att från de angivna grundsat- serna undanta bestämda tillbehörskategorier, eftersom framtidens tek- niska utveckling och kommersiella behov inte låter sig förutsägas med någon rimlig grad av säkerhet. Emellertid är det enligt kommittéförslaget fråga om undantag för tillbehörskategorier som sedan länge tillförs far- tyg genom hyra eller ”leasing” och jag har svårt att finna det rättspoli- tiskt motiverat att resa hinder mot detta bruk. Det blir här en fråga om att avväga inbördes motstridiga intressen och jag finner att kom- mittén gjort en ändamålsenlig avvägning. Skulle det framdeles visa sig motiverat med en omprövning, får en sådan företas med beaktande av de tekniska och kommersiella synpunkter som då kan göra sig gällande.
Redan nu tillförs våra modernaste handelsfartyg stundom komplicerad utrustning som används såväl för navigering som för annat ändamål, t.ex. lasthantering. Detta kan, som framhållits under remissbehand— lingen, komma att ge upphov till tillämpningssvårigheter. Visserligen lär det ännu vara regel att redaren förvärvar sådan utrustning med ägande- rätt men problemet ”leasing” kan komma att aktualiseras framdeles. Det kan då i tillämpningen tänkas bli löst genom en prövning av vilket ändamål som är det väsentliga för utrustningen. Men om en sådan prövning visar sig opraktisk, vilket förefaller möjligt, synes det rimli- gast att så snart utrustningen tjänar nautiskt ändamål också tillämpa de för nautisk utrustning gällande reglerna.
Att kommittéförslaget inte från tillbehörskretsen undantar föremål, som härrör från företagsintecknad verksamhet, såsom skett i fastighets— rätten, har motiverats med att problemet inte tillmätts samma praktiska betydelse för sjörätten som för fastighetsrätten. Även jag finner prak- tiska skäl tala för att man i den internationellt inriktade sjörätten väl- jer en visserligen relativt hårdhänt men i gengäld enklare och mer lätt- tillämpad lösning än i vår nationella fastighetsrätt. Företagsintecknings- havaren får alltså stå tillbaka för rättsägarna i fartyget och i stället hålla sig till fordringen på vederlag för tillbehöret i fråga.
Frågan om den rättspolitiska värderingen av olika former av ”leasing”, som berörts under remissbehandlingen, erbjuder otvivelaktigt en del av intresse från teoretisk synpunkt. Men ramen för vad som med bibe- hållen verkan mot fartygets rättsägare kan tillföras detta genom hy- resavtal är mycket snäv i förslaget. Jag kan inte finna praktiska motiv
Prop. 1973: 42 222
för att inom denna ram genom lagstiftning gripa in i skilda hyresformers fria utveckling. Någon komplettering av kommittéförslaget på den punkten vill jag alltså inte förorda.
Det skulle säkerligen vara förenat med viss fördel för dem som har rätt till fartyg, inrättat för befordran av last i exempelvis containers eller läktare, om dessa transportredskap också utgjorde tillbehör till fartyget. Som antytts under remissbehandlingen finge i så fall det för fartyget avsedda antalet containers eller läktare som vid varje givet tillfälle an- vändes för fartyget utgöra fartygstillbehör. Dessa tillbehör skulle vis— serligen växla. Och växling skulle bli regel, eftersom contaniers och läk- tare vanligen används än för ett fartyg än för ett annat och f. ö. ofta alldeles utom ramen för fartygets egen användning. Det antydda be-- traktelsesättet liknar mycket det som ligger till grund för bestämningen av vad som kan bli föremål för företagsinteckning. Det skulle emellertid helt bryta med den eljest genomförda grundsatsen om tillbehörs var- aktiga anknytning till ett bestämt fartyg och komma i konflikt med bc- rättigade anspråk på fartygets sakrättsligt godtagbara identitet. Jag är ej övertygad om att en sjörättslig särreglering, delvis med uppoffrande av rättslikheten med fastighetsrätten, skulle medföra övervägande för- delar och är därför inte beredd att gå från förslagets huvudgrunder för dessa fall.
Vad läktare beträffar bör f.ö. inte förbises, att sådana själva kan utgöra skepp och vara registreringspliktiga såsom sådana. Det är en för förslaget underförstådd, i mina ögon självklar grundsats att skepp — som ju självt kan bli föremål för inskriven rätt —— till skillnad från båt inte kan utgöra fartygstillbehör.
Vad beträffar fartyg under byggnad delar jag uppfattningen att reg— lerna om fartygstillbehör utan vidare bör tillämpas sedan bygget börjat ta form. Det på art. 8 i skeppsbyggnadskonventionen — som i den delen ej är tvingande — grundade förslaget om vad som i övrigt skall utgöra byggnadstillbehör måste naturligtvis innebära ett undantag från den eljest gängse traditionsprincipen för lösöre. Och en sådan regel låter sig ej inordnas i vårt system helt utan problem. Men det bör uppmärk- sammas, att kraven på entydig märkning eller likvärdig åtgärd — t. ex. avskild förvaring — är jämförbara med vad som krävs enligt 15 5 lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg och lagen (1944: 302) om köpares rätt till märkt virke. Varvsindustrin tillämpar redan i viss utsträckning sådan märkning av byggnadsmaterial i egna lager. Konventionsregeln är vidare konstruerad för tillämpning på sådana fartyg under byggnad till vilka rätt kan skrivas in, dvs. för vårt vid-- kommande skeppsbyggen. Rätt till sådana byggen kan med fog antas komma att regelmässigt bli inskriven, vilket i sin mån reducerar vikten av invändningen om avsteg från traditionsprincipen. De danska och norska lagförslagen tar upp motsvarande regler. Jag finner, att kom- mittéförslaget väsentligen bör godtas även på denna punkt. Men det
Prop. 1973: 42
N IQ b)
bör begränsas till att avse vad som enligt mitt förslag skall utgöra skepps- bygge och bör gälla endast under förutsättning att bygget införts i skeppsbyggnadsregistret.
Varvcns produktionstekniskt betingade behov av handlingsfrihet, när det gäller att till ett bygge föra över byggnadsmaterial som är avsett och märkt för ett annat, möter i den föreslagna ordningen sin givna be— gränsning i äganderätt eller säkerhetsrätt, som enligt förslaget kan till- komma beställare eller inteckningsborgenärcr. Förfogande i strid med sådan rätt kan vara straffbart såsom olovligt förfogande. För att bevara full handlingsfrihet torde varven ha att välja mellan att antingen inte medverka till att materialet får byggnadstillbehörs rättsliga karaktär —— dvs. underlåta märkning eller liknande — eller också se till att bygg— nads- och kreditavtal ger dem sådana medgivanden från övriga rätts- ägarcs sida som gör varvens förfogande över byggnadstillbehören rätts— enligt.
3.3.4. Fartygs identifiering
Kommittéförslaget tar "upp bestämmelser om nationalitetscertifikat. Som jag har sagt tidigare (3.2) föreslår jag att sådana bestämmelser tas upp bland tillämpningsföreskrifter till förslaget. En bestämmelse som ger Kungl. Maj:t rätt att utfärda föreskrifter om nationalitetshandling- ar bör lämpligen tas upp i anslutning till bestämmelserna om nationali- tetsvillkor.
F artygs nanm. Nuvarande namnskick är inte förenat med några krav på namnolikhet eller namns originalitet. Men i'praxis lär inte tillåtas att fartygsnamn byts till nytt namn, som liknar annat registrerat fartygs nanm. Oavsett om namn och namnserier kan vinna visst skydd enligt immaterialrättsliga regler så finns intet administrativt skydd i den me- ningen att registermyndigheten iakttar sådana skyddshänsyn.
Kommittén har med utgångspunkt i en till kommittén överlämnad framställning till Kungl. Maj:t från redarhåll och med viss förebild i dansk och norsk rätt föreslagit, dels att undantagslöst krav på namn- olikhet skall ställas upp inom ramen för skeppsregistreringcn, dels att skydd skall kunna etableras för namnserier och namn, som skall tillde- las blivande fartyg genom registeranteckning.
Förslaget om krav på särskiljningsförmåga hos namn i skeppsregistret har vunnit de flesta remissinstansernas gillande. Patent- och registre— ringsvcrket har uttryckt tillfredsställelse över att förslaget anknyter till dansk och norsk ordning. Verket framhåller, att det namnskydd som föreslås blir rent administrativt och att det materiella skyddet alltjämt kommer att erbjudas av immaterialrättsliga regler. Det har från andra håll påpekats, att det nya namnskicket kommer att undanröja de för- växlingsrisker och identifieringsproblem som nu förekommer. På den andra sidan har ett par remissinstanser förordat, att kravet på särskilj- ningsförmåga inte sträcks fullt så långt som kommittén föreslagit.
Prop. 1973: 42 224
Förslaget om skydd för reserverade namn och namnserier har i prin- cip godtagits av flertalet remissinstanser. Men" Sveriges fiskares riksför- bund har vänt sig mot att namnserier får reserveras och Sjöassuradö- rernas förening har uttryckt tveksamhet på den punkten. I båda fallen dikteras ståndpunkten av farhågor för intressekonflikter.
Frågan om fartygs identifiering genom namn griper in i hela iden- tifieringsproblematiken, som f.n. företer en ganska komplicerad bild. Jag vill nämna, att fartyg identifieras —— utom genom namn —— genom hemort, registreringsnummer, signalbokstäver och radioanr0pssignal samt invändig och utvändig märkning av olika slag och efter delvis skilda system för olika slags fartyg. Det blir nu tillfälle att ta ett enligt min mening välbehövligt, samlat grepp på allt detta för att göra systemet enklare och därigenom mer lättillämpat och säkert. Behovet av säker- het dikteras inte minst av att den nya skeppsregistreringen får bety- dande privaträttsliga verkningar.
Om man inrättar sig så att det namnskick kommittén föreslagit förenas med skonsamma övergångsregler, bl. a. så att inga namnbyten tvingas .fram annat än i nödvändiga fall, finns enligt min mening inte fullgod anledning att nu avstå från att för framtiden välja en ordning som så bidrar till att förenkla identifieringsproblematiken som den föreslagna. Ett namnskick med krav på fullständig särskiljningsförmåga har utan kända olägenheter länge tillämpats i Danmark och Norge. I likhet med kommittén föreslår jag därför, att skepp skall registreras under namn som tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret.
I Danmark upprätthålls dessutom genom registermyndighetens för- sorg ett administrativt skydd för särpräglat namngivningssystem och lagförslag om sådant skydd har nyligen antagits i Norge. Jag tar för givet att en liknande ordning skall visa sig praktisk och nyttig även här i landet. I den delen förordar jag därför, i viss män med avvikelse från kommittéförslaget, att särpräglat namnskick som annan skepps- ägare brukar skall genomgående respekteras vid registrering av skepp och att framtida bruk av skeppsnamn skall kunna reserveras genom in- skrivning i skeppsregistret. Jag återkommer till den närmare utform- ningen av detta namnskydd vid sjölagsförslagets 2 kap. (3.4.7).
Jag vill betona, att det nya namnskicket, som patent- och registre- ringsverket påpekat, medför ett endast administrativt namnskydd och att t. ex. intrång i varumärkesrätt genom bruk av namn eller namn- serier måste angripas med hjälp av de medel immaterialrätten ställer till förfogande. Skulle sådant intrång visas, får det bli skeppsägarens sak att se till att namnet ändras. Att registreringsmyndigheten måste gå med på namnändring under sådana förhållanden är självklart. Det finns emellertid knappast skäl att myndigheten normalt uppehåller handlägg- ningen av registrerings- eller inskrivningsärenden med mer eller mindre komplicerade immaterialrättsliga överväganden.
Prop. 1973: 42 225
Fartygs hemort. Fartygs hemort fyller bl. a. viss processrättslig funk- tion. I väsentlig överensstämmelse med nuvarande ordning innebär kommittéförslaget, att registrerat fartyg skall ha hemort i Sverige, att hemorten bestäms av ägaren och att ägarens hemvist anses som farty- gets hemort om denne ej anmält annan sådan till sjöfartsverket.
Att varje registrerat svenskt skepp skall så som kommittén föreslagit ha hemort i Sverige har naturligtvis inte mött någon invändning under remissbehandlingen. Däremot har det erinrats, att kommittéförslaget inte täcker det fall att ägaren bor utomlands och ej har anmält särskild hemort i Sverige. Hans eget hemvist,- som enligt förslaget subsidiärt skulle anses som skeppets hemort, är ju då inte lagenligt som sådan hemort. Till detta kan fogas, att ovisshet kan uppstå om hemort även för fartyg som ägs av flera delägare, t. ex. i partrederi. Rederiets hem- vist har betydelse vid tillämpning av bestämmelserna om laga domstol i tvistemål, till vilka 337 & SjöL hänvisar, men partrederiet är ej själv- ständigt rättssubjekt och har alltså inte något givet hemvist som bolag. Därför föreskrivs i 337 & tredje stycket SjöL, att fartygets hemort skall anses som rederiets hemvist. Har hemort ej anmälts, kan partrederiets hemvist alltså ej fastställas. Jag finner det naturligt, att för båda dessa, låt vara förmodligen mycket sällsynta fall lagfästa att Stockholm skall vara skeppets hemort. Regeln måste dessutom utvidgas till att omfatta alla svenska fartyg, vare sig de är registrerade eller ej. Med denna komplettering och med jämkningen att hemortsanmälan skall göras till registermyndigheten och inte till sjöfartsverket biträder jag kommitté- förslaget. Jag får anledning att återkomma till hemorten i avsnitt 4.3 .
Fartygs igenkiimzingssignal. Igenkänningssignal är obligatorisk för registreringspliktiga fartyg med minst 40 registertons nettodräktig- het och består av signalbokstäver, som enligt nuvarande bestämmelser väljs ur den för identifiering av svenska fartyg internationellt tilldelade serien SAA-SMZ. Det är sjöfartsverket som tilldelar fartyg igenkän- ningssignal, som tillika skall utgöra anropssignal för radiostation var- med fartyget kan vara försett. Tilldelandet av anropssignaler sköts emel- lertid av televerket.
Kommittéförslaget innebär, att igenkänningssignal blir obligatorisk för alla registrerade skepp. Det har tillstyrkts av sjöfartsverket och tele- verket har endast erinrat, att fartyg måste kunna tilldelas anropssignal oberoende av registreringen.
Fartygs igenkänningssignal erbjuder enligt min mening en ändamåls- enlig utgångspunkt för förenkling av identifieringssystemet, ett önske- mål som jag nyss berörde i samband med namnskicket. Enligt förslag av den arbetsgrupp som utarbetat tillämpningsföreskrifter till sjölags- förslaget skall nämligen skepp och båtar både registreras och märkas med denna signalkod. Det har delvis förebild i Danmark och Norge. Igenkänningssignalen skulle sålunda kunna vid sidan av namn och
Hänvisningar till S3-3-4
15. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 _ 226
hemort bilda en universalkod för fartygets identifiering, som kan användas i register och på grund därav utfärdade handlingar, i signal- trafik och vid annan identifiering till sjöss, vid besiktning, i skepps- handlingar osv. Detta underlättas om signalbokstäverna tilldelas fartyg såsom ett obligatorium. Man kan då anpassa andra identifieringsbctcck- ningar till dem. Registrering kan ske under signalbokstäver. Jag åter- kommer till det i avsnitt 4.2 . Radioanropssignal kan göras överens-- stämmande med signalbokstäverna, som ursprungligen avsetts för op-- tisk signalering. Även för märkningsändamål kan användas samma kod- beteckning, åtminstone i viss utsträckning. Jag föreslår mot bakgrund härav att fartyg som registreras skall ha igenkänningssignal, att denna såvitt gäller skepp skall bestå av signalbokstäver och att annan identi- fieringsbeteckning för fartyg såvitt möjligt skall stämma överens med igenkänningssignalen.
3.3.5 Fartygs behöriga skick m. m.
Kommittéförslaget tar utan ändring i sak upp nuvarande regler om fartygs behöriga skick och om dess kondemnation. Därtill fogas en ny regel som ger fartygsägaren rätt att utverka exekutiv försäljning av sitt fartyg, om detta kondemnerats i föreskriven ordning. Det skall då säljas såsom om det var utmätt för fordran med bästa rätt, vilket återverkar på det s.k. lägsta budet som jag anser böra gälla även vid fartygsexe— kution. Enligt nuvarande ordning upphör både sjöpanträtt och panträtt på grund av inteckning i fartyget, om detta kondemnerats och därefter överlåtits genom frivillig försäljning. Panträtten går då i stället över i vederlaget så länge detta är obetalt eller innehas av befälhavaren eller ägarens agent. Men den nya sjöpanträttskonventionen tillåter ej att sjö— panträtt upphör på det sättet och nuvarande ordning kan således inte behållas. Kommittéförslaget syftar till att göra det möjligt att sälja fartyget gravationsfritt efter kondemnation. Det medför också att pant- rättshavarna i viss mån ställs i bättre läge än nu. Dels får de nämligen tillfälle att bevaka försäljningen och dels kan de vara säkra på att få betalt ur köpeskillingen i den mån den alls förslår.
Kommittéförslaget har inte mött erinran under remissbehandlingen. Men på fiskarhåll har uttryckts missnöje med att kondemnationsinsti— tutet är omständligt och kostnadskrävande.
Kondemnationsinstitutet sågs över i samband med 1967 års sjölags- ändringar. Jag är inte beredd att nu föreslå ändringar däri.
Jag biträder också i övrigt kommittéförslaget i denna del.
3.4 Skeppsregistrering m. m.
3.4.1 Registreringsplikl Flertalet handelsfartyg med en minsta bruttodräktighet av tjugo re- gisterton skall enligt nuvarande ordning registreras i fartygsregistret. För fiskefartyg finns en decentraliserad särskild registrering.
Prop. 1973: 42 227
Kommittén har föreslagit, att alla svenska fartyg skall underkastas registreringsplikt, förutsatt att de har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, men att Kungl. Maj:t med hänsyn till skeppsregistrets privaträttsliga verkningar skall kunna undanta s.k. icke-kommersiella statsfartyg från denna plikt. Mudder— verk, flytdockor, pontonkranar och annat sådant täcks av kommitté- förslaget endast i den mån det omfattas av fartygsbegreppet. I övrigt är de uteslutna från skeppsregistrering. Enligt kommittén skulle eljest betydande teoretiska och praktiska avgränsningsproblem uppstå. Svä- vare räknar kommittéförslaget inte till fartyg och de omfattas således överhuvudtaget ej av förslaget. Skeppsregistret skall, som redovisats i det föregående, kunna kompletteras med ett centralt båtregister.
Förslaget om registreringsplikt för skepp har mött övervägande gil- lande under remissbehandlingen, bl. a. på fiskarhåll. Generaltullstyrel- sen har dock vänt sig mot att den nuvarande decentraliserade men en- hetliga fiskefartygsregistreringen ersätts med den föreslagna skepps- och båtregistreringen, trots de fördelar detta skulle ha för registerförande myndigheter och för fartygsägarna själva. Det har skett med hänvisning till att fiskefartygsregistreringen har internationell bakgrund. Det har vi- dare ifrågasatts om inte längd-breddgränsen bör kompletteras med krav på visst minsta deplacement. Det har också framförts, att en definition av fartygsbegreppet skulle vara värdefull. Delade meningar har för- sports om önskvärdheten av en reglering i detta sammanhang av svä- varnas ställning. Och det har ifrågasatts, om man inte efter norsk förebild bör utvidga registreringen till mudderverk och liknande oav- sett om de faller inom eller utom fartygsbegreppet.
Jag har redan i det föregående (3.3.2) sagt att jag godtar kommit- téns förslag till registreringsplikt för skepp. Med skepp förstås, som jag också har sagt förut, ett fartyg av minsta storleken 12 X 4 m. Det med- för, att fartyg av ringa deplacement kan falla inom ramen för gruppen skepp, t. ex. vissa s.k. kryssarkatamaraner. Denna konsekvens har jag ansett mig böra acceptera för att gränsdragningen skall bli enkel och lättillämpad. Något praktiskt behov att föreskriva visst minsta deplace— ment finner jag inte föreligga.
Avgörande för mitt ställningstagande till registreringsplikten har i första hand varit, att skeppsregistreringen bör så inrättas för privat- rättsliga ändamål att inga privatägda skepp rimligen kan ställas utanför systemet. I fråga om rättssubjekt som ideella föreningar, stiftelser m.fl. förutsätter jag att registermyndigheten ges sådana utredningsmedel och tillförsäkras sådana informationer från andra myndigheter att de om- ständigheter som betingar rättsförmågan och rätten att äga svenskt skepp kan utrönas och övervakas i behövlig mån. Bestämmelser härom hör hemma bland regler om förfarandet och är av den naturen att de kan tas upp bland tillämpningsföreskrifter till SjöL.
Prop. 1973: 42 228
I andra hand har jag beaktat, att hänsyn både till skeppsägarna och till förvaltningstekniska behov av ordning och reda starkt talar för enklast möjliga regler. Dessa synpunkter har jag utvecklat förut i sam- band med behandlingen av nationalitetsvillkoren för svenska fartyg (3.3.1) och reglerna om fartygs identifiering (3.3.4). Den nuvarande fiskefartygsregistreringen, som företer en rätt komplicerad bild med dubbel eller flerdubbel registrering som vanligt inslag, bör alltså enligt min mening upphöra och införlivas med en central fartygsregistrering.
Den internationella bakgrund till nuvarande fiskefartygsregistrering som åberopats under remissbehandlingen utgörs närmast av 1967 års internationella konvention om fiskets bedrivande i Nordatlanten (jfr bl.a. Art. 3 samt Bilaga II Regel I). Konventionen föreskriver, att fiskefartyg skall registreras och märkas enligt hemlandets regler så att de kan säkert identifieras till sjöss. Det är alltså identifieringssyftet som är det grundläggande. Konventionen innehåller också detaljföreskrifter, som bl. a. innebär att konventionsstaterna förutsätts fastställa bokstäver och nummerserier för registrering av fiskefartygen i hamnar eller dis— trikt. I Danmark förs f.ö. för detta ändamål en särskild fiskefartygs- förteckning jämte det centrala skeppsregistret. Jag förordar att skepps— registreringen även skall omfatta fiskeskepp.
Antalet andra skepp än handels- och fiskeskcpp torde vara obetyd- ligt i vårt land. Man kan, enligt vad jag inhämtat, räkna med några få tiotal för närvarande. Att för deras skull komplicera systemet med undantag, eventuellt i form av registreringsrätt i stället för registrerings- plikt, finner jag opåkallat. Rätten till privaträttslig inskrivning och för- delen av enkelhet i systemet måste också tas med i bilden. Sådana om- ständigheter talar klart för registreringsplikt.
Jag har alltså kommit till att registreringsplikten för skepp i princip bör vara generell. Endast icke-kommersiella statsskepp — alltså örlogs- män, kustbevakningsskepp, sjömätningsskepp, vägfärjor och andra skepp, som är avsedda för statsändamål och inte för affärsdrift — bör ges en särställning. Staten bör uppenbarligen inte vara skyldig att ge- nom sådan registrering öppet redovisa t. ex. beståndet av krigsfartyg. Och även andra icke—kommersiella statsskepp kan måhända med fördel förtecknas på enklare sätt genom resp. förvaltningsmyndigheters för- sorg. Detta hindrar visserligen ej att de som nu förs in frivilligt i Sve- riges skeppslista i den mån det bedöms vara lämpligt. Kungl. Maj:t bör följaktligen bemyndigas att från registrering undanta alla icke-kommer- siella statsskepp eller en del av dem.
Jag delar kommitténs uppfattning att fartygsbegreppet bör tolkas med hittills vedertagna utgångspunkter. Det lämpar sig inte för att lagfästas. Men mitt förslag till reglering av tillbehör till fartyg kommer att erbjuda viss utgångspunkt för en ändamålsenlig begreppsbestäm- ning i tillämpningen. Jag återkommer till det under 4.1.
Prop. 1973: 42 229
Mudderverk, pontonkranar, flytdockor och annan sådan egendom kan men behöver ej utgöra fartyg. I den mån så ej är fallet, blir re- gistreringsreglerna inte tillämpliga. Institutet företagsinteckning får då antas erbjuda tillräckliga möjligheter att utnyttja egendomen för kre- ditsäkerhetsändamål. Vad beträffar svävfarkoster har kommittén ut- gått från att de ej utan vidare är fartyg. Svävarfartsutredningen har i remissyttrande över kommittéförslaget förordat, att de generellt undan- tas från fartygsbegreppet. De bör enligt utredningen behandlas som helt nya transportmedel. Såvitt jag förstår faller svävfarkoster utom fartygsbegreppet redan av den anledningen att de i regel också kan fö- ras upp på land. Men i den mån de skulle vara helt bundna till vattnet kan det väl tänkas, att de utgör fartyg och som sådana blir underkas- tade de regler jag föreslår. Detta bör enligt min mening hållas öppet för rättstillämpningen så länge lagstiftaren inte har gett privaträttsliga särregler för svävfarkoster. Det blir anledning att ta upp frågan på nytt när svävarfartsutredningens nyligen avgivna betänkande (SOU 1972: 21) skall behandlas. Betänkandet upptar förslag till svävarfartslag, enligt vilket Kungl. Maj:t skall bemyndigas förordna att SjöL och annan lag- stiftning helt eller delvis skall gälla i fråga om svävare som kan fram- föras endast över vatten.
3.4.2 Registreringsrätt Varje svenskt fartyg får införas i fartygsregistret. Eftersom endast sådana fartyg som är införda i fartygsregistret kan intecknas, är många fiskefartyg frivilligt registrerade även där. Gränsen för inteckningsbar- het går i regel vid tre nettoregistertons dräktighet. Skeppsbyggnads- registrering förekommer inte hos oss men vi har en viss möjlighet till inskrivning av beställningskontrakt med begränsad rättsverkan. Kommittéförslaget inför fakultativ registrering endast i fråga om skeppsbyggen. Registreringsrätt föreslås inträda redan innan bygget bör- jatta form. Kommittéförslaget är i själva verket så format att ej ens beställningskontrakt behöver föreligga. Även bygge som ett varv utför för egen räkning, t. ex. i spekulation, blir sålunda registreringsberättigat. På fiskarhåll har uttalats önskemål om möjlighet till registrering av mindre fiskefartyg för inteckningsändamål. Det har i övrigt inte mött invändning att skeppsbyggnadsregistreringen skall vila på registrerings- rätt i stället för registreringsplikt. Men sjöfartsverket har föreslagit att alla beställningar av blivande svenska fartyg skall anmälas till verket, under vars tillsyn fartygen kommer att stå. Att jämte skeppsregistreringen inrätta en registrering av båtar, sär- skilt fiskebåtar, för inskrivning och inteckning har jag inte funnit moti— verat. Det skulle komplicera systemet utan att säkert erbjuda sådana fördelar som kan väga upp nackdelarna. Önskemålet att kunna utnyttja fiskebåtarna för kreditsäkerhet kommer f.ö. i viss mån att tillgodoses
Prop. 1973: 42 230
genom att den nya ordningen kan antas öka antalet inteckningsbara fiskefartyg snarare än minska det. Enligt en på registreringsförhållan- dena den 1 juli 1969 byggd utredning, som sjöfartverket gjort och som ingår i kommitténs betänkande (jfr dess bilaga 4), skulle nämligen kommittéförslaget medföra, att ett 30-tal fiskefartyg förlorade inteck- ningsbarhet medan kanske bortåt ett 80-tal sådana i stället vann inteck- ningsbarhet.
Jag delar kommitténs uppfattning att skeppsbyggnadsregistreringen bör vila på registreringsrätt, inte på registreringsplikt. Vi har inget of- fentligrättsligt betingat intresse av att tvinga fram fullständig redo- visning av alla skeppsbyggen som utförs här i landet, av vilka f.ö. omkring tre fjärdedelar brukar vara beställda från utlandet. Men re- gistreringens civilrättsliga verkningar kan ändå väntas göra registrering till det normala. I fråga om byggen för svenska beställare visar sjö- fartsverkets förslag om anmälningsplikt att ett visst informationsbehov föreligger, vare sig bygget utförs här eller utomlands. Men därvidlag blir en för inskrivnings— och inteckningsändamål inrättad skeppsbygg- nadsregistering, avsedd för byggen i Sverige men ej för sådana som utförs utomlands, inte något lämpligt instrument. Och därmed är också sagt att en sådan anmälningsplikt inte har något omedelbart samband med frågan om skeppsbyggnadsregistreringen. Från de synpunkter som här bör anläggas måste det vara tillräckligt att färdigbyggda svens- ka fartyg blir registreringspliktiga, generellt om de är skepp och i en hel del fall om de är båtar. Jag anser mig därför inte ha anledning att i detta sammanhang ta upp den av sjöfartsverket väckta frågan om an- mälningsplikt i fråga om skeppsbyggen. Till problemet om ändamåls- enlig gränsdragning mellan byggen och färdiga fartyg får jag anledning att återkomma vid min behandling av de särskilda bestämmelser som skall reglera registreringsplikten för fartyg.
3.4.3 Inskrivningsplikt
Enligt nuvarande ordning förekommer inskrivning av äganderätt i fartygsregistret och inskrivningen har begränsad rättsverkan. Skyldighet föreligger att anmäla äganderättsförvärv för sådan inskrivning. Rätts— verkan består främst i en viss inteckningslegitimation. Endast i fartygs- registret inskriven ägare kan sålunda medge inteckning i fartyget. Men i inteckningsärende vid Stockholms tingsrätt prövas ändå, om medgivan- de lämnats av rätt ägare.
Kommittén har föreslagit, att registreringsplikt till skeppsregistret förenas med inskrivningsplikt i fråga om fullbordade förvärv av ägande- rätt till skepp eller skeppsandel.
Under remissbehandlingen har ingen invändning gjorts mot förslaget i denna del. Även jag godtar i princip förslaget. Två undantag från
Prop. 1973: 42 231
inskrivningsplikten bör dock föreskrivas. Jag har redan antytt (3.3.1) att undantag bör göras för dödsbos förvärv av skepp genom den av- lidnes frånfälle. Liksom i fastighetsrättens regler om lagfart kan döds- boets speciella karaktär lämpligen beaktas genom att boet inte får inskrivningsplikt omedelbart på grund av dödsfallet utan först när boet överlåter skeppet till annan. Förvärvaren måste ju då kunna grunda inskrivning för sitt fång på inskrivning av boets rätt. Make som vid bodelning tillskiftas skepp bör efter fastighetsrättslig förebild vara skyl- dig att söka inskrivning endast om skeppet dessförinnan tillhörde andra maken. Med skepp bör här jämställas registrerat skeppsbygge.
3.4.4 Inskrivningsrätt
Förvärv av äganderätt till fartyg, som är infört i fartygsregistret, är f. n. underkastat inskrivningsplikt. Men det finns också möjlighet att —— som det heter —- anteckna en förvärvare, som befinns inte kunna in- skrivas såsom ägare. Exempel på sådan ägare är en ideell förening.
Kommittéförslaget går ut på att ofullbordade äganderättsförvärv skall ge inskrivningsrätt, så formad att inskrivning förenas med anteckning om det villkor varav förvärvets fullbordan beror. Kommittén framhåller, att ett kreditköp bör behandlas som ofullbordat förvärv så länge sälja- ren kan utöva köprättslig befogenhet att bringa köpet att återgå. Häv- ningsrätt bör sålunda enligt kommittén vara skyddad på samma sätt som äganderätt i detta sammanhang.
I fråga om de ofullbordade förvärven —— som under remissbehand- lingen endast uppmärksammats till den del problemen hänger samman med äganderätten till skeppsbyggen — gör sig krav på inskrivning visserligen inte gällande med samma styrka som när det gäller de full- bordade. Men förvärvaren har utan tvivel intresse av att registret av- speglar den ändring i äganderättsförhållandena som även det ofull- bordade förvärvet medför. Detta kan tillgodoses antingen så att in- skrivning beviljas för det ofullbordade förvärvet med begränsad verkan eller så att överlåtarens inskrivning förses med en begränsning svarande mot den inskränkning i hans rätt till egendomen som följer av hans ofullbordade överlåtelse. Båda lösningarna medger att förvärvarens rätt beaktas och att registret blir rättvisande. Skillnaden mellan dem är väsentligen av teknisk art. Jag finner, att den inskrivningsrätt som kom- mittén föreslagit — med viss komplettering som jag strax skall komma till — är ändamålsenlig.
Det ofullbordade förvärvet inskrivs alltså enligt mitt förslag med anteckning om det villkor varav förvärvets fullbordan beror. Till an- teckning av villkor får jag anledning att återkomma i anslutning till inskrivningsförfarandet (3.4.9). När förvärvet fullbordats, inträder na- turligtvis inskrivningsplikt för förvärvaren i vanlig ordning. Och för det
Prop. 1973: 42 232
fall att förvärvet inte fullbordas måste någon av parterna ta initiativ till att inskrivningen av det villkorliga förvärvet avförs. Överlåtaren torde normalt vara den som har intresse av att så sker.
Villkor varav ett förvärvs fullbordan beror brukar betecknas som suspensivt. I sin typiska form är det ett uttryckligt senareläggande av äganderättsövergången, betingat av viss omständighet, t. ex. så att säl- jaren förbehåller sig äganderätten till sålt gods till dess betalning erlagts. Köpets fullbordan är då beroende av att köpeskillingen erläggs såsom köpevillkoren föreskriver. Jag delar uppfattningen att ofullbordat för— värv skall anses föreligga ej endast då sådant äganderättsförbehåll tagits utan även medan säljaren ännu kan utöva avtalsenlig befogenhet att häva köpet. Jag erinrar om 28 & lagen om köp och byte av lös egen- dom. Det finns enligt min mening inte skäl att vägra denna rätt ett skydd som tillerkänns det formliga äganderättsförbehållet. Jag finner det alltså motiverat att tillämpa reglerna om inskrivningsplikt och in- skrivningsrätt så att köpet fram till det avtalade leveranstillfället pre- sumeras vara ofullbordat. Det måste således klart framgå att avtalet innebär, att säljaren redan före leveransen frånhänt sig rätten att häva köpet och behålla skeppet, för att fullbordat köp skall anses föreligga. Efter leveranstillfället blir presumtionen den omvända. För att köpet då ännu skall anses ofullbordat måste det klart framgå att det alltjämt skall kunna hävas och skeppet återfås.
Villkor som ej uppskjuter ett förvärvs fullbordan utan går ut över dess bestånd brukar betecknas som resolutivt förvärvsvillkor. Ett så-
lunda villkorat förvärv är alltså till det yttre fullbordat men kan bringas att återgå med stöd av villkoret.
I fastighetsrätten görs ingen skillnad mellan suspensiva och resolutiva förvärvsvillkor. Vare sig det ena eller det andra slaget av villkor före- ligger är förvärvaren inte berättigad till mera än vilande lagfart. Jag erinrar här om 20 kap. 7 & första stycket 12 JB. Den fastighetsrättsliga regleringen utmärker sig emellertid för att köpet är formaliserat och att förvärvsvillkoren måste tas in i köpehandlingen för att gälla. Deras giltighet är dessutom begränsad till högst två år.
Här är utgångsläget ett annat. Jag delar nämligen kommitténs upp- fattning att skeppsköpet inte lämpligen kan bindas genom formalisering efter fastighetsrättslig förebild, en ståndpunkt som f.ö. också gäller skeppsbyggnadsavtalet. Det skulle gripa in i omsättningen på ett för sjöfartsnäringen olämpligt sätt. En tvingande reglering av förvärvs— villkorens giltighet och av deras giltighetstid bör följaktligen likaledes avvisas. Under dessa förhållanden måste man alltså i stället företa en realitetsprövning av förekommande förvärvsvillkor, om inskrivnings- förhållandena skall kunna hållas i god överensstämmelse med ägande- rättsförhållandena.
Liksom i fråga om förvärv av fartygstillbehör gäller det sålunda att
Prop. 1973: 42 233
främst se till vad ett förvärv innebär i verkligheten och lägga mindre vikt vid vad det ger sig ut för att vara. Exempelvis ett förvärv under s. k. återtagandevillkor bör, trots att det till formen är fullbordat, här liksom vid tillbehörsförvärv, behandlas som ett ofullbordat förvärv. Det be- tyder alltså inskrivning med anteckning om förvärvsvillkoret. Jag före- slår i överensstämmelse med detta att förvärv under äganderättsförbe— håll eller villkor som är att jämställa därmed, endast skall få skrivas in med anteckning om förvärvsvillkoret. För tydlighets skull vill jag till- lägga, att det förhållandet att förvärvaren ännu kan bringa förvärvet att återgå ej i och för sig skall föranleda att förvärvet anses vara ofull- bordat. Avgörande är i stället om överlåtaren kan bringa det till återgång genom hävning eller motsvarande åtgärd. Till de rättsverkningar som detta för med sig återkommer jag i det följande, dels i fråga om be- stämmelser angående anteckning av förvärvsvillkor (3.4.9), dels i fråga om inteckningslegitimation (3.6.4.7) och verkan av panträttsupplåtelse på grund av förvärv som hävs eller går åter (3.643).
Hinder möter inte mot att till tredje man överlåta villkorlig äganderätt till fartyg eller bygge. Lagberedningen har f. ö. lagt fram förslag till reg- ler om exekutiv försäljning av sådan villkorlig äganderätt (SOU 1971: 45). Att överlåtelse också kan ske på frivillig väg är uppenbart. Den som förvärvar villkorlig äganderätt inträder emellertid inte alltid fullständigt i överlåtarens rättigheter och skyldigheter. Sålunda kan t. ex. den som succederar i avbetalningsköpares ställe ej anses ha rätt att få besittning till avbetalningsgodset utan avbetalningssäljarens samtycke. Efter över- låtelsen är det dock inte längre möjligt för överlåtaren att vinna full äganderätt till egendomen. Från denna synpunkt är det naturligt att vid övergång av villkorlig äganderätt förvärvaren bör skrivas in i skepps- registret och överlåtarens inskrivning avföras. Detta gäller oavsett om det är köparens eller säljarens villkorliga äganderätt som överlåtits. Överlåtelse av villkorlig äganderätt kan naturligtvis också ske under villkor. För sådant fall torde av grunderna för mitt förslag följa att både överlåtaren och förvärvaren av den villkorligt överlåtna villkorliga äganderätten böra vara inskrivna i skeppsregistret.
I detta sammanhang kan det vidare vara skäl att uppmärksamma det speciella slags villkorade förvärv som den s.k. säkerhetsöverlåtelsen in— nefattar. Sådana transaktioner är kanske inte vanliga i fartygsomsätt— ningen för närvarande men det är möjligt att de kan komma att aktuali- seras framdeles. De utmärker sig för att äganderätten till egendomen överlåts på förvärvaren samtidigt som överlåtaren förbehåller sig rätt att i viss ordning förvärva egendomen åter. Kenstruktionen har ofta använts för att täcka vad som i realiteten utgör panträttsupplåtelse. Noga taget borde den inte behövas vid sidan av ett fullt utvecklat hypo- tek. Men det måste erkännas, att en inskriven säkerhetsöverlåtelse kan betraktas som en ganska harmlös företeelse. Som jag vill utveckla i
Prop. 1973: 42 234
det följande (3482) blir den i vart fall inte sakrättsligt verksam utan inskrivning. Den bör inskrivningsrättsligt behandlas som det ofullbor- dade förvärv den i realiteten utgör.
De ofullbordade förvärven måste också ställas i relation till skifte av nationalitetsflagg. Vid förvärv av skepp från utlandet inträder inte nationalitetsskifte förrän förvärvet fullbordats, i varje fall inte enligt svensk rätt. Det för med sig att registrering tillsvidare är utesluten och därmed också inskrivningsrätt för förvärvet. Omvänt förblir ett svenskt skepp svenskt utan hinder av att det överläts till utlänning, om över- låtelsen sker under villkor som uppskjuter fullbordan av dennes för- värv. Någon anledning finns då ej att vägra förvärvaren rätt att skriva in sitt fång med anteckning om att det är villkorat och därmed komma i åtnjutande av det rättsskydd som knyts till inskrivningen. Hans ställ- ning av utlänning är med andra ord tillsvidare utan betydelse i sam- manhanget.
3.4.5 Skeppsbyggen
Inskrivning av äganderätt till skeppsbyggen är f. n. möjlig endast i den mån bygget kan registreras som fartyg. Skeppsbyggen är väsentli— gen underkastade vanliga 1ösöreregler. Det framgår av 3 & SjöL och 7 % lagen om inteckning i fartyg. Det innebär, att skeppsbygge i regel är varvets egendom tills det levereras. Varvets borgenärer — t. ex. före— tagsinteckningshavare och, i konkurs, varvets anställda — kan alltså ta bygget i anspråk för fordran mot varvet. Och bygget utgör såsom varvets lagertillgång underlag för skattemässig nedskrivning.
Kommittén har föreslagit, att registreringsrätt för skeppsbygge för- enas dels med inskrivningsrätt enligt de bestämmelser om inskrivning av ofullbordade förvärv av skepp som redovisats i det föregående, dels med villkorlig inskrivningsplikt av innebörd att den som förvärvar rc- gistrerat skeppsbygge måste välja mellan att söka inskrivning för sitt förvärv eller att anmäla bygget för avregistrering. Genom att söka in- skrivning på varvets vägnar skall beställaren kunna tvinga fram byggets behövliga registrering för inskrivningsändamål.
Vidare har kommittén föreslagit en regel om äganderätt till skepps— byggen, som är tvingande för fall av beställning. Utan att beröva be- ställaren inskrivningsrätt förbehåller den varven äganderätten intill leve- rans och för fall av arbetsbeting lägger den äganderätten hos beställa- ren. Förslaget syftar främst till att bevara varven vid deras företagseko- nomiskt tungt vägande rätt till skattemässig nedskrivning på de lager- tillgångar som dem tillhöriga byggen utgör. Kommittéförslaget var ej enhälligt på denna punkt. En av kommitténs experter har intagit stånd- punkten att någon tvingande reglering av äganderättsfrågan ej är mo— tiverad. Han har därvid utgått från att det kan ifrågasättas om förslaget är konventionsenligt, att varvsindustrin inte behöver det skydd som
Prop. 1973: 42 235
regeln åsyftar och att regeln är opraktisk i flera avseenden och kan kring- gås. Enligt hans mening bör svensk lag härvidlag följa internationell förebild.
Under remissbehandlingen har påpekats, att den som genom beställ- ning förvärvat rätt till skeppsbygge kan få svårigheter att hävda sin inskrivningsrätt, om varvet inte självmant medverkar till registrering av bygget. Det har ifrågasatts, om leveransen såsom slutpunkt för vissa säljarbefogenheter bör tillmätas sin hittillsvarande betydelse i en ord- ning som bygger på registrering och inskrivning. Men det har också — från metallindustriarbetareförbundets sida — erinrats om att beställarens inskrivningsrätt går ut över de varvsanställdas s. k. löneprivilegium i varvets konkurs. Förbundet avstyrker dock inte förslaget utan inskrän- ker sig till att uttrycka önskemål om en närmare redovisning av de ekonomiska konsekvenserna för varven och deras anställda.
I övrigt har remissinstansernas uppmärksamhet koncentrerats till frå- gan om äganderätten till skeppsbyggen. En stark opinion vänder sig mot ingrepp i avtalsfriheten. Dess förenlighet med skeppsbyggnadskonventio- nen dras i tvivelsmål. Varvens skyddsbehov sätts i fråga och det skatte- mässiga syftet kritiseras såsom ovidkommande. Beställaren anses bli för dåligt ställd bl. a. ifall han lämnat betydande byggnadsförskott, vilket ofta sägs vara fallet vid beställning av fiskefartyg. Även den tekniska utformningen av äganderättsregeln angrips.
Vad som är problematiskt i detta sammanhang är inte så mycket vad parterna sinsemellan avtalar rörande äganderätten till bygget. Ty de bör kunna komma överens om vad som passar dem. Det verkliga pro- blemet inställer sig först då det blir fråga om att göra en sådan över- enskommelse giltig också mot tredje man, framför allt varvets borgenä- rer. Den nya skeppsbyggnadsregistreringen ändrar i ett slag förutsätt- ningarna för den nuvarande ordningen i den delen. Det blir, som jag skall utveckla i ett följande avsnitt (3.4.8), möjlighet att frigöra sig från den allmänna lösörerättens traditionsprincip genom att knyta väsentliga rättsverkningar till inskrivning på grundval av bestållningsavtalen. Kom- mittéförslagets tvingande äganderättsförbehåll för varven skall ses mot den bakgrunden.
Frågan om verkan av förvärv av äganderätt till skeppsbygge måste i sin tur ses mot bakgrund av skeppsbyggnadskonventionen, som bl. a. kräver att inskrivning av äganderätt till och panträtt i skeppsbyg- gen skall kunna ske. Om äganderätten helt låses vid varven, kommer inskrivningen tydligen inte att fylla annan funktion än att legitimera till panträttsupplåtelse genom inskrivning. En så begränsad funktion kan inte förmodas vara åsyftad med konventionen. Kommittéförslaget går också ut på ett visst utrymme för beställarinskrivning, dels genom att beställaren betraktas som ägare för fall av arbetsbeting, dels genom att det ofullbordade förvärv som beställningsköpet kommer att innefatta,
Prop. 1973: 42 236
till följd av tvingande äganderättsförbehåll för varvet, kan skrivas in med begränsad verkan. Därigenom kan äganderättsinskrivning, låt vara ofullgången för beställarens del, ges någon mening utöver den som en varvens exklusiva inskrivningsrätt skulle ha.
Det kan enligt rrrin uppfattning betvivlas att den begränsade möjlighet till beställarinskrivning, som kommittén föreslagit, svarar mot kon- ventionens krav. Det kan också dras i tvivelsmål att skeppsbyggnads- marknadens parter typiskt sett står i sådant inbördes styrkeförhållande att en tvingande reglering till skydd för den ena parten och dess borge— närer verkligen är motiverad. F.ö. är det ej uteslutet, att den regle- ring efter avtalets karaktär av beställning eller arbetsbeting, som kom- mittén föreslagit och som för beställningsköpets del — dvs. i de flesta fall — skulle låsa äganderätten vid varvet, skulle kunna genombrytas med hjälp av vissa dispositioner av parterna själva. Det har antytts att beställaren kunde tillhandahålla byggnadsmaterialet med anlitande av varvet som inköpskommissionär och sålunda förvandla rättsförhållan- det från köp till arbetsbeting. Möjligheten av sådana krystade konstruk- tioner illustrerar väl svagheten i en ordning som inte tillåter parterna att på ett naturligt sätt anpassa sitt inbördes förhållande till finansie- ringsbördans fördelning eller eljest till en riskfördelning som de finner rimlig.
Det torde vara regel på den internationella marknad, där varven har sina kunder, att skeppsbyggnadsavtalets parter har avtalsfrihet i fråga om äganderätten till bygget och att deras avtal på den punkten blir giltigt även mot tredje man under förutsättning av registrering eller motsvarande. Så syns exempelvis vara fallet i varvsindustrinationer som Danmark, Frankrike, Nederländerna, Norge, Storbritannien och USA. En indispositiv ordning hos oss kan därför få som biverkan att svenska varvs konkurrensförmåga försvagas. Den moderna, internationella varvs- industrins oerhörda kapitalbehov utsätter den nämligen för risker som generellt sett väl motiverar beställarnas intresse för säkerhet i form av separationsrätt i varvets konkurs. Ett mot tredje man giltigt förvärv av äganderätt ger sådan separationsrätt. Det kan slutligen också med fog göras gällande att beställaren stundom har ett välgrundat behov av att på egen hand kunna utnyttja bygget som kreditunderlag.
Situationen kan sammanfattas så att skeppsbyggnadskonventionen får tillskrivas långtgående krav på avtalsfrihet, som i vart fall utesluter att regler om äganderätt begagnas som skyddsinstrument för varvets borge- närer, och att en tvingande reglering medför betydande nackdelar även frånsett dess sannolika oförenliglret med konventionen. Det bör inte förbises, att i den mån avtalsfrihet medför att varven nödgas avstå ägan- derätten till beställarsidan så ger förslaget varven en däremot svarande retentionsrätt i bygget. Om retentionsrätten prioriteras väl måste den kunna bli högst betydelsefull i detta sammanhang.
Prop. 1973: 42 237
Mot denna bakgrund har jag kommit till att den nuvarande ordningen med leveransen till beställaren som avgörande för giltigheten mot tredje man av det äganderättsförvärv som skeppsbyggnadsavtalet kan inne- fatta bör överges. Parterna bör inte bara stå fria att sinsemellan komma överens om äganderättsövergången så som de finner för gott utan dess- utom bör de kunna göra avtalet verksamt i förhållande till tredje man på den punkten. Detta kan bäst ske genom inskrivning av beställarens äganderätt. Jag återkommer till förslaget om sådant sakrättsskydd för äganderättsförvärv (3.4.8.2).
Med denna ståndpunkt i äganderättsfrågan förordar jag inga bestäm- melser — vare sig indispositiva eller dispositiva — om vem som skall vara ägare till skeppsbygge. Skeppsbyggnadsavtalet får alltså bedömas efter i princip samma grunder som skeppsköpet.
De under remissbehandlingen antydda, möjliga svårigheterna för en beställare att hävda sin inskrivningsrätt gentemot ett eventuellt tredskan- de varv blir med denna lösning begränsade till de fall då beställarens förvärv är ofullbordat. Om bygget nämligen villkorslöst överlåtits på beställaren, kommer denne att redan före leveransen ensam disponera över rätten att registrera det och vinna inskrivning för sitt förvärv. Skulle hans förvärv vara ofullbordat, kan han i stället såsom kommittén föreslagit söka inskrivning också på varvets vägnar. Eftersom inskriv- ning av rätt till oregistrerat bygge söks genom att bygget anmäls för registrering, kan han på så sätt tvinga fram registrering. Farhågor att beställaren skall göra rättsförlust genom dröjsmål med varvets medver- kan behöver inte hysas. Rättsverkan på grund av inskrivning bör näm- ligen, som redan kommittén föreslagit (2.4.5.2) och som jag skall ange i det följande (3.4.8.2), knytas till tidpunkten för inskrivningsansök- ningen. Och över den tidpunkten disponerar beställaren under alla för- hållanden ensam.
Ehuru det är teoretiskt försvarligt att hålla frågan om den skatte- mässiga nedskrivningsrätten skild från den privaträttsliga frågan om äganderätten, är det uppenbart att detta inte låter sig göra från före- tagsekonomiska utgångspunkter. Jag har — efter särskilt samråd med cheferna för finans- och industridepartementen — funnit att en ordning som på en gång ger parterna avtalsfrihet och bevarar varven vid nuva- rande skatterättsliga läge bör föredras. Vad varvsborgenärerna angår kommer varvets retentionsrätt dcm tillgodo. De varvsanställda skyddas genom den statliga lönegarantin vid konkurs, som infördes genom lag (1970: 741) i ämnet och som efter senaste ändring (1971: 1046) går upp till fem gånger basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäk- ring. Vid överläggningar som jag haft med arbetsmarknadens parter har dessa förklarat sig dela denna uppfattning. Jfr vidare 3.6.4.5.
Chefen för finansdepartementet torde senare ta upp fråga om be- hövliga ändringar i skattelagstiftningen för att varven skall kunna ut-
Prop. 1973: 42 ' 238
nyttja skeppsbyggen i resultatutjämnande syfte, även när beställare in- skrivits som ägare därtill.
3.4.6 Avregistrering Enligt nuvarande ordning skall fartyg avregistreras om det förolyc- kats, upphuggits eller eljest förstörts eller kondemnerats eller gått för- lorat försäkringsmässigt eller förlorat svensk nationalitet. Bevis om in- teckningshavares samtycke krävs dock för avregistrering. Sådan får ej heller företas på grund av nationalitetsförlust förrän efter viss tid, var- under nationaliteten kan återställas enligt regler i 5 & SjöL. Kommittén har föreslagit, att skepp alltjämt skall avregistreras på . nyssnämnda grunder. Avregistreringsgrunderna för skeppsbyggen skall enligt kommittéförslaget vara desamma, frånsett nationalitetsförlust som ej är aktuell för byggen. Därtill ger kommittéförslaget ägaren rätt att själv i princip förfoga över registreringen så att han efter eget skön kan få bygget avregistrerat. Med utgångspunkt såväl i sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskonven- tionerna som i gällande rätt föreskriver kommittéförslaget emellertid viss spärr mot avregistrering genom krav på inteckningsborgenärs skrift- liga samtycke, ett krav som dock inte skall upprätthållas vid överföring från skeppsbyggnadsregistret till skeppsregistret. I det sistnämnda fallet föreskriver nämligen kommittéförslaget att inteckningen skall föras över till skeppsregistret med oförändrad rätt. En annan spärregel i kommit- téförslaget hänger samman med regler i det nya partrederikapitlet, som berättigar delägare att lösa till sig andel i fartyg, om den kommit i ut- ländsk hand och utlösning behövs för att fartygets svenska nationalitet skall kunna återställas. Så länge denna rätt kan utövas får nämligen avregistrering inte verkställas. Kommittéförslaget har under remissbehandlingen endast mött den in- vändningen att ombyggnad eller annan förändring varigenom registrerat fartyg upphört att vara fartyg bör utgöra självständig avregistrerings- grund i stället för att, som kommittén förordat, tolkningsvis föras in under den avregistreringsgrund som förutsätter bl.a. att fartyget för- störts.
Jag kan i stort sett ansluta mig till kommittéförslaget. Men jag delar uppfattningen att ombyggnad eller annan sådan förändring, som innebär att skepp ej längre uppfyller förutsättningarna för registrering såsom sådant, bör utgöra självständig avregistreringsgrund. Dit bör då också föras de fall då ändringen visserligen ej medför att karaktären av fartyg har gått förlorad men fartygets största längd eller bredd har gått ned under det mått som förutsätts för att det skall vara skepp, dvs. skeppet har förvandlats till båt. Det är naturligtvis angeläget, att egendom som ej längre uppfyller förutsättningarna för registrering såsom skepp eller skeppsbygge snarast möjligt blir avförd ur registret. Det fall att förut-
Prop. 1973: 42 ' 239
sättningama brustit redan vid registreringen skall jag behandla särskilt (jfr under 3.4.8.1). För utomstående, som helt riktigt bedömer egendo— men som båt eller som lösöre i allmänhet, kan en bestående registrering tänkas leda till rättsliga komplikationer t. ex. i samband med att egen- domen mottas som handpant eller antas bli täckt av företagsinteck— ning. Tillbörlig hänsyn till ägaren och till borgenär till vilken upplåtits panträtt på grund av inteckning i det förutvarande skeppet kräver på den andra sidan att avregistrering inte företas utan vidare. Enligt min mening balanseras de motstående intressena väl, om inteckningsborge- nären får viss tid på sig att söka betalning ur egendomen. Hans fordran är i allmänhet förfallen till betalning i dessa lägen och kommer i varje fall att vara det enligt en särskild regel om s. k. acceleration av förfallo- tid som jag föreslår i ett senare avsnitt (4.7). Denna frist kan lämpli— gen bestämmas till en månad från det att skeppet anmälts för avregi- strering. Inleder borgenären därunder realisation av sin rätt, t. ex. ge- nom lagsökning, så bör hans samtycke till avregistrering alltjämt krävas så att han kan låta realisationen fortgå till exekutiv försäljning. Skulle han inte begagna fristen för angivet ändamål, bör hans samtycke till av- registreringen inte fordras längre. Låter han inledda realisationsåtgärder förfalla, bör resultatet bli detsamma. Ägarens intresse tillgodoses till- räckligt, om rättsverkan av inskrivning blir bestående. Jag återkommer till det (jfr 3.4.8.1).
3.4.7 Inskrivning av skeppsnamn
Utöver vissa regler om anteckning av namn på fartyg, som förts in i fartygsregistret, finns för närvarande inga bestämmelser om inskriv- ning av sådana namn.
Kommittén har föreslagit att både enskilda skeppsnamn och serier av sådana namn skall kunna reserveras i förväg genom anteckning i skeppsregistret. Varje ägare av registrerat eller påbörjat skeppsbygge får enligt kommittéförslaget rätt att på det sättet förbehålla sig bruket av enstaka skeppsnamn för att han i tid skall kunna förvissa sig om att han kan få sitt skepp registrerat under det nanm han avser att ge det, exempelvis vid sjösättningen. Serie av skeppsnamn får på samma sätt reserveras av den som äger ett registrerat eller påbörjat skeppsbygge eller ett registrerat skepp. Förutsättningarna är, dels att serien utåt markerar grupptillhörighet, dels att den består av inbördes särskiljande namn. Som exempel på namnserier, vilka bör kunna reserveras, har kommittén anfört svenska älvar eller namn med gemensam ändelse som ”-holm” eller ”-land” eller liknande eller namn som består av ett gemen- samt namn mcd särskiljande tillägg för varje enskilt skepp.
Konkurrens mellan olika namn eller namnserier löser kommittéför- slaget så att i första hand företräde skall gälla efter ordningen för an- sökan och i andra hand, om flera ansökningar görs samma dag, före-
Prop. 1973: 42 240
trädet skall bestämmas av sjöfartsverket efter skälighetsprövning. An- teckning om namn eller namnserie skall avföras, om namnet eller serien inte tagits i bruk för registrerat skepp inom två år eller varit ur bruk i två år. Anteckningen skall även avföras på begäran av den till vars för- mån den gäller.
Att enstaka skeppsnamn reserveras genom registeranteckning har inte mött erinran under remissbehandlingen. Men förslaget om reservation av namnserier har — som berörts redan i det föregående —— rönt viss kritik. Framför allt framhålls, att kravet på originalitet bör ställas högre än kommittén tänkt sig så att inte hela block av tänkbara skeppsnamn blir täckta. Allmänt bestämda serier med vanlig förstavelse eller slut som ”-1and”, ”-holm” osv. anses inte böra godtas, ej heller sådana serier som namn på svenska älvar, operanamn och namn på delstater i USA. Det ifrågasätts, om inte serien måste preciseras genom uppräk- ning av däri ingående namn. Beträffande metoden att lösa konkurrens- problem har invänts, att skälighetsprövning är för godtycklig och att i stället inbördes ordning för diarieföring bör bestämma företrädet.
Mina principiella överväganden i fråga om skeppsnamn har jag redovisat i avsnittet om fartyg i samband med förslag angående bestäm- melse om fartygs identifiering (3.3.4). I detta sammanhang är det när- mast fråga om namnseriers utformning och metoden för reservering av namn och namnserier.
Jag delar som förut nämnts (3.3.4) uppfattningen att bruk av skepps- namn skall kunna vinna visst skydd i samband med skeppsregistrering. Ett eller flera särskilt angivna sådana namn bör kunna reserveras i förväg genom införing i skeppsregistret. Exempelvis den som skall namnge ett skepp vid sjösättningen bör på det sättet kunna försäkra sig om att namnet ej är blockerat när han skall registrera sitt färdigbyggda skepp. Med denna metod kan i och för sig också namnserier reserveras, vare sig de består av namn med ett klart inbördes samband eller ej. Och mot det finns enligt min mening intet att invända. Men som framhållits under remissbehandlingen är det knappast lämpligt att mer obestämda serier av tänkbara skeppsnamn blockeras på grund av reser- vation genom införing i skeppsregistret. Namnserier, som ej består av ett begränsat antal särskilt angivna skeppsnamn, bör inte kunna vinna sådant skydd som det här är fråga om utan att vara etablerade genom att ha tagits i bruk.
Om en skeppsägare har flera skepp registrerade under namn, som tillsammans konstituerar ett särpräglat namnskick, är det enligt min me- ning motiverat att respektera detta i samband med registrering av andra skepp. Den typ av namnserier jag här har för ögonen kan tänkas bestå av en grundkomponent, t. ex ”Sunnan”, med tillägg av särskiljande be- teckning, exempelvis ”hav”, ”våg”, ”bris” osv. Det är tydligt att ett namn som ”Sunnanvind” skulle gripa in i ett sådant namnskick och det
Prop. 1973: 42 241
på ett sätt som skulle vara otillbörligt i den mån ett sålunda namngivet skepp genom namnet skulle ge det oriktiga intrycket att tillhöra samma ägare som de övriga. I så fall bör alltså registrering under namnet ”Sun- nanvind” inte tillåtas utan samtycke av den skeppsägare vars namn- skick är berört. Med sådant samtycke kan emellertid ingreppet i namn- skicket ej anses otillbörligt. Det är ju nämligen inte samma sak att namnge skepp så att det ger sken av viss grupptillhörighet som att namnge det på sådant sätt att förväxlingsrisk föreligger. Sådan namn- givning får inte godkännas av registermyndigheten, vare sig redare som berörs av namngivningen medger det eller ej. Det finns naturligtvis fle- ra metoder att bygga upp ett särpräglat namnskick. Jag vill dock betona att den särprägel ett sådant namnskick måste ha för att förtjäna skydd i denna ordning enligt min mening utesluter namnserier som bygger på vanligt förekommande förstavelser eller ändelser såsom ”Berg-”, ”-land” och ”-holm”. Den som vill ha skydd för sådana namn får alltså begära inskrivning av dem genom uppräkning.
Kommittéförslaget ställer formella krav för rätt att reservera skepps- namn. Jag har funnit, att rätten hellre bör knytas till det verkliga be— hovet än till formella kvalifikationskrav. Det bör således krävas, att sökanden gör troligt, att han har eller får bruk för namn eller namn- serie, som han vill förbehålla sig. Det är självklart, att en väl etablerad redare lättare kan göra reservationsbehov troligt än en nykomling i näringen, som kanske bör dokumentera sitt behov genom att visa att han har skepp i beställning.
Vad beträffar metoden för att lösa konkurrens mellan flera samma dag gjorda ansökningar om reservation av namn eller namnserier fin- ner jag ingen anledning att frångå kommittéförslagets skälighetspröv- ning. Jag har nämligen svårt att se hur den ordning vari ansökningar samma dag blir diarieförda, måhända beroende på i vilken ordning posten bryts eller sorteras, skall kunna undgå att åtminstone för denna typ av konkurrens ge väl så godtyckliga utslag som en skälighetspröv- ning.
Reservation av skeppsnamn bör enligt min mening ske genom in- skrivning. Sådan inskrivning bör avföras, om det eller de reserverade namnen inte tagits i bruk för registrerat skepp inom viss tid. För att passa även då flera namn reserveras på en gång kan fristen lämpligen bestämmas till fem år.
3.4.8 Verkan av registrering och inskrivning
3.4.8.1 Allmän grundsats
Svensk rätt vilar bl. a. på grundsatsen, att inskrivning ej konstituerar materiell rätt i den meningen att inskrivet rättsförvärv inte skulle kunna angripas. Ehuru vi inte för fartyg har någon fullt utbildad privaträttslig
Prop. 1973: 42 242
registrering och inskrivning, gör sig denna grundsats dock gällande på det sättet att giltigheten av en i fartyg intecknad fordran kan prövas utan hinder av inteckningen. Rättsverkan av inskrivning i fartygsre- gistret inskränker sig —— bortsett från den företrädesrätt som inteck- ningen grundar —— väsentligen till en viss inteckningslegitimation.
För den nya skepps- och skeppsbyggnadsregistreringen, omfattande även inskrivning av äganderättsförvärv delvis efter fastighetsrättslig förebild, har kommittén föreslagit att man bevarar grundsatsen att det underliggande rättsförhållandet kan prövas utan hinder av inskrivning. Den grundsatsen kommer då att gälla både registrerings— och inskriv- ningsåtgärder. Mot denna princip balanserar kommittéförslaget speciella regler, som likväl tillägger inskrivning materiell rättsverkan främst i form av sakrättsskydd för förvärv, skydd för godtrosförvärv och före- träde på grund av inskrivning mellan konkurrerande förvärv. Under remissbehandlingen har kommittéförslaget i denna del endast för- anlett erinran om risken för rättsförlust, ifall registrerad egendom befinnes ej ha varit registreringsbar.
Enligt min mening finns det all anledning att i den nya ordningen för registrering av och inskrivning av rätt till skepp och skeppsbyggen gå ut från en allmän grundsats att varken registrering eller inskrivning skall konstituera materiell rätt. Det underliggande rättsförhållandet bör alltjämt kunna prövas särskilt. Huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet registreringen förutsätter eller om inskrivet rättsförvärv är giltigt, bör ej heller anses slutligt avgjort genom registreringen eller inskrivningen.
Det kan tänkas, att egendom som ej faller inom fartygsbegreppets ram likväl blir införd i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Att detta skall visa sig bli ett praktiskt problem är visserligen knappast troligt, eftersom registermyndigheten får antas komma att med ledning av mät- brev eller på annat lämpligt sätt förvissa sig om att vad som söks re- gistrerat, inte minst om det gäller egendom i fartygsbegreppets gräns- område till allmänt lösöre, verkligen skall bedömas vara registrerings- bart såsom skepp eller skeppsbygge. Men tveksamma fall kan dock uppstå och båt kan naturligtvis av misstag registreras såsom skepp lik- som f.ö. utländskt skepp felaktigt kan registreras såsom svenskt. Som framhållits under remissbehandlingen finns det i sådana fall risk för rättsförluster genom att parter och andra grundat förfoganden på egen- domens registrering och inskrivning av rätt därtill. Principiellt måste ju egendomen uppenbarligen avregistreras, när det ådagaläggs att den registrerats utan laga grund likaväl som den skall avregistreras, när den efter en i och för sig riktig registrering förändrats så att den ej längre är registreringsbar.
När skepp eller skeppsbygge skall avregistreras efter lagenlig registre-
Prop. 1973: 42 243
ring skall det, som jag utvecklat i det föregående (3.4.6), ske med iakt— tagande av rättsägarnas intresse så att deras samtycke i regel krävs till åtgärden. Har egendom felaktigt registrerats som skepp eller skepps- bygge, skall den givetvis avregistreras. I sådana fall kan läget delvis se annorlunda ut. Mot dem vars anspråk grundas på inskrivning kan stå andra, t. ex. en innehavare av inteckning i den näringsverksamhet till vil— ken egendomen rätteligen hör. Sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskonven- tionerna kan inte antas kräva, att deras spärregler till rättsägares skydd mot avregistrering skall gälla i hithörande fall, eftersom konventionerna avser bara egendom som utgör skepp och skeppsbygge. Men såvitt jag förstår är det med den föreslagna lagstiftningens grundläggande syfte — nämligen att stärka sjöfarts- och varvsnäringarnas möjligheter att ut- nyttja skepp och skeppsbyggen för kreditsäkerhetsändamål — bäst förenligt att omge avregistrering av felaktigt registrerad egendom med sådana skyddsregler att de förfoganden över den registrerade egendo- men som förutsatt och grundats på registrering och inskrivning, vä- sentligen säkerställs. Rättsverkan som vunnits på grund av inskrivning m.m. bör bevaras utan hinder av att egendomen avregistrerats. Det måste f.ö. vara en allmän grundsats som skall gälla oavsett på vilken grund avregistrering sker. Och inteckningsborgenärerna bör ha samma rätt att inom en frist av en månad söka betalning ur egendomen som om det hade varit fråga om att ett registrerat skepp byggts om till något annat (jfr 3.4.6).
För att ett sådant skydd för förfoganden på grund av registrering som jag här förordat skall aktualiseras fordras givetvis att registreringen vunnit laga kraft. Så länge besvär kan anföras mot registreringsbeslutet eller mot beslut om inskrivning på grund av registreringen, måste näm- ligen åtgärden i fråga kunna undanröjas utan hinder av de förfoganden som grundats på densamma.
3.4.8.2 Sakrättsskydd på grund av inskrivning Som jag redan framhållit vid flera tillfällen, följer fartyg i princip allmänna lösöreregler, vilket bl.a. innebär att besittningsförhållandena spelar en betydelsefull roll i sakrättsliga hänseenden, såsom när det gäl- ler äganderättsövergång vid köp m.m. I fråga om fartygsandcl står traditionsprincipen emellertid möjligen tillbaka för den s.k. avtalsprin- cipen. Inteckningsbarhet ger upphov till vissa avvikelser, låt vara att det är omtvistat vilka och hur vittgående de är. Fartyg under byggnad är underkastade motsvarande regler med det undantaget att inteck- ningsbarhet och därav följande speciella problem ej inträder förrän i ett förhållandevis sent byggnadsskede, nämligen då mätdäcket lagts och registrering följaktligen kan företas på grundval av mätbar dräktighet. Kommittén har funnit, att traditionsprincipen inte passar särskilt väl
Prop. 1973: 42 244
för stora fartyg. Som redan nämnts (2.4.2.2) har kommittén vidare fun- nit det inte vara lämpligt att formalisera fartygsköpet efter fastighets- rättslig förebild. Och avtalsprincipen har ej ansetts böra sättas i stället för traditionsprincipen. Men enligt kommittén kan den nya skepps- och skeppsbyggnadsregistreringen utnyttjas för att ersätta traditionsprincipen med en ny: publicitets- eller inskrivningsprincipen. Sålunda ger kom- mittéförslaget överlåtelse av skepp och skeppsbyggen sakrättsskydd på grund av inskrivning. Sedan inskrivning sökts för förvärv på grund av överlåtelse — inbegripet beställning — får enligt kommitténs förslag skeppet eller bygget inte tas i anspråk för annan fordran mot överlå- taren än sådan som är förenad med pant- eller retentionsrätt i egen- domen. Anmälan om avregistrering skall ha samma verkan som inskriv- ningsansökan. Sakrättsskydd skall inträda vare sig förvärvet är fullbor- dat eller ofullbordat. Ej heller skiljer kommittéförslaget på onerösa och benefika förvärv. Förslaget innefattar därför också ändring i lagen an- gående vissa utfästelser om gåva av innebörd att krav på gåvans full- bordan genom tradition ej skall gälla fartyg och skeppsbyggen som kan föras in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Sakrättsskydd på grund av inskrivning skall också gälla vid andelsförvärv och t.ex. förvärv varigenom en avbetalningsköpares rätt enligt köpekontraktet övertas av annan.
Inskrivningsprincipen har i allmänhet godtagits under remissbehand- lingen. En remissmyndighet framhåller emellertid det problematiska i att skepp och båtar kommer att följa olika regler.
Att överge traditionsprincipen i fråga om skepp och skeppsby gen innebär naturligtvis att en i och för sig ej eftersträvansvärd rättslig skilje- linje dras mellan skepp och båtar. Detta bör dock vägas mot de både teoretiska och praktiska fördelar som enligt min mening står att vinna för skepps och skeppsbyggens del. Traditionsprincipen passar, som kommittén framhållit, ganska illa för dem i många fall. Om den för- kastas, står man inför valet mellan fastighetsrättens avtalsprincip och den inskrivningsprincip kommittén föreslagit. Det kunde visserligen i det- ta inskrivningsrättsliga sammanhang vara naturligt att även på denna punkt anknyta till den ordning som gäller inom fastighetsrätten och sålunda utgå från avtalsprincipen. Med hänsyn till att det här dock är fråga om lösöre — ett slag av egendom för vilket i övrigt generellt gäl- ler sakrättsligt traditionskrav — finner jag liksom kommittén det vara att föredra att ersätta traditionsprincipen med krav på inskrivning för att förvärv av skepp eller skeppsbygge skall gälla mot överlåtarens borgenärer. Det är också ett naturligt sätt att utnyttja register av den typ det här är fråga om. Med den för envar urskiljbara gränsen mellan skepp och båtar _— vid tolv meters minsta längd och fyra meters minsta bredd —- behöver de-rättsliga skillnaderna mellan dessa olika slag av fartyg knappast medföra beaktansvärda praktiska nackdelar.
Prop. 1973: 42 245
Jag biträder i enlighet med det sagda vad kommittén föreslagit. Det ställningstagandet leder till att grundsatsen att registrering och inskriv- ning inte ger upphov till materiell rätt kommer att balanseras av att en rättssystematiskt och delvis även praktiskt högst betydelsefull rätts- följd likväl knyts till inskrivning.
Sakrättsskydd på grund av inskrivning bör i princip knytas till alla förmögenhetsrättsliga singularfång. För att det skall bli möjligt måste avregistrering efter överlåtelse av skepp under sådana omständigheter att det förlorar svensk nationalitet eller av bygge, som skall införas i utländskt register, jämställas med inskrivning i detta hänseende. An- nars skulle förvärvet i fråga ej kunna vinna sakrättsskydd under den svenska rättsordningen. Sakrättsskydd får i sådana fall inträda vid an- mälan om avregistrering i stället för vid inskrivningsansökan.
Jag vill också betona vikten av att sakrättsskydd på grund av inskriv- ning gäller både ofullbordade och fullbordade förvärv. Därigenom grundläggs bl.a. ett starkt motiv för dem vars förvärv ej är inskriv- ningspliktiga utan endast inskrivningsberättigade att söka inskrivning. Och det främjar syftet att inskrivningsförhållandena skall återspegla verkligheten så troget som möjligt.
Att den som förvärvat skepp eller skeppsbygge i exekutiv ordning eller från konkursbo utan vidare skall vara skyddad mot gäldenärens borgenärer torde vara klart utan vidare. Utmätning och konkurs är ju de lagstadgade offentliga förfaranden som står till buds just för att bor- genärerna skall komma till sin rätt. Tvekan kunde möjligen hysas om förvärv på grund av exekutiv auktion, som begärts av skeppsägaren själv enligt kommittéförslagets 10 &, dvs. efter kondemnation. Men jag finner ingen fullgod anledning att föreslå avvikelse på den punkten.
3.4.8.3 Företräde och godtrosförvärv på grund av inskrivning
Att fartyg utgör lösöre innebär, som förut antytts, bl.a. att fall av konkurrens mellan flera äganderättsanspråk till samma fartyg löses efter de grunder som gäller lösöre i allmänhet. Såväl när det gäller tvesalufall — dvs. då en fartygsägare överlåter fartyget först till en och sedan till en annan ——- som när det gäller godtrosförvärv av fartyg från någon som eljest ej var rätt ägare gäller alltså lösörerättsliga grundsatser. De innebär, att förvärv i god tro från den som till följd av besittning, kan- ske också genom s.k. inskrivning i fartygsregistret, framstod som ägare står sig mot konkurrerande äganderättsanspråk om förvärvaren fått far- tyget i sin besittning.
Efter fastighetsrättslig förebild löser nu kommittéförslaget konkur— rens mellan flera förvärv av skepp eller skeppsbygge från samme fånges- man, dvs. fall av s.k. tvesalu, genom särskilda regler om företräde på grund av inskrivning så att det förvärv för vilket inskrivning söks först
Prop. 1973: 42 246
har företräde framför det andra. Men för att senare förvärv skall få företräde framför tidigare fordras härutöver, att förvärvaren var i god tro. Var han inte det, kan förvärvet likväl vinna företräde, om nämw ligen den ondtroendc förvärvaren överlåtit skeppet vidare till annan som i sin tur var i god tro. Den sistnämndes goda tro botar alltså den brist hans fångesmans onda tro utgör. För den händelse inskrivning söks samma dag för konkurrerande förvärv, skall gälla företräde efter för- värvens inbördes tidsföljd. Kan denna tidsföljd ej utrönas, bestäms företrädet av domstol efter skälighetsprövning.
Företräde på grund av inskrivning förutsätter enligt kommittéför- slaget att inskrivning beviljas. Eljest förfaller företrädesrättcn. Det gör den också för den händelse inskrivet förvärv visar sig vara ogiltigt eller ej kunna göras gällande av förvärvaren. Bestämmelserna är i första hand avsedda för konkurrerande förvärv genom köp, byte eller gåva. Men om konkurrens uppstår mellan bolagsskifte, arv eller annat univer- salfång på den ena sidan och överlåtelse på den andra, så kan univer- salfånget tvingas stå tillbaka för singularfånget på grund av inskriv- ning men inte tvärtom. Förvärv vid exekutiv försäljning, som i fastig— hetsrätten undantagsvis får utstå konkurrens på grund av företrädes- regler av detta slag, skall enligt uttrycklig föreskrift i kommittéförslaget inte behöva göra det i sjörätten. Det är den internationella marknadens större behov av omsättningstrygghet som föranlett den ståndpunkten.
Kommittén föreslår vidare, likaledes efter fastighetsrättslig förebild, regler om godtrosförvärv på grund av inskrivning, avsedda för sådana fall då det ena av konkurrerande förvärv är behäftat med rättslig brist i fångeskedjan. Som exempel på sådan brist anför kommittén att förvärv grundats på förfalskad eller oriktigt tolkad fångeshandling. Kommitté— förslaget berättigar tredje man till godtrosförvärv av den som vunnit inskrivning för sådant fång. Detsamma skall gälla, om bristen ligger längre tillbaka i fångeskedjan. Till skillnad från fastighetsrätten — som härvidlag utesluter godtrosförvärv vid vissa allvarliga brister i fånges- kedjan, t.ex. då förvärv skett från omyndig eller konkursgäldenär — berättigar kommittéförslaget till godtrosförvärv oavsett bristens beskaf- fenhet. Även för detta åberopas den internationella marknadens sär- skilda behov av trygghet i omsättningen. Samma hänsyn föranleder kommittén till ståndpunkten att förvärv på exekutiv auktion skall gälla utan särskilda kvalifikationskrav och alltså inte vara underkastade reg- lerna om godtrosförvärv på grund av inskrivning. Genom förvärv som följer dessa regler gör rätt ägare förlust och den skall enligt kommitté- förslaget ersättas av statsverket (jfr 2.8).
Att kommittéförslaget i dessa konkurrensfrågor vilar på fastighets- rättslig förebild har inte mött någon invändning under remissbehand- lingen. Men från ett par håll har kritiserats, att godtrosförvärv på grund av inskrivning skall bli möjligt oberoende av beskaffenheten av den
Prop. 1973: 42 247
brist som föreligger i fångeskedjan. Att den internationella marknadens behov av omsättningstrygghet motiverar en sådan ordning sätts i fråga. Motivet antas i så fall böra föranleda att godtrosförvärv på grund av inskrivning skall tillåtas även om bristen vidlådcr godtrosförvärvet självt. Om kommittéförslaget som därvidlag dock anses ha stöd av hävd i svensk lösörerätt godtas, bör det enligt denna kritik — genom registeranteckning ej endast om konkurs och utmätning utan även om inskrivna ägares omyndighet och om kvarstadsbeslut — förebyggas att inskrivning beviljas för förvärv på grund av obehöriga förfoganden. Inskrivning på grund av förfalskad fångeshandling bör, föreslås det, förebyggas genom att kommunikation med fångesmanncn föreskrivs i inskrivningsärenden. Det anses slutligen, att uttrycklig ställning bör tas till frågan om rätt för rätte ägaren att återlösa egendomen.
Fastighetsrättens uppdelning av de fall av konkurrerande äganderätts- anspråk som det här är fråga om på regler om företräde på grund av in- skrivning och om godtrosförvärv på grund av inskrivning bottnar i för- utsättningen att fastighetsägaren, även sedan han en gång överlåtit fas- tigheten, kan genom tvesalu överlåta den till ny förvärvare med verkan 'att denne därigenom gör ett i och för sig giltigt förvärv medan det i övrigt rör sig om ogiltiga förvärv vars brister botas genom förlitan på överlåtarens lagfart. Den lösörerättsliga utgångspunkten är en annan och innebär, att det i båda fall är fråga om ett i och för sig bristfälligt förvärv även om överlåtaren på grund av besittning till egendomen framstår som behörig att förfoga över densamma. I båda fallen blir för- värvcn också Skyddade enligt grundsatsen om godtrosförvärv av lösöre. Ett för några år sedan framlagt kommittéförslag till lag om godtrosför- värv av lösöre (SOU 1965: 14), som nu är under beredning i justitiedc- partementet, utgår från att detta skall gälla även i fortsättningen. Ett annat exempel på principiellt liknande behandling av motsvarande pro- blem utgör 14 5 lagen om skuldebrev.
Otvivelaktigt kan det till förmån för att i detta sammanhang följa den fastighetsrättsliga förebilden åberopas, att rättslikhet mellan olika grenar av inskrivningsbunden rätt har givna fördelar. Men det kan också riktas invändningar mot att bygga på fastighetsrättens principer. Först och främst skulle därigenom i lösörerätten föras in en främmande grundsats om giltigheten av senare förvärv vid tvesalu. En onödigt djupgående skillnad skulle då komma att föreligga vid olika slag av fartygsförvärv. Jag tänker på förvärv av skepp resp. förvärv av båt. För det andra skulle man på ett egentligen omotiverat sätt ge skepps— köpet och skeppsbyggnadsavtalet en ställning som i viss mån svarar mot fastighetsköpet, nämligen genom att godtrosförvärv på grund av inskrivning skulle vara skyddat redan vid förvärvsavtalet. En sådan ordning är naturlig när det gäller det formaliserade fastighetsköpet, som i sig självt är förenat med bl.a. sakrättsskydd. Men skeppsköpet
Prop. 1973: 42 248
och skeppbyggnadsavtalet får alls inte den ställningen enligt mitt för- slag. Det blir inte formbundet och det vinner sakrättsskydd först på grund av inskrivning. Jag finner redan dessa invändningar så tungt vä- gande att jag med avvikelse från kommittéförslaget vill förorda en lös- ning med den allmänna lösörerätten som naturlig bakgrund. Denna lös- ning utgör en följdriktig utveckling av inskrivningsprincipen i fråga om sakrättsskydd. Den innebär, att den som förvärvat skepp eller skepps- bygge från någon, som väl var inskriven ägare men inte rätt ägare, skall vara skyddad mot konkurrerande äganderättsanspråk, om han sökt in- skrivning för sitt förvärv och var i god tro inte bara vid förvärvet utan även när han sökte inskrivning. Överlåtarens inskrivning träder på det sättet i stället för den i lösörerätten legitimerande besittningen till egendomen och förvärvarens inskrivningsansökan ersätter besittnings— tagandet som grund för rättsskydd. Naturligtvis förutsätter en sådan ordning att inskrivning också beviljas.
I fråga om lösningsrätten finner jag liksom kommittén, att omsätt— ningens behov av trygghet lämpligen kan tillgodoses utan hänsyn till beskaffenheten av bristen i överlåtarens rätt att förfoga över egendo- men. Något utrymme för lösningsrätt för det fall att skeppet eller skeppsbygget t. ex. berövats rätt ägare genom brott finner jag alltså inte vara behövligt. En grundprincip i mitt förslag är att värna om skepps- och skeppsbyggnadsregistrens vederhäftighet. Det bör i de över- vägande kommersiellt färgade sammanhang som det här är fråga om vara tillräckligt att rätt ägare får ersättning av statsmedel. Jag återkom- mer till det i ett följande avsnitt (3.7). Men jag vill här påpeka att er- sättningsrättcn bör vara oberoende av det sätt på vilket egendomen gått ur rätte ägarens hand. Det ensamt avgörande bör alltså vara att någon genom godtrosförvärv på grund av inskrivning slutligt utsläckt hans an- språk på skeppet eller bygget.
Det bör inte förbises, att inskrivningsförfarandet kan läggas väl till rätta för att väsentligt reducera riskerna för rättsförluster. Först och främst kommer registermyndigheten att ha skyldighet att kommunicera inskrivningsansökningar med dem vars rätt berörs, ifall det finns an- ledning till det i det särskilda fallet. Att räkna med rutinmässig kom- munikation med överlåtaren i alla lägen, finner jag däremot inte lämp- ligt med hänsyn till det likaledes viktiga kravet att inskrivningsärenden skall handläggas snabbt och smidigt. Men genom underrättelse till överlåtaren om det inskrivningsbeslut som ärendet leder till kan denne sättas i tillfälle att besvärsvägen söka ändring av ett beslut som han finner kränka hans rätt. Det kan ordnas rutinmässigt utan födröjning av ärendenas handläggning.
Det bör vidare vara lämpligt att, som förordats under remissbehand— lingen, kvarstad skall föranleda anteckning i registret. Sådan handräck— ningsåtgärd går ut på att hindra kvarstadsgäldcnären att förfoga över
Prop. 1973: 42 249
den kvarstadsbelagda egendomen, främst genom överlåtelse eller pant— sättning, till. förfång för kvarstadssökanden. Sker likväl sådant förfo- gande, blir det giltigt endast under förutsättning av god tro hos tredje man. Om åtgärden blir föremål för registeranteckning, bör tredje man åtminstone i praktiken bli avskuren från möjlighet att åberopa god tro. Motsvarande synpunkter kan anläggas på skingringsförbud. Jag föror- dar därför regler av innebörd att både kvarstad och skingringsförbud skall antecknas i registret. Frågan om publicitetsverkan av skepps- och skeppsbyggnadsregistrens innehåll skall jag strax behandla (3.4.8.4). I ett senare avsnitt återkommer jag till frågan om verkan av kvarstad och skingringsförbud när det gäller inteckning i egendomen (3.6.4.7).
Föreskrift att inskriven ägares omyndighet skall antecknas i registret som förordats under remissbehandlingen skulle visserligen tjäna den omyndige till skydd men torde bli svårgenomförbar av rent praktiska skäl. Man måste nämligen hålla i minnet, att det för det ifrågasatta än- damålet ej är tillräckligt att säkerställa information till registermyndig- heten om redan inskrivna ägares omyndighet. Det skulle också bli be— hövligt att på något sätt se till att myndigheten förfogade över sådan information i fråga om framtida skeppsägare, vilket uppenbarligen inte rimligen kan ordnas på ett rationellt sätt. Dessutom kommer skepps- och skeppsbyggnadsregistren — såvitt nu kan bedömas — ej att utvisa mer än de gällande äganderättsförhållandena. Man blir då för en granskning av fångeskedjan i övrigt hänvisad till myndighetens arkiv, som visserligen kan hållas lätt tillgängligt men som ej utan vidare kan tilläggas samma publicitetsverkan som registret självt. Tredje man skulle således knappast vara betjänt med omyndighetsanteckning, även om en sådan ordning mot förmodan skulle kunna realiseras. Slutligen inställer sig i detta sammanhang också frågan om det statliga skadeståndsan- svaret för det fall att föreskriven omyndighetsanteckning inte kommer till stånd. Jag kan mot denna bakgrund inte finna det motiverat att föreskriva omyndighetsantcckning i registren.
De förvärv som avses med förevarande konkurrensregler är förmö- genhetsrättsliga singularfång i allmänhet. Förvärv vid exekutiv försälj- ning omfattas ej av kommittéförslaget. Även jag har den uppfattningen att förvärv vid exekutiv försäljning bör vara undantagna från konkur- rensreglerna. De bör stå sig i konkurrensfall även utan krav på kvali— fikation genom inskrivning och god tro. Däremot finns ingen anledning till särbehandling av det fall att förvärvet skett genom frivillig över- låtelse från konkursbo. När det gällde sakrättsskydd på grund av in- skrivning följde sådan särbehandling av sakens natur (3.4.8.2) men i förevarande situationer är förhållandena helt andra.
Prop. 1973: 42 250
3.4.8.4 Publicitetsverkan
Kommittéförslaget ger genom särskild bestämmelse publicitetsverkan åt registeranteckningar om tvist angående bättre rätt till skepp eller skeppsbygge och om förvärvsvillkor som begränsar ägarens rätt att förfoga över egendomen. Detta har fastighetsrättslig förebild. Ingen invändning har gjorts under remissbehandlingen. Men enligt min me- ning ligger det nära till hands att utvidga publicitetsverkan utöver vad som sålunda förslagits. Det principiellt viktigaste steget mot en generell publicitetsverkan är i själva verket taget redan med förslaget om sak- rättsskydd på grund av inskrivning. I fastighetsrätten gäller i stället så— dant skydd på grund av avtalet.
Enligt min mening måste man under alla förhållanden räkna med att registrens publicitetsverkan i praktiken blir mer vidsträckt än kommit- téförslaget formellt förutsätter. Ty i den mån registren innehåller och skall innehålla upplysning rörande omständigheter, som har betydelse för tredje man vid rättshandling med avseende på registrerat skepp eller skeppsbygge, så vill det i praktiken mycket till för att denne skall anses vara försvarad med att underlåta att förvissa sig om registrets ifråga- varande innehåll. Därifrån är steget kort till att helt enkelt i lag slå fast, att han skall anses känna till registrets innehåll. Syftet med en så— dan föreskrift skulle vara begränsat till att generellt avskära tredje man från möjlighet att till stöd för beståndet av rättsförvärv till registrerat skepp eller bygge åberopa att han inte känt till den omständighet varom registret innehöll upplysning. Föreskriften skulle väsentligen komma att medföra, att utom äganderättstvister och förvärvsvillkor också utmätning, kvarstad och skingringsförbud skulle anses vara kända för tredje man. I övrigt kommer nämligen registren att innehålla upplys— ningar, som antingen enligt andra regler anses kända för tredje man — såsom om konkurs —- eller också ej är av betydelse i sammanhanget. Utvidgningen kan sägas vara naturlig mot bakgrund av förslagets ut- formning i övrigt, inte minst den från JB avvikande principen om sak- rättsskydd på grund av inskrivning.
Mot en sådan utvidgning av registrens publicitetsverkan kan invän- das, att det medför en påtaglig olikhet i förhållande till fastighetsrät- ten. Denna olikhet blir så mycket mer markerad som nyligen genern- förts sådan ändring i JBs bestämmelser om godtrosförvärv av pant- rätt som innebär att ny ägares lagfartsansökan inte utan vidare försät- ter borgenären ur god tro med avseende på fångesmannens panträtts— behörighet; i regel kommer borgenären att kunna förhålla sig passiv och räkna med underrättelse om överlåtelsen. En motsvarande ordning i sjörätten, i och för sig motiverad av uniformitetshänsyn, skulle emel- lertid inte kunna förenas med full publicitetsverkan av skepps- och skeppsbyggnadsregistrens innehåll. Såsom jag skall utveckla vid mitt
Prop. 1973: 42 251
förslag rörande panträttsupplåtelse i vissa fall i ett senare avsnitt (3.6.4.3_ har jag dock funnit, att behovet av godtrosskydd för borgenären i det- ta sammanhang inte behöver tillmätas på långt när samma praktiska betydelse som i fastighetsrätten. Jag har därför valt att fullfölja inskriv- ningsprincipen med publicitetsprincipen och föreslår alltså, att skepps- och skeppsbyggnadsregistren ges sådan allmän publicitetsverkan som jag nyss angav.
3.4.9 Huvuddragen av registrerings— och inskrivningsförfarandet
Den nuvarande ordningen för fartygsregistrering och inskrivning av fartyg utmärker sig för uppdelning i offentligrättslig registrering och äganderättsinskrivning hos en myndighet samt inteckning hos en annan. Det är sörjt för ett visst samspel mellan dessa båda inskrivningsformer. Registrering är förutsättning för inteckning och den i fartygsregistret inskrivne ägaren har viss inteckningslegitimation.
Kommittéförslaget går ut från nya förutsättningar. De viktigaste är att registreringen och inskrivningen förläggs till samma myndighet, sjö- fartsverket, och inrättas för fullgångcn privaträttslig inskrivning. Fastig— hetsrätten har efterbildats i betydande utsträckning. Systemet vilar på fartygsägarnas skyldighet att anmäla fartyg för registrering, söka in- skrivning av äganderättsförvärv och i övrigt förse registren med in- formationer om registrerade fartyg och byggen. Sjöfartsverket skall va- ka över att dessa skyldigheter fullgörs. För ändamålet skall verket kun- na förelägga vite, vars belopp ej blir begränsade. Förelagt vite skall dömas ut av domstol på talan av allmän åklagare. Sjöfartsverket skall självmant kunna vidta behövliga åtgärder för avregistrering när sådan skall äga rum. Rättelse av felaktig införing i register skall också kunna företas självmant på samma sätt som rättelse av införing i fastighets- bok. Sökande vars rätt är beroende av att föregående ägare fullgör re- gistrerings- eller inskrivningsplikt skall kunna fullgöra denna på den försumliges vägnar och denne i sin tur åläggs en däremot svarande skyldighet att lämna ut behövliga handlingar som han har. Bl. a. på grund av föreskrift i sjöpanträttskonventionen föreskrivs undantag från kravet på sammanhängande fångeskedja för inskrivning, nämligen så- vitt gäller förväw genom exekutiv försäljning.
Handläggningen av registrerings- och inskrivningsärenden blir enligt kommittéförslaget principiellt skriftlig. Men när förvärv inte kan styr- kas skriftligen, skall sammanträde kunna hållas efter förebild av fastig- hetsrättens lagfartssammanträde. Sammanträdesprotokollet får sedan tjäna som fångeshandling. Handläggningen skallintc koncentreras till inskrivningsdag en gång i veckan utan äga rum varje arbetsdag. Det mo- tiveras med hänsyn till behov av internationell samverkan i vissa fall. Ingen motsvarighet föreslås till fastighetsrättens Vilandeförklaring av lag- fartsansökan. Men ärende skall kunna skjutas upp t. ex. för kommunika-
Prop. 1973: 42 252
tion eller annan utredning. Anmälan eller ansökan, som är otjänlig som underlag för prövning, skall kunna avvisas.
Enligt kommittéförslaget skall vidare föras dagbok över registrerings- och inskrivningsärenden och handlingarna i ärendena föras samman i akter. Beslut som innefattar registrerings— eller inskrivningsåtgärd skall meddelas genom att föras in i register och skall tilläggas det innehåll registret utvisar. Om beslutet gått emot någon, skall denne underrättas.
Talan mot beslut skall föras genom besvär i Svea hovrätt. Besvärs- tiden blir fyra veckor. '
Under remissbehandlingen har den föreslagna ordningen lämnats utan erinran i stort sett. Det har rönt uttryckligt gillande, att hand- läggning skall äga rum varje arbetsdag. På varvshåll har betonats, att det vid avregistrering ur skeppsbyggnadsregistret för nyregistrering i främmande skeppsregister i praktiken ofta krävs en fullständig tids- mässig samordning för att av- och nyregistrering skall kunna ske på samma gång, t.o.m. utan hänsyn till eventuell tidsskillnad mellan Sverige och det främmande registreringslandet.
Det har ifrågasatts, om inte sjöfartsverket till tids vinnande bör få döma ut vite som verket förelagt. Möjligheten att avvisa registrerings- anmälan m. 111. har bedömts som mindre väl förenlig med det offent- ligrättsliga syfte som bär upp bl.a. registreringsplikten. Besvärsförfa- randet har ansetts böra regleras fullständigt inom ramen för SjöL och det har ifrågasatts om det förfarandet inte bör efterbilda det reforme- rade besvärsförfarandet i förvaltningsrätten. Sjöfartsverkets förestå- ende utflyttning från Stockholm har föranlett påpekandet, att frågan om Svea hovrätt bör vara besvärsinstans kommer i ett nytt läge vid utflyttningen.
Jag finner det riktigt, att privaträttsligt betydelsefulla bestämmelser om registrering och inskrivning tas upp i SjöL. Det råder ett intimt samband mellan på den ena sidan de rent materiella bestämmelserna främst om inskrivning av rätt till skepp och byggen och på andra si- dan de formella bestämmelserna om hur sådan inskrivning skall gå till. Den övervägande offentligrättsligt betingade regleringen i fråga om re- gistrering bör emellertid-så gott som helt föras över till administrativa bestämmelser.
Liksom kommittén förutsätter jag, såsom jag redan utvecklat (3.3.2), att registrering och inskrivning handläggs av en och samma myndig— het. Men jag förordar till skillnad från kommittén att registermyndig- heten organisatoriskt skall höra till domstolsväsendet. Den skall ledas av en inskrivningsdomare. Det är då naturligt att som grundval för reg- leringen av förfarandet hos den myndigheten välja de allmänna tviste— målsbestämmelserna. Så har skett i fråga om den fastighetsrättsliga in- skrivningen. Jag erinrar om 19 kap. 3 % andra stycket JB. Naturligtvis gäller det som jag förordar bara registrering och inskrivning i skepps—
Prop. 1973: 42 253
och skeppsbyggnadsregistren och vad som hänger samman med det, inte annan verksamhet — t. ex. båtregistrering — som registermyndig- heten också anförtros. De ifrågavarande ärendena kallar jag i fortsätt- ningen för registerärenden.
Jag ansluter mig i allt väsentligt till kommitténs förslag om dagboks- föring, aktbildning och beslut i registerärenden. Jag delar uppfattning- en, att registermyndigheten bör ha skyldighet att vaka över att registre- ringsplikt och inskrivningsplikt m.m. efterlevs och tilldelas behövliga instrument för det ändamålet i form av befogenhet att ge vitesföreläg- gande och i vissa fall självmant företa åtgärder för avregistrering eller rätta införing. Eftersom registermyndigheten blir inordnad i en allmän domstol, kan den lämpligen ges befogenhet att också döma ut förelagt vite. Den efter fastighetsrättslig förebild föreslagna rätten för sökande i registerärende att i den mån hans rätt är beroende därav fullgöra an- nans registrerings- eller inskrivningsplikt finner jag lämplig.
Liksom kommittén har jag funnit det mest ändamålsenligt och för vissa fall också nödvändigt att undvika att registerärenden upptas på inskrivningsdag bara en gång i veckan som nu sker beträffande de fas- tighetsrättsliga inskrivningsärendena. Jag har i stället stannat för en ordning som innebär att registerärenden upptas på inskrivningsdag som hålls med endagsintervall, dvs. varje arbetsdag. Inskrivningsdagen bör sluta klockan tolv för att det under återstoden av dagen skall finnas tillräckligt utrymme för registermyndigheten att behandla upptagna ärenden och för att man skall kunna ingå rättshandlingar med utgångs- punkt i rättsläget vid den senaste inskrivningsdagens slut. En sådan ordning innebär vidare att anmälan eller ansökan som kommer in efter klockan tolv på dagen hänförs till den inskrivningsdag som infaller på— följande arbetsdag. I den mån det av en remissinstans framförda önske- målet om handläggning i vissa fall utom vanlig arbetstid kan tillgodo- ses inom ramen för systemet med inskrivningsdagar, får bestämmelser därom ges i tillämpningsföreskrifter.
Registrerings- och inskrivningsförfarandet bör i princip vara skrift— ligt. Skeppsköp och skeppsbyggnadsavtal ges i regel skriftlig form. Och även om de stundom ingås formlöst, blir de då merendels bekräf— tade skriftligen. Likväl kan det tänkas fall då t. ex. skeppsandel om- sätts helt formlöst och då det inte kan förutsättas att skriftlig bekräf- telse kan utverkas ens genom kommunikation i registerärendet. För så- dana fall behövs alltså ett muntligt förfarande. Kommittén har efter- bildat det fastighetsrättsliga lagfartssammanträdet. Jag har funnit detta vara en onödigt vidlyftig ordning. Dessutom bygger förebilden på andra förutsättningar än kommittéförslaget. I fastighetsrätten gäller det näm- ligen att mot bakgrund av ett formaliserat fastighetsköp tillhandahålla substitut för förkommen eller förstörd köpehandling. Men varken skeppsköpet eller skeppsbyggnadsavtalet blir formaliserat enligt vad jag förordar. Och prövningen måste naturligtvis vara helt fri. Därför
Prop. 1973: 42 254
har jag föredragit att inte i mitt förslag ta upp någon motsvarighet till lagfartssammanträde. I stället föreslår jag bestämmelser som, med viss förebild i 19: 9 och 10 JB, erbjuder möjlighet att förelägga sökan— den eller annan att i registerärende inställa sig personligen eller genom ombud hos registermyndigheten för att höras. Jag avser att senare före- slå tillämpningsföreskrifter av innehåll bl. a. att sådant sammanträde kan hållas på den ort i landet där det är ändamålsenligt med hänsyn till utredningen. Det bör exempelvis av utredningsekonomiska skäl kunna undvikas att sökanden och andra reser till registermyndighetens kansliort, om det av utredningstekniska skäl är att föredra att samman- trädet hålls på annan ort.
Den av kommittén föreslagna befogenheten för registermyndigheten att avvisa anmälan eller ansökan i vissa fall kan, som erinrats under remissbehandlingen, i någon mån framstå som svårförenlig med det offentligrättsliga syfte som bär upp framför allt registreringsplikten. Jag delar uppfattningen att denna möjlighet kan undvaras. Ofullstän- diga eller uppenbart ogrundade framställningar kan få ändamålsenlig behandling även inom ramen för en ordning som förutsätter materiell prövning.
Som kommittén föreslagit bör registerärenden inte kunna förklaras vilande såsom fallet är med exempelvis lagfartsärende. Men i stället bör ett uppskovsinstitut erbjudas. Jag ansluter mig väsentligen till vad kommittén föreslagit därvidlag. Enligt min mening bör emellertid upp- skov vara obligatoriskt i vissa fall. Jag får anledning återkomma till denna fråga i samband med att jag behandlar de enskilda bestämmelser- na i mitt förslag.
Besvärsförfarandet bör enligt min mening efterbilda det motsvarande fastighetsrättsliga förfarandet. Svea hovrätt behöver inte särskilt ut- pekas som besvärsinstans. Till skillnad från kommittén utgår jag näm— ligen från att registermyndigheten skall ingå i en av våra tings- rätter. Besvär över dess beslut bör föras hos den hovrätt som över- prövar tingsrättens avgöranden.
I övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har föreslagit i denna del.
Hänvisningar till S15
3.5. Partrederi 3.5.1 Partrederiets grunddrag
Partrederiet hålls samman av den gemensamma egendomen, väsent- ligen bestående av ett fartyg, och det gemensamma syftet att driva sjö- fart med detta fartyg. Sammanslutningen är inte särskilt fast. Ombyte av redare kan i princip ske fritt och rederiet utgör ej heller något själv- ständigt rättssubjekt. Varje delägare svarar för rederiets förbindelser en- dast i förhållande till sin andel i fartyget men det är vanligt att del—
Prop. 1973: 42 255
ägarna särskilt åtar sig solidarisk ansvarighet för t.ex. hypotekslån. Redarens ansvarighet är ej begränsad till hans andel utan han svarar för rederiets förbindelser med såväl andelen som sina övriga tillgångar. Någon skillnad görs alltså inte mellan rederiborgenärer och andra. Re- deriets identitet bestäms — utom av fartyget —— av dem som vid varje särskilt tillfälle äger andel i detta.
Ny partredare svarar ej för rederiförbindelser, som ingåtts innan han förvärvade sin andel. Däremot är han i förhållandet mellan redarna bunden av vad som gjorts och beslutats före hans inträde i gemenska— pen, dvs. han intar såtillvida samma ställning som om han deltagit i partrederiet från början.
En praktisk konsekvens av partrederiets säregna konstruktion är att rederiborgenär, som saknar pant- eller retentionsrätt för sin fordran, inte kan ta fartyget i anspråk för fordringen utan att denna gäller mot samtliga delägare. Är det inte fallet, måste han hålla sig till de fartygs- andelar vars ägare svarar för fordringen, dvs. för var sin del därav.
Fartygsandelen ger partredaren del också i den övriga egendom som gemenskapen kan ha, t. ex. driftsmedel.
Kommittén har, med utgångspunkt från att partrederiet alltjämt fyl- ler ett praktiskt behov för sjöfarten, föreslagit att partrederiet bevaras i allt väsentligt oförändrat. Kommittén har särskilt övervägt, om rede- riets borgenärer bör berättigas att ta fartyget i anspråk för sina ford- ringar i stället för fartygsandelar men har funnit att en sådan reform skulle sätta grundläggande regler för partrederi ur spel på ett sätt som ej vore väl förenligt med denna speciella bolagsform.
Kommittéförslaget vilar på nordisk överenskommelse. Vissa skillna- der finns dock mellan de nordiska texterna. Sålunda går de nya norska bestämmelserna ut på att delad ansvarighet inte gäller omedelbart på grund av lagen utan konstitueras först genom att redarnas avtal om sådan ansvarighet anmäls till skeppsregistret. Vidare förutsätter de norska reglerna att partrederi skall kunna äga mer än ett fartyg.
Partrederiets grundläggande rättsliga konstruktion har under remiss- behandlingen kritiserats för att väl vara fördelaktig för redarna men ofördelaktig för rederiborgenärerna. De problem som är förknippade med verkställighet mot partrederiet och med den rättsliga behandlingen av andra rederitillgångar än fartyget har särskilt framhållits. Vidare har efterlysts klarhet i frågan när ett partrederi skall anses vara stiftat och hur länge det består. Det har också förordats, att rederiet ges ka- raktär av handelsbolag med rätt för bolagsmännen att särskilt stipulera delad ansvarighet.
Partrederiet har som förut påpekats gamla anor. Dess grundläggan- de konstruktion bär påtaglig prägel av det. Delad ansvarighet med dess skilda konsekvenser framstår som säregen i en rättsordning som i öv- rigt genomgående hyllar solidaritetsgrundsatsen i fråga om gemen-
Prop. 1973: 42 256
4.
samma förmögenhetsrättsliga skyldigheter. Det är också betecknande att rederiborgenärerna i praktiken i åtskilliga fall kräver solidarisk ansvarsförbindelse av partredare.
Emellertid fyller rederigemenskap med delad ansvarighet alltjämt en praktisk funktion inom handels- och fiskeflottorna, inte minst med tanke på hur kapitalkrävande anskaffning av modernt tonnage är. Både på dansk och finsk sida synes man vara inställd på att" bevara det tra- ditionella partrederiet. Den norska lagändringen introducerar visserligen solidarisk ansvarighet i partrederiförhållanden men medger som nyss nämnts att partrederi drivs under delad ansvarighet ungefär som hit- tills.
Jag förordar därför, att partrederiet får bestå som självständig, sjö- rättslig bolagsform med delad ansvarighet. Samtidigt bör man emeller- tid enligt min mening ställa upp ett visst publicitetskrav för att bolags- formens för delägarna förmånliga ansvarsregler skall erkännas. Om så- lunda flera sluter sig samman för att gemensamt men under delad an- svarighet driva sjöfart med eget fartyg, vilket för närvarande utan vi- dare torde konstituera ett partrederi, bör det framdeles dessutom krä- vas att överenskommelsen har anmälts för registrering för att samman- slutningen skall erkännas såsom partrederi. Praktiskt taget alla partrede— riägda fartyg kommer att vara införda i skepps- eller båtregistret. Re- gistrering kan därför lämpligen ske hos registermyndigheten. Innan re- gistreringsanmälan gjorts kommer då redarna att enligt allmänna grund- satser bära solidariskt ansvar för de förbindelser de ingår för samman- slutningens räkning. För förbindelser, som ingås efter det att anmälan gjorts, blir de i stället ansvariga pro rata parte. Sluter sig redare sam- man för att driva sjöfart utan att delad ansvarighet är förutsatt, torde det följakligen bli handelsbolag enligt vanliga bolagsrättsliga regler.
Jag föreslår en ordning som den jag här skisserat. Den nordiska rättslikheten blir knappast lidande av det. Ty förslaget ligger i själva verket principiellt mycket nära den norska lösningen.
Partrederiförhållande bör kunna etableras även utan att ett fartyg anskaffats. Det torde, som jag redan antytt, även vara gällande rätts ståndpunkt. Delad ansvarighet kan alltså gälla vid exempelvis beställ- ning av fartyg, som skall drivas av partrederi, eller köp av kontors- inventarier. Den delade ansvarigheten består givetvis tills partrederiet upplösts. Upplösningen sker genom fartygets försäljning och skifte av tillgångarna. Skulle rederiförbindelse ingås efter det att fartyget sålts, t. ex. genom att försäljningen eller skiftet drar särskild kostnad, bör den enligt min mening binda delägarna endast i förhållande till ande- larna i den mån ej annat åtagande föreligger. Detsamma bör även gälla t. ex. sådana förpliktelser som redarnas köprättsliga ansvar gent- emot den som köpt fartyget av dem vid rederiupplösningen.
Prop. 1973: 42 257
Det har både i doktrinen och under remissbehandlingen yppats tve- kan rörande den rättsliga behandlingen av sådana partrederiets till- gångar som ej utgörs av fartyget, dvs. driftstillskott, intjänt frakt, in- ventarier och annat, som visserligen i regel är obetydligt jämfört med fartyget. Tveksamheten hänför sig till spörsmålet om sådana tillgångar eventuellt utgör någon rederiets självständiga förmögenhet över vilken kan förfogas särskilt. Som jag har antytt i det föregående anser jag att så ej är förhållandet. Rederitillgångarna är samfällda och underkastade samma regler vare sig de utgörs av fartyg eller av driftsmedel. Ett mot- satt betraktelsesätt skulle kunna leda till erkännande av en partrederiets självständiga förmögenhetsmassa. Och det är enligt min mening ofören- ligt med grunderna för partrederiet såsom bolagsform. Den som för- värvar andel i fartyg tillhörigt partrederi förvärvar alltså samtidigt en rätt till partredarnas övriga samfällda egendom, en rätt som får sin be— gränsning av att han enligt lagen är bunden av vad hans medredare be- slutat före hans inträde i gemenskapen. Han torde inte kunna göra an- språk på att få förfoga fritt över denna rätt till samfälld egendom.
Vad beträffar problemet med verkställighet mot partrederi förhåller det sig så att dom mot samtliga partredare kan verkställas i fartyget i stället för i andelarna bara om delägarna och deras ansvar för gälden är desamma vid verkställigheten som när domen föll. Att domen —— i så fall med bortseende från att partrederiet ej är juridisk person — for- mellt meddelas mot partrederiet, eventuellt företrätt av huvudredaren, kan i och för sig inte förbättra exekutionsborgenärens läge. Har någon av delägarna därefter betalt sin andel av gälden, är verkställighet i far- tyget utesluten och kan alltså endast ske i återstående andelar och i övriga andelsägares enskilda tillgångar i övrigt. Det följer av den de- lade ansvarigheten. Och skulle någon andel ha övergått till annan innan verkställighet sker, är den andelen fredad för exekution emedan den nye redaren inte svarar för sådana partrederiets förbindelser som in- gåtts före hans inträde som partredare. Däremot förblir den som så- lunda överlåtit sin andel ansvarig för sådan gäld med sina övriga till- gångar. Men att verkställighet kan riktas mot dessa tillgångar löser up- penbarligen inte det problem som möter här. Detta skulle givetvis un- danröjas, om nytillträdande partredare ålades samma ansvarighet mot tredje man för rederiförbindclser som fångesmannen eller åtminstone fick svara för sådana förbindelser med sin andel i fartyget. Men det skulle i realiteten innebära att fordringar mot partrederi utrustades med en sakrättslig verkan, som inte skulle kunna förenas med de regler om sakrättsskydd på grund av inskrivning som jag förordat i det föregå- ende och som skall gälla även i fråga om förvärv av skeppsandelar. Denna svårighet skulle visserligen lösas genom att rederifordringar för- enades med legalpanträtt i partredarnas resp. andelar. Men det skulle väcka spörsmål om inte legalpanträtt i fartyg borde tillerkännas mot-
17 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 258
svarande fordran mot ensamredare. Konsekvenserna av en sådan ord- ning skulle uppenbarligen bli vittgående och svåra att överblicka. Jag är inte beredd att ta ett sådant steg och förordar därför, att det inte görs någon ändring i nuvarande regler om nytillträdande partredares ansvarighet för rederiets förbindelser.
3.5.2. H uvudredaren
Partrederi företräds utåt av en huvudredare, om sådan utsetts. Har ingen huvudredare utsetts, får tredje man som vill söka rederiet välja vem han vill att svara för de övriga. Huvudredaren skall vara ”svensk undersåte” och bosatt här i landet. Men han behöver inte själv vara delägare i fartyget. Han har legal ställningsfullmakt, som omfattar så- dana förbindelser vilka ”rederirörelsen vanligen medför”, dvs. att an- ställa resp. entlediga befälhavare och instruera denne, uppbära betal- ningar till rederiet och svara för rederiet inför rätta. Processfullmakten omfattar ej att väcka talan. Huvudredaren är inte behörig att låna pengar på rederiets vägnar eller att sälja eller ”förpanta” fartyget eller att försäkra det. Han kan när som helst skiljas från befattningen. Om han är majoritetsdelägare, kan det ske genom dom.
Kommittéförslaget innebär, att till huvudredare skall kunna utses ej endast svensk medborgare utan även annat svenskt rättssubjekt eller här i landet bosatt dansk, finsk eller norsk medborgare. Denna utvidgning till andra nordiska medborgare saknar motsvarighet i de danska och norska förslagen. Ställningsfullmakten utvidgas enligt förslaget till att omfatta behörighet att ta sedvanlig försäkring för fartyget, dvs. i första hand kasko-, krigs- och ansvarighetsförsäkring. Processuellt innebär förslaget, att huvudredaren även skall kunna väcka talan på redarnas vägnar. Det skall anmälas till sjöfartsverket att huvudredare utsetts, an- nars får tredje man vända sig mot vem han vill av redarna att svara för dem alla. Tredje man skall alltså inte behöva på annat sätt utreda om redarna valt huvudredare än genom förfrågan hos sjöfartsverket. Slutligen bevaras möjligheten att omedelbart skilja huvudredaren från hans uppdrag.
Vid remissbehandlingen har förordats, att huvudredare blir obligato- risk i partrederi, eftersom partredarna eljest kan vältra över ansvaret på varandra. Att även juridisk person skall kunna vara huvudredare har hälsats med tillfredsställelse samtidigt som det ifrågasatts om andra nordiska medborgare bör få utses till huvudredare med hänsyn till att ömsesidighet inte kan uppnås.
Vad angår frågan om obligatorisk huvudredare är det enligt min mening så att det exempelvis inom fiskeflottan i en del fall skulle vara olämpligt att tvinga in partredarna under enhetlig ledning. Inom storsjö- farten, där på den andra sidan avsaknad av huvudredare i partrederi skulle kunna innebära vissa olägenheter, torde praktikens krav ändå
Prop. 1973: 42 259
leda till att huvudredare regelmässigt utses. Jag finner därför inte skäl att föreslå att gällande rätts ståndpunkt i denna fråga frångås. I fråga om nationalitetskravet bör ej förbises att stränga krav motverkar att fartyg förs under svensk flagg, även när det annars kunde vara önsk- värt. Jag tänker särskilt på vissa fall av samverkan mellan nordiska re— dare eller mellan nordiska varvs- och rederiintressen. En liberal regle- ring härvidlag ligger också i linje med de villkor jag förordat när det gäller frågan om fartygs nationalitet. Jag godtar därför kommittéförsla- get trots bristen på en i och för sig önskvärd ömsesidighet. Även i övrigt finner jag kommittéförslaget i denna del ändamålsenligt.
Hänvisningar till S3-5-2
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.3
3.5.3. Beslut [ rederiangelägerzheter
Beslut i rederiangelägenheter träffas vid allmänt sammanträde, till vilket redarna kallats genom kungörelse eller delgivning på annat sätt. De närvarande beslutar med enkel röstövervikt, varvid röstetalet be- räknas efter andelsstorlek. I den mån beslutet ej strider mot rederiän- damålet blir det bindande även för frånvarande redare. Huvudredaren har utslagsröst vid lika röstetal, om det ej gäller val av huvudredare, i vilket fall lotten fäller utslaget i sådana situationer.. Protokoll skall föras och skall förvaras hos huvudredaren.
Kommittéförslaget bevarar i huvudsak gällande ordning. Allmänt sammanträde föreslås dock kunna undvaras för beslut varom samtliga redare likväl är ense. Kungörelscdelgivning slopas och ersätts med dcl— givning på annat lämpligt sätt. Om kallelse sänts till redare genom re- kommenderat brev eller telemeddelande under hans senast kända ad- ress, skall han anses ha fått del av kallelsen. Protokoll skall föras en- dast då redare begär det. Huvudredaren skall underrätta frånvarande redare om beslut som träffats vid allmänt sammanträde.
Under remissbehandlingen har framhållits, att kallelserna bör inne- hålla besked om vilka frågor som skall behandlas, eftersom frånva- rande redare måste finna sig i vad de närvarande beslutat vid allmänt sammanträde. I övrigt har kommittéförslaget godtagits i denna del.
Jag finner kommitténs förslag till modernisering av nuvarande ord- ning på det hela taget ändamålsenligt. Emellertid anser jag att det är lämpligt att kallelse till allmänt sammanträde innehåller upplysning ej endast om tid och plats utan även om vad som skall förekomma vid sammanträdet. Den norska texten innefattar också föreskrift härom.
Både den danska och den norska texten erbjuder möjlighet att utan allmänt sammanträde träffa avgöranden i brådskande angelägenheter, oavsett om redarna är ense om avgörandet eller ej. En sådan ordning har uppenbara praktiska fördelar och bör enligt min mening införas också hos oss. Enl-igt de danska och norska texterna gäller inga sär- skilda krav på majoritet för sådant beslut. Dessa regler skall emel-
Prop. 1973: 42 260
lertid ses mot bakgrund av en allmän dansk resp. norsk regel om att beslut kräver absolut majoritet, dvs. att det måste biträdas av redare som tillsammans äger mer än hälften av fartyget. En generell regel av denna innebörd är jag dock inte beredd att föreslå i stället för den traditionella svenska regeln att relativ majoritet — mer än hälften av röstetalet för de vid sammanträdet företrädda andelarna —— räcker för beslut. Den särskilda regeln om beslut i brådskande ärenden bör därför innehålla att sådant beslut kräver absolut majoritet.
Hänvisningar till S3-5-3
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.3
3.5.4. Rederidrifren
Varje partredare skall bidra till rederiets verksamhet i förhållande till storleken av sin andel. Nödgas han tillskjuta mer på grund av medre- dares försumlighet, har han rätt till åtta procents ränta på förskottet och till täckning av kostnaderna för försäkring av sin risk med anled- ning av förskottet. Han har rätt att avräkna sin fordran på utdelning som belöper på den försumliges andel och har legalpanträtt i den an- delen till säkerhet för sin regressfordran. Vill han ej efter avslutad re- sa riskera sin andel i ny resa eller reparera fartyget ifall det skadats, kan han dra sig ur gemenskapen genom s.k. abandon —— dvs. avstå- ende utan lösen —- av sin andel.
Enligt kommittéförslaget skall panträtt i medredares andel till sä- kerhet för driftsförskott ej längre förekomma. Detta harmonierar med att andelspanträtt även i övrigt är utesluten enligt sjölagsförslaget. Förskottsräntan bestäms enligt alla de nordiska förslagen till det of- ficiella diskontot ökat med fyra procent men skall utgöra lägst sex procent. Försäkringskostnader blir inte längre ersättningsgilla. Rätten till avräkning på den försumlige medredarens utdelning skall däremot bestå. Kommittén har ansett detta vara tillräckligt till förskottsgivarens skydd.
Kommittéförslaget har i denna del inte föranlett någon erinran un- der remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i sak.
3.5.5. Räkenskap och redovisning
Det är huvudredaren som svarar för rederiets räkenskaper och som redovisar för medredarna. Redovisning sker för kalenderår inom en må- nad från årets utgång. Den läggs fram vid allmänt sammanträde och får därefter klandras genom att talan anhängiggörs vid domstol inom sex månader vid äventyr av klanderrättens förlust.
Vinst som ej behövs för driften skall delas ut. Vinst eller förlust skall fördelas på partredarna efter andelsstorlek.
Kommittéförslaget går ut på att huvudredaren skall svara för att rederiets bokföring sker enligt lag och att redovisning kommer varje redare tillhanda senast två månader efter varje kalenderårs utgång. En
Prop. 1973: 42 261
klanderfrist av sex månader Skall räknas från redovisningens mottagan- de. Något allmänt sammanträde för redovisning behövs alltså inte.
Kommitténs förslag har inte mött någon erinran under remissbe- handlingen. Jag biträder förslaget.
3.5.6. Partredares lösningsrätt vid andelsövergång
Partrederi får ej brytas för det att andel övergår i annans hand eller medredare blir omyndig eller försätts i konkurs. Medredarna har emel- lertid bl. a. rätt att lösa till sig andel, som genom annan försäljning än sådan som sker på offentlig auktion har kommit i utomståendes hand. Lösen skall motsvara köpeskillingen. Den som vill utöva lösningsrätt skall ge det tillkänna inom 14 dagar vid äventyr av lösningsrättens för- lust. Vill flera utöva sådan rätt, fördelas den på dem efter deras resp. andelar i fartyget.
Kommittéförslaget utmönstrar förbudet att bryta rederiet och inför i stället bl. a. rätt till uppsägning på sex månader. Lösningsrätt skall kunna utövas även när andelen övergått till utomstående på annat sätt än genom försäljning. Men undantag föreslås gälla för det fall att för- värvaren är överlåtarens make, avkomling eller avkomlings make och för förvärv genom exekutiv försäljning eller inrop på offentlig auktion. I övrigt föreslås, att lösenbeloppet skall bestämmas av skiljemän, ifall tvist uppstår, och att därvid avtalat vederlag skall gälla om det inte be- finns avsevärt avvika från det verkliga värdet.
Kommittéförslaget har inte mött någon erinran under remissbehand- lingen. Också för egen del kan jag i huvudsak biträda förslaget.
Enligt min mening bör det dock fastslås, att lösen skall ges för an- delens fulla värde. Vid bestämmande av detta värde kommer givetvis avtalat vederlag regelmässigt att bli av stor betydelse.
Hänvisningar till S3-5-6
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.3
3.5.7. Partrederiets upplösning
Rätt att upplösa partrederi har alltid redare som är majoritetsdel- ägare. Den som är minoritetsdelägare har samma rätt för det fall att han kan visa att rederiet förvaltas på sådant sätt att hans rätt kränks. Därmed likställer SjöL de fall att huvudredaren skiljts från sin befatt- ning av domstol eller att fartyget utan minoritetsdelägarens åtgärd eller samtycke förlorat svensk nationalitet och därför avförts ur fartygsre- gistret. För det sistnämnda fallet finns dessutom särskilda regler om tvångsinlösen av andel vars övergång i utländsk ägo medfört nationali- tetsförlust. Reglerna finns upptagna i 1 kap. SjöL och gäller vid all samäganderätt i fartyg. Vid upplösning av partrederi säljs fartyget på offentlig auktion, varvid skiljemän i tvistiga fall bestämmer försäljnings- villkor och försäljningsort.
Kommittén föreslår en vidgning av upplösningsrätten, så att varje redare skall kunna begära upplösning med sex månaders varsel, om
Pl'Op. 1973: 42 262
inte rederiavtalet reser hinder däremot, exempelvis genom att vara slu- tet på bestämd tid. Meningen är att redare ej utan vidare skall behöva finna sig i en tidsobestämd bundenhet. Vidare skall minoritetsdelägare kunna begära upplösning av rederiet när medredare blivit ur stånd att fullgöra sina förpliktelser som partredare. Detta skall gälla oavsett om medredaren gått i konkurs eller inte. Fartygets försäljning vid rederiets upplösning skall enligt kommittéförslaget ske enligt lagen om samägan- derätt i den mån redarna ej enats om annat. God man enligt samägan— derättslagen skall bestämma försäljningsort vid rederiupplösning som äger rum medan fartyget är utomlands, ifall redarna inte kan enas om orten.
För att förebygga missbruk av upplösningsrätten berättigar kommit- téförslaget partredare att lösa ut medredare som vill upplösa rederiet. Dessutom föreslås, att den senare skall kunna välja att, i stället för att begära upplösning, lösa ut medredare till vilken särskild upplösnings- grund hänför sig. Såvitt gäller partrederiförhållanden ersätter kommit- téförslaget i den delen de nuvarande reglerna om tvångsinlösen av andel i fartyg för att återställa fartygs svenska nationalitet. För andra fall av samägande av svenska fartyg anser kommittén, att sådana regler om tvångsinlösen kan undvaras.
Kommittéförslaget har mottagits positivt under remissbehandlingen. Frånsett en detaljanmärkning, som jag återkommer till vid min behand- ling av de enskilda bestämmelserna, har påpekats att lösningsrätt vid andelsövergång och utlösningsrätt kan komma att konkurrera, att upp- lösningsrätt och utlösningsrätt kan sammanträffa samt att utlösnings- rätten i sådana fall bör ta över upplösningsrätten, även om det före- ligger ett majoritetsbeslut om rederiets upplösning.
Kommittéförslaget överensstämmer nära med motsvarande danska och norska texter. Reglerna om upplösning har enligt min mening fått en i huvudsak ändamålsenlig utformning. Det är också rimligt, att den som vill bevara rederiet får möjlighet att göra det genom att lösa ut medredare som begär upplösning eller till vilken upplösningsgrund hän- för sig. Om utlösningsrätten skall vara effektiv, bör den tydligen ta över upplösningsrätten. Jag kan dock inte dela uppfattningen att en mi- noritet genom att utöva utlösningsrätt skall kunna sätta sig emot flerta- lets beslut att upplösa rederiet.
Om andel i fartyget övergått till utlänning och fartyget som en följd därav förlorat svensk nationalitet, föreligger tydligen en situation då re- dares rätt att begära upplösning av partrederiet enligt kommittéförsla- get kan sammanträffa med den rätt att lösa till sig den övergångna andelen som redare också tillerkänns. Därtill kommer, att annan redare kan lösa ut den vars förvärv givit upphov till fartygets nationalitetsför- lust. Den sistnämnda konkurrensen är i själva verket åsyftad med för- slaget. Men den förstnämnda situationen kan och bör förebyggas ge-
Prop. 1973: 42 263
nom att rätten att påkalla rederiets upplösning med anledning av na— tionalitetsförlust begränsas till de fall då lösningsrättcn förfallit eller av annan orsak inte kan utövas.
3.6. Sjöpanträtt och skeppshypotek
3.6.1. Sjöpanträtt i fartyg 3.6.1.1 Sjöpantfordringarna
Sjöpanträtt i fartyg är en s.k. tyst legalpanträtt. Den är alltså enligt lag knuten till vissa sjöfordringar och manifesterar sig ej utåt. De i 1926 års sjöpanträttskonvention angivna fordringar som ger upp— hov till sjöpanträtt avser bl. a. vissa offentliga avgifter, ersättning för last- och resgodsskada och förbindelse som befälhavaren ingått för att bevara fartyget eller fortsätta resa. Härtill kommer fordran på skade- stånd på grund av oriktiga eller ofullständiga konossementsuppgifter. Sjöpanträtt för sådan fordran är dock ej föreskriven i konventionen.
Kommittéförslaget bygger, som nämnts, på 1967 års sjöpanträttskon- vention. Det innebär i huvudsak att antalet sjöpanträtter minskas, främst genom att krav på ersättning för last- och resgodsskada samt på grund av s.k. befälhavarförbindelser utgår. Men som ny sjöpant- berättigad fordran tillkommer krav på ersättning för avlägsnande av vrak. Den särskilda sjöpanträtten för skadestånd på grund av oriktiga eller ofullständiga konossementsuppgifter föreslås upphävd. Ingen ny nationell sjöpanträtt föreslås.
Kommittéförslaget har mottagits positivt och ej mött erinran på nå- gon väsentlig punkt under remissbehandlingen. Det har anförts att för- slaget är ägnat att stärka hypotekskredit i fartyg och som särskilt till- fredsställande har det noterats att sjöpanträtt för s.k. befälhavarförbin- delser föreslås skola utgå.
Jag har redan förordat svenskt tillträde till 1967 års sjöpanträtts- konvention. Mitt principiella ställningstagande till konventionsbeting— ade förslag rörande sjöpanträtt är därmed klart. Jag biträder de av kommittén föreslagna ändringarna beträffande de sjöpantberättigade fordringarna och finner inte heller för min del skäl att komplettera de konventionsbundna Sjöpanträtterna med nationell sjöpanträtt eller annan sådan legalpanträtt. Den minskning av fartygs möjliga belast- ning med sjöpanträtt som särskilt avskaffandet av sjöpanträtt för be- fälhavarförbindelser innebär, är naturligtvis ägnad att stärka hypoteks— krediten, som därigenom utsätts för minskad konkurrens av väl priori- terad, kort kredit. Men det hör till bilden att konkurrensproblemet delvis möter på nytt när det blir fråga om att ta ställning till vilken för- månsrätt som skall tilläggas retentionsrätt, främst retentionsrätt på grund av skeppsreparation. Jag återkommer härtill i det följande (3.6.3).
Prop. 1973: 42 264
3.6.1.2 Pantobjektet
Sjöpanträtt gäller i fartyget och dess tillbehör samt i frakt och, på grund av föreskrift i 1926 års sjöpanträttskonvention, i vissa surrogat. Sjöpanträtt torde kunna uppstå i fartyg från och med sjösättningen. Under vissa förutsättningar har borgenär med sjöpanträtt för sin ford- ran rätt till försäkringsersättning.
Kommittéförslaget begränsar pantobjektet till fartyget och dess till— behör sådana de bestämts i avsnittet om fartyg. Gränsen mellan fartyg och fartyg under byggnad drar förslaget i detta sammanhang uttryck— ligen vid sjösättningen. '
Kommittéförslaget har inte mött erinran under remissbehandlingen och även jag ansluter mig till förslaget. Till frågorna om surrogation och försäkringsskydd återkommer jag i det följande (3.6.5).
3.6.1.3 Pantgäldenären
Sjöpanträtt uppstår även om fartyget drivs av annan än ägaren. Men om denne berövats förfogandet över fartyget genom rättsstridig hand- ling förutsätts god tro hos borgenären för att panträtt skall erkännas.
Enligt kommittéförslaget skall sjöpanträtt uppstå i fartyget oavsett om gäldenären i fordringsförhållandet är fartygets ägare, redare eller betraktare eller någon som helt eller delvis har hand om fartygets drift i redarens ställe, t. ex. en självständig restauratör ombord. Ingen motsvarighet föreslås till nuvarande regel om att borgenären måste vara i god tro med avseende på det rättsenliga förfogandet över far- tyget, om hans kontrahcnt är någon annan än ägaren själv. Kommittén har utgått från att en sådan regel inte skulle vara förenlig med den nya konventionen.
Under remissbehandlingen har det ifrågasatts, om kravet på god tro hos borgenären med avseende på gäldenärens rättsenliga förfo- gande över fartyget kan undvaras, och har framhållits att man utan sådan godtrosförutsättning kommer till uppenbart orimliga resultat. Som exempel har anförts att hamnplats upplåtits till någon som, hamnförvaltningen veterligen, rättsstridigt har berövat fartygsägaren förfogandet över fartyget.
Det är en av konventionen föreskriven och enligt min uppfattning också ändamålsenlig ordning att sjöpanträtts uppkomst i fartyget ej är beroende av om gäldenären i fordringsförhållandet är fartygets ägare eller redare eller i annan egenskap helt eller delvis har hand om dess drift. Jag ansluter mig alltså till kommitténs tolkning av konventionens bestämning av gäldenärskretsen. Det råder f.ö. nordisk enighet på denna punkt.
Jag delar vidare kommitténs uppfattning att den nya sjöpanträtts- konventionen inte förutsätter god tro hos fordringsägaren med avseen-
Prop. 1973: 42 265
de på gäldenärens rättsenliga förfogande över fartyget för att sjöpant— rätt skall uppstå. Någon Sådan förutsättning kan i vart fall ej antas i fråga om utomobligatoriska sjöfordringar. Men naturligtvis kan, såsom remissbehandlingen visat, fall tänkas då det med hänsyn till omständig- heterna vid tillkomsten av en fordran, som i och för sig är sjöpantberät- tigad, och till borgenärens kännedom om dessa omständigheter skulle kunna strida mot tre och heder att göra gällande sjöpanträtt i fartyget. Det bör enligt min mening kunna överlämnas åt rättstillämpningen att i sådana och liknande fall närmare bestämma i vad mån eljest giltig sjöpanträtt skall underkännas med stöd av allmänna rättsgrundsatser.
3.6.1.4 Förmånsrätt
Sjöpanträtt har bästa förmånsrätt, om den är sådan som föreskrivs i 1926 års sjöpanträttskonvention. Sjöpanträtt i fartyg på grund av er- sättningskrav med anledning av oriktiga konossementsuppgifter, som ej beror av föreskrift i konventionen, står däremot tillbaka för både hypotek och retentionsrätt.
Enligt kommittéförslaget, som ej tar upp andra sjöpanträtter i far- tyg än dem som föreskrivs i den nya sjöpanträttskonventionen, skall sjöpanträtt ha bästa förmånsrätt. Detta har ej mött erinran under re- missbehandlingen. Jag biträder förslaget.
3.6.1.5 Panträttens upphörande Sjöpanträtt upphör genom exekution i fartyget, genom fartygets för- säljning efter kondemnation eller genom preskription. Dessutom kan sjöpanträtt upphöra genom förverkandeförklaring i samband med att fartyget förverkas på grund av brott. Enligt kommittéförslaget skall sjöpanträtt upphöra endast genom exekution eller preskription. De föreslagna reglerna om preskriptions- avbrott innebär konventionsenligt att endast kvarstad eller utmätning åtföljd av exekutiv försäljning bryter preskription. Å andra sidan skall preskriptionstiden ej löpa medan borgenären — t. ex. på grund av att fartyget vunnit exekutionsrättslig immunitet — är lagligen förhindrad att göra sin rätt gällande. Eftersom konventionen inte kan göra an- språk på tillämplighet utom ramen för civil— och processrätten har kommittén ansett sig kunna bevara förverkandeförklaring i samband med fartygets förverkande på grund av brott som grund för upphöran- de av sjöpanträtt. Kommittéförslaget tar upp en särskild regel härom. Under remissbehandlingen har reglerna om preskriptionsavbrott be- dömts som stränga men godtagbara som pris för att Sverige skall kun- na tillträda konventionen. Det har ifrågasatts, om det behövs någon särskild regel om sjöpanträtts upphörande på grund av förverkande. Utan tvivel är det till fördel för hypotekskrediten att de konventions-
Prop. 1973: 42 266
bundna preskriptionsreglerna gör sjöpanträtt kortlivad. Dc stränga kra- ven på vad som skall godkännas såsom avbrott i preskription är na- turligtvis i motsvarande mån ofördelaktiga för sjöpanträttshavaren. Inte minst gäller det, om han ej har vunnit exekutionstitel genom dom på sin fordran utan — för den händelse fartyget inte blir föremål för exekution från annan borgenärs sida —— måste tillgripa kvarstad på fartyget för att genom efterföljande process och exekution bryta pre- skriptionen av panträtten. Han kan nämligen då bli tvungen att ställa säkerhet för skada som kvarstaden kan medföra för motparten. Det gäller sålunda enligt svensk rätt. För exempelvis en ombordanställd kan detta ställa sig bekymmersamt, om han inte skulle få behövligt ekonomiskt stöd av sin fackliga organisation.
För ombordanställda på svenska fartyg torde emellertid en varaktig- het av ett år för sjöpanträtten vara tillräcklig med hänsyn till ford- ringens speciella karaktär. Därtill kommer det skydd som lagen om stat- lig lönegaranti vid konkurs erbjuder. Problemet är därför inte väsent- ligt från praktisk synpunkt. Som antytts under remissbehandlingen mås- te f. 6. den föreslagna preskriptionsordningen godtas, om man vill vin— na de fördelar som konventionstillhörighcten i övrigt får antas erbjuda. Jag anser för min del att frågan inte bör hindra ett svenskt tillträde till konventionen.
Att sjöpanträtt konventionsenligt i övrigt endast skall upphöra ge- nom fartygets exekutiva försäljning innebär ändring i förhållande till nuvarande ordning. I nordisk rätt upphör sjöpanträtt även när farty- get frivilligt säljs efter att ha kondemnerats men panträtten går då i stället över i köpeskillingen. Som jag har framhållit redan i avsnittet om fartyg i anslutning till förslaget att fartygsägaren själv skall kunna utverka exekutiv försäljning av sitt kondemnerade fartyg (3.3.5) är den nya ordningen i själva verket till fördel för sjöpanträttsborgenären. Hans rätt skall ju bestå i fartyget om det säljs frivilligt och om det säljs exekutivt får han möjlighet att bevaka sin rätt.
Konventionen torde inte hindra att sjöpanträtt förklaras förverkad i straffrättslig ordning och därigenom upphör att gälla. Någon regel därom utöver 36: 4 brottsbalken anser jag inte vara behövlig.
3.6.2. S jöpanträtt i last
Sjöpanträtt i last är en legalpanträtt som till sin typ och konstruktion väsentligen svarar mot sjöpanträtt i fartyg. I stort sett är sjöpanträtt i last knuten till fordran på bärgarlön och haveribidrag, fordran på grund av förbindelse eller utlägg som befälhavaren eller redaren med stöd av sin legalfullmakt för lastägarcn vidtagit för lastens behov, lastäga- res fordran på ersättning för gods som sålts för annan lastägares räk- ning, fraktfordran och fordran på ersättning för överliggetid m.m. Sjöpanträttshavarna är alltså bl. a. befälhavare, redare eller last-
Prop. 1973: 42 267
ägare. Panträtten gäller så länge godset är i redarens vård och upphör, utom för det fall att godset säljs under resan för fartygets eller lastens behov, genom att godset lämnas ut till behörig mottagare eller genom exekution eller preskription.
Kommittéförslaget innebär endast en lätt modernisering av denna sjö- panträtt. Den viktigaste ändringen går ut på att fordran på frakt och liknande skall vara förenad med sjöpanträtt bara i den mån fordringen kan göras gällande mot den som kräver godsets utlämning. Mottagaren behöver alltså inte finna sig i att panträtt görs gällande i godset utan att han också svarar för pantfordringen. En annan nyhet är att sjö- panträtten skall upphöra även om godset lämnas ut till obehörig mot- tagare. På den punkten har förslaget förebild i dansk och norsk rätt. I övrigt har bestämmelserna om sjöpanträtt i last väsentligen jämkats efter vad som föreslagits i fråga om sjöpanträtt i fartyg så att nu- varande rättsparallellitet bevaras.
Förslaget har rönt ringa uppmärksamhet under remissbehandlingen, som dock givit en remissinstans anledning att ifrågasätta huruvida be- stämmelser i ämnet alltjämt är praktiskt motiverade.
Det är sannolikt att bestämmelser om sjöpanträtt i last numera inte har samma praktiska funktion att fylla som förr. De vilar för övrigt inte på något internationellt fördrag utan har annat ursprung. Bestäm- melser om förmånsrätt i inlastat gods fanns redan i 1864 års SjöL. Jag är dock inte beredd till slutsatsen att bestämmelser i ämnet skulle vara praktiskt betydelselösa och vill inte förorda deras upphävande, så mycket mindre som kommittéförslaget överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska länderna. Jag godtar den modernise- ring av bestämmelserna som kommittén har föreslagit och biträder för- slaget utan ändring i sak.
3.6.3. Retentionsrätt
Retentionsrätt är en laga befogenhet att till säkerhet för fordran hålla kvar annans lösa egendom som man har i sin besittning. Denna rätt är närmast inriktad på att framtvinga betalning av ägaren genom att denne nödgas vara av med egendomen. Retentionsrätt är dock i vissa fall förenad med realisationsrätt enligt lagen om rätt för hantver- kare att sälja gods som ej avhämtats. Sådan retentionsrätt står däri— genom handpanträtten mycket nära. Gränsen mellan dessa båda säker- hetsrättigheter är i själva verket inte klart dragen i svensk rätt. En Skillnad föreligger emellertid i att retinenten ej kan fordra lösen för att lämna godset ifrån sig vid utmätning. Han får alltså lämna ut det och nöja sig med utdelning i köpeskillingen. Retentionsrätt ger för- månsrätt närmast efter sjöpanträtt och har därmed i allmänhet samma prioritet som handpanträtt. Konkurrerande fartygshypotek går likväl före retentionsrätt.
Prop. 1973: 42 268
Någon allmän regel om retentionsrätt finns ej i svensk lag. Den re— tentionsrätt som har intresse i detta sammanhang har man tidigare brukat härleda ur bestämmelserna i 17: 3 handelsbalken om hantver— kares förmånsrätt i gods som han har kvar i sin besittning. Numera gäller förmånsrättslagen .
Rätt att innehålla eget gods för att tvinga fram en prestation av an- nan har vissa likheter med retentionsrätt. Sådan rätt betecknas stund- om som detentionsrätt.
Kommittéförslaget innebär, att uttryckliga regler införs i SjöL om rätt för den som har annans fartyg i sin besittning med reparations- eller ombyggnadsuppdrag att hålla kvar fartyget till säkerhet för ford- ran på grund av uppdraget. Samma rätt föreslås fartygs tillverkare få i den mån det bygge han har i sin besittning tillhör annan. Kommitté- förslaget vilar, utom på gällande svensk rätt, på regler i sjöpanträtts- konventionen om byggnads- och reparationsvarvs legalpanträtt eller retentionsrätt i fartyg och byggen. Jag hänvisar till art. 6: 2 i konven— tionen.
Den retentionsrätt kommittén föreslår skall liksom legalpanträtt upp- stå omedelbart på grund av lagreglerna och, till skillnad från retentions- rätt i allmänhet, inte kunna stiftas genom avtal. Den är besittnings- bunden och skall upphöra om egendomen rättsenligt kommer ur var- vets besittning. Den skall likaså upphöra, om fartyget eller bygget säljs exekutivt. Realisationsrätt förutsätts föreligga på samma sätt som för hantverkares retentionsrätt.
Kommittén har karakteriserat den föreslagna retentionsrätten som del- vis en rättspolitisk kvarleva av sjöpanträtt för befälhavarförbindel- ser, eftersom sådana ofta avser just fartygsreparation. Vid valet av för- månsrätt för denna retentionsrätt — som enligt sjöpanträttskonventio- nen kan prioriteras närmast före eller efter hypoteket —— har kommit- tén ställt retentionsrätt för fartygsreparation i förgrunden. Frågan om dess prioritering har vid kommitténs remiss av konventionen visat sig vara mycket kontroversiell.
Kommittén har erinrat om de synpunkter som brukar föras fram vid diskussioner i denna fråga. Därvid har kommittén bl.a. på den ena si- dan pekat på att redaren i brådskande reparationskrävande lägen kan behöva fria händer men på den andra sidan betonat att retinentens företräde framför hypotekshavaren skulle motverka konventionssyftet att stärka långtidskrediten. Kommittén har fäst avgörande vikt vid att reparation typiskt sett är ägnad att bevara fartyget eller rentav höja dess värde till fördel för alla borgenärer, att en jämförelse med den nära- liggande detentionsrätten talar för bästa förmånsrätt, att en priorite— ring framför fartygshypoteket skulle ställa den i bredd med retentions- rätt i allmänhet och att nordisk rättsenhet skulle uppnås med en så- dan prioritering.
Prop. 1973: 42 269
Det är förslaget om retentionsrättens prioritering framför hypoteket som föranlett att den föreslagna retentionsrätten enligt kommittén ej bör kunna stiftas genom avtal. Det skulle nämligen strida mot grun- derna för pantsättningsförbudet i 10: 7 handelsbalken om en så pant- rättsliknande säkerhetsrätt kunde stiftas genom avtal. Enligt kommit- téns mening bör retinenten exekutionsrättsligt jämställas med hand- panthavaren genom att ha rätt att kräva full lösen vid utmätning i den kvarhållna egendomen, dock ej gentemot bättre prioriterade borgenä- rer.
Under remissbehandlingen har uppmärksamheten koncentrerats till frågan om retentionsrättens prioritering. Frånsett varvsindustrin, vars önskemål om retentionsrättens företräde framför hypoteket tillgodoses enligt kommittéförslaget, har endast Sveriges advokatsamfund uttalat sig positivt. Samfundet har därvid lagt avgörande vikt vid reparatio- nens typiskt sett värdehöjande effekt.
På kreditgivarnas sida har man vänt sig mot förslaget och samma reaktion har detta föranlett på försäkringsgivarhåll. Det påpekas, att konkurrens mellan retinenten och hypotekshavaren endast aktualiseras då reparationskostnaderna står i ofördelaktigt förhållande till fartygs- värdet, vilket emellertid inträffar mången gång. Det betonas, att det är dessa situationer som förtjänar lagstiftarens beaktande. Förslaget innefattar, enligt vad som framhålls, en felaktig avvägning mellan den långa och den korta kreditens motstridiga intressen. Om det vidhålls, antas därför kreditgivarna komma att avtalsvis förbehålla sig inflytande över reparation och ombyggnad av pantsatta fartyg. De synpunkter som lett till avskaffandet av sjöpanträtt för befälhavarförbindelser åberopas. Att reparationsavtal kan behöva träffas i brådskande lägen bör enligt kritiken ej tillmätas vikt med hänsyn till moderna kommuni— kationer och till att intecknade fartyg regelmässigt också är försäkrade så att redaren har försäkringsskydd för reparation. Jämförelsen med detentionsrätt underkänns med hänvisning till att fartygskredit nor- malt ges först sedan sådan rätt upphört.
Jag anser det liksom kommittén lämpligt att på grundval av sjöpant- rättskonventionen ge uttryckliga regler i SjöL om retentionsrätt för re- paration och ombyggnad av fartyg, något som också överensstämmer med gällande rätt. Varvets retentionsrätt i annans fartyg, som det har under tillverkning, kan ses som en praktisk konsekvens av att skepps- byggnadsavtalet kan lägga äganderätten till ett bygge i beställarens hand enligt mitt förslag (jfr 3.4.5).
Det är beklagligt, att sjöpanträttskonventionen lämnat prioriteringen av retentionsrätten öppen och därigenom inbjuder till olika lösningar i olika konventionsstater. Brytningen mellan lång och kort kredits intres- sen hade eljest kunnat vara på det hela taget utagerad med avskaffan- det av sjöpanträtt för befälhavarförbindelser. Frågan ställs här på sin
Prop. 1973: 42 270
spets på ett mycket olyckligt sätt. Ty det råder intet tvivel om att de syften som bär upp den nya konventionen bäst infrias om retentionsrätt för bl. a. skeppsreparation tvingas stå tillbaka för hypotek. Men samtidigt kan det anföras vägande rättspolitiska skäl mot att en sådan lösning väljs. Synpunkten att reparation och väl i viss mån även ombyggnad ty- piskt sett bevarar säkerhetsobjektet till gemensam fördel för alla borge- närer har åtminstone principiellt en påtaglig tyngd som skäl för reten- tionsrättens företräde. Och i den mån retinenten annars skulle nödgas konkurrera med redaren tillkommande ägarhypotek på grund av in- teckning föreligger också praktiska skäl för sådant företräde. Ett visst skäl för samma prioritering kan det också sägas vara att byggnads- varvets retentionsrätt rimligen bör gå före hypotek i fartyget. Sådan re- tentionsrätt förutsätter nämligen beställarens äganderätt och därmed principiellt också dennes fria sakrättsliga rådighet över bygget, en rå- dighet som han ej bör utan vidare kunna utnyttja i strid med till- verkarens behöriga intresse. Slutligen kan mot hypotekets företräde framför retentionsrätten anföras, att de nordiska sjölagskommittéerna enats om att ge retentionsrätten företräde och att denna ståndpunkt godtagits i de danska och norska propositionerna i ämnet. För min del lägger jag till sist avgörande vikt vid det praktiska värdet av nordisk rättslikhet i denna fråga och biträder alltså kommitténs förslag om prioritering av retentionsrätten framför hypoteket.
Att retentionsrätten ges förmånsrätt framför hypoteket leder, som kommittén framhållit, till att den inte kan tillåtas bli stiftad genom av- tal. Därtill står den för nära handpanträtt, som ju inte får stiftas i in- teckningsbara fartyg enligt 10: 7 handelsbalken . Detta kommer natur- ligtvis bara att gälla retentionsrätt i skepp eller skeppsbygge. Båt eller båtbygge kommer ej att kunna intecknas enligt mitt förslag.
Liksom kommittén menar jag att den föreslagna retentionsrätten skall vara förenad med realisationsrätt enligt lagen om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Det bör uppmärksammas att det står parterna fritt att avtala om sådana förutsättningar för realisationsrätt som de själva finner lämpliga (jfr prop. 1950: 77).
Hänvisningar till S3-6-3
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.7
3.6.4. Skeppshypotek
3.6.4.1 Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning I fartyg upplåts panträtt genom inteckning enligt lagen om inteckning i fartyg. Inteckning beviljas på grundval av skuldebrev i svensk eller främmande valuta, försett med fartygsägarens inteckningsmedgivande (2 5 lagen om inteckning i fartyg). Panträtten stiftas genom intecknings- beslut och är i princip accessorisk till pantfordringen. Skuldcbrevet är i allmänhet ställt till innehavaren och pantförskrivet genom omslagsre-
Prop. 1973: 42 271
vers. Inteckningen har då i viss mån karaktär av lös pant. Skiljs den från omslagsreversen, har den som i god tro förvärvar inteckningshand-- lingen rätt att göra den gällande i fartyget efter sin lydelse och alltså helt utan samband med omslagsreversen. Ägarhypotek har ej utvecklats såsom i fastighetsrätten.
Fartyg är inteckningsbart, om det är infört i fartygsregistret och håller en viss minsta dräktighet, nämligen tre nettoregisterton eller i vissa fall tio bruttoregisterton (1 & lagen om inteckning i fartyg). En- dast helt fartyg kan intecknas och motsvarighet till fastighetsrättens eller lufträttens gemensamma inteckningar i flera pantobjekt finns inte i sjörätten (1 5 andra stycket nämnda lag). Fartygsinteckning gäller na- turligtvis även i tillbehör, från vilka uttryckligen undantas driftsförnö- denhcter. Fartyg under byggnad kan intecknas först i ett så sent bygg— nadsskede att det är registreringsbart som fartyg, dvs. när det s. k. mät- däcket lagts och dräktigheten alltså kan beräknas. Det krävs f. ö. att den blivande dräktigheten uppgår till minst 100 registerton.
Kommittéförslaget efterbildar JBs ordning för panträttsupplåtelse. Det betyder, att inteckning skall beviljas på ansökan av fartygsägaren och att borgenären inte får någon självständig roll i det sammanhanget. Inteckning skall kunna beviljas i valfritt mynt eller i s.k. Poincaré- francs, en konstruerad myntenhet som tillämpas för begränsning av sjö- och lufträttslig ansvarighet. På grundval av inteckningen utfärdar re- gistermyndigheten ett inteckningsbevis, kallat pantbrev. Detta utgör ingen fordringshandling utan representerar så att säga en del av far- tygets förmögenhetsvärde. Panträtt upplåts genom att pantbrevet, med iakttagande av handpanträttsliga regler, av fartygsägaren läggs som säkerhet för en fordran mot honom eller annan. Pantfordringen behö- ver inte manifestera sig i en fordringshandling men den föreslagna ord— ningen inbjuder dock till bruk av omslagsrevers, För panträtt på grund av inteckning fordras därmed en giltig fordran för vilken ett pantbrev lagts som säkerhet av den som i egenskap av rätt ägare till fartyget är behörig att upplåta panträtt däri. Det blir borgenärens sak att förvissa sig om att han har att göra med behörig panträttsupplåtare, vilket nor- malt förutsätts ske genom kontroll av att denne är inskriven som ägare. I den mån pantbrev ej utgör säkerhet för giltig pantfordran skall ägar- hypotek föreligga.
Föremål för panträtt på grund av inteckning kan enligt kommitté- förslaget vara fartyg eller bygge, som är infört i skepps- eller skepps- byggnadsregistret. Andelsinteckning föreslås alltjämt vara förbjuden och detsamma gäller gemensam inteckning i flera fartyg.
Eftersom registrering i princip utgör enda inteckningsförutsättning, kan skeppsbygge enligt kommittéförslaget intecknas redan innan byg- get påbörjats. Panträtt kan därigenom komma att gälla i byggnads- material, förutsatt att märkning eller liknande identifieringsmetod an-
Prop. 1973: 42 272
vänts. Jag erinrar om mitt förslag rörande tillbehör till registrerade skeppsbyggen (3.3.3). Båtar ställs utanför den nya ordningen för pant- rätt på grund av inteckning och kommer därmed, som framgått av vad jag sagt tidigare, att vara underkastade allmänna regler om pantsätt- ning av lösöre.
Under remissbehandlingen har förslaget att forma det nya skepps- hypoteket efter fastighetsrättslig förebild mottagits positivt. En remiss— instans har därvid förordat, att erfarenheter av den nya ordningen inom fastighetsrätten i görligaste mån tas till vara innan motsvarande ordning sätts i kraft inom sjörätten. Det har också kraftigt understru- kits att registermyndigheten måste organiseras och utrustas så att den kan åstadkomma fullgod service och snabb handläggning; bl.a. har det pekats på behovet av kommunikation genom telex.
Det har vidare ifrågasatts om inteckning bör få beviljas i valfritt mynt men ansetts välbetänkt att, om valfrihet behålls, denna också om- fattar Poincaréfrancs. Det har i det sammanhanget påpekats, att spe- kulation i inteckningsvaluta skulle möjliggöras om fastställt inteck- ningsbelopp fick konverteras till annat mynt och att det bör klargöras att så inte kan få ske. Det har också ansetts böra övervägas ytterligare att tillåta gemensam inteckning i flera fartyg.
Jag biträder förslaget att det sjörättsliga hypoteket även framdeles skall efterbilda det fastighetsrättsliga. I grundläggande hänseenden bör man enligt min mening såvitt möjligt undvika att på den sjörättsliga sidan införa andra avvikelser än som är betingade av de särskilda för- hållanden under vilka skepps- och skeppsbyggnadshypoteken skall fun- gera. Jag förordar alltså, att panträtt på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge skall ha sin grund i en genom inteckning etablerad, mot skeppet eller bygget som sådant riktad säkerhetsrätt och stiftas ge- nom att bevis om inteckning, i form av pantbrev, pantförskrivs för borgenärens fordran.
Som kommittén påpekat lägger den nya ordningen principiellt risken för obehörig panträttsupplåtelse på borgenären. Jag erinrar om att ny— ligen genomförts ändring i JB för att minska de praktiska olägenheter- na härav (1971: 1209). Av skäl, som jag skall ange i ett följande av- snitt (3.6.4.3), vill jag inte föreslå motsvarande ändring i kommitté— förslaget. De under remissbehandlingen försporda önskemålen om snabb handläggning och i övrigt fullgod service hos inskrivningsmyndigheten är utan tvivel mycket väl motiverade. Kostnaderna för att så organisera och utrusta registermyndigheten att den kan tillfredsställa högt ställda krav på rättssäkerhet och service beräknar jag bli måttliga redan av den anledningen att det rör sig om en enda, under alla förhållanden li- ten myndighet. Enligt min mening måste målsättningen vara att myn— digheten skall kunna avgöra och expediera ett ärende samma dag det tas upp, förutsatt att det då är i skick att avgöras. Så som jag tänkt mig
Prop. 1973: 42 273
myndighetens organisation räknar jag med att denna målsättning skall visa sig vara realistisk.
Fastighetsinteckning kan till skillnad från fartygsinteckning bara be- viljas i svenskt mynt. Men den är avsedd för bruk på den inhemska kapitalmarknaden. Det förhåller sig på annat sätt med skepps- och skeppsbyggnadshypoteken. De måste i betydande utsträckning finna sin användning på motsvarande internationella marknad. Därför bör sjö- rättens hittillsvarande valfrihet i fråga om mynt inte beskäras. Valfri- heten bör i stället, så som kommittén föreslagit, utvidgas till att omfatta även den konstruerade, på guldvärdc byggda Poincaréfrancen. Det är självklart, att ett inteckningsbelopp ej utan vidare får konverteras till ny valuta, eftersom det kan rubba efterföljande inteckningars rätt. Som kommittén föreslagit bör inteckningsbarhet helt enkelt knytas till regi- steringen.
Berättigade krav på enkelhet och reda i inskrivningsförhållanden talar enligt min mening för att, som kommittén föreslagit, skeppsandel inte skall kunna intecknas särskilt. Motsvarande hänsyn gör sig i viss mån gällande i fråga om gemensam inteckning i flera skepp. Det är sannolikt att en sådan ordning i och för sig skulle vara fördelaktig från kreditsäkerhetssynpunkt. Den har införts i lufträttcn med den moti- veringen. Om motsvarighet skulle introduceras i fråga om skepp, måste det såvitt jag förstår ske på principiellt samma förutsättningar som inom lufträttcn. Det innebär, att gemensamt intecknade skepp eller skeppsbyggen måste utgöra en inskrivningsenhet med inbördes identisk inteckningsbelastning för de olika skeppen eller byggena och att deras panträttsliga ansvarighet på grund av inteckning måste vara primärt solidarisk så att pantfordringen i sin helhet kan realiseras i vilket av skeppen eller byggena som helst. Det ligger emellertid i öppen dag att detta inbjuder till praktiska komplikationer, ifall exempelvis flera skepp blir föremål för exekution ungefär samtidigt och kanske t.o.m. i olika delar av världen. Olägenheter av sådan art har visserligen, mig veterligen, inte försports i fråga om luftfartyg. Men problemet torde vara vida mer praktiskt för sjöfarten. Kommitténs förslag har också godtagits av så gott som alla remissinstanser, däribland kreditväsen- dets företrädare. Även jag ansluter mig därtill.
3.6.4.2 Panträttens innebörd
Nuvarande regler om panträtt på grund av inteckning finns främst i lagen om inteckning i fartyg, som jag nämnt förut. Panträtt på grund av inteckning stiftas genom inteckningsbeslutet. Den realiseras genom fartygets exekutiva försäljning. Utom när pantfordringen är förfallen till betalning har borgenären rätt att realisera sin intecknade panträtt i fartyget, om detta vanvårdas eller fördärvas så att säkerheten minskas väsentligt eller det kondemneras eller förlorar svensk nationalitet (28 5
Prop. 1973: 42 274
lagen om inteckning i fartyg). Vid exekutionen har alla inteckningsbor- genärer rätt till betalning utan hinder av att deras fordringar ej är för- fallna till betalning. De är också skyldiga att ta mot sådan betalning. Betalningsrätten är oberoende av preskription. Den påverkas inte heller av att fordringen ej anmälts efter kallelse på okända borgenärer. Om borgenär har inteckning till högre belopp än pantfordringen får han ändå utnyttja säkerheten fullt ut, om det fordras för att tillgodose hans rätt. Ägarhypotek har ej utvecklats för fartygsinteckning. I vad mån ränta och andra biförpliktelser skall betalas beror i första hand på pant— förskrivningens innehåll. Men ränta och andra utgifter på grund av fordringsförhållandct torde omfattas av pantförskrivning utan att detta anges uttryckligen, förutsatt att det är fartygsägaren som är gäldenär. Eljest torde säkerheten ej omfatta mer än pantförskrivningen uttryck- ligen anger. Vid exekutionen får ränta inte krävas ut med förmånsrätt för längre tid än tre år (16 5 lagen om inteckning i fartyg).
Kommittéförslaget efterbildar här JB i dess lydelse" av december 1970 (994). Balkens regler om innebörden av panträtt på grund av in- teckning m.m. har som nämnts nyligen ändrats efter framställning av kreditinstitutionerna (1971: 1209). Enligt kommittéförslaget ger alltså panträtt på grund av inteckning rätt att i den mån giltig pantfordran föreligger få betalt ur medel som myndighet fördelar mellan fartygets rättsägare vid exekution eller i andra fall. Betalningen skall utgå efter den företrädesrätt som fastställts för inteckningen och intill pantbrevets belopp. Därutöver kan för ränta och vissa biförpliktelser tas i anspråk ett tillägg om femton procent på pantfordringens kapitalbelopp till den del detta senare faller inom pantbrevsbeloppet. Betalningsrätten skall inte påverkas av att fordringen preskriberats eller ej anmälts efter kal» lelse på okända borgenärer. '
Har borgenären mer än ett pantbrev som säkerhet för sin fordran, skall han inte få utnyttja tillägget på någotdera utan att hans fordran överstiger pantbrevens sammanlagda belopp. Dessa betraktas alltså som en sammanhållen säkerhetsenhet. Förutsättningen för det är dock att pantbreven har samma förmånsrätt eller förmånsrätt i följd ome- delbart efter varandra. Meningen med kommittéförslaget på denna punkt är bl. a. att borgenären inte, genom att utnyttja tillägg på ett pantbrev innan det andra tas i anspråk, skall kunna försämra efter- följande borgenärers rätt.
I den mån pantbrev inte ligger som säkerhet för giltig pantfordran skall ägarhypotek gälla.
Kommittéförslaget har endast mött den erinringen under remissbe- handlingen att bestämmelser om borgenärstillägg måhända inte väl lämpar sig för tillämpning vid utlandsexekution och att det därför borde överlämnas åt borgenären att lösa problemet genom väl tilltaget pantbrevsbelopp.
Prop. 1973: 42 275
Jag menar. för min del, att de grundläggande reglerna i sjörätten om innebörden av panträtt på grund av inteckning inte bör avvika från fas— tighetsrättens.
Det är knappast sannolikt att bestämmelser om borgenärstillägg skall ge upphov till tillämpningssvårigheter utomlands. Enligt sjöpanträtts- konventionen skall hypoteks sakrättsliga verkan bedömas enligt inskriv- ningsstatens lag. Detta torde också vara en gängse princip i den interna- tionella privaträtten. Jag ämnar låta utarbeta förslag till tillämpnings- föreskrifter, som tillgodoser behovet av information till bl.a. utländska exckutionsmyndigheter rörande svensk rätts innehåll i relevanta delar. Panträtt på grund av inteckning bör alltså enligt min mening ge rätt till borgenärstillägg även i sjörätten.
Sedan kommittéförslaget avgavs har, som jag nyss erinrade, ändring gjorts bl.a. i JBs bestämmelser om borgenärstillägget av innebörd att tillägget räknas på pantbrevets belopp och att tillägget får tas i anspråk för pantfordringen utan att skillnad skall göras på kapitalfordran och biförpliktelser. Med motsvarande jämkning biträder jag kommittéför— slaget.
3.6.43. Panträttsupplåtelse i vissa fall
Nuvarande bestämmelser om vem som är behörig att upplåta pant- rätt i fartyg finns i 6 och 7 åå lagen om inteckning i fartyg. Den som är inskriven i fartygsregistret såsom fartygets ägare har rätt att medge inteckning i fartyget. I inteckningsärendet skall emellertid prövas att hans rätt kan härledas till fartygets tillverkare eller dess förste svenske ägare, ifall han ej själv är identisk med denne. Överlåter den inskrivne ägaren fartyget och söks därefter inteckning på hans medgivande, ut— gör överlåtelsen inte hinder mot att inteckning beviljas. Måhända skall det därvid tillika förutsättas att inteckningssökanden är i god tro. I andra fall är inteckning ogiltig, om den beviljas på grund av medgivan- de av annan än rätt ägare till fartyget.
Konkurrens mellan äganderätts- och panträttsförvärv behandlar kom— mittéförslaget i huvudsak på samma sätt som JB. Behörighet att upp- låta panträtt på grund av inteckning i fartyg eller bygge tillkommer allt- så i princip dess rätte ägare. Av hänsyn till omsättningsintresset skall dock inskriven ägare som överlåtit fartyget såtillvida vara behörig att borgenär som i god tro inlåter sig på pantförskrivning med honom, in- nan nye ägaren sökt inskrivning, skall vara skyddad i sitt förvärv. Vid succession på borgenärssidan skall nye borgenären vara skyddad, om han var i god tro vid sitt förvärv, oberoende av eventuell ond tro hos förste borgenären.
På motsvarande sätt löser kommittéförslaget panträttsbehörigheten för fall av dubbelföryttring. Överlåtaren förblir behörig i förhållande
Prep. 1.973: 42 276
till borgenär i god tro tills ny inskrivning söks av någon av de båda förvärvarna. Vilken av dessa som övertar behörigheten beror på vem som får företräde enligt bestämmelserna i 2 kap. sjölagsförslaget om verkan av registrering och inskrivning.
Av grundsatsen om rätt ägares panträttsbehörighet beror kommitté- förslagets ståndpunkt att upplåtelse av panträtt i fartyg, som frångår upplåtaren på grund av klander, i princip är utan verkan. Om upplå- tarens förvärv av fartyget återgår som ogiltigt eller hävs av överlåta— ren, Skall upplåtelsen också vara utan verkan. Från denna princip gör kommittéförslaget undantag av innebörd att sådana panträttsförvärv likväl skall bestå, som gjorts i god tro från den som var eller därefter blev inskriven som ägare. Även vid succession på borgenärssidan skall detta gälla så att nye borgenären blir skyddad om han själv var i god tro vid sitt förvärv. Till skillnad från JB låter kommittéförslaget dessa godtrosförvärv av panträtt på grund av inskrivning stå sig även om bristen i upplåtarens förvärv var särskilt djupgående, såsom när han grundat sitt förvärv på svek eller förfalskning. Motiveringen är här som vid godtrosförvärv av äganderätt — som jag behandlat i det föregående (3.4.8.3) — den internationella marknadens behov av omsättningstrygg- het.
Under remissbehandlingen har det uppmärksammats att kommitté- förslaget lägger den principiella risken för obehörig panträttsupplåtel— se på borgenären. Den frågan har väckts vid vilket tillfälle behörighets- kontrollen skall sättas in, när pantbrev överlämnas någon tid innan ett beviljat lån betalas ut. Jag erinrar här om de remissynpunktcr som framförts rörande inskrivningsmyndighetens resurser för att tillhanda— gå med information om registrens innehåll (2.7.4.3). De hänför sig även till denna del av kommittéförslaget. I övrigt har detta lämnats utan erinran i förevarande delar.
Den av kommittén efter fastighetsrättslig förebild föreslagna grund- satsen att rätt ägare skall vara behörig att förfoga över skepp eller skeppsbygge kan synas naturlig nog. I den mån emellertid med rätt ägare endast skall förstås den som genom ett i och för sig klanderfritt fång förvärvat skepp eller skeppsbygge, är satsen likväl inte lika själv- klar för sjörättens vidkommande som för fastighetsrättens. En väsent- lig skillnad föreligger nämligen mellan på den ena sidan fastighetsköpa- ren och på den andra skeppsköparen eller den som beställt skepp ge- nom byggnadsavtal. Fastighetsköparen är redan genom förvärvsavtalct skyddad mot överlåtarens borgenärer medan varken skeppsköpet eller skeppsbyggnadsavtalet skänker köparen eller beställaren en motsvaran- de ställning. För att hans förvärv skall stå sig mot överlåtarens borge- närer fordras enligt mitt förslag att han söker inskrivning. Först genom inskrivningsansökningen och den inskrivning som denna föranleder vin- ner han sakrättsskydd.
Prop. 1 973: 42 277
Om skeppsköparen eller beställaren berättigas att med full verkan upplåta panträtt i den förvärvade egendomen innan han sålunda vun- nit sakrättsskydd, skulle upplåtelsen ge upphov till besvärande kon- kurrens ifall överlåtaren, likaledes dessförinnan, försätts i konkurs. Skeppet eller bygget skulle då dras in i konkursboet men konkursbor- genärerna skulle som sådana nödgas vika för den förmånsrätt förvär- varens inteckningsborgenär kunde åberopa på grund av sin panträtt. Jag bortser då från konkursboets möjlighet till återvinning av panträtts- upplåtelsen (jfr 29 & konkurslagen).
Skulle överlåtaren inte försättas i konkurs men i stället skeppet eller bygget tas i anspråk genom utmätning för skuld, som han har till an- nan än borgenär med pant- eller retentionsrätt i egendomen, uppstår en - mer oskyldig konkurrenssituation. I de lägen som här avses måste för- värvaren företa panträttsupplåtelse med stöd av pantbrev på grund av inteckning som överlåtaren eller någon före honom i fångeskedjan ut- verkat. Som jag skall utveckla i det följande (3.647) kan nämligen en- dast den som sökt inskrivning av sitt förvärv få ut inteckning i den förvärvade egendomen. Utsökningsborgenärens situation är alltså den att han tar i anspråk ett skepp eller bygge, som redan är belastat med inteckning. Det gör inte stor skillnad för honom, om panträtt är upplåten på grund av inteckningen eller ej. Ty även om den är obelånad, får hans rätt på grund av utmätningen vika för det ägarhypotek på grund av in— teckningen som skall föreligga enligt vad jag nyss angett (3.642). I konkursfallet förhåller det sig i stället så att ägarhypoteket skulle till- komma konkursborgenärcrna. För dem är det alltså en klar skillnad på det fall att panträttsupplåtelse skett på grund av inteckningen och det fall att pantbrevet är obelånat.
Det är uppenbarligen inte lämpligt att panträttsupplåtelse kan företas av förvärvare av skepp eller skeppsbygge med verkan att konkurrens uppstår mellan hans inteckningsborgenär och överlåtarens allmänna bor- genärer. Och omvänt är det inte heller riktigt tilltalande att förvärvaren genom sådan panträttsupplåtelse kan ge en av sina borgenärer säkerhet i skeppet eller bygget innan det är åtkomligt för hans övriga borgenärer. Men det är vad en enbart på förvärvet grundad panträttsbehörighet skulle kunna föra med sig. Ty först sedan förvärvaren sökt inskrivning för sitt förvärv och därigenom uteslutit överlåtarens allmänna borgenä- rer från möjlighet att ta egendomen i anspråk, kan förvärvarens öv- riga borgenärer göra gällande rätt till skeppet eller bygget.
De olika konkurrenssituationer jag här skisserat förebyggs enligt min mening bäst genom att ägarens behörighet att upplåta panträtt i sitt skepp eller skeppsbygge görs beroende av att han också sökt och vun— nit inskrivning av sin rätt. Det finns ingen anledning att räkna med att ett sådant formkrav för panträttsbehörighet skall medföra beaktans- värda praktiska olägenheter för omsättningen av skepp och skeppsbyg-
Prop. 1973: 42 278
gen och kreditgivningen mot säkerhet på grund av inteckning i. sådan egendom. Jag förordar alltså-, att för panträttsbehörighet skall förutsät— tas ej endast att upplåtaren är rätt ägare av egendomen utan även att han vunnit inskrivning av sin rätt.
Jag vill tillfoga, att ehuru pantsättningen antas ske genom ägarens tradition av pantbrevet förfarandet i praktiken troligen ofta kommer att bli det att borgenären med stöd av en redan företagen pantförskriv- ning och med fullmakt av skeppets eller byggets ägare söker inteck— ning på dennes vägnar och mottar pantbrevet direkt av registermyndig- heten. Är ägaren då redan inskriven i registret, får den avgörande tid- punkten för panträttsupplåtelsen antas bli den då inteckningsansökning- en görs. Om i stället både inskrivningsansökan och inteckningsansökan görs samtidigt, blir den avgörande tidpunkten tydligen den då inskriv— ningsansökningen beviljas.
Mitt förslag leder, liksom f. ö. även kommitténs, till att borgenären då panträttsupplåtelsen företas eller, om den företas i flera steg, åtmins- tone då den fullbordas, måste förvissa sig om att han har med behörig panträttsupplåtare att göra. Det kommer normalt att ske genom kontroll hos registermyndigheten av att gäldenären är inskriven som ägare utan villkor som inskränker hans panträttsliga rådighet över skeppet eller bygget. Enligt kommittéförslaget måste kontrollen också avse att ingen ny förvärvare sökt inskrivning av sin rätt. Kontrollkraven förutsätter i sin tur, med hänsyn till att inskrivningsdag skall hållas varje arbetsdag, att registermyndigheten, som jag tidigare berört, organiseras och utrus— tas så att myndigheten omgående kan tillhandahålla dagsaktuell infor— mation om registrens innehåll på ett ändamålsenligt sätt.
Kontrollproblemet blir särskilt aceentuerat i olika fall av pantför— skrivning till säkerhet för framtida fordran, t.ex. för byggnadskredi- tiv, checkräkningskredit och s.k. generella pantförskrivningar. I den mån det i sådana fall inte längre beror av borgenären om fordran kom- mer till stånd har naturligtvis en fullbordad panträttsupplåtelse skett ge— nom pantförskiivningen. Men eljest måste borgenären när han med- verkar till fordringens uppkomst förvissa sig om att upplåtaren alltjämt är behörig att företa panträttsupplåtelsen (jfr prop. 19721: 179 s. 33—3) och 57—62).
För att undanröja de praktiska olägenheterna av en sådan ordning har nyligen, efter framställning från kreditinstitutionernas sida, genom- förts ändringar i JBs bestämmelser om godtrosskydd för pantborgc— när (jfr prop. 1971: 179 ). Godtrosskyddet har utvidgats så att ny ägares lagfartsansökan ej utan vidare sätter punkt för överlåtarens panträttsbehörighet. Borgenären kan -— i förlitan på ett ej helt nytt gravationsbevis — förbli i god tro tills han fått underrättelse om ägar- skiftet. Därigenom lättas alltså kraven på dennes behörighetskontroll
Prop. 1973: 42 279
betydligt. Frågan är nu om motsvarande ordning bör etableras för han- teringen av det sjörättsliga hypoteket. ' .
Det kan genast sägas, att önskemål om rättslikhet mellan fastighets— hypoteket och skeppshypoteket i och för sig talar för att fastighets- rätten efterbildas på denna punkt. Vissa praktiska fördelar skulle också stå att vinna på borgenärssidan på samma sätt som för fastighetskre- ditgivningen. Men det finns också skäl mot sådan efterbildning. Det skulle enligt min mening framstå som i viss mån anmärkningsvärt — om också teoretiskt lättförklarat —— att den som förvärvat skepp och genom inskrivning vunnit skydd mot överlåtarens borgenärer inte ge- nom samma inskrivning skulle vara skyddad mot överlåtarens obehöriga förfogande över skeppet genom panträttsupplåtelse, vare sig denna in- letts före överlåtelsen av skeppet eller i sin helhet företagits därefter. Och den allmänna publicitetsverkan av registrering och inskrivning som jag förordat i ett tidigare avsnitt (3.4.8.4) och som utgör en logisk följd av inskrivningsprincipen skulle inte kunna upprätthållas. Det skulle i sin tur omedelbart förrycka grundvalen för det inskrivnings— rättsliga beaktandct av skeppsomsättningens realiteter i form av för- värvsvillkor. Ty om tredje man tillåts åberopa god tro rörande själva omsättningen, måste han med så mycket större fog kunna göra gällande god tro med avseende på förvärvsvillkors förekomst och innehåll. lnskrivningsrättsligt beaktande och redovisning av sådana villkor skulle därmed på det hela taget reduceras till en fråga om god ordning i inskrivningsförhållanden. Inskrivning av rätt till skepp och skeppsbyg- gen skulle förlora åtskilligt av sin mening.
Som jag antydde redan i samband med frågan om publicitetseffekten finner jag att borgenärsbehovet av vidgat godtrosskydd inte är på långt när så praktiskt underbyggt här som i fastighetsrätten. Där rör det sig om masshantering och, i övervägande antalet fall, jämförelsevis måttliga värden. Och de fastighetsrättsliga inskrivningsmyndigheternas möjligheter att motsvara höga krav på snabb och i övrigt ändamåls- enlig information är tillsvidare tämligen begränsade. Här är det fråga om ett relativt fåtal omsättningar som i stället ofta rör ytterst stora värden. Köpares och Säljares intresse av att omsättningen redovisas rättvist och verksamt genom inskrivning kräver minst lika stort be- aktande som kreditväsendets trygghetskrav. Därtill kommer att det, som jag antytt i det föregående, är jämförelsevis enkelt och föga kostnadskrävande att organisera och utrusta registermyndigheten så att den kan tillgodose det behov av information och annan service som aktsamhetskravcn på borgenärerna föranleder. Jag finner det följakt- ligen varken orimligt eller opraktiskt att ställa höga aktsamhetskrav på borgenären vid hantering av skepps— och skeppsbyggnadshypotek. Aktsamheten torde f.ö. vara väl utvecklad redan under nuvarande
Prop. 1973: 42 280
ordning. Jag biträder på grund av det angivna den lösning kommitté- förslaget i denna del innebär i sak.
Att den som ej är rätt ägare, emedan hans eller någon hans före- trädares förvärv är behäftat med brist, i princip inte skall vara behörig att upplåta panträtt i egendomen är tämligen självklart. Ogiltigt förvärv kan alltså inte ge upphov till behörighet att råda över egendomen genom pantsättning. Ej heller har den förvärvare panträttsbehörighet vars förvärv ännu kan hävas av överlåtaren eller bringas att återgå på ett sätt som motsvarar sådan hävning. Jag erinrar om att jag redan i det föregående med förvärv under äganderättsförbehåll likställt förvärv som visserligen till formen är fullbordat men som är villkorat på ett sätt som i realiteten tjänar samma syfte som äganderättsförbehåll. Förvärvsvillkor som ger förvärvaren själv möjlighet att häva förvärvet eller bringa det att återgå bör däremot inte beaktas i detta sammanhang. Förvärvaren bör nämligen inte genom egen sådan åtgärd kunna utplåna pantförskrivning som han själv företagit. I enlighet härmed biträder jag kommittéförslaget på förevarande punkt. Jag ansluter mig också i stort sett till kommitténs förslag om godtrosförvärv av panträtt på grund av inskrivning. Det är emellertid nödvändigt att, med avvikelse från vad kommittén föreslagit, kräva att upplåtarens rätt till egendo- men är inskriven då han företar sin upplåtelse. Annars kommer ju, med den ordning jag förordar, överhuvudtaget ingen verklig panträttsupp- låtelse till stånd. Vidare bör borgenärens panträttsförvärv vara under- kastat samma ordning för godtrosförvärv vare sig upplåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen på grund av att hans eller någon hans företrädares åtkomst till denna var behäftad med rättslig brist eller han väl varit rätt ägare till egendomen men före panträttsupplåtelsen över— låtit den till annan. Jag erinrar om att det korresponderar med motsva- rande ordning för godtrosförvärv av äganderätt till skepp eller skepps- bygge (3.4.8.3).
Det bör inte förbises att förslaget om godtrosförvärv av panträtt också bör täcka det fall att panträtt upplåtits av någon som visserligen var rätt ägare och vunnit inskrivning av sin rätt men vars panträttsliga rådighet var inskränkt genom förvärvsvillkor (jfr prop. 1970: 20 Del A. 5. 280). Förutsättningen är givetvis då att förvärvsvillkoret inte anteck- nats i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Annars kan borgenären inte vara i god tro.
3.6.4.4 Ägarhypotekets innebörd Något ägarhypotek har ej utbildats på grund av fartygsinteckning. Kommittén föreslår emellertid att ägarhypotek införs så som i fastig- hetsrätten och lufträttcn, bl.a. för att underlätta tillämpning av den exekutionsrättsliga s.k. täckningsprincipen. Ägarhypoteket formas efter förebild av JB. Detta skall sålunda föreligga i den mån pantbrev ej utgör
Prop. 1973: 42 281
säkerhet för giltig pantfordran och ge rätt till betalning ur medel som myndighet fördelar mellan rättsägare i fartyg. Därvid skall det före- träde gälla som fastställts för inteckningen.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag, som ej mött erinran under remissbehandlingen. Det bör understrykas, att ägarhypotek "kan före- ligga på grund av ett helt obelånat pantbrev, likaväl som till följd av att en pantförskrivning på grund av amortering eller eljest endast täcker del av pantbrevsbeloppet. I båda fallen kan ägarhypoteket dessutom pantförskrivas. Ägaren av skeppet eller bygget kan inte fordra tillägg på grund av ägarhypotek.
3.6.4.5 lntecknings företräde
Fartygsinteckning ger företräde i förhållande till andra inteckningar i fartyget efter ansökningsdag. Inteckningar som sökts samma dag har lika rätt, om de inte tilldelas viss inbördes rangordning på sökandens be- gäran. I förhållande till andra rättigheter i fartyget ger inteckning före- träde framför retentionsrätt och likaså framför det s.k. löneprivilegiet i konkurs men efter sjöpanträtt.
Kommittéförslaget bevarar gällande ordning för inteckningars in- bördes företräde. I förhållande till andra rättigheter föreslås, som fram- gått av det föregående (3.6.3), att inteckning skall stå tillbaka ej endast för sjöpanträtt utan även för retentionsrätt på grund av tillverkning, ombyggnad eller reparation. I övrigt föreslås oförändrad företrädesrätt. Inteckning i skeppsbygge skall enligt kommittéförslaget såsom skepps- byggnadskonventionen föreskriver ha samma företräde som inteckning i färdigt skepp. Därigenom utsätts de varvsanställda — som i regel inte kan räknas som ombordanställda och åtnjuta sjöpanträtt för lönekrav — för en konkurrens som de för närvarande riskerar att utsättas för först i det sena byggnadsskede då bygget kan registreras och intecknas som fartyg. Kommittén har noga utvecklat skälen för att konkurrens— problemet i dessa fall inte bör tillmätas stor praktisk betydelse. Skepps- byggens vanskliga förmögenhetsvärde spelar en väsentlig roll därvidlag. Ty för ett ofullbordat bygge kan det enligt kommittén vara svårt att finna köpare. Och genom beställarinskrivning kan bygget ändock dras undan konkursboet, som då får nöja sig med varvets villkorliga ägande- rätt till by get eller, i fall av arbetsbeting enligt kommittéförslagets äganderättsregel, retentionsrätt. Kommittén har tillfogat, att det inte beror på skeppsbyggens förmögenhetsvärden att inteckning konven- tionsenligt skall kunna beviljas i dem utan på behovet av att från början kunna ordna kreditsäkerhetsförhållandena på ett bestående sätt.
Under remissbehandlingen har påpekats, att den statliga lönegaran- tin i arbetsglvares konkurs minskar betydelsen av konkurrensen mellan skeppsbyggnadsinteckning och löneprivilegium. På arbetstagarhåll har en viss tveksamhet försports men man har inte gått mot kommittéför-
Prop. 1973: 42 282
slaget, tydligen av hänsyn till att det bottnar i ett internationellt fördrag.
Att inteckningars inbördes prioritet alltjämt följer ansökningsdagen eller, om de har samma ansökningsdag, är lika i den män inte sökanden begär annat, finner jag ändamålsenligt. Jag har redan förut motiverat förslag att retentionsrätten prioriteras framför inteckning (3.6.3). Att lö- neprivilegiet måste stå tillbaka för inteckning i både skepp och skepps- byggen är ett nödvändigt pris för att Sverige skall kunna tillträda både sjöpanträttskonventionen och skeppsbyggnadskonventionen. Något högt pris är det inte. Nyligen har jag efter samråd med företrädare för ar- betsmarknadens berörda parter kommit till att den statliga lönegarantin, numera höjd till nivån av fem gånger basbeloppet enligt lagen om all- män försäkring, väl kompenserar för det intrång som skeppsbyggnads- hypoteket åstadkommer i förmånsrättsordningen, sett från arbetstagar- synpunkt. Jag kan därför biträda kommittéförslaget.
3.6.4.6 Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet Inteckning upphör enligt nuvarande ordning, utom vid förverkande- förklaring på grund av brott, genom dödning, exekutiv försäljning när köpeskillingen ej täcker den intecknade fordringen, och frivillig för- säljning efter fartygets kondemnation. Vid exekutiv försäljning över- låts fartyget i princip gravationsfritt. Men cxekutivköparen kan överta ansvaret för intecknad fordran, om den täcks av köpeskillingen och så- ledes kan avräknas från denna. Kommittéförslaget behandlar upphörande på grund av dödning bland regler om inteckningsförfarandet. I övrigt föreslås, att inteck- ning konventionscnligt skall upphöra vid exekutiv försäljning i den mån den ej tillåts innestå i fartyget i avräkning på köpeskillingen. Utlands- exekution tilläggs samma verkan, om den ägt rum i konventionsenlig ordning och enligt ortens lag. Kommittén har övervägt att låta exekutio- nen utplåna endast panträtt på grund av inteckningen, men låta själva inteckningen bestå. Det skulle ge fördelen att exekutivköparen genast och utan särskild kostnad kunde förfoga över användbara inteckningar. Men kommittén har avstått från att föreslå det, eftersom det skulle medföra vissa praktiska svårigheter, inte minst vid utlandsexekution. Det blir alltså själva inteckningen som enligt kommittéförslaget drab- bas av exekutionens verkan. Kommittén förutsätter. att i stället nyinteck- ning efter exekution blir stämpelfri. Ej heller har kommittén för- ordat, att den fastighetsrättsliga ordningen, som medger att exekutiv- köpare utverkar förklaring om intecknings bestånd, efterbildas. Något. sådant skulle ändock bara kunna praktiseras vid exekution i Sverige. Kondemnation åtföljd av frivillig försäljning skall enligt kommittéför- slaget ej längre medföra intecknings upphörande. Sjöpanträtt skall näm— ligen konventionsenligt ej upphöra i sådana fall och kommittén har inte funnit skäl att här skilja mellan de olika panträtterna. I stället har,
"Prop. 1973: 42 283
såsom redovisats i ett tidigare avsnitt (2.3.5), föreslagits rätt för fartygs— ägaren att själv låta sälja fartyget exekutivt.
Skulle fartyget förstöras, huggas upp eller gå förlorat, skall det av- registreras. Men det kan tänkas att inteckningsborgenärens nödvändiga samtycke uteblir. Eller pantbrevet är kanske borta så att det inte kan visas att det ej är pantförskrivet. I regel är fartyget i dessa fall värde- löst och det finns då ej något intresse av att det står kvar i registret. Därför föreslår kommittén, att inteckning i sådant fartyg skall upphöra att gälla tio år efter det avregistreringsgrunden antecknats i registret. Därigenom kan det undvikas att registret efter hand belastas med fartyg som inte bör vara registrerade. Men eftersom det dock kan förekomma, att ett avregistreringsmässigt fartyg har ett visst värde t. ex. emedan det småningom visar sig kunna bärgas, föreslår kommittén att ägaren och inteckningsborgenären skall kunna utverka förklaring om intecknings fortsatta bestånd. Det skall ske inom den nämnda tioårsfristen och därefter inom vart tionde år. Underrättelse om fristens förestående utgång skall lämnas av registreringsmyndigheten.
Kommittéförslaget tar också upp särskilda regler om intecknings upp- hörande på grund av förverkandeförklaring i samband med brott. De svarar mot nuvarande bestämmelser i ämnet, anpassade efter motsvaran- de brottsbalksreglers senaste lydelse.
Enligt kommittéförslaget är pantbrev, som utfärdats på grund av inteckning, underkastat samma rättsliga öde som inteckningen. Det blir alltså automatiskt utan verkan i den mån inteckningen blir det.
Kommittéförslaget har i dessa delar rönt ringa uppmärksamhet un- der remissbehandlingen. På ett håll har dock uttalats tvivel på att det finns skäl att inteckning i förolyckat, upphugget eller eljest förstört far- tyg skall kunna bevaras efter utgången av tioårsfristen.
Bestämmelserna om exekutiv försäljnings verkan på inteckning finner jag ändamålsenliga. Exekutivköparens behov av att relativt billigt kunna nyinteckna sitt skepp torde redan vara tillgodosett genom den ändring i 12% stämpelskatteförordningen (1964: 308) som genomfördes förra året (1971: 453). Jag delar också uppfattningen att kondemnation med åtföljande frivillig försäljning lika litet skall gå ut över panträtt på grund av inteckning som över sjöpanträtt.
Vad beträffar förolyckade, upphuggna eller eljest förstörda skepp är det naturligtvis ett önskemål att de i minsta möjliga omfattning belastar skeppsregistret. De representerar i regel inte heller sådana förmögen- hetsvärden. i den mån de alls existerar, att det finns skäl att bevara dem som registrerade av hänsyn till inteckningsborgenärerna. Dessa blir van- ligen förnöjda försäkringsvägen. Om skeppet i undantagsfall likväl re- presenterar sådant värde, bör en tioårig fortsatt giltighet av inteckningen egentligen erbjuda borgenären fullgod frist att göra sin rätt gällande i detta värde. Till bilden hör att jag — såsom jag vill utveckla i ett
Prop. 1973: 42 284
följande avsnitt (3.6.5) — föreslår att panträtt på grund av inteckning skall omfatta även försäkringsersättning och annan ersättning som utgår på grund av skada på skeppet. Jag vågar dock inte helt utesluta att panträtten stundom skall visa sig representera ett ekonomiskt värde även efter lång tid. Därför vill jag inte frångå kommitténs förslag på denna punkt. Ordningen kan lämpligen vara den att inteckningen för- faller med tioårsfristens utgång, om den inte förnyas dessförinnan på skeppsägarens eller borgenärens begäran.
Att pantbrev delar inteckningens rättsliga öde överensstämmer med JBs motsvarande ordning och möter ingen invändning från min sida.
Med den reservationen att uttrycklig bestämmelse om att inteckning upphör ifall den förklaras förverkad är obehövlig vid sidan av 36: 4 brottsbalken ansluter jag mig till kommittéförslaget i dessa delar.
3.6.4.7 Inteckningsförfarandet
Det nuvarande inteckningsförfarandet följer det fastighetsrättsliga mönstret med avvikelser som beror av att registrering och äganderätts- inskrivning är lagda på annan myndighet än inteckningsdomstolen. Det är principiellt förutsatt att borgenären söker inteckning med stöd av ägarens medgivande. Klandertalan mot ägaren, dennes konkurs och för inteckningsdomstolen känd utmätning av fartyget utgör formella in- teckningshinder. Motsvarighet finns till fastighetsrättens intecknings- åtgärder i form av dödning, nedsättning och innehavsanteckning.
Enligt kommittéförslaget är de allmänna reglerna om inskrivnings- förfarandet i 2 kap. sjölagsförslaget tillämpliga även i inteckningsären- den. Såsom enligt JB skall ägaren, i betydelsen den som senast sökt inskrivning av sin rätt, vara behörig att söka inteckning. Beror full- bordan av hans förvärv av villkor, skall han dock vara intecknings— legitimerad endast i förening med sin fångesman. Brist i legitimationen skall föranleda avvisning. Förvärvsvillkor som inskränker förvärvarens rådighet över egendomen beaktas så att de utgör inteckningshinder, om de avser hans panträttsliga rådighet över fartyget. Blir fartyget av- registreringsmässigt, upphör det också att vara inteckningsbart. För- hållandet föreslås vara inteckningshinder. Fartyget kan ju stå kvar i registret enbart på grund av att innehavare av tidigare upplåten panträtt motsatt sig avregistrering. Rättegång om bättre rätt till far— tyget skall också föranleda avslag på inteckningsansökan. Detsamma gäller ägarens eller delägares konkurs. Någon möjlighet till Vilandeför— klaring såsom enligt JB föreslås ej men om ansökan om inskrivning av inteckningssökandens förvärv uppskjutits, skall inteckningsansökningen uppskjutas på motsvarande sätt.
En speciell avslagsgrund utgör utmätning. Enligt sjöpanträttskonven- tionen får endast konventionsenlig sjöpanträtt och retentionsrätt ges fö- reträde framför hypoteket. Utmätnings företräde framför inteckning så
Prop. 1973: 42 285
som föreskrivs i 9 _S, tredje stycket förmånsrättslagen är konventions— stridig enligt kommitténs bedömning. Endast om utmätning gavs ka- raktär av inskrivet hypotek kunde dess företräde förenas med kon- ventionen. Och den lösningen vill kommittén inte förorda, eftersom den inte kan efterbildas i lufträtten enligt den internationella konven— tion som gäller där. Enligt kommittén bör nämligen rättslikhet mellan sjö- och lufträtt eftersträvas i dessa stycken.
Anmälan om förklaring att inteckning skall bestå — inteckningsför- nyelse enligt den benämning jag föreslår —— i avregistreringsmässigt far- tyg efter den tioårsfrist som jag behandlat i närmast föregående avsnitt skall enligt kommittéförslaget göras av pantbrevets innehavare eller fartygsägaren, den sistnämnde legitimerad på grund av inskrivning. Iakt- tas det ej, skall anmälan inte föranleda sådan förklaring. Eljest skall den bifallas. Någon materiell prövning skall alltså inte företas i ären- det.
Kommittéförslaget tar också upp motsvarighet till JBs bestämmelser om utbyte, nedsättning, dödning och innehavsanteckning. Såsom inne- havare av pantbrev skall alltid subsidiärt antecknas fartygsägaren själv. Det föreslås till efterlevnad av sjöpanträttskonventionens formella reg- ler. Konventionen föreskriver nämligen som förutsättning för att ett hypotek skall erkännas bl. a. att registret visar vem som är rättighets- havare eller att hypoteket är ställt till innehavaren. Kommittén utesluter att innehavsanteckning blir obligatorisk men anser, att anteckning av ägaren i de fall borgenären inte ser till att han blir antecknad kan för- svaras med hänsyn till bestämmelserna om ägarhypotek.
Om inteckning blir utan verkan, skall det antecknas i registret. Kom— mittéförslaget tar också upp regler enligt vilka inteckning i skepps- bygge som förs över till skeppsregistret skall jämte bygget föras över dit utan ändring.
Under remissbehandlingen har det kritiserats att kvarstad ej tagits med bland inteckningshindren. Det har påpekats, att förslaget inte löser frågan om verkan av inteckning meddelad i strid med utmätning som ännu ej anmälts till registermyndigheten. Det har förordats, att exekutionsmyndigheterna åläggs underrätta registermyndigheten om ut- mätning genom telefon- eller annat telemeddelande och att borgenär som i god tro mottar pantbrev på grund av sådan inteckning skall vara skyddad i sitt förvärv.
Jag finner kommittéförslaget i stort sett ändamålsenligt. Behörig- hetcn att söka inteckning kan dock lämpligen närmas något mer till JBs ordning genom att den som senast sökt inskrivning behandlas som legitimerad även när fullbordan av hans förvärv är villkorad. Förvärvs— villkoret kan i stället beaktas på det sättet att överlåtarens medgivande fordras för att inteckningsansökan skall kunna bifallas. Rättegång om bättre rätt till skeppet skall, enligt vad jag ämnar föreslå vid min be-
Prop. 1973: 42 286
handling av de enskilda bestämmelserna i 2 kap. sjölagsförslaget, inte föranleda avslag på inskrivningsansökan utan i stället uppskov till dess saken slutligt avgjorts. Frågan bör då behandlas på motsvarande sätt här.
Särskilda problem är förknippade med utmätning som intecknings- hinder. Utmätningen har karaktär av rådighetsinskränkning och det är inte väl förenligt med den att det utmätta skeppet intecknas, i varje fall inte om inteckningen går före Utsökningsborgenärens rätt. Skulle inteck- ning likväl meddelas, får den enligt 9 & tredje stycket förmånsrättslagen sämre prioritet än sjöpanträttskonventionen föreskriver. Ty enligt det lagrummet står inteckning tillbaka för utmätning vid konkurrens dem emellan. Samtidigt finns ingen garanti mot att information till register— myndigheten om företagen utmätning undantagsvis dröjer något, t. ex. vid utmätning utomlands. Skeppsägaren kan själv temporärt vara ovetan— de om att utmätning ägt rum.
Förmånsrättsproblemet kan i och för sig lösas genom att skepps- och skeppsbyggnadsinteckning — inteckning i luftfartyg också f.ö., eftersom motsvarande problem föreligger olöst där —- undantas från bestämmelsen i 9 & tredje stycket förmånsrättslagen. Ifall inteckning fel- aktigt tillkommer under utmätning och ej undanröjs efter besvär av t. ex. utmätningsborgenären, kunde man med eller utan uttrycklig regle- ring räkna med att skeppsägaren inte skulle få göra ägarhypoteket gällande till nackdel för utsökningsborgenären. Han skulle inte få dra fördel av sitt eget rättsstridiga förfogande över det utmätta skeppet. Detsamma skulle gälla tredje man, som haft eller bort ha kännedom om utmätningen, men det oaktat inlåtit sig på pantförskrivning med utsökningsgäldenärcn. Däremot skulle tredje man kunna göra sin panträtt gällande, om han förvärvat den i god tro. En sådan lösning lägger risken för felaktig inteckning och pantförskrivning på utsöknings- borgenären. Lagtekniskt kan även andra vägar tänkas leda till detta resultat.
En annan lösning kan vara att ej ändra den nyssnämnda bestämmel— sen i förmånsrättslagen utan tillåta att inteckning, som felaktigt till- kommer under utmätning och ej undanröjs besvärsvägen, står till— baka för utmätning så som fastighetsinteckning gör i motsvarande si- tuation. I förhållande till konventionen måste denna lösning då för- svaras med att felaktigt tillkomna inteckningar ej behöver åtnjuta kon— ventionens skydd. Detta kan kanske stödjas på konventionens ar- tikel 1 a). Inteckningsborgenärens rätt är med den utgångspunkten tillgodosedd redan genom att han över huvud taget kan grunda rätts- anspråk på en principiellt felaktig inteckning. Denna lösning lägger alltså risken på inteckningsborgenären. Det är ej ägnat att stärka skepps- och skeppsbyggnadshypotekets ställning. Jag finner den vara i och för sig föga tillfredsställande. Och någon verklig förbättring står knappast
Prop. 1973: 42 287
att vinna genom att knyta inteckningshindrct till upplysningen om ut— mätningen. Ty det skulle inte medföra ändring i den grundläggande principen att utsökningsgäldenärens rådighet över det utmätta skeppet är inskränkt så att han ej är berättigad att utnyttja möjligheten att vinna inteckning under utmätning innan upplysning om denna nått registermyndigheten.
Såvitt jag förstår har förevarande problem mer teoretisk än praktisk räckvidd. Problemet hänger nära samman med frågor om rådigheten över utmätt egendom och annat som lagberedningen överväger i sitt arbete på revision av utsökningslagen. Detta arbete kan beräknas bli slutfört tämligen snart efter det att förevarande lagförslag hunnit träda i kraft. Problemet kan alltså utan nämnvärd praktisk olägenhet upp- skjutas för att finna en ändamålsenlig lösning i sitt rätta sammanhang. Jag finner mig därför böra tillsvidare godta kommittéförslaget i före- liggande skick utan att föreslå några ändringar vare sig där eller annor- städes som kan föregripa lagberedningens arbete. Vad som däremot kan göras är att vidta åtgärder för att säkerställa snabb information till registermyndigheten om utmätning i skepp. Jag kommer att föreslå ändring i SjöLs befälhavarekapitel i det syftet (4.4). Dessutom bör i administrativ ordning utfärdas föreskrifter om snabb kommunikation mellan exekutionsmyndigheterna och registermyndigheten.
Med denna ståndpunkt kommer alltså konkurrens mellan utmätning och felaktigt tillkommen inteckning tillsvidare att få lösas med tillämp— ning av 9 & tredje stycket förmånsrättslagen, dvs. utmätningen får företräde. Hänsyn till utsökningsborgenären behöver följaktligen ej hindra ägaren av skeppet eller bygget från att åberopa sitt ägarhypotek på grund av sådan inteckning, ej heller inteckningsborgenären från att göra sitt panträttsförvärv gällande. God eller ond tro blir utan betydelse i sammanhanget. Jag vill inte underlåta att tillfoga, att problemets praktiska räckvidd ytterligare minskar när man beaktar att utsökningsborgenären i regel torde ha fordran med bättre förmåns- rätt än utmätningen ger. Han går då redan i kraft därav före var och en som grundar sitt anspråk på nyinteckning under utmätningen.
Kvarstad och skingringsförbud är också rättsliga åtgärder, som med- för inskränkning i ägarens rådighet över den egendom åtgärden avser. Jag delar den under remissbehandlingen antydningsvis framförda upp- fattningen att sådan åtgärd bör utgöra inteckningshinder enligt SjöL. Kvarstad och skingringsförbud bör därför jämställas med utmätning i detta hänseende. Inteckning i strid med kvarstad eller skingringsförbud medför, i den mån den ej undanröjs besvärsvägen, enligt allmänna grundsatser ingen rätt för ägaren av skeppet eller bygget att mot den som vunnit handräckningen åberopa ägarhypotek, ej heller rätt för ondtroende inteckningsborgenär att göra sitt panträttsförvärv gällan- de. Däremot bör en borgenär vara skyddad i sitt förvärv, om han var
Prop. 1973: 42 288
i god tro. Denna ståndpunkt bör kunna följa analogiskt av mitt för- slag om godtrosförvärv av panträtt på grund av inskrivning (3.643).
Med de ändringar jag sålunda har angett biträder jag kommitténs förslag.
3.6.5. Surrogation och försäkringsskydd
På sjörättens område gäller ingen erkänd allmän panträttslig surro- gationsprineip. Sjöpanträtt gäller endast i begränsad omfattning i surrogat. Inteckning i fartyg är inte förenad med panträtt i vare sig försäkringsersättning eller annan ersättning på grund av fartygsskada. Retentionsrätt torde däremot, i överensstämmelse med rättspraxis utom sjörätten, gälla i surrogat.
Enligt 54 % lagen om försäkringsavtal gäller presumtion för att retinent och inteckningsborgenär är medförsäkrade på grund av sådan försäkring som tagits utan angivande av intresse. För sjöpanträttshavare gäller samma presumtion, om hans fordran gäller mot pantägaren personligen. Dessa regler är dispositiva. Försäkringsbranschens egna standardvillkor innebär, att kaskoförsäkring av fartyg gäller till förmån för den som har panträtt på grund av inteckning i fartyget, dock utan att denne får bättre rätt mot försäkringsgivaren än annan försäkrings- havare. Det torde emellertid vara vanligast att försäkringspolisen pant- förskrivs till inteckningsborgenären. I fråga om sjöpanträtt och reten- tionsrätt tiger villkoren. Beroende på om villkoren tolkas som en uttöm- mande reglering eller ej, är det alltså en öppen fråga om innehavare av sådana rättigheter är medförsäkrade enligt dessa villkor.
Kommittéförslaget förstärker sjörättens negativa hållning till pant- rätt i surrogat genom att utvidga den för fartygsinteckningen gällande ordningen till sjöpanträtt i fartyg och last. Nordisk enighet föreligger om en sådan lösning beträffande sjöpanträtt. Den anses ha visst stöd i den nya sjöpanträttskonventioncn. Däremot lämnas utrymmet helt öppet för surrogation i fråga om retentionsrätt. Sjöpanträttshavare föreslås vidare ej få ställning som medförsäkrad. Kommittén menar, att han ej är det för närvarande, eftersom gängse försäkringsvillkor endast erkänner inteckningsborgenären som medförsäkrad och är av- sedda att uttömmande reglera medförsäkringsfrågan. Under alla för- hållanden måste förutsättningarna för sjöpanträttshavares ställning som medförsäkrad enligt kommittén jämkas med beaktande av att redaren numera i regel har ett personligt fordringsansvar medan han vid tiden för försäkringsavtalslagens tillkomst svarade med sin s.k. sjöförmögen- het.
Dessa spörsmål har rönt ringa uppmärksamhet under remissbehand- lingen. Frånsett att på ett håll ifrågasatts om inteckningsborgenären lämpligen bör vara betagcn panträtt i surrogat har kommittéförslaget lämnats utan erinran.
Prop. 1973: 42 289
De surrogat som det här är fråga om är försäkringsersättning och annan ersättning för fartygsskada, t.ex. haveribidrag eller skadestånd på grund av sammanstötning. Surrogation och försäkringsskydd har ett intimt inbördes samband. Vare sig rätten till försäkringsersättning ges karaktär av panträtt däri eller grundas på regler om tredjemansförsäk- ring, närmast 54 5 lagen om försäkringsavtal, är det fråga om identiska rättspolitiska mål. Skillnaden mellan de båda vägarna dit är i viss mån oklara. Men hittills har man dock inom sjörätten (jfr bl. a. Fogelklou i Arkiv for Sjörett, Band 2 s. 1 ff), liksom under förarbetena till för- säkringsavtalslagen, räknat med sådan skillnad. Och det är i varje fall tydligt att det är redaren som i egenskap av avtalsslutande försäkrings- havare disponerar över försäkringsskyddet för tredje man medan en lagfäst panträtt i försäkringsersättningen inte behöver stöd av försäk- ringsavtalcts innehåll. Panträtt ger borgenären en självständig rätt att, så länge försäkringen gäller, realisera sin fordran i den ersättning för skada som redaren kan vara berättigad att få av försäkringsgivaren. Rättstekniskt är det alltså fråga om skilda anspråk och jag vill i det följande hålla dem åtskilda inbördes av det skälet. Så förefaller vis- serligen inte ha skett inom lufträttcn. Jag erinrar om 18 5 första stycket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.
Att sjöpanträtt gäller i vissa surrogat men ej i andra har sin närmsta grund i uttryckliga regler i 1926 års sjöpanträttskonvcntion. Att far- tygsinteckning inte gäller vare sig i försäkringsersättning eller annan ersättning för fartygsskada motiverades på sin tid, såvitt gäller försäk- ringsersättning, med att inteckningsborgenären själv kunde trygga sig mot faran för sådan skada och inte borde dra fördel av en försäkring som redaren bekostade samt, i fråga om annan skadeersättning, med behovet att undgå invecklade rättsförhållanden till följd av att samma panträtt kunde göras gällande särskilt i skilda objekt.
Under förarbetena till lagen om försäkringsavtal gjorde sig liknande synpunkter gällande. I fråga om sjöpanträtt lades det särskild vikt vid att redaren själv borde få avgöra huruvida hans försäkring skulle gälla till förmån för panthavaren eller ej.
När surrogationsfrågan behandlades i samband med 1955 års luft- rättslagstiftning anlades inte motsvarande synpunkter. Starka skäl an- sågs tala för panträttslig surrogation. Med fartygsinteckningen som do- minerande förebild för det lufträttsliga hypoteket och med åberopande av inteckningsborgenärens försäkringsskydd valde lagstiftaren emeller- tid, låt vara med tvekan, att ej tillåta panträttslig surrogation, men in- teckningsborgenären hänvisades till den försäkringsrättsliga möjligheten att få ersättning. Samma hänvisning gavs luftpanträttshavare. I övrigt medgavs luftpanträttshavare panträttslig surrogation på samma sätt som sjöpanträttshavare. '
Enligt min mening bör det vara naturligt för modern rättsuppfattning
Prop. 1973: 42 290
att ta som utgångspunkt att pant- och retentionsrätt skall omfatta även försäkringsersättning och annan ersättning som utgår för skada på säkerhetsobjektet, om det inte finns vägande skäl mot det.
Beträffande sjöpanträtt — som ju under alla förhållanden har en sär— skilt privilegierad ställning —-— kan jag se ett visst berättigande i att, som kommittén föreslår, utesluta surrogation. Ty denna panträtt är tyst och dess existens alltså svår att konstatera, inte minst för en utomstående. Ovisshet om förekomst av sjöpanträtt kan därmed onödigt fördröja skaderegleringar. Kommittéförslaget torde också ha ett visst stöd i grunderna för den nya'sjöpanträttskonventioncn. Det kan visserligen in- vändas, att ståndpunkten kan tänkas gå ut över skadelidande passagera- re eller ombordanställda med utestående löneanspråk. Avgörande Vikt fäster jag emellertid vid att kommittéförslaget har stöd i nordisk över- enskommelse och att motsvarande lagförslag redan antagits i Norge och kan väntas inom kort bli antaget i Danmark. Det skulle nämligen vara opraktiskt att hävda en avvikande svensk ståndpunkt i denna fråga.
Om det således finns vägande skäl för att avskära sjöpanträttshavare från surrogation, är detta knappast fallet i fråga om retinent och inteck— ningsborgenär. Den förre har antagligen sådan rätt redan nu. Och vad den senare beträffar erinrar jag om den tveksamhet med vilken luft- fartygsinteckning delvis avskars från surrogation med sjörättslig före- bild. Det finns f. ö. här en viss begränsad förebild i fastighetsrätten som ju berättigar inteckningsborgenär till del i brandförsäkringsersättning. Retinent och inteckningsborgenär bör enligt min mening behandlas lika i detta sammanhang, och båda bör ges surrogationsrätt.
De synpunkter jag här anlagt på panträttslig surrogation gör sig på väsentligen motsvarande sätt gällande i fråga om försäkringsskyddet enligt 54 5 lagen om försäkringsavtal.
Jag biträder alltså kommitténs förslag att sjöpanträtt varken skall omfatta försäkringsersättning och annan skadeersättning eller ge rätt till försäkringsskydd enligt lag. Jag ansluter mig också till den ståndpunkt kommittéförslaget innebär i fråga om retentionsrätt, nämligen att sådan rätt skall omfatta även försäkringsersättning och annan skadecrsättning och tillika berättiga till försäkringsskydd enligt lag. Däremot biträder jag inte kommitténs förslag i fråga om panträtt på grund av inteckning. Sådan skall alltså enligt mitt förslag berättiga till samma surrogation och- försäkringsskydd som retentionsrätt. Jag erinrar om att 54 5 lagen om försäkringsavtal är dispositiv och att det därför ytterst är försäkrings- avtalets parter som råder över försäkringsskyddet för tredje man.
3.6.6. Lagkonflikrer Fråga vilken lag som skall tillämpas på visst rättsförhållande är av uppenbara skäl viktig i sjörättsliga sammanhang. Lagvalet dikteras i
Prop. 1973: 42 291
olika länder av särskilda konfliktnormer, som hos oss bildar den svenska internationella privat- och processrätten. Variationerna är här stora mellan olika rättssystem, men vissa gemensamma drag kan något- sånär fastställas. Till dem hör att äganderätt till och hypotek i fart 'g i stor utsträckning följer lagen i registreringsstaten, med en viss för- enkling kallad flagglagen. Sjöpanträtt följer ofta andra lagar, t.ex. lagen i den stat där fordringen stiftades. Retentionsrätt följer vanligen lagen i den stat där egendomen befinner sig. På olika moment av en rätt, såsom dess uppkomst, bestånd, omfattning, förmånsrätt osv., kan tillämpas olika lagar. Domstolslandets lag gör sig gällande, inte bara i procedurfrågor utan ofta även i sakfrågor såsom supplerande eller rentav korrigerande normsystem.
Kommittéförslaget tar upp uttryckliga regler i detta ämne. Bestäm- melserna i sjölagsförslaget skall såsom lex fori tillämpas när sjöpant- rätt i fartyg åberopas inför svensk myndighet. Därmed blir, som sjö— panträttskonventionens artikel 12: 1 föreskriver, konventionslag till- lämplig på alla fartyg oavsett vilken flagg de för. Retentionsrätt i far- tyg eller bygge på grund av reparations- eller byggnadsuppdrag skall prövas enligt lagen i den stat där egendomen finns men får därvid inte ges företräde framför sjöpanträtt som är föreskriven i sjöpanträttskon— ventionen. Ej heller får den strida mot andra regler i den konventionen, t. ex. regeln att retentionsrätten skall vara besittningsbetingad. Annan le- galpanträtt, t. ex. sjöpanträtt som föreskrivs i flagglagen men ej erkänns av sjöpanträttskonventionen, skall prövas enligt fartygets flagglag eller lagen i den stat där bygget utförs men får därvid inte ges företräde fram— för hypotek eller tillåtas strida mot sjöpanträttskonventionen på annat sätt.
Främmande hypotek skall enligt kommittéförslaget erkännas i Sverige på de förutsättningar sjöpanträtts- och skeppsbyggnadskonventionerna anger. Sådana hypoteks inbördes företräde skall prövas enligt flagg— lagen. Detsamma gäller deras sakrättsliga verkan i övrigt i den mån det ej strider mot kommittéförslagets bestämmelser om sjöpanträtt, reten- tionsrätt och annan legalpanträtt, dvs. i den mån det ej strider mot de regler i svensk lag som grundas på sjöpanträtts- och skeppsbyggnads— konventionerna. '
Eftersom skeppsbyggnadskonventionen anvisar byggnadslandets lag som sakrättsstatut medan sjöpanträttskonventionen gör anspråk på ge- nerell tillämpning på fartyg, måste en gräns dras mellan byggen och färdiga fartyg för att konflikt säkert skall kunna undgås. Kommittéför- slaget drar -— efter noggrann analys av de båda inbördes möjligen for- mellt motstridiga konventionernas berörda regler — den gränsen vid sjösättningen. x.
Remissbehandlingen har gett upphov till kritik i endast ett remiss- yttrande. Kommittéförslaget betecknas där som på en gång alltför kom-
Prop. 1973: 42 292
plicerat och förenklat i sin syn på problemen. Registreringslandets lag förordas som allmänt sakrättsstatut med de avvikelser som konven- tionshänsyn kan föranleda. Det påpekas, att man därigenom undgår prioritetsproblem, som kommittéförslaget för med sig, genom att flera lagar tillämpas parallellt. Behovet av enhetlig behandling i fråga om säkerhetsobjektets omfattning understryks. Det dras också i tvivelsmål att retentionsrätts prioritet kan aktualiseras här i landet, om det ej är här som egendomen hålls kvar. Hålls den kvar utomlands, blir det enligt vad som påpekas där som exekution äger rum medan möjligen exekution i surrogat kan ske här i landet. I den delen anses kommittéför- slaget böra omarbetas med mer nyanserad syn på problemen.
Sjöpanträttskonventionens regler gör anspråk på generell tillämp- ning. Såvitt gäller sådan sjöpanträtt som konventionen föreskriver in- friar kommittéförslaget detta anspråk på enklaste sätt, nämligen genom att sjölagsförslaget av svensk myndighet skall tillämpas i dess egenskap av konventionslag. Den lösningen har fördelen att vara lättillämpad. Innehållet i främmande lag behöver ej utredas. Som påpekats under remissbehandlingen riskerar man på den andra sidan att få tillämpa olika materiella regler jämte varandra. Det kan sålunda bli oundvikligt med hänsyn till konventionens krav att registreringslandets lag skall tillämpas som sakrättsstatut för hypotek och att främmande nationell legalpanträtt skall erkännas under vissa förutsättningar. Jag erinrar här om art. 2 och 6 i sjöpanträttskonventionen. Emellertid kommer även andra lösningar att drabbas av samma invändning. Ty främ- mande lag kan lika väl vara konventionsstridig som konventionsenlig och man måste då vara beredd att sätta in korrektiv, kanske med hjälp av just myndighetslandets lag.
Valet av myndighetslandets lag har träffats i nordisk enighet. Det har vissa praktiska företräden. Jag finner inte skäl att frångå det. I själva verket kan det anföras skäl för motsvarande val i fråga om den retentionsrätt sjöpanträttskonventionen delvis reglerar och som är rättspolitiskt nära Släkt med sjöpanträtt. Visserligen talar allmänna grundsatser i den internationella privaträtten för att lagen i det land där det kvarhållna fartyget finns skall tillämpas som sakrättsstatut. Men för det fall att detta land är Sverige råder intet tvivel om att svensk myndighet skall tillämpa svensk lag. Och för de speciella un- dantagsfall då utomlands stiftad retentionsrätt på grund av reparations- eller byggnadsuppdrag kan tänkas bli sakrättsligt prövad här i landet torde svensk lag kunna tillämpas utan olägenhet. Detta gäller så mye- ket mer som det i varje fall måste bevakas" att retentionsrätten i fråga ej erkänns i strid med sjöpanträttskonventionens regler. Jag vill därför för enkelhets skull förorda samma lagval för båda dessa fall. F.ö. vill det synas som om valet väl kan förenas med'de danska och norska
Prop. 1973: 42 293
lösningarna. I de danska motiven uttalas, att lex fori skall tillämpas och den norska texten ger utrymme för samma tolkning.
När det gäller verkan av hypotek måste, som jag redan angett, re— gistreringslandets lag tillämpas som sakrättsstaut. Det gäller enligt både sjöpanträttskonventionen och skeppsbyggnadskonventionen, låt vara med olika formuleringar. Men hypotek får ej tillerkännas verkan, som strider mot sjöpanträttskonventionen. Det följer av art. 2 och kan såvitt gäller prioritetsverkan härledas ur art. 7 i skeppsbyggnadskonventionen.
Vad beträffar sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt som sjöpanträtts— konventionen inte föreskrivcr men som den erkänner på vissa villkor ligger det i detta sammanhang närmast till hands att, som kommitten föreslagit, tillämpa registreringslandets lag. Konventionshänsyn föran— leder därvid att rättigheten i fråga inte får ges företräde framför kon— ventionsbetingad sjöpanträtt eller konventionsenligt hypotek eller på annat sätt komma i konflikt med konventionen, dvs. den får bl. a. inte hindra exekution för konventionsbunden sjöpanträtt. Reservationen kan lämpligen vidgas därhän att sådan nationell rättighet överhuvudtaget in— te får ge dess innehavare bättre rätt än konventionsbunden rättighet medför enligt svensk lag. Nationell sjöpanträtt bör exempelvis inte här i landet förenas med panträttslig surrogation, eftersom vi inte ger kon— ventionsbunden sjöpanträtt sådan verkan. Ej heller bör den erkännas i den mån den skulle ha varit preskriberad enligt de svenska bestämmel— serna om konventionsbunden sjöpanträtt.
Jag biträder kommitténs förslag att gränsen mellan fartyg under byggnad och färdigt fartyg i förevarande hänseenden "skall dras vid sjösättningen. Från och med denna skall alltså väljas samma sakrätts— statut som för färdiga fartyg. För tiden dessförinnan skall konven- tionsenligt gälla byggnadslandets lag. Huruvida denna lag överens— stämmer med skeppsbyggnadskonventionen eller ej, behöver ej undersö- kas ty denna konvention gör inte som sjöpanträttskonventionen anspråk på generell tillämpning.
3.6.7 Inskrivning av certeparti Att ett fartyg ger jämn och god avkastning är uppenbarligen något som både redaren och hans kreditgivare har intresse av. Det håller far- tygets värde vid makt. Det ger tillika möjlighet till pantförskrivning av frakt. Frågan om sakrättsligt skydd för certepartier har också upp— märksammats under det internationella sjörättsliga arbetet, dock utan att leda till beaktansvärt resultat. Enligt dansk och norsk lag kan certe- partier registreras, men möjligheten lär inte utnyttjas i nämnvärd om- fattning. Enligt de nya norska bestämmelserna skall certepartier inte kunna registreras framdeles. Kommittén har övervägt en lösning av problemet för svensk del.
Prop. 1973: 42 294
Därvid har skisserats följande huvuddrag. Befraktaren skulle tvingas godta ombyte på bortfraktarens sida, eventuellt inom ramen för en genom avtalet bestämd krets. Tredje man skulle förutsättas känna till inskrivet certeparti och därför vara skyldig att respektera dess bestånd vid överlåtelse av fartyget. Vid exekutiv försäljning av fartyget skulle förbehåll kunna göras för beståndet av inskrivet certeparti, åtminstone i den mån det inte länder inteckningsborgenär till förfång. Kommittén har dock funnit att en sådan ordning skulle avvika så från allmänna svenska rättsgrundsatser att den bör godtas endast på tungt vägande skäl. Kommittén har ansett, att en svensk reglering av frågan skulle få begränsat värde, eftersom denna har internationell räckvidd och en internationell lösning tillsvidare inte förefaller uppnåelig. Dessutom har kommittén beaktat den norska kommitténs förslag att inskrivning av certepartier ej längre skall tillåtas. Något förslag om skydd för certepar- tier har kommittén följaktligen ej avgett.
Under remissbehandlingen har kommitténs ståndpunkt blivit föremål för vitt skilda bedömningar. Det har på den ena sidan framhållits, att sakrättsskydd för certeparti genom inskrivning endast med svårighet skulle kunna infogas i svensk rättsordning och att en isolerad svensk lösning ändock inte skulle bli användbar för kreditgivarna. Bl. a. har därvid påpekats, att befraktarcn skulle undvika att vid redarens obe- stånd dirigera fartyget till svensk hamn om han riskerade att där bli bunden vid en ny och för honom okänd redare. Det har på betraktar- håll hävdats, att rätt till inskrivning av certeparti skulle gå ut över behö— riga befraktarintressen och ej inbjuda till sådana befraktningsavtal som kunde bli föremål för inskrivning.
På den andra sidan har det erinrats om fraktens betydelse som före- mål för pantförskrivning och den försvagning av denna säkerhet som frånvaron av sakrättsskydd för certepartiet utgör. Med hänsyn till av- kastningsvärdets betydelse för kreditvärdet har denna brist bedömts som helt otidsenlig. Det har erinrats om de värderingar som bär upp bestämmelserna om tillbehör till industrifastigheter och om underlaget för företagsinteckning. En isolerad svensk lösning har ansetts vara be- rättigad bl.a. emedan inskriven rätt vanligen respekteras utomlands. Det har gjorts gällande, att utlandsexekution av svenska fartyg är ovan— lig och att skydd mot frivillig överlåtelse till utlandet kan beredas genom avregistreringsspärr. Argumentet att sakrättsskydd på grund av inskrivning av certeparti skulle avvika från allmänna svenska rättsgrund- satser har bemötts med hänvisning till lufträtten och fastighetsrätten.
Vad som närmast föranleder intresset av sakrättsskydd för certepartier är den förstärkning av fartygets kreditvärde som säkerhet i frakten utgör. Från denna utgångspunkt måste fartygets varaktiga sysselsättning under ett certeparti vara viktig och fraktens relation till fraktmarknaden ovik- tig. Denna relation är emellertid av omedelbart intresse för befraktnings-
Prop. 1973: 42 295
avtalets parter själva och därmed också väsentlig för fartygets försälj- ningsvärde, om certepartiet skulle bestå efter fartygets försäljning. Från försäljningsvärdet kan kreditgivaren naturligtvis i sin tur inte helt bortse. Han måste alltid räkna med möjligheten av försäljning exempelvis på grund av att kreditgivare med bättre förmånsrätt än han själv realiserar sin rätt i fartyget. En värdering av certepartiet blir därför betydelsefull" från denna utgångspunkt. Det hör till bilden att inskrivning av certeparti enligt sjöpanträttskonventionen inte kan erkännas med företräde fram- för vare sig sjöpanträtt eller hypotek (jfr art. 5: 1).
Certepartiets värde beror i första hand av befraktarens vederhäftighet som sådan och av fraktens relation till fraktmarknaden. Är befraktaren god så är frakten säker. I motsatt fall är certepartiet inte pålitligt och frakten inte säker. När certepartiet ger hög frakt i förhållande till frakt- marknaden är det såsom högfraktcerteparti värdefullt för redaren och i motsvarande mån ogynnsamt för befraktaren. Ett lågfraktcerteparti är i stället en relativ förlustkälla för redaren men en värdefull tillgång för befraktaren. Om bilden kompletteras med möjlighet till sakrättsskydd för certeparti blir detta spekultativa inslag i värderingen förstärkt. Ett högfraktcerteparti, som kan bevaras vid överlåtelse, måste bli gynnsamt inte bara för avkastningsvärdet utan även för försäljningsvärdet medan ett lågfraktcerteparti får motsatt verkan under motsvarande förutsätt- ning. Att befraktaren skulle reflektera på ett certeparti vid vilket han skulle bli bunden gentemot ny, kanske för honom okänd redare även om det utvecklats till högfraktcerteparti, kan inte förutsättas utan vidare. Det kan i vart fall inte väntas utan att han samtidigt kan räkna med att binda den nye redaren vid certepartiet, även om det blivit ett lågfraktcerteparti. Men som framgått av remissbehandlingen kan det ifrågasättas om något allmänt befraktarintresse kan påräknas ens under sådana förhållanden.
I själva verket ligger det närmast till hands att anta, att certepar- tier som kan beredas sakrättsskydd vid överlåtelse av fartyget inte skall visa sig särskilt attraktiva från befraktarsynpunkt. En reform som intro- ducerar sådant sakrättsskydd riskerar i så fall att alldeles förfela sitt syfte.
Härutöver kunde man ha haft anledning förmoda, att möjligheten att redaren binds vid ett lågfraktcerteparti med åtföljande risk för för- lustbringande försäljning i samband med exekution eller konkurs skulle verka dämpande på kreditgivarnas intresse för ett lagreglerat sakrätts- skydd för certepartier. Men denna sida av problemet tillmäts tydligen ringa vikt. Det är intressant, att ett motsvarande sakrättsskydd kan fungera i lufträttcn. Det vilar där på 1948 års konvention rörande inter- nationellt erkännande av rätt till luftfartyg. Svensk lag skyddar dock sådan rätt endast om den gäller främmande luftfartyg.
Såvitt jag förstår måste det under alla förhållanden vara omistligt för
Prop. 1973: 42 296
en ordning med sakrättsskydd för certeparti att skyddet också vinner ett tämligen vidsträckt erkännande utomlands. Sådant erkännande för- utsätter att nationell rätt känner sakrättsskyddet i fråga och därför har det lagtekniska instrument som fordras för ändamålet. Instrumentet kan naturligtvis också finnas enbart på grund av internationellt åtagande såsom fallet är med 3 & lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg. Erkännande kan alltså knappast påräknas endast för det att sakrätts- skyddet grundar sig på inskrivning. Redan i Norge, vars stora han- delsflotta f.ö. i högre grad än vår sysselsätts i certepartifart, skulle erkännande av ett sådant skydd'komma att utebli. Norges exekutions- rättsliga regler kommer nämligen, enligt de nya norska bestämmelserna, ej att medge certepartiets bestånd efter exekutiv försäljning. Det in- ternationella arbetet på detta område har hittills misslyckats och torde för närvarande ligga nere. Intet tyder såvitt jag vet på att det snart skulle kunna tas upp igen med framgång.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt har jag inte kunnat finna det rättspolitiskt motiverat att introducera svenskt sakrättsskydd för certe- partier på grund av inskrivning. Jag är därför i likhet med kommittén inte beredd att nu föreslå några bestämmelser i det ämnet.
3.7 Statsansvar för vissa rättsförluster m. m.
Efter fastighetsrättslig förebild (18: 4—7 och 19:19 JB) har kom- mittén föreslagit att staten skall svara för rättsförluster som kan upp- komma till följd av att de föreslagna reglerna om inskrivning av rätt till skepp eller skeppsbygge i vissa hänseenden tillerkänner skepps- och skeppsbyggnadsregistren vitsord och för förluster till följd av hand- läggningsfel i registerärenden. De rättsförluster som åsyftas är rätt ägares förlust då annan gör godtrosförvärv av äganderätt eller panträtt på grund av inskrivning. Skadeståndsansvaret skall även omfatta rätts- förlust på grund av officialrättelse i skepps- eller skeppsbyggnadsre- gistret, oavsett om fel eller försummelse föreligger. Skadestånd skall kunna jämkas på grund av medvållande. Staten skall genom ersättning inträda i den skadelidandes rätt mot tredje man. Staten skall företrädas av sjöfartsverket, om inte Kungl. Maj:t för visst fall utsett annan myn- dighet. Den som vill kräva ersättning av staten, om han förlorar rätte- gång mot annan, skall instämma staten i målet eller underrätta staten om rättegången. Kommittéförslaget följer i dessa delar nära den fastig— hetsrättsliga förebilden.
Kommittéförslaget i denna del har i allmänhet mottagits positivt och på kreditgivarhåll betecknats som omistligt för förslagets funktion i övrigt. Endast sjöfartsverket har uttalat tvekan och anfört att frågan bör lösas i ett större sammanhang. '
Prop. 1973: 42 297
Det förslag till skadeståndslag som nyligen framlagts för riksdagen (prop. 1972: 5) kommer, om det antas, att lösa spörsmålet om ersättning för sådan förlust som beror av fel eller försummelse vid myndighetsut- övning, bl. a. vid handläggning av registerärenden, ärenden om official— rättelse däri inbegripna, och vid utfärdande av pantbrev och andra bevis i registerärenden. Därutöver bör som kommittén föreslagit införas ett ansvar för staten för rättsförlust på grund av officialrättelse i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret oberoende av om fel eller försummelse föreligger. Jag ansluter mig alltså till det förslaget.
På grund av skepps- eller skeppsbyggnadsregistrets vitsord kan enligt förslaget rättsförlust drabba bl. a. rätt ägare till skepp eller skeppsbygge. Denne får nämligen genomgående vika för den som gör godtrosförvärv av äganderätt eller panträtt på grund av inskrivning. Ett statligt skade- ståndsansvar för sådan rättsförlust är uppenbarligen nödvändigt för att de föreslagna rättsverkningarna av registrens vitsord skall kunna god- tas. Det innebär ett statligt risktagande som får bedömas med hänsyn till bl.a. de blivande registreringsenheternas antal och värden. Skepps- registret kan komma att innehålla mellan 3 000 och 4000 skepp och skeppsbyggnadsregistret mellan 100 och 200 skeppsbyggen, kanske knappt det. Skeppcns maximivärden ligger ibland mycket högt över vad som är vanligt på fastighetsmarknaden. Men långtifrån alla skepp representerar så stora värden. Skeppsbyggenas beställningsvärden kan på motsvarande sätt vida överstiga fastighetspriserna men även för dem kan genomsnittet antas komma att ligga betydligt lägre. En viktig synpunkt i sammanhanget är att de objekt som representerar stora kapitalvärden omsätts med iakttagande av stor omsorg och att skriftlig form därvid är regel. Inom småsjöfarten sker kanske omsättningen ej med samma utpräglade försiktighet men i gengäld är det där relativt måttliga värden som står på spel. Jag har kommit till att det statliga risktagandet till stöd för skepps— och skeppsbyggnadsregistrens vitsord kan bedömas som rimligt och jag biträder därför kommittéförslaget även i den delen.
Det finns enligt min mening inte skäl att i lagen bestämma vilken myndighet som skall företräda staten i ersättningsmål av förevarande slag. I stället bör det liksom i fastighetsrätten (se 18: 5 JB) överlämnas åt Kungl. Maj:t att utse denna myndighet. I övrigt godtar jag kommitté- förslaget såvitt gäller frågan om förfarandet i mål om ersättning av staten.
I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har inom justitie- departementet upprättats förslag till lag om ändring i SjöL samt till lagstiftning om sådana följdändringar i andra lagar som sjölagsförslaget föranleder. Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 4. Eftersom förslaget innefattar betydande om-
Prop. 1973: 42 298
disponeringar inom ramen för SjöL, ger bilaga 4 ingen god vägledning för jämförelser mellan nuvarande lydelse och föreslagen lydelse. Som bilaga 5 till protokollet torde därför få fogas en uppställning över be- stämmelser i sjölagsförslaget och deras innehållsmässiga motsvarigheter i SjöL.
4 Sjölagsförslagets enskilda bestämmelser
4.1. Första kapitlet
1 5
Sedan tillkomsten av SjöL innehåller denna paragraf (1 & i kommitté— förslaget) de bestämmelser som rör nationalitetsvillkoren för svenska fartyg. Hur dessa bör utformas har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (3.3.1). Reglerna har placerats i paragrafens första stycke. De innebär, att fartyg är svenskt om det till mer än hälften ägs av svenskt rättssubjekt och att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts be- myndigande, sjöfartsverket kan medge att fartyget skall anses som svenskt för den händelse dess drift står under avgörande svenskt in- flytande utan att det föreskrivna villkoret är uppfyllt. Dessutom tar stycket upp uttrycklig erinran om svenska fartygs rätt att genom att föra svensk flagg utåt markera sin nationalitet och därigenom det folk- rättsliga skydd och de rättigheter som sammanhänger med den svenska nationaliteten. Flaggföringen styrker givetvis inte nationaliteten. Det sker genom nationalitetshandling. Därför är det knappast skäl att, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen, knyta sanktion eller annan rättsverkan till bestämmelsen om flaggföring. 'Om fartyg, som ej upp- fyller lagens villkor för att vara svenskt, likväl skulle föra svensk flagg, kan det visserligen sägas innefatta missbruk av flaggen. Men ett sådant missbruk påkallar knappast inskridande från lagstiftarens sida. Jag vill tillägga, att uttrycket ”flagg” i stället för ”flagga” är gängse inom sjöfartsnäringen. De båda orden är likvärdiga i korrekt svenska. Jag har funnit det naturligt att föredra termen ”flagg” i ett lagförslag som detta.
Paragrafens andra stycke bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda sär- skilda föreskrifter om nationalitetshandling för svenska fartyg.
2 %
I denna paragraf (2 & första och andra styckena i kommittéförslaget) tar förslaget i första stycket upp bestämmelser som definierar begreppen skepp och båt så att med det förstnämnda förstås ett fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter och med det sistnämnda fartyg som är mindre än så. Be- greppen bör såsom legaldefinitioner kunna användas även utom ramen för SjöL, t. ex. i utsökningslagen.
Prop. 1973: 42 - 299
Med skrovets största längd avses det mått som med direkt översätt- ning av en engelsk term brukar betecknas som ”längd över allt”. Vid beräkning av skrovmått skall hänsyn inte tas till bogspröt och avvisare. Även roder och roderskädda skall lämnas ur räkningen. De torde f.ö. inte höra till skrovet.
Katamaranfartygs och andra flerskroviga fartygs bredd beräknas så att skrovens och mellanliggande däcks eller andra konstruktionsdelars sammanlagda breddmått beaktas.
I paragrafens andra stycke föreskrivs, att det skall föras ett skepps- register över svenska skepp, ett båtregister i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer och ett skeppsbyggnadsregister för registrering av skepp under byggnad i Sverige. I tredje stycket ges föreskrift om register- myndigheten. Den skall förestås av en lagfaren inskrivningsdomare; jfr 19: 2 JB.
Jag vill fästa uppmärksamheten vid att meningen är att båtar som står under tillsyn av sjöfartsverket skall vara registreringspliktiga (jfr 3.3.2). Registreringsplikt i detta hänseende bör alltså omfatta båtar med vilka yrkessjöfart drivs, t. ex. passagerarfart eller fiske. Båtrcgistret bör också erbjuda möjlighet för båtar som nu kan registreras i fartygsre- gistret att erhålla nationalitetshandling på grundval av registrering. Frå- gan i vad mån båtregistret framdeles skall användas som fritidsbåtre— gister får prövas när ställning tas till fritidsbåtutredningcns blivande för- slag i ämnet.
3—5 ss
Dessa paragrafer (7 och 8 55 i kommittéförslaget) behandlar tillbehör till fartyg och fartyg under byggnad. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (3.3.3)har de fastighetsrättslig förebild; jfr 2 kap. JB. Detta gäller dock inte den redaktionella utformningen. Under remissbehand- lingen har nämligen försports önskemål om en mer lättillgänglig av- fattning. Eftersom det knappast kan förnekas, att sådana önskemål har visst fog för sig, innefattar departementsförslaget en betydande omre- digering av kommittéförslaget.
I departementsförslaget har reglerna disponerats så att i 3 % anges vad som utgör tillbehör i yttre mening till fartyg och fartyg under bygg- nad och därefter i 4 5 slås fast i vad mån annan än fartygets eller byg- gets ägare kan göra gällande äganderätt till sådana tillbehör. I den mån så ej kan ske föreligger alltså tillbehör i privaträttslig mening. Att det offentligrättsliga tillbehörsbegreppet måste vara mer omfattande är självklart. I 5 % ges bestämmelse som rör det fall att föremål upphör att vara tillbehör genom överlåtelse.
Enligt 3 5 första stycket hör till fartyg, utom styrinrättningen, skro— vets fasta inredning och annan utrustning varmed fartyget försetts för stadigvarande bruk. Därtill kommer vissa reservdelar. Jag vill fästa upp—
Prop. 1973: 42 300
märksamheten vid att detta innebär en avvikelse från förslagets fastig- hetsrättsliga förebild som jag inte har berört förut. Dubletter och reserv- delar till fastighetstillbehör är nämligen uteslutna från tillbehörskretsen. Men för fartyg föreslås alltså en annan ordning. Vad som är avsett att ersätta fartygstillbehör skall också räknas som tillbehör under förutsätt- ning att det varaktigt förvaras ombord. Det kan gälla så dyrbara ting som reservaxcl och rcscrvpropeller. Kravet på varaktig förvaring ombord hindrar naturligtvis inte att reservdelcn tillfälligt förs iland, t. ex. för översyn, och likväl bevarar sin karaktär av tillbehör. Jag vill här betona, att kravet på förvaring ombord inte gäller andra fartygstillbehör även om sådan förvaring naturligtvis är ägnad att utåt klart markera tillhörig- heten. Dct har sin särSkilda betydelse när det gäller fiskefartygs fångst- redskap, eftersom sådana kan ha säsongmässigt begränsad användning och därför tidvis förvaras iland. Har de användning endast för ett be- stämt fartyg och inte för andra, måste det enligt min uppfattning vara riktigt att utan hinder av sådan säsongmässig förvaring iland betrakta dessa redskap som fartygstillbehör. En annan sak är att tillhörigheten kan behöva bevisas t. ex. genom märkning.
Jag vill tillfoga att ehuru departementsförslagct, som jag förut angivit (3.4.1), inte lagfäster någon definition av fartygsbegreppet ger de före— slagna tillbehörsreglerna likväl viss utgångspunkt för en sådan begrepps- bestämning. Av formuleringen ”utom styrinrättningen, skrovets fasta in— redning och annan utrustning” kan nämligen slutas att skrov -— med eller utan mätbar dräktighet — och viss konstruktionsmässig manöver- förmåga är nödvändiga förutsättningar för att ett fartyg skall föreligga.
Enligt 3 5 andra stycket skall till fartyg under byggnad först och främst höra väsentligen detsamma som utgör fartygstillbehör. Reglerna om fartygstillbehör får alltså motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad. Därtill kommer i fråga om skeppsbyggen den på art. 8 i skeppsbyggnadskonventionen grundade regeln att byggnadsmaterial, maskineri och annan utrustning räknas som tillbehör, om det befinner sig på tillverkarens område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsett för bygget.
Enligt 4 &" får annan än fartygets eller byggets ägare inte göra gällande äganderätt till föremål som utgör tillbehör enligt 3 &. Leverantör av tillbehör blir alltså avskuren från att göra gällande t. ex. äganderätts- förbehåll, sedan levererat föremål tillförts fartyget eller bygget av dettas ägare, varmed förstås att fartyget eller bygget försetts därmed i äga- rens intresse. Skeppsbyggnadstillbehör tillförs registrerat bygge redan genom att levereras till varvets område och t. ex. märkas. Departements- förslagct avskär leverantören från varje rätt till det levererade föremålet. Till Skillnad från vad som gäller enligt den fastighetsrättsliga förebilden (se 2: 5 JB) och kommittéförslaget får han alltså inte ens mot fartygets eller byggets ägare åberopa att han bara hyrt ut föremålet till honom,
Prop. 1973: 42 301
vilket emellertid ej utesluter att han kan ha rätt till skadestånd av far- tygets eller byggets ägare på grund av dennes förfogande över före- målet. I fastighetsrätten gäller denna ordning endast i fråga om sådana hyresavtal och liknande som egentligen syftar till att äganderätten till tillbehöret till slut skall övergå från leverantören till fastighetens ägare. Departementsförslaget utgår från förutsättningen att bevarad rätt för leverantören knappast är särskilt praktisk, åtminstone ej i sjörätten. Denne måste ändå komma att dra sig för att lämna ut tillbehör vartill han bara kan göra gällande äganderätt i den mån inte tredje man är be- rörd.
Från denna princip gör departementsförslaget liksom kommittéför- slaget undantag för sådan utrustning som tjänar till radiosamband eller navigering. Med navigering åsyftas här navigering i verklig mening, dvs. val av väg, till skillnad från manövrering, som är sättet att följa den valda vägen. Roder och propeller är sålunda ej utrustning för navigering medan t. ex. Decca Navigator är det. Denna typ av utrustning skall alltså kunna tillföras fartyg eller bygge av leverantören med bevarad ägande- rätt vare sig det är fråga om leverans under äganderättsförbehåll eller verkligt hyresavtal.
Slutligen innehåller 5 ä' departementsförslaget liksom 2: 7 JB den i och för sig självklara regeln att överlåtelse av tillbehör ej blir sakrätts— ligt verksam förrän tillbehöret i fråga skiljts från fartyget eller bygget Så att det inte längre kan räknas som tillbehör enligt huvudregeln i 3 %.
6 %
Departementsförslaget tar här upp bestämmelserna om namnskick ”för skepp (3 % första och andra styckena i kommittéförslaget). Kom- mittéförslaget har —— utom sådan jämkning i sak som jag angett i den allmänna motiveringen (3.3.4) — underkastats en viss redaktionell be- arbetning bl. a. med hänsyn till vad som förekommit under remissbe- handlingen. Namnskick för båtar omfattas ej av förslaget. Det förefaller ej heller behövligt att reglera ett sådant i annan ordning.
I första stycket slås fast, att registrerat skepp skall ha namn och att namnet bestäms av ägaren. Därtill ställs —— med beaktande av skilda synpunkter under remissbehandlingen — det positiva kravet, att varje skeppsnamn skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i registret, vare sig de är namn på registrerade skepp eller namn vars bruk förbe- hållits viss redare genom inskrivning ( jfr 15 & sjölagsförslaget). Kravet skall ej uppfattas såsom sådant krav på särskiljningsförmåga som imma- terialrätten känner. Å andra sidan får det naturligtvis inte medföra att anspråken på olikhet utan vidare skall anses tillfredsställda genom så enkla medel som t. ex. avvikande stavning.
Vidare får skeppsnamn inte gripa in i särpräglat namnskick som brukas av annan skeppsägare. Därmed åsyftas bl. a., att man inte kan
Prop. 1973: 42 303
få sitt skepp registrerat under ett namn som, ehuru olikt alla andra registrerade skeppsnamn, dock förmedlar intrycket att skeppet hör till en grupp av skepp, förenade bl.a. av ett gemensamt namnskick. Jag har behandlat detta vid sjölagsförslagets 2 kap. (3.4.7).
I andra stycket föreskrivs särskilda skäl för namnbyte så länge skep- pet är i samme ägares hand, närmare bestämt så länge det inte till mer än hälften övergått i ny ägares hand. '
Under remissbehandlingen har patent- och registreringsverket för- ordat, att registrerade skepps namn skall offentliggöras genom kun- görelse. Jag har emellertid med hänsyn till det föreslagna namnskicket.» begränsade rättsverkningar för min del funnit, att publicering av Sve- riges skeppslista — som nu sker genom sjöfartsverkets försorg och framdeles bör anförtros den nya registermyndigheten _ bör vara till- räcklig som information för tredje man. Skeppslistan bör alltså även i fortsättningen redovisa skeppsnamn.
7 5
Denna paragraf (3 % tredje stycket i kommittéförslaget) tar upp de i den allmänna motiveringen behandlade bestämmelserna om hemort för svenska fartyg.
Enligt första stycket skall svenskt fartyg ha hemort i Sverige. Orten behöver inte ha hamn utan kan ligga i inlandet. Detta sammanhänger med att hemorten är ett rent rättsligt begrepp, vartill knutits vissa rätts- verkningar.
Om ägaren inte givit besked rörande hemorten genom anmälan till registermyndigheten, skall enligt andra stycket hans hemvist anses som fartygets hemort enligt förslaget. Har han inte hemvist i Sverige, skall Stockholm anses som fartygets hemort. Detsamma skall gälla, om farty- get tillhör flera utan att hemort anmälts.
8 %
I denna paragraf (4 å i kommittéförslaget) tar förslaget i första styc- ket upp de bestämmelser om fartygs igenkänningssignal, som jag har berört i den allmänna motiveringen under 3.3.4. För skepp skall den bestå av signalbokstäver, valda ur den för Sverige internationellt reser- verade serien SAA-SMZ. Jag erinrar om att denna signal enligt min mening bör ges utvidgad användning så att den i görligaste mån blir universalkod för identifiering av fartyg i registren, i signaltrafiken, till sjöss och i skeppshandlingar m. m.
I andra stycket bemyndigas Kungl. Maj:t att ge ytterligare föreskrif- ter om fartygs identifiering. Därmed åsyftas, utom bestämmelsen om igenkänningssignal, främst regler om märkning av registrerade fartyg.
Prop. 1973: 42 303
9—10 åå
I dessa paragrafer (9 och 10 %% i kommittéförslaget) tar förslaget upp de bestämmelser om fartygs behöriga skick och dess kondemnation som jag motiverat i det föregående under 3.3.5. De svarar mot 5 a 5 och 6 & SjöL med tillägg, som berättigar fartygsägare att på eget initiativ sälja fartyget exekutivt (10 å andra stycket).
Det är skäl att här erinra om att departementsförslaget liksom kom- mittéförslaget genomgående (jfr även 6 &) använder formuleringen att fartyg hålls i drift i stället för det hävdvunna uttryckssättet fartyg ”nyttjas till sjöfart”. Anledningen är, som kommittén framhållit, att uttrycket ”nyttjas till sjöfart” orsakat onödiga tolkningssvårigheter. Så- lunda har med sjöfart stundom förståtts endast befordran av gods eller passagerare, varigenom bl. a. fiske uteslutits. Och tvekan har uppstått i fråga om fartyg som varit upplagda eller undergått långvariga klass- ningsarbeten. I förtydligande syfte infördes därför i samband med 1967 års sjölagsändringar uttrycket ”fartygets drift” i sjöförklaringsreglerna. Formuleringen åsyftar fartygets användning under förhållanden som i regel kräver utrustning och bemanning. Det är väsentligt att rekvisitet sålunda ej uteslutande anknyter till fartygets framförande utan även till annan verksamhet såsom lastning och lossning. Naturligtvis avses fartygets användning som sådant, ej som bostad eller hotell- eller nöjes- . lokal och liknande.
4.2. Andra kapitlet
11g
I denna paragraf (11 å i kommittéförslaget) regleras frågan för vilken egendom registreringsplikt resp. registreringsrätt föreligger.
Första stycket slår fast den grundläggande principen att varje svenskt skepp är registreringspliktigt. Undantag görs, så som utvecklats i den all- männa motiveringen, för icke-kommersiella statsskepp. Det bör upp- märksammas, att det här är fråga om statsägda skepp, ej om t.ex. statsbefraktade sådana. Departementsförslaget knyter undantaget till den användning för vilket skeppet är avsett. Detta torde närmast inne- bära ett förtydligande av kommittéförslaget.
Andra stycket gör skeppsbyggen registreringsberättigade. Med skepps- bygge förstås bygge av något som i färdigt skick blir skepp enligt de- finitionen i 2 5. Men bygget behöver ej ha påbörjats utan är registre- ringsbart redan i kontraktsskedet. Även ett av varvet planerat bygge i spekulation kan registreras. Departementsförslaget föreskriver uttryck- ligen att det blivande bygget skall kunna identifieras på betryggande sätt genom byggnadsnummer och ritning eller annorledes. Eftersom rätt
Prop. 1973: 42 304
skall kunna skrivas in på grundval av registreringen, bör rättsobjektets identitet vara klar.
Såsom ett nytt tredje stycke, som ej har motsvarighet i kommitté— förslaget, tar departementsförslaget på grundval av den särskilda ar- betsgruppens förslag upp de från identifieringssynpunkt viktiga bestäm— melserna om registerbeteckning. Skepp skall sålunda registreras under sin igenkänningssignal. Jag erinrar om att denna så långt det är möjligt skall fungera som universalkod för skeppets identifiering (jfr 3.3.4). För att göra det möjligt att föra över skeppsbygge från skeppsbyggnadsre- gistret till skeppsregistret, när det färdigställts, utan att ändring behöver göras i fråga om identifieringskoden föreskriver departementsförslaget, att skeppsbygge skall registreras under signalbokstäver som kan till- delas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal. Om bygget är in- tecknat, kommer alltså ett pantbrev som tar upp signalbokstäverna som enda identifieringskod att kunna förbli användbart och ej behöva bytas ut ifall bygget förs över till skeppsregistret. Självfallet får tilldelad re- gisterbeteckning ej ändras så länge registrering består.
Kommittéförslaget innehåller en allmän bestämmelse att kapitlets regler om skepp och skeppsregister har motsvarande tillämpning på skeppsbyggen och skeppsbyggnadsregistret. Departementsförslaget har ingen motsvarighet. I stället anges genomgående i vad mån de enskilda bestämmelserna i kapitlet avser både skepp och byggen eller bara endera.
125
Denna paragraf (12 5 första stycket och 13 5 första stycket i kom— mittéförslaget) behandlar främst ansvaret för att registreringsanmälan görs.
I första stycket regleras anmälan av skepp för registrering. Det är här fråga om förvärv av färdiga skepp. Om nybyggen handlar andra stycket. Skyldighet föreligger för ägaren att anmäla skepp för registre- ring inom en månad från sitt förvärv. Utgångspunkt för fristen är sålunda förvärvsavtalet. Men om förvärvets fullbordan beror av villkor, räknas fristen från det förvärvet fullbordades eller —— ifall det rör sig om ett till formen men ej till innehållet fullbordat förvärv — eljest upp— hörde att vara villkorat. ,
Andra stycket gäller nybyggen. Det tar sikte på svårigheterna att fast- ställa när skepp under byggnad i det enskilda fallet skall anses ha nått det skede av fullbordan att det ger upphov tillregistrerings- och anmäl— ningsplikt. Denna tidpunkt behöver inte sammanfalla med att skeppet blir leveransgillt utan infaller ofta tidigare. Ett i och för sig registrerings- pliktigt skepp bör emellertid inte för obestämd tid kunna hållas i sjön. För att komma till rätta med denna svårighet föreskrivs, att nybygge. i princip skall anmälas för registrering i skeppsregistret inom sex-måna- . der från sjösättningen. Då bör det normalt vara fullbordat. Anmälnings-
Prop. 1973: 42 305
plikten vilar på ägaren, vare sig denne är beställare eller varvet självt.
Tidpunkten för sjösättning är i allmänhet lätt att fastställa. Därmed åsyftas även andra sätt att göra skepp vattenburna än sjösättning i traditionell mening, t. ex. genom vattenfyllning av torrdocka där bygget utförts.
Förslaget medger att registermyndigheten förlänger sexmånadersfris- ten, om det finns särskilda skäl till det. Syftet med uppskovsrcgeln är att motverka negativa verkningar av fristen. Det kan finnas många olika skäl för förlängning såsom att brand försenat bygget, att omfattande ändringar behövs för att göra det leveransgillt, att ny köpare måste sö- kas eller att ytterligare tid behövs för försäljning av spekulationsbygge. Och det är knappast särskilt angeläget att varvet registrerar ett skepp som inom kort beräknas gå över i en förvärvares hand och kanske där- igenom också förlorar svensk nationalitet. Det är ett hinder för registre- ring oeh därmed också ett avgörande skäl för uppskov med registre- ringsanmälan, att bygget är registrerat utomlands.
Skulle uppskov inte beviljas, består anmälningsplikten så som regeln föreskriver.
Paragrafens tredje stycke behandlar registreringsanmälan i fråga om skeppsbyggen. Registrering i skeppsbyggnadsregistret är frivillig. Skepps- bygge anmäls för registrering av den som är dess ägare, vilket enligt de- partementsförslaget kan vara varvet, beställaren eller rent av båda i för- ening. Det behöver inte vara byggets förste ägare som ser till att det blir registrerat. Även senare led i en fångeskedja disponerar över registre- ringen. En annan sak är att ägaren måste styrka sin rätt genom härled- ning till förste ägaren, vilken _ frånsett fall av arbetsbeting —— alltid är tillverkaren.
135
Med denna paragraf, som endast delvis har motsvarighet i kommitté-
förslaget (12 % tredje stycket andra punkten), inleder departements- förslaget bestämmelserna om inskrivning.
Första stycket uttalar den principen att inskrivning sker på grundval av registrering. Andra stycket slår fast, att kapitlets bestämmelser om skepp och skeppsbyggen har motsvarande tillämpning på andel i sådan egendom och att bestämmelserna om inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge har motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av villkorlig äganderätt till sådan egendom, förutsatt att rätten i fråga blivit inskriven. Den sistnämnda bestämmelsen (jfr 3.4.4) tar närmast sikte på fall då den som genom ofullbordat fång förvärvat skepp eller skepps- bygge i sin tur överlåter sin rätt till egendomen — en villkorlig ägande- rätt — till annan. Men den blir naturligtvis också tillämplig vid even— tuell succession på den förste överlåtarens sida.
Prop. 1973: 42 306
145
Denna paragraf (12 å andra och tredje styckena i kommittéförslaget) upptar regler om inskrivningsplikt.
I första stycket slås fast, att den som med äganderätt förvärvar skepp är skyldig att inom en månad från förvärvet söka inskrivning för sitt fång. Detsamma gäller i princip den som förvärvat registrerat skepps- bygge-
Det är inte här fråga om ofullbordade förvärv. De behandlas i stället i tredje stycket. Eftersom skeppsbyggen ej är registreringspliktiga, måste inskrivningsplikt med avseende på dem vara beroende av om förvär- varen vill ha bygget registrerat eller ej. Han kan alltså välja att i stället för att söka inskrivning för sitt förvärv anmäla bygget för avregistre— ring i behörig ordning, förutsatt givetvis att hinder inte möter mot av- registreringen (jfr 17 å).
Inskrivningsplikt är alltid fullgjord genom registreringsanmälan. För- slaget tar upp en särskild bestämmelse om det.
Andra stycket saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Det innebär, att dödsbo inte träffas av inskrivningsplikt redan vid dödsfallet utan först när det överlåter skeppet eller bygget. Fristen för att fullgöra in- skrivningsplikten börjar i dessa fall löpa från överlåtelsen eller, om bouppteckningen då inte skulle ha blivit registrerad, från dagen för denna registrering. Att dödsbo har inskrivningsplikt för andra even- tuella förvärv än det som dödsfallet medför följer av första stycket. Till denna bestämmelse har i departementsförslaget fogats en likaledes ny föreskrift som efter fastighetsrättslig förebild (20 kap. 1 & andra stycket JB) ålägger make inskrivningsplikt efter bodelning endast om skeppet eller bygget dessförinnan tillhörde andra maken.
Bestämmelserna i tredje stycket går ut från förutsättningen (jfr 3.4.4), att suspensivt villkorade förvärv inte blir inskrivningspliktiga men väl inskrivningsberättigade och att till formen resolutivt villkorade förvärv behandlas som suspensivt villkorade, ifall de efter sin rätta innebörd bör jämställas med sådana.
Inskrivningsrätt kan naturligtvis utövas endast på grundval av re- gistrering. Det föreskrivs i 135 första stycket. Därför kan den bara utövas i skepp, som är svenskt. Svensk redare, som genom ofullbordat förvärv köpt utländskt skepp, kan således inte vinna inskrivning i skeppsregistret för sin rätt på grund av förvärvet. Skeppet kan ju re- gistreras först sedan förvärvet fullbordats och skeppet därigenom blivit svenskt. Möjligen kan han vinna sådan inskrivning i det utländska re- gistret. En utlänning, som t.ex. under äganderättsförbehåll förvärvat svenskt skepp, kan på den andra sidan få inskrivning av sin rätt i skeppsregistret. Skeppet förlorar ju inte svensk nationalitet förrän för- värvet fullbordas.
Prop. 1973: 42 307
Inskrivning för villkorat förvärv skall enligt 375 förenas med an- teckning i registret om förvärvsvillkoret. Inskrivningen ersätter ej in- skrivningen av fångesmannens rätt, vilken alltså består med den bc- gränsning som följer av den nya inskrivningen. Denna i sin tur kan därför inte befria från skyldighet att söka inskrivning enligt huvud- regeln i första stycket, sedan förvärvet fullbordats eller eljest upphört att vara villkorat. När denna slutliga inskrivning sker, skall fånges- mannens inskrivning avföras.
Departementsförslaget beaktar, att det villkorade förvärvet måhända inte leder till fullbordat eller eljest slutligt förvärv utan går åter. Över- låtarens ursprungliga, ograverade inskrivning måste då återställas genom att inskrivningen för det villkorliga förvärvet avförs. Det skall ske på hans eller förvärvarens ansökan. Jag återkommer till det vid 34 & första stycket.
För det fall att förvärvaren i sin tur överlåter sin rätt erinrar jag om 13 å andra stycket andra punkten departementsförslaget.
155
I denna paragraf (175 i kommittéförslaget) reglerar departements- förslaget den inskrivningsmässiga behandlingen av reservation av skepps- namn.
Första stycket anger förutsättningarna för namnreservation och före- skriver att den sker genom inskrivning av det eller de namn som reserveras. Andra stycket löser konkurrens mellan flera samtidiga an- sökningar om namnreservation så att registermyndigheten då skall an- ställa en skälighetsprövning (jfr bl. a. 2.4.4.2). Tredje stycket anger när inskrivning skall avföras.
Förslaget har i denna del behandlats utförligt i den allmänna moti- veringen (3.4.7).
16—17 55
Dessa paragrafer (14—1655 i kommittéförslaget) reglerar avregistre- ring av registrerat skepp eller skeppsbygge. Hithörande frågor har be- handlats utförligt i den allmänna motiveringen (3.4.6).
I 165 regleras dels avregistreringsgrunderna för både skepp och skeppsbyggen (3.4.6) dels ansvaret för avregistreringsanrnälan. Det åligger ägaren att göra sådan anmälan. Anmälningsfristen är liksom fristen för registreringsanmälan en månad och räknas från det avre— gistreringsgrunden inträdde. I huvudsaklig överensstämmelse med kom- mittéförslaget föreskriver departementsförslaget tillika, att om skepp övergått i utländsk hand, förre ägaren är jämte den nye ansvarig för att det anmäls för avregistrering. Det bör inte förbises, att om över- gången sker enligt villkorat förvärv, som efter en realitetsbedömning av villkoret skall anses ofullbordat (3.4.4), någon avregistreringsgrund ej
Prop. 1973: 42 308
föreligger. I stället har förvärvaren inskrivningsrätt och det oavsett att skeppet kommer att förlora svensk nationalitet när det slutligt övergår i hans hand.
I 17 5 tar förslaget upp de spärregler mot avregistrering som moti— veras av hänsyn till rättsägarna och till god ordning i registreringsför- hållanden. Dessa frågor har behandlats uttömmande i det föregående (3.4.6).
18%
Denna paragraf (185 i kommittéförslaget) inleder bestämmelserna om rättsverkan av registrering och inskrivning. De har behandlats ut- tömmande i den allmänna motiveringen (3.4.8.1).
I första stycket föreskrivs att registrering ej innebär bindande ställ- ningstagande till om den registrerade egendomen är vad registreringen förutsätter, dvs. skepp eller skepp under byggnad. Såväl dess karaktär av fartyg som dess karaktär av skepp eller blivande skepp kan alltså prövas i annan ordning. Förslaget slår i andra stycket efter fastighets- rättslig förebild (19: 16 JB) fast grundsatsen, att inskrivning ej konsti- tuerar materiell rätt i annan mån än som följer av bestämmelserna i 19—22 åå om sakrättsskydd och godtrosförvärv på grund av inskriv- ning m.m. I tredje stycket föreskrivs att rättsverkan enligt 19—22 åå, som vunnits genom inskrivning, ej upphör för det fall att skeppet eller bygget avregistreras.
19—21 55
I dessa paragrafer (19—21 55 i kommittéförslaget) regleras sakrätts- skydd på grund av inskrivning (19 å) och godtrosförvärv på grund av inskrivning (20 5).
I 21 5 första stycket föreskrivs, att den rättsverkan som förslaget knyter till ansökning om inskrivning upphör ifall ansökningen avslås. Skulle inskrivet förvärv visa sig vara ogiltigt eller ej kunna göras gällan- de av förvärvaren, förfaller enligt andra stycket inskrivningens rätts- verkan.
22 &
Denna paragraf (22 å i kommittéförslaget) innehåller regler om att registrens innehåll får processuell verkan.
Den som enligt registret framstår som ägare till skepp eller skeppsbyg- ge skall enligt förslagets första stycke vara legitimerad att svara för detsamma i mål om bättre rätt därtill. Detta gäller såväl vanlig klander- talan som talan om företräde vid dubbelföryttring, även om den in- skrivne ägaren före rättegången överlåtit egendomen till annan. Legi- timationen bryts i sistnämnda fall, om den andre före rättegången sö-
Prop. 1973: 42 309
ker inskrivning för sitt förvärv (jfr de föreslagna bestämmelserna i 281 5 andra stycket om inteckningslcgitimation). Legitimationen blir inte beroende av tredje mans goda tro med avseende på vem som är rätt ägare. Liksom i fastighetsrätten blir följden av inskriv- ningens legitimerande verkan att domens rättskraft kommer att om- fatta även överlåtelse, som skett före rättegången utan att inskrivning sökts för det förvärvet. Därför ger förslaget sådan förvärvare samma ställning i rättegången som han skulle ha haft om förvärvet ägt rum under denna. Han kan alltså på de förutsättningar RB anger inträda som part eller intervenient i rättegången.
På motsvarande sätt regleras i andra stycket legitimationen att som ägare företräda skeppet eller bygget i mål om betalning ur detta för fordran som är förenad med sjöpanträtt eller panträtt på grund av in- teckning eller retentionsrätt. Om tvist rörande äganderätt är antecknad i registret, skall emellertid i stället den kunna sökas som innehar skep- pet eller bygget med äganderättsanspråk. Att borgenär som har sjö— panträtt för sin fordran även kan vända sig mot befälhavaren, framgår av 258 & sjölagsförslaget.
23 5
Denna paragraf (23 5 i kommittéförslaget) tar upp de bestämmel— ser om skepps- och skeppsbyggnadsregistrens publicitetsverkan som jag har behandlat i den allmänna motiveringen (3.4.8.4). Bestämmelserna förutsätter, att registermyndigheten får information om vissa förhål- landen, bl.a. om äganderättstvist vid domstol. Detta får tillgodoses ge- nom tillämpningsföreskrifter.
24 5
Denna paragraf (24 å i kommittéförslaget) innehåller bestämmelser om lagkonflikter, som såvitt gäller skeppsbyggen beror av art. 9 i skepps- byggnadskonventionen. För konsekvensens skull har bestämmelserna gjorts på motsvarande sätt tillämpliga för fartyg. Att skilja mellan skepp och båt är meningslöst här, eftersom bestämmelserna inte gäller svenska fartyg.
När det gäller frågan vilket lands lag som reglerar sakrätt till fartyg under byggnad kan det vara tveksamt om ett allmänt erkänt statut finns. I första hand torde valet stå mellan lagen på den ort där egen- domen finns, den s.k. lex rei sitae, och registerlandets lag. Dessa båda statuter sammanfaller som regel i fråga om skeppsbyggen. Registrering av byggen som utförs i annat land än registerlandet förekommer dock på vissa håll utomlands. Men bygget kan efter sjösättning uppträda som fartyg och genom förflyttning från byggnadslandets område —— t. ex. för provtur eller kanske för att fullbordas i annat land — ändra dessa förutsättningar. Reglerna om färdiga fartyg kan då helt eller delvir
Prop. 1973: 42 310
träda i tillämpning. I fråga om fartyg anses vanligen registerlandets (dvs. som regel flagglandcts) lag vara allmänt sakrättsstatut.
Enligt skeppsbyggnadskonvcntionen art. 6 skall rättsverkan av in- skrivning bedömas enligt byggnadslandets lag och enligt art. 9 skall äganderätt till bygge som inskrivits i fördragsslutande stat erkännas i övriga konventionsstater med den företrädesrätt äganderätten har enligt den statens lag. För tiden före sjösättningen kommer detta för vår del att innebära tillämpning av lex rei sitae och registerlandets lag, eftersom konventionen föreskriver att bygge endast får registreras i den stat där det utförs. Efter sjösättningen är regeln också förenlig med vad som i allmänhet gäller i fråga om färdiga fartyg. Förslaget innebär en för fartyg och byggen gemensam huvudregel i överensstämmelse med skeppsbyggnadskonventionens krav.
25å
Denna paragraf inleder bestämmelserna om registrerings- och inskriv- ningsförfarandet.
Första stycket har viss motsvarighet i 25 5 första stycket i kommitté— förslaget och fastighetsrättslig förebild i 19 kap. 1 5 andra stycket JB. Här definieras det grundläggande begreppet registerärende. Sålunda in- nebär bestämmelsen, att registerärenden är ärenden om registrering och avregistrering av skepp och skeppsbyggen, om inskrivning av ägande- rätt till skepp eller skeppsbyggen, om inteckning i sådan egendom, om inskrivning av skeppsnamn samt om annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, som sker enligt lag eller annan författning. Med ”annan införing” avses bl.a. anteckning som skall göras i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret på grund av föreskrift i SjöL eller annor- städes.
Att ett ärende är att anse som registerärende medför, att det -— till skillnad från ärenden om båtregistrering, om utfärdande av natio- nalitetshandling och andra slag av ärenden som kommer att handläggas av registermyndigheten — skall tas upp på inskrivningsdag enligt and- ra stycket i denna paragraf och, som jag redan angivit (3.3.2 och 3.4.9), handläggas i en judiciellt präglad ordning.
Andra stycket, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, inne- håller den grundläggande bestämmelsen om inskrivningsdagar. Dcn fas- tighetsrättsliga förebilden finns i 19: 5 JB.
I vårt land är handläggningen av fastighetsrättsliga inskrivnings- ärenden sedan gammalt intermittent, dvs. knuten till bestämda ses- sioner, efter 1932 års inskrivningsreform kallade inskrivningsdagar. Detta system har bevarats i JB och tillämpas f.n. också vid hand- läggningen av ärenden om inteckning i fartyg. Utmärkande för detta system är att såväl ansökan som beslut alltid hänförs till viss inskriv- ningsdag och att inskrivningsdagarna därför är avgörande för inträdet
Prop. 1973: 42 311
av de med inskrivning förenade rättsverkningarna. I många andra län- der förekommer däremot permanent handläggning, vilket innebär att ansökan kan göras och beslut fattas vilken arbetsdag som helst, varvid rättsverkningarnas inträde torde följa det faktiska händelseförloppet.
Departementsförslaget inför, som redan angivits (3.4.9), en ordning med intermittent handläggning av registerärenden genom att varje arbetsdag intill klockan tolv utgör inskrivningsdag. Jag vill betona nödvändigheten av att skepp och skeppsbyggen mellan två inskrivnings- dagar befinner sig i ett statiskt rättSIäge i alla de avseenden där mate- riell rättsverkan knutits till inskrivning. Det är särskilt viktigt att detta gäller inteckningsbelastning och äganderättsförhållanden. Den som vill inlåta sig på en rättshandling rörande visst skepp eller bygge kan då trygga sig mot överraskningar, om han före rättshandlingen skaffar upplysning om vad som förekommit intill den senaste inskriv- ningsdagens slut.
En förutsättning för att registerärenden skall kunna handläggas varje arbetsdag är att registermyndigheten ges sådan kapacitet "att handlägg- ' ningen kan ske snabbt och säkert. Jag har varit inne på detta i det föregående. En smidig och enkel registreringsteknik samt goda per- sonella och materiella resurser blir nödvändiga. Jag kommer i ett annat sammanhang att söka tillgodose dessa krav och behov i anslagsäskan- den och föl-Slag till administrativa föreskrifter.
Tredje stycket i denna paragraf innehåller i första punkten en be- stämmelse som gör tvistemålsreglerna subsidiärt tillämpliga i register- ärenden. Jag har berört denna fråga i den allmänna motiveringen (3.4.9). I andra punkten, som med en mindre justering motsvarar 2 % tredje stycket i kommittéförslaget, ges en allmän hänvisning till till- lämpningsföreskrifter, avsedda att meddelas av Kungl. Maj:t. De fastig- hetsrättsliga förebilderna finns i 19 kap. 3 5 andra stycket resp. 23 5 JB.
26%
Första och andra styckena i denna paragraf (närmast 25 % tredje stycket och 26 & tredje stycket i kommittéförslaget) har förebild i 19: 6 och 7 JB och innehåller grundläggande föreskrifter om dagbokföring och aktbildning m.m. i registerärenden. Detaljreglering av dessa frågor får ske genom tillämpningsföreskrifter.
Tredje stycket (närmast 27 & tredje stycket i kommittéförslaget) har sin fastighetsrättsliga förebild i 19: 4 JB, och innehåller alltså bestäm- melser om föreläggande och utdömande av vite. Jag har berört dem i den allmänna motiveringen (3.4.9) men skall här uppehålla mig ytter- ligare något vid de nyheter som departementsförslaget innebär.
I ett modernt registrerings- och inskrivningsförfarande kan vite inte undvaras som tvångsmedel. Departementsförslaget innehåller, i huvud-
Prop. 1973: 42 312
saklig överensstämmelse med kommittéförslaget, flera bestämmelser om vite i registerärenden. Vissa allmänna bestämmelser om vite i rättegång meddelas i 9: 8 RB. Dessa bör gälla även i fråga om vite som förelagts av registermyndigheten. Men i likhet med vad som gäller enligt JB bör avvikelse göras på en punkt, nämligen beträffande föreskriften om maximum för vites belopp. Enligt RB får vite ej sättas högre än till 5 000 kronor eller, då fråga är om nytt föreläggande sedan vite utdömts, 10 000 kronor. Med tanke på de ytterst betydande förmögenhetsvärden som kan stå på spel i förevarande sammanhang skulle en beloppsbegränsning stundom kunna äventyra syftet med ett vitesföreläggande. Departementsförslaget tar därför upp bestämmelse om att vite får bestämmas till högre belopp än som annars gäller. Kommittéförslaget har ingen direkt motsvarighet därtill. Men enligt det förslaget skulle allmänna förvaltningsrättsliga regler ha haft subsidiär tillämpning i registrerings- och inskrivningsärenden och någon allmän förvaltningsrättslig regel, som begränsar vites belopp, finns inte.
Enligt olika bestämmelser i departementsförslaget föreläggs vite av registermyndigheten. Som jag har angett i den allmänna motiveringen (3.4.9) innebär förslaget dessutom, att registermyndigheten också skall döma ut vitet. Denna lösning har bl. a. fördelen att främja snabb hand— läggning av registerärenden. I detta sammanhang vill jag nämna att jag ämnar ta upp förslag om att genom tillämpningsföreskrifter för- behålla registermyndighetens inskrivningsdomare handläggningen av så- dana frågor i den mån de är av invecklad beskaffenhet. Myndigheten bör självmant se till att meddelade förlägganden också iakttas. Frågan om vites utdömande skall därför tas upp utan att yrkande därom framställts. Den i 25 & tredje stycket departementsförslaget upptagna hänvisningen till RB medför enligt min mening ej att vite skulle kunna föreläggas i andra fall än dem som särskilt anges i lagen.
27 5
Denna paragraf (26 5 första och andra styckena i kommittéförslaget) har delvis sin fastighetsrättsliga förebild i 19:12 JB.
Första stycket innehåller i sitt första led en uttömmande uppräkning av de beslut i registerärenden som skall föras in i skepps- och skepps— byggnadsregistren. Först och främst måste uppenbarligen alla slut— liga beslut föras in i registren. Slutliga beslut är beslut varigenom an- mälan eller ansökan bifalles, avslås eller förklaras förfallen. Men också vissa förberedande beslut bör föras in i registren. Med hänsyn till de rättsverkningar som är knutna till anmälan om registrering och ansökan om inskrivning måste sålunda viss införing ske i registret den inskriv- ningsdag en anmälan eller ansökan första gången behandlas, även om beslutet endast innebär uppskov. Däremot finns det ingen anledning att i registret föra in förberedande beslut, som inte kan medföra någon
Prop. 1973: 42 313
rättsverkan. Sådana beslut tas upp i dagboken eller akten enligt 26 å andra stycket. Normalt kommer införingen att utgöra hela beslutet i ärendet. Ty i fråga om beslut, som innebär bifall, behöver skälen överhuvudtaget inte redovisas. Men skälen för beslutet skall redovisas i dagboken eller akten, om beslutet innebär att anmälan eller ansökan ej bifalles. Detta har fått komma till uttryck i andra ledet av föreva- rande stycke.
Andra stycket reglerar den principiellt viktiga frågan om registrens vitsord i förhållande till de handlingar som ligger till grund för införing och till vad som i övrigt förekommit i ärendet. Såsom kommittén före- slagit och i likhet med vad som gäller inom det fastighetsrättsliga in- skrivningsväsendet bör registren ha ett självständigt vitsord. Införing i register skall alltså utgöra den enda form vari det av registermyndig— heten fattade beslutet framträder utåt. I enlighet härmed föreskrivs i detta stycke, att sådant beslut i registerärende som enligt första stycket skall föras in i register meddelas genom sådan införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.
Jag vill här också erinra om att departementsförslaget i 39 & tar upp bestämmelser om rättelse av införing.
285
Denna paragraf (27 % första stycket i kommittéförslaget) innehåller bestämmelser om skyldighet för registermyndigheten att lämna under— rättelser angående vissa beslut. Den fastighetsrättsliga förebilden finns i 19:13 JB.
I likhet med vad som gäller inom fastighetsrätten bör huvudregeln vara att sökanden får skaffa sig kännedom om beslut i registerärende genom att lösa expedition i ärendet. Men för att förebygga att han försitter besvärstiden bör registermyndigheten vara skyldig att särskilt underrätta honom då beslut gått honom emot. Så är inte bara fallet när anmälan eller ansökan avslagits eller förklarats förfallen utan också när uppskov beslutats. De skäl som sålunda föranleder skyldighet att underrätta sökanden talar också för att annan som hörts i ärendet bör underrättas om beslut som gått honom emot.
Beträffande en särskild grupp av beslut, nämligen dem varigenom äganderätt skrivs in, har jag — som jag angett i den allmänna moti- veringen (3.4.8.3) — funnit det påkallat att ålägga registermyndigheten en mer vittgående underrättelseplikt gentemot annan än sökanden. Den förut inskrivne ägaren bör sålunda alltid underrättas om sådant be- slut för att skyddas mot rättsförlust främst till följd av bestämmelserna om godtrosförvärv. Genom en sådan ordning ges denne tillfälle att besvärsvägen få undanröjt beslut, varigenom någon som inte är rätt ägare skrivits in, t. ex. på grund av förfalskad åtkomsthandling.
Underrättelsen bör alltid innehålla själva beslutet sådant det framgår
Prop. 1973: 42 314
av registret jämte besvärshänvisning. Har skälen för beslutet antecknats i dagboken eller akten, bör också de tas med i underrättelsen. Om sö- kanden anlitat ombud, bör underrättelse sändas till ombudet i stället för till sökanden enligt de regler som gäller beträffande ombud i rättegång.
Förenas uppskovsbeslut med särskilt föreläggande som genast tillställs sökanden, kan det vara lämpligt att underrättelsen om själva beslutet biläggs föreläggandet. Är detta avfattat så att det rymmer beslutet jämte fullföljdshänvisning, bör det vara tillräckligt att sökanden tillställs före- läggandet.
Bestämmelser om det sätt på vilket underrättelse skall ske meddelas lämpligen i form av tillämpningsföreskrifter.
29%
Denna paragraf (27 å andra stycket i kommittéförslaget) reglerar besvärsförfarandet i registerärenden. Den fastighetsrättsliga förebilden finns i 19: 14 JB. Bestämmelserna avviker från kommittéförslaget i fråga om utgångspunkten för besvärstiden. Det beror på departementsför- slagets system med inskrivningsdagar. Dessutom utpekar departements— förslaget inte Svea hovrätt som andra instans (jfr 3.4.9).
Enligt första stycket förs talan mot beslut i registerärende genom be— svär i hovrätten, varvid besvärsinlagan inges till registermyndigheten.
Under remissbehandlingen har förordats att besvärstiden räknas från den dag sökanden eller annan fick del av beslutet. Enligt min mening tillgodoses emellertid rättssäkerheten på tillfredsställande sätt genom den förhållandevis långa besvärstid, fyra veckor från den inskrivnings- dag beslutet hänför sig till, som föreskrivs i andra stycket. Även adressa- ter utomlands bör därunder kunna nås utan att deras rådrum blir oskäligt kort. Jag räknar inte med att besvärstidens längd skall behöva medföra några väsentliga olägenheter. I likhet med vad som anses gälla inom fastighetsrätten bör nämligen ett inte lagakraftvunnet beslut om registrering eller inskrivning ha verkan intill dess beslutet blivit un— danröjt eller åtminstone till dess besvär anförts.
Besvärstiden fyra veckor gäller endast i fråga om slutligt beslut. Be- träffande andra beslut torde allmänna bestämmelser om besvärstid bli tillämpliga i den mån sådana beslut får överklagas särskilt. Jag erinrar om 52: 1 RB.
Av föreskriften att talan mot beslut i registerärende förs i hovrätten följer enligt 21 & RP att RBs bestämmelser om fullföljd av talan till hovrätt och högsta domstolen samt om rättegången där skall ha mot- svarande tillämpning.
I tredje stycket har tagits upp bestämmelser rörande vissa anteck- ningar som skall göras i skcpps- eller skeppsbyggnadsregistret med an- ledning av besvär över beslut i registerärende. Registeranteckning skall göras om besvär över alla beslut som förts in i skepps- eller skepps-
Prop. 1973: 42 315
b 'ggnadsrcgistret. En sådan anteckning har inte någon rättsbildande betydelse utan är enbart en upplysning till tredje man. Anteckning om slutligt beslut med anledning av besvären skall ej göras förrän beslutet vunnit laga kraft. Av bestämmelserna i 52: 13 och 56: 13 RB följer, att högre rätt skall sända avskrift av sitt beslut till registermyndigheten, så snart beslutet vunnit laga kraft. Om innehållet i sådant beslut bör re- gisteranteckning göras den inskrivningsdag då beslutet kommer in till registermyndigheten.
30%
Paragrafen (28 och 31 åå i kommittéförslaget) slår i första stycket fast, att anmälan eller ansökan i registerärende skall vara skriftlig.
I andra stycket ges registermyndigheten befogenhet att förelägga vite för fullgörande av registrerings-, avregistrerings- och inskrivningsplikt samt att självmant vidta åtgärder för avregistrering när avregistrerings- grund inträtt för skepp eller bygge enligt 16 &. Bestämmelsen har före- bild i 20: 3 JB. Jag har behandlat den i den allmänna motiveringen (3.4.6). Jag vill erinra om att de betydelsefulla rättsverkningar sjölags- förslaget knyter till inskrivning (3.4.8) i sin mån kan antas komma att bidra verksamt till att åtminstone föreskriven inskrivningsplikt full- görs av skeppsägare.
Vitesföreläggande kan inte komma i fråga, sedan genom dom av- gjorts att förvärv är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller om det eljest är uppenbart att anmälan eller ansökan skulle komma att omedel- bart avslås.
Registermyndighetens befogenhet att självmant vidta åtgärder för av- registrering tjänar behovet att rensa i registren. Ett skepp, som t. ex. totalförlist eller huggits upp, bör inte stå kvar i skeppsregistret. Om ägaren inte medverkar, bör registermyndigheten antingen kunna före- lägga honom vid vite att fullgöra avregistreringsanmälan i behörig ord- ning eller också själv skaffa den utredning — bl. a. behövligt borge- närssamtycke —— som behövs för att verkställa avregistreringen.
Den här behandlade bestämmelsen tar endast sikte på sådana re- gistrerings- och inskrivningsåtgärder som har grundläggande betydelse för registrens aktualitet och rättvisande innehåll. I tillämpningsföreskrif- ter får regleras skyldighet för ägare eller annan att till registermyndig- heten anmäla uppgifter av sekundär natur och ändringar däri samt om vite och andra medel som myndigheten bör förfoga över för att re- gistren fortlöpande skall kunna hållas aktuella i fråga om sådana upp- gifter.
I tredje stycket tas vidare upp en motsvarighet till 20 kap. 4 & första stycket JB. Jag har varit inne något på detta i den allmänna motive- ringen (3,4.5 och 3.4.9). Den som förvärvar skepp eller skeppsbygge av någon som själv ännu ej anmält skeppet eller bygget för registrering eller
Prop. 1973: 42 316
sökt inskrivning för sitt förvärv har givetvis ett rättsligt betingat intresse av att sådan anmälan eller ansökan kommer till stånd, eftersom ansökan om inskrivning av äganderätt i regel ej får bifallas, innan fångesman- nens förvärv skrivits in. Han ges därför, som jag angett i det före- gående, rätt att göra anmälan eller ansökan för fångesmannens räkning. För att han skall kunna göra det måste han ha tillgång till dennes åt- komsthandling, om sådan upprättats, eller andra skriftliga bevis om fångesmannens förvärv. Ibland måste också andra handlingar företes, t. ex. fullmakter. Fångesmannen är alltså skyldig att tillhandahålla de för ändamålet behövliga handlingar som han innehar. Fullgör fånges- mannen inte frivilligt denna editionsplikt, kan förvärvaren i rättegång föra talan om åläggande för fångesmannen att tillhandahålla hand- lingarna. Förvärvaren har enligt förslaget rätt att göra registrerings- anmälan eller inskrivningsansökan på företrädares vägnar även längre tillbaka i fångeskedjan.
Slå
Denna paragraf (32 5 första stycket i kommitténs förslag) har sin fastighetsrättsliga förebild i 19 kap. 9 & andra stycket JB. Här ges be- stämmelser om rätt för registermyndigheten att i vissa fall besluta om uppskov med avgörandet av ett registerärende och att därvid skaffa in muntlig och skriftlig utredning. Jag har berört dessa frågor i den allmänna motiveringen (3.4.9).
Att registermyndigheten kan bygga sina avgöranden på en säker grund är viktigt inte minst med hänsyn till de materiella rättsverkningar som förslaget knyter till registrering och inskrivning. Det är följaktligen väsentligt, att myndigheten har möjlighet att skjuta upp avgörandet av ett registerärende för att skaffa sig klarhet rörande de faktiska och rättsliga förutsättningarna för den begärda åtgärden.
Uppskov får enligt departementsförslagcts första stycke förekomma bara i syfte att komplettera utredningen i ärendet. Institutet får alltså ej användas exempelvis för att bereda myndigheten ökat rådrum i ett rättsligt besvärligt ärende, om utredningen i och för sig är fullständig. Inte heller får uppskov avse obestämd tid. Det måste knytas till en viss senare inskrivningsdag, som i sin tur kan vara ställd i relation exempel- vis till dagen för dom i rättegång varav ärendet beror.
Systematiken i departementsförslaget är uppbyggd så att i 33 och 34 %% uttömmande anges de fall i vilka en anmälan eller ansökan skall avslås. Uppskovsinstitutet fyller i detta system funktionen att ge re- gistermyndigheten möjlighet att i oklara situationer skaffa sig underlag för bedömning av om något av avslagsfallen föreligger. Enligt allmänna grundsatser kan registermyndigheten dessutom inhämta behövlig utred- ning direkt från annan myndighet, en möjlighet som enligt min mening bör begagnas så ofta det behövs.
Prop. 1973: 42 317
Det bör i detta sammanhang framhållas, att Uppskovsinstitutet i och för sig inte behöver lägga något hinder i vägen för att ofullständiga ärenden kompletteras under hand. På det sättet kan ofta brister botas på ett smidigt sätt. Men utrymmet för sådana kompletteringar är be- gränsat både med hänsyn till tiden och andra omständigheter.
I andra stycket tar departementsförslaget upp bestämmelser om kom- plettering av utredning. Såvitt gäller registerärenden vari sökanden inte skriftligen kan styrka åberopat förvärv skall här utvecklas hur förfaran— det bör gestalta sig.
Att sökanden är ur stånd att styrka förvärvet skriftligen kan bero på att någon handling rörande förvärvet ej upprättats eller att upprättad fångeshandling kommit bort eller förstörts. I så fall bör sökanden i an- mälningen eller ansökningen uppge, att han inte kan förebringa skrift- lig utredning om förvärvet och anledningen till detta. Han bör också lämna en uttömmande redogörelse för omständigheterna vid förvärvet. Finner registermyndigheten anmälningen eller ansökningen tillfredsstäl- lande i dessa hänseenden, bör den uppgivne fångesmannen beredas till- fälle att yttra sig i ärendet inom viss förelagd tid. Vitsordar denne de uppgifter anmälningen eller ansökningen innehåller rörande förvärvet, kan ärendets förberedande handläggning i denna del i allmänhet anses avslutad. Skulle däremot anmälningen eller ansökningen, i förekom- mande fall efter föreläggande om skriftlig komplettering, ej innehålla så fullständiga upplysningar om förvärvet att den lämpar sig för kom- munikation med fångesmannen, kan muntlig handläggning tillgripas. Därvid bör i första hand sökanden kallas till registermyndigheten —— på kansliorten eller annan lämplig ort -— för att redogöra för hur det gått till vid förvärvet eller komplettera anmälningens eller ansökningens innehåll på den punkten. Om fångesmannen före inställelsen är känd för myndigheten kan det vara ändamålsenligt att också kalla honom till förhör. Han får då tillfälle att omedelbart yttra sig över sökandens upp— gifter. Eljcst får hans yttrande över sökandens framställning inhämtas, sedan den kompletterats vid sammanträdet.
I fråga om förfarandet vid förhör inför registermyndigheten vill jag framhålla, att det ej är fråga om någon domstolsförhandling i vanlig mening. Man kan och bör gå enkelt och smidigt tillväga. Hänvisningen i 25 % tredje stycket till de allmänna tvistemålsbestämmelserna i RB för med sig, att protokoll skall föras över handläggning, som sker vid förhör inför myndigheten. Protokollet skall fogas till akten i ärendet. Däremot skall hänvisningen till tvistemålsreglerna ej tas till intäkt för regelrätta vittnesförhör med utomstående. Ändamålet med förhör inför registermyndigheten enligt departementsförslaget är nämligen inte att förekommande tvistefrågor skall utredas utan endast att konstatera bl. a. om tvist föreligger eller inte. Är det fallet, skall sökanden i all- mänhet föreläggas att väcka talan vid domstol. Jag återkommer till det
Prop. 1973: 42 318
vid 32 & sjölagsförslaget. Det muntliga förfarandets närmare form och frågan om ersättning för inställelsekostnader bör regleras i tillämpnings- föreskrifter.
Om uppskovsbeslut meddelas för att ge sökanden tillfälle att komplet- tera utredningen, är det naturligt att beslutet förknippas med föreläg— gande för sökanden att förebringa utredningen senast den inskrivnings- dag till vilken ärendet skjutits upp. Den lämpligaste påföljden för underlåtenhet att efterkomma sådant föreläggande bör i allmänhet vara att anmälan eller ansökan förfaller. Men även vite bör få användas som påföljd för underlåtenhet. Detta gäller särskilt i fråga om förvärv som är förenade med registrerings- eller inskrivningsplikt. Om sökan- den eller annan föreläggs att personligen infinna sig för att höras i ärendet bör vite i regel föreläggas. Annan påföljd kan f. ö. uppenbar- ligen bara användas mot sökanden. I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten vid 9 kap. 8 & tredje stycket RB. Med stöd av denna bestämmelse kan registermyndigheten underlåta att döma ut vite i vissa fall.
Departementsförslaget föreskriver, att när ärende uppskjuts sökanden får föreläggas att förebringa behövlig utredning eller att infinna sig personligen eller genom ombud hos registermyndigheten samt att också annan än sökanden får höras och därvid kan föreläggas sådan inställel- se. Vidare berättigar det myndigheten att i föreläggande sätta ut vite eller förklara anmälan eller ansökan förfallen, om sökanden inte rättar sig efter föreläggandet. Sökanden skall givetvis i föreläggandet erinras om förfallopåföljden.
32 &
Denna paragraf (32 å andra och tredje styckena samt 33 % första stycket 5 i kommittéförslaget) innehåller bl. a. bestämmelser om kom- munikation i registerärende med annan än sökanden och om hur re— gistermyndigheten skall förfara i olika fall då sökandens rätt befinns vara tvistig. De har fastighetsrättslig förebild i 19 kap. 10 å och 20 kap. 7 % 3 JB.
Bestämmelserna i första stycket reglerar kommunikationsfall. De nya reglerna om rättsverkan av inskrivning påkallar goda garantier mot till- komsten av inskrivningar som skulle kränka annans rätt. Om register- myndigheten har anledning anta, att sökt registrerings- eller inskriv- ningsåtgärd på något sätt kan kränka annans rätt, bör myndigheten självmant bringa sådan anmälan eller ansökan till dennes kännedom samt höra honom," sökanden och annan som kan tänkas ha någon upp- lysning av vikt att lämna. Den som skall höras kan kallas till samman- träde inför registermyndigheten eller också kan viss tid föreläggas ho- nom att yttra sig skriftligen. Att yttrande uteblir från den som fått till-
Prop. 1973: 42 319
fälle att yttra sig eller att den som kallats att infinna sig till förhör int kommer tillstädes, bör ej utgöra hinder för ärendets avgörande. I dt flesta fall torde man ha anledning att utgå från att vederbörande då inte har något att erinra mot bifall till anmälningen eller ansökningen. l föreläggande, som meddelas i samband med uppskov enligt detta styc- ke, bör vite eller förfallopåföljd få sättas ut enligt de grunder som jag antytt vid 31 %.
Andra och tredje styckena behandlar de fall då sökandens rätt är tvistig. Intresset av att registrering eller inskrivning stämmer med det materiella rättsförhållandet bör uppenbarligen medföra, att registrering eller inskrivning inte får ske, om sökandens rätt är på något sätt tvistig. Det kan framgå på olika sätt att så är fallet. I registret kan sålunda, en- ligt 38 5 första stycket 1 i departementsförslaget, ha antecknats att rätte- gång pågår om hävning eller återgång av förvärv som åberopas i ärendet eller om bättre rätt till det skepp eller skeppsbygge ärendet angår. Eller också kan någon, som hörts i ärendet, ha gjort invändning mot anmälan eller ansökan. Även innehållet i skriftlig utredning som åberopas i registerärende kan ge vid handen att sökandens rätt är tvistig.
Att sökandens rätt är tvistig måste naturligtvis kunna föranleda, att hans anmälan eller ansökan avslås på den grund att han inte styrkt sitt förvärv. Men i vissa fall skulle det vara att onödigt äventyra en rätt, som han kanske har, genom att han går miste om det rättsskydd som följer med inskrivning räknat från inskrivningsansökningen. Pågår rätte- gång om hävning eller återgång av sökandens eget förvärv, kan tvisten antas bli rättskraftigt avgjord. Det bör då vara rimligt att ärendet upp- skjuts i väntan på att det sker. På motsvarande sätt bör den situation behandlas som möter, då rättegång pågår om bättre rätt till det skepp eller bygge som ärendet angår. Detta, som är innebörden av bestäm- melsen i andra stycket, svarar nära mot den fastighetsrättsliga behand- lingen av lagfartsansökan, vilken i sådana fall skall förklaras vilande. Jag erinrar om 20 kap. 7 5 3 JB.
Registermyndigheten bör självmant ta upp ett på dessa grunder upp- skjutet ärende till fortsatt handläggning, när målet avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft. Någon bestämmelse om det behövs inte. I 38 5 första stycket 2 sjölagsförslaget föreskrivs, att det skall antecknas i registret, när målet avgjorts.
Om det fall att sökandens rätt befinns vara tvistig utan att tvisten är föremål för rättegång handlar tredje stycket. Då bör, i överens- stämmelse med vad kommittén föreslagit och vad som gäller inom fastig- hetsrätten, registrering eller inskrivning på grund av det tvistiga för- värvet i regel inte få beviljas förrän sökandens rätt fastställts i rättegång. Ty förfarandet i registerärenden lämpar sig inte för utredning av tvis- tiga mellanhavanden. Däremot bör naturligtvis anmälan eller ansökan omedelbart kunna avslås, om det är uppenbart att det åberopade för-
Prop. 1973: 42 320
värvet är ogiltigt eller inte får göras gällande. Till detta återkommer jag vid 33 5.
Om sökandens rätt i det nu behandlade fallet befinns tvistig bör han, som kommittén också föreslagit, föreläggas att väcka talan vid dom— stol inom viss tid. Sådant föreläggande bör kunna förenas med för- fallopåföljd. Jag vill framhålla, att sökanden enligt denna bestämmelse ej är skyldig att visa att talan väckts. Register—myndighetens behov av underrättelse om detta får tillgodoses genom föreskrift för domstolen att sörja för det.
33å
Denna paragraf (33 & första stycket i kommittéförslaget) innehåller bestämmelser om avslag på anmälan eller ansökan i vissa register— ärenden. Den har sin fastighetsrättsliga förebild i 20: 6 JB.
Som jag tidigare nämnt skall anmälan eller ansökan i registerärende, om ärendet ej uppskjuts, antingen beviljas eller avslås. Avvisning eller vilandeförklarin g skall inte förekomma.
I paragrafen anges de fall då anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan om inskrivning av rätt därtill skall avslås. Jag vill fästa uppmärksamheten vid att dessutom särskilda grunder för avslag på anmälan av skepp och skeppsbygge för registrering på grund av förvärv från utlandet föreskrivs i 35 & departementsförslaget.
De avslagsgrunder som anges i förevarande paragraf är, så när som på två, desamma som kommittén har föreslagit. Registreringsan- mälan eller inskrivningsansökan som avses här skall sålunda avslås, dels om anmälningen eller ansökningen inte gjorts skriftligen enligt 30 5 första stycket (punkt 1) eller strider mot 11 %, dvs. om egendomen ej är registreringsbar (punkt 2). Detsamma gäller, om sökanden inte kan styrka sin rätt till egendomen (punkt 3).
Är skeppet eller bygget redan registrerat, skall avslagsbeslut med- delas, om fångesmannen ej är inskriven som ägare (punkt 4 a). Som en följd av ståndpunkten att förvärv genom exekutiv försäljning ej skall kunna slås ut av konkurrerande äganderättsförvärv föreskrivs dock undantag i den punkten för exekutiva förvärv. Avslag föreskrivs vi— dare för det fall att förvärvaren härleder sin rätt från någon, som på grund av ett mot honom gällande förvärvsvillkor ej haft rätt att förfoga över egendomen genom överlåtelse (punkt 4 b). Slutligen skall avslag förekomma, dels då konkurrerande förvärv har företräde fram— för sökandens (punkterna 4 c och d), dels då det är uppenbart att den- nes förvärv av annan grund är ogiltigt eller ej kan göras gällande (punkt 4 e).
Kommittéförslaget tar upp ytterligare en avslagsgrund, nämligen att talan väckts om bättre rätt till egendomen. I det fallet skall emellertid enligt 32 å andra stycket departementsförslaget ärendet i stället skjutas upp tills saken slutligt avgjorts.
Prop. 1973: 42 321
34%
Denna paragraf innehåller bestämmelser om avslag på vissa andra anmälningar eller ansökningar än som avses i 33 5.
Första stycket, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, be— handlar avslag på ansökan om att inskrivning av villkorlig äganderätt, som inskrivits enligt 14 & tredje stycket, skall avföras. Sådan ansökan görs enligt samma lagrum, om villkorligt förvärv inte fullbordas eller om det går åter. Överlåtaren skall då ta initiativ till att inskrivningen av det villkorliga förvärvet avförs och hans egen inskrivning därigenom återställs sådan den var från början. Ansökningen skall naturligtvis avslås, om det inte visas att det villkorliga förvärvet rätteligen hävts eller återgått.
I andra stycket, som svarar mot 33 & tredje stycket i kommittéför- slaget, anges avslagsgrunderna beträffande anmälan eller ansökan i vissa andra registerärenden, nämligen anmälan för avregistrering och ansökan om att ett eller flera skeppsnamn skall inskrivas eller avföras. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit skall sådan anmälan eller ansökan avslås, om förutsättningarna för den sökta åtgärden inte föreligger enligt tillämpliga bestämmelser i 15—17 åå. Sålunda kan an- mälan av skepp för avregistrering uppenbarligen inte bifallas, om skep- pet alltjämt är registreringspliktigt och alltså ingen laga avregistrerings- grund är för handen. Vidare kan hinder mot avregistrering föreligga en- ligt någon av de spärregler i 17 5 som tillgodoser delägares eller pant- rättshavarcs intresse. Ansökan om inskrivning av skeppsnamn skall av- slås bl. a. om sökanden inte visar sig ha behov av att ett eller flera skeppsnamn förbehålls honom.
Enligt såväl första som andra stycket skall anmälan eller ansökan också avslås om kravet på skriftlig form (30 5 första stycket) ej iakt- tagits.
35 5
Denna paragraf (33 å andra stycket i kommittéförslaget) tar upp sär- skilda grunder för avslag på anmälningar av skepp och skeppsbyggen för registrering på grund av förvärv från utlandet. Reglerna beror av art. 312 i sjöpanträttskonventionen och art. 10:2 i skeppsbyggnads- konventionen. De är avsedda att förhindra överföring från register i en stat till register i en annan med åsidosättande av rättighetshavares intressen.
Första stycket tar i likhet med sjöpanträttskonventionen sikte på skepp som förvärvats från utländsk redare eller annan skeppsägare som inte tillverkat detsamma. För att registrering skall kunna företas här i landet måste då visas, att skeppet ej är registrerat i sitt förra hemland eller att det kommer att avföras ur register där den dag det registreras
21 Riksdagen 1973. ] smnll Nr 42
Prop. 1973: 42 322
här i landet. I allmänhet torde ingen osäkerhet råda om skeppets förra hemland. Förvärvshandlingarna ger normalt besked härom. Eljest får registermyndigheten utreda eller låta utreda frågan med utgångs- punkt från överlåtarens nationalitet, hemvist och andra omständigheter som kan ge ledning i nationalitetsfrågan.
Andra stycket behandlar förvärv av nybyggen. Som skeppsbyggnads- konventionen föreskriver skall för registrering här i landet utredas att rätt till skeppet ej är inskriven i skeppsbyggnadsregister i byggnadslan- det eller att sådan inskrivning kommer att avföras därur den dag skeppet registreras här i landet. Eftersom det inte kan uteslutas att nybygge i stället är registrerat som färdigt skepp i det främmande landet, måste den bevisning som aVSes i första stycket också krävas. Den kan natur- ligtvis i och för sig vara fullgjord genom att bevis om registrering eller inskrivning i skeppsbyggnadsregister förebringas i ärendet. På mot- svarande sätt behandlar departementsförslaget det fall att ofullbordat bygge kommer i svensk hand och anmäls för registrering i det svenska skeppsbyggnadsregistret.
36 &
Paragrafen (36 & tredje stycket i kommittéförslaget) återger väsent— ligen kommitténs förslag om ett speciellt beslutsförfarande vid överfö— ring från svenskt register till utländskt. Bestämmelsen, som i likhet med 35 & vilar på art. 3: 2 i sjöpanträttskonventionen och art. 10: 2 i skeppsbyggnadskonventionen, innebär att registermyndigheten för så- dana fall på sökandens begäran skall, i stället för att företa omedelbar avregistrering, besluta att avregistrering skall verkställas den dag ny— registrering äger rum i viss främmande stat. Så snart det visats, att sådan nyregistrering företagits, skall avregistreringen verkställas med verkan från dagen för nyregistreringen.
37 %
Denna paragraf (36 å andra stycket i kommitténs förslag) innehåller föreskrifter om anteckning i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret rö- rande förvärvsvillkor. De villkor, som skall antecknas är — som jag redovisat i anslutning till förslaget om inskrivningsrätt för villkorliga förvärv (3.4.4) —— enligt första stycket sådana som innefattar ägande— rättsförbehåll eller är att jämställa därmed. På den punkten finns ingen fastighetsrättslig förebild. Det är genom anteckning av sådant villkor som inskrivningen rätt avspeglar det ofullgångna förvärvet och över- låtares och förvärvares inbördes rättsförhållande. Så länge detta förhål- lande består, är båda parters rådighet över skeppet begränsad genom att den andres medverkan krävs för sakrättsliga förfoganden. Tredje man informeras om det genom registeranteckningen (3.4.8.4). Den tjänar också som minnesanteckning för registermyndigheten själv.
Prop. 1973: 42 323
Andra stycket avser liksom 20: 14 IB sådana villkor som enbart tar sikte på att begränsa förvärvarens rådighet över skeppet, och som alltså inte går ut på att betinga förvärvets fullbordan eller bestånd. Det kan vara fråga om villkor, som begränsar förvärvarens rätt att överlåta skeppet — t. ex. genom att han har viss hembudsskyldighet -— eller att inskränka hans rätt att inteckna det och upplåta panträtt däri.
Förvärvsvillkor och deras innebörd skall iakttas självmant av re- gistermyndigheten. Det betyder visserligen ej att registermyndigheten skall aktivt söka efter sådana villkor utan att ha särskild anledning att räkna med förekomst därav. Ett blankt köpebrev skall sålunda inte för- anleda myndigheten att höra efter hos parterna om man förbisett att ta in villkor däri. Men en hänvisning i köpebrevet till kontrakt utgör där- emot skäl att fordra in kontraktet för att utröna om det innehåller vill- kor av den typ som kräver inskrivningsrättsligt beaktande.
Ifall villkoret eller förbehållet inte framgår tydligt av kontrakt eller annan skriftlig utredning, bör överlåtaren eller förvärvaren eller båda ges tillfälle att yttra sig däröver. Skulle frågan visa sig tvistig, kan re- gistermyndigheten enligt 32 & tredje stycket sjölagsförslaget förelägga sökanden att väcka talan vid domstol. Sådant föreläggande blir natur- ligtvis nödvändigt om det rör sig om ett villkor, som påverkar förvär- vets fullbordan eller bestånd. Är tvisten redan föremål för domstols prövning, blir det i stället fråga om uppskov enligt 32 å andra stycket.
Villkor, varav ett förvärv beror, kan naturligtvis bara iakttas när för- värvet inskrivs. Har det ej bragts till registermyndighetens kännedom i inskrivningsärendet, kan det f.ö. ofta anses vara eftergivet helt eller delvis. Villkor, som endast går ut över förvärvarens rådighet över egen- domen, t. ex. förbud mot inteckning utan visst samtycke, kan och skall antecknas närhelst registermyndigheten får kännedom om villkoret (jfr 20: 14 JB).
Inskrivningsrättsligt betyder anteckning av förvärvsvillkor bl.a. att anmälan eller ansökan skall avslås enligt 33 g 4 .b sjölagsförslaget, om den står i strid med den antecknade inskränkningen. Anteckningens betydelse i inteckningshänseende har jag behandlat tidigare (3.647).
Upphör antecknat villkor eller förbehåll att gälla, bör anteckningen avföras. I fråga om anteckning av äganderättsförbehåll eller motsvaran— de förvärvsvillkor följer detta av att inskrivningen av förvärvet skall avföras enligt 14 & tredje stycket. I övrigt torde särskild föreskrift inte behövas utöver den som förslaget tar upp i 38 & tredje stycket och som innebär, att uppenbart betydelselösa registeranteckningar skall avföras.
385
Denna paragraf (37 å andra och tredje styckena i kommittéförslaget) innehåller bestämmelser om bl.a. förhållanden som skall antecknas i skepps- och skeppsbyggnadsregistren. Fastighetsrättslig förebild finns i 19: 20—22 JB.
Prop. 1973: 42 324
I första stycket räknas upp en rad fall då anteckning skall göras i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Dessa fall är med få avvikelser desamma som kommittén föreslagit.
Punkterna 1 och 2 behandlar fall då mål om hävning eller återgång av skeppsförvärv eller om bättre rätt till skepp anhängiggjorts vid dom- stol resp. rättskraftigt avgjorts. Anteckningsplikten rörande hävning och återgång är en utvidgning i förhållande till kommittéförslaget. En be- tydelse av sådan anteckning har berörts vid 32 å andra stycket. En annan måste bli att det förvärv som rättegången avser inte kan styrkas i registerärende. Anteckningen kan naturligtvis ej undgå att få verkan på möjligheten till inteckning i skeppet eller bygget. Jag har tidigare berört detta (3.6.4.7).
1 punkt 3 regleras det fall att ägaren till skepp eller bygge försatts i konkurs. Den anteckningsskyldighet som avses med punkt 4 gäller inte bara det av kommittén föreslagna fallet att skepp eller bygge utmätts utan också att skepp eller bygge blivit föremål för kvarstad eller sking- ringsförbud. Betydelsen härav har jag behandlat vid inteckningsförfa- randet (3.6.4.7). Vidare har i denna punkt med skepp och bygge jäm- ställts villkorlig äganderätt till sådan egendom. När beslut om kon- kurs, kvarstad, skingringsförbud eller utmätning upphävts eller åter- gått, skall enligt punkten 5 anteckning göras om det. I punkterna 6 och 7 behandlas ett par specifikt sjörättsliga anteckningsgrunder, näm- ligen dels att skepp eller skeppsbygge Skall avregistreras enligt 16 % men hinder möter enligt 17 & mot att det avförs ur registret, dels att beslut meddelats enligt 36 5 om avregistrering i anslutning till registre- ring i främmande stat.
De fall då anteckningsskyldighet kan bli föreskriven i annan författ- ning har inte tagits med i uppräkningen såsom i kommitténs förslag utan behandlas i ett nytt andra stycke.
I tredje stycket innehåller denna paragraf en bestämmelse om att uppenbart betydelselösa anteckningar skall avföras ur registren.
Jag vill fästa uppmärksamheten vid att departementsförslaget inte, lika litet som kommittéförslaget, innehåller bestämmelser som ålägger domstol eller annan myndighet att underrätta registermyndigheten om beslut eller förhållanden som skall antecknas i skepps- och skeppsbygg- nadsregistren. Sådana får ges genom tillämpningsföreskrifter eller i. andra särskilda författningar.
39å
Denna paragraf (38 % i kommittéförslaget) innehåller föreskrifter om rättelse av felaktiga införingar i skepps- och skeppsbyggnadsregistren. Paragrafen har förebild i 19: 17 och 18 JB.
Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar som är förenade med in- föringar i skepps- och skeppsbyggnadsregistren bör förutsättningarna för
Prop. 1973: 42 325
och förfarandet vid rättelse av fel i sådan införing klart slås fast i lag. Jag har i likhet med kommittén funnit det naturligt att därvid ta JBs reglering till förebild.
Enligt första stycket skall registermyndigheten rätta införing, som befinns innehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat sådant förbiseende. Det är här fråga om sådana fall då införingen av misstag kommit att avvika från vad som var den beslutandes vilja. Beror oriktigheten däremot på annat förhållande, t.ex. att inskrivet förvärv är behäftat med materiell brist eller att en inskrivningsrättslig föreskrift åsidOSatts, kan man bara komma åt felet genom besvär över beslutet eller genom annan rättegång. Rättelse enligt denna paragraf kan registermyndigheten vidta självmant eller efter påpekande av sö- kanden eller annan.
I första stycket ges vidare bestämmelser till skydd för allmänna och enskilda intressen som kan beröras av rättelse. Registermyndigheten ges här också befogenhet att efter skälighetsprövning fastställa det inbör- des företrädet mellan förvärv som berörs av rättelse. Om berörd part är känd, skall tillfälle beredas honom att yttra sig. Den myndighet, som enligt 351 & sjölagsförslaget utsetts att företräda staten i frågor rörande ersättningsskyldighet för det allmänna, skall också beredas till- fälle att yttra sig, innan åtgärd vidtas för rättelse.
I andra stycket ges bestämmelser om förfarandet i samband med rättelse. Det är naturligt att beslut om rättelse meddelas genom att föras in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Från rättssäkerhetssyn- punkt är det påkallat att skälen för sådant beslut alltid redovisas. Det skall ske genom att de antecknas i dagboken eller akten. Har den införing, som rättelsen gäller, återgetts i bevis eller handling, skall rättelsen också komma till uttryck däri. Registermyndigheten får därför fordra in sådan handling från den som innehar den och förfogar för detta ändamål över tvångsmedel i form av vite.
Tredje stycket berättigar den myndighet som skall företräda staten att föra talan mot beslut i rättelseärende.
Hänvisningar till S4-2
- Prop. 1973:42: Avsnitt 15
4.3. Tredje kapitlet
40 5
Denna paragraf (40 å i kommittéförslaget) innehåller i första stycket den grundläggande definitionen av partrederiet i enlighet med Vad jag har utvecklat i den allmänna motiveringen (jfr avsnitt 3.5.1).
Partrederiets ändamål skall vara att driva sjöfart med eget fartyg. Fartyget måste ha eller, i fall av beställning, i beställarens hand få svensk nationalitet för att svenska partrederiregler skall vara tillämpliga. Sjöfart i egentlig mening är samfärdsel till sjöss och omfattar alltså främst befordran av gods och personer. Detta hindrar ej att även fiske
Prop. 1973: 42 326
och fångst, bogsering, bärgning och annan sådan verksamhet till sjöss —— som f.ö. vanligen innesluter något befordringsmöment — räknas som sjöfart. All sådan verksamhet kan alltså drivas i form av part- rederi.
I andra stycket läggs den delade ansvarigheten fast såsom partrede- riets särskilda kännetecken. Den inträder, som jag förut angivit, från det att partrederiet anmälts till registermyndigheten enligt första stycket.
Tredje stycket ger uttryck för att lagreglerna om partredarnas in- bördes förhållanden är dispositiva och alltså kan ersättas av andra regler genom rederiavtalet eller annan intern överenskommelse.
41—42 55
I dessa paragrafer (41—43 55 i kommittéförslaget) regleras frågor rö- rande huvudredare i partrederi och hans behörighet.
I 41 5 första stycket slås fast, att huvudredare normalt skall väljas i partrederi och att valet skall anmälas till registermyndigheten. De rätts— liga konsekvenserna av underlåtenhet härvidlag begränsas till tredje mans rätt att välja vem han vill av redarna att processuellt svara för dem alla (jfr 42å andra stycket). '
Till huvudredare i svenskt partrederi skall enligt 41 5 andra stycket kunna utses även dansk, finsk eller norsk medborgare, som är bosatt i Sverige. Huvudredaren behöver, som nämnts i det föregående (3.5.2), inte själv vara delägare i fartyget. I regel kommer huvudredaranmä- lan att fullgöras genom anmälan till skepps- eller båtregistret. Ty så gott som alla partrederiägda fartyg kommer att vara registrerade och uppgift om huvudredare hör till de data som skall antecknas i dessa register. Därtill kommer _ åtminstone teoretiskt _— den möjligheten att partrederiet driver oregistrerat fartyg. I så fall blir det alltså fråga om särskild huvudredaranmälan.
I 42 ä' första stycket regleras huvudredarens ställningsfullmakt och i andra stycket påföljden för underlåtenhet att utse huvudredare.
Förslaget tar ej upp någon föreskrift om verkan av att redarna in- skränkt huvudredarens ställningsfullmakt genom särskild föreskrift. En sådan finns i 115 andra stycket SjöL men har numera ingen själv-- ständig funktion att fylla vid sidan av 11 5 lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
435
I denna paragraf (44 å i kommittéförslaget) ges en ny föreskrift om huvudredarens skyldighet att hålla övriga redare underrättade om rede- riverksamheten. Det skall ske på lämpligt sätt, ett krav som bl a. får anses innebära att 'det skall ske fortlöpande.
Prop. 1973: 42 . 327
44 &
I denna paragraf (närmast 45 5 första och andra styckena i kommit- téförslaget) ges de regler om beslut i rederiangelägenheter vilka jag be- handlat i avsnitt 3.5.3 av den allmänna motiveringen, dock ej omröst- ningsreglerna.
Enligt första stycket fattas beslut i rederiangelägenheter vid allmänt sammanträde, till vilket redarna kallats minst en vecka i förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddelande under senast kända adresser. Enligt andra stycket är beslut vid allmänt sammanträde bindande för redare som uteblivit därifrån. Tredje stycket medger att allmänt sammanträde underlåts i fråga varom samtliga redare är ense eller vars avgörande brådskar så att det inte kan anstå till dess allmänt sammanträde kan hållas. Det har ej motsvarighet i kommittéförslaget.
45 &
I denna paragraf (45 & tredje stycket i kommittéförslaget) föreskrivs, när protokoll skall föras över vad som förekommer av vikt vid allmänt sammanträde och att redare som uteblivit från sammanträdet skall un- derrättas om vad som därvid beslutats. Sådan underrättelse skall också ges redare utan vars medverkan de övriga träffat brådskande beslut.
46 5
Denna paragraf (46 å och 54 5 första stycket i kommittéförslaget) behandlar omröstning till beslut. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen under 3.5.3. Paragrafen tar också upp föreskrift att beslut om rederiets upplösning kräver absolut majoritet. Den stäm- mer i sak såväl mcd gällande rätt som med vad kommittén föreslagit.
47 &
Denna paragraf (47 å i kommittéförslaget) behandlar huvudredarens skiljande från sitt uppdrag.
I första stycket slås fast, att huvudredaren, som jag förut berört, när som helst kan skiljas från sitt uppdrag genom beslut av redarna i före- skriven ordning eller, om styrkeförhållandena ej ger medredarna denna möjlighet, genom domstolsbeslut. Jag hänvisar till avsnitt 3.5.2 i den allmänna motiveringen.
I ett nytt andra stycke har genom departementsförslaget lagts till föreskrift att det skall anmälas till registermyndigheten om huvudreda- ren skiljts från befattningen. Det är följdriktigt med hänsyn till att va- let av honom skall anmälas dit och till de konsekvenser det har att partrederiet saknar huvudredare.
48 & Denna paragraf (48 å i kommittéförslaget) innehåller de bestämmel- ser om räkenskap och redovisning som jag behandlat i den allmänna
Prop. 1973: 42 323
motiveringen (jfr under 3.5.5). Den innehåller också en ny, tämligen självklar regel om att redare har rätt att ta del av rederiets räkenskaper för att på så sätt kunna granska redovisning.
49%
Denna paragraf (närmast 49 % första stycket i kommittéförslaget) reg- lerar redarnas skyldighet att bidra till rederiets verksamhet i förhållan— de till andel och rätt för redare, som förskotterat annans bidrag, att av den andres utdelning ta ut ränta på fordran. Jag har behandlat detta un- der 3.5.4 i den allmänna motiveringen.
505
Denna paragraf (49 å andra stycket och 50 å i kommittéförslaget) reglerar fördelning av vinst och behandlingen av redovisat överskott så som jag angivit i den allmänna motiveringen under 3.5.5. Den berätti- gar också den som förskotterat medredares driftsbidrag att lyfta den senare tillkommande utdelning i avräkning på sin "fordran.
515
Denna paragraf (51 å i kommittéförslaget) reglerar den interna in- formationen rörande andelsövergång eller redares nationalitetsföränd- ring. Information i dessa hänseenden fordras bl. a. för att lösningsrätt eller upplösnings- eller utlösningsrätt skall kunna utövas. Naturligtvis kommer sådana förändringar rörande andelsinnehavet att återspeglas i skepps- eller båtregistret för fartyg som är införda där. Men för ansö- kan om inskrivning i skeppsregistret eller anteckning i båtregistret mås- te gälla viss tidsfrist. Otvivelaktigt är det ett internt redarintresse att få snabb information om förändringar av detta slag i rederistrukturen. I överensstämmelse med kommittéförslaget krävs här ofördröjlig under— rättelse till huvudredaren och övriga redare. Vid andelsövergång skall både överlåtare och förvärvare svara för underrättelsen.
Paragrafen gäller även i det fall att andel övergår till någon av med- redarna.
52 5
Denna paragraf (52 5 i kommittéförslaget) reglerar redares rätt att lösa till sig medredares andel, om den gått över i annans hand. Jag har behandlat hithörande spörsmål i avsnitt 3.5.6 av den allmänna motive- ringen.
535
Denna paragraf (53 å i kommittéförslaget) reglerar de problem som hänger samman med en redares utträde ur rederiet och ny redares in- träde. Jag har berört dessa i den allmänna motiveringen under 3.5.1.
Prop. 1973: 42 329
Kommittéförslaget innebär, att redare som lämnar rederiet ej blir fri från ansvarighet gentemot medredarna för de förbindelser som åvi- lade rederiet då redaren frånhändc sig sin andel. Det norska lagförsla- get föreskriver detsamma.
Avfattningen avviker från nuvarande regel (21 å andra stycket första punkten SjöL), som går ut på att utträdande redare inte får till sitt fre- dande från ansvarighet i förhållande till medredarna åberopa sitt ut- träde förrän dessa underrättats om övergången och det visats att andels— förvärvaren godkänt övergången. Trots sin allmänna formulering torde emellertid denna regel syfta endast på sådana förpliktelser som upp- kommit efter andelsövergången. Att en redare inte kan ensidigt och en- dast genom att överlåta sin andel till tredje man befria sig från ansva- righet för förbindelser, som uppkommit före övergången, torde ha an- setts så självklart att det inte behövt sägas ut i lagtexten. Den nu före— slagna formuleringen innebär endast ett förtydligande.
Departementsförslaget kompletterar kommittéförslaget med en ut- trycklig regel om att utträdande redaren ej blir fri från internt rederi- ansvar med avseende på förpliktelser som uppkommit för redarna un- der tiden cfter andelsövergångcn, förrän han underrättat de förutvaran- de medredarna om denna eller inskrivning sökts för andelsförvärvet. Bestämmelsen i 21 å andra stycket första punkten SjöL ersätts alltså med två regler, som tillsammans får väsentligen samma innebörd som den nuvarande. Att inskrivningsansökan i fråga om andelsförvärvet till— läggs samma verkan som om den utträdande redarens förutvarande medredare blivit underrättade om andelsövergången skall ses mot bak- grund av den publicitetsverkan som skeppsregistret får enligt departe- mentsförslaget (jfr 23 å och avsnitt 3.4.8.4). Inskrivningsansökningen skall på motsvarande sätt utesluta att tredje man förblir okunnig om andelsövergångcn och den därav följande förändringen i redarkrctsen. Först med tredje mans kännedom om andelsövergången upphör näm— ligen andelsöverlåtarens ansvarighet utåt. Att han förblir ansvarig — visserligen ej med den överlåtna andelen men såsom förut med sina övriga tillgångar — för tidigare förbindelser är en annan sak. Det sam- manhänger, som jag förut berört, med att partrederiet saknar rättsför- måga.
54%
Denna paragraf (54 å andra och tredje styckena i kommittéförslaget) reglerar upplösningrätten, som jag behandlat utförligt i den allmänna motiveringen under 3.5.7.
555
Denna paragraf (55 å i kommittéförslaget) reglerar rätten att lösa ut medredare som begärt rederiets upplösning enligt 54 & första stycket
Prop. 1973: 42 330
eller föranlett upplösningsgrund enligt 54 å andra stycket. Den ändringen har gjorts i departementsförslaget att lösens storlek och prövning av tvist därom helt skall följa de regler som gäller för lösningsrätt en- ligt 52 5.
565
Denna paragraf (56 å i kommittéförslaget) reglerar fartygets för- säljning som en följd av rederiets upplösning. Jag har behandlat spörs- målet i den allmänna motiveringen under 3.5.7.
Kommittéförslaget föreskriver, att försäljningsorten skall bestämmas av god man, som utsetts av domstol enligt lagen (1904: 48 s. 1) om sam- äganderätt, ifall redarna ej enats i frågan. Förutsättningen är att far— tyget befinner sig utomlands. Departementsförslaget gör ingen skillnad mellan det fall att fartyget är utomlands och det fall att det befinner sig i Sverige. I båda fall skall alltså tvist om försäljningsorten avgöras av god man utsedd enligt samäganderättslagen. Vad beträffar försälj— ningssättet föreskriver kommittéförslaget offentlig auktion enligt sam- äganderättslagen, ifall redarna ej enas om annat. Departementsförsla- get innebär också, att försäljningen skall äga rum på offentlig auktion, ifall redarna inte kan enas om annat försäljningssätt. Det innefat- tar i förhållande till kommittéförslaget ett förtydligande av innebörd att samäganderättslagen förutsätts kunna få motsvarande tillämpning endast på försäljning i Sverige medan utomlands får följas där gällande regler om offentlig auktion. Bestämmelserna om försäljningsort och försäljningssätt tas i departementsförslaget upp i ett nytt andra stycke.
Enligt 18 % samäganderättslagen utses god man av domstolen i den ort där godset är. Skulle fartyget vara utomlands, saknas alltså bestäm- melse om vilken domstol som skall utse god man att slita tvist om försäljningsort. Departementsförslaget går ut från att tingsrätten i far— tygets hemort (jfr 7 5) i alla lägen kan vara lämpligt forum för dessa frågor. Föreskrift därom har tagits upp i ett nytt tredje stycke. Det är här fråga om allmän domstol utan begränsning till sådan som är behö- rig att uppta sjörättsmål.
575
Denna paragraf (57 å i kommittéförslaget) svarar utan saklig änd- ring mot 24 & SjöL.
Hänvisningar till S4-3
- Prop. 1973:42: Avsnitt 3.3.4
4.4. Fjärde kapitlet
69 5 I 69 & SjöL åläggs fartygsbefälhavare att underrätta kända inteck- ningshavare, ifall fartyget tas i mät eller beläggs med kvarstad utom- lands. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i samband med 1967 års
Prop. 1.973: 42 331
sjölagsändringar. Den anknyter till särskilda föreskrifter om att bevis om inteckningsåtgärder bör fogas vid fartygs nationalitets- och registre- ringscertifikat. Inskrivningsdomarens bevis om inteckningsåtgärd skall överlämnas till befälhavaren. Denne skall så snart det kan ske förete beviset hos sjöfartsverket eller notarius publicus eller svensk konsul för att fästas vid certifikatet under ämbetssigill.
I samband med nyssnämnda sjölagsändringar uppdrogs åt kom— mittén att överväga om befälhavare borde åläggas att också underrätta konsul vid långvarig kvarstad utomlands, med tanke särskilt på pro- blem rörande besättningens underhåll m.m.
Kommittén har funnit det naturligt att frikoppla frågan om under- rättelse till inteckningshavare angående kvarstad och utmätning från innehållet i skeppshandlingarna. Med det system för inteckning som kommittén föreslår är det sjöfartsverket som får bäst möjlighet att om- besörja dessa underrättelser. Med hänsyn även till det socialt betingade behovet att svensk konsul erhåller motsvarande underrättelse föreslår kommittén, att befälhavaren åläggs underrätta både sjöfartsverket och närmaste svenske konsul om kvarstad på eller utmätning av fartyget. Kommittén föreslår att vid underrättelsen om möjligt skall fogas ut— ländsk myndighets bevis om åtgärden. Underrättelseplikt föreslås även gälla för den händelse kvarstaden eller utmätningen hävs.
Under remissbehandlingen har kommittéförslaget rönt ringa upp- märksamhet i denna del. Sjöfartsverket och Sveriges fartygsbefälsför- ening har dock uttalat sig, båda positivt. Verket har antagit, att försla- get naturligt följer av det nya inteckningssystemet, och har påpekat," att underrättelse till verket kan vara av intresse för sjöfartsinspektionens kontroll av fartyget från sjösäkerhetssynpunkt. Bcfälsföreningen finner det naturligt att ansvaret gentemot inteckningshavarna övertas av en myndighet iland och tillfredsställande att inteckningsbevis ej längre skall fästas vid nationalitets- och registreringscertifikat.
Jag delar uppfattningen att befälhavarens underrättelse om utom- lands beslutad kvarstad på eller utmätning av svenskt skepp inte lämp— ligen bör ställas direkt till inteckningsborgenärerna. Han kan f. ö. inte förutsättas ständigt ha aktuella uppgifter om dem ens under nuvarande förhållanden. I stället bör intresset av information till inteckningsbor- genärerna tillgodoses genom att registermyndigheten, som förfogar över de säkraste uppgifterna om inteckningsborgenärer i skepp, förmedlar informationen. Hur detta skall gå till får bestämmas genom tillämp- ningsföreskrift. Underrättelse till konsul — som jag i likhet med kom- mittén finner motiverad -— behövs vare sig det är fråga om stort eller litet fartyg. Någon begränsning till skepp föreslås alltså inte i den de- len.
Prop. 1973: 42 332
4.5. Femte kapitlet
113 å
113 å tredje stycket SjöL hänvisar till 277 å samma lag beträffande verkan av att inlastat gods — som redaren enlig första stycket ej är skyldig att lämna ut förrän mottagaren betalt viss fordran -— säljs exe- kutivt. Mot nuvarande 277 å svarar 253 å departementsförslaget. Be- stämmelserna där innehåller emellertid, till skillnad från 277 å, ingen uttrycklig erinran om borgenärens rätt att vid exekutiv försäljning få utdelning ur köpeskillingen för godset. Detta följer likväl av exeku- tionsrättsliga regler. Hänvisningen i förevarande paragraf har följakt- ligen fått utgå i departementsförslaget.
4.6. Tionde kapitlet
233—243 åå
Detta kapitel har i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit förskjutits från 254—263 åå SjöL till 233—243 åå. Därvid har i 233 å utan ändring i sak upptagits bestämmelserna i 8 å SjöL om redarens ansvarighet för bl. a. befälhavarens och besättningens fel eller försum- melse i tjänsten. Det norska förslaget tillfogar här en uttrycklig erin- ran om redarens ansvarighet för bogserarcs fel eller försummelse men det svenska kommittéförslaget innehåller ingen motsvarande ändring. Det gör inte heller den danska propositionen. Departementsförslaget utgår liksom kommittéförslaget från att det ej är påkallat att låsa rättstillämpningen genom en uttrycklig reglering svarande mot den norska. Att frågan hålls öppen medger att motsvarande ståndpunkt väljs i den mån det är motiverat. Liksom kommittén antar jag, att så i regel är fallet.
I samband med förskjutningen av kapitlet har i 234, 240 och 243 åå tagits upp bestämmelserna i nuvarande 254, 260 och 263 åå SjöL utan ändring medan 237, 238, 241 och 242 åå återger innehållet i nuvarande 257, 258, 261 och 262 åå SjöL utan andra ändringar än som föranleds av att vissa hänvisningar nu skall avse paragrafer, som omnumreras enligt förslaget och av att avfattningen av 241 å första stycket behöver jämkas för att stämma med motsvarande föreskrift i 244 å tredje stycket sjölagsförslaget. De nya 235 och 236 åå återger innehållet i 255 och 256 åå med viss omdisponering och med sådan ändring, som föranleds av att bestämmelserna om den s.k. Poincaréfranccn -- en konstruerad myntenhet för beräkning av ansvarighetsbegränsning — förts över till 15 kap. SjöL.
Den enda paragraf som underkastats ändring i sak är 259 å SjöL, vilken utgör 239 å i förslaget. Paragrafen hänvisar dispasch rörande be- gränsningsbelopp i fråga om fartyg utan hemort i Sverige till dispaschö-
Prop. 1973: 42 333
ren i Stockholm. Den reglerar också förfarandet vid dispasch rörande begränsningsbclopp enligt detta kapitel. Dispaschören i Stockholm har nyligen begärt och beviljats avsked från utgången av april 1972. Det finns numera knappast underlag för mer än en verksam dispaschör i Sverige. Enligt vad jag inhämtat av chefen för kommunikationsdeparte- mentet kommer han ej att föreslå att efterträdare utses till dispaschören i Stockholm efter dennes avgång. Departementsförslaget utgår från att endast en verksam dispaschör kommer att finnas i Sverige när lagförsla- get träder i kraft och någon kompetensfördelning blir därför inte behöv- lig.
Sedan bestämmelserna om dispasch för bestämning av redares be- gränsningsbelopp enligt 10 kap. SjöL översågs i samband med 1964 års sjölagsändringar, har bestämmelserna om generaldispasch m.m. i 7 kap. SjöL reviderats genom 1967 års sjölagsändringar. De ägnar sig nu för motsvarande tillämpning på dispasch enligt 10 kap. Departements— förslaget innefattar, liksom kommittéförslaget, ändring i paragrafen i detta syfte.
Frågan om mer än en dispaschör bör finnas i landet kan naturligt- vis framdeles tas upp på nytt om det skulle visa sig motiverat.
Hänvisningar till S4-6
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.102
4.7. Elfte kapitlet
244 å
Denna paragraf (244 å i kommittéförslaget) behandlar, dels de ford- ringar som ger upphov till sjöpanträtt i fartyg, dels den krets av gälde- närcr som genom sådan fordran kan ådra fartyget sjöpanträtt. Departe- mentsförslaget innefattar vissa redaktionella jämkningar i kommitté- förslaget.
De sjöpantberättigade fordringarna är liksom i konventionen upp- tagna under fem skilda punkter. De anges i paragrafens första stycke. En för dem gemensam, i konventionstexten underförstådd förutsättning är att de hänför sig till fartyget i fråga. Denna förutsättning kommer till direkt uttryck i förslaget. Den har betydelse bl.a. för tolkningen av punkterna 2 och 5. Departementsförslaget tar ej upp någon uttryck- lig erinran att sjöpanträtt i fartyg gäller i fartygets tillbehör. Det är självklart, att tillbehör som avses i 3—4 åå delar fartygets rättsliga öde.
Under punkt 1 tar förslaget upp lön och annan gottgörelse som till- kommer ombordanställd på grund av dennes tjänst på fartyget. Det- ta ansluter nära till gällande rätt (jfr 267 å 2 SjöL). En principiellt betydelsefull nyhet ligger, som berörts tidigare (jfr avsnitt 3.6.1.3), däri att den ombordanställde inte behöver stå i anställningsförhållande till redaren. Lönekrav från t.ex. köks- och serveringspersonal som är anställd hos en självständig restauratör ombord på passagerarfartyg blir alltså förenade med sjöpanträtt trots att redaren ej är arbetsgivare.
Prop. 1973: 42 334
Restauratören får härvid anses i redarens ställe handha del av fartygets drift (jfr andra stycket).
I punkt 2 återfinns motsvarighet till vissa av de fordringar som avses i 267 å 1 SjöL, nämligen sådana som gäller hamn-, kanal- och andra vattenvägsavgifter. Under uttrycket ”annan vattenvägsavgift”, som är en översättning av konventionstexten, kan föras fyravgifter. Men av- gifterna måste hänföra sig till fartyget i fråga, inte t. ex. till annat reda- ren tillhörigt fartyg.
Punkt 3 behandlar personskador och svarar såtillvida mot 267 å 4 SjöL. Medan gällande rätt hänför sig till personskador utan särskild kvalifikation innebär förslaget, i överensstämmelse med den nya kon- ventionen, att endast sådana fordringar på grund av dödsfall och kroppsskada är sjöpantberättigade vilka uppstått i omedelbart samband med fartygets drift (”in direct connection with the operation of the vessel'"). Med denna anknytning avses på det hela taget detsamma som i artikel 1 av 1957 års internationella konvention om redareansvarets begränsning. Den vaga formuleringen ger utrymme för mycket vid- sträckt tolkning men meningen har dock varit att tillämpningen skall vara restriktiv (jfr SvJT 1968 s. 61 f). Personskador på rederikontor eller i biljettförsäljningslokaler iland omfattas således ej av denna be- stämmelse. Däremot är det givetvis inte nödvändigt att den skadade personen uppehåller sig ombord vid skadetillfället. Han bör t.ex. ej uteslutas från sjöpanträtt, ifall han skadas i samband med lossning av gods medan han upphåller sig på kaj. Och båttransport från kaj till fartyget medan det ligger på redd faller även vid restriktiv tolkning under vad som åsyftas med samband med fartygets drift, om inte trans— porten med hänsyn bl. a. till vem som tillhandahåller den framstår som ett självständigt led i befordringen.
Ingen begränsning görs med hänsyn till fordringens beskaffenhet av inom- eller utomobligatorisk och därför omfattas av denna bestäm- melse t. ex. såväl passagerare på redarens fartyg som personer ombord på annat fartyg med vilket det förra kolliderar.
Även punkt 4, som avser egendomsskador, innehåller krav på sam- band med fartygets drift och rekvisitet skall också här ges en rimligt restriktiv tolkning. I förhållande till gällande rätt innefattar förslaget den konventionsenliga begränsningen att endast utomobligatoriska skade- ståndsanspråk blir sjöpantberättigade. Detta uttrycks, i anslutning till konventionstexten, så att fordringen inte kan grundas på avtal.
Under punkt 5 förs samman fordringar på bärgarlön och haveribi- drag, f.n. upptagna i 267 å 3 SjöL, med en fordringsgrupp som avser ersättning för avlägsnande av vrak.
Denna sistnämnda fordringsgrupp omfattar enligt kommitténs tolk- ning såväl fordran mot vrakets ägare, i vilket fall sjöpanträtten gäller i vraket, som fordran mot annan redare vilken — exempelvis emedan
Prop. 1973: 42 335
hans fartyg vid kollision eller under misslyckat bärgningsförsök sänkt annat fartyg i allmän farled — kan ha skyldighet att svara för att vra- ket avlägsnas. I det senare fallet gäller sjöpanträtten alltså ej i vraket utan i den andre redarens fartyg. Vägledande blir enligt kommittén den inledningsvis uttalade, i konventionstexten underförstådda förut- sättningen av anknytning till gäldenärens fartyg. Däremot faller ej un- der denna bestämmelse fordran mot myndighet på vars uppdrag borge- nären, t. ex. en yrkesbärgare, avlägsnat vraket. Myndigheten i fråga kan nämligen knappast hänföras till de gäldenärcr som kan ådra fartyget sjöpanträtt (jfr andra stycket).
Att sjöpanträtt uppstår i det fartyg vars redare ådragit sig ansvar för att vraket avlägsnas har under remissbehandlingen kritiserats som en alltför utsträckt tolkning av konventionen medan det i stället hävdats att den som på myndighetens uppdrag skaffar undan vraket bör ha sjö- panträtt i detta. I det första fallet är det möjligen av intresse att även vrakägaren kan tänkas ha rätt att göra gällande sjöpanträtt i den an- svarige redarens fartyg, nämligen enligt punkt 4 för sin fordran på ska- destånd för kollisionsskada. Detta behöver dock inte hindra att myn— digheten gör gällande sjöpanträtt i samma fartyg för ett annat anspråk, nämligen fordran på ersättning för att myndigheten låtit avlägsna vra— ket i redarens ställe. Denne antas ju i exemplet rätteligen svara för detta, emedan hans fartyg föranlett behovet att undanskaffa vraket. Såvitt jag förstår kan- detta speciella problem lämnas öppet för rätts- tillämpningen. I det andra fallet rör det sig om en fordran mot en helt annan (myndigheten) än någon av dem som kan ådra fartyget sjöpant- rätt (jfr andra stycket). Sådan rätt är alltså konventionsenligt utesluten på den grund som här avses, trots att fordringen rättspolitiskt kunnat förtjäna beaktande.
Såsom påpekats under remissbehandlingen syftar förslaget inte till ändring i den praxis enligt vilken rättegångskostnader döms ut med den sjöpanträtt som är förenad med huvudfordringen .
Bestämmelsen i andra stycket innebär, att fordran på ersättning för atomskada undantas från reglerna i första stycket 3 och 4 (jfr sjöpattt- rättskonventionens art. 4: 2).
I tredje stycket föreskrivs, att sjöpanträtt uppstår även om gäldenä- ren ej är redaren själv utan ägare, som ej är redare, eller en befraktare eller annan som handhar fartygets drift i redarens ställe. Föreskriften har behandlats i den allmänna motiveringen (S.-6.1.3). Den kan jämföras med motsvarande regel i sjölagsförslaget 241 5 om vilka som har rätt till begränsning av redareansvaret. Formuleringen omfattar även de fall då inte hela fartygsdriften utan endast del därav omhänderhas av annan.
Prop. 1973: 42 336
245 å
Denna paragraf (245 å i kommittéförslaget) reglerar Sjöpanträtters in- bördes företrädesordning. Förmånsrätten i förhållande till andra rättig- heter än sjöpanträtt följer av förmånsrättslagen (1970: 979). Departe— mentsförslaget ersätter kommittéförslagets förmånsrättsregel med en hänvisning till den lagen och innefattar dessutom viss redaktionell be- arbetning därav. Paragrafen följer art. 5 i sjöpanträttskonventionen.
Enligt huvudregeln har olika sjöpanträtter företräde i den nummer- ordning vari 244 å anger dem och sjöpanträtter under samma nummer har lika rätt. Som ett uttryck för uppfattningen att vissa sjöpanträtter härrör av åtgärder som är ägnade att bevara panten även åt övriga borgenärer har emellertid — enligt paragrafens undantagsregel — bl. a. sjöpanträtt för krav på bärgarlön företräde framför tidigare uppkomna sjöpanträtter inklusive dem som ligger i nummerordningen före bärgar- lönen (som hör under punkt 5).
Den angivna undantagsregeln om specialföreträde för bl. a. bärgarlön ger, som kommittén utvecklat, upphov till ett särskilt tillämpningspro- blem. Antag — såsom ett visserligen rätt teoretiskt exempel — att ett fartyg, som häftar för oguldna lönekrav belöpande på mars månad, rå- kar i fara och bärgas i april samt sätts i drift igen i maj och under den månaden ådrar sig sjöpanträtt för nya lönekrav samt en hamnavgift, varefter fartyget säljs på exekutiv auktion som inbringar mindre än vad som går åt till att förnöja de sjöpantberättigade borgenärerna. Bär- garlönekravet skall då ha företräde framför lönekraven från mars men stå tillbaka för lönekraven från maj och för hamnavgiften. På den andra sidan skall marslönerna och majlönerna konkurrera med lika rätt inbördes och de skall samtliga ha företräde framför hamnavgiften.
Att helt enkelt först dela ut betalning för majlönerna och hamnav- giften för att därefter ge bärgaren betalt och slutligen — i mån av till— gång —— tilldela marslönerna betalning skulle uppenbarligen innebära, att endast specialregeln om bärgarlönens företräde framför tidigare ford- ringar helt efterlcvdes medan huvudregeln åsidosattes på två sätt, näm- ligen dels genom att ordningsföljden mellan lönekrav och hamnavgift förrycktes och dels genom att alla lönekraven inte gavs lika rätt. Detta kan lösas på följande sätt: Först avsätts belopp svarande mot de krav för vilka bärgarlönen måste stå tillbaka (majlöner och hamnavgift) och därefter utdelas betalning till bärgaren så långt medlen räcker. Sedan denne sålunda fått sin rätt och därigenom så att säga lyfts ut ur bilden, kan återstående medel, dvs. de först avsatta jämte vad som eljest kan ha blivit över efter bärgarlönen, skiftas ut på borgenärerna med iakttagande av huvudregeln om prioritet efter nummerordning och lika rätt under samma nummer. Det betyder att både marslöner och majlöncr först får betalt i förhållande till beloppens resp. storlek och att hamnavgiften
Prop. 1973: 42 337
kommer i fråga därefter. En sådan kombinerad tillämpning av huvud- regel och undantagsregel har dessutom förtjänsten att anpassa resultatet till den praktiska verkligheten, som i regel innebär att bärgaren träder ut ur bilden genom att utverka säkerhet för sin fordran innan fartyget sätts i drift igen; i dessa fall kommer ju aldrig i fråga att inte tillämpa huvudregeln för sjöpanträtter under punkterna 1—4 fullt ut.
Sjöpanträttskonvcntionen innehåller i art 5: 4 vissa tolkningsregler om när fordran på bidrag till gemensamt haveri och på bärgarlön skall anses ha upppkommit. De torde överensstämma med allmänna svenska rättsgrundsatser.
Jag har antytt i det föregående (3.1.2) att sjöpanträtts konventions- enliga prioritering kan komma i konflikt med gällande bestämmelser om fördelning av belopp vartill redare har rätt att begränsa sin ansvarighet
236 å departementsförslaget). De senare ansluter till 1957 års inter- nationella konvention om begränsning av redares ansvarighet, som Sverige tillträtt. Ifall den del av ansvarighetsbeloppet som är avsedd för krav på ersättning för personskada inte skulle förslå, får nämligen så- dana ersättningskrav konkurrera proportionellt med fordringar på er- sättning för egendomsskada i återstoden av ansvarighetsbeloppet. Den— na ordning kan redan enligt gällande rätt ge upphov till konflikt mel- lan sjöpanträtts— och begränsningsreglerna. Det uppmärksammades i samband med 1964 års lagstiftning på grundval av begränsningskon- ventionen, varvid förutsattes att begränsningsreglernas föreskrift om proportionell konkurrens utan vidare skulle ta över sjöpanträttsregler- nas prioritetsföreskrifter (jfr prop. 1964: 35 s. 82). Konfliktmöjligheten torde ha medverkat till att Sverige jämte de övriga nordiska länderna redan 1966 frånträdde 1926 års sjöpanträttskonvcntion.
Jag finner det knappast självklart från rättspolitisk utgångspunkt att problemet bäst löses genom att begränsningsreglernas fördelningsgrund- sats tillämpas på bckostnad av sjöpanträtts prioritet. Men med hänsyn till Sveriges bundenhet av 1957 års begränsningskonvention torde kon- flikten knappast kunna lösas på annat sätt än genom att vi utnyttjar möjligheten att enligt sjöpanträttskonventionens art. 14: 2 förbehålla oss rätt att tillämpa begränsningskonventionen.
246 å
Denna paragraf (246 5 i kommittéförslaget) reglerar sjöpanträtts ställ- ning vid överlåtelse av fartyget.
Första stycket ger uttryck för grundsatsen att sjöpanträtt, såsom fullt utvecklad panträtt, häftar vid fartyget oberoende av växlingar i ägande- rätts- och registreringsförhållanden, med undantag visserligen för det fall att fartyget säljs exekutivt. Bestämmelsen går tillbaka på art. 7: 2 i sjöpanträttskonventionen.
Andra stycket tar sikte på ett speciellt problem.- Fastän den i första
Prop. 1973: 42 338
stycket angivna grundsatsen är allmänt erkänd, kan skifte av nationali- tetsflagg stundom tänkas medföra att sjöpanträtt som uppstått i farty- get före skiftet ej erkänns efter skiftet. Detta har föranlett lagstiftaren att i 274 å SjöL föreskriva att, om frivillig överlåtelse av fartyget till utlänning medför sådant resultat, överlåtaren blir personligen ansva- rig för pantfordringen intill fartygets värde vid tiden för överlåtelsen, i den mån sådan ansvarighet ej ålåg honom dessförinnan. Motsvarig- het till den bestämmelsen har tagits upp här. Regeln har därvid byggts ut till att omfatta även det fallet att överlåtelsen leder till sämre för- månsrätt för sjöpanträttshavaren. Den har också preciserats så att, om fartyget ägdes av flera, endast delägare som deltagit i eller samtyckt till överlåtelsen drabbas av påföljden. Denna skulle enligt kommitté- förslaget vara identisk med den gällande rätt föreskriver. Som erinrats under remissbehandlingen är sanktionen sträng. Den blir inte mindre sträng, när den kan utlösas redan ifall sjöpanträttshavarens förmånsrätt försämras. Dess rättspolitiska motivering är inte så väl grundad som den en gång varit. Men den har motsvarighet i de danska och norska förslagen. Sanktionen har enligt departementsförslaget begränsats till ansvarighet för betalning som sjöpanträttshavaren ej kan få ur fartyget på grund av att sjöpanträttten upphört eller att dess förmånsrätt försäm- ras.
247 å
Denna paragraf (247 å i kommittéförslaget) behandlar retentionsrätt för fordran på grund av tillverkning, reparation eller ombyggnad av far- tyg (jfr avsnitt 3.6.3). Bestämmelserna går tillbaka på art. 6 i sjöpant- rättskonventionen.
Departementsförslaget innefattar viss redaktionell bearbetning av kommittéförslaget. Det fogar till rctentionsrättsregeln en erinran om att bestämmelserna i lagen om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats har motsvarande tillämpning för retinenten. Kommittéför- slagets förmånsrättsregel ersätts, här som i 245 å, med hänvisning till förmånsrättslagen .
248 å
Denna paragraf (248 å i kommittéförslaget) behandlar preskription av sjöpanträtt (jfr 3.6.1.5). Bestämmelserna har sitt ursprung i art. 8 i sjöpanträttskonventionen.
Preskription avbryts genom kvarstad eller utmätning, förutsatt att åtgärden säkerställts. Den exekutiva försäljning som följer behöver således inte företas inom preskriptionstiden. Om emellertid försälj- ningen inte kommer till stånd, bortfaller kvarstads- eller Utmätnings- förrättningens preskriptionsavbrytande verkan.
Kommittéförslaget innehöll också en bestämmelse om sjöpanträtts
Prop. 1973: 42 339
upphörande genom förverkande. Av skäl som har anförts i det före- gående (3.6.1.5) har den bestämmelsen utgått i departementsförslaget.
249 5
Denna paragraf (249 5 i kommittéförslaget) behandlar verkan på sjö- panträtt och retentionsrätt av fartygets exekutiva försäljning. Departe- mentsförslaget innefattar viss redaktionell bearbetning av kommittéför- slaget.
Enligt 270 5 första stycket SjöL upphör sjöpanträtt i fartyg som säljs exekutivt och borgenären får i stället nöja sig med utdelning i köpe- skillingen enligt utsökningslagen. Han får enligt 271 5 SjöL bevaka sin fordran till fullt belopp utan hinder av reglerna om redareansvarets be- gränsning men får ej utdelning utöver begränsningsbeloppet. Denna ordning är avsedd att förebygga att reglerna om redareansvarets be- gränsning —— vars enda syfte är att skydda redaren mot alltför höga er- sättningsanspråk — återverkar på likställda sjöpanträttshavares inbördes konkurrens, som ju regleras av särskilda bestämmelser.
Retentionsrätt upphör vid exekutiv försäljning och retinenten får i stället hålla sig till köpeskillingen; jfr 71 % utsökningslagen.
Den nya sjöpanträttskonventionen ansluter väl till gällande rätt i det att de rättigheter som här är i fråga enligt art. 11: 1 skall upphöra vid konventionsenlig exekutiv försäljning och borgenärerna i stället hänvi- sas till utdelning i köpeskillingen. .
I paragrafens första stycke regleras verkan på sjöpanträtt och reten- tionsrätt av fartygets exekutiva försäljning i Sverige, varvid nämnda konventionsartikel utgör grundvalen. Exekutionens rättsverkan inträder enligt förslaget under förutsättning att försäljningen blir bestående. Ut- trycklig bestämmelse härom saknas i gällande rätt men man kan utgå från att den ståndpunkten som förslaget ger uttryck för likväl ej utgör någon nyhet i sak.
Formuleringen ”att försäljningen blir bestående” hänger samman med att sjöpanträtt och retentionsrätt kan gälla även i båt. Exekutiv försäljning av båt vinner, till skillnad från exekutiv auktion av skepp, aldrig laga kraft. Enligt 200 % utsökningslagen gäller nämligen ingen frist för talan mot utmätningsmannens förfarande. -
I andra stycket tar förslaget upp motsvarighet till nuvarande 271 % SjöL.
I tredje stycket regleras den rättsverkan som, såvitt gäller sjöpanträtt och retentionsrätt, här i landet skall tilläggas exekutiv försäljning av fartyg utomlands. Enligt art. 11: 1 i sjöpanträttskonventionen skall exekutiv försäljning av fartyg i konventionsstat utsläcka bl. a. sjöpant- rätt och retentionsrätt i fartyget under förutsättning a) att fartyget vid försäljningstillfället befinner sig inom den statens jurisdiktions- område och b) att försäljningen sker såväl i enlighet med lagen i den
Prop. 1973: 42 340
staten som i överensstämmelse med konventionens egna regler; det sist- nämnda syftar närmast på art. 10 som bl. a. föreskriver förhandsunder- rättelse till panträttshavare.
Förslaget överensstämmer nära med konventionsföreskriften. Avvi- kelse föreligger endast såtillvida som de konventionella förutsättningar- na för erkännande av utländsk exekution ej begränsas till exekution i annan konventionsstat. Regeln ägnar sig nämligen för generell tillämp- ning. Har lex fori tillämpats och har försäljningen skett i sådan ord- ning som konventionen tänker sig, bör den alltså erkännas även om dessa förutsättningar uppfyllts av annan stat än konventionsstat.
250 &
Bestämmelserna i denna paragraf (250 5 i kommittéförslaget) gör reglerna om sjöpanträtt i fartyg tillämpliga även på fartygsbyggen från och med sjösättningen. Detta problem har behandlats flerstädes i det föregående, senast i avsnittet om lagkonflikter under den allmänna mo- tiveringen till detta kapitel (3.6.6). Här förtjänar dock erinras om att med sjösättning ej endast avses sådan i traditionell mening genom sta- pelavlöpning utan även de andra metoder att göra byggen vattenburna som tillämpas enligt modern skeppsbyggnadsteknik, t. ex. vattenfyllning av torrdocka vari bygget utförs.
251 & Denna paragraf (251 & i kommittéförslaget) behandlar de ford- ringar som är förenade med sjöpanträtt i last (jfr 3.6.2).
252 5
Denna paragraf (252 5 i kommittéförslaget) behandlar sjöpanträt- ternas inbördes företräde till betalning ur godset. Företrädet följer nummerordningen. Under samma nummer gäller lika rätt, dvs. proportio- ncll fördelning. Men om fordringar under 1 eller 2 härrör avskilda händelser, står äldre fordran tillbaka för yngre. Det hänger samman med att de åtgärder som ger upphov till fordringarna, t. ex. bärgning, typiskt sett är ägnade att bevara panten även åt de övriga pantborge- närerna. Detta betraktelsesätt motsvarar det som ligger till grund för den inbördes prioriteringen av fordringar med sjöpanträtt i fartyg (jfr vad som anförts vid 245 å).
Förmånsrätten i förhållande till andra anspråk mot lasten följer av förmånsrättslagen . Kommittéförslagets regel i det avseendet ersätts enligt departementsförslaget, här som i 245 och 247 55, av hänvisning till den lagen.
253 % Paragrafen (253 5 i kommittéförslaget) tar i första och andra styc- kena upp bestämmelser om sjöpanträtts upphörande genom utlämning
Prop. 1973: 42 341
av godset, försäljning därav för fartygets eller lastens behov samt exeku- tiv försäljning (jfr 3.6.2). Departementsförslaget utmönstrar såsom obehövlig kommittéförslagets föreskrift att borgenären i fall av exekution har rätt till betalning ur köpeskillingen för godset.
I tredje stycket återfinns motsvarighet till bestämmelserna i 280 % SjöL enligt vilka utlämning av gods, som häftar för sjöpanträtt, ådrar befälhavaren personligt ansvar för pantfordringens betalning, om han inte hade borgenärens samtycke till åtgärden. Ansvaret har dock be- gränsats till vad som till följd av utlämningen ej kan utgå ur godset; jfr 246 5 andra stycket. Samma ansvar läggs även på mottagaren, om han kände till pantfordringen vid utlämningstillfället. Förslaget innefat- tar i övrigt endast den ändringen i förhållande till gällande rätt att an- svaret för oberättigad utlämning av gods inte läggs på befälhavaren utan skall drabba den som vidtar åtgärden. Denne kan t. ex. vara styr- man eller linjeagent. Tillskyndas borgenären skada genom utlämningen, kan redaren bli ansvarig enligt 8 & SjöL (233 & departementsförslaget).
254 5
Denna paragraf (254 5 i kommittéförslaget) behandlar preskription av sjöpanträtt i last.
Sjöpanträtt i last preskriberas enligt 283 & första stycket 5 och 6 SjöL efter ett år. Preskriptionstiden räknas för de sjöpanträtter som anges i 276 & 2 SjöL från det fordringen tillkom och för de övriga från det fordringen förföll till betalning. Preskription bryts genom att talan väcks, varmed likställs att fordringen kommit under dispaschörs be- handling.
Förslagct går ut på att preskriptionstiden skall vara ett år, genom- gående räknat från dct fordringen tillkom, och att preskriptionsavbrott skall kunna åstadkommas, förutom på sätt som nu gäller, även på det sätt som föreslås beträffande sjöpanträtt i fartyg (jfr 248 5).
255 5
Denna paragraf (255 5 i kommittéförslaget) behandlar ansvarsför- hållandena när en borgenär har sjöpanträtt i flera pantobjekt för sam- ma fordran, såsom när ett bärgningsföretag omfattat både fartyg och last. I så fall häftar varje pant för hela bärgarlönen enligt uttrycklig bestämmelse i 281 & SjöL. Denna ansågs redan då den infördes genom 1891 års sjölagstiftning ge uttryck för en erkänd rättsgrundsats. Re— geln bevaras i sak oförändrad i paragrafens första stycke.
I 1887 års sjölagsförslag fanns tillika regler om proportionell inbör- des fördelning av pantägarnas ansvarighet. Men efter erinran av högsta domstolen utgick dessa ur det slutliga lagförslaget. Sådana tvistefrågor skulle, menade man, lösas av domstolarna med tillämpning av allmänna rättsgrundsatser. Uttryckliga regler i ämnet infördes emellertid i både
Prop. 1973: 42 342
den danska och den norska SjöL. Den finska SjöL av 1939 överens— stämmer på denna punkt helt med den svenska.
Frånvaron av regler om ansvarsfördelningen när flera panter häftar för samma fordran medför den nackdelen att gällande rätts ståndpunkt framstår som oviss. Då flera fastigheter häftar för samma intecknings- skuld, fördelas enligt JB ansvaret dem emellan in dubio efter fastig- hetsvärdena. Det ligger nära till hands att analogivis tillämpa mot— svarande regler på de sjörättsliga förhållandena i förevarande samman- hang. Uttalande i den riktningen har också gjorts i doktrinen. Det kan antas, att gällande svensk rätt har sådan innebörd, vilket skulle inne- bära likhet med dansk och norsk sjörätt. SjöL bör emellertid, som kom- mittén föreslagit, innehålla klarläggande regler i detta ämne. Förslaget innehåller fördenskull, i paragrafens andra stycke, en regel enligt vil- ken ägare till pant, varur borgenären fått betalt med högre belopp än som förhållandevis belöper på den panten, berättigas att för överskottet inträda i borgenärens rätt till övriga panter. Regresskravet förenas alltså med succession i sjöpanträtt. Tiden för rättighetens uppkomst är enligt departementsförslaget avgörande för beräkningen av panternas inbördes proportionella ansvar.
Förslaget befattar sig härutöver med ett följdproblem. Den pant var- ur borgenären väljer att ta ut hela sin fordran kan nämligen också häfta särskilt för annan sjöpantberättigad borgenärs krav med sämre förmåns- rätt. Om i det tänkta fallet av bärgning av både fartyg och last borge- nären sökte betalning för hela bärgarlönen enbart ur fartyget, kunde det gå ut t. ex. över ombordanställdas krav på lön med sjöpanträtt i fartyget. Bärgarlön går ju, såväl enligt gällande rätt som enligt försla- get, av redan utvecklade skäl, före tidigare uppkomna sjöpantberätti- gade fordringar. Detta problem löses i förslaget, väsentligen med före- bild i 1887 års sjölagsförslag, genom att till nyssnämnda regel om an- svarsfördelning fogas en bestämmelse av innebörd att sjöpantberättigad borgenär, vars rätt utträngs av att borgenär med rätt till flera panter söker ut hela sin fordran ur bådas gemensamma pant, inträder i den borgenärens rätt till de övriga panterna i den mån hans egen ej förslår till betalning av hans fordran. Borgenären med rätt enbart till den ge- mensamma panten skall emellertid inte få mer betalt genom sitt inträde i den andre borgenärens rätt än han skolat få, om denne nöjt sig med att ur den gemensamma panten söka ut vad som slutligen skall belöpa på den. Det blir alltså endast fråga om en rätt att hålla sig till övriga panter inom ramen för den överskottsbetalning som den gemensamma panten fått vidkännas.
256 5
Denna paragraf (256 & i kommittéförslaget) behandlar övergång av sjöpanträtt.
Prop. 1973: 42 343
Övergång av sjöpanträtt har förut berett vissa problem i nordisk rätt. Den nya sjöpanträttskonventionen löser dessa genom uttrycklig före- skrift i art. 9 att övergång av sjöpantberättigad fordran även medför sjöpanträttens övergång. Det gäller oavsett rättsgrunden för fordring— ens övergång, alltså både vid överlåtelse och s.k. cessio legis. Regeln hänför sig endast till sådan sjöpanträtt i fartyg som konventionen själv föreskriver. ”
Enligt 3 & förmånsrättslagen består förmånsrätt, även om fordringen överlåts, tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller eljest över- går till annan. Det har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte förmånsrättslagens bestämmelse i själva verket också reglerar problemet om sjöpanträtts övergång och förordats, att förevarande bestämmelse i vart fall formas i överensstämmelse med den förstnämnda.
Förmånsrätt är en rätt för borgenär att vid exekution få betalt för en fordran med företräde framför vissa andra borgenärer. Denna rätt utgör ett omistligt inslag i panträtten — ”följer med” sjöpanträtt, som det heter i förmånsrättslagen— men är ej identisk med denna. Det är väl möjligt att härleda satsen om panträttens övergång med pant- fordringen ur allmänna rättsgrundsatser cller ur bestämmelsen om förmånsrätts motsvarande övergång. Men eftersom sjöpanträttskon- ventionen i art. 9 har en uttrycklig regel i ämnet, bör för tydlighets skull en motsvarande bestämmelse tas upp här, trots att den delvis täc- ker samma sak som förmånsrättsregeln. I departementsförslaget har formuleringen av denna paragraf rättats efter bestämmelsen om över- gång av förmånsrätt. Någon anledning att begränsa dess tillämplighet till sjöpanträtt som regleras av konventionen föreligger ej. Departe- mentsförslaget gäller alltså sjöpanträtt i både fartyg och last.
257 5
Denna. paragraf (257 % i kommittéförslaget) behandlar, delvis med motsvarighet i kommittéförslaget, frågan om panträttslig surrogation i försäkringsersättning och annan ersättning för förlust av eller skada på egendom, som är föremål för sjöpanträtt eller retentionsrätt. Som redo- visats tidigare (3.6.5) ger departementsförslaget retinent men ej sjö- panträttshavare rätt till sådan surrogation.
258 5
Denna paragraf (258 & i kommittéförslaget) tar utan saklig ändring upp bestämmelserna i nuvarande 282 & SjöL om sjöpantberättigad bor- genärs rätt att, för att få betalning ur fartyget, för tids vinnande välja mellan att föra talan mot fartygsägaren eller mot befälhavaren samt att, för att få betalt ur lasten, i vissa fall föra talan mot befälhavaren. Rörande vem som därvidlag är legitimerad att svara såsom fartygsägare hänvisas till 22 & sjölagsförslaget. '
Prop. 1973: 42 344
259 5
Denna paragraf svarar delvis mot både 259 och 260 55 i kommitté- förslaget. Den behandlar problem rörande vilken lag som skall tilläm- pas som sakrättsstatut i fråga om fartyg.
Bestämmelsen i första stycket ger i överensstämmelse med sjöpant- rättskonventionen uttryck för att det i princip är lex fori som skall till- lämpas i fråga om sjöpanträtt och retentionsrätt (3.6.6). Ändra stycket anvisar registreringslandets lag för sådan nationell sjöpanträtt, reten- tionsrätt eller liknande rättighet som SjöL ej känner. Sådan rättighet skall stå tillbaka för konventionsbetingad sjöpanträtt och hypotek som stämmer med konventionen och i övrigt ej ges bättre rätt, t. ex. i fråga om surrogation, än den sjöpanträtt eller retentionsrätt i detta kapitel mot vilken den närmast svarar. Därmed åsyftas materiell motsvarighet, oavsett under vilken beteckning rättigheten framträder. Exempelvis re- tentionsrätt kan mycket väl tänkas uppträda under beteckningen pant- rätt.
260 % .
Denna paragraf svarar delvis mot både 259 och 260 åå i kommitté- förslaget. Den behandlar samma problem som 259 5 men i fråga om fartyg under byggnad. Gränsen dras (jfr 3.6.6) vid sjösättningen så att för tiden från och med denna skall gälla det för färdiga fartyg tillämp- liga sakrättsstatutet. För tiden dessförinnan skall, som skeppsbyggnads- konventionen föreskriver, i samma hänseenden tillämpas byggnads- landets lag.
261 5
Denna paragraf inleder liksom motsvarande paragraf i kommittéför- slaget avdelningen om skeppshypotek. Den behandlar i första stycket den grundläggande rätten för ägare av registrerat skepp eller skepps- bygge att ta ut inteckning i sitt skepp i visst belopp av valfri valuta, Poincaréfranc inbegripen. 1 andra stycket slås fast, att varken andels- inteckning eller gemensam inteckning i flera skepp eller byggen tillåts.
Dessa bestämmelser har delvis förebild i 6: 1 JB. Jag har behandlat dem uttömmande i det föregående (3.6.4.1).
262 &
Denna paragraf (261 5 andra stycket i kommittéförslaget) behandlar själva panträttsupplåtelsen. Bestämmelserna har sin förebild i 6: 2 JB. I fråga om paragrafens innehåll hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående (3.641 och 3.643).
263 % Denna paragraf (263 & i kommittéförslaget) behandlar panträttslig surrogation, en fråga som jag uppehållit mig utförligt vid i det föregå-
Prop. 1973: 42 345
ende (3.6.5). Till skillnad från kommittéförslaget berättigar departe- mentsförslaget inteckningsborgenären till sådan surrogation. Kommitté- förslagets regel att panträtt på grund av inteckning ej kan göras gällan- de särskilt i andel av fartyg eller bygge har utmönstrats som obehöv- lig. Detta får anses utan vidare följa av förbudet i 261 5 andra stycket mot andelsinteckning.
264 5
Denna paragraf (264 5 första och andra styckena i kommittéförsla- get) reglerar panträttens innebörd med avseende på den rätt till betal- ning ur det intecknade skeppet eller bygget som den medför. Jag har behandlat detta i det föregående (3.642). Paragrafen svarar mot 6: 3 JB.
265 &
Denna paragraf (264 & tredje stycket i kommittéförslaget) slår fast borgenärernas rätt till betalning enligt 264 5 utan hinder av preskrip- tion m. m. Bestämmelsen svarar mot 6: 4 JB. Jag har behandlat denna fråga i det föregående (3.642).
266 5
Denna paragraf (266 5 i kommittéförslaget) behandlar borgenärens rätt att i vissa fall söka betalning ur skeppet fastän pantfordringen ej är förfallen.
Som andra pantobjekt kan fartyg genom vanvård eller på liknande sätt försämras så att det förlorar i värde som säkerhet för pantford- ringen. Därtill kommer sjörättsligt betonade risker såsom att fartyget kan kondemneras (förklaras ej vara iståndsättligt efter haveri) cllcr förlora svensk nationalitet. Enligt gällande rätt kan borgenären då realisera sin pantfordran utan hinder av att den ej är förfallen till be- talning. Vid fartygets nationalitetsförlust på grund av frivillig överlå- telse tillkommer som sanktion att överlåtaren blir personligen ansvarig för pantfordringen i den mån han inte var det dessförinnan. Enligt ut- trycklig regel gäller detta, om flera delägare finns, endast sådan del- ägare som tar del i överlåtelsen eller samtycker till densamma. Bak- grunden är risken för att inteckningen ej erkänns i det nya hemlandet.
Kommittén har uttalat, att det visserligen ej är vanligt att panträtt på grund av inskrivning ej erkänns internationellt men har likväl inte velat bortse från risken, en ståndpunkt som har motsvarighet i fråga om sjöpanträtt. Ehuru förbudet mot avregistrering i de flesta fall beräknas skydda borgenären, bevarar kommittéförslaget sanktionen av personligt betalningsansvar om utlandsförsäljning leder till att panträtten går förlorad. Den kompletteras därtill så att den gäller även när försälj- ningen endast leder till sämre förmånsrätt. Kommittéförslaget jäm-
Prop. 1973: 42 346
ställer skeppsbyggen med fartyg. I övrigt bevaras gällande rätt väsent- ligen utan ändring i sak.
Under remissbehandlingen har förordats, att pantfordran utan vidare skall förfalla till betalning, om säkerheten äventyras, exempelvis genom att skeppet används i förbjuden fart något som kan leda till att för- säkringsskyddet faller bort.
Bestämmelserna om s.k. acceleration av förfallotid när panten för- sämras genom vanvård m.m. har panträttslig hävd. De finns i fastig- hetsrätten — där de nu är upptagna'i 6: 6 JB — såväl som i sjörätten och lufträtten. De har också motsvarighet i lagen om företagsinteck- ning. De beaktar endast direkt försämring av panten, ej att säker- heten äventyras på annat sätt. Att ställa upp en allmän panträttslig grundsats av det slaget förefaller också vara förenat med vansklig- het, om den skall vara både generell och lättillämpad. Departements- förslaget överlämnar liksom kommittéförslaget denna fråga till kredit- avtalets parter. Departementsförslaget är i övrigt i likhet med kommit- téförslaget format med 6: 6 JB som förebild. I stället för naturhändelse som exempel på orsak till pantens försämring anges här sjöolycka. Dessutom likställs samtliga avregistreringsgrunder med försämrings- fall. Därunder ryms då inte bara kondemnation och nationalitetsför- lust, som enligt kommittéförslaget, utan även att skeppet är förlorat försäkringsrättsligt sett eller att det på grund av ombyggnad eller an— nan sådan förändring ej längrc uppfyller förusättningarna för registre- ring som skepp. Det sistnämnda kan bero på att storleksmåtten ändrats eller att skeppet förlorat sin karaktär av fartyg. Däremot har exekutiv försäljning ej tagits med såsom i kommitténs förslag, eftersom den ändock medför både rätt och plikt för borgenären att ta emot betalning i förtid.
Vad beträffar överlåtares personliga betalningsansvar för pantford— ringen, om överlåtelsen går ut över panträtten, är situationen från borge- närens synpunkt den att skeppsägare och pantgäldenär i regel är iden- tiska varför personligt betalningsansvar normalt föreligger från början. Därtill kommer att borgenären enligt 17 å andra stycket sjölagsför- slaget råder över avregistreringen, vilket ställer honom i ett helt annat läge än t. ex. sjöpanträttshavare; dennes skyddsbehov beaktas i 246 5 andra stycket sjölagsförslaget. I departementsförslaget har därför det personliga betalningsansvaret utmönstrats såsom en numera praktiskt obehövlig sanktion mot utlandsförsäljning.
267 %
Denna paragraf (273 g i kommittéförslaget, jfr 6: 8 JB) behandlar verkan av panträttsliga förfoganden av någon som visar sig ej ha varit rätt ägare till skeppet. Jag har redovisat förslaget på den punkten i det föregående (3.643).
Prop. 1973: 42 347
268 5
Denna paragraf (274 5 i kommittéförslaget, jfr 18: 2 JB) reglerar godtrosförvärv av panträtt på grund av inskrivning; jfr 20 % första stycket sjölagsförslaget. Även i denna del har förslaget motiverats i det föregående (3.643).
269 &
Denna paragraf (närmast 274 5 i kommittéförslaget) ger 267 och 268 åå motsvarande tillämpning för det fall att panträtt upplåts i skepp eller skeppsbygge i strid med en inskränkning i ägarens rådighet över densamma. Tredje man kan alltså göra godtrosförvärv genom panträtts- upplåtelsen. Godtrosförvärvet förutsätter visserligen att inskränkningen ej var antecknad i skepps- eller skeppsbyggnadsregistrct. Annars kan tredje man inte vara i god tro. Jag erinrar om 20 å andra stycket och 23 % sjölagsförslaget.
Paragrafen har ingen självständig motsvarighet i JB. Där anses denna regel följa av huvudregeln om godtrosförvärv av panträtt (18: 2 JB), dvs. här av 269 5. Jag har föredragit en uttrycklig regel. Risken för felaktiga motsatsslut i fastighetsrätten vid jämförelse mellan SjöL och 18 kap. JB anser jag vara så liten att man kan bortse från den.
270 %
Denna paragraf (265 5 i kommittéförslaget, jfr 6: 9 JB) reglerar inne- börden av ägarhypotek, som jag utvecklat i det föregående (3.642 och 3.644).
271 &
Denna paragraf (271 & första stycket i kommittéförslaget) behandlar intecknings företräde. Jag har berört denna fråga i den allmänna moti- veringen (3.645). Inteckningar får alltså inbördes företräde efter den tidsföljd vari de söks. Inteckningar som söks samma inskrivningsdag får lika rätt. Förebilden till detta finns i 1716 JB. Att sökanden kan be- gära att inteckningar som söks samma inskrivningsdag skall gälla i viss inbördes företrädesordning framgår av 286 5. Jfr 17: 8 och 22: 6 JB.
272 %
Denna paragraf (271 5 andra stycket i kommittéförslaget) slår fast, att det företräde som ansökan om inteckning medför förfaller om an- sökningen avslås. Jfr 21 5 första stycket sjölagsförslaget och 17: 9 JB.
Prop. 1973: 42 348
273 &
Denna paragraf (271 & tredje stycket i kommittéförslaget) slår fast att intecknings företräde ej ändras vid överföring från skeppsbyggnads- registret till skeppsregistret. Motsvarighet härtill saknas givetvis i JB.
274 5
I denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, tar departementsförslaget upp en hänvisning till förmånsrättslagen (1970: 979), som ju reglerar den viktiga frågan om intecknings prioritet i för- hållande till andra rättigheter. Jag erinrar om att motsvarande hänvis— ningar har tagits upp i 245 och 247 55.
275 %
Denna paragraf (267 & i kommittéförslaget) behandlar intecknings giltighet i skepp, som skall avregistreras såsom vrak eller skrot eller emedan det gått förlorat från försäkringsrättslig utgångspunkt. Jag har behandlat detta i den allmänna motiveringen (jfr 3.646). Normalt kommer sådana skepp att kunna avregistreras utan komplikationer. Men inteckningsborgenären, vars samtycke fordras för avregistrering, kan tänkas vara okänd eller rentav —— exempelvis emedan försäkrings- skyddet inte fungerat —- vilja bida sin tid för att se om inte vraket kan bärgas eller fartyget kommer tillrätta. Exempel på försäkringsrättsligt sett förlorade skepp är de svenska skepp vilka sedan åratal ligger in- stängda i Suezkanalen.
Paragrafen går ut på att inteckning i skepp som här avses skall för- nyas vart tionde år för att bevara sin giltighet. Annars förfaller den. Denna ordning fyller funktionen att möjliggöra utrensning ur skeppsre- gistret av skepp som rätteligen ej hör hemma där längre.
276 5
Denna paragraf (269 5 i kommittéförslaget, jfr 6: 12 JB) behandlar verkan av exekutiv försäljning så som jag redovisat mina överväganden i frågan i det föregående (3.646). Paragrafen går tillbaka på art. 11 i sjöpanträttskonventionen.
I första stycket regleras verkan av svensk exekutiv försäljning. I frå— ga om skepp kan sådan försäljning endast ha formen av exekutiv auk— tion, bl.a. eftersom försäljning under hand inte så lätt skulle kunna förenas med sjöpanträttskonventioncns regler om förhandsundcrrättel- scr (jfr art. 10). Därför kan verkan av försäljning också knytas till den tidpunkt då den vinner laga kraft. På den punkten skiljer sig bestäm- melsen från vad som skall gälla enligt 249 5, där även utmätningsmans försäljning av båt måste beaktas.
Prop. 1973: 42 349
I andra stycket regleras verkan av exekutiv försäljning utomlands. Laglig och konventionsenlig försäljning skall tilläggas samma verkan som svensk sådan. Det gäller även om försäljningen ägt rum i stat som ej tillträtt konventionen. Huvudsaken är, att konventionens krav verk- ligen uppfyllts.
Departementsförslaget tar till skillnad från kommittéförslaget ej upp någon särskild erinran om borgenärens rätt till betalning ur köpeskil- lingen efter exekutiv försäljning. En sådan bestämmelse torde vara obe- hövlig.
277 &
Denna paragraf (270 5 i kommittéförslaget jfr 6: 17 JB) kopplar i första stycket samman pantbrevet med inteckningen så att pantbrevet automatiskt delar inteckningens rättsliga öde. Jag har berört denna frå- ga i det föregående (3.6.4.6).
I andra stycket erinras om att kopplingen i princip är enkelriktad. Inteckningen påverkas ej av att förkommet pantbrev dödas.
Med förslagets ståndpunkt utgör pantbrevet emellertid inte löpande skuldebrev eller överhuvudtaget självständig bärare av betalningsan- språk. Gäldenären är naturligtvis likväl enligt allmänna obligations- rättsliga grundsatser berättigad att återfå pantbrevet vid betalning. Han skulle annars bli betagen möjlighet att ånyo utnyttja pantbrevet för kreditsäkerhetsändamål. Med hänsyn till gäldenärens intresse av att återfå pantbrevet vid betalning bör det finnas möjlighet för den som förlorat pantbrev att få handlingen dödad. Förslag om sådan änd- ring i detta syfte i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen hand— ling att den kommer att avse också pantbrev för inteckning i skepp eller skeppsbygge har därför utarbetats (se avsnitt 5.8 ).
278 5
Med denna paragraf (275 5 i kommittéförslaget) inleds ett avsnitt som behandlar främmande hypotek m.m.
Paragrafen reglerar förutsättningarna för erkännande av utländska fartygshypotek. Såsom sjöpanträttskonventionen föreskriver i art. 1 skall enligt förslaget panträtt, som upplåtits i utländskt fartyg, erkännas i Sverige under förutsättning, att rättigheten stiftats och inskrivits en- ligt registreringsstatens lag, att registret och dess handlingar är offent- liga och tillgängliga vid behov, att där finns uppgift om rättighetsha- varens nanm och adress eller om att rättigheten upplåtits till innehava- ren av den handling varigenom rättigheten dokumenteras och att där tillika finns uppgift om rättighetens belopp och data som bestämmer dess prioritet.
Eftersom sjöpanträttskonventionen föreskriver att ej endast hypotek utan även anglosaxisk s.k. mortgage skall erkännas, har förslaget inte
Prop. 1973: 42 350
begränsats till att avse inskriven panträtt. Ty mortgage utmärker sig för att med vårt betraktelsesätt närmast utgöra ett slags säkerhetsöver- låtelse. Bestämmelserna i förevarande paragraf har därför formats så att de gäller såväl inskriven panträtt som ”annan sådan rättighet”. For— muleringen har motsvarighet i lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg.
Enligt förslaget är denna paragrafs tillämplighet inte begränsad till hypotek och mortgage i fartyg som hör hemma i konventionsstat. Kon- ventionens art. 12: 1 föreskriver nämligen, som förut nämnts, i prin- cip generell tillämplighet och art. 1 är ej utformad så att därav kan slutas att dess bestämmelser skulle avses ha en inskränkt tillämpning. De ägnar sig f.ö. väl för generell tillämpning.
279 5
Denna paragraf (276 & i kommittéförslaget) reglerar förutsättning- arna för erkännande av utländska skeppsbyggnadshypotek. Med hypo- tek likställer förslaget här som i 278 & ”annan sådan rättighet” (jfr art. 5 i skeppsbyggnadskonventionen).
Enligt art. 9 i skeppsbyggnadskonventionen skall bl. a. inskriven pant- rätt och annan sådan rättighet i skeppsbygge erkännas, om den inskri- vits i konventionsstat i enlighet med den statens lag. Bestämmelse av sådan innebörd har tagits upp i paragrafen. I fråga om inskriven ägan— derätt, som också behandlas i konventionens art. 9, hänvisas till 24 & sjölagsförslaget.
Förevarande bestämmelse om erkännande av främmande skepps- byggnadshypotek lämpar sig för generell tillämpning och förslaget be- gränsar den därför inte till hypotek m.m. som inskrivits i konventions- stat.
280 Ej Denna paragraf (277 5 i kommittéförslaget) reglerar vilken verkan som skall tilläggas främmande hypotek och andra sådana rättigheter som skall erkännas enligt 278 eller 279 5. Jag har behandlat dessa pro— blem i den allmänna motiveringen. (3.6.6). Verkan av inskrivning av panträtt och annan sådan rättighet skall enligt sjöpanträttskonventionen art. 2 och skeppsbyggnadskonventionen art. 6 bestämmas av registreringsstatens resp. byggnadslandets lag. Byggnadslandets lag blir enligt skeppsbyggnadskonventionen art. 3 iden- tisk med registreringsstatens lag. Den rättsverkan som är av betydelse i detta sammanhang är privaträttslig verkan gentemot tredje man. I fö- revarande paragraf har tagits upp en på konventionsföreskrifterna byggd regel om inskrivnings sakrättsliga verkan.
Prop. 1.973: 42 351
Till regeln om vilken lag som bestämmer fartygshypotekets sakrätts- liga verkan fogar sjöpanträttskonventionen (art. 2) ett uttryckligt förbe— håll för att dess egna regler dock skall gälla. Hypoteket får exempel- vis inte tillåtas bli undanträngt av en för konventionen okänd, natio- nell sjöpanträtt även om registreringsstatens lag medger det. Detta mot- svaras här av förbehåll för 259 och 260 åå, vilka ju skall sätta kon- ventionsenliga regler i tillämpning för rättigheter som kan konkurrera med hypotek m.m. Förbehållet behövs dessutom för att den i 260 & föreskrivna gränsdragningen mellan fartyg och fartyg under byggnad skall bli tillämplig även här.
281 %
Denna paragraf (281 & i kommittéförslaget, jfr 22: 1 JB) inleder det avsnitt som departementsförslaget rubricerar ”'Inteckningsförfarandet”.
I första stycket hänvisas till de grundläggande reglerna om registre- rings- och inskrivningsförfarandet i 2 kap. sjölagsförslaget. Ty inteck- ningsärende skall naturligtvis som andra registerärenden tas upp på in- skrivningsdag, antecknasi dagboken, täckas av besvärsreglerna osv.
I andra stycket tas upp en regel enligt vilken den för vars förvärv inskrivning senast är sökt räknas som ägare av skepp eller skeppsbygge när det gäller att söka inteckning. Har han sökt inskrivning av ett vill- korligt förvärv, kan det likväl enligt 283 5 första stycket 3 utgöra hin- der för honom att få inteckning. Jag har berört detta i den allmänna motiveringen (3.6.4.7).
282 5
Denna paragraf (282 5 i kommittéförslaget, jfr 22: 2 och 13 JB) formaliserar inteckningsansökan och ansökan om inteckningsförnyelse.
I första stycket regleras inteckningsansökan så att den skall vara skriftlig och innehålla uppgift om det belopp som inteckningen skall lyda på och om skeppet så att detta kan identifieras i registret, dvs. främst signalbokstäver. Kommer inteckningsansökningen samtidigt som registreringsanmälan får naturligtvis skeppets identifiering behandlas med hänsyn till att det ännu ej finns i registret.
I andra stycket regleras begäran om inteckningsförnyelse. Det är naturligt att borgenär som begär sådan förnyelse legitimerar sig genom att ge in pantbrevet.
283 5 Denna paragraf (283 å i kommittéförslaget, jfr 22: 3 och 4 JB) be- handlar i första stycket grunderna för avslag på inteckningsansökan. Såsom erinrats under remissbehandlingen bör underlåtenhet att iakt- ta de formella bestämmelserna om inteckningsansökan föranleda av- slag (jfr 22 kap. 3 5 första stycket 1 JB). Denna avslagsgrund tar de- partementsförslaget upp i punkt 1.
Prop. 1973: 42 352
Punkt 2 svarar mot kommittéförslagets punkt 1 och avser de fall då det brister i de förutsättningar för inteckning som anges i 261 5 andra stycket. Här är det alltså fråga om att förhindra t. ex. andelsinteckning.
Punkt 3 gäller sådana inskränkningar i sökandens rådighet över skep- pet eller bygget som beror av villkor för hans förvärv. Förutsättning för att sådana villkor skall kunna beaktas i inteckningsärende är att de an- tecknats i registret eller upplysts för registermyndigheten så att de skall antecknas i registret senast den inskrivningsdag då inteckningsan- sökningen görs. Vad som förstås med inskrivningsdag framgår av 25 å andra stycket, jfr 281 5 första stycket. Skulle den till vars förmån in- skränkningen gäller —- t. ex. överlåtare som tagit äganderättsförbehåll —— gå med på att inteckning beviljas, bör naturligtvis ansökningen ej avslås (jfr 22 kap. 4 5 första stycket 1 JB).
Punkt 4 är en självklar följd av att avregistreringsgrund inträtt för skeppet eller bygget. Skall egendomen avregistreras enligt 16 &, bör na- turligtvis inteckning inte beviljas. Att det kan föreligga hinder enligt 17 & mot att avregistrering verkställs, ändrar ej detta förhållande.
Punkterna 5 och 6 hänför sig: till andra inskränkningar i rådigheten över skeppet, nämligen konkurs, kvarstad, skingringsförbud och utmät- ning. I fråga om bestämmelsernas innebörd hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående (3.6.4.7).
Enligt kommittéförslaget (punkt 4) skulle också process om bättre rätt till egendomen utgöra inteckningshinder. Emellertid behandlar de- partementsförslaget detta fall så att det föranleder uppskov med ären- det om inskrivning av äganderätten. Här bör det alltså inte vara hinder för inteckning utan uppskovsskäl. Jfr andra stycket i förevarande para- graf.
Andra stycket innehåller den tämligen självklara föreskriften att in- teekningsansökans behandling skall uppskjutas, om ärende angående inskrivning av sökandens förvärv uppskjutits (jfr 22 kap. 3 & andra styc- ket JB).
284 % Denna paragraf (284 5 i kommittéförslaget) ålägger registermyndighe- ten att bevilja inteckning och utfärda pantbrev, om hinder mot bifall till inteckningsansökan ej föreligger enligt 283 % (jfr 22 kap. 5 & första styc- ket JB).
285 5
Enligt denna paragraf (285 & i kommittéförslaget) skall inteckning för- nyas utan hänsyn till om det är materiellt befogat att skeppet förblir intecknat. Om förnyelse begärs av ägaren eller borgenären och i övrigt iakttagits vad som föreskrivs i 2.82 5 andra stycket, skall inteckningen
Prop. 1.973: 42 353
förnyas. Det sker genom anteckning i skeppsregistret om förnyelsen (jfr 27 & första stycket).
286—290 åå
Dessa paragrafer (286—290 %% i kommittéförslaget) behandlar fast- ställelse av flera samtidigt sökta inteckningars inbördes företräde (286 5), utbyte ("287 5), nedsättning (288 5), dödning (289 5) och ingi- vandc av pantbrev vid medgivande till inteckningsåtgärd (290 5). Dessa frågor regleras här i full överensstämmelse med vad som gäller i fastig- hetsrätten, enligt 22: 6, 22: 8, 22: 9, 22: 10 resp. 22: 13 IB.
291 5
Denna paragraf (291 & i kommittéförslaget) reglerar anteckning om innehav av pantbrev. Utom bestämmelser som överensstämmer med föreskrifterna i 22: 12 IB upptas här, i tredje stycket, bestämmelse om subsidiär anteckning av skeppsägaren som pantbrevs innehavare. Som antytts i den allmänna motiveringen (3.6.4.7) går detta tillbaka på sjö- panträttskonventionen art. 1, som i föreskrifterna om vad registret skall innehålla rörande ett konventionsenligt fartygshypotek förutsätter att hypoteket antingen ställts till viss man eller till innehavaren (”le nom et lfadresse du bénéficiaire de llhypothéque ou du ”mortgage” ou le fait que cette surete & été constituée au porteur"/ ”the name and adress of the person in whose favour the mortgage or ”hypothequä has been effected or that it has been issued to bearer”) och inte räknar med ett sådant system med pantbrev som här har föreslagits. Utan innehavs- anteckning i registret skulle det svenska hypoteket alltså inte vara for- mellt konventionsenligt.
292 &. _
Denna paragraf (2925 i kommittéförslaget) föreskriver i första styc- ket, att anteckning skall göras i registret, om inteckning förfallit enligt 275 &. Motsvarande anteckning skall enligt andra stycket göras om den verkan exekutiv försäljning medfört, dvs. att inteckningen _— beroende på utfallet av försäljningen och eventuell avräkning av inteckningsbe- lopp från köpeskillingen — blivit helt eller delvis utan verkan, jfr 276 &.
Behovet av information till registermyndigheten om exekutiv försälj- ning av skepp m. ni. kommer att tillgodoses genom administrativa före- skrifter.
293 &
Denna paragraf (293 & ikommittéförslaget) reglerar överföring av skeppsbyggnadsinteckning och införing som rör inteckningen från skeppsbyggnadsregistret till skeppsregistret i samband med att skepps- bygget i fråga registreras som skepp.
23 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 . 354
Hänvisningar till S4-7
4.8. Tolfte och fjortonde kapitlen. 305 %
Behörigheten att uppta sjöförklaring inom riket är efter lagändring 1967 koncentrerad till sju av landets underrätter, nämligen Luleå, Sunds- valls, Stockholms, Kalmar, Malmö, Göteborgs och Karlstads tings- rätter. Behörig är den av dessa domstolar som ligger närmast den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 %. Kungl. Maj:t äger dock för viss hamn förordna att annan tingsrätt än den närmaste skall vara sjöförklaringsdomstol, om det med hänsyn till tra— fikförbindelser och övriga förhållanden är lämpligt. I enlighet härmed har till sjöförklaringsdomstol utsetts Stockholms tingsrätt för hamn på Gotland, Göteborgs tingsrätt för hamn i norra Bohuslän och Karlstads tingsrätt för hamn vid Vänern.
Den år 1967 införda ordningen har fungerat väl och någon ändring i sak är f.n. inte påkallad. Det kan dock inte uteslutas att smärre jämkningar senare kan bli aktuella. Sådana förhållanden som ändrade domkretsindelningar eller förändringar av arbetsbelastning, resurser och liknande kan sålunda motivera att någon av de angivna domstolarna ersätts av annan domstol inom samma del av landet. Det kan också tänkas att t. ex. ändrade trafikförhållanden gör någon ändring påkallad i dessa hänseenden.
I sådana fall som nu sagts kan det vara en onödig omgång att nödgas ändra själva SjöL. Av praktiska skäl har därför i departementsför- slaget gjorts den ändringen i 305 % första stycket att uppräkningen av de olika behöriga domstolarna ersatts av en bestämmelse enligt vilken Kungl. Maj:t får förordna vilka dessa skall vara. Det bör framhållas att förslaget inte syftar till någon ändring av principerna för behörig- heten. Exempelvis torde det inte komma att bli aktuellt att öka antalet sjöförklaringsdomstolar.
336 5
Enligt 336 & SjöL handläggs :sjörättsmål i princip endast av sju av landets allmänna underrätter, nämligen Luleå, Sundsvalls, Stockholms,. Kalmar, Malmö, Göteborgs och Karlstads tingsrätter. Sjörättsmål är sådana som rör förhållande som avses i SjöL. Rör mål uteslutande an- nat fartyg än handelsfartyg eller fiskefartyg får det emellertid handläg— gas även av annan tingsrätt.
Till förhållanden som avses i SjöL hör bl. a., på grund av 2 5, frågor- om registreringsplikt och registreringsrätt, avregistreringsgrunder m.m. men t. ex. ej bestämmelser om panträtt på grund av inteckning, efter-- som det regleras genom lagen om inteckning i fartyg. Ej heller erkän- nande av utländskt fartygshypotek eller liknande rätt till främmande- fartyg hör till förhållanden som avses i SjöL, ty dessa frågor regleras. genom särskild lagstiftning.
Prop. 1973: 42 355
Koncentrationcn av sjörättsmål till de sju tingsrätterna genomfördes genom sjölagsändringar 1970 (1970: 919). Samtidigt upphävdes bestäm- melser, som koncentrerade mål om betalning ur fartyg av intecknad fordran till vissa domstolar. Därvid förutsattes emellertid, att forum- frågan skulle prövas på nytt i förevarande sammanhang (jfr prop. 1970: 185 s. 25 ).
Genom att bestämmelser om registrering, inskrivning och hypotek införlivas med SjöL vidgas kretsen av sjörättsmål, om ej ändring görs i den nuvarande bestämningen om vad som är sådant mål. Kommittén har inte föreslagit ändring och räknar alltså med sådan vidgning. Lag- beredningen har i anslutning till förslag om följdändring i lagsöknings- lagen (1946: 808) berört frågan på ett sätt som synes innebära att bered- ningen ifrågasätter lämpligheten av den ordning kommittéförslaget medför. Problemet har emellertid ej aktualiserats under remissbehand- lingen.
Utan tvivel kan det sägas, att en hel del av de spörsmål som enligt kommittéförslaget faller inom sjörättsmålens ram inte kräver särskilda sjörättsliga insikter, t. ex. godtrosförvärv på grund av inskrivning eller betalning ur svenskt skepp för fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning. På den andra sidan innefattar naturligtvis fråga om egendom har karaktär av fartyg eller ej utpräglade sjörätts- liga problem. Även skeppsköp och skeppsbyggnadsavtal kan, ehuru allmänt lösörerättsliga, rymma speciella sjörättsliga inslag. Detsamma gäller fastställelse av utländskt hypoteks betalning ur fartyg. Också andra förhållanden, som täcks av sjölagsförslagets nya regler, kan kräva. särskilda sjörättsliga insikter. Dessa omständigheter tillsammantagna bör enligt min mening tillmätas sådan vikt, att utvidgningen av kretsen sjö- rättsmål bör godtas. Det skulle f.ö. ställa sig vanskligt att bestämma - ett ändamålsenligt undantag.
Det gällande undantaget för mål som uteslutande rör andra fartyg än handels- och fiskefartyg föranleder, som angavs i lagrådsremissen med förslag till lag om ändring i SjöL ( prop. 1970: 185 s. 24 ), bl.a. att nöjessjöfartens förhållanden faller utom sjörättsmålens räckvidd. Chefen för justitiedepartementet uttalade därvid också, att han ej uteslöt att en gränsdragning efter andra kriterier än användningssättet framdeles kun- de befinnas lämpligare och att frågan fick prövas under den fortsatta sjölagsrevisionen.
Frågan om avgränsningen av de mål, som utan vidare kan föras till allmän domstol, kan knappast undgå uppmärksamhet redan i förevaran- de sammanhang. Ty de skäl som motiverar att utvidgningen av-be- greppet sjörättsmål godtas har giltighet för skepp men inte för båtar. Det finns i dessa avseenden ingen anledning att skilja mellan skepp av olika användning. De få skepp som-ej är engagerade i yrkessjöfart kan utan vidare föras in under sjörättsmålens räckvidd. Och mot den nu-—
Prop. 1973: 42 - 356
varande avgränsningen kan invändas att bl. a. icke-kommersiella stats- fartyg, t.ex. kustbevakningsfartyg och t.o.m. stora örlogsfartyg bc— handlas som jämställda med fritidsbåtar i stället för med handels- och fiskefartyg, vilket knappast är någon rimlig ordning.
Med sjörättsmålens nya underlag på grund av sjölagsförslaget bör det nuvarande undantaget i första hand inskränkas till båtar och inom denna kategori ta sikte på nöjessjöfartens förhållanden. Departements- förslaget innefattar följaktligen den ändringen av 336 & andra stycket SjöL att undantaget där skall avse annan båt än som hålls i drift yrkes- mässigt eller eljest i förvärvssyfte.
Vidare har i paragrafens första stycke vidtagits den ändringen att uppräkningen av de sju för sjörättsmål behöriga domstolarna ersatts med en bestämmelse enligt vilken Kungl. Maj:t får föreskriva vilka domstolar som skall vara första domstol i sjörättsmål. De har i lag— texten betecknats som sjörättsdomstolar och målen som sjörättsmål. De skäl som föranlett ändringen är desamma som motiverat motsva- rande jämkning av 305 5 första. stycket rörande sjöförklaringsdomsto- larna. Men det bör framhållas att ändringen i förevarande paragraf, liksom ändringen i 305 &, är helt betingad av praktiska skäl och inte syftar till rubbning av principerna för behörigheten att pröva sjörätts- mål.
4.9. Femtonde kapitlet
I departementsförslaget har såsom framgår av ingressen införts un- derrubriker, nämligen närmast före 344 % ""'”-Atomskada”, närmast före 345 & ”Vissa bestämmelser om sjömän m. rn.” och närmast före 347 % ”Preskription av vissa sjöfordringar”.
348 &
Denna paragraf (348 & i kommittéförslaget) definierar den s.k. Poincaréfrancen och reglerar dess omräkning till svenskt mynt. Den har utan ändring i sak givits en mer generell utformning i departements- förslaget än i kommittéförslaget och satts under rubriken ”Poincaré- franc”.
349 5
Denna paragraf (349 5 i kommittéförslaget) behandlar det statliga Skadeståndsansvaret för rättsförlust på grund av godtrosförvärv av äganderätt eller panträtt till skepp eller skeppsbygge, dvs. förvärv en- ligt 20 resp. 268 och 269 55 sjölagsförslaget. .
Första stycket slår fast skadeståndsskyldigheten. Det har förebild i 18 kap. 4 5 första stycket första. punkten JB. Eftersom sjölagsförslaget
Prop. 1973: 42 357
till skillnad från JB inte gör undantag från bestämmelserna om god- trosförvärv för vissa fall av allvarlig brist i fångesmannens åtkomst, behövs ingen motsvarighet till 18 kap. 4 & andra stycket JB. Ej heller tar departementsförslaget här upp någon motsvarighet till andra stycket i kommittéförslaget, som reglerar skadestånd på grund av register- myndighetens handläggningsfel. I den delen skall, som jag har förordat i det föregående (3.7). skadeståndslagen tillämpas.
Andra stycket (tredje stycket i kommittéförslaget) rör jämkningpå grund av medvållande på den skadelidandes sida. Det har förebild i "18 kap. 4 5 första stycket andra punkten JB (jfr 5 kap. 5 & förslaget till skadeståndslag).
350 5
Denna paragraf (350 & i kommittéförslaget jfr 19 kap. 19 å andra stycket JB) tar upp bestämmelse om crsättningsansvar för förlust på. grund av beslut vid handläggning av ärende om rättelse av införing. An- svar skall inträda, även om fel eller försummelse inte föreligger.
351 ;S
Denna paragraf (352 & första stycket i- kommittéförslaget) innehåller bestämmelse om att Kungl. Maj:t skall bestämma vilken myndighet som skall företräda staten i ersättningsmål enligt 349 eller 350 &. Jag har motiverat detta i det föregående (3.7). Det ligger enligt min mening nära till hands att justitiekanslern bemyndigas företräda staten i dessa sammanhang. Som en följd av 336 och 337 %% SjöL jämförda med 10: ?. RB kommer Stockholms tingsrätt att bli behörig domstol för ersätt- ningsmål av förevarande slag.
352—353
fl./> .S
Dessa paragrafer (351 5 och 353 å andra och tredje styckena i kom- mittéförslaget) behandlar vissa processuella spörsmål, statens inträde i skadelidandes rätt mot tredje man m.m. De svarar nära mot 18: 6—7 JB.
4.10 Övergångsbestämmelser 4.10] Allmän/za synpunkter Som allmän princip för ny lags tillämplighet på äldre rättsförhållan— den gäller, att den materiella regleringen normalt endast gäller för- hållanden, som uppkommit efter ikraftträdandet, medan däremot nya processuella bestämmelser blir tillämpliga på förfaranden som utspelas efter ikraftträdandet även om förfarandet rör äldre förhållanden.
Prop. 1973: 42 358
Principen kan dock ej upprätthållas undantagslöst. Sålunda kan nya be- stämmelser avse materiella rättsförhållanden av sådan natur att be- stämmelserna -i princip bör ges retroaktiv verkan. Och i vissa fall kan särskilda skäl tala för att man även för visst annat område som grund- princip väljcr retroaktiv tillämpning. På samma sätt kan avsteg från grundsatsen om retroaktiv tillämpning av processuella regler vara mo— tiverat.
Betydande svårigheter av lagteknisk natur möter när det gäller att reglera vad som i övergångshänseende skall gälla för en lagstiftning av sjölagsförslagets art och omfattning. Det är inte tillfyllest att för visst ämnesområde slå fast att en viss övergångsordning skall gälla då för- hållande som avses i nya bestämmelser på området inträtt före eller efter ikraftträdandet utan att det samtidigt klarläggs vad som närmare avses med att förhållande inträtt före eller efter ikraftträdandet. En del av övergångsproblemen kan inte lösas genom en enkel generell regel. Att i sådana fall i stället ha regler för olika övergångsfall som kan tän- kas uppkomma skulle emellertid kunna innebära en onödig belastning av övergångsregleringen, särskilt om man i praktiken inte behöver räk- na med några större problem. Förekommande fall bör då kunna över- låtas åt rättstillämpningen för bedömande.
Övergångsbestämmelserna till sjölagsförslaget har avfattats med iakt- tagande av vad jag nu har sagt. JPs regler har så långt möjligt efter-' bildats. Att generellt hållna regler undvikits innebär givetvis ej att jag tagit avstånd från de allmänna grundsatser som behandlats inlednings- vis. Vid åtskilliga övergångsbestämmelser är en sådan grundsats under- förstådd. Och i den mån övergångsregel saknas för visst fall får de nämnda grundsatserna bilda utgångspunkt för frågans bedömande i rättstillämpningen.
4.102. Ikraftträdande
Det har redan framgått, att förslaget i viktiga delar bygger på 1967 års nya sjöpanträtts- och skeppsbygggnadskonventioner. Dessa träder i kraft tre månader efter den dag då fem ratifikationsinstrument har de- ponerats hos den belgiska regeringen. För signatärstat som ratificerar efter ikraftträdandet blir konventionen i fråga bindande tre månader efter dagen för depositionen av ratifikationsinstrumentet (art. 19 resp. art. 15). Den nya lagstiftningen kan i och för sig sättas i kraft oberoen- de av om Sverige har tillträtt de båda konventionerna eller någon av dem. På sätt som är vanligt när det gäller ny sjörättslagstiftning bör emellertid lagstiftningen om möjligt träda i kraft samtidigt som motsva- rande lagstiftning i de andra nordiska länderna. Det får redan av detta skäl överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma dagen för ikratträdan- det. Bestämmelse härom har tagits upp i punkt ] .
Prop. 1973: 42 - 359
Punkt 1 innehåller vidare en uppräkning av de författningar som föreslås upphävda, en allmän regel om att hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse som ersatts genom ny bestämmelse i stället skall avse den bestämmelsen samt bemyndigande för Kungl; Maj:t att ge närmare föreskrifter för ikraftträdandet.
4.103 Till 1 kap. SjöL.
I denna del torde sjölagsförslaget inte påkalla Övergångsbestämmelser annat än i följande två fall.
Överlåtelse av fartygsandel m. m. I 5 5 i dess äldre lydelse finns be- stämmelser om förbud mot sådan överlåtelse av fartygsandel som skulle medföra att fartyget förlorade svensk nationalitet samt om vissa åtgär- der för bl.a. det fall att fartygsandel kommer i utländsk ägo med far- tygets förlust av svensk nationalitet som följd. Dessa bestämmelser får motsvarighet i 52 % sjölagsförslaget såvitt gäller partrederiförhållanden. 5 5 i dess äldre lydelse måste kunna tillämpas även efter ikraftträdandet när överlåtelse eller förändring skett dessförinnan. Bestämmelse härom har upptagits i punkt 2.
Skepps nanm. I fråga om skepps namn innefattar 6 % sjölagsförslaget långtgående ändringar i de nuvarande reglerna, som f. ö. ej finns i SjöL. Ifall den nya principen om krav på skeppsnamns särskiljningsförmåga skulle upprätthållas fullt ut från början, finge ett betydande antal re— gistrerade fartyg byta namn i samband med att de införs i skeppsregist- ret. För att förebygga sådana onödiga övergångsproblem' föreslås i punkt 3 bestämmelser om att det namn varunder fartyg är infört i fartygsre- gistret i princip skall få behållas vid registrering i skeppsregistret. Det skall gälla så länge fartyget eller mer än hälften därav ej övergått till ny ägare.
Denna regel kan dock ej gälla undantagslöst. Det skulle t. ex. inte vara rimligt att tvinga fram namnbyte endast för det att andel i farty- get bytt ägare genom arv. Registermyndigheten bör ha rätt att medge undantag från krav på namnbyte när det finns särskilda skäl att farty- get behåller sitt namn. På andra sidan kan risken för förväxling i vissa fall vara mycket besvärande såväl från allmän synpunkt som från en- skild. Skulle synnerliga skäl föreligga att sålunda undvika förväxling, bör registermyndigheten kunna framtvinga namnskifte vid överföringen. Jag föreslår regler härom. De berättigar registermyndigheten att vid vite förelägga fartygsägare att bestämma nytt namn för fartyg
4.104 Till 2 kap. SjöL. Förberedelseåtgärder. Enligt sjölagsförslaget skall de nuvarande far- tygs- och fiskefartygsregistren ersättas med ett nytt register över svenska skepp, skeppsregistret, och ett nytt register över vissa båtar, båtregist-
Prop. 1973: 42 360
ret. Dessutom skall föras ett register över skepp, som är under bygg- nad i Sverige. De nya registren. skall föras hos en nyinrättad register- myndighet. De grundläggande bestämmelserna härom finns i 1 kap. Mer detaljerade regler om registrering av och inskrivning av rätt till skepp och skeppsbyggen finns i sjölagsförslagets 2 kap. Åtskilliga pro- blem är förknippade med uppläggningen av de nya registren. Flertalet är av den art att de lämpligen löses genom administrativa föreskrifter. Bland dessa frågor märks framförallt de som rör registermyndighetens verksamhet med att lägga upp de nya registren. Frågor av civilrättslig betydelse, de flesta rörande inskrivning av äganderätt, måste emellertid lösas genom övergångsbestämmelser till sjölagsförslaget.
Den nya registermyndigheten måste inrättas i god tid innan de nya bestämmelserna skall börja tillämpas. Det blir myndighetens första upp- gift att lägga upp det nya skeppsregistret med utgångspunkt i fartygsre— gistret och distrikttullanstalternas fiskefartygsregister samt den in- teckningsbok för fartyg som förs av inskrivningsdomare i Stockholms domsaga. En förberedelset'id av sex månader beräknar jag bli nödvän- dig innan dct nya registreringssystemet kan börja tillämpas. Föreskrifter om förberedelsearbetet kan utfärdas av Kungl. Maj:t. Till frågan om medelsanslag för detta skede avser jag att återkomma i statsverkspro- positionen för budgetåret 1973-—74. '
Överföring från äldre register till skeppsregistret. Skepp som nu är införda i fartygsregistret eller i fiskefartygsregister måste givetvis föras över till skeppsregistret redan under förberedelseskedet. Även inteckning— ar som gäller i dem får då föras in i skeppsregistret. En särskild över- gängsordning bör emellertid gälla beträffande sådana skepp. De äldre registrens innehåll bör i princip oförändrat överföras till skeppsregist- ret. Därvid bör uppgifterna i fartygsregistret i princip ha vitsord fram- för uppgifterna i fisl—zefartygsregistren när det gäller fartyg som är in- förda både i fartygs- och fiskefartygsregister. Den som är upptagen så- som ägare i fartygsregistret eller i fiskefartygsregister bör kunna an- tecknas som ägare i skeppsregistret i samband med att fartyget över- förs dit. Sådan anteckning bör ej utan vidare tilläggas den verkan som inskrivning av äganderätt får enligt den nya lagstiftningen. Sådan ver- kan synes emellertid böra inträda efter en övergångstid av ett år, ifall inte dessförinnan någon med konkurrerande äganderättsanspråk an- tingen har väckt talan om bättre rätt till fartyget eller har inskrivits i skeppsregistret som ägare enligt de nya bestämmelserna. Givetvis bör den antecknade ägaren under denna tid kunna söka inskrivning av sin äganderätt enligt de nya bestämmelserna.
När antecknad ägare eller annan söker inskrivning av sin äganderätt enligt det nu sagda kan det uppenbarligen inte för bifall till ansökning- en krävas att sökandens fångesman är inskriven som ägare av skeppet. Det får i sådana fall anses tillräckligt att sökanden kan härleda sin rätt
Prop. 1973: 42 361
från den som har byggt fartyget eller, om detta byggts utomlands, från dess förste svenske ägare, vilket normalt är den som först har inskrivits i fartygsregistret såsom ägare.
För det fall att någon, som under övergångstiden påstår sig vara ägare till skepp vilket upptagits i skeppsregistret, inte kan styrka detta men gör det sannolikt bör registermyndigheten kunna hänskjuta saken till rättegång enligt de regler i den nya lagen som gäller för det fall att sökandens rätt är tvistig (32 & sjölagsförslaget).
Med hänsyn till det något osäkra underlag för äganderättsanteck- ning som nuvarande register erbjuder, är det angeläget från rättssäker- hetssynpunkt att äganderättsanteckningar som görs i skeppsregistret un- der övergångstiden kungörs på lämpligt sätt, t. ex. i allmänna tidningarna och i tidning på skeppets hemort. Den vars rätt berörs kan därigenom få tillfälle att vidta åtgärder för att tillvarata sin rätt.
Bestämmelser i enlighet med vad jag nu har anfört har tagits upp i punkt 4 första och andra styckena.
Oregistrerade skepp. Enligt sjölagsförslaget kommer registreringsplik- ten att bli mer omfattande än den är nu. Anmäls skepp, som ej är in— fört i fartygsregistret eller i. fiskefartygsregister, för registrering enligt de nya bestämmelserna, men lyckas inte sökanden förebringa mer än sannolika skäl för sin äganderätt, bör han antecknas som ägare enligt de regler som skall gälla när äganderättsanteckning sker på grundval av fartygs- eller fiskefartygsregistrens innehåll. Bestämmelser för nu åsyftade fall är upptagna i punkt 4 tredje stycket.
Intecktmde båtar. Det finns en grupp av fartyg" som är inteckningsbara ' enligt nuvarande ordning (som regel med en nettodräktighet av minst tre registerton) men som inte har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Dessa fartyg är alltså enligt den nya lagstiftningen ej att hänföra till skepp 'utan skall anses som bå- tar. Är sådant fartyg ej intecknat vid tiden för ikraftträdandet och har inteckning då ej heller sökts, uppstår inte några övergångsproblem. Men båt, som varit eller är föremål för sökt eller beviljad inteckning, bereder vissa problem. En undersökning som sjöfartsverket företog våren 1970 synes ge vid handen att antalet fartyg av detta slag blir relativt obetydligt (jfr SOU ]970: 74. bilaga 4). Dessa fartyg kan uppen- barligen, av hänsyn till inteckningsborgenärerna. ej utan vidare avföras ur fartygsregistret. Det skulle dock vara föga ändamålsenligt att låta dem omfattas av samma privaträttsliga verkningar enligt de nya bestäm- melserna som de större fartygen. Men det är önskvärt att snarast möj- ligt kunna avskaffa såväl fartygsregistret som fartygsintcckningsboken. Ett bevarande av både registren och inteckningsboken under en över- ' gångstid skulle medföra att kreditväsendet tvingades godta att inteck- ningar med verkningar enligt äldre lag blev kvar i marknaden "vid sidan av dels sådana inteckningar som enligt övergångsbestämmelserna för
Prop. 1973: 42 362
äldre inteckningar i större fartyg får rättsverkningar enligt den nya lag— stiftningen, dels de nya pantbreven. En sådan situation bör undvikas. Jag föreslår därför i stället, att den ifrågavarande, numerärt sannolikt obetydliga gruppen av båtar jämte de inteckningar som gäller i dessa införs i skeppsregistret och underkastas de nya bestämmelserna om regi- strering av och inskrivning av äganderätt till skepp med undantag för de nya bestämmelserna om sakrättsskydd, godtrosförvärv och process— legitimation på grund av inskrivning (19—22 åå sjölagsförslaget). Jag får anledning att återkomma till detta i anslutning till mitt förslag om ändring av lagen angående vissa utfästelser om gåva och i handelsbal- ken. Genom en sådan ordning bevaras dessa båtar väsentligen i nuvaran- de rättsläge. Båtarna bör anses införda i skeppsregistret den dag de nya bestämmelserna träder i kraft och deras ägare kan antecknas så som föreslagits i fråga om skepp. Om sådan båt upphör att besväras av in- teckning, bortfaller motivet för att ha den införd där och den bör då genast avregistreras.
Bestämmelser om båtar har i departementsförslaget tagits upp i punkt 5.
Skeppsbyggen. De nya bestämmelserna om registrering av och inskriv- ning av rätt till skeppsbyggen bryter i väsentliga avseenden med gällande rätt. Det är visserligen angeläget att de kan komma i praktisk tillämp- ning så snart som möjligt men samtidigt måste förebyggas att den nya ordningen leder till rättsförluster. Särskilt måste beaktas att skepps- bygge som existerar vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande kan vara föremål för företagsinteckning eller inskrivning enligt 3 % SjöL i dess äldre lydelse.
Kommittén har föreslagit, att gränsen för tillämpning av de nya be- stämmelserna dras så att byggen som nått det skedet att sammanfogning av material inletts vid tiden för ikraftträdandet eller till vilka byggnads— material av ej endast ringa värde då finns på varvsområdet helt undan- tas från de nya bestämmelsernas tillämplighet. Jag tror för min del att en sådan gränsdragning skulle visa sig svårtillämpad. I stället förordar jag, att det under en övergångstid från dagen för ikraftträdandet —— en dag som tillika är den första då skeppsbyggnadsregistrets uppläggning kan påbörjas — ställs särskilda villkor för registrering, avsedda att skyd- da den som har företagsinteckning omfattande det bygge vars registrering aktualiseras och den beställare av skeppsbygge som enligt 3 & SjöL i dess äldre lydelse utverkat eller sökt intagning i Stockholms tings- rätts protokoll av avhandling om byggnadsförskott. Eftersom beställ- ningskontrakt före de nya bestämmelsernas ikraftträdande träffas under andra legala förutsättningar, särskilt när det gäller kreditsäkerhet i bygget, bör de nya bestämmelserna inte rubba förutsättningarna för sådana kontrakt. Det bör därför i dessa fall vara ett oeftergivligt krav att både tillverkare och beställare är ense om registreringen. Sker registre-
Prop. 1973: 42 363
ring, bör emellertid denna utplåna den rätt som kan ha vunnits enligt 3 & SjöL.
För att under övergångstiden få skeppsbygge registrerat bör alltså krävas utredning om, antingen att ingen företagsinteckning gäller i äga- rens näringsverksamhet och därmed inte heller i bygget eller att inteck- ningshavaren medgett att bygget registreras och därefter ej omfattas av inteckningen. Jag återkommer till dessa frågor i det följande ( avsnitt 5 ). Det bör vidare enligt min mening-krävas, att beställare, som sökt eller utverkat att avhandling om byggnadsförskott tagits in i Stockholms tingsrätts protokoll, går med på att bygget registreras. Hans förmåns- rätt i bygget kan lämpligen upphöra vid byggets registrering.
Den övergångstid varunder dessa villkor bör gälla kan bestämmas till två år, räknat från det att de nya bestämmelserna trätt i kraft. Jag räknar med att registrering därefter inte ska kunna bli aktuell för bygge, som var påbörjat vid tiden för ikraftträdandet. Skulle undantags- vis denna beräkning slå fel, bör företagsinteckningshavare, vars rätt kan kränkas genom registreringen, ha rätt att få denna undanröjd ge- nom besvär i vanlig ordning. På motsvarande sätt får det fallet bedö- mas att beställaren har rätt till bygget på grund av protokollförd av- handling om byggnadsförskott.
Övergångsbestämmelser om registrering av skeppsbyggen av den in- nebörd jag nu angivit är i departementsförslaget upptagna som punkt 6.
Anmälnings- och ansökningsfrister. De frister för olika anmälningar och ansökningar som sjölagsförslaget föreskriver i fråga om skepps- och skeppsbyggnadsregistrering (jfr 12, 14 och 16 55) bör ej i något fall räknas från dag före ikraftträdandet. Bestämmelse härom har upp- tagits i punkt 7.
4.ZO.5 Till 3 kap. SjöL.
De nya bestämmelserna om partrederi innebär i förhållande till gäl- lande rätt bl.a. den ändringen att partrederi föreligger först då an- mälan om delägarnas samgående som partredare gjorts till register- myndigheten. Enligt de allmänna grundsatserna för ny lags tillämplig- het bör partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, behandlas som partrederi enligt de nya bestämmelserna även om det ej anmälts till registermyndigheten. För sådana förpliktelser gentemot meddelägare eller tredje man som redare ådragit sig före ikraftträdandet bör de äldre bestämmelserna dock gälla. Bestämmelser härom har tagits upp i punkt 8.
Utan särskild lagregel torde gälla att rättighet, som på grund av äldre bestämmelse förvärvats av redare eller-utomstående, består efter ikraftträdandet och regleras av äldre bestämmelser även om rättig- heten inte skulle ha kunnat uppstå enligt de nya bestämmelserna. Det innebär, att äldre bestämmelser om partredares rätt till abandon av
Prop. 1973: 42 364
andel, om partredares lösningsrätt till såld andel och om upplösning av partrederi normalt skall ha fortsatt giltighet i fråga om sådant part- rederi. Även de nuvarande bestämmelserna om panträtt i medredares fartygsandel får fortsatt tillämpning i fråga om förskott, som lämnats före ikraftträdandet.
4.10.6 Till 10 kap. SjöL. Som jag angett i det föregående (avsnitt 4.6) förutsätter 239 ;: sjölags- förslaget att endast en dispaschör finns i landet. Dispaschören i Stock- holm har, som jag likaledes angett, numera avgått från sin tjänst och denna torde ej komma att tillsättas efter honom utan tillsvidare bestri- das av annan enligt förordnande av hovrätten. Inga övergångsbestä. - melser blir då behövliga i denna del. '
4.10] Tilll] kap. SjöL.
Sjöpanträtt och retentionsrätt. Sjöpanträtt och retentionsrätt, som uppstått före ikraftträdandet, torde enligt allmänna grundsatser även där- efter i princip böra bedömas enligt äldre bestämmelser. Någon lagre- gel som fastslår denna princip synes inte vara behövlig. Såvitt avser retentionsrätt bör principen gälla undantagslöst. Men i fråga om sjöpanträtt måste vissa undantag föreskrivas-. Sålunda kan uppenbar- ligen inte mer än en inbördes företrädcsordning tillämpas, eftersom sjöpanträtt kommer att kunna gälla i samma egendom enligt både äldre och nya lagen. Därför "bör de nya bestämmelserna härom i 245 och 252 åå tillämpas även på äldre sjöpanträtter. Att parallellt upprätthålla olika regler i fråga om panträtts giltighet i försäkringser- sättning och andra surrogat bör ej heller komma i fråga. Detsamma gäller övriga frågor som sjölagsförslaget reglerar i avsnittet med ge- mensamma bestämmelser om sjöpanträtt ni. m. Även 255—260 $$ bör därför ha retroaktiv verkan. '
Vad angår sjöpanträtts giltighet i köpeskillingen för kondemnerat och frivilligt försålt fartyg erbjuder de nya bestämmelserna rättighets- havaren ett bättre läge än det han nu har och nya lagen bör därför efter ikraftträdandet gälla utan inskränkning i det hänseendet.
Övergångsbestämmelser om sjöpanträtt i enlighet med vad jag nu har sagt har upptagits i punkt 9.
Skeppslzypotak. På grund av övergången från dräktighetsgräns till längd- och breddgräns för registreringsplikt och intecl-tningsbarhet kan det tänkas att vissa skepp omfattas av företagsinteckning när nya lagen träder i kraft. För att förebygga rättsförlust för innehavare av sådan inteckning föreslår jag att fartyg, som besväras av företagsinteckning enligt nuvarande regler, inte får intecknas enligt de nya reglerna om skeppshypotek utan att det visas, antingen att fartyget ej besväras av företagsinteckning eller, om så är fallet, att inteckningshavaren har
Prop. 1973: 42 365
avstått från sin rätt till fartyget på grund av företagsinteckningen. Reg- ler härom har tagits upp i punkt 10. Det förslag till ändring i lagen om företagsinteckning, som jag skall återkomma till i det följande (av- snitt 5), innehåller en övergångsbestämmelse av innebörd att före- tagsinteckning, som vid tiden för nya lagens ikraftträdande gäller i skepp, bevarar sin giltighet till dess inteckningshavaren avstått från sin rätt till fartyget på grund av företagsinteckningen.
I fortsättningen av detta avsnitt (punkterna 11—19) regleras de över- gångsproblem som hänger samman med de nya bestämmelserna om panträtt på grund av inteckning i skepp och skeppbyggen. Härvid har jag funnit det naturligt att nära följa motsvarande bestämmelser i JP. En ledande princip vid behandlingen av hithörande problem har där varit att de nya panträttsreglerna skall så snart det är möjligt göras tillämpliga även på inteckningar som härrör från tiden före de nya bc- stämmelsernas ikraftträdande. Med samma utgångspunkt innebär depar- tementsförslaget i huvudsak följande.
Inteckning. som beviljats eller sökts före ikraftträdandet, skall anses som en enligt de nya bestämmelserna beviljad eller sökt inteckning på det kapitalbelopp den avser. Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev på detta belopp. om inteckningen beviljats. En bestämmelse av denna innebörd tas upp i punkt 1]. intecknad ränta bör bli utan be- tydelse efter ikraftträdandet. I stället kommer bestämmelserna i 264 & sjölagsförslaget om tillägg till pantbrevets belopp att gälla.
Om äldre inteckning ligger till säkerhet för fordran enligt omslags- revers kan den direkt överföras till den nya ordningen genom att den anses som pantbrev till säkerhet för omslagsreversen. Pantsättningen av den intecknade fordringshandlingen betraktas alltså som en pantför- skrivning enligt de nya bestämmelserna och själva inteckningen _blir ej längre förenad med rätt till betalning ur det intecknade fartyget. Däremot skall borgenären alltjämt ha rätt att göra gällandedet per- sonliga betalningsanspråk han kan ha emot gäldenären på grund av handlingen. Det skall inte göra någon skillnad att pantförskn'vningen gjorts av annan än fartygsägaren, ehuru den nya ordningen berättigar endast ägaren att upplåta panträtt i fartyget. I motsatt fall skulle tyd— ligen inteckningshandlingen även fortsättningsvis behöva godtas som självständig fordringshandling. Inteckningsborgenären går med denna övergångsordning miste om sin möjlighet att realisera pantfordringen genom att utnyttja inteckningshandlingen som lös pant. Den metoden för realisation av panträtt på grund av fartygsinteckning torde dock knappast vara särskilt utbredd'i praktiken. .
Skulle en äldre inteckning inte ligga som säkerhet för fordran enligt omslagsrevers men innehas av borgenär utan annan fordran "än den som det intecknade skuldebrevet utvisar, kan förhållandet inte direkt överföras till den nya ordningen. Övergångsvis skall därför i stället en-
Prop. 1973: 42 366
ligt departementsförslagct gälla, att panträtt anses upplåten till säker- het för den intecknade fordringen; inteckningshandlingen får på en gång utgöra pantbrev och bevis om pantfordringen.
Bestämmelser av nu angiven innebörd ges i punkt 12 första ledet.
Återgår äldre inteckning till fartygsägaren eller nedgår fordringen på grund av betalning, ändras panträtten i motsvarande mån. Sedan - panträtten sålunda upphört eller ändrats, kommer inteckningshand- lingen endast att kunna brukas som pantbrev enligt de nya bestäm- melserna.
Den möjlighet som föreligger enligt nuvarande regler att med åbe— ropande av brist i avseende på den intecknade fordringens eller inteck- ningsmedgivandets giltighet angripa inteckningsrätten bör bibehållas utan hinder av att inteckningen förvandlats till pantbrev. I detta syfte har i punkt 12 andra ledet tagits: upp en regel om fortsatt tillämpning av 36 % lagen om inteckning i fartyg.
Bestämmelserna i punkt 12 skall enligt departementsförslaget ha mot— svarande tillämpning, om borgenär vid ikraftträdandet har sökt in- teckning på grund av fordringshandling, som han då innehar, eller vid ikraftträdandet innehar en med inteckningsmedgivande försedd ford- ringshandling, förutsatt i båda fallen att inteckning sedermera bevil- jas. Bestämmelser om detta ges i punkt 13.
Som jag redan har berört bör även de nya bestämmelserna i 264 % om tillägg till pantbrevs belopp i princip gälla i fråga om äldre in- teckningar. De nya bestämmelserna innebär emellertid väsentliga för- ändringar i jämförelse med den nu gällande ordningen. I fall då detta skulle innebära att parts eller tredje mans rättsläge försämrades. bör principiellt den nyssnämnda övergångsordningen inte tillämpas. Men det är angeläget att inte fördröja övergången till de nya reglerna i allt för hög grad. En viss begränsning av den tid varunder äldre bestäm- melser skall kunna tillämpas är därför påkallad. Men även efter ut— gången av denna övergångstid fordras visst hänsynstagande till rättslä- get mellan borgenären och fartygsägaren. Övergångsbestämmelser grun- dade på de överväganden som jag nu har redovisat tar departe- mentsförslaget upp i punkterna 14—16. Bestämmelserna innebär i ltu- vudsak följande.
I punkt 14 första stycket föreskrivs en övergångstid av fem år under ' vilken äldre bestämmelser om rätten till betalning med stöd av inteck— ning som beviljats före ikraftträdandet eller, i visst fall, därefter ur medel som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rätts- ägare i fartyg. Som förutsättning gäller att sakägare vars rätt kan på- verkas yrkar att äldre rätt skall tillämpas. Avgörande för rätten att yrka att äldre regler skall tillämpas blir, om fartyget utmäts eller kon- kursansökan görs eller, om fördelningen föranleds av annat än utmät- ning eller konkurs, medlen ncdsätts före övergångstidens slut. — I andra
Prop. 1973: 42 367
stycket föreskrivs att första stycket skall gälla även i fall då intecknings- handlingen efter ikraftträdandet utbytts mot två eller flera nya pantbrev. Härigenom ges sakägare möjlighet att hindra en sådan ökad belast- ning på fartyget som skulle kunna uppkomma om pantförskrivning av sålunda inbytt pantbrev alltid skulle medföra rätt till betalning ur fartyget enligt de nya bestämmelserna.
Punkt ]5 ger fartygsägaren rätt att begära att, vid fördelning av medel mellan rättsägare i fartyget, betalning till borgenären begränsas i enlighet med äldre bestämmelser även i annat fall än då punkt 14 är tillämplig. Den utsträckning av fartygsägarens befogenheter enligt sist- nämnda punkt som denna regel innebär är avsedd att ge denne möjlig- het att hindra att borgenären får en vidsträcktare rätt till betalning ur fartyget än han haft tidigare. Förutsättningen är att pantförskrivningen ej ägt rum efter ikraftträdandet. Regeln gäller inte det fall att inteckning till följd av en först efter ikraftträdandet gjord ansökan beviljats på grund av tidigare lämnat inteckningsmedgivande.
1 punkt 16 behandlas det fallet att tillämpning av 264 & sjölagsför- slaget i fall som avses med punkterna 12 och 13 skulle leda till minskad belastning på fartyget och till att inteckningssäkerhetens värde nedgår. Det är här närmast fråga om högränteinteckningar. Undantagsvis torde kunna inträffa, att den antydda rättsändringen skulle leda till ekonomisk förlust för borgenären om inte en särskild övergångsregel gavs. Till borgenärens trygghet föreskrivs därför i denna punkt att han har rätt att kräva att gäldenären ställer kompletterande säkerhet om inteck- ningssäkerhetens värde väsentligt nedgår. Presteras inte nöjaktig säker- het, får borgenären rätt att säga upp fordringen till betalning inom sex månader. Bestämmelserna i denna punkt gäller dock bara i fall då pantfordringens förfallotid ej inträffar inom den i punkt 14 angivna tiden. Även borgenärens uppsägningsrätt föreslås bli begränsad i vissa hänseenden och såvitt angår inteckning som beviljats före ikraftträdan- det begränsas tillämpningsområdet för denna punkt på samma sätt som i punkt 15.
Av allmänna grundsatser torde följa att, när personligt betalnings- ansvar på grund av inteckningshandling förelegat vid tiden för ikraft— trädandet, sådant ansvar skall kunna utkrävas även därefter. Jag har emellertid funnit att en uttrycklig bestämmelse härom bör meddelas, Särskilt som det är motiverat att slå fast att vad som enligt 24 och 25 55 lagen om inteckning i fartyg hittills gällt om frihet för gäldenären från betalningsansvar skall ha fortsatt tillämpning. Bestämmelser härom har tagits upp i punkt 17.
En övergångsregel rörande bestämmelserna i 271 och 272 55 sjö- lagsförslaget om företräde på grund av inteckning föreslås i punkt 18 första stycket. Företrädesordningen enligt de nya bestämmelserna över- ensstämmer nära med gällande rätt. Med hänsyn härtill har jag ansett
Prop. 1973: 42 368 mig kunna föreslå, att de nya bestämmelserna skall tillämpas även om inteckningen sökts före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 268 och 269 %% om godtrosförvärv på grund av inskrivning är däremot helt nya. De bör därför inte tillämpas på upplåtelser som skett före ikraftträdan- det. En övergångsregel av denna innebörd föreslås i punkt 18 andra stycket.
Som jag nämnt inledningsvis är det en allmänt vedertagen grundsats att i processuellt avseende ny lag skall tillämpas på äldre rättsförhållan- den så snart förfarandet utspelas; efter ikraftträdandet. När det gäller att tillämpa denna grundsats på övergången från det nuvarande till det nya inteckningsförfarandet skiljer departementsförslaget mellan två olika fall.
Det första fallet föreligger när inteckning sökts före ikraftträdandet. Ansökningen skall då leda till att inteckning beviljas enligt de nya bestämmelserna, om den uppfyller villkoren enligt lagen om inteck- ning i fartyg, alltså oavsett on't föreskrifterna i ]1 kap. sjölagsför- slaget är uppfyllda. Skulle det strida mot den regel som getts i punkt 10 till skydd för rätt som tillkommer innehavare av företagsinteckning, bör dock ansökan som avses med detta fall inte beviljas. Förevarande övergångsfall regleras i punkt 19 första stycket.
Det andra fallet föreligger när inteckning söks efter ikraftträdandet på grund av ett dessförinnan upprättat, och med inteckningsmedgivande. försett fordringsbevis. I detta fall bör inteckningsansökningen i princip prövas enligt de nya bestämmelserna. Men om inteckningsmedgivandet skulle vara tecknat av annan än den som är inteckningslegitimerad enligt 281 5 andra stycket sjölagsförslaget måste naturligtvis veder- börandes äganderätt styrkas och inskrivning i skeppsregistret sökas för hans rätt. Övergångsbcstämmelser för detta fall tar departements- förslaget upp i punkt 19 andra stycket.
De nya bestämmelserna i 275 % om inteckningsförnyelse i vissa fall då avregistreringsgrund inträtt i fråga om skepp bör tillämpas även om grunden inträtt före ikraftträdandet. Men tiden för den anmälan som de nya bestämmelserna förutsätter bör ej i något fall understiga fem år från ikraftträdandet. En regel av detta innehåll har intagits i punkt 20.
Bestämmelsen i 276 & första stycket sjölagsförslaget innefattar vissa ändringar i förhållande till gällande rätt i fråga om verkan av exekutiv auktion. Med hänsyn härtill bör de nya bestämmelserna ej tillämpas om auktionen ägt rum före ikraftträdandet. En föreskrift härom tas upp i punkt 21.
4.10.8 Till 15 kap. SjöL.
De nya bestämmelserna i_349——353' åå behandlar i huvudsak tre olika fall av ersättningsskyldighet för staten. I 349 % åsyftas fall då
Prop. 1973: 42 369
reglerna i 20, 268 eller 269 & leder till att förvärv eller panträttsupp- låtelse kommer att gälla mot rätte ägaren eller någon till vars förmån en inskränkning i ägarens rådighet över egendomen gäller. Föreskriften i 350 5 första stycket gäller förlust till följd av beslut i ärende om rättelse av felaktig införing. ' '
Enligt min mening behövs övergångsbestämmelser endast beträffande de i 20, 268 och 269 %% reglerade fallen. I överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkt 18 andra stycket rörande godtrosförvärv på grund av inskrivning bör bestämmelserna om statens ersättningsskyldig- het i dessa fall gälla endast i fråga 'om förvärv och upplåtelser som äger rum efter ikraftträdandet. Beträffande bestämmelserna i 350 & följer av allmänna grundsatser att dessa blir tillämpliga även på in"- föring som skett före ikraftträdandet.
Hänvisningar till S4-102
5 Övriga lagförslag 5.1 Allmänt '
Av vad jag anfört rörande sjölagsförslaget har framgått, att vissa följdlagändringar till sjölagsförslaget behövs. Jag övergår nu till dem. Det gäller lagen angående vissa utfästelser om gåva, 10: 7 handelsbalken, lagen om företagsinteckning, förmånsrättslagen, lagen om försäkrings- avtal, förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer, lagen om dödande av förkommen handling, lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden, lagsöknings- lagen (1946: 808), lagen (1937: 249) om inskränkningar'i rätten att utbekomma allmänna handlingar och luftfartslagen.
5.2 Lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva.
Enligt 1 ?; andra stycket lagen angående vissa utfästelser om gåva är gåva av lös egendom ej sakrättsligt verksam, dvs. bindande för tredje man, förrän gåvan fullbordats genom att saken överlämnats. Enligt 19 och 21 55 sjölagsförslaget (jfr 3.4.8.2) förvärvas emellertid sakrättsskydd för överlåtelse av skepp och skeppsbyggen genom in- skrivning. Undantag för sådan egendom måste alltså göras från bestäm- melserna om sakrättsskydd för gåva på grund av fullbordan. Det sker genom tillägg till 1 55 andra stycket nämnda lag. Undantaget bör natur- ligtvis ej omfatta båt, som enligt övergångsbestämmelserna till sjölags- förslaget skall vara införd i skeppsregistret emedan den är intecknad enligt äldre lag. Ty sjölagsförslagets bestämmelser om sakrättsskydd på grund av inskrivning skall inte gälla sådan båt, trots dess registre- ring (jfr punkt 5 i övergångsbestämmelserna till sjölagsförslaget, som behandlats i avsnitt 4.10.4).
Prop. 1973: 42 | . 370
5.3 Handelsbalken
Inteckningsbart fartyg, dvs. enligt-nuvarande ordning fartyg av viss. minsta dräktighet, kan inte pantsättas enligt allmänna regler om hand- pantsättning. Förbud däremot gäller nämligen enligt 10.-7 handels- balken sedan 1901 års lagstiftning om fartygsinteckning. Syftet är att undgå konkurrens mellan handpantsättning och underpantsättning. ,
När nu sjölagsförslaget gör skepp och skeppsbyggen registreringsa och inteckningsbara, för det med sig behov av jämkning'i 10: 7 handelsbal- ken så att undantaget från möjlighet till handpantsättning omfattar skepp och skeppsbyggen.
Jag erinrar om att handpantsättningsförbudet kommer att träffa också skeppsbyggnadsmaterial som enligt sjölagsförslagets tillbehörs- regler utgör tillbehör till skeppsbygge (jfr 3.3.3). Men i den mån sådant material rättsenligt skiljs från tillbehörskretsen kan handpantsättning givetvis bli möjlig. Den kan också enligt allmänna regler om god- trosförvärv av lösöre blir giltig även om materialet skilts från tillbehörs— kretsen på rättsstridigt sätt.
Övergångsvis måste även båtar, som skall föras in i skeppsregistret,- emedan de besväras av inteckning enligt äldre lag (jfr 4.10.4), vara underkastade pantsättningsförbudet. Det gäller ju för dem redan nu.
5.4. Lagen (1966: 454) om företagsinteckning
Enligt 4 5 första stycket 1 lagen om företagsinteckning gäller före- tagsinteckning ej i bl.a. ”fartyg som kan intecknas för fordran eller luftfartyg” eller vissa reservdelar till luftfartyg. inteckningen omfattar inte heller vederlag för överlåtelse av sådan egendom som avses i an- givna lagrum. Däremot omfattar den vederlag för utfört arbete, t. ex. fartygsreparation. Den omfattar också fartyg-under byggnad intill det byggnadsskede då bygget kan registreras och intecknas som fartyg.
Kommittén har övervägt om undantag för inteckningsbara skepps- byggen bör göras generellt eller så att det omfattar endast 1egistrera- de skeppsbyggen eller eventuellt på det- sättet att det blir lagt i före— tagsinteckningshavarens hand att: medge att skeppsbyggen som täcks av hans inteckning likväl registreras och belastas med skeppsbyggnadshypo- tek. Svenska bankföreningen och Sjöassuradörernas förening har under kommitténs remissbehandling _av skeppsbyggnadskonventionen väckt dessa frågor och har därvid i första hand förordat den sistnämnda lös— ningen. Enligt vad bankföreningen framhållit. bör i vart fall undantag endast gälla de skeppsbyggen som registreras.. Enligt föreningen kan nämligen alla skeppsbyggen inte väntas bli registrerade. Föreningen har. betonat, att ett varvs byggen i regel utgören högst betydande del av. unf . derlaget för varvets företagsintecknade rörelse. I samband med regle— -
Prop. 1973: 42 ' ' . 371
ringen av detta spörsmål bör enligt föreningens uppfattning klargöras, att varvets fordran på köpeskilling för ett av. varvet byggt fartyg omfat- tas av företagsinteckning i varvsrörelsen. '
En ordning som möjliggör att skeppsbyggen täcks av både företags- inteckning och skeppsbyggna'dsinteckning måste enligt kommittén vara utesluten på samma grunder som föranlett att inteckningsbara fartyg är undantagna från företagsinteckning. Att begränsa undantaget till en- dast vissa inteckningsbara skeppsbyggen, dvs. sådana som ännu ej re- gistrerats, skulle nämligen nödvändiggöra någon form av rätt för före-_ tagsinteckningshavare att motsätta sig registrering eller i vart fall in— teckning av skeppsbyggen eller också att säga upp inteckningsfordringen till omedelbar betalning. Det förra har kommittén funnit vara svårt att förena med skeppsbyggnadskonventionens syfte att äganderätt och hy- potek skall kunna inskrivas och med att rättsförvärvs sakrättsskydd knyts till inskrivning. Och det senare har kommittén ej betraktat som någon tillfredsställande lösning för företagsinteckningshavaren. Enligt kommitténs mening kan annan lösning knappast ifrågakomma än att utvidga det gällande undantaget för inteckningsbara fartyg till att även avse inteckningsbara skeppsbyggen. Kreditmarknaden får enligt kom— mittén anpassa sig efter en sådan ordning. Undantagsbestämmelsen bör enligt kommittén formas så att den avser fartyg och skeppsbyggen som kan införas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Om företags— inteckning vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna gäller i sådant fartyg, bör den bevara sin giltighet tills inteckningshavaren eventuellt , avstår från sin rätt till fartyget. ,
Kommittén, som visserligen inte-funnit anledning till analys av det av bankföreningen väckta spörsmålet huruvida en företagsinteckning omfattar varvets fordran på köpeskilling för fartyg som varvet byggt, har framhållit att företagsinteckning gäller i utestående köpeskilling för såld företagsintecknad egendom.
Slutligen har kommittén erinrat om att även byggnadsmaterial, "som är skeppsbyggnadstillbehör, blir undandraget företagsinteckningens gil— tighet.
Kommittéförslaget har under remissbehandlingen rönt ringa upp- märksamhet i denna del. Varken Svenska bankföreningen eller Sjö- assuradörernas förening har gått in på de här aktuella spörsmålen. Men Svea hovrätt har kritiserat det från utgångspunkten att företagsinteck- ning, som en för generell inhemsk kreditgivning särskilt anpassad kre- ditsäkerhetsform, bör kunna gälla i skeppsbyggen. Vid verkliga serie- byggen är finansiering genom företagsinteckning närmast oumbärlig enligt hovrättens mening. Vidare anmärker hovrätten bl. a. på att kö- peskillingsfordran vid beställningsköp inte omfattas av företagsinteck— ning medan fordran på vederlag för fall av tillverkning enligt arbets- beting gör det.
Prop. 1973: 42 372
Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att i 4 5 första stycket 1 lagen om företagsinteckning bör göras generellt undantag för vad de- partementsförslaget benämner skepp och skeppsbyggen. En sådan ord- ning synes vara bäst förenlig med skeppsbyggnadskonventionen. Distink- tionen mellan tillverkning av skepp enligt beställningsköp resp. arbets- beting skall enligt departementsförslaget inte spela samma roll "som ' enligt kommittéförslaget. Till "skillnad från detta tar nämligen departe- mentsförslaget ej upp någon särskild regel om äganderätt till skepps- bygge utan lämnar frågan öppen för partsreglering. Men det är tydligt att distinktionen får viss betydelse i detta Sammanhang. Normalt torde vår varvsindustri tillverka skepp enligt avtal om beställningsköp och då kommer köpeskillingen lika litet som själva bygget att omfattas av före- tagsinteckning. Skulle däremot arbetsbeting föreligga, såsom är regel om beställaren håller materialet, omfattas vederlaget av företagsinteckning- en. Jag kan emellertid inte finna att detta förhållande påkallar någon särskild revision av företagsinteckningslagen. Ändring i denna lag bör i detta sammanhang ej göras i annat syfte än att anpassa den till före- slagna sjölagsändringar.
Som jag berört vid övergångsbestämmelserna till sjölagsförslaget (jfr avsnitt 4.10.7 ) kan det tänkas att skepp — som "ju blir registre- ringspliktiga enligt sjölagsförslaget — inte har den dräktighet att det kan intecknas enligt nuvarande ordning och därför besväras av en i redarens näringsverksamhet gällande inteckning. Enligt departements- förslaget får skeppet då ej intecknas enligt de nya reglerna om skepps- hypotek utan att företagsinteckningshavaren avstått från sin rätt till skeppet. I konsekvens härmed föreskriver departementsförslaget i detta sammanhang, att företagsinteckning som vid ikraftträdandet besvärar sådant skepp skall bevara sin giltighet till dess inteckningshavaren even- tuellt avstår från sin rätt till skeppet.
Hänvisningar till S5-4
5.5. Förmånsrättslagen (1970: 979)
Som har framgått av sjölagsförslaget skall protokollsintagning enligt 3 & SjöL av kontrakt om fartygsbeställning upphöra. Den ersätts av det föreslagna skeppsbyggnadshypoteket. Vidare utmönstrar sjölags- förslaget legalpanträtt enligt 17 & SjöL för redares förskott av med- redares bidrag till rederidriften. De bestämmelser i 4 5 andra och tredje styckena förmånsrättslagen som anknyter till dessa sjölagsbestämmelser måste alltså upphävas. Som en följd härav bör den bestämmelse i 17 å som berör 4 & tredje stycket utgå. Då kan återstoden av 17 5 med fördel arbetas in i 16 &. I samband med dessa lagändringar bör en redaktionell följdändring göras i 9 % första stycket och 15 & förmånsrättslagen. Mot- svarande jämkning blir nödvändig i 11 kap. 3 5 första stycket luftfarts- lagen. Jag återkommer härtill i avsnitt 5.12.
Prop. 1973: 42 " 373
I anslutning till 247 & sjölagsförslaget, som behandlar retentionsrätt i fartyg och i fartyg under byggnad på grund av reparations- eller bygg- nadsuppdrag, har jag på anförda skäl förordat att sådan retentions- rätt ges förmånsrätt framför panträtt på grund av inteckning (3.6.3). Förslaget föranleder ändring i 9 å andra stycket förmånsrättslagen som prioriterar panträtt på grund av fartygs- eller luftfartygsinteckning före retentionsrätt. Ändringen bör ges den innebörden att retentionsrätt enligt 247 & sjölagsförslaget skall gå före panträtt på grund av inteckning medan annan retentionsrätt i fartyg —— bl. a. retentionsrätt enligt 232 & SjöL, 11: 3 eller 12: 8 handelsbalken samt retentionsrätt enligt olika kanalreglementen rn. rn. — alltjämt måste gå efter panträtt på grund av inteckning. En sådan ordning är betingad av att sjöpanträttskonventio- nen inte tillåter att annan retentionsrätt än sådan som regleras av 247 5 . SjöL i dess lydelse enligt mitt förslag prioriteras framför panträtt på . grund av inteckning. För de retinenter som sålunda tvingas stå tillbaka för inteckningsborgenär torde prioritetsfrågan dock vara av underordnad vikt. De viker för inteckning redan enligt gällande rätt. Bärgare med retentionsrätt enligt 232 & SjöL har dessutom sjöpanträtt för sin fordran på bärgarlön.
Det kunde i och för sig vara motiverat att låta samma prioritering gälla i fråga om motsvarande retentionsrätt i luftfartyg men reglerna i art. 1 i 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg (jfr prop. 1955: 13) torde utgöra hinder mot en sådan ändring av prioritetsreglerna i 4 5 förmånsrättslagen.
Övergångsvis bör gälla att retentionsrätt, som uppstått enligt äldre rätt, alltjämt bör vara förenad med förmånsrätt enligt de äldre bestäm- melserna. På motsvarande sätt bör de äldre bestämmelserna alltjämt gälla i fråga om protokollsintagning rörande beställarförskott enligt 3 % SjöL i dess äldre lydelse och panträtt för redares förskott av medreda- res driftsbidrag enligt 17 å SjöL i dess äldre lydelse. Förrnånsrätt för beställarförskott bör dock som jag angivit förut (4.10.4) upphöra om skeppsbygget registreras.
Den nyss behandlade 16 & förmånsrättslagen fick sin nuvarande ly- delse så sent som år 1971 (SFS 1043). Den då vidtagna ändringen inne- bar i korthet att löne- eller pcnsionsfordringar inte längre skulle kunna vid konkurs tränga undan panträtts- eller utmätningsfordringar i fast egendom eller tomträtt (jfr prop. 1971: 178 s. 35). Såvitt avser förhål- landet mellan löne- eller pensionsfordringar och utmätningsfordran i tomträtt fick emellertid lagtexten inte en helt tillfredsställande utform- ning. Jag föreslår därför att lagtexten nu jämkas så att det otvetydigt framgår att fordran med allmän förmånsrätt aldrig kan tränga undan fordran med förmånsrätt i tomträtt på grund av utmätning.
Prop. 1973: 42 374
Hänvisningar till S5-5
- Prop. 1973:42: Avsnitt 5.12
5.6. Lagen (1927: 77) om försäkringsavtal m. m.
I anslutning till 11 kap. sjölagsförslaget har jag behandlat spörsmål om panträttslig surrogation och försäkringsskydd (3.6.5) som rör sjöpanträtt, retentionsrätt och panträtt på grund av inteckning. Som jag utvecklat där förordar jag, att sjöpanträtt undantas från bestämmelserna i 54 % första stycket lagen om försäkringsavtal,lsom för närvarande ger sjöpanträtt försäkringsskydd under viss förutsättning, medan både re- tentionsrätt och panträtt på grund av inteckning bevaras vid det för- säkringsskydd samma bestämmelser ger dem. För konsekvensens skull bör luftpanträtt — som f.n. enligt'nämnda lagrum är försäkringsrätts- ligt jämställd med sjöpanträtt — "behandlas på samma sätt som sjöpant- rätt. Det bör i sammanhanget erinras om att reglerna i 54 & försäkrings- avtalslagen är dispositiva. , .
Samtidigt med att JB antogs, ändrades ett stort antal lagar och författ— ningar, varigenom dessa anpassades till JB (prop. 1970: 145). Flertalet. ändringar föranleddes av den utformning som panträtten i fast egendom och tomträtt erhållit i JB. Någon fullständig genomgång av författnings- rnaterialet var dock inte möjlig att genomföra. Till de lagar som läm- nades utanför följdlagstiftningen till JB 'hör försäkringsavtalslagen. Emellertid har numera visat sig önskvärt att göra vissa följdändringar även i den lagen. Skälet till detta är främst att vissa paragrafer i lagen har direkt anknytning till innehållet i lagen (1927 : 79) om rätt för bor- genär till betalning ur ersättning på grund av försäkringsavtal. Denna senare lag erhöll ändrad lydelse (SFS 1970: 1011) som följd av panträt- tens ändrade utformning i JB. ' .
Det synes lämpligt att genomföra de berörda ändringarna i försäk— ringsavtalslagen i detta sammanhang.
I 58 ?; tredje stycket försäkringsavtalslagen förekommer uttrycket ”vissa innehavare av inteckning i fast egendom, tomträtt eller vatten- fallsrätt”. De inteckningshavare som åsyftas är borgenärer med inteck- ningssäkerhet i fastighet, tomträtt eller vattenfallsrätt. Uttrycket bör er- sättas med ”borgenär, som har panträtt i fastighet eller i tomträtt,”. Vattenfallsrätt har inte medtagits med hänsyn till att denna rättighets— typ har utmönstrats genom JB. Hänvisningen i paragrafens andra stycke till den numera upphävda 186 å utsökningslagen bör samtidigt ändras till att avse 160 & samma lag (se prop. 1971: 20 s. 287 och 320).
Uttrycket ”den som i egendom-en har inteckning för fordran” i 86 bör utbytas mot ”borgenär, som har panträtt i egendomen,”.
I 87 å bör ordet ”inteckningshavare” och avledningar av detta ord ersättas med ”borgenär” och motsvarande avledningar.
I 88 5 första stycket finns bestämmelser som angår borgenär med fordran på ogulden köpeskilling för vilken åtnjuts förmånsrätt enligt 11 kap. 2 & äldre JB. Någon motsvarighet till denna jordabalksbestämmel-
tf./J
Prop. 1973: 42 ' 375
se finns inte i nya JB. Första stycket av 88 5.1 förevarande lag bör alltså utgå. ' '
Övergångsvis bör 54 % försäkringsavtalslagen i dess äldre lydelse gälla i fråga om sjö- eller luftpanträtt, som uppstått före de nya bestämmel— sernas ikraftträdande. ' '
Bland övergångsbestämmelserna till 58 och 86—8855 försäkrings- avtalslagen bör tas upp regler beträffande företrädesrätt för ogulde'n' köpeskilling som uppkommit före ikraftträdandet av JB och i fråga om dessförinnan upplåten-vattenfallsrätt (jfr 5 och 12 55 lagen 1970: 995, om införande av nya jordabalken).
I 7 & lagen (1927: 78) angående införande av lagen om försäkringsav- tal bör uttrycket ”inteckningshavares" utbytas mot ”panträttshavares”.
5.7. Förordningen (1862:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
Enligt 3 5 andra punkten förordningen om tioårig preskription och. om kallelse å okända borgenärer har beslut om bifall till ansökan om inteckning i fartyg preskriptionsavbrytande verkan mot fartygsägaren och detsamma gäller anteckning om innehav av fartygsinteckning. Med den utformning reglerna om panträtt på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge får enligt departementsförslaget bör endast beslut om anteckning av borgenärs innehav av pantbrev på grund av inteckningen ges sådan verkan. Motsvarande ordning gäller enligt JB på fastighets- rättens område.
Enligt 14 å preskriptionsförordningen har borgenär betalningsrätt fastän han inte bevakat sin fordran efter kallelse på okända borgenärer, om hans fordran är intecknad i fartyg eller luftfartyg. En bestämmelse av motsvarande innehåll såvitt gäller skepp och skeppsbygge har ta- gits upp i 265 & sjölagsförslaget. Ifrågavarande bestämmelse i preskrip— tionsförordningen bör därför upphävas. Också i detta hänseende kommer överensstämmelse att råda med vad som enligt JB gäller inom fastig- hetsrätten,
5.8. Lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling
Med sjölagsförslagets ståndpunkt utgör pantbrev på grund av in- teckning i skepp eller skeppsbygge inte löpande skuldebrev eller över- huvudtaget självständig bärarc av betalningsanspråk. Gäldenären är likväl enligt allmänna obligationsrättsliga grundsatser berättigad att åter- få pantbrevet vid betalning. '
Med hänsyn till pantbrevets karaktär av exklusivt bevismedel rörande inteckningen bör, i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om pantbrev som utfärdats enligt JBs regler om inteckning i fast egendom,
Prop. 1973: 42 376
pantbrev kunna dödas. Behövliga ändringar i lagen om dödande av förkommen handling (mortifikationslagen) synes böra beröra endast 2 och 14 55.
I 2 % första stycket finns bestämmelser om forum i ärende om dödan- de av pantbrev, vilka ej utan vidare kan tillämpas i fråga om pantbrev för inteckning i skepp eller skeppsbygge. Såvitt rör fastighetsinteckning är rätt domstol den under vilken fastigheten lyder. Den närmaste motsvarigheten för skepp och skeppsbygge kan sägas vara skeppets hemort resp. den ort där bygget utförs, allt enligt registeranteckning. Kommittén har i forumfrågan uttalat, att Stockholms tingsrätt lämp- ligen bör vara rätt domstol i dessa ärenden. För egen del anser jag att sjörättsligt specialforum ej är motiverat här. Hemortens resp. bygg- nadsortcns domstol bör sålunda enligt min mening vara rätt domstol. Den ordningen nödvändiggör en bestämmelse i tillämpningsföreskrif- ter till SjöL av innebörd att byggnadsorten skall antecknas vid registre- ring av skeppsbygge. Att bygge stundom kan utföras på mer än en byggnadsort samtidigt, medför att i vissa fall flera domstolar kan vara behöriga. En förutsättning är dock att mer än en byggnadsort har antecknats i skeppsbyggnadsregistret.
Uttrycket '”inskrivningsmyndighet”” i 10 och 13 55 torde kunna kvarstå och i framtiden beteckna också den rcgistermyndighet som för skepps— och skeppsbyggnadsregistren. Bestämmelserna om ”fastighets- boken eller annan inskrivningsbok” kan däremot inte användas som beteckning för skepps- resp. skeppsbyggnadsregistren. [ 14 % får därför tas in bestämmelse av innebörd att vad som i 10 och 13 åå sägs om ”inskrivningsbok” skall i fråga om pantbrev för inteckning i skepp el- ler skeppsbygge gälla skepps- resp. skeppsbyggnadsregistren. _
Hänvisningar till S5-8
- Prop. 1973:42: Avsnitt 4.7
5.9. Lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden
I 7 & lagen om handläggning av domstolsärenden regleras hand- läggning av ärenden om avhandling om förskott till fartygsbygge enligt 3 & SjöL. Sistnämnda paragraf skall enligt departementsför- slaget upphöra att gälla och ersättas av bestämmelserna om skepps- byggnadshypotek. Nämnda bestämmelse om domstols handläggning av ärenden enligt 3 & SjöL måste följaktligen också upphävas. Den som har beställt fartyg och upprättat avhandling om byggnadsförskott innan de nya bestämmelserna trätt i kraft bör emellertid enligt särskild över- gångsbestämmelse alltjämt ha rätt att få avhandlingen intagen i proto- koll hos Stockholms tingsrätt. Beställningskontraktet kan nämligen vara format för den typen av säkerhet och inte för registrering av och inteck- ning i bygget. Har avhandling om byggnadsförskott enligt äldre lag eller med stöd av nämnda övergångsbestämmelse tagits in i protokoll hos Stockholms tingsrätt, kan detta enligt punkt 6 i mitt förslag till över-
Prop. 1973: 42 377
gångsbestämmelser till sjölagsförslaget medföra att anmälan av skepps- bygge för registrering, som görs inom två år efter ikraftträdandet av de nya sjölagsbestämmelserna om skeppsbyggnadsregistrering, skall avslås.
5.10. Lagsökningslagen (1946: 808)
Enligt 1 å andra stycket lagsökningslagen kan borgenär genom lag- sökning söka betalning ur bl. a. fartyg, om han har inteckning i fartyget som säkerhet för sin fordran. Som en följd av sjölagsförslagets bestäm- melser om skepps- och skeppsbyggnadshypotek måste bestämmelsen dels utvidgas till att gälla även pantfordran på grund av skepps- och skeppsbyggnadsintcckning, dels jämkas till avfattningen. Motsvarande jämkningar behövs i 2 & första stycket samma lag.
Ändringarna i lagsökningslagen bör träda i kraft samtidigt som övriga lagändringar. Även i lagsökningsmål skall iakttas de materiella regler som följer av övergångsbestämmelserna till sjölagsförslaget. Den nya lydelsen av 1 och 2 åå lagsökningslagen avser att reglera alla fall då äldre inteckning åberopas, oavsett om rättsverkningarna av den äldre inteckningen skiljer sig från rättsverkningarna av pantbrev.
Det kan förekomma, att äldre inteckningshandling ligger som pant för muntlig fordran. Enlig't gällande lag kan i sådant fall lagsökning äga rum på grund av inteckningshandlingen, om ansökningen riktas mot fartyget. Förslaget till ändring av lagsökningslagen utgår däremot från att lagsökning inte kan äga rum utan att själva fordringen liksom pant- förskrivningen grundas på skriftligt fordringsbevis. Om borgenär har fordran som grundas på själva inteckningshandlingen, är det utan vidare klart, att lagsökning även framdeles kan grundas på handlingen. Detta gäller även om inteckningshandlingen inte är förenad med personlig fordran utan endast ger rätt till betalning ur fartyget. Inteckningshand- lingen utgör då skriftligt bevis om fordringsförhållandet. Beträffande andra fall bör ges en övergångsbestämmelse, enligt vilken lagsökning enligt 1 & andra stycket i dess nya lydelse får göras med åberopande av inteckningshandlingen. Härvid förutsätts, att sökanden uppger be- loppet av sin muntliga fordran. Om det görs invändning som rör ford- ringen eller pantförskrivningen och invändningen inte kan lämnas utan avseende, är borgenärens rätt att anse som tvistig och målet skall hän- skjutas till rättegång.
5.11. Sekretesslagen
Sjölagsförslagcts bestämmelser om skeppsbyggnadsrcgistrering före— skriver ej, att registreringen grundas på kontrakt. Ty varvet kan ju t.ex. bygga i spekulation för egen räkning. Men i allmänhet sker tillverkningen enligt beställningskontrakt och registreringen kommer
Prop. 1973: 42 378
därför normalt att grundas just på kontraktet och en tolkning av dess innebörd i skilda hänseenden. För varvet kan det emellertid 'vara till men att vissa kontraktsvillkor därigenom prisges åt offentlighet. Sär— skilt gäller detta sådant som pris och betalningsvillkor.
Kommittén har föreslagit en bestämmelse i lagen (1937: 249) om in- skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretessla- gen), av innebörd att handling angående skeppsbyggnadsavtal som ges in till sjöfartsverket ej i den del betalningsvillkoren anges däri skall få lämnas ut utan parternas samtycke. Efter tio år från ingivandet skall handlingen dock bli offentlig även i denna del enligt kommittéförslaget.
Mottagandet under remissbehandlingen har inte varit odelat positivt. Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén har erinrat att sekre- tessbestämmelser för specialområden är ägnade att försvåra översikt av sekretesslagen. Det har också påpekats, att sekretesskyddet inte blir ef- fektivt om det ej täcker både betalningsvillkor och pris jämte annat som har samband med det, exempelvis s. k. glidskaleklausuler.
Skeppsbyggnadsregistrer-ingen kan väntas komma att i stor utsträck- ning grundas på beställningskontrakt. Om kontraktens uppgifter röran- de pris och betalningsvillkor prisges åt offentlighet i samband med re- gistrering, skulle det kunna missbrukas av varvens konkurrenter. Sam- tidigt kan uppgifterna ej utelämnas utan vidare, ty dekan vara av be- tydelse för tolkningen av kontraktet, t. ex. om detta innefattar fullbor- dat eller ofullbordat förvärv för beställaren. Uppgifterna förtjänar sek- retesskydd. Skyddet går visserligen åtminstone delvis förlorat om det färdigbyggda skeppet förs in i skeppsregistret. Ty då skall stämpelskatt tas ut med ledning av bl. a. skriftlig försäkran från parternas sida rö- rande köpeskillingen. Och därigenom blir priset likväl offentligt. Men detta förhållande råder redan nu, utan att missnöje försports. F.ö. stannar endast en mindre del av de skepp som byggs här i landet i svensk hand. Omkring tre fjärdedelar av dem levereras till utlandet. Ett sekretesskydd blir därför i åtskilliga fall meningsfullt och verksamt även efter det bygget fullbordats. Skyddet bör som kommittén föreslagit be— stå i tio år. Bestämmelse i ämnet bör tas upp i 22 & sekretesslagen. Paragrafen upphävdes 1968. .
5.12. Luftfartslagen (1957: 297)
I 11: 3 luftfartslagen blir, som jag angav i avsnitt 5.5, en redak- tionell ändring nödvändig som en följd av den ändring jag har före- slagit i 4 5 förmånsrättslagen. Som jag har utvecklat i det föregående (3.6.5) föreslår jag att sjöpanträtt inte skall vara förenad med vare sig rätt till surrogation eller försäkringsskydd. Olika lösningar för sjö- och luftpanträtt är ej motiverade. Luftpanträtt har konstruerats med sjöpanträtt som förebild och i varje fall i fråga om panträttslig surroga- tion i annan ersättning för skada på panten än som utgår på grund av försäkring är rättsläget detsamma. i lufträttcn som i sjörätten. Luftpant-
Prop. 1973: 42 379
rätt är sålunda förenad med panträtt i sådant surrogat. För att bevara överensstämmelse med sjörätten i 11 kap. 4 & luftfartslagen föreskriver departementsförslaget, att ersättning som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på panten inte skall häfta i pantens ställe. Över- gångsvis bör gälla att äldre bestämmelser om surrogation även i fort- sättningen bör vara tillämpliga om luftpanträtten uppstått enligt äldre rätt. De äldre bestämmelserna hänvisar till 272 och 279 55 SjöL. Dessa lagrum föreslås få helt annat innehåll. De måste alltså fortsätta att i sin äldre lydelse vara tillämpliga i fråga om luftpanträtt, som uppstått innan de nya bestämmelserna i 11 kap. 4 % luftfartslagen trätt i kraft.
Hänvisningar till S5-12
- Prop. 1973:42: Avsnitt 5.5
6 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört i det föregående föreligger inom justitiedepartementet upprättade förslag till 1) lag om ändring i sjölagen(1891: 35 s. 1), 2) lag-om ändring i lagen (] 936: 83 ) angående vissa utfästelser om gåva, 3) lag om ändring i handelsbalken, 4) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning, 5) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), 6) lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, 7) lag om ändring i lagen (1927: 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal, 8) lag om ändring i förordningen (1862:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer, 9) lag om ändring i lagen (1927. 85) om dödande av förkommer: handling, . 10) lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av dom— stolsärenden, 11) lag om ändring i" lagsökningslagen (1946: 808), _12) lag om. ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, - 13) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297).
7 Hemställan.
Jag hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen under 1—11 och 13 inhämtas enligt 87 & regeringsformen genom utdrag av proto- kollet.'
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel A nderson
Prop. 1973: 42
Convention internationale pour llunification de cer- taines re'gles relatives aux priviléges et lzypothåques maritimes
Article 1
Les hypothéques et (( mortgages» sur les navi- res sont reconnus dans les Etats Contractants ä condi- tion que :
a) ces hypotheques et (( mortgages » aient été con- stitués et inscrits dans un registrc conformément aux lois dc 1*Etat ou le navire est immatriculé ;
b) le registre et tous les actes qui doivent étre remis au conservateur conformé- ment aux lois de l'Etat ou le navire est immatriculé, soient accessibles au public et que la délivrance d'ex- traits du registrc et de co- pies de ces actes soient exi- gibles du conservateur;
c) ct que, soit le registre, soit Pun des actes visés au paragraphe b) ci—dessus in- dique, ou bien le nom et l'adresse du bénéficiaire de l7hypothéque ou du (( mort- gage» ou le fait que cette sitreté a été constituée au porteur, la somme garan- tie ainsi que la date et les autres mentions qui, sui- vant les lois de l”Etat de l'inscription, en déterminent le rang par rapport aux autres hypotheques et (( mortgages » inscrits.
1967 års internationella sjöpanträttskonvcntion
International Convention for the Unification of Cer- tain Rules Relating to Alla- ritime Liens and Morl- gages
Article]
Mortgages and "hypo- theques” on sea-going ves- sels shall be enforceable in Contracting States provided that:
a) such mortgages and ”hypotheques” have been effccted and registered in accordance with the law of the State Where the vcssel is registered;
b) the register and any instruments required to be deposited with the regis- trar in accordance with the law of the State where the vessel is registered arc open to public "inspection, and that extracts of the register and copies of such instru— ments are obtainable from the registrar; and
c) either the register or any instruments referred to in paragraph b) above spec- ifies the name and address of the person in whose fa- vour the mortgage or "hypo- theque” has been effected or that it has been issued to bearer, the amount sc- cured and the date and other particulars which, ac- cording to the law of the State of registration, deter- mine the rank as respects other registered mortgages and ”hypotheques”.
Internationell konvention för fastställande av vissa gemensamma bestämmelser om sjöpattträtt och fartygs- hypotek
Artikel ]
Hypotek och ”mort- gages” i fartyg som används till fart i öppen sjö skall erkännas i fördragsslutande stat, under förutsättning att:
a) dessa hypotek och ”mortgages” tillkommit och inskrivits i enlighet med la- gen i den stat där fartyget är registrerat;
b) registret och de hand— lingar som enligt lagen i den stat där fartyget är re- gistrerat skall inges till re— gistermyndigheten är offent- liga samt att utdrag av re- gistret och avskrift av nämn- da handlingar kan erhål- las av registermyndigheten; samt
c) registret eller de hand— lingar som avses i punkt b) innehåller uppgift om den persons namn och adress till vilkens förmån ifrågavaran- de hypotek eller ”mortgage” stiftats eller om att det stif- tats till förmån för inneha- varen, om det belopp sä- kerheten avser samt om da- tum och övriga omständig- heter som enligt lagen i in- skrivningsstaten bestämmer förmånsrätten i förhållande till andra hypotek och ”mortgages”.
Prop. 1973: 42
Article 2
-- Le rang entre eux des hy- pothéques et (( mortgages » inscrits, et, sous réserve des dispositions de la présente Convention, leurs effets å l"égard des tiers sont déter- minés par les lois de l*Etat ou ils sont inscrits; toutefois, sous réserve de llapplication des dispositions de la pré- sente Convention, tout ce qui concerne la procédure d”exécution est régi' par les lois de l”Etat ou elle a lieu.
Article 3
1. Sous réserve des dis- positions de Particle 11, aucun Etat Contractant näutorisera la radiation de liimmatriculation dlun na- vire sans le consentement écrit de tous les bénéficiai- res. des hypotheques ou (( mortgages » inscrits.
2. Un navire qui est ou a été immatriculé dans un Etat Contractant ne sera susceptible d76tre immatri- culé dans un autre Etat Contractant, que si le pre- mier Etat a délivré :
a) soit un certificat at- testant que. le navire a été radié;
b) soit un certificat at— testant que le navire sera radié lc jour oil cette nou- velle immatriculation aura eulieu.
Article4
1. Les créances suivan- tes sont garanties par un privilege maritime sur le navire:
i) les gages et autres som-
Article .?
The ranking of register- ed mortgages and "hypo- theques” as between them- selves and, without preju— dice to the provisions of this Convention, their ef- fect in regard to third par- ties shall be determined by the law of the State of re- gistration; however, with- out prejudice to the provi- sions of this Convention, all matters relating to the procedure of enforcement shall be regulated by the law of the State where en- forcement takes place.
Article 3
1. Subject to the provi— sions of Article 11., no Con— tracting State shall permit the deregistration of a ves- sel without the written con- sent of all holders of re- gistered mortgages and "hy— potheques”.
2. A vessel which is or has been registered in a Contracting State shall not be eligible for registration in another Contracting State, unless:
a) a certificate has been issued by the former State to the effect that the ves— sel has been deregistered, or
b) a eertificatc has been issued by the former State to the effect that the ves— sel will be deregistered on the day when such new registration is effected.
Article 4
1. The following claims shall be secured by mari- time liens on the vessel:
i) wages and otlier'sums
Artikel 2 - Den inbördes förmåns- ordningen för inskrivna hy- potek och ”mortgages” samt, om annat ej följer av be- stämmelserna i denna kon- vention, deras verkan gent- emot tredje man bestäms av lagen i inskrivningsstaten; dock skall, frånsett bestäm- melserna i denna konven- tion, alla frågor rörande exekutionsförfarandet regle- ras av lagen i den stat där exekutionen äger rum.
Artikel 3
1. Utom i fall som avses i artikel 11 skall fördrags- slutande stat icke tillåta att fartyg avregistreras utan skriftligt samtycke av alla innehavare av inskrivna hy- potek och ”mortgages”.
2. Fartyg som är eller har varit registrerat i fördrags- slutande stat skall icke kun- na registreras i annan för- dragsslutande stat, utan att denförra staten har utfär- dat:
a) bevis att fartyget avre- gistrerats eller
b) bevis att fartyget kom- mer att avregistreras den dag sådan ny registrering äger rum.
Artikel 4
1. Sjöpanträtt i fartyg skall gälla till säkerhet för följande fordringar:
i) löner och andra belopp
Prop. 1973: 42
mes dues au capitaine, aux officiers et aux membres de l*équipage, en vertu de leur engagement å bord du na- vire;
ii) les droits de port, de canal "et autres voies navi- gables ainsi que les frais de pilotage;
iii) les créances contre le propriétaire du chef de mort ou de lésion corpo— relle, survenant sur terre ou sur l"eau, en relation directe avec Pexploitation du navire;
iv) les créances délic— tuelles ou quasidélictuelles contre le propriétaire, non susceptibles Id”étre fondées sur un contrat, du 'Chef de pertc ou dommage å nu bien, survenant sur terre ou sur l'eau, en relation di- recte avec Pexploitation du navire;
v) les créances du chef d'assistance et de sauvetage, de relevement d'épave et de contribution aux avaries communes.
Le terme (( propriétaire », au sens du présent article, comprend le locataire coque- nue et'tout autre affréteur, Parmateur gérant ou l'ex- plöitant du navire.-
2. Aucun privilege mari- time ne grevera le navire pour sureté des créances, visées au" paragraphe 1. iii) et iv) du présent article, qui résultent ou proviennent de propriétés radioactives ou d'une combinaison de pro- priétés radioactives avec des propriétés toxiques, explo- sives ou autres propriétés dangereuses de combustible nucléaire ou de'produits ou déchets radioactifs.
due to the master, officers and other members of the vessel's complement in re- spect of their employment on the vessel;
ii) port, canal and other waterway ducs and pilotage dues;
iii) claims against'the ow- ner in respect of loss of life or personal injury occur- ring, whether on land or on water, in direct connection with the operation of the vessel; .
iv) claims against the owner, based on tort and not capable of being based on contract, in respect of loss of or damage to prop- erty occurring, whether on land or on water, in direct connection with the opera- tion of the vessel;
v) claims for salvage, wreck removal and contri- bution in general average.
The word "owner” men- tioned in this paragraph shall be deemed to include the demise or other charterer, manager or operator of the vessel.
2. No maritime lien" shall attach to the vessel securing claims as set out in para— graph 1.='iii) a'nd iv) of this article which arise out of or result from "the radioactive properties or a combination of radioactive properties with toxic, explosive or other hazardous properties of nuclear fuel or of radio- active products or waste.
'- 382
som tillkommer befälhava- ren och det övriga befälet "eller andra medlemmar av
besättningen på grund- av deras anställning ombord; '
ii) hamn-, kanal- och and- ra vattenvägsavgifter samt lotsavgifter;
iii) fordran mot ägaren på grund av att någon avlidit eller erhållit kroppsskada, vare sig till lands eller till sjöss, i omedelbart samband med fartygets drift;
iv) fordran mot ägaren, som icke kan grundas på kontraktsförhållande, på grund av förlust av eller skada på egendom som upp- stått till lands eller till sjöss i omedelbart samband med fartygets drift; '
v) fordran på bärgarlön, på ersättning för avlägsnan- de av vrak och på bidrag till gemensamt haveri.
I denna artikel skall ut- trycket ”ägare” anses om- fatta även skeppslegotagare och annan befraktare av fartyget- samt redaren eller den som i redarens ställe handhar fartygets drift.
2. Sjöpanträtt skall icke besvära fartyget för sådan i denna artikel mom. 1. punk- terna" iii) och iv) angiven fordran som härrör från el- ler är ett resultat av de ra"- dioaktiva egenskaperna eller av en kombination av de radioaktiva egenskaperna och giftiga, explosiva "eller andra farliga egenskaper hos nukleärt bränsle eller radio-_ aktiva produkter eller avfall.
Prop. 1973: 42
Article 5
1. Les privileges mariti- mes énumérés å Particle 4 ont priorité sur les- hypo- theques et (( mortgages » in- scrits et aucun autre droit ifest préféré ni 21 ces pri- vileges, ni aux hypotheques et (( mortgages » répondant aux exigences de Particle 1, mises å part les dispositions de Particle 6 paragraphe 2.
2. Les priviléges mariti- mes énumérés å Particle 4 prennent rang dans Pordre qulils occu'pent; cependant, les privileges maritimes ga- rantissant les indemnités d,assistance ou de sauvetage, les frais de relevement. d*é- pave et les contributions aux avaries communes ont prio— rité sur tous les autres pri- vileges maritimes grevant le navire au moment ou les opérations donnant nais- sance å des privileges ont été accomplies.
3. Les privileges mari- times énumérés dans chacun des alinéas (i), (ii), (iii) et (iv) du paragraphe ler de Particle 4 viennent en con— cours entre eux au marc le franc.
4. Les privileges mari- times énumérés ä Palinéa (v) du paragraphe ler de Particle 4, prennent rang en- tre eux dans Pordrc inverse de l'ordre de naissance des créances garanties par ces privileges. Les créances du "chef de contribution aux avaries communes s"ont con- sidérées comme étant nées å la date de Pacte généra- teur d'avaries communes; les créances du chef dlassi- stance ou de sauvetage sont considérées comme étant
Article 5
1. The maritime liens set out in Article 4 shall take priority over registered mortgages and "hypothe- ques”, an no other claim shall take priority over such maritime liens or over mort- gages and "hypothéques" which comply with the re— quirements of Article 1, ex— cept as provided in Article 6 (2).
2. The maritime liens set out in Article 4 shall rank in the order listed, provided however that maritime liens securing claims for salvage, wreck removal and contri- bution in general average shall take priority over "all other maritime liens which have attached to the vessel prior to the.time when the operations giving rise to the said liens were performed.
" 3.. The maritime liens set out in each of subparagraphs (i), (ii), (iii) and (iv) of pa- ragraph 1 of Article 4 shall rank pari passu as between themselves.
4. The maritime liens set out-in subparagraph (v) of Article 4 shall rank in the inverse order of the time when the claims secured thereby accrued. Claims for contribution in general aver- age shall be deemed to have accrued on the date on which the general average act was performed; claims for salvage shall be deemed to have accrued on the date on which the salvage opera- tion was terminated.
Artikel 5 _.
1. Sjöpanträtt som anges i artikel 4 skall äga förmåns- rätt före inskrivna hypotek och ”mortgages” och ingen .annan fordran skall ha fö- reträde vare sig framför så- dan sjöpanträtt eller, utom i fall som avses i artikel 6 mom. 2, framför hypotek och ”mortgage” som över- ensstämmer med bestäm- melserna i artikel 1.
. - 2. De i artikel 4 angivna Sjöpanträtterna skall äga förmånsrätt i där nämnd ordning; dock skall sjöpant- rätt för fordran på bärgar- lön, på ersättning för avlägs- nande av vrak och på bidrag till gemensamt haveri äga företräde framför varje an- nan sjöpanträtt som dessför- innan uppkommit i fartyget.
3. De i var och en av punkterna i), ii), 'iii) och iv) av artikel 4 mom. 1 angiv- na Sjöpanträtterna skall äg: inbördes lika förmånsrätt.
4. De i artikel 4 mom; .1 punkt v) angivnasjöpanträt- terna "skall äga" inbördesför- månsrätt i omvänd ordning mot tidpunktema .för ford- ringarnas uppkomst. Ford- ran på bidrag till gemensamt haveri skall anses ha upp- kommit den dag gemensamt— haveriakten företogs; ford- ran på bärgarlön skall anses
ha uppkommit "den dag bärgningsföretaget slutför- des. '
.Prop. 1973: 42
nées a la date å laquelle ces operations sont achevées.
Article 6
1. Tout Etat Contractant peut ac-corder des privileges ou des droits de rétention pour garantir des créances autres que cellcs qui sont mentionnées å Particle 4. Ces privileges prendront rang apres tous les privileges maritimes énumérés ä Par- ticle 4 et apres tous les hypothcques et (( mortga- ges » inscrits qui répondent aux exigences de Particle 1; ces droits de rétention ne pourront empécher ni de poursuivre Pexécution des privileges maritimes énumé- rés å Particle 4 ou des hypo— theques et (( mortgages » in- scrits qui répondent aux exi- gences de Particle 1, ni de livrer le navire å celui qui l'aura acquis å la suite de cette procedure diexécution.
2. Au cas ou serait ac- cordé un privilege ou un droit de rétention portant sur un navire qui se trouve en la pOSSCSSlOn
a) d'un constructeur de navires, pour garantir des créances résultant de la con- struction du navire;
b) ou d'un réparateur de navires pour garantir des créances résultant des répa- rations du navire cffectuées au cours de la période méme ou il est en sa possession, ce privilege ou ce droit de ré- tention prendra rang apres tous les privileges maritimes énumérés ä Particle 4 mais pourra étre admis å primer les hypothéques et (( mort- gages ». Ce privilege ou droit de retention pourra etre exercé sur le navire non- obstant tout hypotheque ou
ArtiCIe 6
1. Each Contracting State may grant liens or rights of retention to secure claims other than those referred to in Article 4. Such liens shall rank after all maritime liens set out in Article 4 and after all registered mortgages and ”hypotheques” which com- ply with the provisions of Article 1; and such rights of retention shall not prejudice the enforcement of maritime liens set out in Article 4 or registered mortgages or "hy- potheques” which comply with the provisions of Ar- ticle 1, nor the delivery of the vessel to the purchaser in connection with such en- forcement.
2. In the event that a lien or- right of retention is granted in respect of a ves— sel in possession of
a) a shipbuilder, to se— cure claims for the building of the vessel, or
b) a ship repairer, to se- cure claims for repair of the vessel effected during such possession, such lien or right of retention shall be post- poncd to all maritime liens set out in Article 4, but may be preferred to registered mortgages or "hypothe- ques”. Such lien or right of retention may be exercisable against the vessel notwith- standing any reglstered mort- gage or "hypotheque" on the vessel, but shall be ex— tinguished when the vessel
Artikel 6
1. Fördragsslutande stat äger tillåta panträtt eller re- tentionsrätt till säkerhet för andra fordringar än som anges i artikel 4. Sådan panträtt skall äga förmåns- rätt efter sjöpanträtt som anges i artikel 4 samt efter inskrivna hypotek och ”mortgages” som överens- stämmer med bestämmelser- na i artikel 1; och sådan re- tentionsrätt skall ej utgöra hinder vare sig mot exeku- tion för sjöpanträtt som anges i artikel 4 eller in- skrivna hypotek och ”mort- gages” som överensstämmer med bestämmelserna i ar— tikel 1 eller mot att fartyget utlämnas till den som för- värvat det vid sådan exeku- tion.
2. Tillåts panträtt eller retentionsrätt i fartyg
a) som är i fartygstillver- kares besittning till säker- het för fordran på grund av byggandet av fartyget, eller
b) som är i fartygsrepara- törs besittning till säkerhet för fordran på grund av re- paration av fartyget, utförd under den tid besittningsför- hållandet varar, skall pant- cller retentionsrätten gå ef- ter sjöpanträtt som anges i artikel 4 men får ges före- träde framför inskrivna hy- potek och ”mortgages”. Så- dan pant- eller retentions— rätt får kunna göras gällan- de utan hinder av inskrivna hypotek eller ”mortgages” i fartyget men skall upphöra
Prop. 1973: 42
(( mortgage » inscrit sur le navire, mais s7éteindra lors- que le navire cessera d'étre en la possession du construc- teur ou du réparateur, selon le cas.
Article 7
1. Les privileges mari- times énumérés å Particle 4 prennent effet, que les cré- ances garanties par ces pri- vileges soient å la charge du propriétaire, ou å celle du locataire coque-nue ou autre affréteur, de Parmateur gé- rant ou de Pexploitant du navire.
2. Sous réserve des dispo- sitions de Particle ll, les privileges maritimes énumé- rés å Particle 4 suivent le navire nonobstant tout changement de propriété ou d'immatriculation.
Articie8
1. Les privileges mariti- mes énumérés å Particle 4 sont éteints å Pexpiration diun délai diun an å da- ter de la naissance de la créance garantie, a moins qu'avant Pexpiration de ce délai, le navire ait été Pob- jet d'une saisie conduisant å une vente forcée.
2. Le délai d'un an pré- vu au paragraphe précédent n*est susceplible d'aucune suspension ni interruption; toutefois, ce délai ne court pas tant qu'un empéche- ment légal met le créancier privilégié dans Pimpossibili- té de saisir le navire.
Article 9
La cession d'une créance garantie par Pun des privi- leges maritimes énumérés å Particle 4 ou la subrogation
ceases to be in the posses- sion of the shipbuilder or ship repairer, as the case may be.
Article 7
1. The maritime liens set out in Article 4 arise wheth- er the claims secured by such liens are against the owner or against the demise or other charterer, manager or operator of the vessel.
2. Subject to the provi- sions of Article 11, the maritime liens securing the claims set out in Article 4 follow the vessel notwith- standing any change of ownership or of registration.
Article 8
1. The maritime liens set out in Article 4 shall be ex- tinguished after a period of one year from the time when the claims secured thereby arose, unless, prior to the expiry of such period, the vessel has been arrested. such arrest leading to a forced sale.
2. The one-year period referred to in the preceding paragraph shall not be sub- ject to suspension or inter- ruption, provided however that time shall not run dur- ing the period that the lien- or is legally prevented from arresting the vessel.
Article 9
The assignment of or subrogation to a claim secur— ed by a maritime lien set out in Article 4 cntails the
när fartyget upphör att vara i tillverkarens eller repara- törens besittning.
Artikel 7
1. Sjöpanträtt som anges i artikel 4 uppstår vare sig den fordran till säkerhet för vilken den skall gälla riktar sig mot ägaren, skeppslegotagare eller annan befraktare av fartyget, re- daren eller den som i reda- rens ställe handhar farty- gets drift.
2. Med undantag för fall som avses i artikel 11 skall sjöpanträtt som anges i ar- tikel 4 följa fartyget utan hinder av förändring i ägan- derätts- eller registrerings- förhållandena.
Artikel 8
1. Sjöpanträtt som anges i artikel 4 skall upphöra att gälla ett år efter uppkoms- ten av den fordran till sä- kerhet för vilken den gäller, såframt icke före utgången av denna tid fartyget blivit föremål för kvarstad eller utmätning som leder till exe- kutiv försäljning.
2. Den i föregående mo- ment nämnda ettåriga pre- skriptionstiden skall icke kunna suspenderas eller av- brytas men skall dock icke löpa medan laga hinder fö— religger mot att fartyget be- läggs med kvarstad eller ut- mäts för panträttshavarens fordran.
Artikel 9
Övergår fordran som är förenad med sjöpanträtt en— ligt artikcl 4 till annan, medför det att även sjöpant-
Prop. 1973: 42
dans les droits du titulaire d'une telle créance emporte simultanément la transmis- sion du privilegc.
Article 10
Préalablement å la vente forcée d7un navire dans un Etat Contractant, et au moins trente jours å l'a- vance, Pautorité compétente de cet Etat notifiera, ou fera notifier, par écrit, la date et le lieu de vente :
a) a tous les bénéficiaires d'hypotheques et de (( mort- gages » inscrits qui niont pas été constitués au por- teur;
b) aux bénéficiaires d'hy- potheques et de ((mortga- ges» inscrits constitués au portcur, et les titulaires de privileges maritimes énu- mérés å Particle 4, dont les créances ont été signifiées å la dite autorité;
c") au conservateur du re- gistre dämmatriculation du navire.
Article ]]
1. En cas de vente forcée du navire dans un Etat Con- tractant, tous les hypothe- qucs et (( mortgages », å Pexception de ceux que Pacheteur a pris en charge avec le consentement du bé— néficiaire, et tous les pri- vileges et autres charges de quelque nature que cc soit, cessent de grever le navire, å condition toutefois :
a) qu'au moment de la vente le navire se trouve dans le ressort de cet Etat Contractant;
b) que le vente ait été réalisée conformément aux lois du dit Etat et aux dis-
simultaneous assignment of or subrogation to such mari- time lien.
Article 10
Prior to the forced sale of a vessel in a Contracting State, the competent au- thority of such State, shall give or cause to be given at least thirty days written notice of the time and place of such sale to:
a) all holders of register- ed mortgages and "hypo- theques" which have not been issued to bearer;
b) such holders of register- ed mortgagcs and "hypo- theques” issued to bearer and to such holders of mari- time liens sct out in Article 4 whose claims have been notified to the said authori- "[Y; G) the registrar of the register in which the vessel is registered.
A rticle ] l
1. In the event of the forced sale of the vessel in a Contracting State all mort- gages and "hypothéques", :xcept those assumed by the purchaser with the consent of the holders. and all liens and other encumbrances of whatsoever nature shall cease to attach to the vessel, provided however that:
a) at the time of the sale, the vessel is in the jurisdic- tion of such Contracting State, and
b) the sale has been ef- fected in accordance with the law of the said State
386 rätten övergår. Artikel 10 Innan exekutiv försälj- ning av fartyg äger rum i fördragsslutande stat skall behörig myndighet i den staten minst trettio dagar i förväg om tid och plats för försäljningen skriftligen un- derrätta eller låta underrät— ta:
a) alla innehavare av in- skrivna hypotek och ”mort- gages" som ej är ställda till innehavaren;
b) sådana innehavare av inskrivna hypotek och ”mortgages” ställda till in- nehavaren och sådana inne- havare av sjöpanträtt enligt artikel 4 om vars fordringar myndigheten blivit under- rättad;
c) den registermyndighet hos vilken fartyget är regi- strerat.
Artikel ]]
"l. Äger exekutiv försälj- ning av fartyg rum i för- dragsslutande stat. skall alla hypotek och ”mortgages", utom sådana för vilka köpa- ren med innehavarnas sam- tycke övertagit ansvaret, samt alla övriga panträtter och andra rättigheter av varje slag upphöra att be- svära fartyget, under förut- sättning att:
a) fartyget -vid försälj- ningstillfället befinner sig inom den fördragsslutande statens jurisdiktionsområde;
b) försäljningen verkställs i överensstämmelse med la- gen i nämnda stat och be-
Prop. 1973: 42
positions de la Convention.
Aucune charte-partie ou contrat conférant le droit d'utiliser le navire ne peut étre considéré comme privi- lege ou charge aux termes du présent article.
2. Les dépens taxés par le tribunal et provoqués par la saisie, la vente qui Pa suivie et la distribution du prix seront payés. en premier lieu, par prélevemcnt sur le produit de la vente. Le solde en sera distribué aux bé- néficiaires des privileges maritimes, des priviléges et -droits de rétention men- tionnés a Particle 6 para- graphe 2, et des hypothe- qucs et (( mortgages» in- scrits conformément aux dispositions de la présente Convention å due concur- rence des sommes qui leur sont dues.
3. Lorsqtfun navire, im- matriculé dans un Etat Con- tractant, a fait l'objet d”une vente" forcée dans un Etat Contractant, le tribunal competent ou toute autre autorité compétcntc délivrc- ra a la demande de Pache- teur. un ccrtificat attestant que le navire est vendu li- bre de tous hypothéques et (( mortgages», å Pexccption de ceux que Pacheteur a pris en charge, et de tous priviléges et autres charges, & la condition que les exi- gences mentionnécs aux ali- néas a) et b) du paragraphe l. ci-dessus, aient été respec- tées et que le produit de la vente ait été distribué con- formément aux dispositions du paragraphe 2 ci-dessus ou ait été consigné entre les mains de Pautorité compé— tcnte, d*apres les lois de
préscnte
and the provisions of this Convention.
No charter party or con- tract for the use of the vessel shall be deemed a lien or encumbrance for the purpose of this Article.
2. The costs awarded by the Court and arising out of the arrest and subsequent sale of the vessel and the distribution of the procecds shall first be paid out of the proceeds of such sale. The balance shall be distributed among the holders of mari- time licns, liens and rights of retention mentioned in paragraph 2 of Article 6 and registered mortgages and "hypothéques" in accor- dance with the provisions of this Convention to the CX- tent nccessary to satisfy their claims.
3. When a vessel register— ed in & Contracting State has been thc object of a forced sale in a Contracting State, the Court or other competent authority having jurisdiction shall, at the re- quest of the purchaser, issue :: ccrtificate to the ef.— fect that the vessel is sold free of all mortgages and "hypothöqucs”, except those assumed by the purchaser, and all liens and other cn— cumbranccs, provided that the requirements set out in paragraph 1, sub-paragraphs 3) and b) have been com- plied with. and that the proceeds of such forced sale have been distributed in compliance with paragraph 2 of this Article or have been deposited with the authority that is competent under the law of the place
stämmelserna i denna kon- vention.
Intet certeparti eller nytt- janderättsavtal rörande far- tyget skall anses som pant- rätt eller annan rättighct i denna artikels mening.
2. Av köpeskillingen för fartyget skall först utgå de av domstolen fastställda kostnaderna för kvarstaden eller utmätningen, den där- av föranledda försäljningen samt köpeskillingsfördel- ningen. Återstoden skall för- delas i överensstämmelse med bestämmelserna i den- na konvention mellan inne- havarna av sjöpanträtt, pant- rätt och retentionsrätt som avses i artikel 6 mom. 2 samt inskrivna hypotek och ”mortgages” intill de belopp som tillkommer dem.
3. När ett i fördragsslu- tande stat registrerat fartyg blivit föremål för exekutiv försäljning i fördragsslutan- de stat, skall domstolen eller annan behörig myndighet på köparens begäran utfär— da bevis att fartyget sålts fritt från hypotek och ”mortgages”, utom sådana för vilka köparen övertagit ansvaret, samt övriga pant- rätter och andra rättigheter, om villkoren i mom. 1 punkterna a) och b) upp- fyllts och köpeskillingen för- delats i överensstämmelse med mom. 2 ovan eller ned- satts hos myndighet som är behörig enligt lagen på för- säljningsorten. Mot förete- ende av sådant bevis skall registermyndigheten vara skyldig att avföra alla in- skrivna hypotek och ”mort- gages”, utom sådana för vil-
Prop. 1973: 42.
l'Etat ou a eu lieu la vente. Sur production de ce certi- ficat, le conservateur sera tenu de radier tous les hy- potheques et ((. mortgages » inscrits, å Pexception de ceux que l'acheteur :! pris en charge, et de tous privi- léges ct autres charges. ct d'immatriculer le navire au nom de Pacheteur 011 de délivrer un certificat de ra- diation aux fins de nouvelle immatriculation selon le Cas-
Article 12
1. Sauf stipulations con- traires de la présente Con- vention, ces dispositions s'appliquent å tous navires, immatriculés ou non dans un Etat Contractant.
' 2. A Pégard des navires dont un Etat est proprié- taire, exploitant ou affré- teur et affectés a un service public non commercial, au- cune disposition de la pré- sente Convention
—— d'une part n'impose que des droits soient attri- bués sur ou contre eux,
—- d'autre part ne per- met Pexécution d'aucun droit.å leur encontre.
Article 13
En vue de Papplication des dispositions des articles 3, 10 et 11 de la présente Convention, les autorités compétentes des Etats Con-
&
tractants seront habilitécs a
correspondre directement entre elles. Article 14
Toute Partie Contrac- tante peut, au moment de la signature, de la ratifica- tion en de Padhésion a cette
of the sale. Upon produc- tion of such certificate the registrar shall be bound to delete all registered mort- gages and "hypothéques”, except those assumed by the purchaser, and to register the vessel in the name of the purchaser or to issue a cer— tificate of deregistration for the purpose of reregistra- tion, as the case may be.
Article 12
1. Unless otherwise pro- vided in this Convention, its provisions shall apply to all sea-going vessels registered in a Contracting State or in a non—Contracting State.
2. Nothing in this Con— vention shall require any rights to be conferred in or against, or enable any rights to be enforced against any vessel owned, operated or chartered by a State and appropriated to public non- commercial services.
Article 13
For the purpose of Ar- ticles 3, 10 and 11 of this Convention, the competent authorities of the Contract- ing States shall be autho- rized to correspond directly between themselves.
Article 14
Any Contracting Party may at the time of signing. ratifying or acccding to this Convention make the
ka köparen övertagit ansva- ret, och att registrera farty— get i köparens namn eller utfärda avregistreringsbevis för ny registrering av farty- get.
Artikel 12
1. I den mån annat ej sägs i denna konvention skall dess bestämmelser till-- lämpas på alla fartyg som används till fart i öppen sjö vare sig de är registrerade i fördragsslutande stat eller ej.
2. Intet i denna konven- tion skall föranleda vare sig att rättighet uppstår för el— ler i fartyg, som ägs eller brukas eller är befraktat av stat samt är avsett att bru— kas för offentligt ändamål och icke för affärsdrift, el- ler att verkställighet äger rum i sådant fartyg.
Artikell3
För ändamål som avses i artiklarna 3, 10 och 11 av denna konvention skall de fördragsslutande staternas behöriga myndigheter äga att skriftväxla direkt med varandra.
Artikell4
Varje fördragsslutande part äger vid underteck— nande eller ratifikation av eller anslutning till denna
Prop. 1973: 42
Convention, émettre les ré— serves suivantes :
1. de mettre la présente Convention en vigueur soit en lui donnant force de loi att en ineluant les disposi— tions de la présentc Conven— tion dans sa législation na— tionale suivant une forme appropriée a cette législa— tion:
2. de faire application de la Convention internationale sur la limitation de la re- sponsabilité des propriétaires de navires de mer, signée ä Bruxelles le 10 octobre 1957.
Article 25
La présente Convention remplace et abroge, pour les relations entre les Etats qui la ratifient ou y adherent, la Convention internationale pour ]*unification de cer- taines regles relatives aux pn'viléges et hypotheques maritimes et protocole de signature, signes å Bruxelles, le 10 avril 1926.
Fait a Bruxelles, le 27 mai 1967 — —— —
following reservations:
]. to give effect to this Convention either by giving it the force of law or by including the provisions of this Convention in its na- tional legislation in a form appropriate to that legisla- tion;
2. to apply the Interna- tional Covention relating to the limitation of the liability of owners of sea-going ships, signed at Brussels on the 10th October 1957.
Article 25
In respect of the relations between States which ratify this Convention or accede to it, this Convention shall replace and abrogate thc In- ternational Convention for the unification of certain rules relating to Maritime Liens and Mortgagcs and Protocol of signature, sign- ed at Brussels on April 10th1926.
Done at Brussels, this 27th day of May 1967 — — _
konvention förbehåll: 1. om rätt att sätta kon- ventionen i tillämpning an- tingen genom att ge den kraft av lag eller genom att införliva den med sin natio- nella lagstiftning i en för densamma lämpad form;
göra följande
2. om rätt att tillämpa den internationella konven- tionen angående begräns— ningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö, under- tecknad i Bryssel den 10 oktober 1957.
Artikel 25
Såvitt avser förhållande- na mellan stater som rati- ficerar eller ansluter sig till denna konvention skall kon- ventionen ersätta och upp- häva den internationella konventionen rörande fast- ställande av vissa gemen- samma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygs- hypotek samt signaturproto- kollct, undertecknade i Brys- sel den 10 april 1926.
Som skedde i Bryssel, den 27 maj 1967 _ —— —
Prop. 1973: 42
Convention relative & l'in- scription des droits relatifs aux navires en construction
Article]
Les Etats Contractants s'engagent ä ce que leur lé- gislation nationale comporte les dispositions permettant llinscription, conformément aux regles de la présente Convention, dans un regis- tre public Officiel tenu par l'Etat ou placé sous son contröle, des droits énumé- rés & Particle 5 de la pré- sente Convention, relatifs aux navires dont la con- struction sur leur territoire est décidée ou en cours.
Liinscription de ces droits peut étre limitée aux bati- ments diun type et d'un tonnage tels que, d”apres la législation nationale de l'Etat ou l7inscription est requisc, ces båtiments soient, apres achevement, susceptibles d'immatricula- tion comme navires.
ArticleZ
Les Etats Contractants peuvent limiter l'inscription de ces droits aux navires dont la construction est dé- cidée ou en cours pour le compte d'un aeheteur étranger.
Les Etats Contractants autoriseront l'inscription des droits relatifs aux na- vires dont la construction est décidée ou en cours.
Convention Relating to Registration of Rights in Respect of Vessels under Construction
Artic/el
The Contracting States undertake that their nation- al law shall contain provi- sions permitting the regis- tration in accordance with the provisions of this Con- vention, in an official public register established by or under the control of the State, of the rights set out in Article 5 in respect of vessels which are to be or are being constructed with- in their territories.
The registration of such rights may be restricted to vessels which, under the na— tional law of the State of registration, will be of & type and size making them eligible when completed, for registration as seagoing ves- sels.
ArticleZ
The Contracting States may restrict registration of such rights to cases where vessels arc to be or are being constructed for a for- eign purchaser.
The Contracting States shall allow registration of rights in respect of vessels which are to be or are being constructed irrespective of
1967 års skeppsbyggnadr- konvention
Konvention angående in- skrivning av rätt till fartyg under byggnad
Artikel .]
Fördragsslutande stat ut- fäster, att dess nationella lag skall innehålla bestämmel— ser som medger inskrivning i enlighet med bestämmel- serna i denna konvention i ett offentligt register under statlig förvaltning eller till— syn av sådan rätt som anges i artikel 5 till fartyg som avses att byggas eller är un- der byggnad inom dess ter- ritorium.
Inskrivning av sådan rätt får begränsas till fartyg som enligt lagen i den stat där inskrivning söks kommer att i färdigbyggt skick. med hänsyn till typ och storlek, kunna registreras som far- tyg avsett att användas till fart i öppen sjö.
Artikel 2
För—dragsslutande stat äger begränsa inskrivning av så- dan rätt till fartyg som av— ses att byggas eller är under byggnad för utländsk bestäl- lares räkning.
'Fördragsslutande stat skall tillåta inskrivning av rätt till fartyg som avses bli byggt eller är under bygg- nad oavsett sökandens na-
Prop. 1973: 42
quels que soient la natio- nalité et le domicilc de la personne requérant l'in- scription. Ceci toutefois sera sans incidence sur les dispositions de la législation de l'Etat de l'inscription qui limitent l'acquisition des dits droits par des étrangers, ou réglementent la con— struction du navire.
Les effets de l'inscription effectuée en vertu de la pré- sente Convention, quant a la nationalité d'un navire, sont determinés par la lé— gislation de l'Etat dans le- quel la construction du na— vire est décidée ou en cours.
Article 3
Aucun Etat Contractant n'autorisera sur son terri- toire l'inscription de droits relatifs & un navire dont la construction sur le territoire d'un autre Etat Contractant est décidée ou en cours.
Artiele4
L'inscription des droits relatifs ä un navire dont la construction est décidée ou en cours est autorisée (les qu'un contrat pour la con-' struction d'un navire bien déterminé a été signé ou'que le constructeur déclare qu'il a décidé de construire pareil navire pour son propre compte.
Toutefois. la législation nationale peut subordonner l'inscription a la condition que la 'quille ait été po'sée ou qu'un travail de con- struction équivalent ait été exécuté a'l'cn'droit oil le navire doit etre lancé.
Article 5 Les droits de propriété et hypothcques et (( mortga—
the nationality or domicilc of the applicant. However. the foregoing shall not at"- fect any provision of the national law of the State of registration restricting the acquisition of such rights by aliens or for controlling Shipbuilding.
The effects of registration under the provisions of this Convention as regards the national status of any ves— sel shall be determined by the law of the State where the vessel is to be or is being constructed.
Arlicle3
No right in respect of a vessel which is to be or is being constructed within the territory of a Contracting State shall be admissible for registration in any other Contracting State.
Article 4
Registration of rights in respect of a vessel which is to be or is being constructed shall be permitted when a contract for the building of a properly, specified vessel has been executed or the builder declarcs that he has decided to build such a ves- sel for his own account.
However, the national law may make it a condi- tion for- registration that the keel has 'been laid or equivalent constructional work has been performed in the place of launching.
Article'5 ' Titles to and mortgages and ""hypotheques" on a
tionalitet eller hemvist. Det- ta skall likväl ej inverka på bestämmelser i inskrivnings- statens lag som begränsar utlänningars förvärv av så- dan rätt eller reglerar skeppsbyggnad.
Verkan på fartygets na- tionalitet av inskrivning en- ligt bestämmelserna i den- na konvention'avgörs av la- gen i den stat där fartyget avses att byggas eller är un- der byggnad.
Ani/tel.?
Inskrivning av rätt till fartyg som avses att byggas eller är under byggnad i fördragsslutande stat skall icke tillåtas i annan för- dragsslutande stat.
Artikel 4
inskrivning av rätt till fartyg som avses att byggas eller är under byggnad skall tillåtas när kontrakt upp- rättats om byggande av ett vederbörligen specificerat fartyg eller varvet förklarar sig ha beslutat bygga ett så- dant fartyg för egen räk- ning.
Dock får i nationell'lag som villkor för inskrivning föreskrivas att kölen sträcktsellcr därmed lik- värdigt tillverkningsarbete utförts på sjösiittningsplat- sen.
ArtikelS Äganderätt' till samt hy— potek och "mortgage" i
Prop. 1973: 42
ges» relatifs å un navire dont la construction est dé- cidée ou en cours sont, sur demandc, inscrits au re- gistre. '
Articleö
Les effets de l'inscription des droits énumérés a l'ar- ticle 5, y compris le rang entre eux des 'hypothéques et (( mortgages », sont dé- términés par la législation de l'Etat ou la construction est décidée ou en cours; toutefois, sous réserve des dispositions de la présente Convention, les procedures de mise en oeuvre de ces droits sont régies par la lé- gislation de l”Etat ou ces procédures ont lieu.
Article7 L'ordre de préférence entre les hypotheques et
(( mortgages» inscrits sur lcs navires en construction, d'une part, et, diautre part, les privileges et droits de rétention sur ces navires, est déterminé selon les rc- gles qui sont applicables aux navires immatriculés apres achevement.
Article 8
La législation nationale peut disposer que les droits inscrits sur un navire en construction couvriront les matériaux, machines et ap- pareils qui sc trouvent dans l'enceintc du chantier et qui sont distinctcment identifies, par des marques ou autres procédés, comme étant des- tinés å étre incorporés au navire en construction.
vessel which is to be or is being constructed shall, on application, be entered in the register.
Articleö
The effects of the regis— tration of the rights set out in Article 5, including the ranking of mortgages and "hypothcques" between "themselves, shall be deter- mined by the law of the State "where the vessel is to be or is being constructed; however, without prejudice to the provisions of this Convention, all matters re— lating to the procedure of enforcement shall be regu- lated by the law of the State where the enforce- ment takes place.
Article7
The ranking between reg- istered mortgages and "hypotheques" on vessels under construction on the one hand and liens and rights of retention on such vessels on the other hand shall be determined accord- ing to the rules applicable to vessels registered after completion.
Article 8
The national law may provide that the registered rights on a vessel under construction shall attach to materials, machinery and equipment which are within the precincts of the builder's yard and which by marking or other means are distinct- ly identified as intended to be incorporated in the ves- sel.
fartyg som avses att byggas eller är under byggnad skall på ansökan inskrivas i re- gistret.
Artikel 6
Verkan av inskrivning av rätt som avses i artikel 5, däri inbegripen den inbör— des förmånsordningen för inskrivna hypotek och "mortgages”, bestäms av lagen i den stat där fartyget avses att byggas eller är un— der byggnad; dock skall, frånsett bestämmelserna i denna konvention, alla frå- gor rörande exckutionsför- farandet regleras av lagen i den stat där exekutionen äger rum.
Artikel 7
Förmånsordningen mellan å ena sidan inskrivna hypo- tek och ”mortgages" i far- tyg under byggnad och å andra sidan annan panträtt samt retentionsrätt i farty- get bestäms enligt de regler som är tillämpliga på far- tyg registrerade i färdig- byggt skick. ' ' ' -
ArtikelS
I nationell lag får före— skrivas att inskriven rätt till fartyg under byggnad skall omfatta material, maskineri och annan utrustning som befinner sig inom varvsom— rådet och som genom märk— ning eller på annat sätt otvetydigt framstår som av- sett att införlivas med far- tyget.
Prop. 1973: 42
Article9
Les droits énumérés a Particle 5 qui sont inscrits dans 17un des Etats Con- tractants en conformité avec la législation nationale de cet Etat, et le rang qui leur est attribué par celle-ci, sont reconnus par tous les autres Etats Contractants.
Article 10
Aucun Etat Contractant n'autorisera, sauf en cas de vente forcée, la radiation de droits énumérés 51 Var- ticle 5 de la présente Con- vention sans l'accord écrit des bénéficiaires de ces droits.-
Un navire construit ou en construction dans un Etat Contractant ne peut étre admis å Pimmatriculation dans un autre Etat Contrac- tant que si un certificat a été délivré par le premier Etat, attestant que Pinscrip- tion qui aurait été effectuée en vertu de Particle 1 de la présente Convention a été radiée, ou qu'elle sera ra- diée a la date de lämmatri- culation du navire.
Fait ä Bruxelles, le 27 mai 1967 _— _— —
Article 9
The rights set out in Ar- ticle 5 which are registered in one of the Contracting States in accordance with the national law of such State. and the priority there- by obtained, shall be recog- nized in all other Contract- ing States. '
Article 10
No Contracting State shall permit, except in the case of forced sale, the de- registration of the rights set out in Article 5 without the written consent of the hold- ers of such rights.
A vessel. which is being or has been constructed in a Contracting State shall not be eligible for regis- tration in another Contract- ing State unless a certificate has been issued by the for- mer State to the effect that the rights registered pursu- ant to Article 5 have been deregistered. or that such rights will be deregistered on the day when the vessel is registered.
Done at Brussels, this 27th day of May 1967 ————-—
Artikel 9
Rätt som avses i artikel 5 och som inskrivits i för— dragsslutande stat i enlighet med den statens nationella lag skall, jämte därmed en- ligt den lagen förenad pri- oritet. erkännas i övriga fördragsslutande stater.
Artikel 10
Utom i fall av exekutiv försäljning skall fördrags- slutande stat icke tillåta att ur registret avförs rätt som avses i artikel 5 utan skrift- ligt samtycke av rättsinne- havaren.
Fartyg som är under byggnad eller har byggts i fördragsslutande stat skall icke kunna registreras i an- nan fördragsslutande stat utan att den förra staten utfärdat bevis att de rättig- heter som inskrivits enligt artikel 5 avförts ur registret eller att de kommer att av- föras den dag fartyget re- gistreras.
Som skedde i Bryssel, den 27 maj 1967 ————
Prop. 1973: 42
'.») 0 .]x
1 Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Förslag av sjölagskmmnit/"én
Härigenom förordnas i fråga om sjölagen ("i 891: 35 s. 1). dels att 1—24, 69, 254—263, 267—277, 281—284 och 328 så skall ha nedan angiven lydelse.
delsatt till lagen skall fogas följande nya paragrafer, betecknade 25— 57, 233—253, 264—266. 285—293 och 347—351 åå
dels att 278—280 åå skall upphöra att gälla, dels att i 60, 70. 296, 297, 299, 302. 304, 305, 307, 308. 310—313, 315—317, 330 och 341 %% orden ”sjöfartsstyrelsen” och ”styrelsen” skall bytas ut mot ”sjöfartsverket” och "verket”,
dels att i lagen skall upptagas nedan angivna rubriker.1
FÖRSTA "KA PITLET
Allmänna bestämmelser
]. %
Fartyg skall anses såsom svenskt och vara berättigat att föra svensk flagga, om det till minst två tredjedelar äges av svenska medborgare, svenska staten eller svensk kommun. Med svensk medborgare jämställes sådant svenskt aktiebolag och sådan svensk ekonomisk förening vars styrelse till minst två tredjedelar består av här i riket bosatta svenska medborgare, svenskt ömsesidigt försäkringsbolag samt svenskt handels- bolag, i vilket varje obegränsat ansvarig bolagsman är sådant rättssub- jekt som avses i detta stycke.
Avlider svensk ägare till fartyget eller andel däri. anses dödsboet såsom svensk ägare till dess skifte skett, dock längst ett år från döds- fallet.
Konungcn eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsverket äger för särskilt fall bestämma att fartyg. vars drift står under avgörande svenskt inflytande, skall anses såsom svenskt, ehuru det ej uppfyller na- tionalitetsvillkoren i första stycket. I samma ordning kan förlängning medgivas av den i andra stycket bestämda fristen.
1 Senaste lydelse av 1 och 5 55 se 1906: 19; av 25 se 1965: 720; av 3 och 4 åå se 1964: 658; av Sa, 6, 23, 34, 60, 69, 70, 276, 283, 284, 296, 297, 299, 302, 304, 305, 307, 308. 310— 313, 315—317, 328, 330 och 341 Gå se 1967: 48; av 7, 9, 267—272, 275, 277, 281 och 282 55 se 1928: 161; av 8 och 16 55 se 1936: 276; av 254—263, 273 och 274 55 se 1964: 85.
Upphört att gälla har 25, 44—47, 285 och 289 55 enligt 1922: 271; rubriken tredje kapitlet. 26—43, 48, 49, 52—54, 286—288 och 290—293 ååå enligt 1967: 48; 50, 51 och 55—57 55 enligt 1936: 276; 233—253 åå enligt 1927: 78; 264—266 59" enligt 1964: 85.
Prop. 1973: 42 395
2 &
Över svenska fartyg föres hos sjöfartsverket ett skeppsregister, i vilket sker inskrivning av äganderätt till och panträtt i fartyg. Hos sjöfarts- verket föres särskilt skeppsbyggnadsregister för inskrivning av rätt till fartyg som är under byggnad i Sverige eller avses att byggas här. Be- stämmelser om viss minsta storlek för införing i dessa register finnas i 11 &. Sjöfartsverket skall årligen utgiva en på registrens innehåll grun- dad förteckning (skeppslista).
För svenska fartyg. som ej avses med bestämmelserna om skepps- register, äger Konungcn förordna om särskilt register (båtregister), i den mån det fordras för tillsyn eller eljest av allmänna hänsyn.
Närmare föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna angående registrering och inskrivning meddelas av "Konungen eller, efter Konung- ens bemyndigande, sjöfartsverket.
3 &
Fartyg som införes i skeppsregistret skall ha nanm. Namnet bestäm- mes av ägaren. Det får icke förete påtaglig likhet med nanm på annat i skeppsregistret infört fartyg, om det ej hänför sig till en i registret för samme ägare enligt 17 & antecknad serie av fartygsnamn. Med namn på fartyg som införts i skeppsregistret likställas sådant fartygsnanm och sådan serie av fartygsnamn som enligt anteckning i eller ansökan om anteckning i registret brukas eller avses att brukas av annan fartygs— ägare. Dennc äger dock alltid medge registrering av fartyg under namn som kan hänföras till namnserien.
Så länge fartyget är i samme ägares hand får det namn varunder fartyget registrerats icke ändras utan att särskilda skäl äro därtill.
För fartyg som är infört i skeppsregistret skall finnas hemort i Sverige. Denna bestämmes av ägaren. För svenskt fartyg som ej är in- fört i skeppsregistret anses ägarens hemvist vara fartygets hemort, om ägaren ej hos sjöfartsverket anmält annan hemort.
4 s
i skeppsregistret infört fartyg tilldelas av sjöfartsverket signalbokstä- ver (igenkänningssignal), valda ur den enligt gällande internationellt för- drag för Sverige reserverade serien SAA—SMZ. Är fartyget försett med radiostation, skall igenkänningssignalen tillika utgöra anropssignal för stationen.
5 5 För fartyg som införts i skeppsregistret utfärdar sjöfartsverket natio- nalitetscertifikat. Detta skall återgiva de i skeppsregistret införda upp- gifter som fordras för fartygets identifiering .samt innehålla upplysning om ägaren och förklaring att fartyget är svenskt och berättigat att över- allt åtnjuta det skydd och de rättigheter som tillkomma. svenska fartyg; Nationalitetscertifikat skall åtfölja fartyget. chistreringspliktigt fartyg får icke hållas i drift utan gällande natio- nalitetscertifikat. 6 5 Är ägare av registreringspliktigt fartyg icke bosatt i Sverige eller har han ej företrädare här, bör för fartyget vara utsedd'svensk företrädare
Prop. 1973: 42 396
här i landet med samma ställning som huvudredare i partrederi enligt bestämmelserna i 3 kap.
Finnes för fartyg icke företrädare enligt första stycket, äger sjöfarts- verket förordna att fartyget icke får hållas i drift.
75
Till fartyg hör fast inredning samt utrustning och annat varmed far- tyget blivit försett och som är ägnat till stadigvarande bruk för farty- get. Reservdel eller annat avsett att ersätta tillbehör, hör till fartyget endast om föremålet varaktigt förvaras ombord.
Bestämmelserna 1 första stycket äga motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbygge. Till skeppsbygge hör dessutom vad som för bygget till- verkats eller anskaffats, om det finnes på varvets område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsett att tillföras bygget.
Föremål som annan än ägaren av fartyg eller skeppsbygge tillfört fartyget eller bygget hör ej till detta, om icke föremålet och fartyget eller bygget kommit i samme ägares hand. Detsamma gäller i fråga om sådan utrustning för radiosamband och navigering, som tillförts farty- get av dess ägare utan att han ägde utrustningen. Har han förvärvat utrustningen under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga den om förvärvaren åsidosätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet, hör den icke till fartyget eller bygget så länge villkoret gäller.
Överlåtelse av tillbehör till fartyg eller skeppsbygge gäller ej mot tredje man, förrän tillbehöret skiljes från fartyget eller bygget på sådant sätt att det ej längre kan anses höra till detta.
Så
Förvärvar ägaren av fartyg eller skeppsbygge föremål under villkor att överlåtaren har rätt att återtaga föremålet, om förvärvaren åsido- sätter vad som åligger honom enligt överlåtelseavtalet eller att ägande- rätten till föremålet skall förbliva hos överlåtaren till dess betalning er- lagts eller annan förutsättning uppfylls, får villkoret ej göras gällande sedan förvärvaren tillfört fartyget eller bygget föremålet så att det en- ligt 75 första eller andra stycket hör till fartyget eller bvgget. Vad nu sagts gäller ej beträffande utrustning för radiosamband och navigering.
I fråga om möjligheten att göra avtalet gällande äger första stycket motsvarande tillämpning för det fall att avtalet betecknats som hyres- avtal eller betalningen beteeknats som vederlag för föremålets nyttjan- de, om det är åsyftat att den som fått föremålet utgivet till sig skall bliva ägare av detta.
9 %
Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med er- forderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, be- mannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej även— tyras.
Om säkerheten på fartyg gälla särskilda bestämmelser.
105
Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum
Prop. 1973: 42 397
på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att far- tyget ej är Värt att iståndsättas.
På begäran av ägaren skall fartyg, som ej iståndsättligt, säljas såsom efter utmätning. Fartyget skall därvid säljas såsom utmätt för fordran med bästa rätt.
Bestämmelser om besiktning för utrönande av fartygs iständsättlighet meddelas i 12 kap.
ANDRA KAPITLET
Om registrering av fartyg Registrens omfattning 11 s
I skeppsregistret skall införas varje fatty—7, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Konungen äger dock bestämma att statsägda fartyg, som brukas ute- slutande för statsändamål och icke för affärsdrift. ej skall införas i skeppsregistret.
[ skeppryggnadsregistret. får införas skeppsbygge som avses i 2 &. om det färdiga skrovet beräknas f ä sådan längd och bredd som angivits ' i första stycket. Bestämmelserna i detta kapitel om fartyg äga motsva- rande tillämpning i den mån särskild föreskrift ieke meddelas. Därvid skall bestämmelse. som avser skeppsregistret, i stället gälla skeppsbygg— nadsregistret och bestämmelse, som avser fartygs hemort, i stället gälla den ort där skeppsbygget utföres eller skall utföras.
12 _S
Ägare av fartyg, som är registreringspliktigt enligt 11 %, är skyldig att inom en månad från sitt förvärv hos sjöfartsverket anmäla fartyget för registrering eller, om fartyget redan är infört i skeppsregistret. söka inskrivning av förvärvet. Är fartyget nybyggt här i riket, skall det an- mälas för registrering senast sex månader efter sjösättningen, om sjö- fartsverket ej av särskilda skäl medgivcr uppskov. '
Skyldighet att söka inskrivning av förvärv av fartyg föreligger ej, om förvärvet skett under villkor att äganderätten skall förbliva hos över- låtaren till dess betalning erlagts eller förvärvets fullbordan eljest är beroende av villkor. Förvärvaren har dock rätt till inskrivning av så- dant förvärv med anteckning enligt 36 å andra stycket om det villkor varav förvärvets fullbordan beror. '
Anmälan om registrering innefattar tillika ansökan om inskrivning av ägarens förvärv. Bestämmelserna om skyldighet att söka inskrivning av förvärv av fartyg äga motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av andel i fartyg.
135
Anmälan om registrering av skeppsbygge göres av ägaren. Den som därefter förvärvar ett registrerat skeppsbygge skall inom en månad hos sjöfartsverket antingen söka inskrivning av förvärvet eller också an- mäla bygget för avregistrering enligt 15 å. '
När skeppsbygge utföres eller skall utföras enligt byggnadsavtal
Prop. 1973: 42 398
skall, oavsett avtalets innehåll, varvet anses såsom ägare till bygget, om ej beställaren skall tillhandahålla byggnadsmaterialet.
14 &
Fartyg som införts i skeppsregistret skall avföras därur, om fartyget ]. förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts;
2. skall anses förlorat enligt 70—72 55 lagen ( 1927:77 ) om försäk— ringsavtal;
3. med tillämpning av 10 och 317 åå förklarats icke vara iståndsätt- ligt efter inträffad skada; eller
4. upphört att vara svenskt. Ifall som angives i första stycket är ägaren skyldig att göra anmälan för avregistrering inom en månad efter den händelse varom fråga är. Har fartyget upphört att vara svenskt, är jämte ägaren dennes fångesman ansvarig för att anmälan göres.
155
l skeppsbyggnadsregistret inför-t skeppsbygge skall avföras därur, när 1. fall inträffar som avses i 145 första stycket 1—3; 2. bygget skall införas i skeppsregistret; eller 3. ägaren anmäler bygget för avregistrering. l fall som avses i första stycket 1 är ägaren skyldig att göra anmälan för avregistrering inom en månad efter den händelse varom fråga är. Om skeppsbygge från att hava varit svensk egendom övergår i utländsk ägo, är jämte ägaren dennes fångesman ansvarig för att anmälan göres.
16%
Äro flera ägare av fartyg, som skall avföras ur skeppsregistret enligt 14 & första stycket 4, och kan fartyget bevaras såsom svenskt genom att delägare utlöser meddelägare enligt 55 %, får avregistrering icke verk- ställas så länge utlösningsrätten kan göras gällande.
Gäller inteckning i fartyg som skall avföras ur skeppsregistret, får av" registrering icke verkställas förrän borgenären skriftligen samtyckt till åtgärden
Samtycke enligt andra stycket fordras icke vid överföring från skepps- byggnadsregistret till skeppsregistret. Bestämmelser om överföring av inteckning meddelas 1 271 & tredje stycket och 2935
17 ä
] skeppsregistret får antecknas serie av fartygsnamn som ägare av re— gistrerat fartyg brukar eller avser att bruka, om namnserien är ägnad att skilja fartygen från andra i skeppsregistret införda fartyg och den består av inbördes särskiljande namn. Vad som nu sagts äger motsvarande till- lämpning, om ägare av registrerat eller påbörjat skeppsbygge avser att bruka sådan namnserie sedan bygget såsom fullbordat fartyg införts i skeppsregistret. Denne har också rätt till anteckning i skeppsregistret av namn, varunder fartyget kan införas där.
Anteckning av namnserie eller namn göres på ansökan av ägaren till fartyget eller skeppsbygget. Sökes samma dag anteckning av flera namn- serier eller namn som ej äro inbördes särskiljande, bestämmes företrädet mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Anteckning som gjorts enligt denna paragraf skall avföras ur skepps- registret, om namnserien eller namnet ej inom två år tagits i bruk för
Prop. 197 3: 42 399
registrerat fartyg eller under två är icke brukats för sådant fartyg. An- teckningen skall även avföras, om det begäres av den på vars ansökan den gjorts eller av någon som inträtt i dennes rätt.
Verkan av registrering och inskrivning 18 5
Fråga huruvida förvärv som ligger till grund för registrerings- eller inskrivningsåtgärd är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida sådan åtgärd av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av åtgärden. Är särskild föreskrift meddelad rörande rättsverkan av regi- strerings- eller inskrivningsåtgärd, gäller dock den föreskriften.
195
Har fartyg förvärvats genom överlåtelse eller beställning och inskriv- ning sökts för förvärvet, får fartyget därefter icke tagas i anspråk för sådan överlåtarens gäld som ej är förenad med panträtt eller retentions- rätt i fartyget. Anmälan om avregistrering har samma verkan som an- sökan om inskrivning.
20 5
Har fartyg överlåtits till flera var för sig, har det förvärv företräde för vilket inskrivning sökes först. Inskrivning giver icke företräde framför tidigare överlåtelse, om förvärvaren vid förvärvet ägde eller bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen. Detta undantag gäller dock ej om förvärvaren i sin tur överlåtit fartyget till annan och denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om den första överlåtelsen.
Sökes samma dag inskrivning av flera förvärv, hava de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de ägt rum. Äro förvärven sam- tidiga eller kan det ej utrönas i vilken tidsföljd de skett, skall rätten på talan av endera förvärvaren förordna om företrädet mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Det företräde som ansökan om inskrivning medför förfaller, om an- sökningen avslås. Företrädesrätten förfaller även, om inskrivet förvärv visar sig vara ogiltigt eller av annan anledning än som avses i denna paragraf icke kan göras gällande av förvärvaren.
Bestämmelserna i denna paragraf äga motsvarande tillämpning på förvärv genom bolagsskifte, arv och liknande förvärv, när fråga upp- kommer om företräde mellan sådant förvärv och senare förvärv genom överlåtelse. De äga icke tillämpning beträffande företräde mellan för- värv vid exekutiv försäljning och annan överlåtelse.
21 &
Har fartyg förvärvats genom överlåtelse från någon som ej var rätt ägare på den grund att hans eller någon hans företrädares fång var ogil- tigt eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren, är förvärvet likväl gil- tigt, om överlåtarens förvärv var inskrivet vid tiden för överlåtelsen och om förvärvaren vid överlåtelsen eller, när egendomen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren ej var rätt ägare.
Om förvärv av fartyg på exekutiv auktion gälla särskilda bestäm— melser.
Prop. 1973: 42 400
225
Talan om bättre rätt till fartyg kan med laga verkan riktas mot den för vars förvärv inskrivning senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande överlåtit fartyget. Den till vilken fartyget sålunda överlåtits har i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.
Första stycket äger motsvarande tillämpning när någon vill söka betal- ning ur fartyget för fordran som är förenad med panträtt eller reten- tionsrätt. Om tvist angående äganderätten är antecknad i skeppsregistret. kan talan om betalning i stället riktas mot den som innehar fartyget med äganderättsanspråk.
235
Har till skeppsregistret inkommit underrättelse från domstol att talan väckts om bättre rätt till fartyg eller har ärende upptagits angående an- , teckning i registret av förvärvsvillkor som avses i 365 andra stycket, äger den som därefter förvärvat fartyget eller panträtt på grund av in- teckning däri icke till stöd för beståndet av förvärvet eller rätt till er- sättning enligt 349 & åberopa att han varken ägde eller bort äga känne- dom om tvisten eller villkoret.
245
Har äganderätt till fartyg, som är registrerat i främmande. stat, eller till skeppsbygge i främmande stat inskrivits i register hos den staten och i enlighet med dess lag, skall rätten erkännas som giltig i Sverige med det företräde som den medför enligt "nämnda lag. såvitt det är förenligt med 259 och 260 55.
Rvgistrerings- och inskrivningsfö'rfarandet
25 &
Registrerings- och inskrivningsärenden äro ärenden om registrering av och inskrivning av rätt till fartyg och skeppsbyggen samt om register— anteckningar och andra införingar i skepps- och skeppsbyggnadsregist- ren, allt enligt bestämmelser i denna lag.
Registrerings- och inskrivningsärenden handlägges i sjöfartsverket på särskild inskrivningsavdelning, som förestås av lagfaren person. I fråga om denne gälla rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare.
Hos sjöfartsverket föres dagbok över registrerings- och inskrivnings- ärenden. Handlingar i ärendena sammanföras i akter.
26%
Beslut, som innebär registrerings- eller inskrivningsåtgärd, meddelas genom att införas i registret och skall anses hava det innehåll som fram- går av detta. Annat beslut meddelas genom anteckning i dagboken eller akten. Beslut skall dagtecknas.
Föranleder registreringsanmälan eller inskrivningsansökan icke re- gistrerings- eller inskrivningsåtgärd, skola skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten.
Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring'av betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall anteckning därom göras i dagboken eller akten.
Prop. 1973: 42 401
275
Har beslut i registrerings- eller inskrivningsärende gått emot sökan- den eller annan som hörts i ärendet enligt 32 eller 34 5, skall denne ge- nast underrättas därom. I underrättelsen skola angivas de skäl för be- slutet som antecknats i dagboken eller akten och vad den har att iakt- taga som vill fullfölja talan mot beslutet.
Talan mot beslut i registrerings- eller inskrivningsärende föres genom besvär i Svea hovrätt. Besvärsinlagan ingives till sjöfartsverket. Besvärs- tiden är fyra veckor. Besvär över beslut, som införts i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skola antecknas där. När slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning göras om in- nehållet i beslutet.
Talan om utdömande av vite, som förelagts enligt denna lag, föres på anmälan av sjöfartsverket av allmän åklagare vid domstol.
285
Anmäles fartyg icke för registrering eller avregistrering inom föreskri- ven tid eller sökes ej inom sådan tid inskrivning av förvärv av fartyg, får sjöfartsverket förelägga vite för skyldighetens fullgörande eller, i fall som angivits i 14 5 första stycket samt 15 & första stycket 1 och 2, själv- mant vidtaga åtgärder för avregistrering.
Är registrering av fartyg eller inskrivning av förvärv av fartyg bero- ende av att föregående ägare gör registreringsanmälan eller inskrivnings- ansökan, får förvärvaren göra anmälan eller ansökan på föregående äga- rens vägnar. Denne är skyldig att för sådant ändamål tillhandahålla er- forderliga handlingar som han innehar.
29g
I skeppsregistret införas fartyg under särskilt nummer. Detta får där- efter ej ändras eller tilldelas annat fartyg.
I registret skall för varje fartyg antecknas
1. fartygets namn samt, i fråga om fartyg som förvärvats från främ- mande land och för vilket därvid namnändring ägt rum, även fartygets förra namn;
2. fartygets hemort;
3. fartygets igenkänningssignal;
4. fartygets byggnadsår och tillverkare samt, i fråga om fartyg som förvärvats från främmande land, det år då fartyget blivit svensk egen- dom;
5. skrovets största längd och bredd;
6. fartygets brutto- och nettodräktighet och, i förekommande fall, dödvikt i metriska ton, allt enligt mätbrev;
7. fartygets huvudsakliga ändamål såsom befordran av gods, i före- kommande fall med angivande av det särskilda slag av last som avses, eller av passagerare eller för fiske, fångst, bogsering, bärgning, dykning, isbrytning eller nöjesfart.
Vid inskrivning av äganderätt till fartyget antecknas ägarens eller, om fartyget tillhör flera, varje delägares namn, hemvist, nationalitet och förvärv, delägares andel i fartyget samt, i förekommande fall, namn, hemvist och nationalitet för huvudredare eller den som företräder far- tyget enligt 6 €.
Prop. 1973: 42 402
30 5
I skeppsbyggnadsregistret införes skeppsbygge under särskilt nummer. Detta får därefter ej ändras eller tilldelas annat bygge.
I registret skall för varje skeppsbygge antecknas
1. av vem och var bygget utföres eller skall utföras;
2. byggnadsnummer eller annan beteckning för bygget;
3. det huvudsakliga ändamålet. med det fartyg bygget avser, skrovets. beräknade största längd och bredd samt fartygets beräknade brutto- och . nettodräktighet och, i förekommande fall, dödvikt i metriska ton;
4. beställarens namn, hemvist och nationalitet.
Vid inskrivning av äganderätt till skeppsbygge antecknas ägarens eller, om bygget tillhör flera, varje delägares namn, hemvist, nationalitet och förvärv samt delägares andel, såframt upplysning föreligger därom.
31 &
Anmälan eller ansökan i registrerings- och inskrivningsärende skall göras skriftligen med angivande av de omständigheter på vilka fram- ställningen grundas. Den skall härutöver innehålla sådana uppgifter och åtföljas av sådana handlingar som behövas enligt bestämmelser i denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter.
32 5
Är anmälan eller ansökan i registrcrings- eller inskrivningsärende så bristfällig att den är otjänlig som underlag för prövning, skall den av- visas. Om ärendet eljest ej kan omedelbart avgöras, får det uppskjutas för utredning, varvid anteckning om anmälningen eller ansökan skall göras i registret. Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att före- bringa den utredning som fordras. l föreläggandet får vite utsättas. Ef- terkommes ej föreläggandet, kan anmälningen eller ansökningen för- klaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.
Förekommer anledning antaga, att fullbordan av det förvärv som åberopas är beroende av villkor eller att förvärv är ogiltigt eller icke kan göras gällande eller att åtgärd, som anmälan eller ansökan avser. eljest skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt beröres beredas till- fälle att yttra sig. I samband därmed får även sökanden eller annan höras.
Finnes vid uppskov enligt denna paragraf sökandens rätt tvistig, kan föreläggande meddelas honom att inom viss tid väcka talan vid dom— stol. Efterkommes ej föreläggandet, kan anmälningen eller ansökningen förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandct.
33 %
Registreringsanmälan eller inskrivningsansökan skall avslås, om
1. anmälningen eller ansökningen strider mot bestämmelse i 11 %;
2. förvärvet av fartyg icke styrkes;
3. i fråga om registrerat fartyg fångesmannen ej är inskriven som ägare av fartyget och sökandens förvärv icke grundas på exekutiv för- säljning;
4. överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren gällande inskränk- ning i hans rätt att förfoga över fartyget och, när överlåtelsen skedde, hans äganderätt ej var inskriven eller, om så var fallet, ärende uppta- gits angående anteckning i registret av förvärvsvillkor eller förbehåll varav inskränkningen beror;
5. talan väckts om bättre rätt till fartyget;
Prop. 1973: 42 403
6. fartyget tidigare överlåtits till någon vars förvärv enligt 20 eller 21 & äger företräde framför sökandens förvärv;
7. fartyget förvärvats av annan än sökanden genom exekutiv försälj- ning;
8. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke kan göras gällande.
Anmälan om registrering av fartyg skall vidare avslås, om fartyget förvärvats från främmande land och det icke visas att fartyget an- tingen ej är infört i register där eller också kommer att avföras ur så- dant register den dag det registreras i Sverige. I fråga om skeppsbygge skall vad som nu sagts ej avse bygget utan inskriven rätt därtill.
Anmälan om avregistrering eller ansökan om anteckning av namn eller namnserie skall avslås, om förutsättningarna för sådan åtgärd icke föreligga enligt bestämmelser i 14—17 55.
34 5
Kan förvärv som åberopas i registrerings- eller inskrivningsärende icke styrkas skriftligen, äger sjöfartsverket utsätta sammanträde för ut- redning angående äganderätten. Detsamma gäller när bifall till sökan- dens anmälan eller ansökan är beroende av att fångesmannens förvärv är inskrivet och sökanden ej kan styrka dennes förvärv skriftligen.
Envar vars rätt kan antagas bliva berörd skall beredas tillfälle att yttra sig och kan vid vite föreläggas att infinna sig vid sammanträdet personligen eller genom ombud. Sammanträde får hållas även om sö— kanden eller annan som kallats uteblir. Vid sammanträdet skall föras protokoll.
Sjöfartsverket kan hos underrätt som är behörig att upptaga sjörätts- mål göra framställning om att vittne höres. Rätten skall anställa vittnes- förhör, om laga hinder ej möter. Bestämmelserna om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling äga motsvarande tillämpning.
35%
Kungörelse om sammanträde enligt 34 % anslås hos sjöfartsverket samt införes i allmänna tidningarna och i tidning inom den ort som är eller kan antagas vara fartygets hemort. Kungörelsen skall upptaga sö- kandens namn och adress samt innehålla de uppgifter som fordras för fartygets identifiering ävensom erinran om att sammanträdet syftar till att vinna utredning angående äganderätten till fartyget och att registre- ring eller inskrivning kan komma att företagas med stöd av vad som framkommer vid sammanträdet. Sammanträdet skall utsättas till sådan tid att minst tre månader komma att förflyta mellan sista kungörandet och dagen för sammanträdet.
Sedan protokollet från sammanträdet uppsatts, skall registrerings- anmälan eller inskrivningsansökan under åberopande av protokollet så- som fångeshandling anses gjord den dag sammanträdet avslutades. Om det på grund av vad som upplysts vid sammanträdet eller eljest fram- kommit måste antagas, att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är giltigt och kan göras gällande, skall protokollet från sammanträdet anses såsom fångeshandling.
365
Om hinder icke möter enligt 32 eller 33 5, skall där avsedd anmälan eller ansökan bifallas. Att svenskt mätbrev ännu ej utfärdats för fartyg,
Prop. 1973: 42 404
som förvärvats från främmande land, utgör icke hinder mot registrering av fartyget, om i stället finns annat godtagbart bevis om de storleksmått som angivas i 11 &.
Finnes vid inskrivning av förvärv av fartyg förvärvet vara förenat med villkor, varav dess fullbordan eller bestånd beror, eller eljest med förbehåll som inskränker sökandens rätt att överlåta fartyget eller söka inteckning eller upplåta panträtt: däri, skall anteckning därom göras i registret. Detsamma gäller, om upplysning därefter vinnes om villkoret eller förbehållet.
Är i ärende om avregistrering fråga om att fartyg skall överföras till register i främmande stat, äger sökanden i stället erhålla beslut att fartyget skall avregistreras den dag registrering sker i den staten. Så snart det visats att sådan registrering skett, skall avregistrering företa— gas mcd verkan från den dag den nya registreringen ägt rum.
37 %
Inträdet på grund av ombyggnad eller av annan orsak ändring i för- hållande som avses i 29 eller 30 %, skall särskild anteckning göras därom i registret. Detsamma gäller när ny huvudredare eller företrädare enligt 6 % utses för fartyg. Det åligger ägaren att inom en månad till sjöfarts- verket anmäla ändring som avses i detta stycke. Bestämmelserna i 28 5 första stycket äga motsvarande tillämpning.
Särskild registeranteckning skall vidare göras när i fråga om fartyg eller skeppsbygge
1. talan väckts om bättre rätt till fartyget eller bygget;
2. mål som avses under 1 avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft;
3. ägaren försatts i konkurs;
4. exekutiv försäljning av fartyget eller bygget begärts enligt 71 & konkurslagen ;
5. fartyget eller bygget utmätts;
6. beslut om egendomsavträde eller utmätning upphävts eller fråga om fartygets eller byggets försäljning förfallit av annat skäl;
7. fartyget eller bygget skall avföras ur registret enligt 14 eller 15 & men hinder mot avregistrering möter enligt 1.6 5;
8. beslut meddelats enligt 36 & tredje stycket att fartyget eller bygget skall avregistreras den dag registrering sker i främmande stat; eller
9. eljest är i lag eller författning föreskrivet att visst förhållande skall antecknas i registret.
Kan anteckning i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret uppenbarligen ej längre vara av betydelse, skall den avföras därur.
38å
Om införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret finnes innehålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dylikt förbiseende, skall införingen rättas. Därvid skall det inbördes företrädet mellan in- skrivna rättigheter som beröras av rättelsen bestämmas efter vad som finnes skäligt. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller rättighets- havare, för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, skall tillfälle beredas honom att yttra sig, om han är känd.
Beslut om rättelse införes i registret och skälen för beslutet anteck- nas i akten. Beslutet skall snarast möjligt anmärkas på bevis eller hand- ling som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen. Det åligger
Prop. 1973: 42 405
den som innehar sådan handling att på anmodan tillhandahålla denna. I föreläggande att fullgöra angivna skyldighet får vite utsättas.
När ärende om rättelse upptagits, skall anteckning därom ske i regist- ret, om beslut i ärendet ej meddelas samma dag.
39%
Nationalitetscertifikat utfärdas på grundval av och i samband med registrering och inskrivning i skeppsregistret. Certifikatet får ej utläm- nas utan att tidigare för fartyget gällande nationalitetscertifikat åter- ställes. Uppgives detta hava förkommit, prövar sjöfartsverket huruvida och på vilka villkor det nya certifikatet kan utlämnas.
Nytt nationalitetscertifikat utfärdas tillika, när det är påkallat med hänsyn till ändring som avses i 37 5 första stycket eller när gällande certifikat skadats eller eljest behöver utbytas. Bestämmelserna i första stycket äga därvid motsvarande tillämpning.
Nationalitetscertifikat förfaller, om fall inträffar som angives i 14 & första stycket samt om förordnande meddelas enligt 6 5 andra stycket. Förfallet nationalitetscertifikat skall återställas till sjöfartsverket.
TREDJE KAPITLET
Om partrederi 40 %
Äro flera ägare av fartyg och med detta driva rederirörelsc, svarar varje delägare för partrederiets förbindelser endast i förhållande till sin andel i fartyget, såframt icke delägare åtagit sig större ansvarighet.
I fråga om delägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter skola be- stämmelserna nedan lända till efterrättelse, om annat ej är avtalat mel— lan delägarna,
415
För partrederi bör utses en huvudredare. Till sådan får ej utses annan än i Sveige bosatt svensk medborgare eller svensk juridisk person som angives i 1 & eller också i Sverige bosatt dansk, finsk eller norsk med- borgare.
Huvudredarens namn, nationalitet och hemvist skola anmälas hos sjöfartsverket, även om fartyget ej är infört i skeppsregistret.
42 &
Huvudredaren är i denna sin egenskap behörig att på partrederiets vägnar företaga rättshandlingar vilka rederirörelsen vanligen medför, så.- som att antaga och avskeda befälhavare och meddela honom föreskrif— ter, taga sedvanliga försäkringar samt uppbära medel som inflyta för rederiets räkning.
Utan särskilt bemyndigande äger huvudredaren icke överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller träffa avtal om bcfraktning eller skepps- lega för tid överstigande ett år.
43 & Huvudredaren är i denna sin egenskap behörig att väcka talan i sak som rör partrederiet och utföra sådan talan. l sak som rör rederiet får huvudredaren sökas. Är huvudredare ej
Prop. 1973: 42 406
utsedd och anmäld hos sjöfartsverket, äger den som vill söka rederiet instämma vilken han vill av delägarna att svara för detta.
44 &
Huvudredaren skall tillse att erforderliga upplysningar angående part— rederiets förhållanden komma delägarna till handa på lämpligt sätt och vid lämpliga tider. Han bör inhämta deras föreskrift, när betydelsefulla angelägenheter förekomma.
45 &
Om ej samtliga delägare äro ense om ett avgörande, fattas beslut i partrederiets angelägenheter vid allmänt sammanträde, till vilket varje delägare blivit minst en vecka förut kallad genom att underrättelse om sammanträdet på lämpligt sätt delgivits honom. Har underrättelse av- sänts i rekommenderat brev eller i telegram under delägarens senast kända adress, anses delgivning därigenom hava skett.
Delägare som uteblir från sammanträde har att godtaga beslut av dem som varit närvarande. Huvudredaren skall tillse att delägaren får med- delande om de beslut som fattats vid sammanträdet.
Protokoll skall föras över vad som av vikt förekommer vid allmänt sammanträde, om delägare begär det.
46 5
Vid omröstning beräknas varje delägares röstetal efter hans andel i fartyget. Såsom beslut gäller deras mening vilkas andelar tillsammans äro störst. Vid lika röstetal gäller den mening huvudredaren biträder. Om vid val av huvudredare två eller flera erhållit lika röster, skall lotten skilja mellan dem.
Beslut, som strider mot gällande partrederiavtal eller mot rederiets ändamål, är icke giltigt om ej samtliga delägare äro ense.
För beslut om upplösning av rederiet gälla bestämmelserna i 54 5.
47 & Huvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom beslut av delägarna i den ordning som föreskrives i 45 och 46 så. Äger huvudredare själv hälften i fartyget eller mera, kan domstol på delägares talan skilja honom från befattningen, om giltiga skäl före- ligga.
485
Huvudredaren är ansvarig för att partrederiets bokföring fullgöres i överensstämmelse med lag. Han skall till delägarna avgiva redovis— ning för förvaltningen av rederiets angelägenheter. Redovisning skall avse kalenderår och avgivas inom två månader efter kalenderårets ut— gång.
Redovisning avgives skriftligen till varje delägare. För granskning av redovisningen har delägare rätt att taga del av rederiets räkenskaps- handlingar.
Vill delägare klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex månader efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan, om huvudredaren ej förfarit svikligen.
Prop. 1973: 42 407
49 &
Till bestridande av utgifter för partrederiets verksamhet skall varje delägare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter del— ägare att vid anfordran erlägga beslutat bidrag och förskjutes beloppet av annan delägare eller av huvudredaren, skall den bidragsskyldige er— lägga ränta på beloppet till dess betalning sker. Räntan utgår efter det av riksbanken vid tiden för förskottet tillämpade officiella diskontot med tillägg av fyra procent för år, dock lägst sex procent årlig ränta.
[ avräkning på sin fordran äger förskottsgivaren i den bidragsskyldi- ges ställe uppbära utdelning som belöper på dennes andel.
50%
Vinst eller förlust som uppkommer av rederirörelsen skall fördelas mellan delägarna i förhållande till deras andelar.
Finnes enligt avgiven redovisning överskott, skall detta utdelas till delägarna sedan erforderligt belopp avsatts för driften.
515
Övergår andel i fartyg till annan, skall någon av fångesmännen oför- dröjligen underrätta övriga delägare och huvudredaren härom.
Har delägare blivit medborgare i främmande stat, skall han ofördröj- ligen härom underrätta övriga delägare och huvudredaren.
52 %
I fall som avses i 51 & första stycket har delägare rätt att lösa till sig den andel som kommit i annans hand. Om delägaren ej inom en månad från det han fick vetskap om övergången tillkännagiver för förvärvaren att han vill utöva lösningsrätten, är den förfallen. Lösningsrätt gäller icke, om andelen sålts exekutivt eller på offentlig auktion eller förvär- varen är förre ägarens make, avkomling eller avkomlings make.
Önska flera utöva lösningsrätten, bestämmes deras inbördes rätt efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.
Träffas ej överenskommelse om lösens belopp, skall detta fastställas av tre skiljemän enligt bestämmelserna i lagen ( 1929:145 ) om skilje- män. Vederlag som avtalats får icke frångås, om ej vederlaget finnes avsevärt avvika från det verkliga värdet.
53 &
Delägare i fartyget blir icke genom att hans andel övergår till annan fri från sin ansvarighet i förhållande till medredarna för de förbindelser som åvilade rederiet vid övergången. Förvärvaren av andelen inträder genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter mot medredarna. Han är på samma sätt som sin fångesman bunden av vad rederiet lag- ligen gjort och beslutat före andelens övergång. Häftar den förutvaran- de ägaren för oguldet tillskott, äger medredare mot nye ägaren rätt att avräkna sådan fordran på den utdelning som belöper på den överlåtna andelen.
Förvärvaren svarar i förhållande till tredje man såsom redare för de förbindelser rederiet ingår efter andelens övergång. Den förutvarande
Prop. 1973: 42 408
ägaren får ej till sitt fredande från sådan ansvarighet åberopa den sked- da övergången i annat fall än då tredje man icke varit i god tro.
545
Den eller de delägare som äga mer än hälften i fartyget kunna be- sluta att partrederiet skall upplösas.
Såvitt ej annat följer av rederiavtalet kan varje delägare påkalla upp— lösning av rederiet sex månader efter det han givit övriga delägare med- delande därom.
På begäran av delägare skall rederiet vidare upplösas, om
1. fartyget till följd av förändring i de förhållanden, som avses i 1 5, utan delägarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt;
2. huvudredaren blivit genom domstols beslut skild från befattningen enligt 47 å andra stycket;
3. annan delägare är ur stånd att fullgöra sina förpliktelser; eller
4. rederiet förvaltats på sådant sätt att delägarens rätt därigenom kränkes.
555
Om delägare påkallat upplösning av rederiet enligt 54 5, andra styc— ket, har annan delägare rätt att utlösa den som påkallat upplösning. Tillkännagiver denne ej inom en månad för den förre att han vill utöva utlösningsrätten, är den förfallen.
I fall som avses i 54 & tredje stycket har delägare rätt att, i stället för att påkalla upplösning av rederiet, utlösa meddelägare till vilken upp- lösningsgrunden hänför sig. Om delägaren ej inom en månad från det han fått vetskap om förhållandet tillkännagiver för meddelägaren att han vill utöva utlösningsrätten, är den förfallen.
Göra flera gällande utlösningsrätt, bestämmes deras inbördes rätt efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.
Träffas ej överenskommelse om lösens belopp, skall såväl lösenbe— loppet som tiden för dess erläggande fastställas av tre skiljemän enligt bestämmelserna i lagen (1929: 145) om skiljemän.
56 5
Vid upplösning av partrederi skall, om delägarna icke enas om annat, fartygets försäljning ske på offentlig auktion i enlighet med vad i lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt: stadgas angående försäljning av sam- fällt gods. Är fartyget i utlandet skall, om delägarna ej enas om orten för försäljningen, avgörande härom träffas av god man som utses av rätten enligt bestämmelserna i nämnda lag.
57 %
Den som har större andel i fartyget än hälften äger övertaga farty- gets förande, om han är behörig därtill. Träffas ej överenskommelse om lönevillkoren, fastställas dessa av tre skiljemän enligt bestämmel- serna i lagen (1929: 145) om skiljemän.
Om den som har större andel i fartyget än hälften är befälhavare, skall rätten på annan delägares talan skilja honom från befattningen, om giltiga skäl föreligga.
Prop. 1973: 42 409
(FJÄRDE KAPITLET)
(Om fartygs befälhavare) 69%
Om fartyg på utländsk ort belägges med kvarstad eller utmätes, skall befälhavaren härom ofördröjligen underrätta närmaste svenske konsul och sjöfartsverket. Vid underrättelsen till verket fogas såvitt möjligt utländsk myndighets bevis om åtgärden.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, när åtgärd som där avses häves.
TIONDE KAPITLET
Om redares ansvarighet 233 &
Redaren är ansvarig för skada som genom fel eller försummelse i tjänsten orsakas av befälhavare eller medlem av besättningen eller av lots. Detsamma gäller, om skada åstadkommes av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Vad redare sålunda nödgas utgiva äger han söka åter av den som vållat skadan.
Bestämmelser om redares frihet från och begränsning av ansvarighet i vissa fall meddelas i 122 och 171—173 55 samt i lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konos- sement. Om den begränsning av ansvarigheten vartill redaren därutöver är berättigad finnas bestämmelser i detta kapitel.
234 &
Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag, är ansvarigheten begränsad vad angår
1. ersättning för dödsfall eller skada på person, som befann sig om- bord på fartyget för att medfölja detta, och för förlust av eller skada på egendom ombord;
2. ersättning för dödsfall eller skada på person eller för förlust av eller skada på egendom, om skadan orsakats av någon som befann sig ombord på fartyget;
3. ersättning för dödsfall eller skada på person eller för förlust av eller skada på egendom, om skadan orsakats av omständighet som hän- för sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget eller till last- ningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till passager-årens ombordstigning, befordran eller landstigning;
4. ersättning för förlust i följd av skada på hamnanläggning. bassäng eller segelbar vattenväg;
5. ersättning på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket. strandat eller övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.
Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller nå- gon hos redaren anställd person, som befann sig ombord eller vilkens åligganden stå i samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller an— svarighet på grund av fel eller försummelse av redaren själv. om ej
Prop. 1973: 42 410
denne begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befäl- havare eller medlem av dess besättning.
Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse endast det belopp varmed fordringen överstiger motfordringen.
235 5
Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst ett— hundrafemtiotusen francs. Inträffar dödsfall eller skada på person, höjes ansvarighetsgränsen i vad. avser sådan skada med tvåtusenett— hundra francs för ton, dock med minst sexhundratrcttiotusen francs.
Ansvarighetsgränsen gäller beträffande fordringar, vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.
Med dräktighet avses nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid beräknande av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten. Vad som förstås med franc bestämmes i 348 5.
236 &
Fordringar på grund av dödsfall eller skada på person skola i första hand tillgodoses med det ansvarighetsbelopp som avses i 235 5 första stycket andra punkten. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar tillgodoses ur det belopp som avses i samma stycke första punkten.
Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till ford-- ringarnas storlek.
Har redaren betalt fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt fordringen kunnat i Sverige göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses i denna paragraf, skall också den fordringen med- tagas vid fördelningen.
237 %
Kvarstad eller annan handräckning för fordran beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hä- vas, om redaren i Sverige hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 % jämte ett av myndigheten be- stämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten får åberopas gentemot alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än som avses i första stycket och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för åter— stoden, skola föreskrifterna i första stycket äga tillämpning.
Om redaren ställt full säkerhet enligt första eller andra stycket, skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med den fulla säkerheten frigivas.
Vad i denna paragraf föreskrives skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland el- ler Norge.
Prop. 1973: 42 411
238 %
Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hä- vas. om redaren visar att han, innan åtgärden genomförts, utom Sverige ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla an— svarighetsbeloppet enligt 235 5 i någon av följande hamnar:
Il. den hamn där den händelse inträffat varpå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen;
2. landsättningshamnen, om fordringen avser dödsfall eller skada på person;
3. lossningshamnen, om fordringen avser förlust av eller skada på last.
Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständig— heterna, huruvida handräckningsåtgärd som nu sagts skall vägras eller hävas.
Föreskrifterna i första och andra styckena gälla även om den utom Sverige ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 & men redaren i Sverige hos rätten eller överexekutor ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexeku- tor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
Vad i denna paragraf säges om hävande av handräckningsåtgärd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet som ställts i Sverige till befrielse från handräckningsåtgärd.
239 &
'l'vist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begrän- sad enligt 235 &. eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer får hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch.
I fråga om dispasch enligt första stycket gälla i tillämpliga delar bc- stämmelserna i 7 kap. om generaldispasch. Bestämmelse som avser ha- veridelägare gäller därvid i stället sakägare.
Kostnaden för dispaschen ersättes av redaren, om icke borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispasch eller eljest särskilda skäl för- anleda annat.
240 5
Har redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt be— stämmelserna i detta kapitel om begränsning av ansvarigheten och vi- sar sig sedan annan borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighets- beloppet, har redaren icke någon ytterligare betalningsskyldighet, om han då betalningen erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få vetskap om den andres fordran.
Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan, svarar därmed för den andres fordran, om han hade vetskap om fordringen när han erhöll betalningen.
24]. % Bestämmelserna i detta kapitel om begränsning av redares ansvarig- het äga tillämpning även i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets
Prop. 1973: 42 412
ägare, som ej är redare, eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift.
Detsamma gäller ansvarighet, vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen eller lots eller någon som är anställd hos redaren, äga- ren, befraktaren eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet får be- gränsas oaktat dcn uppkommit på grund av fel eller försummelse.
Det sammanlagda belopp, till vilket redare och övriga i denna para- graf nämnda personer kan begränsa sin ansvarighet för fordringar som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 1235 &.
242 &
Bestämmelserna i detta kapitel om ansvarighetsbegränsning äga till— lämpning, när begränsning av ansvarighet åberopats inför svensk myn— dighet.
Beträffande ansvarighet som avses i 234 % andra stycket första punk- ten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, avgöras efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om detta regleras av lagen i annan stat som är ansluten till 1957 års internationel- la konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
243 &
Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapi- tel om ansvarsbegränsning andra regler skola i Sverige tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främmande stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957 års internationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
ELFT E KAPITLET
Om sjöpanträtt och om inskrivning av panträtt i fartyg I. Sjöpanträtt
Sjöpanträtt i fartyg 2.44 &
Sjöpanträtt i fartyg jämte dess tillbehör gäller till säkerhet för sådan, till fartyget hänförlig fordran mot redaren som avser
]. lön och annan gottgörelse som tillkommer befälhavaren eller an- nan ombordanställd på grund av dennes tjänst på fartyget;
2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift;
3. ersättning för dödsfall eller skada på person som inträffat i ome- delbart samband med fartygets drift;
4. ersättning för förlust av eller skada på egendom, som inträffat i omedelbart samband med fartygets drift, under förutsättning att ford- ringen icke kan grundas på avtal;
5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till ge- mensamt haveri.
Sjöpanträtt uppstår även om fordringen riktar sig mot fartygets äga-
Prop. 1973: 42 ' 4,3
re, som ej är redare, eller mot befraktare eller den som i redarens ställe handhar fartygets drift.
245 5
De i 244 & angivna fordringarna äga företräde till betalning ur farty- get framför alla andra. Under skilda nummer upptagna fordringar hava förmånsrätt efter nummerordningen och fordringarna under ett vart av numren 1—4 hava inbördes lika rätt till betalning. Fordringar under 5 skola dock äga företräde framför andra fordringar som uppkommit ti- digare och i deras inbördes förhållande skall yngre fordran gå före äldre.
246 s
Utom i fall som avses i 249 5 skall sjöpanträtt häfta vid fartyget, även om äganderätten övergår till annan eller fartygets registrering ändras.
Medför frivillig överlåtelse av fartyget till utlänning att sjöpanträtt upphör för fordran för vilken förre ägaren ej svarade personligen eller att förmånsrätten försämras, är förre ägaren ansvarig för fordringens betalning intill fartygets värde vid tiden för överlåtelsen. Voro flera delägare i fartyget, gäller detsamma för envar av dem som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill. Bestämmelserna i 240 % äga mot— svarande tillämpning.
247 5
Den som har annans fartyg i sin besittning med reparations- eller ombyggnadsuppdrag äger kvarhålla fartyget till säkerhet för fordran på grund av uppdraget. Sådan retentionsrätt, som står tillbaka för sjöpant- rätt, ger företräde till betalning framför inteckning i fartyget.
Har någon annans skeppsbygge i sin besittning med byggnadsuppdrag, äger han för fordran på grund av uppdraget sådan rättighet i bygget som avses i första stycket.
248 &
Sjöpanträtt i fartyg upphör ett år från det fordringen tillkom, om fartyget ej dessförinnan blir föremål för kvarstad eller utmätning som åtföljes av exekutiv försäljning. Preskriptionstiden kan eljest icke för- längas eller avbrytas men skall dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Har fartyget förklarats förverkat till kronan och har sådan förklaring därvid meddelats även i fråga om sjöpanträtt i fartyget, upphör sjöpant- rätten sedan domen vunnit laga kraft.
249 %
Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och retentionsrätt i fartyget sedan köpeskillingen erlagts, förutsatt att försäljningen blir be- stående.
Borgenärerna äga rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. Fordran som är förenad med sjöpant- rätt får därvid bevakas till fullt belopp utan hinder av bestämmelserna i 10 kap. om begränsning av redares ansvarighet men erhåller ej utdel- ning över det belopp som högst skall utgå enligt dessa bestämmelser.
Prop. 1973: 42 414
Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall tilläggas sådan verkan som angives i första stycket, om fartyget vid försäljningstillfället befann sig i den staten och försäljningen verkställts i enlighet med dess lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internatio- nella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.
250 %
Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg äga motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbygge från det att bygget sjösättes.
S jöpanträtt i last 251 %
Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 åå);
2. fordran på grund av att bortfraktarcn eller befälhavaren med stöd av behörighet enligt denna lag slutit avtal eller vidtagit annan åtgärd för lastens behov samt Iastägares fordran för gods som sålts för annan last- ägares räkning;
3. bortfraktarens fordringar på. grund av fraktavtalet, såframt de kun- na göras gällande mot den som kräver att godset utlämnas.
252 5
De i 251 & angivna fordringarna äga företräde till betalning ur det inlastade godset framför alla andra. Under skilda nummer upptagna fordringar hava inbördes förmånsrätt efter nummerordningen och ford- ringar under samma nummer äga lika rätt till betalning, men av sådana under vardera 1 och ?. angivna fordringar som härröra av skilda hän- delser skall dock yngre fordran gå före äldre.
253 %
Utlämnas gods som häftar för fordran eller säljes gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.
Säljes godset exekutivt, upphör sjöpanträtt däri sedan köpeskillingen erlagts, förutsatt att försäljningen blir bestående. Borgenären äger rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egen— dom.
Den som utan borgenärens tillstånd utlämnar gods som häftar för fordran svarar för fordringens betalning, dock ej över det värde godset hade vid lossningen. Samma ansvarighet åvilar även mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, såframt han hade kännedom om fordringen när lossningen ägde rum.
254 %
Sjöpanträtt i inlastat gods upphör ett år från det fordringen tillkom, om icke dessförinnan talan väckts i laga ordning eller godset blir föremål för kvarstad eller utmätning som åtföljes av exekutiv försäljning. Pre— skriptionstiden skall ej löpa medan laga hinder möter mot att godset belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Har fordran kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.
Prop. 1973: 42 415
Gemensamma bestämmelser 255 5
Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häftar varje pant för ford- ringens hela belopp.
Erhåller borgenären betalning ur en pant för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan de olika panternas värden, inträder pantägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. Samma rätt har borgenär, för vars fordran panten häftade särskilt, i den mån panten ej förslår till betal- ning av hans fordran på grund av den förre borgenärens krav.
256 5
Om fordran som är förenad med sjöpanträtt övergår till annan, över- går också sjöpanträtten.
257 % Sjöpanträtt omfattar ej ersättning som på grund av försäkring eller eljest utgår för förlust av eller skada på fartyget eller lasten.
258 &
Borgenär som har sjöpanträtt i fartyg eller gods äger för att få betal- ning för sin fordran ur panten väcka talan, förutom mot pantens ägare, även mot befälhavaren. I fråga om sjöpanträtt i gods gäller detta dock ej, om borgenären är fartygets ägare eller redare eller någon som i reda- rens ställc handhar fartygets drift.
259 %
Bestämmelserna ovan om sjöpanträtt i fartyg äga tillämpning när så- dan sjöpanträtt som avses där åberopas inför svensk myndighet.
Retentionsrätt i fartyg eller skeppsbygge på grund av reparations— eller byggnadsuppdrag prövas enligt lagen i den stat där egendomen fin- nes men får icke givas företräde framför sjöpanträtt som avses i 244 5 eller eljest strida mot 1967 års internationella konvention om sjöpant- rätt och fartygshypotek.
260 5
Annan legalpanträtt i fartyg eller sjösatt skeppsbygge prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utföres men får icke givas företräde framför inskriven panträtt i egendomen eller eljest strida mot 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och far- tygshypotek.
II. Inskrivning av panträtt i fartyg
Panträtt på grund av inteckning 261 (5;
Vill ägare av fartyg, som är infört i skeppsregistret, upplåta panträtt i fartyget till säkerhet för fordran, äger han i den ordning som angives i detta kapitel hos sjöfartsverket erhålla inskrivning i fartyget av visst belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i francs som av-
Prop. 1973: 42 416
ses i 348 &. Inteckning kan icke beviljas i andel av fartyg, ej heller i flera fartyg gemensamt.
Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev. Panträtten upplåtes genom att fartygsägaren överlämnar pantbrevet som pant för fordringen. När pantbrevet ej eller endast delvis utnyttjas för pantsättning, har fartygsägaren rätt till ägarhypotek enligt bestäm- melserna i 265 5.
262 5
Vill ägare av skeppsbygge, som är infört i skeppsbyggnadsregistret, upplåta panträtt i bygget till säkerhet för fordran, äga bestämmelserna i detta kapitel om inskrivning av panträtt i fartyg motsvarande tillämp— ning. Bestämmelse som avser skeppsregistret gäller därvid i stället skeppsbyggnadsregistret.
263 &
Panträtt som upplåtes i fartyg omfattar även tillbehör. Den omfattar ej ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för förlust av eller skada på fartyget.
Panträtt kan icke göras gällande särskilt i andel av fartyg.
264 &
När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fartyg, har borgenär rätt att för fordran som är förenad med panträtt i fartyget, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenären genom tillägg betalning ur medlen för ränta på kapitalbelopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förtida betalning somt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes av fordringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton procent av fordringens inom pantbrevets bc- lopp liggande kapitalbelopp jämte sex procent årlig ränta på detta be- lopp från den dag då fartyget utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skolat fördelas.
Hava flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och hava in- teckningarna samma företrädesrätt eller gälla de omedelbart efter var- andra, skola bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.
Borgenär har rätt att få betalning enligt denna paragraf även om fordringen preskriberats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända borgenärer.
265 5
Om pantbrev icke överlämnats som pant för fordran, är fartygets ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 264 5 med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag erhålla tilldelning ur med- len mcd pantbrevets belopp. Har pantbrevet överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är fartygsäga- ren bcrättigad att ur medlen erhålla skillnaden.
266 5
För fordran som är förenad med panträtt i fartyg får borgenären, fastän fordringen ej är förfallen till betalning, söka betalning ur farty- get, om detta
Prop. 1973: 42 417
]. försämras till följd av vanvård eller annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas;
2. med tillämpning av 10 och 317 55 förklaras icke vara iståndsättligt efter inträffad skada;
3. upphör att vara svenskt; eller
4. säljes exekutivt. Fordran som är förenad med panträtt i fartyget är förfallen till ome- delbar betalning, om fartyget eller andel däri utan borgenärens samtycke frivilligt överlåtes till utlänning och detta medför att panträtten upphör i fartyget eller att dess förmånsrätt försämras. I sådant fall är över- låtaren personligen ansvarig för fordringen, även om personlig ansvarig- het ej ålåg honom dessförinnan. Voro flera delägare i fartyget, gäller detsamma för envar av dem som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill.
267 &
Inteckning i fartyg, som förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts eller som skall anses förlorat enligt 70—72 55 lagen (1927: 77) om för- säkringsavtal, är utan verkan, om ej inteckningen efter anmälan inom tio år från den dag förhållandet antecknades i skeppsregistret enligt 37 å andra stycket 7 förklaras alltjämt vara gällande och därefter på samma sätt sådan förklaring utverkas vart tionde år.
Om verkan av att anmälan enligt första stycket uteblir och om tid— punkten för tioårsfristens utgång skall sjöfartsverket senast ett år dess- förinnan underrätta fartygsägaren och, i den mån det är möjligt, in- teckningsborgenären.
268 &
Har intecknat fartyg förklarats förverkat till kronan och skall sådan förklaring gälla även i fråga om panträtt som upplåtits på grund av in- teckningen, är inteckningen utan verkan sedan domen vunnit laga kraft.
269 &
Säljes fartyg exekutivt i Sverige, är inteckning i fartyget, sedan auk— tionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, utan verkan till bc- lopp som icke tillåtits innestå i fartyget med anledning av att borgenä- rens fordran avräknats på köpeskillingen.
Om borgenärens eller ägarens rätt till betalning ur köpeskillingen gälla bestämmelserna i 264 och 265 åå.
Exekutiv försäljning av intecknat fartyg i främmande stat skall till- läggas sådan verkan som angives i första stycket, om fartyget vid för- säljningstillfället befann sig i den staten och försäljningen verkställts i enlighet med dess lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.
270 %
Om inteckning blir utan verkan, är också pantbrevet utan verkan. Ändras inteckningen till beloppet, får pantbrevet verkan i enlighet med inteckningens ändrade innehåll.
Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan verkan.
27 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 418
Verkan av inskrivning
271 &
Inteckning medför i förhållande till annan inteckning företräde till betalning ur fartyget efter den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas samma dag medför lika rätt till betalning, om viss ordning för deras inbördes företräde icke bestämmes vid inskriv- ningen.
Företräde som ansökan om inteckning medför förfaller, om ansök- ningen avslås.
lntecknings företräde till betalning ändras icke vid överföring från skeppsbyggnadsregistret till skeppsregistret enligt 293 5.
272 5
Har fartyg överlåtits och har förre ägaren upplåtit panträtt däri in- nan nye ägaren sökt inskrivning av sitt förvärv, gäller upplåtelsen, om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöver]åtelsen. Om fartyget överlåtits även till annan, äger vad som nu sagts tillämpning i fråga om upplåtelse som den senare förvär- varen gjort innan den förre förvärvaren sökt inskrivning av sitt förvärv.
Första stycket äger tillämpning även när äganderätten till fartyget övergått genom bolagsskifte, arv eller liknande förvärv.
273 5
Frångår fartyg innehavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt som skett efter det att fartyget kom ur rätte ägarens hand utan verkan om annat ej följer av vad som föreskrives nedan. Detsamma gäller, när förvärv av fartyg återgår såsom. ogiltigt eller avtal om sådant förvärv häves av överlåtaren.
274 5
Har panträtt upplåtits i fartyg och var upplåtaren icke rätt ägare av fartyget på den grund att hans eller någon hans företrädares åtkomst till fartyget var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren. är upplåtelsen likväl giltig, om upplåtarens förvärv var eller därefter blev inskrivet i skeppsregistret samt borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om att upplåtaren ej var rätt ägare.
275 &
Panträtt eller annan sådan rättighet som upplåtits i utländskt fartyg skall erkännas som giltig i Sverige under förutsättning att
1. inskrivning (inteckning) skett och rättigheten stiftats i enlighet med lagen i den stat där fartyget är registrerat;
2. inskrivningsregistret och de handlingar som enligt lagen i registre— ringsstaten skola förvaras hes inskrivningsmyndigheten äro offentliga och såväl utdrag av inskrivningregistret som avskrift av nämnda handlingar kunna erhållas hos inskrivningsmyndigheten;
3. inskrivningsregistret eller inskrivningsmyndighetens akt innehåller uppgift om inteckningshavarens namn och adress eller om att inteck- ningen gäller till förmån för innehavaren, om inteckningsbeloppet samt det datum och övriga omständigheter som enligt lagen i inskrivningssta—
Prop. 1973: 42 419
ten bestämma inteckningens företräde i förhållande till andra inteck— ningar.
276 %
Panträtt eller annan sådan rättighet som upplåtits i skeppsbygge i främmande stat skall erkännas som giltig i Sverige under förutsättning att inskrivning (inteckning) skett i enlighet med den främmande statens lag.
277 så
Erkännes inskriven panträtt eller annan sådan rättighet i fartyg eller skeppsbygge enligt 275 eller 276 &, medför den i Sverige det företräde i förhållande till annan inskriven rättighet och, såvitt det är förenligt med 259 och 260 55, i övrigt den verkan i förhållande till tredje man som den har enligt den främmande statens lag.
I nskrivni/zgsförfarandet
281 5
I fråga om inskrivning enligt detta kapitel äga bestämmelserna i 2 kap. om. registrerings- och inskrivningsförfarandet motsvarande till— lämpning i den mån annat icke föreskrives nedan.
I inskrivningsärende enligt detta kapitel anses den såsom fartygs ägare för vars förvärv inskrivning senast är sökt. Är förvärvets fullbordan beroende av villkor, behandlas överlåtaren och förvärvaren såsom äga- re i förening.
282 5
Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av fartygsägaren. Den skall innehålla uppgift om det belopp på vilket inteckningen skall lyda samt vad som fordras för att identifiera fartyget i registret.
Anmälan om förklaring enligt 267 & göres skriftligen av pantbrevets innehavare eller fartygsägaren. Den skall innehålla de uppgifter som fordras för att identifiera inteckningen. Är sökanden annan än fartygs- ägaren skall pantbrevet ingivas.
283 &
Ansökan om inteckning skall avslås, om
1. ansökningen strider mot bestämmelserna i 261 eller 262 &;
2. ansökningen strider mot sådan inskränkning i sökandens rätt att förfoga över fartyget, som antecknats i skeppsregistret eller skall an- tecknas där enligt ärende som upptagits senast den dag inteckning sökes;
3. fartyget skall avföras ur fartygsregistret;
4. talan väckts om bättre rätt till fartyget eller andel däri;
5. sökanden eller, om fartyget äges av flera, någon delägare är i kon- kurs eller försättes i konkurs den dag inteckning sökes; eller
6. fartyget eller andel däri är utmätt eller utmätes den dag inteckning sökes.
Har ärende angående inskrivning av sökandens förvärv uppskjutits, skall behandlingen av inteckningsansökningen uppskjutas på motsva- rande sätt.
Prop. 1973: 42 420
284 %
Föreligger icke hinder enligt 2283 _8 första stycket, .skall inteckning beviljas och pantbrev utfärdas på grundval av inteckningen.
285 5 Anmälan enligt 267 5 skall icke föranleda förklaring som avses där, om bestämmelserna i 282 5 andra stycket ej iakttagits. I annat fall skall sådan förklaring meddelas.
286 %
Inteckning, som skulle medföra lika företrädesrätt som annan inteck— ning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra inteckning- en, om sökanden begär det. Inteckning som sättes efter annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej angives i beslutet.
287 %
Pantbrev får på ansökan av fartygsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare utbytas mot två eller flera nya pantbrev (ut- byte). På begäran skall därvid bestämmas i vilken ordning pantbreven sinsemellan skola medföra företrädesrätt. Härom gäller i övrigt 286 & andra punkten.
288 & Inteckning får på ansökan av fartygsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan inteckning (nedsättning). Inteckning som nedsättes efter annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej angives i beslutet.
289 %
På ansökan av fartygsägaren och efter medgivande av pantbrevets innehavare får inteckning dödas (dödning).
290 %
När innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som an- gives i 287—289 åå, skall pantbrevet ingivas.
291 5
På ansökan av pantbrevs innehavare skall anteckning göras i registret om innehavet. Är annan antecknad som innehavare, skall sjöfartsverket sedan anteckning om det nya innehavet skett avföra den tidigare anteck- ningen och underrätta den som var antecknad som innehavare om åt- gärden. Föreligger anledning till antagande att sökanden icke innehar pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.
Anmäler den som antecknats som innehavare att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.
Har ansökan enligt första stycket icke gjorts när pantbrev skall ut- färdas eller föreligger icke ny sådan ansökan när anteckning om inne— hav skall avföras enligt andra stycket, antecknas fartygsägaren som innehavare.
Prop. 1973: 42 421
292 &
e
Har anmälan om förklaring enligt 267 & icke gjorts inom där angiven tid, skall i skeppsregistret antecknas att inteckningen är utan verkan.
I registret skall även göras anteckning om inverkan på inteckning av exekutiv försäljning eller förverkandeförklaring, när anmälan, bevis eller underrättelse inkommit som utvisar förhållandet.
293 9"
Om skeppsbygge avföres ur skeppsbyggnadsregistret för att i stället införas i skeppsregistret såsom fartyg, skall till skeppsregistret tillika överföras inteckning som gäller i bygget och, såvitt den ej uppenbart saknar betydelse, annan anteckning i skeppsbyggnadsregistret angående bygget.
(TRETTONDE KAPITLET)
(Ansvarsbestämmelser) 328 &
Befälhavare dömes till böter,
1. om han — — — efterlämnade effekter.
Till samma — — —— enligt 304 &.
Befälhavaren och redaren dömes till böter, om registreringsplikti gt fartyg hålles i drift utan gällande nationalitetscertifikat eller i strid med förbud enligt 6 5 andra stycket.
( FEMTONDE KAPITLET)
(Särskilda bestämmelser) 347 &
Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slut- förts:
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 229 & 1 mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek;
3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag skadan inträffade;
4. fordran på belopp som någon enligt 220 & tredje stycket erlagt ut— över vad som rätteligen belöper på honom, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;
5. fordran på ersättning på grund av att last eller resgods förkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;
6. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 55), inom ett år från dispaschens dag.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersätt- ning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i laga
Prop. 1973: 42 433
ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av an- svarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för fordran i allmänhet.
Har fordran som avses i denna paragraf kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.
348 &
Med franc förstås i denna lag en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av niohuzndra tusendelars finhet. Omräkning till svenskt mynt skall vid beräkning av redares begränsade ansvarighet ske efter kursen den dag då säkerhet ställes eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.
349 %
Kommer till följd av 21 eller 274 & förvärv eller panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot rätte ägaren, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust.
Rätt till ersättning av staten äger också den som lider förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om handläggning av eller beslut i re- gistrerings- eller inskrivningsärende eller vid utfärdande av pantbrev el- ler annat bevis på grundval av innehållet i skepps- eller skeppsbyggnads- registret.
Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig anledning underlåta att vidtaga åtgärd för att bevara sin rätt eller har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall er- sättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt bortfalla.
350 &
Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse enligt 38 % förlust att tillskyndas ägare eller rättighetshavare, har han rätt till ersättning av staten. Ersättning utgår dock icke, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel före- kommit.
351 5
Har den som är berättigad till ersättning enligt 349 eller 350 % haft rätt att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne.
Ersättning på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vunnit laga kraft.
352 &
Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 349 eller 350 & av sjö- fartsverket, om Konungen icke för visst fall utser annan myndighet.
Vill den som är part i mål om äganderätten till fartyg eller skepps- bygge eller om beståndet av panträtt i sådan egendom framställa an- språk att, om han förlorar målet, erhålla ersättning enligt 349 3, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om sitt ersättningsanspråk eller skriftligen underrätta sjöfartsver- ket om rättegången.
Prop. 1973: 42 423
Har förberedelse slutförts i sådant mål utan att talan väckts eller un- derrättelse lämnats enligt andra stycket, skall domstolen förelägga par- ten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är er- sättningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Konungen äger förordna att viss bestämmelse i lagen skall träda i kraft vid annan tidpunkt än lagen i övrigt. Genom lagen upphävas, med den begränsning som följer av bestäm- melserna nedan, lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg, lagen (1928: 166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års inter- nationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek,
lagen (1901: 26 s. 33) om antecknande i fartygsregistret av tvist om fartyg eller fartygslott,
förordningen (1901: 78) angående registrering av svenska fartyg. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
2. [ god tid före nya lagens ikraftträdande skall det i lagen föreskriv- na skeppsregistret uppläggas och den särskilda inskrivningsavdelning inom sjöfartsverket inrättas varom stadgas i 25 5 nya lagen.
Under tid före ikraftträdandet som Konungen bestämmer får anmäl- ningar eller ansökningar enligt nya lagens bestämmelser göras till skeppsregistret. Därav föranledd införing i registret skall gälla från da- gen för nya lagens ikraftträdande.
"3. I fråga om fartyg, som enligt nya lagen skall införas i skeppsre- gistret. antecknas i detta såsom ägare den som är i fartygsregistret in- skriven såsom ägare. Den som sålunda antecknats såsom ägare skall i fråga om inskrivning av rätt till fartyget anses såsom inskriven ägare av fartyget. om ej inom ett år från nya lagens ikraftträdande annan vid domstol väckt talan om bättre rätt till fartyget eller hos sjöfartsverket på sätt stadgas i lagen (1.901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg styrkt sig vara ägare av fartyget. Förmår ej den som gör gällande äganderätt till fartyget att på sätt nyss nämnts styrka äganderätten men visar sannolika skäl därför, skall sjöfartsverket hänvisa honom att mot den som an- tecknats såsom ägare vid domstol föra talan om bättre rätt till fartyget.
Före utgången av den i första stycket angivna tiden och, om talan som där avses väckts inom den tiden, innan denna talan avgjorts genom dem eller slutligt beslut som vunnit laga kraft får inteckning icke be- viljas i fartyget på grund av ansökan eller medgivande av den i skepps- registret från fartygsregistret antecknade ägaren, om han ej styrker sin äganderätt på sätt i första stycket sägs.
I skeppsregistret skall göras anteckning när talan väckts om bättre rätt till fartyget och när målet avgjorts genom dem eller slutligt beslut som vunnit laga kraft.
]. fartyg, som enligt nya lagen skall införas i skeppsregistret men som icke har den dräktighet att det kunnat intecknas enligt lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg, får inteckning icke beviljas enligt nya lagen utan att det visas antingen att fartyget ej omfattas av företagsinteckning
Prop. 1973: 42 424
eller, om så är fallet, att inteckningshavaren uppgivit sin rätt till farty— get. Föreskrift om fortsatt giltighet i sådant fartyg av företagsinteckning som beviljats före nya lagens ikraftträdande finnes i lagen (19 : ) om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.
4. Har före nya lagens ikraftträdande inteckning sökts eller beviljats i fartyg, som ej har den i 11 & första stycket nya lagen angivna storle- ken, skall fartyget utan hinder härav införas i skeppsregistet och där upptagas i en särskild avdelning; (Avd. B). I denna skall tillika införas inteckning som gäller i fartyget. Fartyget och inteckningen skola anses införda i registret den dag nya lagen träder i kraft. I fråga om fartyg som avses i första stycket gälla nya lagens bestäm- melser om registrering av och inskrivning av rätt till fartyg, utom be— stämmelserna i 19—21 55 om verkan av registrering och inskrivning. Upphör fartyget att besväras av inteckning, skall det omedelbart av- registreras. Bestämmelserna i 3 äga motsvarande tillämpning.
5. Bestämmelserna om tillbehör till fartyg i 7 och 8 %% nya lagen skola tillämpas även om förhållande som avses i bestämmelserna inträtt före nya lagens ikraftträdande.
6. Nya lagens bestämmelser om skeppsbyggen äga ej tillämpning på sådant skeppsbygge som påbörjats vid nya lagens ikraftträdande eller för vilket byggnadsmaterial av ej endast ringa värde då finnes på varvets område. I sådana fall skola bestämmelserna i 3 & äldre lagen alltjämt gälla.
7. Enligt nya lagen gällande skyldighet att inom viss tid söka inskriv- ning av förvärv eller eljest göra. anmälan hos sjöfartsverket skall, om förhållande varom fråga är inträffat före lagens ikraftträdande, fullgö- ras inom föreskriven tid räknat från ikraftträdandet. Bestämmelserna i 19—21 55 nya lagen om sakrättsskydd, företräde och godtrosförvärv på grund av inskrivning skola tillämpas endast i fråga om förvärv, som äger rum efter nya lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i 22 & nya lagen om viss processlegitimation på grund av inskrivning äga tillämpning, även om de förhållanden som avses i paragrafen inträtt före nya lagens ikraftträdande.
8. Utan hinder av bestämmelserna i 3 5 nya lagen får fartyg behålla det namn varunder det vid nya lagens ikraftträdande är infört i fartygs- registret under förutsättning att ändring ej sker beträffande äganderät- ten till fartyget. Sjöfartsverket äger för visst fall göra undantag från bestämmelsen i första stycket, om särskilda skäl föranleda att fartyget behåller namnet eller om för undvikande av förväxling synnerliga skäl påkalla att nam— net ändras. I sistnämnda fall äger sjöfartsverket vid vite förelägga äga— ren att bestämma annat nanm. Talan om utdömande av vite föres på anmälan av sjöfartsverket av allmän åklagare vid domstol.
9. I fråga om partrederi, som bildats före nya lagens ikraftträdande, skall i stället för nya lagens regler om upplösning och utlösning tilläm- pas vad i äldre lagen 18, 20 och 2.2 %% stadgas om rätt för redare att av- stå sin fartygslott och att lösa till sig för—såld fartygslott samt om upp- lösning av partrederi. Bestämmelserna i 17 & äldre lagen om panträtt i medredares andel i fartyget skola,. i fråga om förskott som lämnats före nya lagens ikraftträdande, alltjämt gälla i sådant partrederi. Bestämmelserna i 5 & äldre lagen rörande fartygsandels bevarande i
Prop. 1973: 42 425
svensk hand skola alltjämt gälla i fråga om sådana i paragrafen avsedda överlåtelser och förändringar som inträffat före nya lagens ikraftträ- dande.
10. Sjöpanträtt, som före nya lagens ikraftträdande uppstått i fartyg, frakt och last, skall bedömas enligt äldre lag. Dock skola de frågor som regleras i 268 % första och tredje styckena, 269 % andra och tredje styc- kena samt 270 5 andra stycket äldre lagen i stället bedömas enligt nya lagen. Detsamma gäller fråga om övergång av sjöpanträtt. 278 och 279 55 äldre lagen skola icke tillämpas såvitt nu är i fråga. Bestämmelserna i 272 och 279 55 äldre lagen skola alltjämt tillämpas i den mån så följer av övergångsbestämmelserna till lagen (19 . . .) om ändring i luftfartslagen (1957: 297). Retentionsrätt, som uppstått före nya lagens ikraftträdande, skall be— dömas enligt äldre rätt. 11. Bestämmelserna om inskrivning av panträtt i fartyg i 261, 263— 266, 268—270, 272 och 273 55 nya lagen äga med undantag som an- givas nedan tillämpning på inteckning i fartyg för fordran som beviljats eller sökts före nya lagens ikraftträdande. Vid tillämpning av första stycket skall inteckning som beviljats eller sökts före ikraftträdandet anses som en enligt nya lagens bestämmelser beviljad eller sökt inteckning på belopp motsvarande den tidigare be— viljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp. Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev på samma belopp, om inteckningen är be- viljad. Bestämmelsen i första stycket utgör ej hinder för borgenär att efter nya lagens ikraftträdande göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling. 12. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid nya lagens ikraftträdande, skall panträtt enligt 261 5 nya lagen anses upplåten i. fartyget till säkerhet för fordringen. Om borgenär innehar intecknings- handling vid nämnda tidpunkt utan att handlingen utgör säkerhet för fordran, skall panträtt anses upplåten till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen. Första stycket äger dock icke tillämpning. om den intecknade ford- ringen ej kan göras gällande mot fartygsägaren vid ikraftträdandet. Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande till- lämpning, om borgenär vid nya lagens ikraftträdande innehar fordrings- handling, på vilken tecknats inteckningsmedgivande, och inteckning se- dermera beviljas på grund av medgivandet. 13. I fråga om rätten till betalning med stöd av inteckning som be- viljats före nya lagens ikraftträdande ur medel, som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rättsägare i fartyg, äger 264 & första stycket cj tillämpning, om det yrkas av sakägare vars rätt beror därav och fartyget utmätes eller konkursansökan göres eller. om för- delningen föranlcdes av annat än utmätning eller konkurs, medlen ned— sättas innan fem år förflutit från ikraftträdandet. Vad som sagts nu gäller även i fall då efter nya lagens ikraftträdande inteckningshand- lingen utbytts mot två eller flera pantbrev. Vad som sägs i 265 & om ägarens rätt till betalning skall icke gälla, om fartyget utmätts eller konkursansökan gjorts eller, om fördelningen töranledes av annat än utmätning eller konkurs, medlen nedsatts före nya lagens ikraftträdande.
Prop. 1973: 42 426
1.4. Skall panträtt i fartyg anses upplåten med tillämpning av 12, äger borgenären efter utgången av den i 13 angivna fristen ej mot fartygs- ägarens bestridande erhålla betalning med högre belopp än som skulle hava utgått enligt äldre lag. 15. Medför 264 5 första stycket nya lagen, i fall då panträtt i fartyg anses upplåten med stöd av 12 och den med sådan rätt förenade ford- ringens förfallodag icke inträffar inom den i 13 angivna fristen, att in- teckningssäkerhetens värde väsentligt nedgår och ställer gäldenären ej inom sex månader efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borge- nären skäligen kan åtnöjas, äger borgenären inom två år före fristens utgång säga upp fordringen till betalning inom sex månader. 16. Bestämmelsen i 269 % första stycket nya lagen om verkan av exekutiv auktion på fartygs ansvar för inteckning skall ej tillämpas, om auktionen ägt rum före nya lagens ikraftträdande. 1.7. Bestämmelserna i 271 5 nya lagen om företräde på grund av in- skrivning äga tillämpning även om inskrivningen sökts före nya lagens ikraftträdande. Bestämmelserna i 274 och 349—351 55 nya lagen om godtrosför- värv på grund av inskrivning och ersättning i vissa fall av staten skola tillämpas endast i fråga om upplåtelse som sker efter nya lagens ikraft- trädande. 18. Sökes efter nya lagens ikraftträdande inteckning på grund av fordringshandling på Vilken finnes tecknat sådant medgivande som av- ses i 2 ä lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg, skall ansökningen godtagas som ansökan om inteckning enligt 282 5 första stycket nya la- gen och därvid anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp. Är medgivandet tecknat av annan än den som avses i 281 5 andra stycket, får ansökningen icke bifallas om ej den som med- givit inteckningen styrkes vara ägare till fartyget och inskrivning sökes för hans fång.
19. Bestämmelsen om anmälan för bevarande i vissa fall av inteck- nings verkan i 267 % nya lagen skall tillämpas även om förhållande varom där sägs inträffat före nya lagens ikraftträdande, dock skall ti- den för anmälan ej i något fall understiga fem år från ikraftträdandet. 20. Närmare föreskrifter för övergången till nya lagen meddelas av Konungen.
2 Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom förordnas,
dels att 10 kap. 7 % samt 17 kap. 2 och 3 55 handelsbalken skall ha nedan angiven lydelse, .
dels att 17 kap. 5 5 andra stycket och 7 5 första stycket samma balk skall upphöra att gälla.1 1 Senaste lydelse av 10 kap. 7 5 och 17 kap. 2 och 3 Gå se 1955: 230, av 17 kap. 5 5 se 1928: 162 och av 17 kap. 7 & se 1966: 456. Det kan anmärkas, att enligt SOU 1969: 5 (Utsökningsrätt IX) 17 kap. handels- balken skall upphävas och ersättas av lag om ordningen för betalning av ford- ringar (förmånsrättsordning).
Prop. 1 973: 42 427
10 kap.7 &.
Fartyg och skeppsbygge av sådan storlek att de enligt bestämmel- ser i sjölagen kunna införas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret må ej med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagt. Ej heller må luft- fartyg sålunda pantsättas.
17 kap. 2 5.
Vad i — —— —— annat dylikt.
Sedan njute borgenärer betalning av boet, efter ty nedan sägs; dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg och in— lastat gods eller ur luftfartyg om ombordvarande gods gäller vad därom är särskilt stadgat.
17 kap. 3 %.
Har någon —— —-— — alla andra.
Borgenär som för sin fordran har inteckning i fartyg eller skepps- bygge äge förmånsrätt i den egendom vari inteckningen gäller. Om företrädet mellan sådana borgenärer gälla bestämmelserna i sjölagen. Har någon för sin fordran inteckning i luftfartyg, njute han enahanda förmånsrätt i fartyget jämte tillbehör samt, med den begränsning varom förmäles i 14 5 lagen med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg rn. m., i de reservdelar som inteckningen må omfatta, dock ej för ränta för längre tid än tre år före den dag då utmätning skedde eller konkursansökning gjordes. Är luftfartyget intecknat för fleres fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt inteckning samma dag, äge lika rätt.
Därnäst äge hantverkare i det gods, som hos honom kvar är, för- månsrätt för arvode å godset. Om företräde för borgenär, som har re- tentionsrätt i fartyg eller skeppsbygge enligt _4'7 & sjölagen, gälle vad där stadgas.
innehar borgenär — — — därom stadgas.
Denna lagträder i kraft den dag Konungen bestämmer.
1. Det i 10 kap. 7 % meddelade förbudet mot pantsättning av fartyg av sådan storlek att de kunna införas i skeppsregistret gäller även så- dant fartyg som enligt övergångsbestämmelserna till lagen (19 : ) om ändring i sjölagen skall införas i skeppsregistrets Avd. B.
2. Om borgenärs rätt till betalning ur frakt enligt äldre lag gälla övergångsbestämmelserna till lagen (19 : )om ändringisjölagen.
3. I fråga om retentionsrätt, som uppstått före nya lagens ikraftträ- dande, gäller alltjämt äldre rätt.
4. Vad som sägs i 17 kap. 5 5 andra stycket äldre lagen om för- månsrätt för förskott till skeppsbygge skall alltjämt gälla i fråga om sådant skeppsbygge som påbörjats vid nya lagens ikraftträdande eller för vilket byggnadsmaterial av ej endast ringa värde dä finnes på var- vets område.
5. Vad som sägs i 1.7 kap. 7 5 första stycket äldre lagen om part— redares förmånsrätt för medredare lämnat förskott enligt 17 & sjölagen i äldre lydelse skall alltjämt gälla i de fall sistnämnda lagrum enligt övergångsbestämmelserna till lagen (19: ) om ändring i sjölagen äger fortsatt tillämpning.
Prop. 1973: 42 428
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning
Härigenom förordnas, att 4 % första stycket lagen ( 1966:454 ) om företagsinteckning skall ha nedan angiven lydelse.
45.
L
Företagsinteekning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av
1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg och skepps- byggen som enligt bestämmelser i sjölagen kunna införas i skepps— eller skeppsbyggnadsregistret, ej heller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg,
2. byggnad eller — —— —— för arbete.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Om fartyg, som kan införas i skeppsregistret, vid nya lagens ikraft- trädande omfattas av företagsinteckning, skall äldre lagen alltjämt gäl- la om ej inteckningshavaren uppgiver sin rätt till fartyget.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva
Härigenom förordnas, att 1 & lagen (1936: 83) angående vissa utfäs- telser om gåva skall ha nedan angiven lydelse.
1g.
Utfästelse om — —— _— allmänhetens kännedom.
Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästelsen ogill, ändå att den gjorts som i första stycket är sagt. I fråga om fartyg och skeppsbygge, som kunna införas i skepps- eller skeppsbyggnads- registret, skall dock lända till ef'terrättelse vad enligt sjölagen gäller om verkan av inskrivning av rätt till sådan egendom.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Nya lagen äger icke tillämpning på sådant fartyg som enligt över- gångsbestämmelserna till lagen (1.9 : ) om ändring i sjölagen skall införas i skeppsregistrets Avd. B.
Prop. 1973: 42 429
5 Förslag till Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, att 11 kap. 4 & luftfartslagen (1957z297) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11 kap. 4 5.
Angående luftpanträttshavares — -— —— särskilt stadgat. Ersättning, som på annan grund utgår för skada å luftfartyget eller godset, skall icke häfta i egendomens ställe.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. I fråga om luftpanträtt, som uppstått före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag alltjämt gälla.
6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 54 5 lagen (1927 : 77) om försäkringsavtal skall ha nedan angiven lydelse.1
54 $.
&.
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäk— ringen avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständig- heterna, anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat; dock skall vad nu sagts icke gälla i fråga om sjöpanträtt och luftpanträtt.
Är förbehåll — — _ eller kreatursförsäkring.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. I fråga om medförsäkring på grund av sjöpanträtt eller luftpanträtt, som uppstått före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag alltjämt gälla.
1 Senaste lydelse se 1955: 233.
Prop. 1973: 42 430
7a- Förslag till
Lag om ändring i lagen (1934: 67) med bestämmelser om kankurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge
7 b Förslag till
Lag om ändring ilagen (1934: 68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge
8 Förslag till
Lag om ändringi lagen (1937: 249) om inskränkningari rätten att ut- bekomma allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att till lagen ( 1937:249 ) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, skall fogas en ny para- graf, betecknad 22 5, av nedan angiven lydelsel
22 å
Handling angående skeppsbyggnadsavtal vilken ingives till sjöfarts- verket i ärende om registrering eller inskrivning må ej, i den del bc— talningsvillkor angivas däri, utan samtycke av parterna i avtalet ut- lämnas förrän tio år förflutit från den dag handlingen ingavs.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
9 Förslag till Lag om ändring i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
Härigenom förordnas, att 2 & 14: 0) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall ha nedan angiven lydelse.1 2 &.
14zo) mål om inmutning — -— — av näringsyrke;
mål om fartygs igenkänningssignal eller nationalitetscertifikat, om skeppsmätning, om förbud mot fartygs hållande i drift eller nyttjande till sjöfart eller mot viss resa och mot begagnande av arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg;
mål om anteckning — —— — samma lag;
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
1 22 å i tidigare lydelse upphört att gälla enligt 1968: 327. 1 Senaste lydelse 1970: 278.
Prop. 1973: 42 431
]. Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom förordnas i fråga om sjölagen (1891: 35 s. 1)1 dels att 5 a 5 skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 276 och 284 55 skall utgå, dels att nuvarande 254—263 %% och 284 & skall betecknas 234—— 243 55 respektive 347 5,
dels att 1—24, 69, 113, 254—263, 267—284, 305 och 336 åå, nya 235—239, 241 och 242 åå, rubrikerna till 2, 3, 10 och 11 kap. samt rubrikerna närmast före 267 och 281 åå skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas femtiotre nya paragrafer, 25—57, 233, 244—253, 264—266, 285—293 och 347—353 55, samt närmast före 1—3, 6, 9, 11, 13, 16, 18, 25, 244, 251, 255, 261, 264, 271, 272, 275, 278, 348 och 349 åå nya rubriker av nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas, närmast före 344 & rubriken ”Atom- skada”, närmast före 345 & rubriken ”Vissa bestämmelser om sjömän m.m.” och närmast före 347 & rubriken ”Preskription av vissa sjö— fordringar”.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
FÖRSTA KAPITLET Om fartyg
Fartygs nationalitet
lå2
Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två tredjedelar äges av svenska under- såtar eller ock tillhör ett aktie— bolag, vars styrelse har sitt säte här i riket och består av aktieägare, de där äro svenska undersåtar. Hu- vudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.
1 Senaste lydelse av 254 & 1964: 85 260 & 1964: 85 263 & 1964: 85. 3 Senaste lydelse 1906: 19.
Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg, Dill det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk ju- ridisk person. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjö- fartsverket kan bestämma att an— nat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt inflytande, skall anses såsom svenskt och vara be— rättigat att föra svensk flagg.
För svenskt fartyg utfärdas na- tionalitetshandling enligt bestäm— melser, som Konungen meddelar.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
432
Föreslagen lydelse
F artygsregister
253
Över alla svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till han- delssjöfart eller resandes fortskaf- fande och äga en bruttodräktighet av tjugu registerton eller därut- över, skall föras register, innehål— lande för varje sådant fartyg de uppgifter, som prövas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så ock upplysning angående äganderät— ten till fartyget, beskaffenheten av inskriven ägares fång samt tiden då fartyget i registret införts eller förändring i äganderätten inskri— vits; skolande, sedan fartyg i re- gistret antecknats, därom utfärdas bevis, som bör åtfölja fartyget.
Då fartyg anmäles till införande i registret, skall företes intyg, som utmärker, när, var och av vem fartyget är byggt, eller, där far- tyget varit i utländsk ägo, visas, att utländsk ägares rätt övergått å den, som till registret anmäles såsom ägare. Vid fartygs införande i registret skall visst nummer till- delas fartyget; och må det num— mer ej sedermera ändras eller till-- läggas annat fartyg. Varder fartyg, som ur registret avförts, däri ånyo upptaget, behålle det sitt förra nummer. Göres anmälan om för-- ändring i äganderätten till fartyg, som är i registret infört, men fin-- nes den, vilken såsom ägare till" mäles, ej kunna i sådan egenskap inskrivas, skall ändock i registret göras anteckning, som utvisar hans namn, det uppgivna fångets beskaf- fenhet samt dagen då anmälan skett. Fartyg, som blivit i registret infört, må ej därur avföras i annat fall än då fartyget förolyckats,. upphuggits eller annorledes för-- störts, eller enligt (258 5) må an- ses förlorat, eller eftcr timad skada förklaras icke vara iståndsättligt,
3 Senaste lydelse 1965: 720.
Fartyg, vars skrov har en störs- ta längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra me- ter betecknas skepp. Annat fartyg kallas båt.
Över svenska skepp föres ett skeppsregister. Över båtar föres i den omfattning Konungen be— stämmer ett båtregister. Över skepp under byggnad i Sverige fö- res ett skeppsbyggnadsregister.
Skepps- och båtregistren samt skeppsbyggnadsregistret föras av myndighet, som Konungen be— stämmer (registermyndigheten). Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara lagfaren.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
eller ock upphört att svara svenskt.
Vill ägare av svenskt fartyg, som ej på grund av vad här förut bli- vit stadgat skall vara i fartygs- registret upptaget, låta det i re— gistret införas, vare därtill berät- tigad; och skall, där fartyget var- der till registrering anmält, vad här förut är i avseende å registre- ringspliktigt fartyg stadgat äga tillämpning.
Vidare föreskrifter, huru far- tygsregister skall vara inrättat och registrering ske, meddelas av Ko- nungen.
433
Föreslagen lydelse
F artygs tillbehör
354
Har den, för vars räkning far- tyg bygges, för byggnadens verk- ställande givit eller utfäst sig att giva varvsägaren eller byggmästa- ren förskott av penningar eller byggnadsämnen, äge han, när av- handling därom upprättats, att låta den intagas i protokollet hos Stock- holms tingsrätt. Han njuter sedan förmånsrätt enligt 4 5 andra styc- ket förmånsrättslagen (1970:979) .
Till fartyg hör, utom styrinrätt- ningen, skrovets fasta inredning och annan utrustning varmed far- tyget är försett för stadigvarande bruk. Även reservdel eller annat föremål, som är avsett att ersätta tillbehör, räknas som tillbehör, om delen eller föremålet varaktigt för- varas ombord.
Första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om fartyg un- der byggnad. Som tillbehör till re- gistrerat skeppsbygge räknas dess- utom byggnadsmaterial, maskineri och annan utrustning, som finnes på tillverkarens område och som genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår sotn av- sedd för bygget.
4ä5
F artygs ägare åligge att bestäm- ma den ort inom riket, vilken skall vara fartygets hemort, samt att därom göra anmälan, om fartyget är sådant, som jämlikt 2 9” skall in- föras i fartygsregistret, hos den myndighet, vilken för-er registret, men eljest Itos polismyndigheten i den ort, som bestätnts till hemort.
4 Senaste lydelse 1971: 1047. 5 Senaste lydelse 1964: 658.
28 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Till tillbehör får annan än far- tygets eller fartygsbyggets ägare icke göra gällande äganderätt, om ej tillbehöret utgör utrustning för radiosamband eller navigering eller har tillförts fartyget eller bygget av annan än dettas ägare.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Angående hemorten skall för far- tyg, vilket bör införas i fartygsre- gistret, anteckning ske å det i 2 Q' omförmälda bevis, men eljest ut- färdas särskilt bevis av den myn- dighet, hos vilken anmälan skett.
Har fartygs ägare underlåtit att göra sådan. anmälan, som nu är sagd, skall hans hemvist anses vara fartygets hemort.
434
Föreslagen lydelse
550
Ej må andel i fartyg utan samt- liga delägares medgivande över- låtas till någon, som icke är svensk undersåte, därest till följd av så— dan överlåtelse fartyget skulle upp— höra att vara svenskt; sker det, vare överlåtelsen ogill, även om andelen blivit såld efter utmätning eller under konkurs.
Får utländsk man genom arv, testamente eller gifte lott i svenskt fartyg, eller varder svensk deläga- re i sådant fartyg främmande makts undersåte, och skulle till följd av fånget eller den timade förändringen fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan deläga- re att till SVensk undersåte över- låta så stor del i fartyget, att dess egenskap av svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre måna- der, cfter det fångat skedde eller förändringen timade, sådan över- låtelse ägt rum så ock blivit, där fartyget är registrerat, hos veder- börande myndighet anmäld, men eljest övriga delägare kungjord; äge envar av samma delägare låta genom utnu'itningsmannen i farty- gets hemort i den ordning, som för försäljning av uttnätt fartyg är fö- reskriven, för ägarens räkning för- sälja den lott i fartyget, som, på sätt ovan är nämnt, kommit i ut— ländsk mans ägo.
5 a 57 Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett 6 Senaste lydelse 1906: 19.
Överlåtelse av tillbehör till far- tyg eller fartyg under byggnad gäller ej i något fall mot tredje man förrätt tillbehöret skiljts från fartyget eller bygget på sådant sätt att det icke längre kan utgöra till- behör enligt 3 5.
7 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
med erforderliga anordningar till förebyggande av oltälsa och olycksfall, bemannat på betryg- gande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för far- tyg, liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg gälla särskilda bestämmelser.
435
Föreslagen lydelse
Fartygs identifiering 653
Fartyg, som lidit skada, skall an— ses icke vara iståndsättligt, ej en- dast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga ruta på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas.
Bestämmelser om besiktning för utrönande av fartygs istånd- sättlighet meddelas i 12 kap.
ANDRA KAPITLET
Om rcdande i fartyg
Skepp, som ittföres i skeppsre- gistret, skall ha namn. Detta be- stämmes av ägaren. Namnet skall tydligt skilja sig från andra skeppsnatnn i registret och får ej otillbörligt gripa in i särpräglat natnnskick, som brukas av annan skeppsägare.
Det namn varunder skeppet re- gistrerats får ändras endast om skeppet eller tner än hälftett därav övergår till ny ägare eller särskil- da skäl föreligger.
759
Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan begränsning för de för- pliktelser, han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende & fartyget.
Svenskt fartyg skall ha hem- ort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.
Har ägare av fartyg ej anmält hemorten till registertnyndigheten, anses hans hemvist eller, om far- tyget äges av flera eller ägaren saknar hemvist i Sverige, Stock- holm sotn fartygets hemort.
8 510
För skada, som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare reda- ren ansvarig. Samma lag vare, om eljest skada åstadkommes av nå- gon, som, utan att tillhöra be- sättningen, på grund av redares
Fartyg, som införes i skepps- eller båtregistret, skall ha igen- känningssignal. För skepp utgöres denna av signalbokstäver. Annan beteckning för fartygs identifie- ring skall såvitt möjligt överens- stämma med igenkänningssigna- len.
3 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288). 9 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 10 Senaste lydelse 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Vad redare sålunda nödgas ut- giva äge han söka åter av den, som vållat skadan.
Om redares frihet från ansva- righet i vissa fall stadgas nedan i 122 och 171—173 55, så ock i lag i anledning av Sveriges till- träde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.
436
Föreslagen lydelse
Konungen meddelar närmare föreskrifter om fartygs identifie- ring.
Fartygs skick 9 511
Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbin- delser allenast i förhållande till sin lott i fartyget.
Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med behövliga anordningar till före- byggande av ohälsa och olycks- fall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller har- lastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser.
105
För rederi skall utses en hu- vudredare.
I sak, som angår rederiet, må huvudredaren sökas. Är huvud- redare ej vald, äge den, som vill söka rederiet, instämma vilken han vill av redarne att för rederiet svara.
Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöj- lig eller, om iståndsättningen mås- te äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas.
På begäran av ägaren skall far- tyg, som ej är iståndsättligt, säljas såsom efter utmätning. Fartyget skall därvid säljas som om det utmätts för fordran med bästa rätt.
Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas bestämmelser i 12 kap.
ANDRA KAPITLET Om skeppsregistrering
Registrering 11%
I förhållande till tredje man äge huvzulredaren i kraft av sitt upp--
Svenskt skepp skall införas i skeppsregistret. "Konungen kan
11 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse drag sluta alla avhandlingar och ingå alla förbindelser, vilka rede- rirörelsen vanligen medför: han äge sålunda antaga och avsätta be- fälhavare satnt meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta, även- som företräda rederiet inför rätta. Utan särskilt bemyndigande äge huvudredaren icke upplåna pen- ningar i rederiets nanm eller sälja eller förpanta fartyget eller därå taga försäkring.
Har rederiet genom särskild fö- reskrift inskränkt den befogenhet, vilken sålunda tillkommer huvud- redaren, vare rederiet ej berätti- gat att åberopa sådan inskränk-
437
Föreslagen lydelse
dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslu- tande för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall införas där.
Skepp under byggnad i Sverige får införas i skeppsbyggnadsre- gistret. Registrering får äga rutn utan hinder av att bygget ej på- börjats, förutsatt att det genom byggnadsnummer och ritning el- ler annorledes kan identifieras på betryggande sätt.
Skepp registreras under sin igen- känningssignal. Skeppsbygge re- gistreras under signalbokstäver. Dessa skola utgöra det fullborda- de skeppets igenkänningssignal, om detta införes i skeppsregistret. Till-
ning mot tredje man i annat fall, delad registerbeteckning får ej än då denne ej varit i god tro. ändras. 12 &
Beslut i rederiets angelägenhe— ter må ej av redarne fattas utan vid allmänt sammanträde, därtill kallelse blivit i tidning inom orten minst åtta dagar förut kungjord eller annorledes delgivits samtliga redarne. U tebliver redare från sam- manträde, nöje han sig åt de när- varandes beslut.
Vid omröstning beräknas varje redares röstetal efter den andel, han äger i fartyget, och gälle så- som beslut vad de säga, vilkas an— delar tillsammanstagna äro de största. Hava vid val av huvud—
redare tvä eller flera erhållit rös— ' ter för lika andelar vardera, skilje lotten dem emellan, men eljest gäl- le vid lika röstetal den mening, huvudredaren omfattar. Beslut, som strider mot gällande rederi- avtal eller angår ämne, vilket fal- ler utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det av samt- liga redarne biträdes.
Vid sammanträde skall föras protokoll, vilket därefter hos hu- vudredaren förvaras. Av proto- kollet äge envar redare rätt att taga avskrift.
Den som med äganderätt för— värvat skepp, som är eller genom förvärvet blivit svenskt men som ej är infört i skeppsregistret, skall inom en månad från förvärvet an- mäla skeppet för registrering. Om förvärvet skett under äganderätts- förbehåll eller villkor som är att jämställa därmed, skall anmälan göras inom en månad från det för- behållet eller villkoret upphörde att gälla.
Ägare av svenskt skepp, som är under byggnad och blivit sjösatt, skall anmäla skeppet för registre— ring i skeppsregistret inom sex må- nader från sjösättningen. Register— myndigheten kan medgiva upp- skov, om särskilda skäl föreligga.
Skeppsbygge anmäles för regist- rering av ägaren.
Prop. 1973: 42
Nin-farande lydelse
438
Föreslagen lydelse
Inskri vnin g
.13-5
Där .ej tvingande omständighe- ter hindra, åligge huvuredaren att till överläggning sammankalla med- redarne eller annorledes inhämta deras föreskrift, när viktiga ange— lägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om väsentlig för-
ändring med avseende å den fart, ' vari fartyget användes, eller be- tydligare reparation å fartyget. '
Rätt till skepp eller skeppsbygge inskrives på grundval av registre- ring enligt 11 s?.
Bestämmelserna i ]4—39 sis? om ske-pp eller skeppsbygge ha motsvarande tillämpning i fråga om andel i sådan egendom. Be- stämmelserna om inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbyg— ge ha motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av villkorlig äganderätt, som är inskriven i skepps- eller skeppsbyggnadsre- gistret.
14 &
H uvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom beslut av redarne i den ordning, 12 & bestämmer; äger han själv hälften i fartyget eller därutöver, mä domstol på medredares käro- nzål skilja honom från befattning- en, om giltiga skäl därtill äro.
Den som förvärvat skepp eller registrerat skeppsbygge skall inom tid, som angives i 12 5, söka in- skrivning av sin rätt. Skeppsbygge kan dock i stället anmälas för av- registrering enligt 16 5. Den som gör registreringsanmälan enligt 12 5 anses därmed också söka in- skrivning av sin rätt.
Dödsbo är icke skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till skepp eller registrerat skeppsbygge, som tillhört den avlidne, i annat fall än när boet överlåter egendomen. Så- dan inskrivning skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckning då ej registre- rats, från registreringen av denna. Make, som vid bodelning tillskif- tats skepp eller registrerat skepps- bygge, är skyldig att söka inskriv- ning av sin rätt endast om egen- domen förut tillhörde andra ma- ken.
Den som förvärvat skepp eller registrerat skeppsbygge under äganderättsförbehåll eller villkor, som är att jämställa därmed, har rätt till inskrivning av sin villkor- liga äganderätt. Förlorar förvärva- ren sin rätt till egendomen på grund av att förbehållet eller vill-
Prop. 1.973: 42
Nuvarande lydelse
439
Föreslagen lydelse
koret göres gällande, skall inskriv- ningen avföras ur registret på an- sökan -av överlåtaren eller förvär- varen.
155
Huvudredaren skall föra särskild räkenskap över förvaltningen av rederiets angelägenheter-och för denna avgiva redovisning inför rederiet. Där ej av rederiet annor- lunda beslutes, skall redovisning avgivas för kalenderår, inom en månad efter dess utgång.
16å
Redovisning skall avgivas å sammanträde, därtill redarne kal-' lats på sätt 12 5 bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenska- perna till granskning framläggas.
Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det redovisning- en avgavs; försittes den tid, have han sin rätt till klander förlorat, utan så är att huvudredaren för- farit svikligen.
Den som har behov därav kan genom inskrivning i skeppsregist- ret förbehållas skeppsnamn, som tydligt skiljer sig från andra skepps- namn i registret. Inskrivning sker på ansökan. Söka flera samtidigt inskrivning av skeppsnamn, som icke skilja sig tydligt från varand— ra, har den företräde vars behov skäligen kan anses störst.
Inskrivet skeppsnamn skall av- föras ur registret, om den som vunnit inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet under fem år ej brukats för registrerat skepp.
A vre gistreri n g
12
Registrerat skepp skall avregi- streras, om det '
]. förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts;
2. skall anses förlorat enligt 70 ——72 55 lagen (1927: 77) om för- säkringsavtal;
3. med tillämpning av' 10 och 317 555 förklarats icke vara istånd— sättligt; .
4. upphört att vara svenskt: eller
5. på grund av ombyggnad eller annan sådan förändring upphört att vara skepp eller, utan att för- ändring inträtt, finnes ej utgöra skepp.
Registrerat skeppsbygge skall av- registreras, om bygget överföres till skeppsregistret eller ägaren an- mäler det för avregistrering. Så- dant bygge skall också avregistre- r'as, om bygget på grund av för- hållande, som avses i första styc- ket 5, ej uppfyller förutsättningar-
12 Senaste lydelse 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
"440
Föreslagen lydelse
na för registrering som skepps- bygge-
Inträder i fråga om skepp för— hållande, som avses i första styc- ket, eller föreligger i fråga om skeppsbygge förhållande, som av- ses i första stycket 5, åligger det ägaren att inom en månad hos re- gistermyndigheten anmäla egen- domen för avregistrering. Har skepp upphört att vara svenskt till följd av överlåtelse, svarar förut- varande ägare jämte förvärvaren för att anmälan göres.
17 åra
Till bestridande av de utgifter, som av rederirörelsen påkallas, åligge envar redare att i mån av behov bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Försuinmar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och varder detta av huvudredaren eller annan re- dare förskjutet, vare den försum- lige skyldig att å förskjutna be- loppet erlägga ränta efter åtta pro- cent om året, tills betalning sker, ävensom ersätta kostnaden för den försäkring, som förskottsgivaren må hava tagit till sin säkerhet. Borgenären njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt till be- talning enligt 4 & tredje stycket förmånsrättslagen (1970: 979). 'H an äger dessutom, i avräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning, sotn på dennes andel belöper.
Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, därest icke genom stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom.
13 Senaste lydelse 1970: 983.
Åges skepp, som skall avregi- streras enligt 16 _9' första stycket 4, av flera och kan skeppet kom- ma att förbliva svenskt genom att delägare löser ut meddelägare en- ligt 55 ä', får det ej avföras ur skeppsregistret så länge lösnings- rätten kan göras gällande.
Gäller inteckning i skepp eller skeppsbygge, som skall avregistre— ras, får egendomen ej avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran pantbrev på grund av in- teckningen utgör säkerhet, med ingivandc av . pantbrevet skriftli- gen samtyckt till åtgärden.
Samtycke enligt andra stycket fordras icke till att skeppsbygge avregistreras för att överföras till skeppsregistret. Ej heller fordras inteckningsborgenärs samtycke till avregistrering av skepp eller skeppsby ge på grund av förhål- lande, som avses i 16 9 första styc— ket 5, om icke borgenären söker betalning ur egendomen inom en månad från det registermyndighe- ten underrättat honom om avre- gistreringsgrunden.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
441
Föreslagen lydelse
Verkan av registrering och in- skrivning
18%
Beslutes ny resa eller reparation av fartyget efter slutad resa, äge redare, som ej deltagit i beslutet, utan lösen avstå sin lott i fartyget till övriga redare och därmed bliva befriad från gäldande av tillskott för beslutets verkställande. Den, som vill sålunda avstå sin lott i fartyget, göre därom skriftlig an— mälan hos huvudredaren inom tre dagar efter det beslutet fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll del av beslu- tet. Den avträdda lotten skall för- delas mellan övriga redare efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.
Är å den avträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden ef- ter dess avträdande, vare övriga redare förbundna att mot försäk- ringens övertagande, en för alla och alla för en, gälda motsvaran- de andel av premien.
Utan hinder av registrering eller inskrivning får prövas huruvida re— gistrerad egendom är av den be- skaffenhet åtgärden förutsätter.
Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning, är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida inskrivningen av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivning- en, om ej annat följer av 19— 22 555.
Den rättsverkan av sökt eller beviljad inskrivning som föreskri- ves i 19—22 55 består även efter avregistrering.
195
Vinst och förlust, som av re- derirörelsen uppkommer, skall fördelas å redarne i förhållande till envars andel i fartyget.
Finnes enligt avgiven redovis- ning överskott, skall detta till re- darne utdelas i den mån, sådant katt ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.
')
1.
Ej må rederi brytas därföre att lott i fartyget genom arv, köp eller annorledes övergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig eller försättes i konkurs.
Varder fartygslott av ägaren såld till annan än medredare, vare övriga delägare, en eller flera, så- framt icke försäljningen skett å offentlig auktion, berättigade att
Har skepp eller skeppsbygge överlåtits och inskrivning sökts för förvärvet eller egendomen an- mälts för avregistrering, får skep- pet eller bygget därefter icke tagas i anspråk för annan fordran mot överlåtaren än sådan som är för- enad med panträtt eller retentions- rätt i egendomen.
Oå
Förvärvar någon skepp eller skeppsbygge genom överlåtelse från den vars förvärv var inskrivet men som icke var rätt ägare eller behörig att förfoga över egendo- men på dennes vägnar, består doek förvärvet, om förvärvaren sökt inskrivning och därvid var- ken insett eller bort inse att över- låtaren saknade rätt att förfoga
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
mot de vid försäljningen betinga— de villkor, sedan desamma, där medredaren det äskar, blivit av säljaren och köparen inför dom— stol med ed fästa, av köparen till sig lösa fartygslotten; åliggande det den eller dent, som lösa vilja, att inom fjorton dagar efter erhållen kunskap om försäljningen giva" det köparen till känna vid lösningsrät- tens förlust. Äro de, som lösa vil- ja, flera, äge därtill rätt i förhål- lande till den andel, vardera i far- tyget äger.
Föreslagen lydelse
över egendomen. Rätte ägaren har ej rätt att återlösa denna.
Första stycket har motsvarande tillämpning, om någon som var rätt ägare av skepp eller skepps- bygge förfogat däröver genom överlåtelse i strid med en mot ho- n'om på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rå- dighet över egendomen.
Om förvärv av skepp eller skeppsbygge vid exekutiv försälj- ning finnas särskilda bestämmel- ser.
21%
Överlåter redare sin lott i farty- get till annan man, inträder nye ägaren strax i en redares alla rät- tigheter och förpliktelser mot medredarne. Vad rederiet, förrätt överlåtelsen skedde, lagligen gjort och beslutit vare jämväl mot nye ägaren gällande; häftar överlåta- ren för oguldet tillskott till rederi- rörelsen, äge medredare jämväl mot nye ägaren rätt att avräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper å den överlåtna lot- ten i fartyget. I förhållande till tredje man svare nye ägaren så— som redare för de förbindelser, re- deriet ingår efter det överlåtelsen skett.
Det åligger överlåtaren att hos huvudredaren eller hos samtliga medredarna göra anmälan om överlåtelsen och tillika styrka, att denna blivit av nye ägaren god- känd; innan sådan amnälan skett, äge överlåtaren icke mot medre- darne åberopa den skedda över- låtelser: till sitt fredande från an- svarighet. Mot tredje man må överlåtelsen icke åberopas i annat fall, än då denne icke varit i god tro.
Är fartyget infört i fartygsre- gistret, skall, efter det anmälan om överlåtelsen skett hos den myndighet, vilken förer registret, samma myndighet ofördröjligen
Den rättsverkan som ansökan om inskrivning medför förfaller, om ansökningen avslås.
Rättsverkan av inskrivning för- faller, om förvärvet visar sig vara ogiltigt eller icke kunna göras gäl- lande. - '
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
låta i allmänna tidningarna kungö— ra överlåtelsen. Sedan sådant kutt- görattde skett, skall överlåtelsen"- attses hava kattttttit till tredje mans kännedom, där ej av omständig- heterna framgår, (ttt han varken ltaft eller bort hava kunskap där- attt.
')
..
De redare, vilka tillsammans äga tner ätt hälften i fartyget, må besluta, att fartyget skall försäljas och rederiet föt'ty upplösas.
Där någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:
]. attt fartyget till följd av för- ändring i de förhållanden, ]" 5 omförmäler, utatt redarens åt- gärd eller samtycke upphört att vara svenskt och på grund därav blivit avfört ur fartygsregistret;
2. attt huvudredaren blivit ge- nom domstols beslut skild från befattningen, såsom i 14 5 sägs; eller
3. attt redaren katt visa, att re- deriet förvaltas på sådant sätt, att hans rätt därigenom krättkes.
443
Föreslagen lydelse
Zå
Talan om bättre rätt till skepp eller skeppsbygge kan med laga verkan riktas tttot den för vars förvärv inskrivning senast skett eller sökts, även om dentte före talatts väckande överlåtit egendo- men till annan. Den till vilken överlåtelse skett har i rättegången samma ställning som attt överlå- telsett skett under rättegången.
Första stycket har motsvarande tillämpning, ttär någon vill söka betalning ur skepp eller skepps- bygge för fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Ont tvist angående äganderätten är antecknad i re- gistret, katt talan om betalning i stället riktas mot den satn inne- har skeppet eller bygget med ägattderättsattspråk.
23 514
Vid upplösning av rederi skall fartygets försäljning ske på of— fetttlig auktion. Kunna redartta ej enas attt orten där auktionen skall äga rum eller om villkoren för försäljningen, avgöres tvisten av tre skiljentän enligt bestämtttelser- tta i lagen attt skiljetttän.
Skepps- och skeppsbyggnadsre- gistrets innehåll angående skepp och skeppsbygge skall på det sät- tet attses känt för var och en vars rätt beröres därav att ltatt, från och nted den ittskrivnittgsdag då ärende om införing upptagits, icke får till stöd för då eller senare förvärvad rätt till egendomen åbe- ropa att ltatt vid förvärvet varken kände eller bort känna till den om- ständighet införingen avser.
24 515
Redare, som ltar större del i fartyget än hälften, äger övertaga fartygets förande, attt han är be-
Har äganderätt till fartyg, satn är registrerat i främmande stat, eller till fartyg under byggnad i
14 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288). 15 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
ltörig därtill. Katt överenskommel- se ej träffas om lötzevillkoren, fast- ställas dessa av tre skiljetnän en- ligt bestämmelserna i lagen attt skiljemätt.
Om den satn ltar större del i fartyget ätt hälften är befälhavare, skall rätten på annan delägares ta- latt skilja honom från befattningen, otn giltiga skäl föreligga.
444
Föreslagen lydelse
främmande stat inskrivits i regis— ter i den staten enligt dess lag, skall rätten erkännas i Sverige med den verkan som inskrivningen med- för ettligt lagen i den främmande staten.
Registrerings- och inskrivnings- förfarandet 25 516
Registerärenden äro ärenden om registrering oclt avregistrerittg av eller om inskrivnittg av rätt till skepp eller skeppsbygge satnt ären— den attt inskrivning av skeppsnamn eller annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, som sker på gruttd av föreskrift i lag eller attttan författning.
Registerärende upptages på in- skrivningsdag. Sådan hålles varje arbetsdag till klockan tolv. Anmä- lan eller ansökan, som ittkomtner efter detttta tidpunkt, attses gjord påföljande ittskrivttingsdag.
Om behattdlittgen av register- ärenden gälla bestämmelserna attt tvistemål i tillämpliga delar i den mått ej annat följer av detttta lag. Konungen meddelar närmare före- skrifter om registrerittgs- och in- skrivningsförfarandet.
26 511 Hos registertttyndighetett föres dagbok över registerärendett. Handlingar i sådana ärenden sam- manföras i akter.
Har sökanden eller annan lättt- ttat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse för ärendets prövning eller ltar särskild utredning verk- ställts i ärendet, skall anteckning därom göras i dagboken eller ak- ten. I dagboken eller aktett skola
10 Förutvarandc 25 & upphävd genom 1922: ”71. 17 Förutvarandc 26 % upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarattde lydelse
445
Föreslagen lydelse
även upptagas kallelser, föreläg- ganden och andra beslut, som ej skola införas i registret.
Vite, satn registermyttdiglteten förelägger med stöd av dentta lag, får bestämmas till högre belopp ätt sattt attnars gäller. Vite utdötttes av tttyttdiglteten.
27 518
Beslut, som innebär att anmä- lan eller ansökan i registerärende bifalles, avslås eller förklaras för- fallett eller att ärendet uppskjutes, . skall införas i registret. Innebär beslutet att anmälan eller attsökatt ej bifalles, skola skälen för be- slutet antecknas i dagbaken eller akten.
Beslut, som skall införas i re- gistret, meddelas genom sådan itt- förittg och skall anses ha det in- tteltåll sattt fratngår därav.
28 519
Har. beslut i registerärende gått emot sökanden eller annan sattt hörts i ärendet, skall dettne genast underrättas om beslutet. Ont be— slut, varigenottt äganderätt inskri- vits, skall den sattt vid tiden för beslutet var inskriven sattt ägare alltid underrättas.
] underrättelse enligt första styc- ket skala angivas de skäl för be- slutet sattt atttecknats i dagboken eller akten och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.
29 520
Talan tttot beslut i registerären- de föres i hovrätten. Besvärsittla- gan skall ingivas till registermyn- digheten.
Besvärstiden är i fråga attt slut- ligt beslut fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.
18 Förutvarande 27 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 19 Förutvarande 28 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 20 Forutvarande 29 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
"2 I:
1F —'F
446
Föreslagen lydelse
Besvär över beslut, sattt införts i registret, skola antecknas där. Nät slutligt beslut med anledtting av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning göras attt beslutets innehåll.
30 521
Anmälan eller ansökan i regis— terärende skall göras skriftligen.
Fullgöres ej inottt föreskriven tid skyldighet att antnäla skepp för registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregistre- ring eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, får re- gistermyndigheten förelägga vite för skyldighetens fullgörande. Fö- religger i fråga om registrerat skepp eller skeppsbygge sådant för- hållande att avregistrering skall ske enligt 16 5 första eller andra stycket, får registermyndigheten . självtttattt vidtaga åtgärder för av- registrering.
Är inskrivning av äganderätt be— roende av att föregående ägare gör registreringsanmälan eller inskriv- ttittgsansökan, får förvärvaren full- göra det på den föregående äga- retts vägnar. Denne är skyldig att tillhattdaltålla de för ändamålet behövliga handlingar satn han itt— tteltar.
31 22
Skall anmälan eller attsökatt i registerärende ej omedelbart av- slås enligt dentta lag, får ärendet uppskjutas till viss senare inskriv- ttittgsdag, attt det är nödvändigt för utredningen.
Uppskjutes ärendet, får sökan- dett föreläggas att förebringa den utredning sotn fordras och att in- finna sig personligen eller genom atttbud ltos registertnyttdigheten. Även annan, sattt saken kan anta- gas angå, får höras och kan därvid
örutvarande 30 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). örutvarande 31 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
447
Föreslagen lydelse
föreläggas sådan inställelse. I fö- reläggattde får vite utsättas. E fter- kontmer sökanden ej föreläggan- de, katt hatts anmälan eller ansö- kan förklaras förfallen. Erinran attt detta skall intagas i föreläggattdet.
32 523
Förekommer anledning antaga, att förvärv sattt åberopas i regis- terärende är beroende av villkor eller att förvärvet är ogiltigt eller på annan grund icke katt göras gällande eller att åtgärd sattt an- tttälatt eller ansökan avser eljest skulle krättka någons rätt, skall den vars rätt beröres givas tillfälle att yttra sig. Därvid ltar 31 59 mot- svarande tillämpning.
Pågår t'ättegåttg om hävning el— ler återgång av förvärv, sattt åbe- ropas i registerärende, eller om bättre rätt till den egendom ären- det angår, skall ärendet uppskjutas till dess saken slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökattdetts rätt tvistig, skall han föreläggas att inom viss tid väcka talan vid dont- stal. Efterkommes icke föreläg- gandet, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Er— ittran om detta skall intagas i före- läggandet.
33 524
Anmälan av skepp eller skepps— bygge för registrering eller ansö— katt om inskrivning av rätt till så— datt egendom skall avslås, om
]. bestättttttelsen i 30 59 första stycket ej iakttagits;
2. anmälningen eller ansökning— en strider ttzat bestämntelse i 11 5;
3. sökanden ej styrker sitt rätt till egendomen;
4. ansökttingett avser inskriv— nittg av förvärv av registrerat skepp eller skeppsbygge och
a) fångesmanttens rätt ej är in— skriven och sökandens förvärv icke
23 Förutvarande 32 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 24 Förutvarande 33 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
448
Föreslagen lydelse grundas på exekutiv försäljning;
b) åberopad överlåtelse står i strid med en mot överlåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att för- foga över egendomen och, när överlåtelsen ägde rttttt, hans ägan- derätt till dettna icke var inskriven eller, attt så var fallet, ärende upp- tagits angående attteckning i re- gistret av inskränkningen;
c) egendonten tidigare överlåtits till någon vars förvärv enligt 20 9 har företräde framför sökandens förvärv;
d) egendomen sålts exekutivt till annan än sökanden; eller
e) det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke katt göras gällande.
34 525
Ansökan att inskrivning enligt 14 5 tredje stycket av villkorlig äganderätt skall avföras ur regist- ret skall avslås, ont bestämmelsen i 30 _59 första stycket ej iakttagits eller det ej visas att förvärvaren förlorat sin rätt.
Anmälan av skepp eller skepps- bygge för avregistrering eller an- sökan att skeppsnamn skall inskri- vas i eller avföras ur skeppsregist- ret skall avslås, om bestämmelsen i 30 5 första stycket ej iakttagits eller förutsättningarna för den be- gärda åtgärden enligt tillämpliga bestämmelser i 15—17 55 icke fö- relt'gga.
35 526
Skepp, som blivit svenskt genom förvärv, får registreras endast om det visas att skeppet ej är infört i register i sitt förutvarande hem- land eller att det kommer att av- föras ttr sådant register den dag det registreras här i landet.
Var skeppet nybyggt utomlands, skall dessutom visas att rätt till
25 Förutvarande 34 % upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). % Förutvarande 35 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
449
Föreslagen lydelse
"skeppet ej är inskriven i skepps- byggnadsregister i den främmande staten eller att sådan rätt kom- nter att avföras den dag skeppet registreras här i lattdet. Vad som nu sagts har motsvarande tillämp- ning vid förvärv från utlattdet av skepp under byggnad.
36 527
Om skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registre- ras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall avföras ur registret den dag den ittföres i utländskt register. När sådan registrering ägt rutn, skall egendomen avföras ur regist- ret med verkan från dagen för den nya registreringen.
37 523 Finnes vid inskrivning av rätt till skepp eller skeppsbygge att för- värvet beror av villkor, som inne-
-' fattar äganderättsförbehåll eller är
att jämställa därmed, skall vill- koret antecknas i registret.
Om förvärvet finnes vara för- enat med annat villkor eller för- beltåll, som inskränker förvärva- rens rått att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upp- låta- pattträtt däri, skall det att- tecknas i registret. Detsamma gäl- ler, om upplysning efter inskriv- nittgett vinttes om sådant villkor eller förbehåll.
38 529
I skepps- eller skeppsbyggnads- registret skall antecknas, ttär
I. talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt därtill;
2. mål sotn avses under ] av— gjorts genom dom eller slutligt be- slut sont vuttnit laga kraft;
3. ägare av registrerat skepp el-
27 Förutvarande 36 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 28 Förutvarande 37 å upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288), 39 Förutvarandc 38 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 29 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
450
Föreslagen lydelse
ler skeppsbygge försatts i kan- kurs;
4. registrerat skepp eller skepps- bygge eller' villkorlig äganderätt därtill blivit föremål för kvarstad, skingringsförbud eller uttnätnittg;
5. beslut om konkurs, kvarstad, skingringsförbud eller ttttttättting som avses uttder 4 uppltävts eller återgått eller fråga om exekutiv försäljning av registrerat skepp eller skeppsbygge förfallit av an— nat skäl;
6. skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt 16 5 men hin- der tttot avregistrerittgett möter ett- ligt 17 53;
7. enligt 36 6 beslut meddelats att skepp eller skeppsbygge skall avföras ur registret den dag regi- strering äger rum utomlands.
Är eljest i lag eller annan för- fattning föreskrivet att visst för- hållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall det gälla.
Registerantecknittg skall avfö- ras, om den uppenbarligen ej läng- re är av betydelse.
39 3930
Ont ittförittg i skepps— eller skeppsbyggttadsregistret fittttes itt— neltålla uppenbar oriktighet till följd av skrivfel eller annat dy- likt förbiseende, skall införittgen rättas. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller för inneltavare av pantbrev på gruttd av inteckning, skall det inbördes företrädet mel- lan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Till- fälle att yttra sig skall lämnas part sattt beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i 351 5.
Beslut om rättelse meddelas ge- nom ittförittg i registret. Skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten. Beslutet skall snarast möj- ligt antttärkas på bevis eller hand-
30 Förutvarande 39 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
451
Föreslagen lydelse
ling, sattt utfärdats i ettlighet med den tidigare införingen. Det ålig- ger den som innehar sådan hand- ling att på antttodan tillhandahålla dentta. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.
Talan mat beslut enligt dentta paragraf får föras även av myn- dig/tet satn avses i 351 5.
TREDJE KAPITLET
Om partrederi31
40 532
Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad an- svarighet gemensamt driva sjöfart nted eget fartyg och anmält detta till registermyttdighetett.
För de förbindelser som redartta ittgå för rederiet svarar varje re- dare i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet.
I fråga attt redarttas inbördes rättigheter och skyldigheter tillätn- pas bestämmelserna i 41—57 55 i den mån annat ej avtalats.
41 533
För partrederi skall väljas ett ltu- vudredare. Valet skall anmälas till registermyndigheten.
Till huvudredare kan utses här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare eller svettsk juridisk person.
42 534
Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företaga de rättshandlingar rederirörelsen vanligen fordrar, att väcka och ut- föra talan i sak satn rör rederiet satnt att i övrigt företräda redar- na inför rätta i sådan sak. Utan särskilt bemyndigande får huvud- redaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller bort-
31 Förutvarande rubrik till 3 kap. upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 32 Förutvarande 40 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 33 Förutvarande 41 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 34 Förutvarandc 42 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
452
Föreslagen lydelse
- frakta fartyget för längre tid ätt
ett år.
År huvudredare ej anmäld hos registermyndighetett, katt vetn sattt helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak sattt rör rederiet.
43 535 Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade om "rederiets verksamhet. Han skall
rådföra sig ttted dem i alla viktiga
. angelägenheter.
. 44 536
Beslut i partrederiets angelägen- heter fattas vid allmänt samman- träde, till vilket huvudredaren kallat var och en av redarna minst en vecka i förväg genom re- kommenderat brev eller telegram eller telexmeddelande under den- ttes senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplysning om vad sotn skall behandlas på samman- trädet.
Beslut vid allmänt sammanträde .är bindande för redare, sattt ute-
blivit från sammanträdet.
Allmänt sammanträde fordras icke för beslut, sattt samtliga re— dare biträda eller sont är så brådskande att det ej katt anstå till dess sådant sammanträde katt "hållas.
45 537
På redares begäran skall proto- koll föras över vad sattt förekom- mer av vikt vid allmänt samman- träde. Redare, satn uteblivit från allmänt sammanträde eller eljest ej deltagit i atttröstning om beslut, skall genom huvudredaretts för- sorg underrättas om vad sattt be- slutats.
4.6 533 Vid omröstning beräknas varje redares röst efter hans andel. Om
3 ' Förutvarande 43 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 36 Förutvarande 44 & upphävd genom 1922. 271. 37 Förutvarande 45 & upphävd genom 1922: 271. 33 Förutvarande 46 & upphävd genom 1922: 271.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
453
Föreslagen lydelse
annat icke följer av andra styc— ket, gäller sam beslut den mening sattt fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening hu- vudredaren biträder. Val av ltu- vudredare skall dock avgöras ge- nom latttting, om flera fått lika antal röster.
Beslut, sattt fattats i annan ord- ning ätt vid allmänt sammanträde eller satn inttebär att rederiet skall . upplösas, gäller endast om det bi-
trädes av redare, som tillsattttttans äga mer än hälften av fartyget. Beslut, som strider mot rederiavta- let eller eljest "mot rederiets ända— mål och ej avser rederiets upplös—- ning,. gäller ettdast om samtliga redare äro ense.
- 475 Huvudredaren kan när sattt helst skiljas från sitt uppdrag ge- nom beslut enligt 44 och 46 55. Huvudredare, som själv äger minst hälften av fartyget, kan på medredares talan av domstol skil- jas från uppdraget. Beslut, varigenom huvudredarett skiljes från uppdraget, skall anmä- las till registerntyndigltetett.
48 539 Huvudredaren svarar för att re- deriets bakförittg . fullgöres enligt lag och annan författning. Han skall redovisa inför redartta för sin" förvaltning av rederiets ange— lägettlteter. Redovisning skall avse kalenderår och avgivas ittom två månader efter årets utgåttg.
Redovisning skall avgivas skrift- ligen till varje redare. För gransk- ning av redovisning har redare rätt att taga del av rederiets rä- kenskapshandlingar.
Vill redare klandra redovisning, skall ltatt väcka talan vid domstol inattt sex månader från-det ltatt fick del av den. Redare, som för- summar det, ltar förlorat sitt rätt
39 Förutvarande 48 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
454
Föreslagen lydelse
till klander, am icke huvudreda- rett förfarit" svikligt.
49 540
Till ntgiftertta förl rederiets verksamhet skall varje redare bi- draga i förhållande till sitt andel i fartyget. Uttderlåter redare att på attfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger ltu- vudredaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige be- tala årlig ränta på det förskotte- rade beloppet efter det av riks- banken vid tiden för utlägget till- lämpade diskontot ökat med fyra procent, dock lägst sex procent.
50 541
Vinst, satn rederiets verksamhet medför och som icke beltöves för rederiets utgifter, skall utdelas till redarna i förhållande till deras andelar.
Den som enligt 49 5 lagt ut bidrag för annan ltar rätt att i av- räkning på sin fordran lyfta ut- delning, som belöper på denttes andel.
51 542
Övergår andel i fartyget till anttatt, skall förvärvaren eller hans fångestttat't ofördröjligen under- rätta huvudredaren och övriga re- dare härom.
Har redare blivit medborgare i främmande stat, skall ltatt oför- dröjligen underrätta huvudredaren aclt övriga redare härom.
52 gta
Redare har rätt att läsa till sig andel i fartyget, som på attnat sätt ätt genom förvärv vid exekutiv försäljning eller offentlig auktion övergått till annan än medredare.
40 Förutvarande 49 % upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 41 Förutvarande 50 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469). 42 Förutvarande 51 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469). 43 Förutvarande 52 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
455
Föreslagen lydelse
Lösningsrätt gäller dock icke tttot tttedredares make, avkotttlittg eller avkomlings ntake. Redare sotn vill utöva lösningsrätt skall bjuda för- viirvarett lösen inattt en tttåttad från det han underrättats attt för— värvet eller inskrivning sökts för detta. Försutntnas det, är lösnings- rättett förfallen.
Göra flera redare lösttittgsrätt gällande, skall den utövas i för- hållande till deras andelar.
Lösen skall givas för den över- gångtta attdeletts fulla värde. Tvist om löseskillingetts storlek avgöres enligt lagen (1929: 145) om skilje— mätt.
53 544 ' Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri från ansvarighet getttetttat övriga redare för de förpliktelser han hade vid övergången. Ej heller blir han fri från ansvarighet för där- efter uppkommande rederiförplik- telser förrätt de övriga underrät- tats om förvärvet eller inskrivtting sökts för detta.
Andelens förvärvare inträder i förhållande till övriga redare ge- nast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på sam- ma sätt som sin fåttgestnan butt- den av de beslut och åtgärder som träffats före övergåttgen. De öv- riga redartta kttntta från hans ut- lelning avräkna sådatt fordratt på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i för- hållande till tredje ntatt endast för de förbindelser redartta ingå efter andelsövergången. Innan inskriv- ning sökts för förvärvet svarar även hans fångestnatt för sådana förbindelser i förhållande till tred- je man, som varken känt till eller bort känna till andelsövergången.
44 Förutvarande 53 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
456
F öreslagett lydelse
54 545 Ottt ej attnat avtalats eller följer av 55 5, skall rederiet upplösas _
' sex månader efter det redare ltas
medredarna påkallat rederiets upp- lösning.
På begäran av redare skall rede- riet omedelbart upplösas, om
]. fartyget utatt redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt och lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 5;
2. huvudredaren skiljts från sitt uppdrag genom domstols förord- ttande; '
3. medredare är ur stånd att full- göra sitta förpliktelser; eller
4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt kränkes.
55 546
Redare har alltid rätt att lösa ut tttedredare, sattt enligt 54 5 första stycket begärt att rederiet skall
_ upplösas eller som medverkat till
att upplösningsgrund inträtt enligt 54 5 andra stycket. Den som vill utöva utlösningsrätt skall bjuda medredaren lösen ittattt en månad från det ltatt fick del av dennes begäran om upplösttittg eller kätt—
' nedont attt att upplösttittgsgruttd
ittträtt. Försumtnas det, är utlös- ttittgsrätten förfallen.
Bestämmelserna i 52 5 andra och tredje styckena lta matsva- rande tillämpning.
56 547 Vid upplösning av partrederi
' skall fartyget säljas.
Enas ej redarna om försäljnings- artett, bestättztttes den av god man, som utses enligt lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt. Enas de ej om sättet för försäljttingen, skall den ske på offentlig auktion. Där- vid har lagen om samäganderätt
4-'-' Förutvarande 54 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 40 Förutvarande 55 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469). 47 Förutvarandc 56 5 upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
457
Föreslagen lydelse
tillämpning, om försäljningen skall äga rttm iSverige.
'När lagett attt samäganderätt tillämpas enligt andra stycket, skall tingsrätten på fartygets hem- ort vara laga' domstol i stället för den domstol sotn föreskrives i angivna lag. '
57 548
Den som har större andel i far- tyget än hälften har rätt att föra fartyget, attt ltatt är behörig där- till. Tvist om lönevillkarett skall avgöras ettligt lagen (1929:l45)
' attt skiljetttän.
Om den sattt ltar större del i fartyget än hälften är befälhava- re, skall rätten på attttan delägares talan skilja ltanottt från befatt- ningen, attt giltiga skäl föreligga.
FJÄRDE "KAPITLET-
Om fartygs befälhavare 69 åts)
Otn fartyg, sattt skeppsltattdlingarna utvisa är in- tecknat för fordran, på utländsk art tages i mät eller belägges med" kvarstad för fordran, skall befäl-' havaren ofördröjligen underrätta kända inteckningshavare attt Itt- ntätningett eller kvarstaden.
Bevis om inteckningsåtgärd bör fogas vid skeppshandlingarna. När- mare bestätnntelser härom med- delas av Kottun gett.
ettligt 'vad' '
Ottt fartyg av utländsk myndig- het belägges nted kvarstad eller ut- tttätes, skall befälhavaren ofördröj- ligen underrätta närmaste svenske kattsul 'i den främmande staten och, ifråga om skepp, register— . myndigheten. Vid underrättelse till
registermyndighetett skall såvitt möjligt ingivas den utländska myn- dighetens bevis om åtgärdett.
Första stycket ltar motsvarande tillämpnittg, när kvarstaden eller utmätningen häves.
FEMTE KAPITLET '
Om befruktning
113 550 Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemotlaga- ren guldit de i 112 & omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar "15 Förutvarande 57 & upphävd genom 1936: 276 (jfr 1938: 469). 49 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288). 710 Senaste lydelse 1936: 276 (jfr 1938: 469).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
458
Föreslagen lydelse
eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt ford- ringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande.
För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om lastemottagaren för dem ställer säkerhet.
Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma detsamma; varder godset utmät- nittgsvis sålt, gälle vad i 277 5 stadgas. '
Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma det- samma.
TIONDE KAPITLET
Om redares ansvarighet
233 551
Redaren är ansvarig för skada sattt befälhavaren, medlem av be- sättningen eller lats vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också ansvarig, attt skada orsakas av annan, som på hans eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Vad redaren såluttda utgivit ltar han rätt att söka åter av den sattt vållat skadatt.
Bestättttttelser om redares fri/tet från eller begränsttittg av ansvarig— ' het i vissa fall finnas i 122 och 171—173 55 detttta lag satttt i la- gett (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års itt- terttatiattella konvention rörande konassentent. Om den begräns- nittg av ansvarighetett vartill reda- rett därutöver är berättigad finnas bestämmelser i detta kapitel.
235 552
Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp bc- räknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotusen francs. In- träffar skada å person, höjes an- svarighetsgränsen i vad avser så- dan skada med tvålusenetthundra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen francs.
51 Förutvarande 233 5 upphävd genom 1927: 78. "52 Förutvarandc 235 % upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
459
Föreslagen lydelse
Ansvarighetsgränsen gäller be- träffande fordringar, vilka upp- kommit på grund av en och sant- ma ltättdelse.
Med dräktighet avses nettodräk- tigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid beräknande av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten. Vad som förstås nted franc be- stämmes i 348 5.
.236 953 Fordringar på grund av skada å
. person skola i första hand tillgodo-
ses med det ansvarighetsbelopp som avses i 235 5 första stycket andra punkten. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans. med övriga fordringar tillgodoses ur det belopp som av- ses i samma stycke första punkten.
Fördelningen av ansvarighets- belopp skall ske i förhållande till fordringarnas storlek.
Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet medtagas vid fördelningen av ansvarighets- beloppet, såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot re- daren. Visar redaren att han, oak- tat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses i denna paragraf, skall jämväl den ' fordringen medtagas vid fördel-
ningen.
237 554
Kvarstad eller annan handräck— ning för fordran, beträffande vil- ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd skall hävas, om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarig— hetsbeloppet enligt 235 5? jämte ett av myndigheten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
53 Förutvarande 236 & upphävd genom 1927: 78. 54 Förutvarande 237 % upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
460
F öreslagctt ' lydelse
Säkerheten må åberopas gentemot alla borgenärer, för vilkas ford- ringar gäller begränsning ti-ll sam- ma ansvarighetsbelopp och skall anses vara "ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
Har-redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första styc- ket avses och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall "ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.
Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra styc- ket sägs, skall på hans yrkande ti— digare ställd säkerhet för fordran som avses med den fulla säkerhe- ten frigivas. ' ' '
Vad i denna paragraf är stadgat
skall" äga" "motsvarande tillämp-
ning,'om säkerheten ställts hos ve- derbörlig myndighet i Danmark, Finland "eller Norge.
238 555 Kvarstad eller annan handräck- ning för fordran, beträffande vil- ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd hävas, 'om redaren visar, att
' han, innan- åtgärden genomförts,
utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säker- het för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 5 i. någon av följande hamnar: '
1. den hamn där den händelse inträffat varä- fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som farty- get anlöpt efter händelsen;
2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada är person;
3. lossningshamnen, om ford- ringen avser skada å last.
Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheterna, huruvida hand- räckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.
55 Förutvarande 238 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
C!
D
—l'>
F F
461
Föreslagen lydelse
Vad i första och andra stycke-
. na är stadgat gäller även, om den
utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighets- beloppet enligt 235 ä' men redaren inom riket hos rätten eller över- exekutor ställer betryggande sä- kerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåt- gärd skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som ställts inom riket till befrielse från handräcknings- åtgärd.
239 556
Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är be- gränsad enligt 235 5, eller om för- delningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande ge- nont dispasch.
[ fråga attt dispasch enligt förs- ta stycket gälla i tillämpliga de- lar bestämmelserna i 7 kap. om generaldispasch. Bestämmelse sattt
_ avser haveridelägare gäller därvid
i stället sakägare.
Kostnaden för dispaschett er- sättes av redaren, attt icke borge- när utan skälig orsak hänskjutit saken till dispasch eller eljest sär- skilda skäl föranleda annat.
241. 5957
Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares an- svarighet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägare, som ej är redare, eller någon sattt i egenskap av be- fraktare eller eljest handhar far- tygets drift i redarens ställe.
Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller
örutvarande 239 % upphävd genom 1927: 78. orutvarandc 241 &; upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42.
Nuvarande lydelse
462
Föreslagen lydelse
medlem av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren eller den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe, såframt ansvarigheten upp- kommit i tjänsten. Sådan ansvarig- het må begränsas, oaktat den upp— kommit på grund av fel eller för- summelse. '
Det sammanlagda belopp, till vilket redare och övriga i denna paragraf omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansva- righetsbeloppet enligt 235 5.
242 558
Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk myndighet.
Beträffande ansvarighet som av- ses i 234 5 1 tttattt. andra stycket första punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, avgö- ras efter den lag som gäller för tjänsteavtalct, om tjänsteavtalet regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års in- ternationella konvention angåen- de begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
ELFTE KAPITLET
Om sjöpanträtt och skeppshypotek I Sjöpanträtt Sjöpanträtt i fartyg 244 559 Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget hättförlig fordran mot redarett sattt avser
55 Förutvarande 242 & upphävd genom 1927178. 59 Förutvarande 244 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
463
Föreslagen lydelse
1. lön och attttan gottgörelse till befälhavaren eller attttatt ont— bordanställd på gruttd av den- nes tjänst på fartyget;
2. hamn-, kattal— och annan vat- tenvägsavgift samt lotsavgift;
3. ersättning med anledning av personskada, sant ittträffat i ome- delbart samband med fartygets drift;
4. ersättning nted anledning av sakskada, sattt uppkomtttit i ante- delbart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringett icke kan gruttdas på avtal;
5. bärgarlön, ersättning för av- lägsnande av vrak och bidrag till gemensamt ltaveri.
Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga attt fordran på ersätttting för atotttskada.
Sjöpanträtt gäller även om ford- rittgett riktar sig mot fartygets äga- re, sont ej är redare, eller tttot någon sattt i egenskap av befrak- tare eller eljest hattdltar fartygets drift i redarens ställe.
245 560
Av de i 244 5 angivna fordring- arna lta de som upptagits uttder skilda nummer inbördes företrä- de efter nutttttterordningen. Dock ltar fordran under 5 alltid företrä- de fratttför tidigare uppkomna fordringar.
Fordringar under samma num- mer ha lika rätt. Av fordring- ar uttder 5 går dock yngre ford- ratt före äldre.
Om förtttåttsrätt, som följer med sjöpattträtt, finnas bestc'ittttnelseri förtttåttsrättslagen (1970: 979).
246 åt”
Utom i fall som avses i 249 5 skall sjöpanträtt häfta vid farty- get, även om äganderätten över- går till annan eller fartygets re- gistrerittg ändras.
60 Förutvarande 245 & upphävd genom 1927: 78. 61 Förutvarandc 246 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
464
Föreslagen lydelse
Medför frivillig överlåtelse av fartyget till utlänning att sjöpant- rätt upphör för fordran, för vil- ken förre ägaren ej svarade per- sonlig'en, eller att förtttånsrätten försämras, svarar överlåtaren för vad som till följd därav ej kan ut- gå ur fartyget. Bestämmelserna i 240 5 lta motsvarande tillätnpnittg. Vora flera delägare i fartyget, gäl- ler vad som nu sagts för var och ett av dem sattt tagit del i överlå- telsen eller samtyckt därtill.
247 562
Den sattt ltar anttans fartyg el- ler fartyg under byggnad i sin be- sittning med reparations- eller byggnadsuppdrag ltar rätt att ltålla fartyget eller bygget kvar till så- kerltet för fordran på grund av uppdraget. Lagen (1950:]04) om rätt för hantverkare att sälja gods satn ej avhämtats ltar motsvaran- de tillämpning.
Om förntånsrätt, sattt följer med retentionsrätt, finnas bestämmel- ser i förtttänsrättslagen (1970: 979).
248 563 Sjöpanträtt i fartyg upphör ett år från det att fordringen tillkom, attt fartyget ej dessförinttan blir föremål för säkerställd kvarstad
' eller utmätning, sattt åtföljes av
exekutiv försäljning. Preskrip- tionstiden katt icke förlängas eller avbrytas men skall dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges med kvarstad eller utmätes för borgettäretts for- dran.
249 554 - Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpattträtt och retentions- rätt i fartyget sedan köpeskilling- en erlagts, förutsatt att försälj-
' ningen blir bestående.
& Förutvarande 247 % upphävd genom 1927: 78. 63 Förutvarande 248 & upphävd genom 1927: 78. 04 Förutvarande 249 & upphävd genom 1927 : 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
465
Föreslagen lydelse
Borgenärerna lta rätt till betal- ning ur köpeskillingen i den ord- ning som gäller för utntätt egen- dont. Fardran, satn är förenad med sjöpattträtt, får därvid beva- kas till fullt belopp utan hinder av bestämtnelserna i 10 kap. om be- gränsning av redares ansvarighet men ger ej utdelning över det be- lopp som högst skall utgå enligt dessa bestämmelser.
Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas ttted den verkan som angives i första stycket, om försäljningen verkställts i ettligltet ttted den statens lag och i överensstämmel- se med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjö- pattträtt och fartygshypotek.
250 565 Bestämmelserna attt sjöpanträtt i fartyg lta motsvarande tillämp- ttittg på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes.
Sjöpanträtt i last
25] 566
Sjöpanträtt i inlastat gods gäl- ler till säkerhet för
]. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt ltaveri el- ler annan kostnad, som skall för- delas enligt samma grund (136 och 216 åå):
2. fordran på grund av att bort- fraktaren eller befälhavaren nted stöd av beltörighet enligt detttta lag slutit avtal eller vidtagit att- nan åtgärd för lastetts behov satnt lastägaretts fordran för gods sotn sålts för annan lastägares räk- ning;
3. bortfraktarens fordrittgar på gruttd av fraktavtalet i den mån de kunna göras gällande mot den som kräver att godset lätttnas ut.
85 Förutvarandc 250 & upphävd genom 1927: 78. % Förutvarande 251 & upphävd genom 1927: 78.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
466
Föreslagen lydelse
252 567
Av de i 251 5 angivna fordring- arna ha de som upptagits under skilda nutntner inbördes företrä- de efter ttutttmerordningen. De sattt upptagits under satttnta nunt- nter lta lika rätt. Dock skall av sådana uttder I och 2 angivna fordringar sattt härröra av skilda händelser yngre fordran gå före äldre.
Ont förtttåttsrätt, sotn följer med sjöpanträtt, finnas bestäm- melser i förmånsrättslagen (1970: 979).
253 568
Utlämnas gods, som häftar för fordran, eller säljes gods för far- tygets eller lastetts behov, upphör sjöpattträtt i godset.
Säljes gods exekutivt, upphör sjöpattträtt däri sedan köpeskil- lingen erlagts, förutsatt att för- säljningen blir bestående.
Den som utan borgenärens till- stånd lämnar ut gods, som häftar för fordran, svarar för vad sattt till följd därav ej katt utgå ur godset. Satttnta ansvarighet har även mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, attt han hade känne- dont attt fordrittgett ttär godset lämnades ut.
254 569
I tnom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller all- män lag, är ansvarigheten begrän- sad vad angår
1. ersättning för skada å person, som befinner sig ombord på far- tyget för att medfölja detta, och för skada å egendom ombord;
2. ersättning för skada å per-- son eller egendom, om skadan ar--
Sjöpanträtt i inlastat gods upp- ltör ett år från det fordrittgett till- kom, otn icke dessförinnan talan väckes i laga ordning eller god- set blir föremål för säkerställd kvarstad eller utmätning satn åt följas av exekutiv försäljning. Preskriptionstiden skall ej löpa ntedan laga hinder ntöter mot att godset belägges med kvarstad el—
57 Förutvarandc 252 5 upphävd genom 1927: 78. 68 Förutvarandc 253 & upphävd genom 1927: 78. 69 Senaste lydelse 1964: 85.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
sakats av någon som befinner sig ombord på fartyget;
3. ersättning för skada å person eller egendom, om skadan orsa- kats av omständighet satn hänför sig till navigeringen eller handha- vandet av fartyget eller till last- ningen, befordringen eller loss- ningen av lastett eller till inskepp- ningen, befordringen eller land- sättnittgen av passagerarna;
4. ersättning för skada å hamn- anläggnittg, bassäng eller segelbar vattenväg; samt
5. ersättning på grund av före- skriven skyldighet att avlägsna sjunker, strandat eller övergivet fartyg eller egendatn ombord på sådant fartyg.
Begränsningen gäller dock ej an- svarighet på grund av skada som åsamkats befälltavarert eller med- lem av besättningen eller lots el- ler ttågon person i redarens tjänst, sattt befinner sig ombord eller vil- kens åligganden stå i samband med fartygets tjänst. Den avser ej hel- ler ansvarighet på grund av fel el- ler försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet el- ler förstmttnelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller tnedlem av dess besättning.
Begränsningen gäller icke ränta och kastttader i saken.
2 matn. Har redaren motford- ran mot borgenären och grunda sig fordran och motfordran på ett och santtna händelse, skall be- gränsningen avse allenast det be- lopp varmed fordrittgen överstiger motfordringen.
467
Föreslagett lydelse ler utmätes för borgenärens ford- ran.
Har fordran kommit under dis- paschörs behandling, anses talatt attt fordringen väckt.
Gemensamma bestämmelser
255 gm
1 mom. Är ansvarigheten begrän- sad, svarar redaren itttill ett be- lopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet,
70 Senaste lydelse 1964: 85.
Har borgenär sjöpattträtt i flera panter, häftar varje pant för ford- ringens ltela belopp.
Får borgettär betalt ur en part!
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
dock minst ettltundrafemtiotusen francs.
Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser sådan skada med tvåtusenetthund- ra francs för ton, dock med minst sexhundratrettiotusen francs.
2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt tnilligratn guld av nio- hundra tusendelars finhet. Omräk- tting till svenskt tttynt skall ske ef- ter kursen dett dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.
Med dräktighet avses nettodräk- tigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktighe- tett dragits från bruttodräktighe- ten.
468
Föreslagen lydelse
för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan panternas värden vid tiden för rät- tigltetens uppkomst, inträder pant- ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga pan- ter. Rätt till sådant inträde ltar också borgenär, för vars fordran någon av panterna häftade sär- skilt, i den mån panten ej förslår till betalning av hans fordran på grund av den andre borgenärens krav.
2:56 571
Den ansvarighetsgräns, varom stadgats i 255 5, gäller beträffan- de fordringar, vilka uppkommit på gruttd av en och samma hän- delse.
Fordringar på grund av skada å person skola i första hand till- godoses med det ansvarighetsbe- lopp som avses i 255 5 1 mom. andra stycket. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordring- ar tillgodoses ur det belopp som avses i nämnda ntom. första sty-c- ket.
Fördelningen av ansvarighets- belopp skall ske i förhållande till fordringarnas storlek.
Har redaren betalat fordran som avses i dettna paragraf, skall ltan anses träda i fordringsägaretts ställe med samma rätt som dettne och fordrittgsbeloppet ntedtagas vid fördelningen av ansvarighets- beloppet, såvitt fordringett kunnat här i riket göras gällande mot r.,-
71 Senaste lydelse 1964: 85.
Sjöpanträtt består, ävett attt fordringen överlåtes eller tages i anspråk genom utmätning eller itt- försel eller på annat sätt övergår till annan.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
daren. Visar redaren att ltan, oak- tat krav ännu ej skett, fratndeles har att betala fordran som avses i denna paragraf, skall jämväl den fordrittgen medtagas vid fördel- nittgen.
469
Föreslagen lydelse
257 572
Kvarstad eller annan handräck- ning för fordran. beträffande vil- kett ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd skall hävas, om redaren inom riket hos rätten eller över- exekutor ställer säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 & jämte ett av myndigheten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten tnå åberopas gentemot alla borgenärer, för vil- kas fordringar gäller begränsning till samma attsvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första styc- ket avses och ställer ltan därefter ltos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall ock vad i första stycket stadgas äga tillämp- ning.
Om redarett ställt full säkerhet efter vad i första eller andra styc- ket sägs, skall på hans yrkande ti- digare ställd säkerhet för fordran sottt avses med den fulla säker- heten frigivas.
Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. om säkerlteten ställts ltos vederbör- lig tnyndighet i Danmark, Finland eller Norge.
Sjöpanträtt omfattar ej ersätt- ning, sottt på grund av försäkring eller eljest utgår för förlust av eller skada på fartyg eller last. Re- tentionsrätt enligt 247 5 kan där- etnot göras gällande i sådan er- sättning.
258 gta
Kvarstad eller annan handräck- tting för fordran, beträffande vil- ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd hävas, om redaren visar, att ltan, ittnan åtgärden genontförts,
72 Senaste lydelse 1964: 85. 73 Senaste lydelse 1964: 85.
T alatt om betalnittg ur fartyg el- ler last för fordran, som är för- enad tned sjöpanträtt, får väckas mot pantägaren eller befälhavaren. Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälhavaren
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säker- het för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 255 5 i någon av följande hamnar:
I . den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rutn i ltamtt, den första hamn som far- tyget anlöpt efter händelsen;
2. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person;
3. lossningshamnen, attt ford- ringen avser skada å last.
Har i fall sotn avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omständigheterna, huruvida hand- räckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras eller hävas.
Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även. om den utom riket ställda säkerlteten icke motsvarar det fulla ansvarighets- beloppet enligt 255 5 men redaren inom riket ltos rätten eller öve- exekutor ställer betryggande sä- kerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
Vad i denna paragraf är statl- gat om hävande av handräcknings- åtgärd skall äga motsvarande till- lämpning i fråga attt frigivande av säkerhet, satn ställts ittom ri- ket till befrielse från handräck- n ingsåtgärd .
470
Föreslagen lydelse
av fartygets ägare eller redare eller någon som handhar fartygets drift i redaretts ställe.
259 574
Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är be- gränsad enligt 255 5, eller om för- delningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer tnå hänskjutas till utredtting och avgörande av dispascltör i fartygets hemort eller där dispasch för den orten vanli— gen upprättas. Har fartyget ej
74 Senaste lydelse 1964: 85.
Bestämmelserna i detta kapitel om sjöpanträtt och retentionsrätt i fartyg skola tillämpas, när sådan rättighet göres gällande inför svensk tnyndighet.
Åberopas anttatt sjöpanträtt, re- tetttiattsrätt eller liknande rättighet ätt som avses i detta kapitel, skall den prövas enligt lagen i den stat
Prop. 1973: 42
”Nuvarande lydelse
hemort här i riket, uppgöres dispascltett av dispaschören i Stockholm. Ont ärende angående gemensamt ltaveri nted anledning av den händelse, varå ansvarighe- ten grundas, är attltättgigt eller väntas bliva artltängiggjort hos viss dispaschör i riket, skall dock ankontttta på denne att uppgöra jätttväl dispasch som här avses.
Redaren skall hos dispascltören uppgiva namn och adress på kän- da sakägare.
Dispascltörett skall, om det ej är uppenbart att okända sakägare ej finnas, genom kungörelse, sotn ittföres i allmänna tidningarna och i tidning ittont ortett, attmana sak- ägarna att ittom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin rätt ävensom ingiva de ltattdlingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande skall genom brev tillställas kända sak- ägare. I övrigt skall i tillätttpliga delar gälla vad sattt är stadgat om dispasch vid gemensamt haveri.
Kostnaden för dispasclt, som av- ses i denna paragraf, är redarett skyldig att ersätta, såfrantt ej bor- genär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föranleda annat.
471
F öreslagett lydelse
där fartyget är registrerat. Rättig- lteten får dock icke givas före- träde framför sjöpattträtt enligt detta kapitel eller ltypotek, som överensstämmer med 1967 års in- ternationella konvention om sjö- panträtt och fartygsltypotek. Ej heller får den eljest erkännas i strid ttted detttta konventiatt eller i något hänseende medföra bättre rätt än närmast motsvarande rät- tighet enligt detttta lag.
260 575
Har redaren utbetalt vad som åligger ltonotn att utgiva enligt ovatt givna bestämmelser attt be- gränsning av ansvarigheten och vi- sar sig sedan annan borgettär hava ägt rätt till betalning av ansva- righetsbeloppet, har redaren dock icke någon ytterligare betalnings- skyldighet, därest redaren, då be- talningen erlades eller, attt den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasclt, dettna meddelades, icke ägde och ej heller genom ve- derbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.
Bargettär, som sålunda uppbu-
75 Senaste lydelse 1964: 85.
Bestämmelserna i 259 5 lta motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. För tiden dessförinttan gäller lagen i den stat där fartyget
bygges.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
rit vad som rätteligen bort till- kontma annan, svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap om fordringen, när han erhöll betalningen.
Föreslagen lydelse
II Skeppshypotek
' Upplåtelse av panträtt på gruttd av intecktting
2:61 576
Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansva- righet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägare, sotn ej är redare. eller befraktare eller den som i re- dares ställe handhar fartygets drift.
Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medletn av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren, befraktarett eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt ansvarig- heten uppkonttnit i tjänsten. Så- dan ansvarighet må begränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller försutnntelse.
Det sammanlagda belopp till vil- ket redare och övriga i dentta pa- ragraf atnförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för ford- ringar, som uppkommit på grund av ett och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarighets- beloppet enligt 255 &.
Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning satn angives i detta kapitel hos registermyndigltetett erhålla inskrivning i egendomett av visst belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i francs som avses i 348 5. Myndighetens bevis attt inskrivningen kallas pantbrev.
Inteckning kan icke beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byg- gen gemensamt.
2262 &"
Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet åberopas in för svensk myndighet. Beträffande ansvarigh et som avses i 254 5 I ntom. andra styc- ket första punkten skall dock frå- gan huruvida och till vilket be- lopp ansvarigheten är begränsad,
76 Senaste lydelse 1964: 85. 77 Senaste lydelse 1964: 85.
Panträtt stiftas genom att skep- pets eller skeppsbyggets ägare, ef- ter att ha vunnit inskrivning av sin rätt till egendomen, överläm- nar pantbrevet satn pant för ford- ringett.
Bestänttttelser ont ägarens rätt ttär pantbrevet icke alls eller en- dast delvis utnyttjats för pant-
Prop. 1973: 42
Nu varande lydelse
avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavta— let regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års in- ternationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
473
Föreslagen lydelse
sättning (ägarhypotek) finnas i 270 9".
263 &"
Konungen äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler skola här i ri- ket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främman- de stat än sådan, som utan förbe- håll anslutit sig till 1957 års inter- nationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
78 Senaste lydelse 1964: 85.
Panträtt, som upplåtes i skepp eller skeppsbygge, omfattar även ersättning, som på grund av för- säkring eller eljest utgår för för— lust av eller skada på egendomen.
Panträttens innebörd
264 579
När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, ltar borgenär rätt att för fordran som är förenad med panträtt i egendomen, med den företrädesrätt inteckningen med- för enligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen intill pant- brevets belopp. ] den mån detta ej förslår, erhåller borgenären be- talning ur medlen genom ett till- lägg. Detta får ej överstiga femton procent av pantbrevets belopp jäm- te sex procent årlig ränta på detta belopp från den dag då egendo- men ntmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som. eljest skola fördelas.
Ha flera pantbrev överlämnats som pant för fordran. och ha in- teckningarna samma företrädes- rätt eller gälla de omedelbart efter varandra, skola bestämmelserna i första stycket om pantbrevets be-
79 Förutvarande 264 & upphävd genom 1964: 85.
Prop. 1973: 42.
Nuvarande lydelse
Om sjöpanträtt och om preskrip- tion av fordran i vissa fall
I. Om sjöpanträtt
Om sjöpanträtt i fartyg och frakt
474
Föreslagen lydelse
lopp avse pantbrevetts samman- lagda belopp.
265 580 Bargettär har rätt att få betal- ning enligt 264 5 även om ford- ringett preskriberats eller icke bli- vit anmäld efter kallelse på okän- da borgenärer.
266 531
Försämras skepp eller skepps- bygge till följd av vanvård eller sjöolycka eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde väsentligt minskas, får bor- genären söka. betalning ur egendo- men fastän fardringen ej är för- fallen till betalning. Detsamma gäller, om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 16 5.
Pantriittsupplåtelse i vissa fall
267 582
Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkonttner nedanstående ford— ringar:
I . Rättsvårdsavgifter, som till- komma staten, och kostnader i fordringsägarnas gemensamma in- tresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljning- en och för köpeskillingens fördel- ning; tonavgifter, fyr- och båkav- gifter, ltamnavgifter och andra of- fentliga avgifter och pålagor av samma slag; kostnader för lots- ning och för bevakning och beva- rande av fartyget, sedan det in- kommit i sista hamn:
2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som tillkotnmer å far- tyget anställd person på gruttd av tjättsteavtal med redaren eller be-
Frångår skepp eller skeppsbyg- ge innehavaren efter klander, är upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur rätte ägarens hand utan verkan, om ej annat följer av 268 5. Det- samma gäller, om förvärv av skepp eller skeppsbygge återgår såsom ogiltigt eller om överlåta- ren häver avtal om sådant förvärv eller bringar det att återgå enligt villkor som är att jämställa med iiganderättsförbehåll.
30 Förutvarande 265 & upphävd genom 1964: 85. 81 Förutvarande 266 & upphävd genom 1964: 85. 32 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 19138: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse fälhavaren;
3. bärgarlön och fordran å bi- drag till gäldande av gemensamt haveri;
4. ersättning för sammanstöt- ning eller annan sjöolycka; ersätt- ning för skada å hamn-, dock- och vattenviigsanliiggningar; ersättning , för skada å passagerare, befälha- vare eller till besättning hörande person; ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats;
5. fordran, som grundar sig där- på, att befälhavaren i denna sin egenskap utom fartygets hemort slutit avtal eller triiffat annan åt- gärd ttted hänsyn till vad för far- tygets bevarande eller resans fort- sättande kräves, även om befälha- varen var redare och evad ford- ringen tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verk— ställt reparationsarbete eller för- sträckt pettningar, andra, nted vil- ka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa sålt för far- tygets behov; och
6. fordran, som grundar "sig där- på att i konossement lätnnats orik- tiga eller ofullständiga uppgifter.
475
Föreslagen lydelse
268 583
Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och re- darens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av ska- dor, som uppkotnmit å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets tillbe- hör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet fartyg kol eller andra för maski- nens drift avsedda ämnen.
Sjöpanträtt i frakt, däri inberäk- nat passagerareavgifter, avser brut- tofrakten för den resa, under vil- ken fordringen uppkommit, satnt fordran å ersättning eller haveri- bidrag för förlust av sådan frakt,
Har panträtt upplåtits i skepp eller skeppsbygge av den vars för- värv var inskrivet men som icke var rätt ägare eller behörig att förfoga över egendomen på den- nes vägnar, består dock upplåtel- sen, om borgenären vid sitt pant- rättsförvärv varken insett eller bort inse att upplåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
33 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
dock att sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp för alla re- sor uttder den tid, samma tjänste- avtal gäller.
Sjöpanträtten otnfattar tillika re- darens fordran å ersättning för bärgning som utförts under resan, med avdrag för vad därav må till- komma befälhavare eller besätt- ning. Sjöpanträtten otnfattar icke ersättning, sattt utgår till redaren på grund av tagen försäkring.
476
Föreslagen lydelse
269 584
Bargettär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning ur panten med förntånsrätt enligt 4 9 första styc- ket ] förmånsrättslagen (1970: 979).
Hava i 267 5 avsedda fordringar uppstått uttder samma resa, äge de rätt till betalning i den nunt- merordning, i vilken de i samma 5 äro nämnda. Fordringar, sattt äro upptagna under samma nunt- mer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordring- ens belopp; dock vad angår de under 3 och 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av sam- ma händelse, eljest skall dett yng- re äga företräde till betalning framför den äldre.
Fordringar, sattt uppstått under en. senare resa, skola äga före- träde framför dem, sattt härleda sig från en tidigare, dock att be- träffande de i 267 5 6 nämnda fordringar vad sålunda stadgas skall gälla allenast sådana inbör- des och att, där ett och samtna tjättsteavtal avser flera resor, ford- ringar på gruttd av detsamma skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa, njuta lika rätt med fordringar från den sista re- san.
& Senaste lydelse 1970: 983.
Bestämmelserna i 267 och 268 55 ha motsvarande tillätnpning, om ägare av skepp eller skepps- bygge, vars förvärv var inskrivet, upplåtit panträtt i strid med en tttot hottom på grund av förvärvs- villkor gällande inskränkning i hans rådighet över egendomen.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
477
Föreslagen lydelse Ägarhypotekets innebörd
270 585
Försäljes fartyg efter uttnätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt far- tyg är stadgad, upphöre sjöpant- rätten i fartyget, men borgenären äge uttdfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
Har fartyg efter titnad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter blivit genom frivil- lig avhandling försålt, upphöre sjöpatttriitten i fartyget, men bor- genären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen.
Övergår eljest fartyg i attnatts hand, häfte det fortfarande för de fordringar, sattt nätnnas i 267 5.
Ont pantbrev ej överlämnats sotn pant för fordran, är skeppets eller skeppsbyggets ägare berätti- gad att vid sådan fördelning som avses i 264 5 med den företrä— desrätt inteckningen tttedför enligt denna eller annan lag erhålla till- delning ur medlen med pantbre- vets belopp. Har pantbrev över- lämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets ägare berättigad att ur medlen er- hålla skillnadett.
lntecknings företräde
271 586
Skall egendom, vari sjöpanträtt äger rum, utmätningsvis försäljas, äge panträttshavarne, utan hinder av vad om begränsning av redare- attsvaret är stadgat, bevaka sina fordringar till fulla beloppet; ttjute dock ej utdelnittg utöver det belopp, sattt enligt nämnda stadganden skall högst utgå.
Inteckning ger företräde i för- hållande till annan inteckning ef- ter den tidsföljd i vilken inteck— nittgartta sökas. Inteckningar som sökas på satntna ittskrivttingsdag giva lika rätt.
272 587
Sjöpattträtt i frakt, i redarens övriga i 268 _6 nämnda fordringar och i köpeskilling, varotn i 270 5 andra stycket sägs, må göras gäl— lande så länge beloppct är oguldet eller innehaves av befälhavaren eller redarens agent.
Har beloppet efter det redaren försatts i konkurs influtit till kan- kursboet, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet häftade, så långt detsamma förslår
Det företräde som attsökan om inteckning medför förfaller, Om ansökningen avslås.
3'5 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 80 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 87 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
erltålla utdelning i kottkursen med den förtnånsrätt, som skulle hava tillkommit ltanont, där beloppet utestått oguldet.
478
F öreslagett lydelse
273 sas
Har redaren uppburit belopp, varont i 272 5 sägs, och gällde däri sjöpattträtt för fordran, för vilken ltan häftade allenast med fartyget och frakten, vare redaren för samma fordrans betalning per- sottligen ansvarig, dock icke ut- över det uppburna beloppet.
Vad i 260 5 är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande till- lämpning.
Det företräde, som vunnits ge- nom inteckning ändras ej, otn in- teckningen överföres från skepps- byggnadsregistret till skeppsre— gistret.
274 se»
Har äganderätten till fartyg ge- nom frivillig avhandling övergått till utländsk tttatt och upphörde i följd därav sjöpanträtt i fartyget för fordran, för vilken förre äga- ren häftade allenast ttted fartyget och frakten, vare denne för ford- ringens betalning personligen att- svarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för över- låtelsen.
Vad i 260 5 är stadgat skall i så- dant fall äga motsvarande till— lämpning.
Ottt förntåttsrätt, som följer med inteckning, finnas bestäm- melser i förmånsrättslagen (1970: 979).
Vissa bestämmelser attt inteck- nings och pantbrevs giltighet
275 590
Vad i detta kap. stadgas angå- ende sjöpanträtt i fartyg och frakt skall äga tillämpning jämväl vid underbortfraktning av ett fartyg satnt då annan än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räk- ning, tned mindre förfogandet över fartyget berövats ägaren ge— nom en rättsstridig handling och fordringsägaren icke är i god tro.
59 Senaste lydelse 1964: 85. 59 Senaste lydelse 1964: 85.
Skall skepp avregistreras såsom förolyckat, ttpphugget eller eljest förstört eller såsom förlorat enligt 70—72 5.6 lagen ( 1927:77 ) attt först'ikringsavtal, förfaller inteck- ning i skeppet tio år från den dag grunden för avregistrering anteck- nades i skeppsregistret. Inteck- ningen kan dock förnyas på be- gäran före utgången av angivtta
90 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Om sjöpanträtt i inlastat gods
479
Föreslagen lydelse
frist och därefter i samma ordning förnyas vart tionde år från den första fristens utgång. Rätt att be- gära inteckningsförnyelse har skeppsägaren och borgenären.
276 591
Sjöpanträtt i inlastat gods till— kommer
1 . bärgarlön samt fordran på bidrag till gemensamt haveri el- ler annan kostnad, som skall för- delas efter samma grund (136 och 216 55);
2. fordran på grund därav att, jämlikt i denna lag stadgad be- hörighet, befälhavaren eller bort- frakta/'en slutit avtal eller träffat annan åtgärd för lastens behov; befälhavarens eller bortfraktarens fordran för vad han förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ända- mål nödgatts utgiva; Iastägares fordran för gods, som blivit un- der resa sålt för annan lastägares räkning; och
3. fordran på frakt, ersättning för fraktförlust och annan skada i följd av att gods uttages i last- ningshamnen eller under resan samt ersättning för överliggetid el- ler ytterligare uppehåll vid last- ning eller IOssning och för uppe- håll under resan.
Här upptagna fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset med förmånsrätt enligt 4 5 första stycket 1 förmånsrättslagen (1970: 979) och sig emellan i den nummerordning i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under I och 2 nämnda fordringar en-
91 Senaste lydelse 1970: 983.
Säljes skepp eller skeppsbygge exekutivt i Sverige, är inteckning däri, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, utan verkan till belopp som icke tillåtits innestå i egendomen med anledning av att borgenärens ford- ran avräknats på köpeskillingen.
Exekutiv försäljning i främman- de stat av intecknat skepp eller skeppsbygge skall erkännas med den verkan som angives i första stycket, om försäljningen verk- ställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års inter- nationella konvention om sjöpant- rätt och fartygshypotek.
Prop. 1973: 42
480 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse dast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning fram- för den äldre. 277 592 Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller last- emattagares förfogande, eller var- der under resa gods sålt för far- tygets eller lastens behov, upp- höre sjöpanträtten i godset. Samma lag vare, där godset säl- jes efter utm iitning eller under konkurs i d tt ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
Om inteckning blir helt eller delvis utan verkan, är även pant- brevet utan verkan.
Dödning av förkommet pant- brev medför ej att intecknittgen blir utan verkan.
Främmande hypotek m. m.
278 593
År lastägare berättigad till er- sättning för gods, som gått förla- rat eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller för annan lastägares räkning, skala de borgenärer, vil- ka enligt 276 5 hava sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren tillkomman- de ersättning.
Ersättning, sotn utgår till last- ägare/t på gruttd av tagen försäk- ring, häfte icke i pantens ställe.
Panträtt eller annan sådan rät- tighet, som upplåtits i utländskt fartyg, gäller även i Sverige under förutsättning att
]. rättigheten stiftats och inskri- vits i enlighet nted lagett i den stat där fartyget är registrerat;
2. registret och de handlingar som skola förvaras där enligt la- gen i registreringsstaten äro af- fentliga och såväl utdrag av re- gistret sattt avskrift av handlingar— na kuttna erhållas från registret;
3. registret eller där förvarade handlingar ittnehålla uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller attt att rättigheten stif- tats till förmån för pantbrevs eller motsvarande handlings innehavare, det belopp rättigheten avser samt det datum och övriga omständig- heter som ettligt lagen i registre- rittgsstatett bestämma rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter.
92 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 93 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1.938: 468).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
481
Föreslagen lydelse
279 %%
Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgettiir äger sådan rätt, som i 278 sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren.
Har sådant belopp efter det last- ägaren försatts i konkurs ittflutit. till kankurskoet, gälle vad i 272 5 stadgas.
Har fordrittgsbelappet uppburits av lastägaren, vare om dennes an- svarighet för fordrans betalning lag, som i 27339 för redare stad- gas.
Panträtt eller annan sådan rät- tigltet, som upplåtits i fartyg under byggnad i främmande stat, gäller även i Sverige under förutsättning att inskrivning skett i enlighet med den främmande statens lag.
280 595
Utlämnar befälhavare utatt bor- gettärens tillstånd gods, som häfÄ tar för fordran, till befraktares eller lastentottagares förfogande, svare befälhavaren för den ford- rans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid loss- ningen; enahanda ansvarighet ålig- ge jämväl mattagaren för fordran, för vilken han eljest icke skalat personligen svara, såvida ltatt ägde kunskap om fordringen, när loss- ningen skedde. '
Gemensamma bestämmelser
281 goa
Har borgettär sjöpattträtt i flera panier, häfte envar av panterna för gäldens hela belopp.
Gäller inskriven panträtt eller annan sådan rättighet i fartyg el- ler fartygsbygge enligt 278 eller 279 5 även i Sverige, tnedför rät- tigheten här det företräde i för- hållande till annan inskriven rät- tigltet och, såvitt det är förenligt ttted 259 och 260 Så, i övrigt den verkan i förhållande till tredje ntan som den har enligt den främ- mande statetts lag. '
I n tecknin gsförfarand et
I fråga om inteckning lta be- stämtnelserna i 2 kap. om regist- rerings- och ittskrivningsförfaran- det motsvarande tillämpning i den tttått ej annat följer av 282— 293 55. '
I inteckningsärende attses den såsom ägare av skeppet eller byg- get för vars förvärv inskrivning senast är sökt.
282 g”?
Bargettär, satn ltar sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfåen-
Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av
94 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 95 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 96 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468). 97 Senaste lydelse 1928: 161 (jfr 1938: 468).
31 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
de av sin fordran ur pattten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borge- nären är fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava över- låtit fartyget att nyttja det till sjö- fart för egen räkning.
Föreslagen lydelse skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp eller bygge som avses och det belopp på vilket inteckningen skall lyda.
Begäran om inteckningsförnyel- se göres skriftligen av skeppsäga- ren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ingivas, attt det ej är skeppsägaren som begär för- nyelsen.
2283 598
Sjöpanträtt upphör, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
I . fordran på bärgarlön, inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts;
2. fordran på ersättning för satttmattstötning eller annan olyckshändelse eller för skada på person, inatn ett år från den dag skadan inträffade;
3. fordran på ersättning på grund av att last eller resgods för- kommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga el- ler afullständiga uppgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;
4. fordran för lämnade förnö- denheter, sotn avses i 267 5 5, inom sex månader från det ford- ringett tillkom;
5. övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 5 2 avsedda fordringar, ittattt ett år från det fordringen tillkom;
6. alla övriga fordringar, inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.
Vid tillämpning av första styc- ket 6 anses i 267 5 2 avsedda ford- ringar på lön eller annan gatt- görelse på gruttd av tjänsteavtal icke förfallna till betalning på den grtmd att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.
Har fordran som avses i första
Ansökan om ittteckttittg skall avslås, om
]. bestämmelserna i 282 &" förs- ta stycket ej iakttagits;
2. ansökningen strider tttot 261 5 andra stycket;
3. ansökningen strider mot så- dan på gruttd av förvärvsvillkor mot sökanden gällattde inskränk- tting i ltans rätt att förfoga över egendomen som anteckttats i skepps- eller skeppsbyggnadsre- gistret eller skall antecknas där den inskrivningsdag inteckningen sökes och ansökningen icke med- givits av den till vars förmån in- skränkningen gäller;
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras;
5. sökanden eller, om skeppet el- ler bygget äges av flera, någatt av sökandena är i konkurs eller för- sättes i konkurs den inskrivnings- dag inteckningen sökes och det icke visas, att skeppet, bygget el- ler attdelen cj ltör till konkursbo— et; eller
6. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt där- till blivit företnål för kvarstad, skittgringsförbud eller uttnätning senast den inskrivnittgsdag inteck— ningen sökes.
Har ärende angående inskriv- ning av sökandens förvärv upp- skjutits, skall behandlingen av itt—
95 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
stycket kommit uttder dispascltörs behandling, anses talan attt ford- ringen väckt.
11. Om preskription av fordran i vissa fall
483
Föreslagen lydelse teckttingsansökningen på motsvarande sätt.
uppskjutas
284 599
Nedanstående fordringar upp- ltöra, vare sig ansvarigheten för dern är begränsad eller obegrän- sad, ont talan ej väckes i laga ord- ning i fråga om
]. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts;
2. fordran på andel i bärgarlön ettligt 229 5 ] tnattt. andra stycket, ittont ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse
attt bärgarlötteus och attdeletts storlek; 3. fordran på ersättning för santtttanstöttting, ittont två år från den dag skadan inträffade; '
4. fordran på utbekomtttande av belopp sattt ttågon enligt 220 5 tredje stycket erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom, inom ett år efter det beloppet ut- givits av ltonam;
5. fordran på ersättning på grtmd av att last eller resgods för- kommit eller skadats eller att i konossetttent lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inottt ett år från den dag avlämnande ägt eller bart äga rum;
6. fordran på bidrag till gemen- samt haveri eller annan kostttad, sattt skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 55), inom ett år från dispaschens dag.
Svarar gäldenären i andra fall än sattt avses i första stycket för ersättning eller för annan fordran ttted begränsning av redareansva- ret eller endast med inlastat gods, upphör fardrittgen, attt talan ej väckes i laga ardnittg, i fråga om
Möter icke hinder enligt 283 ä', skall inteckning beviljas och pant- brev utfärdas på grund av inteck- ningen.
99 Senaste lydelse 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordring- en förföll till betalning. Äger bor- genären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av att- svarigheten äger rum, gäller så— dan rätt uttder samma tid som för fordran i allmänhet. ' '
Har fordran som avses i första eller andra stycket katntttit under dispaschörs behandling, anses ta- lan am fordringen väckt.
484
Föreslagen lydelse
285 5100 Begäran om inteckningsförnyel- se skall avslås, om 282 5 andra stycket ej iakttagits.
286 5101
Inteckning, som skulle medföra lika företrädesriitt som annan in- teckning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra in- teckningen, ont sökanden begär det. Inteckning, som sättes efter annan, gäller efter inteckning med lika rätt satn eller bättre rätt än denna, även om detta ej angives i beslutet.
287 5102
Pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbre- vets inneltavare utbytas mot två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbre- vens inbördes företrädesrätt be- stämmas. Härvid ltar 286 5 andra punkten motsvarande tillämpning.
288 5103 Inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande-av pantbre-
100 Förutvarande 285 & upphävd genom 1922: 271. 101 Förutvarande 286 & upphävd genom 1967 '. 48 (jfr 19671288). 102 Förutvarande 287 g upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 103 Förutvarande 288 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 2.88).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
485
Föreslagen lydelse
vets innehavare nedsättas efter an- nan inteckning (nedsättning). In- teckning, som nedsättes efter an- nan inteckning, gäller efter inteck- ning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om detta ej angives i beslutet.
289 5104
På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevets inne- havare får inteckning dödas (död- ning).
Bestämmelser om dödning av förkommet pantbrev och om utfär- dande av nytt pantbrev som svarar mot det dödade finnas i lagen (1927: 85 ) om dödande av förkom- men handling.
290 5105
När innehavare av pantbrev liimnar medgivande till åtgärd som avses i 287—289 55 skall pant- brevet ingivas.
291 5106
På ansökan av pantbrevs inne- havare skall innehavet antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsre- gistret. Är annan antecknad som innehavare, skall registermyndig- heten sedan det nya innehavet an- tecknats avföra den tidigare an- teckningen och underrätta den vars innehav var antecknat. Före- ligger anledning till antagande att sökanden ej innehar pantbrevet, skall föreläggande meddelas ho- nom att uppvisa detta.
Anmäler den vars innehav an- tecknats att innehavet upphört, skall anteckningen avföras.
Har ansökan enligt första styc- ket icke giorts, när pantbrev ut- färdas, eller föreligger icke ny
104 Förutvarandc 289 & upphävd genom 1922: 271. 105 Förutvarande 290 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 106 Förutvarande 291 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
486
Föreslagen lydelse
sådan ansökan när anteckning om innehav avföres, antecknas skep- pets eller skeppsbyggets ägare som innehavare.
292 &mer
Har inteckning förfallit enligt 275 5, skall det antecknas i skepps- registret.
I registret skall göras anteck- ning om inverkan på inteckning av exekutiv försäljning.
293 5108
Om skeppsbygge avföres ur skeppsbyggnadsregistret för att i stället införas i skeppsregistret så- som skepp, skall inteckning som gäller i bygget och införing som rör inteckningen överföras till skeppsregistret.
TOLFTE KAPITLET
Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning 305 5109
Sjöförklaring inom riket hålles av Luleå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö, Göteborgs eller Karlstads tingsrätt. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 &. Ko- nungen äger dock för viss hamn förordna att annan av domstolarna skall vara behörig, om det är än— damålsenligt med hänsyn till tra- fikförbindelser och övriga förhål- landen.
Sjöförklaring inom riket hålles av tingsrätt, som enligt 336 5 ut- setts att vara sjörättsdomstol. Be- hörig är den domstol som är när- mast den hamn eller ort där sjö- förklaring skall äga rum enligt 304 &. Konungen äger dock för viss hamn förordna att annan av sjöriittsdomstolarna skall vara be- hörig, om det är ändamålsenligt med hänsyn till trafikförbindelser och övriga förhållanden.
Om annat ej följer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av lagfaren domare såsom ordförande samt två personer som äro kunniga och erfar- na i sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bör hava grundlig erfaren- het från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyli— gen hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall upp-
"” Förutvarande 292 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 103 Förutvarande 293 & upphävd genom 1967: 48 (jfr 1967: 288). 109 Senaste lydelse 1970: 919.
Prop. 1973: 42 487
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
taga minst tjugo personer. Om biträde av person med särskild sakkun— skap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej är upptagen i förteckningen. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
I Danmark, Finland och Norge hålles sjöförklaring för svenskt fartyg av domstol som är behörig enligt landets lag.
I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt bemyndigande av ministern för utrikes ärendena äger utföra sådan för- rättning. Om det lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare. Är i visst fall biträde av person med särskild sakkunskap ändamålsenligt, äger konsuln tillkalla även sådan person. I ort, där behörig svensk konsul ej finnes, hålles sjöförklaring av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.
I fråga om sjöförklaring inför konsul gälla i tillämpliga delar bestäm- melserna om sjöförklaring vid domstol. Konsul äger dock ej upptaga ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande.
F J ORTONDE KAPITLET
Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål 336 guo
Första domstol i tvistemål rö- rande förhållande som avses i denna lag är Luleå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö, Gö- teborgs eller Karlstads tingsrätt. Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbal— ken.
Rör mål som anges i första styc- ket uteslutande annat fartyg än handelsfartyg eller fiskefartyg, får målet upptagas även av tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångsbalken .
Första domstol i tvistemål rö- rande förhållande som avses i denna lag (sjörättsmål) är tings- riitt, som Konungen utser (sjö- rättsrlomstol). Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning som avses i denna lag, även om gär- ningen är belagd med strängare straff i brottsbalken .
Rör mål som angives i första stycket uteslutande båt, som ej hålles i drift yrkesmässigt eller el- jest i förvärvssyfte, får målet upp- tagas även av tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångsbalken .
FEMTONDE KAPITLET
Särskilda bestämmelser
1-10 Senaste lydelse 1970: 919.
Poincaréfranc
348 S ll-ted franc förstås i denna lag en enhet innehållande sextiofem
Prop. 1973: 42 488
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
och ett halvt-milligram guld av nio/tundra tusendelars finhet. Om- räkning till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställes för betalningen, då säkerheten ställes.
Statsansvar för vissa rättsför- luster m. m.
349 5
Kommer till följd av 20, 268 eller 269 5 förvärv eller panträtts- upplåtelse som avses där att gälla mot rätte ägaren eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränk- ning som avses i 269 5 gäller, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust på grund av för— värvet eller upplåtelsen.
Har den skadelidande utan skä— lig anledning underlåtit att vidtaga åtgärd för att bevara sin rätt eller har eljest vållande på hans sida medverkat till förlusten, jämkas ersättningen efter vad som finnes skäligt.
350 5
Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse förlust att till- skyndas rättsägare som avses i 39 5, har han rätt till ersättning av staten, även om förluster: icke vållats genom fel eller försum- melse. Ersättning utgår dock ej, om den skadelidande med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel förekommit.
351 59 Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 349 eller 350 5 av myndighet som Konungen be- stämmer.
352 5 Vill den som är part i mål om rätt till skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 349 ä', om han förlorar må-
Prop. 1973: 42 489
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
let, skall han antingen till gemen- sam handläggning med målet väc- ka talan mot staten om sitt ersätt- ningsanspråk eller skriftligen un- derrätta den myndighet som avses i 351 5 om rättegången.
Har förberedelse slutförts utan att talan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej. tiden, är ersätt- ningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggan- det.
353 59
Har den som är berättigad till ersättning av staten haft rätt att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot denne.
Ersättning på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vun- nit laga kraft.
Övergångsbestämmelser
Allmänna bestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom lagen upphäves lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg, lagen (1928: 166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års inter- nationella konventionrörande sjöpanträtt och fartygshypotek, lagen (1901: 26 s. 33) om antecknande i fartygsregistret av tvist om fartyg eller fartygslott, förordningen (1901: 78) angående registrering av svenska fartyg. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen. Konungen kan med iakttagande av vad som sägs i punkterna 1—22 meddela närmare föreskrifter för ikraftträdandet av de nya bestämmel- serna.
Till 1 kap. sjölagen
2. Bestämmelserna i 5 5 i dess äldre lydelse rörande fartygsandels bevarande i svensk hand gäller fortfarande i fråga om överlåtelse eller förändring som inträffat före ikraftträdandet.
3. Utan hinder av 6 5 i dess nya lydelse får skepp behålla det namn
Prop. 1973: 42 490
varunder det vid ikraftträdandet är infört i fartygsregistret så länge skeppet eller mer än hälften därav ej övergått till ny ägare eller det föreligger särskilda skäl att skeppet ändock behåller namnet. Detta får dock ej behållas, om registermyndigheten finner synnerliga skäl att namnet ändras för undvikande av förväxling.
Finner registermyndigheten att skepps namn bör ändras, kan den vid vite förelägga ägaren att inom viss tid bestämma annat namn varunder skeppet kan registreras. Vitet utdömes av myndigheten.
Till 2 kap. sjölagen
4. I skeppsregistret skall såsom ägare till skepp, som är överfört från fartygsregistret eller fiskefartygsregister, antecknas den som senast upp- tagits som ägare av skeppet i sådant register. Registermyndigheten skall på lämpligt sätt låta kungöra sådan anteckning. Har ett år förflutit från ikraftträdandet utan att inskrivning av ägan- derätt sökts eller talan väckts om bättre rätt till skeppet, skall den som antecknats såsom ägare anses som inskriven ägare av skeppet.
Den som sökt inskrivning av äganderätt till annat skepp än som av- ses i första stycket o'ch därvid icke kunnat styrka sin rätt, skall an- tecknas i skeppsregistret som ägare, om han gjort sin rätt sannolik. Första stycket andra punkten och andra stycket har motsvarande till- lämpning, varvid ettårsfristcn räknas från den dag anteckningen kun- gjordes.
5. Har inteckning sökts eller beviljats i båt före ikraftträdandet, skall båten och inteckning som gäller däri upptagas i skeppsregistret. Båten och inteckningen skall anses införda i registret dagen för ikraft- trädandet. I fråga om båt som avses i första stycket gäller de nya bestämmelser- na om registrering av skepp och inskrivning av äganderätt till skepp, utom 19——22 åå. Upphör båten att besväras av inteckning, skall den omedelbart avföras ur skeppsregistret. Bestämmelserna i 4 har motsvarande tillämpning i fråga om båt som avses i denna punkt.
6. Skeppsbygge, som anmäles för registrering inom två år från ikraft- trädandet, får ej införas i skeppsbyggnadsregistret, om
a) ägarens näringsverksamhet omfattas av företagsinteckning och in- teckningshavaren icke medgivit att bygget registreras och därefter ej omfattas av hans rätt på grund av inteckningen, eller
b) avhandling om förskott till bygget tagits in i protokoll hos Stock- holms tingsrätt och beställaren varken gjort anmälningen själv eller medgivit att bygget registreras.
Utföres bygget enligt beställning, som gjorts före ikraftträdandet, får det registreras endast om både tillverkare och beställare är ense om registreringen.
Anmälan av skeppsbygge för registrering, som göres senare än två år efter ikraftträdandet, skall avslås, om det visas att registreringen skulle kränka rätt, som någon har till bygget på grund av företagsinteckning eller enligt Så i dess äldre lydelse.
Den rätt som beställare vunnit enligt 35 i dess äldre lydelse består så länge bygget ej registreras enligt de nya bestämmelserna.
Prop. 1973: 42 491
7. Frist för anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller för ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall ej i något fall räknas från dag före ikraftträdandet.
Till 3 kap. sjölagen
8. I fråga om partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, tilläm- pas de nya bestämmelserna utan hinder av att anmälan ej göres enligt 40 5. I fråga om förpliktelse som uppkommit för redare före ikraft- trädandet gäller dock äldre bestämmelser.
Till 1.1 kap. sjölagen
9. I fråga om sjöpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet, gäller 245, 252 och 255—260 åå i stället för motsvarande äldre bestämmelser. 10. I skepp, som icke har den dräktighet att det kunnat intecknas enligt lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg, får inteckning icke beviljas enligt de nya bestämmelserna utan att det visas, antingen att skeppet ej omfattas av företagsinteckning eller, om så är fallet, att inteckningshavaren uppgivit sin rätt till skeppet. 11. Inteckning, som beviljats eller sökts före ikraftträdandet, skall anses som en enligt de nya bestämmelserna beviljad eller sökt inteck- ning på belopp motsvarande den tidigare beviljade eller sökta inteck- ningens kapitalbelopp. Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev på samma belopp, om inteckningen är beviljad. 12. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid ikraftträdan- det, skall panträtt anses upplåten enligt 262 5 till säkerhet för ford- ringen. Om borgenär innehar inteckningshandling vid nämnda tidpunkt utan att handlingen utgör säkerhet för fordran, skall panträtt anses upplåten till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen. Där- vid har 36 & lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg fortfarande till- lämpning. 13. Bestämmelserna i 12 har motsvarande tillämpning i fall då bor- genär vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på grund varav inteckning sökts, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19. Bestämmelserna i 12 har likaledes motsvarande tillämpning, om borgenär vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på vilken teck- nats inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19. 14. Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som beviljats före ikraftträdandet eller därefter med stöd av 19 skall ifråga om hans rätt till betalning ur medel, som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rättsägare i fartyg, äldre bestämmelser tillämpas i stället för 264å första stycket, om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Vad som sagts nu gäller dock endast om fördelningen föranledes av utmätning som skett före utgången av 197 eller av konkurs efter ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt eller, såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning eller konkurs, om medlen nedsatts före den angivna tidpunkten. Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet intecknings- handlingen utbytts mot två eller flera nya pantbrev. 15. Grundas panträtt i fartyg på förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket, har fartygsägaren även i annat fall än då bestäm- melserna i 14 är tillämpliga rätt att påfordra, att vid fördelning av
Prop. 1973: 42 . - 492
medel mellan rättsägare i fartyget betalning till borgenären begränsas enligt äldre bestämmelser.
16. Medför tillämpning av 264 5 första stycket, i fall då panträtt i fartyg grundas på förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket och fordringens förfallodag inträffar efter utgången av år 197 , att in- teckningssäkerhetens värde nedgår väsentligt och ställer gäldenären ej efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan nöjas, får borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex må- nader. Uppsägning på grund av vad som sagts nu får icke ske förrän sex månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytterligare säkerhet och ej heller före utgången av år 197 eller senare än att ti- den för betalningsskyldighetens fullgörande infaller före utgången av år 197 . 17. Övergångsbestämmelsema utgör ej hinder för borgenär att göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling. Bestämmelserna i 24 och 25 55 lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg har fortfarande tillämpning. 18. Bestämmelserna i 271 och 272 %% om företräde på grund av in- teckning har tillämpning även om inteckningen sökts före ikraftträdan- det. Bestämmelserna i 268 och 269 åå om godtrosförvärv på grund av inskrivning gäller endast i fråga. om upplåtelse som sker efter ikraft— trädandet. 19. Fullföljes efter ikraftträdandet en dessförinnan gjord ansökan om inteckning, skall inteckning beviljas enligt de nya bestämmelserna, om ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt lagen (1901: 26 s. 1) om inteckning i fartyg. Ansökningen skall därvid anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp. Sökes efter ikraftträdandet inteckning på grund av fordringshand— ling, på vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivan- de som avses i 2 5 lagen om inteckning i fartyg, skall ansökningen upp- tagas och prövas som ansökan om inteckning enligt 282 5 första styc- ket. Även i detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp. Är medgivandet tecknat av an- nan än den som avses i 281 % andra stycket, får ansökningen icke bifal- las, om ej den som medgivit inteckningen styrkes vara ägare till skep- pet och inskrivning sökes för hans fång. 20. Bestämmelserna i 275 % om inteckningsförnyelse tillämpas även om grund för avregistrering inträffat före ikraftträdandet. Tiden för an- mälan får dock ej i något fall understiga fem år från ikraftträdandet. 21. Bestämmelsen i 276 5 första stycket om verkan av exekutiv auktion gäller ej i fråga om auktion som ägt rum före ikraftträdandet.
Till 15 kap. sjölagen
22. Bestämmelserna i 349—353 åå om ersättning av staten i vissa fall gäller endast i fråga om förvärv och upplåtelse som äger rum efter ikraftträdandet.
Prop. 1973: 42 493
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva
Härigenom förordnas, att 1 5 lagen (1936: 83) angående vissa utfäs- telser om gåva skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -
1 % Utfästelse om gåva av lös egendom varom i denna lag sägs vare, så länge gåvan ej fullbordats, utan verkan, med mindre utfästelsen gjorts i skuldebrev eller annanurkund .som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller omständigheterna vid dess tillkomst utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom.
Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästel- sen ogill, ändå att den gjorts så som i första stycket är sagt.
' Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästel- sen ogill, ändå att den gjorts så som i första stycket är sagt. I frå- ga om skepp och skeppsbygge lände dock till efterrättelse vad enligt sjölagen gäller om verkan av inskrivning av rätt till sådan egendom.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
3 Förslag till
Lag om ändring i handelsbalken
Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 & handelsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap. 7 51
Fartyg, som är för fordran in- tecknat eller äger den dräktighet,- att, enligt vad särskilt är stadgat, inteckning däri kan meddelas, må ej med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagt. Ej heller må . luftfartyg sålunda pantsättas.
Skepp och skeppsbygge må ej med laga verkan sättas i pant ef- ter ty nu är sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda pantsättas.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. De nya bestämmelserna skall gälla även sådan båt som enligt över- gångsbestämmelserna till lagen (197 : 000) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) skall tagas upp i skeppsregistret.
1 Senaste lydelse 1955: 230.
Prop. 1973: 42 494
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning '
Härigenom förordnas, att 4 55 lagen (1966: 454) om företagsinteck- ning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 & Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av
1. inventarier, varor eller andra 1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan lösören, dock ej skepp och skepps- intecknas för fordran eller luft- bygge, ej heller luftfartyg och fartyg eller sådan reservdel till sådan reservdel därtill som kan luftfartyg som kan omfattas av in- omfattas av inteckning i luftfartyg, teckning i luftfartyg,
2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vatten— fallsrätt,
3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 5 lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1.) om nyttjanderätt till fast egendom, bostads- rätt eller rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,
4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan utmätas,
5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten kan utmätas,
6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant slag, som avses under 1-—5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande,
'7. fordran på vederlag för arbete. Överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen.
1. Denna lag träder i kraft den. dag Konungen förordnar.
2. Omfattas skepp eller skeppsbygge av företagsinteckning vid ikraft- trädandet, gäller äldre bestämmelser fortfarande, om ej inteckningsha— varen avstår från sin rätt.
3. I fråga om intecknad båt gäller äldre bestämmelser så länge bå- ten är upptagen i skeppsregistret enligt övergångsbcstämmelserna till lagen (197 : 000) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1).
Prop. 1973: 42
5 Förslag till
495
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom förordnas i fråga om förmånsrättslagen (1970: 979), dels att 17 å skall upphöra att gälla, dels att 4, 9, 15 och 16 åå skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45
Förmånsrätt följer med 1. sjöpanträtt och luftpanträtt,
2. handpanträtt och rätt att kvarhålla lös egendom till säkerhet för fordran (retentionsrätt),
3. panträtt på grund av inteck- ning i fartyg eller i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg.
Beställare av fartyg som lämnat fartygsbyggaren förskott i bygg- nadsämnen eller pengar har för- månsrätt i byggnadsämnena och det som för beställarens räkning tillverkats med förskottet, om skriftlig handling upprättats och med denna förfarits enligt 3 5 sjö- lagen (1891: 35 s. 1).
Redare vilken för medredare lämnat förskott som avses i 17 å sjölagen har förmånsrätt i medre- darens andel av fartyget enligt nämnda paragraf.
6
J. panträtt på grund av inteck- ning i skepp eller skeppsbygge el- ler i luftfartyg och reservdelar till luftfartyg.
95
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas och, beträffande 4 5, stycke/tas följd samt efter den i 4 5 första stycket och 5—7 åå angivna numrering— en.
Förmånsrätt enligt 4 å första stycket 2 eller 3 har dock företrä- de framför förmånsrätt enligt 4 å första stycket 1 på grund av sjö- panträtt som avses i 267 5 6 sjö- lagen (1891: 35 s. 1) och förmåns— rätt enligt 4 5 första stycket 3 har företräde framför förmånsrätt en- ligt 4 5 första stycket 2 på grund av retentionsrätt.
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och efter den i 4—7 55 angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 å 3 har dock företräde framför förmåns- rätt enligt 4 å 2 på grund av an- nan retentionsrätt än som avses i 247 _é' sjölagen (1891: 35 s. 1).
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
496
Föreslagen lydelse
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmåns- rätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma egen— dom. Utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med samma slag av för- månsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.
15å
Fordran med allmän förmåns- rätt uttages i första hand ur egen- dom som ej är föremål för sär- skild förmånsrätt. Förslår ej den- na egendom, uttages fordringen ur egendom, vari särskild förmåns- rätt gäller, före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 eller 17 å och i övrigt efter sistnämnda ford- ringar.
Fordran med allmän förmåns- rätt uttages i första hand ur egen- dom som ej är föremål för sär- skild förmånsrätt. Förslår ej den- na egendom, uttages fordringen ur egendom, vari särskild för- månsrätt gäller, före fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 5 och i övrigt efter sistnämnda fordring- ar.
16 å1
Fordran med allmän förmåns- rätt enligt 10 eller 11 5 uttages, om det behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 5 andra eller tredje stycket, 5 eller 8 å. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.
17 51
Fardran med allmän förmåns- rätt enligt 12 å uttages, om det behövs, före fordringar med sär- skild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 5 tredje stycket, 5 eller 8 5. Härvid äger 16 5 andra punk- ten motsvarande tillämpning.
Fordran med allmän förmåns- rätt enligt 10, 11 eller 12 5 utta- ges, om det behövs, före ford- ringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 å i annan lös egen- dom än tomträtt. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje ngP-
1. Denna-lag träder i kraft den. dag Konungen förordnar. 2. I fråga om retentionsrätt, som uppstått före ikraftträdandet, gäller .de äldre bestämmelserna fortfarande.
3. Bestämmelserna i 4 å andra stycket och 16 å i dess äldre lydelse
1 Senaste lydelse 1971: 1043.
Prop. 1973: 42 497
om förmånsrätt för förskott vid fartygsbeställning gäller fortfarande i fråga om bygge som ej registreras.
4. De äldre bestämmelserna i 4 & tredje stycket, 16 och 17 åå om redares förmånsrätt på grund av förskott för medredares bidrag till rederirörelsen enligt 17 & sjölagen (1891: 35 s. 1) i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om förskott som lämnats före ikraftträdandet.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
Här-igenom förordnas, att 54, 58 och 86—88 55 lagen ( 1927:77 ) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
54 51
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse för- säkringen avser, skall försäkring— en, där ej annat framgår av om— ständigheterna, anses gälla till för- mån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehava- re av annan rättighet till godset el- ler emedan han i anledning av av- tal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. I frå- ga om sjöpattträtt och luftpanträtt skall vad sålunda stadgats äga till- lämpning endast om panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens ägare.
Har försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse för- säkringen avser, skall försäkring- en, där ej annat framgår av om- ständigheterna, anses gälla till för- män för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller inne- havare av annan rättighet till god- set eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess vär- de icke minskas eller går förlorat; vad nu sagts gäller dock ej i fråga om sjöpattträtt och luftpanträtt.
Är förbehåll träffat, enligt vilket försäkringen skall upphöra i händelse äganderätten till godset övergår å annan, vare ny ägare dock, där för— säkringsfall inträffar inom fjorton dagar, berättigad till ersättning för liden skada, i den mån han icke på grund av försäkring, som han själv tagit, äger rätt till gottgörelse för skadan. Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om sjöförsäkring å fartyg eller kreatursför- säkring.
58 &
Gäller försäkring å gods till förmån för någon, som till säkerhet för fordran har panträtt i godset, äge han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur utfallande ersättningsbe- lopp utfå sin fordran, såvida icke ägaren genom att avhjälpa skadan eller på annat sätt bereder panthavaren samma säkerhet som han ägt
1 Senaste lydelse 1955: 233. 32 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
498
Föreslagen lydelse
före försäkringsfallet. Lag samma vare, där försäkringen gäller till för- mån för någon, som har rätt att kvarhålla godset till säkerhet för för— fallen fordran.
Ersättningsbelopp för gods, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätnings- mannen. Avser ersättningsbclop- pet gods, som satts i kvarstad el- ler under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgi— vas till överexekutor; och har den— ne att med beloppet förfara på sätt i 186 5 utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
I fråga om rätt för vissa inne- havare av inteckning i fast egen- dom, tomträtt eller vattenfallsrätt att njuta betalning ur brandskado- ersättning gälle, i stället för före— skrifterna i 56 och 57 åå samt första och andra styckena i'före- varande paragraf, vad. som finnes stadgat i 86—88 åå samt i särskild lag. - '
Ersättningsbelopp för gods, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätnings- mannen. Avser ersättningsbelop— pet gods, som satts i kvarstad el- ler under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgi- vas till överexekutor; och har den- ne att med beloppet förfara på sätt i 160 9” utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
I fråga om rätt för borgenär, som har panträtt i fastighet eller i tomträtt, att njuta betalning ur brandskadeersättning gälle, i stäl- let för föreskrifterna i 56 och 57 åå samt första och andra styc- kena i förevarande paragraf, vad som finnes stadgat i 86—88 åå samt i särskild lag.
86 å2
Timar brandskada å fast egen- dom, vare den som i egendomen har inteckning för fordran berät- tigad att, på sätt därom är särskilt stadgat, njuta betalning eller sä- kerhet, såframt utfallande ersätt- ning överstiger en tiondel av för- säkringsbcloppet för egendomen.
Timar brandskada å fast egen- dom, vare borgenär, som har pant- rätt i egendomen, berättigad att, på sätt därom är särskilt stadgat, njuta betalning eller säkerhet, så— framt utfallande ersättning översti- ger en tiondel av försäkringsbc- loppet för egendomen.
87å
Har anmälan om intecknings— havarens namn och adress gjorts hos försäkringsgivaren, vare upp- sägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri utan inver- kan å den rätt, som tillkommer inteckningshavaren på grund av försäkringsfall, som inträffar, in- nan en månad förflutit efter det han underrättats om uppsägning- en eller ändringen; och skall så- dan underrättelse anscs meddelad, då den i rekommenderat brev av-
” Senaste lydelse 1967: 264.
Har anmälan om namn och adress för borgenär, som har panträtt i fastighet eller tomträtt, gjorts hos försäkringsgivaren, vare uppsägning av försäkringsavtalet eller avtalad ändring däri utan in- verkan å den rätt, som tillkommer borgenären på grund av försäk- ringsfall som inträffar, innan en månad förflutit efter det han un- derrättats om uppsägningen eller ändringen; och skall sådan under— rättelse anscs meddelad, då den i
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
sänts under den uppgivna adres— sen.
Varder premie ej i rätt tid er- lagd av försäkringstagaren, må försäkringsgivaren ej gent emot inteckningshavare, vars namn och adress blivit hos honom anmälda, åberopa försäkringstagarens dröjs- mål till befrielse från ansvarighet, med mindre inteckningshavaren underrättats, att premien är ogul- den, och därefter en vecka för- flutit.
Ej må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot inteckningshavare åberopa omständighet, som beror av an- nan än denne.
499
Föreslagen lydelse
rekommenderat brev avsänts un- der den uppgivna adressen.
Varder premie ej i rätt tid er- lagd av försäkringstagaren, må för- säkringsgivaren ej gent emot bor- genär, vars nanm och adress blivit hos honom anmälda, åberopa för- säkringstagarens dröjsmål till be- frielse från ansvarighet, med mind- re borgenären underättats, att pre- mien är ogulden, och därefter en vecka förflutit.
Ej må eljest försäkringsgivare till befrielse från ansvarighet gent emot borgenär åberopa omstän- dighet, som beror av annan än denne.
88 53
Vad i 86 och 87 55 stadgas om inteckningshavare gälle ock den, som för ogulden köpeskilling äger fordran med förtttåttsrätt, som av- ses i 11 kap. 2 5 jordabalken .
Har någon för fordran inteck- ning i tomträtt eller vattenfalls- rätt, och är brandförsäkring ta- gen å byggnad eller annat, som hör till tomträtten eller vatten- fallsrätten, vare i fråga om in- teckningshavare/ts rätt på grund av försäkringen bestämmelserna i 86 och 87 55 likaledes tillämpliga.
Har borgenär panträtt i tomt- rätt och är brandförsäkring tagen å byggnad eller annat, som hör till tomträtten, vare i fråga om borgenärens rätt på grund av för- säkringen bestämmelserna i86 och 87 55 tillämpliga.
Denna lag träder ikraft den dag Konungen förordnar. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om medförsäkring på grund av sjöpanträtt och luftpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet.
Bestämmelserna i denna lag om borgenär, som har panträtt i fastig- het eller tomträtt, har motsvarande tillämpning på borgenär som åtnjuter företrädesrätt för sin fordran på grund av 5 5 lagen (1970: 995) om in- förande av nya jordabalken.
Vid tillämpning av de nya bestämmelserna skall vattenfallsrätt anses likställd med tomträtt.
" Senaste lydelse 1967: 264.
Prop. 1973: 42
7 Förslag till
SOU
Lag om ändring i lagen (1927: 78) angående införande av lagen om
försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 7 å lagen (1927' 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 75
Vad nya lagen i 86—88 åå "stadgar om inteckningshavares rätt på grund av brandförsäkring å byggnad skall i fråga om ersätt- ning för brandskada, som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga tillämpning utan hinder av att försäkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.
Vad nya lagen i 86—88 åå stad— gar om panträttshavares rätt på grund av brandförsäkring å bygg- nad skall i fråga om ersättning för brandskada, som inträffat efter det nya lagen trätt i kraft, äga till- lämpning utan hinder av att för- säkringsavtalet slutits tidigare eller inteckningen blivit tidigare sökt.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
8 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
Härigenom förordnas, att 3 och 14 åå förordningen (1862: 10) om tio— årig preskription och om kallelse å okända borgenärer skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3å1
Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär el- ler med hans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens tillvaro, gälle så- som hade fordringen hos honom bevakad blivit. Beslut, varigenom ansökan om inteckning som ej av- ser fast egendom eller tomträtt bi- falles eller förklaras vilande, eller
1 Senaste lydelse 1970: 1003.
Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär el- ler med hans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens tillvaro, gälle så- som hade fordringen hos honom bevakad blivit. Beslut, varigenom ansökan om inteckning som ej av— ser fast cgendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge bifalles eller för-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
anteckning om innehav av pant- brev eller annan inteckningshand- ling have ock lika verkan emot ägare av den intecknade egendo- men; vill borgenären hålla talan mot annan öppen, bevake då sin fordran emot denne, såsom i 1 å sägs.
501
Föreslagen lydelse
klaras vilande, eller anteckning om innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling have ock lika verkan emot ägare av den inteck- nade egendomen; vill borgenären hålla talan mot annan öppen, be- vake då sin fordran emot denne, såsom i 1 å sägs.
14 52
Är borgenärs fordran intecknad i fartyg eller luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvittning för genford— ran vare ock lag som i 7 5 sägs ändå att den fordran ej blivit ef- ter sådan kallelse angiven.
Är borgenärs fordran intecknad i luftfartyg, eller har han lös egen- dom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvitt— ning för genfordran vare ock lag som i 7 å sägs ändå att den ford- ran ej blivit efter sådan kallelse angiven.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling
Härigenom förordnas, att 2 och 14 åå lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2å1
Ansökan om dödande av hand- ling skall, skriftligen avfattad, in- givas till rätten i den ort, där för- pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i hand- lingen, till den rätt, där den för- pliktade är skyldig att svara i tvis- temål, som angå gäld i allmän- het. Då fråga är om pantbrev, gö- res ansökningen hos den rätt -un- der vilken fastigheten lyder. An- sökan om dödande av intecknad fordringshandling göres hos rät-
2 Senaste lydelse 1970: 1003. 1 Senaste lydelse 1970: 1012.
Ansökan om dödande av hand- ling skall, skriftligen avfattad, in- givas till rätten i den ort, där för- pliktelsen skall fullgöras, eller, om sådan ort ej är nämnd i handling- en, till den rätt, där den förplik- tade är skyldig att svara i tviste- mål, som angå gäld i allmänhet. Då fråga är om pantbrev för in- teckning i fastighet eller tomträtt, göres ansökningen hos den rätt under vilken fastigheten lyder. I fråga om pantbrev för skepps-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
ten i den ort, där vederbörande inskrivningsmyndighet är.
Föreslagen lydelse eller skeppsbyggnadsinteckning gö-
. res ansökningen hos rätten'i skep-
pets hemort eller i den ort där bygget utföres. Ansökan om dö- dande av intecknad fordringshand— ling göres hos rätten i den ort, där vederbörande inskrivnings- myndighet är.
Ansökan om dödande "av konossement skall ingivas til-l rätten i god- sets bcstämmelseort.
Äro enligt vad nu är sagt flera domstolar behöriga, må avskrivningen göras vid vilken som helst av dem.
14 52 Bestämmelserna i 1—10 %% äga., såvitt de angå pantbrev, motsvarande tillämpning i fråga om vilandebevis. Bestämmelserna i 13 5 om dödande av inteckning äga motsvarande tillämpning i fråga om vilandeförklarad
inteckningsansökan.
Bestämmelserna i 10 och 13 53? om annan inskrivningsbok än fas- tighetsbok äga, i fråga om pant- brev för skepps- eller skeppsbygg— nadsinleckning, motsvarande till— lämpning på skepps- och skepps- byggnadsregistren..
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden '
Härigenom förordnas, att 7 5 lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.
Närvarande lydelse Föreslagen lydelse 7ä1
Ärenden angående äktenskaps-- förord, bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbe-- vakning, åtgärder som avses i 16 kap. ärvdabalken , avhandlingar om lösöreköp eller om förskott en— ligt 3 s? sjölagen samt kallelse å okända borgenärer skola, om ej i. arbetsordning eller eljest annat be—
2 Senaste lydelse 1970: 1012. 1 Senaste lydelse 1964: 670.
Ärenden angående äktenskaps- förord, bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbe— vakning, åtgärder som avses i 16 kap. ärvdabalken , avhandlingar om lösöreköp samt kallelse å okända borgenärer skola, om ej i arbetsordning eller eljest annat be- stämts, i underrätt handläggas av
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
stämts, i underrätt handläggas av den som har att upptaga inskriv- ningsärenden.
503
Föreslagen lydelse
den som har att upptaga inskriv- ningsärenden.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avhandling om förskott enligt 3 & sjölagen i dess lydelse enligt 1971: 1047, om avhand- ligen upprättats före ikraftträdandet.
11 Förslag till
Lag om ändringi lagsökningslagen (1946: 808)
Härigenom förordnas, att 1 och 2 åå lagsökningslagen ( 1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 52 För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt ford- ringsbevis och är till betalning förfallen må gäldenären lagsökas enligt vad nedan sägs.
Om för fordran som avses i- första stycket skriftligen upplåtits panträtt i fast egendom, kan bor- genären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har bor- genären för fordringen inteckning i fartyg eller luftfartyg eller re- servdelar till luftfartyg eller före- tagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.
Om för fordran som avses i första stycket skriftligen upplå- tits panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfar- tyg cller reservdelar till luftfartyg eller företagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betalning- ur den egendom vari inteckningen gäller.
Vad i denna lag sägs om gäldenären tillämpas vid lagsökning enligt andra stycket på ägaren av den egendom ur vilken betalning sökes.
2541
Lagsökning skall göras skriftli- gen hos allmän underrätt. Ansök- ningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke, hemvist och postadress samt gäldenärens nanm och, där så kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress, så ock fordringens belopp och den
2 Senaste lydelse 1971: 496. . 1 Senaste lydelse 1971: 496.
Lagsökning skall göras skrift- ligen hos allmän underrätt. An- sökningen skall innehålla uppgift om borgenärens nanm, yrke, hem- vist och postadress samt gäldenä- rens namn och, där så kan ske, dennes yrke, hemvist och post- adress, så ock fordringens belopp
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
ränta som fordras. Borgenären an- give ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest an- föres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling. varå fordringen grundas och, då betal- ning enligt 1 % andra stycket sökes ur fast egendom, av handling var- igenom panträtt i egendomen upp- låtits.
504
Föreslagen lydelse
och den ränta som fordras. Bor— genären angivc ock de omständig- heter som betinga rättens behö- righet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansök— ningen skall fogas styrkt avskrift av handling varå fordringett grun- das och, då betalning enligt 1 5 andra stycket sökes ur fast egen- dom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.
Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avläm- nas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvud- skrift.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Om inteckningshandling som :rör skepp eller skeppsbygge vid ikraft- trädandet utgör pant för fordran, får lagsökning äga rum enligt 1 5 andra stycket i dess nya lydelse, även om fordringen ej grundas på skriftligt bevis eller panträttsupplåtelsen ej skett skriftligen. Målet skall hänskjutas till rättegång, om det görs invändning som hänför sig till fordringen eller panträttsupplåtelsen samt borgenärens rätt är stridig.
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rät- ten att utbekomma allmänna handlingar skall införas en ny paragraf, 22 5, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 sil
Handling angående skeppsbygg— nadsavtal vilken inkommit till den registermyndighet som avses i 2 5 sjölagen (1891: 35 s. ]) i ärende ont registrering eller inskrivning må, såvitt den avser pris och betal- ningsvillkor, ej utan samtycke av parterna i avtalet utlämnas förrän tio år förflutit från den dag hand- lingen inkom.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. 1 Förutvarande 22 & upphävd genom 1968: 327.
Prop. 1973: 42
13 Förslag till
505
Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, att 11 kap. 3 och 4 åå luftfartslagen(1957: 297) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap. 3 52
Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller 5. ersättning för kostnader som avses i 2 &, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt enligt 4 5 första stycket i förmånsrättslagen(1970: 979), såframt bärgarlönen eller er- sättningen hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.
Borgenär, som har fordran å bärgarlön eller å ersättning för kostnader som avses i 2 &, njute i fartyget eller godset luftpanträtt med förmånsrätt enligt 4 5 för- månsrättslagen (1970: 979), så- framt bärgarlönen eller ersättning- en hänför sig till åtgärder vilka slutförts här i riket.
I första stycket avsedda fordringar skola, var i förhållande till ford- ringens belopp, njuta lika rätt om de härröra av samma händelse; eljest skall yngre fordran äga företräde framför äldre.
Utan borgenärens samtycke må icke, innan betalning för dennes ford- ran guldits eller säkerhet därför blivit ställd, luftfartyget lämna det ställe, där åtgärderna för bärgningen eller bevarandet slutfördes, eller godset av ägaren tagas i besittning.
11 kap. 4 5
Angående luftpantrt'ittshavares rätt till ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, är sär- skilt stadgat.
Har luftfartygets eller godsets ägare på annan grund fordran å ersättning för skada å egendomen, skall luftpanträtt i egendomen till- lika omfatta sådan fordran; och skall i nu angivet hänseende vad i 272 och 279 59" sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
Luftpanträtt omfattar ej ersätt- ning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för förlust av eller skada på luftfartyget eller godset.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om luftpanträtt som uppstått före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1970: 984.
Prop. 1973: 42
506 '
Föreslagen lydelse 15
Vissa delar av sjölagsförslaget med innehållsmässiga motsvarigheter1 i SjöL2 Nuvarande lydelse
Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två tredjedelar äges av svenska undersåtar eller ock tillhör ett aktiebolag, vars styrelse har sitt säte här i riket och består av a/x'tiec'igare, de där äro svenska undersåtar. Huvudredare skall all- tid vara svensk undersåte och bo- satt här i riket.
lk)
Över alla svenska fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas till han- delssjöfart eller resandes fort- skaffande och äga en bruttodräk- tighet av tjugu registerton eller därutöver, skall föras register, in- nehållande för varje sådant fartyg de uppgifter, som prövas nödiga för fartygets säkra urskilja/ide, så ock upplysning angående ägande- rätten till fartyget, beskaffenhe- ten av inskriven ägares fång samt tiden då fartyget i registret införts eller förändring i äganderätten in— skrivits; skolande sedan fartyg i registret antecknats, därom utfär- das bevis, som bör åtfölja fartyget.
Då fartyg anmäles till införande i registret, skall företes intyg, som utmärker, när, var och av vem fartyget är byggt, eller, där farty-
Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg, om det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk juridisk person. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsverket kan bestämma att annat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt inflytande skall anses såsom svenskt och vara be- rättigat att föra svensk flagg.
För svenskt fartyg utfärdas na- tionalitetsl'tandling enligt bestäm- melser som Konungen meddelar.
Fartyg, vars skrov har en störs— ta längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra me- ter betecknas skepp. Annat fartyg kallas båt.
Över svenska skepp föres ett skeppsregister. Över båtar föres i den omfattning Konungen bestäm- mer ett båtregister. Över skepp under byggnad i Sverige föres ett skeppsbyggnadsregister.
Skepps— och båtregistren samt skeppsbyggnadsregistret föras av myndighet, som Konungen be- stämmer ( register/n yndigheten ). Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara lagfaren.
1 Utan motsvarighet i nuvarande SjöL är bl. a. förslagets regler om skeppsregi- strering (2 kap.) skeppshypotek (11 kap II) och statsansvar för vissa rättsförluster m.m. (i 15 kap.) 5 Rubriker är utelämnade.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
get varit i utländsk ägo, visas, att utländsk ägares rättövergått åden, som till registret anmäles såsom ägare.. Vid fartygs införande i re- gistret skall visst nummer tillde- las fartyget; och må det nummer ej sedermera ändras eller tilläggas annat fartyg. Varder fartyg, som ur registret avförts, däri ånyo upptaget, behålle det sitt förra nummer. Göres anmälan om för- ändring i äganderätten. till fartyg, som är i registret infört, men fin- nes den, vilken såsom ägare an- mäles. ej kunna i sådan egenskap inskrivas, skall ändock i registret göras anteckning, som utvisar hans namn, det uppgivna fångets beskaffenhet samt dagen då an- mälan skett. Fartyget, som blivit i registret infört, må ej därur av- föras i annat fall än då fartyget förolyckats, upphuggits eller att- norledes förstörts, eller enligt (258 5) må (inses förlorat, eller efter timad skada förklaras icke vara iståndsättligt, eller ock upp- hört att vara svenskt.
Vill ägare av svenskt fartyg. som ej på grund av vad här förut blivit stadgat skall vara i fartygs- registret upptaget, låta det i re- gistret införas, vare därtill berät- tigad; och skall, där fartyget var- der till registrering anmält, vad här förut är i avseende å registre- ringspliktigt fartyg stadgat iiga tillämpning.
Vidare föreskrifter, huru. far— tygsregister skall vara inrättat och registrering ske, meddelas av Konungen. '
4 &
Fartygs ägare åligge att be- stämma den ort inom riket, vilken skall vara fartygets hemort, samt att därom göra anmälan, om far- tyget är sådant, som. jämlikt 2 5 skall införas i fartygsregistret, hos den myndighet, vilken förer re-
507
Föreslagen lydelse
7 %
Svenskt fartyg skall ha hem— ort Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.
Har ägare av fartyg ej anmält hemorten till registermyndighe- ten, auses hans hemvist eller, om fartyget äges av flera eller ägaren
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
gistret, men eljest hos polismyn- digheten i den ort, som bestämts till hemort. Angående hemorten skall för fartyg, Vilket bör införas i fartygsregistret, anteckning ske å det i 2 5 omförmälda bevis, men eljest utfärdas särskilt be- vis av den myndighet, hos viken anmälan skett.
Har fartygs ägare underlåtit göra sådan anmälan, som nu är sagd, skall hans hemvist anses vara fartygets hemort.
5 a &
Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryg— gande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg gälla särskilda bestämmelser.
6 %
Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöj- lig eller, om iståndsättningen mås- te äga rum på annan ort, farty- gct icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas.
Bestämmelser om besiktning för utrönande av fartygs iståndsätt- lighet meddelas i 12 kap.
508
Föreslagen lydelse saknar hemvist i Sverige, Stock- holm som fartygets hemort.
9 %
Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med behövliga anordningar till före- byggande av ohälsa och olycks- fall, bcmannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller bar- lastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser.
10 %
Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, cj endast när iståndsättning är omöj- lig eller, om iståndsättningcn måste äga rum på annan ort, far- tyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iständsättas.
På begäran av ägaren skall far- tyg, som ej är iståndsättligt, säl- jas såsom efter utmätning. Farty- get skall därvid säljas som om det utmätts för fordran med bästa rätt.
Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas bestämmelser i 12 kap.
40 &
Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarighet gemensamt driva sjö- fart med eget fartyg och anmält
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
9 få Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbin- delser allenast i förhållande till sin lott i fartyget.
10 5 För rederi skall utses en hu- vudredare.
I sak, som angår rederiet, må huvudredaren sökas. År huvud- redare ej vald, äge den, som vill söka rederiet, instämma vilken han vill av redarne att för rede- riet svara.
11 5
I förhållande till tredje man äge huvudredaren i kraft av sitt uppdrag sluta alla avhandlingar och ingå alla förbindelser, vilka rederirörelsen vanligen medför; han äge sålunda antaga och av- sätta befälhavare samt meddela honom föreskrifter, uppbära me- del, som för rederiets räkning in- flyta, ävensom företräda rederiet inför rätta. Utan särskilt bemyn- digande äge huvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja eller förpanta fartyget eller därå taga försäk— ring.
Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogen— het, vilken sålunda tillkommer huvudredaren, vare rederiet ej berättigat att åberopa sådan in— skränkning mot tredje man i an- nat fall, än då denne ej varit i god tro.
509
Föreslagen lydelse detta till registermyndigheten.
För de förbindelser som redarna ingå för rederiet svarar varje re- dare i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet.
I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter till- lätnpas bestämmelserna i 41— 57 55 i den mån annat ej avtalats.
41 5
För partrederi skall väljas en huvudredare. Valet skall anmälas till registermyndigheten.
Till huvudredare kan utses här i landet bosatt svensk, dansk. finsk eller norsk medborgare eller svensk juridisk person.
42 %
Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företaga de rättshandlingar rederirörelsen vanligen fordrar, att väcka och utföra talan i sak som rör rede- riet samt att i övrigt företräda re- darna inför rätta i sådan sak. Utan särskilt bcmyndigande får huvudredaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller bortfrakta fartyget för längre tid än ett år.
Är huvudredare ej anmäld hos registermyndigheten, kan vem som helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet.
43 % Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
12 5
Beslut i rederiets angelägenhe- ter må ej av redarne fattas utan vid allmänt sammanträde, därtill kallelse blivit i tidning inom or- ten minst åtta dagar förut kun- gjord eller annorledes delgivits samtliga redarne. Utebliver redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut..
Vid omröstning beräknas varje redares röstetal efter den andel, han äger i fartyget, och gälle så- som beslut vad de säga, vilkas an- delar tillsammanstagna äro de största. Hava vid val av huvud— redare två eller flera erhållit rös- ter för lika andelar vardera, skilje lotten dem emellan, men eljest gälle vid lika röstetal den mening, huvudredaren omfattar. Beslut, som strider mot gällande rederi- avtal eller angår ämne, vilket fal-
510
Föreslagen lydelse
om rederiets verksamhet. Han skall rådföra sig med dem i alla viktiga angelägen/leter.
44 %
Beslut i partrederiets angelägen- heter fattas vid allmänt samman- träde, till vilket huvudredaren kallat var och en av redarna minst en vecka i förväg genom rekommenderat brev eller tele- gram eller telexmeddelande under dennes senast kända adress. Kal- lelsen skall innehålla upplysning om vad som skall behandlas på sammanträdet.
Beslut vid allmänt sammanträ— de är bindande för redare som uteblivit från sammanträdet.
Allmänt sammanträde fordras icke för beslut, som samtliga re- dare biträda eller som är så brådskande att det ej kan anstå till dess sådant sammanträde kan hållas.
45 &
På redares begäran skall proto- koll föras över vad sonz före- kommer av vikt vid allmänt sattt- manträde. Redare, som uteblivit från allmänt sat-nmanträde eller eljest ej deltagit i omröstning om beslut, skall genom huvudredarens försorg underrättas om vad som beslutats.
46 %
Vid omröstning beräknas varje redares röst efter hans andel. Om annat icke följer av andra stycket, gäller sotn beslut den mening som fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening huvud- redaren biträder. Val av huvud- redare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika antal röster.
Beslut, som fattats i annan ord- ning än vid allmänt sammanträde eller som innebär att rederiet skall
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
ler utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det av samt- liga redarne biträdes.
Vid sammanträde skall föras protokoll, vilket därefter hos hu- vudredaren förvaras. Av proto- kollet äge envar redare rätt att taga avskrift.
13 &
Där ej tvingande omständighe- ter hindra, åligge huvudredaren att till överläggning sammankal— la medredarne eller annorledes in- hämta deras föreskrift, när vik— tiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om vii- sentlig förändring med avseende å den fart, vari fartyget använ- des, eller betydligare reparation å fartyget.
14 &
Huvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom beslut av redarne i den ordning, ]2 5 bestämmer; äger han själv hälften :" fartyget eller därutöver, må domstol på medredares käro- mål skilja honom från befattning— en, om giltiga skäl därtill äro.
15 %
Huvudredaren skall föra sär- skild räkenskap över förvaltningen av rederiets angelägenheter och för denna avgiva redovisning in- för rederiet. Där ej av rederiet annorlunda beslutes, skall redovis— ning avgiras för kalenderår, inom en. månad efter dess utgång.
16 & Redovisning skall avgivas å sam— manträde, därtill redarne kallats
511
Föreslagen lydelse
upplösas, gäller endast om det bi- trädes av redare som tillsammans äga mer än hälften av fartyget. Beslut, som strider mot rederiav- talet eller eljest mot rederiets än— damål och ej avser rederiets upp- lösning, gäller endast om. samt- liga redare ära ense.
47 %
Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag ge- nom beslut enligt 44 och 46 555. Huvudredare, som själv äger minst hälften av fartyget, kan på med- redares talan av domstol skiljas från uppdraget.
Beslut, varigenom huvudreda- ren skiljes från uppdraget, skall anmälas till registermyndigheten.
48 &
Huvudredaren svarar för att re- deriets bokföring fullgöres enligt lag och annan författning. Han skall redovisa inför redarna för sin förvaltning av rederiets ange- lägenheter. Redovisning skall avse kalenderår och avgivas inom två månader efter årets utgång.
Redovisning skall avgivas skrift- ligen till varje redare. För gransk-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
på sätt 12 55 bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning framläggas.
Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det redovis- ningen avgavs; försittes den tid, have han sin rätt till klander för- lorat, utan så är att huvudredaren förfarit svikligen.
17 5
Till bestridande av de utgifter, som av rederirörelsen påkallas, åligge envar redare att i mån av behov bidraga i förhållande till sin andel i fartyget.
Försurnmar redare att vid an- fordran erlägga beslutet bidrag och varder detta av huvudreda- ren eller annan redare förskjuter, vare den försumlige skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent om året, tills betalning sker, ävensom ersätta kostnaden för den försäkring, som förskottsgivaren må hava ta- git till sin säkerhet. Borgenären njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt till betalning en- ligt 4 5 tredje stycket förmåns- rättslagen (1970: 979). Han äger dessutom, i avräkning å sin ford- ran, i den försumliges ställe upp- bära den utdelning, som på den- nes andel belöper.
Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, därest icke genom stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom.
18 &
Beslutes ny resa eller repara- tion av fartyget efter slutad resa, äge redare, som ej deltagit i bc- slutet, utan lösen avstå sin lott i fartyget till övriga redare och där- med bliva befriad från gäldand'e av tillskott för beslutets verkstäl-
Föreslagen lydelse
ning av redovisning har redare rätt att taga del av rederiets räken- skapshandlingar.
Vill redare klandra redovisning, skall han väcka talan vid domstol inom sex månader från det han fick del av den.- Redare, som för- summar det, har förlorat sin rätt till klander, om icke huvudredaren förfarit svikligt.
49 &
Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bi- draga i förhållandc till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger hu- vudredaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala årlig ränta på det förskot- terade beloppet efter det av riks- banken vid tiden för utlägget till- lämpade diskontot ökat med fyra procent, dock lägst sex procent.
Prop. 1973: 42.
Nuvarande lydelse
lande. Den, som vill sålunda avstå sin lott i fartyget, göre därom skriftlig anmälan hos huvudre- daren inom tre dagar efter det beslutet fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll del av beslutet. Den av- trädda lotten skall fördelas mel- lan övriga redare efter förhål- landet mellan deras andelar i far- tyget.
År å den avträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden ef- ter dess avträdande, vare övriga redare förbundna att mot för- säkringens övertagande, en för alla och alla för en, gälda mot- svarande andel av premien.
19 &
Vinst och förlust, som av rede— rirörelsen uppkommer, skall för- delas å redarne i förhållande till envars andel i fartyget.
Finnes enligt avgiven redovis- ning överskott, skall detta till re- darne utdelas i den mån, sådant kan ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.
20 &
Ej må rederi brytas därföre att lott i fartyget genom arv, köp
eller annorledes övergår till an- nan man, eller att redare förkla- ras omyndig eller försättes i kan- kurs.
Varder fartygslott av ägaren såld till annan än medredare, vare övriga delägare, en eller flera, så- framt icke försäljningen skett å offentlig auktion, berättigade att mot de vid försäljningen beting- ade villkor, sedan desamma, där medredaren det äskar, blivit av säljaren och köparen inför dom-
513
Föreslagen lydelse
50 &
Vinst, som rederiets verksam- het medför och som icke behöves för rederiets utgifter, skall utdelas till redarna i förhållande till deras andelar.
Den som enligt 49 5 lagt ut bi- drag för annan har rätt att i av— räkning på sin fordran lyfta ut— delning, som belöper på dennes andel.
51 &
Övergår andel i fartyget till annan, skall förvärvaren eller hans fångesman ofördröjligen un- derrätta huvudredaren och övriga redare härom.
Har redare blivit medborgare i främmande stat, skall han oför- dröjligen underrätta huvudreda- ren och övriga redare härom.
52 &
Redare har rätt att läsa till sig andel i fartyget, som på annat sätt än genom förvärv vid exekutiv försäljning eller offentlig auktion övergått till annan än medredare. Lösningsrätt gäller dock icke mot medredares make, avkomling eller avkomlings make. Redare som
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
stol med ed fästa, av köparen till sig läsa fartygslotten; åliggancle det den eller dem, som som lösa vilja, att inom fjorton dagar efter erhållen kunskap om försäljningen giva det köparen till känna vid lösningsrättens förlust. Äro de, som lösa vilja, flera, äge därtill rätt i förhållande till den andel, vardera i fartyget äger.
21 &
Överlåter redare sin lott i far— tyget till annan man, inträder nye ägaren strax i en redares alla rät- tigheter och förpliktelser mot medredarne. Vad rederiet, förrän överlåtelsen skedde, lagligen gjort och beslutit vare jämväl mot nye ägaren gällande; häftar överlåta- ren för oguldet tillskott till rede- rirörelsen, äge medredare jänntäl mot nye ägaren rätt att avräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper å (len överlåtna lot- ten i fartyget. I förhållande till tredje man svare nye ägaren så- som redare för de förbindelser, rederiet ingår efter det överlåtel- sen skett.
Det åligger överlåtaren att hos huvudredaren. eller hos samtliga medredarne göra anmälan om överlåtelsen och tillika styrka, att denna blivit av nye ägaren god- känd; innan sådan aninälan skett, äge överlåtaren icke mot medre- darne åberopa den skedda över- låtelsen till sitt fredande från an- svarighet. Mot tredje man må överlåtelsen icke åberopas i annat fall, än då denne icke varit i god tro.
Är fartyget infört i fartygsre- gistret, skall, efter det anmälan om överlåtelsen skett hos den myndighet, vilken före/' registret.
514
Föreslagen lydelse vill utöva lösningsrätt skall bjuda förvärvaren lösen inom en må- nad från det han underrättats om förvärvet eller inskrivning sökts för detta. Försummas det, är lös- ningsrätten förfallen.
Göra flera redare lösningsrätt gällande, skall den utövas i för- hållande till deras andelar.
Lösen skall givas för den över- gångna andelens fulla värde. Tvist om löseskillingens storlek avgöres enligt lagen (1929: 145) om skilje— män.
53 &
Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri från ansvarighet gentemot övriga redare för de förpliktelser han hade vid övergången. Ej heller blir han fri från ansvarighet för därefter uppkommande rederiför— pliktelser förrän de övriga under- rättats om förvärvet eller inskriv- ning sökts för detta.
A'ndelens förvärvare inträder i förhållande till övriga redare ge- nast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på sant- ma sätt som sin fångesman bun- den av de beslut och åtgärder som träffats före övergången. De iii-viga redarna kunna från hans utdelning avräkna sådan fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i för- hållande till tredje man endast för de förbindelser redarna ingå efter andelsövergången. Innan in- skrivning sökts för förvärvet sva— rar även hans fångesman för så— dana förbindelser i förhållande till tredje man, som varken. känt till eller bort känna till andels-
. övergången.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
samma myndighet ofördröjligen låta i allmänna tidningarna kun- göra överlåtelsen. Sedan sådant kungörande skett, skall överlåtel- sen anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av om- ständigheterna framgår, att han varken haft eller bort hava kun- skap därom.
22 5 De redare, vilka tillsammans äga mer än hälften i fartyget, må besluta, att fartyget skall försäljas och rederiet förty upplösas.
Där någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:
1. om fartyget till följd av för- ändring i de förhållanden, ] 5 omförmäler, utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt och på grund därav blivit avfört ur fartygsregistret;
2. om huvudredaren blivit ge- nom domstols beslut skild från be— fattningen, såsom i 14-5 sägs; el- ler
3. om redaren kan visa, att re— deriet förvaltas på sådant sätt, att hans rätt därigenom kränkes.
515
Föreslagen lydelse
54 &
Om ej annat avtalats eller föl- jer av 55 5 skall rederiet upplö- sas sex månader efter det redare hos medredarna påkallat rederi- ets upplösning.
På begäran av redare skall re- deriet omedelbart upplösas, om
]. fartyget utan redarens åt- gärd eller samtycke upphört att vara svenskt och lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 5;
2. huvudredaren skilts från sitt uppdrag genom domstols förord- nande;
3.1-nedredare är ur stånd att fullgöra sina förpliktelser; eller
4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt kränkes.
55 5 Redare har alltid rätt att lösa ut medredare, som enligt 54 5 första stycket begärt att rederiet skall upplösas eller som medverkat till att upplösningsgrund inträtt enligt 54 5? andra stycket. Den som vill utöva utlösningsrätt skall bjuda medredaren lösen inom en månad från det han fick del av dennes begäran om upplösning eller kän- nedom om att upplösningsgrund inträtt. Försummas det, är utlös- ningsrätten förfallen. Bestämmelserna i 52 9” andra och tredje styckena ha motsva— rande tillämpning.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
23 &
Vid upplösning av rederi skall fartygets försäljning ske på of— fentlig auktion. Kunna redarna ej enas om orten där auktionen skall äga rum eller om villkoren för försäljningen, avgöres tvisten av tre skiljemän enligt bestämmelser— na i lagen om skiljemän.
24 &
Redare, som har större del i fartyget än hälften, äger övertaga fartygets förande, om han är be- hörig därtill. Kan överenskom- melse ei träffas om lönevillkorcn, fastställas dessa av tre skiljemän enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.
516
Föreslagen lydelse
56 5
Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas.
Enas ej redarna om försäljnings- orten, bestämmes den av god utan, som utses enligt lagen (1904: 48 s. 1) om sanu'iganderätt. Enas de ej om sättet för försäljningen, skall den ske på offentlig auktion. Där- vid har lagen om samäganderätt motsvarande tillämpning, om för- säljningen skall äga rtun i Sveri- ge.
När lagen om samäganderätt tillämpas enligt andra stycket, skall tingsrätten på fartygets hem- ort vara laga domstol i stället för den domstol som föreskrives i an- givna lag.
57 5 Den som har större andel i far- tyget än hälften har rätt att föra fartyget, om han är behörig där- till. Tvist om löncvillkoren skall avgöras enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
Om den som har större del i fartyget än hälften är befälhavare, skall rättcn på annan delägares talan .skilja honom från befattningen, om gil-
tiga skäl föreligga.
69å
Om fartyg, som enligt vad skeppshandlingarna utvisa är in- tecknat för fordran, på utländsk ort tages i mät eller belägges med kvarstad för fordran, skall befäl- havaren ofördröjligen underrätta kända inteckningshavare om ut- mätningen eller kvarstaden.
Bevis om inteckningsåtgärd bör .
fogas vid skepps/tandlingarna. Närmare bestämmelser härom meddelas av Konungen.
Om fartyg av utländsk myndig— het belägges nted kvarstad eller utmätes, skall befälhavaren oför- dröjligen underrätta närmaste svenske konsul i den främmande staten och, i fråga om skepp, re- gistermyndigheten. Vid underrät— telse till registermyndigheten skall såvitt möjligt ingivas den utländs- ka myndigheten bevis om åtgär- den.
Första stycket har motsvarande tillämpning, när kvarstaden eller utmätningen häves.
Prop. 1973: 42 517
Föreslagen lydelse
113 5
Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemottaga— ren guldit de i 112 & omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt ford- ringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande.
För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om last- cmottagaren för dem ställer säkerhet. Nuvarande lydelse
Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma detsamma; varder godset utmät- ningsvis sålt, gälle vad i 277 55 stadgas.
8 &
För skada, som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare reda- ren ansvarig. Samma lag vare, om eljest skada åstadkommes av nå- gon, som, utan att tillhöra besätt— ningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Vad redare sålunda nödgas ut- giva äge han söka åter av den, som vållat skadan.
Om redares frihet från ansva— righet i vissa fall stadgas nedan i 122 och 171—173 gg, så ock i lag i anledning av Sveriges till- träde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.
255 5
1 mom. Är ansvarigheten be- gränsad, svarar redaren intill ett belopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräk— tighet, dock minst etthundrafem— tiotuscn francs.
inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen i vad avser
Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktarcn ägt utbekomma detsamma.
233 %
Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av be— sättningen ellcr lots vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada orsakas av annan, som på hans eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Vad redaren sålunda utgivit har han rätt att söka åter av den som vållat skadan.
Bestämmelser om redares frihet från eller begränsning av ansva- righet i vissa fall finnas i 122 och ]71—773558' denna lag samt i la- gen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års inter- nationella konvention rörande ko- nossement Om den begränsning av ansvarigheten vartill redaren därutöver är berättigad finnas be- stämmelser i detta kapitel.
235 &
Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett belopp be- räknat cfter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock minst etthundrafemtiotuscn francs. In- träffar skada å person, höjes an— svarighetsgränsen i vad avser så- dan skada med tvåtusenetthundra
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
sådan skada med tvåtusenetthund- ra francs för ton, dock minst med sexhundratrcttiotusen francs.
2 mom. Med franc förstås en enhet innehållande sextiofem och ett halvt milligram guld av nio- hundra tusendelars finhet. Omräk- ning till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då redaren ställer säkerhet för sin ansvarighet eller, om säkerhet icke ställes, då betalning sker.
Mcd dräktighet avses nettodräk- tigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktighe- ten dragits från bruttodräktighe- ten.
256 &
Den ansvarighetsgriins, varom stadgats i 255 5, giiller beträffan- de fordringar, vilka uppkommit på grund av en och samma händelse.
Fordringar" på grund av skada å person skola i första hand tillgo- doses med det ansvarighetsbelonn som avses i 255 5 1 inom. andra stycket. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna till- sammans med övriga fordringar tillgodoses ur det belopp som av- ses i nämnda mom. första stycket.
518
Föreslagen lydelse
francs för ton, dock minst med sexhundratrettiotusen francs.
Ansvarighetsgränsen gäller be- träffande fordringar, vilka tipp- konzmit på grund av en och sam— ma händelse.
Med dräktighet avses netto— dräktigheten, för maskindrivet far.- tyg ökad med det maskinrum som vid beräknande av nettodräktig— heten dragits från bruttodräktighe- ten. Vad som förstås med franc bestämmes i 348 ä'.
236 &
Fordringar på grund av skada å person skola i första hand tillgo- doses med det ansvarighetsbelopp som avses i 235 3)" första stycket andra punkten. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordring- ar tillgodoses ur det belopp som avses i samma stycke första punk- ten.
Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i förhållande till ford- ringarnas storlek.
Har redaren betalat fordran som avses i denna paragraf, skall han an- ses träda i fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och ford— ringsbeloppet medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt fordringen kunnat här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu ej skett, framdeles har att betala fordran som avses i denna paragraf, skall jämväl den fordringen medtagas vid för-.
delningen.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
257 &
Kvarstad eller annan handräck- ning för fordran, beträffande vil- ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd skall hävas, om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarig- hetsbeloppet enligt 255 &" jämte ett av myndigheten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Sä- kerheten må åberopas gentemot alla borgenärer-, för vilkas ford- ringar gäller begränsning till sam- ma ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
519
Föreslagen lydelse
237 &
Kvarstad eller annan handräck— ning för fordran, beträffande vil- ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd skall hävas, om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor ställer säkerhet för fulla ansvarig— hetsbeloppet enligt 235 5 jämte ett av myndigheten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Sä— kerheten må åberopas gentemot alla borgenärer, för vilkas ford— ringar gäller begränsning till sam— ma ansvarighetbelopp och skall an- ses vara ställd till förmån för alla sådana borgenärer.
Har redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses och ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för åter— stoden, skall ock vad i första stycket stadgas äga tillämpning.
Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs, skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som av— ses med den fulla säkerheten frigivas.
Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.
258 &
Kvarstad eller annan handräck- ning för fordran. beträffande vil- ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd hävas, om redaren visar, att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet en- ligt 255 .*? i någon av följande hamnar:
238 &
Kvarstad eller annan handräck— ning för fordran, beträffande vil— ken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åt- gärd hävas, om redaren visar att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säker— het för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 5 i någon av följande hamnar:
"1. den hamn där den händelse inträffat varå fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt clter händelsen;
n 3.
”7. landsättningshamnen, om fordringen avser skada å person; lossningshamnen, om fordringen avser skada å last. Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till omstän- digheterna, huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras. eller hävas.
Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även, om den
Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även,- om den
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighets- beloppet enligt 255 5 men redare-n inom riket hos rätten eller över- exekutor ställer betryggande sä- kerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
520
Föreslagen lydelse
utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighets— beloppet enligt 235 5 men redaren inom riket hos rätten eller över- exekutor ställer betryggande sä- kerhet för återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.
Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av handräckningsåtgärd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som ställts inom riket till befrielse från handräckningsåtgärd.
259 &
Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är be— gränsad enligt 255 5, eller om för- delningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hemort eller där dispasch för den orten vanli- gen upprättas. Har fartyget ej hemort här i riket, uppgöres dis- paschen av dispaschören i Stock- holm. Om ärende angående ge.- nzensamt haveri med anledning av den händelse, varå ansvarigheten grundas, är anhängigt eller väntas bliva anhängiggjort hös viss dis- paschör i riket, skall dock ankom- ma på denne att uppgöra jämväl dispasch som här avses.
Redaren skall hos dispaschören uppgiva namn och adress på kän— da sakligare.
Dispaschören skall, om det ej är uppenbart att okända sakägare ej finnas, genom kungörelse, som in» föres i allmänna tidningarna och i tidning inom orten, anmana sak-- ägarna att inom viss förelagd tid skriftligen bevaka sin rätt även-- som ingiva de hand/ingar, vilka de vilja åberopa. Särskilt meddelande skall genom brev tillställas kända: sakägare. I övrigt skall i tillämp- liga delar gälla vad som är stad- gat om. dispasch vid gemensamt haveri.
Kostnaden för dispasch, som av-
239 &
Tvist om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är be- gränsad enligt 235 39, eller om för- delningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer må hänskjutas till utredning och avgörande ge- nom dispasch.
I fråga om dispasch enligt första stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 7 kap. om gene- raldispasch. Bestämmelse som av- ser haveridelägare gäller därvid i stället sakägare.
Kostnaden för dispaschen er-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
ses i denna paragraf, är redaren skyldig att ersätta, såframt ej bor- genär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispaschör eller eljest särskilda skäl föranleda annat.
261 5
Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansva- righet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägare, som ej är redare, eller befraktare eller den som i redares ställe handhar fartygets drift.
Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos re- daren, ägaren, befraktaren eller den som i redares ställe handhar fartygets drift, såframt ansvarig- heten uppkommit i tjänsten. Så- dan ansvarighet må begränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.
Det sammanlagda belopp till vil- ket redare och övriga i denna pa- ragraf omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för ford- ringar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarighets- beloppet enligt 255 5.
262 5
521
Föreslagen lydelse
sättes av redaren, om icke borge- när utan skälig orsak hänskjutit saken till dispasclz eller eljest sär- skilda skäl föranleda annat.
241 &
Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares ansva- righet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets ägare, som ej är redare, eller någon som i egenskap av be- fraktare eller eljest handhar farty- gets drift i redarens ställe.
Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren eller den som i egenskap av befraktare eller el— jest handhar fartygets drift i re- (larens ställe, såframt ansvarighe- ten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.
Det sammanlagda belopp, till vilket redare och övriga i denna paragraf omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för ford— ringar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla ansvarighetsbe- loppet enligt 235 ä'.
242 &
Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk myndighet.
Beträffande ansvarighet som av- ses i 254 5 1 mom. andra stycket första punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp an- svarigheten är begränsad, avgöras efter den lag, som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalct regleras av lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års in— ternationella konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
Beträffande ansvarighet som av— ses i 234 5 1 mom. andra stycket första punkten skall dock frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, av- göras efter den lag som gäller för tjänsteavtalct, om tjänsteavtalet regleras av lagen i annan stat. som är ansluten till 1957 års interna— tionella konvention angående bc- gränsn-ingen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
267 S Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkomtner nedanstående ford- ringar:
l.. Rättsvårdsavgifter, som till- komma staten, och kostnader i fordringsägarnas gemensamma in- tresse för att få. fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen och för köpeskillingens fördelning; tonavgifter, fyr— och båkavgifter, ltamnavgifter och andra offent- liga avgifter och pålagor av sam- ma slag; kostnader för Iotsning och för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn;
2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som tillkommer å far- tyget anställd person på grund :av tjänsteavtal med redaren eller be- fiilhavaren;
3. bärgarlön och fordran å bi- drag till gäldande av gemensamt haveri;
4. ersättning för sammanstöt- ning eller annan sjöolycka; ersätt- ning för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; er- sättning för skada :? passagerare, befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats;
5. fordran. som grundar sig därpå, att befälhavare/t i denna sin egenskap utom fartygets hem— ort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande kräves, även om be- fälhavaren var redare och evad fordringett tillkommer honom, dem som lättznat förnödenheter, verkställt reparationsarbete eller försträckt penningar, andra, med. vilka avtal slutits, eller,-lastägare, vars gods blivit under resa sålt för.
fartygets behov; och . 6. fordran, som grundar sig
Föreslagen lydelse
244 &
Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget hänförlig fordran mot redaren som avser
]. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombord- anställd på grund av dennes tjänst på fartyget;
2. hamn-, kanal- och annan vat- tenvägsavgift samt lotsavgift;
3. ersättning med anledning av personskada som inträffat i ome- delbart samband med fartygets drift;
4. ersättning med anledning av sakskada som uppkommit i ome- delbart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen icke kan grundas på avtal;
5. bärgarlön, ersättning för av- lägsnande av vrak och bidrag till gemensamt haveri.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga upp- gifter.
268 %
Sjöpanträtt i fartyget omfattar jän'tväl fartygets tillbehör och re- darens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av ska- dor, som uppkommit å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets tillbe- hör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet fartyg kol eller andra för maski- nens drift avsedda ämnen. Sjö- panträtt i frakt, däri inberäknat passagerarcavgifter, avser brutto- frakten för den resa, under vilken fordringen uppkommit. samt ford- ran å ersättning eller has-'eribidrag för förlust av sådan frakt, dock att sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp för alla resor under den tid, samma tjt'insteavtal giiller.
Sjöpanträtten omfattar tillika redarens fordran å ersättning för bärgning som utförts under resan, med avdrag för vad därav må till- komma befälhavare eller besätt— ning. Sjc'ipantriitten omfattar icke ersättning, som utgår till redaren på grund av tagen försäkring.-
269 &
Bargettär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning ur panten med förtttåttsrätt enligt 4 5 första styc- ket l förmånsriittslagen (7970: 979).
523
Föreslagen lydelse
Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga om fordran på ersättning för atotnskada.
Sjöpanträtt uppstår även om fordringen riktar sig mot farty— gets ägare, som ej är redare, eller mot någon som i egenskap av be- fraktare eller eljest handhar farty- gets drift i redarens ställe.
245 5 Av de i 244 -9' angivna ford- ringarna ha de som upptagits under skilda nummer inbördes företräde efter nmnmerordningen. Dock lzar fordran under 5 alltid företräde framför tidigare upp-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
Hava i 267 5 avsedda fordringar uppstått under samma resa, äge de rätt till betalning i den num- merordning, i vilken de i samma $$ äro näntnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 3 och 5 nämnda fordringar en— dast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.
Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga före- träde framför dem, som härleda sig från en tidigare, dock att be- träffande de i 267 5 6 nämnda fordringar vad sålunda stadgas skall gälla allenast sådana inbördes och att, där ett och satnma tjättste- avtal avser flera resor, fordringar på grund av detsamma skola, iitt- då att de uppstått under en tidi- gare resa, njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.
270 %
Försäljes fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt far- tyg är stadgad, upphöre sjöpattt— rätten i fartyget, men borgenären äge uttdfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjö- panträtten i fartyget, men borge- nären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen.
Övergår eljest fartyg i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas i 267 _é' .
524
Föreslagen lydelse
komna fordringar.
Fordringar under samma num- mer lta lika rätt. Av fordringar under 5 skall dock yngre fordran gå före äldre.
Om förtttåttsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förtttåttsrättslagen (1970: 979 ).
246 &
Utom i fall som avses i 249 5 skall sjöpattträtt häfta vid far— tyget, iiven om äganderätten över- går till annan eller fartygets re- gistrering ändras.
Medför frivillig överlåtelse av fartyget till utlänning att sjöpattt- rätt upphör för fordran, för vilken förre ägaren ej svarade person- ligen, eller att förmånsrätten för- sämras, svarar överlåtaren för vad sotn till följd därav ej kan utgå ur fartyget. Bestämmelserna i 240 39 ha motsvarande tillämpning. Voro flera delägare i fartyget, gäl- ler vad som nu sagts för var och en. av dem som tagit del i överlå— telsen eller samtyckt därtill.
247 5 Den som ltar annans fartyg eller fartyg under byggnad i sin besitt-
Prop. 1973: 42
N u varan de lydelse
271 &
Skall egendom, vari sjöpanträtt äger rutn, utmätningsvis försäljas, äge panträttshavarne, utan hinder av vad om begränsning av redare- ansvaret är stadgat, bevaka sitta fordringar till fulla beloppet; nju- te dock ej utdelning utöver det belopp, som enligt nämnda stad- ganden skall högst utgå.
525
Föreslagen lydelse
ning med reparations- eller bygg- nadsuppdrag har rätt att hålla fartyget eller bygget kvar till sä- kerhet för fordran på grund av uppdraget. Lagen (1950:]04) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats har motsvarande tillämpning.
Om förmånsrätt, som följer med retentionsrätt, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen(1970: 979).
248 &
Sjöpanträtt i fartyg upphör ett år från det att fordringen tillkom, om fartyget ej dessförinnan blir föremål för säkerställd kvarstad eller utmätning, som åtföljes av exekutiv försäljning. Preskriptions- tiden kan icke förlängas eller av- brytas men skall dock ej löpa me- dan laga ltinder tnöter mot att fartyget belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
249 & Säljes fartyg exekutivt i Sve- rige, upphör sjöpanträtt och re-
'tentionsrätt i fartyget sedan köpe-
skillingen erlagts, förutsattatt för- säljningen blir bestående. Borgenärerna hava rätt till be- talning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. Fardran, som är för- enad med sjöpanträtt, får därvid bevakas till fullt belopp utan hin- der av bestämmelserna i ]0 kap. om begränsning av redares an- svarighet men ger ej utdelning över det belopp sattt högst skall utgå enligt dessa bestämmelser. Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas med den verkan som angives i första stycket, om försäljningen verkställts i enlighet med den sta- tens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjö- pattträtt och fartygshypotek.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
272 &
Sjöpanträtt i frakt, i redarens övriga i 268 5 nämnda fordringar och i köpeskilling, varom i 270 55 andra stycket sägs, må göras gäl- lande så länge beloppet är oguldet eller innehaves av befälhavaren el- ler redarens agent.
Har beloppet efter det redaren försatts i konkurs influtit till kon- kursboet, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet häf- tade, så långt detsamma förslår er— hålla utdelning i konkursen med den förtttåttsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.
273 5
Har redaren uppburit belopp, varom i 272 5 sägs, och gällde däri sjöpanträtt för fordran, för vilken ltan häftade allenast med fartyget och frakten, vare redaren för samma fordrans betalning personligen ansvarig, dock icke utöver det uppburna beloppet.
Vad i 260 5 är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande till— lämpning.
274 5
Har äganderätten till fartyg ge- nom frivillig avhandling övergått till utländsk man och upphörde i följd därav sjöpanträtt i fartyget för fordran, för vilken förre äga- ren häftade allenast med fartyget och frakten, vare denne för ford- ringens betalning personligen an- svarig, dock icke utöver det vär- de, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.
Vad i 260 5 är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande till- lätnpning.
526
Föreslagen lydelse
250 % Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg ha motsvarande tillämp- ning på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättas.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
275 5
Vad i detta kap. stadgas angå- ende sjöpanträtt i fartyg och frakt skall äga tillämpning jämväl vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre förfogandet över fartyget berövats ägaren ge- nom en rättsstridig handling och fodringsiigaren icke är i god tro.
276 %
Sjöpanträtt i inlastat gods till- kommer
1. bärgarlön samt fordran på bidrag till gemensamt haveri el— ler annan kostnad, som skall för- delas efter samma grund (136 och 21.6 åå);
2. fordran på grund därav att, jämlikt i denna lag stadgad be- hörighet, befälhavaren eller bort- fraktaren slutit avtal eller träffat annan åtgärd för lastens behov; befälhavarens eller bortfraktarens fordran för vad han förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ända- mål nödgats utgiva; lastägarcs fordran för gods, som blivit un- der resa sålt för annan lastägares räkning; och 3. fordran på frukt, ersättning för fraktförlust och annan följd av att gods uttages i last- ningshamnen eller under resan samt ersättning för överliggetid el- ler ytterligare uppehåll vid last- ning eller lossning och för uppe- håll under resan.
Här upptagna fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset med förmånsrätt enligt 4 5 första stycket ] förmånsrättslagen(1970: 979) och sig emellan i den tuunmerordning, i vilken de ovalt äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer,
skada i '
527.
Föreslagen lydelse
251 &
Sjöpanträtt i inlastat gods gäl- ler till siikerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri el- ler annan kostnad, som skall för- delas enligt samma grund (136 och 21.6 55); .
2. fordran på grund av" att bort- fraktaren eller befälhavaren med stöd av behörighet enligt denna lag slutit avtal eller vidtagit an- nan åtgärd för lastens behov samt lastägarens fordran för gods som sålts för annan lastägares räk- ning;
3. bortfraktarens fordringar på grund av fraktavtalet i den mån de kunna göras giillande mot den som kräver att godset lämnas ut.
252 5
Av de i 251 39 angivna ford- ringarna ha de som upptagits un- der skilda nummer inbördes före- träde efter nummerordningen. De som upptagits under samma num- mer ha lika rätt. Dock skall av sådana under 1 och 2 angivna fordringar som härröra av skilda
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 1 och 2 nämnda fordringar endast såvida de hiirröra av samma hän- delse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.
277 &
Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller last- emottagares förfogande, eller var- der under resa gods sålt för far— tygets eller lastens behov, upphöre sjöpanträtten i godset.
Samma lag vare, där godset säl- jes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt gods i far- tyg är stadgad men borgenären äge uttdfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.
528
Föreslagen lydelse händelser yngre fordran gå före äldre.
Om förtttåttsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förtrtårzsrättslagen (I970:979).
253 %
Utlämnas gods, som häftar för fordran, eller säljes gods för far- tygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtt i godset.
Säljes gods exekutivt, upphör sjöpanträtt däri sedan köpeskil- lingen erlagts, förutsatt att för- säljningen blir bestående.
Den som utan borgenärens till- stånd lämnar ut gods, som häftar för fordran, svarar för vad som till följd därav ej kan utgå ur godset. Samma ansvarighet har även mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, om han hade känne- dom om fordringen när godset lämnades ut.
254 &
Sjöpanträtt i inlastat gods upp- hör ett år från det fordringen till- kom, om icke dessförinnan talan väckes i laga ordning eller godset blir föremål för säkerställd kvar- stad eller utmätning som åtföljes av exekutiv försäljning. Preskrip- tionstiden skall ej löpa medan laga hinder möter mot att godset be- lägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Har fordran kommit under dis-
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
278 &
År lastägare berättigad till er- sättning för gods, som gått förlo- rat eller skadats, eller har gods un- der resan blivit sålt för fartygets behov eller för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vil- ka enligt 276 & hava sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahan- da rätt till den Iastägaren tillkom- mande ersättning.
Ersättning, som utgår till last- ägaren på grtmd av tagen försäk- ring, häfte icke i pantens ställe."
279 &
Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 278 S sägs, må göras gällan- de, så länge det icke uppburits av Iastägaren.
Har sådant belopp efter det last— ägaren försatts i konkurs influtit till konkursboet, gälle vad i 272 5 stadgas. _
Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om dennes an- svarighet för fordrans betalning lag, som i 273 5 för redare stad-
gas.
280 &
Utlämnar befälhavare utan bor"— genärens tillstånd gods, som häf- tar för fordran, till befraktares el- ler lasternottagares förfogande, svare befälhavaren för den ford- rans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid loss- ningen; enahanda ansvarighet ålig- ge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen, när loss- ningen skedde.
529
Föreslagen lydelse
paschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
281 5 Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens hela belopp.
282 &
Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfåen- de av sin fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borge- nären är fartygets ägare eller den, till vilken denna må hava överlå— tit fartyget att nyttja det till sjö— fart för egen räkning.
530
Föreslagen lydelse
2555
Har borgenär sjöpanträtt i fle- ra panter, häftar varje pant för fordringens hela belopp.
Får borgenären betalt ur en pant för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan panternas värden vid tiden för rät- tighetens uppkomst, inträder pant— ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. Rätt till sådant inträde har också borgenär, för vars fordran någon av panterna häftade särskilt, i den mån panten ej förslår till betalning av hans fordran på grund av den andre borgenärens krav.
256 &
Sjöpanträtt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk genom utmätning eller in— försel eller på annat sätt övergår till annan.
257 &
Sjöpanträtt omfattar ej ersätt- ning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för förlust av eller skada på fartyg eller last. Reten- tionsrätt enligt 247 5 kan däremot göras gällande i sådan ersättning.
258 &
Talan om betalning ur fartyg el- ler last för fordran, som är för- enad med sjöpattträtt, får väckas mot pantägaren eller befälhava- ren. Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälha- . varen av fartygets ägare eller re- dare eller någon som handhar far- tygets drift i redarens ställe.
259 & Bestämmelserna i detta kapitel om sjöpanträtt och retentionsrätt i
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
283 &
Sjöpanträtt upphör, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
1. fordran på bärgarlön inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts;
2. fordran på ersättning för sammanstötning eller annan olyckshändelse eller för skada på person, inom ett år från den dag skadan inträffade;
3. fordran på ersättning på grund av att last eller resgods för- kommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;
4. fordran för lämnade förnö- denheter, som avses i 267 5 5, in- om sex månader från det fordring- en tillkom;
5. övriga i nyssnämnda lagrum
531
Föreslagen lydelse
fartyg skola tillämpas, när sådan' rättighet göres gällande inför svensk myndighet.
Åberopas annan sjöpanträtt, re-' tentionsrätt eller liknande rättig- het än som avses i detta kapitel, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Rättigheten får dock icke givas företräde framför sjöpanträtt en—. ligt detta kapitel eller hypotek, som överensstämmer med 1967 års in— ternationella konvention om _sjö- panträtt och fartygshypotek. Ej heller får den eljest erkännas i strid med denna konvention eller i något hänseende medföra bättre rätt än närmast motsvarande rät- tighet enligt denna lag.
260 & Bestämmelserna i 259 9 hava motsvarande tillämpning på far- tyg under byggnad från det att bygget sjösiittes. För tiden dess- förinnan gäller lagen i den stat där fartyget bygges.
Prop. 1973: 42
Nuvarande lydelse
samt 276 5 2 avsedda fordringar, inom ett år från det fordringen tillkom;
6. alla övriga fordringar, inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.
Vid tillämpning av första styc— ket 6 anses i 267 5 2 avsedda fordringar på lön eller annan gott- görelse på grund av tjänsteavtal icke förfallna till betalning på den grund att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.
Har fordran som avses i första stycket kommit under dispaschörs behandling, anses talan om ford- ringen väckt.
Föreslagen lydelse
532
Prop. 1973: 42 533
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 16 februari 1973.
Närvarande: justitierådet ALEXANDERSON, regeringsrådet KLAC- KENBERG, f.d. regeringsrådet ÖHMAN, justitierådet WALBERG.
Enligt lagrådet den 23 augusti 1972 tillhandakommet utdrag av pro- tokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats- rådet den 26 april 1972, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets ytt- rande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1), 2) lag om ändring i lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva,
3) lag om ändring i handelsbalken, 4) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning, 5) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), 6) lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, 7) lag om ändring i lagen (1927: 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal,
8) lag om ändring i förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,
9) lag om ändring i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling, .
10) lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av dom- stolsärenden,
11) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808), 12) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297). Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade, under tiden den 18 april 1972—den 6 februari 1973 med vissa avbrott, inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Christer Rune och hovrättsassessorn Rolf Liljeqvist.
Lagförslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet.
Lagrådet:
Det lagkomplex som nu granskats av lagrådet innefattar en nydaning i fråga om registrering av skepp och inskrivning av rätt till skepp och om hypotek i sådan egendom. I samband härmed har regleringen ut- vidgats att anse också skeppsbyggen. Förslaget innefattar vidare en ny- reglering av Sjöpanträtterna och det speciella institut, som kallas part- rederi. Viktiga rättssystematiska nyheter kommer därmed att införas i sjörätten.
Vid reformarbetet har man i första hand haft att bygga på 1967 års
Prop. 1973: 42 534
konventioner om sjöpanträtt och fartygshypotek samt om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad. I systematiskt hänseende har fram- förallt reglerna om skeppshypotek byggts upp med ledning av jorda- balkens motsvarande regler. Härvid har man självfallet haft att beakta sjöfartens särart och dess internationella anknytning. Lagstiftningsarbc- tet har bedrivits i samarbete med övriga nordiska länder. I Danmark och Norge har arbetet redan lett till ny lagstiftning.
I det följande kommer lagrådet att närmare redovisa sina iakttagel- ser, kommentarer och erinringar. De förslag om ändringar och jämk- ningar, som blivit resultatet av lagrådets granskning, kan sägas i hu— vudsak avse mera detaljbetonade frågor och tekniska lösningar. Mot grunddragen av förslagen och de principiella lösningar som framläg- ges har lagrådet sålunda inte haft något att erinra.
Sjölagen1 &
Alexanderson, Öhman, Walberg:
Förevarande paragraf reglerar förutsättningarna föratt fartyg skall anses som svenskt. Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt bl. a. en sänkning av kravet på svensk ägarövervikt. Gränsen sänkeslfrån minst två tredjedelar till ”mer än hälften”. Den nya gränsen gäller för både svenska medborgare och svenska juridiska personer. '
I sammanhanget bör också beaktas lagen (1939: 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. Denna lag. är alltjämt i tillämpning enligt förordnande med stöd av lagen. På grund härav gäller bl. a. att svenskt fartyg eller andel däri inte får utan till— stånd (av kommerskollegium) överlåtas till utlänning eller till svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller vars aktieka- pital till mer än en tredjedel är i utländsk ägo. överlåtelse i strid här- emot är utan verkan. , .
Trots skillnaderna i villkoren torde i och för sig intet tekniskt hinder föreligga att tillämpa förevarande paragraf i dess föreslagna lydelse och 1939 års lag vid sidan av varandra. Det kan erinras om att parallellitet i utformningen av förutsättningarna inte heller föreligger mellan nu gäl- lande regler i sjölagen och 1939 års lag. Emellertid är det tydligt att 1939 års lag anknyter mindre väl. till remissförslagets bestämmelser. En _ omprövning av 1939 års lag är därför påkallad. En sådan omprövning synes för övrigt kunna vara motiverad även urIandra synpunkter.
Klackenberg:
Remissförslaget innefattar ändringar av förutsättningarna för att far- tyg skall anses såsom svenskt. Ändringarna är ganska långtgående i för- hållande inte bara till den nuvarande sjölagens stadgande utan även till
Prop. 1973: 42 535
kommittéförslaget. Den praktiskt viktigaste ändringen avser att kravet på svenskt ägande sänkes från två tredjedelar till hälften. Enligt remiss- förslaget jämställs som ägare med svensk medborgare svensk juridisk ' person i allmänhet. _. ' .
Kommittén hade efter en ingående diskussion av vad ägarövervikten betyder för det gängse nationalitetsvillkoret att fartyg skall stå under av- görande inflytande från hemlandet stannat vid att anledning saknades att sänka kravet på minst två tredjedelars ägarövervikt. Dock borde möjligheter föreligga till dispenser i en del fall, då kravet på avgörande svenskt inflytande över fartygsdriften likväl kunde förutsättas uppfyllt..- Tvåtredjedelsregeln mötte inga större invändningar vid remissbehand- lingen. Av föredragande statsrådet har emellertid invänts att äganderätts- övervikten vore av övervägande teoretiskt intresse, eftersom" utländskt inflytande likväl kunde göra sig gällande genom holdingbolag, kreditav- tal och olika befraktningsförhållanden m.m. Som skäl för att inte ställa kravet på svensk ägarövervikt högre än oundgängligen nödvändigt åbe- ropas främst att sjöfartsnäringen kommersiellt har behov av rörelsefri-- het för samverkan över gränserna och behov av främmande riskvilligt kapital. En sänkt ägargräns skulle Också vidga kretsen av fartyg, för vilka socialt och sjösäkerhetsmässigt betingade svenska kontrollkrav gäl- ler.
Som skäl för ändring av svensk lag synes viss försiktighet böra iaktta- gas vid åberopande av finansiella intressens möjligheter att oavsett lagen . göra sig gällande. Bortsett härifrån synes det likväl vanskligt att taga ställning till den närmare avvägningen mellan motiven för och emot den föreslagna liberaliseringen av nationalitetsvillkoren. I remissprotokollet har emellertid inte berörts betydelsen av viss annan lagstiftning, som kan ha inverkan på utformningen av 1 & sjölagen, främst lagen (1939: 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse avfar- tyg m.m. (ändrad 1957: 289). Jämför även lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner samt tillämpningskungörelscr till denna lag (1971: 177 och 178).
1939 års lags bestämmelser är omedelbart tillämpliga, när riket befin- ner sig i krig. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under ut- omordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj:t för- ordna, att bestämmelserna skall tillämpas. Enligt vad som upplysts gäl— ler sådant förordnande om lagens tillämpning fortfarande, vilket gör. sjölagsrcgleringen särskilt vansklig. Utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller av den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat (kommerskollegium) får sålunda enligt 2 5 i lagen svenskt fartyg eller andel däri icke överlåtas till utlän- ning eller till svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehava- ren, eller vars aktiekapital enligt vad aktieboken utvisar till mer än en tredjedel är i utländsk ägo. Tillstånd krävs vidare för att utlänning-' eller svenska aktiebolag av nämnt slag skall få teckna eller övertaga aktier i
Prop. 1973: 42 536
svenskt aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri. Det skydd för natio- nella svenska intressen i kritiska lägen, som nämnda bestämmelser åsyf- tar, utgår tydligen från tvåtredjedelsregeln i gällande sjölag (jämför även tredjedelsregeln beträffande maximalt utländskt aktieinnehav i fartygsä- gande aktiebolag).
En samordning på ett eller annat sätt mellan 1 & sjölagsförslaget och 1939 års förbudslag är uppenbarligen påkallad, om sistnämnda lag skall bestå. Det undandrager sig mitt bedömande vilken reglering som av be- redskapsskäl kan vara erforderlig beträffande svenska fartyg. Eftersom av krig föranledda, utomordentliga förhållanden av statsmakterna an- setts alltfort motivera förordnande om tillämpning av lagens bestämmel- ser synes man svårligen kunna utgå ifrån annat än att behov föreligger av en sådan beredskapslagstiftning. Man nödgas sålunda överväga ut- formningen av 1 & sjölagen med denna utgångspunkt och därvid räkna även med ett förordnande om dess aktuella tillämpning.
Den föreslagna sänkningen av det svenska ägarintresset skulle auto- matiskt vidga området för 1939 års lag att omfatta också alla fartyg, där det direkta svenska ägarintresset nu ligger mellan två tredjedelar och hälften. Det är svårt att bedöma vad en sådan sänkning betyder ur be- rcdskapssynpunkt och vilken ökning av det administrativa arbetet med dispensgivningen den skulle medföra. Bestämmelsen om aktieägarintres- set i 1939 års lag synes framför allt inte stå väl samman med det före- slagna stadgandet att varje svensk juridisk person skulle få vara ägare till vad som anses vara svenskt fartyg eller andel i sådant fartyg. Det kan inte vara särskilt meningsfullt att i beredskapslagstiftningen kräva tillstånd för varje överlåtelse av svenskt fartyg eller andel däri till svenskt aktiebolag med innehavaraktier eller med en tredjedel av aktie- kapitalet i utländsk ägo, om enligt sjölagen vilket aktiebolag som helst -— även om alla aktierna skulle vara i utländsk ägo ——- normalt får stå som ägare till svenskt fartyg.
Det finns inte anledning att i detalj gå in på de komplikationer som 1939 års förbudslag skulle medföra i förhållande till remissförslaget. Beaktandet av lagen mötiverar "onekligen en betydande återhållsamhet beträffande mera vittgående ändringar i 1 & sjölagen. Det må ifrågasät- tas om man icke i detta läge bör stanna vid i huvudsak de mera försik- tiga ändringar som föreslogs av sjölagskommittén.
För att avgörande svenskt inflytande över fartyg, som skall anses som svenskt, skulle säkras hade kommittén föreslagit, att i fråga om aktiebo- lag och ekonomiska föreningar skulle gälla, att styrelsen till två tred- jedelar bestod av här i landet bosatta svenska medborgare. Däremot var det enligt kommittén inte nödvändigt att styrelseledamöterna också ägde aktier i bolaget. Remissförslaget har tagit bort även förstnämnda kvalifi- kationskrav ur 1 & sjölagen och ansett frågan kunna prövas jämlikt de för associationsrätten i allmänhet gällande reglerna (79 & aktiebolagsla-
Prop. 1973: 42 537
gen och 22 5 lagen om ekonomiska föreningar). Enligt dessa stadganden skall styrelseledamot och verkställande direktör vara här i riket bosatta svenska medborgare, där ej för särskilt fall Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t förordnad myndighet annat tillåter. Kommerskollegium har be— myndigats lämna sådana tillstånd, dock ej för mer än en tredjedel av aktiebolags styrelseledamöter. I övrigt har Kungl. Maj:t förbehållit sig prövningen. Före 1969 års lagändring gällde den legala begränsningen att tillstånd ej fick meddelas för mer än en tredjedel av hela antalet le— damöter.
Det kan icke vara lämpligt att vid regleringen i sjölagen av vad som krävs för att ett fartyg skall anses svenskt återfalla på allmänt associa- tionsrättsliga stadganden, vid vilka obegränsad administrativ dispens- möjlighet föreligger. Speciella synpunkter torde göra sig gällande för dispenser beträffande bolag, som skall äga svenskt fartyg. När dispenser exempelvis ges från kravet beträffande svenska styrelseledamöter, t. ex. för ett utlandsfinansierat företag i tvål- eller plastbranschen, kan man inte veta, om företaget framdeles kan komma att förvärva fartyg. Att vid sådana dispenser ständigt göra förbehåll för att dispensen ej gäller, Om bolaget vill förvärva fartyg, kan inte gärna ifrågakomma. Med det krav på avgörande svenskt inflytande, som bör gälla i fråga om fartygs- ägande bolag, synes önskvärt att minimivillkoret i fråga om antalet här bosatta svenska styrelseledamöter direkt anges i 1 & sjölagen. Förekom- mande dispenser bör, när Kungl. Maj:t icke själv avgör dern, därvid prö- vas av sjöfartsverket, som har att speciellt beakta om avgörande svenskt inflytande likväl bibehålles över fartyget.
Även om man skulle gå ned till enkel ägarövervikt vid direktägande av fartyg, kan självfallet bibehållas ett krav på kvalificerad svensk sty- relsemajoritet i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Övervägande skäl synes mig dock tala för att tvåtredjedelskravet bibehålles såväl be- träffande direkt ägande som beträffande antalet styrelseledamöter. Om 1939 års lag avses gälla fortsättningsvis synes det även böra övervägas att i sjölagen låta åtminstone maximeringen av det utländska aktieinne- havet till en tredjedel komma till uttryck såsom ett ordinärt (men själv- fallet dispensabelt) krav. Det synes däremot svårt att i sjölagen diskrimi- nera alla svenska aktiebolag med innehavaraktier. Hellre bör övervägas om sistnämnda stadgande icke kan undantagas i det aktuella förord- nandet om tillämpning av bestämmelserna i 1939 års lag.
I fråga om fartyg, som ägs av stiftelser, ideella föreningar m.fl., har remissförslaget med åberopande av frågans ringa praktiska vikt icke an- sett särskilda sjörättsliga kvalifikationskrav påkallade, utan låtit regle- ringen gälla svensk juridisk person. Samtidigt har dock berörts den mera lösliga lagliga regleringen för nämnda rättssubjekt och svårigheterna att kontrollera att ledningen står under avgörande svenskt inflytande. Med hänsyn till sistnämnda förhållanden torde det vara att föredraga att, i
Prop. 1973: 42 . 538
enlighet med kommitténs förslag, de fåtaliga fall när svensk nationalitet bör förlänas åt ett av dylikt rättssubjekt ägt fartyg regleras dispensvä- gen. Till dispenserna kan då lätt knytas de villkor beträffande ledningen m.m., som bedömes erforderliga'i olika fall, och missbruk kan före- byggas, exempelvis om den ideella föreningen skulle bestå av en grupp här bosatta utlänningar.
Beträffande dödsbon föreslog kommittén en särskild regel, som inne— bar att om svensk ägare till fartyg eller andel i fartyg avlider, så anses dödsboet såsom svensk ägare till dess skifte skett, dock längst ett år efter dödsfallet. Även om dödsboet helt eller delvis består av utländska med- borgare, skulle man sålunda under den begränsade tid, som normalt er- fordras för att äganderättsförhållandena skall bli definitivt uppklarade, få modifiera kravet på avgörande svenskt inflytande över fartyget. Emot en sådan ordning synes några mera vägande invändningar ej vara att göra.
Enligt remissförslaget har den tidsbegränsande regeln för dödsbon Slo-' pats. Frågan har ansetts löst genom att dödsbon går in under det all- männa begreppct svensk juridisk person. Samtidigt har dödsbo befriats från inskrivningsplikt för sålunda ”ärvt” fartyg intill den tidpunkt när dödsboet överlåter fartyget (jfr motsvarande regler enligt JB 20 kap. 1 5). Utgångspunkten för denna bedömning att man kan undvara sär- skilda regler i nationalitetshänseende för fartyg som ägs" av dödsbon har varit tanken att dödsbon i princip är bestämda att avvecklas och därför kan behandlas på samma sätt som den avlidne. Härtill må anmärkas att, även om dödsbon ej är avsedda att bli permanenta, ärvdabalken inte har uppställt någon tidsgräns för boutredningen eller begränsat dödsbos handlingsfrihet i detta hänseende. Erfarenhetsmässigt förekommer i be- tydande utsträckning att dödsbon blir mycket långlivade, vilket inom skatterätten har medfört särskilda skatteflyktsproblem (jämför kommu— nalskattelagen 53 ä 3 mom. fjärde stycket). Ser man till realiteterna kan sålunda den i remissförslaget angivna lösningen komma att innefatta mycket långvariga avsteg från kravet på avgörande svenskt inflytande över driften av dödsbos fartyg. Några hänsyn av motsvarande art gör sig icke gällande för fastighetsrättens del. Man måste därför ställa sig tveksam till förslaget 'att till sjölagen (jfr 14 &) överflytta den för JB gällande modellen.
Härtill kommer att begreppet svensk juridisk person icke torde om- fatta alla i remissförslaget avsedda dödsbon efter avlidna svenska far-' tygsägare. Om den avlidne vid sitt frånfälle hade sitt hemvist utom riket, torde dödsboet i vissa fall bli att betrakta som här i riket icke hemmahö- rande juridisk pcrson. 'Vad remissförslaget innebär för sådana fall är oklart. Skulle arvingama i ett sådant fall till övervägande delen vara ut- ländska medborgare, bör det enligt min mening vara reellt uteslutet att
Prop. 1973: 42 ' 539
under annat än en begränsad tid upprätthålla fiktionen att fartyget står under avgörande svenskt inflytande.
Om man stannar vid att den tid, varunder dödsbos fartyg utan vidare får behålla status såsom svenskt, inte bör överstiga ett år från dödsfal- let, såsom sjölagskommittén föreslagit, återstår att avgöra hur saken skall bedömas, om oskiftat dödsbo efter utgången av den tiden fort- farande äger fartyg. Sjölagskommitténs förslag torde innebära att "sådant ägande med bibehållen svensk nationalitet för fartyget normalt icke skulle tillåtas utan endast vara möjligt efter dispens. Det är givetvis möj- ligt att i sjölagen ge en generell reglering för sådana fall, exempelvis av innehåll att ett fartyg skall anses såsom svenskt, i den mån dödsbodelä— gare är svenska medborgare och de andelar som kan anses belöpa på dessa överstiger hälften eller två tredjedelar av dödsboets behållning. Därvid finge delägares andel anses motsvara hans andel i boets behåll- ning enligt lag och testamente, såvida annat icke följer av arvsavsägelse eller avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo. Dödsboe'ts skyldigheter att inskriva äganderätten till fartyget resp. att avregistrera fartyget så— som utländskt kunde då lämpligen anstå till utgången av ettårsfristcn, såvida överlåtelse eller skifte inte ägt rum tidigare. '
Det torde emellertid vara att föredraga att på sätt kommittén föresla- git i sjölagen låta hela frågan om svensk'status för fartyg,—som undan"- tagsvis må ägas av dödsbo efter utgången av ettårsfristen, vara beroende av dispens.
Beträffande handelsbolag hade sjölagskommittén föreslagit, att svenskt handelsbolag, -i vilket varje obegränsat'ansvarig bolagsman är svensk medborgare eller med sådan enligt förslaget jämställt rättssub- jekt, skall kunna äga svenskt fartyg. I remissförslaget har vidgningen till svenskt handelsbolag godtagits men utan det föreslagna förbehållet, då med svensk medborgare generellt jämställts svensk juridisk person. Med hänsyn till de i det föregående föreslagna begränsningarna för svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar bör för handelsbolag gö- ras däremot svarande förbehåll med avseende å varje obegränsat ansva- rig bolagsman.
Vad slutligen gäller den för Kungl. Maj:t eller sjöfartsverket före- slagna befogenheten .att utöver de i 1 & angivna reglerna genom dispens förklara fartyg vars drift står under avgörande svenskt inflytande såsom svenskt och berättigat att föra svensk flagg får denna befogenhet en vid— gad betydelse, om i 1 5 de särskilda juridiska personer som ordinärt får stå som ägare av svenskt fartyg specificeras på sätt förut angetts, och så- lunda icke generellt godtages svensk juridisk person. Någon formell ändring av den i remissförslaget upptagna dispensregeln torde ej påkal— las härav. Det synes vara överflödigt att, såsom kommittén gjort, särskilt ange att förlängning av den för dödsbo föreskrivna ettårsfristcn kan medges i samma ordning. Redaktionellt torde ordalagen i dispensregeln
Prop. 1973: 42 540
endast böra jämkas till förebyggande av missförstånd. Där säges att Kungl. Maj:t eller sjöfartsverket kan "bestämma” att fartyg skall anses såsom svenskt. Då det inte varit fråga om att sådana beslut skall fattas emot fartygsägarens vilja, bör det. hellre stå ”medgiva” i lagtexten.
Stadgandet om dödsbo kan lämpligen upptagas såsom ett andra stycke och dispensregeln som ett tredje stycke.
Sammanfattningsvis må anföras, att den till synes enkla och eleganta skrivning, vari remissförslagets behandling av problematiken i föreva- rande paragraf utmynnat, framstår som godtagbar, endast om eljest vedertagna nationalitetskrav i fråga om avgörande inflytande från hem- landet över fartyg väsentligt kan reduceras, om 1939 års förbudslag utan vidare kan upphävas och om olika komplikationer med dödsbon och ideella föreningar m.m. kan lämnas att lösa sig på egen hand. Då såvitt jag kan förstå dessa förutsättningar inte föreligger, måste en sak- lig omprövning av remissförslaget på denna punkt ifrågasättas. En sådan omprövning kan i nuvarande läge svårligen göras annat än i när- mare anslutning till gällande lagstiftning och till kommittéförslaget så- som av mig antytts i det föregående.
På grund av det anförda förordar jag att 1 & sjölagen ges följande ly- delse: '
”Fartyg anses såsom svenskt. och är berättigat att föra svensk flagg, om det till mer än två tredjedelar äges av svensk medborgare, svenska staten eller svensk kommun. Med svensk medborgare jämställes sådant svenskt aktiebolag och sådan svensk ekonomisk förening, vars styrelse till minst två tredjedelar består av här i riket bosatta svenska medbor- gare, om dess aktie- eller andelskapital enligt vad aktieboken eller med- lemsförteckningen utvisar icke till mer än en tredjedel är i utländsk ägo, ävensom svenskt ömsesidigt försäkringsbolag samt svenskt handelsbolag, i vilket varje obegränsat ansvarig bolagsman är sådant rättssubjekt som avses i detta stycke.
Avlider svensk ägare till fartyget eller andel däri, jämställes döds- boet med svensk medborgare till dess skifte skett, dock längst ett år från dödsfallet.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsverket kan medgiva att annat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt infly- tande, skall anses såsom svenskt och vara berättigat att föra svensk flagg.
För svenskt fartyg utfärdas nationalitetshandling enligt bestämmel- ser, som Konungen meddelar.”
Prop. 1973: 42 541
3å
Alexanderson, Öhman, Walberg:
I förevarande paragraf och de två följande upptas bestämmelser om tillbehör till fartyg och fartygsbyggen. Att egenskapen av tillbehör tiller- kännes viss utrustning innebär att utrustningen åtföljer fartyget eller bygget som rättsligt osjälvständig tillhörighet och alltså inte utgör själv- ständigt objekt för sakrätt.
Förslaget avser att i sakligt hänseende efterbilda JBs regler om tillbe- hör till fastighet med vissa modifikationer. Härvid har i princip som förebild valts tillbehör till fastigheter i allmänhet och sålunda ej de sär- skilda industritillbehören. I fråga om utrustning för radiosamband och navigering föreslås emellertid liknande regler som för industritillbehör. Av remissprotokollet framgår att det sedan länge är brukligt att utrust- ning av nämnda slag tillföres fartyg genom hyra eller ”leasing”.
Den reglering som det remitterade förslaget innefattar synes vara i stort sett lämplig och tillfredsställande anpassad för de berörda nä- ringarna i dagens läge.
Sjölagskommitténs förslag, som i nu ifrågavarande delar hade väsent- ligen samma sakliga innebörd som det remitterade .förslaget, anknöt också i formellt hänseende nära till JBs bestämmelser (2 kap.) om fas- tighetstillbehör. I remissförslaget har emellertid gjorts en betydande re- daktionell omarbetning. Syftet härmed anges vara att tillgodose under remissbehandlingen av sjölagskommitténs betänkande framförda önske- mål om en mera lättillgänglig avfattning av bestämmelserna.
Vad angår den redaktionella utformningen kan anmärkas att det här rör sig om en materia som i sak är ganska invecklad och ingalunda lätt— tillgänglig ens för fackmännen. Att i lagspråk uttrycka dessa regler på ett lättfattligt sätt med upprätthållande av tillräcklig precisering erbjuder åtskilliga vanskligheter. Utan att gå in på en detaljerad jämförelse mel- lan JBs regler för fastighetstillbehör och det remitterade förslagets mot- svarande paragrafer torde kunna sägas att de senare inte innefattar på- tagliga fördelar i fråga om lättillgänglighet. Därjämte kan anmärkning riktas mot det remitterade förslagets systematik. Förslaget rör sig med två slag av tillbehör, tillbehör i yttre mening och tillbehör i privaträttslig mening. Detta leder till oklarhet, vilket framgår av en jämförelse mellan 4 och 5 åå. I 4å användes sålunda ”tillbehör” i den vidare meningen, medan samma ord i 5 & icke rimligen kan avse annat än tillbehör i pri- vaträttslig mening. Tillbehörsbegreppet bör givetvis vara enhetligt och det bör därvid ha den privaträttsliga betydelsen. Med den från JB avvi- kande utformningen i det remitterade förslaget kan vidare uppstå osä- kerhet i fråga om rätta förståelsen av de nya bestämmelserna i hänse- enden, där saklig överensstämmelse med JB är åsyftad. Med hänsyn till
Prop. 1973: 42 542
det nu anförda synes det lämpligare att också i redaktionellt hänseende nära anknyta bestämmelserna till JBs reglering.
Vi föreslår sålunda att avfattningen av förevarande bestämmelser — i anslutning till sjölagskommitténs lagtext —- jämkas till'närmare över- ensstämmelse med JBs regler. Avvikelser därifrån måste emellertid gö- ras, förutom till följd av sakliga. skiljaktigheter, också i författningstek- niskt hänseende av den anledningen att här endast tre paragrafer står till' förfogande för regleringen. .
Den närmare dispositionen kan lämpligen göras så att, på 'sätt som även skett i departementsförslaget, till en början i 35 uppräknas de olika slag av utrustning som på grund av sin beskaffenhet och yttre an- knytning karl ha karaktär av tillbehör till fartyg och fartygsbyggen. Pa— ragrafen har sin förebild i 75 första och andra styckena i sjölagskom- mitténs förslag. Därefter bör i 45 upptas motsvarigheter till 75 tredje och fjärde styckena i sjölagskommitténs lagtext. Slutligen bör innehållet i 8 & kommittéförslaget föras till 5 5.
I fråga om 35 må här ytterligare anföras. I remissprotokollet-fram- hålles att departementsförslagets formulering ger en utgångspunkt för bestämning av fartygsbegreppet på så sätt att av paragrafen kan slutas, att skrov och viss konstruktionsmässig manöverförmåga är förutsätt— ningar för att fartyg skall anses föreligga. Detta skulle komma än tydli- gare till uttryck om inledningen till bestämmelsen får lydelsen ”Till far- - tyg med dess skrov och styrinrättning” etc. Med denna ändring _och vissa andra jämkningar av departementsförslagets text kan paragrafen förslagsvis få följande avfattning:
”Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och annan till stadigvarande bruk ägnad utrustning, varmed fartyget blivit försett, samt sådan reservdel och motsvarande utrustning som varaktigt förvaras ombord.
I fråga om vad som hör till fartyg under byggnad ha bestämmelserna i första stycket motsvarande tillämpning.
Till skeppsbygge som är registrerat hör dessutom material och ma— skineri samt annan utrustning till bygget, om utrustningen finns på till- ' verkarens område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet.”
45
Alexanderson, Öhman, Walberg:
Som förordats vid 3 & bör förevarande paragraf avfattas i anslutning till 75 tredje och fjärde styckena av sjölagskommitténs lagförslag. Därvid bör vissa redaktionella jämkningar göras.
Vid 35 har också framhållits. att utrustning för radiosamband eller navigering behandlas på motsvarande sätt som industritillbehör enligt
Prop. 1973: 42 543
JB och alltså delvis följer andra regler än fartygsutrustning i övrigt. I fråga om utrustning som används såväl för navigering som för annat ändamål, t. ex. lasthantering, diskuteras i remissprotokollet vilka regler som bör tillämpas. En rimlig lösning synes vara att, om det nautiska än- damålet inte är alldeles obetydligt i förhållande till det andra, reglerna för nautisk utrustning kommer i tillämpning.
Vi föreslår alltså att förevarande paragraf får följande lydelse: ”Utrustning som annan än ägaren av fartyget eller fartygsbygget till- fört detta är ej tillbehör, om icke utrustningen och'fartyget eller bygget kommit i samme ägares hand. Detsamma gäller i fråga om utrustning för radiosamband eller navigering, som tillförts fartyget eller bygget av dess ägare utan att han ägde utrustningen. Har han tillfört fartyget eller bygget utrustning för radiosamband eller navigering som han förvärvat under villkor som är att jämställa med äganderättsförbehåll, hör den icke till fartyget eller bygget så länge villkoret gäller. '
Överlåtelse av utrustning som är tillbehör till fartyg eller fartygsbygge gäller ej mot tredje man, förrän utrustningen skiljes från fartyget eller bygget på sådant sätt att den ej längre kan anses höra till detta.”
55
Alexanderson, Öhman, Walberg:
Såsom angivits vid 3 & bör'i förevarande paragraf upptas innehållet i 8 & kommittéförslaget-. Detta medför en ändring även i säk i förhållande till det remitterade förslaget såtillvida, att verkliga hyresavtal, varige- nom ägaren till fartyg'eteller fartygsbygget hyrt utrustning till detta, blir gällande obligationsrättsli'gt mellan ägaren av fartyget eller bygget och leverantören. Denna lösning överensstämmer med JBs motsvarande be- stämmelse.
Kommittéförslagets lagtext .bör emellertid i någon mån förenklas i re- daktionellt hänseende. De förbehåll som paragrafen avhandlar —— näm- ligen äganderättsförbehåll, återtagandeförbehåll och förbehåll som kan sägas vara innefattade i s. k." oäkta hyresavtal, avsedda att utmynna i en äganderättsövergång — bör kunna sammanfattas under formeln ”vill- kor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed”, som nära anknyter till ett uttryck som förekommer i andra paragrafer av det remitterade förslaget. Med ytterligare vissa formella justeringar av kommitténs lagtext kan förevarande paragraf förslagsvis få följande lydelse:
”Förvärvar ägaren avfarty'g eller fartygsbygge utrustning genom av- tal med villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, får villkoret ej göras gällande sedan förvärvaren tillfört fartyget eller bygget utrustningen så att den enligt 3 & hör till detta.
Första stycket gäller .'ej utrustning för radiosamband eller navige- ring.”
Prop. 1973: 42 544
3—5 %%
Klackenberg:
Den i förevarande paragrafer föreslagna regleringen av vad som utgör tillbehör till fartyg och fartygsbygge grundar sig i sak på kommittéför- slaget, som i avgörande hänseenden hade sin förebild i 2 kap. JB. Depar- tementsförslaget har emellertid eftersträvat att ge bestämmelserna en enklare och mer lättillgänglig avfattning, varför kommittéförslaget un- derkastats en betydande formell omarbetning.
Det är givetvis alltid en tveksam avvägningsfråga om fördelarna av en sådan förenkling uppväger den lagtekniska nackdelen att lösningar, som i stora stycken är sakligt överensstämmande, framträder formellt avvi- kande från varandra. Helt överensstämmande med fastighetsrätten kan bestämmelserna i sjölagen inte bli på grund av sakliga olikheter, och särskilt enkla kan de ju till följd. av ämnets natur aldrig bli. Önskemålet att få till stånd en författningsmässig förenkling för den internationellt betonade sjörättens del finner jag dock väga över eventuella olägenheter av att sjölagens bestämmelser om tillbehör kommer att förete betydande formella avvikelser från 2 kap. JB och att de ej heller ger en lika uttöm- mande reglering som gjorts vid det nationellt betonade finsnickeriet i JB.
Jag utgår därför från den redaktionella uppläggning som departe- mentsförslaget har, medan övriga ledamöter förordat en omskrivning i anslutning till JBs tillbehörsregler i förenklat skick". I nämnda ledamö- ters yttranden har även angetts och motiverats vissa sakliga och redak- tionella jämkningar i remissförslaget, som framkommit vid lagrådets granskning och vilka även jag förordar. Den enda egentliga skillnaden i sak mellan förslagen avser den obligationsrättsliga regleringen av äkta hyresavtal rörande tillbehör. Enligt min mening kan frågan lämnas oreg- lerad i detta sammanhang, medan övriga ledamöter vill tillerkänna så- dana avtal obligationsrättslig giltighet mellan parterna. Remissförslaget avser att frånkänna dem varje verkan.
Utrustning för radiosamband och navigering har enligt sjölagsförsla- get samma sakliga särställning som industritillbehör har enligt JB 2 kap. 3 och 4 åå. För att bättre än som skett i den föreslagna 45 markera denna särställning i förhållande till den för fartygstillbehör i allmänhet givna regleringen i första stycket av 3 & synes i andra stycket av para— grafen böra anges de särskilda reglerna för utrustning för radiosamband eller navigering. Det är sålunda enligt min mening fördelaktigt att i 3 & ge den huvudsakliga regleringen av vad som är och icke är tillbehör till fartyg. Motsvarande regler om tillbehör till fartygsbygge, vilka i remiss— förslaget är införda i andra stycket av 3 &, bör då upptagas såsom 4 5.
Vad gäller utformningen i övrigt av förevarande paragrafer må an- föras följande.
Att tillbehör till fartyg inte kan ägas av annan än fartygsägaren torde
Prep. 1973: 42 545
ej behöva utsägas i lagtexten i vidare mån än att därav bör framgå att särskilt äganderättsförbehåll eller förvärvsvillkor som är att jämställa därmed ej kan göras gällande i tillbehör. Det framstår som angeläget att begreppet tillbehör, i den mån det nyttjas i lagtexten, användes endast i strikt civilrättslig mening och inte också får beteckna vad som endast ut- gör tillbehör i yttre mening.
Med åberopande av det anförda förordar jag att 3—5 55 erhåller följande lydelse:
”3 5
Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och annan till stadigvarande bruk ägnad utrustning samt sådan reservdel som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån fartyget är försett där— med i fartygsägarens intresse.
Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock icke som tillbehör, om den tillförts fartyget enligt hyresavtal eller om fartygsäga- rens rätt därtill är inskränkt genom äganderättsförbehåll eller förvärvs- villkor som är att jämställa därmed.
4 &
Bestämmelserna i 35 ha motsvarande tillämpning i fråga om fartyg under byggnad. Till skeppsbygge, som är registrerat, hör dessutom un- der samma förutsättningar material, maskineri och annan utrustning, om utrustningen finns på tillverkarens område och genom märkning el- ler på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skep- pet.
5 &
Överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fartyg eller bygge, gäl- ler ej i något fall mot tredje man, förrän föremålet skiljes från fartyget eller bygget så att detta ej längre kan anses försett därmed.”
7 % Lagrådet:
När hemort ej anmälts och fartyget äges av flera, leder bestämmel- serna i andra stycket till att Stockholm blir fartygets hemort, även om alla ägarna skulle vara bosatta exempelvis i Göteborg. En sådan konse- kvens kan synas egendomlig. Om den skulle medföra olägenheter i det särskilda fallet, kan dessa emellertid lätt undgås genom att ägarna an- mäler den hemort de själva bestämmer. Att reglera sådana situationer särskilt genom att införa mera detaljerade bestämmelser, som för övrigt kanske skulle bli förhållandevis invecklade, synes inte behövligt. Vissa redaktionella jämkningar av lagrummet torde emellertid böra göras. Förslagsvis kan andra stycket få följande lydelse:
Prop. 1973: 42 546
”Har hemort ej anmälts till registermyndigheten, anses den ort i Sve- rige, där ägaren har sitt hemvist, eller, om han saknar hemvist här eller fartyget äges av flera, Stockholm vara fartygets hemort.”
115
Lagrådet:
Enligt första stycket andra punkten av förevarande paragraf kan Kungl. Maj:t förordna att skepp. som äges av staten samt är avsett ute- slutande för statsändamål och icke för affärsdrift, inte skall införas i skeppsregistret. Gäller sådant förordnande för ett av staten genom överlåtelse förvärvat skepp, som inte tidigare är registrerat i skepps- el- ler skeppsbyggnadsrcgistrct, innebär detta att staten inte kan genom in- skrivning vinna skydd mot överlåtarens borgenärer. Eftersom förslaget inte känner annan möjlighet att vinna sådant skydd för skepp, kunde det synas som om skeppet under obegränsad tid efter förvärvet skulle kunna utmätas för överlåtarens gäld eller indragas i hans konkurs. Detta före- faller föga tillfredsställande. Det rimliga betraktelsesättet synes emeller- tid vara, att i ett sådant fall vanliga lösörerättsliga regler anses gälla. Detta skulle innebära att, sedan staten fått skeppet i sin besittning, detta inte längre kan tagas i anspråk för överlåtarens gäld. I konsekvens här- med torde för sådana statsförvärv, som här avses, även i övriga hän- seenden. i vilka förslaget knyter rättsföljder till inskrivning, exempelvis beträffande godtrosförvärv, böra gälla vanliga lösörerättsliga regler. Några uttryckliga bestämmelser härom torde inte erfordras.
I det föregående har förutsatts, att skeppet vid statens förvärv inte är registrerat. För det fall att det då är infört i skepps- eller skeppsbygg- nadsregistret torde förslagets ståndpunkt vara den, att avregistrering skall ske i anledning av förvärvet. Detta skulle komma tydligare fram om orden ”ej skall införas där” ändrades till ”ej skall vara infört i re- gistret”. "Föreligger fall som nu sagts, saknas anledning att inte fullt ut tillämpa förslagets bestämmelser om sakrättsskydd och godtrosförvärv. Genom att anmälan om avregistrering göres i anledning av förvärv vinner staten sakrättsskydd för detta och kan göra godtrosförvärv.
Under hänvisning till det anförda föreslås att första stycket av föreva- rande paragraf erhåller följande lydelse:
”Svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Konungen kan dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall vara infört i registret.”
Prop. 1973: 42 547
12 & Lagrådet:
Ordalagcn i första stycket första punkten innebär i viss mån en upp- repning av vad som redan sagts i 11 % första stycket. Vad som åsyftas är att anmälningsplikt skall åligga den som med äganderätt förvärvat skepp ”som är registreringspliktigt i hans hand” men ej infört i skeppsregistret. Det förordas att det citerade uttrycket intas i lagtexten.
Vidare bör i första stycket andra punkten den jämkningen ske att de villkor som avses anges med uttrycket ”villkor som innefattar ägande- rättsförbehåll eller är att jämställa därmed”.
Andra stycket reglerar registrering av nybyggda skepp. På något sta- dium under byggnadstiden inträder det förhållandet att egendomen i och för sig kan karakteriseras både som skeppsbygge och som skepp. En för praktiska behov lämplig tidsangivelse för när detta sker kan sä- gas vara sjösättningen. Remissförslaget har valt att låta fristen att an- mäla skeppet till skeppsregistret utgå sex månader efter sjösättningen. Med hänsyn även till den omständigheten att uppskov skall kunna med- givas, om särskilda skäl föreligger, synes intet vara att erinra häremot.
13 & Lagrådet:
I förslagets 12 5 första stycket behandlas i andra punkten förvärv som skett ”under äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa därmed”. Av uttalanden på skilda håll i remissprotokollet framgår att till denna kategori, de ”ofullbordade förvärven”, hör dels förvärv med förbehåll om bevarad äganderätt för förre ägaren och dels förvärv under resolutivt villkor vars tillämpning typiskt sett beror av denne. Härav följer att de ”fullbordade förvärven” utgörs av förvärv som skett utan äganderättsförbehåll eller eljest utan villkor som berör inträdet av äganderättsövergången, och att till denna grupp förs också förvärv un- der resolutivt villkor vars tillämpning beror av förvärvaren. Att det i ett enskilt fall någon gång, t. ex. när resolutivt villkor knutits till framtida händelse eller till tredje mans eller myndighets åtgörande, kan vara svårt att avgöra om tillämpningen beror av nye eller förre ägaren ändrar inte det sagda; gränsdragningen, i den mån den erfordras, mellan fullbor- dade och ofullbordade förvärv blir här en uppgift för rättstillämpningen.
I första stycket av förevarande paragraf möter bestämmelsen att ”rätt till skepp eller skeppsbygge” inskrives på grundval av registrering enligt 11 &. Uppenbarligen avses här inskrivning av såväl fullbordat som ofullbordat förvärv. ”Rätt” till skepp eller skeppsbygge kan emellertid språkligt omfatta också sådana rättigheter som sjöpanträtt, retentions-
Prop. 1973: 42 548
rätt och skeppshypotek. I första stycket bör därför orden ”rätt till” ut- bytas mot orden ”förvärv av”.
I andra stycket första punkten, som avser andelsförvärv, torde hän- visningen till rättelsereglerna i 39 & kunna utgå såsom obehövlig men å andra sidan bör en hänvisning intagas till nyss anförda bestämmelser i paragrafens första stycke. Varje inskrivning har registrering —— som alltid avser hela skeppet —- till förutsättning och grundval.
Bestämmelserna i andra stycket andra punkten har avseende på en situation som kan illustreras så: B har av A förvärvat ett skepp under villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed och sedermera har C av B förvärvat dennes villkorliga äganderätt utan eller med villkor som är att jämställa med äganderättsförbehåll. Av 12 5 första stycket andra punkten följer att B inte har inskrivningsplikt förrän det för hans förvärv gällande villkoret upphör att gälla. B har däremot enligt 14 % tredje stycket första punkten rätt till inskrivning.
Av nu ifrågavarande bestämmelser i 13 & framgår emellertid, att C inte skall ha rätt till inskrivning i annat fall än när B begagnat sig av sin inskrivningsrätt. Eftersom B inte har inskrivningsplikt är alltså C i detta avseende helt beroende av B.
Varken hänsyn till ordning och reda i inskrivningsväsendet eller i övrigt till inskrivningsrättsliga grundsatser och regler gör det enligt lagrådets mening påkallat att på angivet sätt binda rätten för C vid förutsättningen att B utövat sin rätt till inskrivning. Bestämmelserna i 30 & tredje stycket i förslaget, till vilka lagrådet får anledning att åter- komma, gör det möjligt för B att, om det skulle behövas för att han skall få inskrivning, söka inskrivning för A, och A är skyldig att till- handahålla de för ändamålet behövliga handlingar som han innehar. Samma bestämmelser är väl ägnade att av C få tillämpas beträffande in- skrivning av B:s förvärv och, om det erfordras, dessutom av A:s för- värv.
Vidare synes vägande sakliga skäl kunna åberopas för att i före- varande hänseende likställa C med B. Vad som i remissprotokollet sägs om en person i B:s situation, nämligen att han utan tvivel har intresse av att registret avspeglar den ändring i äganderättsförhållandena som även det ofullbordade förvärvet medför, kan sägas också om C. Prak- tiskt viktigt är att C får sakrättsskydd och del i panträttsbehörigheten.
I 14 % tredje stycket ges, såsom förut antytts, bestämmelser om inskrivning av B:s förvärv. Ur systematiska och pedagogiska synpunk- ter synes det lämpligast att bestämmelser om C:s förvärv flyttas till 14 & att följa efter nyssnämnda bestämmelser om B:s inskrivningsrätt. Därvid bör, i enlighet med det förut anförda, C:s förvärv likställas med B:s även i fråga om rätt till inskrivning.
Lagrådet hemställer på grund av det anförda att förevarande para— graf avfattas så:
Prop. 1973: 42 549
”Förvärv av skepp eller skeppsbygge inskrives på grundval av re- gistrering enligt 11 5. ,
Bestämmelserna i första stycket och 14—38 55 om skepp eller skepps- bygge ha motsvarande tillämpning i fråga om andel i sådan egendom.”
14 & Lagrådet:
Första stycket första punkten i förevarande paragraf torde, såsom framgår av motiveringen i remissprotokollet, ha avseende endast på de fullbordade äganderättsförvärven. För att utmärka detta föreslås att efter inledningsorden ”Den som” insättes orden ”med äganderätt”.
Skeppsbygge anmäles enligt 12 & tredje stycket för registrering av ägaren. Med hänsyn till uttalandena i motiveringen i remissproto- kollet kan någon tvekan inte råda om att också den som gjort ett ofullbordat förvärv av ett oregistrerat skeppsbygge är berättigad att få detta registrerat. På grund härav synes i tredje stycket första punkten av förevarande paragraf det beträffande skeppsbygge uppställda kravet på registrering böra utgå.
Den som gjort ett sekundärförvärv av villkorlig äganderätt (C i det vid 13 å andra stycket andra punkten angivna exemplet) kan inte anses ha förvärvat skepp eller skeppsbygge men bör, såsom beträffande an- förda lagrum i förslaget förut anförts, beträffande rätten att erhålla inskrivning vara likställd med en sådan förvärvare. Även i övrigt bör vad i förslaget sägs om sådana ofullbordade förvärv, som avses i tredje stycket av förevarande paragraf (B:s), gälla sekundärförvärv av villkor- lig äganderätt. Sådant sekundärförvärv kan ske även genom att den som gjort den ursprungliga överlåtelsen (A) under äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa därmed överlåter den villkorliga äganderätt han har kvar efter överlåtelsen. Även sekundärförvärv av sist angivet slag bör såsom framhålles i remissprotokollet vara jäm- ställt.med förvärv som avses i tredje stycket. Under hänvisning till det sagda och till vad som vid 13 5 anförts om förslagets systematik före— slår lagrådet att till förevarande paragraf fogas ett nytt, fjärde stycke av förslagsvis följande lydelse:
”Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller överlåta- rens rätt till annan, har vad som där säges och i övrigt i detta kapitel föreskrives om inskrivning av förvärv och verkan därav motsvarande tillämpning.”
15 % Lagrådet:
Den konkurrenssituation, som uppstår då flera på samma inskriv- ningsdag söker inskrivning av förbehåll om skeppsnamn och namnen inte skiljer sig tydligt från varandra, bör såsom förutsätts i första stycket
Prop. 1973: 42 550
av förevarande paragraf lösas genom en skälighetsprövning. Detta kan lämpligen, med viss jämkning av ordalagen, uttryckas genom en före- skrift att registermyndigheten beslutar om företräde efter vad som fin- nes skäligt.
I andra stycket av förevarande paragraf bör stadgas att inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret också i det fallet att skepp registrerats med det namnet. Lämpligen bör detta stadgande upp- tas som huvudfall i en första punkt av stycket, och de två övriga fallen anslutas därtill i en andra punkt.
Med hänsyn härtill föreslår lagrådet att förevarande paragraf, med ytterligare vissa redaktionella jämkningar, får följande lydelse:
”Genom inskrivning i skeppsregistret kan skeppsnamn, som tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret, på ansökan förbehållas den som har behov därav. Söka flera på samma inskrivningsdag inskrivning av förbehåll om skeppsnamn och skilja sig namnen icke tydligt från var- andra, beslutar registermyndigheten om företräde efter vad som finnes skäligt.
Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret, när skepp registrerats med det namnet. Detsamma gäller, om den som vunnit inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om nam- net ej inom fem år tagits i bruk för registrerat skepp.”
165
Lagrådet:
Enligt första stycket 2 i förevarande paragraf skall. registrerat skepp avregistreras om det skall anses förlorat enligt 70—72 5 lagen (1927: 77) om försäkringsavtal.
De händelser som avses i nämnda lagrum i försäkringsavtalslagen är i huvudsak.
i 70 &, att fartyg på grund av sjunkning eller annorledes inte kan för rimlig kostnad bärgas eller skadats så, att det icke kan för rimlig kost- nad göras användbart för sitt ändamål,
i 71 5, att all underrättelse om fartyg uteblivit under minst tre måna- der, eller att fartyget övergivits av besättningen och icke inom tre må- nader därefter kommit till rätta, samt
i 72 5. att fartyg av främmande makt lagts under embargo eller upp- bringats eller liknande.
De i 70 % avsedda fallen torde väsentligen i och för sig vara att hän- föra även under punkt 1 av förevarande stycke, enligt vilken avregistre- ring skall ske om skeppet förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts. Beträffande de fall som avses i 72'. & torde kunna sägas, att om ägande- rätten går förlorad för den svenske ägaren genom den främmande sta— tens åtgärd, avregistreringsplikt föreligger också på den i punkt 4 angivna
Prop. 1973: 42 551
grunden att skeppet upphört att vara svenskt. Och för den händelse äganderätten inte går förlorad och skeppet sedermera återställes har nå- gon sakligt befogad anledning att avregistrera inte förelegat. På grund härav synes punkt 2 böra begränsas till att omfatta fall av sådan art som åsyftas i 71 % försäkringsavtalslagen. Lämpligen kan detta ske genom att fallen anges direkt i förevarande punkt och inte genom hänvisning till nyssnämnda lag. Med viss anknytning till stadgandena i 2 kap. 8 & luft- fartslagen (1957: 297) och 301 5 första stycket 6 sjölagen synes punkten kunna såsom avregistreringsgrund upptaga att skeppet försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej avhörts under tre månader.
Enligt första stycket 3 av förevarande paragraf i remitterade förslaget skall vidare skepp avregistreras, om det med tillämpning av 10 och 317 %% förklarats icke vara iståndsättligt, dvs. om det-kondemnerats.
De situationer som aVSes med kondemnationsreglerna torde ofta kunna hänföras under punkt 1 av förevarande stycke. Fall kan emeller- tid också tänkas då ett skepp visserligen kondemneras men senare kan repareras och komma till användning, eventuellt för annat ändamål än det ursprungliga. I sådana fall bör avregistreringsplikt inte föreligga. Ett måhända inte opraktiskt fall kan vara, att ett kondemnerat skepp över- låtes till någon utomlands. Skeppet skall då avregistreras också av den anledningen att det upphört att vara svenskt. På grund härav synes vad som angives under förevarande punkt lämpligen kunna utgå som sär- skild avregistreringsgrund.
Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att förevarande para- graf. med ytterligare vissa redaktionella jämkningar, får följande ly— delse:
”Registrerat skepp skall avregistreras, om det. ]. förolyckats. upphuggits eller eljest förstörts;
2. försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej avhörts under tre månader;
3. upphört att vara svenskt; eller
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara skepp eller, utan att ändring inträtt, finnes ej utgöra skepp.
Registrerat skeppsbygge skall avregistreras. om det såsom skepp överföres till skeppsregistret eller ägaren" anmäler bygget för avregistre- ring. Härjämte har första stycket 4 motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbygge.
I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra punkten ålig- ger det ägaren att inom en månad hos registermyndigheten anmäla egendomen för avregistrering. Har skepp till följd av överlåtelse upp- hört att vara svenskt, svarar den förutvarande ägaren jämte förvärvaren för att anmälan göres.”
Prop. 1973: 42 552
Klackenberg:
Utöver vad nyss anförts vill jag endast ifrågasätta en redaktionell jämkning vid punkt 4.
I det föreslagna första stycket av 16 & uppräknas i punkterna .l_——4 en serie omständigheter med skepp (förolyckats, förstörts, försvunnit, ej längre svenskt), vilka föranleder att registrerat skepp skall avregistreras. I punkt 5 nämnes först en liknande omständighet, nämligen att skeppet på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara skepp, och därtill fogas det fallet att skepp, ”utan att förändring inträtt, finnes ej utgöra skepp”. Som slutet på en dylik uppräkning är uppta- gandet av sistnämnda fall något ologiskt. Därmed åsyftas tydligen upp- täckten av att något fel begåtts och registermyndigheten fått in ett icke registrerbart fartyg i skeppsregistret.
Det kan väl ha vissa tekniska fördelar med hänsyn till förfarandet att infoga detta fall i förevarande uppräkning, men fallet bör då upptagas under en särskild punkt och beskrivas på ett tydligare sätt, förslagsvis så att under en punkt 5 behandlas registrerat skepp, om det ”finnes vara av sådan beskaffenhet att det ej borde ha registrerats som skepp”. Vidtages den ändringen bör i andra styckets stadgande om skeppsbygge hänvis- ningen avse ”första stycket 4 och 5”. Motsvarande bör iakttas beträf— fande hänvisningarnai 17 5.
175
Lagrådet:
I händelse av bifall till vad lagrådet föreslagit beträffande 165 första stycket bör hänvisningarna i förevarande paragraf till punkterna 4 och 5 i nämnda stycke avse i stället punkterna 3 och 4.
18 & Lagrådet:
Såsom framhålles i specialmotiveringen till förevarande paragraf in— nebär bestämmelsen i första stycket att fråga huruvida egendom, som blivit föremål för registrering, har karaktär av fartyg eller av skepp eller skepp under byggnad kan komma under prövning i annan ordning. Det- samma torde gälla fråga om skepps nationalitet, dvs. om skeppet är svenskt.
I andra stycket synes den formella ändringen lämpligen kunna vidtas att sista satsen ”om ej annat följer av 19—22 55” får utgå. Eftersom de lagrum, som innefattar begränsningar av räckvidden av förevarande stadgande, följer i omedelbar anslutning till detta, synes någon särskild erinran om begränsningarna inte behövlig. Det kan också diskuteras i vad mån dessa paragrafer kan sägas innefatta något undantag från stad— gandet om prövning.
Prop. 1973: 42 553
I andra stycket av förevarande paragraf bör dessutom med inskriv- ning jämställas avregistrering.
AV systematiska skäl synes en viss omredigering av innehållet i tredje stycket av förevarande paragraf samt 21 och 22 55% böra göras. Härvid bör stadgandena i 22 % överföras till 21 5 samt tredje stycket av föreva— rande paragraf och första stycket av 21% i det remitterade förslaget föras till 22 å, som dessutom i ett tredje stycke bör innehålla en regel avseende avregistrering med anledning av förvärv. Andra stycket av re- missförslagets 21 & synes, på skäl som kommer att anges i det följande, kunna undvaras. _
Vad nu anförts innebär sålunda i fråga om förevarande paragraf att tredje stycket bör utgå.
Lagrådet föreslår alltså att förevarande paragraf får följande lydelse: ”Utan hinder av att registrering eller inskrivning ägt rum får prövas huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet som förutsättes för åtgärden. .
Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller av- registrering, är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida åtgär- den av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av inskriv- ningen eller avregistreringen.”
195
Lagrådet:
Enligt denna paragraf vinner överlåtelse av skepp eller skeppsbygge skydd mot överlåtarens borgenärer genom att förvärvaren söker inskriv- ning eller anmäler egendomen för avregistrering. Indirekt utsäger stad- gandet att, intill dess inskrivning sökts eller anmälan gjorts, överlåtarens borgenärer kan taga egendomen i anspråk för sina fordringar. I detta hänseende skiljer sig det remitterade förslaget såväl från fastighetsrät- ten, enligt vilken sakrättsskydd inträder redan genom avtalet, som från lösörerätten i allmänhet, vilken ger traditionen denna effekt. Att tradi- tionsprincipen ej passar väl för större fartyg torde vara oomtvistligt. När det gäller skepp och skeppsbyggen synes valet i realiteten stå mellan fastighetsrättens avtalsprincip och inskrivningsprincipen. Förslaget har visserligen i fråga om förfarandet vid inskrivning i väsentliga delar sin förebild i fastighetsrätten och det kunde därför te sig naturligt att även i fråga om sakrättsskyddcts inträde anknyta till fastighetsrätten. Till för- mån för en sådan lösning skulle också kunna anföras, att enligt en inom doktrinen uttalad mening köp av inteckningsbart fartyg i dag blir sak- rättsligt verksamt redan genom avtalet. Emcllertid föreligger en bety— dande olikhet mot fastighetsrätten däri, att köp av skepp eller skepps- bygge inte som fastighetsköpet är formbundet. Avtalsprincipen synes därför, tillämpad på skepp eller skeppsbyggen, medföra större risk för
Prop. 1973: 42 554
missbruk än inom fastighetsrätten. Det kan vidare förefalla naturligt att, när man avvisar den allmänna lösörerättens traditionsprincip, in- skrivningen sättes i stället för traditionen. Med hänsyn till det anförda godtager lagrådet att. såsom skett i det remitterade förslaget, inskriv- ningsprincipen lägges till grund för regleringen av sakrättsskyddet i fråga om skepp och skeppsbygge.
Med en sådan lösning kommer i fråga om sakrättsskyddet vid överlå- telse olika regler att gälla för skilda slag av fartyg och fartygsbyggen. Såsom framhållits i remissprotokollet torde emellertid detta inte behöva medföra några beaktansvärda praktiska nackdelar. Vad angår inskriv- ningsprincipens räckvidd i fråga om statsfartyg, beträffande vilket med- delats förordnande cnligt 11 5 första stycket andra punkten, hänvisas till vad som anförts vid nämnda paragraf.
[ förevarande paragraf upptages såsom avgörande för sakrättsskyd- dets inträde vid sidan om ansökan om inskrivning anmälan för avregi- strering. Sådan anmälan bör emellertid ha motsvarande verkan som an— sökan om inskrivning också när det gäller godtrosförvärv enligt 20 å och processlegitimation enligt 22 5 (enligt lagrådets förslag 21 å). Där- för bör vad som sägs om anmälan för avregistrering utgå ur 19 å och, såsom redan antytts vid 18 å, i den av lagrådet föreslagna 22 å som ett tredje stycke införas en sammanfattande bestämmelse om verkan som här avses av anmälan för avregistrering.
Enligt den föreslagna avfattningen av förevarande paragraf får ”där- efter", dvs. efter det inskrivning sökts eller avregistreringsanmälan gjorts, egendom inte tagas i anspråk för fordran mot överlåtaren. Det framstår inte som fullt klart om den tidpunkt som avses är den, när an- sökningen eller anmälningen faktiskt inkom till inskrivningsdomaren, el- ler den. när den inskrivningsdag, till vilken ansökningen eller anmäl- ningen är att hänföra. gick till ända. Med hänsyn till svårigheten att tidsbestämma en. inskrivningsansökan eller en avregistreringsanmälan synes den sist angivna tidpunkten böra vara den avgörande. Det kan an- tagas, att förslaget avser att intaga denna ståndpunkt. Detta skulle emel- lertid bli tydligare om i lagtexten anges att egendomen ”efter utgången av den inskrivningsda g då ansökningen gjordes” inte får tas i anspråk.
Att egendomen inte får ”tagas i anspråk” innebär att utmätning av egendomen inte får ske för överlåtarens gäld och att egendomen inte heller får indragas i överlåtarens konkurs. Det torde vara tydligt, att förbudet mot att taga egendomen i anspråk inte får förstås så att ett re- dan inlett utmätnings- eller konkursförfarande med avseende på egen- dom skulle förfalla till följd av inskrivningsansökningen. Uttrycket ”ta- gas i anspråk” avser alltså att ange själva inledandet av åtgärden.
Huruvida uttrycket ”tagas i anspråk” utöver utmätning och konkurs skall avse också sådana säkerhetsåtgärder som kvarstad och skingrings- förbud är inte klart. Frågan är ej berörd i remissprotokollet. Rent språk-
Prop. 1973: 42 555
ligt synes det svårt att hänföra kvarstad eller skingringsförbud under de använda ordalagen. Detta hindrar givetvis inte i och för sig att sådana sä- kerhetsåtgärder anses stå överlåtarens borgenärer till buds så länge för- värvaren inte sökt inskrivning. Åtgärderna är ju avsedda att säkerställa en kommande exekution och det kan därför hävdas, att en rätt för överlåtarens borgenärer att taga egendomen i anspråk genom exekution i sig innefattar den mindre långt gående rätten att få egendomen belagd med kvarstad eller skingringsförbud. Emellertid kan det av andra skäl vara tveksamt om, sedan skepp eller skeppsbygge överlåtits, kvarstad eller skingringsförbud beträffande egendomen skall kunna utverkas av någon som gör gällande fordran mot överlåtaren.
Under hänvisning till det anförda föreslås att förevarande paragraf erhåller följande avfattning.
”"-lar skepp eller skeppsbygge överlåtits och har inskrivning sökts för förvärvet. får egendomen efter utgången av den inskrivningsdag då an- sökningen gjordes icke tagas i anspråk för annan fordran mot överlåta- ren än sådan som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendo— men.”
Walberg tillägger:
Enligt 179?! UL äger borgenär till säkerhet för sin fordran begära kvarstad på så mycket av gäldenärens lösa egendom som svarar mot hans fordran. Förutsättning för kvarstad är att sökanden har visat san- nolika skäl för sin. talan och att det föreligger fara för att gäldenären un- dansticker eller förstör godset. Skingringsförbud kan enligt 180 & UI- be- viljas, när inte fulla skäl är till kvarstad. Såväl kvarstad som skingrings- förbud innebär förbud att förfoga över egendomen till förfång för sö- kanden. Skillnaden mellan de båda instituten är i huvudsak den, att egendomen vid skingringsförbud, i motsats till vad som är fallet vid kvarstad, förblir i innehavarens besittning.
Av det sagda torde framgå, att åtgärden riktar sig mot gäldenären och innebär ett förbud för denne att överlåta eller eljest förfoga över egen- domen till förfång för borgenären. ] de fall som avses med förevarande paragraf i förslaget är det fråga om en överlåtarens skuld. Det är alltså överlåtaren som är gäldenären. Överlåtaren har emellertid redan över- låtit egendomen och vidtagcr sedan inte någon åtgärd av betydelse för äganderättsövergången. Inskrivning sökes ju av förvärvaren och denne gör ansökningen uteslutande för egen del. Den förut angivna förutsätt- ningen i l795 UL att det skall föreligga fara för att gäldenären ”un— dansticker eller förstör godset” torde över huvud inte kunna tänkas föreligga. i vart fall inte sedan tradition skett.
Vad nu anförts talar närmast för att kvarstad eller skingringsförbud, sådana dessa institut är utformade i gällande rätt, efter överlåtelse av
Prop. 1973: 42 556
skepp eller skeppsbygge inte skulle stå till buds för den som gör gällande fordran mot överlåtaren.
Om man emellertid, mot avfattningen av bestämmelserna i UL, skulle kunna tänka sig säkerhetsåtgärder av nu angivet slag riktade inte mot överlåtaren utan mot förvärvaren, är att märka att, enligt förslaget, se- dan förvärvaren sökt inskrivning egendomcn är skyddad för utmätning för överlåtarens gäld och inte heller kan dragas in i dennes konkurs. Detta gäller även om borgenären, efter överlåtelsen men före det förvär- varen sökt inskrivning, skulle ha lyckats utverka kvarstad eller sking— ringsförbud. Har säkerhetsåtgärden inte följts av utmätning eller kon— kurs före det förvärvaren söker inskrivning medför sålunda ansök- ningen, att åtgärden förfaller. Kvarstad eller skingringsförbud _ om nu dessa åtgärder kan tänkas riktade mot förvärvaren — skulle alltså under alla förhållanden få en ytterst begränsad betydelse.
Annorlunda skulle det givetvis ställa sig, om säkerhetsåtgärden ut- gjorde hindcr mot inskrivning och föranledde avslag på förvärvarens in- skrivningsansökan. Något stöd för att säkerhetsåtgärden skulle ha sådan effekt ger emellertid varken bestämmelserna i förslaget eller gällande rätt. En dylik ordning skulle också framstå såsom märklig i betraktande av att utmätning för överlåtarens gäld inte torde utgöra hinder för in— skrivning av förvärvarens fång. Kvarstad eller skingringsförbud ger ju helt allmänt en betydligt svagare rätt än utmätning.
20%
Lagrådet:
] förevarande paragraf ges bestämmelser om godtrosförvärv av skepp och skeppsbygge. Såsom framgår av remissprotokollet omfattar lagrum— met, med viss anknytning till lösörerättsliga principer, både fall av tve- salu och sådana fall där brist föreligger i överlåtarens fång eller i fång längre tillbaka i fångeskedjan. "Vidare reglerar paragrafen godtrosför- värv i situationer då rätte ägaren överlåtit skeppet eller skeppsbygget men på grund av förvärvsvillkor saknat rätt att förfoga över egendomen på sätt som skett genom överlåtelsen. Tanken synes också vara att stad— gandet skall kunna få analog tillämpning exempelvis om ett kvarstadsbe— lagt skepp skulle överlåtas av kvarstadsgäldcnären.
]. den föreslagna lagtexten anges i fråga om huvudfallet, att överlå- telse skett från den vars förvärv var inskrivet men som icke var rätt ägare ”eller behörig att förfoga över egendomen på dennes vägnar”. Den sist angivna bestämningen synes kunna leda till missförstånd och bör utgå ur paragrafen. Eftersom rätt att återlösa skepp eller skepps- bygge, som blivit föremål för godtrosförvärv, skulle förutsätta ett posi— tivt stadgande därom i sjölagen, torde vidare sista punkten i första styc— ket av förevarande paragraf böra uteslutas sorn obehövlig. Utöver dessa
Prop. 1973: 42 557
ändringar av lagtexten synes första och andra styckena lämpligen kunna sammanföras till ett stycke.
Genom bestämmelserna i 235 av det remitterade förslaget om pu- blicitetsverkan åt skepps- och skeppsbyggnadsregistren kan införingar däri av olika slag bryta god tro hos förvärvare. Såsom framgår av re- missprotokollet kommer här i fråga — förutom ansökningar om inskriv- ning för förvärv — närmast anteckningar om äganderättstvister,'för- värvsvillkor, utmätning och kvarstad. Enligt nämnda paragraf skall så- dan publicitetsverkan föreligga ”från och med den inskrivningsdag” då ärende om införing upptagits. Som i det följande vid 23 & närmare an- ges, kommer lagrådet att hemställa att publicitetsverkan enligt paragra— fen skall gälla först ”efter utgången av” inskrivningsdag som nyss nämnts.
Vid konkurrens samma inskrivningsdag mellan två förvärv från samme överlåtare synes det emellertid rimligt att rätt ägare, dvs. den som kan åberopa det tidigare förvärvet, går före och att sålunda den senare förvärvaren, som med den av lagrådet förordade utformningen av- 23 & skulle kunna göra gällande god tro, får vika. Motsvarande gäller även eljest när det föreligger konkurrens samma inskrivnings- dag mellan rätt ägare, som exempelvis på inskrivningsdagen får klander- talan antecknad, och den som på sätt nyss sagts skulle kunna göra gäl- lande god tro. Också i denna situation synes alltså den sistnämnde böra få stå tillbaka för rätte ägaren. Ändringen av 23 5 gör det därför på- kallat att i förevarande paragraf införa en regel som, i den riktning förut antytts, löser situationer av konkurrens samma inskrivningsdag mellan två ansökningar om äganderättsinskrivning eller mellan sådan ansökan Och anteckning om äganderättstvist eller annan omständighet som anger bristen i överlåtarens förfoganderätt. Regeln bör innebära att godtros- förvärv ej skall inträda i dessa fall. Om exempelvis ett skepp överlåtits först till en person och sedan till en annan, som ej känner till eller rimli- gen bort känna till den första överlåtelsen, och båda söker inskrivning samma inskrivningsdag, bör sålunda godtrosförvärv inte inträda för den till vilken skeppet sist överlåtits. Genom denna konkurrensregel nås samma resultat som 23 å i dess lydelse enligt det remitterade förslaget skulle ge för de här avsedda fallen.
Konkurrensregeln bör upptas som ett andra stycke av förevarande pa- ragraf.
Med de sålunda förordade ändringarna och med någon redaktionell jämkning av tredje stycket kan förevarande paragraf förslagsvis få föl- jande lydelse:
”Har skepp eller skeppsbygge förvärvats genom överlåtelse från nå- gon som icke var rätt ägare, skall förvärvet dock gälla, om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och om förvärvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren ej var
Prop. 1973: 42 558
rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom överlåtelsen.
Godtrosförvärv inträder dock ej, om samma inskrivningsdag som in— skrivning sökes för förvärvet ärendc upptages om inskrivning eller an- nan införing i registret av omständighet varav bristen i överlåtarens för- foganderätt beror eller om anteckning i registret att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till denna.
Om förvärv genom exekutiv försäljning finnas särskilda bestämmel-
”
SCI'.'
21 & Lagrådet:
På sätt anges vid 18 & bör av systematiska skäl innehållet i 22 5 i remitterade förslaget upptas i förevarande paragraf, samtidigt som förs- ta stycket av förevarande paragraf i remissförslaget överförs till 22 å och andra stycket får utgå.
Bestämmelserna i förevarande paragraf enligt lagrådets förslag (22 å i remitterade förslaget) har direkt förebild i JB. Första stycket motsva- rar sålunda 18 kap. 9 5 i JB och andra stycket samma kapitels 10 &.
Innebörden av första stycket torde, i anslutning till vad som gäller i fastighetsrätten. vara att talan kan med laga verkan riktas mot den som enligt registret framstår som senaste ägare, vare sig inskrivning för förvärvet redan skett eller endast sökts. l'nskrivningens eller ansö— kans legitimerande verkan medför att domens rättskraft kommer att omfatta också överlåtelser som, utan att inskrivning sökts, kan härle- das från den senaste ägaren enligt registret. Domen har däremot inte rättskraft mot tidigare ägare.
Ett specialfall, som måhända inte är särskilt praktiskt, kan vara ägnat att belysa förhållandena. Om en ägare (A) av ett skepp eller skepps- bygge, som fått inskrivning för sitt förvärv, överlåter egendomen med äganderättsförbehåll, kan förvärvaren (B) söka och få inskrivning för sitt villkorade förvärv, varvid villkoret antecknas i registret. Denna sista inskrivning ersätter inte inskrivningen för överlåtaren (A) utan denna består med den begränsning som följer av den nya inskrivningen. Förvärvaren (B) kan sedan i sin tur överlåta sin villkorliga äganderätt under villkor. Av remissprotokollet framgår (3.4.4.) att i sådant fall både överlåtarens (B) och den nye förvärvarens (C) förvärv kan vara inskrivna i skeppsregistret. För samma skepp eller skeppsbygge kan allt— så samtidigt finnas tre inskrivningar, var och en med särskild giltighet. Processlegitimationsregeln i första stycket av förevarande paragraf får
Prop. 1973: 42 559
i första hand tillämpning på den nye förvärvaren (C). En dom mot denne blir sålunda bindande också mot senare förvärvare. Emellertid kan domen givetvis inte avse annan rätt än den C själv förvärvat. Gäller tvisten den fulla äganderätten i det angivna exemplet, torde den som gör gällande bättre rätt ha att väcka talan inte bara mot C utan också mot A och B. Dessa kan sägas tillsammans ha den fulla ägande- rätten till egendomen och deras förvärv kan inskrivningsmässigt anses tillsammantagna representera denna rätt.
22 & Lagrådet:
I enlighet med vad som angivits vid 18, 19 och 21 55 bör vissa omre- digeringar av nämnda lagrum och förevarande paragraf göras. Härvid bör innehållet i 18 % tredje stycket och 21 5 första stycket, med vissa redaktionella jämkningar, bilda första respektive andra stycket i föreva- rande paragraf. Båda styckena bör gälla rättsverkan enligt 19 och 20 åå.
Såsom anförts vid 19 % bör anmälan för avregistrering av skepp eller skeppsbygge ha motsvarande verkan som ansökan om inskrivning i fråga om sakrättsskydd enligt 19 &, godtrosförvärv enligt 20 å och process- legitimation enligt 22 5 (21 5 i lagrådets förslag). Detta bör på sätt ock- så antytts i det föregående komma till uttryck genom en sammanfattan- de bestämmelse i tredje stycket av förevarande paragraf. Bestämmelser bör begränsas till att avse anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Såvitt avser process]egitimationsregeln (21 å i lagrådets för- slag) får bestämmelsen betydelse för tiden mellan anmälan och avre- gistreringcn (jfr 17 &) men uppenbarligen ej för tid efter avregistre— ringen.
I 21 5 andra stycket av det remitterade förslaget upptas ett delvis från sjölagskommitténs förslag hämtat stadgande, som har förebild i fastighetsrätten med dess reglering för fall av tvesalu. Med-hänsyn bl. a. till att departementsförslaget ifråga om dessa fall anknyter till lösöre- rättsliga principer om godtrosförvärv, synes emellertid stadgandet obe- hövligt, och det bör därför utgå.
På grund av vad sålunda anförts kan förevarande paragraf förslags- vis få följande lydelse:
”Rättsverkan som sökt eller beviljad inskrivning medför enligt 19 och 20 %% består även efter avregistrering.
Rättsverkan som ansökan om inskrivning medför enligt 19 och 20 55 förfaller, om ansökningen avslås.
Vad som i 19—21 åå samt förut i denna paragraf föreskrivits om rättsverkan av inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv.”
Prop. 1973: 42 560
235 Lagrådet:
Publicitetsregeln i förevarande paragraf innebär att införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, på sätt närmare anges i paragrafen, anses vara känd för den vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser. Den principiella innebörden av denna regel synes inte föranleda någon erinran, och så- som i remissprotokollet anges står regeln i samklang med den i 19 & upptagna principen om sakrättsskydd mot överlåtarens borgenärer på grund av förvärvarens ansökan om inskrivning.
Emellertid synes en jämkning böra göras i fråga om tidpunkten då publicitetsverkan skall inträda. Detta skall enligt remissförslaget ske ”från och med den inskrivningsdag då ärende om införing upptagits”. En sådan regel innebär att man presumerar kännedom om den med in- föringen avsedda omständigheten-. vid en tidpunkt då ärendet angående införingen ännu inte upptagits av inskrivningsdomarcn och kanske inte ens kommit in till denne. Det förefaller naturligare att knyta inträdet av publicitetsverkan av ett ärende till utgången av inskrivningsdagen, dvs. klockan tolv på dagen. En lämplig lösning synes sålunda vara att stadga att införingen skall anses känd ”efter utgången av den in- skrivningsdag då ärendet om införingen upptogs”.
Såsom angivits vid 20 & bör jämkningen av förevarande paragraf medföra att en särskild konkurrensregel införes i 20 & för där avsedda fall av samtidiga ansökningar. De av lagrådet sålunda föreslagna ändringarna i 20 och 23 åå får på detta sätt reell betydelse endast när det gäller upplåtelse av panträtt. Härom hänvisas till vad som anföres vid 268 ä.
På grund av det anförda bör förevarande paragraf, med ytterligare vissa jämkningar av redaktionell natur, förslagsvis få följande lydelse:
”Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.”
24 & Lagrådet:
Förevarande stadgande torde, utan att detta uttryckligen anges, ha giltighet också för ansökan om inskrivning av äganderätt, i den mån särskild rättsverkan knytes därtill. Förutsättningen för stadgandets till- lämplighet är att äganderätten inskrivits i register i den andra staten ”enligt dess lag”. Härav synes framgå, att domstol eller annan myndig- het här i landet skall kunna, om anledning därtill förekommer, ha att pröva om inskrivningen skett i överensstämmelse med den statens lag.
Prop. 1973: 42 561
25 % Lagrådet:
I första stycket av förevarande paragraf anges vissa uppräknade ärenden vara registerärenden. I lagförslaget används sedan denna term- som ett sammanfattande begrepp. I specialmotiveringen sägs att också ärenden om inteckning i skepp eller skeppsbyggen skall vara register- ärenden. Detta avses författningsmässigt komma till uttryck genom fö- reskriften i 281 5 första stycket (under rubriken ”Inteckningsförfaran- det”), att i fråga om inteckning bestämmelserna i 2 kap. har motsva- rande tillämpning. En lämpligare lösning torde vara att i förevarande paragraf bland övriga registerärenden direkt ange även ärenden om in- teckning. Första stycket av 281 & torde då kunna utgå i sin helhet ur lagtexten.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf hålles inskrivningsdag ”varje arbetsdag”. Detta uttryck är emellertid inte helt entydigt. Då det med hänsyn till olika prioritetsregler är nödvändigt att full klarhet råder i detta hänseende, föreslås att begreppet inskrivningsdag beskri- ves något fylligare. Lämpligen kan anges att sådan hålles varje vardag, dock ej lördag och ej heller den 1 maj, midsommarafton eller julafton. Vidare bör i andra punkten av förevarande stycke orden ”efter denna tidpunkt” i förtydligande syfte utbytas mot ”efter detta klockslag”.
I remissprotokollet antydes, i anslutning till återgivandet av regeln i nyssnämnda andra punkt att ansökan eller anmälan som inkommer efter klockan tolv anses gjord påföljande inskrivningsdag, möjligheten av handläggning i vissa fall utom vanlig arbetstid. Avsikten är att, i den mån framfört önskemål om sådan handläggning kan tillgodoses inom ramen för systemet med inskrivningsdagar, särskilda tillämpningsföre- skrifter skall meddelas. Självfallet får, såsom också framgår av uttalan- det i protokollet, genom en sådan handläggning de grundläggande före- trädcsprinciperna inom registrerings- och inskrivningsförfarandet inte åsidosättas eller äventyras.
Med hänsyn till det anförda föreslås att första och andra styckena av förevarande paragraf får följande lydelse:
”Registerärenden äro ärenden om registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge, ärenden om inskrivning av förvärv av sådan. egendom eller om inteckning däri samt ärenden om inskrivning av för- behåll om skeppsnamn eller om annan införing i skepps- eller skepps- byggnadsregistret, som sker på grund av föreskriftii lag eller annan författning.
Registerärende upptages på inskrivningsdag. Sådan hålles till klockan tolv varje vardag, dock ej lördag och ej heller den 1 maj, midsommar- afton eller julafton. Anmälan eller ansökan, som inkommer efter detta klockslag, anses gjord påföljande inskrivningsdag.”
36. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 562
28% Lagrådet:
I den situationen att villkorade överlåtelser förekommit och alltså två eller flera inskrivningar, var och en med viss giltighet, kan finnas sam- tidigt (jfr exemplet vid 21 å), torde föreskriften i förevarande paragraf om underrättelse till den som var inskriven som ägare gälla alla de rättsinnehavare, vilkas förvärv sålunda var inskrivna med aktuell gil— tighet.
30 & Lagrådet:
Innebörden av den i första stycket av förevarande paragraf upptag- na bestämmelsen, att anmälan eller ansökan i registerärende skall göras skriftligen, är betydelsefull bl. a. :så till vida som underlåtenhet att iakt- taga bestämmelsen enligt 33 5 1 är avslagsgrund. Med hänsyn till att avslag kan leda till allvarliga följder synes det vara av vikt, att minimi- kraven inte sätts alltför högt. Uttalandena i remissprotokollet i anslut- ning till de bestämmelser som i 31 ?; ges om rätt för registermyndighe- ten att i vissa fall besluta om uppskov med avgörandet av ett register- ärende och. att därvid skaffa in muntlig och skriftlig utredning före- faller också bestyrka, att en restriktiv tolkning av bestämmelsen i 33 5 1 är avsedd. För att man skall kunna tala om ansökan torde det böra fordras att skeppet eller skeppsbygget kan identifieras och att det framgår vilken omständighet eller vilket förvärv som åberopas. Det formella kravet på skriftlig anmälan eller ansökan bör kunna efterges, när fångeshandling eller annat lämpligt underlag för ärendets hand— läggning företes. Lagrådet hemställer om tillägg till första stycket av orden ”om icke fångeshandling eller annan tjänlig handling företes”.-
Enligt bestämmelserna i andra stycket första punkten gäller, att re- gistermyndigheten i angivna fall av försummelse att iakttaga skyldighet att göra anmälan eller att söka inskrivning får förelägga vite för skyl- dighetens fullgörande. Lagrådet vill förorda att bestämmelserna utbyggs och förtydligas så att, i de nämnda fallen, registermyndigheten skall förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten och därvid får i före- läggandet utsätta vite."
Lagrådet har vid 13 å andra stycket andra punkten i förslaget något berört den bestämmelse som upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf. I anslutning till ett exempel, i vilket en person B villkorligt förvärvat ett A tillhörigt skepp och därefter C gjort ett, fullbordat eller villkorligt, förvärv av B:s rätt till skeppet, har lagrådet förordat att i fråga om rätten att erhålla inskrivning C jämställes med B. Förutsätt- ning härför är emellertid att C jämställes med B också i fråga om möj- ligheten att på företrädarens vägnar fullgöra registreringsanmälan eller
Prop. 1973: 42 553
inskrivningsansökan. Vinner lagrådets hemställan i fråga om 13 & andra stycket andra punkten i remissförslaget bifall, erfordras en jämkning av tredje stycket i förevarande paragraf så att det klart framgår att där givna bestämmelser gäller också när inskrivningsansökan gäller ett se- kundärt villkorligt förvärv sådant som C:s. Förslagsvis kunde tredje stycket inledas så: ”Är bifall till ansökan om inskrivning av förvärv beroende av etc.”. Lagrådet hemställer om sådan jämkning av lagtex- ten.
315
Lagrådet:
Det är tydligt att bestämmelserna om avslagsgrunderna i 33 5 inte kan vara avsedda att tolkas så att avslag i de angivna fallen alltid skall ske omedelbart. Kan sökanden inte genast styrka sitt förvärv, torde så- lunda som regel uppskov böra meddelas för att han skall få tillfälle att komplettera utredningen. Endast om det från början står klart, att an- sökningen inte kommer att kunna bifallas, bör omedelbart avslagsbe- slut meddelas. Denna förslagets innebörd skulle komma bättre fram om det i första stycket av förevarande paragraf som skäl för uppskov an— ges, att anmälan eller ansökan ”ej finnes omedelbart böra avslås”.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas att även ”annan, som saken kan antagas angå,” får höras och kan föreläggas personlig inställelse hos registermyndigheten. I förvaltningslagen (1971: 290) fö- rekommer uttrycket ”den som beslutet angår” för att ange vem som får överklaga förvaltningsmyndighets beslut. Det till ordalagen nära- liggande uttrycket i förevarande paragraf är tydligen avsett att ha en annan innebörd. I specialmotiveringen till stadgandet anges för detta fall blott att ”annan än sökanden” får höras etc. Enligt lagrådets me- ning kan detta uttryck lämpligen användas också i lagtexten.
325
Lagrådet: .
Såsom angivits i remissprotokollet har förevarande paragraf delvis förebild i 19 kap. 10 å och 20 kap. 7 & JB. .
I första stycket synes omredigering av stadgandena böra göras i så måtto att som första fall upptages. de från 19: 10 JB hämtade, nämligen att det kan antagas att förvärv är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller att avsedd åtgärd eljest skulle kränka någons rätt. Därefter bör i en andra mening anges att detsamma gäller (dvs. den vars rätt beröres skall ges tillfälle att yttra sig) om ovisshet råder i fråga om förvärvsvill- kor. Hänvisningen i sista meningen av remissförslaget till 31 & torde böra utgå såsom överflödig. Även utan denna torde nämligen gälla att stad- gandena i 31 å, som ju avser det fallet att ärende uppskjutes, i och för
Prop. 1973: 42 564
sig är tillämpliga då registermyndigheten på grund av förevarande styc- ke bereder en eventuell rättsägare tillfälle att yttra sig.
Det i första stycket av förevarande paragraf omförmälda fallet att förvärv kan antagas vara ogiltigt eller på annan grund ej kunna göras gällande, torde avse ogiltighet av privaträttsliga grunder. Dylik miss- _ tanke bör ju alltid föranleda att. ärendet kommuniceras med den'vars rätt eljest kan bli kränkt. I förslaget har ej berörts sådan ogiltighet av överlåtelse av svenskt fartyg eller andel däri, som kan följa av lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. Enligt 4 & denna lag skall överlåtelse utan vederbörligt till- stånd vara utan verkan.
Registermyndigheten har själwfallet att i registerärende uppmärksam-. ma fartygsöverlåtelser, som kan misstänkas ha skett i strid mot nämnda- lag. Någon bestämmelse, som föreskriver att uppskov i registerärende skall beviljas vid dylik fartygsöverlåtelse i avvaktan på tillståndsfrågans prövning, synes inte kunna ifrågakomma, eftersom lagenjörutsätter att tillstånd givits före överlåtelsen och denna eljest är utan verkan. Även om tillstånd skulle kunna tänkas bli lämnat i efterhand, lär en ansökan eller anmälan dessförinnan inte ge någon prioritet, utan registermyndig- heten torde vara hänvisad att omedelbart avslå densamma.
I andra stycket av förevarande paragraf bör bland fall som skall för- anleda uppskov av ärende upptagas, i anslutning till vad som stadgas i 20: 7 punkt 4 JB, även att förvärv, som åberopas i registerärende, grundas på testamente, dom eller förrättning, som ännu icke vunnit laga. kraft. _ . _
I tredje stycket av förevarande paragraf slutligen bör den jämkningen vidtagas att ordet ”skall” i första meningen utbytes mot ”kan”. För-. hållandet kan nämligen i fall av tvist vara det att det är uppenbart att sökanden inte kan styrka sin rätt och att hans ansökan bör avslås. Stadgandet skulle dessutom genom ändringen knyta an närmare till 19: 10 JB.
Med hänsyn till det sagda kan första och andra styckena av före- varande paragraf förslagsvis få följande lydelse:
”Förekommer anledning antaga, att förvärv som åberopas i register- ärende är ogiltigt eller på annan grund icke kan göras gällande eller att åtgärd som anmälan eller ansökan avser eljest skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt beröres givas tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor.
Grundas förvärv, som åberopas i registerärende, på testamente, dom eller förrättning, som ännu icke vunnit laga kraft, eller pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den egendom ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall ärendet uppskjutas till dess saken slutligt avgjorts.”
Prop. 1973: 42 . 565
33 & Lagrådet:
I förevarande paragraf uppräknas i ett antal punkter fall då registre- . . ringsanmälan eller inskrivningsansökan skall avslås. Lämpligen kan pa- ragrafen omredigeras så att de olika punkterna upptages med löpande nummer 1—8 utan användande av bokstäver för punkterna'4 a)—e).
Beträffande innehållet'i vissa av punkterna må följande. anmärkas, utöver vad som redan vid 31 & anförts om uppskov eller omedelbart avslag.
Under punkt 3 torde vara att hänföra fall då överlåtaren är i kon- kurs eller omyndig utan att konkursboet eller förmyndaren medverkat vid överlåtelsen. Beträffande punkt 4 (4 a) i remissförslaget) torde böra iakttas att om fångesmannens rätt ej är inskriven, ansökan likväl i all- mänhet inte bör avslås omedelbart. Ofta torde situationen vara den att ansökningsårendet bör uppskjutas för att under tiden registermyndig- heten skall kunna genom föreläggande framtvinga, att fångesmannen söker inskrivning för sitt fång, eller inskrivningssökanden skall få till- fälle att enligt 30 & tredje stycket göra ansökan för detta fång på fånges- mannens vägnar.
Punkt 6 (4 c) i remissförslaget) har en avfattning som närmast an- knyter till den konstruktion, som sjölagskommittén föreslog för tvesalu- fallen men som ändrats i 20 & av det remitterade förslaget. Förevarande punkt skulle ansluta bättre till den lagtext lagrådet förordat för godtros- förvärv enligt nämnda paragraf, orn avfattningen ändras till att ange, att ”egendomen av överlåtaren tidigare överlåtits till annan och över- låtarens åtkomst ej var inskriven när sökandens förvärv ägde rum, eller, om så var fallet, inskrivning samma inskrivningsdag sökes för det tidi- gare förvärvet”. Det kan anmärkas, att om den förste förvärvaren tidi- gare sökt inskrivning, den senare förvärvarens ansökan bör avslås enligt punkt 3 eller 8. .
Med hänsyn till det anförda bör förevarande paragraf förslagsvis få följande lydelse: ,
”Anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan om inskrivning av rätt till sådan egendom skall avslås, om
1. bestämmelsen i 30 5 första stycket ej iakttagits;
2. egendomen ej kan registreras enligt 11 5;
3. sökanden ej styrker sitt förvärv;
4. vad angår registrerat skepp eller skeppsbygge, fångesmannens rätt ej är inskriven och sökandens förvärv icke grundas på exekutiv försälj- ning;
5. åberopad överlåtelse står i strid med en mot överlåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst icke var inskriven, när överlåtel-
Prop. 1973: 42 . 566
sen ägde rum, eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller införes däri samma inskrivningsdag som ansökningen göres;
6. egendomen av överlåtaren tidigare överlåtits till annan och över- låtarens åtkomst ej var inskriven när sökandens förvärv ägde rum, eller, om så var fallet, inskrivning samma inskrivningsdag sökes för det tidigare förvärvet;
7. egendomen sålts exekutivt till annan än sökanden; eller
8. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke kan göras gällande." .
35 % Lagrådet:
Enligt första stycket skall gälla att, om skepp blivit svenskt ”genom förvärv”, det får registreras här endast under vissa angivna förutsätt- ningar. Stadgandet bör vara tillämpligt också i det fallet att ett skepp blir svenskt på så sätt att dess utländske ägare blir svensk medborgare. Orden ”genom förvärv” bör därför utgå ur lagtexten.
Eftersom det kan vara möjligt: att sådana avregistreringsbeslut utom— lands, som förutsätts både i första och i andra stycket, har den inne- börden att rätten avföres ur det; utländska registret ”med verkan från den dag” skeppet eller skeppsbygget registreras i Sverige (jfr 36 å), torde till första stycket liksom till första punkten i andra stycket fogas tillägget ”eller eljest med verkan från den dagen”. '
I andra stycket sista punkten bör en jämkning av ordalagen ske i klargörande syfte. Stadgandet är avsett att reglera det fallet att ett ej färdigställt skeppsbygge förvärvas utomlands och transporteras till Sve- rige för att här färdigbyggas. Det blir då ”ett skepp under byggnad i Sverige” som enligt 11 & får införas i skeppsbyggnadsregistret, dock under den ytterligare, av förevarande stadgande följande förutsättning- en att inskrivning utomlands ej finns eller att sådan inskrivning kom- mer att avföras i anslutning till registreringen här. Innebörden av stad- gandet skulle klarare framgå om förevarande mening får avfattningen att ”vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad som förvärvats från utlandet”. '
37 & Lagrådet:
Uttrycket ”rätt till skepp eller skeppsbygge” i första stycket av före- varande paragraf avser'också att täcka både inskrivning av villkorlig äganderätt och inskrivning av förvärv av sådan rätt, vilket skett med villkor (jfr 14 & fjärde stycket enligt lagrådets förslag). För att tydligare utmärka detta bör i lagtexten anges att fråga är om ”inskrivning av för- värv av skepp eller skeppsbygge eller rätt därtill”.
Prop. 1973: 42 567
I andra stycket av förevarande paragraf synes det förtydligandet böra ske, i närmare anslutning till förebilden i JB 20: 14, att där anges att anteckning skall ske också i det fallet, att det finnes att förvärvarens behörighet i avseende som anges i stycket är inskränkt genom annans rätt att nyttja egendomen på grund av testamente.
38ä Lagrådet.-
I anslutning till vissa av de i första stycket uppräknade punkterna föreslås i det följande vissa jämkningar av lagtexten.
Punkt 1: Slutet av punkten bör i förtydligande syfte ändras till ”bätt- re rätt till sådan egendom eller eljest i fråga som angår inskrivning” (jfr JB 19: 20 sista stycket).
Punkt 3: Med ”ägare" bör här, på samma sätt som i 30 & tredje stycket och utan att det uttryckligen anges, likställas villkorlig ägare och den som förvärvat villkorlig äganderätt (jfr 14 % tredje och fjärde styc- kena i lagrådets förslag).
Punkt 4: I denna punkt bör, i anslutning till vad i 19:21 JB skett i fråga om fastighet, medtagas det fallet att egendom som här avses sålts exekutivt. Punkten bör lämpligen upptaga att ”registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom blivit föremål för kvarstad, skingringsförbud eller utmätning eller sålts exekutivt”.
Punkt 5: Denna punkt kan förslagsvis få följande lydelse: ”beslut som avses under 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, skingringsförbud eller utmätning upphävts eller återgått eller fråga om exekutiv försäljning av registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egen- dom eljest förfallit”.
Punkt 6: Detta stadgande kan lämpligen jämkas till ”skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt någon i 16 & angiven grund men hinder mot avregistreringen möter enligt 17 5”.
I tredje stycket av förevarande paragraf bör slutligen, såsom en första mening i stycket, införas ett nytt stadgande av följande innehåll och ly- delse: l'Anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skepps- registret, om bygget överföres dit såsom skepp.”
405 Alexanderson, Öhman, Walberg: Remissförslaget bibehåller partrederiet som en särskilt reglerad, sjö- rättslig sammanslutningsform. Regleringen innefattar emellertid vissa ändringar i förhållande till gällande rätt. Avgörande för att partrederi skall erkännas skall enligt förslaget bli att flera överenskommit att un- der delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg och att överenskommelsen anmälts till registermyndigheten. Sammanslutningen erkännes alltså som partrederi först i och med anmälan. Och den för
Prop. 1973: 42 . 568
partrederiet karakteristiska regeln. om delad ansvarighet för redarna blir tillämplig först därmed. '
Såsom framhålles i remissprotokollet kan regeln om delad ansvarig- het verka oförmånligt för borgenärerna. En anordning som gör tillämp- ligheten av regeln beroende av åtminstone anmälan av partrederiet för registrering hos den centrala registermyndigheten förefaller därför en- ligt lagrådets uppfattning lämplig. Man når otvivelaktigt genom det till- tänkta registreringssystemet en viss publicitetsverkan. Emellertid synes en systematiskt lämpligare lösning vara att ge sammanslutningen egen- skap av partrederi redan i och med överenskommelsen men låta regeln om delad ansvarighet för redarna bli. avhängig av anmälnings- och re- gistreringsförfarandet. Härvid bör —- i konsekvens med vad nyss sagts om registreringens publicitetsverkan — inträdet av den delade ansva- righeten knytas till registreringen av partrederiet och ej, såsom enligt remitterade förslaget, redan till tidpunkten för anmälan. För förpliktel- ser som uppkommit för partrederiet före registreringen blir alltså redar- na solidariskt ansvariga.
Det sagda föranleder ändringar av första och andra styckena av före- varande paragraf. Förslagsvis kan dessa lagrum få följande lydelse:
”Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad an- svarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Partrederiet kan an- mälas för registrering hos registermyndigheten.
För de förpliktelser som "uppkomma för partrederiet sedan detta re- gistrerats svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i far- tyget.” -
Enligt vad som upplysts förekömmer att handelsbolag äger fartyg och driver sjöfart. Detta är för övrigt förutsatt i förordningen (1901: 78) . angående registrering av svenska fartyg, i vars 5 3 punkt 6) ges bestäm- melser om vad som skall upptagas i fartygsregistret i fråga om ägaren till fartyg, varvid handelsbolag särskilt nämns såsom ägare. Tydligen skall också i fortsättningen kunna förekomma att handelsbolag äger fartyg och idkar sjöfart. Emellertid innehåller lagen (1895:64) om' handelsbolag och enkla bolag i 55 & första stycket ett stadgande enligt ' vilket vad i lagen är föreskrivet inte äger "tillämpning på ”rederier”. Detta stadgande lär, trots lydelsen, vara att förstå så att endast part— rederier uteslutes från nyssnämnda lags tillämpningsområde. Med in- förandet av de jämkade reglerna för partrederi synes emellertid otyd- ligheten av stadgandet "framträda mera och kunna leda till missförstånd. Det föreslås därför att stadgandet ändras genom' att ordet ”rederier” ut- bytes mot ”partrederier”. '
Även lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och pro- kura innehåller en bestämmelse som rör rederier. Enligt 8 & tredje stycket nämnda lag undantages från skyldigheten att till införande i handelsregistret anmäla firma ”fartygsredare och rederier”. Detta stad-.
Prop. 1973: 42 569
gande har inte berörts i remissprotokollet. Det torde komma att'överses i samband med den nu pågående allmänna revisionen av firmalagstift- ningen. '
Klackenberg:
Jag har inte blivit övertygad om behovet av ett sådant institut som partrederi i svenskt samhällsliv och vill därför sätta ett frågetecken för dess bibehållande, när sjölagen nu göres till föremål för grundläggande revidering. Två ganska motsatta skäl åberopas i huvudsak för institu- tets bibehållande. Det'ena är att partrederi är 'en åldrig form för drivan- de av sjöfart, som är lämplig för verksamhet under små förhållanden. Särskilt nämnes då fiskets och den mindre kustfartens behov. Detandra skälet är att partrederiet i modern tid visat sig vara en ändamålsenlig form för att locka kapital i stor skala till rederinäringcn. Därvid ingår ej sällan, förutom fysiska personer, moderna associationsrättsliga sam- manslutningar såsom aktiebolag och deras dotterbolag, handelsbolag m.fl. tillsammans i ett. konglomerat under namn av partrederi. Det är ganska tvivelsamt i vad mån sistnämnda form av partrederi fyller någon värdefull funktion inom vårt ekonomiska liv. I längden kan det leda till oefterrättliga förhållanden, om den civilrättsliga regleringen för olika näringsverksamheter göres med ignorerande av andra väsentliga sam- hällsintressen. Den i 15 sjölagsförslaget öppnade möjligheten för han- delsbolag att äga fartyg och driva sjöfart kan sannolikt i stor utsträck- ning i stället för partrederiet med dess egenartade'ansvarighetsregler tillgodose småföretagarnas egentliga behov. Jag är sålunda inte främ- mande för tanken att bestämmelserna i sjölagen om partrederi borde utgå. Å andra sidan är det svårt att ställa ett yrkande härom i före- varande läge. Före en lagändring bör göras en utredning om de när- mare konsekvenserna, särskilt för fiskets och den smärre kustfartens del, och om hur övergångsproblemen skall lösas för nu existerande partrederier.
Om jag med denna min inställning får lov att acceptera att partre- ._ deriinstitutet står kvar i sjölagen, följer därav att jag är ganska obenä- gen att göra ändringar, särskilt i liberaliserande riktning. I det följande har jag bl.a. av denna anledning varit skiljaktig beträffande några av förslagen. Jag har emellertid deltagit i den tekniska granskningen av de . föreslagna lagändringarna. '
Vad gäller förevarande paragraf delar jag övriga ledamöters önske- mål om en sådan skriVning. att därav framgår skiljaktigheten mellan partrederier, som bara grundar sig på överenskommelse, och sådana partrederier som registrerats. Det bör dock enligt min mening för de förstnämnda uttryckligen stadgas, att redarna svarar solidariskt.
Som förut nämnts anser jag frågan om partrederiets ställning böra bli föremål för ny utredning. Om'institutet finnes böra bibehållas,
Prop. 1973: 42 570
kan lämpligen övervägas att införa registrering för båda slagen av part- rederier med föreskrift att de skall framträda under skilda beteckningar, angivande om ansvarigheten är delad eller solidarisk. Sistnämnda form bör kunna vara en ordinär form av partrederi såsom i Norge och inte endast som här föreslagits ett ofullgånget stadium av den förstnämnda formen. '
415 Alexanderson, Öhman, Walberg:
I första stycket första punkten av förevarande paragraf föreskrives, i överensstämmelse med gällande 1025 första stycket, att för partrederi skall väljas en huvudredare. Såsom angivits i remissprotokollet har, vad angår gällande rätt, lagstiftaren likväl inte menat att tvinga in partredar- na under sådan enhetlig ledning, och det remitterade förslaget avser inte att frångå denna ståndpunkt, ehuru vid remissbehandlingen av kommittéförslaget från något håll förordats att huvudredare skulle bli obligatorisk i partrederi. Med hänsyn härtill synes lagtexten böra få en mindre kategorisk utformning.
Det remitterade förslaget innehåller vidare, utan motsvarighet i gällande rätt, vissa bestämmelser om anmälan till registermyndigheten av val av huvudredare och verkan av att sådan anmälan ej skett. Så- lunda skall enligt första stycket andra punkten i förevarande paragraf val av huvudredare anmälas till registermyndigheten. Är huvudredare ej anmäld hos registermyndigheten, skall enligt 42 å andra stycket vem som helst av redarna kunna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet. Slutligen skall enligt 47 å andra stycket anmälan till regis- termyndigheten ske också om beslut varigenom huvudredaren skiljes från uppdraget. Nu anförda bestämmelser torde lämpligen här få i ett sammanhang upptagas till behandling.
Klart synes vara att den som är huvudredare har den i 42 5 första stycket angivna behörigheten oavsett om anmälan till registermyndig- heten skett eller ej. Om tillsvidare bortses från den speciella proces- suella behörighetsregeln i 42 5 andra stycket är det emellertid med hänsyn till bestämmelsen i 47 55 andra stycket tveksamt, om behörig- heten upphör — eller bör upphöra — redan i och med att till registret anmäld huvudredare skiljes från. uppdraget eller först när beslutet där- om registrerats. Med det föreslagna anmälnings- oeh registreringssyste- met är det onekligen åtskilligt som talar för den ståndpunkten att så länge någon enligt registret intar ställningen av huvudredare, tredje man i god tro skall kunna förhandla med honom i förlitan på att han äger företräda samtliga redare inom de gränser som anges i 42 & första stycket. Detta skulle emellertid otvivelaktigt i förhållande till gällande rätt innebära en utvidgning i tiden av huvudredarens behörighet och inte vara väl förenligt med att denna behörighet i princip är densamma
Prop. 1973: 42 571
som enligt avtalslagen (105 andra stycket) följer av s. k. ställningsfull- makt vilken (15 &) återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning i kraft varav han varit befullmäktigad.
Valet synes här stå mellan å ena sidan att, med återgång till gällande rätt, avstå från anmälan och registrering och å andra sidan att bygga ut det föreslagna systemet så att tredje man i god tro skall kunna lita på den uppgift om huvudredare han kan skaffa sig genom förfrågan hos registermyndigheten. I denna valsituation förefaller det vara" betydelse- fullt att, såvitt vi kunnat förstå, systemet tillkommit närmast för att råda bot för vissa svårigheter som i praktiken eljest skulle kunna uppkomma vid tillämpningen av bestämmelsen i 42 5 andra stycket i förslaget. En- ligt motsvarande bestämmelse i gällande sjölag (10 å andra stycket andra punkten) får, när huvudredare ej är vald, den som vill söka partrederiet, dvs. samtliga redare, instämma vilken han vill av dem att svara för rederiet. Hade han, t. ex. efter att ha fått den oriktiga upplysningen att huvudredare inte blivit utsedd, instämt enskild redare, skulle hans talan avvisas. Risken för felaktig information löper han inte enligt förslaget, som låter honom lita på registret. Risken måste emellertid vara obetyd- lig och torde veterligen inte ha lett till rättsförlust.
Av anförda skäl vill vi förorda att anmälan och registrering av hu- vudredarval ej skall ske.
Det föreslås att, med viss redaktionell jämkning, förevarande pa- ragraf får omfatta ett enda stycke av följande lydelse: ”För partrederi kan väljas en huvudredare. Till huvudredare får utses här i landet bo- satt svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare eller svensk juridisk person.”
Klackenberg:
Förslaget innefattar nyheten att till huvudredare skall kunna utses Svensk juridisk person. Varken i kommittéförslaget eller i remissproto- kollet har lämnats någon närmare motivering för denna betydelsefulla ändring, som inte ens gör förbehåll för sådana slag av juridiska per- soner som är uppenbart olämpliga, t. ex. dödsbon. För egen del ställer jag mig mycket tveksam till om det kan vara lämpligt att huvudredaren, som enligt lagen har att fullgöra en sorts funktioner av verkställande direktör, skall få vara en juridisk person. Huvudredaren skall bl.a. rådföra sig med redarna i alla viktiga angelägenheter, utföra talan i sak som rör rederiet, företräda redarna inför rätta, avge redovisningen och svara för att bokföringen fullgöres enligt lag och. författning; särskilt förbehåll göres om han förfar svikligen. Det steg mot ökad personlig anonymitet för huvudredaren, som förslaget innebär, kan inte vara förestavat av de behov av lämplig företagsform för småföretagsam- heten, som kan motivera institutet partrederi, utan torde bl.a. tjäna anonymitetsbehovet för de skatteflyktsintressen som opererar med part-
Prop. 1973: 42 '. 572
rederiet som företagsform. Jag avstyrker för den skull lagändringen i denna del.
Remissförslaget innehåller vidare'att även dansk, finsk och norsk medborgare, som är bosatt här :'i landet, skall kunna vara huvudredare. Någon motsvarande bestämmelse om svensk medborgares rätt att vara huvudredare är ej tilltänkt i de andra nordiska länderna. Förslaget synes vara ett sådant utslag av nordism, som man inte gärna kan av- styrka, även om det är praktiskt betydelselöst.
Den i förevarande paragraf föreslagna föreskriften att, om huvud- redare utsetts, valet skall anmälas till registermyndigheten betraktar jag som en för partrederiets funktioner i förhållande till tredje man betydelsefull nyhet. Mot den föreslagna registreringsskyldigheten Svarar den i andra stycket av 47 & föreslagna skyldigheten att till registermyn- digheten anmäla sådant beslut, varigenom huvudredaren "skiljes från uppdraget. I fråga om vilken verkan registrering av sistnämnda anmä— lan skall tillerkännas kan tvekan råda. Goda skäl kan åberopas för att låta huvudredarens behörighet att företräda rederiet gälla tills avregist- rering skett, så att godtroende tredje man skall kunna lita på den upp- gift om huvudredare som han erhållit från registret. Med hänsyn till huvudredarens funktioner har jag svårt att finna en sådan anordning ' vara något mera betänkligt avsteg från avtalslagens reglering av åter- kallande av ställningsfullmakt. Oavsett vilken ståndpunkt som lagstifta- ren må intaga till den ifrågasatta vidgningen av registreringens innebörd anser jag den i remissförslaget "upptagna registreringen vara en sådan praktisk anordning för affärslivets behov att den i allt fall bör genom- föras.
Jag förordar att 41 & ges följande lydelse: ”För partrederi bör väljas en huvudredare. Valet skall anmälas till registermyndigheten.
Huvudredaren skall vara svensk medborgare, som är bosatt här i landet. Hinder föreligger dock ej att till huvudredare utse här bosatt dansk, finsk eller norsk medborgare.” '
425 Alexanderson, Öhman, Walberg:
Vad angår första stycket i förevarande paragraf synes huvudredarens behörighet att företräda redarna ”inför rätta” böra vidgas till företrä- dande ”inför domstol eller annan myndighet”.
Under hänvisning till vad som anförts vid 41 & förordar vi att andra stycket i förevarande paragraf erhåller följande lydelse: "Är huvud- redare ej vald, kan vilken som helst-av redarna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet.” '
Prop. 1973: 42 573
445
Lagrådet:
I första stycket anges att det är huvudredaren som kallar till allmänt sammanträde. Huvudredare är emellertid ej obligatorisk. Med hänsyn härtill bör ej i lagtexten utsägas vem som skall utfärda kallelsen.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas att beslut vid all— mänt sammanträde är bindande för redare som uteblivit från sam- manträdet. Detta stadgande synes systematiskt höra bättre hemma i 46 å, , där det lämpligen kan upptagas som ett andra stycke. Lagrådet före- slår att denna omredigering göres.
45å
Lagrådet: Av skäl motsvarande dem som anförts vid 44 5 första stycket bör i förevarande paragraf orden ”genom huvudredarens försorg” utgå.
Klackenberg:
Gällande regel att vid sammanträde med redarna protokoll skall föras får anses vara uttryck för god ordning. Även om ett protokoll är brist— fälligt ger det dock vissa nödvändiga upplysningar, bl.a. om vilka som varit närvarande och när sammanträdet hållits. Jag har därför svårt att godtaga den föreslagna uppmjukningen att det skall vara beroende av redares begäran, om _protokoll skall föras över ärenden av vikt vid allmänt sammanträde. Frånvarande bör alltid ha rätt att genom skriftligt protokoll få del av vad av_ vikt som förekommit. Den hittillsvarande be- stämmelsen, som kom till när skrivkunnigheten var lägre än nu, har fungerat och bör utan olägenhet kunna göra det i fortsättningen också.
46 & Lagrådet:
Såsom vid 44 & föreslagits bör andra stycket i nämnda paragraf över- föras till förevarande paragraf och där få plats som andra stycke, till följd varav remissförslagets andra stycke blir tredje stycket i förevaran- de paragraf.
47 % Lagrådet:
Domstols möjlighet att skilja huvudredare från uppdraget är enligt 14 å i gällande sjölag knuten vid den låt vara mycket allmänt avfattade förutsättningen att ”giltiga skäl därtill äro”. Någon antydan om beskaf- fenheten av denna förutsättning synes böra ges i texten till första styc- ket andra punkten i förevarande paragraf, så mycket mer som besluts—
Prop. 1973: 42 574
fattande enligt första punkten är helt obundet av sakliga skäl. Det före- slås att andra punkten avslutas med ”om giltig anledning föreligger”.
Alexanderson, Öhman, Walberg:
Under hänvisning till vad som anförts vid 41 % förordas att bestäm- melsen i andra stycket får utgå.
495
Lagrådet:
Till grund för ränteberäkningen skall självfallet ligga det under varje särskild del av lånetiden tillämpade diskontot. Orden ”vid tiden för utlägget” kan emellertid läsas som en hänvisning till den tidpunkt när utlägget gjordes. Den rätta meningen framträder klarare, om de cite- rade orden får utgå.
50 & Lagrådet:
I första stycket har avsetts att i förkortad form återge innehållet i första och andra styckena av nuvarande 19 5. Vissa fördelar torde dock vara förenade med att, såsom skett i de danska och norska texterna, hål- la isär föreskriften om den proportionella fördelningen på delägarna av vinst och förlust och föreskriften om utdelning av överskott, även om båda bestämmelserna sammanförs i ett stycke. Lagrådet förordar där- för att första stycket får följande lydelse:
”Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna i förhållande till deras andelar. Överskott, som icke behöves för rede- riets utgifter, skall utdelas.”
52 & Alexanderson, Öhman, Walberg:
Vid inlösen av andel enligt denna paragraf skall lösenbeloppet mot— svara andelens fulla värde. Enligt motsvarande bestämmelser i gällande rätt, vilken har lösningsrätt endast vid andelsövergång genom köp, skall lösen ske mot ”de vid försäljningen betingade villkor”. Detta innebär att lösenbeloppet i princip motsvarar köpeskillingen. Det synes rimligt att, när en utomstående förvärvat andel i fartyg genom köp och lös- ningsrätt göres gällande, köparen inte skall behöva avstå andelen utan att få täckning för köpeskillingen. Det föreslås därför, att regeln om att lösen skall motsvara andelens fulla värde kompletteras med en fö- reskrift att, i fall av köp, lösen dock skall utgå med minst köpeskilling- ens belopp. Härigenom vinnes även den praktiska fördelen att den som vill utöva lösningsrätt kan veta vilket belopp han minst har att betala.
Prop. 1973: 42 . 575
Enligt paragrafen har den som vill utöva lösningsrätt att, inom viss tid från det han underrättats om förvärvet eller inskrivning sökts för detta, ”bjuda förvärvaren lösen”. Försummas det är lösningsrätten för- fallen. Det synes inte fullt klart om uttrycket "bjuda lösen” avses inne- fatta något annat eller mera än ett åläggande för den som vill lösa att inom fristen meddela förvärvaren denna sin avsikt. I vart fall om lösenbeloppet på sätt ovan föreslagits anknytes till erlagd köpeskilling, torde det knappast finnas skäl att uppställa krav på något annat än ett sådant meddelande. Remissförslaget innehåller nyheten att den månad, inom vilken med- redare har att bjuda lösen vid äventyr att lösningsrätten är förfallen, alternativt räknas från det inskrivning sökts för förvärvet. Om för- värvaren och hans fångesman underlåter att underrätta medredarna på sätt i 51 & stadgas och förvärvaren i tysthet söker inskrivning, sy— nes medredarnas lösningsrätt lätt kunna bli illusorisk, såvida inte re— gistermyndigheten har att kommunicera sådan inskrivningsansökan med alla medredarna. I valet mellan att ålägga registermyndigheten en så- dan långtgående skyldighet och att frånkänna inskrivningsansökan nämnda publicitetsverkan torde den senare utvägen vara att föredraga.
Under hänvisning till det anförda föreslås, att första stycket tredje punkten och tredje stycket första punkten erhåller följande lydelse:
”Redare som vill utöva lösningsrätt skall meddela förvärvaren det inom en månad från det han underrättats om förvärvet.”
”Lösen skall givas för den övergångna andelens fulla värde, i fall av köp dock med minst köpeskillingens belopp.”
Klackenberg: Jag ansluter mig i huvudsak till vad lagrådets övriga ledamöter an-
fört och förordat. Beträffande förslaget att lösenbeloppet i fall av köp inte skall understiga köpeskillingen anser jag detta böra gälla i normala fall. Det kan dock tänkas situationer, där en exceptionellt hög köpe- skilling avtalats på grund av speciella omständigheter och det skulle framstå som stötande att låta lösenbeloppet vara bundet till köpeskil- lingen. Regeln bör därför förses med förbehållet att ”ej särskilda skäl föranleda annat”.
Jag förordar därför att tredje stycket första punkten ges följande lydelse:
”Lösen skall givas för den övergångna andelens fulla värde, i fall av köp dock med minst köpeskillingens belopp om ej särskilda skäl föranleda annat.”
535 Lagrådet: I första stycket andra punkten av förevarande paragraf regleras hur redare vars andel i fartyget, genom överlåtelse eller fång av annat slag,
Prop. 1973: 42 576
övergått till annan skall förfara för att undgå ansvar mot övriga redare för rederiförpliktelser som uppkommer efter äganderättsövergången. En nyhet i förslaget är att ansökan om inskrivning för andelsförvärvet har befriande verkan för den förutvarande redaren. Om det lämpliga i en dylik publicitetsverkan av inskrivning kan tvivelsmål råda. I detta av- seende kan hänvisas till vad som anförts vid 52 å. Uteslutes föreskriften." om verkan av inskrivning blir den förutvarande redaren hänvisad till att underrätta de andra redarna. Är dessa många eller någon av dem svår att anträffa kan det bli förenat med besvär och tidsutdräkt att om- besörja sådana underrättelser. Enligt motsvarande nu gällande" regel i 21 å andra stycket första punkten sjölagen kan underrättelse med be— friande verkan ske också hos huvudredaren. Sådan torde i allmänhet komma att finnas. Lagrådet förordar att sist angivna möjlighet bibe- hålles. ' '
Kanske än mer har den förutvarande redaren behov av att kunna undgå ansvar mot tredje man för nya rederiförpliktelser. Enligt gäl- lande rätt (21 å andra stycket andra punkten) svarar han alltfort när tredje man är i god tro. Avsevärda svårigheter kan uppenbarligen möta honom i försöken att undvika detta ansvar. Förslaget innefattar den från hans synpunkt viktiga förbättringen att han inte svarar för rederi- förpliktelser som uppkommer efter det att inskrivning sökts för efter— trädarens förvärv. Såsom nyss anmärkts kan han emellertid inte själv göra sådan ansökan. En utväg är att i fråga om befriande verkan med ansökan om inskrivning för förvärvet likställa att ”anmälan om detta eljest gjorts till registermyndigheten”. Lagrådet vill förorda en sådan lösning.
545
Lagrådet:
Förevarande paragraf öppnar möjligheter för redare att i vissa fall få till stånd upplösning av partrederi. Det förtjänar understrykas att para- grafen inncfattar en reglering helt vid sidan av bestämmelsen avseende majoritetsbeslut om upplösning i 46 & tredje stycket enligt lagrådets för- slag (andra stycket i remissförslaget). Ett sådant majoritetsbeslut kan innebära omedelbar upplösning, men det kan självfallet också avse att rederiet skall upplösas efter viss tid.
I första stycket utsäges att där meddelad bestämmelse inte skall gälla om annat avtalats. Då detta framgår redan av 40 & tredje stycket hem- ställer lagrådet att orden ”avtalats eller” får utgå ur lagtexten. På grund härav kan första stycket, med ytterligare en jämkning av redaktionell natur, förslagsvis få följande lydelse:
”Om ej annat följer av 55 &, skall rederiet upplösas sex månader efter det redare hos medredarna begärt det.”
Prop. 1973: 42 577
55 & Lagrådet:
Förevarande paragraf avser dels att ge redare möjlighet att med ut- övande av lösningsrätt möta en begäran om upplösning som enligt 54 5 första stycket gjorts av medredare och dels att för redare skapa ett alter- nativ till de möjligheter som föreligger för honom att påkalla upplösning enligt sistnämnda paragrafs andra stycke. Såsom framhålles i remiss- protokollet tar reglerna i förevarande paragraf om rätt att lösa ut med'- redare över reglerna om upplösningsrätt enligt 54 &. Däremot ger före- varande paragraf inte — något som förtjänar att understrykas för att fö- rebygga missförstånd och som också betonats i remissprotokollet — re- dare någon rätt att utlösa medredare i syfte att förhindra upplösning av partrederiet som på sätt anges i 465 tredje stycket (andra stycket i re- missförslaget) beslutats av redare som tillsammans utgör en majoritet i rederiet.
Utlösningsrätten kan göras gällande mot medredare som enligt 545 första stycket begärt upplösning. Vidare kan den rikta sig mot, såsom i remissprotokollet sägs, medredare till vilken upplösningsgrund enligt 54 å andra stycket hänför sig. Härmed avses exempelvis, enligt punkt 1, utlänning till vilken andel överlåtits utan den lösande redarens åtgärd eller samtycke, om därigenom fartyget kommit att upphöra att vara svenskt och dessutom lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 &. I det fallet att en redare samtyckt till en överlåtelse av nyss angivet slag får han anses därigenom ha avstått från sin utlösningsrätt och kan alltså inte åberopa förevarande paragraf. Andra exempel på medredare mot vilka utlösningsrätten kan rikta sig kan vara huvudredare som skilts från sitt uppdrag genom domstolsbeslut (punkt 2) och redare som inte kan full- göra sina förpliktelser såsom redare (punkt 3).
För att sammanfattningsvis angc dessa och andra liknande fall i lag- texten synes det nyss citerade uttrycket i remissprotokollet vara att före- draga framför det i lagförslaget använda. Det förordas sålunda att i fö- revarande paragraf första stycket första punkten utsäges att ”redare har rätt att lösa ut medredare, som enligt 54 % första stycket begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken upplösningsgrund enligt 545 andra stycket hänför sig”.
Vidare torde i första stycket andra punkten av förevarande paragraf böra göras dels en formell ändring av ordalagen i överensstämmelse med vad som förordats för motsvarande fall i 52å och dels vissa ytterligare redaktionella jämkningar. Punkten kan i följd därav få förslagsvis föl- jande lydelse: ”Den som vill utöva utlösningsrätt skall meddela med- redaren det inom en månad från det han fick de] av dennes begäran om upplösning enligt 54 % första stycket eller kännedom om att upplösnings- grund enligt samma paragraf andra stycket inträtt.”
37 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
Prop. 1973: 42 578
233 & Lagrådet:
I anslutning till bestämmelsen i andra stycket av förevarande pa- ragraf om redares regressrätt mot den som vållat skadan må erinras. om att skadeståndslagen (1972: 1207) innehåller olika begränsningar av. Skadeståndsansvaret för dem som vållat skada, bl.a. i 4 kap. 1 & för arbetstagare. Enligt uttalande av departementschefen i den proposition (1972: 5 s. 649—650) som ligger till grund för skadeståndslagen torde dessa bestämmelser om begränsning av ansvaret i och för sig bli till- lämpliga på regresskrav av det slag som här är i fråga.
245 & Klackenberg, Öhman, Walberg:
Förevarande paragraf bygger på art. 5 i sjöpanträttskonventionen och återger i det väsentliga denna artikels regler om sjöpanträtte'rnas inbör- des företräde. Som framgår av remissprotokollet kan till följd av en i dessa regler inbyggd motsägelse i vissa fall uppstå tillämpningssvårig— heter. Den lösning, som anges i specialmotiveringen för det anförda ex- emplet med kollision mellan regeln om bärgarlön samt reglerna om företräde i nummerordning och om lika rätt för samma slags fordringar, förefaller ur vissa synpunkter ge ett rimligt resultat. Den synes i så måtto tillgodose artikeltexten och lagtexten att den ej inkräktar på reg- lerna om lika rätt för samma slags fordringar. För det fallet att till- gängliga medel inte räcker till att helt täcka bärgarlönen —— en situation som i praktiken måhända inte är särskilt vanligt förekommande — får lönefordringar med sämre rätt, nämligen marslönerna, likväl viss betal- ning. Vare sig bärgarlönen ersättes helt eller endast delvis inträffar den inadvertensen att majlönerna och hamnavgiften, vilka fordringar har bättre förmånsrätt än bärgarlönen, får stå tillbaka för denna.
Givetvis är också andra lösningar tänkbara. Med en något mera formell anknytning till konventionsartikelns text skulle, såsom ett alter- nativ, det resonemanget kunna föras att man först —— på grundval av punkt 2 i artikeln — bör tillämpa nummerordningsregeln så långt detta är möjligt med hänsyn till den särskilda regeln om bärgarlön, dvs. man ger betalning för majlönerna och hamnavgiften, och därefter tillgodo- ses bärgarlönen. Det återstående beloppet fördelas sedan, så långt det räcker, på marslönerna. Regeln om lika rätt för samma slags fordringar _ upptagen i punkt 3 i artikeln -— kommer därvid att tillämpas endast subsidiärt i förhållande till reglerna i punkt 2.
En tillämpning av förevarande lagparagraf- i enlighet med det sist anförda innebär ingrepp dels'i nummerordningsregeln och dels i lika- rättsregeln. Såvitt gäller den förstnämnda regeln synes viss täckning i lagtexten föreligga genom den efterföljande inskränkande bestämmelsen
Prop. 1973: 42 579
att fordran under 5 dock alltid har företräde framför tidigare upp- komna fordringar. Däremot torde, om man vill hålla möjligheten öppen för en tillämpning av här angivet slag, likarättsregeln böra förses med ett tillägg som anger att den kan inskränkas som en följd av den sam- tidiga tillämpningen av nummerordningsregeln och den särskilda bär-' garlönsregeln.
En tredje utväg ur svårigheterna att bringa förevarande konventions- bestämmelser i tillämpning skulle vara att, med-en friare tolknings- metod, anlägga det betraktelsesättet att det i fall som det förevarande måhända skulle överensstämma bäst- med konventionens anda att ge bärgarlönen den bästa rätten. Någon svårighet att därefter tillämpa nummerordnings- och likarättsreglerna på löne- och hamnavgiftsford- ringarna skulle ej föreligga. En sådan tillämpning av konventionen skulle emellertid avvika för mycket från vad konventionstexten utsäger, och den synes inte böra förordas.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att såväl den i specialmotive- ringen anvisade lösningen som den först skisserade alternativa lösningen torde kunna ge godtagbara resultat. Den sistnämnda lösningen synes dock bäst förenlig med konventionen. För att möjliggöra en sådan rätts- tillämpning synes ett tillägg av ovan angivet slag böra göras till lika- rättsregeln.
Alexanderson:
Såsom angivits i remissprotokollet ger konventionens undantagsregel om specialföreträde för bl.a. bärgarlön upphov till ett särskilt tillämp- ningsproblem. Detta är i själva verket ett logiskt sett olösligt problem. Anknytande till det i remissprotokollet anförda enkla men belysande exemplet kallar jag marslönerna IA, bärgningen i april B, majlönerna C och hamnavgiften för maj D. Enligt reglerna skall nu C gå före D som går före B som går före A. Men samtidigt skall A ha lika rätt som C och gå före D, vilket uppenbarligen är en omöjlighet.
Varje försök till ”lösning” sätter någons rätt åsido Och i vad mån så sker blir i hög grad beroende av sådana tillfälliga omständigheter som anspråkens storlek inbördes och storleken av tillgängliga medel. I det tvångsläge vari lagstiftaren på denna punkt blivit försatt går mina sympatier närmast i riktning mot den av lagrådets övriga ledamöter an- givna ”tredje utvägen”. De fordringar som vid en sådan lösning kan bli lidande är C och D. Dessa fordringar har emellertid uppkommit efter bärgningen och deras innehavare kan förutsättas regelmässigt känna till bärgningen och den fordran B vartill denna givit upphov. Såsom i re- missprotokollet anges innebär den praktiska verkligheten i regel att bär- garen utverkar säkerhet för sin fordran innan fartyget sätts i drift igen. Denna verklighet kan åberopas till stöd också för den lösning jag för- ordar. Den av lagrådets övriga ledamöter förordade utformningen av lag- texten synes ej lägga hinder i vägen för en sådan lösning.
Prop. 1973: 42 580
Lagrådet:
I specialmotiveringen till förevarande paragraf erinras om reglerna om begränsning av redares ansvarighet för vissa fordringar. Eftersom reglema, vilka är upptagna i bl. a. 234—236 55 i det remitterade försla- get, kan sägas i viss mån modifiera innehållet i företrädesreglerna, kun- de ifrågasättas att i förevarande paragraf uppta en erinran om eller hänvisning till begränsningsreglerna. Med hänsyn bl.a. till att reglerna om sjöpanträtt i 11 kap. direkt följer efter 10 kapzs bestämmelser om redares ansvarighet, torde emellertid en sådan anordning inte vara be- hövlig. Någon risk för missförstånd torde inte föreligga. Det må också framhållas att motsvarande, nu gällande lagbestämmelser om sjöpant- rätt inte innehåller någon erinran eller hänvisning av här avsett slag;
I specialmotiveringen beröres också bestämmelserna i art. 5: 4 av sjöpanträttskonventionen om när fordran på bärgarlön skall anses ha uppkommit. Dessa bestämmelser synes vara tillkomna med syftning på mera typiska bärgningssituationer (jfr 224 & sjölagen). Därför bör be- stämmelserna, sin kategoriska avfattning till trots, inte utgöra hinder mot att, t. ex. på grund av bärgningsavtalets innehåll, i särskilda fall tidpunkten för fordrans uppkomst fritt-bedöms enligt allmänna rätts— grundsatser.
Utöver vad som nyss angivits synes texten till förevarande paragraf böra jämkas redaktionellt i vissa hänseenden. Bl.a. synes tredje styc- ket böra föras upp och bli paragrafens första stycke.
Under åberopande av det anförda föres-lår lagrådet att förevarande paragraf får följande lydelse:
”Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser iförmånsrättslagen (1970: 979).
Fordringar som upptagits i 244 5 första stycket under skilda nummer ha inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Dock har fordran under 5 företräde framför fordran under 1—4 som uppkommit tidigare.
Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt, om ej annat följer av tillämpningen av andra stycket. Fordran under 5 går dock före annan fordran under samma nummer som uppkommit tidigare.”
246 %
Alexanderson, Klackenberg:
Den i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen har, tydligen fullt avsiktligt, fått en så generell avfattning att dess genom- förande understundom blir beroende av utländsk rätt och rättstillämp- ning och följaktligen inte i alla lägen är garanterad. Detta är förkla— ringen till den motsägelse mellan första och andra styckena i paragra- fen som synes ligga däri att andra stycket behandlar en situation som
Prop. 1973: 42 581
enligt första stycket inte borde kunna uppstå. Motsägelsen är alltså en- dast skenbar. Detta förhållande synes böra antydas genom jämkning av lagtexten.
Vad angår det sakliga innehållet i andra stycket, med motsvarighet i nuvarande 274 & sjölagen, må anföras följande.
Bestämmelsen i första punkten utgår från att en svensk ägare av ett fartyg frivilligt överlåter detta till utlänning. Fartyget upphör därigenom att vara svenskt (1 &) och skall, om det är registrerat skepp, avregistre— ras (16 5 första stycket). Enligt 17 & kan emellertid hinder möta mot skeppets avförande ur registret. Tillämpning av den förevarande be- stämmelsen är icke bunden vid att sådant avförande ägt rum. Det fordras ej mer än att, såsom det uttrycks i specialmotiveringen, skifte av na- tionalitetsflagg ägt rum.
Vidare krävs, att överlåtelsen ”medför” att sjöpanträtt upphör för fordran av visst slag eller att förmånsrätten försämras och att detta i sin tur har till följd att fordran inte, såsom eljest skulle ha varit fallet, kan utgå ur fartyget. Överlåtelsen skall alltså vara första ledet i en orsaks— kedja som utmynnar i en skada för sjöpanträttshavaren. Innebörden härav syns ej alldeles klar. Först i och med en exekutiv försäljning fram- går, om och i vad mån en skada uppkommer, och skadans inträffande och storlek synes direkt och närmast bero av var och enligt vilka rätts- regler den exekutiva försäljningen äger rum. Alldeles samma skada hade kunnat inträffa även om överlåtelsen inte ägt rum och, efter överlå- telse, oberoende av om den nya flagglagen erkänner sjöpanträtten i samma utsträckning som svensk lag eller inte. Sambandet mellan över- låtelsen och skadan förefaller därför att vara mera uttunnat och diffust än man i allmänhet hos oss kräver för kausalsammanhang. Måhända kan det uttryckas så att överlåtelsen ökar risken för skada och överlåtaren får därför, om risken förverkligas, svara för skadan. Han föranleds här- av att tillse att fordringar med sjöpanträtt blir betalda före överlåtelsen (jfr NJA II 1936 s. 238 f.) Hade överlåtaren redan förut personligt ansvar för fordringen kan intet ytterligare ansvar falla på honom och från regeln har därför undantag gjorts för detta fall.
Det förefaller tveksamt, huruvida andra styckets första punkt är till- lämplig också efter frivillig överlåtelse av andel i fartyg. Måhända bör så vara fallet, om andelsöverlåtelsen leder till skifte av nationalitetsflagg, varemot med hänsyn till det förut återgivna motivuttalandet en analo- gisk tillämpning inte borde ske i andra fall.
Det senast uppmärksammade spörsmålet har visst samband med den fråga som behandlas i andra stycket sista punkten av det remitterade förslaget. Den ifrågavarande bestämmelsen torde endast ha avseende på samägares eller partredares överlåtelse av fartyget, vilken från den här anlagda synpunkten kan uppfattas som flera samtidiga andelsövcrlåtcl- ser. Denna företeelse behöver regleras åtminstone för de fall då det
Prep. 1973: 42 . _ 532 inte är möjligt att avgöra vilken eller vilka av andelsöverlåtelserna som åstadkom flaggbytet. I vissa fall är det emellertid. fullt möjligt att om en eller flera andelsöverlåtare säga att deras överlåtelser inte inverkade på flaggbytet, och det synes vara tvivel underkastat om regleringen, såsom skett i det remitterade förslaget, bör inbegripa också sådana fall. .
När enligt andra stycket sista punkten flera blir ansvariga är ansvaret uppenbarligen alltid solidariskt. Det rör sig här inte om en rederiför- pliktelse utan om ett ansvar som följer allmänna förmögenhetsrättsliga grundsatser. För tydlighets skull torde måhända sist i andra stycket böra tillfogas exempelvis: ”_Ansvarigheten åvilar dem solidariskt.”
Det senast sagda för enligt vår mening ett stycke längre. Såsom förut anmärkts är i första punkten undantag gjort för det fall att över- låtaren redan har personligt ansvar för den med sjöpanträtt förenade- fordringen, något som är naturligt eftersom det då saknar mening att ålägga honom sådant ansvar. I bästa överensstämmelse härmed skulle stå att från den på samtidiga andelsöverlåtelser tillämpliga bestämmel— sen undantaga fall då överlåtarna redan svararsolidariskt. Så som be- stämmelsen är avfattad i det remitterade förslaget undantas emellertid också sådana fall där, enligt 40 å andra stycket, överlåtarna har delat personligt ansvar. De bör emellertid ej undgå solidariskt ansvar.
Med beaktande av det nu anförda skulle förevarande paragraf kunna avfattas förslagsvis på följande sätt:
”Utom i fall som avses i 249 & häftar sjöpanträtt vid fartyget med oförändrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller dess registrering ändras. ' .
Medför frivillig överlåtelse av fartyget eller andel däri att det icke längre är att anse såsom svenskt och skulle detta leda till att sjöpanträtt som före överlåtelsen gällde för fordran upphör eller får sämre för- månsrätt, svarar överlåtaren städse för vad som till följd därav ej kan utgå ur fartyget. Bestämmelserna i 240 & ha motsvarande tillämpning. - Voro flera delägare i fartyget, gäller vad-som nu sagts-för .var .och en av dem som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill. Ansvarigheten åvilar dem solidariskt.”
Öhman, Walberg:
Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar 274 5 i nu gällande sjölag. Utgångspunkt för sistnämnda stadgande är att äganderätten till fartyg=> rJenom frivillig avhandling övergått till utländsk man och att till följd därav sjöpanträtt upphör för fordran, för vilken förre ägaren sva- rade allenast mcd fartyget och frakten. Den sistnämnde ålägges för detta fall personligt ansvar för fordringen, dock icke utöver det värde fartyget hade vid tiden för överlåtelsen. Den bakomliggande tanken är tydligen att, om sjöpanträtten inte erkännes i fartygets ,nya hemland, detta medför en sådan ökad risk: för borgenären att personligt ansvar
Prop. 1973: 42 583
för förre ägaren bör inträda i den mån sådant ansvar ej förelåg tidigare. Man synes därvid ha räknat med som det normala att. det blir i" det nya hemlandet som en eventuell exekution i fartyget kommer att äga rum. (Jfr NJA II 1936 s. 238—239.) I enlighet härmed inträder enligt nu— varande 274 & sanktionen som en omedelbar följd av sjöpanträttens ”upphörande".
Det föreslagna stadgandet i förevarande paragraf synes utgå från samma synsätt som den nu gällande bestämmelsen. Man har dock med det fallet att sjöpanträtten upphör jämställt att förmånsrätten försämras. Detta synes vara en fördel. Enligt förslaget skall sanktionen begränsas till ansvarighet för betalning som sjöpanträttshavaren ”till följd därav" . inte kan få ut ur fartyget. Det är emellertid tydligt att det måste bli svårt att fastställa orsakssammanhanget mellan det förhållandet att i fartygets nya hemland panträtten inte erkännes eller erkännes med säm- re rätt än i Sverige och det för borgenären ogynnsamma resultatet av en exekutiv försäljning av fartyget. Sådan försäljning kan ju ske i ett tredje land. Med den begränsning av sanktionen som skett i förslaget synes man i viss mån ha avlägsnat sig från den tankegång som torde ligga bakom det ursprungliga stadgandet, och det kan diskuteras om be- stämmelsen, sådan den föreslagits, över huvud är logiskt motiverad. Skall en bestämmelse av detta slag bibehållas -— något' som kan ifråga--. sättas — synes därför beträffande sanktionen en återgång böra ske till gällande rätt. Vi föreslår sålunda att överlåtaren, som en omedelbar följd av att panträtten inte erkänns i det nya hemlandet eller erkänns blott med sämre rätt, blir personligen ansvarig för fordringen. dock inte utöver det värde fartyget hade vid tiden för överlåtelsen.
I andra stycket tredje punkten av förevarande paragraf har upptagits särskilda bestämmelser för det fallet, att-fartyget vid överlåtelsen till utlämningen ägdes av flera. För sådant fall gäller vad som sagts om det personliga ansvaret för en var av dem som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill. Ansvarigheten bör åvila dem solidariskt även om de skulle vara förenade i partrederi. Förpliktelsen kan i sådant fall inte anses som en rederiförpliktelse. För tydlighetens skull synes i lagtexten böra anges att ansvaret är solidariskt.
Enligt sin lydelse avser det föreslagna stadgandet endast fall när förre ägaren inte från början har något personligt ansvar för fordringen. Den situationen kan emellertid tänkas att sådant ansvar föreligger vid över- låtelsen av fartyget men i form av en rederiförpliktelse för flera del- ägare i ett partrederi. Deras ansvar för fordringen var alltså då delat. För sådant fall får stadgandet anses ha den innebörden, att ansvaret för fordringen kommer att åvila partredarna solidariskt. Sanktionen blir därmed för varje partredare att han blir ansvarig också för den del av fordringen, för vilken han tidigare i egenskap av partredare inte sva- rade. Något förtydligande av lagtexten på denna punkt synes inte er- forderligt.
Prop. 1973: 42 584
Förslagsvis kan förevarande paragraf få följande lydelse: ”Utom i fall som avses i 249 & häftar sjöpanträtt vid fartyget med oförändrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller dess registrering ändras.
Skulle frivillig överlåtelse av fartyget till utlänning medföra att sjö- panträtt upphör för fordran, för vilken överlåtaren ej svarade person- ligen, eller att förmånsrätten försämras, blir överlåtaren personligen ansvarig för fordringen, dock icke utöver det värde fartyget hade vid tiden för överlåtelsen. Bestämmelserna i 240 % ha motsvarande tillämp- ning. Voro flera delägare i fartyget, gäller vad som nu sagts för var och en av dem som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill. An- svarigheten åvilar dem solidariskt.”
247 & Lagrådet:
Enligt det remitterade förslaget till lag om ändring i förmånsrätts- lagen kommcr nämnda lag att i 4 & 2 samt 9 5 första och andra styc- kena upptaga bestämmelser om förmånsrätt som följer med retentions- rätt. Därav framgår att retentionsrätt som avses i förevarande paragraf går före skeppshypoteket och detta i sin tur före retentionsrätt i allmän- het. Den i andra stycket av förevarande paragraf givna hänvisningen till hela regelsystemet i förmånsrättslagen skulle kunna föranleda det miss— förståndet, att sjölagen ej erkände andra retentionsrätter än dem som nämns i första stycket. Retentionsrätt, i förmånsrättsordningen efter skeppshypotek, torde emellertid föreligga bl. a. för fordran på ersätt- ning för uppläggning, vård och förvaring av fartyg. Till vinnande av tydlighet förordar lagrådet att i andra stycket efter ordet ”retentions- rätt” tillfogas ”enligt första stycket”.
Lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats är i förevarande fall direkt tillämplig vad angår fordran på arbetslön och vad som i samband med hantverkares reparation nor- malt är att hänföra därunder (se NJA II 1950 s. 308 ff, särskilt 309 11). Fordran på grund av uppdrag att utföra fartygsbygge eller att reparera fartyg är emellertid ett vidare begrepp. Av denna, i remissprotokollet ej närmare redovisade anledning kan skäl finnas att föreskriva mot— ' svarande tillämpning av 1950 års lag i fråga om fordran på grund av uppdraget när den icke avser arbetslön eller vad som normalt kan hän— föras därunder. Första stycket andra punkten har alltså verklig mate- riell innebörd och utgör inte bara en erinran om vad som ändå skulle gälla.
Bestämmelserna i förevarande paragraf synes innebära att vid försälj- ning av nybygge retentionsrätten med åtföljande realisationsrätt gäller i det fallet att varvet utan förbehåll överlåtit äganderätten till bygget;
Prop. 1973: 42 585
är överlåtelsen ofullbordad har ju varvet enligt förslaget alltjämt en vill— korlig äganderätt till bygget som utesluter retentionsrätt. Den remit— terade lagtexten lämnar emellertid rum för tvekan huruvida varvets re- tentionsrätt i nybygge skall gälla till säkerhet endast för den del av ve- derlagsfordringen, som belöper på tiden efter fullbordad överlåtelse, eller omfatta hela vederlagsfordringcn i den mån den utestår obetald. Det behöver ju för övrigt inte alltid vara så att vederlagsfordringen i sin helhet grundar sig på uppdrag. Vad som åsyftas bör komma till klart uttryck i lagtexten.
248 % Lagrådet:
Första punkten i förevarande paragraf har i det remitterade förslaget en ganska komplicerad språklig utformning. Det är avsett att orden ”kvarstad” och ”utmätning” var för sig skall ha två bestämningar, näm- ligen dels ordet ”säkerställd” dels satsen ”som åtföljes av exekutiv för- säljning”. Med ordet ”säkerställd” åsyftas provisorisk verkställighetsåt- gärd enligt 60a & UL (utmätning) och 183 5 1 mom. andra punkten samma lag (kvarstad). Så mycket mera bör också omedelbar slutlig verkställighet bryta preskription.
Det bör måhända erinras om att kvarstad eller utmätning, som fyller de uppställda kraven, bryter preskription för de inom tiden av ett år dessförinnan tillkomna Sjöpanträtterna (jfr bl. a. 5 & tredje stycket i det likaså till lagrådet remitterade förslaget till lag om exekutiv försäljning av fartyg).
Innehållet i första punkten skulle i någon mån framträda tydligare om avfattningen jämkas till följande: ”Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av fartyget, blivit verkställd eller säkerställd”.
249 % Lagrådet:
I tredje stycket bör, till uppfyllande av art. 11: 1 a) i sjöpanträtts- konventionen, såsom ytterligare förutsättning för erkännande av exe— kutiv försäljning av fartyg i främmande stat upptagas, att fartyget fanns inom den statens jurisdiktionsområde.
252 % Alexanderson, Öhman, Walberg:
Den i specialmotiveringen angivna principen, att om fordringar under 1 eller 2 härrör av skilda händelser äldre fordran skall stå till-
Prop. 1973: 42 | 586
baka för yngre, har inte uttryckts i lagtexten på ett fullt otvetydigt sätt. En jämkning bör sålunda ske. Även i övrigt bör vissa redaktionella ändringar vidtas i lagrummet till närmare överensstämmelse med vad lagrådet förordat i fråga om avfattningen av 245 &.
På grund härav föreslår vi att förevarande paragraf får följande ly— delse:
”Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen (1970: 979). ,
Fordringar som upptagits i 251 % under skilda nummer ha inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Fordringar under sam- ma nummer ha inbördes lika rätt. Fordran under 1 eller 2 går dock före fordran under samma nummer som härrör av annan händelse och som uppkommit tidigare.”
253 & Lagrådet:
Ansvarighetsregeln i tredje stycket första punkten av förevarande paragraf uppvisar i förhållande till förebilden i 280 5 i gällande sjölag bl. a. den ändringen att ansvaret för oberättigad utlämning av gods inte längre skall åvila befälhavaren utan den som ”lämnar ut godset”. Där- med lär i främsta rummet avses den som enligt den ombord rådande fördelningen av ansvar och uppgifter närmast svarar för lasthante- ringen, numera vanligen förste styrmannen. Förslaget utesluter dock ej att någon i land, exempelvis en linjeagent, kan anses ha lämnat ut godset. Självfallet avses ej den personal som enbart verkställer åtgär— den. Med hänsyn till den mera obestämda kretsen av ansvariga synes förevarande regel, i likhet med motsvarande. regler i de danska och norska texterna, böra såsom förutsättning för ansvarigheten uppställa ' ond tro hos den handlande om att godset är föremål för sjöpanträtt. Utan en sådan begränsning skulle regeln i det enskilda fallet kunna leda till oskäligt resultat. Lagrådet föreslår att regeln får följande lydelset ”Den som utan borgenärens tillstånd lämnat ut gods, som enligt vad han insett eller bort inse häftade för fordran, svarar för vad som till följd därav ej kan utgå ur godset.”
254 & Lagrådet:
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 248 & föreslås att första stycket första punkten i förevarande paragraf avfattas sålunda: ”Sjö— panträtt i inlastat gods upphör när ett år förflutit från det att fordring- en uppkom, om ej före utgången av denna tid antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av godset, blivit verkställd eller säkerställd.”
Prop. 1973: 42 587
255 5 Lagrådet:
Andra stycket av förevarande paragraf behandlar i första punkten pantägares regressrätt, i andra punkten särskild borgenärs regressrätt. Avfattningen av andra punkten är otydlig därutinnan att den inte klart ger vid handen att de båda regressberättigade har att tillsammans hålla sig inom ramen för det i första punkten angivna överskottet. Eftersom både pantägarens och borgenärens regressanspråk enligt sa- kens natur inte ryms inom överskottets ram, bör vidare i andra punkten utsägas, att borgenärens regressanspråk har företräde framför pant- ägarens.
På grund av det anförda hemställer lagrådet att andra stycket andra punkten får följande lydelse: ”I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder borgenär, för vars fordran panten häftade särskilt, i den mån panten, på grund av den andre borgenärens krav, ej förslår till betalning av hans fordran.”
257 & Lagrådet:
”Skada” på fartyg eller last torde språkligt omfatta även totalförlust av egendomen.
Retentionsrätt enligt 247 5 kan ha till föremål fartyg eller fartygs- bygge, däremot ej last. ”Sådan ersättning” i andra punkten av före- varande paragraf kommer emellertid språkligt att omfatta även ersätt- ning för skada på last.
Retentionsrättens primära innebörd är en rätt att hålla egendomen kvar. Denna rätt innefattar också en rätt att få betalning ur egen- domen. När det gäller surrogat, som avses i förevarande paragraf, torde endast betalningsrätten kunna bli aktuell.
Beträffande fördelningen mellan olika rättsägare av ersättning som här avses, hänvisas till vad som sägs vid 263 5.
Under åberopande av det anförda föreslås att förevarande paragraf erhåller följande lydelse:
”Sjöpanträtt omfattar ej ersättning,-som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på fartyg eller last.
Rätt till betalning, som följer med retentionsrätt enligt 247 &, kan göras gällande i ersättning, som på grund av försäkring eller eljest ut- går för skada på fartyg eller fartygsbygge, som är föremål för reten- tionsrätten.” '
259 &
Lagrådet: . Så som förevarande paragraf avfattats framstår första stycket for- mellt som en generell regel, avseende alla slag av sjöpanträtter och re-
Prop. 1973: 42 588
tentionsrätter, och andra stycket blir att uppfatta som ett undantag, om- fattande andra rättigheter av ifrågavarande slag än de som omnämns i förevarande kap. 11. Lämpligare synes vara att första stycket redan genom sin egen lydelse får ange att det reglerar endast sådana rättig- heter som avses i förevarande kapitel. Stycket synes vidare böra jäm- kas i det hänseendet att det anges att svensk lag. och inte endast ”be- stämmelserna i detta kapitel”, skall tillämpas i de situationer som lag- rummet reglerar. En sådan jämkning torde inte innebära någon saklig ändring, men man uppnår en bättre språklig överensstämmelse mellan paragrafens båda stycken.
I andra stycket andra punkten synes, i närmare anslutning till vad som enligt specialmotiveringen är åsyftat, böra uttryckas att rättighe- ten skall ”stå tillbaka för” de andra rättigheter som nämns i punkten. Vad angår tredje punkten i samma stycke synes vad därmed åsyftas komma till tydligare uttryck om det anges att ”rättigheten i övrigt ej får medföra bättre rätt än den rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar”.
Med hänsyn till det anförda förordas att förevarande paragraf får följande jämkade lydelse:
”När sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet, skall svensk lag tillämpas.
Åberopas annan sjöpanträtt, :rctentionsrätt eller liknande rättighet i fartyg, skall den prövas enligt lagen i den stat, där fartyget är registre- rat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek, som överensstämmer med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Rättig- heten får i övrigt ej medföra bättre rätt än den rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar.”
262 &
Lagrådet:
Enligt förevarande paragraf stiftas panträtt genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare, efter att ha vunnit inskrivning av sin rätt till egen- domen, överlämnar pantbrev som pant för fordringen. Här anges alltså två förutsättningar för uppkomsten av panträtt, nämligen dels att upp- låtelsen Vidtages av ägaren och dels att denne har fått inskrivning för sitt förvärv. Kommittéförslaget upptog endast den förstnämnda förut— Sättningen. I detta avseende överensstämde förslaget med fastighetsrät- ten.
Den avvikelse som sålunda i det remitterade förslaget skett från så— väl kommittéförslaget som fastighetsrätten har motiverats med ange- lägenheten av att förebygga de konkurrenssituationer som med kom- mittéförslaget skulle kunna uppkomma mellan en tidigare ägares all-
Prop. 1973: 42 589
männa borgenärer och den till vilken den aktuelle ägaren, innan hans förvärv inskrivits, upplåtit panträtt. Enligt 19 5 kan ju, efter det att skepp eller skeppsbygge överlåtits, överlåtarens borgenärer ta egendomen i anspråk för sina fordringar så länge förvärvaren inte sökt inskrivning. Motsvarande konkurrenssituationer kan inte uppkomma inom fastighets- rätten, enligt vilken förvärvaren redan i och med förvärvet vinner skydd mot överlåtarens borgenärer.
Vad som i remissprotokollet anförts till stöd för att den som genom överlåtelse förvärvat skepp eller skeppsbygge inte bör ha panträttsbe- hörighet innan han vunnit sakrättsskydd synes i och för sig övertygan- de. Sakrättsskydd inträder emellertid redan genom att förvärvaren söker inskrivning. Förslaget —— som för panträttsbehörighet kräver att ägaren inte bara skall ha sökt utan också vunnit inskrivning —— går alltså längre än vad som hade behövts för att undvika den angivna kompli- kationen med hänsyn till tidigare ägares borgenärer. Någon motive- ring härför innehåller inte remissprotokollet. Om för behörighet att upplåta panträtt kräves latt upplåtaren vunnit inskrivning eller endast att inskrivning sökts kan givetvis få betydelse för om i ett visst fall en upplåtelse skall leda till panträtt.
Följande exempel kan illustrera detta." Ansökan om inskrivning av ett skeppsförvärv uppskjutes för avhjälpande av någon brist i utredning- en, som sedan undanröjes; Redan före det ansökningen gjordes, hade förvärvaren lämnat pantbrev till en kreditgivare som säkerhet för den- nes fordran. Under tiden mellan ansökningen och dessbeviljande kom- mer förvärvaren i konkurs. Med förslagets ståndpunkt uppkommer .i ett sådant fall aldrig någon panträtt för kreditgivaren. Däremot skulle denne vid konkursutbrottet'haft panträtt, om redan inskrivningsansök- ningen medfört panträttsbehörighet för förvärvaren. Dessa konsekvenser skall ses i belysning av att sakrättsskydd uppkommit för förvärvaren och att följaktligen egendomen kommer att ingå i konkursboet. Vilken prak- tisk betydelse det kan få för kreditlivet, om man väljer den ena eller den andra lösningen, är i avsaknad av utredning svårt att bedöma. Lag- rådet finner sig därför inte nu kunna förorda någon ändring av det remitterade förslaget i förevarande hänseende men anser att frågan bör övervägas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Enligt 268 & förutsättes för godtrosförvärv av panträtt att sådan upp- låtits av någon vars förvärv var inskrivet. Skulle behörighet att upp- låta panträtt anses böra föreligga redan med inskrivningsansökan kan det ifrågasättas om inte förutsättningarna för godtrosförvärv, såvitt av- ser panträttsupplåtaren, bör jämkas så att det blir tillräckligt att in- skrivning för denne sökts och därefter beviljas. (Jämför JB 18: 2.)
Att panträttsupplåtelsen skall ha gjorts av ägaren får i detta sam- manhang beträffande de ofullbordade förvärven anses innebära att den som överlåtit egendomen med äganderättsförbehåll eller motsvarande
Prop. 1973: 42 590
villkor samt förvärvaren tillsammans är panträttsbehöriga och att ingen av dem ensam har sådan behörighet. Skulle t. ex. i här avsett fall endast överlåtaren eller endast förvärvaren ha gjort panträttsupplåtelsen är sålunda denna ogiltig.
263 & Lagrådet:
Denna paragraf ger inteckningsborgenär panträtt i surrogat för pant- egendomen för det fall att denna går förlorad eller skadas. Panträtten anges sålunda omfatta även försäkringsersättning eller annan ersättning som utgår för förlust av eller skada på egendomen. Paragrafen reglerar inte företrädet till betalning ur ersättningen mellan flera på inteckning grundade panträtter inbördes eller mellan sådan panträtt och retentions- rätt som avses i 247 5. Enligt 257 5 kan ju rätt till betalning som följer med sådan retentionsrätt göras gällande i ersättning för skada på fartyg eller fartygsbygge, som är föremål för retentionsrätten. Ej heller i övrigt ges några bestämmelser om den närmare innebörden av den rätt som gäller i ersättningen.
Vad angår fast egendom finns regler om rätt för inteckningsborgenär till betalning ur surrogat för pant—egendomen dels i 1927 års lag om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkrings- avtal och dels i expropriationslagen och lagar om andra tvångsförvärv. Enligt den förstnämnda lagen skall vid brandskada på fastighet, som är brandförsäkrad och besväras av sökt eller beviljad inteckning, brand- skadeersättningen som regel nedsättas hos länsstyrelsen. Undantag gäller bland annat för det fallet:, att borgenärer med panträtt i fas- tigheten medger fastighetsägaren att lyfta ersättningen. Har ersätt- ningsbelopp nedsatts äger beträffande fördelningen av detta bestäm— melserna om fördelning av- köpeskilling för exekutivt försåld fast egendom motsvarande tillämpning. I expropriationslagen finns liknan—' de regler beträffande fördelning av expropriationsersättning för fastig— het som besväras av sökt eller beviljad inteckning.
I fråga om fördelning mellan olika rättsägare av ersättning som avses ' i nu förevarande paragraf är det givetvis en tänkbar lösning att införa bestämmelser liknande dem i 1927 års lag och expropriationslagen. Detta skulle innebära att i händelse av tvist fördelningen kom att verk- ställas av myndighet och enligt regler motsvarande dem som gäller för fördelning av köpeskilling för exekutivt försålt fartyg. I materiellt hän— seende synes det också rimligt, att fördelningen av ersättningsbelopp, varom här är fråga, sker enligt principer vilka så nära som möjligt an- sluter sig till bestämmelserna om köpeskillingsfördclning vid exekutiv försäljning. Måhända skulle det emellertid vara att onödigtvis tynga förfarandet om man här åstadkom en reglering motsvarande den i 1927
Prop. 1973: 42 _ 591
års lag och expropriationslagen. I flertalet fall torde enighet om fördel- ningen kunna nås mellan rättsägarna. Sker ej detta kan försäkringsgi- varen eller den skadeståndsskyldige nedsätta ersättningsbeloppet enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Ytterst finns möjligheten att genom rättegång få avgjort hur fördelningen skall ske.
Vid övervägande av det nu anförda har lagrådet funnit sig inte böra föreslå någon reglering motsvarande den i 1927 års lag om rätt till betalning ur brandförsäkringsersättning och expropriationslagen. Såsom förut antytts synes emellertid fördelningen av ersättningsbelopp böra" ske i så nära anslutning som möjligt till bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för exekutivt försålt fartyg. Detta innebär bland an- nat att, om ägarhypotek föreligger, skeppets eller skeppsbyggets ägare ' får tilldelning enligt 270 5 och att för inteckningsborgenär beräknas tillägg enligt 264 5. Det synes inte nödvändigt att i lagen intaga uttryck- liga föreskrifter om principerna för fördelningen.
Beträffande avfattningen av förevarande paragraf må anmärkas, att under ”skada på egendomen” även faller totalförlust av denna. Det föreslås att paragrafen med viss språklig jämkning även i annat hänse- ende får följande lydelse: _
”Panträtt, som upplåtits i skepp eller skeppsbygge, omfattar även er- sättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på egendomen.”
266 %
Lagrådet:
Den i förevarande paragraf åt borgenären givna rätten att i vissa- fall söka betalning i förtid ur skepp eller skeppsbygge bör givetvis inte inträda om skeppsbygge skall avföras från skeppsbyggnadsregistret för att överföras till skeppsregistret såsom skepp. För att klargöra detta bör till andra punkten i förevarande paragraf fogas undantaget ”utom när bygget skall överföras till skeppsregistret såsom skepp”.
267 &
Lagrådet:
Förevarande paragraf har förebild i 6 kap. 8 & JB. Eftersom enligt 262 5 en av förutsättningarna för uppkomsten av panträtt i-skepp el- ler skeppsbygge är att panträttsupplåtelsen göres av egendomens ägare synes —— såsom lagrådet i yttrande 1969 över jordabalksförslaget fram- höll beträffande motsvarande bestämmelser i 6 kap. 8 & JB — regeln i första punkten av nu förevarande paragraf liksom bestämmelsen i pa- ragrafens andra punkt om återgång av ogiltigt förvärv strängt taget vara obehövliga. Det kan emellertid vara av visst pedagogiskt värde att i lag-
Prop. 1973: 42 592
texten kommer till direkt uttryck den verkan på panträttsupplåtelser som följer av frånvinnande efter klander och återgång på grund av ogiltighet. Lagrådet vill därför inte motsätta sig att de ifrågavarande bestämmelserna upptas i förevarande paragraf.
Vad angår andra punkten, till den del den här ännu inte berörts, behandlas däri verkan av panträttsupplåtelse, när det avtal, varigenom upplåtaren förvärvat egendomen, av överlåtaren häves eller bringas att återgå enligt villkor som är att jämställa med äganderättsförbehåll. Här är alltså fråga om s.k. ofullbordade förvärv. Enligt stadgandet blir panträttsupplåtelsen i de angivna. fallen utan verkan. Med den utform— ning som sålunda givits andra punkten synes denna motsättningsvis ge vid handen att, om ett ofullbordat förvärv fullbordas, panträttsupplå— telse som dessförinnan utan överlåtarens medverkan gjorts av förvär- varen blir gällande från tiden för upplåtelsen oberoende av god eller ond tro hos den som mottagit pantbrevet.
Emellertid synes, såsom lagrådet berört vid 262 &, förslagets stånd- punkt vara den, att den som gjort ett ofullbordat förvärv inte är att i panträttshänseende betrakta som ägare. Han är sålunda panträttsbe- hörig endast tillsammans med överlåtaren. Om andra punkten i föreva— rande paragraf skall ha den förut antydda innebörden, synes därför punkten innefatta ett undantag från bestämmelserna i 262 % om vad som krävs för att en giltig panträttsupplåtelse skall komma till stånd. Det är emellertid tveksamt, om detta verkligen är avsett. I så fall borde 262 % göra ett förbehåll för bestämmelsen i förevarande punkt. Till osäkerheten om förslagets ståndpunkt i denna del bidrar det för- hållandet att remissprotokollet inte innehåller någon antydan om att det skulle vara meningen att på sådant sätt begränsa räckvidden av 262 5. Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet böra utgå från att någon dylik avsikt inte förelegat. Är detta antagande riktigt bör förevarande punkt utgå.
Det kan anmärkas, att fastighetsrätten möjligen intar en annan stånd- punkt än sjölagsförslaget till frågan om den som gjort ett ofullbordat för- värv är att i panträttshänseende betrakta som ägare. I detta avseende kan hänvisas till lagrådets förutnämnda yttrande över förslaget till jor- dabalk (se prop. 1970: 20, Del A 5. 240).
Andra punkten i förevarande paragraf utsäger indirekt att panträtts- upplåtelse av förvärvare, som själv hävt sitt förvärv, blir gällande obe- roende av hävningen. En sådan regel synes emellertid tämligen själv- klar och det torde inte vara nödvändigt att den kommer till uttryck i lagtexten.
Prop. 1973: 42 593
268 & Lagrådet:
I förevarande paragraf behandlas godtrosförvärv av panträtt i skepp eller skeppsbygge, när den som upplåter panträtten trots sin inskrivning inte är rätt ägare. För det fall, att upplåtaren väl är rätt ägare men har sin panträttsbehörighet inskränkt genom förvärvsvillkor ges bestäm- melser om godtrosförvärv i 269 5, vilka innebär att godtrosreglerna i 268 & i sådana fall skall ha motsvarande tillämpning. Det torde vara förslagets mening att när panträttsupplåtarens förvärv är ofullbordat på grund av äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa därmed, frågan om godtrosförvärv skall bedömas direkt efter före- varande paragraf. Det synes också motiverat att anse att panträttsuppr' låtaren inte är ”"rätt ägare” så länge hans förvärv är ofullbordat.
I förevarande paragraf anges som ett'fall, där godtrosförvärv kan in- träda, att panträttsupplåtelsen gjorts av någon, vars förvärv var inskri- vet men som inte var behörig att förfoga över egendomen på rätte ägarens vägnar. Det är inte klart vad som avses härmed. Möjligen åsyftas det fallet, att inskrivning skett av ett ofullbordat förvärv utan att begränsningen av förvärvarens rätt därvid angivits. Då bestämningen inte torde ha någon funktion att fylla och dessutom är ägnad att leda till missförstånd, föreslås att den liksom motsvarande bestämmelse i 20 % får utgå.
En förutsättning för godtrosförvärv enligt förevarande paragraf är, att upplåtarens förvärv var inskrivet, när upplåtelsen skedde. Stad- gandet står på detta sätt i överensstämmelse med 262 %, som för att panträtt över huvud skall uppkomma kräver att upplåtaren vid upplå- telsen vunnit inskrivning av sitt förvärv. Såsom anföres vid sistnämnda paragraf kan det emellertid övervägas att låta panträttsbehörigheten inträda redan med ansökan om inskrivning. Skulle behörigheten anses böra knytas till inskrivningsansökningen, kan det, såsom också fram- hållits vid 262 &, ifrågasättas, om det inte, i konsekvens härmed, för godtrosförvärv borde vara tillräckligt, att före panträttsupplåtelsen upplåtaren gjort ansökan om inskrivning, som senare beviljas (jfr JB 18: 2). - .
Enligt 23 & åtnjuter införing i skepps- eller skeppsbygghadsregistret publicitetsverkan gentemot den som vill åberopa god tro. Denna ver- kan inträder enligt förslaget från och med den inskrivningsdag då ären— de om införingen upptagits. Vid 23 5 har lagrådet föreslagit den änd- ringen i förhållande till förslaget, att införingens publicitetsverkan in- träder först med utgången av inskrivningsdagen. Detta innebär exem- pelvis, att en kreditgivare efter denna tidpunkt och fram till klockan tolv påföljande dag kan lägga till grund för sitt handlande de inskriv- ningsförhållanden som vid inskrivningsdagens utgång framgick av re-
Prop. 1973: 42 594
gistret. Detta synes vara en fördel i förhållande till det remitterade förslaget. För det fall att överlåtelse skett torde vid tillämpningen av förevarande paragraf den gamle ägaren få anses fortfarande inskriven ända till utgången av den inskrivningsdag då förvärvarens fång inskrives. Någon uttrycklig regel härom synes ej erforderlig.
Enligt kommittéförslaget liksom enligt 18: 2 JB kan borgenärens goda tro ersättas med god tro hos den. som fått borgenärens fordran överlåten på sig. Departementsförslaget upptar inte någon motsvarande bestäm— melse. Den närmare orsaken till denna avvikelse framgår inte av remiss- protokollet. Den ståndpunkt sorn i detta hänseende intages av kommit- téförslaget och jordabalken förefaller innebära en rimlig lösning av de motstående intressena. Det hernställes att en återgång till kommitté- förslaget på denna punkt sker.
Det må tilläggas att någon motsvarande ändring på äganderättssidan (20 5) inte bör ske med hänsyn ytterst till att sakrättsskyddet inträder först med ansökan om inskrivning.
269 %
Lagrådet:
Denna paragraf behandlar godtrosförvärv i fall när upplåtaren väl är rätt ägare men har sin panträttsbehörighet inskränkt genom förvärvsvill- kor. Såsom antytts vid 268 & torde här ej avses de ofullbordade förvär- ven. Under paragrafen faller däremot sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt som t. ex. ett vid förvärvet avtalat pantsättningsförbud.
Vad angår upplåtelse av panträtt i skepp eller skeppsbygge som är föremål för utmätning eller kvarstad torde den exekutiva åtgärden med- föra hinder mot förfogande över egendomen endast i den mån detta skulle vara till men för utmätnings- eller kvarstadsborgenären. Efter- som utmätningen eller kvarstaden såsom sådan inte ger borgenären nå— got anspråk på tidigarc utfärdade men obelånade pantbrev —— som alltså utgör ägarhypotek — torde den exekutiva åtgärden inte hindra att sådana pantbrev användes för upplåtande av panträtt i egendomen. Såtillvida lär emellertid panthavarens rätt bli begränsad, att han vid en exekutiv försäljning inte får "till men för utmätnings- eller kvarstads- borgenären göra anspråk på tillägg enligt 264 5. En annan sak är att ägarhypoteket kan åtkommas genom direkt mot pantbrevet riktad ut- mätning. Skulle den som mottager pantbrevet vara i god tro beträffande utmätningen eller kvarstaden synes reglerna om godtrosförvärv i nu förevarande paragraf bli analogiskt tillämpliga på upplåtelsen. Detta innebär, att panthavarens rätt inte blir i något avseende begränsad med hänsyn till utmätningen eller kvarstaden.
Att utmätning och kvarstad utgör grund för avslag på ansökan om inteckning framgår av 283 5 första stycket punkt 6.
Prop. 1973: 42 595
272 5 Lagrådet:
Den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf uttrycker något självklart och bör därför utgå. I stället synes i paragrafen _ som ett undantag från bestämmelserna om intecknings företräde i 271 & — böra intagas en erinran om föreskrifterna i 286 och 288 åå. I enlighet här- med föreslås att paragrafen erhåller följande lydelse:
”Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar, som sökas på samma inskrivningsdag, på annat sätt än som angivits i 271 5 samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finnas be- stämmelser i 286 och 288 55.”
273 % Lagrådet:
Paragrafen skulle vinna på att underkastas viss språklig jämkning. Det föreslås, att den ges följande lydelse:
”Det företräde som tillkommer inteckning i skeppsbygge består vid överföring till skeppsregistret.” .
Det kan erinras om att även andra införingar än inteckningar, i den mån de fortfarande är av betydelse, följer med när ett registrerat skepps- bygge överföres till skeppsregistret. Vad angår införing av betydelse för intecknings företräde framför annan inteckning framgår detta direkt av 293 &. Införingar, som överföres, får beträffande skeppet rättsverkning- ar motsvarande dem de hade i fråga om bygget.
275 % Lagrådet:
Om de ändringar som lagrådet förordat i fråga om avregistreringsreg- lerna i 16 & Vidtages, bör ordalagen i förevarande paragraf jämkas i överensstämmelse därmed. Härutöver bör vissa förtydligande ändringar göras i såväl första som andra punkten av paragrafen. Förslagsvis kan denna få följande lydelse:
”Skall skepp avregistreras såsom förolyckat, upphugget eller eljest förstört eller såsom försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller inteck- ning i skeppct när tio år förflutit från den dag anteckning gjordes enligt 38 & första stycket 6. Inteckning kan dock förnyas att gälla ytterligare tio år, om det medan inteckningen ännu gäller begäres av borgenä- rcn eller skeppsägaren, och kan därefter i samma ordning förnyas för tio år åt gången.”
Prop. 1973: 42 596
276 & Lagrådet:
[ första stycket av förevarande paragraf synes för tydlighetens skull böra angivas att det är inteckningsborgenärens fordran som avräknas. ”Borgenärens” bör därför ändras till ,”inteckningsborgenärens”.
I anslutning till artikel 11:1a) i sjöpanträttskonventionen synes i andra stycket som förutsättning för erkännande av den exekutiva för- säljningen särskilt böra angivas, att egendomen vid försäljningen be- fann sig inom den främmande statens jurisdiktionsområde. I enlighet härmed föreslås att andra stycket-får följande lydelse:
”Exekutiv försäljning i främmande stat av intecknat skepp eller skeppsbygge skall erkännas med den verkan som angivits i första styc— ket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i överens- stämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.”
279 % Lagrådet:
Förevarande paragraf avser att ange förutsättningarna för erkännan- de av utländskt skeppsbyggnadshypotek och annan sådan rättighet. En- ligt art. 9 skeppsbyggnadskonventionen skall sådan rättighet, om den inskrivits i fördragsslutande stat i enlighet med den. statens lag, er- kännas i övriga fördragsslutande stater. För att helt,täcka detta innehåll bör förevarande paragraf ändras så att förutsättningen för att.rättighe- ten skall gälla anges vara att inskrivning skett ”i den främmande staten i enlighet med dess lag”".
280 & Lagrådet:
Såsom anges i specialmotiveringen tar förevarande paragraf upp en på vissa konventionsföreskrifter byggd regel om den sakrättsliga verkan av inskrivning av panträtt eller annan sådan rättighet. Det är avsett att denna verkan skall bestämmas av registreringsstatens eller bygg— nadsstatens lag. Detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten ge- nom att slutet av paragrafen får lydelsen '”som rättigheten har enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utföres”.
Med ytterligare vissa jämkningar av redaktionell natur kan lagrum- met förslagsvis få följande lydelse:
”Rättighet 1 fartyg eller fartygsbygge som enligt 278 eller 279 & gäller : i Sverige medför här det företräde i förhållande till annan inskriven rättighet och, i den mån det är förenligt med 259 och 260 åå, i övrigt
Prop. 1973: 42 , 597
den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utföres.”
281 & Lagrådet:
Under hänvisning till vad som anförts vid 25 & föreslås att första stycket av förevarande paragraf utgår ur lagtexten.
283 & Lagrådet:
I denna paragraf upptages i första stycket under punkterna 1—6 grunderna för avslag på inteckningsansökan. Vissa av punkterna be- handlas i det följande.
Punkt 2. Hänvisningen synes böra avse 261 5 i dess helhet. Punkt 3. Här torde till skillnad från i 269 & avses även det fallet att förvärvarens fång är ofullbordat, exempelvis genom att ett ägande- rättsförbehåll gäller mot honom. Han får då inte utan medverkan av sin fångesman förfoga över egendomen genom inteckning.
Avfattningen av denna punkt skulle bli klarare om såsom förutsätt- ning för avslag angavs, att inskränkningen i förfoganderätten införts i registret eller införes däri samma inskrivningsdag som inteckningen sökes.
Punkt 5. Orden ”den inskrivningsdag inteckningen sökes” bör ut- bytas mot ”samma inskrivningsdag som inteckningen sökes”. '
Punkt 6. Den avsedda innebörden skulle koMa fram tydligare om såsom avslagsgrund angavs, att egendomen är föremål för någon av de uppräknade exekutiva åtgärderna eller blir föremål för åtgärden samma inskrivningsdag som inteckningen sökes.
Under en ny punkt 7 synes böra upptagas ännu en avslagsgrund, nämligen den att skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig ägande- rätt därtill frångått sökanden genom exekutiv försäljning (jfr JB 22: 3 punkt 4).
Det kan anmärkas att, om klandertalan väckes mot den inskrivne ägaren till skepp eller skeppsbygge och anteckning härom göres i re- gistret, detta inte utgör något hinder mot att den inskrivne ägaren får inteckning i egendomen. Skulle klandertalan vinna framgång, torde domen som regel innebära att den vinnande tilldömcs också förefintliga ägarhypotek. Sedan anteckning om rättegången skett i registret kan å andra sidan godtrosförvärv av panträtt inte komma till stånd.
Under hänvisning till det anförda föreslås att punkterna 3 och 6 samt den nya punkten 7 får följande lydelse:
Punkt 3. ”ansökningen strider mot sådan på grund av förvärvs-
Prop. 1973: 42 598 villkor mot sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen, som införts i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret eller införes däri sannna inskrivningsdag som inteckningen sökes, och an- sökningen ieke medgivits av den till vars förmån inskränkningen gäl-
”_ ler , Punkt 6. ”skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill är föremål för kvarstad, skingringsförbud eller utmätning eller blir föremål för sådan åtgärd samma inskrivningsdag som inteckningen sökes”; Punkt 7. ”skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill frångått sökanden genom exekutiv försäljning”.
284 & Lagrådet:
I viss anslutning till bestämmelserna i 22: 5 andra stycket JB torde i förevarande paragraf böra intagas ett nytt, andra stycke av följande innehåll:
”Bestämmelser om utfärdande av nytt pantbrev i stället för pantbrev som dödats finnas i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen hand- ling.”
289 & Lagrådet:
Hänvisningen i andra stycket av förevarande paragraf till 1927 års lag om dödande av förkommen handling bör, i anslutning till förebil- den i 22 kap. 10 & JB, avse bestämmelserna om dödning av inteckning, när pantbrevet förkommit, och inte bestämmelserna om dödning av förkommet pantbrev och om utfärdande av nytt pantbrev i det dödades ställe. Erinran om sistnämnda regler framgår indirekt av 277 5 andra stycket som stadgar att dödning av förkommet pantbrev ej medför att inteckningen blir utan verkan. Vidare har lagrådet vid 284 & föreslagit ett nytt andra stycke, vari beträffande utfärdande av nytt pantbrev i stället för pantbrev som dödats hänvisas till 1927 års lag.
Lagrådet föreslår att andra stycket av förevarande paragraf ändras i enlighet med det sagda.
305 och 336 &&
Lagrådet:
Med anledningav de ändringar som föreslås i förevarande paragrafer torde vissa redaktionella följdändringar böra göras i 314, 337 och 338 åå sjölagen.
Prop. 1973: 42 599
349 g
Lagrådet:
Avfattningen av förevarande paragraf föranleder påpekanden av redaktionell natur i två hänseenden. Eftersom även 20 & avhandlar fall av rådighetsinskränkning, bör i första stycket den senare paragraf- hänvisningen gälla ”20 eller 269 5”. Vidare bör, till förebyggande av missförstånd, andra stycket av förevarande paragraf avfattas i orda— grann överensstämmelse med det lagrum i JB, som är dess förebild, nämligen 18 kap. 4 % första stycket andra punkten.
Såsom framhållits i remissprotokollet i bl. a. specialmotiveringeni till förevarande paragraf tar lagförslaget inte upp någon motsvarighet till bestämmelserna i 19 kap. 19 5 första stycket JB om ersättning för förlust till följd av fel eller försummelse i fråga om handläggning av inskrivningsärende m.m. I detta avseende hänvisas i protokollet till den nya, numera antagna, skadeståndslagen (1972: 207). Denna inne- håller generella bestämmelser om skadeståndsskyldighet för staten på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.
Att dessa allmänna skadeståndsregler blir ensamt tillämpliga — utan att kompletteras eller ersättas med specialbestämmelser —— på sjölagens inskrivningsväsende föranleder ingen erinran. Det må emellertid fram- hållas att detta möjligen medför att någon skillnad också i materiellt hänseende kommer att föreligga i förhållande till fastighetsrätten. Härom kan följande framhållas.
Huruvida meningen är att skadeståndslagens hithörande regler skall supplera nyssnämnda bestämmelser i 19 kap. 19 & första stycket JB är inte fullt klart och skall inte heller diskuteras här. Om man emellertid antar att nyssnämnda bestämmelser i JB avser att vara uttömmande för fastighetsförhållandena, kan ifrågasättas om inte statens skadestånds- ansvar för fel eller försummelse i fråga om handläggning av inskriv- ningsärenden blir något vidare inom sjörätten än inom fastighetsrätten. Ett praktiskt exempel må anföras. Om en tjänsteman, i instruktions- mässig ordning, lämnar besked på en telefonförfrågan om en inskriv- ning och det sedan visar sig att beskedet varit felaktigt och vållat för- lust, synes ett dylikt fel knappast vara av den art att det täckes av JBs förutsättningar för att statens skadeståndsansvar skall inträda. Däremot är det inte otänkbart att skadan i det angivna fallet kan anses vållad ”genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar” och att sålunda ersättningsskyldighet för staten enligt skadeståndslagen kan föreligga.
Prop. 1973: 42 . 600
350 % Lagrådet:
Förevarande paragraf behandlar det fallet att ägare av skepp eller skeppsbygge eller innehavare av pantbrev på grund av inteckning i så— dan egendom tillskyndas förlust till följd av beslut om rättelse av in- föring i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Enligt paragrafen har han då rätt till ersättning av staten, ”även om förlusten icke vållats ge- nom fel eller försummelse”. Emellertid är, såsom framgår av 39 &, förutsättningen för rättelse just att införingen innehåller uppenbar orik- tighet. Den är alltså i fall som här avses alltid felaktig. Vad som torde ha åsyftats med den citerade satsen är att framhålla att ersättning skall utgå även om felaktigheten, som givit anledning till rättelsen, inte har sin grund i fel eller försummelse vid myndighetsutövning, såsom ut- trycket lyder i skadeståndslagen, eller liknande. Detta synes emellertid inte behöva uttryckligen anges. Någon liknande bestämmelse finns ej heller i motsvarande lagrum i JB, nämligen 19 kap. 19 å andra stycket.
Den citerade satsen torde sålunda böra utgå ur förevarande paragraf.
Övergångsbestämmelserna
Punkt 1 Lagrådet:
I sista stycket av förevarande punkt anges att Kungl. Maj:t kan meddela närmare föreskrifter för ikraftträdandet av de nya bestämmel- serna. Med hänsyn till att befogenhet att utfärda sådana administra— tiva föreskrifter som här avses tillkommer Kungl. Maj:t utan att en sär- skild regel därom upptages i lagen (jfr prop. 1970: 145 s. 455), hem- ställer lagrådet att bestämmelsen får utgå.
Punkt 4 Lagrådet:
Tredje stycket i denna punkt avser enligt sin lydelse den som ”sökt” inskrivning av äganderätt till annat skepp än som omtalas i punktens första stycke. Tempusvalet i fråga om verbet söka är att se mot bak— grunden av en i kommittéförslaget upptagen övergångsbcstämmelse, enligt vilken under tid före nya lagens ikraftträdande. som bestämdes av Kungl. Maj:t, anmälningar eller ansökningar enligt nya lagens be- stämmelser fick göras till skeppsregistret och att därav föranledd in- föring i registret skulle gälla från dagen för ikraftträdandet. Några motsvarande bestämmelser återfinnes inte i departementsförslaget, tyd- ligen därför att man ansett föreskrifter av detta slag böra ges i admi- nistrativ ordning. Den nu förevarande bestämmelsen i punkten 4 synes
Prop. 1973: 42 601
närmast vara avfattad med tanke på det av kommittén avsedda fallet att anmälningen eller ansökningen har gjorts redan under förberedel— setiden, ett förhållande som man torde ha tänkt sig som det normala. Det kan emellertid inte antagas annat än att anmälan eller ansökan, som här avses, skall få göras också efter ikraftträdandet av den nya lagen. ”Sökt” synes därför böra utbytas mot ”söker”.
”Annat skepp” synes avse endast skepp som fanns vid tiden för ikraftträdandet. Rimligen kan det inte heller vara fråga om andra äganderättsförvärv än sådana som skett dessförinnan. Ett förtydligan- de av lagtexten i angivna hänseenden skulle vara till fördel. Eftersom det här inte är fråga om någon frist i egentlig mening bör ”ettårsfris- ten” ändras till ”ettårstiden”. _
Det är tydligt att ansökan som avses i detta stycke -— bortsett från möjligheten att genom kungörelseförfarande enligt första och andra styckena kompensera brist i utredningen om sökandens rätt — är att betrakta som en vanlig inskrivningsansökan enligt de nya reglerna med de rättsverkningar en dylik ansökan medför. En annan sak är att vissa sådana rättsverkningar i de flesta fall inte torde ha aktualitet.
Under hänvisning till vad ovan anförts föreslås att tredje stycket er- håller följande lydelse:
”Söker någon inskrivning av äganderätt till skepp som förvärvats före ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet icke var infört i fartygs- registret eller fiskefartygsrcgister, och kan han icke styrka sin rätt men gör han den sannolik, skall han antecknas i skeppsregistret som ägare. Första stycket andra punkten och andra stycket har motsvarande till- lämpning, varvid ettårstidcn räknas från den dag anteckningen kun- gjordes.”
Punkt 5 Lagrådet:
Enligt första stycket första meningen skall, om inteckning sökts eller beviljats i båt före ikraftträdandet, båten och inteckning som gäller däri upptagas i skeppsregistret. Innebörden är tydligen att alla gällan- de införingar rörande sökta inteckningar, som ännu inte beviljats, och alla gällande beviljade inteckningar skall föras över till skeppsregist- ret. Då uttrycket ”inteckning som gäller däri” möjligen skulle kunna felaktigt läsas som innefattande endast beviljad inteckning, bör ut- trycket lämpligen utbytas mot ”inteckningen”. Att inte inteckningar, som en gång varit gällande i båten men som dödats eller eljest blivit utan verkan före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, skall upp- tagas i skeppsregistret är självklart och torde inte behöva särskilt ut- märkas i lagtexten.
Andra meningen i första stycket synes-inte behövlig och kan för öv- rigt leda till missförstånd. Den bör därför utgå ur lagtexten.
Prop. 1973: 42 602
I andra stycket första meningen synes höra i förtydligande syfte ut- tryckligen anges inte bara registrering utan också avregistrering av skepp.
Punkt 6 Lagrådet:
Förevarande bestämmelser är i vissa hänseenden oklara och ofull- ständiga. Förhållandet sammanhänger bl.a. med att innebörden av punkt 2 i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om änd- ring i lagen om företagsinteckning inte är alldeles klar. Det är därför lämpligt att, med begränsning till skeppsbygge, här behandla nämnda punkt 2.
Den föreslagna ändringen innebär, att skeppsbygge undantages från den egendom vari företagsinteckning kan gälla och övergångsbestäm— melsen i punkt 2 innehåller i den delen att, om vid ikraftträdandet skeppsbygge omfattas av företagsinteckning, äldre bestämmelser fort- farande gäller, såvida inte inteckningshavaren avstår från sin rätt.
I två hänseenden är det anledning att söka fastslå övergångsbestäm- melsens innebörd. En i 5 & lagen om företagsinteckning given bestäm- melse om företagsintecknings meddelande har till uppgift att säkerstäl- la att samtliga inteckningar som. belastar viss verksamhet har samma omfattning (NJA II 1966 s. 143 f.). Också lagstiftaren måste tillse, att alla inteckningar omfattar samma egendom. När enligt punkt 2 äldre ' bestämmelser skall gälla måste det alltså innebära att ej blott den äldre inteckningen utan också alla nytillkomna har skeppsbygget till objekt och att ändring i detta förhållande, innefattande övergång till systemet i den föreslagna lagen, inte kan ävägabringas utan medverkan av samt- liga inteckningshavare. Vidare skulle punkt 2, tillämpad efter sin orda— lydelse, medföra att inteckningarna kom att omfatta inte endast det vid ikraftträdandet förefintliga skeppsbygget utan också alla kommande byggen. Det sistnämnda kan emellertid inte antagas vara meningen. På grund av det sagda och med samma teknik som använts i sista styc- ket av förevarande punkt 6 kommer lagrådet vid omförmälda punkt 2 att föreslå en bestämmelse innehållande att, om vid ikraftträdandet skeppsbygge omfattas av företagsinteckning, äldre bestämmelser. fort- farande skall gälla beträffande detta bygge, dock ej sedan det registre- rats.
Under vilka förutsättningar bygget får registreras är ämnet för den förevarande övergångsbestämmelsen i punkt 6.
Första stycket a) i förevarande punkt 6 har till förutsättning att ägarens näringsverksamhet omfattas av företagsinteckning. Denna för- utsättning bör emellertid utbyggas till att avse att näringsverksamhe- ten vid ikraftträdandet omfattades och fortfarande omfattas av före-
Prop. 1973: 42 603
tagsinteckning. Endast då kan nämligen inträffa att inteckningen gäller i ett bygge som hör till näringsverksamheten. Föreligger nämnda förut— sättning bör sålunda för registrering av bygget krävas medgivande av ”inteckningshavaren”, dvs. av alla innehavare av inteckningar i nä— ringsverksamheten, och registreringen får enligt lagrådets förslag till avfattning av omförmälda punkt i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen om företagsinteckning till följd att bygget ej längre omfattas av företagsinteckning. Det bör emellertid stå den som gör an- mälningen öppet att få registrering också om han visar att företags- inteckning ej gäller i bygget, exempelvis därför att detta med säker- het påbörjats efter ikraftträdandet. Beträffande det fallet att närings- verksamheten under en mellantid är fri från inteckningar hänvisas till vad som anföres vid lagen om företagsinteckning.
Oklarheten i förevarande punkt 6 hänför sig också till frågan, huru— vida andra styckets regel, i likhet med regeln i första stycket, är av- sedd att innefatta en begränsning till en tid av två år från ikraftträ- dandet. Ordalagen i motiven kan synas närmast tala för ett nekande svar på denna fråga. Avfattningen av andra stycket i lagtexten, sär- skilt ordet ”bygget” i bestämd form, samt regelns placering i förhållan- de till bestämmelserna i första och tredje styckena, talar emellertid be- stämt för att andra stycket är avsett att vara en påbyggnad på det första. Vidare är det inte möjligt att antaga, att det fall, då både be- ställning och avhandlings intagande i protokoll skett före ikraftträ- dandet (första stycket under b) skulle falla under tvåårsbegränsningen medan i det fall då beställningen gjorts före ikraftträdandet men in- tagandet i protokoll skett efter denna tidpunkt förbudet mot registre- ring skulle gälla utan begränsning i tiden framåt. Av nu anförda skäl utgår lagrådet från att andra styckets regel är avsedd att vara inordnad under den i första stycket upptagna tvåårsbegränsningen.
Första stycket b) kompletteras av sista styckets regel om fortsatt tillämpning av 3 5 i dess äldre lydelse.
Bestämmelsen i andra stycket torde vara att se mot bakgrund av att det kan antagas ha varit avsett att, när beställning gjorts före ikraftträ- dandet, beställaren under tvåårstiden skall med stöd av 3 S, i dess äld— re lydelse l-:unna få intagen i domstolsprotolmll avhandling om för- skott. Åtgärden lär därvid vara avsedd att få samma verkan som om den vidtagits före ikraftträdandet. Detta innebär att bestämmelserna i 3 5 i dess äldre lydelse kommer att under den angivna tiden gälla i fråga om beställning som gjorts före ikraftträdandet. En uttrycklig bestämmelse härom synes lämpligen kunna intagas i sista stycket.. Den förmånsrätt, som följer med att avhandling intages i protokoll enligt vad nu sagts, förfaller, när registrering sker.
Vidare bör vid lagtextens avfattning iakttagas att, enligt 3 & sjöla- gen i lydelse före lagändring 1970, avhandlingar kunde- intagas i åt- skilliga rådhusrätters protokoll.
Prop. 1973: 42 504
Vad angår tillämpningen av tredje stycket framgår av remissproto- kollet att det närmast är tänkt att den som blivit kränkt i sin rätt skulle för att hindra registrering vara hänvisad till att besvära sig över beslu- tet om registrering. I åtskilliga "fall måste det likväl under handlägg— ningen av registreringsärendet framkomma sådana upplysningar att an- ledning finns att misstänka att någons rätt skulle kunna trädas för när. Denne bör då höras innan beslut i registreringsärendet meddelas.
På grund av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande punkt 6 i övergångsbestämmelserna erhåller förslagsvis följande lydelse:
”6. Skeppsbygge, som anmäles för registrering inom två år från ikraftträdandet, får ej införas i skeppsbyggnadsregistret, om
a) ägarens näringsverksamhet vid ikraftträdandet omfattades och fortfarande omfattas av företagsinteckning, såvida icke inteckningsha- varna medger att bygget registreras eller den som gör anmälningen vi- sar att företagsinteckning ej gäller i bygget, eller
b) avhandling om förskott till bygget tagits in i domstolsprotokoll enligt 3 5 i dess äldre lydelse och beställaren varken gjort registre- ringsanmälningen själv eller medgivit att bygget registreras, eller
c) bygget i annat fall än som avses under b) utföres enligt beställ- ning som gjorts före ikraftträdandet, såvida icke både tillverkare och beställare är ense om registreringen.
Skeppsbygge, som anmäles för registrering senare än två år från ikraftträdandet, får ej heller registreras, om det visas att registrering- en skulle kränka rätt, som någon har till bygget på grund av företags— inteckning eller enligt 3 å i dess äldre lydelse.
Bestämmelserna i 3 & i dess äldre lydelse skall under en tid av två år från ikraftträdandet gälla i fråga om beställning som gjorts före ikraft- trädandet. Beställares rätt till skeppsbygge enligt 3 5 i dess äldre ly— delse består så länge bygget ej registrerats.”
Punkt 8
Lagrådet:
Enligt 40 å i det remitterade förslaget erkännes partrederi såsom sådant först i och med anmälan till registermyndigheten, och den de— lade ansvarigheten för partredarna inträder därmed. Vid nämnda pa- ragraf har lagrådet föreslagit den jämkningen att en sådan samman— slutning som här avses skall få egenskap av partrederi redan i och med att överenskommelse träffats därom men att inträdet av den dela— de ansvarigheten för redarna skall knytas till registreringen av anmälan.
För gamla partrederiers del föreslås i förevarande punkt första me- ningen att de nya bestämmelserna skall tillämpas utan hinder av att anmälan ej göres enligt 40 %. Enligt lagrådets uppfattning kan en ordning, som sålunda skulle innebära att, ehuru ett särskilt registre-
Prop. 1973: 42 605
ringssystem införes för partrederier, ett betydande antal av dessa allt- jämt skulle förbli oregistrerade för'obestämd tid framåt, inte betrak- tas som tillfredsställande. De gamla partrederierna bör därför i princip vara underkastade registreringsplikt för att partredarna skall undgå solidariskt ansvar. Emellertid bör en frist av förslagsvis två år medges av praktiska skäl. Om vad lagrådet förordat beträffande 40 & godtages kan nu avsedda regel lämpligen få följande avfattning: ”I fråga om partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, gäller under två år från ikraftträdandet, utan hinder av att partrederiet icke" registrerats, vad som föreskrives i 40 å andra stycket om delad ansvarighet för uppkommande förpliktelser.”
Med denna utformning av stadgandet torde den i andra meningen i remissförslaget upptagna regeln bli överflödig. '
Punkt 9 Lagrådet:
Den föreslagna bestämmelsen att 245 och 252 %% skall tilllämpas på sjöpanträtter, som uppkommit före ikraftträdandet, avser att tillgodose det rimliga kravet att endast en inbördes 'företrädesordning skall tillå lämpas, när både äldre och nya sjöpanträtter göres gällande i samma egendom. Utöver föreskriften att de nya företrädesreglerna skall vara tillämpliga på äldre sjöpanträtter torde till ledning för rättstillämp— ningen en kompletterande regel vara önskvärd beträffande sådana äldre sjöpanträtter, som saknar motsvarighet i de nya bestämmelserna, såsom exempelvis sjöpanträtt för befälhavarförbindelser. Tilläggsre- geln bör kunna avfattas så: ”Dock skall sjöpanträtt, som icke erkännes enligt de nya bestämmelserna, ha det företräde till betalning som när- mast kan anses motsvara företrädet enligt äldre bestämmelser.”
Beträffande preskription av sjöpanträtt är ingen särskild övergångs- bestämmelse föreslagen. Med utgångspunkt från att preskriptionsbe- stämmelser i svensk rätt betraktas som materiella rättsregler innebär förslaget sålunda att äldre sjöpanträtter preskriberas enligt äldre be— stämmelser. Detta synes vara en godtagbar ståndpunkt.
Punkt 10 Lagrådet:
Denna och följande punkter har till förutsättning att vid ikraft— trädandet förefintliga inteckningar i fartyg och vad eljest antecknats i den hos inskrivningsdomare vid Stockholms tingsrätt förda särskilda inteckningsboken över inteckningar i fartyg blir överfört till skeppsre— gistret. En bestämmelse därom hade enligt lagrådets mening lämpligen kunnat ges såsom grundval för erforderliga tillämpningsbestämmelser.
Enligt 23 5 lagen om företagsinteckning får företagsinteckning dö-
Prop. 1973: 42 606
das, utom helt eller för visst belopp, endast såvitt avser viss verksam— het, och i fråga om sistnämnda form av dödning utsäges att den ej" får ske utan näringsidkarens medgivande och ej heller på sådant sätt att inteckningsförhållandena kommer att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 5. Detta innebär bl. a. att inteckningens omfattning efter död- ningsåtgärden måste vara begränsad på något av de sätt som enligt 3 5 i anförda lag är tillåtna när det gäller meddelande av ny inteckning. Någon möjlighet till dödning av företagsinteckning såvitt avser ett av denna omfattat skepp finns inte nu.
Den under förevarande punkt föreslagna anordningen att inneha- vare av företagsinteckning skall kunna uppge sin rätt till ett av inteck- ningen omfattat skepp innebär i realiteten detsamma som en dödning såvitt gäller skeppet. Det övergångsproblem, varmed man genom denna anordning sökt komma till rätta, måste vara ganska obetydligt både till frekvens och ekonomisk betydelse. Måste det lösas, står utvägen att döda och nybevilja företagsinteckningarna till buds. Med hänsyn till vad nu sagts avstyrker lagrådet att den föreslagna anordningen införes.
Lagrådet hemställer alltså, att. förevarande punkt avslutas med or- den ”utan att det visas att skeppet ej omfattas av företagsinteckning".
Punkt 18 Lagrådet:
Första stycket av förevarande punkt reglerar tillämpningen av be— stämmelserna i 271 och 272 åå. Vid 272 5 har lagrådet förordat att den i nämnda paragraf i remissförslaget upptagna bestämmelsen skall utgå såsom obehövlig och ersättas med ett annat stadgande. Vid bi- fall härtill bör också hänvisningen till 272 5 i förevarande punkt utgå.
I den nu gällande lagen om inteckning i fartyg finns vissa regler om legitimation att medge inteckning i fartyg för den som är inskriven som ägare till fartyget m.m. Med hänsyn härtill synes det naturligt och lämpligt att, såsom skett i andra stycket av förevarande punkt, ut- tryckligen reglera att bestämmelserna i 268 och 269 55 om godtros- förvärv på grund av inskrivning skall gälla endast i fråga om panträtts- upplåtelse som skett efter ikraftträdandet.
Någon motsvarighet i fråga om godtrosförvärv av skepp eller skeppsbygge till nämnda bestämmelse har inte upptagits i förslaget. Eftersom gällande rätts förhållandevis ofullständiga stadganden om inskrivning av ägare till fartyg inte i äganderättshänseende ger denna åtgärd liknande betydelse som remissförslagets inskrivningsregler, tor- de en sådan bestämmelse ej vara påkallad. Även utan en dylik gäller att stadgandena i 20 5 om godtrosförvärv av skepp och skeppsbygge ej kan tillämpas på förvärv som skett före ikraftträdandet.
Prop. 1973: 42 607
Punkt 20 Lagrådet:
Enligt bestämmelserna i 275 & förfaller under vissa angivna förhål- landen inteckning i skepp, om inte inom tio år från det anteckning om förhållandet i fråga gjordes enligt 38 5 första stycket 6 och därefter på nytt för varje kommande tioårsperiod borgenären eller skeppsägaren låtit förnya inteckningen. Dessa bestämmelser är nya. Väl har sedan ett antal år motsvarande anteckningar gjorts i fartygsregistret, men de har inte varit förbundna med den rättsverkan att borgenär eller skeppsägare blivit skyldig att göra något för att undgå att inteck- ningarna förföll. På grund härav är det knappast påkallat att, såSOm synes vara förslagets mening, tiden mellan dagen för anteckningen i fartygsregistret och dagen för ikraftträdandet, dock högst fem år, skul- le räknas in i den första förnyelseperioden.
Bestämmelserna i 275 & handlar både om intecknings förfallande och om inteckningsförnyelse såsom hinder däremot. För att få avsett in- nehåll måste därför första meningen i förevarande övergångsbestäm- melse jämkas till sin avfattning.
Andra meningen bör, såsom framgått av det sagda, enligt lagrådets mening utgå. Om så sker kommer ifrågavarande anteckningar i far- tygsregistret_att i och med ikraftträdandet transformeras till anteck- ningar av det slag som avses i 275 5 med påföljd att den första tiden av tio år räknas från ikraftträdandet.
Lagrådet hemställer, att förevarande punkt avfattas så: ”Bestäm- melserna i 275 & tillämpas även om giund för avregistrering inträtt före ikraftträdandet.”
Punkt 22 Lagrådet:
I förevarande punkt uttalas att bestämmelserna i 349—353 55 om er- sättning av staten i vissa fall gäller endast i fråga om förvärv och upplåtelse som äger rum efter ikraftträdandet. Av nämnda paragrafer upptar 349 och 350 %% de egentliga ersättningsreglerna, medan 351 och 352 55 innehåller vissa närmast processuella bestämmelser och 353 & reglerar statens regressrätt m.m. i nu avsedda fall. Av specialmoti- veringen framgår att avsikten varit att i förevarande punkt i över- gångsbestämmelscrna ge bestämmelser endast för den i 349 % avsedda ersättningsrätten. Med hänsyn härtill och då 351—353 %% inte synes behöva särskilt nämnas bör paragrafangivelscn i förevarande punkt ändras att avse endast 349 &.
Prop. 1973: 42 - 608
Lagen angående Vissa utfästelser om gåva Lagrådet.-
Förevarande lag, i fortsättningen kallad gåvolagen, behandlar i 1 & första stycket vissa fall när utfästelse om gåva av lös egendom som avses i lagen, bland annat lösören, blir bindande för givaren trots att gåvan ännu inte fullbordats. Vad som krävs för att gåva av sådan egendom skall anses fullbordad anges i 2 5. Enligt sistnämnda para- graf föreligger fullbordad gåva :i och med att egendomen har kommit i gåvomottagarens besittning. Av '1 & andra stycket framgår motsätt— : ningsvis att, innan gåva fullbordats, givarens borgenärer kan ta egen- domen i anspråk för sina fordringar, även om gåvan skulle ha blivit bindande för givaren enligt första stycket. Sakrättsskydd inträder alltså först med traditionen.
Vad angår överlåtelse av skepp eller skeppsbygge har i sjölagsför- slaget förvärvarens sakrättsskydd knutits till inskrivningen av förvär- ' vet. Detta gäller jämväl överlåtelse genom gåva. Också i fråga om god- trosförvärv har enligt samma förslag den för lösörerätten i allmänhet gällande traditionsprincipen ersatts med inskrivningsprincipen. I en-' lighet härmed får sjölagsförslaget beträffande gåva av skepp eller- skeppsbygge anses innebära att gåvan fullbordas genom att inskrivning sökes för gåvotagarens förvärv och att sålunda tradition är utan be- tydelse för gåvans fullbordan. Av sjölagsförslaget får också anses framgå att endast inskrivningsansökan som leder till inskrivning får denna verkan. Detta innebär i sin tur, att det måste vara fråga om en definitiv överlåtelse.
Det remitterade förslaget till ändring i gåvolagen får, i överensstäm— melse med vad här ovan sagts om inskrivningsprincipens tillämpning i fråga om skepp och skeppsbygge, antas utgå från att gåva av sådan egendom fullbordas genom att inskrivning sökes för gåvotagarcns för- värv. Från denna utgångspunkt förefaller'det som om denföreslagna bestämmelsen i 1 5 andra stycket gåvolagen skulle ha kommit på 'fel plats. Såsom förut antytts avser ju detta stycke för närvarande endast fall, när gåva inte har fullbordats. Den nu föreslagna bestämmelsen framstår som om den skulle vara avsedd att innefatta ett undantag från regeln om den inte fullbordade gåvoutfästelsens ogiltighet mot givarens borgenärer och kan därför leda till missförstånd beträffande vad som krävs för att fullbordad gåva av skepp eller skeppsbygge skall anses föreligga. Däremot synes en regel härom ha sin plats i 2 & gåvo- lagen.
Med hänsyn till det anförda föreslås att bestämmelsen i 1 % andra stycket andra punkten utgår och att i ?. å som en andra punkt intages ett stadgande med förslagsvis följande lydelse:
Prop. 1973: 42 609
”I fråga om skepp eller skeppsbygge gäller i stället att gåva ej är att anse såsom fullbordad, med mindre inskrivning för förvärvet sökts enligt vad som stadgas därom i sjölagen (1891: 35 s. 1).”
Lagen om företagsinteckning Lagrådet:
Under hänvisning till vad lagrådet uttalat vid punkterna 6 och 10 i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i sjö- lagen hemställer lagrådet att punkt 2 i förevarande övergångsbestäm- melser får det innehåll som framgår av följande avfattning: ”Omfattas skepp eller skeppsbygge av företagsinteckning vid ikraftträdandet, gäl- ler äldre bcstämmelser fortfarande beträffande den egendomen, vad angår skeppsbygge dock ej sedan det registrerats.”
Är vid ikraftträdandet situationen den som här anges, nämligen att skepp eller skeppsbygge omfattas av företagsinteckning, får såsom lag- rådet förut anfört också nytillkommande inteckningar samma omfatt- ning. Detta gäller efter tillkomsten av en ny företagsinteckning'också om den vid ikraftträdandet befintliga inteckningen dödas. Blir emeller- tid den enligt vad nu sagts av inteckningarna omfattade egendomen vid något tillfälle efter ikraftträdandet helt fri från företagsinteckning, bringas därigenom de nya bestämmelserna i tillämpning och därefter tillkommande företagsinteckningar kommer inte att omfatta skeppet el- ler skeppsbygget. Närmare än vad som skett i lagrådets förslag torde ämnet inte behöva regleras i lagtext. De här angivna konsekvenserna av lagregeln kan härledas ur grunderna för 5 & ifrågavarande lag.
Slutligen må anmärkas att 4 5 i förevarande lag, vilken nu föreslås ändrad, blivit föremål för ändring också genom lagen 1971: 1215, vil- ken ändring berörde punkterna 2 och 3 i första stycket. Sistnämnda ändring har icke beaktats i det remitterade förslaget.
Förmånsrättslagen Övergångsbestämmelsema Lagrådet:
Vad först angår punkt 3 övergångsbestämmelserna till förevarande lag vill lagrådet, under erinran om punkt 6 övergångsbestämmelserna till de föreslagna sjölagsändringarna och vad lagrådet vid sistnämnda punkt anfört och hemställt, anföra följande. Punkt 3 måste avse ej blott de äldre förskott som avses i sista stycket av punkt 6 enligt dess lydelse i det remitterade förslaget utan också vissa nytillkommande förskott, angivna i nämnda sista stycke av punkt 6 enligt dess av lag- rådet föreslagna lydelse. Godtages denna lydelse, kan lämpligen punkt 3 övergångsbestämmelserna till förevarande lag avfattas så: ”Bestäm—
39. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 42
?r0p. "1973: 42 - 610
melserna i 4 5 andra stycket och 16 å i dess äldre lydelse "gäller-fort- farande i fråga om förskott som avses i punkt 6 sista stycket över- gångsbestämmelserna till lagen ( ) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1).”
Vidare erfordras en ny övergångsbestämmelse med avseende på den företeelse som beskrives i punkt 5 övergångsbestämmelserna till de fö- reslagna sjölagsändringarna. Lagrådet föreslår att den nya övergångs- bestämmelsen betecknas 5 och avfattas så: ”I fråga om panträtt på grund av inteckning i båt har de nya bestämmelserna om panträtt på ' grund av inteckning i skepp motsvarande tillämpning.”
Lagen om försäkringsavtal 87 %
Lagrådet:
Eftersom 88 5 i fråga om panträtt i tomträtt anger att bl.a. be- stämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga, bör förevarande paragraf inte samtidigt direkt ge regler beträffande sådan rätt. De i förevarande paragraf i remisslagtexten föreslagna orden ”eller tomt- rätt” bör alltså utgå ur texten. '
Lagen om dödande av förkommen handling Lagrådet:
Remissförslaget innehåller ändringar i 2 och 14 %% förevarande lag. I 13 & nämnes pantbrev såsom syftande endast på pantbrev på grund av inteckning i fastighet. Emellertid skall enligt de föreslagna bestäm— melserna i sjölagen inteckningshandling, liksom i JB, kallas pantbrev. En ändring bör sålunda ske också i 13 % förevarande lag.
Lagen om handläggning av domstolsärenden '
7$
Lagrådet:
Enligt lagen (1971: 1214) om ändring i lagen om handläggning av domstolsärendcn har 7 5 i sistnämnda lag upphört att gälla vid ut- gången av år 1971. '
Lagsökningslagen Övergångsbestämmelserna Lagrådet: En vid ikraftträdandet föreliggande inteckningshandling kan enligt
sjölagsförslagets terminologi icke avse skeppsbygge men, förutom skepp, sådan intecknad båt som omförmäles i punkt 5 övergångsbe—
Prop. 1973: 42 611
stämmelserna till sjölagsändringarna. Lagrådet föreslår att förevarande övergångsbestämmelser inleds förslagsvis så: ”Om inteckningshand- ling som rör fartyg vid ikraftträdandet utgör pant för fordran, får lag- sökning äga rum enligt 1 & andra stycket första punkten i dess nya etc.”
Luftfartslagen 11 kap. 4 & Lagrådet.-
Den föreslagna ändringen i denna paragraf är föranledd av att sjö— lagsförslaget i 25755"- upptar en motsvarande bestämmelse beträffande sjöpanträtt. Ändringen avser att bevara överensstämmelse mellan sjö- panträtt och luftpanträtt i fråga om panträttens giltighet i surrogat för pantegcndomen. Överensstämmelsen på detta område mellan sjörätt och lufträtt blir emellertid inte fullständig härigenom. Sjölagsförslaget upp- tar nämligen i 263 å en bestämmelse om att panträtt på grund av inteck- ning i skepp eller skeppsbygge också gäller i ersättning. som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på egendomen. Någon mot— svarighet härtill föreslås inte i luftfartslagen. Också i detta hänseende torde parallellitet mellan sjörält och lufträtt vara önskvärd. Det har emellertid upplysts att en särskild utredning är tillsatt med uppdrag att se över bl. a. lagstiftningen om hypotek i luftfartyg. Det kan antagas att frågan får sin lösning i det sammanhanget.
Under hänvisning till vad som anförts vid 257 S, i sjölagsförslaget fö- reslås, att orden "förlust av eller" utgår.
Övergångsbcstämmelserna Lagrådet:
Enligt övergångsbestämmelserna till nu förevarande lag om ändring i luftfartslagen skall äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om luftpanträtt som uppstått före lagens ikraftträdande. Härmed hör jäm- föras punkten 9 i övergångsbestämmelserna till sjölagsförslaget. Enligt denna punkt skall i fråga om sjöpanträtt, som uppstått före ikraft- trädandet. i stället för motsvarande äldre bestämmelser gälla bland annat den nyss berörda 257 5, som ju innebär att sjöpanträtt inte om- fattar surrogat. l remissprotokollet uttalas beträffande punkten 9 bland annat. att det inte bör komma i fråga att efter den nya lagens ikraft- trädande upprätthålla olika regler i fråga om panträtts giltighet i surrogat. Av motiveringen till nu förevarande övergångsbestämmelser framgår inte, varför man sålunda i detta hänseende funnit sig böra ha olika regler för sjöpanträtt och för luftpanträtt.
Vad beträffar avfattningen av övergångsbestämmelserna må fram—
Prop. 1973: 42 612
hållas, att med ”äldre bestämmelser” i detta sammanhang inte kan avses bestämmelser utanför luftfartslagen. Under förutsättning att den föreslagna övergångsregleringen bibehålles hernställes därför att till övergångsbestämmelserna fogas följande ”och skall därvid den i 11 kap. 4å upptagna hänvisningen till 272 och 279 %% sjölagen avse sistnämnda båda lagrum i deras lydelse före ikraftträdandet av lagen ( ) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)”.
Övriga lagar Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.
Ur protokollet: Ingrid Hellström
Prop. 1973: 42 613
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konung- en statsrådet på Stockholms slott den 9 mars 1973.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1), 2. lag om ändring i lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva, 3. lag om ändring i handelsbalken, 4. lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning, 5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), 6. lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, 7. lag om ändring i lagen (1927: 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal, 8. lag om ändring i förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskrip- tion och om kallelse å okända borgenärer, 9. lag om ändring i lagen (1927185) om dödande av förkommen handling, 10. lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols- ärenden, 11. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808), 12. lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Sjölagen
Såsom tre av lagrådets ledamöter anmärkt vid I 5 anknyter lagen (1939: 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av far- tyg m. rn. mindre väl till sjölagsförslagets nationalitetsvillkor. även om intet tekniskt betingat krav på parallellitet föreligger. En av lagrådets le- damöter har med utgångspunkt i en annan bedömning av denna och andra hithörande frågor föreslagit att det remitterade förslagets nationa- litetsvillkor frångås till förmån för en lösning som står den av kommit- tén föreslagna tämligen nära. Jag anser emellertid att det remitterade förslaget bör vidhållas. Det är nämligen, som framhållits i motiveringen till förslaget, angeläget att man inte reser onödiga hinder mot att fartyg vari svenska intressen är engagerade erkänns som svenskt och därige-
Prop. 1973: 42 614
nom förs under den svenska rättsordningen med de rättigheter och skyl- digheter det för med sig. Såväl sociala och sjösäkerhetsmässiga som kommersiella skäl kan åberopas för det. Frågan om översyn av l939 års lag får tas upp i annat sammanhang.
Vid 3—5 55 har tr= av lagrådets ledamöter förordat en redigering i nära överensstämmelse med fastighetsrättens motsvarande bestämmelser medan en av ledamöterna förordat en redigering som avviker från både den fastighetsrättsliga förebilden och det remitterade förslaget. Mot det sistnämnda har samtliga ledamöter invänt att det. med oklarhet som följd. rör sig med två slag av tillbehör, nämligen tillbehör i yttre mening och tillbehör i privaträttslig mening.
Jag kan förstå invändningen mot att begreppet tillbehör används i två skilda bemärkelser och en redigering av bestämmelserna om tillbehör till fartyg och fartygsbygget] som nära överensstämmer med fastighetsrätten är naturligtvis i och för sig välmotiverad. Emellertid finner jag den före- bilden mindre ändamålsenlig när det gäller att utforma lagtext så att den väl lämpar sig att — i förekommande fall i översatt skick — tillämpas av bl. a. utländska exekutionsmyndigheter. Jag vill därför förorda en redi- gering som väsentligen överensstämmer med nyssnämnda förslag av en lagrådsledamot men sotn, till skillnad från detta, också löser de obliga- tionsrättsliga spörsmålen i överensstämmelse med det remitterade f örsla— get. Vad lagrådet uttalat (vid 4 #5.) rörande gränsdragningen mellan nau- tisk och annan utrustning kan jag ansluta mig till.
Jag godtar vad flertalet av lagrådets ledamöter föreslagit i fråga om avregistrering enligt 16 5.
I anslutning till den av lagrådet förordade utbyggnaden av regeln om rättsverkan av anmälan för avregistrering vill jag framhålla, att den åsyftade rättsverkan i en del fall måste säkerställas även om anmäl- ningen inte leder till avregistrering. Det kan nämligen va a fråga om av- registrering på grund av att så stor skeppsandel förvärvats av utlänning att skeppet förlorat svensk nationalitet. I sådant fall skall avregistre- ringen anstå tills det visat sig om utlösningsrätt utövats enligt reglerna om partrederi och skeppet därigenom bevarats som' svenskt. Bevaras- skeppet som svenskt skall" givetvis'det förvärv som dessförinnan för-"5
anlett nationalitetsförlusten och följaktligen också avregistreringSanmäl—' ' '
ningen skrivas in. För-att inte-anmälningens-"rättsverkan skall "förfalla måste det undvikas att ärendet slutar med att'anmälningen avslås. "Av- slagsbcslut skall alltså ej meddelas utan" i stället skall det ifrågavarande - förvärvet inskrivas. Detta bör klargöras genom" titttycklig föreskrift i-I7 5 första stycket, som även i övrigt: behöver förtydligas.
De lagtekniska jämkningar. och den'omredigering som lagrådet har - föreslagit i fråga om 1.8—23 få finner jag ändamålsenliga. Jag anslu- ter mig också väsentligen till lagrådets olika uttalanden i anslutning till
Prop. 1.973: 42 615
dessa paragrafer och 24 ,6 med undantag för frågan om konkurrens mel— lan på den ena sidan kvarstad — eller skingringsförbud — för skepps- säljarens gäld och på den andra sidan inskrivning för skeppsköparens förvärv. Lagrådet har (vid 19 &) därvidlag funnit det tveksamt om skepp kan bli föremål för sådan exekutiv åtgärd till säkerhet för säljarens gäld efter köpeavtalet. Och det har då antagits att, även om säkerhetsåtgär- den kan genomföras i det läget, den likväl måste vika för köparens in- skrivningsansökan, eftersom den enligt uttrycklig reglering i 179 få ut- sökningslagen (1877: 31 s. 1) riktar sig mot gäldenären-säljaren och inte mot köparen-inskrivningssökanden.
För egen del vill jag framhålla att dessa frågor måste bedömas med utgångspunkt i att förslaget ersätter förvärvsavtalet eller besittnings- övergången med inskrivningen som det avgörande momentet för in- trädet av sakrättsskydd för förvärvet.
Att utesluta exekutiva säkerhetsåtgärder mot skeppet efter över- låtelsen skulle, i strid med nyssnämnda grundsats i förslaget. ge kö- paren ett visst sakrättsskydd redan på grund av avtalet. En i förhål- lande till utsökningslagen bokstavstrogen tolkning av kvarstadens inne- börd bör därför inte väljas utan enligt min mening bör man anse sig stå fri att främst se till det nya sakrättsliga läge som förslaget skapar. Att erkänna exekutiv säkerhetsåtgärd med ungefär sådan verkan mot tredje man som utmätning har innebär att den varken skulle behöva vika för eller utgöra hinder mot förvärvarens inskrivning. Det skulle emellertid föra alltför långt i detta sammanhang att ge provisorisk exekutiv åtgärd sådan rättsverkan. Det ligger då enligt min mening närmast till hands att tillägga åtgärden meningsfull verkan genom att i stället låta köparen få vika och hans inskrivningsansökan avslås. Sam- ma regel bör tydligen gälla, ifall överlåtaren försätts i konkurs innan förvärvaren söker inskrivning. Men jag vill betona. att utmätning där- emot inte skall föranleda avslag på förvärvarens inskrivningsansökan, eftersom Utsökningsborgenärens rätt gäller mot var och en och ändå är skyddad mot förvärvaren och dennes borgenärer. En uttrycklig före- skrift i enlighet härmed bör införas i 33 5. I fråga om den sistnämnda paragrafen godtar jag lagrådets ändringsförslag. Jag vill i detta sam- manhang till avslagsgrunden under den av lagrådet som 5 betecknade punkten framhålla att det kan hända att ärende om införing av det mot överlåtaren gällande förvärvsvillkor mot vilket förvärvarens fång strider väl tagits upp när förvärvaren söker inskrivning men t. ex. på grund av någon formalitet uppskjutits till senare inskrivningsdag. Av— slagsgrundcn under punkt 5 blir då inte tillämplig. Men i stället torde inskrivningsansökningen blir uppskjuten enligt 32 & första stycket på motsvarande sätt, eftersom det i detta läge finns anledning räkna med att förvärvet är ogiltigt eller ej kan göras gällande (jfr 20 5). Visar
Prop. 1973: 42 616
det sig sedan att förvärvsvillkoret blir infört i registret såsom gällande mot överlåtaren, medför det att förvärvaren ej kan åberopa fånget som godtrosförvärv. Hans inskrivningsansökan måste då avslås på den grunden.
Såvitt angår 25 5 vill jag, i viss män med avvikelse från vad lagrådet förordat, föreslå att definitionen av registerärende utformas som en uppräkning under särskilda numrerade punkter. Till regleringen av frå- gan om när inskrivningsdag hålls återkommer jag i det följande.
Vad beträffar de grundläggande bestämmelserna om partrederi i 40 5 har tre lagrådsledamötcr föreslagit att sammanslutningen ges egenskap av partrederi redan i och med överenskommelsen men att regeln om delad ansvarighet för redarna görs avhängig av ett anmälnings- och re- gistreringsförfarande. Jag biträder i princip detta förslag men vill und- vika att lagregleringcn innebär krav på ett fullt utvecklat register över partrederier. Ett sådant skulle bli förenat med svårlösta tekniska pro- blem och skulle, utan att kunna göra anspråk på full tillförlitlighet, bli avsevärt mer vidlyftigt och arbetskrävande än vad dess publicitetsfunk- tion rimligen motiverar. Jag har med hänsyn till det anförda stannat för att det skall vara tillräckligt att redarna till den del partrederiavtalet in- nefattar överenskommelse om delad ansvarighet anmäler det hos re- gistermyndigheten för att kungöras. Redarna bör alltså enligt denna ordning komma i åtnjutande av delad ansvarighet först i och med att anmälan om avtalet inkommit till. myndigheten under förutsättning givet- vis att den sammanslutning som sålunda anmäls utgör partrederi enligt lagens definition och att anmälningen enligt allmänna processuella grund- satser är godtagbar i formellt hänseende. Jag föreslår en föreskrift i 40 5 första stycket om att registermyndigheten ofördröjligen skall kungöra rederiavtalet men någon särskild rättsverkan bör ej knytas till själva kungörandet. Närmare bestämmelser om anmälnings- och kun- görelseförfarandet torde få meddelas av Kungl. Maj:t. Föreskriften i det remitterade förslaget att redare kan åta sig större ansvarighet än la— gen ålägger honom anser jag till skillnad från lagrådet böra stå kvar.
I enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter förordat i anslutning till 40 å i sjölagsförslaget har inom justitiedepartementet utarbetats för- slag till lag om ändring i lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbolag och enk- la bolag. Såsom lagrådet antagit kommer bestämmelsen om rederier i 8 5 lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura att bli föremål för revision. Jag erinrar om att Kungl. Maj:t den 16 februari i år till lagrådet remitterat förslag till ny firmalagstiftning m. m. Försla- get innebär att bokföringsskyldig enskild näringsidkare, som driver re- deriverksamhet, skall registreras i handelsregistret. Detta gäller även en- skild partrcdare. Denna registrering av näringsidkare får ej sammanblan- das mcd den anmälan av partrederiavtalet som kan ske enligt föreva- rande förslag.
Prop. 1973: 42 ' 617
Tre lagrådsledamöter har föreslagit att bestämmelserna i 41,42 0.ch ' I 47 555 om anmälan till' registermyndigheten av val och entledigande av huvudredare skall utgå. Jag godtar Vad dessa ledamöter anfört till stöd för sin mening. I anslutning härtill vill jag ytterligare framhålla att an- mälan av val eller entledigande av huvudredare fortlöpande'måste av- ' speglas i ett register för att 'fylla :avsedd publicitetsfunktion. Som jag nämnt vid 40 & skall emellertid något särskilt partrederiregister inte föras enligt förslaget. Att skapa ett register speciellt för redovisning av uppgifter om huvudredare skulle vara förenat med samma problem och olägenheter som ett partrederiregister. Således bör det inte heller komma ifråga att särskilt registrera huvudredare. Jag ämnar emellertid föreslå administrativa föreskrifter om att skepps- och skeppsbyggnadsre- gistren samt båtregistret, vilka kommer att uppta det övervägande fler- talet av de partrederiägda fartygen, i förekommande fall skall innehålla uppgift bl. a. om vem som är huvudredare. Vad nyssnämnda tre lag- ' rådsledamöter föreslagit om slopande av det remitterade'förslagets reg- ' lering av anmälan om val och entledigande av huvudredare bör så- lunda följas. Även de ändringar som av dessa ledamöter i övrigt för- ordats beträffande 41 och 42 55 samt av lagrådet i fråga om 47 5 första ' stycket finner jag böra vidtas.
En av lagrådets ledamöter har avstyrkt att juridisk person tillåts vara huvudredare i partrederi." Det är emellertid följdriktigt och praktiskt att tillåta detta, eftersom juridisk'person kan äga svenskt fartyg och vara partredare däri. En sådan ordning kan-inte med-. fog sättas i samband. med det skattemässiga-missbruk av partrederiet som företagsform som tidigare förekommit men som nyligen föranlett ändringar i bl. a. kom-' munalskattelagen (prop. 1972: 147, SkU 1973: 2, rskr 1973: 9, SFS 1973: 26—29). Jag finner inte skäl till ändring i förslaget på denna punkt.
Om lösen skall ges för vad det remitterade förslaget betecknar som det fulla värdet av fartygsandel, som förvärvats av-annan än medredare—', måste det i regel innebära att det belopp förvärvaren betalt blir norme- - ' rande. Det torde gälla även utan särskild föreskrift därom. Möjlighet - bör emellertid finnas att frångå det angivna priset, om detta är "uppen- bart oskäligt. Även om annat knappast torde' ha' åsyftats i'sak från' lagrådets sida, finner jag mest ändamålsenligt att utelämna den regel- som förordats i 52 5 om köpeskillingen som lägsta belopp för lösen.
I anslutning till reglerna om andelsövergång, närmast .i 52 oelzz53 55, har från lagrådets sida vidare ifrågasatts lämpligheten av att-andelsföri värvares inskrivningsansökan får bilda utgångspunkt för tid varunder lösningsrätt kan aktualiseras och utgöra slutpunkt-för andelsöverlåtarens interna rederiansvar. Lagrådet har därvid hänvisat till att ansökningen kan passera utan att medredarna uppmärksammat den. Jag finner med anledning härav att de ifrågasatta bestämmelserna bör utgå. Vidare au-
Prop. 1973: 42 618
sluter jag mig till lagrådets förslag att den förutvarande redaren skall kunna anmäla förvärvet till registermyndigheten med samma befriande verkan som den nye redarens ansökan om inskrivning av förvärvet innebär för överlåtaren enligt 53 & tredje stycket. I detta lagrum bör alltså tas upp en bestämmelse av nu angiven innebörd, kompletterad med en hänvisning till bestämmelserna i 40 5 om skyldighet för regis- termyndigheten att ofördröjligen kungöra anmälningen samt om be- fogenhet för Kungl. Maj:t att närmare reglera anmälnings- och kun- görelseförfarandet.
I anslutning till 245 5 har tre ledamöter av lagrådet anfört ytterligare två sätt att tolka sjöpanträttskonventionens till synes inbördes motsägel- sefulla regler om sjöpanträtts prioritet. Den ena av dessa tolkningar an- sluter inte bara i sak utan, till skillnad från andra diskuterade tolk- ningar, också rent formellt ganska väl till konventionen. Jag finner att den tolkningen bör föredras i den mån tongivande internationell rättstill- lämpning inte skulle slå in på en annan väg. Det förslag till jämkning av lagtexten som denna tolkning föranlett ansluter jag mig till. .
Vad angår den speciella, i 246 5 föreskrivna sanktionen mot överlå- telse av fartyg till utlandet med följd att sjöpanträtt försämras eller upp- hör är det riktigt som påpekats från lagrådets sida att alldeles samma skada kan uppstå utan att överlåtelse ägt rum, t.ex. vid exekution i främmande land där 1967 års sjöpanträttskonvcntion ej erkänns. Skill- naden är endast att i det ena fallet har fartygsägaren dock medvetet frånhänt sig den egendom som häftade för sjöpanträtt. Två av lagrådets ledamöter har ifrågasatt om sanktionsföreskrifterna . är motiverade. Inom lagrådet har lagts. fram två olika förslag till ändring av dem. Vad som anförts från lagrådets sida föranleder för min del slutsatsen, att be- stämmelserna lämpligen .kan undvaras. Jag förordar alltså att andra . stycket i 246 & utgår ur förslaget.
Jag godtar lagrådets erinran om att bestämmelsen i 247 3? bör förtydli- gas. Som jag anfört i motiveringen till det remitterade förslagets stånd- punkt att medge att äganderätten till skeppsbygge med sakrättslig ver- kan tilläggs beställaren måste varven kompenseras med en däremot sva- rande retentionsrätt. Det är. alltså fråga om retentionsrätt- till säkerhet för hela vederlagsfordringen vare sig denna utgör köpeskilling eller er- sättning vid arbetsbeting. Lagtexten bör jämkas så att detta framgår otvetydigt.
Vid 248 och 254 55 har-lagrådet utgått från att utmätnings och kvar- stads verkan att bryta preskription av sjöpanträtt skall inträda redan när sådan åtgärd i förekommande fall säkerställts genom provisoriskt omhändertagande av egendomen. enligt 60a & (jfr 183 &) utsöknings- lagen. Emellertid föreligger i sådana fall ingen utmätning eller kvarstad och det provisoriska omhändertagandet-upphör, .ifall. inte, sådan exe- kutiv åtgärd följer inom.-två veckor. Säkerställandeenligt-angivna lag-. ;
Prop. 1973: 42 619
rum kan därför ej tilläggas rättsverkan enligt 248 eller 254 5 utan att det också följs av utmätning eller kvarstad och denna rättsverkan bör då ej inträda förrän i och med utmätnings- eller kvarstadsbeslutct. Har detta inte föregåtts av provisoriskt omhändertagande av egendomen, säkerställs det i stället genom verkställighet i vanlig ordning. Jag finner att det remitterade förslaget bör'vidhållas utan ändring på dessa punk- ter.
Vad tre av lagrådets ledamöter föreslagit i fråga om redigeringen av prioritetsreglerna i 252 5 godtar jag. . Som lagrådet uttalat vid 262, 267 och 268 55, utan att dock föreslå ändring, kan det övervägas att låta panträttsbehörighet inträda redan då ägaren sökt inskrivning för sitt förvärv i stället för att förlägga inträdet av sådan behörighet till det skede då inskrivning beviljats. För det re- mitterade förslagets lösning kan anföras att det är ägnat att befordra ordning och reda i inskrivningsförhållandena och att bankerna trots allt måste bygga sina rutiner på riskfriast möjliga förutsättningar, dvs. på upplåtarens inskrivning. Den praktiska skillnaden blir också ringa, ty i regel kan ansökan och inskrivning beräknas komma att sammanfalla till - tiden. Ansökningen är rättsligt sett inte gjord förrän vid inskrivningsda— gens utgång och inskrivningen hänför sig också till denna tidpunkt. På den andra sidan skulle man med en ändring som den ifrågasatta i prin- ' cip komma fastighetsrätten närmare och få kongruens med inträdet a'v sakrättsskydd för ägarens fång. Detta har rättssystematiska fördelar. Någon gång kan det också tänkas vara praktiskt värdefullt —— t. ex. för en köpare, vars inskrivningsansökan av något rent formellt skäl inte ' genast kan bifallas — att likväl utan dröjsmål kunna företa en verksam panträttsupplåtelse, kanske till säljaren. Jag förordar därför att 262 % ' jämkas så att panträttsbehörighet skall inträda redan på grund av an-' sökan om inskrivning av ägarens förvärv. Förutsättningarna- för god- trosförvärv får jämkas på motsvarande sätt. Jag biträder i det sam- manhanget lagrådets förslag vid 268 5 att den till vilken en pantborgenär överlåtit sin pantfordran skall kunna göra självständigt godtrosförvärv- på grundval av upplåtarens inskrivning. I samband härmed bör de föreslagna reglerna om godtrosförvärv av panträtt på grund av inteck- ning (268—269 åå) omredigeras bl.a. med beaktande av den nya re- digeringen av 20 %.
I fråga om 267 & har lagrådet antagit att en bestämmelse däri medger det motsatsslutet att, om inskrivning för ett ofullbordat förvärv beviljas som om förvärvet varit fullbordat, så skulle en'med stöd därav företa- gen panträttsupplåtelse vara verksam utan'inskränkning och oavsett om borgenären är i god tro eller ej, under förutsättning att förvärvet också fullbordas i vederbörlig ordning. 1 fastighetsrätten —— där motsvarande bestämmelse återfinns i 6: 8 JB _ kan en sådan tolkning godtas, efter- som det tydligen kan göras gällande att förvärvaren är fastighetens
Prop. 1973: 42 . 620
ägare även om förvärvet. ännu kan hävas av överlåtaren (jfr prop. 1970: 20 Del A s. 240). Men sjölagsförslaget utgår från .uppfattningen att om förvärvet är ofullbordat så är överlåtaren och förvärvaren i för- ening, vardera med sin villkorliga äganderätt-till egendomen, behöriga att upplåta panträtt däri. Den ifrågasatta tolkningen strider alltså, som lagrådet också funnit, mot förslagets ståndpunkt att panträttsupplåtare i princip skall vara rätt ägare. Det finns enligt min mening varken prak- tiska eller teoretiskt betingade skäl att godta en sådan tolkning. Det re- mitterade förslagets syfte var att på denna punkt markera att förvärva- ren själv inte genom att bringa förvärvet till'återgång skulle kunna ut- plåna sina egna panträttsliga förfoganden över egendomen. Men som lagrådet tillika påpekat är detta i. och för sig klart. ändå. "Bestämmelsen kan alltså lämpligen utgå ur förslaget.. ' '
Till vad lagrådet anfört vid-269 5 om godtrosförvärv av panträtt på grund av inteckning vill jag erinra om att 1971 års ändringar i JBs reg- ler om innebörden av panträtt ochdärmed sammanhängande ändringar i utsökningslagen infört möjlighet att självständigt utmäta och till ut- sökningsborgenären pantförskriva pantbrev med verkan att denne får ställning som pantborgenär och alltså bl. a. rätt till borgenärstillägg en- ligt 6: 3 JB. Sådan pantbrevsutrnätning kan företas även medan fas- tigheten är utmätt. Det blir då, utmätningens principiella karaktär av rådighetsinskränkning till trots, nödvändigt att med full verkan och obe- roende av god tro hos pantborgenären erkänna en i motsvarande läge av fastighetsägaren företagen panträttsupplåtelse med användning av ett redan vid utmätningen föreliggande pantbrev. Sjölagsförslaget inför en motsvarande ordning i sjörätten. Jag vill erinra om att det likaledes till lagrådet remitterade lagförslaget rörande fartygsexekution innebär möjlighet till självständig utmätning av pantbrev i skepp eller skepps-- bygge med verkan som nyss angavs. Upplåtelse av panträtt i utmätt skepp eller skeppsbygge med användning av pantbrev som förelåg vid utmätningen _ nyinteckning under utmätning är i och för sig ej tillå- ten — måste alltså bli verksam fullt ut oavsett god tro hos pantborge- nären. Den praktiska räckvidden av denna ordning torde bli begränsad, inte minst med hänsyn till att förslaget rörande fartygsexekution inne- bär att hos ägaren inneliggande pantbrev skall omhändertas vid utrnät- ningen.
Jag ansluter mig i övrigt till vad lagrådet- anfört och föreslagit i fråga om sjölagsförslaget.
Såvitt gäller övergångsbestämmelserna till sjölagsförslaget kan jag bi- träda vad lagrådet uttalat och föreslagit med de undantag som framgår av det följande.
Jag är ense med lagrådet om att 3-å SjöL i dess äldre lydelse bör ha fortsatt tillämpning övergångsvis och jag kan dela lagrådets syn på hur konkurrens mellan registrering och företagsinteckning bör lösas. Emel—
Prop. 1973: 42 621
lertid bedömer jag det vara bäst att regeln om varvs och beställares. enighet som förutsättning för registrering inte begränsas till den i punkt 6 föreslagna tvåårstiden. Den ifrågavarande regeln bör gälla utan tids- begränsning och till vinnande av tydlighet utgöra första stycket i före- varande punkt. Därvid synes f.ö. den i punkt 6 första stycket b) upp- tagna bestämmelsen om bl. a. medgivande av beställaren kunna undva- ras. Jag förordar att punkt 6 utformas i enlighet med dessa synpunkter.
Efter ikraftträdandet bör, som lagrådet förordat vid punkt 8 i över- gångsbestämmelserna, i fråga om partrederi, som bildats dessförinnan, gälla att partredarna får åtnjuta delad ansvarighet utan hinder av att an- mälan enligt 40 5 inte gjorts. Jag finner dock till skillnad från lagrådet inte skäl att beträffande sådant partrederi låta rätten till prorataansvar vara beroende av att anmälan till registermyndigheten göres inom viss tid.
Sedan lagrådsremissen avläts, har genom proposition (1973: 13) lagts fram förslag till bl. a. lag om inskrivningsregister. Förslaget bygger på statsmakternas beslut om användning av ADB på fastighetsregistrering- ens område och inom det fastighetsrättsliga inskrivningsväsendet. Det kan nu bedömas som sannolikt att den sjörättsliga registrerings- och in- skrivningsverksamheten redan från början kan bedrivas med använd- ning av ADB. Därför bör vissa tillägg göras i det remitterade förslaget. Sålunda bör i 2 & tas upp bestämmelse som ger Kungl. Maj:t befogenhet att förordna om registrering och inskrivning med användning av ADB. Under förutsättning att det visar sig möjligt att inom rimlig tid ut- veckla registertekniken och i övrigt förbereda registren för praktisk an- vändning bör den nya lagstiftningen träda i kraft vid den tidpunkt då ADB-register kan tas i bruk.
Reglerna i 25 5 andra stycket om inskrivningsdag bör utformas med ledning av motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om inskriv- ' ningsregister (4 å).
Efter förebild av förslaget till lag om inskrivningsregister (5 &) bör vi- dare genom tilläggsföreskrift i 31 5 öppnas möjlighet för registermyn- digheten att skjuta upp registerärende, när det är påkallat med hänsyn till ärendets beskaffenhet eller omfattning. Sjörättsliga registerärenden kan visserligen erbjuda väl så svåra rättsliga problem som fastighets- rättsliga inskrivningsärenden och vara lika vidlyftiga som dessa. Men ' jag anser mig likväl — med hänsyn till att internationell samordning krävs i många fall av registrering och avregistrering och att näringen har allmänt berättigade krav på snabb och smidig handläggning — inte kunna förorda att registerärende, som skjutits upp på nu ifrågavarande grund, får upptagas till prövning senare än på andra inskrivningsdagen efter den då ärendet anhängiggjordes.
Med ytterligare förebild i förslaget till lag om inskrivningsregister (8 %) förordar jag ett tillägg till 39 5 av innebörd att även oriktighet i
Prop. 1973: 42 622
skepps- eller skeppsbyggnadsregistret som beror av tekniskt fel skall kunna rättas med tillämpning av denna paragraf. Också reglerna i 349 5 om ersättning av staten behöver nu kompletteras så att ersättning kan utgå även för förlust på grund av tekniskt fel. Detta för med sig behov av redaktionell jämkning av paragrafen.
Övriga lagförslag
Med anledning av lagrådets påpekande om olikheter i den övergångs— ordning som föreslås för luftpanträtt och den som föreslås för sjöpant— rätt, jfr förslaget till lag om ändring i luftfartslagen och punkt 9 i över- gångsbestämmelserna till sjölagsförslaget, vill jag framhålla att luftfarts- lagen löscr frågan om luftpanträtts surrogation endast genom att hän- visa till lagen om försäkringsavtal, vars givna övergångsordning —— äldre bestämmelser för äldre rätt _ då måste återverka på övergångsord- ningen för luftpanträtt.
Jag godtar i övrigt vad lagrådet föreslagit. I förslaget till lag om änd- ring i lagen om dödande av förkommen handling bör således tas upp även förslag om ändring i lagens 13 &.
Utöver vad jag angivit i det föregående bör göras vissa redaktionella jämkningar i de till lagrådet remitterade lagförslagen.
Även i det vid lagrådsremissen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar är redaktionell jämkning påkallad.
Den nya registermyndighet som avses i 2 5 i sjölagsförslaget bör för- läggas till en tingsrätt som är lämplig med hänsyn till ärendenas art. Som framgår av sjölagsförslaget ankommer det på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga. Jag avser att senare för Kungl. Maj:t lägga fram närmare förslag om registermyndighetens organisation.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga dels de av lagrådet granskade förslagen under numren l—9lsamt 11 och 12 med vidtagna ändringar,
dels förslaget till lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränk- ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
dels förslaget till lag om ändring 1 lagen (1895: 64 s. 1) om handelsbo- lag och enkla bolag
samt att godkänna .
de den 27 maj 1967 i Bryssel antagna internationella konventionerna om sjöpanträtt och fartygshypotek: och om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad, den förstämnda konventionen dock med de förbehåll som avses i dess artikel 14.
Prop. 1973: 42 623
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Prop. 1973: 42 _ 624
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
. sid.
Propositionen ........................................ 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1 Lagförslag ............................................ 3 Utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 26 april 1972 81 1 Inledning ................................................... 81 2 Sjölagskommitténs förslag och remissyttrandena över förslaget . .. 82 2.1 1.967 års internationella sjörättskonventioner ................ 82 2.1.1 Allmänt ............................................ 82 2.1.2 Sjöpanträttskonventionen ............................ 84 2.1.2.1 Konventionens huvuddrag .................... 84 2.1.2.2 Kommitténs överväganden och förslag .......... 87 2.1.2.3 Remissyttrandena ............................ 89
2.1.3 Skeppsbyggnadskonventionen ........................ 89 2.1.3.1 Konventionens huvuddrag .................... 89 2.1.3.2 Kommitténs överväganden och förslag .......... 91 2.1.3.3 Remissyttrandena ............................ 92 2.1.4 Gemensamma exekutionsrättsliga synpunkter ........... 92 2.1.4.1 Kommittén .................................. 92 2.1.4.2 Remissyttrandena ............................ 93 2.2 Allmänt om sjölagsförslaget ............................... 93 2.2.1 Nuvarande ordning ................................. 93
2.2.2 Kommittén ...................... . ................. 94
2.2.3 Remissyttrandena ................................... 95 2.3 Om fartyg .............................................. 96 2.3.1 Fartygs nationalitet ................................. 96 2.3.1.1 Nuvarande ordning .......................... 96 2.3.1.2 Kommittén .................................. 97 2.3.1.3 Remissyttrandena ............................ 101 2.3.2 Fartygsregister ..................................... 102 2.3.2.1 Nuvarande ordning .......................... 102 23.22 Kommittén .................................. 103 23.23 Remissyttrandena ............................ 104 2.3.3 Fartygs tillbehör .................................... 106 2.3.3.1 Nuvarande ordning .......................... 106 23.32 Kommittén .................................. 106 2.3.3.3 Remissyttrandena ............................ lll 2.3.4 Fartygs identifiering ................................. 113 2.3.4.l Nuvarande ordning .......................... 113 2.3.4.2 Kommittén .................................. ll4
Fartygs nanm ............................. ll4 Fartygs hemort ............................ 116 Fartygs igerlkänningssignal .................. 116 Fartygs nationalitetshandling ................ ll7
2.3.4.3 Remissyttrandena ............................ 117
Fartygs namn ............................. ll7 Fartygs hemort ............................ 118 Fartygs igenkänningssignal .................. 118 Fartygs nationalitetshandling ................ 118
Prop. 1973: 42 625
2.3.5 Fartygs behöriga skick m. m .......................... 118 2.3.5.1 Nuvarande ordning ........................... 118 2.3.5.2 Kommittén ................................. 119 2. 3. 5. 3 Remissyttrandena ............................ 120
2. 4 Registrering av fartyg m.m. ............................... 120
2 ..4 1 Registreringsplikt och registreringsrätt ................. 120 2.4.1. 1 Nuvarande ordning ...................... 120 ' ' 2.4.1.2 Kommittén ................................. 121
Registreringsplikt .......................... 121 Registreringsrätt ........................... 124 24.13 Remissyttrandena ............................ 124 Registreringsplikt .......................... 124 Registreringsrätt ........................... 125
2.4.2 Inskrivningsplikt och inskrivningsrätt .................. 126 24.21 Nuvarande ordning .......................... 126 2.4.2.2 Kommittén .................................. 127
Inskrivningsplikt ........................... 127 Inskrivningsrätt ............................ 127 Skeppsbyggen ............................. 128 2.423 Remissyttrandena ............................ 131 Inskrivningsplikt ........................... 131 Inskrivningsrätt ............................ 131 Skeppsbyggen ............................. 131
2.4.3 Avregistrering ...................................... 133 2.4.3.1 Nuvarande ordning .......................... 133 2.4.3.2 Kommittén ................................ . 133 2.433 Remissyttrandena ............................ 135 2.4.4 Inskrivning av skeppsnamn .......................... 135 2.4.4.l Nuvarande ordning .......................... 135 2.4.4.2 Kommittén .................................. 135 2.4.4.3 Remissyttrandena ............................ 138 2.4.5 Verkan av registrering och inskrivning ................. 138 2.4.5.1 Nuvarande ordning .._. . . . . . . . . . . . . . .." ........ 138 2.4.5.2 Kommittén .................................. 140
Allmän grundsats .......................... 140 Sakrättsskydd på grund av inskrivning ........ 140 Företräde och godtrosförvärv på grund av in- skrivning .................................. 142 Publicitetsverkan ........................... 143 2.4.5.3 Remissyttrandena ............................ 143 Allmän grundsats .......................... 143 Sakrättsskydd på grund av inskrivning ........ 143 Företräde och godtrosförvärv på grund av in- skrivning .................................. 144 Publicitetsverkan ........................... 144
2.4.6 Huvuddragen av registrerings- och inskrivningsförfarandet 145 2.4.6..l Nuvarande ordning .......................... 145 2.4.6.2 Kommittén .................................. 145 2.463 Remissyttrandena ............................ 147
2.5 Partrederi ............................................... 148 2.5.1 Partrederiets grunddrag .............................. 148
2.5.1.1 Nuvarande ordning .......................... 148
Prop. 1973: 42 626
2.6
2.7
2.5.l.2 Kommittén .................................. 149 2.5.1.3 Remissyttrandena ............................ 150 2.5.2 Huvudredaren ...................................... 151 2.5.2.l Nuvarande ordning .......................... 151 2.522 Kommittén .................................. 152 2.5.2.3 Remissyttrandena ............................ 153 2.5.3 Beslut i rederiangelägenheter ......................... 153 2.5.3.1 Nuvarande ordning .......................... 153 2.532 Kommittén .................................. 154 2.5.3.3 Remissyttrandena ............................ 154 2.5.4 Rederidriften ....................................... .154 2541 Nuvarande ordning .......................... 154 2.5.4.2 Kommittén .................... - .............. 155 2.5.4.3 Remissyttrandena ............................ 155 2.5.5 Räkenskap och redovisning .......................... 155 2551 Nuvarande ordning .......................... 155 2.5.5.2 Kommittén .................................. 155 2.5.5.3 Remissyttrandena ............................ 156 2.5.6 Partredarcs lösningsrätt vid andelsövergång ............ 156 2.5.6.1 Nuvarande ordning .......................... 156 2.5.6.2 Kommittén .................................. 156 2.563 Remissyttrandena ............................ 157 2.5.7 Partrederiets upplösning m. m. ....................... 157 2.571 Nuvarande ordning .......................... 157 25.72 Kommittén .................................. 157 2.5.7.3 Remissyttrandena ............................ 158 Redares ansvarighet m. m. . ................................ 159 2.6.1 Nuvarande ordning .................................. 159 2.6.2 Kommittén ......................................... 159 2.6.3 Remissyttrandena .................................... 161 Sjöpanträtt och fartygshypotek ............................ 162 2.7.1 Sjöpanträtt i fartyg ................................. 162 2.7.1.1 Nuvarande ordning .......................... 162 2.7.1..2 Kommittén .................................. 162 Sjöpantfordringarna ........................ 163 Pantobjektet .............................. 1 63 Pantgäldenären ............................ 163 Förmånsrätt: ............................... 164 Panträttens upphörande ..................... 165 2.7.l.3 Remissyttrandena ............................ 166 Sjöpantfordringarna ........................ 166 Pantobjektet ............................... 166 Pantgäldenären ............................ 166 Förmånsrätt: ............................... 166 Panträttens upphörande 166 2.7.2 Sjöpanträtt i last .................................... 166 27.21 Nuvarande ordning ........................... 166 - 2.722 Kommittén ................................... 167 2.7.2.3 Rcmissyttrandena ............. . .............. 168 2.7.3 Retentionsrätt ...................................... 168 2.7.3.1 Nuvarande ordning .......................... 168 2.7.3.2 Kommittén ................................... 169 2.733 Remissyttrandena ............................ 172
Prop. 1973: 42 ' 627
2.7.4 Fartygshypotek .................................... 173 2.7.4.1 Nuvarande ordning ...................... 173 2.7.4.2 Kommittén .................................. 176
Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning . 176 Panträttens innebörd ....................... 178 Panträttsupplåtelse i vissa fall ............... 178 Ägarhypotekets innebörd ................... 180 lntecknings företräde ....................... 181 Vissa bestämmelser om intecknings och pant- brevs giltighet ............................. 182 Inteckningsförfarandet ...................... 185 27.43 Remissyttrandena ............................ 188 Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning . 188 Panträttens innebörd ....................... 189 Panträttsupplåtelse i vissa fall ................ 189 Ägarhypotekets innebörd ................... 189 Intecknings företräde ....................... 189 Vissa bestämmelser om intecknings och pant- brevs giltighet ............................. 190 Inteckningsförfarandet ...................... 190
2.7.5 Surrogation och försäkringsskydd ..... ' ................ 191 2.751 Nuvarande ordning .......................... 191 27.52 Kommittén .................................. 191 2.7.5.3 Remissyttrandena ............................ 193
2.7.6 Lagkonfiikter ...................................... 193 2.7.6.1 Nuvarande ordning ...................... '. 193 2.7.6.2 Kommittén .................................. 194 2.7.6.3 Remissyttrandena ..... . ....................... .196 2.7.7 Inskrivning av certeparti ............................. 197 2.7.7.1 Nuvarande ordning .......................... 197 2.7.7.2 Kommittén ............................... .. . . 197 27.73 Remissyttrandena ............................ 199 2.8 Statsansvar för vissa rättsförluster .......................... 201 2.8.1 Nuvarande ordning ................................. 201 2.8.2 Kommittén ........................................ 202
2. 8. 3 Remissyttrandena ................ . ................... 204
3 Föredraganden .................................... - .......... 204 3.1 1967 års internationella sjörättskonvcntioner ............. '. . . 204
3.1.1 Allmänt ................................ . ........... 204 .
3.1.2 Sjöpanträttskonventionen ............................. 204 3.1.3 Skcppsbyggnadskonventionen ......... ' ............... 205 3.1.4 Gemensamma exekutionsrättsliga synpunkter ........... 206 3.2 Allmänt om sjölagsförslaget .............. ,. .. ............. 206 3.3 Om fartyg ................ . ............ . .................. 209 3.3.1 Fartygsnationalitet ....... 209 3.3.2 Fartygsregister .................................... 215 3.3.3 Fartygs tillbehör .................................... 219 3.3.4 Fartygsidentifiering......................: .......... 223 Fartygs namn ...................................... 223 Fartygs hemort ...................................... 225 Fartygs igenkänningssignal ........................... 225 3.3.5 Fartygs behöriga skick m. m .......................... 226 3.4 Skeppsregistrering m. m. .................................. 226
Prop. 1973: 42 628 3.4.1 Registreringsplikt ................................... 226 3.4.2 Registreringsrätt .................................... 229 3.4.3 Inskrivningsplikt .................................... 230 3.4.4 Inskrivningsrätt .............................. -. ..... 231 3.4.5 Skeppsbyggen ...................................... 234 3.4.6 Avregistrering .. ..................................... 238 3.4.7 Inskrivning av skeppsnamn .......................... 239 3.4.8 Verkan av registrering och inskrivning ................. 241
3.4.8.1 Allmän grundsats ............................ 241 3.482 Sakrättsskydd på grund av inskrivning .......... 243
3.4.8.3 Företräde och godtrosförvärv på grund av inskriv- ning ........................................ 245 3.4.8.4 Publicitetsverkan ............................. 250 3.4.9 Huvuddragen av registrerings- och inskrivningsförfarandet 251 3.5 Partrederi ......... - ...................................... 254 3.5.1 Partrederiets grunddrag .............................. 254 3.5.2 Huvudredaren ...................................... 258 3.5.3 Beslut i rederiangelägenheter ......................... 259 3.5.4 Rederidriften ....................................... 260 3.5.5 Räkenskap och redovisning .......................... 260 3.5.6 Partredares lösningsrätt vid andelsövergång ............ 261 3.5.7 Partrederiets upplösning ............................. 261 3.6 Sjöpanträtt och skeppshypotek ............................ 263 3.6.1 Sjöpanträtt i fartyg ................................. 263 3.6.1.1 Sjöpantfordringarna .......................... 263 3.6.1.2 Pantobjektet .................................. 264 3.6.l.3 Pantgäldenären .............................. 264 3.6.1.4 Förmånsrätt ................................. 265 3.6.1.5 Panträttens upphörande ....................... 265 3.6.2 Sjöpanträtt i last .................................... 266 3.6.3 Retentionsrätt ............................... - ....... 267 3.6.4 Skeppshypotek ..................................... 270 3.6.4.1 Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning . . 270 3.6.4.2 Panträttens innebörd ......................... 273 3.643 Panträttsupplåtelse i vissa fall .................. 275 3.6.4.4 Ägarhypotekets innebörd . . .- ......... - ......... 280 3.6.4.5 lntecknings företräde ......................... 281 3.6.4.6 Vissa bestämmelser om intecknings och pant- brevs giltighet: ............................... 282 3.6.4.7 Inteckningsförfarandet ......... - ............... 284 3.6.5 Surrogation och försäkringsskydd ..................... 288 3.6.6 LagkonHikter .. ..................................... 290 3.6.7 Inskrivning av certeparti ............................. 293 3.7 Statsansvar för vissa rättsförluster m. m. .............. - ...... 2 96 4 Sjölagsförslagets enskilda bestämmelser ........................ 298 4.1 Första kapitlet .......................................... 298 1 5 ................................................... 298 25 ........................... 298 3—5 åå ............................................... 299 65 ................................................... 301 7 5 ................................................... 302 8 5 ................................................... 302
9—10 åå .................................... - .......... 303
Prop. 1973: 42 629
4.2 _Andra kapitlet . .. ........ .. .............................. 303 ' 115 .................................................. 303 125 .................................................. 304 135 ............................. 305 145 .................................. 306 155 ........... ............................. 307 16—1755 .......... . .................................. 307 185 ............. . .................................... 308 19—2155 ............................................. 308 22% .............. ............................. 308. 235 ............................... 309 245 ............................... 309 255 .................................................. 310-. 265 ............ . ....................................... 311 275 ............................ 312 285 ............................. 313 295 .................................................. 314 305 .................................................. 315 315 .................................................. 316 325 .................................................. 318 335 .............................. 320 345 .................................................. 321 355 .................................. 321 365 .................................................. 322 .- 375 .......... . .................................... 322. 385............— ...... . ................................ 3 23- 395............... .................................... 324- 4.3 Tredje kapitlet ........................................... 325 - 405 .................................................. 325 41—4285..... .......................................... 326 435 ........... . ................................... 326- 445 ......... ............................. 327- 455 ............ - ...................................... 327- 465 .................................................. 327 475 .............. _ .................................... . 327 485 ................................................... 327 495 ............... . ................................... 328 505 .............. _ ....... . .............................. 3 23 515 .................................................. 328 525 .................................................. 328 535 .................................................. 328 545 .................................................. 329 555 .................................................. 329 565 ................. . ................................. 330 575 ............ . ...................................... 330 4.4 Fjärde kapitlet .................................... 330 - 695 .............. . ............... . ....................... 330 -- 4.5 Femte kapitlet ........................... 332 1135 ............. . .................................... 332" 4.6 Tionde kapitlet .......................................... 332 233—24355 ............................................. 332 4.7 Elfte kapitlet ............................................ 333
2445 ......... ...................... . ...... 333
Prop. 1973: 42 630
245 5 ................................................. 336 246 ij ................................................. 337 247 g ................................................. 338 248 g ................................................. 338 249 5 ................................................. 339 250 g ................................................. 340 251 & ................................................. 340 252 5 ................................................. 340 253 5 ................................................. 340 254 5 ................................................. 341 255 & ................................................. 341 256 5 ................................................. 342 257 g ................................................. 343 258 (5 ................................................. 343 259 5 ................................................. 344' 260 g ........................................ . ........ 344 261 g ................................................. 344 262 5 ................................................. 344 263 5 ................................................. 344 264 5 ................................................. 345 265 5 ................................................. 345 266 g ................................................. 345 267 5 ................................................. 346 268 5 ................................................. 347 269 5 ................................................. 347 270 g ................................................. 347 271 5 ................................................. 347 272 g ................................................. 347 273 5 ................................................. 348 274 5 ................................................. 348 275 & ................................ . ................. 348 276 g ................................................. 343 277 s ................................................. 349 278 5 ................................................. 349 279 5 ................................................. 350 280 5 ................................................. 350 281 5 ................................................. 351 282 g ................................................. 351 283 5 ................................................. 351 284 5 ................. . ................................ 352 285 & ................. . ................................ 352 286—290 55 ............................................ 353 291 5 .................................................. 353 292 5 ................. . ................................ 353 293 g .................................................. 353 4.8 Tolfte och fjortonde kapitlen .............................. 354 305 5 ................................................... 354 4.9 Femtonde kapitlet . ....................................... 356 348 5 ................. . ................................ 355 349 5 .................................................. 356 350 5 .................................................. 357 351 5 .................................................. 357
Prop. 1973: 42 531
352—353 55 ........................................... 357 4.10 Övergångsbestämmelser .................................... 357 4.101 Allmänna synpunkter .............................. 357 4.102 Ikraftträdande ..................................... 358 4.10.3 Till 1 kap. SjöL ................................... 359 4.10.4 Till 2 kap. SjöL ................................... 359 4.10.5 Till 3 kap. SjöL ................................... 363 4.106 Till 10 kap. SjöL .................................. 364 4.107 Till 11 kap. SjöL .................................. 364 4.10.8 Till 15 kap. SjöL .................................. 368 5 Övriga lagförslag ............................................ 369 5.1 Allmänt ................................................ 369 5.2 Lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva .......... 369 5.3 Handelsbalken .......................................... 370 5.4 Lagen (1966: 454) om företagsinteckning .................... 370 5.5 Förmånsrättslagen (1970: 979) ............................. 372 5.6 Lagen (1927: 77) om försäkringsavtal m. m. ................. 374 5.7 Förordningen (1862: 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer ..................................... 375 5.8 Lagen (1927: 85) 'om dödande av förkommen handling ........ 375 5.9 Lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden ...... 376 5.10 Lagsökningslagen (1946: 808) ............................. 377 5.11 Sekretesslagen .......................................... 377 5.12 Luftfartslagen (1957: 297) ................................ 378 6 Upprättade lagförslag ........................................ 379 7 Hemställan ................................................. 379 Bilagor 1. 1967 års internationella sjöpanträttskonvcntion .................. 380 2. 1967 års skeppsbyggnadskonvention ............................ 390 3. Förslag av sjölagskommittén ................................... 394 4. Det remitterade förslaget ...................................... 431 5. Vissa delar av sjölagsförslaget med innehållsmässiga motsvarighe- ter i SjöL .................................................... 506 Utdrag av lagrådets protokoll den 16 februari 1973 ............ 533 Utdrag av Statsrådsprotokollet över justitieärenden den 9 mars 1973 613
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 720079
