2

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Det införs ett nytt förenklat förfarande för beräkning av skogsvärde på

fastigheter med en skogsmarksareal som understiger 25 hektar, i norrlands-

länen 50 hektar.

Ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd befrias från en del administra­

tivt arbete. Detta läggs i stället, i överensstämmelse med vad som gäller

vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen, på lokal skattemyndighet.

4

Kiingl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9

§•

Taxeringsvärde skall,------------ (allmänna saluvärdet).

Område, som------------------- — — — allmänna saluvärdet.

Frälseränta uppskattas till tjugu

gånger det belopp, varmed räntan be­

räknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

(Se vidare anvisningarna.)

10

§.

Vid taxering---------------------------redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed

förstås fastighetens värde, utom vär­

det av växande skog, under förutsätt­

ning att fastigheten användes för

jordbruk med binäringar eller skogs­

bruk,

skolande därvid särskilt angivas

vad av jordbruksvärdet som belöper

å skogsmark (skogsmarksvärde);

b) skogsvård e, varmed för­

stås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivär-

d e, varmed förstås värde, som fastig­

heten eller del därav äger utöver

jordbruksvärdet och skogsvärdet på

grund därav, att till fastigheten hö­

rande mark kan tillgodogöras för an­

nat ändamål än jordbruk med binä­

ringar eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller — -----------

a) jordbruksvärde;

b) skogsbruksvärd e;

c) värde av övrig mark;

d) värde av särskilda

tillgångar;

e) exploateringsvärde;

för annan fastighet:

(särskilt maskinvärde).

(Se vidare anvisningarna.)

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten — •—■ -— — å fastigheten;

arrende, som fastighetens brukare arrende, som fastighetens brukare

haft att därför utgöra, samt frälse- haft att därför utgöra, samt annan

ränta eller annan avgäld, som skolat avgäld, som skolat utgå av fastighe-

utgå av fastigheten;

ten;

ränta å---------------------------—tillhörande fördelningsledningar.

Har skog------------------------ — tidigare medgivits.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 154- år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

bedrives, bete ej plägar utnyttjas,

torde detta i regel visa, att betet för

ifrågavarande fastighet har så obe­

tydligt värde, att anledning att sär­

skilt uppskatta detsamma saknas.

Skogskojor och liknande mera till­

fälliga byggnader åsättas intet sär­

skilt värde, utan anses deras värde

ingå i skogsmarkens värde.

Har på------------— ------- -—-—- till 10 §.

5. Jordbruksfastighet eller — -— -— likartat ändamål.

Ett dylikt högre värde förefinnes

i allmänhet blott å sådan jordbruks­

fastighet, å vilken finnes vattenfall,

brytvärdig fyndighet, torvmosse

e. dyl. eller som är belägen i närhe­

ten av större stad eller i tillväxt va­

rande industri-, järnvägs- eller an­

nat tätare bebyggt samhälle. Men

även närbelägenhet till gruv- eller

vattenkraftsanläggning, badortsan-

läggning eller annat sådant företag

kan medföra, att i fastighetens all­

männa saluvärde ingår ett mervärde

av ifrågavarande art; i den mån ut­

vecklingen å en dylik ort fortskrider,

behöver närbelägen därför lämpad

mark tagas i anspråk för nya bostä­

der, industriella anläggningar m. m.

Vid uppskattning----------- ----------- exploatering m. m.

Beträffande i--------------------------- här ovan.

Ett dylikt högre värde förefinnes i

allmänhet blott på sådan jordbruks­

fastighet, som är belägen i närhe­

ten av större stad eller i tillväxt va­

rande industri-, järnvägs- eller annat

tätare bebyggt samhälle. Men även

närbelägenhet till gruv- eller vatten­

kraftsanläggning, badortsanläggning

eller annat sådant företag kan med­

föra, att i fastighetens allmänna sa­

luvärde ingår ett mervärde av ifråga­

varande art; i den mån utvecklingen

å en dylik ort fortskrider, behöver

närbelägen därför lämpad mark ta­

gas i anspråk för nya bostäder, in­

dustriella anläggningar m. m.

till 10 §.

2. Vid angivande av j o r d bruks­

värde har man att utgå ifrån att

fastigheten i fråga användes till jord­

bruk med binäringar eller skogs­

bruk. Med denna förutsättning skall

såsom jordbruksvärde upptagas vär­

det av fastighetens hela ägoområde

i åker, tomt- och trädgårdsmark,

äng, skogsmark — dock utan att vär­

det av därå växande skog medräk­

nas — övrig mark såsom vägar, mos­

sar, myrar, kärr, m. m., samt till fas­

tigheten hörande vattentäckt områ­

de, ävensom värdet av jordägaren

tillhöriga mangårds- och driftbygg-

2. Med jordbruksvärde för­

stås fastighetens värde av annan pro­

duktiv mark än skogsmark med de

byggnader och andra anläggningar,

som äro behövliga för jordbruks­

drift. Vid angivande av jordbruks­

värde har man att utgå ifrån att fas­

tigheten i fråga användes till jord­

bruk med binäringar. I jordbruks­

värdet skall ingå värdet av fastighe­

tens hela ägoområde i åker, tomt-

och trädgårdsmark och ängs- och be­

tesmark samt byggnad som tillhör

jordägaren och är behövlig för jord­

bruksdriften, såsom mangårds- och

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

(Nuvarande lydelse)

nader, såsom bostadsbyggnad för

ägare eller brukare med tillhörande

s. k. ekonomibyggnader, samt bygg­

nader uppförda för ägares eller bru­

kares bekvämlighet och trevnad, så­

som lusthus, bad- och båthus, stall

för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., för­

valtar- eller inspektorsbyggnad,

drängstuga, statare- eller stattorps-

byggnader, stall, ladugård, ladu- och

logbyggnader, smedja o. dyl., bostä­

der för skogsförvaltare, skogvaktare

eller annan skogspersonal samt för

skogsarbetare, ävensom byggnader,

avsedda för sådan verksamhet, som

är att hänföra till jordbrukets binä­

ringar.

Om dylika------------såsom jordbruksvärde.

Vid jordbruksvärdes bestämman­

de skall ur totalvärdet urskiljas och

särskilt angivas skogsmarkens av-

kastningsvärde för all i taxeringsen­

heten ingående dylik mark, beräknat

enligt de i punkt 4 av anvisningarna

till 9 § angivna grunder. I vederbö­

rande taxering slängd skall särskilt

antecknas dels värde å bete på skogs­

mark, beräknat enligt de i punkt 4

av anvisningarna till 9 § angivna

grunder, dels värde å övriga i jord­

bruksvärde ingående särskilda för­

måner, såsom byggnader, i den mån

ej hänsyn till desamma tagits vid till-

lämpning av enhetsvärden eller el­

jest gällande allmänna taxerings-

grunder, eller särskilda naturtill­

gångar, vartill särskild hänsyn ta­

gits vid taxeringen, m. m.

3. Såsom skogsvärde utföres

värdet av den växande skogen å all

i fastigheten ingående skogsmark,

uppskattat enligt de grunder, som

angivas i punkt 4 av anvisningarna

till 9 §.

driftbyggnad samt byggnader, av­

sedda för jordbrukets binäringar.

(Föreslagen lydelse)

3. Med skogsbruksvärde

förstås fastighetens värde av växan­

de skog med de byggnader och an­

läggningar, som åro behövliga för

skogsbruksdrift, samt värde av

skogsmark. Såsom skogsbruksvärde

upptages värdet av den växande sko­

gen på all i fastigheten ingående

skogsmark (skogsvärdet) och värdet

av skogsmarken (skogsmarksvär­

det). I skogsvärdet ingår värdet av

de byggnader och andra anläggning-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

(Nuvarande lydelse)

4. T o m t- och industrivär-

d e redovisas i fall, då på grund av

att jordbruksfastighet kan tillgodo­

göras för annat ändamål än jord­

bruk med binäringar eller skogsbruk

ett särskilt värde tillkommer den­

samma utöver jordbruks- och skogs-

värde, och utföres med det belopp,

som utgör skillnaden mellan å ena

sidan det enligt 9 § åsatta totala

taxeringsvärdet och å andra sidan

jordbruks- och skogsvärde.

Därest tomt- och industrivärde be­

löper allenast å viss del eller vissa

delar av en fastighet, iakttages, att

sådan del eller sådana delar till läge

och storlek angivas i vederbörande

taxeringslängd. Befinnes fastighet till

särskilda områden hava olika tomt-

och industrivärden, skall likaledes

sådant i längden angivas.

ar, som äro behövliga för skogs-

bruksdrift. Skogsvärde och skogs-

marksvärde skola uppskattas enligt

de grunder, som angivas i punkt 4 av

anvisningarna till 9 §. Vid bestäm­

mandet av skogsbruksvärdet skall

skogsmarksvärdet urskiljas ur total­

värdet och särskilt angivas.

4. Med värde av övrig

mark förstås fastighetens värde

av icke produktiv mark samt värde

av vattentäckt område som hör till

fastigheten. Med icke produktiv

mark avses sådan mark som på

grund av sin beskaffenhet ej kan

ekonomiskt utnyttjas för jordbruk

eller skogsbruk.

(Föreslagen lydelse)

4. a. Med värde av särskil­

da tillgångar förstås fastighe­

tens värde av sådana särskilda för­

måner eller naturtillgångar o. d.,

som skulle verka höjande på köpe­

skillingen vid en överlåtelse. Häri in­

räknas exempelvis värdet av sådana

byggnader och anläggningar, som ej

kunna anses behövliga för jord­

bruks- eller skogsbruksdrift, värdet

av grusfyndigheter, jakt och fiske

samt servitutsrätt.

4. b. Med exploaterings­

värd e förstås det värde, som fas­

tigheten eller del därav äger utöver

jordbruksvärde, skogsbruksvärde,

värde av övrig mark samt värde av

särskilda tillgångar på grund av att

mark som hör till fastigheten kan

tillgodogöras för bebyggelse.

10

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och tillämpas första gången

vid 1970 års allmänna fastighetstaxering. Äldre bestämmelser om frälse-

ränta gäller alltjämt beträffande frälseränta som finns vid utgången av

år 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

skogsmark skall, på sätt framgår av

punkt 4 av anvisningarna till 9 §

kommunalskattelagen, inräknas i

värdet av fastigheten i övrigt.

(Nuvarande lydelse)

ningarna till 9 § kommunalskattela­

gen, inräknas i värde av övrig mark.

(Föreslagen lydelse)

5. Virkesförrådets uppskattning.

a) Det å------ ------------ ädel lövskog).

medtagas ej.

b) Virkesförrådet skall

c) Därest det

Sådan summarisk uppskattning

som ovan sagts må ej ske, där till­

fredsställande uppgifter för en full­

ständig uppskattning äro för han­

den.

därigenom äventyras.

d) För taxeringsenhet i Gävle­

borgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län

med mindre än 50 hektar skogsmark

samt för taxeringsenhet i övriga de­

lar av landet med mindre än 25 hek­

tar skogsmark får i stället för den

summariska uppskattning som anvi­

sas under c) virkesförrådet uppskat­

tas såsom hänförligt till en av tre

eller fyra virkesförrådsklasser och

det förråd av grov barrskog som in­

går i virkesförrådet bedömas som i

procent uttryckt hänförligt till en av

tre eller fyra grovleksklasser. Löv­

skogens andel anses därvid ingå i

skoqsvärdet med qenomsnittliq pro­

centandel.

e) Sådan summarisk uppskatt­

ning som sagts under c) eller d) får

ej ske, om tillfredsställande uppgif­

ter för en fullständig uppskattning

äro för handen.

10. Skogsmarksvärdet.

10. Skogsmarksvärdet.

Skogsmarksvärdet beräknas----------- antagna sammansättningen.

Å skogsmark---------------------- ovan sagts.

Det med —------- ■ —--------------- -------------------------- å skogen.

Utgöres skogsmark till större eller

mindre del av sammanhängande kal-

marksområden, vilka av ålder ligga

skoglösa och ej kunna göras skogbä­

rande utan kulturåtgärder, må vär­

det av dessa områden nedsättas till

lägst hälften av det enligt ovan an­

givna bestämmelser uppskattade

värdet. Därest det kan antagas att av

den skogsmark å en taxeringsenhet,

som återstår sedan dylika samman­

hängande kalmarksområden undan-

tagits, mer än fem procent utgöres

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

4:o) Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, dels att 144 § 2 mom., 150 § 3 mom. och 159 §

taxeringsförordningen den 23 november 19561 skall upphöra att gälla, dels

att 131 § 1 mom., 133 § 1 inom., 135 § 1 och 2 mom,, 136 § 1 mom., 139 § 1

och 2 mom., 143 § 2 mom., 144 § 1 mom., 145 och 147 §§, 148 § 3 mom., 149

och 151—153 §§, 154 § 2 och 3 mom., 160 § 1 mom., 163 § 1 mom., 172 §

samt 173 § 1 och 2 mom. liksom rubriken omedelbart före 147 § förordning­

en skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att till förordningen

skall fogas två nya paragrafer, 135 a och 155 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

131 §.

1 m o in. För allmän-----------finnas fastighetstaxeringsnämn-

d er.

Fastighetstaxeringsnämnds verksamhetsområde är fastighetstaxe­

ring sdistrikt.

Fastighetstaxeringsdistrikt skall -----------ett fastighetstaxeringsdistrikt.

Indelning i distrikt verkställes av Indelning i distrikt verkställes av

länsstyrelsen senast den 30 april länsstyrelsen senast den 1 mars

året näst före taxeringsåret.

året näst före taxeringsåret.

133 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består--------sju ledamöter.

Ordföranden och------- - -—• —------- i fastighetstaxeringsdistrikt.

I övrigt -—- —--------------------- - — valda ledamöter.

Därest med------------------------------

Består fastighetstaxeringsdistrikt -

Val av ledamöter i fastighetstaxe­

ringsnämnd jämte suppleanter, eu

för varje ledamot, skall förrättas se­

nast den 30 juni året näst före taxe­

ringsåret. I samband med valet må

av kommunalfullmäktige en av leda­

möterna utses att på kommunens be­

kostnad deltaga uti de i 144 § 1 inom.

och 145 § omförmälda sammanträ­

dena.

Om utgången-----------------------------

- vara fem.

-------- olika kommunerna.

Val av ledamöter i fastighetstaxe­

ringsnämnd jämte suppleanter, en

för varje ledamot, skall förrättas se­

nast den 30 juni året näst före taxe­

ringsåret. I samband med valet må

fullmäktige utse en av ledamöterna

att på kommunens bekostnad deltaga

uti de i 144 § 1 mom. och 145 § om­

förmälda sammanträdena.

de valda.

1 Senaste lydelse av 131 § 1 mom., 135 § 2 mom., 144 §4; inom., 147 och 149 §§, 150 §

3 inom., 151—153 §§, 154 § 2 och 3 mom., 160 § 1 mom., 172 §, 173 § 1 mom. och rubriken

omedelbart före 147 § se 1963:683, av 133 § 1 mom. se 1964:53 samt av 135 §1 mom., 145 §,

148 § 3 mom. och 159 § se 1965: 753.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

17

(Nuvarande lydelse)

135

1 in o in. Länsstyrelsen förordnar

senast den 30 april året näst före det

år, då allmän fastighetstaxering äger

rum, erforderligt antal personer

inom länet, som genom sin verksam­

het kunna antagas besitta sakkun­

skap i fråga om fastighetsvärdering,

(fastighetstaxeringsom-

b u d) att inom områden, som läns­

styrelsen bestämmer, samordna arbe­

tet i fastighetstaxeringsnämnderna.

Fastighetstaxeringsombuds verksam­

hetsområde skall vara så stort, som

omständigheterna lämpligen medgi­

va, och omfatta flera fastighetstaxe-

ringsdistrikt. Ett fastighetstaxe-

ringsdistrikt må ej uppdelas mellan

olika fastighetstaxeringsombud. Fas-

tighetstaxeringsombud må icke vara

ledamot av fastighetstaxerings-

nämnd i länet.

Det åligger

2 in o in. I län, där länsstyrelsen

så finner erforderligt, förordnar

1 in o m. Länsstyrelsen förordnar

senast den 1 mars året näst före det

år, då allmän fastighetstaxering äger

rum, erforderligt antal personer

inom länet, som genom sin verksam­

het kunna antagas besitta sakkun­

skap i fråga om fastighetsvärdering,

(fastighetstaxeringsom­

bud) att inom områden, som läns­

styrelsen bestämmer, samordna arbe­

tet i fastighetstaxeringsnämnderna.

Fastighetstaxeringsombuds verksam­

hetsområde skall vara så stort, som

omständigheterna lämpligen medgi­

va, och omfatta flera fastighetstaxe-

(Föreslagen lydelse)

ringsdistrikt. Ett fastighetstaxerings-

distrikt må ej uppdelas mellan olika

fastighetstaxeringsombud. F astig-

hetstaxeringsombud må icke vara le­

damot av fastighetstaxeringsnämnd i

länet.

—- —■ — arbetets fortskridande.

2 m o in. I län, där länsstyrelsen

så finner erforderligt, förordnar

länsstyrelsen senast den 1 mars året

näst före år, då allmän fastighets­

taxering äger rum, två personer

(konsulenter för taxering

av vatten fallsfastighet)

att vid nämnda taxering biträda

nämnderna, såvitt angår taxering av

outbyggda vattenfall, kraftverk och

regleringsdammar. Av konsulenter­

na skall den ene företräda taxerings-

teknisk och den andre vattenkraft­

teknisk sakkunskap.

länsstyrelsen senast den 30 april året

näst före år, då allmän fastighets­

taxering äger rum, två personer

(konsulenter för taxering

av vattenfallsfastighet)

att vid nämnda taxering biträda

nämnderna, såvitt angår taxering av

outbyggda vattenfall, kraftverk och

regleringsdammar. Av konsulenterna

skall den ene företräda taxeringstek-

nisk och den andre vattenkrafttek­

nisk sakkunskap.

Konsulenterna skola------------------ vid taxeringen.

Konsulent äger,---------------------------------- i beslut.

135 a §.

Det åligger lokal skattemyndighet

att

1) ombesörja sortering av inkom­

na deklarationer och andra uppgif­

ter,

2) svara för längdföring av fastig-

hetstaxeringsnämnds beslut och i

fastighetslängden anteckna skiljak­

tig mening av ordföranden,

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1968

(Nuvarande lydelse)

2 in o m. Uppgifter enligt 1 mom.

skola avlämnas senast den 20 juli

året näst före det, då allmän fastig­

hetstaxering skall äga rum, samt in­

givas till länsstyrelsen i det län, där

fastigheten är belägen.

Uppgifterna skola

Byggnadsnämnd skall underrätta

lokal skattemyndighet om beviljat

byggnadslov inom myndighetens

verksamhetsområde senast en må­

nad efter det att beslutet om bygg­

nadslov meddelades.

2 m o in. Uppgifter enligt 1 inom.

första och andra styckena skola av­

lämnas senast den 20 juli året näst

före det, då allmän fastighetstaxering

skall äga rum, samt ingivas till läns­

styrelsen i det län, där fastigheten

(Föreslagen lydelse)

är belägen.

— uppgifter avser.

143

2 m o in. Före sammanträde, var­

om i 144 § 1 mom. förmäles, har

landskamreraren att på grundval av

de uppgifter, som jämlikt 139 § av­

lämnats, och de upplysningar, som

eljest kunna vinnas, verkställa un­

dersökning rörande fastigheternas

allmänna saluvärde å länets lands­

bygd. Länsstyrelsen äger kalla lämp­

ligt antal personer med ingående

kännedom om fastighetsvärdena att

därvid tillhandagå landskamreraren

med upplysningar.

144

1 m o in. Senast den 15 augusti

året näst före det, då allmän fas­

tighetstaxering skall äga rum, sko­

la efter kallelse av länsstyrelsen

ordförandena i fastighetstaxerings-

nämnderna å länets landsbygd, de

ledamöter i fastighetstaxerings-

nämnd, som av kommunalfullmäk­

tige därtill utsetts enligt 133 § 1

mom. sjätte stycket, de ledamöter

i sådan nämnd, som utsetts av

landstingskommunens förvaltnings­

utskott, ävensom fastighetstaxe-

ringsombuden sammanträda inför

landskamreraren å en eller flera

lämpliga orter för förberedande

överläggningar rörande tillämpning­

en av de allmänna grunderna vid

den förestående allmänna fastighets­

taxeringen; och äger länsstyrelsen

2 mom. Före sammanträde, var­

om i 144 § 1 mom. förmäles, har

landskamreraren att på grundval av

de uppgifter, som jämlikt 139 § av­

lämnats, och de upplysningar, som

eljest kunna vinnas, verkställa un­

dersökning rörande fastigheternas

allmänna saluvärde. Länsstyrelsen

äger kalla lämpligt antal personer

med ingående kännedom om fastig­

hetsvärdena att därvid tillhandagå

landskamreraren med upplysningar.

§•

1 m o in. Senast den 20 septem­

ber året näst före det, då allmän

fastighetstaxering skall äga rum,

skola efter kallelse av länsstyrelsen

ordförandena i fastighetstaxerings-

nämnderna, de ledamöter i fastig-

hetstaxeringsnämnd, som utsetts en­

ligt 133 § 1 mom. sjätte stycket, de

ledamöter i sådan nämnd, som ut­

setts av landstingskommunens för­

valtningsutskott, samt fastighets-

taxeringsombuden sammanträda in­

för landskamreraren på lämplig ort

för förberedande överläggningar om

tillämpningen av de allmänna grun­

derna vid den förestående allmän­

na fastighetstaxeringen. Länsstyrel­

sen kan till dessa sammanträden

kalla även andra personer, som på

grund av sin verksamhet eller av

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 åt 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

till dessa sammanträden kalla jäm­

väl andra personer, vilka på grund

av sin verksamhet eller eljest kunna

antagas äga sakkunskap rörande

fastighetsvärdena inom länet eller

delar därav eller ock särskilt röran­

de värdering av skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör

landskamreraren för priserna vid

försäljning av fastigheter inom lä­

net under tiden efter senaste allmän­

na fastighetstaxering och för de

slutsatser beträffande fastigheter­

nas allmänna saluvärde, som enligt

hans mening kunna dragas av dessa

priser, så ock för övriga av honom

kända förhållanden av beskaffenhet

att inverka på nämnda värde. Där­

jämte skall landskamreraren fram­

lägga jämlikt 143 § 1 mom. andra

stycket upprättat förslag till lokala

skogstaxeringsanvisningar ävensom,

i den mån så finnes erforderligt, för­

slag till särskilda anvisningar jäm­

väl i andra hänseenden, såsom an­

gående redovisningen av olika ägo­

slag, värdesättning av övrig mark

och bete å skogsmark samt enhet­

liga grunder för taxeringen av an­

nan fastighet med mera. Avser sam­

manträdet överläggning angående

taxeringen inom allenast viss del av

länet, skola redogörelserna och för­

slagen därefter lämpas.

För sådana --------------------------------

145

Sedan de av fastighetsprövnings-

nämnden fastställda lokala skogs-

taxeringsanvisningarna och övriga

anvisningar för fastighetstaxeringen

kommit fastighetstaxeringsombudet

och ordförandena i fastighetstaxe-

ringsnämnderna tillhanda och in­

nan nämnderna börja det egentliga

arbetet, skall fastighetstaxeringsom­

budet, efter samråd med förste taxe-

ringsintendenten angående tid och

plats, sammankalla ordförandena

och de av länsstyrelsen och lands­

tingskommunens förvaltningsutskott

annan anledning kunna antagas äga

sakkunskap om fastighetsvärdena

inom länet eller om värdering av

fastigheter.

Vid sådant sammanträde redogör

landskamreraren för priserna vid

försäljning av fastigheter inom lä­

net under tiden efter senaste allmän­

na fastighetstaxering och för de

slutsatser om fastigheternas allmän­

na saluvärde, som enligt hans me­

ning kunna dragas av dessa priser,

samt för övriga förhållanden av be­

skaffenhet att inverka på nämnda

värde. Därjämte skall landskamre­

raren framlägga det förslag till lo­

kala skogstaxeringsanvisningar som

upprättats enligt 143 § 1 mom. and­

ra stycket samt i behövlig utsträck­

ning förslag till särskilda anvisning­

ar i andra hänseenden, såsom an­

gående förfarandet vid bestämmande

av olika delvärden samt enhetliga

grunder för taxeringen av jord­

bruksfastighet och fastighet med me­

ra. Avser sammanträdet överlägg­

ning angående taxeringen inom en­

dast viss del av länet, skola redo­

görelserna och förslagen därefter

lämpas.

för taxeringen.

§•

Sedan de av fastighetsprövnings-

nämnden fastställda lokala skogs-

taxeringsanvisningarna och övriga

anvisningar för fastighetstaxeringen

kommit fastighetstaxeringsombudet

och ordförandena i fastighetstaxe-

ringsnämnderna tillhanda och in­

nan nämnderna börja det egentliga

arbetet, skall fastighetstaxeringsom­

budet, efter samråd med förste taxe-

ringsintendenten angående tid och

plats, sammankalla ordförandena

och de av länsstyrelsen och lands­

tingskommunens förvaltningsutskott

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

(Nuvarande lydelse)

dens protokoll och längder samt öv­

riga göromål av expeditionell art,

samt

7) avgiva yttranden i besvärsmål.

Vid fullgörande--------------------------

(Föreslagen lydelse)

dens protokoll samt övriga göromål

av expeditionell art,

6) avgiva yttranden i besvärsmål.

— kan anvisas.

148 §.

3 in o in. Förste taxeringsinten-

denten eller av honom beordrad

tjänsteman äger närvara vid sam­

manträde med fastighetstaxerings-

nämnd till fullgörande av vad honom

åligger enligt 172 §, jämförd med

59 §.

Fastighetstaxeringsombud äger-------

3 mom. Förste taxeringsinten-

denten eller av honom beordrad

tjänsteman äger närvara vid sam­

manträde med fastighetstaxerings-

nämnd till fullgörande av vad honom

åligger enligt 147 § andra stycket.

------- i besluten.

149 §.

Vid fastighetstaxeringsnämndens

första sammanträde skall ordföran­

den, innan taxeringsarbetet tager sin

början, avgiva noggrann redogörelse

ej mindre rörande av fastighetspröv-

ningsnämnden fastställda enhetsvär­

den och övriga värderingsgrunder,

såvitt distriktet berör, än även rö­

rande de köp av jordbruksfastighet

inom distriktet, som förekommit un­

der tiden efter senaste allmänna fas­

tighetstaxering, samt de slutsatser

beträffande fastigheternas allmänna

saluvärde i orten, som enligt ordfö­

randens mening kunna dragas av de

vid dessa köp tillämpade priser. Fin­

nas inom distriktet fastigheter med

skog, bör i redogörelsen tillika läm­

nas upplysning rörande det virkes-

förråd, som i medeltal per hektar

finnes inom länet eller vederbörlig

del därav, och dess fördelning på

trädslagsklasser och förrådsgrupper

samt, i förekommande fall, trädslag

ävensom rörande innehållet i övrigt

av de lokala skogstaxeringsanvis-

ningarna.

Vid fastighetstaxeringsnämndens

första sammanträde skall ordföran­

den, innan taxeringsarbetet tager sin

början och i närvaro av fastighets­

taxering sombudet, avgiva noggrann

redogörelse för värderingsgrunder

och andra anvisningar, som fastig-

hetsprövningsnämnden fastställt och

som berör distriktet samt de slut­

satser om fastigheternas allmänna

saluvärde i orten, som enligt ordfö­

randens mening kunna dragas av

priser som tillämpats vid fastighets­

köp under tiden efter senaste all­

männa fastighetstaxering. Finnas in­

om distriktet fastigheter med skog,

skall i redogörelsen även ingå upp­

lysning om det virkesförråd, som i

medeltal per hektar finnes inom det

område av länet, vari distriktet är

beläget, samt virkesförrådets fördel­

ning på trädslagsklasser, förråds­

grupper och om det har betydelse

trädslag inom samma område.

151 §.

Vad i------------------------------------ -—- beträffande fastighetstaxeringsnämnd.

Beslut må---------------------------------------- ----------- ifrågavarande taxering.

Ordföranden har att i fastighets- Anser ordföranden att värde bort

längden angiva det värde, han ansett åsättas annorlunda än fastighets-

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i ar 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

böra föreslås, i de fall, då fastighets-

taxeringsnämndens beslut utfallit på

annat sätt.

Annan ledamot,--------------------------- -

Av nämnden — —----------- —---------

152

Fastighetstaxeringsnämndens ar­

bete bör taga sin början senast den

5 oktober året näst före taxerings­

året, dock att vad nu sagts icke har

avseende å Stockholm. Arbetet skall

vara avslutat i länen senast den 25

mars och i Stockholm senast den 15

juni under taxeringsåret.

Fastighetstaxeringsnämndens pre­

liminära beslut om taxeringsvärden

skall föreligga färdigt senast den 25

januari under taxeringsåret.

Fastighetstaxeringsnämndens ord­

förande skall senast den 31 sistnämn­

da månad med allmänna posten till­

sända ägare eller därmed likställd

innehavare av skattepliktig fastighet

underrättelse om det för fastigheten

preliminärt upptagna taxeringsvär­

det. Underrättelsen skall även inne­

hålla upplysning, att ägaren eller in­

nehavaren av fastigheten äger senast

den 25 påföljande februari till fastig­

hetstaxeringsnämndens ordförande

avgiva skriftliga erinringar mot för­

slaget ävensom att särskild underrät­

telse om det slutliga beslutet icke

kommer att utsändas, därest erin­

ringar icke avgivas eller det prelimi-

taxeringsnämnden beslutat, skall

han på deklaration eller därvid fo­

gad handling angiva det värde, han

ansett böra åsättas, samt i protokol­

let anteckna de fall, i vilka detta

skett. Utdrag av protokollet i detta

hänseende skall därefter tillställas

den lokala skattemyndigheten så

snart det kan ske.

---------------- av protokollet.

—------------ till protokollet.

§•

Fastighetstaxeringsnämndens arbe­

te bör taga sin början senast den 5

oktober året näst före taxeringsåret.

Arbetet skall vara avslutat senast den

25 mars under taxeringsåret.

Fastighetstaxeringsnämndens pre­

liminära beslut om taxeringsvärden

skall föreligga färdigt senast den 25

januari under taxeringsåret. Senast

påföljande dag skall nämndens ord­

förande ha tillställt lokal skattemyn­

dighet samtliga fastighetsdeklaratio-

ner. Sedan lokal skattemyndighet in­

fört fastighetstaxeringsnämndens

preliminära beslut till taxering i fas­

tig het släng den skall myndigheten så

snart det kan ske återsända deklara­

tionerna till ordföranden.

Lokal skattemyndighet skall se­

nast den 31 januari under taxerings­

året underrätta ägare eller därmed

likställd innehavare av skattepliktig

fastighet om det taxeringsvärde för

fastigheten som preliminärt uppta­

gits. Underrättelsen skall även inne­

hålla upplysning, att ägaren eller

innehavaren av fastigheten äger se­

nast den 25 påföljande februari till

fastighetstaxeringsnämndens ordfö­

rande avgiva skriftliga erinringar

mot förslaget samt att särskild un­

derrättelse om det slutliga beslutet

icke kommer att utsändas, om er­

inringar icke avgivas eller det preli­

minärt upptagna taxeringsvärdet

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1968

närt upptagna taxeringsvärdet oför­

ändrat fastställes. Därjämte skall un­

derrättelsen innehålla upplysning om

vad som skall iakttagas vid anföran­

de av besvär över fastighetstaxerings-

nämndens beslut rörande taxeringen.

Sedan fastighetstaxeringsnämnden

preliminärt åsatt fastigheterna i di­

striktet taxeringsvärden, skall fastig-

hetslängden under tio dagar viss an­

given tid på dagen hållas tillgänglig

inom kommunen å lämplig kommu­

nal expedition, med rätt för ägare

eller därmed likställd innehavare av

fastighet inom distriktet att på sätt

och inom tid, som i nästföregående

stycke stadgas, avgiva erinringar,

åliggande det ordföranden att sådant

i vederbörlig ordning kungöra.

(Nuvarande lydelse)

oförändrat fastställes. Därjämte

skall underrättelsen innehålla upp­

lysning om vad som skall iakttagas

vid anförande av besvär över fastig-

hetstaxeringsnämndens beslut om

taxeringen.

Sedan de preliminärt åsatta taxe­

ringsvärdena blivit upptagna i fas-

tighetslängden skall längden under

tio dagar viss angiven tid på dagen

hållas tillgänglig inom kommunen

på lämplig kommunal expedition,

med rätt för ägare eller därmed lik­

ställd innehavare av fastighet inom

distriktet att på sätt och inom tid

som angives i föregående stycke av­

giva erinringar. Lokal skattemyndig­

het skall efter samråd med ordföran­

de i fastighetstaxeringsnämnd senast

den 10 februari under taxeringsåret

utfärda kungörelse härom.

Lokal skattemyndighet skall så

snart det kan ske efter den 25 feb­

ruari översända fastighetslängden

till fastighetstaxeringsnämndens

ordförande.

(Föreslagen lydelse)

153 §.

Sedan tiden-------------- -------------— besluta härom.

Nämndens beslut skola, där de

skilja sig från de preliminära beslu­

ten, antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängden underskrives,

sedan taxeringarna slutligt fast­

ställts, av fastighetstaxeringsnämn­

dens ordförande och de ledamöter,

som utsetts att justera nämndens

protokoll.

154

2 m o m. Senast den 31 mars eller

vad angår Stockholm den 21 juni

skall fastighetstaxeringsnämndens

Nämndens beslut skall, om det

skiljer sig från det preliminära be­

slutet, antecknas och meddelas till

lokal skattemyndighet i den ordning

som föreskrives av Kungl. Maj:t el­

ler myndighet som Kungl. Maj:t be­

stämmer.

När taxeringarna slutligt fast­

ställts, skall fastighetstaxerings­

nämndens ordförande ofördröjligen

meddela detta till den lokala skatte­

myndigheten samt återsända fastig­

hetslängden och fastighetsdeklara-

tionerna. Lokal skattemyndighet an­

tecknar i längden slutligt beslut som

skiljer sig från preliminärt beslut

och underskriver därefter längden.

§•

2 mom. Senast den 31 mars skall

fastighetstaxeringsnämndens ordfö­

rande till länsstyrelsen insända fas-

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

25

ordförande till länsstyrelsen insända

fastighetsdeldarationerna och övriga

handlingar ävensom fastighetstaxe-

ringsnämndens protokoll. Fastighets-

längderna skola avlämnas å den tid

och i den ordning, Kungl. Maj:t fö­

reskriver.

3 in o in. Fastighetslängderna i

huvudskrift eller bestyrkt avskrift,

skola vara att tillgå för landskamre-

raren, taxeringsintendent och fastig-

hetsprövningsnämnden samt i den

ordning, Kungl. Maj :t föreskriver,

utom vad angår Stockholm, offentli­

gen framläggas inom vederbörande

kommun under minst 14 dagar före

den 15 maj under taxeringsåret.

(Nuvarande lydelse)

160

1 in o in. Fastighetsprövnings-

nämnds arbete skall vara avslutat se­

nast den 31 oktober under taxerings­

året, i Stockholm den 30 november.

tighetstaxeringsnämndens protokoll

och övriga handlingar.

(Föreslagen lydelse)

3 m o m. Fastighetslängd i hu-

vudskrift eller bestyrkt avskrift skall

i den ordning Kungl. Maj :t föreskri­

ver offentligen framläggas inom

kommunen under minst 14 dagar fö­

re den 15 maj under taxeringsåret.

155 §.

Kungl. Maj:t meddelar de närma­

re föreskrifter om fas tighet staxe­

ringsnämnds och fastighetstaxe-

ringsombuds arbete som behövas ut­

över bestämmelserna i denna förord­

ning.

§•

1 m o in. Fastighetsprövnings-

nämnds arbete skall vara avslutat se­

nast den 31 oktober under taxerings­

året.

163 §.

1 m o m. över beslut------------------- —- vederbörande kommun.

Besvären skola----------------------- prövningsnämndens kansli.

Besvären skola vara inkomna

Besvären skola vara inkomna se-

i länen senast den 15 maj un- nast den 15 maj under taxeringsåret,

der taxeringsåret och

i Stockholm senast den 10

augusti under taxeringsåret.

172 §.

Utöver vad------------------------------- allmän fastighetstaxering:

1) 13—15 §§, 16 § 1 mom. 4) samt

2 och 3 mom. ävensom 17—19 §§

med för taxeringsnämnder och pröv-

ningsnämnder gemensamma bestäm­

melser samt med föreskrifter om

riksskattenämnden in. in.,

2) 46 § angående-----------------------

1) 13—15 §§, 16 § 2 och 3 mom.

liksom 17—19 §§ med för taxerings­

nämnder och prövningsnämnder ge­

mensamma bestämmelser samt med

föreskrifter om riksskattenämnden

in. m.,

---- myndighet in. in.,

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

3) 47—50 §§ angående gemensam­

ma bestämmelser rörande deklaratio­

ner och andra uppgifter, dock att

samtliga ledamöter av vederbörande

beskattningsnämnd, så ock konsu­

lent för taxering av vattenfallsfastig-

het äga deltaga i granskningen av de­

klarationer och uppgifter, som av­

lämnats till ledning vid allmän fas­

tighetstaxering,

b) 59 och 72 §§ angående taxe­

ringsnämndernas verksamhet,

5) 123—125 §§ angående viten,

samt

6) 126—128 §§ med särskilda fö­

reskrifter.

(Nuvarande lydelse)

3) 47—50 §§ angående gemensam­

ma bestämmelser rörande deklaratio­

ner och andra uppgifter, dock att

samtliga ledamöter av fastighetstaxe-

ringsnämnd, så ock konsulent för

taxering av vattenfallsfastighet äga

deltaga i granskningen av deklaratio­

ner och uppgifter, som avlämnats

till ledning vid allmän fastighets­

taxering,

(Föreslagen lydelse)

b) 123—125 §§ angående viten,

samt

5) 126—128 §§ med särskilda fö­

reskrifter.

173 §.

1 m o in. Bestämmelserna i----------------------- skall iakttagas.

1) Vad i 129 § 1 mom.----------------------- av vattenfallsfastighet.

2) Vad i 129 § 5 mom.-------------------------------- av upplysningar,

de personer, som till sammanträ­

de enligt 144 § 1 eller 2 mom. sär­

skilt inkallats av länsstyrelsen eller

till sammanträde enligt 145 § inkal­

lats efter länsstyrelsens medgivande,

de ordförande i fastighetstaxe-

ringsnämnd, som på vederbörlig kal­

lelse inställt sig till sådant samman­

träde, varom förmäles i 144 § 1 eller

2 mom. eller 145 §, samt

de personer,------------ — — andra stycket.

3) Vad i----------------------- ----------- i fastighetsprövningsnämnd.

2 mom. I 165 §------- -------- —- av Kungl. Maj :t.

Angående gottgörelse av statsme­

del för verkställande av undersök­

ning, varom i 159 § förmäles, förord­

nar Kungl. Maj:t.

de personer, som till sammanträ­

de enligt 144 § 1 mom. särskilt in­

kallats av länsstyrelsen eller till sam­

manträde enligt 145 § inkallats efter

länsstyrelsens medgivande,

de ordförande i fastighetstaxe-

ringsnämnd, som på vederbörlig kal­

lelse inställt sig till sådant samman­

träde, som angives i 144 § 1 mom.

eller 145 §, samt

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.

Kangl. Maj. ts proposition nr 154 år 1968

27

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 25 oktober 1968.

N är vara n de:

Statsministern

E^{rlander ,} statsråden

S^träng, L^ange, K^ling, J^ohansson^

LI^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson,

G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade bestäm­

melser för allmän fastighetstaxering, m. m. och anför.

INLEDNING

Allmän fastighetstaxering, som i princip äger rum vart femte år, skall

ske år 1970. Den senaste allmänna fastighetstaxeringen ägde rum år 1965.

Kungl. Maj :t har uppdragit åt sakkunniga och experter1 att undersöka taxe-

ringsutfallet för såväl jordbruksfastighet som annan fastighet vid 1965 års

allmänna fastighetstaxering. Dessutom skulle utrönas behovet av ändrade

bestämmelser för fastighetstaxering. De sakkunniga, som arbetat i två sam­

ordnade grupper och som antagit den gemensamma benämningen 1966 års

fastighetstaxeringskommittéer, har överlämnat dels en sammanställning av

huvudresultat beträffande skattepliktiga fastigheter inom kommuner, kom­

munblock och län (SOU 1968: 31), dels ett betänkande, kallat Fastighets­

taxeringens regler och organisation, som innehåller förslag till vissa änd­

ringar rörande fastighetstaxeringen (SOU 1968: 32, kallas i fortsättningen

kommittéförslaget).

Kommittéernas författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokol­

let i detta ärende som bilaga.

1 Genom beslut den 13 maj 1966 tillkallades professorn Erik Hagberg, lantbruksdirek-

tören Tage Sköld och numera landskamreraren Arne Steneborn för undersökningen beträf­

fande jordbruksfastighet samt professorn Erik Carlegrim, landskamreraren Seth Man­

hem och kanslirådet Ulf Thorselius för undersökningen beträffande annan fastighet.

Samtidigt uppdrogs åt Hagberg och Carlegrim att vara ordförande i resp. grupp av sak­

kunniga samt åt Steneborn att tillika vara expert åt den senare gruppen. Den 27 januari

1967 resp. den 1 februari 1968 förordnades numera överingenjören Bertil Hall och byrå­

chefen Eric Hallman att biträda de sakkunniga såsom experter. Sakkunniggrupperna har

upprättat ett gemensamt kansli, vari biträtt kammarrättsassessorn Ulla Wadell (fr. o. m.

den 4 mars 1968) och förste länsassistenten Äke Edbladh (fr. o. m. den 2 december 1968).

28

Över kommittéförslaget har efter remiss yttranden avgetts av kammar­

kollegiet, statskontoret, kammarrätten, byggnadsstyrelsen, statistiska cen­

tralbyrån (SCB), bankinspektionen, riksrevisionsverket, riksskattenämn­

den, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), statens vatten-

fallsverk, chefen för försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, statens väg­

verk, domänstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrel­

sen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, tekniska högskolan i

Stockholm, skogshögskolan, centralnämnden för fastighetsdata, länsstyrel­

serna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Ble-

skinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges industri­

förbund, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens centralorganisa­

tion (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteks-

bank, Konungariket Sveriges stadsliypotekskassa och Svenska bostadskre-

ditkassan, Föreningen Sveriges fögderichefer, Kooperativa förbundet (KF),

Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Samfundet för fastighetsvärde­

ring, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svensk industriförening, Sveri­

ges fastighetsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Föreningen Sveriges taxe-

ringsintendenter.

Sveriges lantbruksförbund och RLF har såsom sina yttranden hänvisat

till ett utlåtande som upprättats av lantbrukets skattedelegation.

Ett flertal remissinstanser har överlämnat yttranden som de i sin tur in­

fordrat från underlydande myndigheter eller organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

ALLMÄNNA SYNPUNKTER M. M.

Fastighetstaxeringens betydelse

Fastighetstaxeringens ursprungliga syfte var att ta fram underlag för

beräkning av den kommunala fastighetsskatten. Fastighet och inkomst

bildade det kommunala inkomstunderlaget. Den moderna fastighetsbe­

skattningen är däremot uppbyggd som ett s. k. garantiskattesystem. Kom­

munen garanteras vid den kommunala inkomstbeskattningen ett visst skat­

teunderlag, som står i relation till det totala taxeringsvärdet av det sam­

lade fastighetsbeståndet inom kommunen. Garantiskattesystemet utgör så­

lunda en kombination av objekt- och inkomstskatt. Denna beskattnings-

princip har funnits sedan år 1920 men har modifierats vid skilda tillfällen.

Det nuvarande systemet infördes år 1953. I samband därmed samman­

fördes fastighetsskatten även formellt med den kommunala inkomstbe­

skattningen, och de tidigare debetsedlarna för fastighetsskatt utfärdades

därefter ej längre.

Fastighetstaxeringen har betydelse även i ett flertal andra avseenden

som är väsentliga för beskattningen. Av betydelse är därvid de avgöranden

som sker i fråga om fastigheternas beskattningsnatur, dvs. frågan om de

tillhör kategorin jordbruksfastighet eller kategorin annan fastighet än jord­

bruksfastighet. Bestämmelserna om beräkning av inkomst är nämligen olika

för de båda fastighetskategorierna. Inom kategorin annan fastighet finns

dessutom särskilda regler för fastigheter som betecknas såsom en- och två­

familj sfastigheter. Intäkt av sådan fastighet har sedan år 1953 schablon­

mässigt uppskattats till en viss bestämd procent av taxeringsvärdet. Enligt

en lagändring, som gäller fr. o. m. 1968 års taxering (SFS 1966: 696), skall

sådan intäkt bestämmas efter en procentsats, som differentieras med hän­

syn till taxeringsvärdets storlek. Intäkten skall sålunda motsvara 2 % av

den del av en fastighets taxeringsvärde, som ej överstiger 100 000 kr., 4 %

av den del av taxeringsvärdet, som överstiger 100 000 kr. men ej 200 000 kr.,

och 8 % av den del av taxeringsvärdet, som överstiger 200 000 kr. Reglerna

om schablonbeskattning torde numera gälla mer än hälften av sammanlag­

da antalet skattepliktiga fastigheter i landet.

Det taxerade byggnadsvärdet utgör i de flesta fall avskrivningsunderlag

för byggnader vid beräkning av inkomst av sådan annan fastighet där in­

täkten inte uppskattas efter schablon. Detta värde är avskrivningsunderlag

också vid beräkning av inkomst av rörelse när avskrivningen inte kan ske

på grundval av anskaffningsvärdet. På liknande sätt utgör i många fall del

av en fastighets jordbruksvärde avskrivningsunderlag vid beräkning av in­

komst av jordbruksfastighet. Även värdeminskningsavdrag på skog kan be­

stämmas med utgångspunkt från de skogliga värden som fastställts vid

taxeringen. Vidare kan nämnas att taxeringsvärdena i vissa fall har bety­

delse för fördelning av den skattskyldiges inkomster mellan olika kommu­

ner.

I detta sammanhang bör även nämnas de år 1967 antagna reglerna om

beräkning av realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter

(SFS 1967: 748). Enligt dessa regler får den skattskyldige om han innehaft

fastigheten mer än 20 år ta upp såsom avdragsgillt ingångsvärde 150 %

av det taxeringsvärde som gällde för fastigheten 20 år före avyttringen i

stället för den köpeskilling som han betalade vid förvärvet. Möjlighet att

åberopa taxeringsvärdet som ingångsvärde finns även i vissa andra situatio­

ner vid realisationsvinstbeskattningen. Motsvarande bestämmelser kan gälla

för beräkning av fastighets ingångsvärde i samband med beskattningen av

inkomst vid yrkesmässig försäljning av fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

29

30

Vid den statliga förmögenhetsbeskattningen skall en fastighets värde i

princip tas upp till det taxeringsvärde som gällde vid beskattningsårets ut­

gång. Vid beräkning av arvs- och gåvoskatt skall såsom värde av fast

egendom i princip tas upp det taxeringsvärde, som åsatts egendomen året

näst före skattskyldighetens inträde. Även ett antal avgifter och skatter till

staten beräknas med utgångspunkt i de värden som åsatts vid fastighets­

taxering, bl. a. skogsvårdsavgiften, som beräknas på det sammanlagda värdet

av skogsmark och växande skog, samt lagfartsstämpel på grund av bestäm­

melser i stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308).

En med beskattningsregler besläktad bestämmelse återfinns i lagen den

3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar. Enligt bestämmelsen, som är

en huvudregel, skall de fastigheter som ingår i en vägförening bidra till före­

ningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxerings­

värden.

Många författningar utanför skatterätten anknyter till taxeringsvärdena.

Så har taxeringsvärdet betydelse för olika regler om belåning av fastighet

mot inteckningssäkerhet och för fördelning av inteckningsansvar vid ge­

mensamma inteckningar. Vidare föreskrivs i förköpslagen den 8 december

1967 (nr 868), som avser kommunal förköpsrätt, att sådan rätt inte får

utövas om den sålda fastigheten är mindre än 3 000 kvadratmeter och har

ett lägre taxeringsvärde än 200 000 kr.

Av annan lagstiftning, vars rättsverkningar på ett avgörande sätt på­

verkas av bedömningar och åtgärder i samband med fastighetstaxering, bör

ytterligare nämnas jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Enligt

denna lag gäller som huvudregel att fastighet som är taxerad såsom jord­

bruksfastighet inte får förvärvas utan särskilt tillstånd av lantbruksnämnd.

Bestämmandet av fastighets beskattningsnatur är betydelsefullt även i det

avseendet att inkomst av jordbruksfastighet kan vara pensionsgrundande

vid beräkning av allmän tilläggspension, vilket däremot ej inkomst av

annan fastighet är. Vidare är de arealuppgifter som förs in i fastighets-

längderna vid fastighetstaxeringen i vissa fall avgörande för möjligheten att

erhålla s. k. övergångsbidrag.

Även för andra sektorer av samhällslivet har fastighetstaxeringen med

tiden kommit att spela en allt större roll. För såväl statliga och kommunala

organ som det privata näringslivet och enskilda institutioner — särskilt

på fastighetsmarknadens område — har fastighetstaxeringens resultat visat

sig vara av stort intresse. De arealuppgifter som lämnas i fastighetsläng-

derna är av vikt bl. a. som källa för statistiska redovisningar och vid jord-

brukspolitiska överväganden i skilda sammanhang.

Statistik- och kostnadsuppgifter

Vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen, 1965 års allmänna fastig­

hetstaxering, uppgick det sammanlagda taxeringsvärdet på jordbruksfas­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

31

tighet och annan fastighet till omkring 164 miljarder kr. Av detta belopp

föll ca 26 miljarder kr. eller ungefär 16 % av det sammanlagda taxerings­

värdet på jordbruksfastigheterna och återstoden, ca 137 miljarder kr. eller

ungefär 84 % av det sammanlagda taxeringsvärdet, på annan fastighet.

Dessa tal kan jämföras med motsvarande siffror vid den närmast före­

gående allmänna fastighetstaxeringen, 1957 års allmänna fastighetstaxe­

ring. Det sammanlagda taxeringsvärdet på jordbruksfastighet och annan

fastighet var då ca 86 miljarder kr. Omkring 22 miljarder kr. avsåg jord­

bruksfastigheter och omkring 64 miljarder kr. annan fastighet. Det sam­

manlagda taxeringsvärdet i landet ökade således med 90 % från år 1957

till år 1965. För jordbruksfastigheternas del steg taxeringsvärdet med 20 %

och beträffande annan fastighet var ökningen 113 %.

Mellan de senaste två allmänna fastighetstaxeringarna ökade lantbruk s-

värdet, dvs. jordbruksvärdet reducerat med värdena för skogsmark och

övrig mark, med 28 % för hela landet. Skogsbruksvärdet, som utgör sum­

man av skogsmarksvärdet och skogsvärdet, höjdes under samma tid med

9 %. Tomt- och industrivärdet steg med 163 %. Åkervärdet, som redovisas

under jordbruksvärdet, åsattes vid 1965 års allmänna fastighetstaxering ett

27 % högre belopp inom landskommunerna än vid motsvarande taxering år

1957.

Det totala markvärdet på annan fastighet steg mellan åren 1957 och 1965

med 106 % och byggnadsvärdet något mer, nämligen med 115 %. Mark­

värdets andel av det totala taxeringsvärdet på annan fastighet var nära nog

densamma, 19 %, vid båda taxeringstillfällena. År 1965 uppgick samman­

lagt för landet markvärdet till omkring 25 miljarder kr. och byggnadsvärdet

till omkring 112 miljarder kr.

Det sammanlagda antalet skattepliktiga fastigheter (taxeringsenheter)

i landet var år 1965 1,8 milj. eller 21 % högre än år 1957. Antalet jord­

bruksfastigheter minskade under perioden 1957—1965 med 8 % och ut­

gjorde år 1965 20 % av det sammanlagda antalet skattepliktiga fastighe­

ter. Av antalet fastigheter av kategorin annan fastighet var i runda tal

78 % en- och tvåfamilj sfastigheter och 11 % hyres- och industrifastigheter.

Resten utgjordes av obebyggda fastigheter.

Totalutgifterna för 1965 års allmänna fastighetstaxering uppgick till ca

25 milj. kr. I beloppet ingår även landstingens och kommunernas kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Propositionens uppläggning m. m.

Av den föregående redogörelsen framgår att fastighetstaxeringsvärdena

har en väsentlig användning främst inom beskattningen men också inom

andra områden. De förenklingar och schabloniseringar som under senare år

skett inom inkomstbeskattningen har i flera fall möjliggjorts genom ökad

användning av taxeringsvärdena. Med hänsyn till den omfattande betydelse

32

som den allmänna fastighetstaxeringen har synes den ofrånkomlig trots att

den kräver mycket stora arbetsinsatser och förorsakar avsevärda kostnader

för det allmänna. Dessa kostnader bör bl. a. ses mot bakgrunden av att den

del av den kommunala inkomstskatten för landet i dess helhet som belöper på

effektiva garantibelopp vid 1958 års taxering — då den senaste undersök­

ningen gjordes — uppgick till ca 130 milj. kr.

Med den utgångspunkten att allmänna fastighetstaxeringar skall ske

också i fortsättningen är det desto angelägnare att ta tillvara alla möjlig­

heter till besparingar i fråga om arbete och kostnader samtidigt som man

måste bevara huvudprincipen om jämnhet och rättvisa i taxeringen. Det

kommittéförslag som nu föreligger till behandling är föranlett av önske­

målet om sådana besparingar och om förbättringar i värderingsprinciperna.

Kommittéförslaget innehåller förslag i en mängd olika frågor. Förslagen

innebär emellertid inte några genomgripande förändringar i det nuvarande

systemet för fastighetstaxering. Av tidsskäl har kommittéerna haft möjlig­

het att lägga fram förslag till endast mera begränsade åtgärder för att för­

bättra fastighetstaxeringen. Kommittéerna fortsätter emellertid sitt arbete

med sikte på att ha utfört en fullständig översyn av fastighetstaxerings-

systemet i god tid före 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Av de frågor som tas upp i förslaget är inte alla av den beskaffenheten

att avgörandet kräver riksdagens medverkan. I stor utsträckning, särskilt i

vad gäller värderingsförfarandet och utformandet av blanketter m. m„ be­

handlas frågorna i anvisningar och rekommendationer från riksskatte­

nämnden eller taxeringsmyndigheter.

De frågor som är av den karaktären att de kan föranleda ändring av för­

fattning som tagits med riksdagen eller som av annat skäl kräver riksda­

gens medverkan kommer jag att ta upp till närmare behandling i särskilda

avsnitt i det följande. De författningar i vilka sålunda föreslås ändringar

är kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370; KL), skogsvärde-

ringsinstruktionen den 1 juni 1951 (nr 440; Skvl), förordningen den 26 juli

1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt och taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623; TF). Här avser jag att lämna mina synpunkter

på andra frågor som berörts i kommittéförslaget eller kommit upp vid re­

missen, i den mån de kan antas vara av allmänt intresse.

Synpunkter i vissa särskilda frågor av allmänt intresse

Det skatterättsliga fastighetsbegreppet

Till en början vill jag erinra om att det skatterättsliga fastighetsbegrep­

pet inte stämmer överens med det civilrättsliga begreppet fast egendom. De

civilrättsliga reglerna var tidigare intagna i lagen den 24 maj 1895 (nr 36

s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra. Denna lag är numera

upphävd och hav ersatts med lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

33

är fast egendom. Fastighet i KL:s mening är vad som enligt 1895 års lag är

att hänföra till fast egendom samt byggnad, även om den skulle ansetts som

lös egendom enligt nämnda lag. Det skatterättsliga fastighetsbegreppet ut­

reds f. n. av särskild sakkunnig (Riksdagsberättelsen 1968: Fi 38). Utred­

ningen torde inte bli färdig i sådan tid att nya bestämmelser hinner träda i

kraft före 1970 års allmänna fastighetstaxering. Kommittéförslaget utgår

också från att det skatterättsliga fastighetsbegreppet skall gälla oförändrat

vid nämnda fastighetstaxering.

Beskattningsnaturen

En fastighet kan taxeras antingen som jordbruksfastighet eller som an­

nan fastighet. Frågan om en fastighets beskattningsnatur bär, som jag fram­

hållit i det föregående, betydelse inte bara för själva fastighetsbeskatt­

ningen. Frågan är avgörande även vid inkomstbeskattningen, vid beräk­

ning av pensionsgrundande inkomst och för t. ex. giltigheten av fastighets­

köp. Beskattningsnaturen bestäms av fastighetens faktiska användning.

Enligt uppgift från kommittéerna ger gränsdragningen mellan de båda fas-

tighetskategorierna ofta anledning till tvist. Två typer av besvärsmål som

rör gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet har haft

särskilt stor aktualitet vid 1965 års allmänna fastighetstaxering och tidigare.

Den ena typen rör spörsmålet när en fastighetsägare tillhörig byggnad på

jordbruksfastighet skall anses utgöra en särskild taxeringsenhet och åsät­

tas särskilt taxeringsvärde. Den andra hänför sig till frågan om en viss

lägsta arealgräns för vad som enligt KL bör hänföras till jordbruk. Den se­

nare frågan behandlades särskilt vid det s. k. Stockholmsmötet före 1965 års

fastighetstaxering. Därvid gjordes följande uttalande: »Särskilt med hän­

syn till jordförvärvslagen bör beskattningsmyndigheterna noggrant pröva,

huruvida fastigheterna enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen är att

hänföra till jordbruksfastighet eller till annan fastighet. Hänsyn till sökan­

dens rent personliga önskemål bör icke tagas vid klassificeringen. Någon

särskild minimigräns, under vilken fastigheterna skall räknas som annan

fastighet, hör icke bestämmas.» Beträffande denna typ av besvär torde i de

fall då redovisningsenheten innehas av den ursprunglige jordbrukaren en­

ligt praxis fastigheten ej överföras från jordbruksfastighet till annan fastig­

het, även om jordbruk bedrivs i ringa omfattning. Fråga har emellertid upp­

kommit om andra bedömningsgrunder bör tillämpas i de fall då äganderät­

ten övergått till person, för vilken fastigheten huvudsakligen har ett annat

värde än som jord- och skogsbruk. Främst avses de fall då mindre fastighe­

ter till övervägande del används för fritidsändamål eller liknande. Någon

enhetlig praxis torde ej föreligga beträffande dessa frågor. Men även då stör­

re jordbruksenheter innehas av sådana ägare som nyss nämnts uppkommer

problem med enhetens skattenatur. Taxeringsmyndigheterna har vid såda-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 154

34

na tillfällen ibland taxerat ägarens byggnad såsom annan fastighet och res­

ten av fastigheten som jordbruksfastighet. I sådana fall torde dock enligt

vad kommittéerna framhållit KL:s bestämmelser och allmän praxis peka på

att ägarens byggnad inte skall taxeras särskilt som annan fastighet, om den

fastighet på vilken mangårdsbyggnaden eller annan byggnad för ägarens

räkning är belägen anses såsom jordbruksfastighet.

Ett särskilt problem utgör frågan om taxeringen av s. k. grönområden

eller områden för friluftsändamål. Det har förekommit att sådant område

taxeras såsom annan fastighet. Fastigheten kan därvid ha ansetts använd

för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk eller också kan bestämmel­

serna i 7 § tredje stycket KL ha tillämpats. Enligt sistnämnda regel skall en

fastighet, om den ligger oanvänd, taxeras såsom jordbruksfastighet, om det

inte är påtagligt att den är avsedd att användas för annat ändamål än jord­

bruk eller skogsbruk. Någon enhetlig praxis för bedömning av sådana grön­

områdens beskattningsnatur torde inte föreligga.

En omständighet, som i praktiken försvårat gränsdragningen mellan

jordbruksfastighet och annan fastighet, har varit att man vid taxering av

mindre jordbruksenheter, som för innehavaren har sitt huvudsakliga värde

såsom bostadsfastighet, vanligtvis kommit till ett högre taxeringsvärde om

man hänfört taxeringsenheten till annan fastighet än om den ansetts vara

j ordbruksf astighet.

Kommittéerna har utgått från att man vid översyn av värderingsreglerna

för jordbruksfastighet och annan fastighet kan åstadkomma en sådan sam­

ordning av dessa regler att taxeringsvärdets storlek för en enhet inte vä­

sentligt skall påverkas av om den hänförs till jordbruksfastighet eller an­

nan fastighet. Konsekvenserna av valet av beskattningsnatur kommer då

främst att få betydelse utanför fastighetsbeskattningen.

För att uppnå en enhetligare tillämpning av reglerna för bestämman­

de av skattenatur har kommittéerna ansett det vara önskvärt att de lag­

regler som finns kompletteras med rekommendationer av riksskattenämn­

den om gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.

Såsom underlag för utformningen av dessa rekommendationer har kom­

mittéerna redovisat följande synpunkter.

Taxeringsenhet som inte är bebyggd med för bosättning ändamålsen­

ligt bostadshus av god beskaffenhet bör normalt, oberoende av areal och

ägare, taxeras som jordbruksfastighet, om det inte är påtagligt att den är

avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Taxeringsenhet bebyggd med för bosättning ändamålsenligt hus av

god beskaffenhet bör oberoende av ägare taxeras som annan fastighet

vid en areal understigande ca 1 hektar åker eller ock ca 5 hektar produk­

tiv skogsmark eller ängs- och betesmark eller övrig mark.

Taxeringsenhet bebyggd med för bosättning ändamålsenligt bostadshus

av god beskaffenhet och med en åkerareal mellan ca 1 och 5 hektar åker

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

35

bör taxeras med utgångspunkt från faktisk användning. Detta innebär att

så länge åkermarken brukas av ägaren eller av annan för jordbruksändamål

bör enheten — såväl mark som byggnader — anses som jordbruksfastighet.

Då så inte är fallet bör enheten hänföras till annan fastighet.

Taxeringsenhet bebyggd med bostadshus och med en areal överstigan­

de ca 5 hektar produktiv mark bör regelmässigt taxeras som jordbruks­

fastighet.

Om på skattepliktig jordbruksfastighet finns byggnad som uppenbar­

ligen är avsedd att stadigvarande användas för annat ändamål än för nor­

mal jord- och skogsbruksdrift synes den, om den ej är att hänföra till

överbyggnad, enligt kommittéerna böra tas upp som särskild taxerings­

enhet.

De angivna arealgränserna har av kommittéerna ansetts böra övervägas

närmare bl. a. mot bakgrund av jordbrukspolitiska ställningstaganden.

Även i de fall marken ådragit sig ett betydande övervärde på grund av

förväntningar om en kommande exploatering har kommittéerna ansett

sig kunna konstatera en oenhetlig praxis vid bestämmande av beskatt­

ningsnatur. Beträffande sådan mark har rekommendationer rörande gräns­

dragningen ansetts böra ges följande huvudsakliga innehåll.

Fastighet eller fastighetsdel som fått ett övervärde på grund av fram­

tida bebyggelsemöjligheter synes böra taxeras som jordbruksfastighet in­

till dess det blivit slutligt avgjort att marken skall användas för bebyg­

gelseändamål. Detta torde i normalfallet innebära att stadsplan eller bygg-

nadsplan har fastställts eller att för områdets bebyggande behövliga inves­

teringar i väsentlig omfattning påbörjats. Då sådan överföring äger rum,

bör den omfatta såväl de direkta bebyggelseområdena som parkmark och

s. k. grönområden.

Kommittéernas förslag till underlag för utformningen av rekommenda­

tioner beträffande gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och annan

fastighet har vunnit gillande från åtskilliga remissinstanser som yttrat

sig i frågan. Andra har emellertid ansett det mindre lämpligt att låsa

fast arealgränser eller att låta beskattningsnaturen vara beroende av be­

byggelsens kvalitet. Man har ansett att större hänsyn bör tas till fastig­

hetens faktiska användning och syftet med innehavet.

En bidragande orsak till att frågan om beskattningsnaturen fått sådan

betydelse är att olika regler gäller i inkomstskattehänseende för fastighets-

kategorierna som förvärvskällor. Spörsmålet diskuterades i riksdagen år

1967 (se BeU 1967: 17). Jag är i detta sammanhang inte beredd att före­

slå ändrade regler i KL. Det ankommer på riksskattenämnden att utforma

rekommendationer i ämnet.

Kungi. Maj. ts proposition nr lök år 1968

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Köpeskillingsstatistiken

En fråga som kommittéerna ägnat ingående uppmärksamhet rör till­

vägagångssättet vid användandet av köpeskillingsstatistiken som grund

för en lyftning av taxeringsvärdenivån. Frågan har stor betydelse för taxe­

ringen av såväl jordbruksfastighet som annan fastighet.

Vid de s. k. Stockholmsmötena ges rekommendationer bl. a. om den ef­

tersträvade taxeringsvärdenivån, varvid för vissa fastighetstyper rekom­

menderats en närmare angiven procentuell höjning av de tidigare gällande

genomsnittliga taxeringsvärdena.

Rekommendationerna grundar sig på köpeskillingsstatistik, varur man

kan utläsa relationer mellan faktiskt betalda köpeskillingar vid s. 1c. repre­

sentativa köp och de taxeringsvärden som åsatts vid föregående allmänna

fastighetstaxering. Relationen uttrycks antingen som kvoten mellan köpe­

skillingarna och taxeringsvärdena (köpeskillingslcoefficient) eller som det

procenttal varmed köpeskillingarna genomsnittligt överstiger samma taxe­

ringsvärden (överprisprocent). Detta innebär exempelvis att en lcöpeskil-

lingskoefficient på 1,45 motsvaras av en överprisprocent på 45.

Inför 1965 års allmänna fastighetstaxering förelåg när rekommendatio­

nerna avgavs under våren och sommaren 1964 statistiska uppgifter om

överprisprocenten för vart och ett av åren 1957—1963, dvs. för sju år.

Situationen på fastighetsmarknaden hade under denna period för fler­

talet län och fastighetstyper medfört en successiv ökning av prisnivån,

vilket i den statistiska redovisningen tagit sig uttryck i successivt ökan­

de köpeskillingskoefficienter respektive överprisprocent.

Rekommendationerna om skäligt nivålyft i förhållande till 1957 års

värden utformades i princip på följande sätt. Först fastställdes på grund­

val av köpeskillingsstatistiken — och med uppdelning på skilda fastighets­

typer — den genomsnittliga överprisprocenten för perioden 1957—1963.

Detta genomsnitt minskades därefter med ett bestämt antal procenten­

heter — olika för olika fastighetstyper. Det procenttal som sålunda er­

hölls utgjorde den procentuella ökning av tidigare taxeringsvärde som

enligt rekommendationerna borde eftersträvas vid 1965 års fastighets­

taxering. Denna regel skulle tillämpas inom de olika länen med anpass­

ning till de överpriser som redovisats i statistiken för resp. län. Hänsyn

skulle tas även till skillnader i genomsnittlig prisnivå för olika delar av

länen liksom för fastigheter av olika storlekslclasser och beskaffenhet.

I kommittéförslaget har denna metod för bedömning av skälig taxe­

ringsvärdenivå diskuterats med utgångspunkt i kravet på jämnhet i taxe­

ringen och bl. a. anförts. Taxeringsvärdet skall författningsenligt knytas

till fastighetens allmänna saluvärde, även om man bl. a. med hänsyn till

osäkerheten i värderingen och risken för nedgång i fastighetsvärdena un­

der kommande taxeringsperiod uppskattar taxeringsvärdet med relativt

37

stor försiktighet. En jämn taxering borde därför — vid given säkerhet i

statistisk mening vid bestämmandet av saluvärdet — utmärkas av att rela­

tionen saluvärde/taxeringsvärde är oberoende av fastighetens karaktär

och belägenhet. En på detta sätt definierad, jämn taxering, torde också

uppfattas som en rättvis taxering, eftersom i sådant fall den relativa skill­

naden mellan fastighetens bedömda saluvärde och det faktiskt åsatta taxe­

ringsvärdet är lika för alla berörda fastigheter.

Eftersom utgångspunkten för rekommendationerna utgjordes av den

genomsnittliga prisnivån för hela perioden 1957—1963 är det enligt kom­

mittéförslaget uppenbart att de kunde variera kraftigt från län till län

och olika fastighetstyper emellan såvitt gällde relationen mellan pris­

nivån vid periodens slut år 1963 och den eftersträvade taxeringsvärde-

nivån. Följande sifferexempel har lämnats för att klargöra detta förhål­

lande.

Kungl. Maj:ts proposition nr

754

år 1968

Överprisprocent

År

Område I Område II Område III

1957 .................................. 50

20

20

1958 .................................. 50

30

20

1959 .................................. 50

40

25

1960 .................................. 50

50

38

1961 .................................. 50

60

57

1962 .................................. 50

70

80

1963 .................................. 50

80

110

1957/63 ............................ 50

50

50 I

I exemplet har de tre områdena samma genomsnittliga överprisprocent

(50 %), men utvecklingen under perioden har försiggått på olika sätt.

Område I uppvisar konstant prisnivå under hela perioden, område II

en jämn stegring och område III en progressiv stegring av priserna för

ifrågavarande fastighetstyp. Denna skilda prisutveckling har medfört att

prisnivån för periodens sista år ligger 50, 80 resp. 110 % över det tidigare

taxeringsvärdet trots att periodgenomsittet i alla tre fallen är 50 %. Om den

generella nedräkningen av genomsnittsnivån bestäms — i visst fall — till 10

procentenheter kommer rekommendationen att avse en höjning av den tidi­

gare taxeringsvärdenivån med 40 %. En sådan rekommendation, heter det i

kommittéförslaget, leder till högst varierande relationer mellan faktisk pris­

nivå år 1963 och de värden som eftersträvades för 1965 års taxering. 1965

års taxeringsnivå skulle sålunda överstiga de tidigare taxeringsvärdena med

40 % under det att de faktiska priserna år 1963 överstiger dessa värden med

50, 80 resp. 110 %. Om vidare prisnivåerna inom de tre områdena fort­

satt att förändras på likartat sätt åren 1964 och 1965 som under den period

som kan överblickas när rekommendationerna avges, sägs än större olik-

38

heter mellan de tre områdena komma att föreligga när det gäller skillnader­

na mellan faktisk prisnivå år 1965 och samma års taxeringsvärdenivå.

Den praktiska konsekvensen av den hittills använda metoden blir en­

ligt kommitléförslaget att taxeringsnivån blir betydligt lägre i förhållande

till den faktiska prisnivån inom framför allt storstadsregioner, där pris­

stegringen normalt är kraftigast, än inom orter med lugnare prisutveck­

ling.

I kommittéförslaget diskuteras ett nytt tillvägagångssätt vid användan­

det av köpeskillingsstatistiken. Det framhålls därvid att önskemålen om

jämn och rättvis taxering principiellt leder till kravet att man — med led­

ning av den kända utvecklingen — bör göra en prognos om en sannolik

genomsnittlig prisnivå för respektive fastighetstyper och områden för

den period under vilken taxeringsvärdena skall gälla. Den eftersträvade

taxeringsvärdenivån bör enligt förslaget därefter bestämmas såsom en

viss procentuell andel av den prognosticerade prisnivån. Det är uppenbart,

framhålls det i förslaget, att stora svårigheter föreligger att förutsäga den

framtida prisnivån. I praktiken måste därför största vikt knytas till den

prisnivå som är känd och statistiskt dokumenterad vid tiden för rekom­

mendationernas utfärdande även om viss hänsyn kan och bör tas till för­

modade framtida prisförändringar. Även vid bedömning av det statistiska

materialet sägs betydande osäkerhet uppkomma beroende inte minst på

det relativt ringa underlag i form av fastighetsförsäljningar som står till

buds. Man kan därför inte acceptera ett enstaka årsmedeltal för överpri­

serna såsom ett mått på prisnivån under detta år — tvärtom måste ut­

vecklingen under hela perioden beaktas vid ställningstagande rörande pris­

nivån vid periodens slut. I sammanhanget måste även uppmärksammas

den stora spridning i överpriser som föreligger även inom i och för sig

enhetliga områden och fastighetsgrupper, heter det i förslaget.

Hänsyn till de allmänna försiktighetskraven vid åsättande av taxerings­

värde bör enligt kommittéförslaget lämpligen tas genom rekommenda­

tioner om nedräkning av förutsedd eller konstaterad prisnivå med visst

procenttal. Därigenom uppnås den jämnhet i taxeringen som man av rätt­

viseskäl eftersträvar. Ett förfarande med sänkning av konstaterad över­

prisprocent med givet antal procentenheter sägs däremot principiellt le­

da till ojämn taxeringsvärdenivå såsom detta definierats vid diskussionen

i det föregående.

Genom den omläggning av köpeskillingsstaListiken som genomförts

med verkan fr. o. in. redovisningsåret 1965 och som innebär en större diffe­

rentiering avseende såväl fastighetstyper som geografisk belägenhet, finns

enligt kommittéförslaget numera bättre möjligheter än tidigare att få ett till­

förlitligt underlag för bedömningar om prisnivån. Det sägs emellertid vara

motiverat att sett på längre sikt — införa ytterligare differentiering av

prisstatistiken för annan fastighet. För att underlätta framtagandet av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

39

sådan har kommittéerna föreslagit införandet av ett system för klassifice­

ring av fastighetsbeståndet. Detta förslag ämnar jag beröra något ytterligare

i det följande.

När det gäller jordbruksfastighet tillkommer ytterligare en synpunkt.

De allmänna rekommendationerna för jordbruksfastighet vid Stockholms-

mötet i maj 1964 innebar att höjningen av jordbruksfastigheternas taxe­

ringsvärden vid 1965 års fastighetstaxering skulle uppgå till ca 25 % för

landet i dess helhet, dvs. 10 enheter lägre än den genomsnittliga över­

prisprocenten för perioden 1957—1963 enligt köpeskillingsstatistiken. Det

synes därvid ha förutsatts, att denna procentuella höjning skulle avse de

totala taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter.

I kommittéförslaget har rekommendationerna för jordbruksfastigheterna

granskats. Det heter därvid att nyssnämnda förutsättning, nämligen att

den procentuella höjningen skulle avse de totala taxeringsvärdena för

jordbruksfastigheter, i och för sig står i full överensstämmelse med det

förhållandet att köpeskillingsstatistiken härrör från jordbruksfastigheter

som normalt innehåller såväl jordbruks- som skogsbruksdel. Emellertid,

heter det vidare, skall skogsbruksdelens värde uppskattas efter en me­

tod, som saknar direkt anknytning till köpeskillingsstatistiken. Normerna

för fastställande av skogsbruksvärdet, som utgör summan av värdena

av skogsmarken och den växande skogen, har vid 1965 års fastighetstaxe­

ring för riket i dess helhet resulterat i höjningar av skogsbruksvärdena

med mellan 8 och 9 %. Eftersom skogsbruksvärdet totalt sett för hela

riket utgör ungefär hälften av det totala taxeringsvärdet för jordbruks­

fastigheter, måste den återstående delen av taxeringsvärdena höjas be­

tydligt mera än 25 % för att jordbruksfastigheternas värden totalt skulle

ökas med eftersträvade 25 %.

De givna rekommendationerna har medfört, framhålls det i kommitté-

förslaget, att jordbruksfastigheternas lantbruksdel fått tjäna som en re­

gulator för att man skulle nå den höjning av de totala taxeringsvärdena,

som i och för sig varit motiverad enligt köpeskillingsstatistiken. Detta

kan ha lett till en ojämn taxering såväl mellan olika län som mellan fas­

tigheter med olika sammansättning i fråga om jord och skog. Lantbruks-

delens taxeringsvärden kan i vissa fall ha blivit för höga, eftersom man

ställ t kravet att förändringen av det totala taxeringsvärdet skulle be­

stämmas med ledning av köpeskillingsstatistiken samtidigt som man be­

stämt skogsdelens värde med utgångspunkt från delvis andra aspekter.

Med tanke på detta till synes otillfredsställande förhållande bör enligt

kommittéförslaget övervägas en sådan utformning av rekommendationen

inför 1970 års fastighetstaxering att den överprisprocent som finns enligt

köpeskillingsstatistiken skall — efter vederbörliga reduktioner för upp­

fyllande av försiktiglietskravet — användas för bestämmande av enbart

lantbruksdelens värdehöjning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Korainittéförslagets behandling av frågan om hur köpeskillingsstatistiken

skall användas har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Be­

träffande jordbruksfastigheter sammanhänger den kritik som framförts

ofta med att man har ifrågasatt lämpligheten av att ha två olika värde­

begrepp: ett avkastningsvärde för skogsmark och växande skog samt ett

saluvärde för återstoden. Man har pekat på svårigheten att finna s. k.

representativa köp. Å andra sidan har man framhållit att de rekommen­

dationer som gavs till den föregående allmänna fastighetstaxeringen i

vissa fall lett till orimliga resultat. Beträffande annan fastighet har även

uttryckts farhågor för att en prognosticering skulle ge osäkra resultat.

De grundläggande principerna för taxering av fastighet gavs redan

av skogsbeskattningskommittén i dess förslag till förordning om allmän

fastighetstaxering år 1922 (förslaget tryckt som bilaga till prop. 1921: 214).

Dessa principer kan i stort sett alltjämt sägas gälla. Den enda ändringen

av betydelse är övergången till den s. k. nya skogsvärderingsmetoden

fr. o. in. 1957 års allmänna fastighetstaxering.

I fråga om taxeringsvärden har visserligen en markant förskjutning av

tyngdpunkten i fastighetsbeståndet mot kategorin annan fastighet ägt

rum. Vid taxeringen år 1913 uppskattades taxeringsvärdena för jordbruks­

fastigheter till 3,5 miljarder kr. och för annan fastighet till 4,8 miljarder

kr. Jordbruksfastigheterna svarade därmed för ca 42 % av det sam­

manlagda fastighetstaxeringsvärdet. Som jag tidigare nämnt utgjorde

jordbruksfastigheternas motsvarande andel av det sammanlagda fastig­

hetstaxeringsvärdet vid 1965 års fastighetstaxering ca 16 %. Skogsbruks­

värdet, dvs. det sammanlagda värdet på skogsmarken och den växande

skogen, utgjorde vid samma fastighetstaxering ungefär 43 % av totalvär­

det på jordbruksfastigheterna. Betydelsen av det relativt invecklade och

arbetskrävande förfarandet för bestämning av skogsbruksvärdet har så­

ledes minskat, om man ser frågan enbart ur fastighetsbeskattningens syn­

vinkel. Emellertid är de skogliga värden som uppskattas enligt gällande

regler av betydelse även för lantbrukarnas inkomstbeskattning. Jag vill

erinra om att jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 maj 1964

tillkallat tre sakkunniga för översyn av bestämmelserna om skogsbeskatt-

ningen (Riksdagsberättelsen 1965:1 24). Utredningsarbetet beräknas snart

vara avslutat men ämnet är komplicerat och något slutligt ställningsta­

gande från min sida kan inte ske innan arbetet med fastighetstaxeringen

måste påbörjas. Den skillnad i uppskattningsgrunder som f. n. gäller måste

således bestå åtminstone vid 1970 års fastighetstaxering. Kommittéförslagets

ståndpunkt att man vid beräkning av överprisprocenten inte skall ta hänsyn

till prishöjningar som avser skogsbruksdelen anser jag på grund härav god­

tagbar i princip.

Beträffande användandet av köpeskillingsstatistiken i övrigt vill jag

framhålla att vissa av ojämnheterna i taxeringsutfallet kan bero på det

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

41

relativt långa tidsavstånd som förflöt mellan de båda sista allmänna fas­

tighetstaxeringarna. Man bör således försöka undvika att skjuta upp fastig­

hetstaxeringarna. Det finns dessutom anledning att räkna med betydande

förbättringar i den statistiska redovisningen. Den förbättrade fastighetsklas-

sificering som kommittéförslaget innebär och som jag skall beröra i det föl­

jande torde också vara ägnad att leda till ett jämnare taxeringsresultat.

Enhetsvärden för jordbruksfastighet

Reglerna i KL om beräkning av jordbruksvärdet är i huvudsak intagna

i 9 och 10 §§ samt i punkterna 1, 2 och 4 av anvisningarna till 9 § och i

punkt 2 av anvisningarna till 10 §. Dessa regler överensstämmer i stort

med de regler som antogs år 1921 till ledning för 1922 års allmänna fas­

tighetstaxering. Däri angavs bl. a. att till ledning för beräkningen av jord­

bruksvärdet skulle finnas enhetsvärden för de olika ägoslagen per yten­

het med hänsyn tagen till markens godhetsgrad. De närmare reglerna för

utarbetandet av enhetsvärdena lämnas i TF.

Av redogörelsen för taxeringsutfallet vid 1965 års allmänna fastighets­

taxering framgår att värdet av inägomarken med till jordbruksdriften hö­

rande byggnader är helt dominerande. Detta värde uppgår till ca 14 mil­

jarder kr. av ett totalt jordbruksvärde av något mer än 16 miljarder kr.

Enligt redogörelsen var fördelningen av värdena på de ägoslag m. in. (utom

skogsmarken) som ingår i jordbruksvärdet följande:

Varken KL eller andra författningar som berör taxeringen innehåller

någon definition av ägoslagen åker, tomt och trädgård, ängsmark och

betesmark. På deklarationsblanketterna har emellertid lämnats vissa de­

finitioner. Utformningen av dessa definitioner sägs i kommittéförslaget

dock ha lett till olika tolkning. De anvisningar rörande gränsdragningen

mellan de olika ägoslagen, som i vissa fall lämnats i länen, har inte sällan

varit skiljaktiga. I förslaget efterlyser man en bättre precisering av gräns­

dragningen mellan ägoslagen.

Det framhålls vidare i kommittéförslaget att fastighetstaxeringens ägo-

slagsdefinitioner skiljer sig från de definitioner som tillämpades vid den

senaste jordbruksräkningen. En överensstämmelse mellan ägoslagsbegrep-

pen vid fastighetstaxering och jordbruksräkning sägs böra eftersträvas.

1 fråga om åker med byggnader som hör till jordbruks­

driften anförs följande i kommittéförslaget. Enhetliga regler gäller för

nära nog hela riket beträffande värderingen av jordbruksfastigheter med

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 154

Åker med byggnader................................

Tomt och trädgård ................................

Ängs- och betesmark................................

Övrig mark.................................................

Särskilda förmåner och naturtillgångar..

13 288 milj. kr.

435 »

»

461

»

»

73 »

»

404 »

»

42

ringa åkerareal, såtillvida att för dessa byggnaderna värderas för sig och

åkern för sig. I flertalet län anges den övre arealgränsen till fem hektar.

Dock anges i sex län två hektar och i ett län åtta hektar som sådan gräns.

Vid taxering av jordbruksfastigheter med större åkerareal har olika me­

toder använts för att ange enhetsvärden, framhålls det vidare i kom­

mittéförslaget. Sålunda har rekommendationen i TF att till ledning för

värdesättningen ange »vissa värden för ytenhet mark av olika ägoslag,

godhetsklasser och brukningsförhållanden under förutsättning av nor­

malt byggnadsbestånd» följts i flertalet län i Göta- och Svealand samt i

Gävleborgs län. Denna metod — som i taxeringssammanhang brukar gå

under benämningen den konventionella metoden — innebär att värdet av

de byggnader som hör till jordbruket räknas in i de angivna hektarvär­

dena. Ett sådant hektarvärde kan alltså betecknas som »värde av be­

byggd åker». Detaljutformningen av metoden kan varieras på olika sätt.

Speciellt för Göteborgs och Bohus län har principen vidareutvecklats, var­

vid särskilda regler för korrektion av normalenhetsvärden utformats. Vid

sidan av den konventionella metoden används — framför allt i norrlands-

länen men även i Västmanlands, Värmlands och Kopparbergs län — en

metod som innebär att värdering av åkerjord och byggnader sker separat

med ledning av särskilda enhetsvärden för åker respektive byggnader. Me­

toden kallas oftast norrlandsmetoden.

Båda metoderna synes enligt kommittéförslaget i och för sig kunna

leda till likvärdiga taxeringsresultat. Vid en enkät som gjorts har man

från länsstyrelsernas sida förklarat sig i stort sett nöjd med den metod

man använt inom respektive län. Det kan dock anföras, heter det vidare i

förslaget, att en fastighets totala saluvärde —• vartill taxeringsvärdet för­

fattningsenligt skall ansluta sig — inte på objektiva grunder kan upp­

delas i värden på de olika beståndsdelar varav fastigheten består. Av den­

na anledning kan den konventionella metoden anses mera logiskt upp­

byggd än norrlandsmetoden. Vidare är den köpeskillingsstatistik som ligger

till grund för bedömningar av genomsnittlig taxeringsvärdenivå baserad

på priser, som betalats för hela jordbruksfastigheter innehållande bl. a.

kombinationen åker/byggnader. Köpeskillingsstatistik som omfattar hu­

vudsakligen åkermark finns i betydligt mindre utsträckning. Beträffande

jordbrukets byggnader lär man bara undantagsvis kunna basera en pris­

statistik på marknadsmässiga förhållanden. Å andra sidan, heter det i

förslaget, är man i värderingssammanhang ofta tvingad att göra uppskatt­

ningar av värdet på fastigheters beståndsdelar separat och därefter be­

räkna totalvärdet med utgångspunkt i beståndsdelarnas värden. Så måste

t. ex. ske beträffande fastigheter som innehåller såväl åker som skog. Vidare

kan sägas att den utveckling inom jordbrukets område som ägt rum fram­

för allt under senaste årtiondet och som bl. a. innebär snabba förändringar

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1968

43

av fastighetsindelningen medfört att den fasta bindningen mellan åkermark

och byggnader successivt upplösts. Enligt förslaget finns därför i större ut­

sträckning än tidigare skäl att räkna med en självständigare prisbildning

för åkermark respektive byggnader.

I själva verket torde behovet av en annan metod än den konventionella

för taxering av jordbruksfastigheters åker och byggnader ha växt fram

ur svårigheterna att enligt den konventionella metoden — med den utform­

ning den merendels fått — beräkna ett skäligt värde på mindre jordbruks­

fastigheter, sägs det i kommittéförslaget. Detta gäller framför allt sådana

fastigheter som närmar sig karaktären av bostadsfastigheter. För sådana

fastigheter ligger det huvudsakliga värdet i byggnaderna och det måste

enligt förslaget anses stötande att uttrycka detta byggnadsvärde per hek­

tar åker. I dessa fall bör en värdering ske av byggnaderna för sig och av

marken för sig på det sätt som nu sker i samtliga län. Motsvarande pro­

blem uppträder — fastän med mindre styrka — även för större fastig­

heter. Vid varierande fastighetsstorlek växlar byggnadernas andel i totala

värdet liksom i genomsnittsvärdet per hektar bebyggd åkermark. I de

fall den konventionella metoden används måste vederbörlig hänsyn tas till

detta förhållande liksom även till inflytandet på värdet av varierande bygg-

nadskvalitet och utrustningsstandard, heter det i förslaget.

Vid granskningen av utfallet av 1957 års fastighetstaxering (SOU 1963:

14) gavs stort utrymme åt frågan om byggnadsbeståndets inflytande på

taxeringsvärdet för åkern. Därvid uttalades bl. a. den uppfattningen att

taxeringsnämndernas arbete måste underlättas av att de hade tillgång

till byggnadsdifferentierade enhetsvärden, som på ett riktigt sätt uttryckte

värdeskillnaderna mellan olika godhetsklasser av byggnader. Sådana vär­

den har enligt kommittéförslaget också fått ökad användning vid 1965 års

fastighetstaxering. Av de län som använt den konventionella metoden har

byggnadsdifferentierade enhetsvärden tillämpats av samtliga utom två.

I kommittéförslaget rekommenderas att anvisningar, baserade på den

konventionella metoden, utformas så, att olika enhetsvärden uttryckligen

anges inte bara för skilda storleksklasser och jordartsförhållanden utan

även för varierande byggnadsteknisk kvalitet och utrustning. Detta kan

ske förslagsvis genom angivande av tre eller fem byggnadsklasser. Det

sägs att det inte är tillräckligt att till de enhetsvärden för »normalt bygg­

nadsbestånd» som tas upp i anvisningar för länen endast foga kommen­

taren att enhetsvärdena bör justeras i de fall fastighetens byggnadsbestånd

är bättre eller sämre än normalt. Erfarenhetsmässigt sker sådan justering

inte i tillräcklig omfattning i det praktiska taxeringsarbetet, framhålls det

i förslaget.

Enligt kommittéförslaget kommer senare att redovisas specialanalyser

som avser anpassningen av enhetsvärdena till olika värdepåverkande fak­

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1968

44

torer vid 1965 års fastighetstaxering. Resultatet av denna analys torde,

sägs det, ytterligare kunna belysa frågan om tillämpligheten av skilda vär­

deringsmetoder. Jag har inhämtat att dessa analyser skall redovisas under

våren 1969.

Beträffande ägoslaget t o in t och trädgård erinras i kommitté-

förslaget om att 1961 års fastiglietstaxeringsutredning föreslagit att åker

samt tomt och trädgård skulle värderas gemensamt och även redovisas

gemensamt i fastighetslängden. Detta förslag bifölls inte med hänsyn till

att det skulle påverka prövningen av huruvida och med vilka belopp areal­

tillägg skall utgå.

De värderingsregler för tomt och trädgård som finns i anvisningarna

för de olika länen har enligt uppgift i kommittéförslaget i det närmaste

genomgående anknutits till värderingen av åker med byggnader, varvid

som norm angetts det värde som upptagits för den bästa åkerjorden. Vid

tolkningen av denna regel har i vissa fall uppkommit tveksamhet om

därmed menas värdet av den bästa åkerjorden inom länet, inom det om­

råde vari fastigheten är belägen eller den bästa åkerjorden på fastigheten.

Arealmässigt är ägoslaget tomt och trädgård i allmänhet av liten omfatt­

ning, varför värdesättningen normalt endast i ringa grad har betydelse

från taxeringssynpunkt. Det synes därför enligt förslaget fullt acceptabelt

att taxeringen sker enligt enkla schablonregler. I syfte att undanröja

tveksamhet vid taxeringsarbetet och att erhålla enhetlighet bör dock en

för hela riket gemensam princip rekommenderas i centrala anvisningar,

heter det i förslaget.

Till ägoslaget ängs- och betesmark hänförs mark av mycket

skiftande beskaffenhet, irån kultiverad betesmark till sådan hagmark som

närmar sig skogsmark. Med anledning av den stora olikheten i ängs- och

betesmarkens produktivitet och svårigheten i övrigt att bedöma värdet för

en fastighet av ängs- och betesmark utöver en viss mindre basareal av

ägoslaget, torde det enligt kommittéförslaget knappast utan omfattande

utredningar vara möjligt att utarbeta någon generell anvisning för värde­

ringen av detta ägoslag. Den önskvärda likformigheten vid värderingen

synes enligt förslaget endast kunna uppnås genom sådan kontroll som

riksskattenämnden har att företa av huruvida de föreslagna värdena per

ytenhet i och för sig samt vid en jämförelse mellan de i de olika länen

rekommenderade värdena kan vara skälig.

Vid remisshehandlingen har man inte gjort någon erinran mot kom­

mittéförslagets rekommendation om en bättre precisering i fastighetspröv-

ningsnämndernas anvisningar av gränsdragningen mellan de olika ägosla­

gen. Även jag delar kommittéförslagets uppfattning på denna punkt. Jag vill

också framhålla betydelsen av att definitionerna samordnas med de defini­

tioner som man använder vid jordbruksstatistiken.

Beträffande ägoslaget åker bär åtskilliga synpunkter anlagts på frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

45

om värderingsmetoden. .lag vill erinra om att jag tog upp frågan i prop.

1963: 197, som också gällde förenklingar i förfarandet vid allmän fastighets­

taxering. Jag anförde därvid bl. a. att frågan om åsättande av särskilda

byggnadsvärden vid taxering av jordbruksfastighet hänger samman med

frågan om beräkning av värdeminskning på byggnaderna och hänvisade

till den promemoria med förslag till ändrade bestämmelser om avdrag för

värdeminskning på jordbrukets driftsbyggnader som avgetts av skattelags-

sakkunniga. Eftersom promemorian då övervägdes inom finansdeparte­

mentet var jag inte beredd att ta definitiv ställning till ett förslag att sär­

skilda byggnadsvärden skulle åsättas. Jag anförde också att ett uppskov

med definitivt beslut i frågan skulle ge möjlighet att i samband med 1965

års fastighetstaxering låta företa provtaxeringar eller eljest ytterligare

belysa konsekvenserna av den föreslagna metodens genomförande.

Av kommittéförslaget framgår att ytterligare specialanalyser behövs för

att kunna belysa frågan om de olika värderingsmetodernas tillämplighet.

En sådan fortsatt undersökning har rekommenderats också av en del re­

missinstanser. Jag anser det olyckligt att föregripa en sådan undersök­

ning genom att ta slutlig ställning till förmån för en viss värderingsme­

tod redan i detta sammanhang. Förhållandena är således i princip de­

samma som vid 1965 års allmänna fastighetstaxering. Jag ansluter mig

till rekommendationen i kommittéförslaget att anvisningar som grundas

på den konventionella metoden skall utformas så att olika enhetsvärden

uttryckligen anges inte bara för skilda storleksldasser och jordartsförhål-

landen utan även för varierande byggnadsteknisk kvalitet och utrustning.

Avdrag för allmänna kostnader i skogsbruket

Avdraget för allmänna kostnader i skogsbruket avser enligt Skvl kost­

naderna för skogsbrukets förvaltning och bevakning, skogens vård, för-

yngrings- och skyddsåtgärder, väg- och dikesunderhål! samt skogsindel-

ning liksom sådana kostnader för fasta anläggningar och fast arbetskraft

som inte inryms i direkta avverknings- och transportkostnader. Avdraget

avser även vissa skatter. Avdraget uppgår till 33 % av skogskubikmeter­

priset.

Enligt kommittéförslaget bör utformningen av avdraget för allmänna

kostnader omprövas till 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Vid remissförfarandet har allmänt vitsordats att nuvarande regler om

avdrag för allmänna kostnader bör ses över. På vissa håll har man be­

klagat att kommittéförslaget inte innehåller en konkret lösning redan

nu. Det har t. o. in. begärts att den kommitté som behandlat frågan skul­

le få i uppdrag att lämna förslag på en interimistisk lösning.

Det är även enligt min mening angeläget att frågan om avdrag för all­

männa kostnader i skogsbruket löses på ett tillfredsställande sätt. Nuva­

rande regler har lett till ojämnheter, speciellt mellan de norra och södra

Kungl. Maj:ts proposition nr 15A år 1968

46

delarna av landet. De skyddsåtgärder som vidtogs inför 1965 års allmän­

na fastighetstaxering (se SFS 1964: 117) har visat sig inte vara tillfyllest.

En omläggning av de regler som finns i avd. B punkt 7 Skvl om avdrag för

allmänna kostnader fordrar emellertid omfattande förarbete. Detta förarbete

torde inte hinnas med före 1970 års fastighetstaxering utan först till 1975

års taxering. Jag avvaktar f. n. prisutvecklingen på virke i olika delar av

landet innevarande höst och den sammanställning av dessa priser som jag

avser låta göra. Nästa års riksdag avser jag att föreslå sådana jämkningar i

den prisnivå som ligger till grund för beräkningen av skogsbruksvärdet att

de tidigare nämnda ojämnheterna mellan norra och södra Sverige i möjlig

mån försvinner.

En- och tvåfamiljsfastigheter

Av redogörelsen över utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering

framgår att ca 80 % av det totala antalet skattepliktiga taxeringsenheter av

annan fastighets natur utgjordes av en- och tvåfamiljsfastigheter. Det är

alltså ett mycket stort antal fastighetsägare som berörs av taxeringen av så­

dana fastigheter. Taxeringsvärdet för fastigheter av detta slag har vidare

en speciell betydelse i inkomstbeskattningssammanhang, eftersom intäkt

från sådan fastighet efter år 1953 schablonmässigt beräknas såsom viss

procentuell andel av det senast åsatta taxeringsvärdet. Sedan nya regler för

intälctsberäkningen numera införts, innebärande differentiering av procent­

satsen för skilda taxeringsvärdeklasser, har denna betydelse accentuerats.

Några regler för taxering av en- och tvåfamiljsfastigheter utöver dem som

lämnas för annan fastighet i allmänhet ges inte i KL eller i anvisningarna

till denna lag. Taxeringen har därför till övervägande delen skett på grund­

val av de anvisningar som fastställts för varje fastighetstaxering och för

varje län.

Till ledning för taxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter som utnyttjas

som permanentbostad har i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar in­

tagits rekommendationer av skilda slag. I första hand kan nämnas de

rekommendationer om genomsnittligt nivålyft med visst procenttal i för­

hållande till tidigare taxeringsvärdenivå som grundats på köpeskillings-

statistik. Procenttalet anger sålunda främst den eftersträvade taxeringsvär­

denivån och avser egentligen inte att ge ledning för taxering av den indi­

viduella fastigheten. I det praktiska taxeringsarbetet torde dock procentta­

let inte sällan — framför allt för äldre hus — ha använts för direkt bestäm­

ning av taxeringsvärdet genom uppräkning med detta procenttal av det tidi­

gare taxeringsvärdet.

Vid sidan av dessa generella rekommendationer rörande taxeringsvärde-

nivån ges i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar mer eller mindre

ingående vägledningar rörande det direkta taxeringsarbetet. Därvid har

Kungl. Maj. ts proposition nr

754

år 1968

47

uppmärksamheten i första hand ägnats åt taxering av fastighetens bygg­

nadsdel under det att anvisningarna om markvärdet i allmänhet varit myc­

ket kortfattade.

Beträffande byggnadsvärdets bestämmande har anvisningarna nästan ge­

nomgående avsett metoder som utgår från kostnaderna för uppförande av

byggnad. De givna rekommendationerna utmynnar i allmänhet i tabeller

över å-priser per kubikmeter byggnadsvolym eller kvadratmeter byggnads-

yta för skilda byggnadstyper och byggnadsåldrar. Man har därvid utgått

från tabeller som ursprungligen gjordes upp till 1957 års allmänna fastig­

hetstaxering för att användas i förstadssamhällen omkring Stockholm. Des­

sa tabeller utarbetades av ingenjören Anders Assis, och tabeller av denna typ

har av denna anledning i taxeringssammanhang kommit att gå under beteck­

ningen Assistabeller. Omräkningen av tabellernas riktvärden har skett lo­

kalt.

I vissa län har metoden för bestämning av byggnadsvärdet fått en modi­

fierad utformning rent tekniskt — i ett län genom grafiska metoder —

men principen synes genomgående ha varit att bestämma värdet med ut­

gångspunkt i byggnadskostnaderna. Även när hänvisning skett till de vär­

deringsnormer som använts vid statlig belåning föreligger anknytning till

byggnadskostnaderna. På vissa håll har rekommendationerna utformats så,

att särskilda riktvärden angetts för vissa orter och för viss typ av byggnad,

varefter angetts vissa regler för korrigering av dessa riktvärden för andra

byggnadstyper och olika åldersklasser.

I de län där Assistabeller utarbetats torde dessa normalt ligga till grund

för taxeringen utom beträffande äldre villor och villor med mera specifik ut­

formning.

Anvisningarna för markvärden är vanligen mycket allmänt hållna. Sta­

tistik för ortsprisnivå synes endast i undantagsfall ha redovisats. Däremot

har getts allmänna hänvisningar till ortsprisnivå och markvärdestegring.

I den mån särskilda metoder rekommenderats för framräkning av markvär­

det har dessa oftast utgått från ett visst värde per kvadratmeter tomtmark.

För särskilt stora tomter har i vissa län förordats reduktion av detta kvadrat-

ineterpris. Härutöver har ibland rekommenderats ett fast tillägg, som avser

att täcka kostnader för anslutning till gatu-, vatten- och avloppsnät o. d.

Slutligen förekommer i några län hänvisning till förteckningar över kost­

nader för tomtmark, vilka i samband med bedömning för statlig långivning

godkänts av länsbostadsnämnd.

Frågan om anpassningen av totalvärdet till den allmänna saluvärdeni­

vån har i allmänhet inte behandlats i anvisningarna. Det kan dock förutsät­

tas att denna fråga såvitt möjligt beaktats vid utarbetande av olika former

av hjälptabeller för uppskattning av byggnadsvärdena.

För fastigheter avsedda för fritidsändamål har i vissa fall tabeller och

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1968

48

andra värderingsnormer angetts i anvisningar från fastighetsprövnings-

nämnd. Dessa är dock genomgående betydligt mindre utförliga än för fas­

tigheter avsedda för permanent boende. Allmänna rekommendationer om

generell förändring av taxeringsvärdenivån — grundade på köpeskillings-

statistik — har i allmänhet lämnats.

I kommittéförslaget görs den bedömningen att anvisningarna för värde­

sättning av en- och tvåfamilj sfastigheter fått en utformning som i många

avseenden varierar från län till län. Även i de fall man utgått från samma

principiella betraktelsesätt har ofta olika metoder och tabellutformning

kommit till användning. Den granskning av förslag till anvisningar som

riksskattenämnden författningsenligt har att företa och som siktar till

jämnhet i taxeringen har på detta sätt försvårats, heter det i förslaget.

Enligt kommittéförslaget bör även den värderingsmetodik som tillämpas

för en- och tvåfamilj sfastigheter ses över och i första hand ta sikte på dels

att få till stånd en mera marknadsanpassad bestämning av markvärdet,

dels att genom centralt utarbetade hjälptabeller för byggnadsvärdet under­

lätta anpassningen till önskad taxeringsvärdenivå för fastigheten i dess

helhet.

Vid en sådan översyn bör enligt kommittéförslaget beaktas följande. Vid

bestämmandet av värdet på mark skall alltid tas särskild hänsyn till tomt­

platsens läge inom orten, dess storlek och kommunaltekniska standard.

Därtill kommer att man ofta måste beakta markens byggnadstekniska för­

utsättningar, tomtplatsens form och speciella läge m. in. Den genomsnitl-

liga tomtplatsens värde vid olika lägen inom orten bör för större samhällen

alltid illustreras på en karta. Till tomtplatsens storlek torde hänsyn behöva

tas endast då storleken mera markant avviker från vad som är normalt. Vi­

dare bör beaktas att värdet av större tomtplatser ofta är beroende av om

tomtplatserna går att dela. Med kommunalteknisk standard avses enligt

förslaget utformningen av behövliga vägar samt anläggningar för vatten

och avlopp. I de fall fastighetsägaren har ytterligare kostnader för sådana

anordningar, t. ex. i form av anslutningsavgifter, sägs detta böra iakttas

vid taxering. Bestämmandet av markens värde bör ske på i huvudsak sam­

ma sätt både då det gäller en bebyggd en- och tvåfamilj sfastighet och då

fråga är om fastighet, som avses att bebyggas med villabyggnad.

Beträffande värdering av byggnad framhålls i kommittéförslaget att

man har anledning att skilja mellan äldre och yngre byggnader. För bygg­

nad yngre än 30 ä 40 år sägs taxeringsvärdet liksom hittills böra bestäm­

mas med utgångspunkt i återanskaffningskostnaden för en likvärdig bygg­

nad. Värderingsmetodiken bör härvid med utgångspunkt i återanskaff­

ningskostnaden uppbyggas så att det totala taxeringsvärdet i möjligaste

män återspeglar hela fastighetens saluvärde. De förhållanden som i första

hand bör beaktas vid en sådan värderingsmetodik är utformningen, storle­

ken, standarden samt åldern eller den återstående livslängden.

o

Kiingl. Maj:ts proposition nr 15i år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 5 i år 1968

49

En byggnads utformning, heter det vidare i kommittéförslaget, bestäms

i första hand av om byggnaden är uppförd i ett eller flera plan, med eller

utan källare samt med eller utan inredd vind. Det synes tillräckligt att

man liksom hittills hänför byggnaden till någon av ett tiotal grundtyper.

Byggnadsvärdets variation med hänsyn till om fastigheten utgör enfamilj s-

villa, tvåfamilj svilla, parhus, radhus, kedjehus, friliggande fritidshus eller

sammanbyggt fritidshus är i stor utsträckning okänd. Om den fastighets-

klassificering som rekommenderats i förslaget kommer till stånd får man

underlag för att vid efterföljande taxeringar även beakta de skiljaktigheter

som kan föreligga i detta hänseende. F. n. synes det enligt förslaget befogat

att skilja endast mellan friliggande byggnad för permanent bostadsända­

mål, sammanbyggd byggnad för permanent bostadsändamål och fritidshus.

För att ange storleken av en byggnad torde det enligt kommittéförslaget

vara nödvändigt att bestämma byggnadsytan och/eller lägenhetsytan.

Standarden synes lämpligen böra anges i vissa klasser. Man kan, heter

det vidare i kommittéförslaget, böra överväga att låta deklaranterna upp­

ge byggnadernas tekniska utrustning i flera avseenden på i princip så­

dant sätt att vid taxeringsförfarandet kan tillämpas sådan värderingsme­

tod som utarbetats av försäkringsbolagens förvärderingskommitté och som

används för att bestämma försäkringspremien vid fullvärdeförsäkringar

av en- och tvåfamilj shus.

Byggnads värdeminskning med hänsyn till ålder och bruk kan för fas­

tigheter som nybyggts eller genomgripande ombyggts under de senaste 30

å 40 åren före taxeringstillfället i allmänhet beräknas schablonmässigt

med utgångspunkt i en normal livslängd, sägs det i kommittéförslaget. För

äldre hus och sådana som varit utsatta för särskilt stark förslitning synes

ändamålsenligare att göra en bedömning av sannolik återstående livslängd.

Motsvarande bör, sägs det vidare, gälla beträffande byggnad som av något

skäl inte kan få kvarstå mer än under viss begränsad tidsperiod.

Äldre byggnader kan ofta vara mycket svåra att värdera, eftersom de­

ras utformning i många fall inte utan vidare kan hänföras till någon av

de angivna grundtyperna, och byggnadernas återstående livslängd ofta är

beroende av möjligheterna att genomföra standardhöj ande reparationer,

framhålls det ytterligare i kommittéförslaget. I de fall sådana reparationer

anses ekonomiskt berättigade kan taxeringen lämpligen ske med ledning

av det sannolika värdet efter reparationen — fastställt enligt den hjälpta-

bell som avser då närmast jämförbara fastighetstyp — minskat med re­

parationskostnaderna.

överarbetningen av hittills använda lijälptabeller bör enligt kommitté­

förslaget syfta till upprättande av stommar för de tabeller som skall fast­

ställas av fastighetsprövningsnämnd. För att kunna återge de skilda sätt

på vilka en saluvärdenivå kan utbildas inom olika byggnadskostnadszoner

och inom orter med olika utvecklingsmöjligheter måste hjälptabeller upp­

50

rättas för bl. a. skilda byggnadskostnadsnivåer och eventuellt för de skil­

da sätt varpå byggnadens ålder kan påverka dess värdeminskning.

Valet av lämplig hjälptabell med hänsyn till önskad taxeringsvärdenivå

liksom upprättandet av en markvärdekarta anses i kommittéförslaget böra

underlättas genom att man för varje bebyggelseområde utser vissa typfas­

tigheter, för vilka fastighetstaxeringsnämnden mycket noggrant diskuterar

bestämmandet av såväl totalvärdet som markvärdet. Valet av typfastighet

bör i möjligaste mån ske så att dessa byggnader överensstämmer med de

byggnadstyper kring vilka lijälptabellerna uppbyggts.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till en förbättrad

metod för värdering av en- och tvåfamilj sfastigheter i enlighet med de

riktlinjer som dragits upp i kommittéförslaget. På något håll har man

dock ställt sig tveksam till lämpligheten av att skilja mellan en- och två­

familjsfastigheterna å ena sidan och flerfamilj sfastigheterna å andra sidan.

Riskerna för ojämnheter i fråga om gränsfallen har påvisats. För min del

anser jag kommittéförslaget väl genomtänkt på denna punkt. Det ankom­

mer på riksskattenämnden att meddela närmare anvisningar.

Flerfamiljs- och affärsfastigheter

För taxering av bostadsfastigheter lämnas i punkt 1 av anvisningarna

till 9 § KL regler som kompletterar de generella reglerna för värdering

av annan fastighet. Värderingen av bostadsfastigheter sker sålunda en­

ligt en avkastningsmetod. Det värde man får fram vid hjälp av denna me­

tod avser fastighetens totala värde, dvs. summan av mark- och byggnads­

värdet. Metoden innefattar en kalkyl för beräkning av nuvärdet av de

framtida nettoavkastningar av en fastighet som kan påräknas under hän­

synstagande till de särskilda förhållanden som råder för fastigheten. Den

avkastningsmetod som sålunda anvisats i KL är en nettokapitaliserings-

metod.

Inför 1965 års allmänna fastighetstaxering rekommenderades vid Stock-

holmsmötet att värdering av flerfamiljs- och affärsfastigheter skulle ske

genom kapitalisering' av en bruttohyra. I andra hand rekommenderades

att man i den utsträckning som var möjlig och lämplig borde använda sig

av en sådan form av räntabilitetskalkyl som närmast motsvarade kapitali­

sering av nettohyran.

I fastighetsprövningsnämndernas anvisningar angavs genomgående att

man vid taxering av hyreshusen — till vilka räknades flerfamilj sfastig­

heter, kombinerade bostads- och affärsfastigheter samt rena affärsfastig­

heter — skulle tillämpa en avkastningsmetod utformad så, att kapitalise­

ring skedde av en bruttoavkastning beräknad på skilda sätt och efter

varierande procenttal inom de olika länen. Vidare angavs i vissa läns an­

visningar att man borde använda sig av någon form av räntabilitetskalkyl

för kontroll vid värderingen. Emellertid har i taxeringsmaterialet, redovi­

Kungi. Maj:ts proposition nr 15'i år 1968

51

sas det i kommittéförslaget, ej dokumenterats att sådana nettoavkast-

ningskalkyler genomförts. De mål från 1965 års fastighetstaxering som

såvitt gäller taxering av hyreshus fullföljts till kammarrätten har med­

fört ändringar av de överklagade besluten i stor utsträckning, framhålls

det i förslaget.

I fastighetsprövningsnämndernas anvisningar har överlag lämnats en­

dast allmänt hållna regler för uppskattningen av markvärdet. I vissa läns

anvisningar har angetts att byggnadsvärdet på nyligen bebyggda fastig­

heter bör sättas till i allmänhet 85—90 % av byggnadskostnaderna.

En aktuell värderingsfråga, heter det fortsättningsvis i kommittéför­

slaget, som endast i ringa mån berörs i anvisningarna gäller taxeringen

av saneringsfastigheter (exempelvis rivningsfastigheter i storstäders city­

områden) och bebyggda exploateringsfastigheter. Vid en strikt tillämp­

ning av regeln i punkt 5 av anvisningarna till 10 § KL, enligt vilken bygg­

nadsvärdet skall utgöra skillnaden mellan en fastighets allmänna salu­

värde i dess helhet och markvärdet, skulle dessa saneringsfastigheter och

exploateringsobjekt endast åsättas markvärde. Rent allmänt torde enligt

förslaget kunna sägas att äldre fastigheter ofta har åsatts ett relativt sett

för lågt markvärde.

I kommittéförslaget framförs den åsikten i princip att förfarandet vid

taxering av flerfamiljs- och affärsfastigheter bör ändras. Följande syn­

punkter på det framtida förfarandet redovisas.

Beräkningen av totalvärdet för en bebyggd flerfamiljs- och affärsfastig-

liet sker i vanliga fall genom en avkastningskalkyl. För att denna skall ge

ett godtagbart resultat bör den genomföras med beaktande av fastighetens

intäkter, drifts- och underhållskostnader, byggnadernas återstående livs­

längd samt — med hänsyn till erforderlig avskrivning på byggnadsdelen —

även fastighetens markvärde. Detta bestäms därvid med utgångspunkt från

saluvärdet på obebyggd tomtmark. Anknytningen till en önskad taxerings­

värdenivå kan ofta ske på ett tillfredsställande sätt genom valet av kalkyl-

räntefot. Då fastighetens totala värde och dess markvärde bestämts kan

byggnadsvärdet — i enlighet med gällande regler — beräknas som skill­

naden mellan dessa värden.

Vid bestämmandet av markens värde skall normalt alltid särskild hänsyn

las till tomtplatsens storlek, form och läge i orten, dess byggnadsrätt samt

dess kommunaltekniska standard. Därtill kommer att man ofta måste beakta

markens byggnadstekniska förutsättningar. Erfarenhetstal beträffande pris­

nivån för obebyggda tomtplatser uttrycks antingen i relation till tomtytan,

till tillåten våningsyta ovan mark eller till tillåten våningsyta för bostäder,

kontor och affärslokaler. Oavsett vilket sätt som tillämpas vid beräkning av

markvärdet bör använda erfarenhetstal inom större samhällen alltid illustre­

ras på särskild karta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1968

52

Vid beräkning av en fastighets totalvärde enligt nettokapitaliseringsprin-

cipen bör enligt kommittéförslaget i första hand följande faktorer vara kän­

da beträffande den enskilda byggnaden.

1. Hyresintäkt

2. Lägenlietsyta

3. Omkostnadsklass

4. Ålder eller återstående livslängd

Därtill kan i det särskilda fallet behöva beaktas föreliggande ombyggnads-

möjligheter, aktuellt underhållsläge m. in.

Taxeringen bör enligt kommittéförslaget i princip utgå från den totala

verkliga hyresintäkten. I de fall hyresreglering gäller avses härmed grund­

hyran inklusive generellt tillägg och eventuell tilläggskompensation liksom

bränslekostnader samt avgifter för vatten och avlopp.

Uppskattningen av drifts- och underhållskostnaderna synes kunna under­

lättas genom centralt upprättade tabeller över dessa kostnaders storlek per

kvadratmeter lägenlietsyta för bostäder och lokaler vid varierande ålder,

heter det vidare i kommittéförslaget. För att man skall kunna beakta de

olika förutsättningar som föreligger för drift och underhåll inom olika orter

vid varierande byggnadsstorlek och byggnadsutformning in. in. synes tre

eller fem omkostnadsklasser behöva införas. Drifts- och underhållskostna­

derna för en byggnad skulle således kunna beräknas med ledning av den

totala lägenhetsytan, fördelad på bostäder och lokaler, samt aktuell om­

kostnadsklass och ålder.

Byggnads värdeminskning med hänsyn till ålder och bruk torde beträf­

fande fastighet, som nybyggts eller genomgripande ombyggts under de se­

naste 30 å 40 åren, i taxeringssammanhang kunna beräknas schablonmäs­

sigt med utgångspunkt i en normal livslängd av ca 60 år, framhålls det i

kommittéförslaget. För äldre byggnader och sådana som varit utsatta för

särskilt stark förslitning synes mera ändamålsenligt att fastställa byggna­

dens återstående livslängd. Motsvarande resonemang gäller för byggnad

som av något skäl inte kan få stå kvar mer än under en viss begränsad

tidsperiod. Den återstående livslängden sägs alltid böra bestämmas med

beaktande av vilka ombyggnadsmöjligheter som föreligger.

Då man sålunda bestämt markvärdet, den totala hyresintäkten, den upp­

skattade drifts- och underhållskostnaden samt byggnadens ålder eller åter­

stående livslängd, heter det fortsättningsvis i kommittéförslaget, återstår

bestämningen av en kalkylräntefot för att en fullständig avkastningskal-

kyl skall kunna upprättas. Denna bestämning bör ske så att man får fram

önskad taxeringsnivå. Beräkningen av byggnadsvärdet kan enligt förslaget

i princip ske på det sätt som framgår av följande schema.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

53

Beräkningsschema för byggnadsvärdet.

Årslcalkyl:

Intäkter

Kostnader

Räntekostnad för markvärdet

1

X | A | — ...........

Drifts- o. underhållskostnad

3

X | B | =

Överskott

Byggnadsvärdet:

Kapitaliserat värde

Korrektion för eftersatt underhåll

Byggnadsvärde

Teckenförklaring:

Direkta ingångsdata

1 = Markvärdet

2 = Totalhyran

3 = Lägenhetsytan

Ur tabeller hämtade ingångsdata

A = Kalkylräntefoten

B = Drifts- och underhållskostnaden per kvadratmeter lägenhetsyta

C = Omräkningstalet

De tabeller som behövs för att beräkna värdefaktorerna A, B och C, förutsätts bli fast­

ställda av fastighetsprövningsnämnd.

Faktorn A används dels för beräkning av räntekostnaden för markvärdet enligt års-

kalkylen, dels såsom ingångsdata vid bestämning av tillämpligt omräkningstal för fas­

tighetens byggnadsdel (faktor C). Faktorn A fastställs för varje bebyggelseområde med

hänsyn till önskad taxeringsvärdenivå och kan behöva varieras för fastigheter med olika

utnytt j andeändamål.

Faktorn B utvisar den drifts- och underhållskostnad som är tillämplig för bebyggelse­

området, uttryckt i kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. De tabeller som behövs för

att bestämma faktorn B synes kunna upprättas centralt och bör för bostäder och loka­

ler omfatta tre eller fem omkostnadsklasser. Dessa klasser ger därvid uttryck för de

skilda förutsättningar beträffande drifts- och underhållskostnader som kan föreligga

inom olika orter och vid varierande byggnadsstorlek och byggnadsutformning. Utform­

ningen av sådana tabeller kan exempelvis ske på följande sätt.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1968

Omkost-

nadsklasss

Byggn.-

användn.

ith

yre

s

t

it

h

y

re

s

Byggnadens

åldersklass

111 "i

1

2

3

4

5

6

Bostäder

V

(B)

K

1

Lokaler

V

(L)

K

V

B

K

2

V

L

K

B

V

K

3

V

L

K

Med byggnadens åldersklass skulle därvid kunna avses följande:

1. Byggnader uppförda 1970—1960.

2.

»

»

1960—1940.

3.

»

*

före 1940, med en återstående livslängd av minst 20 år.

4.

»

»

» 1940, med en återstående livslängd av 10—20 år.

5.

»

»

» 1940, med en återstående livslängd av 5—10 år.

6.

»

»

i) 1940, med mindre än 5 års återstående livslängd.

Faktorn C utvisar det omräkningstal som är tillämpligt för bebyggelseområdet. Valet

av omräkningstal bestäms i första hand av kalkylräntefoten och åldersklassen. Detta tal

är därvid helt enkelt att betrakta som en kapiialiseringsfaktor med räntesatsen lika med

kalkylräntefoten och antalet år lika med beräknad återstående livslängd. Emellertid kan

man i beräkningen av omräkningstalet vid behov infoga ett hänsynstagande till förvän­

tade framtida ändringar i hyresnivån. De tabeller som behövs för beräkning av faktorn C

och vilka tabeller synes böra upprättas centralt kan därvid exempelvis ges följande ut­

formning.

Kalkyl­

räntefot

Förväntade

hyresnivåänd­

ringar

3yggnadens åldersklass

1

2

3

4

5

6

+ 10 %

+ 5 %

6 %

± o

-

5

- 10 %

+ 10 %

+ 5 %

V %

± 0

- 5 %

- 10 %

55

Enligt kommittéförslaget sker beräkningen således på det sättet att man

först från de totala intäkterna drar de uppskattade årliga drifts- och under­

hållskostnaderna samt räntekostnaderna för markvärdet. Härigenom får

man fram det årliga överskott som står till förfogande för förräntning av

byggnadskapitalet. Om intäkterna inte räcker till för att lämna ett överskott,

bör taxeringsenheten följaktligen inte åsättas något byggnadsvärde. Om där­

emot ett överskott uppstår, skall detta räknas om till ett kapitalvärde med

hänsyn b!, a. till den återstående livslängden. Det värde som man sålunda

får kan slutligen behöva korrigeras med hänsyn till t. ex. fastighetens skick

i underhållshänseende m. m.

Kommittéförslaget innebär en rekommendation om övergång till ett net-

tokapitaliseringsförfarande snarast möjligt. Man synes dock, heter det vi­

dare, vid 1970 års taxering behöva behålla den nuvarande metodiken med

en bruttokapitalisering främst med hänsyn till svårigheterna att bedöma

den tidsåtgång och arbetsbelastning som ett nettokapitaliseringsförfarande

medför vid taxeringsarbetet. Härigenom ges också möjlighet att pröva den

föreslagna metodiken genom provtaxeringar i anslutning till 1970 års taxe­

ring. Den föreslagna nettokapitaliseringsmetodiken synes även — efter i

stort sett samma anvisningar som avses gälla för provtaxeringarna — kun­

na användas vid de kontrollberäkningar som sker inom nämnderna i sam­

band med taxeringen enligt bruttokapitaliseringsförfarandet.

Vid remissbehandlingen har allmänt erkänts att nettokapitaliseringsme-

toden leder till bättre resultat än bruttokapitaliseringsmetoden, förutsatt

att grundmaterialet är riktigt. Man har också allmänt den inställningen att

den medför ökat arbete för både deklaranterna och taxeringsmyndigheter­

na. Några har dock oreserverat förordat en övergång redan vid 1970 års fas­

tighetstaxering till nettokapitaliseringsmetoden. Andra har funnit den ökade

arbetsbelastningen utgöra ett avgörande skäl mot att lämna det nuvarande

förfarandet. Kommittéförslagets rekommendation om att provtaxeringar bör

ske med den nettokapitaliseringsmetod som jag här har redovisat har vunnit

allmänt gillande. Min uppfattning stämmer i princip överens med den upp­

fattning som kommit till synes i förslaget. Det ankommer på riksskatte­

nämnden att pröva frågan om den närmare utformningen av metoden.

Industrifastigheter

Utöver de allmänna värderingsregler som ges i 9 § KL har i punkt 1 av

anvisningarna till nämnda paragraf tagits in en särskild regel för värdering

av industrifastigheter. Denna typ av fastigheter kan endast un­

dantagsvis värderas efter en avkastningsmetod eller med utgångspunkt från

erlagda köpeskillingar. Enligt den kompletterande värderingsregeln kan det

vid värdesättning av industrifastigheter exempelvis visa sig lämpligt att

utgå från antingen den faktiska eller den uppskattade anskaffningskostna­

den, som förvandlas till nuvärde under beaktande av ändringar i penning­

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1968

56

värdet samt byggnadens ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid

in. m. Den sålunda anvisade s. k. anläggningskostnadsmetoden torde i taxe-

ringsarbetet vara den vanligast förekommande metoden för värdering av in­

dustrifastigheter. Metoden kan innebära att man vid värdesättningen utgår

från en faktisk eller beräknad anläggningskostnad för byggnaderna med till-

lägg för kostnader för fasta maskiner m. in. eller också från en beräknad

nybyggnadskostnad, varefter reduktion skall ske med hänsyn till ålder, för­

slitning och återstående beräknad varaktighetstid. Vid värderingen aktua­

liseras bl. a. frågan om bestämning av lämpliga index- och avskrivnings-

normer.

Vid Stockholmsmötet inför 1957 års allmänna fastighetstaxering rekom­

menderades såsom lämplig index- och avskrivningsnorm vid värderingen

av industrifastigheterna tabeller för index och avskrivning som var av­

sedda för taxering av kraftverk varvid en reducering av de erhållna

värdena med 15—20 % skulle ske. Vid Stockholmsmötet år 1964 utgick

man i stället från att man i allmänhet skulle använda de byggnadsindex-

tabeller som försäkringsbolagen begagnar sig av, nämligen Svenska skade-

försäkringsföreningens byggnadskostnadsindex resp. maskinprisindex, med

nedräkning av erhållna värden med 15—20 %. Efter viss utredning uttalade

emellertid riksskattenämnden att de indextabeller som utarbetats för taxe­

ring av vattenfallsfastigheter borde kunna användas vid taxering av industri­

fastighet även vid 1965 års taxering men då med en reduktion av de erhållna

värdena med 5—10 %.

I anvisningarna för de olika länen har anläggningskostnadsmetoden

överlag rekommenderats för värderingen av industrifastigheterna. I vissa

län har emellertid rekommenderats användning av index för vattenfalls-

fastigheterna, medan däremot i andra län försäkringsbolagens index kom­

mit till användning.

I kommittéförslaget lämnas beträffande taxering av industrifastigheter

följande allmänna synpunkter.

Taxeringen av obebyggda industrifastigheter kan normalt ske på lik­

artat sätt som taxeringen av obebyggda hyres- och affärsfastigheter, näm­

ligen med utgångspunkt från erfarenhetstal uttryckta i kronor per kva­

dratmeter tomtyta eller kronor per kvadratmeter tillåten våningsyta. Där­

emot uppkommer ofta stora svårigheter vid taxeringen av bebyggda indust­

rifastigheter. Detta sammanhänger främst med att värdet av byggnader­

na kan vara mycket starkt beroende av företagets lönsamhet och ibland

av lönsamheten inom vederbörande bransch. Så är särskilt fallet då bygg­

naderna är uppförda på sådant sätt att de endast har begränsad använd­

barhet för annat ändamål. När byggnaderna har en sådan utformning att

de kan nyttjas för ett flertal olika ändamål är däremot möjligheterna att

stödja taxeringen på ett marknadsvärde större. Detta kan ske antingen

direkt genom beräkning av ett saluvärde för fastigheten eller indirekt

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

genom bestämning av en marknadsmässig hyra för lokalerna. Om detta

inte är möjligt återstår att bedöma taxeringsvärdet med utgångspunkt från

återanskaffningskostnaderna på en likvärdig byggnad.

I detta sammanhang erinras i kommittéförslaget om de ändringar av

begreppet fasta maskiner eller om den eventuella utmönstringen av detta

begrepp som kan bli en följd av den pågående utredningen om det skat-

terättsliga fastighetsbegreppet. Eventuella förändringar får en viss bety­

delse för värderingen av främst industrifastigheter. Av det totala taxe­

ringsvärdet för annan fastighet, ca 137 miljarder kr., utgjorde enligt redo­

görelsen för taxeringsutfallet vid 1965 års taxering i runda tal 7 miljarder

kr. särskilt maskinvärde. Vidare anförs i kommittéförslaget att det då

det gäller industrifastigheter och specialfastigheter av skilda slag är svårt

att ge enhetliga riktlinjer för gränsdragning mellan vad som är att hän­

föra till byggnad och vad som är markanläggning. Därför måste, sägs det,

tills vidare ett avgörande ske från fall till fall i dessa gränsdragningsfrågor.

Mestadels torde man böra ta hänsyn till det ändamål för vilket taxerings­

enheten används eller avses att användas. Byggnad eller anläggning, som

krävs för den aktuella användningen, synes ej böra ingå i markvärdet, så­

vida den inte är av direkt grundförbättringsnatur, heter det i förslaget.

För värderingen av vattenfallsfastigheter, som utgörs av

eller vari helt eller delvis ingår outbyggda vattenfall, vattenkraftverk eller

regleringsdammar med huvudsakligt syfte att reglera vattnets avrinning

till förmån för kraftproduktionen vid nedströms belägna vattenfall, finns

utförliga regler i punkt 3 av anvisningarna till 9 § KL och punkt 6 av an­

visningarna till 10 § samma lag. Till varje allmän fastighetstaxering fast­

ställer Kungl. Maj:t särskilda anvisningar till ledning vid uppskattning

av värdet av outbyggt vattenfall (fallvärde) och utfärdar centralt utar­

betade tabeller för index och avskrivning m.m. vid uppskattning av vär­

det av kraftverk och regleringsdammar.

För övriga specialfastigheter har ej lämnats några komplet­

terande värderingsregler i KL. Ej heller har Stockholmsmötet, riksskatte­

nämnden eller fastighetsprövningsnämnderna, annat än i undantagsfall,

lämnat några rekommendationer eller anvisningar för taxeringen av dessa

fastigheter. Till specialfastigheter räknas skilda fastighetstyper, såsom

trädgårdsmästerier, grusfastigheter, bensinstationer, hotell m. fl.

För att en så rättvis och enhetlig taxering som möjligt skall kunna ske

av de typer av specialfastigheter som här berörts måste enligt kommitté­

förslaget särskilda experter medverka vid utformningen av anvisningar

för värderingen.

Av de remissinstanser som särskilt tagit upp frågan om taxering av de

specialfastigheter som här berörs har de flesta instämt i de synpunkter

som anlagts i kommittéförslaget. Svensk industriförening har emellertid

föreslagit att en central expertgrupp med representanter för skattemyn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

57

58

digheterna och näringslivets organisationer snarast tillsätts för att utforma

mer detaljerade föreskrifter för taxering av industrifastigheter med till­

behör. Enligt min mening är det f. n. inte lämpligt att frångå det system som

nu tillämpas, dvs. med särskilda experter som utses av varje länsstyrelse.

Värderingssystemet kan emellertid behöva ses över sedan utredningen om

det skatterättsliga fastighetsbegreppet lagt fram sitt förslag.

Jag vill i detta sammanhang upplysa om att jag den 27 augusti 1968

uppdragit åt fyra sakkunniga1 att utarbeta förslag till särskilda anvis­

ningar att vid 1970 års allmänna fastighetstaxering användas vid taxering

av vattenfallsfastighet.

Vissa andra värderingsfrågor

I kommittéförslaget har berörts bestämmelsen i punkt 5 av anvisning­

arna till 10 § KL enligt vilken vid taxering av annan fastighet byggnads­

värdet skall utföras med ett belopp som utgör skillnaden mellan fas­

tighetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet. Det sägs att

om särskilda metoder utformas för direkt bestämning av ett separat bygg­

nadsvärde, stora krav ställs på samordningen mellan dessa metoder och

de värdefaktorer som används å ena sidan samt den eftersträvade taxe-

ringsnivån å andra sidan. Det ifrågasätts om tillräcklig samordning hit­

tills skett i detta avseende. De problem som är förbundna med den an­

tydda metodiken har inte kunnat lösas än utan bör enligt förslaget tas

upp till mer ingående undersökning i syfte att på längre sikt ge fastare

underlag för ett förbättrat förfarande.

Under remissförfarandet har höjts vissa röster för att överge nyssnämn­

da regler i KL. Jag är emellertid inte beredd att på nuvarande stadium

ta upp hela denna fråga till diskussion.

En annan värderingsfråga som behandlats i kommittéförslaget gäller

grustäkt. En sådan tillgång ingår f. n. vanligtvis i jordbruksvärdet

men skall enligt punkt 2 av anvisningarna till 10 § KL särskilt antecknas

i fastighetslängden. Det påpekas i förslaget att värdesättning av grustäkter

i första hand bör utgå från uppskattning av fyndighetens storlek och av-

sättningsläge, grusets kvalitet samt förväntad exploateringstakt. Vidare

bör, sägs det, uppmärksammas bestämmelserna i naturvårdslagen den 11

december 1964 (nr 822). Numera krävs länsstyrelsens tillstånd för att

öppna ny täkt. Vid taxeringen måste enligt förslaget därför beaktas läns­

styrelsens beslut i frågan. Har tillstånd inte beviljats synes fyndigheten

inte böra åsättas särskilt värde. Grustäkt av husbehovskaraktär bör enligt

förslaget inte beaktas vid taxeringen, eftersom sådan täkt normalt inte

påverkar marknadsvärdet. Större fyndighet, där täkt påbörjats och verk­

samheten fått större omfattning, bör liksom vid motsvarande förhållan-

1 Kammarrättsrådet B. Fredelius, f. d. vattenrättsrådet H. Hartzell, vattenrättsingenjören

P. J. Jönsson och vattenrättsrådet G. Zickerman.

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1968

59

den för andra särskilda naturtillgångar taxeras för sig såsom annan fas­

tighet, heter det i förslaget.

Jag kan ansluta mig till de sålunda framförda synpunkterna, som inte

mött någon erinran vid remissbehandlingen. Det ankommer på riksskatte­

nämnden att utfärda närmare anvisningar.

I kommittéförslaget behandlas också spörsmålet om taxering av över­

byggnad på jordbruksfastighet. Om detta spörsmål anförs

följande.

Med överbyggnad avses byggnad till vilken hänsyn inte tagits vid till-

lämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder.

Enligt den rekommendation som riksskattenämnden lämnade inför 1965

års fastighetstaxering kunde finnas skäl att åsätta stora moderna bostä­

der på jordbruksfastigheter, belägna i eller i närbeten av större städer,

särskilt förmånsvärde. Om fastigheterna var belägna i närheten av de

största städerna borde i vissa fall värdet av sådan överbyggnad uppskat­

tas till betydande belopp.

I två fastighetsprövningsnämnders anvisningar intogs, heter det vidare

i kommittéförslaget, en regel om åsättande av särskilt förmånsvärde på

överbyggnad, i stort motsvarande riksskattenämndens rekommendation.

Varken i riksskattenämndens rekommendation eller i nämnda fastighets­

prövningsnämnders anvisningar angavs hur uppskattningen av värdet av

överbyggnad skulle ske. Ej heller lämnades regler för när värde av över­

byggnad skulle åsättas utom i vad avser fallet med byggnader i närheten

av större städer.

Värde av förmån av överbyggnad torde enligt kommittéförslaget åsät­

tas i de flesta län fastän efter varierande grunder. Den brist på vägled­

ning för taxeringen av sådana byggnader som hittills förelegat bör enligt

förslaget om möjligt avhjälpas till 1970 års taxering främst genom ut­

färdande av utförligare centrala rekommendationer.

En del remissinstanser har ställt sig kritiska till taxering av överbygg­

nad. Lantbrukets slcattedelegation har påpekat att överbyggnad i egentlig

bemärkelse är oekonomisk och torde verka sänkande på saluvärdet.

Jag vill framhålla att — såsom lantbrukets skattedelegation påpekat —

överbyggnad ofta har negativt värde. I den mån värdet på byggnaderna inte

kommer att inräknas i åkermarksvärde när den konventionella metoden

tillämpas, t. ex. därför att byggnaderna inte hör till jordbruksdriften — jag

vill här påminna om att kommittéförslaget innehåller en rekommendation

om olika enhetsvärden även för varierande byggnadsteknisk kvalitet och

utrustning — kan det emellertid behövas enhetliga anvisningar för ett rik­

tigt bedömande. Sådana anvisningar meddelas av riksskattenämnden. Jag

vill emellertid ytterligare i detta sammanhang upplysa att kommittéförsla­

get även innebär att bl. a. överbyggnadsvärdet skall brytas ut ur jordbruks­

värdet och redovisas för sig tillsammans med andra s. k. särskilda till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1968

60

gångar. En sådan åtgärd är ägnad att underlätta enhetliga anvisningar.

Denna fråga kommer jag att beröra närmare i det följande.

I anvisningarna för de sydligaste länen har rekommendationer meddelats

beträffande taxering av fruktodlingar. Däri förklaras bl. a. att åker­

jord, på vilken fruktodling bedrivs i större omfattning, bör åsättas sär­

skilt mervärde. Detta mervärde anses böra beräknas per hektar planterad

areal. Anvisningarna anger ett högsta mervärde per hektar varierande

med hänsyn till fruktträdens ålder. Vid 1957 års fastighetstaxering be­

räknades värdet av fruktodling efter antalet träd. Även i 1965 års deklara­

tionsblanketter infordrades uppgifter angående antalet träd. Dessa upp­

gifter sägs i kommittéförslaget ha haft ett mycket begränsat värde med

tanke på det sätt varpå värderingsreglerna utformats. Oklarhet i anvis­

ningarnas utformning synes ibland ha lett till tveksamhet om huruvida

med de angivna mervärdena avsågs ett värde utöver värdet av åker eller

ett totalt värde för ifrågavarande areal. Klarare normer för värdering av

fruktodlingar behöver enligt förslaget utfärdas till 1970 års allmänna fas­

tighetstaxering.

Det är svårt att uttala sig om huruvida något värde utöver åkervärdet

uppkommer för mark som används för fruktodling. Frågan torde få lösas

genom att länsstyrelserna anlitar särskilda experter vid utarbetandet av an­

visningar. I

I fastighetsprövningsnämndernas anvisningar och i de lokala skogstaxe-

ringsanvisningarna omnämns i allmänhet förmånerna jakt och fiske.

De skogssakkunniga rekommenderade efter de överläggningar i Stock­

holm som föregick 1965 års fastighetstaxering att bestämmelserna i an­

visningarna till 9 § KL borde tas in i anvisningarna för de olika länen till

vägledning för värdering av möjlighet till jakt. I fastighetsprövnings­

nämndernas anvisningar gavs i allmänhet regler för jaktens värdering

både i den del av anvisningarna, som avsåg jordbrukets värdering och i den

del, som avsåg skogens värdering. De båda anvisningarna stämde ej alltid

överens. Skiljaktigheter var vanliga även mellan de olika länen. I allmänhet

förelåg emellertid den överensstämmelsen att den beräknade avkastningen

skulle kapitaliseras efter fem procent. Ibland förekom kapitalisering av

bruttoavkastningen, ibland av nettoavkastningen. I vissa län angavs en

nedre arealgräns för att särskilt jaktvärde skulle åsättas, t. ex. i Koppar­

bergs län och Värmlands län 500 hektar samt i Södermanlands län 200

hektar. I andra län sattes ej någon nedre arealgräns. I vissa fall kapitali-

serades höga arrendeavgifter utan jämkning med höga jaktvärden som

följd. Den stora variationen i anvisningsregler för jakten kan enligt den

uppfattning som kommit till synes i kommittéförslaget lia varit en med­

verkande faktor till det ganska stora antal mål, omkring femtio, i vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

besvär anförts hos kammarrätten beträffande detta förmånsvärde. Kam-

marrätten synes i dessa mål vid 1965 års taxering ha undvikit att åsätta

jaktvärde på fastigheter med liten areal eller med för jakt olämplig form

och arrondering. I de fall då jaktvärde åsatts i kammarrätten har detta

beräknats genom kapitalisering av en nettoavkastning, framhålls det i

betänkandet. Från bruttoavkastningen har avdragits skäliga direkta kost­

nader, kostnader för förvaltning, viltvård in. in. Däremot har kostnader för

älgskador och återplanteringskostnader på grund av sådana skador ej

fått avräknas.

Enligt kommittéförslaget är det angeläget att en gemensam norm för

åsättande av jaktvärde utarbetas och tillämpas vid nästa allmänna fas­

tighetstaxering. Detta värde sägs böra vara ett kapitaliserat nettoavkast-

ningsvärde. Erfarenheten sägs utvisa att de nettointäkter som man kan få

vid jakt i det närmaste uteslutande hänför sig till jakt på älg och rådjur.

Undantag härifrån gäller endast för Malmöhus län och delar av Kristian­

stads län. På grund härav kan, framhålls det i förslaget, som gemensam

norm för en nedre arealgräns för åsättande av värde på förmån av jakt

inom varje län tillämpas den areal som fordras inom länet för licens för

dödande av älg. Den vanligaste arealen torde därvid vara 400 hektar, men

avsevärda variationer förekommer uppåt och nedåt. För de fall särskilda

förhållanden råder och för exempelvis jakt i Skåne, där jakt på mindre

områden kan ge god nettoavkastning, får särskilda regler uppställas. I

de fall då onormalt stora arrenden betalas för jakt bör vid beräkningen

av jaktvärdet beaktas att en stor del av arrendet avser annat än jakt och

dess avkastning, exempelvis jaktstugor o. d., och att försiktighet i detta

fall liksom i övriga fall vid åsättande av jaktvärde är tillrådlig, heter det

vidare. Värde av jaktstugor sägs, då det ingår i en jordbruksfastighets vär­

de och verkar höjande på fastighetens saluvärde, skola inräknas i värdet

på särskilda tillgångar i form av värde av överbyggnad.

Även beträffande fiske sägs i kommittéförslaget den rådande tveksam­

heten i viss mån kunna undanröjas genom centrala rekommendationer.

Kommittéförslagets synpunkter i fråga om jakt och fiske bär inte mött

några erinringar under remissbehandlingen och jag kan instämma i de slut­

satser som de föranlett.

Klassificering av faslighetstyper

Köpeskillingsstatistiken, som utgör en sammanställning och bearbetning

av uppgifter om köpeskillingar erlagda vid frivilliga förvärv av fastigheter,

utarbetas fortlöpande av statistiska centralbyrån. Köpeskillingsstatistiken

ligger till grund för bl. a. rekommendationer och anvisningar inom länen

angående generella nivåhöjningar och sådana höjningar för skilda slags

fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

61

62

För att i första hand underlätta framtagandet av sådan statistik liksom all

statistik över utfallen av fastighetstaxeringar samt analyser därav beträf­

fande större eller mindre områden och för olika slag av fastigheter har kom­

mittéerna föreslagit att taxeringsenheterna fr. o. in. 1970 års allmänna fas­

tighetstaxering klassificeras i olika fastighetstyper. En dylik klassificering

sägs därjämte underlätta kontrollförfarandet under taxeringsarbetet. Till

ett förslag om nya kontrollängder återkommer jag i det följande.

Mera allmänt sett torde en grov klassificering av taxeringsenheters an­

vändning och bebyggelsetyp aktualiseras även i samband med inrättandet

av fastighetsregister och byggnadsregister, framhåller kommittéerna vidare.

Det kan här nämnas att behovet i framtiden av en typindelning av taxerade

fastigheter av kategorin annan fastighet starkt framhållits i svaren på en

enkät, som kommittéerna utsänt till statliga och kommunala myndigheter

samt andra, som har intresse av uppgifter från fastighetstaxering.

Fastighetstaxeringsnämnderna bör fortsättningsvis, heter det i kommitté-

förslaget, åsätta varje enhet som införs i fastighetslängd en typkod. Genom

att nämnderna får denna uppgift ges tillräckliga garantier för att klassifice­

ringen blir riktig. Någon särskild kontroll av kodsättningen synes då ej be­

hövlig.

Vid övervägandet av vilken indelning i olika slag av fastighetstyper kod­

systemet bör avse har kommittéerna utgått från att åsättandet av typkod

inte får göras så komplicerat att ett besvärande merarbete blir följden för

fastighetstaxeringsnämnderna. Klassificeringen måste alltså utformas så,

att den helt bygger på förhållanden som är kända vid åsättandet av taxe­

ringsvärdena. Den måste också begränsas av det utrymme som kan finnas

tillgängligt för kodsättning i längder och på databand. En annan omstän­

dighet kommittéerna beaktat är att klassificeringen skall vara sådan att den

kan ingå såsom ett led i en insamling av data om fastigheter och särskilt

byggnader — även för andra ändamål än för fastighetstaxeringarna.

Enligt kommittéernas mening synes klassificeringen av taxeringsenheter­

na böra utvisa följande.

A. Förekomst av byggnad

B. Belägenhet i förhållande till tätort

C. Äganderättsförhållandena till marken, då taxeringsenhet är bebyggd

D. Taxeringsenhets användning

I kommittéförslaget finns som bilaga B en promemoria med synpunkter

på utformningen, författad av experten överingenjören B. Hall. Kommittéer­

na säger sig i huvudsak dela de synpunkter som redovisas i nämnda bilaga.

Det bör enligt kommittéernas mening ankomma på riksskattenämnden att

efter samråd med CFU och statistiska centralbyrån fastställa typkodens ut­

formning.

Vid remissbehandlingen har skilda synpunkter framförts i fråga om den

föreslagna klassificeringen. Å ena sidan har framhållits värdet av en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 15i år 1968

63

klassificering inte bara för fastighetstaxeringens vidkommande. Betydelsen

för sådana statistiska verksamhetsgrenar som nationalräkenskaperna och

bostadsstatistiken har påpekats. Å andra sidan har framträtt oro för att de

redan hårt belastade taxeringsnämnderna, som dessutom har knappa tids­

marginaler för sitt arbete, inte skall kunna klara av klassificeringen utan

men för taxeringsarbetet i övrigt.

Mitt intryck är att en klassificering av taxeringsenheterna enligt de prin­

cipiella riktlinjer som kommittéerna anvisat kan vara till stor nytta för fas­

tighetstaxeringen framför allt såvitt rör möjligheterna till förbättrad köpe-

skillingsstatistik. Det merarbete som kan uppkomma för taxeringsnämn­

derna kan således visa sig bli uppvägt av ett bättre taxeringsresultat. Jag

finner emellertid angeläget att understryka att uppgiftsinsamlande och klas-

sificeringsarbete inte får göras mer invecklat och tidskrävande än vad som

fordras för föi'bättringar på själva fastighetstaxeringens område. Fastighets-

taxeringsorganisationen är inte uppbyggd så att den kan användas för upp-

giftsinsamling eller uppgiftsgranskning som är främmande för dess eget

ändamål. Jag är visserligen positivt inställd till att typkoden fastställs av

riksskattenämnden efter samråd med såväl CFU och SCB som centralnämn­

den för fastighetsdata och statens institut för byggnadsforskning. Det pri­

mära syftet med typkoden skall dock vara att åstadkomma en förbättrad

fastighetstaxering.

Utformningen av längder och deklarationer

Med hänsyn till förslaget om fastighetsklassificering förordar kommitté­

erna att i de formulär för fastighetslängd som kommer att fast­

ställas för 1970 års och efterföljande allmänna fastighetstaxeringar insättas

kolumner för nya koder vid sidan om de koder som redan finns för beskatt­

ningsnatur, skatteplikt och ägarkategori.

Förutom en anpassning av formuläret för fastighetslängd till förslaget

om nya delvärden vid taxering av jordbruksfastighet, som jag kommer att

beröra närmare i det följande, förordar kommittéerna vidare att i detta

formulär införs en ny kolumn för värde av åker. Detta motiveras av statis­

tikbehov som inte går att tillgodose som hittills med uppgifter ur kontroll­

längder för jordbruksfastighet om sådana längder skall föras i begränsad

utsträckning i enlighet med ett annat förslag av kommittéerna för vilket

jag skall redogöra i det följande. Dessutom anser kommittéerna att man

bör ändra rubriken så, att i en och samma kolumn redovisas inte endast

värdet av utbyggt vattenfall på annan fastighet utan också sådant delvärde

av outbyggt vattenfall och av ersättningskraft som hittills ibland ingått i

jordbruksvärde och som i överensstämmelse med kommittéernas förslag

om nya delvärden vid taxering av jordbruksfastighet bör ingå i värde på

särskilda tillgångar. Den nya rubriken sägs böra heta »I markvärde eller

värde på särskilda tillgångar ingående värde å vattenfall».

64

Formuläret för kontrollängd för jordbruksfastighet anses av kom­

mittéerna böra ändras så att denna längd blir mer lättförd än den senast

använda kontrollängden. Kommittéerna finner troligt, att vissa av de upp­

gifter som ingick i 1965 års kontrollängd kan uteslutas om man ändrar fas-

tighetsdeklarationernas utformning i enlighet med kommittéernas förslag,

som jag strax återkommer till, och om man genomför det nyss berörda för­

slaget att värde av åker skall noteras i fastighetslängden.

Även formuläret för kontrollängd för annan fastighet bör enligt kommit­

téerna göras överskådligt och så lättfört som möjligt, främst genom begräns­

ning av antalet kolumner. Kommittéerna utgår dock från att man beaktar

att behovet av anteckningar rörande värderingsfaktorer och delvärden kan

vara olika för skilda fastighetstyper.

Tre olika slag av deklarationsblanketter användes vid 1965

års allmänna fastighetstaxering, nämligen formulär a: Jordbruksfastighet,

formulär b 1: En- och tvåfamilj sfastighet samt formulär b 2: Hyres- och

industrifastighet in. in. Sistnämnda blankett kunde kompletteras med sär­

skilda bilagor för industrianläggningar, fasta maskiner, vattenfall in. m.

För att stärka förutsättningarna för en enhetligare värdesättning och för

att underlätta deklarations- och taxeringsförfarandet föreslår kommittéerna

följande att tillämpas redan vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.

Deklaration skall ske på fem typer av blanketter, nämligen formulär 1:

Jordbruksfastighet, formulär 2: Villafastighet, formulär 3: Hyres- och af-

färsfastighet, formulär 4: Industrifastighet in. fl. samt formulär 5: Obe­

byggd annan fastighet.

Detaljuppgifterna i formulären 1, 2 och 3, vilka avser fastigheter som

karaktäriseras av att värdering i betydande mån sker efter givna schablo­

ner och normer, begränsas till endast sådana uppgifter som direkt eller in­

direkt används vid beräkningen av taxeringsvärdena. Vidare utformas blan­

ketterna så, att fastighetstaxeringsnämnden kan utföra sina värdeberäk­

ningar i dessa på ett systematiskt och överskådligt sätt.

Formulär 4 bör i stort sett överensstämma med nuvarande formulär b 2,

heter det vidare i kommittéförslaget. Visserligen utförs även värderingen

av de fastigheter som deklareras på detta formulär i viss utsträckning efter

schabloner, men industrifastigheterna varierar ofta, varför ett mera indi­

viduellt värderingsförfarande måste tillämpas, ibland med bistånd av sär­

skild expertis.

I alla typer av deklarationsformulär bör enligt kommittéförslaget vad som

nu kallas hj älpblanketter till dessa inarbetas genom att hjälpblanketternas

olika punkter och uppgifter införs på formulärens sista sida. Anvisningar­

na till blanketterna bör hädanefter tillhandahållas i särskild ordning. Fas-

tighetstaxeringsnämndernas anteckning av kod för redovisningsenhets art,

skatteplikt, ägarkategori och fastighetstyp bör kunna göras på blanketten i

direkt anslutning till beslutet om taxeringsvärdet. Liksom vid den senaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

65

allmänna fastighetstaxeringen bör särskilda bilagor för industrianläggningar,

fasta maskiner, vattenfall in. in. kunna fogas till vederbörande deklara­

tionsblanketter, sägs det i förslaget.

Kommittéerna har vid ett begränsat antal stickprov observerat att vissa

av de uppgifter som begärs enligt deklarationsformulären utelämnats i be­

tydande omfattning i deklarationerna till 1965 års allmänna fastighetstaxe­

ring. Också detta förhållande torde, sägs det, böra beaktas vid utformningen

av de formulär som skall användas vid 1970 års fastighetstaxering.

Civilförsvar sstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och

dåvarande fastighetsregisterutredningen, som fr. o. in. den 1 juli 1968 om-

bildats till centralnämnden för fastighetsdata, har enligt vad som redovisas

i kommittéförslaget till kommittéerna anmält intresse alt få vissa för dessa

organ värdefulla data genom ytterligare uppgifter i deklarationerna till 1970

års allmänna fastighetstaxering och senare sådana taxeringar. Kommittéer­

na anser det böra ankomma på riksskattenämnden att slutligt pröva nämn­

da önskemål. Kommittéerna anser emellertid att nya uppgifter som inte har

direkt eller mycket nära indirekt samband med fastighetstaxeringen inle

bör tynga deklarationsblanketterna. Detta medför att svårigheter kan upp­

komma att tillfredsställa de behov som redovisats av civilförsvarsstyrelsen

och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Däremot torde det vara

möjligt att tillgodose vissa av önskemålen från centralnämnden för fastig­

hetsdata, eftersom en del av de uppgifter, som är aktuella vid uppläggande

av byggnadsregister, även har direkt intresse i fastighetstaxeringssamman-

hang, heter det i förslaget.

Remissinstanserna har understrukit behovet av förenklade formulär till

längder och deklarationsblanketter. Liksom beträffande fastighetsklassifi-

ceringen har på en del håll uttryckts farhågor för att fastighetstaxeringen

ovidkommande intressen skulle beredas för stor plats. Själv vill jag åter­

igen betona angelägenheten av att formulären utformas för endast uppgif­

ter av primärt intresse för fastighetstaxeringen. Det ankommer på riksskat­

tenämnden att fastställa formulären och att, med beaktande av vad jag nu

framhållit, i möjligaste mån ta hänsyn till önskemål från SCB, civilförsvars­

styrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, centralnämnden

för fastighetsdata och statens institut för byggnadsforskning.

Centrala utredningar och anvisningar

Kommittéerna har föreslagit att utredningar i fastighetstaxeringsfrågor,

som berör länsstyrelserna gemensamt, i regel bör ske centralt. Syftet här­

med är att minska arbetsbördan på länsstyrelsen.

Vidare har föreslagits att riksskattenämnden bör meddela anvisningar i

värderingsfrågor och liknande frågor i större omfattning än tidigare. Riks­

skattenämnden bör enligt kommittéerna i god tid före Stockholmsmötet vå­

ren 1969 tillhandahålla landskamrerarna stommar till anvisningar för fas-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

66

tighetstaxeringen. Riksskattenämnden bör därutöver, heter det i kommitté­

förslaget, utsända informationer och rekommendationer om organisatoris­

ka och redovisningstekniska spörsmål.

Remissinstanserna har varit övervägande positivt inställda till kommitté­

förslaget i dessa hänseenden. Även jag anser förslaget innebära en avse­

värd förbättring.

Specialister på fastighetstaxering inom länsstgrelserna

Kommittéerna har framhållit att arbetsförhållandena inom länsstyrelserna

är sådana att landskamrerarna och deras fasta medarbetare i allmänhet en­

dast har begränsade möjligheter alt avsätta önskvärd tid och kraft för för­

beredelserna för de allmänna fastighetstaxeringarna. Under tiden mellan

två allmänna fastighetstaxeringar ägnas i regel ringa uppmärksamhet åt

utvecklingen på fastighetsmarknaden. En förbättring i detta avseende är

enligt kommittéernas mening angelägen. Därför har kommittéerna förordat

att landskontoren förstärks med särskild personal för fastighetstaxering.

Enligt kommittéernas mening bör varje länsstyrelse få en befattnings­

havare som i första hand bör vara specialist på den mångfald av administra­

tiva och organisatoriska detaljer som aktualiseras av fastighetstaxering.

I andra hand bör befattningshavaren ha goda insikter i värdering utan att

man för den skull kan ställa anspråk på att han skall vara specialist på

värdering av alla olika slag av fastigheter. Alltjämt bör landslcamreraren

och förste taxeringsintendenten vara ansvariga, var och en inom sitt om­

råde, för fastighetstaxeringen, men den föreslagna befattningshavaren skall

kunna avlasta framför allt landskamreraren en betydande del av hans upp­

gifter.

Remissbehandlingen har visat att meningsskiljaktigheter föreligger om

hur fastighetstaxeringsspecialisterna bör utnyttjas under perioden mellan

allmänna fastighetstaxeringar. Jag är inte beredd att nu förorda att nya

permanenta tjänster av det slag som föreslagits inrättas på länsstyrelserna.

I stället bör medel anvisas för behövlig personalförstärkning med anledning

av fastighetstaxeringsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i år 1968

67

FRÅGOR SOM RÖR GRUNDERNA FÖR TAXERING AV

FASTIGHET

Terminologi

Nuvarande ordning

Med vissa undantag är all inom Sverige belägen fastighet skattepliktig

(4 § andra stycket KL). Med fastighet förstås i KL i huvudsak vad som ut­

gjorde fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är

att hänföra, trots att denna lag har upphört att gälla. Som fastighet räknas

också byggnad även om den civilrättsligt skulle ha betraktats som lös egen­

dom (4 § tredje stycket).

Fastighet skall taxeras i enlighet med Arad som närmare anges i KL (6 §

1 mom. första stycket). Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet då den

används för jordbruk eller skogsbruk och såsom annan fastighet då den

används för annat ändamål (7 § första stycket).

Kommittéförslaget

I kommittéförslaget framhålls att benämningarna jordbruksfastighet

respektive annan fastighet inte längre synes vara helt ändamålsenliga.

Vad gäller benämningen jordbruksfastighet föreligger enligt kommittéför­

slaget möjlighet till missförstånd genom att ett av de delvärden, som jämte

andra delvärden (nu skogsvärde samt tomt- och industrivärde) ingår i det

totala taxeringsvärdet för jordbruksfastighet, betecknas jordbruksvärde. I

förslaget erinras om att man inom de nordiska länderna eftersträvar en

gemensam, enhetlig terminologi, där lantbruk är den samlande beteckning­

en för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Med hänsyn till angivna

omständigheter anses skäl föreligga att utbyta termen jordbruksfastighet

mot lantbruksfastighet.

Begreppet annan fastighet, vartill inte mindre än ca 80 % av alla taxerade

fastigheter hänförde sig år 1965, kan fristående vara svårförståeligt och

ofta svårt att begagna i löpande text och statistiksammanhang utan till-

lägg av orden »än jordbruksfastighet», heter det i kommittéförslaget. Med

tanke på dessa svårigheter vid användningen av termen annan fastighet,

som för övrigt inrymmer en mängd olika typer av fastigheter, bebyggda och

obebyggda, har det synts kommittéerna önskvärt att finna en ny, helt fri­

stående beteckning för nämnda kategori fastigheter. Avsevärda svårigheter

sägs ha förelegat att finna en lämplig sådan. Kommittéerna har efter över­

väganden av ett flertal alternativ stannat för termen bebyggelsefastighet.

Visserligen, anför kommittéerna vidare, ryms inom den fastighetskate-

68

gori som nu benämns annan fastighet även obebyggd sådan som inte heller

avses bli bebyggd och visserligen förekommer bebyggelse oftast också inom

någon del av en jordbruksfastighet, men termen bebyggelsefastighet är av­

sevärt mera ändamålsenlig såsom självständig term än benämningen annan

fastighet. Huvudsyftet med helt övervägande flertalet fastigheter av denna

kategori är ju att de skall i väsentlig utsträckning inrymma bebyggelse, nu

eller i framtiden.

I denna del har kommittéerna inte utarbetat något förslag till författ­

ningsändring utan framhållit att om kommittéernas synpunkter skulle

vinna anslutning, Kungl. Maj :t torde böra inhämta riksdagens bemyndigan­

de att i KL och alla andra med riksdagen tagna författningar som kan be­

röras utbyta benämningarna »jordbruksfastighet» mot »lantbruksfastighet»

samt »annan fastighet» mot »bebyggelsefastighet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser har tagit upp till behandling kommittéer­

nas förslag om ändring av termen jordbruksfastighet till lantbruksfastig­

het och termen annan fastighet till bebyggelsefastighet. Lantmäteristyrelsen,

tekniska högskolan, länsstyrelsen i Malmöhus län och KF ifrågasätter om

tillräckliga skäl f. n. föreligger för ett sådant namnbyte. Tekniska högsko­

lan anlör bl. a., att de nuvarande benämningarna inte är lämpliga. Möjligen

kunde man enligt högskolans mening tillämpa en indelning i fler än två

fastighetsbegrepp, t. ex. jordbruksfastighet, skogsbruksfastighet, bebyggel­

sefastighet och annan fastighet. Ytterligare utredning i frågan är emellertid

enligt högskolan önskvärd och en ändring bör därför ske först till närmaste

allmänna fastighetstaxering efter år 1970. KF anser, att en om dopning

knappast kan skapa någon reell fördel.

Endast Samfundet för fastighetsvärdering tillstyrker en övergång till de

båda föreslagna termerna. I övrigt är samtliga remissinstanser som yttrat

sig i frågan positivt inställda till förslaget om utbyte av termen jordbruks­

fastighet mot lantbruksfastighet. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan er­

inran av bl. a. kammarrätten, SCB, riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen,

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, lantbrukets skattedelegation och

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Kammarrätten anser att

benämningen lantbruksfastighet väl täcker det begrepp den åsyftar och att

den ansluter sig till den terminologi som numera allmänt brukas. Lantbru­

kets skattedelegation finner den föreslagna ändringen av termen jordbruks­

fastighet till lantbruksfastighet ändamålsenlig med hänsyn till att begrep­

pet lantbruk i andra sammanhang utgör den samlande beteckningen för

jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling.

Skogsstyrelsen förklarar att termen lantbruksfastighet kan accepteras

69

även om benämningen lantbruk enligt detta begrepps gängse betydelse enligt

styrelsens mening är föga adekvat för den högst avsevärda del av skogsbru­

ket, som bedrivs utan samband med jordbruk.

Förslaget att ersätta termen annan fastighet med bebyggelsefastighet har

avvisats av alla remissinstanser som yttrat sig i frågan utom av Samfundet

för fastighetsvärdering, som anser att termen bebyggelsefastighet är att

föredra framför annan fastighet, och av Svenska försäkringsbolags riks­

förbund, som ej motsätter sig en övergång till den föreslagna benämningen.

En avvisande eller tveksam inställning till förslaget redovisas av kammar­

rätten, SCB, riksskattenämnden, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stock­

holms, Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Gotlands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, lantbrukets skat-

tedelegation, Sveriges allmänna hgpoteksbank, Sveriges fastighetsägareför­

bund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Kammarrätten anser

benämningen bebyggelsefastighet ej fullt adekvat och dessutom otymplig.

Visserligen kan enligt kammarrättens mening invändningar göras även mot

benämningen annan fastighet, men denna benämning torde dock numera

ha ingått i det allmänna medvetandet. — Flertalet av de remissinstanser,

som är negativa till termen bebyggelsefastighet, har grundat sin inställning

på samma skäl som kammarrätten. Man anser i vissa fall, att termen an­

nan fastighet bör behållas om ej en lämpligare ny term än bebyggelsefas­

tighet kan formuleras och att frågan om utbyte av termen annan fastighet

bör ytterligare övervägas.

Som möjliga lösningar på frågan om nya beteckningar för jordbruksfas­

tighet och annan fastighet anger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön

A-fastighet för annan fastighet och L-fastighet för lantbruksfastighet. A-fas­

tigheterna kunde sedan enligt länsstyrelsens mening indelas i exempelvis

hyresfastighet, villafastighet, fritidsfastighet, industrifastighet, »markfas­

tighet» etc. med prefixen H, V, F, I och M.

Departementschefen

Indelningen av fastigheterna i beskattningsnaturerna jordbruksfastighet

och annan fastighet är historiskt betingad. De nuvarande termerna har

brukats länge och vunnit burskap i språket. Detta hindrar emellertid inte

att jag till stor del kan instämma i den kritik som kommittéerna och åt­

skilliga remissinstanser riktat mot benämningarna.

Vill man införa begreppet lantbruksfastighet i skatteförfattningarna

måste man emellertid antingen utmönstra begreppet jordbruk som sam­

lingsnamn eller också använda de båda uttrycken jordbruk och lantbruk

mer eller mindre synonymt. Detta kan i sin tur leda till onödiga komplika­

tioner. Dessutom tillkommer att man i en rad viktiga författningar utanför

skatterättens område, bl. a. jordförvärvslagen, använder termen jordbruks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

70

fastighet som begrepp med principiell betydelse. Ett namnbyte av det slag

kommittéerna tänkt sig är väl teoretiskt sett möjligt men bör utredas med

avseende på de praktiska konsekvenserna — t. ex. risk för onödiga kompli­

kationer och missförstånd där termen jordbruk också förekommer vid si­

dan av uttrycket jordbruksfastighet. Jag är således f. n. inte beredd att fö­

reslå någon ändring av uttrycket jordbruksfastighet.

Benämningen annan fastighet är som författningsterm än mindre lyckad

än uttrycket jordbruksfastighet. Det förslag som kommittéerna förordat,

uttrycket bebyggelsefastighet, har inte vunnit allmän genklang hos remiss­

instanserna. Uppgiften att hitta en lämplig ersättningsterm är givetvis svår

beroende på att den skatterättsliga kategorin annan fastighet är så hetero­

gen i verkligheten. Varje term som försöker beskriva kategorin synes bli

ofullständig och missvisande. Med hänsyn till den ringa praktiska vinst

som skulle bli följden av ett namnbyte finner jag inte heller i detta hänse­

ende skäl nog att föreslå ändring.

Taxering av jordbruksfastighet, m. m.

Nuvarande ordning

Taxeringsvärde skall åsättas till det belopp som prövas utgöra taxerings­

enhetens värde efter ortens pris, det s. k. allmänna saluvärdet, om inte an­

nat följer av KL (9 § första stycket). Allmänna saluvärdet gäller normalt

inte som uppskattningsgrund för område som utgörs av skogsmark och

växande skog. Sådant område skall tas upp till det värde det kan anses äga

vid uthålligt skogsbruk (9 § andra stycket).

Taxeringsvärdet skall redovisas som summan av särskilda värden, s. k.

delvärden. För jordbruksfastighet skall redovisas

jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde, utom värdet av växan­

de skog, under förutsättning att fastigheten används för jordbruk med bi­

näringar eller skogsbruk,

skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog, och

tomt- och industrivärde, varmed förstås värde som fastigheten eller del

därav har utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund av att mark

som hör till fastigheten kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk

med binäringar eller skogsbruk. — Beträffande jordbruksvärdet skall sär­

skilt anges vad som belöper på skogsmark, s. k. skogsmarksvärde (10 § KL).

Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att

fastigheten används till jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med den­

na förutsättning skall som jordbruksvärde tas upp värdet av fastighetens

hela ägoområde, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogsmark — dock utan att

värdet av växande skog medräknas — övrig mark såsom vägar, mossar, my­

rar, kärr, m. m., samt vattentäckt område som hör till fastigheten. Vidare

skall tas upp värdet av jordägaren tillhöriga mangårds- och driftbyggnader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

71

såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande s. k. ekonomi­

byggnader, samt byggnader uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet

och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga

o. d., förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorps-

byggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. d., bostäder

för skogsförvaltare, skogvaktare eller annan skogspersonal samt för skogs­

arbetare, liksom byggnader avsedda för sådan verksamhet som är att hän­

föra till jordbrukets binäringar. — Vid bestämmandet av jordbruksvärdet

skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt anges skogsmarkens avkastnings-

värde för all sådan mark som ingår i taxeringsenheten. Avkastningsvärdet

skall beräknas enligt de grunder som anges i punkt 4 av anvisningarna till

9 § KL och för vilka skall redovisas närmare i det följande. Redan här kan

emellertid nämnas att särskild förmån på skogsmark, t. ex. bete på skogs­

mark och vissa byggnader på skogen, ingår i jordbruksvärdet men skall

uppskattas särskilt. — I taxeringslängden skall särskilt antecknas dels vär­

det av bete på skogsmark, beräknat enligt grunder som anges i nyssnämnda

anvisningspunkt, dels värdet av övriga särskilda förmåner som ingår i jord­

bruksvärdet, såsom byggnader, i den mån hänsyn ej tagits till dem vid

tillämpning av enhetsvärden eller annars gällande allmänna taxeringsgrun-

der, eller särskilda naturtillgångar, vartill särskild hänsyn tagits vid taxe­

ringen, m. m. (punkt 2 av anvisningarna till 10 § KL).

Såsom skogsvärde förs ut värdet av den växande skogen på all

skogsmark som ingår i fastigheten uppskattat enligt de grunder som anges

i punkt 4 av anvisningarna till 9 § KL (punkt 3 av anvisningarna till 10 §).

I punkt 4 av anvisningarna till 9 § KL framhålls till en början att upp-

skattningsgrunderna i Skvl gäller vid sidan av anvisningarna för den del

av jordbruksfastighet som utgörs av skogsmark och därpå växande skog.

Såsom skogsmark skall, på det sätt som närmare utvecklas i Skvl, tas upp all

ej odlad mark som är lämplig att använda för skogsproduktion vare sig

den vid tillfället är skogbärande eller ej. Till skogsmark räknas inte s. k.

impediment. Sådan marks värde skall medräknas vid värdesättning av fas­

tigheten i övrigt. — Vidare föreskrivs i anvisningarna att, som antytts i det

föregående, särskild förmån på skogsmarken skall uppskattas för sig med

särskilt belopp. Värdet av sådan förmån skall sålunda inte räknas in i det

skogsmarksvärde som skall anges särskilt enligt 10 § KL. Som exempel på

särskild förmån nämns bl. a. skogsbete samt byggnad på skogen, i den mån

den inte bör anses inbegripen i sådant normalt byggnadsbestånd på taxe­

ringsenheten som inräknas i de enhetsvärden vilka tillämpas för inägorna.

Bedrivs rationellt skogsbruk på skogsmarken får skogsbetesvärde åsättas

endast om betet brukar utnyttjas. Om skogsbete inte brukar utnyttjas på

skogsmark där rationellt skogsbruk ej bedrivs torde detta i regel visa, heter

det i anvisningarna, att betet har så obetydligt värde för ifrågavarande fas­

tighet att anledning saknas att särskilt uppskatta det. Skogskojor och lik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i år 1968

72

nande mera tillfälliga byggnader åsätts inget särskilt värde utan deras vär­

de anses ingå i skogsmarkens värde.

Skvl hänvisar till de nyss återgivna anvisningarna till KL beträffande

skogsbete, andra byggnader på skogen än skogskojor och liknande mera

tillfälliga byggnader, samt impediment (avd. A och avd. B punkt 1). Vidare

innehåller Skvl bl. a. föreskrifter om bl. a. virkesförrådets uppskattning

(avd. B punkt 5) och skogsmarksvärdet (avd. B punkt 10). Beträffande

skogsmarksvärdet kan anmärkas att Skvl innehåller särskilda regler för hur

onormal förekomst av kalmark skall beaktas.

Tomt- och industri vär de redovisas i fall då ett särskilt värde

utöver jordbruks- och skogsvärdet tillkommer jordbruksfastighet på grund

av att den kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar

eller skogsbruk. Detta värde förs ut med det belopp som utgör skillnaden

mellan det totala taxeringsvärdet å ena sidan och jordbruks- och skogs­

värdet å andra sidan (punkt 4 av anvisningarna till 10 § KL). Ett tomt- och

industrivärde sägs vidare i allmänhet finnas endast på sådan jordbruks­

fastighet, där det finns vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse e. d., eller

som är belägen i närheten av större stad eller av industri-, järnvägs- eller

annat tätare bebyggt samhälle (punkt 5 av anvisningarna till 9 §).

Enligt 22 § 1 mom. första stycket KL får man vid beräkning av

inkomst av jordbruksfastighet göra avdrag från bruttointäkten av så­

dan fastighet för omkostnader, såsom bl. a. värdeminskning på driftbygg­

nader som hör till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket.

I punkt 2 a av anvisningarna till nämnda paragraf föreskrivs att avdraget

bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde. Detta skall anses vara

lika med anskaffningskostnaden. Kan denna inte visas skall såsom bygg­

nadsvärde anses två tredjedelar av det taxerade jordbruksvärde som gällde

under beskattningsåret minskat med däri ingående skogsmarksvärde i den

mån det överstiger 25 000 kr. samt med skäligt värde på mera betydande

naturtillgångar och särskilda förmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Kommittéförslaget

I kommittéförslaget lämnas synpunkter på olika problem som förekom­

mer vid värderingen av jordbruksfastigheter. Förslaget innebär dessutom

ändringar av värderingsreglerna på åtskilliga punkter. I den mån ändringar­

na berör materiella regler i KL och Skvl tas de upp i detta avsnitt. Vissa

andra ändringsförslag som berör taxeringsförfarandet kommer att behand­

las i ett senare avsnitt. I fråga om förslag till ändringar i anvisningar m. in.

som utfärdas utan riksdagens medverkan hänvisas till betänkandet (SOU

1968: 32) i den mån de inte redovisats under avsnittet »allmänna synpunk­

ter, in. m».

Kommittéförslaget innebär att man vid 1970 års allmänna fastighetstaxe­

ring går över till en annan uppdelning på delvärden än den gällande. Det

föreslås en uppdelning på följande delvärden, nämligen jordbruksvärde,

skog sbruksvärde, övrig marks värde, värde på särskilda tillgångar och över­

värde från bebyggelsesynpunkt. Som skäl anges allmänt att den nuvarande

uppdelningen på delvärdena jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och

industrivärde inte är tillfredsställande från vare sig värderingsteknisk eller

redovisningsmässig synpunkt.

Jordbruksvärde

F. n. ingår i jordbruksvärdet även värdet av skogsmark. Skogsmarks­

värdet beräknas till den del av det totala förväntningsvärdet som skulle till­

komma marken om det inte fanns något virkesförråd på densamma. Beräk­

ningarna sker på grundval av Skvl enligt tabeller som Kungl. Maj:t fast­

ställer före allmän fastighetstaxering. Kommittéförslaget innebär att skogs­

marksvärdet skall redovisas gemensamt med skogsvärdet i ett särskilt del­

värde, betecknat sltogsbruksvärde. För skälen till detta förslag och för vissa

andra ändringsförslag beträffande värderingen av själva skogsmarken redo­

görs i det följande i samband med behandlingen av skogsbruksvärdet.

I jordbruksvärdet ingår f. n. ytterligare värdet på sådan mark som

inte går att ekonomiskt utnyttja för jordbruk eller skogs­

bruk. Viss precisering av begreppet finns i de tidigare återgivna anvisnings­

punkterna 1 och 4 till 9 § KL och avdelning B punkt 1 i Skvl. De beskriv­

ningar på övrig mark som lämnas i dessa bestämmelser hänför sig främst

till s. k. skogliga impediment.

I kommittéförslaget redogörs för de skogssakkunnigas rekommendatio­

ner för värdesättning av skogliga impediment vid det s. k. Stockholmsmö-

tet år 1964. Enligt dessa borde den övre gränsen för värdet per hektar av

skogbevuxna impediment bestämmas till tre gånger det för taxeringsenhe­

ten gällande skogskubikmeterpriset för lägsta godhetsgrad inom tillväxtom­

rådet och vid en grovskogsprocent av 20. Dessa rekommendationer intogs

genomgående i de lokala skogstaxeringsanvisningarna. För den övriga mark

som ligger i anslutning till jordbruksarealen har i fastighetsprövningsnämn-

dens anvisningar för sex av länen hänvisning skett till skogstaxeringsan-

visningens värderingsregel under det att sju län meddelat andra anvisningar

av varierande innehåll. För de återstående elva länen har någon värderings­

regel över huvud taget ej angetts. I stort sett har värden mellan 10 och

25 kr. per hektar rekommenderats. För de nordligaste länen har betydligt

lägre hektarvärden förordats.

Den redogörelse för de vid 1965 års taxering åsatta värdena på övrig

3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

73

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

mark som lämnats i sammanställning över utfallet av 1965 års allmänna

fastighetstaxering (SOU 1968:31) visar, framhålls det vidare i kommitté­

förslaget, att synnerligen oenhetlig praxis utvecklats vid det egentliga taxe-

ringsarbetet. Enligt denna sammanställning är de för övrig mark åsatta

värdena genomsnittligt för länen utanför Norrland i allmänhet mångdub­

belt högre än de högsta rekommenderade värdena. Vidare framgår att i

samtliga län finns kommuner, där de genomsnittligt åsatta värdena per

hektar övrig mark är anmärkningsvärt höga. Vid beräkningen av den övriga

markens värde har av allt att döma hänsyn tagits till faktorer, vilka rätte­

ligen ej bort påverka värdet av det i jordbruksvärdet ingående värdet av

övrig mark. Under det att det rekommenderade värdet i Stockholms län var

ca 20 kr. per hektar var det högsta uppvisade värdet — räknat såsom ge­

nomsnitt för hel kommun — av övrig mark mer än 6 000 kr. per hektar.

Motsvarande siffror var exempelvis för Uppsala län högst 21 kr. respektive

ca 1 000 kr., för Kristianstads län högst 25 kr. respektive ca 1 400 kr., för

Malmöhus län högst 25 kr. respektive 5 000 kr. och för Göteborgs och Bo­

hus län 13—19 kr. respektive ca 1 200 kr. Sannolikt är det här i stor ut­

sträckning fråga om värden som tillkommer fastigheter på grund av att

dessa kunnat tillgodogöras för annat ändamål än jord- och skogsbruk. Så­

dana värden borde i stället ha redovisats som tomt- och industrivärde.

Det är angeläget, heter det i kommittéförslaget, att komma till rätta med

den ojämnhet och även de felaktigheter, som enligt vad sålunda anförts tor­

de ha förekommit vid värderingen av övrig mark. Detta kan ske genom

klarare formulerade anvisningar och framför allt genom kontroll av att de

givna anvisningarna följs.

I kommittéförslaget sägs att från såväl värderingsteknisk som redovis-

ningsmässig synpunkt mark av ifrågavarande karaktär, vilken kan hänföra

sig till såväl en fastighets jordbruksdel som dess skogsbruksdel, synes böra

utbrytas ur jordbruksvärdet och göras till föremål inte bara för särvärde-

ring utan även för särredovisning. En sådan är även av intresse av statis­

tiska skäl. Det föreslås därför att värdet av den övriga marken upptas såsom

ett särskilt för jordbruksfastighet angivet delvärde, betecknat övrig marks

värde. I detta värde sägs böra ingå även värde av enskilt vattenområde som

hör till fastigheten. Areal av sådant område synes däremot inte behöva redo­

visas i fastighetslängd.

Jordbruksvärdet skall enligt gällande regler innehålla även värdet av

särskilda förmåner och naturtillgångar, såsom jakt, fiske,

överbyggnader, skogsbete, byggnader på skogen och ej inmutningsbara fyn­

digheter av grustäkt, stenbrott m. m. Detta värde skall särskilt antecknas

i fastighetslängden. Av förmånerna föres, heter det i kommittéförslaget, en

del i anslutning till jordbruksmark och en del till skogsmark. Till skogs­

marken hänförliga särskilda förmåner är främst byggnader på skogen,

skogsbete och, till övervägande delen, jakt.

75

I kommittéförslaget framhålls att värderingen av de särskilda förmåner­

na och naturtillgångarna ofta har varit förenad med stora svårigheter. Lik­

som beträffande övrig mark synes det, hävdas det i förslaget, att man från

såväl värderingsteknisk som redovisningsteknisk synpunkt åstadkommer

en betydande förbättring om man från jordbruksvärdet skiljer värdet på

särskilda tillgångar och naturtillgångar och låter dessa redovisas som värde

på särskilda tillgångar. De ytterligare synpunkter på värderingen av sådana

tillgångar som lagts fram i förslaget kommer att behandlas i det följande.

Med delvärdet jordbruksvärde avses enligt kommittéförslaget således vär­

det av annan produktiv mark än skogsmark med de byggnader och andra

anläggningar som är behövliga för jordbruksdrift.

Skogsbruksvärde

F. n. ingår skogsvärdet, eller värdet av den växande skogen, som delvärde

i taxeringsvärdet för jordbruksfastighet. Skogsmarksvärdet ingår, som fram­

hållits i det föregående, i delvärdet jordbruksvärde men redovisas särskilt.

Sedan den första moderna metoden för värdering av skog vid fastighets­

taxering trätt i kraft år 1921, har skogsmarken och den växande skogen

värderats skilda från övriga värden som ingår i taxeringsvärdet för jord­

bruksfastighet. Ett gemensamt värde har därvid beräknats för skogsmarken

och den på densamma växande skogen enligt både 1921 års skogsvärde-

ringsinstruktion och nu gällande SkvI. Genom olika beräkningsmetoder har

ur det gemensamma värdet urskiljts dels ett skogsmarksvärde, dels ett vär­

de på den växande skogen. Vid beräkningen av skogens värden har till skill­

nad från den värderingsmetod som i princip i övrigt gällt vid fastighetstaxe­

ringen — värdering efter allmänna saluvärdet — tillämpats värdering efter

en avkastningsmetod. Enligt SkvI är avsikten att utröna skogsmarkens och

den växande skogens sammanlagda hela nuvärde (s. k. förväntningsvärde).

Detta värde beräknas som det kapitaliserade värdet av den förväntade årliga

nettoavkastningen av en genomsnittsskog. Skogsmarken och den växande

skogen skall därvid värderas med hänsyn till markens produktionsförmåga,

det tillstånd vari den växande skogen befinner sig samt den avkastning i

penningar som kan antas för framtiden bli uttagen med beaktande av dessa

omständigheter och under förutsättning att ett efter förhållandena avpassat

uthålligt skogsbruk kommer att bedrivas där.

Enligt kommittéförslaget har i första hand övervägts om differentieringen

av skogens förväntningsvärde på ett skogsmarksvärde och ett skogsvärde

bör bibehållas.

Ett av de ursprungliga skälen till att en sådan uppdelning skett torde, sägs

det, ha varit att i samband med 1920 års skogsbeskattningskommittés utar­

betande av 1921 års skogsvärderingsinstruktion uttalats att mark skulle

uppskattas efter allmänna saluvärdet, bl. a. med hänsyn till en år 1920 utfär­

dad förordning om uppskattning av mark i och för en avsedd taxering till

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

76

jordvärde- eller jordräntestegringsskatt. Den växande skogen skulle där­

emot uppskattas ej till ett saluvärde utan till det värde den kunde antas ha

under förutsättning av uthålligt skogsbruk. I motiven till sitt förslag utta­

lade skogsbeskattningslcommittén att den föreslagna skogsvärderingsin-

struktionens grunder för värdesättningen innebar bl. a.

»att markvärdet skall beräknas efter den avkastning, som under anta­

gande av normal skogstillgång kan erhållas vid ett efter rationella grunder

bedrivet skogsbruk, och skogsvärdet efter den avkastning, som är att på­

räkna ur den växande skogen i det skick, vari den faktiskt befinner sig,

under förutsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande. Då lärer värdet

å den virkesproducerande marken komma att uppgå till ett belopp, som

icke understiger det allmänna saluvärdet därå. Däremot torde det värde,

som kommer att åsättas den växande skogen------- - -—-i regel understiga det

allmänna saluvärdet.»

Det ursprungliga skäl som nämnts för en uppdelning av skogens värden

föreligger uppenbarligen ej längre, heter det i kommittéförslaget. I realite­

ten måste även skogsmarksvärdet enligt skogsvärderingsinstruktionerna

anses ha beräknats såsom ett avkastningsvärde.

Ett system, där värdet på skogsmarken och på den växande skogen redo­

visades i ett gemensamt värde, borde medföra en avsevärd förenkling a\

fastighetstaxeringsarbetet, bl. a. vid utarbetande och användning av hjälp-

tabeller för beräkning av skogens värde, framhålls det vidare i kommittéför­

slaget. Ett skogsbruksvärde, bestående av de sammanlagda värdena av

skogsmark och växande skog, är också det begrepp som används i veten­

skapliga sammanhang. Så är även fallet i olika statistiska sammanhang,

exempelvis i statistiska centralbyråns och domänstyrelsens statistik samt

i redogörelsen över taxeringsutfallet. Skogsbruksvärdet används även i de

kalkyler och planer som utförs för det praktiska skogsbrukets räkning. Vi­

dare anförs följande. Enligt de regler som gällde före Skvl skulle av det

beräknade totala värdet på skogsmarken och den växande skogen för nor­

malskogen 18 % hänföras till skogsmarksvärdet och återstoden till skogs­

värdet. Vid utarbetandet av Skvl låg ett av domänstyrelsen år 1941 avgivet

förslag (SOU 1941: 23) till grund. Domänstyrelsens förslag innebar att hela

värdet på ett skogsområde, både av mark — med undantag för avsevärda

kalmarker — och av växande skog, skulle redovisas i ett värde. På grund av

vissa svårigheter att inpassa det föreslagna värdet i reglerna för beräkning

av inkomst av skogsbruk förföll förslaget om ett gemensamt värde. Härtill

medverkade även att möjligheterna att erhålla fastighetskredit ansågs

minska, om förslaget genomfördes, liksom vissa andra praktiska omstän­

digheter.

Vid sina överväganden av frågan om en uppdelning av skogens värden

alltjämt bör göras på skogsmarksvärde och skogsvärde har man enligt kom­

mittéförslaget kommit till den uppfattningen att en sådan uppdelning ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

77

längre behövs från annan synpunkt än skogsbeskattningens. En uppdelning

av skogens värden på skogsmark svärde och skogsvärde bör därför slopas,

om gällande regler för skogsbeskaltningen — som nu är föremål för särskild

utredning, vars resultat ej hinner inverka på 1970 års fastighetstaxering

— ändras så att dylik uppdelning ej därefter är påkallad av sist antydda

skäl. Detta medför en omfattande överarbetning av reglerna i SkvI.

Med anknytning till de framförda synpunkterna och vad som framhållits

om behovet av en reviderad systematisering av jordbruksfastigheternas del­

värden föreslås således att skogsmarksvärdet och skogsvärdet, beräknade

var för sig enligt nu gällande regler, redan vid 1970 års fastighetstaxering

tas upp gemensamt som ett delvärde, betecknat skogsbruksvärde, med skogs­

marksvärdet angivet särskilt. Därigenom skulle den i huvudsak historiskt

betingade uppdelningen av skogens värden ersättas av ett systematiskt rikti­

gare och ändamålsenligare gemensamt värde.

Även om Skvl:s regler sålunda synes ha fungerat relativt väl för de fas­

tigheter för vilka de upprättats, nämligen sådana fastigheter där ett uthål­

ligt skogsbruk bedrivs, är det mera tveksamt om Skvl:s detaljerade regler

i dess nuvarande utformning är nödvändiga för värderingen av skogen på

små skogsfastigheter, framhålls det i kommittéförslaget. Avkastningen från

skogarna på dessa fastigheter kan på grund av alltför ensidig sammansätt­

ning komma att starkare avvika från de grundläggande beräkningar, som

styr värderingen av den normaliserade genomsnittsskogen. Det synes där­

för möjligt att för fastigheter med skogsmark understi­

gande exempelvis 25 hektar och där skogsuppskattnings-

handling e. d. e j finns, sedan godhets- och omkostnadsklass be­

stämts för fastigheten, få ett tillfredsställande skogsvärde på fastigheten

genom att hänföra den till en av tre eller fyra klasser i fråga om virkesför-

råd per hektar samt en av tre eller fyra grovhetsklasser beträffande barr­

skogens grovskogsprocent. Härvid skulle lövskogens andel få ingå i värdet

med genomsnittlig procentandel. Undantag bör härvid göras framför allt

för fastigheter med relativt stor andel ädel lövskog.

En sådan förenkling av taxeringsförfarandet skulle medföra att man för

ca 150 000 fastigheter av totalt ca 260 000 fastigheter med skog ej skulle be­

höva utföra den relativt invecklade proceduren att utföra multiplikationen

areal X virkesförråd X skogsvärde per skogskubikmeter för att få fram

skogsvärdet. I stället kan man uppställa tabellverk, i vilka skogsvärdet per

hektar erhålls direkt. Totalvärdet erhålls därefter på samma sätt som skogs­

marksvärdet genom att multiplicera med arealen i hektar.

I hjälpblanketten för fastighetstaxeringsnämndernas beräkning av taxe­

ringsvärde för jordbruksfastighet finns eu tabell för uträkning av en fas­

tighets skogsvärde enligt det hittillsvarande enda summariska uppskatt-

ningsförfarandet upptagen under punkt 3 b. Denna tabell är uppställd en­

ligt följande.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Kbm skog

per ha

därav grov­

skogs- %

(i 10-tal %)

Värde per

kbm enl.

tabell, kr.

Skogsvärde

per ha

Barrskog

Ord.

lövskog

Ädel

lövskog

Summa

Summa skogsvärde

per ha

Antal ha skogsmark

Skogsvärde, kr

X

=

Vid införande av ytterligare förenkling av uppskattningsförfarandet för

fastigheter med lägre skogsmarksareal än 25 hektar synes ändringarna på

hjälpblanketten kunna inskränkas till en utbyggnad av tabellen under punkt

2 att avse värde på skogsmark och skogsvärde enligt följande uppställning.

2. Värde på skogsmark

2x. Skogsvärde för fastigheter med mindre än

a) omkostnadsklass

............... 25 ha skogsmark där skogsuppskattnings-

b) markens godhetsklass

............... handl. el dyl icke finns

c) markvärde per ha enl. tabell kr ............... d2 skogsvärde per ha enl. tabell kr ...........

dt antal ha skogsmark

...............

Skogsmarkens värde c x di

———

Skogsvärde di

X d2

___——

Förenklingen innebär att nuvarande hjälptabell 1 i skogstaxeringsanvis-

ningarna skall kompletteras med en ytterligare förenklad hjälptabell 0.

Schabloniseringen framgår av följande exempel hämtat från Örebro län

vid fastighetstaxeringen år 1965. (Omkostnadsklass 0,5. Godhetsklass B2.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

Hjälptabell 1. Skogsvärde per skogskubikmeter.

79

Skogsvärde per

m3sk

barrskog

lövskog (15 %)

Grovskogsprocent (barr)

10

20

30

5,73

6,21

6,71

n Q9

40

7,27

50

7,98

60

8,69

Virkesförråd

m3 sk/ha

Skogsvärden kr/ha

60

304

329

354

383

420

457

70

355

384

414

447

490

533

80

406

438

472

511

560

609

90

456

493

532

575

630

685

100

507

548

591

639

700

761

no

557

603

650

703

770

837

120

608

658

709

767

840

913

130

659

712

768

831

910

989

140

710

767

827

895

980

1065

150

760

822

887

959

1050

1142

Genom att ur tabellen, som utvisar beräknade skogsvärden per hektar för

olika virkesförråd per hektar, ta ut gruppvisa medelvärden kan hjälptabel-

len 0 få följande utseende.

Hjälptabell 0.

Skogsvärden i kronor per hektar

Virkesförråd

m3 sk/ha

lägre

5—24%

Grovskogsprocent

medeltal

25—44%

högre

45—64%

Mycket lägre än medeltalet

55—74

340

400

470

Något lägre än medeltalet

75—94

440

520

620

Medeltalet

95—124

580

670

800

Avsevärt högre än medeltalet

125—155

730

860

1020

Skogsvärdena per hektar har avrundats nedåt till närmaste 10-tal kronor.

Skogsvärden för fastigheter med högre eller lägre virkesförråd per hektar

eller högre eller lägre grovskogsprocent än i hjälptabell 0 angivna gränsvär­

den beräknas med ledning av hjälptabell 1.

Med anledning av det anförda föreslås att ytterligare ett summariskt för­

farande införs till 1970 års allmänna fastighetstaxering för uppskattningen

av skogsvärdet på fastigheter med en skogsmarksareal, understigande 25

hektar och där skogsuppskattningshandling e. d. ej finns. Enligt det så­

lunda föreslagna förfarandet erhålls — sedan godhets- och omkostnads-

klass bestämts för en fastighet -—- fastighetens skogsvärde genom att den

växande skogen på fastigheten hänförs till en av tre eller fyra klasser i frå­

ga om virkesförråd per hektar samt en av tre eller fyra grovhetsklasser be­

80

träffande barrskogens grovskogsprocent. Lövskogens andel skall därvid ingå

i skogsvärdet med genomsnittlig procentandel.

I Skvl finns bestämmelser om reduktion av skogsmarksvärdet på grund

av onormal förekomst av k a 1 m a r k s o in r å d e n på skogsmar­

ken. Dessa områden utgörs antingen av mark som är av ålder skoglös eller

av annan, vanlig kalmark. Reglerna för reduktion av skogsmarksvärdet på

grund av sådan förekomst av kalmark är enligt kommittéförslaget svårhan­

terliga och kommer endast sällan till användning. Det föreslås därför att

dessa bestämmelser om reduktion skall avskaffas.

I avsnittet om jordbruksvärdet nämndes att kommittéförslaget bl. a. tar

upp frågan att till ett särskilt delvärde bryta ut värdet på särskilda till­

gångar. Den exemplifiering av förmåner på skogsmarken som getts i punkt

4 av anvisningarna till 9 § KL innehåller bl. a. skogsbete och byggnad på

skogen.

Beträffande skogsbete nämns i kommittéförslaget att det taxera­

de värdet på sådana beten enligt redogörelsen för utfallet av 1965 års all­

männa fastighetstaxering uppgick till endast 27 000 kr.

Utvecklingen inom skogsbrukets och boskapsskötselns område har med­

fört att sådant skogsbete som skall åsättas värde såsom särskild förmån

blivit alltmera sällsynt. Vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1952 upp­

gick värdet av skogsbetena till 3,2 milj. kr. och år 1957 till 1,2 milj. kr. An­

ledning till antagande att skogsbetena framdeles skulle komma att åter

erhålla något i taxeringssammanhang väsentligt värde, torde ej föreligga.

Anledning föreligger enligt kommittéförslaget ej att behålla skogsbete så­

som särskild förmån.

Frågan om värderingen av byggnader på skogen har särskilt vid

de senaste allmänna fastighetstaxeringarna varit föremål för mycket olika

bedömningar och ställningstaganden från skilda håll, heter det vidare i kom­

mittéförslaget. Från skogligt håll har ansetts att sådana byggnader ej borde

åsättas något värde. Denna inställning har ej delats av taxeringsmyndighe­

terna och skattedomstolarna. Till belysning av frågeställningen och bak­

grunden till de olika bedömningarna lämnas i förslaget en kort redogörel­

se för utvecklingen av reglerna för värderingen av skogsbrukets byggnader.

Liksom i den nu gällande regeln i punkt 2 av anvisningarna till 10 § IvL

skulle redan i de ursprungliga värderingsreglerna i kommunalskattelagen

år 1922 i jordbruksvärdet inräknas värdet av jordägaren tillhöriga drift-

byggnader för skogsbruket, dit byggnader för personalen, såsom förvaltar-

och inspektorsbyggnader och bostäder för skogvaktare och annan skogsper-

sonal, räknades. Vid 1932 års riksdag framställdes förslag om ändring av

reglerna om förmåner på skogsmarken till att i huvudsak innefatta de be­

stämmelser därom, som nu är intagna i punkt 4 av anvisningarna till 9 §

KL. Såsom särskild förmån på skogsmarken skulle förutom skogsbete räk­

nas främst möjlighet till jakt och de byggnader på skogen som ej inräknats

i tillämpade enhetsvärden. Vid värderingen av sådan förmån skulle upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr

754

år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

81

skattningen ske till det värde förmånen hade för den taxeringsenhet, varom

fråga var. I förarbetena till förslaget framfördes att förekomsten av bygg­

nader av något större omfattning måste anses medföra ett högre värde för

en skog än för en annan, där sådana byggnader saknades, och att det där­

för måste vara riktigt att vid taxeringen ta hänsyn till sådan byggnad. Kam­

marrätten förklarade att de föreslagna reglerna överensstämde med den

praxis, som tillämpats på kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning. 1932

års riksdag antog den föreslagna ändringen.

I de skogsvärderingsinstruktioner som fastställdes före varje allmän fas­

tighetstaxering och som föregick Skvl ingick regler om avdrag från skogens

rotvärde för allmänna kostnader. Avdraget medgavs bl. a. för kostnader för

byggnadsunderhåll. Avdraget för allmänna kostnader uppgick vid 1945 års

allmänna fastighetstaxering till SO % av skogskubikmeterpriset. I en av de

utredningar som föregick 1947 års skogstaxeringssakkunnigas förslag till ny

skogsvärderingsinstruktion behandlades bl. a. skogsbrukets kostnader. En­

ligt denna utredning skulle inom skogsbruket kunna urskiljas en särskild

byggnadsrörelse. De kostnader som uppkom för ägaren genom byggnader­

nas användning i skogsbruket ansågs skola kompenseras. Till byggnads-

kostnaderna skulle ej räknas såsom i 1945 års skogsvärderingsinstruktion

endast underhållskostnader utan även nybyggnadskostnader och exempel­

vis förluster genom för låg hyressättning för skogsbrukets personal. Kom­

pensationen ansågs böra ske genom en reduktion av skogsvärdet, vilken

skulle komma till stånd genom en anpassning av avdraget för allmänna

kostnader till byggnadskostnadernas storlek. Den utredning om byggnads-

kostnaderna, som låg till grund vid beräkningen av det allmänna kostnads­

avdragets storlek i 1949 års betänkande, hänförde sig till sådana kostna­

der för domänverkets byggnader under tiden 1936—1947. Enligt denna ut­

redning uppgick ifrågavarande kostnader till 13 % av skogens bruttovärde,

varav 5 % avsåg underhållskostnader. Det år 1945 medgivna avdraget för

allmänna kostnader uppgick till 30 %, varav 5 % belöpte på kostnader för

byggnadsunderhåll. För att kunna värdera byggnaderna på skogen efter ett

normalt allmänt saluvärde borde med utgångspunkt från dels det vid 1945

års fastighetstaxering gällande avdraget för allmänna kostnader om 30 %

och dels den av skogstaxeringssakkunniga företagna utredningen avdraget

för allmänna kostnader i den nya skogsvärderingsinstruktionen ha satts

till 38 % av skogskubikmeterpriset (— 1945 års avdrag om 30 % minskat

med det år 1945 beräknade avdraget för kostnader för byggnadsunderhåll

om 5 % men ökat med de av de sakkunniga framtagna byggnadskostnader-

na om 13 %). Viss försiktighet vid bestämmandet av storleken av avdraget

för allmänna kostnader borde emellertid iakttas med hänsyn till att även

skogar utan byggnader fick tillgodogöra sig ifrågavarande avdrag. I försla­

get år 1949 till ny skogsvärderingsinstruktion, vilket sedermera antogs, ha­

de de skogstaxeringssakkunniga stannat för ett avdrag för allmänna kost­

nader om 33 % av skogskubikmeterpriset. I överensstämmelse med de ut­

redda grunderna för avdragets storlek i vad det avsåg byggnadskostnader

ändrades lydelsen beträffande avdraget från att i 1945 års skogsvärde­

ringsinstruktion endast ha avsett »byggnadsunderhåll» till att i Skvl avse

»kostnader för fasta anläggningar».

Av de utredningar som redovisats i de skogstaxeringssakkunnigas förslag

år 1949 framgick, att kostnaderna för användningen av byggnaderna i skogs­

bruket ej helt kompenserats genom avdraget om 33 % för allmänna kostna­

der. Utvecklingen gick därefter mot allt högre kostnader för skogsbruket,

82

bl. a. högre kostnader för skogsbrukets byggnader. Till följd härav föreslog

de skogssakkunniga och rekommenderade landskamrerarna vid det Stock-

holmsmöte, som föregick 1957 års allmänna fastighetstaxering, att skogs­

brukets ifrågavarande byggnader ej skulle åsättas särskilt värde, vilket emel­

lertid kammarrätten gjorde i mål angående 1957 års allmänna fastighets­

taxering. Före 1965 års allmänna fastighetstaxering intog de skogssakkun­

niga samma ståndpunkt som de gjort före 1957 års taxering, men på grund

av kammarrättens nämnda praxis instämde landskamrerarmötet ej i de

skogssakkunnigas rekommendation. Kammarrätten åsatte även i målen an­

gående 1965 års taxering byggnaderna på skogen särskilda värden, därvid

emellertid i de flesta fall betydande nedsättningar gjordes av de överklagade

värdena.

Numera har enligt kommittéförslaget inträffat en nedgång av lönsamhe­

ten inom skogsnäringen. Ett av flera skäl härtill sägs vara de stora kost­

nadsökningarna under senare år. Den nuvarande byggnadskostnadsnivån

ligger mycket högre än de kostnader, med vilka de skogstaxeringssakkun-

niga kalkylerade vid utarbetande av förslag år 1949 beträffande storleken

av avdraget för allmänna kostnader. De omfattande strukturrationalise­

ringar som pågår inom skogen måste inom stora områden medföra att skogs­

driftens byggnadsrörelse ger ett negativt resultat. Om förmånsvärde skall

åsättas byggnaderna på skogen måste därför en ytterst försiktig värdering

göras av dessa byggnader.

I kommittéförslaget hävdas emellertid att ett för skogsbruksdrift behöv­

ligt byggnadsbestånd lika litet som ett sådant byggnadsbestånd för jord­

bruksdrift skall innebära ett särskilt förmånsvärde. Sådant förmånsvärde

bör åsättas endast då byggnadsbeståndet på skogen är av större omfattning

eller i övrigt har större kapacitet än vad som behövs för skogsbruksdrift.

Värdet av det behövliga byggnadsbeståndet föreslås hädanefter ingå i skogs­

värdet.

Med delvärdet skogsbruksvärde avses enligt kommittéförslaget således

värdet av skogsmark och växande skog med de byggnader och andra anlägg­

ningar som är behövliga för skogsbruksdrift. Vid bestämmandet av skogs­

bruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas ur totalvärdet och anges sär­

skilt.

Övervärde från bebyggelsesynpunkt

Värde som fastighet eller del därav har utöver jordbruksvärde och skogs-

värde på grund av att mark som hör till fastigheten kan tillgodogöras för

annat ändamål eller skogsbruk redovisas f. n. som delvärdet t o in t- o c h

industrivärde. I nämnda värde ingår även värde av brytbara fyn­

digheter, vattenfall, torvmosse o. d.

Regler om taxering av tomt- och industrivärde förekom första gången vid

1922 års taxering. I dessa ursprungliga regler angavs i allmänna ordalag att

sådant värde kunde finnas på jordbruksfastigheter, som var belägna i när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

83

heten av tätbebyggelse in. m. Vidare angavs att tomt- och industrivärde

skulle utföras med det belopp, som utgjorde skillnaden mellan å ena sidan

det åsatta totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruksvärdet. Dessa

regler gäller alltjämt. Vid en översyn av vissa värderingsregler före 1933

års allmänna fastighetstaxering anfördes att de allmänt hållna reglerna lett

till åsättande av alltför höga värden. För att klarlägga innebörden i begrep­

pet tomt- och industrivärde kompletterades år 1932 reglerna i KL rörande

detta värde. Vidare infördes bestämmelser om tomt- och industrivärde på

skogsmark. I förtydligande syfte intogs en anvisning, nu punkt 5 av anvis­

ningarna till 9 § KL, vilken alltjämt är den gällande vägledningen för åsät­

tande av tomt- och industrivärde. Detta värde avsåg enligt nämnda anvis­

ningspunkt liksom enligt de tidigare gällande reglerna såväl värde av bryt­

bara fyndigheter och vattenfall som bebyggelsevärde. Det värde som man

önskade ta fram genom den kalkyl som förordas i anvisningspunkten skulle

motsvara den förståndige köparens pris. Målsättningen för metoden var så­

lunda att nå fram till ett »allmänt saluvärde» för marken.

Vid det s. k. Stockholmsmötet, som avhölls före 1965 års allmänna fas­

tighetstaxering, togs upp frågan om svårigheterna att åsätta tomt- och in­

dustrivärde. Riksskattenämnden meddelade därefter en särskild rekommen­

dation som senare togs in i de olika fastighetsprövningsnämndernas anvis­

ningar och som har följande lydelse.

»Enligt riksskattenämndens mening bör tomt- och industrivärde åsättas

i bl. a. följande fall:

a) när bebyggelseplan finnes upprättad men exploateringen ännu icke

har genomförts,

b) när arbete med upprättande av bebyggelseplan pågår,

c) när åtskilliga tomter är utarrenderade,

d) när fastigheten är förvärvad i uppenbart syfte att inom överskådlig

tid nyttjas för tomtexploatering och

e) när fastigheten ligger inkilad mellan fastigheter, som redan helt eller

delvis tagits i anspråk för bebyggelse och det uppenbarligen icke föreligger

något hinder mot att fastigheten ifråga nyttjas på samma sätt.

I övrigt bör åsättandet av tomt- och industrivärden ansluta till förekom­

mande översiktsplaner. Tomtvärde bör sålunda icke åsättas i strid mot gäl­

lande översiktsplan.

Såsom norm för värdesättningen kan — om omständigheterna icke till

annat föranleda —- lämpligen gälla att tomt- och industrivärdet, när exploa­

teringen kan förväntas påbörjad inom fem år, upptages till 50 % av tomt-

råmarksvärdet i trakten, minskat med värdet av marken vid användning

för jord- éller skogsbruk. Om exploatering kan väntas påbörjad först se­

nare, bör åsättas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat värde, dock,

i allmänhet ej lägre än 25 % av tomtråmarksvärdet i trakten, minskat med

värdet av marken vid användning för jord- eller skogsbruk.»

En av kommittéerna företagen enkät har visat att riksskattenämndens

rekommendation i allmänhet varit till god hjälp vid taxeringsarbetet men

att svårigheter alltjämt kvarstår vid åsättande av värdet. En förhållandevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

84

restriktiv tolkning av förenämnda rekommendation har bl. a. lett till att

vissa nämnder, som funnit ett övervärde föreligga men som ej ansett detta

kunna hänföras till tomt- och industrivärde, lagt övervärdet på exempelvis

åkerns värde eller på övrig marks värde. Enligt kommittéförslaget är ett

sådant förfarande felaktigt. Denna mening synes motsvara kammarrättens

praxis i denna fråga.

I kommittéförslaget framhålls att ett övervärde från bebyggelsesynpunkt

bör taxeras då antingen en del av en fastighet eller en hel fastighet har ett

värde utöver jordbruks- och skogsbruksvärd ena med hänsyn till en möjlig

exploatering för bebyggelseändamål. Sådant värde bör i princip beaktas så

snart de framtida bebyggelsemöjligheterna är så påtagliga att de skulle

verka höjande på köpeskillingen vid en eventuell försäljning. Det ligger

emellertid i sakens natur, heter det i förslaget, att bestämmandet av ett

marknadsvärde, i de fall exploateringen ligger långt i framtiden och inte har

stöd i upprättade planer, måste bli osäkert. För att ett övervärde från be­

byggelsesynpunkt skall åsättas bör, med hänsyn till den försiktighet som

skall prägla värdesättningen, krävas att möjligheterna till exploatering är

relativt väl dokumenterade i form av konkreta planer eller genom en klart

utbildad prisnivå.

Som förut berörts inryms i det nämnda delvärdet tomt- och industrivärde

även värde av brytbar fyndighet, vattenfall, torvmosse o. d. Enligt kom­

mittéförslaget bör sådana naturtillgångar på en fastighet i fortsättningen

hänföras till delvärdet värde på särskilda tillgångar. Det delvärde som det

är fråga om i detta avsnitt sägs böra avse endast övervärde från bebyggelse­

synpunkt.

Det föreslås vidare att den nuvarande beteckningen tomt- och industri­

värde byts ut mot beteckningen övervärde från bebyggelsesynpunkt. Enligt

kommittéförslaget har man övervägt även beteckningen »övervärde från ex-

ploateringssynpunkt» men stannat för den nyssnämnda formuleringen för

att betona att värdet hänför sig till framtida möjligheter att utnyttja fastig­

heten för bebyggelseändamål.

Kommittéförslaget innebär i de delar som nu behandlats ändring av dels

10 § liksom punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 9 § samt punkterna 2,

3 och 4 av anvisningarna till 10 § KL, dels avdelning A, avdelning B punk­

terna 1, 5 och 10 samt avdelningarna F och G SkvI.

Med hänsyn till den förordade uppdelningen på nya delvärden har i kom­

mittéförslaget tagits upp även en anpassning av innehållet i punkt 2 a av an­

visningarna till 22 § KL i syfte att bibehålla effekten i inkomstskattehän­

seende av nuvarande regler om värdeminskningsunderlag för jordbrukets

byggnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

85

Remissyttrandena

Förslaget om nya del värden vid taxering av jordbruksfastighet

har mottagits positivt av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks oförändrat

eller lämnas uttryckligen utan erinran av bl. a. riksskattenämnden, skogs­

styrelsen, slcogshögskolan, lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands

län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Dessa instanser anför i

huvudsak såsom skäl för sitt ställningstagande att den föreslagna uppdel­

ningen är mer konsekvent än den gällande och att den kommer att under­

lätta värderingsarbetet och bidra till minskning av felaktigheter vid taxe­

ringen.

Förslaget beträffande delvärdena har därutöver i princip godtagits av

samtliga remissmyndigheter, som yttrat sig i frågan. Länsstyrelsen i Älvs-

borgs län föreslår emellertid att bostadsbyggnader på jordbruksfastighet

värderas särskilt och att i värdet av åker med byggnader för jordbruksdrif­

ten endast inräknas värdet av de ekonomibyggnader som används i jord­

bruksdriften. Den föreslagna definitionen på jordbruksvärde borde

därför ändras och ytterligare ett delvärde, värde av bostadsbyggnad, till­

komma.

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig särskilt i frågan om den före­

slagna sammanslagningen av skogsvärdet och skogsmarksvärdet till ett

skogsbruksvärd e, har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin­

ran. Bland dessa remissinstanser är kammarrätten, domänstyrelsen, läns­

styrelserna i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Älvsborgs och Värm­

lands län samt lantbrukets skattedelegation. Vidare föreligger tillstyrkande

till förslaget från samtliga tio slcogsvårdsstyrelser som yttrat sig, nämligen

skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Gö­

teborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och

Västerbottens län.

Det föreslagna delvärdet övrig marks värde behandlas av flera

remissmyndigheter. Lantmäteristyrelsen anför att den föreslagna uppdel­

ningen är klarare och ändamålsenligare än den nu gällande. Med de defi­

nitioner som föreslagits för de olika delvärdena torde enligt styrelsens

mening övrig marks värde komma att bli en så obetydlig post att det kan

ifrågasättas om den behövs. En arealredovisning av marken i fråga borde

enligt styrelsen vara tillfyllest. Lantmäteristyrelsens uppfattning att övrig

marks värde inte behöver redovisas som särskilt delvärde delas av bl. a.

länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Västmanlands och Kopparbergs

län. Som ytterligare skäl för sin ståndpunkt anför länsstyrelsen i Söder­

manlands län att det inte är ovanligt att värdet av övrig mark uppgår till

endast några tiotal kronor. Då enligt It § KL delvärdena skall utföras i

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 15k år 1968

fulla hundratal kronor, kan detta under nu angivna förutsättning föra med

sig att delvärdet för övrig mark försvinner. Länsstyrelsen i Hallands län

uttalar sig kritiskt beträffande beteckningen »övrig marks värde» och an­

ser att begreppet »övrig mark» används i lagtextförslaget utan att där på

något sätt framgår i förhållande till vilken mark den är »övrig». Rubriken

kunde enligt länsstyrelsens uppfattning bytas ut mot »Värde på icke pro­

duktiv mark och vattenområden».

En positiv inställning till förslaget att övrig marks värde skall upptas som

delvärde redovisas särskilt av bl. a. kammarrätten, länsstyrelserna i Göte­

borgs och Bohus och Värmlands län samt lantbrukets skattedelegation.

Det föreslagna delvärdet värde på särskilda tillgångar har

behandlats särskilt av bl. a. lantbruksstyrelsen, som tillstyrker förslaget.

Styrelsen finner att ett särskilt delvärde för särskilda tillgångar från såväl

värderings- som redovisningssynpunkt innebär en viss förbättring i de fall

värdena är mera betydande. Även kammarrätten tillstyrker förslaget och

framhåller att betydande förbättringar kan vinnas om de värden som tidi­

gare tagits upp som särskilda förmåner och naturtillgångar urskiljs ur jord­

bruksvärdet och tas upp som särskilt delvärde under benämningen värde på

särskilda tillgångar. Kammarrätten har heller ingenting att erinra mot att

till detta delvärde hänförs de tidigare under tomt- och industrivärde redovi­

sade värdena av brytbar fyndighet, vattenfall, torvmosse o. d. Länsstyrel­

sen i Älvsborgs län anser såsom tidigare redovisats att bostadsbyggnaderna

i jordbruket skall tas upp som ett särskilt delvärde. Viss ändring bör där­

för enligt länsstyrelsens mening ske av definitionen värde på särskilda till­

gångar.

Lantbrukets skattedelegation anser att taxeringen av överbyggnad bör

utgå och framhåller att överbyggnad i egentlig bemärkelse är från drifts­

ekonomisk synpunkt negativ och bör föranleda att allmänna saluvärdet av

fastigheten påverkas i samma riktning.

Förslaget att ersätta det gällande delvärdet tomt- och industrivärdet med

ett delvärde betecknat övervärde från bebyggelsesynpunkt

har tagits upp av bl. a. riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen

i Malmöhus län och Mälarprovinsernas hypoteksförening. Lantbruksstyrel­

sen anser att det föreslagna delvärdet övervärde från bebyggelsesynpnnkt

är lika med nuvarande tomt- och industrivärde med undantag för värdet av

brytbar fyndighet, vattenfall, torvmosse, e. d., vilka avses ingå i värdet på

särskilda tillgångar. I kommittéförslaget har man, anför styrelsen, inte gått

närmare in på frågan om en mer utvecklad metod för värdering. Man har

i stort sett endast förordat en mindre restriktiv tolkning av riksskattenämn­

dens rekommendation till 1965 års allmänna fastighetstaxering. Eftersom

styrelsen anser att riksskattenämnden även i fortsättningen genom rekom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

87

mendationer och uttalanden bör verka metodutvecklande, bör enligt styrel­

sens mening förslaget och motiveringarna på denna punkt godtas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar bl. a. att de starka stegringar i

köpeskillingsstatistiken som kommer att bli en följd av den livliga fastig-

hetsomsättningen under år 1967 i samband med övergången till den nya

realisationsvinstbeskattningen på många håll felaktigt kommer att tas till

intäkt för att även osålda grannfastigheter till de försålda bör få ett tilläggs­

värde av den nya typen. I förslaget har man enligt länsstyrelsens mening

i viss mån beaktat denna fara genom att lämna en allmän rekommendation

om att exploateringsplanerna måste vara relativt väl dokumenterade i form

av konkreta planer eller genom en klart utbildad prisnivå. Länsstyrelsen

förordar att denna förutsättning inskrivs i punkt 4 b av anvisningarna till

10 § KL.

Mälarprovinsernas hypoteksförening finner att den föreslagna allmänna

rekommendationen är alltför vag för att ge godtagbar ledning vid jordbruks-

taxeringen. Man bör därför enligt föreningens uppfattning avstå från regler,

som är ägnade att föregripa en värdestegring på mark som ändå tills vidare

kan väntas bibehållas för jordbruksdrift.

Riksskattenämnden anser att ett sådant övervärde från bebyggelsesyn­

punkt som bör beaktas vid taxeringen kan föreligga även i fall då exploate-

ringsmöjligheterna inte är dokumenterade i form av konkreta planer eller

genom en klart utbildad prisnivå, t. ex. då mark på en fastighet i ett ej obe­

tydligt antal fall arrenderas ut för sommarstugebebyggelse.

Flera remissinstanser har framfört kritik mot den föreslagna beteckning­

en på delvärdet, övervärde från bebyggelsesynpunkt. Kammarrätten finner

den föreslagna benämningen kunna misstolkas. Länsstyrelsen i Jämtlands

län ifrågasätter om ett begrepp som »övervärde från bebyggelsesynpunkt»

bör införas om man låter »annan fastighet» få benämningen »bebyggelsefas­

tighet». Andra beteckningar än den föreslagna förordas av ett antal länssty­

relser. Bl. a. föreslår länsstyrelsen i Södermanlands län »särskilt bebyggel­

sevärde», länsstyrelsen i Kalmar län »tomtövervärde», länsstyrelsen i Ble­

kinge län »exploateringsvärde» och länsstyrelsen i Hallands län »tomtvär­

de» eller »särskilt tomtvärde».

Förslaget om införande av ytterligare ett summariskt för­

farande för uppskattning av skogsvärdet på fastigheter med ringa skogs-

marksareäl har rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. Förslaget

tillstyrks oförändrat eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser

som yttrat sig i frågan, bl. a. riksskattenämnden, domänstyrelsen, slcogshög-

skolan, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Örebro län, lantbrukets

skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Vidare till­

styrks förslaget oförändrat av slcogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län.

88

Riksskattenämnden anför, att det nya förfarandet kommer att medföra

en väsentlig förenkling av taxeringsarbetet. Med hänsyn till att förfarandet

är avsett att tillämpas endast beträffande fastigheter med skogsmark under­

stigande 25 hektar kan förfarandet knappast föranleda felbedömningar av

någon egentlig ekonomisk betydelse. Nämnden framhåller att även den

mera fullständiga värderingsmetoden inrymmer inte obetydliga felkällor.

Lantbrukets skattedelegation anför, att det föreslagna förfarandet enligt

delegationens mening är praktiskt och bör ge ett resultat, som är tillfreds­

ställande från skattesynpunkt. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

anser att förslaget är välmotiverat från arbetsbesparande synpunkt.

Skogsvårdsstgrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget och understry­

ker att Skvl:s detaljerade regler, tillämpade på ifrågavarande småfastighe-

ter, medför ett ej ringa merarbete utan att värderingens riktighet vinner

något därpå. Skogsvårdsstgrelsen i Kopparbergs län anför bl. a., att den fö­

reslagna metoden skulle innebära förenkling av hjälpblanketten för fastig-

hetstaxeringsnämndernas beräkning av skogsvärdet samt en förenklad hjälp-

tabell i skogstaxeringsanvisningarna samtidigt som rättvisekraven synes bli

vederbörligen beaktade.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att den föreslagna bestämmelsen i

Skvl angående det föreslagna förfarandet bör omformuleras och förtydligas.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför att om de faktorer som läggs till grund

för beräkning av skogsvärdet på en fastighet bestäms enligt den föreslagna

förenklade metoden, möjligheterna minskas att använda siffrorna — t. ex.

siffran för virkesförrådets storlek — vid beräkning av avdrag för värde­

minskning på skog. Länsstyrelsen i Östergötlands län förutsätter att siff­

rorna för virkesförråd och grovskogsprocent enligt den nya metoden liksom

enligt de äldre metoderna skall anges i fastighetslängden.

Endast länsstyrelsen i Gotlands län och skogsvårdsstgrelsen i Kronobergs

lån redovisar en negativ inställning till förslaget. Länsstyrelsen i Gotlands

län anför bl. a. att det är tveksamt om det föreslagna förfarandet är lämp­

ligt, framför allt av den anledningen att — om virkesförrådet och grov-

skogsprocenten skall bestämmas efter så grova linjer som förslaget innebär

— taxeringsvärdet på skogen kan komma att avvika tämligen mycket från

det värde som skulle ha uppnåtts med en mera förfinad metod. Skogsvårds-

styrelsen i Kronobergs län anser att det föreslagna systemet för framräk-

ning av de skogliga värdena snarare kommer att försvåra än att underlätta

fastighetstaxeringsnämndernas arbete.

Samtliga övriga remissinstanser, som yttrat sig om det föreslagna förenk­

lade uppskattningsförfarandet och som i princip är positivt inställda till för­

slaget föreslår emellertid att det förenklade förfarandet inte skall tillämpas

endast på sådana fastigheter som har en skogsmarksareal under 25 hektar.

Förslag till andra grunder för att bestämma på vilka fastigheter förfarandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1968

89

skall kunna tillämpas — i huvudsak innebärande en utvidgning av använd­

ningsområdet för metoden utöver vad som föreslagits — lämnas av kam­

marrätten, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länssty­

relserna i Södermanlands, Blekinge och Jämtlands län, tekniska högskolan,

Samfundet för fastighetsvärdering, Skogsindustriernas samarbetsutskott

samt skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län.

Sålunda anser tekniska högskolan och Samfundet för fastighetsvärde­

ring den föreslagna förenklade metoden välmotiverad och ifrågasätter om

inte användningen av metoden bör utsträckas till att omfatta även något

större fastigheter än vad som föreslagits. Länsstyrelsen i Blekinge län an­

för att av länets taxeringsenheter med skogsmarksareal 62 % utgörs av

taxeringsenheter med en skogsmarksareal under 25 hektar. Länsstyrelsen

anser att förslaget innebär en betydlig förenkling av uppskattningen av

skogsvärdet för ett mycket stort antal fastigheter i länet men ifrågasätter

om man inte skulle kunna utvidga den förenklade skogsvärderingsmetoden

till att avse fastigheter med en skogsmarksareal understigande förslagsvis

50 hektar. I Blekinge län motsvarar, uppger länsstyrelsen, antalet taxerings­

enheter med skogsmarksareal understigande 50 hektar 83 % av hela antalet

taxeringsenheter med skogsmark i länet.

Skogsstyrelsen förordar att den föreslagna arealgränsen om 25 hektar er­

sätts av en produktionsgräns. Styrelsen anför att det summariska förfaran­

det bör inriktas på fastigheter med låga totala skogsbruksvärden. En areal-

gräns är enligt styrelsens mening från den synpunkten mindre lycklig, då

värdena per hektar varierar så utomordentligt starkt mellan olika lands­

ändar. Det genomsnittliga skogsvärdet per hektar i stora delar av sydligaste

Sverige är mer än tio gånger så stort som i inre Norrland. Egentligen borde,

anser styrelsen, gränsen sättas till ett visst bedömt ungefärligt skogsvärde,

men därigenom skulle man måhända behöva alltför mycket föregripa själva

taxeringsförfarandet. Eftersom man under alla förhållanden skall åsätta

skogsmarken en godhetsgrad och dessa grader i taxeringsanvisningarna

finns »översatta» till bedömd produktion i skogskubikmeter per hektar och

år skulle man enligt styrelsens uppfattning kunna ersätta arealgränsen med

en gräns byggd på fastighetens bedömda produktionsförmåga i skogskubik­

meter per år. Om 25 hektar anses vara en lämplig gräns för medelförhållan­

den, så skulle en produktionsgräns lämpligen sättas vid ca 100 skogskubik­

meter per år, men även en något högre gräns vore tänkbar. Meningen är ju

inte, anser styrelsen, att det summariska förfarandet automatiskt skall sät­

tas in vid en fix gräns utan att det må utnyttjas under vissa förutsättningar

och därför bör en bedömd produktion kunna godtas som gräns. Länsstyrel­

sen i Södermanlands län ifrågasätter om samma arealgräns bör tillämpas i

hela landet eftersom skogsmarkernas och skogens beskaffenhet varierar

mycket i landets olika delar och anser att den största förenklingen troligen

skulle nås om differentierade arealgränser fastställdes för olika delar av lan­

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1968

det. Skogsindustriernas samarbetsutskott anför att en summarisk uppskatt­

ning av skogsvärdet på fastigheter under 25 hektar efter linjerna i förslaget

synes innebära avsevärda administrativa lättnader utan att rättvisekraven

åsidosätts. Med hänsyn till skogens skiftande produktionsförmåga i olika

delar av riket ifrågasätts dock om inte det förenklade förfarandet hellre

borde knytas till areal som varierar med den genomsnittliga avkastningen

enligt bestämmelser i lokala anvisningar. Den föreslagna schabloniseringen

beträffande virkesförrådets dimensionssammansättning borde enligt sam-

arbetsutskottets mening kunna få väljas även för fastigheter med uppskatt-

ningshandling e. d.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att om den föreslagna arealgränsen 25

hektar är riktig för södra och mellersta Sverige, en väsentligt högre gräns

torde utan risk kunna tillämpas i norra Sverige. Lantbruksstyrelsen ifråga­

sätter om inte arealgränsen, 25 hektar, får så olika ekonomisk innebörd i

södra Sveriges högproduktiva och värdefulla skogsmarker och i det norr­

ländska inlandets svaga och föga värdefulla skogsmarker att en enkel geo­

grafisk uppdelning vore motiverad. Tre områden — norra, mellersta och

södra Sverige — anknutna till gränserna för de redan vedertagna s. k. till­

växtområdena synes enligt styrelsens mening motiverade med förslagsvis

arealgränserna 50 hektar, 30 hektar och 20 hektar.

Kammarrätten framhåller att vinsten från förenklingssynpunkt genom ett

summariskt uppskattningsförfarande är uppenbar. Med hänsyn till att vär­

det av skogsmark och växande skog kan skifta betydligt i olika delar av lan­

det vill kammarrätten dock ifrågasätta huruvida det inte lämpligen bör

uppdras åt länsstyrelserna att var för sig bedöma den övre arealgränsen.

Förslaget att bestämmelserna om reduktion av skogsmarksvärdet på

grund av onormal förekomst av 1c a 1 in ark på skogsmarken skall upphöra

att gälla har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstan­

ser, som yttrat sig i frågan, bl. a. kammarrätten, domänstyrelsen, skogssty­

relsen, skogshögskolan, länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län samt

skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kop­

parbergs och Jämtlands län. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför

att dessa reduktioner påverkar det totala skogsbruksvärdet i obetydlig mån

och att reglerna för sådan reduktion är svårhanterliga och endast sällan

kommer till användning.

Även förslaget att skogsbete inte längre skall taxeras har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i

frågan, nämligen kammarrätten, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogshög­

skolan, länsstyrelserna i Älvsborgs, Södermanlands och Örebro län samt

skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus,

Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län. Skogsstyrelsen anför att be­

stämmelserna om skogsbete på grund av utvecklingen numera saknar prak­

tisk betydelse.

Förslaget att skogsvärdet skall innefatta värdet av det

byggnadsbestånd som behövs för skogsbruksdriften

har behandlats av ett flertal remissinstanser och har i huvudsak uppta­

gits positivt. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av domänsty­

relsen, skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Älvsborgs län, skogsvårdsstyrelsema

i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Värmlands

och Kopparbergs län, lantbrukets skattedelegation och Sveriges skogsägare-

föreningars riksförbund.

Skogsstyrelsen instämmer i kommitténs uppfattning att värdet av bygg­

nadsbestånd behövligt för skogsdriften bör ingå i skogsbruksvärdet och att

särskilt förmånsvärde för byggnader bör åsättas endast om byggnadsbe­

ståndet på skogen är av större omfattning eller i övrigt har större kapacitet

än vad som behövs för skogsbruksdrift. Genom denna precisering uppnås

överensstämmelse med reglerna för jordbruksvärderingen. Styrelsen anser

dessutom att försiktighet i dagens läge bör iakttas vid åsättande av särskilt

värde på grund av svårigheterna att hyra ut överblivna bostäder.

Lantbrukets skattedelegation understryker lämpligheten i förslaget att

värdet av det behövliga byggnadsbeståndet för skogsbruksdrift skall ingå

i skogsvärdet och ansluter sig till de framförda synpunkterna.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser förslaget vara fullt be­

fogat. En fastighetsägare, som tvingas hålla byggnader på skogen, skall en­

ligt förbundets mening inte beskattas särskilt härför. Om detta påverkar

avdraget för allmänna kostnader, där kostnaden för byggnader beräknas

ingå, synes det enligt förbundets uppfattning vara lämpligt att den före­

slagna utredningen om allmänna kostnader tar upp detta problem till be­

handling.

Riksskattenämnden anför att det på huvuddelen av landets skogar inte lär

finnas några byggnader. I den mån byggnader förekommer på skogen torde

de enligt nämndens uppfattning redovisas som annan fastighet. Enligt riks­

skattenämndens mening talar övervägande skäl för att värdet av byggnader

på skogen i förekommande fall redovisas särskilt såsom värde på särskilda

tillgångar. Frågan om taxeringen av skogsbrukets byggnader är emellertid

en komplicerad fråga, som bör anstå till den fortsatta översyn som förut-

sälts skall ske före 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Kammarrätten anför att anledningen till att kammarrätten vid 1957 och

1965 års allmänna fastighetstaxeringar inte kunnat godta skogssakkunni-

gas rekommendationer beträffande byggnader pa skogen har främst varit

att kammarrätten funnit rekommendationerna strida mot gällande bestäm­

melser i punkt 4 av anvisningarna till 9 § KL och punkt 2 av anvisning­

arna till 10 § samma lag av innebörd att byggnader på skogen skall åsättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

91

92

särskilt förmånsvärde. Avd. A i Skvl hänvisar till dessa lagrum. Ändras

bestämmelserna i KL och Skvl på det sätt angetts i förslaget sägs för kam­

marrättens del bortfalla de fomella hinder som förelegat för ett godtagande

av skogssakkunnigas rekommendationer. Kammarrätten vill emellertid

framhålla att syftet med de angivna bestämmelserna i KL synes ha varit att

man velat ha en markering av skillnaden i värde mellan å ena sidan skogs-

fastigheter med byggnader och å andra sidan skogsfastigheter utan byggna­

der men i behov av byggnader. Denna markering har man hittills fått genom

att åsätta skogsfastighet med byggnader på skogen särskilt förmånsvärde.

Materiellt synes alltså frågan om förslaget bör genomföras vara beroende av

om det är berättigat eller inte att göra skillnad vid fastighetstaxeringen mel­

lan skogsfastigheter med byggnader och sådana fastigheter utan byggnader.

Numera finns byggnader endast på ett mindre antal av landets skogar. En­

ligt kammarrättens mening bör därför en översyn av Skvl och KL ske i vad

avser bestämmelserna om taxering av byggnader på skog. Därvid bör frågan

vid inkomsttaxeringen om värdeminskning av byggnader på skog beaktas och

i enlighet därmed bör bestämmelserna utformas så, att byggnader på skog

redovisas som särskild förmån eller övervärde.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att centrala vägledande normer

bör utarbetas för bedömning av olika skogsägarkategoriers behov av bygg­

nader på skogen i skilda delar av landet för att man därigenom skall få fram

så rättvisa förmånsvärden som möjligt i fråga om byggnader på skogen.

Även länsstyrelsen i Örebro län förordar en begränsning genom närmare

precisering av vilka byggnader som skall anses ingå i skogsvärdet. Länssty­

relsen föreslår att i anvisningarna till 9 § KL föreskrivs att som för skogs-

bruksdriften behövligt byggnadsbestånd skall förstås »enkom byggnader av­

sedda för skogsbrukets behov såsom bostäder för skogvaktare och skogsar­

betare eller annan med dem jämställd skogspersonal, s. k. skogsstationer,

serviceanläggningar för skogsbruket m. m„ vilka på grund av sin belägenhet

måste antagas inte kunna i huvudsak förräntas genom uthyrning i den all­

männa hyresmarknaden». Därjämte bör enligt länsstyrelsens mening i anvis­

ningarna till samma paragraf föreskrivas att byggnaderna skall vara be­

lägna på den skogsmark varom fråga är.

Länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län avstyrker förslaget. Läns­

styrelsen i Stockholms län anser att byggnader på skogen kan representera

rätt stora värden och att det inte är rimligt att en fastighet med sådana

byggnader åsätts samma värde som en fastighet som saknar sådana bygg­

nader men som i övrigt är helt jämförbar med den första fasfigheten. Läns­

styrelsen i Hallands län anser bl. a. att innebörden av förslaget är att vär­

det av de byggnader — bostäder för skogsförvaltare, skogvaktare eller an­

nan skogspersonal samt skogsarbetare — som enligt länsstyrelsens me­

ning tidigare inräknats i en fastighets enhetsvärde nu ej längre skall inräk­

nas i detta värde utan i skogsvärdet, och att hänsyn till dessa byggnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

93

därför skall anses ha tagits i SkvI. Enligt länsstyrelsens mening avser denna

dock endast värdering av enbart skog och skogsmark utan byggnader om

man bortser från skogskojor. I de föreslagna ändringarna av SkvI bär om­

läggningen av byggnadsvärderingen inte berörts. Häri ligger enligt läns­

styrelsens mening ett frö till ojämn taxering. Om ett skogsbolag som inne­

bar en större skogsfastighet, uppför ett antal i och för sig väl behövliga

och ganska dyrbara bostäder för skogspersonal på denna kan värdet

av dessa byggnader — oavsett om de är belägna på inägojord eller i sko­

gen — enligt länsstyrelsens mening inte påverka taxeringsvärdet. Vid taxe­

ringen av inägojorden kan någon hänsyn till dem inte tas och inte hel­

ler vid beräkningen av skogsvärdet. Inte heller kan byggnaderna åsättas

värde som särskilda tillgångar, då de är behövliga för skogsbruksdriften.

Hade bolaget i stället valt att — som ibland sker — köpa tomter och bygga

i ett närbeläget samhälle, så hade dessa fastigheter åsatts taxeringsvärden

som annan fastighet. Länsstyrelsen framhåller att det — om den nuvarande

metoden för taxering av inkomst av skogsbruk skall bibehållas — är av

största vikt att skogsvärdet enbart avser värdet på växande skog. En om­

arbetning av SkvI i avsikt att möjliggöra en höjning av skogsvärdet då sär­

skilt värdefulla byggnader eller anläggningar förekommer är därför enligt

länsstyrelsens mening knappast möjlig, om man inte skall tvinga fastighets-

taxeringsnämnderna att särskilt ange den del av skogsvärdet som belöper

på byggnader och anläggningar. Länsstyrelsen anser vidare att uttrycket

»äro behövliga» för skogsbruksdrift — samma uttryck återkommer då det

gäller jordbruksvärdet — synes för snävt. Framför allt i fråga om jord­

bruket gäller ju att det kan bedrivas på många olika sätt. Byggnader som

med en driftsinriktning är nödvändiga blir vid en annan utan gagn. Ut­

trycket borde, menar länsstyrelsen, kunna ersättas med »äro avsedda».

Den föreslagna utformningen av reglerna för värdemins k ning s-

avdrag i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § KL har kritiserats av bl. a.

länsstyrelsen i Hallands län, Sveriges allmänna hypoteksbank, lantbrukets

skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Lantbrukets skattedelegation och Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund påpekar att den ändringen i vart fall bör vidtas att skogsbruksvärdet

upp till 25 000 kr. utgör underlag för värdeminskning i stället för skogs­

marksvärdet upp till 25 000 kr., eftersom värdet av skogens byggnader enligt

förslaget skall ligga i skogsvärdet och inte i skogsmarksvärdet.

Länsstyrelsen i Hallands län anför bl. a. att man vid tillkomsten år 1951

av den nu gällande bestämmelsen som motiv för att i det schablonmässigt

beräknade avdragsunderlaget inräkna upp till 25 000 kr. av skogsmarksvär­

det angett att detta belopp kunde anses motsvara byggnadsvärde. Denna

motivering var enligt länsstyrelsens mening felaktig, men regeln kunde möj­

ligen försvaras eftersom det var fråga om en schablonregel. Enligt läns­

styrelsen är situationen nu en annan. Skogsmarksvärdet skall alltjämt vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

94

ett rent markvärde, men det har föreslagits att värdet av byggnader för

skogsbruket skall ingå i skogsvärdet. Under sådana omständigheter finns

det ännu mindre skäl än tidigare att vid bestämmande av avskrivnings­

underlaget ta med skogsmarksvärdet, i all synnerhet som den föreslagna

regeln skulle vålla visst merarbete vid taxeringen. Inte heller i »övrig marks

värde» kan ingå värdet av några byggnader. Anledning saknas således ock­

så att medta detta värde i avskrivningsunderlaget. Länsstyrelsen anser att

regeln — under förutsättning att värdet på byggnader för skogsbruk och

naturen av de särskilda tillgångarna anges i fastighetslängden — i stäl­

let skulle kunna formuleras på följande sätt: »Kan------------såsom byggna­

dernas värde anses två tredjedelar av under beskattningsåret gällande jord­

bruksvärde ökat med vad som av skogsvärdet och värdet på särskilda till­

gångar kan anses belöpa på byggnader.»

Departementsch ef en

Kommittéförslaget innehåller beträffande taxering av jordbruksfastig­

heter åtskilliga synpunkter och rekommendationer som jag redan behand­

lat i avsnittet Allmänna synpunkter in. in. De frågor som jag tar upp i före­

varande avsnitt avser ändringar i KL och SkvI.

För att få en bättre värdering och redovisning föreslås beträffande jord­

bruksfastighet en uppdelning av de nuvarande tre de 1 vär-

dena jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde på fem

delvärden, nämligen jordbruksvärde, skogsbruksvärde, övrig marks värde,

värde på särskilda tillgångar samt övervärde från bebyggelsesynpunkt.

Den nya delvärdeuppdelningen har på det hela taget mötts med gillande

av remissinstanserna. Några har emellertid ansett att posten »övrig marks

värde» kommer att bli så förhållandevis obetydlig att behovet av detta sär­

skilda delvärde kan ifrågasättas. Jag har tidigare nämnt att värdet var 73

milj. kr. vid 1965 års fastighetstaxering. Det bör dock framhållas att, så­

som redovisats i kommittéförslaget, i värdet kan ingå faktorer som inte

bort räknas till detta delvärde. Med hänsyn till att delvärdena enligt 11 §

första stycket KL skall utföras i fulla hundratal kronor kommer naturligt

nog det föreslagna delvärdet för övrig mark att sakna betydelse för många

fastigheter. Jag delar emellertid synpunkten att redovisning som ett sär­

skilt delvärde av övrig marks värde kan leda till förbättringar i värderings-

tekniskt och redovisningstekniskt hänseende. Därför biträder jag i princip

kommittéförslaget i detta avseende.

Några remissinstanser har anfört kritik mot de nya delvärdenas

benämningar. Kritiken har riktats mot benämningarna »övrig marks

värde» och »övervärde från bebyggelsesynpunkt».

Mot uttrycket övrig marks värde riktas invändningar av samma slag som

kan anföras mot benämningen annan fastighet, dvs. det framgår inte klart

Kungl. Maj. ts proposition nr 15i år 1968

95

i förhållande till vilken mark marken är »övrig». Jag har förståelse för denna

uppfattning. Beteckningen »övrig mark» torde emellertid vara inarbetad

bl. a. inom lantmäteriväsendet och på jordbruksstatistikens område. Jag an­

ser således att beteckningen kan vara »värde av övrig mark».

Benämningen övervärde från bebyggelsesynpunkt har kritiserats bl. a.

mot bakgrunden av kommittéernas förslag att ersätta uttrycket annan fas­

tighet med uttrycket bebyggelsefastighet. Redan kommittéerna själva har

hyst betänkligheter mot benämningen övervärde från bebyggelsesynpunkt

och övervägt beteckningen övervärde från exploateringssynpunkt. Båda be­

nämningarna är tunga och alltför tekniska enligt min mening. Jag finner

beteckningen »exploateringsvärde» lämpligare.

Det nya delvärdet j ordbruksvärde omfattar enligt kommittéför­

slaget värdet av annan produktiv mark än skogsmark med de byggnader och

andra anläggningar som är behövliga för jordbruksdrift. Bortsett från de

konsekvensändringar i bl. a. punkt 2 av anvisningarna till 10 § KL som för­

anleds av förslaget om nya delvärden innebär kommittéförslaget även en

viss modernisering av den nuvarande lydelsen av nämnda anvisningspunkt.

Några sakliga ändringar i övrigt beträffande jordbruksvärdet är inte avsedda

med den nya lydelse av anvisningspunkten som föreslagits.

Mot avfattningen i kommittéförslaget av de författningsbestämmelser

som avser att reglera det nya del värdet jordbruksvärde har inga erinring­

ar gjorts vid remissbehandlingen. Även jag kan godta den föreslagna ut­

formningen av reglerna i princip.

I direktiven för utredningen angavs beträffande jordbruksfastigheterna

bl. a. att utredningsarbetet skulle avse att utröna om behov föreligger av

en mer utvecklad metod för värdering av exploateringsvärde än

som tillämpas f. n. Kommittéförslaget innehåller i detta hänseende ett på­

pekande att visst övervärde som kunnat hänföras till exploateringsvärdet i

stället hänförts till värdet på åker eller övrig marks värde. Vidare innehåller

förslaget en rekommendation av innebörd att exploateringsvärde bör beaktas

så snart de framtida bebyggelsemöjligheterna är så påtagliga att de skulle

verka höjande på köpeskillingen vid eventuell försäljning. Det ligger i sa­

kens natur att bestämmandet av ett marknadsvärde måste bli osäkert om

exploateringen ligger långt i framtiden och inte bär stöd i upprättade planer,

framhålls det vidare. För att särskilt värde skall åsättas bör •— med hänsyn

till den försiktighet som skall prägla värderingen — enligt förslaget krävas

att möjligheterna till exploatering är relativt väl dokumenterade i form av

konkreta planer eller genom en klart utbildad prisnivå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat att den förutsättning för

åsättande av exploateringsvärde som rekommendationen i kommittéförslaget

innebär skrivs in i anvisningarna till 10 § KL. En annan uppfattning har

hävdats av Mälarprovinsernas hypoteksförening, som har ansett den före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

96

slagna allmänna rekommendationen vara alltför väg för att ge godtagbar

ledning vid jordbrukstaxeringen. Man bör därför enligt föreningen avstå

från regler som är ägnade att föregripa en värdestegring i fråga om mark

som ändå tills vidare kan väntas bibehållen för jordbruksdrift. Lantbruks-

styrelsen har ansett att riksskattenämnden även i fortsättningen bör genom

rekommendationer och uttalanden verka metodutvecklande, varför kom­

mittéförslaget bör godtas på denna punkt.

Kommittéförslagets rekommendation innebär i och för sig inte någon

mer utvecklad metod för åsättande av exploateringsvärde. Det påpekande

som gjorts torde dock vara till stor nytta liksom rekommendationen om när

förutsättningar kan anses föreligga för åsättande av exploateringsvärde. En

sådan rekommendation bör enligt min mening inte ta formen av en anvis­

ning i KL utan frågan bör avgöras av fastighetstaxeringsnämnderna själva

efter anvisningar från riksskattenämnden.

Med värde av övrig mark skall förstås fastighetens värde av icke

produktiv mark när fastigheten används för jordbruks- eller skogsbruks-

ändamål samt värde av vattentäckt område som hör till fastigheten. Med

icke produktiv mark avses sådan mark som på grund av sin beskaffenhet

inte kan ekonomiskt utnyttjas för jordbruk eller skogsbruk.

Denna bestämning av delvärdet bör skrivas in i anvisningarna till 10 § KL.

Delvärdet värde på särskilda tillgångar avses omfatta fas­

tighetens värde av sådana tillgångar o. d. som skulle verka höjande på köpe­

skillingen vid överlåtelse. Häri inräknas exempelvis värdet av sådana bygg­

nader och anläggningar som inte kan anses behövliga för jordbruks- eller

skogsbruksdrift, värdet av grusfyndigheter, jakt och fiske samt servituts­

rätt.

Kommittéförslaget innebär dessutom den ändringen att skogsbete, som

enligt punkt 4 av anvisningarna till 9 § KL skall åsättas värde som särskild

förmån, inte längre skall taxeras på grund av det ringa värdet totalt vid

1965 års taxering, nämligen endast 97 000 kr. Anledning till antagande att

skogsbetena framdeles skulle komma att få något väsentligt värde sägs inte

föreligga.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utformningen i kom­

mittéförslaget av de regler som skulle komma att gälla i KL för det före­

slagna nya delvärdet värde på särskilda tillgångar. Inte heller har någon

erinran riktats mot förslaget att inte taxera skogsbete. Jag biträder kom­

mittéförslaget i de nu behandlade hänseendena. Det bör framhållas att det

här aktuella delvärdet inte skall åsättas när exempelvis särskilda naturtill­

gångar är av sådan beskaffenhet att de skall taxeras särskilt enligt 8 § KL.

— Beträffande de värderingsfrågor som kan uppstå hänvisar jag till vad jag

anfört i avsnittet Allmänna synpunkter m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1968

97

Kommittéförslaget innehåller ett flertal nyheter såvitt avser taxering av

skogsmark och växande skog. Till en början är det en nyhet att skogs­

marken skall ingå med sitt värde i det nya delvärdet skogsbruks-

v ä r d e som också avses omfatta värdet av växande skog med de byggna­

der och anläggningar som är behövliga för skogsbruksdrift. Skogsmarks­

värdet avses skola bli urskiljt ur delvärdet och särskilt angivet. Meningen

är inte att skogsmarksvärdet skall bli ett särskilt delvärde. Åtgärden är

motiverad av de regler som gäller beskattningen av inkomst från skogs­

bruket.

Förslaget om ett särskilt skogsbruksvärde har mottagits väl av remiss­

instanserna. Jag finner det tillfredsställande att skogsbruksvärderingen i

taxeringshänseende kommer att anpassas till den ändamålsenligare syste­

matik som tillämpas inom lantbruket i andra sammanhang.

Kommittéförslaget innebär att bestämmelsen i Skvl om reduktion av

skogsmarksvärdet på grund av onormal förekomst av kalmark skall upp­

höra att gälla. Jag biträder förslaget, som inte mött någon erinran vid re­

missbehandlingen.

bör fastigheter med ringa skogsmarksareal tar kommittéförslaget upp

frågan om ett summariskt förfarande för bestämning av skogsvärde. Förfa­

randet 1 öreslås kunna lå användas beträffande fastigheter med skogsmarks­

areal som understiger 25 hektar och för vilka saknas skogsuppskattnings-

bandling o. d. Förfarande! innebär att uppskattningen av virkesförråd per

hektar och barrskogens grovskogsprocent sker efter tre eller fyra virkesför-

rådsklasser resp. lika många grovleksklasser. Lövskogens andel anses kunna

få gå in i värdet med procentandel som svarar mot genomsnittet. Ett un­

dantag för detta bör dock göras framför allt för fastigheter med relativt

stor andel ädel lövskog. Kommittéförslaget innehåller ett exempel på hur

eu summarisk uppskattning skulle kunna ske i Örebro län.

Det föreslagna förfarandet har blivit i huvudsak välvilligt bedömt av de

flesta av de remissinstanser som yttrat sig. Endast länsstyrelsen i Gotlands

län och skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län har intagit en negativ in­

ställning. Jag delar den synpunkt som från flera håll framförts, nämligen

alt förslaget är arbetsbesparande och samtidigt kan ge ett resultat som är

tillfredsställande från taxeringssynpunkt.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om ett vidgat använd­

ningsområde för metoden. Man har anvisat olika vägar för en sådan ut­

vidgning. Länsstyrelsen i Blekinge län bär föreslagit en arealgräns av 50

hektar. Även andra remissinstanser har förordat en högre arealgräns än

den som finns i kommittéförslaget men ansett att olika gränser bör kunna

komma i fråga för olika delar av landel. Skogsstyrelsen har föreslagit en

produktionsgräns på 100 skogskubikmeter per år i stället för en arealgräns.

För min del är jag villig att medverka till att det föreslagna summariska

uppskattningsförfarandet får ett så stort användningsområde som möjligt.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1068. 1 samt. Nr

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

98

En utvidgning av användningsområdet bör dock inte få medföra ökat arbete

t. ex. för att i det enskilda fallet avgöra om förfarandet är tillämpligt eller

ej. Skogsstyrelsens förslag synes medföra sådant merarbete. Det finns

emellertid skäl att beakta de olika förhållandena i landet på det sättet att

arealgränsen för norrlandslänen höjs till 50 hektar.

Länsstyrelsen i Gotlands län har påpekat att det summariska uppskatt-

ningsförfarandet kan försvåra möjligheterna att vid inkomsttaxeringen be­

räkna t. ex. avdragsposten värdeminskning på skog. Detta påpekande är

värt beaktande. I fastighetslängden bör i första hand tas upp de uppgifter

som den deklarationsskyldige själv uppgett om virkesförrådet i den mån

dessa uppgifter inte anses böra frångås vid uppskattningen. Finns inga

sådana uppgifter eller har uppskattningen lett till annat resultat än vad den

deklarationsskyldige uppgett bör vid tillämpningen av det föreslagna nya

summariska förfarandet genomsnittsvärdet i resp. virkesförrådsklass kunna

längdföras.

Reglerna för det nya summariska uppskattningsförfarandet bör som fram­

hållits i kommittéförslaget tas in i avd. B punkt 5 i SkvI. Mot avfattningen

av den lydelse som tagits upp i förslaget har riktats invändningar endast

av länsstyrelsen i Hallands län. Länsstyrelsen har framhållit att det inte

framgår av lydelsen att skogen i sin helhet, dvs. oberoende av trädslags-

klasser, skall kunna hänföras till viss klass i fråga om virkesförråd resp.

grovskogsprocent. Det finns visst fog för denna anmärkning. Vidare kan

mot den föreslagna lydelsen anföras att det inte klart framgår huruvida

uppskattning kan få ske enligt det nu gällande förfarandet i avd. B punkt 5 c

i SkvI exempelvis om det påkallas av den deklarationsskyldige. Jag anser att

det nya uppskattningsförfarande som föreslagits inte skall utesluta möjlig­

heten av att använda det förenklade uppskattningsförfarande som redan

finns när skäl föreligger för det.

Kommittéförslaget innebär som jag redan framhållit att skog,svärdet skall

innefatta värdet av allt byggnadsbestånd som är behövligt för skogsbruks-

driften. Särskilt förmånsvärde, i så fall redovisat under delvärdet värde på

särskilda tillgångar, avses bli åsatt endast när byggnadsbeståndet på skogen

är av större omfattning eller i övrigt har större kapacitet än vad som behövs

för nämnda drift.

Som framgår av den redogörelse för hittills tillämpad praxis som finns i

kommittéförslaget och som jag tidigare återgett har byggnader på skogen

åsatts särskilda värden trots förslag i motsatt riktning av de skogssakkun-

niga inför både 1957 och 1965 års allmänna fastighetstaxering.

Frågan om taxeringen av byggnader på skogen har föranlett meningsbryt­

ningar vid remissbehandlingen. Av de remissinstanser som tagit upp frågan

har de flesta haft synpunkter som stämmer överens med vad som anförs i

kommittéförslaget. Dock har riksskattenämnden framhållit att frågan är

komplicerad och att den bör anstå till den fortsatta översyn som förutsätts

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 år 1968

99

skola ske före 1975 års allmänna fastighetstaxering. Länsstyrelserna i Stock­

holms och Hallands län avstyrker förslaget. Andra uppfattningar som kom­

mit till synes är att man bör utarbeta normer för bedömning av olika skogs-

ägarkategoriers behov av byggnader på skogen i skilda delar av landet samt

att det närmare bör preciseras vilka byggnader som avses ingå i skogsvär­

det.

Numera torde finnas byggnader på endast ett mindre antal av landets

skogar. Materiellt sett är, som kammarrätten påpekat, frågan om taxering

av byggnaderna beroende av om det är berättigat eller inte att vid fastighets­

taxeringen göra skillnad mellan skogsfastigheter med byggnader och såda­

na fastigheter utan byggnader. Frågan har vidare samband med utform­

ningen av reglerna beträffande avdrag för allmänna kostnader i skogsbruket.

Dessa regler har jag berört något i avsnittet Allmänna synpunkter m.m.

Jag kan ansluta mig till den lösning som tagits upp i kommittéförslaget. Jag

vill med anledning av vissa remissyttranden dock framhålla att om byggna­

der som är behövliga för skogsbruksdrift exempelvis liyrs ut på den all­

männa marknaden, dessa bör taxeras särskilt. Detta torde kunna ske enligt

gällande regler i 8 § KL.

Genomförs de nya reglerna för taxering av jordbruksfastighet behövs, som

påpekats i kommittéförslaget, en motsvarande anpassning av de bestämmel­

ser om rätt till avdrag för värdeminskning av byggnader i jord- och skogs­

bruket som finns i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § KL.

Den utformning av nämnda anvisningspunkt som finns i kommittéför­

slaget har kritiserats av några remissinstanser. Lantbrukets skattedelega-

tion och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har ansett att skogs­

bruksvärdet upp till 25 000 kr. och inte skogsmarksvärdet bör utgöra under­

lag för värdeminskningen eftersom värdet av skogens byggnader skall ligga

i skogsvärdet och inte i skogsmarksvärdet. Länsstyrelsen i Hallands län har

ansett att varken skogsmarksvärdet eller värdet av övrig mark bör få ingå i

underlaget eftersom dessa värden efter ett genomförande av förslaget inte

kommer att innefatta några byggnadsvärden.

Kommittéförslaget har i denna del som enda syfte att inte åstadkomma

någon rubbning av effekten i inkomstskattehänseende genom de nya fastig-

hetstaxeringsreglerna. De anförda betänkligheterna är av principiell art. Jag

vill erinra om att såsom jag tidigare nämnt skogsbeskattningen ses över av

skogsskattekommittén. Frågan om värdeminskningsavdragets framtida ut­

formning när det gäller förvärvskällan inkomst av jordbruksfastighet bör så­

ledes övervägas i annat sammanhang. F. n. är jag inte beredd att förorda

någon annan ändring än den som tagits upp i förslaget.

100

Iiungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Frälseränta

Nuvarande ordning

I lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom tas inte

upp frälseränta, vilken ansågs som fast egendom enligt 5 § i 1895 års nu­

mera upphävda lag i samma ämne. Skatteregler beträffande frälseränta

finns i 7 § femte stycket, 8 § andra stycket, 9 § tredje stycket, 22 § 1 mom.

första stycket samt 24 § 1 mom. första stycket KL liksom i punkt 7 av an­

visningarna till 9 § och punkt 8 av anvisningarna till 21 § samma lag. Vi­

dare finns skattebestämmelser om frälseränta i 3 § 1 mom. under a och

4 § andra stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Kommittéförslaget

I kommittéförslaget framhålls att reglerna i skattehänseende beträffande

frälseränta numera saknar aktualitet och kan upphävas.

Remissyttrandena

Kommittéernas förslag om taxering och beskattning av frälseränta har

lämnats utan erinran av de remissinstanser som uttalat sig om förslaget.

Kammarrätten framhåller att mål om frälseränta inte förekommit i kam­

marrätten under de senaste årtiondena. Även om enstaka frälseräntor fort­

farande kan finnas, har kammarrätten inte något att erinra mot förslaget

att ifrågavarande bestämmelser utgår ur lagtexten. Kammarkollegiet anför

att såvitt kollegiet vet inga skattefrälseräntor numera återstår och att en­

dast fem frälseskatteräntor kvarstår. Anledningen till att dessa ännu inte

kunnat avvecklas är, förklarar kollegiet, att det föreligger tvist om räntor­

nas bestånd eller om de i räntorna ingående förmånerna. Kollegiets advo-

katfiskalsämbete kommer att försöka utverka medgivande av ränteägarna

till återkallelse av gjord ansökan om räntans avlösning, och kollegiet tror

därför att de fem kvarvarande frälseräntorna inom kort skall vara avveck­

lade. Riksskattenämnden har inte något att erinra mot förevarande förslag,

trots att någon sådan ränta kvarstår oinlöst.

Departementschefen

Det historiska rättsinstitutet frälseränta har numera ingen praktisk be­

tydelse. Bestämmelserna i skatteförfattningarna om frälseränta kan således

utgå. För de frälseräntor som fortfarande kan kvarstå oinlösta vid 1970 års

fastighetstaxering synes dock samma regler som hittills kunna få gälla.

Detta kan åstadkommas genom en föreskrift i övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 154 ur 1968

101

Gemensamhetsanläggning

Nuvarande ordning

Enligt 1 § första stycket lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

gemensamhetsanläggningar kan för två eller flera fastigheter inrättas ge­

mensam anläggning av stadigvarande betydelse för dem, såsom parkerings-

anläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd

mot grundvatten, ledning, värmeanläggning eller tvättstuga (gemensam­

hetsanläggning). Gemensamhetsanläggning inrättas efter prövning vid för­

rättning.

Utrymme som behövs för gemensamhetsanläggning skall vid förrätt­

ningen bestämmas i fastighet, för vilken anläggningen är avsedd, eller i

annan fastighet. Utrymmet är därigenom att anse som upplåtet för anlägg­

ningen. Utrymmet får tas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten

som kan tillkomma annan (3 § första stycket).

De fastigheter för vilka gemensamhetsanläggning inrättas utgör en sam­

fällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift (5 § första styc­

ket). Den rätt som fastigheten har till anläggningen, inbegripen rätten i

samfälligheten, hör till fastigheten (5 § andra stycket).

Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna i enlighet med vad de bestäm­

mer gemensamt (22 § första stycket). På fastighetsägares begäran skall

genom beslut av samfällighetsstämma utses styrelse för handhavande av

samfällighetens angelägenheter. Vidare skall antas firma, under vilken

verksamheten skall bedrivas, samt bestämmas den ort där styrelsen skall

ha sitt säte. Beslut skall anmälas till länsstyrelsen i det län där styrelsen

skall ha sitt säte. Efter det anmälan skett kan samfälligheten förvärva rät­

tigheter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen får därefter företräda

samfälligheten i förhållande till tredje man (22 § andra stycket).

Angående beslut om gemensamhetsanläggning skall göras anteckning i

fastighetsboken för varje fastighet som berörs av beslutet (38 §).

Med fastighet förstås, som tidigare nämnts, i KL i huvudsak vad som

utgjorde fast egendom enligt 1895 års lag om fast egendom, trots att denna

lag har upphört att gälla. Som fastighet räknas också byggnad även om den

civilrättsligt skulle ha betraktats som lös egendom (4 § tredje stycket).

Enligt 8 § första stycket KL skall varje taxeringsenhet åsättas särskilt

taxeringsvärde. Taxeringsenhet är i princip, inom varje kommun för sig,

på landet varje hemman eller lägenhet eller del därav, som skall redovisas

särskilt i jordregistret, samt i stad och annat samhälle, där fastighetsre­

gister såsom för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga. Fastighetsdel

skall utgöra taxeringsenhet, om fastighetsdelen antingen tillhör särskild

ägare eller upplåtits till annan för självständigt, mera stadigvarande nytt­

jande eller i annat fall stadigvarande brukas särskilt eller används för

102

Kungl. Maj:ts proposition nr läk år 1968

annat ändamål än fastigheten i övrigt (8 § andra stycket under a). Taxe­

ringsenhet är vidare byggnad eller med varandra sammanhörande byggna­

der på annans mark om byggnadens eller byggnadernas ägare inte innehar

marken med besittningsrätt för obegränsad tid (8 § andra stycket under c)

samt samfällighet som avsatts vid skifte och som står under särskild för­

valtning, även om samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter

eller delar av sådana (8 § andra stycket under d). Taxeringsenhet är dess­

utom komplex av fastigheter eller fastighetsdelar om de tillhör samme

ägare och ligger i oskift samfällighet eller i sambruk med gemensamma

åbyggnader eller av annan anledning inte kan bedömas tillförlitligt till sina

inbördes värden (8 § andra stycket under e).

Kommittéförslaget

De värdetillskott som andelarna i en gemensamhetsanläggning medför

för de anslutna delägande fastigheterna bör enligt kommittéförslaget räk­

nas in i dessa fastigheters taxeringsvärden, oberoende av var anläggningen

är belägen. Anläggningen bör sålunda inte taxeras särskilt såsom ett själv­

ständigt objekt. Någon författningsföreskrift om detta har inte tagits upp

i förslaget.

Remissyttrandena

Förslaget om taxering av de gemensamhetsanläggningar, som tillkom­

mit på grund av bestämmelserna i lagen om vissa gemensamhetsanlägg­

ningar tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. byggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Jämtlands län. Statens vatten-

fallsverk har ej någon erinran mot förslaget men föreslår att man klarläg­

ger om inte heller sådan gemensamhetsanläggning som ligger i en annan

kommun än delägande fastighet skall anses utgöra särskild taxeringsenhet.

Kammarrätten framför vissa principiella betänkligheter mot det sätt att

lösa frågan som förs fram i förslaget. Kammarrätten uttalar att det kan

röra sig om anläggningar, som enligt KL är att hänföra till fastighet. De

samfälligheter som förvaltar anläggningarna är att anse som juridiska per­

soner av liknande art som de, vars skattskyldighet regleras i 53 § 1 mom. f)

KL. Den föreslagna beskattningsmetoden utgör ett avsteg från hittills gäl­

lande regler att fastighet bör åsättas taxeringsvärde, om den inte är att anse

som skattefri eller utgörs av byggnad med värde under 5 000 kr. Kommuns

intresse av att beskatta garantibelopp kan möjligen trädas för nära, heter

det vidare i kammarrättens yttrande. En värdering av anläggningen måste

under alla förhållanden ske vid fastighetstaxering med sikte på att inte en­

dast fastställa dess totalvärde utan även bestämma de delvärden, som skall

hänföras till byggnader och mark liksom hur dessa värden bör utläggas på

103

de i samfälligheten deltagande fastigheterna. Dessa synpunkter torde vara

väsentliga vid inkomsttaxeringen, eftersom ägarna till de i samfälligheten

ingående fastigheterna — i den mån fastigheterna inte schablontaxeras —

bör erhålla avdrag för värdeminskning på anläggningarnas byggnadsvär­

den. Det är därför enligt kammarrätten i varje fall inte tillräckligt med en

rekommendation att i beskattningshänseende skall förfaras på det före­

slagna sättet utan gemensamhetsanläggningarnas beskattning bör regleras

genom bestämmelser i KL.

Riksskattenämnden tillstyrker i princip den i förslaget förordade taxe-

ringsmetoden men anser behövligt att föreskrift i enlighet med förslaget tas

in i anvisningarna till KL. En ledamot i nämnden, hr Lindquist, framhåller

i särskilt yttrande att nämnden inte bort tillstyrka förslaget så oreserverat

som skett med hänsyn till att konsekvenserna av den föreslagna anordning­

en inte kan överblickas utan ytterligare utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Departementschefen

Hittills har enligt uppgift meddelats ett hundratal anläggningsbeslut enligt

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Vid bedömningen av frågan om

taxering av gemensamhetsanläggning bör enligt min mening följande be­

aktas.

Enligt 5 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar hör

rätt till gemensamhetsanläggning till de anslutna fastigheterna. I rätten till

anläggningen inbegrips även rätten i samfälligheten.

Fastighetsbegreppet i KL bestäms uteslutande av 4 § tredje stycket, som

dels hänvisar till den numera annars upphävda lagen angående vad till fast

egendom är att hänföra, dels föreskriver att byggnad är fastighet även om

den civilrättsligt sett var lös egendom enligt nämnda lag. I flertalet fall torde

således frågan huruvida gemensamhetsanläggning har karaktär av fastighet

i skatterättsligt hänseende inte erbjuda större svårigheter. För den händelse

svårigheter skulle uppstå kan ledning hämtas i punkt 2 av anvisningarna till

9 § KL, där det bl. a. sägs att vid värdesättning av såväl jordbruksfastighet

som annan fastighet hänsyn skall tas till servitut eller annan liknande rät­

tighet till förmån eller last för fastigheten. Jag vill här dessutom erinra om

att det skatterättsliga fastighetsbegreppet f. n. utreds av särskild sakkunnig.

Spörsmålet huruvida som kommittéerna föreslagit värdet av gemensam­

hetsanläggning alltid skall räknas in i värdena på de delägande fastighe­

terna och anläggningen således inte skall taxeras särskilt som ett självstän­

digt objekt är mer komplicerat. De flesta remissinstanser som yttrat sig har

inte haft någon erinran mot kommittéförslaget på denna punkt men kam­

marrätten och en ledamot i riksskattenämnden har haft betänkligheter. Det

är onekligen svårt att överblicka konsekvenserna i inkomstskattehänseen­

de, särskilt mot bakgrunden att det kan finnas många olika slag av gemen-

104

samhetsanläggningar. Enligt uppgift förekommer beslut beträffande ett

fyrtiotal olika slag av anläggningar omfattande så skilda typer som exem­

pelvis garage, värmecentral, tvättstuga, parkanläggning, centralantenn, ytt­

re underhåll av byggnader i samband med upplösning av bostadsrätt, lek­

plats, brandmur och staket. Jag vill ytterligare framhålla att de delägande

fastigheterna kan vara av vilken kategori som helst: jordbruksfastighet,

affärsfastighet, industrifastighet, villafastighet, flerfamiljsfastighet eller oli­

ka kombinationer. Vissa fastigheter kan ingå i rörelse. Den ekonomiska för­

valtningen kan variera högst betydande, beroende på om anläggningen är

kostsam eller inte. I många fall måste samfälligheten ta upp krediter för

vilka säkerheter finns i de anslutna fastigheterna enligt en särskild författ­

ning, lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar

enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Jag är inte beredd att utan ytterligare utredning medverka till att ge­

nomföra kommittéernas förslag i fråga om gemensamhetsanläggningarnas

behandling vid 1970 års allmänna fastighetstaxering. De regler som finns

i 8 § andra stycket KL lämnar i och för sig ledning för bestämmandet om

särskild taxeringsenhet skall anses föreligga eller inte. I de anvisningar

som meddelas av riksskattenämnden bör kunna lämnas närmare direktiv

för hur man bör behandla gemensamhetsanläggningar av olika slag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 15b år 1968

FRÅGOR SOM RÖR SÄRSKILD FASTIGHETSTAXERING M. M

Nuvarande ordning

Särskild fastighetstaxering sker formellt beträffande varje fastighet de

år när inte allmän fastighetstaxering äger rum (2 § 1 mom. första stycket

TF). Därvid tas närmast föregående års taxeringsvärde upp oförändrat om

inte nytt taxeringsvärde skall sättas (177 § 1 mom. första stycket). Nytt

taxeringsvärde skall sättas, om under löpande taxeringsperiod

det inträffat sådant förhållande att taxeringsenhet bör delas upp i flera

taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter bör slås samman till en,

ändring inträffat i fastighets beskattningsnatur,

fastighet, som förut varit skattefri blivit skattepliktig,

fastighets värde minskats genom eldsvåda, vattenflöde e. d. eller genom

rivning av byggnad eller skogsavverkning, under förutsättning att minsk­

ningen föranleder en sänkning av taxeringsvärdet med minst en femtedel,

fortsatt bebyggelse ägt rum på fastighet som inte var färdigbyggd vid den

tidpunkt som den föregående taxeringen avsett, eller

fastighets värde annars höjts genom ny-, till- eller ombyggnad i sådan ut­

sträckning att det föranleder en ökning av taxeringsvärdet med minst en

femtedel (12 § 2 mom. första stycket KL).

105

Särskild fastighetstaxering skall ske efter det allmänna prisläge och de

uppskattningsgrunder i övrigt som tillämpats vid den närmast föregående

allmänna fastighetstaxeringen. Därvid skall iakttas de ändringar beträffan­

de fastigheten som skett efter den tidpunkt som det senast åsatta taxerings­

värdet avsett. Föranleds taxeringen av att skattefri fastighet blivit skatte­

pliktig skall ske fullständig nyvärdering av fastigheten med hänsyn till be­

rörda prisläge (12 § 2 mom. andra stycket KL).

Särskild fastighetstaxering utförs inom varje lokalt taxeringsdistrikt av

distriktets lokala taxeringsnämnd. Länsstyrelsen kan vid taxeringsdistrikts-

indelningen förordna att annan indelning skall tillämpas vid särskild fastig­

hetstaxering än vad som föreskrivs för årlig taxering i övrigt (174 § första

stycket TF).

Bestämmelser som rör taxeringsnämndens befattning med särskild fastig­

hetstaxering finns vidare hl. a. i 177, 178, 179 och 180 §§ TF.

Fastighetsprövningsnämnd eller prövningsnämnd kan under vissa när­

mare angivna förutsättningar åsätta fastighet särskilt uppskattningsvärde

för fastighetsbelåning, s. k. preliminärt taxeringsvärde [1 § förordningen

den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskatt­

ningsvärde å fastighet]. Preliminärt taxeringsvärde skall föreslås av fastig-

hetstaxeringsnämnd eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet, av

lokal taxeringsnämnd (6 § första stycket). Även vissa andra bestämmelser

i förevarande förordning berör lokal taxeringsnämnd, se 5, 10 och 13 §§.

Kommittéförslaget

Resultaten av särskilda fastighetstaxeringar, vilkas omfattning för övrigt

varierar kraftigt från år till år och de olika taxeringsdistrikten emellan, vi­

sar enligt kommittéförslaget att de därvid åsatta taxeringsvärdena ofta blir

ojämna. Till stor del sägs detta bero på att den särskilda fastighetstaxe­

ringen i regel åvilar lokala taxeringsnämnder, vilkas huvuduppgift ligger in­

om inkomst- och förmögenhetstaxeringens område och vilkas insikter i fas­

tighetstaxering inte sällan är begränsade. Det förekommer sålunda att var­

ken ordförande eller övriga ledamöter i en dylik nämnd deltagit i närmast

föregående allmänna fastighetstaxering och till följd därav inte har någon

direkt erfarenhet av de värderingsprinciper eller den taxeringsteknik som då

tillämpades. Man kan också i fråga om många taxeringsdistrikt konstatera

att taxeringsvärdenivån för fastigheter som taxerats vid särskild fastighets­

taxering överskridit taxeringsvärdenivån vid senaste allmänna fastighets­

taxering. Förhållandet torde bero på att man — mot gällande författningar

— tagit hänsyn till den allmänna prishöjning som ägt rum efter den senaste

allmänna fastighetstaxeringen.

För att uppnå bättre ordning i berörda hänseende föreslår kommittéerna

att särskilda fastighetstaxeringsnämnder skall finnas för särskild fastighets-

4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

106

taxering och att dessa nämnders verksamhetsområde benämns särskilt fas-

tighetstaxeringsdistrikt. Sådant distrikt bör utgöras av kommun eller del av

kommun. När särskilda skäl föreligger bör två eller flera kommuner kunna

sammanföras till ett särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Distriktsindelningen

bör beslutas av länsstyrelsen senast den 30 november året före taxeringsåret.

Kommittéernas här föreslagna nya regler sägs böra inplaceras i 174 § TF.

Med kommun åsyftar kommittéerna i detta sammanhang de större kom­

muner som avses bildas på grundval av den nu pågående kommunblocks-

bildningen enligt kungörelsen den 21 maj 1964 (nr 162) om fastställda pla­

ner för länens indelning i kommuner. Skulle sådana större kommuner inte

vara färdigbildade vid den tidpunkt, då de förordade ändringarna beträf­

fande särskild fastighetstaxering enligt kommittéernas uppfattning bör trä­

da i kraft, anses dock den nya lydelsen i 174 § TF böra föranleda länssty­

relsen att anpassa distriktsindelningen till de kommunblock som finns vid

nämnda tidpunkt.

Länsstyrelsen bör förordna ordförande i särskild fastighetstaxeringsnämnd

samtidigt med att distriktsindelningen sker, heter det vidare i kommittéför­

slaget. Samtidigt bör en person utses att vara ledamot i nämnden såsom

kronoombud. Under december samma år bör fullmäktige i vederbörande

kommun eller kommuner välja ledamöter i den särskilda fastighetstaxe-

ringsnämnden. Om ett särskilt fastighetstaxeringsdistrikt består av flera än

en kommun bör länsstyrelsen förordna om hur många ledamöter som skall

utses inom de olika kommunerna. Sammanlagda antalet nämndledamöter

bör dock utgöra minst tre och högst åtta, varvid det bör tillses att om ett

distrikt består av flera kommuner minst en ledamot väljs för varje kom­

mun. För varje ledamot som valts av kommun bör också väljas en supp­

leant.

Den längdföring som sammanhänger med särskild fastighetstaxering bör

enligt kommittéförslaget alltjämt ankomma på lokal skattemyndighet. För

detta fordras visst tillägg till 177 § 2 mom. TF. I samma paragraf bör sam­

tidigt ordet »taxeringsnämnd» utbytas mot »särskild fastighetstaxerings­

nämnd» samt uttrycket »lokalt taxeringsdistrikt» mot »särskilt fastighets­

taxeringsdistrikt» .

Kommittéförslaget sägs böra leda till ändringar även i 178, 179 och 180 §§

TF samt i punkt 3 av anvisningarna till 8 § KL.

Som följd av förslagen sägs vidare »lokal taxeringsnämnd» böra utbytas

mot »särskild fastighetstaxeringsnämnd» i 5, 6, 10 och 13 §§ förordningen

om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet. I denna

förordnings 10 och 13 §§ bör samtidigt redaktionella justeringar göras så att

ordet »överståthållarämbetet» utgår.

Kommittéerna finner önskvärt att de nu förordade ändringarna genom­

förs snarast möjligt och föreslår därför, att författningsbestämmelserna i

ämnet träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr Idb år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

107

Remissyttrandena

Kommittéernas förslag att särskilda fastig hetstaxerin g s-

n ämnder inrättas redan fr. o. m. år 1969 och att dessa nämnders verk­

samhetsområde skall benämnas särskilda fastighetstaxeringsdistrikt har

rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. Det tillstyrks i princip av

de allra flesta remissmyndigheter som yttrat sig i frågan, såsom kammar­

rätten, riksskattenämnden, statens vattenfallsverk, kammarkollegiet, läns­

styrelserna i Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands

län, lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi, Svenska försäkringsbo­

lags riksförbund, TCO, SACO, Svenska bankföreningen, Föreningen Sveriges

fögderichefer, KF och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Kammarrätten förklarar sig kunna vitsorda att det med nuvarande taxe-

ringsorganisation finns en tendens att vid särskild fastighetstaxering över­

skrida den värdenivå, särskilt för annan fastighet, som framkommit vid när­

mast föregående allmänna fastighetstaxering.

Statens vattenfallsverk konstaterar med stor tillfredsställelse att kommit­

téerna föreslår inrättande av särskilda fastighetstaxeringsnämnder som

skall under åren mellan två allmänna fastighetstaxeringar handha enbart

taxering av fastigheter. Vattenfallsverket förklarar att verket har fått anföra

många besvär för att få rättelse av felaktigt åsatta taxeringar. I de flesta fall

bär ärendena varit av sådan natur att de enligt verkets mening borde ha

klarats av redan vid behandlingen i den lokala taxeringsnämnden. Besvären

har bl. a. rört frågan om fastighets beskattningsnatur, prisnivån och värde-

ringsgrunden samt frågan huruvida fastighetsområde skulle åsättas taxe­

ringsvärde. Verket anför vidare bl. a. att det inom vissa län där ett stort an­

tal svårbedömbara fastigheter — t. ex. outbyggt vattenfall, vatten-, värme-

och atomkraftverk samt större och svårbedömda industri- och hyresfastig­

heter — är belägna skulle vara lämpligt om ett gemensamt fastighetstaxe­

ringsdistrikt för dessa fastigheter kunde inrättas. Härigenom torde ett jäm­

nare taxeringsutfall kunna nås och alltför stora olikheter i taxeringens vär­

denivå kommunerna emellan kunna undvikas. Verket framhåller att de

taxeringar som här avses oftast representerar mycket stora värden och så­

ledes har stor betydelse för den kommun inom vilken en sådan fastighet är

belägen. Utöver garantibeskattningen inom respektive kommuner sker för­

delning av kraftverkens inkomster mellan olika produktionskommuner efter

förhållandet mellan taxeringsvärdena på produktionsanläggningarna i de

olika kommunerna. Genom nämnda uppbyggnad av speciella nämnder för

mera tidsödande och svårbemästrad fastighetstaxering skulle enligt verkets

mening de särskilda fastighetstaxeringsnämnderna vid de årliga taxeringar­

na kunna bättre hinna med sitt arbete och härigenom ej behöva snabbehand-

la vissa ärenden som sedan många gånger får tas upp till ny prövning efter

besvär anförda av taxeringsintendenten i länet. Genom att viss avlastning i

108

arbetets omfattning genomförs för de särskilda fastighetstaxeringsnämnder-

na kan man även lättare få till stånd en sammanföring av två eller flera

kommuner till ett fastighetstaxeringsdistrikt och härigenom även beträffande

jordbruksfastigheter, en- och tvåfamilj sfastigheter samt fritidsfastigheter

kunna verka för en jämn och likformig taxering utöver kommungränserna.

Av remissinstanserna har endast statskontoret redovisat en tveksamhet

till förslaget som grundar sig på principiella skäl. Statskontoret förklarar att

man accepterar kommittéernas motiv för förslaget men anser för sin del att

huvudvikten i framtiden bör läggas på förändringar som möjliggör en ökad

medverkan av fackutbildade tjänstemän i den komplicerade fastighetstaxe­

ringen. Denna synpunkt bör enligt statskontorets åsikt läggas på frågan om

inrättande av särskilda taxeringsnämnder och distrikt för den särskilda fas­

tighetstaxeringen. Man bör enligt verkets mening sträva efter att inte mer

än nödvändigt öka behovet av sakkunniga lekmän på fastighetstaxeringsom-

rådet. Det synes av detta skäl böra övervägas om inte — liksom nu är fallet

— möjlighet bör föreligga att låta lokal taxeringsnämnd handha den sär­

skilda fastighetstaxeringen.

Lantbrukets skattedelegation delar inte kommittéernas uppfattning att

särskilda fastighetstaxeringsnämnder bör upprättas i alla kommuner. Enligt

delegationens mening föreligger ett behov av särskilda nämnder i sådana

kommuner som expanderar starkt. I en stor del av övriga kommuner torde

emellertid bestyret med särskild fastighetstaxering vara av så ringa omfatt­

ning att en särskild nämnd framstår som onödig. Delegationen föreslår där­

för att bestämmelserna ändras så att det skall ankomma på länsstyrelserna

att besluta om särskild nämnd för fastighetstaxering i de kommuner där be­

hov föreligger.

Ett antal remissinstanser har yttrat sig i frågan om de särskilda

fastighetstaxeringsdistriktens storlek. Länsstyrelsen i

Gotlands län anser att fastighetstaxeringsdistrikten inte bör göras för stora

om man vill uppnå en bättre taxering med särskilda fastighetstaxerings­

nämnder. Föreningen Sveriges fögderichefer understryker för sin del vik­

ten av att särskilda fastighetstaxeringsnämnder inrättas i samtliga taxe-

ringsdistrikt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att en kommun med nuva­

rande kommunindelning åtminstone i Västmanlands län kommer att utgöra

ett för litet fastighetstaxeringsdistrikt.

Kammarkollegiet ansluter sig till förslaget att den numera fastställda

kommunblocksindelningen i princip skall utgöra indelningsgrund även för

de särskilda fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområde. Skulle vid

reformens ikraftträdande kommunblock inte vara färdigbildat och kommun­

blocket således ännu inte utgöra egen kommun, bör enligt kommittéerna

länsstyrelsen anpassa distriktsindelningen till att omfatta de kommuner

som avses skola ingå i kommunblocket. Kollegiet anför vidare bl. a. att i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

109

slaget till ändringar i 174 § TF denna anpassning av distrikten till kommun-

block — något oegentligt — uttryckts på det sättet, att länsstyrelsen »när

särskilda skäl äro därtill» må sammanföra två eller flera kommuner till ett

särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Då endast 76 kommunblock av rikets

282 kommunblock kommer att vara färdigbildade den 1 januari 1969 och

ytterligare sammanläggningar av kommuner kommer att ske först den 1 ja­

nuari 1971 kommer vid distriktsindelningens fastställande vad som enligt

förslaget anges som en undantagsföreteelse att bli huvudregel.

CFU framhåller att det vid fastställande av särskilt fastighetstaxerings­

distrikt är angeläget att gränserna anpassas till redan befintlig administrativ

indelning. Från länsstyrelsernas fastighetsband kommer produkterna en­

ligt CFU att framställas i kameral ordning, dvs. sorterade på kommun, för­

samling, (lokalt) taxeringsdistrikt. Fastighet och särskilt fastighetstaxe­

ringsdistrikt kan därför inte införas såsom identifikationsbegrepp inom fas­

tighet sredovisningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att det finns anledning att anta att

kommuner även efter genomförd kommunblocksbildning kan bilda för litet

område. Även andra omständigheter kan göra det ändamålsenligt att två el­

ler flera kommuner sammanförs till ett distrikt. Sådana omständigheter

kan vara de geografiska förhållandena, möjligheterna att engagera personer

som är lämpliga för taxeringsuppdrag liksom andra villkor som är spe­

ciella för länet. Länsstyrelsen tillstyrker därför kommittéernas förslag med

den ändringen att särskilda skäl ej skall behöva föreligga för att fastighets­

taxeringsdistrikt skall kunna omfatta fler än en kommun.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår beträffande antalet valda

nämndledamöter att dessa med hänsyn till fastighetstaxeringsdistrik-

tens omfattning åtminstone övergångsvis bör vara minst tre och högst tolv

mot föreslagna högst åtta.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår att högsta antalet ledamöter i den

särskilda fastighetstaxeringsnämnden bestäms till tolv vilket f. n. gäller

för de s. k. rörelsenämnderna vid inkomsttaxering.

Angående tidpunkten för inrättande av de särskilda fastighetstaxe-

ringsnämnderna och särskilda fastighetstaxeringsdistrikten förutsätter läns­

styrelsen i Malmöhus län att detta sker i enlighet med förslaget vid den sär­

skilda fastighetstaxering som sker år 1969. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

förklarar att det med hänsyn till bl. a. de föreslagna bestämmelserna angå­

ende tidpunkten för länsstyrelsens beslut om indelning av länet i särskilda

fastighetstaxeringsdistrikt samt utseende av ordförande och kronoombud i

de särskilda fastighetstaxeringsnämnderna synes länsstyrelsen ofrånkomligt

att bestyret med den särskilda fastighetstaxeringen år 1969 såsom hittills

handhas av lokala taxeringsnämnder. Länsstyrelsen har redan inrättat tolv

taxeringsdistrikt för särskild fastighetstaxering. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anför att om förslaget skall kunna iakttas redan fr. o. in. 1969 års taxe­

Kungl. Maj:ts proposition nr löi år 1968

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

ring det erfordras att indelning i särskilda fastighetstaxeringsdistrikt sker

och ordförande i nämnderna förordnas, inte bara —• såsom förslaget till

övergångsbestämmelserna till föreslagen ny lydelse av bl. a. 174 § TF förut­

sätter — innan författningen trätt i kraft utan sannolikt även innan författ­

ningen utfärdats. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att kommittéerna

inte redovisat några skäl för att den nya organisationen skall tillämpas re­

dan fr. o. m. 1969 års taxering. Vid de särskilda fastighetstaxeringarna skall

i stort tillämpas samma regler i bl. a. värderingshänseende som kommit till

användning vid omedelbart föregående allmänna fastighetstaxering. Det kan

därför, säger länsstyrelsen, anses vara mindre konsekvent att ett år innan

en allmän fastighetstaxering skall genomföras tillämpa en ny ordning för den

särskilda fastighetstaxeringens del. Länsstyrelsen anser det i stället mera

följdriktigt att börja med en allmän fastighetstaxering och därefter genom­

föra särskilda fastighetstaxeringar med utgångspunkt från erfarenheter bå­

de i administrativt hänseende och från värderingssynpunkt vid en allmän

fastighetstaxering. Länsstyrelsen förordar därför att de ändringar som avser

särskild fastighetstaxering tillämpas först fr. o. m. år 1971.

TCO understryker för sin del vikten av att inrättandet av de särskilda

nämnderna sker så snart som möjligt.

Riksskattenämnden anser det vara av vikt att förslaget genomförs redan

vid 1969 års särskilda fastighetstaxering och påpekar att man därigenom

bl. a. vinner möjlighet att vid 1969 års taxering få fram lämpliga kandidater

till uppdragen som taxeringsnämndsordförande vid 1970 års allmänna fas­

tighetstaxering.

Departementschefen

Särskild fastighetstaxering skall enligt gällande regler formellt ske för

varje fastighet ett vart av åren under perioden mellan två allmänna fastig­

hetstaxeringar. Nytt taxeringsvärde åsätts emellertid bara när det inträffat

vissa ändrade förhållanden beträffande en fastighet. Sådana ändrade för­

hållanden är t. ex. om taxeringsenhet bör delas upp i flera enheter eller om

flera enheter bör slås samman till en, om fastighetsvärdet minskat genom

eldsvåda e. d. eller om fastighetsvärdet ökat genom nybyggnad e. d.

Särskild fastighetstaxering utförs av den lokala taxeringsnämnden i det

distrikt vari fastigheten är belägen. Länsstyrelsen kan emellertid förordna

om annan distriktsindelning än den som gäller vid årlig taxering i övrigt.

Särskild fastighetstaxering skall ske enligt samma uppskattningsgrunder

som tillämpades vid den närmast föregående allmänna fastighetstaxeringen.

Vidare skall taxeringen ske med utgångspunkt i samma allmänna prisläge

som då tillämpades.

Kommittéförslaget innebär att den särskilda fastighetstaxeringen skall

utföras av särskilda fastighetsnämnder. Dessa nämnders verksamhetsom-

Kungl. Maj. ts proposition nr 15i år 1968

111

råden, som bör kallas särskilda fastighetstaxeringsdistrikt, föreslås vara

kommnnblock eller del av sådant block.

Antalet ledamöter i särskild fastighetstaxeringsnämnd föreslås av kom­

mittéerna bli minst tre och högst åtta. Av dessa avses samtliga utom ord­

föranden och ytterligare en, kronoombudet, skola väljas av de kommuner

som ingår i det särskilda fastighetstaxeringsdistriktet.

Kommittéförslaget har vunnit gehör vid remissbehandlingen. Tveksam­

het principiellt sett har yppats endast av statskontoret och, i viss mån,

lantbrukets skattedelegation. Statskontoret, som har accepterat kommitté-

förslagets motivering, har ansett att man för framtiden bör lägga huvud­

vikten vid förändringar som möjliggör ökad medverkan av fackutbildade

tjänstemän i den komplicerade fastighetstaxeringen. Man bör således enligt

statskontoret sträva efter att inte mer än nödvändigt öka behovet av sak­

kunniga lekmän på fastighetstaxeringsområdet. Av detta skäl bör följakt­

ligen övervägas om inte de lokala taxeringsnämnderna bör sköta den sär­

skilda fastighetstaxeringen även i fortsättningen.

Lantbrukets skattedelegation har ansett behov av särskilda fastighets-

taxeringsnämnder föreligga enbart i sådana kommuner som expanderar

starkt och föreslagit att det skall ankomma på länsstyrelsen att besluta om

särskild nämnd där behov föreligger.

Olika uppfattningar har emellertid kommit till synes under remissbe­

handlingen när det gäller frågan om de särskilda fastighetsdistriktens stor­

lek. Några remissinstanser har betonat vikten av att fastighetsdistrikten

inte görs för stora. Andra har hävdat motsatt uppfattning. Statens vatten-

fallsverk har föreslagit inrättandet av ett gemensamt fastighetstaxerings­

distrikt inom vissa län där besvärliga värderingsfrågor uppkommer beträf­

fande ett större antal fastigheter.

För min del vill jag först nämna att den principiella frågan huruvida fas­

tighetstaxeringen skall göras av lekmannanämnder eller av tjänstemän

inte bör avgöras i detta sammanhang. Frågan beror på den framtida ut­

formningen av organisationen på beskattnings- och uppbördsväsendets om­

råde. Utformningen av denna organisation övervägs inom vederbörande de­

partement med anledning av landskontorsutredningens förslag i ämnet (SOU

1967: 22). Fn reform av organisationen kommer emellertid inte i första skedet

att omfatta taxeringsarbetet i första instans, vilket inte omfattas av utred­

ningsförslagen. Tills vidare bör man således utgå från nuvarande förhållan­

den där.

Mitt intryck är att en överväldigande del av de remissinstanser som har

erfarenhet av det praktiska taxeringsarbetet betraktar de nuvarande för­

hållandena på den särskilda fastighetstaxeringens område som otillfreds­

ställande och anser att inrättandet av särskilda nämnder skulle ge avsevärd

förbättring av taxeringsresultaten när det gäller rättvisa och likformighet.

Därmed kan man vinna lättnader i arbetet för de högre instanserna. Jag

112

är således beredd att i princip medverka till inrättandet av särskilda fas-

tighetstaxeringsnämnder i huvudsaklig överensstämmelse med vad kom­

mittéerna föreslagit. Jag anser emellertid i motsats till kommittéerna och

flertalet remissinstanser inte att dessa nämnder bör träda i verksamhet

redan under år 1969. Det förefaller lämpligare att låta det nya systemet för

särskild fastighetstaxering gälla först sedan 1970 års allmänna fastighets­

taxering ägt rum. Det kan, som också påpekats från något håll vid remiss­

behandlingen, dessutom uppkomma svårigheter att hinna med distriktsin-

delning och utseende av ledamöter före år 1969. Med hänsyn till den inställ­

ning jag mi redovisat synes det inte nödvändigt att nu för riksdagen pre­

sentera detaljerna i det nya systemet för särskild fastighetstaxering.

TAXERINGSFÖRFARANDET VID ALEMÄN

FAST IGH ETSTAX E RIN G

Taxering av försvarsfastigheter, in. m.

Nuvarande ordning

Alla inom Sverige belägna fastigheter skall enligt huvudregeln taxeras

(6 § 1 mom. första stycket KL). Undantagna från denna regel är vissa an­

givna kommunikationsfastigheter och byggnader på ofri grund, värda under

5 000 kr., vilka inte skall åsättas taxeringsvärde (6 § 2 mom.). För de fas­

tigheter, som skall taxeras, skall ägaren eller likställd person avge allmän

fastighetsdeklaration (136 § 1 mom. första stycket TF).

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Kommittéförslaget

Kommittéerna framhåller — utan att framlägga förslag beträffande taxe­

ringen av samtliga icke skattepliktiga fastigheter — att en avsevärd förenk­

ling och arbetsbesparing borde vinnas om man upphörde med att åsätta de

icke skattepliktiga fastigheterna taxeringsvärden. Dessa värden blir enligt

kommittéernas mening orealistiska och behövs inte för inkomst- eller för­

mögenhetsbeskattningen. Kommittéerna föreslår emellertid av försvarsskäl

att de försvarsfastigheter som anges i 5 § 1 mom c) KL och som är icke

skattepliktiga inte skall taxeras och ej heller deklareras. Kommittéerna an­

ser att ett sådant förfarande skulle innebära en viss förenkling och att några

nackdelar inte är förenade med det föreslagna förfarandet.

Remissyttrandena

Kommittéernas förslag att försvarsfastigheter i vissa fall inte

skall taxeras eller deklareras tillstyrks eller lämnas utan erinran av riks­

skattenämnden, fortifikationsförvaltningen, chefen för försvarsstaben, riks-

113

revisionsverket, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, länssty­

relserna i Stockholms, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Jämt­

lands län, de lokala skattemyndigheterna i Stockholm och i Borås fögderi

samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Chefen för försvarssta­

ben ifrågasätter om inte motsvarande bestämmelser skulle införas för de

genom kommuns försorg byggda ledningscentralerna, främst avsedda för

civilförsvarsändamål.

Kammarrätten förklarar sig vara införstådd med att såväl sekretesskäl

som praktiska synpunkter kan motivera undantag från taxering och dekla-

rationsplikt för de icke skattepliktiga försvarsfastigheternas del. Enligt kam­

marrättens mening förutsätter emellertid ett sådant undantag att taxerings­

myndigheterna noga bevakar att skattepliktiga försvar sfastigheter inte und­

går taxering.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framför vissa kritiska synpunkter mot

förslaget. Länsstyrelsen anser att försvarsfastigheter kan uppdelas i en

skattepliktig och en skattefri del, trots att sådana fastigheter inte inryms

under bestämmelserna i 5 § 1 mom. andra stycket KL. Sådan uppdelning,

anför länsstyrelsen, förekommer både när olika delar av en fastighet an­

vänds för var sitt särskilda ändamål och när lokal avgränsning inte kan

ske. SCB framhåller att det för t. ex. nationalräkenskapernas behov vore

olyckligt om försvarets icke skattepliktiga fastigheter enbart redovisades till

de lokala skattemyndigheterna.

En fråga som intresserat vissa remissinstanser är frågan om taxering

av icke skattepliktiga fastigheter. Riksskattenämnden, sta­

tens vattenfallsverk, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Älvsborgs, Värm­

lands, Örebro och Jämtlands län, Svenska bankföreningen och Taxerings­

nämndsordförandenas riksförbund anser i princip att man bör upphöra med

taxering av de fastigheter som i sin helhet är skattefria.

Riksskattenämnden framhåller att de värden som åsätts de helt skattefria

fastigheterna på grund av värderingssvårigheter och andra skäl i de allra

flesta fall blir orealistiska. Så torde t. ex. de värden som åsätts nationalpar­

ker och kyrkor ofta sakna verklighetsunderlag. Riksskattenämnden finner

för sin del att anledning ej föreligger att åsätta dessa helt skattefria fastig­

heter taxeringsvärden. Med hänsyn härtill och till det inte obetydliga merar-

bete, som får läggas ned på taxeringen av dessa fastigheter, förordar riks­

skattenämnden, att bestämmelser intas i KL om att de i 5 § 1 mom. samma

lag angivna fastigheterna, i den mån de är helt skattefria, inte skall taxeras.

Är de endast delvis skattefria, måste givetvis taxering ske i vanlig ordning.

Riksrevisionsverket ifrågasätter om det inte redan till 1970 års fastighets­

taxering bör övervägas att undanta samtliga icke skattepliktiga fastigheter

från taxering och deklarationsplikt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att några från rationella synpunkter

godtagbara skäl för att taxera t. ex. ltommunägda större parker, bollplaner

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

114

och liknande objekt ej kan anses föreligga och att ett generellt undantagan­

de av dessa objekt från taxering ur skatte- och redovisningsteknisk synvin­

kel inte torde medföra några principiella olägenheter. Då objekten enligt

länsstyrelsen av naturliga skäl är svårtaxerade och då taxeringsrutinen till­

lika är mycket olika inom skilda kommuner måste åtgärder som syftar till

ett konsekvent undantagande av ifrågavarande fastigheter från taxering te

sig som angelägna. Även Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund för­

ordar att frågan om ett slopande av taxeringen av icke skattepliktiga fastig­

heter blir föremål för närmare övervägande. Förbundet anser att ett slo­

pande av taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter skulle innebära eu

påtaglig förenkling av taxeringsarbetet. Förbundet anser inte att svårig­

heter uppkommer vid värdering av skattepliktig del av fastighet i de fall, då

fastighet enligt gällande bestämmelser kan vara uppdelad på en skatteplik­

tig och en icke skattepliktig del. Visserligen kan i vissa fall en värdering av

den icke skattepliktiga delen vara påkallad, men förbundet anser det inte

nödvändigt att föra ut sådant värde i fastighetslängden. Fördelning vid in­

komstberäkningen av intäkter och omkostnader på skattepliktig och icke

skattepliktig del av fastighet torde, enligt förbundets mening, inte före­

komma i sådan omfattning, att särskilt taxeringsvärde behövs på den icke

skattepliktiga delen. Härtill kommer att om fastighet övergår från att vara

av icke skattepliktig till att vara av skattepliktig karaktär ett mindre till­

fredsställande värde för det mesta torde erhållas, om man åsätter nytt taxe­

ringsvärde på grundval av värderingen av fastigheten såsom icke skatte­

pliktig.

Bland de remissinstanser som ställer sig tveksamma till ett undantagande

från taxering av skattepliktiga fastigheter är kammarrätten. Kammarrätten

anser att undantag från taxering endast kan komma i fråga för vissa av de i

5 § KL angivna fastigheterna och att detta skulle förutsätta en katalogise­

ring av sådana fastigheter, något som enligt kammarrättens mening knap­

past är genomförbart. Kammarrätten förklarar sig väl inse att ett undan­

tagande från taxering av icke skattepliktiga fastigheter skulle medföra be­

tydande praktiska fördelar. Ett stort antal fastigheter som vid tidigare fas­

tighetstaxering förklarats skattefria är till sin natur enligt kammarrättens

mening sådana att de inte på grund av sin användning kan väntas undergå

någon förändring i skattepliktsfrågan. Sådana fastigheter torde utan olägen­

het kunna lämnas otaxerade. Kammarrätten framhåller emellertid att »icke

skattepliktig fastighet» inte är ett entydigt begrepp. Praxis visar att det är

förenat med mycket stora svårigheter att avgöra huruvida en fastighet är

skattefri eller ej, och detta gäller alla kategorier av de fastighetstyper som

anges i 5 § KL. Härtill kommer att en fastighet ofta kan vara uppdelad i

en skattepliktig och en icke skattepliktig del, i vilket fall en taxering av fas­

tigheten enligt kammarrättens mening under alla förhållanden måste ske.

Kammarrätten anser dessutom att det torde vara fördelaktigt att en fastig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

115

het blivit åsatt taxeringsvärde, om fastigheten, vilket inte är ovanligt, på

grund av ändrad användning under löpande taxeringsperiod övergår från

skattefri till skattepliktig. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om

större behov av taxeringsvärde föreligger för helt skattefria fastigheter

men vill med hänsyn bl. a. till de nya reglerna för beskattning av realisa­

tionsvinster inte föreslå ändring i nu gällande bestämmelser av taxeringen

av icke skattepliktiga fastigheter. SCB framhåller att det ur statistisk syn­

punkt är en fördel om alla fastigheter taxeras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Departementschefen

Frågan om taxering av de försvarsfastigheter som är befriade från skat­

teplikt har varit aktuell även i tidigare sammanhang. Det har framhållits

att dessa fastigheter inrymmer anläggningar m. m. som av säkerhetsskäl

inte bör redovisas offentligt.

Kommittéernas förslag att skattefria försvarsfastigheter inte skall be­

höva taxeras har lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Även

jag har uppfattningen att uppgifter, som rör landets försvar och som det

är av vikt att hemlighålla, inte bör bli offentliga vid fastighetstaxering, i

synnerhet som taxeringen av det slags fastigheter som nu är aktuella prak­

tiskt sett saknar betydelse i beskattningssammanhang. Taxeringen sker hu­

vudsakligen i syfte att avgöra huruvida skatteplikt föreligger eller ej. Det

är en grundprincip att samtliga frågor om taxeringen skall i första instans

avgöras av taxeringsnämnderna. Denna princip är dock genombruten i vad

gäller skattefria kommunikationsfastigheter (5 § 2 mom. KL) och skatte­

fria småbyggnader på ofri grund (5 § 4 mom.). I dessa fall behöver ägaren

inte deklarera fastigheten eller självmant inkomma med andra uppgifter

till ledning för taxering (136 § 1 mom. första stycket TF). Fastighet behöver

inte taxeras (6 § 2 mom. KL). Det blir således i realiteten ägaren själv som

avgör huruvida skatteplikt föreligger eller ej. Enligt min uppfattning kan

samma syn tillämpas beträffande de skattefria försvarsfastigheterna.

Kommittéerna har vidare föreslagit att de försvarsfastigheter som är

aktuella i förevarande sammanhang inte skall behöva deklareras.

De försvar sfastigheter som jag här berört är skattefria i sin helhet. De

problem som finns vid taxering av skattepliktig del av en i övrigt skattefri

fastighet föreligger därför inte. Betydelsen för fastighetsstatistiken av taxe­

ringsvärden på för svar sfastigheter torde inte vara särskilt stor. Värdena är

i de flesta fall inte representativa.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört anser jag att man inte längre

skall behöva taxera eller deklarera de skattefria försvarsfastigheterna.

Min ståndpunkt föranleder ändring av 6 § 2 mom. KL och 136 § 1 mom.

första stycket TF.

116

Kommittéerna har vidare berört frågan om taxering av icke skattepliktiga

fastigheter över huvud taget men de har inte lagt fram något förslag i denna

fråga.

Kommittéerna har påpekat att det skulle innebära en avsevärd förenk­

ling och arbetsbesparing om man upphörde med att åsätta dessa fastigheter

taxeringsvärden. Vidare har anförts att dessa fastigheter, t. ex. kyrkor,

naturminnesmärken och begravningsplatser, blir åsatta orealistiska taxe­

ringsvärden på grund av värderingssvårigheter samt att värdena inte har

någon betydelse för beskattningen. Svårigheter sägs möjligen kunna upp­

komma vid taxeringen av sådana fastigheter som till en del är skattepliktiga

och till en annan del är skattefria.

Frågan om taxering av icke skattepliktiga fastigheter har tagits upp av

åtskilliga remissinstanser. Många anser att man bör upphöra med taxe­

ringen av dessa fastigheter. Riksrevisionsverket ifrågasätter om man inte

redan vid 1970 års taxering kan införa denna ordning. Några remissin­

stanser, som i princip är av den uppfattningen att man bör upphöra med

denna taxering, har emellertid ansett att frågan bör bli föremål för när­

mare överväganden. Kammarrätten har framfört vissa betänkligheter mot

att man upphör med taxeringen med hänsyn till bl. a. svårigheterna att av­

göra om skatteplikt föreligger eller ej.

Jag finner det sannolikt att taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter

skall kunna förenklas. Jag är emellertid inte beredd att utan ytterligare ut­

redning lägga fram förslag om ändrade regler för taxeringen av dessa fastig­

heter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1968

Längdföring och sortering av fastighetsdeklarationer, m. m.

Förande av fastighetslängd och sortering av deklarationer, m. m.

Nuvarande ordning

Det åligger fastighetstaxeringsnämndens ordförande att bl. a. ordna de

allmänna fastighetsdeklarationerna inom sitt fastighetstaxeringsdistrikt, att

tillse att förändringar avseende äganderättsförhållandena blir införda i

fastighetslängden och att föra nämndens protokoll och längder (147 § TF).

Nämndens preliminära beslut om taxeringsvärden skall vara färdiga senast

den 25 januari under taxeringsåret och skall tas upp i fastighetslängden

(150 § 2 mom. och 152 § andra stycket). Om ordföranden ansett att en

fastighet borde ha taxerats till annat belopp än nämnden beslutat, skall

han i fastighetslängden anteckna det värde han ansett böra åsättas (151 §

tredje stycket). Ordföranden skall senast den 31 januari under taxerings­

året sända fastighetsägaren eller likställd person underrättelse om det pre­

liminära taxeringsvärdet på fastigheten (152 § tredje stycket). Sedan de pre­