2

behandling vid öppen mottagning eller vid psykiatriskt sjukhus eller klinik.

En särskild vårdcentral för unga missbrukare i Stockholm förordas. För de

svårast skadade missbrukarna bör särskilda vårdavdelningar inrättas. Vi­

dare bör anordnas behandlingshem där fortsatt terapi skall ges i kombination

med arbete eller utbildning.

Vården bör enligt propositionen ordnas inom ramen för den socialvård

och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kom­

munala organ. Staten bör därvid lämna visst ekonomiskt stöd. Statsbidrags-

frågorna kommer att närmare behandlas i 1968 års statsverksproposition.

I propositionen läggs vidare fram förslag till en särskild narkotikastraff­

lag. Till denna överflyttas bl. a. de bestämmelser om straff för olaga till­

verkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika som f. n. finns

i narkotikaförordningen. Samtidigt föreslås en höjning av maximistraffet

för sådana brott från fängelse i ett år till fängelse i fyra år samt kriminali­

sering av vissa hittills inte straffbelagda förfaranden. Sålunda föreslås att

försök, förberedelse eller stämpling till vissa narkotikabrott straffbeläggs.

Möjligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgas av­

sevärt.

Genom förslag om ändring i lagen om straff för varusmuggling höjs maxi­

mistraffet för smuggling av narkotika från fängelse i två år till fängelse

i fyra år. Vidare föreslås kriminalisering av förberedelse eller stämpling till

sådan smuggling av narkotika som inte är ringa.

Propositionen innehåller också förslag om kontroll beträffande införsel

av och handel med injektionssprutor och kanyler.

Förslag läggs fram om förverkande eller omhändertagande av sprutor eller

kanyler hos den som begått narkotikabrott eller som är intagen på vissa

anstalter.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3

1) Förslag

till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar nar­

kotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr

704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för

tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter

eller fängelse i högst två år.

2

§.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse

dömas till böter.

3 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott

dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkes­

mässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt

farlig art.

4

§.

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5

§.

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet till­

verkning, saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.

brottsbalken.

6

§•

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav

4:

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppen­

bart obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när

mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess

värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i män­

niskokroppen och som påträffas hos nagon som begått brott enligt denna lag

eller i utrymme som disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet till­

hör, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,

gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvi­

kelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall

än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall äga motsvarande tillämp­

ning då beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Narkotika

som tagits i beslag får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats

och bestämt hur det skall förfaras därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

e

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 om behand­

ling i fångvårdsanstalt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

81 §.

Den som ------- • —-----------------------

Lämnar någon åt intagen alkohol­

haltiga drycker eller andra berus­

ningsmedel eller hjälper någon eljest

intagen att åtkomma sådana drycker

eller medel, dömes till dagsböter.

--------- ett år.

Lämnar någon åt intagen alkohol­

haltiga drycker eller andra berus­

ningsmedel eller sådan injektions­

spruta eller kanyl, som kan användas

för insprutning i människokroppen,

eller hjälper någon eljest intagen att

åtkomma sådana berusningsmedel el­

ler föremål, dömes till dagsböter.

82 §.

Alkoholhaltiga drycker----------- ----- —------- —------drycker m. m.

Vad nu------------------------------------- inom fångvårdsanstalt.

Bestämmelserna i första och andra

styckena må tillämpas även i fråga

om injektionsspruta eller kanyl, som

kan användas för insprutning i män­

niskokroppen.

Belopp, som — —---------------------------- tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste iydelse av 81 § se 1966:298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7

4)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 och 69

hetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad före­

skrift enligt denna lag om avhåll-

samhet från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker som påträf­

fas hos eller ankomma till den som

är intagen på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare må omhänderta­

gas av föreståndaren för anstalten.

Med egendom, som omhänderta­

gits enligt första stycket, skall förfa­

ras på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker in. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av om­

händertagen egendom, tillfaller kro­

nan.

§§ lagen den 27 juli 1954 om nykter -

på sätt nedan anges.

(Föreslager lydelse)

§•

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad före­

skrift enligt denna lag om avhåll-

samhet från bruk av sådana dryc­

ker, må dessa av polisman omhänder­

tagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är inta­

gen på allmän vårdanstalt för alko­

holmissbrukare må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må till-

lämpas även i fråga om injektions­

spruta eller kanyl, som kan använ­

das för insprutning i människokrop­

pen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av om­

händertagen egendom, tillfaller kro­

nan.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Lämnar någon

69 §.

----------- sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon

till den som är intagen å allmän vård­

anstalt lämnar annat berusningsme­

del eller sådan injektionsspruta el­

ler kanyl, som kan användas för in-

sprutning i människokroppen, eller

eljest hjälper den intagne att åtkom­

ma sådant berusningsmedel eller fö­

remål.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

9

5)Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

88 a §.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är in­

tagen i barnhem eller åtnjuter vård

inom ungdomsvårdsskola må omhän­

dertagas av föreståndaren för hem­

met eller skolan.

Vad i första stycket sägs må till-

lämpas även i fråga om injektions­

spruta eller kanyl, som kan använ­

das för insprutning i människokrop­

pen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av om­

händertagen egendom, tillfaller kro­

nan.

89 §.

Har någon-------------------- ------------------ strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker åt så- lämnar alkoholhaltiga drycker, andra

dan omhändertagen, som är intagen berusningsmedel, injektionsspruta

1*.— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

i barnhem eller åtnjuter vård inom

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjäl­

per den omhändertagne att åtkom­

ma dylika drycker eller om någon

förleder sådan omhändertagen till

könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)

eller kanyl, som avses i 88 a §, åt så­

dan omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

ungdomsvårdsskola, eller eljest hjäl­

per den omhändertagne att åtkomma

dylika berusningsmedel eller föremål

eller om någon förleder sådan om­

händertagen till könsligt umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

11

6)Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordning­

en den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11

och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social­

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.

delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Angående påföljd för

olovlig införsel eller utförsel av nar­

kotika och försök därtill stadgas i

lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till fängelse eller, om

brottet är ringa, dagsböter dömes

den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter

eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot vill­

kor, som gäller för åtnjutande av till­

stånd enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt

denna förordning lämnar oriktig

uppgift rörande förhållande av bety­

denhet.

Till böter------------------------------------

förordningen skall erhålla ändrad ly-

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för

olovlig befattning med narkotika

samt försök, förberedelse eller stämp­

ling därtill stadgas i narkotikastraff­

lagen och lagen om straff för varu­

smuggling.

2 m o m. Den som uppsåtligen el­

ler av oaktsamhet i ansökan om till­

stånd enligt denna förordning läm­

nar oriktig uppgift rörande förhål­

lande av betydenhet dömes till böter

eller, om brottet är grovt, till fängel­

se i högst ett år.

i 9 §.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Bryter någon mot 12 §, dömes till

dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

(Föreslagen lydelse)

Den som uppsåtligen eller av oakt-

samhet bryter mot 12 § dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Gärningen må åtalas av allmän åkla­

gare allenast efter angivelse av måls­

ägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

14

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök

därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig upp­

gift rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förord­

ning eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras

förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl

får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av

spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.

Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan

antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8

§.

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vil­

ken krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta

med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut

fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni

1968.

16

styrelsen, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, direktionen för ka­

rolinska sjukhuset, statens medicinska forskningsråd, överståthållarämbe-

tet (ÖÄ), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, läns­

styrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fylleri-

straffutredningen, samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottslighe­

ten, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

tingsförbundet, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL),

Sveriges läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomförbund,

Svensk sjuksköterskeförening, Svenska kommunalarbetarförbundet, Sveri­

ges lärarförbund, Skolledarförbundet, Sveriges elevers centralorganisation

(Seco) och Riksförbundet mot alkoholmissbruk (RFMA).

Av universitetskanslersämbetet har överlämnats yttranden från de medi­

cinska fakulteterna. Vidare har yttranden överlämnats av ÖÄ från Stock­

holms stad, av länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms läns lands­

tings förvaltningsutskott, av länsstyrelsen i Uppsala län från Uppsala läns

landstings förvaltningsutskott, av länsstyrelsen i Malmöhus län från Malmö

stad och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott samt av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län från Göteborgs stad.

Yttranden över det andra betänkandet jämte ett inom socialdepartemen­

tet i anslutning till betänkandet upprättat författningsutkast bär avgetts av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, riksåklagaren (RÅ), kriminal­

vårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens medicinska forsk­

ningsråd, riksförsäkringsverket, statens trafiksäkerhetsråd, statens vägverk,

generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, veterinärstyrelsen, ÖÄ, länsstyrel­

sen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Malmöhus

län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommerskollegium, fylleri-

straffutredningen, kommittén för utredning angående trafiknykterhetsbrott,

samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, Svenska kom­

munförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

RFHL, RFMA, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Apotekar -

societetens direktion, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund,

Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representantföreningen för utländska

farmaceutiska industrier (RUFI), Föreningen Sveriges droghandlare, Sve­

riges farmacevtförbund, Farmacevtiska föreningen och Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande (NTF).

Yttranden har överlämnats av RÅ från överåklagarna i Stockholms, Göte­

borgs och Malmö åklagardistrikt, av ÖÄ från Stockholms stadskollegium,

polismästaren och förste stadsläkaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Malmö­

hus län från drätselkammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg, polis­

myndigheterna i Malmö och Hälsingborgs polisdistrikt samt länsläkaren i

Malmöhus län, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från länsläkaren

i länet samt av kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Gö­

teborg och Malmö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

18

oberoende av hur tillståndet uppkommit, finns i ordet narkotikamissbruk,

som ofta används som synonym till narkomani, något av att denna form av

narkomani skulle lia uppstått som följd av ett icke-medicinskt bruk. I be­

greppet missbruk ligger ofta även en betydelse av mera tillfälligt eller över­

gående bruk.

Ett annat samlingsnamn för tillstånden efter långvarigt bruk av narko-

maniframkallande eller vanebildande medel enligt 1957 års WHO-definitio-

ner är eufomani. Tyngdpunkten i begreppet ligger i att dessa preparat alltid

skulle framkalla en förhöjd sinnesstämning (eufori).

Toxikomani är enligt WHO:s definition av år 1957 identiskt med narko­

mani. Begreppet används dock numera även för att beteckna såväl narkomani

som vanebildning, dvs. beroende enligt WHO:s terminologi av år 1964 vare

sig beroendet framkallats av opiater, sömnmedel, lugnande eller stimule­

rande medel.

Narlcomanvårdskommittén avser med narkotika eller narkotiska medel

de medel, som den svenska lagstiftningen betecknar som narkotika. Som

narkotikamissbruk betecknar kommittén allt icke-medicinskt bruk av nar­

kotika. Narkomani definierar kommittén som ett tvingande behov att fort­

sätta missbruk av narkotiska medel. Läkemedelsmissbruk används som ett

sammanfattande begrepp för allt icke-medicinskt bruk av läkemedel. Ter­

men läkemedel begagnas här med en vidare innebörd än i läkemedelsförord-

ningen och omfattar sålunda bl. a. vissa medel, som ej längre används som

läkemedel (t. ex. cannabis).

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

Sj ukdomsbilder

Läkemedelsberoende innebär enligt kommitténs definition ett tillstånd

av psykiskt och/eller fysiskt beroende av ett läkemedel. Beroende uppkom­

mer till följd av att vederbörande intagit ett medel periodiskt eller konti­

nuerligt och utvecklas under en tidsperiod som kan vara lång eller kort. I

vissa fall utvecklas tolerans i vävnaderna mot det tillförda giftet, och för att

åstadkomma önskad effekt, t. ex. sömn, smärtlindring, stimulans, eufori el­

ler liknande, måste dosen ökas.

Psykiskt beroende innebär en känsla av eller en uppfattning om att med­

lets verkningar är nödvändiga för välbefinnandet och för att undvika obe­

hag. Vid kroppsligt beroende gör sig den mänskliga organismen biologiskt

beroende av det tillförda ämnet i ämnesomsättningsprocessen. En s. k. väv-

nadshunger inträffar, och kravet på läkemedlet går i vissa fall inte att hejda

annat än genom speciella medicinska åtgärder.

Vid psykiskt resp. kroppsligt läkemedelsberoende talar man om psykiska

resp. kroppsliga abstinenssymptom vid minskning eller borttagande av det

läkemedel, som personen i fråga är beroende av. Abstinenssymptomen varie­

rar till art och grad med många faktorer hos den enskilda läkemedelsberoen-

20

bedömare angetts vara en inkörsport till andra former av missbruk och

beroende, t. ex. heroinism i USA.

Hallucinogena substanser

(främst LSD, meskalin och psilocybin) åstad­

kommer vid tillförsel i mycket små mängder stimulans av centrala nerv­

systemet. De ger förändrad sinnesstämning, ängslan, förvridnmg av sinnes­

upplevelser, sinnesvillor av varierande art, hallucinationer och depersona-

lisationsfenomen. Hallucinogener synes ej medföra karakteristiska absti­

nenssymptom. Psykiskt beroende förekommer i en del fall. Toleransfenomen

utbildas snabbt. Missbruk av dessa medel har angetts kunna leda till svara

psykoser.

..

Centralstimulerande substanser

(amfetamin och narbeslaktade ämnen,

bl a. fenmetralin (t. ex. preludin) och metylfenidat (t. ex. ritalina) fram­

kallar höjning av stämningsläget och ett ökat välbefinnande. De har

också stimulerande och aptitnedsättande egenskaper. Några av preparaten

har lanserats som hjälpmedel vid avmagring, t. ex. preludin. Det missbruk

av narkotika som förekommer i vårt land karakteriseras främst av att cen­

tralstimulerande preparat används på ett icke-medicinskt sätt. Preludin i

tablettform används för intravenös injektion i doser som vida o ver stiger den

terapeutiskt avsedda. Även andra centralstimulerande medel används pa

liknande sätt. Läkemedelsberoende av centralstimulantia anses inte ge rent

kroppsligt beroende men däremot en avsevärd tolerans med dosökning. Det

psykiska beroendet uppges vara varierande. Den svenska epidemin visar

dock att det psykiska beroendet kan bli mycket starkt.

De centralstimulerande substanserna verkar främst på det s. k. sympatiska

nervsystemet. Vid överdosering kan man bl. a. finna eufon, rastlöshet, ångest,

irritabilitet, spänning och sömnlöshet. Bland de kroppsliga symptomen fin­

ner man hjärtklappning, oregelbunden hjärtverksamhet och förhöjt blod­

tryck, torrhet i munnen och svettning, illamående, nystagmus och vida pu­

piller, tremor samt ryckig och onyanserad motorik. Vid svårartad akut eller

kronisk överdosering påverkas andningen och blodcirkulationen sviktar.

Akuta psykoser, som till sin bild överensstämmer med paranoid schizofreni,

anses vara en toxisk effekt av preparatet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

22

narkotika har missbruket, särskilt av centralstimulerande medel, ökat oav­

brutet. Detta möjliggörs genom den betydande illegala handeln, som huvud­

sakligen avser från utlandet insmugglade preparat. Omfattningen av denna

handel kan inte närmare anges. I en rapport om narkotiska preparat som

tagits i beslag av rikspolisstyrelsens kriminalsektion tiden 1/1 1965—30/6

1966 noteras en ökning av cannabis och ritalina samt en minskning av pre-

ludin..

Uppgifter från polis- och kriminalvårdsmgndigheter

Undersökningar av arrestanter i Stockholm i april 1965 genom stickmär-

kesundersökning visar att av 478 personer som är födda 1926—1950 var 74

(56 män och 18 kvinnor) intravenösa missbrukare. Missbruket återfanns

huvudsakligen hos dem som gripits för brott enligt brottsbalken. Bland yngre

kriminella i Stockholm är det intravenösa läkemedelsmissbruket synnerligen

utbrett. Av 253 svenska män födda 1926—1950 var 52 (20 %) missbrukare.

Bland kvinnor födda 1926—1950, som tagits om hand enligt brottsbalken

(i vissa fall barnavårdslagen), fanns bland 54 undersökta 15 (28 %) miss­

brukare. Missbruksfrekvensen var särskilt hög bland dem som är födda

1936—1945, 36 procent av de kriminella männen (39 av 108 undersökta) och

50 procent av kvinnorna (10 av 20 undersökta). Samtliga 18 kvinnliga

missbrukare och 54 av de 56 manliga var svenska medborgare.

Resultatet av den inledande studien var så alarmerande att den fortsattes.

Hösten 1966 hade ca 10 000 gripna undersökts och ca 1 000 intravenösa

läkemedelsmissbrukare diagnostiserats. Den 1 februari 1967 hade samman­

lagt ca 1 200 intravenösa missbrukare påträffats. Epidemin har inte dämpats

under den tid undersökningen pågått utan visar tvärtom en tendens att

sprida sig uppåt och nedåt i åldersklasserna.

Vid en enkät till landets polisdistrikt har rapporterats sammanlagt 508

läkemedelsmissbrukare under juni månad 1966. Nära hälften, 49,6 %,

fanns i Stockholms stad. I 229 fall av totalmaterialet gällde missbruket cen-

tralstimulantia och i 147 fall sömnmedel eller lugnande medel. I övriga fall

rörde det sig om cannabis (28 fall), opium (25 fall), andra medel eller okända

medel.

Kommittén har från de kriminalvårdande myndigheterna fått uppgifter

om missbruk vid olika anstalter och inom frivårdsklientelet samt om behovet

av läkarvård för läkemedelsmissbrukare inom vårdorganisationen.

Vid fångvårdsanstalterna konstaterades under år 1966 bland 4 290 intag­

na 446 fall av missbruk. Inom frivårdsklientelet fanns under samma tid

bland 18 663 övervakningsfall 577 missbrukare, varav 355 inom stockholms-

distriktet.

Dessa uppgifter om läkemedelsmissbruk inom kriminalvårdsklientelet

grundar sig på befintligt aktmaterial och gäller alltså endast av kriminal-

vårdsorganen tidigare känt missbruk. En systematisk utfrågning av klien­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

23

telet, eventuellt förenad med t. ex. blod- och urinanalyser, skulle sannolikt

ge inte oväsentligt högre tal på förekomsten av missbruk. Kommittén fram­

håller att uppgifterna om missbrukssituationen bland olika asociala grupper

inte ger någon uttömmande bild av det aktuella läget. Kommittén konsta­

terar dock, att narkotikamissbruket av allt att döma är mycket starkt utbrett

inom vissa kategorier av asociala. Inte oväntat är situationen svårast i

Stockholm, som enligt polisenkäten står för hälften av de kända missbruks-

fallen. Av de lokala anstaltsräjongerna inom kriminalvården är också den

östra mest smittad av narkotikamissbruk. Höga frekvenstal visar vidare

de kriminellt mest belastade, interneringsfallen, varav inte mindre än Vs

varit missbrukare. Att märka är att annat missbruk än intravenöst av polis­

enkäten att döma förekommer i ganska stor omfattning. Frekvenssiffrorna

för arrestanterna i Stockholm är således minimital. Kommittén anser dessa

data synnerligen alarmerande.

Därtill kommer att missbruket alltjämt synes öka. Allt flera såväl yngre

som äldre missbrukare uppträder. Missbruket visar alltså en tendens att

debutera i allt yngre år samtidigt som äldre också rekryteras till det intra­

venösa missbruksklientelet; möjligen innebär detta att andra missbruks­

former (sömnmedel, alkohol) ersätts av injicerade centralstimulerande

medel.

Anmärkningsvärt är vidare att kvinnorna är överrepresenterade i förhål­

lande till sin andel av de anhållna resp. straffade. De asociala kvinnorna har

alltså i särskilt hög grad blivit missbrukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

Material från socialvårdsorgan

Från barnavårdsnämnden i Stockholm redovisas statistik över barna-

vårdsärenden med separat redovisning av antal fall med alkohol-, narkotika-

och thinnermissbruk. Statistiken avser fall som efter utredning dokumente­

rats som missbruk.

Alkohol

Narkotika

Thinner

M

K

M

K

M

K

1964............. ........... Kvl

283

39

3

8

47

4

2

260

34

6

3

42

8

3

319

38

3

6

31

4

4

299

37

3

8

20

6

1965............. ........... Kvl

295

34

10

7

34

6

2

252

27

6

10

24

1

3

286

24

6

9

22

5

4

251

26

14

7

24

3

1936............. ........... Kvl

159

40

16

22

18

2

2

259

28

13

13

24

6

3

216

41

19

20

20

4

24

Det har krävts eu långvarig och regelbunden alkoholkontakt för att en

individ skall anses som alkoholmissbrukare, medan däremot engångsbruk

av narkotika och thinner klassificeras som missbruk.

Utvecklingen under tidsperioden 1964—1966 visar en ökning av antalet

narkotikafall, medan antalet alkohol- och thinnerfall visar svag minskning.

I åldrarna under 15 år finns procentuellt långt fler thinnermissbrukare

än alkohol- och narkotikamissbrukare. De senare har varit ovanliga. Alkohol­

missbruket dominerar helt bland ungdomar över 18 år och är den vanligaste

missbruksformen också mellan 15—-18 år. Narkotikamissbruket spelar i alla

åldrar en underordnad roll.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har låtit undersöka utbredningen av nar­

kotikamissbruk bland ungdom i Göteborg. Utredningen har bl. a. avsett till

familjebyrån anmälda fall under tiden 1 januari 1965—30 juni 1966.

Under år 1965 inkom 23 och under första halvåret 1966 34 anmälningar

1 vilka uppgifter om narkotikamissbruk eller läkemedelsmissbruk ingick.

Dessa utgjorde ca 5 resp. 15 promille av samtliga anmälningar (4 588 resp.

2 228). Av anmälningarna gällde 15 resp. 4 fall föräldrar.

Från ungdomsvårdsskolorna har socialstyrelsen lämnat följande uppgifter

rörande läkemedelsmissbruk bland eleverna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Vård inom skola

Vård utom skola

Summa

Antal

0/

/o

Antal

%

Antal

%

75

8,4

12,3

68

8,0

143

8,2

Juni 1966........................................

106

91

10,7

197

11,5

Både för flickor och pojkar har en ökning i andelen läkemedelsmissbrukare

ägt rum. Antalet ungdomsvårdsskolelever har under angivna år uppgått till

1 748 resp. 1 711.

ökningen kan möjligen bero på stegrad uppmärksamhet från myndig­

heters och personals sida. En generell svårighet med denna typ av under­

sökning är att den första mätningen kan påverka observatörerna så att en

mätning vid ett senare tillfälle ger en något förändrad bild av förhållandena.

Frekvensen av läkemedelsmissbrukare är nästan fyra gånger så stor bland

flickorna som bland pojkarna. Eftersom det finns ungefär dubbelt så många

pojkar som flickor på ungdomsvårdsskolorna, är de narkotikamissbrukande

flickorna i absoluta tal ungefär dubbelt så många som pojkarna.

De nämnda siffrorna kan kompletteras med erfarenheter från en annan

undersökning av socialstyrelsen i juni 1965 som bland eleverna visade totalt

124 missbrukare, varav 83 flickor och 41 pojkar. Av flickorna fanns 46 i vård

inom skola och 37 i vård utom skola. För pojkarna var motsvarande tal 18

resp. 23.

25

Läkemedelsmissbrukarna bär i större utsträckning än andra ungdoms-

vårdsskolelever kommit från Stockholm. Enligt utförda testningar och

uppskattningar var de genomsnittligt mer begåvade. Anmärkningsvärt är att

de flickor som missbrukar narkotika i mindre utsträckning än andra elever

uppträtt störande i skolan eller haft disciplinsvårigheter. De hade också visat

färre tecken på asocialitet, sexuell lössläppthet och arbetsovilja. Över huvud

taget hade deras arbetsanpassning varit något bättre än för andra ungdoms-

vårdsskolflickor. De läkemedelsmissbrukande pojkarna hade likaledes gjort

sig skyldiga till kriminella handlingar i mindre utsträckning än andra ung-

domsvårdsskolelever. Det var däremot vanligare bland dem med alkohol­

missbruk, sniffning, beroende av asociala gäng etc. Flickorna hade oftare än

andra ungdomsvårdsskoleflickor skolkat från skolan och rymt hemifrån.

Slutligen har läkemedelsmissbrukarna mindre ofta än andra ungdoms-

vårdsskolelever blivit föremal för förebyggande åtgärder från barnavårds­

nämnds sida. Detta kan bero på att barnavårdsnämnden till följd av läke-

medelsmissbrukarnas mindre störande och kriminella beteende ingriper mot

dem på ett relativt sent stadium. Efter intagningen på ungdomsvårdsskola

har läkemedelsmissbrukarna i större utsträckning än andra elever erhållit

vård av företrädesvis psykiatrisk karaktär utanför skolan, särskilt gäller

detta flickorna. De har dessutom rymt i betydligt större utsträckning än

andra elever. I stort sett har de varit sämre anpassade till skolans normer

och regler än andra elever, i varje fall den första tiden och beträffande poj­

karna även därefter. De orsakar på det hela taget skolorna avsevärda problem

och fortsätter delvis med narkotikamissbruk och sniffning.

Vid vårdanstalterna för alkoholmissbrukare har socialstyrelsen i juni 1966

räknat de läkemedelsmissbrukare som det funnits uppgift om. Läkemedels-

nussbruket har avsett allt icke-medicinskt bruk av narkotika och beroende-

framkallande läkemedel över huvud, t. ex. barbiturater som nembutal och

diminal, meprobamat, valium, tikobes och LSD.

Missbruket inom olika anstaltstyper fördelar sig enligt följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Anstalter

Antal

%

Statliga..........

74

22,5

Erkända........

186

15,7

Enskilda........

48

11,3

Totalt

308

15,9

För en del av materialet har missbruket också spaltats på olika intensitets-

grader, grovt missbruk, mindre grovt och enstaka eller tillfälligt. Grovt läke­

medelsmissbruk har angivits som »t. ex. klara narkomaner, fall med mer

eller mindre tillförsel i form av injektioner av olika preparat eller fall där

läkemedelsmissbruket kan betecknas som primärt i förhållande till alkohol­

problemet». Som mindre grovt betecknas »missbruk av mer permanent

26

karaktär men dock av sekundär art i förhållande till alkoholmissbruket»

och den lindrigaste kategorin anges med orden »mer obetydligt missbruk,

enstaka överdoseringar etc.».

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Grovt

Mindre grovt

Tillfälligt

Anstalter

Antal

%

Antal

%

Antal

%

8

10,8

33

44,7

33

44,7

13

7,0

42

21,6

131

70,8

Enskilda..........................................

1

2,1

14

29,6

33

66,5

Totalt

22

7,1

89

28,9

197

64,2

Procenten tillfälliga missbrukare är långt mindre bland de statliga anstal­

terna. Det absoluta talet grova eller mindre grova missbrukare är dock ej

så stort inom denna kategori, eftersom antalet intagna patienter är förhål­

landevis litet —- statliga anstalter har 329, erkända 1 179 och enskilda 416

intagna. Urvalet vid intagning torde till stor del föranleda skillnaderna.

Kommittén framhåller, att socialvårdsorganens erfarenheter av det sti­

gande narkotika- och läkemedelsmissbruket punkttestats genom förenämnda

rapporter från de två största barnavårdsnämnderna i landet samt från två

kategorier av socialvårdsanstalter, nykterhetsvardsanstalterna och ungdoms­

vårdsskolorna. Det är således fråga om fragmentariska stickprov som var­

ken går på bredden eller djupet. Mer djupgående studier rörande missbru­

ket bland minderåriga genomförs emellertid vid barnavårdsnämnden i Stock­

holm.

Att narkotika- och läkemedelsmissbruket bland ungdomen är i markant

stigande bekräftas av undersökningarna. För barnavårdsnämnderna i stor­

städerna utgör missbruket ännu ett jämförelsevis begränsat problem. An­

talet missbruksfall ökar men är ännu inte påfallande stort. Även bland

minderåriga utgör det traditionella alkoholmissbruket, särskilt bland pojkar,

ännu ett ojämförligt mycket större problem. Det är blott bland barn under

15 år som användandet av thinner och narkotika är något vanligare före­

kommande än missbruk av alkohol. I Stockholm synes thinnermissbruket

vara i sakta avtagande. Denna missbruksform har emellertid alltid visat

oregelbunden frekvens med tillfälligt uppblossande epidemier.

För allt flera av den grupp svårt missanpassade ungdomar som kommer

till ungdomsvårdsskola utgör narkotikamissbruk ett allvarligt problem, sär­

skilt bland flickorna. Det gäller här ungdom med svårare beteenderubb­

ningar och missbruksmönstret närmar sig förhållandena inom kriminal­

vårdens klientel. Frekvenstalen ungdomsvårdsskolelever som missbrukar

narkotika är väl jämförbara med förhållandena på fångvårdsanstalterna

och inom den öppna kriminalvården. Narkotikamissbruket förekommer

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Om materialet fördelas på män och kvinnor får man följande siffror.

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Länen

105

90

133

114

149

127

68

59

95

77

105

91

Storstäderna

79

60

82

60

106

85

Kvinnor........................................

76

63

75

63

83

72

Totalt

328

272

385

314

443

375

Den genomsnittliga vårdtiden i antal dagar är följande.

1962

1963

1964

M

K

M

K

M

K

60

57

46

48

59

41

Storstäderna....................................

51

64

45

49

33

48

För storstäderna tycks föreligga en tendens till längre vårdtider för kvin­

nor än för män och en allmän tendens till minskning av vårdtidens längd

under de tre åren. Siffrorna för övriga riket visar inte dessa tendenser; endast

för kvinnornas del synes en tendens till minskning av vårdtiderna.

Ett tecken på att de individer som vårdats under diagnosen abusus alii

år 1962 återkommer även 1963 och 1964 skulle vara att antalet tidigare

ej intagna minskat varje år. En kraftig minskning av antalet förstagångs-

intagna kan innebära att samma individer fyller sjukhusen år efter år. Men

procenten förstagångsintagna för varje år varierar mellan 25 och 35 %.

Genom en sjukhusenkät till landets samtliga lasarett, psykiatriska sjuk­

huskliniker samt alkoholkliniker har kommittén fått uppgifter om vård­

anstalternas beläggning av missbrukare den 5 oktober 1966.

Ålder

Män

%

Kvinnor

%

Summa

0/

/O

19.............................................

10

5,6

19

8,8

38

6,8

20 29..............................................

94

27,7

59

27,2

153

27,5

30 39 ............................................

96

28,3

42

19,4

138

24,8

40 .................................................

130

38,3

97

44,7

227

40,8

339

99,9

217

100,1

556

99,9

Stockholm dominerar inte i detta material på samma sätt som i andra

undersökningar.

Av missbruksmedlen i materialet utgörs 55,4 % av sömnmedel, medan

centralstimulantia, opiater och lösningsmedel uppgår till resp. 14,4, 3,1 och

30

medel och bland äldre över 40 år är missbruk av sömnmedel och rogivande

medel alltjämt vanligare även i de socialt missanpassade grupperna.

Missbruket har i avsevärd utsträckning kombinerats med övriga sociala

svårigheter, bl. a. arbetslöshet. Påfallande många narkotikamissbrukare går

också sjukskrivna långa tider.

Kommittén framhåller svårigheterna att göra en tillförlitlig uppskattning

av omfattningen av läkemedelsmissbruket. Det gravare missbruket torde

vara bättre känt för myndigheterna än de lindrigare missbruksformerna.

Såvitt gäller de grava missbruksfallen torde det missbruk som avser nar­

kotika vara mindre känt än det missbruk som avser mer lättåtkomliga

medel, t. ex. barbitursyrapreparat. Man kan därför utgå från att de genom

medicinalstatistiken och i övrigt redovisade fallen av barbituratmissbruk

representerar åtminstone större delen av de kategorier som behöver sluten

medicinsk vård. Däremot är med all sannolikhet de vårdbehövande egentliga

narkotikamissbrukarna underrepresenterade i tillgänglig statistik och övrig

information. Detta gäller kanske främst de intravenösa missbrukarna.

I den offentliga debatten har förekommit olika sifferuppgifter —• enbart i

Stockholm har t. ex. antalet intravenösa missbrukare uppskattats till om­

kring 5 000. Kommittén bär inte tillräckligt underlag för att nu göra säkra

uttalanden men uppskattar antalet till några tusen.

Den fortsatta kartläggningen av läkemedelsmissbruket förutsätter en

preciserad definition av begreppen missbruk och missbrukare samt under­

sökningar av riskgrupper och normalpopulationer. Kommittén anser det

bl. a. nödvändigt att få en mer tillförlitlig uppfattning om antalet svårare

läkemedelsmissbrukare än man f. n. har. Avsikten är att försöka räkna

antalet missbrukare i Stockholm, där missbruket synes mest utbrett. Denna

undersökning är krävande och nödvändiggör medverkan från många olika

institutioner och personer som har med läkemedelsmissbrukare att göra.

En sådan undersökning ingår i kommitténs forskningsprogram.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

Diagnos metoder

Vid studier av läkemedelsmissbruk måste diagnosen om möjligt baseras

på påvisandet av medlens förekomst i organismen, främst i blod och urin.

Utvecklingen av teknisk-diagnostiska analysmetoder blir därmed ett väsent­

ligt led i studiet. Det gäller därvid att med exakta kemiska eller andra analys­

metoder kunna dels kvalitativt påvisa att ett visst medel förekommer i

kroppen, dels även kvantitativt bestämma dess halt. En sådan diagnos kan

göras också när någon erhållit endast en terapeutisk dos.

Påvisandet av förekomsten av ett ämne i organismen sker

a) från diagnostisk synpunkt för att klarlägga, vilket eller vilka medel som

intagits, halten i blod och urin, tidpunkten för konsumtionen och mängden

(i terapeutisk dos eller överdos),

32

gnosen, som beror ej blott på halten av det ingående ämnet utan t. ex. på

förekomsten av en biandförgiftning. Ofta är i dessa fall kombinationen av

två medel betydligt giftigare än vartdera ämnet taget för sig.

Slutligen planlägger kommittén undersökningar av provmaterial vid

massundersökning.

Anvisningar för provtagning och andra upplysningar angående använd­

ningen av kemisk-diagnostiska prov är under utarbetande. En systematisk

beskrivning av enskilda analysmetoder bar påbörjats.

Kommittén föreslår att kemiska avdelningen vid statens rättskemiska la­

boratorium skall tjäna som referenslaboratorium för toxikologiska analyser.

Vid detta laboratorium skall alla nödvändiga analysmetoder utvecklas och

tillämpas, referensstandarder utarbetas och distribueras till intresserade

institutioner samt all litteratur på området fortlöpande hållas tillgänglig.

Härvid kommer karolinska institutets bibliotek med dess tillgång till data­

behandlad dokumentation från ämnesområdet att kunna underlätta arbetet

väsentligt. Vidare kan där skapas förutsättningar för en fortlöpande under­

visning och kursverksamhet på området.

Laboratoriet måste för att fylla en sådan uppgift utöka sin personal och

anskaffa viss apparatur. För budgetåret 1968/69 bör upptas medel för en

laboratorie- eller forskningsingenjör stjänst samt omkring 150 000 kr. för

apparatur och uppskattningsvis 30 000 kr. för övriga ökade omkostnader.

Ett vidgat samarbete mellan olika laboratorier erfordras för såväl det

egentliga analysarbetet som utvecklingen av nya metoder. Redan nu finns

en internationell arbetsfördelning. De rättskemiska laboratorierna i Norden

fördelar systematiskt mellan sig utvecklingen av ett antal analysmetoder.

Utbildningskurser för personal bör anordnas vid referenslaboratoriet

av medicinalstyrelsen i samarbete med de medicinska fakulteterna. Kur­

serna bör avse de läkare som önskar specialutbildning och den övriga perso­

nal— laboratoriesköterskor, laboratorieingenjörer och laboratorieassistenter

— som skall biträda vid analyserna.

Vissa kontrollåtgärder

För att bl. a. få bättre kontroll över omfattningen av läkemedelsmissbruket

diskuterar kommittén vissa förslag till registrering av läkemedelsmiss-

brukare och recept på läkemedel samt rörande anmälningsskyldighet för

viss personal m. m. Vidare tar kommittén upp frågan om förstärkning av

tullen, polisen, åklagarväsendet och domstolarna.

Registrering

Enligt uppgifter till kommittén förekommer redan nu, att läkare meddelar

fall av missbruk till vissa förste stadsläkare eller länsläkare, som sedan —

ibland med stöd av ett eget register — underrättar andra berörda läkare

Kiingl. May.ts proposition nr 7 år 1968

34

ligen inom medicinalstyrelsens statistiska avdelning. Registret förutsätts

bli sekretessbelagt, såtillvida att utöver angivna upplysningar till behand­

lande läkare endast statistiska uppgifter skall få utlämnas.

Medicinalstyrelsen bör tillsammans med riksförsäkringsverket överväga

denna fråga samt genomföra en försöksverksamhet.

Kommittén erinrar vidare om det polisregister som förs hos rikspolis­

styrelsen för att tjäna till upplysning om brott för vilket någon misstänkts,

åtalats eller dömts »eller om någons vandel i övrigt». När uppgift lämnas

skall enligt rikspolisstyrelsens anvisningar också anmärkas bl. a. om före­

komsten av narkotikamissbruk. Från registret kan således erhållas upp­

gifter såväl om brott mot t. ex. narkotikaförordningen som om visst miss­

bruk som uppdagats i samband med brott. Vid rikspolisstyrelsens narkotika­

kommission förs vidare ett s. k. arbetsregister som omfattar personer som

misstänkts för narkotikabrott (och eventuellt varit föremål för åtgärd),

men också personer som över huvud hörts i narkotikautredningar eller

som lämnat upplysningar. Registret, som innehåller omkring 5 000 namn,

är inte så upplagt att man kan få upplysning om antalet missbrukare i riket

eller de olika personernas missbrukshistoria. Emellertid pågår förberedelser

för att överföra arbetsregistret till rikspolisstyrelsens ADB-system. Här­

igenom blir det möjligt att i större utsträckning än hittills tillgodose behovet

av informationer för såväl polisens brottsspanande och utredande verksam­

het som för statistiska ändamål.

A nmälnings skyldighet

Någon generell bestämmelse om skyldighet att lämna upplysningar om

läkemedelsmissbruk eller illegal hantering med läkemedel finns ej. Endast

i brottsbalken stadgas i ett flertal paragrafer ansvar för underlåtenhet att

avslöja brott av särskilt svår beskaffenhet. En allmän plikt att vittna in­

för domstol regleras emellertid i rättegångsbalken. Vissa myndigheter,

tjänstemän och andra som är satta att tillliandagå med yttrande i visst

ärende är skyldiga att utföra sakkunniguppdrag.

Med stöd av bestämmelser i specialförfattningar kan emellertid åtskilliga

uppgifter erhållas från vissa personkategorier. Hos medicinalstyrelsen

äger generaldirektören samt vissa andra tjänstemän i styrelsen erhålla upp­

lysningar av läkare i ärende hos styrelsen. I den speciella medicinalstatisti-

ken speglas läkemedelsmissbruket genom de psykiatriska klinikernas upp­

gifter om antalet patienter som vårdas under diagnosen »abusus alii».

Föreskrifter om skyldighet för bl. a. tillverkare av narkotika att lämna

statistiska uppgifter om produktion, tillverkning, förbrukning, lagerhåll­

ning in. m. finns i medicinalstyrelsens narkotikakungörelse. Beträffande

andra beroendeframkallande medel finns emellertid ingen lagstadgad skyl­

dighet för tillverkare och andra att lämna uppgifter. Denna begränsning i

medicinalstatistiken kan endast i viss utsträckning kompenseras genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

förekomma endast i engångsförpackningar som ampuller, ampiner m. m.

Vidare bör narkotika förvaras i särskilda skåp eller utrymmen med betryg­

gande stöldskydd. Medicinalstyrelsen bör såsom tillsynsmyndighet söka ge­

nomföra dessa förslag.

Särskilda problem har uppstått beträffande förvaringen av narkotika på

vissa transportmedel, främst tåg och båtar. De för nödsituationer avsedda

förbandslådorna på tåg och på livbåtar har blivit utsatta för stölder. Skarpt

uppmärksamhet krävs mot dessa tillgrepp.

Kontrollen av transporten från tillverkare och grosshandlare torde vara

tillfredsställande när försändelserna sker med rekommenderade eller assu-

rerade postpaket. Däremot torde tillgrepp av eller ur fraktgods å järnväg

förekomma. Denna form av transport av narkotika bör antingen upphöra

eller ske i säkrare former.

Verksamhet mot narkotikasmuggling m. m.

Vid tullen utgör det omfattande illegala införandet av narkotika det all­

varligaste problemet. Frågan om motåtgärder är emellertid komplicerad.

Tullverkets personal har successivt minskats i antal. För att motverka den

ökade smuggling som kan bli en följd härav har man förstärkt systemet med

stickprovskontroller och byggt ut tullkriminalarbetet. Vårt lands långa grän­

ser och lättheten att dölja godset fordrar emellertid för en effektiv över­

vakning en orimligt stor personalökning. Internationellt har allmant accep­

terats en tendens att minska trafikrestriktionerna oavsett ökad risk for

smuggling.

Kommittén anser vissa förslag till ändringar beträffande tull sp aning sar-

betet ändamålsenliga och väl avvägda. En ytterligare utveckling av den

intensifierade målinriktade spaning som redan inletts torde kunna leda till

effektivare ingrepp och även verka avskräckande. I samband härmed be­

tonas nödvändigheten av personliga kontakter med andra länders tull- och

polispersonal och vikten av utbyte av upplysningar och tips. Härutöver har

ytterligare åtgärder inom tullverket övervägts och i viss utsträckning redan

realiserats. Vid arméns hundskola i Sollefteå utbildas sålunda nu för tull­

verkets räkning ett antal spårhundar för narkotikaspaning. Andra hjälp­

medel som man redan försöksvis prövat består av teknisk apparatur, med

vars hjälp gods och transportmedel skulle kunna undersökas på förekomsten

av narkotika. Härtill kommer behov av mer konventionella hjälpmedel

t. ex. bilar, radioutrustning in. m. Tullpersonalens möjlighet att genomföra

en effektiv bevakning och spaning beträffande narkotika underlättas vidare

väsentligt genom lämplig utbildning som har påbörjats. Specialträning for

viss personal kommer att bli följden av en föreslagen särskild organisation

för tullkriminalverksamhet. Inom generaltullstyrelsen har tanken väckts

att inrätta särskilda tjänster vid tullkriminalgrupperna för narkotikaspa­

ningen.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

38

emellertid ofta vägra att ta emot de patienter som polisen önskar överföra

dit. Rikspolisstyrelsen har undersökt möjligheterna att skapa en särskild

mottagningsavdelning för omhändertagna med vårdbehov i olika form.

Kommittén finner det önskvärt från saväl humanitär som medicinsk syn­

punkt att det angivna vårdbehovet täcks.

Med hänsyn till att den allmänna intensifieringen av kampen mot narkoti­

kabrottsligheten redan medfört en avsevärd balans vad gäller narkotika­

målen i Stockholm samt till att tendensen går i riktning mot allt större ar-

betsvolym för särskilt stockholmsåklagarna, biträder kommittén ett förslag

om inrättande av ytterligare en tjänst som narkotikaåklagare vid åklagar-

myndigheten i Stockholm. Vid en förstärkning av rikspolisstyrelsens narko­

tikakommission erfordras sannolikt en tredje åklagartjänst i Stockholm.

Den påbörjade utbildningsverksamheten på området bör fullföljas.

Kommittén antar att narkotikamålen kommer att öka i antal i och med

den föreslagna förstärkningen av polisen och åklagarväsendet. I varje fall

vad gäller rådhusrätten i Stockholm kommer därvid troligen belastningen

att bli så stor att ytterligare rotlar krävs för handläggning av ifrågavarande

mål. Jämväl för domstolspersonal som har att syssla med narkotikamål kan

viss skolning i narkotikafrågor vara önskvärd.

Vårdorganisation

Allmänna synpunkter

Läkemedelsmissbruket är ett problemkomplex med bl. a. medicinska, so­

ciala, psykologiska och juridiska aspekter. Behandlingen av dem som blivit

beroende av läkemedel är främst en medicinsk fråga. Vid många fall av

läkemedelsmissbruk är bruket emellertid så tillfälligt, att något mer ut­

präglat vårdbehov ej torde föreligga — i dessa fall kommer samhällets mot­

åtgärder fortfarande att vara preventionsinriktade. Hänsyn bör samtidigt tas

till såväl somatiska och psykiatriska som psykologiska och sociala faktorers

roll vid sjukdomens uppkomst, utveckling och behandling. Detta synsätt

medför ifråga om rehabiliteringsarbetet ett starkt betonande av den sociala

vården vid sidan av de medicinska åtgärderna.

Många av de frågor som rör narkotika griper över flera ämbetsverks och

departements verksamhetsfält och berör omfattande problem.

Kommittén pekar särskilt på frågan om en allmän vårdlag — omfattande

närmast socialhjälp slagen den 4 januari 1956 (nr 2), barnavårdslagen den

29 april 1960 (nr 97) och nykterhetsvårdslagen den 27 juli 1954 (nr 579) —

som skulle kunna medföra en bättre samordning och enhetlighet vid vården

av bl. a. läkemedelsmissbrukare och som skulle kunna lösa vissa viktiga frå­

gor om vårdansvaret. En särskild utredning av dessa frågor bör dock ej få

medföra försening vid behandlingen av kommitténs förslag.

Kommittén har avböjt tanken att nu föreslå en särskild vårdorganisation

i analogi med exempelvis nykterhetsvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

40

anledning», torde missbruk ej enbart av narkotika utan även av andra

beroendeframkallande medel falla under stadgandet. Det synes enligt kom­

mittén åtminstone än så länge i regel inte vara lämpligt att placera unga

missbrukare på psykiatriskt sjukhus.

Kommittén avvisar vidare tanken på att göra bestämmelserna om tvång

i nykterhetsvårdslagen tillämpliga på läkemedelsmissbrukare. Den avser att

senare i samband med en allmän översikt över organisatoriska problem be­

träffande narkomanvården även pröva frågan huruvida nykterhetsvårds­

lagen i övrigt — t. ex. dess bestämmelser om uppsökande verksamhet och

hjälpåtgärder av olika slag — bör göras tillämplig på läkemedelsmissbrukare.

Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

torde inte vara tillämplig på läkemedelsmissbrukare. Vårdbehov torde före-

ligga i de fall där missbruket är så gravt att det kan åberopas som grund för

tvångsåtgärd enligt ifrågavarande lag.

Kommittén betonar svårigheterna att dimensionera och utforma en vård­

organisation samt inriktar sig i huvudsak på att föreslå sådana anordningar

som erfordras oberoende av vårdmetodik eller som kan anpassas till en för­

änderlig medicinsk praxis. Kommittén understryker önskvärdheten av att

olika vårdmetoder prövas under former som tillåter en jämförelse metoder­

na emellan.

De förslag som framläggs av kommittén är i huvudsak sådana som kan

genomföras utan tidsutdräkt. Kommittén har för sin del ej haft att göra en

avvägning av läkemedelsmissbrukarnas vårdbehov mot andra patientgrup­

pers anspråk men framhåller, att starka skäl talar för en snabb utbygg­

nad av vårdresurserna. De patienter det gäller är i stor utsträckning unga,

deras missbruk verkar snabbt nedbrytande och ger ofta bestående eller livs­

hotande skador. Missbruksmiljöerna utgör genom spridningsfaran ett hot

för andras framtida välfärd, och missbruket bidrar till att skapa kriminalitet

och sociala missförhållanden i övrigt.

Vården av de egentliga läkemedelsmissbrukarna har hittills vilat på den

psykiatriska sjukvården i vid mening. Den öppna vården har skett på öppna

mottagningar vid lasarett och fristående polikliniker. I viss mindre ut­

sträckning har patienter också sökt de läkare som tjänstgör inom hjälp­

verksamheten vid de statliga sjukhusen för psykiatrisk vård. Därtill kom­

mer möjligheter till konsultation hos privatpraktiserande läkare, sociallä­

kare och vissa tjänsteläkare. Vårdplatser har beretts vid de psykiatriska

klinikerna i viss utsträckning samt vid de psykiatriska sjukhusen, som är

mer lämpade särskilt för det svårskötta klientelet. För att möta de ökande

anspråken på öppen vård har under år 1966 inrättats provisoriska special­

polikliniker i Göteborg och Stockholm. Vidare har vissa läkare verkställt

s. k. ambulant förskrivning av narkotika till ett antal narkomaner. Några

särskilda former av eftervård, utöver vad som förekommer för övriga patien­

ter inom mentalvården, synes inte ha anordnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Läkemedelsmissbrukare bör vårdas tillsammans med andra patienter och

inte hänvisas till särskilda avdelningar om inte disciplinproblem eller vård­

tekniska överväganden i övrigt föranleder till annat. Där missbruket redan

är ett gruppfenomen och där patienterna bereder särskilda problem, talar

flera omständigheter för speciella vårdavdelningar. Eftersom dessa patien­

ter utgör en svårbehandlad grupp på en vanlig vårdavdelning har t. ex.

psykiatriska lasarettskliniker varit restriktiva när det gällt att ta emot dem

för vård bl. a. för att inte försämra vårdmöjligheterna för Övriga patienter.

Om man förlägger vården av dessa patienter till de psykiatriska sjukhusen,

talar samma vårdhänsyn för särskilda avdelningar. Att som nu vårda nar­

komaner tillsammans med t. ex. patienter med kroniska psykoser kan vidare

medföra en sänkning av motivationen för fortsatt behandling. Med hänsyn

till dessa läkemedelsmissbrukares vårdbehov och sätt att reagera behövs

slutligen speciella anordningar för att kunna genomföra behandlingen. Att

skapa ett särskilt specialsjukhus för behandling av läkemedelsmissbrukare

vill kommittén emellertid ej förorda.

Det är vanskligt att bedöma hur stor vårdorganisation som behövs. An­

talet missbrukare och missbrukets kommande utveckling kan endast upp­

skattas ungefärligt. Missbrukarnas vårdbehov är också en osäker faktor.

Man känner dock bäst till det missbruk som är så gravt att det motiverar

sluten vård. Missbrukarnas intresse av vård varierar vilket beror på bl. a.

tillgången av illegal narkotika, sjukvårdens utformning och preventionens

effektivitet. Det är vanligt att läkemedelsmissbrukare låter skriva ut sig

från vård på sjukhus så snart de akuta förgiftningssymptomen hävts.

Det är kommitténs uppfattning att behandlingsmotivationen blir större

i vårdformer som bygger på patienternas samtycke. Tvångsvis anordnad vård

__i den meningen att den sker mot patientens uttalade vilja — bör dar for

tillämpas restriktivt. I åtskilliga fall kommer det att vara nödvändigt att

kunna anordna sådan vård. Enligt kommittén finns de legala förutsätt­

ningarna härför.

Uppsökande verksamhet

Många läkemedelsmissbrukare underlåter att söka vård. Missbruket kan

vara eller komma att framstå som den eftersträvade eller oundvikliga livs­

formen. Missbrukaren kanske avskurit kontakten med sin ursprungliga

miljö och tillbringar sin tid tillsammans med andra missbrukare. Han ut­

sätts då inte för omgivningens påverkan att söka behandling. Det finns där­

för behov av en uppsökande verksamhet med uppgift att förmå lältemedels-

missbrukarna att söka vård. Kommittén föreslår att en organisation härför

snarast bildas på försök i Stockholm och Göteborg och förläggs i centralt be­

lägna lokaler med ett antal sängplatser. Verksamheten bör ha kontakt med

de öppna vårdkliniker för läkemedelsmissbrukare som upprättas i dessa stä­

der och med särskilda avdelningar som föreslås inrättade vid vissa psykia­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

44

lar och nätter eller i övrigt då narkotikapolikliniken ej har mottagning.

Antalet patienter med läkemedelsmissbruk synes fortfarande öka i sådan

utsträckning att i vissa fall behandling ej kan ges i ordinär öppen vård utan

att detta inkräktar på vården av andra patienter. Enligt kommitténs bedöm­

ning måste man även i fortsättningen vidta särskilda organisatoriska åt­

gärder.

Den öppna mottagningen kan därvid organiseras antingen fristående som

skett i Stockholm eller också i direkt anknytning till psykiatriskt sjukhus

eller psykiatrisk klinik som skett i Göteborg, övervägande skäl talar för

det sistnämnda alternativet. Därmed uppnås den samordning med den

slutna vården, som är en nödvändig förutsättning för att man snabbt skall

kunna lägga in patienter. År mottagningen fristående bör den lämpligen

ledas av läkare som är knuten till sjukhus och disponerar egna vårdplatser.

Mottagningen bör ha personal dygnet runt eller jourhänvisning. En till

sjukhus förlagd mottagning skulle lättare ha tillgång till jourhavande läkare

för akuta fall utöver de tider särskild läkarmottagning äger rum. Det är

orealistiskt att föreslå en mottagning under hela dygnet enbart för narko­

manvård annat än i Stockholm. Personalen bör förutom läkare omfatta

kurator, psykolog, sjuksköterska och kanslibiträde. Regelbunden kontakt

bör etableras med arbetsvärdens tjänstemän. Relationerna till socialvårdens

organ torde bäst tillgodoses genom att en särskild tjänsteman knyts till

verksamheten under åtminstone någon del av mottagningstiden.

Det är enligt kommittén lämpligt att verksamheten vid Stadshagspoli-

kliniken i Stockholm i enlighet med vad sjukvårdsstyrelsen i Stockholm

beslutat flyttas till Psykiatriska sjukhuset. Polikliniken bör organiseras

så att jourfall kan mottas dygnet runt. Narkotikapolikliniken vid Sahl­

grenska sjukhuset bör förstärkas att omfatta mottagning alla dagar under

dagtid och erhålla en kurator.

Den form av öppen vård som varit mest omstridd internationellt och även

i Sverige är förskrivning av narkotika till narkomaner.

Förskrivning av narkotika i öppen vård, s. k. ambulant förskrivning, hav

i Sverige under tidigare år förekommit i ett begränsat antal fall. Därvid har

det vanligen gällt morfinister, som trots ett stort antal vårdtillfällen på

sjukhus alltid återfallit i sitt missbruk. Dessa kroniska fall har oftast varit

socialt anpassade.

En av de läkare som f. n. förskriver narkotika med medicinalstyrelsens

särskilda medgivande påbörjade förskrivningen år 1959. I övrigt har den

nu aktuella ambulanta förskrivningen börjat under april 1965. Sammanlagt

har elva läkare deltagit i sådan förskrivning.

Kommittén anser beträffande den fortsatta ambulanta förskrivningen

av narkotika att en noggrann medicinsk utredning måste äga rum i varje

enskilt fall. Behandlingens närmaste utformning bör dessutom helst bestäm­

mas under en sluten vårdperiod. Kommittén erinrar om att patienter kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

46

och det kan vara obehagligt att konfronteras med viktiga fakta i sitt per­

sonliga liv och med omständigheter, som har att göra med narkomanins

utveckling. Narkomaner är vana vid att lösa personliga problem och svårig­

heter genom att inta medikament och med tillhjälp av dessa fly från verk­

ligheten och livets krav. Tendenser att upprepa detta beteende uppkommer

ideligen under behandlingens gång. Det är därför nödvändigt att ha tillgång

till en speciell avdelning som i princip skall vara låst. Den skall ha 10—12

vårdplatser samt goda utrymmen för arbetsterapi och rörelseterapi och

för sällskaplig samvaro. Gruppterapiaktivitet måste finnas. Vårdavdel-

ningspersonalen får aldrig understiga två personer. Under dagtid och kvälls­

tid bör antalet samtidigt tjänstgörande personer vara minst hälften så

många som antalet patienter på avdelningen. Psykoterapin måste vara in­

tensiv och ge möjligheter till dagliga samtal med läkare eller annan kvali­

ficerad psykoterapeut (psykolog). Det är viktigt att patienterna har ett

dagsprogram och att arbetsterapi och annan sysselsättning får inta ett stort

utrymme i dagsprogrammet. Utöver avdelningspersonalen erfordras en lä­

kare och en arbetsterapeut samt en sjukgymnast på deltid. Eftersom det

som regel torde röra sig om relativt unga patienter med svåra personliga och

sociala problem erfordras en avdelning för manligt klientel och en avdelning

för kvinnligt. Specialavdelningar torde därför inte kunna ifrågakomma an­

nat än på sjukhus i storstäder eller i områden med stor tätbebyggelse.

Behandlingsprogrammets syfte är att vänja patienterna av med att över­

huvudtaget använda läkemedel för att lösa sina personliga och sociala pro­

blem, att stärka patienternas personliga resurser, att åstadkomma ordinära

sociala relationer och en god arbetsförmåga.

Kommittén ansluter sig till detalj för slaget men anser att det bör kunna

finnas avdelningar för vård av såväl manliga som kvinnliga patienter.

Kommittén förordar sådana avdelningar i anslutning till Långbro och

Beckomberga sjukhus i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och Lill-

hagens sjukhus i Göteborg. En sådan avdelning bör vidare förberedas i

Lund—Malmö-regionen. Vidare ställer Stockholms stads sjukvårdsförvalt­

ning två vårdavdelningar med tillsammans 21 platser till förfogande vid

Psykiatriska sjukhuset (numera Rålambshovs sjukhus) i Stockholm.

En annan möjlighet att relativt snabbt öka vårdresurserna inom stock­

holmsområdet synes alkoholkliniken vid karolinska sjukhuset erbjuda

som inte har alla vårdplatser belagda. Om alkoholklinikens resurser helt

tas i anspråk bör vårdplatser reserveras för sådana läkemedelsmissbrukare

som det är möjligt att behandla på öppen klinik. Enstaka läkemedelsmiss­

brukare har hittills kunnat mottas för behandling jämte ett antal patienter

som varit såväl alkohol- som läkemedelsmissbrukare. Att institutionen för

teoretisk alkoholforskning är inrymd i samma byggnad erbjuder stora

fördelar genom denna institutions materiella och personella resurser i fråga

om farmakologisk och toxikologisk forskning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år i968

48

nackdelar synes emellertid vara förenade med klinikens placering och ut­

formning. En stor del av patienterna återvänder efter vårdtiden till Oslo

och avståndet försvårar då möjligheterna att bedriva eftervård. Då det en­

dast finns 2—3 läkare vid kliniken betyder varje sjukdomsfall en stark

påfrestning på vårdorganisationen. En anknytning till ett större sjukhus

skulle enligt kommitténs mening för svenskt vidkommande underlätta per­

sonalförsörjningen i en motsvarande situation.

Kommittén framhåller vidare att speciella vårdorganisationer som alko­

holistvården, TBC-sanatorierna etc. efter ett inledningsskede tilldelats rela­

tivt mindre resurser än sjukvården i övrigt och därmed kommit att få

problem med bl. a. personalrekrytering.

Kommittén avråder därför från ett fristående narkomansjukhus. Special­

institutionens fördelar — bl. a. möjlighet till fördjupad kunskap om vård­

området och till inrättande av särskilt anpassade vårdrutiner — kan vin­

nas genom sådana specialavdelningar som kommittén förordat.

Eftervård

Eftervård har hittills inte kunnat beredas i tillräcklig utsträckning inom

ramen för befintlig psykiatrisk öppenvårdsverksamhet och man har prövat

olika utvägar, inte sällan av provisorisk karaktär. Det har därvid varit svårt

att få vårdnadshavare och institutioner att acceptera mer än en eller två pa­

tienter samtidigt. De särskilda sjukhusavdelningarna för vård av läkeme-

delsmissbrukare bör därför kombineras med utskrivningshem i storstads­

områdena som övergångsalternativ för patienter, som ännu ej kunnat re­

habiliteras helt, men som klarar t. ex. arbete eller utbildning. Utskrivnings-

hemmen bör vara underställda vederbörande vårdavdelningar. På hemmet

skall patienten ha möjlighet att fortsätta påbörjad terapi. Det kritiska ste­

get för patienten från sluten vård till självständighet blir därigenom mindre

abrupt, och när återfall eller andra komplikationer inträffar kan patienten

snabbt erhålla vård vid avdelningen.

Återanpassningen försvåras av de dåliga bostadsförhållanden som ofta

blir en följd av mer långvarigt läkemedelsmissbruk. Kommittén anser där­

för att inackorderingshem bör anordnas liksom inom nykterhetsvården. Som

förutsättning för vistelse vid hemmet bör gälla, att patienten har ordnat

arbete. Vistelsen bör vara helt frivillig. En skyddad miljö bör beredas mindre

avancerade fall under en övergångstid. Något hem bör utnyttjas för en mera

långvarig placering. Verksamheten bör lämpligen stå under överinseende

av överläkaren för psykiatrisk vårdenhet. Regelbundna besök bör ske av

läkare eller föreståndarinna.

Kommittén föreslår att de socialvårdande myndigheterna i Stockholm och

Göteborg försöksvis anordnar inackorderingshem för läkemedelsmissbrukare

enligt samma principer som för hem för alkoholmissbrukare.

En särställning intar de enskilda hjälporganisationer som fristående från

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

50

domsvårdsskola och psykiatrisk vård har under det sista året ett antal

kombinerade läkartjänster inrättats. Kommittén anser att villkoret för att

största möjliga kontinuitet skall kunna åstadkommas i vården är att den

första bedömningen blir så kvalificerad att man i görligaste mån kan und­

vika senare omplaceringar. Denna bedömning bör ske vid någon special­

institution, med tillgång till olika former av expertis. Kommittén föreslår

ett särskilt diagnostiserande och fördelande organ under barnavårdsnämn­

den i Stockholm. En sådan vårdcentral bör i likhet med Maria ungdoms-

poliklinik för alkoholmissbrukare kunna ta hand om akutfall och bör ha

tillgång till sängplatser och jourverksamhet. Efter en kvalificerad preliminär

bedömning av fallen bör man väcka intresse för vård och genom samarbete

med medicinska och sociala vårdinstitutioner snabbt föra över vederbörande

till den lämpligaste vårdformen.

Vårdcentralen bör förläggas i anslutning till Maria ungdomspoliklinik för

att möjliggöra viss assistans därifrån. Personalen bör i ett inledningsskede

förslagsvis bestå av ungdomspsykiater på deltid med kvalifikation som

biträdande överläkare, psykolog på halvtid, kurator, kontaktman i barna­

vårdsnämnden och två sjuksköterskor. Ett nära samarbete bör förekomma

med den uppsökande verksamhet som kommittén föreslagit.

Efter genomgång vid vårdcentralen bör lätta fall med kortvarigt eller

episodiskt missbruk kunna skötas i öppen vård. I vissa fall kan dock även

sluten vård vara nödvändig. Behandlingsformerna vid de barnpsykiatriska

klinikerna och rådgivningscentralerna inom den psykiska barna- och ung­

domsvården (PBU) torde här vara adekvata. Övriga fall bör i huvudsak

vårdas på institution som utformas efter läkemedelsmissbrukets typ samt

graden och arten av asocialitet och bakomliggande psykisk störning.

Majoriteten av läkemedelsmissbrukande ungdomar torde ha asociala

störningar och långvariga missanpassningssymptom redan före missbru­

kets debut. Detta har gjort det svårt att vårda mer än en eller två sådana

ungdomar åt gången på en konventionellt utformad avdelning. Värden a\

dessa ungdomar kräver rikliga medicinskt-psykiatriska och sociala re­

surser.

Gruppen ungdomar med allvarligt läkemedelsmissbruk men med intet

eller obetydligt asocialt agerande är relativt liten. För dessa fall är det

lämpligt med vård på barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. I vissa fall är

också vård på psykiatriskt sjukhus lämplig. Sådana kliniker för barn och

ungdom finns sedan 1966 vid S:t Lars, Ulleråkers och Långbro sjukhus.

Kommittén anser det nödvändigt att ett antal platser vid dessa psykiatriska

specialkliniker för barn och ungdom öppnas för unga läkemedelsmissbru-

kare. Detta måste ske i samråd med sjukhusen. Kommittén föreslår att

vid varje sådan klinik inrättas en biträdande överläkartjänst för vård

av dessa patienter.

Enligt kommittén bör vidare ungdomshemmen förstärkas med bl. a. me­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

52

Vidare bör Skyddsvärnets läkarmottagningar förstärkas med hänsyn så­

väl till det ökande antalet läkemedelsmissbrukare som till möjligheten

att här uppnå ett nära samarbete mellan medicinsk och social vård.

Behovet av såväl inackorderingshem i storstäderna som konvalescenthem

i landsorten i lämplig, narkotikafri miljö är stort när det gäller de bostads­

lösa och mer socialt nergångna bland missbrukarna. De kriminella bland

dessa befinner sig ofta i särskilt svårt läge och stora ansträngningar måste

göras från sjukvårdande och sociala myndigheter i samverkan för att ge

effektiv hjälp. Kriminalvårdsstyrelsen bör överväga att anordna särskilda

inackorderings- och konvalescenthem för de läkemedelsmissbrukare som

står under övervakning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

Remissyttrandena

I de allmänna synpunkterna på kommitténs förslag anses

kartläggningen av läkemedelsmissbruket kunna utgöra tillräckligt under­

lag för principiella bedömningar och förslag. Starkt betonas nödvändig­

heten av ytterligare forskning och undersökningar för att mera i detalj

kartlägga missbruket. Det påpekas att missbruket uppenbarligen är under

ökning, förändras till sin karaktär och utbreder sig inom allt lägre ålders­

grupper. Därför är det nödvändigt att problemen studeras fortlöpande för

att man skall få fram tendensen i utvecklingen.

Åtgärder som avser att förebygga missbruk, vård på ett tidigt stadium,

samordning och samarbete mellan olika sjukvårds- och socialvårdsorgan

anges allmänt som det man främst måste inrikta sig på. Den framtida

gemensamma centrala förvaltningen för medicinal- och socialvård antas

komma att underlätta den nödvändiga samordningen. Från flera håll på­

pekas också att fortsatta ansträngningar att ge effektiv vård måste bygga

på ökad verksamhet inom berörda forsknings- och utbildningsområden.

En viss kritik mot kommitténs förslag anförs av kriminalvårdssty­

relsen och Sveriges psykologförbund som saknar en undersökning av

orsakssammanhangen bakom missbruket. Kriminalvårdsstyrelsen och flera

andra remissinstanser anmärker också på att kommittén förbigått inter­

nationella framsteg och erfarenheter.

Riksförbundet mot alkoholmissbruk anser att den sociala sidan av vård­

området behandlats styvmoderligt av kommittén. Om en särskild tvångs-

lagstiftning för läkemedelsmissbrukare avvisas blir behovet av en kraftigt

utbyggd social vårdapparat än mer flagrant. Storstädernas socialvård måste

ges resurser för snabba åtgärder, och ett fortsatt och utbyggt stöd måste

ges åt enskilda hjälporganisationer.

Rikspolisstyrelsen anser det vara en brist att kommittén inte föreslagit

särskild lagstiftning för den sociala vården för läkemedelsmissbrukare som

inte kan bli effektiv enbart med stöd av socialhjälpslagen.

54

lingar med AB Läkemedelsstatistik och dess intressenter kunna erhålla

önskvärda upplysningar.

Apotekarsocietetens direktion anser inget av kommitténs argument för

en receptregistrering vara tillräckligt bärande ens för att motivera en dyr­

bar försöksverksamhet. Direktionen föreslår i stället att det klart utsägs

att apotekstöreståndare har rätt att till länsläkare inrapportera när en

patient erhåller beroendeframkallande medel från flera läkare i onormalt

stora mängder. I kombination med upprepade uppmaningar från medi­

cinalstyrelsen till läkarna att iaktta restriktivitet vid förskrivning av här

aktuella medel torde önskade resultat kunna uppnås utan nämnvärda kost­

nader. Eftersom de vanliga apoteken f. n. till övervägande del har kontant-

för sälj ning minskar detta fördelarna av ADB-behandling av recepten. Ett

införande av registrering av varje enskilt recept skulle medföra mycket

avsevärda investeringar och lönekostnader både på apoteken och i den

central, där data skulle samlas och bearbetas. Följden skulle bli stigande

läkemedelspriser. Fylleristraffutredningen anser kommitténs förslag allt­

för lösligt skisserat och föreslår att frågan ytterligare utreds innan för­

söksverksamhet startas. Liknande synpunkter framhålls av Sveriges indu­

striförbund.

Vissa remissinstanser finner fördelarna överväga nackdelarna eller att

fördelarna är uppenbara. Överåklagaren i Malmö åklagar distrikt anser re­

gistreringens huvudsyfte vara att ge värdefulla informationer om läkarnas

förskrivningsvanor och patienters förbrukningsvanor, vilket skulle göra

det möjligt för myndigheterna att kontrollera och inskrida mot missför­

hållanden inom läkemedelskonsumtionen. Socialstyrelsen anser en cen­

tralt upplagd receptkontroll vara ett värdefullt hjälpmedel i strävandena

att kartlägga narkotikaförbrukningen samt minska riskerna för läkarna

att genom bristande information om patienten skapa eller vidmakthålla

ett missbruk. Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker försöksverksamhet och

påpekar att månget läkemedelsmissbruk uppkommit genom att patienten

vant sig vid ett läkemedel som från början var avsett att hjälpa honom över

en sjukdomsperiod. Svenska stadsförbundet anser att förslaget snarast bör

realiseras eftersom det förutom kontroll av läkemedelsmissbruk även till­

godoser andra behov och ger värdefull information om läkemedelskonsum­

tionen i allmänhet. Svenska landstingsförbundet finner av samma skäl för­

slaget välbetänkt. Svenska läkaresällskapet anser att ett registreringssystem

som ger möjlighet att följa såväl förskrivningsvanor i stort som enskilda

läkares preparatval och enskilda patienters läkemedelskonsumtion kan inne­

bära stora fördelar.

Statens vägverk önskar central registrering av missbrukare för att man

därigenom skall få ytterligare underlag för utfärdande av lämplighetsintyg

för körkort. Stadskollegiet i Hälsingborg anser det vara av uppenbart värde

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

56

En vård som sätts in på ett tidigt stadium anser Rikspolissty­

relsen vara ett av de verksammaste medlen. En snabb och tillräcklig ut­

byggnad av vårdresurserna är ofrånkomlig om inte vården av läkemedels-

missbrukare skall ske på bekostnad av vård för övriga psykiskt sjuka. Sty­

relsen ifrågasätter om den av kommittén föreslagna utbyggnaden är realistisk

och tillräcklig.

Även fylleristraffutredningen framhåller vikten av att man på ett så ti­

digt stadium som möjligt fångar upp ansatser till narkotikamissbruk och

bryter en hotande utveckling.

I fråga om en avvägning av vårdbehov och resurser anmärker

medicinska fakulteten i Uppsala att kommitténs förslag inte innebär någon

som helst utökning av de rent materiella resurserna för den redan så hårt

trängda psykiatrin. Den satsning som görs på vården av toxikomaner måste

gå ut över andra patientkategorier. Läget är emellertid så oroande att det

måhända är rimligt att ge en viss prioritering åt det aktuella klientelet. Men

detta får inte medföra att övriga vårdområden inom psykiatrin inom den

närmaste tiden kommer att behandlas med större njugghet.

överståthållarämbetet och Stockholms stadskollegium hänvisar till att

Stockholms stad bl. a. beslutat inrätta speciella vårdavdelningar vid Psy­

kiatriska sjukhuset. I den mån man från stadens sida är tveksam särskilt

när det gäller inrättande av specialavdelningar vid Långbro och Beckom-

berga sjukhus har detta grundats på att en avvägning mellan olika vård­

behov måste företas och att utbyggnaden lämpligen måste ske successivt

med beaktande av de efter hand vunna erfarenheterna av redan beslutad ut­

byggnad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län anför att kommittén för Göte­

borgs del underskattat behovet av vårdresurser och överskattat möjligheter­

na att inom nuvarande organisationsram realisera kommitténs förslag.

Medicinska fakulteten i Göteborg påpekar att kommitténs förslag inte

innebär tillkomsten av en enda ny vårdplats, om man bortser från de even­

tuellt tillkommande platserna på inackorderings- och utskrivningshem. Pro­

blemet med en olidlig inbördes konkurrens mellan olika vårdbehövande

kvarstår därför oförändrat.

I samordningsfrågan anser länsstyrelsen i Stockholms län att

en råd frågor kvarstår obesvarade beträffande integration mellan före­

byggande och behandlande verksamhet liksom i fråga om samordning

mellan olika samhällsorgan. Det är i varje fall beträffande storstadsregioner­

na tveksamt om man kan astadkomma ett effektivt fältarbete utan att skapa

en samordnande central för all narkomanvård.

Flera remissinstanser framhåller att behovet av en gemensam social vård­

lagstiftning undan för undan blir starkare när kraven på integration och

samordning mellan olika vårdformer ökar.

Svenska stadsförbundet framhåller att en upprustning av de medicinska

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vårdmöjligheterna kräver en motsvarande utvidgning av de sociala organens

resurser.

Sveriges läkarförbund anför att läkemedelsmissbruket bryter igenom alla

de gränser som sedan gammalt skiljer olika vårdområden. Den psykiatriska

vården torde inte bli effektiv om inte en långt gående samordning med de

socialvårdande och kriminalvårdande myndigheterna kan uppnås. Den nya

socialstyrelsen borde ha de naturliga förutsättningarna för en sådan kvali­

ficerad samverkan och för att stimulera till forskning.

Uppfattningen att eu fristående vårdorganisation vid sidan av den egent­

liga sjukvården ej är lämplig delas av flertalet remissinstanser.

Kriminalvårdsstyrelsen anser en samordning mellan nykterhetsvård och

narkomanvård önskvärd för att lösa problem med övergångsformer av de

båda slagen av missbruk. De föreslagna ökade resurserna skulle kunna väl

utnyttjas inom ramen för en sådan ordning utan att utesluta den psykiatris­

ka sjukvårdens resurser.

En sådan samordning även i fråga om forskningsresurserna förordas

också av statens medicinska forskningsråd.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten finner lika­

ledes en sådan samordning innebära många fördelar men ansluter sig till

kommitténs förslag eftersom en reform skulle kräva ingående överväganden

och det i dagens läge främst gäller att vidta snabba åtgärder.

Rättspsykiatriska föreningen anser att om kommitténs förslag till straff­

skärpning genomförs kommer detta att avsevärt påverka arbetsbelastningen

för de rättspsykiatrisk verksamma läkarna. En snabb upprustning och

utbyggnad av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är nödvändig.

Beträffande vårdorganisationen anses kommitténs förslag om

uppsökande verksamhet i Stockholm och Göteborg välmotiverat och önsk­

värt att genomföra så snart som möjligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill kraftigt understryka betydel­

sen av en sådan verksamhet för Göteborgs del. Socialvårdsnämnderna är väl

lämpade att organisera verksamheten.

Medicinska fakulteten i Lund och länsstyrelsen i Malmöhus län anför att

även i Malmö ökat missbruk kan förutsättas och att det antagligen finns ett

rätt avsevärt dolt missbruk. Uppsökande verksamhet bör finnas också i

Malmö.

Svenska kommunförbundet påpekar att frågan kvarstår hur framför allt

uppsökande verksamhet och eftervård skall ordnas på mindre orter.

Medicinska fakulteten i Uppsala tar liksom kommittén helt avstånd från

en liberal förskrivning av underhållsdoser för självadministration. I prin­

cip bör i första hand alltid avgiftning och rehabilitering prövas. En avvänj-

ningsprocedur bör enligt fakultetens mening i regel omfatta en vårdperiod

på ca tre månader.

Uppsala läns landstings sjukvårdsstyrelse åberopar de försök som gjorts

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

57

58

vid Ulleråkers sjukhus, där metadonbehandling av avancerade morfinister

redan är i gång. Beträffande missbrukare av preludin och liknande medel

finns planer för en social-psykiatrislc forskning och det är angeläget att

denna får stöd av statsmedel.

RFHL anser att den ambnlanta förskrivningen av narkotika bör fortgå

nnder tillsyn av en central nämnd inom medicinalstyrelsen.

I diskussionen om öppen och sluten vård anser socialstyrelsen att det är

mycket svårt eller rent av omöjligt att i enbart öppen vård avvänja den som

en gång blivit hårt bunden vid missbruket, öppen vård bör dock alltid

prövas så långt utsikter finns att på den vägen komma till rätta med

problemen. Den primära behandlingen är en rent medicinsk angelägenhet.

Sjukvårdsanstalternas resurser är f. n. helt otillräckliga. I storstäderna

behövs åtminstone någon avdelning för gruppterapi och annan verksamhet

för att få patienternas medverkan till avvänj ning och för deras återgång-

till arbetslivet.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser det svårt att sköta

fler än 6—8 patienter på varje sluten avdelning.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse framhåller i fråga om vården av hepatit hos

narkomaner att förslaget för Göteborgs del skulle innebära att ett antal av de

redan alltför få psykiatriska vårdplatserna förvandlas till infektionssjuk-

vårdsplatser. Sjukvårdsstyrelsen föreslår i stället en särskild avdelning på

infektionssj ukhuset.

Vad gäller eftervården anser socialstyrelsen att vård på inackorderings-

hem ofta är en omistlig tillgång i återanpassningen. Inackorderingshem för

narkomaner behövs tills vidare endast för storstädernas klientel. De böi

få samma huvudman som de sjukvårdande institutionerna.

Stockholms stads nykterhetsnämnd anser det önskvärt att inackorderings-

och utskrivningshemmen blir tillgängliga även för sådana missbrukare som

inte dessförinnan behövt sluten vård.

Svensk sjuksköterskeförening anser att inackorderingshemmen bör stå

under överinseende av läkare vid en psykiatrisk vårdenhet.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför att platsbehovet för missbrukare med

ordnat arbete är ganska begränsat. Ett inackorderingshem bör ges sådana

resurser att det kan ta emot även dem som har ganska svåra problem med

sin arbetsanpassning.

RFHL understryker vikten av tillräckliga ekonomiska resurser för efter­

vård. Verksamheten bör organiseras av de enskilda landstingen men med

statliga anslag eftersom belastningen blir varierande för olika delar av

landet. Förbundet anser att möjligheterna till rehabilitering i enskilda

familjehem måste utvidgas. Skyddade arbetsplatser bör ordnas för patien­

terna med statligt ekonomiskt stöd till arbetsgivarna.

Socialnämnden i Stockholm framhåller att problemet med att personer med

samma svårigheter förs samman innebär inte bara chansen att de positivt

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

60

För kriminalvården betonar kriminalvårdsstyrelsen att progno­

sen för läkemedelsmissbrukare i många fall är mycket dålig. Preventionen är

därför det mest verksamma medlet. Verkställighetstiden är i regel alltför

kort för att resultat skall hinna nås. Styrelsen är tveksam till kommitténs

förslag att samla vissa svårare läkemedelsmissbrukare på vissa anstalter

för att därmed befria andra anstalter från detta klientel. I fråga om miss­

brukare i frihet är övervakningsuppdragen särskilt svåra och de bör därför

anförtros åt tjänstemän inom den fria kriminalvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

64

Det är då lian har det största behovet av hjälp från de socialvårdande myn­

digheterna med t. ex. arbete och bostad samtidigt som möjligheter bör

ges till fortsatt terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator.

En sådan behandling kombinerad med arbete eller utbildning kan bli av­

görande för att hindra ett återfall.

Den samordning av den sociala och medicinska omvårdnaden jag tidigare

understrukit bör sätta sin prägel på hela det av mig här skisserade vård­

programmet. Det är nödvändigt att man över hela linjen är på det klara

med att det är en lika angelägen uppgift att ta hand om narkotikamiss­

brukaren som om andra sjuka eller handikappade personer. Lika betydelse­

fullt är att läkare och annan personal i vårdledningen informerar personal

av alla kategorier såväl på sjukvårds sidan som på det sociala området om

narkomanins karaktär av en sjukdom, för vilken den drabbade har rätt till

samma vård och hjälp som om han drabbas av andra somatiska eller

psykiska sjukdomar. Kontakten med patienten måste behållas tills hans

rehabilitering är tryggad.

En inventering av nuvarande resurser visar att dessa inte räcker till för

att ge effektiv vård till narkotikamissbrukarna enligt det här redovisade

behandlingsprogrammet. Verksamheten för att spåra upp narkotikamiss­

brukare är otillräcklig. Möjligheterna att erhålla sjukhusvård och medi­

cinsk behandling i öppen vård är begränsade. Tillgången på resurser för en

fortsatt behandling och rehabilitering efter den medicinska vården är allt­

för knapp.

Innan jag går närmare in på organisationen av vården av narkotikamiss­

brukarna vill j ag också ta upp en del allmänna frågor om ansvar

och förutsättningar för vård.

Ansvaret för den medicinska vården vilar som kommittén framhållit

enligt sjukvårdslagen på landsting och landstingsfria städer medan ansvaret

för den sociala delen av vårdprogrammet vilar på primärkommunerna i egen­

skap av huvudmän för socialvården. Tvekan har yppats huruvida innehållet i

socialhjälpslagen ålägger kommunerna en aktivt uppsökande verksamhet

även i de fall det inte direkt rör sig om ett ekonomiskt hjälpbehov. Jag avser

att i annat sammanhang föreslå elt förtydligande av lagen i detta av­

seende.

Vården av narkotikamissbrukare bör så långt det är möjligt bygga på

frivillig medverkan hos patienten. Man kan naturligtvis alltid vänta ett

bättre resultat av vården om den enskilda individen är inställd på en

positiv medverkan. Det finns dock fall där symptomen är så allvarliga

att man måste ge vård mot vederbörandes vilja. När det gäller de unga

missbrukarna finns möjligheter härtill i barnavårdslagen. I denna före­

skrivs, att om någon som ej fyllt 21 år på grund av missbruk av narko­

tiska medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

66

från några håll uttalats tvekan på denna punkt. För egen del ansluter jag

mig här till kommittén och förordar inte nu några lagändringar i denna

del. Ytterligare erfarenheter av den nya lagstiftningen, som trädde i kraft

vid ingången av detta år, bör i vart fall avvaktas innan en utvidgning av

möjligheterna till tvångsingripanden övervägs. Det får dock ankomma på

den nya socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen och inkomma

med de förslag som kan betingas av de vunna erfarenheterna.

Kommittén har funnit att vårdorganisationen bör omfatta upp­

sökande verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård. Kommittén

föreslår också särskilda åtgärder för unga missbrukare. Denna uppläggning

har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Jag anser att den planering som föreslagits i princip är riktig.

Såsom kommittén funnit är det inte lämpligt att skapa en särskild vård­

organisation eller bygga specialsjukhus för ändamålet. En sådan organi­

sation skulle bli alltför isolerad från andra vårdgrenar och innebära att

konkurrensen om kvalificerad vårdpersonal blir större. Vården bör således

anordnas inom ramen för den social- och sjukvårdsorganisation som redan

finns. Förstärkningar bör ske på vissa punkter för att klara de särskilda

problem som narkomanvården innebär. Jag delar kommitténs uppfattning

att en särskild vårdlag — frågan härom skall utredas i annat sammanhang

— skulle kunna medföra bättre samordning och enhetlighet vid vården av

läkemedelsmissbrukare.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att den uppsö­

kande verksamheten bör ske genom socialarbetare som tar kontakt med

narkotikamissbrukare, erbjuder hjälp och medverkar till att de får vård.

Någon uppsökande verksamhet som avser enbart narkotikamissbrukare

finns inte f. n. Inom den ungdomsvård i allmänhet som är organiserad i

kommunernas regi tar man emellertid hand om ett stort antal missbrukare.

I Stockholms stad finns således — förutom de kontakter som tas i stadens

fritidsverksamhet -— en byrå för uppsökande och kurativ verksamhet

bland ungdom, som råkat i svårigheter, den s. k. ungdomsslussen. Den har

en patrullverksamhet som ute på gator, kaféer och andra ställen söker upp

de ungdomar som behöver hjälp. Till byrån är knutet ett ungdomshem där

tillfälligt logi kan ges. En begränsad social utredning görs i dessa fall. Även

en av ungdomsgårdarna har knutits till verksamheten. De flesta ungdomar

som kommer till ungdomsslussen har haft kontakt med narkotika. I Göte­

borg fungerar en särskild kuratorssektion vid fritidsbyrån för den allmänna

ungdomsverksamheten som en jourbyrå hela dygnet med uppsökande verk­

samhet som ett viktigt led i arbetet. Vidare planeras en experimentverksam­

het med fritidsgård och inackorderingshem där man skall ägna sig åt indi­

viduell terapi och gruppterapi. Även i Malmö finns en organiserad patrull-

verksamhet för ungdom som behöver hjälp.

För vuxna personer som är i behov av hjälp finns f. n. uppsökande verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

68

bör såsom kommittén föreslagit platser beredas vid befintliga och planerade

kliniker och avdelningar för psykiskt sjuka. Vid svårare fall av förgiftning

torde även vård vid invärtesmedicinsk klinik behövas.

Antalet vårdplatser för psykiatrisk sjukvård för vuxna utgör f. n. ca

24 000 i hela landet. För vuxna finns sammanlagt 57 sjukhus eller kliniker

för psykiatrisk sjukvård. För barn och ungdom finns 31 kliniker med sam­

manlagt ca 650 vårdplatser. Vidare finns 9 fristående behandlingshem för

psykiskt störda barn med tillsammans ca 200 platser. Av totalantalet platser

för barn och ungdom finns 114 i stockholmsområdet, 26 i göteborgsområdet

och 95 i malmöområdet. De är belägna vid karolinska sjukhuset, Kronprin­

sessan Lovisas barnsjukhus, Långbro och Danderyds sjukhus, Barnsjuk­

huset i Göteborg, Malmö allmänna sjukhus, S:t Lars sjukhus och lasarettet

i Lund. Vidare finns en klinik för barn och ungdom vid Ulleråkers sjukhus

i Uppsala.

Även om platser vid dessa sjukhus och kliniker för psykiskt sjuka i större

utsträckning än f. n. kan tas i anspråk för vård av narkotikamissbrukare

anser jag det i likhet med kommittén ofrånkomligt att särskilda avdelningar

inrättas för de svåraste missbrukarna, som i inånga fall inte kan vårdas

tillsammans med andra patienter. Vid Ulleråkers sjukhus har i enlighet

med kommitténs förslag redan anordnats en sådan avdelning med ca 20

platser. Vidare kommer en avdelning med 21 platser att öppnas vid Rålambs-

hovs sjukhus.

Särskilda avdelningar för narkotikamissbrukare med 10—12 platser bor

vidare enligt kommittén förläggas till Långbro och Beckomberga sjukhus

i Stockholm, till Lillhagens sjukhus i Göteborg och till sjukhus i Malmö-

området. Dessa förslag övervägs f. n. av vederbörande städer.

Det har också diskuterats att genom nybyggnad inrätta en särskild av­

delning med ca 15 platser för unga narkotikamissbrukare vid något av de

nämnda sjukhusen i Stockholm.

Stockholms läns landsting planerar en avdelning för narkotikamissbru­

kare vid de nya psykiatriska kliniker som byggs vid Danderyds sjukhus.

För landet i övrigt planeras en intoxikationsavdelning i Linköping. I öre-

broregionen räknar man med att kunna använda toxikomankliniken \id

Mellringe sjukhus för behandling av narkomaner.

Av redovisningen framgår att kommitténs förslag i fråga om slutna vård­

platser i varje fall delvis håller på att realiseras. Totalt innebär förslaget

att specialavdelningar skulle inrättas med sammanlagt minst 70 vårdplatser

för narkotikamissbrukare. Det är svårt att av det material som föreligger

avgöra exakt hur många vårdplatser som är nödvändiga. Den narmare

prövningen av platsbehovet och förläggningen av vårdavdelningarna an­

kommer på sjukvårdshuvudmännen.

Som kommittén framhållit kan i många fall behandlingstiden för de mera

avancerade narkotikamissbrukarna i vissa fall bli ganska lång. Det är ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

70

hem. Ytterligare en sådan behandlingsavdelning har uppförts vid Fagareds

yrkesskola för pojkar.

Behandlingen av de svåraste fallen av narkotikamissbruk hos dessa ele­

ver innebär emellertid så komplicerade medicinska problem att det första

omhändertagandet bör ske inom sjukvården. Ungdomsvårdsskolorna bör

då — med den förstärkning av resurserna som kontinuerligt sker — kunna

fungera som institutioner för en fortsatt behandling kombinerad med viss

utbildning för de narkotikamissbrukare som tagits om hand enligt barna­

vårdslagen.

Även vid storstädernas specialinstitutioner för barn och ungdom tas nar­

kotikamissbrukare emot för vård. Stockholms stads barnavårdsnämnd har

6 institutioner för barn med grava anpassningssvårigheter och 10 hem för

pojkar i tonåren med totalt 257 platser. Vid en undersökning år 1967 kon­

staterades att ungefär en femtedel av de ungdomar som togs om hand var

narkotikamissbrukare. Försök görs nu med placering i familjevård efter

den slutna vården. Göteborgs stads barnavårdsnämnd driver 8 barnhem

med sammanlagt 118 platser. I Malmö har barnavårdsnämnden 5 inackor-

deringshem med tillsammans 60 platser samt 3 hem för tonåringar med 18

platser, där man tagit emot okomplicerade fall av narkotikamissbruk.

I fråga om behandlingen av narkotikamissbruk bland dem som tagits om

hand inom nykterhetsvården vill jag erinra om det samarbete som också

bär inletts med läkare inom den psykiatriska sjukvården. Vid allt flera an­

stalter fungerar läkare vid ett närbeläget sjukhus som konsultläkare. Det

är min förhoppning att detta samarbete skall kunna utvidgas ytterligare.

Vid kriminalvårdens anstalter har narkotikamissbruket fått allt större

omfattning. Kommitténs förslag att samla de svåra missbrukarna vid vissa

anstalter torde få ytterligare övervägas.

Jag vill även ta upp en del förslag av kommittén som rör vissa före­

byggande åtgärder i syfte att hindra åtkomst och spridning av nar­

kotika. Hit hör bl. a. de av kommittén diskuterade frågorna om kontroll

över förvaring och förskrivning av narkotika, registrering av recept och

register över missbrukare samt en förstärkning av tullens och polisens ar­

bete.

I likhet med kommittén finner jag den kontroll som sker i fråga om

förvaring av narkotiska medel tillfredsställande. Vidare framgår av utred­

ningen att läkarna numera synes vara tillbörligt försiktiga vid utskrivning

av narkotika. Förskrivningarna har starkt minskat under senare år.

Kommitténs förslag att samtliga recept skall registreras och databehand­

las för att man skall få kontroll över förskrivningar av alla slags läkemedel

— alltså inte endast narkotika — har av en del remissmyndigheter mötts

med tveksamhet medan andra tillstyrkt registrering. För egen del vill jag

anföra, att den förebragta utredningen inte övertygat mig om att fördelarna

med en sådan registrering överväger den tungroddhet och de andra nack­

Knngl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Lagstiftningsfrågor

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Internationella bestämmelser

När narkotikamissbruket under mitten och slutet av 1800-talet blev ett

alltmer allvarligt problem i vissa europeiska länder och USA, sökte myndig­

heterna till en början ingripa med nationella kontrollåtgärder. Det visade

sig emellertid nödvändigt att söka internationellt samarbete för att begränsa

odlingen i produktionsländerna och förhindra smuggling. Intresset knöts

därvid främst till opium och ur opiet framställda verksamma ämnen. Redan

i början av 1900-talet sammankallades en första internationell konferens i

syfte att kontrollera beredningen av opium. Efter första världskriget anför­

troddes en rad uppgifter på detta område åt Nationernas Förbunds hygien­

kommitté. Uppmärksamheten riktades på ytterligare två grupper av medel,

som missbrukades i stora delar av världen, nämligen kokablad — kokain —

och cannabis. Ett antal internationella konventioner tillkom under denna tid,

de viktigaste 1925, 1931 och 1936. De tre grupper av medel, som täcktes av

de internationella konventionerna, opiater, kokablad och cannabis, samman­

fattades under beteckningen narkotiska preparat.

Arbetet på narkotikafrågans område har avsevärt vidgats inom ramen för

Förenta Nationernas verksamhet. En rad nya konventioner har tillkommit,

bl. a. åren 1948, 1953 och 1961. Den tionde konventionen, 1961 års allmänna

narkotikakonvention (the Single Convention on Narcotic Drugs, 1961, in­

tagen i sin helhet i SOU 1967: 41), syftar till att sammanfatta och ersätta

samtliga tidigare konventioner på området. De stater som ännu ej ratificerat

den allmänna narkotikakonventionen är dock fortfarande bundna av tidi­

gare biträdda konventioner. 1961 års allmänna narkotikakonvention har

trätt i kraft den 13 december 1964 sedan den ratificerats av erforderligt antal

länder. Sverige ratificerade för sin del konventionen den 18 december 1964

för ikraftträdande den 17 januari 1965. De flesta europeiska länder har ra­

tificerat konventionen, under det att t. ex. USA ännu inte anslutit sig.

I konventionen anges vissa organ med »politiska» funktioner, nämligen

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) samt rådets narkotikakommis­

sion. Genom konventionen skapas ett administrativt organ, den internatio­

nella narkotikakontrollkommittén (the International Narcotics Control

Board —- INCB) med uppgift att övervaka kontrollsystemets efterlevnad.

Övervakningen sker genom två specialorgan. Juridiska frågor, utarbetande

av förslag till nya konventioner och viss upplysnings- och informationsverk­

samhet handhas av ett sekretariat som är gemensamt för kommissionen och

74

tika överstiger den enligt behovsberäkningen angivna totalmängden med

tillägg för landets export, kan kommittén anmäla detta förhållande för

andra stater, som därefter i princip ej får lämna tillstånd till ytterligare ex­

port under året till det landet (artikel 21).

Parterna skall enligt artikel 33 inte tillåta innehav av narkotika utan ve­

derbörligt bemyndigande. Parterna har vidare enligt artikel 35 förbundit sig

att själva och i samarbete med internationella organisationer och andra

länder förebygga och bekämpa olaglig handel med narkotika. I detta syfte

bör de lämpligen låta inrätta ett särskilt organ, som skall ansvara för sam­

ordningen på det nationella planet.

Artikel 36 avser sådana påföljdsbestämmelser som parterna förbundit sig

att införa för att motverka illegal narkotikahantering. Artikeln har följande

lydelse.

1. Varje part skall, under vederbörligt hänsynstagande till sina konstitu­

tionella förhållanden, vidtaga nödvändiga åtgärder för att odling, produk­

tion, tillverkning, extraktion, beredning, innehav, erbjudande, utbjudande

till försäljning, 'distribution, köp, försäljning, överlåtelse av varje slag, för­

medling, försändelse, transitering, transport, import och export av narkotika

i strid med bestämmelserna i denna konvention samt varje annan handling,

som enligt sagda parts åsikt är i strid med bestämmelserna i denna konven­

tion, skola utgöra straffbara brott, när de begås avsiktligt, och att allvarliga

brott skola vara belagda med adekvata straff, företrädesvis med fängelse

eller andra frihetsberövande straff.

2. Under hänsynstagande till en parts konstitutionella förhållanden, rätts­

ordning och inhemska lagar,

a. I. skall vart och ett av de i paragraf I uppräknade brotten betraktas

som ett särskilt brott, om det förövas i olika länder;

II. skola avsiktlig delaktighet i nämnda brott, sammansvärjning i avsikt

att begå och försök att begå sådana brott samt förberedande handlingar och

finansiella operationer, som ha samband med i denna artikel nämnda brott,

vara straffbara brott såsom föreskrives i paragraf 1;

III. skola domar, som fällts i utlandet för dessa brott tagas med i räk­

ningen för att fastställa återfall; och

IV. skola förutnämnda allvarliga brott, vare sig de begåtts av infödda eller

utlänningar, lagligen beivras av den part, inom vilkens område brottet be­

gåtts, eller av den part, inom vilkens område brottslingen påträffas, ifall hans

utlämning icke är förenlig med lagarna i det land, till vilket begäran härom

gjorts, och ifall brottslingen icke redan blivit ställd inför rätta och dömd.

b. Det är önskvärt, att i paragraf 1 och paragraf 2 a II angivna brott in­

begripas under utlämningsbrott i varje utlämningstraktat, som är eller må

bliva avslutad mellan parter, och att de erkännas som utlämningsbrott mel­

lan de parter, för vilka fördrag eller ömsesidighet icke är villkor för ut­

lämning; det förutsättes, att utlämning skall beviljas i enlighet med den

parts lag, till vilken framställning om utlämning riktats, och att nämnda part

skall äga rätt att vägra verkställa häktning av brottslingen eller bevilja

utlämning, om vederbörande myndigheter anse brottet icke vara tillräckligt

allvarligt.

3. Tillämpning av föreskrifterna i denna artikel skall vara beroende av

bestämmelserna i en parts brottslagar i frågor rörande rättsskipning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

76

Straffbestämmelserna är upptagna i 13 §. Till fängelse eller, vid ringa

brott, dagsböter, dömes den som utan rätt tillverkar, saluhåller, överlåter eller

innehar narkotika. Samma straff gäller för den som lämnar oriktig uppgift

rörande förhållande av betydenhet vid ansökan om tillstånd enligt narkotika­

förordningen. Underlåtenhet att föra anteckningar enligt 9 § straffas med

böter, högst 300 kr. Domstolarna skall underrätta medicinalstyrelsen om

innehållet i domar beträffande brottsligt förfarande med narkotika. Narko­

tika som tillverkats, saluhålls, överlåtits eller innehas i strid mot förord­

ningen, tillämpningsföreskrift eller villkor skall förklaras förverkade till

kronan; om inte medlen finns i behåll skall värdet förklaras förverkat. På­

följden kan helt eller delvis efterges om den skulle vara obillig. Beträffande

beslag gäller i huvudsak reglerna i rättegångsbalken (14 §).

Enligt 15 § narkotikaförordningen meddelar medicinalstyrelsen närmare

bestämmelser rörande förordningens tillämpning. Sådana bestämmelser hai

meddelats i styrelsens narkotikakungörelse av den 4 februari 1964.

11 § föreskrivs att tillstånd inte meddelas till införsel, utförsel, tillverkning

och handel med de i avd. A i medicinalstyrelsens förteckning över narkotika

upptagna varorna. Vidare föreskrivs att resande, som för personligt bruk

medför narkotiskt läkemedel, åligger att på begäran för vederbörande tull­

myndighet styrka sitt behov av läkemedlet genom skriftligt intyg från läkare,

såvida inte läkemedlet är åsatt apoteksetikett, som upptar den resandes och

den ordinerandes namn samt uppgift om medlets art och mängd; vid varje

tillfälle får narkotiskt läkemedel införas i landet i en mängd som motsvarar

behovet under högst fem dagar. Rörande införsel, utförsel, transitering, till­

verkning, handel, utlämnande, förvaring m. in. lämnas i 2—10 §§ föreskrif­

ter. I 11 § ges bestämmelser om de anteckningar som bl. a. föreståndare för

vetenskaplig institution skall föra över sitt handhavande av narkotika. Förda

anteckningar och handlingar rörande verksamheten skall förvaras under

minst tre år. Enligt 12 § skall importör, exportör och tillverkare inom 14

dagar efter utgången av varje kvartal till medicinalstyrelsen insända detal­

jerade uppgifter om sitt handhavande av narkotika under det gångna kvar­

talet. Vidare skall importör, tillverkare, partihandlare och föreståndare för

vetenskaplig institution årligen före utgången av januari månad insända

uppgift över sin verksamhet med narkotika under det föregående året.

Den lagstiftning som vid sidan av narkotikaförordningen berör hantering­

en av narkotiska varor och övriga beroendeframkallande medel är främst

varusmugglingslagen, läkemedelsförordningen samt, i viss utsträckning,

giftförordningen. Dessa författningar kompletteras i sin tur av tillämpnings-

bestämmelser och smärre författningar.

Vad avser tillverkning av andra beroendeframkallande medel än narko­

tika krävs bl. a. tillstånd för tillverkning enligt 7 § läkemedelsförordningen

den U december 1962 (nr 701) samt 8 och 9 §§ giftförordningen samma dag

(nr 702).

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

78

ställs nämligen rus som orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker. Likaså

kan jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket trafikbrottslagen den dömas till straff

som för bil etc. och därvid varit så påverkad av annat berusningsmedel än

starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat

föra fordonet. Straffmaximum är fängelse i ett år. Slutligen förekommer

ofta att den som sålt narkotika till pris överstigande apotekspriset döms för

ocker. Jämlikt 9 kap. 5 § BrB skall för grovt sådant brott dömas till fängelse

i högst fyra år.

Såvitt gäller olika former av tvångsåtgärder har rättegångsbalkens be­

stämmelser om häktning och husrannsakan vid olika tillfällen tagits till ut­

gångspunkt för överväganden om önskvärt straffmaximum vid olika narko­

tikabrott. Beträffande häktning är enligt 24 kap. 1 § RB huvudregeln att

häktning under vissa i lagen angivna omständigheter kan förekomma om

någon är på sannolika skäl misstänkt för brott för vilket är stadgat fängelse

i ett år eller däröver. Om den misstänkte ej har stadigt hemvist i riket och

det föreligger flyktfara, kan han häktas om fängelse över huvud kan följa

på brottet. Om det därutöver skäligen kan befaras att han kommer att undan­

dra sig lagföring och straff genom att lämna riket, eller om den misstänkte

är okänd och vägrar lämna riktiga uppgifter om namn och hemvist, kan han

häktas oberoende av brottets beskaffenhet (24 kap. 2 § RB). Föreskrifter om

husrannsakan finns i 28 kap. 1—7 §§ RB. Förekommer anledning att brott

förövats varå fängelse kan följa, får husrannsakan företas för att söka efter

föremål som är underkastade beslag, för att utröna omständighet som kan

ha betydelse för utredningen och för att bl. a. gripa den misstänkte. Hos

annan än den misstänkte får husrannsakan företas endast om brottet före­

tagits hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig

anledning förekommer att ovan angivna syften skall uppnås genom liusrann-

sakningen. Däremot gäller inga inskränkningar i möjligheten att för angivna

ändamål företa husrannsakan i lägenhet som »är tillgänglig för allmänheten

eller plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant

gods, som eftersöks, plägar uppköpas eller mottagas som pant» (3 §).

Bestämmelser om kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler sak­

nas f. n.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

Kommittén

Allmänna synpunkter

Kommittén framhåller att bekämpandet av narkotikamissbruket kräver

internationellt samarbete. Detta samarbete regleras av inter­

nationella överenskommelser, som också i viss utsträckning bestämmer ut­

formningen av den nationella lagstiftningen. En praktisk samverkan är nöd­

vändig för en effektiv tillämpning av lagstiftningen. En effektiv prevention

mot illegala förfaranden med avseende å narkotika och andra beroende-

bestämmelser om påföljder för stöld, ocker, förfalskning m. m, är tillämp­

liga.

Vissa typer av förfaranden i strid med gällande bestämmelser är med­

vetet illegala — t. ex. smugglingen och den illegala handeln. Andra för­

faranden är från början eller genomgående avsedda att vara legala, men

kan befinnas utgöra avsteg från principer och bestämmelser för preventio-

nen — t. ex. läkarförskrivningar i strid med vetenskap och beprövad er­

farenhet. Förhållanden av sistnämnda slag illustrerar enligt kommittén

önskvärdheten att huvudsakligen i ett sammanhang behandla reglerna för

den legala och den illegala narkotikahanteringen och motsvarande förfaran­

den med andra beroendeframkallande medel.

Vad angår kontrollen av den legala hanteringen av narkotika

konstaterar kommittén att denna i huvudsak är tillfredsställande. I fråga

om ämnen under kontroll föreslår emellertid kommittén att vissa

andra beroendeframkallande medel bör underkastas samma stränga kon­

troll som narkotika genom att den svenska kontrollen utsträcks till åt­

minstone vissa sedativa, ataraktika och hypnotika oberoende av den inter­

nationella utvecklingen.

I detta sammanhang framhåller kommittén att avgörandet huruvida vissa

medel helt skall förbjudas fordrar en avvägning mellan medlens möjliga

nyttiga och skadliga verkningar. Heroin anses t. ex. av vissa läkare ha stort

värde som smärtstillande medel, men ett omfattande missbruk därav främst

i USA har lett till bedömningen att skaderiskerna på grund av medlets egen­

skap att snabbt leda till ett starkt beroende väger över nyttan och föranleder

att medlet läggs under förbud eller särskilda restriktioner. Cannabis å andra

sidan är ett medel som möjligen är relativt mindre farligt än de flesta i

Sverige tillåtna narkotiska medlen. Den medicinska nyttan är dock numera

ingen, varför en avvägning av nytta mot skada även här motiverat ett för­

bud. Att tillåta cannabis för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk är

för övrigt ej möjligt på grund av den allmänna narkotikakonventionens

bestämmelser. Frågan huruvida ytterligare medel skall helt förbjudas i

Sverige bör bli föremål för överväganden på grundval av en medicinsk och

social dokumentation. Kommittén finner starka skäl tala för att ett sådant

övervägande kommer till stånd från medicinalstyrelsens sida särskilt be­

träffande centralstimulantia. När det gäller läkemedel med allvarliga bi­

verkningar i form av läkemedelsberoende kan regleringen med fördel ges

den formen att vissa bestämda medel får köpas endast på licens, t. ex. vissa

centralstimulantia för bl. a. behandling av narkolepsi.

Beträffande den illegala hanteringen av beroendeskapande

medel anser kommittén att straffskärpningar och krimina­

lisering av vissa åtgärder som f. n. är straffria bör kunna bidra till att

öka effekten i kampen mot läkemedelsmissbruket. Kommittén understryker

att en skärpt lagstiftning och en utökad kontrollorganisation inte får fungera

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

82

Vidare föreslår kommittén att förberedelse till smuggling

av narkotika kriminaliseras. Som exempel på fall har från polishåll pekats

på svenskar som inköpt stora narkotikapartier utomlands men som inte

kunnat beslås med senare varusmuggling eller försök därtill. En kriminali­

sering av förberedelse förutsätts i 1961 ars allmänna narkotikakonvention.

Det synes också därför angeläget att snarast möjligt vidta en sådan åt­

gärd. I 23 kap. 2 § BrB ges bl. a. bestämmelser om ansvar för förberedelse

till brott. Kommittén föreslår att i 8 § varusmugglingslagen intas en be­

stämmelse om att för förberedelse till smuggling av narkotika skall dömas

till ansvar enligt vad i 23 kap. 2 § BrB stadgas. Bestämmelsen torde dock

böra inskränkas på så sätt att den ej skall avse förberedelse till ringa brott

(jämför 8 § andra stycket varusmugglingslagen).

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Tillverkning av narkotika

Kommittén har från medicinalstyrelsen inhämtat att den legala tillverk­

ningen av narkotika ej föranlett några kontrollproblem. Beträffande den

illegala tillverkningen meddelar kommittén att under 1964 och 1965 endast

sex personer dömts för ifrågavarande brott och att inget fall av åtalsefter­

gift för olaga tillverkning förekommer i Stockholm för samma tid.

Kontrollen över den legala tillverkningen av narkotika synes alltsa anord­

nad på ett sätt som från teknisk och säkerhetsmässig synpunkt är fullt till­

fredsställande. Beträffande sådan tillverkning av beroendeframkallande

läkemedel i övrigt blir givetvis i den mån lugnande medel och sömnmedel

förs in under narkotikakontrollen samma kontrollåtgärder som beträffande

nuvarande narkotika tillämpliga.

Enligt kommittén har däremot från många håll framförts uppfattningen

att narkotikaförordningens straffbestämmelser mås­

te skärpas. Oftast har man därvid avsett den illegala överlåtelsen, men jäm­

väl skärpning av straffen för övriga brott mot förordningen har föreslagits.

Kommittén anser skäl föreligga för införandet av högre straffmaximum även

vad avser olaga tillverkning. Bestämmelserna synes böra utformas enhetligt

för samtliga i förordningen straffbelagda gärningar. Brottet bör indelas i tre

grader, en avseende grovt brott med straffmaximum av fyra års fängelse,

en för »normalt» brott med två års fängelse som maximum, samt en för

ringa brott, varå endast kan följa böter.

Anledning svnes vidare enligt kommittén föreligga att införa bestämmel­

ser om straff för försök och förberedelse till olaga tillverkning av

narkotika. Kommittén åsyftar bl. a. sådana förfaranden som iordningställan­

de av erforderlig apparatur och anskaffande av för tillverkningen nödvän­

diga råvaror.

Beträffande medverkan till olaga tillverkning av narkotika synes

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

lämpa påföljden förvisning samt till utlämning för brott av ifrågavarande

art.

Bestämmelser om påföljd för försök och förberedelse till olaga

saluhållande och överlåtelse av narkotika saknas f. n. Vad gäller försök till

överlåtelse kan sådan gärning anses vara kriminaliserad genom stadgandet

om påföljd för saluhållande. Försök till saluhållande synes ej kräva sär­

skild påfölj dsbestämmelse. Vissa former av förberedelse till överlåtelse fal­

ler inom området för saluhållande och innehav. Särskilt vad gäller stor-

handiarna synes dock behov föreligga att kunna beivra sådana förberedande

åtgärder som de i sin hantering vidtar. Liksom beträffande olaga import

föreslår kommittén därför att förberedelse till olaga saluhållande och över­

låtelse kriminaliseras.

Med analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB synes påföljd

kunna ådömas för medverkan till brott av nu ifrågavarande art. Nämn­

da bestämmelser torde alltså enligt kommittén redan nu kunna tillämpas

på sådana fall där t. ex. innehavaren av en lägenhet eller annan lokal med

insikt om att olaga överlåtelse av narkotika sker, ställer lokalen till disposi­

tion. Som framhållits beträffande tillverkning kan det dock vara lämpligt

att i narkotikaförordningen införa en hänvisning till brottsbalkens bestäm­

melser i förevarande avseende.

När det gäller förverkande av narkotika som saluhålls eller över­

låtits i strid mot förordningens bestämmelser erinrar kommittén om att

sådan vinning som någon haft av olaglig överlåtelse f. n. ej omfattas av

förverkandepåföljden. Enligt kommittén förefaller det, inte minst när det

gäller narkotikalangning, mindre tilltalande att langaren skall kunna få

behålla vinsten av sitt förfarande.

Innehav av narkotika

Vad först gäller frågan om innehav av narkotika bör vara

straffbelagt erinrar kommittén om att man måste utgå från stadgan-

dena i den av Sverige ratificerade allmänna narkotikakonventionen. Enligt

denna skall innehav av narkotika —- varmed då givetvis åsyftas endast de av

konventionen omfattade medlen — utan vederbörligt bemyndigande ej vara

tillåtet. Vidare skall innehav i strid mot konventionsbestämmelserna utgöra

straffbart brott. Härav torde följa att vi, så länge vi är anslutna till konven­

tionen, är förpliktade att ha olovligt innehav av s. k. klassiska narkotika

kriminaliserat.

Beträffande innehav av andra i narkotikaförordningen reglerade medel

finns givetvis teoretiskt inget hinder mot att låta detta betraktas som icke

straffbart. Med hänsyn till att det f. n. dominerande missbruket av central-

stimulantia till sina yttringar visat sig vara ett lika allvarligt problem som

de klassiska narkomanierna, synes det dock ej försvarligt att ha en mindre

sträng reglering av sådana medel än när det gäller klassiska narkotika. Att

86

ning beträffande olaga innehav. Erforderliga möjligheter härtill synes er­

bjudas främst av stadgandena i 20 kap. 7 § första stycket första och andra

punkterna RB samt i 1 § lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda be­

stämmelser om unga lagöverträdare.

Om — mot kommitténs uppfattning — det skulle anses vara principiellt

acceptabelt och i övrigt lämpligt att låta t. ex. ringa innehav av narkotika

vara straffritt, synes tillämpningen komma att medföra synnerligen svår­

bedömda gränsdragningsproblem. Om innehavsmängden skall vara avgöran­

de för bedömningen om ett innehav är ringa eller ej, frågar sig kommittén

vilken mängd som skall accepteras. För åtskilliga missbrukare skulle kanske

ett antal av upp till 1 000 tabletter böra anses ringa, för andra endast ett

tiotal. Och om det ringa innehavet avkriminaliseras får man anta att för­

säljarna för varje försäljningstillfälle skulle medföra endast det »accepte­

rade» antalet tabletter och därefter fylla på lagret efter hand. Att återigen

dra gränsen med ledning av innehavarens uppgift att han innehar medlen

för eget bruk kommer likaså att skapa osäkerhet vid bedömningen.

Kommittén anser på grund av det anförda att allt otillåtet innehav av

narkotika fortfarande skall vara straffbelagt.

Ehuru olaga innehav av narkotika väl oftast ej torde kunna rubriceras som

grovt brott, saknas enligt kommittén anledning att utforma straffskalorna

på annat sätt än som ovan föreslagits för olaglig tillverkning och olaglig

handel. Utrymme för straffbeläggning av försök och förberedelse

synes emellertid ej föreligga.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Kommittén framhåller att användningen av sprutor och kanyler för in-

jicering av medlen under senare år blivit allt vanligare bland läkemedels-

missbrukare här i landet. Kommittén har i sitt första delbetänkande konsta­

terat att det enbart i Stockholm torde finnas några tusental personer som

vid sitt missbruk av läkemedel använder injiceringsmetoden. Kommittén

stöder sig därvid bl. a. pa en undersökning som under en observationstid av

drygt 1 V² år (1965—67) påvisat färska injektionsmärken hos över 1 200 av

de till stockholmspolisens centrala arrestavdelningar införda personerna.

Läkemedelsmissbruk av nämnt slag förekommer jämväl i Göteborgs- och

Malmö-Lund-områdena i stor utsträckning samt inom landet i övrigt i

begränsad omfattning.

De preparat som används vid injiceringsmissbruk är huvudsakligen opia­

ter och centralstimulantia, med en stark övervikt för de centralstimulerande

medlen. Undantagsvis kan förekomma att färdiga injektionslösningar an­

vänds, men i övervägande grad nyttjas tabletter, som slammas upp i vatten.

Injektionssprutor finns både för engångs- och flergångsbruk. Engångs­

sprutor är tillverkade av plast, flergångssprutor av glas och kanyler av rost­

fritt stål. En svensk tillverkare svarar för huvuddelen av inom landet an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

88

kommit att en malariaepidemi spritts på grund av intravenöst narkotika­

missbruk. Tabletter som slammats upp i vatten innehåller osterila be­

ståndsdelar och det förekommer därför att missbrukare får s. k. pyrogen-

chocker (häftiga feberanfall).

Kommittén konstaterar att apotekens försäljning av sprutor och kanyler

under normala förhållanden är obetydlig och visar små förändringar, om

man bortser från en pågående övergång till engångsmaterial. Kundkretsen

begränsas i huvudsak till diabetiker och astmatiker. Genom det intravenösa

missbrukets starka spridning under senare år har emellertid en markant

förändring i apotekens försäljning inträffat. Naturligtvis har denna blivit

särskilt märkbar i de större städerna, men oroande rapporter kommer även

från apotek ute i landet. Det har kommit en ny kundkrets till apoteken, som

är lätt att identifiera inte bara genom det påfallande ungdomliga inslaget.

Kommittén redovisar också resultaten av undersökningar som gjorts

under åren 1965 och 1966 beträffande försäljningen av sprutor och kanyler.

Med stöd av dessa resultat konstaterar kommittén sammanfattningsvis att

metoden att injicera narkotika och andra läkemedel f. n. är synnerligen

utbredd bland läkemedelsmissbrukarna inom landet och att metoden blir

allt vanligare. Den form av missbruk som metoden innebär är i sig själv

allvarligare än andra missbruksformer och kan ge upphov till svåra följd-

skador. Dessa omständigheter aktualiserar enligt kommitténs mening frågan

om någon form av kontroll över hanteringen.

Som argument för kontroll har kommittén särskilt anfört att ett försvå­

rande av tillgången till hjälpmedel i och för sig måste försvåra själva miss­

bruket. Framför allt för de mer oerfarna brukarna skulle försvårandet av

tillgången till sprutor kunna verka avhållande. Vidare skulle den form av

ritual som utbildat sig i gängen, med silning och injicering, få svårare att

utbreda sig. En övergång till det i varje fall mindre farliga intagandet av

tabletter vore väl också i och för sig önskvärd.

Mot kontroll har framhållits olika omständigheter, bl. a. hänsyn till de

legitima nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetikerna, merarbete för sjukhus

och läkare, risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den ille­

gala hanteringen, svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt risk-

för ökning av missbrukets följ dskador.

Vad först gäller diabetikerna och liknande »legala» förbrukare av sprutor

framhåller kommittén att nackdelen av en kontroll torde bli synnerligen

begränsad. Genom recept, rekvisition eller läkemedelskort kan de utan

omgång erhålla sprutor och tillbehör för sitt aktuella behov. I den mån en

reglering medför ökad belastning för sjukhus och läkare får ej heller

detta förhållande åberopas som ett på något sätt avgörande moment mot

reglering. Kommittén påpekar, att en begränsning av den legala tillgången

på ifrågavarande hjälpmedel kommer att medföra viss insmuggling. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

90

varande förhållanden men som ökar i betydelse vid en reglering som den

föreslagna, utgör svårigheten, framför allt vid sjukhusen, att effektivt för­

störa de mängder av engångssprutor som där använts. Enligt vad kommittén

inhämtat är Landstingens Inköpscentral i färd med att utexperimentera en

anordning, lämplig för ändamålet.

Kommittén föreslår slutligen att de författningsbestämmelser, som behövs,

utformas i överensstämmelse med föreskrifterna i förordningen med vissa

bestämmelser angående fosterfördrivande medel med erforderliga tillägg

såvitt avser innehav. Även påföljdsfrågorna torde kunna regleras i över­

ensstämmelse med de i nämnda förordning upptagna bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser understryker behovet av internatio­

nellt samarbete. Generaltullstyrelsen betonar att enhetliga interna­

tionella kontrollbestämmelser och ett likformat internationellt narkotika-

begrepp är av stor betydelse för möjligheterna att effektivt bekämpa smugg­

ling av beroendeskapande medel och missbruket av sådana medel. Bl. a.

rikspolisstyrelsen framför liknande synpunkter.

Det framhålls vidare från de flesta håll att man från svensk sida på allt

sätt bör verka för att den internationella narkotikakontrollen utvidgas till

att avse sådana sedativa, ataraktika, hypnotika, centralstimulantia och hallu­

cinogener som är beroendeframkallande och som missbrukas. Såvitt angåi

centralstimulantia och hallucinogener är uppfattningen samstämmig om

behovet av utvidgad internationell kontroll bland de remissinstanser som

uttalat sig i frågan. När det gäller sedativa, ataraktika och hypnotika råder

däremot delade meningar bland remissinstanserna på sätt som framgår av

den redogörelse jag i det följande lämnar för deras inställning till den natio­

nella kontrollen av samma medel.

Kommitténs uttalande att den nationella kontrollen över

den legala hanteringen av narkotika är fullt tillfredsställande

understryks av flera remissinstanser. Det bär endast ifrågasatts av läns-

läkaren i Göteborgs och Bohus lan. Denne framhåller att åtkomsten av narko­

tika medelst stulna receptblanketter som försetts med förfalskad text och

förfalskad namnteckning emellanåt torde förekomma och föreslår att man

för att motverka detta möjligen kunde införa ett hemligt kodsystem, så att

varje läkare från medicinalstyrelsen erhåller ett hemligt kodnummer vilket

skall påtecknas recepten.

I fråga om ämnen under kontroll har ingen remissinstans häv­

dat att man för vårt lands del inte skulle utvidga kontrollen till att omfatta

även andra medel än dem som faller under internationell kontroll.

Såvitt angår centralstimulantia och hallucinogener är uppfattningen sam­

92

bör övervägas antingen att begränsa antalet preparat på vilka narkotikalag­

stiftningen görs tillämplig eller att i lagen uttryckligen från straffansvar

undanta obetydliga förseelser.

RFMA fäster uppmärksamheten på debatten om cannabispreparatens

farlighet eller ofarlighet och efterlyser auktoritativa besked på denna punkt.

Om dessa medel är så ofarliga, som hävdats från vissa sakkunniga, måste

man allvarligt överväga om de skall hänföras till narkotika och därmed

underkastas hela kontrollsystemet. Det måste vara förödande för såväl rätts­

uppfattningen som den tillbörliga respekten för narkotikans farlighet att

omge ett eventuellt ganska oskyldigt njutningsmedel med den nimbus, som

eu kriminalisering innebär. Med cannabispreparatens större eller mindre

farlighet bör ej sammanblandas värderingar av de speciella former som kon­

sumtionen därav klätts i och som kan te sig både frånstötande och socialt

skadliga, men som inte rimligtvis kan sägas vara värda mer ogillande än de

glorifierande seder som uppstått kring alkoholbruket. Samma fråga berörs

av länsstyrelsen i Stockholms län.

Alla remissinstanser är ense om att samhällets åtgärder för att bekämpa

den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel måste

skärpas och att kraftiga motåtgärder måste sättas in mot missbruket av

sådana medel. I flera yttranden understryks behovet av snara åtgärder.

I regel tillstyrks kommitténs förslag om straffskärpningar,

vilka förklaras vara välmotiverade. Till dem som tillstyrker förslagen hör

hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, RÅ, socialstyrelsen, utom

såvitt avser olaga handel med och olaga innehav av narkotika, samt Sveriges

advokatsamfund.

Svea hovrätt finner dock kommitténs motivering för de avsevärda straff-

skärpningarna påfallande knapphändig och hänvisar till att kommittén

själv uppger att den först i sitt tredje delbetänkande kommer att företa en

sammanfattande avvägning av vård- och preventionsfrågorna. I det tredje

delbetänkandet kommer vidare resultatet av vissa ännu ej avslutade under­

sökningar av värde för bedömningen av hithörande frågor att redovisas. Det

föreligger därför enligt hovrättens mening i allt fall inte f. n. tillräckliga

skäl att i förevarande hänseende gå längre än att höja straffmaximum för

olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika till

fängelse två år. Fylleristraff utredningen framför liknande synpunkter.

Från några håll ifrågasätts den allmänpreventiva effekten av straffskärp­

ningar. Fylleristraffutredningen framhåller sålunda att mycket tyder på att

straffhot här inte har någon egentligt avhållande effekt. De som driver ille­

gal narkotikaförsälj ning av rent profitintresse och antagligen också gör stora

förtjänster, torde inte komma att påverkas av en straff skärpning. De har

alltid att räkna med risker i sin verksamhet. Ej heller torde straffbeläggan­

det ha särskilt avhållande effekt på narkotikamissbrukarna själva. De torde

inte uppfatta sin verksamhet som kriminell utan snarare som livsviktig för

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

94

kategori kriminella, som sysslar med narkotikasmuggling, är nämligen att

dessa kallt väger vinstmöjligheterna mot den påföljd, som risktagandet kan

medföra. Av anförda skäl anser styrelsen kommitténs förslag välgrundade.

Svea hovrätt framhåller att om det anses ofrånkomligt att nu höja straff­

minimum till fängelse i högst fyra år bör det övervägas att också införa

minimistraff av fängelse minst sex månader. Även hovrätten för Västra

Sverige har samma uppfattning men anser att straffmaximum för normalfal­

let av varusmuggling avseende narkotika bör sättas till fängelse i två år för

att man därigenom skall erhålla bättre överensstämmelse mellan påföljder­

na för smuggling av narkotika och andra narkotikabrott.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter om det från principiell synpunkt är

lämpligt att i en blankettstrafflag som varusmugglingslagen införa speciella

straffbestämmelser för en viss vara. Styrelsen motsätter sig emellertid inte

att så sker.

Förslaget att förberedelse till smuggling av narkotika, utom

såvitt avser ringa brott, skall kriminaliseras, tillstyrks allmänt eller lämnas

utan erinran. Fglleristraffutredningen ifrågasätter dock om förberedelse till

narkotikasmuggling bör kriminaliseras särskilt och anmärker att man ge­

nom att straffbelägga innehavet av narkotika i åtskilliga fall ändå kan

straffa dem som förbereder insmuggling.

Kommittén har soin exempel på fall som motiverar kriminalisering av

förberedelse till varusmuggling av narkotika nämnt, att svenskar, som utom­

lands inköpt stora narkotikapartier, senare icke kunnat beslås med varu-

smuggling eller försök därtill. Hovrätten för Västra Sverige framhåller i an­

ledning härav att ett sådant förfarande, dvs. att utomlands inköpa narko­

tika med syfte att olovligen införa den till Sverige, icke i och för sig torde

kunna hänföras under förberedelsestadgandet i 23 kap. 2 § brottsbalken.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte stämpling till smuggling av

narkotika bör straffbeläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Bland de remissbehandlade författningsutkasten finns ett förslag till sär­

skild narkotikastrafflag. Denna omfattar bestämmelser om på­

följd för annan olovlig befattning med narkotika än olovlig införsel eller

utförsel. Vidare omfattar förslaget bestämmelser om straff för försök och

förberedelse till vissa narkotikabrott samt bestämmelser om medverkan,

förverkande och beslag. I den mån motsvarande bestämmelser återfinns i

gällande narkotikaförordning innebär förslaget att bestämmelserna utgår

ur narkotikaförordningen. I enlighet med kommitténs överväganden har

brotten i förslaget uppdelats i tre grader, kallade grovt narkotikabrott, nar­

kotikabrott och narkotikaförseelse.

Förslaget om en särskild narkotikastrafflag lämnas allmänt utan er­

inran — utom av Svea hovrätt — och tillstyrks av fylleristraffutredningen.

96

Rikspolisstyrelsen och RÅ anser att allt innehav av narkotika måste straff­

beläggas. Enligt rikspolisstyrelsen är anledningen härtill inte möjligheten

att straffa innehavare som främst är i behov av och bör beredas vård

utan det förhållandet att polisen för att kunna komma åt storlangarna mås­

te kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. Att i lagstiftningen

göra gränsdragning mellan tillåtet ringa innehav och otillåtet sådant anser

styrelsen i likhet med kommittén knappast möjligt.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att obetydliga förseelser mot narkotika­

strafflagen över huvud taget bör undantas från straffansvar såvida man

inte begränsar antalet preparat på vilka lagen blir tillämplig, eftersom möj­

ligheten att meddela åtalseftergift enligt styrelsens mening inte innebär

någon lämplig lösning i de fall som åsyftas. Stadskollegiet i Hälsingborg an­

ser att man för undvikande av oenhetlig praxis direkt bör utsäga att miss­

brukare inte skall ådömas straff om deras innehav såvitt rimligen kan be­

dömas är avsett för deras personliga bruk.

Fylleristraffutredningen utvecklar utförligt sin uppfattning att olovligt

innehav av narkotika endast borde straffbeläggas beträffande de profitö­

rer som säljer narkotika utan att själva vara beroende därav. Vad gäller

narkotikamissbrukarna, som för eget behov innehar narkotika kan straff­

bestämmelsen få icke önskvärda effekter. Jämförelser görs med alkohol­

lagstiftningen som inte straffbelägger innehav av rusdrycker för eget

bruk. Utredningen framhåller vidare att dess kommande förslag kommer

att innebära att det akuta ruset och därunder även narkotikaruset skall

avkriminaliseras och framhåller att ett viktigt motiv för detta förslag är

dikterat av socialmedicinska skäl. Utredningen önskar en närmare redo­

visning av de synpunkter som ligger bakom kommitténs uttalanden att

några belägg inte framkommit enligt vilka kriminaliseringen av narkotika­

innehavet ej skulle inverka negativt på vårdmotivationen. Med hänsyn till

att Sverige ratificerat den allmänna narkotikakonventionen som föreskri­

ver att innehav av narkotika utan vederbörligt bemyndigande skall vara

straffbart, måste emellertid olovligt innehav av i varje fall de s. k. klassis­

ka narkotikamedlen kriminaliseras. Skulle det emellertid anses angeläget

att från det straffbara området avskilja en viss grupp, nämligen narkoma­

ner som är i behov av vård, synes frågan böra väckas om en modifiering av

narkotikakonventionens förenämnda stadgande. Med det sagda har utred­

ningen velat framhålla att kriminaliseringen av narkotikainnehavet inte

kan anses slutligen prövad genom förevarande lagförslag.

Vad angår försök och förberedelse till narkotikabrott före­

slår kommittén att försök till olaga tillverkning av narkotika skall straff­

beläggas samt att förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande och över­

låtelse straffbeläggs.

Dessa förslag tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i

frågan. RÅ framhåller dock att tillräckliga skäl inte synes föreligga för att

göra försöksregeln mera begränsad än förberedelseregeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1068

Några remissinstanser tar upp en fråga som kommittén inte berört,

nämligen huruvida stämpling till narkotikabrott bör straffbeläggas.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte så bör ske och hänvisar till narkotika­

konventionens artikel 36 § 2. a) II, där sammansvärjning i avsikt att begå

hithörande brott hänförs under konventionen.

RÅ framhåller att en bestämmelse om stämpling ofta torde kunna visa

sig effektiv mot sådana personer som är de verkliga ledarna för den ille­

gala narkotikahanteringen och underlätta inskridande mot personer som

huvudsakligen verkar bakom kulisserna men reellt spelar en mycket viktig

roll. Starka skäl talar för en kriminalisering av stämpling till narkotika­

brott.

Kommittén föreslår att medverkan till olaga tillverkning, saluhål­

lande eller överlåtelse av narkotika uttryckligen skall straffbeläggas ge­

nom en hänvisning till 23 kap. BrB. Förslaget lämnas utan erinran av samt­

liga remissinstanser.

I fråga om möjligheterna till förverkande av vinning av narko­

tikabrott framhåller RÅ att förverkandebestämmelserna är av vital be­

tydelse för ett bekämpande av narkotikabrottsligheten och att lagstiftning­

en därom inte bör få fördröjas utan fullföljas i förevarande sammanhang.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att vederlag som uppburits vid

illegal försäljning bör kunna förklaras förverkat.

Polismästaren i Stockholm anser att de vinster som lockar är så avse^

värda, att man kan anta att gärningsmännen inte låter avskräcka sig enbart

av förlängda frihetsstraff utan föreslår ett system med normerade böter i

förening med frihetsstraff.

RÅ tar även upp frågan om förverkande av apparatur och råvaror och

framhåller att ordalagen i förslaget till narkotikastrafflag inte täcker för­

verkande av apparatur och råvaror som anskaffats för tillverkning av

narkotika. Enligt RÅ:s mening är bestämmelsen i 36 kap. 3 § BrB tillämp­

lig beträffande apparatur för olaga narkotikatillverkning. Beträffande rå­

varor torde däremot bestämmelsen inte kunna tillämpas. För att 2 § i nämn­

da kapitel skall bli tillämplig erfordras särskild föreskrift därom i narko­

tikastrafflagen. RÅ anser att särskilda bestämmelser om förverkande av

apparatur och råvaror för narkotikatillverkning bör övervägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

97

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Kommitténs förslag att kontroll införs beträffande såväl sprutor som

kanyler har ägnats stort intresse från remissinstansernas sida. Endast ett

fåtal instanser tar klar ställning för eller mot kommitténs förslag medan de

flesta är tveksamma innan de tar ställning. De instanser som slutligen till­

styrker är i majoritet. Ett fåtal instanser går helt förbi frågan eller lämnar

förslaget utan erinran.

Bland de remissinstanser som tillstyrkt kommitténs förslag utan större

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

98

betänkligheter är socialstyrelsen, som finner att en kontroll av detta slag

bör ingå som en nödvändig del i åtgärdssystemet mot narkotikamissbruk

och anser att de besvär, som kan uppstå för de legala utnyttjarna av sprutor

och dylikt inte torde behöva bli av den storleksordningen, att de skulle tala

emot kontrollen i fråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har inget att erinra mot förslaget under

förutsättning att reglerna för kontrollen utformas under hänsynstagande

till den legala förbrukningen och att behovet av övergångsbestämmelser

beaktas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna kontrol­

len vara ett betydelsefullt led i ansträngningarna att nedbringa missbruket

och de påtagliga riskerna i fråga om bristande hygien m.m. som använd­

ningen av sprutorna medför. Sveriges läkarförbund delar kommitténs upp­

fattning att en begränsning av det avancerade missbruket med intravenös

administration av preparaten kan uppnås genom att receptbelägga försälj­

ning av sprutor och kanyler men framhåller som önskvärt att praktiska

möjligheter ges såväl sjukhusen som enskilda läkare att effektivt förstöra

förbrukade sprutor och kanyler.

Förste stadsläkaren i Stockholm anser det fel att man fritt får tillhanda­

hålla apparatur, vilken används som hjälpmedel till ett svårartat miss­

bruk. Det utbredda missbruket av injektionssprutor är en elakartad före­

teelse och en bidragande orsak till utbredningen av detta missbruk torde

ha varit att sprutorna tillhandahållits utan svårigheter eller besvär.

Farmacevtiska föreningen framhåller att det inte torde vara något tvi­

vel om att en stor mängd sprutor och särskilt kanyler på apoteken för­

säljs till läkemedelsmissbrukare. Apotekspersonalens möjligheter att av­

göra om ett inköp av en spruta eller kanyl är berättigat är många gånger

vanskligt, så mycket mera som inköp genom ombud ofta förekommer. För­

sälj ningshindrande åtgärder, som t. ex. anteckning av köparens namn har

inte heller visat sig särdeles effektiva. De legala förbrukare, som i normala

fall inköper sprutor och kanyler genom apotek torde genom det föreslagna

systemet med inköpstillstånd utan anmärkningsvärd omgång få tillgång

till behövliga hjälpmedel. Astmatiker bör i detta hänseende jämställas med

diabetiker.

Några instanser tar klar ställning mot kommitténs förslag.

Svea hovrätt anser att av de invändningar kommittén själv redovisat vä­

ger svårigheten att genomföra en effektiv kontroll tungt. Även kommer­

siella hänsyn talar mot ett så kraftigt ingrepp i näringsfriheten som det

av kommittén föreslagna. Under kommitténs fortsatta arbete bör därför

enligt hovrättens mening om möjligt andra åtgärder mot missbruk av in­

jektionssprutor övervägas än det omfattande och svårkontrollerbara till-

ståndstvång som nu föreslagits.

Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget under hänvisning till att likarta­

de åtgärder inte har någon aktualitet i våra nordiska grannländer, att er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Bland de remissinstanser som är tveksamma, men tillstyrker förslaget, kan

nämnas följande.

RÄ finner det svårt att oreserverat ställa sig bakom förslaget men anser

att de fördelar som kontrollen kan medföra för kampen mot narkotika­

missbruket är så betydande, att det är värt att ta de nackdelar som kan vara

förbundna med kontrollen. Givetvis blir det ofrånkomligt att med stor upp­

märksamhet följa utvecklingen för att anpassa utformningen av kontrollen

med hänsyn till vunna erfarenheter.

Generaltullsigrelsen

påpekar att tullverket, som i stor utsträckning utövar

en stickprovsmässig kontroll av införselbestämmelsernas efterlevnad, saknar

möjlighet att utöva en fullständig kontroll över införseln av injektionsspru­

tor. Samma förhållande gäller naturligtvis även andra liknande importför­

bud. Ett importförbud torde emellertid ej sakna värde enbart av det skalet

att det ej fullständigt kan övervakas. Risken för upptäckt vid överträdelse

av förbudet torde sålunda ha en viss preventiv effekt även på den minoritet

som kan väntas inte vilja respektera ett importförbud.

Veterinärslgrelsen

pekar på det förhållandet att det inom den ökande stor­

driften vid djurhållningen blivit allt vanligare att djurägarna själva utfor

vissa förebyggande massbehandlingar, vilket ofta, framför allt i fråga om

svin, sker genom injektioner. Dessa injektioner torde i allmänhet inte ske

med engångssprutor och det kan ej undvikas att ett relativt stort antal spru­

tor och kanyler kommer att finnas ute på gårdarna. Svårigheten att effek­

tivt förstöra använda engångssprutor föreligger inte bara for sjukhusen

utan även för praktiserande läkare och veterinärer. Den föreslagna för­

ordningen bör kompletteras med en föreskrift för läkare och veterinärer

om förbud mot att lämna kvar använda engångssprutor vid sjukbesök så­

vida dessa inte gjorts obrukbara. Ej heller eljest bör använda sprutor kastas

utan att ha gjorts obrukbara och det kan ifrågasättas om inte skyldighet av

denna innebörd bör föreskrivas för envar, som legalt använt injektionsspruta.

Ett tänkbart arrangemang är att apoteken rekommenderas att motta be­

gagnade sprutor för oskadliggörande liksom fallet f. n. är med medicinför­

packningar.

Länspolischefen i Uppsala län

finner det ovisst om den föreslagna regle­

ringen kan få någon effekt.

Fylleristraff utredningen

finner det uppenbart att en effektiv kontroll

reser stora problem bl. a. med hänsyn till att det legala behovet av injek­

tionssprutor är betydande. Det ligger en öppen fara i att den föreslagna för-

budslagstiftningen inte leder till annat resultat än att den fria försäljningen

av sprutor överflyttas till svarta börsen. Utredningen vill inte motsätta sig

kontrollen men har svårt att överblicka de praktiska konsekvenserna. Den

förordar därför att man går försiktigt fram och t. ex. börjar med att införa en

begränsning i rätten att saluföra injektionssprutor genom tillståndsprövning.

Vad särskilt gäller kriminaliseringen av innehavet av injektions­

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

101

spruta för eget bruk hänvisar utredningen till sin uppfattning

i fråga om olaga innehav av narkotika. Även andra remissinstanser som för­

ordat kommitténs förslag har framhållit att enbart innehav av spruta eller

kanyl ej borde kriminaliseras, t. ex. förste stadsläkaren i Stockholm och

Apotckarsocietetens direktion.

Apotekarsocietetens direktion och Sveriges farmacevtförbund anser att

om en kontroll skall genomföras så bör den få ungefär den av kommittén

föreslagna utformningen, eftersom det av kommittén skisserade alternativet

att överlåta på apoteken att avgöra vem som skall få inköpa sprutor och

kanyler skulle bli en mycket svar belastning för apotekens personal. Faima-

cevtförbundet framhåller att personalens svårigheter inte helt försvinner

även om den av kommittén föreslagna kontrollen genomförs. Personalen

kan ändå komma att ställas inför svåra avgöranden med risk att avvisa

möjligheten att snabbt hjälpa en sjuk människa.

Följande remissinstanser är så tveksamma, att de närmast får anses av­

styrka förslaget.

Kommerskollegium finner det sannolikt att den fria tillgången till sprutor

bidragit till att utbreda narkotikamissbruket, inte minst i dess svårare

former och finner det därför motiverat att någon form av kontroll införs.

Kollegiet anser emellertid att vägande skäl inte förebragts för den i författ­

ningsutkasten intagna föreskriften att som villkor för vetenskaplig institu­

tions rätt att rekvirera sprutor ställs att institutionen ägs eller stöds av stat

eller kommun. Kollegiet erinrar om att även inom det enskilda näringslivet,

särskilt läkemedelsindustrin, bedrivs en omfattande, samhällsgagnelig forsk­

nings- och försöksverksamhet, som kräver tillgång till injektionssprutor. Så­

dana sprutor torde på senaste tid också ha kommit till ökad användning för

rent industriella ändamål. Kollegiet ifrågasätter om det inte för förvärv av

sprutor för nu antydda syften kan vara till fyllest med någon enklare form

av kontroll, t. ex. krav på generellt tillstånd av socialstyrelsen, eventuellt i

förening med föreskrifter om stöldsäker förvaring o. d. Under hänvisning

till det anförda föreslår kollegiet, att frågan om regler för handeln med in­

jektionssprutor prövas på nytt. Sveriges Industriförbund och L1F framför

liknande synpunkter. De pekar på den uppenbara risken för smuggling och

bristen på kontroll till och med i våra närmaste grannländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Som jag redan antytt är spridningen av narkotika ett exempel på hur

världen internationaliseras och hur avstånden krymper. Gifter som under

sekler använts i avgränsade områden har numera fått spridning över hela

världen.

Bekämpandet av narkotikamissbruket genom kontrollåtgärder kräver

internationellt samarbete, vilket också kraftigt framhållits

såväl av kommittén som av remissinstanserna. Narkotikamissbruket har

i olika delar av världen en mångtusenårig historia men först under inne­

varande århundrade har ett mera allmänt internationellt samarbete mot

narkotikamissbruket kommit igång. Det var USA som tog initiativet genom

en konferens i Shanghai år 1909, vars rekommendationer utvecklades och

befästes genom en konvention i Haag år 1912. Därefter har det internationel­

la samarbetet fortsatt och resulterat i andra konventioner och rekommenda­

tioner. Dessa blev till slut alltmer svåröverskådliga och starkt splittrade.

För att råda bot på detta tillkom 1961 års allmänna narkotikakonvention

som avser att i princip ersätta alla tidigare internationella överenskommelser

på området.

1961 års konvention omfattar tre huvudgrupper av narkotika, nämligen

morfingruppen, kokaingruppen och cannabisgruppen. Medlen är upptagna i

olika förteckningar, som är fogade till konventionstexten. Den omfattar

emellertid inte de beroendeskapande medel som dominerat den svenska

missbruksbilden under senare år, nämligen de centralstimulerande medlen

som t. ex. preludin och ritalina. Inte heller omfattar konventionen hallu-

cinationsskapande medel som t. ex. LSD. I Sverige har emellertid även de

nu nämnda medlen hänförts till narkotika. Konventionen medger nämligen

de olika länderna att ha en mera omfattande eller striktare kontroll än den

som förutses i konventionen.

Liksom kommittén och remissinstanserna anser jag det synnerligen ange­

läget att en enhetlig internationell kontroll utvidgas till att omfatta även de

centralstimulerande, hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivan-

de medlen. En effektiv bekämpning av läkemedelsmissbruket och framför

allt effektiva åtgärder mot smugglingen av beroendeskapande medel kan

inte genomföras utan en enhetlig internationell kontroll. Som exempel härpå

vill jag endast nämna den här i landet alltjämt aktuella preludinfrågan.

Samtidigt som allt starkare restriktiva åtgärder satts in i Sverige för att

nedbringa den legala förskrivningen av detta medel har smugglingen till­

104

Det har ofta påståtts att det intravenösa missbruket av centralstimuleran-

de medel är någonting specifikt för Sverige. Allt tyder emellertid på att det

inte är något isolerat svenskt problem. Ett liknande missbruk är känt från

Japan och det finns rapporter som visar att missbruk av samma karaktär ut­

breder sig i USA. Jag hyser den förhoppningen att det skall vara möjligt att

räkna med stöd för de svenska ansträngningarna från åtskilliga länder.

Från svensk sida bör även framgent stora ansträngningar göras för att

åstadkomma ett ökat internationellt samarbete. Detta gäller inte endast

frågan om en enhetlig internationell kontroll av beroendeskapande medel

utan även möjligheterna att öka det internationella samarbetet på tullens

och polisens verksamhetsområden.

Genom de svenska beskickningarna i Spanien och Italien har vidare fram­

ställningar gjorts för att vinna klarhet beträffande myndigheternas kon­

trollåtgärder då det gäller tillverkning och försäljning av bl. a. preludin och

ritalina i dessa länder.

De grundläggande reglerna för den nationella kontrollen av

den legala hanteringen av narkotika finns i narkotikaförord­

ningen. Medicinalstyrelsen har sedan med stöd av narkotikaförordningen

utfärdat närmare regler för den legala hanteringen av narkotika genom

medicinalstyrelsens narkotikakungörelse.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att kontrollen

av den legala hanteringen av narkotika fungerar i stort sett tillfredsstäl­

lande. Som exempel kan nämnas att utskrivningen av narkotikarecept

minskat från drygt 700 000 recept år 1960 till ungefär 125 000 år 1966

sedan medicinalstyrelsen år 1960 fäste läkarnas uppmärksamhet på det

tilltagande narkotikamissbruket. Jag förutsätter också att socialstyrelsen1

med uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen på området och vidta

de åtgärder som kan vara påkallade. Jag anser det därför inte erforderligt

att från min sida nu föreslå några ändringar beträffande det svenska kon­

trollsystemet när det gäller den legala hanteringen av narkotika.

I fråga om ämnen under kontroll pågår, som jag förut fram­

hållit, överväganden inom FN :s organ att utvidga den internationella nar­

kotikakontrollen till att avse centralstimulerande, hallucinationsframkallan-

de, lugnande och sömngivande medel. Jag vill ännu en gång kraftigt under­

stryka kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att strävandena i

nämnda riktning bör erhålla allt tänkbart stöd från svensk sida. Det är

emellertid uppenbart att vi för vårt lands del, intill dess en utvidgad inter­

nationell kontroll är nådd, måste utnyttja våra möjligheter enligt 1961

års konvention att här i landet utvidga kontrollen till att omfatta även

andra beroendeframkallande medel än dem som faller under den inter­

nationella kontrollen. När det gäller centralstimulerande och hallucina-

1 Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sam­

manslagning av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

105

tionsframkallande medel har inte heller bland remissinstanserna yppats

några betänkligheter mot ett sådant förfaringssätt. I den mån det har an­

setts påkallat har också föreskrifter lämnats, t. ex. beträffande preludin

samt LSD, meskalin och psilocybin. Utvecklingen på detta område kom­

mer självfallet även i framtiden att följas med största uppmärksamhet och

det får närmast ankomma på socialstyrelsen att underställa Kungl. Maj :t

förslag på nya ämnen som bör föras in under den nationella kontrollen.

I fråga om lugnande och sömngivande medel har däremot delade me­

ningar gjort sig gällande bland remissinstanserna. Bl. a. har åberopats att

de medicinska skälen för att använda lugnande och sömngivande medel

måste anses vara avsevärt större än de medicinska skäl som eventuellt

kan åberopas för användning av centralstimulerande och hallucinations-

framkallande medel. För egen del är jag fullt medveten om de skillnader

som från medicinska synpunkter föreligger mellan dessa olika grupper av

medel. Jag kan emellertid inte finna annat än att i den mån ett lugnande

eller sömngivande medel visar sig vara direkt beroendeframkallande, det

aven beträffande sådana medel kan bli nödvändigt att utsträcka den spe­

ciella narkotikakontrollen till att omfatta även sådana medel. Jag delar

alltså kommitténs uppfattning att, om det klart dokumenterats att ett

sådant medel är beroendeframkallande och det vidare kan styrkas att

medlet missbrukas eller att avsevärd risk för missbruk föreligger, är

en kontroll klart motiverad. Även beträffande dessa medel får det i första

hand ankomma på socialstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och

framlägga förslag på nya ämnen som bör föras in under kontrollen.

Från läkemedelsindustrins sida har framhållits, att de medel varom nu är

fråga, lugnande och sömngivande, i händelse av kontroll inte borde under­

kastas de stränga bestämmelser som gäller för narkotika. Som skäl härför

har åberopats bl. a. de extra kostnader för tillverkning och lagerhållning

m. in. som skulle bli följden samt det olämpliga i att uttunna det klassiska

narkotikabegreppet genom att hänföra mindre farliga medel under det­

samma. Läkemedelsindustrin framför i stället förslag om en särskild reg­

lering beträffande ifrågavarande grupper för den händelse det genom en

utredning fastslås att vissa läkemedel uppfyller kriterierna för kontroll.

Man föreslår sålunda att de individuellt definierade läkemedel i dessa grup­

per som visats ha sådana egenskaper och medföra sådana risker skall upp­

föras på en särskild förteckning, varigenom man skulle tillskapa en ny

grupp läkemedel, som skulle ligga mellan narkotika och receptbelagda

läkemedel i allmänhet. För denna grupp skulle särskilda bestämmelser

utfärdas.

För egen del vill jag framhålla att även beträffande den nu ifrågavarande

gruppen bor det ankomma på socialstyrelsen att uppmärksamt följa ut­

vecklingen och överväga huruvida styrelsen inom ramen för sina egna

befogenheter kan åstadkomma erforderlig kontroll, t. ex. genom förbud

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

106

mot användning av recept mer än en gång, föreskrifter om förvaring av

recept i och för kontroll samt förbud mot eller andra kontroller beträffande

telefonrecept. Skulle socialstyrelsen finna att särskilda kontrollåtgärder

bör komma i fråga för denna grupp av läkemedel får det ankomma på

socialstyrelsen att framlägga förslag härom i den mån Kungl. Maj ds med­

verkan är erforderlig.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra frågan om cannabispre-

paratens farlighet. Såväl i den allmänna debatten som från vissa remiss­

instansers sida har ifrågasatts om inte cannabis skulle kunna ges en libe­

ralare behandling än annan narkotika. Jag vill då först erinra om att can­

nabis i de länder där detta medel är mest utbrett ansetts böra bekämpas

med kraft och att det i 1961 års narkotikakonvention upptagits bland de

medel som i vissa hänseenden underkastats den mest rigorösa reglering­

en. Ett visst psykiskt beroende är karakteristiskt för medlet som också

kan medföra hallucinationer och vanföreställningar. Cannabis har också

ibland angetts vara en inkörsport till andra och ännu farligare medel. I de

kretsar där cannabis används är steget ofta inte långt till andra narkotika,

som på kort tid kan bryta ner individen fysiskt, psykiskt och socialt. En

särskilt oroande faktor i detta sammanhang är att samvetslösa försäljare

enligt vad som uppgivits inte dragit sig för att i cannabis blanda in andra

beroendeframkallande medel med kraftigare verkningar. Man får inte hel­

ler förbise de internationella synpunkterna. Som jag tidigare framhållit

strävar vi från svensk sida efter att på det internationella planet få ökade

insatser och skärpt kontroll beträffande för oss allvarliga medel som i

andra länder skapar mindre problem. Om vi skall ha utsikt att vinna gehör

för våra ansträngningar att uppnå internationell kontroll över preludin och

liknande medel, måste vi vara solidariska mot andra länder i deras kamp

mot för dem allvarliga narkotikaproblem. Det bör därför enligt min upp­

fattning inte komma i fråga att f. n. särbehandla cannabis när det gäller

den svenska narkotikalagstiftningen. Vår kunskap om cannabis är ännu så

länge alltför begränsad för att vi från svensk sida på denna punkt skulle

ifrågasätta det internationella kontrollsystemet. Som jag senare kommer

att närmare utveckla är det emellertid angeläget att de rättsvårdande myn­

digheterna liksom även de socialvårdande och sjukvårdande myndigheterna

i sin verksamhet anpassar sina vårdåtgärder och övriga samhällsingripan­

den efter omständigheterna i det enskilda fallet. Därvid bör självfallet även

sådana faktorer beaktas som graden av den enskildes fysiska eller psykiska

beroende av olika medel. Som framgår av kommitténs redovisning av de

olika narkotiska preparatens verkningar varierar detta beroende bl. a. med

hänsyn till vilket medel som använts och med hänsyn till individens käns­

lighet för resp. medel.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt

att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

108

även utan lagföring inför domstol. Så kan ske med tillämpning av reglerna

om åklagares rätt att besluta att icke tala å brott. Sådana regler finns bl. a.

i 20 kap. 7 § RB och beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med sär­

skilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Som framgår av kommitténs

redovisning tillämpas f. n. möjligheten att besluta att inte åtala for brott i

stor utsträckning på dem som gjort sig skyldiga till olaga innehav av narko­

tika. Det är inte min avsikt att de straff skärpningar jag kommer att föreslå

skall föranleda någon ändring i denna praxis. Beträffande narkotikamiss­

brukare torde i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gäller

vid andra former av brottslighet vara befogat att utnyttja de särskilda lijälp-

och vårdåtgärder som står till buds. Syftet med samhällets åtgärder skall i

första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är

detta med avseende på det unga klientelet.

Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjlig­

heterna för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård.

Jag har tidigare förordat vissa åtgärder ägnade att öka samhällets möjlig­

heter att bereda vård åt den som missbrukar beroendeframkallande medel.

Alla__ staten, sjukvårdshuvudmännen, de sociala myndigheterna, läkeme­

delsindustrin, frivilliga organisationer och den enskilde medborgaren

måste känna ansvar i arbetet för att motverka läkemedelsmissbruket och

öka samhällets vårdresurser.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit betydelsen av en

preciserad målsättning för de olika rättsvårdande myndigheterna och fram­

hållit såsom önskvärt att justitiedepartementet anordnar samråd mellan

företrädare för berörda myndigheter för att åstadkomma en gemensam

grundsyn beträffande preventionsfrågorna. Särskilt med tanke på den på­

gående debatten om vissa preparats farlighet eller ofarlighet samt med han­

syn till den bristande kunskap vi ännu så länge har om narkotikaproblemet

är det önskvärt med åtgärder som främjar en såvitt möjligt enhetlig grund­

syn hos myndigheterna på narkotikafrågan. Det torde i annat sammanhang

få närmare övervägas vilka åtgärder som bör sättas in i form av informa­

tion, t. ex. särskilda kurser för personal inom rättsväsendet, vårdpersonal

och personal inom skolväsendet. Kommitténs fortsatta arbete kan resultera

i förslag till ytterligare åtgärder på detta område.

I den allmänna narkotikadebatten har ibland framskymtat den uppfatt­

ningen att de processuella tvångsmedel som står polis- och

tullmyndigheter till buds inte skulle vara tillräckliga för att effektivt be­

kämpa den illegala narkotikahanteringen. Kommittén har emellertid fram­

hållit att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande

och under remissbehandlingen har ingenting framkommit som motsäger

detta påstående. Jag vill dock understryka kommitténs uttalande att det är

angeläget att gällande bestämmelser om processuella tvångsmedel utnyttjas

effektivt. Skulle det framdeles visa sig att de brottsbekämpande myndighe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

no

förfarande alt utomlands inköpa narkotika med syfte att olovligen införa

den till Sverige, inte i och för sig torde kunna hänföras till förberedelse en­

ligt 23 kap. 2 § BrB. Hovrättens uppfattning grundar sig på att det enligt

nyssnämnda lagrum för ansvar för förberedelse krävs antingen att veder­

börande lämnar eller mottar förlag (pengar eller annan egendom som är av­

sedd till bestridande av utgifter som är förbundna med brott) eller vederlag

(egendom som utgått som lön för brott) eller tar befattning med hjälpmedel

vid brott. Om en person ensam förbereder smuggling — det är alltså inte

fråga om förlag eller vederlag — genom att utomlands skaffa sig ett parti

narkotika men sedan blir avslöjad utomlands, kan han inte fällas till ansvar

för förberedelse till smuggling. Detta förutsätter nämligen att han tagit be­

fattning med hjälpmedel vid brott och domstolarna torde i dessa fall inte

betrakta narkotikan som hjälpmedel vid smuggling utan som brottsobjekt.

Några särbestämmelser rörande förberedelse bör emellertid inte införas en­

bart för en viss typ av brott. Det torde inte heller behövas eftersom det för­

farande som här är aktuellt torde komma att medföra ansvar enligt det för­

slag till narkotikastrafflag som bör läggas fram samtidigt med förslaget om

ändringar- i varusmugglingslagen.

För att ytterligare öka möjligheterna att ingripa mot de personer som

bakom kulisserna medverkat till smuggling av narkotika, vill jag, i enlighet

med vad Svea hovrätt ifrågasatt, förorda att straff införs även för stämp­

ling till smuggling av narkotika i de fall då brottsligheten inte är ringa.

Med stämpling menas enligt 23 kap. 2 § BrB, att någon i samråd med annan

beslutar gärningen eller att någon försöker anstifta annan eller åtar eller

erbjuder sig att utföra den.

Bestämmelserna om straff för förberedelse och stämpling till smuggling

av narkotika bör tas in i 8 § varusmugglingslagen.

Tullagstiftningskommitténs och skattestrafflagutredningens arbete kan

väntas leda till ändringar i varusmugglingslagen. Det är angeläget att nu

begränsa ändringarna i denna lag så att utredningsarbetet inte onödigtvis

föregrips. Det har därför inte ansetts möjligt att — som fylleristraffutred-

ningen föreslagit — i detta sammanhang ta upp andra former av smuggling

än smuggling av narkotika. Av samma skäl har jag avstått från att föreslå

höjning av maximistraffet från ett till två års fängelse för sådan smuggling

av narkotika som blir att hänföra till 1 § varusmugglingslagen. Detta torde

i praktiken sakna betydelse, eftersom det förhållandet att smugglingen av­

sett narkotika är en omständighet som är ägnad att leda till att smugg­

lingen bedöms som grov. Kan smuggling av narkotika inte anses som grov,

torde det inte finnas behov av en straffskala som sträcker sig över ett år.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Förslaget att tillskapa en särskild narkotikastrafflag har i

huvudsak lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. Svea hovrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

112

straffbelagt. Kommittén har med instämmande av de flesta remiss­

instanserna ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall

vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotika­

konvention, som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av nar­

kotika skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera

varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av konven­

tionen. Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande innehav

av sådana medel.

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av

innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen

framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta nar­

kotikabrottsligheten, de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripan­

den mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara

straffbelagt. Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig gräns­

dragning mellan tillåtet — ringa — innehav och otillåtet innehav talar för

att ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den av kommittén och fylleristraff ut­

redningen särskilt berörda frågan hur innehav av narkotika för eget bruk

bör bedömas. Fylleristraffutredningen framhåller att straff för innehav kan

få icke önskvärda effekter vad beträffar missbrukarnas villighet att söka

vård och gör jämförelser med alkohollagstiftningen som icke straffbelägger

innehav av rusdrycker.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav

kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan

anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att

strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda miss­

brukare tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening

att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom

ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala

för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet

av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft

medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga förhållandet

att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk som för att över­

låta den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt

missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna

att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i varje sär­

skilt fall lämpligaste påföljden.

Innehav av narkotika bör även tas med bland de brott som kan bedömas

som grova. Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana

fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta

eller smuggla narkotika. Som jag förut redovisat under avsnittet om för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala hante­

ringen, svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt risk för ökning

av missbrukets följ dskador.

Sedan kommittén stannat för att föreslå kontroll, har kommittén övervägt

den närmare utformningen av densamma och föreslagit en så omfattande

kontroll som det är möjligt att genomföra utan totalförbud. Kommittén

föreslår sålunda att införsel, tillverkning, överlåtelse och innehav av sprutor

och kanyler skall regleras och att det skall krävas särskilt tillstånd, recept,

rekvisition eller läkemedelskort för rätt att anskaffa varorna. Ett totalför­

bud är otänkbart redan på grund av varornas medicinska betydelse. Som

belysts av remissvaren har injektionssprutor och kanyler dessutom fått en

omfattande industriell användning.

Möjligheterna till en mera begränsad kontroll har också diskuterats av

kommittén. Bl. a. har kommittén övervägt att begränsa regleringen till före­

skrifter om att endast apoteksinnehavare eller andra med särskilt tillstånd

får försälja ifrågavarande varor, varefter det skulle ankomma på säljarna

att pröva kundernas behov av varorna. Även andra lösningar kan tänkas.

Kontrollen kan sålunda inskränkas till enbart ett förbud att sälja till perso­

ner under viss ålder och till dem som vägrar att legitimera sig samt ange

syftet med sitt inköp.

Jag har ingående övervägt för- och nackdelar hos olika alternativ samt

möjligheterna att effektivt och utan alltför stora svårigheter föra dem ut i

tillämpning. Jag har därvid funnit att de skäl som talar mot en kontroll

av den omfattning kommittén föreslagit f. n. väger tungt. Ej heller kan på

den föreliggande utredningen alla konsekvenser av en sådan reglering över­

blickas. Jag vill särskilt framhålla risken för en ny svart marknad med nya

vinstmöjligheter för profitörer, risken för ökade följ dskador och svårighe­

terna för legitima brukare av sprutor. Det förhållandet att våra nordiska

grannländer inte har någon motsvarande kontroll torde göra det nära nog

omöjligt att fullständigt hindra illegal införsel av dessa varor. I synnerhet

kanyler torde vara lätta att föra in i landet samtidigt som de är den för

missbrukarna viktigaste varan. En ersättning för själva sprutan kan nämli­

gen relativt lätt åstadkommas. Erfarenheterna från USA, där tio delstater

prövat olika former av kontroll, uppges inte heller vara goda.

Även gentemot mindre ingripande former av kontroll kan invändas, att

de medför risk för ökad langning och för ökade följ dskador i form av främst

inokulationshepatit. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit,

att det är angeläget att krafterna såvitt möjligt koncentreras på att bekämpa

tillförseln av narkotika och att man därför bör undvika att alltför mycket

splittra insatserna.

Inj iceringsproblemet är emellertid av den omfattningen i vart land att man

måste vidta åtgärder för att i betydande grad försvåra åtkomsten av sprutor

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

och kanyler för användning i samband med narkotikamissbruk. Någon form

av kontroll över hanteringen av dessa varor bör därför enligt min mening

prövas även om den för med sig vissa av de nyss påpekade nackdelarna. I

valet mellan olika utvägar har jag stannat för att i nuvarande läge föreslå

en reglering av handeln med sprutor och kanyler — såväl införsel till riket

som överlåtelse här i landet. Däremot torde, i vart fall tills vidare, tillverk­

ning, innehav och förvaring böra lämnas utanför regleringen.

Reglerna föreslås få i huvudsak följande innehåll. Kontrollen bör omfatta

alla sprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människo­

kroppen genom huden. Sådan spruta eller kanyl bör endast få föras in till

riket, saluhållas här eller överlåtas enligt särskilda föreskrifter. Varorna

bör få införas i riket endast av den som är behörig att idka handel med

ifrågavarande varor eller den som har särskilt tillstånd av socialstyrelsen

att införa varan. Handel med spruta eller kanyl bör få bedrivas endast av

apoteksföreståndare eller den som fått särskilt tillstånd av socialstyrelsen.

Kungl. Maj:t och socialstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av bestämmelserna. I sådana tillämpningsföreskrifter kan an­

ges vilka regler som skall gälla för utlämnande av sprutor och kanyler till all­

mänheten. I första hand bör prövas om regleringen kan inskränkas till en­

bart förbud att sälja till personer under viss ålder samt till personer som på

sannolika skäl kan misstänkas komma att medverka till att varorna an­

vänds i samband med narkotikamissbruk. Möjligheter bör dock finnas till

en mer långtgående reglering, t. ex. krav på att köparen skall styrka sitt

legitima behov av varan.

Svårigheterna för de legala förbrukarna av sprutor och kanyler och även

andia olägenheter minskar om regleringen får denna begränsade omfattning

medan innehavet och förvaringen av varorna lämnas utanför regleringen.

Genom cn reglering sådan som den förordade bör man å andra sidan ha

möjlighet att försvåra åtkomsten av dessa hjälpmedel vid narkotikamiss­

bruk och dessutom komma åt de svårare fallen av den hantering det här är

fråga om.

Apotek och andra seriösa försäljare av sprutor och kanyler har redan i

viss omfattning på eget initiativ infört restriktioner i försäljningen av dessa

varor till sådana personer som kan antas använda sprutor och kanyler i

samband med narkotikamissbruk. Det framstår också onekligen som stötan­

de att missbrukarna obehindrat skall kunna inköpa dessa varor på apotek

och i sjukvårdsaffärer. Den av mig förordade regleringen bör vara ägnad

att ge ökat eftertryck och större effektivitet åt den redan inledda försälj-

ningsbegransningen genom att den skapar möjligheter att generellt införa

vissa normer för försäljningen. Det blir en angelägen uppgift för social­

styrelsen att noga följa resultatet av den föreslagna regleringen och vidta

de åtgärder som påkallas. Skulle utvecklingen visa att ytterligare åtgärder

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

115

från Kungl. Maj :ts sida krävs, förutsätter jag att styrelsen utan dröjsmål

lägger fram förslag härom.

Frågan om kontroll av sprutor och kanyler berördes vid det nordiska so­

cialpolitiska ministermötet i Visby sommaren 1967 och kommer att ägnas

fortsatt uppmärksamhet inom ramen för det nordiska samarbetet.

F. n. finns ingen möjlighet att ta i beslag sprutor eller kanyler som på­

träffas hos missbrukare eller andra personer som begått narkotikabrott

eller som är intagna på anstalter eller eljest står under samhällets vård och

tillsyn. Detta har ibland tagit sig stötande uttryck på det sättet att myndig­

heterna varit tvungna att återlämna sprutor eller kanyler som påträffats

vid samhällsingripanden av olika slag. Den förordning om injektionssprutor

och kanyler som jag nyss förordat kommer endast att i begränsad omfatt­

ning medföra möjligheter till beslag i de situationer jag här nämnt. Jag

förordar därför att i narkotikastrafflagen införs en bestämmelse om att

injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människo­

kroppen genom huden och som påträffas hos någon som begått brott enligt

narkotikastrafflagen eller i utrymme som disponeras av honom, skall, om

det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkad.

Liknande regler bör också införas i 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt. I denna paragraf finns f. n. bestämmelser

om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas

hos eller ankommer till den som är intagen på fångvårdsanstalt får omhän­

dertas.

I 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård finns motsva­

rande bestämmelse om alkoholhaltiga drycker. Denna bör kompletteras med

bestämmelser rörande andra berusningsmedel samt sprutor och kanyler.

I barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) saknas f. n. regler av den typ

som nu nämnts även beträffande alkoholhaltiga drycker. Denna lag bör

därför kompletteras med en bestämmelse som omfattar såväl sådana dryc­

ker och andra berusningsmedel som sprutor och kanyler.

¹¹⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats för­

slag till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om

behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

117

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december

1962 (nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler.

Förslagen under 1—3 har upprättats efter samråd med chefen för justitie­

departementet och förslaget under 2 efter samråd även med chefen för

finansdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas beträffande de olika

förslagen.

Förslaget till narkotikastrafflag

1

§•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen och avser

normalbrottet, medan det ringa brottet behandlas i 2 § och det grova i 3 §.

Straff skall endast följa på gärning som begåtts uppsåtligen.

I enlighet med kommitténs förslag har straffmaximum satts till fängelse i

två år. Straffskalan innefattar även böter. Vid brottsrubriceringen skall här

liksom i andra fall graderingen ske efter omständigheterna vid brottet,

varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid be­

stämmande av påföljden enligt därom gällande regler. Särskilt med tanke

på de ungdomar i åldern närmast över 18 år som är inblandade i narkotika­

brottslighet har böter införts i strafflatituden för normalbrottet. Vad jag i

den allmänna motiveringen anfört om vikten av att straffbestämmelserna

utformas så att samhällets ansträngningar att bereda vård åt vårdbehövande

narkotikamissbrukare inte motverkas talar även för att böter bör ingå i

straffskalan.

Genom att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet kan utlänning

som begått narkotikabrott förvisas ur riket.

Överlåtelse omfattar även de fall då narkotika ges bort.

2

§•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen.

Liksom f. n. ingår endast böter i straffskalan för ringa brott. Mål om

ringa narkotikabrott kan därigenom handläggas utan nämnd. Strafföre­

läggande kan meddelas för sådant brott. Åklagare kan vidare besluta att inte

åtala för brottet. Detta ger goda möjligheter att handlägga hithörande ären­

den utan att de väcker uppmärksamhet, vilket är särskilt angeläget i fråga

om yngre lagöverträdare och andra personer som själva missbrukar nar­

kotika.

Det har övervägts om fängelse borde ingå i straffskalan för att man där­

igenom skulle undanröja den tvekan som framskymtat beträffande möjlig­

5 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om medverkan till vissa narkotika­

brott. Narkotikaförordningen saknar uttryckliga bestämmelser om med­

verkan. Straff för medverkan torde dock redan nu kunna ådömas genom

analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB, i vart fall i den

utsträckning fängelse ingår i strafflatituden för brotten. För att undvika

tveksamhet har jag emellertid i denna paragraf intagit en uttrycklig be­

stämmelse om straff för medverkan.

Även medverkan till narkotikaförseelse omfattas av straffbestämmelsen.

Visserligen kan det synas tillräckligt att vid bagatellbrott ta ut ansvar endast

av gärningsmannen men lämna övriga eventuella medverkande i brottet

utanför. Med hänsyn till det angelägna i att med kraft kunna bekämpa nar­

kotikabrottsligheten har jag emellertid stannat för att även föreslå straff

för medverkan till narkotikaförseelse. Genom att medverkan är straffbar

finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k. knarkkvartar,

dvs. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.

I fråga om medverkan till innehav av narkotika har jag stannat för att

följa kommitténs uppfattning och inte föreslå särskilt straff för medverkan

till innehav. Sådan medverkan torde kunna beivras i tillräcklig omfattning

genom att gärningen är straffbar enligt andra bestämmelser i narkotika­

strafflagen.

Det har ifrågasatts om inte av lagtexten borde framgå, att ansvar för med­

verkan till överlåtelse inte skall ådömas den till vilken överlåtelsen skett.

I 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrivs att den till vil­

ken rusdrycker försålts eller eljest anskaffats ej skall ådömas ansvar för an­

nan medverkan än anstiftan. Innehav av narkotika är emellertid straffbelagt

till skillnad mot vad fallet är beträffande innehav av rusdrycker. Det torde

därför vara obehövligt med särskilt undantag från ansvar för medverkan för

den till vilken överlåtelse skett av narkotika. Denne är under alla förhållan­

den förfallen till ansvar för olaga innehav av narkotika och denna brottslig­

het torde konsumera ansvar för medverkan.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6

§•

Paragrafen ersätter 14 § första stycket narkotikaförordningen. Efter före­

bild av brottsbalkens förverkanderegler och i anslutning till förslag som

väckts av kommittén och vissa remissorgan har förverkandemöjligheterna

avsevärt utvidgats i förhållande till vad som nu gäller. Reglerna har utfor­

mats med beaktande av den översyn av brottsbalkens förverkanderegler som

pågår inom justitiedepartementet.

Liksom narkotikaförordningen innehåller paragrafen en bestämmelse om

värdeförverkande. Till skillnad mot gällande rätt har värdeförverkande ut­

formats som ett alternativ till sakförverkande. Denna reglering överens­

stämmer med det förslag till ändrade förverkanderegler i brottsbalken som

7 §•

Paragrafen ersätter 14 § andra och tredje styckena i narkotikaförord­

ningen.

Medan 14 § första stycket narkotikaförordningen endast innehåller be­

stämmelser om förverkande av narkotika, medger reglerna i 6 § narkotika­

strafflagen förverkande inte bara av narkotika utan också av andra ob­

jekt såsom vinning, förlag, hjälpmedel samt injektionssprutor och kany­

ler. Paragrafen har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller

alltjämt att bestämmelserna om beslag i RB skall tillämpas. Avvikelser från

reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallade i fråga om åtalstidens längd

och även i andra avseenden beträffande narkotika samt injektionssprutor

och kanyler.

I fråga om åtalstidens längd i fall då egendom tagits i beslag bör, liksom

f. n., någon viss tidsfrist inte gälla beträffande beslag i anledning av narko­

tikabrott. Skälet härför är att det visat sig svårt att inom den i RB angivna

tiden få erforderliga tekniska undersökningar gjorda på beslagtagen nar­

kotika.

När det gäller förfarandet med beslagtagen egendom har de nuvarande

bestämmelserna om förvaring av narkotika med tillhörande emballage till

dess lagakraftvunnet beslut om förverkande erhållits visat sig vara besvä­

rande för polismyndigheterna. Detsamma torde bli fallet beträffande be­

slagtagna injektionssprutor och kanyler, om inte förenklingar tillåts i för­

hållande till den gängse ordningen enligt 27 kap. RB. De avvikelser som så­

lunda ansetts påkallade har getts formen av en hänvisning till reglerna i

2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alko­

holhaltiga drycker in. in. Härigenom vinns även den fördelen att de myn­

digheter, som ofta har att handlägga såväl frågor om beslag och förverkande

av alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som av narkotika och

sprutor eller kanyler, får enhetliga regler att tillämpa på all denna egendom.

Enligt 2 § 1 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.

får beslagtagen egendom förstöras om dess värde är ringa eller egendomens

förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas,

rusdrycker och Öl i särskilt angiven ordning och annan egendom på sätt

som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finns lämpligt. Vad angår

narkotika kan uppenbarligen endast förstörande av egendomen komma

i fråga. I 7 § narkotikastrafflagen har emellertid intagits en bestämmelse

om att beslagtagen narkotika inte får förstöras innan socialstyrelsen under­

rättats och bestämt hur det skall förfaras med narkotikan. Anledningen till

detta är att det åligger socialstyrelsen att i viss utsträckning tillhandahålla

FN :s narkotikalaboratorium prov på beslagtagen narkotika och att det kan

vara lämpligt att myndigheterna rådgör med socialstyrelsen om det bästa

sättet för förstöring av narkotikan. Vad beträffar sprutor och kanyler kan

det däremot tänkas att sådana varor kan säljas till någon som är berätti­

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

i fångvårdsanstalt eller medförs av den som skall intagas i fångvårdsan-

stalt. Paragrafen är f. n. tillämplig på varje medel som har berusningseffekt

oavsett under vilka omständigheter vederbörande förvärvat medlet. Det

möter därför inget hinder att omhänderta narkotika eller andra läkemedel

med berusningseffekt i den utsträckning som preparaten enligt anstalts-

läkarens bedömande inte behöver användas som ett led i medicinsk vård

av den intagne.

Bland dem som är intagna på fångvårdsanstalt finns aven personer som

missbrukat eller missbrukar narkotika. Det är uppenbarligen högst otill­

fredsställande om injektionssprutor eller kanyler som påtraffas hos eller

ankommer till sådana personer skall behöva återlämnas till dem, då de

lämnar anstalten. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motive­

ringen har därför föreslagits ett tillägg till förevar ande paragraf som möj­

liggör omhändertagande jämväl av injektionssprutor och kanyler som an­

kommer till eller anträffas hos den som är intagen eller skall intagas i

fångvårdsanstalt. Beträffande innebörden av begreppen injektionsspruta

och kanyl torde få hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § forslaget

till förordning om injektionssprutor och kanyler. Bestämmelsen är utfor­

mad så att den möjliggör för anstaltsledningen att tillåta den som av medi­

cinska skäl är i behov av spruta eller kanyl att behålla sådan egendom, ex­

empelvis diabetiker eller astmatiker.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Förslaget till ändring i lagen om nykterhetsvård

63 §.

Med hänsyn till narkotikabrukets utbredning och eftersom det är kant

att alkoholmissbrukare inte sällan samtidigt missbrukar narkotika har det

förefallit angeläget att införa samma möjligheter som dem som nu finns

enligt 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt att vid sidan av alkohol­

haltiga drycker omhänderta andra berusningsmedel även hos dem som ar

intagna på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Motsvarande möjligheter bör införas även beträffande injektionsspru­

tor och kanyler. Beträffande bestämmelsens innebörd torde få hänvisas till

vad som anförts i anslutning till 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslaget till ändring i barnavårdslagen

88 a §.

I barnavårdslagen saknas f. n. bestämmelser om omhändertagande av

alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Erfarenheterna har

emellertid visat att det finns ett behov av sådana regler beträffande ung­

domsvårdsskolor och i viss utsträckning även för andra barnavårdsanstalter.

125

Bestämmelser härom, som även bör omfatta sprutor och kanyler, har tagits

upp i en ny paragraf, 88 a §, i barnavårdslagen.

I övrigt hänvisas till vad som anförts vid 82 § lagen om behandling i fång-

vårdsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

89 §.

Paragrafens andra stycke har ändrats så, att ansvarsbestämmelserna i

paragrafen överensstämmer med de nya reglerna i 88 a §.

Förslaget till ändring i narkotikaförordningen

Utbytet av ordet »medicinalstyrelsen» mot »socialstyrelsen» är en följd

av att den nya socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertar bl. a. de arbets­

uppgifter som f. n. ankommer på medicinalstyrelsen.

13 §.

1 mom. 1 momentet har införts en hänvisning även till narkotikastraff­

lagen. Momentet har också kompletterats med hänsyn till att förberedelse

och stämpling till olovlig befattning med narkotika i vissa fall straffbelagts.

2 mom. Bestämmelserna i första stycket a) har överförts till narkotika­

strafflagen. I den kvarstående ansvarsbestämmelsen har straffet för brott

som inte är grovt satts till böter enligt vad som föreskrivs t. ex. i 20 § läke-

medelsförordningen. Vidare har införts uttrycklig bestämmelse om de sub­

jektiva rekvisiten samt ett straffmaximum för grovt brott på fängelse i högst

ett år, vilket motsvarar det nuvarande maximistraffet.

I tredje stycket har intagits en uttrycklig bestämmelse om att straff­

maximum skall vara fängelse i högst ett år. Dessutom har direkt angivits

vad som i subjektivt hänseende fordras för ansvar. Dessa tillägg innebär

ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Det nuvarande 3 mom. i paragrafen innehåller bestämmelser om dom­

stols skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om innehållet i dom

som domstol meddelat i mål, vari talan förs om ansvar för brott mot nar­

kotikaförordningen eller eljest för brottsligt förfarande med narkotika.

Underrättelseskyldigheten avser vid sidan om domar enligt narkotikaför­

ordningen, huvudsakligen domar meddelade enligt lagen om straff för varu­

smuggling. Sedan de viktigaste straffbestämmelserna i narkotikaförord­

ningen nu överförs till en särskild narkotikastrafflag förefaller det lämpli­

gast att domstolarnas underrättelseskyldighet regleras i en särskild kun­

görelse. Det har därför föreslagits att 3 mom. upphävs.

14 §.

Paragrafen innehåller regler om förverkande och beslag av narkotika med

tillhörande emballage. Paragrafen ersätts helt av nya bestämmelser i narko­

tikastrafflagen och har därför föreslagits skola utgå.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Förslaget till förordning om injektionssprutor och kanyler

18

-

Paragrafen innehåller en definition på de i förordningen använda be­

greppen spruta och kanyl.

Kanylerna är i detta sammanhang de viktigaste av de i paragrafen nämn­

da varorna. Sprutorna kan nämligen endast användas för injektion i för­

ening med kanyl. Kanylerna är emellertid mycket lättare att dölja än spru­

torna. Dessutom förekommer det i stor utsträckning att sprutor och kanyler

säljs tillsammans för engångsbruk. Det har därför ansetts nödvändigt att

låta förordningen omfatta både sprutor och kanyler.

Paragrafen avser att begränsa förordningens tillämpning till sådana

sprutor och kanyler som kan användas i samband med insprutning i män­

niskokroppen genom huden. Kanyler av sådan dimension att de ej kan

användas för här avsett ändamål skall ej omfattas av regleringen. När­

mare föreskrifter om vilka sprutor eller kanyler som skall falla under för­

ordningen kan i den mån det behövs meddelas i administrativ ordning.

Tillverkning av sprutor och kanyler har lämnats utanför regleringen.

Den som inom riket tillverkar sådan vara måste emellertid ha tillstånd för att

få sälja varan.

2

§.

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Medgivande för resande att för eget bruk införa spruta eller kanyl skall

avse en med hänsyn till omständigheterna rimlig mängd. Det får an­

komma på socialstyrelsen att om det behövs utfärda närmare föreskrifter

till ledning för bedömningen.

3 §•

Motsvarande bestämmelser förekommer i flera författningar rörande

jämförbara varuområden. Som exempel kan nämnas 9 § läkemedelsför-

ordningen.

4

§.

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Det är främst detaljhandeln med sprutor och kanyler som behöver reg­

leras. Detaljhandel skall i första hand få bedrivas av apoteksförestån-

dare. Även andra skall emellertid kunna få tillstånd att bedriva detalj­

handel i den mån denna sker på ett sätt som är förenligt med regleringens

syfte. Partihandelsföretag bör kunna få tillstånd att sälja direkt till sjukhus,

läkare, tandläkare, veterinärer och andra storförbrukare. Avsikten är att

regleringen skall kunna handhas på sådant sätt att den inte medför svå­

righeter för dessa storförbrukare att erhålla sprutor och kanyler. Till­

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av proto­

kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

129

Bilaga

l)Förslag

till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar nar­

kotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr

704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för

tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter

eller fängelse i högst två år.

2

§.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse

dömas till böter.

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott

dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det

utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkes­

mässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt

farlig art.

4 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §.

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet till­

verkning, saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.

brottsbalken.

6

§.

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde

5 — Bibang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7

130

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppen­

bart obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när

mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess

värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott

eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i organis­

men och som påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag eller

i utrymme som disponeras av honom, skall förklaras förverkad, om det ej

är uppenbart obilligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,

gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvi­

kelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall

än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall i tillämpliga delar gälla då

beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Beslagtagen nar­

kotika får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats och bestämt

hur det skall förfaras med densamma.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 82 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i

fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

82 §.

Alkoholhaltiga drycker — —---------------- ------------- drycker m. in.

Vad nu-------------------------------------- inom fångvårdsanstalt.

Första och andra styckena må

även tillämpas på injektionsspruta

eller kanyl, som kan användas för

insprutning i organismen.

Belopp, som _ — — —--------------------- tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. May.ts proposition nr 7 år 1968

133

4)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhets

vård1 skall erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad före­

skrift enligt denna lag om avhåll-

samhet från bruk av sådana drycker,

må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker som påträf­

fas hos eller ankomma till den som

är intagen på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare må omhänderta­

gas av föreståndaren för anstalten.

Med egendom som omhänderta­

gits enligt första stycket, skall förfa­

ras på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av om­

händertagen egendom, tillfaller kro­

nan.

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Påträffas alkoholhaltiga drycker

hos den som är underkastad före­

skrift enligt denna lag om avhåll-

samhet från bruk av sådana dryc­

ker, må dessa av polisman omhänder­

tagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är inta­

gen på allmän vårdanstalt för alko­

holmissbrukare må omhändertagas

av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må även

tillämpas på injektionsspruta eller

kanyl, som kan användas för insprut-

ning i organismen.

Med egendom som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av om­

händertagen egendom, tillfaller kro­

nan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5)Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall

införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

88 a §.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel som påträffas hos

eller ankomma till den som är in­

tagen i barnhem eller åtnjuter vård

inom ungdomsvårdsskola må omhän­

dertagas av föreståndaren för hem­

met eller skolan.

Vad i första stycket sägs må även

tillämpas på injektionsspruta eller

kanyl, som kan användas för in-

sprutning i organismen.

Med egendom, som omhändertagits

enligt denna paragraf, skall förfaras

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958

om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m.m. föreskrives. Belopp,

som erhållits vid försäljning av om­

händertagen egendom, tillfaller kro­

nan.

89

Har någon----------------------------------

Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker åt så­

dan omhändertagen, som är intagen

i barnhem eller åtnjuter vård inom

§•

— strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon

lämnar alkoholhaltiga drycker, andra

berusningsmedel, injektionsspruta

eller kanyl, som avses i 88 a §, åt så-

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6)Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordning­

en den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11

och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social­

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.

delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Angående påföljd för

olovlig införsel eller utförsel av nar­

kotika och försök därtill stadgas i

lagen om straff för varusmuggling.

2 in o in. Till fängelse eller, om

brottet är ringa, dagsböter dömes

den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter

eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot vill­

kor, som gäller för åtnjutande av till­

stånd enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt

denna förordning lämnar oriktig

uppgift rörande förhållande av bety­

denhet.

Till böter -— --------------------------------

Bryter någon mot 12 §, dömes till

dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

förordningen skall erhålla ändrad ly-

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för

olovlig befattning med narkotika

samt försök, förberedelse eller stämp­

ling därtill stadgas i narkotikastraff­

lagen och lagen om straff för varu­

smuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen el­

ler av oaktsamhet i ansökan om till­

stånd enligt denna förordning läm­

nar oriktig uppgift rörande förhål­

lande av betydenhet dömes till böter

eller, om brottet är grovt, till fängel­

se i högst ett år.

---------i 9 §.

Den som uppsåtligen eller av oakt­

samhet bryter mot 12 § dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Gärningen må åtalas av allmän åkla­

gare allenast efter angivelse av måls­

ägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

137

7)Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,

injektionsnål, som kan användas för insprutning i organismen.

2

§.

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under

tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §.

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är be­

rättigad att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, över­

låta varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra

varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter

det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid

generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,

om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares

på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhal­

tiga drycker m. m. föreskrives.

4 §•

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

5 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav

meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

6

§.

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök

därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig upp­

gift rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förord-

ning eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras

förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl

får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av

spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.

Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan

antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

⁸ §•

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

⁹ §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vil­

ken krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta

med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut

fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni

1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

139

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet L^ind,

justitierådet

A^lexanderson,

regeringsrådet R^ingdén,

justitierådet

W^esterlind.

Enligt lagrådet den 14 december 1967 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 8 december 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) narkotikastrafflag, 2) lag angående ändrad lydelse

av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmugg­

ling, 3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt, 4) lag angående ändrad lydelse av 63 §

lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård och 5) lag om ändring

i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till narkotikastrafflag

3 §.

Enligt denna paragraf kan för narkotikabrott som är att anse som grovt

dömas till fängelse högst fyra år. Härunder inbegrips brott varigenom någon

för egen vinning kommit en mångfald människor att bli beroende av narko­

tika. Med hänsyn till att sådana brott torde höra till de utpräglat samhälls-

farliga kan det sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu

högre. En viss jämförelse torde kunna göras med de allmänfarliga brotten

i 13 kap. brottsbalken, för vilka straffmaximum i regel är betydligt högre.

Innan närmare erfarenhet vunnits av den föreslagna straffskärpningens

verkan anser sig lagrådet emellertid inte böra förorda någon ytterligare

höjning av straffmaximum. Av viss betydelse för lagrådets ställnings­

tagande har varit bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som tillåter att

straffet i vissa fall sättes till fängelse sex år.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6

§.

Bestämmelserna i första stycket om förverkande saknar motsvarighet

till den i 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken givna regeln att förverkande-

förklaring inte skall kunna drabba den som i god tro förvärvat avsedd

egendom eller särskild rätt därtill. Emellertid kan enligt sakens natur

knappast finnas underlag för god tro när det är fråga om förvärv av narko­

tika. Skulle — mera undantagsvis — god tro vara för handen beträffande

förvärv av annan egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna, torde

godtroende förvärvare erhålla det erforderliga skyddet genom förbehållet

att förverlcandeförklaring inte får meddelas om den är uppenbart obillig.

Förslaget torde därför kunna godtas i denna del.

Spörsmålet om skydd för tredje man aktualiseras också av den i para­

grafens andra stycke inrymda bestämmelsen om förverkande av hjälp­

medel eller dess värde. Möjligheten att trygga tredje mans intresse får

i detta fall stor praktisk betydelse inte minst med tanke på att i begreppet

hjälpmedel vid narkotikabrott måste anses ingå transportmedel som bilar

och båtar. Brottsbalken, vars regler om förverkande av hjälpmedel vid

brott är intagna i 36 kap. 2 §, uppställer såsom förutsättning för förver­

kande att hjälpmedlets ägare eller någon som var i hans ställe uppsåtligen

förövat brottet eller medverkat därtill. I 10 § lagen den 30 juni 1960 om

straff för varusmuggling anges samma förutsättning för att hjälpmedel

vid brott skall kunna förklaras förverkat. Uppenbarligen är angivna vill­

kor för förverkandeförklaring lika motiverat på förevarande område av

specialstraffrätten, och med hänsyn härtill förtjänar ifrågasättas huru­

vida det inte bör införas jämväl i narkotikastrafflagens bestämmelse om

hjälpmedelsförverkande. Enligt upplysning vid föredragningen inför lag­

rådet har det ansetts berättigat att utgå från att man i rättstillämpningen

kommer att uppställa samma förutsättning även beträffande förverkande

av hjälpmedel vid narkotikabrott. Att inte lagtexten innehåller uttrycklig

bestämmelse härom har uppgivits äga sin förklaring i att en regel i ämnet

med allmängiltig tillämpning inom specialstraffrätten planeras skola upp­

tas i brottsbalkens 36 kap. Förslag till sådan lagändring var ursprungligen

tänkt att föreläggas lagrådet samtidigt med förevar ande lagrådsremiss och

att träda i kraft vid samma tidpunkt som narkotikastrafflagen. Och det har

framhållits att den slutliga behandlingen av ärendet rörande brottsbalks-

ändringen är förestående, varför det kan antas att ändringen blir genom­

förd i nära anslutning till narkotikastrafflagens ikraftträdande. I och för

sig framstår enligt lagrådets mening såsom önskvärt att narkotikastraff­

lagen vid promulgerandet upptar en villlcorsbestämning till innehållet

motsvarande den som återfinns i 36 kap. 2 § brottsbalken och i lagen

om straff för varusmuggling. Det kan emellertid medges att en olägenhet

är förbunden därmed i det hänseendet att genomförandet av omförmälda

ändring i brottsbalken skulle nödvändiggöra jämkning av narkotikastraff­

lagen strax efter det lagen antagits. Det synes inte saknas fog för anta­