2

för ledningen och tillsynen av större arbeten, däribland va-installationsarbe­

ten av mera väsentlig betydelse. Genomförs denna ändring, finns inte längre

behov av det nuvarande systemet med installatörsrättigheter. I föreliggande

proposition föreslås att huvudmannen inte skall få meddela föreskrift om

vem som har rätt att utföra installationsarbete.

Enligt förslaget skall det inrättas en central nämnd, statens va-nämnd,

med uppgift att pröva tvister mellan huvudman och fastighetsägare om va­

förhållanden. Talan mot nämndens beslut får fullföljas hos vattenöverdom-

stolen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

⁵ §

Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksam­

hetsområde med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats

med stöd av lagen.

6

§

På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-an­

läggnings verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för

vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på

annat sätt. Önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-an­

läggning skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhets­

området för annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall läns­

styrelsen, om överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anlägg­

ning området skall hänföras.

7 §

Huvudman för allmän va-anläggning skall meddela länsstyrelsen vad han

bestämt om anläggningens verksamhetsområde. Försummas det, kan läns­

styrelsen vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas till­

gänglig hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

S §

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastig­

het inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fas­

tigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet

ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock

berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvän­

diga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall

väsentligt försvåras.

9 §

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall

betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för

vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel till­

godoses på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som

enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, skall, om ej

särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för vattenförsörj­

ning och avlopp bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt

som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom.

10

§

Utöver vad som följer av 9 § har huvudman för allmän va-anläggning

rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som

är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande genom anläggningen

av vatten från gata, väg eller annan allmän plats inom planområdet.

Avgift får ej tagas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Va-installation

17 §

Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från för­

bindelsepunkt samt anordning som förbundits med sådan ledning.

18 §

Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installations­

arbete finns i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd av stadgan med­

delade föreskrifter.

19 §

Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 18 § eller om

vem som har rätt att utföra installationsarbete.

20

§

När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess

brukande.

Brukande av allmän va-anläggning

21

§

Allmän va-anläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen

och annan såvitt möjligt undvikes.

22

§

Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser

för anläggningens brukande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja an­

läggningen för dess ändamål får ej genom sådana bestämmelser oskäligt

begränsas eller försvåras.

23 §

Om huvudman ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighets­

ägare skälig tid innan ändringen träder i kraft skriftligen underrättas om

ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet. Motsvarande gäl­

ler när huvudman i annat avseende ändrar förutsättningarna för va-anlägg­

nings brukande.

Avgifter och taxa

24 §

Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej över­

skrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anlägg­

ningen.

25 §

Avgifter enligt 10 § får ej överskrida huvudmannens kostnad för att ge­

nom anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan allmän plats

inom det område varom är fråga. I den mån omfattningen av platserna

uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostnaden bäras av

den som svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles.

8

För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna

och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsätt­

ningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.

Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens

verksamhetsområde ej får utsträckas.

32 §

Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 31 §, får kommun, inom

vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman

för anläggningen.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska

räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen be­

rättelse över sin tillsyn till kommunen.

Förhållande som påkallar ingripande av länsstyrelse, hälsovårdsnämnd

eller annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

33 §

Kan med skal antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats

för allmän enligt 31 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller

annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen för­

ordna syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva

anläggningen. Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållan­

dena föranleder det.

Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestäm­

mer arvodets belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Tystnadsplikt

34 §

Den som deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller

nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap

om. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till

böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om måls­

ägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prövning av va-frågor

35 §

Äi ende, som enligt 2, 6, 7, 31 eller 33 § skall handläggas av länsstyrelse,

tages upp av länsstyrelsen i det län, där va-anläggningen har eller skall

ha sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt

till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen

för den va-anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet

ej avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av kom­

munen.

36 §

För prövning av mål som anges i 37 § finns statens va-nämnd. Denna

består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lag­

faren och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sak­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

42 §

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan nämnden eller, efter

förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkställa besiktning på

platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för besikt­

ningen.

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av

handling som rör va-förhållandet och är av betydelse för tvisten, får nämn­

den förelägga honom vite.

Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig för särskild utredning. Den

sakkunnige har rätt till skälig ersättning av allmänna medel enligt nämn­

dens bestämmande.

43 §

Va-nämnden kan inkalla i saken insatt person för att höras i målet. Fö­

reläggande får meddelas honom att inställa sig vid vite. Ersättning för in­

ställelsen utgår av allmänna medel enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

44 §

I mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § skall huvud­

mannen svara för kostnaderna på ömse sidor vid va-nämnden. Dock skall

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

I annat mål än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkän­

nas ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns

särskilda skäl för det.

45 §

Va-nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra par­

ten tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för tiden till dess

slutligt avgörande föreligger i målet. Beslut, varigenom sådant förordnande

meddelats, länder genast till efterrättelse som domstols lagakraftägande

dom men kan när som helst återkallas av nämnden.

46 §

Mot ledamot i va-nämnden gäller samma jäv som mot domare.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna

ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av va-nämnden. Ord­

föranden skall dock säga sin mening först.

47 §

I va-nämndens beslut skall i den mån det är behövligt anges de skäl på

vilka beslutet grundas.

Om part kan föra talan mot beslutet skall i detta anges vad parten därvid

har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg.

48 §

Vid va-nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

gäller i tillämpliga delar.

12

underrättat fastighetsägare om de allmänna bestämmelserna på sätt som

föreskrives i 23 § samma lag.

Till dess allmänna bestämmelser och taxa som avses i första stycket trä­

der i kraft skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande bestämmelser,

som meddelats med stöd av äldre författning, fortfarande tillämpas. Före

den 1 juli 1972 får ändring i taxa eller annan bestämmelse som avses här

vidtagas enligt äldre författning, om det är oundgängligen nödvändigt.

4. Avgiftsskyldighet som uppkommit för fastighet i enlighet med den äldre

lagen skall fortfarande bestå utan hinder av 9 § andra stycket nya lagen.

Huvudmannen skall före den 1 juli 1972 ha bestämt förbindelsepunkt för

fastigheten i enlighet med 13 § nya lagen.

5. Bestämmelse som huvudman meddelat med stöd av äldre författning

och som rör beskaffenheten av ledningar för vattenförsörjning och avlopp

med tillbehör eller utförandet av installationsarbeten skall tillämpas till dess

regler som avses i 18 § nya lagen trätt i kraft.

I den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer för­

ordnar annat skall de regler om beskaffenheten av va-installation som avses

i 18 § nya lagen ej äga tillämpning beträffande installation, som före regler­

nas ikraftträdande utförts i enlighet med äldre bestämmelser.

Vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra installationsarbete

gäller icke efter den nya lagens ikraftträdande.

6. Huvudman skall före den 1 januari 1971 fullgöra vad som åligger ho­

nom enligt 7 § nya lagen.

7. Mål eller ärende, som enligt den äldre lagen anhängiggjorts hos dom­

stol eller länsstyrelse före den nya lagens ikraftträdande men ej slutligen

avgjorts dessförinnan, handlägges i den ordning som gäller enligt den äldre

lagen.

8. Till utgången av år 1970 skall i stället för 49 § första stycket nya lagen

gälla följande.

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt

bestämmelse i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom ge­

nom va-nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning,

får det dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet. Delgivning

genom nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller om delgiv­

ning i mål och ärenden vid domstol.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya be­

stämmelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

23 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern

P^{alme ,} ministern för utrikes ärendena

N^{ilsson ,} statsråden

S^träng, A^ndersson, L^änge, H^olmqvist, A^spling, L^undkvist, G^eijer,

M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg, B^engtsson, L^öfberg, L^idbom,

C^arlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng lagstiftning

angående allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt anför.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 maj 1964 tillkallades

den 15 maj samma år numera lagmannen Per-Erik Furst för att såsom sak­

kunnig se över lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanlägg­

ningar (VAL). I direktiven till utredningen angavs vissa frågor som särskilt

borde beaktas. Först påpekades att delade meningar rådde om räckvidden

av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela reglementariska före­

skrifter och därmed sammanhängande spörsmål. Rättsläget på detta om­

råde borde klarläggas. Vidare angavs att ett inte oväsentligt utrymme torde

finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudman­

nen och brukarna vid sidan av den offentligrättsliga. Den närmare omfatt­

ningen av rätten att träffa sådana avtal och frågan huruvida denna rätt

borde lagfästas skulle utredas. Utredningen borde också se till att de regle­

mentariska föreskrifterna inte lade hinder i vägen för strävandena att göra

vissa byggnormer enhetliga. Dessutom angavs att det borde undersökas bl. a.

i vad mån ett enhetligt förfarande i vatten- och avloppsärenden kunde åstad­

kommas, om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas samt om reglerna om ser­

visledning borde omarbetas.

Den 21 september 1964 förordnades direktören Bengt Petrelius och stads­

juristen Erik Gustaf Westman att såsom experter biträda utredningsman­

nen. Utredningen antog namnet 1964 års vatten- och avloppsutredning (va­

utredningen).

16

ningstvång. Sådana regler, liksom bestämmelser om fördelning av kostnader

mellan deltagande fastigheter, finns däremot för avloppsföretag. Dessa be­

stämmelser är emellertid inte tillämpliga inom allmän vatten- och avlopps­

anläggnings (va-anläggnings) verksamhetsområde. — För tillämpningen

av VL:s va-regler svarar vattendomstolarna och i vissa hänseenden läns­

styrelserna.

Miljöskyddslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1969, innebär en samlad

lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och

andra störningar. Från VL har överförts regler om skyldighet att motverka

vattenförorening.

Byggnadslagstiftningen, såväl BL som BS, innehåller bestämmelser, en­

ligt vilka va-frågorna skall beaktas vid planering. Dessa frågor hör till de

väsentligaste vid bebyggelseplanering. Tidigare innehöll BL regler av inne­

håll att tomtägare inom stad och därmed jämförligt samhälle kunde på­

föras del av kostnaden för utförande av avloppsledning såsom bidrag till

gatubyggnadskostnad. Dessa regler upphävdes när VAL genomfördes. I stäl­

let gäller nu denna lags bestämmelser om avgifter till allmän va-anläggning.

För tillämpningen av byggnadslagstiftningens va-regler svarar bl. a. bygg­

nadsnämnderna, länsstyrelserna och planverket.

HvS upptar bestämmelser om vattenförsörjning och vattenundersökning

m. m. (6 kap.) samt om avledande av flytande orenlighet m. m. (7 kap.).

Bestämmelserna avser att tillgodose sanitära krav. Detta skall ske bl. a. ge­

nom regelbunden undersökning av vatten, som inom s. k. hälsovårdstätort

tillhandahålls såsom dryck m. m. från allmän anläggning för vattenförsörj­

ning, och genom tillsyn att vattenförorening genom avloppsvatten motver­

kas. Tillämpningen av HvS ankommer främst på hälsovårdsnämnderna,

länsstyrelserna, socialstyrelsen och veterinärstyrelsen.

Med stöd av ExL kan rätt erhållas att ta i anspråk mark för att förse en

ort med vatten eller för att ordna dess avloppsförhållanden. Mål enligt ExL

handläggs av expropriationsdomstol.

Lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till

husbehovsförbrukning ger möjlighet att mot ersättning dra fram ledning

för angivet ändamål över annans fastighet. Tvist enligt lagen avgörs av all­

män underrätt.

VAL, som trädde i kraft den 1 juli 1955, är avsedd att delvis ersätta och

delvis komplettera de bestämmelser om va-anläggningar, som vid lagens

tillkomst fanns upptagna i bl. a. vatten-, byggnads- och hälsovårdslagstift­

ningen. Genom lagen regleras främst rättsförhållandet mellan huvudman­

nen och va-anläggningens brukare.

Det ankommer enligt lagen på kommunen att ombesörja eller tillse, att

allmän va-anläggning kommer till stånd för område, där vattenförsörjning

och avlopp till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett

större sammanhang (3 §). Med allmän va-anläggning avses dels sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ske med hänsyn till särskilda förhållanden. På varje fastighet får läggas

kostnad för dess servisledningar o. d. Kostnader för avledande genom an­

läggningen av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan

eller byggnadsplan får täckas genom avgifter på tomter och andra för be­

byggande avsedda fastigheter inom området. Avgiftsskyldighet får uppdelas

på engångsavgift och periodiska avgifter. För engångsavgift som erläggs

genom årliga inbetalningar skall säkerhet ställas. Vad huvudmannen be­

stämmer om avgifter skall, i motsats till vad han föreskriver om brukande

av anläggningen, inte underställas länsstyrelsens prövning.

Enligt 23 § skall tvist i fråga som avses i lagen tas upp och prövas av all­

män underrätt, om inte annat är föreskrivet.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

3. Huvudinnehållet i utredningens förslag

Den av utredningen föreslagna va-lagen skiljer sig inte i några väsentliga

hänseenden från gällande lag såvitt rör de grundläggande reglerna om vad

som är allmän va-anläggning, om hur sådan anläggning skall utföras, om

kommuns skyldighet att sörja för att allmän va-anläggning kommer till

stånd m. m.

Nyheterna i förslaget gäller framför allt rättsförhållandet mellan huvud­

man för allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Detta rättsför­

hållande har enligt VAL övervägande offentligrättsliga inslag. Utred­

ningen har, utan avsikt att genomgripande ändra rättsförhållandets fak­

tiska karaktär, velat markera de privaträttsliga inslagen. Utredningen före­

slår i enlighet härmed att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

skall vara grundat på avtal om villkoren för rätt att bruka den allmänna

va-anläggningen. Sådant avtal skall kallas för va-avtal.

Va-avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna

bestämmelser för andra villkor. Taxan och de allmänna bestämmelserna

skall antas av huvudmannen. De skall ersätta nuvarande reglementariska

föreskrifter av olika slag med karaktär av offentliga påbud. Taxa och all­

männa bestämmelser skall inte ha denna karaktär utan vara standardbe­

stämmelser för va-avtal av ungefär motsvarande typ som förekommer på

andra avtalsområden.

Två huvudgrundsatser anges för hur taxa skall vara utformad, nämligen

att den övre gränsen för det sammanlagda avgiftsuttaget skall ligga vid

självkostnaden och att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna

efter skälig och rättvis grund. Såsom sådan grund skall kunna tjäna den

likställighetsprincip som tillämpas enligt kommunal praxis. Förslaget in­

nebär, att både periodiska avgifter och avgifter av engångsnatur kan änd­

ras. Ändringarna bör dock ske inom en ram, som kan anges så, att de skall

vara måttliga. Kraftiga höjningar eller sänkningar kan medföra orättvis

20

att genom enhetliga normer för material och materiel, som ingår i byggnad,

underlätta byggnadsverksamheten, särskilt det industrialiserade byggandet.

För att trygga att de va-tekniska synpunkterna blir beaktade förordar ut-

i edningen, att VAV tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan i

installationsbestämmelsernas tillkomst samt huvudmännen motsvarande in­

flytande och medverkan vid deras tillämpning.

Installatörsrättigheter skall enligt förslaget, liksom f. n., meddelas av hu­

vudman för allmän va-anläggning. En nyhet är, att bestämmelser om villko­

ren för rätt att förvärva och inneha installatörsrättigheter föreslås bli en­

hetliga för hela landet och utfärdas centralt av statens planverk. Huvudman

skall inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de

centralt fastställda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4. Utredningens förslag och remissyttrandena

4.1 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

4.1.1 Gällande rätt. Genom VAL har kommunerna fått sig pålagd skyldig­

het att svara för vattenförsörjning och avlopp. Enligt 3 § åligger det näm­

ligen kommun att se till att en allmän va-anläggning kommer till stånd, när

till förekommande av sanitär olägenhet vattenförsörjning och avlopp be­

höver ordnas i ett större sammanhang. Kommunen kan antingen själv bli

huvudman för anläggningen eller sörja för att annan utför en anläggning,

som med tillämpning av 2 § VAL kan förklaras allmän. Skulle kommunen

inte fullgöra sin skyldighet att ordna allmän va-anläggning, kan länsstyrel­

sen ålägga kommunen att göra detta. Länsstyrelsen kan ge sådant åläggan­

de av eget initiativ eller efter framställning från fastighetsägare eller annan

av saken intresserad. Åläggande att ordna allmän va-anläggning kan ges vid

vite (21 §).

Även i andra avseenden än de nu nämnda innehåller VAL regler av offent­

ligrättslig karaktär. Har allmän va-anläggning kommit till stånd, föreligger

sålunda skyldighet att ansluta fastighet, som behöver vatten och avlopp.

Skyldigheten gäller både för huvudmannen gentemot ägare av sådan fastig­

het och för fastighetsägare gentemot huvudmannen. Förutsättning är dels

att fastigheten ligger inom anläggningens verksamhetsområde, dels att det

inte blir fördelaktigare för fastigheten att vatten och avlopp ordnas på an­

nat sätt (6 §). Verksamhetsområdet för allmän va-anläggning bestäms i

princip av huvudmannen (5 §). Om huvudman vägrar fastighetsägare an­

slutning eller fastighetsägare avböjer, när huvudman påyrkar anslutning,

kan den andra parten föra saken till länsstyrelsen, som då kan ge åläggande

om anslutning enligt 6 §. Också ett sådant åläggande kan förenas med vite

(21

§).

Den offentligrättsliga prägeln förstärks ytterligare genom bindande reg­

22

vändig försiktighet, sa att det inte uppstår olägenheter vare sig för huvud­

mannen, som svarar för att anläggningen fungerar, eller för andra brukare

(12 §). VAL ger huvudmannen rätt att komplettera lagens allmänna före­

skrift om försiktighet vid brukandet av allmän va-anläggning. Enligt 12 §

kan huvudmannen nämligen meddela närmare föreskrifter i detta hänseen­

de, om sådana behövs. Föreskrifterna har karaktären av ensidiga påbud från

huvudmannen. Deras offentligrättsliga prägel framträder tydligt därigenom

att de skall underställas länsstyrelsen för fastställelse. Länsstyrelsen kan i

samband med fastställelsen sätta ut vite för att trygga föreskrifternas efter­

levnad. Bestämmelsen om fastställelseprövning gäller inte föreskrifter i an­

ledning av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande. Ytterligare

föreskrivs i 13 § att brukare som åsidosätter sina åligganden är skyldig att

ersätta därav föranledd skada. Detta gäller både skada som tillfogas huvud­

mannen och skada som drabbar annan, framför allt annan brukare.

Genom föreskrifter enligt 12 § VAL har huvudmännen försökt skapa

rättsligt underlag för ett flertal regler för brukandet av allmän va-anlägg­

ning. Vad angår kommunala huvudmän har dessa regler i allmänhet tagits

upp i ett reglemente, som har antagits av kommunens fullmäktige. Ett så­

dant leglemente riktar sig till det kommunala organ — t. ex. verksstyrelse

— som svarar för skötseln av anläggningen. Det åligger detta organ bl. a.

att av abonnenterna kräva, att de iakttar olika i reglementet upptagna vill­

kor för brukandet av anläggningen. Därigenom blir reglementet normerande

för rättsförhållandet mellan huvudmannen för va-anläggningen samt bru­

karna.

För kommunalt va-verk har år 1959 ett normalförslag till reglemente ut­

arbetats av SKTF, vilken organisation då svarade för den verksamhet på

va-området som senare har övertagits av den år 1962 bildade VAV. Försla­

get har lagts till grund för va-reglementen i ett betydande antal kommuner.

Dessa reglementen har vid rättslig prövning inte ansetts kunna fastställas

i hela sin vidd. SKTF:s normalreglemente innehåller bl. a. regler som för­

bjuder brukare att använda andra installationer än sådana som har god­

känts av va-verket och att för arbete med installation anlita annan än

verkets egen personal eller installatör, som av verket har tilldelats entre­

prenörsrättigheter. Vidare finns bestämmelser, som inskränker va-verkets

ansvar för avbrott, nedgång i vattentryck, förändring av vattnets beskaffen­

het m. m., samt föreskrifter om mätning av vattenleverans, om skyldighet

för brukare att betala avgifter och om påföljd vid försummelser i delta

hänseende. För en närmare redogörelse för normalreglementets innehåll

får jag hänvisa till betänkandet, s. 36—37.

Avgiftsreglerna i VAL 14—16 §§ innebär en ganska ingående reglering

av vad som skall gälla för va-verks debitering av avgifter. En närmare redo­

görelse för avgiftsreglerna kommer att lämnas senare. Här skall beträffan­

de deras innehåll endast nämnas, att de fastslår huvudmannens självkost-

Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

24

I miljöskyddslagen skiljs inte — som förut i VL — mellan kloakvatten

och industriellt avloppsvatten. Genomgående används endast beteckningen

avloppsvatten. Lagen är enligt 1 § tillämplig inte bara på utsläppande av

bl. a. avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan även på

användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan med­

föra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, såvida inte an­

vändningen utgör byggande i vatten. Enligt lagen har den som avser att ut­

öva miljöfarlig verksamhet, exempelvis i form av utsläpp av avloppsvatten,

möjlighet att få villkoren för denna verksamhet prövade på förhand. Vi­

dare gäller att Kungl. Maj:t kan föreskriva obligatorisk förprövning i fråga

om vissa slag av företag. Till skillnad från vad som gällde tidigare kan för-

prövningsskyldighet avse även utsläpp av avloppsvatten i allmän va-anlägg­

nings avloppsnät. Bestämmelser om förprövning finns i miljöskyddskungö-

relsen. Vissa fabriker eller andra inrättningar får enligt denna inte anläg­

gas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispens av

statens naturvårdsverk eller i vissa fall av länsstyrelse. Motsvarande gäller

för utsläpp av avloppsvatten av i kungörelsen närmare angivet slag.

I samband med miljöskyddslagens tillkomst upphävdes bl. a. 8:36 VL.

Denna paragraf innehöll vissa regler om förhållandet mellan huvudman

för allmän va-anläggning samt ägare av fabrik eller annan industriell in­

rättning inom anläggningens verksamhetsområde. Där föreskrevs att sam­

hället, dvs. huvudmannen, hade rätt att ställa villkor för att avloppsvatten

från fabrik eller annan industriell inrättning inom samhället skulle få av­

ledas till avloppsledning som tillhörde detta. Huvudmannen kunde före­

skriva de villlkor, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen

kunde anses behövliga. Beslut om villkor skulle underställas länsstyrelsens

prövning. Sedan avloppsvattnet letts in i ledningen, var samhället ansvarigt

för de åtgärder som behövdes för att motverka förorening genom avlopps­

vattnet. Samhället svarade också för skada, som vållades genom sådan för­

orening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4.1.2 Utredningen. Efter en närmare redogörelse för rättsförhållandena

mellan offentliga anstalter och deras brukare konstaterar utredningen att

dessa förhållanden regelmässigt har både offentligrättsliga och privaträtts­

liga inslag. De offentligrättsliga inslagen har karaktären av offentliga på­

bud från olika företrädare för det allmänna, vilka brukaren har att under­

kasta sig, ofta vid äventyr av straff eller annan offentligrättslig sanktion.

Påbuden kan vara av mer eller mindre ingripande slag. Särskilt ingripande

är sådana påbud, som innebär att ett rättsförhållande kan etableras med

tvång. Detta förekommer i fråga om bl. a. va-verk och renhållningsverk.

Sådana påbud får särskilt vittgående verkningar, eftersom tvångsanslut-

ningen grundar ett rättsförhållande, som fortlöper och inte kan avbrytas

annat än under exceptionella förhållanden. Ett påbud om tvångsanslutning

26

olika hänseenden. Det kan finnas ett lagstadgat tvång att anlita den offent­

liga anstaltens tjänster. Så är fallet bl. a. i fråga om va-verk. Förekomsten

av ett anslutningstvång skapar en monopolsituation, som dels berövar den

enskilde den grundläggande friheten att avgöra om han vill etablera ett

rättsförhållande eller inte, dels kan vara ägnad att sätta en ofri prägel på

utformningen av rättsförhållandet.

Utredningen konstaterar att utvecklingen på olika områden synes vara på

väg mot en utjämning av skillnaderna mellan offentligrättsliga och privat­

rättsliga förhållanden och belyser detta med ett antal här ej redovisade exem­

pel. Utredningen anser det önskvärt att man närmare undersöker möjlighe­

terna att bereda ökat utrymme åt de privaträttsliga inslagen i rättsförhållan­

det mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare. En un­

dersökning med denna inriktning har förefallit utredningen motiverad dels

på grund av rättsförhållandets affärsmässiga karaktär dels på grund av att

en jämkning mot privaträtten kan anses vara ett naturligt led i en process,

vilken utredningen uppfattar som en pågående utjämning mellan offentlig

rätt och privaträtt. Vid sina kontakter med organisationer och myndigheter

har utredningen kunnat konstatera intresse för att få utrymmet för avtals-

mässig reglering så stort som möjligt. Utredningen har ansett sig böra ta

hänsyn till detta intresse och samtidigt tillgodose önskemål om klarhet och

reda i fråga om förhållandets karaktär. Utredningen framhåller emellertid

att det också måste beaktas att lagstiftningens huvuduppgift är att på kom­

munerna lägga en långtgående plikt att tillgodose intresset att fastigheter

under vissa förutsättningar blir utrustade med vatten och avlopp genom

allmän va-anläggning.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra reglerna om

skyldighet för kommun att i vissa fall svara för att allmän va-anläggning

kommer till stånd. De sanitära skäl som motiverar denna skyldighet bör

också anses föranleda plikt för huvudman att bereda fastighet inom verk­

samhetsområdet vattenförsörjning och avlopp, om ägaren önskar detta och

fastigheten har behov därav. Intresset att kostnaderna för den allmänna

va-anläggningen skall kunna täckas och fördelas på ett rimligt sätt bör

vidare föranleda, att ägare av fastighet med behov av vattenförsörjning och

avlopp skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Sanitära skäl

kan därutöver medföra att han bör kunna åläggas att utnyttja va-anlägg­

ningen. Åläggande om sådan faktisk anslutning eller tillkoppling bör emel­

lertid enligt utredningens mening meddelas med stöd av hälsovårdslagstift­

ningen och inte grundas på lagen om va-anläggningar.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anser utredningen att själva

etablerandet av rättsförhållandet mellan huvudman för va-verk samt en­

skild fastighetsägare bör bibehålla sin offentligrättsliga karaktär. Lik­

som enligt gällande rätt bör vidare ett förhållande, som en gång har etable­

rats, inte kunna bringas att upphöra annat än under speciella omständig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

28

Endast på två punkter har utredningen funnit skäl att göra undantag från

den privaträttsliga linjen när det gäller regleringen av huvudmans och bru­

kares skyldigheter. Den ena avser föreskrifter om att installation skall vara

utförd och anordnad enligt särskilda bestämmelser, den andra regler om att

endast installatör med rättigheter, utfärdade av huvudmannen, får utföra

installationsarbete. I båda dessa fall har utredningen funnit, att det krävs

en offentligrättslig reglering. Anledningen till detta är att sådana föreskrif­

ter har verkningar, som sträcker sig utöver rättsförhållandet mellan huvud­

man och brukare.

Enligt utredningens förslag till ny va-lag (14 §) skall huvudmannen upp­

rätta taxa för avgifter samt allmänna bestämmelser för övriga villkor. Taxan

och de allmänna bestämmelserna skall ligga till grund, när de särskilda

va-avtalen upprättas. Taxa skall utformas med beaktande av att avgift får

las ut endast för att täcka nödvändiga kostnader och att avgiftsskyldigheten

skall fördelas efter skälig och rättvis grund. De allmänna bestämmelserna

avses ersätta de delar av nuvarande reglementen för va-verk som reglerar

rättsförhållandet mellan verket och brukarna. De allmänna bestämmelser­

na bör inte antas som ”reglemente”, eftersom detta ord för tanken till en

offentligrättslig reglering.

Metoden med på förhand uppgjorda allmänna bestämmelser som regle­

rar innehållet i de enskilda avtalen är enligt utredningen i och för sig inte

något som särskilt utmärker offentliga anstalter och de rättsförhållanden

som dessa etablerar, utan den förekommer också i andra sammanhang.

Huvudman för allmän va-anläggning måste emellertid ta större hänsyn till

brukarnas krav på likställighet än en privat företagare i förhållande till

sina avnämare. Dessutom finns ytterligare vissa skillnader. Kommunal

huvudmans taxa och allmänna bestämmelser antas av kommunens full­

mäktige. Detta innebär en viss kontroll av och garanti för att de är skäliga.

Det kan desssutom sägas innebära, att kretsen av brukare har möjlighet att

inverka på utformningen av bestämmelserna i den mån brukarna är kom­

munmedlemmar och röstberättigade inom kommunen. Vidare kan brukare,

som är kommunmedlem, om han är missnöjd med beslut om antagande av

taxa och allmänna bestämmelser, fora talan mot beslutet genom kommunal­

besvär. Avnämare eller tilltänkt avnämare till enskild företagare har som

regel inte någon liknande möjlighet att inverka på utformningen av normal­

kontrakt. Men i stället har han en starkare ställning vid förhandlingar om

avtal, eftersom han kan avböja att sluta något avtal på de villkor som

bjuds. Han kan antingen övertala företagaren att ändra sina villkor till hans

förmån eller söka upp konkurrerande företagare för att få andra och bättre

villkor. Brukare eller tilltänkt brukare av allmän va-anläggning saknar

i regel sådana möjligheter. Hans möjligheter inskränker sig till att inom ra­

men för gällande taxa och allmänna bestämmelser välja mellan olika alter­

nativ. Endast tilltänkta brukare med så speciella anspråk, att de faller utan­

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

för de normalfall, som regleras av taxa och allmänna bestämmelser, har

ett mera vidsträckt utrymme, inom vilket de kan träffa avtal.

Huvudman för va-verk kan tvinga fram det rättsförhållande som avses

med va-avtalet. Han kan därmed sägas gentemot sina brukare ha ett mono­

pol, som är så starkt att det t. o. m. kan genomföras med tvång. Det är från

allmän synpunkt angeläget, att en sådan monopolsituation inte missbrukas.

En viss garanti mot missbruk ligger däri att innehavaren som regel är kom­

mun och i annat fall måste ha auktorisation av statlig myndighet. Enligt ut­

redningens mening bör emellertid garantin byggas ut. Utredningen anser, att

detta kan ske genom att det inrättas en särskild instans, som vid tvist kan

pröva ingånget va-avtal eller av huvudmannen framlagt förslag till sådant

avtal. Utredningen föreslår en sådan instans, statens va-nämnd. Detta för­

slag behandlas närmare i avsnittet om prövningsinstanser.

Utredningens konstruktion av rättsförhållandet mellan huvudman och

brukare såsom väsentligen ett avtalsförhållande kräver enligt utredningen

ytterligare vissa speciella regler.

Ett rättsförhållande mellan huvudman och brukare måste ibland upprät­

tas mot endera partens vilja. I sådana fall kan det hända, att det inte går

att reglera villkoren för brukandet av den allmänna va-anläggningen genom

avtal. Brukaren kan ha motsatt sig att anlita den allmänna va-anläggningen

just därför att han är missnöjd med erbjudna villkor. Det kan då tänkas

att han, efter att ha tvingats bli brukare, vägrar att inom den ram, som taxa

och allmänna bestämmelser ger, diskutera villkoren för sitt brukande. Det

kan också förekomma andra fall, då faktiskt brukande är för handen men

avtal inte kan träffas, t. ex. att brukaren inte är anträffbar eller att han är

sjuk eller att det är ovisst vem som är brukare. Emellertid måste villkoren

fastställas. Parternas skyldigheter och rättigheter på grund av det faktiskt

föreliggande rättsförhållandet måste klarläggas. Denna fråga kan inte läm­

nas öppen. Detta problem har utredningen löst så, att huvudmannen skall

vara skyldig att med ledning av taxa och allmänna bestämmelser fastställa

den avgift och de villkor i övrigt, som skall vara tillämpliga. Vad huvud­

mannen sålunda har bestämt skall gälla som va-avtal (15 §). Denna lösning

och den situation som därigenom uppkommer avviker emellertid från vad

utredningen i sitt förslag har utgått från såsom normalt. Lösningen är att

betrakta som ett provisorium. Lagförslaget förutsätter i princip, att detta

provisorium skall bringas att upphöra. Det kan ske antingen genom en kon­

takt mellan huvudmannen och brukaren som leder till avtal eller genom att

brukaren vänder sig till behörig prövningsinstans, i första hand statens va­

nämnd, och där får de av huvudmannen bestämda villkoren prövade. Det

kan möjligen också anses, att en utebliven hänvändelse till prövningsinstans,

i förening med faktisk efterlevnad av de villkor huvudmannen har be­

stämt, efter förloppet av någon tid kan betraktas som ett tyst godtagande

med verkan att ett va-avtal har kommit till stånd genom s. k. konkludent

handlande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

29

30

Va-avtal, som en fastighetsägare har slutit med huvudman för allmän va-

anläggning, skall inte gälla för ny ägare av fastigheten. Vid överlåtelse av-

fastighet bör därför den tidigare ägarens avtal upphöra att gälla och den

nye ägaren inträda i hans ställe. Den situation som uppkommer, när någon

till följd av överlåtelse av fastighet eller av annan anledning har upphört att

vara brukare och i denna egenskap efterträtts av annan, behandlas i 16 § i

utredningsförslaget. Där föreskrivs att huvudmannen skall underrättas om

den nye brukarens namn och adress. Till dess sådan underrättelse har kom­

mit huvudmannen tillhanda, skall avtalet med den tidigare brukaren bestå

och denne alltså svara för sina åtaganden enligt avtalet.

Va-avtalet kan enligt utredningens förslag inte sägas upp till upphörande

annat än om brukarens behov av vattenförsörjning och avlopp för fastig­

heten har upphört. Däremot bör det inte föreligga hinder att i va-avtal ta

in en klausul, att avtalet kan sägas upp för ändring av villkor. Uppsägnings­

tiden ger då brukaren rådrum att gå till statens va-nämnd, om han anser

det påkallat. När kretsen av brukare är stor, blir emellertid en hänvändelse

till varje brukare om jämkning av avgiften eller ändring i annat villkor

mycket tidsödande och föga ändamålsenlig. Utredningen föreslår därför

(17 §), att nytt villkor som överensstämmer med ändring i taxa eller all­

männa bestämmelser skall gälla mot brukarna och anses ingå i deras av­

tal, om de har blivit underrättade om det nya villkoret skälig tid i förväg.

Har särskild uppsägningstid avtalats, skall den gälla. Skyldigheten att un­

derrätta brukare skall kunna fullgöras genom annonsering i tidning med

spridning inom orten.

Den betoning av de privaträttsliga sidorna i förhållandet mellan huvud­

man och brukare som utredningens förslag innebär bör enligt utredningen

slå igenom även då det gäller industriellt avloppsvatten. Huvudman och

företagare bör få avtala om vilka villkor som skall gälla i detta hänseende.

Enligt utredningens förslag skall liksom hittills huvudmannen vara an­

svarig för att reningsåtgärder har vidtagits innan avloppsvatten från allmän

va-anläggnings avloppsnät avbördas till recipient. I den mån företagares

brukande av allmän va-anläggning medför, att huvudmannen måste utföra

och bekosta anordningar, som annars inte skulle vara nödvändiga, eller att

huvudmannen åsamkas andra särskilda kostnader på grund av att företa­

gare blir brukare, skall huvudmannen kunna ta ut dessa kostnader av före­

tagaren i form av avgifter. Även om särskilda anordningar inte behövs i

det aktuella fallet, bör vid avgiftssättningen hänsyn tas till avloppsvattnets

mängd, särskilda art eller sammansättning och de kostnader utöver de

normala, som kan föranledas därav.

Utredningen har mot bakgrund av det anförda föreslagit att reglerna om

befogenhet för huvudman att föreskriva villkor för fabrik eller industriell

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

31

inrättning och om prövning av sådana föreskrifter skulle utgå ur den dåva­

rande 8: 36 VL. Däremot har utredningen ansett att de regler paragrafen

innehöll om samhälles skyldighet att svara för de åtgärder som behövs för

att motverka vattenförorening genom avloppsvattnet och för skada, som vål­

las genom sådan förorening, borde stå kvar.

Utredningen har inte ansett sig ha anledning att lägga fram förslag till

utformning av bestämmelserna om förprövning utan hänvisar i denna del

till immissionssakkunnigas förslag. Enligt utredningen bör emellertid un­

dantag från förprövningsskyldighet gälla för fabrik och annan industriell

inrättning, vars avloppsvatten avleds genom samhälles avloppsnät. Sådan

inrättning bör i stället åläggas anmälningsplikt i de fall då annars förpröv­

ning skulle ha skett.

4.1.3 Remissyttrandena. Det övervägande antalet remissinstanser som har

yttrat sig i frågan om rättsförhållandet mellan huvudman och brukare har

anslutit sig till den av utredningen föreslagna konstruktionen. Några har

emellertid ställt sig kritiska närmast på den grunden att de anser förslaget

om va-avtal vara en fiktion, eftersom avtalsfriheten enligt förslaget är starkt

begränsad.

Av de remissinstanser som har intagit en positiv hållning kan här näm­

nas länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs län, vissa kommunala organ

i Stockholm, kommunalrättskommittén, styrelserna för Svenska stadsförbun­

det och Svenska kommunförbundet, VAV, HSB, Svenska Riksbyggen, Hyres­

gästernas Riksförbund och Länsingenjörers förening.

Stockholms stads gatunämnd anför att utredningens strävan att gestalta

rättsförhållandet mellan huvudman och brukare enligt i huvudsak privat­

rättsliga riktlinjer måste betraktas som en avgjord fördel och att det inte

torde finnas anledning att betrakta förhållandet annorlunda på va-området

än när det gäller kommunala el-, gas- och värmeverk. Utredningens förslag

kommer att bidra till administrativa lättnader vid ärendenas behandling.

VAV framhåller att de blivande va-avtalen kan i möjlig mån samordnas med

de avtal som tillämpas av el-, gas- och värmeverken.

Kommunalrättskommittén anför följande.

Kommitténs erfarenheter från andra områden av kommunal verksamhet

visar att den regleringsteknik som utredningen stannat för ofta är att

föredra framför en mera ingående reglering. Verklighetens skiftande krav

kan med nuvarande utvecklingstakt endast förutses på kortare sikt och de­

taljföreskrifter brukar snart nog visa sig hinderliga när det gäller att finna

rimliga lösningar i oförutsedda situationer. Kommunernas vilja och för­

måga att med ledning av allmänt hållna anvisningar uppehålla rättvisa och

skäliga relationer till den enskilde behöver inte ifrågasättas. Kommittén bi­

träder därför i princip den föreslagna ordningen att rättsförhållandet mellan

huvudman och brukare regleras genom avtal. Förslaget ligger i linje med

den utveckling som kan iakttas på andra offentligrättsliga områden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

32

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

framhåller att kommunerna genom den föreslagna, mera privaträttsligt be­

tonade regleringen får större möjligheter än tidigare att genom va-avtal ut­

forma de bestämmelser som skall gälla mellan dem och abonnenterna. Där­

med säkerställer man en smidig anpassning av bestämmelserna till växlande

förhållanden och utvecklingens krav. Den nuvarande ordningen med dess

starkt offentligrättsliga prägel har utan tvivel inneburit betydande olägen­

heter för kommunerna.

HSB finner det lämpligt att i största möjliga utsträckning ge rättsför-

förhållandet mellan huvudman och brukare privaträttslig karaktär. När det

gäller huvudmannens prestationsskyidighet gentemot brukare synes emel­

lertid denna målsättning inte ha fullföljts i önskvärd grad utan t. o. m. för­

svagats. Förbundet anser det vara angeläget att en ny va-lag klart anger om­

fattning och kvalitet i huvudmans prestationsskyidighet. Huvudmans skyl­

digheter bör i vissa fall vara privaträttsligt reglerade.

En grupp remissinstanser visar upp en tveksam attityd mot förslaget men

anser sig ändå inte böra motsätta sig det. Planverket slår sålunda fast att

de avtal det här är fråga om har karaktären av diktat från huvudmans

sida. Det ifrågasätts därför om det inte hade varit lämpligare att redan från

början ange brukares skyldigheter mot huvudman i offentligrättslig ord­

ning. Även NBU framhåller att villkoren i de föreslagna överenskommelser­

na normalt dikteras av huvudmannen utan möjlighet för den andra parten,

brukaren, att påverka dem och att va-avtalen i dessa fall närmast får karak­

tären av tvångsavtal i stället för frivilliga överenskommelser. Uttrycket va­

avtal anses därför något vilseledande. När det gäller partsförhållanden där

den ena parten har en mycket stark ställning gentemot den andra, har rätts­

ordningen nu mer än förut med hjälp av tvingande regler ingripit till stöd

åt den senare. En vidgad offentligrättslig reglering av förhållandet mellan

huvudman för va-anläggning och brukare skulle därför enligt NBU ha tett

sig naturlig. Efter ingående överväganden vill dock NBU inte motsätta sig

utredningens förslag, under förutsättning att den av utredningen före­

slagna va-nämnden kommer till stånd. Motsvarande ståndpunkt intas av

Skånes Handelskammare, som framhåller att utredningsförslaget i praktiken

kommer att innebära en försvagning av brukarnas ställning i förhållande

till gällande rätt. Kommerskollegium påpekar att den avtalsmässiga kon­

struktionen kan te sig illusorisk på grund av den dominans en offentlig an­

stalt som va-verk har i förhållande till sina brukare. Kollegium anser det

dock principiellt riktigt att den föreslagna lösningen väljs i stället för en

offentligrättslig reglering.

Till den grupp som intar en kritisk hållning hör hovrätten över Skåne

och Blekinge. Enligt hovrätten kan den föreslagna avtalskonstruktionen med

fördel strykas utan att lagförslaget därigenom ändras i något väsentligt hän­

seende. Det måste, främst av sanitära skäl, vara en samhällelig skyldighet att

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

33

sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd och det kan inte få

stå huvudmannen fritt att av det ena eller andra skälet vägra fastighetsägare

anslutning. Inom verksamhetsområdet måste därför varje fastighetsägare

ha rätt att bruka anläggningen för fastighetens behov och skyldighet att ge­

nom avgifter bidra till kostnaderna. Härav följer att etablerandet av rätts­

förhållandet mellan huvudman och brukare måste bygga på tvingande lag­

regler. Av lagens bestämmelser måste då också med tillräcklig tydlighet

framgå vad brukandet innebär och hur långt huvudmannens och brukarens

skyldigheter sträcker sig. Det hade legat nära till hands att utredningen

hade försökt precisera, vilka bestämmelser som måste vara obligatoriska

och inom vilken sektor avtalsfrihet skulle kunna råda. Utredningens förslag

om va-avtal är i allt väsentligt en fiktion eftersom det inte är meningen att

det skall finnas någon avtalsfrihet eller ingås något egentligt avtal — bort­

sett från speciella undantagsfall. Begreppet avtal används i en helt annan

bemärkelse än den annars i lag vanliga. Det är obehövligt att tillgripa denna

konstruktion för att gardera huvudmannen mot överraskningar. Om lagen

ger huvudmannen rätt att anta taxor och allmänna bestämmelser blir dessa

gällande mot brukaren i den utsträckning som följer av lagen. Kravet på

avtal leder endast till ett helt onödigt exercerande med avtalsblanketter när

någon önskar få vatten och avlopp inkopplade. Avtalskonstruktionen inne­

bär inte heller att den enskilde brukaren skyddas mot oskäliga villkor efter­

som huvudmannen alltid, om brukaren vägrar att gå in på något villkor,

kan föreskriva att detta likväl skall gälla såsom om det vore avtalat. Härtill

kommer att det för det stora flertalet brukare inte är möjligt att överblicka

vilken innebörd de allmänna bestämmelserna har. Det är först när någon

konkret händelse inträffar som bestämmelsernas innebörd klargörs. Det är

då föga tilltalande att begära att enskilda brukare i förväg skall skriva på en

förpliktelse att underkasta sig dessa allmänna bestämmelser. Hovrätten tar

av nu angivna skäl avstånd från den föreslagna avtalskonstruktionen. Vat-

tenöverdomstolen anser att betydelsen av lagförslagets privaträttsliga inslag

inte bör överskattas. Den väsentligaste frågan för en brukare är hur hans

avgiftsskyldighet och övriga villkor för brukandet skall bestämmas. Flertalet

avgöranden i sådana frågor kommer liksom hittills att för många brukare

ligga utanför deras rådighet. Därmed blir för dem avtalsfriheten i förhål­

landet till huvudmannen i hög grad illusorisk.

Förslaget om att ersättningen och villkoren för avledande av industriellt

avloppsvatten skall fastställas genom avtal mellan huvudmannen och bruka­

ren får enligt SMR.s mening anses innebära skyldighet för huvudmannen

att ta upp verkliga förhandlingar med industriföretaget. Det skall alltså inte

få bli så, att huvudmannen, utan att industriföretaget har inbjudits till för­

handlingar, underrättar detta om de villkor som huvudmannen tänker sig

och, vid avböjande svar på frågan om villkoren antas, bestämmer vad som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Knngl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skall gälla. Mot bakgrund av vad som sålunda får antas vara förslagets in­

nebörd finner sig SMR kunna tillstyrka detta.

Vad utredningen anför om utsläpp av industriellt avloppsvatten i samhäl­

les avloppsnät har i stort sett mottagits positivt av remissinstanserna eller

lämnats utan erinran. Åtskilliga remissinstanser har emellertid reagerat mot

utredningens ståndpunkt att den av immissionssakkunniga föreslagna för­

prövningen bör ersättas med enbart anmälningsplikt när det gäller indu­

striella inrättningar som skall släppa ut avloppsvatten i samhälles avlopps­

nät. Enligt dessa remissinstanser är det nödvändigt att förprövning kan ske

i sådana fall.

4.2 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

4.2.1 Gällande rätt. VAL innehåller i 6 § bestämmelser om anslutningsrätt

och anslutningstvång. I paragrafen föreskrivs att fastighet som ligger inom

verksamhetsområdet för allmän va-anläggning och behöver anordningar för

vattenförsörjning och avlopp skall anslutas till anläggningen, när det be­

gärs av huvudmannen eller fastighetsägaren, om inte ändamålet med an­

slutningen kan med större fördel för fastigheten uppnås på annat sätt. Om

anslutning vägras kan länsstyrelsen efter framställning från den som be­

gär anslutning ge åläggande om att sådan skall ske.

Vid lagens tillkomst uttalades (prop. 1955: 121 s. 122 och 127) att an­

slutning i va-lagstiftningens mening borde anses föreligga så snart möjlig­

het till faktiskt nyttjande hade beretts fastighetsägaren genom att huvud­

mannen utfört allt vad på honom ankom. Fastighetsägaren är alltså inte

skyldig att skaffa de anordningar som behövs för faktisk anslutning av

fastigheten till va-anläggningens ledningsnät, utan han kan avstå från att

utnyttja va-verkets tjänster. I detta hänseende är han inte underkastad an­

nat tvång än som kan följa av hälsovårdsbestämmelser. Det sagda innebär

att anslutning kan föreligga redan när huvudmannen har dragit fram rör­

ledning till en fastighets omedelbara närhet och för sin del ordnat så att

tillkoppling kan ske. Den väsentliga innebörden av en sådan anslutning är

från huvudmannens synpunkt att den i princip medför avgiftsskyldighet

och andra förpliktelser för fastighetsägaren gentemot huvudmannen.

Från fastighetsägarens synpunkt har de gällande bestämmelserna om an­

slutning sin största betydelse däri att han genom att begära anslutning kan

i viss utsträckning påverka ledningsnätets utbyggnad.

Bestämmelserna om anslutningstvång i VAL anses inte gälla obebyggda

fastigheter. Sådana fastigheters ägare kan därför inte åläggas att bidra till

kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. Grunden härför är att det

i dessa fall inte anses föreligga något aktuellt behov av anordningar för

vattenförsörjning och avlopp.

35

4.2.2 Utredningen. Utredningen diskuterar i olika sammanhang frågan om

skyldighet för fastighetsägare att åstadkomma faktisk anslutning,

dvs. att vidta sådana anordningar att den allmänna va-anläggningen verk­

ligen brukas för fastigheten. Enligt utredningen finns det inte anledning

att i va-lagen ta in föreskrifter, som tvingar fastighetsägare att begagna sig

av allmän va-anläggning för att få vattenförsörjning och avlopp. Det anses

tillräckligt att HvS ger hälsovårdsmyndigheterna möjlighet att ingripa, om

fastighetsägares underlåtenhet att utnyttja anläggningen medför sanitära

olägenheter.

Utredningen berör problemet med faktisk anslutning även i samband med

en redogörelse för frågan om fastighetsägarnas medverkan vid övergång till

s. k. duplikatsystem och andra åtgärder för att i framtiden förbättra vatten­

vården. Utredningen anför rörande frågans bakgrund följande.

Åtskilliga allmänna va-anläggningar tillämpar i fråga om avledningen av

avloppsvatten s. k. kombinerat system, d. v. s. spillvatten och dagvatten av-

ledes i gemensam ledning, eller separatsystem, d. v. s. det finns ledning för

spillvatten men ej för dagvatten. Detta avledes med rännstenar, diken o. s. v.

För allmänna va-anläggningar med kombinerat system eller separatsystem

kan det bli aktuellt att gå över till det mera utvecklade duplikatsystemet.

Detta system innebär att avloppsvattnet avledes genom två särskilda led­

ningar, en för spillvatten och en för dagvatten. Övergång till duplikatsystem

medför väsentliga arbeten och kostnader för huvudmannen, övergången kan

emellertid inte genomföras i sin helhet utan medverkan från fastighets­

ägarna. I vissa på senare tid tillämpade bestämmelser stadgas, att fastig­

hetsägare, vars fastighet anslutes till avloppsnätet, när huvudmannen an­

lagt dagvaltenledning i gatan, framdeles skall vara skyldig att låta ansluta

sin dagvattenavledning till denna. Sådan fastighet kan exempelvis redan

från början förses med särskilda spill- och dagvattenledningar och motsva­

rande serviser. Dessa kopplas båda till den kombinerade ledningen i gatan,

men sedan dagvattenledning anlagts där, omkopplas dagvattenservisen till

denna. För fastighet, vars spill- och dagvattenavledning till kombinerad led­

ning i gatan utförts utan tanke på en framtida övergång till duplikatsystem

— och detta torde vara fallet med större delen av det befintliga fastighets­

beståndet —- kan övergången nödvändiggöra mer eller mindre omfattande

arbeten. —---------I vissa fall kan allt dagvatten, t. ex. dagvatten från garage­

nedfarter, inte utan oproportionerligt stora kostnader föras till dagvatten­

ledning i gatan, utan man måste tolerera att en mindre del alltjämt tillföres

spillvattenledningen.------------Om inte fastighetsägarna också vidtar erfor­

derliga åtgärder inom fastigheterna så att spill- och dagvatten avledes i

separata serviser till resp. ledning i gatan, blir hela duplikatsystemet delvis

förfelat.

Utredningen anför vidare att det är ett diskuterat men inte klarlagt pro­

blem i vad mån krav på fastighetsägarnas medverkan kan ställas med stöd

av VAL. Beträffande möjligheterna att vid sidan av VAL tvångsvis ålägga

fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen anför utredningen.

Hälsovårdsnämnden torde ha möjlighet ingripa och ålägga fastighetsägare

att koppla till en nyanlagd avloppsledning för dagvatten om underlåten till­

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

36

koppling medför sanitär olägenhet. Denna förutsättning torde regelmässigt

föreligga i de ofta förekommande fall, där underlåten tillkoppling av dag­

vatten från fastighet till dagvattenledning i gata innebär, att dagvatten även

i fortsättningen avledes till spillvattenledning. Härigenom uppnås inte vad

övergång till duplikatsystem åsyftar, nämligen att befria spillvattenledning

från dagvattentillförsel och därmed undvika de sanitära olägenheter som

det innebär, att obehandlat avloppsvatten via bräddavlopp tillförs recipien-

ten eller att föroreningstillförseln till recipienten annars ökas genom att

reningseffekten sjunker när belastningen på reningsverket växer, till följd

av att spillvattnet utspätts med dagvatten.

Frågan om brukares skyldighet att medverka vid övergång till duplikat­

system bör enligt utredningens mening lösas genom föreskrift i de allmänna

bestämmelserna att sådan skyldighet föreligger och genom att en däremot

svarande klausul tas in i de särskilda va-avtalen. Detaljfrågor som hänger

samman med en sådan övergång anser utredningen böra överlämnas till

VAV och huvudmännen för avgörande. Utredningen föreslår att frågorna

löses efter följande riktlinjer.

Brukare skall genom va-avtal kunna förpliktas att medverka till över­

gång till duplikatsystem och f. ö. även till andra åtgärder för att i framtiden

förbättra eller intensifiera vattenvården. I enlighet härmed bör brukare

vara skyldig att på anmodan av huvudmannen ändra sina avloppsanord-

ningar så att dag- och spillvatten genom separata ledningar tillföres resp.

ledning i gatan. — — — Övergång från kombinerat system till duplikat­

system brukar inte ske på en gång utan successivt under lång tid. Huvud­

mannen har därför inte anledning att yrka omläggning beträffande fastig­

het, vars bebyggelse på grund av ålder och beskaffenhet ej bedömes komma

att stå kvar under längre tid och ej heller beträffande fastighet för vilken

kostnaderna för en fullständig omläggning skulle bli oproportionerligt sto­

ra. I det senare fallet kan stundom befinnas skäligt att stanna vid en partiell

omläggning.

Beträffande utformningen av klausulen i va-avtalen i de olika aktuella

detaljfrågorna framhåller utredningen vikten av att huvudmannen inte an­

tar allmänna bestämmelser, där kraven på brukares medverkan drivs allt­

för långt. Vad angår fall, då huvudman underlåter att beröra parternas

skyldigheter och rättigheter i händelse av övergång till duplikatsystem i

allmänna bestämmelser och va-avtal, torde rättsläget komma att bli det­

samma som f. n. då reglemente eller andra föreskrifter inte innehåller nå­

got härom. Det kommer alltså att vara oklart vad som kan krävas av bni-

o

karen. Möjligheterna att med hälsovårdsnämndens biträde framtvinga till­

koppling till dagvattenledning kommer att finnas kvar.

Utredningen uppger att den efter vanligt språkbruk oegentliga betydelse,

som tillagts termen ”anslutning” i VAL, har skapat missförstånd

och ovisshet hos fastighetsägare och andra. Utredningen anser därför att ter­

men bör slopas i den nya lagen och föreslår i stället att parternas grundläg­

gande förpliktelser i lagen beskrivs som skyldighet för huvudman att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

37

fastighetsägare bruka anläggningen och för fastighetsägare att bidra till hu­

vudmannens kostnader för anläggningen.

Förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta

fastighetsägare bruka anläggningen skall enligt utredning­

en vara i sak desamma som gäller för anslutningstvång och anslutnings-

rätt enligt VAL. Prövningen om anordningar för vattenförsörjning och av­

lopp behövs för den aktuella fastigheten och om detta behov med större för­

del för fastighetsägaren kan tillgodoses på annat sätt, skall alltså grunda

sig på samma omständigheter och på liknande bedömningar som vid hittills­

varande prövning av ärenden enligt 6 § VAL. Enligt den av utredningen

föreslagna lagtexten krävs att fastighetsägare har behov av vattenförsörj­

ning och avlopp eller endera för att huvudmans skyldighet skall inträda.

Beträffande fastighetsägares skyldighet att bidra till

huvudmannens kostnader för anläggningen anför utredningen

följande. Om fastighetsägaren kan konstateras ha behov av vattenförsörj­

ning och avlopp och om detta behov inte kan tillgodoses med större fördel

på annat sätt än genom allmän va-anläggning, är det skäligt, att fastighets­

ägaren får delta i kostnaderna för anläggningen genom avgifter, vare sig

han begagnar sig av sin rätt till vattenförsörjning och avlopp eller inte. En

ägare av bebyggd fastighet torde i första hand kunna debiteras bidrag till

kostnader för anläggningens utförande samt till löpande kostnader för av­

ledande av dagvatten från fastigheten och från allmänna platser, när av­

gift för detta kommer ifråga. I princip torde huvudmannen dessutom böra

ha rätt att påföra fastighetsägare brukningsavgifter för att täcka vad som

belöper på fastigheten av va-anläggningens fasta kostnader, d. v. s. sådana

kostnader som inte påverkas av vattenförbrukningens och avloppsvatten­

mängdens kortsiktiga ändringar. Det får ankomma på huvudmännen och

på rättstillämpningen att avgöra, i vad mån det kan vara rättvist och skä­

ligt att medge reduktion av avgiftsskyldigheten i de angivna hänseendena

för fastighetsägare som inte begagnar sig av sin rätt att bruka va-anlägg­

ningen.

Hindret enligt gällande lag mot att ta ut bidrag för obebyggda fastigheter

har enligt utredningen i åtskilliga fall medfört att huvudman inte har kun­

nat avgiftsvägen bereda sig avsedd täckning för kostnader som har lagts

ned på allmän va-anläggning. Utredningen anser att det kan vara skäligt,

att ägare till obebyggd fastighet får delta i kostnaderna för allmän va-an­

läggning, om fastigheten ligger inom område under stadsplan eller bygg­

nadsplan och enligt planen är avsedd att bebyggas. Genomförandet av stads­

plan eller byggnadsplan förutsätter att anordningar vidtas för att tillgodose

gemensamma behov. Ett av de mest påtagliga gemensamma behoven för de

fastigheter som skall bebyggas är i regel just särskilda anordningar för

vattenförsörjning och avlopp. Stadsplan och byggnadsplan skall inte ges

större omfattning än att planen kan förväntas bli genomförd inom nära

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

38

förestående tid. Det bör därför kunna förutsättas, att bebyggelse enligt pla­

nen som regel kommer till stånd inom överskådlig tid och att anordningar

för att tillgodose gemensamma behov kan utföras och komma till använd­

ning inom en relativt nära framtid från det att planen har fastställts. Den

som utför anordningarna bör då också kunna räkna med att få ersättning

för nedlagda kostnader av ägarna till de för bebyggelse avsedda fastighe­

terna i och med att anordningarna är färdiga att tas i bruk och oavsett om

fastigheterna ännu har blivit bebyggda eller inte. Det förutsätts naturligt­

vis att det rör sig om anordningar, som fastighetsägaren alls skall kunna

åläggas att betala för och att det inte finns särskild anledning att undanta

honom från skyldighet att delta i betalningen.

Utredningen föreslår att det i lagen införs en regel om att ägare av obe­

byggd fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för be­

byggande, skall anses ha behov av anordningar för vattenförsörjning och

avlopp genom den allmänna va-anläggningen, om det inte finns särskilda

skäl till annat. Bedömningen av när undantag från bidragsskyldighet skä­

ligen bör göras blir beroende av omständigheterna. Är tillgången på mark,

som är avsedd för enskild bebyggelse, så stor att det kan bedömas dröja

flera år innan all sådan mark har tagits i anspråk, bör detta i rimlig ut­

sträckning vara skäl för undantag. Om underlåtenheten att bebygga fastig­

heten kan tillskrivas åtgärd eller bristande aktivitet från myndighets eller

kommunens sida, t. ex. byggnadsförbud eller långvarigt dröjsmål med att

åstadkomma behövliga gemensamma anordningar, kan detta befria från

bidragsskyldighet. Om däremot fastighetsägaren har underlåtit att bebygga

fastigheten utan att faktiskt eller rättsligt hinder har förelegat, bör han

normalt vara skyldig att betala. Vill fastighetsägaren inte själv bebygga

fastigheten och väntar han, i syfte att tillgodogöra sig markvärdestegringen,

med att försälja den till annan, är det enligt utredningens mening särskilt

befogat att han åläggs att betala va-avgift. Frågan hur avgift för obebyggd

fastighet skall bestämmas torde kunna lösas efter i stort sett samma rikt­

linjer som motsvarande fråga för bebyggd fastighet, vars ägare inte begag­

nar sig av sin rätt att bruka den allmänna va-anläggningen.

4.2.3 Remissyttrandena. SKTF och VAV anför att särskilda lagbestämmel­

ser som ålägger fastighetsägare att faktiskt begagna sig av den allmänna

va-anläggningen torde behövas, eftersom hälsovårdslagstiftningen inte all­

tid är tillräcklig för att åstadkomma faktiska anslutningar som

kan vara önskvärda från va-teknisk synpunkt. Det framhålls att svårig­

heter kan uppstå beträffande avledningen av dagvatten från områden med

separat spillvattensystem. Det förhållandet att en fastighetsägare sedan flera

år tillbaka avleder dagvattnet antingen ovanpå marken eller till en sten­

kista på tomten torde exempelvis långtifrån alltid kunna betecknas som en

sanitär olägenhet. En sådan separat dagvattenavledning kan emellertid med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

39

föra olägenheter genom överbelastning av spillvattenledningarna på grund

av dels inläckning, dels otillåtna inkopplingar som inte kan kontrolleras.

En skärpning av lagbestämmelserna på denna punkt anses angelägen, bl. a.

med tanke på blivande övergång till duplikatsystem.

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i fråga om fastighetsägares

skyldighet att medverka vid övergång till duplikatsystem har varit positivt

inställda till utredningens förslag. Hit hör länsstyrelsen i Skaraborgs län,

drätselkammaren i Malmö, gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnden i

Svålon, Gävle stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet samt VAV.

VAV anför att det, inte minst med hänsyn till det från vattenvårdssyn-

punkt angelägna önskemålet, att övergång från kombinerat system till du­

plikatsystem sker så snart omständigheterna medger, är värdefullt om över­

gången, såsom utredningen föreslår, kan förberedas och underlättas genom

att huvudmannen får befogenhet att i va-avtal införa en regel om skyldighet

för fastighetsägare att medverka till sådan övergång. YAV anser det önsk­

värt att det i propositionen klart anges att, oberoende av tidigare rättsför­

hållanden mellan huvudmannen och fastighetsägarna, huvudmannen har

en obetingad rätt att i va-avtal enligt den nya lagen förbinda brukarna att

medverka vid övergång till duplikatsystem genom att vidta härför erfor­

derliga åtgärder inom sina fastigheter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser

att den föreslagna regleringen av frågan om övergång till duplikatsystem

bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Remissyttrandena berör inte utredningens förslag att slopa termen

”anslutning” i annan mån än att VAV ifrågasätter, om man i detta

fall kan och bör påverka det praktiska språkbruket lagstiftningsvägen, samt

framhåller att anslutning och anslutningsavgift är invanda begrepp och att

det knappast torde föreligga risk för missförstånd.

Remissinstanserna har inte framfört några synpunkter på utredningens

förslag när det gäller huvudmannens skyldigheter i stort.

Beträffande fastighetsägares skyldighet att bidra till

huvudmannens kostnader för anläggningen har remissinstan­

serna i allmänhet inte berört vad utredningen anfört beträffande avgifts-

slcyldighet för bebyggda fastigheter. Kommunalnämnden i Svalöv anser

det motiverat att fastighetsägare kan åläggas att betala åtminstone en­

gångsavgift för bebyggd fastighet som inte faktiskt ansluts till va-nätet.

SMR utgår från att den föreslagna föreskriften om skyldighet att bidra till

kostnaderna innebär att det avgörande skall vara om fastighetens ägare

själv finner sig med större fördel kunna tillgodose behovet på annat sätt.

Ansvaret för riktigheten av denna bedömning bör helt ligga på fastighets­

ägaren.

När det gäller de obebyggda fastigheternas avgiftsskyldighet är remiss­

yttrandena av blandat innehåll. Flertalet remissinstanser berör inte frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

40

Uttalanden som innebär att den föreslagna regeln tillstyrks eller lämnas

utan erinran har avgetts av gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämn­

den i Svalöv, länsarkitekten i Malmöhus län, styrelserna för Svenska stads­

förbundet och Svenska kommunförbundet samt VAV. Enligt VAV torde den

föreslagna möjligheten att ta ut avgift av obebyggd fastighet vara av under­

ordnad betydelse för dess medlemmar. Föreningen anser det dock i princip

vara riktigt att denna möjlighet tillskapas. Det torde kunna förutses att av­

giftsuttaget kan komma att medföra vissa praktiska svårigheter. För obe­

byggd tomt, där några säkrare uppgifter om planerad bebyggelse inte före­

ligger, torde avgiften få baseras på byggnadsrätt enligt stadsplan eller på en

bedömning av den blivande bebyggelsens art och storlek. Avgiften får pre­

liminär karaktär och får slutligt regleras vid byggnadstillfället.

Planverket anser, bl. a. med hänsyn till att nuvarande praxis på kredit-

området inte är anpassad till sådant avgiftsbeläggande, att det föreslagna

stadgandet inte kan godtas. Planverket föreslår att paragrafen formuleras

om så att va-verk får möjlighet att kräva ut avgifter från obebyggd fastighet

om skäl föreligger till det och att dessa skäl närmare utvecklas i kommen­

tarer till lagen. NBU anser på de av planverket anförda skälen och med hän­

syn till att det kan förekomma att fastighetsägare på grund av byggnads-

förbud e. d. inte kan utnyttja anläggningen, att bestämmelsen om avgifts-

skyldighet för obebyggda fastigheter har fått en alltför vid utformning.

Gatukontoret i Eskilstuna föreslår att avgiftsskyldigheten skall fullgöras

så att för varje obebyggd tomt som har möjlighet att ansluta till den all­

männa va-anläggningen betalas en viss minsta grundavgift. Dessutom skall

för tomten erläggas kostnaden för det dagvatten, som från tomtytan till­

förs ledningsnätet. Övriga avgifter bör knytas till bebyggelsen och erläggas

då denna kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4.3 Taxa och avgifter

4.3.1 Gällande rätt. VAL har under rubriken Avgifter tre lagrum, 14—10

§§, vilka innehåller en ganska ingående reglering av frågan om avgifter

för brukandet av allmän va—anläggning. Av de tre lagrummen behandlar

14 § storleken av det belopp huvudmannen totalt får ta ut genom avgifter,

15 § avgifternas fördelning mellan brukarna samt 16 § tid och sätt för be­

talning av avgifterna.

I 14 § föreskrivs inledningsvis, att avgifter får tas ut för att täcka nödiga

kostnader för utförande samt underhåll och drift av allmän va-anläggning.

Med VAL:s terminologi heter det att dessa kostnader kan tas ut av de fas­

tigheter, vilka har anslutits till anläggningen. Bestämmelsen ånger alltså

som en övre gräns för det totala avgiftsbeloppet vad som utgör huvudman­

nens nödiga kostnader. Detta innebär, att självkostnadsprincip skall till-

lämpas. Emellertid står det kommunal huvudman fritt att helt eller delvis

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

41

finansiera va-anläggning med skattemedel. Detta betyder att kommunal

huvudman har möjlighet att fördela kostnaden mellan kommunens skatte-

kollektiv och va-kollektivet efter vad som anses lämpligt och skäligt.

I 14 § andra stycket ges en föreskrift om s. k. utvecklingskostnad, dvs.

merkostnad som föranleds av att allmän va-anläggning för att framdeles

kunna utsträckas till ytterligare bebyggelse har utförts på väsentligen an­

nat sätt än som annars skulle ha skett. Utvecklingskostnad får inte tas ut

genom avgifter, förrän utvidgningen har kommit till stånd. Slutligen finns

i sista stycket av 14 § en bestämmelse, som ger huvudmannen rätt att under

vissa förutsättningar debitera kostnader för att genom den allmänna va­

anläggningen avleda dagvatten från gator, vägar och andra allmänna platser.

I 15 § första stycket föreskrivs att avgifterna för de särskilda fastig­

heterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre

nytta av den allmänna va-anläggningen. Innebörden av denna fördelnings­

regel är att avgifterna bör stå i relation till den omfattning, i vilken va­

anläggningen kan utnyttjas av resp. fastighet. Följaktligen bör t. ex. avgif­

terna för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt

vara åtminstone någorlunda lika stora. En gradering kan vara påkallad,

om fastigheterna skiljer sig åt t. ex. i fråga om antalet lägenheter eller den

sanitära utrustningen. En gradering efter mängden förbrukat vatten ter sig

ofta naturlig. Vattenförbrukningen, vilken i allmänhet kan antas medföra

en motsvarande användning av avloppet, ger ett mått på den omfattning

i vilken fastigheten faktiskt drar nytta av anläggningen. Kostnadsfördel­

ning enligt angivna regler innebär, att kostnaderna för hela anläggningen

slås ut på samtliga anslutna fastigheter oavsett längden av de ledningar

som utnyttjas för var och en av dem. Det är enligt VAL:s förarbeten natur­

ligt att för anläggningar av den storleksordning det här är fråga om tilläm­

pa en huvudregel för kostnadsfördelningen, som förutsätter bidrag från

varje faslighet till anläggningen i dess helhet och som bortser från huvud­

mannens kostnader för anslutning av varje särskild fastighet och för olika

delar av anläggningen. Denna regel har i lagens förarbeten betecknats ”den

sociala kostnadsfördelningsregeln”. Den motsatta regeln, som alltså avser

fördelning efter vad anslutningen av varje fastighet för sig kan beräknas

kosta huvudmannen, har ibland kallats ”den privaträttsliga kostnadsför­

delningsregeln”.

15 § andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln i första

stycket. Om anslutningskostnaderna för viss eller vissa fastigheter är avse­

värt högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av bebyggelsens

lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter, kan avgif­

terna anpassas med hänsyn därtill. Någon skyldighet att göra en sådan an­

passning föreligger alltså inte. Av VAL:s förarbeten framgår, att undan­

tagsregeln kan tänkas bli tillämpad t. ex. om ett mindre eftertraktat bo­

stadsområde, där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

42

låga, kan göras mera begärligt genom att va-avgifterna hålls på en låg nivå.

Det kan också vara lämpligt bl. a. från markpolitisk synpunkt, att ägarna

av fastigheter inom område, där kostnaderna är osedvanligt höga, genom

höjda anslutningsavgifter eller i annan ordning får bestrida den merkost­

nad som områdets förseende med vatten och avlopp drar utöver den genom­

snittliga kostnaden per fastighet eller enhet inom verksamhetsområdet i

övrigt. Ytterligare kan det enligt förarbetena finnas anledning att tillämpa

undantaget, om industribebyggelse fordrar vatten- och avloppsanordningar

av större kapacitet eller i övrigt av annan beskaffenhet än den övriga be­

byggelsen. I 15 § tredje stycket finns ytterligare undantag från regeln om

kostnadsfördelning efter nytta. Undantaget gäller servisledningar och andra

anordningar som är avsedda för viss fastighet särskilt. Kostnaden för så­

dana anordningar kan läggas på denna fastighet för sig genom särskild

debitering. Det är emellertid inte nödvändigt att så sker. Stycket innehåller

dessutom en bestämmelse om fastighet, som har anslutits enbart för vatten­

försörjning eller enbart för avlopp. Sådan fastighet får inte belastas med

kostnad, som hänför sig till det andra ändamålet.

16 § inleds med en bestämmelse i första stycket, enligt vilken avgift skall

utgå enligt taxa. Huvudmannen för den allmänna va-anläggningen utfor­

mar taxan i överensstämmelse med de grunder som anges i 14 och 15 §§.

Taxa skall inte underställas länsstyrelsen för fastställelse. Avgiftsskyldig-

heten kan delas upp i engångsavgift samt årliga eller på annat sätt perio­

diska avgifter. Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om en­

gångsavgiften. Grundregeln är, att denna inte får sättas högre än till vad

som motsvarar fastighetens andel i kostnaden för att utföra anläggningen.

Engångsavgiften är med andra ord ett kapitaltillskott, maximerat till fas­

tighetens beräknade andel i den på anläggningen nedlagda totala kapital­

kostnaden. Om engångsavgiften uppgår till belopp som kan anses betungan­

de med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft skall fastighetsägaren

ha rätt att få den fördelad på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio

år. Förutsättning för sådant uppskov med betalningen är att nöjaktig säker­

het ställs. Huvudmannen har rätt att räkna skälig ränta på den del av en­

gångsavgiften, som är obetald. Det finns inte något hinder i VAL för att

brukarna påförs mer än en engångsavgift. Anledning att ta ut ny engångs­

avgift kan uppkomma då anläggningen utrustas med nya anordningar,

t. ex. avloppsreningsverk. I praktiken torde emellertid, enligt vad som har

upplysts, sådana debiteringar inte förekomma. Det har av olika skäl ansetts

lämpligare att ta ut kostnader för att utföra nya anordningar genom perio­

diska avgifter, brukningsavgifter. I och för sig kan alla slags kapitalkostna­

der, helt eller delvis, tas ut genom brukningsavgifter.

Huvudman kan i vissa fall få tillskott till anläggningen i annan ordning

än genom avgifter enligt VAL. Detta kan ske dels enligt bestämmelserna

i 70 och 73 §§ BL, dels i fråga om tomträttsfastigheter.

Kung!. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

43

Nyssnämnda paragrafer i BL avser fall då stadsplan läggs över område

som är i en ägares hand. Kungl. Maj :t kan då på kommunens begäran för­

ordna, att mark som för områdets ändamålsenliga användning behövs bl. a.

till gata eller annan allmän plats under vissa förutsättningar skall tillfalla

kommunen utan ersättning. I förordnandet kan föreskrivas, att områdets

ägare skall bekosta anläggning av gator samt va-anordningar inom området.

Det ligger i sakens natur, att nu avsedda kostnader allteftersom området

exploateras tas ut av dem som köper tomter där. Huvudman för allmän

va-anläggning får givetvis inte ta ut avgift av sina brukare för kostnad för

va-anordningar, som har tillkommit på grund av ett förordnande enligt

nyssnämnda bestämmelser i BL. Om så skedde skulle brukaren ju få betala

denna kapitalkostnad två gånger, först som en del av tomtpriset, sedan

genom avgift enligt VAL. Förordnande enligt 70 och 73 §§ BL ersätts i

praktiken alltid av en överenskommelse mellan kommunen och markex­

ploatören, ett s. k. stadsplaneavtal, där exploatören frivilligt går med på

åtgärder av det slag som Kungl. Maj:t i annat fall kan förordna om. Situa­

tionen i fråga om överföring av kostnad på tomtköpare och huvudmans

debitering av avgift för kostnad för allmän va-anläggning blir i sådant fall

densamma som om förordnande bar meddelats.

Avgäld för tomträtt kan inbegripa kostnaden för att tomträttsfastigheten

utrustas med va-anordningar. Också i dessa fall skall brukaren vara fri

från att behöva betala samma kostnader genom avgift enligt VAL.

4.3.2 Utredningen. Med hänsyn till att utredningen föreslår en starkare

betoning av det privaträttsliga inslaget i förhållandet mellan huvudman och

brukare har utredningen övervägt att helt slopa avgiftsreglerna i en ny va-lag.

Följden av en sådan ändring skulle bli, att de kommunala va-verken kunde

påföra avgifter inom den ram som i allmänhet gäller för kommunala affärs­

företag. Huvudman för va-verk skulle därigenom likställas med huvudman

för annat ledningsverk — gas-, el- och värmeverk — i detta hänseende. Ut­

redningen har emellertid stannat för att bibehålla en markering av själv­

kostnadsprincipen i lagen och föreslår en bestämmelse av innehåll att hu­

vudman för allmän va-anläggning får ta ut avgift bara för att täcka nödvän­

diga kostnader. Genom en sådan regel vinner man en fastare anknytning till

självkostnaden såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget än den som

följer av allmänna regler. Utredningen anser, att en sådan fastare anknyt­

ning bör bestå, trots att detta innebär att en viss skillnad i fråga om avgifts-

reglering mellan kommunalt va-verk och andra kommunala affärsverk kom­

mer att finnas kvar. Utredningen påpekar vidare, att om avgiftsfrågorna

lämnades oreglerade i va-lagen skulle varken denna lag eller kommunal

praxis komma att medföra några begränsningar i fråga om de icke-kom-

munala, auktoriserade va-verken, utan dessa skulle, i varje fall formellt,

kunna tillämpa en helt fri avgiftssättning. Det är sannolikt, att denna frihet

44

skulle inskränkas genom villkor i samband med auktorisationen. Det synes

emellertid lämpligt att stöd i lag för sådana villkor finns. Utredningen har

med tanke bl.a. på de auktoriserade allmänna va-anläggningarna ansett, att

lagen bör innehålla vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen.

Den likställighetsprincip, som tillämpas enligt kommunal praxis, innebär,

att kommunal huvudman skall fördela avgifterna mellan brukarna efter

objektiva grunder, dvs. att lika förutsättningar skall medföra lika avgif­

ter. En motsvarande skyldighet att behandla brukarna lika bör enligt utred­

ningens mening gälla för icke-kommunala huvudmän. Därför har utred­

ningen i sitt förslag tagit upp en föreskrift, att avgiftsskyldigheten skall för­

delas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. De avtal om vatten

och avlopp, som enligt den av utredningen föreslagna lagen skall ingås mel­

lan huvudman för allmän va-anläggning och dess brukare, skall, bl. a. för att

kravet på likställighet och likabehandling av brukarna skall bli beaktat, upp­

rättas efter mall. I fråga om andra villkor än sådana som avser avgifter skall

huvudman upprätta s. k. allmänna bestämmelser. För avgifterna skall han

upprätta taxa. I va-lagen skall enligt förslaget, liksom i gällande lag, finnas

en regel härom.

Utöver reglerna om taxa, om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga

kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis

grund upptar den föreslagna va-lagen inte några regler om avgifter.

Utredningen redogör inledningsvis för innebörden av den kommunala

själv kostnads principen och för avgiftsregeln i 74 § kommunal­

lagen (1953: 753) (KL). Utredningen redovisar vidare de självkostnadsreg-

ler som finns i hainntaxekungörelsen (1950: 152), köttbesiktningslagen

(1959:99), lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter samt la­

gen (1957: 259) om rätt för kommun alt uttaga avgifter för vissa upplåtel­

ser å allmän plats m. m.

Rådande meningsskiljaktigheter om innebörden av VAL:s självkostnads­

princip har gett utredningen anledning överväga i vad mån självkostnads­

principen i fråga om allmän va-anläggning har och bör ha en striktare in­

nebörd än den självkostnadsprincip som i övrigt gäller enligt kommunal

praxis. Frågan har aktualiserats genom en i kommunala sammanhang förd

diskussion om beräkning av s. k. internränta på medel, som kommun in­

vesterat i va-anläggning.

Bakgrunden till frågan om internränteberäkning är enligt utredningen

följande. Av anläggningens brukare tas ofta ut brukningsavgifter, som är så

beräknade, att viss del därav skall användas för framtida investeringsända-

mål. Härför avsedda medel blir i va-verkets årliga redovisning upptagna som

vinst och utgör formellt ett överskott på rörelsen. Eftersom va-verket ingår

som ett organ i den kommunala enheten, skall överskottet inlevereras till

kommunens kassa och där bokföras såsom andra till kommunen inflytande

medel. Trots att medlen härrör från va-verket, gottskrivs detta inte intern

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

45

ränta. När det blir aktuellt för va-verket att företa de planerade investering­

arna måste verket i vanlig ordning begära anslag för ändamålet. Kommu­

nens centrala instanser tar ställning till anslagsäskandena från verket på

samma sätt som till andra anslagsäskanden. Den omständigheten att från

va-verket har inlevererats medel, som i form av avgifter tagits ut av brukarna

för att användas till investeringar, anses inte skapa någon ovillkorlig rätt

för verkets styrelse att få anslaget beviljat till önskat belopp eller vid öns­

kad tid. Om anslaget beviljas, brukar de anslagna medlen enligt de numera

tillämpade kommunala redovisningsmetoderna bokföras såsom kommunens

i anläggningstillgångar hos va-verket placerade, ränteberättigade kapital.

Sett från va-verkets sida betyder delta, att verket i förhållande till kommu­

nens kassa påförts en skuld, på vilken skall beräknas ränta. Räntan skall

från va-verket betalas till kommunens kassa. Den blir därmed en kostnad

för verket.

Efter en redogörelse för de synpunkter som har anförts från styrelserna

för de kommunala va-verken och från centralt kommunalt förvaltningshåll

anför utredningen vidare följande.

I fråga om kommunala el- och gasverk kan det genom rättspraxis anses

fastslaget, att kommunen får tillgodogöra sig överskott, som inte kan anses

innebära, att det totala avgiftsuttaget väsentligt överstiger självkostnaden.

Härav får anses följa att när det gäller dessa verk internräntedebitering i

enlighet med vad här tidigare har angetts inte strider mot lag, så länge de

inlevererade överskotten ligger inom den godtagna gränsen. Detta innebär,

att kommunerna faktiskt har möjlighet att driva el- och gasverk på sådant

sätt, att de genom driften tillförs viss, ej obetydlig vinst. Det ligger i sakens

natur, att denna möjlighet har kommit att begagnas i ökad utsträckning

allteftersom de kommunala uppgifterna har vidgats och därmed anspråken

på skattemedel ökats.

Emellertid uppkommer frågan, om kommunalt va-verk i här ifrågava­

rande hänseende är att jämställa med el- och gasverk. Denna fråga har inte

avgjorts i rättspraxis. I formellt avseende föreligger den skillnaden, att för

va-verken skall tillämpas en självkostnadsprincip, som i VAL har uttryckts

genom föreskriften om begränsning till ”nödiga kostnader för utförande

samt underhåll och drift”, medan den allmänna kommunala självkostnads­

principen inte är till sin innebörd fixerad i lag. 1 sakligt hänseende före­

ligger den skillnaden mellan va-verk på den ena sidan samt el- och gasverk

på den andra, att va-avgifterna kan sägas ha en mera offentligrättslig bak­

grund än el- och gasavgifterna. Det är en skyldighet för kommunen att un­

der i lagen angivna förutsättningar anordna allmän va-anläggning. Fastig­

hetsägarna kan tvingas att anlita va-verket. Inslaget av skyldighet och möj­

ligheten till tvång skall väsentligen bibehållas enligt utredningens förslag,

fastän i annan form. Det kan därför sägas vara särskilt angeläget, att va­

verk inte drivs med tanke på förtjänst. Ett förhållande med sådana inslag

46

av tvång och monopol som det mellan kommun såsom huvudman för va­

verk samt verkets brukare bör inte få leda till affärsvinst för huvudmannen.

El- och gasverk står i ett delvis annat förhållande till sina avnämare. Kom­

mun tillhandagår i princip kommunmedlemmarna med dessa nyttigheter

såsom en serviceåtgärd. Även om det med fog kan sägas, att en faktisk mo­

nopolställning föreligger också för kommun såsom leverantör av el och gas,

så är denna monopolställning inte lika påtaglig som den kommunen har så­

som huvudman för va-verk. Brukare av el och gas har i varje fall teoretiskt

frihet att avstå från elverkets eller gasverkets tjänster. De kan i vissa hän­

seenden ersätta el och gas med andra kraft- och värmekällor. En något

större frihet vid debiteringen av el- och gasavgifter kan därför vara moti­

verad.

Utredningen erinrar vidare om att man som en speciell grund för att bl. a.

debitera internränta har anfört att vad som kan komma att tillfalla kom­

munen utöver den siffermässiga självkostnaden i själva verket utgör skälig

ersättning från vederbörande verk för tjänster och förmåner från kommu­

nens centrala förvaltning, vilka inte kan specificeras till sitt belopp, exem­

pelvis de centrala organens bestyr med verkens budgetfrågor samt verkens

nyttjande av kommunens mark eller annan egendom för olika med driften

sammanhängande ändamål.

Utredningen har för sin del funnit, att en mera strikt självkostnadsregel

än den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verkets taxesättning.

I förslaget till va-lag har detta uttryckts på liknande sätt som i gällande lag,

nämligen med att avgift får tas ut bara för att täcka nödvändiga kostnader.

Innebörden härav avses vara, att alla kostnader som har ett normalt sam­

band med en affärsmässig drift skall godtas såsom nödvändiga kostnader.

Dit skall således räknas bl. a. vad som används för att anskaffa, vidmakt­

hålla och förnya för driften erforderliga anläggningstillgångar. I fråga om

avskrivning, ränteberäkning och avsättning till framtida investering bör

huvudmannen kunna handla inom ramen för vad som är vedertaget i fråga

om affärsverksamhet av liknande slag. Hinder bör inte föreligga att verk­

ställa avskrivningar efter dagens återanskaffningsvärde (nuvärde) eller

annat från företagsekonomiska synpunkter godtagbart värde. Avskrivningar

bör dock inte göras i sådan takt att dolda reserver skapas. På medel, som

kommunen anslår till va-verks kapitalbildning, bör skälig ränta beräknas

i den mån medlen inte motsvaras av tidigare från va-verket inbetalda, för

sådant ändamål inlevererade överskott av uppburna avgifter. Under tid, då

sådana överskottsmedel disponeras av kommunens centrala kassa, bör rän­

ta gottskrivas va-verket. Procentsatsen bör vara densamma som den kassan

tillgodoräknar sig av va-verket i fall då intern ränta skall tillkomma kassan.

Till va-verks självkostnad bör även i skälig utsträckning få räknas avsätt­

ningar för framtida, från tekniska och ekonomiska synpunkter motiverad

utbyggnad av va-verkets anläggningar. Sådana avsättningar utgör led i en

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

47

fortlöpande konsolidering. Hinder däremot kan inte anses möta på grund

av en självkostnadsprincip, som tillämpas med rimlig hänsyn till affärs­

mässighet och företagsekonomi. Den i kommunala sammanhang tillämpade

principen, att en tids betalare inte skall betungas med en senare tids ut­

gift, måste i detta fall stå tillbaka dels för de nyss angivna ekonomiska hän­

synen dels för det faktum att lånefinansiering kan vara utesluten på grund

av förhållandena på kapitalmarknaden och att det därför kan vara nödvän­

digt att göra avsättningar till framtida investeringar.

Det är enligt utredningens mening befogat, att va-verket internt debiteras

för olika tjänster och förmåner, som kommer verket till del från den cen­

trala kommunala förvaltningens sida. En sådan debitering måste emellertid

kunna fixeras till sitt belopp på ett godtagbart sätt. Debiteringen måste kun­

na motiveras såsom till beloppet skälig ersättning för en av kommunen

lämnad prestation eller nyttighet eller som kompensation för utgift eller

förlust, som kommunen ådrar sig. I den mån så inte kan ske, bör någon

debitering inte äga rum.

Beträffande frågan om kommun har rätt att ta ut avgift för upplåtelse

av mark till ledningar anser utredningen att detta i vissa fall inte torde

vara möjligt inom ramen för den föreslagna självkostnadsregeln. Som exem­

pel nämns dels att markexploatörer har tillhandahållit marken, dels att

fastighetsägarna har betalat gatumarkskostnaden enligt bestämmelser i BL.

Utredningen anser att en upplåtelseavgift för gatumark o. d. inte är en av­

gift som skall täcka in en nödvändig kostnad utan en debitering ägnad att

bereda kommunen förtjänst.

De nu angivna reglerna bör enligt utredningens mening medföra att de­

bitering av internränta kan företas bara i den mån de kommunala tillskotts-

medlen inte ursprungligen kommer från va-verlcets brukare.

Utredningen understryker att uttrycket ”nödvändiga kostnader” såsom

norm för vad som kan påföras va-verks brukare i form av avgifter medför

en skyldighet för huvudman att utöva kostnadskontroll och att pressa kost­

naderna så långt som möjligt genom fortlöpande åtgärder för rationalise­

ring. Om åtgärd skulle vara onödigt kostsam t. ex. på grund av uppenbart

bristfällig rationalisering eller på grund av att andra än affärsmässiga hän­

syn har tillåtits inverka, bör detta medföra att kostnaden inte i sin helhet

betraktas som nödvändig.

Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra

någon avsöndring av va-verkens ekonomi från kommunens ekonomi i öv­

rigt, såsom fallet har blivit med kommunernas hamnrörelse.

Den föreslagna lagens självkostnadsbegrepp kan enligt utredningen till-

lämpas även på icke-kommunala allmänna va-anläggningar. Det är tänk­

bart att bedömningen av vad som skall anses vara skälig utdelning på aktie­

kapital — om va-anläggningens huvudman är aktiebolag — leder till ett

resultat som något avviker från resultatet av motsvarande bedömning i

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

48

fråga om skälig intern ränta på kapital som kommun har tillskjutit till

kommunalt va-verk. Även andra skiljaktigheter i utfallet av bedömningen

av olika detaljfrågor kan tänkas utan att därför de allmänna principerna

och riktlinjerna behöver vara annorlunda.

Experten Westman har i ett särskilt yttrande tagit avstånd från utred­

ningens förslag rörande internränteberäkningen. Förslaget medför att man

får ett helt annat redovisningssystem än det som tillämpas för andra kom­

munala affärsverk, trots att man i övrigt har försökt gestalta de rättsliga

formerna så likartade som möjligt. Den omständigheten att va-verken till

skillnad från de andra verken har möjlighet att tvångsvis etablera ett rätts­

förhållande till sina avnämare anser Westman inte utgöra tillräckligt skäl

för att ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll

än då det gäller elverk m. m. Rätten att tvångsvis anskaffa brukare till

va-verk torde så sällan aktualiseras att man kan bortse från den i samman­

hanget. Det är i vart fall inte tänkbart, att kommunerna såsom huvudmän

för va-verk skulle vilja utnyttja tvånget för att skaffa sig vinst. Intresset

för fastighetsägare av va-försörjning torde vidare inte vara mindre än in­

tresset av elförsörjning. I realiteten är fastighetsägarnas möjligheter till

alternativ behovstäckning ofta mera inskränkta i fråga om energileveranser

än då det gäller va-frågan.

Möjligheten att tvångsvis inlemma fastighetsägare i va-kollektivet är allt­

så enligt Westmans mening inte en tillräcklig grund för att upprätthålla

den föreslagna skiljaktiga ekonomiska principen för va-verken. Härtill

kommer att för va-verkens och elverkens vidkommande samma motiv kan

anföras för att alla investeringar ■— även de som motsvaras av överskott —

skall göras räntebärande till stadskassan. Kostnader för central administra­

tion och markupplåtelser m. m. belastar i lika mån stadskassan i vad avser

båda verktyperna.

Avgörande synes emellertid enligt Westman vara att ett sådant särskil­

jande av vissa investeringar till va-verken som utredningen föreslår i prak­

tiken torde visa sig ogörligt. Enligt utredningen skall i vissa fall den om­

stridda räntegottgörelsen för överskotten vara tillåten, nämligen när stads­

kassan bevisligen har haft utgifter som inte kompenserats på annat sätt

eller när avgifterna inte är så stora att va-verkens samtliga utgifter där­

igenom täcks utan skattemedel måste tillskjutas. Ibland skall alltså re-

investerade överskott kunna föranleda räntor till stadskassan, ibland inte.

Det lär inte vara möjligt att i verkligheten upprätthålla ett så variabelt

system.

Slutligen påpekar Westman, att även om den av utredningen företrädda

uppfattningen skulle ha fog för sig, det ändå knappast kan vara av bety­

delse för de intressen som här är i fråga, nämligen skattebetalarkollektivets

å ena sidan och va-avnämarkollektivets å den andra, att den föreslagna

principen upprätthålls. Den avgiftsminskning som genom förslaget kan

Kangl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

49

åstadkommas för den enskilde medlemmen av va-kollektivet torde nämligen

bli ringa. Härtill kommer alt de personkategorier som ytterst skall bära

skattekollektivets och va-kollektivets utgifter i stort sett sammanfaller.

Skattebetalarna är ju nämligen regelmässigt i behov av vatten och avlopp.

Utredningen tar härefter upp vissa frågor rörande engångsavgif­

ter. Numera tillgodogör sig nästan alla huvudmän engångsavgift, an­

tingen direkt enligt VAL:s regler eller genom överenskommelse i stads-

planeavtal. I vissa fall ingår ett mot engångsavgiften svarande bidrag till

den allmänna va-anläggningen i tomträttsavgälden för fastighet som har

upplåtits med tomträtt.

Efter att ha gett exempel på engångsavgifternas storlek för olika bygg­

nadstyper i en del städer konstaterar utredningen att det föreligger en klar

tendens till höjning av dessa avgifter. Orsakerna härtill anges vara dels att

man vill kompensera penningvärdeförsämringen, dels att olika omständig­

heter kan göra det påkallat att ta ut engångsavgifter som representerar ett

höjt realvärde. Avgiftshöjning kan sålunda bero på att huvudmannen för

att undgå låne- och skattefinansiering önskar öka avgiftsfinansieringen.

En annan orsak kan vara, att anläggningen genom tillkomsten av nya och

förbättrade anordningar, såsom reningsverk, övergång från kombinerat led­

ningssystem till duplikatsystem e. d. har fått sin standard så höjd att

kapitalkostnaden per fastighet eller enhet stegrats väsentligt. En tredje

orsak kan vara, att nytillkommande fastigheter inom viss stadsdel på grund

av sin lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter vållar

särskilt höga anslutningskostnader. Det kan också tänkas, att kostnaderna

för anslutning allmänt sett ställer sig dyrare per enhet sedan en allmän

va-anläggning har byggts ut att omfatta ytterligare bebyggelseområden.

Utredningen anför att tvekan har uppstått om och i vilken utsträckning

det låter sig förena med principen om fördelning av avgifter efter de an­

slutna fastigheternas nytta och med den allmänna kommunala likställig-

hetsprincipen att ändra del belopp till vilket engångsavgiften en gång har

fastställts. Frågan gäller om detta kan ske utan kompensation till fastig­

hetsägare, som genom ändringen kommer att få betala mera för anslut­

ningen, i fall då han inte får större nytta av den än den som har sluppit

undan med en lägre engångsavgift. Differentiering av brukningsavgifter

mellan olika grupper av brukare kan tekniskt genomföras utan större svå­

righeter. Huvudmännen är emellertid angelägna att undvika olikheter i

debiteringen. De vill inte komma i sådana situationer att kompensation eller

utjämning mellan olika grupper av brukare kan komma på tal. Såvitt ut­

redningen har sig bekant har åtgärder för kompensation eller utjämning

inte förekommit i praktiken.

Utredningen anser det uppenbart atl det måste finnas ganska vid­

sträckta möjligheter att ändra avgifter. Va-verken bör i princip drivas på

ett från företagsekonomiska synpunkter godtagbart sätt och huvudmannen

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

50

måste därför ha sådan rörelsefrihet i fråga om taxesättningen att han kan

anpassa sig efter rådande förhållanden, t. ex. i de hänseenden som nyss har

angetts. Det problem som ter sig aktuellt för utredningen är i vad mån höj­

ningar av engångsavgifter kan genomföras utan konsekvenser i form av

särskilda åtgärder för utjämning mellan olika grupper av brukare. Problemet

har tydligen uppkommit till följd av att VAL föreskriver, att fördelning av

brukarnas avgifter skall ske efter nytta. Det har väsentligen teoretisk karak­

tär. I praktiken har nämligen höjningar ägt rum i betydande utsträckning

utan att brukarna ifrågasatt lagligheten därav och utan att särskilda åt­

gärder för utjämning har varit på tal. Det kan möjligen antas, att tvekan

om lagstiftningens innebörd har haft en viss dämpande effekt på den takt,

i vilken höjningar av engångsavgifter har genomförts.

I utredningens förslag finns inte någon uttrycklig anknytning av avgifts-

fördelningen till brukarnas nytta. I stället föreslås att avgiftsskyldigheten

skall fördelas mellan brukarna ”efter skälig och rättvis grund”.

Utredningen anser, att frågan om huvudmans bundenhet vid en en gång

fastställd taxa kommer i ett ändrat läge, om lagen får den föreslagna lydel­

sen. Det kommer inte längre att föreligga någon tvekan om att huvudman

har rätt att inom skäliga gränser ändra engångsavgiften. Höjningar bör

emellertid, oavsett anledningen, inte göras som chockhöjningar utan vara

måttliga. Om höjningar av engångsavgiften genomförs i etapper, där varje

höjning framstår som måttlig, kan befogad kritik för orättvis behandling

av va-anläggningens brukare inte anföras. Det kan vara klokt av huvudman

att tillämpa en rutinmässig ordning för höjningar i anledning av penning­

värdeförsämring, dels därför att oförändrad engångsavgift under lång tid

i realiteten betyder att avgiften sjunker, om hänsyn tas till realvärdet, dels

därför att inflationshöjningen annars kan komma att inkräkta på möjlig­

heterna att göra höjning därutöver, om detta skulle bli aktuellt. Att godta

måttliga höjningar av engångsavgiften förefaller utredningen stå i god

överensstämmelse med det närmande till de allmänna kommunala prin­

ciperna i fråga om bestämmande av avgifter, som skall ske enligt utred­

ningens förslag. Den kommunala självkostnadsprincipen anses inte innebära

förbud mot att vissa överskott uppkommer. Principen om likställighet kom­

munmedlemmar emellan hindrar inte ändringar i taxa från tid till annan,

förutsatt alt likställigheten iakttas när ändringarna görs och att ändringarna

inte överstiger den gräns, som utredningen betecknar med uttrycket måttlig.

Utredningen har ingående övervägt hur den gräns skall kunna anges när­

mare, som markeras av det flexibla uttrycket ”måttlig höjning”. Utred­

ningen har därvid funnit att det lämpligen får överlämnas åt huvudmännen

att med ledning av erfarenheter från detta och andra områden avgöra, vad

som kan anses tillåtet med hänsyn till den kommunala likställighetsprin-

cipen, där denna är tillämplig, och till den föreslagna va-lagens föreskrift

om skälig och rättvis grund för fördelningen av avgifter. Skulle tilltänkt

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

51

brukare vilja anföra klagomål t. ex. över att han har drabbats av högre

engångsavgift än andra, kan han vända sig till behörig prövningsinstans, i

första hand statens va-nämnd.

De synpunkter, som utredningen har anfört på möjligheterna att höja en­

gångsavgift, har motsvarande tillämpning på sänkning av sådana avgifter,

om och när ändring i sänkande riktning skulle komma att bli aktuell.

Utredningen påpekar slutligen att förekomsten av kapitaltillskott vid si­

dan av va-lagens regler kan ge upphov till speciella problem vid ändring av

engångsavgifterna och att huvudmännen kan behöva vidta åtgärder för att

utjämna belastningen av skilda kategorier brukare inom verksamhetsom­

rådet.

Förslaget till va-lag nämner inte något om att avgift kan utgå såsom en­

gångsavgift och såsom periodiska avgifter. Hinder för en uppdelning av av-

giftsskyldigheten enligt detta mönster skall emellertid inte föreligga. Ut­

redningen förutsätter vidare, att engångsavgift även i framtiden skall få

erläggas genom delbetalningar.

Utredningen har övervägt frågan om huvudmans möjligheter att ta ut

avgifter vid sanering av olika slag och omfattning. Bakgrunden

är, att det f. n. anses ovisst om huvudmannen vid omregleringar av fastig­

hetsindelning och bebyggelse kan ta ut en ny engångsavgift av ägare till

nybildad tomt eller nyuppfört hus. Frågan har varierande innehåll allt efter

omregleringens karaktär och omfattning.

Efter att ha gett exempel på olika fall av omreglering konstaterar utred­

ningen att ovissheten om möjligheterna att i de antydda fallen ta ut en

engångsavgift sammanhänger med att det inte kan anses klart vad erläg­

gandet av engångsavgift har för rättsliga konsekvenser. Uttrycket engångs­

avgift torde inte innebära annat än att avgiften skall täcka kostnader av en-

gångsnatur, dvs. kapitalkostnader. Det torde vara lagligen möjligt att på­

föra brukare ny engångsavgift, om huvudmannen har ådragit sig nya ka­

pitalkostnader på grund av förbättring eller liknande åtgärd beträffande an­

läggningen, som kommer hela va-kollektivet eller väsentliga grupper inom

detta till godo. Den omständigheten att engångsavgiften bestäms och be­

talas vid brukningstidens början och att dess belopp är maximerat efter

huvudmannens kapitalkostnader för anläggningen innebär inte, att avgiften

ger brukare någon andel i anläggningen eller något delägarskap eller över

huvud taget någon rättighet mot huvudmannen utöver rätten att bruka an­

läggningen och därmed få vattenförsörjning och avlopp.

Vad beträffar frågan om engångsavgift på annat sätt medför allframtids-

konsekvenser kan enligt utredningens mening goda skäl anföras både för och

emot uppfattningen att så är fallet. För en sådan uppfattning talar bl. a. att

avgiften enligt VAL är knuten till fastigheten oavsett den därpå uppförda

bebyggelsen — låt vara att avgiften liksom bidrag till gatubyggnadskostnad i

vad avser avlopp bestäms med hänsyn inte bara till tomtens storlek utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

52

också i väsentlig grad till bebyggelsens eller byggnadsrättens omfattning och

art. Vidare torde man inte kunna bortse från att en fastighetsägare som har

gjort ett kapitaltillskott i form av engångsavgift kan hävda berättigade an­

språk på att för all framtid få avkastning av detta tillskott. Avkastningen

gottlörs honom genom lägre brukningsavgifter. Nedsättningen motsvarar i

princip räntan på engångsavgiften. Huvudmannen har ju kunnat välja mel­

lan att ta id engångsavgifter upp till den tillåtna maximigränsen och att ta

ut enbart brukningsavgifter. I det förra fallet måste brukningsavgifternas

totala belopp i princip vara så mycket lägre än i det senare fallet, att skill­

naden motsvarar ränta på engångsavgifternas totala belopp. Mot uppfatt­

ningen om engångsavgiftens allframtidskonsekvenser kan främst anföras,

att avgiften i praktiken huvudsakligen motiveras av och till beloppet be­

stäms efter bebyggelsen på fastigheten, inte efter tomten. När bebyggelsen

är uttjänt och avskriven, är det också rimligt att motsvarande engångsav­

gift för vatten och avlopp och den därmed förenade rätten skall anses av­

skriven. Riktigare uttryckt är det de med kapitaltillskottet bekostade led­

ningarna som får anses uttjänta och avskrivna. Det berättigade i detta be­

traktelsesätt är särskilt markerat i de fall, då sanering innebär att befintliga

ledningar, trots att de har varit fullt tillfredsställande för den tidigare be-

byggelsen, måste läggas om på grund av ökad bebyggelse eller i övrigt be­

hov av ökad kapacitet till följd av stadsplaneändring, ändrade gatu- eller

ledningssträckningar osv.

Utredningen anser, att frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på

förut bebyggd mark främst bör bedömas från praktiska synpunkter och på

basis av huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukar­

na efter skälig och rättvis grund. Det torde således finnas anledning för hu­

vudmännen alt utforma sina taxor och allmänna bestämmelser enligt den

föreslagna lagen så, att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggel­

sen på fastigheten, inte till tomten. När bebyggelsen rivs, kan det följaktli­

gen bli fråga om att ta ut ny engångsavgift. Rivning av byggnader sker säl­

lan förrän efter minst femtio år. Mot bakgrund av de förändringar beträf­

fande va-anläggningen, dess kapacitet och utnyttjande, penningvärde, bruk-

ningsavgifter osv. som måste antas ha inträtt under en femtioårsperiod,

framstår avskrivningen av engångsavgiften efter en sådan period som väl

motiverad. Utredningen påpekar vidare att om nybildad tomt inom sane-

ringsområde skulle tillgodoräknas engångsavgift, som betalats för tomter

eller delar av tomler, vilka ingår i den nya tomten, så skulle detta inne­

bära ett administrativt mycket betungande arbete. Resultatet skulle dess­

utom lätt och ofta kunna föranleda delade meningar och ge upphov till

tvister.

Emellertid kan det förekomma fall, då det skulle vara stötande om inte

skälig hänsyn togs till den erlagda engångsavgiften, t. ex. när byggnad brin­

ner ned eller när den av någon anledning rivs efter relativt kort tid. Utred­

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

53

ningen anser att man kan förutsätta att huvudmännen — med beaktande av

regeln om kostnadsfördelning efter skälig och rättvis grund — kommer att

ta hänsyn till fastighetsägarnas berättigade anspråk på gottskrivning av en­

gångsavgift, som ännu inte kan anses helt avskriven, när det i de antydda

situationerna blir fråga om att ta ut nya avgifter. Det kan förväntas att hu­

vudmännen genom sin organisation, VAV, utformar erforderliga riktlinjer

för avskrivning av engångsavgift och att regler om detta införs i taxor och

allmänna bestämmelser.

Vad beträffar periodisk a avgifter anser utredningen det vara

naturligt att dessa förändras med hänsyn till förändringar i penningvärdet

och i andra betingelser för verksamheten. I flertalet fall torde höjningar

kunna genomföras utan kollision med avgiftsreglerna vare sig i gällande lag

eller i utredningens lagförslag.

Utredningen påpekar att avvägningen mellan avgiftsfinansie­

ring och skattefinansiering påverkar fördelningen av kostna­

derna för va-anläggningen. Skattefinansiering kan betyda att kommunmed­

lemmar, som bor utanför va-anläggningens verksamhetsområde och som inte

får vattenförsörjning och avlopp genom den, trots detta såsom skattebetalare

deltar i kostnaderna för anläggningen. Frågan i vad mån detta är rimligt

beror på en rad olika omständigheter, bl. a. vilken fördel dessa kommunmed­

lemmar kan anses ha eller få av anläggningen. Frågan är i och för sig inte

reglerad i VAL och inte heller i förslaget till ny lag. Men den har så nära

anknytning till avgiftsfrågorna, att utredningen anser att den förtjänar att

nämnas. Som framtida fördelar framhålls framför allt möjligheten att an­

läggningens verksamhetsområde kan komma att omfatta även glesbygden.

Det är emellertid tydligt, att hänsynen till kommunmedlemmar, som inte får

vattenförsörjning och avlopp genom den allmänna va-anläggningen, ibland

kan ge huvudmannen särskild anledning att överväga en höggradig avgifts­

finansiering. Hänsyn av detta slag kan tänkas — jämte de ökande kraven på

kommunala skattemedel för olika ändamål — medverka till den på va-om­

rådet liksom på andra områden märkbara tendensen att övergå från skatte­

finansiering till avgiftsfinansiering eller i varje fall att öka avgiftsfinansie­

ringen.

Utredningen har i sitt lagförslag slopat det nu gällande förbudet för hu­

vudman att ta ut avgift för s. k. utvecklingskostnad. Detta innebär

inte, att utredningen vill ge huvudman frihet att ta ut hela kostnaden för en

överdimensionerad anläggning av de brukare, som först blir satta i tillfälle

att utnyttja anläggningen. Tvärtom anser utredningen att dessa brukare

maximalt skall kunna debiteras avgifter motsvarande de kostnader, som be­

hövts för att just de skulle kunna förses med vatten och avlopp. Utveck­

lingskostnaden skall huvudmannen alltjämt vara skyldig att förskjuta till

dess den kan tas ut av de nytillkommande brukare med tanke på vilka an­

läggningen har dimensionerats. Utredningen anser, att detta följer av de

54

kortfattade regler om avgifter som förslaget innehåller. Begränsningen till

nödvändiga kostnader hindrar huvudman att ta ut högre kapitalkostnader

av en grupp brukare, som ansluter sig i en första omgång, än vad som är

nödvändigt för att förse just dem eller rättare deras bebyggelseområde med

vattenförsörjning och avlopp. I anslutning till redogörelse för ett par tänkta

fall av avgiftsuttag där frågan om utvecklingskostnad blir aktuell anför ut­

redningen under hänvisning till principen om avgiftsfördelning efter skälig

och rättvis grund, alt huvudmannen i sin kalkyl är skyldig att räkna med

den planerade utvidgningen och fördela avgifterna så, att han tar ut samma

eller ungefär samma avgift för kapitalkostnad av senare tillkommande bru­

kare.

Utredningen ifrågasätter, om det i praktiken annat än rent undantagsvis

förekommer utvecklingskostnad av det slag som åsyftas i VAL. Det vanliga

torde vara, att allmän va-anläggnings verksamhetsområde successivt ökas

och att anläggningen efter hand förses med nya anordningar, dimensione­

rade med tanke på att det samhälle, som den betjänar, befinner sig i fort­

löpande utveckling. Att fastslå vad som skall anses som utvecklingskostnad

är under sådana omständigheter inte möjligt. Ett förbud mot avgiftsfinan­

siering av utvecklingskostnad framstår för dessa fall som meningslöst. In­

trycket att förbudet är överflödigt förstärks ytterligare av den omständig­

heten, att kapitalkostnaderna för allmän va-anläggning ofta endast till en del

täcks genom avgiftsfinansiering. Viss skattefinansiering tillämpas i många

fall och torde komma att tillämpas också i fortsättningen, även om tenden­

sen går mot ökad avgiftsfinansiering. Vad som har anförts torde ge vid han­

den, att det förtydligande av huvudreglerna om avgifter i VAL som regeln

om utvecklingskostnad innebär har haft ringa praktisk betydelse och att re­

geln kan undvaras i en ny lag.

Utredningen anser det inte erforderligt med ett särskilt stadgande om

skyldighet för fastighetsägare att betala ränta på oguldet avgiftsbe­

lopp.

Beträffande kostnaderna för omläggning till duplikat-

system anser utredningen att huvudmannen bör kunna kräva att bru­

kare själv står för de kostnader som drabbar fastigheten, åtminstone när

omläggningen blir av måttlig omfattning. Paralleller kan dras t. ex. med

skyldigheten att anordna skyddsrum och att anordna skyddsräcken på tak.

Emellertid kan omläggningen i vissa fall bli mer omfattande och kostsam

än normalt. Då kan det vara rimligt att brukarkollektivet bestrider en skä­

lig del av kostnaden, i princip vad som överstiger en normalkostnad. Över­

gång från kombinerat system till duplikatsystem brukar inte ske på en

gång utan successivt under lång tid. Huvudmannen liar därför inte anled­

ning att fordra omläggning beträffande fastighet, vars bebyggelse på grund

av ålder och beskaffenhet bedöms inte komma att stå kvar under längre tid,

och inte heller beträffande fastighet för vilken kostnaderna för en full­

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

55

ständig omläggning skulle bli oproportionerligt stora. I fall av sistnämnda

typ kan det ibland vara skäligt att stanna vid en partiell omläggning.

Principerna om maximering av avgifterna till vad som behövs för att

täcka nödvändiga kostnader och om fördelning av avgifterna efter rättvisa

och skälighet skall gälla. Ny engångsavgift bör emellertid inte tas ut. Där­

emot bör hinder inte föreligga att engångsavgiften höjs för nytillträdande

brukare. Utredningen finner det dock sannolikt att huvudmännen kommer

att föredra att ta ut huvuddelen av kostnaderna för övergång till duplikat-

system — i den mån de inte bestrids med skattemedel — i form av bruk-

ningsavgifter. Härigenom blir kostnaden fördelad på hela brukarkollektivet,

vilket med hänsyn till åtgärdens vattenvårdande ändamål synes rättvist och

riktigt. Viss vägledning för bedömning av hithörande frågor kan möjligen

vinnas genom jämförelse med vad som praktiseras av elverken vid övergång

till annan strömart eller spänning. Jämförelsen bör dock göras med försik­

tighet, eftersom förhållandena inte är fullt jämförbara och rättspraxis är

begränsad och inte entydig.

4.3.3 Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig om

huvuddragen i utredningens förslag till regler för taxa och avgifter. Läns­

styrelsen i Skaraborgs län säger sig tillstyrka utredningens förslag. Läns­

styrelsen i Gävleborgs län och Länsingenjörers förening förklarar sig inte

ha någon erinran mot vad utredningen har anfört beträffande taxa och

avgifter.

Stockholmstraktens vattenverksförbund anser att va-lagen inte bör inne­

hålla avgiftsregler för de kommunala va-verken men att taxesättningen för

övriga va-verk bör regleras i lagen.

VAV anser att uttrycket ”skålig och rättvis grund” i den föreslagna 14 §

av brukarna gärna torde komma att tolkas så att endast den sociala fördel­

ningsregeln får tillämpas. VAV finner det för den praktiska tillämpningen

vara i hög grad önskvärt att även den s. k. privaträttsliga kostnadsregeln får

uttryckligt stöd i lagtexten och föreslår därför att paragrafen kompletteras

med en mening av motsvarande innehåll som 15 § andra stycket VAL.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

anser att den kommunala besvärsrätten och den bevakning av taxefrågor,

som företrädare för fastighetsägar-, hyresgästs- och företagsintressen ut­

övar i de kommunala församlingarna, är tillräcklig garanti mot oskäliga

avgiftsuttag. Den av utredningen föreslagna tillämpningen av självkostnads­

principen skulle i praktiken bli redovisningsmässigt mycket komplicerad.

Styrelserna anser därför att de föreslagna avgiftsreglerna i 14 § andra styc­

ket bör slopas och avgiftsrätten bedömas enbart med ledning av kommunal­

lagens principer. Möjlighet att debitera anslutningsavgift efter särskilda

kostnader bör bibehållas, och styrelserna framhåller att en sådan möjlighet

skulle föreligga om avgiftsrätten bedömdes med ledning av allmänna kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

56

munalrättsliga principer. Skulle särskild avgiftsreglering tas in i va-lagen

ifrågasätter styrelserna om det inte behövs en uttrycklig lagbestämmelse om

rätt att debitera särkostnader och instämmer i så fall i VAV:s förslag. An­

ordningar för viss eller vissa fastigheters behov i form av tryckstegrings-

pumpar vid leverans av renvatten till höghus och pumpar för avledande av

avloppsvatten från fastigheter med stort källardjup bör enligt styrelsernas

mening ombesörjas och bekostas av vederbörande fastighetsägare.

SMR finner utredningens uttalanden beträffande vad som skall anses

vara skälig och rättvis grund väl avvägda. Förbundet hemställer om ett

klargörande uttalande i propositionen att mängdrabatt kan och bör lämnas,

i varje fall med belopp motsvarande den kostnadsminskning som uppkom­

mer vid leverans av färskvatten till och avledande av avloppsvatten från

storförbrukare.

NBU har inga erinringar vad gäller de ganska allmänt hållna grundsat­

serna för avgiftsberäkning och avgiftsfördelning utan finner det riktigt att

kommunala serviceinrättningar av detta slag skall vara självbärande. De

angivna reglerna kan emellertid medföra en viss risk för missbruk genom att

kommunerna tar ut avgifter, som utöver ersättning för kostnaderna inne­

fattar en skatteliknande pålaga, och därmed frångår de företagsekonomiska

principer som redovisas i betänkandet.

Svenska Riksbyggen delar utredningens mening att va-lagen inte bör be­

tungas med detaljerade avgiftsregler.

Länsläkaren i Malmöhus län anser att länsstyrelse eller annan myndighet

bör fastställa den taxa som skall gälla.

Det övervägande antalet remissinstanser som har uttalat sig i fråga om

självkostnadsprincipen har anslutit sig till Westmans särskilda

yttrande. Vissa har utan att uttryckligen instämma med Westman framfört

synpunkter som närmar sig dennes uppfattning. Ett fåtal remissinstanser

har tillstyrkt utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som delar Westmans uppfattning eller framför

synpunkter som ansluter sig till den kan nämnas länsstyrelsen i Stockholms

län, vissa kommunala organ i Stockholm, drätselkamrarna i Luleå, Malmö

och Sandviken, gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnderna i Höör och

Svalöv, kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands handelskam­

mare, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbun­

det, Svenska Riksbyggen samt Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings-

j uris t er.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

anför utöver de av Westman framlagda synpunkterna följande.

Mot utredningens resonemang rörande internräntedebitering måste först

den invändningen göras, att brukningsavgifterna endast i undantagsfall tor­

de innefatta någon särskild andel för framtida investeringar frånsett smärre,

årliga sådana. Däremot skall självfallet avskrivning å va-anläggningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

57

inrymmas i avgifterna. De kommunala va-verken lämnar också i det alldeles

övervägande antalet fall årliga driftunderskott vilket i regel beror på att

driften avsiktligt delvis skattefinansieras. Enligt den bearbetning av den

kommunala finansstatistiken som stadsförbundet verkställer redovisade stä­

dernas va-verk för 1966 ett sammanlagt driftunderskott å ca 44 miljoner kro­

nor och endast ett fåtal verk uppvisade överskott. En va-taxa baseras på en

kalkyl för ett antal år framåt över de beräknade kostnaderna och intäkter­

na (brukningsavgifterna), varvid i regel en balans mellan dessa eftersträ­

vas. Givetvis blir utfallet av va-verlcets drift icke helt i överensstämmelse

med kalkylen utan normalt uppstår under de olika åren vissa måttliga över-

ellcr underskott, men på sikt bör, om kalkylen är hållbar, dessa i stort sett

utjämna varandra. De driftöverskott som omväxlande med underskott kan

uppkomma kan således icke — såsom utredningen synes vilja göra gällande

— sägas bero på överuttag av avgifter och vara avsedda för framtida inves­

teringar. Överskotten torde i stället i regel sammanhänga med den periodi-

sering till ett år som ett års bokslut innebär.

Om i överensstämmelse med utredningens tankegång va-verken skulle

gottskrivas ränta på förekommande årliga driftöverskott och vid en nyin­

vestering icke påföras ränta till den del investeringen skett med överskotts­

medlen kräves att överskotten på något sätt fortlöpande särskiljes i kom­

munens räkenskaper. Utredningen har dock icke anvisat någon metod här­

för. En redovisning av medlen på ett avräkningskonto med va-verket skulle

innebära att kommunen anses ha en skuld till en av sina förvaltningar eller

till brukarna — ett betraktelsesätt som är främmande för den kommunala

förvaltningen och redovisningen. Enligt kommunala bokföringsprinciper

med uppdelning på en driftbudget och en kapitalbudget är det framkomna

överskottet eLt driftöverskott och bör behandlas som sådant. Ur rent bokfö-

ringsmässig synpunkt skulle således en metod att särredovisa verkens drift­

överskott på samma sätt som är föreskrivet i fråga om överskott å hamn­

rörelse vara tänkbar, varvid ett års överskott skulle ingå som inkomst i ver­

kets driftbudget två år senare. En så genomgripande åtgärd synes dock ej

utredningen vilja förorda och bör ej heller vidtagas. Slutligen återstår möj­

ligheten alt avsätta överskotten till en investeringsfond för va-verket eller

till allmänna investeringsfonden, i senare fallet med någon redovisning

”inom linjen” av va-verkets andel av fonden. Det är dock icke förenligt med

kommunala redovisningsprinciper att ett driftöverskott föres till en kapi­

talfond. För övrigt kan enligt de kommunala fondbildningsbestämmelserna

avsättning till en investeringsfond för ett va-verk icke ske utan Kungl.

Maj :ts medgivande och en uppdelning av allmänna investeringsfonden på

olika ändamål strider mot fondens syfte. När en ny investering i va-anlägg­

ningen blir aktuell skulle enligt utredningens förslag de ackumulerade över­

skotten så långt de räcker tagas i anspråk härför och vid beräkning av in­

tern ränta på anläggningens bokförda värde skulle överskottsmedlen undan­

tagas. Ett iakttagande av en sådan regel skulle framtvinga ytterligare en

fortlöpande avräkning med va-verket. Hur man skall förfara med va-ver­

kens driftunderskott — sådana är som ovan angivits ojämförligt mycket

vanligare än överskott — har utredningen icke berört. Konsekvensen borde

fordra att även underskotten särredovisades och att va-verken i stället be­

lastades med intern ränta härå, vilket för närvarande icke sker. Men om elt

va-verks överskott har tillförts en investeringsfond och underskott sedan

uppstår ett år kan fonden kommunalrättsligt icke tagas i anspråk för täck­

ning av underskottet. Ett fullständigt avskiljande av va-verkens ekonomi

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

58

från kommunens i övrigt torde därför kunna upprätthållas endast när ver­

ken lämnar överskott medan systemet brytes då underskott uppkommer.

Enligt vår mening skulle en fortlöpande särredovisning och särskild ränte-

beräkning av va-verkens år från år ackumulerade över- och underskott och

av investerade överskottsmedel bli mycket komplicerad och i längden helt

enkelt praktiskt ogörlig. Det kan för övrigt ifrågasättas om icke ett förfa­

rande att balansera över- och underskotten eller att föra dem till en fond i

stället för att låta dem ingå i kommunens samlade över- eller underskott

står i strid med kommunallagens budgeteringsregler i 53 § enligt vilka i ut-

gitls- och inkomststaten skall intagas kommunens samlade under- respek­

tive överskott för nästföregående år. Vi vidhåller den principiella stånd­

punkt som intogs vid våra av utredningen omnämnda diskussioner i dessa

trågor för ett tiotal år sedan med el- och gasverksföreningarna, nämligen

att fondering hos affärsverksförvaltning ej bör förekomma, att förvaltning­

ens avskrivnings- och överskottsmedel ej skall förbehållas denna förvaltning

utan höra till kommunens gemensamma finansförvaltning och att det måste

ankomma på kommunens fullmäktige att i varje särskilt läge avväga an­

vändningen av kommunens samlade resurser för investeringsändamål.

I samband med frågan om intern ränteberäkning vill vi framhålla, att vi

förutsätter att i kostnaderna för va-anläggnings utförande får inräknas

även intern ränta på det kapital som ianspråktages under byggnadstiden,

s. k. intern kreditivränta. Det investerade egna kapitalet bör ju förräntas

även under investeringsskedet och räntekostnaderna ingå bland anlägg­

ningskostnaderna, d. v. s. aktiveras.

Stockholms stads drätselnämnd anför i huvudsak samma synpunkter som

städs- och kommunförbunden och vill ha förslaget omarbetat så att va-verk

blir helt likställda med annan kommunal verksamhet som har till ändamål

alt tillhandahålla kommunmedlemmar rättigheter av olika slag. Stockholms

stads industriverksstyrelse påpekar att rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare beträffande va-verken enligt utredningsförslaget kommit att i

övrigt regleras nära nog helt överensstämmande med vad som gäller i fråga

om kommunala el-, gas- och värmeverk och deras avnämare. Med hänsyn

härtill finns det inte anledning att i detta speciella fall göra åtskillnad mel­

lan dessa verk och va-verken, allra helst som motivet för en annan tillämp­

ning av självkostnadsprincipen synes svagt grundat och förslaget i denna

del skulle leda till praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Kommunalnämnden i Svalöv säger sig bestämt avstyrka utredningens

törslag om särbehandling av va-verken inom de kommunala räkenskaperna.

Förslaget betecknas som direkt verklighetsfrämmande. Det saknar nu mot­

svarighet, men en liknande ordning skulle enligt nämnden säkerligen med

lika stor rätt kunna anses motiverad på andra områden. Systemet anses

innebära ett betydande ingrepp i den kommunala handlingsfriheten och

risker för onödiga missförstånd, som endast skapar irritation och stridig­

heter. I praktiken torde bestämmelsen kunna förutses få liten reell betydelse,

då möjligheterna till interna pålägg bokföringsmässigt förhindrar redovis­

ning av överskott. Det torde inte kunna påvisas att nuvarande bestämmelser

har medfört att abonnenterna fått erlägga oskäliga avgifter. Eftersom abon~

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

59

nenterna som regel även är kommunmedlemmar har de enligt nämnden

möjlighet att få tillräcklig insyn i och inflytande på verkets drift.

Kommunalrättskommittén anför att utredningens behandling av själv-

kostnadsregeln synes inbjuda rättstillämpningen till alltför långtgående an­

språk på precision vid kostnadsberäkningen. Vid överprövning av kommu­

nala taxebeslut måste enligt kommitténs mening betydande marginaler läm­

nas för olika uppfattningar om exempelvis avsättning till framtida utbygg­

nad, avskrivningsförfaranden och räntesatser. Kommittén anför vidare att

överskott som framstår som ringa när de slås ut på de enskilda brukarna

inte bör tillmätas legal betydelse och att utredningens synpunkt att onödigt

kostsamma åtgärder inte i sin helhet får inverka på kostnadsberäkningen

med hänsyn till gängse bevisregler praktiskt taget lär sakna betydelse för

rättskipningen på området.

Drätselkammaren i Luleå kan, i allt fall vad gäller kommunalägda va­

anläggningar, inte acceptera resonemanget att man vid prövningen huru­

vida kostnaderna har varit nödvändiga även skall ge sig in på en bedöm­

ning av om de har varit affärsmässigt motiverade eller kunnat reduceras

genom rationaliseringsåtgärder. Man bör kunna utgå ifrån att de kommu­

nala organen själva utövar tillräcklig bevakning i dessa avseenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att skäl synes tala för att upplåtelse

av gatumark till de ledningsdragande verken bör kunna beläggas med rim­

lig avgift och att, om sådan kompensation inte erhålls, motiv torde före­

ligga för kommunen att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt uppkomman­

de överskott. Även Stockholms stads gatunämnd och drätselnämnd anser

att upplåtelse av gatumark till de ledningsdragande verken bör kunna be­

läggas med skälig avgift.

Utredningens förslag beträffande självkostnadsprincipen tillstyrks av

SKTF och VAV.

VAV anför följande. Va-verkens inkomster består av dels engångsavgif­

ter, dels brukningsavgifter. Engångsavgifterna inlevereras f. n. i flera fall

till kommunens kassa utan att komma va-kollelctivet till godo. Särskilt med

tanke på att engångsavgifterna numera ofta uppgår till betydande belopp —

som exempel nämns att engångsavgiften för en normal enfamilj svilla kan

överstiga 10 000 kr. — är det enligt föreningens mening stötande för den

allmänna rättskänslan att taxeavgifter av detta slag inte används för avsett

ändamål utan att, när motsvarande belopp anvisas va-verket för investe­

ringar, verket genom att påföras internränta och återbetalningsskyldighet

genom amortering eller avskrivning av anvisat belopp åsamkas merkost­

nader som måste täckas med brukningsavgifter. Härigenom får va-kollek­

tivet betala engångsavgiften två gånger. Den första avgiften blir helt att

jämställa med en skatt till kommunen. VAV:s styrelse har enhälligt uttalat

sin principiella anslutning till de riktlinjer och förslag som utredningen

senare har lagt fram i sitt betänkande. Sedermera har emellertid nio av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

60

fyrtiotal medlemmar som yttrat sig till föreningen, däribland Stockholms

stad, anslutit sig till den avvikande mening som Westman har anfört i sitt

särskilda yttrande. Föreningen påpekar avslutningsvis att, om principen om

strikt självkostnad skulle slopas i va-lagen, logiken torde kräva att en mot­

svarande ändring görs i lagen om kommunala renhållningsavgifter.

SKTF säger sig vilja starkt framhålla det berättigade i utredningens för­

slag och anför följande. Med hänsyn till det mycket stora investeringsbeho­

vet för va-anläggningar både när det gäller reningsverk, men kanske fram­

för allt för rörnät och speciellt vid övergång till duplikatsystem, tas av bru­

karna ofta ut brukningsavgifter, så beräknade att viss fondering av medel

kan ske med tanke på framtida investeringar. På samma sätt tas anslut­

ningsavgifter ut, som ofta är av betydande storleksordning. Det är av av­

görande betydelse för va-verkens framtida ekonomi, att dessa avgifter verk­

ligen kommer va-kollektivet till godo och inte, som nu i vissa fall sker, till­

förs stadskassan för att sedan få lånas av va-verken att förräntas och amor­

teras som vanliga lånemedel. Ett sådant förfarande blir i längden betungan­

de för va-taxan och kan inte heller anses förenligt med brukarnas rättmätiga

intressen. Det kan från bokföringssynpunkt inte erbjuda någon som helst

svårighet att åstadkomma den kostnadsredovisning, som utredningens

förslag innebär. Från rent statistisk synpunkt skulle man även vinna den

fördelen, att va-taxorna blev jämförbara och grundade på samma förutsätt­

ningar.

Hyresgästernas Riksförbund understryker starkt utredningens synpunk­

ter rörande taxa och avgifter men tillägger att förbundet har sig bekant att

möjligheten att i självkostnaderna inräkna avsättning till framtida utbygg­

nader har kommit att missbrukas. Det har sålunda förekommit att avgifter­

na med nämnda motivering under en lång följd av år hållits på mycket hög

nivå utan att anläggningarna ens projekterats. En begränsning synes enligt

förbundet motiverad, exempelvis så att avgift inte får avse kostnad som

ligger längre fram i tiden än fem år.

Några remissinstanser, som godtar utredningens grundläggande princi­

per, har anfört vissa speciella synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

pekar på de ökade krav som från vattenvårdssynpunkt för framtiden måste

ställas på avloppsanordningarnas rationella utformning och skötsel samt

därav föranlett större behov av planering och provtagningar i recipienten

såväl för klarläggande av reningsmetod som för uppföljning av renings-

resultatet. Kostnader härför som faller på huvudmannen bör enligt läns­

styrelsen få inräknas i självkostnaderna och alltså kunna tas ut av bru­

karna. SHI anför att samhället genom oförbehållsam tillämpning av själv­

kostnadsprincipen frånhänder sig möjligheten att med ekonomiska medel

påverka förbrukningen av den naturtillgång som råvatten utgör och att

detta kanske inte är önskvärt under alla förhållanden. En utväg ur detta

dilemma torde enligt institutet vara att självkostnaderna för va-anläggning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

61

ar beräknas i enlighet med utredningens förslag i syfte, att fastställa den

ersättning som tillkommer va-verken och att möjligheter dessutom bereds

alt i speciella fall fastställa ett tillägg till de beräknade avgifterna.

Naturvårdsverket påpekar att reglerna för uttag av va-avgifter från bru­

kare har stor betydelse för vattenvårdsverksamheten eftersom finansie­

ringen av avloppsreningsanläggningar i hög grad påverkas härav. Verket

ifrågasätter därför om man behöver ange några gränser för sådana uttag.

Om en begränsning av avgiftsuttaget ändå anses erforderlig bör emeller­

tid huvudman ha möjlighet att utöver självkostnaden ta ut viss utvecklings­

kostnad exempelvis till en särskild va-fond. En avgiftspolitik med viss pla­

nering för framtida behov måste enligt verket vara i brukarnas intresse.

HSB anser, främst med hänsyn till nödvändigheten att hålla bostadskost­

naderna på en rimlig nivå, men också på grund av att miljövården är ett

intresse för alla, att investeringar för att tillgodose de ökade kraven på

vattenvård i sin helhet bör finansieras skattevägen.

Flertalet remissinstanser har inte behandlat utredningens uttalanden

rörande engångsavgifter. De remissinstanser som uttalat sig har

haft olika uppfattningar. Såvitt avser frågan om uttagande av ny engångs­

avgift har följande synpunkter framförts.

Vattenöverdomstolen anser att förslaget inte kan anses helt invändnings-

fritt och att uttag av ny engångsavgift bör komma i fråga bara vid ökat

brukande eller när nybyggnad föranleder att va-nätet måste läggas om,

varvid den nya engångsavgiften bör ha karaktär av tilläggsavgift.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län torde i realiteten svårigheterna att

ta ut förhöjda engångsavgifter kvarstå om utredningens förslag genomförs.

Det hade därför varit önskvärt att enhetliga och mer precisa regler hade

utarbetats i detta avseende. Om sådana inte anses kunna införas i den nya

lagen bör åtminstone ett klarläggande ske i tillämpningsbestämmelser till

lagen. För att inte onödigtvis betona karaktären av engångsföreteelse anser

länsstyrelsen alt man bör ersätta begreppet engångsavgift med anslutnings­

avgift.

Om utredningens uttalanden även syftar på dem som redan är brukare,

kan de enligt SMR inte lämnas utan erinran. Förbundet utgår från att ett

avtal mellan huvudman och industriföretag står fast under avtalstiden, om

inte annat uttryckligen har överenskommits. Även bortsett härifrån synes

det emellertid förbundet egendomligt att en av huvudmannen fastställd

engångsavgift för en industribyggnad skulle kunna ändras av andra skäl

än att fastighetens vatten- och avloppsförhållanden förbättras. Tanken att

huvudmannen för att undgå låne- och skattefinansiering skulle kunna de­

bitera ytterligare tillskott i form av engångsavgifter avvisas bestämt. Att

nytillkommande fastigheter inom viss stadsdel på grund av särskilda för­

hållanden vållar särskilt höga anslutningskostnader avvisas också som

grund för ändring av engångsavgiften, eftersom dessa merkostnader bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

62

bäras av de nytillkommande fastigheterna. Att ytterligare engångsavgifter

skulle kunna utkrävas som kompensation för ändring i penningvärdet fin­

ner SMR uteslutet om inte motsvarande regler införs på andra rättsområ­

den. Det här anförda gäller i tillämpliga delar även i fråga om periodiska

avgifter.

I övrigt har remissinstanserna, utöver vad som i det följande anförs

beträffande saneringsfastigheter, inte haft andra synpunkter på engångs­

avgifterna än att NBU anser att bestämmelsen i 16 § andra stycket VAL

om rätt till uppdelning av engångsavgiften bör behållas. Denna rätt är så

betydelsefull för den enskilde brukaren att vad som har anförts i motiven

inte utgör tillräcklig garanti.

Med anledning av vad utredningen anför om avgifter vid sane­

ring påpekar Gävle stads gatukontor, att uttalandet om att engångsav­

giften skulle anknytas till bebyggelsen i viss mån synes strida mot den

föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd tomt.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

ansluter sig till utredningens synpunkter samt tillägger att det i vart fall

då befintlig bebyggelse ersätts av ny bebyggelse med annan karaktär och

omfattning inte rimligtvis kan göras gällande att anslutning skulle kunna

påkallas utan att ny anslutningsavgift tas ut. Frågan anses ha väsentlig

betydelse för kommunerna i samband med den intensifierade ombyggnad

av äldre tätortskärnor som nu pågår eller planeras. VAV vitsordar att frå­

gan om engångsavgifter vid sanering f. n. är oklar från både administrativa

och rättsliga synpunkter och därför kan orsaka segslitna meningsskilj­

aktigheter mellan huvudmän och brukare och föranleda ett administrativt

arbete av oproportionerlig omfattning. Det anses därför angeläget att en­

tydiga och enkla regler tillskapas på detta område. Utredningens förslag

tillstyrks. VAV finner det angeläget att understryka, att uttagande av en­

gångsavgifter vid sanering inte är något fiskaliskt intresse för huvudman­

nen utan en fråga om skälig kostnadsfördelning mellan brukarna. Eftersom

huvudmannen har rätt att skaffa sig täckning för samtliga kostnader för

va-anläggningen genom avgifter, blir avgiftsuttagets fördelning i första

hand en fråga om rättvisa och skälighet.

NBU kritiserar vad utredningen anför om att engångsavgift normalt

måste anses avskriven efter en femtioårsperiod. Utredningen synes ha förbi­

sett att huvudmannen via löpande brukningsavgifter kan ha betingat sig

kompensation för avskrivningar på ett realistiskt återanskaffningsvärde

under lång tid. Huvudmannen skulle i ett sådant fall kunna bli dubbel-

kompenserad. Även om fastighetsägare, som genomför en sanering, har för­

värvat fastigheten ganska nyligen och alltså själv inte nämnvärt bidragit

till de avskrivningar, som huvudmannen bekostat via löpande va-avgifter,

måste han rimligen få tillgodoräkna sig företrädarnas avskrivningsbidrag.

Vattenöverdomstolen anför beträffande utvecklingskostnader­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

63

na följande synpunkter. Om brukare maximalt skall kunna debiteras av­

gifter som motsvarar de just för honom erforderliga kostnaderna för an­

läggningen kommer överskjutande kostnader för denna att bestridas med

skattemedel och sålunda betunga också dem som inte har någon direkt

nytta av anläggningen. Dessa överskjutande kostnader, utvecklingskostna­

der, har nedlagts för att anläggningen vid den fortsatta exploateringen inte

skall onödigtvis fördyras. Utvecklingskostnaden kommer således de ur­

sprungliga brukarna till godo framdeles genom lägre brukningsavgifter.

Det synes därför rimligt att dessa brukare till en början ensamma får svara

också för de årliga utgifter som betingas av utvecklingskostnaden, i allt fall

så långt avgiftshöjningen blir måttlig.

Beträffande kostnaderna för omläggning till dupli-

katsystem har inte framförts några andra synpunkter än att VAV

framhåller att frågan om fördelning av kostnaderna mellan fastighetsägare

och va-verlc, i de fall åtgärderna inom fastigheten är förenade med så stora

kostnader att det inte rimligen kan fordras att de skall bäras av fastighets­

ägaren ensam, kan väntas bli förknippad med relativt komplicerade be-

dömningsfrågor. VAV framhåller att det inte torde vara tillfyllest att, så­

som utredningen har angett, skälig kostnad för fastighetens del bedöms

endast efter dess och bebyggelsens storlek. Hänsyn torde även böra tas till

bebyggelsens ålder, värde och avkastning eller räntabilitet.

Vissa remissinstanser har pekat på de svårigheter som kan uppkomma

om det finns flera va-verk i en kommun. Vattenöverdomstolen

samt kommunalnämnderna i Höör och Svalöv anser det önskvärt med ett

klarläggande av frågan om flera va-verk i samma kommun från avgifts-

synpunkt är att anse som en eller flera anläggningar. Nämnden i Svalöv

tillägger att det från administrativ synpunkt får betraktas som synner­

ligen tungrott om självkostnadsprincipen skulle framtvinga en omfattan­

de differentiering av taxorna inom samma kommun. Drätselkammaren

i Trelleborg anser att författningsförslaget bör arbetas om så att det möj­

liggör att den totala självkostnaden för huvudmannens hela va-verk­

samhet blir övre gräns för avgiftsuttaget. Styrelserna för Svenska stads­

förbundet och Svenska kommunförbundet anser att det i samband med en

ny va-lag bör beredas möjligheter att vid kommunsammanläggningar eller

i andra fall få till stånd en utjämning av taxorna för olika va-anläggningar

med samma huvudman. Från rationell synpunkt anses en sådan utjämning

med enhetliga taxor som slutresultat synnerligen motiverad och utjäm­

ningen anges kunna ske genom att de olika anläggningarna betraktas som

en enhet, varvid taxorna kan bestämmas med hänsyn till den totala kost­

naden för anläggningarna.

SKTF och VAV anser det önskvärt med en bestämmelse om att avgiften

under alla förhållanden binds till fastigheten på samma sätt

som exempelvis lantmäterikostnader. Liknande synpunkter framförs av

64

styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet så­

vitt gäller anslutningsavgifter.

Drätselkammaren i Malmö och Föreningen Sveriges kommunala förvalt­

nings jurister anser under hänvisning till rättsfallet NJA 1966: 199 att en

uttrycklig bestämmelse om skyldighet för fastighetsägare att betala ränta

på oguldet avgiftsbelopp är önskvärd.

4.4 Installationsbestämmelser

4.4.1 Gällande ordning m. m. Regler om installationer på va-området finns

inte upptagna i VAL. Som framgår av vad som sägs i det följande finns vissa

regler härom i BS. SKTFrs normalförslag år 1959 till reglemente för kom­

munalt vatten- och avloppsverk innehåller en rad bestämmelser om va-in­

stallationer.

Med installationer avses enligt punkt 8 i normalförslaget alla för anslut­

ning till den allmänna va-anläggningen avsedda ledningar med tillbehör

inom fastighet, dock inte va-verkets mätapparater eller sådana verket till­

höriga ledningar, som verket enligt avtal eller på annan grund har fått rätt

att dra fram och bibehålla. Bestämmelserna om installation i normalförsla­

get skall också gälla den del av servisledning som inte ingår i den allmänna

va-anläggningen.

Normalförslaget förutsätter, att va-verket skall utöva en långt gående

tillsyn över installationernas utförande och beskaffenhet, över anbringande,

reparationer och andra arbeten med installationer och i någon mån även

över deras underhåll och brukande. Installationsarbete får, enligt punkt 10

i normalförslaget, utföras endast av verket självt och av den som innehar

av huvudmannen för va-verket meddelad entreprenörsrättighet. Frågan om

sådan rättighet återkommer jag till i följande avsnitt.

Utförande av installationsarbete kräver enligt punkt 9 i normalförslaget,

liksom ändring eller komplettering av befintlig installation, anmälan till

va-verket på fastställt formulär. Punkt 11 i normalförslaget förutsätter, att

bestämmelser skall utfärdas om beskaffenheten av materiel och material

för installation och om ”sättet för dess utförande, kontroll och besiktning

samt underhåll och nyttjande”. Bestämmelserna skall meddelas dels i form

av föreskrifter, som huvudmannen utfärdar och länsstyrelsen fastställer,

dels såsom anvisningar, meddelade av va-verket i varje särskilt fall. Nor­

malförslaget innehåller vidare i punkt 12 bestämmelse om rätt för va-verket

att för uppsikt och kontroll få tillträde till installation, både då den utförs

och sedan den har färdigställts. Enligt punkt 13 skall installation, innan

den tas i bruk, efter besiktning ha godkänts av va-verket.

Bestämmelser rörande installationer torde enligt utredningen ha utfär­

dats av de flesta huvudmän. Dessa bestämmelser synes vara dels generella

regler, överensstämmande helt eller väsentligen med de bestämmelser i

normalförslaget, för vilka nyss redogjorts, och upptagna i reglemente för

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1D70

Knngl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

65

va-verket, dels sådana speciella föreskrifter om installationsenheternas be­

skaffenhet och installationernas utförande m. m. som avses i punkt 11 av

normalförslaget, dels anvisningar för särskilda fall och för detaljer. De två

förstnämnda slagen av bestämmelser skall enligt 12 § VAL antas av huvud­

mannen och fastställas av länsstyrelsen. Anvisningar kan däremot med­

delas av va-verket utan medverkan av annan.

Innebörden och omfattningen av bemyndigandet i 12 § VAL har belysts

genom två avgöranden av Kungl. Maj :t med anledning av besvär över väg­

rad fastställelse av reglementen för va-verlc, som grundats på normalför­

slaget. Avgörandena visar att 12 § skall ges en mycket begränsad tillämp­

ning.

I vissa kommuner torde enligt vad utredningen anför reglementen från

tiden före VAL alltjämt tillämpas. Dessa äldre reglementen för vattenverk

liksom övriga bestämmelser som avser vattenverk och vattenledning har

annat rättsligt underlag än reglementen för avloppsverk och andra bestäm­

melser om avloppsverk och avloppsledning. De förra har i regel grundats

på 1868 års ordningsstadga för rikets städer, de senare på 1919 års hälso-

vårdsstadga. Vissa bestämmelser, bland dem framför allt sådana, som inne­

höll sanktioner i form av böter, förutsatte för att bli gällande fastställelse

av länsstyrelsen.

SKTF, i det nu aktuella hänseendet efterträdd av VAV, har till ledning

för de anslutna va-verken förutom normalförslag till reglemente för kom­

munalt va-verk utfärdat normalförslag till bestämmelser om installationers

utförande samt deras underhåll och nyttjande.

Va-verken är i regel kommunala affärsdrivande verk. De hör till den typ

av kommunala verk som brukar betecknas ledningsverk. Till samma verk­

typ hör de kommunala gasverken och elverken. Även för gasverk och elverk

har regelmässigt utfärdats kommunala reglementen med förhållningsregler

för verkstyrelserna. Dessa reglementen har i allmänhet väsentligen samma

utformning som reglementena för kommunala va-verk.

De lokala bestämmelserna rörande vatten och avlopp har undersökts av

justitieombudsmannen (JO) och föranlett en framställning från honom till

Kungl. Maj:t. Framställningen, som återges i JO:s ämbetsberättelse år

1958 s. 324, ger vid handen, att de äldre lokala vattenstadgorna, avlopps-

stadgorna osv. redan vid sin tillkomst var behäftade med allvarliga brister

i formella och andra hänseenden. Beträffande lokala föreskrifter om besikt­

ning och godkännande av ledningsarbeten samt om ledningars utförande

och beskaffenhet har JO bl. a. uttalat tveksamhet om lämpligheten av att,

såsom ofta skett i de äldre stadgorna, straffbelägga avvikelser från före­

skrifterna. JO har vidare anmärkt på att såväl 1919 års hälsovårdsstadga,

vilken alltjämt gällde då JO:s framställning gjordes, som VAL innehöll be-

myndiganden att utfärda lokala föreskrifter om installationer.

Vid olika tillfällen har framförts förslag att installationsbestämmelser

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

66

borde utfärdas i samma ordning som föreskrifter och anvisningar enligt

byggnadslagstiftningen. Med anledning härav kan det vara lämpligt att här

i korthet nämna vad som gäller i detta hänseende.

Befogenheten att meddela föreskrifter och anvisningar enligt BS utövas

enligt 76 § stadgan av planverket, vilket tillkom den 1 juli 1967 efter upp­

delning av byggnadsstyrelsen. Föreskrifter, dvs. bindande bestämmelser,

skall, om de är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse eller om de av an­

nan orsak är av större vikt, för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj :t.

Föreskrift, som rör även annan myndighets verksamhetsområde, meddelas

efter samråd med den myndigheten.

Byggnadsstyrelsen hade tidigare sammanfört bestämmelser enligt 76 §

BS i en särskild regelsamling, Byggnadsstyrelsens anvisningar till bygg­

nadsstadgan, BABS, utgiven 1960. En ny upplaga av denna regelsamling,

benämnd Byggnorm 1967, gäller fr. o. m. den 1 januari 1968. Samtliga be­

stämmelser i 1960 års BABS hade formellt karaktären av anvisningar.

BABS innehöll inte några bestämmelser om va-installationer. 1967 års re­

gelsamling innehåller såväl föreskrifter som anvisningar. Inte heller däri

ingår bestämmelser om va-installationer.

BS ger visst underlag för planmyndigheten att utfärda installationsbe-

stämmelser. I 44 § 7 mom. föreskrivs nämligen, att bl. a. ledningar för vat­

ten och avlopp skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller

sanitär olägenhet inte uppkommer. Emellertid handhas ärenden om va­

installationer inte — annat än möjligen i enstaka undantagsfall — av bygg­

nadsnämnderna, utan av andra organ, nämligen va-verken och i någon mån

hälsovårdsnämnderna.

När det gäller tillsynen över byggnadsföretag finns bestämmelser i 64 §

BS. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över sådana företag, för vilka krävs

byggnadslov, och får verkställa de besiktningar som behövs. Nämnden får

också besiktiga företag, vartill byggnadslov inte behövs. Av paragrafen

framgår vidare att vid slutbesiktning den byggande skall förete bevis av

vederbörande skorstensfejare i fråga om eldstäder m. m. Om byggnads­

nämnden finner det nödvändigt skall också företes bevis av sakkunnig per­

son, att kontroll verkställts av bl. a. värmeledningsanläggning.

På va-området utövas en viss typgodkännande verksamhet. Detta sker

genom en särskild, inom VAV tillsatt prövningsnämnd, bestående av sju

personer. Prövningsnämnden undersöker apparater, maskiner och andra

installationsenheter på begäran av fabrikant och yttrar sig över dem. I ytt­

rande förklaras antingen att installationsenheten kan godkännas eller att

den inte kan godkännas. Detta innebär, att nämnden inte uttryckligt god­

känner eller underkänner prövad installationsenhet utan ger va-verken en

rekommendation att godkänna eller inte godkänna enheten i fråga. Nämn­

dens yttranden är inte bindande för va-verken. Dessa är formellt oförhind­

rade att godkänna en installationsenhet som prövningsnämnden har för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

67

klarat inte kunna godkännas och tvärtom. I praktiken torde emellertid va­

verken numera inte avsiktligt avvika från prövningsnämndens rekommen­

dationer.

4.4.2 Utredningen. Utredningen framhåller att bemyndigandet för allmän

va-anläggnings huvudman i 12 § VAL är svårtolkat och dess räckvidd om­

diskuterad. Det avser rätt att utfärda närmare föreskrifter om brukandet

av anläggningen för ansluten fastighets behov. Frågan om bemyndigandet

omfattar installationsbestämmelser i form av speciella föreskrifter kan inte

med säkerhet besvaras. Ett negativt svar framstår dock såsom det sanno­

likt mest riktiga. Enligt utredningen är det angeläget att den oklarhet som

sålunda råder bringas att försvinna.

Installationsbestämmelser på va-området behövs enligt utredningen för

att tillgodose viktiga allmänna intressen. Undermåliga va-installationer kan

medföra sanitära olägenheter av allvarligt slag och framkalla skador på

person och egendom. Skadorna kan drabba både den brukare, som äger in­

stallationen, andra brukare, huvudmannen och utomstående. Huvudman­

nen bär enligt VAL ansvar för att den allmänna va-anläggningen fungerar

väl. För att han skall kunna ta detta ansvar fordras, att han kan räkna med

att installationsenheter, som kopplas till anläggningen, är av tillfredsstäl­

lande beskaffenhet.

Utredningen betonar att installationsbestämmelserna till en del har bygg-

nadsteknisk karaktär. I varje fall griper de in i byggnadsverksamheten. In­

stallationsenheter utgör en både till omfång och antal betydande del av det

material, som används vid husbygge. De med byggnadsproduktion syssel­

satta företagarna har ett påtagligt intresse av att installationsbestämmel­

serna är enhetliga. Detta intresse gör sig gällande med särskild styrka vid

industrialiserat byggande. Installationsbestämmelser, som varierar från den

ena kommunen till den andra, är ägnade ait lägga hinder i vägen för bygg­

nadsverksamheten. Bestämmelser, som binder de godkännande myndighe­

terna vid klart angivna och enhetliga krav, är däremot ägnade att främja

byggnadsverksamheten och sådana bestämmelser eftersträvas därför av

byggföretagarna.

Enligt utredningen är det uppenbart, att kravet på enhetlighet för sitt

förverkligande förutsätter någon form av centralisering av befogenheten att

meddela installationsbestämmelser. Vidare förutsätter det, att de lokala in­

stanserna blir bundna av vad den centrala instansen har bestämt eller att

de, utan att vara formellt bundna, faktiskt tar hänsyn till detta på grund

av den centrala instansens ställning och auktoritet. En centralisering av här

åsyftat slag har redan kommit till stånd på åtskilliga områden, såsom bygg­

området samt hälsovårdens och brandförsvarets områden.

Enligt utredningens mening finns det fog för anspråket på att installa­

tionsbestämmelser skall vara enhetliga för hela landet och att de skall ut­

68

färdas av den centrala myndigheten för byggnadsverksamhet. De standardi-

seringskrav, som har gjort sig gällande med sådan styrka på byggområdet

och föranlett att centraliseringen av befogenheten att utfärda tekniska be­

stämmelser där har drivits längre än på andra områden, framträder enligt

utredningens mening i lika hög grad i fråga om installationsenheter som i

fråga om annan byggnadsmateriel. Utredningen föreslår därför att plan­

verket får befogenhet att centralt utfärda installationsbestämmelser i den

ordning, som föreskrivs i 76 § BS, och att låta installationsbestämmelser,

som utfärdas i denna ordning, efter hand ersätta de lokala bestämmelser,

vilka huvudmännen för allmänna va-anläggningar har utfärdat och som

f. n. tillämpas. Bestämmelserna bör utgöras både av bindande föreskrifter

och av anvisningar med karaktär av rekommendationer.

Vid utformningen av bestämmelserna måste enligt utredningen hänsyn

tas till huvudmännens ansvar för va-anläggningarnas funktion och därav

följande intresse av att installationsenheterna är så beskaffade och utförda,

att anläggningens funktion inte äventyras. Detta intresse, som i varje fall till

en del kan gå utöver eller vid sidan av de byggnadstekniska intressena, mås­

te tillgodoses i installationsbestämmelserna även när dessa utfärdas av plan­

myndigheten. Denna måste därför samråda och samverka med centralt or­

gan för va-verken för att få kännedom om dessas önskemål. Centralt organ

för va-verken är VAV. Ett nära samråd och samverkan med VAV är påkallat

även därför att VAV i väsentligt högre grad än planverket har och tills vi­

dare kan beräknas fortsätta att ha tillgång till expertis på va-området.

Utredningen framhåller att installationsbestämmelserna på va-området i

princip bör kunna omfatta alla installationsenheter, som kan kopplas till

ledningssystemet inom byggnad. De bör alltså omfatta även apparater, ma­

skiner och liknande tillbehör till va-ledningar. De bör kunna utformas så

att de tillgodoser krav i fråga om standard, standardisering och liknande.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande installationsbe­

stämmelser att va-lagen skall inrymma en regel, att va-installation skall

vara så beskaffad och utförd, att den är godtagbar från den allmänna hälso­

vårdens synpunkt och tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet, funktions­

duglighet och ändamålsenlighet. Vidare föreslås att föreskrifter samt råd

och anvisningar om beskaffenheten och utförandet av va-installation skall

utfärdas i den ordning, som enligt byggnadslagstiftningen i allmänhet gäller

för bestämmelser rörande anordningar, som ingår i byggnad, och rörande

byggnadsarbeten.

På det lokala planet representeras de byggnadstekniska synpunkterna i

första hand av byggnadsnämnden och va-synpunkterna av va-verket. Efter­

som synpunkterna griper i varandra och tillgänglig expertis på va-installa­

tioner till övervägande del finns hos va-verken är enligt utredningen nära

samråd och samverkan påkallad även på det lokala planet. Från principiel­

la utgångspunkter skulle uppgifterna mellan de två lokala instanserna möj­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

60

ligen kunna fördelas så, att byggnadsnämnden ansvarade för tillsyn Över

tillämpningen av bestämmelser om installationsenheters beskaffenhet och

montering m. m. i samband med att byggnad uppförs eller ändras, medan

va-verket svarade för tillsyn över den fortsatta användningen och under­

hållet av installationerna. I praktiken kan emellertid en sådan uppdelning

inte genomföras. Samarbete mellan byggnadsnämnden och va-verket måste

förekomma både vid nybyggnad och vid efterföljande tillsyn. Planverket

bör ge byggnadsnämnderna anvisningar med riktlinjer för hur deras och

va-verkens arbete skall samordnas. Det bör ankomma på byggnadsnämn­

den att vara samordnande organ.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan byggnadsnämnd

och va-verk anför utredningen ytterligare bl. a. följande. Byggnadsnämnden

bör ha och utöva de uppgifter som enligt BS ankommer på detta organ i

samband med nybyggnad även såvitt gäller va-installationer. Samtidigt bör

garantier skapas för att nämnden inte godkänner installation som huvud­

mannen för allmän va-anläggning finner inte vara godtagbar. Fördelningen

av uppgifter mellan byggnadsnämnd och huvudman skall kunna variera, be­

roende på skilda lokala förutsättningar. Det bör vara möjligt för byggnads­

nämnden att inhämta va-verkets yttrande rörande planerat och utfört arbete

med installation. Det förutsätts att va-verket grundar detta yttrande på hand­

lingar och besiktningar. Byggnadsnämndens beslut kan därefter meddelas

på grundval av va-verkets yttrande. Det bör å andra sidan vara möjligt för

va-verket att avstå från att delta i granskning och besiktning av installa­

tioner i nybygge, om huvudmannen för va-verket är övertygad om att bygg­

nadsnämnden har resurser att utföra dessa uppgifter på sätt som även från

verkets synpunkter är fullt betryggande. Det finns skäl för båda parter och

för kommunen såsom huvudman för både byggnadsnämndens och kommu­

nal va-anläggnings verksamhet att se till att dubbelarbete undviks, så långt

detta är möjligt utan att någondera verksamhetsgrenens berättigade intres­

sen eftersätts.

Utredningen har ansett, att den sålunda skisserade ordningen bör komma

till uttryck i BS. Så synes kunna ske genom ett tillägg i 64 §. Utredningen

föreslår, att det där infogas en bestämmelse för byggnad, som är förbun­

den med allmän va-anläggning. Enligt förslaget skall beträffande sådan

byggnad vid slutbesiktning bevis företes från huvudmannen, att ledningar

för vatten och avlopp med tillbehör, som har installerats inom byggnaden,

undersökts på sätt huvudmannen har bestämt och därvid befunnits överens­

stämma med gällande bestämmelser.

När det gäller kontroll av va-installationer efter nybyggnadsskedet lägger

utredningen huvuddelen av kontrolluppgifterna på huvudmannen för va­

verket. Det får betraktas som naturligt och riktigt, att brukare vänder sig

till va-verket i löpande ärenden som rör hans vattenförsörjning och avlopp.

Emellertid bör byggnadsnämnden ha möjlighet att delta i kontrollen, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

70

de vid nybyggnad genom byggnadslov och besiktning godkända va-installa­

tionerna skulle ändras i väsentliga hänseenden. Utredningen föreslår där­

för, att huvudman för allmän va-anläggning skall anmäla större ändringar

och installationsarbeten till byggnadsnämnden.

Vad gäller installationernas brukande och underhåll skall övervakningen

i princip ankomma på va-verken. Huvudman för va-verk skall emellertid

inte utfärda installationsbestämmelser rörande brukandet. Däremot kan

regler härom tas in i de allmänna bestämmelser, som skall ligga till grund

för va-avtalen. Va-verkens övervakning bör ske genom kontroll och ingri­

panden i de särskilda fallen. Skulle av särskild anledning regler beträffan­

de brukandet eller underhållet av installation behöva utfärdas såsom in­

stallationsbestämmelser, skall även sådana bestämmelser utfärdas av plan­

verket.

Det förslag till omläggning av verksamheten med installationsbestämmel­

ser, som utredningen föreslår, förutsätter åtskilliga ändringar i organisa­

toriska och andra hänseenden i nu rådande förhållanden. Planverket som

central instans för vissa va-frågor torde sålunda behöva förstärkning av

va-expertisen inom verket samt en ordning varigenom VAV:s medverkan

i arbetet med installationsbestämmelserna tryggas. Byggnadsnämnderna

som lokala instanser för vissa va-frågor behöver tillgång till va-expertis.

Den kan finnas inom nämnden. Men i allmänhet torde nämnden sakna

egen expertis. Den får då vända sig till annan myndighet, främst det lokala

va-verket. Nämnderna behöver dessutom anvisningar rörande ordningen

för samarbete med va-verken i fråga om installationerna.

I fråga om typgodkännande av installationsenheter anser utredningen,

att det finns behov av en fastare ordning än den som kan åstadkommas av

VAV, som är en organisation av privat karaktär. Det synsätt, som utred­

ningen har anlagt på installationsbestämmelserna, föranleder utredningen

att föreslå att planverket skall tilläggas uppgiften att leda och samordna

verksamheten för typgodkännande av installationsenheter. I denna verk­

samhet skall VAV spela en väsentlig roll. Expertisen inom VAV skall tas

till vara och medverka. Planverket bör kunna uppdra åt olika institutioner

att utföra prov enligt egna eller andras provningsbestämmelser och att ut­

färda bevis om typgodkännande. Utredningen förordar alltså, att verksam­

heten för typgodkännande av installationsenheter framdeles skall ankom­

ma på planverket såsom samordnande, central instans. Planverket bör ha

frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamheten på

andra lämpliga myndigheter, institutioner och företag eller på särskilt upp­

rättade organ. Verksamheten bör avse att meddela s. k. frivilligt typgod­

kännande. Det bör alltså inte föreligga någon skyldighet att låta pröva

materiel för typgodkännande eller något förbud mot att använda materiel

som inte har fått sådant godkännande.

I frågan om tillverkningskontroll anför utredningen följande. Det indu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

71

strialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan också

byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. I sådana fall kan

den erforderliga kontrollen av byggnadsmaterial och -materiel med större

fördel utföras i fabriken än på byggplatsen. Den vid traditionellt byggande

gängse byggkontrollen bör ersättas av en tillverkningskontroll. I den mån

va-installationer utförs i fabrik, som tillverkar byggelement eller hela hus

för industrialiserat byggande, bör installationsenheternas beskaffenhet och

installationernas utförande kontrolleras i samband med tillverkningen på

samma sätt som övrig materiel och material. Kontrollen bör avse både

byggnadstekniska och va-tekniska synpunkter. Utredningen framhåller, att

frågan om godkännande från va-tekniska synpunkter kräver särskild upp­

märksamhet, eftersom va-verket på den plats, där huset skall uppföras,

som regel inte torde kunna engageras att medverka i kontroll på tillverk-

ningsplatsen. Frågan torde kunna lösas genom att kontrollmetoder och i

kontrollen deltagande personer för va-verkens räkning godtas av VAV.

Experten Petrelius har i fråga om installationsbestämmelserna redovisat

en avvikande mening. Sammanfattningsvis anför han följande.

Utredningens förslag att installationsbestämmelser för vatten och avlopp

skall utfärdas som byggnadsbestämmelser och att såväl va-verk som bygg­

nadsnämnd skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera deras efter­

levnad, innebär ett flertal allvarliga olägenheter i form av risker för dua­

lism, dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och kompetenstvister.

Det kan vidare medföra att det oundvikliga problemet om gränsdragningen

mellan de centrala installationsbestämmelserna å ena sidan och huvud­

mannens allmänna bestämmelser i va-avtal å andra sidan onödigtvis kom­

pliceras av att installationsbestämmelserna lokalt skall tolkas och tillämpas

av både byggnadsnämnd och va-verk. Det angelägna är enhetliga och bin­

dande installationsbestämmelser, inte en från begränsade, formella syn­

punkter önskad men sakligt omotiverad överföring, helt eller delvis, av

installationsärenden och installationskontroll från va-verk till byggnads­

nämnd. Sådana enhetliga och bindande installationsbestämmelser bör, en­

bart med stöd av va-lagen, kunna utarbetas och revideras av ett lämpligt

sammansatt särskilt organ med företrädare för olika berörda intressen, en

va-installationsnämnd, och fastställas av denna eller av planverket. De blir

genom att utfärdas enbart med stöd av va-lagen inte generellt giltiga för

installationer, som inte är anslutna till allmän va-anläggning, men de kan

med stöd av bestämmelser i BS eller HvS, i den mån så är påkallat, göras

gällande även beträffande sådana installationer.

4.4.3 Remissyttrandena. Utredningens förslag att installationsbestämmelser

skall utfärdas centralt av planverket och att kontrollen av att bestämmel­

serna efterlevs i första hand skall åvila byggnadsnämnderna har fått ett

blandat mottagande. Remissinstanserna instämmer genomgående i att in-

72

stallationsbestämmelserna bör vara enhetliga för hela landet, men i fråga

om vem som skall meddela bestämmelserna och svara för kontrollen är

meningarna delade. Bland dem som ansluter sig till utredningens förslag

i detta hänseende kan nämnas planverket, NBU, BIU, HSB, Svenska Riks­

byggen och Hyresgästernas Riksförbund. Den avvikande uppfattning som

Petrelius redovisar delas regelmässigt av de kommuner som har avgett ytt­

randen till länsstyrelser samt av styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet. Samma inställning har i princip länssty­

relserna i Stockholms, Malmöhus och Gävleborgs län, VAV, Svenska El-

verksföreningen och Länsingenjörers förening.

Planverket ser förslaget om att överföra ansvaret för installationsbestäm-

melser till verket som ett led i den samordning som pågår för att främja ett

rationellt byggande. Verket finner det på längre sikt vara mest ändamåls­

enligt att koncentrera all lokal verksamhet beträffande tillståndsgivning,

kontroll etc. i fråga om byggenskapen till byggnadsnämnderna, med möj­

lighet för dem att i vart fall under en övergångstid överföra vissa special­

funktioner till annan institution, exempelvis kommunalt va-verk. Sådant

verk representerar ofta den enda va-sakkunskapen inom den kommunala

administrationen. De av Petrelius framlagda förslagen är enligt planverket

inte ägnade att förenkla eller på annat sätt bidra till en rationell lösning av

frågan om bestämmelser på va-installationsområdet och samordningen av

byggandet. NBU betonar vikten av att endast en myndighet handhar kon­

trollen av utförda installationer i kommunen. Detta kan uppnås genom en

lämplig delegering av kontrollen på det lokala planet. Föreningen Sveriges

Stadsarkitekter finner ett överförande av va-frågorna inom byggnader till

planverket och byggnadsnämnderna vara principiellt riktigt men påpekar

att det är oklart hur kontrollen skall ske vid förändringar av va-system som

inte kräver byggnadslov. Vice stadsjuristen i Stockholm anser att Petrelius.

farhågor för dubbelarbete och kompetenstvister bör få vika inför intresset

av enhetliga bestämmelser på området, särskilt som det får förutsättas att

byggnadsnämnden normalt accepterar resultatet av den granskning av an­

läggningen med tillbehör, varom bevis skall företes från huvudmannen vid

slutbesiktning.

För att få ett enhetligt förfarande vid kontrollen på det lokala planet bör

enligt BIU planverket utfärda bestämmelser om kontrollens omfattning och

utförande. Eftersom byggnadsnämnden har en samordnande roll vid kon­

troll och besiktning av byggandet och måste ges ett ansvar för hela denna

verksamhet är det enligt BIU inte motiverat att just inom va-området före­

skriva att huvudmannen skall utfärda bevis om installationens utförande

efter en kontroll på sätt huvudmannen bestämt, speciellt som detta skulle

leda till ett lokalt bestämt kontrollförfarande.

Ett särskilt skäl till att vissa va-installationer skall vara underkastade

byggnadsnämndens kontroll drar Föreningen Sveriges Städers Byggnads­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

73

inspektörer fram. Föreningen påpekar att för anordnande av bl. a. toalett­

rum och badrum ställs krav på lämpligt utrymme och lämplig konstruktiv

utformning med hänsyn till speciellt avloppsrör. Sådana va-installationer

bör därför kontrolleras av byggnadsnämnd.

HSB förutsätter, att planverket vid upprättandet av installationsbestäm-

melserna samverkar med VAV, samt påpekar att det är av lika stor bety­

delse att bostadskonsumenterna bereds möjlighet att delta i utformningen

av installationsbestämmelserna, särskilt vad gäller kostnads-, standardise­

rings- och bullerfrågor. Förbundet anser att detta lämpligen kan ske i sam­

ma ordning som vid tillkomsten av Byggnorm 1967. Planverket finner det

självklart att samråd skall ske med VAV. Anledning finns emellertid inte

att utforma denna samrådsskyldighet på annat sätt än vad som gäller plan­

verkets samrådsskyldighet i förhållande till andra institutioner och myndig­

heter.

Av de uttalanden som gjorts av remissinstanser vilka stöder Petrelius upp­

fattning återges här följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det angeläget att enhetliga bestäm­

melser utfärdas men anser att det är olämpligt att anknyta installationsbe­

stämmelserna till BS. På skäl som Petrelius har anfört bör i stället föreskrif­

terna kunna utfärdas enbart med stöd av va-lagen. Utredningens förslag att

byggnadsnämnderna skall kontrollera att bestämmelserna följs medför att

va-verken och byggnadsnämnderna i viss utsträckning parallellt kommer att

utöva sådan kontroll. Byggnadsnämndernas personal är emellertid i regel

inte utbildad inom va-området och torde därför sakna möjligheter till ratio­

nell granskning och effektiv kontroll. För brukaren torde olägenheter upp­

komma vid kontakter med myndigheter i byggnadsfrågor. Även om det får

förutsättas att byggnadsnämnden i regel skulle godta resultatet av den

granskning av anläggningen, varom bevis från huvudmannen skall företes

vid slutbesiktningen, torde kommun tills vidare böra få efter eget skön av­

göra vilket organ som skall handha uppgiften att kontrollera bestämmelser­

nas efterlevnad eller hur kontrollen eventuellt skall fördelas mellan olika

organ. Även styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommun­

förbundet anser att kommunerna såsom huvudmän för va-verken inom ra­

men för enhetliga och för hela riket gällande installationsbestämmelser bör

få bestämma vilken kommunal myndighet som skall handlägga installations-

frågorna.

Stockholmstraktens vattenverksförbund anser att i va-lagen bör tas in fö­

reskrift, att huvudman skall ha rätt att inspektera va-installationerna. Med

hänsyn till att ansvaret för va-uppgifterna avses komma att helt åvila va­

verken bör dessa även ha befogenhet och skyldighet att handha kontrollen

av installationsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till utredningens uppfattning

såvitt avser behovet av enhetlighet, standardisering och byggnadsteknisk

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

74

samordning. Va-verken synes emellertid, med tanke på anläggningarnas an­

passning till lokalt betingade förhållanden, böra beredas möjlighet att ut­

färda kompletterande installationsbestämmelser av lokal art. Enligt läns­

styrelsens uppfattning bör kravet på enhetlighet i installationsföreskrifter-

na kunna tillgodoses genom att ett centralt organ utfärdar anvisningar, dock

inte av bindande art. Dessa anvisningar kan sedan i tillämpliga delar antas

av de kommunala va-verken, som bör ha rätt att komplettera dem med egna

bestämmelser, övervakningen av installationsutförandet bör även i fort­

sättningen främst åvila va-verken.

Enligt SKTF kommer det — även för det fall att det finns för hela landet

gemensamma installationsbestämmelser — alltid att kvarstå så stort behov

av lokala tolkningar och anvisningar att sådana frågor med nödvändighet

måste handhas av det i va-frågor sakkunniga verket. En annan sak som en­

ligt föreningen bör beaktas är, att va-verket som mottagare av industriellt

avloppsvatten genom sin expertis har att avgöra vilka skyddsåtgärder indu­

strin måste företa för att få tillstånd att släppa sitt avloppsvatten i kom­

munens ledningsnät. Det finns ingen möjlighet att detaljera installations-

bestämmelserna så, att de är tillämpbara i alla tänkbara fall när det gäller

industriella installationer, utan här fordras med nödvändighet va-verkens

expertis.

VAV anför sammanfattningsvis bl. a. följande. En lämpligt sammansatt

va-installationsnämnd — närmast efter mönster av statens betongkommitté

— bör ha ansvaret för installationsbestämmelsernas innehåll, centrala tolk­

ning och successiva revidering. Om byggnadsnämnderna skall handha instal-

lationskontrollen, blir det i flertalet fall svårt att anställa och behålla för

uppgiften kompetent personal. Detta medför risker för en mindre sakkunnig

behandling av ärendena. Om installationskontrollen läggs på byggnadsnämn­

derna, måste va-verken och deras expertis ändå i många avseenden inkopp­

las. Det förhållandet att va-verket har intresse inte bara av hur installa­

tionerna utförs utan även, i kraft av va-avtal med brukarna, av hur de an­

vänds, sköts, underhålls och ändras talar med styrka för att va-verket bör

anförtros installationskontrollen. Under alla omständigheter bör det liksom

hittills överlämnas åt kommunen att med hänsyn till skiftande organisation,

personaltillgång m. fl. lokala omständigheter avgöra, åt vilket organ installa­

tionskontrollen skall uppdras. Av en till remissutlåtandet fogad samman­

ställning framgår att 32 av förbundets medlemmar stöder Petrelius förslag

o

och bara tre medlemmar utredningens förslag.

Svenska Elverksföreningen framhåller att det borde vara möjligt och för­

delaktigt att utforma kontrollsystemet i närmare anslutning till vad som

gäller inom elområdet, vilket skulle avsevärt underlätta va-verkets besikt-

ningsverksamhet.

Länsingenjörers förening föreslår att arbetet med installationsbestäm­

melser tilldelas statens naturvårdsverk samt anför till stöd härför att natur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

75

vårdsverket redan nu har att svara för väsentliga va-tekniska uppgifter och

att utformningen av va-installationer är av betydelse från vattenvårdssyn-

punkt.

SHI anför att det torde vara lämpligt att erforderligt underlag för instal-

lationsbestämmelserna införs i själva va-lagen men att det bör ankomma

på Kungl. Maj :t att fastställa dels formerna för samarbetet mellan berörda

myndigheter dels vilken myndighet som skall ha att utfärda bestämmelser­

na. Även de synpunkter som har framförts av Petrelius synes syfta mot en

sådan lösning.

Vad beträffar installationsbestämmelsernas innehåll anför BIU att villko­

ren för anslutning bör begränsas till att gälla egenskaper hos installationen

som påverkar den allmänna va-anläggningens funktion. Ansvaret för dennas

funktionsduglighet kan enligt BIU:s mening inte motivera att huvudman­

nen ges ett inflytande över det tekniska utförandet av installationen i så­

dana avseenden som inte påverkar anläggningen som helhet. Planverket an­

ser inte att va-verks mätningsanordningar bör falla utanför det område

som regleras genom installationsbestämmelser eftersom denna fråga i vissa

fall kan ha stor betydelse för möjligheten att industriellt tillverka standar­

diserade installationsenheter och utföra rationella installationer.

I fråga om den typgodkännande verksamheten har endast ett begränsat

antal remissinstanser yttrat sig. Ett positivt mottagande får utredningens

förslag av bl. a. BIU, Svenska Riksbyggen och planverket. Svenska Riksbyg­

gen framhåller att det är synnerligen angeläget att bestämmelserna rörande

typgodkännande och tillverkningskontroll utformas så att inte ansvars­

frågorna lägger hinder i vägen för vidareutvecklingen av det industrialise­

rade byggandet. Planverket säger att det ännu inte har tagit någon defini­

tiv ståndpunkt till frågan om typgodkännande skall vara obligatoriskt eller

frivilligt. Verket anser dock att vissa skäl talar för att det kan vara

lämpligt med någon form av begränsat obligatorium i fråga om vissa från

säkerhetssynpunkt viktiga varor.

NO understryker att ett obligatoriskt typgodkännande lätt kan få nega­

tiva verkningar, hämma den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen

och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och allmänhet. Då

även frivilligt typgodkännande kan få liknande skadeverkningar anser NO

att typgodkännande över huvud taget inte bör komma i fråga annat än när

det är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. I de fall där sådana

säkerhetsskäl blir avgörande för frågan om typgodkännade skall användas,

är det enligt NO angeläget att säkerhetskraven inte ställs högre än vad som

verkligen bedöms nödvändigt för att trygga säkerhetsaspekten.

Med tillfredsställelse ser SHI att utredningen förordar att typgodkän­

nade skall kunna ske på vilken provningsanstalt som helst med erforderliga

provningsresurser. Institutet förklarar sig berett att i önskad omfattning ut­

föra sådana provningsuppdrag. Enligt SHI bör man vid kraven för typgod­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kännande uppmärksamma att marknaden för VVS-material är internatio­

nell.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4.5 Installatörsrättigheter

4.5.1 Gällande ordning. VAL innehåller inte några bestämmelser rörande

installatörsrättigheter. Däremot finns sådana bestämmelser i SKTF:s nor­

malförslag år 1959 till reglemente för kommunalt vatten- och avloppsverk.

I punkt 10 föreskrivs, att installation, förutom av verket, får utföras endast

av den som har entreprenörsrättigheter, vilka huvudmannen (kommunal

styrelse) har meddelat. Entreprenörernas (rörinstallatörernas) namn skall

på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Huvudmannen skall

utfärda instruktion för entreprenörerna.

Föreskrifter om entreprenörsrättigheter torde enligt utredningen ha

meddelats i de flesta — men inte alla — kommuner som har allmän va­

anläggning. I vissa fall torde så ha skett med stöd av bemyndigandet i 12 §

VAL för allmän va-anläggnings huvudman att utfärda föreskrifter. Det är

känt att fastställelse av reglementen med föreskrifter enligt normalförslaget

i några fall har vägrats och att sådana reglementen därefter har antagits

utan att underställas länsstyrelsen för fastställelse.

I vissa kommuner torde alltjämt finnas föreskrifter om entreprenörsrättig­

heter, vilka har meddelats med stöd av äldre lagstiftning. Sådana föreskrif­

ter har i fråga om vattenledningar ibland utfärdats såsom lokala ordnings-

stadgor, ”vattenstadgor”, med stöd av 1868 års ordningsstadga för rikets

städer och i fråga om avloppsledningar såsom lokala hälsovårdsanordning-

ar, ”avloppsstadgor”, med stöd av 1919 års HvS. Både vattenstadgor och

avloppsstadgor med bestämmelser om förbud mot att anlita annan entre­

prenör än den som har fått auktorisation av vederbörande kommunala or­

gan torde ha sanktionerat förbudet med böter.

Fordringarna för entreprenörsrättigheter varierar något från kommun till

kommun. Som regel uppställs vissa krav i fråga om personliga förutsätt­

ningar, teknisk kompetens och ekonomisk vederhäftighet. Auktorisation

gäller inom verksamhetsområdet för den va-anläggning, vars huvudman

har meddelat auktorisationen. Det förekommer, i varje fall i Stockholm, att

den begränsas till viss del av området. Auktorisation kan gälla tills vidare

eller för viss tid, t. ex. ett år. Om företag söker auktorisation, skall de per­

sonliga förutsättningarna och kompetensfordringarna fyllas av namngiven,

hos företaget anställd person, som leder företagets arbeten och får före­

träda detta.

De personliga kvalifikationer som brukar krävas gäller främst att sökan­

den skall ha gjort sig känd för pålitlighet och ordentlighet. Vid sidan därav

krävs ibland svenskt medborgarskap och viss ålder, t. ex. att sökanden inte

har fyllt 65 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

77

I fråga om teknisk kompetens brukar ställas krav på viss utbildning och

viss praktisk erfarenhet som rörinstallatör och som arbetsledare inom fac­

ket, förmåga att planera och kostnadsberäkna ledningsarbeten inom fastig­

het, kännedom om de lokala bestämmelserna för installationer m. m. Den

som söker entreprenörsrättigheter skall, om det begärs, undergå prövning

vid va-verket för att styrka sin kompetens. Som bevis på teknisk kompetens,

kvalificerande för entreprenörsrättigheter, godtas regelmässigt mästarbrev

för rörinstallatörsyrket.

Ekonomisk vederhäftighet skall i vissa kommuner styrkas genom att sö­

kanden visar att han ”disponerar tillräckligt kapital” för att utöva entrepre­

nörsverksamhet. I andra kommuner krävs deposition av visst belopp eller

annan form av säkerhet. Regelmässigt ställs vidare krav att sökanden har

verkstad och kontor i den kommun där han vill utöva verksamhet. I Stock­

holm och på andra platser kan undantag medges från detta krav.

De kommunala instruktionerna för rörentreprenörer brukar innehålla be­

stämmelser enligt vilka entreprenören tar på sig åtskilliga skyldigheter. Han

skall beredvilligt verkställa av allmänheten lämnade uppdrag, använda sig

av kunnig och ordentlig personal, utföra ett fullgott arbete till skäligt pris,

använda material som godkänts av va-verket och stå ekonomiskt ansvar för

fel och brister i utförda arbeten. Om någon som har fått entreprenörsrättig­

heter åsidosätter sina skyldigheter, kan rättigheterna återkallas.

4.5.2

Utredningen. Med installationsarbeten åsyftas sådana arbeten som

utförs inom byggnad och avser rörledningar och andra installationer, vilka

tillhör annan än huvudmannen, i regel fastighetsägaren. Installationerna

ingår inte i den allmänna va-anläggningen. De är emellertid kopplade till

denna och deras beskaffenhet och skötsel är av betydelse för alt anlägg­

ningen skall fungera väl. Felaktigheter på installation inom byggnad kan

medföra skador inte bara för den brukare som installationen tillhör utan

också för andra brukare och för huvudmannen. Huvudman för allmän va­

anläggning har ansvar mot det allmänna och mot sina brukare för att an­

läggningen utförs i enlighet med gällande bestämmelser, för att den under­

hålls, för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål och för att

den tillgodoser höga krav på säkerhet. Installationsbestämmelserna skall

trygga att material och materiel, som används vid utförande av va-instal­

lation, är av godtagbar beskaffenhet. Systemet med installatörsrättigheter

innebär, att huvudmannen får en garanti för att kompetent person eller

företagare övervakar, att godtagbar material och materiel används till va­

installationer och att installationsarbetena utförs fackmässigt.

Utredningen redogör härefter för installatörernas verksamhet, som kan

sägas ha två huvudformer. Den ena är att medverka vid nyproduktion av

byggnader, nybyggen, som entreprenör för arbetena med va-installationen.

Den andra är att ägna befintliga va-installationer service, dvs. medverka i

deras skötsel med reparationer, översyn osv.

78

De två verksamhetsformerna skiljer sig åt i flera betydelsefulla hänseen­

den. Arbetsinsatserna är av olika slag och omfattning. De ekonomiska för­

utsättningarna för dem är olika. Uppgörelse med rörinstallatör i samband

med nybygge torde ofta träffas i den form som är vanlig mellan byggherre

och entreprenör, dvs. genom entreprenadkontrakt. Rörinstallatör som an­

litas för service torde, i varje fall när det rör sig om enklare reparation eller

översyn, engageras utan att speciella former iakttas. Nybygge fordrar regel­

mässigt byggnadslov och besiktningar enligt byggnadslagstiftningen. För

detta finns regler i BS. I kontrollen att byggbestämmelser av skilda slag följs

medverkar en av den byggande utsedd och av byggnadsnämnden godkänd

ansvarig arbetsledare (61 § BS). Denne skall ha vissa i BS föreskrivna

kvalifikationer. Han svarar gentemot det allmänna, företrätt av byggnads­

nämnden, för att byggbestämmelser och andra föreskrifter iakttas. Service

utövas sedan va-installation har färdigställts. Åtgärd som är att hänföra

till service torde sällan eller aldrig vara av sådant slag, att de särskilda

reglerna om byggnadslov blir tillämpliga. Ansvarig arbetsledare enligt BS

erfordras då heller inte.

Utredningen understryker att systemet med installatörsrättigheter är till

för att huvudmannen skall ha garanti för att va-installationerna inom verk­

samhetsområdet för hans allmänna va-anläggning blir riktigt utförda och

skötta. Utan sådan garanti kan huvudmannen inte ta det ansvar för anlägg­

ningen och dess funktionsduglighet, som enligt lag åligger honom gentemot

det allmänna och brukarna. Meningen med installatörsrättigheterna är så­

ledes inte att garantera brukarna att rörinstallatör, som de anlitar, fullgör

sitt uppdrag utan anmärkning.

Allmän va-anläggning tillgodoser enligt utredningen ett behov, som till

stor del är motiverat från den allmänna hälsovårdens synpunkt. Därför och

med hänsyn till det behov av kontroll, varom nyss talats, bör systemet med

installatörsrättigheter kunna godtas, trots att det innebär ett intrång i nä­

ringsfriheten. De skäl som talar för ett auktorisationssystem utgörs av all­

männa intressen av sådan vikt, att de enligt utredningens mening får anses

väga tyngre än betänkligheterna mot auktorisation från näringsfrihetens

synpunkt.

Utredningen föreslår att huvudman för allmän va-anläggning skall få

rätt att besluta att vissa arbeten med va-installationer, som är förbundna

med anläggningen, skall få utföras bara av installatör som har fått installa­

törsrättigheter. Villkoren för förvärv och innehav av sådana rättigheter

skall enligt förslaget fastställas centralt av den som Kungl. Maj :t bemyndi­

gar.

Den föreslagna regleringen av installatörsrättigheterna gäller i första hand

förhållandet mellan huvudman och installatör, men den griper också in i

förhållandet mellan huvudman och brukare. Den innebär nämligen ett åläg­

gande för brukare att, om han inte själv innehar installatörsrättigheter,

avhålla sig från att utföra installationsarbeten, i den mån de får utföras en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

dast av auktoriserad installatör, och från att för sådana arbeten anlita annan

än den som har rättigheter.

I fråga om området för installatörsrättigheters giltighet förordar ut­

redningen ingen ändring av rådande förhållanden. Installatörsrättigheter bör

således enligt utredningens mening gälla för allmän va-anläggnings verk­

samhetsområde. De bör meddelas av huvudmannen.

Utredningen anser i och för sig att skäl talar för en ordning med riks-

rättigheter, dvs. att företag med riksomfattande verksamhet skall kunna

få av central myndighet meddelade installatörsrättigheter som berättigar

dem att utföra installationsarbeten inom verksamhetsområdet för vilken va­

anläggning som helst i landet utan annan åtgärd än anmälan till huvudman­

nen. Samma och liknande skäl talar emellertid för att ansvarig arbetsledare

enligt 61 § BS skall kunna godkännas av central instans med giltighet för

hela landet. Utredningen anser, att de båda frågorna har så nära samband

med varandra att de bör tas upp till avgörande samtidigt. Eftersom utred­

ningen inte anser det falla inom ramen för dess uppdrag att pröva frågan om

riksrättigheter för ansvarig arbetsledare enligt BS, har utredningen funnit

att frågan om installatörsrättigheter med riksgiltighet bör anstå tills mot­

svarande fråga om ansvarig arbetsledare tas upp och avgörs.

Önskemålet att företag med riksomfattande verksamhet lättare skall bli

godtagna som installatörer inom olika kommuner har emellertid inte läm­

nats obeaktat av utredningen. Detta önskemål kan enligt dess mening till­

godoses om dels villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter

blir i stort sett desamma över hela landet, dels huvudman i fråga om före­

tag med riksomfattande verksamhet får möjlighet att meddela tillfälliga

rättigheter. Utredningen förordar, att regleringen utformas i enlighet här­

med.

För att villkoren skall bli enhetliga landet över måste de bestämmas cen­

tralt. Enligt utredningens förslag skall föreskrifter om installatörsrättighe­

ter utfärdas av den som Kungl. Maj :t bemyndigar. Utredningen föreslår, att

sådant bemyndigande lämnas till statens planverk. Förslaget är en konse­

kvens av att detta ämbetsverk föreslås få till uppgift att utfärda installa-

tionsbestämmelser. Planverket bör bereda YAV tillfälle att medverka i ar­

betet med föreskrifterna. VAV :s medverkan bör, efter vad planverket och

VAV finner lämpligt, bestå i att avge yttrande eller i att upprätta förslag.

Det torde vara lämpligt att yttrande inhämtas även från de två riksorganisa­

tionerna i rörbranschen, Rörledningsfirmornas Riksorganisation och Rör­

firmornas Landsförbund, och från andra organisationer med intressen på

va-området. Va-verken har sedan att tillämpa föreskrifterna om förvärv

och innehav av installatörsrättigheter, i den mån de beslutar att sådana rät­

tigheter skall krävas för den som skall utföra installationsarbeten. Avvikel­

ser från föreskrifterna bör som regel inte godtas. Föreskrifterna bör emel­

lertid ge utrymme för lokala variationer, där detta är påkallat av särskilda

förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

79

80

Installatörsrättigheter skall kunna återkallas av huvudmannen, om inne­

havaren upphör att fylla villkor som krävs för förvärv eller innehav av så­

dana rättigheter. Återkallelse kan således bli aktuell t. ex. om rörinstalla-

tor eller hos honom anställd person genom vårdslöshet eller försumlighet i

arbetet visar, att rörinstallatören saknar de personliga förutsättningar i frå­

ga om pålitlighet och ordentlighet, som krävs för att inneha installatörs­

rättigheter. Rör det sig om mindre allvarliga försummelser eller om försum­

melser, som kan antas bero på tillfälliga omständigheter och därför inte

komma att upprepas, kan huvudmannen i stället ha anledning att meddela

en varning.

Kommunal huvudmans beslut att avslå ansökan om installatörsrättigheter

bör av sökanden kunna överklagas hos länsstyrelsen. Klagan över länssty­

relsens beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, som prövas

av regel ingsrätten. Talan mot beslut av annan huvudman än kommun, var­

igenom ansökan om installatörsrättigheter har lämnats utan bifall, torde

enligt utredningen kunna föras vid allmän domstol, eftersom det bör anses

att person med föreskrivna kvalifikationer har en rätt att få installatörs­

rättigheter.

Utredningens förslag innebär som nämnts att planverket under medver­

kan från VAV och rörbranschens organisationer m. fl. skall utfärda före­

skrifter om villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter. Ut-

l edningen anför vissa synpunkter, som enligt dess mening bör övervägas när

föreskrifterna utarbetas. För ett närmare studium av dessa synpunkter får

jag hänvisa till betänkandet s. 157—162.

4.5.3 Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig om

lagförslaget i denna del. Av dem som berört frågan har länsstyrelsen i Mal­

möhus län, länsarkitekten i Norrbottens län, VAV och SHI tillstyrkt utred­

ningsförslaget.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot förslaget. De anser att de

lokala rättigheterna bör ersättas av rättigheter som gäller över hela landet

och som meddelas av centralt organ. Bland instanser med denna uppfattning

märks planverket, kommer skollegium, NBU, NO, Svenska Riksbyggen och

SMR. HSB, BIU och Hyresgästernas Riksförbund ifrågasätter om auktorisa­

tion över huvud taget behövs. Om sådan ändå anses nödvändig bör enligt

HSB och BIU rättigheterna få riksgiltighet.

VAV hälsar med tillfredsställelse att frågan om installatörsrättigheter

blir lagligt reglerad. Systemet med installatörsrättigheter är enligt VAV

ofrånkomligt om man utan en mycket omfattande och kostnadskrävande

kontrollapparat vill skapa garantier för att installationer utförs, vidmakt­

hålls, ändras eller utvidgas på ett fackmässigt och med gällande föreskrifter

överensstämmande satt. Av skäl som utredningen har anfört avstyrker för­

eningen införande av riksrättigheter. Innan ett sådant system införs, bör en

rad därmed förenade frågor, såsom frågan om systemet med ansvarig ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr tt8 år 1970

81

betsledare enligt 61 § BS, närmare utredas och belysas. Det synes VAV föga

lämpligt att föregripa en generell lösning genom att införa ett nytt system

på ett mindre delområde. Föreningen tillmäter i likhet med utredningen frå­

gan om service- och jourkravet stor betydelse. Om man på nuvarande sta­

dium skulle tvingas i väsentlig utsträckning slopa service- och jourkravet

genom att införa riksrättigheter skulle betydande svårigheter uppstå för

både allmänheten och va-verken. De viktiga problem som sammanhänger

med en industrialiserad installations- och byggnadsproduktion torde kunna

lösas utan införande av riksrättigheter. Frågan hör närmast samman med

frågor om typgodkännande och tillverkningskontroll. Gatunämnden i Häl­

singborg anser det uteslutet, att va-verken kan ta på sig någon form av

jourtjänst, som även skulle täcka brukarnas behov. Varken personal eller

förrådsorganisation är anpassad för sådana arbetsuppgifter. Det anses möj­

ligt att medverka med avstängningsåtgärder, uppsättande av ståndrör, bort­

tagande av vattenmätare samt tillfälliga åtgärder i samband med översväm­

ningar o. d., men det måste vara fråga om undantagsfall. Den egentliga ser­

vicen måste enligt nämnden omhänderhas av entreprenörer med viss lokal

organisation.

Av de kritiska remissinstanserna ifrågasätter planverket om va-installa­

tioner är ett område där det är nödvändigt med restriktioner. Planverket

anser dock att ett system helt fritt från auktorisation f. n. är svårt att ge­

nomföra. Systemet med lokala installatörsrättigheter medför emellertid en­

ligt planverket bl. a. att företag med riksomfattande verksamhet måste söka

rättigheter på varje ort där arbete skall utföras. Det ger en onödig kom­

plikation som medför ökade administrativa besvär och kostnader, speciellt

genom att en strikt industriell arbetsplanering ofta äventyras av väntan på

bifall till en sådan ansökan. Det kan enligt planverket även i praktiken

komma att medföra en viss begränsning i konkurrensen. Planverket anser

därför att utredningens förslag om lokala installatörsrättigheter inte är

lämpligt och föreslår i stället riksomfattande rättigheter.

Enligt NBU är det inte förenligt med industriella produktionsformer att

ett företags medverkan i ett projekt är avhängigt av ett besked från lokal

myndighet, om företaget kan godkännas eller inte. Ett företag kan aldrig

vara helt säkert på att accepteras i den aktuella kommunen, även om det

har utfört installationsarbeten till full belåtenhet över stora delar av landet.

NBU förordar därför ett system med riksrättigheter, som meddelas centralt

av planverket. Ett system med central prövning kräver emellertid väl ge­

nomarbetade regler för hur denna skall gå till. NBU förutsätter att planver­

ket utarbetar ändamålsenliga regler för kompetensprövningen.

Kommerskollegium anför att huvudmannen berörs så intimt av hur va-

installationer utförs i brukarens fastighet att han har rätt att kräva att nå­

gon form av garantier uppställs. Det är emellertid nödvändigt att sådana

garantier utformas så att de inte skapar underlag för konkurrensbegräns­

82

ningar. Redan från denna synpunkt finns anledning att inte anförtro till-

ståndsgivningen åt lokala organ. Att lägga avgöranden av detta slag hos hu­

vudmannen innebär också risk för olikartad bedömning. Med hänsyn härtill

bör närmare övervägas om inte tillståndsgivningen bör anförtros åt ett cen­

tralt organ.

NO finner det tillfredsställande att utredningen dels tar avstånd från att

frågan om det finns behov av ytterligare rörinstallatörer beaktas vid pröv­

ningen av ansökan om rättigheter, dels anser det ovidkommande om sökan­

den har hemvist och kontor inom eller utom verksamhetsområdet. NO anser

emellertid även de av utredningen föreslagna villkoren för installatörsrät-

tigheter onödigt konkurrenshämmande. Enligt NO:s uppfattning kan man

inte acceptera andra krav för auktorisation än teknisk kompetens. Att som

utredningen föreslår därutöver ställa vissa krav på personliga förutsätt­

ningar och ekonomisk vederhäftighet synes enligt NO:s mening kunna med­

föra risk för godtycke och konkurrensbegränsande skadeverkningar. NO

förordar att en ordning med riksrättigheter införs redan nu utan att pröv­

ningen av motsvarande fråga för ansvarig arbetsledare avvaktas.

Svenska Riksbyggen har ingen erinran mot utredningens allmänna re­

sonemang om installatör srättighet er men anser att det borde vara möjligt

att ordna en auktorisation av installatörer som omfattar hela landet. De

lokala avvikelserna anses i vart fall böra vara så små som möjligt. Inom ra­

men för den friare konkurrens, som skulle bli en följd av riksgiltig aukto­

risation, anser Svenska Riksbyggen att servicefrågan kan lösas utan svårig­

het.

Mot förslaget att låta planverket utfärda bestämmelser om villkoren för

installatörsrättigheter är Länsingenjörers förening kritiskt inställd. För­

eningen vill på skäl som har anförts beträffande installationsbestämmelser-

na att naturvårdsverket skall tilldelas denna uppgift.

Även SHI ställer sig tveksamt till förslaget att föreskrifter beträffande

installatörsrättigheter skall utfärdas av planverket. Lagförslaget medger

också att annan myndighet får utfärda föreskrifterna. Åläggs kommerskol­

legium att göra detta får man förutsätta att arten och omfattningen av de

tekniska kraven fastställs i samråd med planverket och övriga berörda myn­

digheter och verk samt med VAV och liknande intresseorganisationer. SHI

anser att det kan bli erforderligt med olika typer av kompetens, varvid in­

stitutet ifrågasätter om någon som har förvärvat kompetens på området

verkligen kan övervaka ett arbete av större omfattning än motsvarande

10—12 montörers produktion.

Hyresgästernas Riksförbund och HSB delar inte utredningens uppfattning

att ett system med auktorisation bör upprätthållas. Riksförbundet anför att

ett nedbrytande av den alltjämt skråbetonade indelningen av entreprenad­

marknaden måste underlättas, medan HSB menar att en auktorisation mås­

te betraktas som hinder för önskvärd konkurrens inom va-branschen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

33

Beträffande installatörsrättigheternas omfattning betonar NBU att sådana

rättigheter inte bör krävas för arbeten enbart med förbindelseledningar. Des­

sa har sedan länge i stor utsträckning utförts av anläggningsentreprenörer i

samband med arbeten för gator, vägar etc.

I fråga om gränsdragningen mellan nyinstallationer och reparationer

framhåller planverket lämpligheten av att åtskilja dessa sektorer och låta

varje sektor bära sina egna kostnader. En sammankoppling mellan dem,

som exempelvis medför att nyproducerande företag på ett eller annat sätt

tvingas svara för reparation av de av företaget installerade anläggningar­

na, hindrar en rationell utveckling av installationsverksamheten. Detta visar

inte minst de nuvarande ogynnsamma förhållandena inom reparationssek-

torn.

När det gäller reglerna för kompetensprövningen förutsätter NBU att

planverket utarbetar ändamålsenliga sådana regler. Ett system med för hela

landet gällande rättigheter kan medföra viss risk för att lokala installatörer

utan mästarbrev e. d. men med långvarig praktisk erfarenhet av på orten

förekommande enklare arbeten kan komma att utestängas. Sådana företag

bör beredas möjlighet att med tillstånd av planverket efter hörande av hu­

vudmannen bedriva viss installationsverksamhet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför slutligen att det beträffande talan

mot kommunal huvudmans beslut att avslå ansökan om installatörsrättig-

heter får antas att utredningen har avsett besvär enligt kommunallagen.

Skulle så inte vara fallet synes detta böra klart utsägas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4.6 Prövningsinstanser

4.6.1 Gällande rätt. Frågor enligt VAL kan prövas antingen i administrativ

väg av länsstyrelse, eller i rättegång vid allmän domstol. Till domstols pröv­

ning hör enligt 23 § alla tvistiga frågor, om vilkas prövning annat inte är

föreskrivet.

De administrativa va-frågorna är till en del angivna i VAL. Som exempel

kan nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna så att allmän va-an­

läggning kommer till stånd (3 §), om allmän va-anläggnings verksamhets­

område i vissa fall (5 §, 2 § tredje stycket), om skyldighet att ansluta fas­

tighet (6 §), om fastställelse av föreskrifter för brukandet (12 §), om auk­

torisation av va-anläggning med annan huvudman än kommun (2 §) samt

om förordnande av syssloman för sådan anläggning (18 §). Den instans

som prövar dessa administrativa va-ärenden är länsstyrelsen. Mot länssty­

relsens beslut kan talan fullföljas hos Kungl. Maj :t. Ärendena upptas och

avgörs av regeringsrätten med undantag av ärenden om fastställelse av

kommunal representations beslut att anta föreskrifter enligt 12 §. Sådana

ärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet, efter hörande av regeringsrät­

ten.

84

Beslut som i va-ärenden har fattats av kommunalt organ kan vidare

bringas under länsstyrelsens prövning genom kommunalbesvär. Länsstyrel­

sens beslut i sådant ärende kan överklagas till regeringsrätten. Fullföljd

genom kommunala besvär är ett speciellt rättsmedel för vilket gäller in­

skränkningar i olika hänseenden. Klagan får föras endast av medlem i den

kommun, som har iattat beslutet. Besvären måste vara grundade på någon

av följande besvärsgrunder, nämligen att beslutet inte har tillkommit i laga

ordning, att det står i strid mot allmän lag eller författning eller på annat

sätt överskrider den myndighets befogenhet, som har fattat beslutet, eller

att det kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis

grund. Sammanfattningsvis kan sägas, att besvären kan föranleda en lag-

lighetsprövning men däremot inte någon lämplighetsprövning.

Av det nu sagda framgår att frågor om föreskrifter enligt 12 § VAL kan

komma under Kungl. Maj :ts prövning antingen i statsrådet eller i regerings­

rätten, beroende på om det överklagade beslutet har meddelats i underställ-

ningsärende eller med anledning av kommunalbesvär. Om talan har förts

samtidigt på båda dessa vägar, skall enligt 3 § lagen (1909:38 s. 3) om

Kungl. Maj :ts regeringsrätt det för talan mot fastställelsebeslutet föreskriv­

na förfarandet iakttas även beträffande det kommunala besvärsmålet.

Bland frågor som skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersätt­

ning enligt 8 och 9 §§ VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk

för allmän va-anläggning eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan

anläggning. Den viktigaste gruppen av domstolsfrågor torde emellertid vara

sådana som rör brukares avgifter. Andra frågor som kan komma under

domstols prövning är krav på skadestånd med anledning av att part har

åsidosatt sina skyldigheter mot den andra parten samt frågor om villkors

giltighet, tolkning, skälighet och laglighet. Av vad som har sagts i det före­

gående framgår att brukare när huvudmannen är kommun ofta har möjlig­

het att i stället för att väcka talan vid domstol överklaga det kommunala be­

slutet genom kommunalbesvär.

Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt VAL finns i 19—

23 §§. 19—22 §§ avser frågor som prövas av länsstyrelse och 23 § frågor

som prövas av domstol. Behörig länsstyrelse är enligt 19 § länsstyrelsen i

det län, där allmän va-anläggning huvudsakligen har eller skall ha sitt verk­

samhetsområde. Enligt 20 § kan länsstyrelsen i va-ärende anlita sakkunnigt

biträde och bestämma om ersättning åt den sakkunnige. 21 § ger länssty­

relsen befogenhet att sätta ut vite i ärenden om skyldighet enligt 3 § för

kommun att ombesörja allmän va-anläggning, i anslutningsärenden enligt

6 § och vid fastställande av föreskrifter enligt 12 §. 22 § slutligen innehåller

regler om besvär. I 23 § föreskrivs bl. a. att behörig domstol i tvist enligt

VAL är allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen

har sitt verksamhetsområde.

Vad som anförts om va-frågor, vilka prövas av länsstyrelse, gäller all­

Kurigl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

85

manna va-anläggningar med kommun som huvudman. Har anläggningen

förklarats allmän enligt 2 § VAL och har den således annan huvudman än

kommun, medför detta ett bortfall av de möjligheter till prövning i admi­

nistrativ ordning genom kommunala besvär, som står till buds när huvud­

mannen är kommun.

4.6.2

Utredningen. Utredningen framhåller inledningsvis att åtskilliga be­

slut av huvudman för allmän va-anläggning kan prövas i både administrativ

och judiciell ordning. I vissa fall kan administrativ prövning ske dels på

grundval av bestämmelser i VAL dels efter allmänna kommunala besvär.

Frågan om de olika prövningsinstansernas kompetens och funktioner är

enligt utredningen tveksam och komplicerad.

Vissa av utredningens förslag är ägnade att minska de komplikationer

som f. n. föreligger. En sådan effekt får förslaget att slopa den i 12 § VAL

föreskrivna fastställelseprövningen av vissa föreskrifter och övergå till av-

talsreglering av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare. En annan

ändring som är avsedd att medföra förenkling och enhetlighet är förslaget

att ersätta reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 § med

bestämmelser om skyldighet för huvudmannen att under vissa förutsätt­

ningar låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bru­

ka anläggningen och för fastighetsägare att under vissa förutsättningar ge­

nom avgifter delta i kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. I fråga

om prövningsförfarandet betyder utredningens förslag i denna del, att läns­

styrelsen inte vidare skall pröva frågan om skyldighet för huvudman och

fastighetsägare att etablera rättsförhållande med varandra. Sådan prövning

skall ankomma på judiciell myndighet. Därigenom undviks de svårigheter

som f. n. kan uppkomma genom att frågan om etablerandet av rättsförhål­

landet prövas i administrativ ordning men frågan om avgifter och andra

villkor i judiciell ordning.

De ändringar som nu har redovisats bör enligt utredningens mening

vara ägnade att minska de särskilda komplikationer, som kan sägas före­

ligga på va-området. Utredningen har bl. a. avsett att reducera problemen i

fråga om gränsdragning mellan de administrativa myndigheternas och dom­

stolarnas befogenheter så att de såvitt möjligt skall bli desamma som på

andra närliggande områden, främst elområdet och gasområdet. Emellertid

har utredningen inte velat begränsa sig till åtgärder av detta slag. Både

domstolsprövningen och den administrativa prövningen är nämligen i och

för sig förenade med vissa olägenheter.

Utredningen redogör i betänkandet för den ordning för prövning av i förs­

ta hand taxefrågor som föreligger på elområdet. Där finns en särskild

nämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, med uppgift att

pröva sådana frågor. Nämnden har enligt utredningen inrättats för att

hindra innehavare av koncession för leverans av elektrisk ström att miss­

86

bruka den monopolställning, som koncessionen medför. Saken kan också

uttryckas så, att elleverantören har fått förmånen av ensamrätt till vissa el-

leveranser men i gengäld får underkasta sig prisreglering. Dessutom och

likaledes som en motprestation för koncessionen är han skyldig att leverera

till den krets av avnämare, som avses med koncessionen och som har behov

av elleverans. Prisregleringsförfarandet kan numera avse både priset på

levererad ström och övriga villkor för strömmens tillhandahållande.

Inrättandet av prisregleringsnämnden har inte medfört några inskränk­

ningar i fråga om elabonnents rätt och möjlighet att begära prövning i vanlig

ordning av fråga, som rör hans förhållande till elleverantör. Elabonnenten

är alltså bibehållen vid sin möjlighet att gå till domstol. Likaså kan han, om

elleverantören är kommunalt elverk och han själv kommunmedlem, anföra

kommunala besvär i fall, då detta enligt 76 § kommunallagen är möjligt, t. ex.

mot kommuns antagande av eltaxa. I praktiken torde emellertid elabonnen-

terna föredra att vända sig till prisregleringsnämnden. Denna kan verkställa

en generell prövning av en taxa likaväl som en prövning, som avser en tvis­

tefråga mellan viss elabonnent och elverket. Nämnden kan i det förra fallet

sägas verkställa en prövning, som ersätter den administrativa prövningen

efter kommunalbesvär. Nämnden är emellertid inte bunden av de begräns­

ningar i prövningen som gäller för kommunalbesvär. Prövningen i det sena­

re, individuella fallet kan sägas ersätta domstolsprövning. Nämndens pröv­

ning är av annan art än domstols, vilket för part kan innebära såväl för­

delar som nackdelar. Till fördelarna hör, att prövningen inte föranleder

annan kostnad än en mindre stämpelavgift.

Prisregleringsnämnden kan sägas ge elabonnenterna tillgång till ett

enhetligt förfarande i tvister mellan dem och deras elleverantör. Elabonnen­

terna kan undgå tvekan i valet mellan länsstyrelse och domstol genom att

hänskjuta tvistefråga till prisregleringsnämnden.

Enligt utredningen har brukare av allmän va-anläggning en ställning

gentemot huvudman som i åtskilliga hänseenden motsvarar elabonnents

gentemot elleverantör. Huvudmannen för allmän va-anläggning har, liksom

elleverantör, en monopolställning. Gentemot fastighetsägare inom anlägg­

ningens verksamhetsområde har han under angivna förutsättningar leve­

ransplikt. Till skillnad från elleverantör har han viss möjlighet att tvinga

fastighetsägare inom verksamhetsområdet att ”ansluta” fastigheten till an­

läggningen.

Även om de privaträttsliga inslagen i rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare framhävs på det sätt som utredningen har föreslagit och förhål­

landet i väsentliga delar byggs på avtalsrättslig grund, kommer brukaren

såsom avtalsslutande part i ett underläge gentemot huvudmannen. Denne

skall på förhand ha utarbetat normer i form av taxa och allmänna bestäm­

melser för avtalen med de enskilda brukarna. Utrymmet för förhandlingar

mellan huvudman och brukare blir i allmänhet ringa, ibland kanske obe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

87

fintligt. Möjligheterna för brukare att få krav och önskemål beaktade är i

motsvarande mån begränsade.

Det finns enligt utredningen skäl att skapa ett särskilt prövningsförfaran-

de även på va-området, bl. a. för att ge brukarna möjlighet att få befogade

krav och önskemål, som inte har tillgodosetts av huvudmannen när rätts­

förhållandet etablerades, beaktade i efterhand. Utredningen föreslår, att som

organ för ett särskilt, enhetligt prövningsförfarande i va-ärenden skall

inrättas en statens va-nämnd.

Va-nämnden bör i första hand ta befattning med sådana ärenden enligt

va-lagen, som föranleds av tvister mellan huvudman och brukare eller till­

tänkt brukare, i andra hand även med andra va-ärenden. Nämnden bör, be­

roende på omständigheterna, kunna fungera som beslutande eller medlande

organ eller som sakkunnig remissinstans.

Enligt förslaget skall nämnden få besluta i tvist mellan huvudman och

brukare, om parterna gemensamt har hänskjutit tvisten till nämnden eller

om den ena parten har fort frågan dit och den andra medgett, att tvisten

avgörs av nämnden. Såväl brukare som huvudman skall kunna ta upp en

tvistefråga hos nämnden. Vanligen torde det bli brukaren som tar initiativet.

Nämndens beslut skall inte kunna överklagas.

Om bara den ena av parterna i en tvist mellan huvudman och brukare

vill föra saken till nämnden skall denna kunna fungera som medlingsorgan.

Nämnden kan i så fall avge ett medlingsförslag, som det står parterna fritt

att anta eller förkasta. Förkastas medlingsförslaget, kan tvisten tas upp i

vanlig ordning inför administrativ eller judiciell prövningsinstans. Om en

tvist är anhängig hos länsstyrelse eller domstol skall vidare detta organ

kunna överlämna saken till va-nämnden för medling och i avbidan på med-

lingsärendets handläggning förklara målet vilande.

Va-nämnden föreslås också få befogenhet att som sakkunnigt organ yttra

sig i va-ärenden, när domstol eller annan myndighet finner anledning ut­

nyttja nämndens sakkunskap. Så kan tänkas bli fallet i tvister mellan

huvudman och brukare rörande tillämpningen av va-lagen, när ingen av

parterna har velat hänskjuta frågan till nämnden. Men det kan också finnas

intresse av och anledning att anlita nämnden som sakkunnigt organ i va­

ärenden av andra slag, t. ex. i ärenden om skyldighet för kommun att inrät­

ta allmän va-anläggning eller om auktorisering av icke-kommunal va-an­

läggning, vid länsstyrelses prövning av taxa eller allmänna bestämmelser el­

ler i va-ärenden som avser tillämpning av annan lagstiftning än va-lagen,

t. ex. HvS.

Enligt utredningens förslag bör va-nämnden, liksom prisregleringsnämn-

den för elektrisk ström, inom sig rymma företrädare för ”leverantörs”-in-

tressena —- dvs. va-verken — och för brukarnas intressen. Med tanke på

den viktiga domstols- eller skiljenämndsliknande funktionen liksom också

på den medlande uppgiften bör nämnden ha ett starkt inslag av ledamöter,

88

som inte kan anses företräda partsintressen och som är jurister, biand dem

sådana som har kunskap och erfarenheter i kommunal förvaltningsrätt.

Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av ordförande och sex ordi­

narie ledamöter samt ett lämpligt antal suppleanter, alla utsedda av Kungl.

Maj :t. Ordföranden och ytterligare två ledamöter föreslås skola vara juris­

ter. Av de återstående ledamöterna skall två företräda va-verkens intressen

och två brukarnas. Av representanterna för brukarnas intressen bör den

ene företräda detalj abonnenterna och den andre företagen. Utredningen

förutsätter att nämndens behov av särskild sakkunskap kommer att till­

godoses framför allt genom att VAV får medverka vid utseende av leda­

möter. Det förutsätts också att nämnden skall kunna remittera frågor till

VAV för yttrande.

De centrala frågorna inom nämndens verksamhet som beslutande instans

blir enligt utredningen sådana, som rör avgifter och andra villkor för bru­

kande enligt va-avtal eller tilltänkt va-avtal. Bakom va-avtalens bestämmel­

ser om avgifter och andra villkor skall ligga huvudmannens taxa och all­

männa bestämmelser. Nämndens prövning av bestämmelse i va-avtal kom­

mer ofta att innebära en prövning också av taxan och de allmänna be­

stämmelserna. Prövningen kan föranleda huvudmannen att ändra dessa.

Nämndens prövning av taxa och allmänna bestämmelser sker emellertid

som ett led i prövningen av va-avtalet. Prövningen riktar sig inte direkt mot

taxan och de allmänna bestämmelserna. Resultatet av prövningen i denna

del ingår som skäl för ett slut, vilket avser det egentliga föremålet för

prövningen, nämligen va-avtalet. Någon prövning, som direkt avser taxa och

allmänna bestämmelser, skall inte kunna förekomma inför va-nämnden.

Sådan prövning skall — i fråga om kommunal huvudman — vara förbe­

hållen länsstyrelsen, dit frågan kan föras genom kommunala besvär. Läns­

styrelsen skall emellertid kunna inhämta va-nämndens yttrande i sådant

ärende. Den bör också enligt utredningens mening göra detta.

Vad beträffar andra tvister än de nu nämnda bör enligt utredningen va­

nämndens kompetens vara vidsträckt och i princip omfatta alla tvistefrågor,

som har samband med det rättsförhållande genom va-avtal, som har blivit

etablerat mellan huvudman och brukare eller som någon av parterna vill

få till stånd. Va-nämnden bör kunna pröva om åtgärd eller avtalsklausul

är förenlig med va-lagen och i övrigt rättsenlig. Nämnden bör vidare kunna

pröva tvist om tolkningen av va-avtal. Skäligheten av avgift kan bli föremål

för tvist, t. ex. om brukare gör gällande att hans avgift har bestämts på ett

sätt, som inte överensstämmer med den föreslagna lagens regel om fördel­

ning av brukarnas avgiftsskyldighet efter skälig och rättvis grund. Även

den kommunala principen om likställighet kan åberopas som grund för

yrkande från brukares sida om lindring i skyldigheten att betala avgift

eller i annan skyldighet enligt va-avtal.

Utanför gränserna för nämndens behörighet som beslutande instans faller

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

89

med den av utredningen angivna gränsdragningen tvister i frågor enligt

va-lagen mellan andra än huvudman och brukare eller tilltänkt brukare

samt tvister, som visserligen rör va-frågor men som inte härrör av va-avtal

utan av annat avtal eller rättsförhållande.

Tvist enligt 10 § i den föreslagna va-lagen om ersättning för anordningar,

som införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir

onyttiga genom att allmän va-anläggning kommer till stånd, kan ibland fal­

la innanför och ibland utanför va-nämndens koiupetens. De faller utanför,

om ersättningsfrågan inte berörs i föreliggande va-avtal mellan huvudman­

nen och den som yrkar ersättning, eller om den som yrkar ersättning inte

är vare sig brukare eller tilltänkt brukare.

Tvist kan tänkas uppkomma mellan huvudman och fastighetsägare, om

fastigheten ligger inom eller utom va-anläggningens verksamhetsområde.

Denna fråga kan aktualiseras genom att fastighetsägaren kräver att få bli

brukare. En sådan tvist, som sammanhänger med frågan om hur gränserna

skall gå för verksamhetsområdet, torde enligt utredningen inte böra prövas

av va-nämnden. Den får anses röra förhållandet mellan det allmänna och

huvudmannen för va-anläggningen, även om dess avgörande får konsekven­

ser för förhållandet mellan huvudmannen och fastighetsägaren.

Utredningen anser det önskvärt att va-nämnden undviker att inkräkta på

parternas avtalsfrihet. Om nämnden vid prövningen av en tvist konstaterar

brister i ett avtal bör den därför i regel nöja sig med att förklara att avtalet

på angivna skäl inte kan godtas samt hänvisa parterna att åstadkomma rät­

telse. Ibland kan dock nämnden finna sig nödsakad att meddela direkta före­

skrifter om vad som skall gälla mellan parterna. Sådana föreskrifter bör då

göras tidsbegränsade. Nämnden bör undvika att ge sina ingripanden retro­

aktiv verkan. Undantagsvis bör emellertid sådan verkan kunna ifrågakom­

ma.

Utredningen behandlar åtskilliga frågor rörande förfarandet vid va­

nämnden. Bl. a. föreslås att nämnden skall få möjlighet att ålägga part att

ersätta motpartens kostnader för förfarandet. Sådant beslut bör dock med­

delas bara när det föreligger särskilda skäl. Som nämndens beslut skall en­

ligt förslaget gälla den mening om vilken minst fyra av nämndens ledamö­

ter enas. Skulle majoritet inte kunna uppnås för viss mening får nämnden

avstå från att meddela beslut i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

4.6.3 Remissyttrandena. Utredningens förslag om inrättande av en va­

nämnd har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Bland de remiss­

instanser som tillstyrker förslaget kan nämnas hovrätten över Skåne och

Blekinge, vattenöverdomstolen, vice stadsjuristen i Stockholm, länsstyrelser­

na i Malmöhus och Skaraborgs län, statskontoret, kommerskollegium, kom­

munalrätt skommittén, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet, VAV, HSB, Svenska Riksbyqqen, Huresqästernas Riks­

förbund och SMR.

VAV anför att antalet tvisteärenden visserligen hittills har varit ringa

men att det ändå får anses både befogat och önskvärt att den föreslagna

nämnden kommer till stånd. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att

den nuvarande ordningen på området är oklar och otillfredsställande och

med tanke på att de riktlinjer för avgiftsuttaget som utredningen har angett

beträffande saneringsfall, obebyggd fastighet och övergång till duplikat-

system endast är summariska. Genom nämnden bör enligt VAV en klar

rättspraxis relativt snabbt och enkelt kunna utbildas. VAV förutsätter att

länsstyrelser och domstolar regelmässigt kommer att inhämta nämndens

yttrande i mål inom området för nämndens speciella sakkunskap.

Vice stadsjuristen i Stockholm framhåller att en förenkling av prövnings-

förfarandet blir en följd av den privaträttsliga reglering av va-förhållandena

som utredningen har föreslagit. Vad den föreslagna va-nämnden beträffar

anser han att intresset av en i möjligaste mån för hela riket enhetlig praxis

förefaller vara så stort att eventuella betänkligheter mot införande av yt­

terligare ett organ för prövning av va-frågor bör få vika. Fördelarna med

en enhetlig, snabb och sakkunnig prövning på området understryks också

av länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunalrättskommittén.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat tveksamhet om lämpligheten

av det föreslagna systemet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om

det är rationellt att inrätta specialinstanser med relativt små ämnesområ­

den. Det är inte självklart att ett förenklat förfarande uppnås med utred­

ningens förslag, eftersom detta innebär att man får tre prövningsorgan i

stället för de nuvarande två. De föreslagna reglerna för va-nämndens kom­

petens och verksamhet förefaller också relativt komplicerade. Samma upp­

fattning i frågan har Länsingenjörers förening. Svalövs kommun ifrågasät­

ter också behovet av ett nytt organ och pekar på att antalet prövningsinstan­

ser ökar. Planverket uppger sig efter viss tvekan kunna acceptera förslaget

om va-nämnden. Verket understryker dock att nämnden bör ges så stora

befogenheter som möjligt utan att göras till domstol. En sådan ordning

medför en smidig handläggning och ger brukarna möjlighet att rättsligt

hävda sina intressen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att den föreslagna lagens

grundkonstruktion är sådan att utrymmet för en saklig prövning är magert.

Hovrätten anser att utrymmet för prövning skulle ökas om huvudmannen

fick rätt att anta taxa för avgifter och allmänna bestämmelser samt det

uttryckligen föreskrevs att vad huvudmannen bestämt i dessa hänseenden

skall gälla för brukare, om det inte kan anses oskäligt eller stridande mot

god sed.

Beträffande nämndens sammansättning föreslår vattenöverdomstolen att

en av de opartiska ledamöterna skall vara tekniker. Denne ledamot bör få

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

91

befogenhet att ensam eller tillsammans med ordföranden hålla undersök­

ning eller syn på platsen. Länsstyrelsen i Stockholms län redovisar en lik­

nande uppfattning. HSB föreslår att en av de två representanterna för hu­

vudmanna- resp. brukarintressena skall vara tekniker med goda special­

kunskaper och erfarenheter på va-området. Med hänsyn till att många in­

tressen finns företrädda på brukarsidan anser Hyresgästernas Riksförbund

att antalet ledamöter i nämnden bör ökas till nio eller elva. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län säger sig anse det välbetänkt att nämnden för särskilda fall

bereds möjlighet att anlita sakkunskap från VAV.

Stockholmstraktens vattenverksförbund ifrågasätter om inte möjlighet

bör finnas att anföra besvär över nämndens beslut. Industriverks styr ds en i

Stockholm är tveksam om bestämmelsen att nämndens beslut inte får över­

klagas stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen. Planver­

ket förklarar sig acceptera de juridiska svårigheter som har gjort att utred­

ningen inte föreslagit möjligheter till överklagande av va-nämndens beslut

men framhåller det otillfredsställande i denna ordning. Nämndens befogen­

heter bör med hänsyn härtill framhållas tydligare.

I fråga om den tidpunkt från vilken nämndens beslut skall gälla anser

vattenöverdomstolen att denna bör vara dagen för anhängiggörande av ta­

lan hos nämnden. Annars kan brukare föredra att låta tvist i avgiftsfråga

prövas av domstol. Svenska Riksbyggen ifrågasätter, med tanke på att va­

nämndens beslut inte skall kunna överklagas, om den föreslagna möjlighe­

ten att fatta beslut med retroaktiv verkan bör vara så ovillkorligt utformad.

Enligt Riksbyggens mening bör retroaktiviteten begränsas exempelvis till

den tid som har förflutit sedan anmälan i ärendet inlämnades till va-nämn­

den.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det skulle ha varit värdefullt

om utredningen diskuterat lämpligheten av ett obligatoriskt medlingsförfa­

rande inför nämnden innan va-ärenden prövades administrativt eller judi-

ciellt. Till ett sådant förfarande kunde knytas ett åläggande för nämnden

att lämna part upplysning om rätt forum, om nämnden inte kan avgöra

ärendet. Frågan om rätt forum är trots utredningens förslag om förenkling­

ar tämligen svårtillgänglig för den rättssökande allmänheten.

Kommerskollegium anser att förslaget om va-nämnden från brukarens

synpunkt lider av den svagheten att det för att ärendet skall kunna dras

inför va-nämnden krävs att huvudmannen är villig att underkasta sig

nämndens avgörande. Enligt kollegiets mening är det önskvärt att förstärka

brukarens ställning genom att öppna möjlighet för honom att på motsva­

rande sätt som gäller för elkonsumenter även utan huvudmannens medgi­

vande dra frågan inför en särskild prövningsinstans. Om inte en sådan möj­

lighet öppnas torde det vara nödvändigt att överväga en mera detaljerad

rättslig reglering av förhållandet mellan huvudman och brukare i syfte att

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

92

skapa garantier för den sistnämndes ställning. En sådan reglering synes

emellertid vara svår att utforma.

Beträffande vissa andra frågor om prövningsförfarandet återges här föl­

jande uttalanden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det skulle vara en fördel för de

enskilda fastighetsägarna om prövningen av anslutningsfrågorna fick ligga

kvar hos länsstyrelserna. Hyresgästernas Riksförbund ifrågasätter om inte

mål om taxans konstruktion och höjd bör avgöras av va-nämnden med för

parterna bindande verkan. Svenska Elverksf öreningen berör frågan om kost­

nader för förfarandet och tillstyrker särskilt förslaget att part i vissa fall

skall kunna tillerkännas ersättning av motpart för sådan kostnad. På så sätt

kan omotiverade anmälningar avsevärt begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5. Departementschefen

5.1 Inledande synpunkter

Före tillkomsten av VAL var va-frågorna reglerade i bl. a. hälsovårds-,

plan- och vattenlagstiftningen. Genom VAL bröts ut till särskild behandling

vissa frågor om kommunala och andra från allmän synpunkt särskilt bety­

delsefulla va-anläggningar. Lagen innehåller bestämmelser bl. a. om skyldig­

het för kommun att svara för tillkomsten av va-anläggningar, om anslut-

ningsrätt och anslutningstvång samt om kostnadsfördelning. Tillämpnings­

området för lagen är inskränkt i flera avseenden. Sålunda tar den inte sikte

på mindre va-anläggningar. För sådana anläggningar finns f. n. inga andra

bestämmelser än reglerna om avloppssamfälligheter i 8 kap. VL. Vidare gäl­

ler lagen huvudsakligen rättsförhållandet mellan den som driver anläggning­

en och ägarna eller innehavarna av de fastigheter som är beroende av an­

läggningen. Frågor som rör förhållandet till tredje man regleras i andra för­

fattningar. Rätten att utnyttja vattentäkt, exempelvis, behandlas i VL och

frågor om avloppsutsläpp i miljöskyddslagen. HvS innehåller en rad bestäm­

melser, som reglerar vatten- och avloppsfrågorna från sanitär synpunkt.

De erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av VAL har gett upphov till

kritik mot lagen på ett flertal punkter. I anledning härav tillsattes 1964 års

va-utredning för att se över lagen. Enligt direktiven skulle utredningen ta

upp frågan om räckvidden av VAL:s bemyndigande för huvudman att med­

dela reglementariska föreskrifter och överväga om det fanns utrymme för

en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen och

fastighetsägarna vid sidan av den offentligrättsliga. Vidare skulle undersökas

bl. a. i vad mån ett enhetligt förfarande kunde åstadkommas i va-ärenden

och om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas.

Utredningen lägger i sitt betänkande fram förslag till en ny lag om all­

93

manna vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget skiljer sig inte i några

mera väsentliga hänseenden från VAL när det gäller de grundläggande

reglerna om vad som är allmän va-anläggning, om hur allmän va-anlägg­

ning skall utföras och om kommuns skyldighet att sörja för att allmän

va-anläggning kommer till stånd. Nyheterna i förslaget gäller främst rätts­

förhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning och anläggningens

brukare. Utredningen, som framhäver de privaträttsliga inslagen i va-lag-

stiftningen, föreslår att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

skall grundas på avtal om villkoren för rätt att bruka va-anläggningen.

Avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna bestäm­

melser för andra villkor. Taxa och allmänna bestämmelser skall antas av

huvudmannen. När det gäller taxans utformning anges endast ett par hu-

vudgrundsatser, den ena byggd på principen att det sammanlagda avgiftsut­

taget inte får överskrida huvudmannens självkostnader, den andra på tanken

att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. För att

tillgodose önskemålet om ett enhetligt förfarande i va-ärenden föreslår utred­

ningen att det skall öppnas möjlighet till ett alternativt förfarande vid sidan

av prövningen hos länsstyrelse och allmän domstol. Under vissa förut­

sättningar skall va-frågor kunna behandlas vid en särskild instans, statens

va-nämnd. Vidare lägger utredningen fram förslag på två områden som

tidigare inte reglerats i VAL, nämligen i fråga om installationsbestämmel-

ser, dvs. tekniska bestämmelser om hur va-installationer skall vara beskaf­

fade och utförda, och installatörsrättigheter, dvs. godkännande av person

som skall utföra kvalificerade installationsarbeten.

Utredningens förslag visar klart att VAL bör ändras på ett flertal punk­

ter. Den uppfattningen vinner också stöd i remissyttrandena. Såsom sär­

skilt betydelsefulla, inte minst med hänsyn till utvecklingen av det indu­

strialiserade byggandet, framstår frågorna om installationsbestämmelser

och om behörighet att utföra va-installationer. Nya bestämmelser om förfa­

randet i va-ärenden behövs för att man skall få till stånd en ändamålsenlig

behandling av dessa ärenden. Även en rad betydelsefulla detaljregler behö­

ver ändras. De ändringar och kompletteringar av lagen som behövs är en­

ligt min mening av den omfattningen att det är motiverat att, som utred­

ningen föreslår, ersätta VAL med en ny lag om allmänna vatten- och av­

loppsanläggningar.

Den nya lagen bör behandla i huvudsak samma ämnen som f. n. regleras

i VAL. Även om vissa skäl kan tala för en längre gående samordning än

hittills av lagstiftningen på va-området vill jag inte ta upp denna fråga nu.

Utredningen har, utan att gå in på närmare överväganden, berört ett par

frågor av betydelse för de allmänna va-anläggningarna, som inte behandlas

i VAL. Jag syftar dels på frågan om regler rörande samfällt utnyttjande

för flera kommuners räkning av större vattentäkter och dels på frågan

om behovet av nya bestämmelser om rätt att dra ledningar för vattenför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

94

sörjning och avlopp över annans fastighet. Inte heller jag har för avsikt att

behandla dessa frågor i detta sammanhang. De torde f. ö. komma att över­

vägas av två nu pågående utredningar, vattenlagsutredningen och utred­

ningen om ledningsrätt. Vad beträffar de mindre va-anläggningarna har

den 19 december 1969 beslutats remiss till lagrådet av förslag om en en­

hetlig rättslig reglering genom utvidgning av tillämpningsområdet för la­

gen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag återkommer

längre fram till vissa samordningsproblem som uppkommer i förhållandet

mellan denna lagstiftning och lagstiftningen om allmänna va-anläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5.2 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

F. n. regleras rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anlägg-

ning och anläggningens brukare huvudsakligen genom offentligrättsliga

bestämmelser. För flertalet kommunala va-verk gäller sålunda vid sidan

av VAL särskilda reglementen, som har antagits av kommunernas fullmäk­

tige och som innehåller bestämmelser om brukarnas rättigheter och skyl­

digheter. Utredningen tar i betänkandet upp frågan om en ökning av det

privaträttsliga inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

och påpekar att sådana inslag f. n. har mindre omfattning i fråga om va­

verken än när det gäller andra s. k. ledningsverk såsom gasverk och elverk.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra bestämmelserna i

VAL i den del de föreskriver skyldighet för kommun att i vissa fall svara

för att allmän va-anläggning kommer till stånd och bereda fastighet inom

verksamhetsområdet vattenförsörjning och avlopp. Vidare bör liksom hit­

tills gälla att ägare av fastighet, som har behov av vattenförsörjning och

avlopp, skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Dessa ställ­

ningstaganden leder till att själva etablerandet av rättsförhållandet mellan

huvudman för va-verk samt enskilda fastighetsägare bör bibehålla sin

offentligrättsliga karaktär. Utredningen anser det emellertid önskvärt att

det sålunda uppkomna rättsförhållandet bekräftas och dess närmare inne­

håll regleras genom ett privaträttsligt avtal. Detta avtal skall gälla vill­

koren för rätt att bruka den allmänna va-anläggningen och betecknas va­

avtal. Tanken är att i va-avtal skall kunna fixeras exempelvis villkor om

avgift och vad som har samband därmed, om mätning av kvantiteten leve­

rerat vatten, om återhållsamhet i fråga om konsumtion av vatten, om be­

skaffenheten av det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall

anlägga och underhålla servisledning.

Utredningen föreslår vidare att nuvarande offentligrättsliga sanktioner

i form av böter och viten skall slopas. I stället föreslås regler om plikt för

den som har åsidosatt sina skyldigheter att vidta rättelse och betala skade­

stånd samt om rätt för huvudman att stänga av vattentillförseln.

Även enligt utredningens förslag kvarstår åtskilliga begränsningar i par­

95

ternas avtals- och handlingsfrihet också efter det att rättsförhållandet har

etablerats. Avtal får självfallet inte utformas så att det strider mot bestäm­

melser i va-lagen eller annan författning. Vidare är vissa ämnen undan­

tagna från avtalsreglering. Detta gäller frågor om installationsbestämmel-

ser och installatörsrättigheter. En annan begränsning i handlingsfriheten

är att rättsförhållandet inte får hävas på grund av parts avtalsbrott. Efter­

som en reglering av förhållandet mellan parterna måste ske även om dessa

inte kan komma överens om villkoren, har det vidare varit nödvändigt för

utredningen att komplettera lagens regler om avtal med en föreskrift, att

det i sådana situationer skall ankomma på huvudmannen att med ledning

av taxa och allmänna bestämmelser själv fastställa den avgift och de vill­

kor i övrigt, som skall gälla mellan parterna.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att lagen bör inne­

hålla vissa grundläggande regler av offentligrättslig karaktär, varigenom

huvudman för allmän va-anläggning åläggs att bereda fastigheter inom

verksamhetsområdet möjlighet att utnyttja anläggningen och fastigheterna

förpliktas att genom avgifter bidra till anläggningens finansiering. Detta

får till följd att det inte kan överlämnas åt parterna att fritt bestämma om

ett rättsförhållande dem emellan skall etableras eller inte. Den omständig­

heten att själva uppkomsten av rättsförhållandet sålunda kommer att bygga

på tvång föranleder också att parterna inte kan ges obegränsad handlings­

frihet när det gäller den närmare utformningen av de villkor som skall

gälla mellan dem. Huvudmannen bör inte få utnyttja situationen till att

betinga sig oskäliga förmåner, och han bör vidare vara skyldig att iaktta

den likställighetsprincip som är en grundläggande regel för kommunal verk­

samhet. Med hänsyn härtill bör, såsom utredningen också föreslår, dels vissa

allmänna regler om parternas rättigheter och skyldigheter anges i lagen,

dels huvudmännen åläggas att upprätta taxa och allmänna bestämmelser

som skall vara normerande för regleringen av förhållandet till de enskilda

brukarna.

Ett system av angivet slag leder till att utrymmet för parternas avtals­

frihet i realiteten blir mycket begränsat. I normalfallen torde förhållandet

mellan huvudmannen och brukaren helt komma att regleras genom de

allmänna regler som finns i lagen och i huvudmannens taxa och allmänna

bestämmelser. Möjligheterna att i dessa fall få till stånd en avvikande reg­

lering torde i allmänhet vara praktiskt taget obefintliga. För sådana fall

skulle ett va-avtal enbart komma att innebära en bekräftelse av att de all­

männa reglerna skall gälla. Det förefaller mot bakgrund härav onödigt att

kräva, att avtal alltid skall upprättas, och knyta rättsverkningarna till detta.

Samma resultat kan nås genom en föreskrift att taxa och allmänna bestäm­

melser är bindande för parterna. En sådan lösning är rättstekniskt enklare

än den utredningen förordar, eftersom man därigenom undgår de problem

som uppstår när brukaren vägrar att godta de uppställda villkoren. Den

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

96

synes mig också ge en mera rättvisande bild av de faktiska förhållandena

än den av utredningen föreslagna ordningen. Något skäl att upprätthålla av­

talskonstruktionen av hänsyn till brukarnas intressen synes mig inte före­

ligga. Jag vill erinra om att det enligt utredningsförslaget alltid skall finnas

möjlighet för huvudmannen att, om brukaren vägrar gå med på något vill­

kor, föreskriva att detta ändå skall gälla, som om det vore avtalat, eller i

efterhand införa villkoret genom en ändring i de allmänna bestämmelserna

Av nu angivna skäl förordar jag att rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare i princip skall grundas, förutom på lagens regler, på taxa och

allmänna bestämmelser, som upprättas av huvudmannen och som utan sär­

skild överenskommelse gäller mellan parterna.

Det nu sagda innebär inte att jag helt tar avstånd från tanken på privat­

rättsliga avtal mellan huvudman och brukare. Sådana avtal kan ibland be­

hövas för att komplettera de regler som annars gäller. Beträffande frågor

som inte regleras av lag, allmänna bestämmelser eller taxor, bör det före­

ligga avtalsfrihet. Om huvudmannen inskränker föreskrifterna i taxan och

de allmänna bestämmelserna, medför detta att området för avtalsfriheten ut­

vidgas. Huvudmannen får emellertid förutsättas besluta om taxa och allmän­

na bestämmelser som är tillämpliga för flertalet brukare inom verksamhets­

området, och avtalsreglering torde därför företrädesvis bli aktuell när det

gäller industrier, sjukhus och andra liknande brukare. Det förefaller lämp­

ligt att sådana brukare får tillfälle till verkliga förhandlingar med huvud­

mannen om regleringen av va-förhållandet, eftersom det ofta kan finnas be­

hov av särskilda föreskrifter om t. ex. vattentryck, vattenbeskaffenhet och

avlopp srening. Även avgiftsfrågorna kan kräva speciella överväganden för

denna kategori av brukare. Jag vill emellertid framhålla att huvudmannen

även vid förhandlingar om villkoren för dessa brukare måste iaktta de all­

männa principer om skälig och likvärdig behandling som jag tidigare har

antytt och får anledning att behandla närmare i det följande.

Skulle parterna inte kunna komma överens vid förhandlingar om avtal

i frågor som inte behandlas i taxa eller allmänna bestämmelser bör de ha

möjlighet att vända sig till ett utomstående opartiskt organ för att få tvisten

avgjord. Jag kommer längre fram att föreslå att det inrättas en särskild

nämnd, statens va-nämnd, med uppgift att pröva tvister om va-frågor.

Förslaget innebär att en tvist av här åsyftad typ skall kunna hänskjutas

till nämnden för avgörande. I sista hand har f. ö. huvudmannen möjlighet

att lösa frågan genom att komplettera taxan eller de allmänna bestämmel­

serna så att avtalsreglering blir överflödig.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det, eftersom taxa och all­

männa bestämmelser i allmänhet kommer att omfatta fastigheter av flera

olika kategorier, kan vara av värde att parterna klargör vad slags fastighet

det är fråga om i det enskilda fallet och vilka regler som alltså är tillämp­

liga. Detta kan lämpligen ske i skriftlig form. En sådan handling får dock

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

97

ingen självständig rättslig betydelse utan är bara att betrakta som ett ge­

mensamt uttalande rörande tolkningen av taxan och de allmänna bestäm­

melserna.

Som jag nyss nämnde kan det ofta finnas anledning att sluta särskilt avtal

rörande industriers och andra storförbrukares va-förhållanden. Med anled­

ning av vad utredningen i övrigt anför om industriellt avloppsvatten vill jag

ytterligare nämna följande.

Genom den nya miljöskyddslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli

1969, har de frågor som sammanhänger med avloppsvatten från industri

kommit i ett annat läge än vid den tidpunkt då utredningen lade fram sitt

förslag. Sålunda gäller numera regler om förprövning i fråga om utsläpp av

avloppsvatten såväl från bostäder och samhällen som från industrier. I

miljöskyddskungörelsen anges vissa slag av fabriker eller inrättningar som

inte får anläggas utan tillstånd eller dispens. I kungörelsen finns också be­

stämmelser om att avloppsvatten av visst angivet slag från mark, byggnad

eller anläggning inte får släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenom­

råde eller ledas till annan tillhörig avloppsanläggning utan tillstånd eller

dispens. Förprövningen äger rum vid koncessionsnämnden för miljöskydd

eller, efter dispens, vid naturvårdsverket eller i vissa fall vid länsstyrelse.

De hinder som tidigare har ansetts föreligga mot förprövning av frågor

om utsläpp från industri i samhälles avloppsnät har undanröjts genom den

nya lagstiftningen. Detta har lagtekniskt kommit till uttryck på så sätt att

bestämmelserna i 8: 36 VL om rätt för kommun att föreskriva villkor för

industriutsläppet och om prövning av villkoren hos länsstyrelsen har ut­

gått. Vidare har miljöskyddslagens 1 § utformats så, att lagen är tillämplig

på användning av mark, byggnad eller anläggning som, oavsett på vilket

sätt det sker, kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vatten­

område, om användningen inte utgör byggande i vatten.

Genom att förprövning sålunda efter den 1 juli 1969 kan äga rum beträf­

fande industriutsläpp i samhälles avloppsnät har den kritik som vid remiss­

behandlingen har riktats mot utredningens uttalanden på denna punkt

blivit tillgodosedd.

5.3 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

När det i 6 § VAL talas om anslutningsrätt och anslutningstvång anses

att anslutning kan föreligga så snart möjlighet till faktiskt nyttjande har

beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen utfört allt vad på honom

ankommer. Den väsentliga innebörden för fastighetsägaren av en sådan an­

slutning är att den medför avgiftsskyldighet och andra förpliktelser gent­

emot huvudmannen. Fastighetsägaren är alltså inte skyldig att på grund av

bestämmelserna i VAL faktiskt koppla ihop fastigheten med den allmänna

va-anläggningens ledningsnät.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

98

Utredningen anser att en ny va-lag, i likhet med vad som nu gäller, inte

bör innehålla några regler som ålägger fastighetsägare att åstadkomma fak­

tisk anslutning till allmän va-anläggning. Sådana regler har enligt

utredningen i första hand sin plats i hälsovårdslagstiftningen. Emellertid

kan enligt utredningen vissa va-tekniska problem uppstå i samband med att

huvudmannen genomför tekniska förbättringar, t. ex. inför duplikatsystem,

dvs. ett avloppssystem enligt vilket spillvatten och dagvatten avleds i skilda

ledningar. En sådan åtgärd skulle enligt utredningen förfela sin verkan om

inte brukarnas installationer rättades efter de nya förutsättningarna för

driften. Utredningen anser därför lämpligt att huvudmannen i allmänna be­

stämmelser föreskriver skyldighet för brukare att medverka vid övergång

till duplikatsystem och tar in motsvarande klausul i de särskilda brukarnas

va-avtal. Innebörden i en sådan skyldighet skall vara att brukaren efter an­

modan av huvudmannen har att ändra sina avloppsanordningar så att dag-

och spillvatten genom separata ledningar tillförs resp. ledning i gatan.

Några remissinstanser framhåller att hälsovårdslagstiftningens regler inte

är tillräckliga för att åstadkomma alla de faktiska anslutningar som är

önskvärda från va-teknislc synpunkt. De anser därför att det i va-lagen bör

tas in bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att begagna sin rätt

att utnyttja allmän va-anläggning.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att regler om faktisk an­

slutning, som motiveras av intresset att förhindra sanitär olägenhet, hör

hemma i hälsovårdslagstiftningen. I vissa fall kan emellertid krav på fak­

tisk anslutning motiveras med va-tekniska synpunkter. Detta gäller särskilt

vid övergång till duplikatsystem. Med hänsyn härtill finns det anledning att

överväga särskilda regler som ger huvudmannen möjlighet att framtvinga

medverkan från fastighetsägarnas sida i sådana situationer. Frågan ställer

sig emellertid olika i skilda fall.

Till en början bör slås fast att den allmänna va-anläggningens tekniska

utförande inte bör påverka bedömningen av vilka fastigheter som skall vara

avgiftsskyldiga mot huvudmannen. Den omständigheten att huvudmannen

beslutar att anlägga duplikatsystem kan alltså i och för sig inte vara tillräck­

lig anledning att en fastighet blir avgiftsskyldig. Om en fastighet inte är av-

giftsskyldig, kan det inte heller komma i fråga att ålägga dess ägare att

åstadkomma faktisk anslutning.

Vad härefter gäller de fastigheter som är avgiftsskyldiga vill jag först be­

handla det fallet att anläggningen ursprungligen har utförts som separatsy­

stem, dvs. ett system enligt vilket endast spillvatten avleds. Då innebär över­

gången till duplikatsystem endast att det tillskapas en möjlighet att ta hand

om dagvatten. Vid separatsystem torde ofta finnas föreskrifter om att fastig­

hetsägare inte har rätt att leda in dagvatten i avloppsledningen. I så fall har

huvudmannen redan före den planerade övergången till duplikatsystem haft

att räkna med de av vissa remissinstanser omnämnda riskerna för inläckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

99

av dagvatten i den för spillvatten avsedda ledningen och för otillåtna inkopp­

lingar. Riskerna synes inte öka genom att anläggningen byggs ut till dupli-

katsystem. De va-tekniska synpunkterna torde därför bli tillräckligt tillgodo­

sedda om det tidigare förbudet att leda in dagvatten i avloppsledningen görs

tillämpligt på spillvattenledningen. Risken för att fastighetsägare i strid mot

givna bestämmelser skulle göra sådana kopplingar att dagvatten kan ledas in

i spillvattenledningen kan inte vara tillräcklig anledning att införa tvingande

bestämmelser om faktisk anslutning.

I de fall anläggningen tidigare har varit utförd som ett kombinerat system,

dvs. ett system där spillvatten och dagvatten avleds i gemensam ledning,

synes frågan gestalta sig på ett annat sätt. För att klarlägga problemen bör

man skilja mellan fastigheter som faktiskt brukar va-anläggningens av­

loppsnät och fastigheter som är avgiftsskyldiga men inte begagnar sig av

avloppsnätet. Det övervägande antalet fastigheter torde tillhöra den först­

nämnda gruppen. För dessa fastigheter torde i allmänhet gälla att de har

en sådan va-installation att spillvatten och dagvatten samlas upp i en gemen­

sam ledning inom fastigheten innan det tillförs va-anläggningens lednings­

nät. Som framgår av utredningens redogörelse skulle en fortsatt tillförsel

av dagvatten till spillvattenledningen i dessa fall kunna omintetgöra eller

minska effekten av duplikatsystemets tillkomst. I vissa fall medför en fort­

satt dagvattentillförsel till spillvattenledningen så allvarliga olägenheter att

det blir möjligt att med stöd av hälsovårdslagstiftningen tvinga fastighets­

ägaren att utnyttja den nyanlagda dagvattenledningen. För dessa fall be­

hövs inga bestämmelser i va-lagen. Emellertid torde i många fall en fortsatt

dagvattentillförsel inte medföra så allvarliga olägenheter att hälsovårds-

bestämmelserna blir tillämpliga men väl orsaka fördyringar av va-verkets

drift eller kräva onödigt omfattande utbyggnader av reningsverk och andra

gemensamma anläggningar. Sådana fördyringar drabbar va-kollektivet i

dess helhet och kan eventuellt medföra att de fastigheter som faktiskt ut­

nyttjar va-anläggningens dagvattenledning drabbas av dubbla kostnader,

dels kostnaden för den egna anslutningen till dagvattenledningen, dels de

fördyringar som uppstår till följd av att andra fastigheter leder sitt dag­

vatten till spillvattenledningen. I dessa fall behövs bestämmelser som hindrar

att vissa fastighetsägare under åberopande av tidigare bestämmelser och va­

anslutningar förhindrar eller försvårar en anpassning av den allmänna va­

anläggningen till en modernare och ändamålsenligare standard. Detta syfte

synes emellertid kunna uppnås genom att huvudmannen i samband med

omläggning till duplikatsystem i de allmänna bestämmelserna tar in förbud

mot vidare utsläpp av dagvatten i spillvattenledning. Fastighetsägaren måste

då vidta vissa åtgärder med sitt ledningssystem för att kunna rätta sig efter

förbudet. I allmänhet torde en faktisk anslutning till va-anläggningens dag­

vattenledning vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Ett förbud av an­

givet slag kan därför antas medföra att ett stort antal faktiska anslutningar

100

till dagvattenledningen kommer till stånd. Föreskrifter om skyldighet för

fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen i vidare utsträckning

än som följer av hälsovårdslagstiftningen skulle därför inte behövas såvitt

avser de fastigheter som faktiskt brukar ett kombinerat system. För de fas­

tigheter som har avstått från sin rätt att bruka det kombinerade systemet

och som inte kan åläggas att åstadkomma faktisk anslutning med stöd av

hälsovårdsbestämmelserna synes det inte finnas tillräckliga skäl att till­

skapa skyldighet att begagna anläggningen bara därför att huvudmannen

utför va-anläggningen på ett annat sätt.

Jag finner av nu angivna skäl att det saknas anledning att i va-lagen

införa regler om skyldighet för fastighetsägare att begagna sig av den all­

männa va-anläggningen eller ge huvudmannen rätt att i allmänna bestäm­

melser föreskriva sådan skyldighet. Däremot anser jag att huvudman bör

ha rätt att i allmänna bestämmelser förordna att dagvatten inte får inledas

i spillvattenledning och att sådana föreskrifter bör få giltighet också mot

fastigheter som tidigare har haft rätt att göra sådan inledning.

Enligt min mening kan den i VAL begagnade termen ”anslutning”

ge upphov till missuppfattningar och onödiga tvister, vilket också har fram­

hållits av utredningen. Termens oegentlighet framstår än tydligare om

man, som jag avser att föreslå, inför möjlighet att ta ut avgifter för obe­

byggda fastigheter. Jag föreslår därför att anslutningsbegreppet får utgå

ur lagen och ersättas med de av utredningen föreslagna begreppen skyldig­

het för huvudman att låta fastighetsägare bruka anläggningen och skyl­

dighet för fastighetsägare att bidra till huvudmannens kostnader för an­

läggningen.

Någon kritik har inte riktats mot utredningens förslag att de allmänna

förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta

fastighetsägare bruka anläggningen skall motsvara vad

som nu gäller för anslutningsrätt. Jag finner därför att va-lagen i denna

del bör få den av utredningen föreslagna innebörden.

Beträffande skyldigheten för fastighetsägare att bi­

dra till huvudmannens kostnader för anläggningen vill jag

framhålla följande.

Såvitt avser bebyggda fastigheter anser utredningen att fastighetsägare

skall vara skyldiga att bidra till kostnaderna för va-anläggningen, om det

kan konstateras att fastigheten har behov av vattenförsörjning eller avlopp

och behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Avgifts-

skyldighet skall föreligga även om va-anläggningen inte begagnas. Jag

delar utredningens ståndpunkt. Även om fastighetsägaren avstår från att be­

gagna anläggningen bör han alltså kunna åläggas att betala avgifter för

denna. Hans egen uppfattning om behovet att begagna va-anläggningen har

härvid inte någon betydelse. Vid bestämmande av avgifterna bör dock hän­

syn tas till att anläggningen inte utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Jag vill framhålla att frågan om fastighetsägarnas avgiftsskyldighet vid

utbyggnad av va-nätet med särskild dagvattenavledning skall bedömas med

hänsyn till fastighetens behov av anordning just för detta ändamål. Det

torde förekomma fall där en fastighet får anses ha behov av anordning

för spillvattenavledning via allmän va-anläggning men där dagvattenavled-

ningen kan ske på annat sätt, t. ex. genom naturlig avrinning. Kretsen av

avgiftspliktiga fastigheter kan således bli olika för spillvattenledningen och

för dagvattenledningen. Detta torde också ofta återspeglas i ledningsnä­

tets utbyggnad så att duplikatsystem byggs ut endast inom en del av an­

läggningens verksamhetsområde.

En av orsakerna till beslutet att se över va-lagstiftningen var att det hade

visat sig uppstå olägenheter för huvudmännen till följd av att avgifter en­

ligt VAL inte kan tas ut för obebyggda fastigheter. Utredningen anser att

sådan avgiftsskyldighet kan och bör införas, och denna uppfattning har

godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Även jag anser att sådan

avgiftsskyldighet bör föreskrivas i va-lagen. Frågan om avgiftens storlek

för de obebyggda fastigheterna kan enligt min mening lösas inom ramen

för en allmän regel om fördelning av avgifterna efter skälig och rättvis

grund. I likhet med utredningen anser jag att endast sådana obebyggda

fastigheter som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedda för be­

byggande bör vara avgiftspliktiga. Såsom några remissinstanser har anfört

kan det i vissa fall vara obilligt att ta ut avgifter även från fastigheter som

är avsedda för bebyggande. Denna synpunkt tillgodoses emellertid genom

det av utredningen föreslagna förbehållet att regeln skall gälla endast om

det inte finns skäl till annat.

5.4 Taxa och avgifter

VAL innehåller i 14—16 §§ regler rörande huvudmans debitering av va­

avgifter. I 14 § fastställs såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget

huvudmannens självkostnad, dvs. nödiga kostnader för utförande samt

underhåll och drift av va-anläggningen. Paragrafen innehåller vidare be­

stämmelser om s. k. utvecklingskostnad och om kostnader för avledande

av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan eller bygg­

nadsplan. I 15 § ges bestämmelser om fördelningen av avgifterna mellan

de anslutna fastigheterna. Huvudregeln är att avgifterna skall stå i skä­

ligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av den all­

männa va-anläggningen. Om kostnaderna för en viss fastighets anslutning

är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av särskilda

omständigheter såsom bebyggelsens lokalisering eller terrängförhållandena,

kan dock avgifterna anpassas med hänsyn därtill. Vidare kan kostnaderna

för servisledningar och andra för en fastighet särskilt avsedda anord­

ningar alltid debiteras denna fastighet. Slutligen gäller att fastighet som

har anslutits endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp inte får

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

101

102

betungas med kostnad som belöper på anordningar för det andra ända­

målet. I 16 § föreskrivs att avgift skall utgå enligt en av huvudmannen ut­

formad taxa. Taxan skall inte fastställas av länsstyrelse eller annan myn­

dighet. Avgiftsskyldigheten kan uppdelas att avse dels engångsavgift, dels

periodiska avgifter. Engångsavgift får inte sättas högre än vad som svarar

mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande. Avgiften

kan under vissa förutsättningar fördelas på årliga inbetalningar under viss

tid, högst tio år.

Utredningen har, mot bakgrund av sitt betonande av det privaträttsliga

inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare, övervägt att

helt slopa avgiftsreglerna i lagen. Härigenom skulle huvudman för va-verk

likställas med huvudman för andra ledningsverk, såsom gas-, el- och vär­

meverk, för vilka lagregler saknas beträffande avgiftsfrågorna. Utredning­

en har emellertid med tanke på bl. a. de va-anläggningar som har annan

huvudman än kommun ansett det lämpligt att en ny va-lag innehåller

vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen. Utredningen föreslår där­

för att det i lagen tas in bestämmelser om skyldighet för huvudman att

upprätta taxa samt regler om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga

kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis

grund.

Jag anser i likhet med utredningen att regler om avgiftsskyldighetens

omfattning bör finnas i den nya lagen. Jag har tidigare förklarat att jag i

högre grad än utredningen vill betona rättsförhållandets offentligrättsliga

karaktär. Med ett sådant synsätt ter det sig naturligt att i lagen ta in vissa

regler om avgifternas storlek och fördelning. Reglerna bör inte, som några

remissinstanser har föreslagit, begränsas till de anläggningar som har an­

nan än kommun till huvudman utan de bör gälla för alla typer av allmänna

va-anläggningar. Brukarna måste nämligen anses ha befogade anspråk på

att bli behandlade efter samma grundprinciper oavsett om va-verket har

kommunal eller annan huvudman.

Utredningens förslag innebär att avgiftsuttagets storlek lik­

som i gällande lag maximeras till vad som motsvarar huvudmannens själv­

kostnader för anläggningen. Detta markeras genom uttrycket ”nödvändiga

kostnader”. Alla kostnader som har normalt samband med en affärsmässig

drift av anläggningen och som är motiverade från företagsekonomisk syn­

punkt bör enligt utredningen godtas som nödvändiga. Utredningen fram­

håller att huvudmannen skall vara skyldig att utöva kostnadskontroll och

att kostnad som är onödigt hög, t. ex. på grund av uppenbart bristfällig ra­

tionalisering eller på grund av att andra än affärsmässiga hänsyn har till­

låtits inverka, inte i sin helhet bör betraktas som nödvändig.

Enligt utredningen råder det tvekan om den rätta innebörden av VAL:s

självkostnadsprincip i förhållande till den allmänna kommunala självkost­

nadsprincipen. Denna tvekan har aktualiserats genom en i kommunala sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

103

xnanhang diskuterad fråga om beräkning av s. k. internränta. För egen del

säger sig utredningen ha funnit att en mera strikt självkostnadsregel än

den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verks taxesättning.

Beträffande internräntefrågan anser utredningen, att va-verket bör gottskri-

vas ränta på för investering avsedda överskottsmedel som verket har levere­

rat in till kommunens centrala kassa samt att kommunen bör få debitera

ränta på medel som har anvisats åt va-verket för investeringsändamål. Detta

skall dock gälla bara när medlen härrör från upplåning eller från kommu­

nal uppbörd av annat än avgifter från va-verkets brukare. Som skäl för en

annan och för va-verket oförmånligare ordning har ibland åberopats att

verket tillgodogör sig tjänster och förmåner av olika slag från kommunens

centrala organ. Utredningen anser att va-verket i princip bör kunna debi­

teras ersättning för sådana tjänster och förmåner men att det bör vara

fråga om klart motiverade belopp. Vad beträffar frågan om kommun kan

betinga sig avgift av va-verket för att ledningar har nedlagts i gata anför

utredningen vissa fall då detta enligt dess mening inte bör få förekomma.

Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra att

va-verkens ekonomi skall avsöndras från kommunens ekonomi i övrigt.

En av utredningens experter, stadsjuristen E. G. Westman, har i ett sär­

skilt yttrande uttalat att han inte anser att det finns tillräckliga skäl för att

ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll än då

det gäller elverk m. m. Som avgörande skäl mot den föreslagna ordningen

i fråga om ränteberäkning anför Westman att det i praktiken torde visa sig

ogörligt att skilja mellan de fall då räntegottgörelse åt kommun för investe-

ringsmedel är tillåten och de fall då den inte är det. Westman framhåller

också att de personkategorier som ytterst skall bära skattekollektivets och

va-lcollektivets utgifter i stort sett sammanfaller eftersom skattebetalarna

regelmässigt utnyttjar den allmänna va-anläggningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har i huvudsak inte

haft något att erinra mot utredningens grundläggande principer för beräk­

ning av taxa och avgifter. Vad beträffar den föreslagna självkostnadsregeln

har flertalet av dem som direkt berör denna fråga, under åberopande av

främst bokföringsmässiga svårigheter, instämt i Westmans yttrande. Vissa

av remissinstanserna har också anfört att utredningens förslag strider mot

kommunallagarna. De remissinstanser som närmast företräder va-verkens

intressen har däremot anslutit sig till utredningens förslag och till stöd här­

för främst åberopat att förslaget minskar riskerna för att dubbelbetalning

tas ut från va-kollektivet, vilket nu förekommer i vissa fall. Vissa remiss­

instanser har anfört att skäl synes tala för att upplåtelse av gatumark till de

ledningsdragande verken bör kunna beläggas med skälig avgift och att om

så inte sker kommunen bör ha rätt att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt

uppkommande överskott på verkens rörelse.

I likhet med utredningen anser jag att huvudmannen inte bör få ta ut

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

104

högre kostnader av brukarna än vad som motsvarar huvudmannens själv­

kostnader för anläggningen. En regel härom bör tas in i lagen. Jag vill fram­

hålla att en lagregel som maximerar avgifterna för allmän va-anläggnings

brukare är av begränsad praktisk betydelse när det gäller kommunala an­

läggningar, eftersom dessa ofta i betydande grad finansieras med skatteme­

del. Några regler om skattefinansieringens omfattning bör inte tas in i

lagen, utan det bör liksom hittills tillkomma de enskilda kommunerna att

själva avgöra denna fråga.

För den allmänna kommunala verksamheten gäller en självkostnadsprin­

cip som innebär att man så långt det är beräkningsmässigt och redovis-

ningstekniskt möjligt skall eftersträva en för brukarna rättvis avgiftssätt-

ning, som inte ger utrymme för vinst. Den av utredningen föreslagna be­

stämmelsen ger inte i och för sig underlag för tillämpning av någon annan

självkostnadsprincip. Utredningen har emellertid, genom uttalanden röran­

de bl. a. internräntedebitering, velat ange att en mera preciserad och affärs­

mässigt betonad självkostnadsregel än den allmänna kommunala bör gälla

för kommunala va-verks taxesättning. För egen del ställer jag mig tveksam

till om det är lämpligt att binda sig för en sådan affärsmässig självkostnads­

regel när det gäller va-verk. Hänsyn måste enligt min mening tas till att

dessa i hög grad tillgodoser allmännyttiga intressen. Brukarkollektivets om­

fattning och sammansättning kan vidare förändras avsevärt från tid till

annan. Inte minst viktigt är att verksamheten i stor utsträckning finansie­

ras med skattemedel. Otvivelaktigt är det fördelaktigt att anknyta till en

ordning som kommunerna har ingående erfarenhet av. Kommunernas möj­

ligheter och förmåga att hantera de många komponenterna i en självkost­

nadsberäkning så att avgiftsuttagen fyller rimliga krav på skälighet och

rättvisa behöver inte betvivlas. Med hänsyn till det anförda saknas anled­

ning att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräkningssätt eller

redovisningsmetoder. Inte heller är det nödvändigt att i lagtexten eller mo­

tiven närmare precisera självkostnadsregelns innebörd.

Beträffande frågan om rätt för kommun att betinga sig ersättning av

va-verket för tjänster och förmåner av olika slag finner jag i likhet med ut­

redningen att sådan debitering kan vara befogad. Debitering bör emellertid

ske med fixerade belopp, som motsvarar skälig ersättning för en av kom­

munen lämnad prestation eller nyttighet. Såvitt avser den speciella frågan

om avgift för upplåtelse av kommunal mark för ledningsdragning delar

jag utredningens mening att sådan avgift inte bör komma i fråga i de av

utredningen redovisade fallen när kommunen har förvärvat marken genom

avtal med markexploatör eller fått ersättning enligt bestämmelserna i BL.

Det torde f. ö. kunna ifrågasättas om kommun över huvud taget bör få

betinga sig avgift för att gatumark o. d. används för sådana allmänna ända­

mål som det här är fråga om. Om förekomsten av brunnar eller liknande

medför att gatuunderhållet fördyras bör givetvis ersättning kunna utgå

härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

105

De av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Skaraborgs län och SHi framförda

synpunkterna på vilka kostnader som skall få tas ut av brukarna föranleder

inget annat uttalande från min sida än att sådana kostnader för verkställt

undersökningsarbete och projektering som hänför sig till viss bestämd an­

läggning bör kunna tas ut av anläggningens brukare, medan översiktliga

undersökningar och planeringsverksamhet bör bekostas av allmänna me­

del.

VAL innehåller i 14 § en speciell bestämmelse om förbud för huvudman

att ta ut s. k. utvecklingskostnader. Utredningen anser att bestämmelsen

kan undvaras i va-lagen utan att det blir någon saklig skillnad. Jag an­

sluter mig till denna bedömning. Av den föreslagna självkostnadsregeln

torde följa att det totala avgiftsuttaget från fastigheter som är anslutna till

en utvecklingsförberedd anläggning under tiden fram till dess att utvidg­

ningen kommer till stånd kan bestämmas högst till belopp som motsvarar de

kostnader fastigheten skulle ha haft om anläggningen inte hade varit ut­

vecklingsförberedd.

Utredningen föreslår att nu gällande bestämmelser om fördelning

av avgiftsskyldigheten skall ersättas med en allmän regel om

fördelning efter skälig och rättvis grund. Remissinstanserna har i allmänhet

inte haft några erinringar mot detta förslag. Några remissinstanser har an­

fört att det torde vara av värde att i lagtexten klart framhålla att avgifterna

kan varieras beroende på förekommande särskilda omständigheter i likhet

med vad som föreskrivs i 15 § andra stycket VAL.

Jag delar utredningens uppfattning att fördelningsreglerna kan göras

mindre omfattande i en ny va-lag. Den av utredningen föreslagna fördel­

ningen efter skälig och rättvis grund synes vara så pass vidsträckt att den

i och för sig innefattar de speciella fördelningsregler som finns i andra och

tredje styckena i 15 § VAL. Dessa behöver därför inte tas in i den nya lagen.

Den allmänna regeln bör också tolkas så att storförbrukare kan få till­

godoräknas en lämpligt utformad mängdrabatt om det kan anses motiverat

med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet e. d.

Utredningen föreslår inte någon motsvarighet till de i VAL intagna regler­

na om engångsavgifter. Enligt utredningen skall det emellertid även i fort­

sättningen finnas möjlighet att erlägga sådan avgift genom delbetal­

ningar. En remissinstans har hemställt att rätten att få engångsavgift upp­

delad på delbetalningar skrivs in i lagen, eftersom den är mycket betydelse­

full för den enskilde brukaren. Jag delar denna bedömning och anser att

lagen bör innehålla en bestämmelse härom.

Utredningen diskuterar två speciella problem rörande engångsavgifterna,

dels frågan om i taxa bestämd engångsavgift kan ändras, dels frågan om

betydelsen av att engångsavgift har erlagts när det blir aktuellt att verk­

ställa fastighetsreglering eller nybyggnad på fastighet.

Såvitt avser ändring av engångsavgift framhåller utredning-

4^ Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

106

en att frågan i praktiken inskränker sig till att avse om engångsavgifter

kan höjas och att den tveksamhet som råder i denna fråga tydligen hänger

samman med att VAL föreskriver att fördelning av brukarnas avgifter skall

ske efter nytta. Som motiv för huvudmännen att höja engångsavgift pekar

utredningen på dels önskan att bibehålla avgiften vid oförändrat realvärde,

dels önskan att ta ut verkliga höjningar som beror på omläggning av finan-

sieringssättet, förbättringar av anläggningen eller allmänt sett fördyrade

anslutningskostnader. Enligt utredningen kommer frågan om huvudmans

bundenhet vid fastställd taxa i ett ändrat läge om va-lagen får den av ut­

redningen föreslagna lydelsen. Utredningen anser att måttliga höjningar

av engångsavgifterna bör godtas och att en sådan ordning inte står i strid

med de kommunala principerna för avgiftsuttag.

Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig speciellt över vad utredning­

en anför om engångsavgifterna. De som har uttalat sig i frågan om engångs­

avgifternas höjning liar emellertid varit kritiska mot utredningen.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att det är helt klart att

en i taxa bestämd engångsavgift kan höjas om kostnaderna för anläggningen

stiger genom att nya anläggningsdelar såsom reningsverk e. d. tillkommer.

Hinder bör inte heller möta mot att höja engångsavgiften på grund av om­

läggning av anläggningens finansiering. Även höjningar på grund av pen­

ningvärdeförsämring bör kunna godtas. När det gäller verkningarna av

taxeändring beträffande engångsavgiften bör skillnad göras mellan sådana

fastigheter för vilka betalningsskyldigheten redan har fullgjorts och så­

dana som ännu inte har betalat någon avgift när ändringen träder i kraft.

För den senare gruppen bör den nya taxan utan vidare bli tillämplig. I fråga

om den förra gruppen är en mera nyanserad bedömning påkallad. Om höj­

ningen orsakas av att någon ny anläggningsdel har tillkommit bör ytterliga­

re engångsavgift kunna tas ut av brukarna för den kostnad som föranleds

härav. Om huvudmannen vill ändra sättet för finansiering av anläggningen

bör däremot detta normalt inte medföra, att fastighetsägare som redan har

betalt tidigare föreskriven engångsavgift får betala tilläggsavgift. Sådan höj­

ning som betingas av penningvärdeförsämring får inte leda till sådant re­

sultat. Som ett specialfall då ytterligare engångsavgift bör få tas ut kan

nämnas det av utredningen behandlade fallet att en utvecklingsförberedd

anläggning i slutligt skick inte får den omfattning man från början hade

räknat med. Huvudmannen bör då kunna ta ut mellanskillnaden mellan

den faktiskt erlagda engångsavgiften och den engångsavgift som skulle ha

tagits ut om anläggningen från början hade dimensionerats för det antal

brukare den slutgiltigt får. I likhet med utredningen anser jag det vara

naturligt att taxan för periodiska avgifter skall få ändras med hänsyn till

förändringar i betingelserna för verksamheten.

Beträffande frågan om engångsavgiftens betydelse vid

omreglering av fastighetsindelningen och vid nybebyggelse framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

107

utredningen att det f. n. anses ovisst om huvudmannen kan ta ut ny en­

gångsavgift av ägare till nybildad tomt eller nyuppfört hus. Enligt utred­

ningens mening bör frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på förut

bebyggd mark bedömas främst från praktiska synpunkter och på basis av

huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna efter

skälig och rättvis grund. Utredningen anser därför att taxorna bör utformas

så att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggelsen på fastigheten

och inte till tomten. När bebyggelsen försvinner kan det bli fråga om att ta

ut ny engångsavgift, eftersom den erlagda avgiften då kan betraktas som av­

skriven. Det kan visserligen förekomma fall, då det skulle vara stötande att

ta ut ny engångsavgift vid nybyggnad utan hänsyn till den avgift, som har

betalats tidigare. Detta gäller t. ex. när byggnad har brunnit ned eller av

någon anledning rivits efter kort tid. Utredningen förutsätter emellertid

att huvudmännen i dessa fall kommer att ta hänsyn till fastighetsägarnas

anspråk på gottskrivning av del av den erlagda engångsavgiften.

Vissa av de remissinstanser som bär uttalat sig om engångsavgifterna

vid fastighetsreglering eller nybebyggelse har anslutit sig till utredningens

förslag, medan andra har varit tveksamma och påpekat att förslaget i viss

mån strider mot den föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obe­

byggd tomt.

Som jag tidigare har framhållit anser jag att den nya lagen bör ge möj­

lighet att ta ut avgifter för obebyggda fastigheter inom planområden. Mot

denna bakgrund synes det oegentligt att knyta engångsavgiftens räckvidd

till bebyggelsen på fastigheten. Av vad utredningen själv anför framgår

f. ö. att en ordning som innebär att ny engångsavgift får tas ut vid nybygg­

nad kan leda till godtyckliga resultat. Jag kan inte ansluta mig till utred­

ningens ståndpunkt att ny engångsavgift i regel skall få tas ut vid omregle­

ring av fastigheter eller nybebyggelse. Frågan om ytterligare engångsavgift

skall komma i fråga i sådana situationer bör enligt min mening bedömas

från fall till fall med ledning av den allmänna regeln om skälig och rättvis

fördelning.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har utredningen beträffan­

de kostnaderna för övergång till duplikatsystem

anvisat ett system som i huvudsak innebär att fastighetsägarna själva bör

stå för sina egna kostnader för omläggningen när dessa blir av måttlig

omfattning men att det kan vara rimligt att va-kollektivet bestrider en skä­

lig del av kostnaderna om dessa blir större än vad som i allmänhet påräk­

nas. Huvudmannens kostnader för övergången bör enligt utredningen för­

delas enligt de allmänna principerna om rättvisa och skälighet. Jag an­

sluter mig till vad utredningen sålunda har anfört.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om flera va-verk i

samma kommun från avgiftssynpunkt är att anse som en eller flera

anläggningar. Enligt min mening bör man så länge man har skild förvalt­

108

ning i princip beräkna avgifterna särskilt för varje va-verk. Det torde

emellertid vara mest förenligt med grundläggande principer för dagens

kommunala verksamhet att man eftersträvar att organisatoriskt och eko­

nomiskt sammanföra all verksamhet av samma slag till en enhet. Det

bör härvid inte vara något som hindrar att verksamhetsområdet för kom­

munens va-verksförvaltning kommer att omfatta två eller flera åtskilda

geografiska områden. Möjligheterna att genom sammanföring till ett va­

verk få enhetliga avgifter kan ha särskild betydelse för fall då kommu­

ner sammanläggs. Om stora skillnader råder i avgiftshänseende mellan oli­

ka verk torde det emellertid ibland bli nödvändigt att åtminstone över­

gångsvis använda sig av avgiftsdifferentieringar.

Från ett par håll har vid remissbehandlingen föreslagits att skyldigheten

att betala avgifter binds till fastigheten, så att avgifter kan tas

ut även av ny ägare till denna. VAL innehåller i 25 § en föreskrift att ny

ägare eller innehavare inte svarar för avgift, som förfaller till betalning

innan han skall tillträda fastigheten. Vid tillkomsten av denna bestämmel­

se uttalade dåvarande departementschefen att en regel av motsatt innehåll,

såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, inte borde komma i fråga. Jag

har samma inställning. Olägenheterna för huvudmännen med den nuva­

rande regeln torde f. ö. minska om det, såsom jag föreslår, blir möjligt att

ta ut avgift för obebyggda fastigheter. Skall engångsavgift delas upp på

flera delbetalningar får man förutsätta att huvudmännen garderar sig ge­

nom krav på säkerhet och särskilda föreskrifter i de avtal som torde upp­

rättas i sådana fall. Med hänsyn till det nu anförda finner jag inte skäl att

i den nya lagen ta in föreskrifter som innebär att avgiftsskyldigheten binds

vid fastigheten. Även utan uttrycklig lagbestämmelse torde det vara klart

att erlagd engångsavgift får tillgodoräknas ny fastighetsägare.

De avgifter som skall utgå enligt va-lagen är till sin karaktär likartade

med ersättningar för gatumark. För sistnämnda ersättningar föreskrivs i

63 § BL att skälig ränta enligt stadens bestämmande skall betalas

på oguldet belopp redan från den dag då krav på ersättning har fram­

ställts. Jag finner det lämpligt att införa motsvarande bestämmelse för va­

avgifter i den nya lagen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5.5 Installationsbestämmelser

Enligt utredningen torde installationsbestämmelser, dvs. tekniska före­

skrifter om hur va-installationer och däri ingående ledningar med tillbehör

skall vara beskaffade och utförda, ha meddelats av de flesta huvudmän. Till

huvudmännens ledning har VAV utarbetat normalbestämmelser. Stöd för

att utfärda installationsbestämmelser har huvudmännen sökt i 12 § i nuva­

rande VAL. Denna paragraf innehåller regler om vad som skall iakttas vid

brukande av allmän va-anläggning för ansluten fastighets behov och om

rätt för huvudmannen att meddela de närmare föreskrifter i detta hänse­

ende som behövs. Det är tveksamt om bemyndigandet för huvudmannen

att meddela föreskrifter omfattar installationsbestämmelser av den typ det

här är fråga om. Utredningen anser det angeläget att den oklarhet som så­

lunda råder undanröjs.

Utredningen föreslår att huvudmännens befattning med att utarbeta och

utfärda installationsbestämmelser skall upphöra. I stället skall enligt för­

slaget gemensamma sådana bestämmelser meddelas för hela landet av den

centrala planmyndigheten för byggnadsverksamheten, statens planverk. Be­

stämmelserna föreslås bli utfärdade i samma ordning som gäller för bygg-

nadsbestämmelser. Förslaget innebär vidare att kontrollen över bestämmel­

sernas efterlevnad, liksom när det gäller byggnadsbestämmelser, i första

hand skall ankomma på byggnadsnämnderna. För att de va-tekniska syn­

punkterna skall bli vederbörligen beaktade förordar utredningen att VAV

tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan vid tillkomsten av in-

stallationsbestämmelserna och huvudmännen motsvarande inflytande och

medverkan vid deras tillämpning.

En av utredningens experter, direktören Bengt Petrelius, har i ett särskilt

yttrande kritiserat utredningens förslag i denna del. Eftersom såväl va-verk

som byggnadsnämnd skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera in-

stallationsbestämmelsernas efterlevnad, medför förslaget enligt hans mening

olägenheter i form av dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och

kompetenstvister. Han förordar att det uppdras åt en särskild va-installa-

tionsnämnd att utarbeta enhetliga och bindande installationsbestämmelser,

vilka därefter fastställs av nämnden eller planverket, samt att det får an­

komma på huvudmännen att kontrollera efterlevnaden av dessa bestäm­

melser.

Under remissbehandlingen har från flera håll understrukits vikten av att

allmängiltiga installationsbestämmelser finns. Delade meningar råder endast

i fråga om den ordning i vilken bestämmelserna skall meddelas och deras

efterlevnad kontrolleras. En del remissinstanser har anslutit sig till den

uppfattning som Petrelius redovisar, medan andra har förordat utredningens

förslag.

Det råder enligt min mening inte något tvivel om behovet av tekniska be­

stämmelser rörande beskaffenheten av installationsenheter och utförandet

av installationer. Sådana bestämmelser behövs framför allt för att förhindra

sanitära olägenheter av allvarligt slag och skador på person och egendom.

Ett gott belägg för att installationsbestämmelser behövs är att praktiskt

taget alla huvudmän har meddelat sådana bestämmelser, trots att det är

ytterst tveksamt om bestämmelserna har någon rättslig betydelse.

Utredningen anser att installationsbestämmelser bör meddelas av ett cen­

tralt organ med giltighet för hela landet. Denna uppfattning delas allmänt

av remissinstanserna, och även jag ansluter mig till den. Jag vill i detta sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

109

110

manhang peka på de strävanden till rationalisering genom standardisering

av produkter och industrialisering av deras tillverkning som under senare år

har präglat utvecklingen på byggnadsområdet. Som ett led i dessa strävanden

har byggnadslagstiftningen förenklats. 1959 års byggnadsstadga tillkom i

detta syfte. Bestämmelserna har där så långt möjligt gjorts enhetliga för

hela landet. Specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseom­

råden har undvikits, byggnadsärenden har decentraliserats till byggnads­

nämnderna och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk

natur, har rensats ut ur stadgan. Tillämpningsbestämmelser meddelas nu av

planverket genom föreskrifter och anvisningar till BS. De formella möjlig­

heterna härtill har getts i 76 §. För att ytterligare främja rationaliseringen

inom byggnadsindustrin ändrades denna paragraf år 1967 bl. a. så att före­

skrift som planverket meddelar i fråga om tillämpningen av BS inte längre

skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande annat än när

frågan är av särskilt stor betydelse.

Det nära samband som otvivelaktigt råder mellan de va-tekniska och

byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen talar starkt för att

bestämmelser för va-installationer bör meddelas av planverket enligt sam­

ma regler som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser i övrigt. Vad utred­

ningen har anfört i denna del har emellertid utsatts för åtskillig kritik

framför allt med hänsyn till de följdverkningar det får på det lokala planet.

Utredningens förslag innebär att den lokala kontrollen av att installa-

tionsbestämmelserna efterlevs vid nybyggnadsverksamhet och därmed lik­

artade arbeten i första hand kommer att vila på byggnadsnämnderna. Det

har gjorts gällande att detta inte är någon lämplig ordning och att kontrol­

len hellre bör anförtros åt va-verket eller att det bör överlåtas åt kommu­

nen att själv bestämma vem som skall handha kontrollen. För egen del fin­

ner jag i hög grad önskvärt att övervakningen av byggnadsproduktionen så

långt som möjligt samlas hos en instans, som får svara för kontrollen av

att olika slag av föreskrifter blir vederbörligen beaktade. Jag är därför posi­

tivt inställd till utredningens förslag. En särskild fördel med detta är f. ö.

att samma regler kommer att gälla vare sig byggnaden ligger inom allmän

va-anläggnings verksamhetsområde eller inte. De farhågor för komplikatio­

ner som har kommit till uttryck i Petrelius’ reservation och de remissytt­

randen som stöder den är enligt min mening överdrivna. Det får givetvis

förutsättas att byggnadsnämnderna, om de får till uppgift att handha bygg-

kontrollen över va-installationerna, anlitar särskild va-teknisk expertis för

detta ändamål, i den mån de inte själva förfogar över sådan expertis. Härvid

ligger det uppenbarligen nära till hands att anlita det lokala va-verket, vilket

i de allra flesta fall har kommunen som huvudman. Jag vill dock framhålla

att ett sådant förfarande inte är att betrakta som någon delegation av över­

vakningen, utan det primära ansvaret skulle även i ett sådant fall ligga hos

nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

111

Jag har kommit till den uppfattningen att de betänkligheter som har an­

förts mot utredningens förslag inte bör tillmätas avgörande betydelse. Jag

ansluter mig därför till förslaget och förordar att installationsbestämmel-

ser för va-installationer meddelas av planverket, vilket kan ske i den ord­

ning som föreskrivs i 76 § BS. Jag förutsätter att planverket vid utarbe­

tandet av bestämmelserna samråder med företrädare för berörda intressen,

såsom VAV och, om milj övårdsfrägor berörs, med naturvårdsverket, samt att

byggnadsnämnderna bedriver sin kontroll i nära samarbete med va-verken.

Byggnadsnämndens befogenhet att handha byggkontrollen över va-in­

stallationer omfattar bara nybyggnadsarbeten och vissa andra arbeten som

kräver byggnadslov. Emellertid kan, så som BS f. n. är utformad, även

mycket betydande va-installationsarbeten förekomma utan att förhållan­

dena är sådana att byggnadslov behövs. Byggnadsnämndernas kontroll­

verksamhet bör dock omfatta alla installationsarbeten av någon betydelse.

Efter samråd med chefen för civildepartementet vill jag förorda att det i

54 § BS upptagna kravet på byggnadslov utsträcks att gälla alla va-installa-

tionsarbeten som är av mera väsentlig omfattning. Chefen för civildeparte­

mentet avser att senare i vår lägga fram förslag till ändring i BS:s regler

om ansvarig arbetsledare — en fråga som jag strax återkommer till. De

ändringar i BS som föranleds av vad jag här har förordat kan lämpligen

tas upp i det sammanhanget.

Även om reglerna om byggnadslov utvidgas i enlighet med vad jag nu

har anfört kommer givetvis en hel del installationsarbeten, särskilt repa­

rations- och underhållsarbeten, att falla utanför. Installationsbestämmel-

ser som planverket meddelar med stöd av 76 § BS täcker emellertid även

arbeten som inte fordrar byggnadslov. Med hänsyn härtill finns det ingen an­

ledning alt ge huvudmännen befogenhet att meddela några installations-

bestämmelser. En sådan befogenhet skulle f. ö. kunna medföra praktiska

komplikationer, exempelvis när planverket ändrar sina bestämmelser.

I fråga om de arbeten som inte kräver byggnadslov kommer någon auto­

matisk kontroll från byggnadsnämndens sida av att installationsbestämmel-

serna följs inte att äga rum. Byggnadsnämnd får dock enligt 64 § BS be­

siktiga även sådana arbeten. Enligt det lagförslag jag nu avser att lägga fram

skall vidare huvudmannen ha rätt att låta undersöka va-installation. Även

härigenom ges möjlighet till en viss kontroll av dessa arbeten. Ansvaret

för att installationsarbete blir utfört i enlighet med gällande föreskrifter

vilar på fastighetens ägare. Har föreskrifterna inte följts kan byggnads­

nämnden vidta åtgärder mot fastighetsägaren. Det torde vidare vara möj­

ligt för huvudmannen att ingripa med stöd av den lag jag föreslår, exem­

pelvis genom att stänga av vattentillförseln.

Lagen om va-anläggningar bör innehålla en erinran om att regler angå­

ende va-installationer finns i BS. Vidare bör i lagen tas upp en bestämmel­

se om att huvudman inte får meddela föreskrifter i detta ämne samt en re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

112

gel om rätt för huvudman att undersöka va-installation. 44 § 7 mom. BS

innehåller för närvarande bestämmelse om hur va-ledningar skall anordnas.

Bestämmelsen bör kompletteras så att den kommer att omfatta även med

sådana ledningar förbundna anordningar. Förslag härom kommer att läggas

fram av chefen för civildepartementet i samband med de tidigare nämnda

förslagen till ändringar i BS. Efter denna komplettering får av BS anses

framgå att va-installation skall vara godtagbar från den allmänna hälsovår­

dens synpunkt och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglig­

het och ändamålsenlighet.

Utredningen har ingående behandlat en rad frågor som närmast hänger

samman med utformningen av installationsbestämmelserna. Eftersom des­

sa skall meddelas av planverket och till stora delar måste grundas på ytter­

ligare, noggranna tekniska överväganden anser jag mig inte böra ta när­

mare ställning till dessa frågor här. Endast ett par principer vill jag be­

röra.

I prop. 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. anförde

chefen för inrikesdepartementet att byggnadsbestämmelserna borde ges

sådan form att de fyller sin uppgift utan att i onödan binda den tekniska

utvecklingen. Bestämmelserna borde därför ges i form av funktionskrav

på egenskaperna hos den färdiga produkten. Också byggnadsbestämmelser

som är tekniskt detaljerade ansågs kunna utformas som funktionskrav.

Det sålunda anförda torde bli vägledande även när det gäller installations­

bestämmelserna på va-området.

Den av utredningen behandlade frågan om typgodkännande har tilldra­

git sig vissa remissmyndigheters uppmärksamhet. Utredningen förordar en

form av frivilligt typgodkännande. Verksamheten föreslås ankomma på

planverket som samordnande, central instans. Enligt utredningen bör ver­

ket ha frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamhe­

ten på andra lämpliga organ. Bland remissinstanserna framförs olika upp­

fattningar. Sålunda anser NO att typgodkännande verksamhet på grund

av konkurrenshämmande verkan inte bör få förekomma om det inte

är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. VAV anser att den av

Petrelius föreslagna va-installationsnämnden bör få hand om verksamhe­

ten. Planverket uppger sig inte ha tagit ställning till om typgodkännandet

skall vara obligatoriskt eller frivilligt men anser vissa skäl tala för ett be­

gränsat obligatorium för vissa från säkerhetssynpunkt viktiga varor.

Typgodkännadeverksamheten är av värde därigenom att den förenklar

den lokala granskningen av installationen. Den kan också bidra till en

önskvärd standardisering på området. Jag anser därför att regler om så­

dan verksamhet bör kunna tas upp bland installationsbestämmelserna.

Verksamheten bör dock inte utformas så att den motverkar konkurrens

på marknaden. Bl. a. av detta skäl synes det mig inte lämpligt att f. n. införa

regler om obligatoriskt typgodkännande. Sådana regler förekommer f. ö.

inte beträffande byggnadsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

113

Det industrialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan

också byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. Den behövliga

kontrollen kan i sådana fall med större fördel utföras i fabriken än på

byggplatsen. Detta gäller också va-installationer. Planverket har utarbetat

system för tillverkningskontroll genom fortlöpande driftskontroll och stick-

provsmässig opartisk kontroll på tillverkningsplatsen. Liksom typgodkän­

nandeverksamheten bör ett system för tillverkningskontroll kunna regle­

ras i installationsbestämmelserna.

5.6 Installatörsrättigheter

Enligt nu gällande ordning kan föreskrifter om installatörsrättigheter inte

meddelas med stöd av VAL. Lagen kan sålunda inte användas för att åstad­

komma rättsligt oangripliga förbud att anlita rörinstallatör utan sådana

rättigheter. Som framgått av den tidigare redogörelsen förekommer emel­

lertid i stor omfattning lokala föreskrifter om installatörsrättigheter och

förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.

Utredningens förslag innebär att huvudman för allmän va-anläggning

skall få rätt att föreskriva att vissa va-installationsarbeten inte får utföras

av annan än den som har fått installatörsrättigheter. Sådana rättigheter

skall meddelas av huvudmannen. Som en nyhet föreslås att bestämmelser

om villkoren för att förvärva och inneha rättigheter skall bli enhetliga för

hela riket och meddelas centralt av planverket. Enligt förslaget skall huvud­

mannen inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de

centralt fastställda.

Utredningens förslag har utsatts för åtskillig kritik. Vissa remissinstanser

har ansett det vara obehövligt med auktorisation på området. Ett flertal

andra instanser har ansett att rättigheterna bör tillerkännas giltighet för

hela landet och att de bör meddelas av ett centralt organ. De kritiska remiss­

instanserna har bl. a. pekat på att både det nuvarande och det föreslagna

systemet innebär risk för konkurrensbegränsningseffekter och försvårar för

företag att bedriva verksamhet i flera kommuner.

Det huvudsakliga motivet för ett system med installatörsrättigheter är att

huvudmannen för en allmän va-anläggning därigenom får en viss garanti

för att installationer som skall förbindas med anläggningen utförs på ett

fackmässigt sätt, så att det inte uppstår risk för skador på denna. Det är av

stor allmän betydelse att sådana skador undviks. Detta ligger också i hög

grad i huvudmannens intresse, eftersom han ansvarar för att anläggningen

är funktionsduglig. Med hänsyn härtill synes det mig befogat att ställa upp

särskilda krav på kompetens hos den som skall svara för va-installations-

arbeten, åtminstone när det gäller arbeten av mera betydande omfattning.

Det f. n. tillämpade systemet med installatörsrättigheter är emellertid för­

enat med olägenheter, som bara delvis undanröjs genom utredningens för­

114

slag. Sålunda innebär systemet vissa risker för ej önskvärda konkurrens-

begränsningseffekter. Vidare blir det allt vanligare att installationsföretag

driver verksamhet inom flera olika kommuner. Genom att auktorisation

meddelas av varje huvudman för hans verksamhetsområde skapas svårig­

heter för sådana företag. Detta gäller även om handläggningen av auktori-

sationsfrågorna binds genom centrala direktiv. Man kan nämligen inte

därigenom helt utesluta alt praxis blir olika i olika kommuner. Än mindre

kan man undvika besvärande tidsutdräkt vid handläggningen av ärendena.

För installatörsrättigheter torde f. n. i princip krävas att installatören är

kompetent för alla slag av installationsarbeten. Detta är ägnat att motverka

en specialisering som i vissa fall skulle kunna medföra rationaliseringsvins­

ter vilka kunde komma de enskilda brukarna till godo.

Den kritik som sålunda kan riktas mot systemet med installatörsrättig­

heter har gett mig anledning att överväga om inte de synpunkter som ligger

till grund för detta system kan tillgodoses på annat sätt. Det ligger härvid

nära till hands att anknyta till den ordning som gäller i fi-åga om byggnads­

arbete. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om att reglerna i BS

om byggnadslov bör utvidgas att omfatta alla va-installationsarbeten som

är av mera väsentlig omfattning.

Enligt 61 § BS skall arbete som avser bl. a. nybyggnad och ändring av

befintlig byggnad utföras under ledning och tillsyn av en av den byggande

utsedd och av byggnadsnämnden godkänd ansvarig arbetsledare, vilken

skall svara för att arbetet blir behörigen fullgjort. Byggnadsnämnden skall

enligt 64 § öva tillsyn över arbetet och företa erforderliga besiktningar. Sta­

tens planverk har nyligen hemställt att det införs möjlighet för planverket

att med riksgiltighet pröva frågor om arbetsledares kompetens. Som jag

tidigare har nämnt avser chefen för civildepartementet att ta upp denna

fråga senare i vår. Han ämnar föreslå att BS ändras i enlighet med planver­

kets hemställan.

Den förordade ändringen av reglerna angående byggnadslov får till re­

sultat att bestämmelserna i BS om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga på

alla va-installationsarbeten av större betydelse. Detta ger en tillräcklig ga­

ranti för ett korrekt utfört arbete och det finns då inte längre behov av

regler som förbehåller arbetena för i särskild ordning auktoriserade instal­

latörer. Genomförs planverkets förslag om riksgiltigt godkännande av an­

svariga arbetsledare, tillgodoses även de synpunkter som ligger till grund

för förslagen om riksgiltiga installatörsrättigheter. De nu berörda konsek­

venserna av en utvidgning av reglerna om byggnadslov ser jag som en vä­

sentlig fördel och de kan enligt min mening anföras som ett starkt skäl för

en sådan reform.

Bedömningen av frågan om en person skall godkännas som ansvarig ar­

betsledare bör ske uteslutande med hänsyn till hans personliga kompetens

för uppgiften. Det bör inte vara något som hindrar att en arbetsledare god­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

115

känns enbart för va-installationsarbeten eller enbart för andra slag av arbe­

ten. I den mån närmare bestämmelser rörande ansvariga arbetsledare på det

nu aktuella området behövs synes de mig lämpligen böra meddelas av plan­

verket i samma ordning som installationsbestämmelserna.

Även efter en utvidgning av reglerna om byggnadslov återstår, som jag

har påpekat vid behandlingen av frågan om installationsbestämmelser, en

hel del arbeten som inte kommer att kräva byggnadslov och där alltså inte

heller reglerna om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga. Det kan därför

ifrågasättas om det i fråga om sådana arbeten finns anledning att ha ett

system med installatörsrättigheter. För egen del kan jag inte finna att de

skäl som kan åberopas till stöd för ett sådant system är tillräckligt starka

för att motväga de invändningar som, bl. a. från konkurrensbegränsnings-

synpunkt, kan resas däremot. Det torde f. ö. under alla omständigheter

vara nödvändigt att undanta de enklaste slagen av reparations- och under­

hållsarbeten, såsom byte av packningar och rengöring av vattenlås. Jag vill

också erinra om att, i den mån installationsbestämmelser har meddelats,

brukaren ansvarar för att dessa bestämmelser följs. Även om det inte finns

några regler om skyldighet att anlita auktoriserad installatör ligger det där­

för i brukarens intresse att arbetet blir korrekt utfört, och man torde kunna

räkna med att även servicearbeten och liknande i stor utsträckning kommer

att utföras av installatörer som har kompetens såsom ansvarig arbetsledare.

Under hänvisning till det nu anförda förordar jag att det nuvarande syste­

met med installatörsrättigheter avvecklas och att det i lagen uttryckligen

anges att huvudman inte har rätt att föreskriva några särskilda inskränk­

ningar i fråga om vem som skall få utföra installationsarbete.

Auktorisation enligt den ordning som gäller i dag förutsätter i regel skyl­

dighet för rörinstallatören att stå allmänheten till tjänst och utföra begärda

arbeten. VAV har som ett viktigt skäl mot en ordning med riksrättigheter för

va-installatörer anfört att kravet på service och jourtjänst inte kan upprätt­

hållas annat än om huvudmannen får meddela auktorisation inom sitt eget

verksamhetsområde. Jag är medveten om att huvudmännen, om systemet

med installatörsrättigheter slopas, inte längre får möjlighet att med hjälp

av auktorisationen kräva av installatörer att de står till allmänhetens för­

fogande för att utföra behövliga arbeten. Den ökade konkurrensfrihet som

mitt förslag medför bör dock innebära en garanti för att servicen mot all­

mänheten inte eftersätts. En lämplig ordning för att tillgodose behoven i

detta hänseende i större orter kan vara att företagen i branschen gemensamt

eller i samverkan med huvudmannen inrättar någon form av jourtjänst.

Enligt utredningen förekommer redan i dag ansatser till en sådan ordning

på vissa håll. Skulle verksamheten inte naturligen ta sig sådan inriktning

bör huvudmannen kunna ta initiativet till behövlig samverkan eller också

själv svara helt eller delvis för i vart fall sådana arbeten som behövs i nöd­

situationer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

116

Det nya systemet kan medföra viss kostnadsövervältring från sektorn för

nyinstallationer till sektorn för reparationer. Mot en sådan utveckling finns

emellertid inte något att invända. Den innebär bara att de verkliga kostna­

derna på reparationssidan, som tidigare kan ha varit subventionerade från

nyinstallationssidan, kommer i dagen, ökar sålunda kostnaderna för repara­

tionerna bör emellertid kostnaderna för nyinstallationer minska i motsva­

rande mån. Det torde f. ö. vara värdefullt om den nuvarande kopplingen

mellan de båda sidorna i möjligaste mån upphör. Som planverket framhål­

ler bör nyproducerande företag inte tvingas att svara för reparation av de

anläggningar som de har installerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5.7 Prövningsorgan

Frågor enligt VAL kan prövas antingen av länsstyrelse eller av allmän

domstol.

Bland ärenden som enligt VAL ankommer på länsstyrelses prövning kan

nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna allmän va-anläggning, om

allmän va-anläggnings verksamhetsområde i vissa fall, om skyldighet att

ansluta fastighet, om fastställelse av föreskrifter för brukare, om auktori­

sation för va-anläggning med annan huvudman än kommun samt om för­

ordnande av syssloman för sådan anläggning. Vidare kan beslut, som har

fattats av kommunal huvudman, komma under länsstyrelses prövning med

anledning av kommunala besvär. Sådana besvär kan röra allmänna taxe-

frågor eller avgiftsdebitering som avser viss fastighet. De kan också gälla

huvudmans beslut att anta föreskrifter om villkor för brukande av allmän

va-anläggning. Samma fråga kan komma under länsstyrelsens bedömning

genom ett underställningsförfarande enligt 12 § VAL.

Tvist i fråga som avses i VAL skall prövas av allmän underrätt, om inte

annat är föreskrivet. Tvisten skall tas upp av domstolen i den ort, där an­

läggningen huvudsakligen har sitt verksamhetsområde. Bland frågor som

skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersättning enligt 8 och 9 §§

VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk för allmän va-anläggning

eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan anläggning. Domstol kan

vidare få pröva bl. a. tvister som rör brukares avgifter, frågor om skade­

stånd, då huvudman eller brukare anser sig ha lidit skada till följd av att

andra parten har överträtt bestämmelser i avtal mellan dem samt frågor om

villkors giltighet, tolkning, skälighet och laglighet.

Kritik har riktats mot det gällande prövningssystemet bl. a. därför att

vissa ärendegrupper kan prövas av både länsstyrelse och domstol. Detta gäl­

ler särskilt i fråga om taxa och avgifter. Om huvudmannen är kommun

kan själva taxebeslutet prövas av länsstyrelsen efter kommunala besvär. I

samma ordning kan beslut rörande avgift för viss brukare överprövas. Så­

dan fråga kan emellertid också komma under domstols prövning i tvist

mellan huvudmannen och brukaren.

117

Trots de brister som utmärker det nuvarande systemet har utredningen

inte ansett sig böra föreslå några principiella förändringar i detta. Däremot

föreslår utredningen att det skall bli möjligt att använda ett alternativt för­

farande. Vissa va-mål skall kunna behandlas av en för hela landet gemen­

sam särskild nämnd, statens va-nämnd. Nämnden skall under vissa förut­

sättningar kunna meddela för parterna bindande avgöranden, vilka inte

skall kunna överklagas. Den skall också kunna fungera som medlingsinstans

samt anlitas som sakkunnig remissinstans i va-frågor. Utredningen räknar

med att huvudmän och brukare kommer att utnyttja nämnden för alt få

sina tvister lösta. På så sätt skulle ett enhetligt förfarande komma till stånd.

Förslaget om inrättande av en va-nämnd har mottagits positivt vid remiss­

behandlingen. Det har framhållits att man härigenom får ett snabbt, smidigt

och billigt förfarande för handläggning av tvister i va-frågor. Den väsent­

ligaste invändningen hos remissinstanserna har varit att man genom att

inrätta va-nämnden får tre prövningsinstanser i stället för de nuvarande

två, vilket kan leda till motsatt effekt mot den avsedda.

För egen del anser jag att det är angeläget att man på detta område får

tillgång till ett ändamålsenligt prövningsförfarande. Detta är särskilt viktigt

av hänsyn till brukarna, eftersom dessa ofta befinner sig i underläge gent­

emot huvudmannen. Prövningsreglerna bör vara utformade så att de under­

lättar skapandet av en enhetlig praxis och så långt som möjligt undanröjer

de nuvarande svårigheterna för huvudman och brukare att avgöra vilken

prövningsinstans som är den rätta i det enskilda fallet. Utredningens förslag

ligger uppenbarligen i linje med dessa syften.

Enligt min mening är emellertid det föreslagna systemet behäftat med

vissa brister. Genom att nuvarande regler om prövning hos domstol och

länsstyrelse bibehålls leder förslaget till att man för tvister i va-frågor mel­

lan huvudman och brukare får tre prövningsinstanser i stället för nuvaran­

de två. Visserligen räknar utredningen med att parterna skall finna det för­

enligt med sina intressen att anlita nämnden i uppkommande tvister. Reg­

lerna om nämndens behörighet är dock utformade på sådant sätt att det i

vissa fall blir omöjligt för nämnden att ta upp ett ärende till prövning eller

fullfölja det till ett avgörande besked. Sålunda kan nämnden besluta i en

tvist endast om parterna är ense om att överlämna målet till nämndens av­

görande. Vidare krävs enligt förslaget för att nämnden skall kunna meddela

beslut att majoriteten av ledamöterna förenar sig om en viss mening. Slut­

ligen framgår av utredningens motiv att det i princip inte är meningen att

nämnden skall meddela beslut som innefattar bindande föreskrifter för par­

terna. Besluten skall utformas så att det lämnas åt parterna själva att ge­

nom ändring i va-avtalet åstadkomma rättelse.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att handläggningen av tvister i

va-frågor mellan huvudman och brukare i princip bör ankomma på en

central nämnd av det slag utredningen föreslår. Nämnden bör dock få exklu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

118

siv behörighet att som första instans avgöra sådana tvister och alltså överta

de uppgifter som f. n. ankommer på underrätten. Nämndens avgöranden bör

få samma verkan som domstols dom. Med hänsyn till att nämndens kom­

petens inte blir beroende av parts samtycke bör det finnas möjlighet att

överklaga nämndens avgöranden, överprövningen bör förläggas till domstol.

För att ingen onödig tidsutdräkt skall uppstå bör dock tal erätten avskäras

vid lämplig nivå.

Jag föreslår alltså att det inrättas en särskild central nämnd, kallad sta­

tens va-nämnd, samt att det i lagen föreskrivs att tvister mellan huvudman

och fastighetsägare i frågor om tillämpningen av lagen skall prövas av den­

na nämnd.

Vissa administrativa va-ärenden bör även i fortsättningen prövas av läns­

styrelse. Länsstyrelse kommer vidare liksom hittills att få pröva va-frågor

med anledning av kommunala besvär. Förslaget löser alltså inte i och för

sig de problem om gränsdragningen mellan olika organs behörighet som nu

föreligger. Vissa svårigheter bör dock kunna undanröjas. Jag vill härom

anföra följande.

Några ändringar bör inte göras i fråga om länsstyrelses behörighet att

pröva frågor om allmänförklaring av va-anläggning, som skall drivas av

annan än kommun, om skyldighet för kommun att se till att allmän va-an-

läggning kommer till stånd, om omfattningen av allmän va-anläggnings

verksamhetsområde i vissa fall och om förordnande av syssloman att i hu­

vudmannens ställe och för hans räkning driva allmän va-anläggning. Där­

emot anser jag inte att reglerna om länsstyrelses fastställelse av vissa före­

skrifter som huvudman meddelar bör bibehållas. Är huvudmannen kommun

kan beslut i sådan fråga — liksom exempelvis beslut i avgiftsfrågor — över­

klagas genom kommunala besvär. Om fastställelseprövningen slopas, un­

danröjs de olägenheter som det innebär att frågan om föreskrifter i vissa

fall kan komma att prövas enligt VAL och i andra enligt allmänna kommu­

nala besvärsregler.

Enligt gällande lag skall länsstyrelse pröva frågor om skyldighet för

huvudman och fastighetsägare att upprätta rättsförhållande mellan varand­

ra, medan tvister om avgifter och andra villkor prövas av domstol. Jag före­

slår att va-nämndens kompetens skall omfatta såväl frågor om rätt att bruka

allmän va-anläggning och skyldighet att genom avgift bidra till kostnaden

för sådan anläggning som frågor rörande avgifter och andra villkor. Härige­

nom uppnås den fördelen att alla dessa frågor, som har ett intimt samband

med varandra, kommer att prövas i samma ordning. I fråga om nämndens

prövning av avgiftsfrågor vill jag framhålla, att skäligheten av avgift kan

prövas, t. ex. om brukare påstår att hans avgift har bestämts på ett sätt, som

inte överensstämmer med lagens regler om fördelning av avgiftsskyldigheten

efter skälig och rättvis grund. Va-nämnden skall emellertid inte kunna göra

någon allmän prövning av taxa och allmänna bestämmelser, utan prövningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

119

skall alltid avse en viss eller vissa brukare. En allmän prövning skall där­

emot liksom hittills ske hos länsstyrelse efter kommunala besvär med till-

lämpning av allmänna kommunalrättsliga regler. Även om va-nämndens av­

görande formellt är begränsat till den brukare som tvisten rör torde dock det

slutliga resultatet ofta bli detsamma som om en allmän prövning hade ägt

rum. Om nämndens beslut i en fråga rörande taxa eller allmänna bestäm­

melser har allmän räckvidd kan det nämligen förutsättas att huvudmannen

ändrar taxan eller de allmänna bestämmelserna i överensstämmelse med

nämndens beslut, eftersom han annars riskerar att andra brukare drar mot­

svarande fråga under nämndens prövning.

Utredningen har ansett, att tvist mellan huvudman och fastighetsägare,

om fastigheten ligger inom eller utom verksamhetsområdet, inte faller under

va-nämndens kompetens. Skälet härför är att sådan tvist anses i första hand

röra förhållandet mellan det allmänna och huvudmannen. Jag kan inte dela

denna uppfattning. Det ankommer visserligen på huvudmannen att bestäm­

ma verksamhetsområdets omfattning och han kan inte åläggas att ta in en

viss fastighet i detta. Frågan om tolkningen av huvudmans beslut rörande

verksamhetsområdets omfattning bör dock prövas i rättslig ordning på sam­

ma sätt som andra tvister, dvs. av va-nämnden.

Vissa ersättningsfrågor av närmast expropriationsrättslig art kan upp­

komma enligt VAL. Här åsyftas frågor om ersättning för anordningar, som

införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir onyt­

tiga genom att allmän va-anläggning kommer till stånd. Motsvarande reg­

ler bör finnas i den nya lagen. Vissa skäl kan synas tala för att tillämp­

ningen av dessa regler bör ske i samma ordning som avses skola gälla enligt

annan tvångslagstiftning, dvs. med fastighetsdomstol som första instans. Med

hänsyn till att värderingen skall avse va-tekniska anordningar anser jag

det dock lämpligt att även dessa tvister prövas av va-nämnden, som skall

ha särskild sakkunskap i va-frågor. Fastighetsdomstol kommer däremot att

få pröva vissa andra frågor rörande va-verk, nämligen sådana som avser

tillämpningen av miljöskyddslagen. Det kan exempelvis gälla påstådd luft­

förorening från verket. Tvistar huvudman och tredje man, som även kan

vara brukare, om ersättning för föroreningar skall denna fråga tas upp av

fastighetsdomstol.

Om brukare försummar att betala va-avgifter till huvudmannen kan

denne ansöka om betalningsföreläggande vid allmän domstol för brukaren.

Den möjligheten bör stå öppen även i fortsättningen. Om ansökningen be­

strids skall enligt vanliga regler tvisten hänskjutas till rättegång. Även

en sådan tvist bör prövas av va-nämnden. Jag förordar därför — med lagen

(1947:638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön

som förebild — att det föreskrivs att sådana va-mål om betalningsföreläg­

gande i vilka gäldenären bestritt ansökningen och målet med anledning

härav hänskjutits till rättegång skall överlämnas till va-nämnden för av­

görande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

120

De regler jag föreslår om va-nämndens behörighet medför att nämnden

kan få pröva inte bara rent va-rättsliga frågor utan också exempelvis frå­

gor om ogiltighet av avtal, om skadeståndsskyldighet och andra frågor av

allmänrättslig art. Tvister av detta slag torde dock bli fåtaliga, och jag har

ingen anledning att undandra dem från nämndens prövning genom gräns-

dragningsregler som med nödvändighet måste bli svåra att tillämpa.

Va-nämnden skall enligt mitt förslag i huvudsak kunna pröva bara tvister

mellan huvudman och brukare. Andra tvister i va-frågor skall tas upp av

allmän domstol. Som exempel på sådana tvister kan nämnas skadestånds­

krav som brukare framställer mot annan brukare samt tvist mellan brukare

och installatör rörande installation i brukarens fastighet.

Slutligen bör nämnas att även hälsovårdsnämnden har att ta befattning

med vissa va-frågor. Sålunda faller under nämndens kompetens bl. a. att

pröva om sanitär olägenhet uppkommer genom avstängning av vattentill­

förseln från huvudmans sida. Hälsovårdsnämnden kan vidare genom åläg­

gande åstadkomma att fastigheter, till förhindrande av sanitär olägenhet,

faktiskt ansluts till allmän va-anläggning.

Enligt utredningens förslag skall va-nämndens beslut inte kunna över­

klagas. Den ändrade ställning nämnden får enligt mitt förslag bör dock,

som jag tidigare har nämnt, föranleda att klagorätt till domstol införs. Jag

vill i detta sammanhang anföra att det med hänsyn till nämndens sakkunskap

på va-området kan antas att tyngdpunkten när det gäller de rent va-tekniska

avgörandena kommer att ligga hos nämnden samt att domstolens överpröv­

ning i första hand kommer att ta sikte på de rättsliga frågorna.

Eftersom va-nämnden skall vara central för hela landet, bör detsamma

gälla den instans som skall överpröva nämndens avgöranden. Jag har stannat

för den lösningen att målen koncentreras till en fastighetsdomstol —- lämp­

ligen Stockholms tingsrätt. Parternas intresse av snabba avgöranden talar

starkt för att det inte bör vara möjligt att överklaga fastighetsdomstolens be­

slut. Visserligen skulle det kunna göras gällande att frågor av principiell

rättslig innebörd borde få fullföljas till högre rätt. Med hänsyn till svårig­

heten att avskilja sådana frågor och till att tyngdpunkten när det gäller de

rent va-rättsliga bedömningarna bör ligga på va-nämnden har jag emellertid

kommit till den uppfattningen att någon möjlighet att fullfölja talan mot

fastighetsdomstolens beslut inte nu bör införas. Det kan emellertid finnas an­

ledning att överväga denna fråga på nytt i samband med att slutlig ställning

tas till frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och om hov­

rätts framtida utformning.

Enligt uLredningens förslag skall va-nämnden bestå av ordförande och sex

andra ledamöter vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden

och två av de övriga ledamöterna skall vara lagfarna. Beträffande ordfö­

randen och en av nyssnämnda två ledamöter, vilken skall vara nämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

121

vice ordförande, krävs dessutom att han innehar eller har innehaft domar­

ämbete. De tre lagfarna ledamöterna får inte utses bland personer, som

kan anses representera partsintressen. Nämndens övriga fyra ledamöter

skall däremot utses bland personer som kan anses företräda dessa intres­

sen. Två av dem skall ha anknytning till huvudmännen och två till bru­

karna. Utredningen hänför brukarna till två huvudgrupper, nämligen dels de

som behöver vattenförsörjning och avlopp till bostäder och för annan de­

taljförbrukning, dels de som behöver anlita den allmänna va-anläggningen

för industriella eller liknande ändamål. Av de två ledamöterna på bru-

karsidan bör den ena representera detaljförbrukarna och den andra stor­

förbrukarna.

I huvudsak kan jag ansluta mig till utredningens förslag att i nämnden

skall finnas juridisk sakkunskap samt ledamöter med goda insikter i hu­

vudmännens och brukarnas problem. Jag anser det emellertid inte påkal­

lat att ge nämnden ett så starkt inslag av intresserepresentation som ut­

redningen föreslår. Enligt min mening bör inga ledamöter utses som före­

trädare för vissa partsintressen, utan i fråga om samtliga ledamöter bör

kvalifikationskraven utformas som krav på vissa insikter och erfaren­

heter. Jag anser det vidare inte nödvändigt att mer än en jurist ingår i

nämnden. Däremot bör nämnden få ett starkare inslag av teknisk sakkun­

skap än utredningen föreslår. Av nu angivna skäl föreslår jag att nämn­

den skall bestå av ordförande och fem övriga ledamöter. Ordföranden bör

vara jurist med domarerfarenhet. En ledamot bör ha sakkunskap och er­

farenhet i va-tekniska frågor. Två ledamöter bör vara väl förtrogna med

förvaltning och skötsel av va-verk och två väl förtrogna med va-förhållan-

dexr som avser resp. bostadsfastigheter och annan bebyggelse. Trots att

alltså inga ledamöter skall utses som representanter för berörda intressen

kan det vara lämpligt att organisationer som företräder dessa intressen

bereds tillfälle att framföra synpunkter på valet av ledamöter. Detta synes

mig kunna ske utan stöd av någon uttrycklig lagbestämmelse.

Förfarandet vid va-nämnden bör utformas i nära överensstämmelse med

de regler som gäller för hyresnämnd. På så sätt blir handläggningen dom-

stolsliknande, men den kommer att äga rum under något friare former än

en domstolsprocess. Liksom hyresnämnderna bör va-nämnden få vidsträck­

ta medlande funktioner. Med hänsyn till va-nämndens sammansättning

av experter på olika områden bör den vidare — såsom utredningen föreslår

— anlitas för att avge yttrande även i mål och ärenden om vattenförsörjning

och avlopp, vilka handläggs i annan ordning. I första hand torde läns­

styrelserna ha anledning att infordra yttranden i va-ärenden från nämn­

den. En bestämmelse om skyldighet för nämnden att avge yttranden i va­

frågor bör tas in i nämndens instruktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

122

Kung!. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5.8 Samordning med annan lagstiftning

Som jag tidigare nämnt har den 19 december 1969 till lagrådet remitte­

rats förslag till ändringar i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

(LGA). Ändringarna innebär att LGA:s tillämpningsområde utvidgas så att

det blir möjligt att genom förrättning enligt lagen inrätta gemensam an­

läggning för vattenförsörjning eller avlopp för två eller flera fastigheter.

Samtidigt föreslås att den möjlighet som f. n. finns enligt 8 kap. VL att

■ordna avloppssamfällighet mellan enskilda fastigheter slopas utom i fall då

det är fråga om gemensam ledning för avlopps- och torrläggningsföretag.

8 kap. VL kommer härefter att innehålla regler endast om förhållandet mel­

lan allmänna va-anläggningar inbördes samt mellan sådan anläggning och

fastigheter som ligger utanför dess område.

Vattenöverdomstolen har i remissyttrande över förslaget till ändringiLGA

pekat på vissa problem som kan uppstå, om verksamhetsområdet för en all­

man va-anläggning utvidgas så att det kommer att innefatta en va-anlägg-

ning tillkommen enligt LGA. Jag vill med anledning härav framhålla föl­

jande.

Den omständigheten att vissa fastigheter inom en allmän va-anläggnings

verksamhetsområde är delägare i en va-samfällighet enligt LGA bör inte

hindra att frågan om fastigheternas rätt att bruka den allmänna anläggning­

en eller om deras avgiftsskyldighet till dennas huvudman tas upp och prö­

vas. Vid bedömningen av om fastigheternas va-behov med större fördel kan

tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna va-anläggningen får man

ta hänsyn till den fördel de har av gemensamhetsanläggningen och de kost­

nader som följer med denna. I och för sig är det inget som hindrar att en

provning enligt va-lagen av frågan om de i samfälligheten ingående fastig­

heternas skyldighet att bidra till den allmänna va-anläggningen leder till

att vissa men inte alla dessa fastigheter åläggs sådan bidragsskyldighet.

Frågan om samfälligheten därefter skall bestå för de återstående fastighe­

terna får prövas enligt reglerna i LGA. Om samfälligheten inte kan bestå,

kan även de övriga fastigheterna komma att anslutas till den allmänna va­

anläggningen.

En samfällighet enligt LGA som sådan bör inte i något fall kunna få

ställning av brukare i förhållande till den allmänna va-anläggningen.

Om en samfällighet enligt LGA upplöses på grund av att de deltagande

fastigheterna ansluts till en allmän va-anläggning, torde den allmänna va­

anläggningens huvudman ofta kunna åläggas skyldighet att inlösa eller

ersätta samfällighetens anordningar enligt reglerna i va-lagen. Det kan tän­

kas att en gemensamhetsanläggning, som ursprungligen har avsett både vat­

ten och avlopp, efter tillkomsten av en allmän va-anläggning kan bli över­

flödig när det gäller det ena av dessa ändamål men stå kvar för det andra

ändamålet. Vad som anförts om gemensamhetsanläggningar enligt LGA sy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

123

nes kunna tillämpas också på sådana avloppssamfälligheter mellan enskilda

fastigheter som kan ha bildats enligt 8 kap. VL i dess hittillsvarande lydelse.

Om en huvudman skulle bestämma verksamhetsområdet för allmän va­

anläggning på sådant sätt att det omfattar endast en del av de fastigheter

som är delägare i en samfällighet enligt LGA eller i en avloppssamfällighet

enligt 8 kap. VL blir problemen mer svårlösta. Jag anser det därför lämp­

ligt att i va-lagen ta in en föreskrift, som hindrar att verksamhetsområdet

hestäms på detta sätt. Bestämmelsen bör vara tillämplig på alla beslut som

fattas rörande verksamhetsområdets utsträckning.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman

för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bila­

ga 2.

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Den föreslagna lagen har disponerats på ungefär samma sätt som VAL.

Antalet avsnitt i lagen har dock ökats och överskrifterna över de olika av­

snitten är nya. Alla bestämmelser i lagen, även de som har överförts från

VAL med helt eller väsentligen bibehållet sakligt innehåll, har överarbetats

från formella synpunkter.

Inledande bestämmelser

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser av mera allmän

innebörd. Sålunda definieras begreppet allmän va-anläggning. Vidare ges

regler om plikt för kommun att sörja för att allmän va-anläggning kommer

till stånd och om vad som i lagen avses med begreppen fastighet och fastig­

hetsägare.

1

§

Paragrafen motsvarar 1 § VAL. I första stycket anges vad som avses med

allmän va-anläggning. Andra stycket innehåller en bestämning av begreppet

huvudman.

124

Departementschefen. Enligt 1 § VAL avses med allmän va-anläggning i

första hand av kommun omhänderhavd anläggning som har till ändamål

att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse.

Anläggning som omhänderhas av annan än kommun kan förklaras allmän

enligt 2 § VAL.

Utredningen föreslår att ändamålet för allmän va-anläggning anges vara

att bereda bostäder och annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Av­

sikten med den föreslagna ändringen är att markera ett visst försteg för

bostadsbebyggelse framför annan bebyggelse. Enligt utredningen är det

främst bostädernas och hushållens problem med vattenförsörjning och av­

lopp som de allmänna va-anläggningarna har till uppgift att lösa. Huvudman

för allmän va-anläggning skall i första hand utrusta anläggningen med såda­

na anordningar, att de krav tillgodoses som med stöd av HvS och annan lag­

stiftning rörande den allmänna hälsovården kan ställas för bostäder och

hushåll. Industriföretag och annan brukare, som behöver vatten av särskild

beskaffenhet, får vara beredd att själv vidta erforderliga åtgärder för att det

levererade vattnet skall få den önskade beskaffenheten. Leverans av vatten

till industriföretag eller annan sådan brukare är, i den mån vattnet skall

användas i produktionen och inte för hushållsändamål eller hygieniska

ändamål, att bedöma som en vanlig affärstransaktion. Sådana leveranser

saknar i allmänhet de sanitära och sociala motiveringar, som utgör den vä­

sentliga grunden för tillkomsten av VAL. Liknande synpunkter torde enligt

utredningen kunna anläggas på frågor om avlopp.

Utredningen anser alltså, att ändamålet med allmänna va-anläggningar

redan enligt VAL i första hand skall vara att tillgodose hushållsförbrukares

normala behov av vattenförsörjning och avlopp och att täckandet av behov

därutöver kommer i andra hand. Utredningen anser, att den nya va-lagen

bör ha den angivna innebörden. I den allmänna va-anläggningens uppgifter

skall vidare enligt utredningen alltjämt kunna ingå att avleda dagvatten

såväl från brukares fastighet som från gator, vägar och andra allmänna plat­

ser inom stadsplan och byggnadsplan.

Jag kan ansluta mig till de synpunkter utredningen sålunda har framfört.

Något behov av att markera detta genom en ändring av det slag utredningen

har föreslagit synes mig dock inte föreligga. Den av mig föreslagna definitio­

nen av begreppet allmän va-anläggning överensstämmer däi-för, frånsett

vissa formella jämkningar, med motsvarande bestämmelse i gällande lag.

Som framgår av den föreslagna texten kan allmän va-anläggning drivas av

kommun eller, efter särskild förklaring, av annan. En kommunal anlägg­

nings verksamhet är normalt lokaliserad till kommunen. Även om verksam­

heten delvis skulle vara förlagd utanför kommunens gränser är anlägg­

ningen allmän enligt den föreslagna definitionen. Med kommun förstås

borgerlig primärkommun. Primärkommuns uppgifter kan emellertid om­

händerhas av kommunalförbund. Att lagens bestämmelser om kommun i så

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

125

fall blir tillämpliga på förbundet får anses följa av 2 § lagen (1957: 281)

om kommunalförbund.

Paragrafens andra stycke innehåller, liksom sin motsvarighet i VAL, en

bestämning av begreppet huvudman för allmän va-anläggning. Huvudman

är den som driver anläggningen. Regeln överensstämmer i sak med gällande

rätt.

Utredningens förslag innehåller, förutom en definition av begreppet verk­

samhetsområde, som jag återkommer till vid 4 §, ytterligare en definition,

nämligen av begreppet brukare. Med brukare avses enligt förslaget den som

för fastighet får vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning.

Utredningens motiv för att införa denna definition är en önskan att utmärka

den privaträttsliga karaktären av rättsförhållandet mellan huvudman och

den som utnyttjar anläggningen. Jag har emellertid, som framgår av den

allmänna motiveringen, inte velat betona det privaträttsliga inslaget så starkt

som utredningen och har därför avstått från att införa den föreslagna regeln.

2

§

Paragrafen motsvarar 3 § VAL. Där regleras kommuns skyldighet att sörja

för att allmän va-anläggning kommer till stånd.

Departementschefen. Enligt VAL inträder kommunens skyldighet när åt­

gärder är påkallade ”till förekommande av sanitär olägenhet”. I den av mig

föreslagna lydelsen, som i sak överensstämmer med utredningens förslag,

talas i stället om att åtgärder behövs ”med hänsyn till den allmänna hälso­

vården”. Detta innebär en viss utvidgning av kommunernas skyldigheter.

Jag anser i likhet med utredningen en sådan utvidgning motiverad med hän­

syn till de ökade anspråk som numera ställs på vattenförsörjning och av­

lopp och som har kommit till uttryck i bl. a. hälsovårdslagstiftningen och

byggnadsbestämmelserna. Den föreslagna lydelsen ger också utrymme för

en anpassning till successivt ökande anspråk på hygienisk standard.

Vid remissbehandlingen har viss kritik riktats mot uttrycket ”i ett större

sammanhang”. Jag är medveten om att uttrycket är vagt. Något fastare kri­

terium torde dock inte kunna anges och med hänsyn härtill och till att ut­

trycket förekommer i gällande lag utan att några tolkningssvårigheter av

betydelse har uppkommit förordar jag att det bibehålls.

Kommunens skyldighet att sörja för tillkomsten av va-anläggning behöver

inte innebära att kommunen själv skall utföra och driva anläggningen. Den

kan också fullgöras genom att kommunen medverkar till att annan inrättar

en anläggning och att denna får auktorisation enligt 30 §.

Liksom enligt gällande lag skall länsstyrelse kunna ålägga kommun att

fullgöra skyldighet enligt denna paragraf samt förena sådant åläggande med

vite. Bestämmelse härom finns i paragrafens andra stycke. Utdömande av

vitet ankommer enligt allmänna regler på domstol.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

3 §

I denna paragraf anges vem som enligt lagen är att betrakta som fastig­

hetsägare. Vidare föreskrivs att reglerna om fastighet kan tillämpas även

beträffande byggnad på ofri grund. Paragrafen ersätter 24 § och 25 § första

stycket VAL samt 33 § i utredningens förslag.

Departementschefen. I första stycket anges att lagens bestämmelser om

fastighetsägare skall tillämpas på den som enligt kommunalskattelagen

(1928:370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten.

Motsvarande regel finns f. n. i 25 § första stycket andra punkten VAL.

Enligt 25 § första stycket första punkten VAL gäller att fastighetens

ägare har att svara för fullgörande av förpliktelse, som enligt VAL åvilar

fastighet, om inte annat har avtalats. Den där angivna möjligheten att i

särskild ordning avtala om att annan än fastighetsägare skall svara för de

skyldigheter som är knutna till fastigheten synes böra kvarstå i den nya

lagen. Bestämmelser härom ges i andra stycket av denna paragraf. Genom

bestämmelserna öppnas möjlighet för flera fastighetsägare att, genom en

ekonomisk förening eller på annat sätt, uppträda som en abonnent gent­

emot huvudmannen. Om fastigheter bildar en samfällighet enligt LGA för

skötseln av ett gemensamt ledningssystem kan en sådan samfällighet efter

avtal med huvudmannen uppträda som brukare för fastighetsägarnas räk­

ning. Vidare kan en nyttjanderättshavare ersätta fastighetsägaren i va-för-

hållandet. Av bestämmelsens lydelse framgår att nyttjanderättshavare och

andra inte kan träda i fastighetsägares ställe när det gäller tillämpningen

av 8 och 9 §§.

Tredje styckets första punkt överensstämmer i sak med 24 § VAL. I

andra punkten föreskrivs att lagens bestämmelser om fastighetsägare skall

tillämpas på ägaren av sådan anläggning som avses i första punkten.

V erksamhetsområde

4—7 §§

Dessa paragrafer innehåller regler om allmän va-anläggnings verksam­

hetsområde. De motsvarar delvis 1 § andra stycket andra punkten och

5 § VAL.

Gällande rätt. Enligt 1 § andra stycket andra punkten VAL avses med

verksamhetsområde det område som allmän va-anläggning omfattar eller

är avsedd att omfatta. Enligt 5 § tillkommer det i princip huvudmannen

att bestämma verksamhetsområdet. De enskilda fastighetsägarna har inte

rätt att påkalla jämkning i vad huvudmannen har bestämt. Länsstyrelse

kan emellertid ingripa i vissa speciella fall. Sålunda kan länsstyrelse på

127

begäran av kommun ålägga huvudman att i sitt verksamhetsområde ta in

viss bebyggelse inom kommunen. När huvudmän är oense om viss bebyg­

gelse skall hänföras till den ena eller den andra anläggningen kan länssty­

relsen besluta i frågan.

Huvudman är inte skyldig att fatta något formellt beslut om verksam­

hetsområdets omfattning. Har något sådant beslut inte fattats utgör verk­

samhetsområdet det område som anläggningen faktiskt betjänar. Om hu­

vudmannen har meddelat beslut angående verksamhetsområdet, skall

lian

underrätta länsstyrelsen om detta.

Utredningen. Utredningen föreslår inte någon ändring i sak när det gäller

vad som förstås med verksamhetsområde eller reglerna om huvudmans och

länsstyrelses befogenhet att besluta rörande områdets omfattning. Utred­

ningen påpekar emellertid att huvudmannens bestämmanderätt kan vara

inskränkt även genom beslut av länsstyrelse med stöd av 3 § VAL. I sådant

beslut torde länsstyrelsen ange gränserna för det område inom vilket vat­

tenförsörjning och avlopp skall ordnas. Utredningen framhåller också att

den kommunala likställighetsprincipen kan ha viss betydelse när det gäller

att bestämma verksamhetsområdet för en kommunal va-anläggning. Vad

beträffar det fall att huvudmän har olika mening påpekar utredningen, att

de gällande reglerna kan leda till att kommunal huvudman åläggs att svara

för vattenförsörjning och avlopp utanför den egna kommunens område.

I praktiken har sådant åläggande hittills inte varit aktuellt. Utredningen

anser det tveksamt om bestämmelserna har någon praktisk betydelse men

har inte velat föreslå några ändringar i gällande rätt. Frågan hänger nära

samman med andra frågor om mellankommunala relationer och bör lämp­

ligen behandlas i samband därmed.

Enligt förslaget skall uppgift om allmän va-anläggnings verksamhets­

område finnas tillgänglig hos länsstyrelsen. Denna föreskrift i förening

med reglerna om att huvudman bestämmer verksamhetsområde och är

skyldig att meddela länsstyrelsen vad han har bestämt betyder, att verk­

samhetsområdet skall vara fixerat till sina gränser. Detta innebär en skärp­

ning i förhållande till vad som nu gäller. I och för sig skall huvudman kun­

na bestämma att gränserna skall bero av anläggningens utsträckning. Med­

delande om detta med besked om anläggningens utsträckning och om de

gränser, som sålunda gäller för verksamhetsområdet, skall lämnas till läns­

styrelsen i lämplig form, t. ex. karta eller skiss med erforderliga förkla­

ringar. Utredningen anser det emellertid önskvärt att huvudman i den om­

fattning som kan ske fattar beslut, varigenom verksamhetsområdets grän­

ser bestäms så, att de kommer att innefatta både område, där vattenför­

sörjning och avlopp har ordnats, och område, där sådant skall ordnas ge­

nom va-anläggningen. I fråga om område av det senare slaget är att märka

att planeringen bör ha fortskridit så långt, att behövliga anordningar kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

mer att bli utförda inom en ganska nära framtid. I annat fall kan beslutet

leda till att fastighetsägare inom området obehörigen hindras från att ordna

sina va-frågor på annat sätt.

Mot den föreslagna skärpningen av huvudmans skyldighet att genom

beslut fixera gränserna för allmän va-anläggnings verksamhetsområde

skulle enligt utredningen kunna anföras, att ett sådant beslut i vissa fall

kan föranleda spekulation och obehöriga vinster på markvärdestegring. En

sådan kritik kan ibland ha visst fog. Beslut att i va-anläggnings verksam­

hetsområde ta in planlagt område bör dock i allmänhet inte möta hinder

från synpunkten att detta skulle avslöja kommunala åtgärder, som kan

medföra värdestegring. I fråga om områden som inte planlagts kan läget

vara ett annat. Sekretess är ibland nödvändig i planärenden berörande

mark som kommunen avser att förvärva, därför att kännedom om plan­

utkastet kan medföra markvärdestegring. Utsträckning av verksamhets­

området för va-anläggning torde emellertid i regel inte aktualiseras förrän

planläggningen har fortskridit så långt att planerna blivit offentliga.

Utredningen anser sig inte kunna ange någon för alla fall tillämplig for­

mel efter vilken huvudman kan gå till väga, när han bestämmer verksam­

hetsområdet, utan hänvisar huvudmännen till att göra en avvägning och

därvid ta hänsyn till olika omständigheter och intressen. Utredningen vill

emellertid understryka, att den formlösa och oförbindande ordning som

f. n. kan tillämpas har visat sig medföra nackdelar inte bara för fastighets­

ägare utan också för kommuner. Ovissheten om hur gränsen för va-anlägg­

ningens verksamhetsområde går och därmed ovissheten om de rättsverk­

ningar har inträtt, som följer av att viss fastighet ligger inom området, har

föranlett kontroverser mellan huvudmän och fastighetsägare.

Med hänsyn till att länsstyrelsen skall vara skyldig att tillhandahålla

uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde bör den kunna

ålägga huvudman att komma in med uppgift härom. Utredningen föreslår

en regel om att länsstyrelsen skall kunna ge sådant åläggande och i sam­

band därmed förelägga vite.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen och SMR anser att enskild fastig­

hetsägare resp. var och en som inom kommunen har behov av va-anord-

ning bör få rätt att hos länsstyrelsen påkalla prövning av frågan om verk­

samhetsområdets omfattning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Länsingenjörers förening anser att

det är överflödigt med nya bestämmelser om antagande av verksamhets­

område och tillgänglighållande av uppgift om detta, eftersom de nuvarande

reglerna inte har vållat olägenheter som skulle kunna undvikas med de

föreslagna ändringarna. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet anser, att den föreslagna skyldigheten att lämna upp­

gift om verksamhetsområdet kan medföra praktiska svårigheter för de

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

129

kommunala huvudmännen även bortsett från de av utredningen berörda

riskerna för spekulation och obehöriga vinster på markvärdestegring. Med

hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar som är förenade med be­

greppet verksamhetsområde är det emellertid angeläget att detta får otve­

tydiga gränser. Styrelserna vill därför inte motsätta sig utredningens för­

slag i denna del. SKTF anför att det från kommunal synpunkt torde vara

önskvärt, att verksamhetsområdet som regel kan definieras som det om­

råde, inom vilket allmän va-anläggning vid varje tillfälle är utbyggd. För­

slaget synes enligt föreningen i vissa fall skapa stora svårigheter när det

gäller att bestämma verksamhetsområdets gränser.

VAV säger sig med hänsyn till gränsdragningens rättsverkningar anse

det i princip riktigt att verksamhetsområdes gräns skall vara klart angiven

genom beslut av huvudmannen och inte bero av vilka ledningssträckor som

för ögonblicket är utbyggda, beslutade eller eventuellt enbart planerade.

Verksamhetsområde torde kunna anges som det område som vid varje till­

fälle omfattas av fastställd stadsplan och dessutom de övriga områden som

ligger inom på karta eller på annat sätt angivna gränser. Obenägenheten att

ange bestämda gränser torde bero på farhågor för att detta skulle kunna

leda till dels markspekulation, dels krav på anslutning innan ledningsnätet

har blivit utbyggt. Den första farhågan synes numera knappast berättigad.

Att krav på anslutning skulle medföra några oönskade konsekvenser för

huvudmannen synes inte heller sannolikt med hänsyn till det sätt på vilket

både de gällande och de föreslagna lagreglerna är utformade. Några större

svårigheter eller olägenheter med att precisera ett verksamhetsområde av

lämplig omfattning och att successivt besluta och kungöra ändringar av

detta synes alltså inte föreligga. Föreningen tillstyrker därför utredningens

förslag i denna del.

Departementschefen. Med verksamhetsområde för allmän va-anläggning

bör förstås det område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp har ord­

nats eller skall ordnas genom anläggningen. Liksom enligt gällande rätt

bör det ankomma på huvudmannen att bestämma gränserna för verksam­

hetsområdet. Huvudmannens bestämmanderätt kan emellertid vara in­

skränkt genom föreskrifter som länsstyrelse har meddelat med stöd av

2 § eller i samband med allmänförklaring enligt 30 §. Vidare bör de befo­

genheter att meddela bestämmelser i fråga om verksamhetsområde som en­

ligt 5 § VAL tillkommer länsstyrelse i vissa speciella fall bibehållas.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om inte enskilda intressenter bor­

de få rätt att hos länsstyrelsen påkalla prövning av frågan om verksam­

hetsområdets omfattning. Sådan rätt saknas f. n. Med hänsyn till det nära

samband som råder mellan frågor om allmän va-anläggnings verksamhets­

område och allmänna planeringsfrågor inom kommunen är det emellertid

enligt min mening inte lämpligt att ge de enskilda intressenterna sådan

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

130

talerätt som har förordats under remissbehandlingen. Deras intressen får

anses vara tillräckligt tillgodosedda genom de möjligheter som finns att

överklaga kommunens beslut.

Enligt gällande rätt är huvudman inte skyldig att fatta något formellt

beslut om verksamhetsområdets omfattning. Utredningens förslag innebär

att en sådan skyldighet skall införas. Jag anser i likhet med utredningen

och vissa remissinstanser att det med hänsyn till de viktiga rättsverkning­

ar som är förenade med verksamhetsområdets avgränsning måste anses

angeläget att klarhet råder härom. De nuvarande reglerna är därför inte

tillfredsställande. Några remissinstanser har emellertid framhållit att den

av utredningen föreslagna skyldigheten för huvudman att fixera verksam­

hetsområdets gränser och underrätta länsstyrelsen om sitt beslut skulle

medföra betydande praktiska problem. Jag är medveten om att vissa svå­

righeter kan uppstå men anser inte att detta utgör tillräckliga skäl för att

avstå från att genomföra utredningens i och för sig mycket välmotiverade

förslag. Huvudmannens skyldighet bör komma till klarare uttryck i lag­

texten än utredningen har föreslagit.

I departementsförslaget har reglerna om allmän va-anläggnings verk­

samhetsområde delats upp på fyra paragrafer. 4 § innehåller i första styc­

ket bestämmelsen om vad som avses med verksamhetsområde. I paragra­

fens andra stycke finns en allmän regel om att verksamhetsområdet skall

vara fastställt till sina gränser samt en föreskrift rörande områdets av­

gränsning för sådana fall då det berör området för en i särskild ordning

bildad samfällighet för va-frågor. Rörande motiven för sistnämnda regel

får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen be­

träffande samordning med annan lagstiftning. I 5 § föreskrivs att verksam­

hetsområdet bestäms av huvudmannen. 6 § upptar regler om de specialfall

då länsstyrelsen har befogenhet att meddela beslut som påverkar verksam­

hetsområdets utsträckning. I 7 § föreskrivs att huvudman skall meddela

länsstyrelsen vad han har bestämt om verksamhetsområdet samt att läns­

styrelsen kan ålägga huvudman vid vite att fullgöra denna skyldighet. Lik­

som när det gäller vite enligt 2 § ankommer det på allmän domstol att pröva

frågor om utdömande av vitet. I 7 § föreskrivs vidare att uppgift om allmän

va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig hos länsstyrel­

sen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Brukningsrätt och avgiftsskgldighet

Detta avsnitt innehåller vissa grundläggande bestämmelser om huvud­

mans skyldighet att låta fastighetsägare bruka va-anläggningen och om

fastighetsägares skyldighet att betala avgifter till huvudmannen. De mot­

svarar bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 § VAL

samt ansvarighetsregeln i 25 § andra stycket. I utredningens förslag finns

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

131

motsvarande regler i 5, 6 och 16 §§. Beträffande motiven för de föreslagna

bestämmelserna kan jag i huvudsak härnäsa till den allmänna motivering­

en. Här återstår bara att behandla vissa frågor om tidpunkten för skyldig­

heternas inträde och om verkan av att fastighet byter ägare.

8

§

Gällande rätt och utredningen. Den tidpunkt när brukandet skall kunna

börja anges inte uttryckligen vare sig i VAL eller i utredningens förslag.

Det får emellertid enligt utredningen anses underförstått, att tidpunkten

skall infalla omedelbart eller snarast möjligt efter begäran av fastighets­

ägare, beroende på om anläggningens ledningsnät har nått fastigheten eller

inte. 6 § i förslaget, som i sak överensstämmer med 6 § andra stycket VAL,

garderar huvudmannen mot krav på sådan forcering av arbetet, att tek­

niska och ekonomiska hänsyn skulle sättas åt sidan. Bestämmelsen medger

huvudman att förlägga arbeten till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ord­

ningsföljd med andra va-arbeten och samordna dem med arbeten för and­

ra ändamål i gata, väg eller annan allmän plats. Allmän va-anläggnings

ledningar brukar regelmässigt dras i gata och annan allmän plats. Tid­

punkten då gata och allmän plats skall upplåtas regleras genom bestäm­

melser i BL.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig beträffande

den av utredningen föreslagna 6 § har varit kritiska mot förslaget. Plan­

verket anser att paragrafen är ett exempel på en ensidig bedömning till

huvudmans förmån och att de ekonomiska fördelar som huvudman med

hjälp av paragrafen skulle kunna uppnå inte står i rimlig proportion till

de olägenheter som brukare kan åsamkas. Den produktions- och tidsplane­

ring som är en förutsättning för rationellt byggande påverkas i hög grad

av tidpunkten för va-anslutning. Förändringar häri kan för brukares del

medföra kostnadsuppoffringar som är avsevärt mycket större än hans va-

anslutningsavgift. Paragrafen anses bygga på ett synsätt som inte gagnar

samhällets intresse av en ekonomisk totalplanering. Planverket föreslår

därför att bestämmelsen formuleras om. NBU anför i stort sett samma syn­

punkter som planverket. Regeln att huvudman har rätt att förlägga arbe­

tena till tjänlig årstid anses omotiverad, eftersom den moderna tekniken

medför att årstidsväxlingarna får allt mindre betydelse för va-arbetenas

rationella bedrivande. NBU föreslår att bestämmelsen får följande lydel­

se: ”Ägare av fastighet har rätt att bruka allmän va-anläggning enligt vad

som sägs i 5 §. Brukare äger dock ej kräva att för detta ändamål erforder­

liga arbeten utförs på tid och sätt som väsentligen försvårar samordningen

med andra arbeten”. BIU framhåller att va-anläggningarna ingår som en

integrerad del i ett bebyggelseområde. Arbetet med det yttre ledningsnätet

måste inordnas i byggprocessen och även byggherrens intressen måste till­

132

godoses när det gäller att bestämma tidpunkten för arbetet med va-anlägg­

ning. Det bör ankomma på kommunen att se till att arbetet med det yttre

ledningsnätet samordnas med byggandet i övrigt.

Departementschefen. Såsom utredningen framhåller bör huvudmannen an­

ses skyldig att så snart som möjligt bereda fastighetsägare, som begär det,

möjlighet att bruka va-anläggningen. Svårigheter kan emellertid uppstå i

sådana situationer då erforderliga anläggningsarbeten ännu inte är utför­

da. Utredningen föreslår att det i den nya lagen införs regler motsvaran­

de 6 § andra stycket VAL, vilka ger huvudmannen vissa befogenheter att

förlägga dessa arbeten till en för honom lämplig tidpunkt. Denna regel har

kritiserats vid remissbehandlingen, och det har framhållits att den kan

leda till avsevärda fördyringar för fastighetsägarna. För egen del vill jag

framhålla att det givetvis är av stor betydelse att va-anläggningsarbetena

planeras och bedrivs på ett sätt som skapar goda förutsättningar för en

rationell byggnadsproduktion. Det är därför viktigt att en samordning

sker mellan huvudmannens arbeten på va-anläggningen och byggnadsar­

betena på de enskilda fastigheterna. Jag anser mig kunna utgå från att hu­

vudmännen har förståelse härför och vid sin arbetsplanering tar veder­

börlig hänsyn till dessa synpunkter. Under förutsättning att fastighets­

ägarna anmäler sina önskemål att få bruka anläggningen i god tid bör en

tillfredsställande samordning i regel kunna komma till stånd. Det är emel­

lertid också av vikt att va-anläggningens huvudman själv kan bedriva sina

arbeten på ett rationellt sätt. Detta förutsätter att huvudmannen har viss

frihet att bestämma vid vilken tidpunkt olika arbeten skall utföras. Allt­

för störa krav i fråga om huvudmans skyldighet att snabbt utföra erfor­

derliga arbeten kan leda till att denne tvingas att hålla en större personal­

styrka och göra större investeringar i maskiner o. d. än vad som annars

skulle vara nödvändigt, vilket kan medföra extrakostnader som kommer

att drabba va-kollektivet. Av nu anförda skäl anser jag att regler motsva­

rande 6 § andra stycket VAL behövs. Reglerna bör emellertid ges en mer

restriktiv utformning än de har i gällande rätt. Av den formulering jag före­

slår framgår att huvudmannen måste ha starka objektivt godtagbara motiv

för att få uppskjuta arbetena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

9 §

Gällande rätt och utredningen. Enligt VAL inträder avgiftsskyldighet när

fastighet har anslutits till va-anläggningen. Utredningen, som anser att

begreppet anslutning bör slopas, föreslår en regel om att fastighetsägares

avgiftsskyldighet skall inträda när va-anläggningens ledningsnät har nått

fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har gjort vad på ho­

nom ankommer för att anläggningen skall kunna brukas för fastigheten.

Detta torde motsvara vad som enligt gällande rätt ligger i begreppet an­

133

slutning. För bebyggda fastigheter som skall utnyttja anläggningen bör

enligt utredningen de angivna förutsättningarna anses uppfyllda när ser­

visledning har utförts och fastighetens ledningssystem kopplats till denna.

I fråga om fastigheter som inte utnyttjar anläggningen bör huvudmannen

anses ha fullgjort sin skyldighet redan i och med att ledningsnätet har

dragits till fastighetens omedelbara närhet så att en tillkoppling lätt kan

ske.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har avstått från att framföra

några synpunkter på denna fråga. SKTF, byggnad skontor et i Halmstad

samt vatten- och avlopp snämnd en i Göteborg anser att uttrycket ”fastig­

hetens omedelbara närhet” är oklart. Även VAV anser att tidpunkten då

avgift skall erläggas är oklar. Skyldigheten torde i princip inträda när

huvudmannen har gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen

skall kunna brukas för fastigheterna. Enligt drätselkammaren och gatu­

nämnden i Malmö bör klargöras om avsikten är att avgift skall kunna tas

ut av senare ägare än den som ägde fastigheten när förutsättningarna för

avgiftsskyldighet inträdde. Vidare påpekas att frågan om vilken taxa som

skall tillämpas kan bereda problem dels när huvudmannen inte kräver avgift

redan när avgiftsskyldigheten inträder, dels när ytterligare avgift skall ut­

krävas vid sanering eller utökning av befintlig byggnad. Liknande påpekan­

de görs av Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, som dess­

utom anför att den föreslagna regeln ger anledning till tveksamhet eftersom

dess formulering inte utesluter att brukare kan åläggas att betala periodiska

brukningsavgifter fr. o. m. den tidpunkt då de angivna förutsättningarna

föreligger.

Departementschefen. Jag föreslår i 12 § bestämmelser om skyldighet för

huvudman att upprätta förbindelsepunkt för varje fastighet som skall bruka

anläggningen. Fastighetsägarens avgiftsskyldighet bör lämpligen inträda

när sådan förbindelsepunkt har upprättats och fastighetsägaren har fått

underrättelse om punktens läge. Bestämmelse härom har tagits upp i 9 §

andra stycket. Frågan om avgiftsskyldighetens omfattning regleras inte

i denna paragraf. Den får bedömas från fall till fall enligt den allmänna

regel om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund

som jag har behandlat i den allmänna motiveringen. Att avgiftsskyldighet

kan föreligga för dagvattenavledning från allmänna platser redan innan

förbindelsepunkt upprättats framgår av 24 §.

10

§

I paragrafen behandlas frågan om de rättsverkningar som inträder när

fastighet byter ägare. Paragrafens första stycke ersätter 25 § andra stycket

VAL. Andra stycket motsvarar 16 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

134

Gällande rätt. I 25 § VAL föreskrivs bl. a. att fastighetsägare svarar för

förpliktelse som enligt lagen åvilar fastigheten, om inte annat har avtalats,

samt att ny ägare eller innehavare inte svarar för avgift som förfaller till

betalning före tillträdesdagen.

Utredningen. Utredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarig­

het till 25 § VAL. Detta sammanhänger med att rättsförhållandet mellan

parterna i princip skall regleras genom avtal. Däremot föreslår utredningen

i 16 § en särskild regel om skyldighet för brukare som överlåter sin fastig­

het att underrätta huvudmannen härom. Till dess sådan underrättelse har

kommit huvudmannen till handa svarar den tidigare brukaren mot huvud­

mannen enligt föreliggande va-avtal. Den praktiska innebörden av den

föreslagna paragrafen är enligt utredningen att frånträdande brukare, som

underlåter att underrätta eller låta underrätta huvudmannen, kan riskera

att få räkning på avgifter för tid efter frånträdandet. Sådan räkning blir

han då skyldig att betala. I vad mån han kan kräva tillbaka vad han er­

lägger av den tillträdande brukaren, beror på vad hans avtal med denne

innehåller. Om brukare går i konkurs och konkursboet i hans ställe inträ­

der som brukare, bör underrättelseplikten anses gälla konkursboet. Under­

låter konkursboet att anmäla, att det har övertagit brukandet, riskerar det

att vattentillförseln stängs av, om den i konkurs försatte brukaren försum­

mat att betala avgift till va-verket. Har anmälan skett, kan avstängning

inte äga rum på grund av att konkursgäldenären lämnat avgifter till va­

verket obetalda. Huvudmannens fordran med anledning av att konkurs­

gäldenären häftar för obetalda avgifter blir, oavsett om underrättelse har

skett eller inte, en fordran i konkursen. Fordringar mot konkursboet för

tiden efter det boet har inträtt som brukare i gäldenärens ställe blir där­

emot s. k. massafordringar. Huvudman skall enligt utredningens mening

inte ha rätt att betinga sig att nytillträdande brukare betalar tidigare bru­

kares obetalda avgifter.

Det sagda avser rättsförhållandet mellan brukare och huvudman. I avtal

mellan frånträdande och tillträdande brukare kan ha bestämts t. ex. att

den tillträdande skall betala den frånträdandes obetalda va-avgifter. En

sådan överenskommelse binder emellertid inte huvudmannen. Har den till­

trädande brukaren försummat att i rätt tid fullgöra sitt åtagande att betala

den frånträdandes avgifter, kan huvudmannen vända sig mot den frånträ­

dande med krav. Han är däremot förhindrad att söka tvinga fram betal­

ning från den nye brukaren genom att stänga av vattnet eller på annat så­

dant sätt.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser påpekar att utredningens förslag

förefaller vara oklart när det gäller betalningsansvaret under den tid som

kan förflyta mellan tillträdet och underrättelsen. Hit hör vice stadsjuristen

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

135

i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, kommunalrättskommittén, styrel­

serna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet samt

Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister. Flera av dessa re­

missorgan anser det lämpligt att såväl köpare som säljare skall svara gent­

emot huvudmannen för fastighetens skyldigheter. Styrelserna för stads-

och kommunförbunden förordar att varje brukare skall svara för anslut­

ningsavgiften i vad den förfaller under hans innehavstid samt att frånträ­

dande brukare därjämte skall svara för belopp som förfallit till betalning,

innan underrättelse om frånträdandet kommit huvudmannen tillhanda.

HSB anser det tveksamt om den föreslagna regeln är motiverad och på­

pekar att den kan medföra tvister mellan säljare och köpare eftersom un­

derrättelse till huvudmannen ofta kan komma att försummas eller för­

dröjas. Länsläkaren i Malmöhus län föreslår att underrättelse om ny ägare

skall ske genom lagfartsmyndighetens försorg.

Departementschefen. I första stycket av denna paragraf har intagits en

motsvarighet till VAL:s föreskrift om att ny ägare av fastighet inte svarar

för avgift som förfaller till betalning före den dag då han skall tillträda

fastigheten. Vem som skall betraktas som fastighetsägare framgår av 3 §.

Vad gäller de av utredningen i 16 § föreslagna bestämmelserna om skyl­

dighet att underrätta huvudman om fastighetsöverlåtelse och om verkan

av att denna skyldighet försummas synes mig sådana bestämmelser önsk­

värda med hänsyn till huvudmannens intresse av att vid varje särskild tid­

punkt känna till vem som är betalningsskyldig på grund av fastighetsinne-

hav och av att kunna få ut de avgifter som belöper på fastigheterna. Dessa

synpunkter talar emellertid för att huvudmannen bör underrättas även när

äganderätten till fastighet har övergått på annat sätt än genom överlåtelse.

Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf har utformats med hän­

syn härtill. De föreskriver inte uttryckligen någon underrättelseskyldighet.

Det syfte en sådan skyldighet skulle tjäna tillgodoses nämligen i lika hög

grad genom en regel om att den förre ägaren svarar för de med fastigheten

förenade förpliktelserna så länge huvudmannen inte har fått besked om

att äganderätten har övergått på annan. Med en sådan regel kommer det att

ligga i den frånträdandes intresse att lämna besked om äganderättsöver-

gången i så god tid att han inte riskerar att bli betalningsskyldig för belopp

som förfaller sedan han har frånträtt fastigheten. Med hänsyn härtill sak­

nas enligt min mening anledning att föreskriva skyldighet för lagfarts-

myndigheten att underrätta huvudmannen. Någon beaktansvärd risk för

att de föreslagna bestämmelserna skulle kunna medföra tvister mellan säl­

jare och köpare synes mig inte föreligga. För att den av flera remissinstan­

ser påtalade oklarheten beträffande betalningsansvaret för tid som kan för­

flyta mellan tillträdet och underrättelsen skall undvikas, har paragrafen

emellertid formulerats så att det klart framgår att både den tidigare och

136

den nye ägaren svarar mot huvudmannen för skyldigheter som skall full­

göras under denna tid. Om parterna inte har avtalat om annat i samband

med överlåtelse av fastigheten torde en säljare som har blivit tvungen att

betala huvudmannen i enlighet med den föreslagna regeln kunna återkräva

erlagt belopp av köparen.

Anläggningen

Under denna rubrik har samlats vissa bestämmelser som rör allmän

va-anläggnings utformning och handhavande.

11

§

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om allmän va-anläggnings

utförande och beskaffenhet samt om vissa skyldigheter för huvudman. Den

ersätter 4 §, del av 7 § första stycket samt 10 § VAL och motsvarar 8 § och

del av 9 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 4 § VAL skall allmän va-anläggning utföras med till­

börlig hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess

ändamål kräver. Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vatten­

försörjning eller endast för avlopp skall anläggningen lämpas efter det.

Inom område för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller bygg­

nadsplan eller på annan grund gäller särskilda bestämmelser i fråga om

markens bebyggande får va-anläggning inte utföras så att områdets ända­

målsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna på annat

sätt motverkas. Även fastställd regionplan skall beaktas. I 7 § föreskrivs

bl. a. att allmän va-anläggning när den upplåts till begagnande skall vara

försedd med de anordningar som behövs för att den på tillfredsställande

sätt skall fylla sitt ändamål. Enligt 10 § är huvudmannen skyldig att under­

hålla anläggningen och även i övrigt sörja för att den på tillfredsställande

sätt fyller sitt ändamål så länge behovet av anläggningen kvarstår.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär vissa formella jämkningar i för­

hållande till gällande rätt, men i sak är ändringarna endast två. Den ena

är att uttrycket ”allmänna sanitära intressen” har ersatts med ”den all­

männa hälsovårdens intresse”. Innebörden av detta uttryck, som också har

införts i 3 §, framgår av betänkandet s. 179—180. Den andra sakliga skill­

naden avser skyldigheten för huvudman att driva och underhålla den all­

männa va-anläggningen så länge den behövs. Enligt utredningen bör den­

na skyldighet, i motsats till vad som f. n. torde anses gälla, främst avse

förhållandet till det allmänna, inte till brukarna. Frågan om anläggningen

behövs skall alltså bedömas från den allmänna hälsovårdens synpunkt el­

ler från annan allmän synpunkt. Det bör emellertid inte krävas att beho­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

137

vet är av sådan art och intensitet som enligt 3 § fordras för att kommun

skall vara skyldig att se till att allmän va-anläggning kommer till stånd.

Skyldigheten gentemot det allmänna att fortsätta att driva och underhålla

allmän va-anläggning medför också att brukarintressen tillgodoses. Prak­

tiskt sett blir därför skillnaden i förhållande till gällande lag inte stor. Om

antalet brukare av en allmän va-anläggning skulle gå ner mycket kraftigt,

kan det emellertid tänkas, att det inte längre finns behov från allmän syn­

punkt att upprätthålla anläggningen för enstaka kvarvarande. I så fall

skall anläggningen kunna läggas ned.

Remissyttrandena. NBU anser att man bör ställa vissa allmänna krav på

huvudmannen beträffande anläggningens funktionsduglighet, bl. a. med

avseende på vattentryck och skydd mot baktrycksskador för brukaren.

NBU förutsätter vidare att enstaka kvarvarande brukare som drabbas av

en nedläggning skall kunna få skälig ersättning härför med hänsyn till

den anslutningsavgift som har erlagts och övriga omständigheter. Läns­

arkitekten i Malmöhus län anser att bestämmelserna om skyldighet att be­

akta fastställd plan kunde ha utvidgats att även gälla avstyckningsplaner

samt pekar på behovet av särskilda bestämmelser för va-arbeten inom äld­

re tätbebyggelsegrupper där byggandet regleras endast av 3 och 5 kap. BS.

Tekniska verken i Västerås ifrågasätter om inte som villkor för att ett led­

ningsnät skall få byggas ut bör gälla, att planen för utbyggandet har god­

känts av vederbörande planmyndighet. I synnerhet bör detta gälla när

fastställd plan saknas.

Departementschefen. De av mig föreslagna reglerna överensstämmer i stort

sett med gällande rätt och utredningens förslag. Med hänsyn till vad NBU

har anfört anser jag det emellertid motiverat att skärpa huvudmannens

skyldigheter i förhållande till vad utredningen föreslår. Enligt den av mig

föreslagna lydelsen krävs därför bl. a. att allmän va-anläggning skall till­

godose skäliga anspråk på säkerhet. Några närmare föreskrifter om an­

läggningens utformning anser jag inte behövliga.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande uppräkningen av de

planinstitut som skall beaktas vid utförande av va-anläggning utgår och

ersätts av en allmän hänvisning till fastställd plan. Jag godtar detta för­

slag och föreslår även en regel som innebär att anläggningen inte får in­

rättas så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvå­

ras. Denna regel, vilken överensstämmer med 6 § andra stycket LGA, tor­

de göra det möjligt att i viss utsträckning beakta även t. ex. avstycknings­

planer.

Jag kan ansluta mig till vad utredningen anför om nedläggning av all­

män va-anläggning men vill framhålla att en sådan åtgärd inte torde kom­

ma i fråga annat än i undantagsfall. Det får anses åligga huvudman att

5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 11S

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

138

vid avvecklingen underlätta för eventuella kvarvarande brukare att på rim­

liga villkor överta va-anläggningen eller på annat sätt lösa sina va-frågor.

I samband därmed kan det i vissa fall vara rimligt att viss del av erlagda

engångsavgifter eller andra ersättningar återbetalas. Med hänsyn till att

antalet nedläggningsfall torde bli mycket ringa anser jag inte att några sär­

skilda regler för uppgörelsen i dessa fall behöver tas in i lagen.

12 och 13 §§

1 12 § finns bestämmelser om förbindelsepunkt. Paragrafen saknar mot­

svarighet i VAL och i utredningens förslag. 13 § innehåller regler om vad

som ingår i allmän va-anläggning. Den ersätter delvis 7 § VAL och 9 § i ut­

redningens förslag. I detta sammanhang behandlas också innebörden av

begreppet va-installation, vilket definieras i 16 §.

Gällande rätt. I 7 § första stycket VAL anges som exempel på anordningar,

vilka allmän va-anläggning skall vara försedd med då den upplåts till be­

gagnande, brunnar, pump- och reningsverk samt rörledningar. Huvudman­

nen har rätt att bestämma att servisledning inte eller endast till viss del

skall ingå i anläggningen. Med servisledning avses en rörledning som be­

tjänar endast en fastighet (prop. 1955: 121 s. 84, 101). Detta innebär, att

en ledning förlorar karaktären av servisledning, om och i den mån ledning­

en används för att bereda även annan fastighet förbindelse med den all­

männa va-anläggningens ledningsnät. I 7 § andra stycket föreskrivs att

ledningar och andra anordningar inom byggnad inte skall räknas till an­

läggningen och att detsamma skall gälla rännstenar och vägdiken.

Utredningen föreslår en huvudregel, enligt vilken i allmän va-anläggning

skall ingå vattenverk och avloppsreningsverk, ledningsnät, reservoarer och

pumpverk samt andra anordningar, som betjänar samtliga eller ett större

antal brukare. Den väsentliga förutsättningen för att viss anordning skall

ingå i den allmänna va-anläggningen är således att den används för ge­

mensam, kollektiv betjäning av alla eller ett större antal brukare. Det

ligger i sakens natur att vad som ingår i anläggningen också ägs av an­

läggningens huvudman.

Utredningen fullföljer avgränsningen av allmän va-anläggning genom

regler om vad som inte ingår i den. Reglerna avser bl. a. servisledning och

va-installation. Beträffande bådadera föreskrivs, att de ingår i allmän va­

anläggning endast i den mån de ägs av huvudmannen och denne inte be­

stämt annat.

Med servisledning menar utredningen ledning, som förbinder byggnad

eller fastighet med allmän va-anläggnings ledningsnät, d. v. s. med någon

däri ingående huvudledning eller grenledning. Detta överensstämmer med

den definition av begreppet servisledning som gavs av 1946 års avloppssak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970