2

I förslaget till ny jordabalk föreslås att samma arrenderegler skall gälla för kyrk­

lig jord som för annan jord. Med hänsyn härtill föreslås i propositionen att nuva­

rande speciella arrenderegler för kyrklig jord skall upphöra att gälla.

Vidare föreslås nya regler om fördelning av prästlöne- och kyrkomusikerlöne-

kostnaderna mellan pastoraten och kyrkofonden. Enligt förslaget skall erforderlig

avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden bygga på den faktiska årliga avkast­

ningen av pastoratens lönetillgångar i stället för på en för 10 år i sänder bestämd

normalavkastning.

T .^tekniskt föreslås att nuvarande bestämmelser som är omfattande, inveck­

lade och svåröverskådliga förs samman till två kortfattade lagar av kyrkolags natur.

De föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

5 §

I varje stift finns en stiftsnämnd samt boställsnämnder till det antal Konungen

bestämmer. I Stockholms stift fullgöres dock stiftsnämnds åligganden av stifts-

nämndema i Uppsala och Strängnäs stift enligt Konungens bestämmande.

Boställsnämnds verksamhetsområde bestämmes av Konungen.

6

§

Stiftsnämnd består av biskopen såsom ordförande eller annan, som Konungen

därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter som utses av Konungen. För varje

ledamot utser Konungen en ersättare.

Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Annan ledamot än ordföranden och ersättare för sådan ledamot skall ha insikt i

jordbruk och skogsbruk eller eljest vara förfaren i allmänna värv. Två ledamöter

med ersättare utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i

stiftet.

7 §

Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som utses av

länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.

Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöter­

na vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre, som ej får vara

arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten i

stiftet.

8

§

Ledamot av stiftsnämnd eller boställsnämnd och ersättare för ledamot förord­

nas för högst tre år.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Organisationen

Förvaltningen

Allmänna bestämmelser

9 §

Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, och prästgård förvaltas av

pastoratet.

Församlingskyrkas fastighet förvaltas av församlingen.

Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet, kyrkofondsfastighet, domkyrkas fas­

tighet och biskopsgård förvaltas av stiftsnämnden. Lunds domkyrkas fastigheter

förvaltas dock av ett särskilt domkyrkoråd.

Konungen kan efter framställning av den som förvaltar fastigheten besluta om

förvaltning i annan ordning i fråga om viss sådan fastighet som avses i andra eller

tredje stycket.

Upplåtelse av rätt till vattenkraft på kyrklig jord som avses i 14 § beslutas av

kammarkollegiet.

I ärende som rör naturreservat, naturminne eller bestämmelser till skydd för

djurlivet företrädes kyrklig jord som avses i 14 § av stiftsnämnden, om ej

Konungen bestämmer annat.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

18 §

19 §

Dispositionsändring, som ej avser sådan upplåtelse eller sådant godkännande

som anges i 17 eller 18 §, prövas i fråga om löneboställe, med undantag för till­

hörande skog, av boställsnämnden och för annan kyrklig jord som avses i 14 §

av den som förvaltar egendomen. Föranledes ändringen av att ett självständigt

jordbruk ej längre är bärkraftigt eller leder ändringen till att ett sådant jordbruk

ej kan uppehållas, prövas dock frågan alltid av stiftsnämnden.

20

§

Skog på kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får

avverkas endast efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande.

21

§

Vinst eller förlust på förvaltningen av prästlönefondsfastighet fördelas på pasto­

raten i förhållande till deras andel i fastigheten. Motsvarande gäller för vinst eller

förlust på stiftsnämnds förvaltning av skogen på löneboställena i stiftet.

Bestämmelser om hur andel enligt första stycket skall beräknas meddelas av

Konungen.

Uppsikt över förvaltningen

22

§

Uppsikt över pastorats förvaltning av löneboställes jordbruk och av prästgård ut­

övas av boställsnämnden.

Stiftsnämnden utövar uppsikt över sådan annan förvaltning av kyrklig jord som

ej handhas av nämnden.

Närmare bestämmelser om uppsikt över förvaltning av kyrklig jord meddelas

av Konungen.

23 §

Konungen kan förordna, att uppsikten över förvaltningen av viss sådan egendom

som avses i 22 § första stycket skall handhas av stiftsnämnden eller att förvaltning­

en av viss sådan egendom som avses i 22 § ej skall stå under uppsikt.

29 §

Om talan mot församlings eller pastorats beslut finns bestämmelser i lagen (1961:

436) om församlingsstyrelse.

30 §

Talan mot beslut enligt denna lag av boställsnämnd föres genom besvär hos

stiftsnämnden.

Talan mot boställsnämnds beslut får föras endast av den som förvaltar egen­

domen.

31 §

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets beslut enligt denna lag föres ge­

nom besvär hos Konungen. Besvärshandlingen skall inges till den myndighet som

meddelat beslutet.

Mot stiftsnämnds beslut i fråga som fullföljts dit får talan föras endast om sådant

är tillåtet enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

32 §

Om domkyrkorådet i Lund meddelas bestämmelser av Konungen.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Besvär m. m.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves

ecklesiastika boställsordningen (1932: 400),

förordningen (1963: 264) med särskilda bestämmelser om hushållningsplan för

ecklesiastikt löneboställes skog m. m.,

förordningen (1936: 579) angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö­

nande anslagna fastigheter,

lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

lagen (1942: 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

2. 1 fråga om fastighet som är anslagen till bostad eller avlöning åt domkyrko-

syssloman meddelas bestämmelser av Konungen.

3. I fråga om avtal om arrende av kyrklig jord som avses i lagen gäller, om av­

talet ingåtts före lagens ikraftträdande, fortfarande äldre bestämmelser om arren-

dators rättigheter och skyldigheter, i den mån ej Konungen och riksdagen beslutar

annat.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er­

sätts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko­

nungen.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om kyrkliga kostnader

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Pastorat och kyrkofonden bestrider kostnader för kyrkliga ändamål enligt den­

na lag.

2

§

Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat samt, i den mån Konungen

och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt pastorat.

Vad i lagen sägs om pastorat äger tillämpning även på kyrklig samfällighet,

som utan att vara pastorat bildats för vården av sådana angelägenheter som avses

i lagen.

Om indelning i pastorat beslutar Konungen.

3 §

Pastorats prästlönetillgångar är löneboställen och prästlönefonder samt andelar

i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.

Pastorats kyrkomusikerlönetillgångar består av boställskapital.

4 §

Med nettoavkastning av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar för­

stås åttio procent av den vinst som uppkommer vid förvaltningen av lönetillgång-

ama. Bestämmelser om hur sådan vinst skall beräknas meddelas av Konungen.

Den del av vinsten på förvaltningen av pastorats lönetillgångar som ej inräk­

nas i nettoavkastningen får pastoratet använda för ändamål för vilket pastoratet

svarar.

5 §

Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av Konungen.

6

§

Pastorat svarar för kostnad för avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyr­

komusiker, om ej annat följer av 8 eller 12 §.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller

annan präst som Konungen bestämmer.

7 §

Kostnad för avlöningsförmåner enligt 6 § bestrides i första hand från nettoav­

kastningen av pastoratets prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar och i andra

hand med församlingsskatt enligt lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse.

B §

Om summan av nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlö­

netillgångar och ett belopp motsvarande en utdebitering av församlingsskatt med

det öretal för skattekrona som Konungen bestämmer visst år icke täcker kost­

naden för avlöningsförmåner enligt 6 §, får pastoratet för detta år tillskott ur kyr­

kofonden med vad som behövs ytterligare för att täcka nämnda kostnad.

Öretal enligt första stycket bestämmes till dubbla beloppet av det öretal som

för samma år bestämts för den allmänna kyrkoavgiften enligt 10 §, dock högst

tjugo öre.

9 §

Om nettoavkastningen av pastorats prästlöne- och kyrkomusikerlönetillgångar

visst år överstiger kostnaden för avlöningsförmåner enligt 6 §, tillfaller överskottet

för detta år kyrkofonden. Uppkommer under senare år i stället underskott för

pastoratet, får pastoratet återbäring från kyrkofonden med belopp som svarar mot

underskottet, i den mån detta belopp kan utga ur överskott för de närmast före­

gående tio åren.

10

§

Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i för­

hållande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas.

Konungen bestämmer för varje år det öretal för skattekrona, högst tjugo, med

vilket avgiften skall erläggas. Öretalet bestämmes så, att kyrkofondens inkomster

såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter.

11

§

Till kyrkofonden utger staten årligen i januari ersättning för prästerskapets till

staten indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor.

Utöver vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrko­

fonden

1. avkastning av kyrkofondsfastighet,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom lagen upphäves lagen (1932: 404) om kyrkofond och prästlönekost-

nadslagen (1951: 570).

3. Den nya lagen är tillämplig på Karlskrona amiralitetsförsamling, till dess

annat förordnas i den ordning som anges i 2 § första stycket.

4. Sådant beslut enligt 6 § lagen (1932: 404) om kyrkofond som är tillämpligt

vid ikraftträdandet skall, om ej annat följer av beslutet, gälla till dess annat för­

ordnas i den ordning som anges i 12 § den nya lagen.

5. Beslut om frihetsår enligt 10 § 5 lagen (1932: 404) om kyrkofond som med­

delats före ikraftträdandet gäller även därefter.

6. Församling, som jämlikt 55 § ecklesiastik boställsordning kunnat tillgodo­

räkna sig virke erforderligt för kyrka och kapell m. m., skall på därom gjord an­

sökan tillerkännas ersättning av kyrkofondsmedel för genom den nya lagen mistade

förmåner. Om handläggningen av sådana ersättningsfrågor förordnar Kungl. Maj:t.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som er­

satts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

8. Ytterligare föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas av Ko­

nungen.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1947:275) om kyrkomusiker

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1947: 275) om kyrkomusiker skall ha ne­

dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1. Sådana anställnings- och arbets­

villkor för kyrkomusiker som må be­

stämmas genom avtal fastställas, efter

av riksdagen godkända grunder, un­

der medverkan av Konungen eller

myndighet som Konungen bestäm­

mer.

2. Kostnaderna för kyrkomusikers

verksamhet gäldas, i den mån de icke

skola enligt vad särskilt stadgas an-

(Föreslagen lydelse)

Sådana anställnings- och arbetsvill­

kor för kyrkomusiker som må bestäm­

mas genom avtal fastställas, efter av

riksdagen godkända grunder, under

medverkan av Konungen eller myn­

dighet som Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1965: 579.

13

norledes utgöras, av pastorat och för­

samling, vardera i den utsträckning

Konungen efter av riksdagen godkän­

da grunder bestämmer.

Utgifter som pastoratet har att be­

strida skola — med undantag av en­

gångsavgift för pensionering samt er­

sättningar vid vikariat — ligga till

grund för beräkningen av pasto­

ratets kyrkomusikerlöne-

kostnad. Närmare bestämmelser

om hur kostnaden skall beräknas med­

delar Konungen.

3. De särskilda avlöningstillgångar,

som äro förenade med nuvarande kloc-

kar- och organistbefattningar inom ett

pastorat, skola för pastoratet utgöra

tillgångar för bestridande av kostna­

derna för kyrkomusikers avlönande.

4. Om anskaffande av medel till be­

stridande av pastorats kyrkomusiker-

lönekostnad, i den mån den ej täckes

av avkastning utav härför avsedda av­

löningstillgångar (pastorats kyrkomusi-

kerlönetillgångar) eller andra tillgäng­

liga medel, stadgas i lagarna om för-

samlingsstyrelse.

Om rätt för pastorat att för kyrko­

musikers avlönande åtnjuta bidrag av

allmänna medel stadgas särskilt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

4) Förslag

till

Lag

om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

45 §4

1 mom. Från tillämpningen-------------------- växande skog

1) å ecklesiastika boställen och and-

1) å kyrklig jord som avses i 1 §

ra fastigheter av kyrklig natur;

lagen (1970:...) om förvaltning av

kyrklig jord;

2) å sådana-------------------- stadgad åborätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse av 45 § 1 mom. 1952: 168.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

15

Bilaga

Nr 4

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om förvalt­

ning av kyrklig jord, m. m.; given Sofiero den 17 juni

1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådspro­

tokollet över utbildningsärenden och lagrådets protokoll, enligt 87 § 2 mom. rege­

ringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner här­

vid fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker.

GUSTAF ADOLF

Alva Myrdal

16

1) Förslag

till

Lag

om förvaltning av kyrklig jord

Härigenom förordnas som följer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Inledande bestämmelser

1 §

Med kyrklig jord förstås i denna lag löneboställe, prästgård, församlingskyrkas

fastighet, prästlönefondsfastighet, kyrkofond sfastighet, domkyrkas fastighet och

biskopsgård.

2

§

Löneboställe är fast egendom vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam­

lingspräst i visst pastorat.

Prästgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt församlingspräst.

Är tjänstebostad ej längre anvisad på egendomen, blir egendomen löneboställe.

Församlingskyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till för­

samlingskyrkas behov.

Pästlönefondsfastighet är fast egendom som förvärvats för medel ur prästlöne­

fonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till avlöning åt försam­

lingspräster i dessa pastorat.

Kyrkofondsfastighet är fast egendom vars avkastning tillföres kyrkofonden.

Domkyrkas fastighet är fast egendom vars avkastning är avsedd till domkyrkas

behov.

Biskopsgård är fast egendom på vilken tjänstebostad är anvisad åt biskop.

3 §

Bestämmelse i lag eller annan författning om fast egendom som tillhör staten

är ej tillämplig på kyrklig jord.

4 §

Vad som enligt lag eller annan författning åligger fastighetsägare fullgöres av den

som förvaltar den kyrkliga jorden.

Prästgård och biskopsgård

10

§

Om prästgård skall finnas, ankommer det på pastoratet att anordna prästgården.

Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga husen på prästgården.

Pastoratet svarar för prästgårdens skötsel, i den mån detta ej enligt bestämmelser

som Konungen meddelar eller enligt avtal ankommer på innehavaren av tjänste-

bostaden.

11

§

Behövs ny prästgård, skall prästgården efter stiftsnämndens bestämmande läg­

las på löneboställe eller på annan fast egendom som pastoratet ställer till för­

fogande.

12

§

Ytterligare bestämmelser om prästgård meddelas av Konungen.

13 §

Om förvaltningen av biskopsgård meddelas bestämmelser av Konungen.

Annan kyrklig jord

14 §

Förvaltningen av löneboställe, församlingskyrkas fastighet, prästlönefondsfas-

tighet, kyrkofondsfastighet och domkyrkas fastighet skall inriktas på att egendo­

mens avkastningsförmåga tillgodogöres på ekonomiskt bästa sätt. Naturvårdens

och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning.

15 §

Kyrklig jord som avses i 14 § och som ej förvaltas av stiftsnämnd får av för­

valtaren upplåtas på arrende för jordbruk endast på de arrendevillkor som boställs-

nämnden bestämmer.

16 §

Om upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på kyrklig jord som avses i 14 § medde­

las bestämmelser av Konungen.

17 §

Stiftsnämnden beslutar om upplåtelse av följande rättigheter i sådan kyrklig

jord som avses i 14 § även om den ej förvaltas av stiftsnämnden, nämligen

1. upplåtelse av nyttjanderätt för församlingsändamål, kommunalt behov, bo­

stadsbebyggelse, industri eller annat liknande ändamål,

2. upplåtelse av tomträtt,

3. upplåtelse av rätt till annan naturtillgång än vattenkraft,

4. upplåtelse av servitut.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Försäljning eller byte av kyrklig jord

24 §

Tillstånd till försäljning eller byte av kyrklig jord får lämnas för att tillgodose

bostadsbehovet i orten eller bildandet av lämpliga enheter för jordbruk eller skogs­

bruk eller för att främja annat liknande syfte. Tillstånd får också lämnas, när kyrk­

lig jord i annat fall behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om

expropriation eller när jorden på grund av särskilda omständigheter ej lämpligen

bör behållas för sitt ändamål.

Tillstånd till avhändelse får lämnas endast om avhändelsen kan ske utan olägen­

het för det allmänna och endast mot vederlag som motsvarar fastighetens värde

med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.

25 §

Frågan om tillstånd enligt 24 § prövas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av kammarkollegiet eller stiftsnämnden.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Prästlönefond m. m.

26 §

Ersättning som inflyter för kyrklig jord på grund av försäljning, expropriation,

upplåtelse av naturtillgång eller av arman jämförlig anledning skall fonderas och

avkastningen därav användas för samma ändamål som jorden varit avsedd för, om

ej annat följer av bestämmelser som Konungen meddelar.

27 §

Medel som skall fonderas enligt 26 § och som härrör från löneboställe eller

prästgård skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Även arman fond vars av­

kastning är avsedd för avlöning åt församlingspräst utgör prästlönefond.

Prästlönefond förvaltas av pastoratet. Den skall göras räntebärande på sätt

som föreskrives om omyndigs medel. Stiftsnämnden kan medge, att fondens till­

gångar placeras på annat sätt enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Av medel ur prästlönefonder från flera pastorat kan bildas prästlönejordsfond

för inköp av prästlönefondsfastighet. Prästlönejordsfond förvaltas av stiftsnämnden.

Om inköp av fast egendom för medel ur prästlönefond eller prästlönejordsfond

meddelas bestämmelser av Konungen.

28 §

Om förvaltning och placering av ersättningsmedel som härrör från annan kyrklig

jord än som avses i 27 § meddelas bestämmelser av Konungen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2. ränta och vinst på fondens tillgångar,

3. ränta och vinst på andra kapitaltillgångar enligt Konungens bestämmande.

12

§

Ur kyrkofonden bestrides

1. sådan kostnad för avlöningsförmåner till präst som Konungen och riksdagen

bestämmer,

2. kostnad för pensionsförmån åt präst eller efterlevande till präst enligt bestäm­

melser som Konungen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån som

utgår för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig grupplivför­

säkring,

3. förvaltningskostnad enligt Konungens och riksdagens bestämmande för stifts-

nämnd och boställsnämnd samt för statsdepartement eller myndighet där kyrkliga

frågor handlägges,

4. annan kostnad för kyrklig verksamhet enligt Konungens och riksdagens be­

stämmande,

5. anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen bestämt belopp

för år, vilket efter Konungens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.

13 §

Pastorat kan få lån ur kyrkofonden för

1. åtgärd som syftar till rationalisering av driften av löneboställe,

2. kostnad för löneboställe till följd av fastighetsbildningsförrättning eller före­

tag enligt vattenlagen (1918: 523) eller lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

Stiftsnämnd kan få upptaga lån ur kyrkofonden för motsvarande ändamål.

Närmare bestämmelser om lån ur kyrkofonden meddelas av Konungen.

14 §

I den mån det behövs för utlåning enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga lån.

15 §

Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad på präst­

gård eller i bostadslägenhet på annan fastighet, om Konungen bestämmer det.

Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra som för­

samlingspräst betalar tillfaller pastoratet.

16 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 är 1970

norledes utgöras, av pastorat och för­

samling, vardera i den utsträckning

Konungen efter av riksdagen godkända

grunder bestämmer.

Utgifter som pastoratet har att be­

strida skola — med undantag av en­

gångsavgift för pensionering samt er­

sättningar vid vikariat — ligga till

grund för beräkningen av pasto­

ratets kyrkomusikerlöne-

kostnad. Närmare bestämmelser

om hur kostnaden skall beräknas med­

delar Konungen.

3. De särskilda avlöningstillgångar,

som äro förenade med nuvarande lcloc-

kar- och organistbefattningar inom ett

pastorat, skola för pastoratet utgöra

tillgångar för bestridande av kostna­

derna för kyrkomusikers avlönande.

4. Om anskaffande av medel till be­

stridande av pastorats kyrkomusiker-

lönekostnad, i den mån den ef täckes

av avkastning utav härför avsedda av­

löningstillgångar (pastorats kyrkomusi-

kerlönetillgångar) eller andra tillgäng­

liga medel, stadgas i lagarna om för-

samlingsstyrelse.

Om rätt för pastorat att för kyrko­

musikers avlönande åtnjuta bidrag av

allmänna medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

27

Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 19 september 1969.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, H

olm

-

qvist

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

eijer

, M

yrdal

,

O

dhnoff

, M

oberg

, N

orling

, L

öfberg

.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagstiftningen om

förvaltning av kyrklig jord m. m. och anför.

1. Inledning

Vid flera tillfällen har, bl. a. från riksdagens och kyrkomötets sida, framhållits

att nuvarande ordning för den kyrkliga jordens förvaltning är otillfredsställande i

olika avseenden. Med anledning härav tillkallades år 1960 sakkunniga för att ut­

reda frågan om förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. I direktiven utta­

lades bl. a. att det med hänsyn till den pågående utredningen om den framtida

gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan syntes uppenbart att endast

partiella reformer kunde övervägas som utan att rubba de principiella grundvalarna

för den rättsliga regleringen av den kyrkliga jorden kunde leda till önskvärda prak­

tiska resultat.

De sakkunniga1, som antog namnet 1960 års ecklesiastika boställsutredning,

överlämnade i februari 1968 betänkandet Förvaltningen av kyrklig jord m. m.

(SOU 1968: 12). Betänkandet innehåller förslag till lag om förvaltning av kyrklig

jord, lag om vissa kyrkliga kostnader m. m. och lag om ändring i skogsvårdslagen

den 21 maj 1948 (nr 237). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga 1.

Boställsutredningen har under sitt arbete samrått med arrendelagsutredningen om

1 Landshövdingen Ivar Persson, ordförande, samt riksdagsmännen hemmansägaren Helge Lind­

ström, jordbruksinstruktören Gunnar Pettersson och distriktslantmätaren Bo Turesson.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

de arrenderättsliga regler som bör gälla för den kyrkliga jorden. Denna utredning

har i sitt slutbetänkande Jordbruksarrende (SOU 1968: 57) föreslagit en i princip

enhetlig arrendelagstiftning för såväl enskilda som publika arrendeförhållanden. På

grundval av detta betänkande har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag

till ny arrendelagstiftning. Kungl. Maj:t har tidigare denna dag på hemställan av

chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yttrande över försla­

get.

Efter remiss har yttranden över boställsutredningens betänkande avgetts av hov­

rätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

statens förhandlingsnämnd, riksantikvarieämbetet, domänverket, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Jön­

köpings, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län, samt­

liga domkapitel och stiftsnämnder, domkyrkorådet i Lund, arrendelagsutredningen,

skogsbruksutredningen, skogspolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska prästförbundet, Riks­

förbundet Landsbygdens Folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR),

Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Stifts jägmästareföreningen,

Svenska Jägareförbundet och Föreningen Lunds domkyrkas arrendatorer u. p. a.

Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från underställda myndigheter eller

tjänstemän.

2. Grunddragen av gällande rätt m. m.

2.1 Inledning

Till kyrklig fast egendom hänförs kyrkobyggnader, kyrkogårdar, prästgårdar,

löneboställen, lokalkyrkors jord, domkyrkojord, biskopsgårdar och de ecklesiastika

arrendegårdarna (allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och

stifts prästlönefondshemman).

De kyrkliga jordbruks- och skogsfastigheterna omfattar totalt omkring 500 000

hektar, därav cirka 88 000 hektar åker och kultiverad betesmark och cirka

300 000 hektar produktiv skogsmark. Detta betyder att 2,5 % av den totala

åkerjorden och 1,3 % av den totala skogsmarken är kyrklig. Taxeringsvärdet på

de kyrkliga jordbruks- och skogsfastigheterna har av statskontoret uppskattats

till omkring 625 milj. kr. och marknadsvärdet till drygt 900 milj. kr.

Den ojämförligt största och värdefullaste delen av de kyrkliga jordbruks- och

skogsfastigheterna är s. k. löneboställen, nämligen 90 % av inägojorden och 94 %

av den produktiva skogsmarken.

För förvaltningen, dispositionen och kontrollen av den kyrkliga fasta egendo­

30

väsentliga inkomstpost är den allmänna kyrkoavgiften, som med ett av Kungl. Maj:t

årligen fastställt öretal för skattekrona skall erläggas av varje pastorat i förhållande

till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas (5 §). Öretalet skall

bestämmas så, att kyrkofondens inkomster under året såvitt möjligt blir lika stora

som dess utgifter (8 §). Kyrkofonden fungerar alltså som en kostnadsutjämnings-

fond mellan pastoraten.

Beräkningen av det tillskott ett pastorat för visst år kan få ur kyrkofonden grun­

dar sig på en årlig avräkning mellan pastoratet och kyrkofonden. För att förenkla

avräkningsförfarandet vid tillskott ur kyrkofonden skall avkastningen av pastoratets

lönetillgångar inte tas upp med de faktiska beloppen, som ju kan växla från år till

år. I stället skall vissa schablonmässiga beräkningsgrunder tillämpas. Avkastningen

av prästlöneboställe skall tas upp med ett i särskild ordning som regel för en tio­

årsperiod fastställt uppskattningsbelopp, löneboställes normalavkastning. Avkast­

ningen av prästlönefond beräknas på fondens kapital efter en av Kungl. Maj:t fast­

ställd procentsats, medan avkastningen av pastorats andelar i stiftets prästlöne-

fondshemman tas upp med det faktiska beloppet för senaste räkenskapsåret. Som

avkastning av kyrkomusikerlönetillgång tas boställsräntan upp. Annan inkomst tas

upp till sitt verkliga belopp.

Några få pastorat har så stora inkomster av sina präst- och kyrkomusikerlöne-

tillgångar att de överstiger lönekostnaderna. Sådana s. k. överskottspastorat skall

leverera in hälften av överskottet till kyrkofonden (4 § lagen om kyrkofond).

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

2.3

Förvaltningen av pastorats prästlönetillgångar

2.3.1 Löneboställen

De närmare föreskrifterna om boställsförvaltningen finns i ecklesiastika boställs-

ordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Första kapitlet i boställsordningen

innehåller vissa allmänna bestämmelser om ecklesiastika boställen. Till sådana

räknas i boställsordningen all den fasta egendom som är avsedd till bostad eller

avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller som donerats till prästänke­

säte. Med änkesäte avsågs tidigare löneboställe vars avkastning tillföll änka efter

innehavare av viss prästerlig tjänst. Numera har änkesätena försvunnit som pen­

sionsförmåner och likställs med pastoratets övriga löneboställen. Boställe varå

tjänstebostad för församlingspräst är anvisad kallas prästgård, medan boställe vars

avkastning är avsedd till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änke­

säte kallas löneboställe (1 §). Löneboställe skall förvaltas av pastoratet, som har

att beträffande detta fullgöra de skyldigheter som enligt lag eller särskild författning

åligger fastighets ägare (2 §).

Löneboställe består vanligtvis av arrendegård och skog. I fråga om bestämmel­

serna om utarrendering skall i detta sammanhang endast nämnas att innan löne­

boställes jordbruksdel arrenderas ut — skogsdelen får inte utarrenderas —

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

31

boställsnämnden skall enligt 25 § hålla ekonomisk besiktning och därvid bestämma

arrendevillkoren. Nämnden skall också pröva om arrendatom har rätt till för­

längning av arrendeförhållandet, s. k. optionsrätt. Arrendet upplåts sedan av pas­

toratet, som därvid för det fall optionsrätt föreligger är helt bundet av de arren­

devillkor som boställsnämnden bestämt. Om optionsberättigad arrendator inte finns,

kan pastoratet begära högre arrendeavgift.

Förvaltningsföreskrifterna i boställsordningen innebär i övrigt i huvudsak föl­

jande. Den direkta skötseln av löneboställes skog handhas av pastoratets skogs-

biträde. Stiftsnämnd kan föreskriva, att skogsbiträde skall anställas av två eller

flera pastorat gemensamt. Uppsikt över pastoratens boställsförvaltning utövas av

boställsnämnd och stiftsnämnd (4 §). Boställsnämnd har ett tjänstgöringsområde

som omfattar flera pastorat. Nämnden består av tre ledamöter, varav ordföranden

och en ledamot samt ersättare för dem förordnas av länsstyrelsen. För tjänstgöring

som tredje ledamot utser varje pastorat inom boställsdistriktet en person jämte

suppleant, vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring efter som ordföranden fin­

ner lämpligt. Boställsnämndens tillsyn utövas genom ekonomisk besiktning. När

löneboställe skall upplåtas på arrende, håller nämnden som redan nämnts sådan

besiktning för att bestämma arrendevillkoren. I övrigt äger ekonomisk besiktning

på löneboställe rum minst vart femte år (34 §). Stiftsnämnd består av fem leda­

möter, varav tre utses av Kungl. Maj:t och två av domkapitlet (6 §). Stiftsnämn-

dens medgivande krävs för en rad förvaltningsåtgärder. Sålunda måste pastorat,

som vill ta löneboställes mark i anspråk för begravningsplats eller andra försam-

lingsändamål eller upplåta nyttj anderätten till mark för kommunala behov eller till

egna hem, industri eller liknande, inhämta tillstånd av nämnden, som bestämmer

villkoren. Detsamma gäller för utnyttjandet av naturtillgångar från löneboställe

(24 §). Skall löneboställes disposition ändras, skall boställsnämnden underställa

stiftsnämnden förslag. Stiftsnämnden kan också själv ta upp sådan fråga. I vissa

fall skall stiftsnämnden underställa Kungl. Maj:t fråga om ändring i löneboställes

disposition (31 §). Är boställsnämnd inte enig i fråga om större ny- eller ombygg­

nad på löneboställe, skall ärendet hänskjutas till stiftsnämnden (32 § fjärde styc­

ket). Stiftsnämnden har vidare uppsikt över skötseln av löneboställes skog. Skogen

skall skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg

och fastställs av nämnden (45—46 §§). Hos stiftsnämnden skall en eller flera

stiftsjägmästare vara anställda och, i den mån det behövs, biträden åt dem. Av­

verkning på boställes skog får ske endast efter utsyning, som pastoratets skogs­

biträde gör efter stifts jägmästarens anvisningar.

2.3.2 Prästlönefond, stifts prästlönejordsfond och prästlönefondshemman

I 7 § 1 mom. prästlönekostnadslagen föreskrivs, att ersättning som till följd av

expropriation eller av annan jämförlig anledning inflyter för prästgård eller löne­

boställe skall fonderas. En liknande föreskrift finns i 6 § andra stycket lagen den

4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

32

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (kyrkliga försäljningslagen). Om

prästboställe säljs eller byts mot annan jord, skall köpeskillingen eller den behåll­

na mellangiften fonderas, om inte Kungl. Maj:t förordnar annat.

Dessa fonder liksom annan fond som är avsedd för avlöning åt församlings­

präst i pastorat utgör prästlönefonder för pastoratet (7 § 2 mom. prästlönekost-

nadslagen) och förvaltas av detta. I lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående an­

vändande i vissa fall av prästlönefond m. m. (prästlönefondslagen) och kungörel­

sen den 11 december 1942 (nr 967) med föreskrifter rörande tillämpningen av

nämnda lag föreskrivs, att sådan fond efter beslut av stiftsnämnden får användas

till att bekosta nyodling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring

av pastorats prästlöneboställe eller till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fas­

tighet med högre värde än 100 000 kr. skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Annars skall prästlönefond, om domkapitlet inte medger annan placering av till­

gångarna, göras räntebärande på samma sätt som gäller för omyndigs medel (7 §

3 mom. prästlönekostnadslagen).

Fondmedlens placering i fastighet kan ske på två sätt, antingen så att pastoratet

förvärvar en fastighet, som då förvaltas av pastoratet som löneboställe i enlighet

med bestämmelserna i boställsordningen, eller också så att stiftsnämnden med

anlitande av medel ur prästlönefonder från två eller flera pastorat köper en fas­

tighet, som då förvaltas av stiftsnämnden. De medel som stiftsnämnden tar i an­

språk för detta ändamål ingår därmed i en särskild fond, benämnd stiftets präst-

lönejordsfond. Fastigheten förvärvas för denna fonds räkning och kallas stifts präst-

lönefondshemman. Avkastningen av fastigheten ingår till prästlönejordsfonden och

tillfaller pastoraten, efter avdrag av förvaltningskostnader, i förhållande till stor­

leken av deras insatser. Om prästlönefondshemman avyttras, skall ersättningen till­

föras prästlönejordsfonden och avkastningen disponeras på samma sätt som hem­

manets avkastning. Beträffande placering av prästiönejordsfonds medel gäller sam­

ma regler som för kyrkofonden och andra fonder som står under statskontorets

vård och förvaltning.

För stiftsnämndens förvaltning av prästlönefondshemman gäller — liksom be­

träffande övriga fastigheter som förvaltas av stiftsnämnden ■— bestämmelserna i

ecklesiastik arrendestadga den 29 juli 1945 (nr 588). Stifts prästlönefondshemman

innefattas därmed under stadgans beteckning ecklesiastik arrendegård.

2.4 Förvaltningen av annan

kyrklig

jord ra. in.

2.4.1 Ecklesiastika arrendegårdar

Vid sidan av pastoratens löneboställen och prästlönefondshemmanen finns ett

antal fastigheter vilkas avkastning ursprungligen varit anslagen till prästers och

kyrkomusikers avlöning men nu tillförs kyrkofonden och vilka förvaltas av stifts­

nämnden enligt föreskrifterna i ecklesiastika arrendestadgan. Fastighet på vilken

denna stadga tillämpas kallas ecklesiastik arrendegård. Stadgan tillämpas utan

Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1970

33

inskränkning på allmänna kyrkohemman, biskopshemman, klockarhemman och

stifts prästlönefondshemman. Antalet sådana fastigheter uppgick vid ingången av

år 1962 till cirka 150, varav 58 var belägna i Lunds stift.

Till allmänna kyrkohemman räknas ett mindre antal av kronan upplåtna präst-

boställen, som genom lagstiftning under 1800-talets senare del lösgjorts från för­

samlingarna och vilkas avkastning nu utgör inkomst för kyrkofonden. Biskopshem-

manen, som utgör den största gruppen av de ecklesiastika arrendegårdarna, inne­

hades tidigare av biskoparna såsom lönetillgång. Avkastningen tillfaller numera

kyrkofonden, som svarar för biskoparnas avlöning. Till klockarhemman hör ett

mindre antal hemman, som tidigare utgjort löneboställen för klockare och som

inte i samband med 1938 års lönereform för kyrkomusikerna försålts eller över­

lämnats till församlingen utan kommit att disponeras för kyrkofondens räkning som

publik arrendegård. Beträffande dessa tre kategorier av arrendegårdar gäller att

stiftsnämnden uppbär avkastningen för kyrkofondens räkning. Förvaltningskostna­

derna bestrids ur kyrkofonden. För den återstående kategorien arrendegårdar, stifts

prästlönefondshemman, vars avkastning tillfaller de pastorat som har andel däri,

har redogjorts under 2.3.2.

Stiftsnämndens förvaltning av ecklesiastik arrendegård skall inriktas på att på

bästa sätt ekonomiskt utnyttja arrendegårdens avkastningsförmåga (3 § ecklesiastika

arrendestadgan). Fastighetens jordbruksdel skall upplåtas på arrende eller med

nyttjanderätt för annat ändamål än jordbruk (4 § 1). Beträffande de särskilda

i ecklesiastika arrendestadgan meddelade arrendebestämmelserna bör nämnas att

arrendeuppskattning skall göras av boställsnämnden inför ny upplåtelse, varefter

stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen. Vid utarrendering skall tas undan

sådan naturtillgång som lämpar sig att upplåta för självständigt utnyttjande. I vissa

fall skall fråga om ändrad disposition av arrendegårds jordbruksdel underställas

Kungl. Majrts prövning. Arrendegårdarnas skog handhas under stiftsnämndens

inseende av stiftsjägmästaren med biträde av den hos stiftsnämnden anställda skog­

liga personalen (8 §). Till ledning för skötseln skall stiftsnämnden upprätta hus-

hållningsplan enligt föreskrifter som gäller för pastoratens löneboställen (7 §).

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

2.4.2 Lokalkyrkornas jord

Den nordiska medeltidsrätten uppfattade efter mönster av den kanoniska rätten

lokalkyrkan som ett särskilt rättssubjekt som kunde äga jord. Även den kyrkliga

lagstiftningen efter reformationen har utgått från detta betraktelsesätt. Den jord

som kan ägas av lokalkyrka utgörs i första hand av själva byggnadstomten för

kyrkan —■ kyrkogården — som vanligen också utgör begravningsplats. Utöver

kyrkotomten kan till församlingskyrka höra även annan jord. Detta gäller framför

allt i de förutvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge, där kyr­

korna i stor utsträckning fått behålla sina medeltida kyrkojordar. I det ursprung­

liga svenska riket är kyrkojordama däremot till följd av Gustav Vasas reduktion

fåtaliga och obetydliga till storlek och värde.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 168

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Förvaltningen av lokalkyrkans jord ankommer i princip på kyrkorådet enligt be­

stämmelserna i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse. Vissa för-

valtningsbefogenheter tillkommer dock stiftsnämnden och kammarkollegiet. Det bör

anmärkas att för förvaltningen av lokalkyrkornas jord i Skåne, Halland och Blek­

inge gäller vissa äldre författningar som bl. a. innehåller bestämmelser om utarren-

deringsförfarandet. Genom kungörelsen den 16 september 1932 (nr 431) om änd­

ring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av kyrkohemman och kyrkolägen-

heter i Skåne, Halland och Blekinge samt genom cirkulär den 6 maj 1949 (nr 206)

angående provisoriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter

i Skåne, Halland och Blekinge har en viss anpassning skett till nyare lagstiftning.

2.4.3 Domkyrkojord

Förvaltningen av domkyrkornas egendom och således även dem tillhörig jord

ankommer enligt 26 kap. kyrkolagen på biskopen och domkapitlet med domkyrko-

sysslomannen som den närmast ansvarige förvaltaren. I praxis är förvaltningen

i vissa fall organiserad på annat sätt. Endast de äldre domkyrkorna i Uppsala, Lin­

köping, Skara, Västerås, Växjö och Lund förvaltar domkyrkojord. Stiftsnämnden

och kammarkollegiet har samma befogenheter som i fråga om lokalkyrkas jord.

För Lunds domkyrka och dess egendom, som omfattar drygt hundratalet bruk-

ningsenheter om totalt cirka 3 000 hektar inägojord, gäller särskilda bestämmelser

i stadgan den 17 november 1859 (nr 70, s. 1) ang. vården och förvaltningen av

Lunds domkyrka och hennes egendom. Ett särskilt domkyrkoråd finns för ända­

målet. Även här har emellertid stiftsnämnden ett allmänt överinseende över för­

valtningen av den fasta egendomen, och enligt kungörelsen den 16 september 1932

(nr 432) om ändring i gällande föreskrifter rörande utarrendering av Lunds dom­

kyrkas hemman och lägenheter ankommer det på stiftsnämnden att också utarren­

dera jordbruksfastigheterna.

2.4.4 Församling tillhörig jord

Det bör anmärkas, att om en kyrkoförsamling genom donation eller köp för­

värvat fastighet för annat ändamål än som prästgård eller löneboställe åt präst ut­

gör egendomen kyrkokommunal egendom. Denna förvaltas och disponeras enligt

vanliga kommunalrättsliga principer. Församlingen har alltså att följa föreskrifter­

na i lagen om församlingsstyrelse och de författningar som i övrigt gäller för för­

valtning och disposition av egendom i kommuns ägo.

3. Allmänna synpunkter

3.1

Utredningen

Utredningen framhåller att de förslag som utredningen lägger fram syftar till en

effektivare, mera lönsam och enhetligare förvaltning av den kyrkliga jorden. I den

mån som den kyrkliga jorden även framdeles skall tjäna hittillsvarande ändamål,

35

kommer de föreslagna reformerna under alla omständigheter att vara av prak­

tiskt värde för förvaltningen av kyrkans ekonomiska tillgångar, oberoende av hur

de framtida relationerna mellan staten och kyrkan närmare utformas. Resultatet

av kyrka-statutredningens arbete behöver för den skull inte avvaktas för att bo-

ställsutredningens förslag skall kunna genomföras.

En huvudfråga för utredningen har varit det kyrkliga jordbrukets och skogs­

brukets rationalisering. Till underlag för en bedömning av vilka åtgärder som kan

behövas har utredningen låtit göra en inventering av det kyrkliga fastighetsbestån­

det. Inventeringen visar bl. a. att jorden är splittrad på ett stort antal små bruk-

ningsenheter. Sålunda uppgår genomsnittsarealen på åkerskiftena till cirka 15 hek­

tar och på skogsskiftena till cirka 64 hektar. För att ge en konkret bild av situa­

tionen har utredningen låtit göra en specialundersökning av samtliga kyrkliga jord­

bruksfastigheter i norra delen av Kalmar län. Undersökningen, som gjordes år

1964, visar att av samtliga 45 löneboställen i undersökningsområdet hade 7 över­

skott och 38 underskott på jordbruksdelen. Det samlade överskottet för jordbruket

i området uppgick till cirka 11 000 kr. och det samlade underskottet till cirka

264 000 kr. Det samlade överskottet för skogsdelen uppgick till cirka 427 000 kr.

I 22 fall var underskottet på jordbruksdelen så stort att det inte kunde uppvägas

av skogsdelens överskott. Utredningen konstaterar att avkastningen från lönebostäl-

lena i området uppenbarligen är mycket låg och att detta i första hand samman­

hänger med det dåliga resultatet från boställenas jordbruk. De 45 löneboställena

i området var uppdelade på 93 brukningsenheter. Lantbruksnämnden i Kalmar

län, som bedömt enheternas förutsättningar att bestå, konstaterar att av de 93 en­

heterna har 23 goda och 70 dåliga förutsättningar att bestå som självständiga före­

tag, om inte betydande omdispositioner görs, t. ex. genom utökning av enheternas

arealer eller specialisering av deras driftsinriktning.

Utredningen erinrar om att den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom

jordbruket och skogsbruket under efterkrigstiden lett fram till allt större bruknings­

enheter med väl samlade och rationellt utformade behandlingsytor. Utredningen

konstaterar att ett stort antal av de kyrkliga fastigheterna blivit efter i rationali-

seringssträvandena och anser det vara realistiskt att anta att 1/3 till 1/2 av den

totala arealen kyrklig jord är i behov av strukturrationalisering.

Utredningen framhåller att jord- och skogsbrukets rationalisering är en mycket

omfattande process som berör alla kategorier av markägare och företagare i landet.

Det är angeläget, att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utformas så, att den möj­

liggör en förhållandevis snabb, fortlöpande inre och yttre rationalisering. Det är

ett specifikt kyrkligt intresse att så sker. Det är också ett allmänt intresse, att den

kyrkliga egendomen förvaltas så effektivt som möjligt. Men hänsyn till den om­

fattande kostnadsfördelning som sker via kyrkofonden kan de enskilda pastoratens

förvaltning av sina prästlönetillgångar få återverkningar på storleken av den kyr-

kokommunala utdebiteringen i landets alla pastorat, eftersom den allmänna kyrko­

avgiften är den reglerande faktorn i fondens verksamhet, för vilken i sista hand

skattebetalarna i hela landet svarar.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

37

lägger förslag som avser att underlätta sådana åtgärder. Bl. a. föreslås, att frågor

om placering av prästlönefondsmedel i fastighet skall få avgöras av stiftsnämnden,

oberoende av beloppets storlek.

En annan huvudfråga för utredningen har gällt metoden för avräkning mellan

pastoraten och kyrkofonden. Nuvarande system är inte rättvisande och återverkar

menligt på förvaltningen av löneboställena. Vid den årliga avräkning som f. n. sker

skall avkastningen av ett löneboställe tas upp med ett för tio år i sänder be­

räknat schablonbelopp. Erfarenheten har visat, att den faktiska avkastningen under

denna period ibland har avvikit starkt från den schablonmässigt beräknade årsav­

kastningen. På grund av ändrade konjunkturer har en del pastorat vissa år kunnat

göra betydande vinster på kyrkofondens bekostnad. För att komma till rätta med

systemets avigsidor föreslår utredningen en avräkningsmetod som är baserad på

det faktiska årliga utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning. För att sti­

mulera pastoratens intresse för ett lönsamt jord- och skogsbruk föreslår utred­

ningen att pastoraten vid avräkningen gottskrivs viss andel av nettoavkastningen

för sitt bestyr med förvaltningen.

Andra frågor som utredningen behandlar gäller bl. a. förvaltningen av dom­

kyrkors och lokalkyrkors fastigheter, formerna för upplåtelse av nyttjanderätt, ser­

vitut m. m. samt naturvård. Utredningens förslag i dessa avseenden tar sikte på

att åstadkomma största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna. Vidare fram­

lägger utredningen förslag om vidgade möjligheter att placera fondmedel i andra

objekt än jordbruks- och skogsfastigheter.

Lagtekniskt sett innebär utredningens författningsförslag att nuvarande ganska

omfattande och svåröverskådliga bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess

förvaltning förs samman i två kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detalj­

regleringen sker i en för hela området gemensam stadga, som meddelas av Kungl.

Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

3.2 Remissyttrandena

Remissinstanserna är ense med utredningen om att förvaltningen av den kyrk­

liga jorden behöver reformeras. Remissinstanserna, som framför allt uppehåller

sig vid frågan om jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, framhåller att den

allmänna utvecklingen inom jordbruket och skogsbruket under senare år gör det

nödvändigt att vidta åtgärder särskilt för att åstadkomma en snabb strukturratio­

nalisering av den kyrkliga jorden, om avkastningen skall kunna hållas på en till­

fredsställande nivå. De allra flesta remissinstanserna delar också utredningens

uppfattning, att behovet av reformer är trängande och att åtgärder bör vidtas sna­

rast möjligt utan att det slutliga ställningstagandet i kyrka-statfrågan avvaktas.

Flertalet remissinstanser anser att de förslag som utredningen lägger fram avsevärt

ökar möjligheterna för kyrkan att driva ett rationellt jordbruk och skogsbruk och

fortlöpande anpassa driften efter utvecklingen.

39

framförda synpunkterna och förslagen. Styrelsen anser dock att utredningen inte

tillräckligt beaktar pastoratens intressen och berättigade anspråk på ett mera direkt

och avgörande inflytande på boställsförvaltningen. Lantmäteristyrelsen uttalar att

den föreslagna förvaltningen kommer att bli relativt komplicerad på grund av de

invecklade och delvis oklara äganderättsförhållandena i fråga om den kyrkliga

jorden och på grund av sammanvävningen mellan den statliga och den kyrkliga

organisationen. Förvaltningsregiema skulle bli mindre komplicerade om reformen

fick anstå till dess kyrka-statfrågan avgjorts. I varje fall medför det förhållandet

att kyrka-statfrågan är olöst, att det inte nu finns utrymme för några reformer av

mera principiell art. Emellertid torde vissa förändringar i fråga om förvaltningen

vara så angelägna och den lagtekniska saneringen så värdefull, att reformen bör

genomföras oberoende av utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.

Lantmäteristyrelsen tillstyrker därför att lagstiftning kommer till stånd, varvid det

nu framlagda förslaget kan läggas till grund.

Viss tveksamhet gentemot utredningens förslag i fråga om skogsbrukets rationa­

lisering anmäles av skogsstyrelsen. Styrelsen anser att förslagen i betydelsefulla

avseenden saknar stöd av klarläggande analyser av effektivitet och lönsamhet hos

olika möjliga alternativ. Rationaliseringseffekten kan vid den praktiska tillämp­

ningen av utredningens förslag väntas bli tämligen obetydlig. Skogsstyrelsen fram­

håller samtidigt att en enhetlig och rätlinjig förvaltningsform, ett avräkningsför­

farande som inte påverkar skogsbruket negativt och en aktiv markbytesverksamhet

för koncentration av ägoinnehavet bör ge goda möjligheter till en förbättring av

det kyrkliga skogsbruket i linje med den i direktiven angivna målsättningen.

Några remissinstanser, som särskilt behandlat utredningens förslag rörande skogs­

bruket, anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmateria­

let bör kompletteras. Domänverket anser att utredningens direktiv inte medgett till­

räckligt radikala grepp för att åstadkomma en förenkling och centralisering av den

kyrkliga fastighetsförvaltningen. En förutsättning för att nödvändig strukturra­

tionalisering och rationell förvaltning av den kyrkliga egendomen skall kunna ge­

nomföras är att äganderätten till marken centraliseras. Endast om ett organ på

lägst stiftsnivå får oinskränkt förvaltningsrätt till samtliga skogar inom stiftet, ska­

pas sådana resurser att bärkraftiga driftsenheter för såväl jordbruk som skogs­

bruk kan bildas. Med hänsyn till den snabba utvecklingen sedan direktiven for­

mulerades anser domänverket en kompletterande utredning med vidgade direktiv

nödvändig för att en tillfredsställande lösning skall kunna åstadkommas. Skogs-

bruksutredningen, som erinrar om att den enligt sina direktiv har att söka främja

utvecklingen beträffande förbättrad fastighetsrationalisering och samarbete över

ägogränserna, papekar att det i boställsutredningens betänkande saknas såväl sam­

manställning som analys av nuvarande förvaltningskostnader för den kyrkliga sko­

gen i förhallande till den ekonomiska avkastningen. Likaså saknas uppskattning av

vad den föreslagna förvaltningsapparaten skulle komma att kosta. Skogsbruksut-

redningen kan därför inte göra några bestämda uttalanden om vilka förändringar

som är påkallade. Vidare innebär boställsutredningens förslag en viss utbygg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

40

nåd och centralisering av förvaltningsapparaten. Inom övrigt skogsbruk i landet

pågår däremot en besvärlig omställningsprocess i riktning mot en förenklad och

minskad förvaltningsapparat. Över huvud taget försöker skogsbruket nu på alla

områden pressa ner förvaltningsapparaten i fråga om antalet anställda, i fråga om

kostnader osv. Redan av denna anledning ter det sig synnerligen tveksamt att man

på den kyrkliga skogens område skall kunna gå i motsatt riktning. Problemet även

för den kyrkliga skogsförvaltningen gäller alltså hur den befintliga personalen bäst

skall kunna utnyttjas. Sammanfattningsvis anför skogsbruksutredningen att boställs-

utredningen inte framlagt sådana uppgifter och analyser i fråga om intäkter från

skogsbruksdriften respektive kostnader för avverkning, skogsvård, administration

m. m. att ställning kan tas till föreslagen lagstiftning utan ytterligare översyn och

komplettering av utredningsmaterialet. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund

(SSR) framhåller att det är uppenbart att överväganden och förslag som berör det

kyrkliga skogsbruket huvudsakligen skall vara baserade på ekonomiska kriterier.

Utredningen framlägger emellertid inte några ekonomiska analyser eller lönsam-

hetsberäkningar och kostnadsjämförelser för nuvarande och föreslagen organisa­

tion. Dessutom saknas uppgifter om bl. a. uttagens storlek och inkomster av skogs­

produkter, specificerade kostnader för avverkning under olika förhållanden och i

olika delar av landet samt för skogsvård, grundförbättringar och administrations­

kostnader. Det av utredningen presenterade materialet företer enligt SSR:s mening

sådana brister att det inte kan användas som underlag för den föreslagna lagstift­

ningen.

Några domkapitel och stiftsnämnder är negativt inställda till utredningens förslag

med hänsyn till den pågående utredningen om förhållandet mellan staten och

svenska kyrkan. Domkapitlet i Härnösand anser att någon förändring i de nuvaran­

de beslutande organens inflytande och sammansättning inte bör ske innan kyrka-

statfrågan blivit löst. Stiftsnämnden i Visby anför att, om ett ställningstagande i

kyrka-statfrågan är att vänta inom de närmaste åren, det är tveksamt om boställs-

utredningens förslag bör genomföras dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

3.3 Departementschefen

Kyrkans fastighetsinnehav omfattar totalt cirka 500 000 hektar, därav omkring

400 000 hektar produktiv mark. Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att ett

så betydande markinnehav förvaltas väl och att dess avkastningsförmåga tillgodo­

görs på ekonomiskt bästa sätt. Det är ett angeläget samhällsintresse även av andra

skäl. Den kyrkliga jorden utgörs nämligen till den allra största delen av löne-

boställen och andra fastigheter, vilkas avkastning är avsedd att tillsammans med

vissa skattemedel täcka samhällets kostnader för löner till präster i svenska kyrkan.

Det är därför även med hänsyn härtill av intresse att avkastningen av den kyrkliga

jorden och då särskilt av de s. k. prästlönetillgångarna blir så stor som möjligt.

Därvid är att märka att enligt nu gällande regler om utjämning via kyrkofonden

mellan pastoraten av prästlönekostnader det enskilda pastoratets förvaltning av sina

41

prästlönetillgångar kan få återverkningar på storleken av den kyrkokommunala ut­

debiteringen i landets alla pastorat.

Vid flera tillfällen har, bl. a. från riksdagens och kyrkomötets sida, anmärkningar

riktats mot bl. a. formerna för förvaltningen av löneboställena och de s. k. ecklesi­

astika arrendegårdarna. Särskilt har därvid understrukits vikten av att man under­

söker olika vägar för att främja rationaliseringen av jordbruket.

Det var mot denna bakgrund som dåvarande chefen för ecklesiastikdepartemen­

tet begärde och fick bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredningen rörande

förvaltningen av ecklesiastika löneboställen m. m. (boställsutredningen). Med hän­

syn till den då pågående utredningen om den framtida gestaltningen av förhållandet

mellan staten och kyrkan begränsades utredningsuppdraget till sådana partiella

reformer som, utan att rubba de principiella grundvalarna för den gällande rättsliga

regleringen, kan leda till önskvärda praktiska resultat.

Boställsutredningen, som låtit göra en omfattande inventering av det kyrkliga

fastighetsbeståndet, konstaterar att den kyrkliga jorden är splittrad på ett stort antal

små brukningsenheter. Vidare konstateras att ett stort antal kyrkliga fastigheter

blivit efter i den livliga rationaliseringsprocess som pågår inom jordbruket och

skogsbruket i övrigt. Utredningen anser det vara realistiskt att anta att inemot hälf­

ten av den kyrkliga jorden är i behov av strukturrationalisering. För att åstadkomma

en effektivare och mera lönsam förvaltning av den kyrkliga jorden lägger utred­

ningen fram förslag som tar sikte på att främja en planering av rationaliserings-

verksamheten och att skapa förvaltningsformer som underlättar en rörlig mark­

politik och en effektiv samverkan mellan olika fastigheter och ägarkategorier.

En annan huvudfråga för boställsutredningen har gällt metoden för den ekono­

miska reglering som varje år sker mellan pastoraten och kyrkofonden i syfte att

bestämma bl. a. det belopp ett pastorat under vissa förutsättningar skall erhålla ur

kyrkofonden för att täcka kostnaderna för lön åt präster och kyrkomusiker. Vid

beräkningen av sådant tillskott ur fonden till pastorat skall enligt nuvarande regler

avkastningen av pastoratets löneboställen inte tas upp med det faktiska nettobelop­

pet utan med ett på förhand i regel för en tioårsperiod uppskattat normalavkast-

ningsbelopp. Mot detta system har riktats mycken kritik och för att komma till

rätta med systemets olägenheter föreslår utredningen en avräkningsmetod, baserad

på en årlig nettoredovisning av lönetillgångamas avkastning.

Boställsutredningen konstaterar att nuvarande lagstiftning om förvaltningen av

kyrklig jord brister i enhetlighet och är invecklad och svåröverskådlig. För att få

till stånd största möjliga enhetlighet i förvaltningsformerna och för att göra det

lättare för myndigheter och enskilda att veta vart de skall vända sig i frågor som

gäller den kyrkliga jorden föreslår utredningen förhållandevis omfattande ändringar

i gällande lagstiftning.

Nuvarande bestämmelser om förvaltning av kyrklig jord innehåller dels regler

om förvaltningsorgan m. m., dels regler om de arrendevillkor som skall gälla för

arrende av kyrklig jord. I fråga om sist nämnda regler, dvs. de civilrättsliga delarna

av den kyrkliga arrendelagstiftningen, lägger boställsutredningen inte fram något

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

42

eget förslag. Frågan om översyn av dessa bestämmelser har behandlats i ett större

sammanhang av arrendelagsutredningen med vilken boställsutredningen samrått.

Arrendelagsutredningen har föreslagit en i princip enhetlig arrendelagstiftning för

såväl enskilda som publika arrendeförhållanden och boställsutredningen är ense

med arrendelagsutredningen om att den nya arrendelagstiftningen bör gälla även

för den kyrkliga jorden. Boställsutredningen godtager därvid arrendelagsutredning-

ens förslag.

Remissinstanserna är på det hela taget positiva till boställsutredningens förslag.

Samtliga remissinstanser är ense med utredningen om att förvaltningen av den kyrk­

liga jorden behöver reformeras. Flertalet anser att boställsutredningens förslag bör

kunna avsevärt förbättra möjligheterna för kyrkan att driva ett rationellt jordbruk

och skogsbruk, och i många remissyttranden uttalas att boställsutredningens för­

slag till ny avräkningsmetod mellan pastoraten och kyrkofonden är ägnat att till­

godose samma syfte. Även de förslag utredningen lägger fram för att åstadkomma

större enhetlighet i förvaltningsformerna anses i allmänhet värdefulla. Några remiss­

instanser, som särskilt behandlat utredningens förslag rörande skogsbruket, anser

emellertid att förslagen inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet

bör kompletteras.

I likhet med boställsutredningen och en enhällig remissopinion anser jag det

vara av väsentligt intresse att den kyrkliga jorden i full utsträckning kommer med

i den rationaliseringsprocess som jordbruket och skogsbruket i övrigt genomgår.

Det är som jag nyss sagt ur skilda synpunkter ett samhällsintresse att den kyrkliga

jorden förvaltas väl och det är alltså viktigt dels att kyrkans förvaltande organ får

bättre möjligheter att aktivt medverka vid den strukturomvandling som nu äger

rum, dels att förvaltningen även i andra avseenden blir så effektiv som möjligt.

Frågan om förvaltningen av den kyrkliga jorden har som redan framgatt ett

visst samband med kyrka-statfrågan. F. n. arbetar 1968 års beredning om stat och

kyrka med den fortsatta utredningen av frågan om det framtida förhållandet mellan

staten och kyrkan. Beredningen har i första hand att ta ställning i den centrala fra-

gan om detta förhållande. Dess förslag torde alltsa få formen av ett principbe­

tänkande. Några mer detaljerade lösningar av praktisk-organisatorisk natur av det

slag boställsutredningen lägger fram skall beredningen emellertid enligt direktiven

inte utarbeta. Vill man således avvakta principbeslutet i kyrka-statfrågan och det

ytterligare utredningsarbete rörande detaljlösningar som föranleds av beslutet i

huvudfrågan, kommer det att dröja länge innan problemen med förvaltningen

av den kyrkliga jorden blir lösta. Enligt boställsutredningens och de allra flesta

remissinstansernas mening är emellertid förvaltningsproblemen så trängande att

de bör bli lösta så snart som möjligt. Jag delar denna uppfattning och anser alltså

att man snarast möjligt inom ramen för det organisatoriska samband som f. n.

råder mellan kyrkan och staten genom partiella reformer av praktiskt-organisa-

torisk natur bör undanröja de hinder som leder till svårigheter att inlemma den kyrk­

liga egendomen i den livliga rationaliseringsprocess som pågår i fråga om allmän

och enskild jord.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

43

Några remissinstanser har som förut redovisats gjort gällande att utredningens

förslag inte är tillräckligt långtgående och att utredningsmaterialet bör komplette­

ras. Sålunda anser domänverket att utredningens direktiv inte medgivit tillräckligt

radikala grepp för att rationalisera den kyrkliga fastighetsförvaltningen och för­

ordar en kompletterande utredning med vidgade direktiv för att en tillfredsställande

lösning skall kunna nås.

Jag vill i det sammanhanget erinra om att bestämmelserna inom den kyrkligt-

ekonomiska förvaltningen främst syftar till att tillvarata intresset av att den kyrk­

liga egendomen bevaras och kommer till användning för det ändamål vartill den

donerats av enskilda, anskaffats av församling eller pastorat eller anslagits av

kronan. Lagstiftningen präglas av spänningen mellan församlingslivets kyrkokom-

munala förankring och det statliga överinseende som sedan reformationen utövas

på riks- och stiftsplanet. Otvivelaktigt skulle det vara möjligt att åstadkomma

mera genomgripande reformer, om man helt kunde bortse från dessa principiella

grundvalar för den nuvarande rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen.

Den frågan och andra därmed sammanhängande frågor har emellertid ett så direkt

samband med kyrka-statfrågan att de inte bör lösas för sig. Som redan anförts

i direktiven till utredningen bör man nämligen f. n. begränsa sig till partiella

reformer som inte rubbar de principiella grundvalarna för den nuvarande rättsliga

regleringen.

Kritiken i övrigt går i huvudsak ut på att boställsutredningen inte gjort några

ekonomiska analyser eller lönsamhetsberäkningar och inte heller jämfört kost­

naderna för nuvarande och föreslagen organisation i fråga om skogsförvaltningen.

Man bör i det sammanhanget hålla i minnet att förvaltningsbefogenheterna i fråga

om den kyrkliga jorden är splittrade, att förvaltningsorganen har andra uppgifter

än skogsförvaltning och att vissa organ är kommunala och andra statliga. Det är

alltså synnerligen vanskligt att åstadkomma rättvisande kostnadsjämförelser. Man

får i stället nöja sig med mera allmänna överväganden och försöka att bedöma

huruvida utredningens förslag är ägnade att främja en mera rationell förvaltning

av den kyrkliga jorden. Det övervägande antalet remissinstanser anser att utred­

ningens förslag är ett stort steg framåt i denna riktning och jag delar denna upp­

fattning.

Vad jag nu anfört innebär sammanfattningsvis att jag anser att utredningens för­

slag i sina huvuddrag är väl ägnade att läggas till grund för partiella reformer av

praktiskt värde för förvaltningen av den kyrkliga jorden.

Såsom chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag anfört vid anmälan av

förslag till vissa kapitel i en ny jordabalk bör samma arrenderegler gälla för kyrklig

jord som för annan jord fr. o. m. den 1 januari 1972. Nuvarande speciella regler

om arrende av kyrklig jord bör därför upphöra att gälla vid samma tidpunkt. Då

bör även de övriga förslag som jag kommer att lämna fram träda i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

4.

Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

4.1 Gällande rätt

Tidigare har redogjorts för kyrkofondens roll när det gäller att åstadkomma en

kostnadsutjämning mellan pastoraten (se under 2.2). Den fungerar i detta hän­

seende närmast som en utjämningsfond, ur vilken de ekonomiskt sämre lottade

pastoraten får tillskott för att bestrida kostnaderna för avlönande av sina präster

och kyrkomusiker.

Tillskotten bestäms på grundval av en årlig avräkning mellan pastoraten och

kyrkofonden. Vid avräkningen skall avkastningen av pastoratens lönetillgångar tas

upp med vissa schablonbelopp enligt närmare föreskrifter i 7, 9, 10 och 11 §§

lagen om kyrkofond. Avkastningen av prästlöneboställe skall därvid tas i beräkning

inte med det faktiska nettobeloppet utan med ett på förhand — i regel för en tio­

årsperiod — uppskattat normalavkastningsbelopp. Uppskattning av löneboställes

normalavkastning (normaluppskattning) skall göras av boställsnämnden. Nämndens

uppskattning underställs stiftsnämnden för prövning och fastställelse. Talan mot

stiftsnämndens beslut får föras av pastoratet hos Kungl. Maj:t.

Uppskattningen av avkastningen från löneboställes jordbruksdel skall grundas på

värdet av de intäkter som anses kunna erhållas genom förvaltning av denna del av

bostället på mest ekonomiska sätt med bibehållande av tillämpad brukningsmetod.

Avdrag skall ske för skatter och förvaltningsutgifter, däribland kostnader för under­

hålls- och nybyggnadsarbeten (10 § 2 lagen om kyrkofond). Till grund för upp­

skattningen av skogsavkastningen skall läggas värdet av det för avverkning tillgäng­

liga virket på rot. Från detta värde skall dras dels rotvärdet för löneboställes hus­

behov m. m., dels skatter och förvaltningsutgifter. Förlust på jordbruksdelen får

dras av på inkomsterna från skogsavkastningen och vice versa (10 § 3 och 4 samma

lag). För att bestrida kostnaderna för ny- eller ombyggnad, som ett pastorat ålagts

att utföra på ett löneboställe, kan pastoratet erhålla lån ur kyrkofonden i form av

byggnadsförskott, som beviljas av statskontoret. Byggnadsförskott ur kyrkofonden

kan också beviljas pastoratet för kostnader som uppkommer då boställe ansluts

till företag enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar eller till lantmäteriför-

rättning samt för kostnader för täckdikning eller annan grundförbättring. Amorte­

ring och ränta på erhållet förskott utgör en avdragsgill utgift vid normaluppskatt­

ningen (14 § samma lag). I övrigt får utgifter för mera kostsamma investeringar

som syftar till att förbättra avkastningen inte dras av vid normaluppskattningen.

I stället föreskrivs att sådan förbättring av löneboställes avkastning som man vinner

genom vattenavledning, större täckdikning, torrläggning eller annat sådant kapital-

krävande företag skall tas i betraktande först efter det antal år (frihetsår) som

skäligen kan anses åtgå för att avskriva det kapital som nedlagts i företaget. Stifts­

nämnden beslutar om antalet frihetsår (10 § 5 och 12 § lagen om kyrkofond).

För överskottspastoraten gäller särskilda avräkningsregler. Dessa pastorats präst-

och kyrkomusikerlönetillgångar ger så stor behållen avkastning att överskott upp-

kommer, sedan avlöningskostnadema blivit täckta. Någon utdebitering för präst-

och kyrkomusikerlöner fordras sålunda inte. Enligt 4 § lagen om kyrkofond skall

hälften av sådant överskott levereras in till kyrkofonden. Återstående del får an­

vändas för ändamål som är gemensamma för pastoratet. För pastorat fastställs i

dessa fall enligt 2 kap. reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik

medelsförvaltning en utjämningsperiod av högst tio år, under vilken pastoratet äger

rätt att tillgodoräkna sig redan inlevererade eller eventuella framtida överskotts­

medel för att täcka intill hälften av underskott som uppkommer under ett redovis­

ningsår av perioden.

Normaluppskattningssystemet infördes i samband med 1932 års reform av den

ecklesiastika boställsförvaltningen. Syftet var framför allt att göra tillskotten ur

kyrkofonden oberoende av den större eller mindre omsorg som pastoraten lade

ned på boställsförvaltningen. Ett pastorat skulle få tillgodogöra sig den meravkast-

ning utöver den uppskattade normalavkastningen som pastoratet kunde bereda sig

genom en omsorgsfull boställsförvaltning, men också bära de förluster som kunde

uppkomma genom försummelser i förvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

45

4.2 Utredningen

Systemet med normaluppskattning har utsatts för kritik vid flera tillfällen och

från olika håll. Redan omedelbart efter 1933 års normaluppskattning anfördes kritik

från de ombud som utsetts att bevaka det allmännas intressen vid normaluppskatt­

ningen. Da den av ombuden anförda kritiken i sina huvuddrag alltjämt äger giltig­

het, bör den i korthet refereras. Ombuden ansåg metoden med förhandsvärdering

av avkastningen otillförlitlig. Varken dagspriser eller medelvärden från de närmast

föregående åren kunde anses utgöra en tillfredsställande norm för uppskattningen

och en förutsättningslös bedömning av alla de i normalavkastningen ingående olika

värdena skulle i synnerlig grad bli beroende av slumpen och uppskattningsmännens

personliga uppfattningar. Redan den under hösten 1933 inträffade prisstegringen

på virke hade medfört betydande avvikelser från de samma år fastställda normal-

uppskattningsvärdena. Vidare framhölls, att pastoratens möjlighet att genom god

förvaltning skaffa sig en vinst endast gällde sådan vinst som kunde utfalla under

uppskattningsperioden. Åtgärder som på längre sikt var ägnade att höja avkast­

ningen — t. ex. skogsvårdsåtgärder eller förbättringar inom jordbruket, som kunde

medföra högre arrendebelopp — medförde endast att värdet av avkastningen upp­

räknades i motsvarande mån vid nästa uppskattningstillfälle. Pastoratens intresse

att vidta sådana mera långsiktiga förbättringsåtgärder stimulerades därför inte

genom normaluppskattningssystemet. Den vinst de kunde göra sig genom god för­

valtning torde i varje fall bli jämförelsevis ringa i förhållande till vinst, som kunde

uppstå genom lågt normalavkastningsvärde, förbättrade konjunkturer eller avverk­

ningens förläggande till mera värdefull skog. Slutligen påpekades, att förhandsbe­

dömningen av omkostnaderna erbjöd lika stora svårigheter som bedömningen av

46

den. framtida avkastningen. Inte minst beräkningen av skatteavdrag vållade stor

tveksamhet. Mycket skiftande meningar hade också gjort sig gällande i fråga om

vad som rätteligen borde godkännas som avdrag för nybyggnads- och underhålls­

kostnader. När avdrag medgivits för byggnadsarbeten torde förutsättas kontroll av

att arbetena verkligen kommer till utförande under perioden och att inte avdrag för

samma ändamål medges för nästa uppskattningsperiod. Ombuden förklarade sam­

manfattningsvis, att normaluppskattningen enligt deras uppfattning medförde sådana

svårigheter att de utan överdrift kunde påstås vara oöverkomliga.

Även riksdagens revisorer har vid några tillfällen kritiserat normaluppskattnings-

systemet. Bl. a. fann riksdagens revisorer år 1957 att löneboställenas normalupp-

skattade inkomster i allmänhet väsentligt understigit de faktiska, vilket medfört att

många pastorat kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden av skatteutjämnings-

medel än vad som i och för sig varit motiverat med hänsyn till dessa pastorats

betydande egna inkomster. Denna utgiftsstegring för fonden hade i sin tur inne­

burit ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än som annars behövts.

Statsutskottet (SU 1958: B 34, p. 31) ansåg i likhet med revisorerna en översyn

av lagbestämmelserna om normaluppskattning påkallad.

Utredningen har i första hand övervägt vilka möjligheter det finns att genom

modifikationer i det nuvarande systemet råda bot på dess olägenheter. Bl. a. skulle

man för att komma till rätta med det problem som konjunkturväxlingarna främst

inom skogsbruket skapar kunna tänka sig att räkna om normaluppskattningsvär-

dena vid mitten av tioårsperioden, om avvikelsen från de normaluppskattade vir-

kesprisema är mera betydande.

Utredningen har emellertid funnit, att man inte genom jämkningar i det nuva­

rande systemet på ett tillräckligt enkelt sätt kan komma till rätta med dess avig­

sidor. Utredningen föreslår i stället en annan avräkningsmetod, där man undgår

nuvarande markanta felslag till följd av konjunkturförändringar och därmed för­

hindrar att pastoraten gör oskäliga vinster på kyrkofondens bekostnad, men där

man samtidigt ger pastoraten en sådan andel i boställenas faktiska avkastning att

det blir ett intresse för dem att deras bostadsförvaltning är lönsam. Vill man vinna

pastoratens medverkan i en fortskridande rationalisering av det kyrkliga jord- och

skogsbruket, krävs att pastoraten upplever innehavet av en lönsam fastighet som

en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett löneboställe som en nackdel för

pastoratets egen ekonomi och inte bara som en olägenhet för kyrkofonden.

Detta resultat uppnår man, om pastoraten tillerkänns en bestämd andel i den

faktiska nettoavkastningen av sina löneboställen. Till grund för avräkningen bör

således läggas den faktiska årliga nettoavkastningen av pastoratets löneboställen

och andra prästlönetillgångar efter avdrag för denna pastoraten tillkommande andel

av nettot.

Även avkastningen av pastoratens prästlönefonder bör tas upp i avräkningen

med sitt faktiska belopp och inte bara som f. n. med en av Kungl. Maj:t fastställd

schablonränta av 3 %.

Ett sådant avräkningsförfarande behöver enligt utredningen inte vålla större

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

47

problem ur redovisningssynpunkt. Pastoratens inkomster och huvudparten av ut­

gifterna för boställsförvaltningen är väl kända för stiftsnämndema. En närmare

granskning bör kunna begränsas till en stickprovskontroll. Av praktiska skäl kan

vissa kostnader dock behöva styrkas.

Storleken av den andel av avkastningen från löneboställena som pastoraten själva

bör få tillgodogöra sig bör fastställas till ett visst procenttal. Om beloppet i fråga

skall utgöra en verklig stimulans för pastoraten, bör procentsatsen vara relativt hög.

Det kan vara motiverat, om man ser den som en kompensation till pastoraten för

deras bestyr med förvaltningen av boställena och övriga prästlönetillgångar. För­

slagsvis bör den bestämmas till 20 % på nettoavkastningen.

Den sammanlagda nettoavkastningen av löneboställena belöpte sig till cirka 12,5

milj. kr. år 1963. Av denna skulle enligt förslaget ett belopp av cirka 2,5 milj. kr.

komma att förbehållas pastoraten, vilket siffermässigt sett skulle innebära mot­

svarande inkomstminskning för kyrkofonden. Utredningen räknar emellertid med

att möjligheten för pastoraten att få behålla en procentandel av den faktiska av­

kastningen kommer att utgöra en stimulans för dem i förvaltningen av boställena,

och en sådan bör indirekt kunna bli till ekonomisk fördel för kyrkofonden. Det

bör också framhållas, att vid nettoredovisningsförfarandet avräkningen baserar sig

på faktiska inkomster och inte som nu är fallet på en uppskattning av inkomsterna

under tio år framöver. Att detta för kyrkofondens del innebär en betydande minsk­

ning av de belopp som behöver utbetalas i tillskott till pastoraten framgår av en

jämförelse mellan beräknad normalavkastning och faktisk nettoavkastning. Jäm­

förelsen visar att den senare översteg normaluppskattningsbeloppet med 5,2 milj.

kr. år 1960 och med drygt 500 000 kr. år 1963. Vid stigande konjunkturer kan

kyrkofonden tydligen räkna med att göra sådana besparingar i form av minskade

tillskott till pastoraten att dessa i många fall uppväger vad pastoraten vid här före­

slagna avräkningsförfarande skulle få räkna sig tillgodo. Pastoratens prästlönefon­

der torde vidare undan för undan komma att få en ekonomiskt fördelaktigare

placering än den ännu dominerande placeringen i långfristiga obligationslån med

låg ränta, vilken i sin tur har motiverat den låga schablonränta på 3 %, som

länge har tillämpats vid avräkningen med kyrkofonden. Om de faktiska nettoin­

täkterna av detta snabbt växande kapital får tas upp i avräkningen med kyrko­

fonden, bör detta också leda till att behovet av tillskott ur fonden minskar.

I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe

uppskattas för sig och i den mån det utvisar underskott föras upp med 0. Det är

alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en eventuell upp­

skattad nettobehållning av ett annat. Följden är att så snart nettobehållning be­

räknas uppkomma på ett löneboställe, beaktas denna vid avräkningen mellan pas­

toratet och kyrkofonden, medan en uppskattad nettoförlust på ett boställe inte

kommer till synes i detta sammanhang utan får bäras av pastoratet. Detta upplevs

som en kännbar olägenhet med nuvarande system. Vid en övergång till nettoredo­

visning av boställsavkastningen bör detta förhållande rättas till. Det faktiska årliga

utfallet av pastoratets samlade boställsförvaltning bör tas upp i avräkningen mellan

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

48

pastoraten och kyrkofonden, liksom det bör bestämma den andel i en eventuell

nettobehållning som pastoraten bör få tillgodogöra sig för egen räkning i samband

med avräkningsförfarandet. Detta utfall bör således basera sig på det sammanlagda

nettoresultatet från förvaltningen av pastoratets samtliga prästlöneboställen och

andelar i stifts prästlönefondshemman. Detta skulle innebära att man vid avräk­

ningsförfarandet lägger samman de faktiska nettoinkomsterna från jordbruksdelen

på pastoratets samtliga löneboställen med den för året redovisade avkastningen av

pastoratets skog, av dess prästlönefonder samt av eventuella andelar i stiftets präst­

lönefondshemman. Från det belopp man då får dras eventuella underskott på löne-

boställena av. Resultatet utgör nettobehållningen av pastoratets förvaltning av sina

prästlönetillgångar. Av detta belopp skulle pastoratet som tidigare föreslagits få

åtnjuta 20 % för egen räkning, medan återstoden förs upp på intäktssidan i av-

räkningslängden. Där den samlade förvaltningen av pastoratets lönetillgångar ut­

visar underskott, får detta i avräkningslängden uppföras med 0.

Utredningen föreslår vidare att nuvarande regler om rätt att få förskott (lån) ur

kyrkofonden för investeringar i jordbruk och skogsbruk modifieras i vissa avse­

enden. Enligt gällande bestämmelser kan pastorat efter prövning av statskontoret

få byggnadsförskott ur kyrkofonden för bl. a. ny- eller ombyggnad på löneboställe

eller täckdikning eller annan grundförbättring på bostället. Förskottet skall jämte

ränta gottgöras kyrkofonden ur avkastningen från bostället. Den ökade inkomst

som investeringen ger upphov till tas upp på inkomstsidan vid normaluppskattningen

medan annuitetema får tas upp som utgiftspost. Det råder delade meningar om

hur kostnaderna för investeringar i skogsbruket på löneboställe skall bestridas.

Kostnader för investeringar i skogsbruket får egentligen inte dras av vid normal­

uppskattningen. Pastoratet skall i stället åtnjuta ett antal frihetsår, motsvarande

skälig tid för avskrivning av det nedlagda kapitalet, innan den förbättring i av­

kastningen som vinns genom investeringen skall beaktas vid normaluppskattningen.

Bestämmelsen om frihetsår har endast i ringa omfattning använts i praktiken. Som

regel har kostnaderna för olika skogsvårdsåtgärder tagits upp som avdragsgilla

åtgärder på utgiftssidan i normaluppskattningen. Samtidigt har på inkomstsidan

tagits upp den ökade avkastning, som beräknats bli en följd av företaget. Den

föga tillämpade metoden med beräkning av frihetsår bör sålunda slopas och ersättas

med rätt för pastoraten att i avräkningen göra avdrag jämväl för sina kostnader

för mera kapitalkrävande åtgärder för markförbättring och skogsvård. För att

underlätta finansieringen av sådana företag bör förskott ur kyrkofonden kunna

få utgå för dessa ändamål liksom för byggnadsföretag på löneboställe. Däremot

finner utredningen det angeläget, att kraven när det gäller beviljande av förskott

ur kyrkofonden för investeringar på löneboställenas jordbruksdel bringas att över­

ensstämma med de förutsättningar som gäller för erhållande av statlig lånegaranti

enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets ratio­

nalisering m. m. Förskott bör nämligen inte komma i fråga för andra åtgärder än

sådana som bedöms försvarliga från rationaliseringssynpunkt. Det bör därför kunna

beviljas endast för sådana åtgärder som stiftsnämnd har beslutat om efter förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

49

av boställsnämnd och efter hörande av lantbruksnämnd. På motsvarande sätt vill

utredningen föreslå, att förskott för investeringar i skogen får utgå endast för åt­

gärder som stiftsnämnden har föreskrivit i fastställd skogshushållningsplan.

Vid en övergång till ett nettoredovisningsförfarande finner utredningen det inte

längre motiverat att ställa de s. k. överskottspastoraten i särklass. Det är enligt ut­

redningen svårt att i dagens läge finna några skäl att låta vissa pastorat med sär­

skilt stora nettoinkomster behålla en annan procentuell andel därav för egen räk­

ning än vad som skulle tillkomma övriga pastorat. Vid avräkning med kyrkofonden

bör de kunna behandlas enligt samma mönster som de övriga. Hela förfarandet med

avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden har ju kommit till för att via fonden

få till stånd en kostnadsutjämning mellan pastoraten. Att vissa i fråga om skatte­

kraft ekonomiskt sämre ställda pastorat skall få tillgodogöra sig avkastningen av

betydande lönetillgångar för andra ändamål än prästlönekostnader ter sig föga

rättvist i förhållande till andra pastorat som har lika svag skattekraft men som

saknar motsvarande tillgångar. Pastorat och församlingar med bristande skattekraft

kommer ju på annat sätt i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Frågan om över-

skottspastoratens ställning har f. ö. minskat i betydelse, då deras antal är i sjun­

kande. Om normaluppskattningssystemet slopas, bör också de fasta tioåriga ut-

jämningsperioderna avskaffas. Men eftersom ett pastorat som inlevererat överskott

till kyrkofonden bör ha möjlighet till återbäring därav för att täcka eventuella

underskott ett senare år, föreslår utredningen en form av rullande utjämnings-

period. Denna skulle innebära, att ett sådant pastorat för att täcka underskottet

fick återbäring med högst det sammanlagda belopp som det under de närmast före­

gående tio åren inlevererat till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott

även ett senare år, kan eventuellt ytterliga återbäring ske av resterande överskotts­

medel från de då senaste tio åren.

4.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna vitsordar att nuvarande system för avräkning mellan pastora­

ten och kyrkofonden, enligt vilket avkastningen av ett löneboställe tas upp med ett

i förväg för tio år i sänder uppskattat genomsnittsbelopp, är behäftat med väsent­

liga brister och delar utredningens uppfattning att systemet bör slopas och ersättas

med en mera rättvisande metod.

Utredningens förslag till nytt avräkningsförfarande biträdes allmänt. Flera re­

missinstanser uttalar att det nya systemet sannolikt kommer att främja en företags­

ekonomisk inriktning av förvaltningen och samtidigt stimulera pastoratens intresse

av en lönsam förvaltning. För att ytterligare stimulera pastoratens intresse föreslår

några stiftsnämnder att den andel av nettoavkastningen som pastoraten avses få

behålla höjs från 20 till 25 eller möjligen till 30 %.

På vissa punkter anförs dock kritik av några remissinstanser. Svenska kommun­

förbundet anser sig inte kunna biträda utredningens förslag om att pastoratet skall

svara för uppkommen förlust på förvaltningen. Pastoraten får nämligen rätt be­

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

gränsade möjligheter att påverka den totala avkastningen från boställena och övriga

prästlönetillgångar. Bl. a. måste av boställsnämnden och stiftsnämnden beslutade

åtgärder bli av avgörande betydelse för avkastningen från boställets jordbruksdel.

Om boställets skog dessutom, som utredningen föreslår, skall förvaltas samfällt,

kommer pastoratet inte alls att kunna påverka avkastningens storlek från skogs-

delen. Inte heller avkastningen från övriga prästlönetillgångar såsom prästlöne-

fondshemman och prästlönejordsfonder kan pastoratet påverka. Genom den före­

slagna samförvaltningen kommer pastoratet att sakna möjlighet att möta tillfälligt

stora kostnader för jordbruksdelen under ett år med ökade inkomster genom ett

större uttag ur skogen. Med nuvarande system har detta varit möjligt liksom att

åtminstone i viss utsträckning kompensera ett totalt underskott på jordbruks- och

skogsförvaltningen under visst år med tidigare eller senare uppkommen meravkast-

ning. Förbundet anser därför att pastorat vid avräkningen med kyrkofonden bör

få direkt avräkna underskott för förvaltningen av prästlönetillgångama. En annan

lösning är att vid avräkningen tillskapa ett system med en »rullande utjämnings-

period» med möjlighet för pastorat att kvitta visst års överskott på boställsförvalt-

ningen mot tidigare redovisade underskott på samma förvaltning ungefär på samma

sätt som utredningen föreslår för återvinning av de belopp som s. k. överskotts-

pastoratet inlevererat till kyrkofonden. Förslaget om en sådan rullande utjämnings-

period förordas också av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Stiftsnämnden i Lund anser att utredningens förslag om att förlust på ett boställe

skall få täckas av vinst från annat boställe inom pastoratet bör förenas med villkor

att sådan kvittning får ske endast undantagsvis och i sådana fall då förlust kan

klart härledas till utgifter som är ägnade att på längre sikt medföra godtagbar vinst

i boställets förvaltning. Om rätt till kvittning inte förenas med speciella restrik­

tioner, kan man riskera att dessa boställen med förlust inte blir föremål för samma

uppmärksamhet från pastoratens och boställsnämndemas sida då det gäller att

pröva driftsomläggningar, utbyte eller försäljning för strukturrationalisering m. m.

I fråga om överskottspastoraten ifrågasätter kammarkollegiet, några stiftsnämnder

och stiftsfägmästarföreningen lämpligheten av en ordning med en »rullande utjäm-

ningsperiod» med möjlighet för pastorat att få återbäring av tidigare till kyrko­

fonden inbetalade överskottsmedel. Enligt dessa remissinstansers mening bör alla

pastorat behandlas lika även i detta avseende.

5. Jord- och skogsbrukets rationalisering

5.1 Strukturrationalisering in. m.

5.1.1 Utredningen

Rationaliseringssträvandena inom jordbruket och skogsbruket syftar till att skapa

så effektiva företag som möjligt. Samtidigt som nya maskinella hjälpmedel gör det

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

51

möjligt att med oförändrad arbetsstyrka bruka större arealer än tidigare, framtvingar

de ökande kostnaderna för arbetskraft och maskiner nya företagsformer och som

regel en koncentration till större brukningsenheter. Företagens utformning behöver

successivt anpassas till den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

När det gäller brukningsenheternas storlek visar det kyrkliga och det enskilda

jord- och skogsbruket i stort sett samma bild. Bondejordbrukets och bondeskogs­

brukets problem avspeglas också inom den kyrkliga egendomsförvaltningen. En

skillnad är dock att den kyrkliga förvaltningen har utrustats med organ som har

överblick över ett helt stift och som har givits vissa befogenheter att organisera ett

samarbete som skulle kunna minska olägenheterna med ägosplittringen och de små

brukningsenheterna. Härtill syftar ju också de olika jordbrukspolitiska strävandena

i dag. Målet kan emellertid nås på många olika sätt och detta gäller också för det

kyrkliga jord- och skogsbrukets del. Genom sambruk eller andra former av sam­

arbete mellan olika markägare kan vissa av stordriftens fördelar vinnas. Genom

omdisposition av marken och inköp av mark, när tillfälle därtill bjuds, kan bär­

kraften hos en brukningsenhet öka. Omsorgsfullt planlagda investeringar kan på­

verka lönsamheten i gynnsam riktning.

Inom det enskilda jordbruket pågår i stor utsträckning en ekonomisk självsanering

som en följd av att inga brukare längre står beredda att överta de mindre lönsamma

jordbruken. Men eljest är den omvandlingsprocess som jord- och skogsbruket

nu genomgår ett resultat av målmedvetna rationaliseringssträvanden, där stat­

liga myndigheter, kommunala organ, enskilda organisationer och markägare i

samverkan söker finna lösningar som är till gagn inte bara för den enskilde mark­

ägaren utan för hela vårt näringsliv. Utvecklingen under hela efterkrigstiden har

lett fram till allt större brukningsenheter och ett stort antal av de kyrkliga jordbruks­

fastigheterna har blivit efter i denna storleksrationalisering. Mycket tyder på att

ännu större arealer kommer att krävas för de jordbruksföretag som kan beräknas

komma att bestå och att därför antalet icke lönsamma kyrkliga jordbruksfastigheter

kan väntas öka ytterligare.

Den behövliga strukturrationaliseringen av de kyrkliga jord- och skogsbruksfas-

tigheterna berör inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. Redan den geo­

grafiska blandningen av olika ägarekategoriers fastigheter gör det nödvändigt med

samverkan i alla riktningar. Behovet härav förstärks ytterligare av att de kyrkliga

fastigheternas arealer är fördelade på ett stort antal ägoskiften. Det är i detta läge

uppenbart att den kyrkliga jordens medverkan i strukturrationaliseringen är nöd­

vändig och kan bli till stor nytta inte bara för kyrkan. Det är då angeläget att hand­

lingslinjerna för den kyrkliga fastighetsförvaltningen i detta sammanhang utformas

så klart att förtroendet för förvaltningen, dess avsikter och åtgärder inte rubbas.

En svårighet när det gäller att från kyrklig sida ta initiativ till strukturrationa-

liseringsåtgärder ligger i den uppdelning av förvaltningsfunktionerna som präglar

den kyrkliga boställsförvaltningen. I princip är det ju pastoraten som förvaltar löne-

boställena, medan det allmännas tillsyn utövas av boställsnämnd och stiftsnämnd.

Till följd av den kostnadsutjämning mellan pastoraten som sker via kyrkofonden

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

är det enskilda pastoratets intresse av att öka boställets avkastning dock inte alltid

särskilt stort. Vissa ganska vidsträckta förvaltningsbefogenheter har emellertid upp-

dragits åt tillsynsmyndigheterna, vilket knappast heller varit ägnat att stimulera

pastoratens intresse för förvaltningen av sina löneboställen. Sålunda är det boställs-

nämnden som fastställer arrendevillkoren och stiftsnämnden som beslutar om änd­

rad disposition av löneboställe. Stiftsnämnden kan även ta initiativ härvidlag. Bygg­

nadsfrågor avgörs som regel av boställsnämnden. I fråga om förvaltningen av skogen

ligger flertalet avgörande beslut, däribland frågor om hushållningsplan, hos stifts­

nämnden. Stiftsnämnden har också tilldelats initiativet i fråga om användningen av

prästlönefondsmedel för grundförbättring eller inköp av fastighet, och fastighet som

förvärvas för fondmedel från flera pastorat förvaltas av stiftsnämnden.

Det är förklarligt, att pastoraten inte visar något större intresse för åtgärder som

skulle medföra att utrymmet för deras självförvaltning minskar och att stiftsnämn-

derna å sin sida tvekar att mot pastoratens önskan begagna sig av de vidsträckta

befogenheter att driva en aktiv rationaliseringspolitik som nuvarande lagstiftning i

och för sig ger utrymme för. Men ovilligheten i dessa delar har inte kunnat undgå

att allvarligt hämma utvecklingen inom det kyrkliga jord- och skogsbruket.

De flesta av de åtgärder som krävs i samband med strukturrationalisering kan

enligt utredningen inte behandlas separat för de kyrkliga fastigheterna utan måste

anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Samma principer, metodik och

värderingsskalor bör användas för kyrkans som för andra ägarekategoriers fastig­

heter. För flertalet åtgärder av teknisk och ekonomisk art är det därför mest ända­

målsenligt att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utnyttjar den statliga serviceverk­

samhet som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. På så

sätt kan det kyrkliga fastighetsinnehavet bäst inordnas i den allmänna strukturra­

tionaliseringen och dra nytta av den. För att inte rationaliseringsverksamheten skall

bli orimligt fördröjd bör emellertid de kyrkliga fastighetsförvaltningsorganen förses

med kompetens och resurser för att dels verkställa de inventeringar som är nöd­

vändiga för en primär bedömning av det egna fastighetsbeståndets framtida använd­

ning, dels bevaka fastighetsmarknaden i orten med hänsyn till föreliggande behov

av arealupprustnäng respektive kompensationsförvärv. Uppgifternas fördelning på

de olika kyrkliga förvaltningsorganen får emellertid närmare övervägas.

Utredningen anser att en planmässigt genomförd strukturrationalisering av hela

det kyrkliga jord- och skogsbruket kräver utblick över vidare fält än vad som om­

fattas av ett enstaka pastorats fastighetsinnehav. Man måste också förfoga över ett

förhandlingsorgan, som från tid till annan kan ta erforderliga kontakter med kom­

munala och statliga myndigheter. För den yttre rationaliseringen måste ett sådant

organ kunna inte bara uppträda som intressent när det gäller möjligheten att för­

värva fastigheter utan också erbjuda annan mark i utbyte. Att helt lämna initiativet

åt de enskilda pastoraten låter sig således knappast göra, om man skall få till stånd

en mera genomgripande strukturrationalisering. Med hänsyn till att en god känne­

dom om lokala förhållanden och nära kontakt med organ på kommun- och läns-

planet är önskvärd framstår det som lämpligast att rationaliseringen av kyrkans

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

53

fastighetsbestånd bedrivs stiftsvis. Närmast till hands ligger då att stiftsnämnderna,

som har lokalkännedom och sakkunskap, alltjämt får vara de myndigheter som skall

bära ansvaret för detta utvecklingsarbete och svara för de avgörande besluten och

verkställighetsåtgärderna. Såsom centrala kyrkliga myndigheter företräder de ju

kyrkofondens och därmed kyrkomenigheternas intresse av en lönsam fastighetsför­

valtning.

Även om rationaliseringsverksamheten är någonting som måste fortgå kontinuer­

ligt och aldrig kan anses definitivt slutförd, är det enligt utredningens mening ofrån­

komligt att nu göra en större, mera samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och

skogsförvaltningen. Hit hör en inventering av det egna fastighetsbeståndet. Denna

inventering bör i stor utsträckning läggas på boställsnämnderna. Nämnderna bör

därvid få tillgång till fastighetsekonomisk och fastighetsteknisk expertis.

Som ett led i strukturrationaliseringen av det kyrkliga fastighetsbeståndet ingår

planering för och genomförande av sådana åtgärder som köp och försäljningar av

fastigheter och fastighetsdelar med åtföljande avstyckningsförrättningar, samman­

läggningar och ägoutbyten. Även om en väsentlig del av dessa arbetsuppgifter kom­

mer att åvila stiftsnämnderna, är det angeläget att en effektiv bevakning av fastig­

hetsmarknaden sker på det lokala planet så att lämpliga tillfällen till mark­

förvärv för förverkligandet av uppgjorda planer inte försummas. Till denna bevak-

ningsuppgift kan såväl stiftsnämnderna som boställsnämnderna komma i fråga.

Möjligheterna till förvärv av skogsfastigheter bör liksom hittills i första hand

ankomma på stiftsnämnderna och deras skogliga personal, som i detta avseende

torde ha den bästa överblicken. När det gäller jordbruksfastigheter anser utredning­

en däremot att boställsnämndernas lokala karaktär och förankring bör tillmätas

stor betydelse. Utredningen utgår också från att det bör vara en angelägen uppgift

för boställsnämnderna att bevaka och tillvarata möjligheterna för att de kyrkliga

fastigheternas strukturrationalisering skall kunna genomföras i enlighet med upp­

gjorda planer och utan onödigt dröjsmål.

För att boställsnämnderna skall kunna fullgöra de uppgifter som utredningen

föreslagit krävs vissa förändringar i nämndernas organisation. Utredningen menar

att så bör ske i två bestämda avseenden, nämligen i fråga om distriktens omfattning

och pastoratens representation i boställsnämnderna. I första hand bör det åvila bo-

ställsnämndens ordförande att kontinuerligt följa fastighetsmarknaden. Han bör

bl. a. ta initiativ till att förhandlingar om fastighetsförvärv kommer till stånd, inte

bara då mark som kan vara till salu är direkt lämpad att införlivas med det kyrk­

liga fastighetsbeståndet utan också då mark kan komma till användning som bytes­

objekt och därmed indirekt medverka till rationaliseringsprocessens fullföljande.

Han bör hålla en nära kontakt med stiftsjägmästaren, som fullgör en motsvarande

funktion för skogsfastigheternas del. För att dessa uppgifter skall kunna skötas

effektivt är det nödvändigt att boställsnämndsordförandena har en god överblick.

En förutsättning för detta är i sin tur att distrikten är tillräckligt stora. Enligt ut­

redningens mening bör man därför skapa större boställsdistrikt. Vidare bör

pastoratsrepresentantens ställning i boställsnämnderna stärkas. Medan ordförande

54

och arrendatorsrepresentant utses av länsstyrelsen och tjänstgör regelbundet i nämn­

den, skall varje pastorat inom boställsdistriktet utse en representant jämte suppleant,

vilka av ordföranden inkallas till tjänstgöring allt efter som ordföranden finner lämp­

ligt. Dessa representanter får därigenom inte samma fasta ställning eller omfattan­

de erfarenhet av ärendena som nämndens båda övriga ledamöter. För att stimulera

pastoratens medverkan i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i de organ

som har att ta initiativ och framlägga förslag till åtgärder blir företrädda av re­

presentanter som kan bygga på erfarenhet från hela distriktet. Utredningen förordar

därför att även pastoraten blir företrädda i nämnden av en fast representant, som

utses av länsstyrelsen, efter förslag av pastoratsförbundet i stiftet.

Stiftsnämndernas uppgift bör väsentligen vara rådgivande, stimulerande och över­

vakande, men i vissa fall måste de också ha beslutande funktioner i samband med

strukturrationaliseringen. För att inte denna skall löpa risk att bromsas upp på

grund av eventuellt bristande intresse från något pastorats sida eller av andra ovid­

kommande orsaker är det viktigt att stiftsnämnderna i första instans tillerkännes be­

slutanderätt i försäljningsärenden som berör fastighet eller fastighetsdel, som enligt

strukturrationaliseringsplan skall överlåtas till annan. Enligt vedertagen praxis tor­

de det inte förekomma, att stiftsnämnd avyttrar boställsjord utan pastoratets med­

givande. Vill man nu utvidga stiftsnämndernas befogenhet härvidlag för att under­

lätta rationaliseringssträvaridena, bör garantier skapas för att pastoratsintressena

likväl vinner tillbörligt beaktande vid stiftsnämndernas handläggning av dessa ären­

den. Utredningen föreslår därför, att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en

ledamot i stiftsnämnden i likhet med vad nu är fallet i domkapitlet.

Då verksamheten med det kyrkliga fastighetsbeståndets strukturrationalisering

kan väntas bli av stor omfattning, är det enligt utredningen av flera skäl angeläget

att en viss samordning av metodiken och övervakning kan ske genom ett centralt

organ. Detta bör då också ha till uppgift att dra upp riktlinjer för rationaliserings-

verksamheten såväl tidsmässigt som med avseende på framgångslinjer. Detta organ

bör också få angelägenhetsgradera behovet av åtgärder i olika stift. Vidare bör det

ankomma på det centrala organet att upprätta förslag till förändringar ifråga om

dimension och utformning av boställsnämndsorganisationen. Utredningen förordar

att det centrala organet upprättas som en arbetsenhet inom kammarkollegiet. Det

bör ha tillgång till expertis inom lantmäteriets, jordbrukets och skogsbrukets om­

råden. Till det centrala organet bör knytas en rådgivande nämnd med representan­

ter för dessa olika verksamhetsområden. I nämnden bör också ingå någon företrä­

dare för Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Genom en sålunda

sammansatt nämnd kan inom det centrala organet en samordning ske med den stat­

liga rationaliseringspolitiken i stort och de intressen som de kyrkliga kommunerna

företräder bli representerade i de handläggande organen på samtliga plan. Utred­

ningen anser att behov av en sådan central organisation finns i ett första aktuellt

skede av rationaliseringsplanläggningen. Därefter torde den fortlöpande rationali-

seringsverksamheten kunna handhas av stiftsnämnden inom ramen för dess nor­

mala arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

55

När det gäller resurser för att planera driftsrationalisering och investeringar så är

den kyrkliga förvaltningen i fråga om skogsbruket utrustad med egen sakkunnig

personal hos stiftsnämnderna. Något annorlunda förhåller det sig när det gäller jord­

brukets inre rationalisering. Stiftsnämnderna är inte utrustade med någon speciell

personal för ändamålet. I detta avseende bör en intensifierad insats kunna ske ge­

nom att boställsnämnderna mera kontinuerligt följer lönsamhetsutvecklingen på

löneboställena och bevakar möjligheterna till omläggning av driften. När det eljest

gäller de mera expertbetonade insatserna för en driftsrationalisering inom jordbru­

ket är det inte realistiskt att räkna med att de kyrkliga förvaltningsorganen skulle

kunna utbyggas med egen personal för ändamålet. Tvärtom synes det angeläget, att

lantbruksnämndernas medverkan t. ex. med upprättande av investeringskalkyler och

tekniska planer skall kunna påkallas också för de kyrkliga jordbruksfastigheterna.

Man bör alltså från den kyrkliga förvaltningens sida i första hand inrikta sig på att

begagna sig av den experthjälp som kan köpas från andra organ för rationaliserings-

verlcsamheten inom jordbruket.

5.1.2 Remissyttrandena

Många remissinstanser framhåller vikten av att det kyrkliga jordbrukets och

skogsbrukets rationalisering anpassas till de allmänna rationaliseringssträvandena

och att den statliga serviceverksamhet utnyttjas som redan finns för jord- och skogs-

bruksfastigheters rationalisering.

Lantbruksstyrelsen konstaterar att strukturrationaliseringsåtgärder i fråga om

kyrklig jord hittills förekommit i mycket ringa omfattning. Enligt styrelsens mening

har man alltför ensidigt varit inriktad på att finna från ren kapitalplaceringssynpunkt

lämpliga objekt för återplacering av försäljningsmedel från löneboställen, medan

intresset för omarronderingsfrågor och försäljning i rationaliseringssyfte till lant­

bruksnämnd eller direkt till enskilda jord- och skogsbrukare varit ringa eller obefint­

ligt. Styrelsen framhåller emellertid att bestämmelserna i tidigare gällande jordför-

värvslagar medfört att kyrkliga förvärvsansökningar behandlats förhållandevis res­

triktivt. Nu gällande jordförvärvslag är väsentligt liberalare till sin uppbyggnad än

tidigare jordförvärvslagar och är främst avsedd att tjäna som ett rationaliserings­

instrument. Lagen innehåller inte längre något ovillkorligt förbud mot tillstånd till

markförvärv. Även andra än s. k. prioriterade förvärvare skall sålunda som regel

beviljas tillstånd vid förvärv som medför att redan innehavd brukningsenhet förbätt­

ras. Stundom kommer, speciellt i de bättre jordbruksbygderna, konkurrens om till-

skottsmarken att föreligga mellan exempelvis löneboställe och enskild bruknings­

enhet. Den omständigheten att vissa enheter brukas av sina ägare och andra av ar-

rendatorer får enligt styrelsens mening inte påverka tillståndsprövningen vid till-

skottsförvärv, utan strukturförhållandena i det enskilda fallet skall vara avgörande.

Vad gäller kyrkliga nyförvärv av skogsmark bör dessa — oberoende av pastorat­

gränserna — koncentreras till områden, där på sikt ett sammanhängande större in­

nehav kan byggas upp. Utvecklingen visar att i vissa delar av landet ej obetydliga

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

arealer kan komma att bli tillgängliga för sådant ändamål. Särskilt vid placering av

fondmedel, gemensamma för flera pastorat, bör i samförstånd med lantbruksnämn­

den tillskapandet av stiftsskogar i dylika områden kunna komma i fråga. Å andra

sidan är det i många bygder önskvärt att den kyrkliga jorden får disponeras för

rationaliseringsändamål. Huvudprincipen för samarbetet mellan lantbruksnämnder­

na och den kyrkliga fastighetsförvaltningen måste vara att kyrkan kan påräkna

nämndens medverkan vid angelägna och lämpliga förvärv och att kyrklig mark som

erfordras i rationaliseringssyfte får disponeras för detta ändamål så snart detta är

möjligt och lämpligt. Enligt lantmäteristyrelsen erfordras att alla möjligheter till

strukturrationalisering och andra förbättringar tas till vara. Ett intimt samarbete

mellan de myndigheter som svarar för de kyrkliga fastigheterna och de statliga

rationaliseringsorganen blir därvid nödvändigt. Det mesta av detta samarbete bör

kunna ske på regional och lokal nivå. Lantmäteriet är berett att medverka i arbetet

med strukturrationaliseringen. Skogsstyrelsen betonar vikten av att det kyrkliga

skogsbruket från effektiviseringssynpunkt låter sig inbegripas i regionala och områ-

desvisa planeringssammanhang. Detsamma gäller även bl. a. frö- och plantförsörj-

ning, ställningstaganden i skogsproduktionsfrågor, vägnätsplanering, vägprojektering

och inte minst fortbildning och vidareutbildning av personal.

De förslag till åtgärder som utredningen lägger fram för att få till stånd en effektiv

strukturrationalisering tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna. Man är i huvud­

sak ense med utredningen om att en strukturrationalisering i första hand kräver en

inventering av de kyrkliga jord- och skogsfastigheterna och en bedömning av deras

framtida användning och att denna inventering och bedömning liksom även genom­

förandet av den sålunda planlagda rationaliseringen genom försäljning, köp, byte

m. m. bör ske stiftsvis, under medverkan av — förutom nuvarande statliga regionala

och centrala rationaliseringsorgan — boställsnämnd och stiftsnämnd.

Lantbruksstyrelsen framhåller att erfarenheterna av arbetet med strukturrationa­

lisering av domänverkets och skogsbolagens markinnehav visar att länet är den

minsta administrativa planeringsenhet som kan ifrågakomma. Ofta har flera län be­

rörts av samma omarronderingsprojekt. Förhållandena är likartade beträffande kyr­

kans markinnehav. Följaktligen kan inte pastoraten behandlas var för sig.

I vissa remissyttranden som avser skogsbrukets rationalisering betonas vikten av

att man genom intressearrondering skapar stora enheter av skogsmark. Sålunda

framhåller skogsstyrelsen att målet på sikt bör vara inte bara att åstadkomma bästa

ekonomiska bärkraft hos enskilda brukningsenheter utan även — och framför allt

— att genom intressearrondering skapa större samlade komplex av skogsmark. I det

skogsekonomiska mönster efter vilket den kyrkliga fastighetsförvaltningen bör agera

framstår därför inventering av fastighetsbeståndet och planering av markbyten för

intressearrondering som en åtgärd av högsta prioritet. Ekonomisk analys av lön-

samhetsförutsättningarna hos brukningsenheterna hör naturligt ihop med detta

arbete dels för att angelägenhetsgradera rationaliseringsinsatserna, dels för att i det

enskilda fallet nå högsta arronderingseffekt. En grundprincip för strukturrationali­

seringen måste vara att åstadkomma mest gynnsamma resultat sett utifrån det sam­

57

lade kyrkliga skogsbruket. Stiftsnämnderna bör därvid såsom effektueringsorgan

spela en avgörande roll i sammanhanget men verksamheten får inte låsas av för­

valtningsgränserna utan bör fritt kunna gripa över såväl pastorats- som stiftsgränser.

I konsekvens härmed framstår utredningens förslag till central enhet med uppgift

att dra upp centrala riktlinjer för rationaliseringsverksamheten som angeläget.

Statskontoret ifrågasätter emellertid om det finns behov av en så omfattande en-

gångsinventering som utredningen föreslagit. Statskontoret erinrar om att utredning­

en låtit företa en mycket grundlig inventering och analys av de kyrkliga fastigheter­

na inom Kalmar län. Denna specialutredning har givit värdefulla upplysningar inte

bara om de kyrkliga ägoförhållandena i detta län utan även om de kyrkliga mark­

tillgångarna och deras möjligheter att bestå över huvud taget. Utredningens mening

synes vara, att lika omfattande inventeringar måste ske även i landet i övrigt och

att en sådan samlad översyn av hela den kyrkliga jord- och skogsförvaltningen är en

förutsättning för att påbörja rationaliseringsarbetet. När det gäller jordbruksfastig­

heternas strukturrationalisering kan det enligt statskontoret ifrågasättas om det finns

behov av en så omfattande engångsinventering. Det bör vara möjligt att utan att

avvakta resultatet av en omfattande och minutiös förplanering ta itu med rationa­

liseringsarbetet på bred front i nära kontakt med lantbruksnämnderna och deras

expertis. Den kyrkliga markrationaliseringen bör alltså såsom en del av den allmänt

jordbrukspolitiska strukturrationaliseringen kunna utföras utan någon stor extra

inventeringsapparat.

Remissmyndigheterna delar över lag utredningens uppfattning att ansvaret för den

regionala planeringen av strukturrationaliseringen och dess genomförande i allt vä­

sentligt bör ligga hos stiftsnämnderna. Det framhålls bl. a. att strukturrationalise­

ringen i hög grad är en fråga om köp, försäljning och byte av fast egendom, där

stiftsnämnden redan enligt gällande bestämmelser har en central funktion. Vissa

stiftsnämnder påpekar att förslaget har den fördelen att det samarbete som på vissa

håll redan påbörjats mellan stiftsnämnder och lantbruksnämnder kan fortsätta utan

störningar.

Utredningens förslag att inrätta ett centralt organ inom kammarkollegiet med upp­

gift att leda och övervaka strukturrationaliseringen och dess förslag att utöka bo-

ställsnämndernas befogenheter när det gäller rationaliseringsverksamheten möter

emellertid kritik från många håll.

Kammarkollegiet anser att boställsnämndens roll i rationaliseringsarbetet är något

oklar. Nämnderna bör enligt kammarkollegiet väsentligen tjäna som ett serviceorgan

åt stiftsnämnderna. De förslag utredningen framlagt i fråga om bildande av större

boställsdistrikt och fast anknytning till boställsnämnd för pastoratsrepresentant till-

styrkes i princip. Kammarkollegiet delar utredningens uppfattning att det föreligger

ett visst behov av riktlinjer för och samordning av strukturrationaliseringen, även

om rationaliseringsarbetet huvudsakligen kommer att ske på stiftsplanet. Kammar­

kollegiet anser det vara naturligast att denna uppgift läggs på kollegiet, som på riks­

planet närmast har att ta befattning med den kyrkliga jorden. Självfallet bör kolle­

giet därvid samråda med lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. En sådan i förhållande till ut­

redningens förslag mer begränsad arbetsuppgift räknar kollegiet med att kunna

fullgöra utan någon förstärkning av personalen.

Lantbruksstyrelsen anser det inte vara motiverat att för ledning och planering av

strukturrationaliseringen skapa ett nytt centralt rationaliseringsorgan inom kammar­

kollegiet. Det huvudsakliga planläggningsarbetet bör lämpligen bedrivas på stifts-

och länsplanet, varvid utomstående expertis kan anlitas för speciella utredningar.

Planläggningen liksom genomförandet bör ankomma på stiftsnämnden som därvid

bör samråda med pastoraten. Styrelsen framhåller att det enligt instruktionen för

lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna åligger nämnderna att medverka i så­

dant planläggningsarbete och så långt resurserna medger är lantbruksorganisatio-

nen beredd att avdela personal för uppgiften. Det är enligt styrelsens uppfattning

angeläget att såväl planering som genomförande åvilar ett och samma organ, om ett

snabbt resultat skall åstadkommas. Om stiftsnämnderna får hand om planerings-

uppgifterna undviks olägenheten av att intresset för planering liksom hittills varierar

från ett pastorat till ett annat. Ansvaret för inventering av fastighetsbeståndet bör

likaså åvila stiftsnämnden, som i nära samarbete med boställsnämnd och pastorat

under medverkan av utomstående expertis relativt snabbt torde kunna genomföra

en sådan. Lantbruksnämndernas strukturdelegationer bör, i likhet med vad som

skedde vid utredningens specialundersökning, ges tillfälle att göra en allmän jord-

brukspolitisk bedömning av materialet. I likhet med utredningen anser styrelsen

att bevakningen av fastighetsmarknaden i första hand måste ankomma på ett kyrk­

ligt organ. Den föreslagna uppdelningen mellan stiftsnämnd och boställsnämnder

finner dock styrelsen knappast ägnad att skapa enhetligare förhållanden. Styrelsen

föreslår, att denna bevakningsuppgift åläggs stiftsnämnden. Detta behöver inte ute­

sluta att boställsnämndens ordförande fungerar som lokal kontaktman. Ur lant­

bruksnämndernas synvinkel måste det vara en uppenbar fördel att stiftsnämnden

blir den myndighet med vilken förhandlingar kan föras i praktiskt taget alla frågor

rörande det kyrkliga markinnehavet. För att vid en sådan anordning tillgodose pas-

toratsintressena synes det lämpligt att pastoraten ges en starkare representation i

stiftsnämnderna än utredningen föreslagit. Även lantmäteristyrelsen kritiserar

utredningens förslag att öka boställsnämndernas befogenheter i fråga om struktur­

rationaliseringen. Det intresse och den ortskännedom och sakkunskap som kan

finnas hos boställsnämnderna bör tillvaratas men styrelsen anser det vara av vikt

att planeringsarbetet inte splittras. Boställsnämndernas funktioner i fråga om in­

ventering m. m. bör vara helt samordnade med eller underordnade stiftsnämnden.

Flera andra remissinstanser, främst stiftsnämnder, framför liknande synpunkter.

Inte heller statskontoret anser att det behövs något nyskapat organ för central

planering och samordning av rationaliseringsverksamheten. Motiveringen för den

föreslagna arbetsgruppen inom kammarkollegiet är enligt statskontoret knappast

bärande och dess arbetsuppgifter är svävande. Därtill kommer att ett centralt organ,

inrättat och organiserat för den enda uppgiften att dirigera den kyrkliga markratio­

naliseringen, kan komma att verka konserverande på den nuvarande placerings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

59

politiken och sålunda kan komma att motverka önskvärdheten av en bättre risk­

fördelning inom den ecklesiastika förmögenhetsförvaltningen. Även många andra

remissinstanser avstyrker förslaget om ett centralt organ och gör gällande att ett

sådant organ skulle fördröja arbetet med strukturrationaliseringen. I stället föreslås

från något håll att direktiv utfärdas om ett nära samarbete mellan stiftsnämnder och

lantbruksnämnder i frågor som rör skilda stift eller som kräver en likartad lös­

ning.

Utredningens förslag att stärka pastoratens inflytande i boställsnämnd och stifts-

nämnd godtas allmänt. Lantbruksstyrelsen har som redan framgått ansett att det

är lämpligt med en starkare representation för pastoraten i stiftsnämnden än ut­

redningen föreslagit.

5.2 Förvaltningsformer som främjar rationalisering

5.2.1 Utredningen

För att en yttre rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket skall kunna

genomföras i mera betydande utsträckning räcker det inte med översiktlig planering

av verksamheten. De åtgärder utredningen föreslagit i detta hänseende måste också

kunna genomföras utan större komplikationer. Bestämmelserna om egendomsför-

valtningen och de olika organens kompetens bör därför utformas så, att de under­

lättar en rörlig markpolitik och lösningar som bygger på samarbete mellan olika

fastigheter och ägarkategorier eller förutsätter större gemensamma investeringar

osv.

5.2.1.1 Samverkan inom skogsbruket

Enligt utredningen uppgår den årliga avverkningen för de kyrkliga skogarna f. n.

till omkring 1 milj. m3 sk. Därav försäljs 50 å 60 % på rot. Skogarna är i regel

rätt små och skogsbruket splittrat med många arbetsplatser och små avverkningar

på varje arbetsplats. För att lönsamheten skall kunna ökas måste de rationaliserings­

möjligheter av olika slag som i dag står till buds tas tillvara. Flärför behövs fram­

för allt en betydligt mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvaran­

de skogsbiträdesdistrikten. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas

genom olika former av samverkan. Utredningen finner att teknisk samverkan på en

del håll kan komma i fråga med Skogssällskapet, som är en ideell stiftelse med all­

männyttiga syften och som förvaltar framför allt skogar som tillhör allmänna inrätt­

ningar, kommuner m. m. Denna samverkan bör kunna förekomma i den formen att

sällskapet med sin personal och maskinutrustning biträder vid förvaltningen av pas-

toratsskogar, vilkas belägenhet gör ett sådant samarbete naturligt för båda parter.

En sådan samverkan kan erhålla den omfattning och närmare ^utformning som i

varje enskilt fall är lämplig och kan därigenom lätt anpassas till den kyrkliga för­

valtningens krav. Utredningen har också övervägt frågan huruvida medlemskap i

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

skogsägareföreningarnas skogsbruksområden kan anses som en lämplig samverkans-

form för pastoratens skog. Utredningen finner dock, att de i sin nuvarande organisa­

tionsform inte erbjuder några mera påtagliga fördelar för den kyrkliga skogen utan

tvärtom ger anledning till vissa betänkligheter både av ekonomisk och förvaltnings-

mässig art och från praktisk skogsvårdssynpunkt. Stiftsnämnd bör dock i enstaka

fall, efter prövning av de villkor som skall gälla för medlemskapet i skogsbruks-

område, kunna medge ett pastorat rätt att ingå i skogsbruksområde med skogsmark

som ligger i anslutning därtill och för vilken denna form av samverkan är lämplig

från driftssynpunkt. Men man bör då ta hänsyn inte bara till vad som för det en­

skilda pastoratet kan te sig gynnsamt, utan också till återverkningarna på den kyrk­

liga skogsförvaltningens organisation i stort. Skogsbruksområdenas nuvarande ut­

formning är sannolikt endast ett stadium i utvecklingen mot en betydligt fastare or­

ganisation av privatskogsbruket. Sålunda förutser jordbruksutredningens skogs-

bruksgrupp i betänkande Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk (SOU 1963:

63) behovet av en sådan med mera långtgående förpliktelser för anslutna skogsägare,

i varje fall då kontinuerligt sysselsatt arbetskraft och maskiner i större omfattning

har anskaffats. Frågorna om hur samverkan över ägogränser i framtiden skall lösas

och hur sådan samverkan skall främjas av statsmakterna studeras också av den år

1965 tillsatta skogspolitiska utredningen. I avvaktan på att samarbetet inom det

enskilda skogsbruket finner en mera definitiv form anser boställsutredningen det

vara skäl att iakttaga en viss försiktighet beträffande den ecklesiastika skogens an­

slutning till skogsbruksområden. Utredningen anser att det i många fall skulle vara

en enklare lösning om man kunde sluta ett mera begränsat avtal med skogsägare­

föreningen om utnyttjande av dess tjänster på bostället. Ett rationellt utnyttjande av

skogsägareföreningens personal och maskinutrustning kunde ju komma till stånd

också genom avtal om skogsvårds- eller avverkningsuppdrag eller genom förvalt-

ningsavtal. På flera håll i landet förekommer i dag en begränsad teknisk sam­

verkan mellan pastorat och skogsägareföreningar i fråga om arbetskraft och enklare

maskiner. Det vore önskvärt att frågorna om en sådan teknisk samverkan kunde

närmare studeras inom SSR. Sådana avtal om samverkan som nu sagts bör emeller­

tid kunna träffas också med andra kategorier av skogsägare som driver rationellt

skogsbruk. I bl. a. Luleå stift bör samverkan med domänverket på många håll te sig

naturlig. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar sig billigast

och mest effektivt.

Utredningen granskar därefter mot bakgrund av de aktuella tendenserna inom

skogsbruket vilka möjligheter en samverkan inom den kyrkliga organisationens ram

kan erbjuda för en rationalisering av skogsbruket och hur en sådan samverkan

lämpligast bör utformas. Utredningen konstaterar att ett steg i rätt riktning mot ra­

tionalisering togs när man genom 1942 års ändring i boställsordningen möjliggjorde

bildandet av skogsbiträdesdistrikt, där två eller flera pastorat tillsammans kan ut­

göra underlag för en heltidsanställd skogvaktare. Inom ett sådant distrikt kan ar­

betet med skogsvård, utsyning och avverkningar planeras rationellt och vad man

därvid vinner i effektivitet kommer helt de kyrkliga avkomsttagarna till godo. I vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

61

avseenden innebar 1942 års reform en längre gående samordning inom stiftet i så

måtto att stiftsjägmästarna fick överinseende över avverkningarna på pastoratssko-

gama. Organisationen med skogsbiträdesdistrikt, som nu har utbyggts till att om­

fatta huvudparten av den kyrkliga skogen, har visat sig effektiv och utredningen

finner det inte rimligt att nu överväga att bryta sönder denna organisation till för­

mån för en närmare samverkan mellan enskilda pastorat och andra kategorier

av skogsägare. Genom att i stället knyta an till nuvarande förvaltningsap­

parat och personal vinner man en garanti för att den kyrkliga verksam­

hetens intressen blir tillgodosedda. En konsekvens av den fortsatta utveck­

lingen inom skogsbruket efter år 1942 bör enligt utredningen bli att man

inom stiftet — samtidigt som man genom försäljning, köp och byte strävar att

förbättra den yttre strukturen av kyrkans skogsinnehav ■— bygger ut de samver-

kansformer man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till central pla­

nering som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. Utredningen föreslår sålunda, att

det kyrkliga skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd

samverkan inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete

mellan de skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de

rationaliseringsåtgärder som i främsta rummet krävs nämligen

1. översiktlig planläggning av skogsarbetet,

2. gemensam maskinanskaffning,

3. gemensam anställning av arbetskraft,

4. samordnad virkesförsäljning.

Kravet i punkt 1 kan enligt utredningen till stor del tillgodoses inom ramen för

nuvarande bestämmelser — 45 och 52 § § boställsordningen — med en något ändrad

tillämpning. Det är sålunda önskvärt att man kan åstadkomma en överskådlig pla­

nering på längre sikt för samtliga behandlingsytor inom ett stift. Detta måste in­

nebära att det enskilda pastoratet inte självständigt kan få påyrka arbetsinsats vid

en viss tidpunkt, eftersom flyttning och uppställning av maskiner och transporten

av arbetare kräver samordning, så att arbetsinsatsen en bestämd tid koncentreras

till en viss del av förvaltningsområdet. Även nödvändigheten av att en teknisk sam­

verkan i så stor utsträckning som möjligt kan etableras över ägogränserna mellan

alla olika kategorier av markägare gör det angeläget, att det finns organ, som för

den kyrkliga skogsförvaltningens räkning kan träffa avtal om sådant samarbete.

Ett sådant avtal kan innebära, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och

maskiner i en markägares tjänst — och då även skoglig personal inom den kyrkliga

förvaltningen — kan anlitas för att utföra arbeten även på angränsande område i

annans ägo. Kraven i punkt 2 och 3 tillgodoses ej alls eller endast i ringa utsträck­

ning i nuvarande lagstiftning. Utredningen vill för sin del föreslå, att en möjlighet

öppnas att centralt i varje stift anskaffa erforderlig maskinutrustning med hjälp av

lån ur kyrkofonden. Även arbetskraften bör anställas centralt. Genom att maskiner

och arbetskraft administreras centralt kan möjligheten också utnyttjas att använda

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

dem i arbete för andra fastighetsägare, givetvis mot debitering. Och i motsvarande

mån kan avtal träffas centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av

personal och maskiner i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark. Den skisse­

rade organisationen förutsätter sålunda inte att maskiner och arbetare måste vara

anskaffade respektive anställda av det kyrkliga organet. Vad slutligen beträffar

kravet i punkt 4 kunde det tillgodoses genom en mindre snäv tolkning av nu­

varande bestämmelser om stiftsjägmästares befattning med virkesförsäljning samt

genom en bestämmelse som klart anger, att virke skall säljas till högsta möjliga

pris.

När det gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet närmare bör utformas

erbjuder sig olika alternativ beroende på vilken avvägning man vill göra mellan de

krav rationaliseringen ställer på en koncentration av förvaltningen och intresset av

att uppehålla ett visst mått av självförvaltning hos pastoraten. Inom den ram som

utredningsdirektiven angivit torde endera av följande två alternativa lösningar vara

mest förtjänt att övervägas. En möjlighet är att stiftsnämndema övertar förvalt­

ningen av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår under pastoratens

förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pastoratens räkning. Ge­

nom en sådan koncentrerad förvaltningsform skulle tryggare förhållanden skapas

för arbetskraften, som då kunde heltidsanställas hos stiftsnämnden. Maskinutrust­

ning kunde anskaffas centralt och planläggningen av tidpunkt och plats för olika

arbetsinsatser kunde ske hos samma myndighet som fastställer hushållningsplaner-

na. Stiftsnämnden skulle också kunna träffa avtal centralt med företrädare för andra

skogsägarkategorier om samverkan över ägogränserna. I nära kontakt med den

statliga rationaliseringsexpertisen och berörda länsorgan kan stiftsnämnden också

genomföra erforderlig strukturrationalisering, intressearrondering etc. För att pasto­

raten skall få en jämnare avkastning av skogen och en rättvisare fördelning av

skogsinkomsterna, eftersom de inte längre själva skulle få bestämma tidpunkten

för avverkning på deras mark och därigenom utnyttja tillfälliga konjunkturföränd­

ringar, kan förvaltningen ordnas enligt samma grunder som tillämpas i fråga om

stiftens prästlönefondshemman. Nettoavkastningen skulle då årligen fördelas mellan

samtliga delägande pastorat efter andelsvärden, oavsett om avverkningen under året

skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. Mot en sådan lösning talar framför

allt den principiella olägenheten att denna förvaltningsform innebär en ytterligare

begränsning av pastoratens självbestämmanderätt. Man kan emellertid åberopa, att

denna redan nu är ytterligt blygsam när det gäller skogsförvaltningen och att det

enskilda pastoratets beslutande i fråga om avverkningar och skogsvårdsåtgärder ut­

gör ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk. Tidigare har utredningen

föreslagit, att pastoraten skulle få en representant i stiftsnämnden. Därigenom skulle

de ju också garanteras ett visst medinflytande över skogsförvaltningen.

Det andra tänkbara alternativet i fråga om organisationen på stiftsplanet innebär

att grundprincipen för nuvarande boställsförvaltning upprätthålls, dvs. att pastoraten

svarar för förvaltningen av skogen. Ledningen för pastoratens förvaltning inom

varje stift bör dock uppdras åt ett samarbetsorgan. Stiftsnämndens uppgifter med

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

63

avseende på skogsförvaltningen skulle i detta fall kunna begränsas till den tillsyn

som är motiverad av kyrkofondens intressen och direkt därmed sammanhängande

förvaltningsåtgärder. Stiftsjägmästarnas funktioner enligt boställsordningen skulle i

huvudsak behållas och dessa liksom skogvaktarpersonalen synes alltjämt böra vara

knutna till stiftsnämnderna. Däremot skulle det ankomma på pastoratens samarbets-

organ att anställa och avlöna skogsarbetare, viss kontorspersonal m. m. och i sam­

råd med stiftsjägmästaren anskaffa maskiner samt planera arbetena i skogen så att

personal och maskiner utnyttjas effektivt. Samarbetsorganet bör således få svara

för upprättandet av hushållningsplaner, vilka dock som hittills bör fastställas av

stiftsnämnden. Vidare bör samarbetsorganet få besluta om skogsvårdsåtgärder, av­

verkning och försäljning av virke, investeringar i vägbyggen etc. I nära samarbete

med stiftsnämnden och den expertis som har att planlägga och genomföra en struk­

turrationalisering skulle samarbetsorganet även ta initiativ till avyttring och förvärv

av skogsmark och till teknisk samverkan med andra skogsförvaltande organ. För­

valtningen av stiftens prästlönefondshemman bör vid en sådan form av samverkan

mellan pastoraten lämpligen kunna överföras från stiftsnämnden till samarbetsorga­

net. Därigenom skulle pastoratens intresse för en mera genomgripande strukturra­

tionalisering stimuleras. Även vid detta alternativ kan man tänka sig att nettoav­

kastningen av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pastoraten

efter andelstal.

Olika alternativ erbjuder sig när det gäller att bygga upp det tänkta samarbets­

organet. För att slippa skapa nya organ bör redan existerande samarbetsorgan

för pastoraten kunna utnyttjas i detta sammanhang. Närmast till hands ligger då,

att stiftsförbunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund full­

gör funktionen som representation för pastoraten och utser den särskilda styrelse

som skall svara för den gemensamma skogsförvaltningen i stiftet. En förutsättning

för ett sådant arrangemang bör vara, att de skogsägande pastoraten är anslutna till

stiftsförbunden. Detta torde med några få undantag f. n. vara fallet. Vid sådant

förhållande ser utredningen för sin del inte någon anledning till att man inte skulle

begagna sig av den samarbetsform som här erbjuder sig.

Kostnaderna för en förvaltning genom pastoratens egna samarbetsorgan torde en­

ligt utredningen bli obetydligt högre än vid en direkt förvaltning genom stiftsnämn­

derna. De bör emellertid i någon mån kunna uppvägas av de vinster man kan göra

genom en vittgående rationalisering. Om skogen får förvaltas av pastoratens egna

organ i stället för att ställas under en myndighets förvaltning, bör det t. ex. bli lättare

för pastoraten att acceptera sådan ändrad disposition av ett löneboställes jord som

innebär övergång från jordbruk till skogsbruk. En sådan utveckling kan förutses för

en stor del av de kyrkliga boställena och det är angeläget att förvaltningsformerna

inte bidrar till att motverka en önskvärd rationalisering. Genomförandet av en mera

omfattande strukturrationalisering innebär också för kyrkans vidkommande, att

jordbruksjord på åtskilliga håll avyttras och ersätts med skogsmarker. Pastoratens

medverkan kan sannolikt mera helhjärtat vinnas för en sådan utveckling om de

genom egna organ får utöva förvaltningen.

64

Utredningens majoritet förordar en lösning enligt de här senast antydda linjerna.

Ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning genom stiftsnämn-

dema.

Reservanten åberopar att en av utredningens mest angelägna uppgifter är att

föreslå åtgärder, som verksamt kan bidra till att med framgång inordna även den

kyrkliga jorden i den allmänna strukturrationalisering som den tekniska utveck­

lingen gjort ofrånkomlig. Bl. a. genom sin sammansättning och sin direkta tillgång

till högt kvalificerad expertis är stiftsnämndema vida mera än ett rent pastorats-

organ lämpade att leda de angelägna strävandena att av ett splittrat ägoinnehav

skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig och arbetsbesparande

drift med ökade möjligheter till förbättrad lönsamhet. Reservanten påpekar dess­

utom att stiftsnämndema inom sina verksamhetsområden såsom tillsynsmyndig­

heter eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord. Därigenom

har de också vida större möjligheter att för köp, försäljningar, byten och triangel­

byten möta alla markägarekategorier med motsvarande arronderingsintresse.

5.2.1.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna

Bestämmelserna om skogshushållningsplaner för löneboställes skog finns i bo-

ställsordningen, i kungörelsen den 15 februari 1935 (nr 19) med bestämmelser

ang. tillämpningen av ecklesiastik boställsordning och i Kungl. Maj:ts cirkulär den

29 november 1935 till samtliga stiftsnämnder med anvisningar för upprättande av

skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen. I ecklesiastika arrendestad­

gan föreskrivs, att dessa bestämmelser skall gälla också för stiftsnämndens för­

valtning av ecklesiastik arrendegårds skog.

I boställsordningen föreskrivs bl. a., att löneboställes skog skall skötas efter hus-

hållningsplan och att man när sådan plan görs upp skall, med beaktande av att så­

vitt möjligt jämn avkastning erhålls, eftersträva att utvinna det med hänsyn till sko­

gens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om det är av betydelse från na­

turskyddssynpunkt, att ek eller bok helt tas undan från avverkning eller att ekskog

eller bokskog eljest sköts på visst sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in

i planen. Planen omfattar i regel en tid av tio år. Den skall utvisa hur stor virkes-

mängd som får tas ut under giltighetstiden. I tillämpningsbestämmelserna till bo­

ställsordningen meddelas närmare bestämmelser om skogshushållningsplaner. Där

föreskrivs sålunda, att för varje löneboställes skog i princip särskild hushållnings-

plan skall upprättas. Vid uppgörande och tillämpning av hushållningsplan skall ef­

tersträvas, att varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till åtgärdernas

omedelbara och framtida verkningar ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Marginalen

mellan det minsta och det största virkesuttag, som är förenligt med detta skogs-

vårdskrav, skall i mån av behov utnyttjas för att vinna en så jämn avkastning som

möjligt.

Syftet med skogshushållningsplan är enligt utredningen att underlätta skogens

rationella utnyttjande genom att inventera vilka underhålls- och investeringsåtgärder

som fordras och föreslå de avverkningar som lämpligen bör göras under den tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

65

som planen omfattar. Beträffande löneboställena utgör skogshushållningsplanen

dessutom underlag för beräkningen av inkomster och utgifter på fastigheternas

skogsdelar vid den normaluppskattning som ligger till grund för avräkningen mellan

pastoraten och kyrkofonden. Utredningen anser att skogshushållningsplanerna kan

bli till bättre gagn om de innefattar en reell planläggning av avverkningar, skogs-

vårdsåtgärder och investeringar. Hushållningsplanerna bör omfatta inte endast ett

boställe utan ett pastorats hela skogsinnehav. De bör indelas i block, vart och ett

omfattande ett område som skall behandlas under ett år. Därmed underlättas både

förberedelsearbeten, såsom iordningställande av vägar, upplagsplatser och kon­

trollen av avverkningarna. Detaljerade beståndsbeskrivningar kan slopas. Däremot

bör naturvårdssynpunkter kunna beaktas i planen.

I fråga om den målsättning för det kyrkliga skogsbruket som skall ligga till grund

för skogshushållningsplanerna anför utredningen i huvudsak följande. Principerna

för den kyrkliga skogens skötsel, sådana de angetts i nyss refererade bestämmelser,

har uppfattats på ett sätt som medfört att man på många håll eftersträvat stora

virkesförråd och därför behållit bestånd i sådana åldersklasser, där tillväxtprocenten

är förhållandevis låg. Kravet på förräntning av skogskapitalet har sålunda i viss

mån eftersatts. Målet bör emellertid vara en långsiktig, stor avkastning, var­

vid dock kravet på en måttlig förräntning uppehålls. Denna målsättning bör ge

virkesrika bestånd, dock utan överdrivet lång omloppstid. De krav som skogsvårds­

lagen den 21 maj 1948 (nr 237) ställer på den enskilde skogsägaren kan, om den nu

föreslagna målsättningen antas, uppfyllas utan att de direkt behöver återges i före­

skrifterna om skogshushållningsplanerna. I nuvarande bestämmelser poängteras vi­

dare en strävan efter jämn avkastning. En sådan strävan måste vägas mot de till­

växtförluster som kan uppstå genom för tidig avverkning av växtliga bestånd eller

bibehållande av äldre bestånd med låg tillväxtprocent. För det stora flertalet pas­

torat för vilka kyrkofonden är en utjämnande faktor mellan perioder av större och

mindre avkastning från boställena, synes en jämn avkastning från skogen inte i och

för sig innebära någon större fördel utom när det gäller sysselsättningen av fast

arbetskraft. Med den ökade mekaniseringen av skogsbruket följer emellertid krav

på större arbetstillgång för att trygga sysselsättningen och framför allt pastoraten

i södra och mellersta Sverige torde ha svårt att vart för sig tillgodose dessa krav.

Samtidigt medför arbetskraftens större rörlighet att den numera kan betjäna större

områden. Kravet på en jämn avkastning för det enskilda pastoratets skog synes

därför inte längre behöva uppehållas. När det gäller större områden får däremot den

jämna avkastningen anses önskvärd. En pa längre sikt jämn avkastning av vårt lands

skogar är ju en grundförutsättning för vårt näringsliv, vilken måste beaktas inom

varje sektor av skogsbruket. Såvitt gäller de kyrkliga skogarna bör därvid krävas

att man genomsnittligt för stiftets samtliga skogar far en sa jämn avkastning som

möjligt på längre sikt.

52.1.3 Arrendejordbruket

Med den sjunkande lönsamheten hos de mindre arrendeboställena kan man enligt

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

66

utredningen räkna med att sambruk mellan lämpligt belägna fastigheter blir van­

ligare än hittills. Att arrendera tillskottsjord kan vara en smidig väg till struktur­

rationalisering men bör ses som ett första steg mot en framtida rationellare fastig­

hetsbildning. En sådan bör eftersträvas så snart tillfälle erbjuder sig. Sambruk mel­

lan kyrkliga fastigheter kan avse inte bara löneboställen utan också fastighet av an­

nan natur såsom lokalkyrkas jord, biskopshemman, klockarhemman. Mera en­

hetliga arrendebestämmelser, såsom arrendelagsutredningen föreslagit, bör kunna

underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvaltningar.

Utredningen anser att formerna för beslut om att inleda sambruk eller om att på

annat sätt ändra dispositionen av jordbruksfastighet bör förenklas.

Enligt 31 § boställsordningen beslutar stiftsnämnden om ändring i löneboställes

disposition. Om stiftsnämnden finner att ändringen kan medföra, att ett självständigt

och bärkraftigt jordbruk inte längre kan uppehållas på en brukningsdel, skall frågan

dock underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Sådan underställning torde i praxis

sällan bli aktuell, eftersom själva dispositionsändringen i allmänhet ej torde upp­

fattas som orsak till att en därav berörd brukningsdel inte längre är bärkraftig. En­

ligt 4 § 2 mom. ecklesiastika arrendestadgan skall också fråga om upplåtelse till

sambruk av självständigt jordbruk eller del därav på ecklesiastik arrendegård un­

derställas Kungl. Maj ds prövning. Beträffande lokalkyrkas hemman eller domkyr-

kohemman finns däremot inte någon bestämmelse om att fråga om sambruk skall

underställas Kungl. Majd.

Utredningen föreslår att beslutanderätten skall ligga på stiftsnämnden, om ändring

leder till att ett självständigt jordbruk inte längre blir bärkraftigt. I övriga fall bör

beslutet få fattas av boställsnämnd eller, i fråga om annan jord än löneboställe, av

det organ som förvaltar egendomen. I förhållande till nuvarande praxis innebär

detta huvudsakligen en decentralisering av besluten rörande de ecklesiastika arren­

degårdarna.

5.2.1.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte

Som nämnts i redogörelsen för prästlönefond, prästlönejordsfond och prästlöne-

fondshemman (se under 2.3.2) skall vid försäljning, byte eller expropriation av lö­

neboställe köpeskillingen, eventuell mellangift respektive expropriationsersättningen

fonderas. På så sätt uppkommen fond utgör prästlönefond för pastoratet och är

avsedd för avlöning av församlingspräst i pastoratet. Dessa fondmedel kan få an­

vändas till bl. a. inköp av fastighet. Fondmedlens placering i fastighet kan ske på

två sätt. Antingen kan fastighet inköpas till löneboställe för vederbörande pastorats

räkning eller också kan medel tillhörande prästlönefonder från flera pastorat sam­

manföras till en särskild fond benämnd stiftets prästlönejordsfond, att användas till

inköp av fastighet. Sådan fastighet benämnes prästlönefondshemman och förvaltas

av stiftsnämnden. I vilken ordning beslut om inköp eller annan placering av fon­

derna skall fattas, regleras i kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av

prästlönefondslagen. Enligt kungörelsen får stiftsnämnden besluta om fastighetsköp

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

67

intill 100 000 kr. för ett pastorats räkning, medan större sådana förvärv och fråga

om inköp av fastighet gemensamt för flera pastorat skall underställas Kungl. Maj:t.

I fråga om försäljning av kyrklig jord finns bestämmelser i kyrkliga försäljnings­

lagen och kungörelsen den 29 november 1963 (nr 637) med tillämpningsföreskrif­

ter till denna lag. Enligt dessa författningar gäller att stiftsnämnden har rätt att

besluta om försäljning av kyrklig jord när värdet inte överstiger 100 000 kr. samt

kammarkollegiet om försäljning av sådan egendom med högre värde, när fråga

är om överlåtelse till kommun för samhällsbyggnadsändamål dock högst 1 milj. kr.

och i annat fall dock högst 300 000 kr. Övriga frågor om försäljning av kyrklig jord

avgörs av Kungl. Maj:t.

Utredningen konstaterar att den nya jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

medfört avsevärda förenklingar för den kyrkliga förvaltningen i fråga om möjlighe­

terna att förvärva fast egendom. Sålunda har tillståndstvånget slopats beträffande

all jord som försäljs enligt kyrkliga försäljningslagens bestämmelser. För bedöm­

ningen av de kyrkliga organens möjligheter att uppträda på marknaden för att

förvärva jord i ersättning för avyttrade egendomar är det enligt utredningen av in­

tresse att notera att förvärvstillstånd inte fordras, om staten är förvärvare. Vid för­

värv av jord för kyrkofondens räkning t. ex. såsom biskopshemman, står kronan

formellt som förvärvare, och tillstånd behöver inte sökas hos lantbruksnämnd. Det­

samma gäller om egendom som enligt medgivande av Kungl. Maj:t förvärvas för

kyrkligt ändamål. Eftersom sådant medgivande krävs vid inköp för prästlönefonds-

medel av fastighet med högre värde än 100 000 kr. innebär det, att lantbruksnämn­

dens förvärvsprövning till allra största delen kommer att avse förvärv av mindre

egendomar, huvudsakligen i den storleksklass att de kan utgöra tillskottsjord till

existerande prästlöneboställen. I det skede av intensiv strukturrationalisering som

jord- och skogsbruket kommer att genomlöpa under de närmaste årtiondena kan

man svårligen tänka sig att reducera de statliga rationaliseringsorganens uppsikt till

lättnad för nya grupper av förvärvare. Även om handläggningen av jordförvärvs-

ärendena fördröjs och kompliceras genom tillståndsprövningen, får vinsten från all­

män strukturrationaliseringssynpunkt anses uppväga dessa olägenheter. Utredningen

finner det därför motiverat, att de kyrkliga markförvärven underkastas lantbruks­

nämndernas prövning. Församlingar och pastorat kan i detta hänseende inte göra

anspråk på att jämställas med de borgerliga kommunerna, som ju för att fullgöra

sina uppgifter, bl. a. för att trygga bostadsförsörjningen, är hänvisade till att föra

en omfattande aktiv markpolitik.

Intresset att förstärka befintliga kyrkliga jordbruk går hand i hand med önske­

målet att finna en värdebeständig placering för pastoratens uppsamlade fondmedel,

som härrör från föregående försäljningar av boställsjord. Förvärv i kapitalplace-

ringssyfte har under en följd av år behandlats mycket restriktivt i enlighet med de

riktlinjer som statsmakterna tidigare dragit upp för jordbrukspolitiken. Med de nya

riktlinjer som angavs i prop. 1965: 41 med förslag till ny jordförvärvslag och i den

inom jordbruksdepartementet utarbetade promemoria som låg till grund för den

nya lagstiftningen har emellertid det principiella motståndet mot kapitalplacerings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

68

förvärv hävts. Som exempel på när sådant tvärtom bör få komma i fråga anger

promemorian i anslutning till ett uttalande av tredje lagutskottet vid 1955 års riks­

dag (3LU 1955: 24 s. 54) just det fall då en församling sålt viss egendom och i er­

sättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek. I

synnerhet när den föregående försäljningen gagnar näringslivet, bostadsbyggandet

eller allmänt ändamål, bör enligt promemorian sadant kompensationsförvärv kunna

påräknas. Denna av departementschefen understrukna förändrade inställning bör

kunna få avgörande betydelse för utvecklingen under de närmaste åren, eftersom

pastoraten och andra förvaltare av kyrklig jord kan väntas bli mer villiga att positivt

medverka till försäljning av sådan mark som behövs för allmänna ändamål, om de

i sin tur bereds möjligheter att placera köpeskillingen i annan fastighet.

När det gäller pastoratens återplacering av försäljningsmedel från löneboställen

synes den lämpligaste formen vara att flera pastorat gemensamt förvärvar större,

sammanhängande skogsmark. Jordlagsutredningen har i betänkande med förslag

till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) i fråga om förvärv av skogsmark i s. k.

avfolkningsbygder uttalat, att man bör eftersträva förvärvare med vilja och förut­

sättningar att köpa samman splittrade innehav till större, för rationellt skogsbruk

lämpade enheter. Enligt boställsutredningens mening skulle de till mycket stora be­

lopp uppgående prästlönefondsmedlen tillsammantagna kunna komma till god an­

vändning i sådant rationaliseringssammanhang. Från det allmännas synpunkt bör

det inte finnas något att erinra mot att på så sätt bildade större skogsfastigheter får

förvärvas av pastoraten, i synnerhet som de därigenom ställs under förvaltning av

offentliga organ med tillgång till fackutbildad skoglig personal. Som ett led i struk­

turrationaliseringen av länets skogsbruk och ett medel att effektivisera skogssköt-

seln bör en sådan lösning vara värd att beakta. Vidare kan det enskilda pastoratet

i sina fondmedel ha resurser, som möjliggör väsentliga strukturförbättringar på

dess egna löneboställen, om lämpliga tillfällen att förvärva tillskottsjord kan till­

varatas. Genom återplacering av pastoratens försäljningsmedel i fastigheter kan

alltså en fastighetsbildning komma till stånd, som står i god samklang med det

allmännas intresse av en strukturförbättring inom jord- och skogsbruket. En i

nära samverkan med lantbruksnämnderna genomförd fondmedelsplacering kan allt­

så bli ett effektivt instrument för de framtida rationaliseringssträvandena.

Det händer emellertid ibland, att det enskilda pastoratet inte förfogar över till­

räckliga fondmedel för att när tillfälle plötsligt uppkommer förvärva tillskottsjord,

som lantbruksnämnden eller enskild säljare kan erbjuda. I sådana fall, då det enligt

lantbruksnämndens och stiftsnämndens gemensamma bedömning är angeläget från

rationaliseringssynpunkt att i första hand pastoratets löneboställen förstärks genom

tillköp, bör det vara möjligt för pastoratet att erhålla de för köpet erforderliga med­

len som lån ur kyrkofonden. Likaså kan en stiftsnämnd som ställs inför möjligheten

att förvärva en större fastighet till prästlönefondshemman finna svårigheter att med

erforderlig snabbhet disponera pastoratens fondmedel för ändamålet. En motsva­

rande möjlighet till lån ur kyrkofonden bör då också stå stiftsnämnden till buds.

Ofta kan svårigheterna att förfoga över erforderliga medel bottna i att pastoratet

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

69

har placerat sina fondmedel i lån eller på annat sätt så att de inte är omedelbart till­

gängliga. Eftersom sådan placering jämlikt 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen sker

efter domkapitlets medgivande kan stiftsnämnden här bli ställd inför fullbordat

faktum. För att få en bättre samordning i detta avseende föreslår utredningen, att

tillstånd att placera prästlönefond på annat sätt än som är stadgat om omyndigs

medel skall beviljas av stiftsnämnden.

För att kunna rätt ta vara på möjligheterna att placera fondmedel i lämpliga fas­

tigheter måste också beslutsförfarandet förenklas så, att snabba beslut kan fattas,

då tillfälle erbjuder sig att förvärva just den mark som från strukturrationaliserings-

synpunkt är särskilt väl ägnad att komplettera tidigare kyrkliga markinnehav. De

kyrkliga organen missar ofta möjligheterna på grund av att handläggningsförfaran-

det är omständligt och att säljaren inte har tålamod att avvakta besked som drö­

jer.

Nu gällande underställningsförfarande försvårar sålunda i många fall möjlighe­

terna att få till stånd ett önskvärt köp. Utredningen har svårt att finna några bä­

rande skäl att upprätthålla kravet på underställning i flertalet fall, åtminstone då

det är fråga om förvärv av jordbruksfastighet. I den mån ärendet inte avgörs av

Kungl. Maj:t kommer ju förvärv av sådan fastighet enligt huvudregeln i 1 § jord­

förvärvslagen att prövas av lantbruksnämnden, varigenom de statliga rationalise-

ringssynpunkterna blir företrädda. Någon ytterligare prövning av statlig myndighet

borde inte behövas i de fall då vederbörande pastorat och stiftsnämnd är överens

om förvärvet. Om däremot ett pastorat motsätter sig ett av stiftsnämnden väckt

förslag till placering av dess fondmedel i en fastighet bör dock frågan kunna under­

ställas Kungl. Maj:ts avgörande.

När det gäller fråga om placering av försäljningsmedel i annan fastighet, t. ex.

hyreshus i stad, blir andra myndigheter inte ex officio inkopplade på ärendet. Det

är emellertid svårt att se någon anledning till att ett pastorat inte skulle kunna få

välja denna form av medelsplacering med endast stiftsnämndens godkännande.

Olägenheterna med underställningsförfarandet gör sig i samma mån gällande, då

fråga uppkommer om förvärv av fastighet för kyrkofondens räkning som vederlag

för försålda ecklesiastika arrendegårdar. Även här synes de statliga rationaliserings-

synpunkterna kunna tillgodoses genom lantbruksnämndens tillståndsprövning och

några bärande skäl för att underställa Kungl. Maj:t ärenden av detta slag finns

knappast heller. Utredningen förordar alltså, att stiftsnämnden bör kunna få besluta

om markförvärv för kyrkofondens räkning efter underhandskontakt med kammar­

kollegiet och statskontorets fondbyrå, vilken förvaltar kyrkofondens medel. Därige­

nom skulle den kyrkliga förvaltningen kunna agera med erforderlig snabbhet, då

tillfälle erbjuder sig att genom lämpliga markförvärv komplettera det kyrkliga jord-

eller skogsbruket och skapa rationella brukningsenheter inom den kyrkliga förvalt­

ningen.

I fråga om försäljning av kyrklig jord framhåller utredningen att, om det kyrk­

liga jordbruket skall kunna dra nytta av den planmässiga strukturomvandling som

nu pågår, det är mindre tillfredsställande om en kyrklig fastighetsförvaltare på ett

70

håll kan motsätta sig en rationell fastighetsbildning genom att vägra en ifrågasatt

^{försäljning} av kyrklig jord, samtidigt som man på annat håll önskar köpa tillskotts-

jord för att förstärka ett kyrkligt jordbruk. Av bl. a. denna anledning anser utred­

ningen, att nuvarande ordning bör bibehållas, enligt vilken central myndighet —

stiftsnämnden, kammarkollegiet eller Kungl. Maj:t — prövar och avgör fråga om

medgivande av utbyte eller försäljning av kyrklig jord.

Det moderna samhället ställer mycket stora krav på förutseende planering hos de

statliga och kommunala myndigheterna. Med anledning härav har kommunerna

i kungörelsen den 1 december 1967 (nr 878) om förfarandet vid kommuns förvärv

av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål tillerkänts rätt att i fråga om staten

tillhörig mark erhålla förhandsbesked om möjligheten att förvärva sådan mark för

samhällsbyggnadsändamål. Utredningen föreslår att förhandsbesked av samma slag

skall få lämnas till staten och kommun i fråga om kyrklig jord. Beskedet förut-

sättes gälla begränsad tid. Det bör få ges av samma myndighet som äger rätt att

besluta om försäljning av jorden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

5.2.2 Remissyttrandena

5.22.1 Samverkan inom skogsbruket

De flesta remissinstanserna är ense med utredningen om att ett modernt skogs­

bruk kräver stora enheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna

planeras och genomföras i full skala och att en förvaltning stiftsvis i de flesta

fall bör ge tillräckligt underlag för rationaliseringsåtgärder i fråga om planläggning

av skogsarbetet, maskinanskaffning, arbetskraftsfrågor och virkesförsäljning m. m.

Många remissinstanser framhåller samtidigt att, även om det kyrkliga skogsbru­

kets samverkansproblem i första hand bör lösas inom den kyrkliga förvaltningens

ram, utredningen borde ha anlagt ett mera positivt och konstruktivt synsätt på

frågan om samverkan med andra parter. Sålunda framhåller skogsstyrelsen att en

omstrukturering av det kyrkliga ägoinnehavet kommer att ta lång tid och att det är

nödvändigt att under ett omställningsskede utnyttja alla andra möjligheter till ra­

tionell drift. Behovet av samverkan med övriga skogsägare och myndigheter är där­

för utomordentligt stort i dagens läge. Behovet kommer för övrigt att bestå även

sedan fastighetsstrukturen blivit bättre. Eftersom utredningen anser att det kyrkliga

skogsbruket i kraft av sin samlade storlek bör eftersträva att stå relativt obundet,

borde framför allt formerna för begränsad samverkan, särskilt av teknisk art, ha

blivit föremål för ett mera fördjupat studium.

Några skogsvårdsstyrelser betonar att det inte är lämpligt att alltför hårt låsa

formerna för den skogliga fältorganisationen. Möjligheter att fortlöpande anpas­

sa organisationen till de samverkansformer som redan är etablerade eller håller på

att växa fram inom skogsbruket bör hållas öppna. Många remissinstanser manar till

försiktighet i fråga om att bygga upp en särskild awerkningsorganisation inom det

kyrkliga skogsbruket. Så t. ex. ifrågasätter skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län om

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

71

man som regel kan tänka sig att den kyrkliga skogsförvaltningen bygger upp en

egen avverkningsorganisation. Stora delar av det kyrkliga skogsinnehavet är så pass

splittrat att personalens resor och transport av maskiner skulle medföra orimligt

höga kostnader. Styrelsen anser att utbyggandet av en kyrklig driftsorganisation

beträffande i synnerhet maskiner, tjänstemän och arbetskraft bör ske med försiktig­

het. Det bör komma i fråga endast i sådana skogsområden där en sådan egen orga­

nisation verkligen kan utnyttjas effektivt och rationellt. I andra fall torde det vara

lämpligare att skogen brukas i samverkan med övriga ägarkategorier. Detta bör

i första hand kunna ske genom teknisk samverkan med skogsbruksområdena men

kan också åstadkommas genom att någon annan avverkningsorganisation som är

knuten till en viss skogsägarkategori eller som är fristående utnyttjas. Styrelsen fram­

håller vidare att för vissa speciella arbetsuppgifter såsom skogsbruksplanläggning,

projektering av skogsbilvägar och diken, utsyning av skog, utbildning av arbetskraft

och plantproduktion kan även skogsvårdsstyrelsema med fördel anlitas. Även läns­

styrelsen i Jämtlands län framhåller att stor försiktighet måste iakttas i fråga om

uppbyggnad av en organisation med eget maskininnehav och årsanställd arbetskraft.

Med hänsyn till den kyrkliga skogens splittring på många små förvaltningsenheter

och spridning på ett stort geografiskt område torde det knappast finnas förutsätt­

ningar att i någon större omfattning kunna för egen del rationellt utnyttja en ma­

skinpark av den storleksordning som numera fordras. I stället bör samverkan på

detta område i största möjliga utsträckning sökas med andra skogsförvaltande före­

tag och organisationer, varvid de resurser som redan finns inom skogsbruket bäst

kan utnyttjas. Liknande synpunkter framförs av skogsvårdsstyrelsema i Älvsborgs,

Jämtlands och Västerbottens län. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att

i fråga om översiktlig planläggning och utbud av virke en samordning inom den

kyrkliga förvaltningens ram måhända är möjlig. Gemensam maskinanskaffning och

anställning av arbetskraft är däremot enligt skogsvårdsstyrelsens mening en helt

orealistisk tanke med hänsyn till antalet skiften och deras spridning över ett geogra­

fiskt område, som för Norrbottens del omfattar närmare en fjärdedel av landets

hela areal. Det torde från såväl ekonomisk som administrativ synpunkt vara för­

månligare att som utredningen mera allmänt uttrycker det ”köpa tjänster på sätt

som visar sig billigast och mest effektivt”.

Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-

bund avstyrker förslaget att samtliga boställsskogar inom ett stift skall bilda under­

lag för en central skogsförvaltning i stiftet. Kommunförbundet anser att det finns

andra möjligheter att åstadkomma ett större och bättre underlag för de förändrade

driftsformer som det nuvarande och framtida skogsbruket kräver. I första hand

avser kommunförbundet en reform av den kyrkokommunala indelningen som tar

sikte på att skapa större kyrkokommunala enheter eller att bilda kyrkliga samfällig-

heter. Med en bättre arrondering av den kyrkliga jorden torde de större kyrkokom­

munala enheterna eller samfälligheterna kunna utgöra ett tillräckligt stort under­

lag för en rationell skogsförvaltning. Därtill kommer möjligheterna till samverkan

med andra skogsägarkategorier, såsom domänverket, skogsbolagen och skogsägar-

72

föreningarna med deras skogsbruksområden samt skogssällskapet. Församlings- och

pastoratsjörbundet hänvisar till den ändring i kommunindelningen som håller på att

genomföras och framhåller att det därvid i regel blir aktuellt att bilda kyrkliga sam-

fälligheter inom dessa större kommuner. Att i det läget konstruera ett helt nytt kom­

plicerat förvaltningsorgan anser förbundet inte lämpligt. Liknande synpunkter fram­

förs av stiftsnämnden i Skara.

Utredningens förslag att den gemensamma förvaltningen av alla löneboställens

skog i stiftet skall uppdras åt ett samarbetsorgan för pastoraten i stiftet avstyrks av

så gott som samtliga remissinstanser. Dessa remissinstanser ansluter sig i stället till

reservantens, ledamoten Lindströms uppfattning att den mest praktiska och rationel­

la lösningen är att låta stiftsnämnden med en förstärkt pastoratsrepresentation över­

ta skogsförvaltningen. Som skäl åberopas allmänt att stiftsnämnderna genom sin

sammansättning och sin direkta tillgång till kvalificerad expertis är vida mera läm­

pade än ett rent pastoratsorgan att leda de angelägna strävandena att av det splittra­

de ägoinnehavet skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tidsenlig drift

och med ökad lönsamhet. Vidare framhålls att stiftsnämnderna såsom tillsynsmyn­

dighet eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord och därför

också har vida större möjligheter att genom köp, försäljningar, byten och triangel­

byten möta andra markägare med motsvarande arronderingsintresse. Ett annat skäl

som åberopas är att en sådan organisatorisk lösning dessutom medger en naturlig

samordning mellan förvaltning och de föreslagna utvidgade befogenheterna för

stiftsnämnderna i strukturrationaliseringssammanhang.

Bland de remissinstanser som ansluter sig till reservationen återfinns Skogsindu­

striernas samarbetsutskott. Utskottet, som representerar de företag som samman­

tagna utgör den största avnämaren av kyrkoskogens avkastning, åberopar att en

administrativ centralisering under en av lokala hänsyn mer obunden stiftsnämnd är

mycket viktig ur lönsamhetssynvinkel och ökar möjligheten till samlade utbud av

virket och i tiden garanterade virkesflöden, något som är av stor betydelse för indu­

strins råvaruanskaffning. En lösning enligt reservationen medför även en effektivare

och mera översiktlig samordning mellan förvaltning och arronderingsförbättring.

Vidare understryker utskottet att det är orationellt att parallellt med stiftsnämnds-

organisationen bygga upp en ny regional organisation med likartade uppgifter.

Reservationen kritiseras av stiftsnämnden i Uppsala. Nämnden avvisar till en

början förslaget att inrätta ett samarbetsorgan för pastoraten i varje stift och åbero­

par att stiftsnämnden inte kunnat få någon klar uppfattning om hur detta organ

skall fungera. Även förvaltningsrättsligt förefaller organets ställning oklar. Nämnden

frågar sig exempelvis, om och i så fall på vilket sätt ett beslut av detta samförvalt-

ningsorgan kan överklagas. Vidare måste väl organet, om det ska överta förvalt-

ningsfunktionen beträffande all kyrklig skog inom respektive stift, bli rätt personal-

och kostnadskrävande. Slutligen kan det ifrågasättas, om tillskapandet av detta nya

organ ligger inom ramen för de givna direktiven. Mot det förslag som framförs i

reservationen kan några av de betänkligheter som anförts mot ett särskilt samför-

vaitningsorgan inte göras gällande. Kvar står dock den invändning som av princi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

73

piella skäl kan göras mot att överflytta nu ifrågavarande betydelsefulla förvaltnings-

uppgifter från pastoraten till stiftsnämndema. Nämnden frågar sig därvid om man

inte genom en sådan omläggning alltför mycket avlägsnar sig från den rådande ord­

ningen och givna direktiv för att förslaget skall vara genomförbart. Stiftsnämnden är

visserligen i och för sig inte främmande för tanken på vissa ändringar i gällande

förvaltningsorganisation. I rådande läge, dvs. innan ännu utredningen av frågan

om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan slutförts, bör man emellertid

enligt stiftsnämndens mening inte göra några större organisatoriska förändringar.

Domkapitlet i Uppsala ansluter sig till stiftsnämndens yttrande.

Som redan angetts är Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans försam­

lings. och pastoratsförbund negativt inställda till en centraliserad stiftsförvaltning.

Kommunförbundet avstyrker också förslaget att som organ för skogsförvaltningen

inrättas en särskild samförvaltning för pastoraten i stiftet. Församlings- och pasto-

ratsförbundet säger sig hysa viss förståelse för en sådan organisationsform.

5.22.2 Skogshushållningsplaner för de kyrkliga skogarna

Lantbruksstyrelsen uttalar att den av utredningen föreslagna målsättningen för

det kyrkliga skogsbruket innebär en modifierad men alltjämt klart uttalad tendens

till upplagring av skogskapital. Detta avviker från målsättningen för skogsbruket i

övrigt, som strävar mot företagsekonomiskt rationell drift. Även statsskogsbruket

har nyligen ändrat sin målsättning i anslutning härtill. Styrelsen anser det från det

samlade skogsbrukets synpunkt motiverat att även kyrkans skogar anslutes till sam­

ma mål som det övriga skogsbruket. En enhetlig målsättning skulle bl. a. motverka

den splittring beträffande räntekrav och värdeuppfattning när det gäller skogsfas-

tigheter som hittills varit ett hinder vid fastighetsöverlåtelser i rationaliseringssyfte.

Mot utredningens förslag till närmare utformning av skogshushållningsplanerna

framförs kritik på vissa punkter. Skogsbruksutredningen framhåller att fastställda

detaljerade skogshushållningsplaner torde ha ringa praktisk användbarhet och vara

relativt dyra i framställning. Skogsbruksutredningen hänvisar till att den i sitt be­

tänkande om skogsbrukets planläggningsfrågor (SOU 1968: 8) rekommenderat in­

venteringar, uppföljda av årliga rullande planer, vilket torde ge ett smidigare under­

lag för skogsbruksdriften. Skogsstyrelsen anser att bl. a. utredningens förslag att hus-

hållningsplan skall omfatta hela pastoratets skogsmarksinnehav är alltför onyanserat

med hänsyn till att skogsmarken f. n. är splittrad och består av mer eller mindre

bärkraftiga brukningsenheter, av vilka många bör brukas i samverkan med andra

skogsägare. Reglerna för hushållningsplans upprättande bör enligt skogsstyrelsen

vara så flexibla att planerna kan anpassas såväl till stiftets samlade skogsinnehav

som till ägostrukturen och det aktuella samverkansbehovet i det enskilda fallet. Ofta

torde sådana hänsynstaganden underlättas om den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna

områdesvisa resursinventeringen och översiktliga skogsbruksplaneringen även får

inbegripa det kyrkliga skogsinnehavet. Det är därför inte heller lämpligt att som

föreslagits låsa de kyrkliga skogshushållningsplanerna till en uppdelning i block.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

74

Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund framför liknande synpunkter som skogs-

bruksutredningen och skogsstyrelsen.

Kungl. Majtts proposition nr 168 år 1970

5.2.23 Arrendejordbruket

Lantbruksstyrelsen och andra remissinstanser, som närmare behandlar arrende­

jordbrukets problem, konstaterar att utredningens undersökningar ger belägg för

att ett stort antal arrendeboställen kommer att upphöra som självständiga bruknings-

enheter. Det är därför naturligt att möjligheterna till sambruk mellan kyrkliga fas­

tigheter tas till vara när så är lämpligt men i många fall kan en försäljning vara att

föredra.

Utredningens förslag att beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform

m. m. bör underlättas genom att de överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd

eller i vissa fall boställsnämnd eller det organ som förvaltar jordbruksfastigheten

tillstyrks allmänt av remissinstanserna.

5.2.2.4 Köp och försäljning av jord i rationaliseringssyfte

I remissyttrandena betonas allmänt att köp, försäljning och byte av kyrklig jord

är viktiga moment i rationaliseringsarbetet och de förslag utredningen lägger fram

för att underlätta sådana åtgärder tillstyrks i allmänhet. På några punkter framförs

dock erinringar. Kammarkollegiet och stiftsnämnden i Lund tillstyrker förslaget att

pastorat som saknar likvida medel skall kunna få lån ur kyrkofonden men fram­

håller att en förutsättning härför bör vara att fondmedel beräknas inflyta inom en

förhållandevis snar framtid för återbetalning av lånet. Förslaget att beslutanderätten

i fråga om fastighetsköp helt skall delegeras till stiftsnämnden avstyrks av kam­

markollegiet och domänverket. Kollegiet påpekar att frågor om förvärv av fastighet

för kyrkofondens räkning — för medel som flutit in till kyrkofonden som vederlag

för försålda biskopshemman och allmänna kyrkohemman — för närvarande under­

ställs Kungl. Maj:ts prövning. I dessa frågor kan en intresseavvägning och priorite­

ring mellan olika stift vara påkallad. Främst på grund härav finner kollegiet i mot­

sats till utredningen att frågor om fastighetsförvärv för kyrkofondens räkning allt­

jämt bör avgöras centralt. Det synes dock motiverat att beslutanderätten i viss ut­

sträckning delegeras, och då till kollegiet. I analogi med vad som gäller vid försälj­

ning av kyrklig jord bör värdegränsen för kollegiets beslutanderätt sättas till 300 000

kr. Under alla förhållanden är den föreslagna anordningen, att stiftsnämnden skall

få besluta »efter underhandskontakt med kammarkollegiet och statskontorets fond­

byrå» administrativt otillfredsställande. Inte heller anser kollegiet sig kunna till­

styrka utredningens förslag att beslutanderätten i fråga om fastighetsinköp för präst-

lönefondsmedel helt skall delegeras till stiftsnämnden vare sig detta inköp sker för

ett pastorats räkning eller såsom prästlönefondshemman för flera pastorats räkning.

Kollegiet föreslår att vid sådana förvärv skall gälla motsvarande regler som vid för­

75

säljning. Har fastigheten högre värde än 100 000 kr., avgörs ärendet av kollegiet.

Överstiger värdet 300 000 kr., hänskjuter kollegiet ärendet till Kungl. Maj:ts pröv­

ning. Gentemot den av kollegiet föreslagna ordningen kan visserligen invändas att

den inte helt tillgodoser önskemålet om ett snabbare förfarande vid handläggningen

av inköpsärendena. Den olägenhet som ur denna synvinkel kan vara förenad med ett

underställningsförfarande torde emellertid inte väga alltför tungt. Kollegiet vill i

detta sammanhang framhålla att exempelvis domänverkets större markförvärv skall

underställas Kungl. Maj.ds prövning. Även domänverket anser att markinköp över­

stigande visst belopp också i fortsättningen bör underställas Kungl. Maj:t i likhet

med vad som gäller för domänverkets markförvärv.

Utredningens förslag att de kyrkliga myndigheterna skall få möjlighet att lämna

staten eller kommun besked om principiellt medgivande till framtida försäljning

biträdes av kammarkollegiet, statens förhandlingsnämnd, Svenska kommunförbun­

det och länsstyrelsen i Skaraborgs län. Förslaget avstyrks av lantmäteristyrelsen,

som anser att det inte finns tillräckligt starka skäl att öppna sådana möjligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

6. Enhetligare förvaltningsbestämmelser m. m.

6.1 Utredningen

När det gäller önskemålen att skapa större enhetlighet i de bestämmelser som

skall gälla för den kyrkliga egendomens förvaltning måste man enligt utredningen

hålla i minnet, att det här rör sig om egendom av mycket växlande slag både i fråga

om ursprung och de ändamål egendomen avser att tjäna. De krav som skall ställas

på förvaltningen maste med hänsyn härtill variera för olika kategorier av egendom.

Sålunda är det allmännas intresse av förvaltningen av annan art när det gäller

ecklesiastika arrendegårdar och löneboställen, vilkas avkastning direkt eller in­

direkt påverkar kyrkofondens ekonomi och därmed i sista hand den allmänna

kyrkoavgiften, än i fråga om domkyrkornas och lokalkyrkornas hemman, vilkas

avkastning disponeras för dessa kyrkors räkning. I det senare fallet begränsar sig

det allmännas intresse huvudsakligen till att egendomen bevaras. För arrendatorerna

av kyrklig jord är det av intresse att så enhetliga arrendebestämmelser som möjligt

kommer att gälla, oavsett den enskilda fastighetens natur. Dessutom vore det en

fördel om antalet myndigheter som har att befatta sig med arrendefrågor kunde

reduceras till ett någorlunda enhetligt minimum. Fastigheternas avkomsttagare kan

ha intresse av att själva svara för förvaltningen. Motståndet mot att begränsa pasto­

ratens självbestämmanderätt eller att flytta förvaltningen av Lunds domkyrkas jord

till stiftsnämnden har sålunda varit starkt. När det gäller sådan kyrklig jord vars

avkastning inte påverkar kyrkofonden finner utredningen att man så litet som möj­

ligt bör ingripa i självförvaltningen.

76

6.1.1 Lokalkyrkornas jord och dontkyrkojord

Inledningsvis har lämnats en redogörelse för vilka organ som förvaltar lokal­

kyrkornas jord och domkyrkojorden (se under 2.4.2 och 2.4.3). Utredningen tar

till en början upp frågan huruvida det finns anledning att flytta över förvaltningen

på annat organ.

Såvitt avser lokalkyrkornas jord åberopar utredningen att församlingen enligt 2 §

lagen om församlingsstyrelse äger att själv vårda sina angelägenheter, om inte hand-

havandet därav enligt nämnda lag eller särskild författning tillkommer annan. Med

församlingsangelägenheter avses bl. a. frågor om vård av kyrka och annan för kyrk­

ligt ändamål avsedd egendom. Enligt 43 § samma lag har kyrkorådet att bl. a. självt

förvalta kyrkans och församlingens egendom. För förvaltningen av lokalkyrka till­

höriga fastigheter finns sålunda behöriga kommunala organ. Den egendom det här

är fråga om är med några markanta undantag av ganska ringa betydelse och för­

valtningen därav torde som regel inte ställa krav på annan kompetens än den som

finns företrädd i kyrkoråden. Kammarkollegiets och stiftsnämndemas allmänna

uppsikt över den kyrkliga egendomens förvaltning förutsätter dock att de över­

blickar förekomsten av kyrkohemman och har möjlighet att bevaka vad som sker

beträffande dessa fastigheter. Önskvärdheten av enhetlighet i fråga om arrende-

bestämmelserna och tillsyn över skogsvården bör vidare medföra, att vissa för-

valtningsåtgärder ankommer på tillsynsmyndighet. Den närmare omfattningen

härav behandlas i annat sammanhang.

I fråga om domkyrkornas fastighetsinnehav råder särskilda förhållanden be­

träffande Lunds domkyrka. Övriga domkyrkor äger endast ett mindre antal fastig­

heter nämligen ett dussintal stadsfastigheter som huvudsakligen inrymmer dom-

kapitelslokaler eller byggnader av historisk karaktär. Jordbruksfastigheter finns en­

dast i Strängnäs, Västerås och Växjö stift. Utredningen erinrar om de ansatser

som tidigare gjorts för att åstadkomma enhetligare förvaltningsbestämmelser och

konstaterar att domkyrkosakkunniga av år 1946 i betänkande angående domkyr­

kornas förvaltning och ekonomi (SOU 1949: 63) föreslagit att förvaltningen av

domkyrkornas fastigheter —- med undantag för domtrapphuset och angränsande

hus i Uppsala — skulle åvila stiftsnämndema. Kungl. Maj:t föreslog emellertid i

skrivelse nr 5 till 1951 års kyrkomöte den uppdelningen, att stadsfastigheter skul­

le förvaltas av en särskild domkyrkostyrelse, i vilken härför lämpad sakkunskap

skulle ingå, och att på landet belägna fastigheter skulle förvaltas av stiftsnämnden.

Skrivelsen avslogs emellertid av kyrkomötet och förslaget om inrättandet av sär­

skilda domkyrkostyrelser har därmed t. v. fallit. De skilda organ — domkapitel,

domkyrkokommission eller kyrkoråd — som i de olika stiften har ansvaret för dom­

kyrkorna är inte utrustade med någon speciell sakkunskap för fastighetsförvaltning.

Omfattningen av domkyrkornas fastighetsinnehav kan inte heller ensamt motivera

inrättandet av särskilda förvaltningsorgan.

I detta läge finner utredningen den mest närliggande och praktiska lösningen

vara, att förvaltningen av domkyrkornas fastigheter både i stad och på landet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

77

enlighet med domkyrkosakkunnigas förslag och med där angivna undantag för

vissa fastigheter i Uppsala överlämnas åt stiftsnämnderna. Någon ändring med

avseende på användningen av egendomens avkastning eller privilegieskyddet för de

ändamål som denna skall tjäna inträder ju inte därigenom. För förvaltningen bör

gälla samma bestämmelser som beträffande övrig egendom under stiftsnämnds

omedelbara förvaltning, och nettoavkastningen bör redovisas till det organ som

fungerar som domkyrkans styrelse. Stiftsnämndemas arbete med förvaltningen tor­

de bli så obetydligt, att det inte motiverar att någon ersättning härför utgår till kyr­

kofonden.

I fråga om Lunds domkyrkas egendomar är läget ett annat. Förutom ett par

stadsfastigheter och det s. k. Laurentiuskapellet bredvid domkyrkan innehade dom­

kyrkan vid utgången av år 1966 106 jordbrukshemman på sammanlagt drygt 3 000

hektar. Dessa förvaltas f. n. liksom domkyrkan och dess fonder av det särskilda

s. k. domkyrkorådet. Enligt utredningen är det uppenbart att det här rör sig om en

förvaltning av sådan omfattning att den kan bestå som en enhet för sig. Förs förvalt­

ningen till stiftsnämnden, maste detta däremot medföra en förstärkning av stifts-

nämndens personal.

Utredningen diskuterar härefter olika lösningar som kan komma i fråga beträf­

fande Lunds domkyrkas fastighetsförvaltning. Övervägandena leder till slutsatsen

att förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar alltjämt bör åvila det särskilda

domkyrkorådet. Detta anses främst motiverat med hänsyn till det nära sambandet

mellan förvaltningen av själva kyrkobyggnaden samt de fonder och fastigheter vil­

kas avkastning bekostar dess underhåll och drift. Det är enligt utredningen realis­

tiskt att räkna med att det även i framtiden behövs en särskild styrelse för själva

domkyrkan. Förvaltningen av domkyrkobyggnaden och handhavandet av de tidvis

mycket omfattande byggnadsfrågor som berör denna är av så speciell art att de inte

lämpligen bör läggas på de ordinarie stiftsmyndigheterna. Med hänsyn till att dom­

kyrkan bär sina egna kostnader bör förvaltningen inte heller anförtros åt ett rent

församlingsorgan. Om sålunda domkyrkorådet kan väntas bestå, ligger det nära till

hands att låta detta förvalta all domkyrkoegendom, särskilt som denna uppgift

f. n. fullgörs av rådet. För att förenkla förvaltningen bör dock den nuvarande upp­

delningen av funktioner mellan bl. a. domkyrkorådet och stiftsnämnden begrän­

sas i så stor utsträckning som möjligt. Om stiftsnämndens överinseende skall

minskas, bör emellertid domkyrkorådet utrustas med sakkunskap på fastighetsför­

valtning och jordbruk. Domkyrkorådets sammansättning bör emellertid moderni­

seras och bättre anpassas till förvaltningens krav. Till utredningens ståndpunkt i

denna fråga återkommer jag under avsnitt 9.1.

6.1.2 Jordbruksarrendena

Av det samråd som ägt rum med arrendelagsutredningen har boställsutredningen

blivit övertygad om att det bör finnas goda förutsättningar för en önskvärd för­

enkling i fråga om de civilrättsliga delarna av den kyrkliga arrendelagstiftningen.

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

78

När det gäller förvaltningsförfarandet beträffande de kyrkliga jordbruksfastighe­

terna har boställsutredningen eftersträvat en så enhetlig handläggning av arrende­

frågor som möjligt. Främst vill utredningen nå detta syfte genom att i största möj­

liga utsträckning låta samma instanser fullgöra samma uppgifter beträffande alla

kategorier av kyrklig jord. Utredningens förslag till en mera enhetlig reglering av­

ser bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arrendevillkor,

utarrendering och ekonomisk besiktning. Förslagen avses gälla alla slag av kyrk­

liga jordbruksfastigheter, alltså såväl ecklesiastika arrendegårdar som löneboställen,

domkyrkors och lokalkyrkors hemman etc.

I fråga om löneboställena gäller som nämnts under 2.3.1 att boställsnämn-

den bestämmer arrendevillkoren vid en ekonomisk besiktning. På de ecklesiastika

arrendegårdarna verkställer boställsnämnden arrendeuppskattning, varpå stifts-

nämnden efter hörande av optionsberättigad arrendator fastställer villkoren för upp­

låtelsen (se under 2.4.1). Arrendeuppskattning på Lunds domkyrkas hemman görs

av tre personer som domkyrkorådet utser. För kyrkohemmanen i Skåne, Blekinge

och Halland är föreskrivet att arrendeuppskattning skall verkställas av kyrkoherden

och två av församlingen utsedda ombud. Beträffande domkyrko- och lokalkyrko-

hemmanen ankommer det författningsenligt på stiftsnämnden att fastställa arrende­

villkoren, även om detta i praktiken i stor utsträckning upphört att tillämpas i fråga

om lokalkyrkornas jord.

För att åstadkomma ett enhetligt handläggningsförfarande föreslår utredningen

att det uppdras åt boställsnämnderna att göra arrendeuppskattning beträffande

samtliga kategorier av kyrkliga jordbruksfastigheter. Därigenom uppnås en enhet­

ligare arrendesättning inom den kyrkliga förvaltningen. Beträffande löneboställena

bör det liksom hittills också ankomma på boställsnämnden att fastställa arrende­

villkoren. Om den vid arrendeuppskattningen närvarande pastoratsrepresentanten

och arrendatom är beredda att godta de villkor boställsnämnden därvid kan be­

sluta och således förutsättningar för ett för båda parter bindande avtal föreligger,

bör kontrakt utfärdas i enlighet med vad som överenskommits. Om parterna inte

är eniga, bör pastorat som inte är nöjt med de av boställsnämnden bestämda vill­

koren kunna anföra besvär hos stiftsnämnden. För lokalkyrkornas jord bör samma

ordning kunna tillämpas, så att boställsnämnd fastställer arrendevillkoren och för­

samlingen har rätt att klaga hos stiftsnämnden. F. n. är det som sagt stiftsnämnden

som fastställer arrendevillkoren för dessa hemman. Stiftsnämndens beslut i sådan

fråga om arrendevillkoren som förts dit genom överklagande bör inte få överkla­

gas vidare. För de fastigheter som förvaltas av stiftsnämnd bör boställsnämnden

såsom nu sker enligt 21 § andra punkten ecklesiastika arrendestadgan verkställa

arrendeuppskattningen, varefter stiftsnämnden fastställer villkoren för upplåtelsen.

Utredningen föreslår att samma ordning tillämpas också beträffande stiftens präst-

lönefondshemman och Lunds domkyrkas hemman. Stiftsnämnden bör inte längre

vara skyldig att innan den meddelar sitt beslut höra optionsberättigad arrendator,

när sådan finns. På detta stadium gäller det ju endast att fastställa jordägarsidans

bud i fråga om nytt arrende. Om det finns en optionsberättigad arrendator och

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

79

denne inte är beredd att godta villkoren, bör frågan i stället hänskjutas till ett opar­

tiskt organ, arrendenämnden, i överensstämmelse med vad som föreslås i förslaget

till ny jordabalk.

Som skäl för att överhuvudtaget behålla myndigheternas befattning med ut-

arrenderingen av de ofta mycket små lokalkyrkohemmanen åberopar utredningen

behovet av en kontroll av deras fortbestånd. Det har nämligen visat sig, att i de

fall då församlingarna själva tagit sig för att utarrendera kyrkojordarna, stiftsnämn-

den inte har någon vetskap om dem. Om boställsnämndemas befogenhet att fast­

ställa arrendevillkor för löneboställena utsträcks att omfatta också lokalkyrkohem­

manen, kommer dessas existens och speciella karaktär av stiftelseegendom att upp­

märksammas. De föreslagna bestämmelserna innebär i princip inte någon ny be­

gränsning av församlingens kompetens, eftersom det f. n. författningsenligt an­

kommer pa stiftsnämnden såväl att fastställa arrendevillkor som att besluta om ut-

arrendering av kyrkojord. Förslaget innebär däremot, att beslutanderätten i fråga

om arrendevillkoren decentraliseras till ett församlingarna mera närstående organ,

boställsnämnden.

För att vinna större enhetlighet i förfarande vill utredningen i anslutning till be­

stämmelserna i boställsordningen förorda, att utarrendering får ske genom veder­

börande avkomsttagare. I fråga om ecklesiastik arrendegård och annan kyrklig

jord som står under stiftsnämndens förvaltning bör stiftsnämnden dock svara för

utarrenderingen. Detta skulle för Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas hemman

innebära att denna befogenhet överflyttades från stiftsnämnden till domkyrkorådet

respektive församlingarna. Det synes lämpligt att det organ som är närmast an­

svarigt för den löpande förvaltningen också får anta arrendator och teckna kontrakt

med denne. Enligt 33 § boställsordningen och 25 § ecklesiastika arrendestadgan

utövas boställsnämndemas tillsyn genom ekonomisk besiktning. Utredningen före­

slår att sådan besiktning skall ankomma på boställsnämnden för alla slag av kyrk­

liga fastigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

6.1.3 Skogen

I skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) meddelas de allmänna bestämmelser

som gäller för skogsskötseln i riket. Tillsynen däröver utövas enligt lagen av skogs-

vårdsstyrelserna. Tillsynen avser främst det sätt på vilket avverkningarna bedrivs

och åtgärder för att trygga återväxten. Undantagna från skogsvårdslagens tillämp­

ning är bl. a. kronoskogarna samt skog på »ecklesiastika boställen och andra fastig­

heter av kyrklig natur» (45 § 1 mom.). Skogsmark som tillhör kyrkoförsamling

hör enligt motiven till skogsvårdslagen till de »fastigheter av kyrklig natur» vilka

undantagits från lagens tillämpning. Eftersom den kyrkokommunala egendomen

faller utanför stiftsnämndens tillsyn, har detta haft till följd att sådana kyrkokom­

munala skogar är helt undantagna från myndighets tillsyn. Det kan enligt utred­

ningen inte rimligen ha varit avsett att ställa skogsmark av detta slag helt utanför

sådan statlig uppsikt som gäller för all övrig skog i riket. Undantagsbestämmelsen

80

i skogsvårdslagen och kommentaren därtill har vållat oklarheten på denna punkt.

Bestämmelsen bör därför förtydligas så att det klart framgår att de kyrkokommu-

nala skogarna står under skogsvårdsstyrelsemas tillsyn.

I fråga om lokalkyrkornas fastigheter och Lunds domkyrkas hemman erinrar

utredningen om att den i annat sammanhang påpekat att dessa företräds av egna

organ — församlingarnas kyrkoråd respektive domkyrkorådet i Lund — som är

lämpliga att omhänderha fastighetsförvaltningen. Stiftsnämndemas befattning med

deras skog bör därför begränsas till att fastställa hushållningsplan och att tillse att

denna länder till efterrättelse. Det förhållande att församlingen respektive dom­

kyrkorådet själv förvaltar kyrkskogama hindrar enligt utredningen givetvis inte att

man genom överenskommelse kan få anlita stiftets skogliga personal för skötsel av

skogen, om så anses lämpligt. Lunds domkyrka anlitar f. n. domänverkets personal

för skötseln av domkyrkans skog.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

6.1.4 Förvaltning av hyresfastigheter in. in.

Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv ålagts att överväga och utar­

beta särskilda förvaltningsbestämmelser för andra objekt än jordbruks- och skogs-

bruksfastigheter. Sådana bestämmelser behövs bl. a. för att öppna en alternativ

möjlighet att placera fondmedel i annan fastighet än jord- eller skogsbruk'. Om

prästlönefondsmedel används till inköp av en hyresfastighet blir denna prästlöne-

tillgång för pastoratet. Utredningen anför att givetvis bör förvaltningen härav lik­

som av övriga lönetillgångar i princip få ankomma på pastoratet. Utredningen an­

ser att huvudgrunderna i boställsordningen i fråga om pastoratens förvaltning av

löneboställen kan tillämpas också på hyresfastigheter som utgör prästlönetillgång.

Utredningen utgår ifrån att den kyrkokommunala förvaltningen är utrustad med

eller har tillgång till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning

av hyresfastigheter. Det saknas därför anledning att låta boställsnämnd ha upp­

sikt över förvaltningen av sådan fastighet eller fastställa avgift för upplåtelse där­

av. Boställsnämndernas sammansättning bestäms av helt andra arbetsuppgifter och

de företräder i allmänhet inte någon särskild sakkunskap i fråga om hyresfastighe­

ter. Kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motiverar emellertid, att fråga

om prästlönefonds användande till inköp av hyresfastighet på samma sätt som i

fråga om annan fastighet får prövas av stiftsnämnden, enligt vad utredningen tidi­

gare föreslagit (se under 5.1.2.4). Även försäljning av hyresfastighet bör följa reg­

lerna för övriga löneboställen. Vid prövningen av såväl köp- som försäljningsären-

den bör stiftsnämnden ha möjlighet att anlita särskild expertis.

Utredningen föreslår följande grundläggande förvaltningsbestämmelser för hyres­

fastigheter, varvid vad som sägs om pastorat och kyrkoråd skall gälla även i fråga

om kyrklig samfällighet eller, när det gäller fastighet som inköpts för fondmedel

från flera pastorat, det för pastoraten gemensamma förvaltningsorganet och dess

styrelse. 1. Pastoratet skall svara för fastighetens underhåll och hålla den brand-

försäkrad till fulla värdet. Genom kyrkorådets försorg skall årlig besiktning av fas­

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

81

tigheten ske. 2. Hyra och annan avgift för upplåtelse skall fastställas av pastoratet

efter marknadsmässiga grunder. Det ankommer på stiftsnämnden att vid avräk­

ningen mellan pastoraten och kyrkofonden ta till vara fondens ekonomiska intresse.

Om tjänsteman som upprättar avräkningslängd finner anledning att anta att hyra

inte har satts marknadsmässigt, skall han anmäla förhållandet för stiftsnämnden,

som då kan besluta om att i avräkningslängden göra sådan avvikelse från pasto­

ratets redovisning av intäkter som kan finnas motiverad. Pastoratet kan sedan i

vanlig ordning besvära sig över ett sådant stiftsnämndsbeslut. 3. För att motverka

värdeminskning på detta slag av fastigheter samt möta framtida behov av repara­

tioner bör årligen en del av avkastningen avsättas till en reparationsfond för fas­

tigheten. Stiftsnämnd äger meddela anvisningar beträffande sådan avsättning. 4. I

redovisning för fastighetens avkastning vid avräkning med kyrkofonden får avdrag

göras för vad som under året avsatts till reparationsfond. 5. Medel som avsatts till

reparationsfond får tas i anspråk endast för underhåll och förbättringar på fastig­

heten. Stiftsnämnden bör dock i undantagsfall kunna medge, att fondmedlen får

användas för annat ändamål som kan tillgodoses med prästlönefondsmedel. Om

fastigheten avyttras, skall återstående fondmedel tillsammans med vad som erhålls

i vederlag för fastigheten utgöra prästlönefond för pastoratet (respektive tillföras

stiftets prästlönejordsfond).

6.1.5 Upplåtelse av nyttjanderätt och servitut på kyrklig jord

I fråga om s. k. substansupplåtelser på kyrklig mark är det i de flesta fall stifts­

nämnden som beslutar därom eller lämnar tillstånd till att upplåtelse får ske. För

de ecklesiastika arrendegårdarna, som förvaltas av stiftsnämnden, föreskrivs i 10 §

ecklesiastika arrendestadgan att sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag,

torvmosse eller annan sådan lägenhet får undantas vid utarrendering av ecklesiastik

arrendegård och upplåtas av stiftsnämnden med nyttjanderätt särskilt för sig. Fråga

om upplåtelse av strömfallslägenhet skall dock underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I fråga om löneboställena föreskrivs i 24 § andra stycket boställsordningen, att

pastorat som vill ta naturtillgångar i anspråk för annat ändamål än byggande och

underhåll av prästgård eller upplåta rätt till sådan tillgång skall inhämta tillstånd

av stiftsnämnden som bestämmer villkoren. Stiftsnämnden kan därvid föreskriva

att inkomsten skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Utanför

stiftsnämnds befattning med substansupplåtelser på kyrklig jord faller endast lokal­

kyrkornas och domkyrkornas jord. Utredningen har under 6.1.1 föreslagit, att dom-

kyrkohemmanen i andra än Lunds stift skall förvaltas direkt av stiftsnämnden.

De bör då även i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna följa samma bestämmelser

som de ecklesiastika arrendegårdarna. Beträffande lokalkyrkornas jord finner ut­

redningen starka skäl tala för att de i framtiden bör vara underkastade samma be­

stämmelser som löneboställena när det gäller substansupplåtelser. Den nyttjande­

rätt det kan vara fråga om vid substansupplåtelse kan vara av mycket stor ekono­

misk betydelse. I synnerhet gäller detta i fråga om rätten att bryta sten eller ut­

82

nyttja grustag. Upplåtelse av sådan rätt innebär ju att naturtillgångarna förbrukas

på helt annat sätt än vad fallet är när det gäller markens avkastning av gröda eller

skog. Nyttjanderättsupplåtelsen är därför mera att jämställa med försäljning. Med

hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan röra sig om och till kyrkojordens

karaktär av stiftelseegendom är det angeläget, att beslut om upplåtelse av natur­

tillgång och villkoren för upplåtelsen prövas av stiftsnämnden, som har att hand­

lägga flertalet försäljningsärenden på samma fastigheter. Stiftsnämnden kan då tillse

att kyrkokassans behöriga intressen tillgodoses. De för löneboställena och — enligt

vad nu föreslagits —- lokalkyrkohemmanen gällande bestämmelserna bör äga mot­

svarande tillämpning på de av domkyrkorådet i Lund förvaltade domkyrkohem-

manen.

Beträffande strömfalisfastigheterna ter sig frågan något annorlunda. F. n. gäller

att fråga om upplåtelse av strömfallslägenhet skall underställas Kungl. Maj:ts pröv­

ning endast beträffande de ecklesiastika arrendegårdarna. Det kan emellertid vara

skäl att upplåtelse av strömfallslägenhet på varje slag av kyrklig mark får prövas av

en central instans. Utredningen erinrar om att kyrkliga försäljningsärenden där

egendomens värde överstiger 100 000 kr. skall hänskjutas till kammarkollegiets

eller Kungl. Maj:ts avgörande. Vad nyss sagts om den ekonomiska betydelsen av

substansupplåtelser gäller i ännu högre grad i fråga om upplåtelse av vattenkraft.

Varken ett pastorat eller en stiftsnämnd torde besitta tillräcklig sakkunskap för att

bedöma värdet av en sådan upplåtelse. Det är därför önskvärt att den expertis

som man har tillgång till inom kammarkollegiet för sådana ärenden kan utnyttjas,

när avtal ingås om upplåtelse av vattenkraft. Behovet av sakkunnig prövning talar

för att ärenden av hithörande slag beträffande all kyrklig jord underställs kam­

markollegiet för beslut. Däremot synes Kungl. Maj:ts prövning inte behöva på­

kallas annat än besvärsvägen.

Rätten till jakt tillkommer i allmänhet den som äger och disponerar marken.

En jordbruksarrendator har jakträtten på det område han arrenderar, såvida inte

jakträtten uttryckligen har undantagits i arrendekontraktet. I fråga om de ecklesia­

stika arrendegårdarna stadgas i 11 § ecklesiastika arrendestadgan att jakträtt som

är av den betydenhet att den kan utnyttjas ekonomiskt skall upplåtas särskilt av

stiftsnämnden. I annat fall skall jordbruksarrendatorn ha rätt till jakt på den mark

han arrenderar. I frågor om bildande av jaktvårdsområde har stiftsnämnden talerätt

för arrendegården. I boställsordningen finns f. n. inte någon bestämmelse om upp­

låtelse av jakträtt på löneboställets mark. Pastoraten får alltså själva efter gottfinnan-

de arrendera ut jakträtten. Utredningen framhåller att med den splittring som präg­

lar det kyrkliga markinnehavet är bortarrenderingen av jakten, där jaktutövandet och

jaktvården fordrar viss minimiareal, en mycket känslig fråga. Vid utarrendering

borde oftare än som nu sker hänsyn tas inte bara till vilka personer som skall ar­

rendera, utan även till hur jakten på de omgivande markerna bedrivs. Endast för­

hållandevis sällan är en kyrklig fastighet av sådan storlek att jakt och jaktvård kan

bedrivas på ett rationellt sätt enbart på denna fastighet. Det är framför allt på den

punkten som kritik har kommit fram mot pastoratens utarrendering av jaktmarker,

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

83

bl. a. i en skrivelse till utredningen ifrån Norrbottens läns jaktvårdsförening. Pasto­

raten har emellanåt utarrenderat marker av obetydlig omfattning, vilka legat om­

givna av större jaktmarksinnehav. Många gånger har tagits höga jaktarrenden, vilket

medfört att jaktarrendatorerna på den kyrkliga marken haft intresse av att nedlägga

så mycket villebråd som möjligt men däremot inte haft möjlighet eller intresse att

idka jaktvård på de små markområdena. Föreskrifter i sådant syfte saknas ofta i ar­

rendekontrakten i motsats till vad som tillämpas från andra upplåtares sida. Detta

förhållande har stundom varit till förfång för jaktvården på omgivande marker. Ut­

redningen anser det vara lämpligast, att jakträtten på löneboställenas marker undan-

tas vid utarrendering av jordbruket och upplåts för sig. I kontraktet bör emellertid

då ske en viss reglering av jakten, så att viltstammen hålls på en lagom hög nivå.

Vidare anser utredningen, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av en sakkunnig och

någorlunda enhetlig bedömning av jakträttsupplåtelserna på löneboställena, att det

organ som svarar för skogsförvaltningen även får handha utarrenderingen av jakten.

Detta bör av praktiska skäl gälla beträffande såväl jakten inom ett löneboställes skog

som på dess jordbruksdel. På detta sätt kan de känsliga jaktfrågorna lyftas över den

lokala intressesfären och tillgänglig sakkunskap på jaktens område utnyttjas. Detta

betyder särskilt mycket vid bildande av jaktvårdsområden, då det gäller för före­

trädarna för de kyrkliga markerna att bevaka dessas intressen. Upplåtelse av jakt

på lokalkyrkas eller domkyrkas hemman bör däremot i den mån den kan ekono­

misk nyttiggöras ankomma på avkomsttagaren. Beslut härom bör alltså fattas av

vederbörande kyrkoråd eller av domkyrkorådet i Lund. Om stiftsnämnden såsom

föreslagits skall förvalta övriga domkyrkors hemman, bör den också upplåta even­

tuell jakt på dessa.

Enligt utredningen är fiske på vatten som hör till kyrkliga fastigheter med vissa

undantag av ringa betydelse. Enligt 11 § ecklesiastika arrendestadgan skall arren-

dator av ecklesiastik arrendegård förbehållas rätt till husbehovsfiske. I övrigt skall

fisket upplåtas särskilt, om det är av ekonomisk betydelse. Utarrendering ankom­

mer på stiftsnämnden liksom rätten att tala för arrendegården i frågor om bildande

av fiskevårdsområde. Enligt utredningen bör stiftsnämnden även i fortsättningen be­

sluta om upplåtelse av fiske på de fastigheter som står under stiftsnämndens förvalt­

ning. När det gäller fiske på löneboställe tillhörigt vatten saknas bestämmelser i

boställsordningen. Eftersom frågan om husbehovsfiske bör prövas i samband med

jordbruksarrendet, finner utredningen det lämpligast att boställsnämnden får befo­

genhet att besluta härom. I övrigt bör rätten att utarrendera fiske och att besluta

om fiskevårdsområde ligga kvar hos pastoraten. Likaså bör beslut om upplåtelse

av fiske för lokalkyrkas och Lunds domkyrkas hemman ankomma på avkomst­

tagaren.

En särskild typ av nyttjanderätt är den som brukar kallas ändamålsupplåtelse.

Den kännetecknas av att den sker för obestämd tid. Begränsningen ligger i stället

angiven i ändamålet med upplåtelsen. Nyttjanderätten upphör, då den inte längre

behövs för detta ändamål. Till innehållet erinrar dessa upplåtelser snarast om ser­

vitut. Att nyttjanderättsupplåtelse från kronan inte är underkastad tidsbegränsning­

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

en i 1 kap. 1 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen­

dom framgår av bestämmelserna i 1 kap. 8 § samma lag. Till 2 § andra stycket

3:o b i 1932 års stiftsnämndsinstruktion — som i denna del alltjämt gäller — har

från kammarkollegiets äldre instruktion förts över ett bemyndigande för stiftsnämn-

den att i fråga om kyrka tillhörig fast egendom samt ecklesiastik boställsjord som

inte avses i boställsordningen pröva och avgöra ärenden om upplåtelse av jord eller

lägenhet »till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål på obestämd tid».

Att föreskriften inte ansetts stå i strid med den i 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen an­

givna tidsbegränsningen för nyttjanderättsupplåtelser får enligt utredningen san­

nolikt ses mot bakgrunden av den äldre uppfattningen att kyrklig jord tillhör kro­

nan. Om sålunda stiftsnämnden enligt instruktionen är behörig att besluta om ända-

målsupplåtelser på obestämd tid på kyrkohemman och flertalet ecklesiastika arren­

degårdar, saknas däremot ett motsvarande bemyndigande i fråga om prästlöne-

boställena. Frågor om till tiden obegränsade ändamålsupplåtelser har därför såvitt

gäller boställen hänskjutits till Kungl. Maj:t, som meddelat beslut därom. Vanligen

avser sådana upplåtelser endast medgivande att i boställets mark lägga ned vatten-

eller avloppsledning, kabel e. d. och att ha den nedlagd där »så länge densamma

används för avsett ändamål och laga hinder ej möter». Utredningen påpekar att

Kungl. Maj:ts medgivande i sådana fall regelmässigt har erhållit formen av upp­

låtelse av nyttjanderätt utan tidsbegränsning, även när den ansökan som ligger

till grund för beslutet avsett godkännande av servitutsavtal till förmån för en an­

given fastighet. I de fall då lönebostället inte i civilrättsligt hänseende ägs av kro­

nan kan det enligt utredningen ifrågasättas om en sådan upplåtelse är förenlig med

föreskriften i 1 kap. nyttjanderättslagen. Utredningen anser det emellertid vara

onödigt att ärenden av hithörande slag när det gäller löneboställena skall behöva

hänskjutas till Kungl. Maj:t. Detta skulle undvikas om man tar in en bestämmelse

i den blivande författningstexten, som motsvarar bemyndigandet för stiftsnämnd i

den äldre stiftsnämndsinstruktionen att besluta om ändamålsupplåtelser på obe­

stämd tid. Men detta bör då omfatta också pastorats löneboställe och fastighet som

står direkt under stiftsnämndens förvaltning. Med hänsyn till angelägenheten att

förenkla förfarandet och till fördelen för såväl enskilda som berörda myndigheter

att i dessa ärenden förhandla med en enda kyrklig instans bör stiftsnämndens be­

slutanderätt kunna godtas, i synnerhet som de begränsade nyttjanderättsupplåtelser

det här gäller som regel torde vara av ringa ekonomiskt intresse för avkomst-

tagarna.

Bestämmelser om upplåtelse av servitut på kyrklig mark saknas helt. Som följd

härav har det regelmässigt ansetts ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om sådan

upplåtelse. Eftersom upplåtelse av servitut sker för obegränsad tid, och då utred­

ningen nyss föreslagit att stiftsnämnden skall få besluta om till tiden obestämda nytt­

janderättsupplåtelser, ligger det enligt utredningen närmast till hands att stiftsnämn-

dema erhåller generellt medgivande att besluta i fråga om upplåtelse av servitut på

kyrklig jord. Några allvarligare betänkligheter häremot finns knappast anledning

att hysa, om man tar i beaktande de befogenheter stiftsnämnd har enligt tillämp-

85

ningsbestämmelsema till kyrkliga försäljningslagen när det gäller försäljning av

kyrklig jord. Utredningen föreslår alltså att rätten att besluta om upplåtelse av ser­

vitut överflyttas från Kungl. Maj:t till stiftsnämnderna.

Om upplåtelse av tomträtt på kyrklig jord finns föreskrifter i 4 och 5 §§ kyrk­

liga försäljningslagen. Föreskrifterna gäller alla kategorier kyrklig jord. Medgivande

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt får lämnas »där för särskilt fall omstän­

digheterna därtill föranleda». Fråga härom prövas av stiftsnämnden respektive kam­

markollegiet eller Kungl. Maj:t enligt samma grunder som gäller för försäljnings-

ärenden. Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig

jord. Markpolitiska utredningen har i sitt betänkande Statens och kyrkans mark­

överlåtelser (SOU 1966: 64) uttalat, att tomträttsupplåtelser av färdigexploaterad

mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål inte borde tillämpas från vare sig

statens eller kyrkans sida. Däremot kunde det finnas anledning att överväga statliga

och kyrkliga tomträttsupplåtelser i fråga om mark för fritidsbebyggelse. Boställs-

utredningen delar helt denna uppfattning. Att besluta om upplåtelse av tomträtt

i den begränsade omfattning det här kan bli fråga om bör ankomma på stiftsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

6.2

Remissyttrandena

De förslag utredningen lägger fram i syfte att få till stånd större enhetlighet

i förvaltningsformerna beträffande olika kategorier kyrklig jord tillstyrks i allt

väsentligt av de allra flesta remissinstanserna. Ett fåtal remissmyndigheter anser

dock att en mera likartad förvaltning av alla typer kyrklig jord borde ha eftersträ­

vats. Bl. a. anser stiftsnämnden i Karlstad att även lokalkyrkornas skogar borde in­

ordnas i det nya förvaltningssystemet. Stiftsnämnden anser att utredningens för­

slag att utelämna lokalkyrkornas skogar från en gemensam förvaltning är syn­

nerligen otillfredsställande. En samordning mellan lokalkyrkornas skogar och löne-

boställenas skogsförvaltning kommer med stor sannolikhet inte att kunna genom­

föras. Då skogsskötseln på det stora antalet kyrköar i Vänern samtidigt är särskilt

grannlaga från naturvårdssynpunkt—Vänerarkipelagen torde vara åtminstone Euro­

pas största sötvattensjöskärgård — och då det finns ett otal företrädare för lokal­

kyrkorna när det gäller dessa öar, innebär utredningens förslag många nackdelar.

Domänverket anser att beslutanderätten angående samtliga upplåtelser på kyrklig

jord bör läggas på stiftsnämnden, varigenom mera marknadsmässiga avgälder kan

erhållas.

Utredningens förslag att domkyrkornas fastigheter skall förvaltas av stiftsnämn­

den med undantag för vissa fastigheter i Uppsala och Lunds domkyrkas egendom,

vilken senare egendom föreslås alltjämt stå under förvaltning av ett särskilt domkyr­

koråd, tillstyrks allmänt. Statskontoret påpekar att Lunds domkyrkas egendomar

är av en sådan omfattning att förvaltningen av dessa kan bestå som en enhet för sig.

Om förvaltningen förs över till stiftsnämnden, måste stiftsnämndens personal ökas.

Man vinner sålunda ingenting från rationaliseringssynpunkt på att flytta förvalt­

86

ningen från domkyrkorådet till stiftsnämnden. Även domkapitlet och stijtsnämnden

i Lund anser det vara välbetänkt att domkyrkorådet i Lund får bestå som särskilt

organ för förvaltningen av domkyrkans egendom med hänsyn till det unikt stora

fastighetsinnehavet och till förmögenhetsförvaltningens stora omfattning. Lunds

domkyrkoråd framför liknande synpunkter.

Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt till förslagen till en mera enhetlig

reglering av bestämmelserna rörande arrendeuppskattning, fastställande av arren­

devillkor och utarrendering. Därvid framhålls att det är angeläget att enkla och

klara regler tillskapas för fördelningar av beslutanderätten. Arrendelagsutred-

ningen, som hör till de remissinstanser som tillstyrker boställsutredningens för­

slag i dessa delar, anför bl. a. följande. Boställsutredningen föreslår att de sär­

skilda författningarna om upplåtelse av kyrklig jord upphävs. Däribland märks sär­

skilt boställsordningen och ecklesiastika arrendestadgan. Det föreslås att författ­

ningarna ersätts med en lag om förvaltning av kyrklig jord. Den föreslagna lagen

innehåller bestämmelser bl. a. om att jordbruksmark i princip skall upplåtas som

jordbruksarrende, att upplåtelse och övriga jordägarefunktioner i princip skall ut­

övas av den som förvaltar jorden, att oberoende härav vid utarrendering av jord,

som förvaltas av pastorat eller församling, villkoren efter arrendeuppskattning fast­

ställs av boställsnämnden samt att arrendenämnden skall fastställa arrendevillkoren

i de fall där arrendatom är missnöjd med jordägarens bud. Eljest innehåller den

föreslagna förvaltningslagen inga motsvarigheter till de arrenderättsliga stad-

gandena i specialförfattningarna. Sålunda saknas särskilda bestämmelser om op­

tionsrätt, minimitid samt byggnads- och underhållsskyldighet arrendeparterna emel­

lan. Inte heller återfinns exempelvis bestämmelsen i boställsordningen att arrende­

lagstiftningen i sin helhet skall gälla med tvingande verkan eller att syn skall

förrättas av ledamöterna i boställsnämnden. Boställsutredningen säger att den varit

inne på tanken att i sitt förslag till ny lagstiftning sammanföra arrendebestämmel-

sema för den kyrkliga jorden till en enda författning och göra dem likformiga för

alla slag av kyrklig jord. Boställsutredningen säger vidare att den genom samråd

med arrendelagsutredningen kommit till uppfattningen att behovet av en sådan

särskild lagstiftning kommer att minska efter genomförandet av den pågående över­

synen av den allmänna arrendelagstiftningen. Sedan denna avslutats kan enligt

boställsutredningen frågan om särskilda administrativa bestämmelser för den kyrk­

liga jordens utarrendering möjligen behöva tas upp till särskild prövning. Vad bo­

ställsutredningen sålunda föreslagit tillstyrks av arrendelagsutredningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att utredningens förslag i dessa av­

seenden inte kan bedömas fristående. Förslagen synes ha ett sådant samband med

reglerna för andra publika arrenden att ett enhetligt ställningstagande är nödvän­

digt. De är alltså beroende på ett ställningstagande till arrendelagsutredningens slut­

betänkande.

Domkyrkorådet i Lund avstyrker utredningens förslag i fråga om fastställande

av arrendevillkor för Lunds domkyrkas fasta egendom, vilket innebär att stifts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

87

nämnden efter förslag av bostadsnämnden fastställer arrendevillkoren. I fråga om

lokalkyrkornas jord föreslår utredningen att boställsnämnden skall fastställa arren­

devillkoren. I analogi härmed och för att vinna ett mera enhetligt arrendeförfarande

finner domkyrkorådet det rationellt att boställsnämnden fastställer arrendevillkoren

även för Lunds domkyrkas egendomar.

Förslaget att den kyrkokommunala skogen skall ställas under skogsvårdsstyrel-

serna tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Utredningens förslag i fråga om förvaltning av hyresfastigheter anses ändamåls­

enliga. Kammarkollegiet ifrågasätter dock lämpligheten av att principen om bo-

ställsnämnds uppsikt över boställsförvaltningen frångås i fråga om löneboställen

som utgör hyresfastigheter. Behovet av uppsikt över denna förvaltning är inte mind­

re än i fråga om övriga löneboställen.

Utredningens förslag i fråga om formerna för upplåtelse av nyttjanderätt och

servitut anses av flertalet remissinstanser innebära en tillfredsställande förenkling

av handläggningen men föranleder erinringar på följande punkter. Lantmäteristy-

relsen anser att nyttjanderätt på obestämd tid, upplåten genom s. k. ändamålsupp-

låtelse, är en rättighetsform som bör utmönstras i fråga om fast egendom som tillhör

kyrkliga rättssubjekt för att samstämmighet med förslaget till ny jordabalk skall

uppnås.

Till skillnad mot utredningen anser kammarkollegiet att tomträtts- och servituts-

upplåtelser, liksom nu är förhållandet, bör jämställas med försäljning. Det innebär

att frågan om vilken myndighet som äger lämna medgivande till tomträtts- och

servitutsupplåtelser skall vara avhängig av värdet, dvs. beträffande tomträtt värdet

av den mark som skall upplåtas och beträffande servitut det kapitaliserade vär­

det av rättigheten. För sådana upplåtelser bör alltså även i fortsättningen gälla

motsvarande regler som för försäljning. I allmänhet kommer stiftsnämnden därvid

att bli beslutsmyndighet, men undantag kan tänkas förekomma. Svenska kyrkans

församlings- och pastoratsförbund och någon stiftsnämnd anser att jakträtten bör

utarrenderas av varje pastorat för sig. Svenska jägareförbundet delar utredningens

uppfattning att det organ som svarar för skogsförvaltningen även bör ha hand om

utarrendering av jakten på såväl inägodelama som skogsmarken men framhåller

att det också är av betydelse att det i jaktvårdsfrågorna hålls kontakt med länsor­

ganen för jakt och naturvård. Behovet av sådant samråd betingas bl. a. av att de

ecklesiastika fastigheterna är mycket splittrade och inte var för sig är lämpliga som

jaktenheter. Det har förekommit att små områden utarrenderats till högstbjudande

på ett sätt som tveklöst varit till förfång för viltvården och jakten även på angrän­

sande fastigheter. Dessa olägenheter är väl kända av jägareförbundet och har

även påpekats av utredningen. Även om jägareförbundet således finner att upp­

låtelserna av jakt regelmässigt bör göras av ett för stiftet centralt organ, vill för­

bundet framhålla att de på orts- och personkännedom grundade lokala synpunk­

terna på upplåtelser givetvis också skall beaktas. Domänverket anser att fiske­

rätten inklusive husbehovsfisket bör upplåtas av den som förvaltar skogsmarken.

88

Enligt stiftsnämnden i Karlstad bör annat fiske än husbehovsfiske upplåtas av den

som förvaltar skogsmarken. Sådan upplåtelse sker numera i allt större omfattning

i vatten inom skogsområden och vägar och mark inom dessa områden måste tas i

anspråk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

7. Naturvården på kyrklig mark m.m.

7.1 Utredningen

I lagstiftningen rörande den kyrkliga fastighetsförvaltningen finns inte några all­

männa föreskrifter om naturvården. I 45 § boställsordningen, som innehåller be­

stämmelsen att löneboställes skog skall skötas efter hushållningsplan, föreskrivs

emellertid att, om det från naturskyddssynpunkt är av betydelse att ek och bok

helt undantas från avverkning eller att ekskog eller bokskog annars sköts på visst

sätt, skall erforderliga bestämmelser härom tas in i planen. Eftersom skogshushåll-

ningsplanen ligger till grund för fastställandet av normalavkastningen från löne­

boställes skog, beaktas f. n. kostnader för naturvårdsåtgärder beträffande ek- och

bokbestånd vid normaluppskattningen. Bortsett från denna specialbestämmelse

gäller beträffande naturvården på kyrklig mark samma bestämmelser som i fråga

om andra fastigheter. Fridlysning kan alltså förekomma i fråga om naturföremål

av speciellt intresse från naturvårdssynpunkt. Kyrklig mark kan också förklaras

som naturreservat eller strandskyddsområde eller omfattas av byggnadsförbud till

skydd för landskapsbilden. I de sist nämnda fallen kan fråga om ersättning från kro­

nan bli aktuell.

För behandlingen av frågan om naturvården på kyrklig mark är närmast de

bestämmelser av intresse som gäller naturreservat och naturminnen. Ett område

som bör skyddas eller vårdas särskilt på grund av sin betydelse för kännedom om

landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet kan av länsstyrelse

förklaras som naturreservat. På samma grunder kan ett till fastighet hörande na­

turföremål med erforderligt område på marken fridlysas som naturminne. Vidare

kan också ett område av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv förklaras

som naturreservat. Innan länsstyrelsen fattar beslut i dessa frågor skall den bereda

ägare och innehavare av särskild rätt till marken tillfälle att inom viss tid hos

länsstyrelsen framställa erinran mot åtgärden. Föreskrifterna härom finns i natur-

vårdskungörelsen. I fråga om kyrka tillhörig fastighet och annan ecklesiastik bo-

ställsjord än som avses i boställsordningen lär det vara stiftsnämnden som enligt

2 § andra stycket 3:o f i 1932 års stiftsnämndsinstruktion, vilken alltjämt gäller i

denna del, skall pröva och avgöra ärenden »om medgivande till fridlysning av natur­

minnesmärke». När det gäller löneboställe kan tveksamhet råda om pastoratet skall

anses äga godkänna bildandet av naturreservat eller fridlysning av naturminne.

Till sin karaktär har ju åtgärderna viss likhet med servitutsupplåtelse, även om in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

89

trånget inte är till förmån för viss fastighet, och servitutsupplåtelser har ansetts

kräva Kungl. Maj:ts godkännande.

Utredningen föreslår att stiftsnämnden för enhetlighetens skull får företräda all

kyrklig jord i frågor om godkännande av reservatföreskrift eller fridlysning. Med

hänsyn till den kyrkliga jordens mycket skiftande karaktär skulle förfarandet enligt

naturvårdskungörelsen förenklas avsevärt för länsmyndigheternas del, om föreläg­

gande i samtliga fall som rör kyrklig mark kunde riktas till stiftsnämnden. Nämnden

skall enligt sin instruktion ha vård och inseende över denna egendom och är genom

tillgången till sakkunnig personal väl ägnad att företräda de kyrkliga markintressena

i dessa frågor. Stiftsnämnden kan i sin tur ta erforderlig kontakt i ärendet med

markens förvaltare och med eventuell nyttjanderättshavare. Det synes därför

lämpligt att stiftsnämnden får godkänna reservatföreskrifter. Om föreskrifterna

medför sådant men att ersättning av kronan kan komma i fråga för intrånget, bör

ersättningsbeloppets storlek utredas, innan godkännandet lämnas. Möjligen skulle

man kunna tänka sig att tillämpa en liknande ordning som den som gäller för med­

givande till försäljning av kyrklig jord, så att stiftsnämnden skall hänskjuta fråga

om godkännande av reservatföreskrift till kammarkollegiets prövning när det kan

röra sig om ersättningsbelopp av mera betydande storlek. Däremot bör ärenden

av detta slag underställas Kungl. Maj:t endast i en speciell situation, nämligen om

överenskommelse om ersättningsbeloppet inte kan träffas mellan länsstyrelsen och

stiftsnämnden respektive kammarkollegiet. Eftersom det enligt 18 § naturvårds­

kungörelsen är kammarkollegiet som för kronans talan i mål om ersättning eller

inlösen enligt naturvårdslagen, bör frågan i detta fall hänskjutas till Kungl. Maj:ts

prövning.

Naturvårdsintresset berör emellertid inte enbart fridlysta naturvårdsobjekt.

Det finns i svensk natur och inte minst i kulturlandskapet åtskilligt som utan

att vara så egenartat eller märkligt att det bör fridlysas ändå representerar bety­

dande skönhetsvärden eller utgör minnesmärken över en gången tids hushållnings-

former. Bland de naturvårdsobjekt på kyrklig mark som bör bevaras för fram­

tiden är vissa prästgårdsparker och lövängar. Det finns f. n. åtskilliga kyrkliga

ängar i hävd på Gotland. Arealen är sammanlagt cirka 120 hektar. Även i andra

stift — främst i södra Sverige — finns ett antal lövängar, vilkas fortbestånd är

hotat. Endast ett fåtal av dem torde vara av den betydenhet att de blir skyddade

genom statligt ingripande med stöd av naturvårdslagen. I samband med reformen

av tjänstebostadssystemet för prästerna har vidare under de senaste åren en de]

större områden (prästgårdsparker) avskilts från prästgård och lagts till lönebostället.

I en del fall har dessa parker en karaktär som det från miljösynpunkt kan vara

angeläget att bevara. Med hänsyn till våra dagars ökade turism och den snabba

omvandlingen av den svenska landsbygden finner utredningen det angeläget, att

de värden vi äger i en vacker natur och i en landskapsbild, som präglats av gammal

bygdekultur och en äldre tids brukningsmetoder, kan bevaras åt framtiden i så stor

utsträckning som det över huvud taget är möjligt. Man kan numera i stor utsträck­

ning räkna med att enskilda markägare är beredda att göra vissa uppoffringar för

90

att bevara bygdens skönhet och egenart. De krav man i dessa avseenden kan ställa

på en enskild ägare bör givetvis också kunna riktas mot de kyrkliga markinnehavar­

na. Prästgårdarna och löneboställena är ofta belägna i sockenkyrkans omedelbara

grannskap och intar på många håll en framträdande plats i den landskapsbild som

kännetecknar centrum för en äldre kulturbygd. Det bör vara angeläget för kyrkan

att bevara en miljö som den själv har varit med om att skapa.

Den naturvård som det här rör sig om på kyrklig mark är av ganska ringa om­

fattning. Kostnaderna för erforderliga åtgärder på ett löneboställe är ofta inte större

än att de i och för sig kan tänkas bäras av det enskilda pastoratet. Kostnaderna

kan dock drabba pastoraten ojämnt. Eftersom natur- och landskapsvården i vår tid

knappast framstår som enbart ett bygdeintresse, är det naturligt att kostnaderna

för ett enskilt pastorat i vissa fall fördelas. Detta kan ske, om de får beaktas vid

avräkningen mellan pastoratet och kyrkofonden. Stiftsnämnden bör alltså kunna

ålägga ett pastorat att vårda visst naturföremål med rätt för pastoratet att göra

avdrag för kostnaden vid den nettoredovisning som utredningen föreslagit skall ligga

till grund för avräkningen med kyrkofonden. Innefattar naturvården — såsom i fråga

om lövängarna — skyldighet att på visst sätt hävda ett begränsat markområde som

inte är skogsmark, kan det i vissa fall vara lämpligt att stiftsnämnden får möjlighet

att besluta, att området skall undantas från den del av lönebostället som skall arren­

deras ut. Föreskrifter om skötseln av mark som tagits undan bör tas in i hushåll-

ningsplan. När det gäller naturvården på skogsmark är det också angeläget, att

stiftsnämnden får möjligheter att ta in föreskrifter härom i hushållningsplanen i

större omfattning än vad som medges i nuvarande bestämmelse om vården av ek

eller bok. Härigenom skulle bl. a. frågan om vården av prästgårdsparkerna kunna

lösas.

I fråga om de direkt under stiftsnämndernas förvaltning stående ecklesiastika

arrendegårdarna bör det inte vålla några större svårigheter att på liknande sätt

tillgodose naturvårdssynpunkterna. Skogen förvaltas här enligt hushållningsplan.

Visserligen skall förvaltningen inriktas på ett tillgodogörande av arrendegårdens

avkastningsförmåga på ekonomiskt sätt, men detta bör lika litet som i fråga om

löneboställena hindra att man tar rimlig hänsyn till naturvårdsintressena. Vid ut-

arrendering skall såsom »arrendegårdens utmark» tas undan bl. a. det som redo­

visas såsom skogsmark i skogshushållningsplanen. Utrymme bör här finnas också

för att ta undan område som från naturvårdssynpunkt bedöms böra hävdas för sig.

Föreskrift om skötseln kan tas in i hushållningsplanen. Kostnaderna för naturvår­

den bör i dessa fall få bestridas av arrendegårdens avkastning. Detta innebär att

kostnaderna i sista hand kommer att bäras av kyrkofonden.

Också för lokalkyrka tillhörig skog upprättar stiftsnämnden hushållningsplan.

Naturvårdssynpunkterna kan på motsvarande sätt beaktas där. I fråga om lokal­

kyrkornas hemman och lägenheter har stiftsnämnderna enligt den i denna del allt­

jämt gällande äldre stiftsnämndsinstruktionen vissa förvaltningsbefogenheter, såsom

att pröva och avgöra ärenden om nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av

beteshage på skogsmark. Får stiftsnämnderna såsom utredningen föreslagit behål­

la vissa förvaltningsbefogenheter i fråga om lokalkyrkornas jordinnehav bör hin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. May.ts proposition nr 168 år 1970

91

der inte möta mot att stiftsnämnd också tar undan viss mark från utarrendering

för jordbruksändamål, om behovet av naturvård motiverar det. I sådana fall bör

boställsnämnden och församlingens kyrkoråd höras i ärendet. Kyrkorådets sam­

tycke till åtgärden bör krävas, eftersom kostnaderna lär få täckas med avkastningen

av kyrkoegendomen eller i annat fall bäras av församlingen.

I fråga om domkyrkornas jord föreslår utredningen i annat sammanhang att

förvaltningen av dessa —- utom i fråga om Lunds domkyrkas fastigheter — skall

handhas av stiftsnämnderna. Motsvarande bestämmelser som gäller för de eckle­

siastika arrendegårdarna skulle då bli tillämpliga. Kyrkofondens ekonomi berörs

dock inte av åtgärder i fråga om domkyrkoegendomen. Vad gäller Lunds dom­

kyrkas egendomar bör stiftsnämndens tillsynsbefogenheter innefatta samma möjlig­

het som i fråga om lokalkyrkors hemman att — med domkyrkorådets medgivande

— ta undan mark från utarrendering och att ta in naturvårdsföreskrifter i skogs-

hushållningsplan.

I en del fall lär emellertid naturvården på jordbruksmark kunna tillgodoses i

enklare ordning än genom att ta undan marken från utarrendering och meddela be­

stämmelser i skogshushållningsplanen. Så kan man t. ex. begränsa sig till att i

arrendekontrakt stadga skyldighet för arrendator att hålla betesdjur och meddela

föreskrifter om betesgång e. d. Det bör i sådana fall åligga boställsnämnden att

bevaka att naturvårdsintresset på lämpligt sätt tillgodoses i arrendekontraktet.

Stiftsnämnden bör kunna meddela anvisningar härom för de enskilda fallen, men

boställsnämndema bör också själva kunna ta initiativ i detta hänseende.

Genom de nu föreslagna åtgärderna bör det kunna bli ett gemensamt intresse för

pastorat, församlingar, boställsnämnder och stiftsnämnder att inom ramen av den

egna förvaltningen på bästa sätt sörja för en aktiv natur- och landskapsvård. Man

bör dock alltjämt överväga möjligheterna att utverka fridlysning av naturvårds-

objekt av mera betydande allmänt intresse.

Utredningen lägger även fram förslag för att förstärka kulturskyddet för vissa

byggnader på kyrklig mark. Utredningen föreslår, att alla om- eller nybyggnads­

företag på prästgård eller förutvarande prästgård skall underställas stiftsnämnden,

som bör höra länsarkitekten och i fråga om byggnad som är mer än 50 år gammal

landsantikvarien. Landsantikvarien bör i motsvarande fall höras också vid försälj­

ning av prästgård.

7.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag som har samband med naturvården på kyrklig mark till­

styrks i allt väsentligt av remissinstanserna. Sålunda godtas bl. a. förslaget att stifts­

nämnden vid förordnanden utfärdade enligt naturvårdslagen skall företräda all

kyrklig mark. Likaså godtas förslaget att vid förhandling om föreskrifter och even­

tuell ersättning vid bildande av naturreservat stiftsnämnden skall utgöra motpart

och äga att träffa överenskommelse med länsstyrelsen, med undantag för ärenden

92

som gäller ersättningsbelopp av mera betydande storlek då frågan skall hänskju-

tas till kammarkollegiet. Enligt kammarkollegiet är beslut om bildande av natur­

reservat ofta att jämställa med ett medgivande till försäljning av marken. För god­

kännande av reservatföreskrifter bör därför tillämpas samma ordning som gäller

för forsäljningsmedgivande. Överstiger ersättningsbeloppet för intrånget 100 000

kr., skall stiftsnämnden sålunda hänskjuta frågan om godkännande till kollegiet,

som i sin tur underställer frågan Kungl. Maj:ts prövning för det fall beloppet över­

stiger 300 000 kr.

Utredningens förslag i fråga om vården av inte formellt fridlysta men ändå av

olika anledningar värdefulla naturvårdsobjekt tillstyrks. Förslagen, som avser av­

drag för naturvårdskostnad vid nettoredovisning till kyrkofonden, tillgodoseende

av naturvårdsfrågor i arrendekontrakt, intagande av föreskrifter om naturvård i

hushållningsplan, tillstyrks sålunda av bl. a. naturvårdsverket. Naturvårdsverket fin­

ner dessa former för täckande av kostnader som kan uppstå i samband med vård

av dessa naturvårdsobjekt både ändamålsenliga och angelägna.

Utredningens förslag i fråga om kulturskydd för byggnader på kyrklig mark

tillstyrks av riksantikvarieämbetet och andra remissinstanser som uttalar sig i

frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

8. Placering av prästlönefondsmedel

8.1 Utredningen

I avsnitt 2.3.2 har lämnats en redogörelse för uppkomsten och användningen av

pastoratens prästlönefonder. (Se även under 5.2.1.4). Prästlönetillgångar i form

av prästlönefonder finns i så gott som samtliga pastorat. Till största delen utgörs

fondkapitalet av vederlag för boställsjord, som har sålts eller blivit exproprierad,

eller för rätten att utnyttja boställes naturtillgångar, såsom grus eller torv. Präst­

lönefonder kan också ha bildats på annat sätt, t. ex. genom donation av enskilda.

Framför allt är det kommunernas växande behov av mark för bebyggelse, som

under senare år medfört en starkt ökad försäljning av kyrklig jord och därmed en

snabb tillväxt av de hos pastoraten fonderade vederlagsmedlen.

Som nämnts förvaltas fonderna av pastoraten och deras avkastning används för

att bekosta utgifterna för präst- och kyrkomusikerlönema. Huvudregeln är att präst­

lönefond skall göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel. De när­

mare föreskrifter som gäller i detta avseende är meddelade i 15 kap. 4 § föräldra-

balken och i förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestäm­

melser om anbringande av omyndigs medel. Med domkapitlets medgivande kan

fondens tillgångar placeras på annat sätt. Fondmedel kan få användas till grund­

förbättring av boställe eller till inköp av fastighet. Medel tillhörande prästlönefon­

der från flera pastorat kan vidare tas om hand av stiftsnämnden och sammanföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

93

till en särskild fond, stiftets prästlönejordsfond, att disponeras till inköp av fastig­

het som då kallas stifts prästlönefondshemman.

Enligt utredningen hade prästlönefondemas samlade kapitalbelopp, som den

31 december 1940 uppgick till 18 milj. kr., den 1 januari 1964 vuxit till nära 110

milj. kr., vilket innebär att det sexfaldigats på mindre än 25 år. Sammanställer

man denna siffra med uppgiften att prästlöneboställenas sammanlagda taxerings­

värde år 1965 uppgick till drygt 588 milj. kr., framgår det att det rör sig om en

betydande del av kyrkans fasta egendom, som under dessa år bytts ut mot penning­

fonder.

Utredningen konstaterar att de möjligheter till värdebeständig placering av fond­

medel som står till buds utnyttjats endast i mindre utsträckning. Möjligheten att

med fondmedel bekosta åtgärder som syftar till grundförbättring på ett löneboställe

har utnyttjats i mycket växlande utsträckning i olika stift. I några stift har sådan

användning av fondmedel över huvud taget inte förekommit, medan i andra stift

— främst Härnösands, Växjö och Göteborgs — möjligheten utnyttjas flitigt. Till

allra största delen har medlen investerats i skogsbilvägar och andra vägföretag.

Möjligheten att använda prästlönefondsmedel till inköp av fastighet för ett enskilt

pastorats räkning till löneboställe har under en lång följd av år utnyttjats mycket

sparsamt i förhållande till de omfattande försäljningar av kyrklig jord som har ägt

rum. Inte heller den andra formen för återplacering av prästlönefondsmedel i fas­

tighet, som innebär att stiftsnämnden tar i anspråk lönefonder från flera pastorat

för att förvärva en fastighet som stiftets prästlönefondshemman, har tillvaratagits

i någon större utsträckning.

Att man i så ringa utsträckning inköpt prästlönefondshemman för uppsamlade

försäljningsmedel från flera pastorat har enligt utredningen delvis berott på att

tidigare jordförvärvslagstiftning intagit en avvisande hållning till förvärv i kapital-

placeringssyfte. En annan orsak har varit att det visat sig svårt att ta till vara de

tillfällen till markförvärv som kunnat erbjuda sig på grund av tidsutdräkten vid

dessa förvärv som måste underställas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare krävs för

ett sådant gemensamt förvärv att stiftsnämnden förhör sig hos ett antal pastorat

om deras villighet att skjuta till medel för det aktuella köpet. Pastoratens intresse

av saken har inte heller stimulerats av det förhållande, att för tillskottspastoratens

del hela den faktiska avkastningen av deras andel i ett sådant prästlönefondshem­

man tas upp i avräkningen med kyrkofonden, medan däremot deras avkastning

av fondmedel endast tas upp med en schablonmässigt beräknad ränta av 3 %, vilket

ger pastoraten möjlighet att tillgodogöra sig den eventuellt överskjutande verkliga

ränteavkastningen. Utredningens förslag i avsnitt 4.2 anvisar dock ett sätt att

komma till rätta med detta problem. En bidragande orsak till att så få prästlöne­

fondshemman har förvärvats kan enligt utredningen också vara, att det samar­

bete som detta kräver mellan stiftsnämnderna och pastoraten först under de allra

senaste åren har utvecklats i positiv riktning.

Huvudparten av prästlönefondsmedlen har alltså inte funnit någon återplacering

i fast egendom utan förvaltas som penningfonder hos pastoraten. Deras avkastning

94

skall vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden tas upp med den procent

av kapitalet som Kungl. Maj:t med hänsyn till de allmänna ränteförhållandena be­

stämmer (7 § lagen om kyrkofond). Enligt kungörelsen den 19 september 1945

(nr 633) angående procenttal vid beräknande av fondavkastning jämlikt 7 § lagen

om kyrkofond har detta som nyss nämnts fastställts till 3 %. Med hänsyn till att

fondmedlen till inte ringa del har placerats i långfristiga statsobligationer med låg

ränta har Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna höja procenttalet trots förändringarna

efter år 1945 i den allmänna räntenivån.

Enligt vad utredningen inhämtat var år 1963 67 % eller drygt 72 milj. kr. av

fondmedlen placerade i bankräkningar, därav 46,3 milj. kr. hos sparbanker och

20,8 milj. kr. hos affärsbanker. Samma år var cirka 31 % av fondmedlen place­

rade i obligationer och i begränsad omfattning i andra värdehandlingar. Återstående

20 % av prästlönefondsmedlen eller 20,9 milj. kr. var placerade i lån, som huvud­

sakligen och till ungefär lika delar fördelade sig på församlingar, pastorat och bor­

gerliga kommuner. Denna medelsplacering gav den högsta genomsnittliga avkast­

ningen, 4,3 %, medan årsavkastningen av de på bank innestående fondmedlen var

endast 3,5 % och placeringen i obligationer gav 3,7 % ränta. Prästlönefondernas

faktiska avkastning under år 1963 uppgick till sammanlagt 3 964 559 kr., vilket

innebär en genomsnittlig förräntning med 3,6 % på kapitalet.

Efter en sammanfattande redogörelse för överväganden som under senare år

gjorts om möjligheten att erhålla en värdesäker placering av fondmedel framhåller

utredningen att det från det allmännas synpunkt måste inge betänkligheter, att de

sammanlagt mycket stora och genom försäljningar snabbt växande prästlönefon­

derna inte bevaras till sitt reella värde. Löneboställenas sammanlagda taxerings­

värden steg under åren 1944 till 1965, trots under mellantiden skedda försäljningar,

från 191 milj. kr. till 588 milj. kr., vilket innebär att värdena under 20 år mer än

trefaldigats. Eluvudsakligen torde stegringen bero på en anpassning av taxerings­

värdena till det aktuella penningvärdet. Under samma tid steg konsumentprisindex,

som i huvudsak kan tjäna som en mätare på penningvärdet, med 108 %, vilket in­

nebär att penningvärdet sjönk med mer än hälften under perioden. Detta visar att,

medan penningfondernas värde sålunda snabbt reducerats, har den fasta egendomen

kunnat väl hävda sitt värde.

Utredningen åberopar att riksdagen år 1958 i ett annat sammanhang tagit ställ­

ning till frågan om återplacering av uppsamlade fondmedel från försäljning av mark

i allmän ägo. Riksdagens år 1957 församlade revisorer hade gjort vissa uttlan-

den beträffande domänverkets markfond, som till följd av kronans avyttringar av

fast egendom vuxit från cirka 3 milj. kr. år 1916 till 44,4 milj. kr. år 1946. Av

revisorernas uttalande citeras följande.

Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall icke mot­

sätta sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda anledningar

framställas, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för väg- eller andra kom-

munikationsändamål, försvarets behov, sjöregleringar, framdragande _ av kraftled­

ningar och liknande, eller när enskilda intressen medverka, exempelvis vid ägout­

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

95

byten för omarrondering av skogsmark samt vid försäljningar till enskilda av jord-

bruksdomäner, lägenheter och avskilt liggande smärre skogslotter o. d. Det måste

enligt revisorernas mening vara i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall

äger möjlighet att genom en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar

om övertagande av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kun­

na ske bör dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträck­

ning förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större komplex eller

skiften som lämpa sig för skogsbruk i den av domänverket bedrivna formen. — Så­

som tidigare nämnts ha statsmakterna i fråga om markfondens ianspråktagande

fastställt, att medel som inflyta vid försäljning och annan överlåtelse av på domän­

fonden redovisad mark skall användas för återköp av skogsmark. Med hänsyn här­

till kan det enligt revisorernas mening icke anses tillfredsställande, att mycket bety­

dande belopp samlas på denna fond, utan att återförvärv kommer till stånd. Revi­

sorerna äro medvetna om att stora svårigheter föreligga att finna för markfondens

medel lämpliga placeringsobjekt, helst som även andra allmänna institutioner upp­

träda som konkurrerande köpare. Mot bakgrunden av den utveckling som skildrats

i det föregående vilja emellertid revisorerna framhålla önskvärdheten av att det

allmännas markpolitik bedrivs efter sådana linjer, att det beträffande markfondens

handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas.

Med anledning härav uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen godkända ut­

låtande (SU 1958: B 34, p. 38) att det förhållandet, att domänverket i växande om­

fattning frånhändes realkapital utan motsvarande omplacering av därvid erhållna

ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, inte torde låta sig väl förena med de

riktlinjer för markfondens handhavande som riksdagen tidigare fastställt. Utskottet

instämde i riksdagsrevisorernas nyss återgivna uttalande.

Enligt utredningen måste de synpunkter som riksdagen i detta fall gav uttryck

åt i motsvarande mån göras gällande beträffande prästlöneboställenas mark, som

i en ännu snabbare takt omsätts i fondmedel.

Utredningen anser att en medelsplacering enligt huvudregeln i prästlönekostnads-

lagen, dvs. i överensstämmelse med vad som gäller för placering av omyndigs pen­

ningmedel, idag framstår som klart otillfredsställande, eftersom placering på bank­

räkning eller i de i 15 kap. 4 § föräldrabalken angivna slagen av värdepapper eller

lån f. n. endast är ägnad att bevara medlens nominella värde och göra dem ränte­

bärande men inte innebär en värdebeständig placering. De enda tänkbara alter­

nativen i dagens läge för att trygga en viss värdebeständighet är enligt utredningen

placering i fastighet eller i aktier. Utredningen har därför begränsat sina övervägan­

den till dessa båda alternativ. Utredningen är emellertid inte benägen att se frågan

om fondmedelsplaceringen som en ren värdesäkringsfråga. Samtidigt som det med

hänsyn till värdebeständigheten är angeläget att återplacera fondmedlen i fast

egendom, bör också vid förvärvet av fastighet strukturrationaliseringen inom jord-

och skogsbruket tas med i bilden. Om nämligen placeringen av prästlönefondsmedel

i fastighet sker på så sätt att man genom tillköp av jord förstärker ett befintligt

löneboställes jordbruk eller skog och bostället därigenom från brukningssynpunkt

ökar i värde, har man ju vunnit någonting utöver själva den värdesäkra fondme-

delsplaceringen. Med en ökad avkastning på längre sikt från löneboställena minskar

96

behovet av utdebitering i pastoraten. Såsom utredningen tidigare uttalat (se under

5.2.1.4) bör det även finnas goda förutsättningar att göra de uppsamlade prästlöne­

fonderna till aktiva redskap vid den strukturrationalisering av den kyrkliga jorden,

som utgör ett led i jord- och skogsbrukets omstrukturering. Av den inventering av

det kyrkliga fastighetsbeståndet som utredningen låtit göra torde klart framgå, att

det behövs en genomgripande omstrukturering av det kyrkliga jord- och skogsbruket

för att anpassa det till den utveckling som är på gång inom landet. I ett sådant läge,

då kyrkan inte bör genom sitt splittrade egendomsbestånd stå hindrande i vägen för

en allmän strukturrationalisering och då å andra sidan hinder inte bör resas mot

att också det kyrkliga fastighetsbeståndet får del i en allmän upprustning av pro­

duktionsenheterna, är det enligt utredningens mening angeläget, att frågan om präst-

lönefondernas återplacering får en lösning som i första hand tillgodoser rationalise­

ringskraven inom jord- och skogsbruket. Först i andra hand bör frågan bedömas

som en ren kapitalplaceringsfråga. Utredningens uppfattning härvidlag leder till

att den anser sig alltjämt böra ge prioritet åt en fondmedelsplacering i jordbruks-

eller skogsfastigheter. I de fall då ett pastorat, som innehar prästlönefondsmedel,

förvaltar ett löneboställe som bedöms vara värt att behålla för framtiden, bör alltså

i första hand möjligheten att med fondmedlen förvärva tillskottsjord till detta bo­

ställe övervägas. Likaså bör förvärv av tillskottsjord för ett enskilt pastorats räkning

kunna komma i fråga, om ett boställe som visserligen i nuläget bedöms som mindre

lönsamt därigenom erhåller sådan förstärkning att dess framtida bestånd som själv­

ständig och bärkraftig brukningsenhet kan anses tryggad. En tredje situation är

den, när ett pastorat disponerar omfattande prästlönefonder och möjlighet erbjuder

sig att — inom eller utom pastoratet — förvärva en även på lång sikt bärkraftig

jordbruks- eller skogsfastighet till nytt löneboställe åt pastoratet. Om inte någon

av dessa tre situationer föreligger, bör det enligt utredningen inte förekomma att

ett pastorat ensamt placerar sina fondmedel i jord eller skog.

Från lönsamhetssynpunkt måste ett alltför splittrat fastighetsbestånd undvikas.

Från denna synpunkt bör pastoratens önskan att placera fondmedel kunna gå hand

i hand med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många smärre prästlöne­

fonder som uppkommer hos skilda pastorat i samband med försäljning av icke

bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av fastigheter av så­

dan storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. I likhet med vad som nu är

anbefallt i kungörelsen med föreskrifter rörande tillämpningen av prästlönefonds-

lagen bör dessa lämpligen utgöras av »helst större och företrädesvis av skogsmark

bestående, inom stiftet belägna egendomar». I nära samarbete mellan de statliga

rationaliseringsorganen, stiftsnämndema och pastoratens egna organ bör rationella

brukningsenheter kunna skapas, vilka ger god avkastning på de däri placerade

fondmedlen.

Placering av fondmedel i annan fast egendom än jordbruks- eller skogsfastighet

har tidigare betraktats som ett sämre alternativ, eftersom bostads- eller industri­

fastigheter ansetts vara mindre värdebeständiga. Med hänsyn till prästlönefondernas

stora omfattning är det emellertid tveksamt om det finns möjligheter att i full ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

97

sträckning återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter, i synner­

het som en skärpt konkurrens med andra intressenter kan väntas bli en följd av den

liberalare förvärvslagstiftningen. Vidare bör de betydande investeringar som krävs

för ett lönsamt jordbruk ge anledning till att i vissa fall överväga om inte placering

i annan fast egendom också kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring

eftersätts. Som lämpliga objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad

eller annan tätort komma i fråga. Sådant förvärv bör ligga särskilt väl till för stads-

pastorat och likartade pastorat, som disponerar mycket stora prästlönefonder. Pla­

cering av prästlönefondsmedel i hyresfastighet bör också kunna komma i fråga i så­

dana fall, då man söker ett lämpligt placeringsobjekt för fondmedel från flera pas­

torat. Även denna alternativa placeringsmöjlighet bör kunna prövas i synnerhet

i stift där utsikterna att förvärva större sammanhängande skogsmarksarealer ter sig

mindre lovande.

En speciell situation förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang.

Det förekommer att pastorat placerar fondmedel i lån till församling för uppförande

av församlingshus med lokaler för olika grenar av den frivilliga kyrkliga verksam­

heten etc. För församlingarna har detta ofta varit till stor fördel, eftersom det under

senare år kunnat visa sig svårt att erhålla nödvändiga lån på annat håll. Dessa för­

samlingshus är ofta mycket påkostade och föga räntabla och kan med ändrade

tidsförhållanden och arbetsformer för den kyrkliga verksamheten komma att utgöra

en ekonomisk belastning för församlingen. Med tanke på lönsamheten på längre

sikt bör övervägas om man inte, såsom ofta sker i de fria samfundens byggnads­

verksamhet, kan inordna de för församlingsändamål erforderliga utrymmena i en

fastighet, som i övrigt rymmer hyreslägenheter för kontors- eller bostadsändamål

och som kan förväntas mera långsiktigt ge en god ekonomisk avkastning. En sådan

fastighet behöver då inte heller uppföras i församlingens regi utan kan utgöra

placeringsobjekt för prästlönefondsmedel, varvid församlingen av pastoratet hyr

de för församlingsändamål inrättade lokalerna, så länge behov därav föreligger.

Vad sedan gäller frågan om placering av prästlönefondsmedel i aktier och för­

lagsbevis finner utredningen, att samma behov av en värdebeständig placering som

motiverat förslaget om placering i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom

också talar för att en placering i aktier bör kunna komma i fråga. I diskussionen

har tanken skymtat att man genom en gemensam fondförvaltning för pastoraten

skulle kunna vinna en mera allsidig förmögenhetsplacering. Utredningen har i ra-

tionaliseringssyfte förordat en sådan gemensam förvaltning i fråga om pastoratens

skog, medan pastoraten har ansetts lämpligen böra själva förvalta sina jordbruks­

fastigheter. I fråga om placering i värdepapper är det angeläget att en viss spridning

på olika slags industriföretag och andra aktiebolag eftersträvas för att motverka

sådana fluktuationer i konjunkturerna, som kan drabba en viss bransch. Värdesäk-

ringskommittén har emellertid i sitt betänkande Indexlån (SOU 1964: 1 och 2)

påvisat en tendens till stark samvariation inom aktiemarknaden, vilket gör att inte

heller stora och väl differentierade aktieportföljer erbjuder någon säkerhet mot

konjunkturpåverkan. Fråga är då om någon nämnvärd fördel står att vinna på att

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

98

införa en gemensam fondförvaltning i fråga om värdepapper. Närmast till hands

ligger att låta varje pastorat för sig svara för en sådan placering av sina prästlöne-

fondsmedel. Beträffande frågan i vilken utsträckning fondmedel bör få placeras i

aktier är utredningen inte benägen att f. n. förorda att större andel än 25 % av ett

pastorats prästlönefonder får placeras i aktier. Bl. a. med hänsyn till önskvärd­

heten att ha fondmedel disponibla för rationaliseringsändamål anser utredningen det

vara lämpligt att tills vidare rätt starkt begränsa placeringen i aktier. Stiftsmyndig­

hets medgivande till placering i aktier eller förlagsbevis bör inhämtas. En uttrycklig

antydan om möjligheten att placera prästlönefonds kapital i sådana värdepapper bör

inflyta i författningstexten. Det torde sedan få ankomma på Kungl. Maj:t att i till-

lämpningsbestämmelser närmare föreskriva i vilken utsträckning sådan placering

skall få medges.

I anslutning till förslaget om möjlighet till placering av prästlönefondsmedel i

aktier tar utredningen också upp frågan om placering av kyrkofondens kapital i ak­

tier. Utredningen, som uttalar att frågan visserligen ligger något vid sidan av utred­

ningens område, anser att statskontoret nu synes böra få medgivande att, om så

finnes lämpligt, placera en fjärdedel av kyrkofondens kapitalbehållning i börsno­

terade aktier och förlagsbevis.

Utredningen behandlar vidare frågan om tillsynen över prästlönefondemas för­

valtning. Utredningen erinrar om att den för att underlätta köp av kyrklig jord har

föreslagit, att på stiftsnämnden skulle överföras domkapitlets befogenhet att be­

sluta om annan placering av prästlönefondsmedel än vad som är medgivet beträf­

fande omyndigs tillgångar. (Se vidare under 5.2.1.4). Om så sker, bör även till­

synen över fondmedelsförvaltningen överflyttas på stiftsnämnden. Det rör sig här

om tillgångar som härrör från försålda fastigheter och som i första hand avses bli

återplacerade i fast egendom eller på annat sätt nyttiggöras inom fastighetsförvalt­

ningen, över vilken stiftsnämnden har inseendet. Redovisningen av lönetillgångarna

har ju också sitt omedelbara intresse för avräkningen med kyrkofonden, och be­

styret därmed åvilar också stiftsnämnden.

Beträffande prästlönefond som innestår på bank föreslår utredningen, att det

föreskrivs, att medlen skall vara insatta pa spärrat konto och inte få lyftas utan

stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra värdepapper vara ned­

satta i öppet förvar hos bank. Någon olägenhet för pastoraten eller kännbar be­

gränsning av deras förvaltningsbefogenheter torde det inte innebära, om stifts­

nämndens medgivande krävs för att lyfta prästlönefondemas kapital, eftersom

stiftsnämndens beslut ändå krävs i flertalet fall då det blir fråga om hur medlen

skall disponeras. En bestämmelse av sådan innebörd utgör enklaste sättet att skapa

en trygghet som annars skulle kräva en avsevärt mera vittgående tillsyn från stifts­

nämndens sida eller också uttrycklig föreskrift om pastorats ansvarighet för fond­

medlen. Spärregeln kan väl därför närmast anses vara en fördel för de pastorat

som genom försäljningar, vilka ofta inte tillkommit genom deras egna initiativ,

kommit att stå som förvaltare av betydande lönefonder. Till stiftsnämndens mera

formella granskning av pastoratens fondmedelsredovisning skulle i så fall endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

99

komma en kontroll att enligt bankbesked fondmedel, som är insatta på bank, inne-

står på spärrade konton.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

8.2 Remissyttrandena

Många remissinstanser understryker vikten av att frågan om prästlönefondemas

placering i värdebeständig valuta snarast blir löst. I likhet med utredningen anser

flertalet remissinstanser det vara angeläget att fondmedlen i första hand återpla-

ceras på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom jord- och skogsbruket.

Förslagen till alternativa återplaceringsmöjligheter — i hyresfastigheter och aktier

— anses välmotiverade mot bakgrund bl. a. av fondmedlens allt snabbare tillväxt.

En del remissinstanser ifrågasätter om det alltid är ekonomiskt motiverat att föra

över lösgjorda tillgångar i skogsfastigheter som, även om rationaliseringsverksam-

heten ger goda resultat, måste komma att innebära ett splittrat skogsägande med

bl. a. höga kostnader för förvaltning och skogsdrift som följd. Dessa remissinstan­

ser anser att det i vissa fall bör vara lämpligare att överföra lösgjorda medel till mer

lätt förvaltade och bl. a. därigenom lönsammare tillgångar. Sålunda anför lantbruks-

styrelsen att olika meningar har gjort sig gällande vid bedömningen av vilka objekt

som nu och framdeles kan medge en värdesäker placering av prästlönefondsmedlen.

Det måste ankomma på kyrkan själv att göra denna bedömning, men lantbrukssty-

relsen kan inte finna att en så klar prioritering som utredningen gör beträffande fond-

medelsplacering i jord- och skogsbruksfastigheter är befogad. Styrelsen ifrågasätter

därvid inte sådana förvärv som utgör ett rationellt tillskott för en befintlig, bestå­

ende enhet och inte heller successiva förvärv i bygder, där ett samlat komplex kan

byggas upp. Den alltmer avancerade och mekaniserade skogsdriften medför att

driftskapitalet numera utgör en allt större del av det samlade kapitalbehovet. För

jord- och skogsbmksnäringen gäller i detta hänseende samma förhållanden som för

näringslivet i övrigt. Förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter bör därför primärt

syfta till att skapa rationella företag, medan kapitalplaceringsbehov som sådant

inte bör medföra någon prioritering. Enligt styrelsens mening bör därför alternativa

placeringsmöjligheter övervägas, detta så mycket mer som fondmedlen uppgår

till betydande belopp och utbudet av fastigheter är begränsat. Utredningen har

även diskuterat placering av vissa fondmedel i hyresfastigheter och aktier. Enligt

lantbruksstyrelsens mening bör båda dessa alternativ kunna bli av stort värde.

Större hyresfastigheter i stad eller annan tätort bör vara attraktiva objekt i första

hand för stadspastoraten men även för placering av fondmedel från flera pastorat.

Den erforderliga förvaltningsapparaten behöver i så fall inte bli särskilt betungande.

I varje fall blir den av mindre omfattning än vad som på längre sikt kommer att

krävas för rationell förvaltning av jord- och skogsbruksegendomar spridda över

hela landet.

Statskontoret framhåller att enligt utredningens förslag skall prästlönefondsmed­

len användas som ett instrument för rationalisering inom kyrkans jord- och skogs­

100

bruk. Utredningen anser sålunda att den helt dominerande delen av kyrkans till­

gångar även framdeles bör utgöras av jord- och skogsegendomar. Med de inten­

tioner utredningen har skulle inte bara de medel som redan finns i prästlönefon­

derna utan också de säkerligen mycket stora belopp som kommer att frigöras vid

jordbruksdriftens rationalisering reinvesteras i skogsegendomar. Härigenom skulle

kyrkans ekonomi ännu hårdare bindas vid skogsnäringen och dess skiftande kon­

junkturer. Enligt statskontorets uppfattning bör denna ensidiga inriktning successivt

upplösas och ersättas med en bredare bas för de kyrkliga kapitalplaceringarna. Stats­

kontoret vill därför tillstyrka utredningens förslag att prästlönefondsmedel skall få

placeras i annan fastighet än jordbruks- och skogsfastighet och dessutom i aktier

och förlagsbevis men med den begränsning utredningen föreslagit. Genom de ökade

placeringsmöjligheter som sålunda skulle öppnas synes goda förutsättningar före­

ligga att tillgodose allmänna lönsamhetssynpunkter liksom att kunna uppnå en önsk­

värd riskfördelning.

Mot utredningens förslag i övrigt i fråga om placeringen av fondmedel framförs

erinringar i följande avseenden.

Stiftsnämnden i Göteborg konstaterar att i utredningens förslag förutsätts pla­

cering av ett enskilt pastorats prästlönefond i mark endast om det rör sig om till­

köp till redan befintlig pastoratsmark eller om förvärvet är så stort att det i sig

självt är bärkraftigt. Man har därvid uppenbarligen velat förhindra s. k. punktköp.

Emellertid kan punktköp på längre sikt och genom tillköp så småningom ge upphov

till nya bärkraftiga enheter, varför sådana i intressearronderingshänseende kan

vara förnuftiga. En undantagslös regel mot punktköp anser stiftsnämnden därför

olämplig. Stiftsnämnden i Lund understryker att önskemålet att fondmedlen er­

håller en värdebeständig placering inte får drivas så långt att enstaka pastorat för­

värvar jord- eller skogsfastigheter som inte på längre sikt utgör bärkraftiga själv­

ständiga driftsenheter. Prästlönefondsmedel som inte kan placeras på detta sätt

bör i första hand stå till stiftsnämndens disposition för att användas till placering

i främst större jord- och skogsfastigheter såsom stifts prästlönefondshemman. På

denna punkt saknas realistiska förslag. Enligt stiftsnämndens erfarenhet är pastora­

tens benägenhet att på helt frivillig väg samverka tyvärr mycket liten. Stiftsnämn­

den i Luleå anser att det vore synnerligen önskvärt att rationaliseringsorganet—

stiftsnämnden får fritt disponera viss del av pastoratens samlade prästlönefonder

för fastighetsrationalisering. I annat fall föreligger risk för att möjligheterna till

arronderingsköp av skogsmark försvåras eller i sämsta fall stoppas genom tids­

krävande remisser till de enskilda pastoraten.

Några stiftsnämnder föreslår att den övre gränsen för förvärv av aktier inte så

hårt fixeras till 25 % av fondkapitalet. Domkapitlet i Stockholm anser att placering

av aktier bör kunna ske till en andel av 50 % av fondens kapital.

Statskontoret kritiserar utredningens uppfattning att en gemensam fondförvalt­

ning för pastoraten inte skulle medföra några nämnvärda fördelar. Såväl de före­

slagna vidgade placeringsmöjligheterna som den förväntade ökningen av prästlöne-

fondemas storlek torde komma att medföra större krav på sakkunskap i vad avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

101

placerings- och andra finansieringsfrågor vid förvaltningen av dessa fonder. Sådana

krav skulle lättare kunna tillgodoses vid en regional eller central organisation för

fondförvaltningen än vid den nu rådande spridda organisationen. Vidare skulle

tillsynen över förvaltningen förenklas. Statskontoret ifrågasätter därför om inte

pastoraten bör beredas möjlighet att överlämna prästlönefondsmedel till förvaltning

i en gemensam placeringsfond, ordnad antingen på central nivå eller på stiftsnivå.

Vid alternativet med en central gemensam placeringsfond bör förvaltningen lämp­

ligen handhas av statskontorets fondbyrå.

Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-

bund framhåller att det varken är nödvändigt eller lämpligt att, som utredningen

föreslagit, fondmedlen skall vara insatta på spärrade bankkonton och värdehand­

lingar nedsatta i öppet förvar hos bank.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

9. Förvaltningsorgan

9.1 Utredningen

Utredningens förslag påverkar i viss mån utformningen av de organ som förval­

tar eller har tillsyn över kyrklig jord. Utredningen har föreslagit tillskapandet av

nya organ i två hänseenden. För ledning och samordning av strukturrationalisering­

en inom det kyrkliga fastighetsbeståndet har föreslagits, att en särskild arbetsenhet

skall inrättas inom kammarkollegiet, och förvaltningen av löneboställenas skog

samt stiftens prästlönefondshemman bör enligt utredningens förslag uppdragas åt

ett samarbetsorgan för pastoraten inom varje stift. Utredningen har i båda fallen

räknat med att genom anknytningen till redan befintliga organ — kammarkollegiet

respektive stiftsförbunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-

bund — kunna undvika en onödig ansvällning av förvaltningsapparaten (se under

5.2.1.1). I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av försam­

lingens eller pastoratets egna organ, leder utredningens förslag inte till några mera

genomgripande förändringar annat än beträffande den föreslagna överflyttningen

av pastoratens skogsförvaltning på ett gemensamt organ. Den kyrkokommunala

förvaltningen med kyrkoråd som verkställande organ rubbas annars inte av

förslagen. Något annorlunda ställer det sig däremot för de kyrkliga tillsyns­

myndigheterna boställsnämnd och stiftsnämnd. Framför allt om en målmedveten

insats skall göras för strukturrationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket

kommer de att få ett nytt ansvarsfullt arbetsfält, som ställer stora krav på deras

överblick, handlingsförmåga och kunnande. Boställsnämnderna kommer enligt ut­

redningens förslag att få delvis nya arbetsuppgifter. De föreslås få en aktiv roll när

det gäller att bevaka möjligheterna till strukturrationalisering av de kyrkliga fas­

tigheterna, och deras uppgift att göra arrendeuppskattningar har utvidgats. Sam­

102

tidigt kommer de enligt utredningens förslag att slippa normaluppskattningama.

Även för stiftsnämndernas del innebär utredningens förslag en del förändringar

i arbetsuppgifterna. Om normaluppskattningssystemet slopas, bortfaller därmed

stiftsnämndens uppgift att fastställa normaluppskattningama, men avräkningen

mellan pastoraten och kyrkofonden kommer alltjämt att avila stiftsnämnden. I

samband med strukturrationaliseringen avses stiftsnämnderna spela en aktiv roll

med vidgad beslutanderätt bl. a. i försäljningsärenden. Över huvud taget syftar

boställsutredningens förslag till att accentuera stiftsnämndens roll som tillsynsmyn­

dighet och rättslig företrädare för all den kyrkliga jorden i stiftet, varigenom man

vinner större enhetlighet och gör det lättare för myndigheter och enskilda att veta,

vart de skall vända sig i frågor som gäller sådan jord. Genom föreslagna decentra-

liseringsåtgärder kan stiftsnämnderna väntas få ökade arbetsuppgifter bl. a. i fråga

om dispositionsändringar, försäljning av jord och upplåtelse av nyttjanderätter.

Slutligen räknar utredningen med att stiftsnämnderna skall mer än hittills bevaka

kulturskyddet och naturvårdsintresset på den kyrkliga egendomen.

Mot denna bakgrund har utredningen övervägt, hur boställsnämnd och stifts-

nämnd bör vara sammansatta och hur ledamöterna lämpligen bör utses. Utred­

ningen har vidare uttalat att domkyrkorådet i Lund bör bestå som organ för för­

valtningen av domkyrkan där och dess ganska omfattande egendomar men att rå­

det borde erhålla ändrad sammansättning.

I fråga om boställsnämnderna har utredningen av skäl som angivits under 5.1.1

föreslagit att pastoraten i boställsdistriktet blir företrädda i boställsnämnden av en

fast representant i stället för som nu av en representant från ettdera pastoratet i

distriktet, som i varje särskilt fall inkallas av ordföranden. Utredningen har före­

slagit att den ledamot jämte suppleant som skall företräda pastoraten skall utses

av länsstyrelsen efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stiftet.

Annars föreslås inte någon ändring i boställsnämndernas sammansättning. Vidare

har utredningen föreslagit att större boställsdistrikt än de nuvarande skall bildas.

Utredningen har därvid förutsatt, att den föreslagna avdelningen inom kammar­

kollegiet som skulle ha till uppgift att leda och övervaka strukturrationaliseringen

av den kyrkliga jorden kommer att framlägga bl. a. de detaljerade förslagen om

boställsnämndernas tjänstgöringsområden.

Även stiftsnämndernas sammansättning föreslås bli ändrade. Som redan nämnts

består stiftsnämnden av fem ledamöter, varav tre utses av Kungl. Maj:t och två

av domkapitlet. Av de båda sistnämnda skall enligt 6 § boställsordningen en vara

jurist och tjänstgöra som sekreterare åt nämnden. De båda av domkapitlet ut­

sedda ledamöterna har så gott som undantagslöst utgjorts av biskopen och en

domkapitelsjurist, som regel stiftssekreteraren, vilken tjänstgjort som sekreterare

hos nämnden. Kungl. Maj:t, som har att bland ledamöterna utse ordförande, har

likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill.

Starka sakliga skäl talar enligt utredningen för att biskopen bör vara ledamot

av stiftsnämnden. Intill boställsordningens ikraftträdande den 1 maj 1933 fanns

endast en stiftsmyndighet, domkapitlet. Den nuvarande uppdelningen på två myn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

103

digheter med gemensamt kansli är i flera avseenden opraktisk men kan ses som

en uppdelning av stiftsförvaltningen efter ärendegrupper. Som stiftschef bör dock

biskopen ha en allsidig överblick över stiftets förvaltning och då även den ekono­

miska sidan därav. Med hänsyn till den fasta praxis som tillämpats alltsedan till­

komsten av boställsordningen föreslår utredningen, att domkapitlets val av leda­

möter slopas och att det i stället föreskrivs, att biskopen skall vara ordförande i

stiftsnämnden på samma sätt som i domkapitlet. Några principiella betänkligheter

mot en sådan självskrivenhet bör inte föreligga, eftersom val och utnämning av

biskop ju avser just chefskapet för stiftet och dess förvaltning. Någon särskild er­

sättare för biskopen vid förhinder för honom torde inte behövas i stiftsnämnden.

Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen för Kungl. Maj:t att i sär­

skilda fall förordna annan ordförande i stiftsnämnden. Behov härav kan t. ex. före­

ligga i ärkestiftet med hänsyn till ärkebiskopens omfattande uppgifter i rikskyrk-

liga sammanhang och kan givetvis uppkomma även i andra fall, då särskilda ålig­

ganden eller andra omständigheter motiverar att en biskop bereds någon lättnad

i sin arbetsbörda. Vice ordförande bör liksom hittills väljas av stiftsnämnden bland

dess ledamöter. Enligt utredningens mening bör stiftsnämnden i övrigt vara ett lek-

mannaorgan i likhet med andra regionala förvaltningsmyndigheter. Domkapitlet

bör sålunda inte längre utse en jurist till ledamot i nämnden utan endast till sek­

reterare åt denna. Ansvaret för den rättsliga bedömningen av frågorna åvilar ho­

nom i egenskap av tjänsteman liksom övriga föredragande hos nämnden. Utred­

ningen har övervägt om valet av övriga fyra ledamöter och suppleanter för dem

skulle kunna överflyttas till länsstyrelsen i det län där stiftsstaden är belägen. Efter­

som stiftsnämnden har att företräda den kyrkliga egendomen bl. a. gentemot olika

länsorgan, finner utredningen lämpligast, att de även i fortsättningen utses av Kungl.

Maj:t i likhet med vad som är fallet beträffande flera andra regionala förvaltnings­

myndigheter.

Med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en samverkan mellan pasto­

raten och stiftsmyndigheten, inte minst med tanke på rationaliseringsverksamheten,

förordar utredningen att en av ledamöterna jämte suppleant i likhet med vad som

föreslagits i fråga om boställsnämnderna skall utses efter förslag av den organisa­

tion som företräder pastoraten i stiftet. Det valförfarande genom av kyrkoråden

utsedda elektorer från varje pastorat som är föreskrivet för att välja pastoratens re­

presentant i domkapitlet är omständligt och kostsamt och bör inte lämpligen komma

i fråga här. I den mån stiftsnämnden behöver anlita särskild expertis för bedömning

av en fråga, kan detta ske enligt nuvarande ordning. Ersättning till sakkunniga ut­

går från en särskild åt myndigheterna anvisad delpost i riksstaten. Bl. a. kan ut­

redningen i byggnadsfrågor av länsarkitekt eller landsantikvarie bestridas därur.

Detta är helt i linje med utredningens uppfattning, att den kyrkliga förvaltningen

bör köpa tjänster på annat håll när det gäller specialistuppdrag.

Enligt stadgan angående vården och förvaltningen av Lunds domkyrka och dess

egendom består domkyrkorådet i Lund av fem personer, nämligen domprosten

och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamöter, en ledamot som utses ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

104

mensamt av landshövdingen och biskopen, en som utses av akademiska konsistoriet

samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrkorådsledamot. Sammansättningen

tar närmast hänsyn till domkyrkans vård och användning. Den svarar knappast mot

aktuella krav och ger i och för sig ingen garanti för att erforderlig sakkunskap på

jordbrukets område blir företrädd i rådet. Utredningen föreslår i stället följande

sammansättning av domkyrkorådet. Biskopen och domprosten bör ingå i domkyrko­

rådet som självskrivna ledamöter, den förre såsom ordförande. I övrigt bör det

lokala inflytandet förstärkas genom att domkyrkoförsamlingen genom sitt kyrkoråd

får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare bör behovet av jordbruksexpertis

tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en ledamot med sådana kvalifikatio­

ner. För de av kyrkorådet och stiftsnämnden utsedda ledamöterna bör ersättare ut­

ses i samma ordning. Tillgången till juridisk och annan sakkunskap i rådet bör

kunna tryggas i annan ordning. Utredningen utgår nämligen ifrån att rådets om­

fattande förvaltningsuppgifter gör det nödvändigt att anställa personal för skilda

ändamål, bl. a. såsom intendent för fastighetsförvaltningen, domkyrkoarkitekt, sek­

reterare och biträdespersonal. Det bör framhållas, att domkyrkans inkomster av

sina fastigheter och fonder medger avlönande av sådan personal från dess egen

stat.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

9.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om boställsnämndema möter erinringar i följande

avseenden. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om boställsnämndema över huvud taget

har något berättigande i de skogsdominerade delarna av landet och hävdar att en

uppdelning av deras funktioner mellan pastorat och stiftsnämnd i vissa fall kan

ske utan olägenhet. Stiftsnämnden i Västerås hävdar att boställsordförandens ar­

betsuppgifter i effektivitetens intresse bör överflyttas på tjänsteman hos stiftsnämn­

den. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt länsstyrelsen i Jönkö­

pings län anser att boställsnämndernas ledamöter bör utses av stiftsnämnd i stället

för av länsstyrelse. Enligt kammarkollegiets mening bör pastoratsrepresentanten

jämte ersättare utses av ombud för pastoraten inom boställsdistriktet i stället för av

länsstyrelsen efter förslag av pastoratsförbundet i respektive stift.

Utredningens förslag till sammansättning av stiftsnämndema möter kritik särskilt

från många stiftsnämnder och domkapitel, som anser att det saknas anledning att

frångå nuvarande ordning på annat sätt än att en av de ledamöter som Kungl. Maj:t

utser bör utses efter förslag av den organisation som företräder pastoraten i stif­

tet. Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot förslaget att stiftssekreteraren eller

^annan tjänsteman hos domkapitlet med juridisk utbildning inte skall vara ledamot

i stiftsnämnden. Samarbetet mellan stiftsnämnden å ena sidan samt domkapitlet

och dess kanslipersonal å andra sidan befrämjas bäst genom att såväl en ledamot i

domkapitlet som stiftssekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet utses

till ledamöter i stiftsnämnden. Härigenom bevaras också kontinuiteten i den kyrk­

105

liga förvaltningen. Det framhålls vidare att hos andra regionala förvaltningsmyndig­

heter såsom hos lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna vederbörande

chefstjänsteman är ledamot i respektive nämnd. Dessa remissinstanser åberopar

också, att sakkunskap i frågor om jordbruk och skogsbruk redan är väl tillgodosedd

i stiftsnämnden genom de tre ledamöter som Kungl. Maj:t utser enligt nu gällande

bestämmelser. Till skillnad från vad utredningen föreslagit anser flera av dessa

kyrkliga remissinstanser att liksom f. n. ersättare bör finnas också för biskopen.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, lantbruks styr elsen, domka­

pitlet i Karlstad och stiftsnämnderna i Strängnäs, Västerås och Luleå anser att pas-

toratsintressena bör tillgodoses genom att pastoraten ges en starkare representation

i stiftsnämnderna än vad utredningen föreslagit.

Kammarkollegiet anser att pastoratsrepresentanten bör väljas av ombud för pas­

toraten i den ordning som är föreskriven för val av pastoratens representant i dom­

kapitlet.

I fråga om den föreslagna sammansättningen av domkyrkorådet i Lund delar stifts­

nämnden i Lund inte helt utredningens uppfattning. Att biskopen och domprosten

ingår som självskrivna ledamöter anser stiftsnämnden självklart. Likaså är skälen

att slopa nuvarande universitetsrepresentation uppenbara. Däremot bör stiftsnämn­

den, förutom jordbruksexpert, utse en i allmänna ekonomiska värv väl förfaren

person till ledamot av rådet. Behovet av expertis inom rådets egen krets har näm­

ligen med åren blivit alltmer uttalat. Om inte rådsmedlemmarnas antal skall utökas,

vilket inga särskilda skäl nu talar för, återstår då för domkyrkoförsamlingen att

utse liksom hittills endast en ledamot. En sådan sammansättning av Lunds dom­

kyrkoråd torde också komma att ge en bättre balans i fråga om representationen

i rådet. Utredningens förslag om förstärkt lokalt inflytande torde inte vara moti­

verat mot bakgrund av att domkyrkoförsamlingen ju redan, förutom sin valda re­

presentant, har sin kyrkoherde, domprosten, såsom självskriven ledamot. Även

domkyrkorådet i Lund kritiserar utredningens förslag till sammansättning av rådet.

Domkyrkorådet understryker att den lokala förankringen och tillgången till sak­

kunskap inom skilda områden är grundläggande för domkyrkorådets sammansätt­

ning. Det bör gälla även framdeles. Domkyrkorådet förordar därför en ordning,

där tyngdpunkten inte vilar på valbarhetsvillkoret som sådant hos den enskilde leda­

moten utan där i stället intressegemenskap och sakkunskap bildar grunden vid ut­

seendet av ledamöterna. Sålunda finner domkyrkorådet i likhet med utredningen

att domprosten bör ingå som självskriven ledamot i domkyrkorådet. I övrigt bör

självskrivenhetens princip inte behållas. Borgmästarämbetet är numera inte ett

kommunalt utan ett statligt ämbete. Att utse en representant för den sakkunskap

som domkyrkorådet förlorar i borgmästaren anser domkyrkorådet böra tillkomma

domkapitlet. Den ledamot av domkyrkorådet som länsstyrelsen och biskopsämbetet

nu gemensamt utser bör, sedan stiftsnämnden övertagit den befattning med dom-

kyrkojorden som tidigare tillkom länsstyrelsen och biskopsämbetet, utses av stifts­

nämnden. Domkyrkoförsamlingen utser såsom hittills en ledamot. Domkyrkorådet

finner det inte motiverat att som utredningen föreslår domkyrkoförsamlingen skall

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

106

utse två ledamöter. I stället bör en universitetsrepresentant i rådet behållas. Er­

farenheten har visat, att det är ytterst värdefullt för domkyrkorådet att bland sina

ledamöter ha en sådan representant. Mellan domkyrkan och universitetet existerar

alltjämt en intressegemenskap, som tar sig uttryck på flera olika sätt.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

10. Författningsregleringen

10.1 Utredningen

I direktiven för utredningen betonade departementschefen att de reformer som

utredningen har att ta ställning till har det gemensamt att de går ut på rationali­

seringar och förenklingar men också fordrar förhållandevis omfattande ändringar i

gällande lagstiftning för att kunna genomföras. Departementschefen underströk vik­

ten av att man i utredningsarbetet strävade efter att göra förslagen till nya bestäm­

melser så enkla och praktiska som det över huvud taget är möjligt. Utredningen

har övervägt om man med bibehållande av den nuvarande lagstiftningen kan göra

de ändringar i den som behövs för att genomföra utredningens intentioner. Utred­

ningen har funnit att detta inte låter sig göra av flera skäl. Ett skäl är att den nu­

varande författningsregleringen är omfattande, invecklad och svåröverskådlig. En

starkt bidragande orsak till detta är att författningarna har tillkommit vid skilda

tider och att någon samordning av författningsmaterialet aldrig har skett. För en

nutida bedömare framstår åtskilliga olikheter i författningsregleringen som onödiga

och i vissa fall direkt hindrande för förvaltningen. Om utredningens olika förslag

förs in i de nu gällande huvudförfattningarna — boställsordningen, ecklesiastika

arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen och lagen om kyrkofond — bidrar detta

knappast till att göra författningarna enklare och mera överskådliga. Till detta

kommer att författningarna speglar en annan tids jordbruksförvaltning. Ett annat

viktigt skäl utgör de kyrkligt-ekonomiska författningarnas konstitutionella ka­

raktär och i vilken omfattning kyrkomötet skall deltaga i lagstiftningen. De änd­

ringar som har behövt göras i författningarna sedan deras tillkomst under 1930-talet

har ofta krävt ett omständligt lagstiftningsförfarande. Reformerna har därför kun­

nat genomföras först efter lång tidsutdräkt. Det torde t. o. m. kunna sättas ifråga,

om inte just det omständliga förfarandet bidragit till att vissa i och för sig önsk­

värda reformer inte kommit till stånd. De nuvarande författningarna är produkter

av en gången tids lagstiftningsteknik med s. k. blandade lagar, dvs. lagar som inne­

håller både bestämmelser som skall tillkomma i den för lag föreskrivna ordningen

och bestämmelser vilka Kungl. Maj:t kan utfärda ensam. I en tid med snabba för­

ändringar i samhällsstrukturen är det uppenbart olämpligt att fordra riksdagens och

kyrkomötets medverkan för att ändra bestämmelser som i och för sig hör hemma

under Kungl. Maj:ts förordningsmakt. Sådana bestämmelser bör alltså flyta in i en

av Kungl. Maj:t ensam antagen författning.

107

Frågan om lagstiftningen om den kyrkliga jorden har kyrkolags karaktär ligger i

och för sig vid sidan av utredningens uppdrag. Uppfattningarna hur man bör be­

döma frågan påverkar emellertid utredningens uppläggning av den nya lagstiftning

som utredningen har att lägga fram. Utredningen finner det därför nödvändigt att

kortfattat redogöra för åsikterna. Frågan har behandlats ingående av 1951 års

kyrkomöteskommitté i det ar 1955 avgivna betänkandet Kyrkomötets grundlags-

enliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47). Kyrkomöteskommittén har lagt arbe­

tets tyngdpunkt vid utredningen av gällande rätt och därvid lämnat en utförlig redo­

görelse för de viktigare lagarnas tillkomst. Härefter har kommittén givit sin egen

syn på lagarnas karaktär. Kommittén har vidare lagt fram förslag till riktlinjer för

kyrkomötets medverkan i lagstiftningen. Betänkandet avslutas med ett utkast till

ny kyrkolag och till kyrkoordning. Någon slutlig ställning till kyrkomöteskommit-

téns betänkande har statsmakterna inte tagit. I flera reformförslag under 1960-talet

har emellertid föredragande statsrådet åberopat vad kommittén anfört i sitt be­

tänkande samt i huvudsak biträtt kommitténs uppfattning. Utredningen utgår där­

för ifrån att betänkandet i inte ringa grad varit vägledande när statsmakterna fattat

sina beslut. Kyrkomöteskommitténs arbete har vidare lagts till grund för den redo­

visning av bl. a. gällande rätt som 1958 års utredning kyrka—stat lagt fram i sitt

betänkande VI Lagstiftning—rättskipning (SOU 1965: 70).

Det bör först framhållas att kyrkomöteskommitténs undersökning av kyrkolags-

begreppet i tillämpningen visar, att inom vissa områden för kyrklig lagstiftning

oklarhet inte råder men att på andra områden olika uppfattningar kommit till sy­

nes. Det senare gäller i huvudsak just området för den kyrkligt-ekonomiska lag­

stiftningen. Kommittén uttalar att i fråga om den kyrkliga jorden medger inte legis-

lativ praxis några säkra slutsatser i frågan hur lagstiftaren bedömt de olika författ­

ningarnas konstitutionella karaktär. Vad särskilt angår boställsordningen konstate­

rar kommittén, att slutet av 1930-talet kom att medföra en omsvängning i praxis.

Medan tidigare lagstiftning skett enligt 87 § 2 mom. RF, inskränktes från denna

tid såväl kyrkomötets som lagrådets medverkan. Enligt kommitténs uppfattning har

det inte funnits skäl att frångå den lagstiftningspraxis som utbildat sig före slutet

av 1930-talet. Kommittén finner visserligen boställsordningen vara av blandad

konstitutionell natur. Det finns sålunda både bestämmelser, som efter sitt innehåll

närmast tillhör området för den administrativa lagstiftningsmakten, och stadganden,

som berör 73 § RF om riksdagens beskattningsrätt. Till väsentlig del anser kom­

mittén dock lagen innehållsmässigt vara av kyrkolags natur. De bestämmelser i

boställsordningen (2, 4, 5, 6 och 56 §§), vilka anger de organ som skall handha

förvaltningen, dessas sammansättning och reglerna för hur de skall tillsättas, och

dessutom grunderna för förvaltningen i övrigt anser komittén sålunda äga från ma­

teriell synpunkt kyrkolags karaktär. Beträffande kyrkliga försäljningslagens kons­

titutionella natur uttalar kommittén att lagens inbegripande under 87 § 2 mom. RF

är naturlig med hänsyn till dess innehåll. Kyrkans intresse av att den kyrkliga egen­

domen inte byts i mindre värdebeständiga tillgångar kräver att bestämmelserna om

förutsättningarna för försäljning av denna egendom och ordningen för försäljnings-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1970

ärendenas handläggning tillkommer under kyrkomötets medverkan. Kommittén

konstaterar vidare att lagen om kyrkofond, liksom tidigare 1910 års lag i samma

ämne, har tillkommit med kyrkomötets samtycke. På motsvarande sätt som i fråga

om annan kyrkligt-ekonomisk lagstiftning infördes mot slutet av 1930-talet en

ny legislativ praxis i kyrkofondslagstiftningen. Ändringar i lagen om kyrkofond

har sålunda genomgående företagits utan kyrkomötets samtycke. I sina övervägan­

den om lagens konstitutionella natur kommer kyrkomöteskommittén fram till att

stadgandet i 1 §, som säger att fonden skall användas för kyrkliga ändamål och för­

valtas utan sammanblandning med andra medel, samt föreskriften i 8 §, som be­

stämmer att fondens inkomster och utgifter såvitt möjligt skall bringas att balan­

sera, är att anse som kyrkolagsbestämmelser. Lagens övriga bestämmelser, bland

dem 6 § om fondens utgifter, anser kommittén inte äga sådan karaktär. Med kyrko­

mötet tillförsäkrad rätt att i fråga om de grundläggande bestämmelserna tillvarata

kyrkans intressen blir enligt kommitténs uppfattning regleringen av fondens sär­

skilda inkomst- och utgiftsposter av mindre betydelse från kyrklig synpunkt, efter­

som den inte inverkar på själva fondkapitalet. Utöver de nu berörda lagarna finner

kyrkomöteskommittén att förordningen den 27 november 1936 (nr 579) angående

förvaltningen av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheterna samt präst-

lönefondslagen är av kyrkolags natur. Vidare hänförs till området 7 § prästlönekost-

nadslagen, som handlar om fondering av medel som flutit in vid avstående av bo-

ställsjord.

I sitt utkast till ny kyrkolag har kommittén angett vilka regler som bör gälla om

den kyrkliga jorden och med denna förknippade förhållanden. Kommittén anser

sålunda, att lagen bör innehålla regler om vilka organ som skall förvalta egendomen

och hur dessa organ skall vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens

ordnande i övrigt. När det gäller de normer som skall gälla för förvaltningen bör

lagen enligt kommittén innehålla endast en allmän regel som säger, att förvaltning­

en skall avse egendomens bevarande och tillgodogörande för kyrkliga ändamål. En

sådan regel tillgodoser det konstitutionella skyddet för den kyrkliga jorden. I fråga

om försäljning av kyrklig jord bör lagen enligt kommittén ta upp bestämmelser i

huvudsak motsvarande kyrkliga försäljnmgslagen. Lagen bör vidare innehålla ett

stadgande motsvarande 7 § prästlönekostnadslagen om att ersättning för expropria­

tion eller annan därmed jämförlig ersättning i fråga om prästgård eller löneboställe

skall utgöra prästlönefond för pastoratet. Kommittén anser vidare att i lagen bör

stadfästas, att kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamal och förvaltas utan

sammanblandning med andra medel samt att fondkapitalet inte får förbrukas. Att

de lokala prästlönefonderna skall förvaltas av pastoraten bör likaså framgå av

lagen, vilken även bör ange grunderna för fondernas användande.

Utredningen framhåller att ett fullföljande av departementschefens intentioner

i fråga om lagstiftningen för den kyrkliga jorden måste innebära, att de nu gäl­

lande lagarna hävs och ersätts med nya bestämmelser. De lagar det härvid gäller

är främst boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försäljningslagen,

lagen om kyrkofond och prästlönefondslagen. För att få en fullständig, gemensam

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

109

reglering inom området har utredningen också inbegripit prästlönekostnadslagen.

Utredningen har i sitt arbete utgått från de meningar som kyrkomöteskommittén

har uttalat. Liksom denna kommitté anser utredningen, att lagstiftningen bör om­

fatta de grundläggande bestämmelserna om förvaltningen av jorden och de kyrkliga

fonder som härrör från denna samt om kyrkofonden. När det gäller lagstiftningens

omfattning anser sig utredningen dock inte kunna i allt följa kommitténs intentioner

i fråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens uppfattning skulle en så knapphändig

kyrkolagstiftning som kommittén skisserat idag föra med sig att man får tre slag

av lagstiftning på det kyrkiigt-ekonomiska området, nämligen kyrkolag, lag som

antagits av Kungl. Maj:t och riksdagen samt administrativa bestämmelser, utfär­

dade av Kungl. Maj:t ensam. Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nu­

varande lagarna har karaktären av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som

kommunallag. För utredningen har den mest vägande synpunkten varit rent prak­

tisk, nämligen att samla bestämmelserna i så få lagar som möjligt för att göra lag­

stiftningen på området överskådlig och lättfattlig. I detta syfte har flera bestäm­

melser tagits upp i lagarna än vad kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrko­

lag. Utredningen har emellertid strävat efter att göra bestämmelserna så allmän­

giltiga och fria från detaljer som möjligt. Detta är enligt utredningen en ofrånkom­

lig förutsättning, om lagarna skall stiftas — och sedermera vid behov ändras —

i den omständligare ordning som stiftandet av kyrkolag utgör. I några fall, där

reglerna får anses vara av lags karaktär men ändock måste göras mera detaljerade,

har använts den metoden att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att utfärda bestäm­

melser enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

10.2 Remissyttrandena

De remissinstanser som uttalar sig i frågan om författningsregleringen delar ut­

redningens uppfattning att gällande författningar på det kyrkiigt-ekonomiska om­

rådet främst boställsordningen, ecklesiastika arrendestadgan, kyrkliga försälj­

ningslagen, lagen om kyrkofond, prästlönefondslagen och prästlönekostnadslagen

bör upphävas och ersättas med nya bestämmelser, varvid de grundläggande före­

skrifterna samlas och systematiseras i två förhållandevis kortfattade lagar medan

detaljregleringen sker i en för hela området gemensam stadga, som utfärdas av

Kungl. Maj:t.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till utredningens uppfattning att

ny lag i ämnet i huvudsak bör bygga på de synpunkter som kyrkomöteskommittén

har uttalat. Hovrätten har inte heller något att invända mot de praktiska över­

väganden, som enligt vad utredningen anför bör medföra vissa modifikationer i de

av kommittén angivna principerna.

Kammarkollegiet delar inte utredningens uppfattning att den nya lagstiftning

som utredningen lägger fram är av kyrkolags natur. Kollegiet påpekar att det, som

utredningen redovisat, råder delade meningar i fråga om den nuvarande kyrkligt-

no

ekonomiska lagstiftningens karaktär av kyrkolag. I sitt yttrande över kyrkomötes-

kommitténs betänkande har sålunda kollegiet hävdat att ingen av de av utredningen

angivna författningarna har sådan karaktär. Inte heller åtnjuter de enligt kollegiet

privilegieskydd. Med en sådan uppfattning skulle utredningens lagförslag inte be­

höva underställas kyrkomötet för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

11. Departementschefen

11.1 Avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden

Kyrkofonden intar en central ställning i den kyrkliga ekonomin. Fondens hu­

vudsakliga uppgift är att främja en utjämning mellan pastoraten av kostnaderna

för avlöning till församlingspräster och kyrkomusiker. I detta syfte får de pastorat

vilkas avlöningstillgångar inte täcker avlöningskostnaderna vissa tillskott ur kyrko­

fonden, under det att de pastorat vilkas avlöningstillgångar överstiger avlönings­

kostnaderna, s. k. överskottspastorat, har att inbetala hälften av överskottet till

fonden. Flertalet pastorat får tillskott från fonden. Budgetåret 1967/68 upp­

gick tillskotten till omkring 26,6 milj. kr. Fonden svarar även för vissa andra

kostnader, såsom kostnader för avlöning till pastoratsadjunkter och pastoratens

skogsbiträden samt kostnader för tjänste- och familjepensioner för präster och av­

gifter till ATP. Vidare svarar kyrkofonden i viss mindre utsträckning för utgifter

som är hänförliga till kyrklig verksamhet på kontrakts-, stifts- och riksplanen. Hit

hör bl. a. kostnaderna för löner till biskoparna. Kyrkofondens inkomster utgörs av

dels ersättning för prästerskapets till statsverket indragna tionde m. m. med cirka

5 milj. kr. per år, dels inkomst av allmänna kyrkohemman, klockarhemman och

biskopshemman, dels ränta och annan vinst på kyrkofondens tillgångar ocn vissa

andra kapitaltillgångar, dels överskottsmedel från överskottspastoraten, dels all­

män kyrkoavgift. Den allmänna kyrkoavgiften skall fastställas sa, att fondens in­

komster balanserar dess utgifter. Kyrkoavgiften erläggs av varje pastorat i förhål­

lande till det antal skattekronor på vilket församlingsskatt beräknas. För budget­

året 1967/68 uppgick intäkterna av kyrkoavgiften till cirka 84,5 milj. kr.

Utredningen föreslår inte någon ändring av principerna för kyrkofondens an­

vändning. Dess förslag går huvudsakligen ut pa att ändra nuvarade metod för att

beräkna om och i vad mån ett pastorat skall få tillskott ur kyrkofonden. Enligt

gällande bestämmelser har pastorat rätt till tillskott från kyrkofonden, om dess

kostnader för avlöning till församlingspräster och kyrkomusiker överstiger sum­

man av dels avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,

dels viss församlingsskatt. Vid den avräkning som årligen görs mellan pastoraten

och kyrkofonden för att utröna om och i vad mån ett pastorat har rätt till tillskott

ur fonden tas avkastningen av löneboställena inte upp till sitt verkliga belopp utan

med ett i förväg, för tio år i sänder uppskattat normalavkastningsbelopp. Mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

111

denna avräkningsmetod har som jag redan anfört riktats kritik från många håll.

Det har bl. a. anmärkts att löneboställenas normaluppskattade inkomster i all­

mänhet väsentligt understiger de faktiska, något som medfört att många pastorat

kunnat uppbära större tillskott ur kyrkofonden än som i och för sig varit motiverat.

Detta har i sin tur lett till ett högre skatteuttag i form av allmän kyrkoavgift än

som eljest varit erforderligt. De har visat sig att normaluppskattningssystemet i

många fall slagit fel även till pastoratens nackdel, bl. a. till följd av att byggnads-

kostnaderna ökat under normaluppskattningsperioden. Mot systemet med normal­

uppskattning har vidare anmärkts att det inte alltid varit ägnat att stimulera det

enskilda pastoratets intresse att öka löneboställenas avkastning genom t. ex. drifts­

omläggning, omarrondering och andra rationaliseringsåtgärder.

Utredningen anser att det inte går att genom jämkningar i nu gällande avräk­

ningsmetod komma till rätta med dessa olägenheter. Utredningen föreslår att

avräkningen mellan pastorat och kyrkofond skall grundas på den faktiska årliga

nettoavkastningen av pastoratets samlade lönetillgångar. Av nettoavkastningen fö­

reslås pastoratet få tillgodoräkna sig 20 % för sitt bestyr med förvaltningen. Vad

som sedan återstår skall i förhållande till kyrkofonden anses utgöra avkastningen

av lönetillgångarna. Genom att pastoratet får för egen räkning behålla nämnda

20 % anses pastoraten få ett ekonomiskt intresse av att boställsförvaltningen är

lönsam. Dessa båda huvudpunkter i utredningens förslag till nytt avräkningsför­

farande tillstyrks allmänt av remissinstanserna. För att ytterligare stimulera pasto­

ratens intresse för en lönsam förvaltning föreslår några remissinstanser att pastora­

ten skall gottslcrivas en högre andel av nettoavkastningen än 20 %.

Utredningens nu nämnda förslag till ändringar i nuvarande avräkningsmetod

undanröjer enligt min mening de påtalade bristerna i gällande system. Det torde

leda till betydligt rättvisare resultat än nuvarande system. En övergång till ett system

som sålunda baserar sig på lönetillgångarnas nettoavkastning bör inte heller vålla

några större praktiska svårigheter.

Att pastoraten vid avräkningen med kyrkofonden gottskrivs 20 % av nettoav­

kastningen för sitt bestyr med boställsförvaltningen torde som utredningen antagit

stimulera pastoratens intresse för en god boställsförvaltning. Förslaget får anses

bättre tjäna det syfte som ligger bakom redan det nuvarande normaluppskattnings­

systemet, nämligen att pastoratet skall ha ett direkt ekonomiskt intresse av en om­

sorgsfull boställsförvaltning. Om man vill vinna pastoratens medverkan i en fort­

skridande rationalisering av det kyrkliga jord- och skogsbruket, lär det nämligen,

såsom utredningen framhållit, vara nödvändigt att pastoraten upplever innehavet

av en lönsam fastighet som en tillgång men också bristande räntabilitet hos ett

löneboställe som en nackdel för pastoratets egen ekonomi och inte bara som en

olägenhet för kyrkofonden. På här anförda skäl ansluter jag mig till utredningens

förslag att avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden skall grundas på den

faktiska nettoavkastningen av avlöningstillgångarna och att pastoraten skall till­

godoräknas 20 % av nettoavkastningen för egen räkning.

I nuvarande normaluppskattningssystem skall avkastningen av varje löneboställe

112

uppskattas för sig. Uppkommer underskott, svarar pastoratet för detta. Det är

alltså inte tillåtet att räkna av underskottet från ett boställe på en uppskattad

nettobehållning av ett annat löneboställe. Utredningens förslag angående avräk­

ningen mellan pastoraten och kyrkofonden innebär att ett eventuellt underskott

på en lönetillgång får kvittas mot överskott på andra lönetillgångar i pastoratet.

Om förvaltningen av pastoratets samlade lönetillgångar visar förlust, svarar enligt

utredningens förslag pastoratet självt för denna. Förlusten beaktas alltså inte vid

avräkningen med kyrkofonden. Även i detta avseende har remissinstanserna all­

mänt tillstyrkt utredningens förslag. Kommunförbundet anser emellertid att kyrko­

fonden bör svara för en eventuell förlust på den samlade förvaltningen i pastora­

tet. Enligt min mening bör utredningens förslag genomföras. Att pastoraten bör

få möjlighet att balansera eventuell förlust på vissa lönetillgångar mot en vinst på

andra sådana tillgångar är rimligt. Att gå så långt som kommunförbundet hävdar

och låta kyrkofonden svara för underskott på den samlade förvaltningen är emeller­

tid inte tillrådligt. Det skulle innebära att kyrkofondens användningsområde vidga­

des och att en förlustbringande förvaltning i ett pastorat skulle bekostas genom

den allmänna kyrkoavgiften. Vidare skulle pastoratens intresse av en lönsam för­

valtning och därmed en viktig rationaliseringsfrämjande faktor begränsas.

I nuvarande avräkningssystem gäller särskilda regler för överskottspastoraten,

dvs. pastorat för vilka den faktiska avkastningen av lönetillgångarna överstiger

präst- och kyrkomusikerlönekostnaden och det virkesbehov för prästgård m. m.

som avses i 55 § ecklesiastika boställsordningen. Sådant pastorat skall f. n. betala in

hälften av överskottet till kyrkofonden. Den andra hälften får överskottspastoratet

använda till andra lokala kyrkliga ändamål än till lönekostnader. Utredningen an­

ser att det saknas anledning att göra skillnad mellan överskottspastoraten och

andra pastorat, om dess förslag att pastoraten skall gottskrivas 20 % av netto­

avkastningen genomförs. Utredningen föreslår därför att vad som återstår av net­

toavkastningen, sedan 20 % gottskrivits pastoratet och dess kostnader för av­

löningsförmåner till församlingspräster och kyrkomusiker blivit täckta, i sin hel­

het skall levereras till kyrkofonden. Vid bedömning av frågan om överskott före­

ligger bör enligt utredningen hänsyn ej längre tas till förut nämnt virkesbehov.

För överskottspastorat fastställs enligt gällande regler en utjämningsperiod av högst

10 år under vilken pastoratet har rätt att tillgodoräkna sig inlevererade överskotts­

medel för att täcka de underskott som eventuellt uppkommer under ett annat re­

dovisningsår under perioden. Utredningen anser att denna möjlighet till återbäring

av överskott för att täcka underskott bör behållas. Därvid bör dock den ändring­

en ske att pastoratet för att täcka underskottet får återbäring med högst det sam­

manlagda belopp som pastoratet under de närmaste föregående tio åren inlevere­

rat till fonden av överskottsmedel. Uppkommer underskott även ett senare år

kan eventuellt ytterligare återbäring ske av resterande överskottsmedel från de

då senaste tio åren.

Utredningens förslag i fråga om överskottspastoraten godtas överlag av re­

missinstanserna. Från några håll framförs invändningar mot förslaget att behålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

113

möjligheten för pastorat att få återbäring av tidigare till kyrkofonden inbetalade

överskottsmedel. Bl. a. kammarkollegiet anser att denna möjlighet bör slopas.

Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag att det vid en övergång till

det föreslagna nettoredovisningssystemet saknas anledning att göra skillnad mellan

överskottspastoraten och andra pastorat i fråga om vilken andel av nettoavkast­

ningen av lönetillgångama som överskottspastoraten bör få behålla. Överskotts­

pastoraten bör alltså behandlas enligt samma mönster som de övriga pastoraten.

Frågan om överskott föreligger bör bedömas genom en jämförelse av endast 80 %

av vinsten på förvaltningen av lönetillgångama, å ena, och avlöningskostnadema

å andra sidan. Hänsyn bör däremot ej längre tas till virkesbehov för prästgård

m. m. Som utredningen och majoriteten av remissinstanserna förordat bör emel­

lertid överskottspastoraten ha möjlighet till återbäring av överskott som inlevere­

rats till kyrkofonden för att täcka eventuellt underskott under senare år.

Enligt gällande bestämmelser kan pastorat få lån ur kyrkofonden, s. k. bygg-

nadsförskott, för bl. a. vissa ny- och ombyggnader på löneboställe samt vissa

grundförbättringar. Amortering och ränta på sådant lån utgör en avdragsgill ut­

gift vid normaluppskattningen. I övrigt får utgifter för mera kostsamma investe­

ringar inte dras av vid normaluppskattningen. I stället föreskrivs att den förbätt­

ring av löneboställes avkastning som man kan vinna genom sådana investeringar

skall beaktas vid normaluppskattningen först efter det antal år (frihetsår) som

skäligen kan anses åtgå för att skriva av det nedlagda kapitalet. Utredningen

föreslår, dels att nuvarande lånemöjligheter för pastoraten skall behållas, dels att

systemet med frihetsår skall ersättas med en möjlighet för pastoraten att få lån

ur kyrkofonden och att vid avräkningen med kyrkofonden få göra avdrag för sina

kostnader för investeringar. Förutsättningarna för lån ur kyrkofonden bör enligt

utredningen stämma överens med vad som gäller för att erhålla statlig lånegaranti

enligt kungörelsen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. Lån bör nämli­

gen inte komma i fråga för andra åtgärder än sådana som är försvarliga från ra-

tionaliseringssynpunkt. Utredningen har, som jag tidigare redovisat, föreslagit att

vissa av pastoratens lönetillgångar, nämligen skogen på löneboställena och präst-

lönefondsfastigheterna, skall förvaltas av annan än pastoraten. Sådan förvaltare

bör enligt utredningen få samma möjligheter till lån ur kyrkofonden som pastora­

ten.

Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om lån ur kyrkofonden.

Även jag ansluter mig till vad utredningen föreslagit härom.

11.2 Jordbrukets och skogsbrukets rationalisering

I syfte att skapa så effektiva jordbruks- och skogsföretag som möjligt pågår en

omfattande rationaliserings verksamhet inom jordbruket och skogsbruket. Sam­

tidigt som nya maskinella hjälpmedel gjort det möjligt att med oförändrad arbets­

114

styrka bruka större arealer än tidigare, har de ökande kostnaderna för arbetskraft

och maskiner framtvingat nya företagsformer och som regel en koncentration till

större brukningsenheter. Boställsutredningens undersökningar visar emellertid att

ett stort antal kyrkliga fastigheter blivit efter i rationaliseringsprocessen. Den

kyrkliga jorden är nämligen ännu splittrad på ett stort antal små fastigheter. Inemot

hälften av jorden är i behov av strukturrationalisering. Det är därför, som jag tidi­

gare framhållit, av väsentligt intresse att den kyrkliga jorden i full utsträckning

omfattas av de allmänna rationaliseringssträvandena.

Den strukturrationalisering som behövs för den kyrkliga jorden berör enligt

utredningen inte endast den kyrkliga fastighetsförvaltningen. En samverkan med

andra jordägare är oundgänglig. Att den kyrkliga jorden dras in i strukturratio­

naliseringen kan därför väntas bli till nytta inte bara för kyrkan. Utredningen före­

slår därför att de åtgärder som behövs inte behandlas separat för de kyrkliga fas­

tigheterna. De måste anpassas till de allmänna jordbrukspolitiska linjerna. Detta

innebär bl. a. att det för flertalet åtgärder av teknisk och ekonomisk art är lämp­

ligast att den kyrkliga fastighetsförvaltningen utnyttjar den statliga serviceverksam­

het som redan finns för jord- och skogsbruksfastigheters rationalisering. Även inom

den kyrkliga förvaltningen bör dock finnas resurser för att planera de rationalise-

ringsåtgärder som behövs. Sålunda måste de kyrkliga förvaltningsorganen få sådana

resurser att dels de inventeringar som är nödvändiga för att bedöma det kyrkliga

fastighetsbeståndets framtida användning kan göras, dels fastighetsmarknaden kan

bevakas så att möjligheterna att genom köp, försäljning eller fastighetsbildning få

till stånd lämpliga brukningsenheter kan tas tillvara. Utredningen hävdar att struk­

turrationaliseringen kräver utblick över vidare fält än ett pastorats fastighetsinne-

hav. Den bör därför lämpligen bedrivas stiftsvis. Stiftsnämnden bör vara den myn­

dighet som bär det huvudsakliga ansvaret för strukturrationaliseringen och svarar

för de avgörande besluten och verkställighetsåtgärderna. En sådan utvidgning av

stiftsnämndernas kompetens bör kompletteras med att garantier skapas för att pas-

toratsintressena beaktas vid stiftsnämndens handläggning av rationaliseringsären-

dena. Utredningen föreslår därför att pastoraten i stiftet blir företrädda genom en

ledamot i stiftsnämnden.

Arbetet med att gå igenom det kyrkliga fastighetsbeståndet och primärt bedöma

dess framtida användning bör enligt utredningen i stor utsträckning läggas på bo-

ställsnämnderna, varvid de bör få tillgång till fastighetsekonomisk och fastighets-

teknisk expertis. För inventeringen på skogsbrukssidan finns erforderlig sakkun­

skap hos stiftsnämnderna.

Att genomföra den strukturrationalisering som bedöms nödvändig blir en ar­

betsuppgift på längre sikt. Vissa allmänna riktlinjer kan utfärdas centralt. På

stiftsplanet förutsätter utredningen att en nära samverkan mellan stiftsnämnderna

och lantbruksnämnderna kommer till stånd. Utredningen betonar vikten av att

fastighetsmarknaden bevakas så att lämpliga tillfällen till markförvärv inte för­

summas. Denna uppgift bör i fråga om skogsbruksfastigheter liksom hittills i förs­

ta hand ankomma på stiftsnämnden. I övrigt bör den åvila främst boställsnämn-

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:tf.- proposition nr 168 år 1970

115

derna. Som centralt organ för att leda och planera strukturrationaliseringen av den

kyrkliga jorden och tillhandahålla viss expertpersonal, i varje fall under ett inled­

ningsskede, föreslås en särskild arbetsenhet inom kammarkollegiet.

För att bostadsnämnderna skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs enligt ut­

redningen vissa förändringar i nuvarande organisation. Sålunda bör nämndernas

verksamhetsområden vidgas. Vidare bör pastoraten få en fast representant i varje

nämnd. Härigenom stärks nämndernas möjligheter att medverka i strukturratio­

naliseringen.

Förvaltningsbestämmelserna för den kyrkliga jorden bör enligt utredningen

utformas så, att de underlättar en rörlig markpolitik och en effektiv samverkan

mellan olika fastigheter och ägarkategorier. För skogsbrukets del behövs en be­

tydligt mera utbyggd samverkan än den som erbjuds inom de nuvarande skogsbi-

trädesdistrikten. Större enheter krävs för ett rationellt utnyttjande av maskiner

och arbetskraft. Gemensam planering av driften är en nödvändig förutsättning för

ett lönsamt skogsbruk. Utredningen har övervägt vilka fördelar som kan vinnas

genom olika former av samverkan och finner att teknisk samverkan bör kunna

komma i fråga med Skogssällskapet, skogsägareföreningar eller andra kategorier

av skogsägare. Tjänster bör under alla omständigheter köpas på sätt som visar

sig billigast och mest effektivt. Utredningen föreslår emellertid, att det kyrkliga

skogsbrukets samverkansproblem i första hand löses genom en utbyggd samverkan

inom den kyrkliga förvaltningens ram. Genom ett effektivt samarbete mellan de

skogsförvaltande pastoraten i ett helt stift kan man få underlag för de rationalise-

ringsåtgärder som i främsta rummet krävs i form av översiktlig planläggning av

skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft och ett

gemensamt utbud av virke. Vidare kan avtal träffas centralt med företrädare för

andra skogsägarkategorier om samverkan över ägogränserna. Detta resultat kan

enligt utredningen uppnås på två olika vägar. En möjlighet är att stiftsnämnderna

övertar förvaltningen av löneboställenas skog, medan jordbruksdelen kvarstår un­

der pastoratens förvaltning. Skogen skulle därvid förvaltas gemensamt för pasto­

ratens räkning. Nettoavkastningen skulle årligen fördelas mellan samtliga delägan­

de pastorat efter andelsvärden, oavsett om avverkningen under året skett på ett

visst pastorats fastigheter eller ej. Utredningen konstaterar att detta alternativ

skulle innebära en ytterligare begränsning av pastoratens självbestämmanderätt

men påpekar att denna redan nu är ytterligt blygsam när det gäller skogsförvalt-

ningen och att det enskilda pastoratets rätt att besluta i fråga om avverkningar och

skogsvårdsåtgärder utgör ett direkt hinder för ett rationellt planerat skogsbruk.

Enligt utredningens andra alternativ skulle grundprincipen för nuvarande boställs-

förvaltning behållas, dvs. att pastoraten svarar för förvaltningen av skogen. Men

ledningen för pastoratens förvaltning inom varje stift skulle uppdras åt ett sam-

arbetsorgan och stiftsnämndens uppgifter begränsas till tillsyn över förvaltningen

och tillvaratagande av kyrkofondens intressen. Även vid detta alternativ skulle

nettoavkastningen av den gemensamma förvaltningen årligen fördelas mellan pasta-

116

raten efter andelstal. Utredningens majoritet förordar en lösning enligt sist nämnda

alternativ. Ledamoten Lindström reserverar sig till förmån för förvaltning genom

stiftsnämndema.

Målet för det kyrkliga skogsbruket föreslås vara en långsiktig, stor avkastning

med bibehållet krav på en måttlig förräntning. Detta bör enligt utredningen ge

virkesrilca bestånd utan överdrivet lång omloppstid. Kravet på en jämn avkast­

ning av det enskilda pastoratets skog behöver inte längre uppehållas, utan man

bör eftersträva en genomsnittligt jämn avkastning på längre sikt för stiftets samt­

liga skogar.

När det gäller jordbruket kan enligt utredningen sidoarrende vara en smidig

väg till strukturrationalisering. Sidoarrende bör dock ses endast som ett första steg

mot rationellare fastighetsbildning. Framtida mera enhetliga arrendebestämmelser

kan också underlätta sambruk mellan kyrkliga fastigheter under skilda förvalt­

ningar. Beslut om ändrad markanvändning, annan driftsform m. m. bör under­

lättas. Utredningen föreslår därför att beslutanderätten i sådana frågor överflyttas

från Kungl. Maj:t till stiftsnämnd eller i flertalet fall då det gäller löneboställes

disposition till boställsnämnd.

Utredningen framlägger vidare förslag som avser att underlätta köp och försälj­

ning av kyrklig jord. Det föreslås, att frågor om placering av prästlönefondsmedel

blir överflyttade från domkapitlens till stiftsnämndemas handläggning och att pla­

cering av sådana fondmedel i fastighet, oberoende av beloppets storlek, får beslu­

tas av stiftsnämnd. Vidare föreslås att pastorat eller stiftsnämnd som inte har me­

del omedelbart tillgängliga när tillfälle ges att förvärva från rationaliseringssynpunkt

lämplig tillskotts jord skall kunna få lån ur kyrkofonden för ändamålet.

De förslag till åtgärder av olika slag som utredningen lägger fram för att få

till stånd en effektiv strukturrationalisering tillstyrks i allmänhet av remissinstan­

serna. Man är i huvudsak ense med utredningen om att det till att börja med

krävs åtgärder för planläggning av strukturrationaliseringen. Det behövs sålunda en

inventering av de kyrkliga fastigheterna och en bedömning av deras framtida

användning. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att detta arbete

liksom arbetet med att genomföra den strukturrationalisering som bedöms nöd­

vändig på grundval av inventeringen, genom bl. a. köp och försäljning, bör ske

stiftsvis under medverkan av — utom de statliga rationaliseringsorganen — bo­

ställsnämnd och stiftsnämnd.

Från några håll framförs vissa allmänna erinringar. Skogsstyrelsen understryker

vikten av att rationaliseringssträvandena inte bara inriktas på att åstadkomma

bästa ekonomiska bärkraft hos de enskilda brukningsenheterna utan framför allt

på att genom s. k. intressearrondering skapa större samlade komplex av skogs­

mark. Statskontoret anser att det såvitt avser jordbruksfastigheterna bör vara

möjligt att utan någon omfattande inventering ta itu med rationaliseringsarbetet i

samverkan med lanbruksnämnderna och deras expertis.

Utredningens förslag till fördelning mellan stiftsnämnd och boställsnämnd av

uppgifterna med att inventera fastighetsbeståndet och bevaka fastighetsmarknaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

117

liksom förslaget att inrätta ett centralt samordningsorgan inom kammarkollegiet

möter kritik från flera håll. Kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrel-

sen m. fl. framhåller vikten av att rationaliseringsarbetet inte splittras. Ansvaret

för inventeringen av fastighetsbeståndet och bevakningen av fastighetsmarknaden

bör enligt dessa remissinstanser helt åvila stiftsnämndema. Det intresse och den

ortskännedom och sakkunskap som finns hos boställsnämndema bör tas tillvara

men dessa bör väsentligen tjäna som serviceorgan åt stiftsnämndema.

Lantbruksstyrelsen, statskontoret och många andra remissinstanser anser det

inte vara motiverat att skapa ett nytt centralt rationaliseringsorgan inom kammar­

kollegiet för ledning och samordning av rationaliseringsverksamheten. Planlägg­

ningen bör lämpligen bedrivas på stiftsplanet. Kammarkollegiet anser att det finns

ett visst behov av riktlinjer och samordning, även om det huvudsakliga rationali­

seringsarbetet bör ske på stiftsplanet. Dessa i förhållande till utredningens förslag

mera begränsade samordningsuppgifter bör enligt kammarkollegiet läggas på

kollegiet, som på riksplanet närmast har att ta befattning med den kyrkliga jorden.

Kollegiet räknar med att kunna fullgöra dessa uppgifter utan någon förstärkning av

personalen.

I fråga om utredningens förslag till åtgärder för att få till stånd en mera utbyggd

samverkan inom det kyrkliga skogsbruket råder delade meningar. De flesta remiss­

instanserna är ense med utredningen om att ett modernt skogsbruk kräver stora en­

heter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genom­

föras i full skala och att en förvaltning stiftsvis i de flesta fall bör ge tillräckligt

underlag för rationaliseringsåtgärder i fråga om planläggning av skogsarbetet, ma­

skinanskaffning, arbetskraftsfrågor och virkesförsäljning m. m. Många remissin­

stanser framhåller samtidigt att, även om det kyrkliga skogsbrukets samverkans-

problem i första hand bör lösas inom den kyrkliga förvaltningens ram, utredningen

borde ha anlagt ett mera positivt och konstruktivt synsätt på frågan om samverkan

med andra parter. Många skogsvårdsstyrelser ifrågasätter lämpligheten av att en

särskild avverkningsorganisation byggs upp inom den kyrkliga skogsförvaltningen.

Det bör komma i fråga endast när en sådan egen organisation verkligen kan ut­

nyttjas effektivt och rationellt. Med hänsyn till att den kyrkliga skogen är splittrad

på många små enheter och spridd över stora områden är det enligt flera skogs­

vårdsstyrelser knappast möjligt för den kyrkliga skogsförvaltningen att i någon

större utsträckning kunna rationellt utnyttja en maskinpark av den storleksord­

ning som numera används. I stället bör samverkan i olika former sökas med

andra skogsförvaltande företag och organisationer. Därigenom kan de resurser

som redan finns inom skogsbruket bäst utnyttjas. Andra skogsvårdsstyrelser anser

att en samordning inom den kyrkliga förvaltningens ram i fråga om översiktlig

planläggning och utbud av virke väl kan komma i fråga. Förslaget om gemensam

maskinanskaffning och anställning av arbetskraft anses däremot orealistiskt.

Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastorats-

förbund avstyrker förslaget att samtliga boställsskogar inom ett stift skall bilda

underlag för en central skogsförvaltning i stiftet. Kommunförbundet anser att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

118

finns andra möjligheter att åstadkomma ett större och bättre underlag för de för­

ändrade driftsformer som det nuvarande och framtida skogsbruket kräver. I förs­

ta hand åsyftar kommunförbundet en reform av den kyrkokommunala indelning­

en som tar sikte på att skapa större kyrkokommunala enheter eller att bilda kyrk­

liga samfälligheter. Med en bättre arrondering av den kyrkliga jorden bör enligt

kommunförbundet de större kyrkokommunala enheterna eller samfälligheterna

kunna utgöra ett tillräckligt stort underlag för en rationell skogsförvaltning. Där­

till kommer möjligheterna till samverkan med andra skogsägarkategorier. För­

samlings- och pastoratsförbundet hänvisar till den ändring i kommunindelningen

som håller på att genomföras och framhåller att det därvid i regel blir aktuellt att

bilda kyrkliga samfälligheter inom dessa större kommuner.

Utredningens förslag att den gemensamma förvaltningen av all kyrklig skog i

stiftet skall uppdras åt ett särskilt samarbetsorgan för pastoraten i stiftet avstyrks av

så gott som samtliga remissinstanser. Dessa remissinstanser ansluter sig i stället till

reservantens, ledamoten Lindströms uppfattning att den mest praktiska och ratio­

nella lösningen är att låta stiftsnämnden med en förstärkt pastoratsrepresentation

överta skogsförvaltningen. Som skäl åberopas allmänt att stiftsnämnderna genom

sin sammansättning och sin direkta tillgång till kvalificerad expertis är vida mera

lämpade än ett rent pastoratsorgan att leda de angelägna strävandena att av det

splittrade ägoinnehavet skapa brukningsenheter med goda förutsättningar för tids­

enlig drift och ökad lönsamhet. Vidare framhålls att stiftsnämnd såsom tillsyns­

myndighet eller förvaltande organ företräder alla kategorier av kyrklig jord och

därför också har betydligt större möjligheter att genom köp, försäljningar och by­

ten nå uppgörelser med andra markägare med motsvarande arronderingsintresse.

Ett annat skäl som åberopas är att en sådan organisatorisk lösning dessutom med­

ger en naturlig samordning mellan förvaltning och de föreslagna utvidgade befo­

genheterna för stiftsnämnderna i strukturrationaliseringssammanhang.

Mot den av utredningen uttalade målsättningen för det kyrkliga skogsbruket som

bör ligga till grund för reglerna om skogshushållningsplaner för den kyrkliga sko­

gen framför lantbruksstyrelsen erinringar. Styrelsen hävdar att den föreslagna

målsättningen innebär en modifierad men alltjämt klart uttalad tendens till upplag­

ring av skogskapital. Detta avviker från målsättningen för skogsbruket i övrigt som

strävar mot företagsekonomiskt rationell drift.

Mot utredningens förslag i fråga om köp och försäljning av jord i rationalise-

ringssyfte framförs erinringar på några punkter. Kammarkollegiet och domänver­

ket avstyrker förslaget att beslutanderätten i fråga om fastighetsköp helt skall de­

legeras till stiftsnämnden. I fråga om förvärv av fastighet för kyrkofondens räk­

ning hänvisar kammarkollegiet till att en intresseavvägning och prioritering mellan

olika stift ofta är påkallad. Sådana frågor bör därför alltjämt avgöras centralt.

Beslutanderätten bör dock i viss utsträckning kunna delegeras till kollegiet. I frå­

ga om förvärv av fastighet för prästlönefondsmedel påpekar kammarkollegiet och

domänverket att exempelvis domänverkets större markförvärv underställs Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

120

ståndet bör alltså åvila stiftsnämnden, liksom det bör ankomma på stiftsnämnden

att ha ansvaret för att planlagda strukturförändringar av jordbruksfastigheter blir

genomförda.

Förslaget att inrätta en särskild arbetsenhet inom kammarkollegiet med vid­

sträckta uppgifter att samordna, övervaka och dra upp riktlinjer för strukturra­

tionaliseringen har mött kritik från många håll. Jag anser liksom kammarkollegiet

att det finns visst behov av samordning och centralt meddelade riktlinjer. Dessa, i

förhållande till utredningens förslag mera begränsade uppgifter, bör kunna läggas

på kammarkollegiet utan att dess organisation ändras.

Att förändra det kyrkliga jord- och skogsbruket kommer med nödvändighet åt',

ta lång tid i anspråk. Det är därför angeläget att under omställningsskedet genom

olika former av samverkan över ägogränser motverka de olägenheter som beror

på att brukningsenhetema inte är tillräckligt stora och att arronderingen av drifts­

enheterna är bristfällig. Eftersom den ökade användningen av maskinella hjälp­

medel inom skogsbruket fört med sig att de skogliga behandlingsytomas storlek

och form fått en helt annan betydelse för det ekonomiska resultatet av skogsbru­

ket än tidigare, finns det särskilt inom skogsbruket ett stort behov av samverkan av

olika slag.

Utredningens förslag att samverkansbehovet för det kyrkliga skogsbruket i förs­

ta hand löses inom den kyrkliga förvaltningens ram godtas i princip av remissin­

stanserna. Förslaget innebär närmare bestämt att man inom stiftet bygger ut de

samverkansformer man nu har i skogsbiträdesdistrikten och den möjlighet till cen­

tral planering som stiftsjägmästarorganisationen erbjuder. På så sätt får man enligt

utredningen underlag för sådana rationaliseringsåtgärder som översiktlig planlägg­

ning av skogsarbetet, gemensam maskinanskaffning och anställning av arbetskraft

samt samordnad virkesförsäljning.

Liksom de allra flesta remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att

man bör tillvarata och vidareutveckla de samverkansformer som f. n. finns inom

det kyrkliga skogsbruket. Det moderna skogsbruket kräver stora enheter för att

rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras i full ska­

la. Jag förordar därför att skogsförvaltningen i enlighet med vad utredningen före­

slagit organiseras stiftsvis. Jag delar alltså inte kommunförbundets och försam­

lings- och pastoratsförbundets uppfattning att tillskapandet av större kyrkokom-

munala enheter och bildandet av kyrkliga samfälligheter kommer att ge tillräck­

ligt stort underlag för att snabbt och rationellt lösa de många problem som ett

splittrat skogsbruk möter. I likhet med många skogsvårdsstyrelser är jag snarare

benägen att ifrågasätta om ens en förvaltning stiftsvis kan ge underlag för vissa av

de rationaliseringsåtgärder som utredningen föreslår. Självfallet bör företagseko­

nomiska principer vara vägledande även vid valet av samverkansform. Från denna

utgångspunkt ter det sig naturligt med en samordning inom den kyrkliga förvalt­

ningens ram när det gäller sådana frågor som utbud av virke och planläggnings-

frågor. Däremot är det tveksamt huruvida det från företagsekonomisk synpunkt

är lämpligt att det i varje stift anskaffas maskiner och anställs arbetskraft för

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

121

skogsbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att detta är en

helt orealistisk tanke för Norrbottens del, bl. a. med hänsyn till skogsskiftenas

spridning över en areal som motsvarar en fjärdedel av landets hela areal. Många

andra skogsvårdsstyrelser har också manat till stor försiktighet i dessa avseenden.

Jag vill för egen del understryka dessa synpunkter. Jag anser således att, så länge

det kyrkliga skogsbruket är så splittrat som nu och så länge som den tekniska

och ekonomiska utvecklingen fortlöper i så snabb takt som f. n., det inte bör kom­

ma i fråga att inom den kyrkliga förvaltningens ram anskaffa maskiner eller an­

ställa arbetskraft i annat fall än då förutsättningar finns för en på lång sikt ratio­

nell skogsproduktion. Det är alltså inte lämpligt att nu alltför hårt låsa formerna för

den kyrkliga avverkningsorganisationen.

Tills vidare bör olika former av teknisk samverkan med andra kategorier av

skogsägare vara den från driftssynpunkt lämpligaste lösningen för det kyrkliga

skogsbruket. Hittills har sådan samverkan förekommit främst med Skogssällskapet

i den formen att sällskapet med sin personal och maskinutrustning biträtt vid för­

valtningen av löneboställenas skogar, vilkas belägenhet gjort ett sådant samarbete

naturligt för båda parter. På flera håll i landet förekommer också en begränsad

teknisk samverkan med skogsägareföreningar. Som utredningen påpekat bör i bl. a.

Luleå stift samverkan med domänverket på många håll te sig naturlig. I detta

sammanhang bör anmärkas att enligt utredningens uppgifter 50 å 60 % av den

årliga avverkningen inom de kyrkliga skogarna säljs på rot. Om förvaltningen av

löneboställenas skogar såsom jag förordat ombesörjs stiftsvis, kan avtal träffas

centralt om anlitande av entreprenörföretag eller eljest av personal eller maskiner

i annans tjänst för arbete på kyrklig skogsmark.

När det gäller frågan hur organisationen på stiftsplanet närmare skall utformas

möter utredningens förslag att skogen skall förvaltas av ett för pastoraten i stiftet

gemensamt organ ett kompakt motstånd från remissinstansernas sida. Så gott som

samtliga instanser ansluter sig i stället till ledamoten Lindströms uppfattning att

stiftsnämnderna bör ha hand om förvaltningen. Även jag anser att den mest prak­

tiska och rationella lösningen är att förvaltningen anförtros åt stiftsnämnderna. Jag

kan i huvudsak ansluta mig till de skäl som åberopas i reservationen. Man har

från något håll velat göra gällande att principiella skäl talar mot att flytta över

pastoratens förvaltningsuppgifter i fråga om skogen till stiftsnämnderna. Som ut­

redningen framhållit är emellertid pastoratens självbestämmanderätt när det gäl­

ler skogsförvaltningen redan nu ytterligt blygsam. För att även i framtiden garan­

tera pastoraten ett visst medinflytande över skogsförvaltningen föreslår jag, som

närmare skall utvecklas i ett senare sammanhang, att pastoraten blir representerade

i stiftsnämnden med två ledamöter.

Mycket talar för att de förändringar i arbetsuppgifterna som nu föreslagits för

stiftsnämndemas del kommer att påkalla viss utökning av stiftsnämndernas per­

sonal. I vilken utsträckning personalen bör ökas går inte nu att bedöma. Till den

frågan får jag återkomma i ett senare sammanhang.

Utredningen har gjort vissa uttalanden om målet för det kyrkliga skogsbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

122

Jag vill i det sammanhanget påpeka att målet givetvis bör stå i överensstämmelse

med målet för skogsbruket i övrigt. Det kyrkliga skogsbruket bör alltså drivas så,

att det på lång sikt lämnar bästa möjliga ekonomiska resultat samtidigt som det

ger en från företagsekonomisk synpunkt godtagbar årlig avkastning.

Utredningens förslag till närmare utformning av hushållningsplanerna har mött

skarp kritik. Skogsbrukets planläggningsfrågor övervägs f. n. av skogspolitiska

utredningen. Jag förordar att Kungl. Maj:t får meddela anvisningar för den kyrk­

liga skogsbruksdriften. Anvisningarna bör utformas så att det kyrkliga skogsbru­

ket kan drivas efter samma riktlinjer som övrigt jämförligt skogsbruk.

Liksom remissinstanserna godtar jag utredningens förslag att Kungl. Maj:ts be­

slutanderätt i fråga om ändrad markanvändning eller andra dispositionsändringar

av det kyrkliga jordbruket skall överflyttas till stiftsnämnd och i vissa fall till bo-

ställsnämnd.

Utredningens förslag att beslutanderätten i fråga om fastighetsköp helt skall

läggas på stiftsnämndema anser jag i likhet med kammarkollegiet och domän­

verket föra för långt. Frågan har samband med den större frågan om placering

av de snabbt växande kyrkliga fonderna som jag avser att behandla något senare.

Jag vill emellertid förutskicka att önskemålet om en bredare bas för de kyrkliga

kapitalplaceringarna talar för att stiftsnämndens beslutanderätt i fråga om inköp

av fastighet för prästlönefondsmedel begränsas. Kungl. Maj:t bör medges att med­

dela närmare bestämmelser i fråga om förvärv av fastighet för fondmedel av olika

slag.

Utredningens förslag att de kyrkliga myndigheterna skall få möjlighet att lämna

staten eller kommun förhandsbesked om principiellt medgivande till framtida för­

säljning kan jag inte biträda. Frågan berördes i prop. 1967: 100 angående rikt­

linjer för bostadspolitiken, m. m. I sitt remissyttrande över det betänkande som

låg till grund för propositionen förklarade boställsutredningen sig ämna föreslå

att kommun skulle kunna få bindande förhandsbesked om rätt att förvärva kyrk­

lig jord för att på så sätt kunna förebygga att kommun alltför långt innan mark­

dispositionen blir aktuell övertar fastighet på vilken ett räntabelt jordbruk kan

bedrivas. Departementschefen uttalade bl. a. att en tidig överlåtelse av mark till

kommunen otvivelaktigt kan innebära att den överlåtna marken blir mindre ratio­

nellt förvaltad i skogsbruk eller jordbruk fram till tidpunkten när marken skall

exploateras för bebyggelse. Enligt departementschefen är det fråga om en avväg­

ning mellan två samhällsintressen, nämligen intresset att främja en god samhälls­

planering och intresset av fortsatt rationell drift under en övergångstid. Departe­

mentschefen betraktade det så angeläget att främja långsiktighet i den kommunala

markpolitiken att statens och kyrkans intresse att få behålla marken så länge som

möjligt i viss mån borde få stå tillbaka för intresset att åstadkomma en god pla­

nering av samhällsbyggandet. Skäl saknas att frångå detta ställningstagande i frå­

gan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1970

123

11.3 Enhetligare förvaltnmgsbestämmelser m. m.

Den kyrkliga egendomen är, både i fråga om ursprung och de ändamål den

avser att tjäna, av mycket växlande slag. Redan på grund härav är det naturligt

att reglerna om förvaltning av kyrklig egendom är tämligen oenhetliga.

Den kyrkliga egendomen utgörs dels av den kyrkliga jorden med tillhörande

byggnader, dels av lös egendom såsom inventarier i kyrkor, fonder som härleder

sig från den kyrkliga jorden och donationer. Den kyrkliga jorden kan indelas i

två huvudgrupper. Den ena avser fast egendom som genom sitt brukningsvärde tjä­

nar kyrkan, s. k. förvaltningsförmögenhet. Hit hör främst kyrkor, kyrkogårdar och

andra allmänna begravningsplatser samt prästgårdar och biskopsgårdar. Den andra

gruppen som skulle kunna kallas finansförmögenheten omfattar avkomstgivande

egendom. Till den avkomstgivande fasta egendomen räknas huvudsakligen löne-

boställen, prästlönefondshemman, lokalkyrkas fastigheter, allmänna kyrkohem-

man, biskopshemman, klockarhemman och domkyrkas fastigheter. Avkastningen

av denna egendom är avsedd för skilda ändamål. Sålunda disponeras avkastningen,

från löneboställena och prästlönefondshemmanena för avlöning av präster, från

församlingskyrkas fastighet för församlingskyrkans räkning och från domkyrkas

fastighet för domkyrkans behov. Avkastningen från allmänna kyrkohemman,

biskopshemman och klockarhemman tillfaller kyrkofonden.

De regler om förvaltning av kyrklig egendom som nu är aktuella avser endast

den del av den kyrkliga jorden som kan hänföras till finansförmögenheten samt

prästgårdar, biskopsgårdar och vissa fonder. Löneboställena förvaltas f. n. av pas­

toraten. Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock boställsnämnd och stifts-

nämnd. Dessa nämnder utövar även uppsikt över pastoratens förvaltning. Försam­

lingskyrkornas fastigheter förvaltas av församlingarna. Vissa förvaltningsbefogenhe­

ter tillkommer stiftsnämnd, som också har uppsikt över förvaltningen. Prästlöne­

fondshemman, allmänna kyrkohemman, biskopshemman och klockarhemman för­

valtas av stiftsnämnden. Förvaltningen av domkyrkofastigheter tillkommer bi­

skopen och domkapitlet med en syssloman som närmaste förvaltare. Stiftsnämnden

har uppsikt över förvaltningen av domkyrkofastigheter. För förvaltningen av Lunds

domkyrkas fastigheter gäller en annan ordning. Ett särskilt domkyrkoråd finns för

ändamålet. Vissa förvaltningsbefogenheter tillkommer dock stiftsnämnden.

Utredningens förslag tar sikte på att åstadkomma större enhetlighet i förvalt­

ningsformerna beträffande de olika slagen av kyrklig jord. I detta syfte föreslår

utredningen ändrade regler om förvaltningen av bl. a. dels löneboställenas skog,

dels vissa domkyrkofastigheter. Vidare föreslår utredningen ändringar i reglerna

om upplåtelse av arrende och andra nyttjanderätter, däribland jakt och fiske.

Utredningen framför också förslag om naturvård och kulturminnesvård.

Som framgår av vad jag tidigare anfört har jag godtagit utredningens förslag

om att skogen på samtliga löneboställen i ett stift skall förvaltas gemensamt. Jag

har därvid förordat att förvaltningen skall utövas av stiftsnämnden.

Beträffande lokalkyrkornas skog föreslår utredningen ingen organisatorisk för­

124

ändring. Varje församling bör alltjämt ha hand om skogsförvaltningen. Stiftsnämn-

dens befattning bör enligt utredningen begränsas till att fastställa hushållningsplan

och tillse att den efterföljs. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget men

bl. a. stiftsnämnden i Karlstad anser att lokalkyrkornas skog bör inordnas i den

för stiftet gemensamma skogsförvaltningen. Jag anser att det saknas skäl att frångå

utredningens förslag. Det allmännas intresse av förvaltningen är av annan art i

fråga om löneboställenas skog, vars avkastning påverkar kyrkofondens ekonomi

och därmed den allmänna kyrkoavgiften, än i fråga om lokalkyrkornas skog vars

avkastning disponeras för dessa kyrkors räkning. Det bör emellertid inte möta nå­

got hinder att, om församlingen önskar det, lokalkyrkas skogsfastigheter efter be­

slut av Kungl. Maj:t får ingå i den för löneboställenas skog gemensamma statsför­

valtningen. Förvaltningen av domkyrkornas fastigheter med undantag av Lunds

domkyrkas fastigheter och vissa andra fastigheter bör enligt utredningen över­

lämnas åt stiftsnämnderna. Förvaltningen av Lunds domkyrkas egendomar före­

slås även i fortsättningen ankomma på domkyrkorådet i Lund. Utredningens för­

slag i dessa avseenden tillstyrks av remissinstanserna. Enligt en undersökning som

kyrka-statutredningen gjort år 1960 uppgick taxeringsvärdet av domkyrkornas

fasta egendom, med undantag av själva domkyrkofastigheterna, till 23,6 milj. kr.

Därav belöpte 20 milj. kr. på Lunds domkyrkas fasta egendom. Förvaltningen av

Lunds domkyrkas egendom bör alltså väl kunna bestå som en enhet för sig. Dom-

kyrkojorden i övrigt är däremot av ringa omfattning och de organ som f. n. har

ansvaret för denna fasta egendom har inte någon speciell sakkunskap för fastig­

hetsförvaltning. Några bärande skäl för att behålla en särskild förvaltningsorganisa­

tion för denna egendom finns alltså knappast. Det torde vara betydligt lättare att få

till stånd en rationell ordning, om förvaltningen anförtros stiftsnämnderna. På dessa

skäl tillstyrker jag utredningens förslag beträffande förvaltningen av Lunds dom­

kyrkas och övriga domkyrkors fastigheter. Liksom utredningen räknar jag med att

det kan vara lämpligt att beträffande vissa fastigheter lägga förvaltningen på annat

organ än stiftsnämnden resp. domkyrkorådet i Lund. Beslut härom bör få med­

delas av Kungl. Maj:t.

För stiftsnämnds förvaltning av domkyrkas fastighet bör gälla samma regler

som beträffande stiftsnämnds omedelbara förvaltning av annan kyrklig jord. Det

bör påpekas att förslaget inte syftar till någon ändring i fråga om användningen av

egendomens avkastning. Inte heller är det meningen att frånta de organ som f. n.

fungerar som domkyrkas styrelse vården och förvaltningen av själva domkyrkan

eller dess kapital och övriga lösa egendom.

Utredningens förslag rörande utarrendering syftar till en mera enhetlig reglering

av de kyrkliga organens handläggning av arrendefrågor. I fråga om den privaträtts­

liga regleringen av den kyrkliga jordens utarrendering har, som jag tidigare nämnt,

chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag anmält förslag som innebär en

i princip enhetlig lagstiftning för såväl publika som enskilda arrenden. Enligt gäl­

lande bestämmelser om förvaltning av kyrklig jord skall upplåtelser och övriga jord­

ägarfunktioner i princip handhas av den som förvaltar den kyrkliga jorden. I fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

Kungl. Maj:ts< proposition nr 168 år 1970

125

om arrendeupplåtelse är emellertid de förvaltande organens handlingsfrihet in­

skränkt i vissa avseenden. Så t. ex. bestämmer boställsnämnden arrendevillkoren vid

utarrendering av löneboställe. Detta sker vid en s. k. ekonomisk besiktning. Beträf­

fande församlingskyrkornas och domkyrkornas fastigheter föreskrivs att arrende­

uppskattning skall göras av vissa därtill utsedda personer, varefter stiftsnämnden

fastställer villkoren för arrendeupplåtelsen. I fråga om rätten att sluta avtal om

upplåtelse av kyrklig jord på arrende för jordbruk gäller skilda bestämmelser. I

allmänhet är det förvaltaren av egendomen som har hand om själva upplåtelsen

men i vissa fall, t. ex. i fråga om Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas fastigheter,

svarar stiftsnämnden även för utarrenderingen. För att vinna större enhetlighet i

förvaltningsformerna och för att få en enhetligare arrendesättning för de kyrkliga

arrendegårdarna föreslår utredningen att det uppdras åt boställsnämnderna att

göra arrendeuppskattning beträffande samtliga kategorier kyrkliga jordbruksfastig­

heter. I överensstämmelse med vad som gäller för löneboställena föreslås vidare att

det såvitt avser lokalkyrkornas jord skall ankomma på boställsnämnden att även

fastställa arrendevillkoren. Beträffande Lunds domkyrkas fastigheter föreslås att

det skall ankomma på stiftsnämnden att fastställa arrendevillkoren. Att anta ar-

rendator och teckna kontrakt med denne, dvs. handhavandet av själva upplåtelsen

föreslås ankomma på vederbörande förvaltare. Remissinstanserna tillstyrker i allt

väsentligt utredningens förslag i dessa avseenden. Domkyrkorådet i Lund anser

emellertid att det bör anlcomma på boställsnämnden och inte på stiftsnämnden att

fastställa arrendevillkor för Lunds domkyrkas arrendegårdar.

Det är enligt min mening värdefullt med en enhetligare reglering av de kyrk­

liga organens handläggning av arrendefrågor. Regleringen tar f. n. sikte på dels att

förhindra att arrendevillkoren är till skada för arrendegårdarna eller eljest för det

allmänna, dels att tillvarata optionsberättigad arrendators intressen. Sist nämnda

syfte kommer, om förslaget till ny arrendelagstiftning genomförs, att tillgodoses

genom allmänna arrenderättsliga regler. Enligt detta förslag skall bl. a. tvist om

rätt till fortsatt arrende och villkoren för sådant arrende prövas av arrendenämnd.

Kvar står främst intresset att nå enhetliga arrendenormer inom den kyrkliga för­

valtningen. Det intresset tillgodoses om arrendeuppskattning beträffande alla slag

av kyrklig jord uppdras åt boställsnämnderna. Dessa bör också fastställa de vill­

kor som bör erbjudas den presumtive arrendatorn utom i fråga om fastigheter som

förvaltas av stiftsnämnd. Såsom domkyrkorådet i Lund föreslagit bör lämpligen

boställsnämnden, inte stiftsnämnden bestämma villkoren när fastighet som tillhör

Lunds domkyrka skall upplåtas som jordbruksarrende. Detta står i överensstäm­

melse med utredningens förslag i fråga om lokalkyrkas fastighet. Arrendeavtalet

bör beträffande alla kategorier kyrklig jord ingås med den som förvaltar egendo­

men.

Utredningen har även behandlat frågan om förvaltning av löneboställe som ut­

gör hyresfastighet. Utredningen anser att pastoraten är utrustade med eller har till­

gång till den sakkunskap som behövs för en affärsmässig förvaltning av sådana

fastigheter. Enligt utredningen saknas därför anledning att låta boställsnämnden ha

126

uppsikt över förvaltningen eller bestämma hyran. Förvaltningen bör emellertid

liksom i fråga om andra prästlönetillgångar stå under allmän uppsikt av stiftsnämn-

den. Utredningens förslag godtas allmänt men kammarkollegiet har ifrågasatt

lämpligheten av att i fråga om löneboställen som utgör hyresfastigheter frångå

principen om boställsnämnds uppsikt över förvaltningen. Jag anser liksom utred­

ningen och majoriteten av remissinstanserna att pastoraten mycket väl kan anför­

tros att själva ha hand om förvaltningen av hyresfastigheter. Som utredningen

påpekat bestäms boställsnämndernas sammansättning av helt andra arbetsupp­

gifter.

Även i fråga om andra nyttjanderättsupplåtelser på kyrklig jord än upplåtelse

på arrende för jordbruk är de förvaltande organens handlingsfrihet inskränkt. In­

skränkningarna gäller främst upplåtelse som medför sådan förändring av den upp­

låtna markens användning att marken praktiskt taget inte åter kan användas på

det tidigare sättet. I sådana fall ligger beslutanderätten som regel hos stiftsnämn-

den. Utredningen föreslår att upplåtelse med nyttjanderätt till församlingsändamål

eller till kommunalt behov eller till bostadsbebyggelse, industri eller annat lik­

nande ändamål i fråga om mark som inte redan står under stiftsnämnds förvalt­

ning skall avgöras av stiftsnämnden. Detsamma bör enligt utredningen gälla även

i fråga om tomträttsupplåtelse. Även upplåtelse av rätt till naturtillgång, såsom

täkt av grus, sten, torv eller lera, samt ändamåls- eller servitutsupplåtelse bör en­

ligt utredningen beslutas av stiftsnämnden. Ett undantag bör dock göras. Att be­

sluta om upplåtelse av strömfallslägenhet bör ankomma på kammarkollegiet.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslagen. Lantmäteristyrelsen anser dock

att nyttjanderätt på obestämd tid, upplåten genom s. k. ändamålsupplåtelse är

en rättighetsform som bör utmönstras i fråga om den kyrkliga jorden. Enligt kam­

markollegiet bör tomträtts- och servitutsupplåtelser på kyrklig jord jämställas

med försäljning av sådan jord. Detta innebär att skilda värdegränser blir avgöran­

de för vilken myndighet som skall besluta om upplåtelse.

Det allmännas intresse av att den kyrkliga jorden bevaras och kommer till an­

vändning för det ändamål vartill den anskaffats av församling eller pastorat, done­

rats av enskilda eller anslagits av kronan har gjort att befogenheterna i fråga om

upplåtelser av större omfattning i många fall tillagts statliga organ, främst stifts-

nämnder. Regleringen är emellertid inte enhetlig. Utredningens förslag råder bot

på denna brist och bör enligt min mening i allt väsentligt genomföras. Det bör

alltså ankomma på stiftsnämnden att i första instans avgöra frågor om upplåtelse

med nyttjanderätt till församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse,

industri eller annat liknande ändamål, upplåtelse av tomträtt, upplåtelse av rätt

till naturtillgång och upplåtelse av servitut. Motsvarande bör gälla även upplåtelse

av samfällighetsrätt. Frågor om upplåtelse av rätt till vattenkraft bör dock avgöras

av kammarkollegiet. Utredningen har föreslagit att även frågor om s. k. ändamåls-

upplåtelser, upplåtna för obegränsad tid skall avgöras av stiftsnämnden. I denna

form har tidigare vanligen upplåtits rätt att på kyrklig fastighet lägga ned vatten-

eller avloppsledning, kabel o. dyl. och ha den nedlagd så länge som den används

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

127

för avsett ändamål. Numera sker sådan upplåtelse vanligen i form av servitut.

Enligt förslaget till ny jordabalk är nyttjanderättsupplåtelser tidsbegränsade utom

i fråga om nyttjanderätt som upplåts av staten. De särregler som finns beträffande

fast egendom som tillhör staten skall, som jag senare kommer att föreslå, inte gälla

för kyrklig jord. Under sådana förhållanden bör bestämmelserna om s. k. ändamåls-

upplåtelser på kyrklig jord slopas. Bestämmelser om upplåtelse av rätt till jakt eller

fiske bör meddelas av Kungl. Maj:t. I princip bör gälla att det organ som svarar

för skogsförvaltningen upplåter jakträtten på skogsmarken och angränsande inägor

och att upplåtelse av fiske på kyrkliga fastigheter beslutas av den som förvaltar

egendomen.

Utredningen har ingående behandlat frågan om naturvården på kyrklig jord.

Liksom remissinstanserna anser jag utredningens förslag väl tillgodose naturvår­

dens intressen. Jag delar alltså utredningens uppfattning att det som regel bör an­

komma på stiftsnämnden att avgöra frågor om att godkänna bildandet av natur­

reservat och fridlysning såsom naturminne på kyrklig jord. Medför reservatsföre-

skrift sådant men att mera betydande ersättningsbelopp bör utgå, bör frågan lämp­

ligen hänskjutas till kammarkollegiet. I vissa situationer såsom när överenskom­

melse inte kan träffas mellan stiftsnämnd respektive kammarkollegiet samt läns­

styrelse bör frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. Som utredningen föreslagit bör det

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser i dessa avseenden.

Vad jag sålunda föreslagit om godkännande av bildande av naturreservat bör som

naturvårdsverket föreslagit gälla även i fråga om godkännande av bestämmelser

om skydd för djurlivet enligt 14 § naturvårdslagen. I likhet med remissinstanserna

anser jag utredningens förslag i fråga om vården av icke fridlysta objekt ändamåls­

enliga. Stiftsnämnd bör alltså kunna ålägga pastorat att vårda visst naturföre­

mål på löneboställe med rätt att dra av kostnaden vid avräkningen med kyrkofon­

den. Gäller vården ett markområde, t. ex. en löväng, bör det kunna undantas

från utarrendering och skötselföreskrifter meddelas av stiftsnämnden. För för­

samlingskyrkas fastighet bör kyrkorådets medgivande till motsvarande åtgärd in­

hämtas.

Principen att naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i

skälig omfattning bör enligt min mening komma till uttryck i lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

11.4 Placering av prästlönefondsmedel

Som tidigare berörts ingår i den kyrkliga egendomen lösa tillgångar av olika

slag. Dit hör prästlönefonderna som huvudsakligen bildats av medel som influtit

vid försäljning av boställsjord. Prästlönefond förvaltas av pastoratet och avkast­

ningen används till prästernas avlöning. Huvudregeln är att prästlönefond skall

göras räntebärande på samma sätt som omyndigs medel. Fondmedel kan också

få användas till bl. a. inköp av fastighet, som då förvaltas såsom löneboställe en­

128

ligt boställsordningens föreskrifter. Det ankommer på stiftsnämnden att ha sin

uppmärksamhet riktad på möjligheten och lämpligheten av att använda pastorats

prästlönefond till inköp av fastighet. Fråga om inköp av fastighet med högre värde

än 100 000 kr. skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Gäller frågan köp av fas­

tighet med lägre värde får stiftsnämnden själv besluta därom. Vidare kan medel till­

hörande prästlönefonder från flera pastorat omhändertas till förvaltning av stifts­

nämnden och sammanföras till en särskild fond, benämnd stiftets prästlönejords-

fond, att användas till inköp av fastighet. Sådan fastighet kallas stifts prästlöne-

fondshemman och förvaltas av stiftsnämnden. Den behållna avkastningen av präst-

lönefondshemman tillfaller vederbörande pastorat i förhållande till storleken av de

fondmedel som från pastoratet tagits i anspråk för inköp av hemmanet. Fråga om

förvärv av prästlönefondshemman skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Enligt utredningen har prästlönefondernas samlade kapitalbelopp ökat starkt

under de senaste årtiondena och uppgick den 1 januari 1964 till nära 110 milj. kr.

De möjligheter som finns att använda medlen till inköp av fastighet har av olika

skäl utnyttjats mycket sparsamt. Huvudparten av medlen förvaltas alltså som

penningfonder hos pastoraten och är placerade på bankräkning eller i obligationer

eller lån i överensstämmelse med de regler som gäller för placering av omyndigs

medel. En sådan placering är enligt utredningen klart otillfredsställande och in­

nebär att de snabbt växande prästlönefonderna inte bevaras vid sitt reella värde.

Utredningen anser att f. n. endast placering i fastighet och i någon mån i aktier ut­

gör godtagbara alternativ för att erhålla en värdesäker placering av fondmedlen.

Frågan om medlens placering bör emellertid enligt utredningen inte bedömas en­

bart med hänsyn till värdebeständigheten. I första hand bör prästlönefonderna åter-

placeras på ett sätt som tillgodoser rationaliseringskraven inom det kyrkliga jord-

och skogsbruket. De blir på så sätt aktiva redskap åt strukturrationaliseringen.

Förvärv av tillskottsjord och uppbyggandet av bärkraftiga större brukningsenhe-

ter bör eftersträvas. Men ett alltför splittrat fastighetsbestånd måste undvikas.

Från denna synpunkt bör pastoratens önskemål att placera fondmedel i fast egen­

dom kunna samordnas med allmänna rationaliseringssträvanden, om de många

smärre prästlönefonder som uppkommer hos skilda pastorat i samband med för­

säljning av icke bärkraftiga boställen i stället används till gemensamt förvärv av

fastighet av sådan storlek som kräver en större samlad kapitalinsats. Dessa bör

företrädesvis bestå av större skogsfastigheter. I nära samarbete mellan de statliga

rationaliseringsorganen, stiftsnämnderna och pastoratens egna organ bör rationella

brukningsenheter kunna skapas, som ger god avkastning på de däri placerade

fondmedlen. Också placering i andra fastigheter, främst hyresfastigheter, bör en­

ligt utredningen kunna komma i fråga. Med hänsyn till prästlönefondernas stora

omfattning är det nämligen tveksamt om det finns möjligheter att i full utsträck­

ning återplacera dem i lämpliga jordbruks- eller skogsfastigheter. Vidare bör de

betydande investeringar som krävs för ett lönsamt jordbruk eller skogsbruk ge

anledning till att i vissa fall överväga om inte placering i annan fast egendom ock­

så kan ge goda resultat utan att kravet på värdesäkring eftersätts. Som lämpliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

129

objekt bör därvid huvudsakligen större hyresfastighet i stad eller annan tätort

komma i fråga. Sådant förvärv bör ligga särskilt väl till för stadspastorat och lik­

artade pastorat, som disponerar stora prästlönefonder. Vad sedan gäller frågan

om placering av prästlönefondsmedel i aktier och förlagsbevis finner utredningen,

att samma behov av värdebeständig placering som motiverat förslaget om placering

i annan fastighet än jordbruks- eller skogsegendom också talar för att en place­

ring i aktier bör kunna komma i fråga. Utredningen är emellertid inte benägen att

förorda att större andel än 25 % av ett pastorats prästlönefonder får placeras i

aktier. I motsvarande utsträckning bör statskontoret få rätt att placera kyrkofon­

dens medel i aktier. Beträffande prästlönefondsmedel som innestår på bank före­

slår utredningen att det föreskrivs, att medlen skall vara insatta på spärrat konto

och ej få lyftas utan stiftsnämndens medgivande. Likaså bör aktier och andra

värdepapper vara nedsatta i öppet förvar hos bank.

Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen att det är angeläget att

fondmedlen i första hand återplaceras på ett sätt som tillgodoser rationaliserings­

kraven inom jordbruket och skogsbruket. Även förslagen till alternativa återpla-

ceringsmöjligheter i hyresfastighet och i aktier till en andel av högst 25 % av ett

pastorats fondkapital godtas av de flesta remissinstanserna. En del remissinstanser

ifrågasätter dock om det från ekonomisk synpunkt är motiverat att så klart som

utredningen gör prioritera placering i jordbruks- och skogsfastigheter. Lantbruks-

styrelsen framhåller bl. a. att det krävs en mycket omfattande förvaltningsapparat

för en rationell förvaltning av jordbruks- och skogsegendomar, särskilt om dessa

i likhet med de kyrkliga egendomarna är spridda över hela landet. Styrelsen

tillstyrker att fondmedel används till fastighetsförvärv som utgör ett rationellt

tillskott till en befintlig enhet eller till successiva förvärv i bygder där ett samlat

komplex av fastigheter kan byggas upp. Eljest bör fondmedlen placeras i mera lätt-

förvaltade tillgångar såsom i hyresfastigheter och i viss mån i aktier. Statskontoret

framhåller att utredningens förslag att prästlönefondsmedlen skall användas som

instrument för rationalisering av det kyrkliga jordbruket och skogsbruket innebär

att kyrkans ekonomi ännu hårdare än nu binds vid skogsnäringen och dess skif­

tande konjunkturer. Enligt statskontoret bör denna ensidiga inriktning successivt

upplösas och ersättas med en bredare bas för de kyrkliga kapitalplaceringarna.

Utredningens förslag till vidgade placeringsmöjligheter tillgodoser enligt statskon­

toret allmänna lönsamhetskrav och önskemålet om en riskfördelning.

I förslag angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. (prop. 1967: 100; SU

100; rskr 265) har uttalats att betydande arealer statlig och kyrklig mark behöver

tas i anspråk för samhällsbyggande under överskådlig tid. Vidare har boställsut-

redningen framhållit att inemot hälften av den totala arealen kyrklig jord är i be­

hov av strukturrationalisering. Som ett led i strukturrationaliseringen ingår köp,

försäljning och byte av jord. Eftersom huvudregeln är att ersättning som

inflyter

vid försäljning av kyrklig jord skall fonderas, är det alltså uppenbart att prästlöne­

fonderna snabbt kommer att växa. Som jag tidigare framhållit är det ett allmänt

intresse att pastoratens prästlönetillgångar förvaltas på ekonomiskt bästa sätt.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 168

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1970

Prästlönetillgångama består till icke ringa del av prästlönefonder. Frågan om pla­

ceringen av dessa fonder är alltså av stort intresse.

Som förut framgått erbjuder gällande bestämmelser goda möjligheter till pla­

cering av fondmedlen i realvärden. Av olika skäl har dessa möjligheter dock ut­

nyttjats endast i mindre utsträckning. I stället har medlen i stor utsträckning kom­

mit att förvaltas som penningfonder. Självfallet är det värdefullt om prästlönefon­

derna som utredningen föreslagit används på sådant sätt att rationaliseringen av

jord- och skogsbruket främjas. Å andra sidan bör som några remissinstanser

framhållit de kyrkliga förmögenhetstillgångarna inte alltför ensidigt bindas vid

jordbruks- och skogsnäringen. Skälen härtill är flera. Ett skäl är att det för en

rationell förvaltning av jord- och skogsbruksegendomar som är spridda över hela

landet fordras en mycket omfattande och kostnadskrävande förvaltningsapparat.

Ett annat skäl är dessa näringars konjunkturkänslighet.

Att närmare ange hur frågan om placering av fondmedlen skall lösas är inte

möjligt. Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Så mycket är

dock klart att fondmedel bör få användas till angelägna och lämpliga förvärv i ra-

tionaliseringssyfte, såsom när möjlighet erbjuder sig att inom ett visst område

bygga upp ett sammanhängande större innehav av skogsmark eller att genom till-

skottsköp skapa ett på lång sikt bärkraftigt jordbruk. Att i rent kapitalplacerings-

syfte använda medlen till s. k. punktköp av jordbruks- eller skogsfastighet som

på sikt ej är bärkraftig bör emellertid undvikas. Som jag framhållit är det av

olika skäl önskvärt med en mera mångsidig placering av de kyrkliga tillgångarna än

f. n. Kravet på omsorg vid valet av placeringsobjekt motiverar att fråga om präst­

lönefonds användande till inköp av fastighet prövas av stiftsnämnd eller annan myn­

dighet enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar.

Utredningens förslag att prästlönefond och kyrkofonden till viss del skall kunna

placeras i aktier har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig över för­

slaget. Kungl. Maj:t har nyligen, med ändring av tidigare beslut, förordnat att all­

männa arvsfondens tillgångar intill högst en fjärdedel får placeras i aktier eller för­

lagsbevis, noterade på Stockholms fondbörs. Även för de fonder som det här är

fråga om bör det finnas möjlighet att placera viss del av kapitalet i aktier eller för­

lagsbevis enligt de närmare bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar.

Utredningen har vidare lagt fram vissa förslag som avser kontrollen av pastora­

tens förvaltning av fondmedel. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela när­

mare bestämmelser i detta avseende.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

11.5 Förvaltningsorganen

Som framgår av vad jag tidigare anfört har jag i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag förordat åtskilliga ändringar i fråga om förvaltningen av

den kyrkliga jorden i syfte att åstadkomma en effektivare, mera lönsam och en­

131

hetligare förvaltning. Vissa arbetsuppgifter har betonats mer än hittills. Jag avser

den synnerligen angelägna uppgiften att få till stånd en effektiv strukturrationali­

sering av det kyrkliga jord- och skogsbruket.

I de fall där förvaltningen på det lokala planet nu utövas av pastoratets egna

organ leder förslagen inte till några mera genomgripande förändringar annat än i

ett avseende nämligen förslaget att förvaltningen av löneboställenas skog skall

flyttas över pa stiftsnämnderna. Å andra sidan kommer de vidgade möjligheterna

att placera prästlönefondernas medel och den förväntade ökningen av fonderna att

ställa stora krav pa pastoratens förutseende och sakkunskap i placeringsfrågor.

I den mån fondmedlen placeras i andra fastigheter än jordbruks- och skogsfastig-

heter förordar jag att pastoraten anförtros att själva ha hand om förvaltningen.

För stiftsnämndernas del har jag förordat åtskilliga ändringar i arbetsuppgif­

terna. Den mest genomgripande förändringen är som sagt att dessa skall förvalta

löneboställenas skog. Dessutom har jag föreslagit att det huvudsakliga ansvaret för

strukturrationaliseringen skall åvila stiftsnämnderna. Genom vissa föreslagna de-

centraliseringsåtgärder får stiftsnämnderna vidare ökade arbetsuppgifter bl. a. i

fråga om dispositionsändringar och upplåtelse av nyttjanderätter. Slutligen räknar

jag med att stiftsnämnderna skall starkare än hittills bevaka kulturskyddet och na-

turvårdsintresset på den kyrkliga egendomen.

Utredningen har mot bakgrund av sina förslag till arbetsuppgifter för stifts­

nämnderna förordat vissa ändringar i stiftsnämndens sammansättning. Enligt nu­

varande bestämmelser utser Kungl. Maj:t tre och domkapitlet två av de fem stifts-

nämndsledamöterna. Domkapitlet har så gott som undantagslöst utsett biskopen

och en domkapitelsjurist till ledamöter. Kungl. Maj:t som har att bland ledamö­

terna utse ordförande har likaledes regelmässigt utsett biskopen härtill. Utred­

ningen föreslår att domkapitlets val av ledamöter slopas. Stiftsnämnden bör en­

ligt utredningen besta av biskopen som ordförande samt fyra andra ledamöter som

utses av Kungl. Maj:t. Av praktiska skäl bör dock en möjlighet lämnas öppen

för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna annan ordförande än biskopen. För

annan ledamot än biskopen bör Kungl. Maj:t utse en ersättare. Med hänsyn till

angelägenheten att få till stånd en samverkan mellan pastorat och stiftsnämnd.

inte minst med tanke pa rationaliseringsverksamheten föreslår utredningen att en

av ledamöterna jämte ersättare skall utses efter förslag av sammanslutning som

företräder pastoraten i stiftet.

Utredningens förslag till sammansättning av stiftsnämnderna kritiseras av många

stiftsnämnder och domkapitel, som anser att det saknas anledning att frångå nu­

varande ordning på annat sätt än att pastoraten i stiftet blir företrädda av en le­

damot i nämnden. Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot förslaget att stifts-

sekreteraren eller annan tjänsteman hos domkapitlet med juridisk utbildning inte

skall vara ledamot i stiftsnämnden. Som skäl åberopas främst att samarbetet mel­

lan stiftsnämnden å ena sidan samt domkapitlet och dess kanslipersonal å andra

sidan bäst främjas genom att såväl en ledamot i domkapitlet som stiftssekreteraren

eller annan tjänsteman hos domkapitlet utses till ledamöter i stiftsnämnden. Svens­

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

132

ka kyrkans församlings- och pastoratsförbund, lantbraksstyrelsen, domkapitlet i

Karlstad och stiftsnämnderna i Strängnäs, Västerås och Luleå anser att pasto-

ratsintressena bör tillgodoses genom att pastoraten ges en starkare representation

i stiftsnämnderna än vad utredningen föreslagit.

Som framgår av vad jag tidigare i olika sammanhang anfört har jag förordat

att pastoratens förvaltningsuppgifter beträffande löneboställenas skog flyttas över

till stiftsnämnderna. Jag har framhållit att detta förslag inte innebär något större

ingrepp i pastoratens förvaltningsbefogenheter, eftersom dessa just i fråga om skogs-

förvaltningen är ytterligt kringskurna i olika avseenden. För att även i framtiden

garantera pastoraten ett medinflytande över skogsförvaltningen föreslår jag emel­

lertid i likhet med församlings- och pastoratsförbundet och flera andra remissin­

stanser att pastoraten ges en starkare representation i stiftsnämnderna än vad ut­

redningen föreslagit. Jag förordar att av stiftsnämndens fem ledamöter två ledamö­

ter och ersättare för dem utses av Kungl. Maj:t efter förslag av sammanslutning

som företräder pastoraten i stiftet. Den sammanslutning jag åsyftar är stiftsför­

bunden inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund till vilka med

några få undantag alla skogsägande pastorat är anslutna. Vidare delar jag utred­

ningens uppfattning att biskopen såsom stiftschef bör vara självskriven ledamot av

nämnden. Med dessa utgångspunkter och då det saknas anledning att öka antalet

ledamöter i nämnden, bör enligt min mening stiftsnämnden ges den sammansätt­

ning utredningen har föreslagit, dock med den jämkningen att två i stället för en

av ledamöterna utses efter förslag av sammanslutning som företräder pastoraten

i stiftet.

I samband med att jag behandlat frågan om strukturrationalisering av de kyrk­

liga jordbruks- och skogsfastigheterna har jag tagit upp frågan om boställsnämn-

dernas roll i rationaliseringsarbetet. Jag har uttalat att det är viktigt att arbetet

inte splittras och har för den skull ansett att ansvaret för arbetet i huvudsak bör

åvila stiftsnämnderna. Samtidigt har jag uttalat att boställsnämnderna bör tjäna

som ett serviceorgan åt stiftsnämnderna. Jag har närmare bestämt avsett att bo-

ställsnämnden bör vara stiftsnämnden behjälplig med bl. a. att planera strukturra­

tionaliseringen och att bevaka fastighetsmarknaden så att rationaliseringen skall

kunna genomföras i enlighet med uppgjorda planer. Boställsnämnden tilldelas allt­

så arbetsuppgifter som nämnden f. n. inte har. För att stimulera pastoratens med­

verkan i strukturrationaliseringen är det angeläget, att de i boställsnämnden blir

företrädda av en fast representant. Denne bör utses av länsstyrelsen efter förslag

av sammanslutning som företräder pastoraten i stiftet. I övrigt föreslås ingen änd­

ring i boställsnämndernas sammansättning.

Som utredningen påpekat torde det i vissa fall vara befogat att skapa större

boställsdistrikt. I den frågan bör Kungl. Maj:t äga besluta.

Utredningen har också föreslagit att domkyrkorådet i Lund skall få ändrad

sammansättning. Domkyrkorådet består enligt gällande bestämmelser av fem per­

soner, nämligen domprosten och borgmästaren i Lund som självskrivna ledamö­

ter, en ledamot som utses gemensamt av landshövdingen och biskopen, en som

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

133

utses av akademiska konsistoriet samt en av domkyrkoförsamlingen utsedd kyrko-

rådsledamot. Sammansättningen tar enligt utredningen närmast hänsyn till dom­

kyrkans vård och användning och svarar knappast mot aktuella krav. Utredning­

en föreslår i stället följande sammansättning av domkyrkorådet. Biskopen och dom­

prosten bör ingå i domkyrkorådet som självskrivna ledamöter, den förre som

ordförande. I övrigt bör det lokala inflytandet förstärkas genom att domkyrko­

församlingen genom sitt kyrkoråd får utse två ledamöter i domkyrkorådet. Vidare

bör behovet av jordbruksexpertis tillgodoses genom att stiftsnämnden får utse en

ledamot med sådana kvalifikationer.

Kungl. Maj:t bör bemyndigas att meddela bestämmelser om domkyrkorådet i

Lund och dess sammansättning. Jag vill förutskicka att enligt min mening bör i

rådet ingå biskopen och domprosten som självskrivna ledamöter. I rådet bör ingå

även en annan representant för domkyrkoförsamlingen än domprosten. Dessutom

bör särskilt behovet av jordbruksexpertis i rådet tillgodoses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

11.6 Författningsregleringen

Utredningens förslag innebär att nuvarande, ganska omfattande och svåröver­

skådliga bestämmelser om den kyrkliga egendomen och dess förvaltning samman­

förs i två tämligen kortfattade lagar av kyrkolags natur och att detaljregleringen

sker i en för hela området gemensam stadga, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Vid bedömningen av den konstitutionella naturen av de olika bestämmelserna

har utredningen utgått från de meningar som 1951 års kyrkomöteskommitté ut­

talat i sitt betänkande om Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU

1955: 47). Kommittén har i utkast till ny kyrkolag i stort angett vilka regler som

bör inrymmas under begreppet kyrkolag. I fråga om den kyrkliga jordens och

kyrkofondens förvaltning och disposition har kommittén i utkastet skisserat regler

om vilka organ som skall förvalta den kyrkliga jorden och hur dessa organ skall

vara sammansatta samt om grunderna för förvaltningens ordnande i övrigt. Vidare

har kommittén rörande försäljning av kyrklig jord m. m. uttalat, att i kyrkolag så­

dana bestämmelser bör ingå, som i huvudsak motsvarar kyrkliga försäljningslagen.

Slutligen har kommittén föreslagit bestämmelser motsvarande 1 och 8 §§ i lagen

om kyrkofond om fondens ändamål och balanseringen av dess inkomster och utgifter

samt vissa stadganden rörande förvaltningen och grunderna för användningen av

pastoratens prästlönefonder.

När det gäller lagstiftningens omfattning anser sig utredningen dock inte kunna

i allt följa kommitténs intentioner i fråga om ny kyrkolag. Enligt utredningens

uppfattning skulle en så knapphändig kyrkolagstiftning som kommittén skisserat

idag föra med sig att man far tre slag av lagstiftning på det kyrkligt-ekonomiska

området, nämligen kyrkolag, lag som beslutats av Kungl. Maj:t och riksdagen ge­

mensamt samt administrativa bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t ensam.

Detta följer av att åtskilliga bestämmelser i de nuvarande lagarna har karaktären

av kommunallag eller också av såväl kyrkolag som kommunallag. För utredningen

har den mest vägande synpunkten varit rent praktisk, nämligen att samla bestäm­

melserna i så få lagar som möjligt för att göra lagstiftningen på området överskåd­

lig och lättfattlig. I detta syfte har flera bestämmelser tagits upp i lagarna än vad

kyrkomöteskommittén velat ta upp i en ny kyrkolag.

Vid remissbehandlingen av kyrkomöteskommitténs betänkande gav kammar­

kollegiet uttryck för uppfattningen att bestämmelserna om den för kyrkliga ända­

mål avsedda egendomen och om kyrkofond till ingen del är att anse som kyrko­

lag. Kollegiet byggde därvidlag på ett formellt lagbegrepp, vilket innebär att man

med kyrkolag får förstå vad som återfinns i 1686 års kyrkolag med däri vidtagna

ändringar. Kammarkollegiet vidhåller sin uppfattning i remissyttrande över boställs-

utredningens betänkande.

Kyrkomöteskommittén har gett kyrkolagsbegreppet en materiell innebörd, dvs.

innehållet i en lag eller författning avgör om den är kyrkolag eller ej. Det materiella

lagbegreppet kompletteras av kyrkomöteskommittén med regeln om formell lag­

kraft. Lag som stiftats som kyrkolag får enligt denna regel upphävas eller ändras

endast med kyrkomötets samtycke. Dock undantager kommittén från regeln om

formell lagkraft bestämmelser som uppenbarligen inte är av kyrkolags karaktär

samt lagar som är äldre än regeringsformen, t. ex. 1686 års kyrkolag. Jag anser

liksom utredningen att kyrkomöteskommitténs bestämning av kyrkolagsbegrep­

pet i detta fall bör kunna godtas. Det innebär att den lagstiftning som nu är i fråga

har kyrkolags natur. Den omfattar nämligen grundläggande bestämmelser om de

ekonomiska och organisatoriska betingelserna för kyrkans verksamhet.

Av praktiska skäl har utredningen i viss mån modifierat de av kyrkomöteskom­

mittén angivna principerna. I något fall har utredningen i sina lagförslag för full­

ständighetens skull tagit upp flera bestämmelser än kyrkomöteskommittén velat ta

upp i sitt förslag till ny kyrkolag. I andra fall där bestämmelserna får anses vara av

kyrkolags natur har använts den metoden att Kungl. Maj:t föreslås få fullmakt att

meddela bestämmelser enligt de grunder som anges av de lagstiftande instanserna.

I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge har jag ingenting att erinra mot ut­

redningens förslag i dessa hänseenden. Det är viktigt att göra lagstiftningen på om­

rådet överskådlig och lättfattlig. Metoden att ge Kungl. Maj:t fullmakt att med­

dela närmare bestämmelser i kyrkliga frågor av vikt har tillämpats i andra sam­

manhang. Så t. ex. ges genom kyrkliga försäljningslagen ett generellt bemyndigan­

de för Kungl. Maj:t eller kammarkollegiet att under vissa förutsättningar lämna

medgivande till försäljning av kyrklig jord.

]

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

11.7 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet upprättats för­

slag till

135

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947: 275) om kyrkomusiker,

4) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

12. Specialmotivering

12.1 Förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord

1 §

Paragrafen innehåller en definition av begreppet kyrklig jord. Paragrafens in­

nehåll motsvarar 1 § kyrkliga försäljningslagen. I den nya paragrafen har införts

vissa nya benämningar på de skilda kategorierna av kyrklig jord. Sålunda har

benämningen stifts prästlönefondshemman ersatts med prästlönefondsfastighet.

De använda benämningarna definieras i sin tur i 2 §.

Till den kyrkliga förvaltningen hör även viss annan fast egendom än den som av­

ses i denna paragraf. Sådan fast egendom är i allmänhet kyrkokommunal och för­

valtas enligt lagen om församlingsstyrelse.

2

§

I denna paragraf definieras de olika kategorier av fastigheter som enligt 1 § hän­

förs till kyrklig jord. Definitionen av begreppet löneboställe överensstämmer med

nu gällande definition i 1 § ecklesiastika boställsordningen med det undantag som

betingas av att änkesätena upphört att vara pensionsförmåner och numera likställs

med övriga löneboställen.

Definitionen av begreppet prästgård i andra stycket motsvarar bestämmelser i

1 § ecklesiastika boställsordningen. Med prästgård förstås fast egendom på vilken

är anvisad tjänstebostad åt församlingspräst. Till prästgård hänförs alltså inte

sådant hus i vilket pastorat endast hyr en lägenhet som tjänstebostad åt försam­

lingspräst. Tveksamhet råder f. n. hur man skall betrakta prästgård som upphör att

vara tjänstebostad för församlingspräst. I syfte att undvika oklarhet på denna punkt

har på förslag av boställsutredningen i andra stycket tagits in en regel som innebär

att sådan prästgård övergår till att bli löneboställe.

Med församlingskyrkas fastighet avses enligt tredje stycket fast egendom vars av­

kastning är avsedd till församlingskyrkas behov. Denna definition innebär att

själva kyrkotomten med tillhörande kyrkobyggnad, kyrkogård eller annan begrav­

ningsplats inte räknas såsom församlingskyrkas fastighet i denna lags mening. Så­

dana tillgångar förvaltas enligt lagen om församlingsstyrelse.

136

Med beteckningen kyrkofondsfastighet i femte stycket avses alla kyrkliga fastig­

heter vilkas avkastning tillförs kyrkofonden. Till denna grupp fastigheter hör

alltså de fastigheter som hittills kallats allmänna kyrkohemman, biskopshemman

och klockarhemman. Regler om förvaltningen av dessa fastigheter finns f. n. i

ecklesiastika arrendestadgan.

Sjätte stycket avser domkyrkas fastigheter. Själva domkyrkobyggnaden räknas

definitionsmässigt inte som sådan fastighet. Däremot omfattar begreppet de dom-

kyrkosysslomansboställen vars avkastning inte längre tillfaller enskild. I fråga om de

domkyrkosysslomansboställen vars avkastning fortfarande tillkommer enskild före­

slås i övergångsbestämmelserna att Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser.

3 §

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Den har på förslag av

utredningen tagits med för att undanröja tvekan om den kyrkliga jordens natur, en

punkt på vilken ofta stor ovisshet råder. Denna ovisshet har ofta lett till vidlyfti­

ga utredningar även i mindre viktiga ärenden. Genom regeln blir all jord som i

lagförslaget betecknas som kyrklig att betrakta som jord, på vilken de i skilda la­

gar förekommande undantagen för fast egendom som tillhör staten inte gäller.

Självfallet kan regeln dock inte befria Kungl. Maj:t från skyldighet att enligt 77 §

regeringsformen inhämta riksdagens samtycke till överlåtelse av mark som ägs av

staten. En konsekvens av 3 § är att expropriationslagen blir tillämplig på all kyrklig

jord som avses i 1 och 2 §§.

4 §

Fn motsvarande regel finns f. n. i 2 § ecklesiastika boställsordningen för löne-

boställen och prästgårdar.

5—8 §§

I dessa paragrafer har tagits in bestämmelser om organisationen av stiftsnämn-

den och boställsnämnden. I fråga om nämndernas sammansättning hänvisas till

vad som anförts i den allmänna motiveringen (11.5). Det har inte ansetts nödvändigt

med ersättare för sådan ordförande i stiftsnämnd som ej är biskop.

Motsvarighet till de bestämmelser om personal hos stiftsnämnd som f. n. finns

i ecklesiastika boställsordningen har inte medtagits i lagförslaget. Sådana bestäm­

melser liksom bestämmelser om anställning för de nuvarande skogsbiträdena i pas­

toraten kan meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 168 år 1970

9 §

Paragrafen innehåller de regler om förvaltning av löneboställens skog och om

förvaltning av domkyrkas fastigheter som redovisats i den allmänna motiveringen

(11.3). I paragrafen anges också vem som förvaltar annan kyrklig jord. Med

pastorat jämställs kyrklig samfällighet som handhar pastoratsangelägenheter.

138

I dessa paragrafer finns de regler om upplåtelse av vissa nyttjanderätter m. m.

som föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3). 17 § motsvarar främst 24 §

ecklesiastika boställsordningen och 4 § kyrkliga försäljningslagen.

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem som får besluta om ändrad använd­

ning av kyrklig jord. Såvitt avser löneboställen, med undantag av tillhörande skog,

motsvarar paragrafen 31 § ecklesiastika boställsordningen. Beslutanderätten i fråga

om löneboställen, med undantag av tillhörande skog, har flyttats från stiftsnämnd

och Kungl. Maj:t till boställsnämnd resp. stiftsnämnd. Stiftsnämnden skall kopplas

in så snart som gränsen för bärkraftigheten i ett jordbruk nås.

Det har inte ansetts nödvändigt att, som utredningen föreslagit, i lagen ta in

en bestämmelse om skyldighet att samråda med lantbruksnämnd. Erforderliga be­

stämmelser härom kan Kungl. Maj:t meddela i form av tillämpningsföreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1970

17 och 18 §§

20

§

I paragrafen föreskrivs i fråga om kyrklig skog som inte förvaltas av stifts­

nämnd, dvs. i huvudsak skogen på församlingskyrkornas fastigheter, att avverk­

ning får ske först efter utsyning enligt stiftsnämndens bestämmande. En motsva­

rande regel finns f. n. för löneboställena i 52 § ecklesiastika boställsordningen.

En regel om utsyning i fråga om skog under stiftsnämnds förvaltning har inte

ansetts erforderlig.

21

§

I den allmänna motiveringen har jag godtagit utredningens förslag att förvalt­

ningen av löneboställenas skog samordnas stiftsvis. Jag har därvid förordat att

boställsskogen skall förvaltas av stiftsnämnden. Enligt utredningens förslag om

samordning av skogsförvaltningen skall avkastningen av skogen — som jag tidigare

redovisat — fördelas mellan pastoraten efter andelstal oavsett om avverkningen

under året skett på ett visst pastorats fastigheter eller ej. En bestämmelse av

denna innebörd har tagits in i denna paragraf. I övrigt har i paragrafen förts in

en regel om fördelningen av avkastningen från prästlönefondsfastighet. I denna

del motsvaras paragrafen av 5 § första stycket lagen angående användande i vissa

fall av prästlönefond m. m.

För fullständighetens skull har reglerna om fördelning av avkastningen kom­

pletterats med en motsvarande regel om fördelning av förlust på förvaltningen.

Den föreslagna regeln innebär i fråga om prästlönefondsfastighet den ändringen

i förhållande till vad som nu gäller att det inte blir möjligt att låta kyrkofonden

förskjuta förvaltningskostnad.