Prop. 1966:53

('med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

1

Nr 53

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.; given Stockholms slott den A mars 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall; 2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242); 3) lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 §brottsbalken; 4) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken; 5) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet;

6) lag angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister;

8) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) föreslås upphävd. Enligt propositionen skall i fortsättningen all frivillig vård för psykisk sjukdom regleras av bestämmelserna i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) på samma sätt som kroppssjukvården. Den som själv söker sjukhusvård för psykisk sjukdom skall inte i något fall kunna hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja. Förhoppningen är att den frivilliga intagningen för psykiatrisk vård i fortsättningen skall bli helt dominerande.

Möjligheten att i vissa fall bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även mot deras vilja kan inte helt undvaras. I propositionen föreslås att bestäm - 1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

2

melser om villkoren för att detta skall få ske får sin plats i en särskild lag, benämnd lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förutsättningen för att någon skall kunna beredas vård enligt den före­ slagna lagen är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att vissa s. k. specialindikationer föreligger. Sådana specialindika­ tioner är att den sjuke är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa eller för eget liv, att han är ur stånd att ta vård om sig själv eller att hans levnadssätt är grovt störande för andra. Vidare avses intagning efter dom­ stols förordnande i brottmål kunna ske i samma omfattning som f. n.

Utöver vad nu sagts föreslås en s. k. medicinsk specialindikation. Denna innebär att den sjuke skall kunna beredas vård mot sin vilja om han uppen­ barligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt till­ stånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den uteblir.

Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen. Bestämmande för var vård skall beredas med stöd av den föreslagna lagen är sjukvårds­ lagens regler att vård bereds på sjukhus eller klinik som avses för vården i fråga.

Lagförslaget innehåller utförliga regler om vem som får göra ansökan om intagning. Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bi­ fogas. Om den medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara utfärdat av läkare som har specialistbehörighet i psykiatri.

Den nuvarande principen att vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid sjukhuset — markeras starkare i den föreslagna lagen. För intagning på visst sjukhus får i princip inte godtas vårdintyg av läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården vid det sjukhuset.

Vårdbehovsprövning skall göras av överläkaren inom i regel tio dagar efter intagningen.

Såväl beslut om intagning som beslut vid vårdbehovsprövningen att pa­ tienten alltjämt skall vara intagen på sjukhuset får överklagas till en lokal utskrivningsnämnd.

När förutsättningarna för intagning mot patientens vilja inte längre före­ ligger skall han omedelbart skrivas ut från sjukhuset. Enligt huvudregeln beslutar överläkaren om utskrivning. Vägrar överläkaren utskrivning skall beslutet kunna överklagas till den lokala utskrivningsnämnden. När det gäller patienter som domstol överlämnat till vård och vissa med dem jäm­ ställda personer skall det ankomma på utskrivningsnämnden att besluta om

utskrivning i första instans.

Enligt förslaget skall utskrivningsnämnden bestå av en jurist som ord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

3

förande, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får inte som ledamot delta i handläggningen av ärende som rör patient på det sjukhus där han tjänstgör.

Utskrivningsnämndens beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor skall enligt förslaget kunna överklagas till en central nämnd. Denna kallas psy­ kiatriska nämnden och ersätter den nuvarande sinnessjuknämnden.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967, dvs. samtidigt som landstingen övertar huvudmannaskapet för mentalsjuk­ vården.

K ungt. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Förslag

till

Lag

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget samtycke be­ redas sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störan­ de levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i denna lag psykisk abnormitet, som icke är psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskommun eller stad som ej tillhör sådan kommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

2

§.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas utskrivningsnämn- der med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och en för riket gemensam psykiatrisk nämnd.

5

Kungi. Maj:ts proposition nr !>X år 1966

Intagning

3 §.

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Intag­ ning efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i 1 § första stycket e).

4 §.

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen avser, om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor med honom eller av hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man. Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavårds­ nämnd, nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Om kommunens fullmäktige besluta det, äger socialnämnden uppdraga åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller åt tjänsteman i ledande ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke med­ delas, eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller föreståndare vid särskola eller vårdanstalt för psykiskt efterblivna får göra ansökan i fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller motsvarande chef, får göra ansökan beträffande den som står under hans befäl.

I fråga om den som genom lagakraftvunnen dom dömts till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivits från fångvårdsanstalt eller villkorligt utskrivits från arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att ha dömts till ungdomsfängelse eller internering får ansökan göras av ordfö­ randen i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

Beträffande den som är intagen i fångvårdsanstalt, arbetsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån.

Konungen äger förordna om behörighet att vid krig eller krigsfara görå ansökan i fråga om den som tillhör krigsmakten. .■» : .vid/ui,;-. iiij -;n. . . In:

)]u l ’! r' "*• ,: i.. ”• :-,V '*.•«'/v.-. i' v?r.': It!',

; 5:§.

::

, !,J

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshandlingen skall fogas vårdintyg angående den som ansökningen avser. Vårdintyget får icke vara äldre än en månad, när ansökningen göres. i . ; - ^ ' i*

hu

Vårdintyg skall, om annat ej följer av 7 § andra stycket, innehålla dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den 'som ansökningen avser

6

lider av psykisk sjukdom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgäng­ ligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av de i 1 § första stycket a)—d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föran­ leda vårdbehovet.

Konungen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke be­ höver innehålla redogörelse som avses i andra stycket.

6

§•

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som utan att vara legitimerad är förordnad att uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och genomgått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs i psykiatri. Från sistnämnda krav äger medicinalstyrelsen medge undantag, om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omständighet som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit medicinalstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig under­ sökning av den som ansökningen avser. Den som får göra ansökan om in­ tagning äger föranstalta om sådan undersökning.

Vårdintyg utfärdat av läkare, som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården, får icke godtagas för intagning på det sjukhus där läkaren är verk­ sam. Om betydande olägenhet skulle uppstå genom anlitande av annan läkare, får dock vårdintyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg får icke godtagas, om det är utfärdat av den som gör ansökan om intagning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

7 §■

Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten ge­ nast föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyndigheten genast ansöka om den omhändertagnes intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. I fall som avses i denna paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sanno­ lika skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligt 8 §, skall polismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omstän­ digheter som föranlett ansökningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

7

Utfärdas icke vårdintyg eller avslås ansökningen om intagning, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena äga icke tillämpning, om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16 §. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av polismyndigheten, skall han genast föras till sjukhuset.

8

§.

Överensstämma ansökan och vårdintyg med föreskrifterna i 4—7 §§ och föreligga sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av denna lag, får den ansökningen avser intagas på sjukhus.

Om intagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning.

9 §.

Sker intagning enligt 8 §, skall överläkaren efter undersökning av patien­ ten snarast möjligt och senast tionde dagen efter dagen för intagningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som grund för ansökningen om intagning åberopats att patienten är farlig för annans personliga säkerhet, får med prövningen anstå till femtonde dagen efter dagen för intagningen, om särskilda skäl föreligga och intagningen icke beslutats med stöd av vårdintyg av innehåll som avses i 7 § andra stycket.

Finner överläkaren att vård kan beredas med stöd av denna lag, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjuk­ huset. I annat fall skall överläkaren omedelbart utskriva honom.

10 §.

Beslut enligt 8 eller 9 § får icke meddelas av läkare som utfärdat vård­ intyget.

11

§•

Beslut enligt 8 eller 9 § äger fortsatt giltighet, om patienten överföres till annat sjukhus utan att ha utskrivits enligt 16 §.

12

§.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiat­ risk vård, skall medicinalstyrelsen föranstalta om att han utan dröjsmål intages på sjukhus för sådan vård. Är han redan intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses intagen på grund av domstolens förordnande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Bestämmelser om patienterna

13 §.

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

14 §.

Patient kan få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant till­ stånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet beslutar över­ läkaren, om annat ej följer av tredje stycket. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om tillstånd.

I fråga om patient som avses i 17 § andra stycket beslutar utskrivnings- nämnden om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Nämn­ den äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren att besluta om tillstånd.

Överläkaren får återkalla tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus­ området, om förhållandena påkalla det. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

15 §.

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämp­ ligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämn-

9

den, psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, justitiekanslcrn eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebefordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 är 1966

Utskrivning

16 §.

Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om förutsätt­ ningar enligt 1 § för att bereda honom vård icke längre föreligga. Omstän­ dighet som avses i 1 § första stycket e) får icke utgöra grund för kvar- hållande i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols förordnande.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 §.

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annat ej följer av andra stycket. Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnämnden beslutar om utskrivning enligt 16 § av patient som intagits på grund av domstols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckts, eller som varit intagen i fångvårdsanstalt för under­ gående av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i sam­ band med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag och icke skall återföras till anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

18 §.

Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos utskrivningsnämnden göres skriftligen. Om patient som avses i 17 § andra stycket ger till känna att han icke vill vara intagen på sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möj­ lighet att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom att upprätta erforderliga handlingar.

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning, förrän tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan. 1*.— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 53

10

19 §.

Patient får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iakt­ taga särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 §§ avse även utskrivning på försök.

20

§.

Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset, om förhållan­ dena påkalla det.

Om återintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om återintagning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Besvär m. m.

21

§.

Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren intagit någon på sjukhus eller enligt 9 § andra stycket beslutat att patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök. I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag. Talan föres hos utskrivningsnämnden genom besvär.

22

§.

Talan får föras mot utskrivningsnämnds beslut, om nämnden ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9 § andra stycket, avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn.

I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut föras endast i fall som avses i 26 §.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

11

23 §.

Mot psykiatriska nämndens beslut får talan icke föras.

24 §.

Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligt 18 § äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. I fråga om prövning av talan enligt 21 § äger bestämmelsen i 18 § tredje stycket mot­ svarande tillämpning.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

25 §.

På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut underställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om under­ ställning senast vid det sammanträde då beslutet fattades och begärt under­ ställning inom tre dagar därefter. . ! ,

26

§.

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde enligt 32 § eller utlåtit sig om ersättning som avses i 33 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

27 §.

:

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse. Har förbehåll gjorts enligt 25 §, får dock utskrivningsnämnds beslut, var­ igenom patient fått tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits eller utskrivits på försök, verkställas först sedan beslutet blivit bestående.

  • .

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Nämnderna

28

§.

Utskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som äro särskilt kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

29 §.

Ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden förordnas av Konungen för högst fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller för­ säkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke som ledamot deltaga i handläggningen av ärende rörande patient på det sjuk­ hus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

30 §.

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skola överläkaren och patien­ ten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

31 §.

I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 § första stycket motsvarande tillämpning.

32 §.

  • . - V
  • V . • . .i ... . j ....... .

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden äger den som för talan anlita biträde. Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han olämplig av annan orsak, skall nämnden avvisa honom.

33 §.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestäm­ melserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande till- lämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 §.

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

13

Rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Innebär beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sådan an­ sökan ogillats, skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning i fråga om beslut av psykiatriska nämnden.

Särskilda bestämmelser

35 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning på begäran av läkare som enligt 6 § första stycket är behörig att utlärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfogande för undersökningen eller läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av överläkaren, om den som med stöd av denna lag skall intagas på sjukhus icke inställer sig på sjukhuset,

på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dit, sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjuk­ husområdet eller för utskrivning på försök gått ut, eller icke inställer sig på sjukhuset, sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet återkallats eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

36 §.

t

Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

37 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av medicinalstyrelsen.

38 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­ nungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 är J966

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) skall upphöra att gälla.

14

Till dess Konungen bestämmer annat jämställes psykisk efterblivenhet

med

psykisk sjukdom vid tillämpningen av denna lag. Psykiskt efterbliven

får dock endast på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brotts­ balken beredas vård med stöd av denna lag, om omhändertagande inom efterblivenhetsvården är lämpligare.

Köftungen äger förordna att vård med stöd av denna lag får beredas vid annat sjukhus än som avses i 1 §.

På sjukhus, där sjukvårdsläkaren icke är överläkare vid ikraftträdandet, äga bestämmelserna om överläkare i den nya lagen tillämpning på den lä­ kare som har att ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande.

I fråga om talan mot beslut som meddelats före ikraftträdandet gälla äldre bestämmelser, varvid bestämmelserna om sinnessjuknämnden avse psykiatriska nämnden.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för vård på sinnessjukhus enligt 2 kap. sinnessjuklagen eller med tillämpning av 47 § 3 mom. samma lag i dess lydelse före den 1 januari 1965 eller på grund av domstols förord­ nande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken skall anses intagen med stöd av den nya lagen. Har i förstnämnda fall prövning enligt 12 § sinnessjuklagen icke ägt rum, skall prövning enligt 9 § i den nya lagen ske inom tio dagar efter ikraftträdandet, dock senast den dag då prövning enligt äldre bestämmelser skulle ha ägt rum. I fråga om den som intagits för vård på sinnessjukhus med tillämpning av 47 § 3 mom. sinnessjuklagen i dess lydelse före den 1 januari 1965 äga bestämmelserna i den nya lagen om utskrivning av den som intagits på grund av domstols förordnande motsvarande tillämpning.

Den som vid ikraftträdandet är utskriven på försök enligt 19 § sinnes­ sjuklagen skall anses utskriven på försök enligt 19 § i den nya lagen.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för observation på sinnessjukhus enligt 28 § sinnessjuklagen skall anses intagen med stöd av den nya lagen. Prövning enligt 9 § i den nya lagen skall ske inom tio dagar efter ikraft­ trädandet.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

15

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 4 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962 skall upphöra att gälla, dels att 16 § 2 mom. samt 24, 28 och 30 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

4 mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och god­ känts för sådan vård enligt vad där­ om är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

16

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mental­ sjukhus som är inrättat huvudsakli­ gen för mera krävande vård eller är försett med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga,------- ----------------Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämp­ ning å motsvarande läkare vid så­ dant mentalsjukhus, där överläkare ej finnes, och vad om sjukhemsläka- re stadgas äga tillämpning å motsva­ rande läkare vid förlossningshem.

överläkare må--------------- ------- nu

§■

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, överläkare,

- — — förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade bestämmelser stadgas om sjukhemsläkare äga tillämpning å motsvarande läkare vid förlossnings­ hem.

sagts.

16

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstugu- läkare eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslu­ tanderätt på annan vid sjukhuset an­ ställd läkare. I fråga om intagning på, mentalsjukhus är särskilt stadgat.

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstugu- läkare eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutan­ derätt på annan vid sjukhuset an­ ställd läkare.

Vad i

intagen person.

I fråga om intagning i vissa fall för beredande av sluten psykiatrisk vård och utskrivning efter sådan in­ tagning meddelas bestämmelser i särskild lag.

28 §.

Den, som------------------------ sagda : I fall då skyndsam vård är av nö­ den eller intagning på mentalsjukhus begäres av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan hinder av att vårdavgiften ej in­ betalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen tillhanda­ hållas så snart ske kan efter intag­ ningen.

Förskottsbetalning eller----------- a

I fall då skyndsam vård är av nö­ den eller intagning för slut en psykiat­ risk vård begäres av annan än den sjuke själv, skall intagning på all­ män sal ske utan hinder av att vård- avgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse sak­ nas; och skall i sådant fall vårdav­ giften inbetalas eller ansvarsförbin­ delsen tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen, statsverket.

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård i enskilt hem. Sådan vård benäm­ nes kontrollerad familje­ vård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas av medicinalstyrelsen som

I anslutning till sjukhus, där slu­ ten psykiatrisk vård meddelas, må för där intagna sjuka som åtnjuta sådan vård anordnas vård i enskilt hem. Vården i enskilt hem benäm­ nes kontrollerad familje­ vård.

17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

äger meddela de föreskrifter för verksamheten, vilka md finnas erfor­ derliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 dr 1966

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. I fråga om sjukhus, där på grund av bestämmelsen i 16 § 2 mom. första stycket 1) äldre lydelsen överläkare icke finnes vid ikraftträdandet, äger

16 § 2 mom. i dess äldre lydelse alltjämt tillämpning.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 §brottsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 kap.

7

Befinnes att den dömde är i varak­ tigt behov av vård å sinnessjukhus, må interneringsnämnden efter ut­ gången av minsta tiden förordna om interneringens upphörande för hans intagning å sådant sjukhus.

§•

Befinnes att den dömde är i var­ aktigt behov av sluten psykiatrisk vård och beredes honom efter ut­ gången av minsta tiden sådan vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, må interneringsnämnden förordna om interneringens upphörande.

31 kap.

3 §•

Har någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande över sinnesun­ dersökning förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, må rätten, om den finner sådant vårdbehov föreligga, förordna att han skall överlämnas till vård enligt sin­ nessjuklagen. Om gärningen icke begåtts under inflytande av sin­ nessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må dock sådant

Kan den som begått brottslig gär­ ning, enligt vad som framgår av före­ skriven medicinsk utredning, bere­ das vård med stöd av lagen om bere­ dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, må rätten, om den finner behov av sådan vård föreligga, för­ ordna att han skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

Om gärningen icke begåtts under in­ flytande av sinnessjukdom, sinnes­ slöhet eller annan själslig abnormi­ tet av så djupgående natur, att den

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 dr 1966

(Nuvarande lydelse)

förordnande meddelas allenast så framt särskilda skäl äro därtill.

(Föreslagen lydelse)

måste anses jämställd med sinnes­ sjukdom, må dock sådant förord­ nande meddelas allenast såframt särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Har någon i utlåtande över sinnesundersökning som avgivits före nämnda dag förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, skall förklaringen anses innebära ätt vård kan beredas honom med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Den som vid ikraftträdandet överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall anses överlämnad till sluten psykiatrisk vård.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken1 skall erhålla änd rad lydelse på sätt nedan angives.

>. p i .»n ' t.ry j t rf ,

' i

sy

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

7 §•

Åklagare må------------väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen be­ gåtts under inflytande av sådan själs­ lig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt vård enligt sinnessjuklagen kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt------------------------ av riksåklagaren. Beslut att------------------------ finnas föreligga. Närmare föreskrifter------------------------av Konungen.

Åklagare må — ------- väckes: eller

4. om brottet uppenbarligen be­ gåtts under inflytande av sådan själs­ lig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiat­ risk vård kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 5 se 1964:166.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

21

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450)

om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Förordnande om intagning------------------------och säkerhet. Ej må------------------------arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på a) om han är i behov av sluten mentalsjukhus eller allmän vårdan- psykiatrisk vård eller vård på all- stalt för alkoholmissbrukare, män vårdanstalt för alkoholmissbru­ kare,

b) om han dömts------------------------kan verkställas. Förordnande om någons----------- eller internering. Om flera--------------------------------- för böter.

5 §.

Förekommer anledning-------Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppen­ barligen saknas, undersökas av lä­ kare. Av utlåtande över läkarunder­ sökningen skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av vård på mentalsjukhus.

Den som skall

och övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppen­ barligen saknas, undersökas av lä­ kare. Av utlåtande över läkarunder­ sökningen skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av sluten psykiatrisk vård.

hans inställande.

18 §.

Skall den---------------— — anses förfallet. Om intagen skall undergå fängel- Om intagen skall undergå fängel­ se kortare tid än sex månader, så se kortare tid än sex månader, så ock ock om domstol överlämnat intagen om domstol överlämnat intagen till

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

(Nuvarande lydelse)

till vård enligt sinnessjuklagen eller lagen om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för vård på mentalsjukhus eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten el­ ler vården så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbets- anstalt.

I kvarhållningstiden 22

(Föreslagen lydelse)

sluten psykiatrisk vård eller vård enligt lagen om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för sluten psykiatrisk vård eller tvångs­ intagas på vårdanstalt, skall verk­ ställigheten eller vården så länge den pågår träda i stället förbehandlingen i arbetsanstalt.

villkorligt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 dr 1966

23

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 27, 41 och 81 §§ lagen den 6 maj 1964 om be­ handling i fångvårdsanstalt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.

('Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sjuknar intagen, skall han vårdas Sjuknar intagen, skall han vårdas enligt anvisningar av läkare vid an- enligt anvisningar av läkare vid an­ stalten. Angående överförande till stalten. sinnessjukavdelning för vård eller observation är särskilt stadgat.

För undersökning------------------------lämplig vård. När det------------------------ särskilda föreskrifter.

Om beredande av sluten psykiat­ risk vård i vissa fall meddelas be­ stämmelser i särskild lag.

Tid varunder------------------------ skäl föreligga.

41 §.

Är intagen sjuk när han skall läm- Är intagen sjuk när han skall läm­ na anstalten, må han, om det med na anstalten, må han, om det med hänsyn till omständigheterna prövas hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt skäligt, i anstalten erhålla fortsatt sjukvård, bekostad av allmänna me- sjukvård, bekostad av allmänna me­ del. Om beredande av vård å sinnes- del. sjukhus åt intagen, som är i behov därav när han skall lämna anstalten, är särskilt stadgat.

81 §.

Den som i annat fall än som avses i Den som olovligen till intagen över- 53 § sinnessjuklagen olovligen till in- lämnar eller försöker överlämna va-

24

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tagen överlämnar eller försöker över- pen eller annat, varmed denne lätte- lämna vapen eller annat, varmed ligen kan skada sig själv eller annan, denne lätteligen kan skada sig själv dömes, om ej för gärningen är stad- eller annan, dömes, om ej för gär- gat strängare straff i brottsbalken, ningen är stadgat strängare straff i till dagsböter eller fängelse i högst brottsbalken, till dagsböter eller ett år. fängelse i högst ett år. i*, i

Lämnar någon —------------ --------- till dagsböter.

1-1* H\} t \ mai <* jo /

i

?

h

T i

A‘J

— ... ......................... . ■ ■. . ;

Lfa*) m.\j

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

  • ••

K ungt. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

25

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt krimi­ nalregister1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

§.

Registret skall------------------------ eller internering;

2. överlämnats till vård enligt sin- 2. överlämnats till sluten eller öp- nessjuklagen eller till öppen psykiat- pen psykiatrisk vård eller, om för risk vård eller, om för brottet är brottet är stadgat fängelse, till vård stadgat fängelse, till vård enligt lagen enligt lagen om nykterhetsvård; eller om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd —---------av förvandlingsstraff. Har brott,----------------------- i registret. I registret----------------------- eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

!k>\ i

åt' J - 2 .

1 Senaste lydelse av 2 § se 1964: 549.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 mars 1944 (nr 133)

om kas trering

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 24 mars 1944 om kastrering1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 8.

Kastrering må ------------------------ och föreståndare. Ä den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan medicinalstyrelsens tillstånd, därest den läkare som ut­ för ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen före­ skriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete förklarat förut­ sättningarna för densamma vara för handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen d fångvårdsanstalt, sinnessjukhus eller dylik anstalt.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan medicinalstyrelsens tillstånd, därest den läkare som ut­ för ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen före­ skriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete förklarat förut­ sättningarna för densamma vara för handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i fångvårdsanstalt, arbetsanstalt, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola eller som är intagen på sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psy­ kiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning-----------------------punkten stadgas.

annan

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1964:174.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år i966

27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen, i statsrådet på Stockholms slott den 3 de­ cember 1965.

Närvarande: Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, K

ling

, H

olmqvist

, A

spling

,

P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om ng lagstift­ ning på mentalsjukvårdens område samt anför.

År 1954 tillkallade chefen för inrikesdepartementet en sakkunnig för ut­ redning av vissa rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården m. m. Tre år senare utvidgades uppdraget till att avse en fullständig översyn av sinnes­ sjuklagstiftningen. Samtidigt tillkallades ytterligare sakkunniga för att hiträda med utredningsarbetet. Den utvidgade utredningen antog benäm­ ningen sinnessjuklagstiftningskommittén (ledamöter justitieombudsman­ nen Alfred Bexelius, ordf., riksdagsledamöterna Bengt Elmgren, Einar Gustafsson, Yngve Hamrin och Erik Magnusson, häradshövdingen Holger Nordqvist samt överläkarna Einar Österman — avliden den 26 mars 1964 — och Curt Åmark). Kommittén har i september 1964 avlämnat betänkan­ det Mentalsjukvårdslag (SOU 1964:40). Det av kommittén utarbetade för­ slaget till mentalsjukvårdslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslers- ämbetet, riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrel­ sen, sinnessjuknämnden, medicinska fakulteterna vid universiteten i Upp­ sala, Lund, Göteborg och Umeå och vid karolinska institutet, mentalsjuk­ vårdsberedningen, chefen för försvarsstaben, rikspolisstyrelsen, sjukvårds­ styrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska stadsförbundet, Svens­ ka landstingsförbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska Nykterhetsvårds- förbundet, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges Landsfiskaler, Sveriges läkarförbund, Rättspsykiatriska föreningen, Svenska läkaresällskapet, Statens Sjukhuspersonals Förbund, Svensk sjuksköterskeförening, Svensk Kuratorslörening, Föreningen Sveri­

28

ges Arbetsterapeuter, Sveriges Psykologförbund, Svenska föreningen för psykisk hälsovård, Svenska Läkarföreningen för Bekämpande av Alkohol­ sjukdomarna samt Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn.

Flera av remissinstanserna har bifogat yttranden från underlydande or­ gan m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321; ändrad 1937:58, 470, 1939:72, 1941:124, 509, 1942:146, 1945:467, 468, 1953:340, 1954:446, 1956:226, 1959:284 och 1964:319, 545) innehåller i första kapitlet vissa allmänna bestämmelser. Sålunda stadgas att överinseendet över sinnessjukvården utövas av medicinalstyrelsen (1 §). Vissa frågor som rör sinnessjukvården behandlas av en särskild nämnd (sinnessjuknämnden).

Denna skall bestå av fem ledamöter, av vilka chefen för medicinalstyrelsen är självskriven. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t på viss tid, högst fem år. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjuk­ vård särskilt kunniga läkare. Ingen av de båda övriga får vara läkare, och den ene av dem skall vara eller ha varit ordinarie innehavare av domaräm­ bete. Utom chefen för medicinalstyrelsen får inte mer än en av nämndens ledamöter vara befattningshavare i styrelsen. Såsom nämndens beslut gäller den mening de flesta förenat sig om. Beslut får inte fattas, om inte samtliga ledamöter eller suppleanter för dem deltar i avgörandet. Mot den som sitter i nämnden gäller samma jäv som i fråga om domare. Talan får inte föras mot nämndens beslut. Kungl. Maj :t förordnar ordförande i nämn­ den och meddelar närmare föreskrifter om nämndens verksamhet (2 §). Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över sinnessjukvården av en av Kungl. Maj :t förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket. Den­ ne äger delta i sinnessjuknämndens överläggningar (3 §).

Med sinnessjukhus menas i lagen en för vård av sinnessjuka avsedd statsanstalt, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande skall vara sinnessjuk­ hus, och även annan anstalt som inrättats för sådan vård och som blivit god­ känd såsom sinnessjukhus i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer. Sinnes­ sjukhus får inrättas såsom avdelning av hem, varom stadgas i 18 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, eller av sjukvårdsanstalt, som är avsedd även för andra sjuka. Den som är intagen på sinnessjukhus får underkastas det tvång, som befinns vara nödvändigt med hänsyn till ända­ målet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen. Vid sinnessjukhus skall finnas en för sjukvården där ansvarig läkare (sjuk- vårdsläkaren). För avdelning av sinnessjukhus får särskild sjukvårdsläkare tillsättas. Om så sker skall vad i lagen stadgas om sinnessjukhus äga till- lämpning på avdelningen (4 §).

Om inte förmyndare, god man, make eller annan vidtar åtgärd för att bereda erforderlig vård åt sinnessjuk, är ordföranden i hälsovårdsnämnden

29

eller socialnämnden på den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndig­ heten där eller, vad angår sinnessjuk, som är i militärtjänst, veder­ börande befälhavare pliktig att föranstalta om vård (6 § första stycket). Dessa bestämmelser äger inte tillämpning beträffande sinnessjuka, som är intagna på vissa anstalter, däribland ungdomsvårdsskolor, allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare och anstalter som står under krimi­ nalvårdsstyrelsens inseende. Beträffande dessa sinnessjuka åligger skyldig­ heten att föranstalta om vård på sinnessjukhus endast den som enligt de för resp. anstalt gällande föreskrifterna har alt sörja därför (6 § andra stycket).

Vad i lagen stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö. Vad som sägs om över­ inspektören för sinnessjukvården skall dock i stället gälla en av Kungl. Maj:t förordnad inspektör för sinnesslövården (7 §).

Lagens andra kapitel innehåller bestämmelser om intagning på sinnessjukhus för vård. Sinnessjuk kan efter därom gjord an­ sökan intagas för vård på sinnessjukhus. Ansökan får göras av den sjuke samt av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller av myndig­ het, som avses i 6 g, eller, där skyldighet att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke åligger annan, av denne. Ansökan beträffande sinnessjuk, som är intagen på någon av de i 6 § andra stycket nämnda anstalterna, får dock inte göras av annan än den som har att föranstalta om vård åt den sjuke (8 §). Ansökan skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara egen­ händigt undertecknad av sökanden. Görs ansökningen av den sjuke själv, skall den vara försedd med intyg av två ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn på ansökningen. Görs ansökningen inte av den sjuke själv eller av hans make eller av anförvant, som har gemensam bostad med den sjuke, eller, om den sjuke är omyndig, av den, som enligt lag har att sörja för hans person, skall anledningen därtill uppges i ansökningen (9 §).

Om ansökan görs av annan än den sjuke skall vid ansökningen fogas dels av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning som verkställts högst en månad före den dag då ansökningen görs och inne­ fattande förklaring att den sjuke är i behov av vård på sinnessjukhus (vårdattest), dels av någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående förhållanden som är av betydelse för bedömande av den sjukes sinnestillstånd (levnadsberättelse). Vårdattest får utfärdas endast av legi­ timerad läkare, av annan läkare, som innehar befattning som tjänsteläkare, eller, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan som av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen förordnats att uppehålla läkarbefatt- ning. Vårdattest får — med visst undantag beträffande intagna på ålderdoms- hem -— inte meddelas av läkare vid det sinnessjukhus, där intagning begärs. Vårdattest får inte godkännas, om mellan den sjuke och den som meddelat attesten föreligger skyldskap eller svågerlag som utgör jäv mot domare (10 S 1 inom.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.1 är 1966

30

Under vissa omständigheter kan undantag göras från kraven på att vård- attest och levnadsberättelse skall åtfölja ansökningen. Har i vårdattest in­ tygats att den sjuke är i trängande behov av vård på sinnessjukhus, får in­ tagning ske även om levnadsberättelse inte bifogats ansökningen (11 § 1 mom.). Har polismyndighet gjort ansökan om intagande av någon, som en­ ligt bifogat läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, får intagning ske utan hinder av att vård­ attest och levnadsberättelse inte bifogats. Sker intagning, är polismyndig­ heten skyldig att senast andra dagen därefter tillställa sjukvårdsläkaren polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter som föranlett ansök­ ningen. Det nämnda läkarintyget skall vara utfärdat efter personlig under­ sökning, som verkställts högst fjorton dagar före den dag, då ansökningen görs, samt ange de iakttagelser på vilka intygsgivarens åsikt grundas. An­ gående behörighet att utfärda sådant läkarintyg samt angående hinder för godkännande därav gäller vad som är stadgat beträffande vårdattest (It § 2 mom.). Har intagning skett utan att levnadsberättelse bifogats är sjuk­ vårdsläkaren pliktig att skyndsamt infordra sådan från sökanden (11 § 4 inom.).

Senast på fjortonde dagen efter den, då sinnessjuk intagits för vård, skall sjukvårdsläkaren på grund av verkställd läkarundersökning av den intagne ha prövat, om denne är i behov av vård på sinnessjukhus. Bl. a. i fall som avses i 11 § 2 mom. skall prövningen vara verkställd senast på tionde dagen efter den, då intagningen skedde (12 §).

Den, som är intagen för vård på sinnessjukhus, får förflyttas till annat sådant sjukhus. Närmare bestämmelser om förflyttning meddelas av Kungl. Maj:t (13 §).

Den som är intagen på sinnessjukhus för vård är oförhindrad att skicka framställningar till medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden och överinspek­ tören för sinnessjukvården. 1 övrigt får brev eller andra handlingar inte befordras till eller från den intagne utan sjukvårdsläkarens tillstånd. Till­ stånd får inte vägras, om det är fråga om framställning till offentlig myn­ dighet och framställningen angår mål eller ärende, i vilket den intagne själv äger föra talan. Vägras tillstånd beträffande skrift, som är ställd till annan offentlig myndighet än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden eller överinspektören för sinnessjukvården, skall skriften överlämnas till över­ inspektören, som har att besluta i ärendet (14 §).

Om det hos någon märks tecken på sinnessjukdom, äger var och en som enligt 8 § kan begära att han tas in på sinnessjukhus, föranstalta om att han för utrönande av om behov av vård på sinnessjukhus föreligger — blir undersökt av läkare som äger utfärda vårdattest (16 §).

Tredje kapitlet innehåller regler om utskrivning från sinnes­ sjuk h u s. Framgår det inte vid sjukvårdsläkarens prövning att den intag­ ne är i behov av vård på sinnessjukhus eller befinns det senare, att sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

31

behov inte förelegat vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjuk­ huset, skall den intagne ofördröj ligen skrivas ut. Samma gäller då sinnes­ sjuk, som tagits in för vård, blivit återställd eller så förbättrad, att han inte längre är i behov av vård på sinnessjukhus. I sistnämnda fall kan del dock anstå med utskrivningen, om det hefinns påkallat av omsorg om den in­ tagne och denne inte uttryckligen påyrkar utskrivning (17 §).

Om en sinnessjuk, som tagits in för vård, kan vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, kan han få skrivas ut fastän han är i behov av vård på sinnessjukhus. Villkor härför är att ut­ skrivning erfordras för att bereda plats för annan sinnessjuk, som up­ penbarligen är i större behov av vård, eller att det på tillfredsställande sätt är sörjt för att den sjuke kan vårdas utom sjukhuset (18 § första stycket).

Utskrivning av den som alltjämt är i behov av vård får dock inte ske, om den sjuke enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen (s. k. N-fall) eller under inflytande av sinnessjukdom be­ gått mot annans personliga säkerhet riktat brott som inte blivit beivrat (s. k. O-fall) eller intagits på sinnessjukhus i samband med att vård i fångvårdsanstalt upphört (s.k. PN-fall) (18 § andra stycket). Har sinnes­ sjuk som avses här blivit utskriven enligt 17 § och blir han åter intagen på sinnessjukhus, skall brottet inte utgöra hinder för utskrivning enligt 18 § första stycket, om inte överinspektören för sinnessjukvården förordnat annorledes (18 § tredje stycket).

Den som är intagen för vård på sinnessjukhus kan utskrivas på försök — för viss tid eller tills vidare — om hans tillstånd inte innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. Sådan utskrivning kan förbindas med åläggande att iaktta vissa föreskrifter. Åsidosätts dessa föreskrifter eller befinns eljest fortsatt vård på sinnessjukhus erforderlig, kan den sjuke återintas på sjukhuset. Försöksutskrivning får inte medges om den sjuke överflyttats till sinnessjukhus från anstalt, som avses i 6 § andra stycket, och inte blivit utskriven från anstalten (19 §).

I fall där hinder för utskrivning enligt 18 § möter på grund av bestäm­ melserna i paragrafens andra stycke — dvs. i N-fall, O-fall och PN-fall — till­ kommer det sinnessjuknämnden att besluta om utskrivning enligt 17 § eller försöksutskrivning enligt 19 §. Nämnden kan också uppdra åt sjukvårds- läkaren att meddela beslut därom. Har sådant uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning det är fråga, brott mot annans personliga säkerhet, skall uppdraget anses återkallat. I alla övriga fall, kallade P-fall, ankommer det på sjukvårdsläkaren att besluta om utskriv­ ning. Även överinspektören för sinnessjukvården äger förordna därom. (20 § första och andra styckena). Förordnande om återintagning på sin­ nessjukhus av den som skrivits ut på försök meddelas alltid av sjukvårds­ läkaren (20 § tredje stycket). Finner sjukvårdsläkaren anledning till ut­ skrivning i fall, där beslutanderätten tillkommer sinnessjuknämnden, har

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 är 1966

32

han att ofördröj ligen göra anmälan hos nämnden. Även överinspektören för sinnessjukvården äger göra sådan anmälan (21 §).

Utskrivning av den som tagits in för vård på sinnessjukhus kan på­ kallas av den intagne själv, av hans förmyndare, gode man, make eller an­ förvant eller av någon som är ansvarig för vårdkostnaden. Påkallas ut­ skrivning hos sinnessjuknämnden, skall framställningen göras skriftligen. Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall, kan var och eu, som äger påkalla utskrivning, genoin skriftlig framställning hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Sinnes­ sjuknämnden är inte skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning (22 och 23 §§).

Har någon som är intagen för vård på sinnessjukhus gett till känna, att han anser sig inte böra hållas kvar där, skall han genom sjukvårdsläkarens lörsorg erhalla meddelande om att han har rätt att göra framställning om utskrivning. Vill han göra framställning hos sinnessjuknämnden, skall han få möjlighet att upprätta erforderliga skrifter (26 §).

Som närmare framgår av det följande är sinnessjuknämndens befattning med utskrivningsärenden numera i stor utsträckning överflyttad på lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Fjärde kapitlet i sinnessjuklagen innehåller utförliga bestämmelser om observation på sinnessjukhus.

Ansökan om intagning för observation kan göras av vederbörande själv (27 §), av polismyndighet (28 § 1 inom.), militär befälhavare (32 §) och,

beträffande intagen på ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare av den som har att sörja för vård åt den intagne (33 §). Beträffande observation gäller i stora delar motsvarande regler som för vård på sinnessjukhus.

För att någon skall kunna tas in för observation på ansökan av annan fordras, att det av hans uppträdande uppenbarligen framgår att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv och att anledning finns till antagande att han är sinnessjuk. Vid ansökan i nu angivna fall skall i regel fogas observationsattest och uppgifter för observation, motsvarande vårdattest och levnadsberättelse vid ansökan om vård. Observationsattest kan ersättas av läkarintyg enligt 11 § 2 mom.

Observation skall verkställas av sjukvårdsläkaren, som är skyldig att skyndsamt och senast inom 48 timmar efter intagningen ha gjort en törsta undersökning. Observationen tår inte pågå längre tid än som är ound- gängligen nödvändigt för bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet. Den skall vara avslutad inom två månader efter intagningen. Har intag- ning ägt rum på ansökan av annan, skall den intagne hållas kvar på sinnes­ sjukhuset i avbidan på att observationen avslutas. I annat fall får han när som helst under observationen påkalla dess avbrytande och lämna sjuk­ huset (30 §).

Blir det genom observation ådagalagt att den intagne är i behov av vård

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

33

på sinnessjukhus, skail sjukvårdsläkaren besluta att den intagne skall stanna kvar för vård på sjukhuset. Det åligger sjukvårdsläkaren att omedel­ bart lämna den intagne meddelande om beslutet. Om observationen inte visat att den intagne är i behov av vård på sinnessjukhus, skall sjuk­ vårdsläkaren omedelbart underrätta polismyndighet, som gjort ansökan, om utgången av observationen. Har polismyndigheten inte inom 48 timmar efter underrättelsens avsändande omhändertagit den intagne, skall sjuk­ vårdsläkaren föranstalta om att han omedelbart skiljs från sjukhuset. Är vederbörande intagen på egen begäran skall han omedelbart skiljas från sjukhuset (31 §).

Anser någon, som är intagen för observation utan att själv ha ansökt därom, att tillräckliga skäl för hans intagande inte förelegat eller att han eljest obehörigen hålls kvar, kan han genom skriftlig framställning hos sinnessjuknämnden påkalla prövning av frågan (34 §).

Femte kapitlet innehåller bestämmelser om förhör vid domstol angående person, som är intagen på sinnessjukhus. Personer, som kan antas äga kännedom om omständigheter av betydelse för frågan, huruvida den som är för vård eller, utan egen ansökan, för observation intagen på sinnessjukhus är i behov av vård på sådant sjukhus, kan höras vid domstol såsom vittnen eller upplysningsvis. Förhör får begäras av den myndighet, som prövar frågan om den intagnes kvarhållande på sinnessjukhuset. Har den intagne eller annan, som äger påkalla hans ut­ skrivning, hemställt om förhör och bedöms inte förhöret obehövligt, är myndigheten pliktig att begära förhör. Förhör får dock i intet fall be­ gäras, om erforderlig utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör

(39 § 1 mom.).

Lagens sjätte kapitel innehåller bestämmelser om sinnesunder­ sökning i brottmål m. m. I brottmål skall sinnesundersökning ske innan domstol förordnar om någons överlämnande till vård enligt sinnes­ sjuklagen, om det inte med hänsyn till tidigare sinnesundersökning och vad därefter förevarit är uppenbart att sådan undersökning är onödig. Befinns brottet inte förskylla svårare straff än böter, får sinnesundersök­ ning ske endast när det föreligger särskilda skäl (41 §).

Förordnar sedermera domstolen genom dom, som vinner laga kraft, att den tilltalade skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen skall han — om han redan förvaras på sinnessjukhus — i fortsättningen anses in­ tagen för vård. Förvaras han inom fångvården vid den tidpunkt då domen vinner laga kraft skall han vårdas på sinnessjukavdelning där, till dess plats kan beredas honom på sinnessjukhus. Det ankommer på medicinalstyrelsen att föranstalta om hans intagande på visst sinnessjukhus. Befinner sig den dömde på fri fot, åligger det medicinalstyrelsen att se till att han utan dröjs­ mål tas in på sinnessjukhus för vård (47 § 2 och 3 inom.).

Sjunde kapitlet handlar om handräckning. Om en sinnessjuk, för 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

:i4

vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig intagning där, är veder­ börande polis- eller militärmyndighet skyldig att på begäran av medicinal­ styrelsen eller den, som gjort ansökningen om intagning, lämna erforderlig handräckning. Vidare skall under vissa angivna förutsättningar handräck­ ning lämnas den läkare som skall göra undersökning för utfärdande av vårdattest (51 §).

Avviker den som är intagen på sinnessjukhus från sjukhuset, skall polis­ myndighet på sjukvårdsläkarens begäran lämna handräckning för att åter­ föra den sjuke till sjukhuset. Samma gäller om den som försöksutskri- vits underlåter att, efter förordnande om återintagning, på anmaning åter inställa sig på sjukhuset. Då särskilda omständigheter föranleder det, må i sistnämnda fall handräckning lämnas utan att anmaning föregått (52 §).

Åttonde kapitlet innehåller straffbestämmelser. Den som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är intagen på sinnessjukhus, överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den intagne lätt kan tillfoga sig själv eller annan skada, döms till dags­ böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med sträng­ are straff enligt brottsbalken (53 §). Den som hjälper eller försöker hjälpa någon, som är intagen på sinnessjukhus, att avvika från sjukhuset döms till dagsböter eller fängelse i högst två år (54 §).

I nionde kapitlet slutligen, som tillädes år 1959, upptas särskilda bestäm­ melser om vård på sinnessjukhus utan kvarhållnings- r ä 11. Begär någon att bli intagen för vård på sinnessjukhus och är hans psykiska tillstånd sådant, att vård av detta slag kan vara till nytta för honom, kan han om sjukvårdsläkaren finner det lämpligt tas in på sjuk­ huset utan att underkastas eljest gällande bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. För intagning erfordras varken skriftlig ansökan eller andra intagningshandlingar. Den som tagits in på detta sätt får inte hindras att lämna sjukhuset. Om sjukvårdsläkaren finner att den intagne inte kan vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, kan dock den intagne, i avbidan på prövning huruvida åtgärd enligt 55 a § skall vidtas, hållas kvar under högst tio dagar från det beslut härom meddelats av sjukvårdsläkaren. Inte heller i övrigt skall den intagne, utöver vad nu sagts, vara underkastad inskränkningar i den personliga friheten i annan mån än som befinns nödvändigt till skydd för honom själv eller om­ givningen eller som påkallas av att han vårdas tillsammans med sjuka, som kan hållas kvar mot sin vilja (55 §).

Den som tagits in på sinnessjukhus enligt 55 § skall, om han själv önskar

  • och skäl att hålla honom kvar inte föreligger, skrivas ut av sjukvårds­ läkaren. Den intagne kan även skrivas ut av sjukvårdsläkaren, om fortsatt vård på sjukhuset inte befinns påkallad eller om det erfordras för att bereda plats åt någon, som uppenbarligen är i större behov av vård. överinspek­ tören för sinnessjukvården äger förordna om utskrivning av den som hålls

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 dr 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1066

35;

kvar på sjukhuset. Om särskilda skäl föreligger, äger sjukvårdsläkaren besluta att den som tagits in enligt 55 § i fortsättningen skall anses in­ tagen jämlikt 2 kap. Sådant beslut får inte meddelas, om inte ansökan och de intagningsliandlingar i övrigt, som erfordras enligt 2 kap., föreligger. Ansökan kan göras av den sjuke, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant samt av ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden eller av polismyndigheten i den ort, där den sjuke vistades innan han togs in (55 a §).

Beträffande den som tagits in enligt 55 § skall bestämmelserna om skyldig­ het att underkasta sig förflyttning till annat sjukhus, om övervakning av brevväxling och om handräckning för återförande till sjukhuset inte äga tillämpning.

Bestämmelserna i lagen den 21 december 19b9 (nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, som enligt lag den 13 december 1963 (nr 646) gäller t. o. in. den 31 december 1965, ersätter, i den mån Kungl. Maj:t för visst sinnessjukhus förordnar därom, vad som stadgas i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§ sinnessjuklagen om ut­ skrivning från sinnessjukhus (1 §). Vid sjukhus, beträffande vilket förord­ nande meddelats — lagen är numera tillämplig vid så gott som alla men­ talsjukhus -— skall för prövning av utskrivningsfrågor finnas en särskild nämnd (utskrivningsnämnd), som består av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, som bör inneha domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda utses av Kungl. Maj :t för viss tid, högst fyra år, och för var och en av dem utser Kungl. Maj :t en eller flera supple­ anter som skall fylla samma villkor. Beträffande jäv mot de särskilt ut­ sedda ledamöterna skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om domarjäv. Kungl. Maj :t meddelar de närmare bestämmelser om nämndens verksamhet som må erfordras (2 §).

I de fall där enligt sinnessjuklagen utskrivning ankommer på sinnes­ sjuknämnden, nämligen N-fall, O-fall och PN-fall, tillkommer det i stället utskrivningsnämnden att efter anmälan eller framställning besluta om ut­ skrivning. I övriga fall, P-fallen, ankommer det på sjukvårdsläkaren ensam att besluta om utskrivning. Han har emellertid möjlighet att hänskjuta ärende till utskrivningsnämndens prövning. I de fall sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning kan även överinspektören för sinnes­ sjukvården förordna därom (3 §).

För att utskrivningsnämnden skall få skriva ut en intagen fordras att nämndens ledamöter är ense. Är de inte ense, skall ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning, om någon av ledamöterna påfordrar det. Innan utskrivningsnämnden fattar beslut, skall nämndens ledamöter ha skaffat sig personlig kännedom om den vars utskrivning det är fråga om. Är denne utskriven på försök, må dock beslut fattas även om inte samtliga ledamöter har sådan kännedom (4 §).

36

Utskrivning av den, som tagits in för vård på sinnessjukhus, får påkallas

av den intagne själv samt av hans förmyndare, gode man, make eller anför­

vant eller av den som är ansvarig för vårdkostnaden. Påkallas utskrivning

hos utskrivningsnäinnden skall framställningen göras skriftligen (5 § första

stycket). Finner sjukvårdsläkaren anledning till utskrivning i fall, där

beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröj li­

gen göra anmälan hos nämnden (5 § andra stycket), överinspektören för

sinnessjukvården äger i motsvarande fall påkalla nämndens prövning av

utskrivningsfrågan (5 § tredje stycket).

Utskrivningsnämnden är inte skyldig att mer än eu gång var fjärde månad

pröva framställning om utskrivning, som görs av den intagne eller annan

som avses i 5 § första stycket (6 §).

Om en framställning om utskrivning lämnas utan bifall, kan var och

en, som äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta

ärendet till sinnessjuknämndens prövning (7 §). Har utskrivningsnämnden

beslutat om utskrivning i N-fall, O-fall eller PN-fall, kan överinspektören

eller statsåklagare, om de av särskilda skäl gjort förbehåll därom hos utskriv-

ningsnämnden, skriftligen hänskjuta frågan till sinnessjuknämndens pröv­

ning. Framställning härom skall göras inom 14 dagar från dagen för ut-

skrivningsnämndens beslut. I fall som avses här får utskrivningsnämndens

beslut inte gå i verkställighet, förrän det visat sig att beslutet blivit bestå­

ende eller sinnessjuknämnden förordnat annorlunda (8 §).

Har någon som är intagen för vård på sinnessjukhus gett till känna att

han inte anser sig böra hållas kvar där, skall han genom sjukvårdsläkarens

försorg meddelas om den rätt han enligt lagen har att göra framställning

om utskrivning. Vill han göra framställning om utskrivning hos utskriv­

ningsnämnden eller sinnessjuknämnden, skall han ges möjlighet att upp­

rätta erforderliga skrifter (9 §).

Enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 2i2) utgör varje landstings­

kommun och stad som ej tillhör landstingskommun ett sjukvårdsområde.

Vad i lagen sägs om landstingskommun skall, om inte annat särskilt stadgas

eller eljest framgår, gälla även stad som ej tillhör landstingskommun (1 §

1 och 2 inom.). Med sjukhus förstås i lagen av landstingskommun driven

anstalt för ombesörjande av sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller

barnsbörd (2 § 1 inom.). Driver kommun som tillhör landstingskommun

anstalt, som är inrättad för sluten vård, skall vad i lagen stadgas i tillämp­

liga delar lända till efterrättelse (32 § första stycket).

Det åligger landstingskommun att ombesörja såväl öppen som sluten vård

för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet, i den mån inte annan drar

försorg härom. Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som

vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedel­

bar vård föreligger. I så fall gäller skyldigheten att bereda sluten vård endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

37

så länge den vårdbehövande inte utan men kan flyttas till sjukhus där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar över vårdplatser (3 §).

Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänt för sådan vård i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, benämns mental­ sjukhus (6 § 4 mom.).

Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker, vid varje klinik skall finnas en läkare som har att ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga bedrivande (16 § 1 mom.). Sådan läkare benämns allt efter sjukhusets karaktär överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare. Vid vissa mentalsjukhus finns inte någon överläkare (16 § 2 mom.)

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstugu­ läkare eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutande­ rätt på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning på mental­ sjukhus hänvisas till vad därom är särskilt stadgat. Vad som sägs om intag­ ning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämp­ ning beträffande utskrivning (24 §).

På sjukhus får endast den tas in som är i behov av vård eller observation på sjukhus. Intagning får inte äga rum för annan vård eller observation än sådan som sjukhuset är avsett för, om inte särskilt trängande omständig­ heter föreligger (25 § 1 mom. första och andra styckena).

Enligt brottsbalken kan domstolen förordna att den, som begått brottslig gärning, skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen, om han i utlå­ tande över sinnesundersökning förklarats vara i behov av vård på sinnessjuk­ hus och domstolen finner att sådant vårdbehov föreligger. Om gärningen inte begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får sådant förordnande meddelas endast om det föreligger särskilda skäl därtill (31 kap. 3 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1066

Huvudmannaskapet för mentalsjukvården m.m.

I samband med att 1929 års sinnessjuklag antogs fastslog statsmakterna som huvudprincip att anstaltsvården av psykiskt sjuka skulle ankomma på staten. Stockholm, Göteborg och Malmö skulle dock, enligt redan träf­ fade avtal, med vissa begränsningar själva svara för sin mentalsjukvård.

Den statliga mentalsjukvården bedrivs i form av såväl sluten som öppen vård. Inom den statliga vårdorganisationen finns f. n. 30 mentalsjukhus med sammanlagt omkring 24 400 vårdplatser. Principbeslut föreligger om åtta nya sjukhus, som tillför organisationen ytterligare omkring 3 000 vårdplatser. Två av dessa sjukhus är färdiga. Härtill kommer vissa ny­ byggnader vid redan befintliga sjukhus. Avsikten är att samtidigt försöka minska antalet vårdplatser på en del äldre sjukhus för att åstadkomma

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

bättre förhållanden i sjukvårdshänseende, varför den reella ökningen av antalet vårdplatser torde bli något mindre än 3 000. Av de nuvarande sjuk­ husen har 24 karaktären av primärsjukhus, dvs. de har egna upptagnings­ områden.

Av de statliga mentalsjukhusen är fyra med sammanlagt nära 2 500 vårdplatser avsedda uteslutande för psykiskt efterblivna. Vid två sjuk­ hus, S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, finns specialavdelningar med tillsammans cirka 200 platser, avsedda huvudsak­ ligen för straffriförklarade psykopater. Ett nyligen färdigställt sjukhus i Katrineholm, Karsuddens sjukhus, med omkring 240 vårdplatser är avsett att utgöra specialsjukhus för psykopater. Slutligen finns vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och vid Säters sjukhus s. k. fasta paviljonger med ett 40-tal platser vardera för vård av särskilt farliga sjuka.

I anslutning till flertalet av de statliga mentalsjukhusen är s. k. familje­ vård anordnad. Patienter, som är placerade i sådan vård, anses enligt sin­ nessjuklagen såsom intagna på sjukhuset och erhåller regelbunden tillsyn därifrån.

Öppen mentalsjukvård i statlig regi bedrivs f. n. huvudsakligen i form av s. k. hjälpverksamhet. Sådan vård är anordnad vid flertalet av de stat­ liga mentalsjukhusen och står vanligen under ledning av en för ändamålet särskilt anställd läkare med överläkares ställning. Hjälpverksamheten om­ fattar tillsyn av exspcktanter, dvs. patienter soin väntar på plats på mental­ sjukhus, och försöksutskrivna. Vidare anordnas polikliniska mottagningar.

Stockholm, Göteborg och Malmö bedriver, liksom staten, dels sluten men­ talsjukvård på särskilda sjukhus och dels öppen vård i former närmast motsvarande familjevården. Vissa andra former av öppen vård förekommer också. För den slutna vården finns f. n. fyra primärsjukhus med omkring 4 600 vårdplatser.

Förutom statens och de tre största städernas mentalsjukhus finns någ­ ra mindre, av andra städer och landskommuner drivna mentalsjukhus, som tillkommit på grund av platsbristen vid de statliga anstalterna. Antalet vårdplatser på dessa sjukhus uppgår till omkring 150.

Vården av de s. k. lättskötta psykiskt sjuka, varmed avses i huvudsak lugna patienter som i stort sett är i stånd att sköta sig själva och endast i ringa utsträckning är sängliggande, ombesörjs företrädesvis av lands­ tingen och de landstingsfria städerna, som för detta ändamål anordnat särskilda sjukhem. Antalet vårdplatser på dessa uppgår till omkring 5 000.

Landstingen och städerna utanför landsting har vidare genom inrättande av psykiatriska kliniker i anslutning till centrallasaretten åtagit sig vården av vissa psykiskt sjuka, huvudsakligen tillhörande det s. k. neurosklientelet. En del av dessa kliniker är belägna vid undervisningssjukhus. Det samman­ lagda antalet platser vid psykiatriska undervisnings- och lasarettskliniker uppgår till omkring 1 600. För den psykiska vården av barn och ungdom

39

har vidare vid ett mindre antal sjukhus inrättats särskilda barnpsykiatriska kliniker med tillsammans omkring 200 vårdplatser. Verksamheten vid de psykiatriska klinikerna bedrivs i form av såväl sluten som öppen vård. Vid de barnpsykiatriska klinikerna är verksamheten till övervägande del inrik­ tad på att meddela öppen vård.

Enligt principbeslut av 19(53 års riksdag (prop. 1963:171, SU 210, rskr 403) skall huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvår­ den överflyttas på landstingen den 1 januari 1967, beträffande special­ vården av psykopater dock, om ej annat överenskoms, senast den 1 januari 1970. F. n. pågår förhandlingar mellan landstingskommunerna och statens nämnd för förhandling med kommuner angående övertagandet.

För undervisningen och vården av sådana psykiskt efterblivna, som karak­ teriseras av vissa slag av svårskötthet, ansvarar f. n. staten. Enligt nyss­ nämnda principbeslut år 1963 skall landstingen -— med vissa speciella un­ dantag — överta vården av dessa kategorier den 1 januari 1967.

Vården av psykiskt efterblivna i övrigt vilar enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna redan på landstingen och de landstingsfria städerna. För tillgodoseende av de vård­ uppgifter, som enligt lagen åligger huvudmännen, finns särskolor och vård­ anstalter. Möjligheter till öppen vård finns även vid anstalterna. Inom denna vårdgren finns omkring 11 000 vårdplatser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Kommittén

Allmänna synpunkter

Mot bakgrunden av den betydelsefulla utveckling som ägt rum inom psykiatrin under de senaste årtiondena finner kommittén, att den nuvarande sinnessjuklagen framstår såsom föråldrad och otidsenlig. För att kunna bedöma vilka bestämmelser, som numera kan anses påkallade inom men­ talsjukvården, har kommittén funnit erforderligt att i betänkandet lämna en översiktlig redogörelse för de psykiska sjukdomarna och möjligheterna att genom vård och behandling påverka dem (s. 73—146 i betänkandet).

Kommittén erinrar om att i dess direktiv betonats önskvärdheten av att så långt möjligt likställa mentalsjukvården med annan sjukvård. Att i lag- stiftningshänseende söka föra mentalsjukvården närmare den allmänna sjukvården bör enligt kommitténs mening vara ett betydelsefullt led i ansträngningarna att skapa ökad förståelse för vården av psykiskt sjuka och bör därigenom kunna medverka till en uppmjukning av den särställ­ ning inom sjukvården som mentalsjukvården sedan gammalt intagit. En fullständig överensstämmelse mellan kroppssjukvård och mentalsjukvård låter sig dock knappast genomföra. Liksom f. n. är det sålunda oundgängligt med särskilda bestämmelser, varigenom vård på mentalsjukhus under vissa

40

förhållanden kan komma till stånd oberoende av den sjukes samtycke. Det

avsteg som härigenom görs från den inom kroppssjukvården, låt vara med

vissa undantag, godtagna principen att låta den sjuke själv bestämma om

han vill underkasta sig vård på sjukhus, sammanhänger med att vid psy­

kisk sjukdom den sjuke på grund av bristande sjukdomsinsikt eller av

annan orsak inte kan förmås att frivilligt underkasta sig' den vård, som är

påkallad av hänsyn till honom själv eller andra personer. Det synes ofrån­

komligt, att i sådana situationer omsorgen om den sjuke eller intresset att

skydda denne närstående eller andra personer från yttringarna av sjuk­

domen i viss utsträckning måste väga tyngre än hänsynen till den sjukes

önskan att inte bli föremål för något omhändertagande.

Vid kroppsliga sjukdomar är den sjukes bedömningsförmåga vanligtvis

inte påverkad av sjukdomen. Denne underkastar sig därför i allmänhet den

vård som är påkallad av medicinska skäl. Även om det i viss utsträckning

förekommer, att den kroppsligt sjuke motsätter sig ändamålsenlig vård,

torde dock generella lagregler med möjlighet till tvångsintagning på sjuk­

hus inte böra komma i fråga. Behovet av skydd för andra personer i sam­

band med kroppsliga sjukdomar har dock beaktats inom lagstiftningen.

Enligt såväl lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot ut­

bredning av könssjukdomar (lex veneris) som epidemilagen den 19 juni

1919 (nr 443) och den med stöd därav utfärdade kungörelsen den 24 april

1953 (nr 222) angående sanitär kontroll över den internationella trafiken

(karantänskungörelsen) kan sålunda tvångsintagning på sjukvårdsanstalt

förekomma.

Under hänvisning till nyssnämnda bestämmelser har, säger kommittén,

i olika sammanhang framförts tanken att generella lagregler borde finnas

om tvångs- och skyddsåtgärder vid all slags sjukdom och att sålunda sinnes­

sjuklagstiftningen borde ingå i en allmän sjukvårdslag, vari även kropps­

sjukvården reglerades.

Kommittén anser att ett sammanförande av lagbestämmelserna rörande

tvångsåtgärder i en allmän sjukvårdslag skulle vara förenat med vissa för­

delar, om man därigenom kunde åstadkomma eu åtminstone i sina väsent­

liga drag enhetlig reglering. En samordning synes dock vara svår att genom­

föra, så länge det måste anses erforderligt med tämligen detaljerade bestäm­

melser i fråga om intagning och kvarhållande på mentalsjukhus. Frihets-

berövandet i dessa fall kan sträcka sig över förhållandevis lång tid. De tvångs-

ingripanden som kan förekomma vid vissa kroppsliga sjukdomar är inte

av samma svårbedömbara karaktär, och intagning på sjukhus är erforderlig

endast i ringa utsträckning och under begränsad tid. Det ligger i sakens

natur att för dylika mindre komplicerade och jämförelsevis kortvariga ingri­

panden inte erfordras lika ingående och noggranna bestämmelser som för

tvångsintagning och kvarhållande på mentalsjukhus. En sammansmältning

av bestämmelserna för tvångsingripanden vid psykisk sjukdom och vid annan

Kangl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

41

sjukdom är enligt kommitténs uppfattning med hänsyn härtill f. n. inte möjlig att genomföra. Under dylika förhållanden skulle, om samtliga bestäm­ melser rörande tvångsåtgärder vid sjukdom sammanfördes i en gemensam lag, de för mentalsjukvården erforderliga reglerna komma att bilda en av­ skild enhet. Några egentliga fördelar torde inte vara att vinna med en sådan ordning. Kommittén föreslår på grund av det anförda att nuvarande sinnes­ sjuklag ersätts med en ny. Denna nya lag hör inte reglera andra frågor än sådana som gör det nödvändigt med bestämmelser som avviker från vad som gäller inom kroppssjukvården. Detta är företrädesvis förhållandet så­ vitt angår intagning och utskrivning av patienter. I anslutning därtill bör vissa bestämmelser om klagorätl finnas. Härutöver erfordras vissa all­ männa stadganden. Vidare krävs en del bestämmelser rörande patienter­ nas ställning på sjukhusen, avseende bl. a. möjligheten att använda tvång.

Några regler om förhör vid domstol har inte upptagits i lagförslaget. Kommittén föreslår att i stället för nuvarande bestämmelser härom, vilka saknar praktisk betydelse, möjlighet öppnas att inför de lokala nämnderna anställa förhör med personer som kan antas lämna upplysningar av be­ tydelse. I den nya lagen erfordras slutligen regler om handräckning och tystnadsplikt samt straffbestämmelser. Däremot har i det föreliggande för­ slaget inte upptagits några bestämmelser om sinnesundersökning i brott­ mål. Reglerna därom bör utbrytas ur mentalsjuklagstiftningen och upptas i eu särskild lag.

Tillämpligheten av den nya lagen föreslås, liksom förhållandet är med nuvarande lag, vara begränsad till vissa sjukhus enligt vad Kungl. Maj:t förordnar. Sådant förordnande bör kunna meddelas även beträffande del av sjukhus. Kommittén framhåller att lagen företrädesvis bör vara tillämplig vid statens och storstädernas mentalsjukhus samt vid sådana större men­ talsjukhus, som framdeles kan komma att inrättas eller drivas av lands­ tingen.

Beträffande regleringen av den sjukvårdande verksamheten vid mental­ sjukhusen föreslår kommittén inte några mera betydande förändringar. Nu­ varande ordning med medicinalstyrelsen och överinspektören för mentalsjuk­ vården såsom övervakande organ och med vederbörande överläkare såsom omedelbart ansvarig för vården bibehålls sålunda. Beteckningen sjukvårds- läkare är emellertid en med hänsyn till övriga läkare missvisande term och har inte upptagits i kommittéförslaget. I fråga om sammansättningen av de lokala nämnderna och det centrala prövningsorganet ävensom deras uppgifter föreslås vissa förändringar, för vilka redogörs i senare sam­ manhang.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten Åmark att två viktiga omständig­ heter bör beaktas då man tar ställning till utformningen av en ny mental­ sjukvårdslag. Den ena är att mentalsjukhuset är avsett att utgöra en del av lasarettet och få samma ställning som andra specialistkliniker. Den andra 2* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 53

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1960

42

är att öppen vård kommer att bedrivas vid mentalsjukhuset på samma sätt och i samma omfattning som inom övriga specialiteter. Med hänsyn till dessa omständigheter hade det varit önskvärt att mentalsjukvårdslagen hade kun­ nat förenklas ytterligare. Det föreliggande förslaget kan dock utan större svårigheter infogas i en allmän hälso- och sjukvårdslag. Det bör även vara möjligt att överföra bestämmelserna angående personer, som kan tas in utan eget samtycke, i ett lagavsnitt om tvångsåtgärder vid sjukdom. Tvångs- intagning och kvarhållningsrätt bör då inte knytas till visst sjukhus eller viss del av sjukhus (mentalsjukhus, mentalklinik) utan till visst sjukdoms­ tillstånd. Bestämmelserna bör sålunda kunna gälla oberoende av om den sjuke vårdas på mentalsjukhus eller på annan klinik inom ett sjukhus. Åmark anser sig dock kunna acceptera kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Intagning för vård

Allmänt

Kommittén anför inledningsvis att enligt bestämmelserna i 2 kap. sin­ nessjuklagen intagning på mentalsjukhus för vård kan äga rum efter skriftlig ansökan antingen av den intagne själv (s. k. ansökan I) eller av vissa därtill behöriga personer eller myndigheter (s. k. ansökan II). Den som tagits in på mentalsjukhus enligt dessa bestämmelser är för sin rätt att lämna sjukhuset beroende av särskilt utskrivningsbeslut. Något oegent­ ligt brukar talas om att patienten är underkastad kvarhållningsrätt. Som motivering till att ett dylikt system ansågs nödvändigt även i fråga om patienter, som tagits in efter egen ansökan, anfördes under förarbetena till sinnessjuklagen i huvudsak, att det endast kunde vara till skada att en patient, vars intagning när som helst kunde påkallas av annan, skulle få lämna sjukhuset för att kanske efter helt kort tid återintas. Möjligheten för den sjuke att efter eget gottfinnande lämna sjukhuset skulle under sådana förhållanden bli skäligen illusorisk, och en lagbestämmelse om rätt därtill skulle i många fall vara ägnad att vilseleda den som övervägde att söka vård frivilligt.

Detta ställningstagande i fråga om patienter, som själva ansökt om in­ tagning, får enligt kommittén ses mot bakgrunden av det läge som rådde vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst. Med hänsyn till den svåra brist på vårdplatser som då förelåg var det som regel inte möjligt att på mental­ sjukhusen motta andra patienter än sådana som ovillkorligen var i behov av sluten vård. Det förekom för övrigt knappast att personer med endast lindrigare psykiska sjukdomar själva tog initiativ till intagning på mental­ sjukhus. Det framstår därför såsom förståeligt, att utskrivningsbestämmel- serna i lagen gjordes generellt tillämpliga, oberoende av sättet för in­ tagningen. Den utveckling som ägt rum under de år lagen varit i kraft och som i olika hänseenden inneburit genomgripande förändringar har

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1066

43

emellertid skapat förutsättningar för ett annat bedömande av dessa pro­ blem.

Kommittén anför att intagning på ansökan av annan än den sjuke (ansökan II) i början var den vanligaste intagningsformen. Antalet så­ dana intagningar höll sig tämligen konstant under ett stort antal år. En viss dragning uppåt förmärktes därefter under eu del år, och totalt sett har under den tid sinnessjuklagen varit i kraft en jämförelsevis betydande ökning ägt rum. Under senare år har som regel drygt 10 000 personer årli­ gen tagits in på begäran av annan, vilket i det närmaste är en fördubbling jämfört med åren närmast efter lagens ikraftträdande.

Intagning på den sjukes egen skriftliga ansökan (ansökan I), som i 1929 års lag innebar en nyhet i förhållande till vad tidigare gällt, tillämpades till en början i förhållandevis ringa utsträckning. En markant ökning har emellertid så småningom inträtt och antalet efter egen ansökan intagna uppgick år 1960 till inemot 13 700. Något mer än hälften av antalet intag­ ningar på mentalsjukhus sker således numera på den sjukes egen ansökan. För allmänheten torde det i allt större omfattning ha blivit klart att psy­ kiska sjukdomar ofta kan behandlas med framgång.

Den möjlighet till intagning på egen begäran utan skriftlig ansökan eller andra handlingar, som öppnades genom 1959 års lagstiftning, har enligt vad kommittén inhämtat vunnit en synnerligen vidsträckt tillämpning vid en del sjukhus, medan den vid andra använts i endast obetydlig omfatt­ ning. Den allmänna tendensen pekar dock enligt kommittén klart i riktning mot ett ökat intresse för tillämpning av de nya bestämmelserna. Från de sjukhus, där det nya intagningsförfarandet tillämpats i mera betydande omfattning, föreligger enligt vad som uppgetts för kommittén överlag goda erfarenheter. Särskilt understryks att de nya bestämmelserna medfört synnerligen gynnsamma verkningar vad angår den allmänna inställningen till mentalsjukvården. Bl. a. har frånvaron av formaliteter i samband med intagningen ansetts vara av stor betydelse.

Med hänsyn till önskemålet att så långt möjligt likställa mentalsjukvård med annan sjukvård och mot bakgrunden av de i huvudsak gynnsamma er­ farenheter som vunnits vid tillämpningen av den fria intagningsformen, dvs. intagning utan krav på skriftlig ansökan eller andra intagningshand- lingar, finner kommittén det uppenbart, att möjlighet till intagning under likartade betingelser bör finnas även i en ny lag. Kommittén anser det i hög grad önskvärt att en dylik intagningsform framdeles kan komma till an­ vändning i allt större utsträckning. Den bör så småningom kunna bli den naturliga formen för intagning på mentalsjukhus, vilken regelmässigt an­ vänds så snart inte särskilda skäl talar däremot. Endast under förutsätt­ ning av en sådan utveckling torde den jämställdhet med kroppssjukvården som eftersträvas kunna bli en realitet.

I anslutning till delta principiella ställningstagande till förmån för den

44

fria intagningsformen prövar kommittén om det liksom f. n. bör finnas möj­ lighet till intagning efter skriftlig ansökan av den sjuke själv, varvid denne i utskrivningshänseende skulle erhålla samma ställning som om han tagits in mot sin vilja.

Man kan inte bortse från, framhåller kommittén, att det under vissa för­ hållanden kan vara förenat med olägenheter att medge intagning på men­ talsjukhus utan någon möjlighet att hålla kvar patienten på sjukhuset. Enligt nuvarande bestämmelser i 9 kap. rörande dem, som tagits in på egen begäran utan formföreskrifter, finns det möjlighet att under viss tid hålla kvar patienten, om denne bedöms vara farlig för annans personliga säker­ het eller eget liv. Kommittén anser att en motsvarande möjlighet att vägra utskrivning bör finnas även i en ny lag.

De svårigheter som kan föranledas av att den frivilligt intagne i andra fall äger en ovillkorlig rätt att lämna sjukhuset synes inte böra överskat­ tas. Det är nämligen som regel möjligt att förmå den sjuke att frivilligt stanna kvar för fortsatt vård. Några olägenheter av betydelse synes i all­ mänhet inte heller uppstå om utskrivning måste ske på grund av att patien­ ten vidhåller sin begäran därom. Ofta kan det t. o. in. vara till fördel, om patienten genom eu på sådant sätt framtvingad utskrivning kan bringas till insikt om nödvändigheten av ytterligare vård. Farhågor för ökad intag­ ning efter ansökan av annan än den sjuke tillmäter kommittén inte någon större betydelse.

Från psykologiska synpunkter måste det anses mindre tillfredsställande, säger kommittén i fortsättningen, att ett frivilligt ingående på mentalsjuk­ hus kan medföra olika följder för den sjuke, när det gäller utskrivningen från sjukhuset, beroende på om det förelegat skriftlig ansökan eller inte. Mot ett bibehållande av intagning på ansökan I talar vidare, att en sådan ordning kan befaras hindra den utveckling mot ett närmande till annan sjukvård som är lagstiftningens huvudsyfte. Av de utlåtanden kommit­ tén inhämtat framgår också, att de formaliteter som varit förbundna med det skriftliga intagningsförfarandet ofta verkat dämpande på benägen­ heten att söka vård eller i vart fall för många inneburit något obehagligt eller negativt. Enligt kommitténs mening bör därför någon motsvarighet till nämnda intagningsform inte tas med i en ny lag.

Kommittén framhåller att det alltjämt erfordras bestämmelser som med­ ger intagning oberoende av den sjukes samtycke (ansökan II), av kom­ mittén i fortsättningen benämnd intagning på handlingar. Med hänsyn till arten av en sådan intagning är det ofrånkomligt att den sker under vissa i lag reglerade former. Även om det framstår såsom önskvärt, att antalet så­ dana intagningar nedbringas så mycket som möjligt, är det enligt kommit­ téns mening uppenbart att ett betydande antal personer årligen måste tas in på detta sätt. Särskilt från rättssäkerhetssynpunkt kräver därför reg­ lerna om dylik intagning stor uppmärksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

45

Frågan huruvida särskilda regler erfordras för observationsintagning he­ svaras av kommittén nekande. En skarp gränsdragning mellan intagning för vård och intagning för observation torde, vare sig det är fråga om kroppssjukvård eller mentalsjukvård, i många fall inte vara möjlig att genomföra. Även om det omedelbara syftet med en intagning är att vinna klarhet rörande ett visst sjukdomstillstånd, åsyftas sålunda som regel sam­ tidigt att bereda den sjuke den vård som kan befinnas erforderlig, och ofta kan det visa sig önskvärt med snabba behandlingsåtgärder. Enligt kom­ mitténs mening bör därför någon skillnad inte göras mellan intagning för vård och intagning för observation. Någon sådan skillnad görs inte inom kroppssjukvården. Inom ramen för de särskilda intagningsformer kom­ mittén föreslår bör det totala intagningsbehov som föreligger kunna till­ godoses utan att någon sådan skillnad upprätthålls. En väsentlig förenkling av reglerna för intagning på mentalsjukhus blir härigenom möjlig.

Kommittén föreslår slutligen bestämmelser om förfarandet, då någon jämlikt 31 kap. 3 § brottsbalken av domstol överlämnas till vård enligt sin­ nessjuklagen.

Den fria intagningsformen

För intagning enligt bestämmelserna i 9 kap. sinnessjuklagen krävs att den sjukes psykiska tillstånd är sådant, att vård på mentalsjukhus kan vara till nytta för honom. Sj ukvårdsläkaren är sålunda inte skyldig att ta emot patienter, som han över huvud taget inte anser vara i behov av den vård som lämnas på mentalsjukhus, och sjukhusens vårdplatser får inte tas i anspråk för patienter som lämpligen bör vårdas annorstädes. Dessa principer bör äga tillämpning även i fortsättningen.

Eftersom de särskilda reglerna rörande observationsintagning föreslås utgå, bör enligt kommittén den fria intagningsformen utvidgas till att om­ fatta även fall där syftet med intagningen är att närmare utreda ett visst sjukdomstillstånd. Av särskild betydelse blir denna utvidgning för de fall. då intagning på mentalsjukhus erfordras för bedömande av om intyg av visst slag kan utfärdas.

Även vid jämförelsevis svåra fall av psykisk sjukdom torde intagning enligt den fria intagningsformen kunna komma i fråga. Erfarenheterna från framför allt en del psykiatriska kliniker visar att det i viss utsträckning är möjligt att vårda även sådana fall utan möjlighet att hålla patienten kvar på sjukhuset. Utrymmet för intagning enligt den fria intagningsformen bör vidare enligt kommitténs uppfattning inte begränsas till de fall då den sjuke framställer formlig begäran om intagning. Vissa psykiskt sjuka, som är mer eller mindre likgiltiga för hur det förfars med dem, torde ofta inte ha något emot att erhålla vård på mentalsjukhus. I åtskilliga sådana fall synes det onödigt med särskilda formaliteter för att få intagning till stånd. Skulle patientens inställning sedermera bli den, att han motsätter sig fort­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 År 1966

46

satt vård, torde som regel några olägenheter inte behöva befaras, om det skulle visa sig nödvändigt att skriva ut honom. På samma sätt som intag­ ning på kroppssjukhus i viss omfattning äger rum utan att den sjuke är i stånd att uttrycka önskemål därom, bör det vara möjligt att tillämpa den fria intagningsformen vid vissa omtöcknings- och förvirringstillstånd. Det torde i sådana fall oftast kunna förväntas att den sjuke, när det akuta tillståndet upphört, visar förståelse för nödvändigheten av vård på mentalsjukhus och är tacksam för att han omhändertagits. Kommittén anser därför att den fria intagningsformen bör kunna användas, så snart den sjuke inte motsätter sig intagningen.

Önskemålet om en vidsträckt tillämpning av den fria intagningsformen hindrar givetvis inte, fortsätter kommittén, att en sådan intagning under vissa förhållanden kan vara att betrakta som mindre lämplig. Särskild för­ siktighet torde vara påkallad när det gäller personer som visat tendenser till våldshandlingar eller som gjort sig skyldiga till brott av mera allvarligt slag. Beträffande de sistnämnda synes böra uppmärksammas, att formen för intagning på mentalsjukhus ibland torde kunna vara av betydelse för frågan om eftergift av åtal. Med hänsyn till angelägenheten av att den fria intagningsformen ges så vidsträckt utrymme som möjligt vill emellertid kommittén understryka, att en framställning om intagning enligt denna intagningsforin inte bör avvisas med mindre vägande skäl föreligger för en sådan ståndpunkt.

Befogenhet att besluta om intagning enligt den fria intagningsformen tillkommer f. n. vederbörande överläkare såsom sjukvårdsläkare. Finns biträdande överläkare med självständigt ansvar för vissa vårdplatser har denne att i fråga om dessa vårdplatser fullgöra de uppgifter som ankom­ mer på sjukvårdsläkare, således även att förordna om intagning. Någon möj­ lighet för den ansvarige överläkaren att överlåta sin beslutanderätt på an­ nan läkare finns inte. I praktiken torde det dock i viss utsträckning före­ komma att intagning sker utan att sjukvårdsläkaren formligen beslutat därom.

Enligt kommitténs mening bör någon ändring inte vidtas i den allmänna regeln, att den för sjukvården ansvarige överläkaren i princip har att av­ göra, om intagning skall ske. Av praktiska skäl synes det emellertid önskvärt, att han får möjlighet att vid behov överlåta beslutanderätten på annan vid sjukhuset anställd läkare. Enligt sjukvårdslagen finns motsvarande möjlighet att överlåta beslutanderätten vid intagning. Någon särskild form för beslutet om delegation synes inte böra krävas. Beslutet bör kunna vara generellt eller avse endast visst tillfälle.

Lika litet som f. n. bör något krav uppställas på särskilda intagnings- handlingar. De uppgifter som erfordras för läkarens ställningstagande till frågan om intagning hör som regel kunna lämnas i vanlig remiss till sjuk­ huset.

I och för sig synes önskemålet att så långt möjligt likställa mentalsjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

47

vård med annan sjukvård närmast leda till att den fria intagningsformen skulle innebära en ovillkorlig rätt för den intagne att efter eget gottfinnande lämna sjukhuset. Kommittén anser emellertid att del i överensstämmelse med nuvarande ordning bör vara möjligt att vägra utskrivning av en patient, som bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Något framträdande behov av att kunna vägra utskrivning även i andra fall, anser kommittén inte föreligga. En sådan möjlighet skulle också lätt kunna även­ tyra syftet med den fria intagningsformen. Av de uppgifter kommittén in­ hämtat från sjukhusen framgår alt det förekommit vid endast ett fyrtiotal tillfällen att patienter, som tagits in enligt den fria intagningsformen, mot läkarens inrådan påfordrat att få lämna sjukhuset och av denna anledning måst skrivas ut. Några fall, då den sjuke mot sin önskan måst återintas i omedelbar anslutning till utskrivningen, redovisas inte.

Då utskrivning vägrats i fråga om en patient som bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, skall enligt förslaget i viss ordning kunna beslutas att patienten skall vara underkastad de bestämmelser som gäller för patienter, vilka intagits på handlingar. I andra fall skall däremot någon sådan möjlighet inte finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr !i!i år 1966

Intagning på handlingar

Allmänna förutsättningar

Enligt gällande bestämmelser om intagning på ansökan II krävs i mate­ riellt hänseende, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet föreligger samt att den sjuke är i behov av vård på sinnessjukhus. Tillämpningen har emeller­ tid, framhåller kommittén, inte strikt hållit sig inom de av lagen uppdragna gränserna. Intagning med användande av denna intagningsform har sålun­ da i viss omfattning skett vid svårare neurotiska tillstånd och vid andra mera allvarliga insufficienstillstånd. Vidare sker en viss intagning av psy­ kopater på ansökan II. Denna intagning har utvecklats i anslutning till strafflagens regler om straffriförklaring, vilka beträffande psykopater kräv­ de att den psykiska abnormiteten var av så djupgående natur att den var att jämställa med sinnessjukdom. En av kommittén verkställd undersökning visar att även andra psykopater än sådana, hos vilka abnormiteten är att

jämställa med sinnessjukdom, i inte obetydlig omfattning intas på mental­ sjukhusen enligt ansökan II.

En annan svårighet i lagtillämpningen har gällt alkoholisterna. Det har aldrig rått någon tvekan om att personer med alkoholpsykoser (delirium tremens, alkoholhallucinos, svåra demenser) kan beredas vård på mental­ sjukhus. Framstegen inom psykiatrin och den allmänna förbättringen av mentalsjukvården över huvud taget har medfört, att också andra kategorier av alkoholister har beretts vård på mentalsjukhus. Detta förfarande har ansetts medföra stora praktiska fördelar och har därför vunnit en vidsträckt tillämpning. Det har även i många fall accepterats med tacksamhet av

48

patienterna. Kritik har emellertid riktats mot att förfarandet inte stått i överensstämmelse med sinnessjuklagens bestämmelser, bl. a. av justitieom­ budsmannen i ämbetsberättelsen år 1961 (s. 273 ff.).

I den pågående diskussionen kring dessa problem har även vårdbehovet för personer med narkomani uppmärksammats. Fastän det inte uttryck­ ligen sägs ut i lagen, att narkomani skall anses jämställd med sinnessjuk­ dom, har vid den praktiska tillämpningen narkomani ansetts falla inom gruppen av sinnessjukdomar. Någon kritik mot denna tillämpning har inte framkommit.

Denna utvidgning i praxis av förutsättningarna för intagning, vad avser det psykiska tillståndet, sammanhänger nära med den tolkning av vårdbe- hovsbegreppet som utbildat sig vid lagens tillämpning. Under förarbe­ tena till lagstiftningen gjordes inte några direkta uttalanden rörande den avsedda innebörden av detta begrepp. Det torde emellertid till en början ha getts en jämförelsevis snäv innebörd och huvudsakligen ha omfattat fall, där vård på mentalsjukhus med hänsyn till klart framträdande sjukdoms­ symtom varit starkt påkallad. Samtidigt med att sjukhusens vårdresurser ökat och bättre behandlingsmöjligheter erhållits har en avsevärd uttänj- ning av begreppet ägt rum, och under detsamma har i tillämpningen in­ begripits situationer av olika slag, där vård på mentalsjukhus ansetts vara till nytta eller fördel för den sjuke eller där dennes omhändertagande an­ setts påkallat främst av hänsyn till andra personer.

Med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten som intagning på mentalsjukhus mot den enskildes vilja innebär, och mot bakgrunden av den oklarhet som präglar tillämpningen av gällande lagregler, är det enligt kom­ mittén av väsentlig betydelse att noggranna bestämmelser uppställs för så­ dan intagning. En avvägning bör därvid ske mellan angelägenheten av att den sjuke får erforderlig vård och önskvärdheten av att största möjliga ut­ rymme lämnas den personliga bestämmanderätten. Intagning oberoende av den sjukes samtycke bör i princip inte tillåtas i andra fall än då vägande skäl föreligger för en dylik åtgärd och någon annan utväg rimligtvis inte står till buds. I andra fall bör vård på mentalsjukhus kunna komma till stånd endast med tillämpning av den fria intagningsformen.

När det gäller intagning av psykiskt sjuka har kommittén an­ sett det angeläget att söka finna ett eller flera sjukdomsbegrepp, som på ett tillfredsställande sätt avgränsar de psykiska sjukdomar för vilka en person bör beredas vård på mentalsjukhus oberoende av eget samtycke. Kommit­ tén har i detta syfte granskat begreppen psykos (sinnessjukdom), nervös sjukdom och psykisk sjukdom, och slutligen stannat för begreppet psykisk sjukdom. Detta begrepp bör enligt kommitténs mening kunna godtas ur psykiatrisk synpunkt såsom samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom, oavsett deras orsaker. Begreppet innefattar psykoser, neuroser och insufficienstillstånd av olika slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år i966

49

Om uttrycket ges denna vidsträckta betydelse är det emellertid nödvändigt, heter det i fortsättningen, att närmare bestämma på vilka sjukdomar eller un­ der vilka förhållanden som lagen skall vara tillämplig. Intagning mot den sju­ kes önskan bör inte ske, då det är fråga om en psykos av lindrig beskaffenhet. Ibland kan det å andra sidan vara nödvändigt med intagning mot den sjukes önskan i fall med svårartade neuroser och uttalade reaktiva insufficienser hos människor med avvikande personlighetstyper. De faktiska förhållandena gör det önskvärt att genom sådana bestämningar som »svårartad», »allvar­ lig», »djupgående» närmare avgränsa de psykiska sjukdomar, för vilka intagning och kvarhållande mot den sjukes finskan kan komma i fråga. Ut­ trycket »allvarlig psykisk sjukdom» förefaller därvidlag att vara bättre än »svårartad» eller »djupgående» psykisk sjukdom. Det lider dock liksom andra liknande uttryck av att vara alltför obestämt till sin innebörd.

Den lämpliga begränsningen synes enligt kommitténs mening kunna åstadkommas genom att anknyta till sjukdomens art och grad. Med art avser kommittén därvid den psykiska sjukdom som föreligger hos veder­ börande och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat. Genom att ange att vid intagningen hänsyn skall tas till sjukdomens art eller grad erhålls en begränsning av likartat slag som genom att använda psykos eller allvarlig psykisk sjukdom. Därjämte bör i lagen sägas ut att vård på mentalsjukhus med hänsyn till sjukdomens art eller grad skall framstå såsom oundgängligen påkallad för att intagning skall få ske. Genom en dylik utformning av lagtexten avser kommittén att ge uttryck för att intagning och kvarhållande av den sjuke mot hans vilja får äga rum endast vid allvarliga sjukdomstillstånd eller då sjukdomen nått en viss utvecklingsgrad. Vad angår sistnämnda förhållande framhåller dock kommittén, att vid åtskilliga sjukdomar vård i ett tidigt skede kan te sig oundgänglig med hänsyn till sjukdomsprognosen.

I fråga om intagning av psykiskt efterblivna erinrar kommit­ tén om att enligt sinnessjuklagen vad som stadgas om sinnessjukdom i till­ lämpliga delar gäller även sinnesslöhet. Detta innebär att kategorierna sin­ nessjuka och sinnesslöa jämställs med varandra i fråga om intagning, kvar­ hållande och utskrivning. Förhållandet grundar sig på den uppfattningen att tillstånden har likartade effekter på de psykiska funktionerna. I de allvarliga fallen kan båda starkt försvåra eller omöjliggöra socialt liv och anpassning i samhället.

Kommittén framhåller att man ursprungligen inte förutsatte något an­ nat än att sinnessjuka och sinnesslöa skulle kunna vårdas på samma sjuk­ hus och under likartade vårdförhållanden. Med tiden har önskvärdheten av en differentiering vuxit sig allt starkare. Det har varit nödvändigt att vidta speciella arrangemang för skolundervisning och yrkesutbildning av psy­ kiskt efterblivna. Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna har landstingen ålagts huvudansvaret för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.‘t år 19C>6

50

förevarande vårdområde. Sedan landstingen den 1 januari 1967 övertagit

ansvaret även för undervisning och vård av svårskötta psykiskt efterblivna,

torde enligt kommittén behovet av kvalificerad psykiatrisk vård för alla psy­

kiskt efterblivna kunna bli i huvudsak tillgodosett inom den ifrågavarande

vårdorganisationens ram.

Enligt kommitténs mening behöver dock även i fortsättningen smärre

grupper psykiskt efterblivna kunna beredas vård på mentalsjukhus. Den ti­

digare exaktheten i efterblivenhetsbegreppet har avlägsnats och dess för­

änderlighet betonas alltmer.

Olika uppfattningar kan därför råda om huruvida en viss person skall

betraktas som psykiskt efterbliven eller ej. Vidare kan det förhållandet in­

träffa att en person, som en längre tid behandlats på mentalsjukhus för

psykotiska symtom, är i behov av fortsatt och avslutande behandling eller

rehabilitering där, fastän de psykotiska symtomen som kvarhållningsgrund

har försvunnit. Vidare bör de fall beaktas, där den intellektuella utveck-

lingshämningen inte är så betydande men där individens funktionsförmåga

hämmas på grund av samtidigt föreliggande brister på känslo- och vilje-

livets område. Slutligen bör uppmärksammas önskvärdheten ur forsknings-

och behandlingssynpunkt av att personer med en viss sjukdom blir föremål

för enhetliga behandlingsprinciper, oavsett om det föreligger en efterbliven­

het eller ej. Det synes enligt kommittén riktigt att även i framtiden bereda

möjligheter för vård och behandling på mentalsjukhus av vissa psykiskt

efterblivna.

Då efterblivenhetens effekter inom personligheten i vissa avseenden lik­

nar psykosens, bör det enligt kommittén vara möjligt att i lagtexten jäm­

ställa och sidoordna med varandra två sådana begrepp som psykiskt sjuk

och psykiskt efterbliven. Det synes vidare vara klart, att psykisk efterbli­

venhet inte bör komma i fråga som enda intagningsgrund. Personer med

okomplicerad psykisk efterblivenhet skall givetvis omhändertas inom den

särskilda vårdorganisation som är avsedd för dem. Det bör vara möjligt att

även i fråga om psykiskt efterblivna anknyta till uttrycken art och grad, vilka

föreslagits komma till användning för att begränsa omfattningen av begrep­

pet psykisk sjukdom. Med art menas då att efterblivenhetens intellektuella

komponenter skall vara det viktigaste samt att det bör röra sig om sådana

förhållanden eller symtom, som utgör komplikationer till den vanliga efter­

blivenheten. Med grad menas att den intellektuella efterblivenheten måste ha

uppnått en viss väsentlig omfattning. Kommittén föreslår sålunda att även

området för intagning av psykiskt efterblivna begränsas genom användande

av uttrycken art och grad.

Enligt kommitténs mening bör även i fråga om psykiskt efterblivna det

kravet uppställas, att intagningen på mentalsjukhus skall vara oundgängli­

gen nödvändig och att vård och behandling inte kan beredas på annat sätt.

Detta innebär, att den vård och behandling som kan åstadkommas på men­

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

51

talsjukhuset skall vara nödvändig för atl förbättra tillståndet eller att endast mentalsjukhuset bär de resurser som erfordras för patientens omhänderta­ gande. Stadgandet innebär vidare, alt vård och behandling i första hand bör försökas inom den speciella vårdorganisationen för psykiskt efterblivna och att endast om detta inte är möjligt vård på mentalsjukhus kan tillgripas.

I fråga om psykiskt abnorma, enligt kommittén detsamma som psykopater, konstateras till eu början att man vid tillkomsten av sin­ nessjuklagen utgick från att psykiskt abnorma inte skulle tas in på sinnes­ sjukhus för vård eller observation. I överensstämmelse härmed anges i la­ gen endast sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom förutsättning för in­ tagning. Emellertid kom genom tillämpningen av bestämmelserna om straffriförklaring i 5 kap. 5 § strafflagen psykopater i viss omfattning att tas in på sinnessjukhus, trots att sinnessjuklagens egna bestämmelser inte medgav en sådan intagning. Genom en lagändring år 1945 utformades 5 kap. 5 § strafflagen på sådant sätt att det av ordalydelsen klart framgick att psykisk abnormitet kunde medföra straffrihet. Det fordrades emellertid att den var av så djupgående natur att den kunde jämställas med sinnes­ sjukdom. På så sätt ville man få till stånd en viss begränsning av den tidigare i praxis tillämpade straffriförklaringen av psykopater.

Genom den angivna ändringen hade emellertid, säger kommittén, en vik­ tig grundval lagts för vård och behandling av psykopater inom mentalsjuk­ vården. Det har därefter också ansetts vara i överensstämmelse med lagens innebörd, att personer med allvarliga former av psykopati tas in på mental­ sjukhus mot sin egen önskan, även om de inte begått brott.

Frågan om vården och behandlingen av psykopater har efter år 1945 varit föremål för flera utredningar. Meningarna har varit delade. Det har vis­ serligen ansetts att psykopaterna många gånger erhåller den lämpligaste behandlingen inom mentalsjukvårdens ram, men det har å andra sidan framhållits att de utgör en svår belastning för denna gren av sjukvården, eftersom de förhindrar eller försvårar genomförandet av öppna och fria vårdformer för klientelet i övrigt. Resultatet har blivit att i enlighet med beslut vid 1959 års riksdag (prop. 1959:87; SU 63; rskr 183) ett särskilt psykopatsjukhus med 250 vårdplatser uppförts i Katrineholm.

Enligt kommitténs mening måste det anses otillfredsställande, att intag­ ning av psykopater på mentalsjukhus kan ske mot deras vilja utan ut­ tryckligt stöd i mentalsjukvårdslagstiftningen. Det är därför av vikt att denna intagning regleras i en ny lag.

Kommittén konstaterar att hos de flesta psykopater abnormiteten inte är mera framträdande än att de tämligen väl kan anpassa sig och leva ett normalt liv. I svåra fall medför emellertid psykopatin allvarliga konflikter med omgivningen och social missanpassning. Det är då ofta erforderligt att den abnorme omhändertas genom samhällets försorg. Det är enligt kom­ mittén uppenbart, att då akuta psykiska sjukdomstillstånd förekommer

Knngl. Maj.ts proposition nr 53 år 19(i(i

52

hos psykiskt abnorma personer frågan om möjligheterna att bereda dem vård på mentalsjukhus bör bedömas på samma sätt som beträffande andra psykiskt sjuka. Frågan när vård på mentalsjukhus erfordras vid psykisk abnormitet i andra fall sammanhänger nära med frågan, vilka möjlig­ heter till medicinsk behandling som mentalsjukhusen kan erbjuda psy­ kiskt abnorma personer. Behandling med mediciner ger som regel ringa re­ sultat. De viktigaste behandlingsformerna är psykoterapi, arbetsträning och träning i samvaro med andra människor.

Kommittén anför, att det är svårt och i vissa fall omöjligt att med säker­ het avgöra, om en människa med avvikande egenskaper och personlighets­ drag skall hänföras till psykopatgruppen eller ej. Avgränsningen såväl mot det normala som mot andra psykiska sjukdomar och utvecklingshämningar är ofta förenad med mycket stora svårigheter.

Då det gäller att i en ny lag ge uttryck för att psykopater oberoende av eget samtycke skall kunna beredas vård på mentalsjukhus kan kommittén dock inte finna, att något annat begrepp än psykopati eller det därmed sy­ nonyma psykisk abnormitet står till buds. För användning i lagtext är där­ vid psykisk abnormitet att föredra framför psykopati. De begränsningar som är nödvändiga för att begreppet inte skall få en alltför vid omfattning kan enligt kommitténs mening utan svårighet formuleras på likartat sätt som i fråga om psykiska sjukdomar. Behovet av intagning mot vederböran- des önskan bör inskränkas till svårare fall, där praktiskt taget ständiga konflikter och komplikationer i förhållandet till andra människor föreligger. Detta kan i lagtexten uttryckas genom att man använder orden art och grad, som redan föreslagits beträffande de psykiska sjukdomarna. Med art avses att tillståndet såvitt möjligt kan hänföras till kategorin utvecklingshämning på känslo- och viljelivets områden och med grad att det skall vara av svår­ artad eller allvarlig beskaffenhet.

I likhet med vad som föreslagits beträffande psykisk sjukdom och psy­ kisk efterblivenhet bör, anför kommittén slutligen, i fråga om psykisk ab­ normitet gälla att vårdbehovet skall vara oundgängligen nödvändigt. Det bör fastslås att vårdbehovet skall vara medicinskt motiverat. Det får därför inte grunda sig på sociala kriterier, t. ex. kriminalitet, lösdriveri, prosti­ tution. Att vårdbehovet är medicinskt grundat betyder att medicinska behandlingsmetoder, såväl medikamentella som psykoterapeutiska, kan komma till användning för att påverka tillståndet. Erfordras inte sådana resurser, som endast mentalsjukhuset kan ställa till förfogande, måste om­ händertagandet ske i annan ordning.

Beträffande intagning av alkoholister och alkoholmiss­ brukare upplyser kommittén att begreppet sinnessjukdom från början inte ansetts omfatta alkoholism och alkoholmissbruk men väl sådana psy­ kiska sjukdomar som delirium tremens, alkoholhallucinos och alkoholpa­ ranoia samt vissa mycket avancerade psykiska defekttillstånd, t. ex. alkohol- demens. Genom glidningar i begreppsbestämningen har, på liknande sätt som

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr ött år !!)(>(>

no

skett inom de psykiska sjukdomarnas grupp, allt t lera tall av alkoholism kommit att hänföras till de grupper av sjukdomar för vilka värd på mental­ sjukhus ansetts vara indicerad. Detta sammanhänger enligt kommittén dels med den utvidgning av begreppet sinnessjukdom eller psykos, som den mo­ derna utvecklingen inom psykiatrin medfört, och dels med att nya behand­ lingsmöjligheter föi‘ alkoholskadade har fört ett stort antal sådana personei till läkarmottagningar och sjukhus. Utvecklingen mot mera liberala intag- ningsprinciper i fråga om alkoholister synes ha varit särskilt karakteristisk inom storstädernas sjukvård. På mentalsjukhusen där uppgår alkoholist­ fallen till 30—40 % av intagningarna på manliga avdelningar.

Kommittén framhåller att det i många fall av alkoholism är möjligt alt genomföra behandlingen under medverkan av vederbörande själv, t. ex. i öppen vård eller på internmedicinsk, kirurgisk eller psykiatrisk lasaretts- klinik. Emellertid kan patienten ha psykiska sjukdomssymtom, som är så allvarliga och störande, att vården inte lämpligen kan ske på somatisk eller psykiatrisk lasarettsklinik. Det kan röra sig om delirium tremens, andra alkoholpsykoser, allvarliga defekttillstånd med svåra minnesrubbningar el­ ler andra tecken på svår psykisk avtrubbning. Det kan också vara avancera­ de fall av kronisk alkoholism med allvarliga psykiska defektsymtom. Re­ dan med nuvarande lagbestämmelser och lagtillämpning har det ansetts möjligt att bereda alkoholister med de nu nämnda sjukdomstillstånden vård på mentalsjukhus mot deras önskan. Att så bör kunna ske även i fortsätt­ ningen är helt i överensstämmelse med de synpunkter kommittén tidigare redovisat. Det rör sig här om psykiska sjukdomstillstånd av allvarlig natur, där både sjukdomens art och dess grad gör vård på mentalsjukhus ound­ gängligen påkallad.

Om det föreligger alkoholbegär utan andra psykiska eller kroppsliga sym­ tom eller förändringar, bör enligt kommitténs mening alkoholbegäret vara mycket påtagligt och för den sjuke oemotståndligt för att intagning på men­ talsjukhus mot patientens egna önskemål skall kunna komma till stånd. Det sjukliga alkoholbegäret måste te sig som en svår psykisk sjukdom, där alkoholismen infiltrerar personligheten och dominerar denna på samma sätt som den psykotiska sjukdomsprocessen gör. Om alkoholismen har lett till personlighetsförändringar av andra slag, t. ex. psykisk nivåsänkning, som vid den kroniska alkoholismen, skall dessa personlighetsförändringar vara svårartade och djupgripande för att intagning och vård mot vederbö- randes önskan skall kunna komma till stånd. En allvarlig påverkan på om­ dömesförmågan och en djupgående brist på insikt om tillståndets natui och symtombildens allvar måste också föreligga.

Kommitténs överväganden innebär att alkoholismen jämställs med psy­ kiska sjukdomar. Speciella bestämmelser rörande intagning, vård och be­ handling av alkoholister på mentalsjukhus anses inte erforderliga.

Om enbart alkoholmissbruk föreligger, kan intagning på mentalsjukhus komma i fråga endast på vederbörandes egen begäran utan intagningshand-

54

lingar. Någon anledning att med tvång ta in en alkoholmissbrukare på mentalsjukhus föreligger inte enligt kommittén. Alkoholmisshrukaren kan nämligen själv kontrollera sin konsumtion och har inget behov av att fortsätta att dricka när han en gång har börjat. Om alkoholmissbruket inte låter sig korrigeras genom rådgivande eller terapeutiska åtgärder i öppen vård eller genom vanlig sjukhusvård, kan ingripande genom nykterhets- nämnden övervägas.

Mentalsjukhusets behandlingsresurser bör enligt kommittén inte utnytt­ jas för avgiftning av personer som omhändertagits av polisen för fylleri. Den enkla avgiftande behandlingen vid sådana tillstånd får, om den över huvud taget skall anses vara en uppgift för sjukhusvården, utföras i anslut­ ning till andra intoxikationsavdelningar. Kommittén understryker kraftigt att intagning på mentalsjukhus av alkoholister och alkoholmissbrukare bör kunna ske endast om behov föreligger av den särskilda vård som lämnas på mentalsjukhus. I de fall där ett omhändertagande motiveras endast eller huvudsakligen av att det är nödvändigt att avhålla alkoholisten eller alko­ holmissbrukaren från att dricka alkoholhaltiga drycker bör mentalsjuk­ husens platser inte tas i anspråk.

I fråga om narkomaner och narkotikamissbrukare konstaterar kommittén till en början, att något uttryckligt stadgande om intagning och vård av narkomaner inte finns i den nu gällande sinnessjuk­ lagen. Praxis har emellertid varit att narkomani betraktats som sinnessjuk­ dom och lagens bestämmelser har alltså tillämpats även på narkomaner. Beträffande narkotikamissbruk har större osäkerhet rått.

Kommittén uppger, att enligt experternas bedömning fallen av manifest narkomani ökat betydligt under de senaste sex—sju åren. I allmänhet an­ vänder man begreppet narkomani i medicinsk mening för att beteckna så­ dana sjukdomstillstånd, där vederbörande har blivit psykiskt eller kroppsligt beroende av narkotika eller andra ämnen som till sina effekter kan jäm­ ställas med narkotika. Missbruk av narkotika i sin tur kan ur medicinsk synpunkt betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk.

Såväl narkomaner som narkotikamissbrukare söker sig ibland själva till sjukhus för att få hjälp med awänjning och återanpassning. Ofta kan vår­ den genomföras utan att tvångsåtgärder eller kvarhållning mot patientens vilja behöver tillgripas. I många fall däremot vill eller vågar vederbörande inte söka sjukhusvård. Kommittén finner det därför angeläget att åstadkom­ ma lagbestämmelser som möjliggör intagning och vård på mentalsjukhus av narkomaner. Frågan är då om uttrycket narkomani erfordras i lagtexten eller om narkomani kan innefattas i de föreslagna begreppen psykisk sjuk­ dom eller psykisk abnormitet. Kommittén har föreslagit att begreppet sinnes­ sjukdom ersätts av psykisk sjukdom, vilket begrepp emellertid begränsas till sin omfattning genom föreskriften att vård på mentalsjukhus med hänsyn till sjukdomens art eller grad skall framstå såsom oundgängligen påkallad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

55

AU intagningen på mentalsjukhus med stud av denna formulering skall kun­

na omfatta även personer med narkomani torde inte behöva möta några gen­

sagor. Beroendet och behovet av ett läkemedel eller ett njutningsmedel hai

liknande effekter inom personligheten som psykosen har. Den process som

kallas för tillvänjning utgör ett främmande element i personligheten och har

en personiighetsförvandlande karaktär. Narkomanin kan leda till en isolering

av personligheten, som i vissa avancerade fält är lika allvarlig som den som

åstadkoms av den schizofrena sjukdomsprocessen. Att likställa narkomani

med psykos erbjuder därför enligt kommittén inga svårigheter, inte heller att

låta narkomani innefattas i begreppet psykisk sjukdom. I undantagsfall

finns sådana avvikelser i personligheten att diagnosen psykopati är berätti­

gad och vederbörande kan då tas in på mentalsjukhus jämväl på den grun­

den. När det gäller missbruk av narkotika däremot torde sjukdomen som re­

gel inte vara sådan, att vård på mentalsjukhus är påkallad även mot veder-

börandes vilja.

Specialindikationer

Såsom framgår av det föregående förordar kommittén, att den allmänna

förutsättningen för intagning på mentalsjukhus utan vederbörandes sam­

tycke skall vara att han lider av psykisk sjukdom eller i förekommande fall

psykisk abnormitet eller psykisk efterblivenhet och alt vård på mentalsjuk­

hus med hänsyn till sjukdomens art eller grad framstår som oundgängligen

påkallad. Kommittén lämnar i fortsättningen en precisering av de omstän­

digheter, på vilka man enligt kommitténs mening bör grunda bedömningen,

att vårdbehovet är oundgängligen påkallat. Dessa omständigheter betecknar

kommittén som specialindikationer. Kommittén anger fem sådana indika­

tioner.

Den första kallar kommittén den medicinska intagnings-

indikationen. Kommittén anför att sluten psykiatrisk vård under vissa

perioder är nödvändig vid de svårare psykiska sjukdomarna. Denna vård

syftar i första hand till att genom lämplig behandling återställa den sjuke till

hälsan eller förbättra hans tillstånd. Att den sjuke genom vård på mental­

sjukhus kan återställas eller förbättras utgör otvivelaktigt ett vägande skäl

för intagning på sådant sjukhus. Även om någon förbättring inte kan åstad­

kommas, kan det likväl vara möjligt att genom psykiatrisk vård förhindra

att sjukdomstillståndet försämras, och även då så är fallet är givetvis intag­

ning välmotiverad. I båda de nu nämnda fallen föreligger starka medicinska

skäl för intagning.

Kommittén framhåller att i första hand den fria intagningsformen bör ut­

nyttjas i nu avsedda fall. Fortfarande finns emellertid — även då intagning

är påkallad huvudsakligen av medicinska skäl -—- behov av intagning mot

den sjukes vilja. Detta sammanhänger framför allt med att den sjuke

ibland saknar insikt om sin sjukdom och som följd härav inte söker den

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

56

vård han behöver. Om man genom behandling kan återställa lionom till

hälsan eller förbättra hans tillstånd, ökar man hans möjligheter till åter­

anpassning i samhället. I många fall är detta av sådan vikt, att den en­

skildes intresse att inte utsättas för ingrepp i bestämmanderätten över sin

person måste vika. Ofta finner man att den sjuke, sedan han erhållit

någon tids behandling, kommer till insikt om sin sjukdom och visar för­

ståelse för de åtgärder som vidtagits. Även i de fall, där man visserligen

inte kan förbättra den sjuke men genom behandling hindra att sjukdomen

försämras, kan intresset härav mången gång vara så starkt att intagning är

motiverad trots att den sjuke sätter sig emot den.

Med hänsyn till att ingrepp i den enskildes bestämmanderätt över sin

person bör göras endast då vägande skäl kan anföras härför, bör enligt

kommittén intagning mot den sjukes vilja kunna äga rum endast då det

finns anledning att tro att man med vården på sjukhuset skall åstad­

komma ett resultat, som är att anse som väsentligt, antingen vården avser

att förbättra den sjuke eller hindra att han försämras. För att söka närma­

re klargöra, när detta är möjligt, lämnar kommittén en redogörelse för

vissa typiska sjukdomssituationer, vid vilka av medicinska skäl vård bör

kunna beredas den sjuke även mot hans vilja.

Kommittén anför att intagning mot vederbörandes önskan som regel inte

bör ske vid neuroser och insufficienstillstånd. I vissa fall måste emeller­

tid sådan intagning kunna äga rum. Vid neurotiska tillstånd som helt be­

härskar och invalidiserar individen och påverkar hans omgivning bör den

sjuke kunna beredas vård även mot sin vilja. Även vid vissa andra neuroser,

främst depressiva, kan sjukdomen vara allvarlig och innebära risk för

självmord eller självmordsförsök, och vägande skäl talar då för att i träng­

ande fall vård skall kunna beredas den sjuke, fastän han inte önskar det.

Insufficienstillstånd som utvecklats hos människor med avvikande person­

lighetsdrag kan också medföra oros- och depressionstillstånd, som nödvän­

diggör vård på mentalsjukhus.

Även om psykoserna i regel angriper hela personligheten och har eu sym­

tombild, som ter sig allvarligare och mera dramatisk än neurosernas, finns

det dock, anför kommittén, psykoser som har ett tämligen lindrigt förlopp.

Är detta fallet framstår vård på mentalsjukhus inte såsom oundgängligen

nödvändig, och vård mot den sjukes vilja bör inte komma i fråga. Också

vid t. ex. schizofreni kan ett lindrigt sjukdomsförlopp med bibehållen arbets­

förmåga föreligga. Inte heller i sådana fall bör intagning mot den sjukes

vilja kunna ske. Liknande synpunkter gäller för paranoida tillstånd och

ålderspsykoser.

En av de svåraste psykoserna, schizofrenin, leder ofta till höggradig psy­

kisk invaliditet om den inte behandlas. Finns det i sådana fall utsikter att

återställa den sjuke, synes någon tvekan inte råda om att den här behand­

lade intagningsfonnen bör kunna få användas. Detsamma gäller om man kan

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

57

räkna med en betydande förbättring i den sjukes tillstånd. Soin exempel

kan anföras, att man genom de nya medikamentella behandlingsmetoder­

na kan uppnå symtomfrihet eller åstadkomma att en långvarigt sjuk

person kan återvända till samhället utan alltför grava peisonlighets-

störningar. Ett annat exempel är att man genom psykoterapi kan bryta den

sjukes isolering och möjliggöra återupptagande av kontakten med omgiv­

ningen. 1 de fall där utsikter inte finns att genom behandling förbättra en

person, som lider av schizofreni, kan det vara möjligt att genom vård på

mentalsjukhus bryta sjukdomens invalidiserande förlopp. Finns det an­

ledning att anta att man härigenom kan hindra en väsentlig försämring av

sjukdomen utgör detta ett vägande skäl för intagning. Vid akut insättande

sjukdomstillstånd med schizofrena symtom, där prognosen i allmänhet är

gynnsam, är intagning som avses här vanligen nödvändig i sjukdomens in­

ledande skede, om insjuknandet sker under dramatiska former. Intagning

kan vid dessa sjukdomstillstånd också vara motiverad av att utsikter finns

att genom behandling väsentligt förkorta sjukdomens varaktighet.

De förföljelseidéer som karakteriserar paranoian kan medföra lidande

för den sjuke. De begränsade behandlingsmöjligheterna gör emellertid en­

ligt kommitténs mening att medicinska skäl endast i ringa mån kan åbe­

ropas för intagning vid denna sjukdom. Det förhållandet att den sjukes

förföljelsesvstem kan byggas ut och dess känslomässiga bakgrund förstär­

kas genom intagning mot den sjukes vilja talar snarast mot sådan intag­

ning. Där utsikter finns att åstadkomma förbättring eller full hälsa eller åter­

föra patienten till en viss kontakt med verkligheten bör dock med hänsyn

till sjukdomens allvarliga art intagning kunna ske på medicinska grunder.

Vid paranoialiknande sjukdomstillstånd, där sjukdomssymtomen inte är

svåra, bör intagning mot den sjukes vilja inte äga rum.

Vid den inanisk-depressiva sjukdomen bör enligt kommitténs mening

medicinska skäl kunna åberopas för intagning även mot den sjukes vilja på

grund av de möjligheter till effektiv behandling som numera föreligger.

Särskilt klart framstår behovet av intagning i sådana fall, där depressionen

innebär påtaglig fara för att den sjuke skall ta sitt eget liv.

Ålderspsvkoserna medför, fortsätter kommittén, ofta ett allvarligt lidan­

de för den sjuke och svårigheter för honom att reda sig i samhället. Ett om­

händertagande är därför inte sällan nödvändigt vid dessa sjukdomar. Ålders-

psykoserna har på senare tid kunnat i ökad omfattning göras till föremål för

verksam behandling på mentalsjukhus. Föreligger sjukdomssymtom som

nyss nämnts bör intagning på medicinska grunder kunna äga rum även mot

den sjukes vilja, om utsikter finns att genom behandling åstadkomma att han

kan återvända till sitt hem eller omhändertas på annat sätt än på mental­

sjukhus.

Bland sjukdomstillstånd, som utlösts av yttre omständigheter, är vid

depressionerna sjukdomens yttringar ofta sådana, framhåller kommittén,

KnngL Mnj:ts proposition nr 53 år W(16

58

att medicinsk behandling framstår såsom nödvändig. Detta gäller särskilt

sådana fall, där den sjuke har självmordstankar och det finns risk för att

han sätter dem i verket. Där utsikterna att genom behandling bota den

sjuke eller avsevärt förbättra honom är goda, kan vid sådana allvarliga

sjukdomstillstånd bärande skäl anföras för intagning av den sjuke även

mot hans vilja.

Vid psykiska sjukdomar i anslutning till skador och sjukdomar i hjärnan

uppträder ibland sjukdomssymtom i form av medvetslöshet, förvirring, slö­

het, förlamningar, kramper m. m., som medför behov av omhändertagande.

I en del fall, såsom vid akut förvirring i samband med febertillstånd och

rubbningar i vätskebalansen, utgör snar intagning på mentalsjukhus en

absolut förutsättning för att en dödlig utgång skall förhindras. Behandlingen

av dessa sjukdomstillstånd syftar både till att hindra en försämring och att

åstadkomma väsentlig förbättring av tillståndet. I sådana fall finns bärande

medicinska skäl för intagning även mot den sjukes önskan.

Ibland kan, heter det vidare, rent medicinska skäl åberopas för intag­

ning mot deras vilja av personer med organisk epileptisk karaktärsföränd-

ring eller psykotiska episoder i samband med epilepsi. I anslutning till upp­

komsten av drömtillstånd eller hopade epileptiska anfall på grund av för­

summad inedikation kan dylika situationer tänkas.

När det gäller psykiskt efterblivna kan en intagning mot den sjukes vilja

vara nödvändig, t. ex. när medikamentell behandling fordras för att för­

hindra att tillståndet utvecklas i allvarlig riktning eller när den efterblivne

måste opereras, t. ex. vid traumatiska hjärnskador. Men mentalsjukhusets

resurser kan också, säger kommittén, erfordras för att ställa in en psykiskt

efterbliven patient med orostillstånd eller epileptiska anfall på den riktiga

medikationen eller för att över huvud taget dämpa olika komplicerade

symtom.

I fråga om psykiskt abnorma är det i många fall möjligt att påverka det

psykopatiska tillståndet, korrigera vissa beteenderubbningar och lära veder­

börande förstå vilka svårigheter han åstadkommer för sin omgivning på

grund av sitt sätt att reagera. Det kan förväntas, att förbättrade behandlings­

metoder och vidgade resurser för behandlingen kommer att i framtiden

ytterligare öka utrymmet för de medicinskt motiverade behandlingsåt-

gärderna när det gäller psykiskt abnorma. En återanpassning i samhället

kan vara mer eller mindre fullständig, men den torde oftast vara av sådan

betydelse, att ett vårdresultat som leder därtill får betraktas som en vä­

sentlig förbättring av abnormtillståndet. Kan ett sådant resultat av vården

nås, får intagning på mentalsjukhus anses väl motiverad även om den måste

ske mot patientens vilja.

I vissa fall av psykopati är det enligt kommittén inte möjligt att ens med

långvarig vård åstadkomma någon mer avsevärd förbättring av abnorm­

tillståndet, t. ex. om ett avancerat missbruk av alkohol eller narkotika är

för handen eller om en ogynnsam utveckling av narkomana tendenser, para-

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

59

ntisin in. in. befordras genom individens samhörighet med eu viss skadlig

miljö. Här är ofta de vårdresurser mentalsjukhusen förfogar över erfor­

derliga för att förhindra en ytterligare allvarlig försämring. I sådana fall

föreligger ett starkt behov av vård på mentalsjukhus och intagning bör

därför kunna ske för att förhindra en allvarlig försämring av tillståndet.

Vid alkoholism samt vid narkomani och läkemedelsmissbruk kan, anför

kommittén vidare, i vissa fall svåra förgiftningspsykoser utveckla sig. Vid

alkoholism är sålunda delirium tremens i svåra fall en livsfarlig sjukdom

ach vid läkemedelsmissbruk kan också förekomma deliriösa tillstånd med

långvarig omtöckning. Genom behandling på mentalsjukhus kan så gott som

alltid förgiftningspsykosen hävas. Intagning mot den sjukes vilja är således

i dessa fall motiverad av medicinska skäl. När det gäller narkomani kan

sjukhusvård utan undantag beräknas medföra väsentlig förbättring i den

sjukes tillstånd. Ett kvarhållande efter själva avgiftningsproceduren är un­

der lång tid berättigat för att förhindra en allvarlig försämring i tillståndet.

I många fall av narkomani föreligger risk för att den sjuke skall ta sitt

eget liv.

Avslutningsvis säger kommittén, att den med de anförda exemplen velat

ge ett konkret innehåll åt uttalandet att intagning mot vederbörandes vilja

bör komma i fråga endast då vägande skäl föreligger och anledning finns

till antagande, att ett väsentligt resultat skall kunna åstadkommas med

vården på sjukhuset. Kommittén framhåller, att den lämnade redogörelsen

endast exemplifierar typiska situationer, där medicinskt motiverat intag-

ningsbehov föreligger. Bl. a. betonas, att ännu bättre behandlingsmetoder

än de nuvarande kan vidga mentalsjukvårdens möjligheter att ge effektiv

medicinsk vård, varvid området för tillämpningen av den medicinska intag-

ningsindikationen i motsvarande mån förändras. Detta synes emellertid

inte behöva innebära att antalet intagningar med möjlighet till kvarhållande

ökar. Snarare bör en fortgående utveckling av behandlingsmöjligheterna

leda till en ökad användning av den fria intagningsformen.

Den andra specialindikationen kallar kommittén farlighet för eget

liv. Vid behandlingen av den medicinska intagningsgrunden har kom­

mittén beträffande åtskilliga sjukdomar framhållit, att intagningen kan

vara motiverad av att den sjuke är farlig för eget liv. Emellertid gör sig

vid dylik intagning även den synpunkten gällande, att det alldeles obero­

ende av möjligheterna till framgångsrik behandling av den sjuke kan te

sig nödvändigt att omhänderta honom för att hindra att han skadar sig

själv. Med hänsyn till att skyddssynpunkten sålunda kan träda i förgrun­

den vid omhändertagandet anser kommittén motiverat att som en sär­

skild intagningsindikation ange, att allvarlig fara föreligger för att den

sjuke skall ta sitt eget liv.

En tredje specialindikation, som gör en intagning mot vederbörandes

vilja påkallad, är enligt kommittén den sjukes oförmåga att ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

60

vård om sig. Vissa psykiska sjukdomar kan leda till en allmän hjälp­

löshet, så att den sjuke utsätter sin egen person för vanvård och inte kan

reda sig i samhället. Han är t. ex. inte i stånd att själv skaffa sig föda eller

kläder eller hålla sin bostad beboelig eller iaktta elementära hygieniska

krav eller han vanvårdar på annat sätt sin kroppsliga hälsa. Den sjukes

hjälplöshet kan också ta sig uttryck i att han visar oförmåga att handskas

med eld. I dylika fall är ofta omhändertagande från samhällets sida nöd­

vändigt, särskilt om det är frågan om personer som lever ensamma. Men även

om den sjuke lever tillsammans med anhöriga eller andra, är han ibland

så svårskött att dessa inte orkar med att vårda honom. Om utsikter finns

att genom vård förbättra den sjuke, så att han åter kan reda sig själv,

föreligger medicinsk indikation för intagning på mentalsjukhus. Men även

om sådana utsikter inte finns, kan omhändertagande på mentalsjukhus vara

befogat, nämligen för att förhindra att den sjuke så småningom går under

på grund av sjukdomen och dess yttringar. Kommittén betonar, att det

skall vara fråga om verkliga försummelser av elementära krav på hygien,

näringstillförsel och dylikt. Försummelse att på ett rationellt sätt sköta

sina ägodelar kan inte anses falla under oförmåga att ta vård om sig i här

angiven mening.

Om en person på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan avhålla sig från

att oupphörligt begå brott, saknar han förmåga att uppträda så som sam­

hället kräver. Enbart av detta skäl synes det dock inte berättigat att vid

bedömningen av intagningsfrågan anse att han inte kan ta vård om sig, utan

andra kriterier såsom bristande hygien, oförmåga att försörja sig, narko­

mani, alkoholism, måste tillkomma. Inom den sålunda angivna ramen kan

emellertid brottsligheten beaktas när man tillämpar indikationen oförmåga

att ta vård om sig.

Kommittén erinrar om att samhället erbjuder olika vårdmöjligheter,

t. ex. inom socialvården, för personer som inte kan ta vård om sig. Om­

händertagande på mentalsjukhus — utan att den medicinska indikatio­

nen kan åberopas — av personer, som inte kan ta vård om sig, bör enligt

kommitténs uppfattning kunna äga rum, om hjälplösheten beror av den sju­

kes psykiska tillstånd och om de särskilda resurser som mentalsjukhusen

erbjuder är nödvändiga för att vårda honom. Det bör fordras att oförmågan

att ta vård om sig inte är rent tillfällig utan sträcker sig över en längre tid.

Som en fjärde specialindikation tar kommittén upp farlighet för

annans personliga säkerhet. Kommittén anför, att de tidigare

behandlade specialindikationerna för intagning på mentalsjukhus mot den

sjukes vilja huvudsakligen motiverats av omsorg om den sjuke själv. I

många fall av farlighet för annans personliga säkerhet föreligger också

starka medicinska skäl för intagning. Farligheten kan sammanhänga med

sådana sjukdomssymtom som tankevillor och hallucinationer, vilka kan

göras till föremål för behandling. Här kan intagning vara påkallad av hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

61

syn lika mycket till den sjuke själv som till hans omgivning. Då farligheten

dominerar sjukdomsbilden men behandling kan göra den sjuke väsentligt

bättre eller hindra att han allvarligt försämras, föreligger medicinsk in-

tagningsindikation. Omhändertagande av farliga sjuka bör för övrigt syfta

till sådan behandling, att den sjuke åter kan leva i samhället utan att vara

farlig för sin omgivning, och ett sådant behandlingsresultat bör givetvis

i och för sig betecknas som en väsentlig förbättring.

Om farligheten utgör den mest framträdande sjukdomsyttringen framstår

emellertid, säger kommittén, i regel hänsynen till andra än den sjuke som

det huvudsakliga motivet för intagning. Situationen är inte sällan så till­

spetsad, att ett omedelbart omhändertagande ter sig oundgängligt just på

grund av det hot den sjuke utövar mot omgivningen. I vissa fall, där psykisk

sjukdom leder till farlighet för omgivningen men möjligheterna till verk­

sam behandling är ringa, kan intagningen likväl framstå som nödvändig.

Här är det särskilt uppenbart att det är farligheten som utgör grunden för

intagningen.

Kommittén anser med hänsyn härtill erforderligt att såsom en särskild

indikation för intagning oberoende av den sjukes samtycke ange, att den

sjuke till följd av sitt psykiska tillstånd utgör en allvarlig fara för annans

personliga säkerhet. Med uttrycket annans personliga säkerhet avses dennes

kroppsliga integritet.

När det gäller att ta ställning till om intagning bör ske på grund av farlig­

het för annans personliga säkerhet bör enligt kommitténs uppfattning fram­

för allt två omständigheter beaktas, nämligen dels frågan vilken grad av

våld som hotar från den sjukes sida, dels frågan hur stor sannolikheten är

för att sådant våld kommer att utövas.

Vad angår graden av våld finner kommittén uppenbart att fara för våld,

som kan medföra livets förlust eller allvarlig kroppsskada, alltid kan utgöra

skäl för omhändertagande. Så bör också vara fallet vid fara för annat an­

grepp, som inte kan anses ringa. Däremot anser kommittén att fara för obe­

tydligt våld, såsom knuffar eller annan lindrig misshandel, inte bör tas till

intäkt för ett ingripande på denna indikation.

Att bedöma hur stor sannolikheten är för att den sjuke skall tillgripa

våld är ibland förenat med betydande svårigheter, bl. a. i de fall där farlig­

heten kommit till uttryck endast i muntligt hot. Enligt kommittéförslaget

bör som regel för intagning på mentalsjukhus krävas, att grundad anledning

föreligger till antagande att ett angrepp kommer till utförande. Frågan vil­

ken grad av sannolikhet, som bör krävas, torde i viss mån bli beroende av

det våld som hotar. Ju allvarligare detta våld är, desto mindre krav torde

höra ställas på sannolikheten. I detta sammanhang framhålls, att vid psy­

kiska sjukdomar farlighet kan vara för handen på grund av arten av

de psykiska symtom som den sjuke har, t. ex. förföljelseidéer, riktade

mot eu viss person eller en grupp människor, eller svartsjukeföreställningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

62

med aggressiv inriktning. I sådana fall kan sjukdomen i och för sig moti­

vera ett ingripande på grund av farlighet utan att direkta tecken på farlig­

heten visat sig. För bedömandet torde i sådana fall ofta krävas en välkvalifi-

cerad psykiaters erfarenhet. Vissa psykopater är enligt kommittén potentiellt

mer farliga än andra, t. ex. de explosivt labila, de paranoida-aggressiva

och de patologiskt alkoholreagerande.

Enligt lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård kan, fram­

håller kommittén, omhändertagande av alkoholmissbrukare ske på den

grund att missbrukaren är farlig för annans själsliga hälsa. Kommittén

anser inte att behov föreligger av en motsvarande intagningsindikation i

mentalsjukvårdslagen. Visserligen torde i många fall en psykiskt sjuk eller

psykiskt abnorm person utöva en psykisk press mot sina närmaste. Då

denna press är av sådan styrka att ett omhändertagande framstår såsom

nödvändigt, torde emellertid alltid någon av de redan behandlade special­

indikationerna kunna åberopas som stöd för omhändertagande. Något själv­

ständigt behov av att uppställa indikationen fara för annans själsliga hälsa

som grund för intagning på mentalsjukhus kan inte anses vara för handen.

Farligheten skall vara en yttring av ett psykiskt sjukdomstillstånd och

ett oundgängligt behov av sådan vård som tillhandahålls på mentalsjukhus

skall föreligga för att denna intagningsform skall kunna användas. Här­

igenom faller exempelvis farliga alkoholister som inte uppfyller nämnda

krav utanför indikationen, och detsamma gäller personer som begått vålds­

brott och som f. n. döms till frihetsstraff eller förvaring.

Det ligger enligt kommittén i sakens natur att den fria intagnings-

forinen sällan torde kunna användas i fråga om sådana sjuka som är far­

liga för annan person. Kommittén framhåller att det finns anledning att

iaktta en viss försiktighet vid utnyttjandet av denna intagningsform beträf­

fande personer som visat tendenser till våldshandlingar.

Kommittén anför i detta sammanhang att hos personer, som gjort sig

skyldiga till egendomsbrott, brottsligheten kan vara så framträdande att

den sjuke inte kan avhålla sig från att gång efter annan begå brott. Att

sjukdomen på så sätt tar sig uttryck i brottslighet utgör en viktig faktor

vid bedömande av frågan om behov föreligger av vård på mentalsjukhus.

Detta har gjort att kommittén övervägt om inte som en särskild intagnings­

indikation bör uppställas farlighet för annans egendom.

En sådan indikation skulle emellertid enligt kommitténs mening på ett

olyckligt sätt framhäva brottsligheten som grund för omhändertagande

och medföra risk för att hänsynen till samhällsskyddet mer än medicinska

skäl kom att bli avgörande vid intagningen. Med de vidgade vårdresurser

som under senare tid tillförts kriminalvården bör ett omhändertagande, som

grundas huvudsakligen på att den omhändertagne inte kan avhålla sig

(rån att begå brott, företrädesvis ske inom kriminalvården. För intagning

på mentalsjukhus bör i första hand beaktas behovet av vård med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

63

till den sjukes psykiska tillstånd. Såsom tidigare i skilda sammanhang beto­

nats bör det, för att intagning skall kunna ske, föreligga behov av de vårdre­

surser som mentalsjukhuset erbjuder. Kommittén anser med hänsyn härtill

att indikationen fara för annans egendom inte hör upptas bland intagnings-

indikationerna i mentalsjukvårdslagen utan att brottsligheten bör beaktas

inom ramen av de övriga specialindikationer som kommittén föreslagit.

Den femte och sista av de föreslagna specialindikationerna är störan­

de uppträdande. Psykiskt sjuka personer kan vara starkt besvä­

rande för sin omgivning. Som exempel nämner kommittén, att den sjuke

stör sina närboende genom knackningar, rop och skrik, oavbrutet flyttande

av möbler eller annat oväsen, som ofta äger rum nattetid. Det förekom­

mer också att han gång på gång ringer eller knackar på hos grannar utan

egentlig orsak eller utövar telefonterror mot andra personer. Han kan

också vara till avsevärd olägenhet för grannarna genom grovt åsidosättande

av hygieniska krav.

Om det störande uppträdandet är den främsta yttringen av sjukdomen och

medicinska skäl för intagningen inte är för handen, uppstår frågan om

intagning ändå bör kunna ske och vård beredas den sjuke mot hans vilja.

Det har varit föremål för tvekan, om nu gällande lag medger dylik intag­

ning. I tillämpningen har emellertid i enstaka fall sådana symtom ansetts

kunna konstituera vårdbehov och föranleda intagning.

Erfarenheten visar enligt kommitténs mening att i vissa, till antalet täm­

ligen begränsade, fall av psykisk sjukdom den sjuke kan vara så besvä­

rande för omgivningen, att ett omhändertagande ter sig oundgängligt utan

att som grund härför kan anföras, att han kan behandlas med framgång, är

farlig för andra eller sig själv eller saknar förmåga att ta vård om sig. Ett

sådant förhållande kan föreligga vid t. ex. vissa schizofrenier, en del ålders-

psykoser och vid paranoida tillstånd.

Kommittén har därför, även om det är fråga om en tämligen liten grupp,

ansett det erforderligt att såsom specialindikation också ange att den

sjuke är störande för närboende eller andra. Intagning med åberopande av

denna indikation bör ske endast i uppenbara fall. Det skall vara fråga om

långvariga sjukdomstillstånd, som tagit sig uttryck i allvarliga störningar.

Beträffande störningar av grannar skall olägenheterna vara av den art att

de inte rimligen bör tålas. När det gäller störande och okvädande av män­

niskor på gatan, bör endast ett ofta upprepat beteende kunna föranleda in­

gripande. Kommittén uppställer krav på att störandet skall vara grovt. En

särskild kategori utgör de samhällsbesvärliga, som oupphörligt utan skäl

uppvaktar olika myndigheter med skriverier eller personliga besök. En

sådan samhällsbesvärlighet bör enligt kommittén som regel tålas av myn­

digheterna, varför den — om den utgör den enda yttringen av sjukdomen —

inte bör föranleda intagning på mentalsjukhus mot vederbörandes vilja.

Även i fråga om den nu behandlade indikationen uppkommer gränsdrag-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5H år 1966

64

ningsproblem i förhållande till andra vårdområden. Avgörande för frågan

huruvida omhändertagande bör ske inom mentalsjukvården bör vara om

sjukdomen kräver vård och behandling på mentalsjukhus. Vissa åldringar,

som vårdas på ålderdomshem, blir ibland så störande att de inte kan be­

hållas på hemmet. I regel torde då förutsättningar föreligga för intagning

på mentalsjukhus.

Liksom beträffande de farliga sjuka framhålls beträffande de grovt stö­

rande psykiskt sjuka, att den fria intagningsformen blott sällan kan komma

i fråga.

Förfarandet

Förfarandet vid intagning på mentalsjukhus mot den sjukes vilja skiljer

sig, framhåller kommittén, avsevärt från andra former av administrativt

frihetsberövande. Den läkarundersökning som skall föregå ett beslut om

intagning spelar vanligtvis en avgörande roll, under det att själva intag-

ningsbeslutet huvudsakligen är av formell karaktär. Att förfarandet utfor­

mats på detta sätt beror väsentligen på, att i främsta hand medicinska syn­

punkter måste läggas till grund för bedömningen, samtidigt som möjlighet

måste finnas att snabbt bereda den sjuke erforderlig vård. Kommittén an­

ser det inte möjligt att i något mera väsentligt hänseende omgestalta intag-

ningsförfarandet. Liksom enligt gällande rätt bör det uppställas krav på

skriftlig ansökan och särskilt läkarutlåtande för att intagning skall få ske

mot den sjukes vilja. Kommittén anser det däremot inte nödvändigt att lev-

nadsberättelse fogas vid ansökningen. Sedan intagning kommit till stånd

bör särskild prövning av vårdbehovet göras av en läkare som är oberoende

av den som utfärdat det läkarutlåtande som fogats vid ansökningen.

Behörighet att vidta åtgärder för intagning, inne­

fattande rätt att göra ansökan om intagning och att föranstalta om läkar­

undersökning för att erhålla vårdintyg, tilläggs enligt förslaget i första

hand den sjukes närmaste och hans förmyndare. Termen anförvant, som

används i gällande lag och som i princip omfattar var och en som räknar

släktskap eller svågerlag med den sjuke, synes kommittén onödigt vid­

sträckt. Kommittén föreslår att endast den sjukes make, som han samman­

lever med, samt hans föräldrar, barn och syskon skall äga behörighet att

föranstalta om intagning. Med föräldrar och barn jämställs adoptivför­

äldrar och adoptivbarn. Behörighet att föranstalta om intagning föreslås

tillkomma även förmyndare.

Om en patient, som är intagen på annat sjukhus än mentalsjukhus, blir

i behov av vård på mentalsjukhus, är enligt nuvarande lag vederbörande

överläkare vid det förstnämnda sjukhuset berättigad att vidta åtgärder

för intagning på mentalsjukhus. Det är enligt kommittén påkallat av prak­

tiska skäl att bibehålla denna möjlighet. Detsamma bör gälla biträdande

överläkare med självständigt ansvar för vissa vårdplatser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Kunyl. Maj:ta proposition nr 53 är 1966

65

Beträffande underårig, som omhändertagits för samhällsvård, föreslår

kommittén att ansökan om vård på mentalsjukhus skall kunna göras av

barnavårdsnämndens ordförande. Kommittén hänvisar till barnavårdslagens

föreskrift, att barnavårdsnämnd har att bereda för samhällsvård omhänder­

tagna erforderlig vård och behandling vid sjukdom eller annan kroppslig

eller själslig brist eller svaghet.

Yridtas inte enligt vad som nu sagts nödvändiga åtgärder för att bereda en

person vård på mentalsjukhus, hör enligt kommittén liksom f. n. vissa

myndigheter vara skyldiga att föranstalta om läkarundersökning och an­

söka om vård, om de erhåller kännedom om förhållandena. I främsta hand

torde det böra ankomma på polismyndighet att ta befattning med dessa

ärenden. Det förekommer i talrika fall att den sjukes närmaste eller perso­

ner, som eljest har beröring med den sjuke, begär att polismyndighet skall

ingripa. Oftast torde det i dessa fall vara fråga om angrepp mot annans per­

sonliga integritet eller om fara därför. Även i andra fall kan störningar i den

allmänna ordningen och säkerheten antas stå i samband med psykisk sjuk­

dom hos en person. Det ligger enligt kommittén i sakens natur att polismyn­

digheten i sådana fall bör vara verksam för att vård på mentalsjukhus kom­

iner till stånd, om sådan vård kan förmodas vara erforderlig.

Polismyndighet har vidare att lämna allmänheten hjälp och biträde. När

det är fråga om personer som på grund av sjukdom saknar förmåga att ta

vård om sig, framstår det för den enskilde naturligt att begära bistånd av

polismyndighet. Enligt kommitténs mening är det i sin ordning, att polis­

myndighet är skyldig att ta befattning med ärenden av detta slag. Från

praktiska synpunkter kan en handläggning av polismyndighet ofta innebära

påtagliga fördelar, inte minst med hänsyn till att läkarundersökningen

vanligtvis kan genomföras smidigt och snabbt. Kommittén understryker

dock önskvärdheten av att polismyndighet, så snart anledning förekom­

mer därtill, samråder med socialvårdsmyndighet.

Liksom enligt gällande rätt bör ordföranden i socialnämnden vara skyldig

att vidta erforderliga åtgärder, då vård på mentalsjukhus kan antas vara

nödvändig. Sådan skyldighet torde i allmänhet ligga inom ramen för social­

nämndens åliggande att, där så lämpligen kan ske, lämna biträde i person­

liga angelägenheter. Nykterlietsnämndens ordförande bör ha samma skyl­

dighet. Kommittén erinrar om att det enligt nykterhetsvårdslagen åligger

nykterlietsnämnden att föranstalta om läkarundersökning så snart anled­

ning förekommer därtill. Enligt gällande rätt är även ordföranden i hälso­

vårdsnämnden skyldig att vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus.

Kommittén föreslår att denna skyldighet bibehålls.

De uppgifter som skall tillkomma ordförande i socialnämnd torde med

hänsyn till det beräknade antalet ärenden inte kunna ombesörjas av denne

ensam. Kommittén föreslår därför att, om kommunens fullmäktige så beslu­

tar, socialnämnden skall kunna uppdra åt annan ledamot i nämnden eller åt

Il — Tlihnng till riksdagens protokoll 1966. 1 snml. Nr 53

66

befattningshavare i kommunens tjänst att ansöka om vård på mentalsjuk­

hus. Kommittén understryker vikten av att delegation sker endast till person

som kan anses fullt kompetent för uppgiften.

Utöver de myndigheter som tidigare nämnts bör, liksom f. n., militär­

myndighet vara skyldig att beträffande personer, som fullgör militärtjänst,

vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus, om vård på sådant sjukhus

kan antas vara erforderlig. Skyldigheten bör ligga på vederbörande befäl­

havare.

Beträffande personer, som är intagna på vissa anstalter där de tvångsvis

kan kvarhållas, har enligt nuvarande regler viss befattningshavare vid an­

stalten uteslutande rätt och skyldighet att föranstalta om läkarundersök­

ning och göra ansökan om intagning på mentalsjukhus. Kommittén föreslår

en motsvarande bestämmelse, som gjorts tillämplig även på intagna i särsko­

lor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna. Det har synts kommittén na­

turligt att den myndighet, som i dessa fall har det omedelbara ansvaret för

vården av den efterblivne, ensam bör vara behörig och skyldig att vidta

åtgärder för nu avsett ändamål, även om vissa av de intagna på vårdanstal­

terna inte kan kvarhållas tvångsvis på anstalten utan principiellt är berät­

tigade att lämna denna.

Den föreslagna bestämmelsen avses omfatta den som är intagen i ung­

domsvårdsskola, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, särskola eller

vårdanstalt enligt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efter­

blivna, fångvårdsanstalt, arbetsanstalt eller häkte. Den skall vara tillämplig

i första hand när den ansökan skall avse vistas på anstalten. Behörig­

heten att föranstalta om läkarundersökning och att ansöka om vård på

mentalsjukhus föreslås i dessa fall, liksom f. n„ skola uteslutande tillkom­

ma den befattningshavare som har att sörja för den intagne enligt de före­

skrifter som gäller för anstalten. Vistas den omhändertagne utom anstalten,

fastän han inte slutligt utskrivits, måste behörigheten att vidta åtgärder för

intagning på mentalsjukhus göras mera omfattande. Kommittén föreslår

att i dessa fall behörighet skall tillkomma även den som enligt de allmänna

reglerna är behörig att föranstalta om intagning.

Person eller myndighet som ombesörjt läkarundersökning torde, anför

kommittén, i allmänhet vara beredd att även ansöka om vård. Förslaget

innefattar dock inte något krav på samstämmighet i nämnda hänseenden.

Har en anhörig till den sjuke föranstaltat om läkarundersökning, bör hinder

inte möta mot att någon annan av den sjukes närmaste eller behörig myndig­

het undertecknar ansökningen om vård. Har tvärtom läkarundersökningen

kommit till stånd på myndighets föranstaltande, bör den sjukes närmaste

vara oförhindrade att ansöka om vård.

Kommer läkarundersökning till stånd utan stöd av särskild lagbestäm­

melse, t. ex. på föranstaltande av en granne eller en arbetsgivare, och utfär­

das därvid vårdintyg, synes i första hand den undersöktes närmaste böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

67

beredas tillfälle att ansöka om vård. Kan detta inte ske utan olägenhet eller

saknar den undersökte anhöriga, som är berättigade därtill, bör vederbö­

rande myndighet kunna inträda som sökande.

Förhållandet att vårdintyg utfärdats bör inte automatiskt medföra, att

ansökan om vård skall göras. Avgörandet härvidlag bör tillkomma den an-

sökningsberättigade. Särskild anledning torde ibland föreligga att avvakta

situationens utveckling t. ex. om det kan antas att den sjuke snabbt kan

förbättras eller om tillfredsställande vård eller tillsyn kan beredas utan att

intagning sker.

Den som är behörig att föranstalta om läkarundersökning bör enligt kom­

mittén kunna påkalla polishandräckning, om vederbörande vägrar att under­

kasta sig undersökningen. Härmed avses i första hand att göra det möjligt

för läkaren att erhålla tillträde till den lokal eller det utrymme, där den sjuke

uppehåller sig. Någon skyldighet för den sjuke att inställa sig på anvisad

plats föreskrivs inte. Han kan därför inte med stöd av den föreslagna bestäm­

melsen omhändertas och transporteras till läkarens mottagning eller till

annat ställe enbart av det skälet, att han inte efterkommer en anmaning att

inställa sig. Håller sig däremot den sjuke avsiktligt undan i uppenbart syfte

att därigenom förhindra att läkarundersökning kommer till stånd, bör emel­

lertid handräckning kunna äga rum.

Nuvarande handräckningsstadgande innehåller även en bestämmelse, en­

ligt vilken handräckning skall kunna lämnas, om den undersökande läka­

ren behöver skydd för sin personliga säkerhet. Någon motsvarighet här­

till föreslås inte. År situationen sådan, torde enligt kommitténs bedömande

den sjuke kunna omhändertas av polismyndighet.

Beträffande behörighet att utfärda vårdintyg bör enligt

kommitténs mening i en ny lag upptas bestämmelser av huvudsakligen

samma innehåll som i gällande rätt. Sålunda måste krav uppställas på viss

kompetens hos den, som skall utfärda intyget, och vidare måste garan­

tier finnas för att vårdbehovet blir prövat av två av varandra oberoende

läkare. Någon motsvarighet har däremot inte upptagits till den nu gällande

bestämmelsen, att vårdattest inte får utfärdas av den som står i skyldskaps-

eller svågerlagsförhållande till den sjuke. Behovet av en sådan bestämmelse

är enligt kommitténs uppfattning synnerligen ringa.

Kommittén framhåller att det vore önskvärt om man kunde uppställa

krav på särskild sakkunskap eller erfarenhet beträffande psykiska sjuk­

domar för behörighet att utfärda vårdintyg. Detta är dock inte möjligt på

grund av den bristande tillgången på läkare med sådan kompetens. Som

grundvillkor för behörighet att utfärda vårdintyg bör med hänsyn härtill

inte krävas mer än legitimation såsom läkare. Även från denna regel måste

dock, liksom f. n., av praktiska skäl vissa undantag tillåtas. Den som av

Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen förordnats att uppehålla läkarbe-

fattning är behörig utfärda vårdattest om styrelsen lämnat honom bemyn­

Kungl. Muj.ts proposition nr 53 år 1966

68

digande därtill. En motsvarande regel föreslås i den nya lagen. Det har

dock synts kommittén angeläget att söka åstadkomma en förenkling i det

administrativa förfarandet. En avsevärd förenkling uppnäs om generell

behörighet att utfärda vårdintyg ges åt var och en som uppehåller statlig

eller kommunal läkartjänst. Som ytterligare förutsättning för behörighet

bör dock fordras, att den förordnade genomgått för medicine licentiatexamen

föreskriven kurs i psykiatri.

En sådan generell kompetens kommer att avsevärt minska behovet att

efter särskild prövning kunna meddela bemyndigande att utfärda vårdintyg.

Möjlighet härtill bör dock kvarstå. Bemyndigande av detta slag kan

vara påkallat både för utländska läkare och för svenska medicine kandida­

ter, som inte genomgått kursen i psykiatri. För behörighet bör enligt kom­

mittén fordras att vederbörande har tillräcklig utbildning och erfarenhet,

och i regel torde krav böra uppställas på viss tids tjänstgöring vid mental­

sjukhus eller psykiatrisk lasarettsklinik. Härjämte måste fordras att ve­

derbörande är väl förtrogen med svenska språket. Om så befinns påkallat,

bör hinder inte möta mot att medicinalstyrelsen begränsar behörigheten.

F. n. gäller att läkare vid mentalsjukhus får utfärda vårdattest endast

för intagning på annan avdelning än den där han är verksam. Denna be­

stämmelse grundar sig på principen att vårdbehovet skall prövas av två

av varandra oberoende läkare. Från denna princip har kommittén utgått i

sitt arbete.

Kommittén anför att mentalsjukhusens läkare i ökad utsträckning kan

beräknas komma att delta i öppen vård vid sjukhusen. Frågor om intagning

med stöd av vårdintyg kan aktualiseras i samband med sådan vård. Emel­

lertid torde det jämförelsevis sällan förekomma, att en patient som frivilligt

vänt sig till sjukhuset motsätter sig en intagning som förordas av vederbö­

rande läkare. Från denna synpunkt synes inte behovet vara särskilt stort av

att läkare vid mentalsjukhusen skall äga utfärda vårdintyg för intagning på

det sjukhus vid vilket de är anställda. Det står inte heller i överensstämmelse

med den allmänna målsättningen för mentalsjukvården att en patient, som

frivilligt vänt sig till ett sjukhus, skall kunna tvångsintas genom åtgärder

av den läkare till vilken han vänt sig. Ett sådant förhållande skulle lätt kun­

na rubba förtroendet för den öppna vården vid mentalsjukhusen.

Behovet av att mentalsjukhusens läkare utfärdar vårdintyg utan att detta

sker i samband med den öppna vården torde enligt kommittén inte heller

vara mera framträdande. Detta utesluter givetvis inte, att det under speciella

förhållanden kan vara av betydelse att sjukhusens läkare är berättigade att

utfärda vårdintyg. En sådan situation kan föreligga om en psykiskt sjuk,

vars vårdbehov snarast möjligt bör tillgodoses, förs till sjukhuset men inte

kan tas in därför att vårdintyg saknas. I sådana fall kan avsevärda prak­

tiska fördelar stå att vinna om cn läkare vid sjukhuset är i tillfälle att ut­

färda vårdintyg, i stället för att den sjuke skall behöva transporteras till

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj:t» proposition nr 5.1 år 1966

annan läkare. Förhållandena kan vara sådana, att det kan vara en väsentlig

fördel, om eu läkare vid mentalsjukhus äger utfärda vårdintyg, t. ex. om

annan behörig läkare inte går alt uppbringa och intagningen brådskar. För

den allmänna tilliten till mentalsjukhusen är det emellertid av väsentlig

betydelse, att misstankar om bristande objektivitet vid bedömningen av frå­

gor om intagning och kvarhållande i möjligaste mån förhindras. Mot bak­

grunden härav framstår det som önskvärt, att mentalsjukhusens läkare i så

begränsad utsträckning som möjligt befattar sig med lrågor om utfärdande

av vårdintyg.

Med principen att vårdbehovet skall prövas av två av varandra helt obe­

roende läkare är det av naturliga skäl oförenligt, säger kommittén vidare, att

överläkare vid mentalsjukhus utfärdar vårdintyg för intagning på sin egen

klinik. Liksom f. n. måste således ovillkorligt förbud gälla därför. Även

de underordnade läkarna vid den klinik, där intagning kan beräknas kom­

ma att ske, får genom sin dagliga befattning med patienterna och de upp­

gifter som åligger dem i fråga om journalföring m. m. nära beröring med

frågor som är av betydelse för den ansvarige överläkarens bedömning. Med

hänsyn härtill ligger det nära till hands, att patienten uppfattar saken så

att prövningen inte verkställs fullt objektivt och att överläkaren kan känna

sig obenägen att frångå den underordnade läkarens bedömning. På grund

härav föreslår kommittén inte någon ändring av nuvarande ordning, enligt

vilken berörda läkare är förhindrade att utfärda vårdintyg.

Enligt kommitténs bedömande föreligger avsevärda skäl mot att i en ny

lag över huvud bereda möjlighet för läkare vid mentalsjukhus att utfärda

vårdintyg för intagning på det sjukhus, vid vilket läkaren är verksam. Frå­

gan är då om sjukhusläkarens medverkan vid utfärdande av vårdintyg är

av den omfattningen att praktiska olägenheter av betydelse skulle kunna

föranledas av ett sådant förbud. Kommittén framhåller att hj älpverksamhets-

läkarnas arbetsuppgifter till inte oväsentlig del är inriktade på att medverka

till att psykiskt sjuka personer kommer under vård. Det ligger i sakens na­

tur, att det vid detta arbete i viss utsträckning kommer i fråga att utfärda

vårdintyg. Avsaknad av möjlighet därtill skulle otvivelaktigt betyda olägen­

het för hjälpverksamheten. Enligt kommittén är det av praktiska skäl nöd­

vändigt, att hjälpverksamhetsläkarna är berättigade att utan särskilda in­

skränkningar utfärda vårdintyg. Hinder bör inte heller föreligga för läkare

som inte är knuten till den slutna psykiatriska vården, t. ex. överläkare för

internmedicin eller laboratorieöverläkare pa mentalsjukhus, att utfäida

vårdintyg. Likaså bör läkare, som är anställda vid det rättspsykiatriska un­

dersökningsväsendet, kunna utfärda vårdintyg även om kliniken eller un-

dersökningsstationen är förlagd till ett mentalsjukhus.

Vad beträffar läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården

har kommittén stannat för att han bör medges rätt att utfärda vård­

intyg endast för intagning på annan klinik än den där han är verksam och

70

endast om betydande olägenheter skulle uppkomma genom anlitande av

annan läkare. En jämförelsevis restriktiv tillämpning av den föreslagna

bestämmelsen förordas.

Enligt en reservation av ledamoten Åmark bör vårdintyg kunna utfärdas

av den som är legitimerad läkare samt av den som utan att vara legitimerad

läkare förordnats att uppehålla statlig eller kommunal läkartjänst. Han an­

ser det inte ändamålsenligt att kräva att vikarierande läkare skall ha ge­

nomgått kurs i psykiatri för att vara behörig att utfärda vårdintyg. Vidare

anser Åmark, med hänsyn till att öppen vård i stor omfattning i framtiden

kommer att bedrivas vid mentalsjukhus, nödvändigt att varje inom den

öppna vården tjänstgörande läkare kan utfärda vårdintyg. Detta måste kun­

na ske även om patienten tas in på klinik eller avdelning, där läkaren själv

tjänstgör.

I fråga om läkarundersökningen och innehållet i

vårdintyg bör enligt kommittéförslaget, liksom f. n., vårdintyg kunna

utfärdas endast efter personlig undersökning av den vars intagning på

mentalsjukhus det är fråga om. Till förekommande av att en sådan hand­

ling grundar sig på en tidigare gjord undersökning föreslås att utfärdandet

av vårdintyg får ske endast i anslutning till den personliga undersökningen.

Vid undersökningen bör läkaren söka bedöma, om den erforderliga vår­

den kan beredas utan att den undersökte tas in på sjukhus. En fortsatt ut­

byggnad av den öppna vårdens resurser torde efter hand göra det möjligt, att

sådan vård i ökad utsträckning kan träda i stället för vård på mentalsjukhus.

Likaså bör det åligga den undersökande läkaren att pröva, om intagning

kan komma till stånd enligt den fria intagningsformen. Även om sådan intag­

ning på grund av den sjukes inställning inte är möjlig, kan det, om vårdbe­

hovet inte är trängande, ofta vara lämpligt att under någon tid avvakta si­

tuationen och inte tillgripa intagning mot den sjukes önskan, förrän det

visat sig att denne inte kan bringas till insikt om nödvändigheten av att han

underkastar sig vård.

Kommittén understryker angelägenheten av att vårdintyg utfärdas med

största möjliga omsorg. De slutsatser som skall göras i ett vårdintyg bör så

nära som möjligt anknyta till de förutsättningar som gäller för att en per­

son oberoende av eget samtycke skall kunna beredas vård på mentalsjukhus.

Ofta torde någon tvekan inte råda om att den undersökte är psykiskt sjuk.

Om läkaren genom egna iakttagelser konstaterat psykiska sjukdomsyttring-

ar, synes det önskvärt att detta kommer till klart uttryck i vårdintyget. Des­

sa yttringar kan emellertid ibland vara mindre framträdande och i viss ut­

sträckning kan den sjuke lyckas dölja sina symtom för läkaren. Då objek­

tiva symtom på psykisk sjukdom inte erhålls vid undersökningen eller en­

dast obetydliga sådana går att påvisa, kan läkaren bli nödsakad att helt el­

ler delvis grunda sitt ställningstagande på utsagor av andra personer. Med

hänsyn härtill bör i princip inte fordras iner än att läkaren funnit sanno­

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

71

lika skäl föreligga för att den undersökte är psykiskt sjuk. Ett sådant ut­

talande måste givetvis grundas på upplysningar som är förtjänta av tilltro.

Beträffande personer, vilkas intagning på mentalsjukhus ifrågasätts på

grund av psykisk eflerblivenhet eller psykisk abnormitet, bör samma be­

stämmelser gälla som för psykiskt sjuka.

Vidare bör det ankomma på läkaren att bilda sig en uppfattning om hu­

ruvida vård på mentalsjukhus är oundgängligen påkallad. Läkarens ställ­

ningstagande i delta hänseende, som bör komma till uttryck i vårdintyget,

måste innefatta en värdering av såväl arten som graden av den påvisa­

de eller antagna sjukdomen liksom en bedömning av om det föreligger

sådana förhållanden som omfattas av specialindikationerna. Kommittén är

klar över att det i åtskilliga fall kan vara förenat med betydande svårigheter

för den undersökande läkaren, särskilt om han saknar specialutbildning i

psykiatri, att bilda sig en säker och riktig uppfattning i dessa hänseenden.

Med hänsyn härtill bör uttalandet om vårdbehovet avfattas så, att det en­

dast framstår som ett uttryck för läkarens uppfattning. I samband med ut­

talandet om att vård på mentalsjukhus är oundgängligen påkallad bör det

åligga läkaren att i vårdintyget ange, vilken specialindikation som enligt

hans bedömande är för handen. Anser läkaren mer än en indikation vara

tillämplig, bör detta anmärkas i uttalandet.

Till förhindrande av att vårdintyg utfärdas i andra fall än då fullgoda

skäl föreligger föreslår kommittén, att det föreskrivs att vårdintyget skall

innehålla en noggrann redogörelse för sjukdomens förlopp och dess ytt­

ringar samt de omständigheter på vilka läkarens uttalanden grundas.

Av skyldigheten att noggrant redogöra för sjukdomens förlopp och dess

yttringar bör enligt kommittén inte följa, att läkaren skall verkställa så in­

gående och detaljerade undersökningar och utredningar som erfordras för

ett fullständigt klarläggande av fallet. Så kan i många fall ske först sedan

intagning på mentalsjukhus kommit till stånd. Det framstår dock som ett

ovillkorligt krav, att undersökningen görs med sådan omsorg och samvets-

grannhet att en riktig bedömning av fallet i möjligaste mån säkerställs. Före­

ligger motstridiga uppgifter rörande någon viktig omständighet bör läka­

ren, om så kan ske utan större svårighet, söka inhämta kompletterande upp­

gifter. Detta synes under alla förhållanden böra ske, om ett omedelbart

ställningstagande inte är påkallat. Den som är föremål för undersökningen

bör, om det inte befinns meningslöst eller eljest särskilda skäl talar där­

emot, beredas tillfälle att framföra de synpunkter han önskar. Utredning

som åberopas av denne bör, i den mån så är möjligt, alltid noga beaktas.

Vårdintyg bör alltid klart utvisa, varifrån redovisade uppgifter erhållits.

Kommittén föreslår att det nuvarande kravet på s. k. levnadsberättelse

slopas.

Beträffande polismyndighets befogenhet att proviso­

riskt omhänderta psykiskt sjuka, som kan antas vara i behov av

Kungl. Maj.ts proposition nr HH är t i) tid

72

vård på mentalsjukhus, framhåller kommittén som allmän princip, att in­

grepp i den personliga friheten inte får ske i andra fall än då uttryckligt lag­

stadgande eller allmänt erkända rättsgrundsatser kan åberopas till stöd för

ingreppet. Polisinstruktionens bestämmelser angående polisens rätt till om­

händertagande, då någons uppträdande innefattar ett störande av eller

en omedelbar fara för den allmänna ordningen eller då det erfordras för att

avvärja brottslig gärning, kan inte anses uttömmande reglera den rätt till

omhändertagande som bör tillkomma polismyndighet i fråga om psykiskt

sjuka. Med stöd av allmänna rättsgrundsatser får tvångsåtgärder och omhän­

dertaganden anses tillåtna för att avvärja nödsituationer, t. ex. om en

psykiskt sjuk person försöker beröva sig livet eller uttalar hot därom och det

finns anledning befara att hotet kan verkställas. Även i andra fall kan

ett provisoriskt omhändertagande vid psykisk sjukdom vara motiverat, så­

som när den sjuke saknar förmåga att ta vård om sig. Det synes dock inte

helt klart, i vilken utsträckning allmänna rättsgrundsatser i dessa fall läm­

nar utrymme för ett provisoriskt omhändertagande genom polismyndighet.

Gränserna för polismyndighets befogenhet att omhänderta personer, som

misstänks vara i behov' av vård på mentalsjukhus, bör enligt kommitténs

mening anges så noggrant som möjligt i en ny lag. För omhändertagande

bör som grundläggande förutsättning gälla, att sannolika skäl föreligger

för att vård på mentalsjukhus bör beredas den sjuke. Härjämte bör fordras

att det med hänsyn till den sjuke själv eller hans omgivning framstår

som nödvändigt att han omhändertas. Polismyndighet bör liksom f. n. äga

rätt att omhänderta en person, om det föreligger allvarlig fara för att

han skall ta sitt eget liv eller om han utgör en allvarlig fara för annans

personliga säkerhet. Även i fall då den sjuke är grovt störande för när­

boende eller andra finner kommittén ofrånkomligt, att möjlighet till om­

händertagande genom polismyndighet finns. Likaså bör polismyndighet

ha möjlighet att omedelbart ta hand om en psykiskt sjuk som saknar

förmåga att ta vård om sig. Om det är fråga om enbart medicinsk indika­

tion för intagning — dvs. att vården på sjukhuset kan beräknas medföra

väsentlig förbättring eller hindra allvarlig försämring — anser kommittén

däremot att det inte finns tillräckliga skäl för att bereda polisen möjlighet

att omhänderta vederbörande.

Kommittén understryker att polismyndighet inte bör omhänderta någon

utan att pröva andra utvägar att få honom under vård. De betydande medi­

cinska framstegen under senare år har ökat möjligheterna att bereda psy­

kiskt sjuka erforderlig vård utan intagning på mentalsjukhus. Det ligger

i sakens natur att omhändertagande genom polismyndighet om möjligt inte

bör ske i sådana fall.

När beslut om omhändertagande meddelats av polismyndighet, bör läkar­

undersökning göras snarast möjligt. I flertalet fall torde sådan undersök­

ning kunna utföras redan samma dag som den sjuke omhändertagits och

Kungl. Ma j. ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 ur 1966

73

under alla förhållanden bör undersökningen inte anstå längre än till dagen

efter omhändertagandet.

Läkaren torde som regel omedelbart kunna ta ställning till 1 rågan, om vård­

intyg bör utfärdas. Finnes kortare rådrum erforderligt hör den omhändertag­

ne kunna hållas kvar av polismyndigheten i avvaktan på läkarens slutliga

ståndpunktstagande. Något uttryckligt stadgande härom anser kommittén in­

te nödvändigt. I viss omfattning kan kompletterande utredning behövas, sär­

skilt om den omhändertagne kan antas vara farlig för annans personliga

säkerhet. Kommittén föreslår att den omhändertagne skall kunna hållas

kvar av polismyndigheten under högst fyra dagar från dagen för omhänder­

tagandet, om det är nödvändigt med särskild utredning rörande hans far­

lighet för annans personliga säkerhet. Under denna tid skall läkaren ha

fattat slutlig ståndpunkt till frågan om vårdintyg bör utfärdas.

Utfärdas vårdintyg beträffande den som omhändertagits av polismyndig­

het, bör myndigheten vara skyldig att ofördröjligen ombesörja att ansökan

om intagning görs. I avbidan på att plats kan beredas den omhändertagne

på mentalsjukhus, skall denne enligt förslaget kunna hållas kvar av polis­

myndigheten.

Enligt reservation av ledamoten Åmark bör omhändertagande av polis­

myndighet kunna ske, även när sannolika skäl föreligger för att vården på

mentalsjukhus kan beräknas medföra väsentlig förbättring eller hindra

allvarlig försämring i den sjukes tillstånd.

Kommittén förordar att förfarandet vid beslut om intagning

inleds genom att, såsom f. n. vanligtvis sker, ansökningshandlingen jämte

vårdintyget översänds till sjukhuset, varefter vederbörande läkares beslut

avvaktas. I brådskande fall kan dock ett annat tillvägagångssätt framstå

som nödvändigt. Lämpligast torde därvid i allmänhet vara att telefonledes

söka inhämta, om den sjuke kan tas emot på sjukhuset.

En första åtgärd av den läkare, som skall besluta om intagning, bör vara

att kontrollera att ansökningshandlingarna inte företer några formella bris­

ter. Han bör förvissa sig om att ansökningen undertecknats av behörig per­

son eller myndighet och att vårdintyget utfärdats av behörig läkare. Före­

ligger någon formell felaktighet eller bristfällighet, bör sökanden snarast

underrättas därom, så att rättelse eller komplettering kan ske.

Den formella prövningen bör också omfatta kontroll av att vårdintyget

inte förlorat sin giltighet. Enligt kommitténs förslag skall vårdintyg få vara

högst två månader gammalt vid beslutet om intagning. Kommittén un­

derstryker i sammanhanget, alt intagningsbeslut inte bör meddelas annat än

om den sjuke omedelbart kan beredas plats. Om beslut inte meddelats inom

den tid vårdintyget är giltigt, bör enligt kommitténs mening i princip ford­

ras ett nytt intyg. År förhållandena oförändrade bör dock godtas, att läkaren

- efter förnyad personlig undersökning av den sjuke — bekräftar detta pa

vårdintyget. Härigenom förlängs intygets giltighet för en tid av två månader,

g* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

74

Samma förfaringssätt bör kunna godtas, om nya omständigheter tillkommit

som inte kräver utfärdande av nytt intyg, t. ex. att vårdbehovet av viss

anledning blivit trängande. Hinder bör enligt kommittén inte möta mot att

en annan läkare än den som utfärdat vårdintyget utför den nya undersök­

ningen och tecknar på intyget. Sker komplettering av ett vårdintyg på sätt

angetts, bör ansökningen om vård behålla sin giltighet. Utfärdas däremot

nytt vårdintyg, bör även ny ansökan fordras.

Har den formella granskningen inte gett anledning till anmärkning, bör

läkaren med ledning av innehållet i vårdintyget ta ställning till om de ma­

teriella förhållandena kan bedömas vara sådana att ansökningen bör bifallas.

Som förutsättning för ett dylikt beslut bör inte krävas mer än att sannolika

skäl föreligger för att vård på mentalsjukhus kan beredas den sjuke mot

hans vilja. Framstår intagningsfrågan som tveksam bör kompletterande

upplysningar inhämtas. I enlighet med vad som f. n. gäller bör efter intag­

ningen en mera ingående prövning av vårdbehovet komma till stånd.

Kommittén framhåller vikten av att den som har att besluta i frågor om

intagning besitter tillräcklig kompetens och erfarenhet. Den f. n. gällande

ordningen, att beslut skall meddelas av den för sjukvården ansvarige lä­

karen — överläkare eller biträdande överläkare med självständigt an­

svar för vissa vårdplatser — bör därför bibehållas. Liksom vid den fria

intagningsformen bör av praktiska skäl möjlighet finnas för den ansvarige

läkaren att vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan läkare som är

anställd vid sjukhuset. Med hänsyn till de rättsverkningar som är förbundna

med intagning mot den sjukes önskan förordar kommittén att viss återhåll­

samhet iakttas vid överlåtande av beslutanderätten. Kravet på den underord­

nade läkarens kompetens och erfarenhet torde generellt böra ställas högre

än då delegationen endast syftar till att ge läkaren behörighet att besluta

om intagning enligt den fria formen.

Kommittén behandlar slutligen frågan om särskilda regler bör finnas

när det gäller intagning på specialsjukhus eller specialavdelning. Några sär­

bestämmelser i sadant hänseende finns inte f. n. Specialavdelningarna för

psykopater och paviljongerna för särskilt farliga sjuka torde hittills helt

ha belagts med patienter, som intagits efter straffriförklaring eller över­

flyttats dit efter beslut av medicinalstyrelsen. Skäl synes emellertid kunna

åberopas för direktintagning på dessa vårdenheter och på det nybyggda

psykopatsjukhuset i Katrineholm. Enligt kommitténs bedömande bör möj­

lighet därtill finnas. Kommittén finner det dock ofrånkomligt att dessa

särskilda vårdplatser disponeras av medicinalstyrelsen. Kommittén före­

slår att intagning på specialsjukhus eller specialavdelning för psykiskt

abnorma eller särskilt farliga sjuka får ske endast efter medgivande av

medicinalstyrelsen.

Prövningen av vårdbehovet efter intagning är, sä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

75

ger kommittén, ett betydelsefullt led i de garantier som uppställs för den

enskildes rättssäkerhet. Att regler av sådant innehåll bör finnas i en ny lag

anser kommittén vara självklart. Enligt gällande lag skall prövningen

göras av sjukvårdsläkaren. Någon ändring härutinnan bör inte komma

i fråga. Prövningen av vårdbehovet bör således ankomma på vederbörande

överläkare utan möjlighet för denne att överlåta beslutanderätten på un­

derordnad läkare.

I det övervägande antalet fall torde svårigheter inte möta för överläkaren

att snabbt pröva vårdbehovet. Ofta torde detta kunna ske redan i samband

med en första undersökning av den sjuke någon eller några dagar efter intag­

ningen. I andra fall kan en något längre tid vara erforderlig. Enligt kom­

mitténs uppfattning måste dock en tid av tio dagar, med få undantagsfall,

anses fullt tillräcklig. Som huvudregel föreslås att det skall åligga överlä­

karen att snarast möjligt och senast på tionde dagen efter intagningen pröva

om i lagen angivna förutsättningar att bereda den intagne vård mot hans

vilja är för handen.

Behov av längre tid för prövningen torde enligt kommitténs förmenande

knappast förekomma i andra fall än då patienten befaras vara farlig för

annans personliga säkerhet. Frågan därom kan vara synnerligen svårbe­

dömd. Kommittén föreslår att prövningen av vårdbehovet får anstå till

senast tjugonde dagen efter intagningen, om synnerliga svårigheter förelig­

ger att bedöma patientens tillstånd och det ifrågasätts att bereda honom

vård på grund av att han är farlig för annans personliga säkerhet.

Om läkarens ställningstagande till vårdbehovet samt dagen för beslutet

bör anteckning göras i sjukjournalen. Anses vårdbehov föreligga, bör sam­

tidigt noteras vilken eller vilka specialindikationer som läkaren funnit till­

lämpliga. Av anteckningarna i journalen bör därjämte framgå på vilka om­

ständigheter läkaren grundat sitt bedömande.

Finner läkaren vid sin prövning, att det föreligger förutsättningar att be­

reda patienten vård mot hans vilja, skall denne hållas kvar på sjukhuset.

I motsatt fall skall han omedelbart skrivas ut, förutsatt att han inte själv

begär att erhålla vård enligt den fria intagningsformen.

Om patienten hålls kvar på sjukhuset mot sin vilja, medför detta att

han i utskrivningshänseende underkastas vissa särskilda bestämmelser.

Dessa innebär i första hand, att han för sin rätt att lämna sjukhuset blir

beroende av särskilt utskrivningsbeslut. Eftersom psykiskt sjuka inte bör

underkastas andra inskränkningar i den personliga bestämmanderätten än

som kan anses nödvändiga, synes det enligt kommittén påkallat att beträf­

fande patienter, som intagits med stöd av vårdintyg, ge den ansvarige över­

läkaren rätt att vid prövningen av vårdbehovet förordna att patienten skall

anses intagen på egen begäran.

Kungl. Maj:Is proposition nr 53 år 1966

76

Kungl. Maj.ts proposition nr .53 år 1966

Intagning efter förordnande av domstol

I den nya brottsbalken har den nuvarande uppdelningen i straffbara och

straffria lagöverträdare borttagits. Såsom en särskild brottspåföljd, jäm­

ställd med andra påföljder, upptas i Öl kap. 3 § brottsbalken »överläm­

nande till vård enligt sinnessjuklagen». Enligt nämnda stadgande kan dom­

stol i fråga om person, som begått brottslig gärning, förordna att han skall

överlämnas till dylik vård. Som förutsättning gäller, att den tilltalade i ut­

låtande över sinnesundersökning förklarats vara i behov av vård på sinnes­

sjukhus samt att domstolen finner sådant vårdbehov föreligga.

Ett förordnande om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen inne­

bär att lagöverträdaren — liksom f. n. då straffriförklaring skett och den

undersökte i utlåtande över sinnesundersökning förklarats vårdbehövande

— skall beredas vård på mentalsjukhus. Den innebörd begreppet behov

av vård på mentalsjukhus har enligt sinnessjuklagen motsvaras enligt

kommitténs mening i huvudsak av det vårdbehovsbegrepp som kommittén

i sitt förslag använder när det gäller intagning på handlingar. Det är

enligt kommitténs bedömande ofrånkomligt, att de materiella förutsättning­

arna för intagning på mentalsjukhus enligt domstolsbeslut helt överensstäm­

mer med de regler som eljest gäller för intagning på mentalsjukhus oberoen­

de av patientens samtycke. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs me­

ning i brottsbalken göras hänvisning till dessa regler. Utlåtande över sin­

nesundersökning i brottmål bör sålunda, för att det skall kunna läggas till

grund för intagning på mentalsjukhus, innehålla förklaring att den under­

sökte är i behov av vård på mentalsjukhus enligt de i mentalsjukvårdslagen

angivna grunderna för intagning mot den sjukes vilja.

Så länge statligt huvudmannaskap består synes det böra ankomma på

medicinalstyrelsen att bestämma på vilket sjukhus vården av den som av

domstol överlämnas till vård på mentalsjukhus skall äga rum. Även vid

ett ändrat huvudmannaskap anser kommittén att samma regel bör gälla.

Det är nämligen under alla förhållanden nödvändigt att centralt ta ställning

till, i vilka fall Vård på specialsjukhus eller specialavdelning bör komma till

stånd.

Medicinalstyrelsens beslut om placeringen av en person som av domstol

överlämnats till vård på mentalsjukhus bör meddelas snarast möjligt efter

det domen vunnit laga kraft. Om medicinalstyrelsen får del av domen inom

viss kort tid efter det den meddelats torde i flertalet fall sådana förberedan­

de åtgärder kunna vidtas, att beslutet om placeringen kan föreligga inom

några dagar efter det lagakraftbevis inkommit till styrelsen.

När medicinalstyrelsens beslut föreligger, bör den sjuke utan dröjsmål

tas in på det sjukhus styrelsen bestämt. Är han redan intagen på detta

sjukhus, bör de särskilda bestämmelser som gäller beträffande personer,

som av domstol överlämnats till vård på mentalsjukhus, omedelbart bli till­

lämpliga. Skulle den sjuke vara utskriven på försök från det sjukhus, på

77

vilket han skall vårdas, bör enligt kommitténs mening stadgandet om att

intagning skall ske utan dröjsmål inte utgöra hinder mot att utskrivnings-

myndigheten vid sjukhuset, efter anmälan av vederbörande läkare, förord­

nar om fortsatt försöksutskrivning.

Bestämmelsen om att intagning skall ske utan dröjsmål överensstämmer,

såvitt angår personer som är på fri fot, med vad som f. n. gäller. 1 övrigt

föreslår emellertid kommittén en viss skärpning. F.n. skall straffriför-

klarade, som förvaras på sinnessjukavdelning vid fångvården, stanna kvar

där till dess plats kan beredas dem på statligt mentalsjukhus. På grund

av platsbristen vid mentalsjukhusen har det sedan åtskilliga år förelegat

svårigheter att inom rimlig tid ta emot straffriförklarade från sinnessjuk-

avdelningarna. Det kan emellertid enligt kommitténs mening inte anses

försvarligt att bibehålla denna ordning. En bestämmelse av innehåll att

intagning skall ske utan dröjsmål efter det medicinalstyrelsens beslut med­

delats synes därför vara väl motiverad. Med hänsyn till den avsevärda ut­

byggnad av mentalsjukvården som ägt rum under senare år och som allt­

jämt pågår torde en sådan bestämmelse inte komma att föranleda några

större tillämpningssvårigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 dr 1.9(13

Vissa bestämmelser om patienterna

Enligt kommitténs förmenande måste med rätten att ta in en patient

på mentalsjukhus mot hans vilja förbindas en rätt att tvångsvis hålla kvar

honom på sjukhuset. Eftersom intagningen syftar till att, i den mån så är

möjligt, återställa den sjuke till hälsan, är det naturligt att även tillåta vissa

vårdåtgärder mot hans vilja. Härjämte bör enligt kommittén, liksom f.n.,

tvång kunna användas på vissa andra grunder, av vilka en del måste gälla

även patienter som intagits på egen begäran. Bundenheten vid sjukhuset

för patienter, som intagits på handlingar, gör det nödvändigt med särskilda

bestämmelser rörande tillfällig vistelse utom sjukhuset. Det synes vidare

ofrånkomligt att beträffande patienter, som är underkastade kvarhållnings-

rätt, ha vissa möjligheter till förflyttning till annat sjukhus. I fråga om

sådana patienter är även bestämmelser om rätt till kontroll av innehållet i brev

och andra försändelser påkallade. Däremot har kommittén inte ansett det

erforderligt att författningsmässigt reglera patienternas ratt att ta emot

besök. Härom finns f.n. bestämmelser i stadgan den 19 september 1929

(nr 328) angående sinnessjukvården i riket. Kommittén framhåller dock

att avsaknaden av uttryckliga bestämmelser i nämnda hänseende inte får

tas till intäkt för att utan sakliga skäl vägra en patient att ta emot besök.

Förutsättningarna för rätten att använda tvång bör så

noggrant som möjligt regleras i lagen. Med hänsyn till önskvärdheten av att

mentalsjukvård och annan sjukvård jämställs är det angeläget, att använd­

ningen av tvångsmedel hålls inom så snäva gränser som möjligt. Det synes

78

dock ofrånkomligt att cn patient, utan hänsyn till det sätt varpå han tagits

in, liksom f. n. kan underkastas det tvång som befinns nödvändigt till skydd

för honom själv eller omgivningen. Arten och graden av det tvång som

används måste anpassas efter vad som kan anses försvarligt i det särskilda

fallet. Även utan att det erfordras till skydd för den intagne eller omgiv­

ningen torde ibland särskilda omständigheter kunna motivera användning­

en a\ tvångsmedel. Det kan t. ex. vara befogat, säger kommittén, med vissa

tvångsåtgärder, om patienten uppträder störande på vårdavdelningen och

härigenom eller på annat sätt äventyrar ordningen på sjukhuset. Särskilt

torde i nu avsedda fall kunna övervägas att isolera patienten. En sådan

åtgärd eller annat tvångsmedel bör dock få tillgripas endast om det fram­

står som oundgängligen påkallat.

F. n. gäller att patient, som tagits in jämlikt 9 kap. sinnessjuklagen, dvs.

på egen begäran och utan formaliteter, får underkastas sådana inskränk­

ningar i den personliga friheten som påkallas av att han vårdas tillsam­

mans med sjuka som kan hållas kvar mot sin vilja. Att så bör vara för­

hållandet är enligt kommittén av praktiska skäl nödvändigt. Någon ut­

trycklig bestämmelse härom anses inte påkallad. Kommittén framhåller

att patienter, som tas in enligt den fria intagningsformen, givetvis är skyldiga

att rätta sig efter de särskilda ordningsföreskrifter som gäller för sjukhuset

eller avdelningen.

Utöver de grunder för användningen av tvångsmedel som nu angetts

bör, såvitt angår patienter som tagits in mot sin vilja, liksom f. n. gälla

att det tvång skall få användas som erfordras av hänsyn till ändamålet

med intagningen. Härunder innefattas åtgärder för att hindra patienten

att lämna sjukhuset samt alla från medicinsk synpunkt befogade vård­

åtgärder. Om patienten motsätter sig viss behandling och denna inte kan

anses helt riskfri, anser kommittén det lämpligt att, såsom f. n. i allmän­

het torde ske, samtycke först inhämtas av den sjukes närmaste anhöriga.

Kommittén har inte funnit det erforderligt med någon uttrycklig bestäm­

melse härom. Det bör i varje särskilt fall ankomma på den ansvarige över­

läkaren att avgöra, om en behandlingsåtgärd som patienten motsätter sig

bör vidtas utan att samtycke inhämtas av de anhöriga. Begränsningen av

den föreslagna bestämmelsens räckvidd till att avse patienter, som intagits

På handlingar, synes självklar. Det står enligt kommitténs mening inte i

överenstämmelse med de principer på vilka den fria intagningsformen

bygger, att en patient som själv sökt sig in på ett mentalsjukhus skall kunna

underkastas viss behandling mot sin vilja.

I fråga om frigång och permission konstaterar kommittén

till en början, att med begreppet frigång f.n. avses vistelse på egen hand

inom sjukhusområdet, med utsträckt frigång vistelse utom sjukhusområ­

det för utförande av stadigvarande arbete — men med bibehållande av

bostaden på sjukhuset — samt med permission annan vistelse utom sjukhus­

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

79

området, eventuellt för besök på annan orl. Enligt bestämmelser i sinnes- sjukvårdsstadgan äger vederbörande överläkare medge patient att under högst sju dagar eller, vad angår patient som inte får skrivas ut avöverläkaren, under högst sjuttiotvå timmar i följd avlägga besök utom sjukhuset. Denna bestämmelse avser patienter som är underkastade tvång att kvarstanna pa sjukhuset. I fråga om patienter, som tagits in enligt den fria intagnings- forrnen, finns inte några motsvarande restriktioner. Beträffande patienter, som begått mot annans personliga säkerhet riktad handling eller visat mera uttalad samhäll sbesvärlighet, ankommer det på medicinalstyrelsen att före­ skriva erforderliga inskränkningar i överläkares rätt att lämna medgivanden. Med stöd härav har styrelsen föreskrivit, att patient som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnd, dvs. N-fall, O-fall och PN-fall, får medges utsträckt frigång endast om nämnden lämnat tillstånd. I annat fall äger överläkaren medge frigång, utsträckt frigång eller permission åt patient, som begått mot annans personliga säkerhet riktad handling eller visat mera uttalad samhäll sbesvärlighet, endast under förutsättning att överinspektören sam­ tyckt.

Enligt kommitténs mening bör samma möjligheter finnas som f. n. till frigång och permission. De nu gällande tidsgränserna för permission har emellertid enligt kommittén visat sig väl snävt tilltagna. Det är sålunda f. n. inte möjligt att genom permission bereda en patient tillfälle att utan avbrott vistas i sitt hem under jul- och nyårshelgerna.

Det är enligt kommitténs uppfattning över huvud taget inte lämpligt att uppställa en bestämd tidsgräns för permission. Ibland kan det, om an­ höriga till en patient under viss tid har möjlighet att ta hand om honom, vara önskvärt att något formellt hinder inte möter mot ett sådant arrange­ mang. Kommittén föreslår att någon särskild tidsgräns inte uppställs för längden av permission. Permission bör dock inte medges i andra fall än då det förutsätts, att patienten inom viss begränsad tid skall återvända till sjukhuset.

Medgivande för patient att vistas utom sjukhusområdet är, framhåller kommittén, i åtskilliga fall ett betydelsefullt avgörande. Särskilda bestäm­ melser därom bör meddelas i lagen. Såsom förutsättning för tillstånd att vistas utom sjukhusområdet eller att företa resa till annan ort bör gälla, att patientens hälsotillstånd medger det och fara för annans personliga säkerhet inte kan anses förbunden därmed. Beslutet bör kunna förbindas med särskilda villkor.

Kommittén hänvisar till att den i fortsättningen ämnar föreslå att be­ hörigheten att förordna om utskrivning, liksom enligt gällande rätt, skall fördelas mellan den ansvarige överläkaren och utskrivningsnämnden (sjuk­ husnämnden). Beträffande patienter, som kan skrivas ut av läkaren, ligger iet enligt kommitténs uppfattning i sakens natur att denne bör äga rätt att utan särskilda inskränkningar besluta i fråga om utsträckt frigång och permission.

Kunyl. Maj. ts proposition nr ,r>3 är 1966

80

Vad angår patienter, vilkas utskrivning skall prövas av sjukhusnämnd såsom första instans, har kommittén funnit den avvägningen lämplig, att överläkaren berättigas att besluta angående sådan vistelse utom sjukhus­ området, som sker under omedelbar tillsyn av personalen, medan beslutan­ derätten i övrigt läggs på sjukhusnämnden. Detta innebär att överinspek­ tören frikopplas från sin befattning med frågor om frigång och permission.

överläkaren bör vara berättigad att vid behov överlåta sin beslutande­ rätt på annan läkare vid sjukhuset.

Vidare föreslår kommittén, att sjukhusnämnd, om så befinns kunna ske utan olägenhet, får överlåta sin beslutanderätt på den ansvarige överläkaren. En sådan bestämmelse kommer enligt kommitténs bedömande att medverka till en ökad smidighet vid handläggningen av de nu ifrågavarande ärendena.

Om särskilda skäl föreligger att återkalla ett beslut om frigång eller permission, som meddelats av läkare eller sjukhusnämnd, bör det kunna återkallas av den ansvarige överläkaren. Denne bör kunna delegera sin beslutanderätt på annan läkare vid sjukhuset.

Kommittén framhåller att gällande bestämmelser om kontroll av innehållet i brev och andra handlingar föranletts dels av intresset att andra personer inte förorsakas olägenheter och dels av ange­ lägenheten att brev till patienten inte inverkar menligt på hans hälsotill­ stånd.

Patienter som tas in enligt den fria intagningsformen bör enligt kom­ mitténs förmenande, liksom f. n., vara oförhindrade att fritt korrespondera med omvärlden. Det vore önskvärt att man kunde utsträcka denna möj­ lighet även till övriga patienter på mentalsjukhusen, men en sådan ord­ ning skulle otvivelaktigt i viss omfattning leda till olägenheter av det slag som gällande bestämmelser avser att förhindra. Kommittén föreslår att de nya bestämmelserna ges den utformningen, att överläkaren endast då särskild anledning föreligger därtill erhåller rätt att kontrollera innehållet i brev och andra handlingar, vilka ankommer till patienter som tagits in mot sin vilja eller vilka en sådan patient önskar avsända. Rätt till granskning bör inte föreligga i fråga om brev till sjukhusnämnden, mentalsjuknämn­ den, medicinalstyrelsen, överinspektören, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän. Brev till dessa myndigheter skall alltid omedelbart vidarebe­ fordras.

Liksom f. n. bör överläkaren vid granskning av brev eller andra hand­ lingar kunna besluta, att brevet eller handlingen skall kvarhållas. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det önskvärt, att skälen därför så långt möjligt preciseras i lagtexten. Är den granskade handlingen till sitt innehåll helt oredig, bör den kunna kvarhållas. Detsamma bör gälla, om ett vidarebe­ fordrande av handlingen kan medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset. Vidare bör en handling kunna undanhållas patienten, om det

Kungi. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

81

med hänsyn till syftet med vården framstår som olämpligt att han erhåller del av den. Finner läkaren att eu handling från offentlig myndighet inte bör delges patienten, hör läkaren var skyldig att tillse att denne inte därigenom drabbas av rättsförlust. Kommittén anser vidare att det av hänsyn tilJ utomstående bör vara möjligt att i vissa fall kvarhålla brev, som en patient önskar avsända, t. ex. om brevet kan föranleda betydande obehag för mottagaren.

Brev till offentlig myndighet, som angår en sak i vilken patienten själv äger föra talan, bör liksom f. n. vidarebefordras till myndigheten.

Vägrar överläkaren patienten tillstånd att sända skrift till offentlig myn­ dighet, skall f. n. skriften överlämnas till överinspektören som har att besluta i ärendet. Antalet sådana ärenden har under senare år varit förhållandevis ringa. Kommittén föreslår att handläggningen överflyttas på sjukhusnämn­ derna.

Beslutanderätten i fråga om förflyttning till annat sjukhus tillkommer i första hand medicinalstyrelsen. Kommittén har föreslagit, att intagning på specialsjukhus eller specialavdelning för psykiskt abnorma eller särskilt farliga sjuka skall få ske endast efter medicinalstyrelsens medgivan­ de. I enlighet härmed bör styrelsen ha uteslutande rätt att besluta om för­ flyttning till eller från sjukhus eller avdelning som nu nämnts.

Förflyttning till annat sjukhus kan emellertid, liksom f. n., vara på­ kallad även i andra fall. Råder enighet mellan vederbörande överläkare om att förflyttning bör ske och har patienten inte något att erinra, bör enligt kommittén förflyttningen kunna genomföras utan stöd av någon uttrycklig lagbestämmelse. I övrigt bör däremot särskilda regler meddelas om förflyttning. F. n. återfinns dessa regler i sinnessjukvårdsstadgan och beträffande de kommunala sinnessjukhusen i sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 70), men kommittén anser att reglerna bör fastslås i lagen. Så länge staten omhänderhar viss del av mentalsjukvården föreligger behov av en bestämmelse, som medger förflyttning mellan statliga sinnessjukhus, om det fordras för ett ändamålsenligt utnyttjande av vårdplatserna. Möj­ lighet till förflyttning bör vidare finnas, om intagning skett på annat sjuk­ hus än där patienten rätteligen bör vårdas. Beslutanderätten bör i nu av­ sedda fall, liksom då det gäller förflyttning till eller från specialsjukhus, tillkomma medicinalstyrelsen. Innan styrelsen beslutar om förflyttning, bör patienten få tillfälle att yttra sig, om inte omständigheterna föranleder annat. Flyttning mellan kliniker på samma sjukhus bör enligt kommittén kunna ske utan särskild reglering i lagen.

De nu angivna reglerna skall enligt kommittéförslaget avse endast pati­ enter som tagits in på handlingar. Patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen bör inte i något fall kunna förflyttas till annat sjukhus mot sin vilja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Utskrivning

Patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen

Reglerna om den ansvarige överläkarens rätt att på eget initiativ förordna om utskrivning av den, som tagits in enligt den fria intagningsformen, föreslås av kommittén bibehållna. Läkaren skall således kunna skriva ut patienten, om fortsatt vård på sjukhuset inte befinns påkallad eller om det erfordras för att bereda plats åt någon som uppenbarligen är i större behov av vård. Liksom f. n. föreslås den huvudregeln gälla, att överläkaren skall vara skyldig att förordna om utskrivning, om patienten framställer begäran därom. Endast om patienten inte utan fara för annans person­ liga säkerhet eller eget liv kan vistas utom sjukhuset bör överläkaren vara berättigad att vägra utskrivning. Finner överläkaren att utskrivning inte bör medges, när den intagne önskar lämna sjukhuset, bör han i första hand söka förmå patienten att frivilligt stanna kvar på sjukhuset. Kan den sjuke inte förmås därtill, bör överläkaren utan onödigt dröjsmål ta ställning till utskrivningsfrågan. I vart fall synes detta inte böra anstå längre tid än till dagen efter det patienten begärt utskrivning. För att en begäran om utskriv­ ning skall anses föreligga bör krävas, att det av patientens uttalanden tyd­ ligt framgår att han önskar lämna sjukhuset.

Om läkaren vägrar utskrivning bör såsom hittills prövning i viss ordning ske av frågan, om patienten kan underkastas bestämmelserna för patienter som tagits in på handlingar.

För det allmänna förtroendet till den fria intagningsformen är det enligt kommittén av vikt, att åtgärd varom nu är fråga inte bör kunna vidtas utan starka garantier för den enskildes rättssäkerhet. Kommittén föreslår därför att beslutanderätten överlämnas till sjukhusnämnden.

Överlämnandet bör ske genom att den ansvarige överläkaren hänskjuter frågan om utskrivning till nämndens prövning. Denna prövning bör avse huruvida förutsättningar föreligger att mot patientens önskan bereda ho­ nom vård på mentalsjukhus, antingen på den grund att allvarlig fara före­ ligger för att han skall ta sitt eget liv eller därför att han till följd av sitt psykiska tillstånd utgör en allvarlig fara för annans personliga säkerhet. Detta innebär tillämpning av två av de specialindikationer kommittén i det föregående angett för intagning på mentalsjukhus mot vederbörandes vilja. Finner nämnden vid sin prövning att någon av de två angivna special- indikationerna föreligger, skall den besluta att patienten skall hållas kvar på sjukhuset för fortsatt vård. I motsatt fall skall nämnden förordna om utskrivning, om patienten alltjämt påyrkar det.

Har överläkaren hänskjutit fråga om utskrivning till nämndens prövning, bör patienten i avbidan därpå stanna kvar på sjukhuset. Då sjukhusnämn­ derna i allmänhet sammanträder varje vecka, torde det kunna åläggas dem att besluta i saken inom tio dagar från det läkaren meddelat sitt hänskjut-

Kangl. Maj.ts proposition nr 5.'i är 196(>

ningsbeslut. Även om nämndens prövning således skall ske inom kort tid, är det möjligt att förhållandena kan ha väsentligt förändrats innan nämnden varit i tillfälle att verkställa prövningen. Patienten kan återkalla sin be­ gäran om utskrivning. Det kan också hända att hans tillstånd snabbt för­ bättrats, så att lian inte längre kan betraktas som farlig, eller att nya upp­ lysningar kan ge anledning till ändrad ståndpunkt. Den ansvarige överläka­ ren bör då ha möjlighet att återkalla sitt hänskjutningsbeslut, innan nämn­ den verkställt sin prövning.

Patienter som tagits in på handlingar eller enligt förordnande av domstol

Då det gäller utskrivning av andra patienter än dem, som tagits in enligt den fria intagningsformen, är det enligt kommittén ofrånkomligt med avse­ värt mer omfattande bestämmelser. Av väsentlig betydelse är därvid, att förfarandet blir ordnat på sådant sätt att det erbjuder största möjliga ga­ rantier mot felbedömningar och obehöriga hänsyn och inger allmänheten en känsla av förtroende för mentalsjukvården.

Kommittén behandlar först de materiella förutsättningarna för utskrivning och framhåller, att av de föreslagna intagningsbestämmel- serna indirekt framgår att ingen skall kunna hållas kvar mot sin vilja på mentalsjukhus, om inte förutsättningarna för intagning alltjämt föreligger. Kommer överläkaren vid sin prövning av vårdbehovet hos en patient, som tagits in på handlingar, till det resultatet att vård inte kan meddelas mot vederbörandes vilja, har kommittén som en huvudregel föreslagit, att pati­ enten omedelbart skall skrivas ut. När det gäller utskrivning av patienter, som hållits kvar på sjukhuset efter prövningen av vårdbehovet, föreslår kom­ mittén en allmän utskrivningsregel av innehåll, att patienten skall skri­ vas ut från sjukhuset, om förutsättningarna för intagning mot hans vilja inte längre föreligger. Utskrivning bör dock inte vara obligatorisk, om inte patienten själv begär att få lämna sjukhuset. I betydande utsträckning torde det med hänsyn till patientens tillfrisknande vara önskvärt att han stannar kvar på sjukhuset ännu en tid. Kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse om att fortsatt vård på sjukhuset skall beredas patienten, om så befinns påkallat av omsorg om honom och han inte påyrkar utskrivning. Hinder bör inte heller möta mot att läkaren, förutsatt att han är behörig att förordna om utskrivning, med patientens samtycke förordnar, att denne i fortsättningen skall anses intagen enligt den fria intagningsformen. Kom­ mittén har dock inte funnit det erforderligt med någon bestämmelse härom.

Bedömningen av om sådant vårdbehov alltjämt föreligger som är en förutsättning för intagning mot vederbörandes vilja, kan ofta vara förenad med betydande svårigheter. Liksom vid intagningen måste förutom de medicinska övervägandena även sociala synpunkter och skyddssynpunkter tillmätas betydelse. Vid den praktiska bedömningen av utskrivningsfrågor- na träder dock i många fall patientens möjligheter att vistas utanför sjuk-

84

huset särskilt i förgrunden. Utskrivning kan ofta inte ske, om inte särskilda åtgärder kommer till stånd för att ordna patientens levnadsförhållanden. Som en allmän princip för bedömningen förordar kommittén, att en patient inte mot sin vilja skall kunna hållas kvar på mentalsjukhus, om det kan antas att han kan vistas utanför sjukhuset utan att efter kort tid åter bli i oundgängligt behov av vård på mentalsjukhus. Framstår en motsatt ut­ veckling som sannolik, bör utskrivning inte medges.

Utskrivning för att bereda plats åt annan, som är i högre grad vårdbe- hövande, anser kommittén inte böra komma i fråga annat än om det är ord­ nat på tillfredsställande sätt för den vars utskrivning övervägs. 1 sådant fall torde i allmänhet utskrivning kunna ske enligt huvudregeln. Kommittén fin­ ner inte skäl att i den nya lagen uppta någon bestämmelse motsvarande vad som nu gäller om utskrivning i dessa fall.

Kommittén förutsätter att den nyss behandlade utskrivningsbestämmel- sen för patienter, som intagits på handlingar, skall vara tillämplig även på patienter, som av domstol överlämnats till vård. Detta ställningstagande ser kommittén som en naturlig följd av sin uppfattning att de allmänna förut­ sättningarna för att en person, oberoende av eget samtycke, skall kunna beredas vård på mentalsjukhus skall föreligga även beträffande en tilltalad som av domstol överlämnas till sådan vård. Det är emellertid uppenbart, säger kommittén, att vid utskrivning av patienter som begått brott samhälle­ liga skyddssynpunkter ofta måste tillmätas särskild betydelse. Har pati­ enten gjort sig skyldig till brott av mera allvarlig beskaffenhet, är det ofrånkomligt att detta beaktas vid bedömningen av utskrivningsfrågan och i många fall får inverka på längden av vårdtiden. En viss återhållsamhet torde i allmänhet vara påkallad vid utskrivning av kriminellt belastade personer. Detta gäller särskilt patienter, som gjort sig skyldiga till allvar­ liga våldsbrott eller vilkas brottslighet är av betydande omfattning eller eljest av särskilt svår beskaffenhet. Det avseende som bör fästas vid all­ männa skyddssynpunkter är inte att betrakta som en särskild påföljd för brottsligheten, utan som ett led i den psykiska bedömningen av den intagne. Beaktandet av skyddssynpunkterna bör därför ske inom ramen för de kvar- hållningsindikationer som upptagits i kommitténs förslag. Någon särskild bestämmelse anses inte erforderlig.

Att möjligheten till utskrivning på försök bör bibehållas i en ny lag synes enligt kommittén knappast kunna sättas i fråga. I många fall kan det vara vanskligt att bedöma om patienten är så återställd, att han inte längre är i behov av vård på sjukhuset. Det är då av värde att den sjuke utan större omgång kan återintas på sjukhuset. Denna möjlighet är av särskild betydelse beträffande patienter, som begått brott, särskilt psyko­ pater. I fråga om sådana patienter torde det till undvikande av alltför långa vårdtider vara önskvärt att kunna göra ett försök med utskrivning, även om det framstår som tveksamt om förutsättningar för utskrivning är för handen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 53 dr it)06

K.»

Kommittén framhåller vidare, alt förutsättningarna för alt den sjuke skall kunna vistas utom sjukhuset i många fall måste bedömas vara väsentligt gynnsammare, om ett beslut om utskrivning kan kombineras med särskilda föreskrifter. Behovet av sådana föreskrifter är särskilt framträdande, om den utskrivnes soeiala rehabilitering framstår som det huvudsakliga målet. Beträffande patienter, som gjort sig skyldiga till brott, måste i vissa fall meddelandet av särskilda föreskrifter anses ha avgörande betydelse för att utskrivning skall kunna komma i fråga. Föreskrifterna torde i flertalet fall knappast kunna få avsedd verkan, om inte utskrivningen får karaktären av försöksutskrivning.

Även eljest kan det framstå som motiverat med försöksutskrivning t. ex. om patienten bör stå under fortsatt kontroll från sjukhusets sida och svårig­ heter kan antas uppkomma i samband därmed.

Det synes emellertid önskvärt att återhållsamhet iakttas vid använd­ ningen av försöksutskrivning. Det måste nämligen anses synnerligen ange­ läget, säger kommittén, att skillnaderna mellan mentalsjukvård och annan sjukvård i möjligaste mån utjämnas. Utskrivning på försök bör därför inte förekomma i andra fall än då särskilda skäl kan åberopas.

Nuvarande stadgande om försöksutskrivning är begränsat till att avse patienter, vilkas tillstånd inte innefattar fara för annans personliga säker­ het eller eget liv. Någon uttrycklig begränsning av motsvarande innehåll erfordras enligt kommitténs bedömande inte i en ny lag. Det ligger nämligen i sakens natur att patienter, som bedöms vara farliga för sig själva eller andra, i allmänhet måste anses vara i sådant behov av vård på mentalsjuk­ hus att kvarhållningsindikationer föreligger.

Lagreglerna om de föreskrifter som kan förbindas med försöksutskriv­ ning bör enligt kommittén, såsom i gällande lag, vara generella och inte innehålla en uppräkning av de olika typerna av föreskrifter. Kommittén anser det dock erforderligt med vissa uttalanden rörande omfattningen och beskaffenheten av de föreskrifter som bör förekomma. Enligt kommittén måste föreskrifter om arbetsanställning och bostad ofta anses erforderliga. Det bör inte heller möta hinder att i samband med försöksutskrivning för­ ordna om särskild utbildning eller arbetsträning. Föreskrift om den utskriv­ nes bostad bör ibland förbindas med förbud för honom att utan tillstånd lämna bostadsorten eller att besöka vissa bestämda platser. Ett sådant för­ bud kan vara motiverat, om den utskrivne är aggressivt inriktad mot annan person eller om besök på t. ex. en tätort kan medföra särskilda faror eller frestelser för den utskrivne.

En föreskrift som förekommer tämligen ofta är förbud för den utskrivne att förtära alkoholhaltiga drycker. Har den utskrivne varit hemfallen åt missbruk av narkotiska medel, torde det ofta vara påkallat med ett förbud mot att använda sådana gifter.

Särskilda föreskrifter torde ibland vara motiverade rörande den fortsatta behandlingen av den försöksutskrivne. Det bör vara möjligt att ålägga den

86

försöksutskrivne att underkasta sig av läkaren föreskriven behandling, t. ex. dagsjukvård, medikation av visst slag eller behandling till förhind­ rande av återfall i alkoholmissbruk. Den som utskrivs på försök bör vidare kunna åläggas att inställa sig för återbesök på sjukhuset och att i samband därmed underkasta sig den behandling som kan befinnas erforderlig.

Föreskrifter i anslutning till försöksutskrivning bör i huvudsak begränsas till de områden kommittén berört. Anledning att meddela föreskrifter av annat innehåll torde emellertid kunna förekomma. Beträffande patienter, som saknar förmåga att sköta sina ekonomiska angelägenheter och därige­ nom äventyrar sin sociala anpassning, bör t. ex. särskilda föreskrifter kunna meddelas rörande rätten att förfoga över arbetsförtjänst. De föreskrifter som meddelas bör gälla tills vidare. Hinder bör emellertid inte föreligga mot att under försöksutskrivningen meddela ändrade föreskrifter, om så skulle finnas påkallat.

För den som skrivs ut på försök utses f. n. i betydande omfattning sär­ skild övervakare. Vid utskrivning av straffriförklarade torde det höra till undantagen, att övervakare inte förordnas. Det är givet att patienter som skrivs ut från mentalsjukhus i avsevärd utsträckning är i behov av stöd och hjälp från andra personer. Anledning saknas därför att frångå nuva­ rande system. Kommittén finner emellertid beteckningen tillsyn lämpligare än övervakning.

Den som förordnas till övervakare enligt gällande rätt uppmanas i all­ mänhet att genom regelbundna rapporter hålla sjukhuset underrättat om den försöksutskrivnes tillstånd och att omedelbart anmäla inträffade för­ sämringar. Mot denna praxis är enligt kommittén ingenting att erinra. Det är vidare uppenbart, säger kommittén, att den försöksutskrivne bör vara skyldig att hålla tillsynsmannen underrättad om bostad och arbetsanställ- ning och upprätthålla förbindelse med denne i den utsträckning som på­ fordras. Särskilda bestämmelser i dessa hänseenden kan enligt kommittén inte anses nödvändiga.

Utskrivning på försök kan f. n. ske för viss tid eller tills vidare. I allmän­ het torde det förra alternativet tillämpas. Sådan utskrivning avlöses, om återintagning inte sker, antingen av fortsatt försöksutskrivning eller av slut­ lig utskrivning. Tiderna för försöksutskrivning är synnerligen varierande.

Försöksutskrivning bör enligt kommitténs uppfattning i princip inte omfatta längre tid än som med hänsyn till den utskrivnes tillstånd och förhållandena i övrigt bedöms erforderligt. Det är därför otillfredsställan­ de att utskrivning på försök skall kunna ske för obestämd tid, även om möjlighet till omprövning av ett sådant beslut finns. Kommittén föreslår att utskrivning på försök i fortsättningen skall kunna ske endast för viss tid. Liksom f. n. bör dock en försöksutskrivningsperiod kunna följas av fort­ satt försöksutskrivning, om så befinns påkallat. Tiden för försöksutskriv­ ning bör enligt kommittén inte överstiga sex månader. Inom denna tid, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

87

även föreslås skola gälla i fråga om fortsatt försöksutskrivning, torde det i allmänhet vara önskvärt med förnyad prövning av utskrivningsfrågan. Nå­ gon begränsning av den sammanlagda tid, varunder en patient skall kunna vara försöksutskriven, har i överensstämmelse med gällande lag inte upp­ ställts.

Utskrivning på försök får enligt nuvarande lag inte medges den som överflyttats till mentalsjukhus från ungdomsvårdsskola, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, fångvårdsanstalt, arbctsanstalt eller häkte och som inte blivit utskriven från anstalten. När en patient skall återföras till anstalt av detta slag, anser kommittén att försöksutskrivning i allmänhet inte bör komma i fråga. Under särskilda förhållanden torde emellertid försöksutskrivning kunna vara motiverad, t. ex. om det är antagligt att vård på mentalsjukhus åter kan bli erforderlig. Med hänsyn härtill har kommittén, i motsats till vad som gäller f. n., inte funnit anledning att uppta någon särskild bestämmelse med förbud mot försöksutskrivning.

Vid reglering i en ny lag av behörigheten att för ordna om utskrivning uppställer kommittén i första hand frågan om särskilda bestämmelser bör finnas för olika kategorier av patienter. Det ligger i sakens natur, att i flertalet fall behörigheten att förordna om utskrivning inte rim­ ligen bör tillkomma annan än den ansvarige överläkaren. Emellertid kan det, i synnerhet om patienten gjort sig skyldig till brott eller ifrågasätts vara farlig för annans personliga säkerhet, vara nödvändigt med särskilda garantier för att samhälleliga skyddssynpunkter beaktas. Det måste mot bak­ grunden härav anses väl motiverat, att vissa sådana frågor uppdras åt ett särskilt organ. En uppdelning av behörigheten att besluta om utskrivning efter i huvudsak de linjer som f. n. gäller bör enligt kommitténs uppfatt­ ning bibehållas. I den mån den ansvarige överläkaren inte medges rätt att på egen hand besluta om utskrivning, bör utskrivningsrätten tillkomma lokala nämnder av väsentligen samma karaktär som de nuvarande utskriv- ningsnämnderna. Härigenom bevaras den personliga kontakten mellan den utskrivande myndigheten och patienten, ett förhållande som måste anses vara av betydelse för ett riktigt bedömande av utskrivningsfrågan.

Den nuvarande fördelningen av utskrivningsärendena innebär att till nämndernas prövning hänförs utskrivning av dels straffriförklarade (N- fall), dels patienter som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott som inte blivit beivrat (O-fall), dels ock patienter som tagits in på mental­ sjukhus i samband med frigivning från fångvårdsanstalt (PN-fall). Kom­ mittén anför, att fördelningen såtillvida är inkonsekvent som N- och PN- fallen omfattar personer som gjort sig skyldiga till brott, oberoende av dettas beskaffenhet, medan O-fallen uteslutande avser personer vilkas brottslighet varit riktad mot annans personliga säkerhet. Enligt kommitténs uppfattning föreligger beaktansvärda skäl att till de lokala nämndernas prövning i prin­ cip hänföra samtliga patienter, som tas in på mentalsjukhus efter att ha be­

Kungl. Maj:ts proposition nr ~>,‘l år 1966

88

gått brott. Kommittén förordar en sådan fördelning av utskrivningsären- dena. Det krav på visst tidssamband mellan brottet och intagningen som måste uppställas för att patienten skall rubriceras som nämndfall har i den föreslagna lagtexten kommit till uttryck genom en föreskrift att patienten skall ha tagits in på mentalsjukhus i anslutning till begånget brott. Detta uttryck avses också skola innefatta krav på orsakssammanhang mellan sjukdomstillståndet och brottet. Eftersom patienter, vilkas brottslighet är av bagatellartad beskaffenhet, inte bör hänföras till nämndens kompetens­ område, föreslås att nämndens behörighet begränsas till fall då patienten begått brott, varpå kan följa svårare straff än böter.

Om en patient, som tillhört nämndens kompetensområde, blivit slutligt utskriven, bör vid förnyad intagning på mentalsjukhus det äldre brottet inte föranleda rubricering som nämndfall. Däremot bör ett brott, som en patient begår under vistelse på sjukhuset eller innan han slutligt skrivits ut därifrån, medföra att patienten betraktas som nämndfall. Föreligger tvekan, huruvida en patient är att hänföra till nämndens kompetensområde, bör frågan därom av den ansvarige överläkaren hänskjutas till nämndens prov­ ning.

Bland de utskrivningsärenden som f. n. tillkommer de lokala nämnderna finns enligt kommittén ett inte ringa antal, där angelägenheten av att ut- skrivningsprövningen verkställs av ett särskilt organ framstår som tämligen ringa. Hos personer som straffriförklarats föreligger i vissa fall inte någon utpräglad farlighet vare sig för person eller egendom. Så kan t. ex. vara förhållandet, då det brott vartill den straffriförklarade gjort sig skyldig varit av ringa beskaffenhet och berott på något tillfälligt sjukdomstillstånd eller föranletts av speciella förhållanden. Vid brottslighet som samman­ hänger med psykisk efterblivenhet eller åldersförändringar föreligger ofta inte någon mera påtaglig farlighet. Även handling som föranleder rubrice­ ring som O-fall är inte sällan av jämförelsevis lindrig natur. Genom den ändrade fördelning av utskrivningsärendena som kommittén föreslagit tor­ de ytterligare en del ärenden, beträffande vilka angelägenheten av att pröv­ ningen verkställs av ett särskilt organ inte är mera framträdande, komma att formellt hänföras till nämndernas kompetens.

Mot bakgrunden härav och till undvikande av att nämnderna onödigtvis betungas föreslår kommittén, alt de får möjlighet att under vissa förhål­ landen överlåta sin utskrivningsrätt på den ansvarige överläkaren. Utskriv- ningsrätten bör överlåtas endast i okomplicerade fall, där den brottslighet patienten gjort sig skyldig till inte varit av svårare beskaffenhet och det psykiatriska bedömandet av denne inte ger anledning till särskild försiktig­ het vid utskrivningen.

Hinder bör inte möta mot att ett beslut om delegation återkallas. Enligt sinnessjuklagen anses ett delegationsbeslut återkallat, om patienten där­ efter begår brott mot annans personliga säkerhet. Någon bestämmelse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Knngl. Maj:ts proposition nr 53 är 1966

8 »

motsvarande innehåll har inte upptagits i förslaget. Kommittén anser det emellertid uppenbart, att den ansvarige överläkaren skall vara skyldig att anmäla till nämnden, om något förhållande inträffar som i väsentlig mån rubbar förutsättningarna för delegationsbeslutet. Någon uttrycklig bestäm­ melse om denna anmälningsskyldighet anses inte erforderlig.

Ett beslut om delegation bör enligt kommitténs mening alltid avse en bestämd person. Delegation under generellt angivna förutsättningar får in­ te förekomma. Ett överlåtande av utskrivningsrätten måste följaktligen alltid föregås av en prövning rörande omständigheterna i det särskilda fal­ let. Om anledning därtill finns, bör delegationen kunna begränsas till att avse viss läkare. Härigenom kan förhindras, att utskrivningsrätten utövas av en mindre erfaren vikarie. Beslut om delegation hör kunna fattas när som helst under den sjukes vistelse på sjukhuset.

I överensstämmelse med rådande praxis och utan särskild föreskrift i la­ gen bör det vara möjligt för de lokala nämnderna att besluta om utskriv­ ning under viss preciserad förutsättning, vars förhandenvaro det överlämnas åt den ansvarige överläkaren att kontrollera, eller ock att i samband med beslut om utskrivning delegera vissa bestämda åtgärder på överläkaren, t. ex. att bestämma villkoren för utskrivning. Möjligheten till sådan dele­ gation påkallas av praktiska skäl. Ibland kan det vara av vikt, t. ex. för att patienten inte skall gå miste om viss arbetsanställning, att utskrivning kan ske utan att nämndens sammanträde behöver avvaktas. Ett överlåtan­ de på den ansvarige överläkaren att bestämma villkoren för försöksutskriv- ning, i realiteten även innebärande en delegation av tidpunkten för utskriv­ ning, synes företrädesvis vara motiverat i sådana fall då möjlighet inte fö­ religger att i detalj fastställa villkoren vid nämndens sammanträde och an­ ledning inte föreligger att uppskjuta utskrivningsbeslutet. Har bestämman­ det av villkoren för försöksutskrivning överlämnats till läkaren, bör denne vara oförhindrad att senare ändra dessa villkor.

Överläkaren kan f. n. hänskjuta på honom ankommande utskrivnings- ärende till den lokala nämndens prövning och har därmed möjlighet att i tveksamma fall rådgöra med nämnden. Kommittén föreslår att denna möj­ lighet bibehålls.

Framställning om utskrivning kan enligt gällande rätt gö­ ras av patienten själv samt hans förmyndare, gode man, make eller anför­ vant ävensom av den som är ansvarig för vårdkostnaden. Framställning hos utskrivningsnämnd eller hos sinnessjuknämnden skall göras skriftligen.

Kommittén anser att behörighet att ansöka om utskrivning i första hand bör tillkomma patienten. Härjämte synes motiverat, att en sådan rätt även tillerkänns dennes närmaste, varmed — liksom då det gäller behörighe­ ten att ansöka om intagning —- bör förstås äkta make, föräldrar, barn och syskon. Samma rätt bör vidare tillkomma förmyndare. Anledning synes dock inte föreligga, anför kommittén, att avvisa en ansökan från annan per­

90

son, om det kan förmodas att ansökningen tillkommit i samförstånd med patienten eller att denne inte har något att erinra. Behov av en bestäm­ melse om rätt för den som är ansvarig för vårdkostnaden att begära utskriv­ ning föreligger enligt kommittén inte.

När utskrivning ankommer på sjukhusnämnd bör liksom f. n. fordras skriftlig framställning. Hinder bör inte möta mot att framställningen görs genom ombud.

Den ansvarige överläkaren bör, anför kommittén vidare, oberoende av särskild framställning vara berättigad att, liksom f. n., förordna om ut­ skrivning om anledning inte vidare föreligger att bereda patienten vård på sjukhuset. Om den ansvarige överläkaren finner anledning till utskrivning i fall då han inte själv är behörig att förordna därom, bör han liksom f. n. vara skyldig att göra anmälan till sjukhusnämnden.

Nu gällande regler om att utskrivningsnämnd och sinnessjuknämnden inte är skyldiga att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning avser enligt kommittén att hindra patienter att oupphörligt ansöka om utskrivning. Bestämmelserna utgör inget hinder mot att sjuk- vårdsläkaren påkallar utskrivning, om förutsättningar därför anses vara för handen. Någon större risk torde på grund härav inte föreligga för att legitima utskrivningsbehov inte tillgodoses. Med hänsyn till de väsentligt förbättrade behandlingsmetoder som numera finns och som i många fall möjliggör en av­ sevärt snabbare förbättring av patienten än tidigare anser dock kommittén att rätten att påkalla utskrivning inte bör begränsas lika starkt som f. n. Särskilda restriktioner torde erfordras endast för extrema fall. Kommittén föreslår att man ersätter de nuvarande reglerna med en bestämmelse om att sjukhusnämnd, om ansökan om utskrivning lämnas utan bifall, skall om särskilda skäl föreligger kunna bestämma viss tid, inte överstigande tre månader, inom vilken en förnyad ansökan om utskrivning inte får göras.

Enligt gällande lag kan återintagning under utskrivning på försök ske om givna föreskrifter åsidosätts eller fortsatt vård på sjukhuset eljest befinns påkallad. Möjligheten till återintagning måste en­ ligt kommittén bibehållas. För återintagning bör krävas, att anledning finns till antagande att den försöksutskrivnes tillstånd är sådant, att han kan tas in för vård på mentalsjukhus oberoende av eget samtycke. Särskilt framhålls att återintagning inte bör tillgripas enbart som en disciplinär åt­ gärd mot en försöksutskriven som åsidosatt de särskilda föreskrifter som meddelats honom vid utskrivningen. Ett åsidosättande av föreskrifterna kan dock ofta innebära att vederbörande på andra grunder behöver återintas.

Behörighet att besluta om återintagning bör, i överensstämmelse med vad som nu gäller, tillkomma den ansvarige överläkaren. Denna regel bör gälla oberoende av om läkaren själv eller sjukhusnämnd eller mentalsjuknämn­ den förordnat om utskrivning på försök. Liksom vid andra former av intag­ ning bör möjlighet finnas för den ansvarige överläkaren att överlåta sin be­ slutanderätt på annan läkare vid sjukhuset.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

91

Något krav på särskilt läkarintyg eller andra handlingar bör enligt kom­

mittén inte uppställas för att återintagning skall få ske. Beslut därom bör

sålunda kunna grundas enbart på muntliga uppgifter.

Då återintagning skett bör det, liksom vid intagning på handlingar, an­

komma på överläkaren att verkställa prövning av vårdbehovet. Att en så­

dan prövning bör ske, varom uttryckligt stadgande saknas i gällande rätt,

synes kommittén naturligt, särskilt med hänsyn till att beslutet om åter­

intagning ofta grundar sig enbart på muntliga uppgifter. En bestämmelse

om att sådan prövning skall göras har därför upptagits i förslaget. Pröv­

ningen bör göras inom tio dagar efter det återintagning skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr

ii

3 år 1966

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor m. m.

Den som är missnöjd med beslut om intagning för vård på mentalsjuk­

hus eller med sådan prövning av vårdbehovet, som verkställs i anslutning

därtill, saknar f. n. möjlighet att överklaga dessa avgöranden. Anser patien­

ten att avgörandet är felaktigt, är han hänvisad till att begära utskrivning.

Gör han detta i nära samband med intagningen, torde utskrivningspröv-

ningen i realiteten ofta komma att innefatta en bedömning av om intag­

ningen varit berättigad. Någon formell prövning sker dock inte av frågan,

huruvida vederbörliga förutsättningar för intagning förelegat.

Kommittén omnämner i detta sammanhang Europarådets konvention av

den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna, till vilken Sverige anslutit sig. I artikel 5

punkt 4 av konventionen föreskrivs, att envar som berövas sin frihet genom

arrestering eller eljest skall äga rätt att inför domstol påfordra, att laglig­

heten av frihetsberövandet snabbt prövas samt att hans frigivning beslutas

om åtgärden inte är laglig. Det synes tvivelaktigt, säger kommittén, om möj­

ligheten för den som tagits in på mentalsjukhus att omedelbart begära ut­

skrivning motsvarar det krav som enligt konventionen uppställs på att lag­

ligheten av ett frihetsberövande skall kunna prövas.

Det är enligt kommitténs mening motiverat att införa rätt till talan

mot läkares beslut om intagning på handlingar såväl som läka­

rens ställningstagande, varigenom en patient som tagits in funnits vård-

behövande. Den närmare regleringen av denna rätt finner kommittén be­

roende av den ordning som eftersträvas i fråga om handläggningen av ären­

den angående utskrivning från mentalsjukhus.

Enligt kommitténs förslag skall patienter, vilkas utskrivning ankommer

på den ansvarige överläkaren, få rätt att hänskjuta frågan om utskrivning

till sjukhusnämnden — i stället för såsom f. n. direkt till sinnessjuknämn­

den — om utskrivning vägras. Klagomål över beslut om intagning och över

den särskilda vårdbehovsprövningen bör med hänsyn härtill också gå till

92

sjukhusnämnden. Någon mera betydande ökning av nämndernas arbetsbörda tror kommittén inte skall uppkomma härigenom.

Sjukhusnämndens prövning bör avse endast en bedömning av om laga förutsättningar förelegat för det avgörande som överklagats. Prövningen av ett beslut om intagning bör sålunda omfatta — förutom en kontroll av att föreliggande ansökningshandlingar uppfyller lagens krav — en bedöm­ ning av om det med stöd av handlingarna och de upplysningar som eljest kan ha inhämtats varit motiverat att besluta om intagning. Avser åter kla­ gomålen den av överläkaren verkställda vårdbehovsprövningen, har sjuk­ husnämnden att bedöma, huruvida vid tidpunkten för överläkarens ställ­ ningstagande förutsättningar kan anses ha förelegat att bereda patienten vård enligt de indikationer som gäller för intagning på handlingarna.

Finner sjukhusnämnden att det överklagade avgörandet står i strid med gällande lag, bör avgörandet i allmänhet undanröjas och patienten skri­ vas ut från sjukhuset. Ett sådant förfaringssätt framstår dock inte under alla förhållanden som ovillkorligen påkallat. Har endast någon formell fel­ aktighet förelegat, som avhjälpts i efterhand, torde det inte vara anledning att förordna om utskrivning. Ett motsvarande bedömande kan vidare vara befogat vid fel av mindre allvarlig beskaffenhet, som efter vad det kan an­ tas inte på något avgörande sätt medverkat till att intagning kommit till stånd. Utrymmet för slutsatser av detta slag bör dock, framhåller kommit­ tén, vara snävt begränsat.

Kommer sjukhusnämnden vid sin bedömning till resultatet, att anförda klagomål inte förtjänar beaktande men att skäl för utskrivning likväl före­ ligger, bör nämnden inhämta överläkarens uppfattning, när behörigheten att förordna om utskrivning tillkommer denne. Ställer sig överläkaren av­ visande till utskrivning, bör nämnden vara oförhindrad att själv besluta därom.

Har beslut om utskrivning meddelats, innan sjukhusnämnd tagit ställning till klagomål i frågor rörande intagning eller prövning av vårdbehovet, bör nämnden i överensstämmelse med allmänna förvaltningsrättsliga principer vara oförhindrad att anse klagomålen förfallna. Föreligger däremot till samtidig prövning klagomål i fråga om intagning eller prövning av vårdbe­ hovet och särskild framställning om utskrivning, bör sjukhusnämnden inte kunna undandra sig att pröva samtliga de frågor som föreligger till bedö­ mande.

Enligt kommitténs förslag skall möjlighet finnas till klagomål även när det gäller återintagning under försöksutskrivning och därpå följande vård- behovsprövning. Vidare anser kommittén att klagorätt bör finnas mot be­ slut av överläkare, varigenom en utskrivning erhållit karaktären av för­ söksutskrivning i stället för slutlig utskrivning. Hinder bör enligt kommit­ tén inte heller möta mot att klaga över särskilda föreskrifter, som medde­ lats i samband med försöksutskrivning, eller över förordnande att den ut­

Kungi. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

iKi

skrivne skall stå under tillsyn. Även valet av tillsynsman bär kunna överkla­ gas. Med beslut, varigenom utskrivning vägrats, bör vidare i klagohänseen- de jämställas avgöranden, varigenom en framställning om rätt för patient att på egen hand vistas utom sjukhusområdet helt eller delvis lämnats utan bifall. Uttrycklig klagorätt i frågor av sådant slag finns inte f. n.

Behörighet att till sjukhusnämnds prövning hänskjuta frågor som i det föregående berörts bör, i överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om rätt att begära utskrivning, tillkomma patienten och dennes närmaste samt förmyndare. Klagomål till sjukhusnämnd bör alltid vara skriftliga.

Talan mot den lokala nämndens beslut i frågor, som hör under dess bedömande, bör enligt kommittén medges i avsevärd utsträck­ ning. Angelägenheten härav är särskilt framträdande i fall då sjukhus­ nämnd fattat beslut såsom första instans. Det måste enligt kommitténs be­ dömande anses otänkbart att ha tillgång till endast en instans då fråga är om frihetsberövanden av ofta långvarig karaktär. Även med hänsyn till de vanskliga och många gånger svårbedömda frågor, som en sjukhusnämnd har att ta ställning till, är det starkt motiverat att avgörandena kan under­ ställas en särskilt kvalificerad myndighet. Det finns enligt kommitténs upp­ fattning inte anledning att f. n. föreslå annat än att prövningen av sjukhus­ nämnds beslut, liksom enligt gällande rätt, skall tillkomma en central nämnd, kallad mentalsjuknämnden. Denna bör i huvudsak vara organise­ rad som den nuvarande sinnessjuknämnden. Mot mentalsjuknämndens be­ slut bör talan inte kunna föras.

Sjukhusnämnds avgörande i frågor, som hör under dess bedömande, bör enligt kommittén kunna hänskjutas till mentalsjuknämndens prövning ef­ ter i princip samma grunder som föreslagits beträffande rätten till klago­ mål över läkares beslut. Rätt att hänskjuta frågor till mentalsjuknämnden skall således tillkomma den som avses med sjukhusnämndens avgörande och hans närmaste samt förmyndare. Med hänsyn till att den centrala pröv- ningsmyndigheten inte bör betungas med mindre viktiga ärenden föreslår kommittén, att talan inte skall kunna föras mot beslut, varigenom en patient vägrats permission eller en försöksutskriven ålagts att iaktta särskilda före­ skrifter eller att stå under tillsyn av annan person. Klagomål till mental­ sjuknämnden bör alltid vara skriftliga.

Om enighet inte kunnat uppnås vid handläggning av utskrivningsärende inom den lokala nämnden, kan enligt gällande bestämmelser utskrivning inte äga rum. Ledamot av nämnden är emellertid berättigad att hänskjuta frågan till sinnessjuknämndens prövning. Som framgår av det följande föreslår kommittén att majoritetsbeslut införs i sjukhusnämnderna. Vidare skall den ansvarige överläkaren enligt kommitténs förslag inte ingå såsom ledamot av sjukhusnämnden. Den frågan uppkommer då, om överläkaren bör till­ erkännas befogenhet att till mentalsjuknämnden hänskjuta beslut, var­ igenom utskrivning medgetts eller vägrats. Enligt kommitténs bedömande

Kurujl. Maj:ts proposition nr 53 ar t Udd

94

talar starka skäl för att bereda överläkaren möjlighet till sådant hänskjli­ tande. Han är den som bäst känner till patienten och som har de största möjligheterna att bedöma, vilka faror som kan vara förbundna med en ut­ skrivning. Även i andra frågor anser kommittén befogat att överläkaren er­ håller hänskjutningsrätt. Kommittén föreslår en generell hänskj utnings- rätt till mentalsjuknämnden för överläkaren eller annan läkare, i den mån sjukhusnämndens beslut rör fråga vari läkaren själv meddelat beslut eller avgett yttrande. Läkare som vill hänskjuta sjukhusnämnds beslut till mentalsjuknämndens prövning föreslås vara skyldig att vid nämndens sam­ manträde göra förbehåll därom samt inom tre dagar från dagen för nämn­ dens beslut inkomma med skriftlig framställning till nämnden. Har över­ läkaren gjort sådant förbehåll, när det gäller beslut om utskrivning, skall beslutet liksom f. n. inte verkställas förrän det visat sig att det blivit bestå­ ende eller läkaren förklarat sig avstå från att göra framställning om pröv­ ning.

Om utskrivningsnämnd förordnat om utskrivning av en person, vars ut­ skrivning i första hand skall avgöras av nämnden, kan statsåklagare en­ ligt nuvarande bestämmelser hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuk­ nämndens prövning om han gjort särskilt förbehåll därom. Under de se­ naste tio åren har i medeltal 28 ärenden per år av statsåklagare hänskjutits till sinnessjuknämndens prövning. I drygt en fjärdedel av fallen har utskriv­ ningen undanröjts och i en knapp femtedel har andra ändringar gjorts i utskrivningsnämndernas beslut. Kommittén anser att statsåklagarnas klago- rätt bör bibehållas.

Enligt gällande instruktion åligger det utskrivningsnämnderna att under­ rätta statsåklagare om ifrågasatt utskrivning av patienter, som begått brott mot annans personliga säkerhet, och om den tidpunkt, då nämnden tidigast kan förväntas fatta beslut i ärendet. Underrättelseskyldigheten fullgörs van­ ligtvis på det sättet, att handlingarna rörande patienten översänds till stats- åklagaren med begäran om yttrande inom viss tid.

Vissa olägenheter har ansetts förbundna med nuvarande förfarande och kommittén har därför undersökt, om det är möjligt att göra några ändringar däri. En oeftergivlig regel bör enligt kommittén vara, att statsåklagare har möjlighet att före sjukhusnämndens avgörande av utskrivningsfrågan in­ komma med det yttrande han kan finna erforderligt. Detta innebär att det inte är möjligt att undvara en viss underrättelseskyldighet för sjukhusen. I åtskilliga av de fall som f. n. remitteras till statsåklagare framstår dock en sådan åtgärd som tämligen onödig. En lämplig begränsning anser kom­ mittén vara, att det åläggs vederbörande statsåklagare att själv göra an­ mälan hos sjukhusnämnden om de fall i vilka han önskar avge yttrande före utskrivning. Ett sådant system bör enligt kommittén kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Man vinner den väsentliga fördelen, att stats­ åklagarnas befattning med utskrivningsärenden koncentreras till sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

95

skyldiga att iöre ärendets avgörande ha skaffat sig personlig kännedom om honom. Är han utskriven på försök, bör dock ärendet kunna avgöras, även om inte någon av nämndens ledamöter har sådan kännedom.

Prövningen vid sjukhusnämnd bör, anför kommittén vidare, ske under sådana former att en objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande utredning säkras. Kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse om rätt för patienten att i ärende hos sjukhusnämnd anlita biträde eller företrädas av ombud. Härav följer, att en patient inte bör förhindras att under vistelsen på sjukhuset sätta sig i förbindelse med person som han önskar anlita som biträde eller ombud. Krav på särskilda kvalifikationer hos biträde eller om­ bud har inte ansetts böra uppställas. Biträde eller ombud, som visar oskick­ lighet eller oförstånd eller som eljest befinnes olämplig, bör dock kunna avvisas.

Patient, som är intagen på mentalsjukhus och som inte av egna medel kan bekosta biträde, torde f. n. ha vissa möjligheter att erhålla önskat bistånd genom den rättshjälpsverksamhet som bedrivs av landstingen och städerna utanför landsting. Möjligheterna härtill torde dock vara förhål­ landevis begränsade. Kommittén föreslår därför, att möjlighet införs att förordna offentligt biträde åt patient, om det behövs för tillvaratagande av hans rätt. Biträde bör förordnas av sjukhusnämnden eller dess ordförande. Offentligt biträde föreslås få rätt till ersättning av allmänna medel. Frågan om förordnande av offentligt biträde bör enligt kommittén upptas, då fram­ ställning därom görs eller sjukhusnämnden eljest finner anledning därtill. Sjukhusnämnd bör, om en patient önskar fullfölja talan hos mentalsjuk­ nämnden, vara oförhindrad att förordna offentligt biträde även efter det sjukhusnämnden skilt saken från sig. Särskilda behörighetsregler för offent­ ligt biträde har inte ansetts erforderliga. I mera komplicerade ärenden torde till offentligt biträde företrädesvis böra komma i fråga person med juridisk utbildning. I den mån så befinns möjligt, bör patientens önskemål beaktas vid personvalet. Hinder bör inte möta mot att till offentligt biträde utse per­ son till vilken patienten redan vänt sig. Befattningshavare vid sjukhuset bör inte kunna komma i fråga som offentligt biträde.

Kommittén förordar, att den informella handläggningsordning som ut­ vecklat sig vid de lokala nämnderna i allt väsentligt bibehålls, och att det på allt sätt undviks att förfarandet erhåller en rättegångsliknande prägel. Kommittén finner det inte möjligt att meddela närmare bestämmelser i fråga om handläggningen men anser att vissa allmänna normer bör före­ skrivas.

Förfarandet bör inledas med att en kortfattad redogörelse lämnas för vad ärendet gäller. De närvarande bör i den ordning och på det sätt nämnden finner lämpligt beredas tillfälle att utveckla sina synpunkter. Förhandlingen bör i princip vara muntlig. Det bör dock vara möjligt att åberopa skriftligt material utan att detta ovillkorligen behöver föredras vid förhandlingen. Häri

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.‘l år 1966

96

ligt förslaget vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Läkarledamo-

ten bör om möjligt vara psykiater. Beträffande sjukhus, som är belägna

i eller i närheten av större städer, bör det enligt kommitténs uppfattning i

betydande utsträckning vara möjligt att till sjukhusnämnden knyta läkare

som tjänstgör vid psykiatrisk lasarettsklinik. Även i övrigt torde vissa möj­

ligheter finnas att tillföra sjukhusnämnderna utomstående läkare med psy­

kiatrisk utbildning eller erfarenhet. Beträffande en del sjukhus torde dock

en sådan utväg knappast stå till buds. Kommittén har därför övervägt, om

möjlighet bör finnas för sjukhusets egna läkare att ingå i sjukhusnämnden.

Såvitt gäller läkare som är knutna till den slutna psykiatriska vården vid

sjukhuset anser kommittén att detta av principiella skäl inte bör komma i

fråga. Däremot bör det enligt kommitténs mening inte möta hinder mot att

andra läkare vid sjukhuset, främst hjälpverksamhetsläkaren, förordnas till

ledamot av nämnden.

Beträffande förfarandet hos de lokala nämnderna stad­

gas i 1949 års lag att ledamöterna av utskrivningsnämnd skall ha skaffat sig

personlig kännedom om patienten, innan nämnden fattar beslut i ärende om

utskrivning. Är patienten redan utskriven på försök, får dock beslut fattas

även om inte samtliga ledamöter av nämnden har sådan kännedom.

Värdet av att ledamöterna av sjukhusnämnd personligen sammanträffar

med patienten kan enligt kommittén inte tillräckligt understrykas. Kom­

mittén anser det i allmänhet vara att föredra, att detta personliga samman­

träffande äger rum vid nämndens sammanträde, och föreslår därför, att

patienten, om inte särskilda skäl är däremot, bör vara personligen när­

varande vid sammanträdet. Kravet på patientens personliga närvaro bör

kunna efterges endast under särskilda förhållanden. När det är fråga om

fortsatt utskrivning på försök eller om slutlig utskrivning efter försöksut-

skrivning torde det i allmänhet inte vara påkallat att patienten inställer

sig personligen. Även eljest kan hans personliga närvaro framstå som obe­

hövlig. Personlig inställelse bör inte heller komma i fråga, om den från medi­

cinsk synpunkt är att betrakta som olämplig. Det bör ankomma på sjukhus­

nämnden att i enlighet med de anförda riktlinjerna i varje särskilt fall av­

göra, om patienten bör vara personligen tillstädes.

Utom patienten bör vederbörande läkare som regel vara närvarande vid

nämndens sammanträde för att tillhandagå med de upplysningar som er­

fordras. Läkarens upplysningar bör lämnas muntligen, och han bör inte

betungas med skriftliga yttranden till nämnden. Det torde dock inte alltid

vara erforderligt att läkaren är närvarande under hela förhandlingen. Sär­

skilt framhåller kommittén att patienten, om han så önskar, inte bör för­

hindras att meddela sig med nämndledamöterna utan att läkaren är närva­

rande. Förs talan hos sjukhusnämnd av annan än patienten, t. ex. någon av

hans närmaste, bör den som för talan beredas tillfälle att närvara vid sam­

manträdet.

Handläggs ärende i patientens frånvaro, bör nämndens ledamöter vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

97

Statsåklagare!» bör inom den i underrättelsen föreskrivna tiden till sjuk- husnämnden inkomma med skriftligt yttrande. I detta bör anges, huruvida utskrivning tillstyrks eller inte. Avstyrker statsåklagaren utskrivning eller anser han att endast försöksutskrivning skall ske, bör han redovisa skälen för sitt ställningstagande. Anser han utskrivning på försök höra förbindas med särskilda föreskrifter, bör han ange även detta. Vill statsåklagaren ha möjlighet att föra talan mot ett eventuellt ulskrivningsbcslut bör det åligga honom att göra uttryckligt förbehåll därom. Förordnar nämnden om ut­ skrivning bör statsåklagaren, om han gjort förbehåll, omedelbart underrät­ tas om nämndens beslut. Framställning om ärendets hänskjutande till men­ talsjuknämndens prövning, som bör vara skriftlig, bör ha inkommit till sjukhusnämnden inom sju dagar från dagen för nämndens beslut.

Liksom när utskrivning beslutas i fall då överläkaren gjort förbehåll skall enligt förslaget ett beslut om utskrivning inte kunna verkställas förrän det blivit bestående, om förbehåll gjorts av statsåklagare. Sjukhusnämndens beslut skall kunna bli definitivt inte endast genom att tiden för fullföljd går ut utan även genom att statsåklagaren uttryckligen avstår från att full­ följa talan mot beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Nämnderna

När det gäller de lokala nämndernas sammansättning erinrar kommittén om att de lokala utskrivningsnämnderna enligt 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus består av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, som bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv. För att ut- skrivningsnämnd skall kunna besluta om utskrivning krävs att nämndens ledamöter är ense.

Enligt kommittéförslaget kan frågor, till vilka den ansvarige överläkaren eller annan läkare vid sjukhuset tagit ställning, genom klagomål komma under prövning av den lokala nämnden. Det ligger i sakens natur att över­ läkaren i sådana fall inte kan vara ledamot av nämnden. Inte heller i de fall, då sjukhusnämnden har att som första instans handlägga frågor om utskrivning, anser kommittén det tillfredsställande att överläkaren deltar i nämndens prövning. Enligt kommitténs förslag skall alltså den ansvarige överläkaren i framtiden inte vara ledamot av sjukhusnämnden. Kommittén erinrar i sammanhanget om det krav på en självständig och oberoende ställ­ ning som med hänsyn till Sveriges anslutning till den tidigare nämnda Eu- roparådskonventionen måste uppställas beträffande det organ som har att pröva frågor om utskrivning från mentalsjukhus.

Någon annan ändring av nämndernas sammansättning bör enligt kom­ mittén inte göras. Nämnderna föreslås bestå av en lagfaren ordförande, en läkare och en person med erfarenhet i allmänna värv. Ordföranden bör en- 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 53

98

fall, där frågan om utskrivning från samhälleliga synpunkter kan beräknas komma att framstå som särskilt svårbedömbar. Visserligen får statsåklagare inte möjlighet att göra anmälan i fall som aldrig varit föremål för be­ dömande av åklagare men detta torde knappast innebära några olägen­ heter. Det synes endast vid enstaka tillfällen ha förekommit, att sådana fall hänskjutits till sinnessjuknämndens bedömande. Kommittén föreslår att statsåklagare skall kunna anmäla önskemål om att få yttra sig när det gäller samma personkategorier, beträffande vilka sjukhusnämnd enligt förslaget har att i första hand besluta om utskrivning. Någon gränsdragning görs alltså inte mellan patienter, vilkas brottslighet varit riktad mot annans personliga säkerhet, och patienter som gjort sig skyldiga till brott av annat slag.

Anmälan av statsåklagare att han önskar yttra sig om utskrivningen av viss patient bör medföra, att möjlighet därtill bereds honom vid samma ske­ den under utskrivningsproceduren som f. n., dvs. vid försöksutskrivning, inbegripet även ny sådan efter återintagning, och vid slutlig utskrivning. I överensstämmelse med vad som gäller f. n. synes däremot inte påkallat att låta statsåklagare yttra sig, om det är fråga endast om fortsatt utskrivning på försök eller om det befinns uppenbart, att framställningen om utskriv­ ning inte kommer att bifallas.

Begär statsåklagare att få yttra sig angående utskrivningen av patient, beträffande vilken sjukhusnämnden överlåtit sin beslutanderätt på över­ läkaren — sådana fall torde endast undantagsvis förekomma — bör enligt kommittén delegationsbeslutet anses förfallet. Någon uttrycklig bestämmel­ se härom synes inte erforderlig. Givet är också att beslutanderätten vid ut­ skrivning inte får överlåtas på överläkaren, sedan statsåklagare framställt begäran av nu berört slag.

Kommittén har övervägt, om statsåklagare bör kunna påfordra att få yttra sig, innan patienten medges utsträckt frigång eller permission. Någon sådan möjlighet finns inte f. n. Kommittén har stannat för att några be­ stämmelser om yttranderätt för statsåklagare i dessa fall inte bör införas.

Har statsåklagare gjort anmälan att han önskar yttra sig, bör sjukhus­ nämnden vara skyldig att underrätta honom när utskrivning blir aktuell och om den tidpunkt då nämnden tidigast kan förväntas fatta beslut i saken. I samband med underrättelsen bör nämnden tillhandahålla statsåklagaren de handlingar som finns på sjukhuset rörande patienten och som kan an­ tas vara av betydelse för statsåklagarens bedömande. Det synes även önsk­ värt att statsåklagaren i samband därmed erhåller en kort orientering röran­ de patientens vistelseort och arbetsanställning vid utskrivning, möjlighe­ terna till övervakning, de särskilda föreskrifter som enligt läkarens bedö­ mande anses erforderliga och andra förhållanden av betydelse. Dessa upp­ gifter torde enklast kunna lämnas genom anteckningar i sjukjournalen eller eljest bifogas denna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

99

ligger givetvis en viss fara för den enskildes rättssäkerhet men det synes enligt kommittén vara en oundviklig konsekvens av sekretesslagen, enligt vilken man kan vägra alt utlämna handlingar som avser någons intagning, vård eller behandling på anstalt, om det finns anledning anta att genom handlingens utlämnande ändamålet med behandlingen eller vården skall motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. Olägenheterna torde i huvudsak kunna elimineras, om patienten har biträde eller ombud och denne får ta del av handlingarna.

Förhandling vid sjukhusnämnd hör, med hänsyn till att därvid regel­ mässigt behandlas intima personliga förhållanden, inte vara offentlig. Nå­ gon uttrycklig bestämmelse därom synes kommittén inte erforderlig. Det bör dock inte föreligga något hinder att viss person medges rätt att närvara vid förhandlingen, om särskilda skäl är därför.

I vissa fall kan svårigheter uppstå att av förefintliga handlingar och upp­ gifter erhålla ett tillförlitligt underlag för bedömningen. Kommittén före­ slår, att förhör inför nämnden skall kunna anordnas med personer som kan antas äga kännedom om omständigheter av betydelse för nämndens pröv­ ning. Sådant förhör bör kunna beslutas av nämnden eller dess ordförande. Den som hörs inför nämnden föreslås få rätt till ersättning av allmänna medel enligt de grunder som gäller för ersättning till vittnen.

Någon ovillkorlig rätt för patient eller annan att påfordra förhör inför nämnden bör enligt kommittén inte finnas. Det bör ankomma på nämnden att i varje särskilt fall pröva, om tillräckliga skäl finns därför. En begäran om förhör bör dock inte avslås annat än om det kan antas att förhöret kom­ mer att sakna betydelse.

Kommittén finner med hänsyn till önskemålet om en så formlös hand- läggningsordning som möjligt övervägande skäl tala för att förhören hålls utan edgång.

Enligt kommitténs bedömande bör det utan olägenhet kunna överlämnas åt sjukhusnämnden att besluta, om patienten skall ha rätt att närvara vid förhör med annan person. Frågan bör bedömas med ledning av sekretess­ lagens förut berörda bestämmelser. Finns det grundad anledning anta att genom uppgifter, som kan komma att lämnas vid förhöret, någons per­ sonliga säkerhet sätts i fara eller ändamålet med vidtagna eller tillämnade vårdåtgärder motverkas, är det givetvis befogat att förordna, att patienten inte får vara närvarande vid förhöret. Ett sådant beslut måste vidare anses påkallat, om det kan befaras att den som skall höras av rädsla eller annai» anledning inte vågar uttala sig vid förhöret eller om hans uppgifter eljest kan påverkas av patientens närvaro. Hinder torde i allmänhet inte böra föreligga mot att biträde eller ombud i stället är närvarande vid förhöret. Kan det befaras, att syftet med att patienten utestängs från förhöret även­ tyras härigenom, torde ombudet eller biträdet böra avvisas. Patienten bör efter förhöret genom nämndens försorg underrättas om vad som förekom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

100

mit vid förhöret, om så anses kunna ske utan olägenhet. Avgörandet i vad

mån patienten bör erhålla del av de uppgifter som framkommit vid för­

höret blir en avvägningsfråga. Inte sällan torde intresset av att skydda den

hörde eller annan utgöra hinder däremot.

Enligt uttalande i förarbetena till nu gällande lagstiftning bör beslut inte

vara motiverat. Kommittén delar denna uppfattning. Det synes dock önsk­

värt med en protokollsanteckning om vilken av specialindikationerna som

åberopas, när en patient kvarhålls. Detta bör framgå av instruktionen för

nämnderna.

Med hänsyn till nämndernas ändrade sammansättning och deras ställning

som självständiga prövningsorgan anser kommittén, att något krav på enig­

het inom sjukhusnämnden för att utskrivning skall få ske inte bör uppstäl­

las i fortsättningen. Anledning synes inte föreligga att frångå den allmänna

regel, som gäller vid omröstning inom kollegiala organ, eller att majorite­

tens uppfattning fäller utslaget. Genom den tidigare behandlade bestämmel­

sen om överläkares hänskjutningsrätt har sörjts för att utskrivningsfrågan

kan komma under bedömande av den centrala prövningsmyndigheten. Här­

jämte är att beakta, att de samhälleliga skyddssynpunkterna särskilt till-

godosetts genom den hänskjutningsrätt som tillerkänts statsåklagare.

Kommittén föreslår slutligen att patienterna får rätt att vända sig till sjuk­

husnämndens ledamöter i frågor rörande förhållandena på sjukhuset och

i sina personliga angelägenheter samt att ledamöterna får befogenhet att

med befattningshavare vid sjukhuset uppta frågor rörande förhållanden

där, som inte avser den medicinska behandlingen, och även eljest verkställa

utredningar och göra de framställningar rörande nämnda förhållanden,

som de anser påkallade. Mot detta förslag har ledamoten Gustafsson reser­

verat sig.

Till utgångspunkt i fråga om den centrala nämndens sam­

mansättning tar kommittén reglerna om den nuvarande sinnessjuk­

nämnden. Denna består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är

självskriven ledamot. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj :t för viss tid.

Av de särskilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt

kunniga läkare. De båda övriga får inte vara läkare, och den ene av dem

skall vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen

för medicinalstyrelsen får inte mer än en av nämndens ledamöter vara be­

fattningshavare i styrelsen. Kungl. Maj :t förordnar ordförande.

Enligt kommitténs mening bör den centrala prövningsmyndigheten vara

organiserad efter i huvudsak samma normer som f. n. Antalet ledamöter

bör fortfarande vara fem. Kommittén föreslår att två ledamöter skall

vara i mentalsjukvård särskilt kunniga läkare. En av ledamöterna bör

vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete, medan i fråga

om de två övriga bör uppställas kravet att de skall besitta erfarenhet i all­

männa värv. 1 överensstämmelse med vad som nu tillämpas bör domaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

101

vara ordförande i nämnden, vilket bör komma till uttryck i lagtexten. Enligt förslaget skall chefen för medicinalstyrelsen inte längre vara ledamot av nämnden.

Kommittén konstaterar att förfarandet hos sinnessjuknämnden i huvud­ sak är skriftligt. Av de ärenden som förs vidare till den centrala prövnings- myndigheten torde enligt kommittén ett betydande antal vara av den be­ skaffenhet, att tvekan inte råder om bedömningen. Mot att förfarandet hos den centrala nämnden utformas så att sådana ärenden av­ görs på föreliggande handlingar kan enligt kommitténs mening ingen erin­ ran göras. I åtskilliga fall kan däremot frågan, huruvida patienten bör hållas kvar på mentalsjukhus, framstå som vansklig att bedöma med ledning enbart av det skriftliga materialet. Det ligger dock i sakens natur att en central prövningsinstans, vars medlemmar har uppdraget som bisyssla, av praktiska skäl inte kan företa ärenden till muntlig förhandling i obegränsad omfatt­ ning. Kommittén understryker dock kraftigt vikten av att mentalsjuknämn­ den i mera svårbedömda ärenden bereder ökat utrymme för ett muntligt för­ farande i den utsträckning så befinns möjligt.

Muntlig förhandling utgör emellertid inte enda utvägen att skapa ett för­ bättrat underlag för bedömningen. Enligt gällande instruktion är sinnes­ sjuknämnden berättigad att, innan den beslutar i utskrivningsärende, genom någon av sina ledamöter låta verkställa undersökning av den intagne, en möjlighet som utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Kommittén anser att denna möjlighet till komplettering av utredningen bör bestå och att den bör komma till väsentligt ökad användning.

Sinnessjuknämnden har enligt sin instruktion även möjlighet att inhämta utlåtande beträffande patienten av överinspektören eller av annan läkare, som förordnas av medicinalstyrelsen. Sådant utlåtande skall vara grundat på personlig undersökning. Inte heller denna möjlighet synes ha begagnats av sinnessjuknämnden. Kommittén anser att möjligheten till särskild läkar­ undersökning bör bibehållas.

Under förutsättning att de angivna möjligheterna utnyttjas torde enligt kommittén behovet av muntlig förhandling vid nämnden kunna hållas inom rimliga gränser. Kommittén föreslår därför som huvudregel att ärende som hänskjutits till mentalsjuknämndens prövning får avgöras på föreliggande handlingar men att nämnden, om ärendets beskaffenhet så kräver, skall hålla muntlig förhandling. Sådan förhandling bör liksom f. n. kunna äga rum endast på ifrågavarande mentalsjukhus.

Såvitt angår handläggningen av ärenden hos mentalsjuknämnden bör i övrigt vad kommittén föreslagit rörande förfarandet hos sjukhusnämnd äga motsvarande tillämpning. Mentalsjuknämnden bör t. ex., oberoende av om ett ärende utsätts till muntlig förhandling eller inte, ha möjlighet att för­ ordna offentligt biträde åt patienten. Vid muntlig förhandling bör utom patienten och hans biträde den överläkare som har ansvaret för vården av

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 är 1966

102

honom vara tillstädes. Tillfälle bör även beredas annan person, som för

talan i ärendet, att inställa sig. Hinder bör vidare inte möta mot att mental­

sjuknämnden föranstaltar om förhör med person, som kan antas lämna

upplysningar av betydelse för ärendets avgörande.

Liksom f. n. bör avgörandena träffas genom majoritetsbeslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Kommittén tar i sitt förslag till mentalsjukvårdslag upp en bestämmelse

om tystnadsplikt. Enligt förslaget får den som är verksam vid mentalsjuk­

hus, vid organ som är knutet till sådant sjukhus eller inom mentalsjuk­

nämnden inte till obehörig yppa något om patients sjukdom eller person­

liga förhållanden i övrigt, som han i sin verksamhet fått kännedom om. Ett

väsentligen likadant stadgande finns i sjukvårdslagen. Även barnavårds­

lagen den 29 april 1960 (nr 97) och nykterhetsvårdslagen innehåller bestäm­

melser om tystnadsplikt.

Genom stadgandets formulering kommer tystnadsplikten att gälla inte en­

dast befattningshavare vid sjukhuset utan även ledamöter, suppleanter och

sekreterare i sjukhusnämnderna, mentalsjuknämnden och sjukhusens di­

rektioner. Kommittén har inte funnit anledning att föreslå någon särskild

straffbestämmelse. Av 20 kap. 3 § brottsbalken jämfört med 12 § andra

stycket samma kapitel följer att straff för brott mot tystnadsplikt kan

ådömas inte bara ämbetsman utan även annan som är anställd i allmän

tjänst. Straff kan ådömas även den som lämnat sin tjänst.

A nsvarsbestämmelser

I likhet med vad som f. n. gäller föreslår kommittén, att den som till en

patient överlämnar eller försöker överlämna vapen, som patienten kan

skada sig själv eller annan med, skall dömas till dagsböter eller fängelse

i högst ett år, om det inte är stadgat strängare straff för gärningen i brotts­

balken.

Kommittén föreslår vidare att även den, som lämnar alkoholhaltiga dryc­

ker eller andra berusningsmedel åt en patient eller hjälper honom att komma

åt sådana drycker eller medel, skall kunna dömas till straff.

Slutligen föreslår kommittén en motsvarighet till nuvarande bestämmelse

om straff för den som hjälper eller försöker hjälpa någon att avvika från

mentalsjukhus. Bestämmelsen skall inte avse patienter som är intagna enligt

den fria intagningsformen. Straffskalan bör vara densamma som i nu gäl­

lande lag, dvs. dagsböter eller fängelse i högst två år.

Tillsyn

Enligt kommitténs uppfattning ligger det i sakens natur, att den högsta

tillsynen över mentalsjukhusen och den sjukvårdande verksamhet som

103

bedrivs där, i likhet med vad som gäller beträffande annan sjukvård, bör

utövas av medicinalstyrelsen. Frågan huruvida vården vid mentalsjukhusen

bör stå under tillsyn även av en särskild överinspektör kan däremot enligt

kommittén vara föremål för delade uppfattningar.

Beträffande den tillsyn medicinalstyrelsen har att utöva i fråga om kropps-

sjukvården finns ingen annan föreskrift än att styrelsen med lämpliga

mellantider och om särskild anledning förekommer skall inspektera sjuk­

husen i riket. Det kan hävdas att det inte heller för mentalsjukvården skulle

erfordras några ytterligare bestämmelser. En sådan lösning inger dock ovilb-

korligen vissa betänkligheter, anser kommittén. Även om vårdförhållandena

vid mentalsjukhusen i huvudsak måste betraktas som tillfredsställande

och moderna behandlingsmetoder överlag kommer till användning, kan man

nämligen inte bortse från att dessa sjukhus alltjämt befinner sig i ett starkt

utvecklingsskede, där behovet av samordnande åtgärder och vägledning

från en central tillsynsmyndighet torde vara av väsentlig betydelse. Detta

behov torde enligt kommittén bäst tillgodoses genom att tillsynen utövas

av en särskild överinspektör, som har denna verksamhet som huvuduppgift

och som är i huvudsak fristående från medicinalstyrelsen. Det ligger i sakens

natur att en sådan ämbetsman måste känna sig mera oförhindrad än en hos

styrelsen direkt anställd befattningshavare att anmärka på förhållanden, för

vilka styrelsen ytterst bär ansvaret. Sedan mentalsjukvården övertagits av

landstingen kan en ändrad ståndpunkt i nu berörda hänseende övervägas.

Kommittén framhåller dock att även därefter behov kommer att föreligga

av en särskild befattningshavare med uppgift att utöva tillsyn över mental­

sjukvården.

Kutigl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Samtliga remissinstanser är ense med kommittén om att den utveckling

som under de senaste decennierna ägt rum på mentalsjukvårdens område

gör att 1929 års sinnessjuklag bör ersättas med ny lagstiftning.

När det gäller utformningen av denna nya lagstiftning är emellertid

meningarna delade bland remissinstanserna. Kommitténs förslag godtas eller

lämnas utan erinran av bl. a. riksåklagarämbetet, kriminalvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, sinnessjuknämnden, medicinska fakulteten vid Lunds uni­

versitet, sjukvårdsstyrelsen i Malmö, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och Svenska

Nykterhetsvårdsförbundet.

Enligt kriminalvårdsstyrelsen är förslaget i stort sett väl avvägt och moti­

verat och styrelsen noterar med tillfredsställelse det utrymme, som ägnats

möjligheterna att tillgodose rättssäkerhetssynpunkter i intagnings- och ut-

104

skrivningsförfarandet. Socialstyrelsen anser att kommittén åstadkommit en i stort sett lyckad lösning på det ur flera synpunkter vanskliga uppdraget att omgärda förfarandet vid frihetsberövande av psykiskt sjuka personer med så starka rättsgarantier som möjligt. Styrelsen tillstyrker i allt väsent­ ligt de framlagda förslagen.

Enligt Föreningen Sveriges stadsdomare kan förslaget till mentalsjuk­ vårdslag sägas vara präglat av två grundtankar. Den ena är att, så långt det är möjligt, jämställa mentalsjukvård med annan sjukvård. Den andra är att genom klara regler om intagning på mentalsjukhus och utskrivning där­ ifrån åstadkomma ett förbättrat rättsskydd för människor som drabbats av mentala rubbningar. Föreningen kan i allt väsentligt ge sin anslutning till det sätt varpå kommittén förverkligat dessa grundtankar och tillstyrker lagförslaget. Sveriges advokatsamfund anser att kommitténs betänkande utgör ett utomordentligt förtjänstfullt arbete och ansluter sig helt till de huvudprinciper som varit vägledande för kommittén. Samfundet kan inte se annat än att både humanitetens och rättssäkerhetens krav blivit tillgodo­ sedda av kommittén i den utsträckning detta över huvud taget är praktiskt möjligt. Ett genomförande av förslaget måste enligt styrelsen antas verk­ samt bidra till att undanröja de fördomar och den misstänksamhet som alltjämt förefinns i fråga om mentalsjukvården. Styrelsen tillstyrker att förslaget snarast möjligt läggs till grund för lagstiftning.

Från många håll utsätts emellertid kommitténs förslag för kritik beträf­ fande den allmänna utformningen. Enligt justitiekanslersämbetet innefattar förslaget särskilt från rättssäkerhetssynpunkt avgjorda förbättringar i för­ hållande till vad nu gäller och det torde efter överarbetning kunna läggas till grund för lagstiftning på området. Det är emellertid ett angeläget önskemål att de psykiska sjukdomarna i det allmänna medvetandet framstår som sjuk­ domar och intet annat. Mot bakgrund härav finner ämbetet det beklagligt att kommittén inte framlagt förslag till en allmän sjukvårdslag, vari regleras det som är gemensamt för kropps- och sinnessjukvård. De praktiska svårig­ heter som möter mot en sådan enhetlig reglering torde inte vara oöver­ komliga och ämbetet vill därför uttala önskemålet att det fortsatta lagstift­ ningsarbetet bedrivs med en sådan allmän sjukvårdslag som mål. De special­ bestämmelser om tvångsintagning av sinnessjuka som erfordras torde lämp­ ligen kunna sammanföras i ett särskilt kapitel i lagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är av samma uppfattning. Att ersätta den nuvarande sinnessjuklagen med en ny lag om mentalsjukvård leder enligt hovrätten dessutom till oklarhet om förhållandet mellan denna lag och sjukvårdslagen. Den senare innehåller på flera ställen bestämmelser som hänför sig till vården av psykiskt sjuka och den är över huvud taget inte principiellt begränsad så att mentalsjukvård uteslutits från dess till- lämpning. Härtill kommer att lagförslaget uteslutande behandlar den slutna sjukhusvården och helt förbigår den öppna vården. Hovrätten förordar

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

105

sålunda att erforderliga särbestämmelser om intagning på mentalsjukhus

och utskrivning därifrån infogas i sjukvårdslagen. Om det med hänsyn till

dessa bestämmelsers omfattning kan anses lämpligare, hör de alternativt

kunna upptas i en lag med vissa bestämmelser om intagning på mentalsjuk­

hus in. in. Liknande synpunkter anförs av Svenska föreningen för psykisk

hälsovård. Föreningen understryker att en av de främsta vinsterna med att

lagförslaget inordnas i sjukvårdslagen är att den fria intagningen sker på

samma sätt och enligt samma förutsättningar på alla sjukhus. Därmed kan

bestämmelserna härom utgå ur förslaget och den fria intagningen följa

samma regler som på kroppssjukhus.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland synes förslaget väl genomtänkt och

i huvudsak ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Hovrätten finner

emellertid övervägande skäl tala för att man i första hand borde sträva efter

att inarbeta kommitténs författningsförslag i en enhetlig sjukvårdslag. Med

hänsyn till de psykiska sjukdomarnas särskilda art och yttringar måste

visserligen vissa bestämmelser rörande mentalsjukvården avvika från vad

som gäller i fråga om kroppssj ukvården, men det är dock angeläget att de

psykiska sjukdomarna inte i lagstiftningsväg ges en särställning som i det

allmänna medvetandet kan försvåra den önskvärda likställigheten. De

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Umeå och vid

karolinska institutet anser likaså att erforderliga bestämmelser på mental­

sjukvårdens område bör ingå i en allmän hälso- och sjukvårdslag. Enligt

deras uppfattning bör tvångsvård vidare knytas till visst sjukdomstillstånd

och inte till visst sjukhus eller del därav. Liknande synpunkter anförs av

medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Även Svensk sjuksköterske-

förening ställer sig negativ till att vården av psykiskt sjuka regleras i eu

särskild mentalsjukvårdslag.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet noterar med tillfreds­

ställelse att mentalsjukvårdens likställighet med annan sjukvård går som

en röd tråd genom kommitténs betänkande. Det är också fakultetens upp­

fattning att det framlagda förslaget i väsentliga avseenden innebär bety­

delsefulla förbättringar. Fakulteten är emellertid av den uppfattningen att

kommittén i sin strävan att närma mentalsjukvårdens villkor till dem som

gäller för sjukvården i övrigt i viss mån stannat på halva vägen. Ingrepp i

den personliga friheten förekommer också vid andra sjukdomstillstånd än

de mentala, så t. ex. vid smittsamma könssjukdomar, vid epidemiska sjuk­

domar och vid tuberkulos. Att mentalsjukvården behandlas i ett något mer

omfattande regelsystem än de nämnda sjukdomsgrupperna hade i och för

sig inte behövt utgöra hinder mot att den föreslagna lagen inarbetades som

en integrerande del i en allmän hälso- och sjukvårdslag. Det är beklagligt,

att så inte skett. Fakulteten avstår dock från att yrka på att det framlagda

lagförslaget omarbetas i denna riktning med hänsyn till att den nya la­

gen innebär så avsevärda fördelar att det framstår som önskvärt, att den

4* -— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

Kungl. Maj:tv proposition nr 53 är 1966

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

utan ytterligare tidsutdräkt kan sättas i kraft. Det är fakultetens förhopp­

ning, att strävandena att inordna mentalsjukvårdens rättsregler i en allmän

lag om hälso- och sjukvård likväl skall hållas levande.

Enligt Svenska stadsförbundet utgör lagförslaget ett betydande framsteg

genom dess anpassning till modern mentalsjukvård och kraven på ökad

rättssäkerhet för de intagna. Emellertid torde inom en inte alltför avlägsen

framtid mentalsjukhusen och enheter därav komma att ingå i lasarett och

regionsjukhus såsom med de somatiska vårdenheterna likvärdiga kliniker,

och det synes förbundet angeläget att utvecklingen i denna riktning beford­

ras. Förbundet förordar därför i första hand att det framlagda förslaget till

särskild mentalsjukvårdslagstiftning inarbetas i gällande sjukvårdslag. Om

ett dylikt arbete skulle bedömas dra ut på tiden alltför länge och de bety­

dande förbättringar för mentalsjukvården som lagförslagets genomförande

innebär skulle fördröjas, anser sig förbundet i andra hand nödsakat att

tillstyrka det föreliggande förslaget såsom ett provisorium på kort sikt i

avvaktan på genomförandet av en gemensam reglering. Liknande synpunk­

ter anförs av Stockholms stads sjukvårdsstyrelse.

Medicinalstyrelsen finner lagförslaget utgöra ett tacknämligt framsteg.

Det är emellertid konstruerat så, framhåller styrelsen, att det skall reglera

all vård som lämnas på mentalsjukhus. Den gamla uppdelningen mellan

vård på mentalsjukhus och på andra sjukhus bibehålls alltså. Detta är enligt

styrelsens mening helt otillfredsställande och föga i överensstämmelse med

de eljest aktuella strävandena att utjämna dessa skillnader. Mentalsjuk­

husens verksamhet bör efter den beslutade kommunaliseringen i princip

regleras i samma författningar som gäller för övriga sjukhus, dvs. i sjuk­

vårdslagen och sjukvårdsstadgan. Endast i den mån det inom mentalsjuk­

vården föreligger behov av rätt till tvångsåtgärder bör dessa regleras genom

särskilda bestämmelser. Rätt att använda tvång inom sjukvården erfordras

endast i fall som i förhållande till sjukvården i dess helhet utgör sällsynta

undantag. De bestämmelser som krävs för regleringen av denna rätt måste

av olika skäl bli omfattande, av allt att döma flera än sjukvårdslagens samt­

liga övriga paragrafer. Bestämmelser avsedda för undantagsfall skulle däri­

genom komma att dominera sjukvårdslagstiftningen på ett sätt som inte kan

anses eftersträvansvärt. Övervägande skäl talar därför enligt medicinalstyrel­

sens mening för att dessa bestämmelser meddelas i form av särlagstiftning.

Några praktiska fördelar av att sammanföra dem med bestämmelserna i

fråga om epidemivård och vård av veneriskt sjuka — som nu endast omfat­

tar ett par paragrafer konstruerade på ett helt annat sätt —- kan styrelsen

inte finna. En ytterligare fråga är, huruvida rätten till tvångsintagning bör

knytas endast till visst tillstånd och inte till visst sjukhus. Emellertid måste

det av organisatoriska skäl i praktiken likväl bli så att blott vissa sjukhus

eller vissa kliniker inrättas för ifrågavarande klientel, och intagning får en­

ligt sjukvårdslagen som regel ej äga rum för annan vård än sådan för vilken

107

sjukhuset (kliniken) är avsedd. Man måste då fråga sig om en ändrad kon­ struktion av mentalsjukvårdslagen i nu berörda hänseende skulle medföra någon praktisk fördel.

Enligt mentalsjukvårdsberedningen har ett av de mest framträdande dra­ gen i den senaste 10-årsperiodens sjukvårdspolitik varit att upprusta och utbygga mentalsjukvården till en med kroppssjukvården likvärdig vård­ form. F. n. diskuteras inom beredningen olika möjligheter att byggnads- och verksamhetsmässigt åstadkomma en fullständig integration mellan psykiatrisk och somatisk vård. Samtidigt har moderna behandlingsmetoder öppnat helt nya och revolutionerande möjligheter att återställa eller för­ bättra patienternas hälsa och strävandena mot likställighet har därigenom efter hand kunnat alltmer förverkligas. Även om ett sammanfogande av de båda vårdformerna måhända inte kan helt realiseras, torde man dock utan överdrift kunna räkna med synnerligen goda förutsättningar av såväl medicinsk som organisatorisk arl för att i väsentlig män kunna genomföra den eftersträvade integrationen. Den utveckling som sålunda ägt rum har utgjort underlag för beslutet om gemensamt huvudmannaskap för psykisk och somatisk sjukvård. Strävandena att i största möjliga utsträckning medi­ cinskt och organisatoriskt samordna sjukvården talar för lämpligheten av en gemensam lag för de båda vårdformerna. Såväl materiellt som lagtek- niskt »ett vore det därvid mest rationellt om mentalpatienterna automatiskt kunde inordnas under sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan. Beredningen föreslår att så sker den 1 januari 1967, dvs. vid den tidpunkt när huvud- mannaskapsreformen genomförs beträffande så gott som hela den nuva­ rande statliga mentalsjukvården. Med tanke på de fall där tvångsingripande alltjämt kan komma att anses erforderligt, torde det dock vara nödvändigt att utfärda särskilda bestämmelser. Bestämmelserna bör då inte begränsas till det klientel, som vårdas vid de egentliga mentalsjukhusen, utan bör avse vissa sjukdomstillstånd.

Svenska landstingsförbundet anser att kommittén med sitt föreliggande förslag till ny mentalsjukvårdslag gjort värdefulla försök att anpassa lag­ stiftningen till en ny tids ändrade betraktelsesätt och till ett helt ändrat vårdläge med starkt utvecklad behandlingsaktivitet och skiftande behand­ lingsformer i fråga om olika psykiska insufficienstillstånd. Ökad klarhet och pregnans har sålunda skapats i fråga om den lagtekniska utformningen av förutsättningarna för att tvångsvis omhänderta och hålla kvar men­ talsjuka patienter. Förbundet noterar dock med beklagande att kommittén närmat sig lagstiftningsproblemet på i princip samma sätt som skett i nu gällande lagstiftning. De vårdfall inom mentalsjukvården som påkallar speciell tvångsreglering kan, mot bakgrund av det senaste decenniets ut­ veckling mot allt friare behandlingsformer inom mentalsjukvården och med väl dokumenterade möjligheter att inom dessa tillgodose vårdbehoven även för fall som tidigare bedömts svårbehandlade. böra få förutsättas snart

Kimgl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

108

representera en minoritet inom mentalsjukvården. Förbundet finner det

mycket olyckligt om mentalsjukvården skulle få sin styrning i stort av de

speciella skyddsbehov som föreligger i fråga om en minoritet vårdfall. Från

förbundets sida är man också tveksam om det låter sig praktiskt realiseras

att applicera en vårdform med starka inslag av lagtekniska regleringar av

såväl intagnings- och utskrivningsförfarandet som formerna för vården på

vissa avdelningar under det att andra vid samma sjukvårdsinrättning har

en mera fri utformning av sin vårdorganisation. I vart fall synes det för­

bundet angeläget, att problemet med mentalsjukvårdens framtida organi­

satoriska utformning som integrerad i den somatiska vården görs till före­

mål för mera ingående överväganden, vilket icke har kunnat ske inom

ramen för kommitténs utredningsarbete. Med en dylik utredning som grund

låter sig de praktiska konsekvenserna i olika hänseenden av särbestämmel­

ser för mentalsjukvården bättre överblickas. Förbundet finner sig därför

inte kunna tillstyrka att förslaget läggs till grund för en lagstiftning på

området. Med förslaget som grund bör emellertid kunna utformas särbestäm­

melser som tas in i sjukvårdslagen och inriktas på att reglera de fall där

det måste föreligga rätt till vissa tvångsåtgärder. En dylik lagstiftning

skulle därvid inte omfatta bara mentalsjukvårdssidan utan även exempelvis

köns- och epidemivården. En riktpunkt måste också vara att inte strävan­

dena till öppenhet och integration mellan mentalsjukvård och övrig sjuk­

vård äventyras.

Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg finner det svårförståeligt att kommittén

lägger fram ett förslag som i allt väsentligt inte innebär något annat än

en kodifiering av gällande praxis. Utvecklingen har gått därhän att antalet

fall, då tvångsåtgärder är erforderliga, för varje år blir allt färre. Det måste

därför anses olyckligt att på det allt övervägande antalet fall av psykiska

sjukdomar applicera begrepp och lagbestämmelser, som medverkar till

att konservera den gamla vidskepelsen att det existerar två slags sjuk­

domar, vanlig sjukdom och sinnessjukdom. Den enda rimliga lösningen

torde vara att knyta de frihetsinskränkande åtgärderna till patienten och

inte till sjukhusformen. Styrelsen avstyrker förslaget till mentalsjukvårds­

lag och förordar att frågan om utarbetande av en ny sjukvårdslag görs till

föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.

Enligt Sveriges läkarförbund kan kommitténs förslag inte läggas till

grund för ny lagstiftning. Då nu gällande lag ostridigt är föråldrad är det

emellertid enligt förbundet ytterst angeläget att en fortsatt utredning utan

dröjsmål kommer till stånd. Denna bör ha till uppgift att, bl. a. med ut­

nyttjande av kommitténs föreliggande utredning och förslag, i en allmän

hälso- och sjukvårdslag inarbeta alla erforderliga bestämmelser vid sjuk­

dom. Bestämmelser om tvångsåtgärder bör härvid inte knytas till visst

sjukhus eller del av sjukhus utan till den enskilde sjuke, som tillfälligt eller

stadigvarande på grund av sjukliga psykiska förändringar inte är i stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

109

att svara för sin person eller för övrigt på grund av sin sjukdoms art måste

underkastas begränsningar i sin frihet. Liknande synpunkter anförs av

Svenska läkaresällskapet. Enligt sällskapet bör även erfarenheterna av

mentalsjukvårdens nya organisation avvaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 dr 1966

Intagning för vård

Den fria intagningsformen

Remissinstanserna uttalar allmänt sin tillfredsställelse över att den fria

intagningsformen — dvs. intagning på egen begäran utan några ansöknings­

handlingar — i fortsättningen blir den naturliga formen för intagning på

mentalsjukhus och att samtidigt den nuvarande formen med s. k. ansökan I

— dvs. intagning på egen begäran efter skriftligt ansökningsförfarandc —1

slopas. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser emellertid att den fria in­

tagningen inte bör regleras separat utan följa samma regler som enligt

sjukvårdslagen gäller för intagning på kroppssjukhus. Hovrätten vänder

sig vidare mot att i detta sammanhang upptas en särskild regel av innebörd

att den fria intagningsformen skall tillämpas även beträffande den som

inte motsätter sig intagning. Denna fråga har enligt hovrättens mening

inget speciellt samband med intagning på mentalsjukhus, även om dylika

fall ofta kan inträffa vid sådan intagning. Det är i princip inte någon

skillnad mellan att, utan att patienten kunnat tillfrågas, behandla en om­

töcknad psykiskt sjuk eller en medvetslös trafikskadad. I båda fallen kan

läkaren ställas inför ett svårt avgörande. Det kan emellertid inte vara rik­

tigt att framställa saken så att grunden för läkarens behörighet att fatta

ett avgörande är att patienten inte motsätter sig åtgärden. Grunden måste

enligt hovrättens uppfattning antas vara en presumtion om samtycke och

denna presumtion gäller så länge det inte finns skäl till motsatt antagande.

Även om man utgår från en sådan princip kan åtskilliga problem tänkas

uppkomma. Dessa måste enligt hovrättens uppfattning lösas enligt all­

männa, för läkarvården vedertagna grundsatser. Liknande synpunkter an­

förs av Svenska föreningen för psykisk hälsovård. Enligt Sveriges läkar­

förbund innebär bestämmelserna om den fria intagningsformen ett avsevärt

framsteg i förhållande till de nu gällande, men förbundet anser dock att

man utan betänkligheter kunde välja exakt samma formulering som i

sjukvårdslagen.

Enligt justitiekanslersämbetet är rätten att lämna sjukhuset efter eget

gottfinnande betydelsefull för den som tagits in enligt den fria intagningsfor­

men. Det är därför angeläget att avsteg från denna rätt sker endast i undan­

tagsfall. För att begränsa antalet sådana fall bör enligt ämbetets mening den

fria intagningsformen inte komma i fråga beträffande den som bedöms vara

farlig för annans säkerhet. Även i vissa andra situationer framstår från

denna utgångspunkt den fria intagningsformen som mindre lämpad, t. ex.

no

när det finns grundad anledning anta att den sjuke kommer att ställa sig

avvisande till behandlingsmetoderna. Kommittén synes själv ha avsett, att

den fria intagningen inte skall tillämpas utan begränsningar av antytt slag.

Enligt ämbetets mening bör detta komma till uttryck i lagtexten. Riks­

åklagarämbetet fäster uppmärksamheten på att den fria intagningsformen

är avsedd att kunna tillämpas även i fall, då någon som begått brottslig

gärning enligt domstols förordnande överlämnats till vård enligt mental­

sjukvårdslagen. Intagningsformen innebär emellertid en ytterligt begränsad

kvarhållningsrätt ävensom förmåner i övrigt, som regelmässigt inte torde

böra tillkomma här avsedda patienter. I de fall, då överlämnande till vård

enligt sinnessjuklagen kommer att äga rum, lär det så gott som undantags­

löst röra sig om icke bagatellartad brottslighet. Personer, som tagits in på

mentalsjukhus efter förordnande av domstol, bör därför enligt ämbetets

mening aldrig anses intagna enligt den fria intagningsformen utan enligt de

bestämmelser kommittén föreslår för intagning mot vederbörandes vilja.

I sak synes det vidare inte finnas anledning att göra åtskillnad mellan pa­

tienter, som nu sagts, och patienter, som genom beslut att inte åtala brott

undgår lagföring för brott varpå kunnat följa svårare straff än böter. För

åklagaren måste det vara av väsentlig betydelse vid hans ställningstagande

till åtalsfrågan, att vården kommer att erhålla samma utformning vare sig

åtal sker eller ej. Ämbetet förordar alltså, att här berörda kategorier undan-

tas från den fria intagningsformen.

Intagning på handlingar

Allmänna förutsättningar

Kommitténs förslag i vad avser de allmänna förutsättningarna för intag­

ning på handlingar, dvs. intagning oberoende av eget samtycke, har i sina

huvuddrag godtagits under remissbehandlingen. Justitiekanslersämbetet

förklarar sålunda att ämbetet inte har något väsentligt att erinra i sak mot

förslaget i denna del. Möjligen kan ifrågasättas, säger ämbetet, om man

inte begränsar möjligheten till intagning i alltför hög grad genom att kräva

att vård på mentalsjukhus skall framstå som »oundgängligen påkallad».

Tydligen bör dock intagning inte komma i fråga i andra fall än där ett klart

vårdbehov föreligger. Vidare kan det enligt ämbetet förtjäna att övervägas

att såsom ytterligare allmän förutsättning för intagning på handlingar upp­

ställa, att den sjuke inte kan på annat sätt erhålla den vård som är påkallad.

För att närmare precisera vårdbehovet synes det lämpligt att, såsom kom­

mittén gjort, till de allmänna förutsättningarna för intagning knyta vissa

specialindikationer. Även medicinalstyrelsen finner att kommittén i stort

sett väl preciserat de viktiga förutsättningarna för vård mot patientens vilja.

Föreningen Sveriges häradshövdingar hälsar med tillfredsställelse, spe­

ciellt ur rättssäkerhetssynpunkt, att förutsättningarna för tvångsintagning

på mentalsjukhus blir närmare specificerade i lag. De nu föreslagna special­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

in

indikationerna torde visserligen i stort sett innebära att den praxis, som på

senare tid tillämpats av vederbörande sjukvårdsläkare oeli de olika nämn­

derna, fästes på papperet, men det är synnerligen värdefullt att bedöm­

ningsgrunderna på detta sätt spaltats upp och blivit föremål för närmare

analys. De föreslagna specialindikationerna och de kommentarer, som kom­

mittén i anslutning härtill lämnat, synes kunna på ett avgörande sätt

bidra till större enhetlighet i bedömningen. Föreningen påpekar i samman­

hanget att det nuvarande uttrycket »behov av vård på sinnessjukhus», som

används för att beteckna förutsättningen för tvångsintagning, enligt för­

slaget skall användas i närmare anslutning till det vanliga språkbruket för

att beteckna en prövning av det slag som varje läkare måste göra för

att bedöma om en patient bör tas in. Det kan enligt föreningen föranleda

tvekan, om det inte är ägnat att skapa misstag och förväxlingar att i den

nya lagen använda det hittills välkända begreppet i annan mening. Då det

föreslagna skrivsättet är bättre förenligt med vanligt språkbruk och då

vårdbehovsbegreppet enligt förslaget är knutet till den formlösa frivilliga

intagningen, synes dock förslaget kunna godtas. Enligt Sveriges läkar­

förbund kan kommitténs förslag med avseende på grunderna för intagning

på mentalsjukhus i huvudsak godtas. Det är emellertid en svaghet i för­

slaget att man utgår från möjligheten att i enstaka satser, underbyggda av

formella resonemang, kartlägga tillämpningsområdet. Förbundet anser att

lagens medicinska tillämpningsområde bör få sin naturliga avgränsning av

det faktiska vårdbehov, som uppkommer när den enskilde sjuke eller psy­

kiskt avvikande av medicinska orsaker får sin förmåga att svara för sin

egen person allvarligt inskränkt eller upphävd. Lagens tillämpningsområde

bör därför också utgå från den enskilde sjuke och ej från sjukhuset. Först

härigenom möjliggörs en flexibel och till det växlande vårdbehovet adekvat

vård. Bortsett från dessa principiella betänkligheter är det inte några skäl

till invändningar mot formuleringen i vad avser de allmänna indikationerna

annat än att ingressen fått en så felaktig formulering att tvångsintagning,

med de konsekvenser detta för övrigt kan medföra, skulle kunna ske även

om den sjuke inte motsätter sig intagningen. Bestämmelsen bör i stället

formuleras: »Motsätter sig den som etc.» Även mentalsjukvårdsbered­

ningen anmärker mot kommitténs formulering i detta avseende, och föreslår

för sin del att uttrycket »oberoende av eget samtycke» ändras till »mot

egen vilja».

Sinnessjuknämnden finner uppbyggnaden av lagförslaget i denna del —

sammanställd med specialindikationerna -— ägnad att vid tillämpningen ge

en mer konkret ledning än nuvarande bestämmelser när det gäller att be­

döma om vårdbehov föreligger eller ej. Emellertid torde förhandenvaron

av olika förstärkande adjektiv försvåra tillämpningen av bestämmelserna.

Man frågar sig t. ex., anför nämnden, vad som skiljer »allvarlig fara»

från »fara» i sådana här sammanhang. Det måste också vara svårt att göra

Kungl. Mnj:ts proposition nr

5.1

år 1966

112

en distinktion mellan en beräknad förbättring i ett sjukdomstillstånd och beräknad väsentlig sådan förbättring resp. mellan en befarad försämring och en befarad allvarlig försämring. Vad som skall inläggas i uttrycket »med hänsyn till sjukdomens art eller grad» framstår för nämnden såsom dunkelt även med de av kommittén lämnade förklaringarna. Sakligt sett kan behövligheten av de nu berörda adjektiven och övriga förstärkande uttryck också sättas i fråga. På kroppssjukvårdens område torde varje be­ handling som leder till en förbättring av den sjukes tillstånd anses moti­ verad, även om det ej räknas med att förbättringen blir väsentlig, och en psykiskt sjuk person utan sjukdomsinsikt bör då också ha samma chans att bli bättre. Om en viss sannolikhet, »fara», föreligger för att en psykiskt sjuk person skall ta sitt eget liv eller våldföra sig på annan, synes han böra beredas vård oavsett samtycke utan att man därför måste bedöma om faran är »allvarligs'. Uttrycket »oundgängligen påkallad» synes indicera att man hellre än att ge en psykiskt sjuk person vård bör tolerera ganska betydande sociala missförhållanden eller sjukliga lidanden för den sjuke eller hans omgivning. Sinnessjuknämnden har visserligen förståelse för kommitténs försök att begränsa de risker för intagning på mentalsjukhus i oträngt mål som kommittén synes anse vara påtagliga, men nämnden befarar dock att, i den mån försöken får praktisk effekt, denna kommer att bestå i att av formella skäl vård på mentalsjukhus inte ställs till för­ fogande då beredandet av sådan vård framstår som den adekvata åtgärden. Sinnessjuknämnden förordar därför en mindre restriktiv utformning i nu berörda hänseenden av bestämmelserna. Garantier mot missbruk får enligt nämndens uppfattning främst sökas i reglerna för intagningsproceduren. — Vad gäller de exempel kommittén ger i motiven framhåller nämnden dels att kommittén inte kan anses utgöra ett högsta forum för psykiatriska fackspörsmål och dels att den psykiatriska vetenskapen är stadd i utveck­ ling. Det vore därför enligt nämndens mening av värde om det under det fortsatta förberedandet av lagstiftningen gavs uttryck för att kommitténs nu ifrågavarande motivuttalanden endast har karaktären av rekommenda­ tioner.

Enligt medicinska fakulteten vid Lunds universitet är det betydelsefullt att sådana vårdbehövande, för vilka ett tvångsingripande verkligen är nöd­ vändigt, kan omhändertas någorlunda snabbt, smidigt och oformalistiskt. Kommittén har här i stället specificerat intagningsindikationerna på ett sätt som kan komma att äventyra detta syfte och som därför måste ytterligare övervägas. Alltför specificerade indikationer torde ej alltid komma att täcka de mångskiftande situationerna med uppenbart vårdbehov.

Vad kommittén anfört i fråga om intagning av psykiskt sjuka har under remissbehandlingen föranlett diskussion huvudsakligen rörande den terminologi kommittén använt. De invändningar som gjorts har bety­ delse framför allt beträffande begreppet psykisk abnormitet och redo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

113

visas därför i det följande vid behandlingen av frågan om intagning av

psykiskt abnorma. Sveriges läkarförbund anser det vara i överensstämmelse

med modern terminologi att ersätta »sinnessjuk» med »psykiskt sjuk» som

är ett mera omfattande begrepp. Det är för övrigt väl ägnat att avgränsa de

tillstånd, som uppenbarligen avses, om ytterligare sjukdomens art och grad

tillbörligt beaktas. Beteckningen sinnessjuk förekommer dock — liksom

beteckningen sinnesslö — i brottsbalken och även i andra gällande eller

föreslagna lagar och borde där korrigeras till överensstämmelse med kom­

mitténs förslag.

När det gäller intagning av psykiskt efterblivna är det enligt

medicinska fakulteten vid Uppsala universitet självklart, att dessa skall

kunna tas in på mentalsjukhus på samma indikationer som övriga icke

psykiskt efterblivna sjuka. Däremot finner fakulteten det inte lämpligt

att själva efterblivenheten utgör en intagningsindikation och vill därför

förorda att orden »psykisk efterblivenhet» utgår redan i första paragrafens

bestämning av lagens tillämpningsområde. Vården av de psykiskt efter­

blivna är f. n. reglerad i en lag från 1954, som håller på att omarbetas. Från

och med år 1967 skall de nu statliga specialsjukhusen för efterblivna med

särskilda komplikationer upphöra att vara mentalsjukhus och i stället enligt

regionalprincipen sammanföras med den övriga efterblivenhetsvården. Fa­

kulteten finner det uppenbart att vårdorganisationen för psykiskt efter­

blivna måste bli så utbyggd att man inom dess ram kan omhänderta alla

psykiskt efterblivna med vårdbehov. Alltför länge har mentalsjukhusen fått

tjäna som en buffert för efterblivenhetsvården, vilket medfört otrivsamhet

och ett onödigt störande moment i den övriga vården, eftersom sjukhusen

saknat erforderliga resurser för efterblivenhetsvård. Motsvarande synpunk­

ter anförs av medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet. Om det anses

erforderligt att i avvaktan på utbyggnaden av den regionala vårdorganisatio­

nen för psykiskt efterblivna ha vissa särbestämmelser inom mentalsjuk­

vårdslagstiftningen, hör enligt fakulteten dessa bestämmelser naturligare

hemma bland övergångsbestämmelserna till lagen.

Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn skulle helst se att psykiskt ut­

vecklingsstörda, som inte är mentalt sjuka, inte alls berördes av mentalsjuk­

vårdslagen. Innan den av statsmakterna beslutade reformen i fråga om

vården av psykiskt utvecklingsstörda helt genomförts och innan den på­

gående revideringen av 1954 års lag slutförts, är det måhända ofrånkomligt

att laglig möjlighet finns till tvångsintagning på mentalsjukhus av vissa

psykiskt utvecklingsstörda. Sålunda följer av brottsbalken, framhåller för­

bundet, att en utvecklingsstörd som begått brott kan tas in på mentalsjuk­

hus. Efter genomförandet av huvudmannaskapsreformen beträffande vården

av de utvecklingsstörda synes en sådan ändring i brottsbalken ofrånkomlig,

att en utvecklingsstörd som begått brott skall kunna tas in på regionsjuk­

hus inom efterblivenhetsvården. Det lämpligaste synes förbundet vara, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 19(>C>

bestämmelserna om intagning på mentalsjukhus av utvecklingsstörda får

karaktär av övergångsbestämmelser med giltighet intill dess reformeringen

av 1954 års lag genomförts. I mentalsjukvårdslagen bör som intagnings-

indikationer anges endast vissa former av mentalsjukdom. I den mån den

sjuke samtidigt är utvecklingsstörd skall detta handikapp inte utgöra ens en

subsidiär intagningsgrund. Förslaget att vård på mentalsjukhus skall be­

redas psykiskt utvecklingsstörda endast om sådan vård befinns lämpligare

än omhändertagande inom efterblivenhetsvården anser förbundet inte ut­

göra någon tillräcklig garanti. Lagtexten bör över huvud taget inte nämna

»psykiskt efterblivna» annat än i övergångsbestämmelserna, där ordet »efter­

bliven» bör utbytas mot »utvecklingsstörd».

Enligt medicinalstyrelsen talar principiella skäl för att psykiskt efter­

blivna inte på grund av sin efterblivenhet bör få tas in på mentalsjukhus.

I dagens läge måste dock sådan intagning vara möjlig. Styrelsen erinrar

om att så förutsätts i brottsbalken. Vilken slutlig ståndpunkt som kan

komma att tas till denna fråga bör bli beroende av resultatet av den utred­

ning om revision av 1954 års lag som f. n. pågår. För övrigt minskas enligt

styrelsens förmenande betänkligheterna mot lagförslagets konstruktion vä­

sentligt genom föreskriften att psykiskt efterbliven må tas in på mental­

sjukhus endast om sådan vård befinns vara lämpligare än omhändertagande

inom efterblivenhetsvården. Allteftersom den senare vården byggs ut bör

det endast kunna bli i speciella undantagsfall som intagning på mental­

sjukhus kan ifrågakomma.

Beträffande intagning av psykiskt abnorma påpekar medicinal­

styrelsen att kommittén uppdelat vårdklientelet i tre grupper, nämligen

psykiskt sjuka, psykiskt efterblivna och psykiskt abnorma. Mot denna upp­

delning kan enligt styrelsen riktas allvarlig kritik, eftersom den skiljer sig

från brottsbalkens. I brottsbalken karakteriseras psykisk sjukdom och psy­

kisk efterblivenhet såsom typer av psykisk abnormitet. Naturligtvis bör i

den föreslagna lagen inte användas en annan terminologi än i den nyligen

antagna brottsbalken. Detta är dock inte endast en terminologisk fråga. Kom­

mittén har nämligen i motiven velat sätta likhetstecken mellan psykisk

abnormitet och psykopati. Även andra typer av abnormtillstånd bör emeller­

tid kunna hänföras under lagens tillämpningsområde. Styrelsen åsyftar

sådana människor som råkat i defekter eller invalidtillstånd efter olika slag

av hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar i personligheten ofta

dominerar bilden. Under vissa omständigheter kan dylika defekta och psy­

kiskt invalidiserade individer bli i behov av vård på mentalsjukhus liksom

psykopaterna, med vilka de ibland kan förete mycket stora likheter. Vid

tillämpningen av strafflagen synes de allvarligaste formerna av dessa båda

grupper psykiska abnormtillstånd (psykopatier samt nämnda defekt- och

invalidtillstånd) ha varit sammanförda med hänsyn till de påföljder som

kan komma i fråga, nämligen i första hand vård på mentalsjukhus. Brotts­

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

115

balken torde inte avse att göra ändring i detta avseende och det är därför

enligt medicinalstyrelsens mening av vikt att inte genom en ny mental­

sjukvårdslag eu sådan ändring utan ingående utredning kommer till stånd.

Liknande synpunkter anförs av kriminalvårdsstyrelsen, som vidare på­

pekar alt i förslaget inte uppställs något krav på alt det skall vara fråga

om en abnormitet, som är jämställd med psykisk sjukdom. Vad gäller vård­

behovet såsom förutsättning för överlämnande till mentalsjukvård enligt

brottsbalken innebär detta, att kretsen av dem som kan överlämnas till så­

dan vård bland psykopatklientelet formellt vidgas avsevärt i förhållande

till nuläget, där kravet på jämställdhet med sinnessjukdom i huvudsak

torde upprätthållas. Kriminalvårdsstyrelsen är för sin del inte motståndare

till en sådan utvidgning men anser dock att dess eventuella verkningar bör

närmare övervägas från allmänpreventiv synpunkt. Därvid bör tas i betrak­

tande de behandlingsresurser i fråga om detta klientel som finns inom

kriminalvårdens ram.

Frågan om de psykiskt abnorma tas upp till ingående granskning av

Rättspsykiatriska föreningen, som i likhet med medicinalstyrelsen fram­

håller det oegentliga i att psykisk sjukdom och psykisk efterblivenhet inte

enligt förslaget räknas som former av psykisk abnormitet. Såsom anmärk­

ningsvärt framhåller föreningen vidare, att de viktiga psykiska defekt- och

invaliditetstillstånden så att säga glidit bort ur kommitténs blickpunkt.

Dessa tillstånd, som i förbigående och endast kortfattat berörs i gruppen

psykiska sjukdomar, förekommer i stor omfattning inom psykiatrin liksom

inom övriga specialiteter i form av bestående förändringar efter sjukdomar,

t. ex. schizophrenia simplex och hjärnhinneinflammationer och även efter

kroniska förgiftningar och traumatiska hjärnskador. Inte sällan blir per­

soner med dylika defekttillstånd i behov av vård på mentalsjukhus liksom

psykopaterna, vilka de med avseende på symtombild och abnorma reaktio­

ner kan likna. Inom det rättspsykiatriska klientelet utgör de en betydelse­

full grupp. Om förändringarna blivit av djupgående natur och medfört

oförmåga att fylla en plats i arbets- och samhällslivet, brukar dessa abnorm­

tillstånd bedömas som jämställda med sinnessjukdom och föranleda vård

på mentalsjukhus. Dessa defekttillstånd är inte omnämnda i kommittéför-

slaget. Föreningen framhåller vidare att de intagningsindikationer som på

strafflagens tid tillämpades sedan en domstol förklarat att en person begått

brott under inflytande av sådan psykisk abnormitet, som medförde att han

inte kunde fällas till ansvar, ofta var av vidare omfattning än vid tvångs-

intagning av icke kriminella fall enligt den nu gällande sinnessjuklagen.

Detta sammanhängde dels med omfattningen av de grupper abnormtill­

stånd, som angavs i strafflagens 5 kap. 5 §, dels med det förhållandet att

brottet bedömdes som ett utslag av eller symtom på den psykiska abnor­

mitet som förefunnits vid gärningen och sålunda utgjorde ett bidragande

intagningsskäl, vilket saknas beträffande icke kriminella. Enligt den nya

Kungl. Maj:Is proposition nr 53 år 1966

116

Kungi. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

brottsbalken skall samma indikationer gälla för intagning på mentalsjuk­

hus efter dom om överlämnande till vård som efter straffriförklaring enligt

tidigare lagstiftning med det undantaget, att domstolen i vissa fall kan

besluta om öppen psykiatrisk vård. Av förarbetena framgår tydligt att

risken för återfall i brott, vare sig detta skulle rikta sig mot person eller

egendom, utgör ett viktigt skäl till intagning av sådana psykiskt abnorma

som avses i brottsbalken. Genom kommitténs förslag uppkommer en bris­

tande överensstämmelse mellan tillämpningen av brottsbalken, som utsäger

vilka psykiskt abnorma som inte får dömas till frihetsstraff inom kriminal­

vården utan skall bli föremål för någon av de ovan nämnda påföljderna, i

första hand vård på mentalsjukhus, och möjligheterna att efter den före­

slagna ändringen av brottsbalken åstadkomma sådan vård. En hel del av de

personer som begått brott under inflytande av sådan abnormitet som åsyftas

i brottsbalken kommer inte att kunna erhålla vård på mentalsjukhus, även

om de enligt det rättspsykiatriska utlåtandet är i behov av sådan vård och

domstolen skulle anse att så är fallet. Det förefaller, säger föreningen, som

om kommittén inte observerat de fatala konsekvenser som lagförslaget i

detta hänseende kommer att medföra. Liknande synpunkter anförs av

Svenska läkaresällskapet.

Enligt medicinska fakulteten vid karolinska institutet innebär förslaget

att ett antal allvarligt abnorma lagöverträdare, som hittills av medicinska,

humanitära och praktiska skäl omhändertagits på mentalsjukhus, i stället

måste dömas till frihetsstraff. Fakulteten föreslår att den som begått brott

och av domstol överlämnas till vård på mentalsjukhus skall kunna tas in

där mot sin vilja. Svenska läkaresällskapet anför liknande synpunkter. Sve­

riges läkarförbund framhåller, att det inte föreligger någon betryggande

överensstämmelse mellan brottsbalken och kommitténs förslag, vilket kan

få allvarliga konsekvenser ur humanitär och praktisk synpunkt och med­

föra ett allvarligt avbräck i den pågående utvecklingen mot en modern

kriminal- och abnonnvård.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om kommittén vid sina överväganden

! tillräcklig grad tagit hänsyn till de avvägningsspörsmål, som föranleds av

det straffrättsliga regelsystemet i fråga om själsligt abnorma brottslingar.

I detta avseende erinras om att den, som begått brott under inflytande av

sinnessjukdom eller därmed jämförlig själslig abnormitet, enligt brotts­

balken i regel skall vara fri från påföljd, om han inte överlämnas till sär­

skild vård, samt att det för överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen

förutsätts, att den tilltalade i utlåtande över sinnesundersökning befunnits

vara i behov av vård på sinnessjukhus. Eftersom det enligt ämbetet inte

torde ifrågasättas, att brottsbalken i berörda avseenden skall göras till före­

mål för någon genomgripande omarbetning, får det anses nödvändigt, att

bestämmelserna i en mentalsjukvårdslag på ett tillfredsställande sätt sam­

ordnas med brottsbalken. Samhällsskyddet kräver över huvud taget det

117

största beaktande i en lagstiftning om mentalsjukvård. Ämbetet framhåller

att de vårdindikationer som tillämpas på personer, som begått brott undei

inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i brottsbalken, torde ha

en vidare omfattning än indikationerna vid intagning av icke kriminellt be­

lastade personer. Detta torde bero på att den brottsliga gärningen, såsom ett

belägg för att abnormiteten har eu samhällsfarlig inriktning, anses böra

särskilt beaktas vid bedömningen av vårdbehovet. Förarbetena till den nya

brottsbalken ger enligt ämbetet vid handen, att brottsbalkens regler utgår

från att samhällsskyddet utgör en indikation för intagning på mentalsjuk­

hus av sådana själsligt abnorma som avses i brottsbalken. Kommitténs för­

slag till mentalsjukvårdslag och den i samband därmed föreslagna änd­

ringen i brottsbalken skulle medföra en genomgripande förändring i detta

hänseende.

Hovrätten över Sköne och Blekinge finner det inte erforderligt, att någon

annan ändring görs i brottsbalken än att orden sinnessjukhus och sinnes­

sjuklagen byts ut mot mentalsjukhus och mentalsjukvårdslagen eller den

titel lagförslaget kan få. Redan förefintligheten av behov av vård på mental­

sjukhus i förening med den brottsliga gärningen, begången under inflytande

av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djup­

gående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, utgör en

tillräcklig grund för att domstol genom dom skall kunna förordna om över­

lämnande till vård med den verkan som följer enligt bestämmelserna i men­

talsjukvårdslagen. Har gärningen inte begåtts under sådant inflytande krävs

enligt brottsbalken särskilda skäl för ett överlämnande till vård. Det torde

vara uppenbart att härunder måste — förutom skäl av mera allmän karak­

tär — innefattas att den dömde antingen själv begär intagning på mental­

sjukhus eller enligt eljest gällande regler kan tvångsintas.

Enligt medicinska fakulteten vid Uppsala universitet innehåller förslaget

ett betydelsefullt tillägg till nu gällande ordning genom att det klart sägs ut

i lagen att även psykiskt abnorma skall kunna tas in mot sin vilja. Där­

igenom sanktioneras äntligen eu sedan länge tillämpad praxis.

När det gäller intagning av alkoholister och a 1 k o h o 1 miss-

fa r u k a r e anser Svenska Nykterhetsvårdsförbundet, att de föreslagna

formerna för intagning på mentalsjukhus av denna kategori är väl avvägda.

Även Svenska Läkarföreningen för Bekämpande av Alkoholsjukdomarna

välkomnar kommitténs förslag. I de fall där sluten vård är påkallad bör en­

ligt föreningens åsikt ett så flexibelt remissförfarande som möjligt råda. Det

gäller i sådana fall ofta påtagligt trängande indikationer för intagning, men

samtidigt får man komma ihåg att alkoholklientelet på mentalsjukhusen

genomsnittligt sett kräver korttidsvård och att det stora antalet intagningar

motsvaras av en liten vårddagsbelastning i jämförelse med andra sjukdoms­

grupper. Den korta vårdtiden medger likväl att en hel del patientei äi

arbetsföra på utskrivningsdagen och att både dessa och ännu ej fullt åter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1!)66

118

ställda kan övertas av den öppna alkoholistvården. En grupp av fall kan

beredas avslutande vistelse i länk-, nykterhetsvårds- eller vanlig konvale-

scenthemsregi. Föreningen förklarar att den, med full förståelse för reten-

lionens betydelse, vill framhålla överlägsenheten hos den fria intagnings-

formen. Den frivilliga vården måste i princip vara prognostiskt lyckligare,

eftersom den vädjar till patientens samarbetsvilja. Slutligen understryker

föreningen önskvärdheten av att ökade möjligheter till kvalificerad sluten

vård i tillräckligt stora enheter kommer till stånd regionsvis och helst lands-

tingsvis. Inför det långtidsprogram, som här öppnar sig, får man räkna

med ett mångårigt fortsatt tacksamt accepterande av den slutna mentalvår­

dens resurser och expertis. Även sedan alkoholistvården blivit tillgodosedd

med kliniska specialavdelningar kommer med största sannolikhet den slut­

na mentalsjukvården att mångenstädes representera en viktig vårdform när

det gäller alkoholmissbrukare.

Socialstyrelsen framhåller att gränsdragningen mellan alkoholmissbru­

kare som är resp. inte är psykiskt sjuka är mycket vansklig. Styrelsen före­

slår därför ett tillägg till bestämmelserna om tvångsintagning av innebörd att

bestämmelserna skall vara tillämpliga även på alkoholmissbrukare, som

hemfallit till ett klart okontrollerat begär efter rusdrycker.

Från flera håll har kritik riktats mot vad kommittén anfört angående

avgiftning av personer, som gripits för fylleri, och mot uttalandet att men­

talsjukhusens platser inte bör tas i anspråk om ett omhändertagande moti­

veras endast eller huvudsakligen av att det är nödvändigt att avhålla veder­

börande från att dricka alkoholhaltiga drycker. Svenska läkaresällskapet

framhåller, att alkoholproblemet är vida mer komplicerat än vad som fram­

går av kommitténs förenklade framställning. Avgiftning av en akut alkohol-

intoxikerad person är ingalunda alltid någon »enkel» procedur. Tillståndet

kan i själva verket vara livshotande, varom flera tragiska exempel från

polisarresterna vittnar. Från polishåll har man upprepade gånger uttryckt

önskemål om medicinskt i stället för enbart polisiärt omhändertagande vid

fylleri. Behandling av akut intoxikerade personer är, oberoende av giftets

art, en uppgift för sjukvården. I en hel del fall sker behandlingen bäst på

mentalsjukhus. Det vore synnerligen olyckligt om läkarna vid mentalsjuk­

husen till följd av kommitténs uttalande skulle känna sig förhindrade att

fullgöra denna viktiga uppgift. Sällskapet framhåller vidare det konstlade i

att skilja mellan sådana alkoholister och alkoholmissbrukare, som är i be­

hov av »den särskilda vård som lämnas på mentalsjukhus», och övriga, i

fråga om vilka kommittén menar att »ett omhändertagande motiveras endast

eller huvudsakligen av nödvändigheten att avhålla alkoholisten eller alko­

holmissbrukaren från att dricka sprit». Sällskapet fastslår att det blivit

alltmer uppenbart och accepterat att alkoholmissbruk och alkoholism är

väsentligen medicinska problem och understryker det trängande behovet av

snabbt förbättrade och utvidgade resurser när det gäller att omhänderta

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Hd

alkoholsjuka. Sjukhusvården inklusive mentalsjukvården kan här inte un­

dandra sig sitt ansvar. Liknande synpunkter anförs av medicinska fakulte­

ten vid karolinska institutet.

Även socialstyrelsen finner att det i vissa avsnitt av betänkandet fram­

skymtat en restriktiv inställning till vård av alkoholskadade på mentalsjuk­

hus, inte minst vad beträffar de frivilligt intagna. Socialstyrelsen framhåller

att om inte möjligheterna till intagning av alkoholister eller alkoholmiss­

brukare för vård på mentalsjukhus och andra sjukvårdsanstalter kan vid­

gas, det kan bli nödvändigt att skapa medicinska vårdmöjligheter för detta

klientel inom socialstyrelsens egen anstaltsorganisation.

Enligt medicinska fakulteten vid Uppsala universitet kan en tendens att

betrakta denna mycket stora grupp av svårt sjuka personer såsoin inte hö­

rande hemma inom mentalsjukvården ha allvarliga konsekvenser och bl. a

leda till att alkoholsjuka och intoxikerade personer i än större utsträckning

än som nu sker förvaras i polisfinkor. Att hänvisa till »intoxikationsavdel-

ningar> vid de allmänna sjukhusen är verklighetsfrämmande, då sådana

f. n. helt saknas på de flesta håll. Medicinska fakulteten vid Göteborgs uni­

versitet anser det vara en truism att mentalsjukhusens platser inte skall tas

i anspråk, när det är onödigt, och finner det ofattbart att kommittén ansett

sig böra understryka detta speciellt beträffande en av de vanligaste av alla

psykiska rubbningar, nämligen alkoholismen. För fakulteten är det uppen­

bart att de psykiatriska sjukhusen är till för att vårda psykiskt sjuka a\

vad slag det vara må, och fakulteten måste beklaga, heter det vidare, att ut­

redningen ansett det lämpligt att varna sjukhusläkarna för att ta om hand

en speciell kategori psykiskt avvikande. Fakulteten hoppas livligt att betän­

kandet i dessa delar inte skall vinna beaktande bland mentalsjukvårdens

målsmän.

Enligt Råttspsykiatriska föreningen är det uppenbart att även i till synes

mindre komplicerade fall av alkoholmissbruk en kvalificerad klinisk psy­

kiatrisk behandling är erforderlig, inte minst med hänsyn till behovet av

psykoterapi. Den framtida mentalsjukvården får enligt föreningens uppfatt­

ning inte bindas vid en intagningspolitik som hindrar att mentalsjukhusen

i ökad omfattning engagerar sig även i den förebyggande vården av presum­

tiva alkoholister. Liknande synpunkter anförs av medicinska fakulteten vid

Umeå universitet.

Vad kommittén anfört i fråga om intagning på mentalsjukhus av nar­

komaner och narkotikamissbrukare har godtagits av så

gott som samtliga remissinstanser. Vissa erinringar har framförts från riks­

åklagarämbetet, som konstaterar att det i praktiken många gånger kan vara

svårt att i det individuella fallet med säkerhet fastställa, till vilken grupp

den sjuke skall hänföras. De indikationer som kan åberopas för intagning

på handlingarna av en narkoman synes i allt väsentligt vara för handen

även när det är fråga om en grav narkotikamissbrukare. Enligt lagtexten

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

kan så också ske. Med hänsyn till vad kommittén i motiven uttalat om att

man i de flesta fall av narkotikamissbruk är hänvisad till vård och behand­

ling med patientens egen medverkan hyser ämbetet dock farhågor för att

någon tvångsintagning inle kommer att tillgripas i de av ämbetet avsedda

tallen. Det är enligt ämbetet angeläget med ett tillrättaläggande på denna

punkt. Med hänsyn till den omfattande brottslighet, som många gånger är

förknippad med missbruk av narkotika, och till den alltmer ökade utbred­

ning, som detta missbruk under senare år fått i vårt land, är det av stor

vikt att behandlingen av denna abnormgrupp såväl ur medicinsk som rätts-

lig synpunkt ägnas ett särskilt intresse. Malmö stads sjukvårdsstyrelse fram­

håller att kommittén ställt sig väsentligen avvisande till tvångsintagning

av narkotikamissbrukare och ansett att intagning i dylika fall bör ske en­

dast under patientens medverkan. Enligt styrelsens uppfattning har man här

möjligen underskattat svårigheterna att under en tidig fas av awänjningen

erhålla patientens medverkan.

Enligt medicinska fakulteten vid karolinska institutet och Svenska läkare­

sällskapet är intagning på mentalsjukhus ofta nödvändig när det är fråga

om thinner-, »tri»- och etersniffning. Vad som anförs om narkomaner bör

enligt deras uppfattning gälla även denna patientkategori. Sveriges läkar­

förbund anser att någon skillnad terminologiskt inte bör göras mellan nar­

komaner och narkotikamissbrukare.

Specialindikationer

De av kommittén uppställda specialindikationerna har i huvudsak god­

tagits under remissbehandlingen. På vissa punkter har dock kritik fram­

förts.

Beträffande den medicinska intagningsindikationen

framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge att bedömandet av om vården

är oundgängligen påkallad i detta fall skall grundas endast på sjukdomens

behandlingsbarhet. Det kan starkt ifrågasättas, säger hovrätten, om en så

långt gående skyldighet att underkasta sig behandling kan uppställas, när

något liknande inte gäller vid andra sjukdomar. Det kan visserligen sägas

att den sjuke ofta vid psykisk sjukdom saknar sjukdomsinsikt. Men detta

synes knappast vara ett tillräckligt skäl att med tvång underkasta honom

behandling, trots att han inte skapar någon fara eller olägenhet för andra

och inte heller saknar förmåga att ta vård om sig och det inte föreligger

suicidrisk. Den fria intagningsfonnen blir illusorisk om det alltid i bak­

grunden finns en möjlighet till tvångsintagning så snart sjukdomen anses

behandlingsbar. '\ id en framtida förbättring av behandlingsmetoderna kom­

mer möjligheterna till tvångsintagning att i motsvarande mån utvidgas. Det

bör observeras, heter det vidare, att den medicinska intagningsindikationen

måhända inte skulle få sin största betydelse i fråga om psykiskt sjuka,

efteisom det vid sadan allvarlig psykisk sjukdom som det skall vara fråga

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

121

om i regel föreligger oförmåga afl ta vård om sig. Intagning sker då enligt

den indikationen. Det kan däremot uppkomma en allvarlig risk för att

grava psykopater tvångsintas enligt den medicinska indikationen med den

mer eller mindre klart uttalade motiveringen att de alltid kan må bra av

en tids inlåsning, trots att deras psykiska abnormitet inte är påverkbar med

behandling i egentlig mening. Hovrätten avråder sålunda från att den medi­

cinska indikationen för tvångsintagning tas med. Därvid förutsätter hov­

rätten att man inte ger en alltför snäv tolkning åt indikationen att den sjuke

inte kan ta vård om sig. Därunder bör inbegripas inte bara fall av manifes­

terad vanvård utan även t. ex. sådana situationer där den sjuke visserligen

för tillfället får tillfredsställande vård av anhöriga men vården lägger en

alltför stor börda på dem. Svenska föreningen för psijkisk hälsovård anför

liknande synpunkter.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet anser det däremot vara en

fördel att det klart sägs ut, att rent medicinska indikationer kan utgöra

motiv för intagning mot den sjukes vilja. Detta öppnar möjligheter för en

vidare tillämpning än nu, då åtskilliga vårdattestskrivande läkare säkerligen

känt sig osäkra på om gällande lagstiftning inkluderat en sådan indikation.

Inom medicinen i övrigt har man ju hittills ansett att vård inte bör patvingas

någon. Det föreligger emellertid en viktig principiell skillnad mellan svårt

mentalsjuka och andra kategorier i det att det kan förutsättas, att de förra

ofta saknar sjukdomsinsikt och förmåga att bedöma sitt eget bästa. Även

medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser det vara av särskilt

värde att det tydligt sägs ut att behovet av behandling utgör skäl för tvångs-

mässig intagning. Det är i överensstämmelse med psykiatrins allmänna ut­

veckling att tyngdpunkten kommit att ligga på behandlingsbehovet. Skydds-

och förvaringssynpunkterna har kommit mera i bakgrunden. Svenska lä­

karesällskapet är av samma uppfattning.

Enligt Sveriges läkarförbund är det tveksamt, om formuleringen av den

medicinska intagningsindikationen skapar tillräckliga garantier mot obe­

fogade tvångsingripanden.

Vad gäller indikationen farlighet för eget liv anför Svenska

läkaresällskapet att det för den läkare som skall utfärda vårdintyget kan

innebära betydande svårigheter att avgöra om endast »fara» eller om »all­

varlig fara» skall anses föreligga. Lagtextens krav på att det skall vara

»allvarlig fara» kan enligt sällskapet förleda läkaren till sådana restrik­

tioner att det medför riskabla konsekvenser för den sjuke själv. Termen

bör utbytas mot endast »fara». Samma synpunkter framförs av medicinska

fakulteten vid karolinska institutet.

Indikationen oförmåga att ta vård om sig är, framhåller För­

eningen Sveriges häradshövdingar, formulerad på liknande sätt som mot­

svarande indikation i nykterhetsvårdslagen. Enligt vedertagen praxis tolkas

sistnämnda indikation så att den som begår brott, som äger samband med

Kungl. Maj.ts proposition nr

5.1

år 1966

alkoholmissbruket, anses visa bristande förmåga att ta vård om sig. Kom­

mittén har emellertid uttalat att enbart den omständigheten, att en person

på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan avhålla sig från att oupphörligt

begå brott, inte kan göra det berättigat att anse nu ifrågavarande indikation

tillämplig, utan att andra kriterier såsom bristande hygien, oförmåga att

försörja sig, narkomani, alkoholism måste tillkomma. Detta uttalande är

inte förenligt med vedertagen praxis vid tillämpning av nykterhetsvårds-

lagen i motsvarande fall. Föreningen framhåller att det måste anses olämp­

ligt att i så likartade indikationer inlägga olika betydelse vid tolkningen

av dessa båda lagar. Socialstyrelsen påpekar att intagning på nu ifrågava­

rande indikation enligt förslaget får ske endast under förutsättning att den

sjuke inte kan erhålla tillfredsställande vård på annat sätt. Det synes fram­

gå av motiveringen att man här närmast tänkt på möjligheterna av omhän­

dertagande för frivillig sjukhusvård. I tydlighetens intresse synes det emel­

lertid böra i motiveringen särskilt sägas ut att möjligheten till vård inom

nykterhetsvårdens organ givetvis inte regelmässigt utesluter omhänderta­

gande för vård inom mentalsjukvården.

Den specialindikation, som föranlett den livligaste diskussionen under

remissbehandlingen, är farlighet för annans personliga sä­

kerhet och i samband därmed frågan huruvida även farlighet

för annans egendom bör utgöra specialindikation för tvångsintag-

ning.

Enligt justitiekanslersämbetet bör det övervägas att uppta även farlighet

för annans egendom bland specialindikationerna. Därigenom skulle en bättre

samordning med strafflagstiftningen vinnas. Ämbetet framhåller, att den

som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller an­

nan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jäm­

ställd med sinnessjukdom enligt brottsbalken inte kan ådömas annan

påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. För

den som begår brott på grund av psykiskt sjukdomstillstånd kan således

någon sluten vård inte anordnas inom kriminalvårdens ram. Med hänsyn

härtill synes det påkallat att intagning på mentalsjukhus kan ske även i de

fall, då den psykiska sjukdomen föranleder förmögenhetsbrott i sådan om­

fattning att vederbörande måste anses utgöra en allvarlig fara för annans

egendom, förutsatt att sådan vård är indicerad av medicinska skäl. Riks­

åklagarämbetet anför att psykiskt sjuka brottslingar många gånger torde

kunna tas in för vård på medicinsk indikation. I de fall då så inte är för­

hållandet innebär emellertid kommitténs förslag, att intagning inte kan ske

annat än om den sjuke är farlig för annans personliga säkerhet. Eftersom

enligt brottsbalken inte heller ett frihetsberövande inom kriminalvården kan

äga rum beträffande personer, som begått brott under inflytande av sinnes­

sjukdom eller därmed jämställbar abnormitet, skulle samhället ställas utan

möjlighet till effektivt ingripande i många fall av allvarlig kriminalitet. Så

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

123

skulle vara förhållandet inte bara på egendomsbrottens område utan även

i fråga om andra kategorier, t. ex. spioner. Det kan inte vara rimligt, att

samhällsskyddet mot själsligt abnorma brottslingar skall vara sämre än

eljest. Ämbetet finner därför, att en intagningsindikation på grund av fara

för fortsatt brottslighet inte kan undvaras. Ämbetet ifrågasätter slutligen,

om inte kravet på »allvarlig fara» innebär en alltför långtgående begräns­

ning, som kan leda till en icke avsedd restriktivitet vid utfärdandet av vård­

intyg.

Även kriminalvårdsstyrelsen ifrågasätter om inte farlighetsrekvisitet bör

utsträckas till att gälla inte bara annans personliga säkerhet utan även

annans egendom. Kommitténs hänvisning till möjligheterna att utnyttja de

övriga indikationerna vid försök att värja sig mot egendomsfarlighet inne­

bär enligt styrelsen inte en tillfredsställande lösning av problemet. Prin­

cipiellt synes det inte acceptabelt att en person, som under inflytande av

psykisk sjukdom begår upprepade egendomsbrott och för vilken enligt

brottsbalken valet av påföljd är begränsat, inte skall kunna överlämnas till

vård på mentalsjukhus med mindre innebörden av de övriga specialindika­

tionerna pressas. Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges stads-

domare. Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att problemet även

med kommitténs lösning kvarstår när man kommer till utskrivningskrite-

rierna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför vidare, att även angrepp av

psykisk art i vissa fall kan ha sådan intensitet, att de bör beaktas, sär­

skilt när det gäller personer med nedsatt psykisk motståndskraft. Även om

i sådana fall ofta någon annan av specialindikationerna är tillämplig, synes

det mer adekvat och följdriktigt att tillämpa farlighetsindikationen än t. ex.

indikationen grovt störande. I vissa avseenden synes det för övrigt svårt

att skilja mellan kroppslig och psykisk integritet, t. ex. då det gäller sexual­

förbrytare. Givet är dock, att då det gäller fara för psykisk hälsa liksom

vid tillämpningen av indikationen i övrigt stor hänsyn måste tas till graden

av den fara, som bedöms föreligga. Enligt medicinska fakulteten vid Lunds

universitet är det en brist att förslaget saknar den enligt fakultetens mening

viktiga indikationen att vederbörande utgör fara för annans psykiska hälsa.

Enligt Svenska läkaresällskapet och medicinska fakulteten vid karolinska

institutet bör även beträffande nu ifrågavarande indikation orden »allvarlig

fara» utbytas mot »fara».

Socialstyrelsen påpekar att kommittén funnit det angeläget att betryg­

gande utredning förebringas rörande de faktiska omständigheter, som ligger

till grund för bedömningen att någon är farlig för annans personliga säker­

het. Det kan emellertid inträffa att den redogörelse, som sjukvårdsläkaren

har tillgång till, i något väsentligt avseende bestrids av patienten. I sådana

fall anser styrelsen att det av rättssäkerhetsskäl är påkallat att frågan över­

Kungl. Maj ds proposition nr 53 år 1966

lämnas för utredning och bedömning av annat organ, lämpligen sjukhus­

nämnden.

Vad slutligen angår indikationen störande uppträdande fram­

håller socialstyrelsen, på samma sätt som i fråga om indikationen oförmåga

att ta vård om sig, att möjligheten till vård inom nykterhetsvårdens ram

inte regelmässigt bör utesluta omhändertagande inom mentalsjukvården.

Förfarandet

I fråga om behörighet att vidta åtgärder för intag­

ning föreslår mentalsjukvårdsberedningen att även andra anhöriga till

den sjuke än dem kommittén nämnt skall kunna oberoende av den sjukes

samtycke få ansöka om hans intagande på mentalsjukhus, under förutsätt­

ning dock att de stadigvarande bor tillsammans med den sjuke. Även icke

anhörig som stadigvarande sammanbor med den sjuke, bör bli berättigad

att göra ansökan om intagning. Enligt Stockholms stads sjukvårdsstyrelse

och Svenska stadsförbundet bör den som under äktenskapsliknande former

sammanlever med den sjuke vara berättigad att göra ansökan om vård på

mentalsjukhus. Sådan rätt har hittills ansetts föreligga i praxis. Svenska

landstingsförbundet anser att kretsen av de anhöriga som har befogenhet

att göra ansökan om intagning bör utvidgas, i vart fall i vad avser trolovad

som sammanlever med den sjuke. Liknande synpunkter anförs av Sveriges

läkarförbund.

Enligt medicinalstyrelsen bör vidare samtliga läkare på andra sjukhus

än mentalsjukhus — inte endast överläkaren — äga ansökningsrätt.

Rikspolisstyrelsen erinrar om att chefen för inrikesdepartementet i sam­

band med förstatligandet av polisväsendet uttalat bl. a., att det under senare

tid varit en strävan att inte belasta polisen med andra uppgifter än sådana

som har direkt anknytning till polisens primära verksamhet eller kräver

användning av polisiära maktmedel. Rikspolisstyrelsen motsätter sig därför

bestämt kommitténs förslag i vad det avser att ansökan om beredande av-

vård på mentalsjukhus skall kunna ske genom polismyndighets försorg.

Enligt Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn vore det mycket olyckligt

om befattningshavare, som har att sörja för den som är intagen på särskola

eller vårdanstalt för psykiskt efterblivna, tillädes uteslutande rätt att göra

ansökan om intagning på mentalsjukhus. Även för en särskoleelev eller

vårdhemspatient bör normalt ansökan göras av någon av hans närmaste.

Möjlighet för befattningshavare vid centralstyrelse för undervisning och

vård av vissa psykiskt efterblivna att göra ansökan bör endast vara subsi-

diär i förhållande till de anhörigas eller förmyndarens möjlighet härtill.

De ojämförligt flesta föräldrarna till barn, som är inskrivna hos centralsty­

relse, är angelägna att hålla god kontakt med barnet trots institutionsplace­

ringen. Förbundet ser det som en av sina uppgifter att animera till sådan

kontakt och försöka motverka de farhågor, som föräldrarna ofta hyser för

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

125

att genom institutionsplaceringen förlora beslutanderätten beträffande bar­

net. En bestämmelse av det slag kommittén föreslår skulle i många fall

kunna avhålla föräldrar från att vända sig till centralstyrelsen för att

komma i åtnjutande av hjälp- och vårdmöjligheter. Även medicinalstyrelsen

ifrågasätter om den föreslagna exklusiva ansökningsrätten för vederbörande

befattningshavare är tillfredsställande när det gäller personer som äi fri­

villigt intagna på vårdanstalter och särskolor.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland är det inte behövligt med någon

delegationsmöjlighet för socialnämnden, när det gäller ansökan om intag­

ning på mentalsjukhus, beträffande övriga nämnder har kommittén inte

ansett det erforderligt. Antalet ärenden hos socialnämnden torde enligt hov­

rättens uppfattning inte bli fler än att de vid förfall för ordföranden kan

ombesörjas av vice ordföranden, medicinalstyrelsen anser att socialnämn­

dens delegationsmöjlighet bör preciseras och begränsas till att avse personer

i chefsställning. Enligt Sveriges läkarförbund talar psykologiska skäl för

att nykterhetsnämndens ordförande inte bör vara behörig att ansöka om in­

tagning. Statens Sjukhuspersonals Förbund anser förslaget alltför omfat­

tande och allmänt formulerat. Det är nödvändigt med en begränsning till

befattningshavare med kvalifikationer att bedöma ett avgörande som är så

allvarligt för den sjuke.

En fråga av principiell art tas upp av medicinska fakulteten vid univer­

sitetet i Umeå. Det är, säger fakulteten, varje praktiskt arbetande psykiaters

erfarenhet att det ofta stöter på svårigheter att få fram ansökan från myn­

dighet eller anhörig. Den chefstjänsteman som enligt lagen skall vara be­

rättigad att göra ansökan om vård konfronteras ofta med fallet först sedan

läkarundersökningen är klar. Han blir i sin bedömning hänvisad till läka­

rens uppgifter och ansökningsförfarandet blir eu ren formalitet. En anhörig

kommer ofta i en svår situation med tanke på risken att en ansökan om

vård kan ge upphov till ett stört förhållande till den sjuke. Fakulteten har

kommit till den uppfattningen att ett vårdintyg borde vara tillräckligt och

att en sådan förenkling inte kan äventyra den enskildes rättssäkerhet. Där­

emot kan det vara värdefullt i de fall då omhändertagande har skett genom

t. ex. polismyndighet, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd att veder­

börande myndighet lämnar en redogörelse till ledning för den vårdintygs-

skrivande läkaren och för överläkaren, som har att besluta om intagning.

Enligt Sveriges läkarförbund talar humana och praktiska skäl för att skrift­

lig ansökan bör undvikas när annan än myndighet gör ansökan om vård.

Försvarsstaben anser att det i krig bör finnas möjlighet att verkställa intag­

ning på mentalsjukhus enbart på vårdintyget, eftersom det kan ställa sig

svårt för läkaren att nå kontakt med chef som har befogenhet att göra

ansökan.

Justitiekanslersämbetet anser att vad kommittén motivledes anfört om

möjligheten att begära polishandräckning för att få någon läkarundersökt

Kungl. Muj:ts proposition nr 53 år 1950

126

ger en något oklar bild av vad kommittén avsett med erforderlig handräck­

ning. Enligt ämbetets mening bör det klarläggas i lagtexten, huruvida erfor­

derlig handräckning innefattar möjlighet att genomföra läkarundersökning

även i den meningen att en förmodat sjuk skall kunna tvångsvis föras till

läkarens mottagning. Enligt Föreningen Sveriges polismästare förefaller det

tveksamt om handräckning skall kunna meddelas på begäran av en enskild

person. Den prövningsrätt som föreslås bli tillagd polismyndighet beträffan­

de frågan om handräckning synes inte sällan kunna bereda svårigheter, sär­

skilt om begäran gjorts av en enskild. Sveriges läkarförbund anser att frå­

gan om i vilken omfattning handräckning skall kunna meddelas i dessa fall

behöver ytterligare utredas.

Beträffande behörighet att utfärda vårdintyg anför hov­

rätten för Nedre Norrland att läkare, som är knuten till den slutna psykiat­

riska vården vid mentalsjukhus, utan inskränkning bör äga rätt att utfärda

vårdintyg om detta avser intagning på annan klinik än den där läkaren är

verksam. Medicinska fakulteten vid karolinska institutet delar denna upp­

fattning. Ett sadant förfarande kan enligt fakulteten inte anses innebära nå­

gon risk från rättssäkerhetssynpunkt. Den av kommittén föreslagna in­

skränkningen kan däremot medföra onödiga svårigheter att tillräckligt

snabbt bereda vård åt svårt sjuka patienter. Även mentalsjukvårdsbered­

ningen hyser samma åsikt. Beredningen ifrågasätter vidare om inte läkare

inom sluten vård — dock inte överläkare — som samtidigt tjänstgör inom

öppen vård och därvid ombesörjer vården av en viss patient bör äga rätt att

under vissa förutsättningar utfärda vårdintyg för patientens intagning på

den slutna klinik där läkaren är verksam. Vid fall av suicidalrisk eller

uppenbar fara för annans liv får det med hänsyn till fördelen med kon­

tinuitet vid behandlingen av den sjuke anses lämpligt att samme läkare får

fortsättningsvis svara för vården av denne. Vårdbehovet måste givetvis prö­

vas av överläkaren vid den slutna avdelningen. Medicinska fakulteten i Upp­

sala anför liknande synpunkter. Fakulteten framhåller att den läkare som

utfärdar vårdintyget och den som prövar intagningen inte får vara samma

person. Däremot kan fakulteten inte finna att det skulle innebära en olä­

genhet om den förre är underställd den senare.

Svenska läkaresällskapet anser också att förslaget är alldeles för restrik­

tivt. På grund av överläkarens funktion som ansvarig för den slutna vården

kan sällskapet förstå att han anses utesluten när det gäller att utfärda

vårdintyg för intagning på egen avdelning. Däremot synes andra läkare på

sjukhuset knappast behöva betraktas som obehöriga. När det gäller över­

läkaren finns kanske också den möjligheten att han får rätt att utfärda

vårdintyg men att i dylikt fall kontrasignering av annan överläkare på men­

talsjukhus utgör förutsättning för att vårdintyget skall vara giltigt. En lös­

ning av denna fråga är avgörande för möjligheterna att i framtiden ordna

en rationell jourverksamhet för psykiatri i kraftigt urbaniserade områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

127

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse finner däremot att övertygande skäl

talar för stränga föreskrifter i fråga om behörigheten att utfärda vårdintyg

med hänsyn till intresset av att ingenting förekommer som kan vara ägnat

att rubba förtroendet för mentalsjukhusen och läkarnas objektivitet där.

Styrelsen ansluter sig därför till kommittéförslaget.

Några remissinstanser, däribland Sveriges läkarförbund och hovrätten för

Nedre Norrland, anser det inte ändamålsenligt att kräva att en vikarierande

läkare skall ha genomgått kurs i psykiatri för att vara behörig att utfärda

vårdintyg. I denna fråga får dock kommittén stöd av Stockholms stads sjuk­

vårdsstyrelse och Malmö stads sjukvårdsstyrelse. Även medicinalstyrelsen

anser övervägande skäl tala för kommitténs ståndpunkt. Det är av vikt.

framhåller styrelsen, att vårdintyg utfärdas endast av den som kunskaps-

mässigt kan antas ha förutsättningar härför. Endast då särskilda skäl före­

ligger, bör kompetenskravet kunna ställas lägre. Det bör ankomma på medi­

cinalstyrelsen att avgöra när så kan ske. Styrelsen vill dock inte fördölja, att

stora svårigheter kommer att uppstå, om inte den som uppehåller befattning

lom tjänsteläkare berättigas att utfärda vårdintyg. Det kan därför antas, att

styrelsen kommer att bli nödsakad att ofta medge sådan rätt för tjänste-

läkarvikarier, som inte har genomgått psykiatrikursen.

Enligt Sveriges läkarförbund bör inga andra inskränkningar göras i be­

hörigheten att utfärda vårdintyg än att utfärdaren skall vara legitimerad

läkare eller eljest förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkar­

tjänst.

När det gäller läkarundersökningen och innehållet i

vårdintyg uttalar Svenska landstingsförbundet sin tveksamhet huru­

vida det kan anses riktigt eller ens med hänsyn till berörda läkare försvarligt

att avkräva läkare med allmän sjukvårdsinriktning ansvaret för att utfärda

en form av specialistremiss till frihetsberövande vård. En allmänpraktise­

rande läkare med ingen eller ringa erfarenhet av psykiatriska sjukdomstill­

stånd synes inte böra avkrävas intyg med så preciserad, lagtekniskt klart

definierad utformning som förutsätts i kommitténs förslag. Det kan ifråga­

sättas om inte de för läkarna generellt gällande bestämmelserna om att syn­

nerlig omsorg och samvetsgrannhet skall iakttas vid utfärdande av intyg

kan ge tillfredsställande rättssäkerhet. Som motpol står eljest kommitténs

förslag om en möjlighet att i tveksamma fall medge vård hos polismyndig­

het upp till fyra dagar. Vid en avvägning mellan kravet på absolut rätts­

säkerhet och allmänna humanitära hänsyn framstår det för styrelsen som

helt naturligt att kraven på erforderlig medicinsk dokumentation får stå

tillbaka.

Enligt Sveriges läkarförbund är de krav som uppställs på vårdintygets

utformning så betungande, att en icke-psykiater knappast kan känna sig

kompetent att skriva ett vårdintyg, som dock i själva verket i regel torde

vara att uppfatta endast som en remiss till specialistvård, grundad på en

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1963

128

preliminär allmänmedicinsk bedömning. Därtill kommer att det ofta är ut­

färdat under pressande förhållanden. Vårdintygets karaktär av sådant in­

tyg eller utlåtande, som avses i allmänna läkarinstruktionen, bör utgöra

tillräcklig garanti för att rättssäkerheten blir tillbörligt beaktad. Liknande

synpunkter anförs av medicinska fakulteterna vid Uppsala och Lunds uni­

versitet.

Sinnessjuknämnden lämnar förslaget utan erinran i vad avser det utta­

lande om sjukdomens art och om vårdbehovet som intyget skall inne­

hålla. I övrigt ifrågasätter nämnden om inte alltför stränga krav ställs på

den läkare som skall utfärda vårdintyg. Det torde t. ex. mången gång inte

vara möjligt att få fram alla de fakta som erfordras för att noggrant kunna

redovisa förloppet av en kanske sedan åratal manifesterad sjukdom. Lik­

nande synpunkter anförs av mentalsjukvåirdsberedningen och hovrätten

för Nedre Norrland.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse däremot finner liksom kommittén

att en noggrann precisering när det gäller innehållet i vårdintyg är ange­

lägen, eftersom frihetsberövandet grundas på denna handling. Nu gällande

lag är enligt styrelsen synnerligen bristfälligt avfattad på denna punkt,

vilket ofta medför olägenheter bl. a. i bedömningshänseende för sjukhus­

läkarna.

Kommitténs förslag i fråga om polismyndighets befogenhet

att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka, som kan antas

vara i behov av vård på mentalsjukhus, har rönt motstånd från riks­

polisstyrelsen. Det är här fråga om personer, framhåller styrelsen, som av

polismyndighet på sannolika skäl bedömts vara i behov av vård på mental­

sjukhus och beträffande vilka — enligt vad som förutsatts av kommittén

— ett omedelbart ingripande framstått som en tvingande nödvändighet.

Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör dessa personer inte i något fall

hållas kvar av polisen. Det bör i stället åligga polismyndigheten att se till att

de snarast kommer under läkarvård. Enligt förslaget blir läkare vid mental­

sjukhus i regel inte behörig att utfärda vårdintyg. Om en sådan ordning

anses böra bibehållas och det till följd därav inte blir möjligt att överföra

den sjuke direkt till mentalsjukhus, bör han omedelbart föras till en

psykiatrisk klinik eller i andra hand till en annan sjukvårdsinrättning.

Det kan kanske göras gällande att vissa sjukvårdsinrättningar inte har

tillräckliga resurser för detta ändamål. Det väsentliga i detta sammanhang

är emellertid att de omhändertagna bereds läkarvård, och man kan förut­

sätta att sjukvårdsinrättningarnas vårdresurser i varje fall är avsevärt

bättre än de som står polismyndigheten till buds. Till polismyndigheternas

förfogande står nämligen med ytterligt få undantag inte några andra lokaler

än de vanliga polisarresterna, vilka måste bedömas såsom synnerligen

olämpliga förvaringsutrynunen för sjuka personer. Polisen har inte heller

vårdpersonal, vare sig sjuksköterskor eller sjukvårdsbiträden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

120

Liknande synpunkter anförs av hovrätten över Skäne och Blekinge. Enligt

hovrättens uppfattning bör lagen skrivas om sä att den provisoriskt om­

händertagne redan på utredningsstadiet såvitt möjligt förs till mentalsjuk­

hus, psykiatrisk klinik eller annan lämplig sjukvårdsanstalt, varvid det

får åligga polismyndigheten att se till att utredningen ofördröjligen slutförs.

Hovrätten anför vidare att det enligt kommitténs motiv är avsett att möj­

ligheten till provisoriskt omhändertagande skall utnyttjas om det föreligger

allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller för den sjukes eget liv.

Den skall om möjligt inte tillgripas i andra fall. Det måste enligt hovrätten

vara av vikt att denna skillnad framgår av lagtexten. Mentalsjukvårdsbe­

redningen konstaterar att enligt gällande föreskrifter en person, som på

grund av konstaterad eller misstänkt mentalsjukdom uppvisar farlighet för

annans personliga säkerhet eller eget liv, med stöd av därom utfärdat läkar­

intyg omedelbart kan tas in på mentalsjukhus på föranstaltande av polis­

myndighet. Myndigheten är skyldig att inom två dagar därefter tillställa

sjukvårdsläkaren utredning i ärendet. Patienten blir härigenom garanterad

vård redan från början. Enligt kommitténs förslag kan patienten under

vissa förutsättningar hållas kvar av polismyndigheten ända upp till fyra

dagar räknat från dagen för omhändertagandet. Patienten får härigenom

ur medicinsk synpunkt en sämre ställning än enligt gällande lag. På grund

härav finner beredningen det tveksamt om nuvarande bestämmelser bör

utgå. I varje fall är det enligt beredningen otillfredsställande att den om­

händertagne skall kunna hållas kvar av polismyndighet, sedan vårdintyg

för intagning på mentalsjukhus utfärdats. Den sjuke bör därvid utan

dröjsmål tas in på mentalsjukhus. Enligt Sveriges läkarförbund bör något

annat än observation på sjukhus inte komma i fråga.

Föreningen Sveriges polismästare anser att det borde ha varit naturligt

med en organisation, varigenom andra samhällsorgan än polisen i ökad

grad engagerades i sinnessjukärenden. Utgår man emellertid från att ett

omhändertagande inte i första hand skall kunna ankomma på sådana

organ. 1. ex. inom social- eller hälsovården, synes det inte kunna riktas

någon erinran mot att tillägga polismyndighet den föreslagna befogenheten.

Vad som vållar tveksamhet är frågan om möjligheterna för förvaring av den

omhändertagne. Knappast något polisdistrikt torde ha tillgång till sjukrum

eller annat lämpligt rum för härbärgerande av vederbörande eller till lämp­

lig vårdpersonal. Föreningen påpekar vidare att tidsgränsen fyra dagar för

kvarhållande synes gälla endast när det är fråga om utredning rörande den

omhändertagnes farlighet. Jämväl för övriga fall borde enligt föreningens

uppfattning en tidsgräns finnas. När det gäller kvarhållande hos polisen

i avbidan på plats på mentalsjukhus förefaller det, med erfarenhet av den

starka beläggningen på mentalsjukhusen, vara risk för att frånvaron av

tidsbegränsning kommer att minska trycket på mentalsjukhusen att skynd­

samt bereda sjukhusplats åt omhändertagna personer.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet känner viss tvekan inför

möjligheten att hålla kvar en presumerat psykiskt sjuk hos polisen under

fyra dagar i de fall då särskild utredning rörande hans farlighet erfordras.

Fakulteten avstår emellertid från definitiva reservationer, eftersom situatio­

nen i vissa glesbygdsdistrikt kanske kan göra bestämmelsen nödvändig och

eftersom fakulteten förutsätter att stadgandet kommer att tillämpas ytterst

sällan. Däremot reser fakulteten bestämda invändningar mot förslaget att

den sjuke, sedan vårdintyg utfärdats, skall kunna hållas kvar av polismyn­

digheten i avbidan på att plats kan beredas honom på mentalsjukhus. Justi-

tiekanslersämbetet noterar att i lagförslaget inte upptagits några regler om

rätt för den omhändertagne att få lagligheten av ett omhändertagandebeslut

överprövat. Hithörande frågor är enligt ämbetets mening förtjänta av lag­

stiftarens uppmärksamhet. De torde emellertid få övervägas i ett större

sammanhang, varvid bör beaktas bl. a. föreskrifterna i Europarådets kon­

vention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg­

gande friheterna. Medicinska fakulteten vid Umeå universitet föreslår att

den angivna tidsgränsen när det gäller undersökning om den sjukes farlighet

för annans person begränsas till två dagar. I fråga om möjligheten att hålla

kvar den sjuke i avbidan på plats på mentalsjukhus efterlyser fakulteten

en tidsgräns, förslagsvis högst ett dygn efter det vårdintyg utfärdats.

Hovrätten för Nedre Norrland hänvisar till kommitténs uttalande, att det

inte i något fall skall behöva anstå med läkarundersökningen längre tid än

till dagen efter omhändertagandet. Hovrätten finner det erforderligt att det

i lagtexten klart sägs ut att undersökningen skall äga rum inom tjugofyra

timmar efter omhändertagandet.

Vad kommittén anfört i fråga om förfarandet vid beslut om intag­

ning och vid prövningen av vårdbehovet efter intag­

ning godtas eller lämnas utan erinran av det stora flertalet av remiss­

instanserna. Riksåklagarämbetet framhåller dock att lagtexten inte alldeles

klart ger vid handen att ett formligt beslut skall fattas i anslutning till

prövningen.

Enligt medicinalstyrelsen har kommittén inte anfört övertygande motiv

för att förlänga vårdintygets giltighetstid från nuvarande en månad till två

månader. I synnerhet vid akuta sjukdomstillstånd är det av vikt att ett vård­

intyg är så aktuellt som möjligt. Härtill konnner att vårdbehovet skall vara

oundgängligen påkallat för att tvångsintagning skall kunna ske. Under en

tidsperiod av två månader kan den sjukes tillstånd undergå sådan förbätt­

ring eller förhållandena i övrigt så förändras, att sjukhusvård därefter inte

längre är motiverad, i varje fall inte tvångsvis. Visserligen skall överläkaren

efter intagningen pröva att lagliga förutsättningar för vård föreligger, men

enbart det förhållandet att en person med stöd av ett två månader gammalt

vårdintyg kan bli intagen på mentalsjukhus mot sin vilja måste framstå

som otillfredsställande. Tiden för vårdintygets giltighet bör bibehållas vid

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 5,H är HKiti

Bil

eu månad. Beslut om tvångsintagning måste, anför medicinalstyrelsen vi­

dare, anses innefatta även rätt afl hålla kvar den sjuke på sjukhuset under

tiden till dess vårdfrågan prövats. Styrelsen ifrågasätter om inte detta för­

hållande hör komma till särskilt uttryck i lagtexten. Enligt styrelsen bör

beslut om tvångsintagning, med hänsyn till de rättsverkningar som är för­

bundna med ett dylikt beslut, i princip alltid fattas av överläkaren. Delege­

ring bör komma i fråga endast i rena undantagsfall såsom när annan läkare

fullgör jourtjänstgöring eller liknande. Kommitténs förslag att delegation

skall kunna ske »vid behov» bör därför ändras till »om särskilda skäl föran­

leder därtill». Medicinalstyrelsen motsätter sig slutligen att lagen skall inne­

hålla bestämmelser om på vilket mentalsjukhus intagning i varje särskilt fall

skall ske. Detta bör sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet för

mentalsjukhusen regleras genom sjukvårdslagen eller genom avtal mel­

lan staten och landstingen. Det är eu rent organisatorisk fråga. Härtill kom­

mer att det synes mindre lämpligt att i lagen tala om specialsjukhus och

specialavdelningar utan att dessa närmare definierats eller regler getts för

hur specialkaraktären skall fastställas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den punkt i förslaget bör

utgå, som ger överläkaren möjlighet att besluta att patienten skall anses

intagen enligt den fria intagningsformen fastän intagning skett på hand­

lingarna. Det fiktiva i ett sådant beslut ter sig stötande för hovrätten. Härtill

kommer att ett sådant beslut inte bör kunna förekomma i de fall då över­

läkaren inte själv kan besluta om utskrivning eller då patienten efter ut­

skrivning skall återföras till annan vårdform. Liknande synpunkter anförs

av Svenska föreningen för psykisk hälsovård, som anser bestämmelsen syn­

nerligen olämplig med hänsyn till att den ger en antydan om en kategori­

klyvning mellan patienterna på grund av intagningsformen. Även medicinal­

styrelsen finner att förslaget i denna del ger anledning till betänkligheter.

Om t. ex. polismyndighet begärt intagning och överläkaren finner laga för­

utsättningar föreligga för att hålla kvar patienten på sjukhuset synes det

egendomligt att överläkaren och patienten skall kunna komma överens

om att betrakta intagningen som frivillig. I varje fall bör detta inte kunna

ske, när utskrivningsrätten tillkommer utskrivningsnämnden. Medicinal­

styrelsen förordar för sin del att bestämmelsen helt utgår.

Enligt mentalsjukvårdsberedningen å andra sidan bör det vara en skyl­

dighet och inte endast en rättighet för överläkaren att vid prövningen av

vårdbehovet förordna att patienten skall anses intagen enligt den fria

intagningsformen i stället för på handlingarna. Bestämmelserna bör dess­

utom kompletteras med ett stadgande om skyldighet för överläkaren att

fortlöpande pröva förutsättningarna för en tillämpning av den fria intag­

ningsformen. Liknande synpunkter anförs av Sveriges läkarförbund.

132

Intagning efter förordnande av domstol

Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker vikten av att intagning

på anvisat sjukhus sker utan dröjsmål, så att den dömde inte som nu skall

behöva vänta på intagningen länga tider. Enligt Stockholms stads sjuk­

vårdsstyrelse inger bestämmelsen om att personer, som av domstol överläm­

nats till vård, utan dröjsmål skall tas in på anvisat sjukhus vissa betänklig­

heter. Med hänsyn till platsbristen vid åtskilliga sjukhus kan det ur allmän

rättvisesynpunkt närmast framstå som stötande, att den som begått en kri­

minell handling skall ha företräde till vård framför en annan, kanske lika

vårdbehövande person som inte blir överlämnad till vård av domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Vissa bestämmelser om patienterna

Kommitténs förslag i dessa delar har i huvudsak vunnit anslutning under

remissbehandlingen.

När det gäller rätten att använda tvång förklarar hovrätten

över Skåne och Blekinge att den inte har något att invända mot föreskriften

att den som är intagen på mentalsjukhus får underkastas det tvång som

befinns vara nödvändigt till skydd för honom själv eller omgivningen. Där­

emot är tillägget om att tvång får användas när det i annat fall prövas

oundgängligen erforderligt oklart till sin innebörd. Det synes sträcka sig

längre än vad som kan vara behövligt, så långt att den därefter följande

bestämmelsen om rätt att beträffande den som intagits på handlingar an­

vända det tvång som erfordras med hänsyn till ändamålet med intagningen

ter sig helt överflödig. Hovrätten ifrågasätter för sin del om inte de nuva­

rande bestämmelserna i sinnessjuklagen —- innebärande att en patient får

underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med

intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen — kunde

överföras till den nya lagen och göras tillämpliga på alla patienter. Det ligger

enligt hovrätten i sakens natur att även den som tagits in frivilligt måste

kunna underkastas ett visst tvång så långt detta har varit förutsatt vid

intagningen. Sålunda bör t. ex. en alkoholist eller en narkoman, som frivilligt

tagits in på sjukhuset, även med tvång kunna hindras från att under be­

handlingen komma åt sprit eller andra gifter eller okontrollerat avlägsna

sig från sjukhuset, liksom patienter även i övrigt måste vara skyldiga att

uppfylla de ordningsföreskrifter som gäller för sjukhuset eller avdelningen.

Denna fråga bör inte sammanblandas med frågan om patientens rätt att

på begäran bli utskriven. En helt annan sak är även att en patient, som

frivilligt gått in på sjukhuset, inte utan sitt medgivande kan underkastas

en mera ingripande behandlingsåtgärd som han inte fått förklarad för

sig eller haft anledning räkna med vid intagningen, t. ex. ett operativt

ingrepp eller en riskfylld medicinering. Samma synpunkter anförs av Sven­

ska föreningen för psykisk hälsovård.

Kungl. Maj ds proposition nr ö,'t År 1966

133

Mentalsjukvårdsberedningen å sin sida finner det angeläget, med hänsyn

till strävandena att åstadkomma största möjliga likställighet mellan mental-

och kroppssjukvård, att de patienter som tagits in enligt den fria intag-

ningsformen inte underkastas större inskränkningar i sin rörelsefrihet än

de som gäller för patienter inom kroppssjukvården. Ur denna synpunkt

finner beredningen att vad kommittén föreslagit i fråga om rätten att an­

vända tvång hör gälla uteslutande patienter som tagits in på handlingarna.

Svensk sjuksköterskeförening förklarar sig i stort sett instämma i kom­

mitténs synpunkter i fråga om rätten att använda tvång och vill med skärpa

framhålla att tvångsmedel endast får användas på särskild order från an­

svarig läkare. Läkaren skall även ange vilken form av tvångsmedel som

skall användas.

I fråga om frigång och permission anför medicinalstyrelsen

hl. a. att det inte klart framgår av förslaget om utskrivningsnämndens möj­

lighet att delegera beslutanderätten till överläkaren skall avse viss patient

eller om det skall kunna förekomma en allmän delegationsrätt. Enligt medi­

cinalstyrelsens mening bör samma begränsning gälla här som kommittén

föreslagit i fråga om delegation av utskrivningsrätten, nämligen att delega­

tion får äga rum om det kan ske med hänsyn till den föreliggande brottslig­

heten och patientens psykiska tillstånd. Även sinnessjuknämnden anser att

delegationen hör knytas till viss patient och att detta bör göras tydligt i lag­

texten.

Enligt mentalsjukvårdsberedningen bör bestämmelserna om frigång och

permission inte gälla andra patienter än dem som är intagna på handlingar­

na. Landstingsförbundet ifrågasätter om det kan anses erforderligt att

möjligheterna till frigång förenas med särskild reglementering. Enligt

riksåklagarämbetet bör det alltjämt finnas en bestämd tidsgräns för per­

mission. Sveriges läkarförbund slutligen påpekar att bestämmelserna for­

mulerats så, att överläkaren bemyndigas att medge tillstånd för den sjuke

att under vissa förhållanden vistas utanför sjukhusområdet etc. Enligt för­

bundet borde formuleringen i stället bekräfta patientens självklara rätt

härtill.

Vad kommittén föreslagit beträffande kontroll av innehållet

i brev och andra handlingar godtas eller lämnas utan erinran

av så gott som samtliga remissinstanser. Landstingsförbundet anser dock att

rätten till fri korr espondens för patienterna inte bör beskäras. Med den gene­

rella kontaktmöjligheten för patienterna bör emellertid förenas rätt för de

för vården ansvariga läkarna att utan ingående argumentering avvisa lielt

oberättigade anmärkningar mot vårdförhållandena eller ideliga krav på

utskrivning. Enligt mentalsjukvårdsberedningen bör brev inte få brytas

utan patientens vetskap. Sveriges advokatsamfund anser att brev från pa­

tienten till advokat eller till den som förordnats som offentligt biträde bör

jämställas med brev till sjukhusnämnden in. fl. och alltså inte få granskas.

134

När det gäller förflyttning till annat sjukhus framhåller

medicinalstyrelsen att läget blir väsentligt ändrat efter mentalsjukhusens

kommunalisering. En huvudmans skyldighet att vårda en tvångsintagen bör

då bli beroende antingen på sjukvårdslagens bestämmelser eller på vad

som kan komma att avtalas mellan staten och huvudmännen om disposi­

tionen av olika sjukhus in. m. Förflyttning bör kunna ske genom överens­

kommelse mellan de berörda överläkarna. Det kan som regel inte längre få

ha någon betydelse vilken placering patienten anser förmånligast. Har

någon t. ex. under tillfällig vistelse i främmande sjukvårdsområde insjuknat

och måst tas in på därvarande mentalsjukhus, får han — likaväl som en

lasarettspatient — finna sig i att, när så kan ske, förflyttas till mentalsjuk­

huset för det område där han är bosatt. Detsamma gäller om han t. ex.

tillfälligt tagits in på ett mentalsjukhus, som inte är avsett för patienter

av hans slag. En förflyttning av detta slag bör få ske tämligen formlöst.

Eftersom det likväl gäller en patient, vars intagning kommit till stånd under

iakttagande av särskilda formföreskrifter, anser styrelsen att en viss ord­

ning bör föreskrivas i lagen. Medicinalstyrelsen förordar att krav uppställs

på skriftlig ansökan av den överläkare, på vars klinik patienten är intagen,

eftersom denne läkare är ansvarig för att patienten vårdas på rätt sjukhus.

Patienten och hans företrädare bör dock inte betagas rätten att söka få

en ur patientens synpunkt önskvärd förflyttning till stånd. Huruvida här­

utöver särskilda regler kan behöva meddelas — eventuellt innefattande sär­

skilda befogenheter för medicinalstyrelsen —- för speciella kategorier av

patienter är svårt att avgöra innan klarhet vunnits om innehållet i de bli­

vande avtalen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Styrelsen föreslår,

att paragrafen — liksom motsvarande bestämmelse i sinnessjuklagen —

avfattas så att patienten får förflyttas till annat sjukhus och att närmare

bestämmelser om förflyttning meddelas av Kungl. Maj :t.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge kan allvarliga betänkligheter

anföras mot att patienter skall kunna tvångsförflyttas på den grund att de

tagits in på annat sjukhus än där vård enligt därom gällande bestämmelser

skall beredas dem. Mot varje tvångsförflyttning i en sådan situation talar

starka humanitära skäl. Enligt hovrättens mening bör en patient som tagits

in på handlingar inte kunna tvångsförflyttas till annat sjukvårdsområde

mot sin vilja. Svenska föreningen för psykisk hälsovård anför liknande

synpunkter. Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om det inte ofta

kunde vara skäligt att lämna den sjukes anhöriga tillfälle att yttra sig,

innan besked meddelas om förflyttning till annat sjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 är 1906

135

Utskrivning

Patienter som tagits in enligt den fria intagningsfarmén

Kommitténs förslag till bestämmelser om utskrivning av patienter som

tagits in enligt den fria intagningsformen — innebärande bl. a. viss rätt till

kvarhållande i fall av fara för annans personliga säkerhet eller eget liv —

tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Medicinalstyrelsen ställer sig emellertid kritisk. Styrelsen säger sig vara väl

medveten om de fördelar ur praktisk sjukvårdssynpunkt som en sådan

kvarhållningsrätt i enstaka fall kan erbjuda. Mot genomförandet av den­

samma talar emellertid en mängd skäl av främst psykologisk och princi­

piell natur. En avvägning mellan å ena sidan riskerna för att mentalt sjuka

i behov av sjukhusvård undandras dylik vård och å andra sidan det psyko­

logiskt och principiellt betänkliga i en ordning, där frivillig intagning kan

övergå i tvångsvis kvarhållande, föranleder medicinalstyrelsen att före­

slå att den särskilda rätten att hålla kvar dem som tagits in enligt den

fria intagningsformen bör utgå. Endast om så sker vinner man full likstäl­

lighet med annan sjukvård och detta är enligt styrelsens mening ett fram­

steg av så stort principiellt värde för mentalsjukvårdens framtid att det

väl kompenserar olägenheter i enstaka fall. Dessutom bör beaktas, att ett

visst tvång gentemot en patient för att avvärja fara för liv eller hälsa anses

tillåtet enligt vår rätt även utan särskilt stadgande i sjukvårdslagstiftningen.

Sveriges läkarförbund anser det tveksamt om kommittén funnit den rätta

lösningen på frågan om kvarhållningsrätten gentemot sjuka som frivilligt

sökt vård. Bestämmelserna härom kan göra den fria intagningen illusorisk,

alldeles bortsett från det olämpliga i att sjukhusnämnden skall fatta rent

medicinska avgöranden såsom bedömning av självmordsrisk.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är huvudsynpunkten att över­

läkaren är skyldig att pröva om patienten kan anses vara farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv. Finner han så vara fallet är han skyldig

att vägra utskrivning. Det är här fråga om ett bedömande som uppkommer

blott beträffande ett fåtal patienter men som stundom kan vara utom­

ordentligt svårt. Ett misstag kan få en fatal verkan både för patienten och

för andra. Det är uppenbart att den fria intagningsformen inte utesluter

att patienten kan vara farlig, t. ex. på grund av svartsjuka i förening med

psykisk sjukdom eller abnormitet. Paragrafen bör redigeras så att det i

första hand framhålls att överläkaren är skyldig att pröva denna fråga och

vägra utskrivning, om han finner patienten vara farlig för annans person­

liga säkerhet eller för eget liv. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser

att rätten att hålla kvar patienter soin tagits in enligt den fria intagnings­

formen bör utsträckas till att gälla vid de specialindikationer, som för­

eningen ansett böra fogas till förutsättningarna för intagning på handling­

arna, nämligen allvarlig fara för annans egendom eller psykiska hälsa.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Patienter som tagits in på handlingar eller enligt förordnande av domstol

Vad kommittén anfört om de materiella förutsättningarna

för utskrivning av dem som tagits in på handlingar eller enligt beslut av dom­

stol — innebärande att utskrivning skall ske då förutsättningarna för tvångs-

intagning inte längre föreligger — har i sina huvuddrag godtagits eller läm­

nats utan erinran av samtliga remissinstanser. Sinnessjuknämnden under­

stryker dock i detta sammanhang olägenheten av de förstärkande adjektiv

nämnden anmärkt mot i samband med intagningsbestämmelserna. Kon­

sekvensen av förslaget blir att en patient, som undergår medicinsk behand­

ling, skall skrivas ut då förbättringen fortskridit så långt att den ytterligare

förbättring som är att vänta inte kan anses väsentlig. Vidare skall personer

som är farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv skrivas ut, när

faran reducerats så att den inte längre förtjänar beteckningen allvarlig. Det

synes sinnessjuknämnden inte rimligt vare sig att kräva sådana subtila

distinktioner eller att föreskriva utskrivning innan man uppnått målet för

vården, som är att göra patienten återställd eller att avlägsna de yttringar

hos honom som konstituerat hans farlighet.

Enligt medicinalstyrelsen är stadgandet om att fortsatt vård under vissa

förutsättningar kan beredas patienten, även om förutsättningar för kvar-

hållande enligt huvudregeln inte föreligger, varken erforderligt eller lämp­

ligt. Patienten bör i sådana fall alltid skrivas ut såsom tvångsintagen och

därefter skrivas in igen såsom frivilligt intagen. Med den av styrelsen före­

slagna konstruktionen av lagen behöver den senare intagningen inte regleras

i denna.

Vad gäller utskrivning på försök riktar sinnessjuknämnden

kritik mot kommitténs ståndpunkt att sådan utskrivning inte bör förekom­

ma annat än då särskilda skäl kan åberopas. Kommittén har en benägen­

het att låta motivet att utjämna skillnaderna mellan kropps- och mental­

sjukvård få bli bestämmande på bekostnad av vägande sakliga skäl. Nämn­

dens entydiga erfarenhet är att försöksutskrivningen utgör ett synner­

ligen värdefullt instrument för patientens anpassning till de för honom

ofta påfrestande förhållandena i samhället. Jämförelsen med eftervården

inom kriminalvården ligger nära till hands. Härmed är givetvis inte sagt

att försöksutskrivning alltid behöver utnyttjas. Kommittén kan knap­

past ha tänkt sig, säger nämnden vidare, att dess förslag skulle medföra en

praxis i riktning mot längre vårdtider på sjukhusen. Tyvärr måste man nog

i stället räkna med en annan följd av att patienterna regelmässigt kommer

att lämna sjukhuset såsom definitivt utskrivna, nämligen ett väsentligt

ökat antal patienter, vilkas psykiska labil itet inte står rycken inför den kraf­

tiga omställning det innebär för dem att bli lämnade helt åt sig själva. I de

undantagsfall då även enligt kommittéförslaget försöksutskrivning skulle

komma i fråga kommer vidare patienten, i motsats till vad nu regelmässigt

Knngl. Maj:ts proposition nr 53 är

L17

är fallet, att uppfatta utskrivning endast pa försök som ett oberättigat miss-

I roendebevis. Sinnessjuknämnden hemställer därför att förslaget ändras sä

att försöksutskrivning även i fortsättningen får utnyttjas som ett normalt

förekommande instrument för anpassning till livet utanför sjukhuset.

Justitiekanslersämbetet finner det otillfredsställande att eftervården av

de försöksutskrivna, som kan innebära betydande frihetsinskränkningar,

lämnas så gott som helt oreglerad. Försöksutskrivning kommer företrädesvis

i fråga för patienter som begått brott. Eftersom de lagöverträdare som

överlämnas till vård enligt mentalsjukvårdslagen i princip inte bör komma

i annan eller sämre ställning än de som omhändertas inom kriminalvården,

torde skyldigheten att underkasta sig särskilda föreskrifter — i fråga om

arbetsanställning, bostad, förbud att använda sprit, särskild behandling

in. m. — samt att stå under tillsyn böra regleras i lagen. Bestämmelserna

torde kunna utformas efter mönster av dem som finns i brottsbalken be­

träffande vården av villkorligt frigivna. Enligt ämbetets mening bör vidare

anordnandet av eftervården av de försöksutskrivna ankomma på sjukhus­

nämnden och alltså i princip inte delegeras till överläkaren, i vart fall inte

när det är fråga om föreskrifter av annan än rent medicinsk karaktär. En­

ligt Föreningen Sveriges häradshövdingar bör åtminstone beträffande det

farliga klientelet försöksutskrivning under avsevärd tid vara det normala.

Om tvångsintagningsformens användning begränsas måste enligt förening­

en detta även medföra, att försöksutskrivning blir mera vanlig i fråga om

detta begränsade klientel.

Kommitténs förslag att behörigheten att förordna om ut­

skrivning liksom f. n. skall tillkomma sjukhusnämnden i fråga om pa­

tienter som av domstol överlämnats till vård eller som överförts från fång-

vårdsanstalt och inte skall återföras dit (nuvarande s. k. N- och PN-fall) har

inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Även förslaget om att

nämnden skall såsom första instans pröva frågan om utskrivning av alla

patienter som tagits in på mentalsjukhus i anslutning till begånget brott

varpå kunnat följa svårare straff än böter (f. n. endast om brottet varit

riktat mot annans personliga säkerhet, s. k. O-fall) godtas av det stora fler­

talet remissinstanser. Enligt justitiekanslersämbetet kommer dock en viss

inkonsekvens alltjämt att bestå mellan N-fall och O-fall. överlämnan­

de till vård kan enligt brottsbalken i princip ske även för brott, för vilket

inte är stadgat svårare straff än böter. Enligt förslaget skall N-fallen alltid

handläggas av sjukhusnämnden, under det att O-fallen kommer under

nämndens kompetens endast om svårare straff än böter kunnat följa på

hrottet. Några sakliga skäl för denna åtskillnad synes knappast föreligga.

Enligt ämbetets mening bör därför samma regler uppställas för de fall då

överlämnande skett genom beslut av domstol och de fall då intagning eljest

ägt rum i anslutning till brott. Liknande synpunkter anförs av medicinal­

styrelsen och hovrätten över Skåne och Blekinge.

5*-—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

Sinnessjnknämnden ställer sig avvisande till förslaget i vad det avser en

utvidgning av de lokala nämndernas befogenhet. Sinnessjuknämnden ifråga­

sätter om kommitténs gränsdragning mellan nämndfall och andra fall är

praktikabel. Ett brott, varigenom annans personliga integritet blivit kränkt,

är i allmänhet mycket lättare konstaterbart än exempelvis ett egendomsbrott.

Inte desto mindre är problem om rubricering som O-fall inte sällsynta, be­

roende än på vanskligheten i fråga om bevisprövningen, än på tveksamhet

om hur det inträffade bör bedömas straffrättsligt. Nämnden tror inte att det

går att klara dessa svårigheter, om all slags brottslighet skall komma med i

bedömningen. Så länge t. ex. ett egendomsbrott — förskingring, trolöshet mot

huvudman, bodräkt m. in. — inte är lagfört och inte ens utrett av polismyn­

dighet är det i det flesta fall omöjligt att avgöra om brottslighet föreligger och

hur denna skall bedömas. Nämnden är därför av den uppfattningen att man

bör bibehålla den nuvarande avgränsningen av nämndfall i fråga om brott

som inte blivit lagförda. Godtas detta förslag, torde man kunna undvara den

föreslagna fullständiga delegationen från sjukhusnämnd till överläkare.

Med hänsyn till sjukhusnämndernas arbetsbörda har den ingen större bety­

delse, eftersom delegationsprövningen blir ungefär jämbördig med en utskriv-

ningsprövning. Även hovrätten för Nedre Norrland anser att nämndernas

kompetens bör bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande

föreskrifter. Det finns enligt hovrätten anledning tro att patienter, som

gjort sig skyldiga till egendomsbrott av inte alltför obetydlig svårig­

hetsgrad eller som eljest är starkt kriminellt belastade, i regel varit före­

mål för lagföring och således är att hänföra till N- eller PN-fallen. Där­

emot lär det inte vara ovanligt att patienter, som inte varit föremål för lag­

föring, gjort sig skyldiga till våldsbrott eller andra brott mot annans per­

sonliga säkerhet. För övrigt torde man kunna hävda att hänsynen till sam­

hällsskyddet inte gör sig gällande med samma styrka vid andra brott än vålds­

brott och därmed jämförliga övergrepp mot person. Redan på grund av det

nu sagda kan det enligt hovrätten ifrågasättas om det föreligger tillräckliga

skäl att ytterligare inskränka överläkarens befogenheter i utskrivningsären-

den. Härutöver kommer emellertid att det med kommitténs fördelning

blir nödvändigt att begränsa de fall som inte skall ankomma på över­

läkaren utan i stället prövas av sjukhusnämnd. Någon annan utväg torde

inte stå till buds än att, som skett i kommittéförslaget, undanta patien­

ter som gjort sig skyldiga endast till s. k. bötesbrott. En dylik gränsdrag­

ning förutsätter i tillämpningen en bedömning inte bara av gärningens

straffrättsliga beskaffenheter utan även av lagrum och straffskala för

brottet. För överläkaren som i första hand har att verkställa denna be­

dömning torde stadgandet erbjuda åtskilliga tillämpningssvårigheter. Det

finns enligt hovrättens mening anledning befara att dessa kommer att bli så

betydande och ofta förekommande, att den föreslagna kompetensfördel­

ningen inte bör godtas. Såvitt framgår av betänkandet har den hittills

Kungl. Maj:ta proposition nr 53 år 1966

13$)

gällande ordningen inte varit förknippad med några mer beaktansvär-

da olägenheter. Hovrätten påpekar slutligen att enligt uttalande i moti­

ven även brott, som en patient begår efter intagningen på sjukhuset, bör

medföra att patienten betraktas som nämndfall. Detta förhållande bör kom­

ma till uttryck i lagtexten. Sistnämnda uppfattning delas av medicinalsty­

relsen.

Enligt Sveriges läkarförbund har kommittén inte anfört några bärande

skäl för den utökning av antalet nämndfall som den föreslagna kompetens­

fördelningen innebär.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att eu överläkare som hänskju-

ler beslutanderätten till nämnden bör vara skyldig att bifoga ett bestämt

ställningstagande till frågan om patientens farlighet. Om tveksamheten

bara gäller den mera sociala aspekten på frigivningsfrågan, t. ex. då patien­

ten tagits in på grund av domstols dom, synes nämnden genom handlägg­

ning i vanlig ordning få ett tillräckligt underlag för sitt bedömande. Men

när det gäller de mer sällsynta men ytterst svåra bedömandena av patien­

tens farlighet för annans säkerhet eller eget liv, är ett bestämt ställnings­

tagande från den överläkare, som har det främsta ansvaret för vården,

oundgängligt för att nämnden skall kunna fatta beslut.

Kommitténs förslag rörande framställning om utskrivning

har berörts endast i ett par remissyttranden. Sveriges läkarförbund ställer

sig kritiskt mot förslaget om att nämnden vid avslag på framställning

om utskrivning skall kunna bestämma viss minsta tid, inte överstigande

tre månader, inom vilken förnyad framställning inte får göras. De syften

paragrafen avser att tillgodose kan enligt förbundet lika väl vinnas genom

att nämnden får befogenhet att i vissa fall inte pröva inkomna ansökningar,

varvid patienten ändå får möjlighet att argumentera för sin sak i obegrän­

sad utsträckning. Hovrätten för Nedre Norrland vänder sig mot samma

bestämmelse. F. n. gäller, framhåller hovrätten, att utskrivningsnämnd

inte är skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva framställning

om utskrivning. De skäl kommittén anfört till stöd för den utvidgade

rätt att göra framställning, som förslaget innebär, finner hovrätten inte

bärande. Nämndernas befattning med utskrivningsärenden torde liksom

hittills huvudsakligen komma att röra de s. k. psykopaterna. Vad kom­

mittén anfört om att väsentligt förbättrade behandlingsmetoder möjlig­

gör en avsevärt snabbare förbättring av patienten lär inte äga giltighet

beträffande detta klientel. I motsats till kommittén hyser hovrätten den

uppfattningen att en vidgad rätt att påkalla utskrivning kan befaras med­

föra en besvärande arbetsbelastning för nämnderna. Ur psykologisk syn­

punkt förefaller det vidare mindre lämpligt att sjukhusnämnden i beslut,

varigenom ansökan om utskrivning lämnas utan bifall, föreskriver att för­

nyad ansökan inte får göras förrän efter viss minsta tid. Det kan befaras

att sådana besked skapar motsättningar och försvårar ett förtroendefullt

140

förhållande till patienten. Enligt hovrättens mening är den nu gällande

bestämmelsen att föredra framför det av kommittén föreslagna stadgandet.

Beträffande frågan om återintagning under utskrivning

på försök anför Föreningen Sveriges häradshövdingar att de föreslagna

bestämmelserna kan föranleda viss oklarhet om läget i det fall att den för-

söksutskrivne självmant återvänder till sjukhuset. Föreningen ställer frå­

gan om han i sådant fall är intagen enligt den fria intagningsformen eller

intagen på handlingar och om han i sistnämnda fall är intagen i anslutning

till begånget brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor m.m.

Kommitténs förslag bär i sina huvuddrag godtagits under remissbehand­

lingen. Man har sålunda allmänt ansett det vara en vinst att beslutet i in-

tagningsfrågan skall kunna överklagas och patienten inte såsom nu vara

hänvisad till att begära utskrivning. Likaså har det med tillfredsställelse

noterats att talan mot överläkarens beslut föreslås skola föras hos den lo­

kala nämnden i stället för direkt hos mentalsjukvårdsnämnden.

Enligt sinnessjuknämnden bör det dock kunna räcka med att det beslut

som fattas efter prövningen av vårdbehovet får överklagas. Tiden mellan

detta beslut och intagningsbeslutet är högst tio dagar, i undantagsfall tjugo

dagar, och intagningsbeslutet är dessutom av huvudsakligen formell natur.

En förenklingsåtgärd som den av sinnessjuknämnden föreslagna kan inte

rimligen anses stå i strid med Europarådskonventionen. Liknande synpunk­

ter anförs av landstingsförbundet. Justitiekanslersämbetet är kritiskt mot att

kommittén inte valt en processuell talan, t. ex. besvär, såsom rättsmedel

utan en inera formlös, rent administrativ talan. Det kan enligt ämbetet

ifrågasättas, om valet fullt ut tillgodoser Europarådskonventionens krav på

rätt till domstolstalan. Åtminstone vad gäller talan hos mentalsjuknämnden

borde ett för domstolsprocess vedertaget rättsmedel stå till förfogande.

I fråga om talan mot läkares beslut framhåller justitie­

kanslersämbetet att möjligheten till talan begränsats till beslut av inne­

börd att den sjuke skall tas in eller hållas kvar, medan beslut, som innefattar

vägran att ta in någon eller som innebär att någon inte skall hållas kvar eller

inte får stanna kvar på sjukhuset, inte skall få överklagas. Ämbetet finner

skälen härför vägande. Som allmän grundsats i svensk förvaltning gäller

emellertid att om annat inte stadgats statlig myndighets beslut är över-

klagbara. Begränsningen av besvärsrätten bör därför framgå av lagtexten.

Beträffande omfattningen av den prövning, som skall äga rum hos sjukhus­

nämnden, när ett avgörande hänskjutits dit, har kommittén uttalat att pröv­

ningen skall avse endast en bedömning av om laga förutsättningar förelegat

för det beslut eller det ställningstagande som överklagats. Det normala är

emellertid, framhåller ämbetet, att besvär och annan administrativ klagan

141

leder till eu allsidig omprövning av det beslut som överklagas. Inte bara lag­

ligheten utan även lämpligheten och ändamålsenligheten prövas. Tillräcklig

anledning synes knappast föreligga att på detta område tillämpa en av­

vikande ordning.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om det kan anses påkallat ur

rättssäkerhetssynpunkt att tillåta besvär i fråga om beslut som avser

rätt för patient att vistas utom sjukhusområdet. Enligt mentals juk-

vårdsberedningen synes en besvärsrätt i detta avseende medföra en onödig

administrativ omgång utan motsvarande vinst ur rättssäkerhetssynpunkt.

Om däremot förbud att vistas utom sjukhusområde får allmän karaktär och

sjukvårdsadministrativa faktorer träder i förgrunden, finns det anledning att

låta besvärsinstitutet vinna tillämpning. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse

anser att frågan huruvida en patient skall få vistas på egen hand utom

sjukhusområdet är en ren vårdfråga, där den ansvarige läkaren suveränt

bör äga bestämma. Ett undanröjande av läkarens beslut härutinnan beträf­

fande en vid sjukhuset alltjämt vårdad patient kan inte betraktas annat än

som ett ingrepp i läkarens sjukvårdande verksamhet. Befogenhet härtill

bör inte tillkomma sjukhusnämnden utan endast vederbörande tillsyns­

myndighet, eftersom en ändring av beslutet innebär en bedömning i fråga

om lämplig psykiatrisk behandling av patienten.

Beträffande frågan om talan mot den lokala nämndens

beslut kan det enligt mentals jnkvåirdsberedningen av vissa skäl synas

berättigat att talan inte får föras över beslut varigenom en försöksutskriven

ålagts att iaktta särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn av annan

person. Försöksutskrivningen syftar emellertid till att lämna närmare väg­

ledning för ett bedömande av om förutsättningar för eu slutlig utskrivning

kan anses föreligga. Rimligen bör föreskrifterna därvid vara utformade så

att de inte onödigtvis hämmar patientens utsikter att under försöksutskriv­

ningen hävda sin förmåga till samhällelig anpassning. Beredningen finner det

därför motiverat, att patienten i nu nämnda frågor likaväl som i övriga ut-

skrivningsärenden skall ha rätt att få sin sak prövad hos mentalsjuk­

nämnden. Justitiekansler sämbetet är av samma uppfattning och påpekar

att inom kriminalvården ett överklagande i motsvarande frågor får ske till

de centrala nämnderna. Sveriges läkarförbund anser att den sjukes rätt att

klaga över sjukhusnämndens avgöranden begränsats på grunder, som för­

bundet inte kan finna bärande.

Enligt justitiekanslersämbetet är det en allmän förvaltningsrättslig grund­

sats att statlig myndighet, vars beslut ändrats av besvärsmyndighet, inte

äger överklaga avgörandet i besvärsmålet. Bakom grundsatsen ligger tan­

ken att besvärsmyndigheten har att företräda samma intressen som den

myndighet vars beslut ändrats. Betraktelsesättet synes tillämpligt även i

fråga om förhållandet mellan den läkare, vars beslut överklagats hos sjuk­

husnämnden, och nämnden. Det kan därför enligt ämbetets mening ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr o.'t år 1!)66

142

sättas, om i här avsedda fall talerätt bör tillkomma den läkare som beslutat

i ärendet. Medicinalstyrelsen anser det inte påkallat att även underordnad

läkare skall kunna få sjukhusnämnds beslut hänskjutet till mentalsjuk­

nämndens prövning. Har ett ärende avancerat så långt att beslut av sjuk­

husnämnden föreligger, bör det ankomma på överläkarens bedömande om

prövning i högsta instansen bör ske.

Vad gäller formerna för statsåklagarens medverkan anser riksåklagar­

ämbetet, att sjukhusnämnd bör vara skyldig att i samma omfattning som nu

är fallet beträffande sjukvårdsläkare underrätta statsåklagare om fram­

ställningar om utskrivning. Ämbetet förordar, att kommitténs förslag så­

tillvida genomförs, att statsåklagare i sådana fall, då underrättelseskyldig­

het inte föreligger, bereds möjlighet att hos nämnden anmäla önskemål att få

yttra sig. Även Föreningen Sveriges Landsfiskaler anser att det nuvarande

förfarandet bör bibehållas. Med den av kommittén föreslagna ordningen är

det enligt föreningens uppfattning risk att statsåklagarna tvingas att prak­

tiskt taget alltid göra anmälan om förbehåll. Föreningen Sveriges polismäs­

tare påpekar att kommittén i flera sammanhang framhållit önskvärdheten

av att de som har att besluta i utskrivningsfrågor skaffar sig personlig kän­

nedom om den beslutet avser. Bl. a. på grund härav finner föreningen an­

ledning föreslå, att anmälan om förbehåll skall ske av den åklagare som

handlagt målet. Föreningen tror inte att antalet remisser i någon avgörande

grad skulle minska genom att, som kommittén föreslagit, anmälan om för­

behåll skulle ske redan vid brottmålets avgörande. Det kan med stor sanno­

likhet förutsättas, att anmälan för säkerhets skull kommer att ske i fler­

talet fall med utgångspunkt från det material, som föreligger vid förbehål­

lets avgivande. Föreningen ifrågasätter slutligen, om inte remiss till stats-

åklagaren i utskrivningsfrågor borde ske även när patientens beteende ut­

gjort särskild fara för annans egendom. Härvid åsyftas i första hand sådana

patienter som ådagalagt särskild hänsynslöshet vid utplundring av åldringar

eller utnyttjat rådande bristsituation på bostadsmarknaden för att avlura

bostadssökande avsevärda belopp utan vederlag. Enligt Föreningen Sveriges

häradshövdingar kan det övervägas om här ifrågavarande uppgift, med

hänsyn till de kompetensregler som i fortsättningen kommer att gälla inom

åklagarmyndigheten, kan anförtros distriktsåklagare. Vidare synes det

föreningen erforderligt att något slag av underrättelseskyldighet åläggs

sjukhuset för sådana fall, som inte varit föremål för förundersökning och

åtalsprövning.

Sinnessjuknämnden uttalar sig för att i fråga om statsåklagarnas med­

verkan den nuvarande ordningen bibehålls både i sak och beträffande för­

farandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Muj.ts proposition nr 53 är lUtiti

14;$

Nämnderna

I samband med frågan om de lokala nämndernas samman­

sättning redogör justitiekanslersämbetet för en undersökning som ut­

redningen om administrativa frihetsberövanden låtit göra angående för­

arbetena till Europarådskonventionen. Av undersökningen framgår, sä­

ger ämbetet, att konventionens krav på rätt till talan vid domstol inte inne­

bär att det måste föreligga en rätt till talan vid allmän domstol. Även en rätt

till talan vid administrativ domstol får anses tillfredsställa konventionens

krav. Av undersökningen synes vidare framgå att såsom domstol i konven­

tionens mening visserligen kan betraktas även myndigheter, i vilkas namn inte

ingår orden domstol eller rätt eller som eljest inte vid allmänna klassifikatio-

ner av mvndigheter hänförs till domstolskategorien, men att tämligen

stränga krav bör ställas på myndigheternas kompetens, självständighet,

fristående ställning och sammansättning. Av särskild vikt synes vara att

myndighetens verksamhet har karaktär av rättsskipning både i den mening

att prövningen framstår som rättstillämpning och att förfarandet inför

myndigheten präglas av de rättssäkerhetsgarantier, som kännetecknar ett

vanligt domstolsförfarande. Från nu angivna utgångspunkter finns enligt

ämbetet anledning att göra vissa invändningar mot utredningens förslag

rörande bl. a. sjukhusnämndernas sammansättning. Kommittén har sålun­

da inte uppställt något ovillkorligt krav på att ordföranden är eller varit

innehavare av domarämbete. Enligt justitiekanslersämbetets mening bör ett

sådant krav införas i överensstämmelse med vad som föreslagits för men­

talsjuknämndens del. Sammansättningen i övrigt av sjukhusnämnderna

synes ämbetet ändamålsenlig. Krav bör uppställas på att ledamöterna av­

lagt domared eller domarförsäkran. Uppställandet av ett sådant krav synes

ägnat att bringa nämnderna i ännu närmare överensstämmelse med Europa-

rådskonventionens domstolsbegrepp. Ämbetet erinrar om att ledamot och

ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelse­

nämnden och interneringsnämnden skall ha avlagt domared. Genom att

domarjävsreglerna görs tillämpliga erhålls ytterligare garantier för objek­

tivitet och opartiskhet. Nämndernas uppgifter och verksamhetsbetingelser

i övrigt synes enligt ämbetet också så utformade att de väsentligen fram­

står som rättsskipande organ. Liknande synpunkter anförs av Föreningen

Sveriges häradshövdingar.

Kommitténs förslag att läkare, som är knuten till den slutna psykiatriska

vården på sjukhuset, inte skall få vara ledamot av sjukhusnämnden till­

styrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Sinnessjuk­

nämnden hyser vissa farhågor för att sjukhusnämnderna kommer att bli

kvalitativt försvagade, särskilt med hänsyn till att det vid en del sjukhus

inte torde föreligga möjligheter att tillföra sjukhusnämnderna utomstående

läkare med psykiatrisk utbildning eller med erfarenhet av motsvarande

144

slag. Förslaget har motiverats med att sjukhusnämndernas uppgifter utvid­

gats till olika frågor, som den ansvarige överläkaren eller annan läkare vid

sjukhuset tagit ställning till. Frågan om överläkarens deltagande i pröv­

ningen av utskrivningsfall, som sjukhusnämnden har att handlägga såsom

törsta instans, återstår dock. Utan att tillmäta de av kommittén anförda

skälen avgörande betydelse anser sinnessjuknämnden det dock knappast

ändamålsenligt att för olika frågor ge sjukhusnämnden växlande samman­

sättning. Bl. a. skulle i så fall erfarenhetsunderlaget för den utomstående

läkarens bedömning av de frågor, i vilka han skulle delta, bli alltför be­

gränsat. Sinnessjuknämnden ställer dock det uttryckliga kravet att någon

inskränkning inte görs i den möjlighet för överläkaren att hänskjuta sjuk­

husnämndens avgörande till mentalsjuknämnden, som kommittén på annat

ställe i lagförslaget förordat.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter om i den lokala nämnden över huvud

taget bör ingå läkare, som på något sätt är knuten till sjukhuset. Styrelsen

erinrar om att hjälpverksamhetsläkarna i regel står under sjukhuschefens

inseende. Hjälpverksamhetsläkaren, som även i framtiden ibland torde

behöva medverka till intagning genom att utfärda vårdintyg, har hand

om tillsynen av försöksutskrivna och avger utlåtanden rörande dessa. Så­

dana utlåtanden kan få stor betydelse vid prövning av frågor om återintag-

ning på sjukhuset eller utskrivning därifrån. Hjälpverksamhetsläkare som

ledamot i utskrivningsnämnd torde därför lätt komma i den situationen att

han blir jävig att handlägga ärenden i nämnden. Styrelsen anser att inte

heller annan personal vid sjukhuset bör engageras i nämnden. Samt­

liga nämndens ledamöter bör ha en helt fristående ställning i förhållande

till sjukhuset och sjukhusledningen. Styrelsen föreslår därför att kommit­

téns förslag kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att den som är

knuten till sjukhuset inte får vara ledamot av nämnden. Medicinalstyrelsen

anser vidare att läkarledainoten i den lokala nämnden bör vara psykiater

och att detta bör komma till uttryck i lagtexten. Krav i sistnämnda riktning

framförs också av medicinska fakulteterna vid karolinska institutet och

universitetet i Umeå, Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, Svenska stadsför­

bundet och Svenska läkaresällskapet. Enligt Sveriges läkarförbund kan bl. a.

frågan om utseende av lämplig läkarledainot komma att medföra svårig­

heter, men förbundet säger sig dock i huvudsak kunna godta kommitténs

förslag till organisation av sjukhusnämnderna.

Från flera håll har dock förslaget att överläkaren i fortsättningen inte

skall vara ledamot av nämnden blivit utsatt för kritik. Enligt mentalsjuk­

vårdsberedningen bör sålunda hinder inte föreligga för läkare inom den slut­

na vården vid ett sjukhus att vara ledamot av sjukhusnämnden. Kravet på

objektivitet och rättssäkerhet vid nämndens bedömanden torde i erforder­

lig utsträckning kunna tillgodoses genom att nämndens avgörande sker i

form av majoritetsbeslut. Enligt förslaget bör överläkare närvara vid sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 196(1

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1060

14T>

liianträde med nämnden i ärende angående egen patient. I samband med

fullgörandet av den uppgiftsskyldighet, som i detta sammanhang åligger

honom, torde han framför allt med hänsyn till sin insikt i det enskilda fallet

konnna att inta en central position vid ärendets handläggning och därmed

reellt sett kunna påverka dess utgång. Detta blir särskilt markant i de

kanske inte alltför sällsynta fall, dä läkare som saknar eller har begränsad

psykiatrisk erfarenhet förordnas som ledamot av nämnden. Om läkare inom

sluten vård ändå måste ta aktiv del vid handläggningen inom nämnden av

ärende angående egen patient, synes det mest ändamålsenligt att läkaren

samtidigt får ingå som ledamot i nämnden. Beredningen förordar att det

föreslagna förbudet häremot utgår. Svenska landstingsförbundet anser att

de erfarenheter, som vunnits av det nuvarande systemet, inte ger någon

anledning att tillstyrka att just den läkarexpertis, som genom personlig

erfarenhet av patienten och allmän förtrogenhet med vårdförhållandena

kanske är bäst lämpad för en objektiv bedömning, utestängs från leda­

motskap i sjukhusnämnden. Kravet på objektivitet torde enligt förbundets

mening väl tillgodoses genom att det förutsätts majoritetsbeslut.

Rätts psykiatriska föreningen anser det ganska självklart att överläkarna

vid mentalsjukhusen skall vara ledamöter av sjukhusnämnderna. Det synes

föreningen rimligt att den för sjukvården ansvarige läkaren såsom medlem

av sjukhusnämnden i samtliga fall får dela ansvaret för utskrivning, liksom

inom kroppssjukvården. Enligt medicinska fakulteten vid Uppsala univer­

sitet har kommittén inte framlagt några vägande skäl för att annan läkare

än sjukvårdsläkaren skall vara ledamot av sjukhusnämnden, som ju allt­

fort kommer att vara lekmannadominerad och nu avses skola fungera med

majoritetsbeslut.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland intar överläkaren med sin medi-

cinskt-psykiatriska sakkunskap och sin särskilda kännedom om veder­

börande patient en så central ställning vid utskrivningsprövningen, att det

närmast måste anses som en brist om han inte såsom ansvarig ledamot av

nämnden skulle delta i denna prövning. Det är ju också han som främst

bär ansvaret för patientens vård. Med hänsyn till den svåra brist på läkare

inom den psykiatriska sjukvården som f. n. råder skulle dessutom stora

svårigheter uppstå att tillföra nämnden annan och tillräckligt kvalifi­

cerad sakkunskap. Av anförda skäl förordar hovrätten att överläkaren

bibehålls såsom ledamot av sjukhusnämnden när denna fungerar som

första instans. Såsom kommittén anfört ligger det däremot i sakens natur

att en överläkare, som har ansvaret för viss vårdavdelning, inte bör såsom

ledamot i nämnden delta i prövningen av frågor, till vilka han själv tidigare

tagit ställning. I dylika fall bör överläkaren inte vara ledamot av nämnden.

Hinder bör däremot inte möta mot att annan läkare som är knuten till den

slutna psykiatriska vården ingår i nämnden. Även hovrätten över Skåne och

Blekinge framhåller att det på grund av hristen på läkare blir stora svårig-

146

heter att fylla posten som läkarledamot och därtill vanskligt att göra det på

ett sådant sätt att nämnden varken kommer att sakna erforderlig auktoritet

eller försättas i en permanent motsatsställning till överläkaren. Nämndens

ändrade ställning kommer att kräva en betydligt utförligare redovisning av

varje ärende från överläkarens sida för att nämnden skall kunna självstän­

digt ta ställning till de medicinska aspekterna på utskrivningsfrågan. För­

farandet kommer härigenom att bli mera omständligt. Hovrätten ifråga­

sätter om det inte är den lämpligaste utvägen att i utskrivningsärenden bi­

behålla nämndens nuvarande sammansättning.

Bland de nuvarande utskrivningsnämnderna vid statens mentalsjukhus är

meningarna delade, när det gäller de föreslagna sjukhusnämndernas sam­

mansättning. En del av dem ansluter sig till kommitténs uppfattning, att

den ansvarige läkaren inte bör vara ledamot av nämnden, medan andra fin­

ner läkarens kännedom om patienten och hans psykiatriska sakkunskap

vara av så stort värde att han även i fortsättningen bör ingå i nämnden.

Oavsett den principiella inställningen redovisar många av nämnderna be­

tänkligheter, när det gäller möjligheten att erhålla lämplig läkarledamot i

den ansvarige läkarens ställe. Det framhålls att hjälpverksamhetsläkaren

ofta är på tjänsteresa och att han dessutom sannolikt kommer att vara jävig

i ett flertal ärenden. Från många håll påpekas vidare att såväl det ökade

antalet ärenden som de nya reglerna för förfarandet kommer att medföra

en väsentligt större arbetsbörda för de lokala nämnderna. Detta i sin tur

kommer att göra det nödvändigt med ett ökat antal suppleanter och vid ett

par sjukhus eventuellt en dubblering av nämnden.

Svenska stadsförbundet och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse förut­

sätter att sjukvårdshuvudmannen bereds tillfälle att avge förslag beträf­

fande den ledamot i sjukhusnämnden som skall ha erfarenhet i allmänna

värv.

De rättssäkerhetsgarantier som byggts in i förfarandet hos

de lokala nämnderna finner justitiekanslersämbetet i stort sett till­

fredsställande. Det får sålunda betraktas som en fördel att den nuvarande

möjligheten att anordna vittnesförhör vid allmän domstol ersätts av en ord­

ning, enligt vilken förhör hålls inför själva nämnden med personer som kan

lämna upplysningar av betydelse för prövningen. För att, med hänsyn sär­

skilt till Europarådskonventionens krav, ytterligare markera förfarandets

karaktär av domstolsförfarande kan det kanske förtjäna övervägas att för­

hören, när det är påkallat av särskilda skäl, hålls under edsansvar. Ämbetet

vill också understryka angelägenheten av att grundsatsen om partsoffentlig-

het upprätthålls och att i vart fall partens ombud eller biträde skall äga rätt

att närvara vid förhör, om inte parten själv kan tillåtas närvara. Enligt äm­

betets mening bör vidare nämndernas beslut i klagoärenden i princip moti­

veras, även om vissa inskränkningar i motiveringsskyldigheten är ound­

gängliga. Ämbetet tar slutligen upp frågan huruvida lagförslaget tillgodoser

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

147

Europarådskonventionens krav på snabb domstolsprövning för den soin be­

rövas sin frihet. Enligt ämbetets mening är detta knappast fallet på alla

punkter. Sålunda synes en allmän översyn av tidsfristerna i förslaget moti­

verad i syfte att bringa dem i bättre överensstämmelse med Europaråds-

konventionens krav på snabbhet i förfarandet.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland föreligger det anledning att tro att

patienterna talar mera fritt ur hjärtat, om läkaren inte är närvarande vid

samtalen med dem, och hovrätten anser det därför mindre lämpligt att med­

dela särskild föreskrift om överläkares närvaro vid sjukhusnämnds sam­

manträde. Även utan sådan föreskrift torde det vara självfallet att läkaren

skall vara närvarande då nämnden sammanträder för att överlägga och fatta

beslut. Vad gäller föreskriften om att nämndens ledamöter, när ärende

handläggs i patientens frånvaro, före ärendets avgörande skall ha skaffat

sig personlig kännedom angående denne framhåller hovrätten, att fall kan

förekomma då patienten på grund av sitt tillstånd inte kan eller bör ta emot

besök. Det bör därför inte föreskrivas ovillkorlig skyldighet i detta avseende.

Hovrätten tillstyrker kommitténs förslag om uttrycklig rätt för patienten att

anlita biträde eller ombud och om möjligheten att förordna offentligt biträde.

Även om det finge anses önskvärt att biträde eller ombud alltid innehade

särskilda personliga kvalifikationer för att på ett tillfredsställande sätt kunna

fullgöra sin uppgift, delar hovrätten kommitténs åsikt att krav på särskilda

kvalifikationer hos biträde eller ombud inte bör uppställas. Hovrätten finner

det dock önskvärt att den restriktivitet med avseende på förordnande av-

offentligt biträde, som inte sällan kan vara motiverad, kommer till tydligare

uttryck i lagtexten. Hovrätten föreslår att offentligt biträde förordnas endast

om särskilda skäl finns därtill. Enligt Föreningen Sveriges stadsfiskaler är

det särskilt tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att patienten får

rätt att anlita biträde eller företrädas av ombud och att ersättning härför

lämnas av allmänna medel.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att möjligheten att förordna of­

fentligt biträde innebär en förbättring ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt

föreningen kommer emellertid stora krav regelmässigt att ställas på ett

offentligt biträdes förmåga att biträda patienten i juridiskt och person­

ligt hänseende. Till offentlig försvarare i ett brottmål kan endast den för­

ordnas som är advokat. Lägre krav synes enligt föreningen inte böra ställas

på ett offentligt biträde i ärende inför sjukhusnämnd. Liknande synpunkter

anförs av Sveriges advokatsamfund. Riksförbundet för Utvecklingsstörda

Barn föreslår samma regler, som nu finns i lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång, vilket skulle innebära att till offentligt biträde kan för­

ordnas advokat eller annan, som avlagt föreskrivna kunskapsprov för ut­

övande av domarämbete och befinns skickad för uppdraget.

Sinnessjuknämnden är ense med kommittén om att patienten bör få

anlita biträde i ärende hos sjukhusnämnd. Det är de psykologiska svnpunk-

Kungt. Maj.ts proposition nr 53 år 19 Hd

148

terna som nämnden tillmäter betydelse. Däremot är det endast i undan­

tagsfall som den muntliga förhandlingen rör frågor där ett biträde kan göra

någon insats av värde. Det kan därför enligt sinnessjuknämndens uppfatt­

ning knappast anses påkallat att införa möjlighet att förordna offentligt

biträde. Den skall visserligen komma till användning endast om det är erfor­

derligt för tillvaratagande av patientens rätt. Men just av psykologiska skäl

torde nämnderna bli obenägna att säga nej till en begäran om förordnande.

Då patienterna ofta har en tendens att dramatisera sin situation, torde möj­

ligheten att få ett biträde förordnat komma att flitigt utnyttjas.

Flera av de nuvarande utskrivningsnämnderna uttalar farhågor för att

kommitténs förslag kommer att medföra, att förfarandet får en alltför stark

prägel av rättegång. Bl. a. riktar man kritik mot att den personliga kon­

takten med patienten föreslås ske på det sättet att patienten regelmässigt

är närvarande vid sammanträdet. Erfarenheten ger vid handen, framhålls

det, att denna kontakt i flertalet fall bäst sker vid informella samtal före

sammanträdet. Vidare framställs från några av nämnderna önskemål om eu

viss uppmjukning av bestämmelsen att anhöriga, som för talan, alltid skall

ha närvarorätt. Den föreslagna möjligheten för patienten att anlita biträde

mottas positivt av så gott som samtliga nämnder. Från ett par håll påpekas

dock, att möjligheten härtill kan ge upphov till vissa svårigheter med hän­

syn huvudsakligen till psykopatklientelet. När det gäller förordnande av

offentligt biträde föreslår flera av nämnderna en viss restriktivitet och man

framhåller önskvärdheten av att endast personer med vissa juridiska kvali­

fikationer kommer i fråga för sådana uppdrag.

Kommitténs förslag att patienterna skall få rätt att vända sig till sjukhus­

nämndens ledamöter rörande förhållandena på sjukhuset och i sina per­

sonliga angelägenheter samt att ledamöterna i nämnden skall få befogenhet

att till överläggning med befattningshavare på sjukhuset ta upp frågor rö­

rande förhållandena där och även eljest verkställa utredningar och göra

framställningar rörande nämnda förhållanden har avstyrkts av så gott som

samtliga remissinstanser. Den allmänna uppfattningen är att en verksamhet

av denna art inte bör ankomma på sjukhusnämnderna, vilka bör inta en fri­

stående och opartisk ställning.

Vad kommittén föreslagit i fråga om den centrala nämn­

dens sammansättning! och förfarandet

hos den centrala nämnden har godtagits eller lämnats utan

erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Justitiekanslersåmbetet anför i tillämpliga delar samma synpunkter som

i fråga om sjukhusnämnderna.

Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar är det önskvärt att vice ord­

föranden i mentalsjuknämnden tjänstgör som ledamot av nämnden och

därigenom får viss erfarenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 dr 1966

Kungl. Ma j:Is proposition nr 53 är 1IKUi

149

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Enligt medicinalstyrelsen bör vad kommittén föreslagit om tystnadsplikt

inte tas med i lagen. Sjukvårdslagen och dess bestämmelse om tystnadsplikt

kommer ändå att bli tillämplig. För de lokala nämndernas och mentalsjuk­

nämndens del bör bestämmelser om tystnadsplikt ges i resp. instruk­

tioner och därvid omfatta förutom ledamöter och suppleanter även dem som

eljest är verksamma inom nämnderna. Mentalsjukvardsberedningen finner

att kretsen av dom som är underkastade tystnadsplikt bör vidgas till att om­

fatta även biträde och ombud samt person, med vilken förhör anordnas. Även

justitiekanslersämbetet anser det angeläget att biträde och ombud omfattas

av tystnadsplikten.

Ansvarsbestämmelser

Medicinalstyrelsen anser att den föreslagna bestämmelsen om straff för

överlämnande av vapen, alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel

till patienterna bör antingen begränsas till att gälla dem som är intagna på

handlingar eller också utvidgas till att gälla väsentligt större grupper av

patienter än dem som vårdas på mentalsjukhus och likställda kliniker. Utan

närmare utredning anser sig styrelsen inte kunna förorda annat alternativ

än det första.

Tillsyn

Flera remissinstanser gör gällande att befattningen som överinspektör för

mentalsjukvården inte längre bör bibehållas. Sveriges läkarförbund påpekar

att ett flertal av överinspektörens uppgifter enligt förslaget skall överflyttas

på de lokala nämnderna och att det inte kan anses motiverat att just den

psvkiatriska sjukvården skulle behöva en särskild kontrollerande instans,

som dessutom skulle ha instruerande uppgifter. Tvärtom konserveras häri­

genom en organisationsform som försvårar rekryteringen av läkare till den

psykiatriska sjukvården och hindrar den frihet i arbetsformerna, som är en

förutsättning för framåtskridande inom sjukvården. Liknande synpunkter

anförs av hovrätten för Nedre Norrland, medicinska fakulteten vid karo­

linska institutet, Svenska läkaresällskapet och Rättspsykiatriska föreningen.

Enligt medicinalstyrelsen bör överinspektören upphöra såsom fristående

tjänsteman i och med att huvudmannaskapet för mentalsjukvården över­

flyttas på landstingen. Styrelsen finner det emellertid synnerligen angeläget

att överinspektören bibehålls såsom befattningshavare inom styrelsen för

fullgörande av styrelsens inspektionsuppgifter. Någon särskild instruktion

för honom torde inte erfordras. Stockholms stads sjukvårdsstyrelse ifråga­

sätter om den tvåhövdade ledningen av tillsynen över mentalsjukvården kan

vara ändamålsenlig och om inte de resurser som erfordras för inspektions-

göromålens fullgörande organisatoriskt bör inordnas i medicinalstyrelsen.

150

Kungl. ATaj.ts proposition nr ö3 år 1966

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Den nu gällande sinnessjuklagen daterar sig från år 1929. Den reglerar

all vård på mentalsjukhus. Verksamheten vid de psykiatriska lasarettsklini-

kerna faller däremot utanför. Ansökan om intagning på mentalsjukhus skall

enligt huvudregeln vara skriftlig, antingen den görs av den sjuke själv eller

av annan. Om ansökan görs av annan än den sjuke fordras dessutom läkar­

intyg. s- k. vårdattest. I båda fallen är intagningen förenad med kvarhåll-

ningsrätt. Om utskrivning beslutar enligt huvudregeln överläkaren. När det

gäller patienter som av domstol överlämnats till vård på mentalsjukhus

och vissa med dem jämställda kategorier är det enligt sinnessjuklagen i

stället en för hela landet gemensam nämnd, sinnessjuknämnden, som beslu­

tar om utskrivning. Sedan ar 1949, då en lag med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus kom till, har dock sinnessjuknämndens

beslutanderätt successivt lagts ut på lokala utskrivningsnämnder vid de olika

sjukhusen. Sådana utskrivningsnämnder finns numera vid så gott som

samtliga mentalsjukhus. Om överläkaren eller utskrivningsnämnden vägrar

utskrivning, kan beslutet överklagas till sinnessjuknämnden.

År 1959 infördes efter förslag av sinnessjuklagstiftningskommittén möj­

lighet för den som själv önskar vård att bli intagen på mentalsjukhus utan

skriftlig ansökan och i princip utan kvarhållningsrätt. Därmed hade ett

viktigt steg tagits på vägen mot den önskade jämställdheten med kropps-

sjukvården. Denna nya intagningsform har under de år den existerat an­

vänts i allt större omfattning, och för år 1962 visar siffrorna att ca 9 700 in­

tagningar skett på detta sätt, under det att ca 7 400 intagningar skett på

egen skriftlig ansökan och ca 9 900 på ansökan av annan. På de psykiatriska

lasarettsklinikerna intogs under samma lid ca 14 000 patienter. Man bör där­

vid hålla i minnet att de psykiatriska klinikerna i stort sett tar emot de

lättaste fallen och därför genomsnittligt har väsentligt kortare vårdtider.

Mentalsjukvården har hittills, med undantag för de tre största städerna,

varit en i huvudsak statlig angelägenhet, men enligt principbeslut av 1963

års riksdag skall landstingen den 1 januari 1967 överta huvudmannaskapet

även för mentalsjukvården. I fråga om psykopatvården beräknas dock över­

tagandet ske senast vid årsskiftet 1969/70.

Efter tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag har en betydelsefull utveck-

ling ägt rum inom mentalsjukvården. Moderna behandlingsmetoder har

öppnat nya och revolutionerande möjligheter att återställa eller förbättra

patienter som lider av psykiska sjukdomar. Vårdtiderna har nedbringats

Kungl. Maj.ls proposition nr 53 ar 1 !)(>!>

lf>l

och patienterna har i en helt annan utsträckning än tidigare kunnat återgå

till ett liv utanför sjukhuset. De fördomar som sedan länge behärskat synen

på de psykiska sjukdomarna håller på att försvinna, och människor söker

allt oftare psykiatrisk vård på eget initiativ. Denna glädjande utveckling

mot ett ökat förtroende för mentalsjukvården torde huvudsakligen få till­

skrivas de bättre behandlingsresultat, som kan redovisas, men även lagstift­

ningen på området torde ha en stor uppgift att fylla. Det är därför av största

vikt, att denna lagstiftning ges eu sådan utformning att den på allt sätt går

den nya utvecklingen till mötes.

I sitt förslag till ny mentalsjukvårdslag ställer sinnessjuklagstiftnings-

kommittén den formlösa intagningen för psykiatrisk vård på den sjukes

eget initiativ i förgrunden. Den föreslagna nya lagen är dock utformad på

i princip samma sätt som sinnessjuklagen och reglerar sålunda all vård på

mentalsjukhus antingen den sjuke frivilligt underkastar sig vården eller

denna kommer till stånd på ansökan av annan.

Det är främst på denna punkt som kritik riktats mot kommittéförslaget.

Enligt kritiken är förslaget ägnat att på ett olyckligt sätt konservera skill­

naden mellan de psykiska sjukdomarna och kroppssjukdomarna. Såtillvida

är man dock ense med kommittén som man finner vissa särbestämmelser

alltjämt nödvändiga i fråga om de psykiska sjukdomarna med hänsyn fram­

för allt till att patienterna i många fall saknar sjukdomsinsikt och att de kan

utsätta sig själva och andra för fara. Många remissinstanser anser att det

borde vara möjligt att inordna de behövliga särbestämmelserna för mental­

sjukvården i sjukvårdslagen eller i en ny hälso- och sjukvårdslag. Stark kri­

tik riktas också mot att reglerna i lagförslaget liksom i gällande lag avser

vård på vissa sjukhus, fastän det bort vara naturligt att knyta dem till vissa

sjukdomstillstånd.

Jag delar helt uppfattningen att sjukvård bör bedrivas på i princip samma

villkor oavsett om en sjukdom karakteriseras som mentalsjukdom eller

kroppssjukdom. Vården bör i båda fallen regleras av sjukvårdslagens be­

stämmelser. När mentalsjukhusen kommer under samma huvudmannaskap

som kroppssjukhusen blir sjukvårdslagen tillämplig på mentalsjukvården

i dess helhet. Enligt sjukvårdslagen får intagning på sjukhus eller sjukhus­

klinik inte äga rum för annan vård än sådan för vilken sjukhuset eller kli­

niken är avsedd. Mentalsjukvård skall alltså beredas på vad som nu kallas

mentalsjukhus eller psykiatrisk klinik, i vissa fall på sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka. För den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke själv

söker, behövs enligt min uppfattning, som jag återkommer till i det följande,

ingen annan lagreglering än den som finns i sjukvårdslagen.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det uppenbart att

i vissa fall sluten psykiatrisk vård måste kunna komma till stånd oavsett den

sjukes inställning till vårdfrågan. Bestämmelser som noga reglerar de förut­

sättningar under vilka detta skall kunna ske, och vissa andra föreskrifter

152

rörande vården i dessa fall, måste finnas utöver vad sjukvårdslagen inne­

håller. Dessa specialbestämmelser bör inte knytas till en särskild typ av

sjukvårdsinrättningar. Av sjukvårdslagen följer som nämnts att intagning

för psykiatrisk vård kan ske endast på sjukhus — varmed jämställs sjuk­

husklinik — som är avsett för sådan vård. Att bibehålla det hittillsvarande

begreppet mentalsjukhus kan inte längre anses behövligt.

De lagregler, vilka jag i det följande ämnar föreslå för sluten psykiatrisk

vård som kommer till stånd på initiativ av annan än den sjuke själv, kom­

mer att bygga på att vissa psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd förelig­

ger och att dessutom särskilda omständigheter gör vård oundgängligen på­

kallad. Frågan om var sådana regler bör ha sin plats är enligt min mening

av praktisk art. Reglerna om beredande av sluten psykiatrisk vård på an­

sökan av annan än den sjuke måste med hänsyn till rättssäkerhetskraven

nödvändigtvis bli tämligen utförliga. Jag tvivlar på att infogandet av sådana

bestämmelser i sjukvårdslagen skulle vara ägnat att utjämna den skillnad

som på denna punkt måste bestå mellan sluten psykiatrisk vård i vissa fall

och annan sjukvård. Tvärtom skulle olikheterna kunna bli onödigt marke­

rade om hälften eller mer av sjukvårdslagens paragrafer skulle ägnas åt

den jämförelsevis ringa del av sjukvården som gäller psykiatrisk vård på

initiativ av annan än den sjuke själv. Jag förordar att de särbestämmelser

som alltjämt behövs för mentalsjukvården får sin plats i en särskild lag,

som lämpligen kan benämnas lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

Kun yl. Maj:ts proposition nr ö.‘i år W6H

1

r>:t

Intagning för värd

Den fria intagningsformen

År 1959 infördes, som jag tidigare nämnde, möjlighet för psykiskt sjuka

att söka vård på mentalsjukhus utan särskilda ansökningshandlingar och

i princip utan kvarhållningsrätt. Syftet var att den nya intagningsformen

så småningom skulle kunna tillämpas på det övervägande antalet psykiskt

sjuka som själva önskade underkasta sig sjukhusvård.

Eftersom den fria intagningen var en nyhet inom sinnessjuklagstiftningen,

uttalades i motiven att en viss försiktighet borde iakttas vid tillämpningen

av denna intagningsform. Sålunda borde personer, som över huvud taget

inte kunde ge uttryck för en förnuftig vilja, inte tas in utan kvarhållnings­

rätt. Inte heller borde man utan kvarhållningsrätt ta in den som kunde

antas ställa sig avvisande till ändamålsenlig behandling eller vars sjukdom

var av sådan art, att en inte obetydlig risk för våldshandlingar kunde före­

ligga, och det tillika måste anses tvivelaktigt, om han kunde förmås att stan­

na kvar på sjukhuset tills han återvunnit hälsan eller i varje fall förbättrats

så, att han inte längre var att anse som farlig för annans säkerhet.

Enligt kommitténs förslag skall i fortsättningen all intagning på egen

begäran få ske helt formlöst utan skriftliga ansökningshandlingar. Kom­

mittén betonar angelägenheten av att den fria intagningsformen bereds så

stort utrymme som möjligt. Det bör enligt kommittén vara möjligt att till-

lämpa sådan intagning i det övervägande antalet fall, då den sjuke är villig

att underkasta sig vård. Det kan då vanligtvis antas, att han underordnar

sig läkarens önskemål rörande vårdtidens längd. Kommittén uppger att

några mera betydande svårigheter att förmå en patient, som i förtid vill

avbryta sjukhusvistelsen, att stanna kvar på sjukhuset hittills i regel inte

förelegat. Även vid jämförelsevis svåra fall av psykisk sjukdom torde enligt

kommittén den fria intagningsformen kunna komma i fråga.

Den fria intagningsformen bör enligt kommitténs mening inte begränsas

till uteslutande sådana fall, då den sjuke framställer formlig begäran om

intagning. Vissa psykiskt sjuka, som är mer eller mindre likgiltiga för

hur det förfars med dem, torde ofta inte ha något emot att erhålla vård på

mentalsjukhus. I åtskilliga sådana fall synes det onödigt med särskilda

formaliteter för att få intagning till stånd. Vidare bör det enligt kommit­

téns mening vara möjligt att tillämpa den fria intagningsformen vid vissa

omtöcknings- och förvirringstillstånd liksom intagning på kroppssjukhus

i viss omfattning äger rum utan att den sjuke är i stånd att uttrycka några

önskemål. Kommittén anser således, att den fria intagningsformen bör

kunna användas, så snart den sjuke inte uttryckligen motsätter sig in­

tagningen.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Önskemålet om en vidsträckt tillämpning av den fria intagningsformen

hindrar givetvis inte, fortsätter kommittén, att en sådan intagning under

vissa förhållanden kan vara mindre lämplig. Mot bakgrunden av de erfa­

renheter som numera vunnits synes det dock inte nödvändigt med en så

restriktiv tillämpning som förordades då den fria intagningen infördes

år 1959. Särskild försiktighet torde emellertid vara påkallad såvitt angår

personer, som visat tendenser till våldshandlingar eller gjort sig skyldiga

till brott av mera allvarligt slag. Med hänsyn till angelägenheten av att den

fria intagningsformen ges så vidsträckt utrymme som möjligt understryker

kommittén att en framställning om intagning enligt den fria formen inte

bör avvisas om inte vägande skäl talar för en sådan ståndpunkt.

Kommitténs förslag att i fortsättningen all intagning på den sjukes egen

begäran eller utan att han motsätter sig den skall kunna ske helt formlöst

har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissin­

stanser. Jag finner det för egen del vara ett synnerligen viktigt steg på

vägen mot en jämställdhet mellan mentalsjukvården och sjukvården i öv­

rigt att den fria intagningen sker på sätt kommittén föreslagit. Den natur­

liga konsekvensen härav är som jag i det föregående antytt att några be­

stämmelser om den fria intagningen över huvud taget inte inflyter i lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall utan helt regleras av

sjukvårdslagen.

Även kommitténs uttalanden om tillämpningsområdet för den fria intag­

ningsformen har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samt­

liga remissinstanser. Justitiekanslersämbetet anser emellertid att den fria

intagningsformen över huvud taget inte bör få användas beträffande perso­

ner, som är farliga för annans säkerhet. Enligt riksåklagarämbetet bör en­

dast intagning med kvarhållningsrätt komma i fråga beträffande den som av

domstol överlämnas till mentalsjukvård eller som blir föremål för åtals­

eftergift.

Jag tror för egen del att det vore olyckligt om man omgärdade den fria

intagningsformen med restriktioner för vissa psykiskt sjuka. Målet bör,

såsom kommittén framhållit, vara att allt fler söker vård på eget initiativ

och detta bör enligt min uppfattning gälla även dem vilkas sjukdom medför

att de är farliga för annan. Däremot anser jag inte att en patient skall

kunna ha krav på att bli intagen enligt den fria intagningsformen, om det

finns grundad anledning att tro att han avser att lämna sjukhuset inom

kort tid utan att underkasta sig nödvändig behandling. Patienten har kanske

vid upprepade tillfällen förfarit på sådant sätt, t. ex. för att undgå att bli

intagen med kvarhållningsrätt, eller det kan på annat sätt framgå att han

med all sannolikhet inte tänker underkasta sig vård. Föreligger i ett sådant

tall förutsättningar för intagning på ansökan av annan bör patienten

i stället tas in på handlingar. Den omständigheten att ett förfarande för in­

tagning på handlingar redan inletts och kanske t. o. in. fortskridit så långt

155

att patienten befinner sig vid sjukhusporten behöver emellertid inte i och

för sig tas till intäkt för att den fria intagningsformen är utesluten, om

patienten i det läget accepterar vård på sjukhuset. Ställningstagandet måste

bli beroende av vilken tilltro man i det enskilda fallet kan sätta till veder-

börandes förklaring att han är villig att underkasta sig nödvändig vård. Före­

ligger erforderliga handlingar men tas patienten in enligt den fria intag-

ningsformen, finns inte utrymme för något nytt intagningsbeslut medan pa­

tienten är kvar på sjukhuset. Intagning på grund av handlingar är alltså

utesluten så länge patienten är intagen enligt den fria intagningsformen.

Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört vill jag förutskicka att

enligt det förslag jag förordar intagning efter beslut av domstol kommer

att vara förenad med samma kvarhållningsrätt som intagning efter ansökan

av annan än den sjuke. För de fall då åklagaren överväger att inte väcka

åtal, bör några särbestämmelser inte meddelas. Det får ligga i åklagarens

hand att avgöra om han med hänsyn till omständigheterna finner sig kun­

na underlåta åtal.

Kommitténs förslag innehåller vissa bestämmelser som skall göra det

möjligt att, på samma sätt som f. n. vid intagning utan ansökningshand­

lingar, hålla kvar patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen om

de är farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. I likhet med

medicinalstyrelsen finner jag det vara av största vikt för förtroendet för men­

talsjukvården att en psykiskt sjuk mäniska kan söka sjukhusvård på eget

initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja. Jag har därför

efter noggrant övervägande stannat för att psykiskt sjuka som tagits in på

egen begäran inte i något avseende bör vara underkastade andra bestäm­

melser när det gäller kvarhållande än patienter som vårdas för kroppssjuk-

domar. Skulle det inträffa att en patient som tagits in enligt den fria

intagningsformen vid utskrivningstillfället bedöms vara farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv, bör underrättelse härom omedelbart läm­

nas polismyndighet eller annan som är behörig att göra ansökan om intag­

ning enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, så

att sådan intagning genast kan komma till stånd. Det får som framgår av

vad jag nyss sagt inte förekomma att handlingar anskaffas medan patien­

ten är kvar på sjukhuset och att han således överförs till att bli intagen med

kvarhållningsrätt medan han ännu befinner sig på sjukhuset.

Kungl. Muj:ts proposition nr 53 är 1966

156

Kunyl. Maj:ts proposition nr 53 dr 1966

Intagning på handlingar

Allmänna förutsättningar

F. n. gäller såsom förutsättning för intagning på mentalsjukhus på ansö­

kan av annan att patienten är sinnessjuk eller sinnesslö. I vårdattesten

skall därjämte anges att han är i behov av vård på mentalsjukhus, och

frågan om sådant vårdbehov föreligger skall inom viss tid efter intagningen

prövas av överläkaren.

Kommittén framhåller att rättstillämpningen inte strikt hållit sig inom

de av lagen uppdragna gränserna. Sålunda har intagning i viss omfattning

skett vid svårare neurotiska tillstånd och vid andra mer allvarliga insuffi­

cienstillstånd, som inte kan hänföras till sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Vidare sker en viss intagning av psykopater på ansökan av annan. Den­

na sistnämnda intagning har utvecklats i anslutning till strafflagens regler

om straffriförklaring, som beträffande psykopater krävde att den psykiska

abnormiteten var av så djupgående natur att den var att jämställa med

sinnessjukdom. Kommittén har gjort en undersökning som visar att även

andra psykopater i inte obetydlig omfattning tas in på mentalsjukhus

mot sin vilja. Vad gäller alkoholisterna framhåller kommittén att det

aldrig rått någon tvekan om att personer med alkoholpsykoser kan bere­

das vård på mentalsjukhus. Framstegen inom psykiatrin och den allmänna

förbättringen av mentalsjukvården över huvud taget har medfört att också

andra kategorier av alkoholister har beretts vård på mentalsjukhus. Även

vårdbehovet för personer med narkomani har uppmärksammats, och narko­

mani har vid den praktiska tillämpningen ansetts falla inom gruppen av

sinnessjukdomar.

Denna utvidgning i praxis av förutsättningarna för intagning, i vad avser

det psykiska tillståndet, sammanhänger enligt kommittén nära med den tolk­

ning av vårdbehovsbegreppet som utbildat sig vid lagens tillämpning. Under

förarbetena till lagstiftningen gjordes inte några direkta uttalanden om den

avsedda innebörden av detta begrepp. Det torde emellertid till en början

ha getts en ganska snäv innebörd och huvudsakligen ha omfattat fall, där

vård på mentalsjukhus varit starkt påkallad på grund av klart framträdande

sjukdomssymtom. Samtidigt med att sjukhusens vårdresurser ökat och

behandlingsmöjligheterna blivit bättre har enligt kommittén en avsevärd

uttänjning av begreppet ägt rum. Det har i tillämpningen använts i situa­

tioner, när vård på mentalsjukhus ansetts vara till nytta eller fördel för den

sjuke eller när hans omhändertagande på mentalsjukhus främst påkallats

av hänsyn till andra personer.

Med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten, som intagning på

mentalsjukhus oberoende av patientens samtycke innebär, och mot bak­

grunden av den oklarhet, som präglar tillämpningcj av nu gällande lag, har

Kanyl. Maj:Is proposition nr 53 är I9(iti

l.r>7

kommittén funnit det vara av väsentlig betydelse att noggrannare bestäm­

melser införs om förutsättningarna för sådan intagning. Därvid bör enligt

kommittén eu avvägning ske mellan angelägenheten av att den sjuke får

erforderlig vård och önskvärdheten av att största möjliga utrymme lämnas

den personliga bestämmanderätten. Intagning oberoende av den sjukes sam­

tycke bör enligt kommittén i princip inte tillåtas annat än då vägande skäl

föreligger för en sådan åtgärd och någon annan utväg rimligtvis inte står

till buds. I andra fall bör vård på mentalsjukhus kunna komma till stånd

endast med tillämpning av den fria intagningsforinen.

Kommittén har funnit, att starka skäl kan anföras mot att det psykiska

tillstånd som skall kunna leda till intagning anges som sinnessjukdom

eller det därmed liktydiga psykos. Begreppet psykos innefattar, framhåller

kommittén, såväl lätta som svåra sjukdomstillstånd och i vissa fall kan

symtomen vara så lindriga, att intagning oavsett den sjukes samtycke

inte bör eller får äga rum. Å andra sidan är psykosbegreppet begränsat

till sin omfattning. Däri ingår sålunda inte de svårare neurotiska tillstånd och

andra mera allvarliga insufficienstillstånd, vid vilka vård oavsett den sju­

kes vilja kan vara nödvändig. Enligt kommittén står något bättre begrepp

än psykisk sjukdom inte till buds. Detta begrepp torde, anför kommittén,

i den psykiatriska terminologin oftast användas för att beteckna alla slags

sjukdomar med psykiska symtom. Det bör därför enligt kommittén kunna

godtas att man använder begreppet psykisk sjukdom som samlingsbeteck­

ning för alla sådana sjukdomar oavsett deras orsaker, och således låter

begreppet innefatta psykoser, neuroser och insufficienstillstånd av olika slag.

Om begreppet ges denna vidsträckta betydelse är det emellertid enligt kom­

mittén nödvändigt med en noggrann avgränsning för att bestämma de till­

stånd som är så allvarliga att de skall kunna leda till intagning på ansökan

av annan än den sjuke. Denna avgränsning anser kommittén kunna åstad­

kommas genom att anknyta till sjukdomens art och grad. Med art avses

därvid den psykiska sjukdom som föreligger och med grad omfattningen av

det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat.

Mot bakgrunden av de nu anförda synpunkterna har kommittén formule­

rat de allmänna förutsättningarna för intagning på ansökan av annan —

av kommittén kallad intagning på handlingar — så att den som är psy­

kiskt sjuk skall kunna oberoende av eget samtycke beredas vård på

mentalsjukhus, om sådan vård framstår såsom oundgängligen påkallad

med hänsyn till sjukdomens art eller grad. Bedömningen av i vad mån vår­

den framstår som oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art

eller grad skall enligt förslaget grundas på vissa s. k. specialindikationer,

som jag återkommer till i det följande. Med psykisk sjukdom jämställer

kommittén psykisk abnormitet och psykisk efterblivenhet. I sistnämnda

fall uppställs dock den särskilda förutsättningen för vård på mentalsjukhus

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

att sådan vård är lämpligare än omhändertagande inom efterblivenhets-

vården.

Kommitténs försök att avgränsa tillämpningsområdet för intagning på

handlingar har i sina huvuddrag mottagits mycket gynnsamt under re­

missbehandlingen. Från många håll har man med tillfredsställelse hälsat

att intagningsgrunderna på detta sätt blivit närmare preciserade. Ett par

remissinstanser anser dock att preciseringarna fått en så formalistisk prägel

att det är fara för att vård inte kommer att kunna beredas alla som är i behov

av vård. Enligt sinnessjuknämnden är dessutom sådana uttryck som t. ex.

sjukdomens art och grad oklara till sin innebörd.

För egen del finner jag det liksom kommittén och det stora flertalet re­

missinstanser önskvärt att förutsättningarna för intagning på handlingar så

noggrant som det över huvud taget är möjligt specificeras i lagen. Det är

emellertid, i varje fall på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, svårare att

definiera de psykiska sjukdomarna och även att bestämt särskilja dem från

varandra än när det gäller kroppssjukdomarna i mer inskränkt bemärkelse.

Detta gör det vanskligt att med exakthet avgöra vid vilka tillstånd lagen

skall vara tillämplig. Den av kommittén valda metoden, som under remiss­

behandlingen i princip godtagits, synes mig erbjuda en i stort sett tillfreds­

ställande lösning och jag förordar att den i sina huvuddrag godtas. Lag­

texten bör dock utformas så att hänsyn skall tas till både sjukdomens art

och grad vid bedömningen av frågan om sluten psykiatrisk vård är ound­

gängligen påkallad. I det enskilda fallet kan givetvis sjukdomens art vara

så allvarlig att man för ett ingripande inte bör kräva att den nått ett avan­

cerat stadium, medan å andra sidan en till sin art mindre allvarlig sjukdom

kan ha natt ett sadant stadium att sluten psykiatrisk vård framstår som

oundgängligen pakallad. Genom att hänvisa till såväl arten som graden

markeras enligt min mening tydligare att det skall göras en samlad bedöm­

ning av sjukdomsbilden.

I ytterligare ett avseende finner jag mig böra avvika från kommittéförsla­

get. Kommittén har föreslagit att bedömningen, huruvida vården är ound-

gängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art eller grad, skall grundas

på om någon av specialindikationerna föreligger. Med en sådan konstruktion

liskerar man enligt mitt förmenande att hamna i den situationen att före­

komsten av en specialindikation — t. ex. grovt störande uppträdande __

i och för sig leder till bedömningen att ett oundgängligt vårdbehov före-

ligger. Bedömningen av sjukdomens art och grad kan därmed komma att

skjutas i bakgrunden på ett från rättssäkerhetssynpunkt icke önskvärt sätt.

Jag föreslår med hänsyn till vad jag nu anfört att bestämmelsen formuleras

så att vården skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens

art och grad och till att nagon eller några av specialindikationerna föreligger.

Såsom jag tidigare anfört reglerar kommitténs lagförslag både den fria

intagningsformen och intagning på handlingar. Intagning på handlingar

159

skall enligt kommittén kunna ske oberoende av den sjukes samtycke. Så

gott som samtliga remissinstanser har godtagit kommitténs uppfattning i

denna del men från ett par håll har man anmärkt mot formuleringen och

föreslagit att en förutsättning för intagning på handlingar skall vara att den

sjuke motsätter sig att sluten vård bereds honom. Av vad jag nyss anfört

i samband med den fria intagningen framgår att i vissa situationer intag­

ning på handlingar bör kunna äga rum även om patienten går med på att bli

intagen på sjukhus. Med hänsyn härtill finner jag det inte möjligt att

begränsa tillämpningsområdet för intagning på handlingar till de fall då

patienten motsätter sig sjukhusvård. Eftersom den av mig föreslagna lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall till skillnad från kom­

mitténs lagförslag inte omfattar den fria intagningsformen, torde det emel­

lertid vara tillräckligt om det i lagtexten anges att sluten psykiatrisk vård

under vissa angivna förutsättningar kan beredas med stöd av den före­

slagna lagen.

Kommittén har särskilt behandlat den nya lagstiftningens tillämplighet

i olika fall av psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd.

Vad beträffar psykiskt sjuka avser kommittén, såsom jag nyss

anfört, med sjukdomens art den typ av psykisk sjukdom som är för handen

och med sjukdomens grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som

sjukdomen förorsakar. Genom att det anges att vid intagningen hänsyn skall

tas till sjukdomens art eller grad får man enligt kommittén en begränsning

av likartat slag som genom att använda termen sinnessjukdom (psykos) eller

allvarlig psykisk sjukdom. Då därtill läggs kravet att vård på mentalsjukhus

skall framstå såsom oundgängligen påkallad anser sig kommittén ha gett ut­

tryck för att intagning oberoende av den sjukes önskan får äga rum endast

vid allvarliga sjukdomstillstånd eller då sjukdomen nått en viss utvecklings­

grad. Vad angår utvecklingsgraden kan dock vård i ett tidigt skede vid åt­

skilliga sjukdomar te sig oundgänglig med hänsyn till sjukdomsprognosen.

Intagning på handlingar bör enligt kommittén inte kunna ske, då det t. ex.

är fråga om en sinnessjukdom (psykos) av lindrig beskaffenhet. Ibland

kan det å andra sidan vara nödvändigt med sådan intagning i fall med svår­

artade neuroser och uttalade reaktiva insufficienser hos människor med av­

vikande personlighetstyper.

Kommitténs synpunkter på frågan vid vilka sjukdomstillstånd intagning

på handlingar skall kunna äga rum har i stort sett godtagits eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna och jag kan för egen del i huvudsak

ansluta mig till vad kommittén anfört. Såsom sinnessjuknämnden fram­

hållit bör kommitténs uttalanden i dessa delar uppfattas som rekommenda­

tioner. Den psykiatriska vetenskapen är stadd i snabb utveckling och någon

fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar synes inte möjlig eller önsk­

värd. Inte heller bör man låsa fast positionerna när det gäller att avgöra när

sluten vård skall vara oundgängligen påkallad. Nya behandlingsmetoder

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 53 år W66

160

kan komma att medföra att öppen psykiatrisk vård under patientens med­

verkan blir möjlig i betydligt större omfattning än f. n. Å andra sidan kan

en förbättrad diagnostiseringsteknik komma att innebära att sluten vård

ter sig oundgängligen påkallad på ett tidigare stadium av en psykisk sjuk­

dom än f. n. Viktigt är emellertid att man i rättstillämpningen följer den

princip som ligger till grund för bestämmelsernas utformning, nämligen

att stor restriktivitet iakttas vid intagning i andra fall än då den sjuke

frivilligt söker vård.

När det gäller psykiskt efterblivna erinrar kommittén om

att sinnessjuklagen jämställer sinnessjukdom och sinnesslöhet. Med tiden

har behovet av en differentiering vuxit sig allt starkare. Det har varit

nödvändigt att vidta särskilda arrangemang för undervisning och vård

av psykiskt efterblivna. Då landstingen den 1 januari 1967 övertar ansvaret

för undervisning och vård även av de svårskötta psykiskt efterblivna, torde

enligt kommittén behovet av kvalificerad psykiatrisk vård för alla psykiskt

efterblivna kunna bli i huvudsak tillgodosett inom den särskilda vård-

organisationen för psykiskt efterblivna. Enligt kommitténs mening behöver

dock även därefter smärre grupper psykiskt efterblivna kunna beredas vård

på mentalsjukhus. Enbart psykisk efterblivenhet bör dock inte kunna åbe­

ropas som intagningsgrund. Personer med okomplicerad psykisk efterbliven­

het skall givetvis tas om hand inom den särskilda vårdorganisationen. Med

hänvisning till efterblivenhetens art och grad torde man här liksom vid psy­

kisk sjukdom kunna på ett lämpligt sätt avgränsa de fall då vård på mental­

sjukhus skall kunna komma i fråga. Med art menas då att efterblivenhetens

intellektuella komponenter skall vara de viktigaste och att det bör röra sig

om sådana förhållanden eller symtom som utgör komplikationer till den

vanliga efterblivenheten. Med grad menas att den intellektuella efterbliven­

heten måste ha uppnått en viss väsentlig omfattning. Som särskilt krav för

intagning på mentalsjukhus av psykiskt efterblivna bör vidare gälla att vård

på sådant sjukhus skall vara lämpligare än omhändertagande inom efter-

blivenhetsvården.

Under remissbehandlingen har några av de medicinska fakulteterna fram­

hållit att psykiskt efterblivna inte bör kunna tas in på mentalsjukhus i

vidare omfattning än de icke psykiskt efterblivna. Själva efterblivenheten

bör inte utgöra någon intagningsindikation och bör därför utgå vid beskriv­

ningen av lagens tillämpningsområde. Om det anses nödvändigt att ha vissa

särbestämmelser inom mentalsjukvårdslagstiftningen i avvaktan på ut­

byggnaden av den regionala vårdorganisationen för psykiskt efterblivna,

hör dessa bestämmelser hemma bland övergångsbestämmelserna till lagen.

Liknande synpunkter anläggs av Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn.

Även medicinalstyrelsen delar i princip uppfattningen att psykiskt efter­

blivna inte på grund av sin efterblivenhet bör få tas in på mentalsjukhus

men anser att en sådan intagning dock måste vara möjlig i dagens läge.

Kunyl. Maj.ts proposition nr 53 år 196fi

Kungl. Muj:ts proposition nr 53 år 1966

161

Styrelsen erinrar bl. a. om att så förutsätts i brottsbalken. Allteftersom den

särskilda vården för psykiskt efterblivna byggs ut bör intagning på mental­

sjukhus vara möjlig endast i speciella undantagsfall.

Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna är landstingen och städerna utanför landsting huvud­

män för den verksamhet som lagen reglerar. De har dock inte skyldighet

att svara för undervisningen och vården av vissa i lagen angivna katego­

rier mera svårskötta efterblivna. För vården av dessa har staten ansvaret,

och en stor del av dem vårdas på statliga mentalsjukhus, speciellt avsedda

för detta klientel. I viss omfattning förekommer också intagning på vanliga

mentalsjukhus. Vården av psykiskt efterblivna på mentalsjukhus regleras

av sinnessjuklagen. Den undervisning och vård som i övrigt bereds de

psykiskt efterblivna, som inte faller under 1954 års lag, är inte enhetligt

rättsligt reglerad.

I samband med att statsmakterna år 1963 beslöt att landstingen och stä­

derna utanför landsting skulle överta ansvaret för mentalsjukvården fat­

tades också principbeslut om att vården av de psykiskt efterblivna i dess

helhet — med undantag för undervisningen av döva och blinda särskole-

barn — skulle vila på samma huvudmän.

Så länge 1954 års lag har sin nuvarande utformning synes det mig inte

möjligt att undvara särskilda bestämmelser om intagning av psykiskt efter­

blivna med stöd av den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall. En översyn av 1954 års lag pågår. För framtiden bör man

kunna räkna med att de psykiskt efterblivna erhåller den vård, som fordras

på grund av efterblivenheten, inom efterblivenhetsvården och att denna

vård får en enhetlig rättslig reglering. Psykisk efterblivenhet såsom grund

för intagning enligt den nu föreslagna lagen bör då inte längre komma i

fråga. Psykiskt efterblivna kan emellertid lika väl som andra människor råka

ut för psykiska sjukdomar, som kräver särskild sjukhusvård, och de bör då

givetvis kunna beredas sådan vård under samma förutsättningar som andra

sjuka. För detta behövs inga särskilda bestämmelser. På grund av vad jag

nu anfört förordar jag ett övergångsstadgande som innebär att psykisk efter­

blivenhet skall jämställas med psykisk sjukdom vid tillämpningen av den

nya lagen till dess Kungl. Maj :t bestämmer annat. Såsom kommittén

föreslagit bör härvid såsom förutsättning gälla, att intagning inte får ske,

om omhändertagande inom efterblivenhetsvården befinns lämpligare. Från

sistnämnda villkor måste dock undantag göras, när det gäller dem som över­

lämnas till särskild vård med stöd av brottsbalken, eftersom domstolen

f. n. saknar möjlighet att överlämna någon till vård inom efterblivenhets­

vården.

Kommittén konstaterar att man vid tillkomsten av sinnessjuklagen utgick

från att psykiskt abnorma inte skulle tas in på sinnessjukhus.

Emellertid kom genom tillämpningen av bestämmelserna om straffriförkla-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

162

ring i 5 kap. 5 § strafflagen psykopater i viss omfattning att tas in på sinnes­

sjukhus, trots att sinnessjuklagens bestämmelser inte medgav en sådan in­

tagning. Genom en lagändring år 1945 utformades nämnda paragraf i straff­

lagen på sådant sätt att det av ordalydelsen klart framgick att psykisk ab­

normitet kunde medföra straffrihet. Det fordrades emellertid att abnormite­

ten var av så djupgående natur att den kunde jämställas med sinnessjuk­

dom. På så sätt ville man få till stånd en viss begränsning av den straffri-

förklaring av psykopater som tidigare tillämpats i praxis. Genom den an­

givna lagändringen hade en viktig grundval lagts för vård och behandling

av psykopater inom mentalsjukvården. Det har därefter också ansetts vara

i överensstämmelse med sinnessjuklagen, att personer med allvarliga for­

mer av psykopati tas in på mentalsjukhus enligt sinnessjuklagen, även om

de inte begått brott.

Enligt kommitténs mening är det otillfredsställande att intagning av

psykopater på mentalsjukhus kan ske oberoende av deras samtycke utan

uttryckligt stöd i lagstiftningen. Det är därför av vikt att denna intagning

regleras i en ny lag. Kommittén konstaterar att hos de flesta psykopater

abnormiteten inte är mera framträdande än att de tämligen väl kan anpassa

sig och leva ett normalt liv. I svåra fall medför emellertid psykopatin allvar­

liga konflikter med omgivningen och social missanpassning. Det är då ofta

nödvändigt att den abnorme tas om hand genom samhällets försorg. När det

gäller att i en ny lag ge uttryck för att psykopater oberoende av eget sam­

tycke skall kunna beredas vård på mentalsjukhus kan kommittén inte finna,

att något annat begrepp än psykopati eller det därmed synonyma psykisk

abnormitet står till buds. För användning i lagtext är psykisk abnormitet att

föredra framför psykopati. Intagning på handlingar bör inskränkas till

svårare fall, där praktiskt taget ständiga konflikter och komplikationer i

förhållande till andra människor föreligger. Detta resultat kan vinnas

genom att man använder orden art och grad på samma sätt som beträffande

de psykiska sjukdomarna. Med art avses att tillståndet såvitt möjligt kan

hänföras till kategorin utvecklingshämning på känslo- och viljelivets om­

råden och med grad att tillståndet skall vara av svårartad eller allvarlig

beskaffenhet.

Även i fråga om psykisk abnormitet bör gälla att sjukhusvård skall vara

oundgängligen nödvändig. Det bör enligt kommittén slås fast att vårdbehovet

skall vara medicinskt motiverat. Det får därför inte grunda sig på sociala

kriterier, t. ex. kriminalitet, lösdriveri eller prostitution. Att vårdbehovet

är medicinskt grundat betyder, att medicinska behandlingsmetoder kan kom­

ma till användning för att påverka tillståndet. Behövs inte de resurser

som mentalsjukhuset kan erbjuda, bör omhändertagande ske i annan ord­

ning om det anses nödvändigt.

Kommitténs uppfattning att intagning på mentalsjukhus oberoende av den

sjukes önskan skall kunna ske även vid psykisk abnormitet har godtagits el­

Kungl. Moj. ts proposition nr 53 år 1966

163

ler lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Däremot har kritik

riktats mot att kommittén använt begreppet psykisk abnormitet såsom syno­

nymt med psykopati. Man anser att även andra typer av abnormtillstånd bör

föras in under lagens tillämpningsområde. Därmed åsyftas huvudsakligen

defekter eller invalidtillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärn­

skador, där förändringar i personligheten ofta dominerar bilden. Inte sällan

blir personer med sådana defekttillstånd i behov av vård på mentalsjukhus

liksom psykopaterna, med vilka de kan förete stora likheter. Inom det rätts­

psykiatriska klientelet utgör de en betydelsefull grupp. Skulle de i fortsätt­

ningen inte kunna av domstol överlämnas till vård på mentalsjukhus, skulle

detta enligt remisskritiken medföra ett allvarligt avbräck i den pågående

humaniseringen av kriminalvården.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att även psykisk abnormi­

tet, som inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

uttryckligen bör föras in under lagens tillämpningsområde. Begreppet

psykisk abnormitet bör därvid tolkas så att det innefattar även de defekt-

och invalidtillstånd, som enligt vad som påpekats under remissbehandlingen

företer stora likheter med de psykopatiska tillstånden. När det gäller intag­

ning vid psykisk abnormitet oberoende av patientens samtycke bör man

liksom vid de psykiska sjukdomstillstånden iaktta största möjliga restrik-

tivitet i tillämpningen. Kravet på att vården skall vara oundgängligen på­

kallad med hänsyn till abnormitetens art och grad måste noga upprätthållas.

Kommittén har ägnat stort utrymme åt frågan om intagning av alkoho­

lister och alkohol missbrukare. Kommittén anför, att be­

greppet sinnessjukdom från början inte ansetts omfatta alkoholism och

alkoholmissbruk men väl sådana psykiska sjukdomar som delirium tremens,

alkoholhallucinos och alkoholparanoia samt vissa mycket avancerade psy­

kiska defekttillstånd, exempelvis alkoholdemens. Genom glidningar i be­

greppsbestämningen har dock allt flera fall av alkoholism kommit att hän­

föras till de grupper av sjukdomar för vilka vård på mentalsjukhus ansetts

vara indicerad. Detta sammanhänger enligt kommittén dels med den utvidg­

ning av begreppet sinnessjukdom eller psykos, som den moderna utveck­

lingen inom psykiatrin medfört, och dels med nya behandlingsmöjligheter

för alkoholskadade.

Kommittén framhåller att det i många fall av alkoholism är möjligt att

genomföra behandlingen under medverkan av vederbörande själv, t. ex.

i öppen vård eller på internmedicinsk, kirurgisk eller psykiatrisk lasaretts-

klinik. I vissa fall kan emellertid patienten ha psykiska sjukdomssymtom

som är så allvarliga och störande, att vården inte lämpligen kan meddelas

på detta sätt. Det kan röra sig om alkoholpsykoser, allvarliga defekt­

tillstånd med svåra minnesrubbningar eller andra tecken på svår psykisk

avtrubbning. Det kan också vara avancerade fall av kronisk alkoholism med

allvarliga psykiska defektsymtom. Redan med nuvarande lagtillämpning

Kmujl. Maj.ts proposition nr 53 år 1066

164

har det ansetts möjligt att bereda alkoholister med de nämnda sjukdoms­ tillstånden vård på mentalsjukhus med kvarhållningsrätt. Att så bör kun­ na ske även i fortsättningen överensstämmer helt med kommitténs upp­ fattning. Det rör sig här om psykiska sjukdomstillstånd, där både sjuk­ domens art och grad gör vård på mentalsjukhus oundgängligen påkallad.

Om det föreligger alkoholbegär utan andra psykiska eller kroppsliga symtom eller förändringar, hör enligt kommitténs mening alkoholbegäret vara mycket påtagligt och oemotståndligt för att intagning på mental­ sjukhus oberoende av patientens samtycke skall kunna komma till stånd. Det sjukliga alkoholbegäret måste te sig som en svår psykisk sjukdom, där alkoholismen infiltrerar personligheten och dominerar denna på sam­ ma sätt som den psykotiska sjukdomsprocessen gör. Om alkoholismen har lett till personlighetsförändringar av andra slag, t. ex. till psykisk nivå­ sänkning såsom vid den kroniska alkoholismen, skall dessa personlighetsför­ ändringar vara svårartade och djupgripande för att intagning och vård oav­ sett eget samtycke skall kunna komma till stånd. En allvarlig påverkan på omdömesförmågan och en djupgående brist på insikt om tillståndets natur och symtombildens allvar måste också föreligga.

Kommitténs överväganden innebär att alkoholism jämställs med psy­ kiska sjukdomar. Speciella bestämmelser rörande intagning, vård och be­ handling av alkoholister på mentalsjukhus anser kommittén inte nöd­ vändiga. Om enbart alkoholmissbruk föreligger kan enligt kommittén endast den fria intagningsformen komma i fråga.

Mentalsjukhusens behandlingsresurser bör enligt kommittén inte utnyttjas för avgiftning av personer, som omhändertagits av polisen för fylleri. Den enkla avgiftande behandlingen vid sådana tillstånd får, säger kommittén, utföras i anslutning till andra intoxikationsavdelningar om den över huvud taget skall anses vara en uppgift för sjukhusvården. Kommittén understry­ ker kraftigt att intagning på mentalsjukhus av alkoholister och alkohol­ missbrukare bör kunna ske endast om behov föreligger av den särskilda vård som lämnas på mentalsjukhus. I de fall då ett omhändertagande moti­ veras endast eller huvudsakligen av att det är nödvändigt att avhålla alko­ holisten eller alkoholmissbrukaren från att dricka alkoholhaltiga drycker bör enligt kommittén mentalsjukhusens platser inte tas i anspråk.

Kommitténs uppfattning att alkoholism och alkoholmissbruk i princip bör inräknas bland de psykiska sjukdomarna har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till kommitténs åsikt. Däremot har kritik riktats mot kommitténs uttalanden om avgiftning av personer, som gripits för fylleri, och om att mentalsjukhusens platser inte bör tas i anspråk om ett omhändertagande motiveras endast eller huvudsak­ ligen av att det är nödvändigt att avhålla alkoholisten eller alkoholmissbru­ karen från att dricka sprit. Man har särskilt från läkarhåll betonat att alko­ holproblemet är vida mer komplicerat än vad som framgår av kommitténs

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.1 år 1966

165

framställning. Sålunda är behandling av akut intoxikerade personer, fram­

hålls det, oberoende av giftets art eu uppgift för sjukvården, i en del fall

mentalsjukvården. Tillståndet kan i själva verket vara livshotande, vilket

flera tragiska exempel från polisarresterna vittnar om. Sjukvården kan här

inte undandra sig sitt ansvar. Kommitténs uttalande att mentalsjukvård

inte får komma till stånd om ett omhändertagande motiveras endast av att

det är nödvändigt att avhålla vederbörande från att dricka sprit är enligt

kritikens mening dunkelt och strider mot den alltmer accepterade upp­

fattningen att alkoholism och alkoholmissbruk är väsentligen medicinska

problem.

Alkoholism och alkoholmissbruk har av ålder varit föremål för sociala

och moraliska värderingar som inte på samma sätt gjort sig gällande i fråga

om de sjukdoms- och abnormtillstånd som jag förut behandlat. Den medi­

cinska vetenskapens utveckling har emellertid allt klarare visat att alko­

holism och alkoholmissbruk utgör mer eller mindre uttalade sjukdomstill­

stånd. Forskningen har samtidigt resulterat i att man fått fram bättre be­

handlingsmetoder. Dessa omständigheter jämte den nya synen på alkohol­

sjukdomarna torde verksamt ha bidragit till att allt fler alkoholister och

alkoholmissbrukare söker vård av eget initiativ. För psykiska sjukdomstill­

stånd som står i samband med missbruk av alkohol bör enligt min mening —

under samma förutsättningar som i fråga om övriga psykiska sjukdomar —

sluten psykiatrisk vård kunna beredas även oavsett den sjukes önskan. Några

särskilda inskränkningar för just dessa former av psykisk sjukdom anser jag

inte böra gälla. Det får här liksom i övriga fall ankomma på rättstillämp­

ningen att avgöra när arten och graden av sjukdomen är sådan att sluten

psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad. Med detta betraktelsesätt har

man inte heller behov av att göra någon gränsdragning mellan alkoholism

och alkoholmissbruk.

I fråga om narkomaner och narkotikamissbrukare

konstaterar kommittén till en början, att något uttryckligt stadgande om

narkomani inte finns i sinnessjuklagen. Praxis har emellertid varit att

narkomani betraktats som sinnessjukdom, och lagens bestämmelser har

alltså tillämpats även på narkomaner. Beträffande narkotikamissbruk har

större osäkerhet rått. Såväl narkomaner som narkotikamissbrukare söker

sig ibland själva till sjukhus för att få hjälp med avvänjning och återan­

passning. I många fall däremot vill eller vågar vederbörande inte söka sjuk­

husvård. Kommittén finner det angeläget att åstadkomma lagbestämmel­

ser, som gör det möjligt att ta in och vårda narkomaner på mentalsjukhus

oavsett deras vilja. Kommittén erinrar om att den föreslagit att termen

sinnessjukdom ersätts av psykisk sjukdom och att vård på mentalsjuk­

hus skall framstå såsom oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdo­

mens art eller grad för att intagning skall kunna äga rum oavsett den sjukes

samtycke. Att intagning på mentalsjukhus med stöd av denna formulering

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 53 nr ltttUi

166

skall kunna omfatta även personer som lider av narkomani torde enligt kommittén inte behöva möta några gensagor. När det gäller missbruk av narkotika däremot torde sjukdomen som regel inte vara sådan, säger kom­ mittén, att vård på mentalsjukhus kan beredas oavsett vederbörandes samtycke.

Vad kommittén anfört har godtagits av så gott som samtliga remissinstan­ ser. Enligt riksåklagarämbetet synes dock de intagningsindikationer som kan åberopas för intagning på handlingarna av narkomaner i allt väsentligt vara för handen även när det är fråga om fall av gravt narkotikamissbruk. Malmö stads sjukvårdsstyrelse uttalar att kommittén, då den ansett att intagning av narkotikamissbrukare bör kunna ske endast med patientens medverkan, möjligen underskattat svårigheterna att få sådan medverkan under en tidig fas av awänjningen.

Någon oenighet har inte rätt om att under begreppet psykisk sjukdom hör tillstånd, som sammanhänger med missbruk av narkotika, och jag ansluter mig för egen del till denna uppfattning. En strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotikamissbruk torde inte alltid vara möjlig och synes inte heller nödvändig i detta sammanhang. Liksom när det gäller övriga fall av psykisk sjukdom bör sjukdomens art och grad vara avgörande för bedömningen av om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

Specialindikationer

Såsom jag tidigare framhållit bör det för intagning med kvarhållningsrätt fordras att sjukhusvård är oundgängligen påkallad med hänsyn inte bara till sjukdomens art och grad utan även till vissa särskilda omständigheter, s. k. specialindikationer. Detta gäller givetvis alla de olika sjukdoms- och abnorm­ tillstånd som jag nyss redogjort för. Vad jag i det följande säger om psykisk sjukdom och psykiskt sjuk avser även sådan psykisk abnormitet, som kan leda till intagning för sluten psykiatrisk vård, och den som är i sådant abnormtillstånd.

I det enskilda fallet kan givetvis flera av specialindikationerna föreligga. Den första av specialindikationerna har kommittén kallat den medi­ cinska intagningsin dikatio n en. Kommittén har bestämt denna indikation så, att vården kan beräknas medföra väsentlig förbättring av den sjukes tillstånd eller att underlåten vård kan befaras medföra all­ varlig försämring i hans tillstånd. Att den sjuke genom sluten psykiatrisk vård kan återställas eller förbättras utgör enligt kommittén ett vägande skäl för intagning. Även om någon förbättring inte kan åstadkommas, kan det likväl vara möjligt att genom vården förhindra att tillståndet försämras, och även då finner kommittén intagning väl motiverad.

Kommittén framhåller att den fria intagningsformen i första hand bör utnyttjas i nu avsedda fall. Även när intagning är påkallad av huvudsakligen medicinska skäl kan det dock finnas behov av intagning på handlingar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 ar 10GH

1<>7

Detta sammanhänger framför allt med att den sjuke ibland saknar insikt om

sin sjukdom och därför inte söker den vård han behöver. Ofta finner man

enligt kommittén att den sjuke kommer till insikt om sjukdomen, sedan han

erhållit någon tids behandling, och visar förståelse för de åtgärder som vid­

tagits. Med hänsyn till att ingrepp i den enskildes rätt alt bestämma över

sin person bör göras endast om vägande skäl kan anföras, bör enligt kom­

mittén intagning oavsett den sjukes vilja kunna äga rum endast när det

finns anledning anta att man med vården på sjukhuset kan åstadkomma

ett resultat, som är väsentligt, antingen vården avser att förbättra den sjuke

eller hindra att han försämras.

Förslaget om den medicinska intagningsindikationen har godtagits eller

lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Man har framhål­

lit värdet av att det tydligt sägs ut, att behovet av behandling utgör skäl för

intagning oavsett den sjukes samtycke. Det står i överensstämmelse med

psykiatrins allmänna utveckling, heter det, att tyngdpunkten kommer att

ligga på behandlingsbehovet och att samhällets skydds- och förvaringssyn-

punkter kommer mera i bakgrunden. Sveriges läkarförbund anser det emel­

lertid tveksamt, om formuleringen av den medicinska intagningsindikatio­

nen skapar tillräckliga garantier mot obefogade ingripanden. En negativ

inställning till förslaget redovisar ett par remissinstanser, bland dem hovrät­

ten över Skåne och Blekinge. Enligt hovrätten kan det starkt ifrågasättas,

om man kan införa en så långt gående skyldighet att underkasta sig behand­

ling, när något liknande inte gäller vid andra sjukdomar. Det kan visser­

ligen sägas att den psykiskt sjuke ofta saknar sjukdomsinsikt men detta är

knappast ett tillräckligt skäl att underkasta honom behandling enbart av

medicinska skäl. Den fria intagningsformen blir illusorisk om det alltid i

bakgrunden finns en möjlighet till tvångsintagning så snart sjukdomen anses

behandlingsbar. Hovrätten avstyrker den medicinska indikationen men förut­

sätter att en annan av specialindikationerna, nämligen att den sjuke saknar

förmåga att ta vård om sig, inte ges en alltför snäv tolkning.

Allmän enighet torde råda om att den moderna mentalsjukvården bör

syfta till att i största möjliga utsträckning jämställa de psykiskt sjuka med

andra sjuka i vårt samhälle. Det är från denna synpunkt jag för egen del

vill se frågan om den medicinska intagningsindikationen bör finnas med

som grund för intagning oavsett den sjukes samtycke. En människa som

lider av en kroppslig sjukdom får — med vissa undantag för smittsamma

sjukdomar — själv avgöra om hon vill söka vård eller inte. Det låter be­

stickande att säga att detsamma bör gälla i fråga om dem som lider av psy­

kiska sjukdomar. Dessa senare sjukdomar är emellertid ofta förenade med

bristande sjukdomsinsikt. När en psykiskt sjuk människa underlåter att

söka vård kan det därför inte med fog påstås att hon på samma sätt som en

kroppsligt sjuk patient har gjort ett val. Enligt min uppfattning bör den

psykiskt sjuke inte på grund av sin bristande sjukdomsinsikt försättas i en

168

Kungl. Maj.ts proposition nr Ö3 år 1961!

sämre situation än den som är kroppsligt sjuk. Erfarenheten säger att de flesta kroppsligt sjuka söker hot för sin sjukdom, och jag tror att det är felaktigt att utgå från att så inte skulle vara förhållandet med de psykiskt sjuka om de hade sjukdomsinsikt. Dessa sjuka bör rimligen ha samma möj­ lighet att ta samhällets vårdresurser i anspråk, som andra. Vården bör också komma till stånd i ett stadium av sjukdomen, där det föreligger möj­ lighet att förbättra den sjuke. Det vore enligt min mening olyckligt att ut­ forma en modern lagstiftning på detta område så, att de sjuka tas om hand först när de av olika skäl blir obekväma för samhället eller det är för sent att hjälpa dem till ett liv utanför sjukhusets väggar. Den nuvarande sinnes­ sjuklagen lägger inte hinder i vägen för en intagning på medicinsk indika­ tion och enligt vad som upplysts mig sker också sådan intagning i icke obetydlig omfattning.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser förordar jag därför eu medicinsk intagningsindikation av i huvudsak den innebörd kommittén an- gett. Jag finner dock att som villkor för att indikationen skall tillämpas bör gälla att den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Med hänsyn till de svårigheter som kan föreligga att bedöma om någon har sjukdomsinsikt och om det är möjligt att åstadkomma förbättring eller hindra försämring av ett psykiskt sjukdomstillstånd ämnar jag i det följande föreslå speciella regler i fråga om behörighet att utfärda vårdintyg då den medicinska indikationen åberopas.

Kommittén har gett vissa exempel på när den medicinska intagningsindi- kationen bör kunna tillämpas och när så inte bör ske. Någon egentlig kritik har inte riktats mot vad kommittén anfört i dessa delar och jag kan för egen del i stort sett ansluta mig till det. Såsom sinnessjuknämnden påpekat får man dock ta hänsyn till att psykiatrin utvecklas snabbt och att nya vård- och behandlingsmetoder tillkommer. De angivna exemplen kan där­ för tjäna som vägledning men bör inte anses bindande för den fortsatta tillämpningen. Man bör hela tiden hålla i minnet att vad som skall göra sluten vård oundgängligen påkallad är den psykiska sjukdomens art och grad i förening med de kriterier som bildar den medicinska indikationen. Det skall alltså röra sig om psykiska sjukdomar av allvarlig karaktär för att intagning skall kunna ske oavsett den sjukes samtycke. I övrigt vill jag endast hänvisa till att lagen bör tillämpas sä restriktivt som möjligt utan att man eftersätter de krav på vård och hjälp som bör kunna ställas även av människor som på grund av bristande sjukdomsinsikt underlåter att själva söka vård.

Nästa specialindikation som kommittén föreslår är farlighet för eget liv. Enligt kommittén bör intagning kunna ske om allvarlig fara före­ ligger för att den sjuke skall ta sitt eget liv. Ingen av remissinstanserna har motsatt sig att intagning oavsett den sjukes vilja skall kunna ske på denna grund. Jag ansluter mig också till kommitténs uppfattning men finner, i likhet med ett par remissinstanser, att ordet allvarlig bör uteslutas vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 är 1966

1<)9

beskrivningen av indikationen. Det torde vara ogörligt att i detta samman­

hang dra en gräns mellan fara och allvarlig fara. Jag föreslår att indika­

tionen får den utformningen att den sjuke är farlig för sitt eget liv.

Även vid tillämpningen av denna indikation bör man hålla i minnet att den

skall föreligga i förening med allvarlig psykisk sjukdom. Enbart den om­

ständigheten att en person sökt beröva sig livet utgör alltså inte tillräckligt

skäl för intagning på handlingar.

Som tredje specialindikation anger kommittén oförmåga att ta

vård om sig och jag anser i likhet med remissinstanserna att en special-

indikation av denna innebörd är nödvändig. Kommittén beskriver indika­

tionen så att den sjuke till följd av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga

att ta vård om sig och att han inte på annat sätt kan få tillfredsställande

vård. Att särskilt hänvisa till det psykiska tillståndet finner jag inte er­

forderligt. Eftersom det skall vara fråga om en allvarlig psykisk sjukdom,

synes det knappast tänkbart att en samtidigt föreliggande oförmåga att ta

vård om sig skulle kunna hänföras till omständigheter som inte har något

samband med den psykiska sjukdomen. Inte heller kan jag tillstyrka vill­

koret att den sjuke inte på annat sätt kan erhålla tillfredsställande vård.

En person, som på grund av sin psykiska sjukdoms art och grad i förening

med oförmåga att ta vård om sig är i oundgängligt behov av sluten psykiat­

risk vård, bör rätteligen komma i åtnjutande av sådan vård och inte hän­

visas till något annat vårdområde.

När det gäller tillämpningen av den nu ifrågavarande specialindikationen

kan jag i likhet med så gott som samtliga remissinstanser i stort sett ansluta

mig till vad kommittén uttalat. Jag vill understryka vad kommittén anfört

om att indikationen oförmåga att ta vård om sig inte bör tillämpas enbart av

det skälet att den sjuke inte kan avhålla sig från att begå brott. Brottslighet,

som inte riktas mot annans personliga säkerhet bör, såsom jag kommer till

i det följande, av principiella skäl inte utgöra någon specialindikation för

intagning på sjukhus annat än om den sjuke av domstol överlämnas till slu­

ten psykiatrisk vård.

Den fjärde specialindikationen, farlighet för annans per­

sonliga säkerhet, har kommittén bestämt så, att den sjuke till följd

av sitt psykiska tillstånd utgör en allvarlig fara för annans personliga säker­

het, varmed kommittén avser den kroppsliga integriteten. Någon invändning

mot denna specialindikation har inte gjorts under remissbehandlingen, och

jag anser det klart att en indikation av denna innebörd bör finnas med. Av

skäl som jag anfört beträffande indikationen farlighet för eget liv bör ordet

allvarlig uteslutas vid beskrivningen av indikationen. Likaså bör hänvis­

ningen till patientens psykiska tillstånd utgå ur specialindikationen.

Kommittén har tagit upp frågan om indikationen bör avse även fara

för annans psykiska hälsa men har avvisat tanken därpå. I de fall då en

psykiskt sjuk person utövar så stark psykisk press mot sina närmaste att

g* — B ihan g till riksdagens protokoll 196(1. 1 samt. Nr 53

170

ett omhändertagande framstår som nödvändigt, torde enligt kommittén alltid någon av de redan behandlade specialindikationerna kunna åberopas. Enligt min mening är det dock mer tillfredsställande att det i lagtexten klart anges att fara för annans psykiska hälsa är en specialindikation för intagning. Då vidare uttrycket »annans personliga säkerhet» inte torde innefatta alla for­ mer av fara för annans kroppsliga hälsa, bör lagtexten kompletteras på denna punkt.

Jag förordar att specialindikationen utformas så att den sjuke är- farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Kommittén har diskuterat om farlighet för annans egen­ dom bör utgöra en särskild grund för intagning på mentalsjukhus. En så­ dan indikation skulle enligt kommitténs uppfattning på ett olyckligt sätt framhäva brottsligheten som grund för omhändertagande och medföra risk för att hänsynen till samhällsskyddet mer än medicinska skäl kom att bli avgörande för intagningen. Med de vidgade vårdresurser som under senare tid tillförts kriminalvården bör enligt kommittén ett omhändertagande, som grundas huvudsakligen på att den omhändertagne inte kan avhålla sig från att begå brott, företrädesvis ske inom kriminalvården. För intagning på mentalsjukhus bör i första hand beaktas behovet av vård med hänsyn till den sjukes psykiska tillstånd. För att intagning skall kunna ske bör behov föreligga av de vårdresurser som mentalsjukhuset erbjuder. Kommittén an­ ser med hänsyn härtill, att indikationen fara för annans egendom inte bör ingå bland intagningsindikationerna i mentalsjukvårdslagen utan att brotts­ ligheten bör beaktas inom ramen av övriga föreslagna specialindikationer.

Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken kan domstol förordna att den som begått brott skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Förutsättningen är att den åtalade i utlåtande över sinnesundersökning förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus. Om gärningen inte begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får överlämnande till vård äga rum endast om det föreligger särskilda skäl.

Det är enligt kommittén ofrånkomligt att de materiella förutsättningarna för intagning på mentalsjukhus enligt domstols beslut helt överensstämmer med de regler som eljest gäller för intagning på mentalsjukhus oberoende av den sjukes önskan. I brottsbalken bör därför enligt kommitténs uppfattning endast göras hänvisning till dessa regler. Kommittén föreslår att den nämnda bestämmelsen i brottsbalken ändras så att den, som i rättspsykiatriskt ut­ låtande förklarats kunna beredas vård enligt mentalsjukvårdslagen obero­ ende av sitt samtycke, skall kunna överlämnas till vård enligt nämnda lag av domstolen.

Kommitténs förslag i denna del har tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen. Framför allt från rättspsykiatriskt håll har kommitténs förslag granskats från synpunkten om det är till fyllest för att bereda perso­

Kanyl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

171

ner, som begått brott, vård på mentalsjukhus i samma utsträckning som

bittills. Man har funnit att så inte är fallet, bl. a. beroende på att någon

specialindikation i fråga om farlighet för annans egendom inte föreslagits.

Jag bar tidigare uttalat mig för att de indikationer, som skall gälla för in­

tagning på ansökan av annan än den sjuke, bör utformas så afl tillämpningen

blir så restriktiv som möjligt. I likhet med många av remissinstanserna fin­

ner jag att dessa indikationer, som i huvudsak följer kommitténs förslag,

inte medger överlämnande till sluten psykiatrisk vård i den utsträckning som

statsmakterna förutsatte vid genomförandet av brottsbalken. Brottsbalken

bör inte nu bli föremål för förnyat övervägande i dessa avseenden. Att som

kommittén gjort hänvisa till kriminalvårdens ökade resurser när det gäller

psykiatrisk vård torde f. n. inte vara realistiskt. Det synes mig därför nöd­

vändigt att till de av kommittén föreslagna specialindikationerna lägga ytter­

ligare en. Såsom riksåklagarämbetet påpekat skulle man med indikationen

farlighet för annans egendom inte täcka de fall då brottsligheten har en an­

nan inriktning, t. ex. spioneri. Jag förordar därför en specialindikation av

innebörd, att vederbörande är farlig för annans egendom eller annat av

lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa.

Behovet av denna specialindikation förestavas av att domstolarna måste

ha en möjlighet att i varje särskilt fall välja den adekvata vårdformen.

Däremot är det inte i överensstämmelse med den restriktivitet, som jag

förordar i fråga om intagning för psykiatrisk vård oberoende av den sjukes

samtycke, att någon kan tas in på ansökan av annan med åberopande av en

indikation som tar sikte på fara för brottslig verksamhet. Inte heller kan

rättssäkerhetens krav anses uppfyllda om frågan om en persons brottslighet

prövas utanför de judiciella organen. Specialindikationen bör därför inte få

åberopas för intagning efter ansökan utan endast när domstol överlämnar

någon till sluten psykiatrisk vård.

Med denna lösning av frågan om den nya lagstiftningens förhållande till

brottsbalken lämnas nuvarande regler om överlämnande till vård på mental­

sjukhus av psykiskt sjuka eller eljest psykiskt abnorma lagöverträdare i

huvudsak oförändrade till sin innebörd. Detsamma gäller övergångsvis i

fråga om psykiskt efterblivna.

Den sista av de av kommittén föreslagna specialindikationerna är stö­

rande uppträdande. Denna indikation har kommittén uttryckt så,

att den sjuke genom de yttringar sjukdomen medför är grovt störande för

närboende eller andra och att han inte kan omhändertas på annat sätt. Un­

der remissbehandlingen har kommitténs förslag om en indikation av denna

art inte blivit utsatt för någon kritik, och jag ansluter mig för egen del till

förslaget. Liksom i fråga om ett par av de tidigare indikationerna förordar

jag att hänvisningen till den psykiska sjukdomen utgår. Vidare finner jag

på samma sätt som i fråga om indikationen oförmåga att ta vård om sig att

man inte som förutsättning bör uppställa att den sjuke inte kan omhändertas

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 är 1966

172

på annat sätt. Föreligger övriga förutsättningar för intagning, bör den sjuke erhålla adekvat vård.

Kommitténs motivuttalanden rörande de fall i vilka indikationen bör till- lämpas har inte ådragit sig någon kritik av remissinstanserna. Jag kan för egen del i stort sett instämma i vad kommittén sagt och vill endast göra den anmärkningen att indikationen visserligen inte bör åberopas vid kortvarigt eller tillfälligt störande uppträdande men att man inte såsom kommittén an­ fört ovillkorligen bör kräva att sjukdomstillståndet varit långvarigt för att indikationen skall kunna tillämpas.

Förfarandet

I fråga om behörighet att vidta åtgärder för intajg- n i n g gäller f. n. att ansökan om intagning får göras, förutom av den sjuke själv, av förmyndare, god man, make eller anförvant, av ordföranden i hälso­ vårdsnämnden eller socialnämnden i den ort där den sjuke vistas eller polis­ myndigheten där eller, beträffande den som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare. Ansökan får också göras av annan som har skyldighet att för­ anstalta om erforderlig vård åt den sjuke. Med sistnämnda uttryck avses inte endast den som enligt lag har att sörja för den sjuke, såsom barnavårds­ nämnd beträffande den som är omhändertagen för samhällsvård, utan även den som på annan grund måste anses förpliktad att sörja för honom. Så­ lunda kan läkare på kroppssjukhus göra ansökan och likaså den som har att svara för vården av psykiskt efterblivna på särskolor och vårdanstalter.

Är den sjuke intagen i ungdomsvårdsskola, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, anstalt under kriminalvårdsstyrelsens inseende, militär­ häkte eller härads- eller stadsfängelse tillkommer behörigheten att föran­ stalta om erforderlig vård åt honom uteslutande den som enligt föreskrif­ terna för anstalten har att sörja därför.

Kommitténs förslag innebär i sina huvuddrag att nuvarande ordning bibehålls. Termen anförvant som omfattar var och en som är i släktskap eller svågerlag med den sjuke anser dock kommittén onödigt vidsträckt. Kommittén föreslår att endast den sjukes make, som han sammanlever med, samt hans föräldrar, barn och syskon skall vara behöriga att föranstalta om intagning. Även förmyndare föreslås få rätt att föranstalta om intagning.

Den nuvarande möjligheten för läkare vid annat sjukhus än mentalsjuk­ hus att vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus av en patient, som står under hans vård, anser kommittén påkallad av praktiska skäl. Kom­ mittéförslaget ger endast överläkare och biträdande överläkare med själv­ ständigt ansvar för vissa vårdplatser sådan befogenhet.

Kommittén påpekar att det i talrika fall förekommer att den sjukes när­ maste eller personer som eljest har beröring med denne vänder sig till poli­ sen. Det torde då, enligt kommittén, oftast vara fråga om angrepp eller fara

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Kuiujl. Maj.ts proposition nr ö.‘i ar W6<>

IL!

för angrepp mot annans personliga säkerhet. I andra fall kan störningar i

den allmänna ordningen och säkerheten antas stå i samband med psykisk

sjukdom hos vederbörande. Det ligger enligt kommittén i sakens natur atl

polismyndigheten i sådana fall bör vara verksam för att vård på mental­

sjukhus kommer till stånd om sådan vård kan förmodas vara nödvändig.

Kommittén framhåller vidare att polismyndigheten har skyldighet att

lämna allmänheten hjälp och biträde. Enligt kommitténs mening är det i

sin ordning att polismyndigheten är skyldig att ta befattning med personer

som på grund av psykisk sjukdom saknar förmåga alt ta vård om sig.

Liksom enligt gällande rätt hör, anför kommittén, ordföranden i social­

nämnden vara skyldig att vidta åtgärder, om vård på mentalsjukhus kan

antas vara nödvändig. Med hänsyn till antalet ärenden föreslår kommittén

att socialnämnden, om fullmäktige så beslutar, skall kunna uppdra åt annan

ledamot i nämnden än ordföranden eller åt befattningshavare i kommunens

tjänst att ansöka om vård på mentalsjukhus. Vidare föreslår kommittén att

även nykterhetsnämndens ordförande skall kunna föranstalta om intagning,

och likaså barnavårdsnämndens ordförande beträffande den som omhänder­

tagits för samhällsvård. Kommittén föreslår också att ordföranden i hälso­

vårdsnämnden alltjämt skall ha möjlighet att föranstalta om intagning, trots

att antalet ansökningar av ordförande i hälsovårdsnämnd synes ha varit

tämligen obetydligt.

Slutligen föreslår kommittén att ansökan beträffande intagna på ung­

domsvårdsskolor, allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, särskolor

eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna, fångvårdsanstalter, arbetsanstal-

ter eller häkten skall få göras endast av den befattningshavare som enligt

gällande föreskrifter har att sörja för den intagne. Om denne vistas utom

anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån, skall dock enligt förslaget

även de som eljest kan ansöka om intagning på mentalsjukhus vara berätti­

gade därtill, dvs. föräldrar, barn, ordförande i socialnämnd in. fl.

Kommitténs förslag har i stort sett godtagits under remissbehandlingen.

Rikspolisstyrelsen har dock motsatt sig att ansökan om intagning för sluten

psykiatrisk vård skall kunna göras genom polismyndighets försorg. De av

kommittén anförda skälen talar enligt mitt förmenande för att polisen,

liksom hittills, bör ha befogenhet att ansöka om vård, och jag förordar att

denna befogenhet bibehålls. Jag ansluter mig också till förslaget i övrigt

med vissa smärre ändringar. I likhet med flera remissinstanser förordar jag,

att kretsen av de enskilda personer som skall kunna ansöka om vård får

omfatta även den som utan att vara gift med den sjuke stadigvarande sam­

manbor med honom. Likaså finner jag att god man liksom hittills bör

kunna föranstalta om intagning. Jag har inte ansett det erforderligt att

begränsa ansökningsmöjligheten för barnavårdsnämndens ordförande på

sätt kommittén föreslagit. Samma regler torde kunna gälla för denne som

174

för övriga nämndordförande. Vidare synes man utan olägenhet kunna und­

vara den nuvarande regeln om att ansökan får göras endast av nämndordfö­

rande och polismyndighet på den ort där den sjuke vistas. Enligt önskemål

som framställts av några remissinstanser bör det föreskrivas att socialnämn­

den får delegera behörigheten att ansöka om intagning endast åt annan leda­

mot i nämnden eller åt tjänsteman i ledande ställning i kommunen. Såsom

medicinalstyrelsen framhållit bör vidare även annan läkare än överläkare

och biträdande överläkare få göra ansökan om intagning av patient som är

föremål för vård på kroppssjukhus. Läkare vid sjukhem för lättskötta

psykiskt sjuka bör också ha möjlighet att ansöka om intagning för sina

patienter.

Uttrycket vederbörande befälhavare bör bytas ut mot militär chef och

preciseras att avse lägst kompanichef eller motsvarande chef.

De nya formerna för kriminalvård i frihet motiverar den ändringen i kom­

mittéförslaget, att ansökan beträffande den som är villkorligt frigiven från

tångvårdsanstalt eller villkorligt utskriven från arbetsanstalt eller som

dömts till ungdomsfängelse eller internering och överförts till vård utom

anstalt kan göras av övervakningsnämndens ordförande. Däremot bör an­

sökan beträffande nu nämnda personer inte kunna göras av befattnings­

havare vid anstalten.

I likhet med Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn finner jag, att man

inte bör utesluta föräldrar, barn m. fl. från att göra ansökan om intagning

på sjukhus för psykiatrisk vård i fråga om dem som vistas på särskolor

eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna. Liksom f. n. bör man emellertid

även från särskolans eller vårdanstaltens sida ha möjlighet att göra ansökan.

Med möjligheten att göra ansökan följer såväl enligt nuvarande lag som

enligt kommitténs förslag behörighet att föranstalta om läkarundersökning

för erhållande av vårdintyg. Kommittén har föreslagit att härmed skall

förenas behörighet för den som gör ansökan att påkalla polishandräckning

för att få läkarundersökningen genomförd. Enligt förslaget skall erforder­

lig handräckning lämnas person eller myndighet som äger föranstalta om

läkarundersökning, om någon beträffande vilken sådan undersökning får

äga rum vägrar att ställa sig till förfogande eller kan antas hålla sig av­

siktligt undan. Motivledes har kommittén uttalat att man med bestämmel­

sen i första hand avser att bereda läkaren tillträde till den lokal där den

sjuke uppehåller sig. Någon skyldighet för den sjuke att inställa sig på

viss anvisad plats föreskrivs inte. Han kan därför inte med stöd av den

föreslagna bestämmelsen transporteras till läkarens mottagning eller annat

ställe enbart av det skälet att han vägrar att inställa sig. Håller han sig

avsiktligt undan i uppenbart syfte att hindra läkarundersökning, bör emel­

lertid en sådan åtgärd vara möjlig.

F. n. gäller att det är vederbörande läkare som är behörig att begära hand­

räckning, om patienten vägrar att underkasta sig undersökning. Under

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

175

remissbehandlingen har lämpligheten av att handräckning i dessa fall läm­

nas på begäran av enskild satts i fråga. .lag finner för egen del att den

ordning som hittills gällt är den lämpligaste.

Justitiekanslersämbetet har ställt sig kritiskt mot vad kommittén uttalat

om innebörden av den föreslagna handräckningsbestämmelsen. Uttalandet

ger enligt ämbetets mening en oklar bild av vad som avses. Det bör enligt

ämbetet sägas ut i lagtexten, om handräckningen innebär möjlighet att

tvångsvis föra vederbörande till läkarens mottagning. För egen del anser jag

att handräckningen ytterst måste innesluta en sådan möjlighet men att den

inte skall utnyttjas, om den sjuke är villig att låta sig undersökas i sin bo­

stad och undersökningen kan utföras där. Även när vederbörande helt väg­

rar att ställa sig till förfogande för undersökning, bör den väg väljas som är

den minst ingripande. Kan läkarundersökningen göras i bostaden, bör så­

ledes någon transport till läkarmottagningen inte ske, om det inte före­

ligger speciella skäl.

Enligt sinnessjuklagen har läkaren rätt att begära handräckning inte bara

om patienten vägrar att ställa sig till förfogande utan även om läkaren för

att verkställa undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.

Jag föreslår att denna bestämmelse bibehålls.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller

f. n. att vårdattest får utfärdas endast av legitimerad läkare eller av den som

innehar befattning som läkare i allmän tjänst utan att vara legitimerad eller

också, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan som av

Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen förordnats att uppehålla läkarbefatt-

ning. Vårdattest får — med undantag i visst fall för läkare vid kommunalt

mentalsjukhus — inte utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där intag­

ning begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårdsläkare till­

satts för viss avdelning, tolkas förbudet för läkare på mentalsjukhus att ut­

färda vårdattest, i enlighet med uttalanden i förarbetena, så att han inte får

utfärda attest för intagning på den avdelning av sjukhuset där han är verk-

iam. Slutligen gäller att vårdattest inte får godkännas, om den meddelats av

någon som räknar sådan släktskap eller sådant svågerlag till den sjuke,

som utgör jäv mot domare.

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen i huvudsak bibehålls.

Enligt förslaget skall den som utan att vara legitimerad läkare uppehåller

tjänsteläkarbefattning ha genomgått kursen i psykiatri för medicine licen­

tiatexamen för att få utfärda vårdintyg. Från detta krav skall medicinal­

styrelsen kunna meddela dispens. Vidare föreslår kommittén att läkare som

är knuten till den slutna psykiatriska vården vid visst sjukhus inte skall få

utfärda vårdintyg för intagning på den klinik där han är verksam. Om det

gäller intagning på annan klinik än den där läkaren är verksam skall han

kunna utfärda vårdintyg, men endast under förutsättning att betydande

olägenheter skulle uppkomma genom anlitande av annan läkare. Kommittén

Kumjl. Maj:Is proposition nr :~>it år låtit)

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 ar 1966

finner inte behov av någon bestämmelse om att skyldskap eller svågerskap

skall utgöra hinder att utfärda vårdintyg.

Ett par remissinstanser förordar, att den som utan att vara legitimerad

läkare uppehåller tjänsteläkarbefattning skall vara behörig att utan dispens

utfärda vårdintyg, även om han inte genomgått kursen i psykiatri för medi­

cine licentiatexamen. Under remissbehandlingen har vidare från flera håll

gjorts gällande att läkare som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset

bör ha möjlighet att utan inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på

annan klinik än den där han är verksam.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag att läkare som utfärdar vård­

intyg bör ha genomgått den kurs i psykiatri som fordras för medicine licen­

tiatexamen. Såsom medicinalstyrelsen påpekat torde det bli nödvändigt med

dispens från denna regel i många fall, men i likhet med styrelsen anser jag

det nödvändigt att i princip upprätthålla kravet på denna elementära kun­

skap i psykiatri hos den som utfärdar vårdintyg. När det gäller frågan i

vilken utsträckning läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården

vid sjukhuset bör kunna utfärda vårdintyg för intagning där, måste man

väga önskvärdheten av att sjuka som är i trängande behov av sluten

psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård mot hänsynen till

allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Jag finner i likhet med

kommittén och så gott som samtliga remissinstanser att principen om att

vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kräver att en

läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården vid ett sjukhus inte

får utfärda vårdintyg för intagning på den klinik där han är verksam. Även

när det gäller frågan om han bör kunna utfärda vårdintyg för intagning

på annan klinik vid sjukhuset har jag stannat för kommitténs förslag.

Såsom jag anfört i anslutning till behandlingen av den medicinska special­

indikationen anser jag att särskilda kompetenskrav måste uppställas när

denna indikation åberopas. Det torde vara mycket svårt för en läkare

utan specialkunskap i psykiatri att uttala sig om patientens sjukdomsinsikt

och om behandlingsprognosen. I regel torde hjälpverksamhetsläkaren under

sina tjänsteresor uppmärksamma fall av denna art. Jag förordar därför att

den läkare, som utfärdar vårdintyg i dessa fall, skall ha specialistkompetens

avseende psykiska och nervösa sjukdomar. Huvudsakligen med tanke på de

fall då tjänsten som hjälpverksamhetsläkare uppehålls av läkare som ännu

inte hunnit förvärva sådan kompetens finner jag det dock erforderligt, att

medicinalstyrelsen får rätt att medge undantag från detta krav.

I fråga om läkarundersökningen och innehållet i

vårdintyg innebär kommittéförslaget att vårdintyg liksom hittills skall

kunna utfärdas endast efter personlig undersökning av den sjuke. Vid denna

undersökning skall enligt förslaget beaktas huruvida erforderlig vård kan

beredas den undersökte utan att intagning på mentalsjukhus äger rum. Fin­

ner läkaren intagning påkallad, skall det åligga honom att pröva om intag­

ningen kan åvägabringas frivilligt.

177

Mot kommitténs förslag har ingen kritik riktats och jag ansluter mig

också därtill. Jag anser det dock inte nödvändigt att i lagtexten ange

att läkaren inte hör utfärda vårdintyg om erforderlig vård ändå kan komma

till stånd.

Farligt sinnessjuklagen skall vårdattest innehålla en förklaring att den

sjuke är i behov av vård på sinnessjukhus. Utöver vårdattesten krävs s. k.

levnadsberättelse, dvs. uppgifter av någon eller några trovärdiga personer

om förhållanden som är av betydelse för bedömande av den sjukes sinnes­

tillstånd.

Kommittén föreslår att levnadsberättelsen slopas och att i lagen infors

noggranna bestämmelser om vårdintygets innehåll. Vårdintyget föreslås

innehålla uttalande att den undersökte är psykiskt sjuk, psykiskt efterbliven

eller psykiskt abnorm eller att sannolika skäl föreligger för att så är fallet

och att vård på mentalsjukhus enligt läkarens bedömande är oundgängligen

påkallad på grund av förhållanden som enligt lagreglerna utgör förutsätt­

ningar för intagning. Läkaren skall ange vilken eller vilka specialindika­

tioner som han anser tillämpliga. I vårdintyget skall vidare noggrant redo­

göras för sjukdomens förlopp och yttringar och de omständigheter anges, på

vilka läkarens uttalanden grundas. Läkaren skall också tillse, att den utred­

ning som ligger till grund för intyget är så fullständig som påkallas av om­

ständigheterna samt bedöma tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas.

Många remissinstanser anser att kommittén uppställt alltför stränga kraA

på innehållet i vårdintyget. En del erinrar om att det enligt allmänna

läkarinstruktionen åligger läkare att vid utfärdande av intyg iaktta synner­

lig omsorg och samvetsgrannhet och anser att dessa bestämmelser borde

vara till fyllest även när det gäller vårdintyg. Andra anser att vårdintyget

bör innehålla uttalande om att den undersökte är psykiskt sjuk och att

vård på mentalsjukhus är oundgängligen påkallad samt att läkaren bör

ange vilken eller vilka av specialindikationerna som han anser tillämplig.

Däremot anses det inte rimligt att läkaren dessutom skall införskaffa alla

fakta rörande t. ex. en sedan åratal manifesterad sjukdom.

Det är enligt min uppfattning av största vikt att vårdintyget är så utförligt

som möjligt av hänsyn både till patienten och till den läkare som med vård­

intyget som grund skall besluta om intagning. Kommitténs förslag får be­

traktas som ett värdefullt framsteg i förhållande till nuvarande lagstiftning,

och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén föreslagit om vård­

intygets innehåll. För att inte onödigt betunga den intygsskrivande läkaren

förordar jag emellertid en viss uppmjukning. I stället för den av kommittén

föreslagna bestämmelsen att i vårdintyget noggrant skall redogöras för sjuk­

domens förlopp och dess yttringar samt anges de omständigheter, på vilka

läkarens uttalanden grundas, förordar jag en regel om att intyget skall

innehålla en redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som

föranleder vårdbehovet. Att denna redogörelse skall vara noggrann, liksom

att läkaren skall tillse att den utredning som ligger till grund för intyget

Kungl. M(ij:tx proposition nr

.7.7

är 1900

178

är så fullständig som påkallas av omständigheterna och att han skall

bedöma tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas, torde utan vidare

följa av allmänna läkarinstruktionen och behöver inte särskilt framhållas

i det nu aktuella lagförslaget.

Sinnessjuklagen saknar bestämmelser om polismyndighets be­

fogenhet att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka, som

kan antas vara i behov av vård på mentalsjukhus. Enligt polisinstruktionen

får tillfälligt omhändertagande ske om det är nödvändigt för att upprätthålla

allmän ordning eller om det fordras för att avvärja straffbelagd handling.

Av bestämmelsen i samma instruktion om att polisen skall lämna allmän­

heten hjälp, och av allmänna rättsgrundsatser, torde vidare följa att om­

händertagande är tillåtet för att avvärja uppkomna nödsituationer, t. ex.

om en person försöker beröva sig livet eller om han saknar förmåga att ta

vård om sig. I vilken utsträckning utrymme finns för provisoriskt omhän­

dertagande genom polismyndighet synes dock inte helt klart.

Kommittén föreslår en särskild bestämmelse om befogenhet för polismyn­

dighet att under vissa omständigheter tillfälligt omhänderta psykiskt sjuka.

Det är enligt kommittén av värde att denna befogenhet kommer till direkt

uttryck i den särskilda lagstiftningen på området. Föreligger sannolika skäl

för att någon bör beredas vård på mentalsjukhus med hänsyn till att han är

farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv eller till att han är

oförmögen att ta vård om sig eller grovt störande, och framstår det med hän­

syn till honom själv eller hans omgivning såsom nödvändigt att han omhän­

dertas i avbidan på läkarundersökning och annan utredning, får enligt för­

slaget polismyndigheten besluta därom. Har någon omhändertagits av polis­

myndighet, skall läkarundersökning göras snarast möjligt. Erfordras sär­

skild utredning om den omhändertagnes farlighet för annans personliga sä­

kerhet, innan vårdintyg utfärdas, får han hållas kvar av polismyndigheten

under högst fyra dagar från dagen för omhändertagandet. Om vårdintyg ut­

färdas skall ansökan om intagning ofördröjligen göras. Den omhändertagne

får hållas kvar av polismyndigheten i avbidan på att plats kan beredas honom

på mentalsjukhus.

Kommitténs förslag har rönt starkt motstånd från bl. a. rikspolisstyrelsen.

Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör personer som är i behov av vård

på mentalsjukhus inte i något fall hållas kvar av polisen. Det bör i stället

åligga polisen att se till, att de snarast kommer under läkarvård. Även om de

inte omedelbart kan tas in på mentalsjukhus bör de kunna föras till en

psykiatrisk klinik eller annan sjukvårdsinrättning. Polisen har med ytter­

ligt lå undantag inte nagra andra lokaler för förvaring av omhändertagna än

de vanliga polisarresterna, som måste bedömas såsom synnerligen olämpliga

för sjuka personer. Dessutom saknar polisen vårdpersonal som kan ta hand

om dem. Mental sjukvårdsberedningen erinrar om att enligt gällande lag en

peison, som pa grund av mental sjukdom visar sig farlig för annans per­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 53 år 196t>

179

sonliga säkerhet eller eget liv, med stöd av ett särskilt läkarintyg, s. k. farlig-

hetsintyg, omedelbart kan tas in på mentalsjukhus på föranstaltande av

polismyndighet, utan att vårdattest eller levnadsberättelse behöver bifogas.

Polisen är skyldig att inom två dagar därefter tillställa sjukhuset utredning

i ärendet. Patienten blir härigenom garanterad vård redan från början. Be­

redningen anser att patienten enligt kommitténs förslag får en ur medicinsk

synpunkt sämre ställning än enligt gällande lag. Även i övrigt har förslaget

i vissa avseenden blivit utsatt för kritik. Bl. a. anses den föreslagna kvar-

hållningstiden för lång och det påpekas alt ingen bör få hållas kvar i polis-

arrest i avbidan på att plats bereds på mentalsjukhus.

För egen del finner jag det av principiella skäl riktigt att polisens befogen­

het att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka kommer till uttryck i lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Jag anser att om­

händertagande skall kunna ske beträffande sjuka som är farliga för an­

nans säkerhet eller eget liv, om det är fara i dröjsmål. Omhändertagan­

det bör enligt min uppfattning inte förenas med rätt att hålla kvar den

sjuke i vidare mån än som kan bli erforderligt för att få honom läkar-

undersökt. Det skall således åligga polismyndigheten att, om vårdintyg ut­

färdas, genast göra ansökan om intagning för sluten psykiatrisk vård. Det

torde därvid vara lämpligt att sjukhuset förvarnas per telefon och att den

omhändertagne får följa med till sjukhuset, när ansökningen ges in. För att

patienten så snabbt som möjligt skall kunna komma under sjukhusvård

föreslår jag att de s. k. farlighetsintygen bibehålls i princip. Vårdintyget

bör således i dessa fall kunna begränsas till att innehålla uttalande att

sannolika skäl föreligger för att den omhändertagne på grund av psykisk

sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv, jämte en redogörelse för de iaktta­

gelser läkaren grundar sin åsikt på. Den omhändertagne får inte i något

fall hållas kvar i polisarrest i avbidan på att plats bereds honom på sjukhus.

Jag förutsätter därvid att ansökningen om intagning genast prövas och att

den omhändertagne omedelbart tas in på sjukhuset, om intagning beviljas.

Beviljas inte intagning skall den omhändertagne omedelbart friges.

Sinnessjuklagen innehåller inga regler om förfarandet vid beslut o in

intagning. Däremot finns vissa bestämmelser om förfarandet i sinnes-

sjukvårdsstadgan. Anser sig sjukvårdsläkaren kunna bevilja intagning, skall

han ofördröjligen underrätta sökanden och samtidigt ange om den sjuke

omedelbart kan beredas plats. När sjukvårdsläkaren bestämmer den ord­

ning i vilken intagning skall ske, skall han beakta utsikten för den sjukes

tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, hans farlighet

för person eller egendom och omständigheter i övrigt som påkallar skynd­

sam intagning. Företräde skall lämnas bl. a. den som uppenbarligen är far­

lig för eget eller annans liv.

Kommitténs förslag innehåller i detta avseende följande bestämmelser.

Kmujl. Maj:ts proposition nr 53 är 1966

180

Om det föreligger behörig ansökan samt vårdintyg, som inte är äldre än två

månader, och om det på sannolika skäl kan antas, att den sjuke kan beredas

vård enligt den särskilda lagstiftningen, får beslut meddelas om hans inta­

gande. Beslut om intagning meddelas i princip av överläkaren men denne

skall vid behov kunna delegera sin beslutanderätt på annan läkare som är

anställd vid sjukhuset. Intagning på specialsjukhus eller specialavdelning

för psykiskt abnorma eller särskilt farliga sjuka får dock ske endast efter

medgivande av medicinalstyrelsen.

I sinnessjuklagen stadgas att den läkarundersökning, som ligger till grund

för vårdintyget, skall ha gjorts högst en månad före den dag då ansök­

ningen görs. Kommittén framhåller att det f. n. är långt ifrån ovanligt att

en ansökan om intagning beviljas, fastän det inte finns möjlighet att omedel­

bart ta emot patienten. Stöd för ett sådant förfaringssätt finns i de angivna

bestämmelserna i sjukvårdsstadgan. På detta sätt kan den faktiska intag­

ningen komma att äga rum avsevärd tid efter det vårdattesten utfärdats.

Det gäller då ofta personer vilkas tillstånd inte förändras i någon högre grad,

vanligen åldringar, och som tills vidare får tillfredsställande vård på annat

sätt. Man torde emellertid inte kunna bortse från att det bland exspektanter-

na även kan förekomma fall där betydande förändringar kan inträda i det

psykiska tillståndet. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå att vård­

intyget vid tidpunkten för beslutet om intagning får vara högst två månader

gammalt. Kommittén understryker att beslut om intagning inte bör medde­

las om inte den sjuke omedelbart kan beredas plats.

Kommitténs förslag har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Medicinalstyrelsen anser dock att kommittén inte anfört några övertygande

skäl för att förlänga vårdintygets giltighetstid från nuvarande en månad

till två månader och förordar att den nuvarande giltighetstiden bibehålls.

Vidare finner styrelsen att intagningsheslut i princip alltid bör fattas av

överläkaren och att delegation bör få ske endast om det föreligger särskilda

skäl. Slutligen motsätter sig styrelsen att lagen skall innehålla bestämmelser

om på vilket mentalsjukhus intagning i varje särskilt fall skall ske. Detta

är en rent organisatorisk fråga, som efter landstingens övertagande av

huvudmannaskapet bör regleras genom sjukvårdslagen eller genom avtal

mellan staten och landstingen.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag men jag

finner i likhet med medicinalstyrelsen att giltighetstiden för vårdintyget

inte bör förlängas. Jag anser vidare att vårdintygets giltighetstid liksom

f. n. bör knytas till den tidpunkt då ansökningen görs. Detta synes mig

vara det mest naturliga med hänsyn till att den som ansöker om

vård måste ha en regel som gör det möjligt för honom att bedöma om vård­

intyget är för gammalt eller inte. Med hänsyn till att jag föreslår att vård­

intyg skall utfärdas i omedelbar anslutning till den personliga undersök­

ningen finner jag den förenklingen kunna göras i förhållande till nuvarande

bestämmelser att giltighetstiden räknas från intygets datum. Såsom kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

181

mitten anfört bör beslut om intagning inte meddelas, om inte plats omedel­

bart kan beredas patienten. Det är att märka att antalet exspektantcr under

senare år successivt gått ned och att denna utveckling kan väntas komma

att fortsätta i ökad takt i och med att behandlingsmetoderna förbättras och

vårdtiderna förkortas.

Såsom kommittén föreslagit, bör det åligga den läkare som skall besluta

i intagningsfrågan, att kontrollera att ansökningshandlingarna överensstäm­

mer med lagens föreskrifter. Formulären till ansökan och vårdintyg bör

utformas så att de så mycket som möjligt underlättar för läkaren att göra

denna kontroll.

I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att beslut om intagning för slu­

ten psykiatrisk vård är av den vikt att delegation bör tillåtas endast om det

föreligger särskilda skäl.

Om prövningen av vårdbehovet efter intagning gäller

f. n. att överläkaren inom fjorton dagar efter intagningen skall ha undersökt

patienten och prövat om han är i behov av vård på sinnessjukhus. Har

patienten intagits på s. k. farlighetsintyg skall prövningen ha gjorts inom

tio dagar.

Enligt kommitténs förslag skall överläkaren snarast möjligt och senast på

tionde dagen efter intagningen pröva om det finns förutsättningar att bereda

patienten vård oavsett hans samtycke. Föreligger det synnerliga svårig­

heter att bedöma patientens tillstånd och är det frågan om att bereda

honom vård på grund av att han är farlig för annans personliga säkerhet

kan det få anstå med prövningen till tjugonde dagen efter intagningen. Fin­

ner överläkaren vid sin prövning, att förutsättningar föreligger att bereda

patienten vård, skall denne hållas kvar på sjukhuset. I annat fall skall över­

läkaren omedelbart skriva ut patienten.

Kommittén framhåller att intagning på handlingar medför att patienten i

utskrivningshänseende underkastas vissa särskilda bestämmelser. Dessa

innebär i första hand att han för sin rätt att lämna sjukhuset blir beroende

av särskilt utskrivningsbeslut. Eftersom psykiskt sjuka inte bör underkastas

andra inskränkningar i sin frihet än som kan anses nödvändiga är det enligt

kommittén påkallat att ge överläkaren rätt att vid prövningen av vårdbeho­

vet förordna, att patienten skall anses intagen på egen begäran.

Enligt min uppfattning bör såsom kommittén föreslagit den tid inom

vilken vårdbehovsprövningen skall ske förkortas till tio dagar. När det gäl­

ler fall, där farlighet för annans personliga säkerhet åberopas, kan en längre

tid bli nödvändig, framför allt för utredning av de omständigheter som lig­

ger bakom åberopandet av denna indikation. Jag föreslår att tiden här sätts

till femton dagar, vilket nära överensstämmer med nuvarande ordning.

Jag har föreslagit att intagning med stöd av s. k. farlighetsintyg skall få

förekomma även i fortsättningen. Tiden för vårdbehovsprövningen är i dessa

fall f. n. tio dagar mot fjorton dagar i de fall där vårdattest föreligger. Vård­

behovsprövningen bör i fall där intagning skett med stöd av farlighetsintyg

Kungl. Mnj:Is proposition nr 5it är lUCIi

182

enligt min uppfattning alltid äga rum inom tio dagar. Hänsynen till pa­ tienten kräver att en ingående prövning av förutsättningarna för hans kvar- hållande görs inom en förhållandevis kort tid, eftersom en mer summarisk undersökning legat till grund för det läkarintyg som lett till intagningen.

De nu angivna tiderna är maximitider och prövningen skall avslutas tidi­ gare, om detta är möjligt. Lagtexten bör utformas så att detta klart framgår.

Visar vårdbehovsprövningen att förutsättningarna för intagning på an­ sökan av annan föreligger skall patienten även i fortsättningen vara intagen enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, oavsett om han själv begär att få vara intagen enligt den fria intagningsformen. Före-

inte de nämnda förutsättningarna skall överläkaren skriva ut pa­

tienten, men han har givetvis möjlighet att låta patienten vara intagen enligt den fria intagningsformen, om denne själv önskar stanna på sjukhuset. Detta regleras emellertid av sjukvårdslagens bestämmelser och behöver inte komma till uttryck i den nu föreslagna lagstiftningen.

Prövningen av vårdbehovet bör, såsom kommittén framhållit, inte kunna delegeras från överläkaren.

Kunyl. Maj.is proposition nr 53 år 1966

Intagning efter förordnande av domstol

De förutsättningar under vilka domstol skall kunna överlämna en till­ talad till sluten psykiatrisk vård har behandlats i samband med förutsätt­ ningarna för intagning på ansökan av annan än den sjuke. Det återstår dock vissa andra frågor som gäller intagning efter förordnande av domstol.

F. n. gäller att, om domstol genom lagakraftägande dom förordnat att någon som förvaras på mentalsjukhus skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen, han skall anses vara intagen på sjukhuset för sådan vård. Om han förvaras på psykiatrisk avdelning vid fångvården eller i annan fång- vårdsanstalt, skall han vårdas på psykiatrisk avdelning vid fångvården till dess plats kan beredas honom på mentalsjukhus. Medicinalstyrelsen föran­ staltar om att han tas in på visst mentalsjukhus. Om någon som inte är häktad eller intagen på mentalsjukhus av domstol överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen skall medicinalstyrelsen, när domen vinner laga kraft, för­ anstalta om att han utan dröjsmål tas in på mentalsjukhus.

Kommittén föreslår att medicinalstyrelsen snarast möjligt efter det att en dom om överlämnande till vård vunnit laga kraft skall bestämma på vilket sjukhus vården skall äga rum, varefter den som överlämnats till vård utan dröjsmål skall tas in på sjukhuset, om han inte redan är intagen där. För­ slaget innebär en viss skärpning av nuvarande bestämmelser såtillvida att inte endast den som är på fri fot utan även den som är häktad eller befinner sig på fångvårdsanstalt skall tas in på mentalsjukhus utan dröjsmål.

Vad kommittén anfört bär lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser och jag ansluter mig också i princip till förslaget. I likhet

183

med vad soin f. n. gäller bör det således ankomma på medicinalstyrelsen alt

föranstalta om intagning av den som överlämnats av domstol till sluten

psykiatrisk vård. I detta ligger att medicinalstyrelsen bestämmer på vilket

sjukhus intagning skall ske. Härvid bör styrelsen följa de regler som gäller

för vårdskyldigheten och som jag återkommer till i det följande i samband

med frågan om förflyttning av patienter från ett sjukhus till ett annat.

Att intagningen inte får ske förrän domen vunnit laga kraft hindrar givetvis

inte att den kan förberedas redan dessförinnan. Sedan patienten tagits in på

sjukhuset bör samma regler gälla för honom som för andra patienter i fråga

om eventuell förflyttning. Är patienten redan intagen på sjukhus, när domen

vinner laga kraft, skall han i fortsättningen anses intagen på grund av

domstolens förordnande. Härav följer alt de lagregler som gäller dem, som

tagits in efter sådant förordnande, blir tillämpliga på patienten, fastän han

ursprungligen tagits in på sjukhuset på annan grund.

Innan domstol överlämnar en tilltalad till vård enligt sinnessjuklagen eller

— med den av mig föreslagna nya lydelsen av brottsbalken i denna del —

till sluten psykiatrisk vård, har den tilltalade varit föremål för en ingående

läkarundersökning, s. k. rättspsykiatrisk undersökning, som domstolen för­

ordnat om. Om domstolen överlämnar den tilltalade till sluten psykiatrisk

vård kan detta avgörande överklagas i samma ordning som om domstolen

dömt till annan påföljd för brottet. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör

något intagningsbeslut av läkare inte fattas och inte heller bör någon sådan

prövning av vårdbehovet företas som äger rum när en patient tagits in

efter ansökan. I dessa avseenden överensstämmer mitt förslag med gällande

rätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Vissa bestämmelser om patienterna

I fråga om rätten att använda tvång gäller f. n. att den som

är intagen enligt skriftlig ansökan — dvs. med kvarhållningsrätt —- får un­

derkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intag­

ningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen. Detta har bl. a.

ansetts innebära att han tvångsvis kan underkastas behandling för sin sjuk­

dom. Den som är intagen enligt den fria intagningsformen får underkastas

inskränkningar i den personliga friheten endast i den mån det prövas nöd­

vändigt till skydd för honom själv eller omgivningen eller påkallas av att

han vårdas tillsammans med sjuka som kan hållas kvar mot sin vilja. Han

kan däremot inte mot sin vilja underkastas behandling.

Med hänsyn till önskvärdheten av att mentalsjukvård och annan sjukvård

jämställs finner kommittén det angeläget att användningen av tvångsmedel

hålls inom så snäva gränser som möjligt. Kommittén anser det dock ofrån­

komligt att en patient, oavsett på vilket sätt han tagits in, kan underkastas

tvång till skydd för sig själv eller omgivningen. Även i andra fall torde

ibland särskilda omständigheter kunna motivera att tvångsmedel används.

Kommittén nämner att någon uppträder störande och därigenom äventyrar

ordningen på sjukhuset.

Att patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen får underkas­

tas sådana inskränkningar i den personliga friheten, som påkallas av att de

vårdas tillsammans med sjuka som kan kvarhållas mot sin vilja, är enligt

kommittén av praktiska skäl nödvändigt. Någon uttrycklig bestämmelse

härom anses dock inte påkallad.

Patienter som är intagna med kvarhållningsrätt bör enligt kommittén,

liksom f. n., få underkastas det tvång som är nödvändigt av hänsyn till ända­

målet med intagningen. Härunder innefattas åtgärder för att hindra patien­

ten att lämna sjukhuset samt från medicinsk synpunkt befogade vårdåtgär­

der. Om patienten motsätter sig viss behandling och denna inte kan anses helt

riskfri, anser kommittén det lämpligt att — såsom f. n. i allmänhet torde ske

—- samtycke först inhämtas av den sjukes närmaste anhöriga. Någon ut­

trycklig bestämmelse härom har kommittén inte funnit nödvändig.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att den som är intagen på mental­

sjukhus får underkastas det tvång som befinns nödvändigt till skydd för

honom själv eller omgivningen eller som i annat fall prövas oundgängligen

erforderligt. När det gäller patient som är intagen på handlingar skall härut­

över få användas det tvång som erfordras med hänsyn till ändamålet med

intagningen.

I huvudsak har kommitténs förslag vunnit anslutning eller lämnats utan

lHf>

erinran under remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge antöi

emellertid att den generella bestämmelsen om tvång i annat fall än till skydd

för patienten eller omgivningen är oklar till sin innebörd. Hovrätten it råga­

sätter om inte nuvarande bestämmelser bör föras över till den nya lagen

och göras tillämpliga på alla intagna. Mentalsjukvårdsberedningen å sin

sida finner det angeläget att patienter som tagits in på egen begäran inte

underkastas större inskränkningar i sin rörelsefrihet än patienter inom

kroppssjukvården.

Såsom jag tidigare anfört förordar jag att den fria intagningen lämnas

helt utanför lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Jag har likaledes föreslagit att patienter som tagits in på egen begäran

inte i något fall skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Inte heller när det

gäller möjligheten till tvångsåtgärder anser jag att dessa patienter skall

vara underkastade andra regler än dem som gäller för kroppsligt sjuka.

Detta är en naturlig konsekvens av min inställning till frågan om kvarhåll-

ningsrätten. Att den slutna vården gör det nödvändigt att patienterna

följer ordningsföreskrifterna för sjukhuset torde vara klart, men detta

behöver inte särskilt regleras.

Möjligheten att bereda sjuka sluten psykiatrisk vård oavsett deras sam­

tycke kräver som komplement att patienten kan tå adekvat vård, även om

detta måste ske mot hans vilja. I annat fall skulle vistelsen på sjukhuset få

karaktären av skyddsförvaring och möjligheterna till utskrivning skulle

kunna avsevärt försämras. Jag förordar att nuvarande regler om att det

tvång får tillgripas, som erfordras med hänsyn till ändamålet med intag­

ningen eller till skydd för den sjuke själv eller omgivningen, bibehålls.

Bestämmelser om frigång och permission finns f. n. i sinnes-

sjukvårdsstadgan. Med frigång avses rätt att på egen hand vistas inom sjuk­

husområdet, med utsträckt frigång rätt att med bibehållen bostad på sjuk­

huset vistas utanför sjukhusområdet för utförande av stadigvarande arbete

och med permission rätt att eljest vistas utom sjukhuset, eventuellt för besök

på annan ort. Enligt huvudregeln i sinnessjukvårdsstadgan tår överläkaren

medge en patient rätt att avlägga besök utom sjukhuset under högst sju

dagar i följd eller när det gäller intagen, som får skrivas ut endast av ut-

skrivningsnämnden, under högst sjuttiotvå timmar i följd. När det gäller

patient, som begått handling riktad mot annans personliga säkerhet eller

visat mera uttalad samhällsbesvärlighet, ankommer det på medicinalstyrel­

sen att föreskriva inskränkningar i denna huvudregel. Med stöd av detta

bemyndigande har medicinalstyrelsen senast i kungörelse den 7 december

1962 meddelat vissa föreskrifter angående frigång, utsträckt frigång och

permission. Enligt dessa får en patient, som får skrivas ut endast av utskriv-

ningsnämnden, inte medges utsträckt frigång utan nämndens tillstånd. 1

andra fall äger överläkaren medge frigång, utsträckt frigång eller permis­

sion för patient, som begått handling riktad mot annans personliga säkerhet

Kunyl. Maj.ts proposition nr

5.1

är I!)(><>

186

eller visat mera uttalad samhällsbesvärlighet, endast under förutsättning

att överinspektören samtyckt.

De bestämmelser jag nu redogjort för gäller endast patienter, som är

underkastade tvång att stanna kvar på sjukhuset.

Kommittén föreslår att bestämmelserna om frigång och permission får

sin plats i lagen. Någon skillnad görs inte mellan patienter som tagits in en­

ligt den fria intagningsformen och patienter som tagits in på handlingar.

Enligt kommittén bör till en början gälla att det skall tillkomma överläkaren

att medge patienten rätt att på egen hand vistas inom sjukhusområdet, dvs.

vad som f. n. betecknas som frigång. Något särskilt stadgande härom har

kommittén inte funnit nödvändigt. Utsträckt frigång och permission — av

kommittén kallat tillstånd att vistas utom sjukhusområdet eller att företa

resa till annan ort — skall enligt kommittén kunna beviljas, om patientens

hälsotillstånd medger det och fara för annans personliga säkerhet inte kan

anses förbunden därmed. Tillståndet skall kunna förbindas med särskilda

villkor. En nyhet i kommitténs förslag är att någon tidsgräns inte satts för

permission. De nu gällande tidsgränserna har enligt kommittén visat sig väl

snävt tilltagna, och det är således f. n. inte möjligt att genom permission be­

reda en patient tillfälle att utan avbrott vistas i sitt hem under jul- och nyårs­

helgerna. Enligt kommitténs uppfattning är det inte lämpligt att över huvud

taget uppställa en bestämd tidsgräns. Ibland kan det vara önskvärt att något

formellt hinder inte möter mot att anhöriga till en patient under viss tid tar

hand om honom, om de har möjlighet därtill. Permission bör dock inte med­

ges i andra fall än då det förutsätts att patienten inom viss begränsad tid

skall återvända till sjukhuset.

Tillstånd skall enligt förslaget i regel meddelas av överläkaren. I fråga om

patient, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnd, i förslaget kallad

sjukhusnämnd, bör det dock tillkomma nämnden att besluta om sådan vis­

telse utom sjukhusområdet som inte sker under omedelbar tillsyn av personal

från sjukhus. Om det föreligger särskilda skäl, skall överläkaren kunna

återkalla tillståndet, även om det meddelats av nämnden, överinspektörens

befattning med ärenden om frigång och permission föreslås upphöra.

Enligt kommitténs förslag skall överläkaren vid behov kunna överlåta att

besluta i nu angivna frågor på annan läkare vid sjukhuset. Utskrivnings-

nämnden föreslås vidare kunna överlåta på överläkaren att besluta.

I sina huvuddrag har kommitténs förslag vunnit anslutning under remiss­

behandlingen. Enligt mental sjukvårdsberedningen hör dock bestämmelserna

avse endast patienter som är intagna på handlingar. Riksåklagarämbetet

anser att i lagen bör meddelas bestämmelser om längsta tid för permission.

Enligt mitt förslag skall den fria intagningsformen inte regleras i lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. I likhet med mentalsjuk­

vårdsberedningen förordar jag därför att vad som sägs om frigång och

permission skall avse endast patienter som är intagna på handlingar eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

1S7

efter domstols beslut. I övrigt anser jag mig i huvudsak böra följa kommit­

téns förslag. Som eu gemensam beteckning för utsträckt frigång och per­

mission bör uttrycket »tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområ­

det» användas. Tillstånd bör inte få ges, om det medför fara för annans

personliga säkerhet eller eget liv. I enlighet med önskemål som framförts

under remissbehandlingen bör det komma till klart uttryck i lagen, att ut-

skrivningsnämndens delegation till överläkaren skall avse viss bestämd pa­

tient. Samma bör gälla i fråga om överläkarens delegation till annan läkare

vid sjukhuset. I sistnämnda fall bör, i likhet med vad som föreslagits när

det gällde intagning, delegation kunna ske endast om särskilda skäl före-

ligger.

överläkaren bör kunna återkalla tillstånd för patient att på egen hand

vistas utom sjukhusområdet om förhållandena påkallar det. Genom detta

uttryckssätt markeras enligt min mening tydligare än enligt kommitténs

förslag att frigång och permission bör betraktas som ett led i behandlingen

av patienten. Om särskilda skäl föreligger, bör överläkaren beträffande viss

patient kunna överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

När det gäller kontroll av innehållet i brev och andra

handlingar stadgas i sinnessjuklagen att den som är intagen för vård

är oförhindrad att sända framställningar till medicinalstyrelsen, sinnes­

sjuknämnden och överinspektören. I övrigt får brev eller andra handlingar

inte vidarebefordras från patienten eller tillställas honom utan överläka­

rens tillstånd. Tillstånd får inte vägras, när det är fråga om framställ­

ning till offentlig myndighet och framställningen angår mål eller ärende

där patienten själv äger föra talan. Vägras tillstånd beträffande skrift som

är ställd till annan myndighet än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden

eller överinspektören, skall skriften lämnas till överinspektören som beslu­

tar i ärendet. Bestämmelserna om brevkontroll gäller inte patienter som

tagits in enligt den fria intagningsformen.

Enligt kommitténs mening vore det önskvärt att alla patienter kunde vara

oförhindrade att fritt korrespondera med omvärlden. Intresset av att andra

personer inte förorsakas olägenheter och att brev till patienten inte inverkar

menligt på hans hälsotillstånd gör dock vissa inskränkningar nödvändiga.

Kommittén föreslår att bestämmelserna får den utformningen att överläka­

ren erhåller rätt att kontrollera innehållet i brev och andra handlingar om

det föreligger särskild anledning. Rätt till granskning bör inte föreligga i

fråga om brev till sjukhusnämnden, mentalsjuknämnden, medicinalstyrel­

sen, överinspektören, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän. Brev till

dessa myndigheter skall omedelbart vidarebefordras.

Enligt kommittéförslaget bör överläkaren liksom f. n. efter granskning

kunna besluta att brevet eller handlingen skall kvarhållas. Är den granskade

handlingen till sitt innehåll helt oredig bör den kunna kvarhållas, likaså om

dess vidarebefordrande kan medföra fara för ordningen eller säkerheten på

Kuiujl. Muj.ts proposition nr 53 är 1966

188

sjukhuset. Vidare bör en handling kunna undanhållas patienten, om det

med hänsyn till syftet med vården framstår som olämpligt att han får del

av den. Finner överläkaren att en handling från offentlig myndighet inte

bör delges patienten, bör han vara skyldig att tillse att patienten inte drabbas

av rättsförlust. Slutligen hör brev som patienten önskar avsända kunna

k\arhållas t. ex. om brevet kan föranleda betydande obehag för mottagaren.

Brev till offentlig myndighet, som angår sak i vilken patienten själv äger

t öra talan, bör alltid vidarebefordras. Om överläkaren vägrar att vidarebe­

fordra skrift till offentlig myndighet, bör skriften överlämnas till sjukhus­

nämnden för beslut i ärendet.

Kommitténs förslag har även i dessa delar i huvudsak godtagits eller läm­

nats utan erinran under remissbehandlingen. Svenska landstingsförbundet

anser dock att möjligheten för patienterna till fri korrespondens inte bör

beskäras.

Ehuru principiella skäl talar för landstingsförbundets ståndpunkt, har jag

stannat för kommitténs förslag. Avgörande för mitt ställningstagande har

varit att patienten inte lämpligen bör få del av brev som oroar honom eller

försämrar hans tillstånd och att narkotikaförsändelser bör kunna stoppas

innan de når adressaten. Härtill kommer att brev som en patient skriver un­

der vissa faser av sin sjukdom kan komma att medföra betydande olägenhet

för honom när han skrivs ut från sjukhuset och återvänder hem. Jag för­

ordar därför att överläkaren skall ha möjlighet att granska brev och andra

handlingar. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid granskning få ske

endast om det föreligger särskilda skäl. Den omständigheten att ett brev är

oredigt till sitt innehåll anser jag, i motsats till kommittén, inte bör utgöra

skäl till kvarhållande. Däremot föreslår jag, såsom jag nyss antytt, det till­

lägget till kommitténs förslag att betydande olägenhet inte bara för mot­

tagaren utan också för patienten-avsändaren skall kunna åberopas som skäl

för att kvarhålla en försändelse. Vidare föreslår jag att betydande olägenhet

för tredje man skall kunna vara skäl att kvarhålla försändelsen. Jag har då

närmast haft i åtanke att grannar eller släktingar i brev kan omnämnas på

ett sätt som för dem kan medföra avsevärt obehag.

I enlighet med ett yrkande som framställts under remissbehandlingen för­

ordar jag att brev till advokat alltid skall vidarebefordras.

Såsom kommittén föreslagit bör brev ställda till vissa myndigheter,

däribland riksdagens ombudsmän, vidarebefordras utan granskning. Brev

som är ställda till annan mottagare kan emellertid vid granskning visa sig

vara avsedda för myndighet som nu nämnts och jag förordar därför en

kompletterande regel om att även sådana brev skall vidarebefordras till

myndigheten i fråga. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla även brev

till annan myndighet och till advokat.

I fråga om förflyttning till annat sjukhus gäller f. n.

enligt sinnessjuklagen att den som efter skriftlig ansökan är intagen för

Kungl. Maj.ts proposition nr ö3 år 1966

180

vård får förflyttas till annat sinnessjukhus och att närmare bestämmelser

om förflyttning meddelas av Kungl. Maj:t. Med stöd härav har särskilda

bestämmelser om förflyttning meddelats i sinnessjukvårdsstadgan. Vissa

bestämmelser om förflyttning finns också i sjukvårdsstadgan såvitt gäller de

kommunala mentalsjukhusen.

Vid de statliga mentalsjukhusen tillkommer befogenheten att besluta om

förflyttning av dem som är intagna med kvarhållningsrätt i första hand

medicinalstyrelsen. Styrelsen äger besluta om förflyttning mellan två stat­

liga sjukhus i den mån det är nödvändigt för att tillvarata platserna ända­

målsenligt eller för att undanröja ojämnheter i indelningen i upptagnings­

områden eller eljest. I övrigt kan styrelsen besluta om förflyttning från stat­

ligt mentalsjukhus, om förflyttningen föranleds av avtal varigenom stad

övertagit hela sin mentalsjukvård. Innan förflyttning beslutas skall patien­

ten eller hans förmyndare ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan

olägenhet.

Vidare gäller att överläkaren vid statligt mentalsjukhus är berättigad att

efter skriftlig ansökan besluta att den som är intagen med kvarhållnings­

rätt skall flyttas till honom underställt mentalsjukhus från annat mental­

sjukhus. Ansökan om sådan förflyttning kan göras av patienten, vissa av

hans närstående m. fl. samt, vad angår den som är intagen på annat än

statligt mentalsjukhus, av vederbörande överläkare. Utom i sistnämnda fall

får förflyttning inte medges utan samtycke av patienten eller, om han är

omyndig, av den som enligt lag har att sörja för hans person.

Enligt sjukvårdsstadgan kan sjukvårdsstyrelsen besluta om förflyttning

av sjuka mellan mentalsjukhus eller kliniker som är underställda sjukvårds­

styrelsen i den mån det är nödvändigt för ett ändamålsenligt utnyttjande av

vårdplatserna eller eljest.

Kommittén erinrar till en början om att den föreslagit att intagning på

specialsjukhus eller specialavdelning skall få ske endast efter medicinal­

styrelsens medgivande. I enlighet härmed bör styrelsen ha uteslutande rätt

att besluta om förflyttning till eller från sjukhus eller avdelning soin nu

nämnts. Förflyttning till annat sjukhus kan liksom f. n. vara påkallad även

i andra fall. Råder enighet mellan överläkarna om att förflyttning bör ske

och har patienten inte något att erinra, bör förflyttningen kunna genom­

föras utan stöd av lag. I övrigt bör däremot enligt kommittén särskilda reg­

ler om förflyttning finnas i lagen. Förflyttning bör vara möjlig, då den är

erforderlig för att ändamålsenligt utnyttja vårdplatserna vid statens sjuk­

hus eller när intagning skett på annat sjukhus än där vård enligt gällande

bestämmelser skall beredas patienten. Beslut om förflyttning skall enligt

kommittén meddelas av medicinalstyrelsen. Patienten bör få tillfälle att

yttra sig före beslutet, om inte omständigheterna föranleder annat. De an­

givna reglerna skall avse endast patienter som tagits in på handlingar. Pa­

Kungl. Maj:ts proposition nr .1.1 är 1 !)<>(>

190

tienter som tagits in enligt den fria intagningsformen bör enligt kommittén

inte i något fall kunna förflyttas till annat sjukhus mot sin vilja.

Kommitténs förslag till bestämmelser om förflyttning har diskuterats en­

dast av ett fåtal remissinstanser. Medicinalstyrelsen framhåller att läget blir

väsentligt ändrat efter mentalsjukhusens kommunalisering. Huvudmannens

skyldighet att vårda eu patient som tagits in på handlingar blir då beroende

antingen på sjukvårdslagens bestämmelser eller på vad som kan komma

att avtalas mellan staten och huvudmännen om dispositionen av olika sjuk­

hus m. in. Förflyttning bör enligt styrelsen kunna ske genom överenskom­

melse mellan överläkarna, och det kan som regel inte längre få ha någon

betydelse vilken placering patienten anser förmånligast. Har t. ex. någon

under tillfällig vistelse i ett annat sjukvårdsområde insjuknat och måst tas

in på mentalsjukhus där, får han — lika väl som en lasarettspatient — finna

sig i att han så snart det kan ske förflyttas till mentalsjukhus i det sjuk­

vårdsområde han tillhör. Samma sak gäller om han t. ex. tagits in på ett men­

talsjukhus som inte är avsett för patienter av hans slag. En överflyttning

bör enligt medicinalstyrelsen få ske tämligen formlöst. Eftersom det likväl

gäller en patient som blivit intagen enligt särskilda formföreskrifter, bör

dock en viss ordning föreskrivas. Styrelsen förordar samma bestämmelse

som f. n„ nämligen att det i lagen utsägs att förflyttning får äga rum och

att Kungl. Maj :t skall meddela närmare bestämmelser därom.

Jag anser att frågan om förflyttning av psykiskt sjuka patienter från ett

sjukhus till ett annat bör bedömas mot bakgrunden av de regler som gäller

för kroppssjukvården. Enligt sjukvårdslagen åligger det landstingskommun

att ombesörja sjukvården för personer, som är bosatta inom sjukvårdsområ­

det. Även för personer, som vistas inom området utan att vara bosatta där, är

landstingskommunen skyldig att ombesörja vård, om behov av omedelbar

vård föreligger. I sistnämnda fall gäller skyldigheten att bereda sluten vård

endast så länge den sjuke inte utan men kan flyttas till sjukhus, där den

landstingskommun som han tillhör förfogar över vårdplatser. För vissa

former av specialistvård har varje landstingsområde för sig inte tillräckligt

befolkningsunderlag för att uppbära en vårdenhet. För sådan specialistvård

är riket indelat i sju regioner med vardera ett regionsjukhus. Regionsjuk­

huset drivs av den landstingskommun inom vars område det ligger, och

denna landstingskommun tar emot patienter från övriga landsting inom

legionen enligt avtal mellan de landstingskommuner som ingår i regionen.

En förflyttning innebär att patienten skrivs ut från det sjukhus, där han

äi intagen, och därefter skrivs in på det nya sjukhuset.

För mentalsjukvårdens del är riket indelat i upptagningsområden. När

landstingen övertar huvudmannaskapet kommer varje landsting att få

svara för vården av psykiskt sjuka inom sjukvårdsområdet på samma sätt

som när det gäller de kroppsligt sjuka. I några sjukvårdsområden kommer

det inte att finnas tillräckligt antal platser för sluten psykiatrisk vård.

Kungi. Maj:ts proposition nr 53 år W66

191

Landstingen torde i dessa iall få träffa avtal om vårdplatser på sjukhus

inom annat sjukvårdsområde. Även inom mentalsjukvården finns speciella

vårdbehov som inte kan tillgodoses för varje sjukvårdsområde för sig, t. ex.

psykopatvården.

Enligt min uppfattning bör spörsmålet om förflyttning från ett sjukhus

till ett annat inom mentalsjukvården lösas på samma sätt som när det gäller

kroppssjukvården. Att en person är intagen med kvarhållningsrätt saknar

enligt min mening betydelse i detta sammanhang. Han bör liksom en kropps­

ligt sjuk person eller en psykiskt sjuk som tagits in på egen begäran i princip

vårdas på hemortssjukhus eller sjukhus, där det landsting som han tillhör

förfogar över vårdplatser. Är han i behov av specialistvård skall han kunna

beredas sådan, även om detta innebär att han måste flyttas till ett annat

sjukhus. Några särskilda bestämmelser om under vilka förutsättningar för­

flyttning skall kunna ske bör därför inte meddelas i lagen om sluten psy­

kiatrisk vård i vissa fall.

Det speciella intagningsförfarandet vid intagning på handlingar och den

därefter följande vårdbehovsprövningen bör inte upprepas på det sjukhus

dit patienten förflyttas. Han bör anses intagen där enligt det beslut som

fattats på det tidigare sjukhuset med de rättsverkningar detta medför. Skulle

överläkaren på det nya sjukhuset för sin del finna, att patienten inte kan

beredas sluten psykiatrisk vård enligt den särskilda lagen, skall patienten

följaktligen skrivas ut enligt de regler som gäller för patienter som hållits

kvar efter vårdbehovsprövning. Skulle det i något enstaka fall inträffa att

vårdbehovsprövning inte hunnit äga rum före förflyttningen, skall förfa­

randet fortsättas på det nya sjukhuset och överläkaren där göra prövningen.

En bestämmelse med nu angiven innebörd ingår i den föreslagna lagen.

Kungl. Maj.ta proposition nr 53 år 1!W6

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Utskrivning

Patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen

En patient som tagits in på mentalsjukhus utan skriftliga ansöknings­

handlingar skall enligt sinnessjuklagen skrivas ut från sjukhuset när han

själv önskar det och skäl att hålla honom kvar inte föreligger. Patienten får

också skrivas ut om fortsatt vård på sjukhuset inte anses påkallad eller om

det fordras för att bereda plats åt någon som uppenbarligen är i större behov

av vård. Det är överläkaren, som förordnar om utskrivning, men även över­

inspektören för sinnessjukvården har möjlighet att göra det. I princip gäller i

fråga om dessa patienter att de är intagna utan kvarhållningsrätt. Om emel­

lertid överläkaren finner att patienten inte kan vistas utom sjukhuset utan

fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, kan han hålla kvar patien­

ten under högst tio dagar i avbidan på beslut om att patienten skall vara

intagen med kvarhållningsrätt. Han får dock inte fatta sådant beslut förrän

skriftlig ansökan och övriga intagningshandlingar föreligger. Ansökan om

kvarhållande får göras av den sjuke, av hans förmyndare, gode man, make

eller anförvant och även av ordföranden i hälsovårdsnämnden eller social­

nämnden eller av polismyndigheten.

Även eljest kan överläkaren, om det föreligger särskilda skäl, besluta att

den som tagits in enligt den fria intagningsformen i fortsättningen skall vara

intagen med kvarhållningsrätt. Erforderliga intagningshandlingar måste

givetvis införskaffas även i dessa fall men det föreligger ingen rätt att hålla

kvar patienten i avbidan härpå.

Enligt kommitténs förslag skall den som tagits in enligt den fria intag­

ningsformen få hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja, om överläkaren fin­

ner att patienten inte utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv

kan vistas utom sjukhuset, överläkaren skall hänskjuta utskrivningsfrågan

till sjukhusnämnden. I avbidan på nämndens prövning skall patienten hål­

las kvar på sjukhuset. Någon motsvarighet i övrigt till de nuvarande möj­

ligheterna att förvandla en frivillig intagning till intagning med kvarhåll­

ningsrätt föreslås inte.

Jag har i det föregående förordat att den fria intagningen inte skall reg­

leras i den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall utan helt följa sjukvårdslagens bestämmelser. Såsom framgått av vad

jag i samband därmed anfört anser jag att inte heller några särskilda ut-

skrivningsregler bör gälla för dessa patienter. De skall således lika litet som

patienter som lider av kroppsliga sjukdomar kunna hållas kvar på sjukhus

mot sin vilja.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

193

Patienter som tagits in på handlingar eller enligt förordnande av domstol

När det gäller de materiella förutsättningarna för ut­

skrivning av patienter som tagits in med kvarhållningsrätt stadgas i sinnes­

sjuklagen att patienten ofördröj ligen skall skrivas ut om det vid vårdbehovs-

prövningen eller senare befinns att behov av vård på mentalsjukhus inte

förelegat vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjukhuset. Om den

som tagits in för vård blivit återställd till hälsan eller så förbättrad alt han

inte längre är i behov av vård på sinnessjukhus, skall han också skrivas ut.

Anstånd får dock äga rum om det är påkallat av omsorg om patienten och

denne inte uttryckligen begär utskrivning.

Även om patienten alltjämt är i behov av vård på sjukhuset, kan han skri­

vas ut om det är nödvändigt för att bereda plats åt annan, som uppenbarligen

är i större behov av vård, eller om det på tillfredsställande sätt är sörjt för

att den sjuke får vård utom sjukhuset. Ett villkor för utskrivning i nu

nämnda fall är att patienten kan vistas utom sjukhuset utan fara för annans

personliga säkerhet eller eget liv. De nu återgivna bestämmelserna gäller inte

patienter, som av domstol överlämnats till vård (N-fall) eller som under

inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott som inte blivit beivrat (O-fall) och inte heller patienter som har varit

intagna på fångvårdsanstalt och i samband med att anstaltsvården upphört

tagits in på mentalsjukhus (PN-fall).

Kommittén framhåller till en början att av de föreslagna intagningsbe-

stämmelserna indirekt framgår att ingen skall kunna hållas kvar på mental­

sjukhus oberoende av sitt samtycke, om inte förutsättningarna för intagning

alltjämt föreligger. Kommer överläkaren vid sin prövning av vårdbehovet

till det resultatet att vård inte kan beredas patienten på ansökan av annan,

har kommittén som huvudregel föreslagit att överläkaren omedelbart skall

skriva ut patienten. När det gäller patienter som hållits kvar på sjukhuset

efter vårdbehovsprövning föreslår kommittén en allmän utskrivningsregel

innebärande att patienten skall skrivas ut när förutsättningar för intagning

oavsett hans samtycke inte längre föreligger. Utskrivning bör dock enligt

kommittén inte vara obligatorisk om inte patienten själv begär att få lämna

sjukhuset. I betydande utsträckning torde det med hänsyn till patientens till­

frisknande vara önskvärt att han stannar kvar på sjukhuset ännu en tid.

Kommittén föreslår därför en uttrycklig regel om att fortsatt vård på sjuk­

huset skall kunna beredas patienten, om det befinns påkallat av omsorg om

honom och han inte påyrkar utskrivning. Hinder bör inte heller möta mot

att läkaren med patientens samtycke förordnar att denne i fortsättningen

skall anses intagen enligt den fria intagningsformen, under förutsättning att

läkaren själv är behörig att förordna om utskrivning. Någon bestämmelse

härom har kommittén inte ansett erforderlig.

Kommitténs förslag har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 53

194

Sinnessjuknämnden ställer sig dock kritisk och framhåller att konsekvensen

av förslaget blir att en patient, som undergår medicinsk behandling, skall

skrivas ut då förbättringen fortskridit så långt att den ytterligare förbätt­

ring som är att vänta inte kan anses väsentlig. Nämnden finner det inte

rimligt att utskrivning äger rum innan man uppnått målet för vården, som

är att göra patienten frisk.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att utskrivning skall ske,

så snart förutsättningarna för intagning inte längre föreligger. För tydlig­

hetens skull vill jag framhålla, att förutsättningar för intagning kan vara för

handen även om den specialindikation som konstateras är en annan än den

som förelåg vid intagningen. Skulle exempelvis en patient ha tagits in på

grund av han varit farlig för annans personliga säkerhet bör han kunna

hållas kvar på sjukhuset, även om han inte längre är farlig för annan men

däremot för sitt eget liv. Den som tagits in efter ansökan skall dock inte

kunna hållas kvar med åberopande av den specialindikation, som får an­

vändas endast när domstol förordnar om överlämnande till sluten psykia­

trisk vård, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstift­

ningen skyddat intresse än farlighet för någons personliga säkerhet eller

hälsa.

Vad kommittén anfört om att utskrivning inte bör vara obligatorisk, om

inte patienten själv begär att få lämna sjukhuset, kan jag inte biträda.

Föreligger inte längre förutsättningar för kvarhållande bör patienten skri­

vas ut, alldeles oavsett om han påyrkar det eller inte. Det är enligt min

uppfattning en viktig princip, som jag återkommer till i det följande,

att förutsättningarna för kvarhållande prövas fortlöpande. Det får inte bli

beroende av patientens initiativ, om utskrivning skall komma till stånd.

Har patienten ingenting emot att stanna på sjukhuset kan han, såsom medi­

cinalstyrelsen påpekat, omedelbart skrivas in igen, såsom frivilligt ingången.

Därför fordras inte att han lämnar sjukhuset. Med anledning av det anförda

förordar jag att den föreslagna bestämmelsen utgår.

När det gäller utskrivning av patienter som tagits in enligt beslut av dom­

stol bör enligt kommittén samma utskrivningsbestämmelser gälla som i

fråga om patienter som tagits in efter ansökan. Detta ställningstagande är

enligt kommittén en naturlig följd av dess uppfattning att förutsättningarna

för intagning på mentalsjukhus skall vara desamma när det gäller lagöver­

trädare och andra. Kommittén anser det emellertid uppenbart att samhälle­

liga skyddssynpunkter ofta måste tillmätas särskild betydelse, när det gäller

utskrivning av patienter som begått brott. År brottet av mera allvarlig beskaf­

fenhet, är det ofrånkomligt att detta beaktas i utskrivningsärendet och i

många fall får inverka på vårdtidens längd. I allmänhet torde en viss åter­

hållsamhet vara påkallad vid utskrivningen av kriminellt belastade personer,

i synnerhet av dem som gjort sig skyldiga till allvarliga våldsbrott eller vilkas

brottslighet är av betydande omfattning eller eljest av särskilt svår beskaf­

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

195

fenhet. Beaktandet av skyddssynpunkterna bör enligt kommittén ske inom

ramen för de kvarhållningsregler som upptagits i kommitténs förslag.

Till skillnad från kommittén har jag ansett mig böra föreslå en särskild

specialindikation när det gäller patienter som av domstol överlämnas till

vård, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen

skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa. Inte heller med

denna uppbyggnad av lagförslaget möter det något hinder att lösa frågan

om utskrivning av dessa patienter på samma sätt som beträffande öviiga

patienter. Vid prövningen av utskrivningsfrågan får då givetvis åberopas

även den nämnda specialindikationen om farlighet för annans egendom

eller annat av lagstiftningen skyddat intresse. Härigenom undviker man

också det otillfredsställande i att, på sätt kommittén förordat, tolka samma

kvarhållningsregler strängare när det gäller vissa patienter än andra.

Med anledning av vad kommittén i övrigt uttalat om bedömningen av

vårdbehovet i utskrivningsärenden vill jag understryka att den primära

förutsättningen för intagning, och därmed för kvarhållande, är att patien­

ten lider av en psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är ound­

gängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och före­

komsten av ytterligare omständigheter, s. k. specialindikationer. Detta är en

princip som det är ytterligt viktigt att hålla fast vid. Vissa av special-

indikationerna, särskilt den som jag nyss behandlat och som hänför sig

till brottslig verksamhet, är emellertid av den karaktären att de visserligen

är manifesterade vid intagningstillfället — vederbörande har begått brottet,

uppträtt grovt störande mot närboende eller ådagalagt att han inte kan ta

vård om sig — men det kan i vissa fall vara tveksamt om patienten kommer

att fortsätta att begå brott eller uppträda störande, när han skrivs ut från

sjukhuset, likaså om han i fortsättningen kan ta vård om sig själv. Det är

förhållanden som ibland inte med säkerhet kan konstateras under tiden för

sjukhusvistelsen. För dessa och likartade fall bör det, såsom jag föreslår i

det följande, finnas möjlighet till utskrivning på försök. Är det emellertid

klart att förutsättningarna för kvarhållande inte längre föreligger, skall pa­

tienten omedelbart slutligt skrivas ut från sjukhuset. Behöver patienten vård

i annan form än den sjukhuset erbjuder skall han beredas sådan vård ge­

nom de samhällsorgan som har att svara därför.

Möjligheten enligt gällande lag att skriva ut vissa patienter, som alltjämt

är i behov av vård, om det behövs för att bereda plats åt annan eller om det

på tillfredsställande sätt är sörjt för patienten utom sjukhuset, bör enligt

kommittén inte överföras till den nya lagen. Att skriva ut en vårdbehövande

patient, om han inte på annat sätt kan erhålla vård, synes kommittén inte

böra komma i fråga, och är det sörjt för hans vård utanför sjukhuset torde

vanligen utskrivning kunna ske enligt huvudregeln. Vad kommittén anfört

har godtagits av samtliga remissinstanser och jag ansluter mig också till

kommitténs uppfattning.

Kuntjl. Maj:Is proposition nr 53 år I!)66

196

Enligt sinnessjuklagen kan utskrivning på försök ske för viss

bestämd tid eller tills vidare om patientens tillstånd inte innefattar fara för

annans personliga säkerhet eller eget liv. Utskrivningen kan förbindas med

föreskrifter.

Kommittén anser att möjligheten till utskrivning på försök bör bibehållas

i en ny lag. I många fall kan det enligt kommittén vara vanskligt att bedöma

om patienten är så återställd att han inte längre är i behov av vård på sjuk­

hus. Det är då av värde att patienten utan större omgång kan återintas på

sjukhuset. Detta gäller särskilt patienter som begått brott, och då speciellt

psykopater. I fråga om dessa patienter torde det vara önskvärt att kunna

göra ett försök med utskrivning, även om det framstår som tveksamt om

förutsättningarna föreligger. Härtill kommer att förutsättningarna för att

patienten skall kunna vistas utom sjukhuset i många fall måste bedömas

såsom väsentligt gynnsammare om utskrivningsbeslutet kan kombineras med

särskilda föreskrifter, i synnerhet om den utskrivnes sociala rehabilitering

framstår som det huvudsakliga målet. Även eljest kan det vara motiverat

med utskrivning på försök t. ex. om patienten bör stå under fortsatt kontroll

från sjukhusets sida och det kan antas uppkomma svårigheter härmed.

Föreskrifterna torde i flertalet fall knappast få avsedd verkan, om inte ut­

skrivningen får karaktären av utskrivning på försök.

Kommittén anser det emellertid önskvärt att återhållsamhet iakttas när

det gäller att använda utskrivning på försök. Med hänsyn till att olikheterna

mellan mentalsjukvård och annan sjukvård i möjligaste mån bör utjämnas

bör sådan utskrivning inte förekomma i andra fall än då särskilda skäl kan

åberopas. Det nuvarande stadgandet om att en patient inte får skrivas ut på

försök om han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv finner

kommittén inte erforderligt. Det ligger enligt kommittén i sakens natur att

patienter som är farliga för andra eller sig själva i allmänhet måste anses

vara i sådant behov av vård att kvarhållningsskäl föreligger.

Det bör enligt kommittén inte såsom f. n. vara något hinder att använda

utskrivning på försök, även om patienten skall återföras till annan anstalt

t. ex. allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I allmänhet torde försöks-

utskrivning inte böra komma i fråga i dessa fall, men ibland kan dock så­

dan utskrivning vara motiverad av särskilda förhållanden.

Lagreglerna om de föreskrifter som skall kunna förbindas med utskriv­

ning på försök bör enligt kommittén, liksom f. n., vara generella och inte

innehålla någon uppräkning av de olika typerna av föreskrifter. Såsom nu

ofta sker i praxis bör enligt kommittén den som skrivits ut på försök kunna

ställas under tillsyn av lämplig person. Kommittén föreslår att denna praxis

lagfästes.

Utskrivning på försök bör enligt kommittén i fortsättningen kunna ske

endast för viss tid. Denna tid skall enligt förslaget inte få överstiga sex må­

nader. Liksom f. n. bör dock en utskrivningsperiod kunna följas av fortsatt

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 5it är 1966

197

försök sutskrivning. Även tiden 1 ör den fortsatta försöksutskrivningen bör

begränsas till högst sex månader. Någon begränsning av den sammanlagda

tid, varunder en patient skall kunna vara utskriven på försök, föreslås

däremot inte.

Även när det gäller utskrivning på försök bar kommitténs synpunkter

godtagits av det övervägande antalet remissinstanser. Sinnessjuknämnden

ställer sig dock kritisk till kommitténs ståndpunkt att sådan utskrivning inte

bör förekomma annat än då särskilda skäl kan åberopas. Nämndens entydiga

erfarenhet är att utskrivning på försök utgör ett synnerligen värdefullt in­

strument för patientens anpassning till de för honom ofta påfrestande för­

hållandena i samhället. Nämnden hemställer därför att sådan utskrivning

även i fortsättningen får utnyttjas som ett normalt instrument för anpass­

ning till livet utanför sjukhuset. Justitiekanslersämbetet finner det otill­

fredsställande att eftervården av de försöksutskrivna, som kan innebära

betydande frihetsinskränkningar, lämnas så gott som helt oreglerad. Ut­

skrivning på försök kommer i fråga företrädesvis för patienter som begått

brott. Eftersom de lagöverträdare som överlämnas till mentalsjukvård i prin­

cip inte bör komma i sämre ställning än de som omhändertas inom kriminal­

vården, bör skyldigheten att underkasta sig särskilda föreskrifter och att stå

under tillsyn regleras i lagen. Bestämmelserna bör kunna utformas efter

mönster av dem som finns i brottsbalken beträffande villkorligt frigivna.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Såsom

kommittén framhållit synes utskrivning på försök ha sin största betydelse

när det gäller kriminellt belastade patienter. Även eljest torde, i enlighet

med vad jag tidigare anfört, utskrivning på försök i vissa fall kunna vara av

värde. Att göra utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av

psykiskt sjuka finner jag dock inte lämpligt. Avvikelserna från vad som

gäller för kroppsligt sjuka patienter bör enligt min uppfattning inte vara

fler än som är absolut oundgängligt. Jag förordar därför i likhet med kom­

mittén att det skall föreligga särskilda skäl för att en patient skall skrivas

ut på försök.

Såsom kommittén föreslagit bör det inte finnas något formellt hinder

att använda sådan utskrivning även om patienten skall återföras till anstalt

av något slag.

Utskrivning på försök från sluten psykiatrisk vård är ett led i vården av

den sjuke och bör enligt min uppfattning inte till sitt innehåll regleras i

vidare mån än vården i övrigt, om det inte är oundgängligen nödvändigt.

Även om det i viss utsträckning kan finnas fog för en jämförelse med kri­

minalvården bör dock parallelliteten med denna enligt min uppfattning

inte överbetonas. Jag biträder därför kommitténs förslag att de föreskrifter

som skall kunna meddelas i samband med utskrivning på försök inte bör

närmare regleras i lagen. Mot vad kommittén motivledes uttalat om före­

skrifternas innehåll har någon kritik inte riktats och jag kan för egen del

godta att dessa uttalanden får tjäna som vägledning vid meddelandet av

föreskrifter.

I motsats till kommittén anser jag det vara av värde att lagen, i huvud­

saklig överensstämmelse med vad som nu gäller, innehåller en föreskrift

om att utskrivning på försök inte får ske om det kan medföra fara för an­

nans personliga säkerhet eller eget liv. Jag förordar således att en bestäm­

melse av denna innebörd bibehålls i den nya lagstiftningen.

Behörigheten att förordna om utskrivning tillkom­

mer enligt sinnessjuklagen i princip överläkaren. Även överinspektören äger

förordna därom. Utskrivning av den som av domstol överlämnats till vård

(N-fall) eller som under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans per­

sonliga säkerhet riktat brott som inte blivit beivrat (O-fall) eller som tagits

in på mentalsjukhus i samband med att vård på fångvårdsanstalt upp­

hört (PN-fall) ankommer dock enligt lagen på sinnessjuknämnden. Sinnes­

sjuknämndens befattning med utskrivningsärenden är numera vid så gott

som samtliga mentalsjukhus överflyttad på lokala utskrivningsnämnder

med stöd av 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från

sinnessjukhus. I denna lag stadgas vidare att överläkaren är oförhindrad att

hänskjuta ett utskrivningsärende till utskrivningsnämndens prövning.

Enligt kommittén bör behörigheten att besluta om utskrivning delas upp

efter i huvudsak de linjer som f. n. gäller. Lokala nämnder av väsentligen

samma karaktär som de nuvarande utskrivningsnämnderna bör alltjämt

finnas. Härigenom bevaras den personliga kontakten mellan den utskrivande

myndigheten och patienten, ett förhållande som måste anses vara av bety­

delse för ett riktigt bedömande av utskrivningsfrågan. Fördelningen av

ärendena är f. n. såtillvida inkonsekvent, framhåller kommittén, som att för

N- och PN-fallen inte görs någon skillnad mellan olika typer av brott, medan

till O-fallen uteslutande hänförs personer vilkas brottslighet varit riktad

mot annans personliga säkerhet. Enligt kommitténs uppfattning föreligger

det beaktansvärda skäl att till de lokala nämndernas prövning i princip

hänföra samtliga patienter som begått brott, och kommittén förordar en

sådan fördelning av utskrivningsärendena. Eftersom patienter vilkas brotts­

lighet är bagatellartad inte bör hänföras till nämndens kompetensområde,

föreslås dock att nämndens behörighet begränsas till fall då patienten begått

brott varpå kan följa svårare straff än böter.

För att nämnderna inte skall belastas med ärenden, där angelägenhe­

ten av att prövningen verkställs av ett särskilt organ inte är mera fram­

trädande, föreslår kommittén att nämnderna får möjlighet att under vissa

förhållanden överlåta på överläkaren att besluta om utskrivning. Sådan

delegation bör ske endast då den brottslighet patienten gjort sig skyldig

till inte varit av svårare beskaffenhet och det psykiatriska bedömandet inte

ger anledning till särskild försiktighet vid utskrivningen.

I överensstämmelse med rådande praxis och utan särskild föreskrift i Ia-

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

1<J<)

tfen bör det enligt kommittén vara möjligt för de lokala nämnderna att

besluta om utskrivning under viss preciserad förutsättning, vars förhanden-

varo det överlämnas åt överläkaren att kontrollera, och all i samband med

beslut om utskrivning delegera vissa bestämda åtgärder på överläkaren,

t. ex. att bestämma villkoren för försöksutskrivning. Ibland kan det näm­

ligen vara av vikt, t. ex. för att patienten inte skall gå miste om viss arbets-

anställning, att försöksutskrivning kan ske utan att nämndens sammanträde

behöver avvaktas.

överläkarens möjlighet att hänskjuta utskrivningsärende till den lokala

nämndens prövning bör enligt kommittén bibehållas i den nya lagen.

Kommitténs förslag att utvidga de lokala nämndernas befogenheter när

det gäller utskrivning av patienter, som begått brott vilka inte blivit beiviade,

har väckt kritik på många håll. Sinnessjuknämnden ifrågasätter om kom­

mitténs gränsdragning mellan nämndfall och andra fall är praktikabel. Ett

brott, varigenom annans personliga integritet blivit kränkt, är i allmänhet

mycket lättare konstaterbart än t. ex. ett egendomsbrott. Inte desto mindre

är problem om rubricering som O-fall f. n. inte sällsynta, beroende än på

vanskligheten i fråga om bevisprövningen, än på tveksamhet om hur gar­

ningen bör bedömas straffrättsligt. Sinnessjuknämnden tror inte att det går

att klara dessa svårigheter, om all slags brottslighet skall komma med i be­

dömningen. Så länge t. ex. ett egendomsbrott — förskingring, trolöshet mot

huvudman, bodräkt m. in. — inte är lagfört och inte ens utrett av polis­

myndighet är det i de flesta fall omöjligt att avgöra om brottslighet före­

ligger och hur den skall bedömas. Nämnden hyser därför den uppfattningen

att man bör bibehålla den nuvarande avgränsningen av nämndfall när det

gäller brott som inte blivit lagförda. Även från flera andra håll har önskemål

framställts om att nuvarande ordning bibehålls.

Den fördelning av utskrivningsärendena mellan överläkaren och utskriv-

ningsnämnden som fastslagits i gällande lagstiftning är enligt min mening

väl avvägd, och jag finner inte att kommittén anfört övertygande skäl för

att inskränka överläkarens befogenheter. Tvärtom torde den föreslagna upp­

delningen komma att medföra svåra gränsdragningsproblem. Jag förordar

att den nuvarande fördelningen av utskrivningsärendena bibehålls. Såsom

sinnessjuknämnden framhållit i sitt remissyttrande torde man då kunna

avvara den av kommittén föreslagna möjligheten till delegation av beslu­

tandebefogenheten från den lokala nämnden till överläkaren.

Vad kommittén anfört om att det bör vara möjligt för nämnden att lik­

som f. n. sker överlåta vissa åtgärder i samband med utskrivningen på över­

läkaren finner jag mig kunna biträda. Jag vill understryka att delegationen

bör avse endast mer detaljbetonade spörsmål i samband med försöksut-

skrivningen. Om exempelvis nämnden anser det vara en förutsättning för

sådan utskrivning att patienten erhåller ett visst slags arbete men finner

det vara av underordnad betydelse hos vilken arbetsgivare patienten blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

200

anställd, bör det kunna överlåtas på överläkaren att bestämma arbetsplat­

sen. Det kan också inträffa, att nämnden anser det vara en förutsättning

för försöksutskrivning att patienten erhåller arbete hos en viss bestämd

arbetsgivare men att det inte är helt klart med anställningen vid tiden

för nämndens sammanträde. Det bör då kunna överlåtas på överläkaren att

bestämma den närmare tidpunkten för utskrivningen. I båda fallen bör ut­

skrivningen kunna uppskjutas endast kortare tid, eljest bör nämnden ta upp

ärendet till ny prövning. Ett annat fall där det bör kunna anförtros över­

läkaren att närmare bestämma förutsättningarna är då nämnden finner

det vara nödvändigt att patienten underkastar sig viss behandling, över­

läkaren bör då kunna få avgöra t. ex. hur ofta behandling bör komma till

stånd. Om försöksutskrivningen behöver förbindas med föreskrifter bör

innehållet i dessa i princip fastställas av nämnden men det bör kunna över­

låtas åt överläkaren att utforma detaljer.

Liksom hittills bör överläkaren ha möjlighet att hänskjuta utskrivnings-

ärende som ankommer på honom till den lokala nämndens prövning.

Har en patient, som enligt de nu föreslagna reglerna skall skrivas ut av

nämnden, blivit slutligt utskriven och blir han därefter åter intagen på

sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall, skall hans ställning i utskrivningshänseende givetvis bedömas med hän­

syn till den nya intagningen, såsom också kommittén föreslagit. Ett brott

som begåtts före den tidigare utskrivningen skall således inte vara bestäm­

mande för om utskrivningsbefogenheten efter den nya intagningen skall

ankomma på överläkaren eller nämnden. Detta torde stå klart utan att det

särskilt anges i lagtexten.

Enligt gällande rätt kan framställning om utskrivning

göras av patienten själv, av förmyndare, god man, make eller anförvant samt

av den som är ansvarig för vårdkostnaden. Framställning till sinnessjuk­

nämnden och utskrivningsnämnderna skall göras skriftligen. Så snart en

patient gett till känna att han anser att han inte bör hållas kvar på sjukhuset

skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin rätt att göra fram­

ställning om utskrivning. Är det utskrivningsnämnden som har att besluta,

skall patienten beredas möjlighet att upprätta erforderliga skrifter. Om

överläkaren finner anledning till utskrivning i fall där beslutanderätten inte

ankommer på honom skall han ofördröjligen göra anmälan hos nämnden.

Sådan anmälan får också göras av överinspektören.

Enligt kommittén bör behörighet att ansöka om utskrivning i första hand

tillkomma patienten. Härjämte är det enligt kommittén motiverat, att en

sådan rätt tillerkänns patientens make, föräldrar, barn och syskon. Samma

rätt bör tillkomma förmyndare. Kommittén anser inte att det finns be­

hov av en bestämmelse om rätt för den som är ansvarig för vårdkostnaden

att begära utskrivning. Att överläkaren skall underrätta en patient, som

anser att han inte bör kvarhållas, om hans rätt att begära utskrivning anser

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år J966

201

kommittén uppenbart utan särskilt stadgande. Av liknande skäl erfordras

enligt kommittén inte heller någon bestämmelse om att patienten skall bere­

das tillfälle att upprätta erforderliga skrifter. Om överläkaren finner an­

ledning till utskrivning i fall då han inte själv är behörig att förordna om

utskrivning, bör han liksom f. n. vara skyldig att göra anmälan till nämnden.

Vad kommittén föreslagit i dessa delar har godtagits av samtliga remiss­

instanser och jag ansluter mig för egen del i huvudsak till förslaget. Utskriv­

ning bör dock kunna begäras även av person, som stadigvarande sammanbor

med patienten utan att vara gift med denne, och av god man. I motsats till

kommittén finner jag det vara av värde att överläkarens skyldighet att un­

derrätta patienten om hans möjlighet att begära utskrivning får stå kvar i

lagen, likaså skyldigheten att ge patienten tillfälle att upprätta nödvändiga

handlingar. Jag vill slutligen understryka att överläkaren i de fall utskriv-

ningsrätten ankommer på honom givetvis är skyldig att oberoende av fram­

ställning förordna om utskrivning, så snart förutsättningarna för kvarhål-

lande inte längre föreligger.

Enligt gällande lagstiftning är utskrivningsnämnd inte skyldig att mer

än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning. Med

framställning avses här inte överläkarens anmälan om att utskrivning bör

komma till stånd. Med hänsyn till att moderna behandlingsmetoder i många

fall möjliggör en avsevärt snabbare förbättring av patienten än tidigare an­

ser kommittén att rätten att påkalla utskrivning inte bör begränsas lika

starkt som f. n. Restriktioner torde endast erfordras för extrema fall. Kom­

mittén föreslår att man ersätter den nuvarande regeln med en bestämmelse

om att nämnden, när ansökan om utskrivning lämnas utan bifall, skall om

särskilda skäl föreligger kunna bestämma viss tid, inte överstigande tre

månader, inom vilken förnyad ansökan inte får göras.

Från ett par håll har kritik riktats mot den föreslagna bestämmelsen. Man

anser att den nuvarande regeln är att föredra ur psykologisk synpunkt, ef­

tersom den ger patienten möjlighet att argumentera för sin sak i obegränsad

utsträckning. Enligt min uppfattning har denna invändning fog för sig och

jag förordar därför att den nuvarande bestämmelsen bibehålls, med en viss

redaktionell jämkning, dock att den tid, inom vilken ansökan inte på nytt

behöver prövas, nedsätts från fyra till tre månader.

Enligt sinnessjuklagen kan återintagning under utskriv­

ning på försök ske om givna föreskrifter åsidosätts eller fortsatt

vård på sjukhuset eljest befinns påkallad, överläkaren beslutar om åter­

intagning även i de fall då nämnden förordnat om utskrivning.

Enligt kommittén bör återintagning äga rum om det finns anledning anta

att den försöksutskrivnes tillstånd är sådant, att han kan tas in för vård på

mentalsjukhus oberoende av sitt samtycke. Däremot anser kommittén att

återintagning inte bör tillgripas enbart som en disciplinär åtgärd mot en

patient som åsidosatt meddelade föreskrifter. Ett åsidosättande av föreskrif-

7*— Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 53

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

terna kan dock ofta innebära att vederbörande behöver återintas av andra

skäl.

Behörigheten att besluta om återintagning bör enligt kommittén alltjämt

tillkomma överläkaren oavsett om det är han själv eller nämnden som för­

ordnat om utskrivning på försök. Liksom vid andra former av intagning bör

det finnas möjlighet för överläkaren att överlåta på annan läkare vid sjuk­

huset att besluta.

Något krav på läkarintyg eller andra handlingar bör enligt kommittén

inte uppställas för att återintagning skall få ske. Beslutet bör kunna grundas

enbart på muntliga uppgifter. Efter återintagning bör överläkaren verkställa

prövning av vårdbehovet. Prövningen bör enligt kommittén göras inom tio

dagar efter återintagningen.

Kommitténs förslag i fråga om återintagning under försöksutskrivning

har godtagits eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. För­

eningen Sveriges häradshövdingar påpekar dock att bestämmelserna kan

föranleda viss oklarhet om läget om den försöksutskrivne självmant åter­

vänder till sjukhuset. Föreningen ställer frågan om han i sådant fall är in­

tagen enligt den fria intagningsformen eller intagen på handlingar.

Enligt min mening bör man bedöma reglerna för återintagning med ut­

gångspunkt från den huvudprincipen att patienten alltid skall slutligt ut­

skrivas, när det är klart att förutsättningarna för intagning på handlingar

inte längre föreligger. På det sätt kommittén i sitt lagförslag har angett

förutsättningarna för återintagning kan man få det intrycket att det nor­

malt skall kunna förekomma att patienter är utskrivna på försök, trots att

förutsättningar för slutlig utskrivning föreligger. Detta intryck förstärks av

kommitténs förslag att ny vårdbehovsprövning skall äga rum efter åter­

intagningen. Det är enligt min uppfattning synnerligen viktigt att man hål­

ler fast vid att frågan om slutlig utskrivning skall prövas kontinuerligt,

antingen patienten vistas på sjukhuset eller är utskriven på försök. Med

detta betraktelsesätt behövs ingen annan regel om återintagning under ut­

skrivning på försök än att överläkaren skall kunna besluta om återintag­

ning när förhållandena påkallar det.

Som förutsättning för att överläkaren skall kunna överlåta på annan lä­

kare vid sjukhuset att besluta om återintagning bör, liksom i fråga om in­

tagning, gälla att det föreligger särskilda skäl. Delegation bör avse viss

patient.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år W66

203

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor m. m.

Enligt gällande bestämmelser är talan mot läkarens beslut

tillåten när överläkaren avslagit framställning om utskrivning. Talan förs

hos sinnessjuknämnden, och rätt att föra talan tillkommer samma per­

soner som är behöriga att begära utskrivning. Den som är missnöjd

med beslut om intagning för vård på mentalsjukhus eller med den pröv­

ning av vårdbehovet, som verkställts i anslutning därtill, saknar däremot

möjlighet att överklaga dessa avgöranden. Anser patienten att avgörandet

är felaktigt, är han hänvisad till att begära utskrivning. Gör han detta i

nära anslutning till intagningen, torde utskrivningsprövningen i realiteten

ofta komma att innefatta en bedömning av om intagningen varit berät­

tigad. Någon formell prövning av frågan om vederbörliga förutsättningar

för intagning förelegat görs dock inte.

Frågor om frigång och permission behandlas, såsom jag tidigare anfört,

i sinnessjukvårdsstadgan, och någon bestämmelse om klagorätt i dessa ären­

den finns inte i stadgan.

Kommittén anser det motiverat att rätt till klagan införs över såväl beslut

om intagning på handlingar som överläkares ställningstagande vid vård-

behovsprövningen. Därmed skulle också nås bättre överensstämmelse med

de krav som Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer på att lagligheten

av ett frihetsberövande snabbt skall kunna överprövas. Vidare bör en­

ligt kommittén möjlighet finnas att överklaga beslut om återintagning

under försöksutskrivning. Klagorätt bör också finnas mot beslut av över­

läkare, varigenom en utskrivning erhållit karaktären av utskrivning på

försök i stället för slutlig utskrivning. Hinder bör enligt kommittén inte

heller möta mot att klaga över särskilda föreskrifter, som meddelats i sam­

band med utskrivning på försök, eller över förordnande att den utskri"ue

skall stå under tillsyn. Även valet av tillsynsman bör kunna överklagas. Med

beslut, varigenom utskrivning vägrats, bör vidare i klagohanseende jäm­

ställas avgöranden, varigenom framställning om rätt att på egen hand vistas

utom sjukhusområdet lämnats utan bifall.

Kommittén föreslår att talan mot beslut av läkare skall gå till den lokala

nämnden. Behörighet att överklaga besluten bör, i överensstämmelse med

vad som föreslagits i fråga om rätten att begära utskrivning, tillkomma

patienten och hans närmaste samt förmyndare. Klagomålen bör alltid vara

skriftliga.

Kommitténs förslag har i sina huvuddrag godtagits under remissbehand­

lingen. Man har allmänt ansett det vara en vinst att beslutet i intagnings-

2Q4

frågan skall kunna överklagas. Likaså har det med tillfredsställelse noterats

att talan mot överläkarens beslut skall föras hos den lokala nämnden i

stället för hos mentalsjuknämnden. Från några håll har man dock ifrågasatt

om det från rättssäkerhetssynpunkt kan anses påkallat med klagorätt be­

träffande överläkarens beslut om rätt för patienten att vistas på egen hand

utom sjukhusområdet. Det har hävdats att permission är en ren vårdfråga

och att ingrepp i läkarens beslutanderätt inte hör göras i sådana frågor.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Enbart

valet av tillsynsman bör dock inte kunna överklagas. Någon sådan möjlig­

het finns inte på närliggande områden. Såsom under remissbehandlingen

påpekats bör det komma till klart uttryck i lagtexten att talan inte får föras

mot beslut varigenom intagning vägrats eller utskrivning skett, med undan­

tag dock att såsom kommittén föreslagit talan bör kunna föi'as mot beslut

som innebär att en patient blivit försöksutskriven när han begärt att bli

slutligt utskriven. Med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört i

sitt remissyttrande vill jag vidare understryka att ett intagningsbeslut, som

överklagas, bör bli föremål för en allsidig prövning av den lokala nämnden.

Enligt 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sin­

nessjukhus fordras för att en utskrivningsnämnd skall kunna besluta om

utskrivning att nämndens ledamöter är ense. Är ledamöterna inte ense skall

ärendet hänskjutas till sinnessjuknämnden om någon av dem påyrkar det.

överläkaren är självskriven ledamot av den lokala nämnden. Lämnas fram­

ställning om utskrivning utan bifall föreligger rätt till talan mot

den lokala nämndens beslut. Var och en som kan påkalla

utskrivning kan hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning genom skriftlig framställning.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning i N-fall, O-fall eller

PN-fall, kan överinspektören och statsåklagarcn skriftligen hänskjuta ut­

skrivningsfrågan till sinnessjuknämnden, om de av särskilda skäl gjort

förbehåll därom. Framställningen skall göras inom fjorton dagar från nämn­

dens beslut. I sådant fall går nämndens beslut inte i verkställighet förrän

det blivit bestående eller sinnessjuknämnden förordnat att det får verkstäl­

las.

Kommittén föreslår att den lokala nämndens avgörande skall kunna hän­

skjutas till mentalsjuknämndens prövning efter i princip samma grunder

som föreslagits beträffande klagan över läkares beslut. Med hänsyn till att

mentalsjuknämnden inte bör betungas med mindre viktiga ärenden föreslår

kommittén, att talan inte skall kunna föras mot beslut, varigenom patienten

vägrats att på egen hand vistas utom sjukhusområdet eller försöksutskriven

ålagts att iaktta särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn. Klagomål

till mentalsjuknämnden bör alltid vara skriftliga.

Enligt kommitténs förslag i fråga om de lokala nämndernas samman­

sättning, som jag återkommer till i det följande, skall överläkaren inte längre

Kungt. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

205

vara ledamot av nämnden. Kommittén finner att starka skäl talar för att i

stället bereda överläkaren möjlighet att till mentalsjuknämnden hänskjuta

beslut, varigenom utskrivning medgetts eller vägrats, överläkaren är den

som bäst känner till patienten och har de största möjligheterna att bedöma,

vilka faror som kan vara förbundna med utskrivningen. Kommittén föreslår

eu generell hänskjutningsrätt till mentalsjuknämnden för överläkaren eller

annan läkare, om beslutet rör fråga där läkaren själv meddelat beslut eller

avgett yttrande. Läkaren skall enligt förslaget vara skyldig att vid nämn­

dens sammanträde göra förbehåll om att han vill hänskjuta fragan till inen-

talsjuknämnden samt inom tre dagar från nämndens beslut inge skriftlig

framställning till nämnden. Har överläkaren gjort sådant förbehåll skall

beslut om utskrivning inte få verkställas förrän det visat sig att det bli\it

bestående eller läkaren förklarat sig avstå från att göra framställning om

mentalsjuknämndens prövning.

Kommittén upplyser att under de senaste tio åren i medeltal 28 ärenden

per år hänskjutits till sinnessjuknämndens prövning av statsåklagare. I

drygt en fjärdedel av fallen har utskrivningsbeslutet undanröjts och i en

knapp femtedel har andra ändringar gjorts i utskrivningsnämndernas beslut.

Kommittén anser att statsåklagarens hänskjutningsrätt bör bibehållas. En­

ligt gällande instruktion åligger det utskrivningsnämnderna att underrätta

statsåklagaren när det blir fråga om att skriva ut patienter, som begått brott

mot annans personliga säkerhet. Underrättelseskyldigheten fullgörs vanligen

på det sättet, att handlingarna rörande patienten skickas till statsåklagaren

med begäran om yttrande inom viss tid. I åtskilliga av de fall som f. n. re­

mitteras framstår en sådan åtgärd som tämligen onödig. En lämplig begräns­

ning anser kommittén vara, att det åläggs vederbörande statsåklagare att

själv göra anmälan hos den lokala nämnden om de fall där han önskar avge

yttrande före utskrivning. Har statsåklagaren gjort sådan anmälan, bör

nämnden vara skyldig att underrätta honom när utskrivning blir aktuell.

Kommitténs förslag har godtagits av det stora flertalet remissinstanser.

Från några håll har man förordat att talan skall få föras hos mentalsjuk­

nämnden även mot beslut varigenom en försöksutskriven ålagts att iaktta

särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn av annan person. När det

gäller läkarens hänskjutningsrätt påpekar justitiekanslersämbetet att det är

en allmän förvaltningsrättslig grundsats att en statlig myndighet, vars be­

slut ändrats av en besvärsmyndighet, inte får överklaga avgörandet i besvärs-

målet. Bakom denna grundsats ligger tanken att besvärsmyndigheten har att

företräda samma intressen som den myndighet vars beslut ändrats. Betrak­

telsesättet synes enligt ämbetet tillämpligt även i fråga om förhållandet mel­

lan den läkare vars beslut överklagats och den lokala nämnden. Det kan där­

för enligt ämbetets mening sättas i fråga om i här avsedda fall talerätt bör

tillkomma den läkare som beslutat i ärendet. Vad angår formerna för stats­

åklagarens medverkan har anmärkningar mot förslaget riktats från flera

Kungl. Maj:Is proposition nr 5.'! år 1966

206

håll. Riksåklagarämbetet hyser farhågor för att den av kommittén föreslagna

ordningen skulle komma att medföra att åklagarna tvingas att göra förbehåll

i praktiskt taget alla mål och förordar att det nuvarande systemet bibehålls.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag beträffande vilka beslut av den

lokala nämnden som skall kunna överklagas. Jag anser också, att läkare bör

ha möjlighet att få den lokala nämndens avgörande underställt den centrala

nämndens prövning. Såsom medicinalstyrelsen anfört bör det dock vara till­

räckligt att överläkaren har denna möjlighet. Någon skillnad bör enligt

min mening inte göras mellan de fall, då den lokala nämnden överprövat ett

beslut som meddelats av läkare, och de fall där nämnden beslutat i första

instans.

Bestämmelserna om statsåklagares medverkan i utskrivningsfrågor till­

kom i samband med 1949 års lagstiftning om de lokala nämnderna. Man

ansåg det vara av betydelse för tillvaratagande av samhällets skyddsintres-

sen, att ett beslut om utskrivning kunde föras under sinnessjuknämndens

prövning. Enligt min uppfattning bör det föreligga tungt vägande skäl för

att i en modern vårdlag ha bestämmelser av den karaktär det här är fråga

om. Någon motsvarighet finns inte inom andra sociala och medicinska vård­

områden och inte heller inom kriminalvården. Det bör också uppmärksam­

mas att utskrivning i samband med vårdbehovsprövningen alltid skall be­

slutas av överläkaren ensam och att statsåklagaren därvid inte har möjlig­

het att föra saken vidare. Med hänsyn till det anförda anser jag att stats­

åklagare^ rätt att hänskjuta ärende till den centrala nämndens prövning

i fortsättningen kan avvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Ktingl. Maj. ts proposition nr 53 år li)6(i

207

Nämnderna

I fråga om de lokala nämndernas sammansättning

gäller f.n. att de skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, som

bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i all­

männa värv.

Kommittén framhåller att överläkaren inte bör vara ledamot av den lokala

nämnden, när denna överprövar beslut av överläkaren eller annan läkare vid

sjukhuset. Inte heller i de fall då nämnden handlägger frågor om utskriv­

ning som första instans anser kommittén det tillfredsställande att överläka­

ren deltar i nämndens prövning. Kommittén föreslår därför att överläkaren

inte skall kunna vara ledamot av nämnden. I det sammanhanget erinrar

kommittén om de krav på en självständig och oberoende ställning som med

hänsyn till den tidigare nämnda Europarådskonventionen måste ställas på

de organ, som skall pröva frågor om intagning på och utskrivning från men­

talsjukhus.

Någon annan ändring av nämndernas sammansättning bör enligt kom­

mittén inte göras. Nämnderna föreslås bestå av en lagfaren ordförande, en

läkare och en person med erfarenhet i allmänna värv. Ordföranden bör vara

eller ha varit innehavare av domarämbete. Läkarledamoten bör om möjligt

vara psykiater. Beträffande vissa sjukhus torde dock möjligheterna att

tillföra nämnderna utomstående läkare med psykiatrisk utbildning eller

erfarenhet vara små. Kommittén har därför övervägt om någon annan av

sjukhusets läkare än överläkaren bör kunna inga i nämnden. Läkare som är

knuten till den slutna psykiatriska vården vid sjukhuset bör enligt kommit­

téns mening av principiella skäl inte komma i fråga som ledamot. Däremot

bör enligt kommittén hinder inte möta mot att annan läkare vid sjukhuset,

främst hjälpverksamhetsläkaren, förordnas till ledamot av nämnden.

Förslaget att överläkaren inte längre skall vara ledamot av den lokala

nämnden har föranlett en livlig debatt under remissbehandlingen. Från

många håll har man motsatt sig förslaget och önskat att nuvarande sam­

mansättning bibehålls. Man har ansett det rimligt att den läkare som bäst

känner patienten och har det yttersta ansvaret för vården av honom också

får vara ledamot av nämnden. Kravet på objektivitet anser man fullt till­

godosett genom att det, såsom jag återkommer till i det följande, förutsätts

majoritetsbeslut i nämnden. Man pekar också på bristen på läkare inom den

psykiatriska vården och uttalar farhågor för att det blir svårt att tillföra

nämnderna tillräckligt kvalificerad sakkunskap.

Det stora flertalet remissinstanser har emellertid tillstyrkt förslaget, i

huvudsak på de av kommittén anförda grunderna, eller lämnat det utan

208

erinran. För egen del ansluter jag mig också i princip till kommitténs för­

slag. Eftersom en nämnd bör kunna vara gemensam för flera sjukhus, bör

bestämmelsen utformas så att läkare som tjänstgör inom den slutna psy­

kiatriska vården inte får deltaga som ledamot i behandlingen av ärende som

rör patient på det sjukhus där han är verksam.

Ett yrkande av bl. a. justitiekanslersämbetet om att nämndledamöterna

skall ha avlagt domared eller domarförsäkran finner jag mig böra biträda.

Ordföranden i nämnden bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie

domartjänst och läkarledamoten bör vara särskilt kunnig i psykiatri.

När det gäller förfarandet hos de lokala nämnderna

innehåller 1949 års lag bestämmelser om att utskrivningsnämndens leda­

möter skall ha skaffat sig personlig kännedom om patienten innan nämnden

fattar beslut i utskrivningsärende. Är patienten utskriven på försök, får dock

beslut fattas även om inte samtliga ledamöter har sådan kännedom.

Värdet av att ledamöterna i den lokala nämnden personligen sammanträf­

far med patienten kan enligt kommitténs mening inte tillräckligt understry­

kas. Kommittén anser det i allmänhet vara att föredra, att detta personliga

sammanträffande äger rum vid nämndens sammanträde, och föreslår att

patienten bör vara personligen närvarande vid sammanträdet, om inte sär­

skilda skäl talar däremot. Kravet på patientens personliga närvaro bör kunna

efterges endast under särskilda förhållanden. När det är fråga om fortsatt

försöksutskrivning eller slutlig utskrivning efter försöksutskrivning torde

det i allmänhet inte vara påkallat att patienten inställer sig personligen.

Även eljest kan hans personliga närvaro framstå som obehövlig. Personlig

inställelse bör inte heller komma i fråga, om den är olämplig från medicinsk

synpunkt. Det bör ankomma på sjukhusnämnden att i enlighet med de an-

föida riktlinjerna i varje särskilt fall avgöra om patienten bör vara person­

ligen närvarande.

Förutom patienten bör enligt kommittén även läkaren som regel vara

närvarande vid nämndens sammanträde för att tillhandagå med upplysning­

ar. Upplysningarna bör lämnas muntligen och läkaren bör inte betungas med

skriftliga yttranden till nämnden. Det torde dock inte alltid vara nödvändigt

att läkaren är närvarande under hela förhandlingen. Särskilt framhåller

kommittén att patienten inte bör hindras att meddela sig med nämndleda­

möterna utan att läkaren är närvarande. Förs talan hos nämnden av annan

än patienten, bör den som för talan beredas tillfälle att närvara vid samman­

trädet.

Om ett ärende handläggs i patientens frånvaro bör enligt kommittén

nämndens ledamöter, liksom f. n., vara skyldiga att ha skaffat sig personlig

kännedom om patienten innan ärendet avgörs. Är denne utskriven på för­

sök, bör dock ärendet kunna avgöras även om inte någon av ledamöterna

har sådan kännedom.

Prövningen vid den lokala nämnden bör, anför kommittén vidare, ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Knmjl. Maj:ts proposition nr 53 är 1966

20!)

under sådana former att en objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt be­

tryggande utredning säkras. Kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse

om rätt för patienten att i ärende hos nämnden anlita biträde eller företrädas

av ombud. Krav på särskilda kvalifikationer hos biträde eller ombud har

inte ansetts böra uppställas. Biträde eller ombud, som visar oskicklighet eller

oförstånd eller som eljest befinns olämplig, bör dock kunna avvisas. Kom­

mittén föreslår vidare, att offentligt biträde skall kunna förordnas åt en

patient, om det behövs för att tillvarata hans rätt. Särskilda behörighets­

regler för sådant biträde har inte ansetts erforderliga.

Kommittén förordar, att den informella handläggningsordning som ut­

vecklat sig vid de lokala nämnderna i allt väsentligt bibehålls och att man

på allt sätt undviker att förfarandet får en rättegångsliknande prägel. För­

handlingen bör i princip vara muntlig. Det bör dock vara möjligt att åberopa

skriftligt material utan att detta ovillkorligen behöver föredras vid förhand­

lingen. Häri ligger en viss fara för den enskildes rättssäkerhet men det synes

enligt kommittén vara en oundviklig konsekvens av sekretesslagen, enligt

vilken man kan vägra att lämna ut handlingar som avser någons intagning,

vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller eljest någons vård eller

behandling av läkare, om det finns anledning antaga att ändamålet med be­

handlingen eller vården kommer att motverkas eller någons personliga sä­

kerhet sättas i fara genom att handlingarna utlämnas. Olägenheterna torde

i huvudsak kunna elimineras, om patienten har biträde eller ombud och

denne får ta del av handlingarna.

Förhandlingen vid lokal nämnd bör, med hänsyn till att där regelmäs­

sigt behandlas grannlaga personliga förhållanden, enligt kommitténs me­

ning inte vara offentlig. Någon uttrycklig bestämmelse därom anses inte

erforderlig. Det bör dock inte föreligga något hinder att viss person får

rätt att närvara vid förhandlingen, om det finns särskilda skäl för detta.

Kommittén föreslår vidare att den nuvarande möjligheten att föranstalta

om vittnesförhör vid domstol ersätts med en bestämmelse om att förhör in­

för nämnden skall kunna anordnas med personer, som kan antas ha känne­

dom om omständigheter av betydelse för nämndens prövning. Den som hörs

inför nämnden föreslås få rätt till ersättning av allmänna medel enligt de

grunder som gäller för ersättning till vittnen. Någon ovillkorlig rätt för pati­

enten eller annan att påfordra förhör bör enligt kommittén inte finnas. Det

bör ankomma på nämnden att i varje särskilt fall pröva om tillräckliga skäl

finns därför. En begäran om förhör bör dock inte avslås annat än om det

kan antas att förhöret kommer att sakna betydelse. Med hänsyn till önske­

målet om en så formlös handläggningsordning som möjligt har kommittén

funnit övervägande skäl tala för att förhören hålls utan edgång.

Enligt kommitténs bedömande kan det utan olägenhet överlämnas åt

nämnden att besluta, om patienten skall ha rätt att närvara vid förhör med

annan person. Frågan bör bedömas med ledning av sekretesslagens bestäm­

210

melser och även med hänsyn till om den som skall höras av rädsla eller

annan anledning inte vågar uttala sig vid förhöret eller om hans uppgifter

eljest kan påverkas av att patienten är närvarande. Hinder torde i allmänhet

inte böra föreligga mot att biträde eller ombud i stället är närvarande. Kan

det befaras att syftet med att patienten utestängs från förhöret äventyras,

framhåller kommittén, torde ombudet eller biträdet böra avvisas. Patienten

bör efter förhöret genom nämndens försorg underrättas om vad som före­

kommit, om det kan ske utan olägenhet. Avgörandet i vad mån patienten bör

få del av de uppgifter som kommit fram vid förhöret blir en avvägnings­

fråga. Inte sällan torde intresset av att skydda den hörde eller annan utgöra

hinder däremot.

Med hänsyn till nämndernas ändrade sammansättning och deras ställning

som självständiga prövningsorgan anser kommittén, att man inte bör upp­

rätthålla det nuvarande kravet på enighet inom nämnden för att utskrivning

skall få ske. Anledning synes inte föreligga att frångå den allmänna regeln

att majoritetens uppfattning fäller utslaget i kollegiala organ. Genom över­

läkarens hänskjutningsrätt har sörjts för att utskrivningsfrågan kan komma

under bedömande av den centrala prövningsmyndigheten.

Jag har utförligt uppehållit mig vid kommitténs förslag i fråga om för­

farandet, eftersom jag anser att reglerna härom är av synnerlig vikt för den

enskildes rättssäkerhet. Det är en mycket svår uppgift att avväga dessa reg­

ler så att de blir tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man

samtidigt hamnar i ett förfarande som blir så rättegångsliknande att det

alltför mycket fjärmar mentalsjukvården från annan sjukvård. Kommit­

téns förslag, som i huvudsak rönt ett positivt mottagande under remissbe­

handlingen, synes mig som helhet utgöra en lycklig avvägning mellan dessa

båda intressen, och jag kan i stort sett ansluta mig till förslaget och till de

motivuttalanden kommittén gjort i anslutning därtill. Jag kan dock inte

biträda förslaget om möjlighet för nämnden att förordna offentligt biträde.

Någon sådan möjlighet finns inte när det gäller övriga administrativa fri-

hetsberövanden. Frågan sammanhänger nära med möjligheten att erhålla

fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad be­

dömning av dessa spörsmål finner jag mig inte böra förorda att möjlighet

öppnas att förordna offentligt biträde på det nu aktuella området.

Juslitiekanslersämbetet anser att nämndens beslut i princip bör vara mo­

tiverade även om vissa inskränkningar i motiveringsskyldigheten är ound­

gängliga. Jag delar denna uppfattning. Motiveringsskyldigheten bör ha det

innehållet att nämndbeslut, som innebär ogillande av besvär i frågor om in­

tagning eller slutlig utskrivning eller avslag på ansökan om sådan utskriv­

ning, skall innehålla besked om vilka av de i lagen angivna förutsättning­

arna som nämnden grundar sitt beslut på.

Kommittén har uttalat att det i vissa fall kan vara onödigt att läkaren är

närvarande under hela sammanträdet med nämnden och att det ibland kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år 1966

211

vara lämpligt att patienten får lägga fram sin sak i läkarens frånvaro. Detta

torde kunna komma till uttryck i lagtexten på liknande sätt som när det

gäller patientens närvaro, nämligen genom en föreskrift att läkaren bör vara

närvarande om inte särskilda skäl föranleder annat.

Ärende som handläggs i patientens frånvaro bör inte få avgöras utan att

nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om

patienten. Är patienten utskriven på försök, bör dock ärendet kunna avgöras

om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Jag vill slutligen beröra en fråga som har visst samband med förfarandet

hos nämnderna. Kommittén har föreslagit att patienterna skall få rätt att

vända sig till nämndens ledamöter i frågor rörande förhållandena på sjuk­

huset och i sina personliga angelägenheter samt vidare att ledamöterna skall

få befogenhet att med befattningshavare vid sjukhuset ta upp frågor rörande

förhållanden, som inte avser den medicinska behandlingen, och även eljest

verkställa utredningar och göra de framställningar som de anser påkallade.

Enligt förslaget skall bestämmelser härom införas i instruktionen för

nämnderna. Så gott som samtliga remissinstanser har tagit bestämt avstånd

från detta förslag under åberopande bl. a. av att det strider mot principen

om nämndens fristående och opartiska ställning. Jag kan inte heller förorda

att det genomförs.

Kommittén har valt benämningen sjukhusnämnd i stället för utskrivnings-

nämnd bl. a. på grund av de befogenheter som jag nyss avstyrkt att dess

ledamöter skall få. Även om beteckningen utskrivningsnämnd inte är i allo

lämplig, eftersom nämnderna också skall pröva besvär över beslut i intag-

ningsfrågor, förordar jag dock att den bibehålls. Utskrivningsnämnd bör

kunna inrättas antingen för ett sjukhus särskilt eller för två eller flera sjuk­

hus gemensamt.

I fråga om den centrala nämndens sammansättning an­

knyter kommittéförslaget till nuvarande regler om sinnessjuknämnden.

Denna består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskri­

ven ledamot. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t för viss tid. Av de sär­

skilt utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga

läkare. De båda övriga får inte vara läkare, och den ene av dem skall vara

eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen för medi­

cinalstyrelsen får inte mer än en av nämndens ledamöter vara befattnings­

havare i styrelsen. Kungl. Maj:t förordnar ordförande. Enligt kommitténs

förslag görs den avvikelsen från vad som nu gäller att chefen för medicinal­

styrelsen inte skall vara självskriven ledamot av nämnden. I överensstäm­

melse med vad som f. n. tillämpas bör domaren vara ordförande i nämnden.

Detta bör enligt kommittén komma till uttryck i lagtexten.

Kommitténs förslag har inte mött någon gensaga under remissbehand­

lingen och jag förordar att den centrala nämnden får den sammansättning

kommittén föreslagit. Nämnden bör dock kallas psykiatriska nämnden i

Kungl. Maj.ts proposition nr 53 år iOGG

212

stället för mentalsjuknämnden. Liksom ledamöterna av de lokala nämn­

derna bör psykiatriska nämndens ledamöter ha avlagt domared eller

domarförsäkran.

Reglerna om förfarandet hos den centrala nämnden bör

bedömas mot bakgrunden av de bestämmelser som finns i instruktionen för

sinnessjuknämnden. Enligt denna är nämnden berättigad att genom någon

av sina ledamöter låta verkställa undersökning av patienten, innan nämn­

den beslutar i ett utskrivningsärende. Nämnden har också möjlighet att

inhämta utlåtande beträffande patienten av överinspektören eller i vissa fall

av annan läkare som förordnas av medicinalstyrelsen.

Kommittén konstaterar att förfarandet hos sinnessjuknämnden i huvud­

sak är skriftligt. Muntlig förhandling förekommer mycket sällan. Kommit­

tén finner det av praktiska skäl inte möjligt att införa en regel om obliga­

torisk muntlig förhandling inför mentalsjuknämnden men understryker

vikten av att nämnden bereder ökat utrymme för muntlig förhandling. Detta

bör i lagen komma till uttryck så att muntlig förhandling skall hållas, om

ärendets beskaffenhet kräver det. Muntlig förhandling bör liksom f. n. kunna

äga rum endast på det sjukhus där patienten är intagen. Den möjlighet in­

struktionen ger till läkarundersökning genom nämndledamot eller läkare

utanför nämnden utnyttjas i mycket ringa omfattning men den bör enligt

kommittén bibehållas och komma till väsentligt ökad användning. I övrigt

bör vad som gäller i fråga om förfarandet vid de lokala nämnderna i till­

lämpliga delar gälla även för mentalsjuknämnden. Liksom f. n. bör nämn­

dens avgöranden fattas genom majoritetsbeslut.

Även när det gäller förfarandet hos den centrala nämnden har kommitté­

förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga

remissinstanser. Jag ansluter mig till förslaget. Vad jag tidigare anfört om

motiveringen av beslut bör gälla även för psykiatriska nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Kungl. Maj:is proposition nr 53 dr 1966

213

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Vissa bestämmelser om tystnadsplikt finns i sjukvårdslagen. Dessa inne­

bär att ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion för

sjukhus eller den som är anställd i den sjukvårdande verksamhet, som

avses i sjukvårdslagen, inte får yppa något till obehöriga om patients sjuk­

dom eller personliga förhållanden i övrigt som han fått kännedom om i

denna sin egenskap. Vidare finns i instruktionen för utskrivningsnämnderna

bestämmelser om tystnadsplikt för ledamöter och suppleanter och för dem

som eljest är verksamma inom nämnderna. Varken sinnessjuklagen eller

sinnessjukvårdsstadgan innehåller däremot bestämmelser om tystnadsplikt.

Kommittén har föreslagit ett särskilt stadgande om tystnadsplikt i sitt

förslag till mentalsjukvårdslag. Bestämmelsen innebär att den som är verk­

sam vid mentalsjukhus, inom organ som är knutet till sådant sjukhus eller

inom mentalsjuknämnden inte får yppa något till obehöriga om patients

sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, som han fått kännedom om

i denna egenskap. Några straffbestämmelser har kommittén inte knutit till

stadgandet utan påpekar att brottsbalkens straffbestämmelser torde vara

till fyllest, eftersom de inte avser endast ämbetsmän utan även dem som

eljest är eller har varit anställda i allmän tjänst.

Endast ett fåtal remissinstanser har tagit upp frågan om tystnadsplikten i

sina yttranden. Medicinalstyrelsen har avstyrkt den föreslagna bestämmel­

sen under hänvisning till vad som stadgas i sjukvårdslagen, som den 1

januari 1967 avses bli tillämplig även för mentalsjukvården. Tystnadsplikt

för dem som är verksamma i utskrivningsnämnder eller mentalsjuknämnden

bör enligt styrelsen ha sin plats i instruktionerna. Både justitiekanslers-

ämbetet och mentalsjukvårdsberedningen anser att biträden och ombud bör

omfattas av tystnadsplikten. Detsamma bör enligt mentalsjukvårdsbered­

ningen gälla den som hörs upplysningsvis.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit beräknas sjukvårdslagens bestäm­

melser bli tillämpliga även för mentalsjukvården vid den nya lagens ikraft­

trädande. Några särbestämmelser för sjukvårdspersonalen eller för leda­

möter i sjukvårdsstyrelser eller direktioner erfordras därför inte. När det

gäller utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden delar jag medi­

cinalstyrelsens uppfattning att tystnadsplikten lämpligen bör stadgas i

instruktionerna. Tystnadsplikt för ombud och biträden och för dem som

hörs upplysningsvis finns inte stadgad när det gäller andra administra­

tiva frihetsberövanden, och jag anser det inte lämpligt att införa en sådan

tystnadsplikt inom mentalsjukvården. I den mån här avsedda personer i

. annan ordning är bundna av tystnadsplikt, såsom fallet är med advokater,

214

gäller denna tystnadsplikt givetvis även i nu avsedda fall. Med hänsyn till

vad jag nu anfört förordar jag att någon särskild bestämmelse om tystnads­

plikt inte tas med i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall.

Ansvarsbestämmelser

Sinnessjuklagens ansvarsbestämmelser innehåller, att den som till intagen

överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den

intagne lätt kan tillfoga sig själv eller annan skada, skall dömas till dags­

böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare

straff enligt brottsbalken. Den som hjälper eller försöker hjälpa intagen att

avvika från mentalsjukhus döms till dagsböter eller fängelse i högst två

år.

Kommittén föreslår att de nämnda ansvarsbestämmelserna bibehålls och

att de utökas med ett stadgande om att den som till patient överlämnar

alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller eljest hjälper pa­

tient att komma åt sådana drycker eller medel, skall dömas till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen eljest är belagd med

strängare straff.

Medicinalstyrelsen har anmärkt att bestämmelsen om införande av vapen,

alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel antingen bör inskränkas

till att gälla endast dem som är intagna på handlingar eller också utsträckas

att gälla väsentligt större grupper av patienter än dem som vårdas på men­

talsjukhus och jämställda kliniker. I senare fallet torde emellertid bestäm­

melserna böra infogas i sjukvårdslagen. Utan närmare utredning anser sig

styrelsen inte kunna förorda annat än det första alternativet.

Jag har tidigare framhållit att beträffande dem som tas in på mental­

sjukhus på egen begäran inga andra bestämmelser bör äga tillämpning än

dem som finns i sjukvårdslagen. Detta är enligt min mening av stor

betydelse då det gäller att främja likställigheten med kroppssjukvården.

Att införa några särskilda ansvarsbestämmelser när det gäller kontakten

med dessa patienter bör därför inte komma i fråga. Enligt den av mig före­

slagna lagen kommer intagning på ansökan av annan än den sjuke inte att

knytas till några särskilda sjukvårdsinrättningar, utan de patienter som ta­

gits in på detta sätt kommer att vårdas tillsammans med patienter som ta­

gits in på egen begäran och ibland på sjukhus avsedda även för patienter

med kroppssjukdomar. Det kan då inte anses lämpligt med bestämmelser

om ansvar för den som förser vissa av patienterna med vapen eller berus­

ningsmedel. Såväl rusdrycksförsäljningsförordningen som narkotikaförord­

ningen gör det möjligt att i viss utsträckning ingripa mot personer som över­

låter alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. När det gäller

överlåtande eller upplåtande av vapen finns ansvarsbestämmelser i vapen­

förordningen. Jag anser med hänsyn till vad jag nu sagt att några bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

215

nielser om ansvar för den som överlämnar vapen, alkoholhaltiga drycker el­

ler andra berusningsmedel till patient inte bör finnas i lagen om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Eftersom denna lag bygger på möjlig­

heten att ta in och hålla kvar en patient mot hans vilja, bör däremot den

nuvarande bestämmelsen om ansvar för den som hjälper eller försöker

hjälpa en sådan patient att avvika från sjukhuset bibehållas.

Tillsyn

När det gäller tillsyn föreskriver sinnessjuklagen att medicinalstyrelsen

skall ha överinseendet över sinnessjukvården och därvid särskilt vaka över

att de sjuka erhåller omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter män­

niskokärlekens fordringar. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över

sinnessjukvården av en av Kungl. Maj :t förordnad överinspektör för sinnes­

sjukvården i riket. För sinncsslövården finns en särskilt förordnad över­

inspektör. Enligt sinnessjuklagcn har överinspektören, vid sidan av till-

synsuppgifter av mer allmän karaktär, ett flertal befogenheter när det gäller

enskilda patienter. Han kan således själv förordna om utskrivning i de fall

då utskrivningsrätten ankommer på överläkaren och han kan i nämndfallen

anmäla hos nämnden om han anser att utskrivning bör ske. Han har lika­

ledes möjlighet att hänskjuta utskrivningsnämnds avgörande till mental­

sjuknämndens prövning. Vidare har han att ta ställning i vissa frågor när

det gäller brevkontroll. Enligt medicinalstyrelsens föreskrifter om frigång

och permission har han också vissa befogenheter i dessa ärenden.

Enligt kommitténs förslag skall överinspektören inte längre ha kvar de

uppgifter i enskilda fall, för vilka jag nyss redogjort. Vissa av dessa funk­

tioner har i stället lagts på den lokala nämnden. Någon kritik har inte rik­

tats mot förslaget i dessa delar och jag har inte funnit skäl att frångå kom­

mitténs uppfattning.

Vad gäller de allmänna tillsynsuppgifterna konstaterar kommittén till en

början att den högsta tillsynen över mentalsjukvården liksom över annan

sjukvård bör utövas av medicinalstyrelsen. Enligt kommitténs mening bör

även befattningen som överinspektör bibehållas. Sedan mentalsjukvården

övertagits av landstingen kan cn ändring övervägas. Det kommer dock en­

ligt kommitténs mening även därefter att föreligga behov av en särskild be­

fattningshavare med uppgift att utöva tillsyn över mentalsjukvården.

Sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet för mentalsjukvården

kommer medicinalstyrelsen inte längre att på en gång vara tillsynsmyndig­

het och representant för huvudmannen. Då den av mig föreslagna lagstift­

ningen avses träda i kraft vid den beräknade tidpunkten för övertagandet

förordar jag att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om tillsyn ge­

nom överinspektören utgår. Detta innebär givetvis inte att den tillsyn, som

medicinalstyrelsen skall utöva över lagstiftningens tillämpning, får bli

mindre omfattande än den som överinspektören nu utövar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som dragits upp i det föregående

har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall, förslag till lag om ändring i sjukvårds­

lagen den 6 juni 1962 (nr 242) och förslag till lag om ändrad lydelse av

30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken. Vidare har inom departementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,

förslag till lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgär­

der vid samhällsfarlig asocialitet, förslag till lag angående ändring i lagen

den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt, förslag till lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister och förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga 1.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående för­

slagen.

Förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

1 §•

Sista stycket innehåller en regel om att vård, som bereds med stöd av den

föreslagna lagen, skall meddelas på sjukhus, som drivs av staten, lands­

tingskommun eller stad som ej tillhör sådan kommun. Enligt en övergångs­

bestämmelse får Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att vård skall kunna

beredas också på det fåtal primärkommunala sjukhus för psykiatrisk vård

som kan finnas kvar vid lagens ikraftträdande.

4 8.

I denna paragraf regleras vilka som kan göra ansökan om intagning.

Med barn, fader och moder avses även adoptivbarn, adoptivfader och

adoptivmoder. Fosterbarn och fosterföräldrar kan göra ansökan om intag­

ning endast under förutsättning att vederbörande stadigvarande samman­

bor med den som ansökan avser.

Med polismyndighet avses enligt lagen den 21 maj 1964 (nr 317) om vad

som avses med polismyndighet polischefen i orten, om inte annat följer av

lag eller författning. Enligt kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om

handläggning av vissa polischefsuppgifter kan den som innehar eller uppe­

håller tjänst som polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande polis-

eller kriminalkommissarie och även föreståndare för arbetsgrupp, om han

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 19GC>

217

innehar eller uppehåller tjänst som lägst förste polis- eller kriminalassistent,

åläggas att i polischefens ställe göra ansökan om intagning på mentalsjuk­

hus av den som enligt läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv. Härmed avses huvudsakligen den

nuvarande intagningen på s. k. farlighetsintyg. En motsvarande delega-

tionsmöjlighet hör finnas även efter ikraftträdandet av den nya lagen.

Med hänsyn till att förevarande paragraf innehåller bestämmelser om rätt

för tjänsteman vid fångvårdsanstalt att göra ansökan om intagning för

sluten psykiatrisk vård har någon motsvarighet till bestämmelsen i 48 §

tredje stycket första punkten sinnessjuklagen inte ansetts erforderlig.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke är föranledd av att det vid krig

eller krigsfara kan vara svårt att inom rimlig tid få kontakt med den mili­

täre chefen. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda särskilda bestäm­

melser om vem som under nämnda förhållanden bör få göra ansökan be­

träffande den som tillhör krigsmakten.

5 §.

I paragrafen finns bestämmelser om vårdintyg och innehållet i sådant

intyg.

Då det vid krig eller krigsfara kan uppstå svårigheter att anskaffa de upp­

gifter, som behövs för att läkaren skall kunna lämna en redogörelse för

sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet, har

i sista stycket upptagits en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att

förordna att vårdintyg inte behöver innehålla sådan redogörelse vid krig eller

krigsfara.

6

§•

Paragrafen behandlar bl. a. behörigheten att utfärda vårdintyg.

I 48 § tredje stycket andra punkten sinnessjuklagen stadgas att läkare

vid fångvårdsanstalt kan utfärda vårdattest utan hinder av att han samtidigt

är läkare på det mentalsjukhus där intagning begärts. Någon anledning att

i här avsedda fall göra avkall på principen att vårdbehovet skall prövas av

två av varandra oberoende läkare synes inte föreligga och någon motsvarig­

het till stadgandet har därför inte upptagits i lagförslaget.

7

§.

Denna paragraf innehåller regler om rätt för polismyndighet att tillfälligt

omhänderta den som bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet

eller eget liv.

Enligt 19 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (nr 764) skall polis­

man, om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt

omhänderta den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en

omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall också ske när det

218

fordras för att avvärja straffbelagd handling. Vidare stadgas i 20 § samma

instruktion att, om polismyndighet enligt särskild bestämmelse har befogen­

het att besluta om omhändertagande av någon, polisman även i annat fall

än som avses i 19 § kan omhänderta honom i avbidan på polismyndighets

beslut, om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande

bedöms föreligga och dröjsmål befinns innebära fara för den omhänder­

tagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Om sådant

omhändertagande och skälen därför skall polismyndigheten ofördröjligen

underrättas.

På grund av de nu återgivna bestämmelserna är det inte erforderligt med

någon särskild regel i förevarande lag om rätt för den enskilde polismannen

att ingripa.

Det kan visa sig att den som omhändertagits av polismyndigheten redan

beretts vård med stöd av denna lag men avvikit från sjukhuset eller utskri-

vits på försök eller har tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus­

området. I sådant fall finns inte utrymme för ansökan om intagning. Be­

stämmelserna har utformats så att polismyndigheten i stället genast skall

återföra patienten till sjukhuset, om han inte omedelbart friges. Sedan pa­

tienten återförts till sjukhuset bör det ankomma på läkare som har beslu­

tanderätt i sådana frågor att ta ställning till återkallande av tillstånd att vis­

tas på egen hand utom sjukhusområdet eller återintagning av den som ut-

skrivits på försök. Om det inte är lämpligt att sända den omhändertagne till

det sjukhus där han är intagen, bör det vara möjligt att snabbt få till stånd

ett beslut om att han skall vara intagen på ett annat sjukhus som är lämp­

ligare. Polismyndigheten kan då sända honom till detta senare sjukhus.

Möjligheten att överföra patienter från ett sjukhus till ett annat utan ut­

skrivning och ny intagning förutsätts i 11 §.

8

§.

Denna paragraf handlar om intagning på sjukhus efter ansökan, över­

läkaren beslutar om intagning och har viss delegationsrätt till annan vid

sjukhuset anställd läkare. Med överläkare avses den som enligt 16 § sjuk­

vårdslagen är överläkare, dvs. den läkare vid varje sjukhus eller, om sjuk­

huset är uppdelat på kliniker, den läkare vid varje klinik som har att ansvara

för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande. På grund av en

särbestämmelse i 16 § 2 mom. 1) sjukvårdslagen i fråga om mentalsjukhu­

sen, som i det följande föreslås slopad, finns det ett litet antal mentalsjukhus

som inte har överläkare. Så länge dessa sjukhus finns kvar bör den läkare,

som ansvarar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande,

ha de befogenheter som tillkommer överläkaren. Detta har kommit till ut­

tryck i övergångsbestämmelserna.

Enligt 28 § jämförd med 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 29)

skall biträdande överläkare, som anförtrotts särskild sjukavdelning vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 53 år 1966

219

mentalsjukhus, fullgöra på sjukvårdsläkare ankommande åligganden, så­

vitt angår avdelningen. Motsvarande bör gälla även efter den nya lagstift­

ningens ikraftträdande.

11

§•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som sagts i den allmänna

motiveringen (s. 191) i samband med frågan om förflyttning till annat

sjukhus.

12

§.

I den allmänna motiveringen (s. 182—183) har i enlighet med kommitténs

förslag förordats att den, som enligt lagakraftvunnen dom överlämnats till

sluten psykiatrisk vård, utan dröjsmål skall tas in på sjukhus. Detta skall

gälla inte endast som f. n. om han är på fri fot utan även om han vistas på

psykiatrisk avdelning inom fångvården. Med hänsyn härtill har det inte

ansetts nödvändigt med någon motsvarighet till bestämmelserna i 50 § sin­

nessjuklagen om att lagens utskrivningsregler skall vara tillämpliga även

på den som vårdas på psykiatrisk avdelning inom fångvården efter det att

han av domstol överlämnats till vård.

13 §.

I vad avser tvångsåtgärder har innehållet i paragrafen behandlats i den

allmänna motiveringen (s. 184—185).

Därjämte har i paragrafen sagts ut att den som tagits in på sjukhus

med stöd av den föreslagna lagen kan hindras att lämna sjukhuset, dvs. att

han är intagen med kvarhållningsrätt.

17 §.

Av paragrafens avfattning framgår att det liksom hittills ankommer på

utskrivningsnämnden att förordna om utskrivning av den som tagits in för

sluten psykiatrisk vård i samband med att anstaltsvården på fångvårds-

anstalt upphört. Likaså ankommer det på utskrivningsnämnden att för­

ordna om utskrivning i fall där patienten tagits in för vård under anstalts-

vistelsen men där tiden för anstaltsvistelsen gått till ända under det han

vårdats på sjukhuset. Skall patienten däremot återföras till anstalten är det

överläkaren som beslutar om utskrivning.

26 §.

Beträffande besvärstiden vid överklagande av de beslut som avses i denna

paragraf gäller lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot

förvaltande myndighets beslut.

27 §.

Enligt huvudregeln leder beslut enligt den föreslagna lagen till omedelbar

efterrättelse. Har utskrivningsnämnd förordnat om utskrivning eller ut­

Kungl. Maj. ts proposition nr 53 år 1966

220

skrivning på försök eller om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus-

området och har läkaren gjort förbehåll om att få underställa frågan

psykiatriska nämndens prövning, skall beslutet dock inte gå i verkställighet

förrän det blivit bestående. Beslutet kan bli bestående antingen genom att

läkaren avstar från att underställa ärendet eller återkallar sin begäran om

underställning eller genom att psykiatriska nämnden fastställer utskriv-

ningsnämndens beslut.

Beslut varigenom utskrivningsnämnd upphävt läkares beslut i frågor rö­

rande intagning går enligt huvudregeln omedelbart i verkställighet, även

om läkaren gjort förbehåll om underställning.

35 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om handräckning. Vad avser

handräckning för att genomföra läkarundersökning för utfärdande av

vårdintyg hänvisas till den allmänna motiveringen Cs. 174—175). I öv­

rigt är paragrafen avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med kom­

mitténs förslag, som i dessa delar inte mött någon gensaga under remiss­

behandlingen. Föreligger beslut om intagning eller lagakraftvunnet förord­

nande av domstol om överlämnande till sluten psykiatrisk vård och inställer

sig inte patienten på sjukhuset skall handräckning meddelas. Handräckning

skall vidare meddelas, om patient avviker från sjukhuset eller inte återvän­

der dit sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområ­

det eller för utskrivning på försök gått ut eller sådant tillstånd återkallats

eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på försök.

Handräckning får enligt huvudregeln i departementsförslaget begäras

endast av överläkaren. Denne bör emellertid beträffande viss patient kunna

överlåta sin rätt att begära handräckning på annan vid sjukhuset anställd

läkare, om särskilda skäl föranleder det. Det synes naturligt att överläkaren

i de fall, då han överlåtit rätten att besluta om återintagning eller om åter­

kallande av tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet på annan

läkare, också överlåter rätten att begära eventuell handräckning för patien­