2

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

1) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966 om

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» eller

böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvaran­

de form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av ne­

dan angiven lydelse.

7 a §.

Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kom­

mer att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan

inledas, får förordnas, att den misstänkte skall förvaras i fångvårdsan-

stalt och därvid vara underkastad bestämmelserna i 45—48 §§ lagen den

6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga de­

lar. Sådant förordnande får meddelas endast om chefen för den klinik vid

vilken undersökningen skall utföras eller, om undersökningen ej skall ut­

föras vid rättspsykiatrisk klinik, undersökningsläkaren begär det samt

den misstänkte och åklagaren samtycka därtill. Innan förordnande med­

delas skall tillfälle beredas den misstänktes försvarare att yttra sig.

Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den

plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall för­

anleda att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes, skall

förordnandet därom återkallas.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller

tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har utlåtande över undersökningen

avgivits senare än vad som anges i

4 § andra stycket andra punkten

lagen den 16 juni 1966 (nr 301)

om rättspsykiatrisk undersökning i

brottmål, skall den överskjutande

tiden, i den mån den dömde därun­

der hållits häktad, anses som tid un­

der vilken påföljden verkställts i

anstalt. Detsamma gäller i fråga om

den, beträffande vilken i mål som nu

sagts förordnais att ungdomsfäng­

else eller internering som ådömts ti­

digare skall avse ytterligare brott.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969. Lagen skall dock ej gälla i fråga

om dom som meddelats före nämnda dag.

6

rättspsykiatriska klinikerna vid fångvårdsanstalten Långholmen, vid fång-

vårdsanstalten i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härianda, riksdagens

justitieombudsman (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stads-

domare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare samt

Svenska Vårdpersonalförbundet.

RÅ har bifogat yttranden av överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt

och länsåklagaren i Värmlands län. Till överåklagarens yttrande finns fogat

yttrande av kammaråklagaren C. Edlund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

2. Nuvarande ordning m. m.

Enligt 4 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsy­

kiatrisk undersökning i brottmål (LRU) skall rättspsykiatrisk undersök­

ning utföras med största möjliga skyndsamhet. Utlåtande över undersök­

ningen skall avges till rätten inom sex veckor från att beslut om undersök­

ningen inkom till den klinik eller station till vilken undersökningen hör.

Socialstyrelsen kan emellertid medge anstånd i särskilt fall.

Den som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning och är häktad skall

förvaras på den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om under­

sökningen inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället

förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. I fråga om behandlingen av häktad

som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning gäller bestämmelserna i

lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhåll­

na m. fl. (i det följande kallad 1958 års behandlingslag).

Om den som bär hållits häktad och därvid genomgått rättspsykiatrisk

undersökning döms till fängelse på viss tid, kan domstolen enligt 33 kap.

3 § brottsbalken (BrB) förordna om avräkning på fängelsestraffet av häkt-

ningstiden. Någon motsvarande möjlighet till avräkning finns däremot inte,

när den häktade döms till ungdomsfängelse eller internering.

Antalet personer som vid olika tidpunkter under de senare åren bär vän­

tat med anledning av rättspsykiatrisk undersökning och hur många därav

som har väntat mer än sex veckor framgår av en i det följande intagen tabell.

Som tabellen visar har under de senare åren såväl hela antalet exspek-

tanter som den andel därav som har väntat mer än sex veckor ökat från slu­

tet av år 196o fram till år 1968. Därefter visar siffrorna en vikande tendens.

Enligt senaste tillgängliga uppgift från socialstyrelsen (december 1968)

uppgår den genomsnittliga undersökningstiden för häktade i hela landet

till knappt tre månader.

Väntetiden sammanhänger bl. a. med tillströmningen av undersöknings-

fall. Denna ökade från år 1965 till år 1966 och från år 1966 till år 1967. Även

den del av fallen som avsåg häktade ökade under dessa år. Under år 1968

bär emellertid tillströmningen gått ned. Antalet nya undersökningsfall un-

8

i behov av psykiatrisk vård eller observation. Liksom hittills skall utomstå­

ende läkare kunna anlitas för att verkställa rättspsykiatrisk undersökning.

1966 års lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utgår från att

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är organiserat i överensstäm­

melse med 1961 års principbeslut. Den nya organisationen började fungera

i administrativt hänseende den 1 januari 1967, då nämnda lag trädde i

kraft. De planerade rättspsykiatriska klinikerna är emellertid inte färdiga.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall de psykiatriska avdelningarna vid

fångvårdsanstalterna Långholmen, Malmö, Härianda, Härnösand och Håga

tills vidare även utgöra sådana kliniker.

Det beräknas dröja några år innan samtliga planerade kliniker är färdi­

ga att tas i bruk. Klinikerna i Uppsala och Lund är under uppförande och

beräknas kunna tas i bruk under hösten 1969. Byggnadsverksamheten be­

träffande kliniken i Göteborg väntas starta under våren 1969 och kliniken

väntas kunna tas i bruk under andra halvåret 1970. Kliniken i Umeå beräk­

nas kunna tas i bruk tidigast den 1 juli 1970 och kliniken i Stockholm år

1973.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

3. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

3.1. Gällande rätt

Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken (RB) gäller som huvudregel att

häktad skall förvaras i allmänt häkte, dvs. i särskilt inrättat häkte eller i

fångvårdsanstalt (i regel på häktesavdelning inom anstalten). Om förva­

ring av häktad som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk under­

sökning gäller emellertid särskilda bestämmelser i LRU. Enligt 7 § i denna

lag skall häktad exspektant så snart det lämpligen kan ske föras över till

den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen

inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i

fångvårdsanstalt eller häkte. Den som har förvarats på annan plats än i

häkte skall återföras till häktet så snart undersökningen har avslutats. Är

han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av sluten psykiatrisk

vård, skall han dock i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.

Som en allmän grundsats beträffande förvaringen av häktade gäller att

de inte skall förvaras tillsammans med dem som undergår straff eller an­

nan frihetsberövande påföljd. När häktade hålls i fångvårdsanstalter där

det också finns intagna som undergår påföljd, förvaras de därför i allmän­

het i särskilda häktesavdelningar eller i varje fall avskilda från andra in­

tagna. Bakom grundsatsen torde ligga tanken att häktade skall ha förmån­

ligare förhållanden än dömda och att de skall skyddas från risken för

olämpligt inflytande från dömdas sida. Principen kan också sägas ligga i

linje med det allmänna betraktelsesättet att ingen skall behandlas som sak­

10

I fråga om behandlingen av dem som har dömts till fängelse, ungdoms­

fängelse eller internering ges bestämmelser i lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt (i det följande benämnd 1984 års behand­

lingslag). Vissa frågor om arbete och fritid beträffande dem som har dömts

till fängelse och som är intagna i sluten anstalt regleras i 45—48 §§. I dessa

regler föreskrivs bl. a. följande. Intagen skall i regel arbeta tillsammans med

en eller flera andra intagna. Han får dock hållas till arbete i enrum, om det

av särskild anledning finnes erforderligt. Under fritid får intagen delta

tillsammans med andra intagna i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse,

gymnastik och dylikt, om inte särskilda skäl är däremot. Om det finnes kun­

na ske utan fara för menlig påverkan, får intagen också i övrigt tillbringa

fritiden eller del av fritiden tillsammans med en eller flera andra intagna.

I den mån annat inte följer av vad som sägs i 45 och 46 §§ bör intagna hållas

skilda från varandra. Om intagen önskar arbeta eller tillbringa fritid i

enrum, får det inte vägras honom, såvida inte synnerliga skäl är däremot.

Lämpligt arbete skall anvisas intagen. I 48 § ges vissa ytterligare föreskrifter

angående arbete. Det anges bl. a. att hänsyn bör tas till den intagnes håg

och fallenhet vid valet av arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

3.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls att en varaktig förbättring av för­

hållandena inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet förutsätts

komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan genomförs och

att man kan utgå från att undersökningsarbetet då kommer att effektivise­

ras i hög grad.

Det konstateras i promemorian vidare att det f. n. råder överbeläggning

vid de psykiatriska avdelningar som skall anses utgöra rättspsykiatriska

kliniker och de allmänna häkten som finns i anslutning till dem. I synner­

het gäller detta vid fångvårdsanstalten Långholmen. Detta beror självfal­

let till stor del på det stora antalet undersökningsfall. En bidragande or­

sak till överbeläggningen är emellertid också att det under senare tid har

förekommit, att ett jämförelsevis stort antal dömda som är intagna i fång­

vårdsanstalt har behövt psykiatrisk vård eller varit svårhanterliga och där­

för har förts över till de psykiatriska avdelningarna för vård eller observa­

tion. Överbeläggningen på klinikerna och därtill anslutna allmänna häkten

gör att förhållandena blir svåra för exspektanterna. Överbeläggningen med­

för också problem för undersöknings- och vårdpersonalen.

Av promemorian framgår att de svåra förhållanden som råder har för­

anlett att inom justitiedepartementet har tagits under övervägande att öpp­

na möjligheter för häktade exspelctanter att få tillbringa den tid, som de

väntar på undersökning, på annat ställe inom kriminalvården än på nu­

varande rättspsykiatriska kliniker och därtill anknutna allmänna häkten.

12

I fråga om förvaringen och behandlingen av den häktade är avsikten en­

ligt förslaget att den häktade skall förvaras i fångvårdsanstalt och därvid

ges tillfälle till arbete och samvaro med andra intagna. I enlighet härmed

anges i den föreslagna bestämmelsen, att den misstänkte skall under för­

varing i fångvårdsanstalt vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§

1964 år behandlingslag i tillämpliga delar. Dessa bestämmelser anger vad

som skall gälla i fråga om arbete och tillbringande av fritid när det gäller

dem som undergår fängelse. Bestämmelsernas innehåll är sådant att det blir

möjligt att ta hänsyn till de särskilda omständigheter som kan föreligga i

fråga om häktade som förvaras på fångvårdsanstalt i här avsedda fall. Så­

lunda blir som huvudregel gällande att den häktade skall arbeta tillsam­

mans med en eller flera andra intagna och att han skall tillbringa fritiden

tillsammans med dem, men det finns också utrymme att göra undantag i

dessa avseenden under särskilda förhållanden. Behandlingen av häktade

kan sålunda nyanseras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det

anses inte föranleda några olägenheter om de nu nämnda bestämmelserna

tillämpas även när den häktade förvaras i ungdomsanstalt eller i interne-

ringsanstalt (jfr. 53 § andra stycket, 54 § första stycket och 58 § 1964 års

behandlingslag).

I promemorian framhålls, att hänvisningen inte omfattar 23 § tredje styc­

ket 1964 års behandlingslag, som föreskriver principiell arbetsskyldighet.

I detta avseende gäller sålunda regeln i 6 § 1958 års behandlingslag som

innebär att den häktade inte får åläggas arbete men äger utföra sådant om

han själv vill det. Genom att i den föreslagna bestämmelsen förutsätts att

den misstänkte har samtyckt till förvaring i fångvårdsanstalt under de vill­

kor som här är i fråga, får han också antas vara villig att utföra sådant ar­

bete som kan beredas honom i anstalten. Skulle han sedermera vägra att

utföra arbete, utgör detta skäl att med stöd av andra stycket andra punkten

i den föreslagna paragrafen avbryta den här aktuella förvaringen och över­

föra honom till förvaring i ordinär ordning. Självfallet är den häktade inte

underkastad de bestämmelser om disciplinära åtgärder som finns i 9 kap.

i 1964 års behandlingslag.

I fråga om rätten till ersättning för arbete som den häktade utför blir

8 § andra stycket i 1958 års behandlingskungörelse tillämplig. Ersättning

skall sålunda utgå enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen medde­

lar. Det synes lämpligt att ersättningen utgår enligt samma normer som

gäller enligt 8 kap. i 1964 års behandlingslag beträffande dem som i be­

rörd fångvårdsanstalt utför samma arbete som den häktade.

Av den föreslagna bestämmelsen följer att den häktade i andra avseen­

den än dem som regleras i 44—48 §§ i 1964 års behandlingslag skall vara

underkastad de regler som gäller i fråga om behandlingen av häktade i all­

mänhet.

För att förvaring under sådana villkor som nu har berörts skall komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

14

vara ett ovillkorligt krav att undersökningens igångsättande inte fördröjs

genom förvaringen på fångvårdsanstalt.

Enligt samma stycke andra punkten skall förvaring som här avses av­

brytas om särskilda skäl i annat fall föranleder det. Sådana särskilda skäl

kan enligt promemorian vara att den misstänkte inte önskar bli kvar på

anstalten eller inte vill delta i arbetet där eller tillbringa sin fritid tillsam­

mans med Övriga intagna. Den misstänkte bör dock inte anses ha en ovill­

korlig rätt att närhelst han önskar bli återförd till klinik resp. allmänt häk­

te. Frågan om sådant återförande får bedömas under hänsynstagande till

samtliga förhållanden i saken, sålunda inte endast den misstänktes önske­

mål och skälen härför utan även de praktiska förhållandena, såsom möjlig­

heten att ordna återflyttning på ett praktiskt sätt, frågan om plats i klinik

samt möjligheterna att fortsätta förvaringen på fångvårdsanstalt på ett till­

fredsställande sätt.

Ett annat särskilt skäl att aterföra den häktade trots att undersökningen

ännu inte kan inledas är att den häktade visar sig vara i behov av vård av

psykiater och att sådan vård inte kan beredas honom vid fångvårdsanstalt.

När återförande bör ske av skäl som avses i andra stycket andra punk­

ten, anses detta lämpligen kunna beslutas genom att det förordnande som

hai meddelats med stöd av första stycket återkallas. Därmed blir placerings-

reglerna i 7 § första stycket åter tillämpliga.

Beslut som innebär att förordnande enligt första stycket återkallas bör

enligt promemorian meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman

inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Eftersom behov av sådan

återkallelse kan uppkomma hastigt, t. ex. av hälsoskäl, torde delegering

av beslutanderätten vara befogad i större utsträckning än när det gäller

förordnande enligt första stycket. Det bör inte vara uteslutet att lägre in­

stans än den som har meddelat sådant förordnande beslutar om återkal­

lelse.

Slutligen anges i den föreslagna paragrafen att talan mot beslut som av­

ses i paragrafen inte får föras i annat fall än da det påstås att beslut enligt

paragrafens första stycke har meddelats i strid mot första stycket sista

punkten, dvs. utan framställning av undersökningsläkaren eller samtycke

av den misstänkte eller åklagaren. I övriga fall anses behov av besvärsrätt

inte föreligga.

Kompletterande föreskrifter beträffande behandlingen av häktade exspek-

tanter som förvaras i fångvårdsanstalt på sätt förutsätts i den föreslagna

paragrafen bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med social­

styrelsen.

I 1958 års behandling slag bör enligt promemorian tas in eu erinran om att

särskilda bestämmelser gäller i fråga om behandlingen av sådana häktade

som har berörts i det föregående. En sådan erinran kan tas in som ett andra

stycke i 12 § nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

häktad samtycker till vistelse i gemenskap med dömda påverkas av det

eller de alternativ som har erbjudits den häktade och att medgivandet dess­

utom bör ses mot bakgrund av att domstol har funnit anledning låta under­

söka den häktades psykiska tillstånd. Enligt styrelsens mening motiverar

därför inte medgivandet att man frångår den tidigare nämnda grundsatsen

annat än om de eftersträvade fördelarna inte kan vinnas på annat sätt. Där­

vid nämner styrelsen möjligheten att vid Långholmsanstalten anordna en

specialavdelning för häktade exspektanter, som känner behov av arbete och

fritidssysselsättning tillsammans med andra.

Enligt styrelsens mening skulle en lösning efter riktlinjerna i promemo­

rian medföra beaktansvärda problem för anstaltspersonalen, som skall till-

lämpa olika behandlingsregler för häktade och andra intagna. Den olika

behandlingen skapar problem även bland de intagna. Om de föreslagna be­

stämmelserna anses nödvändiga trots styrelsens betänkligheter, bör bestäm­

melserna utformas på sådant sätt att det framgår att de avser endast den

nuvarande speciella situationen och att de är tidsbegränsade. Det bör över­

lämnas åt Kungl. Maj :t att avgöra om och när bestämmelserna skall börja

tillämpas.

Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, i första

hand av principiella skäl. Hovrätten framhåller att förslaget utgår från att

dröjsmål kan få förekomma med själva påbörjandet av undersökning. Även

om det rent faktiskt går till så, är det enligt hovrättens mening inte god­

taget i lag. Häktad, som skall undersökas vid klinik, skall överföras dit

så snart det lämpligen kan ske, varefter klinikchefen torde ha ansvaret för

honom. Hovrätten anser det vara av vikt att detta ansvar och socialstyrel­

sens överordnade ansvar för undersökningarnas bedrivande inte förringas

genom ett beslut av kriminalvårdsstyrelsen av innebörd att undersökningen

inte anses påbörjad. Även om undersökningsläkaren inte hinner ta itu med

den medicinska bedömningen, kan förberedande observationer och andra

åtgärder som ankommer på biträdande personal genast inledas. Undersök­

ningstiden bör därför kunna få ett meningsfullt innehåll redan från bör­

jan. Hovrätten finner förslaget väcka allvarliga betänkligheter. Om nämnda

principiella invändning inte godtas, har hovrätten i sak visserligen inte nå­

got att erinra mot förslaget men kan inte finna att lagändring behövs för

att de i promemorian angivna principerna för placering och behandling

skall kunna tillämpas. Erforderliga bestämmelser torde enligt hovrätten

kunna meddelas i administrativ ordning.

F örslaget att häktad exspektant under väntetiden skall kunna förvaras

i fångvårdsanstalt förklarar sig ungdomsfängelsenämnden biträda

även såvitt avser att en häktad skall kunna överföras till ungdomsanstalt.

Nämnden anför att detta i praktiken torde komma att befinnas lämpligt

i fall där det med hänsyn till den tilltalades ungdom framstår som sanno­

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Frågan om återkallande av förordnande tas upp av ett

par remissinstanser. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårds-

anstalten Härianda föreslår att chefen för den fångvårdsanstalt, vari den

häktade förvaras i väntan på rättspsykiatrisk undersökning, får möjlighet

att återsända den häktade till kliniken eller häktet, om det skulle visa sig

direkt olämpligt att förvara honom i fångvårdsanstalten. Föreningen Sve­

riges åklagare anser att åklagarens samtycke till att en häktad förvaras i

fångvårdsanstalt bör kunna återkallas. Exempelvis kan risken för att bevis

undanröjs eller sakens utredning på annat sätt försvåras aktualiseras efter

att den häktade har överförts till anstalten. Föreningen förordar därför att

i 7 a § andra stycket tilläggs att förordnande om förvaring av häktad i

fångvårdsanstalt omedelbart skall återkallas, om åklagaren begär det.

En del mer detaljbetonade påpekanden av remissinstanserna berörs i spe­

cialmotiveringen.

Slutligen kan nämnas, att några remissinstanser berör frågan om förhål­

landena inom undersökningsväsendet kan väntas bli bättre sedan 1961 års

organisationsplan har genomförts. Kriminalvårdsstyrelsen anser att risk

föreligger att antalet beräknade platser på de nya klinikerna inte räcker till.

Styrelsen finner vidare angeläget att få klarlagt om inte endast vistelse i

häkte utan även vistelse på psykiatrisk klinik kan anses erbjuda sämre för-

varingsformer än vistelse i fångvårdsanstalt i gemenskap med andra intagna.

Om så skulle vara fallet, finns enligt styrelsen anledning till överväganden

som går längre än de som har redovisats i promemorian. Frågan synes näm­

ligen då böra påverka klinikernas framtida utformning, såvida inte vänte­

tiderna med visshet kan väntas nedgå snart. Cheferna för rättspsykiatriska

klinikerna vid fångvårdsanstalten i Malmö och vid fångvårdsanstalten Här-

landa anser att man även i den nya organisationen kan få svårigheter att be­

mästra situationen. — Yttrandena i dessa delar har överlämnats till social­

departementet, där arbete med den nya organisationens genomförande pågår.

4. Avräkning av Iiäktningstiå när ungdomsfängelse eller internering ådöms

4.1. Gällande rätt

Om någon döms till fängelse på viss tid i mål, vari han har hållits häk­

tad, kan domstolen enligt 33 kap. 3 § första stycket BrB förordna att straf­

fet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde

har hållits i häkte. Detsamma gäller då någon döms till böter, suspension

eller disciplinstraff.

Någon motsvarande bestämmelse om avräkning av häktningstid finns inte

för det fall att häktad döms till ungdomsfängelse eller internering.

20

ett andra stycke i 22 § och sålunda anknyta den till gällande bestämmelse

om beräkning av tid för ungdomsfängelse och internering.

Den föreslagna avräkningsregeln avses bli tillämplig när någon har dömts

till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har hållits häktad

och undergått rättspsykiatrisk undersökning. Regeln innebär att avräkning

skall ske för tid motsvarande den varmed den fastställda sexveckorsfristen

för avgivande av utlåtande över undersökningen har överskridits. Därvid

anges — i viss mån efter mönster av den formulering som nu finns i 17 §

första stycket andra punkten i 1964 års behandlingslag — att avräkningen

skall ske vid fastställande av den dag som är av betydelse för tillämpning

av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 § BrB. I promemorian anmärks, att det inte

är möjligt att föreskriva att avräkningen skall ske vid fastställande av

dag då frigivning från anstalt tidigast kan ske, eftersom minimitiden en­

ligt 29 kap. 4 § BrB inte är absolut bestämd.

Avgörande när det gäller att bestämma vilken tid som i förekommande

fall skall avräknas blir dels tidpunkten för sexveckorsfristens utgång, dels

tidpunkten för avgivandet av undersökningsutlåtandet till domstolen. Av­

räkning skall ske för den tid som har förflutit mellan dessa båda tidpunk­

ter, dock endast i den mån den dömde under denna tid varit häktad.

Beräkningen av tiden för vård i anstalt vid dom på ungdomsfängelse

eller internering görs i första hand av ungdomsfängelsenämnden resp. inter-

neringsnämnden (29 kap. 5 § och 30 kap. 6 § BrB). Avräkning enligt den

nu föreslagna regeln kommer därför också att få verkställas av dessa nämn­

der. För att det skall kunna bestämmas huruvida avräkning över huvud

taget skall ske och, i förekommande fall, vilken tid som skall avräknas är

det nödvändigt, att vederbörande nämnd får upplysningar om de för av­

räkningen relevanta tidpunkterna. Det bör ankomma på den domstol som

har dömt i målet att se till att ungdomsfängelsenämnden resp. internerings-

nämnden erhåller de uppgifter som behövs för tillämpning av den föreslag­

na avräkningsregeln. En ändring i kungörelsen den 6 november 1964 (nr

635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. som klarläg­

ger detta blir aktuell, om förslaget genomförs.

4.3. Remissyttrandena

Den allmänna inställningen till en avräkningsregel av före­

slagen innebörd för dem som har dömts till ungdomsfängelse eller inter­

nering är att förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott

som alla remissinstanser. Av de allmänna uttalanden som har gjorts kan

nämnas följande. JO finner förslaget i promemorian mycket elegant och

tilltalande. Han anser att bestämmelsen är av värde inte endast som ett

provisorium i avvaktan på att det regelmässigt blir möjligt att avge utlå­

tanden inom sexveckorstiden utan även som en säkerhetsventil för fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

22

ungdomsfängelse och internering. Det torde nämligen vara mera dessa på­

följders art än det tekniska förhållandet att någon absolut gräns för fri-

hetsberövandets längd inte föreskrivits, som har föranlett att någon mot­

svarighet till bestämmelserna i 33 kap. 3 § BrB inte har upptagits för dessa

påföljders del. Såvitt gäller internering bör man inte förbigå frågan huru­

vida den avkortning av anstaltsvården, som blir följden av förslaget, kan

tänkas påverka tillämpningen av påföljden. Nämnden medger dock att skäl

onekligen finns för införande av en bestämmelse om avräkning av häkt-

ningstid.

Ett par remissinstanser sätter i fråga om avräkningsbestämmelsen — så­

som har skett i förslaget — bör konstrueras som en automatiskt

verkande regel, som det inte ankommer på domstolen att tillämpa.

Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare föreligger

knappast bärande skäl härför. Föreningen anser att också i dessa fall av­

görandet bör ligga hos domstolen, som med beaktande av omständigheterna

i det särskilda fallet får avgöra om avräkning skall ske. Bestämmelsen bör

enligt föreningen intas i 33 kap. 3 § BrB. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser att förslaget att avräkningen skall vara automatisk ger anledning till

frågan om inte detsamma bör gälla i andra fall av avräkning. Det kan en­

ligt hovrättens mening ifrågasättas om inte automatisk avräkning av häkt-

ningstid bör vara huvudregel och domstols befattning med frågan begrän­

sas till en möjlighet att utesluta avräkning vid rättegångsmissbruk. Inter-

neringsnämnden finner det anmärkningsvärt att enligt förslaget obliga­

torisk avräkning skall ske vid ungdomsfängelse och internering men inte

i fråga om den som döms till fängelse, där de principiella betänkligheterna

med hänsyn till påföljdens art är mindre.

Vad beträffar den tid som föreslås skola avräknas vid dom

på ungdomsfängelse eller internering anser Föreningen Sveriges härads­

hövdingar och stadsdomare att bärande skäl knappast föreligger för att

bara den del av undersökningstiden som överstiger i lagen angivna sex

veckor skall avräknas. Föreningen hänvisar till att vid dom på fängelse

avräkning vanligen får ske för hela vänte- och undersökningstiden. Chefen

för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö och chefen

för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda ger uttryck

för samma uppfattning.

Några remissinstanser påpekar att en regel om avräkning av väntetid för

rättspsykiatrisk undersökning vid dom på ungdomsfängelse eller interne­

ring bör inbegripa ytterligare en del fall som inte omfattas av

den föreslagna regeln. Synpunkterna i den delen behandlas i specialmotive­

ringen.

Några remissinstanser anser att en avräkningsregel av ifrågavarande

slag bör omfatta även andra dröjsmål än sådana som föranleds av

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

24

utomstående läkare, höjts från 1 200 till 1 500 kronor fr. o. m. den 1 novem­

ber 1967 för att ytterligare stimulera dessa läkare att medverka. Vidare har

vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm inrättats dels en extra överläkar­

tjänst fr. o. in. den 1 mars 1968 tills vidare t. o. in. juni 1969, dels en kura­

tortjänst och två tjänster som kansliskrivare under budgetåren 1967/68 och

1968/69.

Jag är emellertid fullt på det klara med att man inte bör slå sig til! ro med

de förbättringar som kan åstadkommas genom redan beslutade organisato­

riska ändringar. Inom justitiedepartementet pågår f. n. en undersökning av

möjligheterna att genomföra reformer inom rättegångsväsendet som bl. a.

kan komma att medföra en bättre hushållning med resurserna på rättspsy­

kiatrins område.

I avbidan på att den nya organisationen blir verklighet och de mera in­

gripande lagreformer, som kan komma att befinnas befogade, hinner genom­

föras finns det emellertid skäl att göra vissa begränsade författningsänd­

ringar som kan förbättra förhållandena för häktade exspektanter.

De förslag som jag nu ämnar lägga fram avser dels förvaringen och be­

handlingen av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk under­

sökning, dels avräkning av väntetid för häktade som döms till ungdoms­

fängelse och internering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

5.2. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall

förvaras på rättspsykiatrisk klinik. Om undersökningen inte skall utföras

på sådan klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte.

Om behandlingen av häktad som skall genomgå rättspsykiatrisk undersök­

ning gäller samma bestämmelser som för andra häktade. I fråga om arbete

innebär detta att han inte är skyldig arbeta men får utföra lämpligt arbete

som kan beredas honom, om det kan ske utan olägenhet.

De häktade exspektanterna är med anledning av undersökningen beröva­

de friheten under lång tid. Deras möjligheter att ägna sig åt meningsfullt

arbete under väntetiden är starkt begränsade. De blir ofta helt sysslolösa.

Vidare är deras tillvaro isolerad, eftersom de såsom häktade i princip hålls

avskilda från omgivningen.

För att minska olägenheterna för häktade som väntar på att genomgå

rättspsykiatrisk undersökning har i departementspromemorian föreslagits

en ordning, enligt vilken sådana häktade skall kunna förvaras i fångvårds­

anstalt och därvid få arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra i

anstalten intagna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

nästan samtliga remissinstanser. Ett par remissinstanser har emellertid

ställt sig kritiska, främst av principiella skäl.

Vad först angår de skäl som talar för ändringar i den föreslagna rikt­

26

har samtycki till det och hans försvarare har fått tillfälle att yttra sig i sa­

ken. Kravet på samtycke av den häktade och hörande av försvararen utgör

en garanti mot att den häktades förhållanden försämras. Som jag senare

skall beröra närmare är avsikten att de häktade exspektanter som kommer

att förvaras i fångvårdsanstalt enligt den föreslagna bestämmelsen alltjämt

skall vara underkastade föreskrifterna i 1958 års behandlingslag och den

därtill anslutande tillämpningskungörelsen. Bara i fråga om arbete och till­

bringande av fritid skall gälla vad som föreskrivs i 1964 års behandlings­

lag. För de häktade exspeldanterna i fångvårdsanstalt kommer alltså att

gälla föreskriften i 4 § nyssnämnda kungörelse att det skall eftersträvas

att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt infly­

tande av annan intagen. Rättspsykiatrisk undersökning får beslutas endast

om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har

förebragts för att han har begått gärningen. Detta innebär att domstolen

i allmänhet måste hålla huvudförhandling i målet, om erkännande inte före-

ligger. Domstolen är visserligen inte vid målets avgörande bunden av den

bedömning av skuldfrågan som har skett vid beslutet om rättspsykiatrisk

undersökning, men placeringen av en häktad bland dömda kommer dock

att föregås av att domstol har tagit ställning till skuldfrågan. Viktigare i nu

berört hänseende är dock att de häktade exspektanterna inte kommer att

behandlas som dömda och att det inte är fråga om straffverkställighet.

På grund av vad nu har anförts anser jag att det är befogat att göra av­

steg från grundsatsen enligt gällande rätt att häktade och dömda inte skall

förvaras tillsammans. Avsteget från denna grundsats står inte heller i strid

med principerna för de inom Förenta Nationerna godkända reglerna om

fångars behandling. Enligt dessa regler får nämligen sådana avsteg göras,

som står i överensstämmelse med grunderna för reglerna och söker främja

syftet med reglerna. När ställning skall tas till frågan om ratificering av den

av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen får prövas

i vad mån den nu ifrågasatta ordningen behöver föranleda ett begränsat för­

behåll.

Om man i enlighet med det nu anförda är beredd att göra ett avsteg från

den berörda grundsatsen bör det ske genom lagstiftning. Jag delar alltså

inte den av hovrätten över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen att

den föreslagna ordningen kan genomföras på administrativ väg.

Mot förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare invänt att det­

ta utgår från att dröjsmål kan få förekomma med undersöknings påbörjan­

de. Hovrätten anser vidare att klinikchefens ansvar för dem som skall un­

dersökas på klinik och socialstyrelsens överordnade ansvar inte bör förring­

as genom ett beslut som innebär att undersökningen inte anses påbörjad.

Hovrätten har framhållit att undersökningstiden kan få ett meningsfullt

innehåll redan från början, eftersom i vart fall förberedande åtgärder som

ankommer på biträdande personal genast kan inledas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

27

Jag finner inte dessa invändningar mot förslaget avgörande. Någon sär­

skild olägenhet torde knappast följa av att klinikchefen inte har det ome­

delbara ansvaret för häktad, som har ansetts kunna förvaras i fångvårds-

anstalt i stället för på klinik. Förvaring i sådan anstalt får givetvis inte

hindra eller fördröja utförandet av beslutad undersökning och inte heller

förberedande åtgärder som kan vidtas före den egentliga undersökningen. I

departementspromemorian har också föreslagits en bestämmelse om skyl­

dighet för vederbörande klinikchef eller undersökningsläkare att så snart

det är möjligt underrätta styresmannen för fångvårdsanstalten om tid­

punkten för undersökningens inledande.

Om förslaget genomförs kommer olika behandlingsregler att bli tillämp­

liga på sådana i fångvårdsanstalt intagna som är häktade och andra i an­

stalten intagna. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att detta skulle skapa

problem såväl för fångvårdspersonalen som bland de intagna. Jag kan för

min del inte finna att de smärre problem som kan uppstå bör hindra en sak­

ligt motiverad förbättring av situationen för de häktade exspektanterna.

Jag anser sålunda i likhet med det helt övervägande antalet remissinstan­

ser att möjlighet bör öppnas att förvara häktade exspektanter på fångvårds­

anstalt och där låta dem arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra

intagna.

Ett par remissinstanser anser att häktade exspektanter inte bör placeras

på andra anstalter än sådana där det finns tillgång till psykiater. I ett re­

missyttrande har anförts att placering på annan anstalt än centralanstalt

bör ske bara i nödfall. En remissinstans har menat att tillsynen på fång­

vårdsanstalt över undersökningsfallen kan bli besvärlig, varför endast an­

stalter av typen Kumla, Österåker m. fl. bör komma i fråga.

Enligt min mening bör möjligheten att förvara häktade exspektanter på

fångvårdsanstalt inte inskränkas till vissa anstalter eller viss typ av an­

stalt. Om en exspektant är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn, vilket

ofta torde vara förhållandet sett mot bakgrund av att beslut har meddelats

om rättspsykiatrisk undersökning, bör han givetvis placeras på en anstalt

där sådan vård eller tillsyn kan beredas honom. Därvid kommer närmast

centralanstalterna i fråga. Om tillsynen över en exspektant väntas bli be­

svärlig, får detta beaktas vid prövningen huruvida han bör överföras till

fångvårdsanstalt och i så fall i vilken anstalt han bör placeras. Undantags­

vis bör häktad exspektant kunna förvaras i annan fångvårdsanstalt än all­

män anstalt, t. ex. i ungdomsanstalt.

I departementspromemorian har föreslagits att häktad exspektant som

förvaras i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skall vara underkastad be­

stämmelserna i 44—48 §§ 1964 års behandlingslag. Dessa bestämmelser reg­

lerar vissa frågor om arbete och fritid för dem som undergår fängelse. För­

slaget har i denna del inte mött invändning från någon remissinstans. Jag

har inte någon annan erinran mot förslaget än att 44 §, som avser den som

28

är intagen i öppen anstalt, inte bör tas med. På grund av 45—48 §§ 1964 års

behandlingslag kommer som huvudregel att gälla att den häktade skall ar­

beta och tillbringa fritid tillsammans med en eller flera andra intagna. Möj­

lighet finns dock att göra undantag härifrån. I andra avseenden än dem som

regleras i nämnda bestämmelser kommer för den häktade att gälla samma

bestämmelser som för häktade i allmänhet. Detta innebär bl. a. att den häk­

tade inte är skyldig att arbeta. Det bör å andra sidan framhållas att en häk­

tad exspektant som inte vill arbeta knappast bör komma i fråga för place­

ring i fångvårdsanstalt.

För att förvaring i fångvårdsanstalt under de villkor om vilka är fråga

skall komma till stånd bör särskilt förordnande därom meddelas. Som har

föreslagits i departementspromemorian bör detta förordnande meddelas av

kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen

bestämmer.

Förordnandet bör föregås av en allmän lämplighetsbedömning. Beträffan­

de denna kan jag hänvisa till vad som har anförts i referatet av departe­

mentspromemorian (3.2. i det föregående).

Enligt departementspromemorian skall förordnande inte få meddelas

utan att undersökningsläkaren har begärt det. Detta har kritiserats av ett

par remissinstanser som anser att initiativet inte bör tas av undersöknings­

läkaren utan av klinikchefen. Jag ansluter mig till dessa remissinstansers

uppfattning. Klinikchefen torde nämligen ha den bästa överblicken över

arbetsläget vid kliniken. I fråga om den som skall undersökas på annat

ställe än vid rättspsykiatrisk klinik och därför inte förvaras på klinik bör

dock begäran om förordnande framställas av undersökningsläkaren.

Som villkor för att förordnande skall få meddelas har i promemorian

vidare föreslagits att samtycke har lämnats av den misstänkte och åklaga­

ren. Detta har mött instämmanden i remissyttrandena. Även jag finner des­

sa krav oeftergivliga. Enligt min mening bör dessutom uttryckligen föreskri­

vas att försvararen skall få tillfälle att yttra sig.

Det måste vara möjligt att avbryta förvaringen i fångvårdsanstalt även

av annan anledning än att den rättspsykiatriska undersökningen skall in­

ledas. I departementspromemorian har föreslagits att sådant avbrytande

skall ske om särskilda skäl föranleder det. Beslutet skall ske i form av

återkallande av förordnandet om förvaring och meddelas av kriminalvårds­

styrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid Härlandaanstalten anser att chefen

för den fångvårdsanstalt där den häktade förvaras bör ha rätt att återsända

denne, om det visar sig olämpligt att ha honom på anstalten. Föreningen

Sveriges åklagare har föreslagit att förordnandet omedelbart skall återkal­

las, om åklagaren begär det.

Även jag anser det lämpligt att beslut om avbrytande av förvaring — i

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

30

I departementspromemorian har föreslagits att tid för rättspsykiatrisk

undersökning skall avräknas vid ungdomsfängelse och internering, i den

mån undersökningstiden har överstigit sex veckor och den dömde har hål­

lits häktad under den överskjutande tiden. Förslaget att införa en regel om

avräkning vid ungdomsfängelse och internering har tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Endast internerings-

nämnden har ställt sig något kritisk. Nämnden anser det önskvärt att frå­

gan om avräkning tas upp till en något utförligare diskussion mot bakgrund

av syftet med och innebörden av ungdomsfängelse och internering. Nämn­

den har dock vitsordat att skäl finns att införa en avräkningsregel.

Det är otillfredsställande att frihetsberövandet för den som döms till

ungdomsfängelse eller internering kan förlängas till följd av att laga tid för

utförande av rättspsykiatrisk undersökning inte kan hållas. Det måste an­

ses befogat att dröjsmål med sådan undersökning i fråga om den som där­

under har varit häktad får medföra minskning i motsvarande mån av fri­

hetsberövandet efter domen. Ungdomsfängelsenämnden har uppgett att

nämnden regelmässigt tillgodoräknar den dömde sådant dröjsmål vid be­

räknande av minsta tiden i anstalt. Som har nämnts förekommer vidare att

domstol beaktar sådant dröjsmål vid bestämmande av minsta tiden för an-

staltsvård vid internering. Det bör emellertid komma till klart uttryck i lag

att dröjsmålet skall inverka på den ådömda påföljden. Jag delar därför upp­

fattningen att det bör införas en regel om avräkning vid ungdomsfängelse

och internering av tid, under vilken den dömde har varit häktad för genom­

gående av rättspsykiatrisk undersökning. Mot en sådan regel kan kanske

anföras vissa betänkligheter med hänsyn till påföljdernas art. Syftet med

regeln är emellertid endast att minska olägenheterna av de otillfredsställan­

de dröjsmålen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Bestäm­

melsen bör ses som ett provisorium i avvaktan på att rättspsykiatrisk under­

sökning i allmänhet skall kunna utföras inom föreskrivna sex veckor. Om

regeln utformas med beaktande härav bör de principiella betänkligheterna

få vika för de sakliga fördelar som uppnås.

Några remissinstanser har med hänvisning till vad som gäller för fäng­

else föreslagit att avräkning skall kunna ske av hela vänte- och undersök­

ningstiden. Jag anser emellertid inte att avräkningsregeln bör utvidgas ut­

över vad som är påkallat med hänsyn till dröjsmålen med undersökningar­

nas utförande. Regeln bör därför avse endast den del av tiden som översti­

ger i lagen angivna sex veckor. Inte heller är jag beredd att tillmötesgå de

remissinstanser, som har anfört att skäl för avräkning finns också när det

av annan anledning än rättspsykiatrisk undersökning har dröjt innan häk­

tad har dömts till ungdomsfängelse eller internering. Något behov av en

avräkningsregel torde knappast ha yppats i andra situationer än vid dröjs­

mål med rättspsykiatrisk undersökning.

Enligt departementspromemorian skall avräkningen göras av ungdoms­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

32

kvar på kliniken eller häktet men arbeta och tillbringa fritid på själva

fångvårdsanstalten tillsammans med andra där intagna. Så bör kunna ske

inom ramen för bestämmelsen.

Enligt förslaget i departementspromemorian skulle i bestämmelsen an­

ges att det får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fång-

vårdsanstalt vara underkastad 44—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämp­

liga delar. RÅ har ansett att avsikten att häktad skall kunna förvaras i fång-

vårdsanstalt bör komma till tydligare uttryck, t. ex. genom lydelsen att det

får förordnas att den misstänkte »skall förvaras i fångvårdsanstalt». Lydel­

sen av förslaget i departementspromemorian sammanhänger med att häk­

tade exspektanter redan enligt 7 § första stycket LRU i vissa fall förvaras

i fångvårdsanstalt, dock avskilda från intagna som är dömda. Jag har dock

ansett, att en lydelse i enlighet med vad RÅ har förordat är lämpligare. I be­

stämmelsen anges därför att det får förordnas, att den misstänkte skall

förvaras i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad bestämmelserna i

45—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämpliga delar.

Interneringsnämnden har anlagt vissa synpunkter på förslaget i prome­

morian att i fråga om behandlingen skall gälla bestämmelser i 1964 års be­

handlingslag, vilka avser den som undergår fängelse. Nämnden har fram­

hållit att bestämmelserna om behandlingen av intagna i 5, 6 och 7 kap.

denna lag är anknutna till ådömd påföljd och inte till vilket slag av an­

stalt som den dömde vårdas i. Förslaget stämmer enligt nämndens mening

överens med denna princip i och med att bestämmelser, som avser den som

har dömts till fängelse, blir tillämpliga på häktad, även om han förvaras i

ungdomsanstalt eller interneringsanstalt.

En förutsättning för att förordnande skall få meddelas är enligt den fö­

reslagna bestämmelsen att det kan förutses komma att dröja avsevärt in­

nan undersökningen kan inledas. Ett par remissinstanser, länsåklagaren i

Värmlands län och rikspolisstyrelsen, har ansett att uttrycket »dröja avse­

värt», som var upptaget även i departementspromemorian, är alltför obe­

stämt och har därför förordat en mera bestämd tidsangivelse. Jag har emel­

lertid inte ansett det lämpligt att ange någon viss tid för den beräknade

väntetiden. Den minimitid som bör krävas för att förordnande skall kunna

meddelas kan nämligen, om hänsyn tas även till andra, mera praktiska om­

ständigheter, ställa sig något olika i olika fall. Det valda uttrycket bör ses

mot bakgrund av bestämmelsen i 4 § andra stycket LRU, enligt vilken un­

dersökning normalt skall utföras inom sex veckor. Avsevärt dröjsmål bör

föreligga, om det kan förutses dröja omkring 14 dagar innan undersök­

ningen kan inledas.

Som ytterligare förutsättning för att förordnande skall få meddelas före­

skrivs bl. a. att åklagaren samtycker därtill. Från åklagarhåll har under re­

missbehandlingen påpekats att åklagaren saknar kännedom om vilka per­

soner som är intagna i den fångvårdsanstalt, vari den häktade avses bli pla-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

33

cerad. Detta bör dock inte enligt min mening föranleda några olägenheter.

Åklagaren bör nämligen kunna lämna samtycke under villkor att den häk­

tade inte förvaras på samma anstalt som annan vilken är misstänkt i sam­

ma mål.

I bestämmelsen föreskrivs att beslut meddelas av kriminalvårdsstyrelsen

eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Beslu­

tanderätten bör delegeras i sådan utsträckning att en tillräckligt snabb

handläggning kan ske. Det bör därvid beaktas att kravet på snabbhet gör

sig särskilt gällande i fråga om återkallande av meddelat förordnande. Che­

fen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda har an­

sett att fråga om förordnande om förvaring och behandling i fångvårds-

anstalt bör lränskjutas till kriminalvårdsdirektören för yttrande. Jag har

inte funnit skäl alt föreslå en sådan föreskrift. Såsom följer av det tidigare

sagda kan beslutanderätten delegeras till kriminalvårdsdirektör.

Frågan huruvida förordnande om förvaring i fångvårdsanstalt och åter­

kallande av sådant förordnande skall kunna överklagas har i departements­

promemorian bedömts på det sättet att talan bör få föras mot förordnande,

som påstås ha meddelats i strid med kravet på begäran av läkaren och

samtycke av den misstänkte och åklagaren, medan besvärsrätt i övrigt inte

bör finnas. Förslaget i denna del har kritiserats av ett par remissinstanser.

Enligt RÅ:s mening har tillräckliga skäl för eu sådan begränsning av full-

följdsrätten inte förebragts. RÅ anser att några nämnvärda fördelar inte

torde vara att vinna därmed och att för övrigt fall kan tänkas, där en miss­

tänkt med fog gör gällande att han mot sin vilja har förmåtts att lämna

sitt samtycke. JO sätter i fråga om behov av besvärsrätt föreligger. JO fram­

håller att beslut, som efter delegation har meddelats av underordnad tjänste­

man, alltid torde kunna hänskjutas till kriminalvårdsstyrelsen och att be­

hov att kunna föra talan mot beslut av styrelsen knappast torde finnas.

Om styrelsen skulle meddela beslut i strid med föreskriften om krav på

begäran av undersökningsläkaren och samtycke av den misstänkte och åkla­

garen, kan detta föranleda ingripande av JK eller JO. Ytterligare garantier

mot sådana fel bör enligt JO inte behövas. Om beslut har tillkommit på

grund av missförstånd, torde rättelse kunna ske utan anlitande av särskilt

besvärsförfarande. Länsåklagaren i Värmlands län finner det mindre till­

fredsställande på grund av åklagarens partsställning att talan inte skall

kunna föras mot åklagarens vägran att samtycka till förordnande enligt

7 a § första stycket. Visserligen kan den misstänkte begära prövning av

åklagarens vägran hos överordnad åklagare, men sådan åklagare torde inte

kunna göra någon ändring utan att överta målet. Även om saken måhända

är av mindre betydelse, finns anledning att överväga om inte 7 a § bör kom­

pletteras med en bestämmelse av innehåll att den tilltalade får begära pröv­

ning av åklagarens vägran till samtycke hos domstolen i målet.

Jag instämmer i remissynpunkterna att man inte skulle vinna mycket

34

med att begränsa talerätten. Beslut om placering och behandling inom kri­

minalvården torde i princip kunna överklagas. Det är därför mest konse­

kvent att inte heller här begränsa rätten att föra talan mot meddelat be­

slut. Något missbruk av en oinskränkt talerätt kan inte befaras. Jag anser

inte att förfarandet bör kompliceras med införande av möjlighet till sådan

överprövning hos domstol som länsåklagaren har ifrågasatt. Behov därav

torde knappast föreligga.

Förslaget till ändring i LRU i övrigt är föranlett av att medicinalsty­

relsen och socialstyrelsen har förts samman till ett verk, kallat socialsty­

relsen.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om behandling i

fångvårdsanstalt

De par t em ents pr om em or ian

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen innebär att i fråga om den

som har dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har

hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning, skall vid till-

lämpningen av 22 § första stycket i 1964 års behandlingslag iakttas följan­

de. Har utlåtande över undersökningen avgetts senare än vad som anges i

4 § andra stycket andra punkten LRU, skall den överskjutande tiden, i den

mån den dömde därunder har hållits häktad, avräknas vid fastställande av

den dag som är av betydelse för tillämpning av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 §

BrB.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen kritiserar att tidpunkten för avgivandet av utlåtande

över undersökningen föreslås bli avgörande för beräknande av den tid som

skall avräknas. Styrelsen anför att med hänsyn till den tid som kan för-

flyta i samband med att utlåtandet expedieras till domstolen beräkningen

bör anknytas till den dag, då utlåtandet inkommer till domstolen.

Ungdomsfängelsenämnden anser att den föreslagna bestämmelsen är allt­

för begränsad. Nämnden framhåller att förslaget omfattar endast den i 29

kap. 4 § BrB föreskrivna minimitiden för den första anstaltsbehandlingen

vid ungdomsfängelse och av domstol bestämd minsta tid för internering. De

verkställighetstider som i övrigt gäller för ungdomsfängelse, 29 kap. 2 §

och 34 kap. 8 § första och andra styckena BrB, och i viss mån motsvarande

regler för internering ändras inte genom förslaget. Ett genomförande av

förslaget skulle, såvitt avser ungdomsfängelse, medföra att verkställighets-

tiderna för varje av förslaget berörd intagen skulle behöva beräknas efter

två olika system. Detta skulle i praktiken vålla stora olägenheter för nämn­

den. Enligt nämndens mening är det också principiellt riktigare att, om

man tillgodoräknar väntetiden vid bestämmandet av viss minimitid i an­

stalt, väntetiden får inverka också i övrigt på verkställighetstiderna. Nämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

35

den föreslår därför att den föreslagna bestämmelsen utvidgas till att om­

fatta även övriga i lag bestämda frister för påföljderna med resultat att den

avräkningsbara väntetiden blir att anse såsom verkställd påföljd. Nämn­

den framhåller vidare att utan särskild föreskrift i lagen avräkning torde

böra ske även i fall, då den, som förut har dömts till ungdomsfängelse eller

internering, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB döms till fortsatt sådan

påföljd. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare bör

övervägas om bestämmelsen om avräkning bör göras tillämplig även på den

i 34 kap. 8 § andra stycket BrB föreskrivna tiden. Interneringsnämnden

framhåller att dagen för minsta tidens utgång vid internering är av bety­

delse vid tillämpningen inte bara av 30 kap. 5 § BrB utan även av t. ex. 7

och 8 §§ i samma kapitel och 60 § 1964 års behandlingslag. Vad förslaget

syftar till torde enligt nämnden komma till bättre uttryck, om det anges

att tid motsvarande den, varmed sexveckorsfristen har överskridits, skall

avräknas vid beräkning av dagen för minsta tidens utgång. Nämnden vill

vidare fästa uppmärksamheten på ett ytterligare fall som inte omfattas av

den föreslagna lydelsen. Om den, som redan har dömts till internering, häk­

tas i ny rättegång och underkastas rättspsykiatrisk undersökning, vilken tar

längre tid än sex veckor, kan domstolen komma att tillämpa 34 kap. 1 §

1 BrB utan att därvid enligt 34 kap. 9 § bestämma ny minsta tid. Konse­

kvensen kan möjligen, anför nämnden, anses kräva att den överskjutande

tiden bör få ingå i den tid om tre år, eller fem år, som det talas om i 30

kap. 8 § BrB.

Departementschefen

t det nya andra stycket i lagrummet anges att avräkningsregeln är till­

lämplig i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse eller interne­

ring i mål, vari han har hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk un­

dersökning. Häri inbegrips givetvis de fall då någon har dömts till sådan

påföljd med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 eller 3 BrB. Avräkning skall alltså

kunna ske när domstol har dömt särskilt till ungdomsfängelse eller inter­

nering för det nya brottet eller undanröjt den tidigare ådömda påföljden

och för brotten dömt till gemensam påföljd av ungdomsfängelse eller inter­

nering.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall avräkning äga rum om utlå­

tande över undersökningen har avgetts senare än som anges i 4 § andra

stycket andra punkten LRU. Avräkning skall då ske av den överskjutande

tiden i den mån den dömde har hållits häktad under denna tid. I 4 § andra

stycket andra punkten nämnda lag föreskrivs att utlåtande skall avges

till rätten inom sex veckor från det att beslutet om undersökningen inkom

till den klinik eller den station till vilken undersökningen hör. De tidpunk­

ter som blir avgörande för i vad mån avräkning skall kunna ske är alltså

dels dagen då domstolens beslut om undersökning inkom till vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

klinik, dels dagen då utlåtandet avgavs till rätten. Rikspolisstyrelsen hav

anfört att avgörande för den senare tidpunkten bör vara inte när utlåtan­

det avges utan när det inkommer till rätten. Med att utlåtande har avgetts

till rätten vid viss tidpunkt, vilket anknyter till motsvarande uttryck i

4 § LRU, avses emellertid att utlåtande har inkommit till rätten vid den

tidpunkten.

Jag delar ungdomsfängelsenämndens och interneringsnämndens uppfatt­

ning att avräkningsregeln bör få en mindre snäv tillämpning än som hai

kommit till uttryck i den i departementspromemorian föreslagna bestäm­

melsen. Avräkningen bör naturligtvis i första hand få inverka på minsta

tiden för vård i anstalt. Minsta tiden är emellertid av betydelse inte bara

för att man skall kunna avgöra när den dömde tidigast får överföras till

vård utom anstalt utan även i vissa andra fall, vid internering t. ex. för att

påföljden skall kunna upphöra enligt 30 kap. 7 § BrB, då den dömde är i

varaktigt behov av sluten psykiatrisk vård, och för möjligheten att erhålla

s. k. långtidspermission enligt 60 § 1964 års behandlingslag. Avräkningen

bör inverka på minsta tiden även i dessa och liknande fall. Regelns räck­

vidd bör dock inte begränsas härtill. De skäl som kan anföras för att införa

en avräkningsregel talar för att regeln bör gälla också vid beräknande av

längsta tiden för anstaltsvård. Annars kan den dömde om maximitiden ut­

nyttjas med samma fog som då det gäller minsta tiden anse att tiden lör

påföljden har förlängts. Om avräkningsregeln blir generellt tillämplig på

verkställighetstiderna vid ungdomsfängelse och internering uppnår man

också en mera konsekvent tillämpning. En sådan regel måste anses vara

den principiellt riktigaste. I enlighet med det anförda anser jag att avrak-

ningsregeln bör ges den utformningen att den avräkningsbara tiden skall

anses som tid under vilken påföljden har verkställts i anstalt.

Avräkning bör kunna ske också då domstol beträffande häktad, som har

undergått rättspsykiatrisk undersökning i målet, förordnar med tillämp­

ning av 34 kap. 1 § 1 BrB att tidigare ådömd ungdomsfängelse- eller inter-

neringspåföljd skall avse även det nya brottet. De skäl som föreligger för

avräkningsregeln är nämligen tillämpliga även i denna situation. En annan

sak är att i praktiken avräkning torde bli aktuell ytterst sällan i sådana

fall, bl. a. på grund av att häktning i allmänhet kan undvikas om den miss­

tänkte vårdas i anstalt. För att oklarhet inte skall uppstå bör anges att

bestämmelsen gäller även vid tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB. Detta kom­

mer till uttryck i det nya styckets sista punkt, där det anges att vad som

har sagts tidigare i samma stycke skall gälla också i fråga om den, be­

träffande vilken har förordnats att ungdomsfängelse eller internering som

har ådömts tidigare skall avse ytterligare brott.

Om 34 kap. 1 § 1 BrB har tillämpats beträffande den som har dömts till

internering och den dömde har hållits häktad i målet med anledning av

rättspsykiatrisk undersökning som har avslutats efter sexveckorsfristens ut-

38

knutits till vad som är föreskrivet om beräkning av tid för ungdoms­

fängelse och internering. Avräkningen skall alltså ske på verkställighets-

stadiet. Frågan om avräkning kommer därvid att åvila ungdomsfängelse­

nämnden resp. interneringsnämnden. För att nämnderna skall ha tillgång

till nödvändiga uppgifter bör föreskrivas att vederbörande domstol skall

tillställa resp. nämnd de uppgifter som behövs för tillämpning av avräk-

ningsbestämmelsen. Sådan föreskrift kan lämpligen meddelas i 9 § kun­

görelsen angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.

Eftersom avräkningen inte skall göras av domstolen utan först vid på­

följdens verkställande, kan påföljdens längd bli kortare vid verkställigheten

än vad som kan utläsas av domen i målet. Jag finner därför lämpligt att

domstolen, när förutsättningar för avräkning föreligger, erinrar härom i

domen. En sådan erinran torde vara av värde främst för den dömde.

Avräkningsregeln kan lämpligen träda i kraft den 1 april 1969. Regeln

bör inte bli tillämplig när domen har meddelats före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rätts­

psykiatrisk undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 198b (nr 5bl)

om behandling i fångvårdsanstalt

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av proto­

kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

2) Departementspromemorians förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om

behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen

av häktade och anhållna in. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

12

§.

Närmare föreskrifter----------- av Konungen.

Om behandlingen i vissa fall av häktad, som väntar på rättspsykiatrisk

undersökning, gälla särskilda bestämmelser i 7 a § lagen den 16 juni 1966

(nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Departementspromemorians förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om

behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i

fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22

§.

Vad i----------------------------------- eller internering.

I fråga om den som dömts till

ungdomsfängelse eller internering i

mål, vari han hållits häktad och un­

dergått rättspsykiatrisk undersök­

ning, skall vid tillämpningen av

första stycket iakttagas följande.

Har utlåtande över undersökningen

avgivits senare än vad som anges i

i § andra stycket andra punkten la­

gen om rättspsykiatrisk undersök-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 februari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

L^ind,

A^lexanderson,

R^ingdén,

CoNRADI.

Enligt lagrådet den 20 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13

december 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av

12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och an­

hållna m. fl. och 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj

1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström