Prop. 1966:107
('med förslag till lag om vapenfri tjänst m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
1
Nr 107
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vapenfri tjänst m. m.; given Stockholms slott den 25
mars 1966.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels
anta härvid fogade förslag till
1) lag om vapenfri tjänst, 2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken, 3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän,
4) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74),
6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688),
7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83),
8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänst göring m. m.,
9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester,
dels
bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen departe
mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en omläggning av den vapenfria tjänsten. Försla get innebär att de vapenfrias tjänstgöring inte betraktas som värnplikts tjänstgöring utan träder i stället för denna som en särskild tjänsteplikt.
—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107
2
Frågor om tillstånd till vapenfri tjänst prövas av en nyinrättad nämnd, va
penfrinämnden, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Arbetsmark
nadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som de vapenfria skall
fullgöra och har tillsyn över de vapenfrias utbildning och tjänstgöring.
Tjänstgöringen förläggs i princip utanför krigsmakten. Den vapenfrie är
under tjänstgöringen inte att anse som krigsman och blir därför inte under
kastad för krigsman gällande straffbestämmelser. Vapenfria får samma för
måner i fråga om avlöning, familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som
värnpliktiga i allmänhet.
Kostnaderna för vapenfriverksamheten -— bortsett från kostnaderna för
vapenfrinämnden — föreslås belasta elfte huvudtiteln. För de närmaste tre
budgetåren bestrids emellertid kostnaderna övergångsvis slutligt från fjärde
huvudtiteln.
De grundläggande bestämmelserna för den vapenfria tjänsten har samlats
i en särskild lag om vapenfri tjänst, som fr. o. m. den 1 oktober 1966 ersätter
den nuvarande lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga. Den före
slagna reformen medför vidare ändringar i brottsbalken m. m.
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966 3
1) Förslag
till
Lag
om vapenfri tjänst
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §•
Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.
Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri tjänstepliktig.
2
§•
Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst, som är betydelsefull för samhället, såsom
a) brandtjänst inom civilförsvaret,
b) reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk eller tele verket,
c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinal- väsendet,
d) ekonomi- eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvalt ning.
Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas att tjänstgöra inom krigsmak ten, om han icke förklarat sig villig därtill.
3 §.
Vapenfri tjänstepliktig får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition.
Söker den som fullgör värnpliktstjänstgöring tillstånd att fullgöra va penfri tjänst och har han icke tidigare gjort sådan ansökan, äger bestäm melsen i första stycket tillämpning på honom till dess ansökningen av gjorts slutligt. Lämnas ansökningen utan bifall, skall tjänstgöring under den tid då bestämmelsen varit tillämplig på den värnpliktige icke tillgodoräknas honom som fullgjord värnpliktstjänstgöring.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
4
§•
Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring som va
penfri tjänstepliktig skall fullgöra.
Styrelsen har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning och tjänst
göring.
Tjänstgöringstid in. m.
5
§•
Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra fem
hundrafyrtio dagar. Tjänstgöringen kan fördelas i omgångar över hela
värnpliktstiden.
Inkallas värnpliktiga med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967), får även vapenfri tjänstepliktig kallas till
tjänstgöring. Tjänstgöringstiden får icke överstiga etthundraåttio dagar, om
tjänstgöringen föranledes av inkallelse av värnpliktiga med stöd av 27 g
2 mom. värnpliktslagen.
Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning av
tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst vid
beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar Konungen bestäm
melser.
6
§■
Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer när vapenfri tjänstepliktig skall
tjänstgöra. Styrelsen äger överlåta denna uppgift på annan statlig myndig
het i fråga om tjänstgöring där.
7 §•
Som tjänstgöringstid tillgodoräknas tid under vilken vapenfri tjänste
pliktig varit frånvarande från tjänstgöring till följd av sjukdom eller skada
vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak.
Konungen äger bestämma, att tid för frånvaro från tjänstgöring av an
nan anledning än som avses i första stycket får tillgodoräknas som tjänst
göringstid.
8
§.
Vapenfri tjänstepliktig skall efterkomma kallelse till tjänstgöring. Är
lian av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det kan ske
anmäla förfallet till den som utfärdat kallelsen.
Vapenfri tjänstepliktig skall ställa sig till efterrättelse de tjänstgörings-
föreskrifter som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen eller myndighet hos
Aålken
han tjänstgör.
9 §•
Ändras vapenfri tjänstepliktigs postadress skall han genast vidtaga så
dan åtgärd att postförsändelse från arbetsmarknadsstyrelsen eller myn
dighet hos vilken han tjänstgör kan komina honom till handa utan dröjs-
mål.
Vapenfri tjänstepliktig skall utkvittera postförsändelse från arbetsmark nadsstyrelsen eller myndighet hos vilken han tjänstgör, taga del av försändel sens innehåll samt på anmodan lämna myndigheten de upplysningar som fordras om personliga förhållanden av betydelse för hans tjänstgöring.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966 5
Prövning av tillståndsurende m. in.
10
§.
Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfri nämnden, som består av ordförande och sex andra ledamöter. För ledamot skall finnas ersättare. Ordförande och ersättare för honom skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Vid hinder för ordföranden tjänstgör ersättare för honom som ordförande.
Konungen utser ledamöter och ersättare för viss tid.
11
§.
Vapenfrinämnden är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ord föranden eller ersättare för honom, äro närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta förena sig eller, vid lika röstetal, den
nening som ordföranden biträder.
12
§.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i tillämpliga delar ledamot av vapenfrinämnden.
13 §.
Vapenfrinämnden äger återkalla tillstånd till vapenfri tjänst, när den tjänstepliktige ansöker därom eller ändrade förhållanden annars föranleda
det.
Nämnden äger även utan ansökan besluta att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring.
Ansvarsbestämmelser m. m.
14 §.
Vapenfri tjänstepliktig, som olovligen avviker eller uteblir från tjänst göringsstället, döines till böter eller fängelse i högst sex månader.
Begås brott som avses i första stycket under beredskapstillstånd eller när riket är i krig, dömes till böter eller fängelse i högst två år.
15 §.
Vapenfri tjänstepliktig, som under tjänsteutövning är så påverkad av al koholhaltiga drycker eller annat lierusningsmedel, att hans förmåga att
fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt, dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.
16 §.
Vapenfri tjänstepliktig, som av försummelse, oförstånd eller oskicklig
het åsidosätter vad som åligger honom enligt reglemente, instruktion eller
annan allmän bestämmelse, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffen
het, dömes, om ej gärningen är särskilt belagd med straff, till böter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år.
17 §.
Vapenfri tjänstepliktig, som utan laga förfall underlåter att fullgöra skyl
dighet enligt 9 §, dömes till böter högst femhundra kronor.
Lämnar han vid fullgörande av sådan skyldighet uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet oriktig uppgift, dömes till böter eller fängelse i högst sex må
nader.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
18 §.
Begår vapenfri tjänstepliktig brott som avses i 14—16 §§ och är brottet
att anse som ringa, kan han i stället för straff meddelas tillrättavisning i
form av
varning,
åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,
högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller
annan särskild uppgift (extratjänst),
förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom
förläggningsområde eller, om han icke är förlagd inom sådant område, utom
bostaden (utegångsförbud).
19 §.
Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning tillkom
mer civilförsvars-, brand- eller arbetschef, som är underkastad ämbetsan-
svar, i fråga om underställd personal.
Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den fe
lande lämna denne tillfälle att förklara sig.
20
§.
Vapenfri tjänstepliktig, som meddelats tillrättavisning, äger begära om
prövning av tillrättavisningen. Om han tjänstgör hos statlig myndighet, skall
omprövning begäras hos denna och i annat fall hos arbetsmarknadsstvrel-
sen.
Meddelad tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.
Om åtal väckes innan tillrättavisning verkställts till fullo, skall verkstäl
ligheten upphöra. Detsamma gäller om tjänstgöringen upphör.
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
7
21
§.
Uteblir vapenfri tjänstepliktig utan anmält laga förfall från tjänstgöring, som ålagts honom, eller avviker han olovligen därifrån, skall han på fram ställning av myndighet, som kallat honom till tjänstgöringen, omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndighetens försorg.
Besvär
22
§.
Talan mot beslut av vapenfrinämnden föres hos Kungl. Maj :t genom be
svär.
Mot beslut i ärende om omprövning av tillrättavisning får talan ej föras.
Tillämpningsföreskrift
23 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko nungen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966, då lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga skall upphöra att gälla.
Den nya lagen gäller även för den som före lagens ikraftträdande erhållit tillstånd till vapenfri tjänst. Härvid skall följande iakttagas.
1. Uttagning till tjänstgöring enligt äldre lag skall bestå. Den som utta- gits till tjänstgöring vid krigsmakten skall dock bli överförd till tjänstgö ring utanför krigsmakten, om han begär det.
2. Äldre bestämmelser om utbildningstid gälla för den som börjat tjänst göra före den nya lagens ikraftträdande.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
2) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken
Härigenom förordnas, att 21 kap. 20 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
21 kap.
Krigsmän äro enligt denna balk
de vilka såsom officerare, underof
ficerare, underbefäl eller meniga
äro anställda vid krigsmakten, värn
pliktiga samt hemvärnsmän och
hemvärnsrekryter, samtliga under
den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro
ock, i den mån Konungen med hän
syn till behovet av befälsföring och
övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställ
da vid krigsmakten eller förbundit
sig att såsom frivilliga fullgöra krigs
tjänst, under den tid de i sådan egen
skap äro tjänstgöringsskyldiga. Om
någon åtnjuter ledighet som ej är
begränsad till kortare tid än två
månader, anses han icke tjänstgö-
ringsskyldig. Närmare bestämmel
ser om vad som avses med krigsmak
ten meddelas av Konungen.
De som----------------------------------- --- .
Krigsman, som------------------- —--------
§.
Krigsmän äro enligt denna balk
de vilka såsom officerare, underof
ficerare, underbefäl eller meniga äro
anställda vid krigsmakten, värnplik
tiga
som ej fått tillstånd till vapen
fri tjänst
samt hemvärnsmän och
hemvärnsrekryter, samtliga under
den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro
ock, i den mån Konungen med hän
syn till behovet av befälsföring och
övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställ
da vid krigsmakten eller förbundit
sig att såsom frivilliga fullgöra krigs
tjänst, under den tid de i sådan egen
skap äro tjänstgöringsskyldiga. Om
någon åtnjuter ledighet som ej är
begränsad till kortare tid än två
månader, anses han icke tjänstgö-
ringsskyldig. Närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten
meddelas av Konungen,
särskild tjänsteplikt.
--------till denne.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
Kungi. Maj.ts proposition nr 107 år 1966 9
3) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän
Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
För mindre--------------------------------------- fartyget (landgångsförbud).
Begår till vapenfri tjänst uttagen krigsman som icke står under mili tärt befäl förseelse som avses i 21 kap. 11, H eller 18 § brottsbalken och är förseelsen att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas tillrättavisning i form av var ning, extratjänst eller utegångsförbud enligt vad i första stycket sägs.
Ej må —---------------------------------- eller tjänstbarhet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
1 Senaste lydelse av 14 § se 1964:170.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
4) Förslag
till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
66
§.
Rätt att-------------------- —------------ sådan rätt.
Tillrättavisningsrätt mot-------------------------------------- för örlogsdepå.
Såvitt angår-------------------------—-------- å hemvärnet.
Tillrättavisningsrätt mot krigsman
som är uttagen till vapenfri tjänst
tillkommer civilförsvars-, brand- och
arbetschef i fråga om underställd
personal.
68
§.
Vill någon begära omprövning av
honom ålagd tillrättavisning, skall
han skriftligen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har be
straffningsrätt.
Till vapenfri tjänst
uttagen krigsman, som icke står un
der militärt befäl, har att göra så
dan framställning hos befälhavaren
för det försvarsområde inom vilket
han är förlagd.
Vill någon begära omprövning av
honom ålagd tillrättavisning, skall
han skriftligen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har be
straffningsrätt.
69 §.
Ålagd tillrättavisning-------------------------- i verkställighet.
Om, innan tillrättavisning till fullo Om, innan tillrättavisning till fullo
verkställts, åtal väckes eller disci- verkställts, åtal väckes eller disci-
1 Senaste lydelse av 66, 68 och 69 §§ se 1949: 364.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
plinstraff ålägges för samma förse
else, skall verkställigheten upphöra.
Detsamma gäller, om den tillrätta
visade upphör att stå under militärt
befäl
eller, vad beträffar krigsman
som uttagits till vapenfri tjänst och
icke står under militärt befäl, om
tjänstgöringen upphör.
plinstraff ålägges för samma förse
else, skall verkställigheten upphöra.
Detsamma gäller, om den tillrätta
visade upphör att stå under militärt
befäl.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
5)
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas, att 13 § civilförsvar slagen den 22 april 1960 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
13
Ej må utan tillstånd av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigan
de, av överbefälhavaren tjänstgöring
i civilförsvaret åläggas någon å så
dan tid, att han därigenom hindras
fullgöra honom på grund av värn
plikt eller såsom hemvärnsman eller
eljest åvilande skyldighet att tjänst
göra vid krigsmakten.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ej må utan tillstånd av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigan
de, av överbefälhavaren tjänstgöring
i civilförsvaret åläggas någon å så
dan tid, att han därigenom hindras
fullgöra honom på grund av värn
plikt eller såsom hemvärnsman eller
eljest åvilande skyldighet att tjänst
göra vid krigsmakten.
Ej heller må
utan tillstånd av Konungen vapen
fri tjänstepliktig åläggas civilför-
svarsplikt så att han därigenom
hindras fullgöra vapenfri tjänst.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
13
6) Förslag
tUl
Lag
om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688)
Härigenom förordnas, att 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 19531
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
8
§•
Kommer riket — — — medgiva ( tjänsteplikt för medicina l-
personal).
Den som fullgör militärtjänst är Den som fullgör militärtjänst
eller
undantagen från tjänsteplikt för me-
vapenfri tjänst
är undantagen från
dicinalpersonal.
tjänsteplikt för medicinalpersonal.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
1 Lagen omtryckt 1966:52.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
7) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83)
Härigenom förordnas, att 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
11
§.
(Föreslagen lydelse)
Den som på grund av värnplikt
eller civilförsvarsplikt tages i an
språk för tjänstgöring vid krigsmak
ten är undantagen från tjänsteplikt,
så ock civilförsvarspliktig under tid
då tjänstgöring i civilförsvaret ut
gör hinder för tjänstepliktens full
görande.
Den som på grund av värnplikt
eller civilförsvarsplikt tages i an
språk för tjänstgöring vid krigsmak
ten är undantagen från tjänsteplikt,
så ock civilförsvarspliktig under tid
då tjänstgöring i civilförsvaret utgör
hinder för tjänstepliktens fullgöran
de.
Från tjänsteplikt är även den
undantagen som fullgör vapenfri
tjänst.
Den som-------------------------- allmän tjänsteplikt.
Beträffande den------- - —------------allmän tjänsteplikt.
Om synnerliga — —-----------------av tjänsteplikt.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
15
8) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
2
Skall arbetstagaren fullgöra värn
pliktstjänstgöring, som är till tiden
i lag bestämd och skall pågå mer
än tre månader, vare arbetsgivaren
utan hinder av vad i 1 § stadgas be
rättigad att på grund därav skilja
arbetstagaren från hans anställning,
därest vid arbetsavtalets ingående
överenskommits att anställningen
skall upphöra vid
värnpliktstjänstgö
ringens
början. I övrigt vare förbe
håll, varigenom inskränkning göres
i rätt som enligt denna lag tillkom
mer arbetstagaren, icke bindande.
Arbetstagaren är----------------- — —
(Föreslagen lydelse)
§•
Skall arbetstagaren fullgöra värn
pliktstjänstgöring
eller vapenfri
tjänst,
som är till tiden i lag bestämd
och skall pågå mer än tre månader,
vare arbetsgivaren utan hinder av
vad i 1 § stadgas berättigad att på
grund därav skilja arbetstagaren
från hans anställning, därest vid ar
betsavtalets ingående överenskom
mits att anställningen skall upphöra
vid
tjänstgöringens
början. I övrigt
vare förbehåll, varigenom inskränk
ning göres i rätt som enligt denna
lag tillkommer arbetstagaren, icke
bindande.
tjänstgöringens början.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
9) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester
Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 17 maj 1963 om semester1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
7 §•
Semester utgår---------------------------------------en dag.
Med dag,------- ------------------------------- nittio dagar;
d) fullgjort sådan i 27 § värn- d) fullgjort sådan i 27 § värn
pliktslagen eller med stöd därav fö- pliktslagen eller med stöd därav fö
reskriven militärövning om högst reskriven militärövning om högst
sextio dagar, som ej är beredskaps- sextio dagar, som ej är beredskaps-
övning eller direkt ansluter sig till övning eller direkt ansluter sig till
första tjänstgöring, dock att av tid första tjänstgöring,
eller fullgjort
för militärövning högst sextio dagar
motsvarande vapenfri tjänst,
dock
under varje kvalifikationsår må räk- att av tid för militärövning
eller va
nas
arbetstagaren till godo; eller
penfri tjänst
högst sextio dagar un
der varje kvalifikationsår må räk
nas arbetstagaren till godo; eller
e) efter det-----------------------------------— till godo.
Dag, under------------ -— —-----------------arbete utförts.
I fall----------- - — — ----------------till arbetet.
Om förlängd------------------------------ ----------särskild lag.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1966.
1 Senaste lydelse av 7 § se 1964: 100.
Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
17
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 mars 1966.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
änge
, K
ling
, E
denman
, J
ohansson
,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, G
ustafsson
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga angående
lag om vapenfri tjänst m. m.
samt anför.
Inledning
Frågan om behandlingen av de s. k. samvetsömma har länge varit före
mål för överväganden. 1898 års värnpliktskommitté fann sig inte kunna
förorda rätt till befrielse från vapenövning för samvetsömma. Kungl. Maj :t
utfärdade emellertid år 1902 ett cirkulär, enligt vilket vederbörande trupp-
förbandschefer bemyndigades att efter utredning förordna att värnpliktig,
som hyste allvarliga samvetsbetänkligheter mot att fullgöra vapentjänst,
skulle användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet. År
1920 tillkom den första lagen i ämnet, sedan vid ett flertal riksdagar väckts
motioner om att samvetsömma måtte beredas tillfälle att i stället för militär
tjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räkning. Enligt 1920 års lag
kunde värnpliktig få tillstånd antingen att tjänstgöra vid krigsmakten utan
att övas i vapens bruk eller att utföra civilt arbete för statens räkning. 1920
års lag avlöstes år 1925 av en ny lag i ämnet. Enligt denna kunde för vapen
fri tjänst åberopas inte bara på religiös övertygelse grundade betänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning utan också etiska betänklig
heter. Efter en ändring år 1940 i 1925 års lag kunde civilt arbete åläggas
vapenfria värnpliktiga såväl inom försvaret som eljest för statens räkning.
Vu gällande
lag den 26 mars 19^3 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga
(1943
års lag) utarbetades på grundval av ett betänkande, avgivet av särskilda
sakkunniga — 1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga
(SOU 1942: 15).
Redan vid tillkomsten av 1943 års lag uppmärksammades de problem
2
—
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107
18
som uppkommer till följd av att vissa vapenfria vägrar att utföra även
civilt arbete som anvisas dem. Bl. a. framhölls från de sakkunnigas sida,
att frihetsstraff inte var en lämplig form för statens reaktion mot insubor-
dinationsbrott, som inte hade annan grund än samvetets bud. Andra lag
utskottet (L2U 1943: 12) förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlå
tande dela den uppfattningen, att den som ansåg sig berättigad att använda
vapen för att främja sina egna, sin grupps eller sin sekts mål men hyste
betänkligheter mot att använda vapen till försvar för samhället inte borde
åtnjuta dess respekt för betänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. I utlå
tandet anfördes vidare bl. a. att anspråk på respekt för samvetsskäl, som
gick utanför de gränser som förnuft och etik uppställer, självfallet inte
kunde tillmötesgås. Motioner med begäran om utredning för att åstadkomma
lämpligare behandling av nu ifrågavarande värnpliktiga behandlades av
såväl 1958 års A-riksdag (11:356, L>U 1958:22) som 1959 års riksdag
(II: 82, L>U 1959: 7). En motion av samma innebörd väcktes vid 1963 års
riksdag (11:448, L2U 1963:55). 1958 års riksdag övervägde särskilt möj
ligheterna att tillskapa en sådan ordning att anledning för de värnpliktiga
att vägra fullgöra tjänstgöringen föll bort. Bl. a. ifrågasattes att ombilda den
vapenfria tjänsten till en ren arbetstjänst. Riksdagen fann emellertid att det
kunde befaras att ifrågavarande värnpliktiga skulle komma att vägra att
underkasta sig även en sådan arbetstjänst. Riksdagen ansåg därför att ar
bete och kostnader inte borde läggas ned på en närmare utredning om en
dylik ombildning. Vid 1959 års riksdag framhölls att nära nog alla, som
vägrar att utföra vapenfri tjänst, tillhör sekten Jehovas vittnen och att det,
såvitt avser dessa, torde vara ställt utom varje tvivel att de inte kommer att
frivilligt fullgöra en av samhället ålagd tjänstgöringsskyldighet i någon
form. 1963 års riksdag ansåg inte möjligt att helt befria värnpliktsvägrarna
från tjänstgöringsskyldighet. Icke heller de vid 1959 och 1963 års riksdagar
väckta motionerna föranledde någon riksdagens åtgärd.
I andra motioner vid 1963 års riksdag (I: 169, II: 203) upptogs emellertid
också fråga om översyn av 1943 års lag i vad angår arten och omfattningen
av tjänstgöringen för de vapenfria värnpliktiga. Andra lagutskottet, som
inhämtade yttranden från överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen, föreslog (L2U 1963:55) att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av möjligheterna att utvidga området
för de vapenfria värnpliktigas tjänstgöring, varvid samtidigt frågan om
tjänstgöringens längd för dessa värnpliktiga borde övervägas. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen (rskr 1963: 278).
I riksdagens år 1962 församlade revisorers berättelse togs frågan om
fördelning av kostnaderna för vapenfria värnpliktigas tjänstgöring upp.
Revisorerna påtalade, att av de myndigheter utanför krigsmakten som tog
vapenfria i anspråk endast domänstyrelsen betalade för denna arbetskraft.
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
19
Revisorerna fann detta förhållande otillfredsställande och hegärde ett till
rättaläggande. Statsutskottet fann i utlåtande 1963: 124 i likhet med reviso
rerna rimligt att de myndigheter, särskilt affärsdrivande verk, som anlitade
vapenfri arbetskraft, i princip belastades med utgifterna för denna, och hem
ställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge tillkänna vad
utskottet anfört. Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hem
ställan.
I anledning härav beslöt Kungl. Maj :t den 6 december 1963 att låta utreda
frågan om tjänstgöringsförhållandena för vapenfria värnpliktiga m. m.
I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag anförde jag. Utredningen
bör i första hand undersöka möjligheterna att vidga området för de vapen
fria värnpliktigas tjänstgöring och framlägga förslag hur utbildningen
för dessa värnpliktiga bör anordnas. Utgångspunkterna för utredningen
skall därvid vara, att målet för utbildningen är att de vapenfria värnpliktiga
skall kunna fylla en lucka inom totalförsvaret. Vid sina överväganden
rörande den förlängda tjänstgöring i förhållande till övriga värnpliktiga
som vapenfria värnpliktiga skall fullgöra bör utredningen samråda med
1960 års värnpliktsutredning och beakta de förslag som denna utredning
kan komma att lägga fram om tjänstgöringens längd för skilda värnplikts-
kategorier och om sättet för tjänstgöringsskyldighetens uttagande. Utred
ningen bör vidare pröva frågan om bestridande av kostnaderna för de vapen
fria värnpliktiga som tas i anspråk av myndighet utanför krigsmakten.
I särskilda framställningar har berörts frågor med anknytning till de
aktuella spörsmålen. Sålunda väcktes i riksdagen under år 1964 motioner
(I: 133 och II: 164 samt II: 112) angående de vapenfria värnpliktigas tjänst
göringsförhållanden och behandlingen av samvetsömma värnpliktiga. I mo
tionerna I: 133 och II: 164 önskades en prövning av möjligheterna att låta
de vapenfria värnpliktiga tjänstgöra inom ett vidare fält än totalförsvaret.
Motionen II: 112 tog upp frågan om behandlingen av de värnpliktiga som
vägrar fullgöra även vapenfri tjänst. Motionerna föranledde ingen annan åt
gärd än att de enligt beslut av riksdagen överlämnades till utredningen
(rskr 1964: 328). Till utredningen har vidare under år 1965 överlämnats en
av Norrbottens läns landsting gjord framställning rörande garantier för att
visst antal vapenfria värnpliktiga skall tillhandahållas som vårdare i ambu
lanstjänst i Boden och Luleå.
De av mig tillkallade sakkunniga — 7.964 års utredning rörande vapenfria
värnpliktiga (vapenfriutredningen)1 — har numera slutfört sitt uppdrag
och lagt fram betänkande med förslag till lag om vapenfria tjänstepliktiga
m. m. (SOU 1965: 71).
över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
1 Chefredaktören Frans Nilsson, ordförande, regeringsrådet Åke Paulsson och riksdagsman
nen Einar Rimmerfors.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
20
hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, styrelsen för inter
nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren, cheferna för armén, marinen
och flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, för
svarets intendenturverk, militärpsykologiska institutet, 1964 års inskriv
nings- och personalredovisningsutredning, socialstyrelsen, medicinalstyrel
sen efter hörande av dess sjukvårdsberedskapsnämnd, statens handikapp
råd, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riks
revisionsverket, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar, samtliga domkapitel, universitetskanslersämbetet, uni
versitetet i Uppsala, departementsutredningen, justitieombudsmannen, mili-
tieombudsmannen, överstyrelsen för Svenska röda korset, Svenska stadsför
bundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska
personaltjänstföreningen, Centerns ungdomsförbund, Högerns ungdomsför
bund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Lands
organisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Riksförbun
det landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges Social
demokratiska Ungdomsförbund (SSU), styrelsen för Sveriges förenade stu
dentkårer, Sveriges frikyrkoråd och Fredsorganisationernas utredning i
värnpliktsfrågan.
Jag anhåller nu att få ta upp frågan om vapenfri tjänst till närmare
behandling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
Nuvarande förhållanden
Enligt 1 § 1943 års lag kan värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot
annan skulle medföra djup samvetsnöd, få fullgöra värnpliktstjänstgöringen
som vapenfri värnpliktig. Den som får tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
är enligt 2 § befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen
och ammunition. Enligt samma paragraf tas den vapenfrie ut till sjukvårds
tjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller, när omstän
digheterna påkallar det, till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst
eller civilt arbete vid krigsmakten. Möjlighet föreligger även till uttagning
för civilt arbete utom krigsmakten för statens eller kommuns räkning. Fler
talet vapenfria tas ut till civilförsvar stjänst eller till reparationstjänst vid
statens järnvägar eller statens vattenfallsverk. Ett relativt litet antal vapen
fria gör arbetstjänst och disponeras i krig av civilförsvarsstyrelsen. Uttag
ning förekommer till sjukvårdstjänst vid krigsmakten men numera inte
till expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst. Vapenfria läkare och
medicine kandidater åläggs med stöd av krigssjukvårdslagen den 27 novem
ber 1953 (nr 688) särskild försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring, till vil
ken de fördelas av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Freds-
21
utbildningen äger som regel rum inom det tjänstgöringsområde för vilket
uttagning skett. Vapenfria värnpliktiga, som uttagits till linjereparations-
tjänst vid statens vattenfallsverk, fullgör dock en del av fredstjänstgöringen
inom annat område.
Alltsedan 1920 års vapenfrilag har det ansetts att de vapenfrias tjänst
göringstid bör vara längre än övningstiden för värnpliktiga i allmänhet. Där
igenom har man ansett sig kunna skapa rimliga garantier mot missbruk av
den undantagslagstiftning som det är fråga om utan att fördenskull till
lägget kan bedömas utgöra eller för de vapenfria framstå som ett straff.
Beträffande de före 1943 års lagstiftning gällande bestämmelserna angående
längden av de vapenfrias tjänstgöring hänvisas till vapenfriulredningens be
tänkande (s. 68—69). Enligt 3 § 1943 års lag är vapenfri värnpliktig skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra en tredjedel längre tid än den som enligt
27 § 1 mom. A. värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) är föreskri
ven för värnpliktiga i allmänhet. Denna tredjedelsregel skall om möjligt
iakttas även vid inkallelse av vapenfria under beredskap och krig. Den sam
manlagda fredstjänstgöringen omfattar f. n. 394 dagar för värnpliktiga i
allmänhet. Befälsuttagna har längre tjänstgöringsskyldighet. Den vapenfrie
värnpliktiges sammanlagda tjänstgöring omfattar emellertid alltid 525
(394 + 131) dagar, och denna tid är uppdelad på en första tjänstgörings-
omgång av 405 dagar och tre omgångar om vardera 40 dagar. Detta dagantal
gäller alltså även för den som ursprungligen tagits ut för befälsutbildning
under förutsättning att tillståndet att göra vapenfri tjänst givits innan han
hunnit påbörja någon vapentjänst. Enligt 6 § 1943 års lag äger Kungl. Maj :t
besluta om och i vilken omfattning avkortning i tjänstgöringstid skall äga
rum med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring. Avkortning blir aktuell
när någon får tillstånd till vapenfri tjänst efter att ha påbörjat värnplikts
tjänstgöring eller när sådant tillstånd alerkallas eller ändras. Närmare be
stämmelser om avkortningen finns inte utfärdade utan Kungl. Maj :t beslu
tar i varje särskilt fall. Praxis är f. n. följande. Värnpliktiga i allmänhet och
underbefälsuttagna tillgodoräknas vid övergång till vapenfri tjänst all före
gående tjänstgöring i vapentjänst. En värnpliktig som vid övergången full
gjort första tjänstgöring (304 dagar) och två repetitionsövningar om var
dera 30 dagar skall således göra vapenfri tjänst under (525 - 364 =) 161
dagar. Även underofficers- och officersuttagna får vid övergång till vapen
fri tjänst räkna sig till godo tidigare vapentjänst men med den modifieringen
att tjänstgöringen som vapenfri inte får bli kortare än den lid som vid över
gången återstod för vederbörande att fullgöra i vapentjänst samtidigt som
tiden i vapenfri tjänst inte får överstiga 525 dagar. I enlighet därmed har en
underofficersuttagen med 600 dagars sammanlagd tjänstgöringsskyldighet,
som efter 30 dagars vapentjänsl övergår till vapenfri tjänst, all fullgöra 525
dagars vapenfri tjänst. Sker övergången efter 450 dagars vapentjänst blir
tjänstgöringstiden som vapenfri (600 - 450 =) 150 dagar. Om en värnpliktig
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1960
22
övergår till vapentjänst efter tjänstgöring som vapenfri, får han räkna sig
till godo denna tjänstgöring. Därvid iakttas att vapentjänstgöringen inte får
bli kortare än den tid som vid övergången återstod för honom att fullgöra i
vapenfri tjänst samtidigt som värnpliktslagens maximitider självfallet inte
får överskridas. Den som efter 200 dagars vapenfri tjänst övergår till vapen
tjänst som värnpliktig i allmänhet med 394 dagars tjänstgöring åläggs alltså
(525 — 200 =) 325 dagars vapentjänst. Har vederbörande bara fullgjort 30
dagars vapenfri tjänst uttas 394 dagars vapentjänst.
Vapenfria har i samband med tjänstgöringen samma ekonomiska och
sociala förmåner som övriga värnpliktiga. Dock får de vapenfria inte som
värnpliktiga i allmänhet förhöjning av penningbidraget efter 304 dagars
tjänstgöring utan först efter 404 dagars tjänst. De vapenfria erhåller inte
heller utbildnings- eller tjänstgöringspremier.
Rätt att meddela tillstånd till vapenfri tjänst tillkom ursprungligen för-
bandschefen och senare de s. k. inskrivningsrevisionerna. Sedan år 1941
prövar Kungl. Maj :t samtliga ansökningar. Bestämmelse härom har upp
tagits i 3 § 1943 års lag. Kungl. Maj :t beslutar vidare i kommandoväg om
den tjänstgöring, till vilken vapenfri skall uttas. Registreringen och redovis
ningen av vapenfria, som är uttagna till sjukvårdstjänst inom krigsmakten,
sker vid respektive förband, av vapenfria läkare och medicine kandidater
vid centrala värnpliklsbyrån och av övriga vapenfria hos inskrivningsexpedi-
tionerna. I detta sammanhang torde vara lämpligt att något beröra gången
av förekommande ärenden rörande vapenfri tjänst.
En värnpliktig, som inte är inskriven och vill ha tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst, lämnar in en skriftlig ansökan till vederbörande inskriv-
ningschef och bifogar ett av två trovärdiga personer utfärdat intyg. Ansök-
ningsförfarandet är omfattande. En närmare redogörelse för vad ansök
ningshandlingarna skall innehålla lämnas i vapenfriutredningens betän
kande (s. 19). Vid inskrivningen prövas vederbörandes duglighet till krigs
tjänst. Frikallas han från att fullgöra värnplikt eller befrias han tempo
rärt från tjänstgöringsskyldighet lämnas ansökan tillbaka. I annat fall
sänds ansökningshandlingarna till en särskilt utsedd utredningsman. Så
dana utredningsmän förordnar Kungl. Maj :t efter förslag av vederbörande
domkapitel respektive frikyrkliga samarbetskommittén. F. n. är det över
vägande antalet utredningsmän präster inom svenska kyrkan. Med led
ning av ett av sökanden besvarat frågeformulär och av övriga upplysningar
som inhämtats om sökandens personliga förhållanden skall utredningsman
nen genom personligt samtal med sökanden bilda sig en uppfattning i frå
gan om bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd för
sökanden. Utredningsmannens utlåtande och övriga handlingar i ärendet
skickas till inskrivningschefen, som vidarebefordrar dem jämte registre
ringshandlingar till Kungl. Maj :t. Om ansökan bifalls fullgör vederbörande
vapenfri tjänst i föreskriven ordning, i annat fall kallas han in till sedvanlig
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
23
vapentjänstgöring. Avslag på en ansökan förekommer sällan och har i all mänhet sin grund i att utredningsmannen inte kunnat konstatera att djup samvetsnöd föreligger. Beträffande inskriven värnpliktig, som inte tjänst gör, gäller det nu beskrivna förfarandet i tillämpliga delar. Är han i tjänst göring lämnas ansökan om vapenfri tjänst till förbandschefen. Efter viss undersökning huruvida ansökan alltjämt vidhålls överlämnas ärendet till inskrivningschefen, varefter utrednings- och prövningsförfarande sker i en lighet med vad som angivits förut. Den värnpliktige blir kvar i tjänst till dess Kungl. Maj:t avgjort ärendet men är, om han önskar, fri från skyldig het att övas i vapens bruk och från att bära vapen och ammunition. Lämnas hans ansökan utan bifall får han inte räkna sig sålunda gjord tjänstgöring till godo som fullgjord värnpliktstjänstgöring. En värnpliktig som fått av slag och på nytt ansöker om vapenfri tjänst, befrias inte från vapenutbild ningen under den tid som förflyter innan Kungl. Maj :ts nya beslut före
ligger.
I det föregående beskrivet handläggningsförfarande gäller i tillämpliga delar också för de totalvägran som inte är inskrivna eller inte tjänstgör och som ansöker att av samvetsskäl bli befriade från varje slag av värn pliktstjänstgöring. För att ge denna kategori värnpliktiga möjlighet att göra vapenfri tjänst föranleder ansökan regelmässigt beslut om att veder börande »skall ha att fullgöra värnpliktstjänstgöringen såsom vapenfri värnpliktig». Vissa totalvägran lämnar inga ansökningar. Den situationen kan då uppkomma att en inkallad totalvägrare vid inställelsen till tjänst göring eller under tjänstgöringen av samvetsskäl vägrar att lyda order. Ny order ges då om en uppgift som inte har anknytning till vapentjänsten. Väg rar han fullgöra även denna order blir han hemförlovad och anmäld till åtal. Fälls han till ansvar sänds genom inskrivningschefens försorg anmälan till Kungl. Maj :t. En sådan anmälan leder vanligen till samma beslut som förut nämnts nämligen att vederbörande »skall ha att fullgöra värnpliktstjänst göringen såsom vapenfri värnpliktig». Den som vägrar att fullgöra även vapenfri tjänst hemförlovas och anmäls till åtal. För sin vägran döms van ligen vederbörande — som är underkastad för Övriga krigsmän gällande straffbestämmelser — för grovt tjänstefel. För vägran första gången brukar domstolarna döma till en månads fängelse. Upprepas vägran sedan den värn pliktige ånyo inkallats efter avtjänat straff, utdöms i allmänhet fängelse i två månader. Mestadels tillämpar domstolarna straffskärpning med en må nad för varje ytterligare upprepad vägran. Anmälan om fällande dom görs varje gång till Kungl. Maj:t. Reaktionskedjan bryts i praktiken genom att Kungl. Maj :t — i regel sedan vederbörande avtjänat eller ådömts straff för fjärde gångens vägran — förordnar att den värnpliktige inte vidare skall in kallas till värnpliktstjänstgöring. Han har då oftast blivit dömd till fängelse straff av en längd om sammanlagt nio—tio månader, en tid som nära över ensstämmer med den för värnpliktiga i allmänhet gällande tiden för första
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
24
tjänstgöring (304 dagar). Beträffande totalvägrare, som fullgjort viss tids va
pentjänst, tillses att sammanlagda strafftiden inte blir längre än den tid
vederbörande hade kvar att fullgöra i vapentjänst vid överförandet till va
penfri tjänst.
Kangl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
Utredningens förslag
Utredningen erinrar om den kritik som från de vapenfria ofta riktats
mot det nuvarande systemet och anser huvudsakligen psykologiska skäl
tala för att tjänstgöringen förläggs helt utanför krigsmakten. Vidare bör
tjänstgöringen enligt utredningen inte betraktas som värnpliktstjänstgöring
utan träda i stället för denna som en särskild tjänsteplikt. Den vapenfrie bör
således under tjänstgöringen inte anses som krigsman och därför inte
heller vara underkastad de för krigsmän gällande straffbestämmelserna i
brottsbalken m. m. Med hänsyn till den föreslagna ändringen av de vapen
frias ställning anser utredningen, att det nuvarande uttrycket vapenfri värn
pliktig inte bör behållas. Utredningen föreslår, att värnpliktig som fått
tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället benämns vapenfri tjänste-
pliktig.
Förutsättningar för vapenfri tjänst
Utredningen utgår från att de i 1943 års lag angivna villkoren fortfarande
skall gälla. I utredningens förslag preciseras emellertid dessa villkor på ett
något annat sätt än i 1943 års lag. Är bruk av vapen mot annan icke fören
ligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle så
dant bruk för honom medföra samvetsnöd äger han enligt utredningens
mening komma i åtnjutande av vapenfrihet. Genom formuleringen »all
varlig personlig övertygelse» vill utredningen ge uttryck för sin uppfatt
ning att det väsentliga är övertygelsen i sig själv, medan motiven för denna
övertygelse kan vara av skiftande natur. Samtidigt understryker utred
ningen, att det liksom hittills endast är i avseende på reaktionen mot värn
pliktstjänstgöringens yttersta konsekvens — tvånget att bruka vapen mot
annan — som en särbehandling kan komma i fråga. Med uttrycket »sam
vetsnöd» i stället för det i 1943 års lag använda uttrycket »djup samvets
nöd» åsyftar utredningen ingen saklig ändring men anser det föreslagna
ordet i sig självt ge uttryck åt en så djupgående konfliktsituation, att någon
gradering av samvetsnöden rimligen inte kan krävas. Enligt utredningens
uppfattning skulle genom de föreslagna formuleringarna även nås en bättre
överensstämmelse med villkoren för medgivande av vapenfrihet, sådana de
finns beskrivna i vissa andra länders vapenfrilagstiftning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1906 25
rjänstgöringsområden
Vid sina överväganden rörande möjligheterna att vidga området för de vapenfrias tjänstgöring utgår utredningen från de förhållanden som kan komma att råda under krigstid inom ett för totalförsvar organiserat sam hälle. Efter att ha lämnat en utförlig redovisning av den i vårt land före kommande beredskapslagstiftningen (betänkandet s. 38—41) uttalar utred ningen — med hänsyn till att det totala försvaret omfattar alla samhälls områden och alla de åtgärder som måste vidtas för att värna landets själv ständighet samt skydda befolkningens liv och egendom — att det knappast är möjligt att för de vapenfria finna tjänstgöringsuppgifter, som inte på ett eller annat sätt kan anses ingå i totalförsvaret. Utredningen drar upp väsentligen följande allmänna riktlinjer för de vapenfrias tjänstgörings uppgifter. Uppgifterna skall såväl i fredstid som i krigstid vara sådana att samvetsskäl rimligen inte kan anföras mot att fullgöra dem. Tjänstgöxingen i krigstid bör avse för samhället betydelsefulla uppgifter och bör väljas inom områden, där personalförstärkning behövs eller där personal behö ver frigöras för andra väsentliga samhällsuppgifter. Tjänstgöringen bör ordnas så att hela tjänstgöringstiden används till en effektiv och ändamåls enlig utbildning för uppgifterna under krigstid. Tjänstgöringen skall som förut sagts äga rum utanför krigsmakten.
Mot bakgrund av dessa principiella överväganden föreslår utredningen att de vapenfria tas ut till följande tjänstegrenar.
Brandtjänst inom civilförsvaret. Utbildningen i brand- tjänst sker f. n. vid luftfartsverket, garnisonsbrandkårerna och statens civil- försvarsskolor men föreslås i allt väsentligt bli centraliserad till luftfarts verket. Den praktiska delen av grundutbildningen förläggs till flygplats brandkårerna. Däremot bör repetitionsutbildningen ske vid civilförsvars- skolorna och kompletteras med särskild utbildning i räddnings- och röj- ningstjänst. I övrigt förutsätts civilförsvarsstyrelsens utbildningsverksam het i dessa avseenden bli begränsad till viss specialutbildning för sådana vapenfria som har alt fullgöra endast kort tid i vapenfri tjänst. Alla som under grundutbildning som värnpliktiga övergår till vapenfri tjänst bör sålunda utbildas i brandtjänst vid civilförsvarsskolorna. Som en följd av utredningens förslag att all vapenfri tjänst skall fullgöras utanför krigs makten bör den nuvarande utbildningen av vapenfria vid garnisonsbrand kårerna slopas.
Reparationstjänst vid statens järnvägar eller sta tens vatten fallsverk. Utredningen finner, att den nu förekom mande ledningsreparationstjänsten vid statens järnvägar och linjerepara- tionstjänsten vid vattenfallsverket är effektivt och ändamålsenligt bedriven och att den därför bör komma i fråga även i fortsättningen. Dessutom bör
26
försöksvis viss utbildning i maskin- och motorreparationstjänst äga rum
vid statens järnvägar. Den nu förekommande utfyllnadstjänsten för dem
som tagits ut till linjereparationstjänst består huvudsakligen i skogsarbete
e. d. men bör slopas och ersättas av bl. a. reparationstjänst inom den lokala
elkraftdistributionen. Den praktiska tjänstgöringen förutsätts kunna ske
även hos kommunala eller andra icke statliga elkraftdistributionsföretag.
Utredningen föreslår dessutom, att en ny utbildningsgren i maskinisttjänst
försöksvis inrättas för att behovet av reservpersonal för manuell betjäning
av vissa kraftverksanläggningar under krigstid skall kunna tillgodoses.
Hälso- Oich sjukvårdstjänst inom det allmänt
civila medicinalväsendet. Utredningen föreslår, att uttagning
av vapenfria till hälso- och sjukvårdstjänst sker för att tillgodose det all
mänt civila medicinalväsendets behov av reservpersonal under krigstid. Den
nuvarande försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen för vapenfria läkare
och medicine kandidater bör behållas. Motsvarande utbildning bör försöks
vis ordnas även för vapenfria tandläkare och odontologie kandidater. Av
utredningens principiella ställningstagande följer att den vapenfrie inte
längre bör tas ut till sjukvårdsutbildning inom krigsmakten. Den föreslagna
utbildningen och praktiktjänstgöringen i fred bör genomföras enligt när
mare anvisningar av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Utred
ningen föreslår slutligen, att tjänstgöring inom ambulanstjänst och handi
kappvård skall kunna medges i vissa fall. Denna utbildning bör i första
hand anknytas till den allmänna rehabiliteringsverksamheten men bör
stundom kunna organiseras av de handikappades riksförbund, Svenska röda
korset eller annan ideell eller religiös hjälporganisation i samverkan med
vederbörande landsting eller kommunala myndighet.
Ekonomitjänst. Uttagning till ekonomitjänst bör ske i syfte att
i första hand tillgodose det ekonomiska försvarets behov av reservpersonal
inom folkförsörjningens områden under krigstid. Utbildningen bör därvid
främst avse sådan tyngre transport-, reparations- och arbetstj änst, där per
sonalbehovet inte lämpligen kan tillgodoses med kvinnlig arbetskraft.
Expeditionstjänst. Uttagning av vapenfria till expeditionstjänst
bör ske i syfte att tillgodose behovet av viss reservpersonal inom främst
den statliga och kommunala förvaltningen under krigstid. Vapenfria med
social eller socialkameral studieinriktning eller med bestyrkt lämplighet
som ungdomsledare bör beredas möjlighet att genomgå fortsatt utbildning,
som kan göra dem användbara som biträden inom barnavården, nykterhets-
vården eller ungdomsledarverksamheten i inkvarteringskommunerna un
der krigstid. På motsvarande sätt bör vapenfria med teologisk utbildning
eller studieinriktning beredas möjlighet att genomgå viss praktisk utbild
ning till biträden i kyrklig församlings- och expeditionstjänst. Samtliga
vapenfria som uttagits till expeditionstjänst bör få en grundläggande ut
bildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik.
Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
27
I särskilda fall bör enligt utredningens uppfattning vapenfria, som genom
civil utbildning och personliga kvalifikationer bedöms lämpliga härför,
kunna beredas viss praktisk tjänstgöring vid SIDA eller vid svensk hjälp
organisation med internationell anknytning. Utredningen biträder däremot
inte de förslag, som från olika håll framförts om att u-lands- eller freds-
kårstjänst skall kunna godkännas som alternativtjänst för vapenfria. Enligt
utredningens mening är en sådan tjänstgöring inte praktiskt genomförbar,
främst med hänsyn till de höga krav på utbildning som måste ställas på
personer vilka skall fullgöra sådan tjänstgöring. De oeftergivliga kraven
beträffande bl. a. språkkunskaper och stor yrkesskicklighet torde endast i
undantagsfall kunna uppfyllas av de vapenfria i den ålder då de normalt
sett fullgör grundutbildning. Den omständigheten att undre åldersgränsen
för uttagning till fredskårstjänst satts till 22 år lägger dessutom i allmän
het hinder i vägen.
Tjänstgöringstidens längd m. m.
Utredningen föreslår att de vapenfria skall vara skyldiga att tjänstgöra
540 dagar och att denna tjänstgöring skall kunna uppdelas i grundutbild
ning och fortsatt tjänstgöring, fördelad i omgångar över hela värnplikts-
tiden. Den föreslagna tiden motsvarar utbildningstiden för värnpliktiga
som tas ut till specialtjänst. Vidare föreslår utredningen att vapenfria skall
kunna inkallas till tjänstgöring, om inkallelse av värnpliktiga beslutas med
tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen, dvs. under beredskap
eller krig. Längden av denna särskilda tjänstgöring föreslås vara densamma
som för andra värnpliktiga. Till motivering av förslagen har utredningen
anfört i huvudsak följande.
Med hänsyn till riskerna för missbruk av möjligheten att fullgöra vapen
fri tjänst bör fredstjänstgöringen vara längre än för huvuddelen av värn
pliktiga i vapentjänst. Kravet på fullgod utbildning till de relativt kvali
ficerade arbetsuppgifter som befunnits lämpliga för de vapenfria medför
också att tiden för denna utbildning inte kan sättas alltför kort. Utred
ningen har dock inte ansett rimligt att utbildningen för vapenfria skall
vara lika lång som den längsta tjänstgöring, som kan åläggas värnpliktiga
i vapentjänst. Denna tid utgör f. n. 600 dagar och kan efter den förestående
omläggningen av värnpliktsutbildningen förlängas. Utredningen har funnit
den föreslagna tiden 540 dagar rimlig främst med beaktande av att ett
godtagbart utbildningsresultat skall kunna nås. Betydelsen av en effektiv
fredsutbildning framstår klar mot bakgrunden av de krav, som under
krigstid måste ställas på de vapenfria i fråga om ansvar inför uppgiften och
förmåga att kunna lösa anvisade uppgifter. Dessa uppgifter är givetvis
av sådant slag, att det vore tänkbart att på samma sätt som sker i fråga
om värnpliktsutbildningen införa varierande tjänstgöringstider. Därvid
28
kunde också hänsyn tas till de vapenfrias individuella förmåga att till
godogöra sig utbildningen. Utredningen har emellertid ansett, att alla
vapenfria bör fullgöra lika lång tjänstgöring och har hänvisat främst till att
grunden för medgivande av vapenfri tjänst är densamma för alla värnplik
tiga och att de tidsmässiga konsekvenserna av vapenfri tjänst därför bör
vara lika för alla. Vad beträffar tjänstgöringstidens längd för de vapenfria
under beredskapsövning eller beredskapstjänstgöring anser utredningen —
mot bakgrund av att de vapenfria enligt förslaget skall tjänstgöra inom
samhällsviktiga arbetsområden där under krigstid personalförstärkning
behövs eller personal behöver frigöras för andra uppgifter — att nuvarande
föreskrifter om längre tjänstgöring för de vapenfria bör slopas.
Utredningen anser inte tvekan böra råda om att nuvarande princip att
all fullgjord vapentjänst räknas till godo vid övergång till vapenfri tjänst
alltjämt bör gälla. Vidare bör även i fortsättningen tillämpas den regeln
alt för värnpliktig med längre vapentjänst än 540 dagar den vapenfria
tjänstgöringen inte får bli kortare än den tid, som den värnpliktige skulle
ha fullgjort i vapentjänst samtidigt som tiden i vapenfri tjänst inte får
överstiga 540 dagar. För värnpliktig med kortare vapentjänst än 540 dagar
som först sedan han fullgjort en stor del av vapentjänstgöringen kommer
till uppfattningen att han inte längre vill bruka vapen, anser utredningen
att invändningar kan resas mot det nuvarande systemet att vederbörande
skall behöva fullgöra en fortsatt tjänstgöring av måhända flera gånger
större längd än som återstod för honom i vapentjänst. För att inte veder
börande skall behöva frestas att i denna situation dagtinga med sitt sam
vete förordar utredningen, att i sådana fall tjänstgöringstiden i vapenfri
tjänst avkortas. Utredningen redovisar utan direkt förordande två olika
system för att åstadkomma den önskvärda reduceringen. Härom hänvisas
till betänkandet (s. 74—76J. Vad angår tillgodoräknande av fullgjord va
penfri tjänst vid övergång till vapentjänst föreslår utredningen ingen
ändring i nuvarande praxis.
De vapenfria bör enligt utredningens uppfattning ha rätt till ekonomiska
och sociala förmåner — inbegripet personalvård och fritidsförmåner — i
samma omfattning som värnpliktiga i allmänhet. Penningbidragsförhöj-
ning bör ske redan efter 304 dagars tjänstgöring och tjänstgöringspremie
bör utgå enligt de regler som gäller för värnpliktiga i specialtjänst. Premien
är f. n. 150 kr. för varje hel premieberättigande tjänstgöringsperiod om 20
dagar, varmed tjänstgöringen överstiger 394 dagar.
Urval och prövningsförfarande
Vapenfriutredningen föreslår att åtgärder vidtas för att de vapenfria vid
inskrivningen skall bli föremål för en urvalsprövning, som är likvärdig
med övriga värnpliktigas. Så är nämligen f. n. inte fallet beträffande exem
pelvis genomgående av s. k. exploration. Därvid föreslås att sökande till
Kangl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
29
vapenfri tjänst skall genomgå inte bara vanlig utan även en särskild explo-
ration. Dessutom lämnas förslag till bättre information rörande innebörden
av vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänstgöringen.
I fråga om ansökningsförfarandet finner utredningen de nuvarande be
stämmelserna otillfredsställande. Det bör enligt utredningens mening räc
ka med en skriftlig ansökan, vilken även skall innehålla en motivering
varför sökanden anser sig vilja fullgöra vapenfri tjänst, önskemål angående
tjänslgöringsuppgift samt uppgift på minst två trovärdiga personer som
väl känner sökanden och hans förhållanden. Om sökanden önskar skall
han självfallet kunna bifoga de intyg eller övriga handlingar som han vill
åberopa.
Beträffande det nuvarande utredningssystemet konstaterar de sakkun
niga att kritiken mot detta oftast hänför sig till det vid utredningsverksam
heten använda frågeformuläret. Detta är enligt de sakkunnigas mening inte
ändamålsenligt och bör därför inte längre användas. De sakkunniga anför
vidare bl. a., att bundenheten till detta formulär tycks ha medfört att även
utredningsmännen drabbats av kritik, i åtskilliga fall oförskyllt. Efter att
ha redovisat vissa synpunkter från chefen för militärpsykologiska insti
tutet och gjort jämförelser med utländsk lagstiftning inom hithörande om
råde föreslår de sakkunniga, att en central prövningsnämnd inrättas. Nämn
den bör bestå av sju ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid.
Ordföranden bör vara eller ha varit lagfaren domare. Av övriga ledamö
ter bör en företräda svenska kyrkan och en annat trossamfund samt en
vara yrkespsykolog. Nämnden bör ha befogenhet att inhämta komplette
rande uppgifter och yttranden samt att själv eller genom särskilda utred
ningsmän föranstalta om annan nödvändig utredning. I förekommande
fall bör sökanden kunna föreläggas personlig inställelse inför nämnden.
Också annan person, t. ex. läkare eller annan sakkunnig, skall inför nämn
den kunna avge utlåtande av betydelse för ärendet. Kostnaderna för per
sonliga inställelser liksom för annan utredning bör utgå av allmänna medel.
Utredningen föreslår vidare, att den föreslagna nämnden får befogenhet
att meddela tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst. Beslutanderätten
bör dock ligga kvar hos Kungl. Maj :t i fall då någon under åberopande
av samvetsskäl vägrar att fullgöra militärtjänst och inte heller ansöker
om vapenfri tjänst eller då någon begär alt bli helt befriad från all tjänst
göring som värnpliktig. Det bör även ankomma på nämnden att utse lämp
liga utredningsmän samt att utarbeta erforderliga anvisningar och in
struktioner åt dem. Till utredningsmän bör kunna förordnas inte bara, så
som hittills, präster eller frikyrkopastorer utan även andra till uppdraget
lämpade personer, t. ex. med psykologisk utbildning eller med erfarenhet
av socialarbete eller kuratorsverksamhet. Nämndens beslut förutsätts kun
na överklagas hos Kungl. Maj:t.
Uttagningen till tjänstgöring läggs enligt utredningens förslag på ar-
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
betsinarknadsstyrelsen, som också skall ha huvudansvaret för de vapen
frias utbildning. Utredningens ställningstagande grundas på att arbets
marknadsstyrelsen svarar för handläggningen av arbetskraftfrågor under
fred och krig och på att styrelsen äger stor erfarenhet av yrkesväglednings-
och yrkesutbildningsverksamhet. Eftersom uttagningen i viss utsträckning
sker till tjänstgöringsområden, där ansvaret för fackutbildning och tjänst
göring kan antas komma att närmast åvila annan myndighet, bör inom
arbetsmarknadsstyrelsen upprättas ett samarbetsorgan med företrädare för
berörda utbildningsmyndigheter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör även om-
händerha registreringen och redovisningen av de vapenfria, varvid dock ett
visst samarbete alltjämt förutsätts äga rum med inskrivningsmyndigheterna.
Totalvägrare
Utredningen tar även upp de problem som totalvägrarna, främst Jehovas
vittnen, erbjuder. Utredningen vänder sig mot vissa extrema uppfattningar,
som tar sig uttryck i motvilja att utföra varje form av tjänstgöring därför
att den kan komma det totala försvaret till godo. En sådan uppfattning an
ses av utredningen vara både förnuftsmässigt orimlig och etiskt oförsvar
lig. Rätten att av samvetsskäl bli befriad från vapentjänst innebär en un
dantagsställning, som enligt utredningens mening måste motsvaras av en
beredvillighet från de vapenfrias sida att inte driva sina krav över de grän
ser, som förnuft och etik uppställer. Efter att ha lämnat en redogörelse för
Jehovas vittnens verksamhet och förkunnelse samt deras inställning till
staten och värnplikten (betänkandet s. 62—65) konstaterar utredningen,
att Jehovas vittnens motiv för sin vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring
klart skiljer sig från inställningen hos dem som vanligen söker vapenfri
tjänst. Bruk av vapen mot annan är inte en samvetsfråga för dem. Av deras
förkunnelse framgår bl. a., att de synes vara beredda att i ett slutligt univer
sellt krig med vapen bekämpa »satan och hans välde», vilket enligt deras
uppfattning är detsamma som de jordiska staterna. Deras lära hindrar
dem från att göra någon form av beordrad insats till skydd för samhällets
existens och demokratisk ordning, något som likväl inte tycks hindra dem
från att till fullo utnyttja de förmåner och rättigheter, som staten ger sina
medborgare. Vid samtal med företrädare för Jehovas vittnens svenska led
ning har utredningen lämnat en utförlig orientering om den tjänstgöring
som vapenfria enligt utredningens förslag skall kunna fullgöra inom bl. a.
handikappvården. Denna tjänst anser utredningen vara av så utpräglat
humanitär art att samvetsbetänkligheter mot att fullgöra den rimligen
inte kan uppstå. Utredningen har också förklarat sig beredd att diskutera
de yttre formerna för en sådan tjänst. Jehovas vittnens representanter har
emellertid förklarat sig vara förhindrade att ens diskutera dessa frågor. Ut
redningen har slutligen förklarat sig beredd att förutsättningslöst disku
tera varje uppslag från Jehovas vittnens sida, som kunnat vara ägnat att
31
lösa den föreliggande konfliktsituationen. Också detta erbjudande har av visats. Enligt utredningens mening har Jehovas vittnen därigenom ådaga lagt en så påtaglig likgiltighet för demokratisk ordning, att de måste anses olämpliga att nyttjas till samhällets skydd. När de uppenbarligen inte kan användas för någon samhällsnyttig insats under krigstid förefaller det ut redningen meningslöst att samhället skall belastas med kostnader och be svär för fredsutbildning av dem. Det förtjänar därför enligt utredningens mening allvarligt övervägas att temporärt odugligförklara Jehovas vittnen på samma grunder som nu åberopas när vissa alkoholskadade eller asociala personer befrias från värnpliktstjänstgöring.
Kostnader
Som en följd av utredningens förslag att ärenden angående de vapenfrias uttagning och tjänstgöring i fortsättningen skall handläggas av arbetsmark nadsstyrelsen bör kostnaderna i dessa hänseenden belasta elfte huvudtiteln och inte som nu fjärde huvudtiteln. Utredningen har dock inte ansett er forderligt att ta upp frågan om dessa utgifters storlek till närmare prövning. Inte heller har utredningen ansett sig böra bedöma storleken av de kost nader, som kan uppstå med hänsyn till eventuella nödvändiga personalför stärkningar inom arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen betonar vidare att även kostnaderna för de vapenfrias ekonomiska och sociala förmåner bör belasta elfte huvudtiteln. De årliga merkostnaderna härför beräknar utred ningen till 145 000 kr., varav 70 000 kr. hänför sig till de förhöjda penning bidragen och 75 000 kr. avser tjänstgöringspremierna. Härtill kommer 15 000 kr. för en utökad personalvårds- och fritidsverksamhet. De direkta kost nadsökningarna beräknar utredningen således till 160 000 kr. för år.
Kostnaderna för den föreslagna prövningsnäinnden anser utredningen böra uppföras antingen på särskilt anslag under fjärde huvudtiteln eller redovisas under anslaget till vissa nämnder under samma titel. Enligt ut redningens mening kommer nämndens provningsverksamhet att få sådan omfattning, att såväl fast arvode som särskilt sammanträdesarvode bör ut gå till nämndens ordförande och ordinarie ledamöter. Suppleanter för le damöter bör däremot tillerkännas ersättning i form av traktamente enligt kommittékungörelsen. Kostnaderna för nu angivna arvoden m. m. beräk nas till ca 20 000 kr. Utredningen föreslår, att nämnden biträds av en hel tidsanställd sekreterare och en kontorist för registrering och andra expe- ditionsgöromål. Avlöning till denna personal beräknas till ca 50 000 kr. för år. Av utredningen förutsätts att erforderliga lokaler och inventarier ställs till nämndens förfogande av försvarsdepartementet samt att tillfälliga behov av skrivhjälp o. d. tillgodoses genom departementets försorg. Den årliga kost naden för ersättningar åt särskilda utredningsmän beräknas uppgå till ca 70 000 kr. och för ersättning åt annan särskild expertis till ca 5 000 kr. Nämnden bör disponera över ett särskilt anslag för omkostnader. För
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1960
rese- och traktamentskostnader, vari även inräknas kostnader för person
lig inställelse inför nämnden av sökanden eller annan, föreslås ett belopp
om 10 000 kr. Kostnader för expenser upptas till samma belopp. Utred
ningen bedömer således de årliga kostnaderna för nämndens verksamhet till
ca 175 000 kr.
I detta sammanhang tar utredningen upp frågan om ersättning till staten
för de vapenfrias arbetsinsats. Om de vapenfria efter genomgången grund
utbildning fullgör praktiktjänstgöring hos myndighet eller organisation och
därvid uträttar arbete som myndigheten eller organisationen annars skulle
ha haft direkta utgifter för, bör enligt utredningens mening ersättning för
denna arbetsinsats erläggas. Sådana myndigheter eller organisationer som
för sin verksamhet helt eller huvudsakligen är beroende av statsmedel bör
dock undantas från denna ersättningsskyldighet, vilken endast skulle med
föra administrativt merarbete för dem utan att ge något praktiskt utbyte.
Ersättningsskyldigheten hör därför begränsas till de affärsdrivande verken
samt vissa andra civila myndigheter eller organisationer, som tillgodogör
sig de vapenfrias arbete. Ersättningen bör i princip utgå fr. o. m. den dag
de vapenfria börjar sin praktiktjänstgöring eller den inledande utbildningen
avslutas. Från ersättningen bör avräknas de kostnader myndigheten eller
organisationen kan ha haft för grundutbildning av de vapenfria. Eftersom
huvuddelen av de vapenfria inte kan anses ha tillräcklig yrkesvana för att
kunna jämföras med anställd yrkespersonal och alla vapenfria under sin
tjänstgöring är i utbildning för uppgifter under krig, bör vederbörande va
penfria i nu förevarande sammanhang närmast jämföras med biträden eller
aspiranter. Utredningen anser därför, att den föreslagna ersättningen till
statsverket bör beräknas med utgångspunkt i avtalsenlig aspirant- eller
biträdeslön. Sålunda bör t. ex. luftfartsverket för en vapenfris arbetsinsats
hos verket betala en ersättning, som motsvarar den lön en brandmanna-
aspirant skulle ha fått. På motsvarande vis bör landstingen utge ersättning,
motsvarande sjukvårdsbiträdeslön, för vapenfria som tjänstgör i lands
tingens sjukvård. Ersättningsfrågorna bör närmare regleras genom avtal
mellan statsverket och berörda myndigheter eller organisationer.
Utredningen har även — närmast med anledning av önskemål från freds-
organisationerna — berört frågan om statsverkets inkomster av de vapen
frias arbetsinsatser bör avsättas till u-landsbistånd. Fredsorganisationerna
har därvid hänvisat till att i Norge sedan år 1962 UNICEF (FN:s barnfond)
på sådant sätt årligen tillförs ca 1 milj. kr. Utredningen framhåller, att
statens utgifter för de vapenfrias utbildning torde vara större än de ersätt
ningar, som skäligen kan tas ut av de affärsdrivande verk m. fl., som kan
komma att disponera vapenfria i praktikantarbete. Enligt utredningens me
ning bör dessutom i princip storleken av de ifrågasatta bidragen bestämmas
av andra faktorer än avkastningen av viss verksamhet eller vissa enskildas
eller gruppers arbetsinsats. Utredningen anför vidare, att samma önskemål
33
hos vapenfria att genom sin tjänstgöring kunna påverka storleken av sta
tens bidrag till u-landshjälp också finns hos de många värnpliktiga, som
fullgör vanlig vapentjänst. Utredningen drar även en parallell med de fall
då militär personal mot ersättning utför arbete åt civil myndighet; sådana
ersättningar avsätts inte för några särskilda ändamål. Utredningen finner
sålunda, att det kan anföras skäl mot att de ersättningar, som kan tillföras
statsverket för vapenfrias arbete, tillförs u-landshjälpen. Anses ersättning
arna överhuvudtaget skola avsättas för särskilda ändamål bör de enligt ut
redningens uppfattning hellre användas för fredsforskning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
Remissyttrandena
Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i vapenfriutredningens
principiella överväganden beträffande de vapenfrias tjänstgöring m. m. och
anser att utredningens förslag är väl ägnat att läggas till grund för ny lag
stiftning. Vissa modifikationer föreslås i olika delar.
Förutsättningar för vapenfri tjänst
Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av nära nog
samtliga remissinstanser. Överbefälhavaren, chefen för armén och chefen
för flygvapnet anser dock, att det i nuvarande lag använda uttrycket djup
samvetsnöd bör behållas. Enligt överbefälhavarens uppfattning förstås i
detta sammanhang med djup samvetsnöd en sådan avsky för plikten att
bruka vapen mot annan att det skulle medföra ett själsligt nedbrytande av
vederbörande. Uttrycket djup samvetsnöd understryker därför att den sö
kande verkligen måste kunna åberopa synnerligen starka skäl för sin vapen-
frihetsbegäran. Högerns Ungdomsförbund finner den av utredningen före
slagna formuleringen alltför vag och medge alltför stor frihet i uttolkningen.
Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan föreslår, att vapenfri
het skall medges om bruk av vapen mot annan inte är förenligt med veder-
börandes allvarliga personliga övertygelse eller sådant bruk för honom
skulle medföra samvetsnöd.
Tjänstgöringsområden
Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att de
vapenfrias tjänstgöring skall fullgöras helt utanför krigsmakten. Över
befälhavaren anser dock att vapenfria efter eget åtagande även i fortsätt
ningen skall kunna tjänstgöra i sjukvårds- och expeditionstjänst inom
krigsmakten. Som motiv för denna åsikt anförs att de vapenfria, som tjänst
gjort inom krigsmakten, kunnat fylla ut några av de inte obetydliga bris
terna på vapenför personal, att huvudparten av dessa vapenfria inte funnit
tjänstgöringen strida mot sitt samvete och att ingen institution torde kunna
åberopa ett särskilt behov av just vapenfria, överbefälhavaren påpekar att
3—Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 107
34
om vapenfrias tjänstgöring vid garnisonsbrandkårer upphör uppkommer
krav på att kommunernas brandskydd förstärks i orter där sådana brand
kårer nu finns. I annat fall kunde allvarliga risker uppstå för försvarets
byggnader och materiel där. Beträffande vapenfrias tjänstgöring vid militär
apoteket och vid vissa militära sjukvårds- och läkemedelsförråd framförs
motsvarande synpunkter av försvarets sjukvårdsstyrelse. Om inte vapen
fria i fortsättningen kan disponeras för sådan tjänst, måste enligt styrelsens
mening anspråk göras på ökad medelstilldelning för att man skall kunna
nyanställa förrådsmän på dessa arbetsplatser. Chefen för armén anser det
böra klargöras att tjänstgöringen skall vara av sådan art, att den med
hänsyn till den vapenfries kapacitet bäst gagnar samhället och att den med
hänsyn till hans åsikter minst skadar samhällets vilja och förmåga till mot
stånd. Civilförsvarsstyrelsen befarar att den föreslagna utökningen av tjänst-
göringsalternativen för de vapenfria kan leda till en minskning av det antal
vapenfria som nu tilldelas civilförsvaret. Rekryteringen till civilförsvaret
är f. n. hårt ansträngd men en viss lättnad skulle nås om dess tilldelning
av vapenfria blev större än nu — antalet i civilförsvaret placerade vapen
fria är endast ca en tredjedel av alla vapenfria. Styrelsen framhåller i sam
manhanget civilförsvarets tillerkända prioritet näst efter krigsmakten vid
tillgodoseende av totalförsvarets behov. Hovrätten för Nedre Norrland anser
det kunna ifrågasättas om vapenfria bör placeras i vissa uppgifter som i
krig är av vital betydelse för landet, exempelvis betjäning av kraftverksan-
läggningar. Det kan nämligen räknas med att bland dessa vapenfria finns
sådana som i ett kritiskt läge av religiös eller därmed jämförlig övertygelse
ser sig nödsakade att handla eller underlåta att handla i strid mot givna
order. Det torde emellertid enligt hovrätten kunna förutsättas att detta
förhållande beaktas vid uttagningen till tjänstgöring. SR ifrågasätter om
inte tyngdpunkten i de vapenfrias tjänstgöring borde förskjutas mot arbets
områden där det råder stor brist på arbetskraft, i första hand hälso- och
sjukvårdstjänst. Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan häv
dar bl. a., att största möjliga frihet bör ges de vapenfria i fråga om tjänst-
göringsmöjligheterna, att uppgifterna bör rubriceras som fredsviktiga och
betydelsefulla för samhället under krig samt att många vapenfria med för
del kan tjänstgöra inom sin egen yrkesverksamhet.
I fråga om de olika tjänstgöringsalternativen finner remissinstanserna
utredningens förslag i allmänhet vara välgrundade och värdefulla. Vissa
speciella synpunkter framförs emellertid av några remissinstanser.
Beträffande brandtj änsten har varken luftfartsstyrelsen eller
civilförsvarsstyrelsen i princip något att erinra mot utredningens förslag att
de vapenfria får sin grundläggande utbildning i brandtjänst vid luftfarts
verket och att repetitionsutbildningen sker vid civilförsvarsskolorna. Detta
kräver dock enligt luftfartsstyrelsens uppfattning ytterligare lärarpersonal
liksom om- och nybyggnadsarbeten av lektions- och förläggningslokaler.
Civilförsvarsstyrelsen anför likaledes att civilförsvarsskolorna kan fullgöra
Kungl. Maj.is proposition nr 107 år 1066
35
de föreslagna åläggandena endast under förutsättning att deras nuvarande
kapacitet ökas betydligt. Styrelsen erinrar också om att skolorna inte heller
har resurser att genomföra utredningens förslag att alla som under grund
utbildning som värnpliktiga övergår till vapenfri tjänst skall utbildas i
brandtjänst vid dessa skolor. Möjligen kan den föreslagna utbildningen ge
nomföras om den avkortas väsentligt och till stor del sker i form av utfyll-
nadstjänst eller, såvitt angår vapenfria som överförts från värnpliktstjänst
göring, förvaltningstjänst e. d.
För reparation stjänsten krävs enligt järnvägsstyrelsen en år
lig tilldelning av vapenfria av minst nuvarande omfattning till lednings-
reparationstjänst. Styrelsen förordar, att även vissa enskilda järnvägar får
sig tilldelade vapenfria som beredskapspersonal för ledningsreparations-
tjänst. Vidare föreslår järnvägsstyrelsen att ställning inte nu tas till vapen
friutredningens förslag om försöksvis utbildning i maskin- och motorrepa-
rationstjänst utan att frågan om igångsättande av sådan utbildning lämnas
öppen och senare tas upp till förnyat övervägande. Vattenfallsstyrelsen
tillstyrker vapenfriutredningens förslag om utbildning av de vapenfria i re-
parationstjänst vid vattenfallsverket. I detta sammanhang föreslår tele
styrelsen att området för de vapenfrias tjänstgöring vidgas ytterligare till
att i princip omfatta arbetsuppgifter vid televerket, t. ex. på telefon- och
telegrafexpeditioner samt inom underhålls-, biträdes- och förrådstjänst.
I fråga om hälso- och sjukvårdstjänsten har medicinal
styrelsen inte något att erinra mot utredningens förslag att den försvars-
medicinska assistenttjänstgöringen för vapenfria läkare och medicine kan
didater behålls. Vidare biträder medicinalstyrelsen vad utredningen före
slagit om att sådan tjänstgöring försöksvis anordnas även för vapenfria
tandläkare och odontologie kandidater. Styrelsen föreslår att sådan tjänst
göring fastställs också för annan vapenfri medicinalpersonal — apoteksper
sonal, hälsovårdsinspektörer, sjukhusfysiker m. fl. I fråga om icke-medici-
nalpersonal framhålls vikten av att endast vapenfria med särskilt intresse
och personliga förutsättningar för hälso- och sjukvård tas ut till sådan
tjänst. Denna tjänstgöring bör i första hand ske inom områden, där den
största personalbristen nu råder, dvs. mentalsjukvård, intensivvård, spe
cialsjukvård i övrigt och långtidsvård. Tjänstgöring inom hälsovård och
öppen sjukvård hos tjänsteläkare m. fl. torde i flertalet fall inte vara lämp
lig. Medicinalstyrelsen uttalar också att tjänstgöring inom exempelvis am
bulans-och invalidtransporttjänst borde inverka stimulerande vid de vapen
frias val av yrke. Riksrevisionsverket ställer sig tveksamt till det värde som
de vapenfrias arbetsinsats kan ha inom ambulanstjänst och handikappvård
samt ifrågasätter om behov föreligger att utbilda vapenfria inom dessa om
råden. St<itens handikappråd uttalar däremot sin uppskattning av utred
ningens förslag alt vapenfria skall kunna las ut till utbildning i handikapp
vård och i särskilt fall kunna ställas till handikapporganisationernas förfo
gande. Rådet anser dock alt utbildningen med hänsyn till bristen på kvali-
Kimgl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
36
1'icerad läkarpersonal i törsta hand bör anordnas inom områden som kräver
kort utbildningstid, främst transport- och ekonomitjänst eller vårdarverk-
samhet på vissa institutioner för handikappade. Utbildningens utformning
bör underställas rådets bedömning. Rådet understryker vikten av noggrann
anlags- och lämplighetsprövning för de vapenfria som söker till handikapp
vård. Överstyrelsen för Svenska röda korset uppger, att Röda korset allmänt
sett torde ha förutsättningar att medverka vid utbildning av vapenfria. De
mest aktuella tjänstegrenarna torde vara hälso- och sjukvårdstjänst samt
expeditionstjänst. För sådan medverkan måste dock enligt överstyrelsens
mening uppställas vissa krav. Den sökande skall ha uttryckt bestämt önske
mål om tjänstgöring vid Röda korset. Överstyrelsen skall ha möjlighet att
av dessa sökande välja ut dem man anser sig kunna utbilda. Den som under
utbildningen visar sig olämplig för verksamheten skall kunna skiljas från
utbildningen.
Beträffande ekono mitj änsten finner Sveriges lantbruks förbund
angeläget att vapenfria utbildas inom jord- och skogsbruk även i fredstid.
Riksantikvarieämbetet framhåller det synnerligen önskvärda i att den
vapenfria arbetskraften även i fortsättningen kommer kulturminnesvården
till del. Däremot avvisar Centerns ungdomsförbund tanken på att vapen
fria skall kunna tjänstgöra i lantbruksarbete eller i utgrävnings- och musei
arbeten. Domänstyrelsen anser skogsarbete vara olämplig tjänstgöring för
de vapenfria inte minst med hänsyn till den starka tekniska utvecklingen
inom skogsbruket, vilket medför speciella krav på arbetets utövande.
Vad slutligen angår expeditionstj änsten anser överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att behovet av expeditionstjänstpersonal
i lerig till stor del bör kunna täckas av kvinnlig personal och av män, som
lämnat värnpliktsåldern. Eftersom dessutom effektiv utbildning i detta av
seende kan bli svår att organisera ifrågasätter överstyrelsen detta tjänstgö-
ringsalternativ. Socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet biträder för
slaget att vapenfria under fredstid får sådan utbildning att de under krigstid
kan tilldelas vissa arbetsuppgifter i inkvarteringskonmiunerna. Kommun
förbundet erinrar dock om att svårigheter kan uppstå vid placering av va
penfria för praktisk tjänstgöring i kommunala förvaltningar under freds
tid. Chefen för armén och chefen för marinen anser, att tjänstgöring i in-
kvarteringskommunerna inte bör komma i fråga för vapenfria. Dessas in
placering i krigssamhället bör enligt arméchefen vara sådan, att deras möjlig
heter att påverka människor i defaitistisk riktning blir så små som möjligt.
Även överbefälhavaren, chefen för flygvapnet och Centerns ungdomsför
bund pekar på ungdomsledares med fleras inverkan på opinionsbildningen
och motståndsandan.
Riksrevisionsverket och Högerns ungdomsförbund avvisar liksom Cen
terns ungdomsförbund förslaget att vapenfria skall kunna tjänstgöra vid
SIDA eller andra svenska hjälporganisationer med internationell anknyt
ning. SIDA uttalar däremot, att styrelsen redan har viss erfarenhet av an
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
37
ställning av vapenfria och att denna erfarenhet är positiv. Styrelsen an sluter sig till utredningens ståndpunkt att tjänstgöring inom dess verksam het bör komma i fråga endast för vapenfria, som genom civil utbildning och personliga kvalifikationer är särskilt lämpade därför. Styrelsen avvisar tan ken på vapenfrias tjänstgöring i u-lands- eller fredskårstjänst. U-lands- tjänst tillstyrks däremot av
Fredsorganisationernas utredning i varnphkts-
frågan.
Tjänstgöringstidens längd m. m.
Samtliga remissinstanser utom
Fredsorganisationernas utredning i värn
plikts frågan
tillstyrker eller lämnar utan erinran vapenfriutredningens för
slag att de vapenfrias fredsutbildning skall omfatta 540 dagar. Fredsorgani sationernas utredning föreslår, att tiden inte skall vara längre än som anses nödvändig med hänsyn till den vapenfries utbildning.
Statskontoret
anser, a
längden av utbildningstiden för de vapenfria bör omprövas om de till spe cialtjänst uttagna värnpliktigas utbildningstid skulle bli differentierad.
Sve
riges Förenade Studentkårer
betonar vikten av att man i fråga om utbild
ningens inpassning under året i görligaste mån undviker att ta mer an tva studieterminer i anspråk för grundutbildningen. Betydelsen av samordning med den civila utbildningen understryks även av
universitetskanslersambe-
tet. Svea hovrätt
anser att även om vapenfria får för samhallet betydelse
fulla uppgifter deras tjänstgöring, särskilt under beredskapstjanst, i allmän het måste betraktas som mindre pressande än de värnpliktigas. Darfor torde enligt hovrättens mening de nuvarande bestämmelserna om längre tjänst göring för vapenfria under beredskap eller krig vara erforderliga for att under tider av påtaglig krigsfara motverka missbruk av möjligheten att er hålla vapenfri tjänst.
Civilförsvarsstyrelsen
framhåller att det i samban
med tjänstgöring under civilförsvarsberedskap synes nödvändigt att de vapenfria som krigsplaceras i civilförsvaret blir likställda med civilforsvars- pliktiga i allmänhet. Att i förhållande till övrig civilförsvarspersonal ha av vikande regler i fråga om tjänstgöringsskyldighet kan vara agnat att valla stora olägenheter för länsstyrelser och civilförsvarschefer. Varken
överbefäl
havaren
eller
cheferna för armén, marinen
och
flygvapnet
anser sig kunna
biträda vapenfriutredningens förslag till reduceringsregler för dem som efter viss tids vapentjänst beviljas övergång till vapenfri tjänst. Över befälhavaren anser inte att några sakligt grundade skäl förebragts for sa- dana regler. Enligt chefens för armén mening uppfyller utredningens för slag knappast de krav på enkelhet och begriplighet man bör kunna stalla. Alla de nu nämnda militära myndigheterna föreslår att den sammanlagda tiden för tjänstgöring i vapentjänst och vapenfri tjänst utan nagra redu <-
tionsfaktorer alltid skall vara 540 dagar.
Utredningens förslag beträffande de vapenfrias ekonomiska och sociala förmåner har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan, utom
riksrevisionsverket.
Denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
,38
myndighet är inte övertygad om att de vapenfrias förmåner bör helt jäm
ställas med värnpliktigas. Med hänsyn därtill biträder verket inte utred
ningens förslag i fråga om penningbidrag och tjänstgöringspremie. Försva
rets civilförvaltning och socialstyrelsen förutsätter att förmånsbeloppen blir
anpassade till de förslag angående ekonomiska förmåner åt värnpliktiga
som lagts fram av 1960 års värnpliktsutrcdning. SSU anser önskvärt att en
särskild befattningshavare vid arbetsmarknadsstyrelsen får i uppgift att
ägna sig åt de vapenfrias personalvård. Chefen för flygvapnet påpekar, att
kostnaderna för radio, TV m. in. för värnpliktiga i vapentjänst i regel bestrids
genom vederbörande förbands personalkassa, vilken direkt eller indirekt
tillförs medel därför genom de värnpliktiga själva. Det torde därför enligt
flygvapenchefens åsikt innebära en extra förmån för de vapenfria om sär
skilda medel till s. k. trivselbefrämjande åtgärder anslås för dem. Högerns
l ngdomsförbund anser, att de vapenfria inte bör åtnjuta förmåner som
direkt kan anknytas till enbart deras förhållande som vapenfria. Därför bör
enligt detta förbunds uppfattning beklädnadsersättning inte utbetalas. Sveri
ges Förenade Studentkårer understryker vikten av att vapenfria får tillgång
till studiebidragsförmåner och personalvård i samma utsträckning som
värnpliktiga.
Urval och prövningsförfarande
hörsvarets sjukvårdsstyrelse finner särskild exploration av de vapenfria
nödvändig i samband med inskrivningsförrättningen men understryker
samtidigt behovet av en grundlig läkarundersökning för att utröna exempel-
vis psykiska störningar eller sjukliga personlighetsförändringar hos de
sökande. Överbefälhavaren hävdar, att inskrivningsprövningen av dem som
söker vapenfri tjänst bör vara skild från övriga värnpliktigas inskriv
ning. Samma synpunkt framförs av chefen för armén och 196i års inskriv
nings- och personalredovisningsutredning. Enligt dessa remissinstanser bör
de som före eller vid vanlig inskrivningsförrättning ansöker om vapenfri
tjänst kallas till en senare, särskild prövning, vars omfattning avpassas för
att ge underlag för det fortsatta handläggningsförfarandet. Militärpsykolo
giska institutet avstyrker att en för sökande av vapenfri tjänst särskilt
anordnad exploration äger rum vid inskrivningen. SSU framhåller att i
broschyren »Inför inskrivningen» bör tas in en objektiv och koncentrerad
information om vapenfri tjänst med hänvisning om vilka myndigheter som
kan lämna närmare upplysningar. Medicinalstyrelsen betonar vikten av att
sökande till vapenfri tjänst såväl före som vid inskrivningsförrättningen får
erforderlig information om villkoren och förutsättningarna för utbildning
och tjänstgöring inom den civila hälso- och sjukvården. Såväl chefen för
armén som chefen för flygvapnet anför att informationen under inga för
hallanden far utformas sa att den kan framstå som reklam eller propaganda
för vapenfri tjänstgöring.
Remissinstanserna har genomgående funnit utredningens förslag i fråga
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
39
om prövningsförfarandet vara lämpliga och välmotiverade. I vissa hanseen
den har emellertid särskilda synpunkter framförts.
Sålunda anser överbefälhavaren, att sökanden bör åläggas personlig in
ställelse hos utredningsman eller inför prövningsnämnden och att undantag
från denna regel skall medges endast i särskilda fall. Domkapitlet i Uppsala
anser, att personlig inställelse inför utredningsman bör vara obligatorisk.
Även domkapitlen i Göteborg och Luleå betonar vikten av personlig kontakt
mellan sökanden och utredningsmannen. Sistnämnda domkapitel ifrågasät
ter om inte sökandena hör tillförsäkras hjälp vid upprättande av ansökan
m. m. Domkapitlet i Visby förordar en föreskrift om rätt för sökanden att
bli hord muntligt inför prövningsnämnden, om utredningen inte eljest
skulle anses medföra bifall till ansökningen. I fråga om utredningsmännen
anser domkapitlet i Göteborg att dessa bör vara präster, utsedda efter förslag
av domkapitlen. Också domkapitlet i Västerås anser, att domkapitlen bör
få tillfälle att yttra sig vid utseendet av utredningsmän. Domkapitlet i Lund
framhåller, att av varje utredningsman bör kunna förväntas förståelse för
en människas religiösa problematik.
Beträffande prövningsnämndens sammansättning önskar medicinalstyrel
sen och försvarets sjukvårdsstyrelse, att en psykiater ingår i provnings-
nämnden. Enligt hovrätten för Nedre Norrland saknas skäl att göra stats
kyrkopräst till självskriven ledamot av nämnden. Det förhållandet att över
vägande delen av de vapenfria tillhör frikyrkosamfunden talar snarare for
att de kyrkliga ledamöterna i nämnden bör representera dessa samfund.
Chefen för armén och domkapitlet i Göteborg framställer önskemål om
en läkare som ledamot i nämnden, enligt arméchefen en läkare med erfaren
het av inskrivningsverksamheten och militärsjukvård och enligt domkapitlet
helst en psykiater. Både överbefälhavaren och Högerns Undomsförbund
finner angeläget, att en av nämndledamöterna utses från krigsmakten. Ung
domsförbundet anser att vederbörande bör vara en kvalificerad trupputbild-
ningsofficer. Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan föreslår,
att en företrädare för fredsrörelsen skall ingå i nämnden. Enligt vad SSU
anför bör Kungl. Maj :t ha möjlighet till omdisponering av nämndens sam
mansättning när nya behov uppstår.
Utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen skall ansvara för ut
tagning, registrering och redovisning får ett genomgående positivt mottagan
de av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks sålunda av bl. a. överbefälhava
ren, cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samt lämnas ulan erin
ran av bl. a. statskontoret. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
är dock tveksam om ett särskilt samarbetsorgan behöver inrättas. Dess före
slagna verksamhet torde enligt överstyrelsens mening falla under arbets
marknadsstyrelsens allmänna uppgifter beträffande planläggning av arbets
kraftens fördelning i krig. Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
40
De nya uppgifter som enligt utredningens förslag skall tillföras styrelsen
ligger i linje med dess tidigare uppgifter såvitt gäller totalförsvaret. Ett sy
stem för fördelning av arbetskraft för totalförsvarsuppgifter finns redan.
Genom den s. k. 47-åringsfördelningen fördelas sålunda män, som lämnat
värnpliktsåldern, till organisationer som har behov av arbetskraft för sin
\erksamhet i krig. Denna fördelning sker i samråd med berörda organisatio
ner. Fördelningen av vapenfria synes utgöra ett komplement till nämnda
fördelning och kunna ske på i huvudsak motsvarande sätt. Civilförsvars-
styrelsen finner det angeläget att de vapenfrias uttagning omprövas i
samband med repetitionsutbildning för eventuellt överförande till annan
tjanstegren. Många av de vapenfria blir nämligen efter grundutbildningen
i tillfälle att skaffa sig civil specialutbildning och yrkeserfarenhet, som kan
motivera överförande till annan än förut tilldelad tjänstegren. Vad utred
ningen anför om registrering och redovisning synes civilförsvarsstyrelsen
främst gälla förhållanden under fredstid. Sveriges Förenade Studentkårer
understryker vikten av att man vid uttagningen i görligaste mån tar hänsyn
till den Aapenfries civila utbildning och vrkesinriktning.
Totalvägrare
Bland remissinstanserna råder delade meningar i frågan om totalvägrare,
främst Jehovas vittnen, skall kunna befrias från varje tjänstgöring. Av de
instanser, som alls uttalar en bestämd mening i denna fråga, har något mer
än hälften positiv inställning till befrielsemöjligheten medan sådan möjlig
het i övrigt avvisas. Chefen för flygvapnet, telestyrelsen, SR, Sveriges fri
kyrkoråd och Fredsorganisationernas utredning i värnpliktsfrågan tillstyr
ker förslaget om befrielse, medan det lämnas utan erinran av socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen samt av domkapitlen i Luleå, Karlstad och Stock
holm. De båda sista myndigheterna liksom luftfartsstyrelsen och flera andra
remissinstanser uttalar dock sina betänkligheter mot att Jehovas vittnen
i förevarande sammanhang jämställs med alkoholskadade eller asociala
personer. Överbefälhavaren, chefen för armén och beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar uttalar starka betänkligheter mot den lösning av pro
blemet som befrielsemöjligheten innebär men vill inte motsätta sig att en
sådan ordning genomförs försöksvis. Hovrätten för Nedre Norrland fin-
ner ur rättvisesynpunkter knappast försvarligt att just Jehovas vittnen
försätts i ett särskilt gynnsamt läge och anser att de i fortsättningen
liksom hittills får överföras till vapenfri tjänst. Svea hovrätt anser likaså
det inte böra komma ifråga att bereda Jehovas vittnen en gynnad sär
ställning bland värnpliktsvägrarna. Om tillhörigheten till denna sekt
skulle medföra befrielse såväl från värnpliktstjänstgöring som från va
penfri tjänst finns enligt hovrätten anledning befara, att ett mycket stort
antal värnpliktiga skulle ansluta sig till sekten för att vinna en sådan för
mån. Militieombudsmannen anser, att allvaret i de samvetsbetänkligheter
Ktingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
41
Jehovas vittnen har mot varje form av samhällstjänst inte torde kunna
betvivlas. Militieombudsmannen anför vidare. Erfarenheten visar att be
straffningen av dem såtillvida är ändamålslös att den inte åstadkommer
någon som helst förändring i deras inställning. Givetvis skulle en sådan upp
fattning som de företräder vara samhällsvådlig ifall den blev mera allmänt
omfattad. Skulle man emellertid vid närmare övervägande finna att risken
för en utbredning av deras lära inte skulle nämnvärt öka om de befriades
från skyldighet att fullgöra varje slag av samhällstjänst synes det vara mest
rationellt att medge dem sådan befrielse. Enklast torde detta, såsom utred
ningen antytt, kunna ske genom att de förklaras temporärt odugliga till
krigstjänst. De skulle då inte bli inkallade till tjänstgöring och följaktligen
aldrig få tillfälle att genom sin totalvägran begå något brott. Enligt för
svarets civilförvaltnings mening borde det övervägas om man inte — i lik
het med vad som uppgetts ske i Schweiz — skulle kunna grunda olämplig-
förklaringen av ifrågavarande vapenfria på psykiska skäl. TCO anser att
prövningsnämnden bör ha rätt att förklara vapenfria olämpliga för full
görande av vapenfri tjänst, om det bedöms att vederbörande tillhör en tros-
riktning som karakteriseras av sådan ofördragsamhet mot oliktänkande att
han skulle försvåra eller oroa verksamheten inom det område där han eljest
skulle fullgöra sin tjänsteplikt. Chefen för marinen och militärpsykologiska
institutet anser däremot inte tillrådligt att utan krav på motprestation helt
inställa sektens medlemmar. Domkapitlet i Uppsala samt domkapitlen i
Linköping, Strängnäs och Lund vill inte heller tillstyrka ett förslag att till
låta Jehovas vittnen att vara helt befriade från tjänsteplikt. Domkapitlet i
Linköping hävdar, att i rättvisans namn något slag av medborgerlig tjänste
plikt också måste gälla för Jehovas vittnen. Det måste enligt vad domkapit
let anför anses sårande för medborgarnas känsla för rättvisa att en total-
vägrare skall leva sitt vanliga liv med det civila livets bekvämligheter och
inkomster medan andra vapenfria får nöja sig med en mindre ersättning för
det inkomstbortfall de blir utsatta för under de 540 dagar som tjänsteplikten
skall omfatta. SSU anser befrielse vara principiellt felaktig och uttalar, att
de vapenvägrare som nekar att fullgöra vapenfri tjänst av domstol bör kunna
åläggas arbetsplikt. En liknande tanke framförs även av domkapitlet i Lund.
De erfarenheter som enligt kriminalvårdsstyrelsen föreligger från verk
ställigheten av fängelsestraff, som ådömts medlemmar av sekten Jehovas
vittnen, visar att de under verkställigheten regelmässigt sköter sig oklander
ligt. Detta förhållande tillsammans med arten av deras brott har också
givit styrelsen anledning att för deras del inom fängelsestraffets ram pröva
delvis nya verkställighetsformer. Dessa experiment har till alla delar utfal
lit väl. Den omständigheten att medlemmarna av sekten inte låter sig på
verkas av straffverkställigheten sammanställd med att deras lagöverträdan-
de har sin förklaring i en stark samvetsövertygelse och att de i övrigt är väl
ordnade medborgare motiverar enligt styrelsens mening att en ordning prö
Kungi. 3Iaj:ts proposition nr 107 år 1966
42
vas som gör det möjligt att för dem avstå från fängelsestraff. En sådan
ordning kunde dock enligt styrelsen få vissa inte förutsedda verkningar.
Om en lika behandling av alla totalvägrare accepteras och möjlighet där
igenom öppnas även för andra än Jehovas vittnen att utan risk för straff
sanktioner slippa undan all tjänst under hänvisning till samvetsbetänklig
heter kan befaras, att denna möjlighet kommer att utnyttjas i betydande
omfattning. Styrelsen finner dock svårt att bedöma i vad mån detta kan
komma att menligt påverka möjligheterna att effektivt upprätthålla den
militära fredstjänstgöringen.
Justitieombudsmannen finner den av vapenfriutredningen antydda vägen
att temporärt olämpligförklara Jehovas vittnen inte vara framkomlig. Justi
tieombudsmannen anser att det nya systemet bör utformas så, att överfö
ring till vapenfri tjänst med säkerhet kan påräknas beträffande samtliga
totalvägrande Jehovas vittnen. Detta kan nås genom en anmälningsplikt
från inskrivnings- och mobiliseringsmyndigheter till prövningsnämnden,
som mycket väl kan anförtros beslut av nu angiven art. För att undgå me
ningslös bestraffning av Jehovas vittnen för vägran att fullgöra även vapen
fri tjänst borde enligt justitieombudsmannen införas en möjlighet att un
derlåta åtal i sådana fall, där lagföring och straff inte bedöms ägnade att
ändra den enskildes inställning och inte heller anses erforderliga från all
män synpunkt. Sådant beslut skall förbehållas riksåklagarämbetet. Även om
en sådan möjlighet kan väcka betänkligheter ur rättvisesynpunkt torde den
vara att föredra framför att behålla hittillsvarande system. Givetvis skall
en sådan ordning kombineras med att man i fredstid inte ånyo inkallar per
soner som blivit föremål för beslut att inte åtalas. I ett krigsläge kunde de
tas i anspråk för det allmänna med stöd av allmänna tjänstepliktslagen den
17 april 1959 (nr 83). Skulle betänkligheterna mot den föreslagna lösningen
befinnas så starka att den avvisas anser justitieombudsmannen antalet be
straffningar av varje totalvägrare böra begränsas till ett.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
Ikraftträdande och kostnader
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att utredningens förslag för styrel
sens del kommer att medföra — förutom ansvaret för uttagning och fördel
ning till tjänstgöring — en fortlöpande registrering av ca 10 000 personer.
Denna uppgift överförs från bl. a. centrala värnpliktsbyrån och inskriv-
ningsexpeditionerna. Uppgiften, som synes innebära en viss centralisering,
kräver att ett nytt redovisningssystem byggs upp. Detta bör kunna ske i
anslutning till den rationalisering av beredskapsregistreringen (SFS 1941:
720) och samordning med folkbokföringen som planläggs inom arbetsmark
nadsstyrelsen. Övergång till ett nytt system för beredskapsregistrering be
räknas sålunda kunna ske hösten 1967. De nya arbetsuppgifterna bör därför
inte överföras till arbetsmarknadsstyrelsen förrän vid sistnämnda tid.
43
Ltredningens förslag att kostnaderna för de vapenfria utom vad avser
inskrivningen och prövningsnämnden skall belasta elfte i stället för fjärde
huvudtiteln har inte föranlett erinringar från remissinstanserna. Riksrevi
sionsverket anser att utredningens kostnadsberäkningar inte utan vidare
kan godtas. \ erket finner svårt att i förväg bedöma omfattningen av pröv-
ningsnämndens verksamhet och anser att, innan erfarenhet vunnits, några
befattningar inte bör inrättas hos nämnden utan att i stället extra personal
anlitas i erforderlig omfattning. Beträffande nämndens sekretariat anser
statskontoret det böra övervägas en samordning av detta med den av de-
parteinentsutredningen föreslagna värnpliktsnämndens sekretariat, över
befälhavaren och chefen för armén gör gällande att kostnaderna för pröv-
ningsnämndens verksamhet är för lågt beräknade. Civilförsvarsstyrelsen på
pekar, att bortfall av vapenfri arbetskraft vid civilförsvarsskolorna medför
vissa ökade kostnader för anställning av personal som utför motsvarande
arbete. Dessa kostnader beräknas till sammanlagt ca 525 000 kr. om året.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen fordras för de nya arbetsuppgifterna enligt
preliminära beräkningar en personalförstärkning inom styrelsens kansli med
fyra tjänstemän varav ett kanslibiträde. Luftfartsstyrelsen förutsätter att i
förekommande fall erforderliga medel för att täcka styrelsens merkostnader
för utbildning av vapenfria ställs till styrelsens förfogande. Överstyrelsen
för Svenska råda korset framhåller att alla kostnader för utbildning av va
penfria vid Röda korset skall betalas av statsmedel. Svenska kommunför
bundet fäster uppmärksamheten på att praktiktjänstgöring hos kommunala
förvaltningar kräver viss handledning från den ordinarie personalens sida
och att denna handledning innebär kostnader för vederbörande kommun.
Förslaget att vissa myndigheter eller organisationer skall utge ersättning
för de vapenfrias arbetsinsats tillstyrks eller lämnas utan erinran av över
befälhavaren, cheferna för armén, marinen och flygvapnet, SIDA, järnvägs
styrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket och SSU. Centerns ungdomsför
bund anser, att alla de myndigheter som utnyttjar vapenfri arbetskraft skall
betala för denna. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om den föreslagna
ersättningsskyldigheten verkligen bör komma i fråga. Med den av utred
ningen föreslagna utbildningen av vapenfria synes det civilförvaltningen
tveksamt, om myndigheterna i någon större omfattning kan nyttiggöra sig
de vapenfrias arbete. I sammanhanget måste hänsyn också tas till att myn
digheterna föreslås bestrida utbildningskostnaderna och till att den even
tuella nettoersättningen torde bli av relativt blygsam omfattning. Luftfarts-
styrclsen kan inte ansluta sig till utredningens förslag om ersättning för
vapenfrias arbetsinsatser. Styrelsen hänvisar därvid främst till följande om
ständigheter. Luftverkets stat för driftkostnader upptar år från år ett bety
dande underskott. Den vapenfria arbetskraft som verket får kan inte till
närmelsevis jämställas med exempelvis brandmannaaspiranter och får un
der minst hela den första tjänstgöringsperioden anses vara under utbild
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1960
44
ning. De vapenfria kan i motsats till annan personal på flygplatserna av
fackföreningspolitiska skäl inte användas till andra arbetsuppgifter, t. ex.
snöröjning och handräckning. Som affärsdrivande verk konstaterar luftfarts
verket, att den nuvarande ordningens lönsamhet bygger på förutsättningen
att de förhållandevis dyra kostnaderna för de vapenfrias utbildning kom
penseras av låga utnyttjandekostnader. Om denna balans rubbas, kan luft
fartsverket nödgas ompröva förutsättningarna för att över huvud taget an
vända vapenfria i sin verksamhet. Järnvägsstyrelsen anför, att i konsekvens
med principen att vederbörande myndighets kostnader för de vapenfrias ut
bildning avräknas vid ersättningsbeloppets bestämmande bör också stats
verket ersätta myndigheten i de fall då dennas kostnader för utbildningen
överstiger ersättningen för de vapenfrias arbetsinsats. Svenska kommunför
bundet liksom SR anlägger liknande synpunkter på ersättningsfrågan.
I fråga om avsättning av u-landshjälp m. m. intar nära nog alla remiss
instanser, som uttalat sig i frågan, en klart avvisande hållning till tanken
att statsverkets eventuella inkomster av de vapenfrias arbetsinsatser skulle
avsättas till u-landsbistånd eller fredsforskningsändamål. SIDA, exempelvis,
anser att anslag för det statliga utvecklingsstödet i vanlig ordning bör be
räknas inom ramen för statsbudgeten. SSU förstår utredningens tvekan in
för tanken att avsätta ersättningsmedlen för fredsforskning men anser de
psykologiska skälen så starka, att man bör tillmötesgå de önskemål som
framförts om avsättning för detta ändamål. Fredsorganisationernas utred
ning i värnpliktsfrågan finner tanken att medel, som de vapenfria intjänat
senom sitt arbete, skall avsättas till fredsforskning vara helt i överensstäm-
o
melse med de önskemål som fredsorganisationerna tidigare framfört.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
Departementschefen
Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Den allmänna
värnpliktens bärande idé är att försvaret utgör en hela folkets angelägenhet
och att försvarsbördan skall fördelas om möjligt likformigt och även i övrigt
rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån för dem som hyser sam
vetsbetänkligheter mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen innebär ett
undantag från denna princip och är betingad av respekten för individens
åsiktsfrihet. Det fortsatta behovet av en undantagslagstiftning kan enligt
min mening inte sättas i fråga.
1943 års lag bygger på principen att de vapenfrias tjänstgöring är en form
av värnpliktstjänstgöring. Tillstånd till vapenfri tjänst kan enligt lagen
meddelas värnpliktig för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra
djup samvetsnöd. Vapenfri tas ut till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller
tjänstgöring vid civilförsvaret eller, då omständigheterna påkallar det, till
45
expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigs
makten. Möjlighet finns också till uttagning för civilt arbete utom krigs
makten för statens eller kommuns räkning. Tjänstgöringstiden för vapenfri
skall med en tredjedel överstiga den tid som enligt 27 § 1 mom. A. värnplikts
lagen är föreskriven för värnpliktiga i allmänhet. Denna tredjedelsregel skall
om möjligt iakttas även vid inkallelse av vapenfria under beredskap och
krig. I fred uttas regelmässigt 525 dagar av de vapenfria. Erhåller värnplik
tig tillstånd till vapenfri tjänst sedan viss vapentjänst fullgjorts får tiden för
vapentjänsten i princip avräknas, varvid såsom jag tidigare redovisat en
särskild praxis utvecklat sig. Tillstånd till vapenfri tjänst och beslut om den
tjänstgöring till vilken de vapenfria skall uttas meddelas av Kungl. Maj :t.
Ställningstagandet till frågan om tillstånd till vapenfri tjänst föregås av ett
omfattande prövningsförfarande, som bl. a. inbegriper samtal med särskilt
utsedd utredningsman. Antalet vapenfria utgjorde ca 9 300 år 1963 och hade
vid årsskiftet 1965/66 stigit till ca 9 700.
Kritik har ofta riktats mot det nuvarande systemet särskilt i vad avser
arten och omfattningen av de vapenfrias tjänstgöring samt prövningsför-
farandet. Den av mig tillkallade vapenfriutredningen hade till främsta upp
gift att söka finna former för en lämpligare tjänstgöring för de vapenfria.
Utredningens förslag innebär väsentligen att de vapenfrias tjänstgöring för
läggs helt utanför krigsmakten och inte betraktas som värnpliktstjänstgöring
utan som en särskild tjänsteplikt. Enligt utredningen skall värnpliktig
kunna erhålla tillstånd till vapenfri tjänst, om bruk av vapen mot annan inte
är förenligt med hans allvarliga personliga övertygelse och om sådant bruk
för honom skulle medföra samvetsnöd. Utredningen vidgar tjänstgörings-
alternativen för de vapenfria och föreslår bl. a. brandtjänst inom civilför
svaret, reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk,
hälso- och sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet samt
ekonomi- och expeditionstjänst främst vid statlig och kommunal förvalt
ning. Tjänstgöringstiden i fred föreslås till 540 dagar i likhet med vad som
gäller för specialtjänstuttagna värnpliktiga. Under beredskap och krig anses
tjänstgöringstiden böra vara densamma för vapenfria som för andra värn
pliktiga. Urvals- och prövningsförfarandet föreslås bli omlagt. Bl. a. flyttas
ärende om tillstånd till vapenfri tjänst från Kungl. Maj :t till en central pröv-
ningsnämnd. Samtidigt vill utredningen överlåta uttagningen till arbets
marknadsstyrelsen, som också får huvudansvaret för de vapenfrias utbild
ning och tjänstgöring samt skall omhänderha deras registrering och redo
visning.
Liksom remissinstanserna instämmer jag i allt väsentligt i utredningens
principiella överväganden beträffande de vapenfrias tjänstgöring m. m. och
anser att utredningens förslag kan läggas till grund för en reform av den
vapenfria tjänsten. I det följande behandlar jag mera ingående de särskilda
frågor som utredningen har tagit upp till prövning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
46
En av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen är att på ett
för både samhället och den enskilde medborgaren tillfredsställande sätt ge
uttryck åt de krav som måste uppfyllas för tillstånd till vapenfri tjänst. I
likhet med utredningen finner jag inte anledning att i princip frångå den
lösning som anvisats i 1943 års lag. Liksom hittills bör således både religiösa
och etiska betänkligheter mot vapentjänstgöring kunna medföra befrielse
från sådan tjänstgöring. För vapenfrihet bör ytterligare krävas att veder
börande på grund av sin klart dokumenterade övertygelse inte är beredd att
för något ändamål bruka vapen mot annan. Givetvis bör också förutsättas
att den som erhåller befrielse från vapenbrak är villig att i annan form än
genom den vanliga värnpliktstjänstgöringen tjäna samhället och förbereda
sig för en uppgift inom något av krigssamhällets olika verksamhetsområden.
Mot den av utredningen föreslagna formuleringen av förutsättningarna för
vapenfri tjänst har jag ingen annan erinran än att jag i likhet med några
remissinstanser inte finner skäl att ersätta det i 1943 års lag använda ut
trycket »djup samvetsnöd» med enbart »samvetsnöd». Det bör fordras att
den som söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att
få bifall till sin ansökan. Allvaret och djupet i sökandens övertygelse kom
mer enligt min mening klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt beteck
nas som djup. Jag föreslår därför, att tillstånd till fullgörande av vapenfri
tjänst ges i sådana fall då bruk av vapen mot annan inte är förenligt med
sökandens allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup sam
vetsnöd för honom.
I enlighet med utredningens förslag förordar jag, att de vapenfria får möj
lighet att tjänstgöra inom fler civila arbetsområden än f. n. Såsom överbefäl
havaren och försvarets sjukvårdsstyrelse anfört uppstår vissa svårigheter
om vapenfria inte längre disponeras för tjänstgöring vid garnisonsbrand
kårer m. m. Jag anser att vapenfria efter eget åtagande bör kunna få tjänst
göra inom krigsmakten. Farhågor har vidare uttalats för att en ökning av
tjänstgöringsmöjligheterna för de vapenfria skulle leda till en minskning av
det antal vapenfria som nu tilldelas civilförsvaret. Vissa betänkligheter har
vidare anmälts mot att vapenfria placeras i uppgifter som i krig är av vital
betydelse för landet, exempelvis betjäning av kraftverksanläggningar. Dessa
och andra liknande synpunkter bör i görlig mån bli beaktade vid uttagningen
av de vapenfria till tjänstgöring. Därvid bör som utredningen uttalat vara
vägledande, att uppgifterna i såväl fred som krig skall vara sådana att sam
vetsskäl inte rimligen kan anföras mot att fullgöra dem. Tjänstgöringen i
krigstid bör vidare avse för samhället betydelsefulla uppgifter och väljas
inom områden där personalförstärkning behövs eller där personal behöver
frigöras för andra väsentliga samhällsuppgifter.
I fråga om de olika tjänstgöringsalternativen finner jag i likhet med
remissinstanserna utredningens förslag vara välgrundade och genomför
bara. Huvudvikten synes liksom nu böra läggas vid utbildning i brandtjänst
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
47
inom civilförsvaret. Jag anser i likhet med utredningen, att grundutbild
ningen inom denna tjänst bör centraliseras till luftfartsverket, medan repe-
titionsutbildningen fullgörs vid statens civilförsvarsskolor. I enlighet med
förslag från järnvägsstyrelsen och telestyrelsen förordar jag, att uttagning
till reparationstjänst skall kunna ske även vid enskilda järnvägar och vid
televerket. Däremot bör, såsom järnvägsstyrelsen anfört, tills vidare anstå
med att genomföra av utredningen föreslagna försök med viss utbildning i
maskin- och motorreparationstjänst vid statens järnvägar. Beträffande hälso-
och sjukvårdstjänsten vill jag i likhet med medicinalstyrelsen framhålla
vikten av att endast vapenfria med särskilt intresse och med personliga för
utsättningar för hälso- och sjukvård tas ut till sådan tjänst. Utbildningen
för krigsuppgifterna bör i första hand ske inom områden där den största
personalbristen nu råder. Jag tillstyrker att vapenfria i vissa fall tas ut till
tjänstgöring inom vissa speciella områden, såsom ambulanstjänst, handi
kappvård och rödakorsverksamhet. Utbildning för sådan tjänstgöring bör
dock inte sättas igång, om den inte kan anordnas för ett visst minsta antal
därför lämpade vapenfria. Medicinalstyrelsen har föreslagit att tjänsteplik
ten, om så lämpligen kan ske, tas ut i form av försvarsmedicinsk assistent
tjänstgöring för all medicinalpersonal, som skall fullgöra vapenfri tjänst.
Jag ansluter mig till förslaget. Tjänstgöringen för den som tas ut till eko
nomitjänst bör kunna avse jordbruks- eller skogsbruksarbete samt arbete
inom kulturminnesvården. Vad slutligen angår expeditionstjänsten bör ut-
tagningen företrädesvis avse områden inom statlig eller kommunal förvalt
ning, där den vapenfrie efter endast en kort arbetsintroduktion kan börja
fullgöra sina uppgifter. Jag kan sålunda inte dela utredningens uppfattning
att alla vapenfria som tas ut till expeditionstjänst bör få en grundläggande
utbildning i bl. a. maskinskrivning och kontorsteknik. Av vad jag nu sagt
torde också framgå att antalet möjliga tjänstegrenar inom området expedi
tionstjänst måste bli avsevärt mindre än vad utredningen förutsatt. Placering
av vapenfria för uppgifter i inkvarteringskommunerna under krigstid bör i
allmänhet inte komma i fråga. I likhet med utredningen kan inte heller jag
tillstyrka u-lands- eller fredskårstjänst som alternativtjänstgöring för de
vapenfria. Däremot bör i särskilda fall viss praktisk tjänstgöring kunna ske
vid SIDA eller vid svensk hjälporganisation med internationell anknytning.
Beträffande tjänstgöringstiden för de vapenfria ansluter jag mig till ett
uttalande av utredningen alt denna tid i huvudsak måste avpassas så att
den medger en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade
tjänstgöringsuppgifter under krigsförhållanden. Med hänsyn härtill anser
jag utredningens förslag att fredstjänstgöringen skall ha en längd av 540
dagar vara väl avvägt. Detta dagantal motsvarar utbildningstiden för spe-
cialtjänstuttagna värnpliktiga och överensstämmer nära med den tid som
jag inom kort kommer alt föreslå som den längsta möjliga för värnpliktiga
i allmänhet. Tjänstgöringen bör kunna uppdelas i omgångar över hela värn-
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
48
pliktstiden alltså t. o. m. det år då vederbörande fyller 47 år. Att tillbörlig
hänsyn tas till civil utbildningsgång förutsätter jag som självfallet. Under
beredskap och krig bör tjänstgöringstiden vara densamma för vapenfria som
för andra värnpliktiga. I ett skärpt läge bör skillnad inte göras mellan de
vapenfrias och de värnpliktigas samhällsviktiga insatser. Den fara för miss
bruk av möjligheten att erhålla vapenfri tjänst som Svea hovrätt ansett före
ligga under tider av påtaglig krigsfara finner jag överdriven. Liksom f. n.
bör den vapenfria tjänsten kunna avkortas för värnpliktig, som övergår till
vapenfri tjänst efter fullgjord viss värnpliktstjänstgöring. Kungl. Maj :t bör
äga utfärda bestämmelser härom.
Utredningens förslag att de vapenfria skall ha rätt till ekonomiska och
sociala förmåner — inbegripet personalvård och fritidsförmåner — i samma
omfattning som värnpliktiga i allmänhet tillstyrks i allt väsentligt eller läm
nas utan erinran av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Även
jag tillstyrker att vapenfria erhåller samma förmåner i fråga om avlöning,
familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Den
nuvarande begränsningen i de vapenfrias rätt att erhålla förhöjt penning
bidrag bör avskaffas. Premiesystemet för vapenfria bör utformas i överens
stämmelse med vad som kommer att gälla för värnpliktiga efter den före
stående omläggningen av värnpliktsutbildningen.
Det är angeläget att varje vapenfri såvitt möjligt tas ut till den tjänst
göring för vilken han är lämpad med hänsyn till personliga kvalifika
tioner och utbildning. Såsom utredningen föreslagit bör därför den som
söker vapenfri tjänst i samband med inskrivningen genomgå en urvalspröv
ning som är likvärdig med den som gäller för övriga värnpliktiga. Särskild
s. k. exploration torde dock inte vara nödvändig och jag kan inte heller
biträda det förslag som bl. a. överbefälhavaren lagt fram om att inskriv-
ningsprövningen av den som söker vapenfri tjänst skall vara skild från
övriga värnpliktigas inskrivning. Jag vill tillstyrka utredningens förslag att
bättre information än f. n. skall ges vid inskrivningen om innebörden av
vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänsten. Självfallet skall informa
tionen vara objektiv och inte utformas som propaganda för eller mot vapen
fri tjänst.
Utredningens förslag i fråga om prövningsförfarandet har remissinstan
serna genomgående funnit vara lämpliga och välmotiverade. Jag delar utred
ningens uppfattning att det nuvarande frågeformuläret bör avskaffas och
att det räcker med en skriftlig ansökan som innehåller motivering varför
sökanden anser sig vilja fullgöra vapenfri tjänst, önskemål angående tjänst-
göringsområde samt uppgift på minst två trovärdiga personer som väl kän
ner sökanden och hans förhållanden. Härjämte bör sökanden som några
remissinstanser påpekat åläggas personlig inställelse inför utredningsman.
Vidare biträder jag utredningens förslag att frågor om tillstånd till vapenfri
tjänst skall avgöras av en särskild nämnd om sju ledamöter, vapenfrinämn
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
49
den. I likhet med utredningen förordar jag, att nämnden skall äga utse ut
redningsmän. Till utredningsmän bör inte bara komma i fråga företrädare
för trossamfunden utan även andra personer som lämpar sig för uppgiften.
I detta sammanhang anser jag det böra övervägas att i möjlig utsträckning
anknyta utredningsverksamheten till inskrivningsförrättningarna. Beträf
fande slutligen nämndens sammansättning är det angeläget att olika intres
sen blir allsidigt representerade i nämnden. Självfallet bör några av leda
möterna ha anknytning till yrkesområden, som gör dem särskilt ägnade att
bedöma bärigheten av de samvetsbetänkligheter mot vapenbruk som åbe
ropas av dem som söker vapenfri tjänst. Kungl. Maj :t bör äga meddela
bestämmelser om nämndens sammansättning.
Utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha huvudansvaret
för de vapenfrias utbildning och tjänstgöring samt omhänderha deras regi
strering och redovisning har fått ett genomgående positivt mottagande av
remissinstanserna. Även jag biträder förslaget. Såsom arbetsmarknadssty
relsen framhållit i sitt remissutlåtande finns redan inom styrelsen ett system
för fördelning av arbetskraft för totalförsvarsuppgifter. I sin egenskap av
uttagningsmyndighet liar arbetsmarknadsstyrelsen att inom ramen för sina
befogenheter fastställa de totalförsvarsuppgifter för vilka utbildning av
vapenfria bör ske. Eftersom arbetsmarknadsstyrelsen centralt ansvarar för
utbildningen bör enligt utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta
förslag ett samarbetsorgan upprättas inom styrelsen i vilket ingår företrä
dare för berörda utbildningsmyndigheter.
Frågan om totalvägrarna, främst Jehovas vittnen, har utförligt diskute
rats såväl av utredningen som av remissinstanserna. Med den föreslagna om
läggningen av tjänstgöringssystemet och utvidgningen av tjänstgöringsom-
rådena torde de s. k. etiska totalvägrarna inte vidare erbjuda något problem.
Annorlunda förhåller det sig med medlemmarna av sekten Jehovas vittnen,
som helt vägrar att lyda order från samhällets sida även om det gäller skydd
för samhället eller den demokratiska ordningen. Enligt utredningen kan det
allvarligt övervägas att temporärt odugligförklara Jehovas vittnen på samma
grunder som nu åberopas när vissa alkoholskadade eller asociala personer
befrias från värnpliktstjänstgöring. Bland remissinstanserna har mening
arna i fråga om behandlingen av Jehovas vittnen varit delade. Tanken att
sektens medlemmar i en eller annan form skall befrias från tjänstgöring har
dock vunnit sympati bland en knapp majoritet av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan.
För min del har jag kommit till den bestämda uppfattningen att sekten
Jehovas vittnen liar en sådan inställning till samhället att det får anses ute
slutet att medlemmarna fullgör någon form av tjänsteplikt. Skäl talar för
att de särbehandlas vilket redan sker i vissa länder. Den nuvarande ord
ningen är så otillfredsställande att jag anser att man bör pröva andra vägar
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 sand. Nr 107
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1066
50
även om det skulle medföra, att rättvisesynpunkterna sätts åt sidan i de
relativt fåtaliga fall som det i praktiken rör sig om. Särbehandlingen bör
dock inte innebära att någon förklaras vara vapenfri utan att den nya lagens
rekvisit är uppfyllda, vilket endast i undantagsfall kan väntas vara fallet
i fråga om Jehovas vittnen. Inte heller bör reglerna om befrielse från eller
anstånd med värnpliktstjänstgöring eller om odugligförklaring tolkas på
något särskilt sätt i fråga om sektens medlemmar. Jag anser det vidare
olämpligt och knappast möjligt att införa en särregel som skulle befria
endast dem från tjänstgöring.
Mot bakgrund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen att
medlemmar av sekten Jehovas vittnen, som enligt utredning i det särskilda
fallet måste antas på grund av sin övertygelse inte komma att fullgöra någon
form av tjänsteplikt, inte bör kallas in till tjänstgöring. Kungl. Maj :t äger
förordna att viss värnpliktig, vapenfri eller annan, inte skall kallas in. Jag
förordar alltså den ordningen att Kungl. Maj :t från fall till fall beslutar
huruvida medlem av sekten skall kallas in. Hinder torde inte möta att upp
dra avgörandet åt underordnad myndighet. Detta bör emellertid inte ske
innan tillräcklig erfarenhet vunnits av den nya ordningen.
Tillvägagångssättet bör utformas så att beslutet i så många fall som möj
ligt kan fattas före inställelsen till tjänstgöring. Förutsättningar för att klar
het om vederbörandes inställning i regel skall vinnas på ett tidigt stadium
synes också skapas genom mitt förslag att utredningsverksamheten i möjlig
utsträckning skall anknytas till inskrivningsförrättningarna. Kungl. Maj :t
bör vidare föreskriva att frågan huruvida inkallelse i fortsättningen skall
ske skall underställas Kungl. Maj :t när det upplyses att värnpliktig tillhör
sekten Jehovas vittnen t. ex. i ärende om befrielse enligt 5 § värnpliktslagen
eller i samband med inställelse. Vid utredningen av fråga huruvida inkal
lelse skall ske bör den nya vapenfrinämnden kunna medverka även om till
stånd till vapenfri tjänst inte kan komma i fråga. Beslut att inkallelse inte
skall ske bör omprövas efter viss tid och ny utredning då göras.
Om en sektmedlem underlåter att ge sin sekttillhörighet tillkänna innan
han inställer sig till tjänstgöring och vägrar att lyda order, bör enligt min
mening vanliga regler om åtal och straff gälla. Särregler för detta fall är jag
inte beredd förorda för sektens medlemmar. Om någon i samband med in
ställelse uppger sig tillhöra Jehovas vittnen, bör han inte beordras utföra
arbete eller ges annan order, förrän man undersökt om han tillhör sekten.
Tillhör han sekten, bör han genast hemförlovas i avvaktan på Kungl. Maj :ts
beslut.
Den ordning som jag förordat bör tillämpas endast försöksvis. Leder den
till missbruk eller andra olägenheter, bör den omprövas.
Övergången till det nya systemet bör ske den 1 oktober 1966. Arbetsmark
nadsstyrelsen har visserligen föreslagit senare övergång med hänsyn till att
systemet för beredskapsregistrering läggs om hösten 1967. Jag finner emel
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
51
lertid angeläget alt reformen av den vapenfria tjänsten inte försenas. Upp
står administrativa svårigheter för arbetsmarknadsstyrelsen att redan inne
varande höst överta ansvaret för de vapenfrias tjänstgöring m. m. synes
redovisningen, registreringen och inkallelseförfarandet under en övergångs
tid kunna ligga kvar hos krigsmaktens myndigheter.
De grundläggande bestämmelserna för den vapenfria tjänsten bör samlas
i en särskild lag som ersätter den nuvarande lagen den 26 mars 1943 (nr
121) om vapenfria värnpliktiga. Den föreslagna reformen medför vidare
ändringar i brottsbalken, lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän, militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), civilför
svarslagen den 22 april 1960 (nr 74), krigssjukvårdslagen den 27 november
1953 (nr 688), allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83), lagen
den 14 oktober 1959 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., lagen den 17 maj 1963 (nr 114)
om semester och lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
På grundval av de överväganden som jag nu redovisat har de lagförslag
som vapenfriutredningen lagt fram överarbetats inom försvarsdepartementet
och förslag upprättats till
1. lag om vapenfri tjänst,
2. lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,
3. lag angående ändrad lydelse av lb § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän,
4. lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
5. lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74),
6. lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953
(nr 688),
7. lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),
8. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänst
göring m. m. och
9. lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga l.1 Vapenfriutredningens förslag till lag om vapenfria tjänsteplik-
tiga torde fogas till protokollet som bilaga 2.
Fråga om ändring i lagen om allmän försäkring torde få anmälas av che
fen för socialdepartementet i annat sammanhang. Fråga om ändring i värn
pliktslagen kommer jag att anmäla senare med förslag om särskild propo
sition.
1 Bilagan har uteslutits. Förslagen i bilagan är likalydande med de förslag som är fogade vid
propositionen frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
Lag om vapenfri tjänst
1
§•
Utredningen föreslår att den som fått tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
kallas vapenfri tjänstepliktig.
Yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland finner sammanställningen
vapenfri tjänstepliktig inte helt tillfredsställande. Det är inte något för just
detta slag av tjänsteplikt egenartat att den är vapenfri och enligt hov
rättens mening skulle bl. a. av denna anledning den kortare och enklare
beteckningen vapenfri vara att föredra. Domkapitlet i Linköping konstate
rar, att utredningens hela strävan varit att för vissa medborgare förvandla
samhällets krav på militär utbildning till en utbildning för civila, icke
militära uppgifter under krigstid. Med hänsyn därtill synes det domkapitlet
olämpligt att även i fortsättningen katalogisera dessa medborgare som
vapenfria. Domkapitlet föreslår i stället, att den av fredsorganisationerna
lanserade beteckningen civiltjänst används.
Departementschefen. Med hänsyn till att den vapenfria tjänsten inte
betraktas som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som
en särskild tjänsteplikt bör de vapenfria i överensstämmelse med vapenfri
utredningens förslag benämnas vapenfria tjänstepliktiga. I paragrafen an
ges de grundläggande förutsättningarna för att värnpliktig skall erhålla
tillstånd till vapenfri tjänst. Såsom framgår av vad jag anfört tidigare for
muleras förutsättningarna något annorlunda än i 1943 års lag utan att där
med avses någon ändring i sak. Den i 1943 års lag angivna formuleringen
»djup samvetsnöd» har jag ansett böra behållas.
2
§•
Utredningen föreslår, att i lagen anges riktlinjer efter vilka tjänstgörings-
uppgifter för de vapenfria skall bestämmas.
Yttrande. Sveriges frikyrkoråd anser att i lagen bör anges samtliga de
tjänstgöringsalternativ som föreslagits av utredningen.
Departementschefen. Att uttömmande ange alla tjänstgöringsalternativ
synes inte möjligt. Exempel ges emellertid på de viktigaste tjänstgörings-
områdena till vilka huvuddelen av de vapenfria torde komma att tas ut.
I paragrafen har också tagits in föreskrift om att vapenfri tjänst inte får
fullgöras inom krigsmakten utan den vapenfries medgivande. 3
3
§•
I paragrafen har sammanförts bestämmelserna i 2 § tredje stycket och 7 §
1943 års lag. Enligt 1943 års lag hemförlovas inte värnpliktig som efter in
ryckning till värnpliktstjänstgöring söker vapenfri tjänst. Den värnpliktige
har i stället valrätt om han vill bära vapen eller inte under den tid som för-
53
flyter till dess hans ansökan prövats. Det kan förekomma att värnpliktiga väljer att bära vapen för att inte riskera eftertjänst om ansökningen avslås. Sådan valmöjlighet bör inte föreligga för den värnpliktige. Lämpligare är att en värnpliktig som sökt vapenfri tjänst omedelbart hemförlovas. Det måste emellertid ligga i de militära myndigheternas hand att pröva hemför- lovningsfrågan i varje särskilt fall. Ges den värnpliktige ovillkorlig hem- förlovningsrätt genom att ansöka om vapenfri tjänst öppnas annars möj lighet att kringgå ett vägrat medgivande till anstånd med den tjänstgöring
»'arom fråga är.
4 §•
I lagen bör tas in en erinran om att arbetsmarknadsstyrelsen centralt an svarar för de vapenfrias utbildning och tjänstgöring. Att styrelsen är uttag- ningsmyndighet bör också anges. Detta har skett i förevarande paragraf.
5 §•
Utredningen föreslår bl. a. att vapenfria tjänstepliktiga skall kunna be frias från tjänstgöring enligt samma grunder som gäller för värnpliktiga
enligt 5 § värnpliktslagen.
Yttrande. Hovrätten för Nedre Norrland pekar på att Kungl. Maj :t enligt 5 § värnpliktslagen äger befria från värnpliktstjänstgöring under vissa i lagrummet närmare angivna förutsättningar. Enligt hovrättens mening är den av vapenfriutredningen föreslagna bestämmelsen i ämnet obehövlig, eftersom den vapenfria tjänsten är subsidiär i förhållande till värnplikts
tjänstgöringen.
Departementschefen. Den i andra stycket angivna längsta tjänstgörings tiden om 180 dagar motsvarar den längsta tid värnpliktig kan kallas in till beredskapsövning. Vapenfria tjänstepliktiga bör kunna få uppskov enligt samma grunder som värnpliktiga. Särskild lagregel härom synes inte nöd
vändig.
Jag biträder hovrättens för Nedre Norrland uppfattning att särskild lag regel om befrielse från vapenfri tjänst inte behövs. I den i 6 § nämnda be fogenheten för arbetsmarknadsstyrelsen eller annan statlig myndighet att bestämma om tjänstgöringstiderna ligger även befogenhet att besluta i an- ståndsärenden. I sådana frågor bör överensstämmelse med praxis i fråga om anstånd med värnpliktstjänstgöring eftersträvas.
Närmare bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet för värnpliktig, som efter viss värnpliktstjänstgöring övergår till vapenfri tjänst, och för vapen fri, som återgår till vapentjänst, bör tas in i tillämpningsföreskrifterna till lagen. En redogörelse för gällande praxis har lämnats tidigare.
6
§•
Det bör åligga arbetsmarknadsstyrelsen att bestämma om tjänstgörings tiderna och att sköta kallelserna. Styrelsen bör dock kunna överlåta dessa
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
54
uppgifter på annan statlig myndighet. Bestämmelser härom har tagits in i
förevarande paragraf.
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
7-9 §§.
Bestämmelser, som i huvudsak motsvarar de i dessa paragrafer upptagna,
återfinns i 27 § 3 mom. D., 34, 35 och 38 §§ värnpliktslagen samt i 15 och
16 §§ civilförsvarslagen.
10—13 §§.
Närmare föreskrifter för nämndens verksamhet bör meddelas i särskild
instruktion för nämnden. Nämnden hör ha befogenhet att återkalla lämnat
tillstånd till vapenfri tjänst. Sådan återkallelse kan — förutom på ansökan
av den vapenfrie bli aktuell om de förhållanden ändras som förelåg när
tillståndet gavs. Som exempel på sådana ändrade förhållanden har vapen
friutredningen nämnt att den vapenfrie tar anställning som medför skyldig
het för honom att använda vapen. Också på annat sätt kan det framgå att
en vapenfri inte längre har den inställning till bruk av vapen mot annan
som är en förutsättning för tillstånd till vapenfri tjänst.
14—21 §§.
Utredningen föreslår bl. a. att vapenfria skall kunna meddelas tillrätta-
\ isning i samma omfattning som krigsmän och att tillrättavisningsrätten
skall utövas av arbetschef eller motsvarande befattningshavare under vilken
den felande lyder.
Yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar att vapenfria i vissa
fall kan komma att tjänstgöra under befattningshavare som inte har tjänste-
ansvar. Det kan enligt hovrättens mening inte vara tänkbart att tillägga så
dana befattningshavare förmanskap och bestraffningsrätt. Vidare ifråga
sätter hovrätten, om inte stadganden om ansvar för tjänstemissbruk och
grovt tjänstefel bör införas i lagen. Svea hovrätt uttalar sig i samma rikt
ning. Militieombudsmannen anser att bestämmelserna angående omfatt
ningen av tillrättavisningsformerna extratjänst och utegångsförbud är av
sådan frihetsinskränkande karaktär att de bör meddelas i lagen och inte i
administrativ ordning. Slutligen pekar hovrätten för Nedre Norrland och
militieombudsmannen på att den föreslagna lagens och värnpliktslagens
straffbestämmelser bör överensstämma.
Departementschefen. De föreslagna ansvarsbestämmelserna m. m. mot
svaras för krigsmän av stadgandena i 21 kap. 11, 14 och 18 §§ brottsbalken,
37
39 §§ värnpliktslagen, 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän.
66—69 §§ militära rättegångslagen samt 40 § värnpliktslagen (77 § civil
försvarslagen). Vid överarbetningen av vapenfriutredningens förslag i äm
net har de av remissmyndigheterna framförda synpunkterna beaktats.
Bl. a. har sålunda en bestämmelse om ansvar för grovt tjänstefel införts
55
i lagen. Eftersom vägran att lyda givna order i praxis bedömts som grovt tjänstefel har motsvarighet till bestämmelsen i 21 kap. 1 § brottsbalken inte ansetts nödvändig. Särskild bestämmelse om ansvar för tjänstemissbruk har likaledes ansetts överflödig. Kretsen av befattningshavare som äger ålägga tillrättavisning har angetts i full överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 66 § fjärde stycket militära rättegångslagen. Erinran har tagits in om att endast de som är underkastade ämbetsansvar har denna befogenhet. Detta innebär att den som tjänstgör hos en enskild organisation inte kan åläggas tillrättavisning. Däremot kan arbetsmarknadsstyrelsen placera om honom till en statlig myndighet, om organisationen inte kan dra nytta av honom därför att han tredskas. Jag vill slutligen nämna att jag avser att i samband med blivande översyn av värnpliktslagen ta upp den av några remissinstanser väckta frågan om likformiga straffbestämmelser för för seelser som avses i 37—40 §§ värnpliktslagen och i 9 § nu förevarande lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
Ändringar i brottsbalken m. m.
Enligt mitt förslag skall den vapenfria tjänsten inte betraktas som värn pliktstjänstgöring och förläggs tjänstgöringen i princip utanför krigsmak ten. De vapenfria är inte vidare att anse som krigsmän och blir därför inte underkastade för krigsmän gällande straffbestämmelser. Detta medför änd ringar i brottsbalken, lagen om disciplinstraff för krigsmän och militära rättegångslagen. För att förhindra att vapenfri tjänstepliktig tas i anspråk med stöd av annan tjänsteplikt föreslås vidare ändringar i civilförsvarslagen, krigssjukvårdslagen och allmänna tjänstepliktslagen. De föreslagna änd ringarna i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. och lagen om semester torde inte fordra särskilda kommentarer från min sida.
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Kerstin Wcdelin
56
Ktingl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
Bilaga 2
Vapenfriutredningens förslag
till
Lag om vapenfria tjänstepliktiga
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §•
Är bruk av vapen mot annan icke förenligt med värnpliktigs allvarliga per
sonliga övertygelse och skulle sådant bruk för den värnpliktige medföra
samvetsnöd, må denne erhålla tillstånd att, i stället för värnpliktstjänstgö
ring, såsom vapenfri tjänstepliktig fullgöra tjänstgöring i den ordning den
na lag stadgar (vapenfri tjänst).
2
§.
Vapenfri tjänst skall fullgöras utom krigsmakten. Den som fullgör sådan
tjänst skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen
eller ammunition.
Då värnpliktig första gången ingivit ansökning om vapenfri tjänst, skall
han, om han så önskar, vara fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt
från att bära vapen eller ammunition intill dess ansökningsärendet blivit
slutligt avgjort.
3 §.
Vapenfri tjänstepliktig skall uttagas till tjänstgöringsuppgifter, som under
krig äro betydelsefulla för samhället, såsom
a) brandtjänst inom civilförsvaret;
b) reparationstjänst vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk;
c) hälsovårds- och sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalvä-
sendet;'
d) ekonomi- eller expeditionstjänst, främst vid statlig eller kommunal
förvaltning.
Om tjänstgöringstider m. m.
4 §•
Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under en
tid av femhundrafyrtio dagar. Tjänstgöringen må fördelas i omgångar över
hela värnpliktstiden.
57
Beslutas med tillämpning av 27 § 2 inom. eller 28 § värnpliktslagen inkal lelse av värnpliktiga, må jämväl vapenfri tjänstepliktig inkallas till tjänst göring, i förstnämnda fall dock under en sammanlagd tid av högst etthund raåttio dagar.
5 §•
Konungen äger besluta huruvida och i vilken ordning avkortning må äga rum, dels i tjänstgöringstid enligt denna lag med hänsyn till redan fullgjord tjänst enligt värnpliktslagen, dels ock i tjänstgöringstid enligt värnpliktsla gen med hänsyn till redan fullgjord vapenfri tjänst.
Konungen äger, där synnerliga skäl föreligga, även i andra fall än i första stycket sägs befria från tjänstgöring enligt denna lag.
6 §•
Vapenfri tjänstepliktig, vilken till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas hava varit orsak, icke deltagit i tjänstgöring, äger såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, han sålunda varit frånvarande från tjänstgöring.
Konungen äger förordna huruvida och i vilken mån vapenfri tjänsteplik tig, som av annan anledning än nu sagts varit frånvarande från tjänstgö ringen, äger tillgodoräkna sig tiden för frånvaro såsom tjänstgöringstid.
7 §•
Vapenfri tjänstepliktig, som kallats till tjänstgöring, är skyldig att efterkom ma kallelsen. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart ske kan anmäla förfallet till den myndighet, som utfärdat kallelsen.
I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de före skrifter, som meddelas honom av den myndighet eller organisation, hos vil ken han tjänstgör.
8
§•
Vapenfri tjänstepliktig, som ej fullgör tjänstgöring, är skyldig att så snart hans postadress ändras vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse från myn dighet, under vilken han lyder, utan dröjsmål kan komma honom till han da.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
9
§•
Det åligger vapenfri tjänstepliktig att utkvittera postförsändelse från myn dighet, under vilken han lyder, samt att taga del av försändelsens innehåll.
10
§.
Vapenfri tjänstepliktig är skyldig att lämna vederbörande myndighet erfor derliga upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse för hans tjänst.
58
Kungi. Maj:ts proposition nr 107 år 1966
11
§•
I fråga om vapenfri tjänstepliktigs förmåner i samband med tjänstgöring
samt om ersättning i anledning av skada, som han ådragit sig under tjänst
göringen, gäller vad Konungen därom stadgar.
Om prövningen av iillståndsärende
12
§.
Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av en särskild
nämnd. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka en, tillika ordfö
rande, skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete, en
skall vara psykolog och två skola vara präster, den ene inom svenska kyrkan
och den andre inom annat trossamfund.
Ledamot av nämnden förordnas av Konungen för viss tid. För ledamot
förordnar Konungen en eller flera suppleanter. Suppleant skall uppfylla för
ledamot stadgade behörighetsvillkor.
13 §.
Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenat sig.
Nämnden är ej beslutför med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet.
Mot ledamot av nämnden gälla samma jäv som i fråga om domare.
14 §.
Nämnden äger återkalla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst när den tjänste-
pliktige ansöker därom eller eljest ändrade förhållanden därtill föranleda.
15 §.
Konungen äger i särskilda fall, utan hinder av att ansökan icke gjorts, be
sluta att värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst.
Ansvarsbestämmelser m. m.
16 §.
Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes vapenfri tjänstepliktig
a) som olovligen avviker eller utebliver från det ställe, där han skall
tjänstgöra eller vistas;
b) som vägrar eller underlåter att lyda förmans order eller otillbörligen
uppehåller orderns fullgörande och det ej är uppenbart att ordern icke angår
tjänsten.
Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, dömes
till fängelse i högst två år.
17 §.
Vapenfri tjänstepliktig, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra
allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen eljest medför påföljd enligt denna lag, till böter eller fängelse i högst sex månader.
18 §.
Den som utan laga förfall underlåter alt fullgöra skyldighet, som i 8—10 §§ sägs, dömes till böter.
19 §.
Begår vapenfri tjänstepliktig brott, som i 16 och 17 §§ sägs, och är brottet att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas tillrättavisning i form av varning, extratjänst eller utegångsförbud.
Rätt att ålägga tillrättavisning tillkommer arbetschef eller motsvarande befattningshavare, under vilken den felande lyder.
Vill vapenfri tjänstepliktig begära omprövning av honom ålagd tillrätta visning, skall han därom göra framställning till myndighet, som Konungen bestämmer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966 59
20
§.
Utebliver vapenfri tjänstepliktig utan anmält laga förfall från honom ålagd tjänstgöring, till vilken han blivit kallad i vederbörlig ordning, eller avviker han olovligen därifrån, må han på framställning av den myndighet, under viken han lyder, omedelbart hämtas på egen bekostnad genom polismyndig hets försorg.
21
§.
Beslut, som meddelats av den i 12 § angivna nämnden, må överklagas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till försvarsdepartementet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
22
§.
Konungen äger till myndighet, som Konungen bestämmer, uppdraga att be sluta om vapenfri tjänstepliktigs uttagning och tjänstgöring samt meddelar de närmare föreskrifter i övrigt, som erfordras för tillämpningen av denna lag.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den----------- . Genom lagen upphäves, med den begränsning som följer av vad nedan stadgas, lagen den 26 mars 194.3 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga.
Vad i nya lagen stadgas om vapenfri tjänstepliktig skall äga tillämpning jämväl beträffande värnpliktig, som före lagens ikraftträdande erhållit till stånd att fullgöra vapenfri tjänst; dock att följande bestämmelser skola iakttagas.
1. Konungen äger förordna, att uttagning till tjänstgöring vid krigsmak
60
ten enligt äldre lag alltjämt skall bestå. Värnpliktig, som uttagits till sådan
tjänstgöring, skall dock äga rätt att, om han så önskar, överföras till tjänst
göring enligt den nya lagen.
2. Äldre bestämmelser om utbildningstid skola alltjämt tillämpas beträf
fande värnpliktig, som påbörjat vapenfri tjänstgöring före ikraftträdandet
av denna lag.
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966 61
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 18 mars 1966.
Närvarande:
f.
d. justitierådet
L
ind
,
justitierådet Y.
S
öderlund
,
regeringsrådet
Å
björnsson
,
justitierådet
B
runnberg
.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över för- svarsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 mars 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om vapenfri tjänst, 2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brotts balken, 3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 19/18 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän, 4) lag om ändring i militära rätte gångslagen den 30 juni 1918 (nr 472), 5) lag om ändrad lydelse av 13 § civil försvarslagen den 22 april 1960 (nr 74-), 6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688), 7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83), 8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om för bud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. och 9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn Carl-Ivar Skarstedt.
Lagrådet yttrade: Lagrådet har att avge utlåtande över förslag till lag om vapenfri tjänst och förslag till därmed sammanhängande ändringar i åtskil liga gällande lagar. Lagrådet liar icke någon erinran mot den sålunda före slagna lagstiftningen.
Ur protokollet:
Thomas Krook
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 är 1966
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 mars 1966.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärenden
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
änge
, K
ling
, E
denman
, J
ohansson
,
H
olmqvist
, A
spling
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
ustafsson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den 18 mars
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 mars 1966 remitterade
förslagen till
1) lag om vapenfri tjänst,
2) lag om ändrad lydelse av 21 kap. 20 § brottsbalken,
3) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän,
4) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
5) lag om ändrad lydelse av 13 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr
n),
6) lag om ändrad lydelse av 8 § krigssjukvårdslagen den 27 november 1953
(nr 688),
7) lag om ändrad lydelse av 11 § allmänna tjänstepliktslagen den 17 april
1959 (nr 83),
8) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 727)
om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänst
göring m. m.,
9) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om
semester.
Föredraganden anmäler att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och
anför.
Vid behandlingen i statsrådet den 11 mars 1966 föreslog jag en omlägg
ning av den vapenfria tjänsten men jag tog inte upp kostnaderna för refor
men. Dessa kostnader bör — bortsett från kostnaderna för vapenfrinämn
den — belasta elfte huvudtiteln. För de närmaste tre budgetåren bör emel
lertid övergångsvis kostnaderna slutligt bestridas från fjärde huvudtiteln.
För budgetåret 1966/67 bör kostnaderna i sin helhet belasta fjärde huvud
Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1966 63
titeln i samma ordning som motsvarande kostnader för de värnpliktiga. Be träffande sistnämnda kostnader har medelsanvisning redan begärts i prop. 1966: 1 (bil. 6). Medelsbehovet för de personalförstärkningar, som under budgetåret 1966/67 blir nödvändiga inom arbetsmarknadsstyrelsen till följd av dennas utvidgade verksamhet vid överföringen av huvudmannaskapet för de vapenfria, bör dock tillgodoses genom omföring av medel från fjärde huvudtitelns förslagsanslag Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl. till det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Arbetsmarknadssty relsen: Avlöningar. Jag uppskattar i avvaktan på att erfarenheter vinns av det nya systemet behovet av personalförstärkningar hos styrelsen till två tjänstemän. För budgetåren 1967/68 och 1968/69 bör under elfte huvudtiteln föras upp ett eller flera anslag för vapenfriverksamheten, till vilka anslag medel omförs från anslag under fjärde huvudtiteln. Kostnaderna för vapen frinämnden bör bestridas från fjärde huvudtitelns förslagsanslag Vissa nämnder m. m. Slutligen vill jag erinra om att vapenfriutredningen gett uttryck för den principiella uppfattningen att de myndigheter som anlitar vapenfria i arbeten, för vilka myndigheterna i annat fall skulle ha fått vid kännas direkta utgifter, i viss skälig omfattning bör utge ersättning till sta ten för anlitande av denna arbetskraft. Frågan härom liksom frågan om bestridandet av de olika utbildningsmyndigheternas kostnader bör emeller tid utredas ytterligare och jag är därför inte beredd att nu framlägga förslag i ämnet. Merkostnaderna för luftfartsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen för utbildning av vapenfria beräknas för budgetåret 1966/67 bli av tämligen begränsad omfattning med hänsyn till att antalet vapenfria som skall tas ut i brandtjänst förutsätts bli i huvudsak oförändrat.
De i stadsrådsprotokollet för den 11 mars 1966 och i det föregående an givna grunderna för den vapenfria tjänsten bör underställas riksdagen för godkännande.
Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 11 mars 1966 föreslår jag att de vapenfria får samma förmåner i fråga om avlöning, familjebidrag, grupplivförsäkring m. m. som värnpliktiga i allmänhet. Grundläggande be stämmelser om de värnpliktigas ekonomiska förmåner återfinns i värnplikts- avlöningskungörelsen den 12 september 1958 (nr 485) och familj ebidrags- förordningen den 29 mars 1946 (nr 99). Föreskrifter om ersättning i anled ning av skada eller sjukdom, som värnpliktig ådragit sig under tjänstgöring, ges i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Värnpliktig åtnjuter grupplivförsäkringsskydd enligt kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 243) om grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. Vissa särskilda bestäm melser gäller för värnpliktiga enligt 3 kap. 15 § och 19 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, 70 § 2 och 3 mom. lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen, 35 § 2 och 3 mom. kom munala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253), 48 § 2 mom. uppbördsförord-
64
ningen den 5 juni 1953 (nr 272) och anvisningarna till paragrafen samt
punkt 6 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370). Med hänsyn till att de vapenfrias tjänstgöring inte längre
skall anses som värnpliktstjänstgöring utan träder i stället för denna som
en särskild tjänsteplikt kan de angivna bestämmelserna inte utan vidare
tillämpas på de vapenfria. Behov av andra författningsändringar kan kom
ma att föreligga än som nu kunnat förutses. Chefen för socialdepartementet
har anmält frågan om ändring i lagen om allmän försäkring medan chefen
för finansdepartementet denna dag anmäler frågan om ändring i kommunal
skattelagen. Fråga om ändring i lagen om val till riksdagen och kommunala
vallagen torde få behandlas senare. Kungl. Maj :t bör i övrigt under de förut
sättningar jag angett tidigare äga utfärda bestämmelser om ekonomiska för
måner m. m. åt vapenfria och i samband därmed äga utfärda annan författ
ning än lag eller vidtaga erforderliga ändringar i andra med riksdagen beslu
tade eller med stöd av dess beslut utfärdade författningar än lag.
De till lagrådet remitterade lagförslagen bör nu föreläggas riksdagen med
vissa mindre, redaktionella jämkningar.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att
dels godkänna de grunder för den vapenfria tjänsten som angetts i stats
rådsprotokollet för den 11 mars 1966 och i detta protokoll,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att under de förutsättningar jag angett ut
färda bestämmelser om ekonomiska förmåner m. m. åt vapenfria tjänste-
pliktiga,
dels anta lagförslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro
position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göran Westlund
Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1966
ESSELTE AB. STHLM 65
614824