Prop. 1970:168
('med förslag till lag om förvalt\xad ning av kyrklig jord, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
1
Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förvalt
ning av kyrklig jord, m. m.; given Stockholms slott den 23 oktober 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsproto kollet över utbildningsärenden för denna dag samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets däri angivna skrivelser, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord, 2) lag om kyrkliga kostnader, 3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker, 4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Alva Myrdal
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en helt ny lagstiftning om förvaltning av kyrklig jord. Behovet av reformer har ansetts vara så stort att man inom ramen för nuvarande organisatoriska samband mellan staten och kyrkan bör genomföra en lagstiftning utan att avvakta beslut i kyrka-statfrågan.
Förvaltningen av den kyrkliga jorden, som omfattar ca 400 000 hektar produk tiv mark, skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt. Detta innebär bl. a. att det kyrkliga jord- och skogsbruket bör bli föremål för en genomgripande strukturrationalisering. Denna rationalise ring bör anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena inom jord- och skogs bruket. Det huvudsakliga ansvaret för rationaliseringen föreslås ligga på stiftsnämn- derna. För att främja en effektivare förvaltning av den kyrkliga skogen föreslås att huvudparten av denna skall förvaltas av stiftsnämnderna. Pastoraten tillförsäkras medinflytande genom att två pastoratsrepresentanter föreslås skola ingå i varje stiftsnämnd.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
2
I förslaget till ny jordabalk föreslås att samma arrenderegler skall gälla för kyrk
lig jord som för annan jord. Med hänsyn härtill föreslås i propositionen att nuva
rande speciella arrenderegler för kyrklig jord skall upphöra att gälla.
Vidare föreslås nya regler om fördelning av prästlöne- och kyrkomusikerlöne-
kostnaderna mellan pastoraten och kyrkofonden. Enligt förslaget skall erforderlig
avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden bygga på den faktiska årliga avkast
ningen av pastoratens lönetillgångar i stället för på en för 10 år i sänder bestämd
normalavkastning.
T .^tekniskt föreslås att nuvarande bestämmelser som är omfattande, inveck
lade och svåröverskådliga förs samman till två kortfattade lagar av kyrkolags natur.
De föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
3
1) Förslag
till
Lag
om förvaltning av kyrklig jord
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §
Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fastighet och biskopsgård.
Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam lingspräst i visst pastorat.
Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst. Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, blir egendomen löneboställe.
Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till för samlingskyrkas behov.
Prästlönefondsfastighet är fast egendom som förvärvats för medel ur prästlöne fonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam lingspräster i dessa pastorat.
Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden. Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas behov.
Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop!
3 §
Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten är ej tillämplig på kyrklig jord.
Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den som förvaltar den kyrkliga jorden.
2
§
4
5 §
I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen
bestämmer. I Stockholms stift fullgöres dock stiftsnämnds åligganden av stifts-
nämndema i Uppsala och Strängnäs stift enligt Konungens bestämmande.
Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.
6
§
Stiftsnämnd består av biskopen såsom ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För varje
ledamot utser Konungen en ersättare.
Nämnden utser inom sig vice ordförande.
Annan ledamot än ordföranden och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i
jordbruk och skogsbruk eller eljest vara förfaren i allmänna värv. Två ledamöter
med ersättare utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i
stiftet.
7 §
Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av
länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.
Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöter
na vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara
arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i
stiftet.
8
§
Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förord
nas för högst tre år.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Organisationen
Förvaltningen
Allmänna bestämmelser
9 §
Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av
pastoratet.
Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen.
Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fas
tighet och biskopsgård förvaltas av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter
förvaltas dock av ett särskilt domkyrkoråd.
Konungen kan efter framställning av den som förvaltar fastigheten besluta om
förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan fastighet som avses i andra eller
tredje stycket.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Prästgård och biskopsgård
10
§
Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården. Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.
Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån detta ej enligt bestämmelser som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänste- bostaden.
11
§
Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läg gas på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till för fogande.
12
§
Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.
13 §
Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.
Annan kyrklig jord
14 §
Förvaltningen av löneboställe, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfas- tighet, kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet skall inriktas på att egendo mens avkastningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.
15 §
Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av för valtaren upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställs- nämnden bestämmer.
16 §
Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § medde las bestämmelser av Konungen.
17 §
Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig jord som avses i 14 § även om den ej förvaltas av stiftsnämnden, nämligen
1. upplåtelse av nyttjanderätt för församlingsändamål, kommunalt behov, bo stadsbebyggelse, industri eller annat liknande ändamål,
2. upplåtelse av tomträtt,
3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,
4. upplåtelse av servitut.
Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av
kammarkollegiet.
I ärende som rör naturreservat, naturminne eller bestämmelser till skydd för
djurlivet företrädes kyrklig jord som avses i 14 § av stiftsnämnden, om ej
Konungen bestämmer annat.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
18 §
19 §
Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande
som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för till
hörande skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 §
av den som förvaltar egendomen. Föranledes ändringen av att ett självständigt
jordbruk ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk
ej kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.
20
§
Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får
avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.
21
§
Vinst eller förlust på förvaltningen av prästlönefondsfastighet fördelas på pasto
raten i förhållande till deras andel i fastigheten. Motsvarande gäller för vinst eller
förlust på stiftsnämnds förvaltning av skogen på löneboställena i stiftet.
Bestämmelser om hur andel enligt första stycket skall beräknas meddelas av
Konungen.
Uppsikt över förvaltningen
22
§
Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård ut
övas av boställsnämnden.
Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som
ej handhas av nämnden.
Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas
av Konungen.
23 §
Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss sådan egendom
som avses i 22 § första stycket skall handhas av stiftsnämnden eller att förvaltning
en av viss sådan egendom som avses i 22 § ej skall stå under uppsikt.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
Försäljning eller byte av kyrklig jord
24 §
Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogs bruk eller för att främja annat liknande syfte. Tillstånd får också lämnas, när kyrk lig jord i annat fall behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen bör behållas för sitt ändamål.
Tillstånd till avhändelse får lämnas endast om avhändelsen kan ske utan olägen het för det allmänna och endast mot vederlag som motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.
25 §
Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.
Prästlönefond m. m.
26 §
Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång, eller av annan jämförlig anledning skall fonderas, om ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar. Avkastningen skall an vändas för samma ändamål som jorden varit avsedd för.
27 §
Medel som skall fonderas enligt 26 § och som härrör från löneboställe eller prästgård skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Även annan fond vars av kastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst utgör prästlönefond.
Prästlönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt som föreskrives om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens till gångar placeras på annat sätt enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.
Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond meddelas bestämmelser av Konungen.
28 §
Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.
29 §
Om talan mot församlings eller pastorats beslut finns bestämmelser i lagen (1961:
436) om församlingsstyrelse.
30 §
Talan mot beslut enligt denna lag av boställsnämnd föres genom besvär hos
stiftsnämnden.
Talan mot boställsnämnds beslut får föras endast av den som förvaltar egen
domen.
31 §
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres ge
nom besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skall inges till den myndighet som
meddelat beslutet.
Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast om sådant
är tillåtet enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
32 §
Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Besvär m. m.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves
ecklesiastika boställsordningen (1932: 400),
förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för
ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,
förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö
nande anslagna fastigheter,
lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,
lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.
2. 1 fråga om fastighet som är anslagen till bostad eller avlöning åt domkyrko-
syssloman meddelas bestämmelser av Konungen.
3. I fråga om avtal om arrende av kyrklig jord som avses i lagen gäller, om av
talet ingåtts före lagens ikraftträdande, fortfarande äldre bestämmelser om arren-
dators rättigheter och skyldigheter, i den mån ej Konungen och riksdagen beslutar
annat.
4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er
sätts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
5. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko
nungen.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
2) Förslag
till
Lag
om kyrkliga kostnader
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt den
na lag.
2
§
Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen
och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.
Vad i lagen sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet,
som utan att vara pastorat bildats för vården av sådana angelägenheter som avses
i lagen.
Om indelning i pastorat beslutar Konungen.
3 §
Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.
Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.
4 §
Med nettoavkastning av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar för
stås åttio procent av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av lönetillgång-
ama. Bestämmelser om hur sådan vinst skall beräknas meddelas av Konungen.
Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräk
nas i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet
svarar.
5 §
Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.
6
§
Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyr
komusiker, om ej annat följer av 8 eller 12 §.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller
annan präst som Konungen bestämmer.
7 §
Kostnad för avlöningsförmåner enligt 6 § bestrides i första hand från nettoav
kastningen av pastoratets prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar och i andra
hand med församlingsskatt enligt lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.
B §
Om summan av nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlö
netillgångar och ett belopp motsvarande en utdebitering av församlingsskatt med
det öretal för skattekrona som Konungen bestämmer visst år icke täcker kost
naden för avlöningsförmåner enligt 6 §, får pastoratet för detta år tillskott ur kyr
kofonden med vad som behövs ytterligare för att täcka nämnda kostnad.
Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som
för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst
tjugo öre.
9 §
Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar
visst år överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet
för detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för
pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot
underskottet, i den mån detta belopp kan utga ur överskott för de närmast före
gående tio åren.
10
§
Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i för
hållande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.
Konungen bestämmer för varje år det öretal för skattekrona, högst tjugo, med
vilket avgiften skall erläggas. Öretalet bestämmes så, att kyrkofondens inkomster
såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter.
11
§
Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till
staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.
Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrko
fonden
1. avkastning av kyrkofondsfastighet,
11
2. ränta och vinst på fondens tillgångar,
3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
12
§
Ur kyrkofonden bestrides
1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen bestämmer,
2. kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestäm melser som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån som utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivför säkring,
3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stifts- nämnd och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga frågor handlägges,
4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens be stämmande,
5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.
13 §
Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för
1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,
2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller före tag enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.
Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål. Närmare bestämmelser om lån ur kyrkofonden meddelas av Konungen.
14 §
I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.
15 §
Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på präst gård eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.
Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som för samlingspräst betalar tillfaller pastoratet.
16 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekost-
nadslagen (1951: 570).
3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess
annat förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.
4. Sådant beslut enligt 6 § lagen (1932: 404) om kyrkofond som är tillämpligt
vid ikraftträdandet skall, om ej annat följer av beslutet, gälla till dess annat för
ordnas i den ordning som anges i 12 § den nya lagen.
5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som med
delats före ikraftträdandet gäller även därefter.
6. Församling, som jämlikt 55 § ecklesiastik boställsordning kunnat tillgodo
räkna sig virke erforderligt för kyrka och kapell m. m., skall på därom gjord an
sökan tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel för genom den nya lagen mistade
förmåner. Om handläggningen av sådana ersättningsfrågor förordnar Kungl. Maj:t.
7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er
satts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
8. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko
nungen.
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker
Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha ne
dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1. Sådana anställnings- och arbets
villkor för kyrkomusiker som må be
stämmas genom avtal fastställas, efter
av riksdagen godkända grunder, un
der medverkan av Konungen eller
myndighet som Konungen bestäm
mer.
2. Kostnaderna för kyrkomusikers
verksamhet gäldas, i den mån de icke
skola enligt vad särskilt stadgas an-
(Föreslagen lydelse)
Sådana anställnings- och arbetsvill
kor för kyrkomusiker som må bestäm
mas genom avtal fastställas, efter av
riksdagen godkända grunder, under
medverkan av Konungen eller myn
dighet som Konungen bestämmer.
1 Senaste lydelse 1965: 579.
13
norledes utgöras, av pastorat och för
samling, vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen godkän
da grunder bestämmer.
Utgifter som pastoratet har att be
strida skola — med undantag av en
gångsavgift för pensionering samt er
sättningar vid vikariat — ligga till
grund för beräkningen av pasto
ratets kyrkomusikerlöne-
kostnad. Närmare bestämmelser
om hur kostnaden skall beräknas med
delar Konungen.
3. De särskilda avlöningstillgångar,
som äro förenade med nuvarande kloc-
kar- och organistbefattningar inom ett
pastorat, skola för pastoratet utgöra
tillgångar för bestridande av kostna
derna för kyrkomusikers avlönande.
4. Om anskaffande av medel till be
stridande av pastorats kyrkomusiker-
lönekostnad, i den mån den ej täckes
av avkastning utav härför avsedda av
löningstillgångar (pastorats kyrkomusi-
kerlönetillgångar) eller andra tillgäng
liga medel, stadgas i lagarna om för-
samlingsstyrelse.
Om rätt för pastorat att för kyrko
musikers avlönande åtnjuta bidrag av
allmänna medel stadgas särskilt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
4) Förslag
till
Lag
om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)
Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
45 §4
1 mom. Från tillämpningen-------------------- växande skog
1) å ecklesiastika boställen och and-
1) å kyrklig jord som avses i 1 §
ra fastigheter av kyrklig natur;
lagen (1970:...) om förvaltning av
kyrklig jord;
2) å sådana-------------------- stadgad åborätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse av 45 § 1 mom. 1952: 168.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
15
Bilaga
Nr 4
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om förvalt
ning av kyrklig jord, m. m.; given Sofiero den 17 juni
1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådspro
tokollet över utbildningsärenden och lagrådets protokoll, enligt 87 § 2 mom. rege
ringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner här
vid fogade förslag till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader,
3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.
GUSTAF ADOLF
Alva Myrdal
16
1) Förslag
till
Lag
om förvaltning av kyrklig jord
Härigenom förordnas som följer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Inledande bestämmelser
1 §
Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas
fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofond sfastighet, domkyrkas fastighet och
biskopsgård.
2
§
Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam
lingspräst i visst pastorat.
Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, blir egendomen löneboställe.
Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till för
samlingskyrkas behov.
Pästlönefondsfastighet är fast egendom som förvärvats för medel ur prästlöne
fonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam
lingspräster i dessa pastorat.
Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden.
Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas
behov.
Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.
3 §
Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten
är ej tillämplig på kyrklig jord.
4 §
Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den
som förvaltar den kyrkliga jorden.
Organisationen
5 §
I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen bestämmer. I Stockholms stift fullgöres dock stiftsnämnds åligganden av stifts- nämnderna i Uppsala och Strängnäs stift enligt Konungens bestämmande.
Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.
6
§
Stiftsnämnd består av biskopen såsom ordförande eller annan, som Konungen därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För annan ledamot än ordföranden utser Konungen en ersättare.
Nämnden utser inom sig vice ordförande. Annan ledamot än ordföranden och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk. Två ledamöter med ersättare utses efter förslag av sam manslutning som företräder pastoraten i stiftet.
7 §
Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.
Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöter na vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet.
B §
Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förord nas för högst tre år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
17
Förvaltningen
A llmänna bestämmelser
9 §
Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av pastoratet.
Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen. Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fas tighet och biskopsgård förvaltas av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter förvaltas dock av ett särskilt domkyrkoråd.
Konungen kan besluta om förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan fastighet som avses i andra eller tredje stycket.
Prästgård och biskopsgård
10
§
Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården.
Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.
Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån detta ej enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänste-
bostaden.
11
§
Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läg
las på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till för
fogande.
12
§
Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.
13 §
Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.
Annan kyrklig jord
14 §
Förvaltningen av löneboställe, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfas-
tighet, kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet skall inriktas på att egendo
mens avkastningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens
och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.
15 §
Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av för
valtaren upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställs-
nämnden bestämmer.
16 §
Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § medde
las bestämmelser av Konungen.
17 §
Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig
jord som avses i 14 § även om den ej förvaltas av stiftsnämnden, nämligen
1. upplåtelse av nyttjanderätt för församlingsändamål, kommunalt behov, bo
stadsbebyggelse, industri eller annat liknande ändamål,
2. upplåtelse av tomträtt,
3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,
4. upplåtelse av servitut.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
18 §
Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av kammarkollegiet.
I ärende som rör naturreservat, naturminne eller bestämmelser till skydd för djurlivet företrädes kyrklig jord som avses i 14 § av stiftsnämnden, om ej Konung en bestämmer annat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
19
19 §
Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för till hörande skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 § av den som förvaltar egendomen. Föranledes ändringen av att ett självständigt jord bruk ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk ej kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.
20
§
Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.
21
§
Vinst eller förlust på förvaltningen av prästlönefondsfastighet fördelas på pasto raten i förhållande till deras andel i fastigheten. Motsvarande gäller för vinst eller förlust på stiftsnämnds förvaltning av skogen på löneboställena i stiftet.
Bestämmelser om hur andel enligt första stycket skall beräknas meddelas av Konungen.
Uppsikt över förvaltningen
22
§
Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård utövas av boställsnämnden.
Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som ej handhas av nämnden.
Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas av Konungen.
23 §
Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss sådan egendom som avses i 22 § första stycket skall handhas av stiftsnämnden eller att förvaltning en av viss sådan egendom som avses i 22 § ej skall stå under uppsikt.
Försäljning eller byte av kyrklig jord
24 §
Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose
bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogs
bruk eller för att främja annat liknande syfte. Tillstånd får också lämnas, när kyrk
lig jord i annat fall behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om
expropriation eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen
bör behållas för sitt ändamål.
Tillstånd till avhändelse får lämnas endast om avhändelsen kan ske utan olägen
het för det allmänna och endast mot vederlag som motsvarar fastighetens värde
med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.
25 §
Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
Prästlönefond m. m.
26 §
Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång eller av arman jämförlig anledning skall fonderas och
avkastningen därav användas för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om
ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar.
27 §
Medel som skall fonderas enligt 26 § och som härrör från löneboställe eller
prästgård skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Även arman fond vars av
kastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst utgör prästlönefond.
Prästlönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt
som föreskrives om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens till
gångar placeras på annat sätt enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond
för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.
Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond
meddelas bestämmelser av Konungen.
28 §
Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig
jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.
21
Besvär m. m.
29 §
Om talan mot församlings ellers pastorats beslut finns bestämmelser i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.
30 §
Talan mot beslut enligt denna lag av boställsnämnd föres genom besvär hos stiftsnämnden.
Talan mot boställsnämnds beslut får föras endast av den som förvaltar egen domen.
31 §
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres ge nom besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skall inges till den myndighet som meddelat beslutet.
Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast om sådant är tillåtet enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
32 §
Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen. Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves ecklesiastika boställsordningen (1932: 400), förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för ecklesiastikt löneboställes skog m. m., förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö nande anslagna fastigheter, lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.
2. I fråga om fastighet som är anslagen till bostad eller avlöning åt domkyrko- syssloman meddelas bestämmelser av Konungen.
3. I fråga om avtal om arrende av kyrklig jord som avses i lagen gäller, om av talet ingåtts före lagens ikraftträdande, fortfarande äldre bestämmelser om arren- dators rättigheter och skyldigheter, i den mån ej Konungen och riksdagen beslutar annat.
4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er sätts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
5. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko nungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 är 1970
2) Förslag
till
Lag
om kyrkliga kostnader
Härigenom förordnas som följer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 dr 1970
1 §
Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt den na lag.
2
§
Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.
Vad i lagen sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet, som utan att vara pastorat bildats för vården av sådana angelägenheter som avses i lagen.
Om indelning i pastorat beslutar Konungen.
3 §
Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.
Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.
4 §
Med nettoavkastning av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar för stås åttio procent av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av lönetillgång- arna. Bestämmelser om hur sådan vinst skall beräknas meddelas av Konungen.
Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräk nas i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet svarar.
5 §
Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.
6
§
Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyr komusiker, om ej annat följer av 8 eller 12 §.
23
Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller annan präst som Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
7 §
Kostnad för avlöningsförmåner enligt 6 § bestrides i första hand från nettoav kastningen av pastoratets prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar och i andra hand med församlingsskatt enligt lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.
8
§
Om summan av nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlö netillgångar och ett belopp motsvarande en utdebitering av församlingsskatt med det öretal för skattekrona som Konungen bestämmer visst år icke täcker kost naden för avlöningsförmåner enligt 6 §, får pastoratet för detta år tillskott ur kyr kofonden med vad som behövs ytterligare för att täcka nämnda kostnad.
Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst tjugo öre.
9 §
Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar visst år överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet för detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot underskottet, i den mån detta belopp kan utgå ur överskott för de närmast före gående tio åren.
10
§
Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i för hållande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.
Konungen bestämmer för varje år det öretal för skattekrona, högst tjugo, med vilket avgiften skall erläggas. Öretalet bestämmes så, att kyrkofondens inkomster såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter.
11
§
Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.
Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrko fonden
1. avkastning av kyrkofondsfastighet,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
2. ränta och vinst på fondens tillgångar,
3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.
12
§
Ur kyrkofonden bestrides
1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen
bestämmer,
2. kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestäm
melser som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån som
utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivför
säkring,
3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stifts-
nämnd och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga
frågor handlägges,
4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens be
stämmande,
5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp
för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.
13 §
Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för
1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,
2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller före
tag enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.
Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål.
Närmare bestämmelser om lån ur kyrkofonden meddelas av Konungen.
14 §
I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.
15 §
Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på präst
gård eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.
Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som för
samlingspräst betalar tillfaller pastoratet.
16 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
25
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekost- nadslagen (1951: 570).
3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess an nat förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.
4. Sådant beslut enligt 6 § lagen (1932: 404) om kyrkofond som är tillämpligt vid ikraftträdandet skall, om ej annat följer av beslutet, gälla till dess annat för ordnas i den ordning som anges i 12 § den nya lagen.
5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som med delats före ikraftträdandet gäller även därefter.
6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er satts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
7. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko nungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen ( 1947:275 ) om kyrkomusiker
Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha ne dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1. Sådana anställnings- och arbets villkor för kyrkomusiker som må be stämmas genom avtal fastställas, efter av riksdagen godkända grunder, un der medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestäm mer.
2. Kostnaderna för kyrkomusikers verksamhet gäldas, i den mån de icke skola enligt vad särskilt stadgas an-
(Föreslagen lydelse)
V
Sådana anställnings- och arbetsvill kor för kyrkomusiker som må bestäm mas genom avtal fastställas, efter av riksdagen godkända grunder, under medverkan av Konungen eller myn dighet som Konungen bestämmer.
1 Senaste lydelse 1965: 579.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 är 1970
norledes utgöras, av pastorat och för
samling, vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen godkända
grunder bestämmer.
Utgifter som pastoratet har att be
strida skola — med undantag av en
gångsavgift för pensionering samt er
sättningar vid vikariat — ligga till
grund för beräkningen av pasto
ratets kyrkomusikerlöne-
kostnad. Närmare bestämmelser
om hur kostnaden skall beräknas med
delar Konungen.
3. De särskilda avlöningstillgångar,
som äro förenade med nuvarande lcloc-
kar- och organistbefattningar inom ett
pastorat, skola för pastoratet utgöra
tillgångar för bestridande av kostna
derna för kyrkomusikers avlönande.
4. Om anskaffande av medel till be
stridande av pastorats kyrkomusiker-
lönekostnad, i den mån den ef täckes
av avkastning utav härför avsedda av
löningstillgångar (pastorats kyrkomusi-
kerlönetillgångar) eller andra tillgäng
liga medel, stadgas i lagarna om för-
samlingsstyrelse.
Om rätt för pastorat att för kyrko
musikers avlönande åtnjuta bidrag av
allmänna medel stadgas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
27
Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats
rådet på Stockholms slott den 19 september 1969.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, K
ling
, H
olm
-
qvist
, A
spling
, P
alme
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, L
undkvist
, G
eijer
, M
yrdal
,
O
dhnoff
, M
oberg
, N
orling
, L
öfberg
.
Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagstiftningen om
förvaltning av kyrklig jord m. m. och anför.
1. Inledning
Vid flera tillfällen har, bl. a. från riksdagens och kyrkomötets sida, framhållits
att nuvarande ordning för den kyrkliga jordens förvaltning är otillfredsställande i
olika avseenden. Med anledning härav tillkallades år 1960 sakkunniga för att ut
reda frågan om förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. I direktiven utta
lades bl. a. att det med hänsyn till den pågående utredningen om den framtida
gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan syntes uppenbart att endast
partiella reformer kunde övervägas som utan att rubba de principiella grundvalarna
för den rättsliga regleringen av den kyrkliga jorden kunde leda till önskvärda prak
tiska resultat.
De sakkunniga1, som antog namnet 1960 års ecklesiastika boställsutredning,
överlämnade i februari 1968 betänkandet Förvaltningen av kyrklig jord m. m.
(SOU 1968: 12). Betänkandet innehåller förslag till lag om förvaltning av kyrklig
jord, lag om vissa kyrkliga kostnader m. m. och lag om ändring i skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1.
Boställsutredningen har under sitt arbete samrått med arrendelagsutredningen om
1 Landshövdingen Ivar Persson, ordförande, samt riksdagsmännen hemmansägaren Helge Lind
ström, jordbruksinstruktören Gunnar Pettersson och distriktslantmätaren Bo Turesson.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
de arrenderättsliga regler som bör gälla för den kyrkliga jorden. Denna utredning
har i sitt slutbetänkande Jordbruksarrende (SOU 1968: 57) föreslagit en i princip
enhetlig arrendelagstiftning för såväl enskilda som publika arrendeförhållanden. På
grundval av detta betänkande har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag
till ny arrendelagstiftning. Kungl. Maj:t har tidigare denna dag på hemställan av
chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yttrande över försla
get.
Efter remiss har yttranden över boställsutredningens betänkande avgetts av hov
rätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
statens förhandlingsnämnd, riksantikvarieämbetet, domänverket, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Jön
köpings, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län, samt
liga domkapitel och stiftsnämnder, domkyrkorådet i Lund, arrendelagsutredningen,
skogsbruksutredningen, skogspolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Riks
förbundet Landsbygdens Folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR),
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Stifts jägmästareföreningen,
Svenska Jägareförbundet och Föreningen Lunds domkyrkas arrendatorer u. p. a.
Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från underställda myndigheter eller
tjänstemän.
2. Grunddragen av gällande rätt m. m.
2.1 Inledning
Till kyrklig fast egendom hänförs kyrkobyggnader, kyrkogårdar, prästgårdar,
löneboställen, lokalkyrkors jord, domkyrkojord, biskopsgårdar och de ecklesiastika
arrendegårdarna (allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och
stifts prästlönefondshemman).
De kyrkliga jordbruks- och skogsfastigheterna omfattar totalt omkring 500 000
hektar, därav cirka 88 000 hektar åker och kultiverad betesmark och cirka
300 000 hektar produktiv skogsmark. Detta betyder att 2,5 % av den totala
åkerjorden och 1,3 % av den totala skogsmarken är kyrklig. Taxeringsvärdet på
de kyrkliga jordbruks- och skogsfastigheterna har av statskontoret uppskattats
till omkring 625 milj. kr. och marknadsvärdet till drygt 900 milj. kr.
Den ojämförligt största och värdefullaste delen av de kyrkliga jordbruks- och
skogsfastigheterna är s. k. löneboställen, nämligen 90 % av inägojorden och 94 %
av den produktiva skogsmarken.
För förvaltningen, dispositionen och kontrollen av den kyrkliga fasta egendo
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
29
men gäller ett invecklat system av rättsregler. Äganderätten till egendomen är i det enskilda fallet ofta oklar.
Huvuddelen av kyrkans fasta egendom utgör avlöningstillgångar, vilkas avkast ning används till löner åt präster och kyrkomusiker. De regler som gäller för för valtningen av den kyrkliga jorden hänger också nära samman med avlöningssys temet för dessa tjänstemän. Till en början lämnas därför en redogörelse för hur detta system är uppbyggt.
2.2
Avlöningssystemet
för
präster
och
kyrkomusiker
Prästernas och kyrkomusikernas avlöningsförmåner regleras fr. o. m. den 1 janu ari 1966 genom kollektivavtal. Regleringen innebär att väsentligen samma grunder tillämpas beträffande lön och andra förmåner för präster och kyrkomusiker som för statstjänstemän.
Vissa präster avlönas direkt från kyrkofonden. Detta gäller bl. a. ärkebiskopen och övriga biskopar. För avlöningsförmånerna åt församlingspräst och kyrkomusi ker svarar däremot i princip pastoratet. I 3 § prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) är närmare angivet vilka avlöningsförmåner för präster som pasto ratet svarar för. För att täcka dessa lönekostnader skall pastoratet i första hand använda avkastningen av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar (5 och 6 §§ prästlönekostnadslagen samt 2 § 3 lagen om kyrkomusiker).
Pastorats prästlönetillgångar utgörs enligt 6 § prästlönekostnadslagen av löne- boställen, prästlönefonder samt andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlöne- fondshemman.
Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar utgörs av det s. k. boställskapitaiet. Genom klockarboställslagen den 9 december 1938 (nr 732) avvecklades det ålderdomliga jordavlöningssystemet för klockare och organister. Lönefastighetema och löne fonderna överlämnades i de flesta fall till vederbörande församling. I några fall har de kommit att disponeras för kyrkofondens räkning som klockarhemman. I vederlag har församlingen respektive kyrkofonden iklätt sig ansvaret för ett på visst sätt fastställt kapitalvärde av tillgångarna — boställskapitaiet — och skall till pastoratet erlägga den s. k. boställsräntan som bestäms efter boställskapitalets realvärde.
Om avkastningen av lönetillgångarna inte räcker till att täcka pastoratets präst- och kyrkomusikerlönekostnader utdebiteras inom pastoratet församlingsskatt intill det öretal för skattekrona som Kungl. Maj:t bestämmer för varje år. Enligt 8 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond skall församlingsskatten be stämmas till dubbla beloppet av det öretal som fastställs för den s. k. allmänna kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre. Behövs det ytterligare medel till avlönings- kostnaderna, får pastoratet tillskott ur kyrkofonden (7 § lagen om kyrkofond). Dessa tillskott utgör den största samlade utgiftsposten för kyrkofonden. Fondens
30
väsentliga inkomstpost är den allmänna kyrkoavgiften, som med ett av Kungl. Maj:t
årligen fastställt öretal för skattekrona skall erläggas av varje pastorat i förhållande
till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas (5 §). Öretalet skall
bestämmas så, att kyrkofondens inkomster under året såvitt möjligt blir lika stora
som dess utgifter (8 §). Kyrkofonden fungerar alltså som en kostnadsutjämnings-
fond mellan pastoraten.
Beräkningen av det tillskott ett pastorat för visst år kan få ur kyrkofonden grun
dar sig på en årlig avräkning mellan pastoratet och kyrkofonden. För att förenkla
avräkningsförfarandet vid tillskott ur kyrkofonden skall avkastningen av pastoratets
lönetillgångar inte tas upp med de faktiska beloppen, som ju kan växla från år till
år. I stället skall vissa schablonmässiga beräkningsgrunder tillämpas. Avkastningen
av prästlöneboställe skall tas upp med ett i särskild ordning som regel för en tio
årsperiod fastställt uppskattningsbelopp, löneboställes normalavkastning. Avkast
ningen av prästlönefond beräknas på fondens kapital efter en av Kungl. Maj:t fast
ställd procentsats, medan avkastningen av pastorats andelar i stiftets prästlöne-
fondshemman tas upp med det faktiska beloppet för senaste räkenskapsåret. Som
avkastning av kyrkomusikerlönetillgång tas boställsräntan upp. Annan inkomst tas
upp till sitt verkliga belopp.
Några få pastorat har så stora inkomster av sina präst- och kyrkomusikerlöne-
tillgångar att de överstiger lönekostnaderna. Sådana s. k. överskottspastorat skall
leverera in hälften av överskottet till kyrkofonden (4 § lagen om kyrkofond).
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
2.3
Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar
2.3.1 Löneboställen
De närmare föreskrifterna om boställsförvaltningen finns i ecklesiastika boställs-
ordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Första kapitlet i boställsordningen
innehåller vissa allmänna bestämmelser om ecklesiastika boställen. Till sådana
räknas i boställsordningen all den fasta egendom som är avsedd till bostad eller
avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller som donerats till prästänke
säte. Med änkesäte avsågs tidigare löneboställe vars avkastning tillföll änka efter
innehavare av viss prästerlig tjänst. Numera har änkesätena försvunnit som pen
sionsförmåner och likställs med pastoratets övriga löneboställen. Boställe varå
tjänstebostad för församlingspräst är anvisad kallas prästgård, medan boställe vars
avkastning är avsedd till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änke
säte kallas löneboställe (1 §). Löneboställe skall förvaltas av pastoratet, som har
att beträffande detta fullgöra de skyldigheter som enligt lag eller särskild författning
åligger fastighets ägare (2 §).
Löneboställe består vanligtvis av arrendegård och skog. I fråga om bestämmel
serna om utarrendering skall i detta sammanhang endast nämnas att innan löne
boställes jordbruksdel arrenderas ut — skogsdelen får inte utarrenderas —
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
31
boställsnämnden skall enligt 25 § hålla ekonomisk besiktning och därvid bestämma
arrendevillkoren. Nämnden skall också pröva om arrendatom har rätt till för
längning av arrendeförhållandet, s. k. optionsrätt. Arrendet upplåts sedan av pas
toratet, som därvid för det fall optionsrätt föreligger är helt bundet av de arren
devillkor som boställsnämnden bestämt. Om optionsberättigad arrendator inte finns,
kan pastoratet begära högre arrendeavgift.
Förvaltningsföreskrifterna i boställsordningen innebär i övrigt i huvudsak föl
jande. Den direkta skötseln av löneboställes skog handhas av pastoratets skogs-
biträde. Stiftsnämnd kan föreskriva, att skogsbiträde skall anställas av två eller
flera pastorat gemensamt. Uppsikt över pastoratens boställsförvaltning utövas av
boställsnämnd och stiftsnämnd (4 §). Boställsnämnd har ett tjänstgöringsområde
som omfattar flera pastorat. Nämnden består av tre ledamöter, varav ordföranden
och en ledamot samt ersättare för dem förordnas av länsstyrelsen. För tjänstgöring
som tredje ledamot utser varje pastorat inom boställsdistriktet en person jämte
suppleant, vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring efter som ordföranden fin
ner lämpligt. Boställsnämndens tillsyn utövas genom ekonomisk besiktning. När
löneboställe skall upplåtas på arrende, håller nämnden som redan nämnts sådan
besiktning för att bestämma arrendevillkoren. I övrigt äger ekonomisk besiktning
på löneboställe rum minst vart femte år (34 §). Stiftsnämnd består av fem leda
möter, varav tre utses av Kungl. Maj:t och två av domkapitlet (6 §). Stiftsnämn-
dens medgivande krävs för en rad förvaltningsåtgärder. Sålunda måste pastorat,
som vill ta löneboställes mark i anspråk för begravningsplats eller andra försam-
lingsändamål eller upplåta nyttj anderätten till mark för kommunala behov eller till
egna hem, industri eller liknande, inhämta tillstånd av nämnden, som bestämmer
villkoren. Detsamma gäller för utnyttjandet av naturtillgångar från löneboställe
(24 §). Skall löneboställes disposition ändras, skall boställsnämnden underställa
stiftsnämnden förslag. Stiftsnämnden kan också själv ta upp sådan fråga. I vissa
fall skall stiftsnämnden underställa Kungl. Maj:t fråga om ändring i löneboställes
disposition (31 §). Är boställsnämnd inte enig i fråga om större ny- eller ombygg
nad på löneboställe, skall ärendet hänskjutas till stiftsnämnden (32 § fjärde styc
ket). Stiftsnämnden har vidare uppsikt över skötseln av löneboställes skog. Skogen
skall skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg
och fastställs av nämnden (45—46 §§). Hos stiftsnämnden skall en eller flera
stiftsjägmästare vara anställda och, i den mån det behövs, biträden åt dem. Av
verkning på boställes skog får ske endast efter utsyning, som pastoratets skogs
biträde gör efter stifts jägmästarens anvisningar.
2.3.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
I 7 § 1 mom. prästlönekostnadslagen föreskrivs, att ersättning som till följd av
expropriation eller av annan jämförlig anledning inflyter för prästgård eller löne
boställe skall fonderas. En liknande föreskrift finns i 6 § andra stycket lagen den
4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
32
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (kyrkliga försäljningslagen). Om
prästboställe säljs eller byts mot annan jord, skall köpeskillingen eller den behåll
na mellangiften fonderas, om inte Kungl. Maj:t förordnar annat.
Dessa fonder liksom annan fond som är avsedd för avlöning åt församlings
präst i pastorat utgör prästlönefonder för pastoratet (7 § 2 mom. prästlönekost-
nadslagen) och förvaltas av detta. I lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående an
vändande i vissa fall av prästlönefond m. m. (prästlönefondslagen) och kungörel
sen den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av
nämnda lag föreskrivs, att sådan fond efter beslut av stiftsnämnden får användas
till att bekosta nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring
av pastorats prästlöneboställe eller till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fas
tighet med högre värde än 100 000 kr. skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Annars skall prästlönefond, om domkapitlet inte medger annan placering av till
gångarna, göras räntebärande på samma sätt som gäller för omyndigs medel (7 §
3 mom. prästlönekostnadslagen).
Fondmedlens placering i fastighet kan ske på två sätt, antingen så att pastoratet
förvärvar en fastighet, som då förvaltas av pastoratet som löneboställe i enlighet
med bestämmelserna i boställsordningen, eller också så att stiftsnämnden med
anlitande av medel ur prästlönefonder från två eller flera pastorat köper en fas
tighet, som då förvaltas av stiftsnämnden. De medel som stiftsnämnden tar i an
språk för detta ändamål ingår därmed i en särskild fond, benämnd stiftets präst-
lönejordsfond. Fastigheten förvärvas för denna fonds räkning och kallas stifts präst-
lönefondshemman. Avkastningen av fastigheten ingår till prästlönejordsfonden och
tillfaller pastoraten, efter avdrag av förvaltningskostnader, i förhållande till stor
leken av deras insatser. Om prästlönefondshemman avyttras, skall ersättningen till
föras prästlönejordsfonden och avkastningen disponeras på samma sätt som hem
manets avkastning. Beträffande placering av prästiönejordsfonds medel gäller sam
ma regler som för kyrkofonden och andra fonder som står under statskontorets
vård och förvaltning.
För stiftsnämndens förvaltning av prästlönefondshemman gäller — liksom be
träffande övriga fastigheter som förvaltas av stiftsnämnden ■— bestämmelserna i
ecklesiastik arrendestadga den 29 juli 1945 (nr 588). Stifts prästlönefondshemman
innefattas därmed under stadgans beteckning ecklesiastik arrendegård.
2.4 Förvaltningen av annan
kyrklig
jord ra. in.
2.4.1 Ecklesiastika arrendegårdar
Vid sidan av pastoratens löneboställen och prästlönefondshemmanen finns ett
antal fastigheter vilkas avkastning ursprungligen varit anslagen till prästers och
kyrkomusikers avlöning men nu tillförs kyrkofonden och vilka förvaltas av stifts
nämnden enligt föreskrifterna i ecklesiastika arrendestadgan. Fastighet på vilken
denna stadga tillämpas kallas ecklesiastik arrendegård. Stadgan tillämpas utan
Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1970
33
inskränkning på allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och
stifts prästlönefondshemman. Antalet sådana fastigheter uppgick vid ingången av
år 1962 till cirka 150, varav 58 var belägna i Lunds stift.
Till allmänna kyrkohemman räknas ett mindre antal av kronan upplåtna präst-
boställen, som genom lagstiftning under 1800-talets senare del lösgjorts från för
samlingarna och vilkas avkastning nu utgör inkomst för kyrkofonden. Biskopshem-
manen, som utgör den största gruppen av de ecklesiastika arrendegårdarna, inne
hades tidigare av biskoparna såsom lönetillgång. Avkastningen tillfaller numera
kyrkofonden, som svarar för biskoparnas avlöning. Till klockarhemman hör ett
mindre antal hemman, som tidigare utgjort löneboställen för klockare och som
inte i samband med 1938 års lönereform för kyrkomusikerna försålts eller över
lämnats till församlingen utan kommit att disponeras för kyrkofondens räkning som
publik arrendegård. Beträffande dessa tre kategorier av arrendegårdar gäller att
stiftsnämnden uppbär avkastningen för kyrkofondens räkning. Förvaltningskostna
derna bestrids ur kyrkofonden. För den återstående kategorien arrendegårdar, stifts
prästlönefondshemman, vars avkastning tillfaller de pastorat som har andel däri,
har redogjorts under 2.3.2.
Stiftsnämndens förvaltning av ecklesiastik arrendegård skall inriktas på att på
bästa sätt ekonomiskt utnyttja arrendegårdens avkastningsförmåga (3 § ecklesiastika
arrendestadgan). Fastighetens jordbruksdel skall upplåtas på arrende eller med
nyttjanderätt för annat ändamål än jordbruk (4 § 1). Beträffande de särskilda
i ecklesiastika arrendestadgan meddelade arrendebestämmelserna bör nämnas att
arrendeuppskattning skall göras av boställsnämnden inför ny upplåtelse, varefter
stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen. Vid utarrendering skall tas undan
sådan naturtillgång som lämpar sig att upplåta för självständigt utnyttjande. I vissa
fall skall fråga om ändrad disposition av arrendegårds jordbruksdel underställas
Kungl. Majrts prövning. Arrendegårdarnas skog handhas under stiftsnämndens
inseende av stiftsjägmästaren med biträde av den hos stiftsnämnden anställda skog
liga personalen (8 §). Till ledning för skötseln skall stiftsnämnden upprätta hus-
hållningsplan enligt föreskrifter som gäller för pastoratens löneboställen (7 §).
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
2.4.2 Lokalkyrkornas jord
Den nordiska medeltidsrätten uppfattade efter mönster av den kanoniska rätten
lokalkyrkan som ett särskilt rättssubjekt som kunde äga jord. Även den kyrkliga
lagstiftningen efter reformationen har utgått från detta betraktelsesätt. Den jord
som kan ägas av lokalkyrka utgörs i första hand av själva byggnadstomten för
kyrkan —■ kyrkogården — som vanligen också utgör begravningsplats. Utöver
kyrkotomten kan till församlingskyrka höra även annan jord. Detta gäller framför
allt i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge, där kyr
korna i stor utsträckning fått behålla sina medeltida kyrkojordar. I det ursprung
liga svenska riket är kyrkojordama däremot till följd av Gustav Vasas reduktion
fåtaliga och obetydliga till storlek och värde.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 168
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Förvaltningen av lokalkyrkans jord ankommer i princip på kyrkorådet enligt be
stämmelserna i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse. Vissa för-
valtningsbefogenheter tillkommer dock stiftsnämnden och kammarkollegiet. Det bör
anmärkas att för förvaltningen av lokalkyrkornas jord i Skåne, Halland och Blek
inge gäller vissa äldre författningar som bl. a. innehåller bestämmelser om utarren-
deringsförfarandet. Genom kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om änd
ring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägen-
heter i Skåne, Halland och Blekinge samt genom cirkulär den 6 maj 1949 (nr 206)
angående provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter
i Skåne, Halland och Blekinge har en viss anpassning skett till nyare lagstiftning.
2.4.3 Domkyrkojord
Förvaltningen av domkyrkornas egendom och således även dem tillhörig jord
ankommer enligt 26 kap. kyrkolagen på biskopen och domkapitlet med domkyrko-
sysslomannen som den närmast ansvarige förvaltaren. I praxis är förvaltningen
i vissa fall organiserad på annat sätt. Endast de äldre domkyrkorna i Uppsala, Lin
köping, Skara, Västerås, Växjö och Lund förvaltar domkyrkojord. Stiftsnämnden
och kammarkollegiet har samma befogenheter som i fråga om lokalkyrkas jord.
För Lunds domkyrka och dess egendom, som omfattar drygt hundratalet bruk-
ningsenheter om totalt cirka 3 000 hektar inägojord, gäller särskilda bestämmelser
i stadgan den 17 november 1859 (nr 70, s. 1) ang. vården och förvaltningen av
Lunds domkyrka och hennes egendom. Ett särskilt domkyrkoråd finns för ända
målet. Även här har emellertid stiftsnämnden ett allmänt överinseende över för
valtningen av den fasta egendomen, och enligt kungörelsen den 16 september 1932
(nr 432) om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av Lunds dom
kyrkas hemman och lägenheter ankommer det på stiftsnämnden att också utarren
dera jordbruksfastigheterna.
2.4.4 Församling tillhörig jord
Det bör anmärkas, att om en kyrkoförsamling genom donation eller köp för
värvat fastighet för annat ändamål än som prästgård eller löneboställe åt präst ut
gör egendomen kyrkokommunal egendom. Denna förvaltas och disponeras enligt
vanliga kommunalrättsliga principer. Församlingen har alltså att följa föreskrifter
na i lagen om församlingsstyrelse och de författningar som i övrigt gäller för för
valtning och disposition av egendom i kommuns ägo.
3. Allmänna synpunkter
3.1
Utredningen
Utredningen framhåller att de förslag som utredningen lägger fram syftar till en
effektivare, mera lönsam och enhetligare förvaltning av den kyrkliga jorden. I den
mån som den kyrkliga jorden även framdeles skall tjäna hittillsvarande ändamål,
35
kommer de föreslagna reformerna under alla omständigheter att vara av prak
tiskt värde för förvaltningen av kyrkans ekonomiska tillgångar, oberoende av hur
de framtida relationerna mellan staten och kyrkan närmare utformas. Resultatet
av kyrka-statutredningens arbete behöver för den skull inte avvaktas för att bo-
ställsutredningens förslag skall kunna genomföras.
En huvudfråga för utredningen har varit det kyrkliga jordbrukets och skogs
brukets rationalisering. Till underlag för en bedömning av vilka åtgärder som kan
behövas har utredningen låtit göra en inventering av det kyrkliga fastighetsbestån
det. Inventeringen visar bl. a. att jorden är splittrad på ett stort antal små bruk-
ningsenheter. Sålunda uppgår genomsnittsarealen på åkerskiftena till cirka 15 hek
tar och på skogsskiftena till cirka 64 hektar. För att ge en konkret bild av situa
tionen har utredningen låtit göra en specialundersökning av samtliga kyrkliga jord
bruksfastigheter i norra delen av Kalmar län. Undersökningen, som gjordes år
1964, visar att av samtliga 45 löneboställen i undersökningsområdet hade 7 över
skott och 38 underskott på jordbruksdelen. Det samlade överskottet för jordbruket
i området uppgick till cirka 11 000 kr. och det samlade underskottet till cirka
264 000 kr. Det samlade överskottet för skogsdelen uppgick till cirka 427 000 kr.
I 22 fall var underskottet på jordbruksdelen så stort att det inte kunde uppvägas
av skogsdelens överskott. Utredningen konstaterar att avkastningen från lönebostäl-
lena i området uppenbarligen är mycket låg och att detta i första hand samman
hänger med det dåliga resultatet från boställenas jordbruk. De 45 löneboställena
i området var uppdelade på 93 brukningsenheter. Lantbruksnämnden i Kalmar
län, som bedömt enheternas förutsättningar att bestå, konstaterar att av de 93 en
heterna har 23 goda och 70 dåliga förutsättningar att bestå som självständiga före
tag, om inte betydande omdispositioner görs, t. ex. genom utökning av enheternas
arealer eller specialisering av deras driftsinriktning.
Utredningen erinrar om att den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom
jordbruket och skogsbruket under efterkrigstiden lett fram till allt större bruknings
enheter med väl samlade och rationellt utformade behandlingsytor. Utredningen
konstaterar att ett stort antal av de kyrkliga fastigheterna blivit efter i rationali-
seringssträvandena och anser det vara realistiskt att anta att 1/3 till 1/2 av den
totala arealen kyrklig jord är i behov av strukturrationalisering.
Utredningen framhåller att jord- och skogsbrukets rationalisering är en mycket
omfattande process som berör alla kategorier av markägare och företagare i landet.
Det är angeläget, att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utformas så, att den möj
liggör en förhållandevis snabb, fortlöpande inre och yttre rationalisering. Det är
ett specifikt kyrkligt intresse att så sker. Det är också ett allmänt intresse, att den
kyrkliga egendomen förvaltas så effektivt som möjligt. Men hänsyn till den om
fattande kostnadsfördelning som sker via kyrkofonden kan de enskilda pastoratens
förvaltning av sina prästlönetillgångar få återverkningar på storleken av den kyr-
kokommunala utdebiteringen i landets alla pastorat, eftersom den allmänna kyrko
avgiften är den reglerande faktorn i fondens verksamhet, för vilken i sista hand
skattebetalarna i hela landet svarar.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
Behovet av en rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket reser enligt utredningen två krav för den kyrkliga förvaltningens del. Dels måste resurser ska pas för att planera de rationaliseringsåtgärder som behövs, dels måste formerna för förvaltningen bli sådana, att de möjliggör strukturrationalisering av det kyrk liga fastighetsbeståndet och en rationell planläggning av skogsbruket.
För en effektiv strukturrationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket krävs en grundläggande genomgång av hela fastighetsbeståndet och en bedömning av dess framtida användning. Att genomföra den strukturrationalisering som på grund val av inventeringen bedöms nödvändig blir sedan en arbetsuppgift på längre sikt.
Som centralt organ för att leda och samordna strukturrationaliseringen av den kyrkliga jorden och tillhandahålla viss expertpersonal åtminstone under ett inled ningsskede föreslår utredningen att en arbetsenhet upprättas inom kammarkolle giet. På stiftsplanet förutsätter utredningen, att stiftsnämnden spelar en aktiv roll och att en nära samverkan mellan stiftsnämnden och lantbruksnämnderna kommer till stånd. Den lokala bevakningen av fastighetsmarknaden bör vara en uppgift för boställsnämndema. Större boställsdistrikt bör bildas. Pastoraten bör få en fast re presentant i boställsnämndema för att stärka dessas möjlighet att aktivt medverka i strukturrationaliseringen.
Vad sedan gäller förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden bör de utformas så, att de underlättar en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan mellan olika fastigheter och ägarkategorier. När det gäller jordbruket kan sido- arrende anlitas som ett första steg mot rationellare fastighetsbildning. Beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform m. m. bör underlättas genom att be sluten överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd eller i vissa fall till boställs- nämnd. För skogsbrukets del behövs framför allt en väl utvecklad samverkan över ägogränsema. Utredningen finner att teknisk samverkan på en del håll kan komma i fråga med andra skogsförvaltande organisationer, såsom Skogssällskapet eller skogsägareföreningama med deras skogsbruksområden. Utredningen anser emeller tid att det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem i första hand bör lösas genom en utbyggd samverkan inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete mellan de skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få under lag för de rationaliseringsåtgärder som i främsta rummet krävs i form av översiktlig planläggning av skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av ar betskraft och ett gemensamt utbud av virke. Detta resultat kan tänkas uppnås på två vägar. Antingen kan stiftsnämnden överta förvaltningen av all kyrklig jord i stiftet eller också behåller man grundprincipen med en pastoratens egen förvalt ning, men uppdrar den gemensamma skogsförvaltningen åt ett samarbetsorgan för pastoraten i varje stift. Stiftsnämndens uppgift begränsas då till tillsyn över för valtningen och tillvaratagande av kyrkofondens intressen. Utredningens majoritet har stannat för det senare alternativet, medan ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning av stiftsnämndema.
Genomförandet av de förändringar som krävs i det kyrkliga fastighetsbeståndet fordrar sådana åtgärder som köp, försäljning och markbyten. Utredningen fram
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
37
lägger förslag som avser att underlätta sådana åtgärder. Bl. a. föreslås, att frågor
om placering av prästlönefondsmedel i fastighet skall få avgöras av stiftsnämnden,
oberoende av beloppets storlek.
En annan huvudfråga för utredningen har gällt metoden för avräkning mellan
pastoraten och kyrkofonden. Nuvarande system är inte rättvisande och återverkar
menligt på förvaltningen av löneboställena. Vid den årliga avräkning som f. n. sker
skall avkastningen av ett löneboställe tas upp med ett för tio år i sänder be
räknat schablonbelopp. Erfarenheten har visat, att den faktiska avkastningen under
denna period ibland har avvikit starkt från den schablonmässigt beräknade årsav
kastningen. På grund av ändrade konjunkturer har en del pastorat vissa år kunnat
göra betydande vinster på kyrkofondens bekostnad. För att komma till rätta med
systemets avigsidor föreslår utredningen en avräkningsmetod som är baserad på
det faktiska årliga utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning. För att sti
mulera pastoratens intresse för ett lönsamt jord- och skogsbruk föreslår utred
ningen att pastoraten vid avräkningen gottskrivs viss andel av nettoavkastningen
för sitt bestyr med förvaltningen.
Andra frågor som utredningen behandlar gäller bl. a. förvaltningen av dom
kyrkors och lokalkyrkors fastigheter, formerna för upplåtelse av nyttjanderätt, ser
vitut m. m. samt naturvård. Utredningens förslag i dessa avseenden tar sikte på
att åstadkomma största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna. Vidare fram
lägger utredningen förslag om vidgade möjligheter att placera fondmedel i andra
objekt än jordbruks- och skogsfastigheter.
Lagtekniskt sett innebär utredningens författningsförslag att nuvarande ganska
omfattande och svåröverskådliga bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess
förvaltning förs samman i två kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detalj
regleringen sker i en för hela området gemensam stadga, som meddelas av Kungl.
Maj :t.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
3.2 Remissyttrandena
Remissinstanserna är ense med utredningen om att förvaltningen av den kyrk
liga jorden behöver reformeras. Remissinstanserna, som framför allt uppehåller
sig vid frågan om jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, framhåller att den
allmänna utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket under senare år gör det
nödvändigt att vidta åtgärder särskilt för att åstadkomma en snabb strukturratio
nalisering av den kyrkliga jorden, om avkastningen skall kunna hållas på en till
fredsställande nivå. De allra flesta remissinstanserna delar också utredningens
uppfattning, att behovet av reformer är trängande och att åtgärder bör vidtas sna
rast möjligt utan att det slutliga ställningstagandet i kyrka-statfrågan avvaktas.
Flertalet remissinstanser anser att de förslag som utredningen lägger fram avsevärt
ökar möjligheterna för kyrkan att driva ett rationellt jordbruk och skogsbruk och
fortlöpande anpassa driften efter utvecklingen.
Kammarkollegiet framhåller att de utredningar som ligger till grund för betän kandet bekräftar nödvändigheten av en enhetligare, effektivare och mera lönsam förvaltning av den kyrkliga jorden. Enligt kollegiets mening vore det värdefullt om de förslag till reformer som utredningen i sådant syfte lägger fram kunde med vissa modifikationer genomföras snarast möjligt och utan att det slutliga ställningstagan det i kyrka-statfrågan avvaktas. Det är i högsta grad ett samhälleligt intresse att den kyrkliga egendomen, som är av betydande omfattning, förvaltas enligt moderna principer och på allvar kommer med i den livliga rationaliseringsprocess som på går i fråga om statlig och enskild jord. Man torde från samhällelig synpunkt knap past kunna stå till svars med att låta ytterligare flera år gå utan åtgärder i sådant syfte som nu föreslås. Det kan heller inte göras gällande att en framtida eventuell övergång till ett C-läge (en fri kyrka utan beskattningsrätt men med tillgång till den kyrkliga jorden) därigenom skulle försvåras. Tvärtom torde dessa reformer vara av praktisk betydelse för kyrkan, som i detta läge kan väntas komma att utforma sina stadgar med anknytning till det vid övergången gällande förvaltningssystemet. Lantbruksstyrelsen anser det vara uppenbart att en genomgripande strukturom vandling av kyrkans markinnehav är behövlig från kyrkans synpunkt, lika väl som det från allmän synpunkt är angeläget att den kyrkliga jorden på ett helt annat sätt än tidigare aktivt medverkar i den pågående omstruktureringen. Behovet av en sådan medverkan har accentuerats under senare år. Att komma till rätta med olä genheterna av ägosplittringen ter sig som den för dagen mest angelägna uppgiften för den kyrkliga förvaltningen. Domkapitlet i Göteborg konstaterar att direktiven för utredningen inneburit en klar begränsning av möjligheterna att i detta samman hang dra upp de riktlinjer för den kyrkliga förvaltningen i framtiden som den sam hälleliga utvecklingen och svenska kyrkans ställning som trossamfund kan komma att påkalla. Det pågående arbetet rörande kyrkans ställning gentemot staten torde ge anvisningar om tänkbara alternativ till en framtida kyrklig förvaltning. Särskilt intresse på lång sikt torde knytas till bl. a. frågorna om till vilka ändamål avkast ningen av kyrklig egendom kan tänkas användas, om den kamerala organisationen på riks- och stiftsplanet och om en integrerad nämndförvaltning på stiftsplanet.
Domkapitlet framhåller särskilt att kyrka-statfrågan inte får undanskymma det angelägna behovet att omedelbart undanröja de allvarligaste bristerna i det nu varande systemet. Stiftsnämnden i Uppsala beklagar den inskränkning i utred ningens handlingsfrihet som direktiven inneburit och anser det också beklagligt att utredningsarbetet tagit så lång tid att kyrka-statutredningens slutbetänkande hun nit utkomma. Den omständigheten får dock inte tas till intäkt för att skrinlägga alla reformplaner rörande boställsförvaltningen eller ställa dem på en oviss framtid. Det är viktigt att de föreslagna reformerna genomförs utan onödigt dröjsmål. Till stiftsnämndens yttrande har domkapitlet i Uppsala anslutit sig.
Svenska kommunförbundet anser att utredningen gjort ett värdefullt utrednings arbete. De utarbetade lagförslagen synes uppfylla det uppställda kravet på klarhet och enkelhet. Styrelsen delar också i huvudsak de uppfattningar och meningar som utredningen redovisar och anser sig kunna i stort sett biträda de av utredningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
39
framförda synpunkterna och förslagen. Styrelsen anser dock att utredningen inte
tillräckligt beaktar pastoratens intressen och berättigade anspråk på ett mera direkt
och avgörande inflytande på boställsförvaltningen. Lantmäteristyrelsen uttalar att
den föreslagna förvaltningen kommer att bli relativt komplicerad på grund av de
invecklade och delvis oklara äganderättsförhållandena i fråga om den kyrkliga
jorden och på grund av sammanvävningen mellan den statliga och den kyrkliga
organisationen. Förvaltningsregiema skulle bli mindre komplicerade om reformen
fick anstå till dess kyrka-statfrågan avgjorts. I varje fall medför det förhållandet
att kyrka-statfrågan är olöst, att det inte nu finns utrymme för några reformer av
mera principiell art. Emellertid torde vissa förändringar i fråga om förvaltningen
vara så angelägna och den lagtekniska saneringen så värdefull, att reformen bör
genomföras oberoende av utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.
Lantmäteristyrelsen tillstyrker därför att lagstiftning kommer till stånd, varvid det
nu framlagda förslaget kan läggas till grund.
Viss tveksamhet gentemot utredningens förslag i fråga om skogsbrukets rationa
lisering anmäles av skogsstyrelsen. Styrelsen anser att förslagen i betydelsefulla
avseenden saknar stöd av klarläggande analyser av effektivitet och lönsamhet hos
olika möjliga alternativ. Rationaliseringseffekten kan vid den praktiska tillämp
ningen av utredningens förslag väntas bli tämligen obetydlig. Skogsstyrelsen fram
håller samtidigt att en enhetlig och rätlinjig förvaltningsform, ett avräkningsför
farande som inte påverkar skogsbruket negativt och en aktiv markbytesverksamhet
för koncentration av ägoinnehavet bör ge goda möjligheter till en förbättring av
det kyrkliga skogsbruket i linje med den i direktiven angivna målsättningen.
Några remissinstanser, som särskilt behandlat utredningens förslag rörande skogs
bruket, anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmateria
let bör kompletteras. Domänverket anser att utredningens direktiv inte medgett till
räckligt radikala grepp för att åstadkomma en förenkling och centralisering av den
kyrkliga fastighetsförvaltningen. En förutsättning för att nödvändig strukturra
tionalisering och rationell förvaltning av den kyrkliga egendomen skall kunna ge
nomföras är att äganderätten till marken centraliseras. Endast om ett organ på
lägst stiftsnivå får oinskränkt förvaltningsrätt till samtliga skogar inom stiftet, ska
pas sådana resurser att bärkraftiga driftsenheter för såväl jordbruk som skogs
bruk kan bildas. Med hänsyn till den snabba utvecklingen sedan direktiven for
mulerades anser domänverket en kompletterande utredning med vidgade direktiv
nödvändig för att en tillfredsställande lösning skall kunna åstadkommas. Skogs-
bruksutredningen, som erinrar om att den enligt sina direktiv har att söka främja
utvecklingen beträffande förbättrad fastighetsrationalisering och samarbete över
ägogränserna, papekar att det i boställsutredningens betänkande saknas såväl sam
manställning som analys av nuvarande förvaltningskostnader för den kyrkliga sko
gen i förhallande till den ekonomiska avkastningen. Likaså saknas uppskattning av
vad den föreslagna förvaltningsapparaten skulle komma att kosta. Skogsbruksut-
redningen kan därför inte göra några bestämda uttalanden om vilka förändringar
som är påkallade. Vidare innebär boställsutredningens förslag en viss utbygg-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
40
nåd och centralisering av förvaltningsapparaten. Inom övrigt skogsbruk i landet
pågår däremot en besvärlig omställningsprocess i riktning mot en förenklad och
minskad förvaltningsapparat. Över huvud taget försöker skogsbruket nu på alla
områden pressa ner förvaltningsapparaten i fråga om antalet anställda, i fråga om
kostnader osv. Redan av denna anledning ter det sig synnerligen tveksamt att man
på den kyrkliga skogens område skall kunna gå i motsatt riktning. Problemet även
för den kyrkliga skogsförvaltningen gäller alltså hur den befintliga personalen bäst
skall kunna utnyttjas. Sammanfattningsvis anför skogsbruksutredningen att boställs-
utredningen inte framlagt sådana uppgifter och analyser i fråga om intäkter från
skogsbruksdriften respektive kostnader för avverkning, skogsvård, administration
m. m. att ställning kan tas till föreslagen lagstiftning utan ytterligare översyn och
komplettering av utredningsmaterialet. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund
(SSR) framhåller att det är uppenbart att överväganden och förslag som berör det
kyrkliga skogsbruket huvudsakligen skall vara baserade på ekonomiska kriterier.
Utredningen framlägger emellertid inte några ekonomiska analyser eller lönsam-
hetsberäkningar och kostnadsjämförelser för nuvarande och föreslagen organisa
tion. Dessutom saknas uppgifter om bl. a. uttagens storlek och inkomster av skogs
produkter, specificerade kostnader för avverkning under olika förhållanden och i
olika delar av landet samt för skogsvård, grundförbättringar och administrations
kostnader. Det av utredningen presenterade materialet företer enligt SSR:s mening
sådana brister att det inte kan användas som underlag för den föreslagna lagstift
ningen.
Några domkapitel och stiftsnämnder är negativt inställda till utredningens förslag
med hänsyn till den pågående utredningen om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan. Domkapitlet i Härnösand anser att någon förändring i de nuvaran
de beslutande organens inflytande och sammansättning inte bör ske innan kyrka-
statfrågan blivit löst. Stiftsnämnden i Visby anför att, om ett ställningstagande i
kyrka-statfrågan är att vänta inom de närmaste åren, det är tveksamt om boställs-
utredningens förslag bör genomföras dessförinnan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
3.3 Departementschefen
Kyrkans fastighetsinnehav omfattar totalt cirka 500 000 hektar, därav omkring
400 000 hektar produktiv mark. Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att ett
så betydande markinnehav förvaltas väl och att dess avkastningsförmåga tillgodo
görs på ekonomiskt bästa sätt. Det är ett angeläget samhällsintresse även av andra
skäl. Den kyrkliga jorden utgörs nämligen till den allra största delen av löne-
boställen och andra fastigheter, vilkas avkastning är avsedd att tillsammans med
vissa skattemedel täcka samhällets kostnader för löner till präster i svenska kyrkan.
Det är därför även med hänsyn härtill av intresse att avkastningen av den kyrkliga
jorden och då särskilt av de s. k. prästlönetillgångarna blir så stor som möjligt.
Därvid är att märka att enligt nu gällande regler om utjämning via kyrkofonden
mellan pastoraten av prästlönekostnader det enskilda pastoratets förvaltning av sina
41
prästlönetillgångar kan få återverkningar på storleken av den kyrkokommunala ut
debiteringen i landets alla pastorat.
Vid flera tillfällen har, bl. a. från riksdagens och kyrkomötets sida, anmärkningar
riktats mot bl. a. formerna för förvaltningen av löneboställena och de s. k. ecklesi
astika arrendegårdarna. Särskilt har därvid understrukits vikten av att man under
söker olika vägar för att främja rationaliseringen av jordbruket.
Det var mot denna bakgrund som dåvarande chefen för ecklesiastikdepartemen
tet begärde och fick bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredningen rörande
förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. (boställsutredningen). Med hän
syn till den då pågående utredningen om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan begränsades utredningsuppdraget till sådana partiella
reformer som, utan att rubba de principiella grundvalarna för den gällande rättsliga
regleringen, kan leda till önskvärda praktiska resultat.
Boställsutredningen, som låtit göra en omfattande inventering av det kyrkliga
fastighetsbeståndet, konstaterar att den kyrkliga jorden är splittrad på ett stort antal
små brukningsenheter. Vidare konstateras att ett stort antal kyrkliga fastigheter
blivit efter i den livliga rationaliseringsprocess som pågår inom jordbruket och
skogsbruket i övrigt. Utredningen anser det vara realistiskt att anta att inemot hälf
ten av den kyrkliga jorden är i behov av strukturrationalisering. För att åstadkomma
en effektivare och mera lönsam förvaltning av den kyrkliga jorden lägger utred
ningen fram förslag som tar sikte på att främja en planering av rationaliserings-
verksamheten och att skapa förvaltningsformer som underlättar en rörlig mark
politik och en effektiv samverkan mellan olika fastigheter och ägarkategorier.
En annan huvudfråga för boställsutredningen har gällt metoden för den ekono
miska reglering som varje år sker mellan pastoraten och kyrkofonden i syfte att
bestämma bl. a. det belopp ett pastorat under vissa förutsättningar skall erhålla ur
kyrkofonden för att täcka kostnaderna för lön åt präster och kyrkomusiker. Vid
beräkningen av sådant tillskott ur fonden till pastorat skall enligt nuvarande regler
avkastningen av pastoratets löneboställen inte tas upp med det faktiska nettobelop
pet utan med ett på förhand i regel för en tioårsperiod uppskattat normalavkast-
ningsbelopp. Mot detta system har riktats mycken kritik och för att komma till
rätta med systemets olägenheter föreslår utredningen en avräkningsmetod, baserad
på en årlig nettoredovisning av lönetillgångamas avkastning.
Boställsutredningen konstaterar att nuvarande lagstiftning om förvaltningen av
kyrklig jord brister i enhetlighet och är invecklad och svåröverskådlig. För att få
till stånd största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna och för att göra det
lättare för myndigheter och enskilda att veta vart de skall vända sig i frågor som
gäller den kyrkliga jorden föreslår utredningen förhållandevis omfattande ändringar
i gällande lagstiftning.
Nuvarande bestämmelser om förvaltning av kyrklig jord innehåller dels regler
om förvaltningsorgan m. m., dels regler om de arrendevillkor som skall gälla för
arrende av kyrklig jord. I fråga om sist nämnda regler, dvs. de civilrättsliga delarna
av den kyrkliga arrendelagstiftningen, lägger boställsutredningen inte fram något
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
42
eget förslag. Frågan om översyn av dessa bestämmelser har behandlats i ett större
sammanhang av arrendelagsutredningen med vilken boställsutredningen samrått.
Arrendelagsutredningen har föreslagit en i princip enhetlig arrendelagstiftning för
såväl enskilda som publika arrendeförhållanden och boställsutredningen är ense
med arrendelagsutredningen om att den nya arrendelagstiftningen bör gälla även
för den kyrkliga jorden. Boställsutredningen godtager därvid arrendelagsutredning-
ens förslag.
Remissinstanserna är på det hela taget positiva till boställsutredningens förslag.
Samtliga remissinstanser är ense med utredningen om att förvaltningen av den kyrk
liga jorden behöver reformeras. Flertalet anser att boställsutredningens förslag bör
kunna avsevärt förbättra möjligheterna för kyrkan att driva ett rationellt jordbruk
och skogsbruk, och i många remissyttranden uttalas att boställsutredningens för
slag till ny avräkningsmetod mellan pastoraten och kyrkofonden är ägnat att till
godose samma syfte. Även de förslag utredningen lägger fram för att åstadkomma
större enhetlighet i förvaltningsformerna anses i allmänhet värdefulla. Några remiss
instanser, som särskilt behandlat utredningens förslag rörande skogsbruket, anser
emellertid att förslagen inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet
bör kompletteras.
I likhet med boställsutredningen och en enhällig remissopinion anser jag det
vara av väsentligt intresse att den kyrkliga jorden i full utsträckning kommer med
i den rationaliseringsprocess som jordbruket och skogsbruket i övrigt genomgår.
Det är som jag nyss sagt ur skilda synpunkter ett samhällsintresse att den kyrkliga
jorden förvaltas väl och det är alltså viktigt dels att kyrkans förvaltande organ får
bättre möjligheter att aktivt medverka vid den strukturomvandling som nu äger
rum, dels att förvaltningen även i andra avseenden blir så effektiv som möjligt.
Frågan om förvaltningen av den kyrkliga jorden har som redan framgatt ett
visst samband med kyrka-statfrågan. F. n. arbetar 1968 års beredning om stat och
kyrka med den fortsatta utredningen av frågan om det framtida förhållandet mellan
staten och kyrkan. Beredningen har i första hand att ta ställning i den centrala fra-
gan om detta förhållande. Dess förslag torde alltsa få formen av ett principbe
tänkande. Några mer detaljerade lösningar av praktisk-organisatorisk natur av det
slag boställsutredningen lägger fram skall beredningen emellertid enligt direktiven
inte utarbeta. Vill man således avvakta principbeslutet i kyrka-statfrågan och det
ytterligare utredningsarbete rörande detaljlösningar som föranleds av beslutet i
huvudfrågan, kommer det att dröja länge innan problemen med förvaltningen
av den kyrkliga jorden blir lösta. Enligt boställsutredningens och de allra flesta
remissinstansernas mening är emellertid förvaltningsproblemen så trängande att
de bör bli lösta så snart som möjligt. Jag delar denna uppfattning och anser alltså
att man snarast möjligt inom ramen för det organisatoriska samband som f. n.
råder mellan kyrkan och staten genom partiella reformer av praktiskt-organisa-
torisk natur bör undanröja de hinder som leder till svårigheter att inlemma den kyrk
liga egendomen i den livliga rationaliseringsprocess som pågår i fråga om allmän
och enskild jord.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
43
Några remissinstanser har som förut redovisats gjort gällande att utredningens
förslag inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet bör komplette
ras. Sålunda anser domänverket att utredningens direktiv inte medgivit tillräckligt
radikala grepp för att rationalisera den kyrkliga fastighetsförvaltningen och för
ordar en kompletterande utredning med vidgade direktiv för att en tillfredsställande
lösning skall kunna nås.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att bestämmelserna inom den kyrkligt-
ekonomiska förvaltningen främst syftar till att tillvarata intresset av att den kyrk
liga egendomen bevaras och kommer till användning för det ändamål vartill den
donerats av enskilda, anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av
kronan. Lagstiftningen präglas av spänningen mellan församlingslivets kyrkokom-
munala förankring och det statliga överinseende som sedan reformationen utövas
på riks- och stiftsplanet. Otvivelaktigt skulle det vara möjligt att åstadkomma
mera genomgripande reformer, om man helt kunde bortse från dessa principiella
grundvalar för den nuvarande rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen.
Den frågan och andra därmed sammanhängande frågor har emellertid ett så direkt
samband med kyrka-statfrågan att de inte bör lösas för sig. Som redan anförts
i direktiven till utredningen bör man nämligen f. n. begränsa sig till partiella
reformer som inte rubbar de principiella grundvalarna för den nuvarande rättsliga
regleringen.
Kritiken i övrigt går i huvudsak ut på att boställsutredningen inte gjort några
ekonomiska analyser eller lönsamhetsberäkningar och inte heller jämfört kost
naderna för nuvarande och föreslagen organisation i fråga om skogsförvaltningen.
Man bör i det sammanhanget hålla i minnet att förvaltningsbefogenheterna i fråga
om den kyrkliga jorden är splittrade, att förvaltningsorganen har andra uppgifter
än skogsförvaltning och att vissa organ är kommunala och andra statliga. Det är
alltså synnerligen vanskligt att åstadkomma rättvisande kostnadsjämförelser. Man
får i stället nöja sig med mera allmänna överväganden och försöka att bedöma
huruvida utredningens förslag är ägnade att främja en mera rationell förvaltning
av den kyrkliga jorden. Det övervägande antalet remissinstanser anser att utred
ningens förslag är ett stort steg framåt i denna riktning och jag delar denna upp
fattning.
Vad jag nu anfört innebär sammanfattningsvis att jag anser att utredningens för
slag i sina huvuddrag är väl ägnade att läggas till grund för partiella reformer av
praktiskt värde för förvaltningen av den kyrkliga jorden.
Såsom chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag anfört vid anmälan av
förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk bör samma arrenderegler gälla för kyrklig
jord som för annan jord fr. o. m. den 1 januari 1972. Nuvarande speciella regler
om arrende av kyrklig jord bör därför upphöra att gälla vid samma tidpunkt. Då
bör även de övriga förslag som jag kommer att lämna fram träda i kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
4.
Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden
4.1 Gällande rätt
Tidigare har redogjorts för kyrkofondens roll när det gäller att åstadkomma en
kostnadsutjämning mellan pastoraten (se under 2.2). Den fungerar i detta hän
seende närmast som en utjämningsfond, ur vilken de ekonomiskt sämre lottade
pastoraten får tillskott för att bestrida kostnaderna för avlönande av sina präster
och kyrkomusiker.
Tillskotten bestäms på grundval av en årlig avräkning mellan pastoraten och
kyrkofonden. Vid avräkningen skall avkastningen av pastoratens lönetillgångar tas
upp med vissa schablonbelopp enligt närmare föreskrifter i 7, 9, 10 och 11 §§
lagen om kyrkofond. Avkastningen av prästlöneboställe skall därvid tas i beräkning
inte med det faktiska nettobeloppet utan med ett på förhand — i regel för en tio
årsperiod — uppskattat normalavkastningsbelopp. Uppskattning av löneboställes
normalavkastning (normaluppskattning) skall göras av boställsnämnden. Nämndens
uppskattning underställs stiftsnämnden för prövning och fastställelse. Talan mot
stiftsnämndens beslut får föras av pastoratet hos Kungl. Maj:t.
Uppskattningen av avkastningen från löneboställes jordbruksdel skall grundas på
värdet av de intäkter som anses kunna erhållas genom förvaltning av denna del av
bostället på mest ekonomiska sätt med bibehållande av tillämpad brukningsmetod.
Avdrag skall ske för skatter och förvaltningsutgifter, däribland kostnader för under
hålls- och nybyggnadsarbeten (10 § 2 lagen om kyrkofond). Till grund för upp
skattningen av skogsavkastningen skall läggas värdet av det för avverkning tillgäng
liga virket på rot. Från detta värde skall dras dels rotvärdet för löneboställes hus
behov m. m., dels skatter och förvaltningsutgifter. Förlust på jordbruksdelen får
dras av på inkomsterna från skogsavkastningen och vice versa (10 § 3 och 4 samma
lag). För att bestrida kostnaderna för ny- eller ombyggnad, som ett pastorat ålagts
att utföra på ett löneboställe, kan pastoratet erhålla lån ur kyrkofonden i form av
byggnadsförskott, som beviljas av statskontoret. Byggnadsförskott ur kyrkofonden
kan också beviljas pastoratet för kostnader som uppkommer då boställe ansluts
till företag enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar eller till lantmäteriför-
rättning samt för kostnader för täckdikning eller annan grundförbättring. Amorte
ring och ränta på erhållet förskott utgör en avdragsgill utgift vid normaluppskatt
ningen (14 § samma lag). I övrigt får utgifter för mera kostsamma investeringar
som syftar till att förbättra avkastningen inte dras av vid normaluppskattningen.
I stället föreskrivs att sådan förbättring av löneboställes avkastning som man vinner
genom vattenavledning, större täckdikning, torrläggning eller annat sådant kapital-
krävande företag skall tas i betraktande först efter det antal år (frihetsår) som
skäligen kan anses åtgå för att avskriva det kapital som nedlagts i företaget. Stifts
nämnden beslutar om antalet frihetsår (10 § 5 och 12 § lagen om kyrkofond).
För överskottspastoraten gäller särskilda avräkningsregler. Dessa pastorats präst-
och kyrkomusikerlönetillgångar ger så stor behållen avkastning att överskott upp-
kommer, sedan avlöningskostnadema blivit täckta. Någon utdebitering för präst-
och kyrkomusikerlöner fordras sålunda inte. Enligt 4 § lagen om kyrkofond skall
hälften av sådant överskott levereras in till kyrkofonden. Återstående del får an
vändas för ändamål som är gemensamma för pastoratet. För pastorat fastställs i
dessa fall enligt 2 kap. reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik
medelsförvaltning en utjämningsperiod av högst tio år, under vilken pastoratet äger
rätt att tillgodoräkna sig redan inlevererade eller eventuella framtida överskotts
medel för att täcka intill hälften av underskott som uppkommer under ett redovis
ningsår av perioden.
Normaluppskattningssystemet infördes i samband med 1932 års reform av den
ecklesiastika boställsförvaltningen. Syftet var framför allt att göra tillskotten ur
kyrkofonden oberoende av den större eller mindre omsorg som pastoraten lade
ned på boställsförvaltningen. Ett pastorat skulle få tillgodogöra sig den meravkast-
ning utöver den uppskattade normalavkastningen som pastoratet kunde bereda sig
genom en omsorgsfull boställsförvaltning, men också bära de förluster som kunde
uppkomma genom försummelser i förvaltningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
45
4.2 Utredningen
Systemet med normaluppskattning har utsatts för kritik vid flera tillfällen och
från olika håll. Redan omedelbart efter 1933 års normaluppskattning anfördes kritik
från de ombud som utsetts att bevaka det allmännas intressen vid normaluppskatt
ningen. Da den av ombuden anförda kritiken i sina huvuddrag alltjämt äger giltig
het, bör den i korthet refereras. Ombuden ansåg metoden med förhandsvärdering
av avkastningen otillförlitlig. Varken dagspriser eller medelvärden från de närmast
föregående åren kunde anses utgöra en tillfredsställande norm för uppskattningen
och en förutsättningslös bedömning av alla de i normalavkastningen ingående olika
värdena skulle i synnerlig grad bli beroende av slumpen och uppskattningsmännens
personliga uppfattningar. Redan den under hösten 1933 inträffade prisstegringen
på virke hade medfört betydande avvikelser från de samma år fastställda normal-
uppskattningsvärdena. Vidare framhölls, att pastoratens möjlighet att genom god
förvaltning skaffa sig en vinst endast gällde sådan vinst som kunde utfalla under
uppskattningsperioden. Åtgärder som på längre sikt var ägnade att höja avkast
ningen — t. ex. skogsvårdsåtgärder eller förbättringar inom jordbruket, som kunde
medföra högre arrendebelopp — medförde endast att värdet av avkastningen upp
räknades i motsvarande mån vid nästa uppskattningstillfälle. Pastoratens intresse
att vidta sådana mera långsiktiga förbättringsåtgärder stimulerades därför inte
genom normaluppskattningssystemet. Den vinst de kunde göra sig genom god för
valtning torde i varje fall bli jämförelsevis ringa i förhållande till vinst, som kunde
uppstå genom lågt normalavkastningsvärde, förbättrade konjunkturer eller avverk
ningens förläggande till mera värdefull skog. Slutligen påpekades, att förhandsbe
dömningen av omkostnaderna erbjöd lika stora svårigheter som bedömningen av
46
den. framtida avkastningen. Inte minst beräkningen av skatteavdrag vållade stor
tveksamhet. Mycket skiftande meningar hade också gjort sig gällande i fråga om
vad som rätteligen borde godkännas som avdrag för nybyggnads- och underhålls
kostnader. När avdrag medgivits för byggnadsarbeten torde förutsättas kontroll av
att arbetena verkligen kommer till utförande under perioden och att inte avdrag för
samma ändamål medges för nästa uppskattningsperiod. Ombuden förklarade sam
manfattningsvis, att normaluppskattningen enligt deras uppfattning medförde sådana
svårigheter att de utan överdrift kunde påstås vara oöverkomliga.
Även riksdagens revisorer har vid några tillfällen kritiserat normaluppskattnings-
systemet. Bl. a. fann riksdagens revisorer år 1957 att löneboställenas normalupp-
skattade inkomster i allmänhet väsentligt understigit de faktiska, vilket medfört att
många pastorat kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden av skatteutjämnings-
medel än vad som i och för sig varit motiverat med hänsyn till dessa pastorats
betydande egna inkomster. Denna utgiftsstegring för fonden hade i sin tur inne
burit ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än som annars behövts.
Statsutskottet (SU 1958: B 34, p. 31) ansåg i likhet med revisorerna en översyn
av lagbestämmelserna om normaluppskattning påkallad.
Utredningen har i första hand övervägt vilka möjligheter det finns att genom
modifikationer i det nuvarande systemet råda bot på dess olägenheter. Bl. a. skulle
man för att komma till rätta med det problem som konjunkturväxlingarna främst
inom skogsbruket skapar kunna tänka sig att räkna om normaluppskattningsvär-
dena vid mitten av tioårsperioden, om avvikelsen från de normaluppskattade vir-
kesprisema är mera betydande.
Utredningen har emellertid funnit, att man inte genom jämkningar i det nuva
rande systemet på ett tillräckligt enkelt sätt kan komma till rätta med dess avig
sidor. Utredningen föreslår i stället en annan avräkningsmetod, där man undgår
nuvarande markanta felslag till följd av konjunkturförändringar och därmed för
hindrar att pastoraten gör oskäliga vinster på kyrkofondens bekostnad, men där
man samtidigt ger pastoraten en sådan andel i boställenas faktiska avkastning att
det blir ett intresse för dem att deras bostadsförvaltning är lönsam. Vill man vinna
pastoratens medverkan i en fortskridande rationalisering av det kyrkliga jord- och
skogsbruket, krävs att pastoraten upplever innehavet av en lönsam fastighet som
en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett löneboställe som en nackdel för
pastoratets egen ekonomi och inte bara som en olägenhet för kyrkofonden.
Detta resultat uppnår man, om pastoraten tillerkänns en bestämd andel i den
faktiska nettoavkastningen av sina löneboställen. Till grund för avräkningen bör
således läggas den faktiska årliga nettoavkastningen av pastoratets löneboställen
och andra prästlönetillgångar efter avdrag för denna pastoraten tillkommande andel
av nettot.
Även avkastningen av pastoratens prästlönefonder bör tas upp i avräkningen
med sitt faktiska belopp och inte bara som f. n. med en av Kungl. Maj:t fastställd
schablonränta av 3 %.
Ett sådant avräkningsförfarande behöver enligt utredningen inte vålla större
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
47
problem ur redovisningssynpunkt. Pastoratens inkomster och huvudparten av ut
gifterna för boställsförvaltningen är väl kända för stiftsnämndema. En närmare
granskning bör kunna begränsas till en stickprovskontroll. Av praktiska skäl kan
vissa kostnader dock behöva styrkas.
Storleken av den andel av avkastningen från löneboställena som pastoraten själva
bör få tillgodogöra sig bör fastställas till ett visst procenttal. Om beloppet i fråga
skall utgöra en verklig stimulans för pastoraten, bör procentsatsen vara relativt hög.
Det kan vara motiverat, om man ser den som en kompensation till pastoraten för
deras bestyr med förvaltningen av boställena och övriga prästlönetillgångar. För
slagsvis bör den bestämmas till 20 % på nettoavkastningen.
Den sammanlagda nettoavkastningen av löneboställena belöpte sig till cirka 12,5
milj. kr. år 1963. Av denna skulle enligt förslaget ett belopp av cirka 2,5 milj. kr.
komma att förbehållas pastoraten, vilket siffermässigt sett skulle innebära mot
svarande inkomstminskning för kyrkofonden. Utredningen räknar emellertid med
att möjligheten för pastoraten att få behålla en procentandel av den faktiska av
kastningen kommer att utgöra en stimulans för dem i förvaltningen av boställena,
och en sådan bör indirekt kunna bli till ekonomisk fördel för kyrkofonden. Det
bör också framhållas, att vid nettoredovisningsförfarandet avräkningen baserar sig
på faktiska inkomster och inte som nu är fallet på en uppskattning av inkomsterna
under tio år framöver. Att detta för kyrkofondens del innebär en betydande minsk
ning av de belopp som behöver utbetalas i tillskott till pastoraten framgår av en
jämförelse mellan beräknad normalavkastning och faktisk nettoavkastning. Jäm
förelsen visar att den senare översteg normaluppskattningsbeloppet med 5,2 milj.
kr. år 1960 och med drygt 500 000 kr. år 1963. Vid stigande konjunkturer kan
kyrkofonden tydligen räkna med att göra sådana besparingar i form av minskade
tillskott till pastoraten att dessa i många fall uppväger vad pastoraten vid här före
slagna avräkningsförfarande skulle få räkna sig tillgodo. Pastoratens prästlönefon
der torde vidare undan för undan komma att få en ekonomiskt fördelaktigare
placering än den ännu dominerande placeringen i långfristiga obligationslån med
låg ränta, vilken i sin tur har motiverat den låga schablonränta på 3 %, som
länge har tillämpats vid avräkningen med kyrkofonden. Om de faktiska nettoin
täkterna av detta snabbt växande kapital får tas upp i avräkningen med kyrko
fonden, bör detta också leda till att behovet av tillskott ur fonden minskar.
I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe
uppskattas för sig och i den mån det utvisar underskott föras upp med 0. Det är
alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en eventuell upp
skattad nettobehållning av ett annat. Följden är att så snart nettobehållning be
räknas uppkomma på ett löneboställe, beaktas denna vid avräkningen mellan pas
toratet och kyrkofonden, medan en uppskattad nettoförlust på ett boställe inte
kommer till synes i detta sammanhang utan får bäras av pastoratet. Detta upplevs
som en kännbar olägenhet med nuvarande system. Vid en övergång till nettoredo
visning av boställsavkastningen bör detta förhållande rättas till. Det faktiska årliga
utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning bör tas upp i avräkningen mellan
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970
48
pastoraten och kyrkofonden, liksom det bör bestämma den andel i en eventuell
nettobehållning som pastoraten bör få tillgodogöra sig för egen räkning i samband
med avräkningsförfarandet. Detta utfall bör således basera sig på det sammanlagda
nettoresultatet från förvaltningen av pastoratets samtliga prästlöneboställen och
andelar i stifts prästlönefondshemman. Detta skulle innebära att man vid avräk
ningsförfarandet lägger samman de faktiska nettoinkomsterna från jordbruksdelen
på pastoratets samtliga löneboställen med den för året redovisade avkastningen av
pastoratets skog, av dess prästlönefonder samt av eventuella andelar i stiftets präst
lönefondshemman. Från det belopp man då får dras eventuella underskott på löne-
boställena av. Resultatet utgör nettobehållningen av pastoratets förvaltning av sina
prästlönetillgångar. Av detta belopp skulle pastoratet som tidigare föreslagits få
åtnjuta 20 % för egen räkning, medan återstoden förs upp på intäktssidan i av-
räkningslängden. Där den samlade förvaltningen av pastoratets lönetillgångar ut
visar underskott, får detta i avräkningslängden uppföras med 0.
Utredningen föreslår vidare att nuvarande regler om rätt att få förskott (lån) ur
kyrkofonden för investeringar i jordbruk och skogsbruk modifieras i vissa avse
enden. Enligt gällande bestämmelser kan pastorat efter prövning av statskontoret
få byggnadsförskott ur kyrkofonden för bl. a. ny- eller ombyggnad på löneboställe
eller täckdikning eller annan grundförbättring på bostället. Förskottet skall jämte
ränta gottgöras kyrkofonden ur avkastningen från bostället. Den ökade inkomst
som investeringen ger upphov till tas upp på inkomstsidan vid normaluppskattningen
medan annuitetema får tas upp som utgiftspost. Det råder delade meningar om
hur kostnaderna för investeringar i skogsbruket på löneboställe skall bestridas.
Kostnader för investeringar i skogsbruket får egentligen inte dras av vid normal
uppskattningen. Pastoratet skall i stället åtnjuta ett antal frihetsår, motsvarande
skälig tid för avskrivning av det nedlagda kapitalet, innan den förbättring i av
kastningen som vinns genom investeringen skall beaktas vid normaluppskattningen.
Bestämmelsen om frihetsår har endast i ringa omfattning använts i praktiken. Som
regel har kostnaderna för olika skogsvårdsåtgärder tagits upp som avdragsgilla
åtgärder på utgiftssidan i normaluppskattningen. Samtidigt har på inkomstsidan
tagits upp den ökade avkastning, som beräknats bli en följd av företaget. Den
föga tillämpade metoden med beräkning av frihetsår bör sålunda slopas och ersättas
med rätt för pastoraten att i avräkningen göra avdrag jämväl för sina kostnader
för mera kapitalkrävande åtgärder för markförbättring och skogsvård. För att
underlätta finansieringen av sådana företag bör förskott ur kyrkofonden kunna
få utgå för dessa ändamål liksom för byggnadsföretag på löneboställe. Däremot
finner utredningen det angeläget, att kraven när det gäller beviljande av förskott
ur kyrkofonden för investeringar på löneboställenas jordbruksdel bringas att över
ensstämma med de förutsättningar som gäller för erhållande av statlig lånegaranti
enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets ratio
nalisering m. m. Förskott bör nämligen inte komma i fråga för andra åtgärder än
sådana som bedöms försvarliga från rationaliseringssynpunkt. Det bör därför kunna
beviljas endast för sådana åtgärder som stiftsnämnd har beslutat om efter förslag
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
49
av boställsnämnd och efter hörande av lantbruksnämnd. På motsvarande sätt vill
utredningen föreslå, att förskott för investeringar i skogen får utgå endast för åt
gärder som stiftsnämnden har föreskrivit i fastställd skogshushållningsplan.
Vid en övergång till ett nettoredovisningsförfarande finner utredningen det inte
längre motiverat att ställa de s. k. överskottspastoraten i särklass. Det är enligt ut
redningen svårt att i dagens läge finna några skäl att låta vissa pastorat med sär
skilt stora nettoinkomster behålla en annan procentuell andel därav för egen räk
ning än vad som skulle tillkomma övriga pastorat. Vid avräkning med kyrkofonden
bör de kunna behandlas enligt samma mönster som de övriga. Hela förfarandet med
avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden har ju kommit till för att via fonden
få till stånd en kostnadsutjämning mellan pastoraten. Att vissa i fråga om skatte
kraft ekonomiskt sämre ställda pastorat skall få tillgodogöra sig avkastningen av
betydande lönetillgångar för andra ändamål än prästlönekostnader ter sig föga
rättvist i förhållande till andra pastorat som har lika svag skattekraft men som
saknar motsvarande tillgångar. Pastorat och församlingar med bristande skattekraft
kommer ju på annat sätt i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Frågan om över-
skottspastoratens ställning har f. ö. minskat i betydelse, då deras antal är i sjun
kande. Om normaluppskattningssystemet slopas, bör också de fasta tioåriga ut-
jämningsperioderna avskaffas. Men eftersom ett pastorat som inlevererat överskott
till kyrkofonden bör ha möjlighet till återbäring därav för att täcka eventuella
underskott ett senare år, föreslår utredningen en form av rullande utjämnings-
period. Denna skulle innebära, att ett sådant pastorat för att täcka underskottet
fick återbäring med högst det sammanlagda belopp som det under de närmast före
gående tio åren inlevererat till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott
även ett senare år, kan eventuellt ytterliga återbäring ske av resterande överskotts
medel från de då senaste tio åren.
4.3 Remissyttrandena
Remissinstanserna vitsordar att nuvarande system för avräkning mellan pastora
ten och kyrkofonden, enligt vilket avkastningen av ett löneboställe tas upp med ett
i förväg för tio år i sänder uppskattat genomsnittsbelopp, är behäftat med väsent
liga brister och delar utredningens uppfattning att systemet bör slopas och ersättas
med en mera rättvisande metod.
Utredningens förslag till nytt avräkningsförfarande biträdes allmänt. Flera re
missinstanser uttalar att det nya systemet sannolikt kommer att främja en företags
ekonomisk inriktning av förvaltningen och samtidigt stimulera pastoratens intresse
av en lönsam förvaltning. För att ytterligare stimulera pastoratens intresse föreslår
några stiftsnämnder att den andel av nettoavkastningen som pastoraten avses få
behålla höjs från 20 till 25 eller möjligen till 30 %.
På vissa punkter anförs dock kritik av några remissinstanser. Svenska kommun
förbundet anser sig inte kunna biträda utredningens förslag om att pastoratet skall
svara för uppkommen förlust på förvaltningen. Pastoraten får nämligen rätt be
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
gränsade möjligheter att påverka den totala avkastningen från boställena och övriga
prästlönetillgångar. Bl. a. måste av boställsnämnden och stiftsnämnden beslutade
åtgärder bli av avgörande betydelse för avkastningen från boställets jordbruksdel.
Om boställets skog dessutom, som utredningen föreslår, skall förvaltas samfällt,
kommer pastoratet inte alls att kunna påverka avkastningens storlek från skogs-
delen. Inte heller avkastningen från övriga prästlönetillgångar såsom prästlöne-
fondshemman och prästlönejordsfonder kan pastoratet påverka. Genom den före
slagna samförvaltningen kommer pastoratet att sakna möjlighet att möta tillfälligt
stora kostnader för jordbruksdelen under ett år med ökade inkomster genom ett
större uttag ur skogen. Med nuvarande system har detta varit möjligt liksom att
åtminstone i viss utsträckning kompensera ett totalt underskott på jordbruks- och
skogsförvaltningen under visst år med tidigare eller senare uppkommen meravkast-
ning. Förbundet anser därför att pastorat vid avräkningen med kyrkofonden bör
få direkt avräkna underskott för förvaltningen av prästlönetillgångama. En annan
lösning är att vid avräkningen tillskapa ett system med en »rullande utjämnings-
period» med möjlighet för pastorat att kvitta visst års överskott på boställsförvalt-
ningen mot tidigare redovisade underskott på samma förvaltning ungefär på samma
sätt som utredningen föreslår för återvinning av de belopp som s. k. överskotts-
pastoratet inlevererat till kyrkofonden. Förslaget om en sådan rullande utjämnings-
period förordas också av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.
Stiftsnämnden i Lund anser att utredningens förslag om att förlust på ett boställe
skall få täckas av vinst från annat boställe inom pastoratet bör förenas med villkor
att sådan kvittning får ske endast undantagsvis och i sådana fall då förlust kan
klart härledas till utgifter som är ägnade att på längre sikt medföra godtagbar vinst
i boställets förvaltning. Om rätt till kvittning inte förenas med speciella restrik
tioner, kan man riskera att dessa boställen med förlust inte blir föremål för samma
uppmärksamhet från pastoratens och boställsnämndemas sida då det gäller att
pröva driftsomläggningar, utbyte eller försäljning för strukturrationalisering m. m.
I fråga om överskottspastoraten ifrågasätter kammarkollegiet, några stiftsnämnder
och stiftsfägmästarföreningen lämpligheten av en ordning med en »rullande utjäm-
ningsperiod» med möjlighet för pastorat att få återbäring av tidigare till kyrko
fonden inbetalade överskottsmedel. Enligt dessa remissinstansers mening bör alla
pastorat behandlas lika även i detta avseende.
5. Jord- och skogsbrukets rationalisering
5.1 Strukturrationalisering in. m.
5.1.1 Utredningen
Rationaliseringssträvandena inom jordbruket och skogsbruket syftar till att skapa
så effektiva företag som möjligt. Samtidigt som nya maskinella hjälpmedel gör det
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
51
möjligt att med oförändrad arbetsstyrka bruka större arealer än tidigare, framtvingar
de ökande kostnaderna för arbetskraft och maskiner nya företagsformer och som
regel en koncentration till större brukningsenheter. Företagens utformning behöver
successivt anpassas till den tekniska och ekonomiska utvecklingen.
När det gäller brukningsenheternas storlek visar det kyrkliga och det enskilda
jord- och skogsbruket i stort sett samma bild. Bondejordbrukets och bondeskogs
brukets problem avspeglas också inom den kyrkliga egendomsförvaltningen. En
skillnad är dock att den kyrkliga förvaltningen har utrustats med organ som har
överblick över ett helt stift och som har givits vissa befogenheter att organisera ett
samarbete som skulle kunna minska olägenheterna med ägosplittringen och de små
brukningsenheterna. Härtill syftar ju också de olika jordbrukspolitiska strävandena
i dag. Målet kan emellertid nås på många olika sätt och detta gäller också för det
kyrkliga jord- och skogsbrukets del. Genom sambruk eller andra former av sam
arbete mellan olika markägare kan vissa av stordriftens fördelar vinnas. Genom
omdisposition av marken och inköp av mark, när tillfälle därtill bjuds, kan bär
kraften hos en brukningsenhet öka. Omsorgsfullt planlagda investeringar kan på
verka lönsamheten i gynnsam riktning.
Inom det enskilda jordbruket pågår i stor utsträckning en ekonomisk självsanering
som en följd av att inga brukare längre står beredda att överta de mindre lönsamma
jordbruken. Men eljest är den omvandlingsprocess som jord- och skogsbruket
nu genomgår ett resultat av målmedvetna rationaliseringssträvanden, där stat
liga myndigheter, kommunala organ, enskilda organisationer och markägare i
samverkan söker finna lösningar som är till gagn inte bara för den enskilde mark
ägaren utan för hela vårt näringsliv. Utvecklingen under hela efterkrigstiden har
lett fram till allt större brukningsenheter och ett stort antal av de kyrkliga jordbruks
fastigheterna har blivit efter i denna storleksrationalisering. Mycket tyder på att
ännu större arealer kommer att krävas för de jordbruksföretag som kan beräknas
komma att bestå och att därför antalet icke lönsamma kyrkliga jordbruksfastigheter
kan väntas öka ytterligare.
Den behövliga strukturrationaliseringen av de kyrkliga jord- och skogsbruksfas-
tigheterna berör inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. Redan den geo
grafiska blandningen av olika ägarekategoriers fastigheter gör det nödvändigt med
samverkan i alla riktningar. Behovet härav förstärks ytterligare av att de kyrkliga
fastigheternas arealer är fördelade på ett stort antal ägoskiften. Det är i detta läge
uppenbart att den kyrkliga jordens medverkan i strukturrationaliseringen är nöd
vändig och kan bli till stor nytta inte bara för kyrkan. Det är då angeläget att hand
lingslinjerna för den kyrkliga fastighetsförvaltningen i detta sammanhang utformas
så klart att förtroendet för förvaltningen, dess avsikter och åtgärder inte rubbas.
En svårighet när det gäller att från kyrklig sida ta initiativ till strukturrationa-
liseringsåtgärder ligger i den uppdelning av förvaltningsfunktionerna som präglar
den kyrkliga boställsförvaltningen. I princip är det ju pastoraten som förvaltar löne-
boställena, medan det allmännas tillsyn utövas av boställsnämnd och stiftsnämnd.
Till följd av den kostnadsutjämning mellan pastoraten som sker via kyrkofonden
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
är det enskilda pastoratets intresse av att öka boställets avkastning dock inte alltid
särskilt stort. Vissa ganska vidsträckta förvaltningsbefogenheter har emellertid upp-
dragits åt tillsynsmyndigheterna, vilket knappast heller varit ägnat att stimulera
pastoratens intresse för förvaltningen av sina löneboställen. Sålunda är det boställs-
nämnden som fastställer arrendevillkoren och stiftsnämnden som beslutar om änd
rad disposition av löneboställe. Stiftsnämnden kan även ta initiativ härvidlag. Bygg
nadsfrågor avgörs som regel av boställsnämnden. I fråga om förvaltningen av skogen
ligger flertalet avgörande beslut, däribland frågor om hushållningsplan, hos stifts
nämnden. Stiftsnämnden har också tilldelats initiativet i fråga om användningen av
prästlönefondsmedel för grundförbättring eller inköp av fastighet, och fastighet som
förvärvas för fondmedel från flera pastorat förvaltas av stiftsnämnden.
Det är förklarligt, att pastoraten inte visar något större intresse för åtgärder som
skulle medföra att utrymmet för deras självförvaltning minskar och att stiftsnämn-
derna å sin sida tvekar att mot pastoratens önskan begagna sig av de vidsträckta
befogenheter att driva en aktiv rationaliseringspolitik som nuvarande lagstiftning i
och för sig ger utrymme för. Men ovilligheten i dessa delar har inte kunnat undgå
att allvarligt hämma utvecklingen inom det kyrkliga jord- och skogsbruket.
De flesta av de åtgärder som krävs i samband med strukturrationalisering kan
enligt utredningen inte behandlas separat för de kyrkliga fastigheterna utan måste
anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Samma principer, metodik och
värderingsskalor bör användas för kyrkans som för andra ägarekategoriers fastig
heter. För flertalet åtgärder av teknisk och ekonomisk art är det därför mest ända
målsenligt att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utnyttjar den statliga serviceverk
samhet som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. På så
sätt kan det kyrkliga fastighetsinnehavet bäst inordnas i den allmänna strukturra
tionaliseringen och dra nytta av den. För att inte rationaliseringsverksamheten skall
bli orimligt fördröjd bör emellertid de kyrkliga fastighetsförvaltningsorganen förses
med kompetens och resurser för att dels verkställa de inventeringar som är nöd
vändiga för en primär bedömning av det egna fastighetsbeståndets framtida använd
ning, dels bevaka fastighetsmarknaden i orten med hänsyn till föreliggande behov
av arealupprustnäng respektive kompensationsförvärv. Uppgifternas fördelning på
de olika kyrkliga förvaltningsorganen får emellertid närmare övervägas.
Utredningen anser att en planmässigt genomförd strukturrationalisering av hela
det kyrkliga jord- och skogsbruket kräver utblick över vidare fält än vad som om
fattas av ett enstaka pastorats fastighetsinnehav. Man måste också förfoga över ett
förhandlingsorgan, som från tid till annan kan ta erforderliga kontakter med kom
munala och statliga myndigheter. För den yttre rationaliseringen måste ett sådant
organ kunna inte bara uppträda som intressent när det gäller möjligheten att för
värva fastigheter utan också erbjuda annan mark i utbyte. Att helt lämna initiativet
åt de enskilda pastoraten låter sig således knappast göra, om man skall få till stånd
en mera genomgripande strukturrationalisering. Med hänsyn till att en god känne
dom om lokala förhållanden och nära kontakt med organ på kommun- och läns-
planet är önskvärd framstår det som lämpligast att rationaliseringen av kyrkans
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
53
fastighetsbestånd bedrivs stiftsvis. Närmast till hands ligger då att stiftsnämnderna,
som har lokalkännedom och sakkunskap, alltjämt får vara de myndigheter som skall
bära ansvaret för detta utvecklingsarbete och svara för de avgörande besluten och
verkställighetsåtgärderna. Såsom centrala kyrkliga myndigheter företräder de ju
kyrkofondens och därmed kyrkomenigheternas intresse av en lönsam fastighetsför
valtning.
Även om rationaliseringsverksamheten är någonting som måste fortgå kontinuer
ligt och aldrig kan anses definitivt slutförd, är det enligt utredningens mening ofrån
komligt att nu göra en större, mera samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och
skogsförvaltningen. Hit hör en inventering av det egna fastighetsbeståndet. Denna
inventering bör i stor utsträckning läggas på boställsnämnderna. Nämnderna bör
därvid få tillgång till fastighetsekonomisk och fastighetsteknisk expertis.
Som ett led i strukturrationaliseringen av det kyrkliga fastighetsbeståndet ingår
planering för och genomförande av sådana åtgärder som köp och försäljningar av
fastigheter och fastighetsdelar med åtföljande avstyckningsförrättningar, samman
läggningar och ägoutbyten. Även om en väsentlig del av dessa arbetsuppgifter kom
mer att åvila stiftsnämnderna, är det angeläget att en effektiv bevakning av fastig
hetsmarknaden sker på det lokala planet så att lämpliga tillfällen till mark
förvärv för förverkligandet av uppgjorda planer inte försummas. Till denna bevak-
ningsuppgift kan såväl stiftsnämnderna som boställsnämnderna komma i fråga.
Möjligheterna till förvärv av skogsfastigheter bör liksom hittills i första hand
ankomma på stiftsnämnderna och deras skogliga personal, som i detta avseende
torde ha den bästa överblicken. När det gäller jordbruksfastigheter anser utredning
en däremot att boställsnämndernas lokala karaktär och förankring bör tillmätas
stor betydelse. Utredningen utgår också från att det bör vara en angelägen uppgift
för boställsnämnderna att bevaka och tillvarata möjligheterna för att de kyrkliga
fastigheternas strukturrationalisering skall kunna genomföras i enlighet med upp
gjorda planer och utan onödigt dröjsmål.
För att boställsnämnderna skall kunna fullgöra de uppgifter som utredningen
föreslagit krävs vissa förändringar i nämndernas organisation. Utredningen menar
att så bör ske i två bestämda avseenden, nämligen i fråga om distriktens omfattning
och pastoratens representation i boställsnämnderna. I första hand bör det åvila bo-
ställsnämndens ordförande att kontinuerligt följa fastighetsmarknaden. Han bör
bl. a. ta initiativ till att förhandlingar om fastighetsförvärv kommer till stånd, inte
bara då mark som kan vara till salu är direkt lämpad att införlivas med det kyrk
liga fastighetsbeståndet utan också då mark kan komma till användning som bytes
objekt och därmed indirekt medverka till rationaliseringsprocessens fullföljande.
Han bör hålla en nära kontakt med stiftsjägmästaren, som fullgör en motsvarande
funktion för skogsfastigheternas del. För att dessa uppgifter skall kunna skötas
effektivt är det nödvändigt att boställsnämndsordförandena har en god överblick.
En förutsättning för detta är i sin tur att distrikten är tillräckligt stora. Enligt ut
redningens mening bör man därför skapa större boställsdistrikt. Vidare bör
pastoratsrepresentantens ställning i boställsnämnderna stärkas. Medan ordförande
54
och arrendatorsrepresentant utses av länsstyrelsen och tjänstgör regelbundet i nämn
den, skall varje pastorat inom boställsdistriktet utse en representant jämte suppleant,
vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring allt efter som ordföranden finner lämp
ligt. Dessa representanter får därigenom inte samma fasta ställning eller omfattan
de erfarenhet av ärendena som nämndens båda övriga ledamöter. För att stimulera
pastoratens medverkan i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i de organ
som har att ta initiativ och framlägga förslag till åtgärder blir företrädda av re
presentanter som kan bygga på erfarenhet från hela distriktet. Utredningen förordar
därför att även pastoraten blir företrädda i nämnden av en fast representant, som
utses av länsstyrelsen, efter förslag av pastoratsförbundet i stiftet.
Stiftsnämndernas uppgift bör väsentligen vara rådgivande, stimulerande och över
vakande, men i vissa fall måste de också ha beslutande funktioner i samband med
strukturrationaliseringen. För att inte denna skall löpa risk att bromsas upp på
grund av eventuellt bristande intresse från något pastorats sida eller av andra ovid
kommande orsaker är det viktigt att stiftsnämnderna i första instans tillerkännes be
slutanderätt i försäljningsärenden som berör fastighet eller fastighetsdel, som enligt
strukturrationaliseringsplan skall överlåtas till annan. Enligt vedertagen praxis tor
de det inte förekomma, att stiftsnämnd avyttrar boställsjord utan pastoratets med
givande. Vill man nu utvidga stiftsnämndernas befogenhet härvidlag för att under
lätta rationaliseringssträvaridena, bör garantier skapas för att pastoratsintressena
likväl vinner tillbörligt beaktande vid stiftsnämndernas handläggning av dessa ären
den. Utredningen föreslår därför, att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en
ledamot i stiftsnämnden i likhet med vad nu är fallet i domkapitlet.
Då verksamheten med det kyrkliga fastighetsbeståndets strukturrationalisering
kan väntas bli av stor omfattning, är det enligt utredningen av flera skäl angeläget
att en viss samordning av metodiken och övervakning kan ske genom ett centralt
organ. Detta bör då också ha till uppgift att dra upp riktlinjer för rationaliserings-
verksamheten såväl tidsmässigt som med avseende på framgångslinjer. Detta organ
bör också få angelägenhetsgradera behovet av åtgärder i olika stift. Vidare bör det
ankomma på det centrala organet att upprätta förslag till förändringar ifråga om
dimension och utformning av boställsnämndsorganisationen. Utredningen förordar
att det centrala organet upprättas som en arbetsenhet inom kammarkollegiet. Det
bör ha tillgång till expertis inom lantmäteriets, jordbrukets och skogsbrukets om
råden. Till det centrala organet bör knytas en rådgivande nämnd med representan
ter för dessa olika verksamhetsområden. I nämnden bör också ingå någon företrä
dare för Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Genom en sålunda
sammansatt nämnd kan inom det centrala organet en samordning ske med den stat
liga rationaliseringspolitiken i stort och de intressen som de kyrkliga kommunerna
företräder bli representerade i de handläggande organen på samtliga plan. Utred
ningen anser att behov av en sådan central organisation finns i ett första aktuellt
skede av rationaliseringsplanläggningen. Därefter torde den fortlöpande rationali-
seringsverksamheten kunna handhas av stiftsnämnden inom ramen för dess nor
mala arbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
55
När det gäller resurser för att planera driftsrationalisering och investeringar så är
den kyrkliga förvaltningen i fråga om skogsbruket utrustad med egen sakkunnig
personal hos stiftsnämnderna. Något annorlunda förhåller det sig när det gäller jord
brukets inre rationalisering. Stiftsnämnderna är inte utrustade med någon speciell
personal för ändamålet. I detta avseende bör en intensifierad insats kunna ske ge
nom att boställsnämnderna mera kontinuerligt följer lönsamhetsutvecklingen på
löneboställena och bevakar möjligheterna till omläggning av driften. När det eljest
gäller de mera expertbetonade insatserna för en driftsrationalisering inom jordbru
ket är det inte realistiskt att räkna med att de kyrkliga förvaltningsorganen skulle
kunna utbyggas med egen personal för ändamålet. Tvärtom synes det angeläget, att
lantbruksnämndernas medverkan t. ex. med upprättande av investeringskalkyler och
tekniska planer skall kunna påkallas också för de kyrkliga jordbruksfastigheterna.
Man bör alltså från den kyrkliga förvaltningens sida i första hand inrikta sig på att
begagna sig av den experthjälp som kan köpas från andra organ för rationaliserings-
verlcsamheten inom jordbruket.
5.1.2 Remissyttrandena
Många remissinstanser framhåller vikten av att det kyrkliga jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena
och att den statliga serviceverksamhet utnyttjas som redan finns för jord- och skogs-
bruksfastigheters rationalisering.
Lantbruksstyrelsen konstaterar att strukturrationaliseringsåtgärder i fråga om
kyrklig jord hittills förekommit i mycket ringa omfattning. Enligt styrelsens mening
har man alltför ensidigt varit inriktad på att finna från ren kapitalplaceringssynpunkt
lämpliga objekt för återplacering av försäljningsmedel från löneboställen, medan
intresset för omarronderingsfrågor och försäljning i rationaliseringssyfte till lant
bruksnämnd eller direkt till enskilda jord- och skogsbrukare varit ringa eller obefint
ligt. Styrelsen framhåller emellertid att bestämmelserna i tidigare gällande jordför-
värvslagar medfört att kyrkliga förvärvsansökningar behandlats förhållandevis res
triktivt. Nu gällande jordförvärvslag är väsentligt liberalare till sin uppbyggnad än
tidigare jordförvärvslagar och är främst avsedd att tjäna som ett rationaliserings
instrument. Lagen innehåller inte längre något ovillkorligt förbud mot tillstånd till
markförvärv. Även andra än s. k. prioriterade förvärvare skall sålunda som regel
beviljas tillstånd vid förvärv som medför att redan innehavd brukningsenhet förbätt
ras. Stundom kommer, speciellt i de bättre jordbruksbygderna, konkurrens om till-
skottsmarken att föreligga mellan exempelvis löneboställe och enskild bruknings
enhet. Den omständigheten att vissa enheter brukas av sina ägare och andra av ar-
rendatorer får enligt styrelsens mening inte påverka tillståndsprövningen vid till-
skottsförvärv, utan strukturförhållandena i det enskilda fallet skall vara avgörande.
Vad gäller kyrkliga nyförvärv av skogsmark bör dessa — oberoende av pastorat
gränserna — koncentreras till områden, där på sikt ett sammanhängande större in
nehav kan byggas upp. Utvecklingen visar att i vissa delar av landet ej obetydliga
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
arealer kan komma att bli tillgängliga för sådant ändamål. Särskilt vid placering av
fondmedel, gemensamma för flera pastorat, bör i samförstånd med lantbruksnämn
den tillskapandet av stiftsskogar i dylika områden kunna komma i fråga. Å andra
sidan är det i många bygder önskvärt att den kyrkliga jorden får disponeras för
rationaliseringsändamål. Huvudprincipen för samarbetet mellan lantbruksnämnder
na och den kyrkliga fastighetsförvaltningen måste vara att kyrkan kan påräkna
nämndens medverkan vid angelägna och lämpliga förvärv och att kyrklig mark som
erfordras i rationaliseringssyfte får disponeras för detta ändamål så snart detta är
möjligt och lämpligt. Enligt lantmäteristyrelsen erfordras att alla möjligheter till
strukturrationalisering och andra förbättringar tas till vara. Ett intimt samarbete
mellan de myndigheter som svarar för de kyrkliga fastigheterna och de statliga
rationaliseringsorganen blir därvid nödvändigt. Det mesta av detta samarbete bör
kunna ske på regional och lokal nivå. Lantmäteriet är berett att medverka i arbetet
med strukturrationaliseringen. Skogsstyrelsen betonar vikten av att det kyrkliga
skogsbruket från effektiviseringssynpunkt låter sig inbegripas i regionala och områ-
desvisa planeringssammanhang. Detsamma gäller även bl. a. frö- och plantförsörj-
ning, ställningstaganden i skogsproduktionsfrågor, vägnätsplanering, vägprojektering
och inte minst fortbildning och vidareutbildning av personal.
De förslag till åtgärder som utredningen lägger fram för att få till stånd en effektiv
strukturrationalisering tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna. Man är i huvud
sak ense med utredningen om att en strukturrationalisering i första hand kräver en
inventering av de kyrkliga jord- och skogsfastigheterna och en bedömning av deras
framtida användning och att denna inventering och bedömning liksom även genom
förandet av den sålunda planlagda rationaliseringen genom försäljning, köp, byte
m. m. bör ske stiftsvis, under medverkan av — förutom nuvarande statliga regionala
och centrala rationaliseringsorgan — boställsnämnd och stiftsnämnd.
Lantbruksstyrelsen framhåller att erfarenheterna av arbetet med strukturrationa
lisering av domänverkets och skogsbolagens markinnehav visar att länet är den
minsta administrativa planeringsenhet som kan ifrågakomma. Ofta har flera län be
rörts av samma omarronderingsprojekt. Förhållandena är likartade beträffande kyr
kans markinnehav. Följaktligen kan inte pastoraten behandlas var för sig.
I vissa remissyttranden som avser skogsbrukets rationalisering betonas vikten av
att man genom intressearrondering skapar stora enheter av skogsmark. Sålunda
framhåller skogsstyrelsen att målet på sikt bör vara inte bara att åstadkomma bästa
ekonomiska bärkraft hos enskilda brukningsenheter utan även — och framför allt
— att genom intressearrondering skapa större samlade komplex av skogsmark. I det
skogsekonomiska mönster efter vilket den kyrkliga fastighetsförvaltningen bör agera
framstår därför inventering av fastighetsbeståndet och planering av markbyten för
intressearrondering som en åtgärd av högsta prioritet. Ekonomisk analys av lön-
samhetsförutsättningarna hos brukningsenheterna hör naturligt ihop med detta
arbete dels för att angelägenhetsgradera rationaliseringsinsatserna, dels för att i det
enskilda fallet nå högsta arronderingseffekt. En grundprincip för strukturrationali
seringen måste vara att åstadkomma mest gynnsamma resultat sett utifrån det sam
57
lade kyrkliga skogsbruket. Stiftsnämnderna bör därvid såsom effektueringsorgan
spela en avgörande roll i sammanhanget men verksamheten får inte låsas av för
valtningsgränserna utan bör fritt kunna gripa över såväl pastorats- som stiftsgränser.
I konsekvens härmed framstår utredningens förslag till central enhet med uppgift
att dra upp centrala riktlinjer för rationaliseringsverksamheten som angeläget.
Statskontoret ifrågasätter emellertid om det finns behov av en så omfattande en-
gångsinventering som utredningen föreslagit. Statskontoret erinrar om att utredning
en låtit företa en mycket grundlig inventering och analys av de kyrkliga fastigheter
na inom Kalmar län. Denna specialutredning har givit värdefulla upplysningar inte
bara om de kyrkliga ägoförhållandena i detta län utan även om de kyrkliga mark
tillgångarna och deras möjligheter att bestå över huvud taget. Utredningens mening
synes vara, att lika omfattande inventeringar måste ske även i landet i övrigt och
att en sådan samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och skogsförvaltningen är en
förutsättning för att påbörja rationaliseringsarbetet. När det gäller jordbruksfastig
heternas strukturrationalisering kan det enligt statskontoret ifrågasättas om det finns
behov av en så omfattande engångsinventering. Det bör vara möjligt att utan att
avvakta resultatet av en omfattande och minutiös förplanering ta itu med rationa
liseringsarbetet på bred front i nära kontakt med lantbruksnämnderna och deras
expertis. Den kyrkliga markrationaliseringen bör alltså såsom en del av den allmänt
jordbrukspolitiska strukturrationaliseringen kunna utföras utan någon stor extra
inventeringsapparat.
Remissmyndigheterna delar över lag utredningens uppfattning att ansvaret för den
regionala planeringen av strukturrationaliseringen och dess genomförande i allt vä
sentligt bör ligga hos stiftsnämnderna. Det framhålls bl. a. att strukturrationalise
ringen i hög grad är en fråga om köp, försäljning och byte av fast egendom, där
stiftsnämnden redan enligt gällande bestämmelser har en central funktion. Vissa
stiftsnämnder påpekar att förslaget har den fördelen att det samarbete som på vissa
håll redan påbörjats mellan stiftsnämnder och lantbruksnämnder kan fortsätta utan
störningar.
Utredningens förslag att inrätta ett centralt organ inom kammarkollegiet med upp
gift att leda och övervaka strukturrationaliseringen och dess förslag att utöka bo-
ställsnämndernas befogenheter när det gäller rationaliseringsverksamheten möter
emellertid kritik från många håll.
Kammarkollegiet anser att boställsnämndens roll i rationaliseringsarbetet är något
oklar. Nämnderna bör enligt kammarkollegiet väsentligen tjäna som ett serviceorgan
åt stiftsnämnderna. De förslag utredningen framlagt i fråga om bildande av större
boställsdistrikt och fast anknytning till boställsnämnd för pastoratsrepresentant till-
styrkes i princip. Kammarkollegiet delar utredningens uppfattning att det föreligger
ett visst behov av riktlinjer för och samordning av strukturrationaliseringen, även
om rationaliseringsarbetet huvudsakligen kommer att ske på stiftsplanet. Kammar
kollegiet anser det vara naturligast att denna uppgift läggs på kollegiet, som på riks
planet närmast har att ta befattning med den kyrkliga jorden. Självfallet bör kolle
giet därvid samråda med lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. En sådan i förhållande till ut
redningens förslag mer begränsad arbetsuppgift räknar kollegiet med att kunna
fullgöra utan någon förstärkning av personalen.
Lantbruksstyrelsen anser det inte vara motiverat att för ledning och planering av
strukturrationaliseringen skapa ett nytt centralt rationaliseringsorgan inom kammar
kollegiet. Det huvudsakliga planläggningsarbetet bör lämpligen bedrivas på stifts-
och länsplanet, varvid utomstående expertis kan anlitas för speciella utredningar.
Planläggningen liksom genomförandet bör ankomma på stiftsnämnden som därvid
bör samråda med pastoraten. Styrelsen framhåller att det enligt instruktionen för
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna åligger nämnderna att medverka i så
dant planläggningsarbete och så långt resurserna medger är lantbruksorganisatio-
nen beredd att avdela personal för uppgiften. Det är enligt styrelsens uppfattning
angeläget att såväl planering som genomförande åvilar ett och samma organ, om ett
snabbt resultat skall åstadkommas. Om stiftsnämnderna får hand om planerings-
uppgifterna undviks olägenheten av att intresset för planering liksom hittills varierar
från ett pastorat till ett annat. Ansvaret för inventering av fastighetsbeståndet bör
likaså åvila stiftsnämnden, som i nära samarbete med boställsnämnd och pastorat
under medverkan av utomstående expertis relativt snabbt torde kunna genomföra
en sådan. Lantbruksnämndernas strukturdelegationer bör, i likhet med vad som
skedde vid utredningens specialundersökning, ges tillfälle att göra en allmän jord-
brukspolitisk bedömning av materialet. I likhet med utredningen anser styrelsen
att bevakningen av fastighetsmarknaden i första hand måste ankomma på ett kyrk
ligt organ. Den föreslagna uppdelningen mellan stiftsnämnd och boställsnämnder
finner dock styrelsen knappast ägnad att skapa enhetligare förhållanden. Styrelsen
föreslår, att denna bevakningsuppgift åläggs stiftsnämnden. Detta behöver inte ute
sluta att boställsnämndens ordförande fungerar som lokal kontaktman. Ur lant
bruksnämndernas synvinkel måste det vara en uppenbar fördel att stiftsnämnden
blir den myndighet med vilken förhandlingar kan föras i praktiskt taget alla frågor
rörande det kyrkliga markinnehavet. För att vid en sådan anordning tillgodose pas-
toratsintressena synes det lämpligt att pastoraten ges en starkare representation i
stiftsnämnderna än utredningen föreslagit. Även lantmäteristyrelsen kritiserar
utredningens förslag att öka boställsnämndernas befogenheter i fråga om struktur
rationaliseringen. Det intresse och den ortskännedom och sakkunskap som kan
finnas hos boställsnämnderna bör tillvaratas men styrelsen anser det vara av vikt
att planeringsarbetet inte splittras. Boställsnämndernas funktioner i fråga om in
ventering m. m. bör vara helt samordnade med eller underordnade stiftsnämnden.
Flera andra remissinstanser, främst stiftsnämnder, framför liknande synpunkter.
Inte heller statskontoret anser att det behövs något nyskapat organ för central
planering och samordning av rationaliseringsverksamheten. Motiveringen för den
föreslagna arbetsgruppen inom kammarkollegiet är enligt statskontoret knappast
bärande och dess arbetsuppgifter är svävande. Därtill kommer att ett centralt organ,
inrättat och organiserat för den enda uppgiften att dirigera den kyrkliga markratio
naliseringen, kan komma att verka konserverande på den nuvarande placerings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
59
politiken och sålunda kan komma att motverka önskvärdheten av en bättre risk
fördelning inom den ecklesiastika förmögenhetsförvaltningen. Även många andra
remissinstanser avstyrker förslaget om ett centralt organ och gör gällande att ett
sådant organ skulle fördröja arbetet med strukturrationaliseringen. I stället föreslås
från något håll att direktiv utfärdas om ett nära samarbete mellan stiftsnämnder och
lantbruksnämnder i frågor som rör skilda stift eller som kräver en likartad lös
ning.
Utredningens förslag att stärka pastoratens inflytande i boställsnämnd och stifts-
nämnd godtas allmänt. Lantbruksstyrelsen har som redan framgått ansett att det
är lämpligt med en starkare representation för pastoraten i stiftsnämnden än ut
redningen föreslagit.
5.2 Förvaltningsformer som främjar rationalisering
5.2.1 Utredningen
För att en yttre rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket skall kunna
genomföras i mera betydande utsträckning räcker det inte med översiktlig planering
av verksamheten. De åtgärder utredningen föreslagit i detta hänseende måste också
kunna genomföras utan större komplikationer. Bestämmelserna om egendomsför-
valtningen och de olika organens kompetens bör därför utformas så, att de under
lättar en rörlig markpolitik och lösningar som bygger på samarbete mellan olika
fastigheter och ägarkategorier eller förutsätter större gemensamma investeringar
osv.
5.2.1.1 Samverkan inom skogsbruket
Enligt utredningen uppgår den årliga avverkningen för de kyrkliga skogarna f. n.
till omkring 1 milj. m3 sk. Därav försäljs 50 å 60 % på rot. Skogarna är i regel
rätt små och skogsbruket splittrat med många arbetsplatser och små avverkningar
på varje arbetsplats. För att lönsamheten skall kunna ökas måste de rationaliserings
möjligheter av olika slag som i dag står till buds tas tillvara. Flärför behövs fram
för allt en betydligt mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvaran
de skogsbiträdesdistrikten. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas
genom olika former av samverkan. Utredningen finner att teknisk samverkan på en
del håll kan komma i fråga med Skogssällskapet, som är en ideell stiftelse med all
männyttiga syften och som förvaltar framför allt skogar som tillhör allmänna inrätt
ningar, kommuner m. m. Denna samverkan bör kunna förekomma i den formen att
sällskapet med sin personal och maskinutrustning biträder vid förvaltningen av pas-
toratsskogar, vilkas belägenhet gör ett sådant samarbete naturligt för båda parter.
En sådan samverkan kan erhålla den omfattning och närmare utformning som i
varje enskilt fall är lämplig och kan därigenom lätt anpassas till den kyrkliga för
valtningens krav. Utredningen har också övervägt frågan huruvida medlemskap i
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
skogsägareföreningarnas skogsbruksområden kan anses som en lämplig samverkans-
form för pastoratens skog. Utredningen finner dock, att de i sin nuvarande organisa
tionsform inte erbjuder några mera påtagliga fördelar för den kyrkliga skogen utan
tvärtom ger anledning till vissa betänkligheter både av ekonomisk och förvaltnings-
mässig art och från praktisk skogsvårdssynpunkt. Stiftsnämnd bör dock i enstaka
fall, efter prövning av de villkor som skall gälla för medlemskapet i skogsbruks-
område, kunna medge ett pastorat rätt att ingå i skogsbruksområde med skogsmark
som ligger i anslutning därtill och för vilken denna form av samverkan är lämplig
från driftssynpunkt. Men man bör då ta hänsyn inte bara till vad som för det en
skilda pastoratet kan te sig gynnsamt, utan också till återverkningarna på den kyrk
liga skogsförvaltningens organisation i stort. Skogsbruksområdenas nuvarande ut
formning är sannolikt endast ett stadium i utvecklingen mot en betydligt fastare or
ganisation av privatskogsbruket. Sålunda förutser jordbruksutredningens skogs-
bruksgrupp i betänkande Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk (SOU 1963:
63) behovet av en sådan med mera långtgående förpliktelser för anslutna skogsägare,
i varje fall då kontinuerligt sysselsatt arbetskraft och maskiner i större omfattning
har anskaffats. Frågorna om hur samverkan över ägogränser i framtiden skall lösas
och hur sådan samverkan skall främjas av statsmakterna studeras också av den år
1965 tillsatta skogspolitiska utredningen. I avvaktan på att samarbetet inom det
enskilda skogsbruket finner en mera definitiv form anser boställsutredningen det
vara skäl att iakttaga en viss försiktighet beträffande den ecklesiastika skogens an
slutning till skogsbruksområden. Utredningen anser att det i många fall skulle vara
en enklare lösning om man kunde sluta ett mera begränsat avtal med skogsägare
föreningen om utnyttjande av dess tjänster på bostället. Ett rationellt utnyttjande av
skogsägareföreningens personal och maskinutrustning kunde ju komma till stånd
också genom avtal om skogsvårds- eller avverkningsuppdrag eller genom förvalt-
ningsavtal. På flera håll i landet förekommer i dag en begränsad teknisk sam
verkan mellan pastorat och skogsägareföreningar i fråga om arbetskraft och enklare
maskiner. Det vore önskvärt att frågorna om en sådan teknisk samverkan kunde
närmare studeras inom SSR. Sådana avtal om samverkan som nu sagts bör emeller
tid kunna träffas också med andra kategorier av skogsägare som driver rationellt
skogsbruk. I bl. a. Luleå stift bör samverkan med domänverket på många håll te sig
naturlig. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar sig billigast
och mest effektivt.
Utredningen granskar därefter mot bakgrund av de aktuella tendenserna inom
skogsbruket vilka möjligheter en samverkan inom den kyrkliga organisationens ram
kan erbjuda för en rationalisering av skogsbruket och hur en sådan samverkan
lämpligast bör utformas. Utredningen konstaterar att ett steg i rätt riktning mot ra
tionalisering togs när man genom 1942 års ändring i boställsordningen möjliggjorde
bildandet av skogsbiträdesdistrikt, där två eller flera pastorat tillsammans kan ut
göra underlag för en heltidsanställd skogvaktare. Inom ett sådant distrikt kan ar
betet med skogsvård, utsyning och avverkningar planeras rationellt och vad man
därvid vinner i effektivitet kommer helt de kyrkliga avkomsttagarna till godo. I vissa
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
61
avseenden innebar 1942 års reform en längre gående samordning inom stiftet i så
måtto att stiftsjägmästarna fick överinseende över avverkningarna på pastoratssko-
gama. Organisationen med skogsbiträdesdistrikt, som nu har utbyggts till att om
fatta huvudparten av den kyrkliga skogen, har visat sig effektiv och utredningen
finner det inte rimligt att nu överväga att bryta sönder denna organisation till för
mån för en närmare samverkan mellan enskilda pastorat och andra kategorier
av skogsägare. Genom att i stället knyta an till nuvarande förvaltningsap
parat och personal vinner man en garanti för att den kyrkliga verksam
hetens intressen blir tillgodosedda. En konsekvens av den fortsatta utveck
lingen inom skogsbruket efter år 1942 bör enligt utredningen bli att man
inom stiftet — samtidigt som man genom försäljning, köp och byte strävar att
förbättra den yttre strukturen av kyrkans skogsinnehav ■— bygger ut de samver-
kansformer man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till central pla
nering som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. Utredningen föreslår sålunda, att
det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd
samverkan inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete
mellan de skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de
rationaliseringsåtgärder som i främsta rummet krävs nämligen
1. översiktlig planläggning av skogsarbetet,
2. gemensam maskinanskaffning,
3. gemensam anställning av arbetskraft,
4. samordnad virkesförsäljning.
Kravet i punkt 1 kan enligt utredningen till stor del tillgodoses inom ramen för
nuvarande bestämmelser — 45 och 52 § § boställsordningen — med en något ändrad
tillämpning. Det är sålunda önskvärt att man kan åstadkomma en överskådlig pla
nering på längre sikt för samtliga behandlingsytor inom ett stift. Detta måste in
nebära att det enskilda pastoratet inte självständigt kan få påyrka arbetsinsats vid
en viss tidpunkt, eftersom flyttning och uppställning av maskiner och transporten
av arbetare kräver samordning, så att arbetsinsatsen en bestämd tid koncentreras
till en viss del av förvaltningsområdet. Även nödvändigheten av att en teknisk sam
verkan i så stor utsträckning som möjligt kan etableras över ägogränserna mellan
alla olika kategorier av markägare gör det angeläget, att det finns organ, som för
den kyrkliga skogsförvaltningens räkning kan träffa avtal om sådant samarbete.
Ett sådant avtal kan innebära, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och
maskiner i en markägares tjänst — och då även skoglig personal inom den kyrkliga
förvaltningen — kan anlitas för att utföra arbeten även på angränsande område i
annans ägo. Kraven i punkt 2 och 3 tillgodoses ej alls eller endast i ringa utsträck
ning i nuvarande lagstiftning. Utredningen vill för sin del föreslå, att en möjlighet
öppnas att centralt i varje stift anskaffa erforderlig maskinutrustning med hjälp av
lån ur kyrkofonden. Även arbetskraften bör anställas centralt. Genom att maskiner
och arbetskraft administreras centralt kan möjligheten också utnyttjas att använda
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
dem i arbete för andra fastighetsägare, givetvis mot debitering. Och i motsvarande
mån kan avtal träffas centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av
personal och maskiner i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark. Den skisse
rade organisationen förutsätter sålunda inte att maskiner och arbetare måste vara
anskaffade respektive anställda av det kyrkliga organet. Vad slutligen beträffar
kravet i punkt 4 kunde det tillgodoses genom en mindre snäv tolkning av nu
varande bestämmelser om stiftsjägmästares befattning med virkesförsäljning samt
genom en bestämmelse som klart anger, att virke skall säljas till högsta möjliga
pris.
När det gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet närmare bör utformas
erbjuder sig olika alternativ beroende på vilken avvägning man vill göra mellan de
krav rationaliseringen ställer på en koncentration av förvaltningen och intresset av
att uppehålla ett visst mått av självförvaltning hos pastoraten. Inom den ram som
utredningsdirektiven angivit torde endera av följande två alternativa lösningar vara
mest förtjänt att övervägas. En möjlighet är att stiftsnämndema övertar förvalt
ningen av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår under pastoratens
förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pastoratens räkning. Ge
nom en sådan koncentrerad förvaltningsform skulle tryggare förhållanden skapas
för arbetskraften, som då kunde heltidsanställas hos stiftsnämnden. Maskinutrust
ning kunde anskaffas centralt och planläggningen av tidpunkt och plats för olika
arbetsinsatser kunde ske hos samma myndighet som fastställer hushållningsplaner-
na. Stiftsnämnden skulle också kunna träffa avtal centralt med företrädare för andra
skogsägarkategorier om samverkan över ägogränserna. I nära kontakt med den
statliga rationaliseringsexpertisen och berörda länsorgan kan stiftsnämnden också
genomföra erforderlig strukturrationalisering, intressearrondering etc. För att pasto
raten skall få en jämnare avkastning av skogen och en rättvisare fördelning av
skogsinkomsterna, eftersom de inte längre själva skulle få bestämma tidpunkten
för avverkning på deras mark och därigenom utnyttja tillfälliga konjunkturföränd
ringar, kan förvaltningen ordnas enligt samma grunder som tillämpas i fråga om
stiftens prästlönefondshemman. Nettoavkastningen skulle då årligen fördelas mellan
samtliga delägande pastorat efter andelsvärden, oavsett om avverkningen under året
skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. Mot en sådan lösning talar framför
allt den principiella olägenheten att denna förvaltningsform innebär en ytterligare
begränsning av pastoratens självbestämmanderätt. Man kan emellertid åberopa, att
denna redan nu är ytterligt blygsam när det gäller skogsförvaltningen och att det
enskilda pastoratets beslutande i fråga om avverkningar och skogsvårdsåtgärder ut
gör ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk. Tidigare har utredningen
föreslagit, att pastoraten skulle få en representant i stiftsnämnden. Därigenom skulle
de ju också garanteras ett visst medinflytande över skogsförvaltningen.
Det andra tänkbara alternativet i fråga om organisationen på stiftsplanet innebär
att grundprincipen för nuvarande boställsförvaltning upprätthålls, dvs. att pastoraten
svarar för förvaltningen av skogen. Ledningen för pastoratens förvaltning inom
varje stift bör dock uppdras åt ett samarbetsorgan. Stiftsnämndens uppgifter med
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
63
avseende på skogsförvaltningen skulle i detta fall kunna begränsas till den tillsyn
som är motiverad av kyrkofondens intressen och direkt därmed sammanhängande
förvaltningsåtgärder. Stiftsjägmästarnas funktioner enligt boställsordningen skulle i
huvudsak behållas och dessa liksom skogvaktarpersonalen synes alltjämt böra vara
knutna till stiftsnämnderna. Däremot skulle det ankomma på pastoratens samarbets-
organ att anställa och avlöna skogsarbetare, viss kontorspersonal m. m. och i sam
råd med stiftsjägmästaren anskaffa maskiner samt planera arbetena i skogen så att
personal och maskiner utnyttjas effektivt. Samarbetsorganet bör således få svara
för upprättandet av hushållningsplaner, vilka dock som hittills bör fastställas av
stiftsnämnden. Vidare bör samarbetsorganet få besluta om skogsvårdsåtgärder, av
verkning och försäljning av virke, investeringar i vägbyggen etc. I nära samarbete
med stiftsnämnden och den expertis som har att planlägga och genomföra en struk
turrationalisering skulle samarbetsorganet även ta initiativ till avyttring och förvärv
av skogsmark och till teknisk samverkan med andra skogsförvaltande organ. För
valtningen av stiftens prästlönefondshemman bör vid en sådan form av samverkan
mellan pastoraten lämpligen kunna överföras från stiftsnämnden till samarbetsorga
net. Därigenom skulle pastoratens intresse för en mera genomgripande strukturra
tionalisering stimuleras. Även vid detta alternativ kan man tänka sig att nettoav
kastningen av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pastoraten
efter andelstal.
Olika alternativ erbjuder sig när det gäller att bygga upp det tänkta samarbets
organet. För att slippa skapa nya organ bör redan existerande samarbetsorgan
för pastoraten kunna utnyttjas i detta sammanhang. Närmast till hands ligger då,
att stiftsförbunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund full
gör funktionen som representation för pastoraten och utser den särskilda styrelse
som skall svara för den gemensamma skogsförvaltningen i stiftet. En förutsättning
för ett sådant arrangemang bör vara, att de skogsägande pastoraten är anslutna till
stiftsförbunden. Detta torde med några få undantag f. n. vara fallet. Vid sådant
förhållande ser utredningen för sin del inte någon anledning till att man inte skulle
begagna sig av den samarbetsform som här erbjuder sig.
Kostnaderna för en förvaltning genom pastoratens egna samarbetsorgan torde en
ligt utredningen bli obetydligt högre än vid en direkt förvaltning genom stiftsnämn
derna. De bör emellertid i någon mån kunna uppvägas av de vinster man kan göra
genom en vittgående rationalisering. Om skogen får förvaltas av pastoratens egna
organ i stället för att ställas under en myndighets förvaltning, bör det t. ex. bli lättare
för pastoraten att acceptera sådan ändrad disposition av ett löneboställes jord som
innebär övergång från jordbruk till skogsbruk. En sådan utveckling kan förutses för
en stor del av de kyrkliga boställena och det är angeläget att förvaltningsformerna
inte bidrar till att motverka en önskvärd rationalisering. Genomförandet av en mera
omfattande strukturrationalisering innebär också för kyrkans vidkommande, att
jordbruksjord på åtskilliga håll avyttras och ersätts med skogsmarker. Pastoratens
medverkan kan sannolikt mera helhjärtat vinnas för en sådan utveckling om de
genom egna organ får utöva förvaltningen.
64
Utredningens majoritet förordar en lösning enligt de här senast antydda linjerna.
Ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning genom stiftsnämn-
dema.
Reservanten åberopar att en av utredningens mest angelägna uppgifter är att
föreslå åtgärder, som verksamt kan bidra till att med framgång inordna även den
kyrkliga jorden i den allmänna strukturrationalisering som den tekniska utveck
lingen gjort ofrånkomlig. Bl. a. genom sin sammansättning och sin direkta tillgång
till högt kvalificerad expertis är stiftsnämndema vida mera än ett rent pastorats-
organ lämpade att leda de angelägna strävandena att av ett splittrat ägoinnehav
skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig och arbetsbesparande
drift med ökade möjligheter till förbättrad lönsamhet. Reservanten påpekar dess
utom att stiftsnämndema inom sina verksamhetsområden såsom tillsynsmyndig
heter eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord. Därigenom
har de också vida större möjligheter att för köp, försäljningar, byten och triangel
byten möta alla markägarekategorier med motsvarande arronderingsintresse.
5.2.1.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna
Bestämmelserna om skogshushållningsplaner för löneboställes skog finns i bo-
ställsordningen, i kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser
ang. tillämpningen av ecklesiastik boställsordning och i Kungl. Maj:ts cirkulär den
29 november 1935 till samtliga stiftsnämnder med anvisningar för upprättande av
skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen. I ecklesiastika arrendestad
gan föreskrivs, att dessa bestämmelser skall gälla också för stiftsnämndens för
valtning av ecklesiastik arrendegårds skog.
I boställsordningen föreskrivs bl. a., att löneboställes skog skall skötas efter hus-
hållningsplan och att man när sådan plan görs upp skall, med beaktande av att så
vitt möjligt jämn avkastning erhålls, eftersträva att utvinna det med hänsyn till sko
gens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om det är av betydelse från na
turskyddssynpunkt, att ek eller bok helt tas undan från avverkning eller att ekskog
eller bokskog eljest sköts på visst sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in
i planen. Planen omfattar i regel en tid av tio år. Den skall utvisa hur stor virkes-
mängd som får tas ut under giltighetstiden. I tillämpningsbestämmelserna till bo
ställsordningen meddelas närmare bestämmelser om skogshushållningsplaner. Där
föreskrivs sålunda, att för varje löneboställes skog i princip särskild hushållnings-
plan skall upprättas. Vid uppgörande och tillämpning av hushållningsplan skall ef
tersträvas, att varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till åtgärdernas
omedelbara och framtida verkningar ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Marginalen
mellan det minsta och det största virkesuttag, som är förenligt med detta skogs-
vårdskrav, skall i mån av behov utnyttjas för att vinna en så jämn avkastning som
möjligt.
Syftet med skogshushållningsplan är enligt utredningen att underlätta skogens
rationella utnyttjande genom att inventera vilka underhålls- och investeringsåtgärder
som fordras och föreslå de avverkningar som lämpligen bör göras under den tid
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
65
som planen omfattar. Beträffande löneboställena utgör skogshushållningsplanen
dessutom underlag för beräkningen av inkomster och utgifter på fastigheternas
skogsdelar vid den normaluppskattning som ligger till grund för avräkningen mellan
pastoraten och kyrkofonden. Utredningen anser att skogshushållningsplanerna kan
bli till bättre gagn om de innefattar en reell planläggning av avverkningar, skogs-
vårdsåtgärder och investeringar. Hushållningsplanerna bör omfatta inte endast ett
boställe utan ett pastorats hela skogsinnehav. De bör indelas i block, vart och ett
omfattande ett område som skall behandlas under ett år. Därmed underlättas både
förberedelsearbeten, såsom iordningställande av vägar, upplagsplatser och kon
trollen av avverkningarna. Detaljerade beståndsbeskrivningar kan slopas. Däremot
bör naturvårdssynpunkter kunna beaktas i planen.
I fråga om den målsättning för det kyrkliga skogsbruket som skall ligga till grund
för skogshushållningsplanerna anför utredningen i huvudsak följande. Principerna
för den kyrkliga skogens skötsel, sådana de angetts i nyss refererade bestämmelser,
har uppfattats på ett sätt som medfört att man på många håll eftersträvat stora
virkesförråd och därför behållit bestånd i sådana åldersklasser, där tillväxtprocenten
är förhållandevis låg. Kravet på förräntning av skogskapitalet har sålunda i viss
mån eftersatts. Målet bör emellertid vara en långsiktig, stor avkastning, var
vid dock kravet på en måttlig förräntning uppehålls. Denna målsättning bör ge
virkesrika bestånd, dock utan överdrivet lång omloppstid. De krav som skogsvårds
lagen den 21 maj 1948 (nr 237) ställer på den enskilde skogsägaren kan, om den nu
föreslagna målsättningen antas, uppfyllas utan att de direkt behöver återges i före
skrifterna om skogshushållningsplanerna. I nuvarande bestämmelser poängteras vi
dare en strävan efter jämn avkastning. En sådan strävan måste vägas mot de till
växtförluster som kan uppstå genom för tidig avverkning av växtliga bestånd eller
bibehållande av äldre bestånd med låg tillväxtprocent. För det stora flertalet pas
torat för vilka kyrkofonden är en utjämnande faktor mellan perioder av större och
mindre avkastning från boställena, synes en jämn avkastning från skogen inte i och
för sig innebära någon större fördel utom när det gäller sysselsättningen av fast
arbetskraft. Med den ökade mekaniseringen av skogsbruket följer emellertid krav
på större arbetstillgång för att trygga sysselsättningen och framför allt pastoraten
i södra och mellersta Sverige torde ha svårt att vart för sig tillgodose dessa krav.
Samtidigt medför arbetskraftens större rörlighet att den numera kan betjäna större
områden. Kravet på en jämn avkastning för det enskilda pastoratets skog synes
därför inte längre behöva uppehållas. När det gäller större områden får däremot den
jämna avkastningen anses önskvärd. En pa längre sikt jämn avkastning av vårt lands
skogar är ju en grundförutsättning för vårt näringsliv, vilken måste beaktas inom
varje sektor av skogsbruket. Såvitt gäller de kyrkliga skogarna bör därvid krävas
att man genomsnittligt för stiftets samtliga skogar far en sa jämn avkastning som
möjligt på längre sikt.
52.1.3 Arrendejordbruket
Med den sjunkande lönsamheten hos de mindre arrendeboställena kan man enligt
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
66
utredningen räkna med att sambruk mellan lämpligt belägna fastigheter blir van
ligare än hittills. Att arrendera tillskottsjord kan vara en smidig väg till struktur
rationalisering men bör ses som ett första steg mot en framtida rationellare fastig
hetsbildning. En sådan bör eftersträvas så snart tillfälle erbjuder sig. Sambruk mel
lan kyrkliga fastigheter kan avse inte bara löneboställen utan också fastighet av an
nan natur såsom lokalkyrkas jord, biskopshemman, klockarhemman. Mera en
hetliga arrendebestämmelser, såsom arrendelagsutredningen föreslagit, bör kunna
underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvaltningar.
Utredningen anser att formerna för beslut om att inleda sambruk eller om att på
annat sätt ändra dispositionen av jordbruksfastighet bör förenklas.
Enligt 31 § boställsordningen beslutar stiftsnämnden om ändring i löneboställes
disposition. Om stiftsnämnden finner att ändringen kan medföra, att ett självständigt
och bärkraftigt jordbruk inte längre kan uppehållas på en brukningsdel, skall frågan
dock underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Sådan underställning torde i praxis
sällan bli aktuell, eftersom själva dispositionsändringen i allmänhet ej torde upp
fattas som orsak till att en därav berörd brukningsdel inte längre är bärkraftig. En
ligt 4 § 2 mom. ecklesiastika arrendestadgan skall också fråga om upplåtelse till
sambruk av självständigt jordbruk eller del därav på ecklesiastik arrendegård un
derställas Kungl. Maj ds prövning. Beträffande lokalkyrkas hemman eller domkyr-
kohemman finns däremot inte någon bestämmelse om att fråga om sambruk skall
underställas Kungl. Majd.
Utredningen föreslår att beslutanderätten skall ligga på stiftsnämnden, om ändring
leder till att ett självständigt jordbruk inte längre blir bärkraftigt. I övriga fall bör
beslutet få fattas av boställsnämnd eller, i fråga om annan jord än löneboställe, av
det organ som förvaltar egendomen. I förhållande till nuvarande praxis innebär
detta huvudsakligen en decentralisering av besluten rörande de ecklesiastika arren
degårdarna.
5.2.1.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte
Som nämnts i redogörelsen för prästlönefond, prästlönejordsfond och prästlöne-
fondshemman (se under 2.3.2) skall vid försäljning, byte eller expropriation av lö
neboställe köpeskillingen, eventuell mellangift respektive expropriationsersättningen
fonderas. På så sätt uppkommen fond utgör prästlönefond för pastoratet och är
avsedd för avlöning av församlingspräst i pastoratet. Dessa fondmedel kan få an
vändas till bl. a. inköp av fastighet. Fondmedlens placering i fastighet kan ske på
två sätt. Antingen kan fastighet inköpas till löneboställe för vederbörande pastorats
räkning eller också kan medel tillhörande prästlönefonder från flera pastorat sam
manföras till en särskild fond benämnd stiftets prästlönejordsfond, att användas till
inköp av fastighet. Sådan fastighet benämnes prästlönefondshemman och förvaltas
av stiftsnämnden. I vilken ordning beslut om inköp eller annan placering av fon
derna skall fattas, regleras i kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av
prästlönefondslagen. Enligt kungörelsen får stiftsnämnden besluta om fastighetsköp
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
67
intill 100 000 kr. för ett pastorats räkning, medan större sådana förvärv och fråga
om inköp av fastighet gemensamt för flera pastorat skall underställas Kungl. Maj:t.
I fråga om försäljning av kyrklig jord finns bestämmelser i kyrkliga försäljnings
lagen och kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrif
ter till denna lag. Enligt dessa författningar gäller att stiftsnämnden har rätt att
besluta om försäljning av kyrklig jord när värdet inte överstiger 100 000 kr. samt
kammarkollegiet om försäljning av sådan egendom med högre värde, när fråga
är om överlåtelse till kommun för samhällsbyggnadsändamål dock högst 1 milj. kr.
och i annat fall dock högst 300 000 kr. Övriga frågor om försäljning av kyrklig jord
avgörs av Kungl. Maj:t.
Utredningen konstaterar att den nya jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)
medfört avsevärda förenklingar för den kyrkliga förvaltningen i fråga om möjlighe
terna att förvärva fast egendom. Sålunda har tillståndstvånget slopats beträffande
all jord som försäljs enligt kyrkliga försäljningslagens bestämmelser. För bedöm
ningen av de kyrkliga organens möjligheter att uppträda på marknaden för att
förvärva jord i ersättning för avyttrade egendomar är det enligt utredningen av in
tresse att notera att förvärvstillstånd inte fordras, om staten är förvärvare. Vid för
värv av jord för kyrkofondens räkning t. ex. såsom biskopshemman, står kronan
formellt som förvärvare, och tillstånd behöver inte sökas hos lantbruksnämnd. Det
samma gäller om egendom som enligt medgivande av Kungl. Maj:t förvärvas för
kyrkligt ändamål. Eftersom sådant medgivande krävs vid inköp för prästlönefonds-
medel av fastighet med högre värde än 100 000 kr. innebär det, att lantbruksnämn
dens förvärvsprövning till allra största delen kommer att avse förvärv av mindre
egendomar, huvudsakligen i den storleksklass att de kan utgöra tillskottsjord till
existerande prästlöneboställen. I det skede av intensiv strukturrationalisering som
jord- och skogsbruket kommer att genomlöpa under de närmaste årtiondena kan
man svårligen tänka sig att reducera de statliga rationaliseringsorganens uppsikt till
lättnad för nya grupper av förvärvare. Även om handläggningen av jordförvärvs-
ärendena fördröjs och kompliceras genom tillståndsprövningen, får vinsten från all
män strukturrationaliseringssynpunkt anses uppväga dessa olägenheter. Utredningen
finner det därför motiverat, att de kyrkliga markförvärven underkastas lantbruks
nämndernas prövning. Församlingar och pastorat kan i detta hänseende inte göra
anspråk på att jämställas med de borgerliga kommunerna, som ju för att fullgöra
sina uppgifter, bl. a. för att trygga bostadsförsörjningen, är hänvisade till att föra
en omfattande aktiv markpolitik.
Intresset att förstärka befintliga kyrkliga jordbruk går hand i hand med önske
målet att finna en värdebeständig placering för pastoratens uppsamlade fondmedel,
som härrör från föregående försäljningar av boställsjord. Förvärv i kapitalplace-
ringssyfte har under en följd av år behandlats mycket restriktivt i enlighet med de
riktlinjer som statsmakterna tidigare dragit upp för jordbrukspolitiken. Med de nya
riktlinjer som angavs i prop. 1965: 41 med förslag till ny jordförvärvslag och i den
inom jordbruksdepartementet utarbetade promemoria som låg till grund för den
nya lagstiftningen har emellertid det principiella motståndet mot kapitalplacerings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
68
förvärv hävts. Som exempel på när sådant tvärtom bör få komma i fråga anger
promemorian i anslutning till ett uttalande av tredje lagutskottet vid 1955 års riks
dag (3LU 1955: 24 s. 54) just det fall då en församling sålt viss egendom och i er
sättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek. I
synnerhet när den föregående försäljningen gagnar näringslivet, bostadsbyggandet
eller allmänt ändamål, bör enligt promemorian sadant kompensationsförvärv kunna
påräknas. Denna av departementschefen understrukna förändrade inställning bör
kunna få avgörande betydelse för utvecklingen under de närmaste åren, eftersom
pastoraten och andra förvaltare av kyrklig jord kan väntas bli mer villiga att positivt
medverka till försäljning av sådan mark som behövs för allmänna ändamål, om de
i sin tur bereds möjligheter att placera köpeskillingen i annan fastighet.
När det gäller pastoratens återplacering av försäljningsmedel från löneboställen
synes den lämpligaste formen vara att flera pastorat gemensamt förvärvar större,
sammanhängande skogsmark. Jordlagsutredningen har i betänkande med förslag
till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) i fråga om förvärv av skogsmark i s. k.
avfolkningsbygder uttalat, att man bör eftersträva förvärvare med vilja och förut
sättningar att köpa samman splittrade innehav till större, för rationellt skogsbruk
lämpade enheter. Enligt boställsutredningens mening skulle de till mycket stora be
lopp uppgående prästlönefondsmedlen tillsammantagna kunna komma till god an
vändning i sådant rationaliseringssammanhang. Från det allmännas synpunkt bör
det inte finnas något att erinra mot att på så sätt bildade större skogsfastigheter får
förvärvas av pastoraten, i synnerhet som de därigenom ställs under förvaltning av
offentliga organ med tillgång till fackutbildad skoglig personal. Som ett led i struk
turrationaliseringen av länets skogsbruk och ett medel att effektivisera skogssköt-
seln bör en sådan lösning vara värd att beakta. Vidare kan det enskilda pastoratet
i sina fondmedel ha resurser, som möjliggör väsentliga strukturförbättringar på
dess egna löneboställen, om lämpliga tillfällen att förvärva tillskottsjord kan till
varatas. Genom återplacering av pastoratens försäljningsmedel i fastigheter kan
alltså en fastighetsbildning komma till stånd, som står i god samklang med det
allmännas intresse av en strukturförbättring inom jord- och skogsbruket. En i
nära samverkan med lantbruksnämnderna genomförd fondmedelsplacering kan allt
så bli ett effektivt instrument för de framtida rationaliseringssträvandena.
Det händer emellertid ibland, att det enskilda pastoratet inte förfogar över till
räckliga fondmedel för att när tillfälle plötsligt uppkommer förvärva tillskottsjord,
som lantbruksnämnden eller enskild säljare kan erbjuda. I sådana fall, då det enligt
lantbruksnämndens och stiftsnämndens gemensamma bedömning är angeläget från
rationaliseringssynpunkt att i första hand pastoratets löneboställen förstärks genom
tillköp, bör det vara möjligt för pastoratet att erhålla de för köpet erforderliga med
len som lån ur kyrkofonden. Likaså kan en stiftsnämnd som ställs inför möjligheten
att förvärva en större fastighet till prästlönefondshemman finna svårigheter att med
erforderlig snabbhet disponera pastoratens fondmedel för ändamålet. En motsva
rande möjlighet till lån ur kyrkofonden bör då också stå stiftsnämnden till buds.
Ofta kan svårigheterna att förfoga över erforderliga medel bottna i att pastoratet
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
69
har placerat sina fondmedel i lån eller på annat sätt så att de inte är omedelbart till
gängliga. Eftersom sådan placering jämlikt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen sker
efter domkapitlets medgivande kan stiftsnämnden här bli ställd inför fullbordat
faktum. För att få en bättre samordning i detta avseende föreslår utredningen, att
tillstånd att placera prästlönefond på annat sätt än som är stadgat om omyndigs
medel skall beviljas av stiftsnämnden.
För att kunna rätt ta vara på möjligheterna att placera fondmedel i lämpliga fas
tigheter måste också beslutsförfarandet förenklas så, att snabba beslut kan fattas,
då tillfälle erbjuder sig att förvärva just den mark som från strukturrationaliserings-
synpunkt är särskilt väl ägnad att komplettera tidigare kyrkliga markinnehav. De
kyrkliga organen missar ofta möjligheterna på grund av att handläggningsförfaran-
det är omständligt och att säljaren inte har tålamod att avvakta besked som drö
jer.
Nu gällande underställningsförfarande försvårar sålunda i många fall möjlighe
terna att få till stånd ett önskvärt köp. Utredningen har svårt att finna några bä
rande skäl att upprätthålla kravet på underställning i flertalet fall, åtminstone då
det är fråga om förvärv av jordbruksfastighet. I den mån ärendet inte avgörs av
Kungl. Maj:t kommer ju förvärv av sådan fastighet enligt huvudregeln i 1 § jord
förvärvslagen att prövas av lantbruksnämnden, varigenom de statliga rationalise-
ringssynpunkterna blir företrädda. Någon ytterligare prövning av statlig myndighet
borde inte behövas i de fall då vederbörande pastorat och stiftsnämnd är överens
om förvärvet. Om däremot ett pastorat motsätter sig ett av stiftsnämnden väckt
förslag till placering av dess fondmedel i en fastighet bör dock frågan kunna under
ställas Kungl. Maj:ts avgörande.
När det gäller fråga om placering av försäljningsmedel i annan fastighet, t. ex.
hyreshus i stad, blir andra myndigheter inte ex officio inkopplade på ärendet. Det
är emellertid svårt att se någon anledning till att ett pastorat inte skulle kunna få
välja denna form av medelsplacering med endast stiftsnämndens godkännande.
Olägenheterna med underställningsförfarandet gör sig i samma mån gällande, då
fråga uppkommer om förvärv av fastighet för kyrkofondens räkning som vederlag
för försålda ecklesiastika arrendegårdar. Även här synes de statliga rationaliserings-
synpunkterna kunna tillgodoses genom lantbruksnämndens tillståndsprövning och
några bärande skäl för att underställa Kungl. Maj:t ärenden av detta slag finns
knappast heller. Utredningen förordar alltså, att stiftsnämnden bör kunna få besluta
om markförvärv för kyrkofondens räkning efter underhandskontakt med kammar
kollegiet och statskontorets fondbyrå, vilken förvaltar kyrkofondens medel. Därige
nom skulle den kyrkliga förvaltningen kunna agera med erforderlig snabbhet, då
tillfälle erbjuder sig att genom lämpliga markförvärv komplettera det kyrkliga jord-
eller skogsbruket och skapa rationella brukningsenheter inom den kyrkliga förvalt
ningen.
I fråga om försäljning av kyrklig jord framhåller utredningen att, om det kyrk
liga jordbruket skall kunna dra nytta av den planmässiga strukturomvandling som
nu pågår, det är mindre tillfredsställande om en kyrklig fastighetsförvaltare på ett
70
håll kan motsätta sig en rationell fastighetsbildning genom att vägra en ifrågasatt
försäljning av kyrklig jord, samtidigt som man på annat håll önskar köpa tillskotts-
jord för att förstärka ett kyrkligt jordbruk. Av bl. a. denna anledning anser utred
ningen, att nuvarande ordning bör bibehållas, enligt vilken central myndighet —
stiftsnämnden, kammarkollegiet eller Kungl. Maj:t — prövar och avgör fråga om
medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord.
Det moderna samhället ställer mycket stora krav på förutseende planering hos de
statliga och kommunala myndigheterna. Med anledning härav har kommunerna
i kungörelsen den 1 december 1967 (nr 878) om förfarandet vid kommuns förvärv
av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål tillerkänts rätt att i fråga om staten
tillhörig mark erhålla förhandsbesked om möjligheten att förvärva sådan mark för
samhällsbyggnadsändamål. Utredningen föreslår att förhandsbesked av samma slag
skall få lämnas till staten och kommun i fråga om kyrklig jord. Beskedet förut-
sättes gälla begränsad tid. Det bör få ges av samma myndighet som äger rätt att
besluta om försäljning av jorden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
5.2.2 Remissyttrandena
5.22.1 Samverkan inom skogsbruket
De flesta remissinstanserna är ense med utredningen om att ett modernt skogs
bruk kräver stora enheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna
planeras och genomföras i full skala och att en förvaltning stiftsvis i de flesta
fall bör ge tillräckligt underlag för rationaliseringsåtgärder i fråga om planläggning
av skogsarbetet, maskinanskaffning, arbetskraftsfrågor och virkesförsäljning m. m.
Många remissinstanser framhåller samtidigt att, även om det kyrkliga skogsbru
kets samverkansproblem i första hand bör lösas inom den kyrkliga förvaltningens
ram, utredningen borde ha anlagt ett mera positivt och konstruktivt synsätt på
frågan om samverkan med andra parter. Sålunda framhåller skogsstyrelsen att en
omstrukturering av det kyrkliga ägoinnehavet kommer att ta lång tid och att det är
nödvändigt att under ett omställningsskede utnyttja alla andra möjligheter till ra
tionell drift. Behovet av samverkan med övriga skogsägare och myndigheter är där
för utomordentligt stort i dagens läge. Behovet kommer för övrigt att bestå även
sedan fastighetsstrukturen blivit bättre. Eftersom utredningen anser att det kyrkliga
skogsbruket i kraft av sin samlade storlek bör eftersträva att stå relativt obundet,
borde framför allt formerna för begränsad samverkan, särskilt av teknisk art, ha
blivit föremål för ett mera fördjupat studium.
Några skogsvårdsstyrelser betonar att det inte är lämpligt att alltför hårt låsa
formerna för den skogliga fältorganisationen. Möjligheter att fortlöpande anpas
sa organisationen till de samverkansformer som redan är etablerade eller håller på
att växa fram inom skogsbruket bör hållas öppna. Många remissinstanser manar till
försiktighet i fråga om att bygga upp en särskild awerkningsorganisation inom det
kyrkliga skogsbruket. Så t. ex. ifrågasätter skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län om
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
71
man som regel kan tänka sig att den kyrkliga skogsförvaltningen bygger upp en
egen avverkningsorganisation. Stora delar av det kyrkliga skogsinnehavet är så pass
splittrat att personalens resor och transport av maskiner skulle medföra orimligt
höga kostnader. Styrelsen anser att utbyggandet av en kyrklig driftsorganisation
beträffande i synnerhet maskiner, tjänstemän och arbetskraft bör ske med försiktig
het. Det bör komma i fråga endast i sådana skogsområden där en sådan egen orga
nisation verkligen kan utnyttjas effektivt och rationellt. I andra fall torde det vara
lämpligare att skogen brukas i samverkan med övriga ägarkategorier. Detta bör
i första hand kunna ske genom teknisk samverkan med skogsbruksområdena men
kan också åstadkommas genom att någon annan avverkningsorganisation som är
knuten till en viss skogsägarkategori eller som är fristående utnyttjas. Styrelsen fram
håller vidare att för vissa speciella arbetsuppgifter såsom skogsbruksplanläggning,
projektering av skogsbilvägar och diken, utsyning av skog, utbildning av arbetskraft
och plantproduktion kan även skogsvårdsstyrelsema med fördel anlitas. Även läns
styrelsen i Jämtlands län framhåller att stor försiktighet måste iakttas i fråga om
uppbyggnad av en organisation med eget maskininnehav och årsanställd arbetskraft.
Med hänsyn till den kyrkliga skogens splittring på många små förvaltningsenheter
och spridning på ett stort geografiskt område torde det knappast finnas förutsätt
ningar att i någon större omfattning kunna för egen del rationellt utnyttja en ma
skinpark av den storleksordning som numera fordras. I stället bör samverkan på
detta område i största möjliga utsträckning sökas med andra skogsförvaltande före
tag och organisationer, varvid de resurser som redan finns inom skogsbruket bäst
kan utnyttjas. Liknande synpunkter framförs av skogsvårdsstyrelsema i Älvsborgs,
Jämtlands och Västerbottens län. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att
i fråga om översiktlig planläggning och utbud av virke en samordning inom den
kyrkliga förvaltningens ram måhända är möjlig. Gemensam maskinanskaffning och
anställning av arbetskraft är däremot enligt skogsvårdsstyrelsens mening en helt
orealistisk tanke med hänsyn till antalet skiften och deras spridning över ett geogra
fiskt område, som för Norrbottens del omfattar närmare en fjärdedel av landets
hela areal. Det torde från såväl ekonomisk som administrativ synpunkt vara för
månligare att som utredningen mera allmänt uttrycker det ”köpa tjänster på sätt
som visar sig billigast och mest effektivt”.
Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-
bund avstyrker förslaget att samtliga boställsskogar inom ett stift skall bilda under
lag för en central skogsförvaltning i stiftet. Kommunförbundet anser att det finns
andra möjligheter att åstadkomma ett större och bättre underlag för de förändrade
driftsformer som det nuvarande och framtida skogsbruket kräver. I första hand
avser kommunförbundet en reform av den kyrkokommunala indelningen som tar
sikte på att skapa större kyrkokommunala enheter eller att bilda kyrkliga samfällig-
heter. Med en bättre arrondering av den kyrkliga jorden torde de större kyrkokom
munala enheterna eller samfälligheterna kunna utgöra ett tillräckligt stort under
lag för en rationell skogsförvaltning. Därtill kommer möjligheterna till samverkan
med andra skogsägarkategorier, såsom domänverket, skogsbolagen och skogsägar-
72
föreningarna med deras skogsbruksområden samt skogssällskapet. Församlings- och
pastoratsjörbundet hänvisar till den ändring i kommunindelningen som håller på att
genomföras och framhåller att det därvid i regel blir aktuellt att bilda kyrkliga sam-
fälligheter inom dessa större kommuner. Att i det läget konstruera ett helt nytt kom
plicerat förvaltningsorgan anser förbundet inte lämpligt. Liknande synpunkter fram
förs av stiftsnämnden i Skara.
Utredningens förslag att den gemensamma förvaltningen av alla löneboställens
skog i stiftet skall uppdras åt ett samarbetsorgan för pastoraten i stiftet avstyrks av
så gott som samtliga remissinstanser. Dessa remissinstanser ansluter sig i stället till
reservantens, ledamoten Lindströms uppfattning att den mest praktiska och rationel
la lösningen är att låta stiftsnämnden med en förstärkt pastoratsrepresentation över
ta skogsförvaltningen. Som skäl åberopas allmänt att stiftsnämnderna genom sin
sammansättning och sin direkta tillgång till kvalificerad expertis är vida mera läm
pade än ett rent pastoratsorgan att leda de angelägna strävandena att av det splittra
de ägoinnehavet skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig drift
och med ökad lönsamhet. Vidare framhålls att stiftsnämnderna såsom tillsynsmyn
dighet eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord och därför
också har vida större möjligheter att genom köp, försäljningar, byten och triangel
byten möta andra markägare med motsvarande arronderingsintresse. Ett annat skäl
som åberopas är att en sådan organisatorisk lösning dessutom medger en naturlig
samordning mellan förvaltning och de föreslagna utvidgade befogenheterna för
stiftsnämnderna i strukturrationaliseringssammanhang.
Bland de remissinstanser som ansluter sig till reservationen återfinns Skogsindu
striernas samarbetsutskott. Utskottet, som representerar de företag som samman
tagna utgör den största avnämaren av kyrkoskogens avkastning, åberopar att en
administrativ centralisering under en av lokala hänsyn mer obunden stiftsnämnd är
mycket viktig ur lönsamhetssynvinkel och ökar möjligheten till samlade utbud av
virket och i tiden garanterade virkesflöden, något som är av stor betydelse för indu
strins råvaruanskaffning. En lösning enligt reservationen medför även en effektivare
och mera översiktlig samordning mellan förvaltning och arronderingsförbättring.
Vidare understryker utskottet att det är orationellt att parallellt med stiftsnämnds-
organisationen bygga upp en ny regional organisation med likartade uppgifter.
Reservationen kritiseras av stiftsnämnden i Uppsala. Nämnden avvisar till en
början förslaget att inrätta ett samarbetsorgan för pastoraten i varje stift och åbero
par att stiftsnämnden inte kunnat få någon klar uppfattning om hur detta organ
skall fungera. Även förvaltningsrättsligt förefaller organets ställning oklar. Nämnden
frågar sig exempelvis, om och i så fall på vilket sätt ett beslut av detta samförvalt-
ningsorgan kan överklagas. Vidare måste väl organet, om det ska överta förvalt-
ningsfunktionen beträffande all kyrklig skog inom respektive stift, bli rätt personal-
och kostnadskrävande. Slutligen kan det ifrågasättas, om tillskapandet av detta nya
organ ligger inom ramen för de givna direktiven. Mot det förslag som framförs i
reservationen kan några av de betänkligheter som anförts mot ett särskilt samför-
vaitningsorgan inte göras gällande. Kvar står dock den invändning som av princi
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
73
piella skäl kan göras mot att överflytta nu ifrågavarande betydelsefulla förvaltnings-
uppgifter från pastoraten till stiftsnämndema. Nämnden frågar sig därvid om man
inte genom en sådan omläggning alltför mycket avlägsnar sig från den rådande ord
ningen och givna direktiv för att förslaget skall vara genomförbart. Stiftsnämnden är
visserligen i och för sig inte främmande för tanken på vissa ändringar i gällande
förvaltningsorganisation. I rådande läge, dvs. innan ännu utredningen av frågan
om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan slutförts, bör man emellertid
enligt stiftsnämndens mening inte göra några större organisatoriska förändringar.
Domkapitlet i Uppsala ansluter sig till stiftsnämndens yttrande.
Som redan angetts är Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans försam
lings. och pastoratsförbund negativt inställda till en centraliserad stiftsförvaltning.
Kommunförbundet avstyrker också förslaget att som organ för skogsförvaltningen
inrättas en särskild samförvaltning för pastoraten i stiftet. Församlings- och pasto-
ratsförbundet säger sig hysa viss förståelse för en sådan organisationsform.
5.22.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna
Lantbruksstyrelsen uttalar att den av utredningen föreslagna målsättningen för
det kyrkliga skogsbruket innebär en modifierad men alltjämt klart uttalad tendens
till upplagring av skogskapital. Detta avviker från målsättningen för skogsbruket i
övrigt, som strävar mot företagsekonomiskt rationell drift. Även statsskogsbruket
har nyligen ändrat sin målsättning i anslutning härtill. Styrelsen anser det från det
samlade skogsbrukets synpunkt motiverat att även kyrkans skogar anslutes till sam
ma mål som det övriga skogsbruket. En enhetlig målsättning skulle bl. a. motverka
den splittring beträffande räntekrav och värdeuppfattning när det gäller skogsfas-
tigheter som hittills varit ett hinder vid fastighetsöverlåtelser i rationaliseringssyfte.
Mot utredningens förslag till närmare utformning av skogshushållningsplanerna
framförs kritik på vissa punkter. Skogsbruksutredningen framhåller att fastställda
detaljerade skogshushållningsplaner torde ha ringa praktisk användbarhet och vara
relativt dyra i framställning. Skogsbruksutredningen hänvisar till att den i sitt be
tänkande om skogsbrukets planläggningsfrågor (SOU 1968: 8) rekommenderat in
venteringar, uppföljda av årliga rullande planer, vilket torde ge ett smidigare under
lag för skogsbruksdriften. Skogsstyrelsen anser att bl. a. utredningens förslag att hus-
hållningsplan skall omfatta hela pastoratets skogsmarksinnehav är alltför onyanserat
med hänsyn till att skogsmarken f. n. är splittrad och består av mer eller mindre
bärkraftiga brukningsenheter, av vilka många bör brukas i samverkan med andra
skogsägare. Reglerna för hushållningsplans upprättande bör enligt skogsstyrelsen
vara så flexibla att planerna kan anpassas såväl till stiftets samlade skogsinnehav
som till ägostrukturen och det aktuella samverkansbehovet i det enskilda fallet. Ofta
torde sådana hänsynstaganden underlättas om den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna
områdesvisa resursinventeringen och översiktliga skogsbruksplaneringen även får
inbegripa det kyrkliga skogsinnehavet. Det är därför inte heller lämpligt att som
föreslagits låsa de kyrkliga skogshushållningsplanerna till en uppdelning i block.
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
74
Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund framför liknande synpunkter som skogs-
bruksutredningen och skogsstyrelsen.
Kungl. Majtts proposition nr 168 år 1970
5.2.23 Arrendejordbruket
Lantbruksstyrelsen och andra remissinstanser, som närmare behandlar arrende
jordbrukets problem, konstaterar att utredningens undersökningar ger belägg för
att ett stort antal arrendeboställen kommer att upphöra som självständiga bruknings-
enheter. Det är därför naturligt att möjligheterna till sambruk mellan kyrkliga fas
tigheter tas till vara när så är lämpligt men i många fall kan en försäljning vara att
föredra.
Utredningens förslag att beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform
m. m. bör underlättas genom att de överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd
eller i vissa fall boställsnämnd eller det organ som förvaltar jordbruksfastigheten
tillstyrks allmänt av remissinstanserna.
5.2.2.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte
I remissyttrandena betonas allmänt att köp, försäljning och byte av kyrklig jord
är viktiga moment i rationaliseringsarbetet och de förslag utredningen lägger fram
för att underlätta sådana åtgärder tillstyrks i allmänhet. På några punkter framförs
dock erinringar. Kammarkollegiet och stiftsnämnden i Lund tillstyrker förslaget att
pastorat som saknar likvida medel skall kunna få lån ur kyrkofonden men fram
håller att en förutsättning härför bör vara att fondmedel beräknas inflyta inom en
förhållandevis snar framtid för återbetalning av lånet. Förslaget att beslutanderätten
i fråga om fastighetsköp helt skall delegeras till stiftsnämnden avstyrks av kam
markollegiet och domänverket. Kollegiet påpekar att frågor om förvärv av fastighet
för kyrkofondens räkning — för medel som flutit in till kyrkofonden som vederlag
för försålda biskopshemman och allmänna kyrkohemman — för närvarande under
ställs Kungl. Maj:ts prövning. I dessa frågor kan en intresseavvägning och priorite
ring mellan olika stift vara påkallad. Främst på grund härav finner kollegiet i mot
sats till utredningen att frågor om fastighetsförvärv för kyrkofondens räkning allt
jämt bör avgöras centralt. Det synes dock motiverat att beslutanderätten i viss ut
sträckning delegeras, och då till kollegiet. I analogi med vad som gäller vid försälj
ning av kyrklig jord bör värdegränsen för kollegiets beslutanderätt sättas till 300 000
kr. Under alla förhållanden är den föreslagna anordningen, att stiftsnämnden skall
få besluta »efter underhandskontakt med kammarkollegiet och statskontorets fond
byrå» administrativt otillfredsställande. Inte heller anser kollegiet sig kunna till
styrka utredningens förslag att beslutanderätten i fråga om fastighetsinköp för präst-
lönefondsmedel helt skall delegeras till stiftsnämnden vare sig detta inköp sker för
ett pastorats räkning eller såsom prästlönefondshemman för flera pastorats räkning.
Kollegiet föreslår att vid sådana förvärv skall gälla motsvarande regler som vid för
75
säljning. Har fastigheten högre värde än 100 000 kr., avgörs ärendet av kollegiet.
Överstiger värdet 300 000 kr., hänskjuter kollegiet ärendet till Kungl. Maj:ts pröv
ning. Gentemot den av kollegiet föreslagna ordningen kan visserligen invändas att
den inte helt tillgodoser önskemålet om ett snabbare förfarande vid handläggningen
av inköpsärendena. Den olägenhet som ur denna synvinkel kan vara förenad med ett
underställningsförfarande torde emellertid inte väga alltför tungt. Kollegiet vill i
detta sammanhang framhålla att exempelvis domänverkets större markförvärv skall
underställas Kungl. Maj.ds prövning. Även domänverket anser att markinköp över
stigande visst belopp också i fortsättningen bör underställas Kungl. Maj:t i likhet
med vad som gäller för domänverkets markförvärv.
Utredningens förslag att de kyrkliga myndigheterna skall få möjlighet att lämna
staten eller kommun besked om principiellt medgivande till framtida försäljning
biträdes av kammarkollegiet, statens förhandlingsnämnd, Svenska kommunförbun
det och länsstyrelsen i Skaraborgs län. Förslaget avstyrks av lantmäteristyrelsen,
som anser att det inte finns tillräckligt starka skäl att öppna sådana möjligheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
6. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m.
6.1 Utredningen
När det gäller önskemålen att skapa större enhetlighet i de bestämmelser som
skall gälla för den kyrkliga egendomens förvaltning måste man enligt utredningen
hålla i minnet, att det här rör sig om egendom av mycket växlande slag både i fråga
om ursprung och de ändamål egendomen avser att tjäna. De krav som skall ställas
på förvaltningen maste med hänsyn härtill variera för olika kategorier av egendom.
Sålunda är det allmännas intresse av förvaltningen av annan art när det gäller
ecklesiastika arrendegårdar och löneboställen, vilkas avkastning direkt eller in
direkt påverkar kyrkofondens ekonomi och därmed i sista hand den allmänna
kyrkoavgiften, än i fråga om domkyrkornas och lokalkyrkornas hemman, vilkas
avkastning disponeras för dessa kyrkors räkning. I det senare fallet begränsar sig
det allmännas intresse huvudsakligen till att egendomen bevaras. För arrendatorerna
av kyrklig jord är det av intresse att så enhetliga arrendebestämmelser som möjligt
kommer att gälla, oavsett den enskilda fastighetens natur. Dessutom vore det en
fördel om antalet myndigheter som har att befatta sig med arrendefrågor kunde
reduceras till ett någorlunda enhetligt minimum. Fastigheternas avkomsttagare kan
ha intresse av att själva svara för förvaltningen. Motståndet mot att begränsa pasto
ratens självbestämmanderätt eller att flytta förvaltningen av Lunds domkyrkas jord
till stiftsnämnden har sålunda varit starkt. När det gäller sådan kyrklig jord vars
avkastning inte påverkar kyrkofonden finner utredningen att man så litet som möj
ligt bör ingripa i självförvaltningen.
76
6.1.1 Lokalkyrkornas jord och dontkyrkojord
Inledningsvis har lämnats en redogörelse för vilka organ som förvaltar lokal
kyrkornas jord och domkyrkojorden (se under 2.4.2 och 2.4.3). Utredningen tar
till en början upp frågan huruvida det finns anledning att flytta över förvaltningen
på annat organ.
Såvitt avser lokalkyrkornas jord åberopar utredningen att församlingen enligt 2 §
lagen om församlingsstyrelse äger att själv vårda sina angelägenheter, om inte hand-
havandet därav enligt nämnda lag eller särskild författning tillkommer annan. Med
församlingsangelägenheter avses bl. a. frågor om vård av kyrka och annan för kyrk
ligt ändamål avsedd egendom. Enligt 43 § samma lag har kyrkorådet att bl. a. självt
förvalta kyrkans och församlingens egendom. För förvaltningen av lokalkyrka till
höriga fastigheter finns sålunda behöriga kommunala organ. Den egendom det här
är fråga om är med några markanta undantag av ganska ringa betydelse och för
valtningen därav torde som regel inte ställa krav på annan kompetens än den som
finns företrädd i kyrkoråden. Kammarkollegiets och stiftsnämndemas allmänna
uppsikt över den kyrkliga egendomens förvaltning förutsätter dock att de över
blickar förekomsten av kyrkohemman och har möjlighet att bevaka vad som sker
beträffande dessa fastigheter. Önskvärdheten av enhetlighet i fråga om arrende-
bestämmelserna och tillsyn över skogsvården bör vidare medföra, att vissa för-
valtningsåtgärder ankommer på tillsynsmyndighet. Den närmare omfattningen
härav behandlas i annat sammanhang.
I fråga om domkyrkornas fastighetsinnehav råder särskilda förhållanden be
träffande Lunds domkyrka. Övriga domkyrkor äger endast ett mindre antal fastig
heter nämligen ett dussintal stadsfastigheter som huvudsakligen inrymmer dom-
kapitelslokaler eller byggnader av historisk karaktär. Jordbruksfastigheter finns en
dast i Strängnäs, Västerås och Växjö stift. Utredningen erinrar om de ansatser
som tidigare gjorts för att åstadkomma enhetligare förvaltningsbestämmelser och
konstaterar att domkyrkosakkunniga av år 1946 i betänkande angående domkyr
kornas förvaltning och ekonomi (SOU 1949: 63) föreslagit att förvaltningen av
domkyrkornas fastigheter —- med undantag för domtrapphuset och angränsande
hus i Uppsala — skulle åvila stiftsnämndema. Kungl. Maj:t föreslog emellertid i
skrivelse nr 5 till 1951 års kyrkomöte den uppdelningen, att stadsfastigheter skul
le förvaltas av en särskild domkyrkostyrelse, i vilken härför lämpad sakkunskap
skulle ingå, och att på landet belägna fastigheter skulle förvaltas av stiftsnämnden.
Skrivelsen avslogs emellertid av kyrkomötet och förslaget om inrättandet av sär
skilda domkyrkostyrelser har därmed t. v. fallit. De skilda organ — domkapitel,
domkyrkokommission eller kyrkoråd — som i de olika stiften har ansvaret för dom
kyrkorna är inte utrustade med någon speciell sakkunskap för fastighetsförvaltning.
Omfattningen av domkyrkornas fastighetsinnehav kan inte heller ensamt motivera
inrättandet av särskilda förvaltningsorgan.
I detta läge finner utredningen den mest närliggande och praktiska lösningen
vara, att förvaltningen av domkyrkornas fastigheter både i stad och på landet i
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
77
enlighet med domkyrkosakkunnigas förslag och med där angivna undantag för
vissa fastigheter i Uppsala överlämnas åt stiftsnämnderna. Någon ändring med
avseende på användningen av egendomens avkastning eller privilegieskyddet för de
ändamål som denna skall tjäna inträder ju inte därigenom. För förvaltningen bör
gälla samma bestämmelser som beträffande övrig egendom under stiftsnämnds
omedelbara förvaltning, och nettoavkastningen bör redovisas till det organ som
fungerar som domkyrkans styrelse. Stiftsnämndemas arbete med förvaltningen tor
de bli så obetydligt, att det inte motiverar att någon ersättning härför utgår till kyr
kofonden.
I fråga om Lunds domkyrkas egendomar är läget ett annat. Förutom ett par
stadsfastigheter och det s. k. Laurentiuskapellet bredvid domkyrkan innehade dom
kyrkan vid utgången av år 1966 106 jordbrukshemman på sammanlagt drygt 3 000
hektar. Dessa förvaltas f. n. liksom domkyrkan och dess fonder av det särskilda
s. k. domkyrkorådet. Enligt utredningen är det uppenbart att det här rör sig om en
förvaltning av sådan omfattning att den kan bestå som en enhet för sig. Förs förvalt
ningen till stiftsnämnden, maste detta däremot medföra en förstärkning av stifts-
nämndens personal.
Utredningen diskuterar härefter olika lösningar som kan komma i fråga beträf
fande Lunds domkyrkas fastighetsförvaltning. Övervägandena leder till slutsatsen
att förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar alltjämt bör åvila det särskilda
domkyrkorådet. Detta anses främst motiverat med hänsyn till det nära sambandet
mellan förvaltningen av själva kyrkobyggnaden samt de fonder och fastigheter vil
kas avkastning bekostar dess underhåll och drift. Det är enligt utredningen realis
tiskt att räkna med att det även i framtiden behövs en särskild styrelse för själva
domkyrkan. Förvaltningen av domkyrkobyggnaden och handhavandet av de tidvis
mycket omfattande byggnadsfrågor som berör denna är av så speciell art att de inte
lämpligen bör läggas på de ordinarie stiftsmyndigheterna. Med hänsyn till att dom
kyrkan bär sina egna kostnader bör förvaltningen inte heller anförtros åt ett rent
församlingsorgan. Om sålunda domkyrkorådet kan väntas bestå, ligger det nära till
hands att låta detta förvalta all domkyrkoegendom, särskilt som denna uppgift
f. n. fullgörs av rådet. För att förenkla förvaltningen bör dock den nuvarande upp
delningen av funktioner mellan bl. a. domkyrkorådet och stiftsnämnden begrän
sas i så stor utsträckning som möjligt. Om stiftsnämndens överinseende skall
minskas, bör emellertid domkyrkorådet utrustas med sakkunskap på fastighetsför
valtning och jordbruk. Domkyrkorådets sammansättning bör emellertid moderni
seras och bättre anpassas till förvaltningens krav. Till utredningens ståndpunkt i
denna fråga återkommer jag under avsnitt 9.1.
6.1.2 Jordbruksarrendena
Av det samråd som ägt rum med arrendelagsutredningen har boställsutredningen
blivit övertygad om att det bör finnas goda förutsättningar för en önskvärd för
enkling i fråga om de civilrättsliga delarna av den kyrkliga arrendelagstiftningen.
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
78
När det gäller förvaltningsförfarandet beträffande de kyrkliga jordbruksfastighe
terna har boställsutredningen eftersträvat en så enhetlig handläggning av arrende
frågor som möjligt. Främst vill utredningen nå detta syfte genom att i största möj
liga utsträckning låta samma instanser fullgöra samma uppgifter beträffande alla
kategorier av kyrklig jord. Utredningens förslag till en mera enhetlig reglering av
ser bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arrendevillkor,
utarrendering och ekonomisk besiktning. Förslagen avses gälla alla slag av kyrk
liga jordbruksfastigheter, alltså såväl ecklesiastika arrendegårdar som löneboställen,
domkyrkors och lokalkyrkors hemman etc.
I fråga om löneboställena gäller som nämnts under 2.3.1 att boställsnämn-
den bestämmer arrendevillkoren vid en ekonomisk besiktning. På de ecklesiastika
arrendegårdarna verkställer boställsnämnden arrendeuppskattning, varpå stifts-
nämnden efter hörande av optionsberättigad arrendator fastställer villkoren för upp
låtelsen (se under 2.4.1). Arrendeuppskattning på Lunds domkyrkas hemman görs
av tre personer som domkyrkorådet utser. För kyrkohemmanen i Skåne, Blekinge
och Halland är föreskrivet att arrendeuppskattning skall verkställas av kyrkoherden
och två av församlingen utsedda ombud. Beträffande domkyrko- och lokalkyrko-
hemmanen ankommer det författningsenligt på stiftsnämnden att fastställa arrende
villkoren, även om detta i praktiken i stor utsträckning upphört att tillämpas i fråga
om lokalkyrkornas jord.
För att åstadkomma ett enhetligt handläggningsförfarande föreslår utredningen
att det uppdras åt boställsnämnderna att göra arrendeuppskattning beträffande
samtliga kategorier av kyrkliga jordbruksfastigheter. Därigenom uppnås en enhet
ligare arrendesättning inom den kyrkliga förvaltningen. Beträffande löneboställena
bör det liksom hittills också ankomma på boställsnämnden att fastställa arrende
villkoren. Om den vid arrendeuppskattningen närvarande pastoratsrepresentanten
och arrendatom är beredda att godta de villkor boställsnämnden därvid kan be
sluta och således förutsättningar för ett för båda parter bindande avtal föreligger,
bör kontrakt utfärdas i enlighet med vad som överenskommits. Om parterna inte
är eniga, bör pastorat som inte är nöjt med de av boställsnämnden bestämda vill
koren kunna anföra besvär hos stiftsnämnden. För lokalkyrkornas jord bör samma
ordning kunna tillämpas, så att boställsnämnd fastställer arrendevillkoren och för
samlingen har rätt att klaga hos stiftsnämnden. F. n. är det som sagt stiftsnämnden
som fastställer arrendevillkoren för dessa hemman. Stiftsnämndens beslut i sådan
fråga om arrendevillkoren som förts dit genom överklagande bör inte få överkla
gas vidare. För de fastigheter som förvaltas av stiftsnämnd bör boställsnämnden
såsom nu sker enligt 21 § andra punkten ecklesiastika arrendestadgan verkställa
arrendeuppskattningen, varefter stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen.
Utredningen föreslår att samma ordning tillämpas också beträffande stiftens präst-
lönefondshemman och Lunds domkyrkas hemman. Stiftsnämnden bör inte längre
vara skyldig att innan den meddelar sitt beslut höra optionsberättigad arrendator,
när sådan finns. På detta stadium gäller det ju endast att fastställa jordägarsidans
bud i fråga om nytt arrende. Om det finns en optionsberättigad arrendator och
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
79
denne inte är beredd att godta villkoren, bör frågan i stället hänskjutas till ett opar
tiskt organ, arrendenämnden, i överensstämmelse med vad som föreslås i förslaget
till ny jordabalk.
Som skäl för att överhuvudtaget behålla myndigheternas befattning med ut-
arrenderingen av de ofta mycket små lokalkyrkohemmanen åberopar utredningen
behovet av en kontroll av deras fortbestånd. Det har nämligen visat sig, att i de
fall då församlingarna själva tagit sig för att utarrendera kyrkojordarna, stiftsnämn-
den inte har någon vetskap om dem. Om boställsnämndemas befogenhet att fast
ställa arrendevillkor för löneboställena utsträcks att omfatta också lokalkyrkohem
manen, kommer dessas existens och speciella karaktär av stiftelseegendom att upp
märksammas. De föreslagna bestämmelserna innebär i princip inte någon ny be
gränsning av församlingens kompetens, eftersom det f. n. författningsenligt an
kommer pa stiftsnämnden såväl att fastställa arrendevillkor som att besluta om ut-
arrendering av kyrkojord. Förslaget innebär däremot, att beslutanderätten i fråga
om arrendevillkoren decentraliseras till ett församlingarna mera närstående organ,
boställsnämnden.
För att vinna större enhetlighet i förfarande vill utredningen i anslutning till be
stämmelserna i boställsordningen förorda, att utarrendering får ske genom veder
börande avkomsttagare. I fråga om ecklesiastik arrendegård och annan kyrklig
jord som står under stiftsnämndens förvaltning bör stiftsnämnden dock svara för
utarrenderingen. Detta skulle för Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas hemman
innebära att denna befogenhet överflyttades från stiftsnämnden till domkyrkorådet
respektive församlingarna. Det synes lämpligt att det organ som är närmast an
svarigt för den löpande förvaltningen också får anta arrendator och teckna kontrakt
med denne. Enligt 33 § boställsordningen och 25 § ecklesiastika arrendestadgan
utövas boställsnämndemas tillsyn genom ekonomisk besiktning. Utredningen före
slår att sådan besiktning skall ankomma på boställsnämnden för alla slag av kyrk
liga fastigheter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
6.1.3 Skogen
I skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) meddelas de allmänna bestämmelser
som gäller för skogsskötseln i riket. Tillsynen däröver utövas enligt lagen av skogs-
vårdsstyrelserna. Tillsynen avser främst det sätt på vilket avverkningarna bedrivs
och åtgärder för att trygga återväxten. Undantagna från skogsvårdslagens tillämp
ning är bl. a. kronoskogarna samt skog på »ecklesiastika boställen och andra fastig
heter av kyrklig natur» (45 § 1 mom.). Skogsmark som tillhör kyrkoförsamling
hör enligt motiven till skogsvårdslagen till de »fastigheter av kyrklig natur» vilka
undantagits från lagens tillämpning. Eftersom den kyrkokommunala egendomen
faller utanför stiftsnämndens tillsyn, har detta haft till följd att sådana kyrkokom
munala skogar är helt undantagna från myndighets tillsyn. Det kan enligt utred
ningen inte rimligen ha varit avsett att ställa skogsmark av detta slag helt utanför
sådan statlig uppsikt som gäller för all övrig skog i riket. Undantagsbestämmelsen
80
i skogsvårdslagen och kommentaren därtill har vållat oklarheten på denna punkt.
Bestämmelsen bör därför förtydligas så att det klart framgår att de kyrkokommu-
nala skogarna står under skogsvårdsstyrelsemas tillsyn.
I fråga om lokalkyrkornas fastigheter och Lunds domkyrkas hemman erinrar
utredningen om att den i annat sammanhang påpekat att dessa företräds av egna
organ — församlingarnas kyrkoråd respektive domkyrkorådet i Lund — som är
lämpliga att omhänderha fastighetsförvaltningen. Stiftsnämndemas befattning med
deras skog bör därför begränsas till att fastställa hushållningsplan och att tillse att
denna länder till efterrättelse. Det förhållande att församlingen respektive dom
kyrkorådet själv förvaltar kyrkskogama hindrar enligt utredningen givetvis inte att
man genom överenskommelse kan få anlita stiftets skogliga personal för skötsel av
skogen, om så anses lämpligt. Lunds domkyrka anlitar f. n. domänverkets personal
för skötseln av domkyrkans skog.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
6.1.4 Förvaltning av hyresfastigheter in. in.
Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv ålagts att överväga och utar
beta särskilda förvaltningsbestämmelser för andra objekt än jordbruks- och skogs-
bruksfastigheter. Sådana bestämmelser behövs bl. a. för att öppna en alternativ
möjlighet att placera fondmedel i annan fastighet än jord- eller skogsbruk'. Om
prästlönefondsmedel används till inköp av en hyresfastighet blir denna prästlöne-
tillgång för pastoratet. Utredningen anför att givetvis bör förvaltningen härav lik
som av övriga lönetillgångar i princip få ankomma på pastoratet. Utredningen an
ser att huvudgrunderna i boställsordningen i fråga om pastoratens förvaltning av
löneboställen kan tillämpas också på hyresfastigheter som utgör prästlönetillgång.
Utredningen utgår ifrån att den kyrkokommunala förvaltningen är utrustad med
eller har tillgång till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning
av hyresfastigheter. Det saknas därför anledning att låta boställsnämnd ha upp
sikt över förvaltningen av sådan fastighet eller fastställa avgift för upplåtelse där
av. Boställsnämndernas sammansättning bestäms av helt andra arbetsuppgifter och
de företräder i allmänhet inte någon särskild sakkunskap i fråga om hyresfastighe
ter. Kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motiverar emellertid, att fråga
om prästlönefonds användande till inköp av hyresfastighet på samma sätt som i
fråga om annan fastighet får prövas av stiftsnämnden, enligt vad utredningen tidi
gare föreslagit (se under 5.1.2.4). Även försäljning av hyresfastighet bör följa reg
lerna för övriga löneboställen. Vid prövningen av såväl köp- som försäljningsären-
den bör stiftsnämnden ha möjlighet att anlita särskild expertis.
Utredningen föreslår följande grundläggande förvaltningsbestämmelser för hyres
fastigheter, varvid vad som sägs om pastorat och kyrkoråd skall gälla även i fråga
om kyrklig samfällighet eller, när det gäller fastighet som inköpts för fondmedel
från flera pastorat, det för pastoraten gemensamma förvaltningsorganet och dess
styrelse. 1. Pastoratet skall svara för fastighetens underhåll och hålla den brand-
försäkrad till fulla värdet. Genom kyrkorådets försorg skall årlig besiktning av fas
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
81
tigheten ske. 2. Hyra och annan avgift för upplåtelse skall fastställas av pastoratet
efter marknadsmässiga grunder. Det ankommer på stiftsnämnden att vid avräk
ningen mellan pastoraten och kyrkofonden ta till vara fondens ekonomiska intresse.
Om tjänsteman som upprättar avräkningslängd finner anledning att anta att hyra
inte har satts marknadsmässigt, skall han anmäla förhållandet för stiftsnämnden,
som då kan besluta om att i avräkningslängden göra sådan avvikelse från pasto
ratets redovisning av intäkter som kan finnas motiverad. Pastoratet kan sedan i
vanlig ordning besvära sig över ett sådant stiftsnämndsbeslut. 3. För att motverka
värdeminskning på detta slag av fastigheter samt möta framtida behov av repara
tioner bör årligen en del av avkastningen avsättas till en reparationsfond för fas
tigheten. Stiftsnämnd äger meddela anvisningar beträffande sådan avsättning. 4. I
redovisning för fastighetens avkastning vid avräkning med kyrkofonden får avdrag
göras för vad som under året avsatts till reparationsfond. 5. Medel som avsatts till
reparationsfond får tas i anspråk endast för underhåll och förbättringar på fastig
heten. Stiftsnämnden bör dock i undantagsfall kunna medge, att fondmedlen får
användas för annat ändamål som kan tillgodoses med prästlönefondsmedel. Om
fastigheten avyttras, skall återstående fondmedel tillsammans med vad som erhålls
i vederlag för fastigheten utgöra prästlönefond för pastoratet (respektive tillföras
stiftets prästlönejordsfond).
6.1.5 Upplåtelse av nyttjanderätt och servitut på kyrklig jord
I fråga om s. k. substansupplåtelser på kyrklig mark är det i de flesta fall stifts
nämnden som beslutar därom eller lämnar tillstånd till att upplåtelse får ske. För
de ecklesiastika arrendegårdarna, som förvaltas av stiftsnämnden, föreskrivs i 10 §
ecklesiastika arrendestadgan att sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag,
torvmosse eller annan sådan lägenhet får undantas vid utarrendering av ecklesiastik
arrendegård och upplåtas av stiftsnämnden med nyttjanderätt särskilt för sig. Fråga
om upplåtelse av strömfallslägenhet skall dock underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I fråga om löneboställena föreskrivs i 24 § andra stycket boställsordningen, att
pastorat som vill ta naturtillgångar i anspråk för annat ändamål än byggande och
underhåll av prästgård eller upplåta rätt till sådan tillgång skall inhämta tillstånd
av stiftsnämnden som bestämmer villkoren. Stiftsnämnden kan därvid föreskriva
att inkomsten skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Utanför
stiftsnämnds befattning med substansupplåtelser på kyrklig jord faller endast lokal
kyrkornas och domkyrkornas jord. Utredningen har under 6.1.1 föreslagit, att dom-
kyrkohemmanen i andra än Lunds stift skall förvaltas direkt av stiftsnämnden.
De bör då även i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna följa samma bestämmelser
som de ecklesiastika arrendegårdarna. Beträffande lokalkyrkornas jord finner ut
redningen starka skäl tala för att de i framtiden bör vara underkastade samma be
stämmelser som löneboställena när det gäller substansupplåtelser. Den nyttjande
rätt det kan vara fråga om vid substansupplåtelse kan vara av mycket stor ekono
misk betydelse. I synnerhet gäller detta i fråga om rätten att bryta sten eller ut
82
nyttja grustag. Upplåtelse av sådan rätt innebär ju att naturtillgångarna förbrukas
på helt annat sätt än vad fallet är när det gäller markens avkastning av gröda eller
skog. Nyttjanderättsupplåtelsen är därför mera att jämställa med försäljning. Med
hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan röra sig om och till kyrkojordens
karaktär av stiftelseegendom är det angeläget, att beslut om upplåtelse av natur
tillgång och villkoren för upplåtelsen prövas av stiftsnämnden, som har att hand
lägga flertalet försäljningsärenden på samma fastigheter. Stiftsnämnden kan då tillse
att kyrkokassans behöriga intressen tillgodoses. De för löneboställena och — enligt
vad nu föreslagits —- lokalkyrkohemmanen gällande bestämmelserna bör äga mot
svarande tillämpning på de av domkyrkorådet i Lund förvaltade domkyrkohem-
manen.
Beträffande strömfalisfastigheterna ter sig frågan något annorlunda. F. n. gäller
att fråga om upplåtelse av strömfallslägenhet skall underställas Kungl. Maj:ts pröv
ning endast beträffande de ecklesiastika arrendegårdarna. Det kan emellertid vara
skäl att upplåtelse av strömfallslägenhet på varje slag av kyrklig mark får prövas av
en central instans. Utredningen erinrar om att kyrkliga försäljningsärenden där
egendomens värde överstiger 100 000 kr. skall hänskjutas till kammarkollegiets
eller Kungl. Maj:ts avgörande. Vad nyss sagts om den ekonomiska betydelsen av
substansupplåtelser gäller i ännu högre grad i fråga om upplåtelse av vattenkraft.
Varken ett pastorat eller en stiftsnämnd torde besitta tillräcklig sakkunskap för att
bedöma värdet av en sådan upplåtelse. Det är därför önskvärt att den expertis
som man har tillgång till inom kammarkollegiet för sådana ärenden kan utnyttjas,
när avtal ingås om upplåtelse av vattenkraft. Behovet av sakkunnig prövning talar
för att ärenden av hithörande slag beträffande all kyrklig jord underställs kam
markollegiet för beslut. Däremot synes Kungl. Maj:ts prövning inte behöva på
kallas annat än besvärsvägen.
Rätten till jakt tillkommer i allmänhet den som äger och disponerar marken.
En jordbruksarrendator har jakträtten på det område han arrenderar, såvida inte
jakträtten uttryckligen har undantagits i arrendekontraktet. I fråga om de ecklesia
stika arrendegårdarna stadgas i 11 § ecklesiastika arrendestadgan att jakträtt som
är av den betydenhet att den kan utnyttjas ekonomiskt skall upplåtas särskilt av
stiftsnämnden. I annat fall skall jordbruksarrendatorn ha rätt till jakt på den mark
han arrenderar. I frågor om bildande av jaktvårdsområde har stiftsnämnden talerätt
för arrendegården. I boställsordningen finns f. n. inte någon bestämmelse om upp
låtelse av jakträtt på löneboställets mark. Pastoraten får alltså själva efter gottfinnan-
de arrendera ut jakträtten. Utredningen framhåller att med den splittring som präg
lar det kyrkliga markinnehavet är bortarrenderingen av jakten, där jaktutövandet och
jaktvården fordrar viss minimiareal, en mycket känslig fråga. Vid utarrendering
borde oftare än som nu sker hänsyn tas inte bara till vilka personer som skall ar
rendera, utan även till hur jakten på de omgivande markerna bedrivs. Endast för
hållandevis sällan är en kyrklig fastighet av sådan storlek att jakt och jaktvård kan
bedrivas på ett rationellt sätt enbart på denna fastighet. Det är framför allt på den
punkten som kritik har kommit fram mot pastoratens utarrendering av jaktmarker,
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
83
bl. a. i en skrivelse till utredningen ifrån Norrbottens läns jaktvårdsförening. Pasto
raten har emellanåt utarrenderat marker av obetydlig omfattning, vilka legat om
givna av större jaktmarksinnehav. Många gånger har tagits höga jaktarrenden, vilket
medfört att jaktarrendatorerna på den kyrkliga marken haft intresse av att nedlägga
så mycket villebråd som möjligt men däremot inte haft möjlighet eller intresse att
idka jaktvård på de små markområdena. Föreskrifter i sådant syfte saknas ofta i ar
rendekontrakten i motsats till vad som tillämpas från andra upplåtares sida. Detta
förhållande har stundom varit till förfång för jaktvården på omgivande marker. Ut
redningen anser det vara lämpligast, att jakträtten på löneboställenas marker undan-
tas vid utarrendering av jordbruket och upplåts för sig. I kontraktet bör emellertid
då ske en viss reglering av jakten, så att viltstammen hålls på en lagom hög nivå.
Vidare anser utredningen, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av en sakkunnig och
någorlunda enhetlig bedömning av jakträttsupplåtelserna på löneboställena, att det
organ som svarar för skogsförvaltningen även får handha utarrenderingen av jakten.
Detta bör av praktiska skäl gälla beträffande såväl jakten inom ett löneboställes skog
som på dess jordbruksdel. På detta sätt kan de känsliga jaktfrågorna lyftas över den
lokala intressesfären och tillgänglig sakkunskap på jaktens område utnyttjas. Detta
betyder särskilt mycket vid bildande av jaktvårdsområden, då det gäller för före
trädarna för de kyrkliga markerna att bevaka dessas intressen. Upplåtelse av jakt
på lokalkyrkas eller domkyrkas hemman bör däremot i den mån den kan ekono
misk nyttiggöras ankomma på avkomsttagaren. Beslut härom bör alltså fattas av
vederbörande kyrkoråd eller av domkyrkorådet i Lund. Om stiftsnämnden såsom
föreslagits skall förvalta övriga domkyrkors hemman, bör den också upplåta even
tuell jakt på dessa.
Enligt utredningen är fiske på vatten som hör till kyrkliga fastigheter med vissa
undantag av ringa betydelse. Enligt 11 § ecklesiastika arrendestadgan skall arren-
dator av ecklesiastik arrendegård förbehållas rätt till husbehovsfiske. I övrigt skall
fisket upplåtas särskilt, om det är av ekonomisk betydelse. Utarrendering ankom
mer på stiftsnämnden liksom rätten att tala för arrendegården i frågor om bildande
av fiskevårdsområde. Enligt utredningen bör stiftsnämnden även i fortsättningen be
sluta om upplåtelse av fiske på de fastigheter som står under stiftsnämndens förvalt
ning. När det gäller fiske på löneboställe tillhörigt vatten saknas bestämmelser i
boställsordningen. Eftersom frågan om husbehovsfiske bör prövas i samband med
jordbruksarrendet, finner utredningen det lämpligast att boställsnämnden får befo
genhet att besluta härom. I övrigt bör rätten att utarrendera fiske och att besluta
om fiskevårdsområde ligga kvar hos pastoraten. Likaså bör beslut om upplåtelse
av fiske för lokalkyrkas och Lunds domkyrkas hemman ankomma på avkomst
tagaren.
En särskild typ av nyttjanderätt är den som brukar kallas ändamålsupplåtelse.
Den kännetecknas av att den sker för obestämd tid. Begränsningen ligger i stället
angiven i ändamålet med upplåtelsen. Nyttjanderätten upphör, då den inte längre
behövs för detta ändamål. Till innehållet erinrar dessa upplåtelser snarast om ser
vitut. Att nyttjanderättsupplåtelse från kronan inte är underkastad tidsbegränsning
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
en i 1 kap. 1 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen
dom framgår av bestämmelserna i 1 kap. 8 § samma lag. Till 2 § andra stycket
3:o b i 1932 års stiftsnämndsinstruktion — som i denna del alltjämt gäller — har
från kammarkollegiets äldre instruktion förts över ett bemyndigande för stiftsnämn-
den att i fråga om kyrka tillhörig fast egendom samt ecklesiastik boställsjord som
inte avses i boställsordningen pröva och avgöra ärenden om upplåtelse av jord eller
lägenhet »till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål på obestämd tid».
Att föreskriften inte ansetts stå i strid med den i 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen an
givna tidsbegränsningen för nyttjanderättsupplåtelser får enligt utredningen san
nolikt ses mot bakgrunden av den äldre uppfattningen att kyrklig jord tillhör kro
nan. Om sålunda stiftsnämnden enligt instruktionen är behörig att besluta om ända-
målsupplåtelser på obestämd tid på kyrkohemman och flertalet ecklesiastika arren
degårdar, saknas däremot ett motsvarande bemyndigande i fråga om prästlöne-
boställena. Frågor om till tiden obegränsade ändamålsupplåtelser har därför såvitt
gäller boställen hänskjutits till Kungl. Maj:t, som meddelat beslut därom. Vanligen
avser sådana upplåtelser endast medgivande att i boställets mark lägga ned vatten-
eller avloppsledning, kabel e. d. och att ha den nedlagd där »så länge densamma
används för avsett ändamål och laga hinder ej möter». Utredningen påpekar att
Kungl. Maj:ts medgivande i sådana fall regelmässigt har erhållit formen av upp
låtelse av nyttjanderätt utan tidsbegränsning, även när den ansökan som ligger
till grund för beslutet avsett godkännande av servitutsavtal till förmån för en an
given fastighet. I de fall då lönebostället inte i civilrättsligt hänseende ägs av kro
nan kan det enligt utredningen ifrågasättas om en sådan upplåtelse är förenlig med
föreskriften i 1 kap. nyttjanderättslagen. Utredningen anser det emellertid vara
onödigt att ärenden av hithörande slag när det gäller löneboställena skall behöva
hänskjutas till Kungl. Maj:t. Detta skulle undvikas om man tar in en bestämmelse
i den blivande författningstexten, som motsvarar bemyndigandet för stiftsnämnd i
den äldre stiftsnämndsinstruktionen att besluta om ändamålsupplåtelser på obe
stämd tid. Men detta bör då omfatta också pastorats löneboställe och fastighet som
står direkt under stiftsnämndens förvaltning. Med hänsyn till angelägenheten att
förenkla förfarandet och till fördelen för såväl enskilda som berörda myndigheter
att i dessa ärenden förhandla med en enda kyrklig instans bör stiftsnämndens be
slutanderätt kunna godtas, i synnerhet som de begränsade nyttjanderättsupplåtelser
det här gäller som regel torde vara av ringa ekonomiskt intresse för avkomst-
tagarna.
Bestämmelser om upplåtelse av servitut på kyrklig mark saknas helt. Som följd
härav har det regelmässigt ansetts ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om sådan
upplåtelse. Eftersom upplåtelse av servitut sker för obegränsad tid, och då utred
ningen nyss föreslagit att stiftsnämnden skall få besluta om till tiden obestämda nytt
janderättsupplåtelser, ligger det enligt utredningen närmast till hands att stiftsnämn-
dema erhåller generellt medgivande att besluta i fråga om upplåtelse av servitut på
kyrklig jord. Några allvarligare betänkligheter häremot finns knappast anledning
att hysa, om man tar i beaktande de befogenheter stiftsnämnd har enligt tillämp-
85
ningsbestämmelsema till kyrkliga försäljningslagen när det gäller försäljning av
kyrklig jord. Utredningen föreslår alltså att rätten att besluta om upplåtelse av ser
vitut överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnderna.
Om upplåtelse av tomträtt på kyrklig jord finns föreskrifter i 4 och 5 §§ kyrk
liga försäljningslagen. Föreskrifterna gäller alla kategorier kyrklig jord. Medgivande
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt får lämnas »där för särskilt fall omstän
digheterna därtill föranleda». Fråga härom prövas av stiftsnämnden respektive kam
markollegiet eller Kungl. Maj:t enligt samma grunder som gäller för försäljnings-
ärenden. Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig
jord. Markpolitiska utredningen har i sitt betänkande Statens och kyrkans mark
överlåtelser (SOU 1966: 64) uttalat, att tomträttsupplåtelser av färdigexploaterad
mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål inte borde tillämpas från vare sig
statens eller kyrkans sida. Däremot kunde det finnas anledning att överväga statliga
och kyrkliga tomträttsupplåtelser i fråga om mark för fritidsbebyggelse. Boställs-
utredningen delar helt denna uppfattning. Att besluta om upplåtelse av tomträtt
i den begränsade omfattning det här kan bli fråga om bör ankomma på stiftsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
6.2
Remissyttrandena
De förslag utredningen lägger fram i syfte att få till stånd större enhetlighet
i förvaltningsformerna beträffande olika kategorier kyrklig jord tillstyrks i allt
väsentligt av de allra flesta remissinstanserna. Ett fåtal remissmyndigheter anser
dock att en mera likartad förvaltning av alla typer kyrklig jord borde ha eftersträ
vats. Bl. a. anser stiftsnämnden i Karlstad att även lokalkyrkornas skogar borde in
ordnas i det nya förvaltningssystemet. Stiftsnämnden anser att utredningens för
slag att utelämna lokalkyrkornas skogar från en gemensam förvaltning är syn
nerligen otillfredsställande. En samordning mellan lokalkyrkornas skogar och löne-
boställenas skogsförvaltning kommer med stor sannolikhet inte att kunna genom
föras. Då skogsskötseln på det stora antalet kyrköar i Vänern samtidigt är särskilt
grannlaga från naturvårdssynpunkt—Vänerarkipelagen torde vara åtminstone Euro
pas största sötvattensjöskärgård — och då det finns ett otal företrädare för lokal
kyrkorna när det gäller dessa öar, innebär utredningens förslag många nackdelar.
Domänverket anser att beslutanderätten angående samtliga upplåtelser på kyrklig
jord bör läggas på stiftsnämnden, varigenom mera marknadsmässiga avgälder kan
erhållas.
Utredningens förslag att domkyrkornas fastigheter skall förvaltas av stiftsnämn
den med undantag för vissa fastigheter i Uppsala och Lunds domkyrkas egendom,
vilken senare egendom föreslås alltjämt stå under förvaltning av ett särskilt domkyr
koråd, tillstyrks allmänt. Statskontoret påpekar att Lunds domkyrkas egendomar
är av en sådan omfattning att förvaltningen av dessa kan bestå som en enhet för sig.
Om förvaltningen förs över till stiftsnämnden, måste stiftsnämndens personal ökas.
Man vinner sålunda ingenting från rationaliseringssynpunkt på att flytta förvalt
86
ningen från domkyrkorådet till stiftsnämnden. Även domkapitlet och stijtsnämnden
i Lund anser det vara välbetänkt att domkyrkorådet i Lund får bestå som särskilt
organ för förvaltningen av domkyrkans egendom med hänsyn till det unikt stora
fastighetsinnehavet och till förmögenhetsförvaltningens stora omfattning. Lunds
domkyrkoråd framför liknande synpunkter.
Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt till förslagen till en mera enhetlig
reglering av bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arren
devillkor och utarrendering. Därvid framhålls att det är angeläget att enkla och
klara regler tillskapas för fördelningar av beslutanderätten. Arrendelagsutred-
ningen, som hör till de remissinstanser som tillstyrker boställsutredningens för
slag i dessa delar, anför bl. a. följande. Boställsutredningen föreslår att de sär
skilda författningarna om upplåtelse av kyrklig jord upphävs. Däribland märks sär
skilt boställsordningen och ecklesiastika arrendestadgan. Det föreslås att författ
ningarna ersätts med en lag om förvaltning av kyrklig jord. Den föreslagna lagen
innehåller bestämmelser bl. a. om att jordbruksmark i princip skall upplåtas som
jordbruksarrende, att upplåtelse och övriga jordägarefunktioner i princip skall ut
övas av den som förvaltar jorden, att oberoende härav vid utarrendering av jord,
som förvaltas av pastorat eller församling, villkoren efter arrendeuppskattning fast
ställs av boställsnämnden samt att arrendenämnden skall fastställa arrendevillkoren
i de fall där arrendatom är missnöjd med jordägarens bud. Eljest innehåller den
föreslagna förvaltningslagen inga motsvarigheter till de arrenderättsliga stad-
gandena i specialförfattningarna. Sålunda saknas särskilda bestämmelser om op
tionsrätt, minimitid samt byggnads- och underhållsskyldighet arrendeparterna emel
lan. Inte heller återfinns exempelvis bestämmelsen i boställsordningen att arrende
lagstiftningen i sin helhet skall gälla med tvingande verkan eller att syn skall
förrättas av ledamöterna i boställsnämnden. Boställsutredningen säger att den varit
inne på tanken att i sitt förslag till ny lagstiftning sammanföra arrendebestämmel-
sema för den kyrkliga jorden till en enda författning och göra dem likformiga för
alla slag av kyrklig jord. Boställsutredningen säger vidare att den genom samråd
med arrendelagsutredningen kommit till uppfattningen att behovet av en sådan
särskild lagstiftning kommer att minska efter genomförandet av den pågående över
synen av den allmänna arrendelagstiftningen. Sedan denna avslutats kan enligt
boställsutredningen frågan om särskilda administrativa bestämmelser för den kyrk
liga jordens utarrendering möjligen behöva tas upp till särskild prövning. Vad bo
ställsutredningen sålunda föreslagit tillstyrks av arrendelagsutredningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att utredningens förslag i dessa av
seenden inte kan bedömas fristående. Förslagen synes ha ett sådant samband med
reglerna för andra publika arrenden att ett enhetligt ställningstagande är nödvän
digt. De är alltså beroende på ett ställningstagande till arrendelagsutredningens slut
betänkande.
Domkyrkorådet i Lund avstyrker utredningens förslag i fråga om fastställande
av arrendevillkor för Lunds domkyrkas fasta egendom, vilket innebär att stifts-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
87
nämnden efter förslag av bostadsnämnden fastställer arrendevillkoren. I fråga om
lokalkyrkornas jord föreslår utredningen att boställsnämnden skall fastställa arren
devillkoren. I analogi härmed och för att vinna ett mera enhetligt arrendeförfarande
finner domkyrkorådet det rationellt att boställsnämnden fastställer arrendevillkoren
även för Lunds domkyrkas egendomar.
Förslaget att den kyrkokommunala skogen skall ställas under skogsvårdsstyrel-
serna tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Utredningens förslag i fråga om förvaltning av hyresfastigheter anses ändamåls
enliga. Kammarkollegiet ifrågasätter dock lämpligheten av att principen om bo-
ställsnämnds uppsikt över boställsförvaltningen frångås i fråga om löneboställen
som utgör hyresfastigheter. Behovet av uppsikt över denna förvaltning är inte mind
re än i fråga om övriga löneboställen.
Utredningens förslag i fråga om formerna för upplåtelse av nyttjanderätt och
servitut anses av flertalet remissinstanser innebära en tillfredsställande förenkling
av handläggningen men föranleder erinringar på följande punkter. Lantmäteristy-
relsen anser att nyttjanderätt på obestämd tid, upplåten genom s. k. ändamålsupp-
låtelse, är en rättighetsform som bör utmönstras i fråga om fast egendom som tillhör
kyrkliga rättssubjekt för att samstämmighet med förslaget till ny jordabalk skall
uppnås.
Till skillnad mot utredningen anser kammarkollegiet att tomträtts- och servituts-
upplåtelser, liksom nu är förhållandet, bör jämställas med försäljning. Det innebär
att frågan om vilken myndighet som äger lämna medgivande till tomträtts- och
servitutsupplåtelser skall vara avhängig av värdet, dvs. beträffande tomträtt värdet
av den mark som skall upplåtas och beträffande servitut det kapitaliserade vär
det av rättigheten. För sådana upplåtelser bör alltså även i fortsättningen gälla
motsvarande regler som för försäljning. I allmänhet kommer stiftsnämnden därvid
att bli beslutsmyndighet, men undantag kan tänkas förekomma. Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund och någon stiftsnämnd anser att jakträtten bör
utarrenderas av varje pastorat för sig. Svenska jägareförbundet delar utredningens
uppfattning att det organ som svarar för skogsförvaltningen även bör ha hand om
utarrendering av jakten på såväl inägodelama som skogsmarken men framhåller
att det också är av betydelse att det i jaktvårdsfrågorna hålls kontakt med länsor
ganen för jakt och naturvård. Behovet av sådant samråd betingas bl. a. av att de
ecklesiastika fastigheterna är mycket splittrade och inte var för sig är lämpliga som
jaktenheter. Det har förekommit att små områden utarrenderats till högstbjudande
på ett sätt som tveklöst varit till förfång för viltvården och jakten även på angrän
sande fastigheter. Dessa olägenheter är väl kända av jägareförbundet och har
även påpekats av utredningen. Även om jägareförbundet således finner att upp
låtelserna av jakt regelmässigt bör göras av ett för stiftet centralt organ, vill för
bundet framhålla att de på orts- och personkännedom grundade lokala synpunk
terna på upplåtelser givetvis också skall beaktas. Domänverket anser att fiske
rätten inklusive husbehovsfisket bör upplåtas av den som förvaltar skogsmarken.
88
Enligt stiftsnämnden i Karlstad bör annat fiske än husbehovsfiske upplåtas av den
som förvaltar skogsmarken. Sådan upplåtelse sker numera i allt större omfattning
i vatten inom skogsområden och vägar och mark inom dessa områden måste tas i
anspråk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
7. Naturvården på kyrklig mark m.m.
7.1 Utredningen
I lagstiftningen rörande den kyrkliga fastighetsförvaltningen finns inte några all
männa föreskrifter om naturvården. I 45 § boställsordningen, som innehåller be
stämmelsen att löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, föreskrivs
emellertid att, om det från naturskyddssynpunkt är av betydelse att ek och bok
helt undantas från avverkning eller att ekskog eller bokskog annars sköts på visst
sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in i planen. Eftersom skogshushåll-
ningsplanen ligger till grund för fastställandet av normalavkastningen från löne
boställes skog, beaktas f. n. kostnader för naturvårdsåtgärder beträffande ek- och
bokbestånd vid normaluppskattningen. Bortsett från denna specialbestämmelse
gäller beträffande naturvården på kyrklig mark samma bestämmelser som i fråga
om andra fastigheter. Fridlysning kan alltså förekomma i fråga om naturföremål
av speciellt intresse från naturvårdssynpunkt. Kyrklig mark kan också förklaras
som naturreservat eller strandskyddsområde eller omfattas av byggnadsförbud till
skydd för landskapsbilden. I de sist nämnda fallen kan fråga om ersättning från kro
nan bli aktuell.
För behandlingen av frågan om naturvården på kyrklig mark är närmast de
bestämmelser av intresse som gäller naturreservat och naturminnen. Ett område
som bör skyddas eller vårdas särskilt på grund av sin betydelse för kännedom om
landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet kan av länsstyrelse
förklaras som naturreservat. På samma grunder kan ett till fastighet hörande na
turföremål med erforderligt område på marken fridlysas som naturminne. Vidare
kan också ett område av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv förklaras
som naturreservat. Innan länsstyrelsen fattar beslut i dessa frågor skall den bereda
ägare och innehavare av särskild rätt till marken tillfälle att inom viss tid hos
länsstyrelsen framställa erinran mot åtgärden. Föreskrifterna härom finns i natur-
vårdskungörelsen. I fråga om kyrka tillhörig fastighet och annan ecklesiastik bo-
ställsjord än som avses i boställsordningen lär det vara stiftsnämnden som enligt
2 § andra stycket 3:o f i 1932 års stiftsnämndsinstruktion, vilken alltjämt gäller i
denna del, skall pröva och avgöra ärenden »om medgivande till fridlysning av natur
minnesmärke». När det gäller löneboställe kan tveksamhet råda om pastoratet skall
anses äga godkänna bildandet av naturreservat eller fridlysning av naturminne.
Till sin karaktär har ju åtgärderna viss likhet med servitutsupplåtelse, även om in
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
89
trånget inte är till förmån för viss fastighet, och servitutsupplåtelser har ansetts
kräva Kungl. Maj:ts godkännande.
Utredningen föreslår att stiftsnämnden för enhetlighetens skull får företräda all
kyrklig jord i frågor om godkännande av reservatföreskrift eller fridlysning. Med
hänsyn till den kyrkliga jordens mycket skiftande karaktär skulle förfarandet enligt
naturvårdskungörelsen förenklas avsevärt för länsmyndigheternas del, om föreläg
gande i samtliga fall som rör kyrklig mark kunde riktas till stiftsnämnden. Nämnden
skall enligt sin instruktion ha vård och inseende över denna egendom och är genom
tillgången till sakkunnig personal väl ägnad att företräda de kyrkliga markintressena
i dessa frågor. Stiftsnämnden kan i sin tur ta erforderlig kontakt i ärendet med
markens förvaltare och med eventuell nyttjanderättshavare. Det synes därför
lämpligt att stiftsnämnden får godkänna reservatföreskrifter. Om föreskrifterna
medför sådant men att ersättning av kronan kan komma i fråga för intrånget, bör
ersättningsbeloppets storlek utredas, innan godkännandet lämnas. Möjligen skulle
man kunna tänka sig att tillämpa en liknande ordning som den som gäller för med
givande till försäljning av kyrklig jord, så att stiftsnämnden skall hänskjuta fråga
om godkännande av reservatföreskrift till kammarkollegiets prövning när det kan
röra sig om ersättningsbelopp av mera betydande storlek. Däremot bör ärenden
av detta slag underställas Kungl. Maj:t endast i en speciell situation, nämligen om
överenskommelse om ersättningsbeloppet inte kan träffas mellan länsstyrelsen och
stiftsnämnden respektive kammarkollegiet. Eftersom det enligt 18 § naturvårds
kungörelsen är kammarkollegiet som för kronans talan i mål om ersättning eller
inlösen enligt naturvårdslagen, bör frågan i detta fall hänskjutas till Kungl. Maj:ts
prövning.
Naturvårdsintresset berör emellertid inte enbart fridlysta naturvårdsobjekt.
Det finns i svensk natur och inte minst i kulturlandskapet åtskilligt som utan
att vara så egenartat eller märkligt att det bör fridlysas ändå representerar bety
dande skönhetsvärden eller utgör minnesmärken över en gången tids hushållnings-
former. Bland de naturvårdsobjekt på kyrklig mark som bör bevaras för fram
tiden är vissa prästgårdsparker och lövängar. Det finns f. n. åtskilliga kyrkliga
ängar i hävd på Gotland. Arealen är sammanlagt cirka 120 hektar. Även i andra
stift — främst i södra Sverige — finns ett antal lövängar, vilkas fortbestånd är
hotat. Endast ett fåtal av dem torde vara av den betydenhet att de blir skyddade
genom statligt ingripande med stöd av naturvårdslagen. I samband med reformen
av tjänstebostadssystemet för prästerna har vidare under de senaste åren en de]
större områden (prästgårdsparker) avskilts från prästgård och lagts till lönebostället.
I en del fall har dessa parker en karaktär som det från miljösynpunkt kan vara
angeläget att bevara. Med hänsyn till våra dagars ökade turism och den snabba
omvandlingen av den svenska landsbygden finner utredningen det angeläget, att
de värden vi äger i en vacker natur och i en landskapsbild, som präglats av gammal
bygdekultur och en äldre tids brukningsmetoder, kan bevaras åt framtiden i så stor
utsträckning som det över huvud taget är möjligt. Man kan numera i stor utsträck
ning räkna med att enskilda markägare är beredda att göra vissa uppoffringar för
90
att bevara bygdens skönhet och egenart. De krav man i dessa avseenden kan ställa
på en enskild ägare bör givetvis också kunna riktas mot de kyrkliga markinnehavar
na. Prästgårdarna och löneboställena är ofta belägna i sockenkyrkans omedelbara
grannskap och intar på många håll en framträdande plats i den landskapsbild som
kännetecknar centrum för en äldre kulturbygd. Det bör vara angeläget för kyrkan
att bevara en miljö som den själv har varit med om att skapa.
Den naturvård som det här rör sig om på kyrklig mark är av ganska ringa om
fattning. Kostnaderna för erforderliga åtgärder på ett löneboställe är ofta inte större
än att de i och för sig kan tänkas bäras av det enskilda pastoratet. Kostnaderna
kan dock drabba pastoraten ojämnt. Eftersom natur- och landskapsvården i vår tid
knappast framstår som enbart ett bygdeintresse, är det naturligt att kostnaderna
för ett enskilt pastorat i vissa fall fördelas. Detta kan ske, om de får beaktas vid
avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden. Stiftsnämnden bör alltså kunna
ålägga ett pastorat att vårda visst naturföremål med rätt för pastoratet att göra
avdrag för kostnaden vid den nettoredovisning som utredningen föreslagit skall ligga
till grund för avräkningen med kyrkofonden. Innefattar naturvården — såsom i fråga
om lövängarna — skyldighet att på visst sätt hävda ett begränsat markområde som
inte är skogsmark, kan det i vissa fall vara lämpligt att stiftsnämnden får möjlighet
att besluta, att området skall undantas från den del av lönebostället som skall arren
deras ut. Föreskrifter om skötseln av mark som tagits undan bör tas in i hushåll-
ningsplan. När det gäller naturvården på skogsmark är det också angeläget, att
stiftsnämnden får möjligheter att ta in föreskrifter härom i hushållningsplanen i
större omfattning än vad som medges i nuvarande bestämmelse om vården av ek
eller bok. Härigenom skulle bl. a. frågan om vården av prästgårdsparkerna kunna
lösas.
I fråga om de direkt under stiftsnämndernas förvaltning stående ecklesiastika
arrendegårdarna bör det inte vålla några större svårigheter att på liknande sätt
tillgodose naturvårdssynpunkterna. Skogen förvaltas här enligt hushållningsplan.
Visserligen skall förvaltningen inriktas på ett tillgodogörande av arrendegårdens
avkastningsförmåga på ekonomiskt sätt, men detta bör lika litet som i fråga om
löneboställena hindra att man tar rimlig hänsyn till naturvårdsintressena. Vid ut-
arrendering skall såsom »arrendegårdens utmark» tas undan bl. a. det som redo
visas såsom skogsmark i skogshushållningsplanen. Utrymme bör här finnas också
för att ta undan område som från naturvårdssynpunkt bedöms böra hävdas för sig.
Föreskrift om skötseln kan tas in i hushållningsplanen. Kostnaderna för naturvår
den bör i dessa fall få bestridas av arrendegårdens avkastning. Detta innebär att
kostnaderna i sista hand kommer att bäras av kyrkofonden.
Också för lokalkyrka tillhörig skog upprättar stiftsnämnden hushållningsplan.
Naturvårdssynpunkterna kan på motsvarande sätt beaktas där. I fråga om lokal
kyrkornas hemman och lägenheter har stiftsnämnderna enligt den i denna del allt
jämt gällande äldre stiftsnämndsinstruktionen vissa förvaltningsbefogenheter, såsom
att pröva och avgöra ärenden om nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av
beteshage på skogsmark. Får stiftsnämnderna såsom utredningen föreslagit behål
la vissa förvaltningsbefogenheter i fråga om lokalkyrkornas jordinnehav bör hin
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
91
der inte möta mot att stiftsnämnd också tar undan viss mark från utarrendering
för jordbruksändamål, om behovet av naturvård motiverar det. I sådana fall bör
boställsnämnden och församlingens kyrkoråd höras i ärendet. Kyrkorådets sam
tycke till åtgärden bör krävas, eftersom kostnaderna lär få täckas med avkastningen
av kyrkoegendomen eller i annat fall bäras av församlingen.
I fråga om domkyrkornas jord föreslår utredningen i annat sammanhang att
förvaltningen av dessa —- utom i fråga om Lunds domkyrkas fastigheter — skall
handhas av stiftsnämnderna. Motsvarande bestämmelser som gäller för de eckle
siastika arrendegårdarna skulle då bli tillämpliga. Kyrkofondens ekonomi berörs
dock inte av åtgärder i fråga om domkyrkoegendomen. Vad gäller Lunds dom
kyrkas egendomar bör stiftsnämndens tillsynsbefogenheter innefatta samma möjlig
het som i fråga om lokalkyrkors hemman att — med domkyrkorådets medgivande
— ta undan mark från utarrendering och att ta in naturvårdsföreskrifter i skogs-
hushållningsplan.
I en del fall lär emellertid naturvården på jordbruksmark kunna tillgodoses i
enklare ordning än genom att ta undan marken från utarrendering och meddela be
stämmelser i skogshushållningsplanen. Så kan man t. ex. begränsa sig till att i
arrendekontrakt stadga skyldighet för arrendator att hålla betesdjur och meddela
föreskrifter om betesgång e. d. Det bör i sådana fall åligga boställsnämnden att
bevaka att naturvårdsintresset på lämpligt sätt tillgodoses i arrendekontraktet.
Stiftsnämnden bör kunna meddela anvisningar härom för de enskilda fallen, men
boställsnämndema bör också själva kunna ta initiativ i detta hänseende.
Genom de nu föreslagna åtgärderna bör det kunna bli ett gemensamt intresse för
pastorat, församlingar, boställsnämnder och stiftsnämnder att inom ramen av den
egna förvaltningen på bästa sätt sörja för en aktiv natur- och landskapsvård. Man
bör dock alltjämt överväga möjligheterna att utverka fridlysning av naturvårds-
objekt av mera betydande allmänt intresse.
Utredningen lägger även fram förslag för att förstärka kulturskyddet för vissa
byggnader på kyrklig mark. Utredningen föreslår, att alla om- eller nybyggnads
företag på prästgård eller förutvarande prästgård skall underställas stiftsnämnden,
som bör höra länsarkitekten och i fråga om byggnad som är mer än 50 år gammal
landsantikvarien. Landsantikvarien bör i motsvarande fall höras också vid försälj
ning av prästgård.
7.2 Remissyttrandena
Utredningens förslag som har samband med naturvården på kyrklig mark till
styrks i allt väsentligt av remissinstanserna. Sålunda godtas bl. a. förslaget att stifts
nämnden vid förordnanden utfärdade enligt naturvårdslagen skall företräda all
kyrklig mark. Likaså godtas förslaget att vid förhandling om föreskrifter och even
tuell ersättning vid bildande av naturreservat stiftsnämnden skall utgöra motpart
och äga att träffa överenskommelse med länsstyrelsen, med undantag för ärenden
92
som gäller ersättningsbelopp av mera betydande storlek då frågan skall hänskju-
tas till kammarkollegiet. Enligt kammarkollegiet är beslut om bildande av natur
reservat ofta att jämställa med ett medgivande till försäljning av marken. För god
kännande av reservatföreskrifter bör därför tillämpas samma ordning som gäller
för forsäljningsmedgivande. Överstiger ersättningsbeloppet för intrånget 100 000
kr., skall stiftsnämnden sålunda hänskjuta frågan om godkännande till kollegiet,
som i sin tur underställer frågan Kungl. Maj:ts prövning för det fall beloppet över
stiger 300 000 kr.
Utredningens förslag i fråga om vården av inte formellt fridlysta men ändå av
olika anledningar värdefulla naturvårdsobjekt tillstyrks. Förslagen, som avser av
drag för naturvårdskostnad vid nettoredovisning till kyrkofonden, tillgodoseende
av naturvårdsfrågor i arrendekontrakt, intagande av föreskrifter om naturvård i
hushållningsplan, tillstyrks sålunda av bl. a. naturvårdsverket. Naturvårdsverket fin
ner dessa former för täckande av kostnader som kan uppstå i samband med vård
av dessa naturvårdsobjekt både ändamålsenliga och angelägna.
Utredningens förslag i fråga om kulturskydd för byggnader på kyrklig mark
tillstyrks av riksantikvarieämbetet och andra remissinstanser som uttalar sig i
frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
8. Placering av prästlönefondsmedel
8.1 Utredningen
I avsnitt 2.3.2 har lämnats en redogörelse för uppkomsten och användningen av
pastoratens prästlönefonder. (Se även under 5.2.1.4). Prästlönetillgångar i form
av prästlönefonder finns i så gott som samtliga pastorat. Till största delen utgörs
fondkapitalet av vederlag för boställsjord, som har sålts eller blivit exproprierad,
eller för rätten att utnyttja boställes naturtillgångar, såsom grus eller torv. Präst
lönefonder kan också ha bildats på annat sätt, t. ex. genom donation av enskilda.
Framför allt är det kommunernas växande behov av mark för bebyggelse, som
under senare år medfört en starkt ökad försäljning av kyrklig jord och därmed en
snabb tillväxt av de hos pastoraten fonderade vederlagsmedlen.
Som nämnts förvaltas fonderna av pastoraten och deras avkastning används för
att bekosta utgifterna för präst- och kyrkomusikerlönema. Huvudregeln är att präst
lönefond skall göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel. De när
mare föreskrifter som gäller i detta avseende är meddelade i 15 kap. 4 § föräldra-
balken och i förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestäm
melser om anbringande av omyndigs medel. Med domkapitlets medgivande kan
fondens tillgångar placeras på annat sätt. Fondmedel kan få användas till grund
förbättring av boställe eller till inköp av fastighet. Medel tillhörande prästlönefon
der från flera pastorat kan vidare tas om hand av stiftsnämnden och sammanföras
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
93
till en särskild fond, stiftets prästlönejordsfond, att disponeras till inköp av fastig
het som då kallas stifts prästlönefondshemman.
Enligt utredningen hade prästlönefondemas samlade kapitalbelopp, som den
31 december 1940 uppgick till 18 milj. kr., den 1 januari 1964 vuxit till nära 110
milj. kr., vilket innebär att det sexfaldigats på mindre än 25 år. Sammanställer
man denna siffra med uppgiften att prästlöneboställenas sammanlagda taxerings
värde år 1965 uppgick till drygt 588 milj. kr., framgår det att det rör sig om en
betydande del av kyrkans fasta egendom, som under dessa år bytts ut mot penning
fonder.
Utredningen konstaterar att de möjligheter till värdebeständig placering av fond
medel som står till buds utnyttjats endast i mindre utsträckning. Möjligheten att
med fondmedel bekosta åtgärder som syftar till grundförbättring på ett löneboställe
har utnyttjats i mycket växlande utsträckning i olika stift. I några stift har sådan
användning av fondmedel över huvud taget inte förekommit, medan i andra stift
— främst Härnösands, Växjö och Göteborgs — möjligheten utnyttjas flitigt. Till
allra största delen har medlen investerats i skogsbilvägar och andra vägföretag.
Möjligheten att använda prästlönefondsmedel till inköp av fastighet för ett enskilt
pastorats räkning till löneboställe har under en lång följd av år utnyttjats mycket
sparsamt i förhållande till de omfattande försäljningar av kyrklig jord som har ägt
rum. Inte heller den andra formen för återplacering av prästlönefondsmedel i fas
tighet, som innebär att stiftsnämnden tar i anspråk lönefonder från flera pastorat
för att förvärva en fastighet som stiftets prästlönefondshemman, har tillvaratagits
i någon större utsträckning.
Att man i så ringa utsträckning inköpt prästlönefondshemman för uppsamlade
försäljningsmedel från flera pastorat har enligt utredningen delvis berott på att
tidigare jordförvärvslagstiftning intagit en avvisande hållning till förvärv i kapital-
placeringssyfte. En annan orsak har varit att det visat sig svårt att ta till vara de
tillfällen till markförvärv som kunnat erbjuda sig på grund av tidsutdräkten vid
dessa förvärv som måste underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare krävs för
ett sådant gemensamt förvärv att stiftsnämnden förhör sig hos ett antal pastorat
om deras villighet att skjuta till medel för det aktuella köpet. Pastoratens intresse
av saken har inte heller stimulerats av det förhållande, att för tillskottspastoratens
del hela den faktiska avkastningen av deras andel i ett sådant prästlönefondshem
man tas upp i avräkningen med kyrkofonden, medan däremot deras avkastning
av fondmedel endast tas upp med en schablonmässigt beräknad ränta av 3 %, vilket
ger pastoraten möjlighet att tillgodogöra sig den eventuellt överskjutande verkliga
ränteavkastningen. Utredningens förslag i avsnitt 4.2 anvisar dock ett sätt att
komma till rätta med detta problem. En bidragande orsak till att så få prästlöne
fondshemman har förvärvats kan enligt utredningen också vara, att det samar
bete som detta kräver mellan stiftsnämnderna och pastoraten först under de allra
senaste åren har utvecklats i positiv riktning.
Huvudparten av prästlönefondsmedlen har alltså inte funnit någon återplacering
i fast egendom utan förvaltas som penningfonder hos pastoraten. Deras avkastning
94
skall vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden tas upp med den procent
av kapitalet som Kungl. Maj:t med hänsyn till de allmänna ränteförhållandena be
stämmer (7 § lagen om kyrkofond). Enligt kungörelsen den 19 september 1945
(nr 633) angående procenttal vid beräknande av fondavkastning jämlikt 7 § lagen
om kyrkofond har detta som nyss nämnts fastställts till 3 %. Med hänsyn till att
fondmedlen till inte ringa del har placerats i långfristiga statsobligationer med låg
ränta har Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna höja procenttalet trots förändringarna
efter år 1945 i den allmänna räntenivån.
Enligt vad utredningen inhämtat var år 1963 67 % eller drygt 72 milj. kr. av
fondmedlen placerade i bankräkningar, därav 46,3 milj. kr. hos sparbanker och
20,8 milj. kr. hos affärsbanker. Samma år var cirka 31 % av fondmedlen place
rade i obligationer och i begränsad omfattning i andra värdehandlingar. Återstående
20 % av prästlönefondsmedlen eller 20,9 milj. kr. var placerade i lån, som huvud
sakligen och till ungefär lika delar fördelade sig på församlingar, pastorat och bor
gerliga kommuner. Denna medelsplacering gav den högsta genomsnittliga avkast
ningen, 4,3 %, medan årsavkastningen av de på bank innestående fondmedlen var
endast 3,5 % och placeringen i obligationer gav 3,7 % ränta. Prästlönefondernas
faktiska avkastning under år 1963 uppgick till sammanlagt 3 964 559 kr., vilket
innebär en genomsnittlig förräntning med 3,6 % på kapitalet.
Efter en sammanfattande redogörelse för överväganden som under senare år
gjorts om möjligheten att erhålla en värdesäker placering av fondmedel framhåller
utredningen att det från det allmännas synpunkt måste inge betänkligheter, att de
sammanlagt mycket stora och genom försäljningar snabbt växande prästlönefon
derna inte bevaras till sitt reella värde. Löneboställenas sammanlagda taxerings
värden steg under åren 1944 till 1965, trots under mellantiden skedda försäljningar,
från 191 milj. kr. till 588 milj. kr., vilket innebär att värdena under 20 år mer än
trefaldigats. Eluvudsakligen torde stegringen bero på en anpassning av taxerings
värdena till det aktuella penningvärdet. Under samma tid steg konsumentprisindex,
som i huvudsak kan tjäna som en mätare på penningvärdet, med 108 %, vilket in
nebär att penningvärdet sjönk med mer än hälften under perioden. Detta visar att,
medan penningfondernas värde sålunda snabbt reducerats, har den fasta egendomen
kunnat väl hävda sitt värde.
Utredningen åberopar att riksdagen år 1958 i ett annat sammanhang tagit ställ
ning till frågan om återplacering av uppsamlade fondmedel från försäljning av mark
i allmän ägo. Riksdagens år 1957 församlade revisorer hade gjort vissa uttlan-
den beträffande domänverkets markfond, som till följd av kronans avyttringar av
fast egendom vuxit från cirka 3 milj. kr. år 1916 till 44,4 milj. kr. år 1946. Av
revisorernas uttalande citeras följande.
Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall icke mot
sätta sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda anledningar
framställas, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för väg- eller andra kom-
munikationsändamål, försvarets behov, sjöregleringar, framdragande _ av kraftled
ningar och liknande, eller när enskilda intressen medverka, exempelvis vid ägout
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
95
byten för omarrondering av skogsmark samt vid försäljningar till enskilda av jord-
bruksdomäner, lägenheter och avskilt liggande smärre skogslotter o. d. Det måste
enligt revisorernas mening vara i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall
äger möjlighet att genom en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar
om övertagande av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kun
na ske bör dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträck
ning förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större komplex eller
skiften som lämpa sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna formen. — Så
som tidigare nämnts ha statsmakterna i fråga om markfondens ianspråktagande
fastställt, att medel som inflyta vid försäljning och annan överlåtelse av på domän
fonden redovisad mark skall användas för återköp av skogsmark. Med hänsyn här
till kan det enligt revisorernas mening icke anses tillfredsställande, att mycket bety
dande belopp samlas på denna fond, utan att återförvärv kommer till stånd. Revi
sorerna äro medvetna om att stora svårigheter föreligga att finna för markfondens
medel lämpliga placeringsobjekt, helst som även andra allmänna institutioner upp
träda som konkurrerande köpare. Mot bakgrunden av den utveckling som skildrats
i det föregående vilja emellertid revisorerna framhålla önskvärdheten av att det
allmännas markpolitik bedrivs efter sådana linjer, att det beträffande markfondens
handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas.
Med anledning härav uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen godkända ut
låtande (SU 1958: B 34, p. 38) att det förhållandet, att domänverket i växande om
fattning frånhändes realkapital utan motsvarande omplacering av därvid erhållna
ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, inte torde låta sig väl förena med de
riktlinjer för markfondens handhavande som riksdagen tidigare fastställt. Utskottet
instämde i riksdagsrevisorernas nyss återgivna uttalande.
Enligt utredningen måste de synpunkter som riksdagen i detta fall gav uttryck
åt i motsvarande mån göras gällande beträffande prästlöneboställenas mark, som
i en ännu snabbare takt omsätts i fondmedel.
Utredningen anser att en medelsplacering enligt huvudregeln i prästlönekostnads-
lagen, dvs. i överensstämmelse med vad som gäller för placering av omyndigs pen
ningmedel, idag framstår som klart otillfredsställande, eftersom placering på bank
räkning eller i de i 15 kap. 4 § föräldrabalken angivna slagen av värdepapper eller
lån f. n. endast är ägnad att bevara medlens nominella värde och göra dem ränte
bärande men inte innebär en värdebeständig placering. De enda tänkbara alter
nativen i dagens läge för att trygga en viss värdebeständighet är enligt utredningen
placering i fastighet eller i aktier. Utredningen har därför begränsat sina övervägan
den till dessa båda alternativ. Utredningen är emellertid inte benägen att se frågan
om fondmedelsplaceringen som en ren värdesäkringsfråga. Samtidigt som det med
hänsyn till värdebeständigheten är angeläget att återplacera fondmedlen i fast
egendom, bör också vid förvärvet av fastighet strukturrationaliseringen inom jord-
och skogsbruket tas med i bilden. Om nämligen placeringen av prästlönefondsmedel
i fastighet sker på så sätt att man genom tillköp av jord förstärker ett befintligt
löneboställes jordbruk eller skog och bostället därigenom från brukningssynpunkt
ökar i värde, har man ju vunnit någonting utöver själva den värdesäkra fondme-
delsplaceringen. Med en ökad avkastning på längre sikt från löneboställena minskar
96
behovet av utdebitering i pastoraten. Såsom utredningen tidigare uttalat (se under
5.2.1.4) bör det även finnas goda förutsättningar att göra de uppsamlade prästlöne
fonderna till aktiva redskap vid den strukturrationalisering av den kyrkliga jorden,
som utgör ett led i jord- och skogsbrukets omstrukturering. Av den inventering av
det kyrkliga fastighetsbeståndet som utredningen låtit göra torde klart framgå, att
det behövs en genomgripande omstrukturering av det kyrkliga jord- och skogsbruket
för att anpassa det till den utveckling som är på gång inom landet. I ett sådant läge,
då kyrkan inte bör genom sitt splittrade egendomsbestånd stå hindrande i vägen för
en allmän strukturrationalisering och då å andra sidan hinder inte bör resas mot
att också det kyrkliga fastighetsbeståndet får del i en allmän upprustning av pro
duktionsenheterna, är det enligt utredningens mening angeläget, att frågan om präst-
lönefondernas återplacering får en lösning som i första hand tillgodoser rationalise
ringskraven inom jord- och skogsbruket. Först i andra hand bör frågan bedömas
som en ren kapitalplaceringsfråga. Utredningens uppfattning härvidlag leder till
att den anser sig alltjämt böra ge prioritet åt en fondmedelsplacering i jordbruks-
eller skogsfastigheter. I de fall då ett pastorat, som innehar prästlönefondsmedel,
förvaltar ett löneboställe som bedöms vara värt att behålla för framtiden, bör alltså
i första hand möjligheten att med fondmedlen förvärva tillskottsjord till detta bo
ställe övervägas. Likaså bör förvärv av tillskottsjord för ett enskilt pastorats räkning
kunna komma i fråga, om ett boställe som visserligen i nuläget bedöms som mindre
lönsamt därigenom erhåller sådan förstärkning att dess framtida bestånd som själv
ständig och bärkraftig brukningsenhet kan anses tryggad. En tredje situation är
den, när ett pastorat disponerar omfattande prästlönefonder och möjlighet erbjuder
sig att — inom eller utom pastoratet — förvärva en även på lång sikt bärkraftig
jordbruks- eller skogsfastighet till nytt löneboställe åt pastoratet. Om inte någon
av dessa tre situationer föreligger, bör det enligt utredningen inte förekomma att
ett pastorat ensamt placerar sina fondmedel i jord eller skog.
Från lönsamhetssynpunkt måste ett alltför splittrat fastighetsbestånd undvikas.
Från denna synpunkt bör pastoratens önskan att placera fondmedel kunna gå hand
i hand med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många smärre prästlöne
fonder som uppkommer hos skilda pastorat i samband med försäljning av icke
bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av fastigheter av så
dan storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. I likhet med vad som nu är
anbefallt i kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av prästlönefonds-
lagen bör dessa lämpligen utgöras av »helst större och företrädesvis av skogsmark
bestående, inom stiftet belägna egendomar». I nära samarbete mellan de statliga
rationaliseringsorganen, stiftsnämndema och pastoratens egna organ bör rationella
brukningsenheter kunna skapas, vilka ger god avkastning på de däri placerade
fondmedlen.
Placering av fondmedel i annan fast egendom än jordbruks- eller skogsfastighet
har tidigare betraktats som ett sämre alternativ, eftersom bostads- eller industri
fastigheter ansetts vara mindre värdebeständiga. Med hänsyn till prästlönefondernas
stora omfattning är det emellertid tveksamt om det finns möjligheter att i full ut-
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
97
sträckning återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter, i synner
het som en skärpt konkurrens med andra intressenter kan väntas bli en följd av den
liberalare förvärvslagstiftningen. Vidare bör de betydande investeringar som krävs
för ett lönsamt jordbruk ge anledning till att i vissa fall överväga om inte placering
i annan fast egendom också kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring
eftersätts. Som lämpliga objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad
eller annan tätort komma i fråga. Sådant förvärv bör ligga särskilt väl till för stads-
pastorat och likartade pastorat, som disponerar mycket stora prästlönefonder. Pla
cering av prästlönefondsmedel i hyresfastighet bör också kunna komma i fråga i så
dana fall, då man söker ett lämpligt placeringsobjekt för fondmedel från flera pas
torat. Även denna alternativa placeringsmöjlighet bör kunna prövas i synnerhet
i stift där utsikterna att förvärva större sammanhängande skogsmarksarealer ter sig
mindre lovande.
En speciell situation förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang.
Det förekommer att pastorat placerar fondmedel i lån till församling för uppförande
av församlingshus med lokaler för olika grenar av den frivilliga kyrkliga verksam
heten etc. För församlingarna har detta ofta varit till stor fördel, eftersom det under
senare år kunnat visa sig svårt att erhålla nödvändiga lån på annat håll. Dessa för
samlingshus är ofta mycket påkostade och föga räntabla och kan med ändrade
tidsförhållanden och arbetsformer för den kyrkliga verksamheten komma att utgöra
en ekonomisk belastning för församlingen. Med tanke på lönsamheten på längre
sikt bör övervägas om man inte, såsom ofta sker i de fria samfundens byggnads
verksamhet, kan inordna de för församlingsändamål erforderliga utrymmena i en
fastighet, som i övrigt rymmer hyreslägenheter för kontors- eller bostadsändamål
och som kan förväntas mera långsiktigt ge en god ekonomisk avkastning. En sådan
fastighet behöver då inte heller uppföras i församlingens regi utan kan utgöra
placeringsobjekt för prästlönefondsmedel, varvid församlingen av pastoratet hyr
de för församlingsändamål inrättade lokalerna, så länge behov därav föreligger.
Vad sedan gäller frågan om placering av prästlönefondsmedel i aktier och för
lagsbevis finner utredningen, att samma behov av en värdebeständig placering som
motiverat förslaget om placering i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom
också talar för att en placering i aktier bör kunna komma i fråga. I diskussionen
har tanken skymtat att man genom en gemensam fondförvaltning för pastoraten
skulle kunna vinna en mera allsidig förmögenhetsplacering. Utredningen har i ra-
tionaliseringssyfte förordat en sådan gemensam förvaltning i fråga om pastoratens
skog, medan pastoraten har ansetts lämpligen böra själva förvalta sina jordbruks
fastigheter. I fråga om placering i värdepapper är det angeläget att en viss spridning
på olika slags industriföretag och andra aktiebolag eftersträvas för att motverka
sådana fluktuationer i konjunkturerna, som kan drabba en viss bransch. Värdesäk-
ringskommittén har emellertid i sitt betänkande Indexlån (SOU 1964: 1 och 2)
påvisat en tendens till stark samvariation inom aktiemarknaden, vilket gör att inte
heller stora och väl differentierade aktieportföljer erbjuder någon säkerhet mot
konjunkturpåverkan. Fråga är då om någon nämnvärd fördel står att vinna på att
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
98
införa en gemensam fondförvaltning i fråga om värdepapper. Närmast till hands
ligger att låta varje pastorat för sig svara för en sådan placering av sina prästlöne-
fondsmedel. Beträffande frågan i vilken utsträckning fondmedel bör få placeras i
aktier är utredningen inte benägen att f. n. förorda att större andel än 25 % av ett
pastorats prästlönefonder får placeras i aktier. Bl. a. med hänsyn till önskvärd
heten att ha fondmedel disponibla för rationaliseringsändamål anser utredningen det
vara lämpligt att tills vidare rätt starkt begränsa placeringen i aktier. Stiftsmyndig
hets medgivande till placering i aktier eller förlagsbevis bör inhämtas. En uttrycklig
antydan om möjligheten att placera prästlönefonds kapital i sådana värdepapper bör
inflyta i författningstexten. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Maj:t att i till-
lämpningsbestämmelser närmare föreskriva i vilken utsträckning sådan placering
skall få medges.
I anslutning till förslaget om möjlighet till placering av prästlönefondsmedel i
aktier tar utredningen också upp frågan om placering av kyrkofondens kapital i ak
tier. Utredningen, som uttalar att frågan visserligen ligger något vid sidan av utred
ningens område, anser att statskontoret nu synes böra få medgivande att, om så
finnes lämpligt, placera en fjärdedel av kyrkofondens kapitalbehållning i börsno
terade aktier och förlagsbevis.
Utredningen behandlar vidare frågan om tillsynen över prästlönefondemas för
valtning. Utredningen erinrar om att den för att underlätta köp av kyrklig jord har
föreslagit, att på stiftsnämnden skulle överföras domkapitlets befogenhet att be
sluta om annan placering av prästlönefondsmedel än vad som är medgivet beträf
fande omyndigs tillgångar. (Se vidare under 5.2.1.4). Om så sker, bör även till
synen över fondmedelsförvaltningen överflyttas på stiftsnämnden. Det rör sig här
om tillgångar som härrör från försålda fastigheter och som i första hand avses bli
återplacerade i fast egendom eller på annat sätt nyttiggöras inom fastighetsförvalt
ningen, över vilken stiftsnämnden har inseendet. Redovisningen av lönetillgångarna
har ju också sitt omedelbara intresse för avräkningen med kyrkofonden, och be
styret därmed åvilar också stiftsnämnden.
Beträffande prästlönefond som innestår på bank föreslår utredningen, att det
föreskrivs, att medlen skall vara insatta pa spärrat konto och inte få lyftas utan
stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra värdepapper vara ned
satta i öppet förvar hos bank. Någon olägenhet för pastoraten eller kännbar be
gränsning av deras förvaltningsbefogenheter torde det inte innebära, om stifts
nämndens medgivande krävs för att lyfta prästlönefondemas kapital, eftersom
stiftsnämndens beslut ändå krävs i flertalet fall då det blir fråga om hur medlen
skall disponeras. En bestämmelse av sådan innebörd utgör enklaste sättet att skapa
en trygghet som annars skulle kräva en avsevärt mera vittgående tillsyn från stifts
nämndens sida eller också uttrycklig föreskrift om pastorats ansvarighet för fond
medlen. Spärregeln kan väl därför närmast anses vara en fördel för de pastorat
som genom försäljningar, vilka ofta inte tillkommit genom deras egna initiativ,
kommit att stå som förvaltare av betydande lönefonder. Till stiftsnämndens mera
formella granskning av pastoratens fondmedelsredovisning skulle i så fall endast
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
99
komma en kontroll att enligt bankbesked fondmedel, som är insatta på bank, inne-
står på spärrade konton.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
8.2 Remissyttrandena
Många remissinstanser understryker vikten av att frågan om prästlönefondemas
placering i värdebeständig valuta snarast blir löst. I likhet med utredningen anser
flertalet remissinstanser det vara angeläget att fondmedlen i första hand återpla-
ceras på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom jord- och skogsbruket.
Förslagen till alternativa återplaceringsmöjligheter — i hyresfastigheter och aktier
— anses välmotiverade mot bakgrund bl. a. av fondmedlens allt snabbare tillväxt.
En del remissinstanser ifrågasätter om det alltid är ekonomiskt motiverat att föra
över lösgjorda tillgångar i skogsfastigheter som, även om rationaliseringsverksam-
heten ger goda resultat, måste komma att innebära ett splittrat skogsägande med
bl. a. höga kostnader för förvaltning och skogsdrift som följd. Dessa remissinstan
ser anser att det i vissa fall bör vara lämpligare att överföra lösgjorda medel till mer
lätt förvaltade och bl. a. därigenom lönsammare tillgångar. Sålunda anför lantbruks-
styrelsen att olika meningar har gjort sig gällande vid bedömningen av vilka objekt
som nu och framdeles kan medge en värdesäker placering av prästlönefondsmedlen.
Det måste ankomma på kyrkan själv att göra denna bedömning, men lantbrukssty-
relsen kan inte finna att en så klar prioritering som utredningen gör beträffande fond-
medelsplacering i jord- och skogsbruksfastigheter är befogad. Styrelsen ifrågasätter
därvid inte sådana förvärv som utgör ett rationellt tillskott för en befintlig, bestå
ende enhet och inte heller successiva förvärv i bygder, där ett samlat komplex kan
byggas upp. Den alltmer avancerade och mekaniserade skogsdriften medför att
driftskapitalet numera utgör en allt större del av det samlade kapitalbehovet. För
jord- och skogsbmksnäringen gäller i detta hänseende samma förhållanden som för
näringslivet i övrigt. Förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter bör därför primärt
syfta till att skapa rationella företag, medan kapitalplaceringsbehov som sådant
inte bör medföra någon prioritering. Enligt styrelsens mening bör därför alternativa
placeringsmöjligheter övervägas, detta så mycket mer som fondmedlen uppgår
till betydande belopp och utbudet av fastigheter är begränsat. Utredningen har
även diskuterat placering av vissa fondmedel i hyresfastigheter och aktier. Enligt
lantbruksstyrelsens mening bör båda dessa alternativ kunna bli av stort värde.
Större hyresfastigheter i stad eller annan tätort bör vara attraktiva objekt i första
hand för stadspastoraten men även för placering av fondmedel från flera pastorat.
Den erforderliga förvaltningsapparaten behöver i så fall inte bli särskilt betungande.
I varje fall blir den av mindre omfattning än vad som på längre sikt kommer att
krävas för rationell förvaltning av jord- och skogsbruksegendomar spridda över
hela landet.
Statskontoret framhåller att enligt utredningens förslag skall prästlönefondsmed
len användas som ett instrument för rationalisering inom kyrkans jord- och skogs
100
bruk. Utredningen anser sålunda att den helt dominerande delen av kyrkans till
gångar även framdeles bör utgöras av jord- och skogsegendomar. Med de inten
tioner utredningen har skulle inte bara de medel som redan finns i prästlönefon
derna utan också de säkerligen mycket stora belopp som kommer att frigöras vid
jordbruksdriftens rationalisering reinvesteras i skogsegendomar. Härigenom skulle
kyrkans ekonomi ännu hårdare bindas vid skogsnäringen och dess skiftande kon
junkturer. Enligt statskontorets uppfattning bör denna ensidiga inriktning successivt
upplösas och ersättas med en bredare bas för de kyrkliga kapitalplaceringarna. Stats
kontoret vill därför tillstyrka utredningens förslag att prästlönefondsmedel skall få
placeras i annan fastighet än jordbruks- och skogsfastighet och dessutom i aktier
och förlagsbevis men med den begränsning utredningen föreslagit. Genom de ökade
placeringsmöjligheter som sålunda skulle öppnas synes goda förutsättningar före
ligga att tillgodose allmänna lönsamhetssynpunkter liksom att kunna uppnå en önsk
värd riskfördelning.
Mot utredningens förslag i övrigt i fråga om placeringen av fondmedel framförs
erinringar i följande avseenden.
Stiftsnämnden i Göteborg konstaterar att i utredningens förslag förutsätts pla
cering av ett enskilt pastorats prästlönefond i mark endast om det rör sig om till
köp till redan befintlig pastoratsmark eller om förvärvet är så stort att det i sig
självt är bärkraftigt. Man har därvid uppenbarligen velat förhindra s. k. punktköp.
Emellertid kan punktköp på längre sikt och genom tillköp så småningom ge upphov
till nya bärkraftiga enheter, varför sådana i intressearronderingshänseende kan
vara förnuftiga. En undantagslös regel mot punktköp anser stiftsnämnden därför
olämplig. Stiftsnämnden i Lund understryker att önskemålet att fondmedlen er
håller en värdebeständig placering inte får drivas så långt att enstaka pastorat för
värvar jord- eller skogsfastigheter som inte på längre sikt utgör bärkraftiga själv
ständiga driftsenheter. Prästlönefondsmedel som inte kan placeras på detta sätt
bör i första hand stå till stiftsnämndens disposition för att användas till placering
i främst större jord- och skogsfastigheter såsom stifts prästlönefondshemman. På
denna punkt saknas realistiska förslag. Enligt stiftsnämndens erfarenhet är pastora
tens benägenhet att på helt frivillig väg samverka tyvärr mycket liten. Stiftsnämn
den i Luleå anser att det vore synnerligen önskvärt att rationaliseringsorganet—
stiftsnämnden får fritt disponera viss del av pastoratens samlade prästlönefonder
för fastighetsrationalisering. I annat fall föreligger risk för att möjligheterna till
arronderingsköp av skogsmark försvåras eller i sämsta fall stoppas genom tids
krävande remisser till de enskilda pastoraten.
Några stiftsnämnder föreslår att den övre gränsen för förvärv av aktier inte så
hårt fixeras till 25 % av fondkapitalet. Domkapitlet i Stockholm anser att placering
av aktier bör kunna ske till en andel av 50 % av fondens kapital.
Statskontoret kritiserar utredningens uppfattning att en gemensam fondförvalt
ning för pastoraten inte skulle medföra några nämnvärda fördelar. Såväl de före
slagna vidgade placeringsmöjligheterna som den förväntade ökningen av prästlöne-
fondemas storlek torde komma att medföra större krav på sakkunskap i vad avser
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
101
placerings- och andra finansieringsfrågor vid förvaltningen av dessa fonder. Sådana
krav skulle lättare kunna tillgodoses vid en regional eller central organisation för
fondförvaltningen än vid den nu rådande spridda organisationen. Vidare skulle
tillsynen över förvaltningen förenklas. Statskontoret ifrågasätter därför om inte
pastoraten bör beredas möjlighet att överlämna prästlönefondsmedel till förvaltning
i en gemensam placeringsfond, ordnad antingen på central nivå eller på stiftsnivå.
Vid alternativet med en central gemensam placeringsfond bör förvaltningen lämp
ligen handhas av statskontorets fondbyrå.
Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-
bund framhåller att det varken är nödvändigt eller lämpligt att, som utredningen
föreslagit, fondmedlen skall vara insatta på spärrade bankkonton och värdehand
lingar nedsatta i öppet förvar hos bank.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
9. Förvaltningsorgan
9.1 Utredningen
Utredningens förslag påverkar i viss mån utformningen av de organ som förval
tar eller har tillsyn över kyrklig jord. Utredningen har föreslagit tillskapandet av
nya organ i två hänseenden. För ledning och samordning av strukturrationalisering
en inom det kyrkliga fastighetsbeståndet har föreslagits, att en särskild arbetsenhet
skall inrättas inom kammarkollegiet, och förvaltningen av löneboställenas skog
samt stiftens prästlönefondshemman bör enligt utredningens förslag uppdragas åt
ett samarbetsorgan för pastoraten inom varje stift. Utredningen har i båda fallen
räknat med att genom anknytningen till redan befintliga organ — kammarkollegiet
respektive stiftsförbunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-
bund — kunna undvika en onödig ansvällning av förvaltningsapparaten (se under
5.2.1.1). I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av försam
lingens eller pastoratets egna organ, leder utredningens förslag inte till några mera
genomgripande förändringar annat än beträffande den föreslagna överflyttningen
av pastoratens skogsförvaltning på ett gemensamt organ. Den kyrkokommunala
förvaltningen med kyrkoråd som verkställande organ rubbas annars inte av
förslagen. Något annorlunda ställer det sig däremot för de kyrkliga tillsyns
myndigheterna boställsnämnd och stiftsnämnd. Framför allt om en målmedveten
insats skall göras för strukturrationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket
kommer de att få ett nytt ansvarsfullt arbetsfält, som ställer stora krav på deras
överblick, handlingsförmåga och kunnande. Boställsnämnderna kommer enligt ut
redningens förslag att få delvis nya arbetsuppgifter. De föreslås få en aktiv roll när
det gäller att bevaka möjligheterna till strukturrationalisering av de kyrkliga fas
tigheterna, och deras uppgift att göra arrendeuppskattningar har utvidgats. Sam
102
tidigt kommer de enligt utredningens förslag att slippa normaluppskattningama.
Även för stiftsnämndernas del innebär utredningens förslag en del förändringar
i arbetsuppgifterna. Om normaluppskattningssystemet slopas, bortfaller därmed
stiftsnämndens uppgift att fastställa normaluppskattningama, men avräkningen
mellan pastoraten och kyrkofonden kommer alltjämt att avila stiftsnämnden. I
samband med strukturrationaliseringen avses stiftsnämnderna spela en aktiv roll
med vidgad beslutanderätt bl. a. i försäljningsärenden. Över huvud taget syftar
boställsutredningens förslag till att accentuera stiftsnämndens roll som tillsynsmyn
dighet och rättslig företrädare för all den kyrkliga jorden i stiftet, varigenom man
vinner större enhetlighet och gör det lättare för myndigheter och enskilda att veta,
vart de skall vända sig i frågor som gäller sådan jord. Genom föreslagna decentra-
liseringsåtgärder kan stiftsnämnderna väntas få ökade arbetsuppgifter bl. a. i fråga
om dispositionsändringar, försäljning av jord och upplåtelse av nyttjanderätter.
Slutligen räknar utredningen med att stiftsnämnderna skall mer än hittills bevaka
kulturskyddet och naturvårdsintresset på den kyrkliga egendomen.
Mot denna bakgrund har utredningen övervägt, hur boställsnämnd och stifts-
nämnd bör vara sammansatta och hur ledamöterna lämpligen bör utses. Utred
ningen har vidare uttalat att domkyrkorådet i Lund bör bestå som organ för för
valtningen av domkyrkan där och dess ganska omfattande egendomar men att rå
det borde erhålla ändrad sammansättning.
I fråga om boställsnämnderna har utredningen av skäl som angivits under 5.1.1
föreslagit att pastoraten i boställsdistriktet blir företrädda i boställsnämnden av en
fast representant i stället för som nu av en representant från ettdera pastoratet i
distriktet, som i varje särskilt fall inkallas av ordföranden. Utredningen har före
slagit att den ledamot jämte suppleant som skall företräda pastoraten skall utses
av länsstyrelsen efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stiftet.
Annars föreslås inte någon ändring i boställsnämndernas sammansättning. Vidare
har utredningen föreslagit att större boställsdistrikt än de nuvarande skall bildas.
Utredningen har därvid förutsatt, att den föreslagna avdelningen inom kammar
kollegiet som skulle ha till uppgift att leda och övervaka strukturrationaliseringen
av den kyrkliga jorden kommer att framlägga bl. a. de detaljerade förslagen om
boställsnämndernas tjänstgöringsområden.
Även stiftsnämndernas sammansättning föreslås bli ändrade. Som redan nämnts
består stiftsnämnden av fem ledamöter, varav tre utses av Kungl. Maj:t och två
av domkapitlet. Av de båda sistnämnda skall enligt 6 § boställsordningen en vara
jurist och tjänstgöra som sekreterare åt nämnden. De båda av domkapitlet ut
sedda ledamöterna har så gott som undantagslöst utgjorts av biskopen och en
domkapitelsjurist, som regel stiftssekreteraren, vilken tjänstgjort som sekreterare
hos nämnden. Kungl. Maj:t, som har att bland ledamöterna utse ordförande, har
likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill.
Starka sakliga skäl talar enligt utredningen för att biskopen bör vara ledamot
av stiftsnämnden. Intill boställsordningens ikraftträdande den 1 maj 1933 fanns
endast en stiftsmyndighet, domkapitlet. Den nuvarande uppdelningen på två myn
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
103
digheter med gemensamt kansli är i flera avseenden opraktisk men kan ses som
en uppdelning av stiftsförvaltningen efter ärendegrupper. Som stiftschef bör dock
biskopen ha en allsidig överblick över stiftets förvaltning och då även den ekono
miska sidan därav. Med hänsyn till den fasta praxis som tillämpats alltsedan till
komsten av boställsordningen föreslår utredningen, att domkapitlets val av leda
möter slopas och att det i stället föreskrivs, att biskopen skall vara ordförande i
stiftsnämnden på samma sätt som i domkapitlet. Några principiella betänkligheter
mot en sådan självskrivenhet bör inte föreligga, eftersom val och utnämning av
biskop ju avser just chefskapet för stiftet och dess förvaltning. Någon särskild er
sättare för biskopen vid förhinder för honom torde inte behövas i stiftsnämnden.
Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen för Kungl. Maj:t att i sär
skilda fall förordna annan ordförande i stiftsnämnden. Behov härav kan t. ex. före
ligga i ärkestiftet med hänsyn till ärkebiskopens omfattande uppgifter i rikskyrk-
liga sammanhang och kan givetvis uppkomma även i andra fall, då särskilda ålig
ganden eller andra omständigheter motiverar att en biskop bereds någon lättnad
i sin arbetsbörda. Vice ordförande bör liksom hittills väljas av stiftsnämnden bland
dess ledamöter. Enligt utredningens mening bör stiftsnämnden i övrigt vara ett lek-
mannaorgan i likhet med andra regionala förvaltningsmyndigheter. Domkapitlet
bör sålunda inte längre utse en jurist till ledamot i nämnden utan endast till sek
reterare åt denna. Ansvaret för den rättsliga bedömningen av frågorna åvilar ho
nom i egenskap av tjänsteman liksom övriga föredragande hos nämnden. Utred
ningen har övervägt om valet av övriga fyra ledamöter och suppleanter för dem
skulle kunna överflyttas till länsstyrelsen i det län där stiftsstaden är belägen. Efter
som stiftsnämnden har att företräda den kyrkliga egendomen bl. a. gentemot olika
länsorgan, finner utredningen lämpligast, att de även i fortsättningen utses av Kungl.
Maj:t i likhet med vad som är fallet beträffande flera andra regionala förvaltnings
myndigheter.
Med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en samverkan mellan pasto
raten och stiftsmyndigheten, inte minst med tanke på rationaliseringsverksamheten,
förordar utredningen att en av ledamöterna jämte suppleant i likhet med vad som
föreslagits i fråga om boställsnämnderna skall utses efter förslag av den organisa
tion som företräder pastoraten i stiftet. Det valförfarande genom av kyrkoråden
utsedda elektorer från varje pastorat som är föreskrivet för att välja pastoratens re
presentant i domkapitlet är omständligt och kostsamt och bör inte lämpligen komma
i fråga här. I den mån stiftsnämnden behöver anlita särskild expertis för bedömning
av en fråga, kan detta ske enligt nuvarande ordning. Ersättning till sakkunniga ut
går från en särskild åt myndigheterna anvisad delpost i riksstaten. Bl. a. kan ut
redningen i byggnadsfrågor av länsarkitekt eller landsantikvarie bestridas därur.
Detta är helt i linje med utredningens uppfattning, att den kyrkliga förvaltningen
bör köpa tjänster på annat håll när det gäller specialistuppdrag.
Enligt stadgan angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och dess
egendom består domkyrkorådet i Lund av fem personer, nämligen domprosten
och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamöter, en ledamot som utses ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
104
mensamt av landshövdingen och biskopen, en som utses av akademiska konsistoriet
samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrkorådsledamot. Sammansättningen
tar närmast hänsyn till domkyrkans vård och användning. Den svarar knappast mot
aktuella krav och ger i och för sig ingen garanti för att erforderlig sakkunskap på
jordbrukets område blir företrädd i rådet. Utredningen föreslår i stället följande
sammansättning av domkyrkorådet. Biskopen och domprosten bör ingå i domkyrko
rådet som självskrivna ledamöter, den förre såsom ordförande. I övrigt bör det
lokala inflytandet förstärkas genom att domkyrkoförsamlingen genom sitt kyrkoråd
får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare bör behovet av jordbruksexpertis
tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en ledamot med sådana kvalifikatio
ner. För de av kyrkorådet och stiftsnämnden utsedda ledamöterna bör ersättare ut
ses i samma ordning. Tillgången till juridisk och annan sakkunskap i rådet bör
kunna tryggas i annan ordning. Utredningen utgår nämligen ifrån att rådets om
fattande förvaltningsuppgifter gör det nödvändigt att anställa personal för skilda
ändamål, bl. a. såsom intendent för fastighetsförvaltningen, domkyrkoarkitekt, sek
reterare och biträdespersonal. Det bör framhållas, att domkyrkans inkomster av
sina fastigheter och fonder medger avlönande av sådan personal från dess egen
stat.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
9.2 Remissyttrandena
Utredningens förslag i fråga om boställsnämndema möter erinringar i följande
avseenden. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om boställsnämndema över huvud taget
har något berättigande i de skogsdominerade delarna av landet och hävdar att en
uppdelning av deras funktioner mellan pastorat och stiftsnämnd i vissa fall kan
ske utan olägenhet. Stiftsnämnden i Västerås hävdar att boställsordförandens ar
betsuppgifter i effektivitetens intresse bör överflyttas på tjänsteman hos stiftsnämn
den. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt länsstyrelsen i Jönkö
pings län anser att boställsnämndernas ledamöter bör utses av stiftsnämnd i stället
för av länsstyrelse. Enligt kammarkollegiets mening bör pastoratsrepresentanten
jämte ersättare utses av ombud för pastoraten inom boställsdistriktet i stället för av
länsstyrelsen efter förslag av pastoratsförbundet i respektive stift.
Utredningens förslag till sammansättning av stiftsnämndema möter kritik särskilt
från många stiftsnämnder och domkapitel, som anser att det saknas anledning att
frångå nuvarande ordning på annat sätt än att en av de ledamöter som Kungl. Maj:t
utser bör utses efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stif
tet. Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot förslaget att stiftssekreteraren eller
annan tjänsteman hos domkapitlet med juridisk utbildning inte skall vara ledamot
i stiftsnämnden. Samarbetet mellan stiftsnämnden å ena sidan samt domkapitlet
och dess kanslipersonal å andra sidan befrämjas bäst genom att såväl en ledamot i
domkapitlet som stiftssekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet utses
till ledamöter i stiftsnämnden. Härigenom bevaras också kontinuiteten i den kyrk
105
liga förvaltningen. Det framhålls vidare att hos andra regionala förvaltningsmyndig
heter såsom hos lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna vederbörande
chefstjänsteman är ledamot i respektive nämnd. Dessa remissinstanser åberopar
också, att sakkunskap i frågor om jordbruk och skogsbruk redan är väl tillgodosedd
i stiftsnämnden genom de tre ledamöter som Kungl. Maj:t utser enligt nu gällande
bestämmelser. Till skillnad från vad utredningen föreslagit anser flera av dessa
kyrkliga remissinstanser att liksom f. n. ersättare bör finnas också för biskopen.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, lantbruks styr elsen, domka
pitlet i Karlstad och stiftsnämnderna i Strängnäs, Västerås och Luleå anser att pas-
toratsintressena bör tillgodoses genom att pastoraten ges en starkare representation
i stiftsnämnderna än vad utredningen föreslagit.
Kammarkollegiet anser att pastoratsrepresentanten bör väljas av ombud för pas
toraten i den ordning som är föreskriven för val av pastoratens representant i dom
kapitlet.
I fråga om den föreslagna sammansättningen av domkyrkorådet i Lund delar stifts
nämnden i Lund inte helt utredningens uppfattning. Att biskopen och domprosten
ingår som självskrivna ledamöter anser stiftsnämnden självklart. Likaså är skälen
att slopa nuvarande universitetsrepresentation uppenbara. Däremot bör stiftsnämn
den, förutom jordbruksexpert, utse en i allmänna ekonomiska värv väl förfaren
person till ledamot av rådet. Behovet av expertis inom rådets egen krets har näm
ligen med åren blivit alltmer uttalat. Om inte rådsmedlemmarnas antal skall utökas,
vilket inga särskilda skäl nu talar för, återstår då för domkyrkoförsamlingen att
utse liksom hittills endast en ledamot. En sådan sammansättning av Lunds dom
kyrkoråd torde också komma att ge en bättre balans i fråga om representationen
i rådet. Utredningens förslag om förstärkt lokalt inflytande torde inte vara moti
verat mot bakgrund av att domkyrkoförsamlingen ju redan, förutom sin valda re
presentant, har sin kyrkoherde, domprosten, såsom självskriven ledamot. Även
domkyrkorådet i Lund kritiserar utredningens förslag till sammansättning av rådet.
Domkyrkorådet understryker att den lokala förankringen och tillgången till sak
kunskap inom skilda områden är grundläggande för domkyrkorådets sammansätt
ning. Det bör gälla även framdeles. Domkyrkorådet förordar därför en ordning,
där tyngdpunkten inte vilar på valbarhetsvillkoret som sådant hos den enskilde leda
moten utan där i stället intressegemenskap och sakkunskap bildar grunden vid ut
seendet av ledamöterna. Sålunda finner domkyrkorådet i likhet med utredningen
att domprosten bör ingå som självskriven ledamot i domkyrkorådet. I övrigt bör
självskrivenhetens princip inte behållas. Borgmästarämbetet är numera inte ett
kommunalt utan ett statligt ämbete. Att utse en representant för den sakkunskap
som domkyrkorådet förlorar i borgmästaren anser domkyrkorådet böra tillkomma
domkapitlet. Den ledamot av domkyrkorådet som länsstyrelsen och biskopsämbetet
nu gemensamt utser bör, sedan stiftsnämnden övertagit den befattning med dom-
kyrkojorden som tidigare tillkom länsstyrelsen och biskopsämbetet, utses av stifts
nämnden. Domkyrkoförsamlingen utser såsom hittills en ledamot. Domkyrkorådet
finner det inte motiverat att som utredningen föreslår domkyrkoförsamlingen skall
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
106
utse två ledamöter. I stället bör en universitetsrepresentant i rådet behållas. Er
farenheten har visat, att det är ytterst värdefullt för domkyrkorådet att bland sina
ledamöter ha en sådan representant. Mellan domkyrkan och universitetet existerar
alltjämt en intressegemenskap, som tar sig uttryck på flera olika sätt.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
10. Författningsregleringen
10.1 Utredningen
I direktiven för utredningen betonade departementschefen att de reformer som
utredningen har att ta ställning till har det gemensamt att de går ut på rationali
seringar och förenklingar men också fordrar förhållandevis omfattande ändringar i
gällande lagstiftning för att kunna genomföras. Departementschefen underströk vik
ten av att man i utredningsarbetet strävade efter att göra förslagen till nya bestäm
melser så enkla och praktiska som det över huvud taget är möjligt. Utredningen
har övervägt om man med bibehållande av den nuvarande lagstiftningen kan göra
de ändringar i den som behövs för att genomföra utredningens intentioner. Utred
ningen har funnit att detta inte låter sig göra av flera skäl. Ett skäl är att den nu
varande författningsregleringen är omfattande, invecklad och svåröverskådlig. En
starkt bidragande orsak till detta är att författningarna har tillkommit vid skilda
tider och att någon samordning av författningsmaterialet aldrig har skett. För en
nutida bedömare framstår åtskilliga olikheter i författningsregleringen som onödiga
och i vissa fall direkt hindrande för förvaltningen. Om utredningens olika förslag
förs in i de nu gällande huvudförfattningarna — boställsordningen, ecklesiastika
arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen och lagen om kyrkofond — bidrar detta
knappast till att göra författningarna enklare och mera överskådliga. Till detta
kommer att författningarna speglar en annan tids jordbruksförvaltning. Ett annat
viktigt skäl utgör de kyrkligt-ekonomiska författningarnas konstitutionella ka
raktär och i vilken omfattning kyrkomötet skall deltaga i lagstiftningen. De änd
ringar som har behövt göras i författningarna sedan deras tillkomst under 1930-talet
har ofta krävt ett omständligt lagstiftningsförfarande. Reformerna har därför kun
nat genomföras först efter lång tidsutdräkt. Det torde t. o. m. kunna sättas ifråga,
om inte just det omständliga förfarandet bidragit till att vissa i och för sig önsk
värda reformer inte kommit till stånd. De nuvarande författningarna är produkter
av en gången tids lagstiftningsteknik med s. k. blandade lagar, dvs. lagar som inne
håller både bestämmelser som skall tillkomma i den för lag föreskrivna ordningen
och bestämmelser vilka Kungl. Maj:t kan utfärda ensam. I en tid med snabba för
ändringar i samhällsstrukturen är det uppenbart olämpligt att fordra riksdagens och
kyrkomötets medverkan för att ändra bestämmelser som i och för sig hör hemma
under Kungl. Maj:ts förordningsmakt. Sådana bestämmelser bör alltså flyta in i en
av Kungl. Maj:t ensam antagen författning.
107
Frågan om lagstiftningen om den kyrkliga jorden har kyrkolags karaktär ligger i
och för sig vid sidan av utredningens uppdrag. Uppfattningarna hur man bör be
döma frågan påverkar emellertid utredningens uppläggning av den nya lagstiftning
som utredningen har att lägga fram. Utredningen finner det därför nödvändigt att
kortfattat redogöra för åsikterna. Frågan har behandlats ingående av 1951 års
kyrkomöteskommitté i det ar 1955 avgivna betänkandet Kyrkomötets grundlags-
enliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47). Kyrkomöteskommittén har lagt arbe
tets tyngdpunkt vid utredningen av gällande rätt och därvid lämnat en utförlig redo
görelse för de viktigare lagarnas tillkomst. Härefter har kommittén givit sin egen
syn på lagarnas karaktär. Kommittén har vidare lagt fram förslag till riktlinjer för
kyrkomötets medverkan i lagstiftningen. Betänkandet avslutas med ett utkast till
ny kyrkolag och till kyrkoordning. Någon slutlig ställning till kyrkomöteskommit-
téns betänkande har statsmakterna inte tagit. I flera reformförslag under 1960-talet
har emellertid föredragande statsrådet åberopat vad kommittén anfört i sitt be
tänkande samt i huvudsak biträtt kommitténs uppfattning. Utredningen utgår där
för ifrån att betänkandet i inte ringa grad varit vägledande när statsmakterna fattat
sina beslut. Kyrkomöteskommitténs arbete har vidare lagts till grund för den redo
visning av bl. a. gällande rätt som 1958 års utredning kyrka—stat lagt fram i sitt
betänkande VI Lagstiftning—rättskipning (SOU 1965: 70).
Det bör först framhållas att kyrkomöteskommitténs undersökning av kyrkolags-
begreppet i tillämpningen visar, att inom vissa områden för kyrklig lagstiftning
oklarhet inte råder men att på andra områden olika uppfattningar kommit till sy
nes. Det senare gäller i huvudsak just området för den kyrkligt-ekonomiska lag
stiftningen. Kommittén uttalar att i fråga om den kyrkliga jorden medger inte legis-
lativ praxis några säkra slutsatser i frågan hur lagstiftaren bedömt de olika författ
ningarnas konstitutionella karaktär. Vad särskilt angår boställsordningen konstate
rar kommittén, att slutet av 1930-talet kom att medföra en omsvängning i praxis.
Medan tidigare lagstiftning skett enligt 87 § 2 mom. RF, inskränktes från denna
tid såväl kyrkomötets som lagrådets medverkan. Enligt kommitténs uppfattning har
det inte funnits skäl att frångå den lagstiftningspraxis som utbildat sig före slutet
av 1930-talet. Kommittén finner visserligen boställsordningen vara av blandad
konstitutionell natur. Det finns sålunda både bestämmelser, som efter sitt innehåll
närmast tillhör området för den administrativa lagstiftningsmakten, och stadganden,
som berör 73 § RF om riksdagens beskattningsrätt. Till väsentlig del anser kom
mittén dock lagen innehållsmässigt vara av kyrkolags natur. De bestämmelser i
boställsordningen (2, 4, 5, 6 och 56 §§), vilka anger de organ som skall handha
förvaltningen, dessas sammansättning och reglerna för hur de skall tillsättas, och
dessutom grunderna för förvaltningen i övrigt anser komittén sålunda äga från ma
teriell synpunkt kyrkolags karaktär. Beträffande kyrkliga försäljningslagens kons
titutionella natur uttalar kommittén att lagens inbegripande under 87 § 2 mom. RF
är naturlig med hänsyn till dess innehåll. Kyrkans intresse av att den kyrkliga egen
domen inte byts i mindre värdebeständiga tillgångar kräver att bestämmelserna om
förutsättningarna för försäljning av denna egendom och ordningen för försäljnings-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1970
ärendenas handläggning tillkommer under kyrkomötets medverkan. Kommittén
konstaterar vidare att lagen om kyrkofond, liksom tidigare 1910 års lag i samma
ämne, har tillkommit med kyrkomötets samtycke. På motsvarande sätt som i fråga
om annan kyrkligt-ekonomisk lagstiftning infördes mot slutet av 1930-talet en
ny legislativ praxis i kyrkofondslagstiftningen. Ändringar i lagen om kyrkofond
har sålunda genomgående företagits utan kyrkomötets samtycke. I sina övervägan
den om lagens konstitutionella natur kommer kyrkomöteskommittén fram till att
stadgandet i 1 §, som säger att fonden skall användas för kyrkliga ändamål och för
valtas utan sammanblandning med andra medel, samt föreskriften i 8 §, som be
stämmer att fondens inkomster och utgifter såvitt möjligt skall bringas att balan
sera, är att anse som kyrkolagsbestämmelser. Lagens övriga bestämmelser, bland
dem 6 § om fondens utgifter, anser kommittén inte äga sådan karaktär. Med kyrko
mötet tillförsäkrad rätt att i fråga om de grundläggande bestämmelserna tillvarata
kyrkans intressen blir enligt kommitténs uppfattning regleringen av fondens sär
skilda inkomst- och utgiftsposter av mindre betydelse från kyrklig synpunkt, efter
som den inte inverkar på själva fondkapitalet. Utöver de nu berörda lagarna finner
kyrkomöteskommittén att förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående
förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheterna samt präst-
lönefondslagen är av kyrkolags natur. Vidare hänförs till området 7 § prästlönekost-
nadslagen, som handlar om fondering av medel som flutit in vid avstående av bo-
ställsjord.
I sitt utkast till ny kyrkolag har kommittén angett vilka regler som bör gälla om
den kyrkliga jorden och med denna förknippade förhållanden. Kommittén anser
sålunda, att lagen bör innehålla regler om vilka organ som skall förvalta egendomen
och hur dessa organ skall vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens
ordnande i övrigt. När det gäller de normer som skall gälla för förvaltningen bör
lagen enligt kommittén innehålla endast en allmän regel som säger, att förvaltning
en skall avse egendomens bevarande och tillgodogörande för kyrkliga ändamål. En
sådan regel tillgodoser det konstitutionella skyddet för den kyrkliga jorden. I fråga
om försäljning av kyrklig jord bör lagen enligt kommittén ta upp bestämmelser i
huvudsak motsvarande kyrkliga försäljnmgslagen. Lagen bör vidare innehålla ett
stadgande motsvarande 7 § prästlönekostnadslagen om att ersättning för expropria
tion eller annan därmed jämförlig ersättning i fråga om prästgård eller löneboställe
skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Kommittén anser vidare att i lagen bör
stadfästas, att kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamal och förvaltas utan
sammanblandning med andra medel samt att fondkapitalet inte får förbrukas. Att
de lokala prästlönefonderna skall förvaltas av pastoraten bör likaså framgå av
lagen, vilken även bör ange grunderna för fondernas användande.
Utredningen framhåller att ett fullföljande av departementschefens intentioner
i fråga om lagstiftningen för den kyrkliga jorden måste innebära, att de nu gäl
lande lagarna hävs och ersätts med nya bestämmelser. De lagar det härvid gäller
är främst boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen,
lagen om kyrkofond och prästlönefondslagen. För att få en fullständig, gemensam
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
109
reglering inom området har utredningen också inbegripit prästlönekostnadslagen.
Utredningen har i sitt arbete utgått från de meningar som kyrkomöteskommittén
har uttalat. Liksom denna kommitté anser utredningen, att lagstiftningen bör om
fatta de grundläggande bestämmelserna om förvaltningen av jorden och de kyrkliga
fonder som härrör från denna samt om kyrkofonden. När det gäller lagstiftningens
omfattning anser sig utredningen dock inte kunna i allt följa kommitténs intentioner
i fråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens uppfattning skulle en så knapphändig
kyrkolagstiftning som kommittén skisserat idag föra med sig att man får tre slag
av lagstiftning på det kyrkiigt-ekonomiska området, nämligen kyrkolag, lag som
antagits av Kungl. Maj:t och riksdagen samt administrativa bestämmelser, utfär
dade av Kungl. Maj:t ensam. Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nu
varande lagarna har karaktären av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som
kommunallag. För utredningen har den mest vägande synpunkten varit rent prak
tisk, nämligen att samla bestämmelserna i så få lagar som möjligt för att göra lag
stiftningen på området överskådlig och lättfattlig. I detta syfte har flera bestäm
melser tagits upp i lagarna än vad kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrko
lag. Utredningen har emellertid strävat efter att göra bestämmelserna så allmän
giltiga och fria från detaljer som möjligt. Detta är enligt utredningen en ofrånkom
lig förutsättning, om lagarna skall stiftas — och sedermera vid behov ändras —
i den omständligare ordning som stiftandet av kyrkolag utgör. I några fall, där
reglerna får anses vara av lags karaktär men ändock måste göras mera detaljerade,
har använts den metoden att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att utfärda bestäm
melser enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
10.2 Remissyttrandena
De remissinstanser som uttalar sig i frågan om författningsregleringen delar ut
redningens uppfattning att gällande författningar på det kyrkiigt-ekonomiska om
rådet främst boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försälj
ningslagen, lagen om kyrkofond, prästlönefondslagen och prästlönekostnadslagen
bör upphävas och ersättas med nya bestämmelser, varvid de grundläggande före
skrifterna samlas och systematiseras i två förhållandevis kortfattade lagar medan
detaljregleringen sker i en för hela området gemensam stadga, som utfärdas av
Kungl. Maj:t.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till utredningens uppfattning att
ny lag i ämnet i huvudsak bör bygga på de synpunkter som kyrkomöteskommittén
har uttalat. Hovrätten har inte heller något att invända mot de praktiska över
väganden, som enligt vad utredningen anför bör medföra vissa modifikationer i de
av kommittén angivna principerna.
Kammarkollegiet delar inte utredningens uppfattning att den nya lagstiftning
som utredningen lägger fram är av kyrkolags natur. Kollegiet påpekar att det, som
utredningen redovisat, råder delade meningar i fråga om den nuvarande kyrkligt-
no
ekonomiska lagstiftningens karaktär av kyrkolag. I sitt yttrande över kyrkomötes-
kommitténs betänkande har sålunda kollegiet hävdat att ingen av de av utredningen
angivna författningarna har sådan karaktär. Inte heller åtnjuter de enligt kollegiet
privilegieskydd. Med en sådan uppfattning skulle utredningens lagförslag inte be
höva underställas kyrkomötet för godkännande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
11. Departementschefen
11.1 Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden
Kyrkofonden intar en central ställning i den kyrkliga ekonomin. Fondens hu
vudsakliga uppgift är att främja en utjämning mellan pastoraten av kostnaderna
för avlöning till församlingspräster och kyrkomusiker. I detta syfte får de pastorat
vilkas avlöningstillgångar inte täcker avlöningskostnaderna vissa tillskott ur kyrko
fonden, under det att de pastorat vilkas avlöningstillgångar överstiger avlönings
kostnaderna, s. k. överskottspastorat, har att inbetala hälften av överskottet till
fonden. Flertalet pastorat får tillskott från fonden. Budgetåret 1967/68 upp
gick tillskotten till omkring 26,6 milj. kr. Fonden svarar även för vissa andra
kostnader, såsom kostnader för avlöning till pastoratsadjunkter och pastoratens
skogsbiträden samt kostnader för tjänste- och familjepensioner för präster och av
gifter till ATP. Vidare svarar kyrkofonden i viss mindre utsträckning för utgifter
som är hänförliga till kyrklig verksamhet på kontrakts-, stifts- och riksplanen. Hit
hör bl. a. kostnaderna för löner till biskoparna. Kyrkofondens inkomster utgörs av
dels ersättning för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m. med cirka
5 milj. kr. per år, dels inkomst av allmänna kyrkohemman, klockarhemman och
biskopshemman, dels ränta och annan vinst på kyrkofondens tillgångar ocn vissa
andra kapitaltillgångar, dels överskottsmedel från överskottspastoraten, dels all
män kyrkoavgift. Den allmänna kyrkoavgiften skall fastställas sa, att fondens in
komster balanserar dess utgifter. Kyrkoavgiften erläggs av varje pastorat i förhål
lande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas. För budget
året 1967/68 uppgick intäkterna av kyrkoavgiften till cirka 84,5 milj. kr.
Utredningen föreslår inte någon ändring av principerna för kyrkofondens an
vändning. Dess förslag går huvudsakligen ut pa att ändra nuvarade metod för att
beräkna om och i vad mån ett pastorat skall få tillskott ur kyrkofonden. Enligt
gällande bestämmelser har pastorat rätt till tillskott från kyrkofonden, om dess
kostnader för avlöning till församlingspräster och kyrkomusiker överstiger sum
man av dels avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,
dels viss församlingsskatt. Vid den avräkning som årligen görs mellan pastoraten
och kyrkofonden för att utröna om och i vad mån ett pastorat har rätt till tillskott
ur fonden tas avkastningen av löneboställena inte upp till sitt verkliga belopp utan
med ett i förväg, för tio år i sänder uppskattat normalavkastningsbelopp. Mot
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
111
denna avräkningsmetod har som jag redan anfört riktats kritik från många håll.
Det har bl. a. anmärkts att löneboställenas normaluppskattade inkomster i all
mänhet väsentligt understiger de faktiska, något som medfört att många pastorat
kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden än som i och för sig varit motiverat.
Detta har i sin tur lett till ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än
som eljest varit erforderligt. De har visat sig att normaluppskattningssystemet i
många fall slagit fel även till pastoratens nackdel, bl. a. till följd av att byggnads-
kostnaderna ökat under normaluppskattningsperioden. Mot systemet med normal
uppskattning har vidare anmärkts att det inte alltid varit ägnat att stimulera det
enskilda pastoratets intresse att öka löneboställenas avkastning genom t. ex. drifts
omläggning, omarrondering och andra rationaliseringsåtgärder.
Utredningen anser att det inte går att genom jämkningar i nu gällande avräk
ningsmetod komma till rätta med dessa olägenheter. Utredningen föreslår att
avräkningen mellan pastorat och kyrkofond skall grundas på den faktiska årliga
nettoavkastningen av pastoratets samlade lönetillgångar. Av nettoavkastningen fö
reslås pastoratet få tillgodoräkna sig 20 % för sitt bestyr med förvaltningen. Vad
som sedan återstår skall i förhållande till kyrkofonden anses utgöra avkastningen
av lönetillgångarna. Genom att pastoratet får för egen räkning behålla nämnda
20 % anses pastoraten få ett ekonomiskt intresse av att boställsförvaltningen är
lönsam. Dessa båda huvudpunkter i utredningens förslag till nytt avräkningsför
farande tillstyrks allmänt av remissinstanserna. För att ytterligare stimulera pasto
ratens intresse för en lönsam förvaltning föreslår några remissinstanser att pastora
ten skall gottslcrivas en högre andel av nettoavkastningen än 20 %.
Utredningens nu nämnda förslag till ändringar i nuvarande avräkningsmetod
undanröjer enligt min mening de påtalade bristerna i gällande system. Det torde
leda till betydligt rättvisare resultat än nuvarande system. En övergång till ett system
som sålunda baserar sig på lönetillgångarnas nettoavkastning bör inte heller vålla
några större praktiska svårigheter.
Att pastoraten vid avräkningen med kyrkofonden gottskrivs 20 % av nettoav
kastningen för sitt bestyr med boställsförvaltningen torde som utredningen antagit
stimulera pastoratens intresse för en god boställsförvaltning. Förslaget får anses
bättre tjäna det syfte som ligger bakom redan det nuvarande normaluppskattnings
systemet, nämligen att pastoratet skall ha ett direkt ekonomiskt intresse av en om
sorgsfull boställsförvaltning. Om man vill vinna pastoratens medverkan i en fort
skridande rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket, lär det nämligen,
såsom utredningen framhållit, vara nödvändigt att pastoraten upplever innehavet
av en lönsam fastighet som en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett
löneboställe som en nackdel för pastoratets egen ekonomi och inte bara som en
olägenhet för kyrkofonden. På här anförda skäl ansluter jag mig till utredningens
förslag att avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden skall grundas på den
faktiska nettoavkastningen av avlöningstillgångarna och att pastoraten skall till
godoräknas 20 % av nettoavkastningen för egen räkning.
I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe
112
uppskattas för sig. Uppkommer underskott, svarar pastoratet för detta. Det är
alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en uppskattad
nettobehållning av ett annat löneboställe. Utredningens förslag angående avräk
ningen mellan pastoraten och kyrkofonden innebär att ett eventuellt underskott
på en lönetillgång får kvittas mot överskott på andra lönetillgångar i pastoratet.
Om förvaltningen av pastoratets samlade lönetillgångar visar förlust, svarar enligt
utredningens förslag pastoratet självt för denna. Förlusten beaktas alltså inte vid
avräkningen med kyrkofonden. Även i detta avseende har remissinstanserna all
mänt tillstyrkt utredningens förslag. Kommunförbundet anser emellertid att kyrko
fonden bör svara för en eventuell förlust på den samlade förvaltningen i pastora
tet. Enligt min mening bör utredningens förslag genomföras. Att pastoraten bör
få möjlighet att balansera eventuell förlust på vissa lönetillgångar mot en vinst på
andra sådana tillgångar är rimligt. Att gå så långt som kommunförbundet hävdar
och låta kyrkofonden svara för underskott på den samlade förvaltningen är emeller
tid inte tillrådligt. Det skulle innebära att kyrkofondens användningsområde vidga
des och att en förlustbringande förvaltning i ett pastorat skulle bekostas genom
den allmänna kyrkoavgiften. Vidare skulle pastoratens intresse av en lönsam för
valtning och därmed en viktig rationaliseringsfrämjande faktor begränsas.
I nuvarande avräkningssystem gäller särskilda regler för överskottspastoraten,
dvs. pastorat för vilka den faktiska avkastningen av lönetillgångarna överstiger
präst- och kyrkomusikerlönekostnaden och det virkesbehov för prästgård m. m.
som avses i 55 § ecklesiastika boställsordningen. Sådant pastorat skall f. n. betala in
hälften av överskottet till kyrkofonden. Den andra hälften får överskottspastoratet
använda till andra lokala kyrkliga ändamål än till lönekostnader. Utredningen an
ser att det saknas anledning att göra skillnad mellan överskottspastoraten och
andra pastorat, om dess förslag att pastoraten skall gottskrivas 20 % av netto
avkastningen genomförs. Utredningen föreslår därför att vad som återstår av net
toavkastningen, sedan 20 % gottskrivits pastoratet och dess kostnader för av
löningsförmåner till församlingspräster och kyrkomusiker blivit täckta, i sin hel
het skall levereras till kyrkofonden. Vid bedömning av frågan om överskott före
ligger bör enligt utredningen hänsyn ej längre tas till förut nämnt virkesbehov.
För överskottspastorat fastställs enligt gällande regler en utjämningsperiod av högst
10 år under vilken pastoratet har rätt att tillgodoräkna sig inlevererade överskotts
medel för att täcka de underskott som eventuellt uppkommer under ett annat re
dovisningsår under perioden. Utredningen anser att denna möjlighet till återbäring
av överskott för att täcka underskott bör behållas. Därvid bör dock den ändring
en ske att pastoratet för att täcka underskottet får återbäring med högst det sam
manlagda belopp som pastoratet under de närmaste föregående tio åren inlevere
rat till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott även ett senare år
kan eventuellt ytterligare återbäring ske av resterande överskottsmedel från de
då senaste tio åren.
Utredningens förslag i fråga om överskottspastoraten godtas överlag av re
missinstanserna. Från några håll framförs invändningar mot förslaget att behålla
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
113
möjligheten för pastorat att få återbäring av tidigare till kyrkofonden inbetalade
överskottsmedel. Bl. a. kammarkollegiet anser att denna möjlighet bör slopas.
Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag att det vid en övergång till
det föreslagna nettoredovisningssystemet saknas anledning att göra skillnad mellan
överskottspastoraten och andra pastorat i fråga om vilken andel av nettoavkast
ningen av lönetillgångama som överskottspastoraten bör få behålla. Överskotts
pastoraten bör alltså behandlas enligt samma mönster som de övriga pastoraten.
Frågan om överskott föreligger bör bedömas genom en jämförelse av endast 80 %
av vinsten på förvaltningen av lönetillgångama, å ena, och avlöningskostnadema
å andra sidan. Hänsyn bör däremot ej längre tas till virkesbehov för prästgård
m. m. Som utredningen och majoriteten av remissinstanserna förordat bör emel
lertid överskottspastoraten ha möjlighet till återbäring av överskott som inlevere
rats till kyrkofonden för att täcka eventuellt underskott under senare år.
Enligt gällande bestämmelser kan pastorat få lån ur kyrkofonden, s. k. bygg-
nadsförskott, för bl. a. vissa ny- och ombyggnader på löneboställe samt vissa
grundförbättringar. Amortering och ränta på sådant lån utgör en avdragsgill ut
gift vid normaluppskattningen. I övrigt får utgifter för mera kostsamma investe
ringar inte dras av vid normaluppskattningen. I stället föreskrivs att den förbätt
ring av löneboställes avkastning som man kan vinna genom sådana investeringar
skall beaktas vid normaluppskattningen först efter det antal år (frihetsår) som
skäligen kan anses åtgå för att skriva av det nedlagda kapitalet. Utredningen
föreslår, dels att nuvarande lånemöjligheter för pastoraten skall behållas, dels att
systemet med frihetsår skall ersättas med en möjlighet för pastoraten att få lån
ur kyrkofonden och att vid avräkningen med kyrkofonden få göra avdrag för sina
kostnader för investeringar. Förutsättningarna för lån ur kyrkofonden bör enligt
utredningen stämma överens med vad som gäller för att erhålla statlig lånegaranti
enligt kungörelsen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. Lån bör nämli
gen inte komma i fråga för andra åtgärder än sådana som är försvarliga från ra-
tionaliseringssynpunkt. Utredningen har, som jag tidigare redovisat, föreslagit att
vissa av pastoratens lönetillgångar, nämligen skogen på löneboställena och präst-
lönefondsfastigheterna, skall förvaltas av annan än pastoraten. Sådan förvaltare
bör enligt utredningen få samma möjligheter till lån ur kyrkofonden som pastora
ten.
Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om lån ur kyrkofonden.
Även jag ansluter mig till vad utredningen föreslagit härom.
11.2 Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
I syfte att skapa så effektiva jordbruks- och skogsföretag som möjligt pågår en
omfattande rationaliserings verksamhet inom jordbruket och skogsbruket. Sam
tidigt som nya maskinella hjälpmedel gjort det möjligt att med oförändrad arbets
114
styrka bruka större arealer än tidigare, har de ökande kostnaderna för arbetskraft
och maskiner framtvingat nya företagsformer och som regel en koncentration till
större brukningsenheter. Boställsutredningens undersökningar visar emellertid att
ett stort antal kyrkliga fastigheter blivit efter i rationaliseringsprocessen. Den
kyrkliga jorden är nämligen ännu splittrad på ett stort antal små fastigheter. Inemot
hälften av jorden är i behov av strukturrationalisering. Det är därför, som jag tidi
gare framhållit, av väsentligt intresse att den kyrkliga jorden i full utsträckning
omfattas av de allmänna rationaliseringssträvandena.
Den strukturrationalisering som behövs för den kyrkliga jorden berör enligt
utredningen inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. En samverkan med
andra jordägare är oundgänglig. Att den kyrkliga jorden dras in i strukturratio
naliseringen kan därför väntas bli till nytta inte bara för kyrkan. Utredningen före
slår därför att de åtgärder som behövs inte behandlas separat för de kyrkliga fas
tigheterna. De måste anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Detta
innebär bl. a. att det för flertalet åtgärder av teknisk och ekonomisk art är lämp
ligast att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utnyttjar den statliga serviceverksam
het som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. Även inom
den kyrkliga förvaltningen bör dock finnas resurser för att planera de rationalise-
ringsåtgärder som behövs. Sålunda måste de kyrkliga förvaltningsorganen få sådana
resurser att dels de inventeringar som är nödvändiga för att bedöma det kyrkliga
fastighetsbeståndets framtida användning kan göras, dels fastighetsmarknaden kan
bevakas så att möjligheterna att genom köp, försäljning eller fastighetsbildning få
till stånd lämpliga brukningsenheter kan tas tillvara. Utredningen hävdar att struk
turrationaliseringen kräver utblick över vidare fält än ett pastorats fastighetsinne-
hav. Den bör därför lämpligen bedrivas stiftsvis. Stiftsnämnden bör vara den myn
dighet som bär det huvudsakliga ansvaret för strukturrationaliseringen och svarar
för de avgörande besluten och verkställighetsåtgärderna. En sådan utvidgning av
stiftsnämndernas kompetens bör kompletteras med att garantier skapas för att pas-
toratsintressena beaktas vid stiftsnämndens handläggning av rationaliseringsären-
dena. Utredningen föreslår därför att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en
ledamot i stiftsnämnden.
Arbetet med att gå igenom det kyrkliga fastighetsbeståndet och primärt bedöma
dess framtida användning bör enligt utredningen i stor utsträckning läggas på bo-
ställsnämnderna, varvid de bör få tillgång till fastighetsekonomisk och fastighets-
teknisk expertis. För inventeringen på skogsbrukssidan finns erforderlig sakkun
skap hos stiftsnämnderna.
Att genomföra den strukturrationalisering som bedöms nödvändig blir en ar
betsuppgift på längre sikt. Vissa allmänna riktlinjer kan utfärdas centralt. På
stiftsplanet förutsätter utredningen att en nära samverkan mellan stiftsnämnderna
och lantbruksnämnderna kommer till stånd. Utredningen betonar vikten av att
fastighetsmarknaden bevakas så att lämpliga tillfällen till markförvärv inte för
summas. Denna uppgift bör i fråga om skogsbruksfastigheter liksom hittills i förs
ta hand ankomma på stiftsnämnden. I övrigt bör den åvila främst boställsnämn-
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:tf.- proposition nr 168 år 1970
115
derna. Som centralt organ för att leda och planera strukturrationaliseringen av den
kyrkliga jorden och tillhandahålla viss expertpersonal, i varje fall under ett inled
ningsskede, föreslås en särskild arbetsenhet inom kammarkollegiet.
För att bostadsnämnderna skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs enligt ut
redningen vissa förändringar i nuvarande organisation. Sålunda bör nämndernas
verksamhetsområden vidgas. Vidare bör pastoraten få en fast representant i varje
nämnd. Härigenom stärks nämndernas möjligheter att medverka i strukturratio
naliseringen.
Förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden bör enligt utredningen
utformas så, att de underlättar en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan
mellan olika fastigheter och ägarkategorier. För skogsbrukets del behövs en be
tydligt mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvarande skogsbi-
trädesdistrikten. Större enheter krävs för ett rationellt utnyttjande av maskiner
och arbetskraft. Gemensam planering av driften är en nödvändig förutsättning för
ett lönsamt skogsbruk. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas
genom olika former av samverkan och finner att teknisk samverkan bör kunna
komma i fråga med Skogssällskapet, skogsägareföreningar eller andra kategorier
av skogsägare. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar
sig billigast och mest effektivt. Utredningen föreslår emellertid, att det kyrkliga
skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd samverkan
inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete mellan de
skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de rationalise-
ringsåtgärder som i främsta rummet krävs i form av översiktlig planläggning av
skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft och ett
gemensamt utbud av virke. Vidare kan avtal träffas centralt med företrädare för
andra skogsägarkategorier om samverkan över ägogränserna. Detta resultat kan
enligt utredningen uppnås på två olika vägar. En möjlighet är att stiftsnämnderna
övertar förvaltningen av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår un
der pastoratens förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pasto
ratens räkning. Nettoavkastningen skulle årligen fördelas mellan samtliga delägan
de pastorat efter andelsvärden, oavsett om avverkningen under året skett på ett
visst pastorats fastigheter eller ej. Utredningen konstaterar att detta alternativ
skulle innebära en ytterligare begränsning av pastoratens självbestämmanderätt
men påpekar att denna redan nu är ytterligt blygsam när det gäller skogsförvalt-
ningen och att det enskilda pastoratets rätt att besluta i fråga om avverkningar och
skogsvårdsåtgärder utgör ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk.
Enligt utredningens andra alternativ skulle grundprincipen för nuvarande boställs-
förvaltning behållas, dvs. att pastoraten svarar för förvaltningen av skogen. Men
ledningen för pastoratens förvaltning inom varje stift skulle uppdras åt ett sam-
arbetsorgan och stiftsnämndens uppgifter begränsas till tillsyn över förvaltningen
och tillvaratagande av kyrkofondens intressen. Även vid detta alternativ skulle
nettoavkastningen av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pasta-
116
raten efter andelstal. Utredningens majoritet förordar en lösning enligt sist nämnda
alternativ. Ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning genom
stiftsnämndema.
Målet för det kyrkliga skogsbruket föreslås vara en långsiktig, stor avkastning
med bibehållet krav på en måttlig förräntning. Detta bör enligt utredningen ge
virkesrilca bestånd utan överdrivet lång omloppstid. Kravet på en jämn avkast
ning av det enskilda pastoratets skog behöver inte längre uppehållas, utan man
bör eftersträva en genomsnittligt jämn avkastning på längre sikt för stiftets samt
liga skogar.
När det gäller jordbruket kan enligt utredningen sidoarrende vara en smidig
väg till strukturrationalisering. Sidoarrende bör dock ses endast som ett första steg
mot rationellare fastighetsbildning. Framtida mera enhetliga arrendebestämmelser
kan också underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvalt
ningar. Beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform m. m. bör under
lättas. Utredningen föreslår därför att beslutanderätten i sådana frågor överflyttas
från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd eller i flertalet fall då det gäller löneboställes
disposition till boställsnämnd.
Utredningen framlägger vidare förslag som avser att underlätta köp och försälj
ning av kyrklig jord. Det föreslås, att frågor om placering av prästlönefondsmedel
blir överflyttade från domkapitlens till stiftsnämndemas handläggning och att pla
cering av sådana fondmedel i fastighet, oberoende av beloppets storlek, får beslu
tas av stiftsnämnd. Vidare föreslås att pastorat eller stiftsnämnd som inte har me
del omedelbart tillgängliga när tillfälle ges att förvärva från rationaliseringssynpunkt
lämplig tillskotts jord skall kunna få lån ur kyrkofonden för ändamålet.
De förslag till åtgärder av olika slag som utredningen lägger fram för att få
till stånd en effektiv strukturrationalisering tillstyrks i allmänhet av remissinstan
serna. Man är i huvudsak ense med utredningen om att det till att börja med
krävs åtgärder för planläggning av strukturrationaliseringen. Det behövs sålunda en
inventering av de kyrkliga fastigheterna och en bedömning av deras framtida
användning. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att detta arbete
liksom arbetet med att genomföra den strukturrationalisering som bedöms nöd
vändig på grundval av inventeringen, genom bl. a. köp och försäljning, bör ske
stiftsvis under medverkan av — utom de statliga rationaliseringsorganen — bo
ställsnämnd och stiftsnämnd.
Från några håll framförs vissa allmänna erinringar. Skogsstyrelsen understryker
vikten av att rationaliseringssträvandena inte bara inriktas på att åstadkomma
bästa ekonomiska bärkraft hos de enskilda brukningsenheterna utan framför allt
på att genom s. k. intressearrondering skapa större samlade komplex av skogs
mark. Statskontoret anser att det såvitt avser jordbruksfastigheterna bör vara
möjligt att utan någon omfattande inventering ta itu med rationaliseringsarbetet i
samverkan med lanbruksnämnderna och deras expertis.
Utredningens förslag till fördelning mellan stiftsnämnd och boställsnämnd av
uppgifterna med att inventera fastighetsbeståndet och bevaka fastighetsmarknaden
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
117
liksom förslaget att inrätta ett centralt samordningsorgan inom kammarkollegiet
möter kritik från flera håll. Kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrel-
sen m. fl. framhåller vikten av att rationaliseringsarbetet inte splittras. Ansvaret
för inventeringen av fastighetsbeståndet och bevakningen av fastighetsmarknaden
bör enligt dessa remissinstanser helt åvila stiftsnämndema. Det intresse och den
ortskännedom och sakkunskap som finns hos boställsnämndema bör tas tillvara
men dessa bör väsentligen tjäna som serviceorgan åt stiftsnämndema.
Lantbruksstyrelsen, statskontoret och många andra remissinstanser anser det
inte vara motiverat att skapa ett nytt centralt rationaliseringsorgan inom kammar
kollegiet för ledning och samordning av rationaliseringsverksamheten. Planlägg
ningen bör lämpligen bedrivas på stiftsplanet. Kammarkollegiet anser att det finns
ett visst behov av riktlinjer och samordning, även om det huvudsakliga rationali
seringsarbetet bör ske på stiftsplanet. Dessa i förhållande till utredningens förslag
mera begränsade samordningsuppgifter bör enligt kammarkollegiet läggas på
kollegiet, som på riksplanet närmast har att ta befattning med den kyrkliga jorden.
Kollegiet räknar med att kunna fullgöra dessa uppgifter utan någon förstärkning av
personalen.
I fråga om utredningens förslag till åtgärder för att få till stånd en mera utbyggd
samverkan inom det kyrkliga skogsbruket råder delade meningar. De flesta remiss
instanserna är ense med utredningen om att ett modernt skogsbruk kräver stora en
heter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genom
föras i full skala och att en förvaltning stiftsvis i de flesta fall bör ge tillräckligt
underlag för rationaliseringsåtgärder i fråga om planläggning av skogsarbetet, ma
skinanskaffning, arbetskraftsfrågor och virkesförsäljning m. m. Många remissin
stanser framhåller samtidigt att, även om det kyrkliga skogsbrukets samverkans-
problem i första hand bör lösas inom den kyrkliga förvaltningens ram, utredningen
borde ha anlagt ett mera positivt och konstruktivt synsätt på frågan om samverkan
med andra parter. Många skogsvårdsstyrelser ifrågasätter lämpligheten av att en
särskild avverkningsorganisation byggs upp inom den kyrkliga skogsförvaltningen.
Det bör komma i fråga endast när en sådan egen organisation verkligen kan ut
nyttjas effektivt och rationellt. Med hänsyn till att den kyrkliga skogen är splittrad
på många små enheter och spridd över stora områden är det enligt flera skogs
vårdsstyrelser knappast möjligt för den kyrkliga skogsförvaltningen att i någon
större utsträckning kunna rationellt utnyttja en maskinpark av den storleksord
ning som numera används. I stället bör samverkan i olika former sökas med
andra skogsförvaltande företag och organisationer. Därigenom kan de resurser
som redan finns inom skogsbruket bäst utnyttjas. Andra skogsvårdsstyrelser anser
att en samordning inom den kyrkliga förvaltningens ram i fråga om översiktlig
planläggning och utbud av virke väl kan komma i fråga. Förslaget om gemensam
maskinanskaffning och anställning av arbetskraft anses däremot orealistiskt.
Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastorats-
förbund avstyrker förslaget att samtliga boställsskogar inom ett stift skall bilda
underlag för en central skogsförvaltning i stiftet. Kommunförbundet anser att det
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
118
finns andra möjligheter att åstadkomma ett större och bättre underlag för de för
ändrade driftsformer som det nuvarande och framtida skogsbruket kräver. I förs
ta hand åsyftar kommunförbundet en reform av den kyrkokommunala indelning
en som tar sikte på att skapa större kyrkokommunala enheter eller att bilda kyrk
liga samfälligheter. Med en bättre arrondering av den kyrkliga jorden bör enligt
kommunförbundet de större kyrkokommunala enheterna eller samfälligheterna
kunna utgöra ett tillräckligt stort underlag för en rationell skogsförvaltning. Där
till kommer möjligheterna till samverkan med andra skogsägarkategorier. För
samlings- och pastoratsförbundet hänvisar till den ändring i kommunindelningen
som håller på att genomföras och framhåller att det därvid i regel blir aktuellt att
bilda kyrkliga samfälligheter inom dessa större kommuner.
Utredningens förslag att den gemensamma förvaltningen av all kyrklig skog i
stiftet skall uppdras åt ett särskilt samarbetsorgan för pastoraten i stiftet avstyrks av
så gott som samtliga remissinstanser. Dessa remissinstanser ansluter sig i stället till
reservantens, ledamoten Lindströms uppfattning att den mest praktiska och ratio
nella lösningen är att låta stiftsnämnden med en förstärkt pastoratsrepresentation
överta skogsförvaltningen. Som skäl åberopas allmänt att stiftsnämnderna genom
sin sammansättning och sin direkta tillgång till kvalificerad expertis är vida mera
lämpade än ett rent pastoratsorgan att leda de angelägna strävandena att av det
splittrade ägoinnehavet skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tids
enlig drift och ökad lönsamhet. Vidare framhålls att stiftsnämnd såsom tillsyns
myndighet eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord och
därför också har betydligt större möjligheter att genom köp, försäljningar och by
ten nå uppgörelser med andra markägare med motsvarande arronderingsintresse.
Ett annat skäl som åberopas är att en sådan organisatorisk lösning dessutom med
ger en naturlig samordning mellan förvaltning och de föreslagna utvidgade befo
genheterna för stiftsnämnderna i strukturrationaliseringssammanhang.
Mot den av utredningen uttalade målsättningen för det kyrkliga skogsbruket som
bör ligga till grund för reglerna om skogshushållningsplaner för den kyrkliga sko
gen framför lantbruksstyrelsen erinringar. Styrelsen hävdar att den föreslagna
målsättningen innebär en modifierad men alltjämt klart uttalad tendens till upplag
ring av skogskapital. Detta avviker från målsättningen för skogsbruket i övrigt som
strävar mot företagsekonomiskt rationell drift.
Mot utredningens förslag i fråga om köp och försäljning av jord i rationalise-
ringssyfte framförs erinringar på några punkter. Kammarkollegiet och domänver
ket avstyrker förslaget att beslutanderätten i fråga om fastighetsköp helt skall de
legeras till stiftsnämnden. I fråga om förvärv av fastighet för kyrkofondens räk
ning hänvisar kammarkollegiet till att en intresseavvägning och prioritering mellan
olika stift ofta är påkallad. Sådana frågor bör därför alltjämt avgöras centralt.
Beslutanderätten bör dock i viss utsträckning kunna delegeras till kollegiet. I frå
ga om förvärv av fastighet för prästlönefondsmedel påpekar kammarkollegiet och
domänverket att exempelvis domänverkets större markförvärv underställs Kungl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
119
Maj:ts prövning. Kollegiet föreslår att vid sådana förvärv skall gälla motsvarande regler som vid försäljning av kyrklig jord.
Utredningen har som framgått föreslagit flera mindre genomgripande refor mer som tillsammans skall tillgodose syftet att den kyrkliga jorden blir rationellt förvaltad. En förutsättning härför är som tidigare nämnts att de kyrkliga jord bruks- och skogsbruksföretagens storlek anpassas till den fortgående tekniska och ekonomiska utvecklingen. Målet kan emellertid nås på olika sätt. De metoder utredningen anvisar är partiella reformer av organisatorisk och förvaltningsmässig art som ger kyrkans förvaltande organ bättre möjligheter till strukturrationalisering och olika former av samverkan. Genom omdisposition av marken och förvärv av mark kan bärkraften hos de kyrkliga brukningsenheterna ökas. Som ett led i strukturrationaliseringen ingår även avyttring av icke bärkraftiga brukningsenheter. Genom samverkan mellan olika markägare kan vissa av stordriftens fördelar vin nas.
Jag kan liksom remissinstanserna i huvudsak ansluta mig till utredningens sätt att angripa problemen.
Strukturrationaliseringen bör givetvis som utredningen framhåller anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena. Verksamheten bör bedrivas i nära sam arbete med lantbruksnämnderna, som har till uppgift att främja bl. a. jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. För att åstadkomma en effektiv struktur rationalisering krävs vidare, som utredningen också framhåller, en omsorgsfull planläggning av verksamheten. Som ett led i planläggningen ingår sådana åtgärder som att inventera det kyrkliga fastighetsbeståndet, att bedöma dess framtida an vändning, att planera markbyten för s. k. intressearrondering och att angelägenhets- gradera rationaliseringsinsatserna. En grundprincip i detta arbete bör givetvis vara att åstadkomma så gott resultat som möjligt för det kyrkliga jordbruket och skogs bruket i stort. Erfarenheterna med strukturrationalisering av domänverkets och skogsbolagens markinnehav har visat att mindre administrativ planeringsenhet än länet ej bör komma i fråga. Av dessa skäl bör som utredningen föreslagit stiftet utgöra planeringsenhet.
Remissinstanserna delar över lag utredningens uppfattning att ansvaret för den regionala planeringen av strukturrationaliseringen och dess genomförande i allt väsentligt bör ligga hos stiftsnämnderna. Det framhålls bl. a. att strukturrationalise ringen i hög grad är en fråga om köp, försäljning och byte av fast egendom, där stiftsnämnden redan enligt gällande bestämmelser har en central funktion. Även jag delar denna uppfattning. Självfallet kan ett enskilt pastorat genom egna initiativ och lämpliga åtgärder förstärka ett boställe så att det ger en tillfredsställande avkastning. Men att helt lämna initiativet åt de enskilda pastoraten låter sig knap past göra, om man skall få till stånd en mera genomgripande strukturrationalise ring. Remissinstansernas kritik mot förslaget att ge boställsnämnderna vidgade be fogenheter i rationaliseringsarbetet är enligt min mening befogad. Det är viktigt att rationaliseringsarbetet inte splittras. Boställsnämnderna bör väsentligen tjäna som serviceorgan åt stiftsnämnderna. Ansvaret för inventeringen av fastighetsbe
120
ståndet bör alltså åvila stiftsnämnden, liksom det bör ankomma på stiftsnämnden
att ha ansvaret för att planlagda strukturförändringar av jordbruksfastigheter blir
genomförda.
Förslaget att inrätta en särskild arbetsenhet inom kammarkollegiet med vid
sträckta uppgifter att samordna, övervaka och dra upp riktlinjer för strukturra
tionaliseringen har mött kritik från många håll. Jag anser liksom kammarkollegiet
att det finns visst behov av samordning och centralt meddelade riktlinjer. Dessa, i
förhållande till utredningens förslag mera begränsade uppgifter, bör kunna läggas
på kammarkollegiet utan att dess organisation ändras.
Att förändra det kyrkliga jord- och skogsbruket kommer med nödvändighet åt',
ta lång tid i anspråk. Det är därför angeläget att under omställningsskedet genom
olika former av samverkan över ägogränser motverka de olägenheter som beror
på att brukningsenhetema inte är tillräckligt stora och att arronderingen av drifts
enheterna är bristfällig. Eftersom den ökade användningen av maskinella hjälp
medel inom skogsbruket fört med sig att de skogliga behandlingsytomas storlek
och form fått en helt annan betydelse för det ekonomiska resultatet av skogsbru
ket än tidigare, finns det särskilt inom skogsbruket ett stort behov av samverkan av
olika slag.
Utredningens förslag att samverkansbehovet för det kyrkliga skogsbruket i förs
ta hand löses inom den kyrkliga förvaltningens ram godtas i princip av remissin
stanserna. Förslaget innebär närmare bestämt att man inom stiftet bygger ut de
samverkansformer man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till cen
tral planering som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. På så sätt får man enligt
utredningen underlag för sådana rationaliseringsåtgärder som översiktlig planlägg
ning av skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft
samt samordnad virkesförsäljning.
Liksom de allra flesta remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att
man bör tillvarata och vidareutveckla de samverkansformer som f. n. finns inom
det kyrkliga skogsbruket. Det moderna skogsbruket kräver stora enheter för att
rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras i full ska
la. Jag förordar därför att skogsförvaltningen i enlighet med vad utredningen före
slagit organiseras stiftsvis. Jag delar alltså inte kommunförbundets och försam
lings- och pastoratsförbundets uppfattning att tillskapandet av större kyrkokom-
munala enheter och bildandet av kyrkliga samfälligheter kommer att ge tillräck
ligt stort underlag för att snabbt och rationellt lösa de många problem som ett
splittrat skogsbruk möter. I likhet med många skogsvårdsstyrelser är jag snarare
benägen att ifrågasätta om ens en förvaltning stiftsvis kan ge underlag för vissa av
de rationaliseringsåtgärder som utredningen föreslår. Självfallet bör företagseko
nomiska principer vara vägledande även vid valet av samverkansform. Från denna
utgångspunkt ter det sig naturligt med en samordning inom den kyrkliga förvalt
ningens ram när det gäller sådana frågor som utbud av virke och planläggnings-
frågor. Däremot är det tveksamt huruvida det från företagsekonomisk synpunkt
är lämpligt att det i varje stift anskaffas maskiner och anställs arbetskraft för
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
121
skogsbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att detta är en
helt orealistisk tanke för Norrbottens del, bl. a. med hänsyn till skogsskiftenas
spridning över en areal som motsvarar en fjärdedel av landets hela areal. Många
andra skogsvårdsstyrelser har också manat till stor försiktighet i dessa avseenden.
Jag vill för egen del understryka dessa synpunkter. Jag anser således att, så länge
det kyrkliga skogsbruket är så splittrat som nu och så länge som den tekniska
och ekonomiska utvecklingen fortlöper i så snabb takt som f. n., det inte bör kom
ma i fråga att inom den kyrkliga förvaltningens ram anskaffa maskiner eller an
ställa arbetskraft i annat fall än då förutsättningar finns för en på lång sikt ratio
nell skogsproduktion. Det är alltså inte lämpligt att nu alltför hårt låsa formerna för
den kyrkliga avverkningsorganisationen.
Tills vidare bör olika former av teknisk samverkan med andra kategorier av
skogsägare vara den från driftssynpunkt lämpligaste lösningen för det kyrkliga
skogsbruket. Hittills har sådan samverkan förekommit främst med Skogssällskapet
i den formen att sällskapet med sin personal och maskinutrustning biträtt vid för
valtningen av löneboställenas skogar, vilkas belägenhet gjort ett sådant samarbete
naturligt för båda parter. På flera håll i landet förekommer också en begränsad
teknisk samverkan med skogsägareföreningar. Som utredningen påpekat bör i bl. a.
Luleå stift samverkan med domänverket på många håll te sig naturlig. I detta
sammanhang bör anmärkas att enligt utredningens uppgifter 50 å 60 % av den
årliga avverkningen inom de kyrkliga skogarna säljs på rot. Om förvaltningen av
löneboställenas skogar såsom jag förordat ombesörjs stiftsvis, kan avtal träffas
centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av personal eller maskiner
i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark.
När det gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet närmare skall utformas
möter utredningens förslag att skogen skall förvaltas av ett för pastoraten i stiftet
gemensamt organ ett kompakt motstånd från remissinstansernas sida. Så gott som
samtliga instanser ansluter sig i stället till ledamoten Lindströms uppfattning att
stiftsnämnderna bör ha hand om förvaltningen. Även jag anser att den mest prak
tiska och rationella lösningen är att förvaltningen anförtros åt stiftsnämnderna. Jag
kan i huvudsak ansluta mig till de skäl som åberopas i reservationen. Man har
från något håll velat göra gällande att principiella skäl talar mot att flytta över
pastoratens förvaltningsuppgifter i fråga om skogen till stiftsnämnderna. Som ut
redningen framhållit är emellertid pastoratens självbestämmanderätt när det gäl
ler skogsförvaltningen redan nu ytterligt blygsam. För att även i framtiden garan
tera pastoraten ett visst medinflytande över skogsförvaltningen föreslår jag, som
närmare skall utvecklas i ett senare sammanhang, att pastoraten blir representerade
i stiftsnämnden med två ledamöter.
Mycket talar för att de förändringar i arbetsuppgifterna som nu föreslagits för
stiftsnämndemas del kommer att påkalla viss utökning av stiftsnämndernas per
sonal. I vilken utsträckning personalen bör ökas går inte nu att bedöma. Till den
frågan får jag återkomma i ett senare sammanhang.
Utredningen har gjort vissa uttalanden om målet för det kyrkliga skogsbruket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
122
Jag vill i det sammanhanget påpeka att målet givetvis bör stå i överensstämmelse
med målet för skogsbruket i övrigt. Det kyrkliga skogsbruket bör alltså drivas så,
att det på lång sikt lämnar bästa möjliga ekonomiska resultat samtidigt som det
ger en från företagsekonomisk synpunkt godtagbar årlig avkastning.
Utredningens förslag till närmare utformning av hushållningsplanerna har mött
skarp kritik. Skogsbrukets planläggningsfrågor övervägs f. n. av skogspolitiska
utredningen. Jag förordar att Kungl. Maj:t får meddela anvisningar för den kyrk
liga skogsbruksdriften. Anvisningarna bör utformas så att det kyrkliga skogsbru
ket kan drivas efter samma riktlinjer som övrigt jämförligt skogsbruk.
Liksom remissinstanserna godtar jag utredningens förslag att Kungl. Maj:ts be
slutanderätt i fråga om ändrad markanvändning eller andra dispositionsändringar
av det kyrkliga jordbruket skall överflyttas till stiftsnämnd och i vissa fall till bo-
ställsnämnd.
Utredningens förslag att beslutanderätten i fråga om fastighetsköp helt skall
läggas på stiftsnämndema anser jag i likhet med kammarkollegiet och domän
verket föra för långt. Frågan har samband med den större frågan om placering
av de snabbt växande kyrkliga fonderna som jag avser att behandla något senare.
Jag vill emellertid förutskicka att önskemålet om en bredare bas för de kyrkliga
kapitalplaceringarna talar för att stiftsnämndens beslutanderätt i fråga om inköp
av fastighet för prästlönefondsmedel begränsas. Kungl. Maj:t bör medges att med
dela närmare bestämmelser i fråga om förvärv av fastighet för fondmedel av olika
slag.
Utredningens förslag att de kyrkliga myndigheterna skall få möjlighet att lämna
staten eller kommun förhandsbesked om principiellt medgivande till framtida för
säljning kan jag inte biträda. Frågan berördes i prop. 1967: 100 angående rikt
linjer för bostadspolitiken, m. m. I sitt remissyttrande över det betänkande som
låg till grund för propositionen förklarade boställsutredningen sig ämna föreslå
att kommun skulle kunna få bindande förhandsbesked om rätt att förvärva kyrk
lig jord för att på så sätt kunna förebygga att kommun alltför långt innan mark
dispositionen blir aktuell övertar fastighet på vilken ett räntabelt jordbruk kan
bedrivas. Departementschefen uttalade bl. a. att en tidig överlåtelse av mark till
kommunen otvivelaktigt kan innebära att den överlåtna marken blir mindre ratio
nellt förvaltad i skogsbruk eller jordbruk fram till tidpunkten när marken skall
exploateras för bebyggelse. Enligt departementschefen är det fråga om en avväg
ning mellan två samhällsintressen, nämligen intresset att främja en god samhälls
planering och intresset av fortsatt rationell drift under en övergångstid. Departe
mentschefen betraktade det så angeläget att främja långsiktighet i den kommunala
markpolitiken att statens och kyrkans intresse att få behålla marken så länge som
möjligt i viss mån borde få stå tillbaka för intresset att åstadkomma en god pla
nering av samhällsbyggandet. Skäl saknas att frångå detta ställningstagande i frå
gan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
123
11.3 Enhetligare förvaltnmgsbestämmelser m. m.
Den kyrkliga egendomen är, både i fråga om ursprung och de ändamål den
avser att tjäna, av mycket växlande slag. Redan på grund härav är det naturligt
att reglerna om förvaltning av kyrklig egendom är tämligen oenhetliga.
Den kyrkliga egendomen utgörs dels av den kyrkliga jorden med tillhörande
byggnader, dels av lös egendom såsom inventarier i kyrkor, fonder som härleder
sig från den kyrkliga jorden och donationer. Den kyrkliga jorden kan indelas i
två huvudgrupper. Den ena avser fast egendom som genom sitt brukningsvärde tjä
nar kyrkan, s. k. förvaltningsförmögenhet. Hit hör främst kyrkor, kyrkogårdar och
andra allmänna begravningsplatser samt prästgårdar och biskopsgårdar. Den andra
gruppen som skulle kunna kallas finansförmögenheten omfattar avkomstgivande
egendom. Till den avkomstgivande fasta egendomen räknas huvudsakligen löne-
boställen, prästlönefondshemman, lokalkyrkas fastigheter, allmänna kyrkohem-
man, biskopshemman, klockarhemman och domkyrkas fastigheter. Avkastningen
av denna egendom är avsedd för skilda ändamål. Sålunda disponeras avkastningen,
från löneboställena och prästlönefondshemmanena för avlöning av präster, från
församlingskyrkas fastighet för församlingskyrkans räkning och från domkyrkas
fastighet för domkyrkans behov. Avkastningen från allmänna kyrkohemman,
biskopshemman och klockarhemman tillfaller kyrkofonden.
De regler om förvaltning av kyrklig egendom som nu är aktuella avser endast
den del av den kyrkliga jorden som kan hänföras till finansförmögenheten samt
prästgårdar, biskopsgårdar och vissa fonder. Löneboställena förvaltas f. n. av pas
toraten. Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock boställsnämnd och stifts-
nämnd. Dessa nämnder utövar även uppsikt över pastoratens förvaltning. Försam
lingskyrkornas fastigheter förvaltas av församlingarna. Vissa förvaltningsbefogenhe
ter tillkommer stiftsnämnd, som också har uppsikt över förvaltningen. Prästlöne
fondshemman, allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman för
valtas av stiftsnämnden. Förvaltningen av domkyrkofastigheter tillkommer bi
skopen och domkapitlet med en syssloman som närmaste förvaltare. Stiftsnämnden
har uppsikt över förvaltningen av domkyrkofastigheter. För förvaltningen av Lunds
domkyrkas fastigheter gäller en annan ordning. Ett särskilt domkyrkoråd finns för
ändamålet. Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock stiftsnämnden.
Utredningens förslag tar sikte på att åstadkomma större enhetlighet i förvalt
ningsformerna beträffande de olika slagen av kyrklig jord. I detta syfte föreslår
utredningen ändrade regler om förvaltningen av bl. a. dels löneboställenas skog,
dels vissa domkyrkofastigheter. Vidare föreslår utredningen ändringar i reglerna
om upplåtelse av arrende och andra nyttjanderätter, däribland jakt och fiske.
Utredningen framför också förslag om naturvård och kulturminnesvård.
Som framgår av vad jag tidigare anfört har jag godtagit utredningens förslag
om att skogen på samtliga löneboställen i ett stift skall förvaltas gemensamt. Jag
har därvid förordat att förvaltningen skall utövas av stiftsnämnden.
Beträffande lokalkyrkornas skog föreslår utredningen ingen organisatorisk för
124
ändring. Varje församling bör alltjämt ha hand om skogsförvaltningen. Stiftsnämn-
dens befattning bör enligt utredningen begränsas till att fastställa hushållningsplan
och tillse att den efterföljs. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget men
bl. a. stiftsnämnden i Karlstad anser att lokalkyrkornas skog bör inordnas i den
för stiftet gemensamma skogsförvaltningen. Jag anser att det saknas skäl att frångå
utredningens förslag. Det allmännas intresse av förvaltningen är av annan art i
fråga om löneboställenas skog, vars avkastning påverkar kyrkofondens ekonomi
och därmed den allmänna kyrkoavgiften, än i fråga om lokalkyrkornas skog vars
avkastning disponeras för dessa kyrkors räkning. Det bör emellertid inte möta nå
got hinder att, om församlingen önskar det, lokalkyrkas skogsfastigheter efter be
slut av Kungl. Maj:t får ingå i den för löneboställenas skog gemensamma statsför
valtningen. Förvaltningen av domkyrkornas fastigheter med undantag av Lunds
domkyrkas fastigheter och vissa andra fastigheter bör enligt utredningen över
lämnas åt stiftsnämnderna. Förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar före
slås även i fortsättningen ankomma på domkyrkorådet i Lund. Utredningens för
slag i dessa avseenden tillstyrks av remissinstanserna. Enligt en undersökning som
kyrka-statutredningen gjort år 1960 uppgick taxeringsvärdet av domkyrkornas
fasta egendom, med undantag av själva domkyrkofastigheterna, till 23,6 milj. kr.
Därav belöpte 20 milj. kr. på Lunds domkyrkas fasta egendom. Förvaltningen av
Lunds domkyrkas egendom bör alltså väl kunna bestå som en enhet för sig. Dom-
kyrkojorden i övrigt är däremot av ringa omfattning och de organ som f. n. har
ansvaret för denna fasta egendom har inte någon speciell sakkunskap för fastig
hetsförvaltning. Några bärande skäl för att behålla en särskild förvaltningsorganisa
tion för denna egendom finns alltså knappast. Det torde vara betydligt lättare att få
till stånd en rationell ordning, om förvaltningen anförtros stiftsnämnderna. På dessa
skäl tillstyrker jag utredningens förslag beträffande förvaltningen av Lunds dom
kyrkas och övriga domkyrkors fastigheter. Liksom utredningen räknar jag med att
det kan vara lämpligt att beträffande vissa fastigheter lägga förvaltningen på annat
organ än stiftsnämnden resp. domkyrkorådet i Lund. Beslut härom bör få med
delas av Kungl. Maj:t.
För stiftsnämnds förvaltning av domkyrkas fastighet bör gälla samma regler
som beträffande stiftsnämnds omedelbara förvaltning av annan kyrklig jord. Det
bör påpekas att förslaget inte syftar till någon ändring i fråga om användningen av
egendomens avkastning. Inte heller är det meningen att frånta de organ som f. n.
fungerar som domkyrkas styrelse vården och förvaltningen av själva domkyrkan
eller dess kapital och övriga lösa egendom.
Utredningens förslag rörande utarrendering syftar till en mera enhetlig reglering
av de kyrkliga organens handläggning av arrendefrågor. I fråga om den privaträtts
liga regleringen av den kyrkliga jordens utarrendering har, som jag tidigare nämnt,
chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag anmält förslag som innebär en
i princip enhetlig lagstiftning för såväl publika som enskilda arrenden. Enligt gäl
lande bestämmelser om förvaltning av kyrklig jord skall upplåtelser och övriga jord
ägarfunktioner i princip handhas av den som förvaltar den kyrkliga jorden. I fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts< proposition nr 168 år 1970
125
om arrendeupplåtelse är emellertid de förvaltande organens handlingsfrihet in
skränkt i vissa avseenden. Så t. ex. bestämmer boställsnämnden arrendevillkoren vid
utarrendering av löneboställe. Detta sker vid en s. k. ekonomisk besiktning. Beträf
fande församlingskyrkornas och domkyrkornas fastigheter föreskrivs att arrende
uppskattning skall göras av vissa därtill utsedda personer, varefter stiftsnämnden
fastställer villkoren för arrendeupplåtelsen. I fråga om rätten att sluta avtal om
upplåtelse av kyrklig jord på arrende för jordbruk gäller skilda bestämmelser. I
allmänhet är det förvaltaren av egendomen som har hand om själva upplåtelsen
men i vissa fall, t. ex. i fråga om Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas fastigheter,
svarar stiftsnämnden även för utarrenderingen. För att vinna större enhetlighet i
förvaltningsformerna och för att få en enhetligare arrendesättning för de kyrkliga
arrendegårdarna föreslår utredningen att det uppdras åt boställsnämnderna att
göra arrendeuppskattning beträffande samtliga kategorier kyrkliga jordbruksfastig
heter. I överensstämmelse med vad som gäller för löneboställena föreslås vidare att
det såvitt avser lokalkyrkornas jord skall ankomma på boställsnämnden att även
fastställa arrendevillkoren. Beträffande Lunds domkyrkas fastigheter föreslås att
det skall ankomma på stiftsnämnden att fastställa arrendevillkoren. Att anta ar-
rendator och teckna kontrakt med denne, dvs. handhavandet av själva upplåtelsen
föreslås ankomma på vederbörande förvaltare. Remissinstanserna tillstyrker i allt
väsentligt utredningens förslag i dessa avseenden. Domkyrkorådet i Lund anser
emellertid att det bör anlcomma på boställsnämnden och inte på stiftsnämnden att
fastställa arrendevillkor för Lunds domkyrkas arrendegårdar.
Det är enligt min mening värdefullt med en enhetligare reglering av de kyrk
liga organens handläggning av arrendefrågor. Regleringen tar f. n. sikte på dels att
förhindra att arrendevillkoren är till skada för arrendegårdarna eller eljest för det
allmänna, dels att tillvarata optionsberättigad arrendators intressen. Sist nämnda
syfte kommer, om förslaget till ny arrendelagstiftning genomförs, att tillgodoses
genom allmänna arrenderättsliga regler. Enligt detta förslag skall bl. a. tvist om
rätt till fortsatt arrende och villkoren för sådant arrende prövas av arrendenämnd.
Kvar står främst intresset att nå enhetliga arrendenormer inom den kyrkliga för
valtningen. Det intresset tillgodoses om arrendeuppskattning beträffande alla slag
av kyrklig jord uppdras åt boställsnämnderna. Dessa bör också fastställa de vill
kor som bör erbjudas den presumtive arrendatorn utom i fråga om fastigheter som
förvaltas av stiftsnämnd. Såsom domkyrkorådet i Lund föreslagit bör lämpligen
boställsnämnden, inte stiftsnämnden bestämma villkoren när fastighet som tillhör
Lunds domkyrka skall upplåtas som jordbruksarrende. Detta står i överensstäm
melse med utredningens förslag i fråga om lokalkyrkas fastighet. Arrendeavtalet
bör beträffande alla kategorier kyrklig jord ingås med den som förvaltar egendo
men.
Utredningen har även behandlat frågan om förvaltning av löneboställe som ut
gör hyresfastighet. Utredningen anser att pastoraten är utrustade med eller har till
gång till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning av sådana
fastigheter. Enligt utredningen saknas därför anledning att låta boställsnämnden ha
126
uppsikt över förvaltningen eller bestämma hyran. Förvaltningen bör emellertid
liksom i fråga om andra prästlönetillgångar stå under allmän uppsikt av stiftsnämn-
den. Utredningens förslag godtas allmänt men kammarkollegiet har ifrågasatt
lämpligheten av att i fråga om löneboställen som utgör hyresfastigheter frångå
principen om boställsnämnds uppsikt över förvaltningen. Jag anser liksom utred
ningen och majoriteten av remissinstanserna att pastoraten mycket väl kan anför
tros att själva ha hand om förvaltningen av hyresfastigheter. Som utredningen
påpekat bestäms boställsnämndernas sammansättning av helt andra arbetsupp
gifter.
Även i fråga om andra nyttjanderättsupplåtelser på kyrklig jord än upplåtelse
på arrende för jordbruk är de förvaltande organens handlingsfrihet inskränkt. In
skränkningarna gäller främst upplåtelse som medför sådan förändring av den upp
låtna markens användning att marken praktiskt taget inte åter kan användas på
det tidigare sättet. I sådana fall ligger beslutanderätten som regel hos stiftsnämn-
den. Utredningen föreslår att upplåtelse med nyttjanderätt till församlingsändamål
eller till kommunalt behov eller till bostadsbebyggelse, industri eller annat lik
nande ändamål i fråga om mark som inte redan står under stiftsnämnds förvalt
ning skall avgöras av stiftsnämnden. Detsamma bör enligt utredningen gälla även
i fråga om tomträttsupplåtelse. Även upplåtelse av rätt till naturtillgång, såsom
täkt av grus, sten, torv eller lera, samt ändamåls- eller servitutsupplåtelse bör en
ligt utredningen beslutas av stiftsnämnden. Ett undantag bör dock göras. Att be
sluta om upplåtelse av strömfallslägenhet bör ankomma på kammarkollegiet.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslagen. Lantmäteristyrelsen anser dock
att nyttjanderätt på obestämd tid, upplåten genom s. k. ändamålsupplåtelse är
en rättighetsform som bör utmönstras i fråga om den kyrkliga jorden. Enligt kam
markollegiet bör tomträtts- och servitutsupplåtelser på kyrklig jord jämställas
med försäljning av sådan jord. Detta innebär att skilda värdegränser blir avgöran
de för vilken myndighet som skall besluta om upplåtelse.
Det allmännas intresse av att den kyrkliga jorden bevaras och kommer till an
vändning för det ändamål vartill den anskaffats av församling eller pastorat, done
rats av enskilda eller anslagits av kronan har gjort att befogenheterna i fråga om
upplåtelser av större omfattning i många fall tillagts statliga organ, främst stifts-
nämnder. Regleringen är emellertid inte enhetlig. Utredningens förslag råder bot
på denna brist och bör enligt min mening i allt väsentligt genomföras. Det bör
alltså ankomma på stiftsnämnden att i första instans avgöra frågor om upplåtelse
med nyttjanderätt till församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse,
industri eller annat liknande ändamål, upplåtelse av tomträtt, upplåtelse av rätt
till naturtillgång och upplåtelse av servitut. Motsvarande bör gälla även upplåtelse
av samfällighetsrätt. Frågor om upplåtelse av rätt till vattenkraft bör dock avgöras
av kammarkollegiet. Utredningen har föreslagit att även frågor om s. k. ändamåls-
upplåtelser, upplåtna för obegränsad tid skall avgöras av stiftsnämnden. I denna
form har tidigare vanligen upplåtits rätt att på kyrklig fastighet lägga ned vatten-
eller avloppsledning, kabel o. dyl. och ha den nedlagd så länge som den används
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
127
för avsett ändamål. Numera sker sådan upplåtelse vanligen i form av servitut.
Enligt förslaget till ny jordabalk är nyttjanderättsupplåtelser tidsbegränsade utom
i fråga om nyttjanderätt som upplåts av staten. De särregler som finns beträffande
fast egendom som tillhör staten skall, som jag senare kommer att föreslå, inte gälla
för kyrklig jord. Under sådana förhållanden bör bestämmelserna om s. k. ändamåls-
upplåtelser på kyrklig jord slopas. Bestämmelser om upplåtelse av rätt till jakt eller
fiske bör meddelas av Kungl. Maj:t. I princip bör gälla att det organ som svarar
för skogsförvaltningen upplåter jakträtten på skogsmarken och angränsande inägor
och att upplåtelse av fiske på kyrkliga fastigheter beslutas av den som förvaltar
egendomen.
Utredningen har ingående behandlat frågan om naturvården på kyrklig jord.
Liksom remissinstanserna anser jag utredningens förslag väl tillgodose naturvår
dens intressen. Jag delar alltså utredningens uppfattning att det som regel bör an
komma på stiftsnämnden att avgöra frågor om att godkänna bildandet av natur
reservat och fridlysning såsom naturminne på kyrklig jord. Medför reservatsföre-
skrift sådant men att mera betydande ersättningsbelopp bör utgå, bör frågan lämp
ligen hänskjutas till kammarkollegiet. I vissa situationer såsom när överenskom
melse inte kan träffas mellan stiftsnämnd respektive kammarkollegiet samt läns
styrelse bör frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. Som utredningen föreslagit bör det
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i dessa avseenden.
Vad jag sålunda föreslagit om godkännande av bildande av naturreservat bör som
naturvårdsverket föreslagit gälla även i fråga om godkännande av bestämmelser
om skydd för djurlivet enligt 14 § naturvårdslagen. I likhet med remissinstanserna
anser jag utredningens förslag i fråga om vården av icke fridlysta objekt ändamåls
enliga. Stiftsnämnd bör alltså kunna ålägga pastorat att vårda visst naturföre
mål på löneboställe med rätt att dra av kostnaden vid avräkningen med kyrkofon
den. Gäller vården ett markområde, t. ex. en löväng, bör det kunna undantas
från utarrendering och skötselföreskrifter meddelas av stiftsnämnden. För för
samlingskyrkas fastighet bör kyrkorådets medgivande till motsvarande åtgärd in
hämtas.
Principen att naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i
skälig omfattning bör enligt min mening komma till uttryck i lagstiftningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
11.4 Placering av prästlönefondsmedel
Som tidigare berörts ingår i den kyrkliga egendomen lösa tillgångar av olika
slag. Dit hör prästlönefonderna som huvudsakligen bildats av medel som influtit
vid försäljning av boställsjord. Prästlönefond förvaltas av pastoratet och avkast
ningen används till prästernas avlöning. Huvudregeln är att prästlönefond skall
göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel. Fondmedel kan också
få användas till bl. a. inköp av fastighet, som då förvaltas såsom löneboställe en
128
ligt boställsordningens föreskrifter. Det ankommer på stiftsnämnden att ha sin
uppmärksamhet riktad på möjligheten och lämpligheten av att använda pastorats
prästlönefond till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fastighet med högre värde
än 100 000 kr. skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Gäller frågan köp av fas
tighet med lägre värde får stiftsnämnden själv besluta därom. Vidare kan medel till
hörande prästlönefonder från flera pastorat omhändertas till förvaltning av stifts
nämnden och sammanföras till en särskild fond, benämnd stiftets prästlönejords-
fond, att användas till inköp av fastighet. Sådan fastighet kallas stifts prästlöne-
fondshemman och förvaltas av stiftsnämnden. Den behållna avkastningen av präst-
lönefondshemman tillfaller vederbörande pastorat i förhållande till storleken av de
fondmedel som från pastoratet tagits i anspråk för inköp av hemmanet. Fråga om
förvärv av prästlönefondshemman skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Enligt utredningen har prästlönefondernas samlade kapitalbelopp ökat starkt
under de senaste årtiondena och uppgick den 1 januari 1964 till nära 110 milj. kr.
De möjligheter som finns att använda medlen till inköp av fastighet har av olika
skäl utnyttjats mycket sparsamt. Huvudparten av medlen förvaltas alltså som
penningfonder hos pastoraten och är placerade på bankräkning eller i obligationer
eller lån i överensstämmelse med de regler som gäller för placering av omyndigs
medel. En sådan placering är enligt utredningen klart otillfredsställande och in
nebär att de snabbt växande prästlönefonderna inte bevaras vid sitt reella värde.
Utredningen anser att f. n. endast placering i fastighet och i någon mån i aktier ut
gör godtagbara alternativ för att erhålla en värdesäker placering av fondmedlen.
Frågan om medlens placering bör emellertid enligt utredningen inte bedömas en
bart med hänsyn till värdebeständigheten. I första hand bör prästlönefonderna åter-
placeras på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom det kyrkliga jord-
och skogsbruket. De blir på så sätt aktiva redskap åt strukturrationaliseringen.
Förvärv av tillskottsjord och uppbyggandet av bärkraftiga större brukningsenhe-
ter bör eftersträvas. Men ett alltför splittrat fastighetsbestånd måste undvikas.
Från denna synpunkt bör pastoratens önskemål att placera fondmedel i fast egen
dom kunna samordnas med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många
smärre prästlönefonder som uppkommer hos skilda pastorat i samband med för
säljning av icke bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av
fastighet av sådan storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. Dessa bör
företrädesvis bestå av större skogsfastigheter. I nära samarbete mellan de statliga
rationaliseringsorganen, stiftsnämnderna och pastoratens egna organ bör rationella
brukningsenheter kunna skapas, som ger god avkastning på de däri placerade
fondmedlen. Också placering i andra fastigheter, främst hyresfastigheter, bör en
ligt utredningen kunna komma i fråga. Med hänsyn till prästlönefondernas stora
omfattning är det nämligen tveksamt om det finns möjligheter att i full utsträck
ning återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter. Vidare bör de
betydande investeringar som krävs för ett lönsamt jordbruk eller skogsbruk ge
anledning till att i vissa fall överväga om inte placering i annan fast egendom ock
så kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring eftersätts. Som lämpliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
129
objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad eller annan tätort
komma i fråga. Sådant förvärv bör ligga särskilt väl till för stadspastorat och lik
artade pastorat, som disponerar stora prästlönefonder. Vad sedan gäller frågan
om placering av prästlönefondsmedel i aktier och förlagsbevis finner utredningen,
att samma behov av värdebeständig placering som motiverat förslaget om placering
i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom också talar för att en place
ring i aktier bör kunna komma i fråga. Utredningen är emellertid inte benägen att
förorda att större andel än 25 % av ett pastorats prästlönefonder får placeras i
aktier. I motsvarande utsträckning bör statskontoret få rätt att placera kyrkofon
dens medel i aktier. Beträffande prästlönefondsmedel som innestår på bank före
slår utredningen att det föreskrivs, att medlen skall vara insatta på spärrat konto
och ej få lyftas utan stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra
värdepapper vara nedsatta i öppet förvar hos bank.
Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen att det är angeläget att
fondmedlen i första hand återplaceras på ett sätt som tillgodoser rationaliserings
kraven inom jordbruket och skogsbruket. Även förslagen till alternativa återpla-
ceringsmöjligheter i hyresfastighet och i aktier till en andel av högst 25 % av ett
pastorats fondkapital godtas av de flesta remissinstanserna. En del remissinstanser
ifrågasätter dock om det från ekonomisk synpunkt är motiverat att så klart som
utredningen gör prioritera placering i jordbruks- och skogsfastigheter. Lantbruks-
styrelsen framhåller bl. a. att det krävs en mycket omfattande förvaltningsapparat
för en rationell förvaltning av jordbruks- och skogsegendomar, särskilt om dessa
i likhet med de kyrkliga egendomarna är spridda över hela landet. Styrelsen
tillstyrker att fondmedel används till fastighetsförvärv som utgör ett rationellt
tillskott till en befintlig enhet eller till successiva förvärv i bygder där ett samlat
komplex av fastigheter kan byggas upp. Eljest bör fondmedlen placeras i mera lätt-
förvaltade tillgångar såsom i hyresfastigheter och i viss mån i aktier. Statskontoret
framhåller att utredningens förslag att prästlönefondsmedlen skall användas som
instrument för rationalisering av det kyrkliga jordbruket och skogsbruket innebär
att kyrkans ekonomi ännu hårdare än nu binds vid skogsnäringen och dess skif
tande konjunkturer. Enligt statskontoret bör denna ensidiga inriktning successivt
upplösas och ersättas med en bredare bas för de kyrkliga kapitalplaceringarna.
Utredningens förslag till vidgade placeringsmöjligheter tillgodoser enligt statskon
toret allmänna lönsamhetskrav och önskemålet om en riskfördelning.
I förslag angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. (prop. 1967: 100; SU
100; rskr 265) har uttalats att betydande arealer statlig och kyrklig mark behöver
tas i anspråk för samhällsbyggande under överskådlig tid. Vidare har boställsut-
redningen framhållit att inemot hälften av den totala arealen kyrklig jord är i be
hov av strukturrationalisering. Som ett led i strukturrationaliseringen ingår köp,
försäljning och byte av jord. Eftersom huvudregeln är att ersättning som
inflyter
vid försäljning av kyrklig jord skall fonderas, är det alltså uppenbart att prästlöne
fonderna snabbt kommer att växa. Som jag tidigare framhållit är det ett allmänt
intresse att pastoratens prästlönetillgångar förvaltas på ekonomiskt bästa sätt.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 168
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970
Prästlönetillgångama består till icke ringa del av prästlönefonder. Frågan om pla
ceringen av dessa fonder är alltså av stort intresse.
Som förut framgått erbjuder gällande bestämmelser goda möjligheter till pla
cering av fondmedlen i realvärden. Av olika skäl har dessa möjligheter dock ut
nyttjats endast i mindre utsträckning. I stället har medlen i stor utsträckning kom
mit att förvaltas som penningfonder. Självfallet är det värdefullt om prästlönefon
derna som utredningen föreslagit används på sådant sätt att rationaliseringen av
jord- och skogsbruket främjas. Å andra sidan bör som några remissinstanser
framhållit de kyrkliga förmögenhetstillgångarna inte alltför ensidigt bindas vid
jordbruks- och skogsnäringen. Skälen härtill är flera. Ett skäl är att det för en
rationell förvaltning av jord- och skogsbruksegendomar som är spridda över hela
landet fordras en mycket omfattande och kostnadskrävande förvaltningsapparat.
Ett annat skäl är dessa näringars konjunkturkänslighet.
Att närmare ange hur frågan om placering av fondmedlen skall lösas är inte
möjligt. Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Så mycket är
dock klart att fondmedel bör få användas till angelägna och lämpliga förvärv i ra-
tionaliseringssyfte, såsom när möjlighet erbjuder sig att inom ett visst område
bygga upp ett sammanhängande större innehav av skogsmark eller att genom till-
skottsköp skapa ett på lång sikt bärkraftigt jordbruk. Att i rent kapitalplacerings-
syfte använda medlen till s. k. punktköp av jordbruks- eller skogsfastighet som
på sikt ej är bärkraftig bör emellertid undvikas. Som jag framhållit är det av
olika skäl önskvärt med en mera mångsidig placering av de kyrkliga tillgångarna än
f. n. Kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motiverar att fråga om präst
lönefonds användande till inköp av fastighet prövas av stiftsnämnd eller annan myn
dighet enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar.
Utredningens förslag att prästlönefond och kyrkofonden till viss del skall kunna
placeras i aktier har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig över för
slaget. Kungl. Maj:t har nyligen, med ändring av tidigare beslut, förordnat att all
männa arvsfondens tillgångar intill högst en fjärdedel får placeras i aktier eller för
lagsbevis, noterade på Stockholms fondbörs. Även för de fonder som det här är
fråga om bör det finnas möjlighet att placera viss del av kapitalet i aktier eller för
lagsbevis enligt de närmare bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.
Utredningen har vidare lagt fram vissa förslag som avser kontrollen av pastora
tens förvaltning av fondmedel. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela när
mare bestämmelser i detta avseende.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
11.5 Förvaltningsorganen
Som framgår av vad jag tidigare anfört har jag i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag förordat åtskilliga ändringar i fråga om förvaltningen av
den kyrkliga jorden i syfte att åstadkomma en effektivare, mera lönsam och en
131
hetligare förvaltning. Vissa arbetsuppgifter har betonats mer än hittills. Jag avser
den synnerligen angelägna uppgiften att få till stånd en effektiv strukturrationali
sering av det kyrkliga jord- och skogsbruket.
I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av pastoratets egna
organ leder förslagen inte till några mera genomgripande förändringar annat än i
ett avseende nämligen förslaget att förvaltningen av löneboställenas skog skall
flyttas över pa stiftsnämnderna. Å andra sidan kommer de vidgade möjligheterna
att placera prästlönefondernas medel och den förväntade ökningen av fonderna att
ställa stora krav pa pastoratens förutseende och sakkunskap i placeringsfrågor.
I den mån fondmedlen placeras i andra fastigheter än jordbruks- och skogsfastig-
heter förordar jag att pastoraten anförtros att själva ha hand om förvaltningen.
För stiftsnämndernas del har jag förordat åtskilliga ändringar i arbetsuppgif
terna. Den mest genomgripande förändringen är som sagt att dessa skall förvalta
löneboställenas skog. Dessutom har jag föreslagit att det huvudsakliga ansvaret för
strukturrationaliseringen skall åvila stiftsnämnderna. Genom vissa föreslagna de-
centraliseringsåtgärder får stiftsnämnderna vidare ökade arbetsuppgifter bl. a. i
fråga om dispositionsändringar och upplåtelse av nyttjanderätter. Slutligen räknar
jag med att stiftsnämnderna skall starkare än hittills bevaka kulturskyddet och na-
turvårdsintresset på den kyrkliga egendomen.
Utredningen har mot bakgrund av sina förslag till arbetsuppgifter för stifts
nämnderna förordat vissa ändringar i stiftsnämndens sammansättning. Enligt nu
varande bestämmelser utser Kungl. Maj:t tre och domkapitlet två av de fem stifts-
nämndsledamöterna. Domkapitlet har så gott som undantagslöst utsett biskopen
och en domkapitelsjurist till ledamöter. Kungl. Maj:t som har att bland ledamö
terna utse ordförande har likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill. Utred
ningen föreslår att domkapitlets val av ledamöter slopas. Stiftsnämnden bör en
ligt utredningen besta av biskopen som ordförande samt fyra andra ledamöter som
utses av Kungl. Maj:t. Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen
för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna annan ordförande än biskopen. För
annan ledamot än biskopen bör Kungl. Maj:t utse en ersättare. Med hänsyn till
angelägenheten att få till stånd en samverkan mellan pastorat och stiftsnämnd.
inte minst med tanke pa rationaliseringsverksamheten föreslår utredningen att en
av ledamöterna jämte ersättare skall utses efter förslag av sammanslutning som
företräder pastoraten i stiftet.
Utredningens förslag till sammansättning av stiftsnämnderna kritiseras av många
stiftsnämnder och domkapitel, som anser att det saknas anledning att frångå nu
varande ordning på annat sätt än att pastoraten i stiftet blir företrädda av en le
damot i nämnden. Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot förslaget att stifts-
sekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet med juridisk utbildning inte
skall vara ledamot i stiftsnämnden. Som skäl åberopas främst att samarbetet mel
lan stiftsnämnden å ena sidan samt domkapitlet och dess kanslipersonal å andra
sidan bäst främjas genom att såväl en ledamot i domkapitlet som stiftssekreteraren
eller annan tjänsteman hos domkapitlet utses till ledamöter i stiftsnämnden. Svens
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
132
ka kyrkans församlings- och pastoratsförbund, lantbraksstyrelsen, domkapitlet i
Karlstad och stiftsnämnderna i Strängnäs, Västerås och Luleå anser att pasto-
ratsintressena bör tillgodoses genom att pastoraten ges en starkare representation
i stiftsnämnderna än vad utredningen föreslagit.
Som framgår av vad jag tidigare i olika sammanhang anfört har jag förordat
att pastoratens förvaltningsuppgifter beträffande löneboställenas skog flyttas över
till stiftsnämnderna. Jag har framhållit att detta förslag inte innebär något större
ingrepp i pastoratens förvaltningsbefogenheter, eftersom dessa just i fråga om skogs-
förvaltningen är ytterligt kringskurna i olika avseenden. För att även i framtiden
garantera pastoraten ett medinflytande över skogsförvaltningen föreslår jag emel
lertid i likhet med församlings- och pastoratsförbundet och flera andra remissin
stanser att pastoraten ges en starkare representation i stiftsnämnderna än vad ut
redningen föreslagit. Jag förordar att av stiftsnämndens fem ledamöter två ledamö
ter och ersättare för dem utses av Kungl. Maj:t efter förslag av sammanslutning
som företräder pastoraten i stiftet. Den sammanslutning jag åsyftar är stiftsför
bunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund till vilka med
några få undantag alla skogsägande pastorat är anslutna. Vidare delar jag utred
ningens uppfattning att biskopen såsom stiftschef bör vara självskriven ledamot av
nämnden. Med dessa utgångspunkter och då det saknas anledning att öka antalet
ledamöter i nämnden, bör enligt min mening stiftsnämnden ges den sammansätt
ning utredningen har föreslagit, dock med den jämkningen att två i stället för en
av ledamöterna utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten
i stiftet.
I samband med att jag behandlat frågan om strukturrationalisering av de kyrk
liga jordbruks- och skogsfastigheterna har jag tagit upp frågan om boställsnämn-
dernas roll i rationaliseringsarbetet. Jag har uttalat att det är viktigt att arbetet
inte splittras och har för den skull ansett att ansvaret för arbetet i huvudsak bör
åvila stiftsnämnderna. Samtidigt har jag uttalat att boställsnämnderna bör tjäna
som ett serviceorgan åt stiftsnämnderna. Jag har närmare bestämt avsett att bo-
ställsnämnden bör vara stiftsnämnden behjälplig med bl. a. att planera strukturra
tionaliseringen och att bevaka fastighetsmarknaden så att rationaliseringen skall
kunna genomföras i enlighet med uppgjorda planer. Boställsnämnden tilldelas allt
så arbetsuppgifter som nämnden f. n. inte har. För att stimulera pastoratens med
verkan i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i boställsnämnden blir
företrädda av en fast representant. Denne bör utses av länsstyrelsen efter förslag
av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet. I övrigt föreslås ingen änd
ring i boställsnämndernas sammansättning.
Som utredningen påpekat torde det i vissa fall vara befogat att skapa större
boställsdistrikt. I den frågan bör Kungl. Maj:t äga besluta.
Utredningen har också föreslagit att domkyrkorådet i Lund skall få ändrad
sammansättning. Domkyrkorådet består enligt gällande bestämmelser av fem per
soner, nämligen domprosten och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamö
ter, en ledamot som utses gemensamt av landshövdingen och biskopen, en som
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
133
utses av akademiska konsistoriet samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrko-
rådsledamot. Sammansättningen tar enligt utredningen närmast hänsyn till dom
kyrkans vård och användning och svarar knappast mot aktuella krav. Utredning
en föreslår i stället följande sammansättning av domkyrkorådet. Biskopen och dom
prosten bör ingå i domkyrkorådet som självskrivna ledamöter, den förre som
ordförande. I övrigt bör det lokala inflytandet förstärkas genom att domkyrko
församlingen genom sitt kyrkoråd får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare
bör behovet av jordbruksexpertis tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en
ledamot med sådana kvalifikationer.
Kungl. Maj:t bör bemyndigas att meddela bestämmelser om domkyrkorådet i
Lund och dess sammansättning. Jag vill förutskicka att enligt min mening bör i
rådet ingå biskopen och domprosten som självskrivna ledamöter. I rådet bör ingå
även en annan representant för domkyrkoförsamlingen än domprosten. Dessutom
bör särskilt behovet av jordbruksexpertis i rådet tillgodoses.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
11.6 Författningsregleringen
Utredningens förslag innebär att nuvarande, ganska omfattande och svåröver
skådliga bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess förvaltning samman
förs i två tämligen kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detaljregleringen
sker i en för hela området gemensam stadga, som meddelas av Kungl. Maj:t.
Vid bedömningen av den konstitutionella naturen av de olika bestämmelserna
har utredningen utgått från de meningar som 1951 års kyrkomöteskommitté ut
talat i sitt betänkande om Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU
1955: 47). Kommittén har i utkast till ny kyrkolag i stort angett vilka regler som
bör inrymmas under begreppet kyrkolag. I fråga om den kyrkliga jordens och
kyrkofondens förvaltning och disposition har kommittén i utkastet skisserat regler
om vilka organ som skall förvalta den kyrkliga jorden och hur dessa organ skall
vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens ordnande i övrigt. Vidare
har kommittén rörande försäljning av kyrklig jord m. m. uttalat, att i kyrkolag så
dana bestämmelser bör ingå, som i huvudsak motsvarar kyrkliga försäljningslagen.
Slutligen har kommittén föreslagit bestämmelser motsvarande 1 och 8 §§ i lagen
om kyrkofond om fondens ändamål och balanseringen av dess inkomster och utgifter
samt vissa stadganden rörande förvaltningen och grunderna för användningen av
pastoratens prästlönefonder.
När det gäller lagstiftningens omfattning anser sig utredningen dock inte kunna
i allt följa kommitténs intentioner i fråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens
uppfattning skulle en så knapphändig kyrkolagstiftning som kommittén skisserat
idag föra med sig att man far tre slag av lagstiftning på det kyrkligt-ekonomiska
området, nämligen kyrkolag, lag som beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen ge
mensamt samt administrativa bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t ensam.
Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nuvarande lagarna har karaktären
av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som kommunallag. För utredningen
har den mest vägande synpunkten varit rent praktisk, nämligen att samla bestäm
melserna i så få lagar som möjligt för att göra lagstiftningen på området överskåd
lig och lättfattlig. I detta syfte har flera bestämmelser tagits upp i lagarna än vad
kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrkolag.
Vid remissbehandlingen av kyrkomöteskommitténs betänkande gav kammar
kollegiet uttryck för uppfattningen att bestämmelserna om den för kyrkliga ända
mål avsedda egendomen och om kyrkofond till ingen del är att anse som kyrko
lag. Kollegiet byggde därvidlag på ett formellt lagbegrepp, vilket innebär att man
med kyrkolag får förstå vad som återfinns i 1686 års kyrkolag med däri vidtagna
ändringar. Kammarkollegiet vidhåller sin uppfattning i remissyttrande över boställs-
utredningens betänkande.
Kyrkomöteskommittén har gett kyrkolagsbegreppet en materiell innebörd, dvs.
innehållet i en lag eller författning avgör om den är kyrkolag eller ej. Det materiella
lagbegreppet kompletteras av kyrkomöteskommittén med regeln om formell lag
kraft. Lag som stiftats som kyrkolag får enligt denna regel upphävas eller ändras
endast med kyrkomötets samtycke. Dock undantager kommittén från regeln om
formell lagkraft bestämmelser som uppenbarligen inte är av kyrkolags karaktär
samt lagar som är äldre än regeringsformen, t. ex. 1686 års kyrkolag. Jag anser
liksom utredningen att kyrkomöteskommitténs bestämning av kyrkolagsbegrep
pet i detta fall bör kunna godtas. Det innebär att den lagstiftning som nu är i fråga
har kyrkolags natur. Den omfattar nämligen grundläggande bestämmelser om de
ekonomiska och organisatoriska betingelserna för kyrkans verksamhet.
Av praktiska skäl har utredningen i viss mån modifierat de av kyrkomöteskom
mittén angivna principerna. I något fall har utredningen i sina lagförslag för full
ständighetens skull tagit upp flera bestämmelser än kyrkomöteskommittén velat ta
upp i sitt förslag till ny kyrkolag. I andra fall där bestämmelserna får anses vara av
kyrkolags natur har använts den metoden att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att
meddela bestämmelser enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna.
I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge har jag ingenting att erinra mot ut
redningens förslag i dessa hänseenden. Det är viktigt att göra lagstiftningen på om
rådet överskådlig och lättfattlig. Metoden att ge Kungl. Maj:t fullmakt att med
dela närmare bestämmelser i kyrkliga frågor av vikt har tillämpats i andra sam
manhang. Så t. ex. ges genom kyrkliga försäljningslagen ett generellt bemyndigan
de för Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet att under vissa förutsättningar lämna
medgivande till försäljning av kyrklig jord.
]
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
11.7 Lagförslag
I enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet upprättats för
slag till
135
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader,
3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker,
4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
12. Specialmotivering
12.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord
1 §
Paragrafen innehåller en definition av begreppet kyrklig jord. Paragrafens in
nehåll motsvarar 1 § kyrkliga försäljningslagen. I den nya paragrafen har införts
vissa nya benämningar på de skilda kategorierna av kyrklig jord. Sålunda har
benämningen stifts prästlönefondshemman ersatts med prästlönefondsfastighet.
De använda benämningarna definieras i sin tur i 2 §.
Till den kyrkliga förvaltningen hör även viss annan fast egendom än den som av
ses i denna paragraf. Sådan fast egendom är i allmänhet kyrkokommunal och för
valtas enligt lagen om församlingsstyrelse.
2
§
I denna paragraf definieras de olika kategorier av fastigheter som enligt 1 § hän
förs till kyrklig jord. Definitionen av begreppet löneboställe överensstämmer med
nu gällande definition i 1 § ecklesiastika boställsordningen med det undantag som
betingas av att änkesätena upphört att vara pensionsförmåner och numera likställs
med övriga löneboställen.
Definitionen av begreppet prästgård i andra stycket motsvarar bestämmelser i
1 § ecklesiastika boställsordningen. Med prästgård förstås fast egendom på vilken
är anvisad tjänstebostad åt församlingspräst. Till prästgård hänförs alltså inte
sådant hus i vilket pastorat endast hyr en lägenhet som tjänstebostad åt försam
lingspräst. Tveksamhet råder f. n. hur man skall betrakta prästgård som upphör att
vara tjänstebostad för församlingspräst. I syfte att undvika oklarhet på denna punkt
har på förslag av boställsutredningen i andra stycket tagits in en regel som innebär
att sådan prästgård övergår till att bli löneboställe.
Med församlingskyrkas fastighet avses enligt tredje stycket fast egendom vars av
kastning är avsedd till församlingskyrkas behov. Denna definition innebär att
själva kyrkotomten med tillhörande kyrkobyggnad, kyrkogård eller annan begrav
ningsplats inte räknas såsom församlingskyrkas fastighet i denna lags mening. Så
dana tillgångar förvaltas enligt lagen om församlingsstyrelse.
136
Med beteckningen kyrkofondsfastighet i femte stycket avses alla kyrkliga fastig
heter vilkas avkastning tillförs kyrkofonden. Till denna grupp fastigheter hör
alltså de fastigheter som hittills kallats allmänna kyrkohemman, biskopshemman
och klockarhemman. Regler om förvaltningen av dessa fastigheter finns f. n. i
ecklesiastika arrendestadgan.
Sjätte stycket avser domkyrkas fastigheter. Själva domkyrkobyggnaden räknas
definitionsmässigt inte som sådan fastighet. Däremot omfattar begreppet de dom-
kyrkosysslomansboställen vars avkastning inte längre tillfaller enskild. I fråga om de
domkyrkosysslomansboställen vars avkastning fortfarande tillkommer enskild före
slås i övergångsbestämmelserna att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser.
3 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Den har på förslag av
utredningen tagits med för att undanröja tvekan om den kyrkliga jordens natur, en
punkt på vilken ofta stor ovisshet råder. Denna ovisshet har ofta lett till vidlyfti
ga utredningar även i mindre viktiga ärenden. Genom regeln blir all jord som i
lagförslaget betecknas som kyrklig att betrakta som jord, på vilken de i skilda la
gar förekommande undantagen för fast egendom som tillhör staten inte gäller.
Självfallet kan regeln dock inte befria Kungl. Maj:t från skyldighet att enligt 77 §
regeringsformen inhämta riksdagens samtycke till överlåtelse av mark som ägs av
staten. En konsekvens av 3 § är att expropriationslagen blir tillämplig på all kyrklig
jord som avses i 1 och 2 §§.
4 §
Fn motsvarande regel finns f. n. i 2 § ecklesiastika boställsordningen för löne-
boställen och prästgårdar.
5—8 §§
I dessa paragrafer har tagits in bestämmelser om organisationen av stiftsnämn-
den och boställsnämnden. I fråga om nämndernas sammansättning hänvisas till
vad som anförts i den allmänna motiveringen (11.5). Det har inte ansetts nödvändigt
med ersättare för sådan ordförande i stiftsnämnd som ej är biskop.
Motsvarighet till de bestämmelser om personal hos stiftsnämnd som f. n. finns
i ecklesiastika boställsordningen har inte medtagits i lagförslaget. Sådana bestäm
melser liksom bestämmelser om anställning för de nuvarande skogsbiträdena i pas
toraten kan meddelas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
9 §
Paragrafen innehåller de regler om förvaltning av löneboställens skog och om
förvaltning av domkyrkas fastigheter som redovisats i den allmänna motiveringen
(11.3). I paragrafen anges också vem som förvaltar annan kyrklig jord. Med
pastorat jämställs kyrklig samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter.
137
I förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord ingår inte någon motsvarighet till bestämmelsen om boställsstyrelse i 3 § ecklesiastika boställsordningen. Detta innebär dock inte att pastorat kommer att sakna möjlighet att utse en särskild bo ställsstyrelse. Sådan kommer nämligen att kunna utses med stöd av 63 § 2 mom. jämförd med 57 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse.
Den förvaltningsuppgift som i paragrafen åläggs skilda organ är inte total. I skilda avseenden har förvaltarnas uppgifter begränsats genom att andra organ ålagts besluta i vissa särskilt angivna ärenden. Bestämmelser härom har tagits in i 11 och 15—20 §§. Dessutom gäller att förvaltning som utövas av annan än stifts- nämnd i regel står under uppsikt av boställsnämnd eller stiftsnämnd enligt bestäm melser i 22 och 23 §§. Om processuellt representantskap för den kyrkliga jorden finns bestämmelser i bl. a. instruktionen för stiftsnämnderna (jfr även prop. 1963: 135 s. 43—45, 3LU 29, rskr 297; skr 1963: 4, SäU 2, kskr 5).
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
10—12
§§
Dessa paragrafer motsvarar 7—20 §§ ecklesiastika boställsordningen. I de nu föreslagna reglerna upptas pastoratets skyldigheter i mera allmänna ordalag än i nuvarande bestämmelser. Någon saklig ändring åsyftas inte. De mera detaljbeto- nade reglerna bör meddelas av Kungl. Maj:t.
Skyldighet att tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på präst gård får åläggas pastorat enligt 15 § förslaget till lag om kyrkliga kostnader. I 10 och 11 § § förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord anges endast den närmare innebörden i skyldigheten att hålla prästgård.
14 §
I denna paragraf, som motsvarar 17 § första stycket i utredningens förslag, anges de allmänna principerna för förvaltningen av den avkomstgivande delen av den kyrkliga jorden. Med den allmänna utformning som paragrafen fått behövs inte — som utredningen föreslagit — någon särbestämmelse om hyresupplåtelser. I fråga om den närmare innebörden av paragrafen får jag här hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen (11.2). Det är att märka att behovet av bygg nader och annan utrustning får bedömas med stöd av denna paragraf. Några när mare regler härom har inte ansetts behövliga.
Det har inte ansetts nödvändigt att i enlighet med utredningens förslag ålägga förvaltare av kyrklig jord skyldighet att upplåta annan mark än skogsmark som jordbruksarrende.
15 §
I denna paragraf har intagits den regel om fastställande av arrendevillkor som föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3).
5* — B ihan g till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
138
I dessa paragrafer finns de regler om upplåtelse av vissa nyttjanderätter m. m.
som föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3). 17 § motsvarar främst 24 §
ecklesiastika boställsordningen och 4 § kyrkliga försäljningslagen.
19 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får besluta om ändrad använd
ning av kyrklig jord. Såvitt avser löneboställen, med undantag av tillhörande skog,
motsvarar paragrafen 31 § ecklesiastika boställsordningen. Beslutanderätten i fråga
om löneboställen, med undantag av tillhörande skog, har flyttats från stiftsnämnd
och Kungl. Maj:t till boställsnämnd resp. stiftsnämnd. Stiftsnämnden skall kopplas
in så snart som gränsen för bärkraftigheten i ett jordbruk nås.
Det har inte ansetts nödvändigt att, som utredningen föreslagit, i lagen ta in
en bestämmelse om skyldighet att samråda med lantbruksnämnd. Erforderliga be
stämmelser härom kan Kungl. Maj:t meddela i form av tillämpningsföreskrifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
17 och 18 §§
20
§
I paragrafen föreskrivs i fråga om kyrklig skog som inte förvaltas av stifts
nämnd, dvs. i huvudsak skogen på församlingskyrkornas fastigheter, att avverk
ning får ske först efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande. En motsva
rande regel finns f. n. för löneboställena i 52 § ecklesiastika boställsordningen.
En regel om utsyning i fråga om skog under stiftsnämnds förvaltning har inte
ansetts erforderlig.
21
§
I den allmänna motiveringen har jag godtagit utredningens förslag att förvalt
ningen av löneboställenas skog samordnas stiftsvis. Jag har därvid förordat att
boställsskogen skall förvaltas av stiftsnämnden. Enligt utredningens förslag om
samordning av skogsförvaltningen skall avkastningen av skogen — som jag tidigare
redovisat — fördelas mellan pastoraten efter andelstal oavsett om avverkningen
under året skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. En bestämmelse av
denna innebörd har tagits in i denna paragraf. I övrigt har i paragrafen förts in
en regel om fördelningen av avkastningen från prästlönefondsfastighet. I denna
del motsvaras paragrafen av 5 § första stycket lagen angående användande i vissa
fall av prästlönefond m. m.
För fullständighetens skull har reglerna om fördelning av avkastningen kom
pletterats med en motsvarande regel om fördelning av förlust på förvaltningen.
Den föreslagna regeln innebär i fråga om prästlönefondsfastighet den ändringen
i förhållande till vad som nu gäller att det inte blir möjligt att låta kyrkofonden
förskjuta förvaltningskostnad.
139
Paragrafen, som motsvarar 26 § och 27 § första stycket i utredningens förslag,
innehåller grundläggande bestämmelser om uppsikten över förvaltningen av kyrk-
lig jord. Boställsnämndens uppsikt avser som angetts i den allmänna motiveringen
inte hyresfastigheter. Regler om stiftsnämndens uppsikt har förtydligats. Närmare
föreskrifter om uppsikten föreslås bli meddelade av Kungl. Maj:t. Hit hör föreskrif
ter om att uppsiktsorganen skall kunna meddela ålägganden om att brister i för
valtningen skall avhjälpas, att fastighet skall hållas försäkrad e. d.
Att märka är att uppsikten avser en kontroll av det förvaltande organets verk
samhet. Den avser däremot inte det civilrättsliga förhållandet mellan detta organ
och t. ex. en arrendator eller hyresgäst.
23 §
Enligt 22 § star all kyrklig jord som avses i förslaget till lag om förvaltning av
kyrklig jord och som inte förvaltas av stiftsnämnd under uppsikt. En sådan regel
kan som utredningen funnit bli betungande och i vissa fall meningslös. Kungl.
Maj:t har därför i denna paragraf tillagts rätt att medge undantag från uppsikt
enligt 22 §. Självklart är att Kungl. Maj:t i samband med beslut om undantag från
uppsikt kan meddela de särskilda bestämmelser om förvaltningen som kan be
hövas. Vidare har Kungl. Maj:t i enlighet med utredningens förslag tillagts rätt att
i visst fall flytta uppsikt från boställsnämnd till stiftsnämnd. En sådan överflytt
ning kan bli aktuell t. ex. i fråga om en sådan upplåtelse av rätt att utnyttja lönebo-
ställes naturtillgång som är av stor ekonomisk betydelse. Enligt 17 § är det stifts-
nämnden som avgör frågan om upplåtelse av annan naturtillgång än vattenkraft.
24 och 25 §§
_ * ^essa paragrafer, som motsvarar 28 och 29 § § i utredningens förslag, har ta
gits in huvudbestämmelserna i kyrkliga försäljningslagen, vilka ändrades senast
1963 (prop. 1963: 135, 3LU 29, rskr 297; skr 1963: 4, SäU 2, kskr 5). 24 §
motsvarar 2 § första och andra styckena i kyrkliga försäljningslagen. Bestäm
melserna har ändrats endast i språkligt avseende. 25 § motsvarar 5 § första styc
ket i kyrkliga försäljningslagen. Vad där föreskrivs om tillstånd till friköp av om
råde och de närmare bestämmelserna om sådant friköp i 3 § kyrkliga försälj
ningslagen har inte tagits med i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord.
Anledningen härtill är att dessa inte längre behövs, eftersom den s. k. ensittar-
lagen i praxis numera anses tillämplig på kyrklig jord. Genom bestämmelsen i 3 §
förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord blir denna praxis lagfäst.
Till 24 § andra stycket bör följande anmärkas. I fråga om prissättningen gäller
expropriationslagens värderingsregler (jfr prop. 1963: 135, 3LU 29, rskr 297;
skr 1963. 4, SäU 2, kskr 5). Tillstånd till avhändelse av kyrklig jord får inte ges,
om avhändelsen är till olägenhet för det allmänna. Enligt gällande tillämpnings
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
22
§
föreskrifter skall stiftsnämnden underrätta den kommun där egendom ligger, om
det blir aktuellt att överlåta egendom till annan än kommunen. Denna regel kan
numera ses mot bakgrund av förköpslagen den 8 december 1967 (nr 868).
25 § motsvarar som redan nämnts 5 § första stycket kyrkliga försäljningslagen.
Fråga om tillstånd till överlåtelse av kyrklig jord föreslås, i likhet med vad som nu
gäller, bli prövad av Kungl. Maj:t, kammarkollegiet eller stiftsnämnd enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande. F. n. gäller att stiftsnämnd har befogenhet att med
dela tillstånd intill ett värde av högst 100 000 kr. Värdegränsen för kammarkol
legiets beslutanderätt är 1 milj. kr., om överlåtelse sker till kommun för samhälls-
byggnadsändamål och i annat fall 300 000 kr. (SFS 1967: 670).
26—28 §§
Dessa paragrafer motsvarar bestämmelser i 6 § kyrkliga försäljningslagen, 1 §
första stycket och 3 § lagen angående användande i vissa fall av prästlönefond
m. m. och 7 § prästlönekostnadslagen.
I förtydligande syfte har i 26 § ersättning som inflyter vid upplåtelse av natur
tillgång på kyrklig jord uttryckligen jämställts med ersättning på grund av för
säljning av kyrklig jord. Med undantagsregeln i 26 § avses att Kungl. Maj:t kan
ge föreskrifter av innebörd bl. a. att försäljningsmedel kan få användas för förbätt
ringar på befintligt löneboställe eller att vissa medel inte behöver fonderas i likhet
med vad som f. n. gäller enligt 24 § ecklesiastika boställsordningen.
Vissa regler om prästlönejordsfond i 3 § lagen angående användande i vissa fall
av prästlönefond m. m. har inte förts över till de nya paragraferna. Motsvarighet
till dessa regler och de övriga föreskrifter om prästlönejordsfond som kan behö
vas kan meddelas av Kungl. Maj:t.
I 27 § andra stycket föreskrivs, i överensstämmelse med vad som f. n. gäller
enligt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen, att prästlönefondsmedel skall göras rän
tebärande på samma sätt som omyndigs medel. Liksom hittills skall undantag från
denna regel kunna göras. Beslut härom föreslås, i överensstämmelse med vad ut
redningen föreslagit, få meddelas av stiftsnämnd i stället för som hittills av dom
kapitlet. Stiftsnämnd skall därvid iaktta de närmare bestämmelser om placering av
fondmedel som jag i den allmänna motiveringen (11.4) föreslagit att Kungl. Maj:t
skall meddela. Dessa bestämmelser kommer att avse placering i lös egendom efter
som bestämmelser om inköp av fast egendom kommer att meddelas enligt 27 §
sista stycket.
29—31 §§
I 29 § har tagits in en erinran om att i fråga om besvär över beslut av försam
lings- eller pastoratsorgan gäller bestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse.
F. n. finns tämligen oenhetliga besvärsregler. På förslag av utredningen har be-
svärsreglerna förenhetligats till att i regel avse ett två-instanssystem. Ett sådant
system har nämligen ansetts ge tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. I vissa fall kan
det dock bli nödvändigt att tillåta att ärende som avgjorts av boställsnämnd får
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
141
föras upp till en tredje instans, Kungl. Maj:t. Möjlighet till detta har öppnats ge
nom undantagsregeln i 31 § andra stycket.
Rätt att föra talan mot boställsnämnds beslut tillkommer endast den som för
valtar den kyrkliga jorden. Arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänste-
bostad berörs inte av boställsnämnds beslut på sådant sätt att de bör ha rätt till
talan mot beslutet. I detta sammanhang får jag hänvisa till vad som anförts i den
allmänna motiveringen om boställsnämnds beslut om fastställande av arrende
villkor och i specialmotiveringen till 22 § om boställsnämnds uppsikt över för
valtningen av kyrklig jord.
Besvär över beslut av pastorat eller församling enligt 29 § kommer att i högsta
instans prövas av regeringsrätten. I fråga om prövning av besvär i högsta instans
över beslut av stiftsnämnd eller boställsnämnd anför utredningen följande. Ut
redningen har funnit, att de ärenden som enligt lagförslaget kan föras upp besvärs-
vägen till Kungl. Maj:t mestadels avser skälighetsavgöranden. Till följd härav bör
besvär, som anförs hos Kungl. Maj:t avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta
innebär den ändringen i förhållande till nu, att regeringsrätten befrias från hithö
rande kyrkliga besvärsärenden, av vilka de flesta f. n. rör tillämpningen av eckle
siastika boställsordningen. Hithörande problem har behandlats ingående dels i
betänkandet Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.
Maj.t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4), dels i förvaltningsdomstols-
kommitténs betänkande Förvaltningsrättskipning (SOU 1966: 70 s. 536__543).
Utredningen har reservationslöst förordat en överflyttning av besvärsärenden
enligt förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord till Kungl. Maj:t i statsrådet.
Som skäl härför anför utredningen att förslaget har en helt annan karaktär än
lagstiftningen från 1930-talet. Medan man vid dennas tillkomst gav uttryck för viss
misstro mot statsmakterna och krävde rättssäkerhetsgarantier har, i varje fall se
dan mitten av 1950-talet, den kyrkligt kommunala självbestämmanderätten utvid
gats i väsentlig mån. Samtidigt har de kyrkliga kommunerna byggt upp sin egen
organisation såväl internt som genom centrala förbund. Självbestämmanderätten
har kommit till uttryck särskilt i lagen om församlingsstyrelse. Genom denna lag
har pastoraten fått en klarare och självständigare ställning. Principen fullföljs i
förevarande lagförslag, enligt vilket pastoraten tilläggs betydande förvaltningsupp
gifter samt ges inflytande även i de regionala organen. En av huvudtankarna i lag
förslaget är vidare, att boställsnämnds och stiftsnämnds verksamhet skall inriktas
på att bidra till förvaltningens effektivisering och rationalisering. Redan nu har
den rättsliga kontrollen av pastoratsförvaltningen minskat väsentligt i betydelse.
Rättsliga avgöranden från senare tid har stundom enligt utredningen endast visat,
att man i lagtillämpningen mera varit tvungen följa en gången tids stelbenta regler
än att få avgöra målen på rationella grunder (se t. ex. R 1963: 30). Enligt lagför
slaget kommer överprövande myndighet i de flesta fall att få fatta skälighetsavgöran
den av samma slag som fattats i det överklagade beslutet. Utredningen har vidare
framhållit, att majoriteten av regeringsrättens ledamöter har ansett, att huvudparten
av de kyrkliga mål varom här är fråga bör undantas från domstolens kompetens
område.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
142
Utredningens förslag att besvär över boställsnämnds eller stiftsnämnds beslut
hos Kungl. Maj:t skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet har lämnats utan er
inran av samtliga remissinstanser med undantag av kammarkollegiet. Starka skäl
talar för att låta besvärsärendena hos Kungl. Maj:t prövas av Kungl. Maj:t i stats
rådet. Fråga härom får dock prövas närmare i annat sammanhang.
Övergångsbestämmelser
På skäl som tidigare anförts föreslås lagen om förvaltning av kyrklig jord träda
i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt måste ett stort antal författningar upphävas.
Utöver de författningar som föreslås bli upphävda i övergångsbestämmelserna
kommer ett stort antal administrativa författningar att behöva upphävas. Till dessa
hör bl. a. kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med särskilda bestämmelser om
tillsynen över skogsskötseln m. m. på församlingskyrka tillhörig fast egendom.
Beslut härom får fattas i samband med att erforderliga tillämpningsföreskrifter
meddelas.
I 9 och 22 §§ lagen om förvaltning av kyrklig jord ges bestämmelser om bl. a.
förvaltningen av och tillsynen över domkyrkas fastighet. Dessa avviker från nu
varande bestämmelser i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hus
hållningen med de allmänna skogarna i riket, vilken författning enligt övergångs
bestämmelserna till skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 327) alltjämt är tillämplig
bl. a. på vissa domkyrkors fastigheter. Det finns alltsa skäl att ändra dessa över
gångsbestämmelser. Hur ändringen bör ske behöver dock som boställsutredningen
framhållit utredas närmare. Det bör uppdras åt kammarkollegiet att utreda frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
12.2 Förslaget till lag om kyrkliga kostnader
1 §
I paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i boställsutredningens förslag,
anges bl. a. i likhet med vad som f. n. föreskrivs i 1 § lagen om kyrkofond att kyr
kofonden används för kyrkliga ändamål.
2
§
Med pastorat avses enligt första stycket i första hand s. k. territoriellt pastorat.
På icke-territoriella pastorat föreslås lagen om kyrkliga kostnader bli tillämplig
först efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. I denna del motsvarar
paragrafen bl. a. en bestämmelse i 2 § lagen om kyrkofond och 1 § 1 mom.
första stycket prästlönekostnadslagen. I punkt 3 i övergångsbestämmelserna till
lagen om kyrkliga kostnader föreslås att lagen — liksom tidigare bl. a. lagen om
kyrkofond och prästlönekostnadslagen — tills vidare skall gälla för det icke
territoriella pastoratet Karlskrona amiralitetsförsamling.
Vad i lagen sägs om pastorat avser även samfällighet som handhar pastorats-
angelägenheter.
I paragrafen har tagits in nuvarande bestämmelse i 2 § prästlönekostnadslagen
om att Kungl. Maj:t förordnar om pastoratsindelning.
3 §
I paragrafen, som motsvarar 6 § prästlönekostnadslagen och bestämmelser i 2 §
lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker, definieras begreppen präst-
löne- och kyrkomusikerlönetillgångar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
143
4 §
I den allmänna motiveringen (11.1) har föreslagits att avräkningen mellan pasto
raten och kyrkofonden skall grundas på belopp som motsvarar 80 % av den fak
tiska nettoavkastningen pa pastoratens präst- och kyrkomusikerlönetillgångar. Av
formella skäl har det ansetts lämpligt att i lagen ha en särskild benämning på
denna del av avkastningen. Som sådan benämning används ordet nettoavkastning.
Bestämmelse härom har tagits in i första stycket. Som redan anförts i den all
männa motiveringen innebär den föreslagna regeln, att frågan huruvida förvalt
ningen av pastorats lönetillgångar lämnar överskott eller underskott skall bedömas
efter en summering av inkomster och utgifter för samtliga pastoratets lönetillgång
ar tillsammantagna. Förlust pa en lönetillgång får alltså täckas med vinst på en
annan lönetillgång. Det har inte ansetts lämpligt att i lagen i detalj ange vilka in
komst- och utgiftsposter som skall räknas med vid bedömning av frågan om över
skott eller underskott föreligger. Bestämmelser härom bör meddelas av Kungl.
Maj:t. Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att sådana bestäm
melser skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag,
vilket innebär bl. a. att annuiteter på lån för byggnader och anläggningar samt
på odlings- och dikningslån blir avdragsgilla. Det formella förfarande som skall
tillämpas vid bestämmande av avkastningen regleras av Kungl. Maj:t.
För fullständighetens skull har i andra stycket angetts att den del av avkast
ningen på pastorats lönetillgångar som inte skall tas med vid avräkningen mellan
pastoratet och kyrkofonden far användas för ändamål som pastoratet svarar för.
5 §
Denna paragraf motsvarar i huvudsak 9 § andra stycket och 16 § i utred
ningens förslag. Med stöd av det i denna paragraf givna bemyndigandet kan Kungl.
Maj:t besluta om bl. a. vem som får ta upp lån för kyrkofondens räkning enligt
14 §.
6
§
Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag.
I paragrafens första stycke anges att pastorat svarar för avlöningsförmåner till
församlingspräst och kyrkomusiker. Vissa sadana kostnader skall dock bestridas
av kyrkofonden. Bestämmelser härom ingår i 8 § och 12 § 1.
I andra stycket definieras begreppet församlingspräst.
Gällande rätt. I 3 § 1 mom. prästlönekostnadslagen sägs att pastoratet skall be
strida kostnaderna för följande avlöningsförmåner, nämligen församlingspräst till
kommande lön, lönetillägg och semesterersättning, församlingspräst, vikarie för så
dan präst, pastoratsadjunkt och icke-prästvigt tjänstebiträde åt församlingspräst
tillkommande ersättning för åkning i tjänsten och tjänsteresa inom pastoratet även
som traktamente åt församlingspräst och vikarie för sådan präst i anledning av an
stånd med omstationering. I 6 § andra stycket 1 lagen om kyrkofond föreskrivs
att kyrkofonden svarar för avlöningsförmåner åt präster enligt prästlönereglemen-
tet, i den mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen skall bestridas av pasto
ratet eller jämlikt särskilt bestämmande skall bestridas i annan ordning. I fråga om
kyrkomusikernas avlöningsförmåner föreskrivs i 2 § 2 lagen om kyrkomusiker
att kostnaderna för kyrkomusiker bestrids, i den mån de inte enligt särskilda be
stämmelser skall utgöras på annat sätt, av pastorat och församling, vardera i den
utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer efter av riksdagen godkända grunder.
I 1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen definieras begreppet församlingspräst.
Där sägs att med församlingspräst avses i lagen dels domprost, kyrkoherde, kom
minister och kyrkoadjunkt, dels med sådan församlingspräst likställd garnisons-
och amiralitetspräst, dels annan icke-ordinarie präst, som innehar vikariatslöne-
förordnande på församlingsprästtjänst. Som församlingspräst anses även präst,
vilken övergått till prästerlig övergångsbefattning och innehar förordnande på
tjänst som nyss nämnts.
Utredningen. Detaljregleringen i 3 § 1 mom. prästlönekostnadslagen och i 6 §
andra stycket 1 lagen om kyrkofond har medfört att lagarna behövt ändras ofta.
Ändringarna har i allmänhet avsett spörsmål av förhållandevis ringa räckvidd. I
syfte att slippa dessa ofta återkommande ändringar vill utredningen fastslå prin
cipen, att det är pastoratet som svarar för kostnaderna. Detta får ses även som en
följd av att pastoraten genom lagen om församlingsstyrelse getts karaktären av
specialkommun med uppgift att svara för avlöningskostnaderna för präster och
kyrkomusiker. Denna princip anknyter till grundtanken i den första allmänna präst-
löneregleringen av år 1910. Fortfarande ges genom undantagsregeln i ingi essen
till det nya av utredningen föreslagna stadgandet dock möjlighet att föra över
vissa slag av kostnader på kyrkofonden, om det behövs från skatteutj ämnande
eller eljest praktisk synpunkt. Den detaljreglering som f. n. tas upp i 3 § prästlöne
kostnadslagen blir till följd av det sagda obehövlig. Motsvarande gäller även i
fråga om kyrkomusiker. Den föreslagna regeln kan alltsa ersätta 2 § lagen om
kyrkomusiker.
Departementschefen. I enlighet med utredningens förslag har i paragrafen fast
slagits att det är pastoratet som svarar för avlöningsförmåner åt församlingspräst
och kyrkomusiker. Från denna regel har, i likhet med vad utredningen föreslagit,
gjorts vissa undantag. Sålunda föreslås i 8 § att del av avlöningskostnaderna skall
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
145
täckas med tillskott från kyrkofonden. Enligt 12 § 1 kan kostnaderna för vissa
avlöningsförmåner efter Kungl. Maj:ts och riksdagens bestämmande föras över på
kyrkofonden. Den föreslagna regleringen innebär att — i motsats till vad som f. n.
gäller — kyrkofonden skall stå för särskilt angivna avlöningsförmåner och pasto
raten för övriga förmåner. Nuvarande detaljreglering i 3 § prästlönekostnadslagen
blir obehövlig.
Med avlöningsförmån avses — förutom själva lönen — även andra med tjänsten
förenade förmåner, såsom resekostnader och pensionsförmåner.
Andra stycket motsvarar 1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen. Det har ansetts
lämpligt att i andra stycket räkna upp endast de viktigaste kategorierna av försam
lingspräster. De övriga kategorierna avses komma att anges i tillämpningsbestäm-
melserna till den nya lagen.
7 och 8 §§
I dessa paragrafer, som motsvaras av 2 § första stycket samt 4, 5 och 12 §§ i
utredningens förslag, ges regler om hur kostnad för avlöningsförmåner till försam
lingspräst och kyrkomusiker skall bestridas. Reglerna är av samma innebörd som
nuvarande bestämmelser i 5 § prästlönekostnadslagen och 7 § första stycket lagen
om kyrkofond. Vad i de nya paragraferna sägs om nettoavkastning av präst- och
kyrkomusikerlönetillgångar har dock en annan innebörd än motsvarande begrepp
i nuvarande bestämmelser. Innebörden i begreppet nettoavkastning av präst- och
kyrkomusikerlönetillgångar har preciserats i 4 §. Vidare är att observera att be
greppet prästlönekostnad i nuvarande bestämmelser inte omfattar vikariatsersätt-
ning åt församlingspräst och tjänstedubbleringsarvode, medan motsvarande be
grepp i 7 och 8 §§ omfattar alla slag av avlöningsförmåner.
Paragraferna innehåller inte någon bestämmelse om att förlust på den samlade
förvaltningen av pastoratets lönetillgångar skall beaktas vid avräkning med kyrko
fonden. Sådan förlust kommer alltså liksom hittills att stanna på pastoratet.
9 §
I paragrafen som motsvarar 6 § i utredningens förslag, har tagits in de särskilda
bestämmelser om avräkning mellan de s. k. överskottspastoraten och kyrkofon
den som jag föreslagit i den allmänna motiveringen. Avräkningen mellan ett över-
skottspastorat och kyrkofonden skall, liksom avräkningen enligt 8 §, grundas på
nettoavkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar och den
totala kostnaden för avlöningsförmåner till församlingspräster och kyrkomusiker.
Innebörden i begreppet nettoavkastning har preciserats i 4 §.
Återbäring skall utgå om nettoavkastningen på lönetillgångarna understiger
kostnaden för avlöningsförmåner. Återbäringen skall avse ett belopp som motsvarar
detta underskott. I 9 § ingår däremot inte någon bestämmelse om att förlust på
den samlade förvaltningen av pastoratets lönetillgångar skall beaktas vid beräk
ning av återbäringens storlek. Sådan förlust skall alltså liksom i fall som avses i
8 § stanna på pastoratet.
Den återbäring som ett överskottspastorat kan erhålla får avse högst det belopp
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
146
som motsvarar vad pastoratet inbetalt till kyrkofonden av tidigare överskott. Om
pastoratet redan fått återbäring på grund av underskott under ett tidigare år, får
återbäringen naturligtvis avse endast det belopp som motsvarar det inbetalda över
skottet minskat med den tidigare återbäringen. Som angetts i den allmänna moti
veringen beaktas endast överskott som avser något av de närmast föregående tio
åren.
10
§
Paragrafen motsvarar 10 § 1 och 11 § i utredningens förslag och innehåller
bestämmelser om kyrkofondens största inkomstpost den allmänna kyrkoavgiften.
Bestämmelserna har givits samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 5 och
8 §§ lagen om kyrkofond.
11
§
Paragrafen, som motsvarar 10 § 2—5 i utredningens förslag, innehåller be
stämmelser om de inkomster som tillkommer kyrkofonden vid sidan av den all
männa kyrkoavgiften och de överskott som överskottspastoraten har att betala in
till fonden enligt 9 §. Sakligt överensstämmer de nya bestämmelserna i allt vä
sentligt med nuvarande regler i 3 § lagen om kyrkofond. Det har dock inte ansetts
nödvändigt att i bestämmelsen om ersättning för prästerskapets till staten indragna
tionde m. m. ta in en motsvarighet till nuvarande regel om avdrag från ersätt
ningen med belopp som motsvarar utgifterna för avlöningar och övriga omkostna
der för stiftsnämndemas verksamhet och för religionsvård åt döva. Föreskrift om
att kyrkofonden skall bestrida sådana kostnader kan nämligen meddelas enligt
12 § punkterna 3 och 4. Någon saklig ändring är alltså inte avsedd.
Beteckningen kyrkofondsfastighet, som motsvarar den nuvarande beteckningen
kyrkofondshemman, avser liksom i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig
jord allmänt kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och annan fast egen
dom vars avkastning tillförs kyrkofonden.
12
§
Till paragrafen som motsvarar 13 § utredningens förslag, har i sak överförts be
stämmelserna om kyrkofondens utgifter i 6 § lagen om kyrkofond. Paragrafen har
formulerats på ett mera allmängiltigt sätt med slopande av den nuvarande detalj
regleringen. Det bör framhållas, att punkt 4 i allt väsentligt avses motsvara de
mera detaljerade punkterna i 6 § lagen om kyrkofond. Till de utgifter för kyrko
fonden som avses i punkt 4 hör bl. a. de belopp som kyrkofonden f. n. har att utge
till kyrkomusikers avlönande för klockarhemman eller lönefond som härrör från
sådant hemman liksom kostnad för hållande av biskopsgård. Som hittills skall vik
tigare utgifter underställas riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
13 §
I denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningens förslag, har tagits in de
147
bestämmelser om lån ur kyrkofonden som jag föreslagit i den allmänna motive ringen (11.1). Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten specificera låneända- målen i vidare mån än att det anges att lån kan utgå för åtgärd som syftar till ra tionalisering av driften av löneboställe. Därjämte kan liksom hittills utgå lån till pastorat för täckande av kostnad för fastighetsbildningsförrättning eller för före tag enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar.
Grunderna i övrigt för lån ur kyrkofonden föreslås skola meddelas av Kungl. Maj: t.
Enligt 4 § ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om vilka utgifter pastorat får dra av vid avräkning med kyrkofonden. Med hänsyn härtill har i 13 § inte tagits in någon motsvarighet till 14 § andra stycket i utredningens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
14 §
Paragrafen motsvarar med viss språklig justering 15 § lagen om kyrkofond.
15 §
I paragrafen anges att Kungl. Maj:t kan ålägga pastorat skyldighet att tillhan dahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad. I så fall svarar pastoratet för kostnaderna för tjänstebostaden. I gengäld tillfaller tjänstebostadshyra pastora tet.
Första stycket motsvarar en bestämmelse som härrör från prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577), vilket reglemente upphörde att gälla den 1 januari 1966 i samband med förhandlingsrättsreformen. Bestämmelsen överfördes därvid till cirkuläret den 17 december 1965 ang. vissa bestämmelser i anledning av präst- lönereglementets hävande.
Om Kungl. Maj:t bestämt att tjänstebostad skall tillhandahållas innehavaren av viss ordinarie tjänst som församlingspräst, brukar pastoratet få rätt att välja mellan att tillhandahålla tjänstebostad på prästgård eller i bostadslägenhet på an nan fastighet. Tillhandahålls tjänstebostad på prästgård antingen om sådan redan finns eller den avskiljs från löneboställe eller inköps för ändamålet, är egendomen kyrklig jord som skall förvaltas enligt förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord. Bostaden blir sådan tjänstebostad, för vilken gäller bestämmelserna i kun görelsen angående tjänstebostadshyra m. fl. författningar (se SFS 1961:333 och 334 samt 1968: 649). Detsamma gäller i fråga om tjänstebostad, som anvisas i bostadslägenhet på annan fastighet än prästgård.
Bostad kan emellertid upplåtas åt präst som ej är skyldig att bebo tjänstebo stad, t. ex. i hus som utgör kyrkokommunal egendom eller i byggnad på kyrklig jord utan att bostaden är tjänstebostad enligt förevarande paragraf i lagförslaget. Det är av vikt att framhalla, att de nu nämnda slagen av bostäder inte får förväx las med de egentliga tjänstebostäderna, varom förevarande paragraf handlar.
148
I andra stycket som motsvarar 4 § prästlönekostnadslagen har pastorat ålagts att
bestrida kostnaden för tjänstebostad. Till sådan kostnad räknas bl. a. bränslekost-
nadsgottgörelse som präst har rätt att få.
Övergångsbestämmelser
Av skäl som tidigare anförts föreslås den nya lagen träda i kraft den 1 januari
1972.
Lagen ersätter lagen om kyrkofond som tillkommit i den för kyrkolag stadgade
ordningen samt prästlönekostnadslagen som har antagits av Kungl. Maj:t och riks
dagen. Lagarna förslås alltså bli upphävda. Även ett antal administrativa författ
ningar måste upphävas. Beslut härom får fattas i samband med att erforderliga
tillämpningsföreskrifter meddelas.
I punkterna 4 och 5 anges två fall då beslut, som meddelats före den nya lagens
ikraftträdande, fortfarande föreslås gälla. Till sådant beslut hör beslut om skyldig
het för kyrkofonden att utge boställsränta för vissa klockarhemman. Det anmärks
att beslut om frihetsår kan avse en tidsperiod av längst tio år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kyrkomusiker
I förslaget till lag om kyrkliga kostnader har tagits in bestämmelser om pasto
rats kyrkomusikerlönetillgångar, dess skyldighet att svara för avlöningsförmåner
till kyrkomusiker och om beräkningen av tillskott från kyrkofonden. Med hänsyn
härtill bör punkterna 2—4 i 2 § lagen om kyrkomusiker upphöra att gälla.
12.4 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen
I avsnitt 6.1.3 har nämnts att enligt 45 § 1 mom. skogsvårdslagen skog på
»ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur» är undantagen från
lagens tillämpningsområde. Enligt motiven till skogsvårdslagen hör skog som ut
gör kyrkokommunal egendom till sådan skog som undantagits från lagens till-
lämpningsområde. Boställsutredningen har påpekat att, eftersom den kyrkokom-
munala egendomen faller utanför stiftsnämnds tillsyn, de kyrkokommunala skogar
na är helt undantagna från myndighets tillsyn. Denna konsekvens kan enligt ut
redningen inte rimligen ha varit avsedd. Bestämmelsen i skogsvårdslagen bör där
för enligt utredningen förtydligas så att det klart framgår att den kyrkokommuna
la skogen står under skogsvårdsstyrelsemas tillsyn. I likhet med remissinstanserna
ansluter jag mig, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, till ut
redningens förslag.
Lagändringen har utformats så att i 45 § 1 mom. skogsvårdslagen, som anger
de inskränkningar som gäller för lagens tillämpningsområde, har tagits in en hän
visning till 1 § förslaget om lag om förvaltningen av kyrklig jord, där begreppet
kyrklig jord definieras. Detta omfattar inte den kyrkokommunala egendomen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
13. Hemställan
149
Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas en ligt 87 § regeringsformen över förslagen till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord, 2) lag om kyrkliga kostnader, 3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker, 4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948:237).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regen- ten.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
150
Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970
Bilaga 1
Boställsutredningens förslag till
lag om förvaltning av kyrklig jord
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §
Kyrklig jord består av följande fast egendom, nämligen
1) prästgårdar,
2) iöneboställen,
3) prästlönefondshemman,
4) kyrkohemman,
5) biskopsgårdar,
6) kyrkofondshemman,
7) domkyrkohemman.
2
§
Prästgård är fast egendom, på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på prästgård, blir egendomen löneboställe.
Löneboställe är fast egendom, vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam
lingspräst.
Prästlönefondshemman är fast egendom, som förvärvats för flera pastorats räk
ning och vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst.
Kyrkohemman är fast egendom, som besittes av församlingskyrka.
Biskopsgård är fast egendom, på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.
Kyrkofondshemman är allmänt kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman
eller annan fast egendom, vars avkastning tillförs kyrkofonden.
Domkyrkohemman är fast egendom, som besittes av domkyrka.
3 §
Bestämmelse i lag eller annan
lämplig på kyrklig jord.
författning om jord
4 §
som tillhör kronan är ej till-
Uppsikt över förvaltningen av kyrklig jord utövas av stiftsnämnder och boställs-
nämnder.
5 §
Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet. Boställets skog förvaltas dock
av ett för pastoraten i stiftet gemensamt organ, om stiftsnämnden ej för särskilt fall
bestämmer annat. Organet kallas pastoratens samförvaltning.
151
Prästlönefondshemman förvaltas av pastoratens samförvaltning. Kyrkohemman förvaltas av församlingen. Biskopsgård, kyrkofondshemman och domkyrkohemman förvaltas av stifts- nämnden, om Konungen ej bestämmer annat. Lunds domkyrkas fasta egendom för valtas dock av domkyrkorådet i Lund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
6
§
Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgörs av den som förvaltar den kyrkliga jorden.
Nämnderna
7§
I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen bestämmer. I Stockholms stift fullgörs dock stiftsnämnds åligganden av stiftsnämn- derna i Uppsala och Strängnäs stift, i den mån Konungen ej bestämmer annat.
Boställsnämndemas tjänstgöringsområden bestäms av Konungen.
B §
Stiftsnämnd består av biskopen eller annan, som Konungen förordnar, såsom ord förande samt fyra andra ledamöter, som utses av Konungen. För annan ledamot än biskop utser Konungen en ersättare.
Nämnden väljer inom sig vice ordförande. Ledamot och ersättare, som Konungen utser, skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk. En ledamot med ersättare utses efter förslag av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet.
9 §
Domkapitlet utser bland sina tjänstemän sekreterare hos stiftsnämnden. Hos nämnden är anställd skogsutbildad personal.
10
§
Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av läns styrelsen i det län där boställsnämnden har sitt tjänstgöringsområde. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.
Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöterna vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet.
152
11
§
Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd utses för högst tre år varje gång.
Avgår ledamot eller ersättare före den tid för vilken han är utsedd, utses ny leda
mot eller ersättare för den återstående tiden.
12
§
Ledamöter av pastoratens samförvaltning utses till det antal Konungen bestämmer
av sammanslutning, som företräder pastoraten i stiftet. För varje ledamot utser
sammanslutningen en ersättare.
Ledamot och ersättare skall ha insikt i skogsbruk.
Ytterligare bestämmelser om pastoratens samförvaltning meddelas av Konungen.
Förvaltningen av prästgård och biskopsgård
13 §
Pastoratet svarar för anordnandet och skötseln av prästgård, om det ej enligt be
stämmelser som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren
av tjänstebostaden.
Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.
14 §
Fordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, skall prästgården efter
Konungens bestämmande läggas på fast egendom, som pastoratet ställer till för
fogande.
15 §
Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.
16 §
Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Förvaltningen av annan kyrklig egendom
17 §
Förvaltningen av annan fast egendom än prästgård och biskopsgård skall inriktas
på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt.
Naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.
Annan jord än skogsmark skall, om annat ej bestäms enligt 20—23 §§, upp
låtas som jordbruksarrende.
Upplåts i hus på fast egendom bostad, kontor eller annan lokal mot hyra, skall
hyran bestämmas enligt marknadsmässiga grunder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
153
18 §
Nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast egendom upplåts av den som för valtar egendomen, i den mån annat ej följer av 19—22 §§.
19 §
När jord som förvaltas av pastorat eller församling skall arrenderas ut, fastställer boställsnämnden arrendevillkoren efter arrendeuppskattning.
För jord som förvaltas av pastoratens samförvaltning eller av domkyrkorådet i Lund fastställer stiftsnämnden arrendevillkoren efter förslag av boställsnämnden. Denna föreslår även arrendevillkor för jord, som förvaltas av stiftsnämnden.
Om optionsberättigad arrendator ej finns, får vid utarrenderingen sättas högre arrende än som anges i de av boställsnämnden eller stiftsnämnden fastställda arren devillkoren.
20
§
Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske meddelas bestämmelser av Konungen.
21
§
Om fast egendom, som ej står under stiftsnämnds förvaltning, skall upplåtas med nyttjanderätt till församlingsändamål eller till kommunalt behov eller till bostads bebyggelse, industri eller annat liknande ändamål eller ock med tomträtt, avgörs ärendet av stiftsnämnden.
Även upplåtelse av rätt till naturtillgång, såsom täkt av grus, sten, torv eller lera, samt ändamåls- eller servitutsupplåtelse beslutas av stiftsnämnden. Upplåtelse av strömfallslägenhet beslutas dock av kammarkollegiet.
Beslut att godkänna bildande av naturreservat eller fridlysning av naturminne på kyrklig jord meddelas av stiftsnämnden, om Konungen ej bestämmer annat.
22
§
Om annan dispositionsändring än som sägs i 21 § innebär, att självständigt jord bruk ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, avgörs ärendet av stiftsnämnden. I annat fall får i fråga om löneboställe boställsnämnden och eljest den som förvaltar egendomen besluta om dispositionsändring.
I viktigare fråga skall lantbruksnämnden höras.
23 §
Skogen på kyrklig jord skall skötas enligt hushållningsplan. Pastoratens samförvaltning svarar för att plan upprättas för löneboställes skog. Planen fastställs av stiftsnämnden.
För skogen på annan kyrklig jord svarar stiftsnämnden för att plan upprättas.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
24 §
Skogen får avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.
25 §
Avkastningen av prästlönefondshemman och boställsskog, som förvaltas av pasto
ratens samförvaltning, fördelas på de samverkande pastoraten i förhållande till deras
andel i hemmanet eller skogen.
Uppsikten över förvaltningen
26 §
När fast egendom, som förvaltas av pastorat, är upplåten mot arrende eller hyra
eller som tjänstebostad för präst, har boställsnämnden uppsikt över förvaltningen.
Uppsikten sker genom ekonomisk besiktning.
Besiktning kan begäras av arrendatom, hyresgästen, innehavaren av tjänste
bostad, pastoratet eller stiftsnämnden. Boställsnämnden kan vidare besluta^ om be
siktning, när den finner den behövlig. Besiktning skall hållas minst en gång vart
femte år på boställe, som upplåtits som jordbruksarrende, och minst en gång vart
tionde år på annan egendom.
Besiktningen bekostas av pastoratet.
27 §
Över annan förvaltning av fast egendom än som sägs i 26 § har stiftsnämnden
uppsikt.
Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss egendom, som
sägs i 26 §, skall handhas av stiftsnämnden, eller att förvaltningen av viss egendom
ej skall stå under uppsikt.
Försäljning eller byte av kyrklig jord
28 §
Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose
bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogs
bruk eller för annat liknande syfte. Tillstånd får också ges, när kyrklig jord i annat
fall behövs för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation, eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen
bör behållas för sitt ändamål.
Vid avhändelsen skall iakttagas, att den ej är till olägenhet för det allmänna samt
att vederlaget motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och
fastighetens avkastning.
155
Frågan om tillstånd enligt 28 § avgörs av Konungen eller, efter Konungens be myndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
29
§
Prästlönefond m. m.
30 §
När kyrklig jord försäljs eller exproprieras eller när ersättning ges för sådan jord av annan jämförlig anledning, skall medlen fonderas och avkastningen användas för samma ändamål, som jorden varit avsedd för, om annat ej följer av bestämmelser som Konungen meddelar.
31 §
Ersättningsmedel, som härrör från löneboställe eller prästgård, skall utgöra präst lönefond för pastoratet, om stiftsnämnden ej medger annat. Även annan fond, vars avkastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst, utgör prästlönefond. Präst lönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt som stadgas om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens tillgångar placeras på annat sätt.
Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond. Fonden är avsedd för inköp av prästlönefondshemman. Den förvaltas av pastoratens samförvaltning.
Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond meddelas bestämmelser av Konungen.
32 §
Om förvaltning och användning av ersättningsmedel som härrör från annan kyrk lig jord än som sägs i 31 § beslutar stiftsnämnden enligt bestämmelser som Ko nungen meddelar.
Besvär
33 §
Om talan mot församlings eller pastorats beslut stadgas i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse.
34 §
Talan mot beslut av boställsnämnd eller pastoratens samförva/tning förs genom besvär hos stiftsnämnden.
Talan mot boställsnämnds beslut får föras av den som förvaltar egendomen samt, om beslutet rör arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänstebostad, av denne.
156
Avser beslutet villkor för ny arrendeperiod får dock endast den som förvaltar
egendomen föra talan.
Är arrendator missnöjd med beslut som avser arrendevillkoren för ny arrende
period, får han begära prövning hos arrendenämnden. Inför arrendenämnden för
stiftsnämnden talan för all kyrklig jord.
35 §
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut förs genom besvär hos
Konungen. Besvären skall inges till den myndighet som meddelat beslutet.
Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljs dit får talan föras endast i den mån
Konungen förordnat om sådan rätt.
36 §
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1970
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den
Samtidigt skall följande lagar och andra författningar upphöra att gälla, näm
ligen
1) ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400),
2) kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) angående tillämpningen av eck
lesiastik boställsordning,
3) 2 § andra stycket 3:o) instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för
stiftsnämnd och stiftsjägmästare,
4) cirkuläret den 29 november 1935 med anvisningar för upprättande av
skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen,
5) förordningen den 31 maj 1963 (nr 264) med särskilda bestämmelser om
hushållningsplan för ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,
6) kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 284) med särskilda bestämmelser om
tillsynen över skogsskötseln m. m. på församlingskyrka tillhörig fast egen
dom,
7) ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588),
8) förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående förvaltningen av
de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter,
9) kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om ändring i gällande före
skrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägenheter i
Skåne, Halland och Blekinge,
10) cirkuläret den 6 maj 1949 (nr 206) angående provisoriska bestämmelser
för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne, Halland och Blekinge,
11) brevet den 17 december 1817 angående arrendeauktioner å kyrkohemman
i Skåne, Halland och Blekinge,
12) brevet den 18 juni 1823 om arrende av kyrkohemman i Skåne,
157
13) brevet den 5 juni 1828 angaende arrendebeloppets bestämmande vid auk
tioner å kyrko- och skolhemman i flera län,
14) stadgan den 17 november 1859 (nr 70 sid. 1) angående vården och förvalt
ningen af Lunds Domkyrka och hennes egendom,
15) lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrk
lig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,
16) kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrifter
till lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,
17) lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av präst
lönefond m. m.,
18) kungörelsen den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande till-
lämpningen av lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,
19) kungörelsen den 11 december 1942 (nr 968) angående avsättning till kapi
talet av viss del av ränteavkastningen å prästlönefond.
2. För domkyrkosysslomansboställen, vars avkastning fortfarande tillkommer en skild, meddelas bestämmelser av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Boställsutredningens förslag till lag om vissa kyrkliga kostnader in. m.
Härigenom förordnas som följer.
Pastorats kostnader för präst och kyrkomusiker
1
§
I den mån annat ej följer av 13 § svarar pastorat dels för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker, dels enligt Konungens bestämmande för annan kostnad, som är förenad med präs tens och kyrkomusikems utövande av sin tjänst.
Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister eller kyrkoadjunkt eller annan präst som Konungen bestämmer.
2
§
Kostnader enligt 1 § bestrids i första hand från avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar.
Hur avkastningen beräknas framgår av 7 § tredje stycket.
158
Pastoratets prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.
Pastoratets kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
3
§
4 §
I den mån pastoratets kostnader ej täcks av avkastningen från präst- och kyrko-
musikerlönetillgångarna, bestrids de med församlingsskatt, dock med den begräns
ning som följer av 5 §.
Om församlingsskatt stadgas i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlings-
styrelse.
5 §
Om det för pastoratets kostnader enligt 1 § under ett år åtgår högre belopp än
som täcks
dels av avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,
dels av ett belopp, motsvarande en utdebitering för skattekrona inom pastoratet
av det öretal som Konungen bestämmer för året,
får pastoratet tillskott ur kyrkofonden med vad som behövs ytterligare.
6
§
Om avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar lämnar
överskott, sedan kostnaderna enligt 1 § täckts, tillfaller överskottet kyrkofonden.
Om det visst år i stället uppstår underskott, får pastoratet åter från kyrkofonden
av de närmast föregående tio årens överskott högst vad som motsvarar underskottet.
Avräkning med kyrkofonden
7 §
Vid avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden enligt 5 eller 6 § får förlust
på en inkomstkälla täckas med vinst på en annan.
Om förvaltningen av pastoratets samlade lönetillgångar visar förlust, svarar
pastoratet för denna.
Om förvaltningen visar vinst, får pastoratet tillgodoräkna sig tjugo procent av
denna för bestyret med förvaltningen och för annat ändamål för vilket pastoratet
svarar. Vad som sedan återstår, utgör avkastning av pastoratets präst- och kyrko
musikerlönetillgångar.
Ytterligare bestämmelser om avräkningsförfarandet meddelas av Konungen.
159
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Tjänstebostad åt präst
8
§
Pastoratet skall, om Konungen bestämmer det, tillhandahålla ordinarie försam lingspräst tjänstebostad i hus på prästgård eller annan fast egendom.
Kostnad för tjänstebostad, som pastoratet tillhandahåller församlingspräst, samt bränslekostnadsgottgörelse, som prästen har rätt att få, bestrids av pastoratet. Tjänstebostadshyra, som församlingspräst betalar, tillfaller pastoratet.
Kyrkofondens ändamål m. m.
9 §
Ur kyrkofonden bestrids dels tillskott enligt 5 §, dels kostnader för andra kyrk liga ändamål som nämns i 13 §.
Fonden förvaltas av myndighet som Konungen bestämmer.
10 §
Kyrkofondens inkomster utgörs av 1) allmän kyrkoavgift som erläggs av pastoraten, 2) ersättning av staten för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m., 3) inkomst av kyrkofondshemman, 4) ränta och vinst på fondens tillgångar, 5) ränta och vinst på andra kapitaltillgångar, vars avkastning enligt Konungens be
stämmande tillförs fonden, 6) överskott som sägs i 6 §.
11
§
Allmän kyrkoavgift erläggs av varje pastorat i förhållande till det antal skatte kronor på vilket församlingsskatt beräknas.
Konungen bestämmer årligen det öretal för skattekrona, högst tjugo, med vilken avgiften skall erläggas. Öretalet bestäms med utgångspunkt i att kyrkofondens in komster såvitt möjligt skall bli lika stora som dess utgifter.
12
§
Öretal som sägs i 5 § bestäms till dubbla beloppet av det öretal som bestämts för den allmänna kyrkoavgiften, dock högst tjugo öre.
13 §
Ur kyrkofonden bestrids 1) kostnad för präst, i den mån kostnaden ej enligt 1 § denna lag eller Konungens
bestämmande bestrids i annan
ordning,
2) kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestäm
melser som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsforman,
som utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupp
livförsäkring,
3) förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande for stifts-
nämnd och boställsnämnd samt för statsdepartement eller annan myndighet,
som handhar kyrkliga frågor,
4) annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens bestam
mande.
Lån ur kyrkofonden
14 §
Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för
1) ny- eller ombyggnad på löneboställe,
2) kostnad för löneboställe till följd av företag enligt vattenlagen eller lagen den 3
september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lantmäteriförrättning,
3) täckdikning eller annan grundförbättring,
4) åtgärd som föreskrivs i hushållningsplan,
5) annat rationaliseringsändamål.
Lånet skall med ränta återbetalas till kyrkofonden i första hand från boställets
avkastning.
Stiftsnämnd och pastoratens samförvaltning kan fa lån ur kyrkofonden för mot
svarande ändamål.
160
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
15 §
I den mån det behövs för utlåning enligt 14 § får lån upptagas för kyrkofonden.
16 §
Beslut enligt 14 eller 15 § fattas av myndighet som Konungen bestämmer.
17 §
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Övergångbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den
Samtidigt skall följande lagar och andra författningar upphöra att gälla, näm
ligen
1) lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond,
2) reglementet den 15 februari 1935 (nr 19) för ecklesiastik medelsförvaltning,
161
3) prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570), 4) 2 § lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker, 5) kungörelsen den 25 november 1960 (nr 633) om beräkning av pastorats
präst- och kyrkomusikerlönekostnad.
2. För övergången från avräkning enligt lagen om kyrkofond till avräkning enligt den nya lagen meddelas bestämmelser av Konungen.
3. Beslut om bidrag enligt 6 § lagen om kyrkofond, vilket skall utgå tills vidare, skall alltjämt gälla.
4. I den mån pastorat åtnjuter frihetsår enligt 10 § 5) lagen om kyrkofond, skall förmånen gälla även efter det lagen hävts.
5. Hänvisning i lag eller annan författning till bestämmelse som ersatts av be stämmelse i den nya lagen avser i stället den bestämmelsen.
6. Fordras ytterligare bestämmelser för övergången till den nya lagen, meddelas sådana av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Boställsutredningens förslag till
lag om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237)
Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen den 21 maj 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå växande skog. 1) å ecklesiastika boställen och andra
fastigheter av kyrklig natur;
2) å sådana ---------------------------------
(Föreslagen lydelse)
1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå växande skog. 1) å kyrklig jord som anges i 1 § lagen
den------------ (nr) om förvaltning av kyrklig jord;
-------------------------- stadgad åborätt
Denna lag träder i kraft den
'Senaste lydelse se 1952: 168.
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Bilaga
2
1) Förslag
till
Lag
om förvaltning av kyrklig jord
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §
Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas
fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fastighet och
biskopsgård.
2
§
Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam
lingspräst i visst pastorat.
Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.
Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, utgör egendomen löneboställe.
Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till för
samlingskyrkas behov.
Prästlönefondsfastighet är fast egendom som förvärvats för medel ur prästlöne
fonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam
lingspräster i dessa pastorat.
Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden.
Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas
behov.
Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.
3 §
Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten
är ej tillämplig på kyrklig jord.
4 §
Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den
som förvaltar den kyrkliga jorden.
163
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Organisation
5 §
I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen bestämmer. I Stockholms stift fullgöres dock stiftsnämnds åligganden av stifts- nämndema i Uppsala och Strängnäs stift enligt Konungens bestämmande.
Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.
6
§
Stiftsnämnd består av biskopen eller annan, som Konungen förordnar, som ordförande samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För annan leda mot än ordföranden utser Konungen en ersättare.
Nämnden utser inom sig vice ordförande. Annan ledamot än ordföranden och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk. Två ledamöter med ersättare utses efter förslag av sam manslutning som företräder pastoraten i stiftet.
V §
Boställsnämnd bestar av ordförande och två andra ledamöter, som utses av länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.
Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöter na vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet.
8 §
Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förord nas för högst tre år.
Förvaltning av kyrklig jord
Allmänna bestämmelser
9 §
Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av pastoratet.
Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen. Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fas tighet och biskopsgård förvaltas av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter förvaltas dock av ett särskilt domkyrkoråd.
Konungen kan besluta om förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan fastighet som avses i andra eller tredje stycket.
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Prästgård och biskopsgård
10
§
Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården.
Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.
Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån det ej enligt bestämmelser
som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänste-
bostaden.
11
§
Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läg
gas på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till för
fogande.
12
§
Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.
13 §
Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.
Annan kyrklig jord
14 §
Förvaltningen av löneboställe, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfas-
tighet, kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet skall inriktas på att egendo
mens avkastningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens
och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.
15 §
Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av för
valtaren upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställs-
nämnden bestämmer.
16 §
Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § medde
las bestämmelser av Konungen.
17 §
Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig
jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd, nämligen
1. upplåtelse med nyttjanderätt till församlingsändamål, kommunalt behov, bo
stadsbebyggelse, industri eller annat liknande ändamal,
2. upplåtelse av tomträtt,
165
3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,
4. upplåtelse av servitut,
5. upplåtelse av samfällighetsrätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
18 §
Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av kammarkollegiet.
Fråga om att för kyrklig jord som avses i 14 § godkänna bildande av naturreser vat, fridlysning såsom naturminne eller bestämmelser till skydd för djurlivet prö vas av stiftsnämnden, om ej Konungen bestämmer annat.
19 §
Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för till hörande skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 § av den som förvaltar egendomen. Leder ändringen till att självständigt jordbruk ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, prövas dock frågan alltid av stifts nämnden.
20
§
Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.
21
§
Vinst eller förlust på förvaltningen av prästlönefondsfastighet fördelas på pas toraten i förhållande till deras andel i fastigheten. Motsvarande gäller för varje stift i fråga om löneboställenas skog.
Uppsikt över förvaltningen av kyrklig jord
22
§
Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård ut övas av boställsnämnden.
Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som ej handhas av nämnden.
Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas av Konungen.
23 §
Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss sådan egendom som avses i 22 § första stycket skall handhas av stiftsnämnden eller att förvaltning en av viss sådan egendom som avses i 22 § ej skall stå under uppsikt.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Försäljning eller byte av kyrklig jord
24 §
Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose
bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogs
bruk eller för att främja annat liknande syfte. Tillstånd får också lämnas, när kyrk
lig jord i annat fall behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om
expropriation eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen
bör behållas för sitt ändamål.
Tillstånd till avhändelse får lämnas endast om avhändelsen kan ske utan olägen
het för det allmänna och endast mot vederlag som motsvarar fastighetens värde
med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.
25 §
Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.
Prästlönefond bil
in.
26 §
Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation,
upplåtelse av naturtillgång eller av annan jämförlig anledning skall fonderas och
avkastningen därav användas för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om
ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar.
27 §
Medel som skall fonderas enligt 26 § och som härrör från löneboställe eller
prästgård skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Även annan fond vars av
kastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst utgör prästlönefond.
Prästlönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt
som föreskrives om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens till
gångar placeras på annat sätt enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond
för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.
Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond
meddelas bestämmelser av Konungen.
28 §
Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig
jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.
167
Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970
Besvär in. m.
29 §
Om talan mot församlings eller pastorats beslut finns bestämmelser i lagen (1961:
436) om församlingsstyrelse.
30 §
Talan mot beslut enligt denna lag av bostadsnämnd föres genom besvär hos
stiftsnämnden.
Talan mot boställsnämnds beslut far föras endast av den som förvaltar egen
domen.
31 §
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres ge
nom besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skad inges till den myndighet som
meddelat beslutet.
Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast i den mån
Konungen förordnat om sådan rätt.
32 §
Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eder myndighet som Konungen bestämmer.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves
ecklesiastiska bostädsordningen (1932: 400),
förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för
ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,
förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö
nande anslagna fastigheter,
lagen (1927: 1) angående tdlstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fad
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,
lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.
2. I fråga om fastighet som är anslagen till bostad eder avlöning åt domkyrko-
syssloman meddelas bestämmelser av Konungen.
3. Förekommer i lag eder annan författning hänvisning till föreskrift som er
sätts genom bestämmelse i denna lag, tidämpas i stället den nya bestämmelsen.
4. Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko
nungen.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
2) Förslag
till
Lag
om kyrkliga kostnader
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1
§
Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt den
na lag.
2
§
Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen
och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.
Om indelning i pastorat beslutar Konungen.
3 §
Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar
i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.
Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.
4 §
Med nettoavkastning av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar för
stås åttio procent av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av lönetillgång-
arna. Bestämmelser om hur sådan vinst skall beräknas meddelas av Konungen.
Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräk
nas i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet
svarar.
5 §
Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.
Kostnadsfördelning
6
§
Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyr
komusiker, om ej annat följer av 8 eller 12 §.
Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller
annan präst som Konungen bestämmer.
169
Kostnad för avlöningsförmåner enligt 6 § bestrides i första hand från nettoav
kastningen av pastoratets prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar och i andra
hand med församlingsskatt enligt lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
7
§
8
§
Om summan av nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlö
netillgångar och ett belopp motsvarande en utdebitering av församlingsskatt med
det öretal för skattekrona som Konungen bestämmer visst år icke täcker kost
naden för avlöningsförmåner enligt 6 §, får pastoratet för detta år tillskott ur kyr
kofonden med vad som behövs ytterligare för att täcka nämnda kostnad.
Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som
för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst
tjugo öre.
6
9 §
Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar
visst ar överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet
for detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för
pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot
underskottet, i den mån detta belopp kan utgå ur överskott för de närmast före
gående tio åren.
10
§
o Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i för
hållande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.
Konungen bestämmer för varje år det öretal för skattekrona, högst tjugo, med
vilket avgiften skall erläggas. Öretalet bestämmes så, att kyrkofondens inkomster
såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter.
11
§
Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till
staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.
Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrko
fonden
1. inkomst av kyrkofondsfastighet,
2. ränta och vinst på fondens tillgångar,
3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.
7 — Bihcmg till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
170
Ur kyrkofonden bestrides
1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen
bestämmer,
2. kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestäm
melser som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån som
utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivför
säkring,
3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stifts-
nämnd och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga
frågor handlägges,
4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens be
stämmande,
5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp
för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
12
§
Lån
13 §
Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för
1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,
2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller före
tag enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.
Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål.
Övriga villkor för lån ur kyrkofonden fastställes av Konungen.
14 §
I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.
Särskilda bestämmelser
15 §
Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på präst
gård eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.
Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som för
samlingspräst betalar tillfaller pastoratet.
16 §
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekost- nadslagen (1951: 570).
3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess annat förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.
4. Sådant beslut enligt 6 § lagen om kyrkofond (1932: 404) som är tillämpligt vid ikraftträdandet skall, om ej annat följer av beslutet, gälla till dess annat för ordnas i den ordning som anges i 12 § den nya lagen.
5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som med delats före ikraftträdandet gäller även därefter.
6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er satts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
7. Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko nungen.
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker
Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha ne dan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) 1
1. Sådana anställnings- och arbets villkor för kyrkomusiker som må be stämmas genom avtal fastställas, efter av riksdagen godkända grunder, un der medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestäm mer.
2. Kostnaderna för kyrkomusikers verksamhet gäldas, i den mån de icke skola enligt vad särskilt stadgas
1 Senaste lydelse av 2 § 1965: 579.
(Föreslagen lydelse)
V
Sådana anställnings- och arbetsvill kor för kyrkomusiker som må bestäm mas genom avtal fastställas, efter av riksdagen godkända grunder, under medverkan av Konungen eller myn dighet som Konungen bestämmer.
an-
172
norledes utgöras, av pastorat och för
samling, vardera i den utsträckning
Konungen efter av riksdagen godkän
da grunder bestämmer.
Utgifter som pastoratet har att be
strida skola — med undantag av en
gångsavgift för pensionering samt er
sättningar vid vikariat — ligga till
grund för beräkningen av pasto
ratets kyrkomusikerlöne-
kostnad. Närmare bestämmelser
om hur kostnaden skall beräknas med
delar Konungen.
3. De särskilda avlöningstillgångar,
som äro förenade med nuvarande kloc-
kar- och organistbefattningar inom ett
pastorat, skola för pastoratet utgöra
tillgångar för bestridande av kostna
derna för kyrkomusikers avlönande.
4. Om anskaffande av medel till be
stridande av pastorats kyrkomusiker-
lönekostnad, i den mån den ej täckes
av avkastning utav härför avsedda av
löningstillgångar (pastorats kyrkomusi-
kerlönetillgångar) eller andra tillgäng
liga medel, stadgas i lagarna om för-
samlingsstyrelse.
Om rätt för pastorat att för kyrko
musikers avlönande åtnjuta bidrag av
allmänna medel stadgas särskilt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
173
4) Förslag
till
Lag
om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)
Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
45 §.i
1 m o m. Från tillämpningen---------------------växande skog
1) å ecklesiastika boställen och and-
1) å kyrklig jord som avses i 1 §
ra fastigheter av kyrklig natur;
lagen (1970:. . .) om förvaltning av
kyrklig jord;
2) å sådana-------------------- stadgad åborätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Senaste lydelse av 45 § 1 mom. 1952: 168.
174
Kungl. Maj ds proposition nr 168 år 1970
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 3 februari 1970
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet
Bernhard,
justitierådet
Hesser.
Enligt lagrådet den 12 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över utbildningsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 19 september 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet in
hämtas över upprättade förslag till 1) lag om förvaltning av kyrklig jord, 2) lag
om kyrkliga kostnader, 3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker,
4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Olof Köhl.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord
3 §
Med anledning av ett uttalande av departementschefen bör erinras om att på
grund av riksdagens beslut (se prop. 1967: 99 och riksdagens skrivelse 1967: 279)
det i 24 och 25 §§ givna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att i vissa fall lämna till
stånd till försäljning eller byte av kyrklig jord, resp. att delegera frågor härom till
kammarkollegiet eller stiftsnämnden, gäller såsom sådant samtycke av riksdagen
som enligt 77 § regeringsformen fordras för försäljning av staten tillhörig mark
och att sålunda något särskilt samtycke av riksdagen icke behövs i fråga om för
säljningar som sker med stöd av de nämnda paragraferna i förslaget.
17 §
Lagrådet erinrar att upptagandet av punkten 5 om samfällighetsrätt är beroen
de av att i annat sammanhang framlagt förslag om sådan rätt genomföres.
18 §
Enligt andra stycket skall fråga om att för kyrklig jord som avses i 14 § god
känna bildande av naturreservat, fridlysning såsom naturminne eller bestämmel
ser till skydd för djurlivet prövas av stiftsnämnden, om ej Kungl. Maj:t bestäm
mer annat. I vad bestämmelsen avser naturreservat och fridlysning åsyftas sådant
godkännande av förslag därom som avses i 5 § naturvårdskungörelsen. I fråga om
skydd för djurlivet gäller enligt 2 § kungörelsen (1965: 57) att markägaren skall
höras innan förbud meddelas. Det föreslagna stadgandet innebär att det skall an
komma på stiftsnämnden att i här berörda avseenden företaga den prövning som
eljest skulle ankomma på markägaren. För markägaren kan emellertid även upp
komma andra frågor än att ta ställning till huruvida godkännande skall lämnas,
t. ex. frågor om krav skall framställas om ersättning eller lösen. Även dylika spörs
mål synes böra prövas av stiftsnämnden, om Kungl. Maj:t ej bestämmer annat.
Lagrummet torde därför böra jämkas så att det generellt förklaras ankomma på
stiftsnämnden att i här avsedda sammanhang företräda markägaren, om Kungl.
Maj:t ej bestämmer annat.
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
175
19 §
I motiveringen till paragrafen, som innehåller bestämmelser om vem som får
besluta om ändrad användning av kyrklig jord, anför departementschefen, att
stiftsnämnden skall kopplas in så snart gränsen för bärkraftigheten i ett jordbruk
nås. Det vill därför synas som om avsikten är, att frågan om dispositionsändring
en skall prövas av stiftsnämnden inte bara då ändringen såsom sådan leder till
att ett självständigt jordbruk ej längre blir bärkraftigt eller att det upphör, utan
även i det troligen ganska vanliga fallet, då ändrade ekonomiska förutsättningar
för jordbruksdriften föranleder att ett bestående självständigt jordbruk ej längre
är bärkraftigt utan måste nedläggas och det är detta som ger anledning till en
dispositionsändring. Då en sådan ordning också får anses ändamålsenlig och mot
svarande föreskrifter i 31 § ecklesiastika boställsordningen föranlett tvekan i till-
lämpningen, föreslår lagrådet att paragrafen förtydligas genom att dess sista me
ning avfattas på följande sätt: Föranledes ändringen av att ett självständigt jord
bruk ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk ej
kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.
21
§
Frågan hur sådan andel i fastighet som här avses skall beräknas kan i vissa
fall vara svårbedömd. Lämpligt torde vara att Kungl. Maj:t bemyndigas utfärda
bestämmelser härom.
31 §
Enligt andra stycket får mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit talan
föras endast i den mån Kungl. Maj:t förordnat om sådan rätt. Bestämmelsen inne-
fattar ett undantag från det eljest i förslaget genomförda tvåinstanssystemet. Som
skäl för undantaget anför departementschefen att det i vissa fall kan bli nödvän
digt att tillåta att ärende som avgjorts av boställsnämnd får föras upp till en tredje
instans. Lagrådet har i princip ej något att erinra mot den föreslagna ordningen.
Såsom stadgandet är avfattat synes det emellertid innebära att Kungl. Maj:t i var
je särskilt fall kan pröva huruvida fullföljdsrätt skall givas. Då avsikten är att full-
följdsrätt skall kunna medges endast i vissa typer av mål, bör i författning angivas
i vilka fall fullföljdsrätt föreligger. Andra stycket bör därför jämkas.
övergångsbestämmelserna
I fråga om arrendeupplåtelser på kyrklig jord anmärkes i remissprotokollet, att
arrendelagsutredningen, efter samråd med boställsutredningen, i sitt slutbetänkan
de föreslagit, att i princip enhetlig arrendelagstiftning skall gälla för såväl enskilda
som publika arrendeförhållanden, och att Kungl. Maj:t den 19 september 1969 till
lagrådet remitterat ett på grundval av betänkandet utarbetat förslag till lagstiftning
om arrenden, avsedd att ingå i den nya jordabalken. Samma dag har till lagrådet
remitterats förslag till ändring i ett tidigare, den 29 november 1968 remitterat
förslag till lag om införande av nya jordabalken, innefattande särskilda övergångs
bestämmelser för den nya arrendelagstiftningen.
I nu förevarande lagförslag har förslaget att den allmänna arrendelagstiftningen
i nya jordabalken skall gälla även arrenden å kyrklig jord kommit till uttryck ge
nom att ecklesiastika boställsordningen föreslås skola upphävas utan att däri in
gående regler om nyttjanderättshavares rättigheter och skyldigheter ersättes. De
avsedda reglerna finns i 26 och följande §§ boställsordningen. Särregler i samma
hänseende finns vidare i ecklesiastika arrendestadgan och vissa andra författningar.
Särreglerna angår bland annat optionsrätt för arrendator och hans dödsbodel
ägare. En särställning för viss kyrklig jord följer vidare av bestämmelsen i 1
kap. 8 § nyttjanderättslagen, att nyttjanderättsupplåtelser från kronan icke är un
derkastade tidsbegränsningen i 1 kap. 1 § i samma lag (jämför remissprotokollet
s. 57 f).
I motiven till förevarande lagförslag har icke berörts frågan huruvida och i vad
mån särskilda övergångsbestämmelser erfordras beträffande tillämpning av den
nya allmänna arrendelagstiftningen å arrendeupplåtelser av kyrklig jord som skett
före ikraftträdandet den 1 januari 1972 av förevarande lag och den nya jorda
balken.
Enligt det ovan åsyftade tidigare remitterade förslaget till promulgationslag till
nya jordabalken gäller för bland annat 7—12 kap. i balken, vilka kapitel inne
håller ny lagstiftning om nyttjanderätt m. m., huvudregeln att den nya balken icke
skall äga tillämpning i fråga om rättighet som upplåtits före nya balkens ikraftträ
dande och att undantagen härifrån skall vara särskilt angivna. Med utgångspunkt
från denna huvudregel föreslås i det den 19 september 1969 remitterade förslaget
till ändring i promulgationslagen vissa stadganden om tillämpning av ny lag å
äldre arrendeavtal. Dessa stadganden angår bland annat besittningsskyddsreglerna
samt förfarandet vid anhängiggörande av tvist om förlängning eller villkorsänd-
ring-
Avsikten får antagas vara att dessa övergångsstadganden skall tillämpas även
beträffande arrenden å kyrklig jord. Frågan om stadgandena är lämpliga och till
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
177
räckliga beträffande kyrkliga arrenden kan icke bedömas utan en närmare under
sökning. Som förut sagts innehåller motiven till förevarande förslag icke något ut
talande i denna fråga och den synes ej heller ha särskilt uppmärksammats i det
nämnda förslaget till ändring av promulgationslagen. Ställningstagande till berör
da spörsmål kan för övrigt ej ske förrän i samband med behandlingen av lagför
slaget beträffande promulgationslagen till jordabalken, vilket för närvarande är
föremål för granskning av lagrådet i annan sammansättning. Emellertid synes
vara pakallat att erforderliga övergångsbestämmelser såvitt gäller kyrklig jord som
avses i boställsordningen meddelas i anslutning till förslaget om boställsordning-
ens upphävande antingen i form av särskilda föreskrifter eller genom hänvisning
till de allmänna övergångsbestämmelserna.
For lagrådet har uppgivits att förevarande lagförslag avses skola föreläggas
kyrkomötet under hösten 1970. Det lärer icke vara uteslutet att vid denna tidpunkt
behandlmgen av övergångsbestämmelserna till den nya arrendelagstiftningen icke
slutförts.
I det läge vari de olika lagstiftningsfrågorna sålunda befinner sig och med hän
syn till karaktären av de övergångsbestämmelser varom här är fråga föreslår lag
rådet, att i förevarande lagförslag såsom punkt 4 i övergångsbestämmelserna upp
tages stadgande, att i fråga om avtal om arrende av kyrklig jord som avses i laven
skall, om avtalet ingåtts före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser om arren-
dators rättigheter och skyldigheter alltjämt äga tillämpning i den mån ej Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutar
armat.
Punkten 4 i förslaget blir, om lagrådets hemställan beaktas, punkt 5.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Förslaget till lag om kyrkliga kostnader
2
§
Liksom hittills (se 16 § lagen om kyrkofond och 1 § 1 mom. andra stycket
prastlonekostnadslagen) torde behövas en uttrycklig föreskrift om att vad i lagen
sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet som handhar pas-
toratsangelägenheter.
11
§
Bland medel som skall tillföras kyrkofonden namnes i andra stycket under 1
inkomst av »kyrkofondsfastighet». Det synes mera upplysande att, såsom i 3 §
lagen om kyrkofond, i stället ange de grupper av fastigheter som här avses, näm
ligen allmänna kyrkohemman, klockarhemman och biskopshemman. Härmed vin-
nes aven att man får underlag för den definition av begreppet kyrkofondsfastig
het som upptagits i 2 § förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
7* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Sofiero den 17 juni 1970.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Norling, Löf-
berg, Carlsson.
Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om förvaltning av kyrklig
jord, 2) lag om kyrkliga kostnader, 3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om
kyrkomusiker och 4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Med anledning av vad lagrådet anfört vid 3 § förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord vill jag understryka att ett godkännande från riksdagens sida av
bestämmelserna i 24 och 25 §§ samma förslag innebär att riksdagen enligt 77 §
regeringsformen givit Kungl. Maj:t ett generellt bemyndigande att i de fall som
anges i 24 § försälja staten tillhörig mark och att delegera rätten att besluta om
sådan försäljning.
Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om 18, 19, 21 och 31 §§ förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord.
I anslutning till 31 § vill jag härutöver framhålla följande.
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut skall enligt 31 § i det till
lagrådet remitterade förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord föras genom
besvär hos Kungl. Maj:t. I lagrådsremissen angavs att starka skäl talar för att låta
besvärsärendena hos Kungl. Maj:t prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet men att frå
gan härom får prövas närmare i annat sammanhang. Kungl. Maj:t har den 20 mars
1970 till lagrådet remitterat ett förslag om förvaltningsrättsskipningens organisation.
Detta förslag innebär bl. a. att mål, som i sista instans skall avgöras av regerings
rätten, i ett stort antal fall först skall prövas av kammarrätten. Enligt förslaget skall
vidare i regel av varje författning framgå huruvida talan skall fullföljas hos Kungl.
Maj:t i statsrådet eller hos förvaltningsdomstol. Om i författning anges att talan
mot beslut föres genom besvär hos »Konungen» skall därmed, utom i vissa undan
tagsfall, avses prövning hos Kungl. Maj:t i statsrådet. De nya bestämmelserna
om förvaltningsrättsskipning föreslås träda i kraft den 1 januari 1972. I lagråds
remissen den 20 mars 1970 behandlas även olika besvärsbestämmelser i gällande
och föreslagna lagar samt föreslås de ändringar däri som föranleds av förslaget om
förvaltningsrättsskipningens organisation. I fråga om förslaget till lag om förvalt
179
ning av kyrklig jord anförs därvid bl. a. att det måste antas att besvärsärendena
enligt denna lag i stor utsträckning kommer att avse frågor av praktisk natur med
starka inslag av ekonomiska och andra ändamålsenlighetssynpunkter. Främst med
hänsyn härtill föreslås i lagrådsremissen att besvär enligt förslaget till lag om för
valtning av kyrklig jord alltid skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid detta
förhållande föreslås i lagrådsremissen ej någon ändring av den besvärsordning som
anges i 31 §.
Några bestämmelser om samfällighetsrätt har inte tagits upp i förslaget till
jordabalk (prop. 1970: 20). Föreskriften härom i 17 § förslaget till lag om för
valtning av kyrklig jord bör därför utgå.
Såsom lagrådet föreslagit bör i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag
om förvaltning av kyrklig jord upptas en föreskrift, att i fråga om avtal om arrende
av kyrklig jord som avses i lagen skall, om avtalet ingåtts före lagens ikraftträdan
de, äldre bestämmelser om arrendators rättigheter och skyldigheter alltjämt äga
tillämpning i den mån inte Kungl. Maj:t och riksdagen beslutar annat. Bestäm
melsen bör tas upp som punkt 3. Till följd härav bör de som punkterna 3 och 4
i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna betecknas som punkt 4 resp. 5.
Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört om 2 § förslaget till lag om kyrkliga
kostnader. Däremot kan jag inte biträda lagrådets förslag beträffande 11 § samma
förslag.
Utöver vad som följer av det hittills anförda bör vissa redaktionella
jämkningar
vidtas i lagförslagen.
Jag hemställer, att från kyrkomötet inhämtas yttrande enligt 87 § 2 mom. rege
ringsformen, huruvida kyrkomötet godkänner förslagen till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader,
3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till kyrkomötet skall avlåtas skri
velse av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Bilaga
Nr 24
Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts skri
velse med förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord,
m. m.
(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 12)
TILL KONUNGEN
I skrivelse till kyrkomötet den 17 juni 1970, nr 4, har Eders Kungl. Maj:t, under
åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utbildnings-
ärende och lagrådets protokoll, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogade förslag till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader och
3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.
I samband med skrivelsen har kyrkomötet till behandling förehaft fyra med an
ledning av densamma väckta motioner.
Kyrkolagsutskottet har i ärendet avgivit betänkande, nr 12, varav tryckt exemplar
här bifogas.
Under åberopande av nämnda betänkande får kyrkomötet i underdånighet
dels — med förmälan att förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord icke
kunnat oförändrat antagas — anmäla, att kyrkomötet för sin del antagit förslaget
med av utskottet angivna ändringar och tillägg,
dels anmäla, att kyrkomötet godkänt vid skrivelsen fogat förslag till lag om kyrk
liga kostnader med den ändringen, att efter punkten 5 i övergångsbestämmelserna
insattes en ny punkt 6 av följande lydelse: »Församling, som jämlikt 55 § ecklesia
stik boställsordning kunnat tillgodoräkna sig virke erforderligt för kyrka och kapell
m. m., skall på därom gjord ansökan tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel
för genom den nya lagen mistade förmåner. Om handläggningen av sådana ersätt
ningsfrågor förordnar Kungl. Maj:t.», samt att punkterna 6 och 7 i Kungl. Maj:ts
förslag till övergångsbestämmelser omnumrerades till 7 och 8,
dels anmäla, att kyrkomötet godkänt vid skrivelsen fogat förslag till lag om änd
ring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker,
dels ock anmäla, att utskottets motivering godkänts med den ändring, som föran
leddes av mötets beslut i fråga om lagförslagen samt med den ytterligare ändringen,
att sista meningen i tredje stycket på sid. 41 i utskottets betänkande utbyttes mot
följande mening: »När fråga uppkommit om försäljning eller byte av mark eller om
åtgärder jämlikt 16 och 17 § lagen om kyrklig jord bör stiftsnämnderna alltid
samråda med berörda pastorat.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
181
Underdånigst
RUBEN JOSEFSON
Sune K. Johansson
Stockholm den 24 september 1970
1 Här sista meningen i andra stycket på s. 185.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Bilaga
Nr 12
Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts skri
velse med förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord
m. m., dels ock i anslutning därtill väckta motioner.
I en den 17 juni dagtecknad, till kyrkolagsutskottet hänvisad skrivelse, nr 4, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden och lagrådets protokoll, förklarat sig vilja enligt 87 § 2
mom. regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet god
känner vid skrivelsen fogade förslag till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader,
3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.
I fråga om lagförslagens ordalydelse får utskottet hänvisa till skrivelsen, s. 2
121.
I samband med skrivelsen har utskottet behandlat fyra till utskottet hänvisade
motioner. I motionen nr 11 av herr Törnroth hemställes, att kyrkomötet vid bifall
till de med Kungl. Maj:ts skrivelse nr 4 framlagda förslagen måtte framhålla, att
ställningstagandet icke må tagas till intäkt för en kyrkans självuppgivelse, varför
kyrkan, när tiden därför är inne, förbehåller sig rätten att i största möjliga utsträck
ning hävda sin frihet och självständigt besluta om sina angelägenheter. I motionen
nr 35, av herr Jinnegård m. fl., hemställes att kyrkomötet vid avgivande av sitt ytt
rande i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse måtte ansluta sig till de synpunkter
styrelsen för Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anfört i sitt remiss
yttrande över boställsutredningens förslag. I motionen nr 41, av herr Roth m. fl.,
föreslås dels att kyrkomötet gör ett allmänt uttalande om kyrkans ansvar för miljö
vården, dels att kyrkomötet vid behandlingen av förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord m. m. föreslår sådana tillämpningsbestämmelser att vid beräkning
av nettoavkastningen avdrag alltid får göras för miljövardskostnaderna. I motionen
nr 72, av fru Jonäng och herr Södermark, yrkas att pastoraten måtte bibehållas vid
sin rätt att förvalta löneboställenas skog och besluta om upplåtelse av jakt- och
fiskerätt.
I fråga om motiveringen till förslagen får utskottet hänvisa till Kungl. Maj:ts
skrivelse och motionerna.
Utskottet
I. Allmänna synpunkter
I skrivelsen framhålles av föredragande departementschefen (s. 26), att kyrkans
fastighetsinnehav totalt omfattar cirka 500 000 hektar, varav omkring 400 000
1 Här s. 16—26.
hektar produktiv mark. Att denna mark förvaltas väl och att dess avkastningsför
måga utnyttjas på ekonomiskt bästa sätt betecknas som ett angeläget samhällsin
tresse både i och för sig och därför att förvaltningsresultatet — med hänsyn till gäl
lande regler om utjämning via kyrkofonden — kan få återverkningar på storleken
av den kyrkokommunala utdebiteringen i landets alla pastorat.
Det föreliggande förslaget bygger på boställsutredningens betänkande Förvalt
ningen av kyrklig jord m. m. (SOU 1968: 12). Denna utredning tillkallades sedan
kritik mot gällande regler om förvaltningen av kyrklig jord framförts vid flera till
fällen, bland annat från riksdagens och kyrkomötets sida. Avsikten med förslaget
är främst att förbättra förutsättningarna för en strukturrationalisering av den kyrk
liga jorden enligt de principer, som under de senaste decennierna tillämpats i fråga
om jordbruk och skogsbruk i vårt land. En mycket viktig ändring är också att nya
regler föreslås för avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden.
I fråga om förslagets utformning och inriktning må följande uttalande av departe
mentschefen återgivas (skrivelsen s. 291):
... ^aS
~ erinra om att bestämmelserna inom den kyrkligt-ekonomiska
toi vadningen främst syftar till att tillvarata intresset av att den kyrkliga egendomen
bevaras och kommer till användning för det ändamål vartill den donerats av en
skilda, anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av kronan. Lagstift
ningen präglas av spänningen mellan församlingslivets kyrkokommunala förank
ring och det statliga överinseendet som sedan reformationen utövats på riks- och
stiftsplanet. Otvivelaktigt skulle det vara möjligt att åstadkomma mera genomgri
pande reformer, om man helt kunde bortse från dessa principiella grundvalar för
den nuvarande rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen. Den frågan och
andra därmed sammanhängande frågor har emellertid ett så direkt samband med
kyrka statfrågan att de inte bör lösas för sig. Som redan anförts i direktiven för
utredningen bör man nämligen f. n. begränsa sig till partiella reformer som inte
rubbar de principiella grundvalarna för den nuvarande rättsliga regleringen.
Utskottet vill särskilt understryka förslagets karaktär av en förvaltningsreform
inom ramen för det organisatoriska samband som för närvarande råder mellan
stat och kyrka. Såvitt utskottet kunnat finna har denna begränsning iakttagits vid
förslagets utformning, och något särskilt uttalande av det slag som påyrkats i motio
nen nr 11 torde därför ej vara behövligt.
Det har inom utskottet framhållits, att den kritik som från olika håll riktats mot
löneboställenas förvaltning icke i alla avseenden varit rättvisande. En relativt låg
nettoavkastning har i många fall haft samband med att stora kostnader nedlagts
på förbättrings- och reparationsarbeten, som medfört att det kyrkliga fastighets-
beståendet i dag genomgående befinner sig i påfallande gott skick. Vad sålunda
anförts överensstämmer med boställsutredningens undersökning rörande Kalmar
län (SOU 1968: 12 s. 232). Utskottet delar emellertid uppfattningen att yttre och
inre rationalisering i väsentligt ökad takt är erforderlig beträffande den kyrkliga
egendomen och att en förvaltningsreform enligt de huvudlinjer boställsutredningen
angivit är ägnad att främja en sådan utveckling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
183
1 Här s. 43.
184
Kungl. Maj ds- proposition nr 168 år 1970
II. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden
Förslaget innebär, att det hittills tillämpade s. k. normaluppskattningssystemet
slopas och avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden i framtiden sker med
utgångspunkt från den faktiska årliga avkastningen av pastoratets samlade löne-
tillgångar. Sedan direkta förvaltningskostnader avräknats föreslås pastoratet få till
godoräkna sig 20 % av återstoden för sitt bestyr med förvaltningen. Återstående
80 % — i 4 § förslaget till lag om kyrkliga kostnader benämnda nettoavkastningen
— jämföres med de kostnader för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrko
musiker, som pastoratet i första hand har att bestrida. Överskott som uppkommer
vid denna jämförelse skall inlevereras till kyrkofonden. Sådant överskott skall åter-
bäras, om underskott uppkommer under något av de tio följande åren. Underskott
skall eljest täckas med församlingsskatt intill ett av Kungl. Maj:t bestämt öretal för
skattekrona. För kostnader som överstiger summan av nettoavkastning och sålunda
beräknad utdebitering får pastoratet täckning genom bidrag ur kyrkofonden.
De särskilda bestämmelserna om rätt för församling att tillgodogöra sig virke för
byggande och underhåll av kyrka m. m. (55 § boställsordningen) bortfaller genom
det nya avräkningsförfarandet.
Enligt utskottets mening är de sålunda föreslagna avräkningsprinciperna avgjort
att föredraga framför hittills gällande system. Den nya metoden är ägnad att ge
ett rättvisare resultat pastoraten emellan och besparar dessutom boställsnämnder
och stiftsnämnder det mycket betungande administrativa arbetet i samband med
normaluppskattningarna. Ej heller i övrigt har utskottet funnit skäl till erinran mot
förslaget till lag om kyrkliga kostnader.
III. Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
Departementschefen framhåller (s. 1051), att strukturrationaliseringen bör an
passas till de allmänna rationaliseringssträvandena. Arbetet kräver en omsorgsfull
planläggning och samarbete bland annat med lantbruksnämnderna. En grund
princip i arbetet måste vara att åstadkomma så gott resultat som möjligt för det
kyrkliga jordbruket och skogsbruket i stort. Med hänsyn även till erfarenheterna
från annan strukturrationalisering bör stiftet utgöra planeringsenhet. Stiftsnämn-
derna bör ha ansvaret för verksamheten, och boställsnämnderna bör tjänstgöra
som serviceorgan åt stiftsnämnderna.
Strukturrationaliseringen är en fråga på lång sikt, och under omställningsskedet
kommer samverkan även mellan skilda ägare i stor utsträckning att bli erforderlig.
Enligt förslaget skall — bland annat med hänsyn till de varierande lösningar som
härvid kan vara lämpliga — formerna för den kyrkliga awerkningsorganisationen
för närvarande inte låsas genom någon närmare reglering.
Beträffande förvaltningen av löneboställena föreslår departementschefen — i
anslutning till en reservant inom boställsutredningen och ett stort antal remiss
instanser — att skogsförvaltningen anförtros åt stiftsnämnderna och förvaltningen
av löneboställena i övrigt åt pastoraten. I övrigt föreslås — i anslutning till nu
1 Här s. 119.
185
gällande regler — att prästgård skall förvaltas av pastoratet, församlingskyrkas
fastighet av församlingen samt prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, dom
kyrkas fastighet och biskopsgård av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter
skall dock — liksom hittills — förvaltas av ett särskilt domkyrkoråd.
Överflyttningen av förvaltningsbefogenheterna i fråga om skogen till stiftsnämn-
derna kritiseras i motionerna nr 35 och 72. I motionerna göres gällande, att över
flyttningen strider mot tanken att de principiella grundvalarna för nuvarande för
valtningssystem ej skall ändras. Denna kritik kan utskottet ej instämma i. Vad som
ej får rubbas är egendomens ändamålsbindning och förvaltningen genom organ som
företräder kyrkan. Departementschefen har — med stöd av den härutinnan eniga
boställsutredningen och en helt övervägande majoritet av remissinstanserna — be
dömt en förvaltning stiftsvis såsom ett minimikrav för att åstadkomma tillräckligt
stora enheter. Utskottet är av samma uppfattning. Frågan om stiftsnämnden eller
ett särskilt tillskapat samarbetsorgan är det lämpligaste förvaltningsorganet måste
anses som en praktisk förvaltningsfråga. En annan sak är, att det är angeläget att
den sakkunskap i fråga om förvaltningen, som finns representerad hos pastoraten,
även i framtiden tillvaratages. Sa sker i viss utsträckning genom de i skrivelsen
framförda förslagen om representation för pastoraten i stiftsnämnd och boställs-
nämnd. Enligt utskottets mening måste det även förutsättas, att stiftsnämnderna
kommer att hålla nära kontakt med pastoraten i frågor, där kännedom om lokala
förhållanden och intressen är av betydelse. Som exempel kan nämnas frågor om
tillskapande av arbetstillfällen, om upplåtande av jakt- och fiskerätt i den mån detta
ankommer på stiftsnämnden och om försäljning och byte av skogsmark.
Såsom departementschefen anfört bör det kyrkliga skogsbruket drivas så, att det
på lång sikt lämnar bästa möjliga ekonomiska resultat samtidigt som det ger en från
företagsekonomisk synpunkt godtagbar årlig avkastning. IV.
IV. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m.
Beträffande lokalkyrkornas skog föreslås ingen ändring i nuvarande system, som
innebär att varje församling har hand om sin skogsförvaltning. I 9 § förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord föreslås emellertid att Kungl. Maj:t får befogen
het att besluta om förvaltning i annan ordning i fråga om viss fastighet som eljest
skulle förvaltas av församling, stiftsnämnd eller domkyrkorådet i Lund. Av mo
tiven (s. 1101) framgår, att härmed avsetts att möjliggöra överflyttning av vissa av
boställsutredningen behandlade fastigheter samt att, om församlingen önskar det,
låta lokalkyrkans fastigheter efter beslut av Kungl. Maj:t ingå i den för stiftet ge
mensamma skogsförvaltningen. Utskottet har intet att erinra häremot men anser
det av lagtexten böra framgå, att överflyttning förutsätter framställning av den som
enligt lagen skall förvalta fastigheten.
Förslaget innebär att boställsnämndernas behörighet att fastställa arrendevillkor,
som hittills avsett löneboställen, utvidgas till att gälla alla slag av kyrklig jord.
Häremot synes intet vara att erinra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Här s. 124.
186
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att den särskilda förvaltningen för
Lunds domkyrkas fastigheter får bestå.
I 14 § förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord stadgas avslutningsvis, att
naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen i motiveringen anfört härom
(skrivelsen s. 1131). I motionen nr 41 tas den vidsträcktare frågan om miljövården
upp. Utskottet finner det självklart, att de organ som har till uppgift att förvalta
den kyrkliga jorden i sin verksamhet beaktar miljövårdsfrågorna, och det finns i
detta sammanhang skäl att ännu en gång erinra om behovet av samråd med lokala
organ. De krav som det här är fråga om måste emellertid ställas på alla fastighets
ägare, och någon anledning att sätta den kyrkliga jorden i en särställning i
fråga om exempelvis kostnadsansvar synes inte motiverat. Yrkandet i motionen
nr 41 att kyrkomötet gör ett allmänt uttalande om kyrkans ansvar för miljövården
synes mindre väl förenligt med kyrkomötets uppgifter jämlikt gällande kyrkomötes-
förordning och kan därför ej tillstyrkas av utskottet.
V. Placering av prästlönefondsmedel
I skrivelsen uttalas, att en mera mångsidig placering av de kyrkliga tillgångarna
än för närvarande är önskvärd (s. 1162). Utskottet delar denna uppfattning. När
mare bestämmelser om placering och kontroll kommer att meddelas av Kungl.
Maj:t.
I detta sammanhang har utskottet uppmärksammat bestämmelsen i 26 § för
slaget till lag om förvaltning av kyrklig jord, som föreskriver att ersättning som
inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation, upplåtelse av natur
tillgång eller av annan jämförlig anledning skall fonderas och avkastningen an
vändas för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om ej annat följer av
bestämmelser som Konungen meddelar. Enligt utskottets mening bör ändamåls-
bindningen ej kunna ändras medan däremot fonderingskravet på föreslaget sätt bör
kunna efterges.
VI. Förvaltningsorganen
De ändrade arbetsuppgifterna för stiftsnämnderna har föranlett departements
chefen att föreslå ändringar i stiftsnämndens sammansättning. Enligt förslaget skall
biskopen vara självskriven ordförande i stiftsnämnden, dock med möjlighet för
Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna annan ordförande. Övriga fyra ledamöter,
som skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk, utses av Kungl. Maj:t, två av dem
efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet. För annan leda
mot än ordföranden förordnar Kungl. Maj:t enligt förslaget en ersättare. Nämnden
utser inom sig vice ordförande.
Det angivna förslaget biträdes i väsentliga delar av utskottet. Utskottet delar
sålunda uppfattningen att biskopen bör vara självskriven ordförande i stiftsnämnden
med undantag för särskilda fall, varvid särskilt situationen för ärkestiftets del med
hänsyn till ärkebiskopens arbetsbörda bör uppmärksammas. Likaså anser utskottet
1 Här s. 127.
2 Här s. 130.
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
187
det befogat att pastoraten på föreslaget sätt ges inflytande på stiftsnämndens sam
mansättning. Utskottet anser det emellertid vara en svaghet i förslaget, att någon
ersättare för ordföranden — normalt biskopen — enligt förslaget ej kommer att
finnas. Med hänsyn till stiftsstyrelsens enhet måste det anses olyckligt, att ingen
representant för domkapitlet deltager i sammanträde då biskopen är förhindrad.
Det bör också framhållas, att stiftsnämnden har att handlägga bland annat tjänste-
bostadsfrågor för församlingspräster, vilka förutsätter insikter som är företrädda
på domkapitelssidan. Vad nu anförts föranleder förslaget att ersättare bör utses
för varje ledamot, alltså även för biskopen. Ersättaren synes böra utses av Kungl.
Maj:t. Det torde med hänsyn till det förut anförda vara naturligt, att Kungl. Maj:t
därvid inhämtar förslag från domkapitlets sida.
Utskottet har vidare diskuterat frågan om kravet på insikt i jordbruk och skogs
bruk, vilket överensstämmer med vad som nu gäller för av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter i stiftsnämnd och givetvis normalt är välmotiverat. Med hänsyn till den
mera mångsidiga förmögenhetsförvaltning som den nya lagen avser att möjliggöra
kan emellertid också insikter av annat slag vara synnerligen värdefulla för ledamot
i stiftsnämnd. Utskottet har funnit dessa synpunkter kunna tillgodoses genom ett
tillägg till behörighetsvillkoren, innefattande att annan ledamot än ordföranden
och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk eller eljest
vara förfaren i allmänna värv.
Vad därefter angår boställsnämnderna biträder utskottet förslaget att en fast
pastoratsrepresentant tillföres dessa. Utskottet vill emellertid anmärka, att boställs
nämnderna med nuvarande resurser och arvodessättning svårligen kan förväntas
bli några effektiva serviceorgan för stiftsnämndema. Det måste anses önskvärt,
att boställsnämndsordförandena i olika avseenden bereds en starkare ställning.
Frågan om boställsdistriktens storlek och vissa därmed sammanhängande problem
prövas emellertid för närvarande i särskild ordning och kan nu inte föranleda något
initiativ från kyrkomötets sida. VII.
VII. Författningsregleringen
Förslagen till lag om förvaltning av kyrklig jord och om kyrkliga kostnader har
av departementschefen bedömts vara av kyrkolags natur. Med utgångspunkt från
kyrkomöteskommitténs bestämning av kyrkolagsbegreppet, som enligt departe
mentschefen i detta fall bör kunna godtas, konstaterar departementschefen att den
föreslagna lagstiftningen omfattar grundläggande bestämmelser om de ekonomiska
och organisatoriska betingelserna för kyrkans verksamhet.
Utskottet ansluter sig till den angivna bedömningen och vill uttala sin tillfreds
ställelse över att Kungl. Maj:t på förevarande betydelsefulla område godtagit de av
kyrkomöteskommittén angivna principerna för kyrkolagsbegreppets bestämning.
För att undgå den såsom opraktisk bedömda anordningen med en lag av kyrko
lags och en parallell av annan lags natur har den tekniken använts, att vissa bestäm
melser som enligt kyrkolagskommitténs bestämning icke skulle vara kyrkolag in
tagits i förslaget, medan Kungl. Maj:t i övrigt i lagen givits fullmakt att utfärda
Kungl. Maf:ts proposition nr 168 år 1970
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
närmare bestämmelser. Med undantag för smärre ändringsförslag beträffande 9
och 26 §§ i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord, vilka behandlats ovan
under avsnitten IV och V, tillstyrker utskottet de framlagda förslagen.
VIII. Utskottets hemställan
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A) att kyrkomötet, med förmälan att förslaget till lag om för
valtning av kyrklig jord icke kunnat oförändrat antagas, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäler att kyrkomötet för sin del antagit för
slaget med nedanstående såsom utskottets förslag betecknade
ändringar och tillägg:
(Kungl. Maj:ts förslag)
6
§
Stiftsnämnd består av biskopen såsom
ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra leda
möter som utses av Konungen. För an
nan ledamot än ordföranden utser Ko
nungen en ersättare.
Nämnden utser inom sig vice ordför
ande.
Annan ledamot än ordföranden och
ersättare för sådan ledamot skall ha in
sikt i jordbruk och skogsbruk. Två leda
möter med ersättare utses efter förslag
av sammanslutning som företräder pas
toraten i stiftet.
9 §
Löneboställe----------- särskilt
domkyrkoråd.
Konungen kan besluta om förvalt
ning i annan ordning i fråga om viss
sådan fastighet som avses i andra eller
tredje stycket.
26 §
Ersättning som inflyter för kyrklig
jord på grund av försäljning, expropria
tion, upplåtelse av naturtillgång eller av
(Utskottets förslag)
6
§
Stiftsnämnd består av biskopen såsom
ordförande eller annan, som Konungen
därtill förordnar, samt fyra andra leda
möter som utses av Konungen. För
varje ledamot utser Konungen en ersät
tare.
Nämnden utser inom sig vice ordför
ande.
Annan ledamot än ordföranden och
ersättare för sådan ledamot skall ha in
sikt i jordbruk och skogsbruk eller eljest
vara förfaren i allmänna värv. Två leda
möter med ersättare utses efter förslag
av sammanslutning som företräder pas
toraten i stiftet.
9 §
Löneboställe —------- särskilt
domkyrkoråd.
Konungen kan efter framställning av
den som förvaltar fastigheten besluta om
förvaltning i annan ordning i fråga om
viss sådan fastighet som avses i andra
eller tredje stycket.
26 §
Ersättning som inflyter för kyrklig
jord på grund av försäljning, expropria
tion, upplåtelse av naturtillgång eller av
189
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
(Kungl. Maj:ts förslag)
annan jämförlig anledning skall fonde
ras och avkastningen därav användas för
samma ändamål som jorden varit av
sedd för, om ej annat följer av bestäm
melser som Konungen meddelar.
{Utskottets förslag)
annan jämförlig anledning skall fonderas,
om ej annat följer av bestämmelser som
Konungen meddelar. Avkastningen skall
användas för samma ändamål som jor
den varit avsedd för.
B) att kyrkomötet måtte anmäla, att kyrkomötet godkänt vid
Kungl. Maj:ts skrivelse fogade förslag till lag om kyrkliga kost
nader och till lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomu
siker;
C) att motionerna nr 11, 35, 41 och 72, i den mån de icke
må anses besvarade med vad utskottet ovan anfört, icke måtte
föranleda någon kyrkomötets åtgärd.
Stockholm den 14 september 1970
På kyrkolagsutskottets vägnar:
NILS RAPPE
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
herr Rappe, herr biskop Lundström, herrar David Svenungsson, Elving, Magnus
son, Glimelius, Strandberg, Lagerberg, Linneil*, Klason, Löfgren, Lassinantti*
Balter samt fru Österlind.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Utdrag av protokollet över utbildningsår end en, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 oktober
1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Lange,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.
Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om ändringar i lagstiftningen om förvaltning av kyrklig jord rn. in.
och anför.
I skrivelse till kyrkomötet den 17 juni 1970, nr 4, har Kungl. Maj:t begärt kyrko
mötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogade förslag till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader,
3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker.
I skrivelse den 24 september 1970, nr 24, har kyrkomötet anmält sina beslut
beträffande nämnda lagförslag. Vid skrivelsen har fogats kyrkolagsutskottets
betänkande i ärendet, nr 12. Kyrkomötet har godkänt förslaget till lag om förvalt
ning av kyrklig jord med de ändringar i 6, 9 och 26 §§ som utskottet föreslagit
i sitt betänkande. Förslaget till lag om kyrkliga kostnader har godkänts av kyrko
mötet med den ändringen att i övergångsbestämmelserna efter punkten 5 införs en
ny punkt, 6, av den lydelse som anges i kyrkomötets skrivelse samt att punkterna
6 och 7 i Kungl. Maj:ts förslag till övergångsbestämmelser till följd härav beteck
nas som punkterna 7 resp. 8. Förslaget till lag om ändring i lagen om kyrkomusiker
har godkänts oförändrat av kyrkomötet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet
inhämtas enligt 87 § regeringsformen över de ändringar i lagförslagen som kyrko
mötet för sin del godkänt.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats
rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Ko
nungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
191
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 oktober 1970
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet
Bernhard,
justitierådet
Hesser.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över utbild-
ningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2 oktober 1970,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över av kyrkomötet godkända ändringar i förslag till lag om för
valtning av kyrklig jord m. m.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrätts
assessorn Arvid Sanmark.
Lagrådet lämnar förslaget såvitt det utgör föremål för lagrådets granskning utan
erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrå
det på Stockholms slott den 23 oktober 1970.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holm-
qvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gei jer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson,
Feldt.
Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter lagrådets utlåtande över förslagen till 1) lag om förvaltning av Kyrklig
jord och 2) lag om kyrkliga kostnader, i vad dessa förslag skiljer sig från de till
kyrkomötet hänskjutna förslagen.
Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat de av kyrkomötet antagna änd
ringarna i lagförslagen utan erinran och anför.
Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord har godkänts av kyrkomötet med
vissa ändringar i 6, 9 och 26 §§. Lydelsen av 6 § har ändrats i två avseenden.
Dels skall ersättare kunna utses även för ordföranden i stiftsnämnden. Dels skall
till annan ledamot än ordförande i stiftsnämnden kunna utses inte bara den som
har insikt i jordbruk och skogsbruk utan även den som eljest är förfaren i allmänna
värv. Jag har intet att erinra mot den av kyrkomötet antagna lydelsen. I 9 § har
sista stycket ändrats. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om vem som
skall förvalta den kyrkliga jorden. Enligt sista stycket kan Kungl. Maj:t beträffande
vissa fastigheter förordna om förvaltning i annan ordning än den som eljest följer
av bestämmelserna i paragrafen. Kyrkomötet har för sin del godkänt stycket med
den ändringen att för sådant beslut av Kungl. Maj:t skall krävas framställning av
den som förvaltar fastigheten. Jag har intet att erinra mot detta. I 26 § har kyrko
mötet gjort en mera principiell ändring. Enligt det till kyrkomötet hänskjutna för
slaget kan Kungl. Maj:t besluta att ersättning som inflyter vid försäljning av kyrklig
jord skall få användas till annat ändamål än det för vilket jorden varit avsedd. Det
samma gäller beträffande avkastningen av fondmedel som härrör från kyrklig jord.
Kyrkomötet har emellertid ansett att ändamålsbindningen inte skall kunna frångås.
Hittills har gällt att Kungl. Maj:t i dessa fall kunnat besluta om användning för
annat ändamål. I undantagsfall har Kungl. Maj it också meddelat sådana beslut.
De har då inneburit att mindre belopp fått användas för annat kyrkligt ändamål.
Enligt min uppfattning borde visserligen möjlighet härtill finnas även i fortsätt-
Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970
193
ningen. Eftersom det dock inte kan anses vara en fråga av större betydelse, vill jag
inte motsätta mig att 26 § ändras i enlighet med kyrkomötets beslut.
Kyrkomötet har godkänt förslaget till lag om kyrkliga kostnader med den änd
ringen att i övergångsbestämmelserna till lagförslaget intagits en ny punkt, 6, av
följande lydelse: »Församling, som jämlikt 55 § ecklesiastik boställsordning kunnat
tillgodoräkna sig virke erforderligt för kyrka och kapell m. m., skall på därom
gjord ansökan tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel för genom den nya lagen
mistade förmåner. Om handläggningen av sådana ersättningsfrågor förordnar Kungl.
Maj:t.»
I fråga om innebörden och betydelsen av den föreslagna övergångsbestämmelsen
bör följande framhållas. Bestämmelserna i 55 § ecklesiastik boställsordning speglar
— som ecklesiastika boställsutredningen anfört (SOU 1968: 12 s. 190) __ en
äldre tids hushållning. I dagens samhälle torde de i paragrafen nämnda virkesut-
tagen förekomma endast i mycket begränsad omfattning. Den ersättning ur kyrko
fonden som kan komma i fråga med den av kyrkomötet antagna övergångsbestäm
melsen kan dessutom endast avse den beräknade nettovinst som församlingen kun
nat erhålla genom att utnyttja löneboställes skog. Vid beräknandet av denna netto
vinst måste hänsyn tas till å ena sidan vad det i det aktuella fallet faktiskt kostat
församlingen att köpa erforderligt virke i färdigt skick och å andra sidan samtliga
utgifter som församlingen skulle ha haft för att genom avverkning i löneboställets
skog, genom transport och bearbetning m. m. få fram samma mängd färdigt virke.
I den mån någon beräknad nettovinst i här angiven mening uppkommer torde den
i allmänhet bli tämligen obetydlig. Det är inte heller säkert att hela den beräknade
nettovinsten skall utgå ur kyrkofonden enligt kyrkomötets beslut. Det är nämligen
att märka att den rätt till virke, som enligt kyrkomötets beslut skall kompenseras
med kyrkofondsmedel, inte är ovillkorlig. Den gäller endast i den mån den avverk
ningsbara virkesmängden i löneboställes skog lämnar tillgång därtill, sedan löne
boställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke för präst
gård tillgodosetts. Det administrativa arbete som kommer att behövas för att avgöra
om ersättning skall utgå eller inte torde komma att bli mycket större än som kan
anses rimligt med hänsyn till ärendenas ekonomiska betydelse. Särskilt bedöm
ningen av om och i vad mån löneboställes skog innehåller en tillräckligt stor av
verkningsbar virkesmängd torde bli ytterligt besvärlig. Vad i 55 § ecklesiastik bo
ställsordning sägs om löneboställes avverkningsbara virkesmängd kan därvid inte
tillämpas bokstavligen, eftersom förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord
bygger på att samtliga löneboställen i ett stift förvaltas gemensamt och att vinst eller
förlust av förvaltningen fördelas mellan pastoraten efter andelstal oavsett om av
verkningen under året skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. Mot denna
bakgrund torde det vara riktigast att tillämpa den av kyrkomötet antagna över
gångsbestämmelsen så att vad ett pastorat för ett visst år får ut som vinst för ett
visst löneboställe anses utgöra det ekonomiska nettovärdet av löneboställets avverk
ningsbara virkesmängd. Från nämnda nettovärde skall därefter dras av värdet av
löneboställets husbehov och av pastoratets behov av byggnads- och hägnadsvirke
194
för prästgård. Värdet av dessa förmåner måste därvid beräknas enligt äldre ord
ning, eftersom sådana förmåner inte skall finnas enligt förslaget till lag om förvalt
ning av kyrklig jord.
Av det anförda framgår att den av kyrkomötet antagna nya övergångsbestämmel
sen till förslaget till lag om kyrkliga kostnader kommer att leda till betydande till-
lämpningssvårigheter. Den torde dock inte få någon nämnvärd praktisk betydelse.
Mot denna bakgrund och då det får anses väsentligt att lagförslagen i övrigt ge
nomförs har jag ingen erinran mot att Kungl. Maj:t godtager den nya övergångs
bestämmelsen. Det är dock viktigt att tillämpningen av övergångsbestämmelsen
noga följs så att frågan vid behov kan tas upp till förnyad prövning.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
dels de vid statsrådsprotokollet den 17 juni 1970 fogade förslagen till
1) lag om förvaltning av kyrklig jord,
2) lag om kyrkliga kostnader,
3) lag om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker,
lagförslagen under 1) och 2) med däri av kyrkomötet enligt dess skrivelse den
24 september 1970, nr 24, antagna ändringar,
dels det vid statsrådsprotokollet den 19 september 1969 fogade förslaget till
4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948:237).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av
låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Kungl. Maj:ts- proposition nr 168 år 1970
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970
195
INNEHÅLL
Sid
Propositionen ........................................................................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................................................... 1
Lagförslag ................. 3
Förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord.............................................. 3
Förslag till lag om kyrkliga kostnader ........................................................... 9
Förslag till lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker ........... 12
Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237) ........................ 14
Skrivelse till kyrkomötet ..................................................................................... 15
Lagförslag ............................................................................................................. 16
Förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord.............................................. 16
Förslag till lag om kyrkliga kostnader........................................................... 22
Förslag till lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker...........
25
Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 september 1969 ................................. 27
1. Inledning ...................................................................................................... 27
2. Grunddragen av gällande rätt m. m.............................................................. 28
2.1 Inledning ................................................................................................ 28
2.2 Avlöningssystemet för präster och kyrkomusiker.............................. 29
2.3 Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar................................. 30
2.3.1 Löneboställen ............................................................................ 30
2.3.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefonds-
hemman....................................................................................... 31
2.4 Förvaltningen av annan kyrklig jord m. m.......................................... 32
2.4.1 Ecklesiastika arrendegårdar....................................................... 32
2.4.2 Lokalkyrkornas jord ................................................................. 33
2.4.3 Domkyrkojord............................................................................ 34
2.4.4 Församling tillhörig jord........................................................... 34
3. Allmänna synpunkter................................................................................... 34
3.1 Utredningen ......................................................................................... 34
3.2 Remissyttrandena ................................................................................. 37
3.3 Departementschefen ............................................................................ 40
Sid
4. Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden..................................... 44
4.1 Gällande rätt......................................................................................... 44
4.2 Utredningen............................................................................................ 45
4.3 Remissyttrandena ................................................................................. 49
5. Jord- och skogsbrukets rationalisering....................................................... 50
5.1 Strukturrationalisering m. m.................................................................. 50
5.1.1 Utredningen................................................................................. 50
5.1.2 Remissyttrandena ...................................................................... 55
5.2 Förvaltningsformer som främjar rationalisering............................... 59
5.2.1 Utredningen................................................................................. 59
5.2.1.1 Samverkan inom skogsbruket..................................... 59
5.2.1.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna . .
64
5.2.1.3 Arrendejordbruket ....................................................... 65
5.2.1.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte . .
66
5.2.2 Remissyttrandena ...................................................................... 70
5.2.2.1 Samverkan inom skogsbruket..................................... 70
5.2.2.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna . .
73
5.2.2.3 Arrendejordbruket ....................................................... 73
5.2.2.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte . .
73
6. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m............................................... 75
6.1 Utredningen............................................................................................ 75
6.1.1 Lokalkyrkornas jord och domkyrkojord................................. 76
6.1.2 Jordbruksarrendena.................................................................... 77
6.1.3 Skogen......................................................................................... 79
6.1.4 Förvaltning av hyresfastigheter m. m........................................ 80
6.1.5 Upplåtelse av nyttjanderätt och servitut på kyrklig jord ....
81
6.2 Remissyttrandena ................................................................................. 85
7. Naturvården på kyrklig mark m. m.............................................................. 88
7.1 Utredningen............................................................................................ 88
7.2 Remissyttrandena ................................................................................. 91
8. Placering av prästlönefondsmedel............................................................... 92
8.1 Utredningen............................................................................................ 92
8.2 Remissyttrandena ................................................................................. 99
9. Förvaltningsorgan ....................................................................................... 101
9.1 Utredningen............................................................................................ 101
9.2 Remissyttrandena ................................................................................. 104
10. Författningsregleringen .............................................................................. 106
10.1 Utredningen......................................................................................... 106
10.2 Remissyttrandena ............................................................................... 109
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970
197
Sid
11. Departementschefen ............................................................................ HO
11.1 Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden........................ 110
11.2 Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering................................. 113
11.3 Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m...................................... 123
11.4 Placering av prästlönefondsmedel.................................................... 127
11.5 Förvaltningsorganen ................................................................... 230
11.6 Författningsregleringen ........................................................... 133
11.7 Lagförslag ........................................................................................... 134
12. Specialmotivering ...................................................................... j 35
12.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord............................ 135
12.2 Förslaget till lag om kyrkliga kostnader......................................... 142
12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om kyrkomusiker................... 148
12.4 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen............................. 148
13. Hemställan .......................................................................... 249
Bilaga 1. Boställsutredningens förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord,
lag om vissa kyrkliga kostnader och lag om ändring i skogsvårds
lagen m. m.............................................................................. 250
Bilaga 2. De till lagrådet remitterade förslagen................................................ 162
Utdrag av lagrådets protokoll den 3 februari 1970 ........................................ 174
Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 juni 1970 ............................................. 17g
Kyrkomötets skrivelse nr 24 till Kungl. Maj:t ............................................. IgO
Kyrkolagsutskottets betänkande nr
12 .
109
.........................................\é
Utskottet ...................................................................... Ig2
Utskottets hemställan ............................................................ Igg
Utskottets lagtext ....................................................................... Igg
Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 oktober 1970 ....................................... 190
Utdrag av lagrådets protokoll den 15 oktober 1970 .................................... 191
Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 oktober 1970 .................................... 192