2

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 mars

1968.

Närvarande:

Statsministern E^rlander, ministern för utrikes ärendena N^ilsson, statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ling, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling,

P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, O^dhnoff,

W^ickman, M^oberg.

Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga

ledamöter fråga om vidareutbildning av sjuksköterskor m. m. och anför.

I årets statsverksproposition (bil. 10 s. 212) har Kungl. Maj:t på min hemställan

föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1968/69 beräkna ett förslagsanslag av 12 065 000 kr. till Vissa kostnader för

vidareutbildning av sjuksköterskor m. m.

Vid anmälan av anslagsfrågan framhöll jag, att 1962 års sjuksköterskeutredning

den 8 december 1966 avgett betänkandet »Sjuksköterskeutbildningen III. Vidare­

utbildning» (SOU 1966: 73), vilket remissbehandlats. Jag meddelade vidare, att

Kungl. Maj:t efter remissbehandlingen uppdragit åt skolöverstyrelsen dels den 30

juni 1967 att efter samråd med dåvarande medicinalstyrelsen, sjukvårdshuvud­

männen och gynekologisk-obstetrisk expertis överarbeta utredningens förslag an­

gående vidareutbildning av sjuksköterskor i förlossnings- och mödravård, dels

den 7 juli 1967 att i nära samråd med dåvarande social- och medicinalstyrelserna,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunför­

bundet utreda behovet av och förutsättningarna för att anordna en särskild vidare-

utbildningslinje för sjuksköterskor i långtidsvård och åldringsvård. Under anslaget

beräknade jag medel även för ändamål, som hittills tillgodosetts under anslagen

till barnmorskeläroanstalterna, till utbildning av viss sjukvårdspersonal samt til!

statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor.

Beredningen av hithörande frågor är nu avslutad och jag anhåller att få redo­

göra för dem närmare. I fråga om många av förslagen erfordras inte beslut av riks­

dagen. För överblickens och sammanhangets skull lämnas emellertid en kortfattad

redovisning för vissa av dessa förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

1. Inledning

1.1 Utredningsuppdraget

1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen (ledamöter överdirek­

tören Lennart Rydback, ordf., förbundssekreteraren Einar Binett, professorn Gun­

nar Biörck, landstingsdirektören Hans Gröndal — den 21 oktober 1963 ersatt

med organisationssekreteraren Inga Johnsson, som den 16 oktober 1964 ersatts

med landstingsdirektören Gillis Albinsson -—- landstingsmannen Harald Kärr-

lander, direktören Gerd Zetterström Lagervall samt rektorn Karin Lundgren —

sistnämnda dag ersatt med avdelningsdirektören Alice Lindström) tillkallades den

6 april 1962 av chefen för inrikesdepartementet för att se över sjuksköterskeut­

bildningen och därmed sammanhängande spörsmål.

I direktiven för utredningen (se 1963 års riksdagsberättelse s. 353) konstaterade

departementschefen att den snabba medicinska utvecklingen i stor utsträckning

påverkat sjuksköterskornas arbetsuppgifter och att redan detta förhållande gjorde

en översyn av sjuksköterskeutbildningen aktuell. Han framhöll också att man för

att bemästra den rådande bristen på sjuksköterskor, föranledd kanske främst av

den kraftiga utbyggnaden av hälso- och sjukvården, ökat intagningen till sjukskö­

terskeutbildningen på olika sätt. Åtgärder hade därjämte vidtagits för att utbilda

särskild personal, exempelvis röntgen- och operationsassistenter, som kunde av­

lasta eller ersätta personal med sjuksköterskeutbildning.

Vidare hade undersökningar gjorts rörande möjligheterna att föra över vissa av

sjuksköterskornas arbetsuppgifter på undersköterskor. Den s. k. Thapperkommittén

hade sålunda i sitt betänkande om arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds­

personal (SOU 1962: 4) föreslagit en omfördelning av arbetsuppgifterna för sjuk­

sköterskor, undersköterskor och sjukvårdsbiträden jämte en därav föranledd om­

läggning av utbildningen för sistnämnda två grupper.

Tillkomsten av nya personalkategorier och överföring av vissa av sjuksköterskor­

nas arbetsuppgifter på undersköterskor och sjukvårdsbiträden skulle givetvis, fram­

hölls det, också komma att förändra sjuksköterskornas arbetsuppgifter och påverka

deras ställning i sjukvårdsorganisationen.

På anförda skäl fann departementschefen att sjuksköterskeutbildningens innehåll

och omfattning borde utredas och att därvid i första hand målsättningen borde

omprövas. Vidare betonades som önskvärt att undervisningen i arbetsledning och

administration gavs större utrymme. Utbildningen borde om möjligt också göras

mindre tidskrävande genom att den intensifierades eller lades om. Utredningen

skulle också överväga det s. k. lärlingssystemets avskaffande och ompröva den

praktiska delen av utbildningen mot bakgrunden av det ökade kravet på praktik­

platser vid sjukhusen. Utredningen borde också beakta det angelägna i att sam­

ordna den grundläggande sjuksköterskeutbildningen med utbildningen vid barn-

morskeläroanstalterna och centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköter­

skor.

Det konstaterades i direktiven, att en revision av sjuksköterskeutbildningen även

kunde få betydelse för utbildningen vid statens distriktssköterskeskola och statens

institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS).

Frågorna om statsbidrag till utbildningen och tillsynen över densamma skulle

slutligen också prövas.

Utredningen avlämnade i oktober 1964 betänkandena »Sjuksköterskeutbild­

ningen I. Grundutbildning» (SOU 1964: 45) och »Sjuksköterskeutbildningen II.

Vissa grundläggande undersökningar» (SOU 1964: 46). På grundval av betän­

kandena avgavs proposition till 1965 års riksdag angående omläggning av utbild­

ningen av sjuksköterskor m. m. (prop. 1965: 161, SU 181, rskr 430).

Utredningen har med skrivelse den 8 december 1966 avlämnat betänkandet

»Sjuksköterskeutbildningen III. Vidareutbildning» (SOU 1966: 73) jämte en inom

utredningens kansli sammanställd promemoria med redogörelse för kansliets arbete

beträffande utbildning av sjuksköterskor till lärare och för högre administrativa

uppgifter.

Över betänkandet har yttranden inhämtats från ett antal myndigheter och orga­

nisationer, vilka redovisas i det följande.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

1.2

1965 års reform av sjuksköterskeutbildningen

Såsom bakgrund till den följande redogörelsen för förslagen om vidareutbildning

av sjuksköterskor och ställningstagandena till dessa lämnas en kort redogörelse

för tillkomsten av den nya studiegången.

Utredningen fann det lämpligt att dela upp sitt arbete i två etapper. I det

första betänkandet »Sjuksköterskeutbildningen I. Grundutbildning» (SOU 1964: 45)

behandlades utbildningen fram till legitimationsberättigande examen. I en senare

etapp skulle utredningens förslag rörande vidareutbildning och högre utbildning

redovisas.

I betänkandet framhöll utredningen att den dittillsvarande sjuksköterskeutbild­

ningen — som i regel omfattade ca 3 år och i sig inneslöt specialisering för olika

sektorer inom sjukvården — gett god yrkeskunnighet. Sjuksköterskeyrket krävde

emellertid enligt utredningen ökade insikter om de mentalhygieniska och sociala

uppgifterna inom sjukvården ävensom en helhetssyn på patienten och förståelse

för att de olika åtgärderna för den sjuke är delar av ett samlat vårdkomplex. Vidare

krävdes kunskap och övning i arbetsledande och i övrigt administrativa funktioner.

Utredningen hävdade också bl. a. att den tidiga specialiseringen medförde risk för

felval och försvårade rörligheten på arbetsmarknaden.

Utredningen räknade med att sjuksköterskan skall fullgöra följande grundfunk­

tioner, nämligen

att själv eller under medverkan av underställd personal sörja för patientens per­

sonliga omvårdnad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

o

att under läkares ledning medverka i patientens medicinska vård, innefattande

bl. a. att observera och lämna rapporter beträffande patientens tillstånd och reak­

tioner, att biträda läkaren i hans åtgärder med patienten och att ombesörja hans

ordinationer

samt att inför patienter, anhöriga och allmänheten medverka i hälsoupplysning

och hälsovårdsarbete.

Med utgångspunkt häri angav utredningen som mål för sjuksköterskeutbildning-

en att den skall ge kunskaper om människan i friskt och sjukt tillstånd samt om

principerna för god hälso- och sjukvård och dessas tillämpning i skilda samman­

hang liksom även färdighet i olika vård- och behandlingsmoment. I utbildnings­

målet ingår också insikter om det moderna samhället samt hälso- och sjukvårdens

plats och uppgifter i detta ävensom förmåga till ledarskap och till medverkan i ut­

bildningsarbete. En strävan borde också vara att hos eleverna utveckla personlig

mognad, ansvarsmedvetande, människointresse och kontaktförmåga.

Utifrån den föreslagna målsättningen förordade utredningen en för alla blivande

sjuksköterskor gemensam grundutbildning, som borde vara så allsidig att sjukskö­

terskan efter legitimationen kunde tjänstgöra på assistentsköterskenivå inom såväl

kroppssjukvården som mentalsjukvården.

För speciella arbetsuppgifter skulle av sjuksköterskan krävas genomgång av

vidareutbildning. Denna skulle skilja sig från grundutbildningen därigenom att den

skulle ge dels fördjupade insikter samt nya kunskaper och färdigheter i den spe­

ciella vårdgrenen, dels vidgad utbildning i arbetsledning och administration i övrigt

för att ge förutsättningar för mera självständiga befattningar. På den nivån skulle

exempelvis tillkomma planläggnings- och samordningsuppgifter i större skala. Till

vidareutbildningsnivån skulle alltså hänföras sådana utbildningsmoment, som inte

i större utsträckning rimligen kunde krävas av samtliga sjuksköterskor oavsett var

i organisationen de tjänstgjorde.

Frågan om sjuksköterskans funktions- och ansvarsområde behandlas närmare i

det följande (p. 3.1).

I övrigt hänvisas till utredningens första betänkande.

En helt övervägande del av remissinstanserna ställde sig i stort posi­

tiva till huvudlinjerna i utredningsförslaget. Många remissmyndigheter beklagade

dock att utredningen valt att framlägga sina förslag i två etapper. Detta hade, fram­

hölls det, gjort det svårare att ta definitiv ställning till förslagen, framför allt när

det gällde att bedöma den totala utbildningens längd. Även sett från andra grund­

läggande synpunkter rönte utredningens förslag kritik. Bl. a. framhölls från flera

håll att utredningen inte tagit hänsyn till pågående rationalisering av sjukvårdsorga­

nisationen. Den hade därigenom kommit att förorda en grundutbildning, som endast

skulle leda till kompetens som assistentsköterska, en personalkategori vars ställ­

ning inom den framtida sjukvården syntes mycket oviss. Vidare ansåg några re­

missmyndigheter att det var en brist i betänkandet att utredningen inte till ingående

prövning tagit upp frågan om samordning mellan sjuksköterskeskolornas under­

visning och de övriga personalskolornas.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Utredningens sammanfattning av sjuksköterskans grundfunktioner samt det med

utgångspunkt häri föreslagna målet för grundutbildningen vann så gott som alla

remissinstansernas gillande.

I övrigt hänvisas beträffande remissinstansernas syn på förslagen i det första

betänkandet till prop. 1965: 161 angående omläggning av utbildningen av sjukskö­

terskor m. m.

I propositionen underströk dåvarande departementschefen inledningsvis

att den alltmer mångfasetterade personaluppsättningen inom hälso- och sjukvår­

den, som var en följd av såväl den kraftiga expansionen av landets hälso- och sjuk­

vård som den snabba medicinska utvecklingen, på ett annat sätt än tidigare krävde

en precisering av de skilda personalgruppernas funktions- och ansvarsområden. Han

framhöll emellertid, att det är en komplicerad uppgift att definiera de arbetsupp­

gifter som åvilar och inom överskådlig tid bör åvila sjuksköterskor. Vad utred­

ningen angett som sjuksköterskornas grundfunktioner beskrev enligt hans mening

dock på ett klargörande sätt det ansvarsområde som sjuksköterskan bör ha. Det

av utredningen med utgångspunkt häri föreslagna utbildningsmålet syntes honom

väl ägnat att ligga till grund för utformningen av en med modern samhällssyn för­

enlig god sjuksköterskeutbildning.

Enligt propositionens av riksdagen godtagna riktlinjer skall sjuksköterskeutbild-

ningen omfatta dels en brett upplagd, för alla sjuksköterskor gemensam utbildning,

grundutbildning, dels vidareutbildning för speciella arbetsuppgifter. Vidareutbild­

ningen förutsattes bli behandlad i ett senare betänkande av sjuksköterskeutred-

ningen. I detta skulle också läggas fram förslag om högre utbildning på sjuk­

vårdens område, i första hand för lärare och administrativa ledare.

Sjuksköterskeutbildningen skall enligt 1965 års beslut tillhöra grundskolans

kompetensområde.

I den nya studiegången skall den praktisk-kliniska utbildningen planläggas och

bedrivas med utgångspunkt i att eleverna ej ingår i sjukhusets personalstat. I pro­

positionen har understrukits att detta ej innebär att eleverna ej skall fullgöra ar­

betsuppgifter inom sjukvårdsarbetet. Fullgörandet av sådana uppgifter skall emel­

lertid ingå som ett led i en systematiskt anordnad utbildning och noga anpassas

till elevens utbildningsnivå.

Teori och praktik bör enligt riktlinjerna för grundutbildningen betraktas som två

undervisningsinslag som kompletterar och illustrerar varandra. Den teoretiska un­

dervisningen skall sålunda dels samlas till vissa avsnitt, dels läggas in under prak­

tikperioderna som jämsidesundervisning.

I propositionen har förutsatts en avveckling av tidigare utgående natura- och

kontantförmåner till sjuksköterskeeleverna. För sjuksköterskeutbildningen utgår

från och med den 1 juli 1965 studiemedel enligt gällande bestämmelser.

För dem som genomgått viss grundläggande sjukvårdsutbildning och därut­

över har praktisk sjukvårdserfarenhet skall kunna anordnas en särskild, avkortad

studiegång,

I avvaktan på yrkesutbildningsberedningens förslag har i propositionen förutsatts,

att man skall, utan att man därvid rubbar gällande utbildningsorganisation i stort,

vidta åtgärder för att främja samordning av vårdyrkesutbildningen.

Övergång till den nya grundutbildningen skulle enligt propositionen ta sin början

redan vårterminen 1966. Övergång skulle dock kunna påbörjas även höstterminen

1966 eller vårterminen 1967. Tillsynen över sjuksköterskeutbildningen skulle över­

föras från medicinalstyrelsen till skolöverstyrelsen från och med den 1 januari

1966.

Statsbidrag skulle utgå till driftkostnaderna med 15 900 kr. per grupp om 15

elever och termin.

Till anskaffande av skollokaler, elevhem och första uppsättningen stadigvarande

undervisningsmateriel skulle statsbidrag utgå i huvudsaklig överensstämmelse med

de för yrkesskolor gällande villkoren.

Kungl. Maj:t har den 30 december 1965 meddelat vissa organisatoriska

föreskrifter för sjuksköterskeutbildningen, vilka avser anordnande och be­

drivande av sådan utbildning, elevintagning och undervisning m. m. Övergång till

den nya studieordningen har enligt beslutet förutsatts skola ske enligt skolöversty­

relsens medgivande i varje särskilt fall den 1 januari 1966, den 1 juli 1966 eller

den 1 januari 1967.

Den 30 december 1965 har vidare meddelats bestämmelser om statsbidrag till

sjuksköterskeskolor. Driftbidraget har från och med den 1 juli 1967 höjts från

15 900 till 17 700 kr. för varje klass och termin enligt Kungl. Maj:ts beslut den

9 juni 1967.

Läroplan för grundutbildningen har utfärdats av skolöverstyrelsen den 15 mars

1966.

Kungl. Maj:t har den 12 maj 1967 meddelat beslut om avkortad studiegång.

Läroplan för denna har utfärdats av skolöverstyrelsen den 6 juni 1967.

Kungörelsen den 11 februari 1966 (nr 24) om grundskolans kompetens värde

m. m. är tillämplig på sjuksköterskeutbildningen, vilket innebär bl. a. att vid urval

av sökande till grundutbildningen det kvoteringssystem gäller som förekrivs i kun­

görelsen.

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1967 meddelat vissa föreskrifter rörande rektors-

tjänst vid vårdyrkesskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

7

1.3 Remissbehandling m.m.

Yttranden över betänkandet har avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse, dåva­

rande social- och medicinalstyrelserna, arbetarskyddsstyrelsen, statens institut för

folkhälsan, arbetsmedicinska institutet, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen

— efter hörande av vissa länsskolnämnder — universitetskanslersämbetet — efter

hörande av medicinska fakulteterna vid universiteten och karolinska mediko-

kirurgiska institutet — arbetsmarknadsstyrelsen, direktionen för karolinska sjukhu­

set, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala — efter hörande av styrelsen

för Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola — styrelsen för statens sjuk-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

sköterskeskola i Stockholm, tillika styrelse för barnmorskeläroanstalten därstädes,

styrelsen för statens sjuksköterskeskola i Göteborg, tillika styrelse för barnmorske­

läroanstalten därstädes, styrelsen för dåvarande statens sjuksköterskeskola i Norr­

köping, styrelsen för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, styrel­

sen för centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor, mentalsjukvårds­

beredningen, utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m. in., yrkes-

utbildningsberedningen, lokal- och utrustningsprogramkommittén för en vård­

yrkesskola i Stockholm, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige i Malmö

och Göteborg, samtliga landstingskommuners förvaltningsutskott utom i Blekinge

län, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsför­

bundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sve­

riges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Svensk sjuksköterskeförening (SSF), Svenska kommunalarbetareförbundet,

statstjänarkartellen, Svenska barnmorskeförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska

läkaresällskapet, överstyrelsen för Svenska röda korset, styrelsen för Sophiahemmet,

styrelsen för Betaniastiftelsens sjuksköterskeskola, Svenska Diakoniss-sällskapet, Sa-

mariterhemmets sjuksköterskeskola och styrelsen för Södra Sveriges sjuksköterske-

hems sjuksköterskeskola samt Sveriges sjuksköterskeelevers förbund. Dessutom har

Folkpartiets Kvinnoförbund inkommit med en särskild skrift i ärendet. Komplette­

rande synpunkter har vidare framförts av SSF och Sveriges läkarförbund i särskilda

skrivelser den 21 december 1967 respektive den 22 februari 1968.

I anledning bl. a. av uttalanden i remissutlåtandena över förslaget om vidare­

utbildning har vissa utredningsuppdrag lämnats skolöverstyrelsen.

Den 12 maj 1967 har Kungl. Maj:t sålunda — under erinran om de ställnings­

taganden som gjorts beträffande dels huvudmannaskapet för mentalsjukvården,

dels tillsynen över utbildningen av mentalsjukvårdspersonal och statsbidrag till viss

sådan utbildning i anledning av förslag i propositionerna 1963: 144 angående rikt­

linjer för utformningen av skolväsendets centrala ledning m. m. (SU 146, rskr 334)

och 1966: 64 angående huvudmannaskapet för mentalsjukvården m. m. (SU 94,

rskr 220) — uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd med dåvarande medicinal­

styrelsen, statens förhandlingsnämnd och Svenska landstingsförbundet överväga

förutsättningarna för att i samband med en omprövning av vårdyrkesutbildningen

på grundval av yrkesutbildningsberedningens förslag inordna mentalsjukvårdsut-

bildningen i dess helhet under skolöverstyrelsen samt att hösten 1968 inkomma till

Kungl. Maj:t med redovisning för övervägandena och de förslag vartill dessa kan

föranleda.

Vidare har Kungl. Maj:t den 30 juni 1967 uppdragit åt skolöverstyrelsen att

under beaktande av de i betänkandet om vidareutbildning redovisade övervägan­

dena och förslagen samt däröver avgivna yttranden — efter samråd med dåva­

rande medicinalstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen samt gynekologisk-obstetrisk ex­

pertis — ytterligare överväga och inkomma med förslag till hur vidareutbildningen

i förlossnings- och mödravård bör utformas, lokaliseras och organiseras vid en

avveckling av nuvarande barnmorskeutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

9

Kungl. Maj:t har slutligen den 6 juli 1967 uppdragit åt skolöverstyrelsen att

under beaktande av de i nyssnämnda betänkande redovisade övervägandena och

förslagen samt däröver avgivna yttranden — i nära samråd med dåvarande social-

och medicinalstyrelserna, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och

Svenska kommunförbundet — utreda förutsättningarna för att anordna en sär­

skild vidareutbildningslinje i långtidsvård och åldringsvård.

Beträffande skolöverstyrelsens hitintills gjorda överväganden och förslag i anled­

ning av uppdragen hänvisas till redogörelsen i det följande (p. 5).

2.

Nuvarande specialutbildning m.m.

Enligt den äldre, ännu ej helt avvecklade studieordningen för sjuksköterskeut-

bildningen följer efter allmänutbildning om ca 24 månader (exkl. ferier) special­

utbildning som en obligatorisk avslutande period under det tredje året. Utbildning

ges då för det område inom hälso- och sjukvården, som eleven tänker ägna sig åt.

Specialutbildningen omfattar 6—10, vanligen 8 månader. Barnmorskeutbildningen

pågår dock 14 månader och specialutbildningen i barnavård och barnsjukvård

10,5 månader.

De olika specialutbildningslinjerna framgår av följande tabell, i vilken även an­

ges de nyexaminerades fördelning på dessa linjer under åren 1962—1965.

Utbildningsområde

Antal nyexaminerade

Ökning resp.

minskning

1962—1965

Andel av

hela antalet

examinerade

%

1962

1963

1964

1965

antal

%

1962

1965

Medicinsk sjukvård.......................

225

286

282

321 + 96 + 42,7

13,9

15,3

Kirurgisk sjukvård .......................

227

293

315

358 + 131 -f 57.7

14,1

17,1

Medicinsk och kirurgisk sjukvård

173

216

253

282 + 109 -b 63,0

10,7

13,5

Summa

625

795

850

961 + 336 + 53,8

38,7

45,9

Operationssköterskearbete ...........

248

282

314

359 + in + 44,8

15,4

17,2

Röntgensköterskearbete ...............

103

85

83

85 — 18

17.5

6,4

4,1

Kliniskt laboratoriearbete ...........

90

62

21

13 — 77

_

85,6

5,6

0,6

Förberedelse för vidareutbildning

till distriktssköterska ...............

181

204

244

240 + 59 + 32,6

11,2

11,5

Mentalsjukvård ............................

151

154

186

222 + 71 + 47,0

9,4

10.6

Barnavård och barnsjukvård ....

63

63

61

63

± 0 ±

0

3,9

3,0

Barnmorskearbete1 .......................

122

117

in

136 + 14

^_L_

11,5

7,6

6,5

Övrigt (kirurgisk mottagning,

öron-, ögon- och hudsjukvård,

socialhögskola m. m.)...............

29

13

15

12 — 17

^—

58,6

1,8

0,6

Summa s:um 1 612

1 775

1 885 2 091

+ 479 + 29,7 100,0

100,0

1 Dessutom har under angivna år 3, 5, 16 resp. 7 legitimerade sjuksköterskor avslutat barn­

morskeutbildning.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Elevernas val av linje är i princip fritt. I fråga om vissa linjer är dock antalet

elevplatser begränsat.

Efter genomgången specialutbildning följer en avslutande läskurs, varefter av­

gångsbetyg och legitimation som sjuksköterska erhålls. Den som genomgått barn­

morskeutbildning får dessutom barnmorskebrev och legitimation som barnmorska.

Specialutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård ges vid den sjuksköterske-

skola, där eleven genomgått allmänutbildning.

Även utbildningen för operationssköterskearbete — som omfattar 8—10 må­

nader — ges regelmässigt vid vederbörande sjuksköterskeskola. För elever vid

sjuksköterskeskoloma i södra Sverige ges den teoretiska undervisningen i en ge­

mensam kurs på ca en månad vid skolan i Malmö. Alla dessa skolor ger dess­

utom inom ramen för operationssköterskeutbildningen minst två månaders under­

visning i anestesiarbete.

Specialutbildningen i röntgensköterskearbete, varierande mellan 8 och 10 må­

nader, meddelas i vissa fall helt vid den skola, där eleven fått sin allmänutbildning.

En särskild teoretisk kurs, öppen för elever från flera skolor, ges dock vid Uppsala

sjuksköterskehems sjuksköterskeskola i samarbete med Uppsala stads yrkesskola

och vid sjuksköterskeskolan i Gävle. Vid Södra Sveriges sjuksköterskehems sjuk­

sköterskeskola i Lund anordnas en kurs med såväl teoretisk som praktisk utbild­

ning öppen för elever också från andra skolor.

Under senare tid har vissa sjuksköterskeskolor i stället för att anordna egen

specialutbildning samarbetat med yrkesskolor, där röntgenassistentutbildning be­

drivs. Sjuksköterskeeleverna har där fått specialutbildning genom att följa assistent­

utbildningens sista år eller i vissa fall genom att enbart delta i den teoretiska un­

dervisningen.

Specialutbildning i kliniskt laboratoriearbete förekommer numera i ringa ut­

sträckning såsom en särskild sjuksköterskeutbildning. Sjuksköterskeeleverna kan i

stället få sådan utbildning genom att delta i laboratorieassistentutbildningen under

dess andra läsår (klinisk-kemisk linje).

Specialutbildning i mentalsjukvård om 6 månader meddelas vid Ulleråkers sjuk­

hus i Uppsala och S:t Lars sjukhus i Lund, vilka båda sjukhus den 1 januari 1967

övertagits av landstingen.

Utbildning i barnavård och hemsjukvård meddelas vid centralskolan för spe­

cialutbildning av barnsjuksköterskor, som är förlagd till karolinska sjukhuset. Spe­

cialutbildningen ges i form av en kurs om 10,5 månader, den s. k. A-kursen. Den­

na kurs siktar i första hand till arbete inom sluten barnsjukvård. Vid skolan anord­

nas också en B-kurs i social barnavård om ca 4 månader för legitimerade sjuk­

sköterskor, vilken ger behörighet till tjänst på barnavårdscentral och som skol­

sköterska ( = förebyggande barnavård).

Specialutbildning under 14 månader i barnmorskearbete meddelas vid barnmors-

keläroanstalterna i Stockholm och Göteborg. En försökskurs om 55 veckor för

utbildning av barnmorskor har under åren 1965—1967 varit anordnad vid Dande-

ryds sjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

11

Vid lasarettet i Mölndal anordnas med början under våren 1968 en extra kurs

för utbildning av barnmorskor i huvudsaklig överensstämmelse med den för Dan-

derydskursen gällande läroplanen.

Vid barnmorskeläroanstalterna anordnas vidare vissa repetitionskurser för barn­

morskor samt utbildning i cytologisk provtagning.

Utbildning vid socialhögskola kan ersätta specialutbildning för sjuksköterske-

elev, som deltagit i samtliga läsperioder och genomgått fastställd praktisk utbild­

ning under minst 18 månader vid sjuksköterskeskola. Utbildningen leder till diplom

som socionom och legitimation som sjuksköterska.

Specialutbildning till distriktssköterska meddelas vid statens distriktssköterske-

skola, vilken ingår som ett led i undervisningsverksamheten vid statens institut för

folkhälsan. Utbildningen omfattar 6,5 månader. Sjuksköterskeelev kan vinna in­

träde vid kursen efter två års utbildning vid sjuksköterskeskola, men denna be­

stämmelse saknar numera praktisk betydelse. Medelåldern hos deltagarna ligger

regelmässigt omkring 30 år. Från och med budgetåret 1963/64 anordnas en för­

sökskurs om 42 veckor för utbildning av distriktssköterskor i Göteborg. Kursen,

som administreras av statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor

(SIHUS), är avsedd för sjuksköterskor, som inte inom sjuksköterskeskolans ram fått

den specialutbildning, som fordras för inträde vid distriktssköterskeskolan i Stock­

holm (bl. a. sex månaders praktik vid barnavårdsinrättning, varav minst fyra på

barnsjukhus).

För distriktssköterskor anordnas årliga kompletterings- och fortbildningskurser.

För tjänstgörande distriktssköterskor anordnas vidare kurser i förebyggande

mödravård m. m. Utbildningen avser att ge sådana kunskaper i förebyggande möd­

ravård och vård vid hastigt påkommande förlossningar och graviditetskomplikatio-

ner, att distriktssköterskan i sitt distrikt kan ersätta distriktsbarnmorskan, utom i

vad avser den direkta förlossningsvården. Utbildningen omfattar 20 veckor. Kur­

serna har hittills anordnats vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett. Kurs­

verksamheten administreras av styrelserna för barnmorskeläroanstalterna.

Vid SIHUS meddelas förutom försökskursen för utbildning av distriktssköterskor

annan utbildning, som berörs av utredningsuppdraget, nämligen avdelningssköter-

skekurser, kurser för sjuksköterskor/husmödrar vid sjukstugor och andra mindre

sjukvårdsanstalter samt kurser för anestesisköterskor.

Institutets huvudsakliga uppgift är dock att utbilda lärare i hälso- och sjukvård,

samt husmödrar och avdelningssköterskor vid sjukvårdsanstalter. För tillträde till

samtliga linjer och kurser vid institutet fordras legitimation. Dessutom gäller spe­

ciella krav för olika linjer.

Sedan budgetåret 1965/66 ges även viss fortbildning vid institutet, bl. a. för

sjuksköterskor vid intensivvårdsavdelningar (reguljär utbildning i intensivvård

saknas f. n.), för deltidsanställda skolsköterskor och för lärare i hälso- och sjuk­

vård.

Avdelningssköterskekurserna om 11 veckor syftar till att utbilda sjuksköterskor

för ledande befattningar på vårdavdelningar och specialavdelningar vid sjukvårds­

anstalter. För inträde vid kurserna fordras ca 1 års tjänstgöring på sjukhus.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1968

Kurserna för sjuksköterskor/husmödrar är avsedda för innehavare av kombine­

rad avdelningssköterske- och husmoderstjänst vid mindre sjukvårdsinrättningar.

Utbildningen omfattar 5 veckor efter genomgången avdelningssköterskekurs.

För inträde till anestesikurserna, som omfattar 21 veckor, fordras ca 1 års

tjänstgöring på anestesiavdelning och dessutom helst operationsutbildning.

För att tillgodose personalbehovet inom vissa tekniskt betonade områden av

sjukvården anordnas f. n. inom yrkesskolan utbildning av assistenter av olika slag,

nämligen laboratorie-, röntgen-, radioterapi- och operationsassistenter.

Laboratorieassistentutbildningen, som är tvåårig, är första läsåret i stort sett

odifferentierad och andra läsåret specialiserad på fem linjer, nämligen klinisk kemi,

klinisk fysiologi, mikrobiologi, histo-patologi och allmän kemi.

Första läsåret i de tvååriga röntgen-, radioterapi och operationsassistentutbild-

ningama omfattar en teoretisk-praktisk kurs i allmän sjukvård samt en grundläg­

gande kurs i naturvetenskapliga och medicinska ämnen. I andra läsåret ingår en

teoretisk-praktisk kurs, förlagd till röntgen-, radioterapi- respektive operations­

avdelning. Vid vissa skolor prövas en röntgenassistentutbildning om fem terminer

med ökat inslag av sjukvårdsutbildning.

3.

Utredningens förslag

3.1 Funktions- och ansvarsförhållanden

I sitt första betänkande tog sjuksköterskeutredningen — såsom utgångspunkt

för sina överväganden om målsättningen för sjuksköterskeutbildningen — upp frå­

gan om sjukvårdspersonalens uppgifter och arbetsförhållanden samt den medi­

cinska utvecklingens inflytande på sjuksköterskans arbetsuppgifter.

Därvid redogjordes bl. a. för de studier av arbetsfördelningen mellan olika per­

sonalkategorier inom sjukhusen som utförts av Thapperkommittén. Av redogörel­

sen framgår att denna kommitté efter ingående undersökningar gjort ett detaljerat

förslag till fördelning av arbetsuppgifterna på en vårdavdelning på grupper av

befattningshavare, som förutsattes ha fått utbildning för desamma. Kommittén

hade för sin del funnit, att en stor del av de sjukvårdande arbetsuppgifterna med

fördel kunde lösas av annan än sjuksköterskeutbildad personal. De administrativa

arbetsuppgifterna borde enligt kommittén så gott som undantagslöst utföras av

särskild skrivpersonal, varvid då inte inbegreps de arbetsledande uppgifterna.

Patientvården borde i allt väsentligt utföras av undersköterskor och sjukvårds­

biträden och materiel- och lokalvården av sjukvårdsbiträden eller särskild ekonomi­

personal.

Motsvarande undersökningar hade genomförts även vid andra enheter än vård­

avdelningar vid lasarett.

Trots de undersökningar som gjorts under senare tid var dock, framhöll utred­

ningen, den centrala frågan om hur en välorganiserad arbetsenhet borde vara be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

skaffad inom dagens och morgondagens sjukvård fortfarande olöst. Thapper-

kommittén hade ansett denna fråga ligga utanför dess uppdrag. Kommittén hade

dock framhållit, att man genom fortsatta undersökningar borde försöka få kun­

skaper och erfarenheter om vilken storlek och vilken sammansättning sjukvårds­

laget borde ha för att kunna tillgodose de inom arbetsenheten förekommande vård­

behoven och åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av olika grupper av be­

fattningshavare.

Sjuksköterskeutredningen betonade i sitt första betänkande att de fortsatta un­

dersökningar som kommittén förordat måste grundas på en säker och nyanserad

uppfattning om arbetet på ett sjukhus. För att nå en sådan krävdes ingående kart­

läggning av vilka arbetsuppgifter som förekommer, vilka olika personalkategorier

som utför de olika uppgifterna samt ett mått på de skilda uppgifternas absoluta

och relativa omfattning. Utredningen hade själv i samarbete med Svenska lands­

tingsförbundet planlagt vissa frekvensstudier vid olika lasarett. Enligt utredningen

kunde man vid dåvarande tidpunkt ännu inte dra några slutsatser därav rörande

den kommande personalorganisationens strukturering och dimensionering. De dit­

tills vunna erfarenheterna visade emellertid att en omfördelning av arbetsuppgif­

terna i huvudsaklig överensstämmelse med vad Thapperkommittén föreslagit syntes

komma att förändra relationen sjuksköterskor/annan personal, något som skett

även genom särskilda åtgärder för att utbilda särskild personal som kunde avlasta

eller ersätta sjuksköterskeutbildad personal.

I vad avser den medicinska utvecklingens inflytande på sjuksköterskans arbets­

uppgifter framhöll utredningen att specialiseringen är en av de tendenser, som är

mest påfallande i denna utveckling och som tidigast och mest uttalat kommit att

prägla sjukhusväsendet. Specialiseringen hade i stort sett följt tre principer, näm­

ligen sjukdomsgrupper eller organsystem, åldrar eller kön samt tekniker (medicin,

kirurgi). På senare tid hade vidare tillkommit laboratoriemässiga servicediscipliner

utan egna patienter (röntgen m. m.). Specialiseringen av sjukhusets funktioner ha­

de kommit att gälla även sjuksköterskans arbetsuppgifter, så att nästan varje klinik

fordrade specialutbildning.

Specialitetsgränserna hade dock, framhöll utredningen, i viss mån genombrutits

genom inrättande av speciella korttidsavdelningar för intensivvård och postoperativ

vård, något som enligt utredningen också kunde komma att gälla framtida rehabili-

teringsavdelningar. Vidare påpekade utredningen bl. a. att medicinen och kirurgin,

som länge arbetat med väsensskilda metoder, åter börjat närma sig varandra.

Kring vårdavdelningarna hade undan för undan utkristalliserats andra aktiviteter,

i första hand polikliniken och patientmottagningen, till vilka på sina håll anslutits

särskilda intagningsavdelningar. Vidare hade i sjukhusets inre tillkommit opera­

tionsavdelningar och andra särskilda tekniska behandlingsavdelningar (t. ex. för

strålbehandling) med sina särskilda krav på sjuksköterskepersonalens utbildning

och kunskaper. På den diagnostiska sidan fanns en motsvarighet i de kliniska la-

boratorieenheterna (kemi, röntgendiagnostik, fysiologi, bakteriologi etc.) med andra

krav. Härtill kom ett allt större behov av särskilda sjuksköterskor för administrativa

i;;

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

uppgifter och lärarverksamhet, både inom och utom sjukhuset. Vidare tillkom den

öppna hälso- och sjukvården.

Den redovisade specialiseringen kunde enligt utredningen betecknas som »geo­

grafisk». Vissa allmänna sjukvårdsfunktioner hade fått sig tilldelade speciella ter­

ritorier och inom dessa utvecklades för sjuksköterskornas del särskilda arbets­

rutiner. Men även inom denna geografiska specialisering fanns en uppdelning av

verksamheten i olika funktioner, troligen mest utpräglad för vårdavdelningens del.

Utredningen framhöll vidare bl. a., att strävandena att avlasta sjuksköterske-

personalen vissa arbetsuppgifter och utvecklingen mot specialisering medfört att

patienten i allt större omfattning omges av en mängd personer med differentierade

funktioner och med olika utbildning, somliga på den diagnostiska sidan och somliga

knutna till vårdavdelningen, andra inte. Enligt utredningen krävde en sådan situa­

tion mycket kraftiga insatser för att patienten skall få en upplevelse av helhet och

sammanhang. Denna uppgift åvilade i lika mån läkare och sjuksköterskor. Båda

yrkesgrupperna behövde enligt utredningen undervisning för denna ofrånkomliga

uppgift. Utredningen illustrerade sitt resonemang på denna punkt med följande

skiss.

i-------------------------------1

i

i

j Forskning l

i Databehandling

och statistik

Administration

Andra läkare

Apotek

Tandläkare etc.

Dokumentation

Samarbetsorgan

Arkiv

Exp.

Sekre­

terare

Läkare

Ingenjör

' kand.

Psykolog

Dietist

Arbets­

terapeut

Labora-

tris

Diagnostik

Sjuk­

gymnast

Under­

sköter­

ska

»Assi­

stent»

Sjuk­

sköterska

Sjuk- ^

vårds-o.

ekonomi-

bitr. V

Kurator

Ev. skriv­

biträde

ei. dyi.

15

Såsom framgått av redogörelsen för 1965 års reform av sjuksköterskeutbild-

ningen (p. 1.2) angav utredningen i det första betänkandet vissa grundfunktio­

ner för sjuksköterskan och syftet med såväl grund- som vidareutbildning. I betän­

kandet om vidareutbildning utvecklar utredningen närmare sin syn på den vidare­

utbildade sjuksköterskans funktions- och ansvarsområde.

Utredningen framhåller därvid, att avdelningssköterskan har en central ställning

inom all sluten vård, kroppssjukvård som mentalsjukvård. På henne vilar ansvaret

för att det praktiska arbetet utförs så att patienterna får den omsorg och vård,

som är adekvat i förhållande till deras individuella, växlande behov och de medi­

cinska ordinationer, som givits. Detta medför att tyngdpunkten i hennes arbete

förskjuts mot ett större administrativt ansvar i förhållande till assistentsköterskans.

Avdelningssköterskan har att kontinuerligt planlägga, övervaka och överblicka

avdelningens hela arbete, samordna tillgängliga resurser och fortlöpande informera

och instruera medlemmarna i arbetslaget. Hennes sjukvårdskunnande måste därför

vara gediget. Vidare kommer hennes eget sätt att bemöta patienter och personal,

hennes attityder mot sjukhusledning m. m. att prägla hennes arbete och därmed

sjukhusmiljön. På avdelningssköterskan vilar också ansvaret för samarbetet med de

andra avdelningarna inom sjukhuset. Hon skall dessutom, efter läkares bestäm­

mande och eventuellt i samråd med kurator eller annan personal, vidta åtgärder

för patientens överförande till annan institution för fortsatt behandling eller, i

samarbete med distriktssköterska eller annan företrädare för öppen vård, förbereda

och underlätta patientens återvändande till hem och arbete.

I sammanhanget fäster utredningen uppmärksamheten på att avdelningssköter­

skan de facto är underställd två sinsemellan fristående chefer, nämligen klinikche­

fen i medicinskt hänseende och klinik- och sjukvårdsföreståndare (husmoder) i

andra hänseenden.

Mot bakgrunden av angivna funktions- och ansvarsområde anger utredningen

syftet med vidareutbildningen — såvitt avser sjuksköterskor i sluten vård — vara

att göra den legitimerade sjuksköterskan skickad att inom sitt ansvarsområde pla­

nera, organisera, leda och kontrollera arbetet inom en vårdavdelning eller annan

arbetsenhet så att personella och materiella resurser används rationellt för att be­

reda varje patient bästa möjliga vård samt så att god anda och trivsel skapas inom

enheten.

Verksamheten för flertalet sjuksköterskor i öppen vård skiljer

sig enligt utredningen på väsentliga punkter från avdelningssköterskornas. Funk­

tions- och ansvarsområdet för de förstnämnda behandlas i samband med läroplanen

för utbildningen i öppen hälso- och sjukvård (p. 3.4.6).

Kungl. Maj.is proposition nr 66 år 1968

3.2 Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer

Mot bakgrunden av sina allmänna synpunkter på behovet av vidareutbildning

för sjuksköterskorna har utredningen prövat vilka särskilda vidareutbildningslinjer

som bör anordnas. Härvid har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt de

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

problem som sammanhänger med sjuksköterskeutbildningens samordning med och

avgränsning mot utbildningen av medicinsk-tekniska assistenter.

Utredningen föreslår, att vidareutbildning anordnas i

medicinsk och kirurgisk sjukvård

mentalsjukvård

barnsjukvård

förlossnings- och mödravård

öppen hälso- och sjukvård

anestesisjukvård

intensivvård

operationssjukvård.

Utredningen räknar vidare med att utbildning av röntgen-, radioterapi- och labo­

ratorieassistenter skall bestå och att någon motsvarande vidareutbildning för sjuk­

sköterskor inte skall behöva anordnas.

Av utredningens motiveringar för förslagen i denna del framgår bl. a. följande.

Medicinsk och kirurgisk sjukvård

Även om en betydande del av grundutbildningen ägnas åt medicinsk och kirur­

gisk sjukvård bör vidareutbildning krävas för kompetens till avdelningssköterske-

tjänst inom detta vårdområde. Nuvarande specialisering i antingen medicinsk eller

kirurgisk sjukvård bör borttas. Den vidareutbildade sjuksköterskan bör kunna

tjänstgöra på såväl medicinsk som kirurgisk avdelning beroende på egna önske­

mål eller sjukhusets organisation, personaltillgång in. m.

Mentalsjukvård

Skälen för denna linje är det allmänna behovet av vidareutbildning för tjänst­

göring på avdelningssköterskenivå.

Barnsjukvård

Nuvarande specialutbildning i barnavård och barnsjukvård siktar i första hand

till arbete inom sluten barnsjukvård. Utredningen finner inte anledning ifråga­

sätta behovet av sådan utbildning. Den nya linjen avses dessutom omfatta vissa

ämnen och praktikområden av betydelse för olika former av öppen barnavård. Vid

bifall härtill försvinner behovet av motsvarighet till B-kursen vid centralskolan

för specialutbildning av bamsjuksköterskor.

Förlossnings- och mödravård

Utredningen har funnit det naturligt att fullständigt samordna sjuksköterske-

utbildning och barnmorskeutbildning, så att den senare utbildningen organiseras

som en särskild vidareutbildningslinje.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Öppen hälso- och sjukvård

Vidareutbildning fordras för verksamhet inte bara som distriktssköterska utan

även för annan öppen vård utanför sjukhusorganisationen.

A nestesisjukvård

Behovet av särskild utbildning för anestesisjukvården har blivit alltmer fram­

trädande på grund av anestesiologins utveckling.

Intensivvård1 2

Inom intensivvården är övervakning och ingripande i vitala funktioner såsom

andning, cirkulation, njurfunktion och vätskebalans huvuduppgifter. Det är fråga

om ett lagarbete, där olika specialiteters särskilda möjligheter — personellt och

utrustningsmässigt — i högre grad än annorstädes kan koncentreras och utnyttjas.

Intensivvården är en krävande arbetsform, som av personalen kräver omfattande

och i flera avseenden speciella och avancerade medicinska och tekniska kunskaper.

Vidareutbildning för vissa tekniskt betonade områden av sjukvården

I den mån sjuksköterskor behövs för patientvård i laboratorier anser utred­

ningen behovet av specialutbildning i huvudsak kunna tillgodoses genom att man

på arbetsplatsen inskolar sjuksköterskor, som fått vidareutbildning i medicinsk och

kirurgisk sjukvård eller intensivvård. Inom den förstnämnda linjen kommer även

viss möjlighet att finnas till speciell laboratorieinriktning enligt utredningens för­

slag i det följande (p. 3.4.2).

Då det gäller operationsområdet har utredningen på grundval av vad

som anförts från huvudmannahåll fått uppfattningen att personalorganisationen

inom en operationsavdelning på längre sikt bör bygga på operationssköterskor, un­

dersköterskor och sjukvårdsbiträden. Den föreslagna linjen bygger på ett antaget

behov av en operationsslcöterska med kunskaper och färdigheter i såväl egentlig

operationssjukvård som anestesiarbete. Utredningen betonar att utvecklingen inom

operationsområdet noga bör följas av huvudmännen och berörda myndigheter för

den eventuella ändring i operationssköterskeutbildningens mål och kapacitet, som

kan föranledas av organisatoriska förändringar.

För operationsassistenterna bör sedermera anordnas kompletteringsutbildning så

att de beträffande kompetens och möjlighet till befordran inom operationsavdel­

ningarna blir jämställda med operationssköterskorna.

Så länge assistentutbildningen består, bör alla samordningsmöjligheter med ope-

rationssköterskeutbildningen tillvaratas. En undersökning i detta avseende har ut­

förts av utredningen.

1 I avvaktan på behandlingen av en inom dåvarande medicinalstyrelsen utarbetad rapport,

benämnd Om intensivbehandling, använder utredningen begreppen intensivvård och intensiv­

vår dsavdelning i stället för de i rapporten föreslagna benämningarna intensivbehandling och

intensivbehandlingsavdelning.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66

18

Enighet har i stort sett förelegat om att röntgen- och radioterapiassistenter med

en utbildning av fem terminer bör kunna svara även för den sjukvårdande verk­

samheten på röntgen- och radioterapiavdelningarna. Förut­

sättningen härför är att utbildningen i sjukvård för dessa assistenter blir tillräckligt

kvalificerad och inriktad på omhändertagande även av svårt sjuka patienter. Då

även ledande befattningar på avdelningarna skall besättas med assistenter bör sär­

skild vidareutbildning främst i administration och arbetsledning anordnas för assis­

tenterna.

I den mån sjuksköterskor önskar utbilda sig för röntgenarbete, bör de, som

hittills skett i viss utsträckning, kunna hänvisas till att genomgå assistentutbildning­

ens sista två terminer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

3.3 Vidareutbildningens organisation och innehåll

3.3.1 Tillträde till vidareutbildning

Alla legitimerade sjuksköterskor som genomgått grundutbildning bör i princip

äga tillträde till vidareutbildningslinje.

Mellan grundutbildningen och vidareutbildningen bör dock i allmänhet ligga viss

tids praktisk tjänstgöring inom sjukvården, 6—12 månader, framför allt för att de

avsnitt av vidareutbildningen som avser sjuksköterskans administrativa och arbets-

ledande funktioner då kan få en mer konkret innebörd. Vissa avsteg från principen

föreslås dock.

För vidareutbildning i öppen hälso- och sjukvård bör krävas minst två års

praktisk erfarenhet, då kravet på erfarenhet och omdöme gör sig särskilt gällande

på detta område.

Direkt övergång från grundutbildning till vidareutbildning förordas för vissa

områden, nämligen barnsjukvård, operationssjukvård, anestesisjukvård samt för­

lossnings- och mödravård, bl. a. av det skälet att sjuksköterskan inte anses böra

tjänstgöra inom dessa områden utan vidareutbildning.

Sjuksköterskornas intresse för vidareutbildning måste stimuleras, så att — i mån

av resurser — så många grundutbildade sjuksköterskor som möjligt skaffar sig

lämplig vidareutbildning.

Information om vidareutbildningens mål, organisation och omfattning samt där­

med sammanhängande frågor bör ske redan inom yrkesorienteringen under grund­

utbildningen. Även den offentliga yrkesvägledningen måste medverka genom upp­

lysningar om vidareutbildningsmöjligheter, gällande tillträdeskrav, studiesociala

förhållanden m. m.

Utredningen förutsätter också att huvudmännen skall finna det angeläget att på

allt sätt underlätta för den grundutbildade sjuksköterskan att skaffa sig lämplig

vidareutbildning.

19

Centraliserat intagningsförfarande förordas. Skälen härför bedöms vara starkare

än i fråga om grundutbildningen, då vidareutbildningen i stor utsträckning kommer

att centraliseras. Utredningen erinrar i sammanhanget om att gemensamt ansök-

ningsförfarande för närvarande förekommer till centraliserade specialutbildningar.

3.3.2

Utbildningens längd m. m.

Enligt utredningen är det i och för sig önskvärt att de olika utbildningslinjerna

blir ungefär lika långa. Detta möter emellertid svårigheter med hänsyn till den väx­

lande omfattningen av det nödvändiga lärostoffet inom de särskilda linjerna. Va­

riationerna beror såväl på målet för respektive linjer som på de kunskaper och fär­

digheter som redan grundutbildningen ger inom de aktuella ämnesområdena.

Mot bakgrunden härav och med beaktande av de krav på praktisk tjänstgöring

före inträde till vidareutbildning som utredningen funnit böra uppställas föreslår

utredningen att utbildningstiden skall omfatta en termin på linjerna i medicinsk

och kirurgisk sjukvård samt i mentalsjukvård och två terminer på övriga linjer.

De skäl som utredningen anförde i sitt första betänkande för ett läsår uppbyggt

av två lika långa terminer gäller även vidareutbildningen. Läsåret föreslås därför

liksom för grundutbildningen omfatta två terminer om 21 veckor.

Under grundutbildningen skall antalet veckotimmar utgöra normalt 37 och högst

40. Skolöverstyrelsen kan medge nedsättning till lägst 30 veckotimmar under pe­

riod med huvudsakligen teoretisk undervisning. Under vidareutbildningen bör man

enligt utredningen förutsätta en ökad förmåga och vilja till självständig studieakti­

vitet hos eleverna. Antalet veckotimmar under vidareutbildningen föreslås därför

kunna bestämmas till lägst 25 under avsnitt med övervägande teoretisk undervis­

ning och till lägst 35 under praktiskt betonade avsnitt.

3.3.3

Vissa riktlinjer för utbildningen

Vidareutbildningen bör vara övervägande praktiskt inriktad. Särskilt gäller detta

utbildningen på de linjer som syftar till verksamhet inom vårdområden som i grund­

utbildningen tillgodoses endast med begränsade kurser.

Den teoretiska undervisningen bör, liksom under grundutbildningen, dels samlas

till vissa avsnitt, dels läggas in under praktikperioden såsom jämsidesunder-

visning.

Läroplanerna förutsätter att eleverna under den praktiska utbildningen roterar

mellan olika kliniker med hänsyn till att antalet utbildningsplatser är begränsat.

Utredningen framhåller att vid detaljuppläggning av undervisningen på skolorna

särskild uppmärksamhet måste ägnas åt det förhållandet att en långt driven rota­

tion med ett flertal korta avsnitt förlagda till olika praktikområden försvårar upp­

läggningen av en effektiv jämsidesundervisning. Fördelarna av jämsidesundervis-

ning i direkt anslutning till praktikperiod måste vägas mot ökade krav på lärar­

resurser.

Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

20

Utredningen har under sitt arbete med vidareutbildningen alltmer kommit till

insikt om svårigheten för sjukhusen att möta de såväl kvantitativt som kvalitativt

allt starkare kraven på praktisk utbildning för olika slag av vårdyrken. De åtgär­

der som föreslagits för att effektivisera sjuksköterskeutbildningen bedöms, även om

de utsträcks till hela vårdyrkesutbildningen, inte vara tillräckliga. Det framhålls

därför som angeläget att alla möjligheter tillvaratas som — utan att utbildnings-

resultaten försämras — kan begränsa den tid av utbildningen som måste förläggas

till sjukhus. En särskild utredning för all vårdyrkesutbildning föreslås, som i första

hand bör omfatta metodikstudier i syfte att få fram hur den praktiska delen av

utbildningen bör läggas upp för att säkerställa ett gott utbildningsresultat.

Utredningen har övervägt om det skulle vara möjligt och lämpligt med friare

studiegång under vidareutbildningen än under grundutbildningen så att sjukskö­

terskan själv skulle kunna välja såväl teoretiska som kliniska ämnen. Med hänsyn

bl. a. till svårigheterna att organisera den praktiska utbildningen i en fri studie­

gång förordas dock fast studiegång även för vidareutbildningen.

Under läroplansarbetet har utredningen eftersträvat att åstadkomma viss sam­

ordning inom och mellan olika vidareutbiidningslinjer och samtidigt skapa möjlig­

heter till val mellan olika specialiseringar. Den senare delen av vidareutbildningen

i medicinsk och kirurgisk sjukvård innehåller sålunda enligt utredningens förslag

flera alternativa ämnesområden. En på denna linje utbildad sjuksköterska skall

kunna skaffa sig en specialkompetens genom att också skaffa sig utbildning inom

något av dessa ämnesområden.

Vidare innehåller läroplanerna i intensivvård, anestesisjukvård och operations-

sjukvård en identisk första termin, varför en på någon av dessa linjer utbildad

sjuksköterska skall kunna komplettera sin utbildning genom att gå andra terminen

inom annan av dessa linjer.

Fn barnsjuksköterska avses kunna erhålla full kompetens även inom öppen häl­

so- och sjukvård genom att följa den andra terminen av utbildningen på sist­

nämnda linje.

Gruppindelning av eleverna enligt samma principer som gäller för grund­

utbildningen förutsätts, nämligen högst 30 elever per grupp under läsperioderna och

8__16 elever under utbildningsavsnitt med övervägande praktiska inslag.

Den praktiska utbildningen bör så långt möjligt bedrivas med in­

tensitet och effektivitet. Eleverna bör under de praktiska perioderna gå vid sidan av

sjukhusets personalstat och under handledning aktivt deltaga i sådana vårduppgifter

som ger erfarenheter och övning av betydelse. Sjukhusets personalstat bör enligt

utredningen vara så dimensionerad och organiserad att patientvården kan tillgodo­

ses även när eleverna deltar i teoretisk och praktisk utbildning på annat håll.

Då det är angeläget att sjuksköterskorna på olika avdelningar och i olika former

av öppen vård aktivt deltar i handledningen av eleverna måste sjuksköterskorna

få ingående kännedom om den utbildningsplan eleverna följer, syftet med praktiken

och om hur de som handledare skall kunna bidra till att detta uppnås. I sådant

syfte kan konferenser anordnas mellan skolans ledning och sjukhusens förestånda­

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 är 1968

21

rinnor och sjuksköterskor. Under särskilda studiedagar kan handledningsmetodiska

frågor belysas närmare.

Den praktiska utbildningens organisation och uppläggning måste delvis få en i

förhållande till grundutbildningen avvikande utformning, då vidareutbildningen

skall ge tillräcklig utbildning för chefsskap som avdelningssköterska eller mot­

svarande. Mot bakgrund av att avdelningssköterskan har ansvaret för att perso­

nalen utför det praktiska sjukvårdsarbetet — vilket innebär en förskjutning av

tyngdpunkten i hennes arbete mot ett större administrativt ansvar — bör vidareut­

bildningen därför alltid i möjligaste mån innehålla inslag av arbetsledning och ad­

ministrativa moment.

Vidareutbildningen måste utformas så att det görs klart för eleven att det pri­

mära syftet med åtgärder av administrativ och arbetsledande art är att åstadkom­

ma en vård som är adekvat för patienten.

För att eleven under vidareutbildningen skall få en helhetsbild av den sjukvår­

dande verksamheten och därmed ökad förståelse för vikten av samarbete såväl

inom sjukhuset som mellan sjukhuset och organ utanför detta bör eleven deltaga

i konferenser som sjukhuset eller skolans ledning anordnar.

Utredningens syn på vilka hjälpmedel som bör komma till användning i

undervisningen har redovisats i betänkandet om grundutbildningen. I betänkandet

om vidareutbildning framhåller utredningen det stora behovet av läroböcker och i

viss utsträckning läromedelspaket i olika ämnen, bl. a. i administration och arbets­

ledning samt i huvudämnena på flera linjer. Utredningen anser det ankomma på till­

synsmyndigheten att ta erforderliga initiativ för att tillgodose dessa behov.

Utredningen understryker vikten av att skolornas elev- och lärarbibliotek får en

fullgod utrustning och bl. a. förses med svenska och utländska facktidskrifter.

Tillsynsmyndigheten bör snarast möjligt sätta i gång centralt planerings- och för­

beredelsearbete för användning av intern television och videotape i undervisningen.

Under vidareutbildningen måste liksom under grundutbildningen ske en fortlö­

pande bedömning av undervisningsresultaten. Utredningen räknar med två

slag av prov, nämligen formella kunskapsprov för betygssättning i viktigare ämnen

och diagnostiska prov dels i början av kurs för att klarlägga elevernas kunskapsni­

vå, dels i mindre omfattande ämnen för att utröna om eleverna nöjaktigt inhämtat

kursen eller ej.

Det instrument för bedömning av eleverna under den praktiska utbildningen,

som utarbetats under utredningens försöksverksamhet, anses böra utvecklas ytter­

ligare i syfte att möjliggöra betygssättning av den praktiska dugligheten. Tills vi­

dare får man dock enligt utredningen nöja sig med utlåtande över praktisk duglig­

het, vilket skall utfärdas efter de olika praktikavsnitten och ange om eleven genom­

gått den praktiska utbildningen med godkänt resultat eller ej. Det förutsätts bl. a.,

att utlåtandet skall grundas på helst tre bedömares individuellt avgivna omdömen.

Framtida omprövning bör ske om tillförlitligare instrument erhålls för bedömningen

av eleverna under den praktiska utbildningen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Endast slutbetyg skall förekomma. Eleverna bör dock kontinuerligt underrät­

tas om uppnådda resultat.

Slutbetyget föreslås omfatta

graderat betyg för insikter i teoretiska ämnen,

bevis om deltagande i undervisningen med godkänt resultat i teoretiska ämnen

av mindre omfattning samt

intyg över genomgången praktisk utbildning med godkänt resultat i hälso- respek­

tive sjukvårdsämne.

På betyget skall vidare anges praktikområden, betygsskalor och betygens för­

delning inom elevgruppen.

Elev som inte uppnått godkänt resultat skall enligt utredningen ha rätt till för­

nyad prövning. Efterprövning föreslås kunna ske i sådant teoretiskt ämne, där gra­

derat betyg utfärdats.

3.4 Läroplaner

Undervisningen förutsätts i samtliga ämnen bygga på det kunskapsstoff, som in­

hämtats i motsvarande ämne under grundutbildningen. För ett och samma ämne

förekommande på olika linjer förutsätts att ämnesbeteckningen blir gemensam

även om kursinnehållet inte är identiskt.

Experternas kursplaner föreslås i huvudsak kunna ligga till grund för det prak­

tiska genomförandet av vidareutbildningen. Kursplanerna bör betraktas som nor­

malplaner, från vilka vissa avvikelser betingade av skilda omständigheter bör kun­

na ske. Successiv förnyelse av kursinnehållet förutsätts såsom en angelägen uppgift

för såväl de medicinska som de pedagogiska myndigheterna.

Utredningens förslag till läroplaner för de olika linjerna samt expertförslaget till

utbildning i förlossnings- och mödravård framgår av följande översiktstablå.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för läroplanerna. För ett när­

mare studium hänvisas till betänkandet om vidareutbildning.

3.4.1 Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin

Ämnet ingår i samtliga läroplaner utom den för öppen hälso- och sjukvård.

Möjligheterna till samläsning i ämnet mellan olika vidareutbildningslinjer blir be­

roende av de lokala förutsättningarna.

På linjerna i intensivvård samt anestesi- och operationssjukvård har en del av

ämnet brutits ut till ett särskilt ämne, speciell administration.

Gemensam för alla linjer är också en kurs i katastrofmedicin, som anses lämp­

ligen kunna koncentrationsläsas under en vecka. Enligt utredningen bör kursen ge­

nomgås även av de sjuksköterskor, som i övrigt ej genomgår vidareutbildning. Sär­

skilda kurser i ämnet bör ordnas för sjuksköterskor med äldre studiegång.

Öv er siktstablå

ermin 2

Medicinsk och kirurgisk sjukvård

Administra­

tion

Arbetsled­

ning

Katastrof­

medicin

Allmän

medicinsk

och kirur­

gisk sjuk­

vård

Speciell

medicinsk

och kirur­

gisk sjuk­

vård

3 v.

9 v.

9 v.

Alternativ under sista 9 v:

neurologisk och neurokirurgisk sjukvård

hjärt- och lungmedicinsk samt thoraxkirurgisk sjukvård

endokrinologisk och gynekologisk sjukvård

dermatologisk och plastikkirurgisk sjukvård

reumatologisk och ortopedisk sjukvård

njurmedicinsk och kirurgisk urologisk sjukvård

infektionssjukvård samt öron-, näs- och halssjukvård

ögonsjukvård

långtidssjukvård

Intensivvård*

1

Anestesisjukvård

Operationssjukvård

Läs­

period

Allmän

opera-

tions-

sjuk-

vård

Grundläggande

anestesiolo-

gisk sjukvård

6 v.

5 v.

10 v.

Intensivvård

Anestesisjukvård

Operationssjukvård

Läspe­

riod

Allmän

aneste-

siolo-

gisk

sjuk­

vård

Operations­

sjukvård

Lä

s-

o

ch

te

n

t.

4 v.

4 v.

12 v.

1 v.

Läs­

period

Allmän

aneste-

siolo-

gisk

sjuk­

vård

Speciell

anestesio-

logisk

sjukvård

Läs-

o

ch

te

n

t.

4 v.

4 v.

12 v.

1 v.

Läs­

period

Allmän

aneste-

siolo-

gisk

sjuk­

vård

Akut­

sjuk­

vård

Inten­

siv-

vård

Lä

s-

o

ch

te

n

t.

4 v.

4 v.

3 v.

9 v.

1 v.

Barnsjukvård

Mentalsjukvård

Läs­

period

Mental­

sjukvård

Lä

s-

o

ch

te

n

t.

4 v.

15 v.

2 v.

Läs­

period

Vårdavd.

för späda

och pre-

matura

barn

O

>

C0

JO

o

C

0

c

O)

CO

1?

ro

ro

c

o

5

ro TJ

■Sä

Läs­

period

Barn-

medi­

cinsk

avd.

Barn-

kirur-

gisk

avd.

Barn psy­

kiatrisk

avd.

j

C

O

0

1

c

™

ro

7 v.

6 v.

2 v. 2 v. 2 v. 2 v.

3 v.

4 v.

4 v.

8 v.

2 v.

Termin 1

Termin 2

öppen hälso- och sjukvård

Läs­

period

Barn-

sjuk­

vård

Barn-

psyki­

atrisk

sjuk­

vård

B

V

C

S

k

o

lh

äl

­

so

v

år

d

Läs­

period

Di-

strikts-

vård

Mental­

sjuk­

vårdens

hjälp­

verksam­

het

Läs-

o

ch

te

n

t.

7 v.

8 v.

4 v.

2 v. 2 v.

6 v.

6 v.

4 v.

3 v.

Termin 1

Termin 2

Förlossnings- och mödravård (expertförslaget)

Läs­

period

P

ro

p

.k

li

n

.p

er

.

Obstetrisk

vård

B

ar

n

sj

u

k

­

v

år

d

Aneste-

si- o.

inten­

siv-

vård

Obstetrisk vård

och gyn. sjv.

T

en

t.

pe

r.

Obstetrisk och gy­

nekologisk vård

Obstetrisk

vård

T

en

t.

Förloss-

nings-

avd.

Vård­

avd.

Förloss-

nings-

avd.

Gyn-

vård-

avd.

c £

>* o

O E

Mödra­

vårds­

central

Förloss-

nings-

avd.

Vård­

avd.

Förlcss-

nings-

avd.

8 v.

1 v.

4 v.

2 v.

2 v.

4 v.

4 v.

4 v.

1 v. 2 v.

4 v.

6 v.

4 v.

4 v.

1 v.

Termin 1

Termin 2

Termin 3

1 Ang. alternativ utformning av linjen i intensivvård (förslag av experterna Dahlbeck och Hall­

din) se SOU 1966: 73, s. 170.

1 termin

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

3.4.2 Medicinsk och kirurgisk sjukvård

Utbildningen bör göra sjuksköterskan kompetent att självständigt leda en vård­

avdelning, även specialiserad sådan, inom vårdgrenar sorterande under huvuddi­

sciplinerna medicinsk och kirurgisk sjukvård, eller att inneha sådana specialbefatt­

ningar inom dessa vårdgrenar, som kräver särskilda kunskaper utöver dem som

meddelas i grundutbildningen.

I vad avser utbildningsmålet framhålls vidare bl. a. att sjuksköterskan bör bli

medveten om den psykologiska miljöns betydelse för patienter och personal och

om sitt ansvar för denna. Detta påpekande görs även beträffande utbildningen på

linjerna i intensivvård, anestesisjukvård, operationssjukvård och barnsjukvård.

Utbildningen på linjen i medicinsk och kirurgisk sjukvård bör koncentreras till

tre obligatoriska ämnesområden, nämligen

1) allmän medicinsk och kirurgisk sjukvård,

2) en medicinsk och/eller en kirurgisk specialitet,

3) administration och arbetsledning.

Inom speciell medicinsk och kirurgisk sjukvård skall möjlighet finnas att välja

mellan olika specialiteter i fasta kombinationer. Utredningen anger följande nio

kombinationer:

1) neurologisk och neurokirurgisk sjukvård,

2) hjärt- och lungmedicinsk samt thoraxkirurgisk sjukvård,

3) endokrinologisk och gynekologisk sjukvård,

4) dermatologisk och plastikkirurgisk sjukvård,

5) reumatologisk och ortopedisk sjukvård,

6) njurmedicinsk och kirurgisk urologisk sjukvård,

7) infektionssjukvård samt öron-, näs- och halssjukvård,

8) ögonsjukvård,

9) långtidssjukvård.

Det framhålls att utbildningen givetvis kan anordnas även inom andra speciali­

teter, om ett behov av vidareutbildade sjuksköterskor så motiverar.

Utbildningen i långtidsvård skall omfatta såväl vård och rehabilitering av långva­

rigt sjuka och invalidiserade patienter som åldringsvård och åldringssjukvård. Den

lämpar sig för sjuksköterskor, som vill utbilda sig för avdelningsskötersketjänst

inom långtidsvården. Den bedöms vidare lämpa sig för blivande ålderdomshems-

föreståndare.

Möjlighet finns också att ge den sista delen av utbildningen speciell laboratorie-

inriktning, avseende de sjukvårdande moment som kan förekomma på ett sjukhus­

laboratorium.

Utbildningen under denna period måste centraliseras för vissa ämnesområden.

I princip bör sjuksköterskan kunna välja fritt mellan olika områden. Hänsyn måste

dock tas till det aktuella behovet inom specialiteterna.

Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

3.4.3 Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård

Sjuksköterskor som är verksamma inom intensivvård samt anestesi- och ope­

rationssjukvård har åtskilliga funktioner gemensamma och deras arbetsuppgifter

medför krav på en i många hänseenden likartad utbildning. Utredningen har därför,

såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen (p. 3.3.3) valt att utforma

en utbildningsgång för dessa sjuksköterskor, som under den första terminen är

identisk och som under den andra innebär en uppdelning på tre olika grenar med

speciell inriktning på intensivvård, anestesisjukvård resp. operationssjukvård.

Såväl intensivvårdssköterskan som operationssköterskan behöver för sin verksam­

het grundläggande kunskaper i anestesisjukvård och för både intensivvård och

anestesiologisk sjukvård krävs vissa kunskaper i operationssjukvård.

Genom den delvis gemensamma utbildningen underlättas såväl samarbetet mel­

lan de olika enheterna vid ett sjukhus som en senare komplettering och övergång

till ett annat av ifrågavarande tre verksamhetsområden.

Det har enligt utredningen visat sig omöjligt att göra en strikt gränsdragning

mellan operationssköterskan och anestesisköterskans funktions- och ansvarsområ­

den. Vid större sjukhus med särskilda anestesiavdelningar och specialutbildade

sjuksköterskor för anestesiarbete har operationssköterskan övervägande tekniskt

operativa funktioner. Även om utvecklingen synes gå mot inrättande av särskilda

anestesiavdelningar i allt större utsträckning torde det särskilt på mindre sjukhus

alltjämt bli nödvändigt med viss anestesiologisk medverkan av operationssköterske-

personalen.

Vid centraloperationsavdelningar behövs enligt utredningen en sjuksköterska

med chefsbefattning som samordnande ledare för operations- och anestesiverksam-

heten. Denna sjuksköterska bör vara vidareutbildad i operations- och/eller aneste­

sisjukvård.

Utbildningen på intensivvårdslinjen syftar till att göra sjuksköterskan

kompetent att fullgöra arbetet på en avdelning för intensiv behandling och övervak­

ning av svårt sjuka patienter.

Utredningen understryker att intensivvården är en tung och krävande vårdform

som av sjuksköterskan kräver omfattande och i flera avseenden speciella och avan­

cerade medicinska och tekniska kunskaper. En avdelning för intensivvård medför

också en mångfald administrativa uppgifter av delvis särpräglad natur.

Utbildningen bör enligt utredningen omfatta såväl operationssjukvård som anes­

tesisjukvård och intensivvård.

Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.

I ett särskilt yttrande av experterna Dahlbeck och Halldin föreslås, att vidare­

utbildning för intensivvård skall kunna ske även via linjen för medicinsk och ki-

rurgisk sjukvård med möjlighet till intensivvårdsval under de sista nio veckorna av

nämnda linje jämte fortsättningen under en efterföljande termin. Den närmare ut­

formningen av alternativet redovisas i vidareutbildningsbetänkandet (s. 170).

Vidareutbildningen på linjen för anestesisjukvård syftar till att göra

sjuksköterskan kompetent att under läkares ledning utföra anestesiologiskt arbete

26

samt administrera sådant. Efter ytterligare praktisk erfarenhet bör hon även kunna

som avdelningssköterska vid operationsavdelningen fungera som samordnande le­

dare för operations- och anestesiverksamheten.

Utbildningen bör innehålla ämnet anestesiologisk sjukvård samt dessutom viss

operationssjukvård och vissa för samtliga vidareutbildningslinjer gemensamma äm­

nen. Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.

Operationssköterskans arbetsuppgifter och ansvar blir såsom tidigare framgått

beroende bl. a. på storleken av det sjukhus och den avdelning, dit verksamheten är

förlagd. Utbildningen på vidareutbildningslinjen i operationssjukvård

avser att ge operationssköterskan skicklighet i operationssjukvård samt sådana kun­

skaper i administration och arbetsledning att hon kan fungera som ledare för ett

arbetslag och — efter ytterligare praktisk erfarenhet — som avdelningssköterska

vid operationsavdelning av allmän eller specialiserad karaktär samt vid kirurgisk

mottagningsavdelning. Den skall även göra henne kompetent att utföra anestesiolo-

giskt arbete.

Utbildningen bör därför omfatta såväl operations- som anestesisjukvård.

Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.

3.4.4 Mentalsjukvård

Mentalsjukvårdens personaldelegation har i betänkandet »Mentalsjukhusens per­

sonalorganisation» (SOU 1965: 50) angett de arbetsuppgifter som bör åvila över­

skötare (motsvarande avdelningssköterska vid kroppssjukhusen), nämligen

1) arbetsledning

2) information

3) administrativa funktioner

4) direkt sjukvårdande funktioner

De tre första grupperna är i sina grundläggande delar gemensamma för all sluten

vård, psykiatrisk såväl som somatisk.

De direkt sjukvårdande funktionerna anges av delegationen vara främst psyko­

logisk sjukvård men även viss teknisk och elementär sjukvård (undersökningar, be­

handlingar, medicinutdelning) i den mån dessa uppgifter ej lämpligen kan åläggas

förste skötare eller annan befattningshavare. Vidare bör överskötaren delta i

läkarronder och spela en framträdande roll vid utformningen av patientens fysiska

och psykiska miljö.

Sjuksköterskeutredningen instämmer i allt väsentligt i delegationens synpunkter

och understryker därvid särskilt vissa synpunkter på den roll som överskötaren

resp., enligt utredningens förslag, den i mentalsjukvård vidareutbildade sjuk­

sköterskan bör ha i det psykiatriska vårdprogrammet. Bl. a. framhålls att sjukskö­

terskornas arbete otvivelaktigt i väsentligt större utsträckning än nu kommer att

präglas av psykologisk patientbehandling, dvs. även vissa direkt psykoterapeutiska

uppgifter, främst inom ramen för olika former av gruppverksamhet.

Ubildningen på linjen i mentalsjukvård bör enligt utredningen göra sjuksköter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

27

skan kompetent att självständigt såväl leda en vårdavdelning inom psykiatrisk

sjukvård som tjänstgöra inom skilda slag av öppen psykiatrisk sjukvård.

Den praktik som utredningen anser böra krävas före tillträdet till linjen, bör en­

ligt utredningens mening ske inom sluten vård och vara förlagd till ett par olika

typer av vårdavdelningar, helst där specialutbildad sjuksköterska

finns,

Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.

3.4.5 Barnsjukvård

Utbildningen på linjen avser att göra sjuksköterskan kompetent att självständigt

leda en vård- eller mottagningsavdelning för barn samt att tjänstgöra inom den

förebyggande barnavården, dvs. som sjuksköterska vid barnavårdscentral och som

skolsköterska.

Enligt utredningen saknar den enbart grundutbildade legitimerade sjuksköterskan

tillräcklig fackutbildning för att tjänstgöra på samtliga typer av vårdavdelningar

för barn utan att dessförinnan ha genomgått vidareutbildning. Utredningen anser,

att denna bör följa direkt efter grundutbildningen utan mellanliggande tjänstgöring

på assistentsköterskenivå. Erfarenhet av vård av friska barn anses emellertid nöd­

vändig. Därför bör fordras minst åtta veckors väl vitsordad praktik bland friska

barn, vilken lämpligen kan fullgöras före grundutbildningen, under ferier eller före

vidareutbildningens början.

Utbildningstidens fördelning framgår av översiktstablån.

3.4.6 Öppen hälso- och sjukvård

Distriktssköterskans arbetsuppgifter framgår av normalinstruktionen den 30 juli

1964 (MF nr 68).

En promemoria angående distriktssköterskeutbildningen m. m. lades år 1962

fram av en särskild delegation inom dåvarande medicinalstyrelsen. Promemorian

jämte yttranden däröver överlämnades senare av Kungl. Maj:t till sjuksköterske-

utredningen för att tas i beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Sjuksköterskeutredningen ansluter sig i allt väsentligt till promemorian. Särskilt

understryker utredningen att ökningen av distriktssköterskans sjukvårdande verk­

samhet kommer att fortsätta. Stora krav ställs härvid på kunskaper i framförallt

långtidsvård och åldringsvård. Utredningen betonar också att distriktssköterskan

bör kunna medverka i hälsovårdsundervisning i skola och samhälle.

Beträffande distriktssköterskans engagemang i hälso- och sjukvården i företag

erinrar utredningen om att arbetarskyddsstyrelsen av Kungl. Maj:t fått i uppdrag

att i samråd med medicinalstyrelsen utreda företagshälsovården. Slutlig ställning

till frågan om behovet och omfattningen av en särskild utbildning för sjukskö­

terskor inom företagshälsovården kan inte tas förrän resultatet av denna särskilda

utredning föreligger. Sjuksköterskeutredningen räknar dock med att distriktssköter­

skan i allt större utsträckning kommer att få uppgifter inom företagshälsovården.

Möjlighet bör enligt utredningen finnas för sjuksköterskor, som önskar utbild­

ning för sådana befattningar i öppen hälso- och sjukvård, där man ej har krav

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

på barnavård, barnsjukvård och skolhälsovård, att vidareutbilda sig utan att delta

i dessa utbildningsavsnitt ( = termin 1). Slutbetyget för den som inte genomgått

linjen i dess helhet måste givetvis få en annan utformning än den vanliga, påpekar

utredningen.

Utredningen anger som mål för linjen för öppen hälso- och sjukvård att utbild­

ningen skall göra sjuksköterskan kompetent att tjänstgöra som distriktssköterska

och inom den förebyggande barnavården, dvs. vid barnavårdscentral och som skol­

sköterska.

För inträde vid linjen föreslås krav på två års föregående tjänstgöring. Dessutom

framhålls att erfarenhet av vård av friska barn är önskvärd. Sådan praktik kan

skaffas före grundutbildningen eller under ferier under denna.

Läroplanen har utformats med beaktande av erfarenheterna från den försöks-

utbildning som varit anordnad i Göteborg.

3.4.7 Förlossnings- och mödravård

Förslag till läroplan för linjen har utarbetats av en särskild expertgrupp, som

föreslagit en utbildningstid av 51 veckor. Utbildningstidens fördelning framgår av

översiktstablån.

Utredningen har ifrågasatt om inte utbildningsmålet kan nås på kortare tid.

Även i fråga om bl. a. funktions- och ansvarsområdet skiljer sig utredningens åsik­

ter från expertgruppens. Utredningens majoritet har därför föreslagit att utbildning­

en utreds särskilt med hjälp av pedagogisk expertis som har särskilda insikter rö­

rande moderna pedagogiska metoder och hjälpmedel. Tre av ledamöterna har inte

ansett sig kunna gå emot experterna utan ansluter sig till deras förslag till läroplan.

Fn av experterna stöder däremot utredningsmajoriteten.

Beträffande linjens uppbyggnad hänvisas i övrigt till översiktstablån och p. 52.

3.5 Fortbildning

Utredningen har under sitt fortsatta arbete inte funnit anledning ändra sin i det

första betänkandet angivna allmänna syn på fortbildningen av sjuksköterskor. Den­

na bör sålunda, anser utredningen bl. a., i princip anordnas och bekostas av sjuk­

vårdshuvudmännen.

I betänkandet om vidareutbildning begränsar utredningen sig i vad avser fort­

bildning till att behandla dels sådan utbildning, som närmast innebär en breddning

av vederbörandes vidareutbildning, kompletterande vidareutbildning, dels

sådan fortbildning, som bör vara obligatorisk för innehavare av vissa be­

fattningar.

Den centrala planeringen för sådana kurser bör enligt utredningen åviia skolöver­

styrelsen i samråd med medicinalstyrelsen och berörda sjukvårdshuvudmän.

Den av utredningen föreslagna samordningen mellan olika vidareutbildningslinjer

innebär vissa möjligheter till breddning av kompetensen för en på viss linje utbil­

dad sjuksköterska. Härom hänvisas till redogöqrelsen under p. 3.3.3 i det före­

gående. Utöver vad där framgått nämner utredningen ytterligare möjligheter till

Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968

29

komplettering. Dels kan det — för att få en tillfredsställande rekrytering till in-

tensivvårdsavdelningar — bli önskvärt att ge sjuksköterskor med vidareutbildning

i medicinsk och kirurgisk sjukvård kompletterande utbildning för tjänstgöring inom

intensivvården. Dels bör såsom hittills kurser i förebyggande mödravård för di­

striktssköterskor ordnas (p. 4.). Utredningen avstår dock — med hänsyn till att

enighet ej kunnat uppnås om läroplan för vidareutbildningen i förlossnings- och

mödravård — från att lägga fram förslag till utformningen av denna kursverksam­

het.

För de sjuksköterskor, som arbetar självständigt och relativt isolerat inom sitt

verksamhetsområde, främst distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor, föreslås

obligatorisk fortbildning i form av kurser om fyra veckor, förslagsvis vart åttonde

år.

Det bör ankomma på huvudmännen att vidta åtgärder så att vederbörande sjuk­

sköterska genomgår föreskriven fortbildning. Huvudmannen skall sålunda en­

ligt utredningen årligen till skolöverstyrelsen lämna uppgift om de tjänstgörande di­

striktssköterskor och barnmorskor, som står i tur att genomgå fortbildning, samt

bereda erforderlig tjänstledighet för dem som tas ut till sådan.

3.6 Dimensionering

Utredningen konstaterade i sitt första betänkande, att informationsbasen för

prognoser angående den framtida efterfrågan på sjuksköterskor är osäker. Utred­

ningens beräkningar, som gjordes med stöd av läkarprognosutredningens underlag

för bedömning av det framtida sjukvårdsbehovet och på basis av statistiska cen­

tralbyråns befolkningsprognos, visade att utbildningskapaciteten måste ökas så

långt de praktiska förutsättningarna medgav. För det dåvarande syntes av bl. a.

resursskäl ett större årligt intag vid sjuksköterskeskolorna än 3 300 elever knappast

realistiskt.

Utredningen har mot den bakgrunden funnit angeläget att — med stöd av 1965

års långtidsutredning och nyare specialutredningar inom särskilda sektorer av hälso-

och sjukvården samt föreliggande framskrivningar av sjuksköterske- och barnmor-

skekårerna m. fl. utredningar och statistiska uppgifter — söka ge en bild av den

sannolika personalutvecklingen och bedöma den önskvärda dimensioneringen av

såväl grundutbildningen som framför allt vidareutbildningen.

Utredningen förutsätter — liksom i sitt första betänkande — att prognosarbetet

följs upp kontinuerligt.

3.6.1 Personalutveckling

Utredningen har sammanfattningsvis funnit rimligt att i stort sett räkna med den

personalutveckling fram till början av 1970-talet, som redovisas i följande tabell.

Den största relativa ökningen av personalbehovet beräknas gälla långtidssjuk­

vården och intensivvården (drygt 70 %) samt regionsjukvården (ca 45 %) medan

ökningen för sjukhusvården i övrigt skulle stanna vid 20—30 % samt för öppen

hälso- och sjukvård vid knappt 10 %.

30

Kungl. Maj.ls proposition nr 66 år 1968

Beräknad personalutveckling till början av 1970-talet

Verksamhet

Tjänster (helårsverken) för sjuksköterskor, barn­

morskor och/eller tekniska assistenter

F. n.

Början av

1970-talet

Index

Ökning

Vård- och mottagningsavdelningar:

långtidssjukvård ................................

1 900

3 250

171

1 350

regionspecialiteter ..............................

900

1 300

144

400

länsspecialiteter (inkl. psykiatri och

konvalescentvård) ..............................

6 900

8 350

121

1 450

mentalsjukvård m. m..........................

3 000

3 800

127

800

Summa vård- o. mottagningsavd.

12 700

16 700

131

4 000

Intensivvård.............................................

310

550

177

240

Anestesisjukvård ....................................

430

560

130

130

Operationssjukvård:

regionspecialiteter ..............................

115

170

148

55

länsspecialiteter ..................................

1 085

1 320

122

235

Summa operationssjukvård

1 200

1 490

124

290

Röntgen ...................................................

1 000

1 300

130

300

Laboratorium ........................................

2 400

3 000

125

600

Summa sjukhusvård

18 040

23 600

131

5 560

Öppen hälso- och sjukvård

Distriktsvård ..........................................

1 800

1 975

no

175

Skolhälsovård ........................................

550

600

109

50

Förebyggande barnavård .....................

335

375

112

40

Dispensärvård, stads- o. kommunsjuk­

vård .....................................................

215

225

105

10

Övrig hälso- o. sjukvård m. m..............

1 600

1 675

105

75

Summa öppen hälso- o. sjukvård

4 500

4 850

107

350

Förlossnings- och mödravård...............

1 180

1 300

no

120

Ålderdomshem ......................................

2 280

2 700

118

420

Sjukhusadministration............................

1 000

1 300

130

300

Sjukvårdsundervisning .........................

700

1 050

150

350

Summa summarum

27 700

34 800

126

7 100

För sjukvårdsundervisning har preliminärt räknats med en drygt femtioprocentig

ökning av lärarbehovet.

Av de beräknade erforderliga nya 7 100 tjänsterna skulle 1 400 falla på läns-

specialiteternas vård- och mottagningsavdelningar och nästan lika många på lång­

tidssjukvården. Utredningen framhåller, att den helt övervägande delen av de an­

givna 5 300—6 500 tjänsterna vid mentalsjukhusen och ålderdomshemmen är så­

dana som nu inte regelmässigt besätts med sjuksköterskor men som avses bli be­

satta med sådan arbetskraft.

Vid sina bedömningar har utredningen bl. a. utgått från att personaltätheten vid

sjukhusen praktiskt taget genomgående fortsätter att öka med ca 2,6 % om året

eller ca 13,7 % på fem år.

Vidare har utredningen inte ansett sig kunna förutsätta någon mera genomgri­

pande omfördelning av arbetsuppgifter på sådant sätt att behovet av sjukskö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

31

terskor, barnmorskor och tekniska assistenter inte skulle stiga i den takt som lång­

tidsutredningen räknat med. Sjuksköterskeutredningen konstaterar dock att viss

omfördelning måste vara förutsatt i långtidsutredningens kalkyler.

3.6.2 Utbildningsbehov

Från totalbehovet av 34 800 årsverken (tjänster) bör enligt utredningen borträk­

nas dels ca 3 500 årsverken vid mentalsjukhusen och ålderdomshemmen, där infö­

randet av sjuksköterskor får tänkas ske successivt i samband med vakanser, dels

ca 3 000 årsverken för röntgen- och laboratorieassistenter. Behovet av årsverken

skulle därför, under vissa antaganden i övrigt beträffande bl. a. operationssjukvår-

den, uppgå till ca 28 300 i början av 1970-talet. Med hänsyn till den beräknade

omfattningen av sjuksköterske- och barnmorskekåren vid samma tidpunkt leder

detta till en brist på ca 4 500 årsverken. Utbildningskapaciteten måste därför ökas

ytterligare.

Utredningen har prövat olika framskrivningsalternativ. Med en framskrivning

av personalbehovet av ca 2,6 % om året, motsvarande den hittillsvarande personal­

täthetsökningen, skulle 28 300 årsverken år 1971 motsvara ca 31 400 årsverken år

1975 och ca 35 700 årsverken år 1980. Ungefär detta antal skulle erhållas vid slu­

tet av 1970-talet, om man räknar med 3 800 intagningsplatser per år vid sjuk-

sköterskeskolornas grundutbildning från år 1968.

Utredningen finner det inte praktiskt möjligt att åstadkomma en sådan ökning

redan 1968 utan förordar en successiv utbyggnad till nämnda antal så snart resur­

serna medger. I angivna elevplatsantal ingår platser för den avkortade studiegången

för sjuksköterskor. Beräkningen bygger vidare på att barnmorskeutbildningen lik­

som hittills skall vara grundad på sjuksköterskeutbildningen. En eventuell återgång

till direktutbildning av barnmorskor reducerar elevplatsbehovet för sjuksköterske­

utbildningen i motsvarande mån liksom även en fortsatt direktutbildning av ope-

rationsassistenter.

I vad avser dimensioneringen av vidareutbildningen anser sig utredningen — med

stöd av bl. a. en enkät med elever i äldre studiegång — inte böra räkna med vida­

reutbildning för ca 20—25 % av de grundutbildade sjuksköterskorna.

Då det gäller frågan hur återstående 75—80 % av de grundutbildade sjukskö­

terskorna bör vidareutbildas framhåller utredningen att alla tjänstgörande sjukskö­

terskor inom vissa verksamhetsgrenar bör ha vidareutbildning för att kunna fylla

sin uppgift. Detta gäller intensivvårdsavdelningarna anestesi- och operationssjuk-

vårdsavdelningama, kirurgmottagningarna, barnsjukvården, distriktsvården, bar­

navårdscentralerna, skolhälsovården och dispensärvården samt annan liknande

öppen hälso- och sjukvård ävensom distriktsbarnmorskeverksamheten, förloss­

ningsavdelningarna och mödravårdscentralerna samt barnbördsavdelningarna.

Utifrån vissa antaganden om sjuksköterskornas och barnmorskornas yrkesverk­

samhet m. m., den väntade personalutvecklingen och föreliggande vakansstatistik

har utredningen kommit fram till den dimensionering av de olika vidareutbildnings-

linjerna, som anges i följande tabell, i vilken hänsyn dock inte tagits till avbrott i

utbildningen.

32

Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968

Beräknad årsexamination i vidareutbildningen

Årsexamination för

personalomsättning

Årsexamination för vakanta

och nya tjänster

S:a

års­

exami­

nation

Linje

Be­

satta

tjäns­

ter

Exam.

%

Årsex.

Vak.

tjäns­

ter

Nya

tjäns­

ter

S:a

vak.

o. nya

tjäns­

ter

Exam.

%

Årsex.

Med. o. kir. sjukvård:

akutsjukvård .................

5 315

3.0

159

320

1 350

1 670

24

400

559

långtidssjukvård ...........

1 750

3,0

53

150

1 350

1 500

24

360

413

ålderdomshem ...............

2 280

3,0

68

—

420

420

24

101

169

Summa

9 345

3,0

280

470

3 120

3 590

24

861

1 141

Intensivvård .....................

300

4,5

14

10

240

250

36

90

104

Anestesisjukvård ...............

395

4,5

18

35

130

165

36

59

77

Operationssjukvård:

390

36

140

190

operationsavdelning ...

1 100

4,5

50

100

290

kir.mottagn.......................

665

4,5

30

35

175

210

36

76

106

Summa

1 765

4,5

80

135

465

600

36

216

296

Mentalsjukvård:

lasarettpsykiatri.............

290

3,0

9

20

no

130

24

31

40

mentalsjukhus m. m. ...

3 000

3,0

90

—

800

800

24

192

282

Summa

3 290

3,0

99

20

910

930

24

223

322

Barnsjukvård:

barnkirurgi ...................

55

4,5

2

5

25

30

36

11

13

barnmedicin...................

480

4,5

22

20

no

130

36

47

69

barn- och ungdomspsy-

kiatri .........................

no

4.5

5

5

60

65

36

23

28

barnavårdscentral ........

170

4,5

8

—

20

20

36

7

15

skolhälsovård ...............

275

4,5

12

—

25

25

36

9

21

Summa

1 090

4,5

49

30

240

270

36

97

146

Öppen hälso- och sjukvård:

distriktsvård .................

1 675

4,5

75

125

175

300

36

108

183

barnavårdscentral ........

165

4,5

7

—

20

20

36

7

14

skolhälsovård ...............

275

4,5

12

—

25

25

36

9

21

dispensärvård m. m. ...

215

4,5

10

—

10

10

36

4

14

annan hälso- och sjuk-

vård ............................

1 600

3,0

48

—

75

75

24

18

66

Summa

3 930

3,9

152

125

305

430

34

146

298

Förlossnings- och mödra­

vård:

distrikt, förlossningsav­

delning, mödravårds-

central .......................

1 175

7.0

82

75

120

195

56

109

191

barnbördsavdelning ....

455

4,5

20

25

20

45

36

16

36

Summa

1 630

6,3

102

100

140

240

52

125

227

Summa s:um

21 745

3,7

794

925

5 550

6 475

28

1 817

2 611

33

Med en beräknad avbrottsfrekvens av ca 1,5 % erhålles de runda tal för elev­

intaget per år pa de olika linjerna, som framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Föreslagen vidareutbildning och nuvarande specialutbildning in. in.

Vidareutbildningslinje

i

Föreslagen

vidareutbild­

ning, årsintag

Specialutbild­

ning inom

sjuksköter-

skeutbild-

ningen 1965,

examination

Övrig

spe-

cialut-

bild-

ning

1965

exami­

nation

Summa

specialutbild­

ning 1965,

examination

Enkät

Antal

%

Antal

%

Antal Antal

%

Antal

%

Medicinsk och kirurgisk

sjukvård .........................

1 160

43,9

968’

48,6

968

43.7

247

26,4

Intensivvård.......................

105

4,0

_

182

18

0,8

2.2

Anestesisjukvård ...............

80

3,0

_

_

48

48

18

1,9

20,8

7,5

8,3

21,0

14,1

Operationssjukvård ...........

300

11,4

359

18,1

no3

469

21,2

195

Mentalsjukvård .................

325

12,3

222

11,2

_

222

10,0

70

Barnsjukvård .....................

150

5,7

63

3,2

44*

1077

4^8

78

Öppen hälso- och sjukvård

300

11.4

240

12,1

2407

10,8

196

Förlossnings- och mödra­

vård ................................

230

8,3

136

6,8

73

143

6,5

132

Samtliga

2 650

100,0

1 988

100,0

227

2 215

100,0

936"

100,0

‘ Inkl. 7 med specialutbildning i öron- resp. ögonsjukvård.

2 Extra kurs om 8 veckor.

2 Operationsassistentutbildning läsåret 1964/65.

‘ Sociala barnavårdskursen läsåret 1965/66.

° Legitimerade sjuksköterskor som avslutat barnmorskeutbildning.

Exkl. röntgen- och laboratoriearbete.

’ Avser förberedande utbildning.

Utredningen understryker att alla jämförelser mellan den föreslagna vidareut­

bildningen och den nuvarande specialutbildningen samt enkätresultatet måste halta

betydligt. Bl. a. gjordes enkäten under fiktiva förhållanden och omfattade endast

drygt 1 100 elever.

Efter vissa avrundningar med hänsyn bl. a. till de delningstal som bör eftersträ­

vas i fråga om skolornas intag förordar utredningen slutligen följande dimensione­

ring av vidareutbildningen:

medicinsk och kirurgisk sjukvård

intensivvård.................................

anestesisjukvård ........................

operationssjukvård ....................

mentalsjukvård ..........................

barnsjukvård ...............................

öppen hälso- och sjukvård ....

förlossnings- och mödravård ...

2 670 årsintag

1 200 årsintag

90

>,

90

»

300

»

330

»

150

»

300

»

210

.»

3 —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66

34

Enligt dessa beräkningar skulle sålunda ca 70 % av de årligen grundutbildade ca

3 800 sjuksköterskorna erhålla vidareutbildning.

Den skisserade dimensioneringen bör enligt utredningen utgöra riktmärke för

en successiv utbyggnad av vidareutbildningsorganisationen under ständigt aktgivan-

de på utvecklingen av intresset hos sjuksköterskekåren och behoven inom hälso-

och sjukvården. Man bör, fortsätter utredningen, börja rätt försiktigt i takt med

grundutbildningen och tid efter annan ompröva vidareutbildningens såväl totala

dimensionering som fördelning på olika linjer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

3.7 Huvudmannaskap och lokalisering

Utredningen har inte funnit anledning ifrågasätta annat än att landstingen och

de landstingsfria städerna skall vara huvudmän för vidareutbildningen. Detta inne­

bär att den av staten anordnade utbildningen av barnmorskor, distriktssköterskor,

barnsjuksköterskor och anestesisköterskor bör upphöra och ersättas av vidareut­

bildning i huvudmännens regi.

Grundutbildning bör enligt utredningen på något undantag när anordnas av samt­

liga sjukvårdshuvudmän.

Vidareutbildningen på en viss linje bör däremot ej fördelas på flera orter än att

elevintaget per termin blir tilräckligt för att rationellt utnyttja framför allt lärar­

resurserna. Liksom för grundutbildningen räknar utredningen med att undervis­

ningsgruppen genomsnittligt skall omfatta 15 elever. Med denna utgångspunkt bör

man sträva efter att elevintaget per skola och termin i regel inte understiger 30

och i varje fall inte 15. Intagning bör normalt ske varje termin.

Det slutliga ansvaret för vidareutbildningens dimensionering och lokalisering

bör vila på huvudmännen. För en effektiv planering på huvudmannasidan måste

även regionssjukvårdsnämnderna kopplas in. Prövningen av lokaliseringsfrågorna

måste ske i samråd med skolöverstyrelsen och andra berörda ämbetsverk.

Utredningen har inskränkt sig till att föreslå en preliminär fördelning på sjuk­

vårdsregioner. Utgångspunkten har härvid varit att vidareutbildningen bör anpassas

till vederbörande sjukvårdsregions behov av sjuksköterskor med utbildning på res­

pektive linje, varvid behovet ansetts utgöra en mot invånarantalet proportionell an­

del av det totala behovet för riket.

Denna norm bör enligt utredningen i huvudsak följas för medicinsk och kirurgisk

sjukvård.

Linjerna för intensivvård, anestesivård och operationssjukvård har vid fördel­

ningen behandlats som en enhet och i huvudsak fördelats proportionellt på sjuk­

vårdsregionerna.

Övervägande skäl talar enligt utredningen mot ett i och för sig önskvärt anord­

nande av en mentalsjukvårdslinje i varje region.

I fråga om barnsjukvård, öppen hälso- och sjukvård samt förlossnings- och mö­

dravård är det uppenbart att utbildningen inte kan fördelas på samtliga regioner.

Dessa linjer bör koncentreras med beaktande av tillgången på elevplatser och

lämpliga lärare, framför allt på läkarsidan.

Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1968

35

Utredningens förslag framgår av tabellen nedan. Fördelningen avser den slutliga

utbyggnaden till ca 2 700 elever i årligt intag.

Vidareutbildningens regionala lokalisering

Sjukvårds­

region

Med. oct

kir. sjuk­

vård

Intensiv­

vård

Anestesi

sjukvård

Opera-

tions-

sjukvård

Mental­

sjukvård

Barn­

sjukvård

Öppen

hälso- o.

sjukvård

Förloss­

nings- ⁰.

mödra­

vård

Stockholm .............

240

30

30

60

60

90

60 + 601

120

Uppsala .................

150

—

—

60

60

—

_

—

Linköping...............

150

30

—

30

—

—

—

—

Lund—Malmö ....

210

—

30

30

60

_

60

_

Göteborg ...............

210

30

30

30

60

60

60

90

Örebro ...................

120

—

—

30

60

—

_

_

Umeå2.....................

120

—

—

60

30

—

60

—

Summa

1 200

90

90

300

330

150

300

210

1 Avser elever, som med hänsyn till sin kommande verksamhet endast har behov av att genom­

gå termin 2.

2 Till Umeå-regionen har här lagts hela Västernorrlands län. Viss del av utbildningen för

denna region, t. ex. en del av medicinsk och kirurgisk sjukvård samt öppen hälso- och sjukvård

bör med hänsyn till det vidsträckta området lokaliseras till Västernorrlands läns landstings­

kommun.

3.8 Studiesociala förhållanden

Sjuksköterskorna bör enligt utredningen under vidareutbildningen få studiemedel

enligt studiemedelsförordningen oavsett om de påbörjar utbildningen i omedelbar

anslutning till grundutbildningen eller inte.

Det bör vara huvudmannens sak att efter överläggningar med personalorganisa­

tionerna fastställa om särskilda förmåner därutöver bör utgå under utbildnings­

tiden och i så fall vilka dessa förmåner bör vara. Det angelägna i att sådana för­

måner regleras efter enhetliga riktlinjer hos samtliga huvudmän understryks av

utredningen.

Utredningen har i övrigt endast funnit anledning ta upp frågan om förmåner till

barnmorska och distriktssköterska under föreslagen obligatorisk fortbildning. Med

hänsyn till dessa kursers karaktär av obligatorium bör innehavare av tjänst be­

hålla lönen under dessa. Om elev undantagsvis ej innehar tjänst, bör särskilt sti­

pendium utgå. Utredningen erinrar på denna punkt om de stipendier som enligt

kungl. brev den 28 maj 1959 utgår till barnmorskor under repetitionskurs.

3.9 Skolledning och lärare

Vid utformandet av läroplanerna för såväl grundutbildningen som vidareutbild­

ningen har utredningen förutsatt att samtliga lärare är knutna till skolan och där­

igenom delar det fulla ansvaret för utbildningsresultatet.

36

Kungl. Maj.is proposition nr 66 år 1968

Utredningen erinrar om att den i sitt första betänkande diskuterat införande av

två olika typer av lärare — i första hand sjuksköterskor — inom vårdyrkesutbild­

ningen, nämligen ämneslärare och lärare för den grundläggande sjukvårdsutbild-

ningen, och framhåller nu att ämnesläraren blir särskilt användbar på vidareutbild-

ningsnivån.

För vidareutbildningen är det liksom för grundutbildningen önskvärt, framhål­

ler utredningen vidare, att undervisningen faller på de fast anställda lärarna i så

stor utsträckning som möjligt.

Då vidareutbildningen innehåller färre ämnen av icke-medicinsk karaktär kom­

mer den övervägande delen av undervisningen att åvila sjuksköterskor och läkare,

konstaterar utredningen.

För betungande pedagogisk-administrativa uppgifter, såsom exempelvis schema­

läggning bör rektor få hjälp av en särskild befattningshavare, t. ex. en studierektor.

Alternativt kan en av lärarna vid varje linje utses att biträda rektor med göromålen.

Utredningen har diskuterat frågan om huvudlärare mot bakgrunden av det sam­

lade lärarbehovet för en vårdyrkesskola men vid ifrågavarande tidpunkt inte ansett

sig kunna bedöma behovet av sådana. Utvecklingen på denna punkt bör emeller­

tid följas med uppmärksamhet, framhåller utredningen.

Utredningen understryker svårigheterna att engagera läkare som lärare och fin­

ner lämpligt att varje skola gör en noggrann analys av den undervisningsbörda som

kommer att falla på läkarna inom varje klinik. När sjukvårdshuvudmannen gör

framställning till medicinalstyrelsen om läkartjänster bör styrelsen med stöd av

en sådan analys kunna beakta undervisningsbehovet vid beräkningen av antalet

läkartjänster. Förhållandet mellan det antal undervisningstimmar som bör bestridas

av läkare vid en viss klinik eller avdelning och antalet läkare där kan enligt utred­

ningen av organisatoriska skäl motivera att vissa läkartjänster förenas med en be­

stämd undervisningsskyldighet, t. ex. inom barnsjukvård samt förlossnings- och

mödravård.

Tjänsterna som överlärare och biträdande överlärare vid barnmorskeläroanstal-

terna bör avvecklas. Kravet på kvalificerade lärare i utbildningen av barnmorskor

bör kunna tillgodoses genom utredningens förslag om läkartjänster förenade med

bestämd undervisningsskyldighet.

Fn beräkning av antalet lärartjänster för sjuksköterskor visar, att om grundut­

bildningen dimensioneras till ett årsintag av 3 800 elever och vidareutbildningen till

2 700 erfordras enligt genomsnittsnormen en lärare per 15 elever ytterligare ca

400 lärare jämfört med läget vid tidpunkten för utredningen.

I avvaktan på förslag om den framtida lärarutbildningen bör dagens utbildning

av sjuksköterskor till lärare anpassas till de nya läroplanerna. Framförallt är det

enligt utredningen angeläget att man anordnar fördjupad ämnesutbildning i bl. a. de

hälso- och sjukvårdsämnen för vilka sådana lärare behövs.

Utredningen understryker också att det är angeläget att bereda de lärare som ej

har pedagogisk utbildning möjlighet genomgå sådan. Detta gäller både sjukskö­

terskor, läkare och andra yrkesutövare som regelbundet anlitas som lärare inom

vårdyrkesutbildningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1968

37

3.10 Statsbidrag och kostnadsberäkningar

Med hänsyn till vidareutbildningens centralisering bör statsbidraget till denna

utbildning enligt utredningen beräknas efter andra grunder än för grundutbildning­

en och omfatta såväl de totala lärarlönekostnadema som andra omkostnader.

Utredningen förutsätter att överläggningar tas upp med utbildningshuvudmännen

om bidraget liksom skedde beträffande bidraget till grundutbildningen.

Statsbidrag enligt angivna grunder bör utgå även för de obligatoriska fortbild­

ningskurserna för distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor ävensom för de

andra fortbildningskurser, som med skolöverstyrelsens godkännande förläggs till

sjuksköterskeskola.

Statsbidrag till investeringar föreslås utgå efter samma grunder som gäller grund­

utbildningen. Viss kompensation för övriga investeringskostnader kan enligt utred­

ningen invägas i driftbidragsbeloppet.

Statens kostnader för utbildning av barnmorskor, barnsjuksköterskor och di­

striktssköterskor samt utbildning i mentalsjukvård och anestesigivning uppgick bud­

getåret 1965/66 till ca 2 350 000 kr. i 1965 års löneläge. Däri ingår även kostna­

derna för avdelningssköterskekurserna.

Utredningen föreslår ett driftbidrag av 25 000 kr. per termin och grupp om 15

elever, vilket vid ett årligt intag av 2 670 elever innebär en kostnad av ca 6,5 milj.

kr. per år i 1965 års löneläge.

Kostnaderna för bidrag till investeringar blir i hög grad beroende av i vilken takt

vidareutbildningen kan byggas ut. Utredningen har därför inte kunnat göra någon

uppskattning av kostnaderna i denna del.

3.11 Förslagens genomförande

3.11.1 Tidsplan för omläggningen

Övergång till den nya grundutbildningen började vårterminen 1966, varvid dock

endast tre skolor med ett terminsintag om sammanlagt ca 100 elever gick över till

den nya studieordningen. Höstterminen 1966 och vårterminen 1967 följde skolor

med ett sammanlagt terminsintag av ca 675 respektive 600 elever.

Första examinationen enligt den nya ordningen sker alltså i slutet av vårterminen

1968 och omfattar ca 100 elever. Dessa är enligt utredningens förslag formellt kom­

petenta att börja vidareutbildning i intensivvård, anestesisjukvård, operationssjuk-

vård, bamsjukvård samt förlossnings- och mödravård. Elevantalet utgör dock inte

tillräckligt underlag för dessa utbildningar redan höstterminen 1968 framhåller ut­

redningen. Först vid slutet av höstterminen 1968 kan underlaget, ca 775 grundut-

bildade sjuksköterskor, anses tillräckligt för angivna linjer, vilka bör starta vårtermi­

nen 1969.

Vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård samt mentalsjukvård — vil­

ka linjer kräver ett halvt års praktik — bör sätta igång höstterminen 1969.

38

Utbildningen i öppen hälso- och sjukvård — där minst två års praktik fordras

— bör i princip börja vårterminen 1971.

Under förutsättning att grundutbildningen relativt snabbt byggs ut till ett årligt

intag av 3 800 elever, bör utbyggnaden av vidareutbildningen ske med sikte på in­

tagning av omkring 2 600 elever läsåret 1971/72.

Utredningen framhåller att utbyggnadsprogrammet är preliminärt och att det

måste anpassas efter såväl grundutbildningens omfattning som sjukvårdens behov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968

3.11.2 Vissa övergångsfrågor

Intagning till utbildning av barnsjuksköterskor och barnmorskor enligt nu gäl­

lande bestämmelser måste enligt utredningen ske fram t. o. m. höstterminen 1968.

Elevintaget bör trots vikande rekryteringsunderlag hållas på minst nuvarande nivå.

Eventuellt måste man rekrytera redan färdiga sjuksköterskor till utbildningarna.

Utbildningen av distriktssköterskor borde fortgå t. o. m. ett sista intag höstter­

minen 1970. Utredningen anser det emellertid möjligt och lämpligt att snarast

successivt genomföra den nya läroplanen i såväl Stockholm som Göteborg.

Nuvarande anestesikurser kan behövas för elever som har operationsutbildning

enligt den äldre studiegången även någon tid efter det att den nya linjen i anestesi

startat.

Specialutbildningen i mentalsjukvård måste fortgå t. o. m. vårterminen 1969, så

att elever i äldre studiegång kan få denna specialutbildning.

De nuvarande avdelningssköterskekurserna kan successivt avvecklas sedan äldre

studiegång upphört.

Kungl. Maj:t bör föranstalta om förhandlingar med vederbörande huvudmän för

att lösa de många komplicerade problem, som sammanhänger med kommunalise-

ringen av den nuvarande statliga utbildning, som motsvarar föreslagen vidareut­

bildning. Även överläggningar med berörda personalorganisationer erfordras.

3.11.3 Vissa författningsfrågor

I betänkandet om vidareutbildning redogör utredningen för vissa bestämmelser,

enligt vilka det för behörighet till vissa tjänster krävs antingen viss särskilt angi­

ven specialutbildning inom sjuksköterskeutbildningens ram eller viss utbildning efter

sjuksköterskelegitimationen.1

Utredningen har funnit det motiverat att kräva viss lämplig utbildning även i

andra fall än de som omfattas av nämnda bestämmelser. Sådana behörighetskrav

bör enligt utredningen kunna stimulera till vidareutbildning.

1 Anm. Sedan betänkandet avgavs har flertalet av bestämmelserna om behörighet upphört att

gälla. Detta är fallet beträffande:

skötartjänster vid f. d. statliga mentalsjukhus (endast Vipeholms sjukhus är numera statligt)

distriktsskötersketjänster

vissa tjänster inom den förebyggande mödra- och barnavården.

39

Frågorna om behörighet bör enligt utredningen handläggas av medicinalstyrel­

sen, som förutsätts samråda med sjukvårdshuvudmännen. Som underlag för den­

na prövning lägger utredningen i betänkandet fram vissa riktlinjer för behörighets­

kraven.

Utredningen understryker att de föreslagna reglerna avser att säkerställa viss sak­

lig kompetens hos innehavarna av respektive tjänster. Om någon i annan ordning

förvärvat motsvarande kunskaper och erfarenhet bör hon av medicinalstyrelsen

kunna förklaras behörig. Generellt bör detta gälla dem som har specialutbildning

enligt äldre studiegång inom respektive verksamhetsområde. Vissa övergångsbe­

stämmelser förutsätts också för dem som för närvarande innehar vissa tjänster men

som enligt de nya bestämmelserna skulle sakna adekvat specialutbildning enligt den

äldre studiegången.

Utöver behörighetsbestämmelser krävs vissa ändringar i gällande bestämmelser

angående sjuksköterskeskolor. Vidare kan ändringar i sjukvårdslagen och sjuk-

vårdsstadgan bli aktuella, framhåller utredningen.

Kuhgl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

4. Remissyttranden

4.1 Allmänna synpunkter

Kritiska synpunkter på uppdelningen av utredningsarbetet i

två etapper av det slag som framfördes i samband med remissbehandlingen

av utredningens första betänkande återkommer i flera yttranden över förslagen om

vidareutbildning.

Svenska Landstingsförbundet konstaterar sålunda, att utbildningsgången i stort

är fastställd genom 1965 års reform men att det först med ledning av det nu fram­

lagda utredningsmaterialet är möjligt att göra en samlad bedömning av omlägg­

ningens konsekvenser och att de nu redovisade förslagen framhäver vissa svag­

heter i utbildningsgången. Betydligt allvarligare är dock enligt förbundet att grund­

utbildning och vidareutbildning tillsammans ställer sådana anspråk på tillgäng­

liga utbildningsresurser, att de vid full utbyggnad — om utbyggnaden över huvud

kan genomföras — skulle minska utrymmet för annan vårdutbildning. Liknande

synpunkter framförs av några landstingskommuner.

Även medicinska fakulteten i Lund och Sveriges läkarförbund beklagar att över­

synen inte skedde i ett sammanhang. Flärigenom hade enligt förbundet bättre sam­

ordning mellan grundutbildning och vidareutbildning kunnat åstadkommas.

Styrelsen för statens sjuksköterskeskola i Stockholm framhåller bl. a. att de olika

grenarna och nivåerna inom sjuksköterskeutbildningen är så avhängiga av var­

andra att de bör bedömas i ett sammanhang. Styrelsen konstaterar dock att beslut

om grundutbildningen redan fattats och att man därför vid bedömningen av för­

slagen om vidareutbildning torde vara nödsakad att utgå från att grundutbild­

ningen är fixerad till omfattning och innehåll för den närmaste framtiden.

40

4.2

Funktions-

och

ansvarsförhållanden

Flera remissinstanser återknyter till den vid remissbehandlingen av utredningens

första betänkande förda diskussionen om funktions- och ansvarsför­

hållandena inom sjukvården och den uppdelning av sjuksköterske­

kåren i två kategorier med olika förutsättningar för arbetsuppgifter och ansvars­

områden som den nya studiegången leder till. Svenska stadsförbundet erinrar om

sitt i nämnda sammanhang gjorda uttalande, i vilket förbundet framhöll som önsk­

värt att utbildningen fick sådan bredd att sjuksköterskans kompetensområde även

inrymde vissa specialavdelningar. I yttrandet framhölls också att den begränsade

kompetensen för en legitimerad sjuksköterska kommer att medföra betydande svå­

righeter för sjukvården med hänsyn till att man måste räkna med att en relativt

nyutbildad sjuksköterska inom överskådlig framtid allt som oftast under längre

eller kortare perioder måste rycka in och fullgöra uppgifter som avdelningsskö-

terska. Det nu föreliggande förslaget till vidareutbildning på åtta olika linjer med

skarpt avgränsade kompetensområden eliminerar enligt förbundet inte dessa far­

hågor.

Även i ett yttrande av Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, vilket åberopas av

stadskollegiet i Stockholm, ifrågasätts om uppdelningen av sjuksköterskorna i två

olika kategorier överensstämmer med sjukvårdens nuvarande och dess kommande

behov. Enligt sjukvårdsstyrelsen torde de väntade förändringarna komma att

minska värdet inom sjukvården av enbart grundutbildade sjuksköterskor.

Synpunkter av liknande innebörd framförs av bl. a. direktionen för karolinska

sjukhuset samt Jämtlands läns landstingskommun och Västerbottens läns lands­

tingskommun.

Svenska Landstingsförbundet — som i huvudsak ansluter sig till utredningens

analys av utbildningens mål och behovet av vidareutbildning för skilda verksam­

hetsfält — betonar att analysen i stort sett utgår från den existerande fördelningen

av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården. En omprövning av utbildningens

organisation kan bli aktuell om den prognosutredning för vårdområdet i dess hel­

het, som förbundet föreslår, skulle komma att leda till mera genomgripande för­

ändringar i den nuvarande uppdelningen av sjuksköterskans arbete på två ansvars­

nivåer, nämligen som assistentsköterska och som avdelningssköterska.

Förbundet fortsätter.

Förslagen i det tredje betänkandet innebär vidare, att behov av fördjupade

specialkunskaper skjutits i förgrunden. Inom en rad verksamhetsområden anses

grundutbildningen otillräcklig även för tjänst som assistentsköterska. De uppställda

behörighetsvillkoren i betänkandet torde medföra, att endast en mindre del av

samtliga tjänster kommer att stå öppen för legitimerade sjuksköterskor utan vidare­

utbildning. Legitimationen får under sådana omständigheter ett begränsat värde.

Förbundet ifrågasätter om inte utredningen överbetonat kravet på specialutbild­

ning för vissa vårdgrenar och avstyrker att vidareutbildning alltid skall krävas för

tjänst som sjuksköterska vid intensivvårdsavdelning, kirurgisk mottagningsavdel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungi. Maj. ts proposition nr 66 år 1968

41

ning, avdelning för medicinsk och kirargisk barnsjukvård samt barn- och ung-

domspsykiatrisk avdelning.

Östergötlands läns landstingskommun menar att uppdelningen kommer att bi­

draga till personaltäthetsökning och ökade organisatoriska svårigheter inom av­

delningarna och hävdar också att alla grundutbildade sjuksköterskor bör ha vidare­

utbildning. En förstärkning av undersköterskornas utbildning skulle i så fall göra

dessa mera lämpade att fungera som assistenter åt sjuksköterskorna. Detta skulle

enligt landstingskommunen medföra att endast vidareutbildade sjuksköterskor

skulle få legitimation.

Vidareutbildning för alla sjuksköterskor förordas också av SSF, som anser att

grundutbildningen ger eleverna ytterst begränsade möjligheter att sätta sig in i en

avdelningssköterskas funktion. Det är därför enligt SSF — liksom även enligt

TCO — ett oeftergivligt krav att vidareutbildning anordnas inom skilda special­

områden för sjuksköterskor som erhållit grundutbildning enligt den nya läroplanen.

SSF fortsätter.

Det gäller främst för blivande avdelningssköterskor och motsvarande men även

för sjuksköterskor som inte nått denna karriär. Det senare motiveras av att biträ­

dande avdelningssköterskor m. fl. tidvis under dagen eller veckan helt ersätter av­

delningssköterskor. Om vårdavdelningarna organiseras i form av s. k. kopplade

avdelningar bör varje sjuksköterska som står för en enhet i en dylik avdelning ha

vidareutbildning. Inom vissa specialområden är det ofrånkomligt med vidareut­

bildning för att vederbörande sjuksköterska överhuvudtaget skall kunna fungera.

Föreningen har senare i sin skrivelse den 21 december 1967 hävdat att samtliga

i tjänst varande sjuksköterskor behöver vidareutbildning. Sveriges läkarförbund

har anslutit sig till dessa synpunkter.

En delvis avvikande ståndpunkt intar Örebro läns landstingskommun som ifråga­

sätter om det finns anledning att i varje fall i en tid med brist på reella resurser

meddela kompletterande utbildning för särskilda arbetsledande funktioner till samt­

liga inom specialgrenarna sysselsatta sjuksköterskor. Vidare anser landstingskom­

munen tiden vara inne att allvarligt överväga om det finns anledning bibehålla en

särskild undersköterskegrupp och om inte undersköterskor och grundutbildade

sjuksköterskor borde kunna sammansmältas till en grupp. Härvid borde allvarligt

övervägas en avsevärd förkortning av grundutbildningen, framhåller landstings­

kommunen, som också påpekar att följden härav skulle bli att vidareutbildningen

för sjuksköterskor på mera kvalificerade poster finge förlängas.

Medicinalstyrelsen framhåller för sin del att de snabba framstegen på medici­

nens och teknikens områden kommer att påverka inte bara sjukvårdsarbetet utan

även de olika personalkategoriernas arbetsuppgifter och ansvarsområden.

Svenska kommunförbundet har inga principiella erinringar mot den föreslagna

vidareutbildningen.

Även Svenska läkaresällskapet instämmer i stort med vad utredningen anfört om

behovet av vidareutbildning, liksom ett antal landstingskommuner. Sjuksköterske-

skolorna är också i stort sett positiva till förslaget i denna del.

4.3 Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer

Den grundläggande tanken med uppdelning av vidareutbildning på olika linjer,

som i viss utsträckning kan samordnas med varandra, godtas genomgående. Detta

gäller även de nyheter som sammanförandet av medicinsk och kirurgisk sjukvård

och införandet av reguljär utbildning i intensivvård innebär.

Då det däremot gäller antalet linjer och möjligheterna till specialise­

ring har krav framställts på fler vidareutbildningslinjer än vad utredningen före­

slagit. Såväl skolöverstyrelsen som medicinalstyrelsen påtalar att utredningen inte

berört funktions- och ansvarsområdena för oftalmolog- och dialys­

assistenter, för vilka utbildning planeras av huvudmännen och överstyrelsen.

Enligt överstyrelsen synes det få ankomma på huvudmännen att i samråd med

berörda två ämbetsverk skapa klarhet i denna fråga liksom även beträffande mot­

svarande problem för eventuella nytillkommande assistentkategorier. Medicinal­

styrelsen anmäler i sammanhanget att frågan om dialysassistenternas verksamhet

kommit i ett annat läge genom förslaget om särskild utbildning i intensivvård, vil­

ken — eventuellt efter vissa justeringar — bör lämpa sig väl för utbildning av

kvalificerad personal för dialysverksamhet. Medicinska fakulteten i Lund fram­

håller att den snabba utvecklingen inom njursjukvården medför ett starkt behov

av specialutbildade dialyssköterskor, vilket måste tillgodoses omedelbart.

Det största intresset i remissyttrandena när det gäller ytterligare möjligheter till

specialisering i form av särskilda linjer tilldrar sig dock långtidssjukvår­

den och åldringsvården. Den allmänna uppfattningen synes vara att

behovet av specialisering för dessa områden inte kan tillgodoses inom ramen för

den av utredningen föreslagna utbildningen. Medicinalstyrelsen anser det angeläget

att en särskild utredning genomförs om den lämpliga personalorganisationen inom

långtidssjukvården och den sociala åldringsvården. Krav eller önskemål på utred­

ning om en särskild vidareutbildningslinje för ändamålet framförs av bl. a. social­

styrelsen, Stor-Stockholms sjukvårdsberedning — vars yttrande åberopas både av

stadskollegiet i Stockholm och Stockholms läns landstingskommun — Svenska

landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och SSF

(jfr p. 5.1.).

I anslutning till behandlingen av frågan om behovet av olika slag av vidareut­

bildning behandlar vissa remissinstanser även frågan om behovet av assistentut­

bildning. Beträffande operationsassistentutbildningen har där­

vid framkommit delade meningar. Vissa instanser anser att utbildningen bör upp­

höra. Andra remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, me­

dicinska fakulteten i Uppsala, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska landstingsförbun­

det, SSF, Svenska läkaresällskapet, yrkesutbildningsberedningen och Västernorr-

lands läns landstingskommun, anser av olika skäl, bl. a. behovet av ytterligare ut­

redning och personalbristen, att operationsassistentutbildningen bör behållas t. v.

Örebro läns landstingskommun vill gå ännu längre och anser det naturligt att

operationssköterskornas uppgifter i ökad omfattning överförs till assistenter och

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

43

att assistentutbildningen till följd därav utvidgas. Landstingskommunen anser bl. a.

att assistentutbildningen kan för de speciella arbetsuppgifterna på kortare tid be­

reda bättre utbildning än den operationssköterskorna under en betydligt längre tid

kan få för samma uppgifter.

Förslaget att sjuksköterskor ersätts med assistenter även på de ledande tjäns­

terna på röntgen-, radioterapi- och laboratorieavdelning-

a r n a godtas i stort sett, dock allmänt under förutsättning att behovet av

förbättrade sjukvårdskunskaper och möjligheterna till vidareutbildning beaktas.

Endast ett par instanser anser att röntgensköterskor alltjämt måste utbildas, näm­

ligen Malmöhus läns landstingskommun och Södra Sveriges sjuksköterskehems

sjuksköterskeskola. Vidare uttrycker Gävleborgs läns landstingskommun viss tvek­

samhet och menar att det är nödvändigt att följa upp om den förlängda utbild­

ningen för röntgenassistenterna ger väntat resultat, då den tidigare tvååriga utbild­

ningen inte ansetts tillfredsställande.

Behovet av vidareutbildning för olika assistentkatego­

rier understryks genomgående i yttrandena. Yrkesutbildningsberedningen för­

klarar sig ha för avsikt att lägga fram förslag om vidareutbildningsmöjligheter för

denna personalgrupp i samband med övriga förslag om utbildning av postgymnasial

karaktär. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att riktlinjer för sådan vidareutbildning

måste dras upp snarast med hänsyn till de omfattande organisatoriska och admi­

nistrativa uppgifterna för specialavdelningar, som utgör serviceorgan för ett

sjukhus.

4.4 Vidareutbildningens organisation och innehåll

4.4.1 Tillträde till vidareutbildning

Kraven för tillträde till vidareutbildning behandlas ingående i

de flesta yttrandena. Vissa instanser ansluter sig helt eller huvudsakligen till ut­

redningens förslag. Andra anser att alla elever bör ha praktisk tjänstgöring före

vid areutbildningen.

Skolöverstyrelsen accepterar visserligen principen om viss tids mellanliggande

praktiktjänstgöring och avsteg härifrån beträffande vissa linjer men anser att ut­

redningsförslaget i vad avser praktikområde och praktikens längd bör övervägas

ytterligare i samband med läroplans arbetet.

Medicinalstyrelsen anser det i och för sig önskvärt för alla legitimerade sjuk­

sköterskor med någon tids tjänstgöring i allmän sjukvård men anser att det kan

vara svårt att upprätthålla detta krav i nuvarande personalläge med hänsyn till

den rekryteringshämmande effekt det eventuellt skulle kunna få.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, som delar utredningens allmänna syn på

tillträdeskraven, beklagar att utredningen inte ansett sig böra kräva eller förorda

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

mellanliggande praktisk tjänstgöring för samtliga vidareutbildningslinjer. Å andra

sidan understryker styrelsen utredningens uttalande om det önskvärda i att vidare­

utbildningen ej dröjer alltför lång tid efter grundutbildningen.

SSF anser att det i och för sig varit värdefullt med föregående praktik för till­

träde till samtliga linjer men befarar att rekryteringen till specialområden där

vidareutbildning ovillkorligen krävs före tjänstgöring kan motverkas om sjukskö­

terskan före sådan vidareutbildning skall tjänstgöra inom annan specialitet. För­

eningen tillstyrker därför utredningens förslag om förpraktik. I undantagsfall bör

dock vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård samt mentalsjukvård

kunna erhållas omedelbart efter grundutbildningen.

Även TCO anser att mycket talar för att alla sjuksköterskor bör ha praktik mel­

lan grundutbildning och vidareutbildning. Av rekryteringsskäl tillstyrker organisa­

tionen dock utredningsförslaget. Till förslaget ansluter sig bl. a. även Göteborgs

stad samt statens sjuksköterskeskola i Norrköping och Svenska Diakoniss-sällskapet.

Inemot ett tjugotal remissinstanser anser, att alla elever bör ha praktisk tjänst­

göring före vidareutbildningen. Hit hör bl. a. medicinska fakulteten i Uppsala,

direktionen för karolinska sjukhuset, Svenska stadsförbundet, Svenska landstings­

förbundet, Svenska läkaresällskapet, Svenska kommunalarbetareförbundet samt ett

antal landstingskommuner. Som skäl härför anger medicinska fakulteten i Upp­

sala den värdefulla erfarenhet av arbetsledning och administration som tjänstgöring

i praktisk sjukvård ger. Direktionen för karolinska sjukhuset menar att valet av

vissa krävande arbetsfält inte bör få ske på grundval av de begränsade inblickar

grundutbildningen kan ge. Älvsborgs läns landstingskommun befarar att olika krav

på förpraktik kan innebära risk för en viss snedvridning av ansökningsfrekvensen

till därav berörda utbildningslinjer. Enligt Västmanlands läns landstingskommun

borde en viss tids praktisk tjänstgöring inom medicinsk eller kirurgisk sjukvård

vara inträdeskrav eller i varje fall merit vid uttagning till samtliga linjer. Även Kal­

mar läns södra landstingskommun anser det önskvärt att samtliga elever i vidare­

utbildningen hade erfarenhet från det medicinsk-kirurugiska området.

Sistnämnda instans liksom även landstingskommunen i Kronobergs län fram­

håller att den genom praktiktjänstgöringen fördröjda rekryteringen av sjukskö­

terskor till avdelningar, där vidareutbildning måste krävas obligatoriskt, skulle upp­

vägas av en för övriga avdelningar ökad tillgång på sjuksköterskor.

Svenska stadsförbundet anser att det — även med beaktande av att vidareut­

bildningen av utbildningsskäl inte bör dröja alltför lång tid efter grundutbildningen

—- likväl är nödvändigt med viss kortare tids praktisk tjänstgöring för att bedöma

bl. a. om eleven lämpar sig för vidareutbildning på viss linje.

Svenska landstingsförbundet ser praktiken före vidareutbildningen som ett vä­

sentligt inslag i den föreslagna utbildningskonstruktionen, eftersom vidareutbild­

ningen skall ge behörighet för tjänst i arbetsledande ställning.

Förbundet understryker dock samtidigt att tiden mellan grundutbildning och

vidareutbildning måste ses som en period av yrkesarbete och ej som en del av

själva utbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

45

Ett fåtal remissinstanser anser att vidareutbildningen i princip bör komma i

omedelbar anslutning till grundutbildningen. Som skäl härför anför Västernorr-

lands läns landstingskommun angelägenheten att trygga rekryteringen till vidareut­

bildningen. Vidare pekar landstingskommunen på de besvärliga konsekvenser för

sjukhusen i form av ständiga personalbyten som ett praktikkrav medför. En lik­

nande uppfattning redovisas av Skaraborgs läns landstingskommun. Statens sjuk-

sköterskeskola i Göteborg och Jämtlands läns landstingskommun förordar praktik­

krav endast för vidareutbildning inom öppen hälso- och sjukvård.

Stor-Stockholms sjukvårdsberedning anser det inkonsekvent att utredningen krä­

ver praktik för vissa linjer men ej för andra och fortsätter.

Enligt sjukvårdsberedningens mening kan av olika skäl en viss praktiktid meilan

grund- och vidareutbildning vara önskvärd men detta gäller alla linjer i lika mån.

Mot bakgrund av beredningens bedömning att behovet av personal på assistent-

sköterskenivå minskar och sådana tjänster successivt försvinner kan det vara tvek­

samt huruvida på längre sikt lämpliga praktikplatser finns att tillgå i erforderlig

utsträckning. Därför anser beredningen att vidareutbildningen inom samtliga linjer

direkt måste anknyta till grundutbildningen. Beredningen vill dock tillägga att om

man från ansvarigt håll trots allt skulle bedöma tillgången framdeles på lämpliga

tjänster för sjuksköterskor med enbart grundutbildning tillräckligt god — vilket

beredningen sålunda för sin del finner mindre sannolikt — så borde man konse­

kvent kräva mellanliggande praktik för tillträde till samtliga linjer med samma

motivering som utredningen anfört om en del av vidareutbildningen.

Enligt yrkesutbildningsberedningen och Uppsala läns landstingskommun bör det

klart framgå, att tidigare utbildade sjuksköterskor kan få tillträde till de nya vi­

dareutbildningarna .

Sveriges läkarförbund uttalar farhågor för att de föreslagna praktikkraven i för­

ening med en besvärande vakanssituation på sjukskötersketjänsterna kan medföra

att ej behöriga sjuksköterskor får fullgöra uppgifter som de saknar utbildning för.

Förbundet ser mycket allvarligt på de problem som kan uppstå om ett dispensför­

farande med denna innebörd skulle komma att tillämpas i stor omfattning.

Betydelsen av rekryteringsbefrämjande åtgärder understryks

mycket starkt av de remissinstanser, som behandlat frågan om rekrytering.

Betydelsen av god information framhålls av bl. a. medicinalstyrelsen. SSF, TCO

och Svenska kommunalarbetareförbundet understryker huvudmännens roll i rekry­

teringsarbetet och betydelsen av att informationen grundas på en fortlöpande be-

hovsplanering, vilken bör ankomma på huvudmannasidan. Enligt SSF och TCO är

det också betydelsefullt att huvudmännen och ansvariga tjänstemän underlättar för

vederbörande att erhålla tjänstledighet. Att ge sådan tjänstledighet måste huvud­

männen se som sin skyldighet, framhåller TCO.

Statens sjuksköterskeskola i Norrköping anser liksom bl. a. YB att även sjuk­

sköterskor som utbildats i äldre studiegång skall få tillträde till vidareutbildningen.

Centralt antagningsförfarande tillstyrks av flertalet remissin­

stanser, som yttrat sig i denna fråga, bl. a. medicinalstyrelsen, statens institut för

folkhälsan, statistiska centralbyrån, statens sjuksköterskeskolor i Göteborg och

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Norrköping, yrkesutbildningsningsberedningen, SSF och Svenska kommunalarbeta­

reförbundet samt en råd sjukvårdshuvudmän. Statistiska centralbyrån framhåller

därvid att förutsättningarna för ett centralt ansöknings- och antagningsförfarande

är goda emedan vidareutbildningen till stor del föreslås bli centraliserad och den

nya grundutbildningen är enhetlig.

Skolöverstyrelsen uttalar att det bör ankomma på överstyrelsen att i samråd

med huvudmännen utreda hur en central antagning praktiskt skall genomföras.

Tveksamhet i fråga om införande av ett centralt antagningsförfarande redovisas

av några remissinstanser. Hit hör bl. a. stadsfullmäktige i Göteborg som erinrar

om de svårigheter som är förknippade med central intagning när det gäller andra

utbildningar. Det är säkerligen alldeles nödvändigt att samordna intagningen till

vidareutbildningen framhåller fullmäktige, som emellertid anser att man också kan

tänka sig regionsvis intagning, vilket redan sker inom vissa andra vårdyrken.

Lämpligheten av central intagning även för grundutbildningen framhålls i sam­

manhanget av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, statens sjuksköterskeskola i

Norrköping, Stor-Stockholms sjukvårdsberedning, Östergötlands läns landstingskom­

mun och Svenska kommunalarbetareförbundet.

4.4.2 Utbildningens längd m. m.

I fråga om utbildningens längd konstaterar några instanser, där­

ibland Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet, att den i

utredningsdirektiven åsyftade förkortningen av den sammanlagda utbildningstiden

inte uppnåtts genom utredningens förslag. Norrbottens läns landstingskommun me­

nar att förlängningen av studietiden till i normalfallet tre och ett halvt år kommer

att framflytta den tidpunkt då behovet av sjuksköterskepersonal kan anses bli nå­

gorlunda täckt.

Några instanser framför ett allmänt önskemål om att samtliga linjer skall omfatta

två terminer. Svenska läkaresällskapet förutsätter en fortlöpande omprövning av

utbildningens längd.

I övrigt hänvisas beträffande remissbehandlingen av frågan om utbildningens

längd till redovisningen för yttrandena över läroplansförslagen. (p. 4.5).

Av det fåtal remissinstanser som behandlat utredningens förslag om läsår,

terminer och arbetsvecka är den övervägande delen positiv, däribland

SSF och TCO. Sistnämnda två instanser anser dock att maximiantalet veckotimmar

ej bör överstiga 25 under avsnitt med övervägande teoretisk undervisning och 35

under övriga avsnitt, om grundläggande självstudier skall kunna bedrivas.

Stor-Stockholms sjukvårdsberedning stöder förslagen om läsårets omfattning och

terminernas längd men betonar att den läsårsindelning som utredningen föreslagit

innebär en betydande begränsning i utnyttjandet av praktikplatserna, på vilka det

under alla förhållanden råder knapphet. Detta ger enligt beredningen belägg för hur

angeläget det är att ersätta viss del av praktiken med andra undervisningsformer.

47

Jönköpings läns landstingskommun menar att vårdyrkesskolorna bör medges stor

frihet att tidmässigt planera kursverksamheten på ett sådant sätt att tillgängliga re­

surser bäst utnyttjas. Med hänsyn härtill anser landstingskommunen att vidareut­

bildningen inte bör låsas i ett strikt tvåterminssystem. Stadsfullmäktige i Göteborg

anser — med hänsyn till behovet av såväl lärosalar som lärare under den för samt­

liga linjer gemensamma inledande teoriperioden — att en viss förskjutning av ter­

minerna och/eller teoriavsnitten måste tillåtas. Länsskolnämnden i Östergötlands

län ifrågasätter i yttrande till skolöverstyrelsen om det inte kan anses motiverat att

skapa ett läsår som överensstämmer med de gymnasiala skolornas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

4.4.3 Vissa riktlinjer för utbildningen

Frågan om jämsidesundervisning ägnas stor uppmärksamhet av

direktionen för karolinska sjukhuset som erinrar om sitt yttrande över förslaget

om grundutbildning. Direktionen underströk i detta bl. a. såväl svårigheterna för

eleverna att med ett krävande studiearbete förena praktisk tjänstgöring som riskerna

för störningar i rytmen på utbildningsplatserna. Direktionen framhåller nu att des­

sa svårigheter anmäler sig med ytterligare skärpa inför de högre ställda mål som

vidareutbildningsförslagen förutsätter beträffande praktikens innehåll och utform­

ning. Direktionen förklarar sig medveten om knappheten på lärare också för teori­

undervisning men finner inte övertygande klarlagt att en ytterligare koncentration

av teoriinhämtandet är ogenomförbar.

Sjuksköterskeutredningens förslag om en särskild utredning om

den praktiska utbildningen inom hela vårdyrkesområdet får ett kraf­

tigt gensvar från remissinstanserna, vilka så gott som samtliga behandlat den prak­

tiska utbildningens problem. Av yttrandena framgår, att ett mera effektivt utnytt­

jande av tillgängliga praktikplatser vid sjukhus och andra institutioner i förening

med en personalprognos för vårdområdet i dess helhet betraktas som en avgörande

förutsättning för planeringen och utbyggnaden inte bara av vidareutbildningen för

sjuksköterskor utan av all utbildning inom vårdyrkesområdet. Av uttalanden rö­

rande dimensioneringen av vidareutbildningen framgår att den begränsade tillgång­

en på praktikplatser bedöms medföra avsevärda svårigheter när det gäller möjlig­

heterna att genomföra vidareutbildningsprogrammet, speciellt inom vissa ur prak-

tikplatssynpunkt särskilt känsliga områden.

Remissinstanserna anser därför med endast ett par undantag att den föreslagna

utredningen bör komma till stånd så snart som möjligt. Undantagen är skolöver­

styrelsen och Svenska landstingsförbundet, vilka båda dock i sak har samma upp­

fattning som de övriga instanserna om praktikplatsfrågans angelägenhetsgrad men

vilka — med hänsyn till vissa redan igångsatta praktikplatsundersökningar ■—- inte

framför något direkt krav på en sådan utredning. Svenska landstingsförbundet kon­

staterar, att resurserna för utbildning av vårdpersonal redan i nuläget är hårt an­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

strängda och att det främst är bristen på praktikplatser som bromsar upp en fort­

satt utbildningsökning för de tre stora personalgrupperna vårdbiträden, underskö­

terskor och sjuksköterskor. Förbundet har i samråd med sjukvårdshuvudmännen

inom den femte sjukvårdsregionen (Göteborgs stad, Göteborgs och Bohus läns

landstingskommun samt landstingskommunerna i Älvsborgs län och Skaraborgs

län) sökt beräkna hur stor del av de tillgängliga praktikplatserna som skulle behöva

tas i anspråk enbart för sjuksköterskeelevernas räkning, om sjuksköterskeutred-

ningens förslag skulle genomföras oförändrade. Förbundet anför härom bl. a.

följande.

Även utan en mera ingående analys står det helt klart, att förslaget av hänsyn

till praktikplatssituationen är ogenomförbart. Intagningsökningen skulle, med den

föreslagna och delvis beslutade läroplanskonstruktionen, också vid en i förhållande

till räkneexemplet avsevärt högre elevtäthet troligen föra med sig en sänkt kapaci­

tet för utbildningen av vårdbiträden och undersköterskor. Styrelsen vill erinra om,

att denna utbildning för närvarande endast kan tillgodose mellan 50 och 65 pro­

cent av nyrekryteringen.

Underskott på praktikplatser kan på längre sikt inte tillåtas hindra en behövlig

ökning av vårdutbildningen. En undersökning rörande möjligheterna att med ut­

gångspunkt från nuvarande läroplaner realisera en praktisk utbildning, som täcker

personalbehovet, genomförs för närvarande i samarbete mellan Gävleborgs läns

landsting, landstingsförbundet och skolöverstyrelsen. Resultatet av denna och andra

undersökningar skulle i och för sig kunna läggas till grund för en systematisk läro-

plansrevision i syfte att skapa utrymme för kapacitetsökningar.

Enligt förbundet bör resultatet av den begränsade undersökningen i Gävleborgs

län kunna läggas till grund för ett fortlöpande utredningsarbete i skolöverstyrelsens

och huvudmannaorganisationernas regi, med syftet att i första hand minska belast­

ningen vid de hårdast utnyttjade avdelningarna.

Skolöverstyrelsen hänvisar i likhet med landstingsförbundet till den s. k. Gävle-

utredningen och framhåller att även om de lösningar man där kommer fram till är

avpassade efter förhållandena inom det undersökta området bör dessa kunna an­

vändas som norm vid undersökning av praktikplatser inom hela landet. Det bör

därefter, menar överstyrelsen, ankomma på ämbetsverket att i samråd med huvud­

männen lösa de frågor, som sammanhänger med de olika läroplanernas utbildnings­

mål och praktikinnehåll samt inbördes samordning.

Direktionen för karolinska sjukhuset betonar i ett utförligt yttrande svårigheterna

för sjukhuset att medverka i den praktiska delen av vidareutbildningen, särskilt

inom vissa områden där resurserna redan i nuläget är otillräckliga och där kraven

på praktikplatser av läroplansförslagen att döma samtidigt blir stora, såsom barn­

sjukvården, operationsavdelningarna m. fl. Även lokalfrågan bedöms vålla stora

problem. Den föreslagna utredningen angående den praktiska utbildningen bör

därför enligt direktionen ha till huvudsyfte främst att dels undersöka möjligheterna

att sprida den praktiska utbildningen till fler sjukhus än vad nu är fallet, dels pröva

om en uppdelning av utbildningsuppgifterna mellan olika typer av sjukhus är möj­

lig och ändamålsenlig, t. ex. så att i huvudsak endast de mera specialiserade ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

49

bildningsmomenten och de som kräver tillgång till lärare/handledare med särskilda

kvalifikationer förläggs till undervisningssjukhus.

Södermanlands läns landstingskommun påpekar att man bör kunna ta i anspråk

praktikplatser även på mindre lasarett och för vissa kurser även på sjukhus för

långtidsvård och psykisk vård. Olika vägar för att lösa praktikplatsfrågan måste

prövas förutsättningslöst anser landstingskommunen.

Svenska kommunalarbetareförbundet anser att den föreslagna utredningen bör

utvidgas till att avse en utredning om integrerad sjukvårdsutbildning. Liknande

synpunkter kommer också från Värmlands läns landstingskommun, som pekar på

nödvändigheten av samordning av den praktiska och teoretiska utbildningen, vilket

inte kan ske så länge sjuksköterskeutbildningen har formen av företagskola. En

rationell vårdyrkesutbildning kräver enligt landstingskommunen att även sjukskö­

terskeutbildningen inlemmas i en vårdyrkesskolas system, särskilt beträffande lä-

rarfrågorna. Samordningsfrågan tas bl. a. upp även av stadsfullmäktige i Göteborg,

som menar att praktikutredningen är angelägen med tanke på alla de vårdyrkes­

skolor, som nu planeras.

Frågan om fast studiegång tas upp i några yttranden. Medicinalstyrelsen

förklarar sig visserligen ha full förståelse för de svårigheter som skulle vara för­

knippade med en friare studiegång men beklagar att en sådan inte kunnat genom­

föras. Styrelsen ifrågasätter om inte en försöksverksamhet enligt sådana riktlinjer

borde sättas i gång vid någon läroanstalt, varvid man borde beakta möjligheterna

att även samordna sjuksköterskeutbildningen med någon lämplig utbildning vid

universitet inom ramen för högre utbildning. Även SSF anser att man borde under­

söka möjligheterna till ett mera flexibelt utbildningssystem med friare studiegång,

och för liksom medicinalstyrelsen fram tanken på en universitetsansluten under­

visning i vidareutbildningen. Även Sveriges elevers sjuksköterskeförbund förordar

försöksverksamhet med fri studiegång vid någon skola.

En helt motsatt uppfattning framförs av Svenska kommunalarbetareförbundet,

som bl. a. framhåller att den akademiska undervisningen i allt högre grad oriente­

rar sig mot en fastare studiegång.

Förslaget att eleverna under vidareutbildningen skall gå vid sidan om

sjukhusets personalstat möter erinringar från ett begränsat antal re­

missinstanser. Direktionen för karolinska sjukhuset vidhåller sin redan i samband

med förslaget om grundutbildning framförda tveksamhet om lämpligheten av en

sådan ordning. Denna tveksamhet gäller i än högre grad vidareutbildningen betonar

direktionen, som bl. a. allvarligt ifrågasätter om det inte vore möjligt och praktiskt

genomförbart att eleverna i vidareutbildningen under sin praktik bereds deltidsan­

ställning — t. ex. halvtidstjänst — vid sjukhusen med de fördelar ur personalpla-

neringssynpunkt detta skulle innebära för sjukvården samt de ekonomiska fördelar

och det mera meningsfyllda arbete det skulle ge eleverna.

Liknande synpunkter framförs av medicinska fakulteten vid karolinska institu­

4 —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66

50

tet, som föreslår att sjuksköterskan under vidareutbildningen skall delta i prak­

tisk sjukvård och där utföra ett reellt arbete på liknande sätt som gäller för vida­

reutbildning av läkare i underordnad ställning. Fakulteten betonar härvid att ele­

verna i vidareutbildningen redan har det mått av kunskaper, som starkt motiverar

dem för att aktivt delta i vården och för att i egenskap av medarbetare förbättra

sin utbildning. Sjuksköterskorna skulle därigenom enligt fakulteten tillföra sjuk­

husen ett avsevärt mått av arbetskraft. Dessutom anser fakulteten att sådan praktisk

tjänstgöring delvis på eget ansvar är av största betydelse för inlärningen.

Liknande synpunkter på frågan anläggs av bl. a. medicinska fakulteten i Göte­

borg.

Svenska kommunalarbetareförbundet stöder utredningsförslaget men förutsätter

att personalstyrkan dimensioneras så att den ordinarie personalens arbetsuppgifter

inte ökar när eleven är frånvarande.

Utredningens uppfattning att handledningen av eleverna även under vi­

dareutbildning skall åligga avdelningssköterskorna och motsvarande sjuksköterskor

ger anledning till farhågor från vissa remissinstansers sida.

Mentalsjukvårdsberedningen framhåller att tillgången på sjuksköterskeutbildad

personal är speciellt knapp inom mentalsjukvården. Att utan särskilda åtgärder

belasta denna personal med undervisning och handledning av elever är därför

knappast möjlig enligt beredningen, som bl. a. förutsätter, att erforderliga resurser

tillskapas i samband med genomförandet av vidareutbildningen för att upprätthålla

en hög utbildningskvalitet.

I några yttranden framförs krav på att särskild personal engageras för handle-

daruppgifterna. Bl. a. anser stadsfullmäktige i Göteborg och Svenska stadsförbun­

det att skolan bör ställa kliniklärare med ämneslärarkompetens till förfogande för

att garantera att utbildningskraven uppfylls.

Även Svenska läkaresällskapet anser att särskilda handledare skall finnas an­

ställda.

Yrkesutbildningsberedningen och Uppsala läns landstingskommun framhåller

däremot att det i olika utredningar om vårdyrkesutbildning inom landstingen ge­

nomgående konstaterats att man inte med något annat system helt kan ersätta av-

delningssköterskan i hennes roll som handledare.

Direktionen för karolinska sjukhuset befarar att genomförandet av utredningens

förslag kommer att kräva inrättande av ytterligare sjukskötersketjänster.

Skolöverstyrelsen fäster uppmärksamheten på att handledare inom övriga om­

råden får viss utbildning som bekostas ur anslag för fortbildning. Detta torde enligt

överstyrelsen vara nödvändigt även för handledare inom vårdområdet. Även SSF

och TCO anser att den sjukvårdspersonal som är engagerad i den praktiska utbild­

ningen själv bör få utbildning för sina handledande uppgifter.

Det stora behovet av undervisningshjälpmedel av olika slag beto­

nas av de remissinstanser som tar upp denna fråga.

Kungl. Maj.is proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

51

Skolöverstyrelsen förutsätter att det skall ankomma på överstyrelsen att i sam­

råd med vederbörande utbildnings- och sjukvårdshuvudmän närmare utreda läro-

medelsfrågan och beakta tillgången på läromedel vid utfärdandet av läroplaner.

Östergötlands läns landstingskommun påpekar, att försök med intern TV

vid regionsjukhuset i Linköping har visat att denna undervisningsform kommer att

få stor betydelse i framtiden. SSF och TCO anser att man vid den förestående ut­

byggnaden av undervisnings-TV bör prioritera vårdyrkesutbildningen. SSF under­

stryker dock, att TV-inspelningar inte kan ersätta den praktiska utbildningen.

I fråga om de olika prov, som skall ligga till grund för bedömningen av ele­

vernas prestationer understryker skolöverstyrelsen särskilt de diagnostiska provens

betydelse. Huvudsyftet med dessa bör enligt överstyrelsen vara att ge vederbörande

lärare upplysningar om hur elevernas studiearbete fortskrider och att därmed bilda

underlag för den fortsatta planeringen och genomförandet av undervisningen i de

teoretiska ämnena. Kunskapsproven däremot bör enligt överstyrelsen allmänt be­

gränsas i fråga om antal och omfattning och reserveras för mera omfattande teore­

tiska ämnen.

Utredningens förslag att slutbetyg skall utfärdas efter genomgången vidareutbild­

ning och att betyget skall omfatta såväl de teoretiska som de praktiska avsnitten

av utbildningen godtas genomgående. Meningarna är däremot delade i fråga om

såväl sättet för värdering av den praktiska utbildningen som betygets omfattning

och innehåll.

4.5 Läroplaner

4.5.1 Allmänna synpunkter

Skolöverstyrelsen förutsätter att det skall ankomma på överstyrelsen att utfärda

läroplanerna. Såväl medicinalstyrelsen som statens institut för folkhälsan och ar-

betsmedicinska institutet utgår från att visst samarbete härvid skall äga rum med

styrelsen och respektive institut.

Förslaget om att kursplanerna bör betraktas som normalplaner bemöts

positivt av remissinstanserna, som i flera fall påpekar att planerna bör kunna

revideras allt efter det erfarenheter från uppbyggnadstiden vinns.

I övrigt förekommer önskemål om utökad undervisning i olika ämnen samt om

införande av ytterligare ämnen utöver de i läroplansförslagen medtagna. Melicinal-

styrelsen har exempelvis inte kunnat finna eller identifiera visst utbildningsinne­

håll, som styrelsen bedömer vara betydelsefullt för flertalet linjer. Som exempel

nämner styrelsen hälsovårdsupplysning, socialmedicin, patientpsykologi och reha­

bilitering. Undervisningen på dessa områden bör enligt styrelsen ingå som ett natur­

ligt led i undervisningen, givetvis med innehållet anpassat efter respektive vård­

gren.

Vidare kan nämnas att bl. a. Svenska läkaresällskapet förordar språkundervis­

ning på samtliga linjer och att SSF vill ha en frivillig kurs i speciell engelsk termi­

52

nologi. Medicinalstyrelsen m. fl. efterlyser undervisning i sexuologi. Sophiahemmets

sjuksköterskeskola påpekar att farmakologi och näringsfysiologi saknas och TCO

tar upp frågan om undervisning i kost- och näringsfrågor. Vikten av att rehabilite-

ringssynpunkter beaktas i tillämpliga ämnen betonas bl. a. av skolöverstyrelsen. Av-

delningssköterskans undervisningsuppgifter måste poängteras anser skolöverstyrel­

sen. Även medicinalstyrelsen betonar värdet av undervisningsmetodik i utbildning­

en. Statens institut för folkhälsan efterlyser hälsovårdsundervisning i samtliga lä­

roplaner för sluten vård, och medicinska fakulteten vid karolinska institutet förut­

sätter att tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt patientpsykologi och attitydproblem.

Enligt fakulteten bör undervisningen ges även om psykiska rubbningar i samband

med t. ex. gynekologiska sjukdomar.

4.5.2 Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin

Förslaget att undervisning i administration och arbetsledning

skall ingå i vidareutbildningen mottas genomgående mycket positivt av remissin­

stanserna. Delade meningar råder emellertid om såväl omfattningen av undervis­

ningen som dess förläggning i tid. Vissa instanser anser att även linjen för öppen

hälso- och sjukvård bör innehålla sådan undervisning.

Mentalsjukvårdsberedningen — som hälsar förslaget om undervisning i ämnet

med tillfredsställelse — anser att i vidareutbildningen endast bör ingå introduce­

rande undervisning i ämnet och att undervisningen i den del därav som avser för­

ordningar, reglementen och arbetsordningar samt arbetstagarens rättigheter och

skyldigheter i stället bör ges i form av fortlöpande vidareutbildning, s. k. in service-

education. Beredningen erinrar om att landstingsförbundets utbildningsavdelning

anordnar sådana kurser. Liknande synpunkter anför medicinska fakulteten vid

karolinska institutet som anser att den av utredningen föreslagna utbildningen är

överdimensionerad. Fakulteten anser att undervisningen i stället till större delen

bör förläggas till en efterutbildningskurs i ett senare skede av sjuksköterskans verk­

samhet.

Svenska kommunförbundet finner angeläget att det i kursen i administration även

ingår information om den kommunala administrationens uppbyggnad och arbets­

former.

Svenska kommunalarbetareförbundet anser att ämnet bör omdisponeras så att

undervisningen i personalledning, arbetsmarknadsfrågor och avtalsfrågor m. m.

får utökad plats på schemat.

Vissa svårigheter att utforma läroplanen i ämnet uppkommer med hänsyn till

sjuksköterskornas varierande praktiska tjänstgöring före vidareutbildningen fram­

hålls det i ett par remissyttranden.

Statens institut för folkhälsan menar att orientering i yrkeshygien och företags­

hälsovård måste ingå i undervisningen i administration och arbetsledning.

Utbildning i katastrofmedicin bör inte ingå i vidareutbildningen enligt

flertalet av de remissinstanser, som behandlat frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

53

Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller bl. a. att samtliga sjuksköterskor tillhör

den tjänstepliktiga personalen och menar därför att utbildningen — om möjligt

med viss del förlagd till militär miljö — bör läggas in redan i grundutbildningen.

Medicinalstyrelsen erinrar om att viss undervisning i ämnet redan ingår i grund­

utbildningen och fortsätter.

Det torde vidare vara nödvändigt att krigs- och katastrofmedicinska aspekter be­

lyses i anslutning till undervisningen i därvid aktuella ämnen såsom i medicin, ki­

rurgi, psykiatri och mikrobiologi etc. Medicinalstyrelsen utgår härutöver från att

undervisningen i katastrofmedicin skall kunna anordnas i form av fortbildning i

anslutning till den verksamhet som vederbörande sjuksköterska har i fredstid och

med beaktande av den placering hon kan komma att få i krigstid. Undervisningen

bör därvid på lämpligt sätt kunna differentieras med hänsyn till verksamhetsinrikt­

ning m. m. De härigenom friställda timmarna i vidareutbildningen bör enligt sty­

relsens mening kunna användas för undervisning i något specialämne inom respek­

tive utbildningslinje.

Svenska landstingsförbundet anför liknande synpunkter och menar att det av ut­

redningen påtalade behovet av kunskaper i katastrofmedicin för alla sjuksköterskor

snarast talar för att den grundläggande undervisningen i ämnet ingår i den gemen­

samma grundutbildningen. De specialinriktade kunskaperna bör däremot ges i

form av obligatoriska fortbildningskurser som genomgås av sjuksköterskor med

likartade funktioner i katastroforganisationen.

Andra remissinstanser framför synpunkter av samma innebörd.

4.5.3 Medicinsk och kirurgisk sjukvård

Linjen bör få en mera neutral benämning t. ex. Allmän somatisk sjuk­

vård, anser Norrbottens läns landstingskommun.

Många synpunkter har anförts såväl beträffande utbildningens längd som be­

träffande dess innehåll och utformning.

Medan medicinalstyrelsen med tillfredsställelse ser att utbildningstiden

begränsats till en termin, anser ett stort antal instanser att tiden är för kort, bl. a.

med hänsyn till det breda allmänkunnande som krävs av en sjuksköterska i ledan­

de ställning inom de stora medicinska och kirurgiska vårdavdelningarna. Till dessa

instanser hör bl. a. Svenska stadsförbundet — som utan att dock förorda någon

utökning av läroplanen f. n. — anser det befogat att diskutera en tvåterminsut-

bildning, varav den första terminen skulle omfatta den egentliga sjukvårdsutbild-

ningen och den andra en mera avancerad administrativ utbildning och specialutbild­

ning i sidodiscipliner.

I vad gäller innehållet och utformningen föreslås bl. a. möjlighet

att byta ut speciell medicinsk och kirurgisk sjukvård under de sista nio veckorna

mot allmän medicinsk och/eller kirurgisk sjukvård. Härigenom kan, enligt vad som

bl. a. framhålls, en anpassning ske till grundutbildningens utformning, tillgången

på praktikplatser och personalbehovet. Till dem som förordar en sådan upplägg­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

ning hör medicinalstyrelsen och SSF. Att specialiseringen under slutskedet av ter­

minen inte bör vara obligatorisk anser också bl. a. Svenska landstingsförbundet,som

framhåller att större delen av eleverna skall arbeta vid allmänna medicinska och ki­

rurgiska vårdavdelningar samt inom långtidssjukvården.

I övrigt framförs olika önskemål om utökad undervisning i vissa ämnen eller om

att ämne som inte finns upptaget i läroplanen skall beredas utrymme.

4.5.4 Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård

Den föreslagna samordningen mellan linjerna tillstyrks av flertalet in­

stanser, som yttrat sig i frågan, bl. a. medicinalstyrelsen, medicinska fakulteterna i

Uppsala och Lund, SSF, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet.

Svenska landstingsförbundet anser, att utbildningen i intensivvård bör anknytas

till linjen för medicinsk och kirurgisk sjukvård med hänsyn till att den föreslagna,

delvis gemensamma utbildningen för linjerna kommer att bli mycket resurskrävan-

de. Mellan anestesisjukvården och operationssjukvården bör däremot enligt för­

bundet samordning ske så långt möjligt. Enligt förbundet bör periodindelningen ses

över så att elevernas rotation mellan olika avdelningstyper underlättas. Även lands­

tingskommunerna i Södermanlands län och Örebro län har invändningar. Först­

nämnda instans anser liksom landstingsförbundet att intensivvården hör mera ihop

med medicinsk och kirurgisk sjukvård än med anestesisjukvård. Sistnämnda in­

stans, som förordar att huvudparten av operationssköterskorna skall ersättas med

operationsassistenter, framhåller också det naturliga sambandet mellan angivna

linjer och menar att utbildningen för de huvudansvariga sjuksköterskorna på inten-

sivvårdsavdelningar bör byggas på vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjuk­

vård med speciell utbildning i intensivvård.

Direktionen för karolinska sjukhuset ifrågasätter om inte linjerna för anestesi-

och intensivvård bör omarbetas så att intensivvårdsutbildningen läggs till grund föl­

en utbildning som leder till kompetens för såväl anestesisjukvård som intensivvård.

Mot den tidsmässiga fördelningen av utbildningen i anestesisjukvård, intensiv­

vård och operationssjukvård inom respektive linjer riktas vissa invändningar, bl. a.

av Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, direktionen för karolinska sjuk­

huset och SSF.

Flertalet av de remissinstanser, som berör läroplanen för intensivvårdsut­

bildningen, ansluter sig till experterna Dahlbecks och Halldins särskilda ytt­

rande. Hit hör bl. a. medicinska fakulteterna i Uppsala och vid karolinska institutet,

ett antal landstingskommuner samt Svenska landstingsförbundet.

Medicinalstyrelsen, som förordar större utrymme för intensivvårdsutbildning på

linjen för medicinsk och kirurgisk sjukvård, anser dels att en sjuksköterska med ut­

bildning på nämnda linje med utökat intensivvårdsinslag bör få tjänstgöra på inten-

sivvårdsavdelning åtminstone övergångsvis, dels att den medicin-kirurgutbildade

sjuksköterskan bör få möjlighet att under en termin komplettera sin utbildning för

att få kompetens för intensivvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

55

SSF framhåller bl. a., att utbildningen i operationssjukvård är onödigt lång på

bekostnad av intensivvård för den som vill ägna sig åt det senare området. Det

primära i intensivvårdsutbildningen bör vara intensivvårdsobservation och inten-

sivvårdsbehandling.

Bortsett från vad som tidigare framgått under denna punkt godtas utformningen av

linjen i anestesisjukvård i stort sett av remissinstanserna. Av de syn­

punkter på utbildningen som förekommer kan nämnas att SSF anser att de fem

korta utbildningsavsnitten i anestesiologisk sjukvård under termin II snarare har

karaktär av orientering än av utbildning. Föreningen tillstyrker förslaget men anser

att eleverna bör få möjlighet att efter fritt val fördjupa sig inom två å tre speciali­

teter.

Utrymmet för utbildning i hygien och mikrobiologi på linjen bör bli större, anser

bl. a. medicinalstyrelsen och SSF.

Målsättningen för utbildningen på linjen i operationssjukvård berörs

av endast några få instanser, däribland Svenska landstingsförbundet som delar ut­

redningens förslag att den vidareutbildade sjuksköterskan med tanke på förhål­

landena vid mindre sjukhus även skall kunna svara för anestesiarbetet.

Röda Korsets sjuksköterskeskola i Boden är däremot kritisk mot förslaget och

anser att operationssköterskan under andra terminen enbart bör få utbildning som

lämpar sig för hennes kommande operationssköterskeverksamhet. Skolan vänder sig

vidare mot vad utredningen anfört om en sjuksköterska med chefsbefattning som

samordnande ledare vid centraloperationsavdelningar.

Medicinalstyrelsen är något tveksam till utbildningens längd, ett läsår. Om

emellertid den framtida organisationen av verksamheten vid operationsavdelningar­

na kommer att förutsätta ett stort antal operationsundersköterskor och ett jämförel­

sevis litet antal operationssköterskor, blir det enligt styrelsen emellertid nödvändigt

med en grundlig och gedigen utbildning av sistnämnda personalkategori.

Beträffande utbildningens innehåll påtalar flertalet instanser, som berört för­

slaget i denna del, att anestesiutbildningen fått för stort utrymme i förhållande till

operationssjukvården, som är huvudämne. Den uppfattningen hyser bl. a. medi­

cinska fakulteterna i Uppsala och karolinska institutet, direktionen för karolinska

sjukhuset, yrkesutbildningsberedningen och styrelsen för Sophiahemmet.

4.5.5 Mentalsjukvård

Linjen bör enligt SSF benämnas psykiatrisk sjukvård.

Mot bakgrund av olika önskemål om innehållet i utbildningen förordar vissa re­

missinstanser att linjen utökas till att omfatta två terminer. Hit hör bl. a.

medicinska fakulteten i Lund, yrkesutbildningsberedningen, SSF, ett antal lands­

tingskommuner och ett par sjuksköterskeskolor. Fakulteten framhåller därvid att

redan de sex månader som enligt den gamla studieordningen helt ägnas åt psykiatri

och psykiatrisk sjukvård av många specialelever ansetts för kort, inte minst i vad

gäller tillfällena till patientkontakt.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968

De invändningar som görs mot innehållet i linjen är genomgående att detta

inte svarar mot det breda funktions- och ansvarsområde en på linjen utbildad sjuk­

sköterska avses täcka. För att ge kompetens för öppen vård av olika slag och vård

av psykiskt utvecklingsstörda erfordras en vidgning av praktikfältet under utbild­

ningen. En översyn av förslaget i samband med läroplansarbetet förutsätts av flera

instanser.

I fråga om den praktiska utbildningens närmare utformning påpekar medicinska

fakulteten vid karolinska institutet och direktionen för karolinska sjukhuset att ele­

ven bör vara på avdelningen så många dagar som möjligt i veckan. För utbildningen

är det viktigt att eleven kan följa sjukdomens förlopp från dag till dag och hur

patienten upplever sin sjukdom och sjukhusmiljön liksom hur vården och behand­

lingen inverkar på patienten.

I vad avser ämnesinnehållet framhåller mentalsjukvårdsberedningen att ämnet

rehabilitering saknas. Det är väsentligt att man i varje arbetsmoment under de prak­

tiska avsnitten av utbildningen beaktar rehabiliteringsfunktionen, som kommit att

inta en allt större plats inom den totala terapin och som uppfattas som ett naturligt

led i varje åtgärd kring patienterna.

Vidare framställs önskemål om ökat utrymme för bl. a. psykologi och farmako­

logi och för intervju- och samtalsteknik. Utbildning i geriatrik bör också ingå i läro­

planen.

En särskild utredning angående vården av psykiskt utvecklingsstörda för­

ordas av mentalsjukvårdsberedningen, som bl. a. ifrågasätter om den i mentalsjuk­

vård vidareutbildade sjuksköterskan får den mest lämpliga utbildningen för att

tjänstgöra på förmånsnivå inom detta speciella vårdområde.

Frågan om den avkortade studiegången för mentalsjukvårdsperso­

nal tas upp av bl. a. skolöverstyrelsen och SSF samt mentalsjukvårdsberedningen.

Skolöverstyrelsen anser att den utbildning till avdelningssköterska inom mental­

sjukvården som nu sker i form av en särskild studiegång om fyra terminer för men­

talsjukvårdspersonal bör efter avkortning till tre terminer kunna samordnas med

vidareutbildningen i mentalsjukvård.

SSF anser att vidareutbildningen i psykiatrisk sjukvård givetvis skall stå öppen

för sjuksköterskor, som gått den s. k. långa vägen. Kravet på praktik som biträ­

dande avdelningssköterska bör vara detsamma som för öyriga sjuksköterskor.

Mentalsjukvårdsberedningen ifrågasätter om inte en bättre samordning mellan

skötareutbildning, grundläggande sjuksköterskeutbildning och vidareutbildning för

sjuksköterskor borde kunna åstadkommas.

4.5.6 Barnsjukvård

Linjens benämning tas upp i några yttranden. Medicinalstyrelsen och Gäv­

leborgs läns landstingskommun föreslår att den kallas Barnavård och barnsjukvård.

SSF föreslår samma benämning eller alternativt Hälso- och sjukvård för barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Öl

Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor föreslår en benämning

som utsäger att utbildning ges i barnhälso- och barnsjukvård.

Utbildningens längd tas också upp av några instanser. Skolöverstyrelsen an­

ser liksom Örebro läns landstingskommun att behörighet för sluten barnsjukvård

bör kunna erhållas efter en termin. Medicinalstyrelsen finner det svårt att reducera

längden till mindre än ett läsår med hänsyn till den förutsatta målsättningen. Sty­

relsen befarar dock vissa svårigheter ifråga om praktikplatser och dispensförfaran­

de om varje sjuksköterska inom barnsjukvården skall ha den föreslagna utbildning­

en. Definitiv ställning kan tas först sedan pågående utredning om praktikpiatstill-

gången inom barnsjukvården slutförts, anser styrelsen.

Målsättningen är föremål för delade meningar. Centralskolan för special­

utbildning av barnsjuksköterskor — som framhåller att den sammanlagda utbild­

ningstiden reduceras från 60 till 42 veckor i den nya utbildningsgången jämfört

med den äldre studiegången (A-kurs plus B-kurs) — ifrågasätter lämpligheten av

att utbildning på linjen ger kompetens som skolsköterska även om utbildningen följs

av praktik i vuxenvård. Skolan anser sig kunna godta utredningens förslag endast

för behörighet inom sluten barnavård och barnsjukvård samt för tjänstgöring vid

barnavårdscentral. Även SSF och Gävleborgs läns landstingskommun avstyrker att

linjen skall ge kompetens som skolsköterska. Medicinska fakulteten vid karolinska

institutet och direktionen för karolinska sjukhuset anser att den hittillsvarande ut­

bildningen är mera ägnad att ge kvalificerad utbildning för det självständiga arbe­

tet vid såväl barnavårdscentral som skolmottagning än den utbildning som föreslås

på den nya linjen jämte ett års praktik i sluten vård.

Utbildningen för förebyggande barnavård bör enligt skolöverstyrelsen och Örebro

läns landstingskommun kunna samordnas med linjen för öppen hälso- och sjuk­

vård. Även SSF uttalar sig för viss samordning.

Av remissinstansernas synpunkter och erinringar i övrigt kan nämnas, att olika

krav förekommer på inslag av intensivvård i läroplanen, praktisk tjänstgöring vid

habiliteringsavdelning eller vid institution för handikappade barn.

4.5.7 Öppen hälso- och sjukvård

SSF förordar en övergripande utredning om arbetsuppgifterna för sjuk­

sköterskor inom öppen hälso- och sjukvård.

Några instanser berör inträdeskraven för linjen, däribland medicinalsty­

relsen, som anser att det kan bli nödvändigt med en viss dispensering från det av

utredningen angivna kravet på två års tjänstgöring. Vidare anser SSF att det för till­

träde till barnsjukvårdslinjen uppsatta kravet på praktik bland friska barn bör gälla

även för linjen i öppen hälso- och sjukvård. Svenska läkaresällskapet anser att en

så lång praktikperiod som två år inte bör lämnas åt en mer eller mindre slumpartad

tjänstgöring, som ofta torde bli beroende av behovet av vikarier.

I vad avser utbildningens längd anser Stor-Stockholms sjukvårdsberedning

att man borde överväga att utbilda den öppna vårdens folk direkt för åsyftade spe­

58

Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1968

ciella arbetsuppgifter varigenom utbildningen skulle kunna fördjupas men utbild­

ningstiden ändå göras kortare. SSF anser det angeläget att vidareutbildning snarast

anordnas inom ramen för förevarande linje för sådana befattningar där utbildning

ej krävs i barnsjukvård, barnavård och skolhälsovård, t. ex. för tjänster som stads-

sjuksköterska. Även medicinalstyrelsen berör denna fråga och framhåller att en

termins utbildning för denna sjuksköterskekategori är realistisk.

Såväl centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor som Uppsala

läns landstingskommun anser att linjen ej skall ge b e hö r i g h e t för tjänst vid

barnavårdscentral.

Då det gäller innehållet i utbildningen förordas från flera håll, bl. a.

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska läkaresällskapet

att utbildning i arbetsledning och administration skall inrymmas i läroplanen. Me­

dicinska fakulteterna i Uppsala och vid karolinska institutet anser att barnsjukvård

bör få större utrymme i utbildningen, liksom även centralskolan för specialutbild­

ning av barnsjuksköterskor. Medicinalstyrelsen anser att undervisningen i infek­

tionssjukvård bör vidgas och omfatta även andra åldersgrupper än barn.

Statens institut för folkhälsan anser att det av slutbetyget bör framgå att sjuk­

sköterskor som fått utbildning på linjen för öppen hälso- och sjukvård är behöriga

att undervisa i hälsovårdsämnen. Institutet understryker vikten av att sådana sjuk­

sköterskor deltar i hälsovårdsundervisningen i skola och samhälle.

I anslutning till kommentarerna beträffande linjen för öppen hälso- och sjukvård

understryker flera remissinstanser behovet av särskild utbildning i företagshälso­

vård. Detta framhålls bl. a. av SAF och LO. LO understryker att man kan förvänta

en så kraftig expansion inom företagshälsovårdens område, att detta måste i hög

grad beaktas inför den framtida planeringen inom den öppna vården.

Båda organisationerna anser, att den planerade utbildningen i företagshälsovård

inom linjen för öppen hälso- och sjukvård ej ger tillräcklig kompetens för tjänst som

industrisköterska utan endast en orientering om frågeställningarna inom arbetsom­

rådet.

Arbetarskyddsstyrelsen däremot noterar med tillfredsställelse den planerade un­

dervisningen i företagshälsovård i linjen för öppen hälso- och sjukvård. Enligt

styrelsen är undervisningen väl dimensionerad med hänsyn till distriktssköterskans

behov av insikter i den problematik som sammanhänger med arbetslivets förebyg­

gande hälsovård och den gör henne också lämpad att i begränsad omfattning med­

verka i företagshälsovården som assistent till tjänsteläkare.

I flera av yttrandena understryks behovet av ytterligare utredning angående en

utbildning i företagshälsovård.

4.5.8 Förlossnings- och mödravård

Meningarna är starkt delade på denna punkt. En majoritet av instanserna anslu­

ter sig till expertförslaget.

Till dem som i likhet med utredningen anser att utbildningen i förlossnings- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

59

mödravård bör kunna förkortas hör däremot skolöverstyrelsen, Svenska lands­

tingsförbundet, Svenska stadsförbundet och några landstingskommuner. Medicinal­

styrelsen, som i princip anser att expertförslaget bör kunna tjäna som norm för det

fortsatta läroplansarbetet, har ingen erinran mot att möjligheterna till avkortning

utreds. Även flera av de instanser som direkt förordar experternas förslag tillstyrker

fortsatt utredning. Hit hör bl. a. direktionen för karolinska sjukhuset, som anser att

utredningen bör avse även utbildningens organisation, ledning och utformning i

övrigt. Önskemål om särskild ledning av barnmorskeutbildningen framförs f. ö. av

flera instanser, liksom även om bibehållande av den nuvarande barnmorskelegi-

timationen.

4.6 Fortbildning

Utredningens syn på behovet av fortbildning vinner starkt stöd i remissutlåtan­

dena. Många instanser, därbland ett antal landstingskommuner, understryker be­

hovet av att alla sjuksköterskor fortbildas och pekar på en rad olika områden på

vilka fortbildning bedöms önskvärd.

Såväl skolöverstyrelsen som SSF betonar i sina yttranden nödvändigheten av att

i nuvarande resursläge prioritera vissa grupper. Svenska landstingsförbundet anser

det nödvändigt att behovet av fortbildning tillgodoses i den samlade utbildnings­

planeringen.

Styrelsen för SIHUS påtalar att utredningen inte tagit med den av institutet

bedrivna fortbildningen i sammanhanget. Institutet finner med hänsyn till erfaren­

heterna av sin verksamhet på området att en fortsättning på denna skulle vara av

stort värde för hälso- och sjukvården i riket. Även SSF anser att fortbildningsverk-

samheten vid institutet bör fortsätta och vidareutvecklas.

Stor-Stockholms sjukvårdsberedning framhåller å sin sida att fortbildning bör

betraktas som en regelbundet återkommande personalutbildning och följaktligen

som en angelägenhet för sjukvårdshuvudmannen. Planeringen bör ske i nära sam­

råd med medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. Organisationen bör med hän­

syn till ekonomiska och organisatoriska konsekvenser byggas ut gradvis, anser

beredningen.

Även skolöverstyrelsen förutsätter att fortbildningen omhänderhas av huvud­

männen och ej av överstyrelsen. Överstyrelsen framhåller att betydande resurser

bör ställas till förfogande för fortbildning.

Utredningens förslag om kompletterande vidareutbildning

tillstyrks genomgående. Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. att behovet av sjukskö­

terskor med denna bredd i utbildningen torde vara av betydelse inte minst på

mindre sjukhus med begränsade personella resurser. Även på större sjukhus före­

ligger dock ett sådant behov, då bredden möjliggör att man vid toppbelastning kan

omdisponera personalen.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

4.7 Dimensionering

De beräkningar, som ligger till grund för utredningens förslag om dimensio­

nering av vidareutbildningen kritiseras av remissinstanserna. Diskussionen be­

rör framför allt frågor om strukturomvandlingen på sjukvårdsområdet och dess

betydelse för behovsbedömningen samt utredningens antaganden om personaltät­

heten inom sjukvården och om sjuksköterskornas förvärvsverksamhet.

Svenska landstingsförbundet anser att utredningsförslaget — beroende på om­

ständigheter som de sakkunniga själva inte rått över — är bristfälligt underbyggt

och att det lider av svagheten att inte vara förankrat i ett helhetsprogram för hälso-

och sjukvårdens framtida organisation och personalstruktur. Förbundet framhål­

ler bl. a.

Person- och utbildningsplaneringen kommer under den tid som nu kan över­

blickas att spela en nyckelroll i detta sammanhang. Det organisatoriska underlaget

för planeringen är emellertid otillräckligt. Den utbildning som genomförs kommer

då i stället att styra vårdorganisatonens utveckling, eftersom den tillgängliga perso­

nalkaderns omfattning och kunskaper begränsar handlingsfriheten.

Förbundet bedömer det vara nödvändigt att en mera långsiktig och samlad

prognos upprättas för vårdsektorn i dess helhet.

Då en helhetsprognos för vårdsektorn kan omsättas i ett samlat utbildningspro­

gram först om några år är förbundet inte berett att dessförinnan binda sig för en

bestämd nivå i fråga om sjuksköterskeutbildningens dimensionering. Under mellan­

tiden får möjligheten att öka grundutbildningen prövas inom varje landstingsom­

råde och vägas mot andra angelägna kapacitetsökningar. Vidareutbildningen bör

tills vidare dimensioneras så att den kan ta emot ca 70 % av de grundutbildade.

Även vid en konventionell personalstruktur kan emellertid utredningens behovs-

prognos diskuteras enligt förbundet, i vad avser såväl förvärvsintensiteten bland

gifta sjuksköterskor som den fortsatta ökningen av sjukskötersketätheten med

2,6 % per år.

Också medicinalstyrelsen ställer sig tveksam till lämpligheten av att fixera några

siffror som målsättning för utbildningskapaciteten och förklarar sig beredd att ta

initiativ till särskilda undersökningar om det totala behovet av personal inom

hälso- och sjukvården samt om dess fördelning på olika kategorier. Sådana under­

sökningar kan enligt styrelsen betraktas som en fortsättning i breddad form av

1960 års läkarprognosundersökning.

Styrelsen framhåller vidare, att ökningen av utbildningen på enskilda områden,

såsom sjuksköterskeområdet, måste bli beroende av de tillgängliga resurserna för

sjukvårdsområdet som helhet och understryker i sammanhanget särskilt svårig­

heterna att få praktikplatser. Mot bakgrunden av bl. a. bristen på undersköterskor

och biträden bör utbildningsorganisationen göras så flexibel att den senare kan an­

passas med hänsyn till förändringar i fråga om fördelningen av sjukvårdsutbild-

ningen på olika personalnivåer och kategorier. Styrelsen understryker också vikten

av att utbildningskapaciteten snarast ökar inom vissa områden, särskilt barnmorske­

utbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Öl

Enligt styrelsen är det med hänsyn till pågående rationaliseringsverksamhet

tveksamt om man för framtiden skall räkna med samma personaltäthetsökning för

sjuksköterskornas del som för annan sjukvårdspersonal.

Styrelsen anser sig inte kunna tillstyrka någon ökning av utbildningsprogrammet

för grundutbildningen utöver 3 300 intagna elever per år som utredningen föreslog

i sitt första betänkande.

Liknande synpunkter framförs av statistiska centralbyrån och arbetsmarknads­

styrelsen.

Skolöverstyrelsen anser bl. a., att man med den utökning av barndaghemmen

som planeras — inte minst vid lasarett och sjukhus — borde ha möjligheter att

höja talet för de gifta sjuksköterskornas förvärvsverksamhet. Överstyrelsen accep­

terar dock förslaget om en utbyggnad av grundutbildningen till 3 800 elever i år­

ligt intag. Överstyrelsen förordar att minst fem år anslås för utbyggnaden med en

ökning av ca 200 elever årligen fram till 1972. Överstyrelsen ansluter sig också

till förslaget om utbyggnad av vidareutbildningen till ett intag av 2 670 elever år­

ligen, vilket dock uppnås först höstterminen 1974 med hänsyn till målsättningen

för grundutbildningens utbyggnad.

Då utredningen inte analyserat behovet av vidareutbildning bör det ankomma

på huvudmännen att utreda denna fråga, anser överstyrelsen. Enligt överstyrelsens

uppfattning bör resurserna dock i första hand satsas på grundutbildningen av sjuk­

sköterskor.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att utredningens förslag till dimensionering av

vidareutbildningen bör med de förutsättningar utredningen angivit kunna accep­

teras tills vidare men att det är nödvändigt att ordentligt följa upp utbildnings­

behovet. När det gäller resurserna för utbildningen — lärare, utbildningsplatser,

lokaler m. m. — måste dock tveksamhet anföras beträffande möjligheterna, i varje

fall övergångsvis.

Resursfrågan berörs bl. a. även av direktionen för karolinska sjukhuset, som

med hänsyn till bristen på lärare ifrågasätter de faktiska möjligheterna att öka

grund- och vidareutbildningen till föreslagen nivå.

Svenska stadsförbundet finner det helt orealistiskt att öka elevintagningen till

grundutbildning med ett 1 000-tal elever från år 1967 till år 1968. Enligt förbundet

visar emellertid siffrorna hur angeläget det är att, så snabbt som de personella och

ekonomiska resurserna tillåter, låta sjuksköterskeutbildningen öka med 25—30 %.

En del av ökningen torde kunna åstadkommas genom uppskolning av sjukvårds­

biträden och undersköterskor den långa vägen.

SSF anser att grundutbildningen bör kvarstå vid tidigare beräknade årliga intag

av 3 300 elever intill dess säkra prognoser visar behovet av ökning.

Älvsborgs läns landstingskommun anser med hänsyn till den avgång, som er­

farenhetsmässigt kan förväntas under första året efter genomförd grundutbildning,

att utredningens beräkningar innebär att i huvudsak samtliga yrkesverksamma

sjuksköterskor skall genomgå något slag av vidareutbildning, vilket är ett avsteg

från riktlinjerna i det första delbetänkandet. Landstingskommunen är därför be­

tänksam till den föreslagna dimensioneringen av vidareutbildningen. I dimensione-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

ringsfrågan måste särskilt beaktas pågående utredningar om vårdarbetets struktur

och organisationen på vårdavdelningar. Även Jönköpings läns landstingskommun

anser att det har skett en förskjutning i utredningens målsättning. Den antydda

motsättningen bottnar enligt landstingskommunen uppenbarligen i oklarhet beträf­

fande sjukvårdens organisation samt därav följande otillräcklig precisering av an­

svarsområdena för olika personalgrupper.

I vad avser den elevenkät som utredningen åberopar anser bl. a. Örebro läns

landstingskommun att sjuksköterskeelevernas önskemål är ett väl bräckligt under­

lag för dimensionering av vidareutbildningen. Avgörande härför bör enligt lands­

tingskommunen utan tvekan vara sjukvårdens och övriga vårdområdens behov.

Relationen mellan vårdens behov av grundutbildade och vidareutbildade sjukskö­

terskor är emellertid mycket litet penetrerad, framhålls det i yttrandet.

Medicinska fakulteten i Uppsala och Svenska läkaresällskapet anser att opera-

tionssjukvården erhållit för stor dimension i förhållande till anestesisjukvården och

intensivvården och att en omprövning av dimensioneringen på berörda linjer bör

ske.

Medicinska fakulteten i Lund anser att utvecklingen säkert kommer att visa ett

större utbildningsbehov av anestesisjuksköterskor än utredningen kommit fram till.

Endast en instans berör dimensioneringen av assistentutbildningen, nämligen

skolöverstyrelsen, som anser att denna utbildning borde följas upp bättre i prognos­

hänseende.

4.8 Huvudmannaskap och lokalisering

Majoriteten av remissinstanserna förklarar sig dela utredningens uppfattning att

landstingskommunerna och de landstingsfria städerna skall vara huvudmän för ut­

bildningen. Skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län erinrar dock i

yttrande till SÖ om de speciella förhållandena inom stor-Stockholmsregionen och

menar att det planerade storlandstinget bör bli huvudman för vidareutbildningen.

Stadsfullmäktige i Göteborg har i och för sig inte något att erinra mot förslaget

eftersom det krävs ett nära samband mellan utbildningen och sjukvården. Denna

princip för huvudmannaskapet får dock enligt fullmäktige inte leda till en sned­

fördelning av utbildningsverksamheten mellan huvudmännen.

Några remissinstanser diskuterar huvudmannaskapet mot bakgrunden av den

planerade yrkesutbildningsreformen. Malmöhus läns landstingskommun finner det

angeläget att riktlinjer snarast fastställs för yrkesundervisningen i dess helhet, spe­

ciellt i fråga om huvudmannaskapet, för att man skall kunna undvika onödiga an-

passningsåtgärder i framtiden. Liknande synpunkter framförs av Kronobergs läns

landstingskommun, som inte är beredd ta ställning till huvudmannaskapet för sjuk-

sköterskeutbildningen innan yrkesutbildningens organisation behandlats. Sjukvårds­

huvudmannen bör dock göra allt för att öka grundutbildningen av sjuksköterskor,

varav även följer att vidareutbildningen måste bli en angelägen uppgift för nuva­

rande huvudman att ordna. Örebro läns landstingskommun anser det självklart

att vidareutbildningen liksom grundutbildningen inordnas såsom avdelningar inom

Kungi. Maj;ts proposition nr 66 år 196S

63

en organisatoriskt sammanhållen vårdskola hos varje sjukvårdshuvudman och be­

klagar livligt att denna grundläggande princip inte knäsattes redan i propositionen

om grundutbildning.

Helt avvisande till förslaget är endast Statstjänarkartellen, som vidhåller sin vid

remissbehandlingen av grundutbildningsförslaget framförda åsikt att frågan om

huvudmannaskapet bör omprövas. Styrelsen för SIHUS understryker att utred­

ningen tagit alldeles för lätt på huvudmannaskapsfrågan och sett för ensidigt på

de problem som sammanhänger med denna. För vidareutbildningen och fortbild­

ningen av sjuksköterskor behövs en central, dit tankar, idéer och önskningar auto­

matiskt samlas och där nya idéer skapas, såsom en garanti för förnyelse. En sådan

central utesluter inte att utbildningarna ligger lokalt spridda över landet. Institutets

centrala ställning inom vidareutbildningen och fortbildningen bör därför bestå.

Omfattningen av denna verksamhet måste emellertid snart bli så stor att all utbild­

ning inte kan anordnas genom institutet. Vid behov bör därför skolöverstyrelsen

och institutet kunna initiera landstingskommunal utbildningsverksamhet vid sidan

av institutet.

Ett stort antal instanser betonar att det är angeläget att nuvarande organisation

med särskilda barnmorskeskolor och särskilda lärare bibehålls, dock utan att några

uttryckliga krav framförts om att det nuvarande statliga huvudmannaskapet för

barnmorskeläroanstaltema skall bibehållas.

Då det gäller lokaliseringen av vidareutbildningen synes remissinstanser­

na genomgående godta att utbildningen baseras på sjukvårdsregionerna. De erinring­

ar som görs mot lokaliseringsförslaget hänför sig i huvudsak till fördelningen av

specialiteterna mellan regionerna. Vidare har synpunkter anlagts på fördelningen

av utbildningen inom varje region. Nödvändigheten av att vid ianspråktagande

av resurser för utbildningen beakta även andra slag av vårdyrkesutbildning fram­

hålls av flera remissinstanser.

Medicinalstyrelsen finner inte anledning gå in på en detaljdiskussion av för­

slaget men anser i princip att vidareutbildningen bör organiseras regionalt.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till utredningsförslaget men anser det lämpligt

att överstyrelsen överväger lokaliseringen och dimensioneringen ytterligare, så

att utbyggnaden sker med hänsyn till övrig vårdutbildningsorganisation, lokaler

och resurser för praktisk utbildning.

Svenska landstingsförbundet anser regional samverkan nödvändig med hänsyn

till att vissa linjer kommer att få ett mycket litet elevunderlag. Av resursskäl är

det enligt förbundet också viktigt att den teoretiska undervisningen koncentreras

till ett mindre antal orter, även om praktiken måste spridas ut över flera lands­

tingområden. Planeringen bör enligt förbundet ske inom ramen för det samarbete

kring hälso- och sjukvårdens utbildningsfrågor, som inletts i flera sjukvårds­

regioner.

Till dem som tillstyrker förslaget hör bl. a. ett antal landstingskommuner samt

Svenska kommunalarbetareförbundet. I sammanhanget förutsätter Hallands läns

landstingskommun bl. a. att landstingsförbundet medverkar vid lokaliseringen

för skapande av kontakter och samarbetsavtal.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Endast en instans, Svenska stadsförbundet, avvisar förslaget, under motivering

att det innebär en viss överbelastning för Stockholms- och Göteborgsområdena

med de svårigheter som finns att anordna erforderliga praktikplatser. Förbundet

förutsätter att lokaliseringsfrågorna kommer att diskuteras huvudmännen emellan

i samråd med skolöverstyrelsen.

I vad avser fördelningen av specialiseringarna mellan och inom regionerna har

åtskilliga synpunkter framlagts av remissinstanserna. Bland dessa må här nämnas

följande.

Uppsalaregionen bör även få anestesisjukvård anser bl. a. Uppsala läns

landstingskommun och direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala. Sistnämn­

da instans tillstyrker även en intensivvårdslinje för regionen. Enligt medicinska

fakulteten i Uppsala bör man överväga att lägga även en linje i öppen hälso- och

sjukvård till regionen.

När det gäller Linköpingsregionen föreslår statens sjuksköterskeskola

i Norrköping, Östergötlands läns landstingskommun och Kalmar läns norra lands­

tingskommun samt SSF att utbildning i mentalsjukvård förläggs även till Lin­

köping. De två förstnämnda instanserna föreslår också att regionen får utbildning

i anestesisjukvård.

Malmöhus läns landstingskommun anser att vidareutbildning i såväl intensivvård

som barnsjukvård bör anordnas även i Lund-Malmöregionen. En kon­

centration till Stockholm och Göteborg skulle enligt landstingskommunen få svåra

följder för landets sydligaste region med hänsyn till dess behov av välutbildade

barnsjuksköterskor till olika kliniker och institutioner inom den öppna barnavården

och barnsjukvården.

Göteborgs stadsfullmäktige anser att det ur rekryterings synpunkt är fördelaktigt

att den västsvenska regionen får samtliga vidareutbildningslinjer men

att man inte bör utgå från att vidareutbildningen skall koncentreras till Göteborg.

Till Umeå regionen bör enligt medicinska fakulteten i Umeå, Västerbot­

tens läns landstingskommun och SSF förläggas utbildning även i intensivvård och

anestesisjukvård. Som motivering härtill anför landstingskommunen svårigheterna

att tillsätta kvalificerade sjukvårdstjänster i Norrland, särskilt i Övre Norrland.

Enligt Sveriges sjuksköterskeelevers förbund bör Umeå få nämnda linjer och

även andra specialiteter. Västernorrlands läns landstingskommun påpekar att viss

del av utbildningen inom Umeå-regionen föreslås lokaliserad till Västernorrlands

län och framhåller att det planerade nya sjukhuset i Sundsvall får en sådan kapa­

citet att det synes möjligt och lämpligt att dit förlägga ett flertal av de föreslagna

utbildningslinjerna. Vid sjukhuset planeras enligt landstingskommunen också nya

lokaler för vårdyrkesutbildning, varför det är möjligt att redan på planeringsstadiet

ta hänsyn till eventuell vidareutbildning.

Norrbottens läns landstingskommun understryker, främst av rekryteringsskäl,

vikten av lokalisering till Norrbotten av vidareutbildning i första hand i medicinsk

och kirurgisk sjukvård. Om vidareutbildning inte kommer till stånd i länet innebär

detta en väsentlig försämring i förhållande till nuläget, framhålls det i yttrandet.

Såväl Stockholms stads sjukvårdsstyrelse som Stor-Stockholms sjukvårdsbered-

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

65

ning betonar att tillgången på praktikplatser inom Stockholmsregionen

är klart otillräcklig beträffande flera vårdgrenar nämligen barnsjukvård, öppen

hälso- och sjukvård samt förlossnings- och mödravård.

Praktikplatsproblemet inom barnsjukvården belyses ytterligare av direktionen

för karolinska sjukhuset, som starkt ifrågasätter om inte en ytterligare decentrali­

sering av barnsjuksköterskeutbildningen varit att föredraga. Förutsättningen för

att Stockholmsregionen skall kunna tillhandahålla tillräckligt många utbildnings­

platser för de föreslagna linjerna i barnsjukvård samt öppen hälso- och sjukvård

är att samtliga nuvarande och planerade barnsjukhusavdelningar i regionen kan

nyttjas för utbildning. Direktionen ifrågasätter också om inte barnmorskeutbild­

ningen kan förläggas till ytterligare regioner utöver Stockholms- och Göteborgs­

regionerna.

Enligt yrkesutbildningsberedningen är dimensioneringen av anestesisjukvården

något låg och utbildning i anestesisjukvård bör därför äga rum även vid andra

sjukhus än de föreslagna. Samtidigt förordar beredningen en decentralisering av

operationssjukvården för att undvika trängsel av elever på operationsavdelningarna.

Enligt Örebro läns landstingskommun borde det genom en effektiv samverkan

mellan olika linjer vara möjligt att i huvudsak få samtliga linjer representerade

inom varje sjukvårdsregion, vilket skulle kunna främja rekryteringen och dess­

utom kunna leda till en jämnare geografisk fördelning av de vidare utbildade

sjuksköterskorna.

Jämtlands läns landstingskommun anser att det är realistiskt att räkna med

vidareutbildning inom varje landstingsområde i medicinsk och kirurgisk sjukvård,

intensivvård, anestesisjukvård och psykiatrisk sjukvård under vissa förutsättningar,

såsom bl. a. tilldelning av erforderliga läkarkrafter och samordning av utbildnings­

resurserna inom sjukvårdsområdet. Landstingskommunen anför vidare bl. a. föl­

jande.

Vid de flesta centrallasarett i landet har under senare år anordnats utbildning

för ett flertal olika grupper av sjukvårdspersonal. Erfarenhetsmässigt synes det

därför inte råda tvivel om att dessa lasarett jämväl skulle kunna mäkta att lokalt

organisera vissa vidareutbildningslinjer för sjuksköterskor. Det torde därjämte

vara ställt utom allt tvivel att dess mer avancerad undervisning som bedrivs vid

ett lasarett, dess värdefullare är det för lasarettets egen del.

De moderna undervisningshjälpmedlen, exempelvis interna TV-anläggningar i

undervisningens tjänst, möjliggör också en avancerad undervisning på det lokala

planet.

4.9 Studiesociala förhållanden

Endast en remissinstans, TCO, ställer sig helt avvisande till de av utredningen

angivna riktlinjerna i fråga om studiesociala förhållanden och föreslår

att lön i stället för studiemedel skall utgå under vidareutbildningen. Enligt organi­

sationen kommer den föreslagna ordningen säkerligen att få negativa effekter för

rekryteringen, eftersom eleven i regel har att jämföra sin studieekonomiska situa-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968.

1 samt. Nr 66

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

tion med den ekonomi yrkesverksamheten skulle ge. TCO anser att denna fråga

måste lösas genom förhandlingar mellan landstingsförbundet och berörda personal­

organisation.

Enligt Svenska stadsförbundet bör det inte utgå andra förmåner till elev under

vidareutbildningen än vad som gäller under grundutbildningen.

Av övriga instanser ansluter sig en del till utredningens synpunkter medan andra

menar att förmåner utöver studiemedel är en nödvändighet för att stimulera

rekryteringen till vidareutbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det knappast realistiskt att en legitimerad sjuk­

sköterska som tjänstgjort med assistentsköterskelön är villig återgå till studiemedel.

De ekonomiska förhållandena bör enligt styrelsen ordnas så att ingen av ekono­

miska skäl utestängs från vidareutbildning. Tjänster som kräver vidareutbildning

måste också göras attraktiva.

SSF anser att såväl studiemedel som lön bör utgå under all vidareutbildning.

Uppsala läns landstingskommun anser att de studiesociala förhållandena bör ut­

redas i syfte att uppnå enhetliga grunder för en med den statliga studiehjälpen

samordnad landstingskommunal studiehjälp.

Värdet av enhetliga normer i fråga om de ekonomiska förmånerna betonas av

flera remissinstanser.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse påpekar att den föreslagna centraliseringen

till Stockholm medför behov av viss bostadsplanering för elever från andra re­

gioner.

4.10 Skolledning och lärare

Utredningens förslag i vad avser skolledning och lärare tillmäts stort intresse i

remissyttrandena.

I vad avser skolledningen understryker medicinalstyrelsen nödvändig­

heten av att verksamheten tillförs tillräcklig medicinsk sakkunskap. Sveriges läkar­

förbund anser att utredningen inte gett den medicinska sakkunskapen hos ansvariga

och aktiva läkare inom sjukvårdsområdet tillbörligt inflytande i administrationen

av utbildningen. I såväl den centrala som den lokala ledningen måste ingå läkare i

ansvarig ställning och för skolornas del även läkare med direkt anknytning till kli­

nisk verksamhet. Formella förutsättningar för medicinalstyrelsens samarbete med

skolöverstyrelsen bör tillskapas genom ett permanent samarbetsorgan.

Allmänt understryks behovet av kvalificerade lärare. Frågan om läkarmed-

verkan i undervisningen behandlas också ingående. Bl. a. anser yrkesutbildningsbe-

redningen att utredningens förslag om att vissa läkartjänster bör kunna förenas med

undervisningsskyldighet bör utredas ytterligare. Medicinalstyrelsen framhåller nöd­

vändigheten av att i största möjliga utsträckning avlasta läkarna från undervisnings­

uppgifter genom olika åtgärder.

Att lärarna bör vara anställda vid skolan understryks av många instanser, där­

ibland Svenska landstingsförbundet, som också framhåller att lärarna bör alternera

mellan teoretisk och praktisk undervisning.

07

Svenska stadsförbundet anser det viktigt att klara riktlinjer dras upp angående

ansvarsfördelningen mellan skolans lärare och arbetsledarna vid sjukhuset under

den praktiska utbildningstiden.

Från vissa håll understryks vikten av samordning av vårdyrkesutbildningen i stort,

bl. a. med hänsyn till det angelägna i att utnyttja gemensamma lärartjänster.

Yttrandena innehåller även en rad synpunkter på den högre utbildningen av

sjuksköterskor till lärare och administratörer.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 66 år 1968

4.11 Statsbidrag och kostnadsberäkningar

Förslaget om statsbidrag med i princip 100 % av kostnaderna för vida­

reutbildning möter i princip inga invändningar.

Beträffande det materiella innehållet i bidraget förutsätter stads kollegiet i Stock­

holm att alla kostnader, som sammanhänger med vidareutbildningsverksamheten,

inte bara samtliga drift- och kapitalkostnader för skolornas verksamhet utan även

kostnaderna för praktikplatserna anordnade, den kontroll över verksamheten som

ankommer på stadens centrala sjukvårdsförvaltning samt eventuella bostadskost­

nader för elever från andra sjukvårdsregioner, skall inräknas.

Enligt Svenska stadsförbundet bör driftbidraget förutom full täckning av löpan­

de driftkostnader innehålla även bidrag till ränta och avskrivning på av huvud­

mannen investerade medel. Förbundet anser det av utredningen föreslagna beloppet

beräknat i underkant. Statsbidraget för vidareutbildningen har enligt förbundet

i viss mån större betydelse än vad gäller statsbidrag till grundutbildningen med hän­

syn till vidareutbildningens förutsatta centralisering.

Östergötlands läns landstingskommun finner det angeläget att statsbidraget till

sjuksköterskeutbildningen, såväl grund- som vidareutbildningen, får samma mate­

riella innehåll som statsbidraget till den framtida gymnasieskolan.

Beträffande den tekniska utformningen av statsbidraget anser skol­

överstyrelsen det angeläget att det utformas enligt i princip samma grunder som för

närvarande gäller för motsvarande bidrag till grundutbildningen. Den omständig­

heten att de faktiska kostnaderna för de olika linjerna blir olika bör enligt över­

styrelsen inte föranleda fastställande av olika bidragsbelopp. Schablonmodellen för­

ordas även av bl. a. Svenska stadsförbundet som finner en sådan utformning fördel­

aktigast ur avräkningssynpunkt.

Svenska landstingsförbundet anlägger inte några speciella synpunkter på stats-

bidragsfrågan utan förutsätter att den tas upp i samband med överläggningar om

överförande av utbildningen.

Endast ett par instanser har berört kostnadsberäkningarna. På den­

na punkt har skolöverstyrelsen inte någon erinran. Stadsfullmäktige i Göteborg

framhåller bl.a. att en uppskattning av investeringskostnaderna i och för sig hade

varit önskvärd för en riktig bedömning av de ekonomiska konsekvenserna både

för staten och huvudmännen.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

4.12 Förslagens genomförande

Vikten av att utredningens tidsplan genomförs — med hänsyn såväl till be­

hovet av en jämn personalutveckling som till att vidareutbildningen bör anpassas

efter examinationen av grundutbildade sjuksköterskor — understryks i ett flertal

av de remissyttranden, som behandlat frågan om förslagens genomförande. Sam­

tidigt framhåller man från olika håll svårigheterna att förverkliga tidsplanen med

hänsyn till bristen på resurser av olika slag, såsom utbildade lärare, praktikplatser

och lokaler. Det betonas att åtgärder måste vidtas för att lösa dessa problem.

Stadsfullmäktige i Göteborg betonar sålunda vikten av att tillräckligt god tid för

genomförandet av utbyggnaden anslås. Västmanlands läns landstingskommun fram­

håller nödvändigheten av att läroplaner och anvisningar m. m. utfärdas i så god tid

att den lokala och regionala planeringen inte onödigtvis försenas.

Östergötlands läns landstingskommun understryker att medicinalstyrelsen vid

bedömningen av behovet av läkartjänster måste ta tillräcklig hänsyn till den under­

visning, som enligt läroplanerna skall fullgöras av läkare.

Till de instanser, som tillstyrker utredningsförslaget hör Svenska stadsförbundet.

Svenska landstingsförbundet — som anser att en helhetsprognos för vårdsektorn

bör föregå ett definitivt ställningstagande till vidareutbildningens utbyggnad — ut­

talar beträffande tidsplanen endast att den nya vidareutbildningen måste börja vå­

ren 1969 inom vissa linjer under förutsättning att en direktrekrytering från grund­

utbildningen skall ske och i annat fall under höstterminen samma år.

En restriktiv syn på utbyggnadsprogrammet framförs av skolöverstyrelsen, som

anser att resurserna i första hand bör satsas på grundutbildningen så att denna

snabbt kan byggas ut till ett årligt intag av 3 800 elever.

Tidigare start än utredningen föreslagit ifrågasätts av medicinska fakulteten i

Umeå, som anser att de skolor som började den nya grundutbildningen våren 1966

bör få börja vidareutbildningen tidigare än som föreslagits. SSF vill genomföra eu

successiv omläggning av den pågående utbildningen i öppen hälso- och sjukvård

efter den nya läroplanen och menar att utbildning enligt denna bör starta även på

annan ort än Stockholm och Göteborg före vårterminen 1971, om behov av utökad

distriktssköterskeutbildning anses föreligga.

De författningsfrågor som behandlas av utredningen och remissin­

stanserna rör huvudsakligen vissa behörighetsfrågor. Utredningen föreslår att sär­

skilda bestämmelser om behörighet för vissa tjänster skall meddelas. I samband

därmed lämnas en redogörelse för redan befintliga behörighetsföreskrifter.

Medicinalstyrelsen erinrar om att flertalet av dessa föreskrifter upphört att gälla.

Det torde enligt styrelsen bli erforderligt att reglera behörigheten för vissa sjukskö-

terskekategorier men det är tveksamt om detta bör ske i författningsform. Det är

av vikt att övergången till behörighetskraven görs så enkel och okomplicerad som

möjligt.

Medicinalstyrelsen avstyrker vidare att behörighetskraven skall gälla även vika­

rier under motivering att en sådan ordning sannolikt skulle medföra betydande ad­

ministrativ belastning för såväl huvudmännen som medicinalstyrelsen. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

69

erinrar i samband härmed om att det inte är brukligt att utöver viss grundläggande

utbildning uppställa formella krav på vikarier.

Den särskilda legitimationen för barnmorskor bör enligt styrelsen behållas.

Styrelsen är beredd att senare efter samråd med berörda huvudmän och perso­

nalorganisationer överväga med behörigheten sammanhängande frågor.

Kompetenskraven tillstyrks av bl. a. medicinska fakulteten i Göteborg, social­

styrelsen, SSF, Svenska kommunalarbetareförbundet och Sveriges sjuksköterske-

elevers förbund samt ett antal sjukvårds- och utbildningshuvudmän.

SSF förutsätter härvid att den som har specialutbildning enligt äldre studiegång

förklaras behörig till tjänst inom sitt specialområde.

Stadskollegiet i Stockholm menar att dispensmöjligheter och övergångsbestäm­

melser blir erforderliga för att säkerställa tillgången på personal inom sjukvården

och för att inte komplicera arbetsmöjligheterna för de redan utbildade. Enligt

stadsfullmäktige i Malmö bör dispens endast få förekomma med bestämda krav

under viss tid.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller angelägenheten av att man klart anger vil­

ken kompetens grundutbildning och legitimation ger och anför bl. a.

Givetvis är det angeläget att behörighetsvillkor uppställs för tjänster som kräver

vidareutbildning men styrelsen vill framhålla vikten av att behörighetsvillkoren ej

ges så snäv utformning att man försvårar för en vidareutbildad sjuksköterska att

tjänstgöra inom olika områden, exempelvis vid förflyttning till en plats där den spe­

cialitet vederbörande utbildat sig för saknas. Det är i hög grad angeläget att till­

varata sjuksköterskornas arbetskraft och det torde inte vara realistiskt att räkna

med att vidareutbildade sjuksköterskor i större utsträckning skall genomgå kom­

pletterande vidareutbildning på annan linje.

Styrelsen understryker i sammanhanget ytterligare vikten av att hela utbildnings­

organisationen klarläggs så att intresserade kan ges en klar uppfattning om vilken

behörighet som krävs för olika tjänster och inte minst hur vederbörande kan nå

de högsta tjänsterna inom sjukvårdsområdet, dvs. lärartjänster och högre admini­

strativa tjänster.

Hallands läns landstingskommun ställer sig tveksam till de föreslagna behörig­

hetskraven och fortsätter.

Det kan nämligen antagas att sjukvårdshuvudmännen dels som arbetsgivare är

angelägna att anställa så välutbildad kraft som möjligt, dels som ansvariga för sjuk­

vården kommer att verka i samma riktning. Å andra sidan kan de i sistnämnda

egenskap komma att ställas inför svåra avvägningar mellan exempelvis

stängning

av avdelningar och arbetsenheter eller utnyttjande av personal utan vidareutbildning

(men dock med legitimation som sköterska) eller med vidareutbildning utan direkt

anknytning till befattningen.

I alla händelser måste bestämmelserna utformas på sådant sätt att de i nuvaran­

de rekryteringsläge inte hindrar sjukvårdens drift.

Statens institut för folkhälsan betonar vikten av att ordinarie tjänst tillsätts med

sjuksköterska, som har erforderlig vidareutbildning. Institutet anser att endast vi­

70

dareutbildning i öppen hälso- och sjukvård skall ge behörighet till sådan tjänst som

distriktssköterska vid barnavårdscentral och skolsköterska.

Gävleborgs läns landstingskommun anser i likhet med statens institut för folk­

hälsan att endast linjen för öppen hälso- och sjukvård skall ge behörighet för skol-

skötersketjänst. Vidare bör enligt landstingskommunen vissa tjänster på inten­

sivvårdavdelningar kunna besättas med enbart grundutbildade sjuksköterskor under

vissa förutsättningar.

Direktionen för karolinska sjukhuset varnar för att fastställa behörighetsregler,

åtminstone innan vidareutbildningen kommit i gång ordentligt och tillräcklig erfa­

renhet vunnits om elevanslutningen till de olika linjerna. Överhuvudtaget bör be­

hörighetsbestämmelser i nu rådande och under överskådlig tid bestående personal­

brist utfärdas med varsamhet, anser direktionen, som också förordar att reglerna

inte ges författningskaraktär utan mera får tjäna som riktlinjer.

Svenska landstingsförbundet anser — såsom framgått i annat sammanhang (p.

⁴.¹) — att kravet på specialkunskaper för vissa verksamhetsområden har över­

betonats och avstyrker att vidareutbildning skall krävas för tjänst som sjuksköterska

vid intensivvårdsavdelning, kirurgisk mottagningsavdelning, avdelning för medi­

cinsk och kirurgisk barnsjukvård samt barn- och ungdomspsykiatrisk avdelning.

Kungl. Maj ds proposition nr 66 år 1968

5.

Skolöverstyrelsens förslag till vidareutbildning inom vissa

områden

I det föregående (p. 1.3) har redogjorts för vissa utredningsuppdrag som Kungl.

Maj:t lämnat skolöverstyrelsen.

Resultatet av överstyrelsens arbete i vad avser utbildningen av mentalsjukvårds­

personal torde komma att föreligga hösten 1968.

Överstyrelsens överväganden och förslag i anledning av de två övriga uppdragen

har redovisats med skrivelser till Kungl. Maj:t dels den ⁶ december 1967 i vad av­

ser vidareutbildning i långtidsvård och åldringsvård, dels den 10 januari 1968 i vad

avser vidareutbildning i förlossnings- och mödravård. En redogörelse för nämnda

överväganden och förslag lämnas i det följande.

5.1 Långtidsvård och åldringsvård

Frågan om en särskild vidareutbildningslinje för dessa områden har behandlats

inom en av skolöverstyrelsen tillsatt arbetsgrupp med representanter för dåvaran­

de medicinal- och socialstyrelserna, Svenska landstingsförbundet, Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska kommunaltjänstemannaförbundet

och Svensk sjuksköterskeförening.

Skolöverstyrelsen konstaterar i sin skrivelse den ⁶ december 1967 att arbetsupp­

gifterna för avdelningssköterskor inom långtidsvården och för föreståndare vid ål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

71

derdomshem för närvarande är olikartade. En adekvat utbildning för dessa tjän­

stemän inordnad i en gemensam utbildningslinje skulle med hänsyn därtill ej kunna

göras kortare än två terminer. I diskussioner med arbetsgruppen har farhågor fram­

kommit att en så lång vidareutbildning skulle verka rekryteringshämmande. Över­

styrelsen har därför ansett det tillsvidare befogat med två separata utbildnings­

linjer, en för långtidsvård och en för åldringsvård.

a) Långtidsvård

Överstyrelsen bygger sin uppfattning om behovet av linjen dels på den planerade

kraftiga ökningen av antalet platser för vården av långvarigt kroppssjuka, vilken

ökning måste medföra förändringar beträffande personalutvecklingen och vård­

arbetets organisation, dels på att den sjuksköterska, som skall leda verksamheten

vid en avdelning inom denna vårdsektor behöver kunskaper utöver dem som med­

delats i grundutbildningen.

Överstyrelsen ansluter sig till sjuksköterskeutredningens förslag om långtids­

vården som en del av vidareutbildningslinjen för medicinsk och kirurgisk sjukvård

och lägger fram ett förslag till utformning av linjen vid specialinriktning på lång­

tidsvård inom ramen för utbildningens senare del. Förslaget innebär en i förhållan­

de till sjuksköterskeutredningens utformning av linjen något avvikande konstruk­

tion, varigenom skolöverstyrelsen anser att större anpassning kan ske till grundut­

bildningens utformning, tillgången på praktikplatser och huvudmannens behov av

personal med olika utbildning. Konstruktionen bör enligt överstyrelsen lämpa sig

även för inordnande av andra specialiteter inom linjen.

Överstyrelsens förslag till läroplan framgår av följande scematiska översikt.

Medicinsk och kirurgisk sjukvård (specialisering i långtidsvård)

Teori

Teori och praktik

Teori

Läs­

period

Intensivvård

Akutsjuk­

vård

Infektions­

sjukvård

Allmän medi­

cinsk och ki­

rurgisk sjuk­

vård eller

speciell medi­

cinsk och ki­

rurgisk sjuk­

vård:

Långtidsvård

Läs- och

tentamens­

period

Antal veckor:

7

4

8

2

Antal vecko­

timmar:

teori ...........

25

10

5

10

praktik ....

—

25

25

—

Summa vecko­

timmar

25

35

30

10

Terminens längd 21 veckor

Summa timmar: teori 275 48 %

praktik 300 52 %

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Dimensionerings- och lokaliseringsfrågorna föreslås få avgöras av skolöversty­

relsen i samband med att överstyrelsen fastställer lokaliseringen av övriga vidare-

utbildningslinjer för sjuksköterskor.

b) Åldringsvård

En särskild linje är enligt skolöverstyrelsen motiverad dels av dagens stora sjuk­

vårdsbehov inom åldringsvården, vilket behov kan förväntas komma att växa med

det ökade antalet åldringar, dels av nuvarande vårdpersonalsituation med brist på

bl. a. sjukvårdsutbildade föreståndare. Linjen är avsedd för utbildning av sjukskö­

terskor till föreståndare för ålderdomshem och öppen åldringsvård inom kommu­

nerna. Förslag till läroplan har utarbetats av överstyrelsen.

För tillträde till linjen som föreslås omfatta en termin bör förutom genomgången

grundutbildning för sjuksköterskor krävas sex månaders tjänstgöring varav minst

tre månader vid ålderdomshem med 40 vårdplatser och däröver. Återstående tre

månader bör om möjligt användas till tjänstgöring inom avdelning för långtids­

sjukvård.

För att uppnå utbildningsmålet bör linjen enligt överstyrelsen omfatta såväl öp­

pen som sluten åldringsvård. Överstyrelsens förslag till läroplan framgår av följan­

de schematiska översikt.

Åldringsvård

Teori

Teori och praktik

Teori

Läsperiod

Öppen

vård

Ålder­

domshem

Läs- och

tentamens­

period

Antal veckor

Antal vecko­

timmar:

7

•

4

8

2

teori ...........

25

6

6

25

praktik ....

—

30

30

—

Summa vecko­

timmar

25

36

36

25

Terminens längd 21 veckor

Summa timmar: teori 297 45 %

praktik 360 55 %

Beräkningar av det kvantitativa utbildningsbehovet och lokaliseringsfrågan bör

enligt överstyrelsen anstå till dess preliminära siffror föreligger från en överstyrel­

sens enkät till primärkommunerna angående omfattningen av den slutna och öpp­

na åldringsvården.

Överstyrelsen förordar principiellt att linjen blir statsbidragsberättigad i samma

ordning som kommer att gälla för övrig vidareutbildning av sjuksköterskor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968

73

Överstyrelsen förutsätter att nuvarande utbildning av ålderdomshemsförestånda-

re tills vidare skall fortsätta och har därför sett över läroplanen för denna. Ut­

bildningen har bl. a. förkortats till fem terminer.

5.2 Förlossnings- och mödravård

Skolöverstyrelsens överväganden rörande vidareutbildningen i förlossnings- och

mödravård skulle enligt uppdraget göras under beaktande av pågående samord-

ningssträvanden inom vårdsektorn och innefatta

dels förslag till läroplan för utbildningen,

dels förslag rörande utbildningens organisation, under särskilt hänsynstagande

till det kliniska inslaget i utbildningen och behovet av att gynekologisk-obstetrisk

expertis bär ansvar för utbildningen,

dels ock beräkningar av det kvantitativa utbildningsbehovet och förslag till lämp­

lig lokalisering av utbildningen med hänsyn till bl. a. arbetsmarknadens behov samt

behovet av och tillgången på praktikplatser.

Överstyrelsen har i anledning av uppdraget i samråd med särskild expertis ut­

arbetat ett förslag till läroplan för den berörda utbildningen. Förslaget har härefter

genom överstyrelsens försorg remitterats till dåvarande medicinalstyrelsen, arbets­

marknadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet, SACO — som berett Svenska gynekologförbundet tillfälle att

yttra sig, TCO — som inhämtat yttrande från SSF — Svenska barnmorskeför-

bundet, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund samt barnmorskeläroanstalterna i

Stockholm och Göteborg. Yttrandena har bifogats överstyrelsens skrivelse den 10

januari 1968.

Såsom tidigare framgått (p. 3.4.7) avvek sjuksköterskeutredningens uppfattning

om barnmorskans funktions- och ansvarsområde från den som utredningens expert­

grupp för utbildningen givit uttryck åt i sitt läroplansförslag.

Enligt utredningen kan man sålunda av de organisatoriska förändringarna inom

förlossningsvården dra slutsatsen att barnmorskornas ställning och ansvar blir i

huvudsak samma som för vissa andra vidareutbildade sjuksköterskor.

Expertgruppen däremot anser att barnmorskans ställning och ansvar i livsavgö­

rande moment skiljer sig från andra vidareutbildade sjuksköterskors bl. a. genom

den ofta ringa erfarenheten av obstetrik hos de vid kvinnoklinikerna tjänstgörande

läkarna.

Skolöverstyrelsen har vid utarbetandet av sitt läroplansförslag den 10 januari

1968 utgått från att barnmorskans funktions- och ansvarsområde är det av expert­

gruppen angivna. Detta gäller även utbildningsmålet och tillträdeskraven.

¹ betänkandet om vidareutbildning har utredningen förutsatt att barnmorskan,

utöver vård i samband med förlossning, även skall tjänstgöra inom gynekologisk

hälso- och sjukvård samt vid gynekologisk hälsokontroll. För att bättre svara mot

detta funktions- och ansvarsområde bör utbildningslinjen enligt skolöverstyrelsen

benämnas obstetrisk och gynekologisk vård.

Överstyrelsens förslag till läroplan framgår av följande schematiska översikt.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1968

Obstetrisk och gynekologisk vård

Termin 1

Termin 2

Teori

Teori och praktik

T

Teori och

praktik

Vika­

riat 4v

T

Läs­

period

Obstet­

risk

vård

Barn­

sjuk­

vård

Anes-

tesi- o

intensiv-

Yård

Läs-

och

tenta­

mens­

period

Obstet­

risk

^vård o

gyneko­

logisk

sjukvård

Obstet­

risk

vård

Läs-

och

tent.

period

Veckor ............................

7

10

2

4

i

8

12

2

Antal veckor teori........

30

12

6

6

25

18

18

25

Antal veckor praktik ...

—

58

29

29

—

87

87

—

Summa veckotimmar

30

70

35

35

25

105

105

25

Teori

10 v Termin 1 24 veckor

Termin 2 20+2=22 veckor

Teori och praktik 40 v1 Termin 1 teori 331 timmar

Termin 2 teori 170 timmar

_ .

tr

—

praktik 469 »

praktik 580 »

Totalt

50 v

r ----- ----

Summa 800 timmar

Summa 750 timmar

Termin 1 och 2 teori 501 timmar

praktik 1 049

»

Summa 1 550 timmar

1 Därav vikariat på barnmorske- eller sjukskötersketjänst 4 v

Överstyrelsens läroplansförslag omfattar, såsom framgår av översikten, ett läs­

år om 46 veckor jämte avlönat vikariatsförordnande på barnmorske- eller sjuk­

skötersketjänst under fyra veckor.

Lärostoffet motsvarar det som anges i expertgruppens förslag med undantag av

att undervisningen i katastrofmedicin om 25 timmar förutsatts bli inarbetad i sjuk­

sköterskornas grundutbildning. Vidare har den undervisning, som i expertförslaget

sammanförts till en propedeutisk-klinisk period om en vecka, av överstyrelsen för­

delats på olika teori- och praktikavsnitt.

Beträffande vikariatsförordnandet om fyra veckor förutsätts detta planeras av ut-

bildningsanstalten i samråd med resp. sjukhus. Under denna praktiktid skall

elevens förmåga prövas att ta självständigt ansvar för en barnmorskas arbetsupp­

gifter såväl beträffande administration och arbetsledning som vårduppgifter. En

uppföljning av erfarenheterna under vikariatstiden skall ske under den avslutande

läs- och tentamensperioden. För att möjliggöra vikariatsförordnanden för samtliga

elever i en kurs under en begränsad tid måste förutom utbildningssjukhusen även

andra sjukhus tas i anspråk. Med hänsyn till bl. a. personalomfattningen bör vika­

riaten förläggas till kvinnokliniker med ca

2

000

förlossningar eller däröver med i

regel tre tjänstgörande barnmorskor i varje skift på förlossningsavdelningen. Svårig­

heter att inplacera elever på lämpliga vikariat kan uppstå. Därför föreslås att ele­

verna under åtta veckor alternerande innehar förordnande under fyra veckor eller

åtnjuter ferier under fyra veckor.

Överstyrelsen utgår från att nu gällande bestämmelser om legitimation av barn­

morska och om förordnanden i vissa fall av vikarier på bland annat barnmorske-

tjänster på sjukhus bibehålls.

Vidare förutsätts att eleverna på linjen under 46 veckor av utbildningen erhåller

samma studiesociala förmåner eller annan ersättning som kan komma att utgå till

elever inom övrig vidareutbildning för sjuksköterskor.

I vad avser utbildningsbehovet framhåller överstyrelsen att vissa åtgärder måste

vidtas i samband med omläggningen till vidareutbildning för att bibehålla nuva­

rande utbildningskapacitet i fråga om barnmorskor. Överstyrelsen utgår från att

utbildningen även i fortsättningen kommer att vara förlagd till Stor-Stockholm och

Stor-Göteborg med visst samarbete med sjukhus i andra städer. Det bör ankomma

på överstyrelsen att pröva frågan om förläggning av utbildningen till ytterligare

orter.

Omläggningen till vidareutbildning bör ske den 1 januari 1969, anser översty­

relsen i likhet med utredningen. Eventuellt bör en mindre justering göras hösten

1968 av utbildningen i någon kurs enligt nu gällande läroplan för att möjliggöra

intagning av sjuksköterskor, som genomgått den nya grundutbildningen.

Då det gäller den yttre organisationen av utbildningen och lärarmedverkan har

tre ledamöter av expertgruppen för utbildningen (Astrid Anderson, Dagmar Erics­

son och Harald Johansson) i ett särskilt yttrande till betänkandet angett vissa

krav som bör uppfyllas för att barnmorskeutbildningen skall bli effektiv. Bl. a. har

förutsatts att barnmorskeläraren-klinikchefens kompetens skall vara likvärdig med

en universitetsprofessors samt att denne lärare skall leda och ansvara för under­

visningen. Härjämte förutsätts den ordinarie läkarstaben på kliniken delta i utbild­

ningen och ytterligare läkarmedverkan i utbildningen tillkomma i form av bl. a.

en biträdande barnmorskelärare, tillika biträdande överläkare.

En av ledamöterna i utredningen (Gunnar Biörck) har i ett särskilt yttrande an­

slutit sig till de tre experternas synpunkter på lärarfrågan.

Skolöverstyrelsen förutsätter för sin del att barnmorskeutbildningen liksom övrig

vidareutbildning får kommunal huvudman och att statsbidrag skall utgå i samma

ordning som kommer att gälla för denna. Överstyrelsen betonar emellertid, att det

är av särskild vikt att man tillgodoser behovet av kvalificerad obetetrisk-gynekolo-

gisk ledning för utbildningen med samma kompetens som för närvarande. Vidare

är det enligt överstyrelsen av vikt att rektor för utbildningen har sjuksköterske-

barnmorskekompetens och pedagogisk utbildning och erfarenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

75

6.

Föredraganden

Den äldre utbildning av sjuksköterskor som f. n. avvecklas successivt innehåller

inom ramen för en till legitimation ledande studiegång om ca tre år utbildning

för speciella områden inom sjukvården. Utbildningen för vissa slag av specialise­

ring liksom för arbetsledande funktioner, bl. a. som avdelningssköterska, sker

dock i form av vidareutbildning av varierande längd.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Genom statsmakternas beslut hösten 1965 angående omläggning av sjukskö-

terskeutbildningen m. m. (prop. 1965: 161, SU 141, rskr 430) kom den till legiti­

mation ledande utbildningen att utformas såsom en för alla sjuksköterskor i huvud­

sak gemensam grundutbildning med syfte att ge en så allsidig utbildning att den

legitimerade sjuksköterskan skulle kunna tjänstgöra på assistentsköterskenivå inom

såväl kroppssjukvården som mentalsjukvården. Såsom framgått av den tidigare

redogörelsen omfattar grundutbildningen fem terminer. Huvudmän för utbildning­

en är i huvudsak landstingskommunerna och de landstingsfria städerna.

Vid beslutet om grundutbildningen förutsattes att man, på grundval av förslag

som 1962 års sjuksköterskeutredning avsåg lägga fram, senare skulle ta ställning

till utformning, dimensionering m. m. av en vidareutbildning för de grundutbildade

sjuksköterskorna med syfte att ge kompetens för arbetsledande funktioner liksom

även för arbetsuppgifter av specialiserad karaktär. I betänkandet Sjuksköterskeut-

bildningen III. Vidareutbildning (SOU 1966: 73) har utredningen lagt fram för­

slag om vidareutbildning med inriktning på dessa olika funktioner.

Ställningstagandena till utredningens förslag försvåras av flera skäl. Vid remiss­

behandlingen och vid överläggningar med bl. a. socialstyrelsen har sålunda fram­

kommit att pågående verksamhet med sikte på effektivisering och rationalisering

inom sjukvården kan komma att väsentligt förändra personalstrukturen inom vård­

området. Detta kan i sin tur komma att väsentligt påverka det kvantitativa behovet

av sjuksköterskor och det kan inte uteslutas att även frågan om sjuksköterskeut-

bildningens utformning inom inte alltför lång tid på nytt aktualiseras. Planeringen

av sjukvårdsutbildningen försvåras ytterligare av knappheten på utbildningsresur­

ser, bl. a. tillgången på praktikplatser vid sjukhus och andra inrättningar.

Ett arbete syftande till att klarlägga personalstrukturen och personalbehovet

inom sjukvårdsområdet har inletts hösten 1967 i samarbete mellan dåvarande

medicinalstyrelsen och Svenska landstingsförbundet. Utredningsarbetet kommer

att följas upp inom det från och med den 1 januari 1968 inrättade planerings- och

rationaliseringsinstitutet för sjukvården och socialvården (SPRI). Resultatet av un­

dersökningarna bör framdeles kunna ge ett bättre underlag för ställningstaganden

till dimensionering och utformning av personalens utbildning. För närvarande måste

emellertid utbildingsplaneringen grundas på nu tillgängligt material och med iaktta­

gande av att möjligheter måste finnas att anpassa utbildningen till ändrade förhål­

landen.

Mot denna bakgrund övergår jag till att redovisa mina ställningstaganden till ut­

redningens förslag om vidareutbildning av sjuksköterskor. Dessa ställningstaganden

grundar sig på överläggningar med företrädare för sjukvårds- och utbildningshu-

vudmännen och ansluter sig till en överenskommelse som, under förutsättning av

Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, träffats med dem.

Vidareutbildningens syfte bör, som utredningen angett, vara att göra sjukskö­

terskorna kompetenta för arbetsledande funktioner och vidare ge specialkompetens

inom olika grenar av sjukvården.

I avvaktan på resultatet av pågående utredning om huvudmannaskapet

Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968

77

för de gymnasiala skolorna bör landstingskommunerna och de landstingsfria städer­

na vara huvudmän för vidareutbildningen av sjuksköterskor liksom för grundutbild­

ningen.

Av staten anordnad utbildning av barnmorskor, barnsjuksköterskor och distrikts­

sköterskor bör avvecklas och ersättas av vidareutbildning i huvudmännens regi. Den

nuvarande utbildningen vid barnmorskeläroanstalterna, centralskolan för specialut­

bildning av barnsjuksköterskor och statens distriktssköterskeskola bör i sin helhet

överföras till de blivande huvudmännen för vidareutbildningen från och med den ¹

juli 1969. Jag återkommer härtill i det följande.

SIHUS bör i fortsättningen huvudsakligen svara för lärarutbildning och viss

kursverksamhet i anslutning till denna. Övergångsvis bör dock vissa uppgifter

utanför lärarutbildningen kvarligga hos institutet. Sålunda bör särskilda avdelnings-

sköterskekurser och anestesikurser i mån av behov anordnas i samma former och

omfattning som f. n. och på oförändrade villkor tills vidare t. o. m. budgetåret

1970/71. I erforderlig omfattning bör tillsvidare även administrativa kurser kunna

anordnas vid institutet.

Den nya grundutbildningen är en färdig yrkesutbildning som leder till sjukskö-

terskelegitimation. Detta måste beaktas vid bedömningen av frågan om kraven

för tillträde till vidareutbildning.

Normalt kommer den grundutbildade sjuksköterskan att först gå ut i sjukvård

och arbeta som sjuksköterska. Vidareutbildningen är avsedd för den som seder­

mera vill bli arbetsledare eller fullgöra mer specialiserade funktioner. En förutsätt­

ning för att vidareutbildningen skall leda till åsyftat resultat är också i regel att

den som genomgår vidareutbildningen har praktisk erfarenhet av att arbeta som

sjuksköterska. Jag förutsätter därför att alla sjuksköterskor skall ha någon tids

tjänstgöring före vidareutbildningen, normalt minst sex månader. Undantag här­

ifrån bör göras endast om särskilda skäl föreligger, t. ex. om det eljest uppkommer

svårigheter att tillgodose ett akut behov av utbildad personal, föranlett av en brist­

situation inom någon del av sjukvården. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att

efter samråd med socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt huvudmännen när­

mare utforma kraven i nyssnämnda avseende.

Särskilda krav på tjänstgöringsområde före vidareutbildningen bör ej uppställas.

Vidareutbildningslinjer bör upprättas för att täcka behovet av

specialisering inom följande områden, nämligen medicinsk och kirurgisk sjukvård

(inklusive långtidsvård), åldringsvård, psykiatrisk sjukvård, intensivvård, anestesi-

sjukvard, operationssjukvard, barnsjukvård, öppen hälso- och sjukvård samt obste-

trisk och gynekologisk vård.

Den nuvarande utbildningen av ålderdomshemsföreståndare bör bestå tills vidare

i avvaktan på resultatet av pågående personalbehovsundersökningar. Kungl. Maj:t

bör liksom för budgetåret 1966/67 kunna medge bidrag till Stockholms stad för

budgetåren 1967/68 och 1968/69 med hela kostnaden för den utbildning av så­

dana föreståndare, som tidigare bedrivits av Svenska socialvårdsförbundet men

som numera övertagits av staden och som avses skola inordnas i stadens yrkes-

skolväsende.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 66

78

I avvaktan på ytterligare underlag för bedömningen av det framtida personalbeho­

vet bör utbildningen av operationsassistenter fortsätta vid sidan av vidareutbild­

ningen av sjuksköterskor i operationssjukvård. Alla samordningsmöjligheter med

sistnämnda utbildning bör tillvaratas.

Utbildningen av röntgen-, radioterapi och laboratorieassistenter bör bestå i

nuvarande form och motsvarande vidareutbildning för sjuksköterskor bör ej an­

ordnas. Röntgen- och radioterapiassistenter med en utbildning av fem terminer bör

kunna svara även för sjukvårdande verksamhet på röntgen- och radioterapiavdel-

ningama.

I den mån sjuksköterskor önskar utbilda sig för röntgenarbete resp. laboratoriear­

bete bör de såsom hittills kunna hänvisas till att genomgå delar av motsvarande as­

sistentutbildning.

Vidare bör, i den mån sjuksköterskor behövs för patientvård i laboratorier, de­

ras utbildningsbehov kunna i huvudsak tillgodoses genom inskolning på arbetsplat­

sen av sjuksköterskor, som fått vidareutbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård

eller intensivvård.

Vidareutbildningen bör med hänsyn till de varierande förutsättningarna inom

olika orter och regioner i fråga om sjukvårdsorganisationen, praktikplatssituationen

m. m. utformas så att den kan anpassas efter föreliggande resurser av olika slag.

Ehuru studiegången i princip bör vara fast bör därför läroplanerna betraktas som

normalplaner från vilka avvikelser bör kunna ske i viss utsträckning. Samordning

mellan linjerna bör vidare ske i den omfattning som är möjlig och lämplig.

För tjänstgöring inom ett begränsat område bör sjuksköterskor kunna vidareut­

bildas genom intern utbildning på sjukhusen. Eventuellt kan sådan ut­

bildning få formen av ett deltagande i begränsade avsnitt av den reguljära vidareut­

bildningen på olika linjer i större omfattning än utredningen förutsatt. Anordning­

en bör exempelvis kunna vara lämplig för sjuksköterskor med utbildning enligt

äldre studiegång, vilka önskar bredda sin kompetens.

Beträffande det närmare innehållet i läroplanerna anser jag mig endast

böra ta ställning till vissa riktlinjer. I övrigt bör den närmare utformningen av

läroplanerna ske på huvudsaklig grundval av utredningens förslag och med visst

beaktande av de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen.

Läroplanerna bör utfärdas av skolöverstyrelsen efter samråd med socialstyrel­

sen samt — i vad avser linjen i öppen hälso- och sjukvård — statens institut för

folkhälsan och arbetsmedicinska institutet.

Grundläggande delar av ämnet katastrof medicin bör ingå i alla sjuk­

sköterskors grundutbildning. I övrigt bör utbildningsbehovet tillgodoses genom sär­

skilda fortbildningskurser utanför vidareutbildningen, i anslutning till den verksam­

het vederbörande sjuksköterska har i fredstid och med beaktande av den placering

hon kan komma att få i krigstid.

Behovet av specialisering inom områdena medicinsk och kirurgisk

sjukvård bör tillgodoses genom en för områdena gemensam linje, som bör

kunna utformas på huvudsaklig grundval av utredningsförslaget. Vid läroplansar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

79

betet bör dock även övervägas om det är möjligt och lämpligt att skapa några al­

ternativ till de av utredningen angivna specialiseringsmöjligheterna under slutske­

det av utbildningen. Som exempel på tänkbara alternativ kan nämnas antingen fort­

satt utbildning i allmän medicinsk eller kirurgisk sjukvård eller viss utbildning inom

något av de områden, som föreslås bli företrätt av särskild linje i det följande t. ex.

psykiatrisk sjukvård, intensivvård eller barnsjukvård.

Behovet av vidareutbildade sjuksköterskor för långtidsvården bör till­

godoses inom linjen i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens i det

föregående redovisade förslag.

Det är utomordentligt angeläget att den sociala åldringsvårdens

behov av sjuksköterskeutbildad arbetskraft blir tillgodosett i förevarande samman­

hang. En särskild linje för vidareutbildning av sjuksköterskor till föreståndare för

ålderdomshem och för verksamhet i öppen åldringsvård bör anordnas på huvud­

saklig grundval av skolöverstyrelsens i det föregående redovisade förslag. Behovet

bör dock i viss mån kunna tillgodoses även genom den föreslagna utbildningen i

långtidsvård.

En särskild linje för psykiatrisk sjukvård bör anordnas och utfor­

mas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget. I vad gäller den

praktiska delen av utbildningen bör särskilt uppmärksammas det breda verksam­

hetsområde som linjen enligt målsättningen syftar till.

Som tidigare redovisats har skolöverstyrelsen i uppdrag att överväga vissa frå­

gor angående mentalsjukvårdsutbildningen och att till Kungl. Maj:t inkomma med

förslag i anledning härav. Härmed sammanhänger nära frågan om hur den nu­

varande, till kompetens som avdelningssköterska ledande särskilda studiegången

för grundutbildad mentalsjukvårdspersonal bör anpassas till och samordnas med

den förordade linjen i psykiatrisk sjukvård.

För områdena intensivvård, anestesisjukvård och opera-

tionssjukvård bör på huvudsaklig grundval av utredningens förslag utfor­

mas en särskild utbildningsgång, som under den första terminen är odifferentierad

och under den andra uppdelad på tre olika grenar med speciell inriktning på resp.

områden.

Utbildningen i intensivvård bör kunna anordnas även som påbyggnad på utbild­

ning i medicinsk och kirurgisk sjukvård i enlighet med det särskilda yttrandet av

experterna Dahlbeck och Halldin. Utbildningen får härvid samma totala längd

som den av utredningen föreslagna intensivvårdsutbildningen.

Utredningens förslag rörande vidareutbildning i barnsjukvård samt i

öppen hälso- och sjukvård bör kunna läggas till grund för utform­

ning av läroplaner för dessa områden. Vid läroplansarbetet bör dock närmare över­

vägas i vilka avseenden och hur långt en samordning kan ske mellan de båda lin­

jerna. Vidare bör mot bakgrund av vissa remissutlåtanden närmare övervägas inom

vilka arbetsområden den på någon av dessa linjer utbildade sjuksköterskan bör

kunna tjänstgöra. Med hänsyn till vad som anförts i vissa remissyttranden bör även

benämningen på vidareutbildningen i barnsjukvård övervägas.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Jag förutsätter att arbetsuppgifterna för sjuksköterskor i öppen vård uppmärk­

sammas i samband med personalbehovsundersökningarna inom SPRI.

I avvaktan på resultatet av pågående utredning om företagshälsovår­

den bör behovet av sjuksköterskor för detta område uppmärksammas vid pla­

neringen av utbildningen i öppen hälso- och sjukvård.

Den av skolöverstyrelsen företagna översynen av läroplanen i förloss­

nings- och mödravård har inte lett till någon nämnvärd förkortning av

studietiden för denna utbildning. Den i studiegången inlagda vikariatstjänstgöringen

på fyra veckor före en kort läs- och tentamensperiod är vidare enligt min mening

en diskutabel lösning av de problem som sammanhänger med utbildningen på den

avsedda linjen. Förslaget bör emellertid få läggas till grund för försöksverksamhet.

Därvid bör speciellt uppmärksammas om vikariatsperioden kan anses utgöra en

rationell och av utbildningsmålet motiverad del av utbildningen. Det bör också

särskilt prövas om eleverna vid vikariatsperiodens början fått det minimum av ut­

bildning som kan anses erforderligt för innehav av vikariat på avsedda tjänster.

Vidare bör uppmärksammas de praktiska problem som denna anordning torde kun­

na medföra.

Den av skolöverstyrelsen förordade benämningen, obstetrisk och gynekologisk

vård, bör användas.

Frågan om utbildningens längd har varit föremål för delade meningar

bland remissinstanserna. Bl. a. har i vissa yttranden påtalats att utredningens förslag

inte inneburit den i direktiven för utredningen åsyftade förkortningen av den totala

utbildningstiden för sjuksköterskorna. Andra instanser åter har förordat att samtliga

linjer skall omfatta två terminer. För egen del ansluter jag mig till utredningens för­

slag på denna punkt, vilket innebär att linjerna i medicinsk och kirurgisk sjukvård

och i psykiatrisk sjukvård bör omfatta en termin. Samma längd får även linjen i

åldringsvård enligt skolöverstyrelsens av mig förordade förslag. Övriga linjer bör

omfatta två terminer. I samband med uppdraget till skolöverstyrelsen att fastställa

läroplaner för vidareutbildningen bör förutsättas att utbildningen utformas med ut­

gångspunkt i ett läsår om 40 veckor och följaktligen terminer om 20 veckor. Detta

bör dock ej gälla vidareutbildningen i obstetrisk och gynekologisk vård beträffande

vilken jag nyss godtagit det av skolöverstyrelsen framlagda utbildningsförslaget.

Flera skäl, bl. a. angelägenheten av att utnyttja tillgängliga resurser av olika slag

på effektivast möjliga sätt, talar för att intagningen centraliseras. Det bör

uppdras åt skolöverstyrelsen att i samråd med huvudmännen utreda de praktiska

förutsättningarna härför och om så erfordras inkomma till Kungl. Maj:t med härav

föranledda förslag. Därvid bör också övervägas möjligheten och lämpligheten av att

centralisera intagningen även till grundutbildningen.

Utredningen och vissa remissinstanser har förordat en utredning rörande den

praktiska delen av utbildningen för olika vårdyrken.

Någon särskild statlig utredning för ändamålet bör dock ej tillsättas. Erfarenheterna

från den inom Gävleborgs län genomförda praktikplatsundersökningen bör i stället

följas upp av huvudmännen i liknande undersökningar i syfte dels att minska den

81

belastning på sjukhusen som de växande kraven på praktisk utbildning för vård­

yrkena medför, dels att åstadkomma en hela riket omfattande planering för ut­

nyttjandet av tillgängliga praktikplatsresurser.

Vid utformningen och planläggningen av vidarutbildningen i fråga om innehåll,

organisation samt erforderliga resurser bör en utgångspunkt — liksom för grund­

utbildningen — vara att storleken av den grupp som samtidigt meddelas undervis­

ning genomsnittligt omfattar ca 30 elever under läsperiod och 8—16 elever under

övervägande praktisk utbildning.

Under den praktiska delen av vidareutbildningen skall eleverna liksom under

grundutbildningen gå vid sidan av sjukhusets personalstat men under handledning

aktivt delta i verksamheten och erhålla sådan erfarenhet och övning som ligger i

linje med utbildningsmålet.

Med hänsyn till att en avdelningssköterska har ansvar för administration och ar­

betsledning på sin avdelning bör den praktiska delen av vidareutbildningen i möj­

ligaste mån alltid innehålla inslag av arbetsledning och administration.

Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att få fram tillräckligt antal praktikplatser

och till de även i övrigt begränsade resurserna är det angeläget att utveckla

hjälpmedel som gör det möjligt att effektivt utnyttja dessa platser och resur­

ser. Det ankommer på skolöverstyrelsen att bl. a. i sitt pedagogiska utvecklingsar­

bete uppmärksamma hithörande problem och ta de initiativ som erfordras.

Planeringen av vidareutbildningen med avseende på bl. a. dimensione­

ring och lokalisering måste, såsom framgått av vad jag inledningsvis an­

fört, ses i ett vidare perspektiv. Behovet av vidareutbildade sjuksköterskor måste

sålunda bedömas tillsammans med behovet av andra kategorier av personal inom

sjukvården. Hur dessa behov skall tillgodoses måste bedömas mot bakgrund av de

samlade utbildnings- och sjukvårdsresurserna i fråga om medverkande personal,

praktikplatser, lokaler m. m. Härvid måste också beaktas att behovet av sjukvårds­

personal inom olika sjukvårdsregioner, landstingsområden och sjukhusorter ofta

inte svarar mot fördelningen av utbildningsresurserna. Detta gör det nödvändigt att

huvudmännens utbildningsplanering samordnas med och även i vissa delar under­

ordnas en totalplanering på riksplanet grundad på uppgifter om de samlade behoven

och resurserna.

Denna riksplanering som har ett direkt samband med sjukvårdshuvudmännens

ansvar för sjukvården enligt sjukvårdslagen, bör ske i samverkan mellan huvud­

männen samt skolöverstyrelsen, socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet.

I enlighet med vad företrädare för huvudmännens organisationer uttalat i samband

med överläggningar om den aktuella vidareutbildningen räknar jag med att varje

sjukvårdshuvudman (landsting, stad utanför landsting eller direktion för statligt sjuk­

hus) i vad gäller vidareutbildning med en koncentrerad lokalisering skall ersätta ut-

bildningshuvudmannens verkliga nettokostnader för utbildning av elever från resp.

sjukvårdshuvudman. Jag förutsätter vidare att ifrågavarande ersättning regleras ge­

nom överenskommelse mellan huvudmännen.

Någon fixerad siffra för vidareutbildningens dimensionering bör med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

82

de ovissa prognoserna f. n. inte anges. Utbyggnaden bör ske försiktigt med uppmärk­

sammande av såväl de totala resurserna av skilda slag som — i möjlig mån — perso­

nalbehovet i stort mot bakgrunden av pågående förändringar inom sjukvårdsorga­

nisationen. I sistnämnda hänseende bör som en viktig faktor uppmärksammas den

öppna vårdens utbyggnad och konsekvenserna därav för vårdutbildningen.

Mot denna bakgrund räknar jag f. n. med att den årliga intagningen till vidareut­

bildningen i början av 1970-talet kommer att vara lägre än utredningen förordat.

Fördelningen på olika linjer och lokaliseringen av dessa måste som tidigare fram­

gått utgöra ett led i den totala planeringen. Något ställningstagande i nämnda avseen­

den bör därför inte göras i detta sammanhang.

Som en norm vid lokaliseringen bör gälla att elevintaget per skola och termin ej

bör understiga 30. Intagning bör normalt ske varje termin, om inte utbildningen av

behovs- eller resursskäl bör anordnas med längre intervaller.

Det är en angelägen uppgift för huvudmännen att tillse att erforderlig fort­

bildning anordnas. Fortbildningen bör bekostas av huvudmännen.

Med hänsyn till statsbidragets förutsatta utformning, vartill jag återkommer i det

följande, ankommer det på huvudmännen att inrätta och lönemässigt reglera alla

tjänster som erfordras för vidareutbildningen.

Under vidareutbildningen bör studiemedel utgå.

Statsbidrag bör utgå till driftkostnaderna i form av ett schablonbidrag

av samma typ som till grundutbildningen. Bidraget bör utgå med 20 000 kr. per

grupp om 15 elever i heltidskurs och termin. För investeringar bör utgå bidrag

efter samma grunder som till grundutbildningen av sjuksköterskor.

Kostnaderna härför bör belasta förslagsanslagen Bidrag till driften av kommu­

nala gymnasiala skolor och Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m.

Enighet har nåtts med huvudmännens organisationer om dessa statsbidrags-

grunder utifrån förutsättningar som framgår av vad jag anfört i det föregående.

Jag vill erinra bl. a. om vad jag därvid uttalat om nödvändigheten av en totalplane­

ring på riksplanet. Vidare bör framhållas att nuvarande statlig utbildning av barn­

morskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor förutsätts bli avvecklad och

ersatt av utbildning under landstingskommunalt eller primärkommunalt huvudman­

naskap i enlighet med vad som närmare anges i det följande.

Enligt överenskommelsen förutsätts vidare att statens sjukslcöterskeskola i Stock­

holm skall överföras till kommunal huvudman den 1 juli 1969.

Vidareutbildning förutsätts kunna anordnas fr. o. m. vårterminen 1 9 69.

Därefter bör en successiv utbyggnad ske.

I fråga om nu bedriven statlig utbildning har som nyss anförts förutsatts ett över­

förande till landstingskommunalt eller primärkommunalt huvudmannaskap den ¹

juli 1969. Detta innebär att den vidareutbildning av motsvarande slag som vårter­

minen 1969 anordnas vid nuvarande statliga utbildningsanstalter drivs under stat­

ligt huvudmannaskap.

Det är angeläget att rekryteringen av män till yrket stimuleras. En ny benäm­

ning på yrket bör i sådant syfte fastslås, vilken är användbar för både kvinnliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

83

och manliga utövare. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med sjuk­

vårdshuvudmännen och personalorganisationerna överväga frågan.

Jag ämnar i det följande ta upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1968/69.

7.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riks­

dagen att

a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för anordnande

av vidareutbildning av sjuksköterskor;

b) godkänna vad jag förordat angående statsbidrag till nämnda

vidareutbildning;

c) besluta att barnmorskeläroanstalterna, centralskolan för spe­

cialutbildning av barnsjuksköterskor och statens distriktssköterske-

skola skall upphöra den 1 juli 1969;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa de avtal med landstings­

kommunerna och de landstingsfria städerna som erfordras för av­

veckling av den under punkt c) nämnda statliga utbildningen.

8.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1968/69

I prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 212) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i av­

vaktan på särskild proposition i ämnet, till Vissa kostnader för vidareutbildning

av sjuksköterskor m. m. för budgetåret 1968/69 beräkna ett förslagsanslag av

12 065 000 kr.

Under samma anslag beräknades medel även för ändamål, som hittills tillgodo-

setts under anslagen till barnmorskeläroanstalterna, till utbildning av viss sjukvårds­

personal samt till SIHUS. I det följande läggs förslag om medel för dessa ändamål

fram under fyra separata anslagsrubriker.

Medelsbehovet för statsbidrag till vidareutbildning av sjuksköterskor under bud­

getåret 1968/69 har behandlats i det föregående.

Barnmorskeläroanstalterna: Avlöningar

1966/67 Utgift ........... 729 4601

1967/68 Anslag...........

1 048 000

1968/69 Förslag ......... 1 060 000

1 Avser Barnmorskeläroanstalten i Stockholm: Avlöningar och Barnmorskeläroanstalten i

Göteborg: Avlöningar. Utgifterna för kurser vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett in­

går i anslaget Utbildning av viss sjukvårdspersonal.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Utbildningens längd är f. n. vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Gö­

teborg ca 15 månader, inräknat en månads ferier. Den årliga intagningskapaciteten

utgör vid vardera läroanstalten (2X36 = ) 72 elever. Utbildningen i Göteborg är

numera förlagd till Östra sjukhuset.

Vid barnmorskeläroanstalterna anordnas förutom den reguljära utbildningen

under budgetåret 1967/68 en repetitionskurs om två veckor vid vardera läroan­

stalten samt en kurs om åtta veckor i Stockholm och en om fyra veckor i Göteborg.

Ur anslaget bestrids vidare kostnader för utbildning i provtagningsteknik för gyne­

kologisk hälsokontroll.

En till Danderyds sjukhus förlagd extra kurs för utbildning av barnmorskor om

ca 14 månader inräknat en månads ferier, för vilken medel anvisats under anslaget,

avslutades hösten 1967. En ny extra kurs av samma omfattning och innehåll som

kursen vid Danderyds sjukhus har enligt medgivande av Kungl. Maj:t påbörjats

vid Mölndals lasarett under våren 1968. Kursen omfattar 20 elever.

I. Barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

Tjänster

Skolöver­

styrelsen

Föredraganden

Lednings- och lärarpersonal.........................

13

of

of

Övrig personal.................................................

2

of

of

Anslag

15

of

of

Avlöningar till tjänstemän ............................

576 000

of

of

Arvoden och särskilda ersättningar.............

152 000

— 6 800

— 6 800

Löneomräkning ...............................................

—

+56 000

+ 56 000

728 000

+ 49 200

avr.

49 000

+49 200

avr.

49 000

Av överstyrelsens motivering inhämtas bl. a.

1. Under budgetåret 1968/69 planeras vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm

en repetitionskurs om två veckor för barnmorskor i sluten vård och en repetitions­

kurs om fyra veckor för barnmorskor i öppen vård i stället för de vid läroanstalten

under budgetåret 1967/68 anordnade kurserna. Härtill kommer viss utbildning i

provtagningsteknik för gynekologisk hälsokontroll. Totalt beräknas en

minskning

av medelsbehovet i anledning av de ändrade kurserna

(—6

800 kr.).

2. Löneomräkning 56 000 kr.

II. Kurser vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasarett

Extra kurser för utbildning av barnmorskor

vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasa-

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

Skolöver- Föredraganden

styrelsen

rett ....................................................................

Kurser i förebyggande mödravård m. m.

vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasa-

195 000

+ 6 400

of

rett ....................................................................

125 000

—52 000

—49 500

Löneomräkning ...............................................

320 000

+ 17 000

—28 600

avr.

28 000

+ 12 500

—37 000

85

¹. Överstyrelsen beräknar arvode till en instruktionsbarnmorska under två må­

nader för en extra kurs för utbildning av barnmorskor under förutsättningen att två

sådana kurser pågår samtidigt ( + ⁶ 400 kr.).

2. Med hänsyn till minskat antal sökande beräknas medel endast för en kurs

i förebyggande mödravård m. m. vid Mölndals lasarett (—52 000 kr.).

3. Löneomräkning 17 000 kr.

Föredraganden

Vid beräkningen av medelsbehovet under såväl förevarande anslag som efter­

följande omkostnadsanslag utgår jag från oförändrat statligt huvudmannaskap för

barnmorskeläroanstaltema under hela budgetåret 1968/69. I fråga om avveckling­

en av dessa läroanstalter och de kommunala huvudmännens övertagande av motsva­

rande utbildning hänvisar jag till vad jag anfört härom i det föregående.

Med hänvisning till sammanställningarna hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår

riksdagen

att till Barnmorskeläroanstaltema: Avlöningar för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 1 060 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

Barnmorskeläroanstaltema: Omkostnader

1966/67 Utgift ............... 227 5651

1967/68 Anslag ............. 407 000

1968/69 Förslag ........... 507 000

I. Barnmorskeläroanstaltema i Stockholm och Göteborg

Utgifter

1. Sjukvård m. m. åt tjänstemän .....................

2. Reseersättningar .............................................

3. Expenser .........................................................

4. Övriga utgifter.................................................

a) Sjukvård m. m. åt elever.........................

b) Ersättning för undervisningslokaler och

elevbostäder m. m.......................................

c) Kost åt elever.............................................

d) Stipendier åt barnmorskor i repetitions­

kurs .............................................................

e) Resor för elever........................................

f) Inköp av undervisningsmateriel m. m.

Uppbördsmedel

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

Skolöver- Föredraganden

styrelsen

2 000

5 500

8 000

+ 100

+

500

+

400

+ 100

+

300

+

400

6 000

+

300

+

300

387 000

253 500

+ 23 600

+ 63 500

+ 23 600

+ 63 500

6 000

12 000

11 000

of

+ 2 500

+ 3 800

of

+

500

+

500

691 000

+ 94 700

+ 89 200

428 000

of

of

263 000

+ 94 700

+ 89 200

^avr. 94 500

^avr. 90 000

1 Avser Barnmorskeläroanstalten i Stockholm: Omkostnader och Barnmorskeläroanstalten i

Göteborg: Omkostnader. Utgifterna för kurser vid Danderyds sjukhus och lasarettet i Mölndal

ingår i anslaget Utbildning av viss sjukvårdspersonal.

86

Kungl. May.ts proposition nr 66 år 1968

II. Kurser vid Danderyds sjukhus och lasarettet i Mölndal

1. Extra kurser för utbildning av barnmorskor

vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasa­

rett ....................................................................

2. Kurser i förebyggande mödravård m. m.

vid Danderyds sjukhus och Mölndals lasa­

rett ....................................................................

Föredraganden

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

Skolöver­

styrelsen

Föredraganden

127 000

+22 500

+ 21 300

17 000

— 9 800

—10 500

144 000

+ 12 700

+ 10 800

avr.

12 500

avr.

10 000

Med hänvisning till sammanställningarna och till vad jag anfört under föregående

anslag beräknar jag omkostnadsanslaget till 507 000 kr. Jag hemställer, att Kungl.

Maj:t föreslår riksdagen

att till Barnmorskeläroanstalterna: Omkostnader för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 507 000 kr.

Utbildning av viss sjukvårdspersonal

1966/67 Utgift ............... 873 249

1967/68 Anslag............... 432 000

1968/69 Förslag ............. 747 000

Under anslaget har för budgetåret 1967/68 beräknats medel för de kurser som

upptas i följande tablå.

Skolöverstyrelsen föreslår för budgetåret 1968/69 att anslaget ökas med 346 000

kr.

1. Specialutbildning av barnsjuksköterskor ...

2. Försökskurs för utbildning av distriktsskö­

terskor .............................................. ..............

3. Fortbildningskurs för legitimerade sjukgym­

naster inom rehabiliteringsvård...................

4. Kurser i rehabiliteringsmetodik...................

5. Kurs i sysselsättnings- och arbetsterapi inom

mentalsjukvården.............................................

6. Löneomräkning ...............................................

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

Skolöver-

Föredraganden

styrelsen

99 000

+ 281 000

+ 250 000

209 000

+ 94 000

+ 94 000

37 000

of

of

45 000

of

of

42 000

— 42 000

— 42 000

—

+ 12 500

+ 13 000

432 000

+ 345 500

^avr. 346 000

+ 315 000

Av överstyrelsens motivering inhämtas bl. a.

1. Under posten beräknas medel — förutom för en mindre kostnadsökning vid

B-kursen — även för A-kursen vid centralskolan för specialutbildning av barn­

sjuksköterskor, vilken kurs tidigare finansierats med ersättningar från karolinska

sjukhuset för elevernas arbetsinsatser vid barnkliniken ( + 281 000 kr.). Jfr prop.

1967: 1, bil. 10 s. 182.

2. De ökade kostnaderna hänför sig i huvudsak till kursbidrag och övriga ersätt­

ningar till eleverna vid distriktssköterskekursen (+ 94 000 kr.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

87

5. Medel för kursen i sysselsättnings- och arbetsterapi inom mentalsjukvården

förutsätts skola utgå ur anslaget till kommunala gymnasiala skolor (—42 000 kr.).

Föredraganden

Liksom beträffande barnmorskeutbildningen utgår jag i fråga om utbildningen av

barnsjuksköterskor och distriktssköterskor från oförändrat statligt huvudmanna­

skap under hela budgetåret 1968/69. Beträffande medelsbehovet för utbildningen

av bamsjuksköterskor och försöksutbildningen av distriktssköterskor hänvisar jag

till sammanställningen.

Under anslaget beräknar jag även medel för en fortbildningskurs för legitimerade

sjukgymnaster inom rehabiliteringsvården och medel för utbildning i rehabiliterings-

metodik. Härvid förutsätter jag att det skall ankomma på resp. huvudmän att svara

för löne- och andra förmåner till deltagarna under kurserna.

Något bidrag till en kurs i sysselsättnings- och arbetsterapi inom mentalsjukvår­

den bör med hänsyn till de ekonomiska uppgörelser som träffats i samband med

avvecklingen av den statliga mentalsjukvården (jfr prop. 1966: 64 s. 3) inte beräk­

nas under åttonde huvudtiteln.

Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag, att Kungl. Maj:t före­

slår riksdagen

att till Utbildning av viss sjukvårdspersonal för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 747 000 kr.

Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor: Avlöningar

1966/67 Utgift ............. 2 598 499

1967/68 Anslag ........... 3 380 000

1968/69 Förslag...........

3 437 000

Styrelsen för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS) fö­

reslår i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69 att anslaget höjs med

1

261

000

kr.

Skolöverstyrelsen tillstyrker en höjning med 111 000 kr.

Den av institutets styrelse resp. skolöverstyrelsen beräknade omfattningen av

verksamheten nästa budgetår — utom såvitt gäller fortbildningskurser — jämfört

med innevarande budgetår framgår av följande sammanställning.

Lärarkurser ...........................................................

Administrativa kurser..........................................

Avdelningssköterskekurser ..................................

Kurser för sjuksköterskor-husmödrar vid sjuk­

stugor m. m........................................................

Anestesikurser .......................................................

Yrkeslärarkurser ...................................................

Kompletteringskurser för yrkeslärare...............

Antal nya kurser

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

SIHUS

Skolöver­

styrelsen

12

of

of

4

+ 1

+ 1

13

of

of

1

of

of

4

of

of

10

—10

—10

—

+ 4

+ 4

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

Tjänster

Lednings- och lärarpersonal.......................

Övrig personal...............................................

26.5

12.5

Skolöver­

styrelsen

—1

of

Föredraganden

—2

of

37,0

— 1

— 2

Anslag

Avlöningar till tjänstemän .........................

Arvoden och särskilda ersättningar............

Löneomräkning ............................................

3 369 000

11000

— 20 500

of

+ 131 500

— 75 000

of

+ 132 000

3 380 000

+ 111 000

+ 57 000

Skolö ver styr elsen

1. Utökning med en administrativ kurs ( + 39 000 kr.), bortfall av tio yrkeslä-

rarkurser (—316 000 kr.) samt anordnande av fyra kompletteringskurser för yr-

keslärare (+ 204 000 kr.).

2. Studieledarorganisationen beräknas minska med en tjänst vid bifall till den

föreslagna omfattningen av institutets verksamhet (—42 456 kr.).

3. Ökade medel för fortbildning ( + 95 000 kr.).

4. Löneomräkning avr. 131 500 kr.

Föredraganden

Frågan om lärarutbildningens omfattning bör prövas av Kungl. Maj:t sedan

närmare underlag erhållits rörande bl. a. den planerade omfattningen av grundut­

bildning och vidareutbildning av sjuksköterskor under budgetåret 1968/69.

I fråga om avdelningssköterskekurserna och anestesikurserna hänvisar jag till vad

jag anfört i det föregående.

Beträffande verksamheten i övrigt innebär mitt ställningstagande i förhållande

till skolöverstyrelsens anslagsframställning att jag räknar med bortfall av en admi­

nistrativ kurs och minskning totalt av studieledarorganisationen med två tjänster.

För fortbildning beräknar jag oförändrad medelsanvisning.

Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag, att Kungl. Maj:t före­

slår riksdagen

att till Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor:

Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag av

3 437 000 kr.

Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor: Omkostnader

1966/67 Utgift ............. 4 262 899

1967/68 Anslag ........... 3 059 000

1968/69 Förslag...........

5 796 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

89

1967/68

Beräknad ändring 1968/69

1

.

Sjukvård m. m. åt tjänstemän ...................

1 000

Skolöver­

styrelsen

of

Föredraganden

of

2. Reseersättningar .............................................

31 000

+

14 000

of

3. Expenser .........................................................

149 000

+ 11000

+ 10 000

4. Ersättning till vissa elever............................

2 838 000

+4 604 000

+ 2 700 000

5. Övriga utgifter

a) Inköp och underhåll av undervisnings­

materiel m. m.............................................

33 000

4-

42 000

+

27 000

b) Diverse utgifter ........................................

7 000

of

of

3 059 000

+ 4 671 000

+2 737 000

Av skolöverstyrelsens motivering inhämtas bl. a.

2. Studieledarna har hittills i allmänhet endast haft möjlighet till ett kontaktbe­

sök per kursdeltagare under den praktisk-pedagogiska utbildningen. Det är önskvärt

att varje deltagare besöks åtminstone två gånger (+14

000

kr.).

3. För städning, skrivmateriel, elektricitet och telefon beräknas ökade medel

⁽⁺¹¹

⁰⁰⁰ kr.).

4. Budgetåret 1966/67 uppbar 37 % av kursdeltagarna, huvudsakligen lärar­

kandidater, avlöningsförmåner genom institutet. Procenttalet väntas stiga. Under

budgetåret 1968/69 beräknas ca 45 % av deltagarna erhålla sådana avlöningsför­

måner. Medelsbehovet ökar även på grund av att förmånerna numera utgår efter

lönegrad Ug

6

( + 4 604 000 kr.).

5 a). Ökade medel för inköp av sjukvårdsutensilier, anatomiska modeller m. m.

krävs för att inte standarden på institutets undervisning skall sjunka ( + 42 ⁰⁰⁰ kr.).

Föredraganden

De avlöningsförmåner som f. n. utgår enligt lönegrad Ug ⁶ till vissa elever vid

institutet bör fr. o. m. budgetåret 1968/69 — såvitt avser nytillkommande elever

— utgå endast till deltagare i lärarkurser. Med hänvisning till sammanställningen

hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor:

Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag av

5 796 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Andersson

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1968

INNEHÅLL

sid.

1. Inledning ........................................................................................................... 3

1.1. Utredningsuppdraget .............................................................................. 3

1.2. 1965 års reform av sjuksköterskeutbildningen..................................... 4

1.3. Remissbehandling m. m............................................................................ 7

2. Nuvarande specialutbildning m. m................................................................... 9

3. Utredningens förslag ..................................................................................... 12

3.1. Funktions- och ansvarsförhållanden....................................................... 12

3.2. Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer.......................................... 15

3.3. Vidareutbildningens organisation och innehåll..................................... 18

3.3.1. Tillträde till vidareutbildning.................................................... 18

3.3.2. Utbildningens längd m. m............................................................ 19

3.3.3. Vissa riktlinjer för utbildningen................................................ 19

3.4. Läroplaner ................................................................................................ 22

3.4.1. Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin ....

22

3.4.2. Medicinsk och kirurgisk sjukvård.............................................. 24

3.4.3. Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård ......... 25

3.4.4. Mentalsjukvård .......................................................................... 26

3.4.5. Barnsjukvård ............................................................................... 27

3.4.6. Öppen hälso- och sjukvård ....................................................... 27

3.4.7. Förlossnings- och mödravård.................................................... 28

3.5. Fortbildning .............................................................................................. 28

3.6. Dimensionering ....................................................................................... 29

3.6.1. Personalutveckling ...................................................................... 29

3.6.2. Utbildningsbehov ........................................................................ 31

3.7. Huvudmannaskap och lokalisering......................................................... 34

3.8. Studiesociala förhållanden ...................................................................... 35

3.9. Skolledning och lärare............................................................................ 35

3.10. Statsbidrag och kostnadsberäkningar.................................................... 37

3.11. Förslagens genomförande ...................................................................... 37

3.11.1. Tidsplan för omläggningen......................................................... 37

3.11.2. Vissa övergångsfrågor ............................................................... 38

3.11.3. Vissa författningsfrågor ............................................................. 38

4. Remissyttranden................................................................................................ 39

4.1. Allmänna synpunkter ............................................................................ 39

4.2. Funktions- och ansvarsförhållanden .................................................. 40

4.3. Behovet av särskilda vidareutbildningslinjer ..................................... 42

Kungl. Maj:t$ proposition nr 66 år 1968

91

sid.

4.4. Vidareutbildningens organisation och innehåll ................................. 43

4.4.1. Tillträde till vidareutbildning .................................................. 43

4.4.2. Utbildningens längd m. m: ...................................................... 46

4.4.3. Vissa riktlinjer för utbildningen .............................................. 47

4.5. Läroplaner ........................ 51

4.5.1. Allmänna synpunkter ............................................................... 51

4.5.2. Administration och arbetsledning samt katastrofmedicin ....

52

4.5.3. Medicinsk och kirurgisk sjukvård ......................................... 53

4.5.4. Intensivvård, anestesisjukvård och operationssjukvård ....

54

4.5.5. Mentalsjukvård ........................................................................ 55

4.5.6. Barnsjukvård ............................................................................ 56

4.5.7. Öppen hälso- och sjukvård ...................................................... 57

4.5.8. Förlossnings- och mödravård .................................................. 58

4.6. Fortbildning .............................................................................................. 59

4.7. Dimensionering ....................................................................................... 60

4.8. Huvudmannaskap och lokalisering ...................................................... 62

4.9. Studiesociala förhållanden ................................................................... 65

4.10. Skolledning och lärare............................................................................ ⁶⁶

4.11. Statsbidrag och kostnadsberäkningar .................................................. 67

4.12. Förslagens genomförande ................................................................... ⁶⁸

5. Skolöverstyrelsens förslag till vidareutbildning inom vissa områden ....

70

5.1. Långtidsvård och åldringsvård............................................................... 70

5.2. Förlossnings- och mödravård

........................................................ 73

⁶. Föredraganden ................................................................................................ 75

7. Hemställan ........................................................................................................ 83

⁸. Anslagsberäkningar för budgetåret 1968/69 ............................................... 83