2

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen den 16 juni 1966 om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall1, dels att i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ ordet

»medicinalstyrelsen» eller böjningsform därav skall bytas ut mot »social­

styrelsen» eller motsvarande böjningsform därav, dels att 1 § skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Den som lider av psykisk sjuk­

dom får oberoende av eget samtyc­

ke beredas sluten psykiatrisk vård

med stöd av denna lag, om sådan

vård är oundgängligen påkallad med

hänsyn till sjukdomens art och grad

och till att han

a) dels till följd av sjukdomen

uppenbarligen saknar sjukdomsin­

sikt eller till följd av beroende av

narkotiska medel uppenbarligen är

ur stånd att rätt bedöma sitt behov

av vård, dels kan få sitt tillstånd av­

sevärt förbättrat genom vården eller

avsevärt försämrat om vården ute­

blir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga----------- --------

----------------under b).

Med psykisk-------- — i förståndsutvecklingen.

Vård beredes — -—■ — — —- — sådan kommun.

Vad som----------- särskild sjukavdelning.

Den som lider av psykisk sjuk­

dom får oberoende av eget samtycke

beredas sluten psykiatrisk vård med

stöd av denna lag, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hän­

syn till sjukdomens art och grad

och till att han

a) uppenbarligen saknar sjuk­

domsinsikt till följd av sjukdomen

och kan få sitt tillstånd avsevärt

förbättrat genom vården eller avse­

värt försämrat om vården uteblir,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 948.

4

ligger (1 §). Det finns fem specialindikationer, som tas npp i 1 § a—e.

Den första specialindikationen, den s. k. medicinska specialindikationen,

innebär att den sjuke kan beredas vård mot sin vilja om han uppenbar­

ligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt till­

stånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den

uteblir (a). Andra specialindikationer är att den sjuke till följd av sjuk­

domen är farlig för annans personliga säkerhet eller psykiska eller fysiska

hälsa eller för eget liv (b), är ur stånd att ta vård på sig själv (c) eller

har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt (d). Den

sista specialindikationen (e) innebär att den sjuke till följd av sjukdomen

är farlig för annans egendom eller för annat av lagstiftningen skyddat

intresse, som inte avses under (b).

Med psykisk sjukdom jämställs i lagen psykisk abnormitet, som inte

är psykisk sjukdom eller ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen (1 §

andra stycket).

Intagning på sjukhus med stöd av 1966 års lag får ske efter ansökan

eller efter förordnande av domstol. Intagning enligt specialindikationen

under e) får ske endast efter domstols förordnande (3 §). Lagen innehål­

ler utförliga regler om vem som får göra ansökan om intagning. Ansökan

om intagning får göras av make till den som ansökningen avser, om ma­

karna sammanbor, av annan som stadigvarande sammanbor med honom

eller av hans barn, far, mor, syskon, förmyndare eller gode man. Ansökan

får göras också av ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykter-

hetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Läkare vid sjuk­

hus, där sluten psykiatrisk vård inte meddelas, vissa militära chefer samt

vissa anstaltschefer får också göra ansökan i närmare angivna fall (4 §).

Ansökan skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas (5 §).

Utförliga regler finns angående behörigheten att utfärda vårdintyg. Om den

medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara utfärdat av

läkare som har specialistbehörighet i psykiatri eller som fått socialsty­

relsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag (6 §).

Vårdbehovet skall alltid prövas av två av varandra oberoende läkare,

den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid sjukhuset. Överläkaren

beslutar om intagning på sjukhuset (8 §) och vårdbehovsprövning skall

göras av överläkaren i regel inom tio dagar efter intagningen (9 §).

Den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen får hindras att lämna

sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med

hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller

omgivningen (13 §).

När förutsättningar för intagning mot patientens vilja inte längre före­

ligger skall han omedelbart utskrivas från sjukhuset (16 §). I regel be­

slutar överläkaren om utskrivning. Han har emellertid rätt att hänskjuta

frågan till en lokal utskrivningsnämnd (17 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

G

narkotikamissbruk hade större osäkerhet rått. Enligt kommittén använde

man begreppet narkomani i medicinsk mening för att beteckna sådana

tillstånd där ett psykologiskt eller kroppsligt beroende av vissa läkeme­

del och njutningsmedel uppstått beroende på personlighetsförändringar

eller ämnesomsättningsförändringar inom organismen. Missbruk av nar­

kotika (enligt kommitténs definition »cn icke legitim konsumtion av en­

gångskaraktär eller av upprepad eller periodisk karaktär») kunde från

medicinsk synpunkt betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk.

Kommittén framhöll att såväl narkomaner som narkotikamissbrukare

ibland själva sökte sig till sjukhus för att få hjälp med avvänjning och

återanpassning. Ofta kunde vården genomföras utan att tvångsåtgärder

eller kvarhållning mot patientens vilja behövde tillgripas. I många fall

däremot ville eller vågade vederbörande inte söka sjukhusvård. Kommittén

fann det därför angeläget att åstadkomma lagbestämmelser som möj-

^ggj°rc^e intagning och vård på mentalsjukhus av narkomaner. Frågan

var då om uttrycket narkomani behövdes i lagtexten eller om narkomani

kunde innefattas i de föreslagna begreppen psykisk sjukdom eller psykisk

abnormitet. Kommittén hade föreslagit att begreppet sinnessjukdom er­

sattes av psykisk sjukdom, vilket begrepp emellertid begränsades till sin

omfattning genom föreskriften att vård på mentalsjukhus med hänsyn

till sjukdomens art eller grad skulle framstå såsom oundgängligen påkal­

lad. Att intagningen på mentalsjukhus med stöd av denna formulering

skulle kunna omfatta även personer med narkomani torde enligt kom­

mittén inte behöva möta några gensagor. Beroendet och behovet av ett

läkemedel eller ett njutningsmedel har liknande effekter inom personlig­

heten som psykosen. Den process som kallas för tillvänjning utgjorde ett

främmande element i personligheten och hade en personlighetsförvand-

lande karaktär. Narkomanin kunde leda till en isolering av personligheten,

som i vissa avancerade fall var lika allvarlig som den som åstadkoms av

den schizofrena sjukdomsprocessen. Att likställa narkomani med psykos

erbjöd därför enligt kommittén inga svårigheter, inte heller att låta nar­

komani innefattas i begreppet psykisk sjukdom. När det gällde missbruk

av narkotika ansåg dock kommittén att sjukdomen som regel inte torde

vara sådan, att vård på mentalsjukhus var påkallad även mot vederbö-

randes vilja.

Vad beträffade specialindikationerna anförde kommittén att varje fall

av manifest narkomani krävde sjukhusvård för sin behandling. Sådan

vård kunde utan undantag beräknas medföra väsentlig förbättring i den

sjukes tillstånd. Ett kvarhållande efter själva avgiftningsprocessen var

under lång tid berättigad för att hindra allvarlig försämring i tillståndet.

Man kunde nämligen befara, att alltför tidig utskrivning medförde risk

för mer eller mindre omedelbart recidiv. I många fall av narkomani före­

låg risk för att den sjuke skulle ta sitt eget liv. Specialindikationen »är ur

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

7

stånd att ta vård om sig själv» kunde ofta åberopas. Kommittén ansåg

att några andra vårdmöjligheter än på sjukhus som regel inte stod till

buds. Det enda riktiga var att försöka åstadkomma en så snabb avvänj -

ning som möjligt och att därefter försöka att rehabilitera patienten till

ett liv utan narkotika. För ett sådant behandlingsprogram ansåg kommit­

tén att endast mentalsjukhusen (lasarett för psykiatrisk vård) och i de

lättare fallen den psykiatriska lasarettskliniken (psykiatrisk klinik vid

lasarett) torde ha resurser.

Kommittén framhöll vidare att bedömningen av frågan om vårdbehov

alltjämt förelåg givetvis ofta kunde vara förenad med betydande svårig­

heter. Principiellt var dock samma synpunkter att beakta som då fråga är

om intagning på mentalsjukhus. Förutom de medicinska överväganden,

vartill den sjukes tillstånd gav anledning, måste sålunda även sociala syn­

punkter och skyddssynpunkter tillmätas betydelse. Vid den praktiska be­

dömningen av utskrivningsfrågor trädde dock i många fall den intagnes

möjligheter att vistas utanför sjukhuset särskilt i förgrunden, och utskriv­

ning kunde ofta inte ske, med mindre särskilda åtgärder vidtogs för att

ordna den intagnes levnadsförhållanden. Som en allmän princip för be­

dömningen torde kunna fastslås, att en patient inte mot sin vilja skulle kun­

na hållas kvar på mentalsjukhus, om det kunde antas, att han kunde vistas

utanför sjukhuset utan att i nära anslutning till utskrivningen åter bli i

oundgängligt behov av vård på mentalsjukhus. Framstod en motsatt ut­

veckling som sannolik, borde däremot utskrivning inte medges. De verk­

ningar ett avbrytande av den pågående vården kunde befaras medföra blev

följaktligen av betydelse i nu berörda hänseende. Att i vidare mån än

som sålunda skett klarlägga de allmänna principer som borde vara väg­

ledande vid bedömningen av utskrivningsfrågor syntes knappast möjligt.

Socialstyrelsen hänvisar härefter till några uttalanden i prop. 1966:53

med förslag till ny lagstiftning på mentalsjukvårdens område, där det

bl. a. framhölls att bland remissinstanserna i ärendet angående förslaget

till 1966 års lag inte rått någon oenighet om att under begreppet psykisk

sjukdom även hörde tillstånd, som sammanhängde med missbruk av nar­

kotika. Fn strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotikamiss­

bruk torde inte alltid vara möjlig och syntes inte heller nödvändig i detta

sammanhang. Liksom när det gällde övriga fall av psykisk sjukdom borde

sjukdomens art och grad vara avgörande för bedömningen av om sluten

psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad. Det framhölls vidare i fråga

om förutsättningar för intagning bl. a. att psykiska sjukdomar ofta var för­

enade med bristande sjukdomsinsikt. Den psykiskt sjuke borde inte på

grund av denna bristande insikt försättas i en sämre situation än den som

var kroppsligt sjuk och kunde göra ett val. Beträffande specialindikationen

oförmåga att ta vård om sig själv anfördes bl. a. att en person som på grund

av sin psykiska sjukdoms art och grad i förening med oförmåga att ta vård

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

8

om sig själv är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen

borde kunna få sådan vård och inte hänvisas till annat vårdområde.

Socialstyrelsen redovisar också några uttalanden av styrelsens narko-

manvårdskommitté, som i sitt första delbetänkande, Kartläggning och vård

(SOU 1967: 25), bär framhållit att vid bedömningen av behovet av tvångs-

mässig vård möjligheten att tillämpa någon eller några av specialindika­

tionerna givetvis är av avgörande betydelse. Beträffande läkemedelsmiss-

brnkare synes samtliga de i lagens 1 § upptagna kunna komma att tilläm­

pas. Inte minst den medicinska indikationen torde vara av betydelse, emel­

lertid lär dock, såsom från visst läkarhåll framhållits, kravet på bristande

sjukdomsinsikt hos patienten kunna komma att minska denna indikations

tillämpningsområde. Å andra sidan synes den under c) upptagna indika­

tionen oftast kunna åberopas. Övergång från tillämpning av en specialin­

dikation till åberopande av en annan specialindikation (inklusive den me­

dicinska enligt 1 § a) skall enligt kommitténs bedömning kunna förekom­

ma under behandlingstidens gång. Narkomanvårdskommittén ansåg, att

1966 års lag erbjuder tillräckliga möjligheter att på sjukhus med tvång ta

in och hålla kvar sådana missbrukare för vilka vård på sjukhus är ound­

gängligen påkallad. För övriga fall synes möjlighet att tvångsvis anordna

sjukhusvård ej böra finnas. De rättsliga befogenheter lagen erbjuder den

psykiatriska vården synes vara omfattande. Patienten kan kvarhållas så

länge som det bedömts oundgängligen erforderligt för hans vård. Den här­

för nödvändiga tiden kan vara mycket lång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Förfrågningar bland läkare och utskrivningsnämnder

Socialstyrelsen pekar på att det bland många läkare och utskrivnings­

nämnder råder osäkerhet i fråga om tolkningen och tillämpningen av 1966

års lag såvitt avser läkemedelsmissbrukare. Detta framgår enligt styrel­

sens mening av undersökningar som gjorts bland läkare och nämnder.

Styrelsen hänvisar först till resultatet av vissa förfrågningar som förut­

varande medicinalstyrelsen på narkomanvårdskommitténs hemställan gjor­

de i syfte att få en uppfattning om läkarnas tolkning av bestämmelserna

i 1966 års lag (SOU 1967: 25 sid. 154 och 155).

Socialstyrelsen redovisar härefter resultatet, av en enkät i mars 1968 till

överläkarna vid samtliga lasarett för psykiatrisk vård och för vård av

psykiskt utvecklingsstörda samt vid psykiatriska kliniker vid lasarett för

somatisk och psykiatrisk vård. I enkäten har socialstyrelsen på anhållan

av narkomanvårdskommittén bl. a. begärt att få svar på frågan i vilken

omfattning 1966 års lag enligt vederbörande läkares uppfattning medger

kvarhållande av läkemedelsmissbrukare.

I svaren uttryckte åtskilliga läkare sin större eller mindre tveksamhet

beträffande de legala möjligheterna att ta in läkemedelsmissbrukare för

10

återfall i missbruk med risken för återfall i kriminalitet eller missanpass­

ning till samhället över huvud taget och betydelsen med hänsyn härtill av

goda resocialiseringsmöjligheter.

Socialstyrelsens förslag

Styrelsen framhåller att en faktor, som i och för sig torde verksamt bidra

till att vissa läkare inte utövar den kvarhållningsrätt beträffande miss­

brukare, som 1966 års lag erbjuder möjligheter till, är bristen på sådana

vårdresurser, som är adekvata i förhållande till vårdbehovet efter det akuta

avgiftningsskedet. Vården av missbrukare efter nämnda skede anses av

dessa läkare med hänsyn härtill inte kunna bedrivas på ett ändamålsenligt

sätt vid psykiatriska vårdinrättningar. Som konsekvens härav framträder

också en minskad benägenhet att bedöma en fortsatt vård vid sjukhus som

oundgängligen påkallad.

Styrelsen påpekar att det åligger de för utformningen av sjukvårds­

organisationen ansvariga organen att genom olika åtgärder förbättra såväl

de materiella som de personella vårdresurserna för läkemedelsmissbrukare

vid de psykiatriska klinikerna. En sådan verksamhet pågår också och

kommer att intensifieras. I sammanhanget måste även uppmärksammas

betydelsen av en integrerad hälso-, sjuk- och socialvård med de möjligheter

en sådan organisation bereder i fråga om missbrukarnas effektiva resociali-

sering.

Vad som emellertid oaktat de bristande vårdresurserna enligt styrelsens

mening är av primär betydelse är läkarnas tveksamhet inför den princi­

piella omfattningen av tillämpligheten av 1966 års lag på läkemedelsmiss­

brukare. Frågan om möjligheterna att hålla kvar patienter efter det akuta

avgiftningsskedet har därvid särskilt tilldragit sig uppmärksamhet. Sty­

relsen erinrar om att riktpunkten vid tillkomsten av 1966 års lag var att så

långt möjligt utjämna skillnaderna mellan mentalsjukvård och somatisk

sjukvård. I överensstämmelse härmed begränsades möjligheterna till intag­

ning och kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga be­

skrivna fall av oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård

än psykiatrisk vård skall i överensstämmelse härmed inte beaktas vid pröv­

ning av frågor om intagning och kvarhållande.

I princip synes det styrelsen önskvärt att lagens karaktär av medicinsk

vårdlag behålls och att möjligheterna att bereda vård utan patientens sam­

tycke inte ökas. Särskild uppmärksamhet förtjänar den s. k. medicinska

specialindikationen. Den sjuke befinner sig här i ett läge, som företer de

största överensstämmelserna med den somatiskt sjukes. I princip bör det

ankomma på patienten själv att avgöra om han vill underkasta sig den

vård, som kan förbättra hans sjukdomstillstånd eller hindra att det för­

värras. Som grund för ingripande i patientens fria vilja i detta fall erkänner

lagen endast den omständigheten att själva sjukdomen medför att sjuk­

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1969

12

Det synes styrelsen värdefullt att den medicinska vårdindikationen

hålls samman och att någon ny indikation, avsedd för vissa fall av en spe­

ciell psykisk sjukdomsyttring, inte förs in. Styrelsen tillfogar att det valda

uttrycket »beroendeframkallande medel» synes innefatta alkohol. Att det

föreslagna tillägget även kan komma till användning i fråga om alkohol­

missbrukare torde enligt styrelsens mening inte behöva inge betänkligheter.

I ett särskilt yttrande ifrågasätter styrelseledamoten Alexanderson be­

träffande förslaget till lagändring om det är motiverat att koppla den nya

indikationen oförmåga att bedöma sitt vårdbehov till missbruk av beroende­

framkallande medel. Han anser att det bör övervägas att hänföra den nya

indikationen till alla psykiska sjukdomar och inte begränsa den till narko­

tika- och alkoholmissbrukare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1969

Remissyttrandena

Ett mindre antal remissinstanser avstyrker ändring i 1966 års lag. Dessa

är Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening, RMH och

RFHL.Även KRUM har avstyrkt lagändring.

Svenska läkaresällskapet anser att det tills vidare bör kunna räcka med

en klargörande cirkulärskrivelse, som anger hur första delen av 1 § i 1966

års lag bör tolkas. Svensk sjuksköterskeförening anser det också angeläget

med ett klarläggande av nuvarande lags tillämpning och av den praxis som

utvecklats men anser sig inte kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen.

Enligt RFHL öppnar förslaget vägen för godtycke och det bör inte genom­

föras så länge vårdresurserna är begränsade.

JK ifrågasätter starkt om tillräckligt vägande skäl föreligger att införa

den nya specialindikationen och om den innebär tillräckligt starka garan­

tier mot obefogade ingripanden och kvarhållanden. Om den föreslagna

ändringen anses böra genomföras trots de betänkligheter som kan anföras,

bör den av socialstyrelsen förordade utformningen av bestämmelsen före­

dras framför den i ett särskilt yttrande ifrågasatta lydelsen. Det bör också

framhållas att man genom den valda formuleringen vill understryka att

det här är fråga om undantagsfall.

Flertalet remissinstanser anser att en lagändring bör ske. Olika meningar

framförs dock om ändringens innebörd och hur den bör genomföras.

Några remissinstanser uttalar att en ändring egentligen inte behövs, efter­

som lagen, rätt tolkad, redan medger intagning och kvarhållning av narko­

maner i önskvärd omfattning, men anser att ett förtydligande av det slag

socialstyrelsen föreslagit är önskvärd för att undanröja den tveksamhet som

uppenbarligen råder. Hit hör rikspolisstyrelsen, Svenska landstingsförbun­

det, Svenska kommunförbundet, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, sjuk­

vårdsstyrelsen i Stockholmoch RFMA.

Kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges läkarförbundoch rättspsykiatriska för­

13

eningen anser att socialstyrelsens förslag bör genomföras därför att det

innebär en önskvärd utvidgning av möjligheterna att ta in och hålla kvar

narkomaner för sluten psykiatrisk vård. Sveriges läkarförbund anser att

1966 års lag är tillfyllest för att man skall kunna hålla kvar en narkoman

på sjukhus under så lång tid som kan anses vara medicinskt indicerat. Något

annorlunda förhåller det sig enligt förbundets mening med möjligheterna

att i vissa fall ta in narkomaner för sluten psykiatrisk vård. I fall av psykos,

förvirringstillstånd, farlighet, oförmåga att ta vård om sig, grovt störande

levnadssätt osv. föreligger inga problem i detta avseende. Svårigheten är

att kunna åstadkomma adekvat sjukhusvård för patienter med uppenbart

beroende av narkotiska medel, vilka på grund av detta beroende inte kan

bedöma sitt vårdbehov, men som samtidigt inte uppfyller kriterierna för

de övriga specialindikationerna. Särskilt allvarligt ter sig detta från medi­

cinsk synpunkt eftersom åtskilliga patienter av denna typ befinner sig i ett

relativt tidigt stadium av narkomani, då behandlingsprognosen borde vara

relativt god. Det upplevs som en brist i lagstiftningen, att narkomaner över

21 års ålder inte kan tas in för vård därför att sjukdomen berövar dem för­

mågan att bedöma sitt vårdbehov.

Sjukvårdsstyrelsen i Malmö anser den föreslagna ändringen väl ägnad

att åstadkomma förbättrade möjligheter att meddela adekvat vård åt nar­

komaner.

Riksåklagaren anser att den tveksamhet som råder om innebörden av

gällande lagregler gör att ett förtydligande genom lagändring eller annan

åtgärd bör komma till stånd.

Några remissinstanser föreslår att ingen ändring görs i fråga om intag-

ningsindikationerna utan att man i stället ändrar utskrivningsbestämmel-

serna i 16 § av 1966 års lag. Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­

rätten för Nedre Norrland, psykiatriska nämndenoch sjukvårdsstyrelsen

i Göteborg.

Psykiatriska nämnden framhåller att, om kvarhållningsrätt i det om­

tvistade fallet är medgiven enligt en auktoritativ tolkning av lagen, tveksam­

heten bör kunna undanröjas på ett mindre omständligt sätt än genom en lag­

ändring. Nämnden granskar den nuvarande innebörden av 1966 års lag och

uttalar som sin uppfattning att specialindikationen under a) inte är något

verksamt medel för att i avvaktan på förminskad återfallsrisk hålla kvar

en avgiftad läkemedelsmissbrukare i gott psykiskt tillstånd. Mera verksamt

medel synes däremot specialindikationen under c) vara. Det torde i fråga

om läkemedelsmissbrukare oftast förhålla sig så, att missbruket försätter

dem i ett tillstånd som gör denna indikation tillämplig. Någon tvekan bör

inte kunna råda om att denna indikation behåller sin tillämplighet på en

sådan patient så länge en objektiv prognos ger till utslag att sannolikheten

för återfall klart överväger det motsatta alternativet. Konstaterandet att

kvarhållningsrätt i allmänhet bör kunna föreligga med stöd av specialindi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

kationen under c) är emellertid endast problemets ena led. Det andra

handlar om vad som kan kallas grundindikationen, nämligen att sluten

psykiatrisk vård skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till sjuk­

domens art och grad. 1 betraktande härav synes det inte kunna göras gäl­

lande att en avgiftad läkemedelsmissbrukare fortsättningsvis kan hållas

kvar mot sin vilja annat än om det i fråga om risk för återfall i nära anslut­

ning till utskrivningen föreligger en fullt entydig negativ prognos. För att nå

det uttalade, mera vidsträckta syftet med socialstyrelsens framställning

torde därför en uppmjukning av 1966 års lag vara påkallad. Den lagtekniska

metod socialstyrelsen valt för den önskade anpassningen av 1966 års lag är

enligt psykiatriska nämndens mening inte framkomlig. Detta har gett

nämnden anledning att söka efter alternativ till förslaget om ändring i 1 §

och nämnden, som anser att betänkligheterna mot en dellösning måste

vika med hänsyn till behovet av att komma till rätta med narkotikamiss­

bruket, förordar att dellösningen får formen av ett tillägg till 16 § första

stycket i 1966 års lag. Förslagsvis kan detta ske genom att mellan de nu­

varande båda punkterna i stycket skjuts in en ny punkt av följande ly­

delse: »Utskrivning av den, vars sjukdom vållats av narkotikamissbruk,

må dock anstå så länge fortsatt vård väsentligt minskar risken för återfall

i missbruket.»

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför liknande synpunkter och in­

vänder dessutom mot den av socialstyrelsen föreslagna lydelsen, att det

nytillkomna motsättningsvis utesluter att patientens oförmåga att bedöma

vårdbehovet kan betraktas som en bristande sjukdomsinsikt vid andra for­

mer av psykisk sjukdom än missbruk av beroendeframkallande medel. Hov­

rätten ifrågasätter om den nuvarande lydelsen av 1 § i 1966 års lag är till­

räckligt omfattande för att sluten psykiatrisk vård skall kunna beredas

narkotikamissbrukare i den utsträckning som synes vara åsyftad. Förarbe­

tena till 1966 års lag ger vid handen att det över huvud taget varit avsett

att starkt inskränka den tvångsmässiga intagningen för sluten psykiatrisk

vård och i stället i ökad omfattning lita till frivillig vård. Vill man bygga

ut en narkomanvård med anlitande även av de möjligheter till sluten vård

som 1966 års lag ger, synes det vara nödvändigt att i viss mån vidga eller i

varje fali närmare precisera bestämmelserna om intagningsförutsättning-

arna. Den av socialstyrelsen föreslagna ändringen är varken tillräckligt

omfattande eller i övrigt lämplig för detta ändamål. Hovrätten för Nedre

Norrland för ett motsvarande resonemang och framhåller att man för att

komma till rätta med narkotikamissbruket som hotar mångas, främst unga

människors, liv och hälsa kan bli nödsakad att tillgripa åtgärder som an­

nars med tanke på den medborgerliga friheten och rättssäkerheten kan te

sig mindre tilltalande. Hovrätten är därför inte främmande för tanken, att

man i fråga om narkotikamissbrukare inför en vidgad möjlighet att hålla

kvar patient som tagits in med stöd av 1966 års lag.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

16

mål och att de betänkligheter som kan resas mot en dellösning därför måste

vika. Det är enligt nämndens mening att föredra att dellösningen ges en

avfattning som tar sikte på enbart narkotikamissbrukare. Det får då i ett

större sammanhang prövas om motsvarande synpunkter skall anläggas

generellt eller med begränsning exempelvis till alkoholmissbrukare.

Ett flertal remissinstanser understryker socialstyrelsens uppfattning att

en faktor som i och för sig bidragit till att vissa läkare inte utövar den kvar-

hållningsrätt beträffande missbrukare, som 1966 års lag erbjuder möjlig­

heter till, är bristen på adekvata vårdresurser. Till dessa instanser hör hov­

rätten för Nedre Norrland, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommun­

förbundetoch RFMA.

Svensk sjuksköterskeförening anser att en lagändring inte torde ha aktu­

aliserats om tillräckliga och adekvata vårdmöjligheter funnits och den

förebyggande verksamheten varit utbyggd.

Rikspolisstyrelsen anser att samhällets vårdresurser måste förstärkas

avsevärt, eftersom en uppföljning på vårdsidan av polisens pågående kam­

panj mot narkotikamissbruket utgör en förutsättning för en lösning av

narkotikaproblemet i hela dess vidd.

Svenska landstingsförbundet understryker behovet av förtydligande och

vägledande anvisningar från socialstyrelsens sida så att de resurser, som

sjukvårdshuvudmännen kan vara beredda att sätta in, inriktas på sådana

åtgärder på såväl det medicinska som det mera allmänt samhällsrehabilite-

rande området som kan förutsättas ge en verklig och mera långsiktig lä­

kande effekt. Den något disparata debatt som f. n. pågår mellan olika

medicinska och sociala experter medför uppenbara svårigheter för sjuk­

vårdshuvudmännens ståndpunktstaganden. Dessa innebär dock vittgående

engagemang i såväl personella som andra resurshänseenden och har sina

verkningar även direkt på resurstilldelningen för andra vårdsektorer.

Svenska kommunförbundet framhåller att den slutna medicinska vårdens

insatser kan sägas vara meningsfulla först då de kan kompletteras och full­

följas av adekvata hjälp- och stödåtgärder av social och psykologisk natur

utanför sjukhuset.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att narkomanvården liksom

nykterhetsvården får anses ha att lösa ett sammansatt medicinskt och

socialt problem och att vården ej kan antas bli framgångsrik, om enbart

medicinska resurser används, utan att det gäller att åstadkomma ett lag­

arbete mellan läkare, psykologer och socialarbetare.

Sveriges läkarförbund framhåller att lagstiftningsåtgärder kommer att

bli verkningslösa om inte resurserna för narkomanvården inom såväl de

medicinska som de sociala sektorerna utökas snabbt och i tillräcklig om­

fattning. Enligt förbundet är narkomanvården inte ett exklusivt medicinskt

problem. Tvärtom är tendensen i uppfattningen den att den sociala sidan

av vården, dvs. den soin omfattar rehabilitering och social återanpassning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

18

finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommuner och landsting.

För att stimulera en snabb utbyggnad av resurserna har staten emellertid

atagit sig att lämna ett visst ekonomiskt stöd i form av bl. a. anordnings-

bidrag till behandlingshem och inackorderingshem samt driftbidrag till

sådana hem och till vårdcentraler för unga narkotikamissbrukare.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1968: 7 rådde allmän enighet om

att narkotikamissbruket måste bekämpas med kraft. Kungl. Maj :t beslu­

tade den 3 januari 1969 att åtgärderna mot detta missbruk skulle ytter­

ligare intensifieras. De riktlinjer som dragits upp i prop. 1968:7 skulle

därvid bilda underlaget. Vidare fattades beslut om ett särskilt samarbets-

organ för frågor på detta område. Ett särskilt aktionsprogram i tio punkter

har utarbetats i anslutning härtill.

Innan jag går in på det föreliggande förslaget till lagändring skall jag

något uppehålla mig vid olika åtgärder för att komma till rätta med nar­

kotikamissbruket och de problem som här möter.

Genom omdispositioner av polisens och tullens resurser har under januari

1969 en riksomfattande aktion satts i gång för bekämpning av narkotika­

brottsligheten. En spaningscentral för hela landet har inrättats i Stock­

holm och i samtliga polisdistrikt har särskild personal avdelats för spaning

och för utredning av narkotikabrott. Under februari har inom polisen i

genomsnitt sysselsatts 750 personer med spaning och utredning i narkotika­

ärenden mot i genomsnitt 117 under hela år 1968. Samarbetet mellan polis,

hälsovårdsnämnder, barnavårdsnämnder och andra sociala myndigheter

har utvidgats. Polisens och tullens inbördes samarbete har intensifierats,

liksom polisens och tullens samarbete med motsvarande utländska myndig­

heter. Kraftsamlingen mot narkotikabrottsligheten har under januari och

februari 1969 lett till påtagliga resultat. Tillgången på narkotika på den

illegala marknaden synes ha sjunkit avsevärt. Ett stort antal försäljare av

narkotika har kunnat avslöjas och gripas. Under dessa två månader har

966 personer anhållits för illegal narkotikahantering. Av dessa personer

har 340 misstänkts för så allvarlig brottslighet att de häktats. Insatserna

har dessutom fått till följd en allmän minskning av brottsligheten.

Det särskilda samarbetsorganet har hållit sex sammanträden. I samarbets-

organets arbete har informationsfrågorna hittills fått prioritet. Samarbets­

organet har ansett det angeläget att snabbt låta sammanställa ett material

med fakta om narkotika för att skapa gynnsamma förutsättningr för ett

vederhäftigt upplysningsarbete både i samhällets egen regi och genom fri­

villiga krafter.

Det är viktigt att de pågående och planerade insatserna innefattar även

ett sakligt underbyggt upplysningsarbete från samhällets sida. Syftet bör

vara att höja det allmänna medvetandet om narkotikaproblemens allvarliga

karaktär från såväl individuell som samhällelig synpunkt och om behovet

av insatser mot narkotikamissbruket från såväl samhället som enskilda

och organisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

19

Del ligger i sakens natur att det upplysningsarbete det här gäller bör

bedrivas i olika former för att nå ut till så många grupper som möjligt.

Ungdomens medverkan är en viktig förutsättning för att man skall kunna

bekämpa narkotikamissbruket med framgång. Representanter för landets

ungdomsorganisationer har varit samlade till konferens med företrädare

för regeringen den 10 februari 1989 och därvid förklarat sig beredda till ett

upplysningsarbete bland landets ungdom.

Även övriga folkrörelser, bildningsorganisationer och föräldraorganisa­

tioner står i beredskap att kraftigt öka sitt upplysningsarbete om narkotika­

problemen. Av stor betydelse är Sveriges Radios insatser under våren för

att upplysa om narkotikaproblemen.

Inom skolväsendet sker en förstärkning av den reguljära informationen

om narkotika. Bl. a. förbereder skolöverstyrelsen utsändande av informa­

tionsmaterial till samtliga elever i grundskolans högre årskurser, yrkes­

skolor, fackskolor och gymnasier. Under en skoldag skall också narkotika­

problemet diskuteras samfällt av elever, lärare och övriga anställda inom

skolväsendet. Kungl. Maj :t har vidare genom beslut den 24 januari 1969

anbefallt myndigheterna på den högre utbildningens område att vidta

erforderliga informationsåtgärder på narkotikaområdet.

Det material med fakta om narkotika som samarbetsorganet samman­

ställt kommer under våren att ställas till förfogande för de myndigheter,

organisationer och institutioner som har för avsikt att under våren och

hösten bedriva upplysningsverksamhet beträffande narkotikamissbruket

och möjligheterna att bekämpa detta.

Narkomanvårdskommitténs slutbetänkande, som kan väntas under vå­

ren, kommer att innehålla ett omfattande material av betydelse för denna

verksamhet. Samarbetsorganet utarbetar f. n. ett program för en informa­

tionskampanj som riktar sig till allmänheten. Förslag till anslag på tilläggs-

stat för innevarande budgetår för finansiering av denna upplysningsverk­

samhet har underställts riksdagen genom prop. 1969: 105. Inom samarbets-

organet har vidare de olika där representerade myndigheterna kunnat utbyta

informationer om pågående eller planerad verksamhet för narkotikabekämp­

ning. Den på olika verksamhetsområden pågående inventeringen av befint­

liga resurser för narkomanvård följs också inom samarbetsorganet.

På det internationella planet har de svenska ansträngningarna för att

utvidga den internationella kontrollen till att omfatta även de central-

stimulerande, hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande

medlen fortsatt. Senast skedde detta vid det möte som i januari 1969 hölls

i Geneve med Förenta Nationernas narkotikakommission. Vid mötet förelåg

ett utkast till en ny internationell överenskommelse rörande sådana ämnen.

Kommissionen antog enhälligt ett förslag till resolution om brådskande

kontrollåtgärder beträffande bl. a. LSD och de sex centralstimulerande

ämnen som i Sverige anses som särskilt farliga. I resolutionen rekommen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

20

deras att medlemsstaterna i avvaktan på ikraftträdandet av en ny inter­

nationell överenskommelse gör sitt yttersta för att på dessa medel tillämpa

nationella kontrollåtgärder, som så nära som möjligt motsvarar de sträng­

aste kontrollåtgärder som föreskrivs i 1961 års allmänna narkotikakonven­

tion.

Socialstyrelsen pekar i sin framställning med förslag till ändring i 1966

års lag på behovet av ökade vårdresurser. Styrelsen har kallat represen­

tanter för de tre största städerna, landstingsförbundet och kommunför­

bundet till samråd för att förbereda arbetet med att kartlägga vårdsitua­

tionen och planlägga ökade vårdresurser för narkotikamissbrukare. Sam­

rådet har lett till att socialstyrelsen startat en inventering av antalet

patienter som den 11 februari 1969 vårdades för narkotikamissbruk. Sty­

relsen har samtidigt kartlagt befintliga och planerade vård- och behand-

lingsresurser för samma grupper. Styrelsen håller med början den 20 mars

1969 regionala konferenser över hela landet med huvudmännen för social­

vård och sjukvård samt representanter för länsstyrelserna, polisen, skolan,

försvaret, kriminalvården och de frivilliga organisationer som är speciellt

inriktade på bekämpande av narkotikamissbruket. Konferenserna skall vara

konstruktiva med syfte att komma fram till realistiska och snabba åtgärder

i fråga om såväl förebyggande insatser som vård och behandling.

Vården och behandlingen av narkotikamissbrukarna bör enligt min me­

ning byggas upp som en vårdkedja omfattande uppsökande verksamhet—

öppen vård—sluten vård—eftervård. Det är nödvändigt att denna vård­

kedja, oavsett huvudmannaskapet för verksamheten, är organisatoriskt väl

samordnad och ger möjlighet till kontinuitet i behandlingen. Detta ställer

stora krav på samordning mellan socialvård och sjukvård. Den allmänt

förebyggande verksamhetens stora betydelse får inte heller förbises.

Narkotikamissbrukarna är ofta svåra att nå genom att de saknar insikt

om sitt behov av vård och inte frivilligt söker hjälp. Detta ställer krav på

en aktiv, uppsökande verksamhet från primärkommunernas sida. Den 1

juli 1968 har vissa ändringar i 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om

socialhjälp trätt i kraft. Dessa ändringar har bl. a. klarlagt socialnämn­

dernas ansvar för denna uppsökande verksamhet. Jag är angelägen att

i detta sammanhang peka på nödvändigheten av att den uppsökande verk­

samheten har tillgång till lämpliga placeringsmöjligheter för de missbru­

kare som påträffas och att det här måste komma till stånd en planmässig

samordning mellan socialvård och sjukvård och mellan de sociala myndig­

heterna inbördes. Socialnämnderna bör ta initiativet till det samarbete som

behövs och ansvara för att det fungerar. Samarbetet bör även omfatta

arbetsvärden.

För den öppna vården bör i den mån så behövs inrättas vårdcentraler vid

sidan av de anordningar för öppen vård som finns inom psykiatrin. Vård­

centralerna bör ha tillgång till akutvårdplatser och jourverksamhet. Om

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

22

Kunskaperna om narkotikamissbrukets natur och om botemedlen är be­

gränsade. Forskningsarbete pågår dock i olika sammanhang. Narkoman-

vardskommitténs slutbetänkande kommer att innehålla en närmare redo­

görelse för hittills vunna erfarenheter angående metoderna för vård och

behandling av narkotikamissbrukare.

Som landstingsförbundet framhållit i sitt remissyttrande innebär en ut­

byggnad av vården för narkotikamissbrukare att såväl personella som andra

resurser tas i anspråk, vilket får verkningar även på resurstilldelningen in­

om andra sektorer. Det torde emellertid vara möjligt för huvudmännen

att löreta omdisponeringar inom den befintliga sjukvårdsorganisationens

ram som skapar resurser att snabbt omhänderta de personer som nu befinns

vara i akut behov av vård. Jag vill framhålla att enligt socialstyrelsens

inventering i februari 1969 ungefär 550 av den psykiatriska vårdens när­

mare 30 000 vårdplatser utnyttjades för vård av narkotikamissbrukare.

Varje åtgärd som bidrar till att komma till rätta med narkotikamiss­

bruket måste bringas i verkställighet utan dröjsmål. Som jag förut nämnt

är syftet med de konferenser som socialstyrelsen f. n. håller över hela

landet med representanter för bl. a. socialvårdens och sjukvårdens huvud­

män att snabbt få fram ökade vårdresurser.

De insatser som i olika hänseenden görs för att få till stånd ökade vård­

resurser för narkotikamissbrukare bör ge läkarna bättre möjligheter att

ta hand om dem. I socialstyrelsens förslag till lagändring framhålls att

läkarnas tveksamhet om tillämpligheten av 1966 års lag på narkotikamiss­

brukare till viss del beror på osäkerhet i fråga om tolkningen av lagen.

Socialstyrelsens förslag avser att undanröja denna osäkerhet. 1966 års lag

utgår från att sjukvård bör bedrivas på i princip samma villkor oavsett

om en sjukdom karaktäriseras som psykisk sjukdom eller kroppssjukdom.

Vård för psykisk sjukdom som meddelas efter begäran av den sjuke själv

regleras därför av samma bestämmelser som gäller för kroppssjukvården

och som återfinns i sjukvårdslagen. Riktpunkten vid tillkomsten av 1966

års lag var, som socialstyrelsen framhållit, att så långt möjligt utjämna

skillnaderna mellan psykiatrisk vård och kroppssjukvård. I överensstäm­

melse med denna tankegång begränsades möjligheterna till intagning och

kvarhållande på sjukhus utan patientens samtycke till noga beskrivna fall av

oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Behov av annan vård än psy­

kiatrisk vård skall således inte beaktas vid prövning av frågor om intagning

och kvarhållande.

De särbestämmelser i förhållande till sjukvårdslagen som behövs för att

psykiskt sjuka skall kunna beredas vård oberoende av sitt eget samtycke

finns i 1966 års lag. De allmänna förutsättningarna för att någon skall

kunna beredas vård enligt lagen är att han lider av psykisk sjukdom och

att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjuk­

domens art och grad och till att någon av vissa i lagen närmare preciserade

s. k. specialindikationer föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut år 1969

24

ger möjlighet att ta hand om narkotikamissbrukare. Narkotikaproblemet

framstår också i en annan belysning nu än vid tiden för lagens tillkomst.

Att, som några remissinstanser anfört, undanröja tveksamheten i admini­

strativ väg är inte möjligt eller lämpligt. Det bör i stället ske genom lag­

ändring.

Det har under remissbehandlingen förts fram olika alternativ rörande ut­

formningen av den ifrågasatta lagändringen. Jag vill först beröra förslaget

om enbart ett tillägg till utskrivningsreglerna i 16 §. Detta förslag får ses

mot bakgrund av att socialstyrelsen i sin framställning särskilt betonat vik­

ten av att en tillräckligt lång vårdtid säkerställs för narkotikamissbrukarna.

Ett sådant tillägg skulle emellertid innebära ett avsteg från principen att

för utsättningarna för intagning och utskrivning skall överensstämma. Jag

är inte beredd att på det föreliggande materialet tillstyrka en sådan ändring

i en av grundprinciperna i 1966 års lag. En lagändring bör därför inte rubba

den nyssnämnda överensstämmelsen.

Denna överensstämmelse bibehålls däremot om ändringen görs genom

ett tillägg till någon av de s. k. specialindikationerna i 1 §. Beträffande nar­

kotikamissbrukare kan såvitt nu är i fråga samtliga de under a)—d) upp­

tagna tillämpas. Av dessa synes den under c) oftast vara tillämplig, efter­

som det i stor utsträckning torde förhålla sig så att missbruket försätter

missbrukaren i ett sådant tillstånd att han blir ur stånd att ta vård om sig

själv. Enligt min mening behöver det inte heller råda någon tvekan om att

denna indikation är tillämplig på en sådan patient även efter den akuta

avgiftningen så länge sannolikheten för återfall är stor.

Av socialstyrelsens framställning framgår aLt det främst är vid till-

lämpningen på narkotikamissbrukare av den s. k. medicinska specialindi­

kationen under a) som tveksamhet uppstått. Majoriteten av de remiss­

instanser som uttalat sig till förmån för att 1966 års lag kompletteras med

avseende på vården av narkotikamissbrukare är av den uppfattningen att

detta bör ske genom ett tillägg till den nämnda medicinska specialindika­

tionen.

Från en del håll har framförts att en ändring av den medicinska special­

indikationen skulle bli verkningslös så länge den allmänna indikationen i

1 § får stå kvar oförändrad. Jag kan inte dela denna uppfattning. Det är

visserligen riktigt att den allmänna indikationen alltid måste vara uppfylld

för att tvångsintagning skall kunna ske. Detta utesluter dock inte att en

ändring beträffande specialindikationerna får betydelse i de fall där väl den

allmänna indikationen är uppfylld men förutsättningar inte anses före-

ligga att tillämpa någon specialindikation. Samtidigt vill jag framhålla att

jag anser det väsentligt att 1966 års lag får behålla karaktären av medicinsk

vårdlag. Intagning eller kvarhållande bör inte kunna ske om patientens till­

stånd inte kan betecknas som psykisk sjukdom, vars art och grad gör slu­

ten psykiatrisk vård oundgängligen påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

26

lits under remissbehandlingen uttala, att skäl talar för att en samordning av

vårdreglerna för missbrukare av alkohol och narkotika bör komma till

stånd på längre sikt. Utredning pågår om den framtida utformningen av

hela den sociala vårdsektorn. Det får ankomma på den för detta ändamål

tillkallade socialutredningen att under sitt fortsatta arbete närmare över­

väga dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det i social­

utredningens direktiv framhållits att utredningen bör överväga bl. a. i vad

mån nykterhetsvården kan knytas närmare till sjukvården.

Läkarförbundet har i sitt remissyttrande diskuterat i vilken utsträck­

ning försöksutskrivningsinstitutet skall kunna användas beträffande nar­

kotikamissbrukare. Förbundet framhåller att det inte synes förenligt med

avsikten med detta institut att det skall kunna användas så att en tids

vistelse vid rehabiliteringsinstitution skall kunna knytas som villkor till

en försöksutskrivning.

Enligt min mening stämmer en sådan tillämpning emellertid väl över­

ens med de uttalanden som gjordes beträffande försöksutskrivning vid

tillkomsten av 1966 års lag. Jag uttalade då (prop. 1966: 53 sid. 195—197)

att det i vissa fall kan vara tveksamt om patienten när han skrivs ut från

sjukhuset kan ta vård om sig själv och att detta förhållande ibland inte

med säkerhet kan konstateras under tiden för sjukhusvistelsen. För dessa

och likartade fall borde det enligt min mening finnas möjlighet till ut­

skrivning på försök. Jag uttalade vidare att det inte var lämpligt att göra

utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av psykiskt sjuka

därför att avvikelserna från vad som gäller för kroppsligt sjuka patienter

inte borde vara fler än som är absolut oundgängligt. Enligt min mening

visar emellertid erfarenheterna att det just beträffande missbrukare av

olika beroendeframkallande medel föreligger särskilda skäl att använda

försöksutskrivning som ett medel att på ett relativt tidigt stadium av vår­

den undersöka möjligheterna för patienten att i fortsättningen klara sin

tillvaro utan återfall i sitt missbruk. Som läkarförbundet framhållit i sitt

remissyttrande över narkomanvårdskommitténs delbetänkande Kartlägg­

ning och vård, torde den psykiatriska vården inte bli effektiv utan en långt

gående samordning med de socialvårdande myndigheterna. Jag har också i

det föregående framhållit att det är nödvändigt att den vårdkedja som be­

hövs för att komma till rätta med narkotikamissbruket organisatoriskt är väl

samordnad och ger möjligheter till kontinuitet i behandlingen. Det är från

dessa utgångspunkter väl förenligt med principerna bakom 1966 års lag att

tillämpa utskrivning på försök beträffande narkotikamissbrukare.

Slutligen vill jag ta upp en fråga av formell natur. Som en följd av att

socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertagit de arbetsuppgifter som tidigare

ankom på medicinalstyrelsen bör ordet »medicinalstyrelsen» eller böjnings­

form därav bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande böjningsform

därav i 6, 12, 15, 37 och 38 §§ av 1966 års lag.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1969

27

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­

slag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av

sluten psgkiatrisk vård i vissa fall. Förslaget torde få fogas till statsråds­

protokollet i detta ärende som bilagak

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­

nungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 april 1969.

Närvarande:

f.d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

A

lexanderson

,

regeringsrådet R

ingdén

,

justitierådet

C

onradi

.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 28 mars

1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1969

29

Jpt&rag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 april

1969.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, O

dhnoff

, W

ickman

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

'